Kungl. Maj:ts proposition nr 196 (Proposition 1946:196)

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Nr 196.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående medgivande att
vidtaga de åtgärder, som erfordras för Sveriges anslutning
till Förenta Nationerna; given Stockholms
slott den 8 mars 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Östen Undén.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför ministern
för utrikes ärendena följande.

På konferensen i San Francisco i april—juni 1945 utarbetade de under
det andra världskriget allierade staterna grundvalarna för en ny internationell
säkerhetsorganisation, benämnd »Förenta Nationerna», med uppgift att
upprätthålla internationell fred och säkerhet, utveckla vänskapliga förbinBihang
till riksdagens protokoll 1946. 1 sunil. Nr 196.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

delser mellan nationerna, åstadkomma internationell samverkan vid lösande
av internationella problem av ekonomisk, social, kulturell och humanitär
art samt utgöra en medelpunkt för samordnande av nationernas verksamhet
för dessa gemensamma syften.

De grundläggande bestämmelserna för den nya organisationen återfinnas
i »Förenta Nationernas stadga», vilket aktstycke den 26 juni 1945 undertecknades
i San Francisco av representanter för 50 stater, nämligen de fem
stormakterna Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Kina, De Socialistiska
Rådsrepublikernas Union och Storbritannien samt Argentina, Australien, Belgien,
Bolivia, Brasilien, Canada, Chile, Colombia, Costa Rica, Cuba, Danmark,
Dominikanska Republiken, Ecuador, Egypten, Etiopien, Filippinerna, Grekland,
Guatemala, Haiti, Honduras, Indien, Irak, Iran, Jugoslavien, Libanon,
Liberia, Luxemburg, Mexico, Nederländerna, Nicaragua, Norge, Nya Zeeland,
Panama, Paraguay, Peru, Salvador, Saud-Arabien, Sydafrikanska Unionen,
Syrien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Ukrainska Socialistiska Rådsrepubliken,
Uruguay, Venezuela och Vitryska Socialistiska Rådsrepubliken. Till dessa har
senare slutit sig Polen, som, ehuru icke representerat vid San Franciscokonferensen,
enligt vissa särbestämmelser i stadgan skall räknas som ursprunglig
medlem av Förenta Nationerna.

Beträffande det närmare innehållet i Förenta Nationernas stadga tillåter
jag mig hänvisa till den inom utrikesdepartementet med biträde av tillkallade
sakkunniga utarbetade kommentar till Förenta Nationernas stadga, vilken
jämte nämnda stadga och stadgan för den nya internationella domstolen,
bägge i engelsk och fransk avfattning med svensk översättning, som bilaga
torde få fogas vid detta protokoll. Här må endast anföras, att Förenta Nationernas
huvudorgan äro en generalförsamling, vari i princip samtliga medlemsstater
skola vara företrädda, ett säkerhetsråd med fem självskrivna,
ständiga medlemmar och sex på två år valda medlemmar, ett ekonomiskt
och socialt råd, ett förvaltarskapsråd för handhavande av ett internationellt
förvaltarskapssystem för vissa territorier, sekretariat samt en internationell
domstol. För den utveckling, vilken lett fram till San Francisco-konferensen,
må hänvisas till det inledande kapitlet i nyssnämnda kommentar.

Sedan erforderligt antal ratifikationer ingått, trädde Förenta Nationernas
stadga i kraft den 24 oktober 1945. Sedermera ha återstående signatärmakter
jämte Polen ratificerat stadgan.

Vid San Francisco-konferensen undertecknades även en interimistisk överenskommelse,
avseende inrättandet av en »Förenta Nationernas förberedande
kommission» med uppgift att förbereda församlingens och säkerhetsrådets
första möte. Kommissionen skulle hålla sitt första möte i San Francisco,
omedelbart efter konferensens avslutande, samt därefter hava sitt säte
i London. Representerade i kommissionen skulle vara samtliga regeringar,
som undertecknat stadgan. När kommissionen ej i sin helhet sammanträdde,
skulle en särskilt tillsatt kommitté, den s. k. exekutivkommittén, med representanter
för fjorton av signatärmakterna utöva dess funktioner.

Exekutivkommittén sammanträdde i London under tiden 16 augusti—27

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

oktober, varunder ett antal rekommendationer och förslag utarbetades rörande
bland annat arbetsordningen för generalförsamlingens första möte.

Den förberedande kommissionen i sin helhet sammanträdde därefter i
London under tiden 24 november—24 december och fortsatte beredningen
av de organisatoriska och tekniska frågor, som upptagits av exekutivkommittén.

Efter dessa förberedelser sammanträdde Förenta Nationernas generalförsamling
till sitt första möte, vilket öppnades i London den 10 januari 1946.
Säkerhetsrådet konstituerades med de fem ständiga medlemmarna, Amerikas
Förenta Stater, Frankrike, Kina, Sovjetunionen och Storbritannien och de
sex icke ständiga, till vilka generalförsamlingen utsåg för en tid av två år
Australien, Brasilien och Polen samt för en tid av ett år Egypten, Mexico och
Nederländerna. Till medlemmar av det ekonomiska och sociala rådet valdes
för en tid av tre år Belgien, Canada, Chile, Frankrike, Kina och Peru, för en
tid av två år Cuba, Indien, Norge, Sovjetunionen, Storbritannien och Tjeckoslovakien
samt för en tid av ett år Amerikas Förenta Stater, Colombia, Grekland,
Jugoslavien, Libanon och Ukraina.

De bägge råden upptogo omedelbart sin verksamhet. På förslag av säkerhetsrådet
valde generalförsamlingen dåvarande norske utrikesministern Lie
till generalsekreterare. Under dennes ledning har sekretariatet börjat uppsättas.
Säkerhetsrådet och generalförsamlingen skredo också till val av de
femton ledamöterna i den internationella domstolen. Av Förenta Nationernas
organ återstår sålunda endast att tillsätta förvaltarskapsrådet. Detta kan
emellertid icke ske förrän territorier genom särskilda förvaltarskapsavtal
underställts det internationella förvaltarskapssystemet.

På förslag av de fem ständiga medlemmarna av säkerhetsrådet beslöt generalförsamlingen
att tillsätta en särskild kommission för behandling av frågor,
som aktualiserats genom utnyttjandet av atomenergien. Kommissionen
skall bestå av en representant för envar av de makter, vilka äro företrädda i
säkerhetsrådet, samt en representant för Canada, vare sig detta land är medlem
av rådet eller icke.

Innan generalförsamlingen den 16 februari 1946 avslutade den första delen
av sitt första möte, beslöt den, att den andra delen skall taga sin början
den 3 september 1946 och förläggas till New York, som utsetts till organisationens
tillfälliga säte. Vad angår frågan örn Förenta Nationernas permanenta
säte hava förberedelserna fortskridit så långt, att principbeslut fattats örn
att förlägga organisationen lill de nordöstra delarna av Förenta Staterna. Beträffande
själva platsen pågår alltjämt utredning. Säkerhetsrådet, som i
princip fungerar permanent, är för närvarande i färd med att överflytta sin
verksamhet lill organisationens tillfälliga säte. Det ekonomiska och sociala
rådet har beslutit att den 25 maj där sammanträda till sitt andra möte.

Vid andra delen av generalförsamlingens första möte torde frågan örn
nya medlemmars upptagande i Förenta Nationerna komma upp på dagordningen.
Medlemskap i Förenta Nationerna står öppet för alla fredsälskande
nationer utanför organisationen, vilka åtagit sig de förpliktelser, som Förenta

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Nationernas stadga ålägger, och enligt organisationens uppfattning kunna
och vilja uppfylla dessa förpliktelser. Upptagande av sådan stat till medlem
sker genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.
Till sistnämnda organ har redan ingått en ansökan om medlemskap, nämligen
från Albanien. Säkerhetsrådet beslöt emellertid att med bibehållande
av ärendet på sin dagordning tills vidare uppskjuta behandlingen därav. Enligt
vad som framgått av de överläggningar, vilka föregingo rådets beslut
i frågan, motiverades detta närmast med att säkerhetsrådet förmodades komma
att före generalförsamlingens fortsatta möte i september få mottaga ytterligare
dylika ansökningar, vilka i så fall borde tagas upp till avgörande samtidigt.

Förenta Nationernas organisation är avsedd att ersätta Nationernas förbund
vilket, örn icke förr så genom det andra världskriget, visat sig icke
kunna fungera som en internationell säkerhetsorganisation. Inom Förenta
Nationerna lia förslag upprättats angående övertagande av vissa av Nationernas
förbunds tillgångar och arbetsuppgifter och presidenten i Nationernas
förbunds år 1939 ajournerade församling har inbjudit medlemsstaterna till
möte med församlingen med början den 8 nästkommande april för behandling
av dessa frågor. Avsikten synes vara, att detta möte skall besluta örn
förbundets upplösande.

För att närmare utreda de konsekvenser av militär art ett inträde i den
nya säkerhetsorganisationen skulle innebära för vårt land, har jag inhämtat
yttrande från överbefälhavaren angående de synpunkter, som enligt militärt
bedömande böra läggas på frågan örn Sveriges anslutning till Förenta Nationerna.

Överbefälhavaren har därvid anfört:

Jämlikt Förenta Nationernas stadga äro organisationens ändamål att upprätthålla
internationell fred och säkerhet, att i övrigt utveckla vänskapliga
förbindelser mellan nationerna och att åstadkomma internationell samverkan
även på de ekonomiska, sociala, kulturella och humanitära områdena (art. 1).

Sveriges intressen sammanfalla helt med grundsyftet i Förenta Nationernas
stadga. Fred och säkerhet för hela världen och därmed också för det
egna landet är ett mål, vars uppnående förvisso är värt de största ansträngningar
från alla staters sida. Betydelsen av att dessa strävanden krönas med
framgång, understrykes av den utveckling mot allt större förstörande kraft,
som stridsmedlen undergå. Särskilt det förhållandet, att numera atomkraften
kan utnyttjas i förstörande syfte, gör, att under ett nytt stort krig förlusterna
i liv och materiel måste beräknas bli väsentligt stegrade.

Förenta Nationernas stadga utgår från att makt måste kunna sättas bakom
organisationens heslutande organ, för att fred och säkerhet skall kunna
effektivt bevaras. För genomförandet av sina syften skola därför Förenta
Nationerna enligt artikel 1 »dels vidtaga verksamma kollektiva åtgärder för
att förebygga och undanröja hot mot freden och undertrycka angreppshand -

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

lingar Öller andra fredsbrott och dels genom fredliga medel och i överensstämmelse
nied rättvisans och den internationella rättens principer tillrättalägga
eller lösa internationella tvister eller saklägen, som kunna leda till
fredsbrott. Härvid skola medlemmarna lämna Förenta Nationerna allt erforderligt
bistånd» (art. 2, punkt 5).

Medlemskap i Förenta Nationerna innebär sålunda ett uppgivande av den
neutralitetslinje, som under mer än ett sekel följts i svensk utrikespolitik.
Medlemskapet innebär även i övrigt allvarliga inskränkningar i varje medlemsstats
suveränitet, ehuruväl organisationen enligt art. 2, punkt 1, skall
grunda sig på »principen örn samtliga medlemmars suveräna likställighet».
Givetvis måste medlemmarna vara beredda att göra avkall på en del av vad
som varit hävdvunna områden för fri självbestämmanderätt, för att en överstatlig
organisation skall bliva funktionsduglig och i stånd att trygga fred
och säkerhet. De ingripande förändringar i vårt lands ställning, som medlemskapet
måste medföra, göra dock, att ett ställningstagande i frågan örn ett
eventuellt inträde i Förenta Nationerna måste föregås av en allvarlig prövning
av problemet i hela dess vidd. Det räcker ej med att det stora syftet kan
bejakas. En prövning måste ske, huruvida medlen för målets nående och
formerna för Förenta Nationernas verksamhet äro sådana, att en anslutning
från svensk sida är önskvärd.

När jag går att granska problemet ur militär synpunkt, är det naturligt
att främst undersöka, örn medlemskap enligt Förenta Nationernas stadga i
princip synes öka eller minska våra risker eller på annat sätt påverka omfattningen
och arten av de svenska försvarsförberedelsema. Betydelsefullt är
även att söka fastställa, i vad mån medlemskapet medför direkta inskränkningar
av militär betydelse i Sveriges suveränitet, t. ex. genom upplåtande av
baser på svenskt territorium åt främmande krigsmakt.

Den nya organisationen för bevarandet av internationell lied och säkeihet
är redan från begynnelsen starkare uppbyggd än föregångaren, Nationernas
förbund.

Det stora antalet medlemmar i FN och särskilt det förhållandet, att Förenta
Staterna, Storbritannien och Sovjetunionen medverkat vid organisationens
tillkomst och från början anslutit sig till denna, utgör en styrka. Den
realistiska prägel, som givits »Förenta Nationernas stadga», synes också böra
öka organisationens effektivitet. I syfte att söka åstadkomma ett snabbt och
effektivt ingripande för fredens och säkerhetens bevarande överlåtes det primära
ansvaret härför åt säkerhetsrådet, som skall handla å medlemmarnas
vägnar (art. 24, mom. 1). I säkerhetsrådet ha de ständigt representerade stormakterna
givits en klart ledande ställning (art. 23, mom. 1). Till effektiviteten
bör jämväl bidraga, att medan säkerhetsproblemet, då Nationernas förbund
bildades, sammankopplades med tanken på en allmän rustningsbegränsning,
utgå segermakterna denna gång från att världsfreden ytterst skall
säkras med vapenmakt (art. 42). Den påtagliga koncentrationen av måklén
inom FN lill säkerhetsrådet och inom detta till stormakterna kan ur de mindre
staternas synpunkt te sig som en olägenhet. Den avser emellertid att giva
önskvärd handlingskraft åt organisationen och då huvudansvaret måste lalla
på de stater, som lia de slöra resurserna, kan det anses motiverat, alt dessa
också erhålla maki i förhållande lil! ansvaret.

Då fråga är örn inskridande med tvångsåtgärder för alt bevara fred och säkerhet,
har var och en av de fem ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet, stormakterna,
vetorätt (art. 27, mom. 3). Denna bestämmelse i stadgan innebären
mycket betydelsefull begränsning av säkerhetsorganisationens räckvidd. Man
har icke ansen det vara möjligt ali bygga upp en överstatlig organisation med

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

sådan styrka och sammanhållning, att den skulle kunna tvinga även de starkaste
makterna att acceptera lösningar på politiska problem, som på väsentliga
punkter gå deras önskningar emot. Hade FN utrustats med befogenhet
att tillgripa tvångsåtgärder även mot en stormakt •— dvs örn vetorätten icke
införts — skulle, örn denna befogenhet i ett konkret fall utnyttjades, följden
sannolikt bliva ett storkrig av den art, som FN skall söka förhindra.

Nu gällande bestämmelse medför, att om aggression utföres av en stormakt
eller av annan makt, som inom rådet erhåller en stormakts stöd. och
FN sålunda icke kan fatta beslut örn ingripande med tvångsåtgärder, säkerhetsorganisationen
helt sättes ur spel beträffande den aktuella konflikten.
Medlemmarna äga att handla obundna av förpliktelser till FN. För de mindre
staterna blir den yttersta konsekvensen av vetorättsbestämmelsen, att ett offer
för en sådan aggression icke kan erhålla stöd av FN. Bestämmelsen medför
dock även den för mindre stater gynnsamma verkan, att de icke på grund
av medlemskap kunna bliva förpliktade att deltaga i tvångsåtgärder riktade
mot en stormakt, som är ständig medlem av rådet.

Rustningsläget lämnas tills vidare oförändrat vad beträffar FN:s medlemmar,
även örn tanken på en framtida rustningsbegränsning framfördes i stadgan
(art. 11, mom. 1, och art. 26). Då ett framtida system för reglering av
rustningarna skall underställas medlemmarna av FN, synes denna bestämmelse
icke medföra några allvarliga risker för dessas möjligheter att upprätthålla
erforderligt militärt försvar.

sDe väpnade styrkor, det bistånd och de förmåner, däribland rätt till passage,
som äro nödvändiga för upprätthållande av internationell frod och säkerhet»,
skola enligt art. 43 av medlemmarna ställas till förfogande på anmodan
av säkerhetsrådet och enligt därom ingånget särskilt avtal. Då avtal
skall träffas mellan organisationen och medlemmen, är denne formellt säkrad
mot att andra prestationer utkrävas än dem han själv önskar fullgöra.
Att helt undandraga sig avsedda plikter, är dock icke möjligt. Det mäste vidare
antagas, att såväl moraliska förpliktelser mot organisationen från medlemmens
sida som påtryckningar från organisationens sida kunna leda till att
en medlemsstat måste gå med på avtal av vidare innebörd, än som är förenligt
med dess intressen. Det är därför av vikt att söka fastställa, vad som kan
komma att begäras av de mindre medlemmarna.

I avtalet skall fastställas »styrkornas numerär och beskaffenhet, beredskapsgrad
och allmänna förläggning, samt arten av de förmåner och det bistånd,
som skola lämnas» (art. 43, mom. 2). De militära styrkorna äro icke
begränsade till vissa slag utan förutsättas i art. 42 utgöras av »luft-, sjö- och
lantstridskrafter tillhörande medlemmar av Förenta Nationerna».

Sannolikt komma höga krav att ställas på stridskrafternas utbildning, utrustning
och på kvalificerat befäl. Troligen kommer icke alt av de mindre
staterna begäras styrkor till större omfattning än som är rimligt med hänsyn
till de olika ländernas personella och ekonomiska bärkraft. Snarare kan
väntas att stormakterna i första hand bygger organisationens ingripande på
egna styrkor. Härför tala hl. a. de svårigheter med hänsyn till skillnader i
språk, utbildning och utrustning, som uppstå, om operationer skola utföras
med styrkor från flera länder. Det kan dock icke anses helt uteslutet, att
säkerhetsrådet finner det önskvärt att relativt starka stridskrafter kunna uttagas
ur de mindre nationerna för att minska stormakternas militära insatser
i vissa lägen.

Beträffande beredskapsgraden ger stadgan ingen ledning annat än i så
måtto, att medlemmarna enligt art. 45 kunna åläggas av säkerhetsrådet att
hålla vissa flygstridskrafter omedelbart tillgängliga för samordnad tvångsaktion.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 196.

Av de förmåner, som medlemmen skall i avtal förbinda sig att lämna,
namnes särskilt »ridt till passage». De ytterligare förmåner, som kunna begäras,
torde främst vara dels leveranser av livsmedel eller materiel, dels upplåtandet
av baser på eget territorium. Ur nationell synpunkt är ett upplåtande
av baser åt stridskrafter från ett annat land i princip icke önskvärt,
särskilt icke örn fråga är om en stormakts stridskrafter. Givet är dock att
sådan hänsyn måste falla, när åtgärden erfordras för nåendet av etl mål, som
är av väsentligt värde för FN:s syften. Av särskilt intresse bli därför de förhållanden,
under vilka medlemskapet kan förplikta Sverige alt upplåta baser,
om vilka överenskommelse avses träffas genom avtal enligt art. 43.

Enligt denna artikel skall upplåtande ske först efter anmodan av säkerhetsrådet.
Denna anmodan kan enligt samma artikel göras endast örn upplåtandet
är nödvändigt för bevarande av internationell fred och säkerhet.
Ett upplåtande av baser torde därför endast kunna komma i fråga under en
akut kris. För vårt lands vidkommande synes den praktiska tillämpningen
av dessa bestämmelser kunna bliva av stor betydelse.

Av vikt ur militär synpunkt är att vid förhandlingar med säkerhetsrådet
örn avtal enligt art. 43 möjligheterna tillvaratagas att i avtalet inrymma
sådana bestämmelser, som göra förbindelsen lättare alt uppfylla ur svensk
synpunkt. Önskvärt är exempelvis, alt det område, inom vilket en väpnad
insats med svenska förband kan komma i fråga, i möjligaste mån begränsas.
Lämpligt är vidare att söka säkerställa, att svenska stridskrafter vid ett ingripande
i möjligaste mån hållas samlade under svenskt befäl. I vissa lägen
bör underhåll åt svenska förband delvis ankomma på det samordnande organet.
Slutliga önskemål kunna icke uppställas förrän dels de principer bli
kända, som komma att tillämpas vid uppgörande av dessa avtal, dels säkerhetsrådet
framlagt, vad som från dess sida önskas av vårt land. Även den
synpunkten kan behöva beaktas vid avtalets ingående, att Sverige icke bör
binda sig för att i större omfattning ställa till organisationens förfogande
militära styrkor av sådan art, att de icke äro viii lämpade att ingå i den
krigsmakt, som erfordras för vårt självförsvar. Med ali sannolikhet torde
emellertid en svensk krigsmakt, som organiserats enbart för rikets självförsvar,
jämväl vara väl ägnad att ställa upp de styrkor, varom avtal enligt art.
43 kan komma att triiffas. Svenskt medlemskap i FN förutsätter dock en
ändring av vämpliktslagen, då i § 28. mom. 2, av denna lag säges, att armén
tilldelade värnpliktiga få användas utom riket endast till rikets försvar.

Det sätt, varpå förhandlingar rörande avtal enligt art. 43 komma att föras
mellan säkerhetsrådet och medlemmarna, kan bli av stor betydelse ur nationel!
säkerhetssynpunkt. Risk föreligger att sådan inblick måste lämnas säkerhetsrådets
medlemmar i statens militära förhållanden, att de egna stridskrafternas
utnyttjande för självförsvar avsevärt försvåras. Uppgifter kunna
sålunda komma att begäras rörande stridskrafternas organisation, utrustning
och omfattning, lagerhållning av livsmedel och viktiga materielslag, industriens
och trafikmedlens kapacitet ni. m. Frågan, huruvida enligt art. 43
träffade avtal i likhet med övriga fördrag och avtal registreras och offentliggöras
(art. 102), är däremot ur svensk militär synpunkt av föga betydelse.

Etl slabsulskott .skall enligt art. 47 bildas för planläggning av de väpnade
styrkornas användning och för deras ledning. Detta utskott består av militära
representanter för de fem stora — även häri kommer stormakternas
dominans till uttryck. Svensk representation i stabsutskottet är icke obligatorisk
vid svensk medverkan i militära sanktioner, utan kan påräknas endast,
när stabsutskottet finner, att den är en förutsättning för att utskottet
skall kunna verksamt fullgöra sina åligganden (art. 47, p. 2). Då ledandet
av militära operationer förutsätter snabbt fattade och snabbt genomförda

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

beslut, kan en utsvällning av stabsutskottet eller eventuellt organiserade regionala
underulskott (art. 47, mom. 4), sägas komma att i viss mån försvåra
ledningen. Det är därför att befara, att denna möjlighet till komplettering
av utskotten med representanter för ytterligare medlemmar kommer att begagnas
restriktivt eller att de inbjudnas möjligheter till aktiv insats begränsas.

Även om Sverige medverkat vid beslut örn ingripande och även örn vårt
land är representerat i stabsutskottet, kunna sådana lägen uppkomma, att
svensk trupp ställes inför uppgifter, som synas främmande för vårt folk.
Sedan lång tid tillbaka lia de flesta svenskar betraktat som självklart, att
svensk krigsmakt endast kommer att användas för rikets direkta försvar.
En upplysningsverksamhet blir erforderlig för alt allmän förståelse skall
vinnas för de skyldigheter av militär art, som äro ovillkorligt förknippade
med medlemskap i FN.

Därest svenska stridskrafter skulle komma att av säkerhetsrådet disponeras
utanför rikets gränser, kan följden bliva, att vårt eget lands direkta försvar
försvagas i motsvarande grad. Då det icke är uteslutet, att en konflikt
mellan stormakter kan utbryta eller vårt land bliva föremål för aggressiv
politik efter det enighet nåtts i säkerhetsrådet om ingripande i en lokal konflikt
och medan ännu detta ingripande pågår, kan sålunda svenskt deltagande
i militära sanktioner medföra avsevärda risker.

Även en anmodan från säkerhetsrådet till vårt land att ställa baser till förfogande
för stridskrafter från ett annat land kan medföra militärpolitiska
risker. Man har, som tidigare påpekats anledning förmoda, att rätt till sådan
basering endast kan komma att begäras i direkt samband med en politisk
kris. I sådant läge är emellertid vår skyldighet att, i den mån vårt avtal med
rådet så bestämmer, upplåta baser och medge genomtransporter ofrånkomlig.
Oavsett örn upplåtande av baser eller medgivande av genomtransport begäres
först i direkt samband med en kris eller möjligen tidigare under hänvisning
till mera allmänna krav på säkerhetsåtgärder, medför deras uppfyllande för
en mindre stat ett militärpolitiskt beroende. Detta beroende är allvarligast,
om förmånerna lämnas till en stormakt eller ett stormaktsblock. Särskilt betänkliga
bli konsekvenserna örn det ingripande, som skall underlättas genom
dessa förmåner, drager långt ut på tiden. Skulle en brytning mellan stormakter
uppstå under denna tid, kan en självständig svensk politik bli omöjliggjord.

Oavsett vilka förpliktelser Sverige kan komma att påtaga sig enligt avtal
nied säkerhetsrådet, är det givet att. örn vårt land deltager i tvångsåtgärder,
den militära insatsen liksom det bistånd och de förmåner, som Sverige lämnar,
kan komma att med hänsyn till rikets eget försvar behöva drivas upp
till ett maximum.

En medlem av FN, som icke är representerad i säkerhetsrådet, har mycket
begränsade möjligheter att påverka beslut om tillgripande av tvångsåtgärder,
även när det egna landet direkt beröres.

När säkerhetsrådet överväger att utkräva »förmåner» inom ramen för träffat
avtal av medlem, som ej är företrädd i rådet, beredes sådan medlem tillfälle
ali utan rösträtt deltaga i överläggningen, örn rådet finner, »att vederbörande
medlems intressen särskilt beröras» (art. 31). Innan säkerhetsrådet
uppfordrar medlem, som ej är företrädd i rådet, att ingripa med vapenmakt,
skall däremot sådan medlem inbjudas att deltaga i de beslut, som angå »användandet
av förband tillhörande medlemmens väpnade styrkor» (art. 44).
Denna rätt att deltaga i förhandlingar och beslut är dock av begränsat värde,
då den sålunda inbjudna medlemmen icke kan med sin rösträtt inverka avgörande
med hänsyn till det sätt, varpå beslut i sådana frågor träffas inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 196

säkerhetsrådet (art. 27, mom. 3). Dessa förhållanden understryka den allvarliga
karaktären av de inskränkningar i suveräniteten och de militära förpliktelser,
som medlemskap i FN medför, främst genom bestämmelserna i
artiklarna 42 och 43. Dessa uppoffringar äro emellertid en bestämd förutsättning
för att organisationen skall bliva effektiv.

Beträffande rätten till självförsvar säger art. 51, att »ingen bestämmelse i
denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt
självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta
Nationerna, intill dess alt säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder för upprätthållande
av internationell fred och säkerhet». I den brittiska kommentaren
till stadgan fastslås uttryckligen, att örn rådets aktion är påtagligen otillräcklig.
rätten till självförsvar kan åberopas av en stat såsom rättfärdigande
varje aktion den finner lämpligt att företaga.

Enligt art. 52 föreligga inga hinder för att regionala organisationer motsvarande
FN:s församling, säkerhetsråd osv upprättas, under förutsättning att
samarbetet avser sådana angelägenheter, som hänföra sig till vidmakthållandet
av internationell fred och säkerhet. En sådan regional sammanslutning
äger full rätt till kollektivt självförsvar; däremot äger den icke rätt att företaga
tvångsåtgärder med anledning av ett hot mot freden (art. 53). Stadgeenligt
förefinnes sålunda intet hinder för vårt land att deltaga i ett dylikt organiserat
samarbete inom en regional grupp av stater, därest ett sådant ur
allmänna politiska synpunkter skulle bliva möjligt och önskvärt.

Inom FN upprättas ett särskilt förvaltarskapssystem för förvaltning och
övervakning av territorier, som genom särskilda avtal underställts FN (art.
77). Förvaltarskapsområde eller del av sådant kan fastställas som »strategiska
områden» fart. 82). Förvaltarskapssystemet är endast tillämpligt på
territorier, som för närvarande stå under mandatförvaltning, som kunna bliva
avskilda från »fiendestaterna» eller som frivilligt ställas till förfogande av
de stater, vilka äro ansvariga för deras förvaltning.

Ur ovan gjord granskning av FN:s stadgar kunna följande slutsatser dragas.

De Förenta Nationerna ha erhållit en sådan utformning och säkerhetsrådet
förfogar över sådana maktmedel, att organisationen synes redan från början
äga goda möjligheter att förhindra fredsbrott från medelstora och små staters
sida i de fall, då de fem stora nationerna äro eniga. Vårt land är knappast
i nuvarande läge utsatt för risken av allvarliga konflikter med små eller medelstora
stater. Därför får man emellertid icke underskatta värdet även för
Sverige av att en mindre konflikt kan hindras sprida sig på ett sätt, som
.skulle kunna föra vårt Iand in i farozonen.

Bestämmelserna för de Förenta Nationerna äro icke sådana, att organisationen
kan direkt förhindra eller ens ingripa mot en stormakt, som hotar eller
bryter freden. Det förhållandet, att Förenta Nationernas säkerhetsråd erbjuder
tillfälle till förhandlingar mellan representanter för stormakterna i reglerade
former vid periodiskt återkommande sammanträden, kan komma att underlätta
samarbetet mellan stormakterna. 1 varje fall erbjuder säkerhetsrådet en
god plattform för dem, sorn vilja arbeta för fredens bevarande. Generalförsamlingen
torde komma att få en icke obetydlig opinionsbildande betydelse
och kan på sä sidi komma alt verka återhållande även gentemot en stormakt.

En anslutning från svensk sida lill Förenta Nationerna medför förpliktelser,
vilkas konsekvenser ur militärpolitisk synpunkt ingiva betänkligheter. Sålunda
kan vårt Iand bli nödgat

att bygga upp en krigsorganisation, som icke är den ur självförsvarssynpunkt
mest ändamålsenliga,

att ingripa med väpnade styrkor i sammanhang, sorn icke direkt berina
svenska intressen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

att upplåta baser och lämna andra förmåner åt främmande makt på sådant
sätt, att landet råkar i militärpolitiskt beroende av denna, samt

att utlämna viktiga uppgifter rörande rikets stridskrafter och försvarsförberedelser
i övrigt.

Inför de allvarliga konsekvenser, som kunna följa med ett svenskt medlemskap
i FN måste emellertid även betänkas att säkerhetsorganisationen enligt
art. 2, punkt 6 skall tillse, att stater, som ej äro medlemmar av FN, handla
i överensstämmelse med dess grundsatser, i den mån detta befinnes nödvändigt
för att bevara internationell fred och säkerhet. Det är sålunda icke genom
medlemskapet, som de angivna riskerna för vårt land uppkomma. De
existera i och med tillkomsten av säkerhetsorganisationen och fastställandet
av FN:s principer för uppehållande av fred och säkerhet. De möjligheter Sverige
kan få att som medlem i FN i viss mån inverka på de former, under
vilka skyldigheterna komma att krävas av oss, göra olägenheterna mindre än
de sannolikt skulle bliva, om vårt land ställde sig utanför organisationen.
Dessa påtalade olägenheter böra därför icke föranleda att Sverige avstår från
medlemskap. Helhe bör vårt land begagna det inflytande, som landet skulle
vinna såsom medlem för att söka uppnå en ur svensk synpunkt fördelaktig
tolkning av stadgan och för att få vårt lands berättigade intressen tillgodosedda.
Av vikt är

att vid träffande av avtal för Sveriges del enligt art. 43 vårt lands prestationer
begränsas och specificeras samt kompletteras med förmåner för
vårt land på ett sådant sätt, att för Sverige vitala intressen bli tillgodosedda,

att förhandlingar i samband med sådant avtal föras så, att ur svensk synpunkt
önskvärd sekretess i möjligaste mån bevaras,

att rätten till självförsvar får den vidare tolkning, som förutsatts i den
brittiska kommentaren, samt

att upplåtelse av baser, medgivande av genomtransport eller andra förmåner
enligt art. 45 icke komma att begäras förrän vid ett direkt och
påtagligt hot mot freden.

Huruvida FN kommer att kunna nå syftemålet att bevara internationell
fred och säkerhet, kommer främst att bli beroende av om stormakterna kunna
enas om huvudlinjerna för organisationens verksamhet. En sådan enighet är
helt enkelt en förutsättning för dess fortbestånd. De svårigheter, som mött
på denna vitala punkt, framgå tydligt av det utrikespolitiska läget av i dag.

Militärpolitiskt karakteriseras läget i Europa av Tysklands fall, varmed
följt att den tidigare maktbalansen på den europeiska kontinenten väsentligt
rubbats och att gränsen för det område, som domineras av Sovjetunionen,
kraftigt förskjutits västerut. Sammanbrottet av de statliga och ekonomiska
organisationerna i Mellaneuropa är ägnat att öka den internationella politiska
oron där, ehuru motsättningarna mellan stormakterna främst kommit
till uttryck i fråga om andra delar av Europa och världen.

Det senaste världskriget har givit påtagliga bevis för att en stor konflikt
numera medför oerhörda offer för båda parterna. Det är därför sannolikt,
att de segrande stormakterna hysa en uppriktig önskan om ett fortsatt samarbete
med fredens — och därmed de nya maktpositionernas — bevarande
som ett av de främsta målen, vilket dock icke hindrar, att samtidigt de egna
intressena tillgodoses i hävdvunna riktningar. Det är också möjligt att utvecklingen
kommer att leda till en utjämning inom FN:s ram av motsättningarna
mellan stormakterna, ehuru dessa hittills visat sig vara av allvarlig
art. Icke minst för Sverige är det ett vitalt intresse, att en dylik utjämning
kommer till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Den internationella säkerhetsorganisationen utgör dock icke och kan icke
komma att utgöra en garanti för ett fredligt samarbete mellan stormakterna.
Ytterst blir därför världsfreden avhängig av klokheten och viljan till samförstånd
hos stormakternas ledande män, även örn tillkomsten av FN ökar
möjligheterna för en fredlig lösning även av storpolitiska problem. Med dessa
kvarstående risker som stormakterna själva på intet sätt sökt dölja, måste
Sverige räkna.

Örn stormakternas samarbete brytes och därmed säkerhetsorganisationen,
uppkommer även för vårt land en hotfull situation, sammanhängande med
Sveriges strategiskt utsatta läge. I ett dylikt läge löper vårt land en uppenbar
risk att redan i ett tidigt skede bli utsatt för påtryckningar eller direkta
angreppshandlingar av en part, som vill skapa ett gynnsamt utgångsläge för
en väntad sammandrabbning eller eljest av strategiska skäl begagna svenskt
territorium. Redan önskan att förhindra, att en motståndare utnyttjar vårt
land på sådant sätt, kan bli anledning till en omedelbar militär aktion mot
Sverige från den andra partens sida — särskilt om man tvivlar på vår vilja
eller militära förmåga att i ett dylikt läge upprätthålla neutralitet.

Medan en neutralitetspolitik är oförenlig med medlemskap i FN så länge
organisationen fungerar, föreligger intet principiellt hinder för ett fullföljande
av den hävdvunna svenska neutralitetspolitiken vid en konflikt mellan
stormakter. En förutsättning för att svensk neutralitet då skall respekteras
är, att denna stödjes av en krigsmakt så organiserad, att den efter måttet
av våra resurser medger försvar mot direkt anfall. För denna uppgift har
vårt nuvarande försvar byggts upp. För att uppgiften alltjämt skall kunna
lösas, måste detta försvar tillsvidare upprätthållas, vare sig Sverige är medlem
av FN eller icke. Endast om säkerhetsorganisationen visar sig funktionsduglig
och om en påtaglig och varaktig utjämning kommer till stånd
i fråga om intressemotsättningarna mellan stormakterna, kunna framdeles
kraven på vårt lands krigsmakt komma att begränsas.

En förberedd politisk och militär samverkan mellan Sverige och andra
mindre eller medelstora stater inom en regional grupp skulle vid en konflikt
mellan stormakter kunna skapa ökad respekt för en gemensam neutralitetspolitik.
Huruvida politiska förutsättningar för en sådan samverkan
kunna komma att föreligga i framtiden är för närvarande icke möjligt att
bedöma. En grundförutsättning även för ett försvarssamarbete från fall till
fall är, att staterna inom en sådan grupp var för sig upprätthålla ett effektivt
försvar.

Ilar deftidigare varit ett svenskt intresse av första ordningen att freden
i Europa kunnat tryggas, så är detta förhållandet i ännu högre grad, när
stormaktsbalansen på den europeiska kontinenten upphört och vårt land
kommit att ligga inom det utsatta gränsområdet mellan tvenne intressesfärer.
Det synes berättigat att till FN knyta förväntningen, att organisationen
skall kunna framgångsrikt ingripa mot små och medelstora nationer, som
söka bryta fred och säkerhet. Likaså synes man med fog kunna hoppas att
samarbetet inom FN skall öka möjligheterna lill det samförstånd mellan
stormakterna, som är den yttersta förutsättningen för världsfreden. Eli svensk
positiv medverkan inom FN är därför önskvärd. De nackdelar för de smärre
staterna, som äro förknippade med den nya säkerhetsorganisationen, bli
ur militärpolitisk synpunkt sannolikt mindre för medlemmar av FN än för
de länder, som komma att stå utanför organisationen.

FN:s tillkomst utgör icke någon garanti för världsfreden och en svensk
anslutning till organisationen säkrar icke heller freden för vårt land. Sverige
mäste vara berett lill självförsvar även inom eli normalt fungerande

Departements chefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

FN, men framför allt i det svåra läge, som kan uppstå vid en stormaktskonflikt.

Sverige kan arbeta för fred i världen och därmed för frihet och fred åt
vårt folk genom aktiv medverkan i arbetet inom FN och genom att föra
en gentemot stormaktsblocken fri, på ett effektivt självständighetsförsvar
stödd politik inom FN eller vid en stormaktskonflikt utanför denna organisation.
En sådan politik och ett sådant försvar synas ägnade att minska riskerna
för att motsättningarna mellan stormakterna få en våldsam utlösning
just i våra trakter. Svensk militär svaghet skulle däremot öka riskerna för en
ödesdiger politisk utveckling.

Ur de synpunkter, som jag har att företräda, tillstyrker jag, att Sverige
begagnar sig av en eventuell möjlighet att inträda som medlem i Förenta
Nationerna.

Ehuruväl frågan om Sveriges anslutning till Förenta Nationerna främst
avgöres på allmän- och miiitärpolitiska grunder torde uppmärksamheten
böra fästas på det vidgade internationella samarbete på de ekonomiska och
sociala områdena, som enligt Förenta Nationernas stadga ingår i organisationens
uppgifter. För detta ändamål har, som förut nämnts, skapats ett särskilt
organ utan direkt motsvarighet inom Nationernas förbund, det ekonomiska
och sociala rådet. Därjämte avses de internationella fackorgan och institutioner,
som upprättats genom olika mellanstatliga överenskommelser och som
enligt sina statuter ha vittgående internationella åligganden på ekonomiska,
sociala, kulturella, uppfostrings-, hälsovårds- och närbesläktade områden,
skola anknytas till Förenta Nationerna.

Här torde även i korthet böra beröras de ekonomiska förpliktelser av reguljär
natur, som komma att följa med ett medlemskap i Förenta Nationerna.
Den nya säkerhetsorganisationens uppläggning, med det permanent
fungerande säkerhetsrådet och dettas militära organ m. m., medför, att de
ordinarie kostnaderna för organisationen komma att vara större än för Nationernas
förbund. Förenta Nationernas provisoriska budget för år 1946 slutar
på ett belopp av nära 25 miljoner dollars, medan Nationernas förbunds
budget merendels höll sig mellan 20—35 miljoner schw. francs. Ehuru antalet
medlemsstater i den nya organisationen kommer att vara något större
än i Nationernas förbund, måste dock medlemmarnas bidrag till organisationens
utgifter bliva avsevärt högre än i förbundet. Vid Nationernas förbunds
upplösning torde likväl icke obetydliga tillgångar komma alt fördelas på
medlemmarna. Eventuellt torde dessa tillgångar komma att överlämnas till
Förenta Nationerna för att avräknas på denna organisations medlemmars och
blivande medlemmars stadgeenliga bidrag. Därest Sveriges anslutning till Förenta
Nationerna kommer att förverkligas, torde Kungl. Majit få anledning
att inför riksdagen återkomma till frågan örn det behov av personalförstärkning
inom utrikesförvaltningen, som må komma att erfordras för att regeringen
skall bliva i stånd att kontinuerligt följa arbetet inom säkerhetsorganisationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

För bedömandet av Förenta Nationernas struktur och innebörden för Sverige
av en anslutning till den nya världsorganisationen synes en viss ledning
kunna vinnas genom en jämförelse med Nationernas förbund.

Den mest betydelsefulla skillnaden är rådets maktutvidgning och, genom
omröstningsbestämmelserna i detta organ, den dominerande ställning, som i
Förenta Nationerna tilldelats de fem stormakterna Amerikas Förenta Stater,
Frankrike, Kina, Sovjetunionen och Storbritannien. Det har med andra ord
skapats en relation mellan makt och ansvar, som saknades i Nationernas
förbund. Man har vid konferensen i San Francisco utgått från
att de stater, på vilka världsfredens bibehållande i sista hand beror och som
måste bära den tyngsta bördan vid tillämpandet av militära och andra sanktioner,
också skola äga ett övervägande inflytande vid beslutens fattande. Genom
stormakternas vetorätt i säkerhetsrådet i fråga örn militära och andra
sanktioner har man emellertid gått ett steg längre. Man har skapat en ordning,
som sätter säkerhetssystemet ur funktion för det fall, att en av stormakterna
direkt eller indirekt skulle stå som angripare. Denna mycket omdebatterade
vetorätt bör ses som en konsekvens därav, att ett säkerhetssystem
under nu rådande förhållanden i världen står och faller med enigheten
och sammanhållningen stormakterna emellan beträffande vitala spörsmål
eller sådana frågor, varpå krig eller fred beror. Förenta Nationerna erbjuder
sålunda icke möjligheten av en medlemmarnas samfällda aktion mot en stormakt,
som är medlem av rådet.

Därest en internationell motsättning skulle uppstå, vari en stormakt direkt
eller indirekt äger intresse, kan Förenta Nationerna likväl komma att spela
en betydelsefull roll, till och med för det fall att motsättningen utvecklar sig
till en konflikt, som leder till krig och världsorganisationens sammanbrott.
Detta synes vara så mycket viktigare att framhålla, som den roll Förenta Nationerna
i sådant fall kan komma att spela, utföres av församlingen, i vilken
samtliga makter, stora som små, äga lika rösträtt. Församlingen utgör visserligen
icke, som i Nationernas förbund, en myndighet med även verkställande
uppgifter, men den bildar genom sina befogenheter ett samlat organ för
världsopinionen, vars åsidosättande också för en stormakt måste synas svårt
och även riskfyllt. Församlingen kan nämligen både fastställa allmänna principer
och »föreslå medel för fredligt tillrättaläggande av varje sakläge oavsett
dess ursprung, som församlingen anser vara ägnat att skada den allmänna
välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna emellan».

Församlingen har vidare i det av densamma valda ekonomiska och sociala
rådet erhållit ett organ för behandling av sociala och ekonomiska missförhållanden,
vilka skulle kunna skapa allvarliga internationella problem.

En betydande fördel hos Förenta Nationerna jämfört med Nationernas förbund
är den nya organisationens universalitet. En av orsakerna till att Nationernas
förbund aldrig lyckades infria de stora förhoppningar, som ställdes
på detsamma, var säkerligen, att Förenta Staterna redan från början

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

stod utanför; andra stormakter, såsom Sovjetunionen, kommo med först på
ett senare stadium.

Såsom ett uppenbart framsteg får även betraktas, att Förenta Nationerna
icke, såsom fallet var med Nationernas förbund, ingår som en del av fredsslutet
efter ett världskrig. Genom att denna del av fredsprogrammet ställts utanför
de olika fredsavtalen, har organisationens tillkomst icke gjorts beroende av
de långvariga och svåra förhandlingar, som måste föregå fredstraktaternas utformande.

Tillkomsten av den nya säkerhetsorganisationen inverkar avsevärt på vårt
lands utrikespolitiska ställning. De förpliktelser Sverige ikläder sig genom
ett inträde i Förenta Nationerna äro i flera avseenden mera vittgående än de.
vilka medlemskapet i Nationernas förbund medförde. Enligt förbundsakten
förelåg ingen ovillkorlig plikt för medlemsstaterna att deltaga i militära sanktioner,
i varje fall icke enligt den av Sverige och åtskilliga andra stater hävdade,
av förbundet icke underkända tolkningen. Det ankom på medlemsstaterna
att pröva och avgöra, huruvida villkoren för ett sanktionsförfarande
voro uppfyllda, och i avsevärd mån även att bestämma, vilka åtgärder de
i händelse av plikt att deltaga i sanktioner borde vidtaga. Enligt Förenta Nationernas
stadga kan säkerhetsrådet utan medverkan av församlingen icke
blott beordra medlemsstater att avbryta alla förbindelser av ekonomisk,
kommunikationsteknisk eller diplomatisk natur med annan stat utan även
att gripa till militära sanktioner. För att giva säkerhetsrådet möjlighet att ingripa
med vapenmakt utfästa sig medlemsstaterna enligt stadgan att på säkerhetsrådets
anmodan, och i enlighet med specificerat avtal, som skall ingås
snarast möjligt, till rådets förfogande ställa väpnade styrkor, annat bistånd
eller lättnader, som exempelvis passagerätt. Under säkerhetsrådet skall
den strategiska ledningen av de väpnade styrkor, som ställts till rådets förfogande,
handhavas av ett militärt stabsutskott sammansatt av militära representanter
för de fem ständiga rådsmedlemmama.

Förenta Nationerna utgör intet fulländat instrument för världsfredens tryggande,
men dess stadga präglas av sinne för realiteter. Stormakternas förmåga
till samarbete blir utslagsgivande. Allt beror på den anda, i vilken dessa
makter gå att tillämpa den nya organisationens principer. De ha liksom de
mellanstora och små makterna funnit sig i vidsträckta begränsningar i sin
handlingsfrihet. De ha genom sitt medlemskap avgivit högtidliga försäkringar
att avstå från bruk av våld för uppnående av nationella syften. De ha vidare
förbundit sig att genom de organ, som skapats för ändamålet, söka på fredlig
väg lösa de tvister, vilka hota vidmakthållandet av internationell fred och
frihet.

Förenta Nationerna får, såsom presidenten Truman sagt, uppfattas som ett
första steg mot en varaktig fred. Det gäller att utan överdrivna förhoppningar
eller misstro söka stödja den nya organisationen samt bidraga till att därav
skapa ett arbetsdugligt fredsinstrument. Därpå beror, icke minst mot bakgrunden
av de nyaste krigstekniska uppfinningarna, vår civilisations framtid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

Med stöd av vad sålunda anförts får jag förorda, att Sverige vidtager de
åtgärder, som erfordras för vårt lands anslutning till Förenta Nationerna.
Jag önskar därvid erinra om det uttalande av Förenta Staternas, Sovjetunionens
och Storbritanniens ledande statsmän i deras gemensamma kommuniké
efter avslutandet den 2 augusti 1945 av konferensen i Potsdam, enligt vilket
de tre regeringarna komma att stödja ansökningar om medlemskap i Förenta
Nationerna från de stater, som förblivit neutrala under kriget och som
uppfylla de kvalifikationer, vilka uppställts i organisationens stadga.

Under den redan berörda debatten i säkerhetsrådet angående Albaniens
ansökan om medlemskap framhölls, att rådet eventuellt borde ägna en särskild
session åt behandlingen av ansökningar om inträde i organisationen.
Med hänsyn härtill och av allmänna lämplighetsskäl synes det mig vara mest
ändamålsenligt, att Kungl. Maj:t får välja tidpunkten att inför vederbörande
instans i Förenta Nationerna anmäla Sveriges ansökan om inträde i organisationen.
Det är naturligt, att i denna angelägenhet samråd dock alltid kommer
att äga rum med utrikesnämnden. Däremot måste förutsättas, att en anslutning
omedelbart träder i kraft och icke erfordrar senare godkännande av
riksdagen.

Med en anslutning till Förenta Nationerna uppstår frågan, huruvida de
särskilda förpliktelser, Sverige därmed kommer att ikläda sig, medföra behov
av ändring i gällande svenska författningar. Hinder mot anslutningen
synes icke föreligga i rikets grundlagar. Efter den år 1933 genomförda ändringen
i § 51 regeringsformen kan urtima riksdag sammankallas med ytterligt
kort varsel; vid fortsatt tillämpande av de senaste årens praxis att hålla
riksdagen samlad till årets slut kan för övrigt i brådskande fall riksdagsbehandling
av viktigt ärende äga rum praktiskt taget vid vilken tidpunkt som
helst av året utan att urtima riksdag behöver inkallas. Vad åter angår övrig
lagstiftning, må erinras om vad som anförts i överbefälhavarens förut återgivna
yttrande angående erforderlig ändring i värnpliktslagen den 30 december
1941.

Som redan framhållits, skola medlemsstats militära förpliktelser enligt Förenta
Nationernas stadga närmare angivas i ett mellan säkerhetsrådet och ifrågavarande
regering träffat avtal. Stadgan förutsätter, att sådan överenskommelse
skall i vederbörlig ordning ratificeras. För Sveriges del innebär detta,
att dylikt avtal enligt § 12 regeringsformen skall föreläggas riksdagen för
godkännande. I samband därmed finnas möjligheter att vidtaga genom avtalet
eventuellt erforderliga lagändringar.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen

att för sin del medgiva, att Kungl. Majit vid tidpunkt, som
må befinnas lämplig, vidtager de åtgärder, som erfordras för
Sveriges anslutning till Förenta Nationerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition, av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

R. Hichens Bergström.

Bilaga.

KOMMENTAR

TILL

FÖRENTA NATIONERNAS STADGA

UTARBETAD INOM KUNGL. UTRIKESDEPARTEMENTET
MED BITRÄDE AV
TILLKALLADE SAKKUNNIGA

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

■> r < f. tf r

, •;.,

\ V;- •'' • ■.. .''j.i.''ij1 U*

Till Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes Ärendena.

Genom beslut den 19 september 1945 bemyndigade Kungl. Majit ministern
för utrikes ärendena att tillkalla två sakkunniga för att inom utrikesdepartementet
biträda vid beredandet av frågan angående Sveriges anslutning till
den av de under det andra världskriget allierade staterna bildade internationella
säkerhetsorganisationen »Förenta Nationerna».

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Eders Excellens den 29 september
1945 ledamoten av riksdagens första kammare, professorn N. Herlitz
och professorn H. L. G. Tingsten för ifrågavarande uppdrag. Samtidigt uppdrogs
åt utrikesrådet och chefen för utrikesdepartementets politiska avdelning
S. Hj:son Grafström, kanslirådet och chefen för departementets arkiv K. S. T.
N. Gihl samt departementets t. f. sakkunnige i folkrätt, amanuensen G. A.
Sandberg, att jämte de sakkunniga deltaga i frågans beredande ävensom åt
Grafström att såsom ordförande leda arbetet samt åt numera t. f. byråchefen
i departementet L. ö. M. Lundborg att biträda i egenskap av sekreterare.
I enlighet med erhållna direktiv hava undertecknade inriktat sitt
arbete på att utarbeta en kommentar till Förenta Nationernas stadga och
den därvid fogade stadgan för den internationella domstolen. Därvid har arbetet
fördelats så, att ingressen till stadgan och kapitlen I—V i första hand
behandlats av Tingsten, kapitlen VI och XIV samt domstolsstadgan av Gihl,
kapitlen VII, VIII och XVII av Herlitz samt kapitlen IX—XIII, XV, XVI,
XVIII och XIX av Sandberg.

Sedan arbetet numera slutförts, få undertecknade härmed vördsamt överlämna
bifogade kommentar till Förenta Nationernas stadga. Såsom bilaga
härtill hava återgivits de engelska och franska texterna till ifrågavarande
stadga ävensom till den internationella domstolens stadga jämte inom utrikesdepartementet
utarbetade svenska översättningar av de bägge stadgorna.

Stockholm den 22 december 1945.

SVEN GRAFSTRÖM

NILS HERLITZ HERBERT TINGSTEN

TORSTEN GIHL GUNNAR SANDBERG

/ Östen Lundborg

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Inledning............................................................

Ändamål och grundsatser. Ingressen samt kapitel I......................

Medlemskap. Kapitel II...............................................

Organ. Kapitel III ..................................................

Generalförsamlingen. Kapitel IV.......................................

Säkerhetsrådet. Kapitel .............................................

Fredlig lösning av internationella tvister. Kapitel VI ....................

Inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott oeh angreppshandlingar.

Kapitel VII........................................................

Regionala avtal. Kapitel VIII .......................................

Internationellt ekonomiskt och socialt samarbete. Ekonomiska och sociala rådet.
Kapitlen IX och X ...........................................

Icke självstyrande territorier. Förvaltarskapssystemet. Förvaltarskapsrådet.

Kapitlen XI —XIII..................................................

Internationella domstolen. Kapitel XIV.................................

Sekretariatet. Kapitel XV ............................................

Särskilda bestämmelser. Kapitel XVI...................................

Övergångsbestämmelser rörande säkerheten. Kapitel XVII ................

Stadgeändringar. Kapitel XVIII........................................

Ratifikation och undertecknande. Kapitel XIX..........................

Stadgan för den internationella domstolen ...............................

Bilaga.

Förenta Nationernas stadga .........................................

Stadga för den internationella domstolen ..............................

Sid.

153

Inledning.

Förenta Nationernas organisation har framgått ur samarbetet mellan de
stater vilka såsom allierade under det andra världskriget kämpade mot de
till den s. k. tremaktspakten anslutna länderna. Det aktstycke som innehöll
alliansförpliktelsen mellan de allierade staterna, »De förenade nationernas deklaration»,
undertecknades i Washington den 1 januari 1942. Deklarationen
stadgade bl. a., att signatärmakterna anslöto sig till »det gemensamma program
för mål och principer» som framlagts i den s. k. Atlant-deklarationen.
I denna sistnämnda, som offentliggjordes den 14 augusti 1941, angåvo Förenta
Staternas president (Roosevelt) och brittiske premiärministern (Churchill)
som gemensamma riktlinjer för sina respektive länders politik bl. a., att de
önskade se en fred upprättad, vilken skulle möjliggöra för alla nationer
att leva i säkerhet inom sina gränser och att de förordade en avrustning av
aggressiva nationer »i avvaktan på upprättandet av ett vidare och permanent
system av allmän säkerhet».

I det alliansavtal som den 26 maj 1942 slöts mellan Storbritannien och
Sovjetunionen efter sistnämnda makts indragande i kriget uttalades bl. a.
(art. III: § 1), att de fördragsslutande parterna önskade förena sig med andra
stater för antagande av förslag till en gemensam aktion för att upprätthålla
freden och motstå anfall under efterkrigsperioden.

Under åren 1942 och 1943 återkommo ledande statsmän inom de förenade
nationerna i offentliga uttalanden till nödvändigheten av att efter det pågående
krigets slut upprätta en allmän säkerhetsorganisation, och hösten
1943 an togo de bägge husen i Förenta Staternas kongress resolutioner av
detta innehåll. Några av dessa uttalanden hava i relevanta delar återgivits
i en bilaga till utrikesutskottets utlåtande nr 1/1944. Här må endast framhållas,
hurusom genomgående underströks betydelsen av att en blivande säkerhetsorganisation
utrustades med erforderliga maktmedel för att trygga
en framtida fred.

Det första steget lill ett samordnande av de sålunda i olika sammanhang
uttryckta önskemålen örn bildandet av en internationell säkerhetsorganisation
togs vid utrikesministerkonferensen i Moskva i oktober 1943. I en därvid,
den 30 oktober 1943, utfärdad deklaration förklarade amerikanska, brittiska,
kinesiska och ryska regeringarna bl. a., att deras gemensamma ansträngningar
skulle fortsättas efter kriget för att organisera och bevara fred och
säkerhet och att de insågo vikten av att snarast möjligt skapa en allmän in -

temationell organisation för upprätthållandet av den internationella freden
och säkerheten, vilken skulle vara grundad på principen om alla fredsälskande
staters suveräna likställdhet och i vilken alla sådana stater — stora
och små — skulle kunna vara medlemmar. I enlighet med en överenskommelse
vid Moskva-konferensen underställde sedermera under juli och augusti
månader 1944 amerikanska, brittiska, kinesiska och ryska regeringarna varandra
av dem var för sig utarbetade planer för upprättandet av en internationell
säkerhetsorganisation. Dessa planer Indes till grund för fortsatta förhandlingar
mellan representanter för de fyra regeringarna vid en konferens,
som ägde rum på egendomen Dumbarton Oaks i Washington under tiden 21
augusti—7 oktober 1944. Därvid uppnåddes enighet om det förslag till stadga
för en internationell säkerhetsorganisation som är känt under namnet »Dumbarton
Oaks-planen».

Denna offentliggjordes den 9 oktober 1944 för att giva den allmänna
opinionen i världen tillfälle att taga ställning till de fyra stormakternas förslag
till tryggande av framtida fred och förklarades skola läggas till grund
för överläggningar vid en allmän konferens mellan de förenade nationerna.
Dumbarton Oaks-planen upptog grundlinjerna för en internationell organisation
bestående av en allmän församling, ett s. k. säkerhetsråd, ett ekonomiskt
och socialt råd samt en internationell domstol. Planen lämnade emellertid
vissa viktiga frågor öppna, bland dem frågan om sättet för besluts fattande
inom säkerhetsrådet. Först vid den s. k. Jalta-konferensen i februari 1945
mellan representanter för Förenta Staterna, Storbritannien och Sovjetunionen
löstes denna fråga. Enligt vad som överenskoms vid Jalta-konferensen,
borde säkerhetsrådets beslut fattas med minst sju av de elva ledamöternas
röster och den beslutande majoriteten vid avgörandet av andra frågor än procedurfrågor
innefatta samtliga ständiga rådsledamöters röster (den s. k. Jaltaformeln).
Därmed skulle de permanenta ledamöterna, d. v. s. de fem stormakterna,
Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Kina, Storbritannien och
Sovjetunionen, erhålla individuell vetorätt i rådet. Vid Jalta-konferensen enades
de tre deltagande stormakterna därjämte om att den blivande säkerhetsorganisationen
i någon form skulle ha kontroll över förvaltningen av vissa
icke självständiga territorier.

Den bebådade allmänna konferensen sammanträdde i San Francisco med
början den 25 april 1945 och ledde till undertecknandet den 26 juni 1945
av »Förenta Nationernas stadga» jämte »Stadga för den internationella domstolen»
och en provisorisk överenskommelse rörande sättet för det tekniska
upprättandet av organisationen »Förenta Nationerna». Signatärmakterna
äro femtio, nämligen (såsom skett vid avtalens undertecknande nämnas
de fem stormakterna före övriga signatärmakter): Amerikas Förenta Stater.
Frankrike, Kina, Sovjetunionen, Storbritannien samt Argentina, Australien,
Belgien, Bolivia, Brasilien, Canada, Chile, Colombia, Costa Rica, Cuba, Danmark,
Dominikanska Republiken, Ecuador, Egypten, Etiopien, Filippinerna,
Grekland, Guatemala, Haiti, Honduras, Indien, Irak, Iran, Jugoslavien, Libanon,
Liberia, Luxemburg, Mexiko, Nederländerna, Nicaragua, Norge, Nya

Zeeland, Panama, Paraguay, Peru, Salvador, Saud-Arabien. Sydafrikanska
Unionen, Syrien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Ukraina, Uruguay, Venezuela och
Vitryssland.

Dessa stater liksom andra, vilka utan att lia deltagit i San Francisco-konferensen
tidigare undertecknat de förenade nationernas deklaration den 1
januari 1942 och underteckna stadgan, bliva enligt dennas art. 3 ursprungliga
medlemmar av Förenta Nationerna vid deponerandet av sina ratifikationsinstrument.
Polen tillhör den kategori som icke deltagit i konferensen
men som enligt denna artikel dock räknas som ursprunglig medlem.

Medan sålunda endast stater, vilka under det andra världskriget tillhört
de allierade nationernas krets, kunna vara ursprungliga medlemmar av organisationen,
kunna, när den trätt i funktion, även andra regeringar ansluta sig
till densamma. Som nedan närmare skall beröras, står nämligen enligt stadgans
art. 4 medlemskap i organisationen öppet för varje annan fredsälskande
stat, som åtager sig de förpliktelser stadgan ålägger medlemmarna och som
enligt organisationens uppfattning kan och vill uppfylla dessa.

Förenta Nationernas stadga föreligger i original på engelska, franska, kinesiska,
ryska och spanska språken. Enligt stadgans art. lil skola de fem
texterna äga samma vitsord. Såsom bilaga till detta utlåtande återgivas de
engelska och franska texterna till stadgan jämte en inom utrikesdepartementet
utarbetad svensk översättning därav.

Stadgan skall enligt sin art. 110 träda i kraft, när de fem stormakterna
och majoriteten av övriga signatärmakter deponerat sina ratifikationsinstrument
i Washington. Med tillämpning av denna bestämmelse trädde
stadgan i kraft den 24 oktober 1945, vilket fastställts i ett av Förenta Staternas
utrikesminister nämnda dag upprättat protokoll.

Ändamål och grundsatser. Ingressen samt kapitel I.

I såväl Nationernas förbunds akt som Förenta Nationernas stadga deklareras
de allmänna synpunkter som lett till upprättandet av vederbörande
organisation och de grundsatser som anses böra vara vägledande för densamma.
Skillnaden mellan de båda grundläggande dokumenten är emellertid
i detta hänseende betydande. I akten för Nationernas förbund innehålles
principförklaringen i en kort ingress, vari »de höga fördrags slutande parterna»
säga sig vilja främja samarbetet mellan nationerna samt trygga fred
och säkerhet dem emellan och för den skull anse det vara av vikt att antaga
vissa förpliktelser att icke gripa till krig, att underhålla öppna och på rätt
och heder grundade internationella förbindelser samt att iakttaga den internationella
rättens regler och ömsesidiga fördragsenliga skyldigheter. Dessa
satser motsvaras i Förenta Nationernas stadga dels av en ingress, som motiverar
organisationens upprättande, dels av kap. I, vars första artikel fastställer
förbundets ändamål, medan den andra klargör dess grundsatser. Denna
skillnad beror icke blott på att i stadgan vissa synpunkter bliva fastare

preciserade och mera fullständigt utvecklade utan är väsentligen en följd
av att denna stadga i förhållande till förbundsakten innehåller sakliga tilllägg
av icke ringa principiell betydelse.

Själva ingressen är härvid av mindre intresse. »Vi, de förenade nationernas
folk» ha, säges det, »överenskommit alt förena våra ansträngningar» för
att förverkliga angivna syften. Detta uttryckssätt anknyter till den amerikanska
författningens inledande ord och föreslogs av Förenta Staternas
delegation i San Francisco. Enligt delegationens rapport till presidenten (Report
to tile President, June 2(i, 1945) ville man härigenom betona statsstyrelsens
folkliga grundval och uttrycka de fördragsslutande staternas känsla
tor folkens välfärd. Beträffande de ändamål som föranlett sammanslutningen
gives en jämförelsevis utförlig deklaration. Man har velat förhindra framtida
krig, ånyo betyga tron på »de grundläggande mänskliga rättigheterna,
på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män
och kvinnor samt tor stora och små nationer», skapa förhållanden under
vilka rättvisa och aktning för rättsliga förpliktelser kunna råda samt främja
sociala framsteg och bättre levnadsvillkor; för att nå dessa mål säges
det vara nödvändigt att visa ömsesidig tolerans, att upprätthålla fred och säkerhet
och att alltså hindra användning av våld annat än i gemensamt intresse
samt att genom internationella organisationer främja sociala och ekonomiska
framsteg. Ingressen stadgar tydligen icke några bestämda förpliktelser
för organisationens medlemmar; föreskrifter härom givas i andra delar
av stadgan. Man torde emellertid ha utgått från att ingressen kan bliva
av betydelse vid stadgans tolkning såsom ett auktoritativt uttry ck för de fördragsslutande
.staternas intentioner.

I första punkten i stadgans art. 1 framhålles Förenta Nationernas centrala
ändamål: att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Sedd i belysning
av bestämmelser i art. 2, sorn i det följande skola behandlas, innebär
denna deklaration, att organisationen är principiellt inriktad på att förhindra
alla krig; den kategori av vad man kallat tillåtna krig som enligt
Nationernas förbunds akt förelåg existerar icke enligt det nya förbundets
stadga. Det angivna ändamålet skall förverkligas genom två i stadgan förutsedda
tillvägagångssätt. Dels har organisationen att »vidtaga verksamma
kollektiva åtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden samt
för att undertrycka angreppshandlingar eller andra fredsbrott», dels skall
den »genom fredliga medel och i överensstämmelse med rättvisans och den
internationella rättens principer tillrättalägga eller lösa internationella tvister
eller saklägen, som kunna leda till fredsbrott». Den här gjorda distinktionen
är av den största betydelse. Då det gäller att återställa freden eller att avvärja
en omedelbar krigsfara, kan organisationen använda våld, och den kan härvid
förfara på det sätt som synes lämpligast i det föreliggande fallet. »Rättvisans
och den internationella rättens principer» utgöra i detta fall icke direktiv,
organisationen är icke skyldig att i förväg undersöka, vilken part som
bär rätt eller vilka av parterna ställda anspråk som äro berättigade, ty det
väsentliga är att enligt de speciella föreskrifter som givas i en annan del

av stadgan (kap. VII) säkra eller återställa det yttre lugnet. Men härav följer,
att ett ingrepp av nu angiven art principiellt bör begränsas i överensstämmelse
med det ändamål som avses. Detta ingrepp avses alltså icke skola
innefatta eller föregripa en lösning av den tvistefråga, som ligger bakom
krigshotet eller fredsbrottet, eller ett tillrättaläggande av den allmänna situation,
ur vilken denna tvistefråga uppstått. (Jfr emellertid nedan s. 41.) I
detta hänseende gäller det andra av de nyss angivna alternativen, varom
närmare bestämmelser givas främst i kap. VI. Härvid skall organisationen
i sina försök att genomföra en ur fredens och säkerhetens synpunkt tillfredsställande
ordning ledas av rättvisans och den internationella rättens principer.
Vad som menas med »rättvisa» är icke närmare bestämt, men i viss
mån klarlägges innebörden av detta begrepp genom andra bestämmelser i
stadgan, särskilt fortsättningen av art. 1 samt angivandet av organisationens
principer i art. 2.

Jämte det primära syftet alt bevara freden uppställas i art. 1 andra riktlinjer
för organisationens verksamhet, varvid icke blott i mera egentlig mening
internationella frågor beaktas. Förenta Nationerna skall över huvud
verka för utvecklandet av vänskapliga förbindelser mellan staterna, varvid
man skall bygga på »aktning för principen örn folkens lika rättigheter och
självbestämningsrätt». Vidare skall organisationen arbeta för »internationell
samverkan vid lösande av internationella problem av ekonomisk, social, kulturell
eller humanitär art samt vid befordrande och främjande av aktningen
för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad
med avseende på ras, kön, språk eller religion». I San Francisco föreslogs
av flera delegationer, att dessa bestämmelser skulle erhålla en mera precis
och detaljerad utformning, men man fann det lämpligast att stanna
vid en allmän antydan om de synpunkter som böra vara vägledande för
organisationen; i Dumbarton Oaks-förslaget voro motsvarande stadgande!1
än mera summariska. Vad beträffar innebörden av begreppet »grundläggande
friheter», uttalades av Förenta Staternas delegation, att häri måste anses ingå
yttrandefrihet och att denna på det internationella området innefattade
frihet att utväxla meddelanden och upplysningar. Slutligen stadgas i art. 1,
att Förenta Nationerna avses skola utgöra »en medelpunkt för samordnande
av nationernas verksamhet för dessa gemensamma syften».

Enligt art. 2 skall organisationen och dess medlemmar vid fullföljandet av
de angivna ändamålen handla i överensstämmelse med vissa i sju punkter
fastställda grundsatser. Till stor del äro dessa omedelbara konsekvenser av
förbundets ändamål, men på andra punkter innehåller principdeklarationen
nya moment av betydelse.

Enligt första punkten i art. 2 är organisationen grundad på principen örn
»samtliga medlemmars suveräna likställdhet». Denna sats har förklarats innebära,
att de till organisationen anslutna staterna äro legalt likställda oell ali
de åtnjuta fulla suveränitetsrättigheter; den har jämväl ansetts uttrycka en
sådan respekt för staternas integritet och oberoende som klarare fastställes
i fjärde punkten av samma artikel. Tydligt synes emellertid vara, alt satsen

icke kan tillerkännas någon större konkret betydelse. Förenta Nationernas
stadga ger i det följande bestämmelser, som innebära inskränkningar i den
här fastställda grundsatsen. Staterna inom organisationen erhålla icke samma
befogenheter; de stater som äro ständiga medlemmar av säkerhetsrådet få i
skilda hänseenden en särställning, bl. a. därigenom att den vetorätt gentemot
rådsbeslut, sorn inom Nationernas förbund tillkom alla rådets medlemmar,
enligt Förenta Nationernas stadga bibehålies endast för de ständiga
rådsmedlemmarna i särskilda fall. Under alla förhållanden måste innehållet
i denna första punkt av principdeklarationen betecknas som synnerligen vagt
— en naturlig konsekvens av försöket att förena en hävdvunnen terminologi
med de nya förpliktelser som krävas inom en på fredens upprätthållande
inriktad organisation.

Andra punkten understryker blott det i och för sig självklara förhållandet,
alt organisationens medlemmar ärligt måste uppfylla sina förpliktelser enligt
stadgan och att detta är förutsättningen för att samtliga medlemmar skola
få åtnjuta de rättigheter och förmåner som medlemskapet avses medföra.
Härigenom har man velat betona den solidaritet medlemmarna emellan utan
vilken organisationen icke kan fylla sitt ändamål. Staterna kunna icke draga
nytta av organisationen, annat än örn de alla handla i överensstämmelse
med dess grundsatser.

Enligt tredje punkten skola medlemmarna »lösa sina internationella tvister
med fredliga medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet samt
rättvisan icke sättas i fara». Skilda tolkningar av denna bestämmelse ha hävdats.
Den norska propositionen örn inträde i Förenta Nationerna betonar stadgandets
positiva formulering och drager av denna slutsatsen, att statex-na äro
förpliktade icke blott att avstå fxån andra än fredliga medel utan också att i
varje tvist söka nå en verklig lösning. Enligt Förenta Staternas delegation i
San Francisco skulle man däremot ha utgått från att bestämmelsen icke förpliktar
staterna att komma till en uppgörelse i fråga örn alla sina internationella
tvister. »Vissa tvister, som icke äventyra den internationella freden
och säkerheten, kunna förbliva vilande, ehuru möjligheter givas att när som
helst bringa dem inför organisationen. Del väsentliga i bestämmelsen är, att
fredliga medel äro de enda, genom vilka internationella tvister skola lösas
och vidare, att lösningen själv icke skall vara sådan, att den medför fara för
internationell fred och säkerhet eller rättvisan.» Denna restriktiva tolkning
synes vara den mera rimliga; stadgan kan icke gärna ålägga alla stater att
åstadkomma en lösning av alla internationella tvistefrågor.

Enligt fjärde punkten skola medlemmarna »i sina internationella förbindelser
avhålla sig från hot örn eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon
annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat
sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål». Här klargöres ytterligare
—- utöver vad som redan sagts i tredje punkten — att organisationens
medlemmar icke få använda våld eller hot om våld, annat än i den
mån stadgan berättigar härtill, d. v. s. då organisationen själv inskrider
enligt kap. VII, vid självförsvar enligt art. 51, vid aktioner enligt regionala

avtal i vissa fall enligt art. 53 saint enligt stadgans övergångsbestämmelser.
1 San Francisco kompletterades Dumbarton Oaks-förslaget med den speciella
föreskriften, att våld eller bot om våld icke får riktas mot en stats territoriella
integritet eller politiska oberoende; denna bestämmelse, vars införande
urgerades särskilt av en rad småstater, synes emellertid i realiteten icke innebära
något nytt, eftersom det allmänna förbudet mot våldsanvändning och
hot härom måste anses inkludera jämväl detta särskilda fall. Av vikt är likväl
förhållandet, att på detta sätt respekten för staternas självständighet och
existens bestämt inskärpes. I den officiella brittiska kommentaren till stadgan
uttalas, att Förenta Nationerna icke härigenom ger någon garanti för
staternas integritet och oberoende; härmed torde man lia velat fästa uppmärksamheten
på att någon motsvarighet till art. 10 i Nationernas förbunds
akt icke finnes i stadgan för Förenta Nationerna. Att en stat skulle i enlighet
med organisationens stadga kunna tvingas att uppgiva integritet eller oberoende,
är uppenbarligen uteslutet.

Genom bestämmelsen förbjudas icke alla tvångsåtgärder, t. ex. påtryckning
av ekonomisk art, som icke kunna anses innebära hot om tillgripande
av våld. Det är emellertid att märka, att användningen av dylika tvångsåtgärder
begränsas genom stadgandet i tredje punkten, enligt vilket tvister
måste lösas med fredliga medel och på sådant sätt, att internationell fred
och .säkerhet samt rättvisan ej äventyras.

I femte punkten deklareras grundsatser, som måste anses vara konsekvenser
av organisationens allmänna karaktär. Medlemmarna förklaras vara skyldiga
att »lämna Förenta Nationerna allt bistånd i varje åtgärd, som organisationen
företager i överensstämmelse med denna stadga ...». De anslutna
staterna måste alltså dels fullgöra de biståndsplikter som stadgan direkt
ålägger dem, dels i allmänhet medverka till att organisationen blir i stånd
att handla i överensstämmelse med stadgan. Ett korollarium till denna positiva
sats är regeln, att medlemmarna skola »avhålla sig från att lämna bistånd
åt någon stat mot vilken Förenta Nationerna vidtager förebyggande
åtgärder eller tvångsåtgärder».

Enligt sjätte punkten skall organisationen sörja för att stater, som ej äro
medlemmar, handla i överensstämmelse med de angivna grundsatserna, »i
den mån detta kräves för upprätthållande av internationell fred och säkerhet».
När det gäller att säkerställa det centrala syftet, fredens och säkerhetens
upprätthållande, skall alltså organisationen förmå utanför densamma
stående stater att handla, som örn de vore anslutna (jfr de liknande reglerna
i Nationernas förbunds akt); sålunda skall exempelvis säkerhetsrådets
befogenheter att ingripa enligt kap. VII gälla även gentemot utanför
organisationen stående stater. Denna bestämmelse bar ansetts nödvändig, för
att förbundet skall kunna förverkliga sina mål; man har utgått från tanken
på »den odelbara freden» och sålunda stadgat ett slags förbud mot krig även
utanför organisationens gränser. Uppenbart är också, att våldsamma konflikter
mellan stater, vare sig de tillhöra Förenta Nationerna eller ej, kunna innebära
stora risker för freden inom organisationen och att eli förhindrande av

sådana konflikter, även om man bortser från denna synpunkt, slår i överensstämmelse
med organisationens syften. I den norska propositionen uttalas,
att genom denna bestämmelse organisationen i realiteten blir en allians
riktad mot alla utanförstående stater, och det påpekas, att principen medför
allvarliga faror i en situation, då dylika stater äro tillräckligt starka för att
trotsa organisationens makt. Ett sådant läge kan emellertid, såvitt nu kan
bedömas, knappast tänkas inträffa, med mindre en eller flera stormakter
med medlemskap i säkerhetsrådet lämna Förenta Nationerna, och i sådant
fall kan, såsom i det följande närmare skall utvecklas, organisationen enligt
sina egna regler icke längre fungera, i varje fall icke i nu berörda hänseenden.

Enligt sjunde punkten innehålla stadgans bestämmelser icke något som
berättigar Förenta Nationerna »att ingripa i frågor, som väsentligen falla
inom vederbörande stats egen behörighet», ej heller kräves, »att medlemmarna
hänskjuta sådana frågor till lösning enligt denna stadga». Denna
grundsats utgör dock icke hinder »för vidtagande av tvångsåtgärder jämlikt
kapitel VII».

Med detta stadgande, vars motsvarighet fanns i åttonde stycket av art. 15
i Nationernas förbunds akt, ehuru det där hänförde sig blott till rådets förlikningsverksamhet
enligt samma artikel, begränsas på ett betydelsefullt sätt
den nya organisationens verksamhetsområde. Då en fråga är av angiven
intern art, kan den icke göras till föremål för ingripande genom något av
organisationens organ. Generalförsamlingen kan alltså i dylika fall icke jämlikt
art. 10 framlägga förslag eller — eftersom förslagsrätten tänkes vara
lika vidsträckt som rätten att debattera — upptaga saken till överläggning;
detsamma gäller exempelvis det ekonomiska och sociala rådet. Säkerhetsrådet
får icke heller i frågor av denna art föreslå lösningar eller över huvud
giva rekommendationer av något slag. Att rådet däremot kan skrida till
tvångsåtgärder enligt kap. VII, är en naturlig följd av organisationens allmänna
inriktning på fredens upprätthållande. Den i artikelns tredje och fjärde
punkter fastslagna principen, att medlemmarna av organisationen måste
lösa sina tvister med fredliga medel, begränsas icke genom stadgandet i punkt
7 och, i den mån denna princip icke efterleves, har säkerhetsrådet ovillkorlig
rätt att begagna de maktmedel som ställas till dess förfogande.

Vad menas med »frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats
egen behörighet» (»domestic questions» eller inre frågor)? Innebörden av
här ifrågavarande traditionella begrepp har varit omstridd, och någon klar
bestämning av detsamma kan icke givas. 1 den omnämnda amerikanska rapporten
till presidenten säges: »Det är mycket möjligt, att en internationell
tvist kan uppstå beträffande sådana frågor som tullar och immigration eller
liknande spörsmål, men i den mån en sådan tvist gäller frågor, vilka väsentligen
falla inom vederbörande stats egen bestämmanderätt, kan någon lösning
genom en internationell procedur icke krävas.» I det engelska parlamentet
hävdades en liknande uppfattning under debatterna den 22 augusti 1945
(Lord Cecil of Chehvood); vid samma tillfälle gjorde emellertid brittiske

premiärministern gällande, att exempelvis en statligt organiserad judeförföljelse
på grund av dess långtgående konsekvenser icke borde kunna betraktas
som en inre angelägenhet utan kunna leda till ingripande från Förenta
Nationernas sida. Sannolikt är att i anslutning till denna tankegång
vederbörande frågors reella internationella betydelse kommer att påverka
uppfattningen örn gränserna för organisationens rätt att intervenera.

Medlemskap. Kapitel II.

Enligt akten för Nationernas förbund gjordes en skillnad mellan ursprungliga
och senare tillkomna medlemmar av förbundet. De förra voro dels de
stater som bildat förbundet, dels sådana förut neutrala stater som inom viss
tid anmälde sitt inträde. Andra stater, i främsta rummet de i det första världskriget
besegrade staterna, kunde, därest de uppfyllde vissa angivna villkor,
upptagas i förbundet genom beslut av förbundsförsamlingen med två tredjedelars
majoritet. En motsvarande distinktion mellan ursprungliga och senare
upptagna medlemmar göres i Förenta Nationernas stadga (art. 3), men den
har här utformats på annat sätt. Ursprungliga medlemmar äro dels de
stater som deltagit i San Francisco-konferensen, dels de stater som undertecknat
de förenade nationernas deklaration av den 1 januari 1942, självfallet
under förutsättning av vederbörlig ratifikation enligt stadgans art. 110.
Det andra av de båda alternativen gäller väsentligen Polen, som deltagit i
deklarationen av år 1942 men icke var representerat i San Francisco. De
neutrala staterna, som icke voro inbjudna till San Francisco-konferensen,
kunna sålunda icke bliva ursprungliga medlemmar av organisationen. Medlemskap
kan emellertid enligt art. i, mom. 1, sedermera erhållas av »alla
andra fredsälskande stater, vilka åtaga sig de förpliktelser som denna stadga
ålägger och enligt organisationens uppfattning kunna och vilja uppfylla
dessa förpliktelser». Vilka stater som skola anses vara »fredsälskande», bestämmes
givetvis av organisationen. Den kommission som vid San Franciscokonferensen
behandlade hithörande frågor förklarade emellertid enhälligt,
att stater, vilkas regimer upprättats med militärt stöd av de förenade nationernas
motståndare under kriget (såsom Spanien), icke skulle kunna upptagas
i organisationen, så länge dessa regimer stannade vid makten. Av större
vikt äro d^ i samma artikels andra punkt införda reglerna örn sättet för
upptagande av nya medlemmar. En stat blir medlem av organisationen genom
ett beslut av generalförsamlingen, dock att delta beslut kan fattas endast
efter tillstyrkan av säkerhetsrådet. Generalförsamlingens beslut kräver i
detta fall enligt art. 18 två tredjedelars majoritet. För tillstyrkan av säkerhetsrådet
gälla de allmänna reglerna (art. 27), att sju medlemmar, däribland
samtliga ständiga medlemmar, äro ense; var och en av de fem stormakterna
i rådet kan alltså inlägga veto mot upptagandet av en ny medlem i organisationen.

Enligt art. 5 kan generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet
(enligt nyss berörda ordning för beslut) avstänga en medlem från medlemskapet
åtföljande rättigheter, då förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder
av säkerhetsrådet vidtagits mot ifrågavarande medlem. En stat kan alltså
jämlikt denna föreskrift förbliva medlem av organisationen men gå förlustig
sin rätt att medverka vid beslut och sina rättigheter i övrigt. En dylik suspension
kan upphävas av säkerhetsrådet ensamt genom i förut nämnd ordning
fattat beslut; denna föreskrift förklaras av önskan att möjliggöra ett snabbt
beslut örn återinsättande av en stat i dess rättigheter, t. ex. örn en ny regering,
som är villig att följa organisationens grundsatser, efterträtt en tredskande
regering. — Några bestämmelser motsvarande de nu berörda funnos
icke i Nationernas förbunds akt. Enligt denna kunde en medlem, som brutit
mot sina förpliktelser enligt förbundsakten, uteslutas genom ett av rådet fattat
beslut.

Art. 6 i Förenta Nationernas stadga bestämmer om uteslutning av medlem.
Sådan kan ske genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet
(enligt förut berörda ordning för beslut), därest medlemmen
»framhärdar i att kränka denna stadgas grundsatser». Vid San Franciscokonferensen
motsatte man sig på flera håll denna bestämmelse, under betonande
av att suspension enligt art. 5 vore en mera effektiv form för reaktion
mot en fördragsbrytande medlem; majoriteten ansåg dock, att en medlemsstat,
som systematiskt bröte mot sina förpliktelser, borde kunna helt uteslutas.

Enligt Nationernas förbunds akt kunde en medlem två år efter verkställd
uppsägning utträda ur förbundet; den medlem, som icke antog beslutade
ändringar i akten, upphörde därigenom att tillhöra förbundet.

Någon rätt att utträda ur organisationen stipuleras däremot icke i Förenta
Nationernas stadga. Olika meningar gjordes i detta hänseende gällande på
San Francisco-konferensen. Emellertid antog konferensen en resolution i frågan,
som kan betraktas som en auktoritativ tolkning av det enligt stadgan
föreliggande rättsläget. Resolutionen framhåller, att medlemmarnas plikt är
att stanna inom organisationen för att verka för dess syften, men förklarar
tillika, att en medlem icke bör mot sin vilja tvingas att kvarstå. För vissa
fall förutses ett utträde såsom naturligt. »Framför allt är det givet», heter
det i resolutionen, »att utträden skulle bliva oundvikliga eller organisationen
komma att upplösas, därest organisationen, svikande mänsklighetens förhoppningar,
skulle visa sig ur stånd att upprätthålla freden eller kunde göra
detta endast på rättens och rättvisans bekostnad. Ej heller skulle en medlem
vara förpliktad att kvarstå i organisationen, örn hans rättigheter och skyldigheter
ändrades genom en ändring i organisationens stadga, som han icke
biträtt och som han finner sig ur stånd att antaga, eller om en stadgeändring,
som på vederbörligt sätt antagits av erforderlig majoritet i generalförsamlingen
eller vid en allmän konferens, icke uppnår den ratifikation som kräves
för att giva ändringen laga kraft.» Den sista punkten torde särskilt taga
sikte på den föreskrift i art. 109 enligt vilken en med två tredjedelars majoritet
av medlemmarna antagen stadgeändring icke träder i kraft, med mindre

den ratificerats av alla ständiga medlemmar i säkerhetsrådet — en föreskrift
som alltså åt varje ständig rådsmedlem ger vetorätt mot ändringar i organisationens
stadgar.

Organ. Kapitel III.

Ur formellt organisatorisk synpunkt företer Förenta Nationerna stora likheter
med Nationernas förbund. Enligt förbundsakten utövades Nationernas
förbunds verksamhet genom en församling, bestående av representanter för
alla medlemsstater, ett råd med dels självskrivna och permanenta, dels av
församlingen periodiskt valda medlemmar och ett ständigt sekretariat; härtill
kom senare den fasta mellanfolkliga domstolen, vars upprättande förutsågs
i förbundsakten men som i viktiga hänseenden hade en i förhållande till
förbundet fristående organisation. Enligt Förenta Nationernas stadga (art. 1)
äro organisationens huvudorgan en generalförsamling, ett säkerhetsråd, ett
ekonomiskt och socialt råd, ett förvaltarskapsråd, en internationell domstol
samt ett sekretariat. De organ som måste betraktas som de mest centrala,
generalförsamlingen och säkerhetsrådet, äro uppbyggda enligt i huvudsak
samma grundsatser som motsvarande organ inom Nationernas förbund.

Beträffande församlingens och rådets inbördes förhållande äro emellertid
skiljaktigheterna mellan Nationernas förbund och Förenta Nationerna betydande.
Huvudregeln i förbundsakten var, att församlingen och rådet ägde
samma kompetensområden och kunde upptaga samma frågor till behandling.
Bestämmelserna örn de båda organens allmänna befogenheter voro likalydande;
båda förklarades behöriga »att till behandling upptaga varje fråga,
som faller inom förbundets verksamhetsområde eller som berör världsfreden».
Denna grundsats modifierades i vissa hänseenden genom förbundsaktens
specialbestämmelser, och man kunde därför skilja mellan fall, då
båda organen voro behöriga (konkurrerande kompetens), fall, då samverkan
dem emellan förutsattes (gemensam kompetens), och fall, då församlingen,
respektive rådet i princip ägde exklusiv behörighet. Förenta Nationernas
stadga utgår däremot, generellt och något förenklat uttryckt, från att säkerhetsrådet
har att handla, när det gäller upprätthållande av fred och säkerhet
samt biläggande av mellanfolkliga tvister, medan generalförsamlingen, vad
dessa viktiga områden beträffar, är ett huvudsakligen deliberativt organ.
Säkerhetsrådet träder över huvud starkare i förgrunden inom Förenta Nationerna
än rådet inom Nationernas förbund. Det är emellertid att märka, att
San Francisco-konferensen på flera punkter stärkte generalförsamlingens
ställning utöver vad som föreslagits i Dumbarton Oaks, ett förhållande som
är ägnat att väcka tillfredsställelse särskilt bland de mindre staterna.

Kap. lil innehåller ytterligare två bestämmelser örn organisationens uppbyggnad.
Enligt art. 7, mom. 2, kunna nya organ upprättas, då så befinnes
nödvändigt. Principbeslut härom torde jämlikt ari. 18, i den mån nya utgifter
icke uppstå för förbundet, kunna fattas av generalförsamlingen med enkel
majoritet; därest en ändring i budgeten fordras, kriives två tredjedelars majo -

ritet. I art. 8 stadgas, att Förenta Nationerna icke skall fastställa några begränsningar
i fråga om mäns och kvinnors befogenhet att på likställighetens
grund medverka inom organisationen och dess särskilda institutioner. Därmed
bindes icke medlemsstaternas handlingsfrihet, men organisationen som
sådan utgår från principen om lika rättigheter för män och kvinnor.

Generalförsamlingen. Kapitel IV.

Till generalförsamlingen höra samtliga medlemmar av Förenta Nationerna;
varje medlem kan ha högst fem ombud i församlingen (mot tre i Nationernas
förbunds församling) men har vid beslut en röst (art. 9 och art. 18).
Medan i Nationernas förbunds församling i regel enhällighet krävdes för beslut
utom i procedurfrågor och vid val, kunna i generalförsamlingen i regel
beslut fattas med enkel majoritet, alltså av flertalet närvarande och röstande
medlemmar (art. 18). 1 »viktiga frågor» fordras dock enligt art. 18 två tredjedelars
majoritet. Till denna kategori höra en rad uppräknade frågor, av
vilka flera i det föregående berörts: förslag rörande upprätthållandet av internationell
fred och säkerhet, val av icke ständiga medlemmar i säkerhetsrådet,
val av medlemmar i det ekonomiska och sociala rådet, val av vissa medlemmar
i förvaltarskapsrådet (art. 86, mom. 1 c), upptagande av nya medlemmar
i organisationen, suspenderande av medlemskapet åtföljande rättigheter
och privilegier, uteslutning av medlemmar, frågor rörande förvaltarskapssystemets
tillämpning samt budgetfrågor. Genom beslut med enkel majoritet
kan generalförsamlingen fastställa, att andra kategorier av frågor än de nu
nämnda skola avgöras med två tredjedelars majoritet.

Enligt en speciell bestämmelse (art. 19) får medlem, som ej fullgjort sina
finansiella åligganden till organisationen, ej utöva rösträtt i generalförsamlingen,
örn de oguldna beloppen sammanlagt uppgå till värdet av medlemmens
fastställda bidrag till organisationen under de två sistförflutna hela
åren, dock att generalförsamlingen kan medgiva en sådan medlem att rösta,
därest uraktlåtenheten att betala föranletts av omständigheter över vilka vederbörande
stat ej kunnat råda.

Enligt bestämmelserna om förfarandet (artiklarna 20—22) skall generalförsamlingen
regelbundet sammanträda varje år. Extra möten kunna därjämte
hållas, då omständigheterna så kräva; dylika möten skola sammankallas av
generalsekreteraren på hemställan av säkerhetsrådet eller flertalet av Förenta
Nationernas medlemmar. Generalförsamlingen antager själv sin arbetsordning
och väljer president för varje möte; man utgick vid San Franciscokonferensen
från att generalförsamlingens möten, utom i exceptionella fall,
skulle vara offentliga. Församlingen kan tillsätta sådana biträdande organ
som den anser nödvändiga för fullgörande av sina uppgifter.

Beträffande generalförsamlingens funktioner och befogenheter märkas i
främsta rummet de bestämmelser enligt vilka församlingen har att behandla
frågor rörande internationell fred och säkerhet och som sålunda på skilda

punkter avgränsa församlingens kompetens gentemot säkerhetsrådets. I huvudsak
är, såsom redan framhållits, generalförsamlingens verksamhet på
detta område av deliberativ karaktär, medan handlandet, och särskilt avgörandet
i fråga örn vidtagande av tvångsåtgärder, ankommer på säkerhetsrådet.

Den första och mest centrala bestämmelsen rörande generalförsamlingens
kompetens är art. 10: generalförsamlingen är behörig att dryfta varje fråga
eller angelägenhet, som faller inom stadgans ram eller hänför sig till befogenheter
och uppgifter tillkommande något organ som avses i stadgan samt
att, med visst undantag, framlägga förslag i dylika frågor och angelägenheter
antingen för Förenta Nationernas medlemmar eller för säkerhetsrådet eller
för både medlemmarna och säkerhetsrådet. Denna regel giver i princip generalförsamlingen
de vidast tänkbara rättigheter att debattera och genom förslag
uttala sin mening i frågor inom organisationens hela verksamhetsområde.
Särskilt ett viktigt undantag från den allmänna grundsatsen finnes
dock. Enligt art. 12, mom. 1, får generalförsamlingen, under det att säkerhetsrådet
fullgör sina stadgeenliga uppgifter i fråga örn viss tvist eller visst
förhållande (sakläge), icke framlägga något förslag rörande denna tvist
eller detta förhållande annat än på säkerhetsrådets egen hemställan. Detta
innebär, för att nämna det mest väsentliga fallet, att generalförsamlingen är
hindrad att framställa förslag beträffande en tvist, som är föremål för säkerhetsrådets
handläggning. Härigenom har man velat undvika en konkurrens
mellan de båda organen i konkreta frågor, då en dylik konkurrens — såsom
erfarenheterna från Nationernas förbund givit vid handen — skulle kunna
leda till komplikationer och svårigheter. Generalförsamlingen är visserligen
icke hindrad att överlägga om vederbörande fråga, men den kan icke genom
att framlägga ett förslag uttala sin mening i densamma. Detta förbud faller
bort, därest säkerhetsrådet självt begär ett förslag från generalförsamlingens
sida och sålunda till församlingens förmån frivilligt avstår från sin monopolrätt.
Till nu nämnda undantag från principen i art. 10 ansluter sig ett
annat (art. 11, mom. 2), som skall beröras i det följande.

I art. 11 givas i anslutning till det allmänna stadgandet i art. 10 ytterligare
bestämmelser rörande generalförsamlingens kompetens. Församlingen äger
taga ställning till de allmänna grundsatserna för internationellt samarbete
vid upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, däribland principerna
för genomförande av nedrustning och reglering av rustningarna, samt att
beträffande dessa grundsatser framlägga förslag till medlemmarna eller till
säkerhetsrådet eller till bådadera. Här antydes alltså möjligheten av en internationell
begränsning av rustningarna på Förenta Nationernas initiativ.
Till denna bestämmelse anknyter ett stadgande i art. 26, som uppdrager åt
säkerhetsrådet att utarbeta planer i rustningsfrågan. Ifrågavarande regler
äro mindre positivt formulerade än motsvarande föreskrifter i Nationernas
förbunds akt; i denna förklarades en begränsning av rustningarna nödvändig,
och rådet ålades afl taga initiativ härtill.

Enligt samma artikel (mom. 2) tiger generalförsamlingen dryfta värjo fråga

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. / sami. Nr 196. 3

rörande upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, som hänskjuta
till densamma av en medlemsstat, av säkerhetsrådet eller av stat, som ej
är medlem (jfr art. 35, mom. 2); även här stadgas uttryckligen rätt för församlingen
att med det i art. 12 angivna undantaget framlägga förslag för
berörda stat eller stater, för säkerhetsrådet eller både för vederbörande stat
eller stater och säkerhetsrådet. Dock är generalförsamlingen skyldig att, före
eller efter frågans dryftande, till säkerhetsrådet hänskjuta alla frågor, vilka
kräva »handling» från organisationens sida. Därmed stadgas ännu ett undantag
från grundsatsen om generalförsamlingens generella förslagsrätt; undantaget,
som tydligen avser vidtagande av tvångsåtgärder enligt kap. VII,
är en konsekvens av säkerhetsrådets i nämnda kapitel stadgade exklusiva
befogenhet på detta område. I viss mån är stadgandet oklart; då det
talas om frågor, »vilka påkalla handling», uppstår spörsmålet, huru ett
konstaterande av denna nödvändighet skall komma till stånd. Denna svårighet
löses emellertid genom en följande bestämmelse (morn. 3), enligt
vilken generalförsamlingen äger fästa rådets uppmärksamhet på förhållanden,
som äro ägnade att sätta internationell fred och säkerhet i fara. Nu
berörda bestämmelser, jämte det förut refererade stadgandet i art. 12, torde
giva vid handen, att generalförsamlingen, därest en aktion enligt kap.
VII bör ifrågakomma, antingen får fästa rådets uppmärksamhet på saken,
eller också, örn frågan redan upptagits av rådet, måste underlåta att på något
sätt taga ståndpunkt. Strängt taget synes alltså den diskuterade undantagsbestämmelsen
i slutet av art. 11, mom. 2, vara överflödig. — I art. 11
betonas slutligen (mom. 4) det självfallna förhållandet, att vad som i denna
artikel sägs om generalförsamlingens befogenheter ej inskränker den allmänna
räckvidden av art. 10.

Som ett utförande i detalj av principen i art. 10 ter sig även art. 14. Enligt
denna artikel är generalförsamlingen — såsom alltid med iakttagande av
bestämmelserna i art. 12 — behörig att föreslå åtgärder för fredlig reglering
av varje sakläge, oavsett dess ursprung, som den anser kunna skada den
allmänna välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna emellan,
däri inbegripet förhållanden, som uppkommit till följd av kränkning av de
bestämmelser i stadgan som angiva Förenta Nationernas ändamål och grundsatser.
Församlingens förslagsrätt omfattar alla mellanfolkliga förhållanden,
som kunna vara farliga för den allmänna välfärden eller nationernas förbindelser,
oberoende av örn de sammanhänga med bestående fördrag eller icke.

Till de berörda bestämmelserna örn generalförsamlingens kompetens i frågor
rörande fred och säkerhet sluta sig andra, som giva församlingen rätt attkontinuerligt
behandla och uttala sig om säkerhetsrådets verksamhet på samma
område. Enligt art. 12, mom. 2, skall generalsekreteraren med säkerhetsrådets
samtycke vid varje sammanträde lämna generalförsamlingen meddelande
om de ärenden rörande upprätthållande av fred och säkerhet som
äro föremål för säkerhetsrådets behandling samt likaledes till församlingen
eller, därest denna ej är samlad, till organisationens medlemmar omedelbart
lämna uppgift örn de ärenden av denna art som av säkerhetsrådet slutbe -

handlats. Vidare skall församlingen enligt art. 15, mom. 1, taga del av årliga
och särskilda rapporter från säkerhetsrådet; dessa rapporter skola innefatta
redogörelse för de åtgärder som säkerhetsrådet beslutit eller vidtagit
för att bevara internationell fred och säkerhet. Av de allmänna reglerna
örn generalförsamlingens kompetens framgår, att församlingen äger
rätt att överlägga och framlägga förslag i anslutning till säkerhetsrådets rapporter
med det beaktansvärda undantaget, att den icke får avgiva förslag
i en fråga, som är under behandling i säkerhetsrådet. I San Francisco föreslogs
införandet av en speciell bestämmelse örn att generalförsamlingen, när
den tager del av rapporterna, skulle kunna uttala sitt gillande, respektive
ogillande av säkerhetsrådets verksamhet samt till rådet rikta särskilda rekommendationer.
Häremot anfördes bl. a., att säkerhetsrådet, örn en sådan
föreskrift antoges, skulle framstå som ett generalförsamlingen underordnat
organ. Det har emellertid allmänt framhållits, att generalförsamlingen
självfallet är oförhindrad att utnyttja sina allmänna befogenheter på det
särskilda sätt, varom i förslagen var tal.

En sammanfattning av bestämmelserna örn generalförsamlingens befogenheter
i frågor rörande fred och säkerhet ger följande resultat:

1) I princip är församlingen behörig att behandla alla dylika frågor, som
falla inom stadgans ram, och att i desamma avgiva förslag (art. 10).

2) Genom särskilda bestämmelser understrykes församlingens rätt att taga
ställning

a) till de allmänna principerna för internationellt samarbete inklusive
frågan örn rustningsreglering och nedrustning (art. 11, mom. 1),

b) till särskilda frågor om upprätthållande av fred och säkerhet (art.
11, mom. 2),

c) till förhållanden, som kunna skada den allmänna välfärden eller
de vänskapliga förbindelserna nationerna emellan (art. 14).

3) Säkerhetsrådet är skyldigt att avgiva rapporter över sin verksamhet till
generalförsamlingen, och denna har rätt att taga ställning till rapporterna och
i dessa behandlade frågor (art. 12, mom. 2; art. 15, mom. 1).

4) Ett undantag från dessa allmänna regler utgör bestämmelsen, att generalförsamlingen
icke, örn ej säkerhetsrådet det begär, får framställa förslag
beträffande bestämda tvister eller saklägen, som äro under behandling i säkerhetsrådet
(art. 12, mom. 1). Ett annat undantag ligger däri, att generalförsamlingen
icke kan besluta en »handling», en tvångsåtgärd, från organisationens
sida utan endast äger att fästa rådets uppmärksamhet på förhållanden,
som synas farliga för internationell fred och säkerhet (art. 11,
mom. 3).

Vissa bestämmelser i stadgan framhäva generalförsamlingens funktioner i
fråga örn överläggning och framställande av förslag på andra områden än
det nu berörda. Enligt art. 13 skall generalförsamlingen taga initiativ lill utredningar
och framlägga förslag i syfte dels att befordra internationellt samarbete
på det politiska området och främja den internationella rättens fortgående
utveckling och dess kodifiering, dels alt befordra internationellt sam -

arbete i fråga om ekonomiska, sociala och kulturella frågor, undervisning
och hälsovård samt bidraga till att förverkliga mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön,
språk eller religion. Generalförsamlingens befogenhet att upptaga dylika
frågor framgår redan av art. 10, men här inskärpes alltså församlingens
plikt att taga initiativ för att förverkliga organisationens ändamål i dessa
hänseenden. Vidare erinras i kap. IV om de ytterligare befogenheter, som
generalförsamlingen äger i avseende på organisationens sociala och ekonomiska
verksamhet samt förvaltarskapssystemet (art. 13, mom. 2; art. 16);
bl. a. skall generalförsamlingen välja medlemmar i det ekonomiska och sociala
rådet och vissa medlemmar av förvaltarskapsrådet samt gentemot båda
dessa råd utöva kontrollerande funktioner (jfr kapitlen IX, X, XII och XIII).
Generalförsamlingen skall över huvud taga del av rapporter från alla Förenta
Nationernas organ (art. 15, morn. 2). Åtskilliga av generalförsamlingens funktioner
— t. ex. vid inval, suspenderande och uteslutning av medlem, vid val
av icke ständiga medlemmar i säkerhetsrådet — lia redan berörts; andra
funktioner — t. ex. vid ändringar i organisationens stadga — komma i det
följande att behandlas. I detta sammanhang må ytterligare nämnas, att generalförsamlingen
skall granska och fastställa organisationens budget och bestämma
den proportion i vilken medlemmarna skola bidraga till kostnaderna
för organisationen (art. 17, momenten 1 och 2). Generalförsamlingen
skall också ha överinseendet över vissa i anslutning till organisationen verksamma
fackorgans finanser (art. 17, mom 3; jfr art. 57).

Under debatterna kring den nya internationella organisationen har ofta
hävdats, att generalförsamlingen, som innesluter alla medlemsstater, borde
lia mera vidsträckt kompetens, särskilt i fråga örn upprätthållandet av internationell
fred och säkerhet. I San Francisco framställdes i anslutning till
denna tankegång förslag arn att generalförsamlingen skulle få samma befogenheter
som säkerhetsrådet på detta område eller att säkerhetsrådet skulle
underkastas en mera permanent och ingående kontroll från generalförsamlingens
sida. Häremot anfördes behovet av att koncentrera makten att avvärja
våldsamma konflikter hos rådet, som genom sin fåtalighet, sin permanens
och sitt starka stormaktsinslag ansågs kapabelt att handla snabbt
och effektivt. Från skilda håll har understrukits, att generalförsamlingen,
trots säkerhetsrådets primära roll vid fredens och säkerhetens upprätthållande,
har en utomordentligt stark ställning inom organisationen. Särskilt
betonas, att församlingen genom sin sammansättning och sina — åtminstone
i huvudsak offentliga — överläggningar bör kunna tjänstgöra som organ för
eller skapare av en världsopinion och därigenom få ett avgörande inflytande
på organisationens verksamhet. I den förut omnämnda amerikanska Tallporten
till presidenten uttalas, att generalförsamlingen intager en central position
inom organisationen. »Ehuru den icke kan inkräkta på de funktioner
som i säkerhetsfrågor uttryckligen anförtrotts åt säkerhetsrådet kommer den
icke desto mindre att utöva stor auktoritet och stort inflytande inom alla
organisationens verksamhetsgrenar och att påverka utvecklingen av rikt -

linjerna för hela organisationens politik.» Det påpekas vidare, att säkerhetsrådets
funktioner äro väsentligen politiska och innefatta rätt att, då så fordras,
genomföra tvångsåtgärder, medan generalförsamlingen skall bemöda sig
örn konstruktiva lösningar av internationella problem, som beröra alla områden
av mänskliga förbindelser. »Generalförsamlingen kan därför antagas
komma att av alla folk betraktas som det forum genom vilket deras intressen
effektivt kunna klarläggas och befrämjas.» Den officiella engelska kommentaren,
i vilken den holländska propositionen örn anslutning till Förenta Nationerna
instämmer, betonar, att generalförsamlingen har en dominerande
ställning i allt utom i frågor rörande säkerhetens bevarande; församlingen
kommer, om den klokt utnyttjar sina befogenheter, »att bliva ett viktigt
medel för skapande av en världsopinion till vilken det för varje stat är
farligt att icke taga hänsyn». Den norska propositionen i anslutningsfrågan
hävdar, att generalförsamlingens förslag komma att få den största betydelse,
trots att de icke äro rättsligen bindande. Även om dessa och andra liknande
uttalanden i viss mån färgas av önskan att tillbakavisa den kritik som riktats
mot generalförsamlingens jämförelsevis undanskjutna ställning i frågor rörande
fred och säkerhet, torde de i huvudsak riktigt angiva församlingens avsedda
plats i den nya organisationen.

Säkerhetsrådet. Kapitel Y.

Enligt akten för Nationernas förbund skulle förbundets råd bestå av »ombud
för de allierade och associerade huvudmakterna samt för fyra andra
medlemmar av förbundet»; de senare skulle väljas av förbundets församling.
Syftet var alltså, att de fem allierade stormakterna — Frankrike, Förenta
Staterna, Italien, Japan och Storbritannien — skulle äga fasta rådsplatser.
I realiteten kom rådet till en början, eftersom Förenta Staterna icke inträdde
i förbundet, att bestå av lika många ständiga som tillfälliga medlemmar. Sedermera
undergick rådets sammansättning en rad förändringar; enligt förbundsakten
kunde nya rådsplatser upprättas genom beslut av rådet med
bifall av församlingens majoritet. Stormakter erhöllo vid inträde i förbundet
ständiga rådplatser (Tyskland 1926, Sovjetunionen 1934). I huvudsak inneburo
ändringarna emellertid, att antalet tillfälliga, av mindre stater innehavda
rådsplatser ökades i förhållande till antalet ständiga, av stormakter
besatta platser. Vid det andra världskrigets utbrott år 1939, sedan Tyskland,
Japan och Italien utträtt ur förbundet, sutto i rådet tre stormakter ■—- Storbritannien,
Frankrike och Sovjetunionen — samt tolv mindre stater. Vid
de tillfälliga rådsplatsernas besättande tillämpades enligt år 1926 antagna
regler i princip ett slags rotationssystem. Ett antal medlemmar i rådet valdes
årligen för en period av tre år; omval omedelbart efter en valperiod kunde
icke ske annat än efter särskilt beslut av församlingen, fattat med två tredjedelars
majoritet. I ett beslut av år 1922 sades det vara önskvärt, att församlingen
vid val av icke ständiga medlemmar i rådet toge hänsyn lill »världens

huvudsakliga geografiska uppdelning, till de stora etniska grupperna, till de
skilda religiösa traditionerna, till de skilda civilisationstyperna och till de
viktigaste ekonomiska tillgångarna». 1 praktiken omvaldes gång efter annan
vissa mellanstora stater, såsom Polen och Spanien, varför en grupp av halvt
permanenta rådsplatser faktiskt uppstod.

Efter i det stora hela samma principer är säkerhetsrådet i Förenta Nationerna
uppbyggt. »Säkerhetsrådet består», heter det i art. 23, morn. 1, »av
elva medlemmar av Förenta Nationerna. Republiken Kina, Frankrike, De
Socialistiska Rådsrepublikemas Union, Det Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland och Amerikas Förenta Stater skola vara ständiga
medlemmar av säkerhetsrådet. Generalförsamlingen utser sex andra medlemmar
av Förenta Nationerna att vara icke ständiga medlemmar av säkerhetsrådet,
varvid särskild hänsyn skall tagas dels i första hand till medlemmarnas
insatser för upprätthållande av internationell fred och säkerhet samt
för organisationens övriga ändamål, dels även till en skälig geografisk fördelning.
» Art. 23, mom. 2, stadgar, att de icke ständiga medlemmarna skola utses
för en tid av två år. Vid det första valet skola dock tre medlemmar utses för
en tid av ett år; resultatet härav blir, att platserna sedermera komma att besättas
enligt principen om successiv förnyelse, med val av tre medlemmar
varje år. Avgående medlem kan ej omedelbart omväljas.

Stormakterna, de ständiga medlemmarna, få alltså rent numerärt en synnerligen
stark ställning inom säkerhetsrådet, även örn de icke, såsom enligt
den ursprungliga planen för Nationernas förbund, utgöra majoritet i detsamma;
framför allt säkras emellertid dessa makters dominerande inflytande
genom de omröstningsbestämmelser som längre fram skola behandlas. På
konferensen i San Francisco gjorde vissa representanter gällande, att ständiga
rådsplatser över huvud icke borde inrättas utan att rådet i sin helhet
skulle väljas av generalförsamlingen. 1 allmänhet utgick man emellertid frän
att en särställning för stormakterna i detta hänseende vore nödvändig, eftersom
de funktioner vilka tillkomma säkerhetsrådet kräva, att dettas sammansättning
någorlunda motsvarar de reella maktförhållandena: ansvaret för
fredens och säkerhetens bevarande måste i särskild grad åvila de stater som
genom sina resurser äro i stånd att uppbära detta ansvar. Vad de icke ständiga
rådsplatserna beträffar är främst att märka, att den s. k. rotationsprincipen
är bestämdare fastslagen än i Nationernas förbund, så till vida som
under inga förhållanden en stat, vars mandat utlöpt, omedelbart kan omväljas.
Det primära direktivet för utseende av rådsmedlemmar, nämligen att
hänsyn skall tagas till medlemmarnas insatser för förbundet, avser enligt
debatten i San Francisco i främsta rummet att betona de mellanstora staternas
speciella anspråk på representation. Uppenbart är likväl, att enligt den
ifrågavarande bestämmelsen hänsyn jämväl bör tagas till staternas lojalitet
mot organisationen och deras aktivitet i överensstämmelse med organisationens
syften. Föreskriften, att vid val av medlemmar i säkerhetsrådet även
geografiska synpunkter böra beaktas, anknyter nära till Nationernas förbunds
refererade beslut av år 1922. Slutligen må understrykas, att bestämmelserna

om rådets sammansättning äro mera fullständigt utformade i den nya organisationens
stadga än i Nationernas förbunds akt. Säkerhetsrådet kan därför
icke utökas, fördelningen av de ständiga rådsplatserna icke ändras, reglerna
om val av tillfälliga rådsmedlemmar icke modifieras utan en revision av organisationens
stadga.

Kap. V innehåller åtskilliga bestämmelser om säkerhetsrådets arbetssätt
och därmed sammanhängande spörsmål. Varje medlem av rådet skall företrädas
av ett ombud och har en röst (art. 23, mom. 3; art. 27, mom. 1). Säkerhetsrådet
skall organiseras på så sätt, att det kan vara i oavbruten funktion.
Varje medlem av säkerhetsrådet skall för detta ändamål ständigt vara
representerad vid organisationens säte (art. 28, mom. t). Detta stadgande,
som betingas av säkerhetsrådets plikt att ingripa för tryggande av fred och
säkerhet, innebär, att rådet får en helt annan fasthet än Nationernas förbunds
råd, som sammanträdde efter särskild kallelse minst en gång om året. Därjämte
fastställes, att säkerhetsrådet skall hålla periodiska sammanträden,
vid vilka medlemsstaterna kunna representeras av en medlem av regeringen
eller av annan särskild representant (art. 28, mom. 2); karakteristiskt är, att
vid dessa sammanträden representation genom en regeringsledamot betraktas
som det normala. Säkerhetsrådets sammanträden kunna, örn detta enligt rådets
mening är ägnat att underlätta dess verksamhet, hållas på annan plats,
än där organisationen har sitt säte (art. 28, mom. 3). Säkerhetsrådet kan tillsätta
de biträdande organ som det anser nödvändiga för fullgörande av sina
uppgifter (art. 29). Det antager självt sin arbetsordning, däri inbegripet bestämmelser
örn sättet för utseende av ordförande (art. 30). I vissa fall äga
stater, som icke äro medlemmar av rådet, rätt att deltaga i förhandlingarna
ehuru ej i besluten. Sålunda må varje medlem av Förenta Nationerna utan
rösträtt deltaga i överläggningen om varje fråga vilken enligt rådets mening
särskilt berör vederbörande medlems intressen (art. 31). Både medlem av organisationen
och utanför denna stående stat, som är part i av säkerhetsrådet
behandlad tvist, skola inbjudas att utan rösträtt deltaga i säkerhetsrådets
överläggning örn tvisten; säkerhetsrådet är behörigt att fastställa de betingelser
under vilka stater, som icke äro medlemmar av organisationen, på detta
sätt skola få deltaga (art. 32; jfr även art. 44).

Mera konkreta och utförliga bestämmelser örn säkerhetsrådets funktioner
givas icke i kap. V utan först i de följande avsnitten av stadgan (särskilt
kapitlen VI, VII och VIII). Kap. V innehåller emellertid en allmän deklaration
örn de uppgifter och befogenheter som tillkomma säkerhetsrådet. »I syfte
att trygga ett snabbt och effektivt inskridande från Förenta Nationernas sida
överlåta medlemmarna på säkerhetsrådet huvudansvaret för upprätthållande
av internationell fred och säkerhet och samtycka till att säkerhetsrådet
vid fullgörandet av sina ur detta ansvar härrörande förpliktelser handlar
å medlemmarnas vägnar» (art. 24, morn. 1). Härmed klargöres, att i lråga
örn fredens och säkerhetens tryggande Förenta Nationernas makt koncentreras
hos säkerhetsrådet och att detta får rätt att enligt organisationens syften
leda medlemsstaternas handlande. De närmast följande bestämmelserna inne -

bära huvudsakligen en följdriktig tillämpning av denna principförklaring.
Enligt art. 24, mom. 2, skall säkerhetsrådet vid fullgörandet av sina förpliktelser
handla i överensstämmelse med Förenta Nationernas ändamål och
grundsatser; därjämte gives en hänvisning till de kapitel som närmare fastställa
säkerhetsrådets befogenheter. I art. 24, mom. 3, erinras örn säkerhetsrådets
plikt att underställa generalförsamlingen rapporter. Art. 25 förklarar,
att »Förenta Nationernas medlemmar samtycka till att godtaga och verkställa
säkerhetsrådets beslut i överensstämmelse med denna stadga». Enligt art. 26
skall säkerhetsrådet, i syfte att främja upprättande och upprätthållande av
internationell fred och säkerhet och under iakttagande av att världens mänskliga
och ekonomiska tillgångar i minsta möjliga mån tagas i anspråk för
rustningsändamal, utarbeta planer för ett system till reglering av rustningarna
att underställas Förenta Nationernas medlemmar; härvid skall säkerhetsrådet
erhålla bistånd av det militära stabsutskott varom stadgas i art. 47.

Fragan örn sättet för fattande av beslut inom säkerhetsrådet har varit det
mest svårlösta och omstridda av alla spörsmål, som förelegat vid den nya
organisationens utformning. I Nationernas förbund krävdes i regel enhällighet
inom rådet för beslut, dock att i tvister behandlade enligt art. 15 parterna
icke Engö deltaga i rådets avgörande. Dumbarton Oaks-förslaget lämnade
frågan örn omröstning inom säkerhetsrådet öppen. Man har emellertid
under förarbetena till Förenta Nationernas stadga varit ense örn att enhällighet
icke borde fordras, då därmed säkerhetsrådets förmåga av effektiv handling
i hög grad skulle beskäras. Det resultat som nåddes i San Francisco på
basis av den s. k. Jalta-formeln (se s. 6) innebär (art. 27, momenten 2
och 3), att beslut i procedurfrågor kräva, att sju medlemmar äro ense; någon
skillnad göres på denna punkt icke mellan ständiga och andra rådsmedlemmar.
För beslut av säkerhetsrådet i alla andra frågor kräves bifall av sju
medlemmar, däribland alla de ständiga medlemmarna; alla stormakter och
minst två andra stater måste sålunda vara eniga, för att ett resultat skall
uppnås. Från denna regel stadgas undantag, så till vida som part i tvist
skall avhålla sig från deltagande i omröstning vid fattande av beslut enligt
kap. VI (om fredlig lösning av tvister) och art. 52, mom. 3 (lösning av lokala
tvister).

Ett uttalande rörande tolkningen av dessa bestämmelser gjordes vid San
Francisco-konferensen av samtliga stormakter. Att säkerhetsrådet i procedurfrågor
kan besluta med sju röster, avgivna av vilka medlemmar som helst,
innebär, att på detta sätt avgöranden kunna komma till stånd i fråga örn
exempelvis antagande eller ändring av säkerhetsrådets arbetsordning, reglering
av sättet för utseende av ordförande, bestämmande av tid och plats för
sammanträden, inbjudan till en utanför säkerhetsrådet stående medlem av
organisationen att deltaga i förhandlingar, som speciellt beröra denna medlems
intressen, inbjudan till part i en tvist, som behandlas av säkerhetsrådet,
att deltaga i överläggningen rörande denna tvist. Vidare är det klart, att i
samma ordning beslut kunna fattas om upptagande till behandling och debatt
av en fråga om ingripande enligt kapitlen VI och VII; ingen medlemsstat

kan hindra, att själva frågan om en aktion från säkerhetsrådets sida prövas.
Däremot ha de ständiga medlemmarna var för sig vetorätt, så snart det gäller
beslut om inskridande av något slag från rådets sida, t. ex. anordnande
av en undersökning rörande en uppkommen tvist, avgivande av ett förslag
till tvistens lösning, vidtagande av tvångsåtgärder enligt kap. VII. Man har
utgått från att alla beslut, som i sina konsekvenser kunna leda till nödvändigheten
av tvångsåtgärder, skola fordra samstämmighet bland de ständiga medlemmarna.
Dock är medlem av säkerhetsrådet skyldig att avhålla sig från
deltagande i omröstning beträffande vissa tvister, där han själv är part; om
en ständig medlem är part, kan alltså i detta fall beslut fattas under anslutning
av fyra ständiga och tre andra medlemmar. Men då det gäller tvångsåtgärder
enligt kap. VII, är anslutning från de fem ständiga medlemmarnas
sida under alla förhållanden ett villkor för beslut. Om t. ex. en av de ständiga
medlemmarna gör sig skyldig till hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling,
kan följaktligen säkerhetsrådet icke ingripa, och hela organisationens
aktionssystem träder ur funktion.

Vid San Francisco-konferensen och i andra sammanhang har detta förhållande
utsatts för kritik. Man har särskilt hävdat, att säkerhetsrådet borde
kunna framställa förslag till lösning av tvister, även örn någon av de ständiga
medlemmarna -— som icke är part i frågan — vägrar att ansluta sig; det har
också hävdats, att tvångsåtgärder enligt kap. VII borde kunna komma till
stånd utan enhälligt samtycke av de ständiga medlemmarna. Genom stormakternas
vetorätt blir säkerhetsrådet, har det sagts, urståndsatt att handla just i
de fall, då handling med tanke på fredens och säkerhetens upprätthållande
ter sig mest nödvändig. Å andra sidan har framhållits, att ett inskridande, och
alldeles särskilt en tvångsåtgärd, som beslötes under motstånd från en ständig
medlems sida, i realiteten skulle kunna vara liktydig med en upplösning av
organisationen. Belysande är den officiella engelska kommentarens motivering
till stadgan på denna punkt: »Endast då en tvångsåtgärd är nödvändig,
kräves alltid fullständig enhällighet bland stormakterna . . . Det är ofrånkomligt,
att stormakternas samtycke kräves vid åtgärder i fall där dessa makter
icke äro parter, ty de skola bära det huvudsakliga ansvaret för dessa åtgärder.
Det är också tydligt, att en tvångsåtgärd icke kan från organisationens sida
vidtagas mot en stormakt, utan att följden blir ett stort krig...» Men upprättandet
av Förenta Nationerna avser, säges det vidare, att förhindra uppkomsten
av en sådan situation i vilken en tvångsåtgärd mot en av organisationens
stormakter skulle kunna komma i fråga. Stormakterna, liksom andra stater,
godtaga i och med organisationen inskränkningar i sin handlingsfrihet och ett
forum skapas inför vilket deras handlingar kunna diskuteras och klarläggas.
»Sålunda beror Förenta Nationernas framgångsrika verksamhet på bevarandet
av samstämmighet stormakterna emellan, naturligtvis icke i alla detaljer
men i fråga om politikens stora riktlinjer. Örn denna samstämmighet allvarligt
rubbas, kan sannolikt ingen bestämmelse i stadgan bliva av något större värde.
I ett sådant fall återtaga medlemmarna sin handlingsfrihet, ehuru de härvid
säkerligen skola influeras av det förhållandet, att de arbetat tillsammans i

nära samförstånd för vidmakthållandet av internationell fred och säkerhet.
Men man kan på goda grunder antaga, att stormakterna äro beslutna att undvika
handlingar, som skulle omintetgöra deras samstämmighet, och att uppfylla
de förpliktelser vilka de påtagit sig som medlemmar av Förenta Nationerna.
»

I bestämmelserna örn säkerhetsrådet fastställas antalet medlemmar och
de stater vilka skola äga ständiga rådsplatser; föreskrifterna om omröstningssättet
utgå från detta förhållande. En självfallen konsekvens härav
synes vara, att en förändring av säkerhetsrådets stadgeenliga sammansättning,
närmast genom en stormakts utträde ur organisationen, medför, att
rådets befogenheter och medlemmarnas förpliktelser att följa dess direktiv
automatiskt bortfalla.

Fredlig lösning av internationella tvister. Kapitel YL

En världsorganisation för fred och säkerhet måste uppenbarligen innefatta
anordningar för lösning av internationella tvister. Föreskrifter om dylika
anordningar funnos i Nationernas förbunds akt, och föreskrifter av detta
slag återfinnas också i Förenta Nationernas stadga.

Förbundsaktens bestämmelser om lösning av internationella tvister voro
utformade efter två skilda linjer, som dock i praktiken icke alltid höllos i
sär utan i viss mån sammanflöto. Enligt art. 11, mom. 2, ägde förbundets
medlemmar fästa församlingens eller rådets uppmärksamhet på varje omständighet,
berörande de internationella förbindelserna, som hotade att störa
freden eller det goda samförståndet mellan folken. På grund av denna bestämmelse
kunde rådet eller församlingen till behandling medelst ett förlikningsförfarande
upptaga internationella tvister, även örn de icke innebure
något direkt hot mot freden. Å andra sidan innefattade artiklarna 12—15
bestämmelser örn ett system för behandling av tvister, vilka syntes kunna
leda till brytning. Det karakteristiska draget i detta system var dess nära
samband med bestämmelsen i art. 16 om de sanktionsåtgärder som skulle
vidtagas mot den stat som grep till krig i strid med sina förpliktelser enligt
förbundsakten. Enligt art. 12 var medlem av förbundet skyldig att, innan
den grep till krig, söka få tvisten löst på någon av de vägar förbundsakten
anvisade: skiljedom, respektive rättsligt avgörande eller rådets prövning. Av
art. 13 framgick, att tvists hänskjutande till skiljedom eller rättsligt avgörande
icke var obligatoriskt enligt förbundsakten ens i fråga om s. k. rättstvister
men att, om en tvist avgjorts på dylikt sätt, det var förbjudet att gripa till
krig mot stat, som ställde sig utslaget till efterrättelse. Enligt art. 15 skulle
tvist, som icke lösts på annat sätt och som syntes kunna leda till brytning,
hänskjutas till rådet, som hade att åvägabringa förlikning. Rådets förlikningsförslag
var lika litet som andra dylika bindande för parterna, men
om det antagits enhälligt, de tvistande parternas röster icke inräknade,
var det förbjudet att gripa till krig mot stat, som ställde sig förslaget till

efterrättelse. Sambandet mellan sanktionerna och det i artiklarna 12—15
anordnade systemet för fredlig lösning av internationella tvister var tydligen
tvåfaldigt: å ena sidan skulle sanktionshotet förmå staterna att lösa
sina tvister på fredlig väg, å andra sidan skulle den omständigheten, att
en stat gripit till krig utan att först anlita någon av de metoder för fredlig
lösning av tvister, som förbundsakten anvisade, elier gripit till krig mot
en stat, som fogade sig efter det resultat som framkommit genom en av
dessa metoder, tjäna som bevis för att förstnämnda stat brutit sina förpliktelser
enligt förbundsakten och således skulle bliva föremål för sanktionsåtgärder
från förbundsmedlemmarnas sida. Ett sådant kriterium var
desto nödvändigare, som det enligt förbundsakten ankom på medlemmarna
själva att vid krigsutbrott bedöma, huruvida ett fall förelåge, då de voro
skyldiga att tillgripa sanktioner (jfr s. 34).

I detta hänseende föreligger en betydelsefull skillnad mellan Nationernas
förbunds akt och Förenta Nationernas stadga, i det att det enligt den sistnämnda
lagts i säkerhetsrådets hand att med för medlemmarna bindande
verkan bestämma, när och mot vem tvångsåtgärder skola tillgripas. Härav
följer, att ett formellt samband mellan stadgans bestämmelser om tvångsåtgärder
och om fredlig lösning av tvister icke är erforderligt liksom även
att systemet för fredlig lösning av tvister i denna icke behöver vara så formbundet
eller förknippat med sådana rättsföljder som systemet i artiklarna
12—15 av förbundsakten. Detta hindrar icke, att ett visst reellt samband mellan
anordningarna för fredlig lösning av tvister och tvångsåtgärderna också
inom den nya världsorganisationen torde vara ofrånkomligt. Hotet örn
tvångsåtgärder lärer alltjämt tjäna som motiv för staterna att söka ernå
lösning av sina inbördes tvister med fredliga medel, och man måste förutsätta,
att säkerhetsrådet vid avgörandet av frågan, mot vilken stat eventuella
tvångsåtgärder skola riktas, icke kan alldeles bortse från huru vederbörande
ställt sig till sin förpliktelse att anlita fredliga medel för lösning av
den föreliggande tvisten (jfr s. 39).

I Förenta Nationernas stadga återfinnas bestämmelserna örn fredlig lösning
av internationella tvister huvudsakligen i kap. VI (artiklarna 33—38). Bestämmelser,
som beröra detta ämne, förekomma dock även på andra håll i
stadgan, varvid särskilt bestämmelserna i kap. XIV örn den internationella
domstolen äro att beakta. Vi skola här huvudsakligen uppehålla oss vid
bestämmelserna i kap. VI med uppmärksammande av övriga bestämmelser,
i den mån detta för sammanhangets skull är nödvändigt.

Enligt art. 33, mom. 1, skola parterna i en tvist, vars fortbestånd är ägnat
att sälla upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i fara, i första
hand söka uppnå en lösning därav genom förhandlingar, undersökningsförfarande,
medling, förlikningsförfarande, skiljedom, rättsligt avgörande, anlitande
av regionala organ eller avtal eller genom andra fredliga medel efter
eget val.

Att Förenta Nationernas medlemmar skola lösa sina internationella tvis -

ter med fredliga medel på sådant sätt att internationell fred och säkerhet
samt rättvisan ej sättas i fara, är fastslaget redan i stadgans första kapitel,
nämligen i art. 2, punkt 3. Förpliktelsen att lösa internationella tvister med
fredliga medel åtogo sig staterna för övrigt också i Kellogg-pakten år 1928.
I Nationernas förbunds akt motsvaras stadgans art. 33 närmast av art. 12. Att
art. 33 i stadgan tillerkänner parterna frihet att välja mellan alla möjliga
olika medel för fredlig lösning av tvister, under det att de i art. 12 av
förbundsakten hänvisades till ett begränsat antal medel — skiljedom, rättsligt
avgörande och rådets prövning •— innebär knappast någon verklig förändring,
då art. 12 naturligtvis icke utgjorde hinder för att parterna anlitade vilka
metoder som helst, om blott tvisten löstes på fredlig väg. De i art. 12 angivna
metoderna voro de yttersta medel som medlemsstaterna hade att tillgripa, innan
de grepo till krig. Även enligt Förenta Nationernas stadga åligger det,
såsom framgår av art. 37, parterna att hänskjuta tvisten till rådet, örn de
ej lyckas lösa tvisten med andra fredliga metoder. En verklig skillnad,
sammanhängande med att det enligt förbundsakten bestående formella sambandet
mellan systemet för fredlig lösning av tvister och sanktionssystemet
icke förekommer i stadgan är, att inga rättsföljder i art. 33 äro stadgade för
försummelse att använda de föreskrivna fredliga medlen för lösning av
tvister.

I mom. 1 av art. 33 förutsättes, att parterna självmant skola begagna sig
av fredliga medel för lösning av tvister. Enligt art. 33, mom. 2, åligger det
säkerhetsrådet att, örn det finner nödvändigt, uppfordra parterna att begagna
sig av dylika medel i tvister av angiven beskaffenhet.

Enligt art. 34 äger säkerhetsrådet utreda varje tvist liksom varje sakläge
som kan leda till internationella motsättningar eller giva upphov till en tvist
i syfte att fastställa, huruvida tvistens eller saklägets fortbestånd är ägnat
att sätta upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i fara. I motsats
till vad som var förhållandet inom Nationernas förbund, där rådet endast på
initiativ av part (art. 15) eller av medlem av förbundet (art. 11) kunde upptaga
en tvist eller ett sakläge till prövning, kan säkerhetsrådet enligt art. 34 i
stadgan på eget initiativ företaga undersökning av en tvist eller ett sakläge.
Men i jämförelse med art. lii förbundsakten, där det ju förutsattes, att rådet
eller församlingen skulle kunna till prövning upptaga varje omständighet
berörande de internationella förbindelserna som hotade att störa freden eller
det goda samförståndet mellan folken, har art. 34 i stadgan en ganska begränsad
räckvidd. Det är ej meningen, att säkerhetsrådet skall kunna upptaga
till saklig prövning varje omständighet som hotar att störa samförståndet
mellan folken. Syftet med rådets undersökning är endast att fastställa,
huruvida tvistens eller saklägets fortbestånd kan sätta upprätthållandet av
fred och säkerhet i fara. Befinnes detta icke vara fallet, skall säkerhetsrådet
icke vidare taga befattning med saken. Det framgår nämligen av det följande,
att säkerhetsrådet, med undantag för det fall varom talas i art. 38 endast
tager befattning med sådana tvister vilkas fortbestånd kan sätta upprätthållandet
av freden och säkerheten i fara, något som naturligtvis sammanhänger

med att säkerhetsrådets verksamhet är helt och hållet inriktad på fredens
bevarande. Om ett aktuellt hot mot freden föreligger, träda bestämmelserna
i kap. VII av stadgan i tillämpning, vilket dock icke hindrar, att säkerhetsrådet
kan jämsides med bestämmelserna i kap. VII tillämpa också bestämmelserna
i kap. VI (jfr s. 41).

Enligt art. 35, mom. 1, äger varje medlem av Förenta Nationerna fästa säkerhetsrådets
eller generalförsamlingens uppmärksamhet på varje tvist liksom
på varje sakläge av den art som angives i art. 34. En viss motsvarighet
till denna bestämmelse fanns i Nationernas förbunds akt, art. 11, morn. 2.
I detta sammanhang bör också beaktas art. 99 i stadgan, enligt vilken generalsekreteraren
må fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på varje omständighet
som enligt hans förmenande innebär hot mot bevarandet av internationell
fred och säkerhet.

Enligt art. 35, mom. 2, äger en stat, som ej är medlem av Förenta Nationerna,
fästa säkerhetsrådets eller generalförsamlingens uppmärksamhet på
tvist i vilken den är part, därest vederbörande stat beträffande den ifrågavarande
tvisten på förhand underkastar sig de i stadgan fastställda förpliktelserna
till fredlig lösning av tvister. Vi erinra i detta sammanhang om bestämmelsen
i art. 2, punkt 6, av stadgan, enligt vilken organisationen skall
sörja för att stater, som ej äro medlemmar av Förenta Nationerna, handla
i överensstämmelse med organisationens principer, i den mån detta befinnes
nödvändigt för att bevara internationell fred och säkerhet. Betydelsen
av bestämmelsen i art. 35, mom. 2, är att den ger utanför Förenta
Nationerna stående stat rätt att underställa organisationen en tvist, vari den
är inbegripen vare sig med medlem av organisationen eller med en utomstående
stat. På initiativ av en av organisationens medlemsstater, av generalsekreteraren
eller av säkerhetsrådet kan dylik tvist upptagas av organisationen
med stöd av stadgans övriga bestämmelser om fredlig lösning av tvister.
Enligt Nationernas förbunds akt, art. 17, kunde tvister mellan förbundsmedlem
och utomstående stat eller mellan två utomstående stater upptagas till
handläggning av förbundet.

I art. 35, mom. 3, erinras örn bestämmelserna i artiklarna 11 och 12 örn
generalförsamlingens befogenheler i avseende på frågor örn upprätthållandet
av internationell fred och säkerhet, varpå dess uppmärksamhet fästs: församlingen
äger göra dem till föremål för diskussion och även för förslag, det
sistnämnda dock icke så länge säkerhetsrådet handlägger dem, såvida icke
säkerhetsrådet hemställer därom. Även då en tvist är föremål för säkerhetsrådets
handläggning, kan församlingen emellertid diskutera den.

Enligt art. 36, mom. 1, är säkerhetsrådet behörigt att när som helst ingripa
i en tvist eller i ett sakläge, vars fortbestånd är ägnat att sätta freden och
säkerheten i fara, genom att föreslå lämpliga tillvägagångssätt eller metoder
för sakens tillrättaläggande. Mellan bestämmelserna i art. 33, mom. 2, och
i art. 36, mom. 1, föreligger således den skillnaden, att enligt art. 33, mom. 2,
rådet skall tilldela parterna en allmänt hållen uppfordran att lösa tvisten med
fredliga medel, varemot rådet enligt art. 36, mom. 1, skall föreslå en viss be -

stämd metod för tvistens lösning. Det är icke fråga örn ett för parterna bindande
föreläggande, ulan örn en rekommendation, som parterna ej nödvändigtvis
behöva efterkomma. Några påföljder äro ej stadgade för det fall, att
parterna icke rätta sig efter förslaget.

Enligt art. 36, mom. 2, skall säkerhetsrådet taga i betraktande tillvägagångssätt
för den ifrågavarande tvistens lösning, som redan antagits av parterna.
Detta torde innebära att, örn exempelvis mellan parterna består ett
förliknings- eller skiljedomsfördrag, som är tillämpligt på tvisten, rådet bör
uppmana parterna att begagna det i detta fördrag angivna tillvägagångssättet.

Enligt art. 36, mom. 3, skall säkerhetsrådet vid framläggande av förslag till
tillvägagångssätt för lösning av tvister beakta, att rättstvister i regel böra av
partenia hänskjutas till den internationella domstolen i enlighet med bestämmelserna
i domstolens stadga. Då det redan av bestämmelsen i art. 36, mom.
2, torde framgå att, om parterna genom ett fördrag eller genom anslutning
till den s. k. fakultativa klausulen i art. 36 av stadgan för den internationella
domstolen eller motsvarande klausul i art. 36 ;iv stadgan för den fasta mellanfolkliga
domstolen, för så vitt denna är mellan parterna gällande, förbundit
sig att underkasta sig rättsligt avgörande i tvister sådana som den föreliggande,
säkerhetsrådet skall rekommendera dem att begagna denna metod
för tvistens lösning, måste bestämmelsen i art. 36, mom. 3, innebära, att
rådet skall i förekommande fall rekommendera hänskjutande till domstolsavgörande
av rättstvister, även örn parterna icke på förhand förbundit sig
att underkasta sig sådant avgörande. Lika litet som i Nationernas förbunds
akt är i Förenta Nationernas stadga rättsligt avgörande eller skiljedom i internationella
tvister obligatorisk. Säkerhetsrådet äger icke enligt art. 36 i
stadgan befogenhet att besluta, att tvist skall upptagas vid den internationella
domstolen, eller ålägga parterna att hänskjuta tvisten dit. Rådet kan endast
rekommendera parterna att själva hänskjuta tvist av rättslig natur till
domstolen, varefter det ankommer på parterna, huruvida de vilja efterkomma
denna uppmaning eller icke. En sak för sig är, att parterna kunna
ha genom avtal förbundit sig att underkasta sig rättsligt avgörande eller
skiljedom i rättstvister. De äro då naturligtvis skyldiga att ställa sig avtalet
till efterrättelse. Men säkerhetsrådet äger endast att rekommendera dem att
begagna denna metod för tvistens lösning, detta desto mer som ett skiljedomsavtal
eller fakultativa klausulen eller annat avtal angående rättsligt
avgörande av tvister väl i allmänhet icke innebär någon skyldighet att väcka
talan utan endast skyldighet att inställa sig såsom svarande, om man instämmes
av den andra parten. Dock synes art. 36, mom. 3, innebära ett starkare
framhållande av utvägen att lösa tvister genom rättsligt avgörande än
den bestämmelse i Nationernas förbunds akt, som avser denna fråga. I art. 13
i förbundsakten hette det, att förbundsmedlemmarna överenskommo att i
tvister, som »enligt deras mening» vore ägnade att underkastas skiljedom
eller rättsligt avgörande, begagna sig av sådant förfarande. Enligt art. 36,
mom. 3, i stadgan ankommer det tydligen på säkerhetsrådet att bedöma, hu -

ruvida en tvist är av rättslig natur, och att, med beaktande av att tvister av
sådan natur i regel böra av parterna hänskjutas till den internationella domstolen,
i förekommande fall rekommendera parterna att anlita denna utväg.
Någon definition på »rättstvister» lämnas icke i art. 36 av stadgan, såvida
man icke får antaga, att orden »i enlighet med bestämmelserna i domstolens
stadga» innefatta en hänvisning till definitionen på rättstvister i fakultativa
klausulen i art. 36 av domstolsstadgan.

Art. 37 reglerar det förfarande, som skall tillämpas, örn parterna ej lyckats
lösa en tvist, vars fortbestånd är ägnat att sätta upprätthållandet av internationell
fred och säkerhet i fara, genom de i art. 33 angivna medlen. Enligt
art. 37, mom. 1, skola parterna i så fall hänskjuta tvisten till säkerhetsrådet.
Om rådet finner, att tvistens fortbestånd faktiskt kan antagas sätta
upprätthållandet av freden och säkerheten i fara, har rådet enligt artikelns
mom. 2 två utvägar att välja mellan. Det kan använda det i art. 36 angivna
förfarandet, d. v. s. rekommendera parterna en viss metod för tvistens lösning,
men det kan också upptaga tvisten till sakbehandling och framställa
ett eget förslag till lösning av tvisten.

Detta förslag har tydligen karaktären av ett förlikningsförslag, som vardera
parten kan antaga eller förkasta. Säkerhetsrådet är ingen domstol, som
med bindande kraft avgör internationella tvister. Bestämmelsen i stadgans
art. 1, punkt 1, att Förenta Nationerna skall åstadkomma lösning av internationella
tvister »i överensstämmelse med rättvisans och den internationella
rättens principer», synes icke heller böra tolkas så, att säkerhetsrådet vid
avgivande av förslag till lösning skall vara bundet av den internationella
rättens regler, såsom örn det gällde ett avgörande i en rättstvist. Det kan
ej anses stridande mot internationell rätt att föreslå parterna i en tvist att
frivilligt gå med på förändring i ett bestående rättsläge. Emellertid är säkerhetsrådets
befogenhet att avgiva förslag begränsad av bestämmelsen i art. 2,
punkt 7, som förhindrar Förenta Nationerna att intervenera i s. k. inre
frågor.

Av art. 37 framgår icke klart, om säkerhetsrådet kan inleda förfarande
enligt denna artikel på eget initiativ eller om därför erfordras, att tvisten
hänskjutes till rådet av part eller kanske t. o. m. av båda parterna. Ordalagen
i artikeln synas snarast tala för sistnämnda tolkning, som dock vid jämförelse
med övriga bestämmelser i kap. VI förefaller något egendomlig. Den
ena av de utvägar som rådet äger tillgripa enligt art. 37, nämligen att föreslå
en viss metod för fredlig lösning av tvisten, kan det ju tillgripa redan
enligt art. 36, och enligt denna äger det uppenbarligen förfara på eget initiativ.
Örn en hemställan från håda partenia är erforderlig för att rådet skall
få tillgripa den andra utvägen, eller att upptaga tvisten till behandling i sak,
skulle förutsättningen för en dylik behandling av de tvister som avses i
art. 37 vara likartad med förutsättningen för rådets behandling av tvister
enligt art. 38. Art. 37 skulle då icke lia någon annan självständig betydelse,
än att partenia enligt denna artikel äro skyldiga att hänskjuta tvisten
till säkerhetsrådet. Men vad inträffar, örn parterna underlåta att fullgöra

denna skyldighet? Man frågar sig, om det skall ankomma på parterna att
i sista hand bedöma, huruvida tvisten är av beskaffenhet att böra upptagas
till behandling enligt art. 37. På sakliga grunder förefaller det, som om den
rimliga tolkningen vore, att rådet enligt art. 37 äger förfara på eget initiativ,
ehuru artikelns ordalag snarast giva motsatsen vid handen.

Art. 37 i Förenta Nationernas stadga har som motsvarighet i Nationernas
förbunds akt dess art. 15, där hänvändelse till rådet föreskrevs som den
yttersta åtgärd parterna skulle tillgripa, om en tvist icke lösts på annat
sätt, varvid tvistens handläggning av rådet skulle utmynna i ett förlikningsförslag.
Dock föreligger den skillnaden, att förlikningsförslaget enligt
art. 37 av stadgan icke är förknippat med några rättsliga påföljder, såsom
var fallet med ett av rådet enhälligt antaget förslag enligt art. 15 i förbundsakten.
Detta sammanhänger naturligtvis med att tvångsåtgärderna enligt
Förenta Nationernas stadga framstå som en från åtgärderna för lösning av
internationella tvister helt skild fråga.

Slutligen heter det i art. 38, att säkerhetsrådet må utan intrång i bestämmelserna
i artiklarna 33—37 på begäran av samtliga parter i en tvist för
parterna framlägga förslag i och för en fredlig lösning av tvisten. Rådet skall
enligt denna bestämmelse tjänstgöra som ett internationellt förlikningsorgan,
som står till förfogande, om samtliga parter i en tvist frivilligt ena sig om att
anlita det. Enligt art. 38 kan rådet till handläggning upptaga tvister av
mindre allvarlig natur än sådana vilkas fortbestånd sätter bevarandet av
fred och säkerhet i fara.

Av art. 52, momenten 2 och 3, framgår vidare, att de i kap. VIII omförmälda
regionala avtalen och organen äro avsedda att användas för fredlig
lösning av lokala tvister. Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till den
följande framställningen.

Huru Förenta Nationernas system för fredlig lösning av internationella tvister
tänkes komma att fungera i praktiken, framgår av åtskilliga bestämmelser,
som finnas på andra håll i stadgan än i dess kap. VI. Dit höra artiklarna 18
och 27 angående omröstning inom generalförsamlingen, respektive säkerhetsrådet.
Varje ständig rådsmedlem kan genom sitt veto förhindra beslut rörande
tvist, vari den själv ej är part. Av den tidigare omnämnda, av de fem
stormakterna vid San Francisco-konferensen framlagda förklaringen angående
den s. k. Jalta-formelns rätta tolkning (se s. 24) framgår emellertid, att ingen
enskild rådsmedlem kan förhindra, att en tvist av rådet upptages till övervägande
och diskussion. Först då fråga uppstår om fattande av beslut enligt
art. 34 ff. av kap. VI, inträder de ständiga rådsmedlemmamas vetorätt. I
fråga örn tvångsåtgärder har varje ständig rådsmedlem, även den som är
part i tvisten, vetorätt. Stat, som är part i en tvist men ej medlem av säkerhetsrådet,
skall enligt art. 32 inbjudas att deltaga i rådets överläggningar dock utan
rösträtt. Detta gäller också, om staten i fråga icke är medlem av Förenta Nationerna.
Enligt Nationernas förbunds akt kunde medlemsstat, som var part i
en tvist men ej medlem av rådet, vid tvistens behandling inom rådet taga säte

och stämma där. För beslut av rådet enligt art. 11 av förbundsakten krävdes
enhällighet, således också medverkan av parterna i tvisten. För beslut av
rådet enligt art. 15 med där angivna specifika rättsverkningar krävdes enhällighet,
parternas röster dock ej medräknade. För beslut av församlingen
enligt art. 11 krävdes enhällighet. Beslut med i art. 15 angivna särskilda rättsverkningar
kunde i församlingen fattas med bifall av samtliga rådsmedlemmar
och majoriteten av förbundets övriga medlemmar, parternas röster ej
medräknade. Vid beslut inom Nationernas förbund angående internationella
tvister hade således varje rådsmedlem vetorätt, med undantag för part vid
beslut enligt art. 15.

Som ett allmänt direktiv för Förenta Nationernas handläggning av internationella
tvister gäller den redan anförda satsen i stadgans art. 1, punkt 1,
att Förenta Nationerna i denna sin verksamhet skall förfara »i överensstämmelse
med rättvisans och den internationella rättens principer». I den mån
detta iakttages, förhindras opportunistiska, av de rådande maktförhållandena
påverkade beslut.

En annan viktig regel, som begränsar Förenta Nationernas handlingsfrihet
vid handläggningen av internationella tvister, föreligger i den redan i ett
annat sammanhang behandlade ari. 2, punkt 7, enligt vilken stadgans bestämmelser
icke berättiga Förenta Nationerna att intervenera i frågor, som
väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet, och icke heller
kräva, att medlemmarna hänskjuta sådana frågor till lösning enligt stadgan.

Den omständigheten, att s. k. inre frågor samt andra tvister än sådana
vilkas fortbestånd kan utgöra en fara för upprätthållandet av fred och säkerhet,
frånsett det i art. 38 angivna fallet, äro undantagna från handläggning
av säkerhetsrådet och generalförsamlingen liksom det förhållandet, att parterna
ej äga rösta vid fattandet av beslut, medför, att bestämmelserna örn
fredlig lösning av internationella tvister i stadgans kap. VI står i närmare
överensstämmelse med art. 15 än med art. 11 i Nationernas förbunds akt,
ehuru visserligen sambandet mellan systemet för lösning av internationella
tvister och sanktionssystemet, som är ett karakteristiskt drag i art. 15, saknas
i stadgan.

Slutligen må erinras om att stadgan i den tidigare berörda art. 14 har en
bestämmelse, som ligger helt utanför kap. VI men som, om den i motsats
till motsvarande bestämmelse i Nationernas förbunds akt, art. 19, verkligen
blir tillämpad, kan få avsevärd betydelse för lösningen eller förebyggandet
av internationella konflikter.

Inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott och angrepps handlingar.

Kapitel VII.

En särskilt betydelsefull plats i Förenta Nationernas stadga intaga de bestämmelser
enligt vilka organisationen kan, i händelse av »hot mot freden,
fredsbrott eller angreppshandling», ingripa »i syfte att upprätthålla eller återBihang
lill riksdagens protokoll 1946. 1 senni. Nr 196.

ställa internationell fred och säkerhet». Deras betydelse understrykes av att
sådana ingripanden om vilka här är fråga i art. 1 nämnas först bland
Förenta Nationernas ändamål.

Också för Nationernas förbund var tryggandet av freden och säkerheten ett
huvudändamål. För detta ändamål föreskrev förbundsakten i vissa situationer
tvångsåtgärder mot en fördragsbrytande stat genom samfällda aktioner
av förbundsmedlemmarna (vanligen kallade sanktioner). Tvångsåtgärderna
voro huvudsakligen av två slag. För det första förbundo sig staterna
att omedelbart avbryta alla förbindelser av kommersiell eller finansiell art
med den fördragsbrytande staten, att förbjuda alla förbindelser mellan sina
innebyggare och innebyggare i ifrågavarande stat samt att förhindra alla
förbindelser av finansiell, kommersiell eller personlig art mellan denna stats
innebyggare och innebyggare i varje annan stat (de »ekonomiska sanktionerna»).
För det andra skulle rådet föreslå de olika i saken intresserade regeringarna,
med vilka lant-, sjö- eller luftstridskrafter var och en av förbundets
medlemmar skulle bidraga till de väpnade styrkor som skulle användas
till hävdande av förbundsförpliktelsema (de »militära sanktionerna»).
Förbundsakten innehöll yttermera bestämmelser örn ömsesidigt stöd vid
sanktionernas genomförande och om skyldighet för förbundsmedlemmarna
att vidtaga erforderliga åtgärder för att underlätta fri passage genom deras
territorier för varje medlem av förbundet som deltoge i gemensamma åtgärder.

Det är välbekant, att Nationernas förbund misslyckades just med sin uppgift
att trygga freden och säkerheten. Å andra sidan har med hänsyn till erfarenheterna
från det andra världskriget tryggandet av fred och säkerhet
genom internationell samverkan framstått som mera angeläget än någonsin.
Med utgångspunkt från uppfattningen, att Nationernas förbunds misslyckande
åtminstone delvis berodde på det sätt varpå dess säkerhetssystem var utformat
i förbundsakten, har man bestämt sig för att vid avfattandet av motsvarande
bestämmelser i den nya världsorganisationens stadga slå in på
nya vägar.

Utmärkande för Nationernas förbunds säkerhetsapparat var, att det ankom
på medlemsstaterna själva att bedöma, huruvida den situation förelåge,
vari de hade att för fredens och säkerhetens hävdande inskrida med
sanktioner. Intet förbundsorgan ägde att i detta hänseende besluta å medlemmarnas
vägnar. Detta innebar icke, att sanktionernas vidtagande var en
frivillig sak. Fullgörandet av militära sanktioner var visserligen frivilligt,
men de ekonomiska sanktionerna voro otvivelaktigt obligatoriska. Varje förbundsmedlem
hade att på objektiva grunder bona fide pröva, huruvida förutsättningarna
för vidtagandet av ekonomiska sanktioner förelåge, och
handla därefter. Men för att denna prövning skulle vara möjlig, erfordrades,
att förutsättningarna för sanktionsförpliktelsernas aktualisering skulle vara
klart och noggrant angivna, så att man hade ett otvetydigt kriterium att
rätta sig efter. Förutsättningarna voro, enligt art. 16, att medlemsstat grep »till
krig i strid med sina förpliktelser enligt artiklarna 12, 13 eller 15». Sanktions -

förpliktelsernas inträde förutsatte alltså, att krig hade utbrutit genom angrepp
från en stats sida mot en annan och att angriparen brutit mot föreskrifterna
i artiklarna 12, 13 eller 15, vilka innefattade vissa bestämmelser örn fredlig
lösning av internationella tvister samt därtill anknutna krigsförbud. Sanktioner
skulle sålunda tillämpas dels örn angreppet företogs utan föregående skiljedoms-
eller domstolsförfarande eller förfarande inför förbundsrådet eller
också förrän tre månader efter det skiljedomstols eller domstols utslag i sådan
tvist fallit eller rådet avgivit yttrande därom, dels om det riktades mot
en medlem, vilken fogat sig efter skiljedom, som fällts i tvist mellan denna
medlem och angriparen, dels ock om krig tillgreps mot en part som, sedan
tvisten underställts rådet (eller förbundsförsamlingen), ställt sig en av rådet
enhälligt — med frånräknande av parlernas röster — antagen rapport (eller
en av förbundsförsamlingen med viss majoritet antagen rapport) till efterrättelse.
Under vissa förutsättningar kunde sanktioner även igångsättas mot
stat, som icke var medlem av förbundet.

Dessa noggrant utformade regler kunde likvisst ingalunda skapa full klarhet
och uteslöto alltså icke möjligheten av olika meningar beträffande sanktionsreglernas
tillämplighet i konkreta fall.

En svårighet, som under Nationernas förbunds tid i hög grad tog uppmärksamheten
i anspråk, var, att det icke under alla omständigheter kunde
väntas vara klart, huruvida en stat gått till angrepp. Härav de många försöken
att finna en formel för att »bestämma angriparen», i akt och mening
att förbundsmedlemmarnas sanktionsförpliktelser skulle vara fullt fixerade.

I Förenta Nationernas stadga har man, som redan antytts, gått en motsatt
väg. Huvudintresset är här att åstadkomma ett snabbt och effektivt inskridande
för fredens och säkerhetens bevarande. I detta syfte överlåta organisationens
medlemmar, heter det i art. 24, »huvudansvaret för upprätthållande
av internationell fred och säkerhet» på säkerhetsrådet och »samtycka till att
säkerhetsrådet vid fullgörande av sina ur detta ansvar härrörande förpliktelser
handlar å medlemmarnas vägnar». Rådet är också sammansatt med hänsyn
till denna sin viktigaste funktion: det består utom av stormakterna av
medlemmar, som valts med hänsyn i första hand till deras »insatser för upprätthållande
av internationell fred och säkerhet» (art. 23: 1). Enligt art. 25
»samtycka» medlemmarna till att »godtaga och verkställa säkerhetsrådets beslut
i överensstämmelse med denna stadga». Härmed följer en djupgående
olikhet i tvångsapparatens verkningssätt inom Förenta Nationerna i jämförelse
med Nationernas förbunds sanklionsregler. Såväl de militära som de ekonomiska
tvångsåtgärderna liro enligt Förenta Nationernas stadga obligatoriska,
de militära dock inom de gränser som angivas i särskilda avtal, slutna
mellan säkerhetsrådet och respektive stater. Någon prövning från medlemsstaternas
sida av förutsättningarna för tvångsåtgärdernas verkställande förekommer
icke längre; de äro skyldiga att ställa sig säkerhetsrådets i dessa
avseenden fattade beslut lill efterrättelse. Säkerhetsrådet äger, jämförelsevis
obundet av sådana strikta regler som bestämde såväl förutsättningarna för
som beskaffenheten av sanktioner enligt Nationernas förbunds akt, fritt prö -

va, huruvida och i vilken omfattning tvångsåtgärder skola anordnas och mot
vem de skola riktas, och skall därvid uteslutande Ira det stora målet, fredens
och säkerhetens upprätthållande, i sikte. Tvångsåtgärder kunna vidtagas icke
blott vid fredsbrott och angreppshandlingar utan även vid hot mot freden,
och problemet att bestämma angriparen har förlorat sin betydelse. Såsom
ovan framhållits, har denna utformning av säkerhetssystemet också medfört,
att intet direkt samband föreligger mellan kap. VI och kap. VII: de förslag
rådet och församlingen enligt kap. VI avgiva beträffande fredlig lösning av
internationella tvister äger vardera parten antaga eller förkasta, och partens
antagande av eller underlåtenhet att antaga förslaget medför i och för sig
inga rättsverkningar.

Förenta Nationernas säkerhetssystem bygger på en utomordentligt stark
maktkoncentration i säkerhetsrådets hand i syfte att åstadkomma snabbhet
och effektivitet i inskridandet för upprätthållande av fred och säkerhet. Den
stat som hotas eller angripes får därför ett mycket effektivare bistånd än det
som Nationernas förbund kunde bereda. Medan säkerheten inom Nationernas
förbund helt och hållet fick byggas på förbundsmedlemmarnas beredvillighet
att efter egen omprövning fullgöra sina förpliktelser, kan man nu, för den
händelse rådet finner ett ingripande erforderligt, räkna på en samfälld aktion
till den hotade eller angripna statens skydd.

Medan sålunda en hög grad av effektivitet karakteriserar en av rådet anordnad
tvångsaktion, följer av bestämmelserna om röstning i rådet, att sådana
aktioner ingalunda kunna förväntas i alla de lägen där fred och säkerhet
äventyras; så till vida är tvångsapparatens effektivitet högeligen begränsad.
Om rådsmedlem är part i konflikten, behåller den ändock rätt att deltaga
i rådets beslut, och om vederbörande är ständig rådsmedlem, erfordras
under alla förhållanden dess medverkan, för att beslut skall komma till stånd.
En stormakt, som innehar ständig rådsplats, kan med andra ord alltid förhindra,
att tvångsåtgärder komma till stånd i en konflikt, vari den själv är invecklad.
Den imponerande apparat som uppbyggts för upprätthållande av internationell
fred och säkerhet träder ur funktion i händelse av hot mot freden,
fredsbrott eller angrepp av stormakt. I sådana lägen erbjuder organisationen
ingen som helst säkerhet åt de utsatta staterna. Särskilt bör understrykas, att
apparaten blir overksam vid ett krig mellan två stormakter, således i en situation,
som måste medföra de mest katastrofala följder för alla länders välfärd
och för civilisationen. Helt naturligt har, som redan i annat sammanhang
berörts, mycken och allvarlig kritik riktats mot dessa bestämmelser. De ha
emellertid försvarats med att tvångsåtgärder ändock icke kunna komma till
stånd, om icke stormakterna äro eniga, att ett stormaktskrig medför organisationens
sprängning o. s. v. (jfr s. 25). Att säkerhetssystemet icke fungerar
mot en stormakt innebär å andra sidan, att medlemsstaterna icke komma
att åläggas att deltaga i tvångsåtgärder mot en sådan makt och att
således de smärre staterna icke riskera att dragas in i ett stormaktskrig på
grund av sitt medlemskap i organisationen utan äro oförhindrade att i ett
dylikt krig iakttaga neutralitet i traditionell bemärkelse. Detta innebär natur -

ligtvis icke, att en mindre stat icke löper någon risk att bliva indragen i ett
stormaktskrig. Men örn så sker, är det icke en konsekvens av dess medlemskap
i Förenta Nationerna.

För övrigt är det ej säkert, att ett ingripande med tvångsåtgärder kommer
till stånd ens i en konflikt mellan smärre stater. Det beror, såsom redan anmärkts,
alltid av rådets bedömande, huruvida tvångsåtgärder skola vidtagas.
Och beslut härom skall alltid fattas med samtliga de fem ständiga och två
andra rådsmedlemmars röster.

En tvångsaktion blir, örn den kommer till stånd, av så djupt ingripande betydelse
för organisationens medlemmar, att reglerna därom måste anses förtjänta
av särskild uppmärksamhet. Dock måste man härvid hålla i minnet,
att mycket talar för antagandet, att ifrågavarande regler aldrig komma till
tillämpning. Mot en stormakt eller i strid med dess vilja kunna de ej tillämpas.
Och vad andra fall angår, vila reglerna i varje fall på den tankegången,
att säkerhetsapparaten skall äga en sådan överväldigande styrka och effektivitet,
att den genom sin blotta tillvaro kan säkerställa fred och säkerhet;
varje hotfull och aggressiv politik skall, då säkerhetsrådet viii bekämpa den,
på förhand framstå som utsiktslös.

Art. 39 innehåller de grundläggande bestämmelserna. »Om någon särskild
bestämmelse i stadgan» — har det sagts i förenämnda rapport från Förenta
Staternas delegation vid San Francisco-konferensen — »har större räckvidd
än de andra, så är det denna enda sats i vilken säkerhetsrådets mest
betydelsefulla maktbefogenheter äro koncentrerade.»

Säkerhetsrådet fastställer enligt denna artikel förefintligheten av hot mot
freden, fredsbrott eller angreppshandling och framlägger förslag eller fattar
beslut om vilka åtgärder som skola vidtagas i överensstämmelse med artiklarna
41 och 42 i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och
säkerhet.

Beträffande beskaffenheten av de åtgärder som rådet kan vidtaga framgår
av art. 39, att de kunna bestå antingen i framläggande av »förslag» i nu
angivet syfte eller ock i »beslut» om åtgärder enligt artiklarna 41 och 42
(tvångsåtgärder). Tvångsåtgärderna kunna vara av två olika slag motsvarande
de ekonomiska sanktionerna (art. 41) och de militära (art. 42) enligt Nationernas
förbunds akt. Därjämte ifrågakomma enligt art. 40 »provisoriska
åtgärder», rörande vilka uppmaningar kunna framställas till de berörda parterna.
Dessa olika aktionsformer skola i fortsättningen analyseras i anslutning
till artiklarna 40—42. Det hör emellertid framhållas, att en av de åsyftade aktionsformerna,
nämligen framläggande av »förslag», varken i dessa artiklar
eller annorstädes blivit närmare bestämd. Denna aktionsform särhålles i art.
40 från de provisoriska åtgärderna; därför måste något annat än dessa åtgärder
avses, men det är svårt att angiva, i vad slags ämnen förslag enligt art. 39
kunna tänkas bliva avgivna.

Samtidigt som en aktion enligt kap. VII utvecklas, kan rådet, som ovan
redan nämnts, vid sidan av denna utöva sådan verksamhet för fredlig lösning
av tvister som behandlas i kap. VT. Detta framhålles i en rapport av -

given av vederbörande utskott i Förenta Staternas senat: »Då säkerhetsrådet
går till en tvångsaktion, kan det samtidigt vidtaga åtgärder för att utforma
en lösning; det kan vidare fortsätta dessa ansträngningar, sedan fredshotet,
fredsbrottet eller angreppet undanröjts.»

Förutsättningen för ett inskridande av rådet är, att det konstaterar förefintligheten
av ett »hot mot freden», ett »fredsbrott» eller en »angreppshandling».
En så beskaffad situation kan för det första uppkomma med anledning
av en tvist, eventuellt en sådan för vars lösning rådet varit verksamt
enligt kap. Vf. Förutsättningen är i sådant fall, att den »fara» som berättigat
rådet till sådan verksamhet skärpts till att utgöra ett »hot» eller ock att
tvisten rent av givit upphov till ett fredsbrott eller en angreppsliandling. Men
den i art. 39 åsyftade situationen kan också tänkas uppkomma utan att rådet
befattat sig med den förut bestående tvisten, ja utan att över huvud taget
någon tvist förelegat.

De situationer i vilka rådet kan inskrida äro av tre olika slag.

Två av dessa erinra örn bestämmelserna i Nationernas förbunds akt:
»fredsbrott» och »angreppshandling». Förenta Nationernas stadga möjliggör
inskridande i alla dylika situationer som Nationernas förbunds akt avsåg
men går också längre än förbundsakten, enligt vilken angreppshandlingar
endast under vissa angivna förutsättningar skulle mötas med sanktioner. Den
upprätthåller med andra ord icke den förut gällande skillnaden mellan tilllåtna
och otillåtna krig (jfr även art. 2, punkt 4). Begreppen »fredsbrott» och
»angreppshandlingar» ha — mot vad som från flera håll föreslogs under
San Francisco-konferensen — icke blivit närmare definierade. De försök i
denna riktning som gjorts dels i vissa inom Nationernas förbund framkomna
uppslag, dels i traktater ingångna under tiden mellan världskrigen hava
sålunda icke fullföljts. Det har i stället ansetts riktigast att låta säkerhetsrådet
fritt bedöma varje läge efter dess art.

Ett ännu större steg utom den av Nationernas förbunds akt uppdragna ramen
tager stadgan, då den bland de situationer som kunna utlösa ett inskridande
av rådet även nämner »hot mot freden». Härmed fullföijes på ett radikalt
sätt den inom Nationernas förbund sedan mitten av 1920-talet framträdande
tendensen att i anslutning till förbundsakten om möjligt söka förebygga
krig. Vad menas då med ett »hot mot freden»? Stadgan har icke inlåtit
sig på något försök att definiera denna företeelse utan helt och hållet
överlåtit åt rådet att i varje särskilt fall avgöra, när ett hot är för handen.
Uppenbarligen har man därför att räkna med att i de konkreta fallen mycket
olika meningar härom kunna komma att göras gällande. Det är ogörligt att
på förhand karakterisera och överblicka de mångahanda olikartade situationer
i vilka ett hot mot freden kan komma att bliva konstaterat med stöd av
art. 39. Några hållpunkter kunna dock uppställas.

För att ett »hot mot freden» skall anses föreligga måste det förutsättas,
att det är fara för en blivande användning av militärt våld. Om annat hot
är det ej fråga; jfr även art. 2, punkt 4, som uttryckligen talar om »hot om
våld». Och faran skall, såsom redan anmärkts, vara mera överhängande än
den »fara» som ger anledning till åtgärder enligt kap. VI (jfr art. 34).

Hotet måste ådagaläggas genom den hållning som staterna intaga. Faran
för fredsbrott måste med andra ord framträda däri, att någon eller några
stater på ett eller annat sätt lägga i dagen en vilja att, åtminstone under
vissa förutsättningar, anlita militära maktmedel. En sådan vilja kan klart
manifesteras genom uttalanden från den ifrågavarande statens ledning. Den
kan också tänkas utläst ur militära dispositioner, som staten i fråga vidtager
(upprustning, mobilisering, truppkoncentrationer o. s. v.). I detta sammanhang
bör art. 40 observeras. Välbekant från Nationernas förbund är idén att
låta tvistande staters hållning till föreslagna krigsförebyggande åtgärder avgöra
utpekandet av en aggressiv part. Sådana tankar framfördes också i San
Francisco, men man ville ej på detta sätt strängt binda rådets handlingsfrihet.
I art. 40 har emellertid förklarats, att säkerhetsrådet skall taga »vederbörlig
hänsyn» till en stats underlåtenhet att ställa sig där berörda provisoriska
åtgärder (se nedan) till efterrättelse; man synes ha förutsatt, att
den i regel skall bliva vägledande vid beslut om tvångsåtgärder.

Men även en stats politik i övrigt kan tjäna till att karakterisera den såsom
hotande freden. Det har i kommentarer till stadgan anmärkts, att —
fastän stadgan icke säger något därom — rådet torde böra taga hänsyn
till den hållning staterna visat gentemot förslag rörande konfliktfrågornas
lösning framställda enligt art. 37 (eller möjligen art. 39). Detta kan icke
innebära annat än att, om en stat avvisat enligt rådets mening rimliga och
rättvisa förslag i anledning av en konflikt, denna hållning kan betraktas som
ett argument för att tvångsåtgärderna riktas mot denna stat.

Redan av det nu sagda framgår, att det — särskilt vid hot mot freden
— i hög grad beror av säkerhetsrådets bedömande, huruvida art. 39 är
tillämplig. Men härtill kommer, att stadgan icke giver vid handen, att rådet
skulle vara skyldigt att inskrida, när en i denna artikel avsedd situation
inträtt; yrkanden framkommo visserligen i San Francisco om att rådets
aktion i vissa lägen skulle vara »automatisk», men de avböjdes bl. a. av
den anledningen, att en sådan regel kunde leda till att tvångsåtgärder komme
att företagas i förtid. Här framträder starkt skillnaden mellan Förenta
Nationernas stadga och Nationernas förbunds akt, som principiellt gjorde
det till en skyldighet för staterna att i de — visserligen mera begränsade —
fall som där avsågos gripa till sanktioner. Man saknar sålunda uttryck
för den grundtanke som låg bakom förbundsakten: att vissa angrepp skulle
mötas med tvångsåtgärder. Det är enligt Förenta Nationernas stadga tillåtet,
att icke blott hot örn våld utan även fredsbrott och angreppshandlingar lämnas
obeivrade. Givetvis bör man i detta sammanhang särskilt erinra sig möjligheten
av meningsskiljaktighet inom rådet. Om fem av dess medlemmar
eller en enda av de ständiga medlemmarna icke anser något ingripande böra
äga rum, kommer ett sådant ej till stånd. Och liksom det ankommer på rådet
att bestämma, om över huvud ett ingripande skall äga ram, är det rådet,
som — inom ramen för de avtal örn vilka nedan skall talas (under art. 43) —
bestämmer vad som i det konkreta fallet skall göras.

Vid valet mellan olika aktionsformer har rådet icke bundits vid någon

viss ordningsföljd — nied det enda undantag, att provisoriska åtgärder (art.
40) endast kunna förekomma såsom ett första steg. I övrigt har rådet full
frihet att avgöra, vilka vägar det vill gå (se vidare nedan). Det är t. ex. ej
nödvändigt, att tvångsåtgärder enligt art. 41 eller art. 42 föregås av provisoriska
åtgärder enligt art. 40; sådana kunna befinnas vara ändamålslösa. Allt
efter lägets beskaffenhet kan rådet välja mellan ekonomiska och militära åtgärder
eller tillämpa båda i förening. Nära till hands ligger, att rådet börjar
med mindre kraftiga åtgärder för att sedan i mån av det motstånd som möter
steg för steg intensifiera sin aktion. Tvångsåtgärderna kunna sålunda t. ex.
tänkas bestå blott däri, att en stat drabbas av jämförelsevis begränsade avbrott
i sina ekonomiska förbindelser företagna med stöd av art. 41.

Det är vidare rådets sak att avgöra, mot vilken stat åtgärder av olika slag
skola riktas. Enligt Nationernas förbunds akt var svaret på denna fråga i
princip mycket enkelt: man skulle vända sig mot angriparen. Förenta Nationernas
stadga innehåller icke någon sådan föreskrift. Tanken är dock
uppenbart den, att man skall rikta tvångsåtgärderna mot den som »hotar»
eller »bryter» freden eller angriper. Kvar står emellertid den redan anmärkta,
i många fall uppenbara svårigheten att på objektiva grunder avgöra, huruvida
en stat kan sägas hota eller bryta freden eller angripa. Men härtill kommer
ytterligare ett ömtåligt ämne för rådets fria bedömande. Om två stater
gentemot varandra fora en sådan politik, alt bådadera kunna anses som
hotande freden, har rådet att avgöra, mot vilken av dessa stater tvånget skall
sättas in. Stadgan ger inga bestämda hållpunkter för detta val. Den utsäger
icke direkt, att tvångsåtgärderna skola riktas mot den stat som har den
största skulden till att faran för fredsbrott uppkommit, med andra ord den
stat som mest hotar freden och säkerheten. Icke heller giver den vid handen,
huru skulden skall mätas, d. v. s. vilken betydelse som därvid skall
tilläggas olika moment, vilka tjäna till att karakterisera en stats hållning som
hotfull: dess militära dispositioner, dess hållning gentemot rådets fredsfrämjande
verksamhet enligt kap. VI o. s. v. Med hänsyn till de allmänna principerna
för organisationens verksamhet vore det emellertid ett uppenbart
missbruk av rådets makt, örn tvångsåtgärderna icke riktades mot den stat
från vars sida enligt dess omdöme freden i främsta rummet hotas. Man
bör i följd härav kunna räkna med att rådets verksamhet icke skall ledas
av en tanke, som eljest, enligt vad erfarenheten utvisat, i farliga situationer
ligger nära till hands: alt rikta tvånget mot den stat vars motstånd lättast
kan böjas, därför att den har de svagare resurserna eller därför att den är
mindre villig att inlåta sig på ett krig än motparten.

I vissa lägen kan det tänkas, att två stater, som befinna sig i konflikt med
varandra, samtidigt bliva föremål för ingripande. Detta gäller såväl om de
provisoriska åtgärderna enligt art. 40 som örn tvångsåtgärderna enligt artiklarna
41 och 42. Man kan t. ex., särskilt medan ännu blott ett hot föreligger
men eventuellt även efter ett fredsbrott, tänka sig ekonomiska tvångsåtgärder
eller militära demonstrationer med syfte att utöva tryck på båda parterna.

Örn rådet finner sig böra ingripa, är det i syfte att »bevara eller återställa

internationell fred och säkerhet». Om krig kolar, skall det förhindras; om
krig utbrutit, skall freden och säkerheten återställas. Då nu fred och säkerhet
äventyrats genom hot eller våld, måste deras bevarande och återställande
innebära, att en ordning skapas, i vilken icke längre vare sig våld användes
eller hot utövas. Aktionen har bragls till slut, då detta mål uppnåtts.

Samtidigt får man emellertid erinra sig att, allt under det en tvångsaktion
äger rum, rådets verksamhet enligt kap. VI kan fullföljas. Rådet är alltså
oförhindrat att framlägga förslag beträffande den bakomliggande konfliktens
lösning. Det är uppenbart, att sådana förslag — som visserligen principiellt
äro oförbindande — få en särskild tyngd, då de förbindas med en
tvångsaktion, detta i all synnerhet om denna genomföres framgångsrikt. Det
är alltså icke uteslutet, att en tvångsaktion kan begagnas som ett medel att
framkalla godtagandet av en av rådet föreslagen lösning.

Art. 40 handlar om »provisoriska åtgärder». Enligt den officiella amerikanska
kommentaren är det här uteslutande fråga om åtgärder vidtagna av
de berörda parterna enligt rådets uppmaning. Det skulle sålunda, fast ordalydelsen
(»comply with») synes peka i annan riktning, icke kunna bliva
fråga om åtgärder av säkerhetsrådet, som parterna hade att foga sig i.

Det är »för att förebygga, att läget förvärras», som rådet kan uppfordra
staterna till provisoriska åtgärder; uppmaningen kan göras, innan det kommit
till fientligheter men även sedan sådana utbrutit. Åtgärdernas art angives
icke närmare; utan tvivel har man haft i tankarna sådana åtgärder som —
liksom enligt 1931 års konvention för utvecklande av medlen för förekommande
av krig — gå ut på att hindra väntade eller påbörjade krigshandlingars
utveckling: tillbakadragande av trupper, demobilisering o. s. v.

Rådets uppmaningar enligt art. 40 torde i och för sig icke vara att anse
som bindande för parterna. Men till parternas hållning inför dem skall rådet
taga »vederbörlig hänsyn»; den kan sålunda, såsom redan anmärkts, bliva
av största betydelse för dess beslut rörande eventuella tvångsåtgärder.

Art. 41 behandlar de tvångsåtgärder som motsvara de ekonomiska sanktionerna
enligt Nationernas förbunds akt: »åtgärder icke innebärande bruk
av vapenmakt». De åtgärder som ifrågakomma äro: »fullständigt eller partiellt
avbrytande av ekonomiska förbindelser, järnvägs-, sjö-, luft-, post-,
telegraf- och radioförbindelser samt annan samfärdsel ävensom avbrytande
av de diplomatiska förbindelserna». Artikeln utsäger icke — till skillnad
från art. 43 — att medlemmarna skola, såsom enligt förbundsakten, vara
skyldiga att deltaga i dessa åtgärder. Att så är fallet, framgår emellertid av
art. 25, enligt vilken medlemmarna äro skyldiga alt »godtaga och verkställa
säkerhetsrådets beslut i överensstämmelse med denna Lstadga». Rådet skall
bestämma örn arten och måttet av de åtgärder sorn i värjo särskilt fall skola
vidtagas; särskilt uttalas, att det kan bliva fråga om antingen partiellt eller
fullständigt avbrytande av ekonomiska förbindelser och samfärdsel. Uppenbarligen
är det avsett, att åtgärderna skola kunna så differentieras, att icke,
såsom i princip gällde enligt Nationernas förbunds akt, samma krav hävdas
gentemot alla stater. Ingenting synes hindra att, såsom avsågs nied Nationer -

nas förbunds år 1921 fastställda program för sanktionsväsendet, till en början
jämförelsevis lindriga ingripanden i samfärdseln äga rum, med bibehållande
i övrigt av de fredliga förbindelserna. Men å andra sidan äger rådet, när
det så finner erforderligt, fordra ett fullständigt avbrytande av de i artikeln
åsyftade förbindelserna. Ingen planläggning på förhand av de icke-militära
tvångsåtgärderna förutsätles. Än mindre skola staternas skyldigheter, såsom
enligt art. 43, kunna begränsas genom i förväg ingångna avtal. Meningen är
tydligen, att rådet efter behoven i varje särskilt fall skall planlägga och besluta
erforderliga åtgärder; värjo medlemsstat får finna sig i den omläggning
av sitt ekonomiska liv som sålunda blir nödvändig. Om förhandlingar med
staterna är det endast så till vida tal, som dessa enligt art. 50 kunna »rådföra
sig» med säkerhetsrådet beträffande lösningen av problem, vilka uppkomma
i samband med tvångsåtgärder (jfr även art. 31).

Om en stat av en eller annan anledning icke ställer sig rådets beslut till
efterrättelse, vad händer då? Medlemmarna av Nationernas förbund voro
principiellt skyldiga att förhindra förbindelser mellan en för sanktioner utsatt
stat och vilken som helst annan stat; man erinrar sig, att det därför ansågs
kunna vid sanktionsfall bliva fråga om ingripande med våld mot Förenta
Staternas utrikeshandel. Stadgan sysselsätter sig ej med detta problem;
det finnes inga bestämmelser om tvångsaktioner i syfte att tvinga till deltagande
i tvångsaktioner. Vissa antydningar om vad som kan göras lämnas
emellertid i själva art. 41. Där utsäges nämligen icke, att avbrytandet av
t. ex. staten A:s förbindelser med den för tvångsåtgärder utsatta staten B
ankommer på staten A enbart. Det skulle sålunda kunna tänkas att, örn
staten A upprätthåller av rådet förbjudna förbindelser, andra i tvångsaktionen
deltagande stater vidtaga vissa åtgärder för deras förhindrande. Väpnat
våld, t. ex. i form av en blockad mot staten B, som faktiskt hindrar staten A:s
handel med denna, kan anordnas med stöd av art. 42.

Enligt art. 42 kan rådet skrida till militär aktion: »inskridande medelst
luft-, sjö- eller lantstridskrafter». Inskridandet kan följa efter åtgärder enligt
art. 41, om dessa visat sig otillräckliga, men det kan också äga rum, utan att
sådana föregått, om de nämligen kunna antagas bliva otillräckliga. Den militära
aktionen kan, såsom redan anmärkts, rikta sig mot en stat, som redan
brutit freden, men också, på grund av »hot mot freden», mot annan stat. Åtgärderna
»kunna innefatta demonstrationer, blockad samt andra operationer
av luft-, sjö- och lantstridskrafter tillhörande medlemmar av Förenta Nationerna».
Aktionen kan sålunda för det första tänkas bestå enbart däri, att militära
styrkor mobiliseras och förläggas på sådana punkter, att deras blotta
förhandenvaro utgör ett verksamt tvång. Särskilt naturlig är denna aktionsform,
då rådet endast står inför ett hot mot freden, men intet hindrar, att
den användes, även sedan det kommit till fientligheter. Men aktionen kan för
det andra ulvecklas därhän, att krigshandlingar företagas. Evenluellt kommer
det till formlig krigföring mellan de i aktionen deltagande staterna och
den stat som utsatts för densamma.

Syftet med tvångsaktionen är enligt art. 42 liksom eljest att »upprätthålla

eller återställa internationell fred och säkerhet». Den militära aktionen kan
i enlighet därmed syfta till att förebygga krig eller åvägabringa fred.

Det ankommer på rådet att avgöra, vilka åtgärder som befinnas nödvändiga
för det ändamål varom fråga är.

För aktioner har rådet att lita till prestationer, som medlemmarna äro
skyldiga att på dess anmodan utföra. Härom handlar art. A3: de skola »ställa
till rådets förfogande de väpnade styrkor, det bistånd och de förmåner, däribland
rätt till passage, som äro nödvändiga för upprätthållande av internationell
fred och säkerhet». Vad staterna ha att ställa till förfogande är sålunda
för det första väpnade styrkor, att användas — enligt rådets beprövande —
antingen i demonstrationssyfte eller för militär aktion. För det andra skall
»bistånd» och »förmåner» för underlättande av rådets verksamhet ställas till
dess förfogande.1 Stadgan angiver — på franskt initiativ — särskilt passagerätt
såsom en form för underlättande av rådets verksamhet. Även i andra
former kan emellertid rådet bistås och dess aktion underlättas. Man halldan
tvivel tänkt sig tillhandahållande av transportmedel och andra förnödenheter,
upplåtande av militära basel-, o. s. v.

Självklart är, att olika staters tjänster måste tagas i anspråk på olika sätt.
»Bistånd» och »förmåner» få givetvis ankomma på sådana stater, som på
grund av sin belägenhet lämpa sig härför. Att prestationernas storlek i viss
mån måste bero av de olika staternas styrka, är givet (se nedan). I vad mån
man tänkt sig en fördelning av de olika arterna av prestationer efter staternas
styrka, därom ger stadgan intet besked. Intressant är emellertid en antydan
från en person, som deltagit i utskottsarbetet i San Francisco örn att
»de mindre staterna troligen komma att fullgöra större delen av sin plikt genom
att tillhandahålla kommunikationer, baser och dylikt».

Det är emellertid — här framträder en beaktansvärd skillnad mellan aktionerna
enligt art. 41 och enligt art. 43 —- icke säkerhetsrådet som ensidigt
bestämmer örn vad staterna hava att prestera. Deras skyldigheter skola nämligen
på förhand fastställas genom avtal med säkerhetsrådet.

Avtalsslutande part är säkerhetsrådet; enligt Dumbarton Oaks-förslaget
skulle avtalen däremot slutas mellan staterna inbördes. Stadgan förutsätter
möjligheten av ett enda avtal; härifrån bortses dock i det följande, då det
är svårt att föreställa sig, huru ett sådant avtal skulle se ut, och då för
övrigt all initierad diskussion synes utgå från att ett flertal avtal skola komma
till stånd. Avtalen kunna ingås med enskilda stater eller grupper av sådana;
måhända har man särskilt haft s. k. regionala grupper (jfr kap. VIII)
i tankarna. Stadgan inskärper, att avtalen skola ingås så snart som möjligt
och alt initiativ till dem skall tagas av säkerhetsrådet.

Anordningen med avtalen lämnar uppenbarligen en för medlemsstaterna
betydelsefull möjlighet att avgöra, i vilken omfattning och på vad sätt de
skola deltaga i aktioner enligt art. 42. Med visst fog har det därför sagts,

1 Deri i den engelska texten förekommande termen »facilities», som i den svenska översatts
med »förmåner», syftar, exaktare uttryckt, på föranstaltningar till underlättande av rådets verksamhet.

att det först är genom avtalen, icke redan genom inträdet i Förenta Nationerna,
som staterna på allvar engagera sig i dess säkerhetsapparat. Om betydelsen
av det avgörande som sålunda återstår att träffa vittnar i sin mån
den i Förenta Staterna förda, mycket livliga diskussionen, huruvida vid
detta avgörande senatens samtycke (med två tredjedelars majoritet) behöver
inhämtas. Vad Sverige angår kan intet tvivel råda örn att riksdagens samtycke
erfordras. Den konstitutionella ordning för avtalens ratifikation till
vilken art. 43 hänvisar är nämligen för vår del utan varje tvivel den som
angives i RF § 12.

Det nu sagda bör emellertid ej undanskymma betydelsen av det engagement
— även till deltagande i militära aktioner — som sker redan genom
inträdet i Förenta Nationerna. Räckvidden av staternas möjligheter att genom
avtalen begränsa sina insatser får nämligen ej överdrivas. Ty för det
första är det uppenbarligen ej förslagets mening, att staterna skola äga att
efter gottfinnande undandraga sig att ingå ifrågavarande avtal; de äro principiellt
skyldiga att medverka. För det andra ligger det i sakens natur att,
även örn en stats avtalsmässiga prestationer blivit till sin art och sitt mått
begränsade, dess deltagande i en militär aktion kan tvinga den att i eget
intresse insätta mycket större krafter. För det tredje må erinras örn den av
avtalen helt oberoende skyldigheten att lämna »bistånd» (art. 2, punkt 5,
och art. 49).

Avtalen skola fastställa »styrkornas numerär och beskaffenhet, beredskapsgrad
och allmänna förläggning samt arten av de förmåner och det bistånd
som skola lämnas». Avtalen böra sålunda giva vid handen, i vad mån
och på vad sätt passage skall medgivas, baser upplåtas, transportmedel
ställas till förfogande o. s. v. Det naturliga är därvid, att skyldigheterna på
ett eller annat sätt preciseras, så att vissa områden och genomtågsvägar anvisas
o. s. v. Det är en icke oviktig skillnad mellan förbundsakten och stadgan,
att passagerättens beskaffenhet sålunda skall fastställas avtalsmässigt.
Vidare skola militära styrkor av bestämd storlek hållas tillgängliga; eventuellt
kunna bestämda förband avdelas för dylikt ändamål, men något tvång
att förfara så har stadgan ej etablerat. Om man emellertid sålunda stannar
vid att bestämma de militära styrkornas art och mått, skall i allt fall deras
»beredskapsgrad och allmänna förläggning» fastslås. Det kan anmärkas, att
det var på franskt förslag, som detta inskrevs i stadgan. Man ville därmed
effektivisera den beredskap avtalen skola erbjuda. Med avseende på de militära
styrkonias storlek föreligga inga auktoritativa uttalanden. Självfallet
synes vara, att de utmätas så, att erforderlig styrka står till vederbörande
stats disposition för andra militära uppgifter än de samfällda aktionerna;
man måste ju erinra sig, att stadgan räknar med en rätt till självförsvar i de
lägen (exempelvis angrepp från en stormakt), där säkerhetsrådet ej kan väntas
ingripa (jfr nedan under art. 51).

Mycket maktpåliggande är frågan, i vad mån avtalen kunna på sådant
sätt bestämma de avtalade prestationerna, att de endast få uttagas för vissa
på förhand bestämda ändamål, i vissa närmare angivna situationer, o. s. v.

Detta spörsmål har särskilt i Förenta Staterna såtillvida varit föremål för
livlig diskussion, som man å ena sidan hävdat, att Förenta Staterna borde
kunna förbehålla sig, att dess styrkor endast få tagas i anspråk inom en såsom
amerikansk betecknad intressesfär, medan å andra sidan hävdats, att
en sådan begränsning av Förenta Staternas ansvar vore äventyrlig och otilllåtlig.
Man har i detta sammanhang också berört de mindre staternas påtagliga
och — efter vad som allmänt synes erkännas — berättigade intresse
att icke behöva avstå militära styrkor för användning i vilken del av världen
som helst. Tvistefrågan synes kvarstå olöst. Örn emellertid t. ex. en viss
mindre eller medelstor stat skulle önska få fastslaget, att dess skyldigheter
endast skola avse skydd för vissa stater, vilkas frihet och oavhängighet för
nämnda stat äro av särskild betydelse, synes till stöd för en sådan ståndpunkt
bl. a. kunna anföras, att det är en stor skillnad mellan stater av mindre storleksordning
och de ständiga rådsmedlemmarna med deras större inflytande
och därmed naturligt sammanhängande större ansvar. På mycket auktoritativt
håll har man också i uttalanden inför amerikanska senatens utrikesutskott
utgått ifrån att ett antal stater icke komma att gå med på att deras
styrkor användas annorstädes än inom jämförelsevis närbelägna områden.
Från samma håll har det uttalats, att även de stora staterna troligen vilja
förbehålla sig att använda åtminstone den övervägande delen av sin styrka
i närbelägna områden, och till yttermera visso förklarats, att artikeln »berättigar
staterna att uppställa de villkor som de önska».

Ett särskilt viktigt ämne för avtalen är att reglera styrkan och beredskapsgraden
av de luftstridskrafter örn vilka art. 45 talar (se nedan).

Det är endast i överensstämmelse med avtalen, som staterna kunna av rådet
avkrävas de i art. 43 avsedda prestationerna. Å andra sidan är det icke
sagt, att alltid alla de resurser som stå till buds tagas i anspråk. Av art. 48,
mom. 1, framgår för det första, att rådet bestämmer, vilka stater som skola
deltaga i aktionen; uteslutet är således ingalunda att, medan en stat får fullgöra
mycket betungande prestationer, andras bistånd alls icke anlitas. Det är
icke heller nödvändigt, att alla de prestationer som enligt avtal åvila en stat
på en gång uttagas. Man kan t. ex. rekvirera en mindre styrka än den beräknade.
Särskilt bör framhållas, att rådet kan av en stat fordra passagerätt,
upplåtande av baser o. s. v. utan att på samma gång begära, att den skall
medverka med egna militära styrkor.

Enligt art. 43 kunna prestationerna utkrävas, när helst rådet anser det
nödvändigt för »upprätthållande av internationell fred och säkerhet». Men
artiklarna 39 och 42, lästa i sammanhang, måste så förstås, att ett inskridande
enligt sistnämnda artikel endast är tillåtet i de i förstnämnda artikel
angivna situationerna. Och uppenbarligen är det avsett, att prestationer av
staterna enligt ari. 43 endast skola förekomma såsom led i eli inskridande
enligt art. 42. Örn man sålunda utgår ifrån att freden åtminstone måste vara
botad, för att skyldigheterna enligt art. 43 skola kunna aktualiseras, måste
man emellertid fasthålla, alt redan härigenom myckel vittgående befogenheter
lagts i rådets hand. Till äventyrs kan rådet taga ett mycket avlägset

»hot» mot freden till utgångspunkt för krav på upplåtande av exempelvis
baser; på sådant sätt kunde t. ex. en mindre stats territorium tänkas bliva
under lång tid utnyttjat för förläggning av eller till stödjepunkter för militära
styrkor under rådets disposition. Mot sådana krav kunna emellertid med
fog två invändningar resas. För det första: hotet måste ha fått en viss konkretion
och aktualitet för att berättiga till aktion. För det andra: artiklarna

42 och 43 syfta endast och allenast till åtgärder av övergående natur, och
de missbrukas, om de åberopas till stöd för anordningar av varaktigt slag.

Fullkomligt otvetydigt utsäger art. 43, alt staterna ha att ställa sig till
efterrättelse vad rådet föreskriver. De lia att vidtaga de positiva åtgärder, som
erfordras: att ställa styrkor och materiel till förfogande och att utan motstånd
tåla sådana ingripanden som passage, ianspråktagande av baser m. m.
Även i stater, vilka såsom ständiga medlemmar av rådet äro väl tryggade
mot att på sådant sätt mot sin vilja tvingas in i en aktion, har detta beroende
av rådets beslut ingivit farhågor: detta har varit grunden till det i diskussionen
i Förenta Staterna framförda kravet, att åtgärder i nu ifrågavarande situation
icke skulle kunna vidtagas av presidenten ensam. Det har emellertid
häremot invänts, att en ovillkorlig skyldighet att efterkomma rådets anfordran
utgör en nödvändig ingrediens i säkerhetssystemet. Givetvis måste emellertid
staterna äga full handlingsfrihet inför krav, som gå utöver vad avtalen
stipulera. En annan fråga är, vilka organ som ha att besluta om fullgörande
av ifrågavarande skyldigheter; i den norska propositionen anmärkes
med rätta, att det måste bero av varje lands interna rätt, vilka organ som
skola medverka vid ett dylikt beslut. Det kan nämnas, att det, vad Förenta
Staterna angår, numera fastslagits, att beslutanderätten ligger hos presidenten.
Om det läge som uppkommer, därest en stat av en eller annan anledning
icke böjer sig för rådets anspråk, har stadgan intet att förmäla.

Nära till hands ligger tanken att i någon form tillerkänna de stater som
skola deltaga i en av rådet anordnad aktion ett särskilt inflytande; i San
Francisco dryftades denna tanke bl. a. i samband med frågan örn särskilda
organisationsformer vid anordnandet av »regionala» tvångsåtgärder. Enligt
art. 31 kan också en medlem få deltaga — utan rösträtt — i rådets överläggningar,
när helst rådet anser, att vederbörande medlems intressen särskilt beröras.
Men art. 44 går ett steg längre. Medlemmarna ha här i vissa lägen
tillförsäkrats en rätt att deltaga i rådets beslut; deltagandet beror sålunda här
ej av rådets bedömande. Det läge som åsyftas är det som uppstår, när rådet
beslutit örn användande av våld. Skall i sådant fall en medlem »anmodas»
att ställa väpnade styrkor till förfogande, skall den dessförinnan inbjudas
att deltaga i säkerhetsrådets beslut rörande användningen av förband tillhörande
dess väpnade styrkor. I detta fall äger medlemmen — mot vad som
gäller enligt art. 31 — rösträtt i rådet. Antalet röstande blir sålunda 12, men
besluten fattas liksom eljest enligt art. 27, mom. 3, med sju röster (varibland
de ständiga rådsmedlemmarna); den inbjudna staten har således ej möjlighet
att rubba den majoritet som, då staten inbjöds, hade för avsikt att enligt art.

43 rikta en anmodan till den. Medbestämmanderätt enligt ari. 44 har emel -

lertid den inbjudna staten icke endast vid själva beslutet, att den skall uppfordras
ställa styrkor lill förfogande, utan även vid varje tillfälle, då under
tvångsaktionens fortgång beslut fattas rörande användningen av förband ur
dess egna styrkor. Det bör betonas, att den inbjudna staten icke har någon
del i beslut rörande användningen av andra staters styrkor. Icke heller lia
de utom säkerhetsrådet stående staterna någon annan rätt än den som kan
härledas ur art. 31 vid behandlingen av frågor örn »förmåner» och »bistånd».
Förslag om att utsträcka medbestämmanderätten till sådana fall avvisades
vid San Francisco-konferensen. Stadgan har, måhända med tanke på att sådana
prestationer böra kunna utkrävas utan dröjsmål, icke ens givit staterna
någon rätt att höras i sådana frågor; jfr emellertid art. 50.

Art. 45 reglerar särskilda anordningar i syfte att sätta Förenta Nationerna
i tillfälle att vidtaga brådskande militära åtgärder. Staterna äro i detta syfte
skyldiga att hålla »förband ur sina luftstridskrafter omedelbart tillgängliga för
samordnad internationell tvångsaktion». De i art. 43 berörda avtalen skola
uppdraga de gränser, inom vilka säkerhetsrådet fastställer »dessa förbands
styrka och beredskapsgrad ävensom planer för deras samverkan». Det är här
fråga om prestationer, som vid behov skola utföras med en alldeles särskild
snabbhet. Meningen är däremot ej, att de ifrågavarande luftstridskrafterna
skulle redan på förhand sammandragas under säkerhetsrådets ledning. De
förbliva under sitt nationella befäl och kunna givetvis ej utan särskild överenskommelse
stationeras inom annan stats territorium. Art. 45 kan visserligen
sägas anknyta till den gamla idén örn en för snabb aktion omedelbart
tillgänglig internationell militärmakt. Men så som idén här tillämpats, innebär
beredskapen enligt art. 45 icke någonting som principiellt skiljer sig från
den vilken etableras genom avtal enligt art. 43. Skillnaden synes förnämligast
ligga däri att, medan beredskapsgraden enligt art. 43 beror av vad staterna
vilja åtaga sig, art. 45 direkt föreskriver en särskilt hög beredskap och
att rådet äger befogenhet att bestämma, huru denna skall gestaltas.

Planer för användande av vapenmakt skola enligt art. 46 uppgöras av säkerhetsrådet;
detta synes kunna ske såväl på förhand som under en pågående
aktion. Någon medverkan från utomstående staters sida är ej avsedd utom
såtillvida, att stabsutskottet (se nedan), som biträder säkerhetsrådet vid uppgörande
av planerna, enligt art. 47 kan inbjuda sådana stater att deltaga i
dess arbete; jfr även art. 44.

Art. 41 innehåller bestämmelser örn det nyssnämnda, av de ständiga medlemmarnas
av säkerhetsrådet stabschefer bestående militära stabsutskottet,
vilket skall lämna säkerhetsrådet råd och bistånd »i alla frågor rörande rådets
militära behov för upprätthållande av internationell fred och säkerhet,
rörande bruk av och befäl över styrkor, som ställts till dess förfogande,
rörande reglering av rustningarna och rörande eventuell nedrustning» (jfr
art. 26). När ett verksamt fullgörande av utskottets åligganden det kräver,
kan annan stat inbjudas att deltaga i dess arbete. På initierat håll har det
antagits, att en sådan inbjudan mäste ske var gång en stats styrkor, bistånd
eller lättnader lagas i anspråk. Någon rätt att deltaga har emellertid en så -

dan stat ej enligt stadgan. Och frikostiga inbjudningar kunna knappast påräknas,
om man fasthåller den strävan efter effektivitet och permanens, som
föranledde, att i San Francisco förslag örn att flera stater än de fem ständiga
rådsmedlemmarna skulle representeras i utskottet blevo avvisade. Stabsutskottet
är under säkerhetsrådet ansvarigt för den »strategiska ledningen» av
alla väpnade styrkor, som ställts till rådets förfogande. Frågan om »befälet»
över sådana styrkor har däremot ställts på framtiden. Ingenting synes hindra,
att denna fråga regleras i avtal slutna enligt art. 43. — Regionala underutskott
kunna enligt art. 47, mom. 4, inrättas. Det är stabsutskottet, som
upprättar dessa underutskott, men detta kan icke ske, utan att dessförinnan
»samråd med ifrågakommande regionala organ» ägt rum. Detta förbehåll
utgör en av de i San Francisco vidtagna modifikationer i stadgetexten som
åsyfta en förstärkning av de regionala institutionerna (se nedan s. 51).

Av ari 48, mörn. 1, framgår, alt den aktion som »erfordras för att verkställa
säkerhetsrådets beslut för upprätthållande av internationell fred och
säkerhet» skall utföras av samtliga medlemmar eller endast vissa bland dem
efter säkerhetsrådets bestämmande. Detta stadgandes innebörd har redan i
någon mån belysts. Dess betydelse inskränker sig till att angiva rådets valfrihet
mellan olika tänkbara alternativ för utkrävande av annorstädes i stadgan
fixerade skyldigheter. Det är sålunda ej i denna artikel, som skyldigheternas
omfattning bestämmes. Stadgandet får därför ej läsas så, som om
staterna förklarades skyldiga att, utöver vad artiklarna 40, 43 och 45 giva
vid handen, vidtaga åtgärder för verkställande av säkerhetsrådets beslut.

Art. 48, mom. 2, ger vid handen, att verkställigheten av rådets beslut icke
nödvändigtvis behöver ske genom direkta åtgärder av varje särskild stat. Den
kan också ske genom att staterna deltaga i kollektivåtgärder »inom ifrågakommande
internationella organ, till vilka de äro anslutna». Såsom exempel har
i den officiella amerikanska rapporten angivits, att staterna kunna använda
sitt inflytande för att förmå den planerade internationella valutafonden att
undandraga en angripare hjälp. Om begagnande av regionala överenskommelser
eller organ för verkställande av tvångsåtgärder se art. 53, mom. 1.

En allmän skyldighet till inbördes bistånd vid verkställande av säkerhetsrådets
beslut har stipulerats i art. 49. Medan art. 2, punkt 5, närmast pekar
på bistånd för tvångsåtgärdernas effektiva genomförande, synes art. 49 företrädesvis
taga sikte på inbördes bistånd de särskilda staterna emellan i de
svårigheter, i vilka de kunna råka genom dessa åtgärder. På vad sätt och i
vilken utsträckning bistånd skall lämnas, har ej utsagts. Men det är uppenbart,
att artikeln på mycket goda grunder kan åberopas t. ex. av en stat, som
har att medverka i militära åtgärder och i följd därav utsättes för särskilda
förluster eller faror. Vilken reell innebörd skyldigheten till inbördes bistånd
än får, synes den under alla förhållanden medföra att, om en tvångsaktion
utvecklas till ett krig, en medlem av Förenta Nationerna, även örn den icke
i någon mån deltager i aktionen, icke kan i allo åberopa de rättigheter och
skyldigheter som enligt gällande folkrätt tillkomma en neutral stat. Att bistånd
ej får lämnas åt stat, som blir föremål för förebyggande åtgärder eller
tvångsåtgärder, framgår av art. 2, punkt 5.

På de ekonomiska problem som kunna uppkomma för en stat i samband
med förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder tager art. 50 sikte. Naturligt
är att sådana ekonomiska problem exempelvis kunna uppstå genom handelsblockad
eller annan aktion enligt art. 41 eller genom de rubbningar i ekonomien
som ett genomtåg enligt art. 42 medför. Vad en stat i sådana lägen kan
påräkna, giver stadgan ej vid handen; det torde väl kunna bliva fråga örn
ändring — till förebyggande av ekonomisk skada — i uppgjorda planer, örn
export- och importlättnader, om finansiell hjälp i olika former (t. ex. lån), om
ersättning för liden skada, o. s. v. Stadgan inskränker sig till att föreskriva,
att staterna »äga rätt att rådföra sig med säkerhetsrådet beträffande lösningen
av dessa problem».

Art. 51 — tillkommen under förhandlingarna i San Francisco — garanterar
rätten till självförsvar i händelse av »väpnat angrepp»; självklart är att
en rådets aktion aldrig kan betraktas som ett sådant. Närmast framstår detta
självförsvar — vi ha till en början i sikte det självförsvar som utövas av en
stat ensam — som en provisorisk åtgärd; det får utövas, »intill dess att
säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder för upprätthållande av internationell
fred och säkerhet». Det kan vara tvivelaktigt, i vad mån stadgandet också är
tillämpligt, sedan en rådsaktion kommit i gång. Det heter uttryckligen, att de
till självförsvar vidtagna åtgärderna icke skola inverka på säkerhetsrådets
rätt och skyldighet att enligt stadgan vidtaga åtgärder för fred och säkerhet.
En rådsaktion skulle utan tvivel under vissa förhållanden hämmas genom att
en stat fortsätter sitt självförsvar, så t. ex. om detta självförsvar fortsättes,
sedan rådet inskridit med ett försök att hejda konfliktens utveckling genom
provisoriska åtgärder enligt art. 40. Måhända kunna också lägen tänkas, i vilka
en stat, som i och för sig har rätt till självförsvar, icke får för detta ändamål
taga i anspråk sådana styrkor som enligt art. 43 skola stå till förfogande
för annat ändamål. Men i den brittiska kommentaren till stadgan fastslås uttryckligen
att, örn rådets aktion är påtagligen otillräcklig, rätten till självförsvar
kan åberopas av en stat såsom rättfärdigande varje aktion den finner
lämpligt att företaga.

Självklart är att rätten till självförsvar gäller utan inskränkning i sådana
fall, då någon tvångsaktion av rådet icke kommer till stånd, kanske icke ens
ifrågasättes. Om sålunda t. ex. en ständig rådsmedlem skulle företaga ett angrepp,
utan att detta ingår som ett led i en av rådet ledd aktion, är den angripna
statens rätt till självförsvar helt obeskuren.

Självförsvaret behöver icke vara individuellt; det kan också vara »kollektivt».
Att detta inskrivits i stadgan, är ett utslag av en från skilda håll yppad
misstro mot säkerhetsrådets effektivitet och av ett i samband därmed stående
intresse att bevara möjligheten för andia kollektiva aktioner än dem
som stadgan reglerar. Det blir anledning att återkomma lill denna strömning
vid behandlingen av kap. VIII, där den satt starka spår. Här är det nog att
nämna, att man särskilt var angelägen om att gardera de amerikanska staternas
rätt alt avvärja ett mot den amerikanska kontinenten riktat angrepp ävensom
verkningskraften hos de biståndspakter, som slutits under världskriget.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196. 5

Rätten till självförsvar betyder, att i sådana situationer som ovan berörts
även andra stater få komma till den angripna statens försvar. Självförsvaret
måste, det bör i detta sammanhang understrykas, rikta sig mot »militär
aggression». Man talar i Amerika även örn »politisk aggression», i betydelsen
av försök att påtvinga de amerikanska staterna ett icke-amerikanskt
styrelseskick. Men art. 51 lämnar dem ingen lätt att i ett sådant läge gripa
till vapen. Rätten till kollektivt självförsvar måste antagas gälla för varje
stat som uppfattar ett angrepp mot en annan stat såsom äventyrande dess
egen säkerhet. Intet ger vid handen, att rätten till självförsvar skulle vara
beroende av därom på förhand träffade avtal mellan staterna, men stadgan
innehåller icke heller något hinder för att sådana avtal ingås; det är också,
såsom nyss nämndes, ej minst med tanke på vissa sådana redan bestående
avtal, som stadgandet tillkommit. Om det kollektiva självförsvaret torde i
högre grad än örn det individuella gälla, att rätten därtill måste få vika, när
den kommer i kollision med en av rådet ledd aktion. Det är sålunda t. ex.
högst tvivelaktigt, i vad mån det kan fullföljas, sedan rådet gripit in i mellanhavandet
med en efter andra riktlinjer utstakad aktion. Det kan emellertid
i detta sammanhang förtjäna erinras örn att -— såsom den osriella kanadensiska
rapporten framhåller —- varje stormakt kan förhindra en sådan tvångsaktion
av rådet som kan ifrågakomma, sedan en regional självförsvarsaktion
satts igång.

Medlemmarna av Förenta Nationerna ha sålunda rätt icke blott att försvara
sig, då de angripas, utan även — åtminstone under vissa förutsättningar
— att biträda en annan stat i dess självförsvar. Men de lia å andra sidan
full frihet att i en sådan situation välja andra vägar. Om det t. ex. kommer
till ett krig mellan två stater, i vilket säkerhetsrådet icke ingriper, finnes det
ingenting som hindrar, att andra stater förbliva neutrala i detta krig; i en
sådan situation återtaga medlemmarna — för att citera den officiella brittiska
kommentaren — sin handlingsfrihet. Man har här särskilt att beakta
möjligheten av ett krig, som begynnes genom ett angrepp av en ständig rådsmedlem,
eventuellt gentemot en annan sådan. Utbryter en konflikt mellan
stormakterna — så har saken i auktoritativ form framställts från dansk synpunkt
— återuppstår neutralitetspolitiken. Örn icke art. 27 gjort tvångsaktioners
igångsättande beroende av samtliga ständiga rådsmedlemmars samtycke,
kunde ett angrepp från en stormakts sida hava utlöst en rådets aktion med
därav följande, ovan beskrivna skyldigheter för alla till Förenta Nationerna
hörande stater. Men så som omröstningsreglerna nu gestaltats, kan ingen
tvångsaktion komma att igångsättas mot en stormakt på grund av att den
griper till krig. Därav följer också, att de utom konflikten stående staterna
äga, som ovan redan omnämnts, intaga en neutral hållning; inträdet i Förenta
Nationerna ålägger dem ej att i ett sådant läge uppgiva sin neutralitet.
Gentemot de krigförande kunna de med andra ord, under förutsättning att
de fullgöra, vad som kräves av en neutral stat, göra anspråk på en sådan
stats rättigheter. Stadgan hindrar ej heller överenskommelser staterna emellan,
som gå ut på att i ett sådant läge som här avses under samverkan hävda
neutraliteten.

Regionala avtal. Kapitel VIII.

Koncentrationen i säkerhetsrådets hand av Förenta Nationernas verksamhet
i fredens och säkerhetens intresse modifieras genom reglerna i kap. VIII
om regionala avtal, vilka avse att lämna utrymme för en verksamhet i samma
riktning av särskilda grupper av stater.

Da termen »regional» kommit till användning vid beskrivningen av här
ifrågakommande företeelser, ledes tanken närmast till geografiska enheter,
d. v. s. grupper av stater, som gränsa till varandra. Bestämmelserna i kap. VIII
hava också bland annat kommit til! för att inom organisationen bereda utlymme
för de amerikanska staternas sedan lång tid bestående samarbete. Såsom
ett annat exempel har nämnts det i mars 1945 bildade förbundet av
arabstater. Men den geografiska affiniteten har icke betraktats såsom väsentlig
för begreppet »regional». Man har också betraktat vissa under det andra
världskriget tillkomna allianser av annat slag, t. ex. mellan å ena sidan Sovjetunionen,
a andra sidan t. ex. Storbritannien, Frankrike och Jugoslavien,
såsom »regionala», och man måste också hava förutsatt, att sådana allianser
skola kunna ingås framdeles.

Även ur en annan synpunkt sett rymmer kategorien »regionala avtal» olikartade
företeelser. Man har tagit i ögonsikte sådana arrangemang som, baserade
på de deltagande staternas solidaritet, väsentligen syfta till att mot utomstående
stater, eventuellt med våld, hävda gemensamma intressen. Men man
har också tänkt på sådana grupper som, med inbördes motsättningar för
ögonen, skapa anordningar för fredlig lösning av tvister och för samfällt
inskridande mot en till gruppen hörande stat, som hotar eller bryter freden.
Man har också räknat med gruppbildningar, som på en gång fullfölja dessa
olika syften.

Ingenting synes hindra, att en stat tillhör flera olika regionala grupper.

Det förklaras i art. 52, mom. 1, att ingen bestämmelse i stadgan utesluter regionala
avtal eller organ av nu angiven art. Med »organ» torde härvid åsyftas
sådana fasta institutioner som staterna kunna vilja genom inbördes träffade
avtal upprätta, exempelvis motsvarigheter till Förenta Nationernas generalförsamling,
säkerhetsråd och domstol samt det ekonomiska och sociala rådet.
Jfr även art. 47, mom. 4, örn regionala underutskott till stabsutskottet.

Förutsättningarna för att de regionala avtalen och organen skola anses förenliga
med stadgan äro: för det första att de handhava »angelägenheter rörande
upprätthållandet av fred och säkerhet», för det andra att dessa angelägenheter
»lämpa sig för regionala åtgärder», för det tredje att avtalen och
organen och dessas verksamhet »äro förenliga mod Förenta Nationernas ändamål
och grundsatser» (jfr artiklarna 1 och 2). Huruvida dessa förutsättningar
äro uppfyllda eller icke, kan naturligen bliva föremål för tvist. Från
säkerhetsrådets sida lär emellertid en regional anordnings oförenllighet med
stadgan endast kunna göras gällande genom beslut fattat enligt art. 27,
morn. 3. Intet ger nämligen vid handen, alt de regionala anordningarna skulle

behöva säkerhetsrådets godkännande för att betraktas såsom förenliga med
stadgan.

Art. 52, momenten 2—4, sysselsätter sig med regionala anordningar såsom
led i verksamheten för fredlig lösning av tvister. Förbundsmedlemmar, som
tillhöra en regional grupp, skola göra sitt yttersta för att åstadkomma fredlig
lösning av »lokala» tvister genom sådana »avtal eller organ», innan de
hänskjutas till rådet. Detta stadgande synes vara av jämförelsevis ringa betydelse;
det innebär egentligen intet annat än att de förbindelser som staterna
inbördes ingått tillika konstituera förpliktelser — låt vara av mycket obestämd
art — gentemot Förenta Nationerna. Mera beaktansvärt synes stadgandet,
att rådet å sin sida skall främja sådant fredligt biläggande, eventuellt genom
att tvister av rådet hänskjutas till regional handläggning. Med dessa bestämmelser
har man velat tillgodose önskemål, som gått ut på att i möjligaste
mån främja regionala former för tvisters biläggande. Men samtidigt förklarar
art. 52, mom. 4, att bestämmelserna i intet avseende inskränka tillämpningen
av artiklarna 34 och 35; såväl rådet som generalförsamlingen äga sålunda
utan hinder av dem upptaga »varje tvist, liksom varje sakläge som kan leda
till internationella motsättningar eller giva upphov till en tvist».

Art. 53 sysselsätter sig med frågan om regionala tvångsåtgärder. Stadgan
utgår uppenbarligen från den tanken, att det i åtskilliga lägen kan vara naturligt,
att sådana tvångsåtgärder som enligt kap. VII ankomma på rådet i
stället anordnas av regionala grupper. Grundsatsen är dock den, att regionala
tvångsåtgärder endast få förekomma antingen i den form, att rådet använder
regionala avtal eller organ för verkställande av tvångsåtgärder under dess
myndighet, eller ock så, att rådets bemyndigande gives till tvångsåtgärder,
som en regional grupp vill sätta i gång. I förstnämnda fall äga de regionala
åtgärderna rum på det sätt, att rådet, i stället för att påfordra prestationer
av de särskilda staterna, kräver insatser i regional form, exempelvis militära
operationer under ledning av för ändamålet skapade regionala organ (jfr
art. 48, mom. 2).

Emellertid hava från olika håll och ur olika synpunkter betänkligheter yppats
mot att på detta sätt göra allt vad tvångsåtgärder heter beroende av säkerhetsrådet.
Man har sålunda pekat på de risker som kunna uppkomma
genom att rådet icke kan ingripa med tillräcklig snabbhet och framför allt
erinrat örn möjligheten av att rådet över huvud taget icke ingriper, fastän
freden hotas eller rentav ett angrepp äger rum. Med hänsyn härtill har förbudet
mot regionala tvångsåtgärder utan rådets medverkan på olika sätt
modifierats.

För det första genom det uttryckliga erkännandet av rätten till kollektivt
självförsvar (art. 51; se ovan); denna rättighet kan bl. a. utövas just av en
såsom regional betraktad statsgrepp. Det är emellertid endast till försvar
mot väpnat angrepp denna rätt får utövas; art. 51 berättigar icke en regional
grupp att företaga tvångsåtgärder med anledning av ett hot mot freden.

För det andra auktoriserar stadgan i två fall regionala åtgärder riktade
mot sådana stater som under det andra världskriget varit fiender till någon

av stadgans signatärmakter (»fiendestater», art. 53, morn. 2). Härvid bör
observeras att, för den händelse en sådan stat vinner inträde i Förenta Nationerna,
den officiella brittiska kommentaren förutsätter, att genom sådant
inträde nödvändigheten att vidtaga särskilda åtgärder mot den ifrågavarande
statens angreppspolitik bortfaller.

Stadgans bestämmelser örn åtgärder mot fiendestater kunna sägas innebära,
att det system av traktater örn ömsesidigt bistånd som består eller kan
komma att utvecklas segrarmakterna emellan fogas in i stadgans system
som mycket vittgående och betydelsei ulla undantag fran huvudreglerna i
kap. VII. Dessa tvångsåtgärders vidtagande är ej beroende av att angrepp
eller ens hot i den betydelse som avses i art. 39 föreligger. Helt oberoende av
stadgan avgöra de agerande staterna, huruvida ett ingripande behöves. Självklart
är, att här ifrågavarande, såsom »regionala» betecknade tvångsåtgärder
företagas utan rådets medverkan och att utomstående medlemmar av Förenta
Nationerna icke vid dem hava några av de skyldigheter som angivas i
kap. VII.

Det första av de åsyftade undantagen anknyter till art. 107, som förklarar,
att åtgärder gentemot en »fiendestat», vilka »som följd av» det andra världskriget
vidtagas eller godkännas av de regeringar som bära ansvaret för dylika
åtgärder icke genom stadgan göras ogiltiga eller äro uteslutna. Av art.
53, mom. 1, framgår, att till dessa åtgärder även höra tvångsåtgärder. Segrarmakterna
eller grupper av dem kunna i följd härav vidtaga alla sådana
åtgärder som i kap. VII beskrivas såsom tvångsåtgärder. Av formuleringen i
art. 53, mom. 1, framgår, att icke endast redan vidtagna tvångsåtgärder (t. ex.
ockupationer) utan även sådana som framdeles kunna befinnas erforderliga
förklaras giltiga såsom en form för tillåten regional tvångsaktion. En begränsning
ligger emellertid däri, att aktionen skall vidtagas »som följd av»
det andra världskriget.

Det andra undantaget går ut på att tvångsåtgärder mot fiendestater äro
tillåtliga, om de företagas i enlighet med regionala avtal och rikta sig mot
en »förnyad angreppspolitik» från en sådan stats sida. Här fordras alltså ej,
att tvångsåtgärderna vidtagas »som följd av» världskriget. De äro strängt
taget möjliga under obegränsad tid.

Endast såtillvida kunna de båda här berörda undantagen betecknas såsom
tidsbegränsade, som möjligheten alt enligt dem vidtaga tvångsåtgärder
bortfaller, när de därtill bemyndigade staterna därom hemställa och rådet är
i stånd att övertaga »uppgiften att förebygga ytterligare angrepp från sådan
stat». Det ligger sålunda helt i segrarmakternas hand att bestämma, når deras
speciella fullmakt att företaga tvångsaktioner skall bortfalla. Det antagandet
har framställts, att de skola vara intresserade av att snarast möjligt
komma i detta läge.

En vittgående anmälningsskyldighet har stipulerats i art 54. Det har, vad
regionala grupper angår, icke ansetts nog med den allmänna skyldigheten att
registrera traktater hos sekretariatet (art. 102). Därutöver har föreskrivits,
att rådet skall hållas »fullständigt underrättat örn den verksamhet för upp -

rätthållande av internationell fred oell säkerhet som bedrives eller planeras
jämlikt regionala avtal eller av regionala organ». Håller man fast vid den
tolkning av begreppen »regionalt avtal» och »regionalt organ» som kommit
till synes under förarbetena till stadgan och som särskilt påtagligt ligger till
grund för art. 53 lär man icke undgå den slutsatsen, att art. 54 bör få tilllämpning
på de allra flesta engagemang av politisk innebörd.

Internationellt ekonomiskt och socialt samarbete. Ekonomiska och
sociala rådet. Kapitlen IX och X.

Organisationens verksamhet för ekonomiskt och socialt framåtskridande
ägnades mycket stort intresse på San Francisco-konferensen. Det stod klart,
att under tiden närmast efter kriget och även senare mycket omfattande och
svårbemästrade problem mäste lösas på detta område, för att freden och säkerheten
inom och mellan nationerna skulle kunna tryggas. Tillika var det
uppenbart, att dessa svåra problem icke skulle kunna lösas utan ett omfattande
och intimt internationellt samarbete. För att detta arbete skulle kunna
giva största möjliga utbyte, måste vidare de gemensamma ansträngningarna
på olika hithörande fält omsorgsfullt samordnas och verksamheten stimuleras
genom nya uppslag och initiativ. Det var främst med tanke på att organisationen
skulle kunna fylla dessa båda funktioner, att samordna och att taga
initiativ, som stadgans bestämmelser om Förenta Nationernas verksamhet
i ekonomiskt och socialt avseende utarbetades. Dumbarton Oaks-planens
stadganden fingo även här utgöra grundstommen, men de preciserades och
utbyggdes på flera punkter som resultat av det livliga meningsutbytet på
konferensen.

De mera allmänt hållna, hithörande föreskrifter som återgivits i samband
med behandlingen av organisationens ändamål och generalförsamlingens
uppgifter kompletteras av stadgans kapitel IX och X. Det förra kapitlet uppdrager
riktlinjerna för verksamheten, medan kap. X innefattar detaljerade
bestämmelser angående det ekonomiska och sociala rådet och dess funktioner.

Art. 55 angiver bevekelsegrunderna och området för Förenta Nationernas
arbete i ifrågavarande hänseende. Ändamålet är att skapa den stadga i samhällslivet
och det välstånd som äro nödvändiga för fredliga och vänskapliga
förbindelser mellan nationerna. I detta syfte skall organisationen främja högre
levnadsstandard, full sysselsättning samt framåtskridande och utveckling i
ekonomiskt och socialt avseende. Den skall vidare främja lösandet av spörsmål
av internationell karaktär på de ekonomiska och sociala områdena, inom
hälsovården och på närbesläktade områden samt tillika befordra internationellt
samarbete i kultur- och uppfostringsfrågor. Slutligen skall organisationen
verka för att de mänskliga rättigheterna och allas grundläggande friheter
allmänt respekteras och iakttagas, utan att skillnad göres på grund av
ras, kön, språk eller religion. Sistnämnda uppgift innefattar tydligen bl. a.

verksamhet till förmån för rasliga, språkliga eller religiösa minoriteter, ehuru
själva ordet minoritet icke nämnes. Nationernas förbunds minoritetsskydd
led av den väsentliga svagheten, att det blott gällde ett fåtal länder, som vid
fredsuppgörelsen efter det första världskriget fått åtaga sig särskilda förpliktelser
till skydd för sina minoriteter. Dessa länder kände detta förhållande
som en orättvisa och betraktade minoritetsskyddet med misstro, vilket
inverkade i hög grad menligt på skyddets effektivitet. Förenta Nationernas
stadga syftar till universell respekt för de grundläggande mänskliga fri- och
rättigheterna och undviker därmed det partiella minoritetsskyddets påtagliga
nackdelar. I vilken mån de uppställda målen kunna realiseras, återstår emellertid
att se. Enligt art. 56 förbinda sig alla medlemsstater att såväl samfällt
som var för sig vidtaga åtgärder för att i samarbete med organisationen förverkliga
de syften som angivas i art. 55. Åtagandet i art. 56 utgör ett tillägg
till Dumbarton Oaks-planens bestämmelser och har sin upprinnelse i ett förslag
av Australiens delegation. Detta förslag ansågs på en del håll giva utrymme
för en tolkning, som kunde göra det möjligt för organisationen att
inblanda sig i en medlemsstats inre angelägenheter. Artikeln utformades därför
med tanke på att utesluta en sådan eventualitet, och till yttermera visso
intogs i konferensens protokoll ett uttalande, att ingen bestämmelse i kap. IX
får anses giva organisationen befogenhet att ingripa i medlemsstaternas inre
frågor (»domestic affairs»). Därmed underströks i själva verket för detta speciella
område den allmänna grundsatsen i art. 2, punkt 7, att Förenta Nationerna
icke har befogenhet att intervenera i frågor, som huvudsakligen falla
inom en stats egen behörighet (»domestic jurisdiction»), och att det icke
kräves av medlemsstaterna, att de hänskjuta sådana frågor till avgörande
enligt stadgan.

Allmänna föreskrifter örn organisationens samordnande funktion givas i
artiklarna 57 och 58. Enligt den förra skola de olika »fackorgan» som upprättats
genom mellanstatliga överenskommelser och som enligt de statuter
som gälla för dem ha vidsträckta internationella åligganden på här ifrågavarande
områden, anknytas till Förenta Nationerna i överensstämmelse med
vissa närmare föreskrifter i art. 63 rörande det ekonomiska och sociala rådet.
Art. 58 stadgar, att organisationen skall framlägga förslag angående samordnandet
av dessa fackorgans arbetsprogram (»policies») och verksamhet. Bland
de talrika fackorgan som här kunna komma i fråga må nämnas å ena sidan
sådana sedan länge existerande sammanslutningar som världspostunionen
och telegrafunionen, å andra sidan under kriget tillkomna eller planerade
institutioner såsom den internationella jordbruks- och livsmedelsorganisationen
och den internationella valutafonden. Även den internationella arbetsorganisationen
torde höra till de här åsyftade fackorganen. När så befinnes
lämpligt skall vidare, enligt art. 59, Förenta Nationerna taga initiativ till
upprättandet av nya fackorgan, i den mån sådana erfordras för realiserandet
av de syften som angivas i art. 55.

Även Nationernas förbunds akt innefattade i sin art. 24 föreskrifter örn
anslutning av internationella institutioner (»bureaux internationaux»), men

i övrigt synas bestämmelserna i stadgans kap. IX ha en vidare räckvidd än
motsvarande stadganden i förbundsakten. Denna uppräknade i art. 23 ett
begränsat antal ekonomiska och sociala områden, såsom arbetsförhållandena,
vita slavhandeln, opiumhandeln, kommunikationerna och hälsovården, vilka
skulle göras till föremål för förbundets, respektive medlemmarnas reformerande
eller kontrollerande verksamhet. Förenta Nationernas stadga däremot
anger i så allmänna ordalag de ekonomiska och sociala frågor som falla
inom organisationens verksamhetsområde, att uppräkningen blir praktiskt
taget uttömmande. En annan viktig skillnad mellan akten och stadgan är, att
den senare inrättar ett centralt organ för verksamheten. I första hand vilar,
enligt art. 60, ansvaret för organisationens i kap. IX angivna uppgifter på
generalförsamlingen, men under dess myndighet skall det effektiva arbetet
bedrivas av det ekonomiska och sociala rådet. För att betona betydelsen av
dess åligganden har rådet i stadgan gjorts till ett av organisationens huvudorgan.

Bestämmelserna i kap. X om det ekonomiska och sociala rådet inledas med
reglerna för rådets sammansättning. Det skall enligt art. 61 bestå av aderton
medlemmar av organisationen, vilka väljas av generalförsamlingen. Valet
sker med två tredjedelars majoritet av församlingens närvarande och röstande
medlemmar (art. 18). Sex medlemmar av rådet skola årligen väljas för tre
ar, dock att vid det första valet aderton medlemmar skola utses, av vilka sex
skola avgå efter ett år och sex efter två år i den ordning generalförsamlingen
besluter. En avgående medlem kan omedelbart återväljas. Varje medlem
av rådet skall företrädas av ett ombud och äga en röst. Rådets beslut fattas
med enkel majoritet bland närvarande och röstande medlemmar (art. 67).
I det ekonomiska och sociala rådet göres sålunda ingen skillnad mellan stormakter
och mindre stater. Inga ständiga rådsplatser finnas här, ej heller
någon vetorätt.

Rådets uppgifter äro främst att taga initiativ till internationellt samarbete
på det ekonomiska och sociala området samt att fullgöra huvudparten av
organisationens åligganden enligt kap. IX med avseende på fackorganen. Rådet
äger sålunda utarbeta eller taga initiativ till undersökningar och rapporter
avseende internationella frågor på de ekonomiska, sociala och kulturella
områdena, rörande undervisning och hälsovård samt på därmed sammanhängande
områden. Det kan även framställa förslag i dessa frågor såväl till
generalförsamlingen som till medlemsstaterna och vederbörande fackorgan.
Vidare äger rådet framlägga förslag rörande det skydd för de mänskliga
rättigheterna som organisationen har till syfte att befrämja. I fråga om angelägenheter,
som falla inom rådets behörighet, kan det underställa generalförsamlingen
förslag till internationella avtal samt sammankalla internationella
konferenser i enlighet med av organisationen fastställda föreskrifter
(art. 62). Med fackorganen kan rådet ingå överenskommelser för att fastställa
de villkor på vilka dessa organ skola anknytas till Förenta Nationerna.
Sådana avtal skola underställas generalförsamlingen för godkännande (jfr
även art. 17, mom. 3). Rådet äger också öppna underhandlingar med fack -

organen och avgiva förslag till dem, generalförsamlingen och medlemsstaterna
i syfte att samordna organens verksamhet (art. 63). Det kan vidtaga
lämpliga åtgärder för att erhålla regelbundna rapporter från fackorganen
samt träffa överenskommelser med dem och medlemsstaterna i syfte att införskaffa
rapporter angående vad som gjorts för att sätta i verket rådets
egna förslag och generalförsamlingens inom rådets behörighetsområde fallande
förslag. De erinringar som rådet önskar göra med anledning av rapporterna
äger det delgiva generalförsamlingen (art. 64-).

Jämte dessa funktioner har det ekonomiska och sociala rådet att fullgöra*
uppgifter, som falla inom dess kompetens i samband med genomförandet av
generalförsamlingens förslag, eller som tilldelas rådet av generalförsamlingen
(art. 66, momenten 1 och 3). Det äger även lämna upplysningar till säkerhetsrådet
och skall på dess begäran biträda detta (art. 65). Slutligen kan det
ekonomiska och sociala rådet med generalförsamlingens godkännande fullgöra
särskilda uppgifter på begäran av något fackorgan eller av medlemmar
i organisationen (art. 66, mom. 2).

Beträffande förfarandet i det ekonomiska och sociala rådet givas bestämmelser
i artiklarna 68—72. Rådet skall tillsätta de utskott som erfordras för
fullgörande av dess åligganden, bl. a. ett för främjande av de mänskliga rättigheterna.
Den uttryckliga föreskriften om ett sådant utskott tillkom på San
Francisco-konferensen, och syftet synes bl. a. vara, att detta utskott skall
utarbeta en internationell rättighetsförklaring. I Dumbarton Oaks-planen
stadgades, att utskotten skulle bestå av experter, men denna bestämmelse
ströks på konferensen för att lämna rådet friare händer vid valet av utskottsledamöter.
Vid behandlingen av angelägenheter som speciellt beröra någon
medlemsstats intressen skall rådet inbjuda denna att utan rösträtt deltaga
i överläggningarna. Rådet äger även bereda representanter för fackorganen
tillfälle att utan rösträtt deltaga i dess och utskottens överläggningar samt
självt låta sig representera vid fackorganens sammankomster. För att ytterligare
stärka rådets samordnande funktion har vidare stadgats, att det må
vidtaga lämpliga anstalter för att rådpläga även med icke statliga (»nongovernmental»)
organisationer inom sitt kompetensområde. Bestämmelsen
avser såväl internationella som nationella organisationer, men beträffande
de senare är det ett villkor, att arrangemanget föregås av samråd med vederbörande
medlemsstat.

I övrigt fastställer rådet självt sin arbetsordning, inbegripet sättet för utseende
av ordförande. Det sammanträder, när så erfordras i enlighet med
arbetsordningen, vilken skall innefatta bestämmelser örn rådets sammankallande
på begäran av flertalet av dess medlemmar.

Icke självstyrande territorier. Förvaltarskapssystemet. Förvaltarskaps rådet.

Kapitlen XI—XIII.

Kap. XI utgör en deklaration angående riktlinjerna för förvaltningen av
icke självstyrande territorier i allmänhet, medan kapitlen XII och XIII innehålla
föreskrifter örn upprättande av ett speciellt förvaltarskapssystem för
vissa territorier. Den allmänna principförklaringen saknar motsvarighet i
Nationernas förbunds akt. Däremot har förvaltarskapssystemet en förebild
i förbundets mandatsystem, även örn skiljaktigheterna äro avsevärda.

Deklarationens huvuddel återfinnes i art. 73. Den avser alla »territorier,
vilkas befolkning ännu ej uppnått full självstyrelse», och den avges i de medlemsstaters
namn vilka nu bära eller i framtiden övertaga ansvaret för sådana
territoriers förvaltning. Som ledande grundsats i deklarationen uppställes
principen, att befolkningens intressen i första hand skola tillgodoses.
Innevånarnas välfärd skall till det yttersta främjas, inom ramen av stadgans
internationella freds- och säkerhetssystem. I anslutning till denna allmänna
målsättning åtaga sig vederbörande medlemsstater vissa mera preciserade
förpliktelser. De lova sålunda att trygga befolkningens politiska, ekonomiska,
sociala och kulturella framåtskridande, under tillbörligt hänsynstagande till
dess inhemska kultur. De ämna tillse, att innevånarna behandlas rättvist och
skyddas mot övergrepp. De vilja beakta befolkningens politiska strävanden,
utveckla dess självstyrelse och befordra uppbyggandet av fria politiska institutioner,
alltjämt med vederbörlig hänsyn tagen till de särskilda förhållandena
och den kulturella nivån inom varje territorium. Konstruktiva åtgärder
skola vidtagas för territoriernas utveckling, forskning uppmuntras, och internationellt
samarbete inledas i syfte att förverkliga de mål som uppställas
i deklarationen. I överensstämmelse med Förenta Nationernas huvudändamål
åtaga sig medlemsstaterna att även såsom förvaltare av icke självstyrande
territorier medverka till att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Slutligen stadgas i deklarationen en viss skyldighet att lämna statistiska
och andra upplysningar av teknisk natur rörande de ekonomiska och
sociala förhållandena och uppfostran i territorierna. Sådana uppgifter skola
av vederbörande medlemsstat regelbundet tillställas generalsekreteraren, »med
de inskränkningar som må betingas av säkerhetsskäl eller av konstitutionella
hänsyn». Någon befogenhet för Förenta Nationerna att inblanda sig i medlemsstaternas
tillämpning av de i deklarationen uppställda grundsatserna
finnes emellertid ej.

Åtagandena i art. 73 kompletteras med en förklaring i art. 74, att Förenta
Nationernas medlemmar äro ense om att deras politik även i fråga om icke
självstyrande territorier måste grunda sig på den goda grannsämjans princip
i sociala, ekonomiska och kommersiella angelägenheter och taga hänsyn
till den övriga världens intressen och välfärd.

Bestämmelserna i kap. XII om förvaltarskapssystemet inledas med art. 75,
vari stadgas, att »Förenta Nationerna skall under sin myndighet upprätta

ett internationellt förvaltarskapssystem för förvaltning och övervakning av
territorier, som må komma att underställas detta genom senare särskilda avtal».
Sådana territorier kallas i stadgan »förvaltarskapsområden» och kunna
enligt art. 77, mom. 1, tillhöra någon av följande tre kategorier: 1) mandatområden;
2) territorier, som till följd av det andra världskriget kunna komma
att avskiljas från fiendestaterna; 3) territorier, som frivilligt ställas under
förvaltarskapssystemet av de för deras förvaltning ansvariga staterna. Enligt
uttrycklig bestämmelse i art. 78 kan föi~valtarskapssystemet däremot icke tilllämpas
på territorier, som blivit medlemmar av Förenta Nationerna. Genom
själva stadgan ställas emellertid inga territorier under förvaltarskapssystemet
(art. 77, mom. 2), och bestämmelserna i kap. XII medföra icke i och för sig
någon ändring i bestående rättsförhållanden (art. 80). Först genom avslutandet
av särskilda förvaltarskapsavtal blir förvaltarskapssystemet tillämpligt
på de i avtalen angivna territorierna och i enlighet med däri fastställda föreskrifter.
Mellan vilka parter förvaltarskapsavtalen skola slutas, framgår icke
klart av stadgans bestämmelser. Det säges endast, att bestämmelserna örn
förvaltarskap för varje territorium och ändringar i dem fastställas genom
överenskommelse mellan de direkt berörda staterna, bland dem vederbörande
mandatärmakt, när det gäller mandatområde, som förvaltas av en medlemsstat
(Japan uteslutes sålunda). Därjämte föreskrives, att de mellan vederbörande
stater slutna avtalen skola godkännas av Förenta Nationerna (art. 79).

Förvaltarskapssystemets grundläggande syften äro, i anslutning till organisationens
allmänna ändamål, följande enligt art. 76:

»a) att främja internationell fred och säkerhet;

b) att befordra förvaltarskapsområdenas innevånares framåtskridande i
politiskt, ekonomiskt och socialt avseende samt på uppfostrans område ävensom
deras fortskridande utveckling emot självstyrelse eller oberoende, under
hänsynstagande till varje områdes och dess befolknings särskilda förhållanden
och befolkningens fritt uttryckta önskemål samt enligt bestämmelserna i
varje särskilt förvaltarskapsavtal;

c) att stärka aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter
för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion,
samt främja insikten om alla folks inbördes beroende;

d) att tillförsäkra alla Förenta Nationernas medlemmar och dessas medborgare
lika behandling i sociala, ekonomiska och kommersiella angelägenheter,
ävensom åt sagda medborgare trygga lika behandling vid rättsskipningen,
dock utan förfång för förverkligandet av förvaltarskapssystemets
ovan angivna syften samt med förbehåll för vad i artikel 80 stadgas.»

Huru dessa grundsatser skola förverkligas i fråga örn varje särskilt förvaltarskapsområde,
därom skola närmare föreskrifter givas i vederbörande
förvaltarskapsavtal. Avtalet skall enligt art. 81 innefatta de bestämmelser
som skola gälla för områdets förvaltning och tillika angiva den myndighet
som har att utöva förvaltningen. Denna s. k. förvaltande myndighet kan
vara en eller flera stater eller också organisationen själv.

Såsom en särskild förpliktelse ålägger art. 84 den förvaltande myndighe -

ten att tillse, att förvaltarskapsområdet bidrager till att upprätthålla internationell
fred och säkerhet. I detta syfte ger artikeln den förvaltande myndigheten
befogenhet att använda från området härrörande frivilligstyrkor, förmåner
och bistånd såväl för fullgörandet av egna åtaganden gentemot säkerhetsrådet
som för det lokala försvaret och för vidmakthållande av lag och
ordning inom området. Härjämte kan enligt art. 82 varje förvaltarskapsavtal
innehålla särskilda bestämmelser angående ett eller flera såsom strategiska
betecknade områden, omfattande en del av eller hela det förvaltarskapsområde
som avtalet avser. Även beträffande de strategiska områdenas
befolkning gälla emellertid de i art. 76 angivna allmänna grundsatserna (art.
83, mom. 2).

Förenta Nationernas uppgifter beträffande strategiska områden fullgöras
enligt art. 83, mom. 1, av säkerhetsrådet. Detta skall sålunda med den i art 27,
morn. 3, föreskrivna majoriteten godkänna hithörande bestämmelser i förvaltarskapsavtalen
liksom eventuella ändringar i dessa bestämmelser. Beträffande
politiska, ekonomiska och sociala angelägenheter samt uppfostringsfrågor
skall säkerhetsrådet anlita förvaltarskapsrådets bistånd, utan att
dock därigenom säkerhetshänsyn eller föreskrifterna i vederbörande förvaltarskapsavtal
åsidosättas (art. 83, inom. 3).

I fråga om förvaltarskapsavtal för områden, vilka ej betecknats som strategiska,
åligger det enligt art. 85, mom. 1, generalförsamlingen att fullgöra
Förenta Nationernas uppgifter. Bl. a. skola sådana avtal liksom ändringar
däri godkännas av församlingen med två tredjedelars majoritet (jfr art. 16
och art. 18, mom. 2). Generalförsamlingen skall i sin hithörande verksamhet
biträdas av förvaltarskapsrådet (art. 85, mom. 2).

Närmare bestämmelser rörande förvaltarskapsrådet givas i kap. XIII.
Föreskrifterna i art. 86 om rådets sammansättning gå ut på dels att tillförsäkra
de ständiga medlemmarna av säkerhetsrådet en permanent representation
även i förvaltarskapsrådet, dels att lika fördela antalet platser i detta
råd mellan stater, som administrera förvaltarskapsområden, och stater, som
icke göra det. Förvaltarskapsrådet skall därför bestå av:

a) de medlemsstater som omhänderha förvaltarskapsområden;

b) de ständiga medlemmar av säkerhetsrådet som icke omhänderha förvaltarskapsområden
;

c) så många andra, av generalförsamlingen för tre år valda medlemsstater,
att antalet medlemmar i förvaltarskapsrådet, vilka styra förvaltarskapsområden,
blir lika stort som antalet medlemmar, vilka icke göra det. Generalförsamlingens
val sker med två tredjedelars majoritet (jfr art. 18, mom. 2).
Varje medlem av förvaltarskapsrådet skall utse en särskilt kvalificerad person
som sin representant i rådet och har enligt art. 89 en röst i rådet. Besluten
fattas med enkel majoritet av närvarande och röstande medlemmar. Någon
form av vetorätt förekommer alltså icke här.

Angående rådets uppgifter stadgas i art. 87, att generalförsamlingen och,
under dess myndighet, förvaltarskapsrådet äga befogenhet att i samband
med fullgörandet av sina funktioner

a) granska rapporter från den förvaltande myndigheten;

b) mottaga petitioner och granska dem i samråd med den förvaltande myndigheten; c)

anordna periodiska besök i förvaltarskapsområdena på tider, som fastställas
genom överenskommelse med den förvaltande myndigheten;
samt i övrigt

d) vidtaga åtgärder i enlighet med vederbörande förvaltarskapsavtals bestämmelser.

Vidare ålägges förvaltarskapsrådet i art. 88 att utarbeta ett frågeformulär
rörande befolkningens framsteg i politiskt, ekonomiskt och socialt avseende
och på uppfostrans område. På grundval av detta frågeformulär skall vederbörande
förvaltande myndighet avgiva en årlig rapport till generalförsamlingen
angående förvaltarskapsområde, som står under församlingens
överinseende.

Förvaltarskapsrådet antager självt sin arbetsordning, däri inbegripet regler
för utseende av ordförande. Rådet sammanträder, när så erfordras i enlighet
med föreskrifterna i aibetsordningen, som skall innefatta bestämmelser om
rådets sammankallande på begäran av flertalet av dess medlemmar (art. 90).
Då det befinnes lämpligt, skall förvaltarskapsrådet anlita det ekonomiska
och sociala rådets samt de särskilda fackorganens bistånd i frågor, som falla
inom dessas verksamhetsområden (art. 91).

I förhållande till Nationernas förbunds mandatsystem företer förvaltarskapssystemet,
såsom antytts, åtskilliga avvikelser. Sålunda är det nya systemet
mera elastiskt än det gamla. Det avser icke som mandatsystemet blott
kolonialområden som fråntagits besegrade fiendestater utan kan utsträckas
till varje territorium som genom avtal göres till förvaltarskapsområde. Å
andra sidan innefattar själva stadgan ingen förpliktelse att lägga något territorium
under förvaltarskapssystemet. Systemets omfattning blir alltså helt
beroende på de avtal som i denna sak komma att slutas mellan de intresserade
staterna. Dessa avtal bliva vidare bestämmande för den konkreta tilllämpningen
av förvaltarskapssystemets allmänna grundsatser på de olika
förvaltarskapsområdena. Härigenom öppnas större möjligheter att anpassa
förvaltningsföreskrifterna efter omständigheterna i det enskilda fallet än genom
den gamla, mera stela indelningen i A-, B- och C-mandat. Till skillnad
från mandaten kunna förvaltarskapsområdena vidare förvaltas av flera stater
gemensamt eller av organisationen själv. En annan avvikelse består i att
förvaltarskapsområdena kunna och skola militärt utnyttjas vid upprätthållandet
av internationell fred och säkerhet. Även i fråga örn kontrollen över områdenas
förvaltning föreligga olikheter. Beträffande mandaten utövades kontrollen,
åtminstone i huvudsak, av Nationernas förbunds råd med biträde av
en mandatkommission, beslående av experter, som icke voro regeringsrepresentanter.
Förvaltarskapsområdena däremot stå — med undantag av de strategiska
områdena -— under generalförsamlingens överinseende, och församlingen
har vid sin sida det av rcgeringsrepresentanter sammansatta förvaltarskapsrådet.
Den i praxis beträffande mandaten accepterade petitionsrätten

har i fråga om förvaltarskapsområden under generalförsamlingens kontroll
inskrivits i stadgan och kompletterats med möjligheten att anordna periodiska
besök i områdena.

Internationella domstolen. Kapitel XIV.

Kap. XIV (artiklarna 92—96) av stadgan innehåller bestämmelser rörande
den internationella domstolen, vars stadga dessutom är fogad till Förenta
Nationernas stadga.

Att en internationell domstol med uppgift alt på rättsliga grunder avgöra
tvister mellan stater måste ingå som ett led i den nya världsorganisationen,
torde ha ansetts tämligen självklart. Dumbarton Oaks-planen upptog en internationell
domstol som ett av organisationens huvudorgan, och samma bestämmelse
återkommer i stadgans ari. 7. Enligt Dumbarton Oaks-planen, som
i detta hänseende följts i stadgan, skulle domstolen vara betydligt närmare
knuten till Förenta Nationerna än den av Nationernas förbund upprättade
fasta mellanfolkliga domstolen var till förbundet. Sistnämnda domstol var
i viss mån organisatoriskt förenad med Nationernas förbund, framför allt
såtillvida som dess ledamöter valdes av Nationernas förbunds råd och församling,
men i övrigt var den en i förhållande till förbundet fristående institution.
En fråga, till vilken varken Dumbarton Oaks-planen eller den av de
förenade nationerna för behandling av domstolsstadgan tillsatta juristkommitté,
som sammanträdde i Washington i april 1945, tagit ställning, var,
huruvida den nya världsorganisationens internationella domstol skulle utgöras
av den redan bestående fasta mellanfolkliga domstolen (Haag-domstolen)
eller av en ny domstol. Frågan var av vikt särskilt med hänsyn till de många
under mellankrigsåren avslutna skiljedomsfördrag, vari den fasta mellanfolkliga
domstolen insatts som den instans som skulle avdöma rättstvister mellan
de fördragsslutande partenia. Dessa fördrag kunde icke i och för sig giva
någon behörighet åt en ny internationell domstol utan måste tvärtom anses
ha i ifrågavarande delar förfallit, om den fasta mellanfolkliga domstolen upphörde
att existera. San Francisco-konferensen stannade vid att Förenta Nationernas
internationella domstol skulle vara en ny domstol. Skälen härför
torde ha varit, att åtskilliga av de vid konferensen representerade staterna
icke varit anslutna till den fasta mellanfolkliga domstolen och framför allt,
att några till denna anslutna stater — innefattande icke blott stater, som under
kriget varit de vid konferensen företrädda makternas motståndare, utan
även några under kriget neutrala stater — icke voro representerade vid konferensen.
Man ansåg sig icke kunna genomföra en så betydande organisatorisk
förändring i fråga om Haag-domstolen, som dess anknytning till Förenta
Nationerna skulle innebära, utan dessa staters medverkan. Frågan om de
ovan åsyftade skiljedomsfördragens fortsatta tillämplighet sökte man lösa genom
att i domstolsstadgan införa vissa bestämmelser, vartill det blir anledning
att nedan återkomma. Kontinuiteten mellan den nya internationella

domstolen och den fasta mellanfolkliga domstolen
sätt, att det i art. 92 av Förenta Nationernas stadga framhålles, att den nya
domstolens stadga är grundad på den äldre domstolens stadga.

Av art. 92 framgår för övrigt den nära förbindelsen mellan domstolen och
världsorganisationen. Den internationella domstolen säges vara Förenta Nationernas
främsta rättsskipande organ, och dess stadga säges utgöra en integrerande
del av Förenta Nationernas stadga Förbindelsen framgår yttermera
av art. 93, vilken föreskriver, att Förenta Nationernas medlemmar skola
vara ipso facto anslutna till den internationella domstolens stadga. Motsvarande
gällde icke för Nationernas förbunds medlemmar. Även utanför Förenta
Nationerna stående stater skola dock enligt art. 93 ha möjlighet att ansluta
sig till domstolsstadgan, på villkor som i varje särskilt fall fastställas
av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Enligt art. 9i förpliktar sig varje medlem av Förenta Nationerna att ställa
sig den internationella domstolens beslut till efterrättelse. Motsvarande förpliktelse
var stadgad i Nationernas förbunds akt, art. 13. En dylik förpliktelse
måste för övrigt anses vara innefattad i de avtal mellan parterna varpå domstolens
behörighet i varje särskilt fall grundar sig. Någon obligatorisk jurisdiktion
för domstolen är nämligen icke stadgad rare sig i Förenta Nationernas
stadga eller i domstolsstadgan. Dessutom ger art. 94 säkerhetsrådet en
viss exekutiv befogenhet för det fall, att part i ett mål underlåter att fullgöra
förpliktelser, som följa av domstolens utslag i målet. På anhållan av
den andra parten äger säkerhetsrådet då, därest det finner nödvändigt, framlägga
förslag eller fatta beslut om vidtagande av åtgärder för utslagets verkställande.
En viss exekutiv myndighet tillkom redan Nationernas förbunds
råd enligt förbundsaktens art. 13, enligt vilken rådet, örn part underlät att
ställa sig domstolsutslag till efterrättelse, skulle föreslå åtgärder för att åvägabringa
dess verkställighet. Då ingen skyldighet att efterkomma rådets förslag
var föreskriven, var denna bestämmelse till sin verkan tämligen oviss. Någon
säkerhet för att exekution skall komma till stånd erbjuder icke heller stadgans
art. 94. Det ankommer på säkerhetsrådets beprövande, örn det skall
befatta sig med saken, och det är något oklart, vilka åtgärder som skola tillgripas.
Tvångsåtgärder enligt kap. VII av stadgan kunna endast ifrågakomma
under den i art. 39 angivna förutsättningen: att hot mot freden, fredsbrott
eller angreppshandling föreligger. Härav lär följa, att en parts vägran att
ställa sig domstolens utslag till efterrättelse kan föranleda tvångsåtgärder endast
under förutsättning, att säkerhetsrådet finner denna vägran utgöra ett
hot mot freden.

I art. 95 förklaras, att stadgans bestämmelser icke utgöra hinder för att
Förenta Nationernas medlemmar anlita andra domstolar för lösande av sina
tvister på grundval av redan gällande eller framtida avtal.

Art. 96 föreskriver först och främst, att generalförsamlingen och säkerhetsrådet
— i likhet med Nationernas förhunds råd och församling enligt art. 14
av förbundsakten — äga att begära rådgivande yttranden av domstolen i varje
rättsfråga. Denna bestämmelse har bland annat den betydelsen, att det

64:

blir möjligt att erfara domstolens mening om den rättsliga sidan av en internationell
tvist, som handlägges av generalförsamlingen eller säkerhetsrådet.
Art. 96 har emellertid därjämte en bestämmelse, vartill motsvarighet
saknades i förbundsakten och varigenom tillfälle beredes icke blott generalförsamlingen
och säkerhetsrådet utan ock Förenta Nationernas övriga organ
samt fackorgan att efter bemyndigande av generalförsamlingen begära rådgivande
yttranden från domstolen i rättsfrågor, som falla inom ramen för
deras verksamhet.

Sekretariatet. Kapitel XV.

Förenta Nationernas sekretariat består jämlikt art. 97 i stadgan av en
generalsekreterare och erforderlig personal. Generalsekreteraren, som är organisationens
högste ämbetsman, tillsättes av generalförsamlingen på förslag
av säkerhetsrådet. Rådets beslut fattas i denna fråga enligt bestämmelsen i
art. 27, mom. 3, och samtliga permanenta rådsmedlemmar måste sålunda
vara ense om förslaget. Huruvida församlingens beslut kräver enkel eller
två tredjedelars majoritet, framgår icke klart av stadgan, men val av generalsekreterare
förekommer i varje fall icke bland de i art. 18, mom. 2, uppräknade
exemplen på ärenden, beträffande vilka kvalificerad majoritet är
erforderlig. Det må erinras om att Nationernas förbunds generalsekreterare
enligt akten utsågs av rådet (varvid enhälligt beslut krävdes) med godkännande
av församlingens majoritet. Någon bestämmelse om den tid för vilken
generalsekreteraren skall utses finnes icke i stadgan. Enligt den amerikanska
San Francisco-delegationens rapport till Förenta Staternas president innebär
detta, att en överenskommelse mellan generalförsamlingen och säkerhetsrådet
angående mandattiden förutsättes komma till stånd. Generalsekreteraren
skall fungera i denna egenskap vid generalförsamlingens, säkerhetsrådets,
det ekonomiska och sociala rådets och förvaltarskapsrådets samtliga
möten och skall även fullgöra de övriga uppgifter som dessa organ tilldela
honom. Han skall avgiva en årlig rapport till generalförsamlingen
angående organisationens verksamhet (art. 98). I motsats till Nationernas
förbunds generalsekreterare har han vidare fått den viktiga befogenheten att
fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på varje omständighet, som enligt hans
mening kan utgöra ett hot mot upprätthållandet av internationell fred och
säkerhet (art. 99).

Vid San Francisco-konferensen väcktes förslag örn att även ett antal biträdande
generalsekreterare skulle tillsättas i samma ordning som den ordinarie.
Förslaget förkastades, bl. a. därför att genom ett sådant förfarande de
biträdande generalsekreterarna skulle bliva ansvariga icke inför den ordinarie
generalsekreteraren utan liksom denne inför de tillsättande organen.
Man skulle få ett kollegium i spetsen för sekretariatet i stället för en enda
chef, och effektiviteten skulle bliva lidande därpå. Art. 101 föreskriver i
stället, att all personal i sekretariatet skall tillsättas av generalsekreteraren
enligt ett reglemente, som fastställes av generalförsamlingen. Särskild personal

skall stadigvarande tilldelas det ekonomiska och sociala rådet, förvaltarskapsrådet
och, om erforderligt, andra Förenta Nationernas organ, men även
dessa personalgrupper skola ingå i sekretariatet. Vid tillsättandet av personal
liksom vid utformningen av tjänstevillkoren skall hänsyn i främsta rummet
tagas till nödvändigheten av att tillföra sekretariatet arbetskraft, som
fyller de högsta krav på duglighet, kunnighet och rättrådighet. Därjämte
skall även beaktas, att rekryteringen bör ske på en så vid geografisk grundval
som möjligt.

Sekretariatets medlemmar skola utgöra en internationell tjänstemannakår
i ordens fulla bemärkelse. Art. 100, som tillädes på San Francisco-konfBrensen,
stadgar sålunda, att generalsekreteraren och sekretariatets personal vid
fullgörandet av sina åligganden icke få begära eller mottaga instruktioner
från någon regering eller från någon myndighet utanför organisationen. De
skola över huvud avhålla sig från varje handling som kan menligt inverka på
deras ställning som internationella tjänstemän, ansvariga endast inför organisationen.
Ä andra sidan förbinda sig medlemsstaterna att icke söka påverka
generalsekreteraren eller sekretariatets personal i deras verksamhet.

Stadgans bestämmelser örn sekretariatspersonalens privilegier och immuniteter
behandlas nedan.

Särskilda bestämmelser. Kapitel XVI.

I kap. XVI har sammanförts en rad bestämmelser av blandat innehåll, vilka
samtliga sakna motsvarighet i Dumbarton Oaks-planen.

Art. 102 rör registrering av internationella avtal. Den har till förebild art.
18 i Nationernas förbunds akt, som ålade varje medlem av förbundet att hos
förbundssekretariatet inregistrera sina internationella överenskommelser, vid
äventyr att dessa annars icke skulle bliva bindande. Art. 18 gick tillbaka på
den första av president Wilson’s fjorton punkter, riktad mot den hemliga
diplomatien och avslutandet av hemliga fördrag. Även om stadgandet icke
blev ett fullt effektivt medel mot hemliga fördrag, fick det i varje fall till
följd, att ett mycket stort antal fördrag publicerades i Nationernas förbunds
traktatsamling och därmed blevo lätt tillgängliga. Redan detta betraktades
som en sådan fördel, att Förenta Staterna år 1934 frivilligt började registrera
sina fördrag hos sekretariatet. Art. 102 har fått en från art. 18 något avvikande
utformning. Den stadgar, att varje fördrag och varje internationellt
avtal sorn ingås av någon medlem av Förenta Nationerna efter stadgans
ikraftträdande skall så snart som möjligt inregistreras hos sekretariatet och
av detta publiceras. Försummas registreringen, blir påföljden, att avtalet icke
av någon part i detsamma kan åberopas inför något av Förenta Nationernas
organ. Medan elt oregistrerat avtal enligt art. 18 i förbundsakten förklarades
vara icke bindande, nöjer sig sålunda art. 102 med att föreskriva, att
det icke kan av parterna åberopas inför organisationens organ, exempelvis
inför den internationella domstolen, säkerhetsrådet eller generalförsamlingen.
Det kan emellertid ifrågasättas, örn registrering och publicering i prak liihang

till riksdagens protokoll 1046. 1 saini. Xr 106. G

liken kan krävas beträffande alla slags avtal. Särskilda svårigheter måste
en strikt tillämpning av art. 102 möta i fråga om sådana militäravtal som
enligt art. 43 skola slutas mellan säkerhetsrådet och medlemsstaterna. Saken
uppmärksammades på San Francisco-konferensen, och att döma av
de brittiska och amerikanska kommentarerna till stadgan förutsattes även,
alt generalförsamlingen i sinom tid skulle utarbeta närmare regler för artikelns
tillämpning på olika typer av avtal. Det må tilläggas, att på konferensen
förutsattes, att även icke medlemsstater skulle beredas möjlighet att
inregistrera sina avtal, vare sig dessa slutits med annan icke medlemsstat eller
med medlemsstat.

Art. 103 föreskriver att, om medlemsstaternas förpliktelser enligt stadgan
skulle komma i konflikt med deras förpliktelser enligt något annat internationellt
avtal, förpliktelserna enligt stadgan skola gälla. Artikeln motsvarar
i stort sett art. 20 i förbundsakten men ålägger icke som denna medlemsstaterna
att vidtaga åtgärder för att frigöra sig från sådana förpliktelser gentemot
icke medlemsstater som äro oförenliga med stadgans bestämmelser.
Även enligt art. 103 är emellertid klart, att en medlemsstat icke kan undandraga
sig en skyldighet enligt stadgan med motiveringen, att fullgörandet av
skyldigheten icke låter sig förena med statens förpliktelser gentemot en
utomstående stat. Så t. ex. kan en medlemsstat icke vägra deltaga i ekonomiska
tvångsåtgärder mot en icke medlemsstat på den grund, att dess deltagande
skulle innebära ett brott mot ett mellan de båda staterna gällande
handelsavtal.

Enligt art. 104 skall organisationen inom varje medlemsstats område tillerkännas
den rättskapacitet som är erforderlig för fullgörandet av dess uppgifter.
Organisationen måste för sin verksamhet kunna ingå privaträttsliga
avtal och föra talan inför rätta, den måste kunna köpa förnödenheter, hyra
lokaler, träffa arbetsavtal etc. Det är detta behov av rättslig handlingsförmåga
som art. 104 avser att tillgodose. Någon liknande bestämmelse fanns icke
i Nationernas förbunds akt, men i praxis åtnjöt Nationernas förbund erforderlig
rättskapacitet.

Art. 105 stadgar, att organisationen och dess tjänstemän samt medlemsstaternas
representanter skola åtnjuta för sin verksamhet nödvändiga privilegier
och immuniteter. Dessa företrädesrättigheters innehåll angives icke närmare,
det talas icke ens som i förbundsaktens motsvarande bestämmelse örn diplomatiska
privilegier och immuniteter. I stället överlåtes åt generalförsamlingen
att uppgöra förslag om tillämpningsföreskrifter att underställas medlemsstaterna,
eventuellt för avslutande av konventioner i ämnet.

Övergångsbestämmelser rörande säkerheten. Kapitel XVII.

Verksamheten för upprätthållande av fred och säkerhet bygger, såsom
förut (s. 43) utvecklats, till väsentlig del på de särskilda avtal örn »väpnade
styrkor, bistånd och förmåner» som staterna skola ingå med säkerhetsrådet

(art. 43). Stadgan förutsätter därför, att säkerhetsrådet ej från början kan
»utöva sina uppgifter enligt art. 42». För att detta skall kunna ske, torde det
dock ej anses vara nödvändigt, att alla åsyftade avtal komma till stånd. Säkerhetsrådet
skall självt bilda sig en uppfattning örn när avtalsapparaten är
tillfyllestgörande. Det torde få förutsättas, att en formlig deklaration härom
i sinom lid skall avgivas.

Art. 106 förbjuder ej uttryckligen rådet att före denna tidpunkt, med begagnande
av de mera begränsade resurser över vilka det då förfogar, igång
sätta en aktion enligt art. 42. Men man har förutsatt, att så ej kommer att
ske. Därför bemyndigas de fem makter som äro ständiga rådsmedlemmar
att rådgöra med varandra i överensstämmelse med Moskva-deklarationen den
30 oktober 1943, punkt 5,1 och, när omständigheterna så påkalla, med andra
medlemmar »i och för sådant samfällt inskridande på organisationens
vägnar som må krävas för att upprätthålla internationell fred och säkerhet»;
för en sådan aktion står t. ex. art. 2, punkt 4, icke i vägen. Aktionen
kan riktas mot vilken stat som helst, det behöver icke vara en »fiendestat»
(jfr örn detta begrepp art. 53, inom. 2). Att inskridandet sker »på organisationens
vägnar» innebär givetvis ej, att medlemmarna skulle vara förpliktade
att deltaga i ett sådant företag, upplåta baser, lämna passagerätt
o. s. v.; icke heller gäller plikten till ömsesidigt bistånd (art. 49). Aktionen
bygger helt på frivillig medverkan (och eventuellt särskilda traktater). Men
den måste vara »samfälld»; art. 106 auktoriserar inga sådana aktioner som
en stormakt kunde vilja företaga på egen hand.

Övergångsbestämmelsen i art. 106 avser rådets verksamhet enligt art. 42.
Den hänför sig däremot ej till dess verksamhet för fredlig lösning av tvister
(kap. VI) och befriar ej heller rådet från uppgiften att vid behov skrida till
provisoriska åtgärder enligt art. 40 och föreskriva »åtgärder icke innebärande
bruk av vapenmakt» enligt art. 41. Det synes på grund härav ej uteslutet,
att i en och samma konfliktsituation aktioner enligt art. 106 kunna på olika
sätt kombineras med aktioner under rådets ledning enligt kap. VII.

Art. 107 har redan berörts i annat sammanhang, nämligen såsom stöd för
»regionala» tvångsåtgärder (se ovan under art. 53). Den har emellertid en
mycket större räckvidd. Den utsäger generellt, att stadgan icke lägger hinder
i vägen för åtgärder, som segrarmakterna vidtaga eller godkänna gentemot
»fiendestaterna» (jfr art. 53: 2). Med godkända åtgärder torde härvid
förstås åtgärder, som segrarmakterna bemyndiga andra stater att vidtaga.
De åtgärder som art. 107 sålunda åsyftar — och mot vilka alltså ingen
bestämmelse i stadgan kan åberopas — kunna vara av vad slag som helst.
Den enda inskränkningen ligger däri, att åtgärden skall vidtagas eller godkännas
»som följd av» det andra världskriget. Såsom redan framhållits (se * i

1 Ifrågavarande punkt av Moskva-deklarationen lyder i översättning:

»Förenta Staternas, Storbritanniens, Sovjetunionens och Kinas regeringar, — — — förklara
samfällt: — — —- 5) att de skola rådgöra med varandra och, i den mån omständigheterna så
påfordra, med övriga medlemmar av de förenade nationerna med tanke på gemensamma åtgärder

i samtliga nationers intresse för upprätthållande av internationell fred och säkerhet, intill dess
lag och ordning åter upprättats och ett system för allmän säkerhet införts.»

s. 53), är det icke enbart fråga om åtgärder, som vidtagits eller godkänts redan
vid den tidpunkt, då stadgan träder i kraft. Artikeln avser även handlingar,
som en eller flera segrarmakter finna sig föranlåtna att framdeles föranstalta.
Handlingarna kunna företagas samfällt — det är i sådant fall de kunna få
karaktären av »regionala» tvångsåtgärder, men ingenting hindrar, att en
segrarmakt ensam företager en handling under åberopande av art. 107. Innebörden
av förbehållet i art. 107 är, att inga där åsyftade åtgärder gentemot
fiendestater bliva ogiltiga eller förhindras. Vad som ligger häri, är ej fullt
tydligt. Det kan knappast vara meningen att, örn t. ex. en av segrarmakterna
skulle gå till aktion mot en »fiendestat» och hävda att detta sker som
följd av världskriget, säkerhetsrådet skulle under alla förhållanden vara
förhindrat att ingripa mot denna aktion enligt de allmänna reglerna om
tvångsåtgärder i kap. VII.

Ingen bestämd tidpunkt, vid vilken art. 107 skall upphöra att gälla, finnes
angiven. Härutinnan synes en viss motsägelse föreligga mellan denna
artikel och art. 53, enligt vilken befogenheten att företaga regionala tvångsåtgärder
med stöd av art. 107 upphör att gälla, när »organisationen på begäran
att vederbörande regeringar må bliva ålagd uppgiften att förebygga ytterligare
angrepp från sådan stat» (d. v. .s. fiendestat).

Stadgeändringar. Kapitel XVIII.

I jämförelse med Nationernas förbunds akt har stadgan utförliga bestämmelser
örn stadgeändringar. Förbundsakten föreskrev i art. 26, att ändringar
i akten trädde i kraft, sedan de ratificerats av samtliga i rådet företrädda
medlemmar samt majoriteten av de medlemmar som voro representerade i
församlingen. Ingenting stadgades emellertid om formerna för ändringsbeslutets
tillkomst, ett förhållande, som gav upphov till åtskillig osäkerhet.
Förenta Nationernas stadga öppnar två vägar för genomförande av ändringar
i densamma. Enligt art. 108 skola sådana ändringar träda i kraft för
alla medlemsstater, när de antagits med två tredjedelars majoritet av generalförsamlingens
medlemmar och ratificerats av två tredjedelar av medlemsstaterna,
bland dem samtliga ständiga medlemmar av säkerhetsrådet.
Ändringsbeslutet skall synbarligen här normalt fattas av generalförsamlingen,
ehuru den kvalificerade majoriteten i detta fall räknas efter hela antalet
medlemmar i församlingen, icke som i vanliga fall efter antalet närvarande
och röstande medlemmar. För att tillmötesgå önskemål från åtskilliga mindre
stater infördes emellertid på San Francisco-konferensen en bestämmelse,
sorn ger möjlighet att i särskild ordning företaga en mera omfattande översyn
av stadgan. Art. 109 föreskriver sålunda, att en allmän konferens av
organisationens medlemmar med ändamål att taga stadgan under omprövning
må hållas å tid och plats, som fastställas genom beslut med två tredjedelars
majoritet av församlingens medlemmar och ett samstämmande beslut
av sju medlemmar, oavsett vilka, av säkerhetsrådet. Skulle en sådan konfe -

rens ej ha kommit till stånd före generalförsamlingens tionde årliga möte efter
stadgans ikraftträdande, inträder automatiskt en viss lättnad i villkoren för
konferensens sammankallande. Frågan om sammankallandet skall då ex
officio upptagas på dagordningen för generalförsamlingens nyssnämnda möte,
och för beslut om konferensens hållande är det då tillräckligt med en enkel
majoritet av församlingens medlemmar samt bifall av sju medlemmar, oavsett
vilka, av säkerhetsrådet. På konferensen har varje medlemsstat en röst. Beslut
om ändringar i stadgan fattas där med två tredjedelars majoritet, och
ändringen blir giltig, sedan den ratificerats på samma sätt som enligt art.
108 tillkomna ändringar. Envar av de ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet
kan sålunda hindra ikraftträdandet av varje ändring i stadgan.

Förhållandet mellan stadgeändringar och utträdesrätt har behandlats ovan
i samband med bestämmelserna om medlemskap (s. 14).

Ratifikation och undertecknande. Kapitel XIX.

Av slutkapitlets båda artiklar rör art. 110 stadgans ratificering och ikraftträdande.
Stadgan skall ratificeras av signatärmakterna i överensstämmelse
med deras respektive författningsregler. Ratifikationsinstrumenten skola deponeras
hos Förenta Staternas regering, som skall notificera samtliga signatärmakter
samt generalsekreteraren, sedan denne utsetts, om varje deposition.
Stadgan träder i kraft, när Kina, Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien
och Förenta Staterna samt flertalet övriga signatärmakter deponerat
sina ratifikationsinstrument (jfr s. 7). Ett protokoll över depositionerna skall
därefter upprättas av Förenta Staternas regering och i avskrift tillställas övriga
signatärmakter. Signatärmakt, som ratificerar stadgan, sedan denna
trätt i kraft, blir ursprunglig medlem av organisationen från och med den
dag, då ratifikationsinstrumentet deponeras.

Stadgan är utformad på fem språk: kinesiska, franska, ryska, engelska och
spanska, och samtliga dessa texter äga enligt art. lil lika vitsord. Artikeln
föreskriver vidare, att stadgan skall förbliva deponerad i Förenta Staternas
regerings arkiv samt att behörigen bestyrkta avskrifter skola överlämnas till
övriga signatärmakter.

Stadgan för den internationella domstolen.

Den internationella domstolens stadga utgör, såsom framgår av art. 92 i
Förenta Nationernas stadga, en integrerande del av denna. Den engelska och
franska texten till domstolsstadgan jämte en inom utrikesdepartementet utarbetad
svensk översättning därav finnes återgiven i härefter intagen bilaga.
Till sitt innehåll ansluter sig den nya domstolsstadgan nära till stadgan för
den fasta mellanfolkliga domstolen. Ett flertal ändringar äro av formell natur
och bero bl. a. på att bestämmelser i den gamla stadgan, som åsyftade

Nationernas förbund, i den nya stadgan motsvaras av bestämmelser, som
åsyfta Förenta Nationerna. Förändringar av större saklig betydelse äro ytterst
fåtaliga.

Domstolsledamöternas antal är, enligt art. 3, detsamma som tidigare, eller
femton. En uttrycklig bestämmelse har tillagts om att två medborgare i samma
stat icke få vara ledamöter av domstolen.

Med avseende på sättet för val av domare ha de tidigare bestämmelserna
i stort sett bibehållits (art. 4 ff.). Domarna väljas sålunda av generalförsamlingen
och säkerhetsrådet som två vid sidan av varandra stående valkorporationer.
Med avseende på kandidatnomineringen hade den i Washington församlade
juristkommittén föreslagit två alternativ: nominering av regeringarna
och nominering, liksom förut, av den permanenta skiljedomstolens s. k.
nationella grupper. San Francisco-konferensen bestämde sig för bibehållande
av den hittillsvarande metoden, vilken ansågs giva domstolen en mera opolitisk
karaktär. Ledamöterna väljas liksom förut för nio år och kunna omväljas.
För att förhindra, att hela domstolen ställes under omval på en gång, har
man genomfört en anordning, som skall möjliggöra dess successiva förnyande:
vid det första valet väljes en tredjedel av ledamöterna för tre år, en tredjedel
för sex år och de återstående för nio år. Bestämmelser örn de villkor
varpå en stat, som är ansluten till domstolsstadgan men icke medlem av
Förenta Nationerna, skall beredas tillfälle att deltaga i domarevalen, skola
fastställas av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Domstolen skall ha sitt säte i Haag. En i art. 22 införd ny bestämmelse
bemyndigar emellertid domstolen att sammanträda på annan ort, örn den
i något fall finner detta önskvärt. Härmed har man i någon mån tillmötesgått
de stundom framkomna önskemålen örn en »regional» organisation av
domstolen. De i den fasta mellanfolkliga domstolens stadga (artiklarna 26
och 27) förekommande bestämmelserna, att domstolen skulle tillsätta särskilda
kamrar för mål rörande arbetsförhållanden samt angående transitering
och samfärdsel, vilka aldrig erhöllo någon praktisk betydelse, lia ersatts med
bestämmelser (art. 26) om att domstolen, när den finner lämpligt, äger tillsätta
kammare för särskilda slag av mål eller för ett särskilt mål.

Den i stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen medgivna rätten för
part att i domstolen insätta en »nationell domare», örn bland domstolens
ledamöter icke finnes någon som är medborgare i staten i fråga, har bibehållits
(art. 31).

I avseende på domstolens kompetens, som behandlas i kap. II av stadgan
(artiklarna 34—38), upptager art. 34 först en regel motsvarande den i art.
34 av den tidigare domstolsstadgan innehållna, att endast stater kunna vara
parter inför domstolen. Härtill har emellertid fogats en ny bestämmelse,
enligt vilken domstolen äger begära upplysningar från offentliga internationella
organisationer rörande vid domstolen anhängiga mål, varjämte dylika
organisationer också skola äga på eget initiativ lämna upplysningar till domstolen.

Enligt art. 35, som i huvudsak överensstämmer med art. 35 i den tidigare

domstolsstadgan, skall domstolen stå öppen för till stadgan anslutna stater,
varjämte säkerhetsrådet skall fastställa de villkor varpå domstolen skall stå
öppen för andra stater.

Huvudbestämmelsen om domstolens kompetens återfinnes i den nya stadgan,
liksom i den gamla, i art. 36. Liksom vid den fasta mellanfolkliga domstolens
tillkomst rådde under de överläggningar varvid den nya domstolsstadgan
förbereddes stridiga meningar om huruvida domstolens jurisdiktion
skulle vara obligatorisk, d. v. s. huruvida de stater som anslöto sig
till domstolsstadgan därmed också skulle vara skyldiga att svara inför domstolen,
eller huruvida sådan skyldighet endast skulle följa av särskilt åtagande
från respektive staters sida. Juristkommittén i Washington framlade
två alternativa förslag, det ena innebärande att domstolens jurisdiktion
skulle vara obligatorisk för Förenta Nationernas medlemmar samt andra till
domstolsstadgan anslutna stater i rättstvister, vilka definierades på samma
sätt som i den s. k. fakultativa klausulen i art. 36 av stadgan för den fasta
mellanfolkliga domstolen, det andra anslutande sig till det i den gamla domstolsstadgan
antagna systemet, enligt vilket domstolens behörighet förutsätter
särskilt åtagande från parternas sida men staterna bereus tillfälle att
genom antagande av en fakultativ klausul ikläda sig förpliktelse att svara
inför domstolen i rättstvister rörande vissa uppräknade ämnen. Vid San
Fi-ancisco-konferensen var man icke villig att taga steget fullt ut och göra
den internationella domstolens domsrätt obligatorisk för Förenta Nationernas
medlemsstater. Bestämmelserna angående domstolens behörighet i art. 36 av
den nya domstolsstadgan avfattades därför i huvudsaklig överensstämmelse
med motsvarande bestämmelser i den gamla: domstolen är behörig i mål,
som underställas den av parterna, samt i de fall som särskilt angivas i
Förenta Nationernas stadga och i gällande traktater och konventioner; därjämte
kunna till domstolsstadgan anslutna stater genom att godtaga en bestämmelse,
överensstämmande med den gamla fakultativa klausulen, gentemot
stater, som åtaga sig samma förpliktelse, erkänna domstolens domsrätt
utan särskild överenskommelse i rättstvister av närmare angiven beskaffenhet.

Det förhållandet, att den internationella domstolen organiseras som en
ny domstol och den fasta mellanfolkliga domstolen upphör, medför emellertid,
att de förklaringar om erkännande av sistnämnda domstols behörighet
som avgivits enligt den fakultativa klausulen i den tidigare domstolsstadgan
ävensom de talrika traktater — däribland också kap. II av den i Genéve
1928 antagna generalakten angående fredligt avgörande av internationella
tvister — vari den fasta mellanfolkliga domstolen insatts som den instans
som skall avgöra rättstvister mellan de kontraherande parterna icke längre
äro tillämpliga.

Delta var uppenbarligen en allvarlig olägenhet. För alt råda bot härpå infördes
i art. 36 av den nya domstolsstadgan en bestämmelse, enligt vilken
de förklaringar som avgivits jämlikt den gamla fakultativa klausulen fortfarande
skola gälla i förhållandet mellan stater, som anslutit sig till den nya

domstolsstadgan, med den skillnaden, att de skola anses innebära erkännande
av den nya internationella domstolens behörighet i stället för den
fasta mellanfolkliga domstolens, varjämte i art. 37 föreskrives, att gällande
traktater, enligt vilka mål skola hänskjutas till den fasta mellanfolkliga domstolen,
skola anses innebära, att ifrågavarande mål i stället skola hänskjutas
till den nya internationella domstolen, likaledes under förutsättning att parterna
äro anslutna till den nya domstolsstadgan. För övriga stater, som avgivit
förklaringar jämlikt den gamla fakultativa klausulen eller äro parter
i traktater, vari stadgas hänskjutande av tvister till den fasta mellanfolkliga
domstolen, gälla dessa förklaringar eller traktatbestämmelser icke längre,
sedan den fasta mellanfolkliga domstolens verksamhet upphört. De kunna
således icke göras gällande vare sig av eller gentemot Sverige, förrän Sverige
inträtt i Förenta Nationerna eller eljest anslutit sig till den nya domstolsstadgan
och även därefter endast av eller gentemot till denna stadga anslutna
stater.

Med avseende på de regler som domstolen har att tillämpa överensstämmer
den nya domstolsstadgan (art. 38) med den gamla. I art. 38 återfinnes
jämväl den bestämmelse enligt vilken parterna i en tvist kunna bemyndiga
domstolen att avgöra tvisten ex aequo et bono.

Av stadgans övriga bestämmelser äro endast de helt nya bestämmelserna
angående sättet för ändring av stadgan, vilka införts såsom artiklarna 69
och 70, av mera anmärkningsvärd beskaffenhet. Ändringar i stadgan skola
kunna genomföras på samma sätt som ändringar i Förenta Nationernas stadga,
med förbehåll för de bestämmelser som generalförsamlingen efter tillstyrkan
av säkerhetsrådet kan antaga rörande deltagande från sådana staters
sida som äro anslutna till domstolsstadgan utan att vara medlemmar av
Förenta Nationerna. Domstolen äger själv framställa förslag örn ändringar
i domstolsstadgan.

Bilaija

FÖRENTA NATIONERNAS STADGA

JÄMTE

STADGA FÖR DEN INTERNATIONELLA
DOMSTOLEN

ENGELSK OCH FRANSK TEXT MED
SVENSK ÖVERSÄTTNING

Charter of the United Nations.1

WE THE PEOPLES OF THE
UNITED NATIONS DETERMINED

to säve succeeding generations from
the scourge of war, which twice in
our lifetime has brought untold sorrow
to mankind, and

to reaffirm faith in fundamental
human rights, in the dignity and
worth of the human person, in the
equal rights of men and women and
of nations large and small, and

to establish conditions under which
justiee and respect for the obligations
arising from treaties and other sources
of international law can be maintained,
and

to promote social progress and better
standards of life in larger freedom,

AND FOR THESE ENDS

to practice tolerance and live together
in peace with one another as
good neighbors, and

to unite our strength to maintain
international peace and security, and

to ensure, by the acceptance of
principles and the institution of
methods, that armed force shall not
be used, säve in the cominon interest,
and

to employ international machinery
for the promotion of the economic
and social advancement of all peoples,

HAVÉ RESOLVED TO GOMBINE
OUR EFFORTS TO ACCOMPLISH
THESE AIMS.

Charte des Nations Unies.1

NOUS, PEUPLES DES NATIONS
UNIES, RESOLUS

å préserver les générations futures
du fléau de la guerre qui deux fois en
1’espace d’une vie humaine a infligé å
l’humanité d’indicibles souffrances,

å proclamer å nouveau notre foi dans
les droits fondamentaux de Thomine,
dans la dignité et la valeur de la personne
humaine, dans 1’égalité de droits
des hommes et des femmes, ainsi que
des nations, grandes et petites,

å créer les conditions nécessaires au
maintien de la justiee et du respect des
obligations nées des traités et autres
sources du droit international,

å favoriser le progrés social et instaurer
de meilleures conditions de vie
dans une liberté plus grande,

ET A CES FINS

å pratiquer la tolérance, å vivre en
paix Tun avec Tautre dans un esprit
de bon voisinage,

å unir nos forces pour maintenir la
paix et la sécurité internationales,

å accepter des principes et instituer
des méthodes garantissant qu’il ne
sera pas fait usage de la force des
armes, saul'' dans 1’intérét commun,

ä recourir aux institutions internationales
pour favoriser le progrés économique
et social de tous les peuples,

AVONS DECIDE D’ASSOCIER
NOS EFFORTS POUR REALISER
CES DESSEINS.

Accordingly, our respective Gov- En conséquence, nos Gouverneernments,
through representatives ments respectifs, par 1’intermédiaire
assembled in the city of San Fran- de leurs representants, réunis en la

1 De engelska och franska texterna överensstämma till uppställning, stavning och avstavning
med en av amerikanska utrikesministeriet utgiven faesimile-edition (>Department of State Publication
2368, Conference Series 46») med i vad avser den franska texten vissa ortografiska
justeringar efter den franska promulgationsförfattningen (»Journal Officiel de la République
Franfaise» den 13 januari 1946).

Förenta Nationernas stadga.

VI, DE FÖRENADE NATIONERNAS
FOLK, BESLUTNA

att rädda kommande släktled undan
krigets gissel, som två gånger under
vår livstid tillfogat mänskligheten
outsägliga lidanden,

att ånyo betyga vår tro på de
grundläggande mänskliga rättigheterna,
på den enskilda människans värdighet
och värde, på lika rättigheter
för män och kvinnor samt för stora
och små nationer,

att skapa de villkor, som äro nödvändiga
för upprätthållande av rättvisa
och aktning för förpliktelser, härrörande
ur fördrag och andra källor
till den internationella rätten,

att främja sociala framsteg och
bättre levnadsvillkor under större frihet,

OCH ATT I DESSA SYFTEN

öva fördragsamhet och leva tillsammans
i fred med varandra såsom goda
grannar,

förena våra krafter till upprätthållande
av internationell fred och säkerhet,

godtaga grundsatser och införa metoder,
som giva säkerhet för att vapenmakt
icke kommer till användning
annat än i gemensamt intresse, samt

anlita internationella verksamhetsformer
för att främja sociala och ekonomiska
framsteg för alla folk;

HAVA ÖVERENSKOMMIT ATT
FÖRENA VÄRA ANSTRÄNGNINGAR
FÖR ATT FÖRVERKLIGA DESSA
SYFTEMÅL.

I enlighet härmed hava våra regeringar
genom sina i San Francisco
församlade ombud, vilka företett full -

cisco, who havé exhibited theil- full
powers found to be in good and due
form, havé agreed to the present
Charter of the United Nations and do
hereby establish an international organization
to be known as the United
Nations.

CHAPTER I.

PURPOSES AND PRINCIPLES.

Article 1.

The Purposes of the United Nations
are:

1. To maintain international peace
and security, and to that end: to take
effective collective measures for the
prevention and removal of threats to
the peace, and för the suppression of
nets of aggression or other breaches
of the peace, and to bring about by
peaceful means, and in conformity
with the principles of justiee and international
law, adjustment or settlement
of international disputes or
situations which might lead to a
breach of the peace;

2. To develop friendly relations
among nations based on respect for
the principle of equal rights and selfdetermination
of peoples, and to take
other appropriate measures to strengthen
universal peace;

3. To achieve international cooperation
in solving international
problems of an economic, social, cultural,
or humanitarian character,
and in promoting and encouraging
respect for human rights and for
fundamental freedoms for all without
distinetion as to race, sex,
language, or religion; and

4. To be a center for harmonizing
the actions of nations in the attainment
of these common ends.

Article 2.

The Organization and its Members,
in pursuit of the Purposes stated in

ville de San Francisco, et munis de
pleins pouvoirs reconnus en bonne et
due forme, ont adopté la présente
Charte des Nations Unies et établissent
par les présentes une organisation
internationale qui prendra le nom de
Nations Unies.

CHAPITRE Ier.

BUTS ET PRINCIPES.

Article premier.

Les Buts des Nations Unies sont les
suivants:

1. Maintenir la paix et la sécurité
internationales et å cette fin: prendre
des mesures collectives efficaces en
vue de prévenir et d’écarter les menaces
å la paix et de réprimer tout
aete digression ou autre rupture de
la paix, et réaliser, par des moyens
pacifiques, conformément aux principes
de la justiee et du droit international,
1’ajustement ou le réglement de
différends ou de situations, de caractére
international, susceptibles de
mener å une rupture de la paix;

2. Développer entre les nations des
relations amicales fondées sur le
respect du principe de 1’égalité de
droits des peuples et de leur droit å
disposer d’eux-mémes, et prendre
toutes autres mesures propres å consolider
la paix du monde;

3. Réaliser la coopération internationale
en résolvant les problémes internationaux
d’ordre économique, social,
intellectuel ou humanitaire, en
développant et en encourageant le
respect des droits de Thomine et des
libertés fondamentales pour tous sans
distinetion de race, de sexe, de langue
ou de religion;

4. Etre un centre ou s’harmonisent
les efforts des nations vers ees fins
communes.

Article 2.

L’Organisation des Nations Unies et
ses Membres, dans la poursuite des

makter, som befunnits i god och behörig
form, enats örn föreliggande Förenta
Nationernas stadga och upprätta
härmed en internationell organisation,
som skall bära namnet Förenta Nationerna.

KAPITEL I.

ÄNDAMÅL OCH GRUNDSATSER.

Artikel 1.

Förenta Nationernas ändamål äro:

1) att upprätthålla internationell
fred och säkerhet och att i detta syfte
dels vidtaga verksamma kollektiva åtgärder
för att förebygga och undanröja
hot mot freden samt för att undertrycka
angreppshandlingar eller
andra fredsbrott, dels genom fredliga
medel och i överensstämmelse med
rättvisans och den internationella rättens
principer tillrättalägga eller lösa
internationella tvister eller saklägen,
som kunna leda till fredsbrott;

2) att mellan nationerna utveckla
vänskapliga förbindelser, grundade på
aktning för principen om folkens lika
rättigheter och självbestämningsrätt
samt vidtaga andra lämpliga åtgärder
för att befästa världsfreden;

3) att åstadkomma internationell
samverkan vid lösande av internationella
problem av ekonomisk, social,
kulturell eller humanitär art samt
vid befordrande och främjande av
aktningen för mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter för alla
utan åtskillnad med avseende på ras,
kön, språk eller religion;

4) att utgöra en medelpunkt för
samordnande av nationernas verksamhet
för dessa gemensamma syften.

Artikel 2.

Organisationen och dess medlemmar
skola vid fullföljandet av de i ar -

Artide 1, shall act in accordance with
the following Principles.

1. The Organization is based on
the principle of the sovereign equality
of all its Members.

2. All Members, in order to ensure
to all of them the rights and benefits
resulting from membership, shall fulfil
in good faith the obligations assumed
by them in accordance with
the present Charter.

3. All Members shall sedie theil’
international disputes by peaceful
means in suell a manner that international
peace and security, and justiee,
are not endangered.

4. All Members shall refrain in
their international relations from the
threat or use of force against the
territorial integrity of political independence
of any stafe, or in any
other manner inconsistent with the
Purposes of the United Nations.

5. All Members shall give the
United Nations every assistance in
any action it fabes in accordance with
the present Charter, and shall refrain
from giving assistance to any stafe
against which the United Nations is
taking preventive or enforcement action.

6. The Organization shall ensure
that States which are not Members of
the United Nations act in accordance
with these Principles so far as may
be necessary for the maintenance of
international peace and security.

7. Nodling contained in the present
Charter shall authorize the
United Nations to intervene in matters
which are essentially within the
domesdc jurisdiction of any stafe or
shall require the Members to submit
suell matters to settlement under the
present Charter; but tilis principle
shall not prejudice the application of
enforcement measures under diopter
VII.

Buts énoncés å 1’article ler, doivent
agir conformément alix principes suivants: 1.

^Organisation est fondée sur le
principe de 1’égalité souveraine de tous
ses Membres.

2. Les Membres de 1’Organisation,
afin d’assurer å tous la jouissance des
droits et avantages résultant de leur
qualité de Membre, doivent remplir de
bonne foi les obligations qu’ils ont assumées
aux tennes de la présente
Charte.

3. Les Membres de 1’Organisation
réglent leurs différends internationaux
par des moyens pacifiques, de telle
maniére que la paix et la sécurité
internationales ainsi que la justiee ne
soient pas mises en danger.

4. Les Membres de 1''Organisation
s’abstiennent, dans leurs relations internationales,
de recourir ä la menace
ou å 1’emploi de la force, soit contre
l’intégrité territoriale ou 1’indépendance
politique de tout Etat, soit de
toute autre maniére incompatible avec
les Buts des Nations Unies.

5. Les Membres de l’Organisation
donnent ä celle-ci pleine assistance
dans toute action entreprise par elle
conformément aux dispositions de la
présente Charte et s’abstiennent de
préter assistance å un Etat contre
lequel l’Organisation entreprend une
action préventive ou coercitive.

6. ^Organisation falt en sorte que
les Etats qui ne sont pas Membres des
Nations Unies agissent conformément
ä ees Principes dans la mesure nécessaire
au maintien de la paix et de
la sécurité internationales.

7. Aucune disposition de la présente
Charte n’autorise les Nations Unies å
intervenir dans des affaires qui relévent
essentiellement de la compétence
nationale d’un Etat ni n’oblige les
Membres ä soumettre des affaires de
ce genre ä une procédure de réglement
aux tennes de la présente Charte;
toutefois, ce principe ne pörte en rien
atteinte å 1’application des mesures de
coercition prévues au chapitre VII.

tikel 1 angivna ändamålen handla i
överensstämmelse med följande
grundsatser:

1) Organisationen grundar sig på
principen örn samtliga medlemmars
suveräna likställdhet.

2) Alla medlemmar skola för att
samtliga skola komma i åtnjutande
av de rättigheter och förmåner, som
följa av medlemskapet, ärligt fullgöra
de förpliktelser, som de åtagit sig enligt
denna stadga.

3) Alla medlemmar skola lösa sina
internationella tvister med fredliga
medel på sådant sätt, att internationell
fred och säkerhet samt rättvisan
icke sättas i fara.

4) Alla medlemmar skola i sina
internationella förbindelser avhålla
sig från hot örn eller bruk av våld,
vare sig riktat mot någon annan stats
territoriella integritet eller politiska
oberoende, eller på annat sätt oförenligt
med Förenta Nationernas ändamål.

5) Alla medlemmar skola lämna
Förenta Nationerna allt bistånd i varje
åtgärd, som organisationen företager
i överensstämmelse med denna
stadga, samt avhålla sig från att lämna
bistånd åt någon stat, mot vilken
Förenta Nationerna vidtager förebyggande
åtgärder eller tvångsåtgärder.

6) Organisationen skall sörja för,
att stater, som ej äro medlemmar av
Förenta Nationerna, handla i överensstämmelse
med dessa grundsatser,
i den mån detta kräves för upprätthållande
av internationell fred och
säkerhet.

7) Ingen bestämmelse i denna stadga
berättigar Förenta Nationerna alt
ingripa i frågor, som väsentligen falla
inom vederbörande stats egen behörighet,
eller kräver, att medlemmarna
hänskjuta sådana frågor till lösning
enligt denna stadga. Denna
grundsats skall dock ej utgöra hinder
för vidtagande av tvångsåtgärder jämlikt
kapitel VII.

CHAPTER II.

MEMBERSHIP.

Artide 3.

The original Members of the United
Nations shall be the States which, haring
participated in the United Nations
Conference on International Organization
at San Francisco, or having
previously signed the Declaration by
United Nations of January 1, 1942,
sign the present Charter and ratify
it in accordance with Artide 110.

Artide 4.

1. Membership in the United Nations
is open to all other peace-loving
States which accept the obligations
contained in the present Charter and,
in the judgment of the Organization,
are ahle and willing to carry out these
obligations.

2. The admission of any suell
state to membership in the United
Nations will be effeeted by a decision
of the General Assembly upon the
recommendation of the Security
Council.

Artide 5.

A Member of the United Nations
against which preventive or enforcement
action has been taken by the
Security Council may be suspended
from the exercise of the rights and
privileges of membership by the
General Assembly upon the recommendation
of the Security Council.
The exercise of these rights and privileges
may be restored by the Security
Council.

Artide 6.

A Member of the United Nations
which has persistently violated the
Principles contained in the present
Charter may be expelled from the
Organization by the General Assembly
upon the recommendation of the
Security Council.

CHAPITRE II.

MEMBRES.

Artide 3.

Sont Membres originaires des Nations
Unies les Etats qui, ayant participé
å la Conférence des Nations Unies
pour rOrganisation Internationale å
San Francisco ou ayant antérieurement
signé la Déclaration des Nations
Unies, en date du ler janvier 1942,
signent la présente Charte et la ratifient
conformément å 1’article 110.

Artide 4.

1. Peuvent devenir Membres des
Nations Unies tous autres Etats pacifiques
qui acceptent les obligations de
la présente Charte et, au jugement de
1’Organisation, sont capables de les
remplir et disposés å le faire.

2. L’admission comme Membre des
Nations Unies de tout Etat remplissant
ees conditions se fait par décision
de 1’Assemblée Générale sur recommandation
du Conseil de Sécurité.

Artide 5.

Un Membre de 1’Organisation
contre lequel une action préventive
ou coercitive a été entreprise pär le
Conseil de Sécurité, peut étre suspendu
par 1’Assembléé Générale, sur
recommandation du Conseil de Sécurité,
de 1’exercice des droits et priviléges
inhérents å la qualité de Membre.
L’exercice de ees droits et priviléges
peut étre rétabli par le Conseil
de Sécurité.

Artide 6.

Si un Membre de 1’Organisation enfreint
de maniére persistante les Principes
énoncés dans la présente Charte,
il peut étre exclu de 1’Organisation
par l’Assemblée Générale sur recommandation
du Conseil de Sécurité.

KAPITEL II.
MEDLEMSKAP.

Artikel 3.

Ursprungliga medlemmar av Förenta
Nationerna äro de stater sorn, sedan
de deltagit i de förenade nationernas
konferens om internationell
organisation i San Francisco eller tidigare
undertecknat de förenade nationernas
deklaration av den 1 januari
1942, underteckna föreliggande
stadga och ratificera den i överensstämmelse
med artikel 110.

Artikel 4.

1. Medlemskap i Förenta Nationerna
står öppet för alla andra fredsälskande
stater, vilka åtaga sig de förpliktelser
som denna stadga ålägger
och enligt organisationens uppfattning
kunna och vilja uppfylla dessa
förpliktelser.

2. Upptagande av sådan stat till
medlem av Förenta Nationerna sker
genom beslut av generalförsamlingen
efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Artikel 5.

Medlem av Förenta Nationerna, mot
vilken förebyggande åtgärder eller
tvångsåtgärder vidtagits av säkerhetsrådet,
kan avstängas från utövande
av medlemskapet åtföljande rättigheter
och privilegier genom beslut av
generalförsamlingen efter tillstyrkan
av säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet kan
återinsätta vederbörande stat i utövandet
av dessa rättigheter och privilegier.

Artikel 6.

Medlem av Förenta Nationerna,
som framhärdar i alt kränka denna
stadgas grundsatser, kan uteslutas
från organisationen av generalförsamlingen
efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Bihang till riksdagens protokoll 19-16. 1 sami. Nr 196.

CHAPTER III.
ORGANS.

CHAPITRE III.
ORGANES.

Artide 7.

1. There are established as tile
principal organs of the United Nations:
a General Assembly, a Security
Council, an Economic and Social
Council, a Trusteeship Council, an
International Court of Justiee, and a
Secretariat.

2. Such subsidiary organs as may
be found necessary may be established
in accordance with the present Charter.

Artide 8.

The United Nations shall place no
restrictions on the eligibility of men
and women to participate in any capacity
and under conditions of equality
in its principal and subsidiary
organs.

CHAPTER IV.

THE GENERAL ASSEMBLY.
Composition.

Artide 9.

1. The General Assembly shall
consist of all the Members of the
United Nations.

2. Each Member shall havé not
more thån five representatives in the
General Assembly.

Functions and Powers.

Artide 10.

The General Assembly may diseuss
any questions or any matters within
the seope of the present Charter or
relating to the powers and functions
of any organs provided for in the present
Charter, and, except as provided
in Artide 12, may make recommendations
to the Members of the United
Nations or to the Security Council or
to both on any such questions or
matters.

Artide 7.

1. Il est créé comme organes principaux
de 1’Organisation des Nations
Unies: une Assemblée Générale, un
Conseil de Sécurité, un Conseil Economique
et Social, un Conseil de Tutein,
une Cour Internationale de
Justiee et un Secrétariat.

2. Les organes subsidiaires qui se
révéleraient nécessaires pourront étre
créés conformément å la présente
Charte.

Artide 8.

Aucune restriction ne sera imposée
par 1’Organisation ä l’accés des hommes
et des femmes, dans des conditions
égales, a toutes les fonetions, dans
ses organes principaux et subsidiaires.

CHAPITRE IV.

ASSEMBLEE GENERALE.
Composition.

Artide 9.

1. L’Assemblée Générale se compose
de tous les Membres des Nations
Unies.

2. Chaque Membre a cinq représentants
au plus å 1’Assemblée Générale.

Fonetions et Pouvoirs.

Artide 10.

L’Assemblée Générale peut discuter
toutes questions ou affaires rentrant
dans le cadre de la présente Charte ou
se rapportant aux pouvoirs et fonetions
de 1’un queleonque des organes
prévus dans la présente Charte, et,
sous réserve des dispositions de l’article
12, formuler sur ees questions
ou affaires des recommandations aux
Membres de 1’Organisation des Nations
Unies, au Conseil de Sécurité,
ou aux Membres de 1’Organisation et
au Conseil de Sécurité.

KAPITEL III.
ORGAN.

Artikel 7.

1. Som Förenta Nationernas huvudorgan
upprättas: en generalförsamling,
ett säkerhetsråd, ett ekonomiskt
och socialt råd, ett förvaltarskapsråd,
en internationell domstol
samt ett sekretariat.

2. De biträdande organ, som befinnas
nödvändiga, må upprättas i
överensstämmelse med denna stadga.

Artikel 8.

Förenta Nationerna skall icke göra
någon inskränkning i mäns och kvinnors
behörighet att i varje ställning
och på lika villkor deltaga i arbetet
inom Förenta Nationernas huvudorgan
och biträdande organ.

KAPITEL IV.

GENERALFÖRSAMLINGEN.

Sammansättning.

Artikel 9.

1. Generalförsamlingen består av
samtliga medlemmar av Förenta Nationerna.

2. Medlem må hava högst fem ombud
i generalförsamlingen.

Uppgifter och befogenheter.

Artikel 10.

Generalförsamlingen äger dryfta
varje fråga eller angelägenhet, som
faller inom ramen för denna stadga
eller hänför sig till befogenheter och
uppgifter tillkommande något av de
organ, som avses i denna, samt äger,
med förbehåll för vad i artikel 12
stadgas, framlägga förslag i dylika
frågor eller angelägenheter för Förenta
Nationernas medlemmar eller
för säkerhetsrådet eller för bådadera.

Artide 11.

1. The General Assembly may consider
the general principles of cooperation
in the maintenance of international
peace and security, including
the principles governing disarmament
and the regulation of armaments,
and may make recommendations with
regard to such principles to the Members
or to the Security Council or to
both.

2. The General Assembly may discuss
any questions relating to the
maintenance of international peace
and security brought before it by any
Member of the United Nations, or by
the Security Council, or by a state
which is not a Member of the United
Nations in accordance with Article
35, paragraph 2, and, except as provided
in Article 12, may make recommendations
with regard to any such
questions to the state or States concerned
or to the Security Council or to
both. Any such question on which action
is necessary shall be referred to
the Security Council by the General
Assembly either before or after discussion.

3. The General Assembly may call
the attention of the Security Council
to situations which are likely to endanger
international peace and security.

4. The powers of the General
Assembly set forth in this Article shall
not limit the general scope of Article
10.

Article 12.

1. White the Security Council is
exercising in respect of any dispute
or situation the functions assigned to
it in the present Charter, the General
Assembly shall not make any recommendation
with regard to that dispute
or situation unless the Security Council
so requests.

2. The Secretary-General, with the
consent of the Security Council, shall

Article 11.

1. L’Assemblé Générale peut étudier
les principes généraux de coopération
pour le maintien de la paix et
de la sécurité internationales, y compris
les principes régissant le désarniement
et la réglementation des armements,
et faire, sur ees principes,
des recommandations soit aux Membres
de 1''Organisation. soit au Conseil
de Sécurité, soit aux Membres de 1’Organisation
et au Conseil de Sécurité.

2. L’Assemblée Générale peut discuter
toutes questions se rattachant au
maintien de la paix et de la sécurité
internationales, dont elle aura été
saisie par 1''une queleonque des Nations
Unies, ou par le Conseil de Sécurité,
ou par un Etat quill n’est pas
Membre de l''Organisation, conformément
aux dispositions de 1’article 35,
paragraphe 2, et, sous réserve de l’article
12, faire sur toutes questions de
ce genre des recommandations soit å
l’Etat ou aux Etats intéressés, soit au
Conseil de Sécurité, soit aux Etats et
au Conseil de Sécurité. Toute question
de ce genre qui appelle une action est
renvoyée au Conseil de Sécurité par
1’Assemblée Générale, avant ou apres
diseussion.

3. L’Assemble Générale peut attirer
1’attention du Conseil de Sécurité sur
les situations qui semblent devoir
mettre en dangel- la paix et la sécurité
internationales.

4. Les pouvoirs de 1’Assemblée Générale
énumérés dans le présent article
ne limitent pas la portée générale
de 1''article 10.

Article 12.

1. Tant que le Conseil de Sécurité
remplit, å 1’égard d’un différend ou
d’une situation queleonque, les fonctions
qui lui sont attribuées par la présente
Charte, 1’Assemblée Générale ne
doit faire aucune recommandation sur
ce différend ou cette situation, å moins
que le Conseil de Sécurité ne le lui
demande.

2. Le Secrétaire Général, avec l’assentiment
du Conseil de Sécurité,

Artikel 11.

1. Generalförsamlingen äger överväga
de allmänna grundsatserna för
samarbete vid upprätthållandet av internationell
fred och säkerhet, däribland
principerna för nedrustning
och reglering av rustningarna, samt
äger framlägga förslag rörande dessa
grundsatser för medlemmarna eller
för säkerhetsrådet eller för bådadera.

2. Generalförsamlingen äger dryfta
varje fråga rörande upprätthållandet
av internationell fred och säkerhet,
som hänskjutits till den av någon
medlem av Förenta Nationerna
eller av säkerhetsrådet eller ock enligt
artikel 35, moment 2, av stat, som ej
är medlem av Förenta Nationerna,
samt äger, med förbehåll för vad i
artikel 12 stadgas, framlägga förslag
i dylika frågor till vederbörande stat
eller stater eller till säkerhetsrådet eller
till både rådet och vederbörande
stat eller stater. Varje dylik fråga,
som påkallar handling, skall av generalförsamlingen
hänskjutas till säkerhetsrådet
före eller efter frågans
dryftande.

3. Generalförsamlingen äger fästa
säkerhetsrådets uppmärksamhet på
saklägen, som äro ägnade att sätta internationell
fred och säkerhet i fara.

4. Vad i denna artikel stadgas örn
generalförsamlingens befogenheter innebär
ej någon inskränkning i den allmänna
räckvidden av artikel 10.

Artikel 12.

1. Under det att säkerhetsrådet i
fråga om viss tvist eller visst sakläge
fullgör de uppgifter som tillkomma
det enligt denna stadga skall generalförsamlingen
ej framlägga något förslag
angående ifrågavarande tvist eller
sakläge, med mindre säkerhetsrådet
därom hemställer.

2. Generalsekreteraren skall med
säkerhetsrådets samtycke underrätta

notify the General Assembly at each
session of any matters relative to the
maintenance of international peace
and security which are being dealt
with by the Security Council and shall
similarly notify the General Assembly,
or the Members of the United Nations
if the General Assembly is not in session,
immediately the Security Council
ceases to deal with such matters.

Article 13.

1. The General Assembly shall initiate
studies and make recommendations
for the purpose of:

a. promoting international cooperation
in the political field and encouraging
the progressive development
of international law and its
codification;

b. promoting international cooperation
in the economic, social, Guttural,
educational, and health fields,
and assisting in the realization of human
rights and fundamental freedoms
for all without distinction as to
race, sex, language, or religion.

2. The further responsibilities,
functions, and powers of the General
Assembly with respect to matters
mentioned in paragraph 1 (b) above
are set forth in Chapters IX and X.

Article 14.

Subject to the provisions of Article
12, the General Assembly may recommend
measures for the peaceful adjustment
of any situation, regardless
of origin, which it deems likely to impair
the general welfare of friendly
relations among nations, including
situations resulting from a violation
of the provisions of the present Charter
setting forth the Purposes and
Principles of the United Nations.

Article 15.

1. The General Assembly shall receive
and consider annual and special

pörte å la connaissance de l’Assemblée
Générale, lors de chaque session,
les affaires relatives au maintien de
la paix et de la sécurité internationales
dont s’occupe le Conseil de Sécurité;
il avise de méme l’Assemblée Générale
ou, si l’Assemblée Générale ne
siége pas, les Membres de 1’Organisation,
des que le Conseil de Sécurité
cesse de s’occuper desdites affaires.

Article 13.

1. L’Assemblée Générale provoque
des études et fait des recommandations
en vue de:

a. développer la coopération internationale
dans le domaine politique
et encourager le développement progressif
du droit international et sa
codification;

b. développer la coopération internationale
dans les domaines économique,
social, de la culture intellectuelle
et de 1’éducation, de la santé
publique, et faciliter pour tous, sans
distinction de race, de sexe, de langue
ou de religion, la jouissance des droits
de Thomine et des libertés fondamentales.

2. Les autres responsabilités, fonctions
et pouvoirs de 1’Assemblée Générale,
relativement aux questions
mentionnées au paragraphe 1 b cidessus
sont énoncés aux chapitres IX
et X.

Article 14.

Sous réserve des dispositions de
1’article 12, T Assemblé Générale peut
recommander les mesures propres å
assurer 1’a.justement pacifique de toute
situation, quelle qu’en soit Torigine,
qui lui sembla de nature å nuire au
bien général ou å compromettre les
relations amicales entre nations, y
compris les situations résultant d’une
infraction aux dispositions de la présente
Charte ou sont énoncés les Buts
et les Principes des Nations Unies.

Article 15.

1. L’Assemblé Générale rekolt et
étudie les rapports annuels et les rap -

generalförsamlingen vid varje möte
om de ärenden rörande internationell
fred och säkerhet, som äro föremål
för säkerhetsrådets behandling, och
likaledes underrätta generalförsamlingen
eller, om denna ej är samlad,
Förenta Nationernas medlemmar, så
snart säkerhetsrådet slutar sin behandling
av dessa ärenden.

Artikel 13.

1. Generalförsamlingen skall taga
initiativ till utredningar och framlägga
förslag i syfte att

a) befordra internationellt samarbete
på det politiska området och
främja den internationella rättens
fortgående utveckling och dess kodifiering; b)

befordra internationellt samarbete
på de ekonomiska, sociala och
kulturella områdena samt inom uppfostran
och hälsovård ävensom bidraga
till att förverkliga mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter
för alla utan åtskillnad med avseende
på ras, kön, språk eller religion.

2. Generalförsamlingens övriga åligganden,
uppgifter och befogenheter
med avseende på ovan i moment 1 b)
omnämnda angelägenheter, framgå
av kapitlen IX och X.

Artikel 14.

Med iakttagande av bestämmelserna
i artikel 12 äger generalförsamlingen
föreslå åtgärder för fredligt tillrättaläggande
av varje sakläge, oavsett
dess ursprung, som församlingen anser
vara ägnat att skada den allmänna
välfärden eller de vänskapliga förbindelserna
nationerna emellan, däri
inbegripet saklägen uppkomna genom
kränkning av de bestämmelser i denna
stadga, som angiva Förenta Nationernas
ändamål och grundsatser.

Artikel 15.

1. Generalförsamlingen skall taga
del av årliga och särskilda rapporter

reports from the Security Council;
these reports shall include an account
of the measures that the Security
Council has decided upon or taken
to maintain international peace and
security.

2. The General Assembly shall receive
and consider reports from the
other organs of the United Nations.

Article 16.

The General Assembly shall perform
such functions with respect to
the international trusteeship system
as are assigned to it under Chapters
XII and XIII, including the approval
jf the trusteeship agreements for
areas not designated as strategic.

Article 17.

1. The General Assembly shall consider
and approve the budget of the
Organization.

2. The expenses of the Organization
shall be borne by the Members
as apportioned by the General Assembly.

3. The General Assembly shall
consider and approve any financial
and budgetary arrangements with
specialized agencies referred to in
Article 57 and shall examine the administrative
budgets of such specialized
agencies with a view to
making recommendations to the
agencies concerned.

V oting.

Article 18.

1. Each member of the General
Assembly shall havé one vote.

2. Decisions of the General Assembly
on important questions shall
be made by a two-thirds majority
of the members present and voting.
These questions shall include: recommendations
with respect to the
maintenance of international peace
and security, the election of the nonpermanent
members of the Security
Council, the election of the members

ports spéciaux du Conseil de Sécurité;
ees rapports comprennent un compterendu
des mesures que le Conseil de
Sécurité a décidées ou prises pour
maintenir la paix et la sécurité internationales.

2. L’Assemblée Générale regoit et
étudie les rapports des autres organes
de 1’Organisation.

Article 16.

L’Assemblée Générale remplit, en
ce qui concerne le régime international
de Tutelle, les fonetions qui
lui sont dévolues en vertue des chapitres
XII et XIII; entre autres, elle
approuve les accords de Tutelle relatifs
aux zones non désignées comme
zones stratégiques.

Article 17.

1. L’Assemblée Générale examine
et approuve le budget de 1’Organisation.

2. Les dépenses de 1’Organisation
sont supportées par les Membres selon
la répartition fixée par 1’Assemblée
Générale.

3. L’Assemblée Générale examine et
approuve tous arrangements financiers
et budgétaires passés avec les
institutions spécialisées visées å l’article
57 et examine les budgets administratifs
desdites institutions en vue
de leur adresser des recommandations.

Vote.

Article 18.

1. Chaque membre de 1’Assemblé
Générale dispose d’une voix.

2. Les décisions de 1’Assemblée Générale
sur les questions importantes
sont prises å la majorité des deuxtiers
des membres présents et votant.
Sont considérées comme questions importantes:
les recommandations relatives
au maintien de la paix et de la
sécurité internationales, 1’élection des
membres non permanents du Conseil
de Sécurité, 1’élection des membres

från säkerhetsrådet. Dessa rapporter
skola innefatta redogörelse för de åtgärder,
som säkerhetsrådet beslutit
eller vidtagit för att upprätthålla internationell
fred och säkerhet.

2. Generalförsamlingen skall taga
del av rapporter från Förenta Nationernas
övriga organ.

Artikel 16.

Generalförsamlingen skall fullgöra
sådana uppgifter i fråga om det internationella
förvaltarskapssystemet,
som tillkomma den jämlikt kapitlen
XII och XIII, däri inbegripet godkännande
av förvaltarskapsavtal avseende
områden, vilka ej angivits såsom
strategiska.

Artikel 17.

1. Generalförsamlingen skall granska
och fastställa organisationens budget.

2. Kostnaderna för organisationen
skola bestridas av medlemmarna enligt
av generalförsamlingen uppgjord
fördelning.

3. Generalförsamlingen skall granska
och godkänna alla uppgörelser beträffande
finanser och budget med
de i artikel 57 omförmälda fackorganen
samt granska varje sådant organs
förvaltningsbudget för att framlägga
förslag därom för vederbörande organ.

Omröstning.

Artikel 18.

1. Varje medlem av generalförsamlingen
har en röst.

2. Generalförsamlingens beslut i
viktiga frågor fattas med två tredjedels
majoritet av närvarande och röstande
medlemmar. Till sådana frågor
höra förslag, som angå upprätthållande
av internationell fred och
säkerhet, val av icke ständiga medlemmar
i säkerhetsrådet, val av medlemmar
i det ekonomiska och sociala
rådet, val av medlemmar i förvaltar -

of the Economic and Social Council,
the election of members of the
Trusteeship Council in accordance
with paragraph 1 (c) of Article 86,
the admission of new Members to the
United Nations, the suspension of the
rights and privileges of membership,
the expulsion of Members, questions
relating to the operation of the
trusteeship system, and budgetår^
questions.

3. Decision^ on other questions,
including the determination of additional
categories of questions to be
decided by a two-thirds majority,
shall be made by a majority of the
members present and voting.

Article 19.

A Member of the United Nations
which is in arrears in the payment of
its financial contributions to the Organization
shall havé no vote in the
General Assembly if the amount of its
arrears equals or exceeds the amount
of the contributions due from it for
the preceding two full years. The
General Assembly may, nevertheless,
permit such a Member to vote if it is
satisfied that the failure to pay is due
to conditions beyond the control of
the Member.

Procedure.

Article 20.

The General Assembly shall meet
in regular annual sessions and in such
special sessions as occasion may require.
Special sessions shall be convoked
by the Secretary-General at the
request of the Security Council or of
a majority of the Members of the
United Nations.

Article 21.

The General Assembly shall adopt
its own rules of procedure. It shall
elect its President for each session.

Article 22.

The General Assembly may establish
such subsidiary organs as it
deems necessary for the performance
of its functions.

du Conseil Economique et Social,
l’élection des membres du Conseil de
Tutelle conformément au paragraphe
1 c de 1’article 86, 1’admission de nouveaux
Membres dans 1’Organisation,
la suspension des droits et privileges
de Membres, 1’exclusion de Membres,
les questions relatives au fonctionnement
du régirne de Tutelle et les
questions budgétaires.

3. Les décisions sur d’autres questions,
y compris la détermination de
nouvelles catégories de questions å
trancher å la majorité des deux-tiers,
sont prises å la majorité des membres
présents et votant.

Article 19.

Un Membre des Nations Unies en
retard dans le paiement de sa contribution
aux dépenses de 1’Organisation
ne peut participer au vote å l’Assemblée
Générale si le montant de ses
arriérés est egal ou supérieur å la contribution
due par lui pour les deux
années complétes écoulées. L’Assemblée
Générale peut néanmoins autoriser
ce Membre ä participer au vote
si elle constate que le manquement
est du å des circonstances indépendantes
de sa volonté.

Procédure.

Article 20.

L’Assemblée Générale tient une session
annuelle réguliére et, lorsque les
circonstances 1’exigent, des sessions
extraordinaires. Celles-ci sont convoquées
par le Secrétaire Général sur la
demande du Conseil de Sécurité ou de
la majorité des Membres des Nations
Unies.

Article 21.

L’Assemblée Générale établit son
réglement intérieur. Elle désigne son
Président pour chaque session.

Article 22.

L’Assemblée Générale peut créer
les organes subsidiaires quille juge
nécessaires å 1’exercice de ses fonctions.

skapsrådet enligt artikel 86, moment
1 c), upptagande av nya medlemmar
i Förenta Nationerna, suspenderande
av medlemskapet åtföljande rättigheter
och privilegier, uteslutning av
medlemmar, frågor rörande förvaltarskapssystemets
tillämpning samt
budgetfrågor.

3. Beslut i andra frågor, däribland
fastställande av ytterligare slag av
frågor, som skola avgöras med två
tredjedelars majoritet, fattas med bifall
av flertalet av närvarande och
röstande medlemmar.

Artikel 19.

Medlem av Förenta Nationerna,
som häftar för finansiella bidrag till
organisationen, äger ej rösträtt i generalförsamlingen,
örn de oguldna beloppen
sammanlagt uppgå till eller
överstiga medlemmens fastställda bidrag
till organisationen för de två
sistförflutna hela åren. Generalförsamlingen
äger dock medgiva dylik
medlem rösträtt, örn den finner, alf
uraktlåtenheten att betala beror av
omständigheter, över vilka vederbörande
stat ej kunna råda.

Förfarande.

Artikel 20.

Generalförsamlingen sammanträder
till årliga ordinarie möten och, när
omständigheterna så kräva, till extra
möten. Extra möten sammankallas
av generalsekreteraren på begäran av
säkerhetsrådet eller flertalet medlemmar
av Förenta Nationerna.

Artikel 21.

Generalförsamlingen antager själv
sin arbetsordning. Den väljer president
för värjo möte.

Artikel 22.

Generalförsamlingen äger tillsätta
sådana biträdande organ, som den
anser nödvändiga för fullgörande av
sina uppgifter.

CHAPTER V.

CHAPITRE V.

THE SECURITY COUNCIL.
Composition.

Artide 23.

1. The Security Council shall consist
of eleven Members of the United
Nations. The Republic of China,
France, the Union of Soviet Socialist
Republics, the United Kingdom of
Great Britain and Northern Ireland,
and the United States of America
shall be permanent members of the
Security Council. The General Assembly
shall elect six other Members
of the United Nations to be non-permanent
members of the Security
Council, due regard being specially
paid, in the first instance to the contribution
of Members of the United
Nations to the maintenance of international
peace and security and to
the other purposes of the Organization,
and also to equitable geographical
distribution.

2. The non-permanent members of
the Security Council shall be elected
for a term of two years. In the first
election of the non-permanent members,
however, three shall be chosen
for a term of one year. A retiring
member shall not be eligible for immediate
re-election.

3. Each member of the Security
Council shall havé one representative.

Functions and Powers.

Article 24.

1. In order to ensure prompt and
effective action by the United Nations,
its Members confer on the Security
Council primary responsibility
for the maintenance of international
peace and security, and agrée that
in carrying out its duties under this
responsibility the Security Council
acts on their behalf.

CONSEIL DE SECURITE.
Composition.

Article 23.

1. Le Conseil de Sécurité.se compose
de onze Membres de 1’Organisation.
La République de Chine, la France,
1’Union des Républiques Soviétiques
Socialistes, le Royaume-Uni de Grande
Bretagne et dTrlande du Nord et
les Etats-Unis d’Amérique sont membres
permanents du Conseil de Sécurité.
Six autres Membres de l’Organisation
sont élus, ä titre de membres
non permanents du Conseil de Sécurité,
par 1’Assemblée Générale qui tient
spécialement compte, en premier lieu,
de la contribution des Membres de
1’Organisation au maintien de la paix
et de la securité internationales et aux
autres fins de 1’Organisation, et aussi
d''une répartition géographique équitable.

2. Les membres non permanents du
Conseil de Sécurité sont élus pour line
période de deux ans. Toutefois, lors
de la premiére élection des membres
non permanents, trois seront élus pour
une période d’un an. Les membres
sortants ne sont pas immédiatement
rééligibles.

3. Chaque membre du Conseil de
Sécurité a un représentant au Conseil.

Fonctions et Pouvoirs.

Article 24.

1. Åtin d’assurer faction rapide et
efficace de 1’Organisation, ses Membres
conférent au Conseil de Sécurité
la responsabilité principale du
maintien de la paix et de la sécurité
internationales et reconnaissent qu’en
s’acquittant des devoirs que lui impose
cette responsabilité, le Conseil de
Sécurité agit en leur norn.

2. In discharging Riese duties the 2. Dans 1’accomplissement de ees
Security Council shall act in accord- devoirs, le Conseil de Sécurité agit conance
with the. Purposes and Prin- formément aux Buts et Principes des
ciples of the United Nations. The spe- Nations Unies. Les pouvoirs spécifi -

KAPITEL V.

SÄKERHETSRÅDET.

Sammansättning.

Artikel 23.

1. Säkerhetsrådet består av elva
medlemmar av Förenta Nationerna.
Republiken Kina, Frankrike, De Socialistiska
Rådsrepublikemas Union,
Det Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland och Amerikas
Förenta Stater skola vara ständiga
medlemmar av säkerhetsrådet.
Generalförsamlingen utser sex andra
medlemmar av Förenta Nationerna
att vara icke ständiga medlemmar av
säkerhetsrådet, varvid särskild hänsyn
skall tagas dels i första hand
till medlemmarnas insatser för upprätthållande
av internationell fred och
säkerhet samt för organisationens övriga
ändamål, dels även till en skälig
geografisk fördelning.

2. De icke ständiga medlemmarna
av säkerhetsrådet väljas för en tid
av två år. Vid det första valet av icke
ständiga medlemmar skola dock tre
väljas för en tid av ett år. Avgående
medlem kan ej omedelbart omväljas.

3. Varje medlem av säkerhetsrådet
skall där företrädas av ett ombud.

Uppgifter och befogenheter.

Artikel 24.

1. I syfte att trygga ett snabbt och
effektivt inskridande från Förenta
Nationernas sida överlåta medlemmarna
på säkerhetsrådet huvudansvaret
för upprätthållande av internationell
fred och säkerhet och samtycka
till att säkerhetsrådet vid fullgörande
av sina ur detta ansvar härrörande
förpliktelser handlar å medlemmarnas
vägnar.

2. Vid fullgörande av dessa förpliktelser
skall säkerhetsrådet handla
i överensstämmelse med Förenta Nationernas
ändamål och grundsatser.

cific powers granted to the Security
Council för the decharge of these
duties are laid down in Chapters VI,
VII, VIII, and XII.

3. The Security Council shall submit
annual and, when necessary, special
reports to the General Assembly
for its consideration.

Article 25.

The Members of the United Nations
agrée to accept and carry out
the decisions of the Security Council
in accordance with the present Charter.

Article 26.

In order to promote the establishment
and maintenance of international
peace and security with the least
diversion for armaments of the
world’s human and economic resources,
the Security Council shall be
responsible for formulating, with the
assistance of the Military Staff Committee
referred to in Article 47, plans
to be submitted to the Members of
the United Nations for the establishment
of a system för the regulation
of armaments.

V oting.

Article 27.

1. Each member of the Security
Council shall havé one vote.

2. Decisions of the Security Council
on procedural matters shall be
made by an affirmative vote of seven
members.

3. Decisions of the Security Council
on all other matters shall be made
by an affirmative vote of seven members
including the concurring votes
of the permanent members; provided
that, in decisions under Chapter VI,
and under paragraph 3 of Article 52,
a party to a dispute shall abstain
from voting.

Procedure.

Article 28.

1. The Security Council shall be
so organized as to be ahle to function

ques accordés au Conseil de Sécurité
pour lui permettre d’accomplir lesdits
devoirs sont définis aux chapitres
VI, VII, VIII et XII.

3. Le Conseil de Sécurité soumet
pour examen des rapports annuels et,
le cas échéant, des rapports spéciaux å
1’Assemblée Générale.

Article 25.

Les Membres de reorganisation conviennent
d’accepter et d’appliquer les
décisions du Conseil de Sécurité conformément
å la présente Charte.

Article 26.

Afin de favoriser 1’établissement et
le maintien de la paix et de la sécurité
internationales en ne détournant
vers les armements que le minimum
des ressources humaines et économiques
du monde, le Conseil de Sécurité
est chargé, avec l’assistance du Comité
d’Etat-Ma.jor prévu å 1’article 47,
d’élaborer des plans qui seront soumis
aux Membres de 1’Organisation en vue
d’établir un systéme de réglementation
des armements.

Vote.

Article 27.

1. Chaque membre du Conseil de
Sécurité dispose d’une voix.

2. Les décisions du Conseil de Sécurité
sur des questions de procédure
sont prises pär un vote affirmatif de
sept membres.

3. Les décisions du Conseil de Sécurité
sur toutes autres questions sont
prises par un vote affirmatif de sept
de ses membres dans lequel sont comprises
lex voix de tous les membres
permanents étant entendu que, dans
les décisions prises aux tennes du
chapitre VI et du paragraphe 3 de
1’article 52, une partie å un différend
s’abstient de voter.

Procédure.

Article 28.

1. Le Conseil de Sécurité est organisé
de maniére å pouvoir exercer ses

De särskilda befogenheter, som tillerkännas
säkerhetsrådet för fullgörande
av dessa förpliktelser, finnas angivna
i kapitlen VI, VII, VIII och
XII.

3. Säkerhetsrådet skall till generalförsamlingen
för granskning avgiva
årliga samt, när så befinnes erforderligt,
särskilda rapporter.

Artikel 25.

Förenta Nationernas medlemmar
samtycka till att godtaga och verkställa
säkerhetsrådets beslut i överensstämmelse
med denna stadga.

Artikel 26.

I syfte att främja upprättande och
upprätthållande av internationell fred
och säkerhet med minsta möjliga
uppoffring av världens mänskliga och
ekonomiska tillgångar för rustningsändamål,
har säkerhetsrådet att, med
biträde av det i artikel 47 omförmälda
militära stabsutskottet, utarbeta
planer för ett system till reglering av
rustningarna att underställas Förenta
Nationernas medlemmar.

Omröstning.

Artikel 27.

1. Varje medlem av säkerhetsrådet
har en röst.

2. För säkerhetsrådets beslut i procedurfrågor
kräves bifall av sju medlemmar.

3. För beslut av säkerhetsrådet i
alla andra frågor kräves bifall av sju
medlemmar, bland dem de ständiga
medlemmarna; dock att vid fattande
av beslut enligt kapitel VI samt enligt
artikel 52, moment 3, part i tvist
skall avhålla sig från att rösta.

Förfarande.

Artikel 28.

1. Säkerhetsrådet skall så organiseras,
att det kan fungera oavbrutet.

continuously. Each member of the
Security Council shall för this purpose
be represented at all times at the
seat of the Organization.

2. The Security Council shall hold
periodic meetings at which each of its
members may, if it so desires, be
represented hy a member of the
government or by some other specially
designated representative.

3. The Security Council may hold
meetings at such places other thån
ilie seat of the Organization as in its
judgment will best facilitate its work.

Artide 29.

The Security Council may establish
such subsidiary organs as it deems
necessary for the performance of its
functions.

Article 30.

The Security Council shall adopt
its own rules of procedur, including
the method of selecting its President.

Article 31.

Any Member of the United Nations
which is not a member of the Security
Council may participate, without
vote, in the discussion of any question
brought before the Security Council
whenever the latter considers that the
interests of that Member are specially
affected.

Article 32.

Any Member of the United Nations
which is not a member of the Security
Council or any State which is not a
Member of the United Nations, if it is
a party to a dispute under consideration
by the Security Council, shall be
invited to participate, without vote,
in the discussion relating to the
dispute. The Security Council shall
lay down such conditions as it deems
just for the participation of a stafe
which is not a Member of the United
Nations.

fonctions en permanence. A cet effet,
chaque membre du Conseil de Sécurité
doit avoir en tout temps un représentant
au siége de 1’Organisation.

2. Le Conseil de Sécurité tient des
réunions périodiques auxquelles chacun
de ses membres peut, s’il le désire,
se faire représenter par un membre de
son gouvernement ou par quelque
autre representant spécialement désigné.

3. Le Conseil de Sécurité peut tenir
des réunions å tous endroits autres
que le siége de 1’Organisation qu’il
juge les plus propres å faciliter sa
täche.

Article 29.

Le Conseil de Sécurité peut créer
les organes subsidiaires qu’il juge
nécessaires a 1’exercice de ses fonctions.

Article 30.

Le Conseil de Sécurité établit son
réglement intérieur, dans lequel il fixe
le mode de désignation de son President.

Article 31.

Tout Membre de 1’Organisation qui
n’est pas membre du Conseil de Sécurité,
peut participer, sans droit de
vote, å la discussion de toute question
soumise au Conseil de Sécurité, chaque
fois que celui-ci estime que les intéréts
de ce Membre sont particuliérement
affectés.

Article 32.

Tout Membre des Nations Unies qui
n’est pas membre du Conseil de Sécurité
ou tout Etat qui n’est pas Membre
des Nations Unies, s’il est partie
å un différend examiné par le Conseil
de Sécurité, est convié å participer,
sans droit de vote, aux discussions
relatives å ce différend. Le Conseil de
Sécurité détermine les conditions qu’il
estime juste de mettre å la participation
d’un Etat qui n’est pas Membre
de 1’Organisation.

Varje medlem av säkerhetsrådet skall
därför vara ständigt företrädd vid organisationens
säte.

2. Säkerhetsrådet håller periodiska
möten, vid vilka envar av dess
medlemmar må, efter egen önskan,
företrädas av regeringsmedlem eller
av annat särskilt utsett ombud.

3. Säkerhetsrådet må hålla möten
på annan ort än organisationens säte,
örn detta enligt rådets uppfattning är
ägnat att underlätta dess verksamhet.

Artikel 29.

Säkerhetsrådet äger tillsätta sådana
biträdande organ, som det anser
nödvändiga för fullgörande av sina
uppgifter.

Artikel 30.

Säkerhetsrådet antager självt sin
arbetsordning, innefattande även bestämmelser
om sättet för utseende av
ordförande.

Artikel 31.

Envar medlem av Förenta Nationerna,
som ej tillhör säkerhetsrådet,
äger utan rösträtt deltaga i överläggningen
om varje säkerhetsrådet förelagd
fråga, när helst detta anser, att
vederbörande medlems intressen särskilt
beröras.

Artikel 32.

Envar medlem av Förenta Nationerna,
som ej tillhör säkerhetsrådet,
liksom envar stat, som ej är medlem
av Förenta Nationerna, skall, örn vederbörande
är part i tvist, som är föremål
för säkerhetsrådets behandling,
inbjudas att ulan rösträtt deltaga i
överläggningen örn denna tvist. Säkerhetsrådet
fastställer de villkor,
som det anser rättvisa för deltagande
av stat, vilken ej är medlem av Förenta
Nationerna.

miuinij riksdagens protokoll 194G. 1 sami. Nr 196.

CHAPTER VI.

PACIFIC SETTLEMENT OF
DISPUTES.

Artide 33.

1. The parties to any dispute, the
continuance of winch is likely to
endanger the maintenance of international
peace and security, shall, first
of all, seek a solution by negotiation,
enquiry, mediation, conciliation, arbitration,
judicial settlement, resort to
regional agencies or arrangements,
or other peaceful means of their own
choice.

2. The Security Council shall,
when it deems necessary, call upon
the parties to settle their dispute by
such means.

Article 34.

The Security Council may investigate
any dispute, or any situation
which might lend to international
friction or give rise to a dispute, in
order to determine wrhether the continuance
of the dispute or situation is
likely to endanger the maintenance of
international peace and security.

Article 35.

1. Any Member of the United Nations
may bring any dispute, or any
situation of the nature referred to in
Article 34, to the attention of the Security
Council or of the General Assembly.

2. A state which is not a Member
of the United Nations may bring to
the attention of the Security Council
or of the General Assembly any dispute
to which it is a party if it accepts
in advance, for the purposes of the
dispute, the obligations of pacific
settlement provided in the present
Charter.

3. The proceedings of the General
Assembly in respect of matters
brought to its attention under this Article
will be subject to the provisions
of Artides 11 and 12.

CHAPITRE VI.

REGLEMENT PACIFIQUE DES
DIFFERENDS.

Article 33.

1. Les parties å tout différend dont
la prolongation est susceptible de menacer
le maintien de la paix et de la
sécurité internationales, doivent en
rechercher la solution, avant tout, par
voie de négociation, d’enquéte, de médiation,
de conciliation, d’arbitrage,
de réglement judiciaire, de recours
aux organismes ou accords régionaux,
ou par d’autres moyens pacifiques de
leur choix.

2. Le Conseil de Sécurité, s’il le juge
nécessaire, invite les parties å régler
leur différend par de tels moyens.

Article 34.

Le Conseil de Sécurité peut enquéter
sur tout différend ou taute situation
qui pourrait entrainer un
désaccord entre nations ou engendrer
un différend, afin de déterminer si
la prolongation de ce différend ou de
cette situation semble devoir menacer
le maintien de la paix et de la sécurité
internationales.

Article 35.

1. Tout Membre de 1’Organisation
peut attirer 1’attention du Conseil de
Sécurité ou de 1’Assemblée Générale
sur un différend ou une situation de
la nature visée dans 1’article 34.

2. Un Etat qui n’est pas Membre de
1’Organisation peut attirer 1’attention
du Conseil de Sécurité ou de l’Assemblée
Générale sur tout différend
auquel il est partie, pourvu qu’il accepte
préalablement, aux fins de ce
différend, les obligations de réglement
pacifique prévues dans la présente
Charte.

3. Les actes de 1’Assemblée Générale
relativement aux affaires portées å son
attention en vertu du présent article
sont soumis aux dispositions des artides
11 et 12.

KAPITEL VI.

FREDLIG LÖSNING AV TVISTER.

9ft

Artikel 33.

1. I varje tvist, vars fortbestånd
är ägnat att sätta upprätthållandet av
internationell fred och säkerhet i
fara, skola parterna i första hand söka
uppnå en lösning genom förhandlingar,
undersökningsförfarande, medling,
förlikningsförfarande, skiljedom,
rättsligt avgörande, anlitande av regionala
organ eller avtal eller genom
andra fredliga medel efter eget val.

2. Säkerhetsrådet skall, när det
finner nödvändigt, uppfordra parterna
att lösa tvisten genom sådana medel.

Artikel 34.

Säkerhetsrådet äger utreda varje
tvist, liksom varje sakläge som kan
leda till internationella motsättningar
eller giva upphov till en tvist, i
syfte att fastställa, huruvida tvistens
eller saklägets fortbestånd är ägnat
att sätta upprätthållandet av internationell
fred och säkerhet i fara.

Artikel 35.

1. Envar medlem av Förenta Nationerna
äger fästa säkerhetsrådets
eller generalförsamlingens uppmärksamhet
på varje tvist, liksom på varje
sakläge av den ari som angives i artikel
34.

2. Stat, som ej är medlem av Förenta
Nationerna, äger fästa säkerhetsrådets
eller generalförsamlingens uppmärksamhet
på varje tvist, i vilken
den är part, därest den med avseende
på tvisten på förhand underkastar
sig de i denna stadga fastställda förpliktelserna
till fredlig lösning av
tvister.

3. För generalförsamlingens handläggning
av ärenden, varpå dess uppmärksamhet
fästs enligt denna artikel,
gälla bestämmelserna i artiklarna
11 och 12.

100

Artide 36.

1. The Security Council may, at
any stage of a dispute of the nature
referred to in Article 33 or of a situation
of like nature, recommend appropriate
procedures or methods of
adjustment.

2. The Security Council should
take into consideration any procedures
for the settlement of the dispute
which havé already been adopted by
the parties.

3. In making recommendations
under this Article the Security Council
should also take into consideration
that legal disputes should as a general
Tule be referred by the parties to
the International Court of Justiee in
accordance with the provisions of the
Sta tu te of the Court.

Article 37.

1. Should the parties to a dispute
of the nature referred to in Article 33
fail to settle it by the means indicated
in that Article, they shall refer it to
the Security Council.

2. If the Security Council deems
that the continuance of the dispute is
in fact likely to endanger the maintenance
of international peace and security,
it shall decide whether to take
action under Article 36 or to recommend
such terms of settlement as it
may consider appropriate.

Article 38.

Without prejudice to the provisions
of Artides 33 to 37, the Security
Council may, if all the parties to any
dispute so request, make recommendations
to the parties with a view to
a pacific settlement of the dispute.

Article 36.

1. Le Conseil de Sécurité peut, å
tout moment de revolution d’un différend
de la nature mentionnée ä
1’article 33 ou d’une situation analogi,
recommander les procédures ou
méthodes d’ajustement appropriées.

2. Le Conseil de Sécurité devra
prendre en considération toutes procédures
déjå adoptées par les parties
pour le réglement de ce différend.

3. En faisant les recommandations
prévues au présent article, le Conseil
de Sécurité doit aussi tenir compte du
fait que, d’une maniére générale, les
différends d’ordre juridique devraient
étre soumis par les parties å la Cour
Internationale de Justiee conformément
aux dispositions du Statut de la
Cour.

Article 37.

1. Si les parties å un différend de
la nature mentionnée å 1’article 33 ne
réussissent pas å le régler par les
moyens indiqués audit article, elles
le soumettent au Conseil de Sécurité.

2. Si le Conseil de Sécurité estime
que la prolongation du différend
semble, en fait, menacer le maintien
de la paix et de la sécurité internationales,
il décide s’il doit agir en
application de 1’article 36 ou recommander
tels tennes de réglement qu’il
juge appropriés.

Article 38.

Sans préjudice des dispositions des
artides 33 å 37, le Conseil de Sécurité
peut, si toutes les parties å un
différend le demandent, faire des recommandations
å celles-ci en vue d’un
réglement pacifique de ce différend.

Artikel 36.

1. Säkerhetsrådet äger i varje
skede av en tvist av den art, som avses
i artikel 33, eller av ett sakläge av
motsvarande natur, föreslå lämpliga
tillvägagångssätt eller metoder för sakens
tillrättaläggande.

2. Säkerhetsrådet bör taga i betraktande
varje tillvägagångssätt för tvistens
lösande, som redan antagits av
parterna.

3. Vid framläggande av förslag enligt
denna artikel bör säkerhetsrådet
ävenledes beakta, att rättstvister i
regel böra av parterna hänskjutas till
den internationella domstolen i enlighet
med bestämmelserna i domstolens
stadga.

Artikel 37.

1. Skulle parterna i en tvist av den
art, som avses i artikel 33, ej förmå
lösa den genom de medel, som angivas
i sagda artikel, skola de hänskjuta
den till säkerhetsrådet.

2. Örn säkerhetsrådet finner, att
tvistens fortbestånd faktiskt kan antagas
sätta upprätthållandet av internationell
fred och säkerhet i fara,
skall det besluta, huruvida det skall
vidtaga i artikel 36 angivna åtgärder
eller föreslå sådana villkor för tvistens
lösning som det finner lämpliga.

Artikel 38.

Utan intrång i bestämmelserna i artiklarna
33—37 må säkerhetsrådet,
örn i en tvist, vilken som helst, samtliga
parter det begära, för parterna
framlägga förslag i och för fredlig
lösning av tvisten.

102

CHAPTER VII.

ACTION WITH RESPECT TO
THREATS TO THE PEACE,
BREAGHES OF THE PEACE,
AND ACTS OF AGGRESSION.

Article 39.

The Security Council shall determine
the existence of any threat to
the peace, breach of the peace, or act
of aggression and shall make recommendations,
or decide what measures
shall be taken in accordance with
Artides 41 and 42, to maintain or
restore international peace and security.

Article 40.

In order to prevent an aggravation
of the situation, the Security Council
may, before making the recommendations
or deciding upon the measures
provided for in Article 39, call upon
the parties concemed to comply with
such provisional measures as it deems
necessary or desirable. Such provisional
measures shall be without prejudice
to the rights, claims, or position
of the parties concemed. The Security
Council shall duly take account of
failure to comply with such provisional
measures.

Article 41.

The Security Council may decide
what measures not involving the use
of armed forne are to be employed to
give effect to its decisions, and it may
call upon the Members of the United
Nations to apply such measures.
These may include complete or partial
interruption of economic relations
and of rall, sea, air, postal, telegraphic,
radio, and other means of
communication, and the severance of
diplomatic relations.

Article 42.

Should the Security Council consider
that measures provided for in
Article 41 would be inadequate or

CHAPITRE VII.

ACTION EN CAS DE MENACE
CONTRE LA PAIX, DE RUPTURE
DE LA PAIX ET D’ACTE
DIGRESSION.

Article 39.

Le Conseil de Sécurité constate
1’existence d’une menace contre la
paix, d’une rupture de la paix ou d’un
aete digression et fait des recommandations
ou décide quelles mesures
seront prises conformément aux arthies
41 et 42 pour maintenir ou rétablir
la paix et la sécurité internationales.

Article 40.

Afin d’empécher la situation de
s’aggraver, le Conseil de Sécurité,
avant de faire les recommandations ou
de décider des mesures å prendre conformément
å 1’article 39, peut inviter
les parties intéressées å se conformer
aux mesures provisoires qu’il juge nécessaires
ou souhaitables. Ces mesures
provisoires ne préjugent en rien les
droits, les prétentions ou la position
des parties intéressées. En cas de non
exécution de ces mesures provisoires,
le Conseil de Sécurité tient dument
compte de cette défaillance.

Article 41.

Le Conseil de Sécurité peut décider
quelles mesures n’impliquant pas
1’emploi de la forne armée doivent
étre prises pour donner effet å ses
décisions, et peut inviter les Membres
des Nations Unies å appliquer ces
mesures. Celles-ci peuvent comprendre
1’interruption complete ou partielle
des relations économiques et des Communications
ferroviaires, maritimes,
aériennes, postales, télégraphiques,
radio-électriques et des autres moyens
de communication, ainsi que la rupture
des relations diplomatiques.

Article 42.

Si le Conseil de Sécurité estime que
les mesures prévues å 1’article 41 seraient
inadéquates ou qu’elles se sont

103

KAPITEL VII.

INSKRIDANDE I HÄNDELSE AV
HOT MOT FREDEN, FREDSRROTT
OCH ANGREPPSHANDLINGAR.

Artikel 39.

Säkerhetsrådet fastställer förefintligheten
av hot mot freden, fredsbrott
eller angreppshandling och framlägger
förslag, eller fattar beslut örn vilka
åtgärder som skola vidtagas i
överensstämmelse med artiklarna 41
och 42 i syfte att upprätthålla eller
återställa internationell fred och säkerhet.

Artikel 40.

För att förebygga, att läget förvärras,
äger säkerhetsrådet, innan det
framlägger förslag eller beslutar örn
åtgärder enligt artikel 39, uppfordra
vederbörande parter att foga sig efter
sådana provisoriska åtgärder, som
rådet anser nödvändiga eller önskvärda.
Dylika provisoriska åtgärder
skola ej inverka på vederbörande parters
rättigheter, anspråk eller ställning.
Säkerhetsrådet skall taga vederbörlig
hänsyn till underlåtenhet att
foga sig efter dylika provisoriska åtgärder.

Artikel 41.

Säkerhetsrådet äger besluta, vilka
åtgärder, icke innebärande bruk av
vapenmakt, som skola användas för
att giva verkan åt dess beslut, och äger
uppfordra Förenta Nationernas medlemmar
att vidtaga sådana åtgärder.
Åtgärderna kunna innefatta fullständigt
Öller partiellt avbrytande av ekonomiska
förbindelser, järnvägs-, sjö-,
luft-, post-, telegraf- och radioförbindelser
samt annan samfärdsel ävensom
avbrytande av de diplomatiska
förbindelserna.

Artikel 42.

Finner säkerhetsrådet, att åtgärder
enligt artikel 41 skulle bliva otillräckliga
eller redan visat sig otillräckliga,

104

havé proved to be inadequate, it may
tahe suell action by air, sea, or land
forces as may be necessary to maintain
or restore international peace and
security. Suell action may inelude demonstrations,
blockade, and other
operations by air, sea, or land forces
of Members of the United Nations.

Article 43.

1. All Members of the United Nations,
in order to contribute to the
maintenance of international peace
and security, undertake to make
available to the Security Council, on
its call and in accordance with a special
agreement or agreements, armed
forces, assistanceand facilities, including
rights of passage, necessary for
the purpose of maintaining international
peace and security.

2. Such agreement or agreements
shall govem the numbers and types
of forces, their degree of readiness
and general location, and the nature
of the facilities and assistance to be
provided.

3. The agreement or agreements
shall be negotiated as soon as possible
on the initiative of the Security Council.
They shall be concluded between
the Security Council and Members or
between the Security Council and
groups of Members and shall be subject
to ratification by the signatory
States in accordance with their respective
constitutional processes.

Article 44.

When the Security Council has decided
to use force it shall, before
calling upon a Member not represented
on it to provide armed forces in
fulfilment of the obligations assumed
under Article 43, invite that Member,
if the Member so desires, to participate
in the decisions of the Security
Council concerning the employment
of contingents of that Member’s armed
forces.

révélées telles, il peut entreprendre,
au moyen de forces aériennes, navales
ou terrestres, toute action qu’il juge
nécessaire au maintien ou au rétablissement
de la paix et de la sécurité
internationales. Cette action peut comprendre
des demonstrations, des mesures
de blocus et d’autres opérations
exécutées par des forces aériennes,
navales ou terrestres de Membres des
Nations Unies.

Article 43.

1. Tous les Membres des Nations
Unies, arin de contribuer au maintien
de la paix et de la sécurité internationales,
s’engagent å mettre å la disposition
du Conseil de Sécurité, sur
son invitation et conformément å un
accord spécial ou å des accords spéciaux,
les forces armées, 1’assistance
et les facilités, y compris le droit de
passage, nécessaires au maintien de la
paix et de la sécurité internationales.

2. L’accord ou les accords susvisés
fixeront les effeetifs et la nature de
ees forces, leur degré de préparation
et leur emplacement général, ainsi que
la nature des facilités et de 1’assistance
å fournir.

3. L’accord ou les accords seront
négociés aussitöt que possible, sur
1’initiative du Conseil de Sécurité. Ils
seront conclus entre le Conseil de Sécurite
et des Membres de 1’Organisation,
ou entre le Conseil de Sécurité
et des groupes de Membres de 1’Organisation,
et devront étre ratifiés par
les Etats signataires selon leurs régles
constitutionnelles respectives.

Article 44.

Lorsque le Conseil de Sécurité a
décidé de recourir å la force, il doit,
avant d’inviter un Membre non représenté
au Conseil å fournir des obligations
contractées en vertu de l’article
43, convier ledit Membre, si celuici
le désire, å participer aux décisions
du Conseil de Sécurité touchant l’emploi
de contingents des forces armées
de ce Membre.

äger rådet företaga sådant inskridande
medelst luft-, sjö- eller ^^stridskrafter,
som må befinnas nödvändigt
för att upprätthålla eller återställa
internationell fred och säkerhet. Dessa
åtgärder kunna innefatta demonstrationer,
blockad samt andra operationer
av luft-, sjö- och lantstridskrafter
tillhörande medlemmar av
Förenta Nationerna.

Artikel 43.

1. För att bidraga till upprätthållande
av internationell fred och säkerhet
utfästa sig Förenta Nationernas
samtliga medlemmar att, på säkerhetsrådets
anmodan och enligt
särskilt avtal eller särskilda avtal,
ställa till rådets förfogande de väpnade
styrkor, det bistånd och de förmåner,
däribland rätt till passage, som
äro nödvändiga för upprätthållande
av internationell fred och säkerhet.

2. Detta eller dessa avtal skola
fastställa styrkornas numerär och beskaffenhet,
beredskapsgrad och allmänna
förläggning samt arten av de
förmåner och det bistånd, som skola
lämnas.

3. Avtalet eller avtalen skola på
säkerhetsrådets initiativ träffas så
snart som möjligt. De skola slutas
mellan säkerhetsrådet och medlemmar
eller mellan säkerhetsrådet och
grupper av medlemmar och skola ratificeras
av signatärstatema i den
ordning, som deras statsförfattningar
föreskriva.

Artikel 44.

När säkerhetsrådet beslutit bruka
vapenmakt, skall rådet, innan det
anmodar medlem, som ej är företrädd
däri, att ställa väpnade styrkor
till förfogande för fullgörande av dess
förpliktelser enligt artikel 43, inbjuda
sådan medlem att, örn den så önskar,
deltaga i säkerhetsrådets beslut rörande
användandet av förhand ur medlemmens
väpnade styrkor.

106

Ar tide 45.

In order to enable the United Nations
to take urgent military measures,
Members shall hold immediately
available national air-force contingents
for combined international
enforcement action. The strength
and degree of readiness of these contingents
and plans for their combined
action shall be determined, within
the limits laid down in the special
agreement or agreements referred to
in Artide 43, by the Security Council
with the assistance of the Military
Staff Committee.

Artide 46.

Plans för the application of armed
force shall be made by the Security
Council with the assistance of the
Military Staff Committee.

Artide 47.

1. There shall be established a Military
Staff Committee to advise and
assist the Security Council on all
questions relating to the Security
Council’s military requirements for
the maintenance of international
peace and security, the employment
aud command of forces placed at its
disposal, the regulation of armaments,
and possible disarmament.

2. The Military Staff Committee
shall consist of the Chiefs of Staff of
the permanent members of the Security
Council or their representatives.
Any Member of the United Nations
not permanently represented on the
Committee shall be invited by the
Committee to be associated with it
wilen the efficient discharge of the
Committee’s responsibilities requires
the participation of that Member in
its work.

3. The Military Staff Committee
shall be responsible under the Security
Council for the strategic direction
of any armed forces placed at the
disposal of the Security Council.
Questions relating to the command of
such forces shall be worked out subsequently.

Artide 45.

Afin de permettre ä 1’Organisation
de prendre d’urgence des mesures
d’ordre militaire, des Membres des
Nations Unies maintiendront des contingents
nationaux de forces aériennes
immédiatement utilisables en vue de
l’exécution combinée d’une action
coercitive internationale. Dans les limites
prévues par 1’accord spécial ou
les accords spéciaux mentionnés å
1’article 43, le Conseil de Sécurité, avec
l’aide du Comité d’Etat-Major, fixe
1’importance et le degré de préparation
de ees contingents et établit des
plans prévoyant leur action combinée.

Artide 46.

Les plans pour 1’emploi de la force
armée sont établis par le Conseil de
Sécurité avec 1’aide du Comité d’EtatMajor.

Artide 47.

1. Il est établi un Comité d’EtatMajor
chargé de conseiller et d’assister
le Conseil de Sécurité pour tout ce
qui concerne les moyens d’ordre militaire
nécessaires au Conseil pour maintenir
la paix et la sécurité internationales,
1’emploi et le commandement
des forces mises å sa disposition, la
réglementation des armements et le
désarmement éventuel.

2. Le Comité d’Etat-Major se compose
des chefs d’Etat-Ma.jor des
membres permanents du Conseil de
Sécurité ou de leurs représentants. Il
convie tout Membre des Nations Unies
qui n’est pas représenté au Comité
(Tune fason permanente å s’associer
å lui, lorsque la participation de ce
Membre ä ses travaux lui est nécessaire
pour la bonne exécution de sa
täche.

3. Le Comité d’Etat-Major est responsable,
sous 1’autorité du Conseil de
Sécurité, de la direction stratégique
de toutes forces armées mises å la
disposition du Conseil. Les questions
relatives au commandement de ees
forces seront réglées ultérieurement.

107

Artikel 45.

I syfte att sätta Förenta Nationerna
i stånd att vidtaga brådskande militära
åtgärder skola medlemmarna
hålla förband ur sina luftstridskrafter
omedelbart tillgängliga för samordnad
internationell tvångsaktion.
Dessa förbands styrka och beredskapsgrad
ävensom planer för deras
samverkan skola, inom de gränser,
vilka upp dragits i det eller de särskilda
avtal som avses i artikel 43,
fastställas av säkerhetsrådet med biträde
av det militära stabsutskottet.

Artikel 46.

Planer för användande av vapenmakt
skola uppgöras av säkerhetsrådet
med biträde av det militära stabsutskottet.

Artikel 47.

1. Ett militärt stabsutskott skall
upprättas med uppgift att lämna säkerhetsrådet
råd och bistånd i alla
frågor rörande rådets militära behov
för upprätthållande av internationell
fred och säkerhet, rörande bruk av
och befäl över styrkor, som ställts till
dess förfogande, rörande reglering av
rustningarna och rörande eventuell
nedrustning.

2. Det militära stabsutskottet består
av de ständiga medlemmarnas i säkerhetsrådet
stabschefer eller ombud för
dessa. Varje medlem av Förenta Nationerna,
som ej är ständigt företrädd
i utskottet, skall inbjudas av utskottet
att ansluta sig till detsamma, när
ett verksamt fullgörande av utskottets
åligganden kräver att ifrågavarande
medlem deltager i dess arbete.

3. Det militära stabsutskottet är
under säkerhetsrådet ansvarigt för
den strategiska ledningen av alla väpnade
styrkor, som ställts till rådets
förfogande. Frågor rörande befälet
över dylika styrkor skola senare avgöras.

108

4. The Military Staff Committee,
with the authorization of the Security
Council and after consultation with
appropriate regional agencies, may
establish regional subcommittees.

Aloicie 48.

1. The action required to carry out
the decisions of the Security Council
for the maintenance of international
peace and security shall be taken by
all the Members of the United Nations
or by some of them, as the Security
Council may determine.

2. Suell decisions shall be carried
out by the Members of the United
Nations directly and through their
action in the appropriate international
agencies of winch they are members.

Artide 49.

The Members of the United Nations
shall joln in affording mutual assistance
in carrying out the measures
decided upon by the Security Council.

Artide 50.

If preventive or enforcement measures
against any state are taken by
the Security Council, any other state,
whether a Member of the United Nations
or not, which finds itself confronted
with special economic problems
arising from the carrying out
of those measures shall havé the right
to consult the Security Council with
regard to a solution of those problems.

Artide 51.

Nothing in the present Charter shall
impair the inherent right of individual
or collective self-defense if an
armed attack occurs against a Member
of the United Nations, until the
Securitv Council has taken the measures
necessary to maintain international
peace and security. Measures
taken by Members in the exercise of
this right of self-defense shall be immediately
reported to the Security
Council and shall not in any way

4. Des sous-comités régionaux du
Comité d’Etat-Major peuvent étre
établis par lui avec 1’autorisation du
Conseil de Sécurité et apres consultation
des organismes régionaux appropriés.

Artide 48.

1. Les mesures nécessaires å l’exécution
des décisions du Conseil de Sécurité
pour le maintien de la paix et
de la sécurité internationales sont
prises par torn les Membres des Nations
Unies ou certains d’entre eux,
selon 1’appréciation du Conseil.

2. Ces décisions sont exécutées par
les Membres des Nations Unies direetement
et grace å leur action dans
les organismes internationaux appropriés
dont ils font partie.

Artide 49.

Les Membres des Nations Unies
s’associent pour se préter mutuellement
assistance dans 1’exécution des
mesures arrétées par le Conseil de
Sécurité.

Artide 50.

Si un Etat est 1’objet de mesures
préventives ou coercitives prises par
le Conseil de Sécurité, tout autre Etat,
qu’il soit ou non Membre des Nations
Unies, s’il se trouve en présence de
diffieultés économiques particuliéres
dues å 1’exécution desdites mesures,
a le droit de consulter le Conseil de
Sécurité au sujet de la solution de ces
diffieultés.

Artide 51.

Aucune disposition de la présente
Chade ne pörte atteinte au droit naturelle
de légitime défense, individuel^
ou collective, dans le cas ou un
Membre des Nations Unies est 1’objet
d’une agression armée, jusqu’å ce que
le Conseil de Sécurité ait pris les mesures
nécessaires pour maintenir la
paix et la sécurité internationales. Les
mesures prises par des Membres dans
1’exercice de ce droit de légitime défense
sont immédiatement portées å

109

4. Det militära statsutskott^ äger
med säkerhetsrådets bemyndigande
och efter samråd med ifrågakommande
regionala organ tillsätta regionala
underutskott.

Artikel 48.

1. Åtgärd, som erfordras för att
verkställa säkerhetsrådets beslut för
upprätthållande av internationell fred
och säkerhet, skall vidtagas av samtliga
medlemmar av Förenta Nationerna
eller av vissa bland dem, allt efter
säkerhetsrådets bestämmande.

2. Sådana beslut skola verkställas
av Förenta Nationernas medlemmar
direkt och genom deras verksamhet
inom ifrågakommande internationella
organ, till vilka de äro anslutna.

Artikel 49.

Förenta Nationernas medlemmar
skola inbördes lämna varandra bistånd
vid verkställande av de åtgärder
vilka säkerhetsrådet beslutat.

Artikel 50.

Därest förebyggande åtgärder eller
tvångsåtgärder mot någon stat vidtagas
av säkerhetsrådet, skall varje annan
stat, vare sig medlem av Förenta
Nationerna eller icke, som finner sig
ställd inför särskilda ekonomiska problem,
uppkomna som följd av verkställandet
av dessa åtgärder, äga rätt
att rådföra sig med säkerhetsrådet beträffande
lösningen av dessa problem.

Artikel 51.

Ingen bestämmelse i denna stadga
inskränker den naturliga rätten till
individuellt eller kollektivt självförsvar
i händelse av ett väpnat angrepp
mot någon medlem av Förenta Nationerna,
intill dess att säkerhetsrådet
vidtagit nödiga åtgärder för upprätthållande
av internationell fred och säkerhet.
Åtgärder vidtagna av medlemmar
under utövande av denna rätt
lil! självförsvar skola omedelbart inberällas
till säkerhetsrådet och skola

Ilo

affect the authority and responsibility
of the Security Council under the
present Charter to take at any time
such action as it deems necessary in
order to maintain or restore international
peace and security.

CHAPTER VIII.

REGIONAL ARRANGEMENTS.

Ar tide 52.

1. Nothing in the present Charter
precludes the existence of regional
arrangements or agencies for dealing
with such matters relating to the
maintenance of international peace
and security as are appropriate for
regional action, provided that such
arrangements or agencies and their
activities are consistent with the Purposes
and Principles of the United
Nations.

2. The Members of the United Nations
entering into such arrangements
or constituting such agencies shall
make every effort to achieve pacific
settlement of local disputes through
such regional arrangements or by such
regional agencies before referring
them to the Security Council.

3. The Security Council shall encourage
the development of pacific
settlement of local disputes through
such regional arrangements or by such
regional agencies elther on the initiative
of the States concemed or by
reference from the Security Council.

4. Tilis Article in no way impairs
the application of Artides 34 and 35.

Article 53.

1. The Security Council shall,
where appropriate, utilize such regional
arrangements or agencies för enforcement
action under its authority.
But no enforcement action shall be
taken under regional arrangements or
bv regional agencies without the
authorization of the Security Council,

la connaissance du Conseil de Sécurité
et n’affectent en rien le pouvoir
et le devoir qu’a le Conseil, en vertu
de la présente Charte, d’agir å tout
moment de la maniére qu’il juge nécessaire
pour maintenir ou rétablir la
paix et la sécurité internationales.

CHAPITRE VIII.

ACCORDS REGIONAUX.

Article 52.

1. Aucune disposition de la présente
Charte ne s’oppose å 1’existence d’accords
ou d’organismes régionaux destinés
å régler les affaires qui, touchant
au maintien de la paix et de la sécurité
internationales, se prétent å une action
de caractére régional, pourvu que ees
accords ou ees organismes et leur activité
soient compatibles avec les Buts
et les Principes des Nations Unies.

2. Les Membres des Nations Unies
qui concluent ees accords ou constituent
ees organismes doivent faire tous
leurs efforts pour régler d’une maniére
pacifique, par le moyen desdits
accords ou organismes, les différends
d’ordre local, avant de les soumettre
au Conseil de Sécurité.

3. Le Conseil de Sécurité encourage
le développement du réglement pacifique
des différends d’ordre local par
le moyen de ees accords ou de ees
organismes régionaux, soit sur l’initiative
des Etats intéressés, soit sur
renvoi du Conseil de Sécurité.

4. Le présent article n’affecte en
rien 1’application des artides 34 et 35.

Article 53.

1. Le Conseil de Sécurité utilise,
s’il y a lieu, les accords ou organismes
régionaux pour 1’application des mesures
coercitives prises sous son autorité.
Toutefoäs, aucune action coercitive
ne sera entreprise en vertu d’accords
régionaux ou par des organismes
régionaux sans 1’autorisation

ej i något avseende inverka på säkerhetsrådets
rätt och skyldighet enligt
denna stadga att vid varje tillfälle
handla på sätt, som rådet anser nödvändigt
för att upprätthålla eller återställa
internationell fred och säkerhet.

KAPITEL VIII.
REGIONALA AVTAL.

Artikel 52.

1. Ingen bestämmelse i denna stadga
utesluter regionala avtal eller organ
för behandling av sådana angelägenheter
rörande upprätthållandet
av internationell fred och säkerhet,
som lämpa sig för regionala åtgärder,
under förutsättning att dessa avtal eller
organ och deras verksamhet äro
förenliga med Förenta Nationernas
ändamål och grundsatser.

2. De medlemmar av Förenta Nationerna,
vilka träffa sådana avtal eller
upprätta sådana organ, skola göra
sitt yttersta för att åstadkomma fredlig
lösning av lokala tvister genom
dylika regionala avtal eller organ, innan
de hänskjuta dem till säkerhetsrådet.

3. Säkerhetsrådet skall främja utvecklingen
av fredlig lösning av lokala
tvister genom sådana regionala avtal
eller organ, vare sig på vederbörande
staters initiativ elller efter hänvisning
från säkerhetsrådet.

4. Genom denna artikel inskränkes
icke i något avseende tillämpningen
av artiklarna 34 och 35.

Artikel 53.

1. Säkerhetsrådet skall, när så är
lämpligt, använda sådana regionala
avtal eller organ för tvångsåtgärder
under dess myndighet. Utan säkerhetsrådets
bemyndigande må dock
tvångsåtgärder ej företagas enligt regionala
avtal eller av regionala organ,
med undantag av åtgärder mot fien -

112

with the exception of measures
against any enemy State, as defined
in paragraph 2 of this Artide, provided
för pursuant to Article 107 or
in regional arrangements directed
against renewal of aggressive policy
on the part of any such stafe, until
suell time as the Organization may,
on request of the Governments concerned,
be charged with the responsibility
för preventing further aggresssion
by such a stafe.

2. The term enemy stafe as med
in paragraph 1 of this Article applies
to any State which during the Second
World War has been an enemy of
any signatory of the present Charter.

Article 54.

The Security Council shall at all
times be kept tully informed of activities
undertaken or in contemplation
under regional arrangements or
by regional agencies for the maintenance
of international peace and security.

CHAPTER IX.

INTERNATIONAL ECONOMIC AND
SOCIAL COOPERATION.

Article 55.

With a view to the ereation of conditions
of stability and well-being
which are necessary for peaceful and
friendly relations among nations based
on respect for the principle of equal
rights and self-determination of peoples,
the United Nations shall promote:

a. liigher standards of living, full
employment, and conditions of economic
and social progress aud development; b.

Solutions of international economic,
social, health, and related

du Conseil de Sécurité; sont exceptées
les mesures contre tout Etat ennemi au
sens de la définition donnée au paragraphe
2 du present article, prévues
en application de 1’article 107 ou dans
les accords régionaux dirigés contre
la reprise, par un tel Etat, dine politique
digression, jusqu’au moment
ou 1’Organisation pourra, å la demande
des gouvemements intéressés,
étre chargée de la tåche de prévenir
toute nouvelle agression de la part
din tel Etat.

2. Le terme “Etat ennemi,” employé
au paragraphe 1 du present article,
sipplique å tout Etat qui, au
cours de la seconde guerre mondiale,
a été 1’ennemi de lin queleonque des
signataires de la présente Charge.

Article 54.

Le Conseil de Sécurité doit, en tout
temps, étre tenu pleinement au courant
de toute action entreprise ou envisagée
en vertu d’accords régionaux
ou par des organismes régionaux,
pour le maintien de la paix et de la
sécurité internationales.

CHAPITRE IX.

COOPERATION ECONOMIQUE ET

SOCIALE INTERNATIONALE.

Article 55.

En vue de erder les conditions de
stabilité et de bien-étre nécessaires
pour assurer entre les nations des relations
pacifiques et amicales fondées
sur le respect du principe de 1’égalité
des droits des peuples et de leur droit
å disposer d’eux-mémes, les Nations
Unies favoriseront:

a. le relévement des niveaux de vie,
le plein emploi et des conditions de
progrés et de développement dans
1 ordre économique et social;

b. la solution des problémes internationaux
dans les domaines écono -

113

destat i den i moment 2 av denna artikel
angivna mening, vilka avses enligt
artikel 107 eller i regionala avtal
riktade mot en förnyad angrepp spolitik
från sådan stats sida, intill dess
organisationen på begäran av vederbörande
regeringar må bliva ålagd
uppgiften att förebygga ytterligare
angrepp från sådan stat.

2. Den i moment 1 av denna artikel
brukade benämningen fiendestat
avser varje stat, som under det andra
världskriget varit fiende till någon av
denna stadgas signatärmakter.

Artikel 54.

Säkerhetsrådet skall städse hållas
fullständigt underrättat örn den verksamhet
för upprätthållande av internationell
fred och säkerhet, som bedrives
eller planeras jämlikt regionala
avtal eller av regionala organ.

KAPITEL IX.

INTERNATIONELLT EKONOMISKT
OCH SOCIALT
SAMARBETE.

Artikel 55.

I syfte att skapa de stadgade förhållanden
och det välstånd, som äro
nödvändiga för fredliga och vänskapliga,
på aktning för principen örn folkens
lika rättigheter och självbestämmanderätt
grundade förbindelser mellan
nationerna, skall Förenta Nationerna
främja:

a) högre levnadsstandard, full sysselsättning
samt framåtskridande och
utveckling i ekonomiskt och socialt
avseende;

b) lösandet av internationella ekonomiska,
sociala, hälsovårds- och när Bihang

till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 196.

114

problems; and international cultural
and educational cooperation; and

c. universal inspect for, and observance
of, human rights and fundamental
freedoms for all without distichon
as to race, sex, language, or
religion.

Artide 56.

All Members pledge themselves to
take joint and separate adlon in cooperation
with the Organization for
the achievement of the purposes set
forth in Artide 55.

Artide 57.

1. The various specialized agencies,
established by intergovemmental
agreement and having wide international
responsibilities, as defined in
their hasie instruments, in economic,
social, cultural, educational, health,
and related fields, shall be brought
into relationship with the United Nations
in accordance with the provisions
of Artide 63.

2. Such agencies thus brought into
relationship with the United Nations
are hereinafter referred to as specialized
agencies.

Artide 58.

The Organization shall make recommendations
för the coordination
of the policies and activities of the
specialized agencies.

Artide 59.

The Organization shall, where appropriate,
initiate negotiations among
the states concerned for the ereation
of any new specialized agencies required
for the accomplishment of the
purposes set forth in Artide 55.

Artide 60.

Responsibility for the discharge of
the funetions of the Organization set
forth in this Chapter shall be vested

mique, social, de la santé publique et
autres problémes connexes; et la coopération
internationale dans les domaines
de la eulture intellectuelle et
de l’éducation;

c. le respect universel et effeetif des
droits de Thomine et des libertés fondamentales
pour tous, sans distinetion
de race, de sexe, de langue ou de religion.

Artide 56.

Les Membres s’engagent, envue d’atteindre
les buts énoncés å T artide 55,
å agir, tant conjointement que séparément,
en coopération avec 1’Organisation.

Artide 57.

1. Les diverses institutions spécialisées
créées par accords intergouvernementaux
et pourvues, aux termes
de leurs statuts, d’attributions internationales
étendues dans les domaines
économique, social, de la eulture intellectuelle
et de 1’éducation, de la
santé publique et autres domaines connexes,
sont reliées å 1’Organisation
conformément aux dispositions de
1’article 63.

2. Les institutions ainsi reliées å
1’Organisation sont désignées ci-aprés
pär 1’expression »Institutions spécialisées».

Artide 58.

L’Organisation fait des recommandations
en vue de coordonner les programmes
et activités des institutions
spécialisées.

Artide 59.

L’Organisation provoque, lorsqu’il
y a lieu, des négociations entre les
Etats intéressés en vue de la création
de toutes nouvelles institutions spécialisées
nécessaires pour atteindre les
buts énoncés ä 1’article 55.

Artide 60.

L’Assemblée Générale et, sous son
autorité, le Conseil Économique et Social
qui dispose å cet effet des pou -

besläktade problem; internationellt
samarbete i kultur- och uppfostringsfrågor;
samt

115

c) allmän aktning för och respekterande
av mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter för alla utan
åtskillnad med avseende på ras, kön,
språk eller religion.

Artikel 56.

Alla medlemmar förbinda sig att
såväl samfällt som var för sig vidtaga
åtgärder i samarbete med organisationen
för att uppnå i artikel 55 angivna
ändamål.

Artikel 57.

1. De olika fackorgan, som upprättats
genom mellanstatliga överenskommelser
och hava vittgående, i deras
statuter fastställda internationella
åligganden på ekonomiska, sociala,
kulturella, uppfostras-, hälsovårdsoch
närbesläktade områden, skola
anknytas till Förenta Nationerna i
överensstämmelse med föreskrifterna
i artikel 63.

2. Organ, som på detta sätt anknutits
till Förenta Nationerna, benämnas
i det följande »fackorgan».

Artikel 58.

Organisationen skall framlägga
förslag angående samordnande av
fackorganens arbetsprogram och
verksamhet.

Artikel 59.

Organisationen skall, där så är
lämpligt, taga initiativ till förhandlingar
mellan ifrågakommande stater
i syfte att upprätta sådana nya fackorgan,
som må erfordras för uppnående
av de ändamål, vilka angivas i
artikel 55.

Artikel 60.

Ansvaret för fullgörande av organisationens
i detta kapitel angivna
uppgifter åvilar generalförsamlingen

116

in the General Assemblé'' and, under
the authority of the General Assembly,
in the Economic and Social Council,
which shall havé for this purpose
the powers set forth in Chapter
X.

CHAPTER X.

THE ECONOMIC AND SOCIAL

COUNCIL.

Composition.

Article 61.

1. The Economic and Social
Council shall consist of eighteen Members
of the United Nations elected
by the General Assembly.

2. Subject to the provisions of
paragraph 3, six members of the Economic
and Social Council shall be
elected each year for a term of three
years. A retning member shall be eligible
for immediate re-election.

3. At the first election, eighteen
members of the Economic and Social
Council shall be chosen. The term
of office of six members so chosen
shall expire at the end of one year,
and of six other members at the end
of two years, in accordance with arrangements
made by the General Assembly.

4. Each member of the Economic
and Social Council shall havé one
representative.

Functions and Powers.

Article 62.

1. The Economic and Social Council
may make or initiate studies and
reports with respect to international
economic, social, cultural, educational,
health, and related matters and
may make recommendations with
respect to any such matters to the
General Assembly to the Members of
the United Nations, and to the specialized
agencies concerned.

voirs qui lui sont attribués aux termes
du Chapitre X, sont chargés de remplir
les fonctions de 1’Organisation
énoncées au présent chapitre.

CHAPITRE X.

CONSEIL ECONOMIQUE ET
SOCIAL.

Composition.

Article 61.

1. Le Conseil Economique et Social
se compose de dix-huit Membres
des Nations Unies, élus par 1’Assemblée
Générale.

2. Sous réserve des dispositions du
paragraphe 3, six membres du Conseil
Economique et Social sont élus chaque
année pour une période de trois
ans. Les membres sortants sont immédiatement
rééligibles.

3. Dix-huit membres du Conseil
Economique et Social sont désignés
lors de la premiére élection. Le mandat
de six de ees membres expirera au
bout d’un an et celui de six autres
membres au bout de deux ans, selon
les dispositions prises par l’Assemblée
Générale.

4. Chaque membre du Conseil Economique
et Social a un représentant
au Conseil.

Fonctions et Pouvoirs.

Article 62.

1. Le Conseil Economique et Social
peut faire ou provoquer des études et
des rapports sur des questions internationales
dans les domaines économique,
social, de la eulture intellectuelle
et de 1’éducation, de la santé
publique et autres domaines connexes
et peut adresser des recommandations
sur toutes ees questions å 1’Assemblée
Générale, aux Membres de 1’Organisation
et aux institutions spécialisées
intéressées.

och under dess myndighet det ekonomiska
och sociala rådet, som för detta
ändamål skall hava i kapitel X närmare
angivna befogenheter.

KAPITEL X.

EKONOMISKA OCH SOCIALA
RÅDET.

Sammansättning.

Artikel 61.

1. Det ekonomiska och sociala rådet
består av aderton medlemmar av
Förenta Nationerna, som väljas av
generalförsamlingen.

2. Med förbehåll för vad i moment
3 stadgas skola sex medlemmar
av det ekonomiska och sociala rådet
årligen väljas för en tid av tre år.
Avgående medlem kan omedelbart
återväljas.

3. Vid det första valet skola aderton
medlemmar av det ekonomiska
och sociala rådet utses. Mandattiden
för sex av de sålunda valda medlemmarna
skall utlöpa efter ett år och
för sex andra medlemmar efter två
år, i den ordning varom generalförsamlingen
beslutar.

4. Varje medlem av det ekonomiska
och sociala rådet skall där företrädas
av ett ombud.

Uppgifter och befogenheter.

Artikel 62.

1. Det ekonomiska och sociala rådet
äger utarbeta eller taga initiativ
till undersökningar och rapporter avseende
internationella ekonomiska,
sociala, kulturella, uppfostrings-, hälsovårds-
och närbesläktade angelägenheter
samt äger framställa förslag
i alla sådana angelägenheter till generalförsamlingen,
Förenta Nationernas
medlemmar och vederbörande fackorgan.

118

2. It may make recommendations 2. Il peut faire des recommandafor
the purpose of promoting respect tions en vue d’assurer le respect effecfor,
and observance of, human rights tif des droits de Thomine et des liberand
fundamental freedoms for all. tés fondamentales pour tous.

3. It may prepare draft conven- 3. Il peut, sur des questions de sa

tions for submission to the General compétence, préparer des projets de
Assembly with respect to matters fall- convention pour les soumettre å 1’Asing
within its competence. semblée Générale.

4. It may call, in accordance with 4. Il peut convoquer, conformément
the rules prescribed by the United aux régles fixées pär 1’Organisation,
Nations, international conferences on des conférences internationales sur des
matters falling within its competence. questions de sa compétence.

Ar tide 63.

1. The Economic and Social Council
may enter into agreements with
any of the agencies referred to in Articie
57, defining the terms on which
the agency concerned shall be brought
into relationship with the United Nations.
Such agreements shall be subject
to approval by the General Assembly.

2. It may coordinate the activities
of the specialized agencies through
consultation with and recommendations
to such agencies and through
recommendations to the General Assembly
and to the Members of the
United Nations.

Article 64.

1. The Economic and Social Council
may take appropriate steps to obtain
regular reports from the specialized
agencies. It may make arrangements
with the Members of the
United Nations and with the specialized
agencies to obtain reports on the
steps taken to give effect to its own recommendations
and to recommendations
on matters falling within its competence
made by the General assembly.

2. It may communicate its observations
on these reports to the General
Assembly.

Article 65.

The Economic and Social Council
may furnish information to the Security
Council and shall assist the
Security Council upon its request.

Article 63.

1. Le Conseil Economique et Social
peut conclure avec toute institution
visée å Tarticle 57, des accords fixant
les conditions dans lesquelles cette
institution sera reliée å 1’Organisation.
Ces accords sont soumis å Tapprobation
de TAssemblée Générale.

2. Il peut coordonner 1’activité des
institutions spécialisées en se concertant
avec elles, en leur adressant des
recommandations, ainsi qu’en adressant
des recommandations å TAssemblée
Générale et aux Membres des Nations
Unies.

Article 64.

1. Le Conseil Economique et Social
peut prendre toutes mesures utiles
pour recevoir des rapports réguliers
des institutions spécialisées. Il peut
s’entendre avec les Membres de T Organisation
et avec les institutions spécialisées
afin de recevoir des rapports
sur les mesures prises en exécution de
ses propres recommandations et des
recommandations de TAssemblée Générale
sur des objets relevant de la
compétence du Conseil.

2. Il peut communiquer å TAssemblée
Générale ses observations sur ces
rapports.

Article 65.

Le Conseil Economique et Social
peut fournir des informations au Conseil
de Sécurité et 1’assister si celui-ci
le demande.

2. Rådet äger framställa förslag i
syfte att främja aktning för och respekterande
av mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter för alla.

3. Rådet äger utarbeta och underställa
generalförsamlingen förslag till
internationella avtal rörande angelägenheter,
som falla inom dess behörighet.

4. Rådet äger enligt av Förenta
Nationerna fastställda föreskrifter
sammankalla internationella konferenser
i angelägenheter, som falla inom
dess behörighet.

Artikel 63.

1. Det ekonomiska och sociala rådet
äger med ettvart av de organ, som
omförmälas i artikel 57, sluta avtal,
vari de villkor fastställas, på vilka
ifrågavarande organ skall anknytas
till Förenta Nationerna. Sådana avtal
skola underställas generalförsamlingen
för godkännande.

2. Rådet må samordna fackorganens
verksamhet genom att samråda
med och framlägga förslag för dylika
organ samt genom förslag till generalförsamlingen
och till Förenta Nationernas
medlemmar.

Artikel 64.

1. Det ekonomiska och sociala rådet
äger vidtaga lämpliga åtgärder för
att erhålla regelbundna rapporter
från fackorganen. Rådet äger träffa
uppgörelse med Förenta Nationernas
medlemmar och med fackorganen för
att erhålla rapporter rörande de åtgärder
som vidtagits för genomförande
av rådets egna förslag samt av
generalförsamlingens förslag i angelägenheter,
som fålla inom rådets behörighet.

2. Rådet må delgiva generalförsamlingen
sina erinringar med anledning
av dessa rapporter.

Artikel 65.

Det ekonomiska och sociala rådet
äger ställa upplysningar till säkerhetsrådets
förfogande och skall biträda
säkerhetsrådet på dess begäran.

120

Artide 66.

1. The Economic and Social Council
shall perform suell funetions as
fall within its competence in connection
with the carrying out of the recommendations
of the General Assembly.

2. It may, with the approval of the
General Assembly, perform services
at the request of Members of the
United Nations and at the request of
specialized agencies.

3. It shall perform such other
funetions as are specified elsewhere
in the present Charter or as may be
assigned to it by the General Assembly.

V oting.

Article 67.

1. Each member of the Economic
and Social Council shall havé one
vote.

2. Decisions of the Economic and
Social Council shall be made by a
majority of the members present and
voting.

Procedure.

Article 68.

The Economic and Social Council
shall set up commissions in economic
and social fields and for the promotion
of human rights, and such
other commissions as may berequired
for the performance of its funetions.

Article 69.

The Economic and Social Council
shall invite any Member of the United
Nations to participate, without vote,
in its deliberations on any matter of
particular concern to that Member.

Article 66.

1. Le Conseil Economique et Social,
dans 1’exécution des recommandations
de l’Assemblée Générale, s’acquitte de
toutes les fonetions qui entrent dans
sa compétence.

2. Il peut, avec 1’approbation de
1’Assemblée Générale, rendre les services
qui lui seraient demandés par
des Membres de 1’Organisation ou par
des institutions spécialisées.

3. Il s’acquitte des autres fonetions
qui lui sont dévolues dans d’autres
parties de la présente Charte ou qui
peuvent lui étre attribuées par l’Assemblée
Générale.

Vote.

Article 67.

1. Chaque membre du Conseil Economique
et Social dispose d’une voix.

2. Les décisions du Conseil Economique
et Social sont prises å la majorité
des membres présents et votant.

Procédure.

Article 68.

Le Conseil Economique et Social
institue des commissions pour les
questions économiques et sociales et le
progrés des droits de 1’homme ainsi
que toutes autres commissions nécessaires
å 1’exercice de ses fonetions.

Article 69.

Le Conseil Economique et Social,
lorsqu’il examine une question qui intéresse
particuliérement un Membre
de 1’Organisation, convie celui-ci å
participer, sans droit de vote, å ses
délibérations.

Article 70.

The Economic and Social Council
may make arrangements for representatives
of the specialized agencies
to participate, without vote, in its deliberations
and in those of the commissions
established by it, and for its

Article 70.

Le Conseil Economique et Social
peut prendre toutes dispositions pour
que dep représentants des institutions
spécialisées participent, sans droit de
vote, å ses délibérations et å celles des
commissions instituées pär lui, et pour

121

Artikel 66.

1. Det ekonomiska och sociala rådet
skall i samband med genomförandet
av generalförsamlingens förslag
fullgöra sådana uppgifter, som falla
inom rådets behörighet.

2. Rådet må med generalförsamlingens
godkännande utföra tjänster
på begäran av Förenta Nationernas
medlemmar och av fackorgan.

3. Rådet skall i övrigt fullgöra de
uppgifter, som äro angivna annorstädes
i denna stadga eller som må
tilldelas det av generalförsamlingen.

Omröstning.

Artikel 67.

1. Varje medlem av det ekonomiska
och sociala rådet har en röst.

2. Det ekonomiska och sociala
rådets beslut fattas av flertalet av
närvarande och röstande medlemmar.

Förfarande.

Artikel 68.

Det ekonomiska och sociala rådet
skall tillsätta utskott för ekonomiska
och sociala frågor samt för främjande
av mänskliga rättigheter ävensom
de övriga utskott, sorn må erfordras
för fullgörande av dess uppgifter.

Artikel 69.

Det ekonomiska och sociala rådet
skall inbjuda medlem av Förenta
Nationerna att utan rösträtt deltaga i
rådets överläggningar i varje angelägenhet
av särskilt intresse för ifrågavarande
medlem.

Artikel 70.

Det ekonomiska och sociala rådet
äger träffa anstalter för att bereda representanter
för fackorganen tillfälle
att utan rösträtt deltaga i rådets och
i de av detta upprättade utskottens
överläggningar samt för att bereda rå -

122

representatives to participate in the
deliberations of the specialized agencies.

Articie 71.

The Economic and Social Council
may make suitable arrangements for
consultation with non-governmental
organizations which are concemed
with matters within its competence.
Such arrangements may be made
with international organizations and,
where appropriate, with national organizations
after consultation with
the Member of the United Nations
concerned.

Ar tide 72.

1. The Economic and Social Council
shall adopt its own rules of procedure,
including the method of selecting
its President.

2. The Economic and Social Council
shall meet as required in accordance
with its rules, which shall include
provision för the convening of
meetings on the request of a majority
of its members.

CHAPTER XI.

DECLARATION REGARDING
NON-SELF-GOVERNING
TERRITORIES.

Article 73.

Members of the United Nations
which havé or assume responsibilities
for the administration of territories
whose peoples havé not yet attared
a full measure of self-government
recognize the principle that the
interests of the inhabitants of these
territories are paramount, and accept
as a sacred trust the obligation to
promote to the utmost, within the
system of international peace and security
established by the present
Charter, the well-being of the inhabitants
of these territories, and, to this
end:

que ses propres représentants participent
aux délibérations des institutions
spécialisées.

Article 71.

Le Conseil Economique et Social
peut prendre toutes dispositions utiles
pour consulter les organisations lion
gouvernementales qui s’occupent de
questions relevant de sa compétence.
Ces dispositions peuvent s’appliquer å
des organisations internationales et,
s’il y a lieu, å des organisations national
apres consultation du Membre
intéressé de 1’Organisation.

Article 72.

1. Le Conseil Economique et Social
adopte son réglement intérieur dans
lequel il fixe le mode de désignation
de son Président.

2. Il se réunit selon les besoins conformément
å son réglement; celui-ci
comportera des dispositions prévoyant
la convocation du Conseil sur la demande
de la majorité de ses membres.

CHAPITRE XI.

DECLARATION RELATIVE AUX
TERRITOIRES NON AUTONOMES.

Article 73.

Les Membres des Nations Unies qui
ont ou qui assument la responsabilité
d’administrer des territoires dont les
populations ne s’administrent pas encore
complétement elles-mémes, reconnaissent-
le principe de la primauté
des intéréts des habitants de ces
territoires. Ils acceptent comme une
mission sacrée 1’obligation de favoriser
dans toute la mesure du possible
leur prospérité, dans le cadre du systéme
de paix et de sécurité internationales
établi par la présente Charte
et, å cette fin:

dets representanter tillfälle att deltaga
i fackorganens överläggningar.

Artikel 71.

Det ekonomiska och sociala rådet
äger träffa lämpliga anstalter för samråd
med icke statliga organisationer,
som handhava angelägenheter, vilka
falla inom rådets behörighet. Sådana
uppgörelser må träffas med internationella
organisationer samt, där så
är lämpligt, med nationella organisationer
efter samråd med vederbörande
medlem av Förenta Nationerna.

Artikel 72.

1. Det ekonomiska och sociala rådet
antager självt sin arbetsordning,
innefattande även bestämmelser örn
sättet för utseende av ordförande.

2. Det ekonomiska och sociala rådet
sammanträder, när så erfordras
i enlighet med föreskrifterna i arbetsordningen,
vilken skall innehålla
bestämmelser örn sammankallande
av rådet på begäran av flertalet av
dess medlemmar.

KAPITEL XI.

FÖRKLARING ANGÅENDE ICKE
SJÄLVSTYRANDE TERRITORIER.

Artikel 73.

Medlemmar av Förenta Nationerna,
som bära eller ikläda sig ansvar för
förvaltningen av territorier, vilkas
befolkning ännu ej uppnått full självstyrelse,
erkänna grundsatsen, att innevånarnas
intressen komma i främsta
rummet, och åtaga sig såsom ett
heligt värv förpliktelsen att, inom ramen
av det system för internationell
fred och säkerhet som upprättats genom
denna stadga, till det yttersta
främja deras välfärd samt att i delta
syfte:

124

a. to ensure, with due respect för
the culture of the peoples concerned,
theil- political, economic, social, and
educational advancement, their just
treatment, and their protection
against abuses;

b. to develop self-government, to
tahe due account of the political aspirations
of the peoples, and to assist
them in the progressive development
of their free political institutions, according
to the particular circumstances
of each territory and its
peoples and their varying stages of
advancement;

c. to further international peace
and security;

d. to promote constructive measures
of development, to encourage research,
and to cooperate with one
another and, when and where appropriate,
with specialized international
bodies with a view to the practical
achievement of the social, economic,
and scientific purposes set
forth in this Article; and

e. to transmit regularly to the Secretary-General
for information purposes,
subject to suell limitation as
security and constitutional considerations
may require, statistical and
other information of a technical natura
relating to economic, social, and
educational conditions in the territories
for which they are respectively
responsible other thån those territories
to which Chapters XII and XIII
apply.

Article 74.

Members of the United Nations
also agrée that their policy in respect
of the territories to which this Chapter
applies, no less thån in respect of
their metropolitan areas, must be
based on the general principle of goodneighborliness,
due account being taken
of the interests and well-being of
the rest of the world, in social, economic,
and commercial matters.

a. d’assurer, en respeetant la culture
des populations en question, leur
progrés politique, économique et social,
ainsi que le développement de
leur instruetion, de les traiter avec
équité et de les protéger contra les
abus;

b. de développer leur capacité de
s’administrer elles-mémes, de tenir
compte des aspirations politiques des
populations et de les aider dans le développement
progressif de leurs libres
institutions politiques, dans la mesure
approprieé aux conditions particuliéres
de chaque territoire et de ses populations
et å leurs degres variables de
développement;

c. d’affermir la pais et la sécurité
internationales;

d. de favoriser des mesures construetives
de développement, d’encourager
des travaux de recherche, de
coopérer entra eux et, quand les circonstances
s’y préteront, avec les organismes
internationaux spécialisés,
en vue d’atteindre effeetivement les
buts sociaux, économiques et scientifiques
énoncés au présent article;

e. de communiquer réguliérement
au Secrétaire Général, å titre d’information,
sous réserve des exigences
de la sécurité et de considérations
d’ordre constitutionnel, des renseignements
statistiques et autres de natura
technique relatifs aux conditions
économiques, sociales et de 1’instruction
dans les territoires dont ils sont
respectivement responsables, autres
que ceux auxquels s’appliquent les
chapitres XII et XIII.

Article 74.

Les Membres de 1’Organisation reconnaissent
aussi que leur politique
doit åtra fondée, autant dans les territoires
auxquels s’applique le présent
chapitre que dans leurs territoires
métropolitains, sur le principe général
du bon voisinage dans le domaine
social, économique et commercial,
compte tenu des intéréts et de la prospérité
du reste du monde.

125

a) trygga de ifrågavarande folkens
framåtskridande i politiskt, ekonomiskt
och socialt avseende samt på
uppfostrans område, allt med skyldig
hänsyn till deras egen kultur, liksom
ock åt dem trygga rättvis behandling
och skydd mot övergrepp;

b) främja självstyrelse, vederbörligen
beakta folkens politiska strävanden
samt bistå dem i den fortskridande
utvecklingen av deras fria politiska
institutioner, i överensstämmelse
med varje territoriums och dess befolknings
särskilda förhållanden och
skiftande utvecklingsstadier;

c) befästa internationell fred och säkerhet; d)

befordra uppbyggande och utvecklande
åtgärder, uppmuntra forskning
samt samarbeta inbördes och,
där så är lämpligt, med internationella
fackorganisationer för att förverkliga
de sociala, ekonomiska och
vetenskapliga ändamål, som angivits
i denna artikel;

e) med de inskränkningar, som må
betingas av säkerhetsskäl eller av
konstitutionella hänsyn, regelbundet
för kännedom tillställa generalsekreteraren
statistiska och andra upplysningar
av teknisk natur rörande ekonomiska
och sociala förhållanden och
uppfostran inom de territorier, för
vilka de äro ansvariga, med undantag
för territorier på vilka kapitlen XII
och XIII äro tillämpliga.

Artikel 74.

Förenta Nationernas medlemmar
äro tillika ense om att deras politik
beträffande de territorier på vilka
detta kapitel äger tillämpning måste,
ej mindre än beträffande moderlandet,
grundas på den allmänna principen
örn god grannsämja i sociala,
ekonomiska och kommersiella angelägenheter,
dock med skyldig hänsyn
tagen till den övriga världens intressen
och välfärd.

126

CHAPTER XII.

INTERNATIONAL TRUSTEESHIP
SYSTEM.

Article 75.

The United Nations shall establish
under its authority an international
trusteeship system for the administration
and supervision of such territories
as may be placed thereunder
by subsequent individual agreements.
These territories are hereinafter referred
to as trust territories.

Article 76.

The hasie objectives of the trusteeship
system, in accordance with the
Purposes of the United Nations laid
down in Article 1 of the present
Charter, shall be:

a. to further international peace
and security;

b. to promote the political, economic,
social, and educational advancement
of the inhabitants of the trust
territories, and their progressive development
towards self-govemment or
independence as may be appropriate
to the partieular circumstances of
each territory and its peoples and the
freely expressed wishes of the peoples
concerned, and as may be provided
by the terms of each trusteeship
agreement;

c. to encourage respect for human
rights and for fundamental freedoms
for all without distinetion as to race,
sex, language, or religion, and to encourage
recognition of the interdependence
of the peoples of the world;
and

d. to ensure equal treatment in social,
economic, and commercial matters
for all Members of the United
Nations and their nationals, and also
equal treatment for the lader in the
administration of justiee, without
prejudice to the attainment of the

CHAPITRE XII.

REGIME INTERNATIONAL DE

TUTELLE.

Article 75.

L’Organisation des Nations Unies
établira, sous son autorité, un régime
international de Tutelle pour 1’administration
et la surveillance des territoires
qui pourront étre placés sous ce
régime en vertu d’accords partieuliers
ultérieurs. Ces territoires sont désignés
ci-aprés pär 1’expression “territoires
sous Tutelle”.

Article 76.

Conformément aux Buts des Nations
Unies, énoncés å T article 1 de la
présente Charte, les fins essentielles
du régime de Tutelle sont les suivantes: a.

affermir la paix et la sécurité internationales; b.

favoriser le progrés politique,
économique et social des populations
des territoires sous Tutelle ainsi que
le développement de leur instruetion;
favoriser également leur évolution progressive
vers la capacité å s’administrer
eux-mémes ou 1’indépendance,
compte tenu des conditions particuliéres
å chaque territoire et å ses populations,
des aspirations librement exprimées
des populations intéressées et
des dispositions qui pourront étre prévues
dans chaque accord de Tutelle;

c. encourager le respect des droits
de Thomine et des libertés fondamentales
pour tous, sans distinetion de
race, de sexe, de langue ou de religion,
et développer le sentiment de 1’interdépendance
des peuples du nionde;

d. assurer Tégalité de traitement
dans le domaine social, économique
et commercial å tous les Membres de
I’Organisation et å leurs ressortissants;
assurer de méme å ces derniers Tégalité
de traitement dans Tadministration
de la justiee, sans porter préju -

127

KAPITEL XII.

INTERNATIONELLT FÖRVALTARSKAPSSYSTEM.

Artikel 75.

Förenta Nationerna skall under sin
myndighet upprätta ett internationellt
förvaltarskapssystem för förvaltning
och övervakning av territorier, som
må komma att underställas detta genom
senare särskilda avtal. Dessa
territorier benämnas i det följande
»förvaltarskapsområden».

Artikel 76.

Förvaltarskapssystemets grundläggande
syften äro, i överensstämmelse
med Förenta Nationernas i artikel 1
av denna stadga angivna ändamål, följande: a)

att främja internationell fred
och säkerhet;

b) att befordra förvaltarskapsområdenas
innevånares framåtskridande
i politiskt, ekonomiskt och socialt avseende
samt på uppfostrans område
ävensom deras fortskridande utveckling
emot självstyrelse eller oberoende,
under hänsynstagande till varje
områdes och dess befolknings särskilda
förhållanden och befolkningens
fritt uttryckta önskemål samt enligt
bestämmelserna i varje särskilt förvaltarskapsavtal; c)

att stärka aktningen för mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter
för alla utan åtskillnad med avseende
på ras, kön, språk eller religion
samt främja insikten örn alla
folks inbördes beroende;

128

foregoing objectives and subject to
the provisions of Article 80.

Article 77.

1. The trusteeship system shall
apply to such territories in the following
categories as may be placed
thereunder by means of trusteeship
agreements:

a. territories now held under manda
te;

b. territories winch may be detached
from enemy states as a result
of the Second World War; and

c. territories voluntarily placed
under the system by states responsible
for their administration.

2. It will be a matter for subsequent
agreement as to which territories
in the foregoing categories will
be brought under the trusteeship system
and upon what terms.

Article 78.

The trusteeship system shall not
apply to territories which havé become
Members of the United Nations,
relationship among which shall be
based on respect for the principle of
sovereign equality.

Article 79.

The terms of trusteeship for each
territory to be placed under the trusteeship
system, including any alteration
or amendment, shall be agreed
upon by the states directly concerned,
including the mandatory power
in the case of territories held under
mandate by a Member of the United
Nations, and shall be approved as
provided for in Artides 83 and 85.

Article 80.

1. Except as may be agreed upon
in individual trusteeship agreements,
made under Artides 77, 79, and 81,
placing each territory under the trusteeship
system, and until such agree -

dice å la réalisation des fins énoncées
ci-dessus, et sous réserve des dispositions
de 1’article 80.

Article 77.

1. Le régime de Tutelle s’appliquera
aux territoires entrant dans les catégories
ci-dessous et qui viendraient å
étre placés sous ce régime en vertu
d’accords de Tutelle:

a. territoires actuellement sous
mandat;

b. territoires qui peuvent étre détachés
d’Etats ennemis par suite de
la seconde guerre mondiale;

c. territoires volontairement placés
sous ce régime par les Etats responsables
de leur administration.

2. Un accord ultérieur déterminera
quels territoires, entrant dans les catégories
susmentionnées, seront placés
sous le régime de Tutelle, et dans
quelles conditions.

Article 78.

Le régime de Tutelle ne s’appliquera
pas aux pays devenus Membres
des Nations Unies, les relations entre
celles-ci devant étre fondées sur le
respect du principe de 1’égalité souveraine.

Article 79.

Les termes du régime de Tutelle,
pour chacun des territoires å placer
sous ce régime, de méme que les
modifications et amendements qui
peuvent y étre apportés, feront 1’objet
d’un accord entre les Etats directement
intéressés, y compris la Puissance
mandataire dans le cas de territoires
sous mandat d’un Membre des
Nations Unies, et seront approuvés
conformément aux artides 83 et 85.

Article 80.

1. A 1’exception de ce qui peut étre
convenu dans les accords particuliers
de Tutelle conclus conformément aux
artides 77, 79 et 81 et plagant chaque
territoire sous le régime de Tutelle, et

129

för förverkligandet av förvaltarskapssystemets
ovan angivna syften samt
med förbehåll för vad i artikel 80
stadgas.

Artikel 77.

1. Förvaltarskapssystemet skall
tillämpas på sådana territorier inom
följande kategorier som genom förvaltarskapsavtal
underställas systemet: a)

territorier, som för närvarande
stå under mandatförvaltning;

b) territorier, som till följd av det
andra världskriget kunna bliva avskilda
från fiendestater;

c) territorier, som frivilligt ställas
under förvaltarskapssystemet av de
stater vilka äro ansvariga för deras
förvaltning.

2. Genom senare överenskommelse
skall fastställas vilka områden inom
nämnda kategorier som skola underställas
förvaltarskapssystemet ävensom
villkoren härför.

Artikel 78.

Förvaltarskapssystemet skall ej tilllämpas
på territorier, som blivit medlemmar
av Förenta Nationerna, vilkas
inbördes förhållanden skola vara
grundade på aktning för principen örn
medlemmarnas suveräna likställdhet.

Artikel 79.

Bestämmelserna rörande förvaltarskap
för varje territorium, som skall
underställas förvaltarskapssystemet,
liksom ock varje jämkning eller ändring,
skola fastställas genom överenskommelse
mellan de direkt berörda
staterna, däribland mandatärmakten
i fråga örn territorium, som under
mandat förvaltas av medlem av Förenta
Nationerna, samt skola godkännas
på sätt föreskrives i artiklarna
83 och 85.

Artikel 80.

1. Med förbehåll för vad som må
överenskommas i de enligt artiklarna
77, 79 och 81 ingångna särskilda förvaltarskapsavtal,
genom vilka respektive
territorier ställas under förvaltar Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

130

ments havé been concluded, nothing
in this Chapter shall be construed in
or of itself to alter in any manner the
rights whatsoever of any states or
any peoples or the terms of existing
international instruments to which
Members of the United Nations may
respectivelv be parties.

2. Paragraph 1 of this Article shall
not be interpreted as giving grounds
for delav or postponement of the negotiation
and conclusion of agreements
for placing mandated and other
territories under the trusteeship system
as provided for in Article 77.

Article 81.

The trusteeship agreement shall in
each case include the terms under
which the trust territory will be administered
and designate the authority
which will exercise the administration
of the trust territory. Such
authority, hereinafter called the administering
authority, may be one or
more states or the Organization itself.

Article 82.

There may be designated, in any
trusteeship agreement, a strategi
area or areas which may include part
or all of the trust territory to which
the agreement applies, without prejudice
to any special agreement or
agreements made under Article 43.

Article 83.

1. All functions of the United Nations
relating to strategi areas, including
the approval of the terms of
the trusteeship agreements and of
their alteration or amendment, shall
be exercised by the Security Council.

2. The hasie objectives set forth
in Article 76 shall be applicable to
the people of each strategic area.

jusquå ce que ees accords aient été
conclus, aucune disposition du présent
chapitre ne sera interprétée comme
modifiant direetement ou indirectement
en aucune maniére, les droits
queleonques d’aucun Etat ou d’aucun
peuple ou les dispositions d’actes internationaux
en vigueur auxquels des
Membres de 1’Organisation peuvent
étre parties.

2. Le paragraphe 1 du présent article
ne doit pas étre interprété comme
motivant un retard ou un ajournement
de la négociation et de la conclusion
d’accords destinés ä placer sous
le régime de Tutelle des territoires sous
mandat ou d’autres territoires ainsi
qu’il est prévu å 1’article 77.

Article 81.

L’accord de Tutelle comprend dans
chaque cas, les conditions dans lesquelles
le territoire sous Tutelle sera
administré et désigne 1’autorité qui en
assurera 1’administration. Cette autorité,
désignée ci-aprés par 1’expression
“autorité chargée de 1’administration”,
peut étre constituée par un ou
plusieurs Etats ou pär FOrganisation
elle-méme.

Article 82.

Un accord de Tutelle peut désigner
une ou plusieurs zones stratégiques
pouvant comprendre tout ou parti du
territoire sous Tutelle auquel 1’accord
s’applique, sans préjudice de tout accord
spécial ou de tous accords spéciaux
conclus en application de Fårbete
43.

Article 83.

1. En ce qui concerne les zones
stratégiques, toutes les fonetions dévolues
ä FOrganisation, y compris
Fapprobation des termes des accords
de Tutelle ainsi que de la modification
ou de Famendement éventuels de
ceux-ci, sont exercées par le Conseil
de Sécurité.

2. Les fins essentielles énoncées å
1’article 76 valent pour la population
de chacune des zones stratégiques.

131

skapssystemet, och intill dess sådana
avtal slutits, skall icke någon bestämmelse
i detta kapitel anses på något
sätt, direkt eller indirekt, ändra någon
stats eller något folks rättigheter,
vilka de vara må, eller innehållet av
något bestående internationellt avtal
i vilket medlem av Förenta Nationerna
må vara part.

2. Moment 1 av denna artikel må
ej tolkas, som gåve det grund för
dröjsmål eller uppskov med förhandlingar
örn och avslutande av överenskommelser
enligt vilka, på sätt i artikel
77 sägs, mandatområden och
andra territorier ställas under förvaltarskapssystemet.

Artikel 81.

Varje förvaltarskapsavtal skall innehålla
föreskrifter för förvaltningen
av området i fråga samt angiva vilken
myndighet som skall förvalta
området. Dylik myndighet, nedan benämnd
»förvaltande myndighet» må
vara en eller flera stater eller organisationen
själv.

Artikel 82.

I varje förvaltarskapsavtal må fastställas
ett eller flera strategiska områden,
vilka kunna innefatta del av
eller hela det förvaltarskapsområde,
som avtalet avser, dock utan intrång
i avtal, som ingåtts enligt artikel 43.

Artikel 83.

1. Förenta Nationernas samtliga
uppgifter med avseende på strategiska
områden, däri inbegripet godkännande
av förvaltarskapsavtalens bestämmelser
och av jämkning eller
ändring däri, skola fullgöras av säkerhetsrådet.

2. De grundläggande syften, som
angivas i artikel 7(5, skola gälla för
befolkningen inom varje strategiskt
område.

132

3. The Security Council shall, subject
to the provisions of the trusteeship
agreements and without prejudice
to security considerations, avail
itself of the assistance of the Trusteeship
Council to perform those functions
of the United Nations under the
trusteeship system relating to politie -al, economic, social, and educational
matters in the strategi areas.

Ar tide 84.

It shall be the duty of the administering
authority to ensure that the
trust territory shall play its part in
the maintenance of international
peace aud security. To this end the
administering authority may make
use of volunteer forces, facilities, and
assistance from the trust territory in
carrying out the obligations towards
the Security Council undertaken in
this regard by the administering authority,
as well as for local defense
and the maintenance of law and order
within the trust territory.

Artide 85.

1. The functions of the United Nations
with regard to trusteeship agreements
for all areas not designated as
strategi^ including the approval of
the terms of the trusteeship agreements
and of their alteration or
amendment, shall be exercised by the
General Assembly.

2. The Trusteeship Council, operating
under the authority of the General
Assembly, shall assist the General
Assembly in carrying out these
functions.

CHAPTER XIII.

THE TRUSTEESHIP COUNCIL.
Compositiort.

Artide 86.

1. The Trusteeship Council shall
consist of the following Members of
the United Nations:

3. Le Conseil de Sécurité, eu égard
aux dispositions des accords de Tutelle
et sous réserve des exigences de la
sécurité, aura recours å 1’assistance du
Conseil de Tutelle dans 1’exercice des
fonctions assumées par 1’Organisation
au titre du régime de Tutelle, en matim
politique, économique et sociala,
et en matiére d’instruction, dans les
zones stratégiques.

Artide 84.

L’autorité chargée de 1’administration
a le devoir de veiner å ce que le
territoire sous Tutelle apporte sa contribution
au maintien de la paix et
de la sécurité internationales. A cette
fin, elle peut uliliser des contingents
de volontaires, les facilités et l’aide
du territoire sous Tutelle pour remplir
les obligations quille a contractées å
cet égard envers le Conseil de Sécurité
amsi que pour assurer la défense
locale et le maintien de l’ordre å l’intérieur
du territoire sous Tutelle.

Artide 85.

1. En ce qui concerne les accords
de Tutelle relatifs å toutes les zones
qui ne sont pas désignées comme
zones stratégiques, les fonctions de
1’Organisation, y compris 1''approbation
des termes des accords de Tutelle
et de leur modification ou amendement,
sont exercées par 1’Assemblée
Générale.

2. Le Conseil de Tutelle, agissant
sous 1’autorité de 1’Assemblée Générale,
assiste celle-ci dans 1’accomplissement
de ees tåches.

CHAPITRE XIII.

CONSEIL DE TUTELLE.
Composition.

Artide 86.

1. Le Conseil de Tutelle se compose
des Membres suivants des Nations
Unies:

133

3. Säkerhetsrådet skall, med iakttagande
av förvaltarskapsavtalens föreskrifter
och utan åsidosättande av
säkerhetshänsyn, anlita förvaltarskapsrådets
bistånd för fullgörande
av sådana Förenta Nationerna tillkommande
uppgifter under förvaltar -skapssystemet som hänföra sig till
politiska, ekonomiska och sociala angelägenheter
och uppfostringsfrågor
inom de strategiska områdena.

Artikel 84.

Det åligger den förvaltande myndigheten
att tillse, att förvaltarskapsområdet
för sin del bidrager till upprätthållande
av internationell fred och
säkerhet. I detta syfte äger sagda
myndighet begagna sig av frivilligstyrkor,
förmåner och bistånd från
förvaltarskapsområdet, såväl för fullgörande
av de förpliktelser gentemot
säkerhetsrådet, vilka myndigheten i
detta hänseende iklätt sig, som för
det lokala försvaret och för vidmakthållande
av lag och ordning inom
förvaltarskapsområdet.

Artikel 85.

1. Förenta Nationernas uppgifter!
avseende på förvaltarskapsavtal för
alla områden, vilka ej betecknats som
strategiska, däri inbegripet godkännande
av förvaltarskansavtalens bestämmelser
och av jämkning eller
ändring däri, skola fullgöras av generalförsamlingen.

2. Förvaltarskapsrådet, som utövar
sin verksamhet under generalförsamlingens
myndighet, skall biträda generalförsamlingen
vid fullgörandet av
dessa uppgifter.

KAPITEL XIII.

FÖRVALTARSKAPSRÅDET.

Sammansättning.

Artikel 86.

1. Förvaltarskapsrådet består av
följande medlemmar av Förenta Nationerna: -

134

a. those Members administering
trust territories;

b. such of those Members mentioned
by name in Artide 23 as are not
administering trust territories; and

c. as many other Members elected
for three-year terms by the General
Assembly as may be necessary to ensure
that the total number of members
of the Trusteeship Council is
ecjually divided between those Members
of the United Nations which administer
trust territories and those
which do not.

2. Each member of the Trusteeship
Council shall designate one specially
qualified person to represent it
therein.

Functions and Powers.

Article 87.

The General Assembly and, under
its authority, the Trusteeship Council,
in carrying out their functions,
may:

a. consider reports submitted by
the administering authority;

b. accept petitions and examine
them in consultation with the administering
authority;

c. provide for periodic visits to the
respective trust territories at times
agreed upon with the administering
authority; and

d. tahe these and other actions in
conformity with the terms of the
trusteeship agreements.

Article 88.

The Trusteeship Council shall
formulate a questionnaire on the political,
economic, social, and educational
advancement of the inhabitants
of each trust territory, and the administering
authority for each trust
territory within the competence of
the General Assembly shall make an
annual report to the General Assembly
upon the basis of such questionnaire.

a. les Membres chargés d’administrer
des territoires sous Tutelle;

b. ceux des Membres désignés nommément
å 1’article 23 qui n’administrent
pas de territoires sous Tutelle;

c. autant d’autres Membres élus
pour trois ans, par 1’Assemblée Générale,
qu’il sera nécessaire pour que le
nombre total des membres du Conseil
de Tutelle se partage également entre
les Membres des Nations Unies qui administrent
des territoires sous Tutelle
et ceux qui n’en administrent pas.

2. Chaque membre du Conseil de
Tutelle désigne une personne particuliérement
qualifiée pour le représenter
au Conseil.

Fonctions et Pouvoirs.

Article 87.

L’Assemblée Générale et, sous son
autorité, le Conseil de Tutelle, dans
1’exercice de leurs fonctions, peuvent:

a. examiner les rapports soumis par
1’autorité chargée de ^administration;

b. recevoir des pétitions et les examiner
en consultation avec ladhé autorité; c.

faire procéder å des visites périodiques
dans les territorires.administrés
par ladite autorité, ä des dates convenues
avec elle;

d. prendre ees dispositions et toutes
autres conformément aux termes des
accords de Tutelle.

Article 88.

Le Conseil de Tutelle établit un
questionnaire portant sur les progrés
des habitants de chaque territoire sous
Tutelle dans les domaines politique,
économique et social et dans celui de
1’instruction; 1’autorité chargée de
1’administration de chaque territoire
sous Tutelle relevant de la compétence
de l’Assemblée Générale adresse å
celle-ci un rapport annuel fondé sur
le questionnaire précité.

a) de medlemmar, som omhänder -hava förvaltarskapsområden;

b) sådana i artikel 23 namngivna
medlemmar, som icke omhänderhava
förvaltarskapsområden; samt

c) ett så stort antal andra, av generalförsamlingen
för tre år valda
medlemmar, att sammanlagda antalet
platser i förvaltarskapsrådet lika
fördelas mellan sådana medlemmar
av Förenta Nationerna som omhänderhava
förvaltarskapsområden, och
sådana som icke göra det.

2. Varje medlem av förvaltarskapsrådet
skall utse en särskilt kvalificerad
person att företräda den i rådet.

Uppgifter och befogenheter.

Artikel 87.

Generalförsamlingen och under dess
myndighet förvaltarskapsrådet äga
vid fullgörandet av sina uppgifter:

a) granska rapporter från den förvaltande
myndigheten;

b) mottaga petitioner och granska
dessa i samråd med den förvaltande
myndigheten;

c) ombesörja regelbundna besök i
vederbörande förvaltarskapsområde
vid tidpunkter, som fastställas i samförstånd
med den förvaltande myndigheten;
samt

d) vidtaga dylika och andra åtgärder
i enlighet med föreskrifterna i
vederbörande förvaltarskapsavtal.

Artikel 88.

Förvaltarskapsrådet skall utarbeta
ett frågeformulär avseende innevånarnas
i varje förvaltarskapsområde
framåtskridande i politiskt, ekonomiskt
och socialt hänseende och på
uppfostrans område. Den förvaltande
myndigheten för varje under generalförsamlingen
stående förvaltarskapsområde
skall avgiva en årlig
rapport till församlingen på grundval
av detta frågeformulär.

136

Voting.

Artide 89.

1. Each member of the Trusteeship
Council shall havé one vote.

2. Decisions of the Trusteeship
Council shall be made by a majority
of the members present and voting.

Procedure.

Article 90.

1. The Trusteeship Council shall
adopt its own rules of procedure,
including the method of selecting its
President.

2. The Trusteeship Council shall
med as required in accordance with
its rules, which shall include provision
for the convening of meetings
on the request of a majority of its
members.

Article 91.

The Trusteeship Council shall,
when appropriate, avad itself of the
assistance of the Economic and Social
Council and of the specialized agencies
in regard to matters with which
they are respectively concerned.

CHAPTER XIV.

THE INTERNATIONAL COURT
OF JUSTICE.

Article 92.

The International Court of Justiee
shall be the principal judicial organ
of the United Nations. It shall function
in accordance with the annexed
Statute, which is based upon the
Statute of the Permanent Court of
International Justiee and forms an
integral part of the present Charter.

Article 93.

1. All Members of the United
Nations are ipso facto parties to the
Statute of the International Court of
Justiee.

2. A stafe which is not a Member
of the United Nations may become

Vote.

Article 89.

1. Chaque membre du Conseil de
Tutelle dispose d''une voix.

2. Les décisions du Conseil de Tutelle
sont prises å la majorité des
membres présents et votant.

Procédure.

Article 90.

1. Le Conseil de Tutelle adopte son
réglement intérieur dans lequel il fixe
le mode de désignation de son President.

2. Il se réunit selon les besoins, conformément
å son réglement; celui-ci
comprend des dispositions prévoyant
la convocation du Conseil å la demande
de la majorité de ses membres.

Article 91.

Le Conseil de Tutelle recourt, quand
il y a lieu, å 1’assistance du Conseil
Economique et Social et å celle des
institutions spécialisées, pour les questions
qui relévent de kurs compétences
respectives.

CHAPITRE XIV.

COUR INTERNATIONALE DE

JUSTICE.

Article 92.

La Cour Internationale de Justiee
constitue 1’organe judiciaire principal
des Nations Unies. Elle fonetionne
conformément å un Statut établi sur
la base du Statut de la Cour Permanente
de Justiee Internationale et annexé
å la présente Charte dont il fait
partie intégrante.

Article 93.

1. Tous les Membres des Nations
Unies sont ipso facto parties au Statut
de la Cour Internationale de Justiee.

2. Les conditions dans lesquelles
les Etats qui ne sont pas Membres de

Omröstning.

Artikel 89.

1. Varje medlem av förvaltarskapsrådet
har en röst.

2. Förvaltarskapsrådets beslut fattas
av flertalet av närvarande och
röstande medlemmar.

Förfarande.

Artikel 90.

1. Förvaltarskapsrådet antager självt
sin arbetsordning, innefattande även
bestämmelser örn sättet för utseende
av ordförande.

2. Förvaltarskapsrådet sammanträder
när så erfordras i enlighet med
föreskrifterna i arbetsordningen, vilken
skall innehålla bestämmelser om
sammankallande av rådet på begäran
av flertalet av rådets medlemmar.

Artikel 91.

Förvaltarskapsrådet skall, när så
är lämpligt, anlita det ekonomiska
och sociala rådets samt fackorganens
bistånd i frågor, som tillhöra deras
verksamhetsområden.

KAPITEL XIV.

INTERNATIONELLA DOMSTOLEN.

Artikel 92.

Den internationella domstolen är
Förenta Nationernas främsta rättsskipande
organ. Den skall utöva sin
verksamhet i enlighet med bifogade
domstolsstadga, som bygger på den
fasta mellanfolkliga domstolens stadga
och utgör en integrerande del av
Förenta Nationernas stadga.

Artikel 93.

1. Alla medlemmar av Förenta Nationerna
äro ipso facto anslutna till
den internationella domstolens stadga.

2. Stat, som ej är medlem av Förenta
Nationerna, må ansluta sig till

138

a party to the Statute of the International
Court of Justiee on conditions
to be determined in each case by the
General Assembly upon the recommendation
of the Security Council.

Article 94.

1. Each Member of the United
Nations undertakes to comply with
the decision of the International
Court of Justiee in any case to which
it is a party.

2. If any party to a case fails to
perform the obligations ineumbent
upon it under a judgment rendered
by the Court, the other party may
havé recourse to the Security Council,
which may, if it deems necessary,
make recommendations or decide
upon measures to be taken to give
effeet to the judgment.

Article 95.

Nothing in the present Charter shall
prevent Members of the United Nations
from entrusting the solution of
their differences to other tribunals
by virtue of agreements already in
existence or which may be concluded
in the future.

Article 96.

1. The General Assembly or the
Security Council may request the
International Court of Justiee to give
an advisory opinion on any legal
question.

2. Other organs of the United Nations
and specialized agencies, which
may at any time be so authorized by
the General Assembly, may also request
advisory opinions of the Court
on legal questions arising within the
seope of their activities.

1’Organisation peuvent devenir parties
au Statut de la Cour Internationale de
Justiee sont déterminées, dans chaque
cas, par 1’Assemblée Générale sur recommandation
du Conseil de Sécurité.

Article 94.

1. Chaque Membre des Nations
Unies s’engage å se conformer å la
décision de la Cour Internationale de
Justiee dans tout litige auquel il est
partie.

2. Si une partie å un litige ne satisfait
pas aux obligations qui lui
incombent en vertu d’un arrét rendu
par la Cour, l’autre partie peut recourir
au Conseil de Sécurité et celui-ci,
s’il le juge nécessaire, peut faire des
recommandations ou décider des mesures
å prendre pour faire exécuter
1’arrét.

Article 95.

Aucune disposition de la présente
Charte n’empéche les Membres de
1’Organisation de confier la solution
de leurs différends å d’autres tribunaux
en vertu d’accords déjå existants
ou qui pourront étre conclus å l’avenir.

Article 96.

1. L’Assemblée Générale ou le Conseil
de Sécurité peut demander å la
Cour Internationale de Justiee un avis
consultatif sur toute question juridique.

2. Tous autres organes de 1’Organisation
et institutions spécialisées qui
peuvent, å un moment queleonque,
recevoir de l’Assemblée Générale une
autorisation å cet effet, ont également
le droit de demander å la Cour des
avis consultatifs sur des questions
juridiques qui se poseraient dans le
endre de leur activité.

139

den internationella domstolens stadga
på villkor, som fastställas i varje särskilt
fall av generalförsamlingen efter
tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Artikel 94.

1. Varje medlem av Förenta Nationerna
förpliktar sig att ställa sig
den internationella domstolens beslut
till efterrättelse i alla mål i vilka vederbörande
medlem är part.

2. Därest någon part i ett mål underlåter
att fullgöra de förpliktelser,
som åligga parten jämlikt ett av domstolen
fällt utslag, må andra parten
liänvända sig till säkerhetsrådet, som
äger, om det finner nödvändigt, framlägga
förslag eller fatta beslut örn
vidtagande av åtgärder för utslagets
verkställande.

Artikel 95.

Ingen bestämmelse i denna stadga
skall utgöra hinder för Förenta Nationernas
medlemmar att på grundval
av redan gällande eller framdeles träffade
avtal till arman domstol hänskjuta
sina tvister.

Artikel 96.

1. Generalförsamlingen eller säkerhetsrådet
äger av den internationella
domstolen begära rådgivande yttrande
i varje rättsfråga.

2. Förenta Nationernas övriga organ
och fackorganen äga, när helst
de av generalförsamlingen därtill bemyndigats,
jämväl rätt att begära rådgivande
yttranden av domstolen i
rättsfrågor, som kunna uppkomma
inom ramen för deras verksamhet.

140

CHAPTER XV.

THE SECRETARIAT.

Artide 97.

The Secretariat shall comprise a
Secretary-General and such staff as
the Organization may require. The
Secretary-General shall be appointed
by the General Assembly upon the
recommendation of the Security
Council. He shall be the chief administrative
officer of the Organization.

Artide 98.

The Secretary-General shall act in
thut capacity in all meetings of the
General Assembly, of the Security
Council, of the Economic and Social
Council, and of the Trusteeship Council,
and shall perform such other
functions as are entrusted to him by
these organs. The Secretary-General
shall make an annual report to the
General Assembly on the work of the
Organization.

Artide 99.

The Secretary-General may bring
to the attention of the Security Council
any matter which in his opinion
may threaten the maintenance of
international peace and security.

Artide 100.

1. In the performance of their
duties the Secretary-General and the
staff shall not seek or receive instructions
from any government or from
any other authority external to the
Organization. They shall refrain from
any action which miglit reflect on
their position as international officials
responsible only to the Organization.

2. Each Member of the United
Nations undertakes to respect the exclusively
international character of
the responsibilities of the SecretaryGeneral
and the staff and not to seek
to influence them in the discharge
of their responsibilities.

CHAPITRE XV.

SECRETARIAT.

Artide 97.

Le Secrétariat comprend un Secrétaire
Général et le personnel que
peut exiger 1’Organisation. Le Secrétaire
Général est nommé par l’Assemblée
Générale sur recommandation
du Conseil de Sécurité. Il est le plus
haut fonctionnaire de 1’Organisation.

Artide 98.

Le Secrétaire Général agit en cede
qualité å toutes les réunions de l’Assemblée
Générale, du Conseil de Sécurité,
du Conseil Economique et Social
et du Conseil de Tutelle. Il remplit
toutes autres fonctions dont il est
chargé par ees organes. Il présente å
1’Assemblé Générale un rapport annuel
sur 1’activité de T Organisation.

Artide 99.

Le Secrétaire Général peut attirer
1’attention du Conseil de Sécurité sur
toute affaire qui, å son avis, pourrait
mettre en danger le maintien de la
paix et de la sécurité internationales.

Artide 100.

1. Dans 1''accomplissement de leurs
devoirs, le Secrétaire Général et le personnel
ne solliciteront ni n’accepteront
d’instructions d’aucun gouvernement
ni d’aucune autorité extérieure å 1’Organisation.
Ils s’abstiendront de tout
aete incompatible avec leur situation
de fonetionnaires internationaux et ne
sont responsables qu’envers 1’Organisation.

2. Chaque Membre de 1’Organisation
s’engage å respeeter le caractére
exelusivement international des fonctions
du Secrétaire Général et du personnel
et å ne pas chercher å les influencer
dans 1’exécution de leur tåche.

141

KAPITEL XV.

SEKRETARIATET.

Artikel 97.

Sekretariatet består av en generalsekreterare
jämte den personal, som
organisationen behöver. Generalsekreteraren
tillsättes av generalförsamlingen
på förslag av säkerhetsrådet.
Generalsekreteraren är organisationens
högste tjänsteman.

Artikel 98.

Generalsekreteraren skall tjänstgöra
i denna egenskap vid generalförsamlingens,
säkerhetsrådets, det ekonomiska
och sociala rådets samt förvaltarskapsrådets
samtliga möten och
skall fullgöra de andra uppgifter, som
tilldelas honom av dessa organ. Generalsekreteraren
skall avgiva en årlig
rapport till generalförsamlingen
angående organisationens verksamhet.

Artikel 99.

Generalsekreteraren äger fästa säkerhetsrådets
uppmärksamhet på varje
omständighet, som enligt hans åsikt
kan hota upprätthållandet av internationell
fred och säkerhet.

Artikel 100.

1. Generalsekreteraren och sekretariatets
personal skola vid fullgörandet
av sina åligganden icke begära eller
mottaga instruktioner från någon
regering eller från någon myndighet
utanför organisationen. De skola avhålla
sig från varje handling, som kan
inverka menligt på deras ställning
som internationella tjänstemän, ansvariga
endast inför organisationen.

2. Varje medlem av Förenta Nationerna
förbinder sig att respektera
den uteslutande internationella karaktären
hos generalsekreterarens och
personalens uppgifter och att ej söka
påverka dem vid fullgörandet av deras
värv.

142

Article 101.

1. The staff shall be appointed by
the Secretary-General under regulations
established by the General Assembly.

2. Appropriate staffs shall be permanen
tly assigned to the Economic
and Social Council, the Trasteeship
Council, and, as required, to other
organs of the United Nations. These
staffs shall form a part of the Secretariat.

3. The paramount consideration
in the employment of the staff and
in the determination of the conditions
of service shall be the necessity
of securing the highest standards of
efficiency, competence, and integTity.
Due regard shall be paid to the importance
of recruiting the staff on as
wide a geographical basis as possible.

CHAPTER XVI.

MISCELLANEOUS PROVISIONS.

Article 102.

1. Every treaty and every international
agreement entered into by
any Member of the United Nations
after the present Charter comes into
force shall as soon as possible be
registered with the Secretariat and
published by it.

2. No party to any such treaty or
international agreement which has
not been registered in accordance
with the provisions of paragraph 1
of this Article may invoke that treaty
or agreement before any organ of the
United Nations.

Article 103.

In the event of a conflict between
the obligations of the Members of the
United Nations under the present
Charter and their obligations under
any other international agreement,
their obligations under the present
Charter shall prevail.

Article 101.

1. Le personne! est nömme par le
Secrétaire Général conformément alix
régles fixées par 1’Assemblée Générale.

2. Un personnel spécial est affecté
d’une maniére permanente au Conseil
Economique et Social, au Conseil de
Tutelle et, s’il y a lieu, å d’autres organes
de reorganisation. Ce personnel
fait partie du Secrétariat.

3. La considération dominante dans
le recrutement et la fixation des conditions
d’emploi du personnel doit
étre la nécessité d’assurer å reorganisation
les services de personnes possédant
les plus hautes qualités de travail,
de compétence et d’intégrité. Sera
dument prise en considération l’importance
d’un recrutement effeetué
sur une base géographique aussi large
que possible.

CHAPITRE XVI.
DISPOSITIONS DIVERSES.

Article 102.

1. Tout traité ou accord international
conclu par un membre des Nations
Unies apres l’entrée en vigueur
de la présente Charle sera, le plus töt
possible, enregistré au Secrétariat et
publié par lui.

2. Aucune partie å un traité ou accord
international qui n’aura pas été
enregistré conformément aux dispositions
du paragraphe 1 du présent article
ne pourra invoquer ledit traité ou
accord devant un organe de 1’Organisation.

Article 103.

En cas de conflit entre les obligations
des Membres des Nations Unies
en vertu de la présente Charte et leurs
obligations en vertu de tout autre accord
international, les premiéres prévaudront.

Artikel 101.

1. Sekretariatets personal tillsättes
av generalsekreteraren enligt föreskrifter,
som fastställas av generalförsamlingen.

2. Lämplig personal skall stadigvarande
knytas till det ekonomiska
och sociala rådet, förvaltarskapsrådet
och, i den mån så erfordras, till andra
Förenta Nationernas organ. Denna
personal skall ingå i sekretariatet.

3. Vid personalens anställning och
fastställandet av tjänstevillkoren skall
hänsyn i främsta rummet tagas till
nödvändigheten av att tillförsäkra organisationen
personal, som fyller de
högsta krav på duglighet, kunnighet
och rättrådighet. Vederbörlig hänsyn
skall tagas till betydelsen av att rekrytera
personalen på en så vidsträckt
geografisk grundval som möjligt.

KAPITEL XVI.

SÄRSKILDA BESTÄMMELSER.

Artikel 102.

1. Varje fördrag eller internationell
överenskommelse, som ingås av medlem
av Förenta Nationerna efter denna
stadgas ikraftträdande, skall så
snart som möjligt registreras hos sekretariatet
och av detta offentliggöras.

2. Part i dylikt fördrag eller dylik
internationell överenskommelse,
som ej registrerats i enlighet med bestämmelserna
i moment 1 av denna
artikel, äger ej åberopa detta fördrag
eller denna överenskommelse inför
något av Förenta Nationernas organ.

Artikel 103.

1 händelse av konflikt mellan medlemmarnas
förpliktelser enligt denna
stadga och deras förpliktelser enligt
någon annan internationell överenskommelse
skola förpliktelserna enligt
stadgan gälla.

144

Article 104.

The Organization shall enjoy in
the territory of each of its Members
such legal capacity as may be necessary
för the exercise of its functions
and the fulfillment of its purposes.

Article 105.

1. The Organization shall enjoy in
the territory of each of its Members
such privileges and immunities as
are necessary for the fulfillment of
its purposes.

2. Representatives of the Members
of the United Nations and officials of
the Organization shall similarly enjoy
such privileges aud immunities
as are necessary for the independent
exercise of their functions in connection
with the Organization.

3. The General Assemblé’ may
make recommendations with a view
to determining the details of the applikation
of paragraphs 1 and 2 of
this Article or may propose conventions
to the Members of the United
Nations for this purpose.

CI4APTER XVII.

TRANSITIONAL SECURITY
ARRANGEMENTS.

Article 106.

Pending the coming into force of
such special agreements referred to
in Article 43 as in the opinion of the
Security Council enable it to begin
the exercise of its responsibilities
under Article 42, the parties to the
Four-Nation Declaration, signed at
Moscow, October 30, 1943, and

France, shall, in accordance with the
provisions of paragraph 5 of that
Declaration, consul! with one another
and as occasion requires with other
Members of the United Nations with
a view to such joint action on behalf
of the Organization as may be neces -

Article 104.

^Organisation jouit, sur le territoire
de chacun de ses Membres, de la
capacité juridique qui lui est nécessaire
pörn- exercer ses fonctions et atteindre
ses hufs.

Article 105.

1. L’Organisation jouit, sur le territoire
de chacun de ses Membres, des
privileges et immunités qui lui sont
nécessaires poul- atteindre ses buts.

2. Les représentants des Membres
des Nations Unies et les fonctionnaires
de 1’Organisaiion jouissent également
des privileges et immunités qui
leur sont nécessaires pour exercer en
taute indépendance leurs fonctions en
rapport avec 1’Organisation.

3. L’Assemblée Générale peut faire
des recommandations en vue de fixer
les détails d’application des paragraphes
1 et 2 du présent article ou
proposer aux Membres des Nations
Unie^ des conventions å cet effet.

CHAPITRE XVII.

DISPOSITIONS TRANSITOIRES
DE SECURITE.

Article 106.

En attendant 1’entrée en vigueur des
accords spéciaux mentionnés å l’article
43, qui, de l’avis du Conseil de
Sécurité, lui permettront de commencer
å assumer les responsabilités lui
incombant en application de 1’article
42, les parties å la Déclaration des
Quatre Nations signée ä Moscou le 30
octobre 1943 et la France se concerteront
entre elles et, s’il y a lieu, avec
d’autres Membres de 1’Organisation,
conformément aux dispositions du paragraphe
5 de cette Déclaration, en
vue d’entreprendre en commun, au
nom des Nations Unies, toute action

145

Artikel 104.

Organisationen skall inom varje
medlems territorium åtnjuta sådan
rättskapacitet som må vara erforderlig
för fullgörande av dess uppgifter
och fullföljande av dess ändamål.

Artikel 105.

1. Organisationen skall inom varje
medlems territorium åtnjuta de privilegier
och immuniteter som äro nödvändiga
för fullföljande av dess ändamål.

2. Medlemmarnas ombud och organisationens
tjänstemän skola likaledes
åtnjuta de privilegier och immuniteter
som äro nödvändiga för att de
i fullt oberoende må kunna fullgöra
sina i samband med organisationen
stående uppgifter.

3. Generalförsamlingen äger framlägga
förslag i och för fastställande
av närmare bestämmelser rörande
tillämpningen av momenten 1 och 2 i
denna artikel eller underställa medlemmarna
av Förenta Nationerna förslag
till avtal därom.

KAPITEL XVII.

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER
RÖRANDE SÄKERHETEN.

Artikel 106.

I avvaktan på ikraftträdandet av
sådana i artikel 43 avsedda särskilda
avtal, som enligt säkerhetsrådets uppfattning
sätta rådet i stånd att börja
utöva sina uppgifter enligt artikel 42,
skola undertecknarna av fyrmaktsdeklara
lionen i Moskva av den 30 oktober
1943 samt Frankrike i enlighet
med bestämmelserna i deklarationens
punkt 5 rådgöra med varandra och,
när omständigheterna så påkalla,
med andra medlemmar av Förenta
Nationerna i och för sådant samfällt
inskridande på organisationens vägnar,
som må krävas för att upprätt Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

146

sary for Ihe purpose of maintaining
international peace anel security.

Article 107.

Nothing in the present Charter shall
invalidate or preelude action, in relation
to any state winch during the
Second World War has been an
enemy of any signatory to the present
Charter, taken or authorized as
a result of that war by the Govemments
having responsibility for such
action.

CHAPTER XVIII.

AMENDMENTS.

Article 108.

Amendments to the present Charter
shall coine into force for all Members
of the United Nations when they havé
been adopted by a vote of two thirds
of the members of the General Assembly
and ratified in accordance
with their respective constitutional
processes by two thirds of the Members
of the United Nations, including
all the permanent members of
the Security Council.

Article 109.

1. A General Conference of the
Members of the United Nations för
the purpose of reviewing the present
Charter may be held at a date and
place to be fixed by a two-thirds vote
of the members of the General Assembly
and by a vote of any seven
members of the Security Council.
Each Member of the United Nations
shall havé one vote in the conference.

2. Any alteration of the present
Charter recommended by a two-thirds
vote of the conference shall take effeet
when ratified in accordance with
their respective constitutional processes
by two thirds of the Members
of the United Nations ineluding all
the permanent members of the Security
Council.

qui pourrait étre nécessaire pour
maintenir la paix et la sécurité internationales.

Article 107.

Aucune disposition de la présente
Charte n’affecte ou n’interdit vis-å-vis
d’un Etat qui, au cours de la seconde
guerre mondiale, a été 1’ennemi de l’un
queleonque des signataires de la présente
Charte, une action entreprise ou
autorisée, comme suite de cette guerre,
par les gouvernements qui ont la responsabilité
de cette action.

CHAPITRE XVIII.

AMENDEMENT.

Article 108.

Les amendements å la présente
Charte entreront en vigueur pour tous
les Membres des Nations Unies quand
ils auront été adoptés å la majorité des
deux-tiers des membres de l’Assemblée
Générale et ratifiés, conformément
å leurs régles constitutionelles
respectives, par les deux-tiers des
Membres de 1’Organisation, y compris
tous les Membres permanents du
Conseil de Sécurité.

Article 109.

1. Une Conférence Générale des
Membres des Nations Unies, aux fins
d’une révision de la présente Charte,
pourra étre réunie aux lieu et date qui
seront fixés par un vote de l’Assemblée
Générale ä la majorité des deuxtiers
et par un vote de sept quelconques
des membres du Conseil de Sécurité.
Chaque Membre de 1’Organisation
disposera d’une voix å la conférence.

2. Toute modification å la présente
Charte recommandée par la conférence
å la majorité des deux-tiers prendra
effet lorsqu’elle aura été ratifiée,
conformément å leurs régles constitutionnelles
respectives, par les deuxtiers
des Membres des Nations Unies,
y compris tous les membres permanents
du Conseil de Sécurité.

hålla internationell fred och säkerhet.

Artikel 107.

Ingen bestämmelse i denna stadga
medför ogiltighet av eller utesluter ingripande
avseende stat, vilken under
det andra världskriget varit fiende till
någon av denna stadgas signatärmakter,
och vidtaget eller godkänt som
följd av detta krig av de regeringar
som bära ansvaret för dylika åtgärder.

KAPITEL XVIII.

ÄNDRINGAR.

Artikel 108.

Ändringar i denna stadga träda i
kraft för alla medlemmar av Förenta
Nationerna, när de antagits med
två tredjedelars majoritet av generalförsamlingens
medlemmar och i den
ordning, som de olika staternas författningar
föreskriva, ratificerats av
två tredjedelar av Förenta Nationernas
medlemmar, bland dem alla ständiga
medlemmar av säkerhetsrådet.

Artikel 109.

1. En allmän konferens av Förenta
Nationernas medlemmar med ändamål
att taga denna stadga under omprövning
må hållas å tid och plats, som
fastställas genom beslut med två tredjedelars
majoritet av generalförsamlingens
medlemmar och beslut av sju
medlemmar av säkerhetsrådet, oavsett
vilka. Varje medlem av Förenta Nationerna
skall på konferensen hava
en röst.

2. Varje förändring av denna stadga,
som föreslagits av konferensen
med två tredjedelars majoritet, skall
träda i kraft, när den i den ordning,
som de olika staternas författningar
föreskriva, ratificerats av två tredjedelar
av Förenta Nationernas medlemmar,
bland dem alla ständiga
medlemmar av säkerhetsrådet.

148

3. If such a conference has not
been held before the tenth annual
session of the General Assembly following
the coming into force of the
present Charter, the proposal to call
sueh a conference shall be placed on
the agenda of thal session of the General
Assembly, and the conference
shall be held if so decided by a majority
vote of the members of the
General Assembly and by a vote of
anv seven members of the Security
Council.

CHAPTER XIX.

RATIFICATION AND SIGNATURE.

Ar tide 110.

1. The present Charter shall be
ratified by the signatory states in accordance
with their respective constitutional
processes.

2. The ratifications shall be deposited
with the Government of the
United States of America, which shall
notify all the signatory states of each
deposit as well as the Secretary-General
of the Organization when he has
been appointed.

3. The present Charter shall come
into force upon the deposit of ratifications
by the Republic of China,
France, the Union of Soviet Socialist
Republics, the United Kingdom of
Great Britain and Northern Ireland,
and the United States of America, and
by a majority of the other signatory
states. A protocol of the ratifications
deposited shall thereupon be drawn
up by the Government of the United
States of America which shall communicate
copies thereof to all the
signatory states.

4. The states signatory to the present
Charter which ratify it after it
has come into force will become original
Members of the United Nations
on the date of the deposit of their
respective ratifications.

3. Si cette conférence n’a pas été
réunie avant la dixiéme session annelle
de l’Assemblée Générale qui
suivra 1’entrée en vigueur de la présente
Charte, une proposition en vue
de la convoquer sera inscrite å 1’ordre
du jour de cette session, et la conférence
sera réunie, s’il en est ainsi décidé
par un vote de la majorité de l’Assemblée
Générale et par un vote de
sept queleonques des membres du Conseil
de Sécurité.

CHAPITRE XIX.

RATIFICATION ET SIGNATURE.

Article 110.

1. La présente Charte sera ratifiée
par les Etats signataires conformément
å leurs régles constitutionnelles
respectives.

2. Les ratifications seront déposées
auprés du Gouvernement des EtatsUnis
d’Amérique, qui notifiera chaque
dépöt å tous les Etats signataires ainsi
qu’au Secrétaire Général de 1’Organisation,
lorsque celui-ci aura été
nommé.

3. La présente Charte entrera en
vigueur apres le dépöt des ratifications
par la République de Chine, la France,
l’Union des Républiques Soviétiques
Socialistes, le Royaume-Uni de GrandeBretagne
et dTrlande du Nord, les
Etats-Unis d’Amérique et par la majorité
des autres Etats signataires. Un
procés-verbal de dépöt des ratifications
sera ensuite dressé par le Gouvernement
des Etats-Unis d’Amérique
qui en communiquera copie å tous les
Etats signataires.

4. Les Etats signataires de la présente
Charte qui la ratifieront apres
son entrée en vigueur deviendront
Membres originaires des Nations Unies
å la date du dépöt de leurs ratifications
respectives.

149

3. Därest en sådan konferens ej
hållits före generalförsamlingens tionde
årliga möte efter denna stadgas
ikraftträdande, skall förslag att sammankalla
en sådan konferens upptagas
på dagordningen för detta möte;
konferensen skall hållas, örn beslut
därom fattas med bifall av flertalet
av generalförsamlingens medlemmar
samt av sju medlemmar av säkerhetsrådet,
oavsett vilka.

KAPITEL XIX.

RATIFIKATION OCH UNDERTECKNANDE.

Artikel 110.

1. Denna stadga skall ratificeras av
signatärmakterna i den ordning, som
de olika staternas författningar föreskriva.

2. Ratifikationsinstrumenten skola
deponeras hos Amerikas Förenta Staters
regering, vilken om varje deposition
skall notificera samtliga signatärmakter
ävensom organisationens generalsekreterare,
sedan denne utsetts.

3. Stadgan skall träda i kraft, när
Republiken Kina, Frankrike, De Socialistiska
Rådsrepublikernas Union, Det
Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland samt Amerikas
Förenta Stater ävensom flertalet av
övriga signatärmakter deponerat sina
ratifikationsinstrument. Ett protokoll
över de deponerade ratifikationsinstrumenten
skall därefter upprättas
av Amerikas Förenta Staters regering,
som skall tillställa alla signatärmakter
avskrifter av detsamma.

4. Signatärmakt, som ratificerar
denna stadga efter dess ikraftträdande,
blir ursprunglig medlem av Förenta
Nationerna den dag, å vilken
dess ratifikationsinstrument deponeras.

150

Artide lil.

The present Charter, of which the
Chinese, French, Russlan, English,
and Spanish texts are equally authentic,
shall remain deposited in the archives
of the Government of the United
States of America. Duly certified
copies thereof shall be transmitted
by that Government to the Govemments
of the other signatory States.

In faith whereof the representatives
of the Governments of the United
Nations havé signed the present
Charter.

Done at the city of San Francisco
the twentysixth day of June, one
thousand nine hundred and fortyfive.

Artide lil.

La présente Chade, dont les textes
chinois, francis, russe, anglais et espagnol
feront également foi, sera déposée
dans les archives du Gouvernement
des Etats-Unis d’Amérique. Des
copies dument certifiées conformes en
seront remises par lui aux Gouvernements
des autres Etats signataires.

En foi de quoi, les représentants des
Gouvernements des Nations Unies ont
signé la présente Charte.

Fait å San Francisco, le vingt-six
juin mil neuf cent quarante cinq.

151

Artikel lil.

Denna stadga, vars kinesiska, franska,
ryska, engelska och spanska texter
äga dika vitsord, skall förbliva deponerad
i Amerikas Förenta Staters
regerings arkiv. Behörigen bestyrkta
avskrifter av stadgan skola av denna
regering tillställas övriga signa tärmakters
regeringar.

TILL BEKRÄFTELSE HÄRAV hava
ombuden för de förenade nationernas
regeringar undertecknat denna
stadga.

SOM SKEDDE i San Fransisco den
tjugosjätte juni nittonhundrafyrtiofem.

152

Statute of the International
Court of Justiee.

Article 1.

The international court of justice
established by the Charter of the United
Nations as the principal judicial
organ of the United Nations shall be
constituted and shall funetion in accordance
with the provisions of the
present Statute.

CHAPTER I.

ORGANIZATION OF THE COURT.

Article 2.

The Court shall be composed of a
body of independent judges, eleeted
regardless of their nationality from
among persons of high moral charaeter,
who possess the qualifications
required in their respective countries
för appointment to the highest judicial
offices, or are jurisconsults of
recognized competence in international
law.

Article 3.

1. The Court shall consist of fifteen
members, no two of whom may
be nationals of the same state.

2. A person who för the purpose
of membership in the Court could be
regarded as a national of more thån
one state shall be deemed to be a
national of the one in which he ordinarily
exercises civil and political
rights.

Article 4.

1. The members of the Court shall
be eleeted by the General Assembly
and by the Security Council from a

Statut de la Cour Internationale
de Justice.

Article premier.

La COUR INTERNATIONALE DE JUSTICE

instituée par la Charte des Nations
Unies comme organe judiciare principal
de 1’Organisation sera constituée
et fonetionnera conformément aux dispositions
du présent Statut.

CHAPITRE Ier.

ORGANISATION DE LA COUR.

Article 2.

La Cour est un corps de magistrats
indépendants, élus, sans égard å leur
nationalité, parmi les personnes jouissant
de la plus haute considération
morale, et qui réunissent les conditions
requises pour 1’exercice, dans
leurs pays respectifs, des plus hautes
fonetions judiciaires, ou qui sont des
jurisconsultes possédant une compétence
notoire en matiére de droit international.

Article 3.

1. La Cour se compose de quinze
membres. Elle ne pourra comprendre
plus d’un ressortissant du méme Etat.

2. A cet égard celui qui pourrait
étre considéré comme le ressortissant
de plus d’un Etat, sera censé étre ressortissant
de celui ou il exerce habituellement
ses droits civils et politiques.

Article 4.

1. Les membres de la Cour sont
élus par l’Assemblée Générale et pär
le Conseil de Sécurité sur une bste de

153

Stadga för den internationella
domstolen.

Artikel 1.

Den internationella domstolen, vilken
genom Förenta Nationernas stadga
upprättats såsom Förenta Nationernas
främsta rättsskipande organ,
skall bildas och utöva sin verksamhet
enligt bestämmelserna i denna stadga.

KAPITEL I.

DOMSTOLENS ORGANISATION.

Artikel 2.

Domstolen består av oberoende domare,
valda utan hänsyn till nationalitet
bland personer, som åtnjuta
det högsta moraliska anseende och
uppfylla de villkor, vilka i deras respektive
hemland fordras för utövande
av de högsta domarämbetena, eller
som äro rättslärda med erkänd sakkunskap
på den internationella rättens
område.

Artikel 3.

1. Domstolen består av femton ledamöter,
av vilka icke flera än en må
vara medborgare i en och samma
stat.

2. En person, som när det gäller
medlemskap i domstolen skulle kunna
betraktas som medborgare i mer
än en stat, skall anses vara medborgare
i den stat, där han vanligen utövar
sina borgerliga och politiska rättigheter.

Artikel 4.

1. Domstolens ledamöter väljas av
generalförsamlingen och säkerhetsrådet
bland personer, som föreslagits

154

list of persons nominated by the national
groups in the Permanent Court
of Arbitration, in accordance with
the following provisions.

2. In the case of Members of the
United Nations not represenled in the
Permanent Court of Arbitration, candidates
shall be nominated by national
groups appointed for tilis purpose
by their governments under the
same conditions as those prescribed
for members of the Permanent Court
of Arbitration by Artide 44 of the
Convention of The Hague of 1907 for
the pacific settlement of international
disputes.

3. The conditions under which a
stafe which is a party to the present
Statute but is not a Member of the
United Nations may participate in
electing the members of the Court
shall, in the absence of a special
agreement, be laid down by the General
Assembly upon recommendation
of the Security Council.

Article 5.

1. At least three months before the
date of the election, the SecretaryGeneral
of the United Nations shall
address a wiatten request to the members
of the Permanent Court of Arbitration
belonging to the States which
are parties to the present Statute, and
to the members of the national groups
appointed under Article 4, paragraph
2, inviting them to undertake, within
a given time, by national groups, the
nomination of persons in a position
to accept the duties of a member of
the Court.

2. No group may nominate more
thån four persons, not more thån two
of whom shall be of their own nationality.
In no case may the number
of candidates nominated by a
group be more thån double the number
of seats to be filled.

Article 6.

Before making these nominations,
each national group is recommended
to consult its highest court of justiee,
its legal faeulties and schools of law,

personnes présentées par les groupes
nationaux de la Cour Permanente
d’Arbitrage, conformément aux dispositions
suivantes.

2. En ce qui concerne les Membres
des Nations Unies qui ne sont pas
représentés å la Cour Permanente
d’Arbitrage, les candidats seront présentés
par des groupes nationaux, désignés
å cet effet par leurs gouvernements,
dans les mörnes conditions que
celles stipulées pour les membres de
la Cour Permanente d’Arbitrage pär
Tarticle 44 de la Convention de La
Haye de 1907 sur le regement pacifique
des conflits internationaux.

3. En 1’absence d’accord spécial,
1’Assemblée Générale, sur la recommandation
du Conseil de Sécurité, reglera
les conditions auxquelles peut
participer ä 1’élection des membres de
la Cour un Etat qui, tout en étant partie
au present Statut, n’est pas Membro
des Nations Unies.

Article 5.

1. Trois mois au moins avant la
date de 1’élection, le Secrétaire Général
des Nations Unies invite par écrit
les membres de la Cour Permanente
d’Arbitrage appartenant aux Etats qui
sont parties au present Statut, amsi
que les membres des groupes nationaux
désignés conformément au paragraphe
2 de 1’article 4, å procéder
dans un délai déterminé, pär groupes
nationaux, å la présentation de personnes
en situation de remplir les
fonetions de membre de la Cour.

2. Chaque groupe ne peut, en aucun
cas, présenter plus de quatre personnes
dont deux au plus de sa nationalité.
En aucun cas, il ne peut étre présenté
un nombre de candidats plus
élevé que le double des siéges å pourvoir.

Article 6.

Avant de procéder å cette désignation
il est recommandé å chaque
groupe national de consulter la plus
haute cour de justiee, les faeultés et

155

av den permanenta skiljedomstolens
nationella grupper i enlighet med följande
bestämmelser.

2. I fråga om medlemmar av Förenta
Nationerna, vilka icke äro företrädda
i den permanenta skiljedomstolen,
skola kandidater föreslås av
nationella grupper, vilka för ändamålet
utses av vederbörande regeringar
i samma ordning, som enligt artikel
44 av 1907 års Haag-konvention om
avgörande på fredlig väg av internationella
tvister gäller för utseende av
ledamöter av den permanenta skiljedomstolen.

3. Därest icke annat särskilt överenskommes,
skall generalförsamlingen
efter tillstyrkan av säkerhetsrådet
bestämma den ordning, vari en stat,
som anslutit sig till denna stadga men
icke är medlem av Förenta Nationerna,
må deltaga i val av domstolens
ledamöter.

Artikel 5.

1. Minst tre månader före dagen
för valet skall Förenta Nationernas
generalsekreterare skriftligen anmoda
ledamöterna av den permanenta skiljedomstolen
från de stater, som anslutit
sig till denna stadga, ävensom
ledamöterna av de nationella grupper,
vilka utsetts jämlikt artikel 4,
moment 2, att i nationella grupper
inom en viss tidsfrist upprätta förslag
på personer, som äro behöriga att utöva
befattning såsom domstolsledamot.

2. En och samma grupp må ej
föreslå mer än fyra personer, bland
dem högst två av dess egen nationalitet.
I intet fall må flera kandidater
föreslås, än som motsvarar dubbla antalet
av de platser, som skola besättas.

Artikel 6.

Det är önskvärt, att varje nationell
grupp, innan den uppgör detta förslag,
rådfrågar sitt lands högsta domstol,
dess juridiska fakulteter och andra

156

and its national academies and national
sections of international academies
devoted to tile study of law.

Artide 7.

1. The Secretary-General shall
prepare a list in alphabetical order
of all the persons thus nominated.
Säve as provided in Article 12, paragraph
2, these shall be the only persons
eligible.

2. The Secretary-General shall
submit this list to the General Assembly
and to the Security Council.

Article 8.

The General Assembly and the Security
Council shall proceed independently
of one another to elect the
members of the Court.

Article 9.

At every election, the electors shall
bear in mind not only that the persons
to be elected should individually
possess the qualifications required,
but also that in the body as a
whole the representation of the main
forms of civilization and of the principal
legal systems of the world should
be assured.

Article 10.

1. Those candidates who obtain
an absolute majoritv of votes in the
General Assembly and in the Security
Council shall be considered as elected.

2. Any vote of the Security Council,
whether for the election of judges
or for the appointment of members
of the conference envisaged in Article
12, shall be taken without any distinction
between permanent and nonpermanent
members of the Security
Council.

3. In the event of more thån one
national of the same State obtaining
an absolute majority of the votes both
of the General Assembly and of the
Security Council, the eldest of these
only shall be considered as elected.

écoles de droit, les academies nationales
et les sections nationales d’académies
internationales, vouées å
l’étude du droit.

Article 7.

1. Le Secrétaire Général dresse, par
ordre alphabétique, une bste de toutes
les personnes ainsi désignées; seules
ees personnes sont éligibles, sauf le
cas prévu å 1’article 12, paragraphe 2.

2. Le Secrétaire Général communique
cette Uste å 1’Assemblée Générale
et au Conseil de Sécurité.

Article 8.

L’Assemblée Générale et le Conseil
de Sécurité procédent indépendamment
l’un de l’autre å 1’élection des
membres de la Cour.

Article 9.

Dans toute élection, les électeurs
auront en vue que les personnes appelées
ä faire partie de la Cour, non
seulement réunissent individuellement
les conditions requises, mais assurent
dans 1’ensemble la representation des
grandes formes de civilisation et des
principaux systenus juridiques du
nionde.

Article 10.

1. Sont élus ceux qui ont réuni la
majorité absolue des voix dans F Assemblé
Générale et dans le Conseil
de Sécurité.

2. Le vote au Conseil de Sécurité,
soit pour 1’élection des juges, soit pour
la nomination des membres de la commission
visée å 1’article 12 ci-aprés, ne
comportera aucune distinetion entre
membres permanents et membres nonpermanents
du Conseil de Sécurité.

3. Au cas oii le double sendin de
1’Assemblée Générale et du Conseil de
Sécurité se porterait sur plus d’un
ressortissant du méme Etat, le plus
ägé est seul élu.

157

undervisningsanstalter för rättsvetenskap
samt dess åt rättens studium
ägnade nationella akademier och dess
nationella sektioner av internationella
akademier.

Artikel 7.

1. Generalsekreteraren skall upprätta
en förteckning i alfabetisk ordning
över alla sålunda föreslagna personer.
Med undantag för det fall, som
avses i artikel 12, moment 2, äro endast
dessa personer valbara.

2. Generalsekreteraren skall delgiva
generalförsamlingen och säkerhetsrådet
denna förteckning.

Artikel 8.

Generalförsamlingen och säkerhetsrådet
skrida oberoende av varandra
till val av domstolens ledamöter.

Artikel 9.

Vid varje val skola väljarna hava i
åtanke icke blott, att de personer, som
väljas, böra var för sig uppfylla de
erforderliga förutsättningarna, utan
även att säkerhet vinnes för att domstolen
som helhet företräder civilisationens
olika huvudformer och världens
främsta rättssystem.

Artikel 10.

1. De kandidater, som uppnå absolut
röstövervikt i generalförsamlingen
och i säkerhetsrådet, skola anses
valda.

2. Vid omröstning i säkerhetsrådet
skall, vare sig det gäller val av domare
eller val av medlemmar av det
i artikel 12 omförmälda utskottet,
skillnad ej göras mellan ständiga och
icke-ständiga medlemmar av säkerhetsrådet.

3. I händelse mer än en medborgare
i en och samma stat uppnår absolut
röstövervikt både i generalförsamlingen
och i säkerhetsrådet, skall
endast den äldste av dem anses vald.

158

Artide 11.

If, after the first meeting held for
the purpose of the election, one or
more seats remain to be filled, a second
and, if necessary, a third meeting
shall tahe place.

Artide 12.

1. If, after the third meeting, one or
more seats still remain unfilled, a
joint conference consisting of six
members, three appointed by the General
Assembly and three by the Security
Council, may be formed at any
time at the request of elther the General
Assembly or the Security Council,
for the purpose of choosing by
the vote of an absolute majority one
name for each seat still vacant, to
submit to the General Assembly and
the Security Council for their respective
acceptance.

2. If the joint conference is unanimously
agreed upon any person
who fulfils the required conditions,
he may be included in its list, even
though he was not included in the
list of nominations referred to in Artide
7.

3. If the joint conference is satisfied
t hat it will not be successful in
procuring an election, those members
of the Court who havé already been
elected shall, whithin a period to be
fixed by the Security Council, proceed
to till the vacant seats by selection
from among those candidates who
havé obtained votes either in the General
Assembly or in the Security Council.

4. In the event of an equality of
votes among the judges, the eldest
jugde shall havé a casting vote.

Artide 13.

1. The members of tile Court shall
be elected for nine years and may be
re-elected; provided, however, that of
the jugdes elected at the first election,
the terms of five judges shall
expire at the end of three years and
the terms of five more judges shall
expire at the end of six years.

Artide 11.

Si, apres la premiére séance d’élection,
il reste encore des siéges å pourvoir,
il est procédé, de la méme maniére,
å une seconde et, s’il est nécessaire,
å une troisiéme.

Artide 12.

1. Si, apres la troisiéme séance
d’élection, il reste encore des siéges
å pourvoir, il peut étre å tout moment
formé sur la demande, soit de l’Assemblée
Générale, soit du Conseil de
Sécurité, une Commission médiatrice
de six membres, nommés trois pär
l’Assemblée Générale, trois par le
Conseil de Sécurité, en vue de choisir
par un vote å la majorité absolue,
pour chaque siége non pourvu, un
nom å présenter å 1’adoption séparée
de l’Assemblée Générale et du Conseil
de Sécurité.

2. La Commission médiatrice peut
porter sur sa Uste le nom de toute
personne satisfaisant aux conditions
requises et qui recueille 1’unanimité de
ses suffrages, lors méme qu’il n’aurait
pas figuré sur la bste de presentation
visée å 1’article 7.

3. Si la Commission médiatrice constate
quille ne peut réussir å assurer
1’élection, les membres de la Cour déjå
nommés pourvoient aux siéges vacans,
dans un délai å fixer par le
Conseil de Sécurité, en choississant
parmi les personnes qui ont obtenu
des suffrages soit dans 1’Assemblée
Générale, soit dans le Conseil de Sécurité.

4. Si, parmi les juges, il y a partage
egal des voix, la voix du juge le plus
ågé 1’emporte.

Article 13.

1. Les membres de la Cour sont élus
pour neuf ans et ils sont rééligibles;
toutefois, en ce qui concerne les juges
nommés å la premiére élection de la
Cour, les fonctions de cinq juges
prendront fin au bouf de trois ans, et
Gelles de cinq autres juges prendront
fin au bouf de six ans.

Artikel 11.

Om efter det första valsammanträdet
en eller flera platser återstå att
besätta, skall i samma ordning ett
andra och, om så erfordras, ett tredje
sammanträde äga rum.

Artikel 12.

1. Om efter det tredje valsammanträdet
en eller flera platser alltjämt
återstå att besätta, må när som helst
på begäran av generalförsamlingen
eller av säkerhetsrådet tillsättas ett
medlingsutskott om sex ledamöter,
utsedda tre av generalförsamlingen
och tre av säkerhetsrådet, med uppgift
att för varje ledig plats med absolut
röstövervikt föreslå ett namn att
antagas av generalförsamlingen för
sig och säkerhetsrådet för sig.

2. Genom enhälligt beslut må
medlingsutskottet i sitt förslag upptaga
varje person, som uppfyller de
stadgade fordringarna, även örn denne
icke förekommit på den i artikel 7
omförmälda förteckningen.

3. Örn medlingsutskottet finner, att
det icke är i stånd att åstadkomma ett
val, skola de ledamöter av domstolen,
som redan utsetts, inom en tidsfrist,
som fastställes av sägerhetsrådet, fylla
de lediga platserna genom val bland
de personer, som erhållit röster antingen
i generalförsamlingen eller i
säkerhetsrådet.

4. Vid lika röstetal bland domarna
äger den äldste utslagsröst.

Artikel 13.

1. Domstolens ledamöter väljas för
nio år och kunna återväljas; dock
skola av de domare, som utses vid
det första valet, fem avgå efter tre år
och fem andra efter sex år.

160

2. The judges whose terms are to
expire at the end of the above-mentioned
initial periods of three and six
years shall be elmsén by lot to be
drawn by tile Secretary-General immediately
after the first election has
been completed.

3. The members of the Court shall
continue to decharge their duties
until their places havé been filled.
Though replaced, they shall finish
any cases which they may havé begun.

4. In the case of the resignation of
a member of the Court, the resignation
shall be addressed to the President
of the Court for transmission to
the Secretary-General. This last notification
makes the place vacant.

Ar tide 14.

Vacancies shall be filled by the
same method as that laid down for
the first election, subject to the following
provision: the Secretary-General
shall, within one month of the
occurrence of the vacancy, proceed
to issue the invitations provided for in
Artide 5, aud the date of the election
shall be fixed by the Security Council.

Artide 15.

A member of the Court eleeted to
replace a member whose term of Office
lias not expired shall hold office
for the remainder of his predecessor’s
term.

Artide 16.

1. No member of the Court may
exercise any political or administrative
funetion, or engage in any other
occupation of a professional nature.

2. Any doubt on this point shall
be settled by the decision of the Court.

Artide 17.

1. No member of the Court may
act as agent, counsel. or advocate in
any case.

2. Les .juges dont les fonetions
prendront fin au terme des périodes
initiales de trois et six ans mentionnées
ci-dessus seront désignés par tirage
au sort effeetué par le Secrétaire
Général, immédiatement apres qu’il
aura été procédé å la premiére élection.

3. Les membres de la Cour restent
en fonetion jusqu’å leur remplacement.
Apres ce remplacement, ils continuent
de connaitre des affaires dont
ils sont déjå saisis.

4. En cas de démission d un membre
de la Cour, la démission sera
adressée au Président de la Cour, pour
étre transmise au Secrétaire Général.
Cette derniére notification emporte varancé
de siége.

Artide 14.

Il est pourvu aux siéges devenus
vacants selon la méthode suivie pour
la premiére élection, sous réserve de
la disposition ci-aprés: dans le mois
qui suivra la vacance, le Secrétaire
Générale procédera å 1’invitation prescrite
par 1’article 5, et la date d’élection
sera fixée par le Conseil de Sécurité.

Artide 15.

Le membre de la Cour élu en
remplacement d’un membre dont le
mandat n’est pas expiré achéve le
terme du mandat de son prédécesseur.

Artide 16.

1. Les membres de la Cour ne peuvent
exercer aucune fonetion politique
ou administrative, ni se livrer å aucune
autre occupation de caractére
professionnel.

2. En cas de doute, la Cour décide.

Artide 17.

1. Les membres de la Cour ne peuvent
exercer les fonetions d’agent, de
conseil ou d’avocat dans aucune affaire.

161

2. De domare, som skola avgå med
utgången av ovannämnda begynnelseperioder
örn tre och sex år, utväljas
genom lottdragning, som företages av
generalsekreteraren omedelbart efter
att det första valet avslutats.

3. Domstolens ledamöter kvarstå i
ämbetet, intill dess efterträdare utsetts.
Även därefter skola de fullfölja
behandlingen av mål, som de redan
börjat handlägga.

4. önskar ledamot av domstolen
avgå, skall avsägelsen ställas till domstolens
president för att tillställas generalsekreteraren.
Detta senare meddelande
medför ledighet i domstolen.

Artikel 14.

Ledigblivna platser skola återbesättas
i den för det första valet stadgade
ordningen med förbehåll för följande
bestämmelse: inom en månad efter
det ledigheten uppstått, skall generalsekreteraren
utsända i artikel 5
föreskrivna anmodan, och dagen för
valet skall bestämmas av säkerhetsrådet.

Artikel 15.

Ledamot av domstolen, som valts
efter ledamot, vars ämbetstid icke utlupit,
innehar ämbetet under återstoden
av företrädarens ämbetstid.

Artikel 16.

1. Ledamot av domstolen må icke
innehava någon politisk eller administrativ
funktion eller utöva någon
annan yrkesmässig verksamhet.

2. I tvivelaktiga fall tillkommer
avgörandet domstolen.

Artikel 17.

1. Ledamot av domstolen må icke
vara ombud, rådgivare eller advokat
i något mål.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

162

2. No member may participate in
the decision of any case in which he
has previously taken part as agent,
counsel, or advocate för one of the
parties, or as a member of a national
or international court, or of a commission
of enquiry, or in any other
capacity.

3. Any doubt on this point shall
be settled by the decision of the Court.

Article 18.

1. No member of the Court can
he dismissed unless, in the unanimous
oponion of the other members,
he has ceased to fulfil the required
conditions.

2. Formal notification thereof shall
be made to the Secretary-General by
the Register.

3. This notification makes the
place vacant.

Article 19.

The members of the Court, wilen
engaged on the business of the Court,
shall enjoy diplomati privileges and
immunities.

Article 20.

Every member of the Court shall,
before taking up his duties, make a
solemn declaration in open court that
he will exercise his powers impartially
and conscientiously.

Article 21.

1. The Court shall elect its President
and Vice-President för three
years; they may be re-elected.

2. The Court shall appoint its
Registrar and may provide for the
appointment of such other officers as
may be necessary.

Article 22.

1. The seat of the Court shall be
established at The Hague. This,
however, shall not prevent the Court
from sitting and exercising its functions
elsewhere whenever the Court
considers it desirable.

2. Ils ne peuvent participer au réglement
d’aucune affaire dans laquelle
ils sont antérieurement intervenus
comme agents, conseil ou avocats de
1’une des parties, membres d’un tribunal
national ou international, d’une
commission d’enquéte, ou å tout autre
titre.

3. En cas de doute, la Cour décide.

Article 18.

1. Les membres de la Cour ne peuvent
étre relevés de leurs fonctions
que si, au jugement unanime des
autres membres, ils ont cessé de répondre
aux conditions requises.

2. Le Secrétaire Général en est officiellement
informé par le Greffier.

3. Cette communication emporte varancé
de siége.

Article 19.

Les membres de la Cour jouissent,
dans 1’exercice de leurs fonctions, des
privileges et immunités diplomatiques.

Article 20.

Tout membre de la Cour doit, avant
d’entrer en fonction, en séance publique,
prendre l’engagement solennel
d’exercer ses attributions en pleine
impartialité et en toutes conscience.

Article 21.

1. La Cour nömme, pour trois ans,
son Président et son Vice-Président;
ils sont rééligibles.

2. Elle nömme son Greffier et peut
pourvoir åda nomination de tels autres
fonctionnaires qui seraient nécessaires.

Article 22.

l.Le siége de la Cour est fixé å La
Haye. La Cour peut toutefois siéger
et exercer ses fonctions ailleurs lorsquille
le juge désirable.

2. Ledamot av domstolen må icke
deltaga i avgörandet av något mål, i
vilket han tidigare uppträtt såsom
endera partens ombud, rådgivare eller
advokat, såsom medlem av en nationell
eller internationell domstol, såsom
medlem av en undersökningsnämnd
eller i någon annan egenskap.

3. I tvivelaktiga fall tillkommer
avgörandet domstolen.

Artikel 18.

1. Ledamot av domstolen kan icke
skiljas från ämbetet, med mindre han
enligt övriga ledamöters enhälliga
mening upphört att fylla de stadgade
förutsättningarna.

2. Officiell underrättelse härom
skall av domstolens sekreterare tillställas
generalsekreteraren.

3. Dylikt meddelande medför ledighet
i domstolen.

Artikel 19.

Domstolens ledamöter åtnjuta vid
fullgörandet av sina uppgifter diplomatiska
privilegier och immuniteter.

Artikel 20.

Varje ledamot av domstolen skall,
innan han tillträder sitt ämbete, vid
offentligt sammanträde avgiva en
högtidlig förklaring, att han skall
opartiskt och samvetsgrant utöva sina
befogenheter.

Artikel 21.

1. Domstolen väljer sin president
och sin vicepresident för tre år; de
kunna återväljas.

2. Domstolen utnämner sin sekreterare
och äger förordna örn utnämning
av sådana andra tjänstemän,
som må erfordras.

Artikel 22.

1. Domstolen har sitt säte i Haag.
Detta utgör dock icke hinder för att
domstolen sammanträder och fullgör
sina uppgifter annorstädes, närhelst
den anser detta önskvärt.

164

2. The President and the Registret
shall reside at the seat of the Court.

Article 23.

1. The Court shall remain permanently
in session, except during the
judicial vacations, the dates and
duration of which shall be fixed by
the Court.

2. Members of the Court are entitled
to periodic leave, the dates and
duration of which shall be fixed by
the Court, having in mind the distance
between The Hague and the
home of each judge.

3. Members of the Court shall be
bound, unless they are on leave or
prevented from attending by illness
or other serious reasons duly explained
to the President, to hold
themselves permanently at the disposal
of the Court.

Article 24.

1. If, for some special reason, a
member of the Court considers that
he should not take part in the decision
of a particular case, he shall so
inform the President.

2. If the President considers that
for some special reason one of the
members of the Court should not sit
in a particular case, he shall give him
notice accordingly.

3. If in any such case the member
of the Court and the President disagree,
the matter shall be settled by
the decision of the Court.

Article 25.

1. The full Court shall sit except
when it is expressly provided otherwise
in the present Statute.

2. Subject to the condition that the
number of judges available to constitute
the Court is not thereby reduced
below eleven, the Rules of the Court
may provide for allowing one or more
judges, according to circumstances
and in rotation, to be dispensed from
sitting.

2. Le Président et le Greffier rési
dent au siége de la Cour.

Article 23.

1. La Cour reste tou jours en fonction,
excepté pendant les vacances judiciaires,
dont les périodes et la durée
sont fixées par la Cour.

2. Les membres de la Cour ont droit
å des congés périodiques dont la date
et la durée seront fixées pär la Cour,
en tenant compte de la distance qui
sépare La Haye de leurs foyers.

3. Les membres de la Cour sont
tenus, å moms de congé, d’empéchement
pour cause de maladie ou autre
motif grave dument justifié auprés
du Président, d’étre å tout moment å
la disposition de la Cour.

Article 24.

1. Si, pour une raison spéciale, l’un
des membres de la Cour estime devoir
ne pas participer au jugement d’une
affaire déterminée, il en fait part au
Président.

2. Si le Président estime qu’un des
membres de la Cour ne doit pas, pour
une raison spéciale, siéger dans une
affaire déterminée, il en avertit celui-ci.

2. Si, en pareils cas, le membre de
la Cour et le Président sont en désaccord,
la Cour décide.

Article 25.

l.Sauf exception expressément prévue
par le present Statut, la Cour
exerce ses attributions en séance pléniére.

2. Sous la condition que le nombre
des juges disponibles pour constituer
la Cour ne soit pas réduit å moins de
onze, le Réglement de la Cour pourra
prévoir que, selon les circonstances et
å tour de röle, un ou plusieurs juges
pourront étre dispensés de siéger.

2. Presidenten och sekreteraren
skola vara bosatta, där domstolen har
sitt säte.

Artikel 23.

1. Domstolen skall ständigt förbliva
i session utom under sina ferier,
vilkas tid och längd bestämmas av
domstolen.

2. Domstolens ledamöter äga åtnjuta
regelbunden semester, vars tid
och längd bestämmas av domstolen
under hänsynstagande till avståndet
mellan Haag och vederbörande domares
hemort.

3. Domstolens ledamöter äro skyldiga
att, med mindre de åtnjuta semester
eller äro förhindrade på grund
av sjukdom eller andra allvarliga, inför
presidenten vederbörligen styrkta
orsaker, ständigt stå till domstolens
förfogande.

Artikel 24.

1. Örn av särskild anledning ledamot
av domstolen anser sig icke böra
deltaga i avgörandet av visst mål, har
han att därom underrätta presidenten.

2. Örn presidenten anser, att ledamot
av domstolen av särskild anledning
icke bör deltaga i behandlingen
av visst mål, skall han därom underrätta
denne.

3. Om i ett dylikt fall domstolsledamoten
och presidenten hysa skilda
meningar, tillkommer avgörandet
domstolen.

Artikel 25.

1. Därest ej annorlunda uttryckligen
föreskrives i denna stadga, utövar
domstolen sina befogenheter i plenum.

2. Under förutsättning att antalet
domare, som äro tillgängliga för att
konstituera domstolen, icke därigenom
minskas till mindre än elva, må i
domstolens reglemente stadgas, att en
eller flera domare, alltefter omständigheterna
och i tur och ordning, må
befrias från att närvara.

166

3. A quorum of nine judges shall
suffice to constitute the Court.

Artide 26.

1. The Court may from time to time
form one or more chambers, composed
of three or more judges as the Court
may determine, for dealing with
particular categories of cases; for
example, labor cases and cases relating
to transit and Communications.

2. The Court may at any time
form a chamber for dealing with a
particular case. The number of judges
to constitute such a chamber shall be
determined by the Court with the
approval of the parties.

3. Cases shall be heard and determined
by the chambers provided for
in this Artide if the parties so
request.

Artide 27.

A judgment given by any of the
chambers provided for in Artides 26
and 29 shall be considered as rendered
by the Court.

Artide 28.

The chambers provided för in Artides
26 and 29 may, with the consent
of the parties, sit and exercise their
functions elsewhere thån at The
Hague.

Artide 29.

With a view to the speedy despatch
of business, the Court shall form
annually a chamber composed of five
judges which, at the request of the
parties, may hear and determine cases
by summary procedure. In addition,
two judges shall be selected for the
purpose of replacing judges who find
it impossible to sit.

Artide 30.

1. The Court shall frame rules for
carrying out its functions. In particular,
it shall lay down rules of
procedure.

2. The Rules of the Court may
provide for assessors to sit with the

3. Le quorum de neuf est suffisant
pour constituter la Cour.

Artide 26.

1. La Cour peut, ä toute époque,
constituer une ou plusieurs chambres
composées de trois juges au moms
selon ce quille décidera, pour connaitre
de catégories déterminées d’affaires,
par exemple d’affaires de travail
et d’affaires concernant le transit
et les Communications.

2. La Cour peut, å toute époque,
constituer une chambre pour connaitre
d’une affaire déterminée. Le
nombre des juges de cette chambre
sera fixé par la Cour avec 1’assentiment
des parties.

3. Les chambres prévues au présent
artide statueront, si les parties le demandent.

Artide 27.

Tout arrét rendu par bune des
chambres prévues aux artides 26 et
29 sera considéré comme rendu par
la Cour.

Artide 28.

Les chambres prévues aux artides
26 et 29 peuvent, avec le consentement
des parties, siéger et exercer leurs
fonctions ailleurs qu’å La Haye.

Artide 29.

En vue de la prompte expédition
des affaires, la Cour compose annuellement
une chambre de cinq juges,
appelés å statuer en procédure sommare
lorsque les parties le demandent.
Deux juges seront, en outre, désignés
pour remplacer celui des juges
qui se trouverait dans 1’impossibilité
de siéger.

Aloicie 30.

1. La Cour détermine par un réglement
le mode suivant lequel elle exerce
ses attributions. Elle regie notamment
sa procédure.

2. Le Réglement de la Cour peut
prévoir des assesseurs siégeant å la

167

3. Domstolen är domför med nio
domare.

Artikel 26.

1. Domstolen må vid behov tillsätta
en eller flera kamrar, bestående
av tre eller flera domare alltefter
domstolens beprövande, för att handlägga
särskilda slag av mål, exempelvis
rörande arbetsförhållanden och
mål rörande transitering och samfärdsel.

2. Domstolen må när som helst
tillsätta en kammare för att handlägga
ett särskilt mål. Antalet domare
i en dylik kammare bestämmes av
domstolen med parternas samtycke.

3. Mål handläggas av i denna artikel
avsedda kamrar, örn parterna
framställa begäran därom.

Artikel 27.

Utslag avkunnat av någon av de
kamrar, om vilka stadgas i artiklarna
26 och 29, skall anses såsom avkunnat
av domstolen.

Artikel 28.

De kamrar, om vilka stadgas i artiklarna
26 och 29, må med parternas
samtycke sammanträda och utöva sin
verksamhet annorstädes än i Haag.

Artikel 29.

För att främja en snabb handläggning
av målen skall domstolen årligen
tillsätta en kammare av fem domare,
vilka på begäran av partema
må handlägga mål enligt summariskt
förfarande. Dessutom skola två domare
utses att ersätta domare, som
må bliva förhindrade.

Artikel 30.

1. Domstolen fastställer ett reglemente
för utövningen av sin verksamhet.
Särskilt fastställer den regler för
förfarandet.

2. I domstolsreglementet må givas
bestämmelser om bisittare med säte

168

Court or with any of its chambers,
without the right to vote.

Article 31.

1. Judges of the nationality of
each of the parties shall retain their
right to sit in the case before the
Court.

2. If the Court includes upon the
Bench a judge of the nationality of
one of the parties, any other party
may choose a person to sit as judge.
Suell person shall be chosen preferably
from among those persons who
havé been nominated as candidates as
provided in Articles 4 and 5.

3. If the Court includes upon the
Bench no judge of the nationality of
the parties, each of these parties may
proceed to choose a judge as provided
in paragraph 2 of this Article.

4. The provisions of this Article
shall apply to the case of Articles 26
and 29. In such cases, the President
shall request one or, if necessary, two
of the members of the Court forming
the chamber to give place to the
members of the Court of the nationality
of the parties concemed, and, falling
such, or if they are unable to be
present, to the judges specially chosen
by the parties.

5. Should thero be several parties
in the same interest, they shall, för
the purpose of the preceding provisions,
be reckoned as one party only.
Any doubt upon this point shall be
settled by the decision of the Court.

6. Judges chosen as laid down in
paragraphs 2, 3, and 4 of this Article
shall fulfil the conditions required by
Articles 2, 17 (paragraph 2), 20, and
24 of the present Statute. They shall
take part in the decison on terms of
complete equality with their colleagues.

Article 32.

1. Each member of the Court shall
receive an annual salary.

2. The President shall receive a
special annual allowance.

Cour ou dans ses chambres, sans droit
de vote.

Article 31.

1. Les juges de la nationalité de
chacune des parties conservent le droit
de siéger dans 1’affaire dont la Cour
est saisie.

2. Si la Cour compte sur le siége
un juge de la nationalité d’une des
parties, toute autre partie peut designer
une personne de son choix pour
siéger en qualité de juge. Celle-ci devra
étre prise de préférence parmi les personnes
qui ont été l’objet d’une presentation
en conformité des articles
4 et 5.

3. Si la Cour compte sur le siége
aucun juge de la nationalité des parties,
chacune de ees parties peut procéder
å la désignation d’un juge de la
méme maniére qu’au paragraphe précédent.

4. Le present article s’applique
dans le cas des articles 26 et 29. En
pareils cas, le Président priera un,
ou, s’il y a hevi, deux des membres de
la Cour composant la chambre, de
céder leur place aux membres de la
Cour de la nationalité des parties intéressées
et, å défaut ou en cas d’empéchement,
aux juges spécialement désignés
par les parties.

5. Lorsque plusieurs parties font
cause commune, elles ne comptent,
pour 1’application des dispositions qui
précédent, que pour une seule. En cas
de doute, la Cour décide.

6. Les juges désignés, comme il est
dit aux paragraphes 2, 3 et 4 du
présent article, doivent satisfaire aux
prescriptions des articles 2, 17, paragraphe
2, 20 et 24 du présent
Statut. Ils participent å la décision
dans des conditions de complete égalité
avec kurs collégues.

Article 32.

1. Les membres de la Cour reCoivent
un traitement annuel.

2. Le Président rekolt une allocation
annuelle spéciale.

i domstolen eller i dess kamrar utan
rösträtt.

169

Artikel 31.

1. Domare av parternas nationalitet
bibehålla sin rätt att deltaga i
handläggningen av det mål, som anhängiggjorts
vid domstolen.

2. Örn i domstolen sitter en domare
av samma nationalitet som en
av parterna, må varje annan part utse
en person att vara domare. Denna
person skall företrädesvis utses bland
de personer, som föreslagits i enlighet
med artiklarna 4 och 5.

3. Örn i domstolen icke finnes någon
domare av parternas nationalitet,
må envar av parterna utse en domare
i enlighet med vad som stadgas i moment
2 av denna artikel.

4. Bestämmelserna i denna artikel
skola gälla i fall, som avses i artiklarna
26 och 29. I dylika fall skall presidenten
uppmana en eller, om så erfordras,
två av de domstolsledamöter,
av vilka kammaren består, att avstå
sina platser åt domstolsledamöter
av vederbörande parters nationalitet,
och, örn sådana saknas eller äro förhindrade,
åt av parterna särskilt utsedda
domare.

5. Då flera parter göra gemensam
sak, räknas de, i vad angår tillämpningen
av ovanstående bestämmelser,
såsom en enda part. I tvivelaktiga
fall tillkommer avgörandet domstolen.

6. Domare, som utsetts enligt reglerna
i momenten 2, 3 och 4 av denna
artikel, måste uppfylla de i artiklarna
2, 17 moment 2, 20 och 24 av
denna stadga föreskrivna fordringar.
De deltaga i beslutet fullt jämställda
med andra domare.

Artikel 32.

1. Domstolens ledamöter åtnjuta
årlig avlöning.

2. Presidenten erhåller ett särskilt
årligt arvode.

170

3. The Vice-President shall receive
a special allowance for every day on
which he acts as President.

4. The judges chosen under Article
31, other thån members of the Court,
shall receive compensation for each
day on which they exercise their
functions.

5. These salaries, allowances, and
compensation shall be fixed by the
General Assembly. They may not be
decreased during the term of office.

6. The salary of the Registrar shall
be fixed by the General Assembly on
the proposal of the Court.

7. Regulations made by the General
Assembly shall fix the conditions
under which retirement pensions may
be given to members of the Court and
to the Registrar, and the conditions
under which members of the Court
aud the Registrar shall havé their
traveling expenses refunded.

8. The above salaries, allowances,
and compensation shall be free of all
taxation.

Article 33.

The expenses of the Court shall be
borne by the United Nations in such
a manner as shall be decided by the
General Assembly.

CHAPTER II.

COMPETENCE OF THE COURT.

Article 34.

1. Only States may be parties in
cases before the Court.

2. The Court, subject to and in
conformity with its Rules, may request
of public international organizations
information relevant to cases before
it, and shall receive such information
presented by such organizations
on their own initiative.

3. Whenever the construction of
the constituent instrument of a public
international organization or of an in -

3. Le Vice-Président regoit une allocation
spéciale pörn- chaque jour ou
il remplit les fonctions de President.

4. Les juges désignés par application
de 1’article 31, autres que les
membres de la Cour, regoivent une indemnité
pour chaque jour ou ils
exercent leurs fonctions.

5. Ces traitements, allocations et indemnités
sont fixés par 1’Assemblée
Générale. Ils ne peuvent étre diminués
pendant la durée des fonctions.

6. Le traitement du Greffier est fixé
par 1’Assemblée Générale sur la proposition
de la Cour.

7. Un réglement adopté par l’Assemblée
Générale fixe les conditions
dans lesquelles des pensions sont allouées
aux membres de la Cour et au
Greffier, ainsi que les conditions dans
lesquelles les membres de la Cour et
le Greffier regoivent le remboursement
de leurs frais de voyage.

8. Les traitements, allocations et
indemnités sont exempts de tout impöt.

Artides 33.

Les frais de la Cour sont supportés
par les Nations Unies de la maniére
que 1’Assemblée Générale décide.

CHAPITRE II.

COMPETENCE DE LA COUR.

Article 34.

1. Seuls les Etats ont qualité pour
se présenter devant la Cour.

2. La Cour, dans les conditions prescrites
par son Réglement, pourra demander
aux organisations internationales
publiques des renseignements
relatifs aux affaires portées devant
elle, et recevra également les dits renseignements
qui lui seraient présentés
par ces organisations de leur propre
initiative.

3. Lorsque 1’interprétation de 1’acte
constitutif d’une organisation internationale
publique ou celle d’une con -

3. Vicepresidenten erhåller ett särskilt
arvode för varje dag, under vilken
han fullgör presidentens uppgifter.

4. De enligt artikel 31 utsedda domare,
som icke äro ledamöter av
domstolen, erhålla ersättning för varje
dag, under vilken de fullgöra sina
uppgifter.

5. Dessa avlönings-, arvodes- och
ersättningsbelopp fastställas av generalförsamlingen.
De kunna icke minskas
under ämbetstiden.

6. Sekreterarens avlöning fastställes
av generalförsamlingen på förslag
av domstolen.

7. I ett av generalförsamlingen antaget
reglemente bestämmas de villkor,
på vilka pensioner må tillerkännas
domstolens ledamöter och sekreteraren,
ävensom de villkor, på vilka
domstolens ledamöter och sekreteraren
erhålla ersättning för sina resekostnader.

8. Ovannämnda avlöningar, arvoden
och ersättningar äro befriade från
all beskattning.

Artikel 33.

Kostnaderna för domstolen bestridas
av Förenta Nationerna på sätt
generalförsamlingen bestämmer.

KAPITEL II.

DOMSTOLENS BEHÖRIGHET.

Artikel 34.

1. Endast stater kunna vara parter
inför domstolen.

2. Domstolen må, i överensstämmelse
med sitt reglemente, hos offentliga
internationella organisationer begära
upplysningar i mål inför domstolen,
och har att emottaga dylika
upplysningar, som sådana organisationer
lämna på eget initiativ.

3. Närhelst i ott mål inför domstolen
fråga uppstår örn tolkningen av
en urkund, varigenom en offentlig in -

172

ternational convention adopted theleander
is in question in a case before
the Court, the Registrar shall so notify
the public international organization
concerned and shall communicate to
it copies of all the written proceedings.

Article 35.

1. The Court shall be open to
the States parties to the present Statute.

2. The conditions under which the
Court shall be open to other States
shall, subject to the special provisions
contained in treaties in force, be laid
down by the Security Council, but in
no case shall suell conditions place
the parties in a position of inequality
before the Court.

3. When a State which is not a
Member of the United Nations is a
party to a case, the Court shall fix
the amount which that party is to
contribute towards the expenses of the
Court. This provision shall not apply
if such stafe is hearing a share of
the expenses of the Court.

Article 36.

1. The jurisdiction of the Court
comprises all cases which the parties
refer to it and all matters specially
provided for in the Charter of the
United Nations or in treaties and
conventions in force.

2. The States parties to the present
Statute may at any time declare that
they recognize as compulsory ipso
facto and without special agreement,
in relation to any other State accepting
the same obligation, the jurisdiction
of the Court in all legal disputes
concerning:

a. the interpretation of a trea ty;

b. any question of international
law;

c. the existence of any fact which,
if established, would constitute a
breach of an international obligation;

vention internationale adoptée en
vertu de cet aete est mise en question
dans une affaire soumise å la Cour, le
Greffier en avise cette organisation et
lui communique tolde la procédure
écrite.

Article 35.

1. La Cour est ouverte aux Etats
parties au présent Statut.

2. Les conditions auxquelles elle est
ouverte aux autres Etats sont, sous
réserve des dispositions particuliéres
des traités en vigueur, réglées par le
Conseil de Sécurité, et, dans tous les
cas, sans qu’il puisse en résulter pour
les parties aucune inégalité devant la
Cour.

3. Lorsqu’un Etat, qui n’est pas
Membre des Nations Unies, est partie
en cause, la Cour fixera la contribution
aux frais de la Cour que cette
partie devra supporter. Toutefois,
cette disposition ne s’appliquera pas,
si cet Etat participe aux dépenses de
la Cour.

Article 36.

1. La compétence de la Cour s’étend
å toutes les affaires que les parties lui
soumettront, ainsi qu’å tous les cas
spécialement prévus dans la Charte
des Nations Unies ou dans les traités
et conventions en vigueur.

2. Les Etats parties au présent Statut,
pourront, å n’importe quel moment,
déclarer reconnaitre comme
obligatoire de plein droit et sans convention
spéciale, å 1’égard de tout
autre Etat acceptant la méme obligation,
la juridiction de la Cour sur
tous les différends d’ordre juridique
ayant pour objet:

a. 1’interprétation d’un traité;

b. tout point de droit international;

c. la réalité de tout fait qui, s’il
était établi, constituerait la violation
d’un engagement international;

173

temationell organisation upprättats,
eller av en internationell överenskommelse,
som ingåtts i anslutning till
denna urkund, skall sekreteraren härom
underrätta vederbörande offentliga
internationella organisation och
tillställa organisationen avskrifter av
hela skriftväxlingen i målet.

Artikel 35.

1. Domstolen skall stå öppen för
de stater, som äro anslutna till denna
stadga.

2. De villkor, på vilka domstolen
må anlitas av andra stater, fastställas,
med förbehåll för särskilda bestämmelser
i gällande traktater, av
säkerhetsrådet, men sådana villkor
må ej i något fall medföra, att parterna
icke bliva jämställda inför domstolen.

3. Då en stat, som icke är medlem
av Förenta Nationerna, är part i ett
mål, skall domstolen bestämma det
bidrag till kostnaderna för domstolen,
som denna part har att vidkännas.
Dock gäller icke denna bestämmelse,
om ifrågavarande stat deltager
i kostnaderna för domstolen.

Artikel 36.

1. Domstolen är behörig i alla mål,
som underställas densamma av parterna,
ävensom i alla fall, som särskilt
angivas i Förenta Nationernas
stadga eller i gällande traktater och
konventioner.

2. De stater, som äro anslutna till
denna stadga, må när som helst förklara,
att de i förhållande till varje
annan stat, som åtager sig samma
förpliktelse, erkänna domstolen såsom
ipso facto och utan särskild överenskommelse
behörig i alla rättstvister
avseende:

a) tolkningen av ett fördrag;

b) varje internationellträttsligt
spörsmål;

c) förefintligheten av någon omständighet,
som, därest den konstaterades,
skulle innebära åsidosättandet
av en internationell förpliktelse;

174

d. the nature or extent of the
reparation to be made for the breach
of an international obligation.

3. The declarations referred to
above may be made unconditionally
or on condition of reciprocity on the
part of several or certain States, or
för a certain time.

4. Such declarations shall be deposited
with the Secretary-General of
the United Nations, who shall transmit
copies thereof to the parties to
the Statute and to the Registrar of the
Court.

5. Declarations made under Artide
36 of the Statute of the Permanent
Court of International Justiee and
which are still in force shall be
deenied, as between the parties to
the present Statute. to be acceptances
of the compulsory jurisdiction of the
International Court of Justiee for the
period which they still havé to run
aud in accordance with their terms.

6. In the event of a dispute as to
whether the Court has jurisdiction,
the matter shall be settled by the
decision of the Court.

Article 37.

Whenever a treaty or convention in
force provides för reference of a
matter to a tribunal to havé been
instituted by the League of Nations,
or to the Permanent Court of International
Justiee, the matter shall,
as between the parties to the present
Statute, be referred to the International
Court of Justiee.

Article 38.

1. The Court, whose funetion is to
decide in accordance with international
law such disputes as are submitted
to it, shall apply:

a. international conventions, whether
general or partieular, establishing
niles expressly recognized by the
contesting States;

d. la nature ou Tétendue de la reparation
due pour la rupture d’un
engagement international.

3. Les déclarations ci-dessus visées
pourront étre fabes purement et
simplement ou sous condition de réciprocité
de la part de plusieurs ou
de certains Etats, ou pour un délai
déterminé.

4. Ces déclarations seront remises
au Secrétaire Général des Nations
Unies qui en transmettra copie aux
parties au présent Statut ainsi qu’au
Greffier de la Cour.

5. Les déclarations faites en application
de Farticle 36 du Statut de la
Cour Permanente de Justiee Internationale
pour une durée qui n’est pas
encore expirée seront considérées,
dans les rapports entra parties au présent
Statut, comme comportant acceptation
de la juridiction obligatoire de
la Cour Internationale de Justiee pour
la durée restant å courir d’aprés ces
déclarations et conformément å leurs
tennes.

6. En cas de contestation sur le point
de savoir si la Cour est compétente, la
Cour décide.

Article 37.

Lorsqu’un traité ou une convention
en vigueur prévoit le renvoi å une
juridiction que devait instituer la Société
des Nations ou å la Cour Permanente
de Justiee Internationale, la
Cour Internationale de Justiee constituera
cette juridiction entre les parties
au présent Statut.

Article 38.

1. La Cour, dont la mission est de
régler conformément au droit international
les différends qui lui sont
soumis, applique:

a. les conventions internationales,
soit générales, soit spéciales, établissant
des régles expressément reconnues
par les Etats en litige;

175

d) arten eller omfattningen av den
gottgörelse, som bör givas i fall av en
internationell förpliktelses åsidosättande.

3. Ovan avsedda förklaringar må
avgivas antingen utan villkor eller
under förutsättning av ömsesidighet
från flera eller vissa staters sida eller
för viss bestämd tid.

4. Dessa förklaringar skola deponeras
hos Förenta Nationernas generalsekreterare,
som har att tillställa
de till denna stadga anslutna staterna
och domstolens sekreterare avskrifter
därav.

5. Förklaringar, som avgivits jämlikt
artikel 36 i stadgan för den fasta
mellanfolkliga domstolen och som
ännu äro i kraft, skola i förhållanden
mellan de till denna stadga anslutna
staterna anses utgöra ett erkännande
av den internationella domstolens obligatoriska
behörighet för den tid förklaringarna
ännu skola gälla och i
enlighet med deras bestämmelser.

6. I händelse av meningsskiljaktighet
rörande domstolens behörighet,
tillkommer avgörandet domstolen.

Artikel 37.

Då en gällande traktat eller konvention
föreskriver en saks hänskjutande
till en av Nationernas förbund
upprättad domstol eller till den fasta
mellanfolkliga domstolen, skall i förhållanden
mellan de till denna stadga
anslutna staterna saken hänskjutas
till den internationella domstolen.

Artikel 38.

1. Domstolen, vars uppgift är att
i överensstämmelse med internationell
rätt avgöra sådana tvister, som
hänskjutas till densamma, skall tilllämpa: a)

allmänna eller speciella internationella
överenskommelser, vilka
fastställa av de tvistande staterna uttryckligen
erkända regler;

176

b. international custom, as evidence
of a general practice accepted
as law;

c. the general principles of law
recognized by civilized nations;

d. subject to the provisions of
Article 59, judicial decisions and the
teachings of the möst highly qualified
publicists of the various nations, as
subsidiary means for the determination
of rules of law.

2. Tilis provision shall not prejudice
the power of the Court to decide
a case ex aequo et bono, if the parties
agrée thereto.

CHAPTER lil.

PROCEDURE.

Article 39.

1. The official languages of the
Court shall be French and English. If
the parties agrée that the case shall
be conducted in French, the judgment
shall be delivered in French. If the
parties agrée that the case shall be
conducted in English, the judgment
shall be delivered in English.

2. In the absence of an agreement
as to which language shall be employed,
each party may, in the pleadings,
use the language which it prefers;
the decision of the Court shall
be given in French and English. In
this case the Court shall at the same
time determine which of the two texts
shall be considered as authoritative.

3. The Court shall. at the request
of any party, authorize a language
other thån French or English to be
used by that party.

Article 40.

1. Cases are brought before the
Court, as the case may be, either by
the notification of the special agreement
or by a written application
addressed to the Registrar. In either
case the subject of the dispute and
the parties shall be indicated.

b. la coutume internationale comme
preuve d’une pratique générale acceptée
comme étant le droit;

c. les principes généraux de droit
reconnus par les nations civilisées;

d. sous réserve de la disposition de
1’article 59, les décisions judiciaires et
la doctrine des publicistes les plus
qualifiés des différentes nations,
comme moyen auxiliaire de détermination
des régles de droit.

2. La présente disposition ne pörte
pas atteinte å la faculté pour la Cour,
si les parties sont d’accord, de stabler
ex aequo et bono.

CHAPITRE lil.

PROCEDURE.

Article 39.

1. Les langues officielles de la Cour
sont le francis et 1’anglais. Si les
parties sont d’accord pour que toute
la procédure ait lieu en francis, le
jugement sera prononcé en cette
langue. Si les parties sont d’accord
pour que toute la procédure ait lieu
en anglais, le jugement sera prononcé
en cette langue.

2. A défaut d’un accord fixant la
langue dont il sera fait usage, les
parties pourront employer pour les
plaidoiries celle des deux langues
qu’elles préféreront, et barret de la
Cour sera rendu en francais et en
anglais. En ce cas, la Cour désignera
en méme temps celui des deux textes
qui fera foi.

3. La Cour, å la demande de toute
partie, autorisera 1’emploi par cette
partie d’une langue autre que le francis
ou Fanglais.

Article 40.

1. Les affaires sont portées devant
la Cour, selon le cas, soit par notification
du compromis, soit par une requéte,
adressées au Greffier; dans les
deux cas, l’objet du différend et les
parties doivent étre indiqués.

177

b) internationell sedvänja, utgörande
bevis för en allmän praxis, godtagen
såsom gällande rätt;

c) allmänna, av de civiliserade folken
erkända rättsgrundsatser;

d) med förbehåll för bestämmelsen
i artikel 59 rättsliga avgöranden
och de olika ländernas mest sakkunniga
författares lärosatser, såsom
hjälpmedel för fastställande av gällande
rätt.

2. Detta stadgande skall icke inskränka
domstolens befogenhet att
avgöra ett mål ex aequo et bono, örn
parterna äro ense därom.

KAPITEL lil.

FÖRFARANDE.

Artikel 39.

1. Domstolens officiella språk äro
franska och engelska. Om parterna
äro ense örn att hela förfarandet skall
äga rum på franska, skall utslaget
avkunnas på detta språk. Om parterna
äro ense örn att hela förfarandet
skall äga rum på engelska, skall utslaget
avkunnas på detta språk.

2. Har överenskommelse icke träffats
rörande det språk, som skall användas,
kan envar av parterna för
utvecklande av sin talan använda det
av de båda språken, som parten föredrager,
och domstolens utslag skall
avkunnas på franska och engelska. I
dylikt fall skall domstolen samtidigt
angiva, vilkendera av texterna skall
äga vitsord.

3. Domstolen skall på begäran av
part tillåta denna part att använda
annat språk än franska eller engelska.

Artikel 40.

1. Mål anhängiggöras vid domstolen
alltefter omständigheterna genom
meddelande örn skiljeavtal eller genom
ansökan, riktad till sekreteraren.
I båda fallen skola tvistens föremål
och parterna i målet angivas.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

178

2. The Registrar shall forthwith
communicate the application to all
concerned.

3. He shall also notify the Members
of the United Nations through the
Secretary-General, and also any other
states entitled to apper before the
Court.

Article 41.

1. The Court shall havé the power
to indicate, if it considers that circumstances
so require, any provisional
measures which ought to be taken to
preserve the respective rights of
either party.

2. Pending the final decision, notice
of the measures suggested shall
forthwith be given to the parties and
to the Security Council.

Article 42.

1. The parties shall be represented
by agents.

2. They may havé the assistance
of counsel or advocates before the
Court.

3. The agents, counsel, and advocates
of parties before the Court shall
enjoy the privileges and immunities
necessary to the independent exercise
of their duties.

Article 43.

1. The procedure shall consist of
two parts: written and oral.

2. The written proceedings shall
consist of the communication to the
Court and to the parties of memorials,
counter-memorials and, if necessary,
replies; also all papers and documents
in support.

3. These Communications shall be
made through the Registrar, in the
order and within the time fixed by
the Court.

4. A certified copy of every document
produced by one party shall
be communicated to the other party.

5. The oral proceedings shall consist
of the hearing by the Court of
witnesses, experts, agents, counsel,
and advocates.

2. Le Greffier donne immédiatement
communication de la requéte å
tous intéressés.

3. Il en informe également les Membres
des Nations Unies pär 1’entremise
du Secrétaire Général, ainsi que les
autres Etats admis å ester en justiee
devant la Cour.

Article 41.

1. La Cour a le pouvoir d’indiquer,
si elle estime que les circonstances
1’exigent, quelles mesures conservatoires
du droit de chacun doivent étre
prises å titre provisoire.

2. En attendant 1’arrét définitif,
1’indication de ees mesures est immédiatement
notifiée aux parties et au
Conseil de Sécurité.

Article 42.

1. Les parties sont représentées pär
des agents.

2. Elles peuvent se faire assister
devant la Cour par des conseils ou
des avocats.

3. Les agents, conseils et avocats
des parties devant la Cour jouiront
des privileges et immunités nécessaires
å 1’exercice indépendant de leurs fonctions.

Article 43.

1. La procédure a deux phases:
1’une écrite, l’autre orale.

2. La procédure écrite comprend la
communication å juge et å partie des
mémoires, des contre-mémoires, et
éventuellement, des répliques, ainsi
que de toute piéce et document å
l’appui.

3. La communication se fait pär
1’entremise du Greffier dans l’ordre et
les délais déterminés par la Cour.

4. Toute piéce produite par 1’une
des parties (loit étre communiquée å
l’autre en copie certifiée conforme.

5. La procédure orale consiste dans
1’audition par la Cour des témoins,
experts, agents, conseils et avocats.

179

2. Sekreteraren skall omedelbart
underrätta alla vederbörande om ansökningen.

3. Han skall likaledes därom underrätta
Förenta Nationernas medlemmar
genom generalsekreteraren
ävensom varje annan stat, som är
berättigad att uppträda inför domstolen.

Artikel 41.

1. Domstolen äger, örn den anser
omständigheterna så fordra, angiva,
vilka provisoriska förebyggande åtgärder
som böra vidtagas för tillvaratagande
av vardera partens rättigheter.

2. I avvaktan på det slutliga utslaget
skall meddelande örn de angivna
åtgärderna omedelbart tillställas parterna
och säkerhetsrådet.

Artikel 42.

1. Partenia företrädas av ombud.

2. De må inför domsolen biträdas
av rådgivare eller advokater.

3. Ombud, rådgivare och advokater
åt parter inför domstolen skola
åtnjuta de privilegier och immuniteter,
som erfordras för ett oberoende
utövande av deras uppgifter.

Artikel 43.

1. Förfarandet består av två delar,
en skriftlig och en muntlig.

2. Det skriftliga förfarandet innefattar
delgivning till domstolen och
parter av inlagor, motinlagor och
eventuellt svarsinlagor, ävensom tillhörande
aktstycken och handlingar.

3. Delgivningen äger rum genom
sekreterarens förmedling i den ordning
och inom de tidsfrister, som
fastställas av domstolen.

4. Varje av part ingiven handling
skall delgivas den andra parten i bestyrkt
avskrift.

5. Det muntliga förfarandet består
i hörandet inför domstolen av vittnen,
{sakkunniga, ombud, rådgivare
och advokater.

180

Artide 44.

1. For the service of all notices
upon persons other thån the agents,
counsel, and advocates, the Court
shall apply direct to the govemment
of the state upon whose territory the
notice has to be served.

2. The same provision shall apply
whenever steps are to be taken to procure
evidence on the spot.

Article 45.

The hearing shall be under the
control of the President or, if he is
unable to preside, of the Vice-President;
if neither is ahle to preside, the
senior judge present shall preside.

Article 46.

The hearing in Court shall be public,
unless the Court shall decide
otherwise, or unless the parties demand
that the public be not admitted.

Article 47.

1. Minu tes shall be made at each
hearing and signed by the Registrar
and the President.

2. These minutes alone shall be
authentic.

Article 48.

The Court shall make orders for
the conduct of the case, shall decide
the form and time in which each
party must conclude its arguments,
and make all arrangements connected
with the takäng of evidence.

Article 49.

The Court may, even before the
hearing begins, call upon the agents
to produce any document or to supply
any explanations. Formal note shall
be taken of any refusal.

Article 50.

The Court may, at any time, entrust
any individual, body, bureau, com -

Article 44.

1. Pour toute notification å faire å
d’autres personnes que les agents,
conseils et avocats, la Cour s’adresse
directement au.gouvernement de l’Etat
sur le territoire duquel la notification
doit produire effet.

2. Il en est de méme s’il s’agit de
faire procéder sur place å 1’établissement
de tous moyens de preuve.

Article 45.

Les débats sont dirigés par le President
et, å défaut de celui-ci, par le
Vice-Président; en cas d’empéchement,
par le plus ancien des juges présents.

Article 46.

L’audience est publique, å moms
qu’il n’en soit autrement décidé par la
Cour ou que les deux parties ne demandent
que le public ne soit pas
admis.

Article 47.

1. Il est tenu de chaque audience
un procés-verbal signé par le Greffier
et le Président.

2. Ce procés-verbal a seul caractére
authentique.

Article 48.

La Cour rend des ordonnances pour
la direction du procés, la détermination
des formes et délais dans lesquels
chaque partie doit finalement conclure;
elle prend toutes les mesures
que comporte 1’administration des
preuves.

Article 49.

La Cour peut, méme avant tout
débat, demander aux agents de produire
tout document et de fournir
toutes explications. En cas de refus,
elle en prend aete.

Article 50.

A tout moment, la Cour peut confier
une enquéte ou une expertise å toute

181

Artikel 44.

1. För ali delgivning till andra
personer än ombud, rådgivare och
advokater hänvänder sig domstolen
direkt till den stats regering, inom
vars område delgivningen skall äga
rum.

2. Detsamma gäller, när fråga är
om att på platsen upptaga bevisning.

Artikel 45.

De muntliga förhandlingarna ledas
av presidenten och vid förfall för
denne av vicepresidenten, eller, örn
båda äro förhindrade, av den äldste
närvarande ledamoten.

Artikel 46.

Domstolens sammanträden äro offentliga,
för så vitt icke annorlunda
bestämmes av domstolen, eller båda
parterna begära, att allmänheten icke
skall äga tillträde.

Artikel 47.

1. över varje sammanträde skall
föras protokoll, som undertecknas av
sekreteraren och presidenten.

2. Endast dessa protokoll äro autentiska.

Artikel 48.

Domstolen fastställer föreskrifter
för processens förande, bestämmer
den form och de tidsfrister, inom vilka
vardera parten har att slutföra sin
talan, och vidtager alla åtgärder, som
påkallas för upptagande av bevisning.

Artikel 49.

Domstolen äger, även före de muntliga
förhandlingarna, anmoda ombuden
att förete visst aktstycke eller
lämna viss förklaring. I händelse av
vägran tager domstolen detta till protokollet.

Artikel 50.

Domstolen äger när som helst åt
vilken person, korporation, byrå,

182

mission, or other organization that
it may select, with the task of canning
out an enquiry or giving an expert
opinion.

Articie 51.

During the hearing any relevant
questions are to be put to the witnesses
and experts under the conditions
laid down by the Court in the
rules of procedure referred to in
Articie 30.

Articie 52.

After tile Court has received the
proofs and evidence whitin the time
specified for the purpose, it may
refuse to accept any further oral or
written evidence that one party may
desire to present unless the other side
concents.

Articie 53.

1. Whenever one of the parties
does not appear before the Court, or
fails to defend its case, the other
party may call upon the Court to
decide in favor of its claim.

2. The Court must, before doing
so, satisfy itself, not only that it lias
jurisdiction in accordance with Artides
36 and 37, but also that the
claim is well founded in fact and
law.

Articie 54.

1. When, subject to the control of
the Court, the agents, counsel, and
advocates havé completed their presentation
of the case, the President
shall declare the hearing closed.

2. The Court shall withdraw to
consider the judgment.

3. The deliberations of the Court
shall take place in private and remain
secret.

Articie 55.

1. All questions shall be decided
by a majority of the judges present.

2. In the event of an equality of
votes, the President or the judge who
acts in his place shall havé a casling
vote.

personne, corps, bureau, commission
ou organe de son choix.

Articie 51.

Au cours des débats, toutes questions
utiles sont posées aux témoins
et experts dans les conditions que
fixera la Cour dans le réglement visé
å 1’article 30.

Articie 52.

Apres avoir re<;u les preuves et
témoignages dans les délais déterminés
par elle, la Cour peut écarter toutes
dépositions ou documents nouveaux
qu’une des parties voudrait lui presenter
sans 1’assentiment de l’autre.

Articie 53.

1. Lorsqu’une des parties ne se présente
pas, ou s’abstient de faire valoir
ses moyens, l’autre partie peut demander
å la Cour de lui adjuger ses
conclusions.

2. La Cour, avant d’y faire droit,
doit s’assurer non seulement quille
a compétence aux termes des artides
36 et 37, mais que les conclusions sont
fondées en fait et en droit.

Articie 54.

1. Quand les agents, conseils et
avocats ont fait valoir, sous le contröle
de la Cour, tous les moyens
qu’ils nugent utiles, le Président prononce
la clöture des débats.

2. La Cour se retire en Chambre du
Conseil pour délibérer.

3. Les délibérations de la Cour sont
et restent secrétes.

Articie 55.

1. Les décisions de la Cour sont
prises å la majorité des juges presents.

2. En cas de partage des voix, la
voix du Président ou de celui qui le
remplace est prépondérante.

kommission eller organisation den än
må därtill utse, uppdraga att utföra
en undersökning eller avgiva ett sakkunnigutlåtande.

Artikel 51.

Under den muntliga förhandlingen
riktas till vittnen och sakkunniga alla
erforderliga frågor i den ordning,
som av domstolen fastställts i det i
artikel 30 omförmälda reglementet.

Artikel 52.

Sedan bevisning och vittnesmål avgivits
inom därför fastställda tidsfrister,
äger domstolen avvisa all ny
muntlig eller skriftlig bevisning, som
endera parten skulle önska framlägga
utan den andres samtycke.

Artikel 53.

1. Därest endera parten icke inställer
sig eller underlåter att utveckla
sin talan, må den andra parten begära,
att domstolen skall avgöra tvisten
till hans förmån.

2. Innan domstolen lämnar sitt
bifall härtill, skall den övertyga sig,
icke blott örn att den är behörig i
enlighet med artiklarna 36 och 37,
utan även örn att yrkandena äro såväl
sakligt som rättsligt grundade.

Artikel 54.

1. Sedan ombud, rådgivare och
advokater under domstolens kontroll
framlagt alla de skäl och bevis, som
de önska anföra, förklarar presidenten
förhandlingarna avslutade.

2. Domstolen drager sig tillbaka
för överläggning.

3. Domstolens överläggningar äro
och förbliva hemliga.

Artikel 55.

1. Domstolens beslut fattas av
närvarande domare medelst röstövervikt.

2. I fall av lika röstetal har presidenten
eller hans ställföreträdare
utslagsröst.

Article 56.

1. The judgment shall State the
reasons on which it is based.

2. It shall contain the names of
the judges who havé taken part in
the decision.

Article 57.

If the judgment does not represent
in whole or in part the unanimous
opinion of the judges, any judge shall
be entitled to deliver a separate
opinion.

Article 58.

The judgment shall be signed by
the President and by the Registrar. It
shall be read in open court, due
notice having been given to the agents.

Article 59.

The decision of the Court has no
binding force except betwreen the
parties and in respect of that particular
case.

Article 60.

The judgment is final and without
appeal. In the event of dispute as to
the meaning or scope of the judment,
the Court shall construe it upon the
request of any party.

Article 61.

1. An application for revision of a
judgment may be made only when it
is based upon the discovery of some
fact of such a nature as to be a decisive
factor, which fact was, when
the judgment was given, unknown to
the Court aud also to the party claiming
revision, always provided that
such ignorance was not due to negligence.

Article 56.

1. L’arrét est motivé.

2. Il mentionne les norns des juges
qui y ont pris part.

Article 57.

Si l’arrét n’exprime pas en tout ou
en partie 1’opinion unanime des juges,
tout juge aura le droit d’y joindre
1’exposé de son opinion individuelle.

Article 58.

L’arrét est signé par le Président et
par le Greffier. Il est lu en séance publique,
les agents dument prévenus.

Article 59.

La décision de la Cour mest obligatoire
que pour les parties en litige et
dans le cas qui a été décidé.

Article 60.

L’arrét est définitif et sans recours.
En cas de contestation sur le sens et
la portée de 1’arrét, il appartient å la
Cour de 1’interpréter, å la demande de
toute partie.

Article 61.

1. La revision de 1’arrét ne peut
étre éventuellement demandée å la
Cour qu’en raison de la découverte
d’un fait de nature å exercer une influence
décisive et qui, avant le prononcé
de l’arrét, était inconnu de la
Cour et de la partie qui demande la
revision, sans qu’il y ait, de sa part,
taute å 1’ignorer.

2. The proceedings for revision 2. La procédure de revision s''ouvre
shall be opened by a judment of the par un arrét de la Cour constaCourt
expressly recording the exist- tant expressément 1’existence du fait
ence of the new fact, recognizing that nouveau, lui reconnaissant les caracit
has such a character as to lay the téres qui donnent ouverture å la revicase
open to revision, and declaring sion, et déclarant de ce chef la defilé
application admissible on this mande recevable.
ground.

Artikel 56.

1. Utslaget skall motiveras.

2. Det skall angiva namnen å de
domare, som deltagit i beslutet.

Artikel 57.

Om utslaget helt eller delvis icke
uttrycker en enhällig mening bland
domarna, är envar av domarna berättigad
att vid utslaget foga en redogörelse
för sin särskilda mening.

Artikel 58.

Utslaget undertecknas av presidenten
och av sekreteraren. Det skall
uppläsas vid offentligt sammanträde,
sedan parternas ombud vederbörligen
underrättats.

Artikel 59.

Domstolens beslut är bindande endast
för de tvistande partenia och i
fråga om det mål, som avdömts.

Artikel 60.

Utslaget är slutgiltigt och kan icke
överklagas. I händelse av tvist rörande
utslagets innebörd och räckvidd,
tillkommer det domstolen att nå
framställning av part tolka detsamma.

Artikel 61.

1. Framställning örn ändring av
utslaget kan sedermera göras till domstolen,
endast om den grundas på
upptäckten av en ny omständighet,
som är ägnad att utöva ett avgörande
inflytande och som före utslagets
avkunnande var okänd för domstolen
och för den part, som begär ändring,
under förutsättning att denna
okunnighet icke kan läggas parten till
last.

2. Ändringsförfarandet inledes genom
ett beslut av domstolen, vari uttryckligen
fastställes, att en ny omständighet
föreligger, att densamma
är av beskaffenhet att kunna giva anledning
till ändring samt att på denna
grund framställningen kan upptagas
till prövning.

3. The Court may require previous
compliance with the terms of the
judgment before it admits proceedings
in revision.

4. The application for revision
must be made at latest within six
months of the discovery of the new
fact.

5. No application for revision may
be made after the lapse of ten years
from the date of the judgment.

Article 62.

1. Should a stafe consider that it
has an interest of a legal nature which
may be affected by the decision in
the case, it may submit a request to
the Court to be permitted to intervene.

2. It shall be for the Court to decide
upon this request.

Article 63.

1. Whenever the construction of a
convention to which states other thån
those concerned in the case are partus
is in question, the Registrar shall
notify all such states forthwith.

2. Every State so notified has the
right to intervene in the proceedings;
but if it uses this right, the construction
given by the judgment will be
equally binding upon it.

Article 64.

Unless otherwise decided by the
Court, each party shall bear its own
costs.

CHAPTER IV.

ADVISORY OPINIONS.

Article 65.

1. The Court may give an advisory
opinion on any legal question at the
request of whatever body may be
authorized by or in accordance with
the Charter of the United Nations to
make such a request.

3. La Cour peut subordonner l’ouverture
de la procédure en revision å
1’exécution préalable de 1’arrét.

4. La demande en revision devra
étre formée au plus färd dans le délai
de six mois apres la découverte du fait
nouveau.

5. Aucune demande de revision ne
pourra étre formée apres 1’expiration
d un délai de dix ans å dater de
1’arrét.

Article 62.

1. Lorsqu’un Etat estime que, dans
un différend, un intérét d’ordre juridique
est pour lui en cause, il peut
adresser å la Cour une requéte, å fin
d’intervention.

2. La Cour décide.

Article 63.

1. Lorsqu’il s’agit de Tinterprétation
d’une convention å laquelle ont participé
d’autres Etats que les parties en
litige, le Greffier les avertit sans délai.

2. Chacun d’eux a le droit d’intervenir
au procés, et s’il exerce cette
faculté, 1’interprétation contenue dans
la sentence est également obligatoire
å son égard.

Article 64.

S’il n’en est autrement décidé par la
Cour, chaque partie supporte ses frais
de procédure.

CHAPITRE IV.

AVIS CONSULTATIFS
Article 65.

1. La Cour peut donner un avis consultatif
sur toute question juridique, å
la demande de tout organe ou institution
qui aura été autorisé par la
Charte des Nations Unies ou conformément
å.ses dispositions, å demander
cet avis.

187

3. Domstolen äger göra ändringsförfarandets
inledande beroende av
att utslaget först verkställes.

4. Framställning örn ändring skall
ingivas senast sex månader efter upptäckten
av den nya omständigheten.

5. Framställning örn ändring må
icke ingivas efter utgången av tio år
från dagen för utslaget.

Artikel 62.

1. Därest en stat finner, att en
tvist berör ett densamma tillkommande
rättsligt intresse, äger den hos
domstolen begära att få uppträda såsom
mellankommande part.

2. Det tillkommer domstolen att
besluta om denna begäran.

Artikel 63.

1. När fråga är örn tolkning av
en överenskommelse, i vilken andra
stater än de tvistande parterna tagit
del, underrättar sekreteraren ofördröjligen
sagda stater.

2. Envar av dessa har rätt att uppträda
såsom mellankommande part,
och, om den begagnar sig av denna
rätt, är den tolkning utslaget innehåller
bindande även för dess vidkommande.

Artikel 64.

Örn annorlunda ej bestämmes av
domstolen, skall varje part bestrida
sina rättegångskostnader.

KAPITEL IV.

RÅDGIVANDE YTTRANDEN.

Artikel 65.

1. Domstolen må avgiva rådgivande
yttrande i varje rättsfråga på begäran
av varje sammanslutning, som
genom eller i överensstämmelse med
Förenta Nationernas stadga bemyndigas
att framställa dylik begäran.

188

2. Questions upon which the advisory
opinion of the Court is asked
shall be laid before the Court by
means of a written request containing
an exact statement of the question
upon which an opinion is required,
and accompanied by all documents
likely to throw light upon the question.

Artide 66.

1. The Registrar shall forthwith
give notice of the request for an advisory
opinion to all states entitled
to appear before the Court.

2. The Registrar shall also, by
means of a special and direct communication,
notify any State entitled
to appear before the Court or international
organization considered by
the Court, or, should it not be sitting,
by the President, as likely to be ahle
to furnish information on the question,
that the Court will be prepared
to receive, within a time limit to be
fixed by the President, written statements,
or to hear, at a public sitting
to be held for the purpose, oral statements
relating to the question.

3. Should any such State entitled
to appear before the Court havé failed
to receive the special communication
referred to in paragraph 2 of this Artide,
such stafe may express a desire
to submit a written statement or to
be heard; and the Court will decide.

4. States and orginizations having
presented written or oral statements
or both shall be permitted to comment
on the statements made by
other states or organizations in the
form, to the extent, and within the
time limits which the Court, or,
should it not be sitting, the President,
shall decide in each particular case.
Accordingly, the Registrar shall in
due time communicate any such written
statements to states and organizations
having submitted similar statements.

2. Les questions sur lesquelles l avis
consultatif de la Cour est demandé
sont exposées å la Cour par une requéte
écrite qui formule, en tennes
précis, la question sur laquelle l’avis
de la Cour est demandé. Il y est joint
tout document pouvant servir å élucider
la question.

Artide 66.

1. Le Greffier notifie immédiatement
la requéte demandant Lavis consultatif
å tous les Etats admis å ester en
.justiee devant la Cour.

2. En outre, å tout Etat admis å
ester devant la Cour et å toute organisation
internationale jugés, par la
Cour ou par le Président si elle ne
siége pas, susceptibles de foumir des
renseignements sur la question, le
Greffier fait connaitre, par communication
spéciale et direete, que la Cour
est disposée ä recevoir des exposés
écrits dans un délai å fixer par le
Président, ou å entendre des exposés
oraux au cours d’une audience publique
tenue å cet effet.

3. Si un de ees Etats, fayant pas
été l’objet de la communication spéciale
visée au paragraphe 2 du présent
artide, exprime le désir de soumettre
un exposé écrit ou d’étre entendu,
la Cour statue.

4. Les Etats ou organisations qui
ont présenté des exposés écrits ou
oraux sont admis å discuter les exposés
fahs pär d‘autres Etats et organisations
dans les formes, mesures et
délais fixés, dans chaque cas d’espéce,
par la Cour ou, si elle ne siége pas,
par le Président. A cet effet, le Greffier
communique, en temps voulu, les exposés
écrits aux Etats ou organisations
qui en ont eux-mémes présenté.

2. De frågor, rörande vilka domstolens
rådgivande yttrande begäres,
skola framställas till domstolen medelst
en skriftlig ansökan, som skall
noggrant angiva den fråga, rörande
vilken yttrande begäres, och åtföljas
av alla aktstycken, som kunna tjäna
till att belysa frågan.

Artikel 66.

1. Sekreteraren skall omedelbart
om ansökningen örn rådgivande yttrande
underrätta alla stater, som äro
berättigade att uppträda inför domstolen.

2. Dessutom skall sekreteraren genom
särskilt och direkt meddelande
underrätta varje stat, som är berättigad
att uppträda inför domstolen, och
varje internationell organisation, vilken
av domstolen eller mellan sessionerna
av presidenten anses kunna
lämna upplysningar i frågan, örn att
domstolen är beredd att mottaga
skriftliga inlagor inom en tidsfrist,
som bestämmes av presidenten, eller
att höra muntliga framställningar i
frågan under ett för ändamålet hållet
offentligt sammanträde.

3. Om någon dylik stat, som icke
erhållit det särskilda meddelande, som
avses i moment 2 av denna artikel,
uttrycker en önskan om att få ingiva
en skriftlig inlaga eller att bliva hörd,
besluter domstolen härom.

4. De stater och organisationer,
som avgivit skriftliga eller muntliga
inlagor, äga att yttra sig om av andra
stater eller organisationer avgivna
inlagor i den ordning och omfattning
samt inom de tidsfrister, som i varje
särskilt fall bestämmas av domstolen
eller mellan sessionerna av presidenten.
I sådant syfte skola skriftliga inlagor
av sekreteraren i god tid delgivas
stater och organisationer, som
själva avgivit sådana.

190

Artide 67.

The Court shall deliver its advisory
opinions in open court, notice havin#
been given to the Secretary-General
and to the representatives of Members
of the United Nations, of other states
and of international organizations
immediately concerned.

Article 68.

In the exercise of its advisory functions
the Court shall further be guided
by the provisions of the present
Statute winch apply in contentious
cases to the extent to winch it recognizes
them to be applicable.

CHAPTER V.

AMENDMENT.

Article 69.

Amendments to the present Statute
shall be effected by the same procedur
as is provided by the Charter of
the United Nations for amendments
to that Charter, subject however to
any provisions which the General Assembly
upon recommendation of the
Security Council may adopt concerning
the participation of States which
are parties to the present Statute but
are not Members of the United Nations.

Article 70.

The Court shall havé power to
propose such amendments to the present
Statute as it may deem necessary,
through written Communications
to the Secretary-General, for consideration
in conformity with the provisions
of Article 69.

Article 67.

La Cour prononcera ses avis consultatifs
en audience publique, le Secrétaire
Général et les représentants des
Membres des Nations Unies, des autres
Etats et des organiastions internationales
directement intéressés étant
prévenus.

Article 68.

Dans 1’exercice de ses attributions
consultatives, la Cours s’inspirera en
outre des dispositions du présent Statut
qui s’appliquent en matiére contentieuse,
dans la mesure ou elle les
reconnaitra applicables.

CHAPITRE V.

AMENDEMENTS.

Article 69.

Les amendements au présent Statut
seront effectués par la méme procédure
que celle prévue pour les amendements
å la Chane des Nations
Unies, sous réserve des dispositions
qu’adopterait 1’Assemblée Générale,
sur la recommandation du Conseil de
Sécurité, pour régler la participation
å cede procédure des Etats qui, tout
en ayant accepté le présent Statut de
la Cour, ne sont pas Membres des Nations
Unies.

Article 70.

La Cour pourra proposer les amendements
quille jugera nécessaire
d’apporter au présent Statut, par la
voie de Communications écrites adressées
au Secrétaire Général, aux fins
d’examen conformément aux dispositions
de 1’article 69.

Artikel 67.

Domstolen skall avgiva sina rådgivande
yttranden vid offentligt sammanträde,
sedan generalsekreteraren
och ombuden för de medlemmar av
Förenta Nationerna, för de andra stater
och för de internationella organisationer,
som direkt beröras, blivit
hnderrättadte.

Artikel 68.

Vid utövandet av sina rådgivande
befogenheter skall domstolen dessutom
följa de bestämmelser i denna
stadga, som äga tillämpning i tvistemål,
i den mån den anser dem tilllämpliga.

KAPITEL V.

ÄNDRINGAR.

Artikel 69.

Ändringar av denna stadga skola
företagas i den ordning, som föreskrives
i Förenta Nationernas stadga
beträffande ändringar av sistnämnda
stadga, med förbehåll för de bestämmelser,
som generalförsamlingen på
tillstyrkan av säkerhetsrådet må antaga
angående deltagande av stater,
vilka äro anslutna till denna stadga
men icke äro medlemmar av Förenta
Nationerna.

Artikel 70.

Domstolen äger att genom skriftlig
hänvändelse till generalsekreteraren
för prövning enligt föreskrifterna i
artikel 69 föreslå sådana ändringar i
denna stadga, som den må anse erforderliga.