Kungl. Maj:ts proposition nr 196 (Proposition 1933:196)

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Nr 196.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av förordningen om nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall m. m.;
given Stockholms slott den 3 mars 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av förordningen örn nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall;

2) lag örn vissa tvångsmedel i brottmål;

3) lag örn] ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken
;

4) lag innefattande tillägg till 6 § lagen den 14 juni 1901 (nr 38 s. 30)
örn vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn ändring i vissa
delar av rättegångsbalken;

5) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

6) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325)
örn krigsdomstolar och rättegången därstädes; samt

7) lag örn ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45 s. 1) örn
konsular j urisdiktion.

Under Hans Majlis

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 196.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av förordningen om nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 19 § förordningen om nya strafflagens införande
och vad i avseende därå iakttagas skall den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101)
skall sålunda ändras, att dels till paragrafen fogas en ny punkt, betecknad
såsom 29, av den lydelse nedan angives, dels ock 9, 11, 12 och 14 punkterna
erhålla följande lydelse:

19 $.

9. Befogenhet att besluta örn häktning tillkommer Konungens befallningshavande,
landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom polismästare och
polisintendent som är chef för kriminalavdelning i stad (häktningsmyndighet).

11. År någon efter 10 punkten eller eljest gripen eller efter anställt
förhör såsom misstänkt för brott kvarhållen av annan än häktningsmyndighet,
skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos sådan myndighet.

12. Den som av häktningsmyndighet gripits eller efter anställt förhör
kvarhålles såsom misstänkt för brott eller örn vilkens gripande eller kvarhållande
anmälan enligt 11 punkten skett skall, där ej beslut örn häktning
förut meddelats, så snart ske kan och sist inom tjugufyra timmar förklaras
häktad eller lösgivas. Äro ej fulla skäl till häktning, men finnes det vara
av synnerlig vikt att den misstänkte i avvaktan på ytterligare utredning
hålles i förvar, må dock häktningsmyndigheten förordna örn hans kvarhållande
utöver sagda tid. Sådant kvarhållande må ej fortfara längre än
ytterligare fyra dygn; och åligger det häktningsmyndigheten att så snart ske
kan meddela beslut örn den misstänktes häktande eller giva honom lös.

Ej må annorledes än i denna punkt sägs någon, som icke är häktad, på
grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå att han därtill samtycker.

14. Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte.
Finnes det vara av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående
det brott, vilket föranlett häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes,
kvarbliver där utredningen pågår, må dock häktningsmyndigheten
besluta att med överförandet skall tillsvidare anstå. Sådant anstånd må ej
fortfara längre än till första rannsakningen.

Kungl. Majlis proposition nr 196.

29. Den som är för brott kvarhållen må ej underkastas andra inskränkningar
i sin frihet än som påkallas av hänsyn till ändamålet med kvarhållandet,
ordningen å platsen'' eller allmän säkerhet; och skall så förfaras
att hans förvaring eller förflyttande ej väcker onödig uppmärksamhet.

Rum där kvarhållen person förvaras skall uppfylla skäliga anspråk
på sundhet och bekvämlighet. I övrigt skall beträffande den kvarhållnes
behandling i tillämpliga delar gälla vad i 21—28 punkterna är stadgat
med avseende å häktad, dock att vad där sägs örn föreståndare för häkte i
stället skall avse häktningsmyndighet.

På den kvarhållnes begäran skall häktningsmyndigheten, så snart det
utan fara för utredningens behöriga gång kan ske, underrätta hans husfolk
eller närmaste anhöriga örn kvarhållandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Kungl. May.ts proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

om vissa tvångsmedel i brottmål.

Härigenom förordnas som följer:

Örn beslag och skingringsförbud.

1 *.

Påträffas föremål som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning
örn brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat,
må föremålet tagas i beslag.

Beslag må ej läggas å skriftligt meddelande mellan den som misstänkes
för brottet och den som vid tiden för meddelandet var hans rättegångsbiträde
i saken. Ej heller må, med mindre å brottet kan efter lag följa
lägst straffarbete i två år eller därutöver, i beslag tagas skriftligt meddelande
mellan den misstänkte och anhörig, som i 3 kap. 11 § strafflagen
sägs, eller sådant meddelande mellan den misstänkte och ämbets- eller tjänsteman,
läkare eller annan, där meddelandets innehåll kan antagas åtnjuta
skydd på grund av i lag eller författning stadgad tystnadsplikt.

2 $.

Kan med skäl antagas att brev, telegram eller annan försändelse, som
finnes i post- eller telegrafverkets vård, härleder sig från den som misstänkes
för brott, varå efter lag kan följa straffarbete, eller är avsedd för
honom, må beslag läggas å försändelsen, där den är av beskaffenhet att
enligt 1 § vara underkastad beslag.

3 §.

Konungens befallningshavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom
polismästare och polisintendent som är chef för kriminalavdelning i
stad äge förordna örn beslag. Samma rätt havé ock domstol i mål som
där handlägges.

4 $.

Den som med laga rätt griper eller kvarhåller misstänkt person eller verkställer
häktning eller hus- eller kroppsrannsakan må taga i beslag därvid påträffat
föremål, som är underkastat beslag enligt 1 §. Polisman må, örn fara

Kungl. May.ts proposition nr 196. 5

är i dröjsmål, även eljest då föremål av nämnda beskaffenhet påträffas
taga det i beslag.

Örn beslag som sålunda verkställts skall anmälan utan dröjsmål göras
hos myndighet som i 3 § sägs; och åligger det myndigheten att snarast
möjligt pröva huruvida beslaget skall bestå.

5 §.

Beslagtaget föremål skall, där det ej lämpligen kan omhändertagas av
den som verkställt beslaget, sättas i förvar under försegling eller ock genom
skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart är att det
tagits i beslag.

Är den från vilken beslaget sker ej närvarande, skall han utan dröjsmål
underrättas om åtgärden och huru med det beslagtagna förfarits. Har försändelse
i post- eller telegrafverkets vård tagits i beslag, skall försändelsens
adressat underrättas och, örn avsändaren är känd, även denne. Med underrättelse
som nu sagts må dock anstå så länge den finnes kunna medföra
synnerligt men för utredningens behöriga gång.

Föremål som tagits i beslag skall väl vårdas och noggrann tillsyn hållas
däröver att det icke förbytes eller förändring eller annat missbruk därmed
sker.

6 $.

Tages post- eller telegrafförsändelse eller handelsbok eller annan enskild
handling i beslag, må handlingen ej öppnas eller närmare undersökas av
annan än myndighet som i 3 § sägs; dock må sakkunnig eller annan, som
anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid höres, efter
myndighetens anvisningar granska handlingen. Äger den som verkställer
beslaget ej öppna eller närmare undersöka handlingen, skall den av honom
förseglas.

Handling varom här är fråga skall snarast möjligt undersökas. Kan
innehållet i post- eller telegrafförsändelse i dess helhet eller till någon del
utan synnerligt men för undersökningens behöriga gång meddelas försändelsens
adressat, skall avskrift eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas
denne.

7 $.

över beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och vad
därvid förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives.

Den som drabbats av beslag åge på begäran erhålla bevis örn beslaget,
innehållande jämväl uppgift om det brott som föranlett åtgärden.

8 $.

Finnes beslag ej längre erforderligt, skall det genast hävas. Varder ej
brott som föranlett beslag åtalat inom en månad från åtgärdens verkställande,
skall beslaget hävas, där ej Konungens befallningshavande medgiver
att det må bestå under viss ytterligare tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

9 $.

Vid handläggning av mål om brott som föranlett beslag pröve rätten på
yrkande av den som drabbats av beslaget, huruvida detta skall fortfarande
bestå. Rätten give ock i slutliga utslaget beslut i fråga örn beslag som då
äger bestånd.

Där ej rätten annorlunda förordnat, gånge dess beslut angående beslag i
verkställighet utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

10 §.

Ej må föremål beslagtagas, där ändamålet finnes kunna vinnas därigenom
att föremålet sättes under förbud att säljas eller skingras. I ty fall må i
stället skingringsförbud meddelas innehavaren av föremålet, vilket förbliver
under hans vård och nyttjande. Vad i 3, 4 och 6—9 §§ stadgas örn beslag
gälle i tillämpliga delar örn skingringsförbud.

11 $.

Vad i denna lag är stadgat äger ej tillämpning i den mån avvikande
bestämmelser örn beslag eller skingringsförbud gälla enligt annan lag eller
författning.

Om hus- och kroppsrannsakan.

12 $.

Hos den som är med skäl misstänkt för brott, varå efter lag kan följa
straffarbete eller fängelse, må företagas husrannsakan för eftersökande av
föremål som är underkastat beslag eller eljest till utrönande av omständighet
som kan äga betydelse för utredning örn brottet; men ej må för husrannsakan
hos den som misstänkes för brott i något fall åberopas hans
samtycke, med mindre han själv av egen drift äskat åtgärden. I anledning
av brott, varå efter lag kan följa straffarbete, må husrannsakan för ändamål
varom nyss sagts anställas jämväl hos annan än den misstänkte, såvida
brottet där förövats eller den misstänkte där gripits eller eljest särskilt skäl
är att föremål som är underkastat beslag skall där anträffas eller annan
utredning örn brottet vinnas.

För eftersökande av den som skall gripas eller häktas för brott må husrannsakan
företagas hos honom, så ock hos annan, örn särskilt skäl finnes
att den eftersökte uppehåller sig där.

I lägenhet, som enligt sin bestämmelse är tillgänglig för envar eller som
plägar tjäna till härbärge för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant
gods som eftersökes plägar uppköpas eller mottagas som pant, må för ändamål
som ovan sagts husrannsakan jämväl i andra fall ske.

13 §.

Befogenhet att besluta örn husrannsakan tillkommer myndighet som i 3 §
sägs. Utan förordnande må dock polisman företaga husrannsakan i fall då

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

åtgärden har till syfte att eftersöka den, som enligt myndighets beslut skall
gripas eller häktas, eller att gripa person eller beslagtaga föremål som å
färsk gärning följts eller spårats; och må polisman i befälsställning även
i andra fall då husrannsakan enligt 12 § kan ske företaga åtgärden, såvida
fara är i dröjsmål.

14 $.

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som
är oundgängligen nödvändigt.

Stängd] lägenhet eller slutet förvaringsrum må, örn det erfordras, öppnas
med våld. Har så skett, skall lägenheten eller förvaringsrummet efter
verkställd förrättning på lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej utan särskilda skäl verkställas mellan klockan sju
eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

15 §.

Vid husrannsakan skola såvitt möjligt två av förrättningsmannen tillkallade
ojäviga vittnen närvara. Är den hos vilken husrannsakan anställes
tillstädes, skall tillfälle beredas honom, och i annat fall hans
hemmavarande husfolk, att övervara förrättningen; så ock att tillkalla
vittnen, dock utan att undersökningen därigenom uppehälles. Har varken
han eller någon av hans husfolk eller av dem tillkallat vittne närvarit,
skall han underrättas örn den vidtagna åtgärden, så snart det finnes kunna
ske utan fara för utredningens behöriga gång.

Har myndighet som i 3 § sägs funnit målsägande eller hans ombud böra
tillåtas närvara vid husrannsakan för att tillhandagå med nödiga upplysningar,
må det ske, men skall vid förrättningen noga tillses att målsäganden
eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras vinner
kännedom örn förhållande som därvid yppas.

16 §.

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,
som anträffas vid husrannsakan, må icke öppnas eller närmare undersökas
i annan ordning än i 6 § första stycket sägs.

17 §.

över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamålet med förrättningen
och vad därvid förekommit.

Den] hos vilken husrannsakan företagits äge på begäran erhålla bevis
därom, innehållande jämväl uppgift om det brott som föranlett åtgärden.

18 $.

Är någon med skäl misstänkt för brott, varå efter lag kan följa straffarbete
eller fängelse, må kroppsrannsakan verkställas å honom, om skälig

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

anledning finnes att därigenom skall upptäckas föremål som är underkastat
beslag eller annat som kan bidraga till utredning angående brottet.

I fråga örn kroppsrannsakan skall i tillämpliga delar gälla vad i 13—
17 §§> är stadgat örn husrannsakan. Där kroppsrannsakan är av mera
väsentlig omfattning, skall den verkställas inomhus och i avskilt rum.
Kroppsrannsakan å kvinna må ej verkställas eller bevittnas av annan än
kvinna eller läkare.

19 §.

Vad i denna lag är stadgat äger ej tillämpning i den mån avvikande
bestämmelser om hus- eller kroppsrannsakan gälla enligt annan lag eller
författning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933, vid vilken tid 16 § 7 och 8
punkterna förordningen örn nya strafflagens införande och vad i avseende
därå iakttagas skall den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101) skola upphöra
att gälla.

Konungen äger, örn särskilda skäl därtill äro, medgiva att å ort, där
vid lagens ikraftträdande utredning örn brott ankommer å annan än myndighet
som i 3 § sägs, denne må tillsvidare utöva sådan myndighets befogenhet
enligt denna lag.

Kungl. May.ts proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken,
vilka lagrum senast ändrats, det förra genom lagen den 6 juni
1924 (nr 210) och det senare genom lagen den 8 juni 1917 (nr 253), skola
i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

16 Kap.

10 i

Har underrätt---rätten meddelas. Lag samma vare, där genom

beslut, som av underrätt meddelats under rättegången, förordnats örn kvarstad
eller beslag eller skingringsförhud eller därmed jämförlig åtgärd eller
yrkande örn hävande åv sådan åtgärd ogillats.

Vad i —--partens klagan.

30 Kap.

11 §.

Har underrätt förordnat om kvarstad, beslag eller skingringsförhud
eller därmed jämförlig åtgärd eller ogillat yrkande örn hävande av sådan
åtgärd, och varder det beslut av hovrätten upphävt, vare ej klagan över
hovrättens utslag tillåten.

Har hovrätt — — — är stadgat.

Hovrätts utslag — — — hovrätten fastställt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Förslag

till]

Lag

innefattande tillägg till 6 § lagen den 14 juni 1901 (nr 38 s. 30) om vad
iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn ändring i vissa

delar av rättegångsbalken.

Härigenom förordnas att till 6 § 2. lagen den 14 juni 1901 om vad
iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa
delar av rättegångsbalken skall fogas ett tillägg av följande lydelse:

Örn verkställighet av domstols beslut i fråga örn beslag eller skingringsförbud
enligt lagen om vissa tvångsmedel i brottmål är i den lag stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Kungl. May.ts proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 §, 10 kap. 17, 18 och 21 §§, 15 kap.
10 § samt 25 kap. 14 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

5 Kap.

8 %.

Rymmer fånge eller häktad eller den, som är kvarhållen såsom misstänkt
för brott, eller sätter han sig till motvärn emot fångvaktare eller
annan, som honom från rymning hindra vill, eller sätter sig någon, som
skall häktas, till motvärn emot den, som äger verkställa häktningen eller
därvid biträder; då må det våld brukas, som till rymningens förekommande
eller häktningens verkställande nödigt är. Sätter sig fånge eller
häktad person till motvärn emot föreståndare eller uppsyningsman vid
straffinrättning eller häkte, då denne honom till ordning inom inrättningen
eller häktet hålla skall; då må ock det våld brukas, som till ordningens
bibehållande är nödigt.

Lag samma vare, där annan än fånge, häktad eller kvarhållen eller den,
som skall häktas, sätter sig med våld eller hot emot den, som vill hindra
rymningen, verkställa häktningen eller bibehålla ordningen.

10 Kap.

Tager man den, som är kvarhållen såsom misstänkt för brott, eller
häktad eller fånge med våld lös av den, som honom gripit eller i vård haver,
eller befriar man honom genom häktes eller fängelses brytande; varde
dömd till straffarbete i högst fyra år, eller, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, till fängelse.

Gör man försök till brott, som nu sagt är, och blev endast genom omständigheter,
som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan
förhindrad; straffes högst med straffarbete i två år.

Befriar man kvarhållen person eller häktad eller fånge, genom list eller
annorledes, utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straff -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 196.

arbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må
till böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.

18 §.

Vid tillämpning av straff i fall, som i 17 § sagt är, skall synnerligt
avseende göras å beskaffenheten av brott, därför den kvarhållne, häktade
eller fångne var kvarhållen, häktad eller dömd.

21 §.

Bryter man offentlig myndighets insegel, varmed saker eller skrifter
tillslutna äro, eller rubbar man lös egendom, som är tagen i beslag, satt
i kvarstad eller utmätt; vare ock straffet böter eller fängelse i högst sex
månader.

15 Kap.

10 §.

Nu har någon, för förment brott, annan utan laga skäl gripit: skedde
det ej av argt uppsåt, och blev med den gripne sedan lagligen förfaret;
då skall till fängelse i högst sex månader eller böter dömas.

25 Kap.

14 §.

Släpper ämbetsman, som har inseende över fånge eller häktad eller den
som är kvarhållen såsom misstänkt för brott, honom med vilja lös, eller
hjälper honom att undkomma; dömes till avsättning och straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år: varde ock förklarad ovärdig
att i rikets tjänst vidare nyttjas. Släpper han fången eller den häktade
eller kvarhållne av vårdslöshet; dömes, örn vårdslösheten grov var, till
avsättning, så ock till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i
högst två år, och, örn den mindre var, till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Kungl. Mcij:ts ''proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om
krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att rubriken till 16 kap. ävensom 16 kap. 91 och
94 §§ lagen den 23 oktober 1914 örn krigsdomstolar och rättegången därstädes
skola, sistnämnda lagrum i nedan angiven del, erhålla följande
ändrade lydelse:

16 Kap.

Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar m. m.

91 §.

I fråga örn häktning av den, som hör till krigsmakten, så ock örn beslag
och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan skall, utom vad i allmän
lag stadgas, jämväl lända till efterrättelse vad här nedan i detta
kapitel sägs.

94 §.

Befälhavare, vilken, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat,
i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över underlydande,
äge beträffande dem samma befogenhet att förordna örn häktning,
som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningshavande i avseende
å för brott misstänkta personer. Vad nu är sagt gälle ock i fråga örn beslag
och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan i anledning av
brott, för vilket underlydande är misstänkt.

Enahanda befogenhet — — — utöva bestraffningsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Kungl. Majlis proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45 s. 1) örn

konsularjurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion
skall erhålla följande ändrade lydelse:

17 §.

Konsulardomaren utövar polismyndighet i allmänhet och äger häkta
eller häkta låta för brott misstänkt person, så ock förordna örn beslag och
skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan. Konsulardomaren åge
ock för bestämt fall förordna annan man att på hans ansvar verkställa
polisundersökning och besluta örn åtgärd, som här sägs. Även utan sådant
förordnande har konsul, som är anställd å annan ort inom jurisdiktionsområdet
än den, som är säte för konsulardomaren, att företaga åtgärder
av nu nämnda slag; underrätte dock skyndsammast örn vidtagen åtgärd
konsulardomaren, som, utan hinder av konsulns åtgärd eller beslut, äger
i ärendet förordna.

Konsulardomaren skall, såvitt ske kan, hava tillsyn över häktad person.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3
februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyten, Vennerström,

Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för utrikesdepartementet,
chefen för försvarsdepartementet samt tillförordnade chefen
för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Schlyter, fråga angående lagstiftning om vissa straffprocessuella
tvångsmedel.

Föredraganden anför:

»I vårt land finnas icke i allmän lag några bestämmelser örn förberedan- Gällande rätt,
de undersökning i brottmål, örn man bortser från vissa knapphändiga
regler i promulgationsförordningen till strafflagen. Lagens ståndpunkt
är den, att domstolen har att verkställa hela undersökningen, att rannsaka.

Denna ståndpunkt har emellertid icke kunnat vidhållas. Efter hand som
ätalsfunktionen utvecklats samt den inkvisitoriska processmetoden småningom
fått ge vika för en ordning, där processen mera har karaktären
av en förhandling rörande en mot viss person framställd anklagelse, har
behovet av en förberedande undersökning allt starkare framträtt. Hedan
genom kungl, brevet den 18 oktober 1750 inskärptes, att de kronobetjänte,
som vid häradsrätterna angåve och påtalade något brottmål, borde förut,
innan tinget hölles, noga efterspana och göra sig underrättade örn alla
dem, som i målet kunde giva någon upplysning, och till det ändamålet
låta dem inkallas att vid tinget höras, på det att saken icke skulle behöva
uppskjutas. Vad vissa städer angår, gåvos föreskrifter i ämnet i samband
med reglering av polisväsendet. Sedermera ha i administrativ väg
meddelats vissa föreskrifter huvudsakligen i instruktioner för åklagar -och polismyndigheter. I praxis har efter hand utvecklat sig ett undersökningsförfarande,
som regelmässigt kommer till användning i fråga
örn de grövre brotten. Denna förberedande undersökning utföres av åklagare
eller polismyndighet. På landet, där samma person är åklagare
och polismyndighet, skall den förberedande undersökningen verkställas,
beträffande grövre brott av landsfogden och i fråga örn andra brott av

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

landsfiskalen. Emellertid torde landsfiskalerna i avsevärd omfattning
omhänderhava undersökning jämväl rörande grövre brott. I ett antal
större städer med mera utbildad polisorganisation verkställes den förberedande
undersökningen av polismyndigheten (polismästare, polisintendent
etc.), och åklagaren (stadsfiskalen) får ej befattning med målet, förrän
det av polismyndigheten remitterats till domstolen. I Stockholm har
emellertid, jämte det stadsfiskalernas antal inskränkts från tre till två,
vid polisen anställts två polisassessorer, som dels leda den förberedande
undersökningen i vissa mål dels ock tjänstgöra såsom åklagare vid domstolen.
I övriga städer utföres den förberedande undersökningen i allmänhet
av stadsfiskalen, som vanligen är både åklagare och polistjänsteman.
Den förberedande undersökningen, som sålunda numera hos oss företages
i alla mål av någon vikt, har fått stor betydelse för målens behandling
inför rätten.

På åklagar- och polismyndigheterna ankommer det även att under den
förberedande utredningen besluta örn användande av straffprocessuella
tvångsmedel. Uttryckliga bestämmelser äro väl givna allenast beträffande
häktning, men i praxis företagas jämväl andra tvångsåtgärder av
nämnda myndigheter utan rättens bemyndigande och utan att sådan åtgärd
efteråt underställes rättens prövning.

Beträffande tvångsmedlen och deras handhavande finnas endast ofullständiga
föreskrifter. Vad först angår processuellt frihetsberövande
känner svensk lag endast en form härför, nämligen häktning. Vissa
bestämmelser därom äro meddelade i promulgationsförordningen till strafflagen.
Bland annat regleras där i vilka fall häktning skall ske. Vid handläggning
av brottmål äger domstolen häktningsbefogenhet. Men i övrigt
tillkommer sådan befogenhet Konungens befallningshavande, borgmästare
och råd, magistratens ordförande, för viss stad eller ort särskilt förordnad
polisämbetsman, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal. I praxis utövas
häktningsrätten, innan målet förekommer vid domstol, av landsfogdar,
landsfiskaler och stadsfiskaler samt, vad de större städerna angår, av polisämbetsmän.
Någon prövning genom domstol av verkställd häktning förekommer
ej, förrän rannsakning med den häktade hålles. Garanti mot obehörig
häktning har man sökt vinna genom föreskrift att rannsakning vid
rätten skall skyndsamt företagas. Enligt lag den 2 juni 1922 skall sålunda
den som beslutat örn häktning ofördröjligen göra anmälan därom hos ordföranden
i den domstol, som har att företaga rannsakningen med den häktade,
och domstolen skall påbörja densamma vid rådhusrätt senast å
åttonde dagen och vid häradsrätt senast å fjortonde dagen från den dag,
då anmälan inkommit. Bestämmelser örn behandlingen av häktad person
meddelas jämväl i promulgationsförordningen till strafflagen.

Örn gripande för brott stadgas i lag, att det för vissa särskilda
fall är medgivet envar att gripa misstänkt person samt att, där gripande
sålunda ’eller eljest’ skett, anmälan därom utan dröjsmål skall göras hos

Kungl. Majlis proposition nr 196.

häktningsmyndighet, vilken därefter beslutar, om den gripne skall häktas
eller lösgivas. I praxis har emellertid utbildat sig ett förfarande
med anhållande eller kvarhållande såsom förberedande åtgärd
för häktning. Särskilt i de större städerna förekommer i avsevärd utsträckning,
att en för brott misstänkt person till en början endast kvarhålles
för att stå till förfogande vid förhör, under vilken tid beslut i
häktningsfrågan får anstå.

Då häktning och dess förberedelseåtgärder innebära synnerligen kännbara
ingrepp i den enskildes ställning, är det tydligen önskvärt att mildare
medel användas, örn genom dem samma syfte kan tillgodoses. Utländska
lagar pläga därför innehålla bestämmelser angående olika surrogat
för häktning och anhållande, avsedda att förekomma att den misstänkte
undandrager sig rättegången och straffets verkställande, utan att hans
frihet helt berövas honom. Den viktigaste av dessa åtgärder är reseförbud.
Svensk lag ger emellertid icke möjlighet till användande av sådana
tvångsmedel.

För straffrättsskipningens genomförande erfordras ofta, att myndigheterna
äga tillgång till föremål, som i ett eller annat avseende äro av betydelse
för undersökningen. Detta gäller föremål, som antages kunna tjäna
såsom bevis angående ett förövat brott, till exempel vapen eller andra redskap
för brottets utförande, ävensom föremål, som antages vara genom
brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. Behov föreligger
därför av en lagstadgad befogenhet för myndigheterna att taga föremål av
ifrågavarande art i besittning. Detta syfte tjänar beslaget såsom
straffprocessuellt tvångsmedel.

Vår rätt saknar allmänna bestämmelser om beslag. Endast för vissa
särskilda fall finnas regler därom, så exempelvis i en del skogsförfattningar,
jakt- och fiskeförfattningar, författningar örn införsel av varor och örn
tillverkning och försäljning av rusdrycker. Oaktat allmänna bestämmelser
örn beslag saknas, torde dock få anses, att enligt gällande svensk rätt
en viss befogenhet att företaga beslag finnes även i fall, då sådan ej kan
grundas på uttryckligt stadgande i lag.

Det straffprocessuella skingringsförbudet innebär, att myndighet
såsom ersättning för beslag kan sätta föremål under förbud att säljas
eller skingras. Skillnaden mellan en sådan åtgärd och beslag består däri,
att vid skingringslorbud föremålet får kvarbliva i innehavarens besittning.
Bestämmelser härom lia upptagits i en del svenska lagförslag, men
gällande svensk rätt känner ej straffprocessuellt skingringsförbud.

Vår lag innehåller ej heller några allmänna bestämmelser örn husrannsakan.
I 16 § 7 och 8 punkterna av promulgationsförordningen
till strafflagen ha från missgärningsbalken i 1734 års lag överflyttats stadganden
örn rätt för enskild att under vissa förutsättningar företaga husrannsakan
efter stulet gods. Härutöver finnas föreskrifter örn husrannsakan
i lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel, lagen den

Bihang lill riksdagens protokoll 19113. i sami. Nr 19(i. 2

Frågans

tidigare

behandling

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

20 juni 1924 nied särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin samt förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning
och beskattning av brännvin.

Ej heller örn kroppsrannsakan — undersökning av någons kropp
och vad han bär på sig för eftersökande av sådant, som kan vara av betydelse
för utredningen angående brott1 — finnas i vår lag några allmänna
bestämmelser. I 19 § 21 punkten av promulgationsförordningen till strafflagen
stadgas, att kroppsrannsakan må företagas å häktad till utrönande,
örn han har något på sig, varav säkerheten i häktet eller under hans
forslande kan äventyras. I lagen örn straff för olovlig varuinförsel och
lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin meddelas stadganden örn kroppsrannsakan.

Ehuru allmänna bestämmelser örn hus- och kroppsrannsakan saknas, ha
myndigheterna otvivelaktigt enligt gällande rätt viss befogenhet härtill
även i andra fall än här angivits. Till ledning för praxis ha tjänat dels
de förefintliga specialbestämmelserna och dels vissa lagförslag i ämnet.

Frågan örn en närmare reglering av den förberedande undersökningen
och tvångsmedlen i brottmål har sedan lång tid tillbaka varit aktuell och
olika lagförslag i ämnet ha utarbetats. Att lagstiftning ej kommit till
stånd torde väsentligen lia berott därpå, att ifrågavarande ämnen icke
ansetts böra regleras för sig utan upptagas till behandling först i samband
med den allmänna rättegångsreformen. Härutinnan torde få hänvisas
till den redogörelse för denna lagstiftningsfrågas behandling, som
intagits i första lagutskottets utlåtande nr 18 vid 1932 års riksdag. Emellertid
bör här i korthet beröras vad som i nämnda hänseende förekommit
under senare tid.

På grundval av ett av tillkallade sakkunniga år 1919 framlagt utkast
uppgjordes inom justitiedepartementet ett förslag till lag angående polisundersökning
i brottmål samt häktning m. m. jämte vissa följdförfattningar,
över vilket år 1920 lagrådets utlåtande inhämtades.1 2 Förslaget (i det
följande benämnt 1920 års förslag) avsåg att fullständigt reglera den förberedande
undersökningen och de straffprocessuella tvångsmedlen. Lagrådet
tillstyrkte, att förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet och
framställde endast några erinringar mot dess närmare utformning. Processkommissionen,
vars utlåtande därefter inhämtades, motsatte sig emellertid,
med hänsyn till det pågående arbetet å en allmän rättegångsreform,
att förslaget genomfördes. Sålunda framhölls såsom mindre lämpligt, att
den förberedande undersökningen reglerades för sig utan samband med en
allmän rättegångsreform. Däremot ville processkommissionen ej mot 1

Understundom plägar undersökning av en persons kropp upptagas såsom ett särskilt
rättsinstitut under benämningen kroppsbesiktning.

1 Förslaget jämte motiv och lagrådets utlåtande tinnes tryckt såsom bilaga till motion
nr 80 i första kammaren vid 1922 års riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

sätta sig en fristående reglering av de straffprocessuella tvångsmedlen.
Processkommissionen ansåg det sålunda kunna ifrågasättas att
meddela bestämmelser örn rätt för undersökningsledare att under viss
kortare tid för förhör kvarhålla för brott misstänkt person utan att
han häktades. Stadganden härom ansågos kunna givas i sammanhang
med reglerna örn häktning. Beträffande häktningsbestämmelserna ifrågasattes,
örn man ej borde inskränka sig till vissa mindre ändringar i den
gällande lagstiftningen, såsom meddelande av regler örn någon förkortning
av den tid, inom vilken å landet häktad skulle inställas till rannsakning,
skyldighet för den som häktat att omedelbart göra anmälan därom
till domstolen samt möjlighet att draga fråga örn häktning under prövning
av en häktningsdomare. Slutligen erinrades att det påtagligen vore
en kännbar brist i lagstiftningen att det nästan icke funnes några bestämmelser
örn beslag, skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan samt
kroppsbesiktning. Mot en reglering av dessa förhållanden utan samband
med en reform av straffprocessen i övrigt ansåg processkommissionen med
hänsyn till arbetet på den allmänna rättegångsreformen betänklighet icke
möta.

1920 års förslag blev icke förelagt riksdagen.

Vid 1922 års riksdag framlade Kungl. Majit genom proposition, nr 28,
förslag till lag örn tiden för företagande av rannsakning med häktad. Förslaget
avsåg att förhindra alltför långa dröjsmål med häktade personers
ställande inför domstol, att förkorta tiden mellan rannsakningarna samt
att ålägga den häktande myndigheten att omedelbart hos vederbörande
göra anmälan örn företagen häktning. Vid samma riksdag hemställde
herr Löfgren i en inom första kammaren väckt motion, nr 80, att riksdagen
måtte antaga förslag till lag angående polisundersökning i brottmål
samt häktning m. m. ävensom vissa följdförfattningar, allt i huvudsaklig
överensstämmelse med 1920 års förslag.

Första lagutskottet avstyrkte såväl propositionen som motionen men
förordade att riksdagen hos Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl. Majit
ville, i ändamål att för tiden intill dess en ny rättegångsordning i brottmål
kunde komma till stånd avhjälpa bristen på tidsenliga och fullständiga
bestämmelser rörande förundersökning i brottmål och de i samband
därmed stående tvångsmedlen, efter processkommissionens förnyade hörande,
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning
angående dessa delar av straffprocessen ävensom, därest så skulle befinnas
erforderligt, angående andra därmed sammanhängande ämnen. Reservanter
inom utskottet tillstyrkte däremot propositionen.

Riksdagen biföll reservationen. I överensstämmelse med riksdagens beslut
utfärdades den 2 juni 1922 lag örn tiden för företagande av rannsakning
med häktad, vilken lag med vissa däri genom lagen den 6 juni 1924
vidtagna ändringar ännu är gällande.

Processkommissionen upptog i sitt år 1926 avgivna betänkande grunder

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

för lagstiftning angående förberedande undersökning i brottmål och rörande
straffprocessuella tvångsmedel (häktning, anhållande och reseförbud,
beslag och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan). Frågan
huruvida detta område kunde eller borde upptagas till särskild reglering
i lag berördes ej i betänkandet. I yttrande över processkommissionens
förslag uttalade däremot lagrådet, att en provisorisk reglering av
förundersökning i brottmål samt frågor rörande ingrepp mot den misstänkte
eller åtalade syntes kunna vidtagas.

I proposition, nr 80, till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för
en rättegångsreform framhöll föredragande departementschefen, statsrådet
Gärde, att en allmän reglering av förundersökningen i brottmål icke
kunde undvaras i en ny rättegångsordning. Förundersökningen borde,
såsom för närvarande vore regel, omhänderhavas av åklagare eller
polismyndighet, men det skulle stå den misstänkte öppet att i
fall, då förhörsledaren överskrede sin befogenhet, påkalla rättelse hos domaren.
Vidare borde de straffprocessuella tvångsmedlen närmare regleras
i lag. Därvid borde reglering ske icke endast av häktning utan även av
anhållande. I fråga örn de grundsatser, som vid en dylik reglering borde
vinna tillämpning, syntes någon meningsskiljaktighet icke råda därom,
att varje åtgärd, som medförde förlust av den personliga friheten under
någon mera avsevärd tid, borde underställas domstolens eller domarens
prövning. Detta borde gälla även i fråga örn den mildare form av frihetsförlust,
som anhållandet innebure. Visserligen läge det i sakens natur,
att själva anhållandet, som i allmänhet inginge som ett led i det av polisen
omhänderhavda spaningsarbete!, måste anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna,
därest ej syftet med detta tvångsmedel skulle helt förfelas,
men frågan örn den misstänktes kvarhållande utöver viss kortare tid horde
icke bero av dessa myndigheters avgörande. Särskilt i fråga örn häktning
måste fasthållas, att i de fall, då domstolsförhandlingen icke följde inom
en jämförelsevis kort tid, frågan örn den misstänktes kvarhållande i häkte
alltid skulle underställas domstolens eller domarens prövning. Uppenbarligen
borde det stå den misstänkte öppet att oberoende härav påkalla prövning
av häktningsfrågan. Vidare borde straffprocessuellt reseförbud såsom
surrogat i vissa fall för frihetsberövande införlivas med vår straffprocess
och beslag, skingringsförbud samt husrannsakan och kroppsvisitation
göras till föremål för reglering.

Vid behandling av frågan örn övergången till den i propositionen föreslagna
nya ordningen uttalade departementschefen den meningen, att frågan
örn lagstiftning rörande den förberedande undersökningen i brottmål
samt de straffprocessuella tvångsmedlen icke borde upptagas till särskild
behandling. Departementschefen framhöll sålunda, att i fråga örn
förundersökningen i brottmål och därmed sammanhängande ämnen försiktigheten
syntes bjuda, att innan desamma närmare reglerades i lag genom
förbättrad åklagarorganisation och höjda kompetenskrav för åklagarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

förutsättningar skapades för de nya bestämmelsernas riktiga tillämpning.
Ett annat skäl mot utbrytande av frågan örn det förberedande förfarandet
i brottmål syntes departementschefen vara, att en dylik åtgärd knappast
skulle medföra någon egentlig tidsvinst. Nämnda lagstiftningsfråga vore,
såsom erfarenheten visat, av omfattande och svårlöst beskaffenhet. Även
örn arbetet med dess lösande omedelbart igångsattes, torde det ej kunna
förväntas, att resultatet därav skulle komma att föreligga förr än örn ett
par år. Vid nämnda tid torde emellertid arbetet på en reform av hela
straffproeessen lia framskridit så långt, att det icke längre förelåge skäl
att för den tid, som återstode till rättegångsreformens genomförande, införa
anordningar, som komme att oförändrade bestå allenast under en kort
övergångstid.

Det särskilda utskott, som behandlade propositionen, anslöt sig till de
grunder för lagstiftning i förevarande ämnen, som förordats i propositionen.
Utskottet anslöt sig vidare till den i propositionen uttalade meningen att
det icke vore lämpligt, att frågan örn förundersökningen i brottmål och de
straffprocessuella tvångsmedlen upptoges till särskild behandling.

Reservanter inom utskottet uttalade dock den uppfattningen, att såsom
förberedelse till den nya processordningen borde upptagas till särskild behandling
frågan örn en förbättrad förundersökning i brottmål med bestämmelser
tillika örn sådana straffprocessuella åtgärder som anhållande,
häktning och kroppsrannsakan.

Riksdagen beslöt att i nu ifrågavarande avseenden såsom eget yttrande
åberopa vad utskottet anfört.

I sin till 1932 års riksdag avgivna ämbetsberättelse framhöll justitieombudsmannen,
efter redogörelse (sid. 108 o. f.) för ett på justitieombudsmannens
uppdrag anhängiggjort åtal för olaga anhållande och olaga
husrannsakan (jfr N. J, A. 1932:423), att vad i nämnda rättsfall förekommit
syntes bestyrka det trängande behovet av lagstiftning örn de
straffprocessuella tvångsmedlen.

Vid 1932 års riksdag väcktes i förevarande ämnen två motioner i första
kammaren. I motion nr 56 av herr Löfgren hemställdes, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla örn framläggande för nästkommande
års riksdag av förslag till lagstiftning örn förberedande undersökning
och tvångsmedel i brottmål jämte därmed sammanhängande frågor.
I motion nr 254 av herr Branting yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl.
Majit begära förslag till särskild lagstiftning angående förberedande
undersökning i brottmål samt de straffprocessuella tvångsmedlen.

Första lagutskottet hemställde i anledning av motionerna att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta utreda,
huruvida utan avbidan på en allmän rättegångsreform en reglering
i lag av vissa av de straffprocessuella tvångsmedlen läte sig genomföras,
samt för riksdagen snarast framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Utskottet anförde därvid:

Någon egentlig meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att en närmare
reglering i lag av den förberedande undersökningen och tvångsmedlen
i brottmål vore synnerligen önskvärd. Vid behandling av den
till 1931 års riksdag avgivna propositionen angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform uttalade sig riksdagen för, att en sådan lagstiftning
i enlighet med vissa i propositionen uppdragna riktlinjer borde
komma till stånd i samband med genomförandet av den nya rättegångsordningen.
Riksdagen godtog därvid också den i propositionen
uttalade uppfattningen, att denna fråga icke lämpligen borde upptagas
till särskild behandling. Såsom skäl härför bade i propositionen åberopats
dels sambandet mellan förfarandets olika delar, dels att innan dessa ämnen
reglerades i lag borde genom förbättrad åklagarorganisation och höjda
kompetenskrav för åklagarna förutsättningar skapas för de nya bestämmelsernas
riktiga tillämpning och dels att ett utbrytande av dessa frågor
till särskild behandling knappast kunde beräknas medföra någon egentlig
tidsvinst.

Enligt utskottets mening hade riksdagen icke anledning att nu frångå
den uppfattningen, att en fullständig reglering av förevarande frågor lämpligast
skedde i samband med genomförande av en förbättrad åklagarorganisation
och en ny rättegångsordning för brottmålen. Utskottet hade emellertid
särskilt övervägt frågan, huruvida icke till behandling skulle kunna
upptagas vissa ämnen, där behovet av en lagstiftning särskilt framträtt.
Det kunde erinras, att det av justitieombudsmannen refererade rättsfallet
avsåge instituten anhållande och husrannsakan samt att några andra nyligen
inträffade fall närmast — såsom justitieombudsmannen uttalat -—
riktat uppmärksamheten på de vådor för den enskilde individens skydd till
personlig frihet, som bristen på klara och fullständiga bestämmelser rörande
de straffprocessuella tvångsmedlen skapade. Det torde också vara
dessa fall som närmast föranlett, att kravet på en lagstiftning på detta område
redan nu ånyo blivit framfört. Enligt utskottets mening skulle det
också vara väsentligt lättare att relativt snabbt få en lagstiftning till stånd,
örn uppgiften begränsades till de straffprocessuella tvångsmedlen eller
vissa av dem. Processkommissionen hade redan i sitt yttrande över
1920 års förslag uttalat sig för en sådan partiell reform. Än större skäl
för denna mening torde föreligga, sedan riksdagen nu antagit huvudgrunder
för en rättegångsreform, vilka innebure mindre genomgripande
förändringar ifråga örn förfarandet och organisationen äu av processkommissionen
förutsatts. De skäl som anförts mot att upptaga hela
frågan örn den förberedande undersökningen till särskild behandling
ägde knappast tillämpning beträffande tvångsmedlen. Det borde särskilt
framhållas, att svagheten i vår nuvarande åklagarorganisation
visserligen kunde utgöra ett skäl mot ett utbyggande och lagfästande
av den förberedande undersökningen men däremot snarast ett ytterligare
skäl för en reglering i lag av de straffprocessuella tvångsmedlen och deras
handhavande.

Vid en särskild lagstiftning rörande tvångsmedlen syntes bestämmelserna
rörande häktning kunna lämnas väsentligen orörda. I stort sett
torde nämligen på detta område, som blivit föremål för en ganska utförlig
reglering i lag, behovet av en ny lagstiftning vara mindre trängande. Så
mycket mera behövligt syntes utskottet vara, att en rättslig reglering utan
dröjsmål ägde rum rörande det frihetsberövande, som plägade föregå häkt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

ningen. Ett förfarande med anhållande såsom förberedande åtgärd till
häktning kunde säkerligen icke helt undvaras, men därest användningen
av ett sådant förfarande icke reglerades, äventyrades härigenom på ett
betänkligt sätt de till skydd för den enskildes frihet meddelade bestämmelserna
örn tiden för företagande av rannsakning med häktad. Utskottet
ville därvid även erinra, att en anhållen person för närvarande icke i likhet
med häktad hade någon rätt till försvarare samt att, därest han befunnes
oskyldig, han icke hade någon sådan rätt till ersättning av statsmedel,
som i vissa fall tillkomme oskyldigt häktad eller dömd. — Utskottet
ansåge sig icke böra uttala någon bestämd mening örn, huruvida det lämpligen
läte sig göra att vid en partiell reform sådan som den här ifrågasatta
även införa det straffprocessuella reseförbudet i vår rätt. Det syntes
emellertid utskottet önskvärt att så kunde ske, enär reseförbudet utan tvivel
ofta skulle kunna användas såsom surrogat för frihetsberövande. — Att
den särskilda lagstiftningen borde omfatta bestämmelser rörande husrannsakan
framginge av det ovan anförda. Det torde icke tarva särskild motivering
att därvid lämpligen även instituten kroppsrannsakan och beslag
borde upptagas till behandling.

Nu förordade lagstiftningsarbete kunde enligt utskottets mening utan
svårighet eller olägenhet företagas, innan den nya rättegångsordningen
genomfördes.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Jämlikt bemyndigande den 30 september 1932 tillkallade chefen för justitiedepartementet
professorn vid Stockholms högskola Åke Hassler att
såsom sakkunnig inom departementet deltaga i utredning av frågan örn
reglering i lag av vissa av de straffprocessuella tvångsmedlen. Därjämte
uppdrogs åt extra ledamoten för lagärenden i departementet G. Dahlman
att biträda vid utredningen.

Till fullgörande av sitt uppdrag ha utredningsmännen den 28 november
1932 avlämnat en promemoria angående lagstiftning i ämnet (se Statens
off. utr. 1932:29).

I promemorian har först till behandling upptagits frågan huruvida lagstiftning
i ämnet nu hör komma till stånd. Härvidlag framhålles, att en
fullständig reglering av det förberedande förfarandet och tvångsmedlen i
brottmål icke lämpligen kan äga rum utan samband med den allmänna
rättegångsreformen. Detta syntes dock icke utesluta att, såsom riksdagen
ifrågasatt, en reglering i lag av vissa tvångsmedel skedde redan nu utan
samband med den allmänna rättegångsreformen. Att en dylik reglering
i och för sig vore synnerligen önskvärd och av trängande behov påkallad,
syntes ej kunna bestridas. Såsom riksdagen framhållit kunde också svagheten
i vår nuvarande åklagarorganisation åberopas som ett ytterligare
skäl för att en lagstiftning i ämnet redan nu komme till stånd. I sakens
natur läge, att en sådan lagstiftning i viss män måste bliva av provisorisk
karaktär. Sedan 1931 års riksdag godkänt vissa huvudgrunder för en
rättegångsreform och i anledning därav utarbetande av en ny rättegångslag
påbörjats, kunde emellertid tillses, att den ifrågavarande lagstiftnin -

Inom justitiedepartementet
utarbetad
promemoria.

Bestämmelser
örn gripande
och kvarhålllande
m. m.

24 Kunni. Maj:ts proposition nr 196.

gen ej i väsentliga punkter komme i motsättning till vad å förevarande
område kunde komma att gälla under en ny rättegångsordning.

Beträffande frågan i vilken omfattning reglering av de straffprocessuella
tvångsmedlen nu borde ske uttalades i promemorian, att hinder ej
torde möta att till särskild behandling upptaga kvarhållandet av för brott
misstänkt person såsom förberedelseåtgärd till häktning. Detsamma
syntes vara förhållandet med beslag och skingringsförbud ävensom husoeh
kroppsrannsakan. Däremot borde frågan örn införande av reseförbud
såsom ett surrogat i vissa fall för kvarhållande eller häktning icke
upptagas till behandling i detta sammanhang. En reglering i lag av
kvarhållande och därmed sammanhängande ämnen skulle naturligast
kunna ske därigenom, att i anslutning till gällande bestämmelser i 19 §
promulgationsförordningen till strafflagen örn gripande och häktning
infördes stadganden jämväl örn kvarhållande av för brott misstänkt person.
I samband därmed borde vissa ändringar och förtydliganden ske i
paragrafens bestämmelser örn häktningsmyndighet och gripande av
misstänkt person. Däremot borde regleringen av de övriga tvångsmedel,
varom nu vore fråga, ske i form av en särskild lag.

I anslutning härtill ha utredningsmännen utarbetat vid promemorian
fogade utkast till dels lag angående ändring i vissa delar av promulgationsförordningen
till strafflagen dels lag med vissa bestämmelser örn
tvångsmedel i brottmål dels ock lagar örn vissa följdändringar i rättegångsbalken
och strafflagen. Dessa lagutkast torde som bilaga A få
fogas vid detta protokoll.

Vad först angår ändringarna i promulgationsförordningen till strafflagen
föreslogos till en början vissa jämkningar och förtydliganden av gällande
bestämmelser örn gripande av för brott misstänkt person. Enligt
de nya reglerna, som skulle intagas i 10 punkten av 19 §, skulle liksom
nu envar äga gripa den som begått brott och träffades å bar gärning
eller flyende fot, örn på brottet efter lag kunde följa straffarbete eller
fängelse. Däremot skulle, i motsats till vad nu gäller, dylikt gripande ej
vara tillåtet, då brottet endast vore belagt med bötesstraff. Vidare skulle
— något avvikande från vad nu gäller — envar äga gripa den, vilken av
häktningsmyndighet vore efterlyst för brott. Dessutom skulle polisman,
örn beslut av häktningsmyndighet icke kunde utan fara avvaktas, äga
gripa den som skäligen misstänktes för brott, såvida finge antagas, att
denne kunde komma att häktas för brottet.

Vidare föreslogos i 11 och 12 punkterna bestämmelser angående häktningsmyndighets
befogenhet att för utredning örn häktningsfrågan kvarhålla
misstänkt person ävensom stadganden, som avsågo att skapa säkerhet
för att dylikt kvarhållande icke skedde utan tillräcklig anledning och
att tiden för kvarhållandet ej utsträcktes längre, än som kunde anses oundgängligen
nödvändigt. Enligt de föreslagna bestämmelserna i 11 punkten

Kungl. May.ts proposition nr 196.

skulle sålunda häktningsmyndighet, då gripen person inställts för myndigheten,
inom tjugofyra timmar förordna örn hans häktande eller ock lösgiva
honom. Örn den inställde funnes vara skäligen misstänkt för brott och
det syntes kunna ifrågakomma att häkta honom för brottet, skulle myndigheten
dock äga inom samma tid förordna örn hans kvarhållande, såvida
det funnes vara av synnerlig vikt, att han toges i förvar till dess det
kunde avgöras, huruvida häktning skulle äga rum. Det ålåge emellertid
häktningsmyndighet att så snart ske kunde förordna örn kvarhållen persons
häktande eller lösgivande. Vad nu sagts örn person, som inställts
för häktningsmyndighet, skulle även gälla, där för brott misstänkt person
kommit tillstädes inför häktningsmyndighet för att höras angående brottet.
Till förhindrande av att vid sidan av det i lag reglerade kvarhållandet
komme att praktiseras ett oreglerat hållande i förvar av för brott
misstänkt person föreslogs vidare uttryckligt stadgande därom, att ingen
finge såsom misstänkt för brott annorledes än nu sagts hållas i förvar,
ändå att han samtyckte därtill.

I 12 punkten föreslogos bestämmelser angående domarprövning av frågor
örn kvarhållande. Sålunda skulle kvarhållen person äga påfordra, att
frågan örn han vidare finge kvarhållas för brottet prövades av domare.
Då sådan begäran gjorts, skulle den misstänkte inom tjugufyra timmar
eller, örn i något fall längre tid oundgängligen erfordrades, så snart ske
kunde, dock sist inom fyrtioåtta timmar, inställas för ordföranden i den
underrätt, inom vars domkrets den misstänkte förvarades. Hörde åtal för
brottet till annan rätt och kunde den misstänkte utan längre tidsutdräkt
inställas för ordföranden i denna, skulle det ske. Även örn begäran örn
domarprövning ej framställts, skulle ändock under vissa förhållanden
sådan prövning ske. Funne nämligen häktningsmyndighet behov föreligga
att utsträcka kvarhållandet utöver sju dagar, skulle frågan härom
inom samma tid underställas rättens ordförande, och den misstänkte
skulle i dylikt fall inställas för ordföranden inom sagda tid. Då fråga
om kvarhållande på den kvarhållnes begäran eller eljest dragits under
rättens ordförandes prövning, skulle denne efter den misstänktes hörande
antingen förordna örn hans lösgivande eller bestämma viss tid för
fortsatt kvarhållande. Rättens ordförande skulle äga, örn skäl därtill funnes,
efter den misstänktes hörande besluta ytterligare utsträckning
av kvarhållandet. Dock skulle misstänkt ej i något fall kunna för
samma brottsliga gärning kvarhållas längre än fjorton dagar. Mot rättens
ordförandes beslut finge talan ej föras. Konungen skulle äga beträffande
rådhusrätt förordna, att prövning av frågor örn kvarhållande skulle i
ordförandens ställe ankomma på annan ledamot av rätten. I motiven
framhölls, att beträffande häradsrätt Kungl. Maj:t torde utan särskild
föreskrift i lagen äga i administrativ ordning — lämpligen i domsagostadgan
— meddela föreskrift, att fiir sådant fall, då ordföranden befunne
sig i tjänsteärenden å avlägsen ort, prövning av fråga örn kvarhållande

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

skulle ankomma på annan i domsagan anställd person, som vore behörig
mottaga förordnande som rättens ordförande. I fråga örn rådhusrätt,
som arbetade på mer än en avdelning, ansågs Konimgen likaså äga i administrativ
ordning fastställa bestämmelser angående den eller de ordförande,
som skulle pröva frågor örn kvarhållande. Då det emellertid
särskilt i större städer kunde vara lämpligt att prövningen av dylika frågor
ankomme å annan ledamot av rådhusrätten än ordföranden, föreslogs i
utkastet den bestämmelsen, att Konungen skulle äga förordna därom. Konungen
skulle vidare äga meddela bestämmelser örn för brott gripen eller
kvarhållen persons förvaring och underhåll och vad därmed hade sammanhang.

Slutligen föreslogs någon jämkning av de nu i 9 och 12 punkterna förekommande
bestämmelserna angående vilka administrativa myndigheter
som äga liäktningsrätt. Bestämmelserna härom skulle sammanföras i
9 punkten. Den i gällande lag upptagna skillnaden mellan sådana administrativa
myndigheter, vilka äga förordna örn häkte, och sådana, som ha
befogenhet att häkta eller låta häkta, ansågs såsom numera saknande reellt
innehåll icke böra bibehållas. Den föreslagna regeln, att kvarhållande i
vissa fall skulle prövas av rättens ordförande, syntes vidare böra föranleda
borttagande av den rätt att häkta, som enligt nu gällande bestämmelser
tillkommer borgmästare och råd samt magistratens ordförande.
Häktningsrätt skulle ej tillkomma polisämbetsman i annan ort än stad. Enligt
den föreslagna bestämmelsen skulle sålunda Konungens befallningshavande,
landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal så ock polisämbetsman,
där sådan för viss stad vore särskilt förordnad, äga besluta örn häktning
av den som hölles misstänkt för brott.

Körande den närmare motiveringen till lagförslaget tillåter jag mig
hänvisa till nyssnämnda promemoria. Emellertid torde jag här böra anmärka,
att i promemorian berörts frågan huruvida ej även häktad person
borde erhålla rätt att påkalla domares prövning av häktningsfrågan. Bestämmelser
härom ansågos dock ej behöva meddelas i detta sammanhang.

Bestämmelser
om beslagf
skingringsförbud
samt
hus- och
kroppsrannsakan.

I utkastet till lag med vissa bestämmelser örn tvångsmedel i brottmål
upptogos bestämmelser örn beslag och skingringsförbud samt hus- och
kroppsrannsakan. Regleringen av dessa tvångsmedel avsåg framför allt
att fastställa, under vilka omständigheter ingrepp av ifrågavarande art i
den enskildes rättigheter borde tillåtas, att bestämma, åt vilka myndigheter
handhavandet av dessa tvångsmedel skulle överlämnas, och att, i den
mån så kunde ske, bereda den enskilde möjlighet att erhålla domstols
eller domares prövning av befogenheten av dylikt ingrepp, som företagits
av administrativ myndighet. I förstnämnda hänseende hade 1920 års förslag
med iakttagande av vissa utav processkommissionen förordade avvikelser
därifrån samt i specialförfattningar förekommande bestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

lagts till grund för utkastet. Med den ifrågasatta lagstiftningen avsågs
ej ändring av de särskilda stadganden, som funnes i vissa specialförfattningar
rörande ifrågavarande ämnen.

Enligt lagutkastet skulle beslag kunna läggas å föremål, som skäligen
kunde antagas vara någon genom brott avhänt eller på grund av brott
förverkat eller eljest hava betydelse för utredning angående brott, oavsett
huruvida innehavaren av föremålet i fråga misstänktes för brottet eller ej.
Vidare skulle beslag kunna äga rum oberoende av brottets beskaffenhet.
Sistnämnda regel skulle dock ej gälla i fråga örn beslag å försändelse i
post- eller telegrafverkets vård. Beslag å dylik försändelse skulle nämligen
få göras endast då försändelsen skäligen kunde antagas härleda sig
från eller vara avsedd för den vilken misstänktes för brott, varå kunde
följa straffarbete. För att göra bestämmelserna örn beslag å dylik försändelse
mera effektiva föreslogs vidare, att myndighet skulle äga, då anledning
vore att försändelse som finge tagas i beslag skulle inkomma till
post- eller telegrafanstalt, förordna att försändelsen skulle innehållas, till
dess frågan örn beslag blivit avgjord. Rätt att besluta örn beslag
skulle tillkomma administrativ häktningsmyndighet — alltså Konungens
befallningskavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal samt polisämbetsman
i stad. Domstol skulle även äga förordna örn beslag i mål,
som handlades där. En viss beslagsrätt skulle därjämte tillkomma polisman.
Sålunda skulle polisman äga verkställa beslag vid fara i dröjsmål
samt vid misstänkt persons gripande eller häktande ävensom vid
hus- eller kroppsrannsakan. Polisman skulle dock vid beslag i dylika
fall vara skyldig att genast göra anmälan därom hos häktningsmyndigheten,
som hade att omedelbart avgöra, huruvida beslaget skulle bestå.
Beslag å post- eller telegrafförsändelse skulle dock endast få beslutas av
administrativ häktningsmyndighet eller av domstol. Detsamma skulle
gälla förordnande örn innehållande av dylik försändelse. I fråga örn sådant
förordnande uttalades dock tvekan, huruvida rätten att besluta härom
kunde anförtros administrativ häktningsmyndighet, samt, då det icke
syntes böra ifrågasättas att låta frågan örn dylikt förordnande i stället
ankomma å domstol eller domare, huruvida bestämmelser örn innehållande
över huvud borde meddelas i detta sammanhang. I lagutkastet upptogos
vidare regler rörande förfarandet vid beslags verkställande. Sålunda meddelades
bestämmelser om beslagtaget föremåls omhändertagande eller utmärkande,
om skyldighet i vissa fall för den beslagtagande myndigheten
att underrätta föremålets innehavare samt vid beslag å post- eller telegrafförsändelse
försändelsens mottagare och avsändare örn företaget beslag.
Särskilda föreskrifter gåvos rörande post- eller telegrafförsändelse, handelsbok
eller annan enskild handling, som tagits i beslag, i syfte att förhindra
att innehållet däri obehörigen yppades. Slutligen skulle den som
drabbats av beslag kunna få frågan örn beslagets bestånd prövad av judiciell

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

myndighet. Sådan prövning skulle kunna erhållas hos ordföranden i den
rätt, vilken hade att handlägga åtal för brott som föranlett beslaget. Sedan
målet anhängiggjorts vid domstol, skulle det dock ankomma på denna
att efter yrkande pröva huruvida heslaget skulle bestå.

I stället för beslag skulle skingringsförhud kunna meddelas. Reglerna
för beslag skulle i stort sett gälla även i fråga örn skingringsförbud.

Vad härefter angår husrannsakan skulle sådan under vissa förutsättningar
tillåtas antingen för eftersökande av föremål, som vore underkastat
beslag, eller av annat, som kunde bidraga till utredning angående brott,
eller ock för eftersökande av person, som skulle gripas eller häktas för
brott. För husrannsakan i ändamål att eftersöka föremål eller annat
skulle fordras, att någon på sannolika skäl misstänktes för brott av viss
svårhetsgrad. Sålunda skulle husrannsakan hos den misstänkte få äga
rum, då straffarbete eller fängelse efter lag kunde följa å brottet, varemot
husrannsakan hos annan skulle få företagas allenast när straffarbete
kunde följa å brottet. Beträffande husrannsakan hos annan än den misstänkte
uppställdes vidare kravet att sannolika skäl skulle föreligga för att
vad som eftersöktes där anträffades. Husrannsakan i ändamål att eftersöka
person, som skulle gripas eller häktas, skulle få ske, då å brottet efter
lag kunde följa straffarbete eller fängelse, varjämte för husrannsakan hos
annan än den misstänkte tillika skulle fordras, att det funnes sannolika
skäl för att den eftersökte uppehölle sig där. Oavsett brottets beskaffenhet
och utan att särskild anledning behövde föreligga, att vad som eftersöktes
skulle anträffas i lägenheten, skulle husrannsakan vara tillåten i lokal,
som vore tillgänglig för envar eller vore känd såsom tillhåll för misstänkta
personer eller såsom förvaringsplats för misstänkt gods. Rätt att besluta
örn husrannsakan skulle tillkomma administrativ häktningsmyndighet.
Domstol skulle även äga förordna örn sådan åtgärd i mål, som handlades
vid domstolen. Uppdrag att verkställa husrannsakan skulle kunna
lämnas polisman, som funnes lämplig därför. Under vissa förutsättningar
skulle emellertid polisman äga utan förordnande företaga husrannsakan.
Sålunda skulle polisman äga på eget bevåg verkställa sådan åtgärd,
då ändamålet vore att eftersöka person, som enligt häktningsmyndighets
beslut skulle gripas eller häktas, så ock då misstänkt person eller
eftersökt föremål på färsk gärning följts eller spårats till lägenheten.
Även i andra fall än nu sagts skulle polisman i hefälsställning få företaga
husrannsakan, såvida fara vore i dröjsmål. Vidare meddelades bestämmelser
rörande förfarandet vid husrannsakan. Dessa bestämmelser överensstämde
i huvudsak med dem, som meddelats i förutnämnda specialförfattningar.
Därutöver upptogos emellertid bland annat föreskrifter örn
att enskild handling, som anträffades vid husrannsakan, ej finge öppnas
eller närmare undersökas av annan än häktningsmyndighet.

Beträffande slutligen kroppsrannsakan, vars ändamål vore att upptäcka

Kungl. Maj:ts proposition nr 196. 29

föremål, som vore underkastat beslag, eller annat, som kunde bidraga till
utredning angående brott, skulle sådan åtgärd få företagas å den, som på
sannolika skäl misstänktes för brott, varå efter lag frihetsstraff kunde
följa. I fråga örn kroppsrannsakan och dess verkställande skulle i tillämpliga
delar gälla vad som vore stadgat örn husrannsakan.

Såsom förut nämnts föreslogos i promemorian vissa följdändringar i rättegångsbalken
och strafflagen. I 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken
skulle sålunda införas bestämmelser angående rätten att fullfölja
talan mot domstols beslut i fråga angående beslag eller skingringsförbud.
Vidare skulle i 5 kap. 8 §, 10 kap. 17 och 18 §§ samt 15 kap. 10 § strafflagen
vissa jämkningar ske i anledning av de meddelade bestämmelserna örn
kvarhållande, varjämte till 10 kap. 21 § samma lag skulle göras visst tilllägg
i anledning av införandet av stadgandena örn beslag.

Över promemorian ha efter remiss utlåtanden avgivits av domhavandena,
rådhusrätterna, hovrätterna, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
samt justitiekanslersämbetet och processlagberedningen. Med dessa
utlåtanden ha tillika inkommit yttranden från åtskilliga landsfogdar, poliskammare,
lands- och stadsfiskaler m. fl. Tillfälle har beretts justitieombudsmannen
och Sveriges advokatsamfund att avgiva yttranden.
Dessa ha inkommit med utlåtanden. Jämväl föreningen Sveriges landsfiskaler
har avgivit yttrande.

De hörda myndigheterna ha i allmänhet ställt sig välvilliga till tanken
att nu provisoriskt reglera vissa straffprocessuella tvångsmedel utan
samband med den allmänna rättegångsreformen.

Flertalet av de polis- och åklagarmyndigheter, från vilka länsstyrelserna
införskaffat yttranden, har ansett lagstiftning böra komma till stånd
inom det begränsade område förslaget avser. En del av dessa myndigheter
ha särskilt understrukit att behov av dylik lagstiftning föreligger.

Överståthållarämbetet och det stora flertalet länsstyrelser ha funnit
en reglering av de straffprocessuella tvångsmedlen vara av behovet påkallad
och böra genomföras utan avbidan på rättegångsreformen. Ett
pär länsstyrelser äro dock av annan mening. Sålunda finner länsstyrelsen
i Uppsala län en utbrytning av förevarande frågor medföra påtagliga
principiella och tekniska olägenheter. Enligt länsstyrelsens uppfattning
tydde det framlagda förslaget på att dessa frågor icke kunde lösas
isolerade. Länsstyrelsen i Östergötlands län, som erkänner det principiellt
otillfredsställande i nuvarande ordning, ifrågasätter, huruvida denna
i praktiken lett eller kan komma att leda till sådana olägenheter oell
övergrepp, att man icke bör avvakta den tidpunkt, då en fullt rationell
och sammanhängande revision av lagstiftningen å hela det hithörande
området kan genomföras.

Av underdomstolarna ha de flesta tillstyrkt eller ej haft något att

Följdändringar
i
andra lagar.

Yttranden

över

promemorian.

Frågan huruvida
lagstiftning
i ämnet
nu bär komma
till stånd.

Kungl. Maurts proposition nr 196.

erinra mot att lagstiftning i ämnet nu kommer till stånd. Dock lia
några domhavande ansett bristen på lagbestämmelser å ifrågavarande
område icke vara så kännbar, att den borde avhjälpas utan avbidan på
rättegångsreformen. Vissa domhavande och rådhusrätter uttala ock betänkligheter
med hänsyn därtill, att ifrågavarande lagstiftning i vissa
hänseenden kunde strida mot vad sedermera komme att gälla i en ny
rättegångsordning.

Av hovrätterna ha Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge
funnit ifrågavarande lagstiftning vara välbehövlig och höra genomföras
utan avbidan på tillämnade, mera vittgående ändringar på det
straffprocessuella området. Svea hovrätt har förklarat sig ej vilja avstyrka
provisoriska lagstiftningsåtgärder men har samtidigt erinrat örn
de svårigheter, som vore förknippade med en reglering i den begränsade
omfattning förslaget avsåge. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller,
att nämnda begränsning kunde skapa en viss oklarhet mellan å
ena sidan det område, inom vilket den föreslagna lagstiftningen avsåge
att meddela uttömmande bestämmelser, och å andra sidan det område, där
myndigheterna fortfarande nödgades söka sitt rättesnöre i praxis.

Justitiekanslern har ej haft något att erinra mot att hithörande frågor
gjordes till föremål för lagstiftning utan avbidan på rättegångsreformen.

Justitieombudsmannen har livligt tillstyrkt att lagstiftning i ämnet
komme till stånd. Inom förevarande del av processordningen rådde en
betänklig osäkerhet. Det snara avhjälpandet av denna brist genom meddelandet
av klara och fullständiga lagbestämmelser framstode såsom en
angelägenhet av synnerlig vikt.

Slutligen har jämväl processlagberedningen, örn ock med vissa erinringar,
anslutit sig till tanken att genomföra en provisorisk lagstiftning inom
förevarande område. Beredningen har härutinnan anfört följande:

De brister, som i olika hänseenden vidlådde vår straffprocess, vore
otvivelaktigt av den djupgående beskaffenhet och stöde för övrigt till
varandra i det inbördes sammanhang, att för deras avlägsnande en omgestaltning
av straffprocessen i dess helhet tedde sig som en nödvändighet.
Beredningen anslöte sig på denna punkt till den uppfattning,
som uttalats av processkommissionen och vid upprepade tillfällen delats
av riksdagen. I den skrivelse, som läge till grund för den remitterade
promemorian, hade emellertid riksdagen ifrågasatt, att en mera begränsad
fråga, nämligen den om vissa av de straffprocessuella tvångsmedlen,
borde upptagas till särskild behandling. Väl kunde mot en sådan utbrytning
göras befogade erinringar. Det vore uppenbart, att handhavandet
av tvångsmedlen stöde i nära sammanhang med de regler, som gällde
för förundersökningen. Sålunda måste redan frågan örn den misstänktes
anhållande röna inverkan av den befogenhet, som eljest tillkomme förhörsledaren
att låta inställa en misstänkt till förhör. Än viktigare torde
emellertid vara att i den mån anhållandet i lagen erkändes såsom ett medel
för förundersökningen, i samma mån trängde sig ock i förgrunden
frågan örn den misstänktes försvar och vad därmed sammanhängde.

Kungl. May.ts proposition nr 196.

Tydligt vore även, att spörsmålen om beslag och skingringsförbud samt
hus- och kroppsrannsakan nära sammanhängde med frågan hur förundersökningen
anordnades, även örn detta samband icke gjorde sig lika
starkt gällande som i fråga örn anhållandet. Örn än beredningen alltså
icke kunde förbise de svårigheter, som vore förknippade med varje partiell
lagstiftning å förevarande område, ville beredningen å andra sidan
vitsorda angelägenheten av att de nu rådande missförhållandena snarast
möjligt avhjälptes. Såsom en förutsättning för en partiell reform å detta
område måste emellertid enligt beredningens åsikt fasthållas, att de lagbestämmelser
i ämnet, som nu meddelades, erhölle en sådan läggning, att
de åtminstone till sina huvudgrunder kunde antagas fortbestå vid en allmän
reform av straffprocessen.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har avstyrkt den föreslagna lagstiftningen
örn kvarhållande men i huvudsak ej haft något att erinra mot
utkastets bestämmelser i fråga örn beslag och skingringsförbud samt husoch
kroppsrannsakan. I samband härmed har styrelsen överlämnat ett
av advokaten Eliel Löfgren utarbetat yttrande över de ifrågasatta lagändringarna,
vilket yttrande styrelsen funnit innehålla beaktansvärda
synpunkter.

Den föreslagna regleringen av institutet gripande har givit upphov
till vissa principiella invändningar i det att, på sätt förut berörts, sambandet
mellan detta institut och den förberedande undersökningen i
brottmål av några myndigheter åberopats såsom skäl att låta lagstiftning
på förevarande område anstå i avbidan på rättegångsreformen.
Vissa myndigheter, vilka ansett lagstiftning böra komma till stånd,
ha också betonat, att i praktiken kunde uppkomma svårigheter därigenom,
att de föreslagna bestämmelserna örn gripande ej uttömmande
reglerade polismans befogenhet att ''anhålla’ eller till förhör inställa för
brott misstänkt person. Rådhusrätten i Västerås befarar att detta förhållande
kunde leda till ökad rättsosäkerhet på de områden, som icke
omfattades av den föreslagna lagstiftningen. För en lagtolkare läge det
nära till hands att antaga att, då vissa tvångsmedel enligt lag finge användas
under i lagen givna förutsättningar, användning av tvångsmedel
överhuvud vore helt utesluten i andra fall. Med hänsyn härtill förefölle
det lämpligast att giva den ifrågasatta lagstiftningen så vid omfattning,
att densamma komme att inbegripa även den förberedande undersökningen
i brottmål.

Bestäm melserna
om
gripande.

Av de myndigheter, som ansett lagstiftning i ämnet böra komma till Bestämmelstånd,
lia nära nog samtliga funnit erforderligt, att häktningsmyndig- k™™dli°™de
hets befogenhet att för prövning av häktningsfrågan kvarhålla misstänkt m. m.
person i lag regleras och att tiden för kvarliållandet begränsas. Huru
institutet kvarhållande i övrigt bör läggas och utformas är emellertid
föremål för delade meningar.

Vad först angår maximitiden för kvarhållande, lia de flesta polis- och
åklagarmyndigheter, länsstyrelser samt domhavande och rådhusrätter

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 196.

ej haft något att erinra mot vad i promemorian härutinnan förordats.
Från vissa håll göres dock gällande, att den föreslagna tiden, särskilt med
tanke på förekommande mera svårutredda brottmål av ekonomisk natur,
blivit alltför knappt tillmätt. Några anse däremot att tiden blivit väl
lång. En domhavande befarar att institutet kunde komma till användning
som surrogat för häktning och som ett medel att kringgå bestämmelserna
rörande tid för anställande av rannsakning med häktad samt
förordar därför, att tiden för kvarhållandet begränsas till allenast tre
dagar.

Av övriga myndigheter ha Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge samt justitiekanslern i huvudsak anslutit sig till promemorians
ståndpunkt. Däremot ha Svea hovrätt, justitieombudsmannen och
processlagberedningen ansett maximitiden böra avsevärt förkortas och
bestämmelserna i övrigt såsom följd härav modifieras.

Svea hovrätt har till stöd för sin mening anfört följande:

Att enligt förslaget kvarhållandets laglighet skulle vara underkastat
domarens prövning sammanhängde därmed, att kvarhållandet kunde fortgå
så lång tid som fjorton dagar. Till förebyggande av att en misstänkt
berövades sin frihet, innan tillräckliga skäl förebragts emot honom, plägade
i modern rätt tiden för kvarhållande begränsas till allenast en eller
ett par dagar; efter denna tid skulle den kvarhållne antingen frigivas
eller ock häktas. Härigenom undvekes i regel behovet av en särskild procedur
för prövning av kvarhållandets berättigande och man undginge
den frestelse, som hos oss för närvarande förelåge, och även örn förslaget
upphöjdes till lag torde komma att fortbestå, att låta kvarhållandet i
större eller mindre utsträckning spela häktningens roll, till vinnande av
uppskov med målets dragande inför rätta. Enligt hovrättens mening
hade det bort närmare undersökas, huruvida icke i förslaget maximitiden
för kvarhållandet kunnat avsevärt förkortas. I detta sammanhang förtjänade
nämnas, att för närvarande tiden för kvarhållandet i det övervägande
flertalet fall ej överstege en vecka. Förslagets ståndpunkt syntes
vara förestavad dels av en önskan att i den misstänktes intresse såvitt
möjligt undvika ogrundade häktningsbeslut, dels av syftet att bereda erforderlig
tid för polisutredningen. Vad förstnämnda synpunkt anginge
ville hovrätten invända, att ett kvarhållande, som fortgått avsevärd tid
och vars berättigande godkänts av domaren, knappast torde inför det allmänna
omdömet avsevärt skilja sig från häktning. Något vägande skäl
emot tidens förkortande utgjorde ej heller den omständigheten, att polisutredningen
då i ett eller annat mera invecklat mål vid första rannsakningstillfället
måhända ej hunnit längre än att förhandlingarna väsentligen
finge avse det befogade i häktningsåtgärden.

Justitieombudsmannen har yttrat följande:

De väsentliga avvikelser från 1920 års förslag, som skett i förslaget såväl
i fråga örn tidpunkten för domarens officialprövning som rörande den
längsta tiden för kvarhållande och för vilka några motiv ej anförts, vore
ägnade att väcka allvarliga betänkligheter ur rättssäkerhetens synpunkt.
Visserligen fordrades för kvarhållande under längre tid än sju dagar ett
beslut av domaren. Häri läge otvivelaktigt någon garanti för missbruk.
Emellertid förutsattes det, att denna domarens prövning bleve ganska
summarisk. Med hänsyn härtill torde det icke vara berättigat att tillägga

Kunell. Majus proposition nr 196.

denna alltför mycken vikt såsom korrektiv mot oriktiga kvarhållanden.
En dylik prövning kunde aldrig utgöra oell vore ej heller avsedd att skapa
samma rättsskydd mot obehöriga kränkningar av den personliga friheten
som en offentlig domstolsförhandling, därvid den misstänkte ägde tillgång
till juridiskt skolad försvarare. Det syntes under sådana förhållanden
angeläget, att ett frihetsberövande icke under en längre tid finge fortvara
utan att rätten varit i tillfälle att efter en offentlig, ackusatoriskt
präglad förhandling taga ståndpunkt till frågan.

Enligt rättsstatistiken för år 1930 hade i fall, då häktning ägt ruin. tiden
mellan anhållandet och häktandet utgjort i 71 procent av fallen 1—3
dagar samt i 24 procent 3—7 dagar. Vid Stockholmspolisen hade enligt
uppgift kvarhållandet i mer än 98 procent av fallen icke fortvara utöver
fem dygn. På landsbygden torde det vara ännu mera sällsynt, att kvarhållande
av för brott misstänkt person sträckte sig utöver sistnämnda
tidrymd.

Vid nu angivna förhållanden funne justitieombudsmannen sig icke
kunna tillstyrka, att den tid, inom vilken domaren ex officio hade att
pröva fråga örn misstänkt persons kvarhållande, sattes så lång som till
sju dagar, samt ännu mindre, att misstänkt finge för samma brottsliga
gärning kvarhållas under två fulla veckor, låt vara efter domarens prövning.
En avsevärd förkortning av de härutinnan föreslagna tidrymderna
vore påkallad till skydd mot missbruk av rätten att kvarhålla. Lagfästes
förslaget i denna del, kunde utvecklingen mot lagens mening lätt gå dithän,
att kvarhållande intill den tid, då frågan måste underställas domarens
officialprövning, bomme att bliva en allmän regel, icke på grund av
svårighet för häktningsmyndigheten att tidigare avgöra häktningsfrågan
utan för vinnande av den längsta möjliga tid för bevisningens fullständigande
i andra avseenden. Även i invecklade brottmål torde näppeligen
vara nödigt att lämna häktningsmyndigheten längre rådrum att fatta
ståndpunkt i häktningsfrågan än under fyra å fem dagar. En återgång
till 1920 års förslag syntes därför vara att tillråda uti nu ifrågavarande
hänseenden. I så fall kunde emellertid ifrågasättas, huruvida den föreslagna
officialprövningen av domaren överhuvudtaget borde bibehållas.
Bestämdes den längsta tiden för kvarhållande i enlighet med 1920 års förslag
till fem dagar, kunde domarens prövning utan olägenhet begränsas
till de fall, däri den misstänkte själv påfordrade sådan.

Processlagberedningen har närmare utvecklat sin uppfattning sålunda:

Enligt beredningens åsikt torde vid en allmän reform av straffprocessen
lagstiftningen å förevarande område böra utformas efter i huvudsak
följande riktlinjer.

Syftet med häktning borde liksom enligt nu gällande rätt vara att förhindra,
att den misstänkte genom flykt undandroge sig rättegång eller
straffets verkställande eller genom undanskaffande av föremål, inverkan
på vittnen eller eljest försvårade utredningen. Förordnande örn häktning
borde kunna meddelas allenast av rätten, som därvid, åtminstone
under vissa förutsättningar, torde kunna bestå av endast en domare. Innan
beslut meddelades i häktningsfrågan, borde förhandling ilga rum inför
rätten. Den misstänkte borde härvid kunna biträdas av försvarare,
som vid behov utsåges av rätten. Därest häktning beslutades under förundersökningen,
hade rätten att bestämma den tid. inom vilken åtal skull!''
anhängiggöras eller den häktade skulle frigivas. Häktning och åtal vöre
sålunda oberoende av varandra. I lagen borde fastställas den längsta
Biliana Ml riksdagens protokoll 10X1. 1 sami. I\''r lott.

Kungl. Marits proposition nr 196.

tid, soia linge av rätten medgivas. Undantagsvis borde dock. om sakeusinvecklade
beskaffenhet gjorde det nödvändigt, rätten kunna efter ny förhandling
besluta förlängning. Den tid, som finge stå till buds för förundersökningen.
borde med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall
avpassas så, att förundersökningen under denna kunde slutföras. I en på
muntlighet och omedelbarhet byggd rättegång vore det nämligen i hög
grad önskvärt, att förhandlingen kunde koncentreras till ett enda rättegångstillfälle.
Under hela förundersökningen hade rätten att vaka över
att denna bedreves så snabbt som möjligt. Funnes den häktades kvarliållande
ej längre vara erforderligt, borde han omedelbart frigivas, utan
att denna åtgärd inverkade på frågan huruvida åtal skulle anställas.
Först sedan förundersökningen i huvudsak avslutats, hade åklagaren att
taga ställning till denna fråga. Vid sidan av häktningen borde även förekomma
reseförbud, som i många fall torde kunna träda i stället för häktning.

Befogenhet att anhålla för brott misstänkt borde tillkomma polismyndighet
och åklagare. Syftet med anhållandet borde vara att bereda
nämnda myndigheter erforderligt rådrum för att frågan örn den misstänktes
häktande skulle kunna underställas rättens prövning. Anhållandetiden
borde därför vara helt kort. Till stöd för medgivandet av en längre
anhållandetid skulle visserligen kunna anföras, att därigenom vunnes
ökad möjlighet att använda ett för den misstänkte lindrigare tvångsmedel.
Denna fördel torde emellertid till stor del vara endast skenbar. Örn anhållandet
skulle komma att i viss mån övertaga häktningens uppgift,
måste det omgärdas med i huvudsak samma garantier, som gällde för
häktningen. Det vore uppenbart, att ej heller häktningen borde med hänsyn
till sin anordning erhålla en mot den misstänkte mera ingripande
karaktär än som med nödvändighet betingades av syftet med densamma.
Skillnaden mellan en längre tids anhållande och häktning skulle bliva
alltför oklar för att ens i den allmänna uppfattningen kunna tilläggas
någon betydelse; därmed skulle ock anhållandets karaktär av ett lindrigare
tvångsmedel utplånas. Tillräckliga skäl att sålunda upptaga två institut
med i huvudsak samma uppgift och likartad utformning torde enligt
beredningens åsikt alltså icke föreligga. Såsom 1‘ramginge av en av
beredningen lämnad redogörelse rörande anhållandetidens längd i vissa
främmande länder vöre denna tid i allmänhet helt kort. På flera håll vore
fristen begränsad till allenast tjugofyra timmar. En dylik kort anhållandetid
medförde ej blott, att frågan örn den misstänktes kvarhållande
snarast möjligt underställdes prövning av en opartisk, auktoritativ myndighet,
den ledde även till att anhållande i regel icke skedde utan att mot
den misstänkte förelåge det mått av bevisning, som krävdes för att häktning
skulle kunna komma i fråga. I främmande processlagar uppställdes
också väsentligen samma materiella förutsättningar för de båda institutens
användning.

Den i utkastet förordade ordningen kunde måhända synas i viss mån
överensstämmande med de principer, som enligt beredningens uppfattning
borde gälla för en reformerad straffprocess. Genom den föreslagna rätten
att kvarhålla ernåddes — då kvarhållandet i motsats till den nuvarande
häktningen vore fullt fristående i förhållande till åtalet — möjlighet
att under en icke alltför kort tid hålla en misstänkt person i förvar
utan att ställning toges till frågan huruvida åtal skulle äga rum.
För den misstänkte vore fördelen härav särskilt betydelsefull i den mån

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

anhållandet i den allmänna uppfattningen framstode som mindre menligt
för det medborgerliga anseendet än häktningen. Genom den långa anhållandetiden
vunnes vidare, att processmaterialet vid första rannsakningen
kunde föreligga i fullständigare skick. Slutligen kunde enligt utkastet
på ett tidigt stadium frihetsberövandet bliva föremål för domares
prövning.

Den överensstämmelse, som sålunda syntes föreligga mellan utkastet
och de av beredningen angivna huvudgrunderna, vore emellertid till övervägande
del endast formell. De i utkastet förordade ändringarna torde
nämligen, då de inpassades i nu gällande rättegångsordning, leda till ett
helt annat resultat än det man eftersträvade i en reformerad straffprocess.
Härtill bidroge särskilt, att förundersökningen liksom för närvarande
skulle lämnas i stort sett oreglerad. Det finge ej förbises att en
viktig del av den verksamhet, som i en modern straffprocess vore förlagd
till förundersökningen, hos oss ofta ankomme på rätten, och att denna
hade att övervaka, att den misstänktes berättigade intressen icke åsidosattes.
Varje åtgärd, som vore ägnad att skjuta över på förundersökningen
någon del av den verksamhet, som nu ägde rum under handläggningen
vid rätten, medförde sålunda — därest ej samtidigt förundersökningen
närmare reglerades — ett försvagande av den misstänktes ställning
och en ökad fara för ensidighet i utredningen. Ett genomförande av de
föreslagna ändringarna torde innebära, att en misstänkt person komme i
sämre ställning än han skulle göra i en process, byggd på de av beredningen
angivna grunderna, och det kunde jämväl ifrågasättas, huruvida
ej hans rättsskydd i vissa hänseenden bleve till och med svagare än det
vore enligt nu gällande rätt.

Utkastets bestämmelser komme med stor sannolikhet att leda till en
förlängning av den anhållandetid, som nu i allmänhet förekomme. Även
örn den i utkastet angivna längsta fristen vore avsedd som undantag, läge,
såsom erfarenheten från liknande fall visade, den faran nära, att undantagen
tenderade att bliva regel. Av rättsstatistiken framginge, att i det
alldeles övervägande antalet fall anhållandetiden för närvarande icke
överskrede tre dagar, och det kunde starkt ifrågasättas huruvida den förlängning,
som i utkastet medgåves, vore påkallad av ett verkligt behov.

Den långa anhållandetiden torde icke vara erforderlig, örn anhållandets
syfte vore allenast att bereda tillfälle till den misstänktes inställande inför
häktningsmyndighet och förebringande av utredning rörande häktningen.
Detta omdöme syntes beredningen äga giltighet jämväl för det
fall, att anhållande tillätes på något svagare grunder än som gällde för
häktning. Att märka vore, att processkommissionen även med nu antydda
utgångspunkt ansett sig böra förorda en betydligt kortare frist.
Det borde ock framhållas, att den föreslagna anordningen lätt ingåve den
föreställningen, att anhållande finge ske på väsentligt svagare grunder
jin häktning. En sådan utveckling syntes emellertid betänklig. Då i promulgationslagen
till strafflagen stadgades, att ingen finge häktas som
misstänkt för brott, dill- ej misstanken vore grundad på sannolika skäl,
avsåge denna bestämmelse Irnit visst varje form av frihetsberövande i
sträffprocessuellt syfte, och det torde knappast överensstämma med svensk
rättsuppfattning, att en misstänkt under någon längre tid vore berövad
sin frihet, utan att häktningsgrund förelåge. Även örn i vissa fall på
grund av häktningens samband med åtal häktning nu ej skulle tillgripas
utan att den förebragta bevisningen vore jämförelsevis stark, kunde därur

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

e,j hämtas stöd för införande av ett frihetsberövande på grunder, som
vore väsentligt svagare jin de som i lag föreskreves för häktning.

Enligt lagutkastets formulering torde anhållandet utgöra allenast en
förberedelse till häktning. Emellertid syntes vissa uttalanden i motiven
grunda sig på den uppfattningen att anhållande skulle delvis ersätta häktning.
En utveckling i denna riktning skulle leda, till att anhållandet erhold
en annan karaktär än den som framginge av lagtexten. Under formen
av anhållande skulle man — i anslutning till den praxis, som i viss
omfattning utbildat sig — möjliggöra en utsträckning av den tid, inom
vilken efter 1922 års lagstiftning målet skulle upptagas vid rätten.

I den mån utkastet salunda i sak medförde en förlängning av häktningstiden,
ernåddes visserligen, såsom redan antytts, att målet, da det
komrne under rättens handläggning, kunde föreligga i mera utrett skick.
Denna fördel vunnes emellertid på ett sätt, som innebure en fara för målets
allsidiga utredning. Tillräcklig garanti funnes icke, amunder förundersökningen
den misstänktes rätt tillgodosåges. Därest pa detta sätt
tyngdpunkten i behandlingen förlädes till förundersökningen, syntes det
nödvändigt, att denna reglerades i lag och i viss utsträckning underkastades
rättens kontroll. Sålunda borde myndigheternas befogenheter och
den misstänktes rättigheter närmare preciseras, och framför allt borde
försvararinstitutioneii utbyggas på ett helt annat sätt än nu vore förhållandet.
Gällande bestämmelser örn rätt för misstänkt att påkalla förordnande
av rättegångsbiträde — i vilka nu icke föreslogos någon ändring
— utginge från den förutsättningen, att den misstänkte vore häktad.
Med rätta hade ock i debatten vid 1922 års riksdag angående den då föreslagna
och av riksdagen godkända begränsningen av häktningstiden framhållits
betvdelsen av att den tilltalades försvar kunde träda i verksamhet
på ett så tidigt skede som möjligt. Att en lång anhållandetid icke främjade
detta syfte, torde vara uppenbart. Av största betydelse vöre även
att, såsom redan berörts, domstolsbehandlingen för närvarande fyllde de
kontrolluppgifter, som i en reformerad process kunde förläggas till förundersökningen.
Med hänsyn härtill framstode det som angeläget, att
den egentliga domstolsbehandlingen följde inom jämförelsevis kort tid
efter frihetsberövandet. Ett ökat tillgodoseende av detta intresse hade
ock varit huvudsyftet med den år 1922 genomförda lagstiftningen.

I detta sammanhang borde framhållas, att någon större betydelse i kontrollhänseende
icke torde kunna tillmätas den i utkastet införda domarprövningen.
Närmare bestämmelser örn denna prövning hade icke upptagits
i utkastet och torde näppeligen kunna ersättas av de väga anvisningarna
i promemorian. Ville man åt en dylik prövning giva verkligt
värde, måste den regleras vida fullständigare än som skett genom de nu
föreslagna knapphändiga bestämmelserna. Föreskrifter måste sålunda
meddelas örn bevisupptagning och framför allt örn den anhållnes rätt att
biträdas av försvarare. Men därmed vore man åter inne på problemet
örn förundersökningen. I varje fall vore det tydligt, att den föreslagna
domarprövningen icke kunde uppväga olägenheten av ett ytterligare undanskjutande
av den mera ingående behandling av häktningsfrågan, som
nu förekomme inför domstolen vid målets första handläggning.

På de skäl, som nu anförts, funne beredningen vägande erinringar kunna
riktas mot det remitterade utkastet. Även örn de principer, som läge
till grund för detsamma, i vissa hänseenden kunde anses överensstämma
med de grunder, som borde gälla för en reformerad straffprocess, torde
dessa principer, då de skulle tillämpas inom den nuvarande rättegångens

Kungl. May.ts proposition nr 196.

ram, komma att leda utvecklingen i en ej önskvärd riktning oell försvåra
övergången till en förbättrad rättegångsordning.

Av vad redan yttrats torde ock framgå de riktlinjer, som enligt beredningens
uppfattning borde följas jämväl vid en partiell lagstiftning i ämnet.
Anhållandetiden borde ej i något fall överskrida en jämförelsevis
kort period, exempelvis tre till fyra dagar. Inom denna tid skulle beslut
fattas örn häktning eller frigivande. En dylik anordning skulle stå i full
överensstämmelse med grunderna för 1922 års lagstiftning angående
förkortande av häktningstiden. Såsom framginge av statistiken skulle en
sådan tid även vara fullt tillräcklig för det övervägande antalet mål. En
olägenhet skulle visserligen vara, att i en del av de mera invecklade målen
processmaterialet vid första rättegångstillfället skulle föreligga i
ofullständigare skick än örn den misstänkte en längre tid varit anhållen.
Denna olägenhet torde emellertid icke vara av större betydelse, då i dessa
mål i regel uppskov av andra orsaker torde bliva erforderligt. Den första
rannsakningen komme då i dessa mål att bliva huvudsakligen en prövning
av häktningsfrågan. Även med en dylik kort anhållandetid kunde
naturligen förenas möjlighet för den misstänkte att få spörsmålet örn hans
anhållande underställt domarens prövning. En sådan anordning syntes
emellertid med nödvändighet kräva, att samma möjlighet infördes jämväl
då den misstänkte vore häktad.

I de erinringar processlagberedningen sålunda framställt mot det utremitterade
förslaget har styrelsen för Sveriges advokatsamfund förklarat
sig i allt väsentligt instämma.

Den föreslagna anordningen att fråga om kvarhållande skulle underkastas
prövning av domare har mötts av invändningar från skilda håll.
Emellertid synes flertalet av de hörda myndigheterna anse, att sådan
prövning under vissa betingelser borde äga rum.

Av de polis- och åklagarmyndigheter, som avgivit yttranden, synes inemot
hälften ställa sig avvisande mot förslaget i denna del. De flesta
grunda sitt avstyrkande på farhågan att anordningen med domarprövning
skulle vålla avbräck och tidsförlust i den förberedande undersökningen.
Särskilda betänkligheter anföras med hänsyn till de långa avstånden
på landsbygden i de nordligare delarna av riket; de tidsödande
resor som kunde förekomma anses draga avsevärda kostnader för det allmänna.
Poliskammaren i Göteborg framhåller, att utredningen angående
förutsättningarna för kvarhållande och häktning bleve alltför dominerande
på bekostnad av utredningen rörande själva brottet. Enligt poliskammarens
mening skulle deri föreslagna anordningen försvåra eller stundom
omöjliggöra uppklarandet av brott ävensom i vissa fall till den häktades
nackdel medföra utsträckning av rannsakningstiden. Några erinra
alf en domare vanligen vöre föga förtrogen med de förhållanden, under
vilka polisarbetet måste försiggå, och att hans erfarenhet beträffande
spörsmål av polisteknisk art i allmänhet vore ganska ringa. Domaren
vöre ofta obekant med person- oell ortsförhållanden och bleve icke i tillfälle
att få de värdefulla intryck, som en utredning på brottsplatsen lämnade.
På det tidiga utredningsstadiet vore han därför ofta mindre skickad
än åklagaren att träffa ett riktigt avgörande. Andra understryka,

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

att domarens prövning måste bliva mycket summarisk och av ringa värde,
samt antaga, att domaren så gott som alltid skulle komma att fastställa
häktningsmyndighetens beslut. Från något håll ifrågasättes jämväl, huruvida
domarens befattning med brottmål redan på polisundersökningens
stadium kunde förenas med den egentliga domarverksamheten och den
opartiska ställning domaren borde intaga under rannsakningen. Slutligen
befarar en landsfogde, att häktningsmyndighetens ansvarskänsla
komme att minskas i följd av domarens prövning av beslutet och att den
föreslagna anordningen därigenom komme att motverka sitt syfte att bereda
den misstänkte nödigt skydd mot obehörigt frihetsberövande.

Av länsstyrelserna lia några anfört betänkligheter av principiell innebörd.
Sålunda framhåller länsstyrelsen i Uppsala län, att förslaget icke
syntes giva någon garanti för att domarens prövning bleve annat än en
formalitet. Länsstyrelsen i Kalmar län betonar de svårigheter, som vad
landsbygden angår kunde uppstå i sådana fall, då rättens ordförande vore
upptagen med ting eller annat sammanträde å annan ort än kansliorten.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att den föreslagna anordningen
skulle föranleda betydande kostnader för statsverket och svårighet
för polispersonalen i distrikt med stora avstånd. Länsstyrelsen i Västerbottens
län anser att systemet för länets vidkommande skulle bliva föga
ändamålsenligt och åsamka statsverket betydande kostnader samt att bestämmelsernas
iakttagande skulle omöjliggöras därigenom, att i vissa domsagor
rättens ordförande kunde vara upptagen med tingssammanträde och
sakna kompetent ersättare. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser anordningen
för nämnda landsdels vidkommande vara särdeles omständlig
och tungrodd. Förslaget syntes bereda den för brott misstänkte möjlig
het att genom okynnesklagan i betänklig grad förrycka och sönderhacka
en pågående polisutredning. Då inom stora delar av länet för den misstänktes
inställande inför domaren kunde åtgå en tid av två eller tre dagar,
skulle snabbheten i polisundersökningen i hög grad motverkas. Den
garanti mot obehörigt frihetsberövande, som avsåges med domarens överprövning,
skulle ock rent sakligt sett bliva tämligen svag.

Bland domliavandena lia de flesta lämnat förslaget utan erinran eller
allenast framställt detaljanmärkningar. Dock lia tjugufem domhavande
avstyrkt eller ställt sig betänksamma mot principen örn domarprövning.
Av dessa lia flera motiverat sin ståndpunkt därmed, att domaren
genom sin medverkan i den förberedande undersökningen skulle känna
sig bunden av sin därunder bildade uppfattning av målet och vid
rannsakningen ej längre för den tilltalade eller allmänheten framstå såsom
fullt opartisk och fri från förutfattade meningar. Vissa domhavande
framhålla att något behov av domarprövning ej förelåge. Det torde
vara ytterst sällsynt, att kvarhållande ägde rum utan fog, och någon
större risk för att den misstänkte skulle kvarhållas av häktningsmyndigheten
längre än som vore nödigt för bedömande av frågan örn hans häktande
eller frigivande förefunnes icke. Ett par domhavande erinra,

Kungl. Moj:ts proposition nr 196.

att dä domarprövning ansetts kunna undvaras i fråga om häktning det
vore oegentligt att föreskriva dylik prövning beträffande kvarhållande.
Åtskilliga domhavande understryka, att någon ökad trygghet mot obehörigt
frihetsberövande ej stöde att vinna med den föreslagna anordningen.
Domarens prövning måste bliva synnerligen summarisk och bomme
lätt att framstå såsom en ren formalitet. Vidare uttalas farhågor att
den misstänktes inställande inför domaren skulle försvåra och fördröja
polisens utredningsarbete och att begäran örn domarprövning ofta bomme
att framställas av okynne. Andra betona att den föreslagna anordningen
innebure en ökning av häradshövdingarnas arbetsbörda. Slutligen erinras
örn de svårigheter, som kunde uppstå i sådana fall, då häradshövdingen
vore bortrest i tjänsteärenden och kompetent ersättare saknades.
De domhavande, som avstyrkt förslaget, anse i allmänhet att prövning
av beslut örn kvarhållande borde anförtros åt administrativ myndighet,
länsstyrelsen eller landsfogden.

Av rådhusrätterna har allenast ett mindre antal direkt motsatt sig principen
örn domarprövning. Sålunda befaras från något håll, att systemet
skulle bliva vissa brottslingar till alltför stor hjälp i deras strävanden att
undgå straff. Rådhusrätten i Gävle anser, att domarprövningen visserligen
tillgodosåge ett viktigt intresse, men ifrågasätter, huruvida det ur
principiell synpunkt kunde vara lämpligt att engagera rättens ordförande
eller annan domstolsledamot i polisundersökningar och därigenom tvinga
dessa domare att redan på ett tidigt stadium taga ställning till bevisfrågor,
som de måhända ånyo kunde få till bedömande vid en blivande
rannsakning. Det syntes kunna ifrågasättas, örn icke det erkännande för
oväld och opartiskhet, som den svenska domarekåren åtnjöte, kunde bliva
rubbat, därest förslaget upphöjdes till lag.

Övriga myndigheter ha ej haft något att invända mot själva principen
örn domarprövning. Svea hovrätt erinrar dock, att i modern lagstiftning
tiden för kvarhållande plägade begränsas till allenast en eller
ett par dagar, varigenom i regel undvekes behovet av en särskild procedur
för prövning av k var hållan dets berättigande. Svea hovrätt ävensom
justitieombudsmannen och processlagberedningen anse det vara inkonseqvent,
att en person skulle kunna hållas häktad ända till fjorton
dagar utan att 1a häktningsskälen underkastade domarens prövning, medan
den lcvarhållne skulle äga rätt att påkalla sådan prövning omedelbart.

Beträffande förfarandet vid prövningen inför domaren hava några få
underdomstolar ansett att handläggningen borde vara offentlig och att
den misstänkte borde få biträdas av försvarare. Från .skilda håll påyrkas
att närmare bestämmelser angående förfarandet måtte meddelas i
lagen. Svea hovrätt, som ifrågasätter huruvida icke den misstänkte borde
hava rätt att anlita försvarare, anför bland annat följande:

Enligt hovrättens förmenande borde de grundläggande principerna angående
förfarandet vid prövningen inför domaren fastslås i lag. Där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

igenom vunnes att rättstillämpningen kunde bliva enhetlig. Domarens
prövning borde givetvis i första hand verkställas på grundval av polisutredningen
och förhöret med den misstänkte. Lämpligt syntes även att
stadga rätt för domaren att ålägga polis- och åklagarmyndigheten att anskaffa
ytterligare utredning. Därest domare skulle vara berättigad att
anställa förhör å eller utan ed med andra personer, erfordrades regler
örn rätt för domaren att inkalla till förhör ävensom örn ersättning av allmänna
medel till de inkallade. Skulle den kvarhållne vid prövningen få
anlita biträde för sitt försvar, en fråga som syntes kräva närmare övervägande,
borde bestämmelser meddelas angående rätt för den, som vore
medellös, att erhålla sådant biträde. Åtminstone för sådana fall, då kvarhållandet
fortfore längre än några få dagar, framställde sig även frågan
örn rätt för den kvarhållne att erhålla biträde i och för den blivande rättegången
på samma villkor som gällde för häktad. Ställdes den misstänkte
utan försvarare, läge den faran nära till hands, att utredningen finge
en alltför ensidig inriktning och att den måhända korta tid, som förflöte
mellan häktningen och första rannsakningstillfället, ej räckte till att förbereda
försvaret.

Justitieombudsmannen erinrar att ifrågavarande undantag från den i
vår rätt eljest gällande principen örn offentlighet vid förhandlingar inför
domstol och domare syntes vara av den principiella vikt, att detsamma
borde komma till klart uttryck i lagtexten. Enligt justitieombudsmannens
mening borde jämväl tagas i övervägande att i anledning av förevarande
lagstiftning vidtaga vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen.

Processlagberedningen framhåller, att örn man åt domarprövningen
ville giva verkligt värde måste den regleras vida fullständigare än som
skett i förslaget. Föreskrifter måste sålunda meddelas örn bevisupptagning
och framför allt örn den anhållnes rätt att biträdas av försvarare.

Vad angår förslagets utformning i övrigt har kritiken — frånsett rena
detaljanmärkningar — huvudsakligen riktat sig mot de föreslagna tidsbestämmelser,
enligt vilka liäktningsmyndighet skulle inom tjugofyra
timmar förordna örn den misstänktes häktande, kvarhållande eller lösgivande
samt kvarhållen person, som begiirt domarprövning, inom tjugofyra
eller undantagsvis fyrtioåtta timmar inställas inför domaren.

Åtskilliga polis- och åklagarmyndigheter lia ansett längre rådrum än
tjugofyra timmar vara erforderligt för avgörande av frågan örn häktning
eller kvarhållande. Därvid har bland annat framhållits att enär,
enligt gällande bestämmelser, den som blivit häktad skulle utan dröjsmål
föras till allmänt häkte, det ofta vore förenat med svårigheter att
fortsätta utredningen, efter det beslut örn häktning meddelats. Poliskammaren
i Göteborg anser att särskilt i de större städerna, där antalet
under en dag anhållna personer kunde bliva mycket stort, påkallades
längre utredningstid, enär i annat fall kriminalpolisens numerär måste
betydligt utökas. En landsfogde framhåller att den föreslagna tidsbestämmelsen
skulle bereda särskilda svårigheter för landsfogdarna, vilka hade
att besluta örn häktning i vissa fall, då misstänkt person anhållits av polismyndighet
i köping. Enligt nuvarande ordning kunde häktning i enkla

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

fall beslutas på grundval av en telefonledes lämnad rapport, varemot enligt
förslaget landsfogden måste inställa sig i köpingen eller den anhållne
transporteras till landsfogden. Som landsfogde vid sidan örn sin funktion
som polis- och åklagarmyndighet hade en mängd andra ämbetsplikplikter
och han för utförande av sina åligganden måste uppehålla sig längre
eller kortare tider i olika delar av länet, skulle den föreslagna anordningen
vara till avsevärd olägenhet. Från skilda håll erinras att landsfiskalerna
ofta vore förhindrade att omedelbart anställa förhör med anhållen
person oell att, särskilt i de nordliga länen, polisundersökningen
krävde tidsödande resor för anskaffande av utredningsmaterial. Styrelsen
för föreningen Sveriges landsfiskaler har bland annat anfört följande: På

grund av de stora avstånden i Norrland och på vissa andra håll
hände det ofta att landsfiskalen under två eller flera dagar befunne sig
borta från sin bostad i ock för tjänstegöromål, ibland å sådan ort, där
telefonförbindelse saknades. Den föreslagna tiden vore otillräcklig särskilt
i sådana fall, då utredning skulle verkställas i brottmål, däri ett
flertal personer — en liga -— vore inblandade. Det torde då vara fullständigt
omöjligt att inom nämnda tid medhinna för besluts fattande nödig
polisutredning och sammanförande av erhållna uppgifter i ett protokoll
eller i en rapport. Måste därunder polismyndighet å andra platser
anlitas för erhållande av nödig utredning, t. ex. då anhållen ville bevisa
sitt alibi, torde av flera anledningar — såsom därvarande landsfiskals
bortovaro i tjänsteärende -— dylik utredning icke kunna emotses inom den
önskvärda tiden. Vid utredning örn förskingrings- och förfalskningsbrott,
vartill misstänkt person nekade, torde undersökning av räkenskaper och
andra handlingar, såsom utlåtande från skriftexpert, oftast taga så lång
tid, att ej heller i detta fall kunde avgöras, örn brott förelåge eller icke.

Av övriga myndigheter lia fem länsstyrelser och några underdomstolar
ansett tidsfristen för meddelande av beslut örn häktning eller kvarhållande
vara alltför knappt tillmätt. Rådhusrätten i Göteborg befarar,
att med den föreslagna bestämmelsen målen ofta komme att anhängiggöras
hos domstolen i mycket outrett skick. Utredningen skulle då i huvudsak
komma att ske dels vid domstolen och dels genom åklagaren, biträdd
av polisen, under mellantiderna mellan de särskilda rättegångstillfällena.
Uppskov med målen skulle i mycket större utsträckning än nu
vore fallet Idiva nödvändiga, och tiden mellan anhållandet och domen
skulle säkerligen utsträckas. Ett dylikt resultat vore oförenligt med en
rättegångsordning med huvudförhandling i målen.

De flesta polis- och åklagarmyndigheter samt ett avsevärt antal domhavande
oell rådhusrätter lia funnit den föreslagna tid, inom vilken
kvarhållen person efter framställd begäran örn domarprövning skulle
inställas inför domaren, vara alldeles för kort. Sålunda har framhållits
att många platser i övre Norrland läge så avlägset och isolerat, att det
med tillgängliga kommunikationsmedel vöre omöjligt att på fyrtioåtta
timmar hinna fram till domarens kansliort. Många lia jiimväl understrukit,
alt iakttagandet av den föreslagna tidsbestämmelsen komme att

Kungl. Majlis proposition nr 196.

Bestämmelserna
om
beslag och
skingringsförbud.

i hög grad försvåra och förrycka polisutredningen. Åtskilliga domhavande
erinra om de svårigheter, som skulle uppkomma, örn en anhållen
person inställdes för domaren omedelbart före eller under pågående tingssammanträde.
Svea hovrätt anser att någon bestämd maximitid ej borde
föreskrivas. Såframt ej fristen sattes så lång, att den förfelade sitt syfte,
måste omständigheter kunna inträffa, som i särskilda fall omöjliggjorde
iakttagandet av bestämmelsen. Detta gällde särskilt landets nordliga
delar, där regeln örn den anhållnes inställande inför domaren kunde stöta
på stora praktiska svårigheter. Häktningsmyndigheten skulle i sådana
fall vara nödsakad att antingen lösgiva den kvarhållne eller häkta honom.
Med hänsyn till nämnda omständigheter borde — såsom processkommissionen
på sin tid föreslagit — ifrågavarande regel givas sådant
innehåll att, sedan anmälan inkommit, prövningen skulle företagas örn
möjligt samma eller påföljande dag eller så snart ske kunde.

Av de hörda myndigheterna har det stora flertalet tillstyrkt eller förklarat
sig ej hava något att erinra mot de föreslagna bestämmelserna örn
beslag och skingringsförbud. I fråga örn de allmänna förutsättningarna
för beslag hava endast några få anmärkningar blivit framställda. Sålunda
har en domhavande ansett förslaget medgiva beslag i alltför stor
utsträckning. En begränsning borde ske i så måtto, att beslag av föremål,
som endast hade betydelse för utredning angående brott, finge hos
annan än den för brottet misstänkte verkställas endast örn å brottet
kunde följa straffarbete i mer än två år. Rådhusrätten i Västerås påyrkar
att skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare
måtte undantagas från rätten till beslag. Processlagberedningen
erinrar att enligt nu gällande rätt den tilltalades närmaste ävensom rättegångsfullmäktig
i regel vore uteslutna från att avgiva vittnesmål samt
att även vissa befattningshavare, såsom präst och läkare, ägde undandraga
sig att vittna rörande vissa förhållanden. Tanken att nära anförvanter
till den brottslige i viss mån borde befrias från skyldighet att bidraga till
utredningen hade ock kommit till uttryck genom bestämmelsen i 3 kap.
11 § strafflagen, att nämnda personer icke skulle fällas till ansvar för viss
form av efterföljande delaktighet. Även i en reformerad straffprocess
skulle enligt de av riksdagen godkända huvudgrunderna för rättegångsreformen
vissa personer, som stöde den tilltalade nära, vara hefriade från
skyldighet att avlägga vittnesmål, och befrielse från vittnesplikt borde
även medgivas vissa befattningshavare beträffande dem lämnade meddelanden.
En naturlig följd härav syntes vara, att skriftliga meddelanden
till dessa personer, i varje fall när de vore i deras besittning, ej borde få
tagas i beslag. Enligt beredningens mening borde från beslag undantagas
skriftliga meddelanden från den misstänkte till de anförvanter, som
avsåges i 3 kap. 11 § strafflagen, till rättegångsfullmäktig ävensom till
ämbets- eller tjänsteman, i den mån meddelandet kunde anses omfattat av
hans tystnadsplikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196. 43

Vad angår beslag å post- eller telegraf försändelse eller förordnande om
innehållande av dylik försändelse lia vissa myndigheter ävensom styrelsen
för föreningen Sveriges landsfiskaler ansett de särskilda reglerna
härom böra vidgas till att avse jämväl andra försändelser, som befordras
med något för allmänheten upplåtet kommunikationsmedel såsom järnväg
eller fartyg. Några anse att beslagtagande av post- eller telegrafförsändelse
borde få ske även i fall då brottet vore belagt med lindrigare påföljd
än straffarbete. Sålunda framhåller en domhavande att det vid utredning
angående s. k. tippningstävlingar vore av vikt att kunna hos postverket
beslagtaga försändelser med insatsbelopp till den misstänkte. Rådhusrätterna
i Eskilstuna och Västerås ifrågasätta, huruvida post- och telegrafförsändelser
borde intaga en särställning. I varje fall syntes åtskilliga
andra handlingar, exempelvis sådana som anförtrotts åt banker, böra
likställas med nämnda försändelser.

I fråga örn befogenheten att besluta örn beslag eller skingringsförbud
ha ett par myndigheter förordat att polisman finge något friare händer
än vad förslaget avsett. Beträffande innehållande av post- eller telegrafförsändelse
anser däremot processlagberedningen, att beslut i sådan fråga
borde ankomma på rätten eller domaren. Skulle av praktiska skäl hinder
härför möta, borde enligt beredningens mening bestämmelser örn innehållande
ej meddelas i detta sammanhang.

Åtskilliga domhavande och vissa andra myndigheter avstyrka eller
ställa sig tveksamma till den föreslagna bestämmelsen örn rätt att påkalla
domares prövning av beslag eller skingringsförbud, innan målet varit
före vid domstolen. Sålunda framhålles att något verkligt behov av dylik
prövning knappast förelåge och att bestämmelsen skulle vålla domaren
onödigt besvär. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att behovet
av rättsskydd mot ekonomisk skada till följd av omotiverade beslagsåtgärder
finge med hänsyn till den relativt korta tiden mellan beslagtagandet
och domstolsförhandlingen anses tillräckligt tillgodosett genom vederbörande
befattningshavares skadeståndsskyldighet i fall av överskridande
av tjänstebefogenheten. Enligt länsstyrelsens mening iigde detta uttalande
ännu större fog i fråga örn skingringsförbud.

De föreslagna bestämmelserna örn hus- och kroppsrannsakan lia tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av de flesta myndigheter. Några ha
emellertid ansett de föreslagna villkoren för dessa tvångsmedels användning
vara för snävt begränsade. Sålunda anmärker rådhusrätten i Landskrona,
att bestämmelserna om husrannsakan vore alltför ensidigt inriktade
på anskaffandet av bevisning rörande begångna grövre brott. Husrannsakan
borde enligt rådhusrättens mening få ske även beträffande
olovligt innehav av vapen, sprängämnen, bedövningsmedel, gifter, insmugglad
sprit m. m. eller över huvud sådana förseelser, som kunde möjliggöra
och förbereda svårare brott. En domhavande ävensom länsstyrel -

Bestämmelserna
om hus
och kropps -rannsakan.

Departe mentschefen.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

sen i Västerbottens län anse att husrannsakan borde medgivas jämväl i
vissa fall av olaga jakt. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner husrannsakan
böra tillåtas oberoende av brottets beskaffenhet i sådana fall,
då ändamålet vore att verkställa myndighets order örn gripande av misstänkt
person. Justitieombudsmannen anser att ämbetsbrott, som kunna
medföra avsättning, med vissa undantag borde med avseende å rätten till
husrannsakan likställas med brott, varå straffarbete kan följa. Landsfogden
i Stockholms län, med vilken länsstyrelsen i samma län instämmer,
finner kravet, att misstanken skall vara grundad å sannolika skäl,
vara för strängt. Det skulle medföra en väsentlig nedsättning av polisens
effektivitet, örn hus- eller kroppsrannsalcan ej finge företagas, förrän
häktningsiorutsättningar förelåge. Även Svea hovrätt anser nyssnämnda
krav böra mildras, så att i detta hänseende överensstämmelse vunnes med
motsvarande villkor för beslut örn kvarhållande. Justitieombudsmannen
har slutligen ifrågasatt, huruvida icke bestämmelse borde meddelas därom,
att husrannsakan ej finge ske under andra förutsättningar än de lagstadgade,
även örn samtycke till sådan åtgärd lämnades.

I fråga örn befogenheten att förordna örn husrannsakan ha vissa myndigheter
förordat smärre jämkningar i olika riktningar. Processlagberedningen
ifrågasätter emellertid, huruvida det ej borde ankomma på rätten
eller domaren att besluta örn husrannsakan. Då en efterföljande prövning
av rättmätigheten av en verkställd husrannsakan saknade värde, syntes
det särskilt angeläget, att åtgärden ej vidtoges annat än efter prövning av
en högt kvalificerad myndighet. Ett stadgande i detta syfte borde dock
kompletteras med föreskrift att husrannsakan, då det vore fara i dröjsmål
eller vissa andra vägande skäl förelåge, kunde beslutas av administrativ
myndighet eller polisman.

Då jag den 30 september 1932 inför Kungl. Maj:t anmälde riksdagens
skrivelse i förevarande ämne, förklarade jag mig i likhet med justitieombudsmannen
i hans uttalande i ämbetsberättelsen till 1932 års riksdag
och med första lagutskottet vid samma riksdag kunna vitsorda det trängande
behovet av reglerande bestämmelser särskilt i fråga örn anhållande
och husrannsakan. Denna min mening har, såsom framgår av yttrandena,
delats av de flesta av dem vilka nu haft tillfälle uttala sig. Även
örn sålunda enighet föreligger angående behovet av en lagstiftning å
förevarande område, har dock i en del av yttrandena framhållits, att en
sådan lagstiftning utan samband med en reglering av rättegångsordningen
i brottmål eller åtminstone av den förberedande undersökningen vore
förenad med icke obetydliga svårigheter. Riktigheten härav lärer icke
kunna bestridas. Härtill kommer, att vid en blivande lagstiftning i ämnet
måste å ena sidan iakttagas, att huvudprinciperna i den nuvarande
rättegångsordningen lämnas orubbade, men å andra sidan tillses, att de
nya lagbestämmelserna erhålla en sådan läggning att de åtminstone till

Kunell. May.ts proposition nr 196.

silia huvudgrunder kunna antagas fortbestå efter en allmän reform av
sträffprocessen. Uppenbarligen är det förenat med vissa vanskligbeter
att utforma lagstiftningen så att båda dessa synpunkter bliva i erforderlig
omfattning tillgodosedda. Att den förberedande undersökningen för
närvarande är så gott som oreglerad är ej heller ägnat att underlätta
frågans lösning.

Vad angår beslag och skingringsförbud samt hus- oell kroppsrannsakan
synes dock den förebragta utredningen bestyrka, att en lagstiftning rörande
dessa ämnen väl låter sig genomföra oberoende av en reglering av
andra delar av straffprocessrätten. Det är närmast beträffande regleringen
av polismyndighets rätt att utan häktning halla för brott misstänkt
person i förvar som egentliga svårigheter i detta avseende möta. I
vissa yttranden bar den meningen uttalats, att med hänsyn till det nära
sammanhang, som föreligger mellan misstänkt persons tagande i förvar
och rätten att inställa honom till polisförhör, en reglering ej kan ske av
kvar hållandet utan samband nied en reglering av förundersökningen i
övrigt. Denna erinran torde i så måtto vara befogad, att nya bestämmelser
örn gripandet ej, såsom i promemorian föreslagits, böra meddelas
utan att befogenheten att inställa misstänkt person till förhör regleras.
Visserligen äro de nu gällande bestämmelserna örn gripande otydliga och
ofullständiga. Å andra sidan har från dessa utbildat sig en viss praxis
rörande polismyndighets och polismans rätt att anhålla eller till förhör
inställa för brott misstänkt person. En omarbetning av reglerna örn
gripande irtan en reglering av rätten att inställa till förhör skulle därför,
såsom i vissa yttranden framhållits, vara ägnad att skapa större osäkerhet
å förevarande område än som nu råder. En reglering av hela detta område
torde emellertid icke utgöra en nödvändig förutsättning för en lagstiftning
örn kvarhållandet. Denna torde utan större olägenhet kunna begränsas
till att utan ett närmare ingående på de omständigheter, under
vilka en misstänkt kommit i polisens förvar, meddela regler angående
förutsättningen och närmare villkor för hans fortsatta kvarhallande. Den
omarbetning av bestämmelserna i promulgationsförordningen till strafflagen
rörande gripande av misstänkt person, som föreslagits i den remitterade
promemorian, har jag sålunda ej funnit höra nu vidtagas.

Enligt gällande rätt saknas helt föreskrifter angående en misstänkt
persons ställning under den förberedande undersökningen före häktningen.
Först med denna äger han rätt att erhålla x*ättegångshiträde och
därigenom samt vid den snart därefter följande rannsakningen vid domstol
full möjlighet att få de omständigheter belysta, vilka kunna andragas
till hans försvar. Uppenbart är, att med införandet av bestämmelser
örn rätt att före häktningen kvarhålla misstänkt person under någon
längre tid behov skulle framträda att redan på denna tidpunkt bereda
honom möjlighet att erhålla rättegångsbiträde. Även i andra avseenden
intager enligt gällande bestämmelser en hos polisen kvarhållen person
sämre ställning än häktad. Möjlighet saknas exempelvis att på sätt

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

gäller om liäktningstid få tiden för kvarhållandet avräknad å straffet;
ej heller kan, såsom fallet är beträffande den som varit oskyldigt
häktad, ersättning av statsmedel utgå till den som blivit utan tillräckliga
skäl kvarhållen. Olägenheterna härav bliva tydligen större i
samma mån som tiden för kvarhållandet utsträckes. Bestämmelser i nu
angivna hänseenden lära icke lämpligen kunna genomföras annorledes än
i sammanhang med en rättslig reglering av det förberedande undersökningsförfarandet
i dess helhet. Vid dessa förhållanden synes man hänvisad
till att genom begränsning av möjligheten att utan häktning kvarhålla
misstänkt person till att endast avse en jämförelsevis kort tid undanröja
de mest framträdande olägenheter som för närvarande äro förknippade
med denna form av frihetsberövande. Att med hänsyn till den
förestående processreformen hinder ej möter mot en dylik reglering av
kvarhållandet framgår av vad processlagberedningen härutinnan anfört.

De bestämmelser angående misstänkt persons kvarhållande, vilka
emellertid sålunda synas kunna införas, böra såsom i den remitterade
promemorian föreslagits lämpligen upptagas i 19 § promulgationsförordningen
till strafflagen.

Vad angår frågan vilka myndigheter skola äga förordna örn misstänkt
persons kvarhållande ansluter jag mig till den i promemorian uttalade
uppfattningen, att sådan befogenhet endast bör tillkomma liäktningsmyndighet.
Att såsom i ett yttrande ifrågasatts tilldela underordnad
myndighet denna befogenhet, låt vara under särskilda förhållanden, torde
ej vara tillrådligt. I detta sammanhang synes även vara lämpligt
att, såsom i promemorian föreslagits, vidtaga en omredigering av föreskrifterna
angående de med häktningsbefogenhet utrustade myndigheterna.

Enligt det vid promemorian fogade utkastet till ändrad lydelse av 19 $
i förutnämnda förordning skulle, då den misstänkte gripits av annan än
liäktningsmyndigliet, den gripne för prövning av frågan örn kvarhållande
eller häktning, så snart ske kunde, inställas för häktningsmyndighet.
I vissa yttranden har häremot erinrats, att en bestämmelse örn ovillkorlig
skyldighet att genast inställa den misstänkte ofta skulle medföra
stora praktiska olägenheter samt att anledning saknades att ändra den
nu gällande föreskriften örn skyldighet att utan dröjsmål anmäla gripandet.
Bland annat med hänsyn till organisationen av landsbygdens
polis- och åklagarväsen synes denna erinran vara beaktansvärd, i synnerhet
örn — såsom nu föreslås — någon nyreglering av gripandet i övrigt
icke äger rum. Erinras bör, att redan genom blotta anmälningsskyldigheten
vinnes syftet att å häktningsmyndigheten snarast möjligt överflytta
ansvaret för den gripnes fortsatta behandling.

Då anmälan örn gripande ingått till häktningsmyndighet liksom då
häktningsmyndigheten själv verkställt gripandet — varunder tydligen
innefattas även det fall att häktningsmyndighet efter hållet förhör tager

Kungl. Maj:ts proposition nr W6.

i förvar misstänkt person, som ej redan tidigare är att anse som gripen
— bör, såsom i utkastet skett, fastställas en viss tid, inom vilken myndigheten
senast skall lia att taga ställning till frågan örn hans lösgivande
eller häktande eller eventuellt hans kvarhållande. Denna tid har i utkastet
föreslagits till 24 timmar. Vissa polis- och åklagarmyndigheter ha
uttryckt farhågor för att tiden skulle vara alltför knappt tillmätt. Erinringen
synes mig dock icke böra föranleda någon ändring i vad som enligt
utkastet föreslagits. Kan ej inom nämnda tid bestämd ståndpunkt
tagas till frågan huruvida den misstänkte skall häktas eller kvarhållas,
synes något frihetsberövande icke längre böra tillåtas.

I fråga örn de förutsättningar, under vilka ett fortsatt kvarhållande
skall få ske därest beslut örn häktning ej kan fattas, torde, såsom i utkastet
föreslagits, kvarhållande ej böra få äga rum, örn ej situationen är
sådan att häktning kan tänkas senare komma i fråga. Att i annat fall
kvärkålla en misstänkt, bör ej medgivas; det lärer ej heller enligt nu tilllämpad
praxis ifrågakomma. Fastmera synes det vara särskilt angeläget
att i detta avseende meddela sådana bestämmelser, att kvarhållande ej
kan äga rum på alltför lösa grunder. Den i utkastet härutinnan föreslagna
bestämmelsen torde ej bereda tillräcklig garanti härför. I anslutning
till vad processkommissionen i sitt betänkande föreslagit synes därför
kvarhållande böra få ske allenast då ej fulla skäl till häktning föreligga
utan därför erfordras ytterligare utredning, samt det finnes vara
av synnerlig vikt, att den misstänkte tages i förvar i avvaktan på utredningens
fullständigande.

Då kvarhållandet naturligen ej bör utsträckas längre än som påkallas
av dess syfte, bör, liksom i utkastet, stadgande meddelas därom, att häktningsmyndighet
så snart ske kan skall meddela beslut huruvida den kvarhållne
skall häktas eller frigivas. Det bör starkt understrykas att rätten
till kvarhållande icke får utnyttjas för åstadkommande av en förlängning
av den tid inom vilken den misstänkte skall ställas inför domstol.

Uppenbarligen är det av särskild vikt att förhindra att vid sidan av
det i lagen reglerade kvarhållandet i praxis uppkommer någon annan
form för att hålla misstänkt person i förvar. Den i utkastet i detta syfte
föreslagna bestämmelsen att någon som icke är häktad ej må annorledes
än i lagen stadgas på grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå
att han därtill samtycker, är därför alldeles särskilt betydelsefull.

Tiden för kvarhållandet har i utkastet föreslagits till sju dagar med möjlighet
till ytterligare utsträckning med högst samma tid efter domares
beprövande. Den kvarhållne skulle emellertid äga rätt att när som helst
under de första sju dagarna påkalla domarens prövning av frågan om
han vidare skulle kvarhållas. Rörande den sålunda föreslagna kvarhållandetiden
ha i yttrandena delade meningar yppats. Sålunda ha utkastets
bestämmelser från flera håll tillstyrkts; även den meningen har uttalats,
att domaren borde medgivas rätt att än ytterligare förlänga kvar -

Kungl. May.ts proposition nr 196.

hållandetiden. Dessa uttalanden lia uppenbarligen grundats på den uppfattningen,
att polis- och åklagarmyndighet borde beredas möjlighet att
före häktningen fullfölja utredningen så att målet vid rannsakningen
förelåge i ett såvitt möjligt utrett skick. I andra yttranden har däremot
en rakt motsatt mening gjort sig gällande. Bland dem, som sålunda funnit
kvarhållandetiden höra avsevärt inskränkas, äro Svea hovrätt, justitieombudsmannen
och processlagheredningen. Till denna uppfattning
har jag redan i det föregående i huvudsak anslutit mig; möjligheten till en
förlängning av frihetsberövande! före första rannsakningstillfället med
ända upp till fjorton dagar skulle otvivelaktigt komma att utnyttjas i
sådan omfattning, att tyngdpunkten i utredningen i många fall komme
att förskjutas från domstolsförfarandet till den i lag oreglerade polisundersökningen.

Såsom lämplig maximitid för kvarhållande har justitieombudsmannen
angivit fem dygn, medan processlagberedningen förordat en jämförelsevis
kort tid, exempelvis tre till fyra dagar. Av den statistiska utredning
justitieombudsmannen åberopat torde framgå, att en kvarhållandetid före
häktning av fem dygn från gripandet väl bör räcka till för fattande av
ståndpunkt i häktningsfrågan även i mera invecklade och svårutredda
brottsfall. Att ytterligare begränsa förvaringstiden lärer å andra sidan
ej vara tillrådligt, särskilt med hänsyn därtill att häktning enligt gällande
rätt innebär åtal. Om häktningsmyndigheten såsom förut anförts erhåller
en tid av tjugofyra timmar till sitt förfogande för avgörande av
frågan örn den misstänktes häktande, frigivande eller kvarhållande, bör
alitsa maximitiden för kvarhållande efter häktningsmyndighetens beslut
härom sättas till fyra dygn.

Den i utkastet föreslagna bestämmelsen örn kvarhållandetiden avsag
samma brottsliga gärning. Då emellertid en befogenhet för häktningsmyndigheten
att successivt fatta nya beslut örn kvarhållande på grund
av misstanke örn olika brott i vissa fall skulle kunna tänkas föranleda
godtycklig förlängning av kvarhållandet, synes förbudet mot kvarhållande
utöver fyra dygn böra vara ovillkorligt.

I utkastet har stadgats rätt för den kvarhallne att påkalla domares
prövning av kvarhållandet. Härvidlag är till en början att märka att,
såsom i flera yttranden erinrats, därest dylik rätt medgives kvarhållen
person, även häktad torde böra erhålla en motsvarande rätt. Uppenbarligen
skulle det dock lätt kunna medföra onödig tidsspillan och kostnad,
örn för brott misstänkt person skulle äga att begära prövning först av
kvarhallandet, sedan av häktningen. Örn man därtill, såsom processlagberedningen
ifrågasatt, medgåve rätt till bevisupptagning vid domarprövningen,
kunde utvecklingen gå därhän, att en betydande del av utredningen
på det förberedande stadiet förlädes till domarförhören med kvarhållna
och häktade. Medgives ej rätt till bevisupptagning vid dessa förhör, torde
å andra sidan domarprövningen bliva av mindre värde. Härtill kommer,
att införande av domarprövning med hänsyn till den nuvarande

Kungl. May.ts ''proposition nr 196.

organisationen av våra lantdomstolar skulle stöta på vissa praktiska svårigheter.
Det möter jämväl svårighet att tillfredsställande reglera domarprövningen
utan att samtidigt lösa frågan örn den misstänktes rätt
att på detta förberedande stadium begagna sig av rättegångsbiträde,
något som i detta sammanhang icke låter sig göra. Framhållas må ock
att en domarprövning uppenbarligen får avsevärt mindre betydelse, då
kvarhållandetiden blir starkt begränsad och det icke skall ankomma på
domaren att lämna medgivande till dess förlängning. På grund härav
har jag —- trots att domarprövningen otvivelaktigt skulle inneburit en
värdefull garanti mot obehörigt frihetsberövande — ansett bestämmelser
härom för närvarande ej böra upptagas.

Den reglering av kvarhållandet jag sålunda föreslagit innebär icke
några mera genomgripande förändringar i gällande lagstiftning. Emellertid
torde såsom redan antytts i allt fall de mest framträdande bristerna
i den nuvarande ordningen genom de föreslagna bestämmelserna bliva
undanröjda. Beaktas bör även, att den nu förordade ordningen anknyter
till syftet med 1922 års lagstiftning, nämligen att den som på grund av
misstanke för brott berövats sin frihet skall snarast möjligt bliva inställd
för domstol.

De föreskrifter för vilka nu redogjorts torde lämpligen upptagas såsom
punkt 12 i 19 § av promulgationsförordningen. I samband därmed
böra i paragrafen vissa ytterligare ändringar vidtagas. Sålunda torde,
på sätt i det föregående antytts, de nu i 9 och 12 punkterna förekommande
bestämmelserna angående vilka administrativa myndigheter som äga
häktningsrätt böra sammanföras i 9 punkten, därvid den i utkastet föreslagna
bestämmelsen lärer kunna med någon jämkning bibehållas. I anledning
därav att i yttrandena tvekan yppats angående innebörden av uttrycket
polisämbetsman torde i stället böra såsom häktningsmyndighet
upptagas polismästare samt polisintendent som är chef för kriminalavdelning
i stad. I praktiken torde redan nu förordnande örn häktning icke
meddelas av andra polisämbetsmän. Erinras bör, att enligt instruktionen
för Överståthållarämbetet polisassessorerna i Stockholm i egenskap av
åklagare ha den befogenhet som tillkommer stadsfiskal och att polisassessorerna
således i denna egenskap kunna utöva häktningsrätt. — I vissa
yttranden har ifrågasatts meddelande av närmare bestämmelser rörande
häktningsmyndigheternas lokala kompetens. En reglering härav synes
dock ej kunna ske i detta sammanhang och ej heller vara erforderlig för
de nya bestämmelsernas tillämpning. Anmärkas bör, att någon ändring i
den ordning uti ifrågavarande hänseende som utvecklat sig i praxis icke
är avsedd.

Huvudsakligen i anledning av de föreslagna bestämmelserna i 9 punkten
beil- 11 punkten underkastas redaktionell jämkning. T samband därmed
torde även böra uttryckligen utmärkas, att stadgandet i 11 punkten
avser allt gripande, som verkställts av annan än häktningsmyndighet.

I vissa yttranden från åklagar- oell polishåll har framhållits, att det i

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr lila. •

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

14 punkten förekommande stadgandet att häktad skall utan dröjsmål föras
till allmänt häkte vore ägnat att försvåra polisens utredningsarbete, och
att stadgandet ofta föranledde häktningsmyndigliet å landet att uppskjuta
meddelande av häktningsbeslut. Den begränsning av kvarhållandetiden
som nu föreslagits torde nödvändiggöra att undersökningsmyndigheten
kan erhålla uppskov med den häktades inforslande till häktet i sådana
fall då det för den fortsatta utredningen är erforderligt att han kvarbliver
i utredningsorten. En dylik anordning är även ägnad att minska behovet
av ett kvarhållande före häktning. Med hänsyn härtill synes i förevarande
punkt böra stadgas, att där den häktade, för utredningen angående
det brott som föranlett häktningen eller angående annat brott varför
han misstänkes, finnes böra kvarbliva å den ort där utredningen pågår,
häktningsmyndigheten skall äga besluta att med den häktades överförande
till häktet skall tillsvidare anstå.

Enligt utkastet skulle bestämmelser örn för brott gripen eller kvarliållen
persons förvaring och underhåll meddelas av Konungen. I vissa yttranden
har framhållits att dessa bestämmelser borde intagas i själva lagen.
Då föreskrifter örn behandlingen av häktad person redan nu finnas i promulgationsförordningen,
synes anmärkningen böra beaktas. Såsom punkt
29 i 19 § torde alltså upptagas bestämmelser i förevarande avseende beträffande
kvarhållen samt annan som utan att vara häktad hålles i förvar
på grund av misstanke för brott.

I enlighet med vad nu anförts har jag låtit inom departementet upprätta
förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen om
nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Jag övergår härefter till frågan örn en rättslig reglering av instituten
beslag och sking ringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan.
Det förslag härtill, som innefattas i det utremitterade
utkastet till lag med vissa bestämmelser örn tvångsmedel i brottmål,
överensstämmer i huvudsak med 1920 års förslag, vilket i stort sett godtagits
av lagrådet. I utkastet ha även de av processkommissionen uppdragna
grundlinjerna för en reglering av dessa institut i allmänhet följts.
Vad särskilt angår husrannsakan har vid utarbetandet av utkastet jämväl
eftersträvats, att bestämmelserna så vitt möjligt komme att överensstämma
med vad i vissa specialförfattningar finnes stadgat angående
detta ämne. I de avgivna yttrandena har den i utkastet föreslagna
regleringen av dessa tvångsmedel ganska allmänt godkänts. De
anmärkningar som framställts ha i regel endast avsett en eller annan
detaljfråga. Särskilt må framhållas, att processlagberedningen funnit
utkastet kunna i stort sett läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Med
hänsyn till vad nu nämnts synes en rättslig reglering av ifrågavarande
tvångsmedel kunna ske i huvudsaklig överensstämmelse med utkastet.
I anslutning till detta och med beaktande av vissa i yttrandena gjorda
-erinringar har jag låtit inom departementet upprätta förslag till lag om
vissa tvångsmedel i brottmål.

Kungl. May.ts -proposition nr 190.

I fråga om de särskilda bestämmelserna däri får jag anföra följande:

Vad angår de allmänna förutsättningarna för beslagtagande, vilka
upptagits i 1 § i utkastet, har såsom förut nämnts processlagberedningen
gjort gällande, att från beslag borde undantagas skriftliga meddelanden
från den misstänkte till de anförvanter, som avses i 3 kap. 11 § strafflagen,
till rättegångsfullmäktig ävensom till ämbets- eller tjänsteman, i
den mån meddelandet kunde anses omfattat av dennes tystnadsplikt.
Denna anmärkning har jag funnit böra beaktas. Från den i 1 § stadgade
allmänna beslagsrätten har därför undantagits dels skriftligt meddelande
från den misstänkte till anhörig, som i 3 kap. 11 § strafflagen
sägs, eller till rättegångsbiträde i saken, dels ock skriftligt meddelande
från den misstänkte till ämbets- eller tjänsteman, läkare eller
annan, där meddelandets innehåll kan antagas omfattat av denne i lag
eller författning ålagd tystnadsplikt. I fråga örn skriftliga meddelanden
av det senare slaget åsyftas endast sådana fall, då en ovillkorlig
tystnadsplikt åligger vederbörande, t. ex, präst, läkare eller barnmorska
med avseende å förtroliga meddelanden, och således ej de fall, då tystnadsplikten
allenast innebär förbud mot att i oträngt mål yppa visst förhållande.
1 — Paragrafen har i övrigt endast underkastats vissa mindre
jämkningar av redaktionell art.

Förslagets 2 § innehåller liksom motsvarande paragraf i utkastet särskilda
bestämmelser örn beslagtagande av post- och telegrafförsändelser.
Såsom framhållits i promemorian har nämligen postverket med hänsyn
till bestämmelserna i poststadgan ansett sig icke kunna till polismyndighet
utlämna postförsändelser, även örn dessa kunnat antagas ha betydelse
för utredning angående brott. För utlämnande av telegrafförsändelse
i dylika fall har fordrats Kungl. Maj:ts tillstånd. I utkastet hade
därför, i likhet med vad som skett i tidigare förslag, rätt till beslag å
sådana försändelser medgivits i fall då å brottet enligt lag kunde följa
straffarbete. I några yttranden har ifrågasatts, huruvida tillräckliga
skäl förelåge att bereda dessa försändelser en särställning i förhållande
till andra enskilda handlingar. Därvid har från vissa håll även
anförts att lika starka skäl kundo åberopas för att åtskilliga andra handlingar,
exempelvis sådana som anförtrotts åt bank, erhölle samma särställning.
Att medgiva beslagsrätt av post- eller telegrafförsändelse under
annan förutsättning än i utkastet föreslagits, torde dock ej vara tillrådligt.
Såsom processkommissionen i sitt betänkande framhållit innebär
nämligen beslag av sådan handling ett ingrepp såväl i det normala
befordrandet av dessa försändelser som ock i den hemlighet som är tillförsäkrad
brev och telegram. A andra sidan synes det icke erforderligt
att utsträcka särbestämmelserna att avse exempelvis handlingar vilka
anförtrotts åt bank. En sådan ståndpunkt ha ej heller tidigare förslag
intagit. I något yttrande har framhållits, att beslag borde kunna ske även

1 .Ur lagen om bankrörelse 258 §, lagen om sparbanker 70 § samt förordningen den 21
juni 1922 angående postsparbanken 15 S.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

av försändelser, som för transport överlämnats till något för allmänheten
upplåtet transportmedel, såsom järnväg eller fartyg, varför yrkande framställts
att de särskilda reglerna örn beslag av post- eller telegrafförsändelser
måtte utvidgas att omfatta även nyssnämnda försändelser. Häremot
kan emellertid erinras, att den i 1 § medgivna beslagsrätten omfattar även
nu åsyftade försändelser.

I anledning av vad sålunda anförts bar ifrågavarande bestämmelse i
utkastet upptagits även här; dock ha i redaktionellt avseende jämkningar
skett bland annat för att utmärka, att stadgandet icke endast avser det
fall att försändelsen finnes å post- eller telegrafstation utan då den överhuvud
är i post- eller telegrafverkets vård.

Enligt 2 § andra stycket i utkastet skulle, då anledning förelåge att försändelse
som kunde tagas i beslag skulle inkomma till post- eller telegrafanstalt,
förordnande kunna meddelas, att försändelsen skulle innehållas,
till dess frågan huruvida beslag skulle äga rum blivit avgjord.
Sådant förordnande skulle kunna meddelas av administrativ
bäktningsmyndigbet. Processlagberedningen bar emellertid ansett, att
beslut örn dylikt innehållande ej borde anförtros åt sådan myndighet utan
endast åt rätten eller domaren. Skulle av praktiska skäl binder möta att
låta beslutet ankomma på rätten eller domaren, borde enligt beredningens
mening bestämmelser örn innehållande ej meddelas i detta sammanhang.

Frågan örn rätt att meddela förordnande örn innehållande av post- eller
telegrafförsändelse är uppenbarligen av ömtålig natur. Ett sådant tvångsmedel,
vilket i praktiken kan innebära stoppande av alla post- eller telegrafförsändelser
till den misstänkte och understundom även till annan,
måste naturligen användas med största urskillning och varsamhet. Ett
misstag vid dess användande skulle kunna medföra oöverskådliga följder
för den av åtgärden drabbade. Det ligger i sakens natur, att
örn syftet med åtgärden ej skall förfelas, den därav drabbade icke bör
underrättas örn åtgärden; klagorätt över förordnandet kan följaktligen
ej ifrågakomma. Under sådana förhållanden är det av synnerlig vikt,
att tvångsmedlet ej anförtros åt annan än högt kvalificerad myndighet.
Förordnande örn innehållande synes med hänsyn härtill i varje fall ej böra
ankomma på administrativ liäktningsmyndigbet i allmänhet. A andra
sidan torde det emellertid icke lämpligen låta sig göra att förbehålla befogenheten
härutinnan åt vissa sådana myndigheter. Ej heller synes det
under nuvarande förhållanden lämpligt att låta sådant förordnande bero
på beslut av rätten eller domaren. Med hänsyn härtill torde, såsom beredningen
även ifrågasatt, bestämmelser rörande detta ämne ej böra meddelas
i detta sammanhang.

3 och 4 §§. I fråga örn de myndigheter, som skola äga förordna örn beslag, lia de i
utkastet härutinnan föreslagna bestämmelserna ansetts böra bibehållas,
dock med samma jämkning som förordats beträffande motsvarande bestämmelse
i promulgationsförordningeu till strafflagen.

Kungl. May.ts proposition nr 196.

Angående förfarandet vid beslag ha utkastets bestämmelser i huvud- 5—7 §§.
sak upptagits med några redaktionella ändringar. På grund av erinringar
i yttrandena har i 5 § uttryckligen stadgats, att med lämnande av underrättelse
örn verkställt beslag må anstå, så länge det kan medföra fara för
utredningens behöriga gång.

Enligt 8 § i utkastet skulle den som drabbats av beslag äga före målets 8 §•
handläggning vid domstol påkalla prövning av åtgärdens bestånd hos
ordföranden i den rätt, som hade att pröva åtal för brottet. Då emellertid
domarprövning av frågor örn kvarhållande icke ansetts böra nu införas,
synes sådan prövning av beslag — vilken säkerligen skulle bliva av
vida mindre praktisk betydelse — ej heller böra stadgas. De i utkastet
härutinnan föreslagna bestämmelserna ha därför ej upptagits.

Däremot lärer det i samma paragraf av utkastet föreslagna stadgandet
att beslag skall hävas, örn ej åtal skett inom viss tid efter åtgärdens vid^
tagande, böra bibehållas. Då bestämmelsen örn domarprövning borttages,
synes dock nämnda tid böra förkortas från tre månader till en månad.

Från polishåll har erinrats, att det i vissa fall, då åtal ej kunde anhängiggöras
inom den bestämda tiden på den grund att den misstänkte holle
sig undan, kunde vara av vikt att beslaget även efter denna tid finge bestå.
Med hänsyn härtill har möjlighet ansetts böra beredas Konungens
befallningshavande att tillåta beslagets bestånd under viss ytterligare
tid.

De i 9—11 §§ i utkastet föreslagna bestämmelserna örn rättens prövning 9—12 §§•
av fråga örn beslag, örn klagan över sådant beslut, örn verkställighet därav
samt örn skingringsförbud lia med några jämkningar av huvudsakligen
redaktionell natur upptagits i 9—12 §§.

Förslagets 13 § motsvarar 12 § i utkastet. I fråga örn de. där upp- 13 §.
ställda förutsättningarna för rätt till husrannsakan har i några yttranden
framhållits, att husrannsakan för eftersökande av den som skall gripas eller
häktas för brott alltid borde få vidtagas oavsett brottets beskaffenhet.

Då starka skäl synas tala för en dylik utvidgning av rätten till husrannsakan,
har den avvikelse från utkastet gjorts, att husrannsakan för
eftersökande av den som skall gripas eller häktas för brott må företagas
hos denne så ock hos annan, örn sannolika skäl finnas att den eftersökte
uppehåller sig där.

Däremot har det icke synts tillrådligt att, såsom i ett yttrande ifrågasatts,
medgiva husrannsakan för utredning angående sådant ämbetsbrott,
varå ej kan följa frihetsstraff men väl avsättning. Även örn därvid,
såsom föreslagits, undantag göres för brott mot 25 kap. 17 § strafflagen,
skulle dock komma att återstå flera fall, där det säkerligen skulle vara
för rättskänslan stötande, örn husrannsakan voro tillåten. Det kan icke
heller antagas att husrannsakan annat än undantagsvis skulle vara av
praktisk betydelse i sådana fall. I tidigare förslag ha särskilda bestämmelser
örn rätt till husrannsakan vid brott av donna art icke upptagits.

I några yttranden Ilar erinrats, att för rätt till husrannsakan ej borde

Kungl. May.ts proposition nr 196.

stadgas en så sträng förutsättning som att misstanken skulle vara grundad
å sannolika skäl. Emellertid har såväl i processkommissionens betänkande
som i redan gällande bestämmelser örn husrannsakan en dylik fordran ansetts
böra uppställas. Med hänsyn till arten av det intrång i den enskildes
rätt, som en husrannsakan innebär, lärer det också vara angeläget att
förebygga att husrannsakan sker i anledning av alltför löst grundad misstanke.
Vad utkastet i denna del innehåller har därför ansetts böra bibehållas.

Justitieombudsmannen har ansett uttrycklig bestämmelse erfordras
därom att husrannsakan ej finge ske under andra förutsättningar än de
lagstadgade, även örn samtycke till åtgärden lämnades. Väl synes sådant
samtycke i regel ej böra medföra befogenhet att vidtaga en så ingripande
åtgärd som husrannsakan, åtminstone ej då fråga är om husrannsakan
hos den misstänkte. Men att i förevarande avseende uppställa ett
generellt stadgande — vilket ej skett i tidigare förslag — lärer knappast
vara påkallat. Verkan av samtycke synes lämpligen böra överlåtas åt
rättspraxis att avgöra med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet.

i* §• I fråga örn befogenheten att förordna örn husrannsakan eller att utan
förordnande företaga sådan åtgärd har i vissa yttranden ifrågasatts avvikelse
från de i utkastets 13 § därom upptagna bestämmelserna. Sålunda
har processlagberedningen ansett att förordnande örn husrannsakan i regel
borde meddelas av rätten eller domaren och att, endast då fara vore
i dröjsmål eller vissa andra vägande skäl förelåge, åtgärden skulle få beslutas
av administrativ myndighet eller polisman. Från andra håll har
påyrkats, att polisman borde tillerkännas större rätt att utan förordnande
företaga husrannsakan än som föreslagits i utkastet. Då det emellertid
ej synts lämpligt, åtminstone så länge anhållande eller häktande ej kan
bli föremål för domarprövning, att låta befogenheten att besluta örn
husrannsakan i princip ankomma på rätten eller domaren och det ej
lärer vara tillrådligt att medgiva polisman större rätt i fråga örn husrannsakan
än i utkastet ifrågasatts, ha de däri upptagna bestämmelserna
med någon redaktionell jämkning bibehållits,
is-is §§. I fråga örn förfarandet vid husrannsakan ha de i 14—17 §§ i utkastet
föreslagna bestämmelserna ansetts kunna bibehållas. Dock ha några ändringar,
huvudsakligen av redaktionell art, vidtagits.
i §. De i 18 § i utkastet föreslagna bestämmelserna örn kroppsrannsakan ha
med någon jämkning upptagits i förslagets 19 §. Det torde i detta sammanhang
böra anmärkas, att vissa myndigheters yttranden inhämtats över
en inom departementet utarbetad särskild promemoria angående skyldighet
för person, som misstänkes för brott, att i vissa fall underkasta sig
blodundersökning för alkoholanalys. I denna promemoria hade föreslagits
sådant tillägg till de i utkastet upptagna bestämmelserna örn kroppsrannsakan,
att dessa bestämmelser skulle gälla jämväl med avseende å tagande
av blodprov för undersökning, huruvida någon vore påverkad av alkohol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196. 55

Då jag emellertid funnit viss ytterligare utredning böra äga rum, innan
förslag till lagstiftning i detta ämne förelägges riksdagen, torde
med denna fråga få tillsvidare anstå.

Förslagets 20 § motsvarar 19 § i utkastet.

I vissa fall ankommer enligt gällande bestämmelser utredningen angående
brott icke å någon av de myndigheter, som angivas i förslagets 3 §.
I mål vari s. k. köpingsåklagare utför åtalet skall sålunda även utredningen
verkställas av denne och endast häktningsrätten tillkomma landsfiskalen
eller, i särskilda fall, landsfogden. Och i vissa medelstora städer, där
stadsfiskalen är skild från befattningen med polisväsendet, ankommer
själva förundersökningen helt å en poliskommissarie, vilken är föreståndare
för kriminalpolisen, under det att stadsfiskalen heslutar i häktningsfrågan
och utför åtalet. I några yttranden har hemställts att befogenheten
att förordna örn beslag, husrannsakan eller liknande åtgärd i sådana
fall måtte — i överensstämmelse med vad nu får anses gälla — tillkomma
jämväl den befattningshavare, å vilken sålunda arbetet med
förundersökningen ankommer. Därvid har bland annat framhållits att
organisatoriska förändringar eljest kunde hilva erforderliga samt att berörda
befattningshavare ofta vore lika kvalificerade att handhava ifrågavarande
tvångsmedel som landsfiskal eller stadsfiskal. Enligt min mening
är det visserligen icke tillrådligt att generellt tilldela de befattningshavare
som nu avsetts en sådan befogenhet. Däremot synes den hänsyn
höra tagas till bestående organisation av polis- och åklagarväsendet, att
Kungl. Majit beredes möjlighet att för en övergångstid medgiva en befattningshavare
av ifrågavarande slag, vilken anses innehava tillräckliga
kvalifikationer härför, samma befogenheter som enligt lagförslaget skulle
tillkomma de i 3 § angivna myndigheterna. En tilläggsbestämmelse av
denna innebörd har upptagits i förslaget.

I fråga örn de ändringar i rättegångsbalken och strafflagen,
som skulle påkallas av lagstiftningen örn kvarliållande och örn vissa tvångsmedel
i brottmål, kan jag i stort sett ansluta mig till de i promemorian
framlagda förslagen, vilka i huvudsak lämnats utan erinran av de hörda
myndigheterna. Några jämkningar av redaktionell art ha vidtagits, varjämte
jag i enlighet med ett påpekande av justitiekansler^ funnit införandet
av lagregler rörande kvarhållande böra föranleda jämkning jämväl av
25 kap. 14 § strafflagen. I överensstämmelse med 1920 års förslag torde dessutom
16 kap. lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes — ''örn
häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar’ — böra förses med
vissa tillägg såsom följd av lagen örn vissa tvångsmedel i brottmål. Slutligen
lärer denna lag böra föranleda ett tillägg till 17 § lagen örn konsularjurisdiktion.

Jag Ilar därför även låtit inom departementet utarbeta förslag till
lag om ändrad lydelse av 16 köp. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

ken, lag om ändring i vissa delar av strafflagen, lag om ändring i vissa
delar av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krig sdomstolar och rättegången
därstädes samt lag örn ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni
1909 (nr 45 s. 1) örn konsular jurisdiktion.

Slutligen vill jag erinra att riksdagen i sin förut berörda skrivelse
ifrågasatt införande i vår rätt av sträffprocessuellt reseförbud. Jag delar
emellertid den i promemorian uttalade meningen att denna fråga
icke lämpligen kan bringas till lösning i detta sammanhang.»

Föredraganden uppläser härefter de ifrågavarande lagförslagen av
den lydelse, bilagor till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets''
utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen angivna
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Wennerholm.

Kungl. Majlis proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av förordningen örn nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 19 § förordningen om nya strafflagens införande
och vad i avseende därå iakttagas skall den 16 februari 1864 (nr

11 s. 101) skall sålunda ändras, att dels till paragrafen fogas en ny
punkt, betecknad såsom 29, av den lydelse nedan angives, dels ock 9, 11,

12 och 14 punkterna erhålla följande lydelse:

19 %.

9. Beslut örn häktning må meddelas av Konungens befallningshavande,
landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom av polismästare och
polisintendent som är chef för kriminalavdelning i stad (häktningsmyndighet).

11. Är någon efter 10 punkten eller eljest gripen av annan än häktningsmyndighet,
skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos sådan
myndighet.

12. Har till liäktningsmyndighet ingått anmälan som i 11 punkten
sägs, eller är för brott misstänkt person av sådan myndighet omedelbart
gripen, skall denna så snart ske kan och sist inom tjugufyra timmar förordna
om hans häktande eller lösgivande. Äro ej fulla skäl till häktning
utan erfordras därför ytterligare utredning, må dock häktningsmyndigheten,
där det finnes vara av synnerlig vikt att den misstänkte i avvaktan
på utredningens fullständigande tages i förvar, förordna örn hans
kvarhållande. Är någon sålunda kvarhållen, åligger det häktningsmyndigheten
att så snart ske kan meddela beslut, huruvida den misstänkte
skall häktas eller givas fri; och må han ej i något fall kvarhållas längre
tid än fyra dygn.

Ej må annorledes än i denna punkt sägs någon, som icke är häktad,
på grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå att han därtill
samtycker.

14. Hen som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte.
Där den häktade för utredningen angående det brott, vilket föranlett
häktningen, eller annat brott, varför han misstänkes, finnes böra kvarbliva
å den ort där utredningen pågår, må dock häktningsmyndigheten
besluta att med överförande till sådant häkte skall tillsvidare anstå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

29. Den sona är för brott kvarhållen må ej underkastas andra inskränkningar
i sin frihet än som påkallas av hänsyn till ändamålet med
kvarhållandet, ordningen å platsen eller allmän säkerhet; och skall så
förfaras att hans förvaring eller förflyttande ej väcker onödig uppmärksamhet.

Rum, där kvarhållen person förvaras, skall uppfylla skäliga anspråk
på sundhet och bekvämlighet. I övrigt skall beträffande den kvarhållnes
behandling i tillämpliga delar gälla vad i 21—28 punkterna är stadgat
med avseende å häktad, dock att vad där sägs om föreståndare för
häkte i stället skall avse häktningsmyndighet.

På den kvarhållnes begäran skall häktningsmyndigheten, så snart det
utan fara för utredningens behöriga gång kan ske, underrätta hans husfolk
eller närmaste anhöriga örn kvarhållandet.

Vad i denna punkt är stadgat örn kvarhållen person skall jämväl äga
tillämpning å den som på grund av misstanke för brott eljest hålles i
förvar utan att vara häktad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

om vissa tvångsmedel i brottmål.

Härigenom förordnas som följer:

Örn beslag och skingringsförbud.

1 %.

Påträffas föremål som kan antagas vara av betydelse för utredning
angående brott eller genom brott någon avhänt eller på grund av brott
förverkat, må föremålet tagas i beslag. Beslag må dock ej läggas å skriftligt
meddelande från den misstänkte till anhörig, som i 3 kap. 11 § strafflagen
sägs, eller till rättegångsbiträde i saken, ej heller å skriftligt meddelande
från den misstänkte till ämbets- eller tjänsteman, läkare eller annan,
där det kan antagas att meddelandets innehåll omfattas av denne i
lag eller författning ålagd tystnadsplikt.

2 %.

Finnes i post- eller telegrafverkets vård brev, telegram eller annan försändelse,
som kan antagas härleda sig från eller vara avsedd för den
vilken misstänkes för brott varå efter lag kan följa straffarbete, må beslag
läggas å försändelsen, där den enligt 1 § skulle vara underkastad
beslag.

3 §.

Konungens befallningshavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal
ävensom polismästare och polisintendent som är chef för kriminalavdelning
i stad äge förordna om beslag. Samma rätt havé ock domstol i mål
som där handlägges.

4 §.

Vid misstänkt persons gripande eller häktande eller vid hus- eller
kroppsrannsakan må den som verkställer sådan åtgärd taga i beslag föremål,
som därvid påträffas och som är underkastat beslag. Då fara är i
dröjsmål, må polisman även eljest företaga beslag, där ej fråga är örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

försändelse i post- eller telegrafverkets vård. Om sålunda verkställt beslag
skall anmälan utan dröjsmål göras till myndighet som i 3 § sägs,
och skall denna snarast möjligt pröva huruvida beslaget skall bestå.

5 %.

Beslagtaget föremål skall omhändertagas av förrättningsmannen eller,
där detta ej lämpligen kan ske, sättas i förvar under försegling eller ock
genom skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart
är att det tagits i beslag.

Omhändertages beslagtaget föremål eller sättes det i förvar och är den
hos vilken beslaget äger rum ej närvarande, skall han underrättas örn
åtgärden. Då försändelse i post- eller telegrafverkets vård tagits i beslag,
skall underrättelse därom meddelas försändelsens mottagare och,
örn avsändaren är känd, även denne. Med lämnande av underrättelse som
nu sagts må dock anstå, så länge det kan medföra fara för utredningens
behöriga gång.

Föremål som tagits i beslag skall så vårdas, att det ej kan förbytas,
förändras eller annorledes missbrukas.

6 $.

Tages post- eller telegrafförsändelse eller handelsbok eller annan enskild
handling i beslag, må handlingen ej öppnas eller närmare undersökas
av annan än myndighet som i 3 § sägs; dock må sakkunnig eller annan,
som anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid höreå,
efter myndighetens anvisningar granska handlingen. Äger den som verkställer
beslaget ej öppna eller närmare undersöka handlingen, skall den
av honom förseglas.

Handling varom här är fråga skall snarast möjligt undersökas. Kan
innehållet i post- eller telegrafförsändelse i dess helhet eller till någon
del utan fara för undersökningens behöriga gång meddelas försändelsens
mottagare, skall avskrift eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas
denne.

7 §.

över beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med åtgärden och vad
vid förrättningen förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives.

Den som drabbats av beslag åge på begäran erhålla bevis därom, innehållande
jämväl uppgift om det brott som föranlett åtgärden.

8 $.

Finnes beslag ej längre erforderligt, skall det genast hävas. Varder
ej brott som föranlett beslag åtalat inom en månad från åtgärdens verk-»
ställande, skall beslaget hävas, där ej Konungens befallningshavande medgiver
att det må bestå under viss ytterligare tid. .;;

Kunell. Marits proposition nr 196.

9 %.

Då mål angående brott som föranlett beslag bandlägges inför rätten,
pröve denna på yrkande av den som drabbats av beslaget, örn detta fortfarande
må bestå. Rätten meddele ock i slutliga utslaget bestämmelse i
fråga om beslag som då äger bestånd.

10 $.

Örn klagan över rättens beslut i fråga örn beslag stadgas i rättegångsbalken.
Där ej rätten annorlunda förordnat, gånge dess beslut i verkställighet
utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

11 *.

Finnes syftet med beslag å föremål som i 1 § avses kunna vinnas därigenom
att föremålet sättes under förbud att säljas eller skingras, må
beslag ej äga rum, utan må i stället skingringsförbud meddelas innehavaren
av föremålet. Föremål som sättes under skingringsförbud förblive under
innehavarens vård och nyttjande. Vad i 3, 4 och 6—10 §§ stadgas örn
beslag skall i tillämpliga delar gälla örn skingringsförbud, dock att domstols
beslut i fråga örn skingringsförbud alltid skall gå i verkställighet
utan hinder därav att beslutet ej vunnit laga kraft.

12 %.

Örn beslag eller skingringsförbud, som enligt särskilda författningar
må äga rum, gälle vad där är stadgat.

Om hus- och kroppsrannsakan.

13 $.

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott varå efter lag kan följa
straffarbete eller fängelse, må husrannsakan företagas hos honom för eftersökande
av föremål som är underkastat beslag eller av annat som kan
bidraga till utredning angående brottet. För samma ändamål må husrannsakan
i anledning av brott, varå efter lag kan följa straffarbete, äga rum
hos annan än den misstänkte, då brottet förövats eller den misstänkte gripits
där eller eljest sannolika skäl finnas, att föremål som är underkastat
beslag eller annat som kan bidraga till utredning angående brottet skall
där anträffas.

För eftersökande av den som skall gripas eller häktas för brott må husrannsakan
företagas hos honom, så ock hos annan, om sannolika skäl
finnas att den eftersökte uppehåller sig där.

För ändamål som i första och andra styckena sägs må jämväl i andra
fall än där avses husrannsakan företagas i lägenhet, som enligt sin bestämmelse
är tillgänglig för envar, eller som plägar tjäna till härbärge

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

eller tillhåll för lösdrivare eller för personer vilka äro straffade eller misstänkta
för brott, eller där sådant gods som eftersökes plägar uppköpas
eller mottagas som pant.

14 §.

Myndighet som i 3 § sägs äge förordna örn husrannsakan. Verkställande
av husrannsakan må uppdragas åt polisman som därför finnes lämplig.
Utan förordnande må polisman företaga husrannsakan, då ändamålet är
att eftersöka den som enligt myndighets beslut skall gripas eller häktas
ävensom då person, som eljest skall gripas för brott, eller föremål, som
är underkastat beslag, på färsk gärning följts eller spårats till lägenheten.
Polisman i befälsställning må även i annat fall utan förordnande företaga
husrannsakan, såvida fara är i dröjsmål.

15 §.

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad
som är oundgängligen nödvändigt.

Stängd lägenhet eller slutet förvaringsrum må, örn det erfordras, öppnas
med våld. Har så skett, skall lägenheten eller förvaringsrummet efter
verkställd förrättning på lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej utan särskilda skäl verkställas mellan klockan sju
eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

16 §.

Vid husrannsakan skola såvitt möjligt såsom vittnen närvara två av
förrättningsmannen därtill anmodade ojäviga personer. Den hos vilken
husrannsakan sker må jämväl tillkalla vittnen, likväl utan att undersökningen
därigenom uppehälles. Har varken han eller av honom tillkallat
vittne eller någon av hans husfolk närvarit, skall underrättelse meddelas
honom örn den vidtagna åtgärden så snart det kan ske utan fara för
utredningens behöriga gång.

Målsägande eller ombud för honom må, när särskilda skäl därtill äro,
av myndighet som i 3 § sägs tillåtas närvara vid husrannsakan för att tillhandagå
med upplysningar; dock skall noga tillses att målsäganden eller
ombudet ej vid förrättningen onödigtvis erhåller kännedom örn förhållande
som därvid yppas.

17 §.

18 §.

Över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamålet med
förrättningen och vad därvid förekommit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Den hos vilken husrannsakan företagits åge på begäran erhålla bevis
därom, innehållande jämväl uppgift örn det brott som föranlett åtgärden.

19 §.

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott varå efter lag kan följa
straffarbete eller fängelse, må kroppsrannsakan verkställas å honom, örn
skälig anledning finnes att därigenom skall upptäckas föremål som är
underkastat beslag eller annat som kan bidraga till utredning angående
brottet.

I fråga örn kroppsrannsakan skall i tillämpliga delar gälla vad i 14—
18 §§ är stadgat örn husrannsakan. Där kroppsrannsakan är av mera väsentlig
omfattning, skall den verkställas inomhus och i avskilt rum.
Kroppsrannsakan å kvinna må ej utan hennes medgivande verkställas
eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare.

20 §.

Örn bus- eller kroppsrannsakan, som enligt särskilda bestämmelser må
företagas, gälle vad där är stadgat.

Där enligt bestämmelser, som vid lagens ikraftträdande gälla, utredning
angående brott icke ankommer å myndighet som i 3 § sägs, må
Konungen, örn särskilda skäl därtill äro, medgiva den befattningshavare,
å vilken utredningen ankommer, samma befogenheter som enligt denna
lag tillkomma sådan myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken,
vilka lagrum senast ändrats, det förra genom lagen den 6 juni 1924 (nr
210) och det senare genom lagen den 8 juni 1917 (nr 253), skola i nedan
angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

16 Kap.

10 §.

Har underrätt---rätten meddelas. Lag samma vare, där genom be slut,

som av underrätt meddelats under rättegången, förordnats örn kvarstad
eller beslag eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd eller
yrkande örn hävande av sådan åtgärd ogillats.

Vad i —--partens klagan.

30 Kap.

11 i

Har underrätt förordnat om kvarstad, beslag eller skingringsförbud elier
därmed jämförlig åtgärd eller ogillat yrkande örn bävande av sådan åtgärd,
och varder det beslut av hovrätten upphävt, vare ej klagan över
hovrättens utslag tillåten.

Har hovrätt — — — är stadgat.

Hovrätts utslag — — — hovrätten fastställt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

„Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 §, 10 kap. 17, 18 och 21 §§, 15 kap.
10 § samt 25 kap. 14 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

5 Kap.

8 %.

10 Kap17
§.

Befriar man kvarhållen person eller häktad eller fånge, genom list eller
annorledes, utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffII
i han;/ lill riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 196. 5

Kungl. Maj-.ts proposition nr 196.

arbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må
till böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.

18 §.

21 §.

15 Kap.

10 $.

25 Kap.

14 §.

Släpper ämbetsman, som över fånge eller häktad eller den som är kvarhållen
såsom misstänkt för brott inseende haver, honom med vilja lös,
eller hjälper honom att undkomma; dömes till avsättning och straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år: varde ock förklarad
ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Släpper han fången eller den
häktade eller kvarhållne av vårdslöshet; dömes, om vårdslösheten grov
var, till avsättning, så ock till fängelse i högst sex månader eller straffarbete
i högst två år, och, örn den mindre var, till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om
krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att rubriken till 16 kap. ävensom 16 kap. 91 oell
94 §§ lagen den 23 oktober 1914 örn krigsdomstolar och rättegången därstädes
skola — lagrummen i nedan angivna delar — erhålla följande
ändrade lydelse:

16 Kap.

Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar m. m.

91 §.

I fråga — — — kapitel sägs.

Vad nu är sagt gälle ock om beslag och skingringsförbud samt husoch
kroppsrannsakan.

94 §.

Befälhavare, vilken, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat,
i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över underlydande,
åge beträffande dem samma befogenhet att förordna örn häktning,
som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningshavande i avseende
å för brott misstänkta personer. Vad nu är sagt gälle ock i fråga
om beslag och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan i anledning
av brott, för vilket underlydande är misstänkt.

Enahanda befogenhet — — — utöva bestraffningsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Kungl. May.ls ''proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45 s. 1) om

konsularjurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Konsulardomaren utövar polismyndighet i allmänhet och äger häkta
eller häkta låta för brott misstänkt person, så ock förordna örn beslag och
skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan. Konsulardomaren äge
ock för bestämt fall förordna annan man att på hans ansvar verkställa
polisundersökning och besluta örn åtgärd, som här sägs. Även utan sådant
förordnande har konsul, som är anställd å annan ort inom jurisdiktionsområdet
än den, som är säte för konsulardomaren, att företaga åtgärder
av nu nämnda slag; underrätte dock skyndsammast örn vidtagen åtgärd
konsulardomaren, som, utan hinder av konsulns åtgärd eller beslut, äger
i ärendet förordna.

Konsulardomaren skall, såvitt ske kan, hava tillsyn över häktad person.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Kungl. May.ts proposition nr 196.

Bilaga A.

(De genom P. M. framlagda
lagutkasten.)

1) Utkast till lag angående ändring i vissa delar av förordningen om
nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 19 § 9—12 punkterna förordningen om nya
strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall den 16
februari 1864 (nr 11, s. 101) skola erhålla följande ändrade lydelse:

19 §.

9. Konungens befallningshavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal,
så oek polisämhetsman, där sådan för viss stad är särskilt förordnad,
åge besluta örn häktning av den, som hålles misstänkt för brott.

10. Den, som begått brott och å bar gärning eller flyende fot träffas,
må av en var gripas, örn på brottet efter lag kan följa straffarbete eller
fängelse. En var havé ock rätt att gripa den, vilken av häktningsmyndighet
är efterlyst för brott. Kan beslut av sådan myndighet icke utan
fara avvaktas, må polisman även eljest gripa den, som skäligen misstänkes
för brott, såvida antagas må, att han kan komma att häktas för brottet.

Har enskild person enligt vad ovan sägs gripit annan, skall han så snart
ske kan överlämna den gripne till polisman. Kan den gripne inom samma
eller kortare tid inställas för häktningsmyndighet, skall det ske.

Polisman skall utan dröjsmål inställa gripen person för häktningsmyndighet.

11. Då för brott misstänkt person inställts för häktningsmyndighet,
förordne denna inom tjugofyra timmar örn den misstänktes häktande eller
give honom inom samma tid lös, där ej anledning är till kvarhållande,
som nedan sägs.

Finnes någon, som inställts för häktningsmyndighet, vara skäligen
misstänkt för brott, och synes det kunna ifrågakomma att häkta honom
för brottet, må häktningsmyndigheten inom ovan nämnda tid förordna
örn hans kvarhållande, där det finnes vara av synnerlig vikt, att han
tages i förvar till dess avgöras kan. huruvida häktning skall äga rum.
Har någon sålunda kvarliållits, förordne häktningsmyndigheten så snart
ske kan örn hans häktande eller lösgivande.

Vad här stadgas gälle ock där för brott misstänkt person kommit tillstädes
inför häktningsmyndighet för att höras angående brottet.

Ej må någon såsom misstänkt för brott annorledes än nu sagts hållas
i förvar, ändå att han därtill samtycker.

12. Har för brott misstänkt person efter ty ovan sägs kvarliållits av
häktningsmyndighet, åge han begära, att frågan örn han vidare skall
kvarhållas för brottet prövas av domare. Då sådan begäran gjorts, skall
den misstänkte inom tjugofyra timmar eller, örn i något fall längre tid
oundgängligen erfordras, så snart ske kan, dock sist inom fyrtioåtta timmar,
inställas för ordföranden 5 den underrätt, inom vars domkrets den

Kungl. Maj-.ts proposition nr 196.

misstänkte förvaras. Hör åtal för brottet till annan rätt, oell kan den
misstänkte utan längre tidsutdräkt inställas för ordföranden i denna,
skall det ske.

Finner häktningsmyndigheten, i fall då den misstänkte ej framställt begäran,
som i första stycket sägs, behov föreligga av hans kvarhållande utöver
sju dagar, skall frågan härom underställas rättens ordförande. Den
misstänkte skall i sådant fall inställas för ordföranden inom sagda tid.

Då fråga örn kvarhållande dragits under rättens ordförandes prövning,
skall denne efter den misstänktes hörande antingen förordna örn hans lösgivande
eller bestämma viss tid för fortsatt kvarhållande. Finnes skäl
därtill, må rättens ordförande efter den misstänktes hörande besluta
ytterligare utsträckning av kvarhållandet. Ej må dock i något fall misstänkt
för samma brottsliga gärning kvarhållas längre än fjorton dagar.
Bättens ordförandes beslut i fråga örn kvarhållande skall med angivande
av skälen därför skriftligen delgivas häktningsmyndigheten och den
misstänkte. Mot sådant beslut må talan ej förås.

Konungen äger beträffande rådstuvurätt förordna, att prövning av
frågor örn kvarhållande skall i ordförandes ställe ankomma på annan
ledamot av rätten.

Bestämmelser örn för brott gripen eller kvarhållen persons förvaring
och underhåll samt vad därmed har sammanhang meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

2) Utkast till lag med vissa bestämmelser om tvångsmedel i brottmål.

Med upphävande av 16 § 7 och 8 punkterna förordningen om nya
strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall den 16
februari 1864 (nr 11, s. 101) förordnas som följer:

Örn beslag och skingringsförbud.

1 i

Påträffas föremål, som skäligen kan antagas vara någon genom brott
avhänt eller på grund av brott förverkat eller eljest hava betydelse för
utredning angående brott, må sådant föremål, oberoende av brottets beskaffenhet,
tagas i beslag, där ej fråga är örn försändelse, som i 2 § sägs.

2 §.

Finnes hos post- eller telegrafanstalt försändelse, som skäligen kan antagas
härleda sig från eller vara avsedd för den, vilken misstänkes för brott,
och kan å brottet efter lag följa straffarbete, må försändelsen tagas i beslag,
där det kan antagas vara av betydelse för utredning angående brottet.

Är anledning, att försändelse, som enligt vad sålunda stadgats, må tagas
i beslag, skall inkomma till post- eller telegrafanstalt, må förordnande meddelas,
att försändelsen, när den inkommer, skall innehållas, till dess frågan
huruvida beslag skall äga rum blivit avgjord. Sådant förordnande
skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad från den dag då för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

ordnandet delgavs anstaltens föreståndare. Det åligger denne att, när
försändelse innehållits därom ofördröjligen underrätta myndighet, som
meddelat förordnandet.

3 §.

Konungens befallningshavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal,
så oek polisämbetsman, där sådan för viss stad är särskilt förordnad,
äge besluta örn beslag samt meddela förordnande, som i 2 § 2 stycket
sägs. Samma rätt bave ock domstol i mål, som där handlägges.

4 i

Vid för brott misstänk t persons gripande eller häktande eller vid huseller
kroppsrannsakan må polisman, som verkställer sådan åtgärd, taga
i beslag föremål, som därvid påträffas och som är underkastat beslag.

Då fara är i dröjsmål, må ock polisman eljest företaga beslag där ej
fråga är örn försändelse, som i 2 § avses.

Har enligt vad nu är stadgat föremål tagits i beslag, skall anmälan
därom ofördröjligen göras till myndighet, som i 3 § sägs, vilken har att
omedelbart avgöra, huruvida beslaget skall bestå.

5 $.

Beslag skall så verkställas, att därigenom vållas så ringa olägenhet
som möjligt.

Den, som verkställer beslag, skall omhändertaga beslagtaget föremål
eller sätta det i förvar under försegling. Kan detta ej ske, skall föremålet
genom skriftligt anslag eller på annat sätt utmärkas, så att uppenbart
är, att detsamma tagits i beslag. Föremål, som tagits i beslag, skall så
vårdas, att det ej kan förbytas, förändras eller annorledes missbrukas.

Omhändertages beslagtaget föremål eller sättes det i förvar, och är
den, hos vilken beslaget äger rum, ej närvarande, skall han underrättas
örn åtgärden. Då försändelse tagits i beslag å post- eller telegrafanstalt,
skall underrättelse därom meddelas försändelsens mottagare och, örn avsändaren
är känd, även denne.

6 %.

Tages post- eller telegrafförsändelse eller handelsbok eller annan enskild
handling i beslag, må handlingen, örn den är förseglad, icke öppnas och
i annat fall ej närmare undersökas av annan än i 3 § nämnd myndighet.
Utan hinder av vad nu är sagt må dock sakkunnig eller annan, som av
sådan myndighet anlitas för utredningen angående brottet eller eljest
höres inför densamma, efter myndighetens anvisningar granska föremål,
varom här är fråga.

Verkställes beslag av enskild handling, som ej är förseglad, och äger
förrättningsmannen icke närmare undersöka handlingen, skall den av
honom förseglas.

Enskild handling, som tagits i beslag, skall snarast möjligt undersökas.
Finnes beslag å post- eller telegrafförsändelse ej genast kunna hävas, men
kan innehållet i sådan försändelse i dess helhet eller till någon del utan
fara för undersökningens behöriga gång meddelas försändelsens mottagare,
skall avskrift eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas
denne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

7 §.

Över beslag och undersökning enligt 6 § tredje stycket skall föras protokoll,
vari angives ändamålet med beslaget eller undersökningen så ock
vad vid förrättningen förekommit. Föremål, som tages i beslag, skall
noga upptecknas och beskrivas. Häves beslaget helt eller delvis eller vidtages
ändring ifråga örn beslagtaget föremåls förvaring, skall anteckning
därom göras i protokollet.

Den, som drabbats av beslag, äge på begäran erhålla bevis örn åtgärden,
innehållande jämväl uppgift örn det brott, som föranlett dess vidtagande.

8 §.

Finnes vidmakthållande av beslag ej längre erforderligt, skall beslaget
genast hävas.

Innan domstol haft tillfälle att pröva beslag, må den, som drabbats av
åtgärden, påkalla dess hävande hos ordföranden i den rätt, som har att
pröva åtal för brott, som föranlett beslaget. Ordföranden meddele efter
hörande av den myndighet, som förordnat örn åtgärden, sitt beslut så
snart ske kan. Mot beslutet må talan ej föras.

Varder ej brottslig gärning, som föranlett beslag, åtalad inom tre månaden
från beslagets verkställande, eller fattas dessförinnan beslut, att
åtal å gärningen ej skall äga rum, vare beslaget förfallet.

9*.

Då inför domstol handlägges mål angående brott, som föranlett beslag,
pröve domstolen på yrkande av den, vilken drabbats av beslaget, örn
detta fortfarande skall bestå. Domstolen meddele oek i slutliga utslaget
bestämmelse i fråga örn beslag, som gjorts i målet och ännu ej hävts.

Örn klagan över domstols beslut i fråga örn beslag skils i rättegångsbalken.

Domstols beslut örn hävande av beslag gånge, där domstolen så förordnad
i verkställighet utan hinder därav, att beslutet ej vunnit laga kraft.

10 §.

Finnes syftet med beslag å föremål, som i 1 § avses, kunna vinnas därigenom,
att föremålet sättes under förbud att säljas eller skingras, må
beslag ej äga rum utan i stället skingringsförbud meddelas innehavaren
av föremålet. Föremål, som sättes under skingringsförbud, förblive under
innehavarens vård och nyttjande. Vad i 3 §, 4 §, 5'' § första stycket,
6 § första och tredje styckena samt 7—9 §§ stadgas örn beslag skall i tilllämpliga
delar gälla örn skingringsförbud, dock att domstols beslut örn
hävande av skingringsförbud alltid skall gå i verkställighet utan hinder
därav, att beslutet ej vunnit laga kraft.

11 §.

Örn beslag eller skingringsförbud, som enligt särskilda författningar
må äga rum, gälle vad där är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Om hus- och kroppsrannsakan.

12 §.

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå efter lag kan
följa straffarbete eller fängelse, må husrannsakan företagas hos honom
för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag, eller av annat,
som kan bidraga till utredning angående brottet. För samma ändamål
må husrannsakan i anledning av brott, varå efter lag kan följa straffarbete,
äga rum hos annan än den misstänkte, då brottet förövats eller
den misstänkte gripits där eller eljest sannolika skäl föreligga, att föremål,
som är underkastat beslag, eller annat, som kan bidraga till utredning
angående brottet, skall där anträffas.

För eftersökande av person, som skall gripas eller häktas för brott,
varå efter lag kan följa straffarbete eller fängelse, må husrannsakan
företagas hos denne så ock hos annan, örn sannolika skäl finnas, att den
eftersökte uppehåller sig där.

Oberoende av brottets beskaffenhet må husrannsakan för utredning angående
brott eller för gripande eller häktande av för brott misstänkt person
företagas i lägenhet, som enligt sin bestämmelse är tillgänglig för
envar, eller som plägar tjäna till härbärge eller tillhåll för lösdrivare
eller för personer, vilka äro straffade eller misstänkta för brott, ävensom
inom lägenhet, där sådant gods, som eftersökes, plägar uppköpas eller
mottagas såsom pant.

13 §.

Myndighet, som i 3 § sägs. äge förordna örn husrannsakan. Verkställande
av husrannsakan må kunna uppdragas åt polisman, som därför
finnes lämplig.

Utan förordnande, varom i första stycket förmäles, må husrannsakan
företagas av polisman i befälställning, när fara är i dröjsmål, så ock
av annan polisman, då ändamålet är att eftersöka person, som enligt häktningsmyndighets
beslut skall gripas eller häktas, ävensom då misstänkt
person eller eftersökt föremål på färsk gärning följts eller spårats till
lägenheten.

14 §.

Vid husrannsakan skola såvitt möjligt såsom vittnen närvara två av förrättningsmannen
därtill anmodade ojäviga personer. Den, hos vilken husrannsakan
sker, äge jämväl tillkalla vittnen, dock att undersökningen ej
därigenom må uppehållas. Har varken han eller hans husfolk eller av
honom tillkallade vittnen närvarit, skall underrättelse meddelas honom örn
den vidtagna åtgärden.

Erfordras vid husrannsakan biträde av målsägande eller annan, äge myndighet,
som i 3 § sägs, efter särskild prövning förordna, att sådan person
må närvara för att tillhandagå med upplysningar och råd. Förrättningsmannen
skall vid förrättningen noga tillse, att icke skada tillfogas den av
åtgärden drabbade genom yppande av förhållande, som icke angår utredningen
i målet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

15 %.

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som
är oundgängligen nödvändigt.

öppnas ej stängd lägenhet eller slutet förvaringsrum, må erforderligt
våld användas. Lägenhet eller förvaringsrum, som öppnats med våld, skall
efter verkställd förrättning på lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej, med mindre särskilda skäl därtill föranleda, företagas
mellan klockan sju eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

16 $.

Post eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,
som anträffas vid husrannsakan, må, örn den är förseglad, icke öppnas och
i annat fall ej närmare undersökas av annan än i 3 § nämnd myndighet.

17 §.

Över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamålet med
förrättningen och vad därvid förekommit.

Den, hos vilken husrannsakan företagits, äge på begäran erhålla bevis
örn åtgärden innehållande jämväl uppgift örn det brott, som föranlett dess
vidtagande.

18 §.

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå efter lag kan följa
straffarbete eller fängelse, må kroppsrannsakan verkställas å honom i
ändamål att upptäcka föremål, som är underkastat beslag, eller annat, som
kan bidraga till utredning angående hrottet.

I fråga örn beslut örn kroppsrannsakan och dess verkställande skall i tilllämpliga
delar gälla vad i 13—17 §§ örn husrannsakan är stadgat. Där
kroppsrannsakan är av mera väsentlig omfattning, skall den verkställas
inomhus och i avskilt rum. Kroppsrannsakan å kvinna må ej utan hennes
medgivande verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare.

19 $.

Örn hus- eller kroppsrannsakan, som enligt särskilda bestämmelser må
företagas, gällö vad där är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

3) Utkast till lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap.

11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken,
vilka lagrum senast ändrats, det förra genom lagen den 6 juni 1924 (nr 210)
och det senare genom lagen den 8 juni 1917 (nr 253), skola i nedan angivna
delar erhålla följande ändrade lydelse:

Kungl. May.ts proposition nr 196.

16 Kap.

10 §.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande
av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller
ogillat yrkande örn ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller örn ådömande
av förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående ersättning åt
förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig straffdom eller lagen
innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga
eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i
målet, eller åt någon, som förordnats att biträda part i rättegången eller
att i visst mål eller ärende biträda såsom tolk; eller skilt fullmäktig från
fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i händelse av missnöje, särskild
talan föras; och skall underrättelse härom i sammanhang med beslutet av
rätten meddelas. Lag samma vare, där genom beslut, som av underrätt
meddelats under rättegången, förordnats örn kvarstad eller beslag eller
skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd eller yrkande örn hävande
av sådan åtgärd ogillats.

Vad i — —--partens klagan.

30 Kap.

11 $.

Har underrätt förordnat örn kvarstad, beslag eller skingringsförbud eller
därmed jämförlig åtgärd eller ogillat yrkande örn hävande av sådan åtgärd,
och varder det beslut av hovrätten upphävt, vare ej klagan över hovrättens
utslag tillåten.

Har hovrätt---är stadgat.

Hovrätts utslag---hovrätten fastställt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

4) Utkast till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 8 §, 10 kap. 17, 18 och
21 §§ samt 15 kap. 10 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 §, 10 kap. 17, 18 och 21 §§ samt 15 kap.
10 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

5 Kap.

8 §.

Rymmer fånge eller häktad eller den, som kvarhållits såsom misstänkt
för brott, eller sätter han sig till motvärn emot fångvaktare eller annan,
som honom från rymning hindra vill, eller sätter sig någon, som skall häktas,
till motvärn emot den, som äger verkställa häktningen eller därvid bi -

Kungl. Marits proposition nr 196.

träder; då må det våld brukas, som till rymningens förekommande eller
häktningens verkställande nödigt är. Sätter sig lange eller häktad person
till motvärn emot föreståndare eller uppsyningsman vid straffinrättning
eller häkte, då denne honom till ordning inom inrättningen eller häktet hålla
skall; då må ock det våld brukas, som till ordningens bibehållande är nödigt.

Lag samma vare, där annan än fånge, häktad eller kvarhållen eller den,
som skall häktas, sätter sig med våld eller hot emot den, som vill hindra
rymningen, bibehålla ordningen eller verkställa häktningen.

10 Kap.

17 §.

Tager man häktad eller fånge eller den, som kvarhållits såsom misstänkt
för brott, med våld lös av den, som honom gripit eller i vård haver, eller
befriar man honom genom häktes eller fängelses brytande; varde dömd till
straffarbete i högst fyra år, eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till fängelse.

Befriar man häktad eller fånge eller kvarhållen person, genom list eller
annorledes, utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete
i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må
till böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.

18 i

Vid tillämpning av straff i fall, som i 17 § sagt är, skall synnerligt avseende
göras å beskaffenheten av brott, därför den kvarhållne, Iiäktade eller
fångne var kvarhållen, häktad eller dömd.

21 §.

Bryter man offentlig myndighets insegel, varmed saker eller skrifter
tillslutna äro, eller rubbar man lös egendom, som är tagen i beslag, satt i
kvarstad eller utmätt, vare ock straffet böter eller fängelse i högst sex
månader.

15 Kap.

10 §.

Nu har någon utan laga skäl berövat annan friheten på grund av misstanke
för brott; skedde det ej av argt uppsåt, och blev med den misstänkte
så förfaret, som örn laga gripande, kvarhållande eller häktning är stadgat;
då skall till fängelse i högst sex månader eller böter dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Mårts lagråd den 2 mars 1933.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitieråd^ Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 februari
1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av förordningen örn nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall;

2) lag örn vissa tvångsmedel i brottmål;

3) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken
;

4) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

5) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325)
örn krigsdomstolar och rättegången därstädes; samt

6) lag örn ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45 s. 1) om
konsularjurisdiktion.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet
Gunnar Dahlman.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslagen i allmänhet.

Lagrådet:

Frågorna huruvida och i vilken omfattning förundersökning i brottmål
och de i dylika mål tillåtna s. k. tvångsmedlen borde i avvaktan på en
allmän reform av straffprocessen göras till föremål för provisorisk lagreglering
hava hos oss länge givit anledning till meningsbrytningar. Den mångsidiga
belysning dessa spörsmål härunder småningom vunnit synes lagrådet
hava givit till resultat att tanken på en lagstiftning, som till behandling
upptager den förberedande undersökningen i dess helhet, måste, huru önskvärd
en dylik lagstiftning än må vara, övergivas. Till de stora svårigheter,

Kunni. Maj:ts proposition nr 196.

som alltid äro förbundna med att ensamt för sig reglera ett särskilt stadium
av brottmålsförfarandet, kommer att de nödiga organisatoriska förutsättningarna
alltför bristfälligt äro för handen. Därav följer ock att provisoriet
bleve av en typ, som redan i den skrivna lagen oell än mera i
tillämpningen komme att högst väsentligt avvika från den, som med
säkerhet måste antagas utmärka en reformerad straff process, huru denna än
i sina detaljer må utformas. Att för en helt kort övergångstid införa ett
dylikt provisorium kan icke vara lämpligt. Skulle åter den allmänna reformen
fördröjas, måste det allvarligt befaras att såsom följd av lagstiftningens
ingripande på förundersökningens område befästes vanor och åskådningar,
som verkade hindrande och förryckande på processreformens genomförande
i dess rätta anda. Även de som i fråga örn nyttan och lämpligheten av
en lag örn förundersökning äro av annan mening torde i allt fall nödgas
erkänna att efter 1931 och 1932 års riksdagars uttalanden i ämnet utsikterna
att genomföra en sådan lagstiftning äro synnerligen små.

Annorlunda ter sig sakläget i vad angår lagbestämmelser örn särskilda
ingrepp i personlig frihet, besittningsskydd och hemfrid, vilka antingen av
ålder ansetts tillåtna eller i senare tid vunnit hävd, men vilka beträffande
förutsättningar och former för deras utövning och behörigheten att besluta
eller verkställa ingreppet icke alls eller blott ytterst ofullständigt reglerats
i skriven lag. Det är oförnekligt att även här sambandet med organisation
och förfarande inom straffprocessen som helhet och med det förberedande
förfarandet i synnerhet är ganska intimt och att i följd därav
även på detta, likvisst vida mera skarpt begränsade, område en specialreglering
måste bliva bristfällig och få provisorisk karaktär. Å andra sidan
föreligger utan tvivel såväl för den allmänna rättstryggheten som för dem
som skola handhava dessa ingrepp i alldeles särskild grad ett trängande
behov att möjligast fasta och tydliga gränser uppdragas för befogenhetens
omfattning och att ordningen för dess behöriga utövning angives i lag.
Frågan blir då huruvida även här ett provisorium möter alltför stora
svårigheter och örn det med skäl måste befaras bliva till hinder för en
framtida mera nöjaktig reglering.

Enligt lagrådets uppfattning utvisa de remitterade förslagen att så icke
behöver vara förhållandet. På den i förslagen beträdda vägen synes man,
med anpassning till befintliga förutsättningar, kunna vinna nödtorftiga förbättringar,
vilka visserligen ingalunda bära någon slutgiltighetens prägel,
men å andra sidan — begränsade som de äro till relativt fristående moment
i förfarandet — icke verka prejudicierande för en framdeles i större sammanhang
infogad reglering, utan låta sig omformas till överensstämmelse
med de grundsatser, som därvid bliva bestämmande. Såsom processlagberedningen
med styrka betonat är emellertid härvid av en avgörande betydelse
att rätten att kvarhålla misstänkt person, såsom ock i förslaget skett,
begränsas till mycket kort tid och bindes vid tillräckligt stränga förutsättningar.

Kungl. Majlis proposition nr 196.

Förslaget till ändring i vissa delar av förordningen om nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

19 § 11 och 12 punkterna.

Lagrådet:

Under uttrycket »är någon gripen» innefattar förslaget, enligt vad remissprotokollet
angiver, även det fall att någon efter anställt förhör — till
vilket han kan hava hämtats eller ock frivilligt inställt sig — hindras att
avlägsna sig. Det synes emellertid lämpligare att särskilt omnämna detta
ofta förekommande fall, som för övrigt ur olika synpunkter ej rätt lyckligt
betecknas med ordet gripande. Därav komme ock att mera otvetydigt framgå
att i den händelse häktningsmyndigheten utan att anmälan enligt 11
punkten föregått anställer förhöret och detta äger rum utan att den förhörde
därförut hållits i förvar, tiden inom vilken beslut örn häktning eller
lösgivande skall meddelas är att räkna från det förhöret avslutades eller
verkligt avbrott däri inträdde.

Då anmälan till häktningsmyndighet enligt 11 punkten skall ske jämväl
i det fall att häktningsbeslut redan meddelats i fråga örn den som gripes,
bör i det inledande stadgandet i 12 punkten undantag göras för detta fall.
Nämnda stadgande bör ock undergå annan jämkning, bl. a. till förebyggande
av den säkerligen icke avsedda tolkning att just den häktningsmyndighet,
som gripit eller till vilken anmälan örn gripande ingått, skulle hava
skyldighet att fatta beslutet i häktningsfrågan. Anmälan av polisman ingår
naturligen i regel till häktningsmyndighet, under vars lydnad han står;
enskild person bör äga hänvända sig till bäst tillgängliga häktningsmyndighet.
Denna är emellertid kanske icke ens behörig handlägga häktningsfrågan
i det föreliggande fallet; exempelvis är landsfiskal enligt instruktionens
13 och 14 §§ pliktig att i vissa fall hänskjuta den till landsfogdens
prövning. I andra fall är häktningsmyndighet i annat distrikt åtminstone
den mera lämpliga att handlägga frågan, enär brottet där begåtts och
nämnda myndighet redan har utredningen örn brottet för händer, kanske
ock tagit initiativet till den misstänktes gripande. Vad den myndighet som
gripit eller mottagit anmälan örn gripande har att göra i dylika fall är
tydligen att så skyndsamt sätta sig i förbindelse med den som bör besluta
i häktningsfrågan att avgörande kan träffas inom den i 12 punkten föreskrivna
fristen.

Med kvarhållande betecknas i 12 punkten endast det kvarhållande som
fortvarar på grund av ett särskilt inom de första tjugufyra timmarna meddelat
förordnande; ej det som dessförinnan äger rum. I enlighet härmed
är punktens slutbestämmelse om en maximitid för kvarhållandet av fyra
dygn att förstå. Det synes dock ej vara lämpligt att göra en sådan dis -

Kungl. Majlis proposition nr 196.

tinktion, utan punkten bör så redigeras att även tiden före det särskilda
förordnandet inbegripes. Vinner denna erinran beaktande, bör sista stycket
i 29 punkten utgå ur förslaget.

19 § 14 punkten.

Justitierådet Alexanderson:

Den nu sedan länge undantagslöst upprätthållna grundsatsen att häktad
person ofördröjligen skall föras till allmänt häkte ansågs vid den tid då
den hos oss fastslogs i lagen innefatta en synnerligen viktig rättsförmån
för den som berövats sin frihet. De skäl som förestavade detta uppfattningssätt
hava numera ej samma giltighet. Och det lider icke något tvivel
att bestämmelsen i många fall betydligt tynger och försvårar utredningsarbetet
och i följd därav även till den häktades nackdel nödvändiggör uppskov
med målets avgörande till nytt rannsakningstillfälle. Den är också
den verkliga huvudanledningen till att vid sidan av lagen och således till
villkor och omfattning oreglerad av denna uppkommit den nyare praxis
med den misstänktes hållande i förvar en tid innan häktning beslutas.
Med hänsyn härtill anser jag icke erinran böra göras mot förslaget att den
som förklarats häktad skall kunna någon tid stå till polismyndighetens förfogande
för att vidare höras, med de garantier för hans behandling som i
den nya 29 punkten lagfästas. Men det synes mig böra såsom villkor
uppställas att det finnes vara av synnerlig vikt för utredningen att så sker,
till förekommande av en praxis som av bekvämlighetsskäl utvecklar till
regel vad dock bör vara undantag. Vinner denna erinran beaktande, torde
det å andra sidan icke vara nödvändigt att begränsa undantaget till det
fallet att häktningsmyndigheten har sitt säte på annan ort än där häktet
är. Även örn de befinna sig i samma stad, kan onekligen överförandet till
häkte betänkligt tynga utredningen.

Förslaget torde förutsätta att från och med första rannsakning vid domstol
det är denna och ej polismyndighet, som är att betrakta som den häktningsmyndighet,
på vars ansvar den tilltalade är berövad friheten, och att
redan härav följer att den som efter rannsakning alltjämt hålles häktad
skall förvaras å allmänt häkte. Jag anser dock denna regel böra komma
till uttryck i punkten.

Förslaget till lag om vissa tvångsmedel i brottmål.

1 $.

Lagrådet:

För att utmärka att beslag icke må äga rum på alltför lösa grunder
synes — i överensstämmelse med vad såväl 1920 års förslag som det vid
remissprotokollet fogade utkastet innehåller — här böra stadgas att före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

målet skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara
genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat.

Justitierådet Grefberg:

I paragrafens andra punkt hava från beslag undantagits bland annat

skriftliga meddelanden från den misstänkte till anhöriga som avses i 3 kap.

11 $ strafflagen. Såsom motiv för bestämmelsen har anförts att på grund
* *

av de nuvarande vittnesjäven den tilltalades närmaste i regel äro uteslutna
från att avgiva vittnesmål. Med hänsyn till den rätt, som enligt 17 kap.
9 § rättegångsbalken förefinnes att i svåra brottmål höra jäviga personer,
synes det emellertid motiverat att ett motsvarande undantag göres beträffande
det nu ifrågavarande förbudet mot beslag. Undantaget borde då avse
brott, varå icke kan följa ringare straff än straffarbete i två år. Såsom
ytterligare skäl för en sådan ändring må framhållas att den omständigheten
att straff ej utkräves av vissa den brottslige närstående personer för
viss efterföljande delaktighet i brott icke kan anses hava det intima samband
med den frihet från beslag som förslaget innefattar. Även örn de
anhöriga gå fria från straff för t. ex. befordrande av den brottsliges flykt
följer därav icke med nödvändighet att exempelvis ett till en hemmavarande
anförvant adresserat av den brottslige avlåtet brev, som innehåller en flyktplan
och som ankommer till adressaten medan husrannsakan pågår, skall
vara undantaget från beslag. En sak är att befordra flykt, en annan att
beredas tillfälle att så göra. Att den ifrågavarande bestämmelsen även i
övrigt kan missbrukas i olika avseenden till men för utredningen torde få
anses uppenbart. Och ju fullständigare en utredning är, desto större äro
garantierna för ett riktigt domslut.

Regeringsrådet Aschan:

Från den i första punkten givna regeln om rätt att taga i beslag påträffat
föremål, som kan antagas vara av betydelse för utredning angående
brott, har i andra punkten stadgats det undantag, att beslag ej må läggas
å skriftligt meddelande från den misstänkte till vissa anhöriga eller till
rättegångsbiträde i saken, ej heller å skriftligt meddelande från den misstänkte,
vars innehåll kan antagas omfattat av mottagaren enligt lag eller
författning ålagd tystnadsplikt. Detta undantag, vartill motsvarighet icke
finnes vare sig i 1920 års förslag eller i den i statsrådsprotokollet omförmälda
promemorian, har tillkommit på hemställan av processlagberedningen.
Beredningen har till stöd härför i huvudsak åberopat dels att i en reformerad
straffprocess vissa personer som stöde den tilltalade nära borde vara
befriade från skyldighet att avlägga vittnesmål samt att sådan befrielse
jämväl borde medgivas vissa befattningshavare beträffande dem lämnade
meddelanden, varav en naturlig följd syntes vara att skriftliga meddelanden
till dessa personer, i varje fall när meddelandena vore i deras besittning,
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 19G. 0

Kungl. Maj-.ts proposition nr 196.

icke finge tagas i beslag, dels att på grand av de nuvarande vittnesjäven
den tilltalades närmaste ävensom rättegångsfullmäktig i regel vore uteslutna
från att avgiva vittnesmål samt att enligt nu gällande föreskrifter vissa
befattningshavare, såsom präst och läkare, ägde undandraga sig att vittna
örn vissa förhållanden, dels ock den omständigheten att enligt 3 kap. 11 §
strafflagen nära anförvanter till den som förövat brott icke finge fällas till
ansvar för viss form av efterföljande delaktighet.

Mot de anförda skälen kunna dock invändningar göras. Att den misstänkte
närstående böra befrias från vittnesplikt motiveras — förutom av den bristande
tillförlitligheten hos ett sådant vittnesmål — därav att man vill förskona
vittnet från den konflikt, som kan förväntas uppkomma mellan sanningsplikten
och känslan av samhörighet med den misstänkte. Men en sådan konflikt kan ej
sägas föreligga i det fall att ett skriftligt meddelande från den misstänkte tages
i beslag hos dennes anhöriga eller på väg till dem. Det måste ock anses vara
en väsentlig skillnad mellan att nödgas förråda ett givet förtroende och att
utsättas för beslag av ett skriftligt meddelande från annan. Av den omständigheten
att släktskap ansetts böra medföra straffrihet för viss efterföljande
delaktighet torde ej heller några bestämda slutsatser kunna dragas
beträffande förevarande ämne. Frågans avgörande synes bero på i vad mån
man av — i och för sig icke obefogad — hänsyn för den misstänkte och
honom närstående anser sig kunna avstå från stundom betydelsefulla möjligheter
till utredning av brott och tillika medgiva tillfälle att undanröja
bevisning och eljest försvåra utredningen.

Vad särskilt angår meddelande till rättegångsbiträde är att märka hurusom
processkommissionen i fråga örn försvarares rätt att utan vittne muntligen
meddela sig med misstänkt eller tilltalad, som är anhållen eller häktad,
ansåg att ovillkorlig rätt härtill borde tillkomma allenast offentlig försvarare,
under det att beträffande annan försvarare domstolen skulle hava
att bestämma härom. Kommissionen anförde därvid att mot en sådan rätt
kunde göras gällande att den kunde missbrukas genom att den misstänkte och
försvararen överenskomme örn åtgärder i syfte att försvåra utredningen i
målet. Såvitt anginge den av rätten förordnade offentlige försvararen behövde
säkerligen sådant missbruk ej befaras. I fråga örn annan försvarare
däremot syntes mera försiktighet vara på sin plats.

Vid behandling av frågan om undantag från beslag av skriftliga meddelanden
mellan den misstänkte och hans försvarare åberopade kommissionen
att den förordat bestämmelser i syfte att den misstänkte och försvararen
skulle kunna i trygghet förhandla med varandra och att ur samma synpunkter
påkallades ett undantag från beslagsrätten av innebörd att skriftliga
meddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare ej finge tagas
i beslag.

I den i statsrådsprotokollet åberopade promemorian (sid. 13) har anförts att
det av processkommissionen sålunda ifrågasatta undantaget sammanhängde
med kommissionens reglering av den förberedande undersökningen och rätte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

gångsförfarandet i brottmål i övrigt och därför ej kunde upptagas i förevarande
sammanhang. För denna ståndpunkt synas goda skäl föreligga.

På grund av vad sålunda anförts och då det föreslagna undantaget från
heslagsrätten måste anses innebära en allvarlig inskränkning i till buds
stående möjligheter att vinna utredning örn begångna brott och även eljest
vara ägnat att försvåra utredningen samt berörda undantag icke med hänsyn
till andra intressen kan anses oundgängligen påkallat, hemställer jag
att ifrågavarande bestämmelse måtte utgå.

Justitieråden Alexanderson och Eklund:

I andra punkten hava skriftliga meddelanden från den misstänkte till
vissa personer undantagits från beslag. Det bärande skälet för ett dylikt
undantag torde kunna angivas vara följande. Rätten att göra beslag är,
såvitt den avser föremål som beslagtagas endast i bevisningssyfte, ett uttryck
för att samhällets intresse av framgångsrik brottsbeivran tillerkännes
större vikt än besittningsskyddets upprätthållande; men örn det gäller skriftliga
meddelanden som äro eller kunna antagas vara av förtrolig art, ingriper
beslaget även i den rättshelgd som — efter omständigheterna i större
eller mindre grad — tillkommer det enskilda förtroendet människor emellan.
I vissa fall bör denna helgd tilläggas en sådan betydelse att intresset av
obehindrad brottsutredning får stå tillbaka och beslagsrätt i följd därav
uteslutes. Så kan förhållandet anses vara när ingreppet skulle blottställa
den förtroliga kommunikationen mellan nära anhöriga, mellan part och hans
rättegångsbiträde, mellan läkare och patient o. s. v.

Den i förslaget upptagna bestämmelsen i ämnet begränsar emellertid,
såsom nämnt, undantaget att gälla meddelanden från den misstänkte; meddelanden
till honom skulle alltså under de allmänna förutsättningarna vara
underkastade beslag. Det avsedda skyddet måste dock bliva högst ofullständigt,
örn det ej i lika mån omfattar meddelanden i båda riktningarna.
Och örn den anförda grunden för undantaget godkännes såsom riktig, lärer
något giltigt skäl för begränsningen i fråga ej kunna angivas. Processkommissionens
principbetänkande intager ock den här förordade ståndpunkten.

Å andra sidan synes med fog kunna ifrågasättas, huruvida ej i annat
hänseende undantaget erhållit för stor räckvidd, då ingen hänsyn tagits till
grovheten av den förbrytelse, som är föremål för utredning. Vad meddelanden
emellan part och rättegångsbiträde angår, torde förtroendeförhållandet
böra tillerkännas avgörande vikt, oberoende av brottets art. Den omständigheten
att sedan en person häktats, han enligt nu gällande lag, med
dess svaga utbildning av försvarareinstitutionen och därav följande otillräckliga
garantier för lojalitet från biträdets sida, icke äger någon ovillkorlig
rätt till förtrolig konferens med biträdet i enrum, är icke giltig
grund för att skriftväxling på det stadium, då den häktade ännu befann
sig på fri fot, men redan hade antagit biträde i målet, skall få bliva före -

Kungl. May.ts proposition nr 196.

inål för beslag. I fråga om meddelanden mellan den misstänkte och övriga
i punkten nämnda personer synes däremot undantag från beslag ej böra
gälla, där brottet är av verkligt grov beskaffenhet. Av lagtekniska skäl
torde för närvarande gränsen för denna brottskategori knappast kunna bestämmas
annorlunda än så att den omfattar brott, för vilka straff minimum
är två års straffarbete eller därutöver. Skäl saknas eljest icke för att draga
gränsen lägre ned.

Det är att märka att omfattningen av det i 1 § stadgade undantaget återverkar
på beslagsrätten å försändelse i post- eller telegrafverkets vård enligt
2 §.

2 §.

Lagrådet:

I fråga örn antagande att försändelse i post- eller telegrafverkets vård är
avsedd för den misstänkte eller härleder sig från honom synes det vara av
än större betydelse än beträffande det antagande, varom i 1 § första punkten
är fråga, att för beslagsrätt kräva att det stödes på tillräckliga skäl.

Slutorden i paragrafen torde böra undergå någon jämkning till förtydligande
av hänvisningens innebörd.

4 §.

Lagrådet:

Meningen är säkerligen icke att medgiva beslagsrätt åt annan än den som
med laga rätt företager åtgärd, som omförmäles i första punkten. Paragrafens
lydelse bör jämkas till utmärkande av rätta innebörden, och även i
andra hänseenden torde genom någon överarbetning möjliga misstolkningar
kunna bättre förebyggas.

5 §.

Lagrådet:

Då beslag undantagsvis kan verkställas även av enskild person, lärer uttrycket
förrättningsman böra undvikas.

Underrättelse örn gjort beslag synes i den händelse det företages i frånvaro
av den från vilket beslaget sker böra meddelas denne även örn det
beslagtagna icke tagits örn händer eller satts i förvar. Lämnas han t. ex.
i okunnighet örn att ett honom tillhörigt upplag i det fria lagts under beslag,
kan allvarlig förlust tillskyndas honom genom att han t. ex. träffar försäljningsavtal
örn varan att genast levereras. Underrättelse bör innehålla
upplysning huru med det beslagtagna förfarits.

Paragrafens sista stycke synes tarva någon jämkning, bl. a. till utmärkande
av att vården skall avse ej blott att hindra förryckande av utredningen
i målet, utan ock att det beslagtagna ej tager skada.

Kungl. Majlis proposition nr 196.

Justitieråden Alexanderson och Eklund:

För rätt till uppskov med underrättelse om beslag synes böra fordras att
synnerligt men för utredningens behöriga gång eljest kan uppstå. Samma
förutsättning bör uppställas för den i 6 § andra stycket medgivna underlåtenheten
att meddela utdrag eller avskrift av beslagtagen post- eller telegrafförsändelse.

7 §.

Lagrådet:

Innehållet i paragrafen föranleder icke erinran under förutsättning att
den får så förstås att, där enskild verkställt beslaget, protokollet skall uppsättas
av den myndighet, hos vilken den enskilde gör anmälan örn att beslaget
skett. I formellt hänseende bör sådan jämkning vidtagas att ordet
»förrättningen» undvikes, då detta ord ej väl lämpar sig för det fall att
beslaget gjorts av enskild person.

10 §.

Lagrådet:

Hänvisningen till rättegångsbalken beträffande klagan över rättens beslut
torde böra utgå såsom överflödig och dessutom icke fullt korrekt såtillvida
som rättegångsbalkens stadganden äga omedelbar giltighet endast i fråga
örn allmän domstols beslut, däremot icke i det fall att specialdomstol, t. ex.
krigsdomstol eller vattendomstol, fattat beslut rörande beslag.

Paragrafens andra punkt synes lämpligen kunna, med erforderlig jämkning,
upptagas i 9 ''§.

11 §.

Lagrådet:

Vinnes beaktande för vad nyss sagts örn lämpligheten av en sammanslagning
av 9 och 10 §, föranledes härav jämkning i den i förevarande
paragraf gjorda hänvisningen. Tillräcklig anledning att i fråga örn verkställighetsregeln
göra skillnad mellan beslag och skingringsförbud synes ej
föreligga.

Att märka är emellertid att i fråga örn verkställighet av skingringsförbud
i brottmål är redan i gällande lag, nämligen i 2 punkten av 6 § promulgationslagen
till lagen den 14 juni 1901 örn ändringar i rättegångsbalken,
meddelad bestämmelse, som emellertid har en annan innebörd än
den som enligt förslaget — med eller utan nyss förordade jämkning -—
skall gälla örn beslut angående ett enligt förevarande paragraf givet skingringsförbud.
Det torde därför vara nödigt att i ovannämnda lagrum i promulgationslagen
till 1901 års lag göra ett tillägg, innefattande erinran örn
att angående verkställighet av domstols beslut i fråga om beslag eller skingringsförbud
enligt lagen om vissa tvångsmedel i brottmål är där stadgat.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

12 §.

Lagrådet:

Vad man här velat föreskriva lärer vara att i den mån i lag eller författning
meddelas bestämmelser örn beslag eller skingringsförbud avvikande
från dem, som återfinnas i förevarande lag, dennas bestämmelser ej skola
äga tillämpning. Det hemställes att åt paragrafen gives en avfattning som
bättre än i förslaget skett giver uttryck häråt.

13 §.

Lagrådet:

Enligt paragrafen fordras att den, hos vilken husrannsakan må företagas
är på sannolika skäl misstänkt för brottet, vilket är samma fordran som
promulgationslagen till strafflagen uppställer för häktning. 1 1920 års förslag
var icke en så sträng förutsättning uppställd; där föreskrevs endast att anledning
skall finnas att misstänka någon för brottet. Skärpningen har skett för
att förebygga att husrannsakan skedde i anledning av alltför löst grundad
misstanke. För vinnande av detta syfte torde emellertid vara tillfyllest kräva
att vederbörande är med skäl misstänkt för brottet. Anledning synes ej
förefinnas att för husrannsakan uppställa strängare krav än för någons
kvarhållande. Det kan befaras att utredningen mången gång skall avsevärt
försvåras eller kanske rent av omöjliggöras örn för husrannsakan fordras
på sannolika skäl grundad misstanke. Husrannsakan bör få användas redan
för utrönande av örn skäl till häktning förefinnes. Det hemställes alltsåom
sådan ändring i paragrafen att såsom förutsättning för husrannsakan
föreskrives att någon är med skäl misstänkt för brottet.

Vidtages nu ifrågasatt ändring i paragrafen lärer 19 § böra på motsvarande
sätt jämkas.

I förslaget till lag angående ändring i vissa delar av promulgationslagen
till strafflagen har i 19 § under 12 upptagits en bestämmelse, enligt vilken
det icke är tillåtet att annorledes än i lagen stadgas på grund av misstanke
för brott hålla någon i förvar, ändå att han därtill samtycker. Justitieombudsmannen
har framhållit, att en motsvarande föreskrift borde meddelas
i fråga örn husrannsakan. I anledning härav har departementschefen
uttalat, att samtycke väl i regel ej syntes böra medföra befogenhet att vidtaga
en så ingripande åtgärd som husrannsakan, åtminstone ej då fråga
vore örn husrannsakan hos den misstänkte, men att verkan av samtycke
lämpligen borde överlåtas åt rättspraxis att bedöma med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet. Uppenbart är att det icke låter sig
göra att behandla alla fall lika. Vad särskilt angår den som misstänkes
för brott bör det visserligen, örn han själv av egen drift — i syfte att fria
sig från misstanken eller av annan anledning — begär att husrannsakan
skall hos honom företagas, icke vara uteslutet att taga hänsyn till en sålunda
framställd begäran. Annorlunda är emellertid läget när initiativet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

såsom regelmässigt är händelsen, utgår från den som har hand örn utredningen.
Blir den misstänkte tillspord, huruvida han har något att erinra
mot att husrannsakan sker, ligger det för honom nära till hands att antaga,
att ett avböjande svar skall betraktas såsom en för honom ofördelaktig omständighet,
huru goda skäl han än må hava haft för sin vägran. Att utröna,
huruvida i dylika fall ett till myndigheten lämnat samtycke har tillkommit
fullt frivilligt eller icke, är därför näppeligen möjligt. Samtycke
som i denna ordning inhämtas hos den misstänkte hör därför icke under
några förhållanden få åberopas såsom stöd för att hos honom företaga husrannsakan.
Att denna grundsats strängt upprätthålles synes vara så viktigt,
att en uttrycklig bestämmelse i ämnet är av nöden.

14 $.

Lagrådet:

I denna paragraf meddelas bestämmelser örn vilken som skall äga befogenhet
att under de i 13 § angivna förutsättningarna besluta örn husrannsakan.
Då emellertid stadgandena örn polismans befogenhet att utan
förordnande företaga husrannsakan möjligen kunna missförstås så att husrannsakan
skulle kunna äga rum även i annat fall än i 13 § sägs, torde
en förtydligande hänvisning till nämnda paragraf böra ske.

Föreskriften i andra punkten synes med hänsyn till sin natur icke höra
upptagas i lagen utan, därest den finnes erforderlig, i administrativ författning.

16 §.

Lagrådet:

I den i statsrådsprotokollet åberopade promemorian anföres att den hos
vilken husrannsakan företages hör beredas tillfälle att övervara förrättningen
samt att, örn detta ej låter sig göra, tillstädesva rande husfolk bör tillkallas.
Ett uttryckligt stadgande härom synes böra inarbetas i paragrafens första
stycke.

19 §.

Lagrådet:

Då kroppsrannsakan å kvinna icke i något fall bör få verkställas eller
bevittnas av annan än kvinna eller läkare hemställes att orden »utan hennes
medgivande» måtte ur paragrafen uteslutas.

Det erinras örn vad vid 13 § anförts i fråga örn ändring i förevarande
paragrafs första stycke.

20 §.

Lagrådet:

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts vid 12 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet :

Det i andra stycket förekommande uttrycket att »utredning angående brott
icke ankommer å myndighet som i 3 § sägs» åsyftar det fall att å en ort
utredningen angående brott ankommer på poliskommissarie i stad eller på
s. k. köpingsåklagare eller därmed jämställd särskild åklagare å landet.
Med hänsyn till den befogenhet i avseende å utredningen, som även i
nämnda fall tillkommer Konungens befallningshavande eller landsfogden,
synes uttrycket missvisande. Bestämmelsen torde lämpligen böra hänföra
sig till det fall att utredning örn brott ankommer på annan än myndighet
som i 3 § sägs.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914
(nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

91 %.

Lagrådet:

Innehållet i det tillagda andra stycket torde lämpligare inarbetas i första
stycket, varvid även bortfölle en liten oegentlighet, som vidlåder den föreslagna
redaktionen.

Övriga lagförslag.

Förslagen lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

8S''

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 3 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,,
Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för utrikesdepartementet,
chefen för försvarsdepartementet samt chefen för socialdepartementet
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets
den 2 mars 1933 avgivna utlåtande över de den 3 februari 1933
till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i vissa delar av förordningen örn nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall;

2) lag örn vissa tvångsmedel i brottmål;

3) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken; 4)

lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

5) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325)
örn krigsdomstolar och rättegången därstädes; samt

6) lag örn ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45 s. 1) örn
konsularjurisdiktion.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har i sitt utlåtande funnit sig kunna i stort sett godkänna
den föreslagna lagstiftningen. De erinringar, som inom lagrådet framställts
å enstaka punkter, hava avsett spörsmål, vilka icke äro av avgörande
betydelse.

Vad först angår det remitterade förslaget till ändring i promulgationsförordningen
till strafflagen har uttrycket ’är någon gripen’
avsetts omfatta även det fall att någon, som icke redan tidigare vore att
anse såsom gripen, efter anställt förhör hindrades att avlägsna sig. Att detta
fall icke särskilt omnämnts i lagtexten har berott därpå, att det icke ansetts
nödvändigt att vid en reglering av kvarhållandet av den provisoriska natur
som förslaget avser göra avvikelse från det uttryckssätt som användes i
gällande lag. Då emellertid lagrådet uttalat att nämnda, ofta förekommande
fall borde särskilt angivas i lagtexten, torde detta nu böra beaktas
och i enlighet härmed jämkning ske i avfattningen av 11 och 12 punkterna.
Till förebyggande av den icke avsedda tolkningen att just den
häktningsmyndighet, som gripit eller till vilken anmälan om gripande
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 19G. 1

Kungl. Marits proposition nr 196.

ingått, skall hava skyldighet att fatta beslut i häktningsfrågan, lärer
såsom lagrådet hemställt en omredigering av 12 punkten jämväl i detta
hänseende böra vidtagas. På sätt lagrådet ifrågasatt torde därjämte lydelsen
av samma punkt lämpligen kunna sålunda ändras, att under kvarhållande
kommer att inbegripas också det hållande i förvar som äger rum
innan häktningsmyndighet meddelar beslut i frågan örn den misstänktes
häktande, lösgivande eller fortsatta kvarhållande. Såsom lagrådet erinrat
föranleder detta att sista stycket i 29 punkten utgår ur förslaget. Vad
lagrådet i övrigt anmärkt beträffande 12 punkten torde likaledes höra
iakttagas.

I enlighet med den mening som uttalats av en ledamot av lagrådet lärer
den i 14 punkten uppställda förutsättningen för att häktningsmyndighet
skall kunna förordna, att häktad person i stället för att ofördröjligen föras
till allmänt häkte skall kunna någon tid stå till polismyndighetens förfogande
för att vidare höras, höra så till vida skärpas, att anstånd med
överförandet till häktet endast må äga rum, där det finnes vara av synnerlig
vikt för utredningen. I samband härmed bör emellertid, såsom
denne ledamot även ifrågasatt, bestämmelsens tillämplighet utsträckas till
att avse även det fall att häktet tinnes å den ort där häktningsmyndigheten
har sitt säte. Därjämte torde, såsom samme ledamot jämväl föreslagit,
i punkten böra intagas uttryckligt stadgande därom, att anståndet
med överförandet icke får fortfara längre än till första rannsakningen.

Vidkommande härefter förslaget till lag örn vissa tvångsmedel i
brottmål torde böra iakttagas lagrådets erinran beträffande 1 § att beslag
skall få äga rum allenast om föremålet i fråga skäligen kan antagas äga
betydelse för utredning örn brott eller vara genom brott någon avhänt eller
på grund av brott förverkat.

Enligt 1 § i det remitterade förslaget skulle från beslag vara undantagna
vissa skriftliga meddelanden, nämligen från den misstänkte till
vissa anhöriga, till rättegångsbiträde i saken, så ock till ämbets- eller
tjänsteman, läkare eller annan, där det kunde antagas att meddelandets
innehåll omfattades av denne i lag eller författning ålagd tystnadsplikt.
I fråga örn denna bestämmelse hava inom lagrådet olika meningar kommit
till uttryck. Sålunda har en ledamot hemställt att bestämmelsen
måtte utgå. En annan ledamot har ansett, att vad anginge meddelanden
från den misstänkte till anhöriga undantaget borde vinna tillämpning
allenast vid brott, varå icke kunde följa ringare straff än straffarbete i
två år. Slutligen hava två ledamöter funnit undantagsbestämmelsen höra
omfatta icke allenast skriftliga meddelanden till de nämnda personerna
utan jämväl meddelanden från dessa till den misstänkte. Å andra sidan
borde, enligt dessa ledamöters mening, utom vad anginge skriftliga meddelanden
mellan den misstänkte och hans rättegångsbiträde, undantag från
beslagsrätt ej gälla, då fråga vore örn så grovt brott att straffminimum
vore två års straffarbete eller därutöver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Vid förnyat övervägande av spörsmålet har jag ansett mig kunna godtaga
den uppfattning, at vilken sistnämnda två lagrådsledamöter givit
uttryck. I enlighet härmed bör därför bestämmelsen omredigeras. Framkallas
må, att undantagsbestämmelsen uppenbarligen ej avser meddelanden
mellan den för brottet misstänkte och någon som med skäl misstankes
för delaktighet däri.

De a\ lagrådet i fråga örn 2, 4, o och 7 §§ gjorda erinringarna synas böra
beaktas. Därutöver bör 5 $, liksom 6 och 9 §§, underkastas vissa jämkningar
av redaktionell art. Två ledamöter av lagrådet hava beträffande
5 och 6 §§ anmärkt, att för rätt till uppskov med underrättelse örn beslag
borde fordras, icke som i förslaget att underrättelsen skulle kunna medföra
fara för utredningens behöriga gang, utan i stället att genom underrättelsen
skulle kunna uppstå synnerligt men för utredningens behöriga gång.
Jämväl denna erinran synes böra iakttagas. Vad angår 10 § i det remitterade
förslaget torde i enlighet med vad lagrådet erinrat första punkten
böra utgå och andra punkten upptagas i närmast föregående paragraf.
Nämnda omredigering föranleder ändrad paragrafbeteckning i det följande.
Såsom 10 § böra sålunda med vissa jämkningar, delvis föranledda av lagrådets
anmärkningar, upptagas de i remissförslagets 11 § förekommande
bestämmelserna örn skingringsförbud. Likaså bör 11 §, vilken motsvarar
remissförslagets 12 §, underkastas omredigering i det avseende varom lagrådet
hemställt.

För husrannsakan bos den som misstänkes för brott skulle enligt det
remitterade förslaget bland annat fordras att misstanken vore grundad å
sannolika skäl. Lagrådet bar hemställt att i stället den fordran uppställes
att vederbörande vore med skäl misstänkt för brottet. Med den
i remissförslaget intagna bestämmelsen, vilken jämväl förekommer i gällande
stadganden om husrannsakan i vissa specialförfattningar, avsågs
att förebygga att husrannsakan skedde i anledning av alltför löst grundad
misstanke. Mot att uppställa samma fordran för rätt till husrannsakan
sorn gäller för rätt till häktning, nämligen att misstanken är grundad å
sannolika skäl, synes dock icke utan fog kunna anmärkas att detta kan
vara ägnat att i praktiken leda till att för häktning kommer att
fordras svagare mått av bevisning än som nu anses böra krävas. En
dylik utveckling är uppenbarligen ej önskvärd. Med hänsyn härtill och
då även nied den av lagrådet föreslagna bestämmelsen det avsedda syftet
torde vinnas, anser jag mig böra vidtaga den ändring i förslaget varom
lagrådet hemställt. Denna ändring synes böra föranleda att uttrycket
''sannolika skäl’ å andra ställen i paragrafen ersättes med annat uttryck.
Såsom i remissprotokollet anförts bar jag icke ansett mig böra, på
sätt i ett av do i ärendet inkomna yttrandena påyrkats, upptaga en generell
bestämmelse av den innebörd att husrannsakan ej linge ske under
andra förutsättningar än de lagstadgade även örn samtycke till åtgärden
lämnades. Lagrådet bar hemställt att i fråga örn husrannsakan bos don

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

som misstankes för brottet bestämmelse måtte införas därom att för sådan
åtgärd ej i något fall linge åberopas hans samtycke såvida han icke själv
av egen drift begärde att husrannsakan skulle företagas hos honom. Att
en bestämmelse av detta innehåll upptages i lagen har jag ej anledning
motsätta mig. I övrigt torde i paragrafen, vilken bör betecknas såsom
12 §, lämpligen kunna vidtagas några jämkningar i redaktionellt avseende.

Av förslagets följande paragrafer torde 14, 16, 19 och 20 §§ böra, med
iakttagande av de av lagrådet gjorda erinringarna, underkastas vissa
jämkningar. Därjämte böra 14—20 §§ erhålla ändrad nummerbeteckning,
13—19 §§. Slutligen lärer med anledning av lagrådets erinran viss jämkning
böra ske i övergångsbestämmelsen.

Vad angår övriga lagförslag torde i förslaget till lag örn ändring i
vissa delar av strafflagen en mindre jämkning av redaktionell natur böra
vidtagas beträffande 25 kap. 14 § strafflagen, varjämte 16 kap. 91 § i förslaget
till lag örn ändring i vissa delar av lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes bör underkastas omredigering i enlighet med lagrådets
erinran. Slutligen torde i anledning av vad lagrådet hemställt visst tilllägg
böra göras till 6 § 2. promulgationslagen till lagen den 14 juni 1901
örn ändringar i rättegångsbalken».

Föredraganden uppläser härefter i enlighet med vad nu anförts avfattade
förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen om nya
strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, lag om
vissa tvångsmedel i brottmål, lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och
30 kap. 11 § rättegångsbalken, lag innefattande tillägg till 6 § lagen den
14 juni 1901 (nr 38 s. 30) örn vad iakttagas skall i avseende å införande
av lagen örn ändring i vissa delar av rättegångsbalken, lag örn ändring i
vissa delar av strafflagen, lag örn ändring i vissa delar av lagen den 23
oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes och
lag örn ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45 s. 1) örn
konsular jurisdiktion samt hemställer, att förslagen måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefanson.

3801SO. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.