Kungl. Maj:ts proposition Nr 195 (Proposition 1926:195)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

Nr 195.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statens övertagande
av vissa fordringar hos svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen
m. m.; given Stockholms slott den 25 februari 1926.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

• Under Hans Maj:t

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

C. E. Svensson.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 25 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Schlytek, Laksson, Wigforss, Möller, Levtnson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Svensson, följande:

Det bolag, som på sommaren år 1921 under statens medverkan bildades
för bevarande i svensk ägo av de i svenska händer befintliga stenkolstillgångarna
å Spetsbergen, Svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen, har, såsom
känt, alltifrån sin tillkomst haft att kämpa med mycket stora ekonomiska
svårigheter. Den vid bolagets bildande uppgjorda finansplanen har,
närmast till följd av det starka prisfallet å stenkol, icke kunnat hållas och
endast genom upprepade statsingripanden av olika natur har bolaget kunnat
skyddas från nödvändigheten att träda i likvidation.

Bihanr/ till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 16b höft. (Nr 195.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

Då jag med hänsyn till bolagets brydsamma belägenhet och den fallande
pristendensen å kolmarknaden ansåg nödvändigt, att till förnyad ingående
prövning upptoges frågan, huru med statens intressen i de svenska stenkolsfyndigheterna
å Spetsbergen borde förfaras, tillkallade jag jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 12 juni 1925 tre sakkunniga personer, ledamoten
av riksdagens andra kammare, pensionsfullmäktigen J. B. Eriksson i Grängesberg,
verkställande direktören i ingenjörsvetenskapsakademien, kommerserådet
A. F. Enström och kommerserådet K. Sidenvall för att i samråd med styrelsen
för bolaget verkställa utredning och avgiva förslag i dylikt hänseende.
Vid denna utredning syntes mig främst böra undersökas, huruvida i betraktande
av läget å kolmarknaden och övriga omständigheter förutsättningar
för ett fortsatt uppehållande av driften vid de svenska stenkolsgruvorna
på Spetsbergen förelåge eller genom lämpliga åtgärder kunde
åstadkommas. Visade det sig, att så icke vore fallet, borde undersökas,
huruvida sådana anstalter kunde träffas, att äganderätten till de ifrågavarande
stenkolsfyndigheterna, trots det att gruvdriften tillsvidare nedlades,
likväl alltjämt bibehölles i svenska händer. Besvärades jämväl denna fråga
nekande, syntes icke återstå annat än att taga under övervägande, huru
statehs kapitalengagemang i gruvföretaget måtte kunna på lämpligaste sätt
avvecklas. En fullständig plan för avvecklingsarbetet borde i sådant fall
uppgöras.

Den 10 februari 1926 hava numera de sakkunniga efter samråd med bolagets
styrelse avlämnat betänkande och utredning i ämnet. Betänkandet
utmynnar i ett förslag om upptagande av underhandlingar med de privata
fordringsägarna och borgensmännen för bolagets lån rörande överlåtande på
staten av deras andel i företaget eller, om dylika underhandlingar icke förde
till resultat, företagets försäljning till eventuellt bugad spekulant. För bestridande
av oundgängliga utgifter till dess försäljning och slutlig avveckling
av företaget kunde ske vore enligt de sakkunniga nödvändigt, att ett
anslag av omkring 105,000 kronor utverkades av riksdagen att i mån av
behov såsom lån med av de huvudsakliga fordringsägarna medgiven förmånsrätt
ställas till bolagets disposition.

Efter remiss har kommerskollegium den 12 februari 1926 utlåtit sig i
ärendet.

Vidare har bolagets styrelse med skrivelse den 10 februari 1926 till mig
överlämnat ett utav en ledamot av styrelsen, konteramiralen S. Ankarcrona,
för styrelsen den 9 i samma månad framlagt förslag om viss rekonstruktion
av bolaget m. m.

Sedan förevarande spörsmål varit föremål för vederbörlig beredning inom
handelsdepartementet, anhåller jag nu att få underställa detsamma Kungl.
Maj:ts prövning, därvid jag dock till en början skall tillåta mig att lämna
en redogörelse för vad från statens sida hittills åtgjorts för tillvaratagande
av de svenska intressena i stenkolsfyndigheterna å Spetsbergen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

I en den 27 april 1920 dagtecknad skrift gjorde styrelsen för aktiebolaget
Spetsbergens svenska kolfält framställning hos Kungl. Maj:t om avlåtande
av proposition till riksdagen i syfte att för teckning av aktier i bolaget
måtte beviljas ett anslag av 5,000,000 kronor.

Till stöd för sin framställning anförde styrelsen i huvudsak följande.

Sedan genom av svenska forskare utförda geologiska undersökningar förekomsten
av brytbara kolflötser på Spetsbergen blivit konstaterad, både år
1910 försvars- och undersökningsarbeten utförts inom vissa områden, som därvid
ockuperats för svensk räkning. Då ett år 1911 bildat aktiebolag aktiebolaget
Isfjorden-Belsund, å vilket de ockuperade områdena blivit överlåtna och som
årligen utfört försvarsarbeten inom dessa områden, icke haft tillräckligt
kapital för att påbörja rationell brytning av stenkolen, hade för detta
ändamål år 1916 aktiebolaget Spetsbergens svenska kolfält blivit bildat med
ett aktiekapital av 2,500,000 kronor. Aktiebolaget Isfjorden-Belsund överlämnade
därvid till det senare bolaget de för svensk räkning ockuperade
områdena mot erhållande av dels 350,000 kronor i aktier i detta bolag,
dels ock en royalty av 50 öre per utbrutet ton stenkol att utgå sedan 250,000
ton brutits eller i varje fall från och med år 1923.

Till följd av de alltjämt ökade material- och arbetspriserna hade det snart
visat sig nödvändigt att tillföra bolaget nytt kapital. På grund därav hade
år 1917 utfärdats inbjudning till teckning av aktier i bolaget till ett belopp
av ytterligare 2,500,000 kronor, vilket belopp bolaget dock endast med
svårighet lyckats få fulltecknat.

Under 1918 års sommar hade utskeppats omkring 4,000 ton kol. Under
år 1919 hade utskeppningen stigit till omkring 20,000 ton kol och under
1920 års sommar beräknades omkring 50,000 ton kol kunna utskeppas.
Av de utskeppade kolen hade största delen levererats till statens järnvägar
med Narvik som huvudsaklig leveransort. För år 1920 hade kontrakt
tecknats med järnvägsstyrelsen om leverans av 40,000 ton kol.

Av olika anledningar hade likväl för bolaget uppstått behov av ökade
rörelsemedel, och för tillgodoseende av detta behov hade styrelseledamöterna
i bolaget måst ikläda sig borgen för avsevärda belopp. De kapitalbelopp,
som därigenom tillförts bolaget, vore emellertid icke tillräckliga. En av
bolagets verkställande direktör upprättad arbetsplan gåve nämligen vid
handen, att för täckande av bolagets behov av rörelsekapital samt för utförande
av de anläggningar, som vore behövliga för att möjliggöra en ur
olika synpunkter önskvärd ökning av kolbrytningen till 100,000 ton om året,
erfordrades, att i bolaget insattes ett kapital av ytterligare 5,000,000 kronor.
Då utsikt icke förefunnes att inom landet på enskild väg få detta behov
fyllt, hade fråga uppstått att i företaget binda utländskt kapital eller att i
yttersta fall sälja bolagets fyndigheter och anläggningar till utlandet. Enär
det emellertid syntes bolagsstyrelsen vara av synnerlig vikt, att, såsom
stenkolsfrågan efter världskrigets slut utvecklat sig, Sverige icke avhände
sig ifrågavarande kolfyndigheter — vilka beräknades innehålla kvantiteter

Statens hittillsvarande

insats för
tillvaratagande
av de
svenska intressena
i
stenkolsfyndigheterna
å
Spetsbergen.

Framställ,
ning från styrelsen
för
aktiebolaget
Spetsbergens
svenska kolfält
om teckning
av aktier
i bolaget till
ett belopp av
5.000,000
kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

Yttranden
över bolagets
framställning.

Kommerskollegii
utlåtande
den 21 maj
1920.

motsvarande Sveriges hela kolimport under flera hundra år — samt då givetvis
såväl fördelen för Sverige att erhålla kol från Spetsbergen som utsikterna
för ett ekonomiskt tillfredsställande resultat av driften ökades, därest större
kvantiteter kol årligen brötes, funne sig styrelsen böra hemställa om statens
medverkan för erhållande av den erforderliga kapitalökningen.

över bolagets framställning . avgav kommerskollegium den 21 maj 1920
infordrat utlåtande samt överlämnade därvid tillika, bland annat, på föranledande
av kollegium i ärendet avgivna yttranden av fullmäktige i järnkontoret,
ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges industriförbund samt
Sveriges redareförening.

Samtliga de av kollegium hörda korporationerna framhöllo angelägenheten
av att söka minska landets oberoende av den utländska kolmarknaden och
tillstyrkte för den skull bifall till bolagets framställning under samstämmigt
uttalande, att ett bibehållande i svensk ägo av ifrågavarande kolfyndigheter
måste betecknas såsom ett viktigt nationellt intresse.

I sitt förenämnda utlåtande den 21 maj 1920 erinrade kommerskollegium
till en början, hurusom Sveriges import av stenkolsbränsle uppgått till följande
kvantiteter, nämligen år 1913 till 5,212,000 ton, år 1914 till 5,421,000
ton, år 1915 till 5,616,000 ton, år 1916 till 5,636,000 ton, år 1917 till

4,227,000 ton, år 1918 till 2,827,000 ton och år 1919 till 2,227,000 ton.

Kollegium lämnade därefter en redogörelse för en inom kollegium verkställd
utredning rörande utsikterna att kompensera den brist å stenkolsbränsle,
som enligt kollegii mening syntes en längre tid framåt bliva rådande,
genom ett intensivare utnyttjande av inhemska bränsletillgångar såsom ved,
bränntorv, träoljor, skifferoljor och produkter av sulfitlut. Av denna utredning
hade enligt kollegii åsikt framgått, att någon lösning av bränsleproblemet
ej kunde vinnas med enbart anlitande av dessa utvägar, utan att
man vore hänvisad till att i möjligaste grad utnyttja alla tänkbara resurser
för att undgå den inverkan, en ytterligare inknappning i bränslelillgången
skulle medföra. Visserligen vore de kolkvantiteter, som årligen kunde utvinnas
från bolagets fyndigheter, icke i och för sig så synnerligen betydande
i förhållande till Sveriges hela kolbehov. Men enligt kollegii mening vore
situationen i avseende å bränslefrågan sådan, att det vore av största vikt, att
alla möjligheter till fyllande av bränslebehovet utnyttjades.

De gjorda uppskattningarna av bolagets kolfyndigheter vore givetvis mycket
approximativa och osäkra, såsom grundade på ofullständigt undersökningsmaterial.
Det kunde emellertid anses såsom med säkerhet fastslaget, att
stenkolstillgångarna vore mycket betydande samt att desamma räckte till för
varje tänkbar brytning under en mycket lång tidsperiod.

De brutna kolen, särskilt de från Braganzadistriktet, hade, med undantag
av en anmärkt benägenhet att bilda stybb, visat sig vara av utmärkt beskaffenhet
samt i varuvärde och askhalt jämngoda med de bättre engelska
kolsorterna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

Kollega utlåtande utmynnade i följande uttalande:

»Beträffande den efter nu planerade utvidgningar beräknade årliga brytningen
och skeppningen av 100,000 ton är denna kvantitet, som ju representerar
cirka 2 procent av Sveriges årliga importbehov före kriget och cirka
4 procent av de kvantiteter, som under de senaste tre åren kunnat erhållas
från utlandet, visserligen i och för sig icke så synnerligen betydande i förhållande
till Sveriges hela kolbehov. Men såsom kollegium förut anfört, är
situationen i avseende å bränslefrågan sådan, att det är av största vikt, att
alla möjligheter till fyllande av bränslebehovet utnyttjas. Vidare torde eventuellt
efter genomförandet av nu planerade ökade brytning en ytterligare
utökning till 200,000 å 300,000 ton vara möjlig med jämförelsevis begränsade
ytterligare kostnader.

På grund av det anförda anser kollegium, i likhet med de i ärendet hörda
institutionerna, det vara en angelägenhet av största vikt och betydelse för
Sveriges näringsliv i dess helhet, att de svenska kolgruvorna på Spetsbergen
förbliva i svensk ägo och att brytningen därstädes snarast möjligt utökas.

Då, såsom bolaget påvisat, det ej visat sig möjligt att för närvarande på
enskild väg uppbringa det erforderliga kapitalet, torde detta förhållande
sammanhänga dels med den allmänna penningknappheten i landet dels med
de ovissa moment, som ligga i fyndigheternas belägenhet och skeppningssvårigheterna.

Emellertid lära dessa svårigheter ej hava förhindrat, att erbjudande från
utlandet lämnats om inköp av stenkolstillgångarna.

Under dessa förhållanden anser kollegium det vara ett statsintresse att
vidtaga åtgärder för bevarande av dessa betydande fyndigheter i svensk ägo
och detta företrädesvis under sådan form, att svenska staten beredes ett betryggande
inflytande över stenkolstillgångarnas utnyttjande, även om en sådan
åtgärd måste anses innebära en viss ekonomisk risk.

Det av bolaget beräknade kapitalbehovet utgör 5 miljoner kronor.

Den beräknade användningen av detsamma fördelar sig, enligt vad kollegium
inhämtat, ungefärligen på följande sätt:

till betalning av bolagets nuvarande svävande skulder cirka kronor 2,000,000

» nyanläggningar å Spetsbergen ........................................... » 2,825,000

» ökat driftkapital................................................................. » 175,000

Summa kronor 5,000,000.

Den form, under vilken staten skulle lämna erforderligt kapitaltillskott,
kan uppenbarligen tänkas varierad på åtskilliga olika sätt, nämligen antingen
såsom aktieteckning eller som lån, eventuellt i samband med leverans förskott,

eller medelst en kombination av dessa båda utvägar. Emellertid
synes formen av aktieteckning, varvid staten, genom att ingå såsom aktieägare
med 50 procent av aktiekapitalet och sålunda faktiskt förvärva majoriteten
inom bolaget, skulle erhålla fullt betryggande inflytande över företagets
ledning, vara ur det allmännas synpunkt att föredraga.

Enligt vad den förebragta utredningen över kapitalbehovet utvisar, skulle
de erforderliga medlen fördela sig ungefärligen på följande sätt:

erforderligt under 1920 ........................................................... kronor 2,750,000

» » 1921............................................................... » 1,000,000

» » 1922.............................................................. » 1,250,000.

Chefens för
handelsdementet
anförande
till
statsrådsprotokollet

den 18 mars
1921.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

Kollegium får alltså förorda, att Eders Kungl. Magt täcktes---före slå

riksdagen bevilja ett anslag å 5,000,000 kronor till teckning för statens
räkning av aktier i aktiebolaget Spetsbergens svenska kolfält på sätt och
under de närmare villkor, som kunna befinnas lämpliga.»

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 18 mars 1921 anförde
dåvarande chefen för handelsdepartementet — efter att hava berört frågan
om tillgodoseendet av vårt lands bränslebehov under de närmast föregående
åren — bland annat följande:

»Alltsedan mitten av år 1920 är emellertid, att anteckna en väsentlig förbättring
av kolimporten, och för närvarande ställer isig ju saken så, att,
ehuru importen av stenkol ingalunda uppgått till kvantiteterna före kriget,
någon kolbrist, vad angår den löpande förbrukningen, icke föreligger. Att
märka är likväl, att den nu jämförelsevis goda tillgången på stenkol i väsentlig
grad har sin grund i den för närvarande rådande industriella, depressionen.
Huru förhållandena i fråga om koltillgången för framtiden
komma att ställa sig, är omöjligt att nu förutsäga. Enligt preliminära
uppgifter i ''Board of Trade Journal’ har den engelska kolproduktionen under
år 1919 utgjort 229,700,000 engelska ton och under år 1920 229,295,000
ton. Till jämförelse må meddelas, att kolproduktionen i England under år
1913 utgjorde 287,430,000 ton. Av dessa siffror framgår, att kolbrytningen
i England nedgått högst betydligt från sistnämnda år. Skulle för framtiden
kolproduktionen i England än ytterligare minskas och samtidigt
den nu över hela världen rådande lågkonjunkturen avlösas av en ny industriell
uppsvingsperiod, lärer det icke vara uteslutet, att frågan om vårt
lands förseende med kolbränsle åter kan komma i ett mer eller mindre allvarligt
läge.

Trots den avgjorda lättnad i koltillförseln, som inträtt, sedan aktiebolaget
Spetsbergens svenska kolfälts nu förevarande framställning hos
Kungl. Maj:t gjordes, måste det sålunda, även om man endast tager hänsyn
till den mera närliggande framtiden, för vårt land vara av värde —
med hänsyn till ovissheten om, huru förhållandena å den utländska kolmarknaden
kunna komma att gestalta sig — att vara i besittning av så
stora egna koltillgångar som möjligt. Detsamma gäller givetvis i än högre
grad, om man ser saken på längre sikt. De mera centralt belägna koltillgångar,
ur vilka världsbehovet av kol nu täckes, äro ju ingalunda outtömliga
utan måste, om de alltjämt skattas lika hårt som under de sista
decennierna, inom en framtid, som redan kan överskådas, börja att sina.
Därest icke dessförinnan en tekniskt och ekonomiskt framkomlig viig utfunnits
att undvara eller effektivt minska användningen av kolbränsle,
framställer sig då nödvändigheten att gripa till de koltillgångar, vilka på
grund av sitt svårtillgängliga läge, klimatiska förhållanden och dylikt för
närvarande icke alls eller endast i mindre mån tagas i anspråk,

Under sådana omständigheter torde det få betecknas som ett nationellt
intresse av stor vikt, att de väldiga kollager, vilka förefinnas inom de av
ovannämnda bolag och dess föregångare ockuperade områdena på .Spetsbergen
och vilka vid nuvarande kolförbrukning skulle, därest de tillfullo
kunna utnyttjas, under århundraden framåt förslå till täckande av hela
vårt lands kolbehov, allt fortfarande bibehållas i svensk ägo och under
uteslutande svenskt inflytande. För att möjliggöra detta hava, enligt vad
jag förvissat mig om, vissa av bolagets styrelseledamöter hittills påtagit
sig störa personliga risker. Då de nu icke äro i tillfälle att ikläda sig de

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195. 7

ytterligare uppoffringar, som erfordras för att säkerställa bolagets fortbestånd,
och det för bolaget behövliga rörelsekapitalet under nu rådande
ekonomiska depression icke lärer kunna genom aktieteckning uppbringas
bland allmänheten, synes det mig, som om staten, för att förhindra försäljning
till utlandet av bolagets ovannämnda naturtillgångar, icke bör
undandraga sig att lämna bolaget det stöd, varav bolaget för fortsättande
av sin rörelse är i behov.

Jag vill emellertid icke underlåta att betona, att jag, då jag nu tillstyrker
statligt stöd åt bolaget, därmed icke velat göra något som helst uttalande
i fråga om bolagets konkurrenskraft och ekonomiska möjligheter
under den närmast© framtiden. Den omständigheten, att bolaget under de
hittills gångna åren av sin verksamhet haft att uppvisa någon om ock obetydlig
vinst på sin rörelse, lämnar i dylikt hänseende knappast någon ledning.
Å ena sidan har bolaget under dessa år fått binda alla sina tillgängliga
kapitaltillgångar i nyanläggningar, vilka först småningom kunnat
tagas i anspråk och göras räntabla; å andra sidan åter hava ju under samma
tid avsättnings- och prisförhållandena å kolmarknaden varit för bolaget
exceptionellt gynnsamma.

De upplysningar, som från bolaget lämnats, synas mig dock giva anledning
till förhoppning, att bolaget, om detsamma sättes i tillfälle att utöka
sina anläggningar till en årlig brytning av minst 60,000 ton, skall
äga möjlighet att siilja sina kol i konkurrens med dem, som från andra
trakter av världen införas i vårt land. I vad mån dessa förhoppningar
komma att infrias, beror emellertid i sista hand på utvecklingen inom den
internationella kolmarknaden, vilken utveckling för närvarande undandrager
sig varje säkert bedömande. I allt fall bör det stå klart, att det
stöd, som nu kan komma att lämnas bolaget, icke är avsett att för bolaget
möjliggöra intjänandet under den närmaste tiden av några mera betydande
vinster, utan helt bör betraktas som en på framtiden inriktad åtgärd,
avsedd att för kommande tider bevara de ifrågavarande kol fyndigheterna
åt vårt land.

Jag anser mig i detta sammanhang böra nämna, att från norska statens
sida omfattande åtgärder vidtagits för stödjande av det norska bolag,
''Aktieselskabet Store Norske Spitsbergen Kulkompani’, som under liknande
betingelser som det svenska bolaget för närvarande arbetar å Spetsbergen.

Huruvida det stöd, som av staten kan komma att lämnas bolaget, lämpligen
bör givas i den form, som bolaget föreslagit, d. v. s. så, att staten med
visst belopp ingår såsom delägare i bolaget, eller på annat sätt, kan ju vara
föremål för olika meningar. Givetvis låter den utvägen också tänka sig,
att staten såsom lån ställer det erforderliga beloppet till bolagets förfogande.
Lånevägen erbjuder emellertid den svårigheten, att bolaget, så
länge de rättsliga förhållandena på Spetsbergen icke äro ordnade och möjlighet
till intecknande av bolagets egendom å ögruppen sålunda är utesluten,
icke är i tillfälle att för lånet ställa betryggande säkerhet. Å andra
sidan kan mot den av bolaget föreslagna formen för det statliga stödet
invändas, att staten genom att ingå såsom delägare i bolaget icke kan undgå
att i viss mån bliva medansvarig för bolagets framtid och därigenom
nödgad till ytterligare ekonomiska uppoffringar, som icke för närvarande
kunna överskådas. Då jag, i trots av denna invändning, vilken synes mig
icke kunna frånkännas visst fog, likväl ansluter mig till det av bolaget
framställda förslaget, beror detta därpå, att staten genom att inträda såsom
aktieägare i bolaget erhåller direkt del i de bolagets naturtillgångar,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

vilkas bevarande åt Sverige enligt min mening utgör den bärande grunden
för ett statligt ingripande i den föreliggande angelägenheten. Härtill
kommer, att staten vid ett aktieförvärv med större berättigande än vid en
vanlig lånetransaktion kan knyta krav på visst inflytande å bolagets ledning
och viss kontroll över dess förvaltning och drift. Att statsinflytandet
icke bör sträckas längre än omständigheterna oundgängligen påkalla
och i varje fall icke därhän, att bolagets ställning såsom självständigt drivet
affärsföretag äventyras, synes mig å andra sidan med hänsyn till arten
av bolagets rörelse uppenbart.

Om jag alltså finner mig därutinnan böra biträda den av bolaget gjorda
framställningen, att jag tillstyrker statligt övertagande av aktier i bolaget,
anser jag mig däremot i så måtto böra föreslå en avvikelse från vad
bolaget hemställt, att beloppet av statens aktieförvärv begränsas till 3 miljoner
kronor. Vad som föranleder mig att föreslå en dylik begränsning är
i främsta rummet statsfinansiella skäl. Men härtill kommer, att försiktigheten
synes mig bjuda att icke under förhandenvarande förhållanden
för nyanläggningsändamål i bolaget investera alltför betydande kapital.
Bolagets ledning beräknar själv, att, därest nytt rörelsekapital till belopp
av 3 miljoner kronor tillföres bolaget, dess anläggningar å Spetsbergen
skola kunna utvidgas därhän, att de möjliggöra en årlig brytning och utfrågning
av kol till en kvantitet av 60,000 ton. Även om genom ett större
kapitaltillskott kolbrytningen skulle kunna än mera ökas och brytningskostnaden
per ton därigenom ytterligare något nedbringas, anser jag för
min del riktigast att, intill dess förhållandena å kolmarknaden någorlunda
stabiliserats och bättre överblick vunnits över bolagets bärkraft och konkurrensmöjligheter,
stanna vid det kapitalengagemang, som för uppehållandet
i skälig omfattning av bolagets rörelse kan anses oundgängligen
nödvändigt.

Jag anhåller nu att i korthet få redogöra för ett förslag till överenskommelse
mellan svenska staten och bolaget, som jag låtit upprätta inom
handelsdepartementet.----

Enligt förslaget skulle staten utfästa sig att, sedan bolaget i vederbörlig
ordning fattat beslut om ökning av sitt aktiekapital med tre miljoner kronor,
teckna och med nominella beloppet inbetala de nya aktierna, vilka
skulle vara likställda med förutvarande aktier i bolaget samt berättiga
till vinstutdelning från och med räkenskapsåret den 1 juli 1921—30 juni
1922. Statens skyldighet att teckna aktierna skulle dock icke inträda,
förrän vissa ändringar i bolagsordningen, avseende att trygga statens intressen
i bolaget, vidtagits och registrerats. För att emellertid möjliggöra
för bolaget att komma i åtnjutande av det nya aktiekapitalet redan innan
berörda ändringar hunnit vidtagas, skulle staten tillika utfästa sig att
även dessförinnan verkställa teckningen, såvida personlig förbindelse lämnades
av ledamöterna i bolagets styrelse att, i händelse bolaget bruste i
fullgörandet av de föreskrivna ändringarna i bolagsordningen, av staten,
därest så påfordrades, till parikurs tillösa sig aktierna.

Det genom nyemissionen tillkomna aktiekapitalet skulle bolaget utfästa
sig att använda till nödigt rörelsekapital och till utbyggande av bolagets
anläggningar på Spetsbergen i ändamål att öka utskeppningen till minst

60,000 ton stenkol årligen. Staten skulle vidare — närma d för dess järnvägars
behov — tillerkännas företrädesrätt i viss utströ kning till inköp
av de stenkol, som bolaget utskeppade, samt äga taga del av bolagets
undersökningar rörande koltillgången på Spetsbergen ä v» nsom själv låta

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

utföra sådana undersökningar inom bolagets områden, ock skulle bolaget
förbinda sig att icke utan Kungl. Maj :ts tillstånd avbända sig eller med
inteckning belasta sina områden på Spetsbergen.

Enligt de föreslagna ändringarna i bolagsordningen skulle Kungl. Maj:t
äga att i bolaget utse en å två styrelseledamöter och en revisor jämte
suppleanter för dem. I fråga om utövande av rösträtt å bolagsstämma
skulle den bestämmelsen intagas, att envar ägde rösta för fulla antalet
aktier, som han ägde eller för vilka han såsom ombud hade att föra talan.
Utlännings aktieförvärv skulle begränsas och beslut om ändring av
bolagsordningen ävensom om ökning av aktiekapitalet utöver 8,000,000 kronor
för sin giltighet göras beroende av Kungl. Maj ds godkännande.

På Kungl. Maj:t torde få ankomma att, därest det ifrågasatta anslaget
beviljas, underteckna kontrakt med bolaget, därvid Kungl. Maj:t torde
böra äga att vidtaga de ändringar i det av mig nu framlagda kontraktsförslaget,
som tilläventyrs kunna befinnas påkallade.»

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde föredragande departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att, för tecknande
av aktier i aktiebolaget Spetsbergens svenska kolfält i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i berörda kontraktsförslag angåves, å tilläggsstat
för år 1921 bland utgifter för kapitalökning anvisa ett reservationsanslag
av 3,000,000 kronor.

Kungl. Maj :t,s proposition i ämnet (nr 218) avläts till riksdagen i enlig- Kungl. Maj.ts
het med föredragandens hemställan. proposition nr

218 till 1921
års riksdag.

I skrivelse den 15 juni 1921, nr 333, anmälde sedermera riksdagen sitt 1921 års riksbeslut
i anledning av Kungl. Maj:ts nyssnämnda proposition nr 218. da9s skrivelse

Riksdagen, som ansåg, att, till vinnande av ett rättvist förhållande mel- "r 333''
lan de aktier, som staten kunde komma att teckna, och det redan förefintliga
aktiekapitalet, en nedskrivning av nämnda kapital från 5,000,000 till

3.000. 000 kronor borde äga rum samt att för verksamhetens fortsättande
borde bildas ett nytt bolag, å vilket aktiebolaget Spetsbergens svenska
kolfält skulle överlåta sin rörelse, inskränkte statens kapitalinsats till

2.000. 000 kronor. Härav anvisades å tilläggsstat för år 1921 ett belopp av

1,250,000 kronor, att av Kungl. Maj:t, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i ett omarbetat, skrivelsen bilagt kontraktsförslag angåves, användas
för teckning och likvidering av aktier i det bolag, som vore avsett att bildas
för övertagande av den av aktiebolaget Spetsbergens svenska kolfält
bedrivna rörelsen. Därjämte anvisades å extra stat för år 1922 ett belopp
av 750,000 kronor, att, därest Kungl. Maj:t skulle finna förhållandena
därtill böra föranleda, av Kungl. Maj:t användas för teckning och likvidering
av ytterligare aktier i samma bolag.

Såsom förutsättning för statligt kapitalengagemang i bolaget uppställdes
därjämte det villkoret, att borgensmännen för det äldre bolagets banklån
förbunde sig att tillhandahålla det nya bolaget kredit, intill den 1 juli
1922 till belopp av 1,500,000 kronor samt för tiden därefter t. 0. m. den 30
juni 1923 till belopp av 1,000,000 kronor.

Teckning och
likvidering av
aktier till
nominellt
belopp av
1,250,000 kronor
i svenska
stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

Framställning
från bolaget
om forskottslikvid

för stenkol
m. m.

Av statens
styrelseledamöter
i bolaget
under år
1921 verkställd
undersökning
av
bolagets ekonomiska
ställning
och framtidsutsikter.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

Sedan chefen för handelsdepartementet med stöd av honom utav Kungl.
Maj:t lämnat bemyndigande å Kungl. Ma.j:ts och kronans vägnar den 27
juni 1921 ej mindre undertecknat kontrakt med aktiebolaget Spetsbergens
svenska kolfält, likalydande med det vid riksdagsskrivelsen fogade kontraktsförslaget,
rörande bildandet av ett nytt bolag för övertagande av
förstnämnda bolags rörelse än även i vederbörlig ordning tecknat aktier,
till nominellt belopp av 1,250,000 kronor i det nya bolaget, benämnt svenska
stenkolsaktiebolaget Spetsbergen, anmodade Kungl. Maj:t den 29 juni
1921 fullmäktige i riksgäldskontoret att, mot erhållande av vederbörligen
utställda interimsbevis och med användande av det utav riksdagen för
ändamålet å tilläggsstat för år 1921 anvisade anslaget, till styrelsen för
sistnämnda bolag erlägga likvid med 1,250,000 kronor för de av staten
tecknade aktierna i bolaget.

Sedan bolaget därefter kommit till stånd och under några månader varit
i verksamhet, anmälde styrelsen för bolaget i en den 26 september 1921 dagtecknad,
till Kungl. Maj:t ingiven skrift, att bolaget, till följd av det inträffade
starka prisfallet å stenkol, för uppehållande av driften under brytningssäsongen
1921—1922 vore i oavvisligt behov av ytterligare rörelsekapital
till belopp av 1,350,000 kronor. Styrelsen hemställde förty, att
Kungl. Maj:t ville bemyndiga järnvägsstyrelsen att omedelbart till bolaget
utbetala ett belopp av 600,000 kronor såsom förskott för blivande stenkolsleveranser,
varjämte styrelsen förklarade sig, i händelse av bifall till denna,
framställning, förutsätta, att vid prövningen av densamma beaktades nödvändigheten
av att för verksamhetens upphållande under brytningsperioden
1921—1922 jämväl den i utsikt ställda ytterligare teckningen av aktier
till belopp av 750,000 kronor i svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen
komme att fullföljas i början av år 1922.

I anledning av den av styrelsen för svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen
sålunda gjorda framställningen och med hänsyn till vissa av riksdagen
i dess ovannämnda skrivelse den 15 juni 1921 gjorda uttalanden rörande
förutsättningarna för ytterligare statlig aktieteckning i nämnda bolag
uppdrog dåvarande chefen för handelsdepartementet åt de av Kungl.
Maj:t utsedda ledamöterna i bolagets styrelse, ledamoten av riksdagens
andra kammare, landshövdingen S. Liibeck och kommerserådet R. Sohlman,
vilka under sommaren besiktigat bolagets anläggningar å Spetsbergen,
att verkställa en ingående undersökning av bolagets ekonomiska
ställning och framtidsutsikter samt möjligheterna för att i den förändrade
situation, som inträtt å kolmarknaden, uppehålla en ekonomiskt lönande
kolbrytning å Spetsbergen.

Resultatet av denna undersökning förelåg i en till bemälde departementschef
under hösten 1921 avgiven promemoria, däri anfördes bland annat följande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

Styrelsen för det nya bolaget hade redan vid sitt första sammanträde
till prövning upptagit frågan om fullföljande eller nedläggande av gruvdriften
å Spetsbergen under driftsåret 1921—1922. Med hänsyn till de å
Spetsbergen rådande förhållandena måste nämligen anställande av arbetspersonal
samt inköp av materiel och proviant för vintersäsongen ske under
sommaren och helst senast under juli månad. På grund därav hade det ansetts
önskvärt och nödvändigt, att styrelsen redan under förra hälften av
juli månad fattade ställning till frågan om driftens uppehållande eller
inställande.

Sedan genom bolagets verkställande direktör detaljerade beräkningar
åvägabragts dels rörande driftskostnaderna för det instundande året, dels
ock rörande bolagets ställning i likviditetsavseende under såväl fortsatt
som inställd drift, hade styrelsen den 14 juli 1921 enhälligt beslutat, att
driften skulle uppehållas. De verkställda beräkningarna lämnade nämligen
stöd för den uppfattningen, att med de kolpriser, cirka 45 kronor per
ton eif Göteborg, som vid angivna tidpunkt varit gällande och som ansetts
komma att stå sig under en längre tid framåt, en lönande brytning skulle
kunna äga rum. Ett beslut i motsatt riktning, d. v. s. att nedlägga driften,
skulle i själva verket redan då bort föranleda, att det nybildade bolaget
omedelbart måst träda i likvidation, ett resultat, varigenom det huvudsakliga
mål, vars vinnande riksdagens beslut avsett, eller tryggandet
av besittningen i svensk ägo av de värdefulla kolfyndigheter, som av
svenskar upparbetats på Spetsbergen, påtagligen äventyrats.

Under den tid av några månader, som förflutit, sedan detta beslut fattades,
hade emellertid ett par av de huvudsakligaste förutsättningar, som
legat till grund för de gjorda beräkningarna, i väsentlig grad ändrats.

I första rummet gällde detta kolpriserna, som sedan slutet av juli månad
befunnit sig i oavbrutet sjunkande. Vidare hade den under sensommaren
och hösten beräknade brytningen minskats därigenom, att arbetsledningen
för nedbringande av kostnaderna funnit det vara nödvändigt att
ersätta den förutvarande arbetarpersonalen med nyengagerad sådan. Slutligen
hade bolaget i början av september månad från järnvägsstyrelsen
erhållit meddelande om, att nämnda styrelse, som vid denna tid inköpt ett
parti engelska kol till ett pris av cirka 31 kronor per ton eif Göteborg, avsåge
att tillämpa detta pris vid slutlikvid för av bolaget till statens järnvägar
levererade kol.

De anförda omständigheterna, som fullständigt kullkastat de förut gjorda
beräkningarna, inverkade till den grad nedsättande på bolagets ekonomiska
ställning, att styrelsen hade sett sig nödsakad ånyo upptaga frågan,
huruvida bolagets verksamhet skulle fortsättas eller icke.

De tvenne enda alternativ, som därvid stode öppna, vore driftens omedelbara
inställande eller anskaffande av nödiga medel för driftens uppehållande
till slutet av 1922 års skeppningssäsong. I händelse av driftens
inställande syntes någon möjlighet att undgå bolagets omedelbara trädande
i likvidation och konkurs ej finnas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

En granskning av bolagets ställning vid en eventuell konkurs gåve vid
handen, att skulderna, aktiekapitalet oberäknat, komme att uppgå till
cirka 3,000,000 kronor, och ringa utsikt syntes förefinna», att tillgångarna
skulle inbringa en försäljningssumma, överstigande skulderna. Därav
bleve i första hand följden, att det av staten tecknade aktiebeloppet
sannolikt skulle gå förlorat, varjämte avsikten med den av staten gjorda
aktieteckningen eller tryggandet av besittningen på svenska händer av
gruvfyndigheterna i fråga skulle omintetgöras. Det bleve nämligen likvidatorernas
eller konkursförvaltningens plikt att söka så snart som möjligt
och på gynnsammaste villkor realisera gruvfyndigheterna för att undvika,
att anläggningarna förfores eller underhållet av desamma droge otillbörliga
utgifter.

Visst vore under alla förhållanden, att en forcerad realisation skulle
medföra betydande förluster, därigenom att materiel, proviant m. m., som
redan funnes på Spetsbergen eller inköpts för skeppning dit från Nordnorge,
finge försäljas under ytterst ogynnsamma förhållanden. Den försäljningssumma,
som dessa varor skulle kunna inbringa, kunde befaras
komma att uppgå till endast 1/3 å V4 av inköpsvärdet. Enär anskaffningsvärdet
å samma varor belöpte sig till cirka 1,000,000 kronor, skulle enbart
därigenom uppkomma en förlust av 6- å 700,000 kronor. Denna förlust
kunde undgås eller åtminstone väsentligt minskas, om varorna kunde omsättas
i producerade stenkol.

Beträffande frågan om anskaffande av för driftens uppehållande erforderligt
kapital funnes givetvis icke några som helst utsikter för att på
enskild väg kunna åstadkomma ny aktieteckning i bolaget eller ökade
krediter åt detsamma.

Enda möjligheten att kunna uppehålla driften vore därför, att statens
medverkan kunde påräknas. I sådant avseende hade av bolaget föreslagits,
dels att åt bolaget omedelbart måtte beviljas ett förskott av 600,000
kronor, motsvarande 20 kronor per ton för 30,000 ton kol å 1922 års leveranser
till statens järnvägar, dels ock att den av staten i utsikt ställda
aktieteckningen av ytterligare 750,000 kronor fullföljdes och detta i så
god tid, att likvideringen av aktierna kunde ske redan i januari månad år
1922. Då emellertid sistnämnda åtgärd syntes förutsätta, att redan nu prövades,
huruvida och i vad mån de av riksdagen angivna betingelserna för
en ytterligare teckning av aktier i bolaget kunde anses föreligga, hade de
båda styrelseledamöterna funnit sig böra till närmare granskning upptaga
utsikterna för framtiden beträffande kolbrytningen å Spetsbergen.

Av den utav dem sålunda verkställda granskningen framginge, att,
ehuru spetsbergskolen för tillfället ej kunde konkurrera i produktionspris
med de priser, till vilka engelska kol med stöd av statssubvention och enligt
uppgift med betydande driftsförlust för gruvägarna försåldes, man
syntes hava anledning antaga, att — sedan statssubventionen i England
upphört samt normala förhållanden i fråga om kolpris och arbetslöner

Kuvgl. Maj:ts proposition Nr 195.

in. in. hunnit återinträda — förutsättningar för en ekonomiskt lönande
drift vid Sveagruvan skulle komma att föreligga.

I övrigt ville de båda styrelseledamöterna uttala, att spetsbergstillgångarnas
värde och ekonomiska betydelse borde bedömas icke endast med
hänsyn till dåvarande eller för närmast följande år motsedda konjunkturer
och förhållanden i övrigt utan med fästat avseende på en längre framtid.

Genom beslut den 30 september 1921 bemyndigade därefter Kungl. Maj:t
på föredragning av dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet,
efter gemensam beredning med dåvarande chefen för handelsdepartementet,
järnvägsstyrelsen att till bolaget av under händer varande medel utbetala
ett belopp av 600,000 kronor såsom förskottsbetalning å ett stenkolsparti
om 30,000 ton, avsett att levereras under sommaren 1922.

I en den 28 december 1921 dagtecknad, till Kungl. Maj:t den 5 januari
1922 inkommen och av åtskilliga bilagor åtföljd skrift anmälde sedermera
bolagets styrelse, att bolaget vid extra bolagsstämma den 21 november 1921,
därvid samtliga aktier varit representerade, enhälligt beslutat ej mindre
sådan ändring av § 6 i bolagets ordning, att bolagets aktier skulle vara dels
stamaktier, dels preferensaktier, vilka sistnämnda aktier — berättigande
till 6 procent årlig utdelning samt. till utbekommande vid bolagets upplösning
av aktiernas nominella värde, allt med förmånsrätt framför stamaktierna
— skulle kunna utgivas till ett belopp av högst 1,350,000 kronor,
än även ökning av bolagets aktiekapital till 5,000,000 kronor medelst utgivande
av preferensaktier till nominellt belopp av 750,000 kronor, vilka aktier
svenska staten hade förbehållits rätt att ensam teckna och för vilka
likvid skulle erläggas med deras nominella belopp senast den 20 januari
1922. Tillika anhöll bolaget jämlikt bestämmelse i § 14 av bolagets ordning
om godkännande av bolagsstämmans omförmälda beslut, varjämte
bolaget hemställde, att Kungl. Maj:t ville förordna om teckning för statens
räkning av 7,500 preferensaktier på de av bolagsstämman beslutade
villkor.

Vid bolagets skrift voro fogade dels en förbindelse av borgensmännen
för bolagets bankskulder att tillhandahålla säkerhet för banklån å 1,500,000
kronor intill den 1 juli 1923, dels en förbindelse av borgensmännen för ett
bolagets rederilån å 100,000 kronor att kvarstå såsom borgensmän å nämnda
rederilån intill den 1 juli 1923 och dels en förbindelse av aktiebolaget
Isfjorden—Belsund att tillhandahålla svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen
lån å 40,000 kronor och borgen för ett lån å 50,000 kronor likaledes
intill den 1 juli 1923, samtliga förbindelser avgivna under förutsättning att
svenska staten senast den 20 januari 1922 hade tecknat och inbetalt preferensaktier
i svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen å nominellt 750,000
kronor.

Kungl. Maj.ts
beslut den
30 september
1921 om forskottslikvid

åt bolaget.

Framställning
om
ytterligare
statlig aktieteckning
i
bolaget.

Statens
styrelseledamöters
i
bolaget yttrande
den 4
januari 1922.

Chefens för
handelsdepartementet

anförande till
statsrådsprotokollet

den 13
januari
1922.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

I anledning av bolagets sistnämnda framställning inkommo ovannämnde
båda styrelseledamöter i bolaget, Liibeck och Sohlman, den 4 januari
1922 med en till mig ställd skrift, däri de med stöd av den ytterligare
erfarenhet, som under tiden efter förberörda promemorias avgivande
av dem vunnits i fråga om stenkolsbrytningen å Spetsbergen och prisförhållandena
å kolmarknaden, uttalade, att man syntes hava anledning
förvänta, att, sedan mera normala förhållanden i avseende å efterfrågan
å kolbränsle hunnit göra sig gällande och i samband därmed produktionsoch
försäljningspris kommit i ett mera normalt läge till varandra, förutsättningar
för en ekonomiskt lönande drift å Spetsbergen komme att föreligga.
I betraktande därav och under vidhållande av sitt tidigare gjorda
uttalande, att spetsbergstillgångarnas värde och ekonomiska betydelse
syntes böra bedömas icke endast efter det för tillfället rådande eller för
den närmaste tiden därefter motsedda konjunkturläget utan med fästat
avseende jämväl på en längre framtid, ansåge de sig för sin del böra förorda
den av bolagets styrelse gjorda framställningen omi fullföljande
från statens sida av den i utsikt ställda ytterligare aktieteckningen av

750,000 kronor.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1922 anförde
jag, efter att bland annat hava erinrat om Kungl. Maj:ts ovannämnda
beslut den 30 september 1921 om viss förskottslikvid åt bolaget,
vidare följande:

»Såsom av det här ovan sagda torde framgå, är frågan, huruvida staten
bör, med anlitande av det av riksdagen å extra stat för år 1922 anvisade
anslaget å 750,000 kronor, genom aktieteckning bereda svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen det ytterligare kapitaltillskott, varom, bolaget
nu gjort framställning, redan att betrakta såsom de facto avgjord i positiv
riktning genom förberörda av Kungl. Maj:t den 30 september 1921
meddelade beslut, innefattande bemyndigande för järnvägsstyrelsen att
såsom förskottsbetalning å blivande stenkolsleveranser till bolaget utbetala
ett belopp av 600,000 kronor. Vid det tillfälle, då sagda beslut fattades,
stod valet emellan att antingen låta bolaget omedelbart träda i likvidation
och realisera sin egendom, vilket allvarligt skulle hava äventyrat
det med statens kapitalengagemang i bolaget avsedda syftet, naturtillgångarnas
bevarande åt Sverige, eller att genom dels förskottslikvid för
stenko] dels ook ytterligare aktieteckning tillföra bolaget det rörelsekapital,
som för driftens uppehållande under nu löpande brytningssäsong oundgängligen
erfordrades.

Det skulle ju nämligen hava varit meningslöst att genom beviljande av
förskottslikvid för stenkol sätta bolaget i tillfälle att uppehålla driften under
några månader framåt, om detsamma därefter av brist på rörelsekapital
skulle hava nödgats likvidera vid en tidpunkt, då den å Spetsbergen befintliga
tjänstemanna- och arbetarepersonalen av naturförhållandena är
hindrad att lämna ögruppen, då rikliga vinterförråd upplagrats därstädes
och då det erhållna förskottsbeloppet icke hunnit mer än till en del förvandlas
i brutna kol.

Då Kungl. Maj:t genom förberörda beslut av den 30 september 1921 fun -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195. 15

nit sig efter omsorgsfull prövning av förhållandena böra till bolaget utanordna
omförmälda 1''örskottslikvid, innebär detta sålunda, att Kungl.
Maj:t givit det senare alternativet sin anslutning och alltså trätt in för,
att, så snart efter ingången av år 1922 det av riksdagen å extra stat för
samma år anvisade anslaget å 750,000 kronor blivit tillgängligt, den av
riksdagen vid anslagets beviljande i utsikt ställda ytterligare aktieteckningen
skulle fullföljas.

I det läge, vari frågan för närvarande befinner sig, och under åberopande
av den av statens styrelseledamöter i bolaget verkställda omfattande
utredningen rörande utsikterna för en ekonomiskt lönande kolbrytning å
Spetsbergen, finner jag mig därför böra tillstyrka, att staten, med anlitande
av förberörda av riksdagen för ändamålet anvisade anslag, ingår
såsom delägare i bolaget för ett ytterligare belopp av 750,000 kronor.

Å ovan omförmälda bolagsstämma den 21 november 1921 beslöts, såsom
redan nämnts, att de nya aktier, som kunde kom ma åt t av bolaget utgivas,
skulle vara preferensaktier, berättigande dels till 6 procent årlig utdelning,
dels ock till utbekommande vid bolagets upplösning av aktiernas
nominella värde, allt med förmånsrätt framför stamaktierna. Då jag
ansåg, att, med hänsyn till den ställning, vari bolaget för närvarande befinner
sig, en dylik anordning skulle innebära större trygghet för det kapital,
staten nu kunde komma att i bolaget insätta, än om de nya aktierna
gjorts till stamaktier, likaberättigade med de nuvarande aktierna i bolaget,
fann jag mig böra genom mitt vid stämman närvarande befullmäktigade
ombud å statens vägnar biträda de vid stämman i nu ifrågavarande
hänseende fattade besluten. Jag tillstyrker alltså, att dessa beslut nu måtte
varda av Kungl. Maj:t godkända.

Slutligen tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på att genom de vid
styrelsens skrivelse den 28 december 1921 fogade förbindelserna är vederbörligen
sörjt för att de privata krediter, vilka bolaget för närvarande,
åtnjuter, bliva i sin helhet bibehållna för tiden till den 1 juli 1923.»

Sedan Kungl. Maj:t därefter samma dag, med bifall till en av mig
i anslutning till ovan återgivna anförande gjord hemställan, dels
godkänt ovannämnda bolagsstämmobeslut om ändring av 6 § i den
för bolaget gällande ordning och ökning av bolagets aktiekapital, dels
bemyndigat mig att i bolaget å Kungl. Maj ds och kronans vägnar teckna
preferensaktier till nominellt belopp av 750,000 kronor, dels ock anmodat
fullmäktige i riksgäldskontoret, att, sedan teckningen av mig verkställts,
mot erhållande av vederbörligen utställda interimsbevis och med användande
av det utav riksdagen för ändamålet å extra stat för år 1922 anvisade
anslaget, till styrelsen för bolaget erlägga likvid med 750,000 kronor
för de av staten tecknade aktierna i bolaget, verkställde jag den 17 i samma
månad teckning av ifrågavarande aktier.

Trots de medel, som genom nyteckningen tillfördes bolaget, måste kort
tid därefter särskilda åtgärder ånyo vidtagas för beredande av driftskapital
åt bolaget samt för säkerställande av dess kol avsättning.

I en den 23 mars 1922 till mig ingiven promemoria anmälde nämligen
bolagets styrelse, att den enda åtgärd, som för det dåvarande syntes möj -

Kungl. Maj.ts
beslut den 13
januari 1922
om ytterligare
aktieteckning
i bolaget m. m.

Kungl. Maj:ts
beslut den 5
och 26 maj
1922 om ytterligare
förskottslikvid
åt
bolaget m. m.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 195.

liggöra fortsatt drift vid bolagets gruvor, vore, att vissa statens myndigheter,
som använde stenkol i större kvantiteter, erhölle bemyndigande att
omedelbart med bolaget avsluta kontrakt rörande leverans under 1922 och
1923 års skeppningssäsonger av vissa större kolpartier, för vilka dels skulle
erläggas likvid efter ett i kontraktet bestämt pris och icke, såsom hittills
plägat ske, efter det pris, som komme att gälla vid tiden för leveransens
fullgörande, dels ock utgå förskottsbetalning med 15 kronor per ton.

Med anledning härav och sedan bolaget till vederbörande olika departement
ingivit närmare framställningar i ämnet, bemyndigade Kungl. Maj:t
genom särskilda beslut den 5 och den 26 maj 1922 järnvägsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
marinförvaltningen och fångvårdsstyrelsen att med bolaget
träffa överenskommelser om leverans av vissa partier stenkol, varjämte
järnvägsstyrelsen och marinförvaltningen bemyndigades att till
bolaget utbetala visst förskott för de kol, som komme att levereras till
sistnämnda två myndigheter.

På grund av de permanenta ekonomiska svårigheter, med vilka bolaget
sålunda hade att kämpa, samt de upprepade och vid frågans riksdagsbehandling
ej förutsedda särskilda statsingripanden, som tid efter annan visat
sig nödvändiga till förhindrande av bolagets trädande i likvidation,
ansåg jag emellertid nödvändigt, att cn förnyad ingående utredning
komme till stånd rörande möjligheterna för ett fortsatt uppehållande av
bolagets rörelse. I anledning härav anförde jag till statsrådsprotokollet
över handelsärenden don 19 maj 1922 — efter att hava i korthet omnämnt
förberörda särskilda statsåtgärder — bland annat följande:

Chefens för
handelsdepartementet
anförande
till
statsrådsprotokollet
den
19 maj 1922.

»Klart är emellertid, att det icke i längden låter sig göra att hålla bolaget
uppe genom dylika statsåtgärder av tillfällig natur. Fastmer synes
det mig nödvändigt, att — sedan numera en viss stabilisering å stenkolsmarknaden
synes hava inträtt och bättre förutsättningar sålunda vunnits
för bedömande av bolagets möjligheter att under mera normala förhållanden
bestå i konkurrensen med andra kol företag — till förnyad ingående
prövning upptaga frågan, huru med statens stenkolsintressen å Spetsbergen
lämpligen bör förfaras. Härtill föreligger så mycket större anledning,
som bolagets redan nu svåra ekonomiska ställning kan komma att
bliva än mera prekär, sedan den skyldighet att tillhandahålla bolaget vissa
krediter, som för närvarande påvilar några av dess styrelseledamöter, med
utgången av juni månad år 1923 upphört.

Den förnyade prövning, som enligt min mening sålunda bör komma till
stånd, lärer, med hänsyn till de viktiga intressen, varom här är fråga, böra
föregås av en allsidig utredning, avseende att få alla de faktorer klarlagda
och belysta, vilka kunna vara av betydelse för ett ställningstagande i saken.
Främst gäller det givetvis härvid att, med utgångspunkt från den
stabilisering å kolmarknaden, som numera inträtt, få utrönt, huruvida förutsättningar
för en ekonomiskt lönande exploatering av de svenska kolfälten
å Spetsbergen under normala förhållanden kunna anses föreligga.
Besvaras denna fråga jakande, lärer man hava att utgå ifrån, att kolfälten
såvitt möjligt allt framgent böra bevaras i svensk ägo. Det gäller
då att undersöka, vilka utvägar som för närvarande i detta syfte kunna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

stå till buds. Besvaras åter bär ovan förut omförmälda spörsmål nekande,
lärer det icke återstå annat än att taga under övervägande, huru statens
kapitalengagemang i bolaget må kunna på lämpligaste sätt avvecklas.»

Sedan Kungl. Maj:t härefter bifallit en av mig gjord hemställan att få
för utredningens verkställande anlita biträde av två sakkunniga, tillkallade
jag i dylik egenskap ledamoten av riksdagens andra kammare, pensionsfullmäktigen
J. B. Eriksson i Grängesberg och kommerserådet A. Enström.

Den 1 februari 1923 överlämnade de sakkunniga till mig betänkande i Sakkunnigas
ämnet, innefattande resultaten av den av dem verkställda utredningen. Vid ZtfednitHf
betänkandet voro fogade åtskilliga bilagor, däribland en av kommerserådet
K. Sidenvall verkställd gruvteknisk utredning, rapporter rörande proveldningar
med spetsbergskol, diverse kostnadskalkyler för utvidgad gruvdrift,
uppgifter rörande isförhållandena vid Spetsbergens västkust ävensom ett av
de sakkunniga med biträde av hovrättsrådet H. Waller utarbetat förelag till
överenskommelse mellan staten och bolaget samt till ändringar i bolagsordningen.
Utredningen utmynnade i ett förslag, att staten för stödjande av
bolaget skulle under åren 1923 och 1924 bevilja bolaget lån till ett sammanlagt
belopp av 4,500,000 kronor, i sammanhang varmed genom de föreslagna
ändringarna i bolagsordningen statens inflytande å bolagets ledning
skulle stärkas.

Ur innehållet i förenämnda betänkande, vilket finnes intaget å sidorna
12—24 i Kungl. Maj:ts proposition nr 173 till 1923 års riksdag, ber jag att
få anföra följande.

I fråga om betydelsen för Sverige att äga tillgång till stenkolf ynd ig -heterna å Spetsbergen uttalade de sakkunniga sig på bland annat följande
sätt:

»Ett bedömande av stenkolsprisernas framtida utveckling erbjuder helt
naturligt liksom alla dylika frågors besvarande de största vanskligheter.

Tager man i betraktande en längre tidrymd, såsom ett århundrade, lär
det väl knappast lida något tvivel, att icke stenkolspriserna, med hänsyn
till den härunder märkbara inknappningen i tillgångarna ävensom till de
med ökat brytningsdjup stegrade produktionskostnaderna, i genomsnitt
komma att visa en stigande tendens gent emot andra varor eller prisnivån
i allmänhet. Särskilt lära arbetsförhållandena i de engelska kolgruvorna
vara av den art, att anspråk på en förbättring av desamma i längden
knappast kunna lämnas otillfredsställda. Under kortare eller längre
perioder komma väl dock stenkolspriserna sannolikt framdeles liksom tillförne
att pendla omkring nyssnämnda stigande jämviktslinje, liksom den
allmänna prisnivån omkring sitt medelläge. Huruvida dessa variationer
skola bliva av mer eller mindre skarpt utpräglad natur, kommer åter att
bero på den allmänna ekonomiska utvecklingen i världen, huruvida den
nuvarande oron kommer att så småningom lägga sig eller ge upphov till
ytterligare störningar i samfärdseln och världstransportväsendet.

Betydelsen för landet att äga tillgång till en stenkolsfyndighet sådan
som den på Spetsbergen ställer sig under dessa olika förhållanden något

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 16b höft. (Nr 195.)

Kung!. Maj:ts proposition Nr 195.

olika. Vid ett bedömande på lång sikt synes det ofrånkomligt, att stenkolsgruvan
på Spetsbergen är ägnad att bliva ett värdefullt objekt. Belägen
som den är över markytan, röna brytningskostnaderna icke den med tiden
ogynnsamma inverkan, som det tilltagande djupet i andra, gruvor innebär.
Med ett stigande genomsnittspris bör den sålunda kunna i framtiden giva
ökad ekonomisk avkastning. Framför allt skulle genom möjligheterna
till relativt lägre självkostnader spetsbergskolen kunna — åtminstone under
vissa förhållanden — spela roll såsom en regulator på importpriserna.
Betydelsen härav skulle särskilt framträda vid konstlad prisbildning på
marknaden, exempelvis under inflytande av internationella trustbildningar
i analogi med vad som redan inträffat i fråga om en annan viktig naturtillgång
— mineraloljorna — eller viss nationell monopolisering av dessa
betydelsefulla naturtillgångar, något varpå såväl krigsåren som senare
tids handelspolitik lämnat välbekanta exempel.

Antager man, att den nuvarande ekonomiska stagnationen kommer att
avlösas av en tid av något sä när normal livaktighet inom världsindustrien,
talar all sannolikhet för, att de engelska stenkolspriserna, vilka tillsvidare
äro normerande för den europeiska marknaden, komma att omedelbart
stiga och stiga relativt mera än produktionskostnaderna pa Spetsbergen.
Det framgår nämligen bland annat av den Sidenvallska utredningen, att
arbetspriserna i England för närvarande ligga särskilt tryckta och betydligt
under motsvarande svenska lönenivå. Det skulle visserligen kunna
tänkas, att med en ökad produktion i de engelska gruvorna kan följa en
så mycket gynnsammare genomsnittskostnad för de brutna kolen, att en
förbättring av arbetslönerna låter sig göra utan en generell prishöjning.
Huruvida läget är sådant låter sig icke bedöma utan en intim kännedom
om den engelska kolindustriens förhållanden, men sannolikheten av
någon kraftigare inverkan av dylik art synes icke vara så stor, med hänsyn
till att brytningen i de engelska gruvorna redan nu återhämtat sig
så, att den icke står långt efter förkrigsproduktionen i omfattning. Vid
en allmän återhämtning i världsläget måste man även för spetsbergskolen
räkna med stigande omkostnader, stegrade frakter m. m. Det vill dock
synas, som om spetsbergskolen under de angivna förhållandena vid en
jämförelse sannolikt borde komma att ställa sig relativt gynnsammare i
framtiden än som av dagsläget angives.

Skulle en återhämtning av konjunkturerna sammanfalla med krigiska
förvecklingar utanför Europa, skulle antagligen en lysande konjunktur
yppa sig för spetsbergskolen. Skulle återigen europeiska farvatten på
nytt bli skådeplatsen för blockad och krigföring, kunna givetvis förhållanden
inträda, varigenom spetsbergenfyndigheterna för Sveriges vidkommande
skulle för tillfället förlora så gott som all betydelse.

Ur handelspolitisk, speciellt traktatsynpunkt blir, såsom lätt inses, betydelsen
av en svensk koldrift på Spetsbergen likaledes av olika art, allteftersom
konjunkturläget ter sig, således olika om världen för tillfället
lider av kolknapphet — såsom för några år sedan — eller om de gamla
kolproducenterna äro angelägna att skaffa avsättning för sin vara — såsom
fallet varit under år 3922.»

Efter att därefter hava framhållit bland annat, att med den brytningskapacitet
anläggningarna för det dåvarande ägde eu konkurrens med andra
kol under då rådande förhållanden icke vore tänkbar, redogjorde de sakkunniga
för två av kommerserådet Sidenvall uppgjorda förslag till utvidgad

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

brytning av i ena fallet 200,000 ton och i andra fallet 100,000 ton kol per
år. Härefter anförde de sakkunniga följande:

>Pa grund av de vanskligheter av ekonomisk och annan art, som äro Driftens
förknippade med ett kolbrytningsföretag på Spetsbergen, måste man järn- eventuella
väl undersöka och taga under övervägande alternativet att åtminstone nedläggande.
för en övergångstid nedlägga driften.

Sidenvall har också i sin utredning ägnat uppmärksamhet häråt och
har uppskattat de nödvändiga direkta årliga omkostnaderna för bevakning
m. m till cirka 30,000 kronor, vartill komma ränteförlusterna.

Man måste vidare räkna med, att bolagets svävande skuld på l1/, miljon
kronor måste under alla omständigheter regleras. Även om driften
beräknas nedlagd endast ett eller annat ar och även om ifrågavarande
bevakningsmanskap är i stånd att utföra smärre underhållsarbeten, lär det
dock icke kunna undvikas, att man löper risk, att mer eller mindre dyrbara.
delar av anläggningen under ett sådant stillestånd komma att skadas.

I beräkningarna bör därför jämväl medtagas någon utgift för avskrivning.

En kalkyl av de verkliga kostnaderna vid en kortare nedläggning av driften
är emellertid för närvarande omöjlig att uppgöra bland annat av det
skål, att man svävar i okunnighet om omfattningen av de försvå rsarbeten,
som erfordras för tryggande av besittningsrätten under nuvarande förhållanden.
När de statsrättsliga förhållandena för Spetsbergens vidkommande
blivit slutligt reglerade och därefter de privaträttsliga stadgande^
fått. fast form, vilket enligt från Norge erhållna upplysningar kan väntas
möjligen ske under loppet av innevarande år, kommer en något fastare
grund att finnas för uppgörande av nyssnämnda kalkyl.

Ett nedläggande av driften under angivna förhållanden skulle avse en
kortare period av ett pal'' år, till dess att världsläget kunde antagas hunnit
klarna. Skulle man tänka sig en nedläggning för tiotal av år framåt,
skulle detta helt säkert innebära praktiskt taget de nuvarande anläggningarnas
raserande och tillspillogivande. Det kapital, som under dessa
omständigheter skulle gå förlorat, torde kunna uppskattas till 5 å 6 miljoner
kronor. För en tioårsperiod skulle detta sålunda betyda en förlust
i årlig amortering av 5- å 600,000 kronor. Denna förlust bär
man således att väga mot den förlustrisk man löper vid en fortsatt
diift, när det gäller att taga ställning till, vilket alternativ som
böi äga företräde vid ett bibehållande i svensk ägo av fyndighetenrn
i fråga. Vad den senare risken beträffar, skulle den uppgå
till cirka 3 kronor per ton för att bliva jämförlig med den nyss nämnda
förlustsiffran. På grund av de ovissa faktorerna är det, såsom förut påpekats,
omöjligt att ange någon exakt siffra, men en överblick av samtliga
på frågan inverkande faktorer synes likvisst giva vid handen, att en
fortsatt drift är att föredraga.

I det föregående har påvisats, att landet för sin framtida industriella sammanfattutveckiing,
oberoende av vad som må kunna utvinnas ur de inhemska ning och
kraft- och bransleresurserna, likväl måste beräknas komma att bliva be- förslag,
roende på tillförsel årligen av en väsentlig kvantitet stenkol utifrån. Med
hänsyn till det härav betingade beroendet av utlandet synes det vara ett
klart nationellt intresse att söka under fortsatt svensk kontroll bevara de
^enkfdsdyndigheter på Spetsbergen, som nu befinna sig i svensk ägo.

Om företaget icke nu vinner erforderligt stöd inom landet, lär det icke

‘20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

kunna undvikas, att dess egendom kommer att utbjudas till utländska in -

vid det förhållandet att det för närvarande får anses fullkomligt uteslutet
att inom landet uppbringa privat kapital i erforderlig utsträckning,
anse sig de sakkunniga därför böra föreslå, att staten träder in för anskaffande
av huvuddelen av det ytterligare kapital, som erfordras för att
uppdriva brytningen i och utlossningen från Sveagruvan till tillräcklig
kvantitet för ernående av en ekonomisk drift.

Utredningen har visat, att om gruvdriften utvidgas att omfatta en årlig
skeppningsbar brytning av 200,000 ten, det synes finnas utsikt, att företaget
skall bära sig under normala förhållanden, ehuruväl den kalkylerade
förtjänstmarginalen icke är stor, med hänsyn till de många osakra faktorer
och risker, som otvivelaktigt finnas, men vilka icke kunna med säkerhet
bedömas. I varje fall synas dock eventuella förluster vid en fortsatt
drift väga mindre mot de förluster, som uppstå vid en nedläggning av
driften för längre tid. Även eu kortare tids nedläggning torde utom asamkande
av direkta kostnader hota att spoliera ganska störa värden.

Det för utvidgningen erforderliga kapitalet beräknas som nämnt till
följande belopp nämligen:

för nyanläggningar
» likvidering av lån
» rörelsekapital
räntor under byggnadstiden

.............. kronor 1,890,000

» 1,560,000

....... » 1,627,000

.............. » 173,000

Summa kronor 5,250,000.

Den lämpligaste formen för det nya kapitaltillskottet torde vara den av
ett lån. På samma gång bör ordnas så, att långivaren-staten erhåller majoritet
och bestämmanderätt i bolaget. Av det erforderliga nya kapitalet
erfordras från statens sida ett tillskott av 4,500,000 kronor, i det att överenskommelse
träffats med de intressen, vilka för närvarande stå i borgen
för ett lån på 1,500,000 kronor, att fortfarande under 10 år garantera en
kredit på 750,000 kronor.

Därest staten lämnar bolaget ett så stort lån som det, de sakkunniga nu
föreslå, vore det i hög grad önskvärt, om bolaget kunde ställa säkerhet
för lånet eller staten finge åtnjuta förmånsrätt för sin fordran. Detta är
dock icke möjligt, innan de rättsliga förhållandena på Spetsbergen hunnit
bliva ordnade. Bolaget har här i landet ingen egendom, i vilken inteckning
eller förlagsinteckning kan erhållas, och det torde vara fullständigt
uteslutet, att bolaget skulle kunna skaffa borgen för lånet. Sedan de
rättsliga förhållandena på Spetsbergen blivit ordnade, torde däremot inteckning
kunna vinnas i bolagets där belägna fasta egendom och gravor.»

Efter att i detta sammanhang hava redogjort för innehållet i den den
9 februari 1920 undertecknade Spetsbergstraktaten samt ett av norska regeringen
framlagt förslag till bergverksordning för Spetsbergen anförde
de sakkunniga därefter vidare följande:

»Det synes sålunda kunna bliva möjligt att i en framtid erhålla inteckning
dels i det av bolaget nu innehavda landområdet, dels i bolagets blivande
utmål. För att säkerställa staten bör staten därför tillförsäkras
rätt till inteckning både i fastigheten och gruvorna (utmålen). Huruvida
det därutöver kan bliva möjligt att erhålla någon inskrivning, motsva -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

rande förlagsinteckning enligt svensk lag, kan icke nu bedömas, men staten
bör dock tillerkännas rätt till även dylik inskrivning för sin fordran.

De sakkunniga hava under förhandlingarna sökt utverka, att statslånet
skulle erhålla inteckning med bästa förmånsrätt och alltså jämväl framför
det lån, som garanterats av bolagets nuvarande borgensmän. Ett dylikt
medgivande har dock varit omöjligt att erhålla, utan att samtidigt
sistnämnda lån sattes till lägre belopp och amorterades hastigare än enligt
det nu framlagda avtalsförslaget, och de sakkunniga hava da ansett
det vara för staten förmånligare, att saken ordnas på nu föreslaget sätt.
Enligt förslaget till avtal skola för statslånet oeli det av bolagets borgensmän
garanterade lånet meddelas inteckningar med samma rätt inbördes
men med förmånsrätt framför alla andra fordringar. Några särskilda åtgärder
för säkerställande av statens rätt till inteckning framför andra
borgenärer torde icke vara behövliga, då bolaget enligt § 9 i 1921 års avtal
icke äger att utan Kungl. Maj:ts tillstånd avhända sig eller med inteckning
belasta sina områden på Spetsbergen med därtill hörande anläggningar.
Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att i samband med
prövning av fråga om tillstånd till försäljning av någon del av bolagets
område eller gruvor jämväl lämna tillstånd till den för staten meddelade
inteckningens dödande i det försålda området eller den försålda gruvan,
och likaledes torde det böra ankomma på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida
inteckningen i annat fall må dödas till viss del eller i visst område,
när förhållandena giva anledning härtill.

Ändringarna i bolagsordningen avse i främsta rummet att giva uttryck
åt statens majoritetsställning på sådant sätt, att preferensaktiernas röstvärde
ökats i erforderlig grad eller till det tredubbla. Vidare upptagas
bestämmelser om antalet styrelseledamöter och revisorer av sådan art, att
majoriteten-staten i vartdera fallet tillförsäkras erforderligt inflytande.

De förda underhandlingarna hava bland annat givit till resultat, att statens
enligt nu gällande avtal fastställda begränsning i vinst på preferensaktierna
till 6 procent borttagits, så att vinsten, sedan först preferensaktierna
fått 6 procent utdelning och därefter stamaktierna likaledes fått
6 procent, delas lika mellan samtliga aktier.

De sakkunniga förorda för sin del antagande av det sålunda framlagda
förslaget till avtal mellan staten och bolaget med erinran likväl om den
ovan påpekade önskvärdheten av en begränsning av utgående royalty.»

Efter remiss utläto sig i saken järnvägsstyrelsen den 10 februari och kommerskollegium
den 3 mars 1923.

T sitt nyssnämnda utlåtande den 10 februari 1923 uttalade järnvägsstyrelsen,
bland annat, att styrelsen, i den händelse statsmakterna beslöte bifalla
det av de sakkunniga tillstyrkta förslaget beträffande ytterligare statsunderstöd
åt bolaget, vore villig att för statens järnvägars räkning årligen
mottaga en stenkolskvantitet från bolagets fyndigheter på Spetsbergen av
cirka 80,000 ton, likvisst under den förutsättningen att den sålunda av styrelsen
garanterade förbrukningen av ifrågavarande kol icke finge i något
avseende ställa sig ekonomiskt ofördelaktigare för statsbanorna än vid fritt
inköp av stenkol från utlandet.

Vid kommerskollegii utlåtande var fogat bland annat ett av Sveriges industriförbund
till kollegium avgivet yttrande.

Jämcägsstyrelsens
utlåtande
den
10 februari
1923.

Yttrande av
Sveriges industriförbund.

Kommerskollega
utlåtande
den

3 mars 1923.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

Sveriges industriförbund förklarade sig för det dåvarande icke kunna tillstyrka
de sakkunnigas förslag om ett statslån å 4.5 miljoner kronor åt bolaget,
men hemställde tillika, att det måtte tagas under omprövning, huruvida
icke på annan väg, exempelvis genom en årlig subvention från staten,
möjlighet kunde beredas bolaget att fortsätta sin rörelse i dittillsvarande
mindre omfattning under ett antal år framåt, i avvaktan på att mera stabila
förhållanden på världsmarknaden beredde tillfälle att bilda en säkrare uppfattning
om möjligheterna för spetsbergsfyndigheternas ekonomiska tillgodogörande.

Efter att hava erinrat om innehållet i sitt förutberörda utlåtande den
21 maj 1920 ävensom om 1921 års riksdags beslut angående anvisande av
anslag å tillhopa 2,000,000 kronor för teckning och likvidering av aktier
i det nya bolaget, anförde kollegium för egen del, bland annat, följande:

»Kommerskollegium vill i detta sammanhang icke underlåta framhålla,
att det stöd, bolaget av statsmakterna sålunda år 1921 erhöll, visserligen
för tillfället beredde möjlighet till verksamhetens fortsatta bedrivande
men icke tillgodosåg mer än en mindre del av bolagets av kollegium beräknade
kapitalbehov för de närmaste åren. Till följd härav hade bolaget
alltjämt att klimpa mot kapitalbrist och därav föranledda svårigheter att
ordna och utveckla driften på ett rationellt sätt.

Därtill kommer, att de ekonomiska kalkyler, som vid tidpunkten för statens
inträde som delägare i det svenska spetsbergsbolaget förelågo och som
då ansågos innefatta en tillfyllestgörande marginal, högst väsentligt rubbades
av ett starkt prisfall å den internationella kolmarknaden. Enligt
den i Kommersiella meddelanden’ av kollegium offentliggjorda konjunkturöversikten
noterades sålunda prima newcastleångkol fob England i
mars 1921 till 47.50 sh., men i mars 1922 endast till 24.56 sh., allt per engelska
ton.

Med anledning härav — och även med hänsyn till vissa andra med bolagets
svaga finansställning sammanhängande förhållanden — företogs
den förnyade prövning, huru med statens stenkolsintressen å Spetsbergen
lämpligen borde förfaras, vilken utredning nu föreligger i det remitterade
sakkunnigebetänkandet.

Genom denna utledning bär eu väsentligt ökad klarhet vunnits rörande
det svenska spetsbergsföretagets utvecklingsmöjligheter.

Det är sålunda ställt utom allt tvivel, att den av nämnda företag bearbetade
stenkolsfyndigheten innehåller synnerligen betydande koltillgångar,
vilka geologiskt och gruvtekniskt sett äro mycket fördelaktigt belägna.
De äro i sistnämnda avseende jämförliga med de nordamerikanska
kolgruvorna och betydligt överlägsna de engelska. Produktionen per arbetare
är också hög. De brutna kolen äro till karaktären ångkol och visa
ett fullt tillfredsställande värmevärde, men äro något lösa och stybbiga,
dock icke mer än att de till kvaliteten stå ganska nära göda engelska ångkol,
sannolikt blott 8 å 10 procent lägre.

En av kärnpunkterna i föreliggande fråga är, huru prisbildningen på
den internationella kolmarknaden kommer att i fortsättningen gestalta
sig. De stenkolsproducerande centra i världen, vilkas överskott möjliggöra
de kolfattiga ländernas import av kolbränsle, befinna sig i Nordame-»

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 195.

xika, England ock Centraleuropa. I sistnämnda område är det egentligen
kolfälten i Ruhr och Scklesien, »om ifrågakomma, men av skäl sammanhängande
med den politiska situation, som uppstått i Mellaneuropa efter
världskriget, lärer det dock vara uteslutet att från dem påräkna väsentliga
bidrag till vårt lands kolförsörjning under en avsevärd framtid. De
nordamerikanska kolen, vilka under den genomlupna exceptionella dyrtiden
i fråga om kolbränsle vunno ett visst insteg på den europeiska marknaden,
äro numera i följd av åtskilliga samverkande omständigheter icke
längre så aktuella för sagda marknad. Det återstår alltså England, och
för Sveriges vidkommande äro de engelska stenkolen för närvarande, i
likhet med vad fallet var före världskriget, dominerande inom landets
kolimport och följaktligen utslagsgivande i fråga om stenkolspriset. I detta
förhållande finnes icke någon särskild anledning att vänta någon förändring.

De engelska kolprisen hava sedan slutet av år 1922 visat stigande tendens.
Orsakssammanhanget härvid är av komplicerad beskaffenhet. Det
torde dock höra erinras, att upprätthållandet under mer än ett år <1921 -1922) av en kolprisnivå, som faktiskt inneburit förlust för gruvägarna,
underbetalning av gruvarbetet och statssubvention åt kolindustrien,_ icke
utan skäl betraktas som en gemensam uppoffring av den engelska nationen
för att återvinna den förhärskande ställning, England före världskriget
intog på den internationella kolmarknaden och som ansågs oundgänglig
för nationens ekonomiska bestånd, men vilken landet varit nära att förlora
i krisen efter världskriget. Sedan denna kolsupremati återställts, bär
av naturliga skäl en reaktion inträtt. De kolbehövande länderna få åter
betala England ett stenkolspris, som förr eller senare kommer att helt
täcka produktionskostnaderna, medgiva rimliga brytningslöner åt dess arbetare,
lämna vinst åt företagarna och om möjligt ersättning för lidna
förluster.»

Efter att därefter hava framhållit, att världsmarknaden företedde en avgjord
tendens mot högre stenkolspris samt att utsikt syntes vara förhanden,
att lönenivån på Spetsbergen så småningom komme i ett relativt
gynnsammare förhållande till den engelska kolgruveindustriens arbetslöner,
vilka omständigheter enligt kollegii åsikt vore ägnade att icke
oväsentligt stärka föreliggande kalkyler för den svenska stenkolsbrytningen
på Spetsbergen, anförde kollegium ytterligare följande:

»Kommerskollegium har av de sakkunnigas utredning bibragts den uppfattningen,
att de ekonomiska utsikterna för kolbrytningen å Spetsbergen,
så vitt nu med sannolikhet kan bedömas, icke i och för sig behöva utgöra
hinder för fortsatt stöd från statens sida åt det svenska, där verksamma
bolaget.

En liknande uppfattning synes vara rådande i Norge, där statsmakterna
lära hava tills dato sammanlagt utgivit icke mindre än omkring 16 miljoner
norska kronor för stödjande av olika norska kolbrytningsföretag å
Spetsbergen, vilkas sammanlagda brytning dock ännu icke representerar
en årskvantitet av mer än ungefär 200,000 ton eller lika mycket, som ur
Sveagruvan ensam enligt det av de sakkunniga förordade större alternativet
årligen skulle kunna utvinnas.

Beträffande det bidrag, som spetsbergskolen kunna lämna till landets
bränsleförsörjning, finner kollegium inga omständigheter hava framkommit,
som kunna motivera en förändring i den uppfattning härutinnan.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

varåt såväl kollegium som i ärendet hörda institutioner, även industriförbundet,
tidigare givit uttryck. En framgångsrik exploatering av de i
svensk ägo befintliga koltillgångarna på Spetsbergen skulle otvivelaktigt
utgöra en betydande faktor i landets framtida bränsleförsörjning.

loke heller nu förbiser kollegium den ekonomiska risk, som intresseskap
i ett företag av här ifrågavarande karaktär medför, men finner övervägande
skäl tala för att staten tager denna risk.

Framtidsvärdet av dessa fyndigheter är enligt kollegii mening alltför
stort, för att staten på grund av tillfälliga förhållanden i ett onormalt konjunkturläge
bör avstå från att fullfölja sin insats.

Erfarenheten under den tid, staten varit intresserad i spetsbergsbolaget,
synes kollegium giva vid handen, att en ekonomisk drift av detta företag
icke kan grundas på den hittills ernådda brytningen och skeppningen av
upp till 72,000 ton för år. De kostnader, vilka äro förenade med exploatering
av kolfält under de egenartade förhållanden, som råda å Spetsbergen,
måste otvivelaktigt fördelas på en vida större årskvantitet. Det av de
sakkunniga tillstyrkta programmet, avseende en till omkring 200,000 ton
ökad årsbrytning, anser kollegium därför nödvändigt att lägga till grund
för den fortsatta driften.

Kollegium vill understryka vikten av att genom införande av maskinförskrämning
förbilliga brytningen och höja kvaliteten hos de erhållna
kolen. Dessutom får kollegium med hänsyn till navigationssvårigheterna
vid Spetsbergen framhålla önskvärdheten av, att anordningarna för kolens
utlastning vid gruvan företrädesvis anpassas efter medelstort tonnage och
helst anordnas för lastning av flera båtar samtidigt. Den omständigheten,
bland annat, att sjömätningen i dessa farvatten ännu icke nått fullständighet,
synes böra tillsvidare föranleda en viss försiktighet i nämnda avseende.
Så stora fartyg som å 6,000 tons d. w. lärer det för närvarande få
anses vanskligt att för denna trade använda.

Beträffande rättsförhållandena å Spetsbergen har kollegium inhämtat,
att den i Paris år 1920 mellan åtskilliga makter, däribland även Sverige,
ingångna traktaten angående Spetsbergen ännu icke ratificerats och att
någon gruvstadga sålunda ännu icke därstädes blivit gällande. Om den
svenska gruvdriften å Spetsbergen fortsättes, torde sagda uppskov med
fastställande av rättsnormer icke i sak böra utgöra hinder för nu ifrågavarande
understöd, så länge staten tillförsäkras ett avgörande inflytande
på det svenska bolagets angelägenheter. Vid en nedläggning av driften
för längre eller kortare tid kan kollegium däremot ej annat än finna, att
en icke ringa ovisshet skulle uppstå rörande de svenska rättigheternas
fortbestånd.»

Kollegii utlåtande utmynnade i följande uttalande:

»Då kollegium därefter övergår till ett ståndpunkttagande rörande statens
ekonomiska medverkan vid den svenska kolbrytningen å Spetsbergen,
torde till en början vara lämpligt göra följande sammanfattning av de
föreliggande huvudalternativen:

1) De sakkunnigas förslag, avseende en till omkring 200,000 ton årligen
utvidgad brytning, vartill erfordras en kapitalökning av 5.25miljoner kronor,
därav 4.5 miljoner i statslån.

2) Brytningens fortsättande i något ökad omfattning till omkring 100,000
ton årligen, varvid erfordras ett kapitaltillskott av 3.i miljoner kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

3) Brytningens fortsättning tillsvidare i samma omfattning utan nyanskaffning,
varför (av industriförbundet) föreslås årlig statssubvention.

4) Driftens nedläggande.

Driftens nedläggande kan otvivelaktigt innebära betydande fara för,
att de svenska kolfälten komrae att övergå i främmande lands ägo. Att
förhindra detta är ett nationellt svenskt intresse, som kollegium i sin mån
anser sig böna befrämja. Kollegium kan därför icke tillråda ett ståndpunkttagande,
som skulle hava driftens nedläggande till följd. Detta alternativ
skulle vidare innebära, förutom eu kapitalförlust å statens aktieinnehav
av 2 miljoner kronor, vissa utgifter för företagets likvidation, vartill
staten näppeligen kunde undandraga sig att bereda nödiga kontanta
medel. Sannolikt torde dessa utgifter, enligt kollega uppskattning, röra
sig om minst 250,000 kronor, ett belopp som dock möjligen skulle vid avvecklingen
kunna på ett eller annat sätt återbäras, eventuellt i form av kolleveranser.

Beträffande alternativ 3, innebärande status quo och statssubvention,
lärer detsamma icke kunna genomföras utan att bolagets solvens upprätthålles
genom den enskilda kreditens avlösande och tillhandahållande av
nödigt förlagskapital. Anslagsbehovet härför torde knappast kunna beräknas
till mindre än 2 miljoner kronor. Statssubventionen, som väl närmast
kunde tänkas som en statens garanti mot utfående av ett mot produktionskostnaderna
svarande kolpris, är svårare att uppskatta, men torde
lätt kunna kräva ett eller annat hundratusental kronor årligen, särskilt
med hänsyn till brytningens ringa omfattning och till att effektiviteten
hos bolagets organisation av naturliga skäl sannolikt komme att sjunka
under väntetiden, innan avgörandet rörande bolagets öde bleve träffat.
Alternativ 3 är slutligen så mycket mindre att förorda, som det skulle
betyda, ett fastlåsande av driften i en begränsad skala, som, enligt vad erfarenheten
giver vid handen, endast under särskilt gynnsamma förhållanden
är ekonomisk.

Det. sistnämnda torde i viss män även hava sin tillämpning i fråga
om alternativ 2, där det ansenliga kapitalbehovet dessutom uppenbarligen
icke står i rätt förhållande till vinsten för företaget av den relativt ringa
ökningen i utvunnen kolmängd.

Alternativ 1, det förslag, vid vilket de sakkunniga stannat, synes i motsats
mot alternativ 2 innebära en så god avvägning, som omständigheterna
för närvarande medgiva, mellan den nya kapitalinsatsen och i utsikt stående
ökad brytningskvantitet. Kollegium har den uppfattningen, att detta
alternativ är av den minsta storhetsordning, varvid alla nu befintliga
faktorer i företagets organisation komma till sin rätt och en ekonomisk
jämvikt skall kunna förväntas inträda.

Av vad kollegium härovan utförligt utvecklat torde utan vidare framgå,
att kollegium för sin del icke kan förorda lösning i enlighet med de
under alternativ 3) och 4) innefattade förslagen, alldeles särskilt som staten
i båda dessa fall torde få räkna med säker förlust av anvisade medel.
Vid valet mellan alternativ 1) och 2) finner sig kollegium obetingat böra
förorda alternativ 1.

Kommerskollegium vill på anförda skäl för sin de] biträda de sakkunnigas
förslag om ytterligare tillskott av statsmedel åt svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen. I fråga om beräkning av därför erforderligt
belopp, liksom även beträffande låneformen såsom lämplig anordning av
understödet, har kollegium icke något att mot förslaget erinra. Det remis -

Statens
styrelseledamöters
i bolaget
yttrande
den 31 januari
1923.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

sen bilagda förslaget till överenskommelse mellan svenska staten och bolaget
i fråga giver kollegium icke anledning till annan erinran i sak, än
vad förslagsställarna redan själva framhållit rörande önskvärdheten av
en begränsning av till aktiebolaget Isfjorden—Belsund utgående royalty.»

Även statens styrelseledamöter i bolaget inkomma till mig med en skrift
i anledning av de sakkunnigas förslag. Förevarande skrift är intagen å
sidorna 34—41 i förenämnda proposition nr 173 till 1923 års riksdag. I berörda
aktstycke anfördes, bland annat, följande:

»Av det anförda framgår, att de motiv, som föranlett den dåvarande regeringen
att föreslå förvärv för statens del av aktier i det bolag, som exploaterade
de svenska kolfyndigheterna på Spetsbergen, icke varit någon
förhoppning om, att företaget skulle bliva direkt lönande under den närmaste
framtiden, utan uteslutande hänsynen till bibehållande på svenska
händer av den viktiga bränslereserv för framtiden, som de ifrågavarande
koltillgångarna utgöra. Enahanda synpunkter framfördes från olika håll
under frågans behandling i riksdagen och torde väl kunna anses ha varit
de i huvudsak bestämmande för riksdagens beslut om aktieteckning.

Sedan den tidpunkt, då detta beslut fattades, har visserligen en genomgripande
förändring ägt rum på kolmarknaden, i det att under inflytande
av den allmänna depressionen inom industri och handel världens kolförbrukning
tillfälligt avsevärt minskats. Om man undantager vissa länder
med starkt deprecierad valuta — särskilt centralmaktländerna och Ryssland
_ har följden blivit, att utbudet på de flesta marknader kommit att
överstiga efterfrågan. Detta förhållande, i förening med den pågående allmänna
deflationsprocessen, särskilt i England och Amerika, har föranlett
en nedpressning av kolpriset i en grad, som ännu för ett par år sedan knappast
ansågs tänkbar.

Emellertid tyda alla tecken på, att — därest icke nya oförutsedda störningar
av allmän politisk art vålla en ytterligare förlängning av den antydda
saneringsprocessen—en vändpunkt i depressionen på kolmarknaden
nåtts, med ökad efterfrågan och därav föranledd stabilisering av prisnivån.
Med hänsyn till de alldeles särskilda förhållanden, som råda inom
den engelska kolindustrien och vartill vi i det följande återkomma, förefinnes
otvivelaktigt därstädes en tendens till prisstegring, så snart förbättrade
avsättningsförhållanden på något sätt möjliggöra eu sådan.
Risken torde därvid ligga nära, att en sådan prisstegring, i den män det
låter sig göra, främst kommer att gå ut över exportkolen, i likhet med vad
som tillämpats till tiden för kolkontrollens upphävande (mars 1921).

Handelspolitiken under och närmast efter världskriget såväl som vissa
bestämmelser i fredsfördraget torde otvetydigt hava ådagalagt den starka
tendens, som gör sig gällande att nationellt monopolisera vissa viktiga råvara-
och naturtillgångar och särskilt kolförråden. Den allra senaste tidens
händelser visa ytterligare exempel på denna strävan, som, om den
icke skall framstå såsom tämligen meningslös, måste anses innebära avsikten
att bereda det egna landet viss förmånsställning med hänsyn till
utnyttjandet av dessa tillgångar.

Även privata ekonomiska sammanslutningar i form av ringbildningar,
syndikat och s. k. vertikaltruster ha under senare tider utövat ett starkt
inflytande, särskilt på den kontinentala kolmarknaden.---

Under dessa förhållanden synes det, som om innehavet av de betydande

Kung]. Maj:ts proposition Nr 195. 27

reserv tillgångar av fossilt bränsle, som för närvarande finnas på svenska
liänder på Spetsbergen, kan komma att i eu framtid visa sig vara av stort
värde och synnerlig betydelse för vårt lands ekonomiska och industriella
konkurrensförmåga. Visserligen utgör brytningen därstädes för närvarande
endast en mindre del, under senaste år cirka 3 procent, av Sveriges
kolimport. Men enligt det förslag till utökning av brytningen, som av de
sakkunniga nu förordas, skulle densamma komma att omkring 3-dubblas.
och inga principiella eller praktiska hinder synas föreligga mot att vid
behov ytterligare utveckla densamma till flerdubbel kvantitet.

Genom den nämnda utökningen av brytningen till cirka 200,000 ton
skulle, såsom framgår av den av kommerserådet Sidenvall verkställda tekniska
utredningen, den administrativa personalen och övrig fast personal.
liksom de nu befintliga anläggningarna, i vida bättre grad utnyttjas, än
vad som med nuvarande, starkt begränsade produktion är möjligt. Härigenom
och genom införande tillika av ändrad brytningsmetod — maskinbrytning
— borde enligt de uppgjorda beräkningarna spetsbergskolen även
vid nuvarande prisläge kunna bliva konkurrenskraftiga gentemot engelska
ångkol av jämförlig kvalitet.---

I det föregående hava vi sökt lämna bidrag till ett såvitt möjligt allsidigt
bedömande av de utsikter, som förefinnas för att kolindustrien vid
Sveagruvan skall kunna bliva ekonomiskt bärkraftig, för de svårigheter,
som därvid möta, och för de utvägar, som kunna erbjuda sig att övervinna
dessa svårigheter.

Utan att underskatta de nämnda riskerna synes det oss, som om hänsynen
till de för framtiden ovissa förhållandena på bränslemarknaden och
till det obestridligt intresset av att säkra innehavet för svensk räkning av
de betydande koltillgångar, vilka såsom resultat av svenska mäns arbete
och uppoffringar befinna sig i svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens
händer, utgöra bärande skäl för att staten på sätt, som de sakkunniga föreslagit,
och under av dem förordade villkor stöder bolaget genom att bevilja
detsamma angivet lån för utvidgning av driften, så att densamma
måtte kunna bliva ekonomiskt bärkraftig, såvitt man kan bedöma med den
nog sä omfattande erfarenhet, som numera föreligger.

Såsom ytterligare skäl för en sådan! åtgärd kan anföras betydelsen
för staten i dess egenskap av konsument utav betydande mängder bränsle,
särskilt för den av staten bedrivna trafikverksamheten samt för försvarsväsendets,
sjukvårdens m. fl. statliga behov, att på detta sätt kunna säkra
sig tillgång till att täcka åtminstone en väsentlig del av detta behov. Eu
dylik åtgärd plägar ju anses motiverad även beträffande enskilda industriella
företag, vilka för sin utveckling, sedd på längre sikt, behöva säkrad
tillgång till viss för driften nödvändig råvara. Och detta gäller till och
med i sådana fall, där åtgärden ej betingas av några mera omedelbart
föreliggande behov, och även om den innebär viss tillfällig ekonomisk uppoffring.
»

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 16 mars 1923 anförde jag
— efter att hava erinrat om de upprepade statsingripandena för stödjande
av bolaget — bland annat följande:

»Då det icke är möjligt att på nyss antytt sätt längre sörja för bolagets
fortbestånd, är situationen nu den, att bolaget antingen måste tillföras
ytterligare kapital i en omfattning, som gör det möjligt för bolaget att

Chefens för
handelsdepartementet
anförande
till
statsrådspro
t o koll et den
16 mars 1923.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

reda sig såsom självständigt drivet företag, eller ock snarast möjligt likvidera
sin verksamhet och realisera sina tillgångar.

I förra fallet, d. v. s. därest man anser, att bolaget bör bestå och dess tillgångar
bevaras i svensk ägo, har man, såsom ock vid den verkställda sakkunnigutredningen
skett, att undersöka, huruvida det kan ställa sig fördelaktigast
att tillsvidare nedlägga driften vid bolagets gruvor och inskränka
sig till de för gruvrättighetens försvarande nödvändiga arbetena
eller att fortsätta rörelsen, därvid utgångspunkten givetvis bör vara ett
sådant anordnande av driften, att bästa möjliga ekonomiska resultat vinnes.
För de jämförande beräkningar, som i dylikt hänseende av de sakkunniga
uppgjorts, har jag i det föregående redogjort. De sakkunniga
hava härvid sökt att väga den förlust, en nedläggning av driften ostridigt
skulle medföra, mot den förlustrisk, som vid en fortsatt drift kunde anses
föreligga, och därvid kommit till den bestämda uppfattningen, att de kapitalutlägg,
som vid ett nedläggande av driften skulle erfordras för reglering
av bolagets svävande skulder samt för försvarsarbeten in. in., måste
anses så stora och de anläggningsvärden, som i dylikt fall skulle spolieras,
så betydande, att ett fortsättande av driften, utvidgad till att omfatta en
årlig brytning av cirka 200,000 ton stenkol, ur ekonomisk synpunkt måste
anses vara att föredraga. Till den av de sakkunniga sålunda uttalade
uppfattningen, vilken grundar sig på en ytterst ingående undersökning
av bolagets ställning och förutsättningar samt situationen på kolmarknaden
och dess sannolika förändringar under framtiden, har kommerskollegium
bestämt anslutit sig, därvid kollegium särskilt understrukit, att, därest
åtgärder skola vidtagas för koltillgångarnas bevarande i svensk ägo,
de sakkunnigas förslag om utökning av kolbrytningen till nyss angivna
årliga kvantitet ur ekonomisk synpunkt avgjort vore att föredraga framför
övriga i ärendet framkomna alternativ. Under sådana omständigheter
lärer vid det, slutliga ståndpunktstagandet i förevarande ärende valet böra
stå emellan att antingen tillföra bolaget ökat kapital, så att eu utvidgning
av driften i ovan antydd omfattning blir möjlig, eller ock låta bolaget falla
och taga de därav föranledda konsekvenserna.

Det avgörande, som i nu ifrågavarande hänseende från statsmakternas
sida måste träffas, synes^ mig — särskilt med hänsyn till omöjligheten för
även de mest sakkunniga att med visshet bedöma den framtida utvecklingen
på kolmarknaden och den betydelse, spetsbergskolen kunna komma att
få för vårt lands bränsleförsörjning — i hög grad vanskligt. Lämnas bolaget
av statsmakterna åt sitt öde, har man att räkna med, icke blott att
det kapital staten redan insatt i företaget, 2,000,000 kronor, i sin helhet går
förlorat, utan framför allt, att syftet med statens kapitalengagemang i
företaget eller kolfyndigheternas bevarande i svensk ägo definitivt förfelas.
För en utveckling av driften åter, på sätt de sakkunniga föreslagit,
erfordras enligt de sakkunnigas till riktigheten obestridda beräkningar ett
ytterligare kapitaltillskott av icke mindre än 5,250,000 kronor, därav enligt
den av de sakkunniga förordade överenskommelsen med bolaget staten skulle
bidraga med 4,500,000 kronor. Och icke ens med ett dylikt kapitaltillskott
förefinnes någon absolut garanti för, att bolagets rörelse under alla förhållanden
är säkerställd.

Det är under sådana omständigheter icke ägnat att förvåna, att meningarna
rörande den ståndpunkt, som i förevarande hänseende från stata;
maktemas sida bör intagas, inom auktoritativa kretsar gå vitt i sär. Efter
att hava tagit del av det förebragta utredningsmaterialet och de däröver

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

avgivna yttrandena har jag emellertid för egen del, i likhet med alla de
statliga experter och myndigheter, vilka medverkat vid eller utlåtit sig
över den verkställda utredningen, kommit till den uppfattningen, att det,
med hänsyn till det ovissa världsläget och de begränsade koltillgångar,
som inom vårt eget land äro tillfinnandes, icke vore framsynt att avhända
sig de efter våra förhållanden enorma kolreserver, som gömmas inom de
av svenskar ockuperade områdena på Spetsbergen. Den svåra bränslenöd,
som vårt land endast för några år sedan hade att genomgå och vars bekämpande
föranledde vidtagandet av de mest extraordinära åtgärder, bör
ännu stå i friskt minne, och då den möjligheten icke är utesluten, att liknande
situationer ånyo kunna inträda, synes det mig icke försvarligt att
av stundens ekonomiska svårigheter låta driva sig till att släppa ur sina
händer kolresurser, vilka i nyss antydda läge kunna för hela landet bliva
av oskattbart värde. Härtill kommer, att världens och särskilt Europas
koltillgångar icke äro outtömliga och att den fortskridande industriella utvecklingen
och den redan nu skymtande bristen på brännoljor kan komma
att inom en icke alltför avlägsen framtid föranleda en så hård skattning
av dessa tillgångar eller sådana åtgärder av exporthindrande natur, att
även för mera normala förhållanden dispositionen i största möjliga omfattning
av exploateringsbara egna kol fyndigheter kan bliva av den största
betydelse för vårt lands industriella oberoende. Bevarandet åt vårt land
av de ifrågakomna naturtillgångarna på Spetsbergen synes mig under sådana
omständigheter, även om de icke omedelbart skulle giva det önskvärda
ekonomiska utbytet, vara ett nationellt intresse av den vikt, att detsamma,
om icke oöverstigliga hinder däremot resa sig, bör hävdas och tillvaratagas.

Beträffande möjligheterna för en ekonomiskt lönande drift under den
närmaste framtiden av de svenska kolgruvorna på Spetsbergen vill jag —
under hänvisning i övrigt till vad av de sakkunniga anförts — särskilt
framhålla, att dessa möjligheter, även om de måste anses i viss mån osäkra,
dock icke kunna bedömas efter de ekonomiska resultat, som under de sistförflutna
åren uppnåtts. I dylikt hänseende må påpekas, att det svenska
spetsbergsföretaget, som i stort sett utfört sina anläggningar och verkställt
sina nyanskaffningar under en tid, då varupriserna voro som allra mest
uppdrivna, kort tid efter igångsättandet av sin rörelse mötts av eu konjunktur,
kännetecknad av ett katastrofartat fall av stenkolspriset från
bortemot 300 kronor per ton till mindre än en tiondel därav. Den nedåtgående
prisrörelsen har så mycket hårdare drabbat just detta företag, som
det till följd av de klimatiska förhållandena å Spetsbergen är nödsakat att
redan på sommaren till då gällande pris uppköpa alla de för vintersäsongen
erforderliga förnödenheterna samt avsluta arbetsavtal för sagda säsong,
medan likvid för de sedermera under vintern brutna kolen i allmänhet
erhållits efter det pris, som vid kolens skeppning varit gällande under
därpåföljande sommar. Företaget har sålunda, på grund av de säregna
omständigheter, under vilka det driver sin verksamhet, i än högre grad iin
andra, under mera gynnsamma klimatiska förhållanden arbetande industriföretag
drabbats av den nedåtgående prisrörelsen.

I själva verket torde, såsom ock av sakkunnigutredningen framgår, frågan
om möjligheten att med nöjaktigt ekonomiskt utbyte under den närmaste
framtiden exploatera de svenska kolfälten på Spetsbergen vara beroende
av en mångfald vitt skilda faktorer, av vilka vissa låta sig med
tämligen stor säkerhet beräkna, medan andra mer eller mindre undan -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

draga sig förhandsbedömande. Ostridigt torde i varje fall vara, att med
deri relativt obetydliga brytningskapacitet, bolagets anläggningar för närvarande
äga, eu konkurrens med andra, närmast engelska, kol endast under
gynnsamma omständigheter är möjlig. Den verkställda utredningen
synes mig emellertid giva starka skäl för antagandet, att genom en utökning
av anläggningarna till en brytningskapacitet av cirka 200,000 ton per
år bolaget skall bliva i stånd att nedbringa totalkostnaden per ton så avsevärt,
att dess kol kunna med ekonomiskt tillfredsställande resultat säljas
i konkurrens med dem, som från andra trakter av världen införas i vårt
land. Utvecklingen inom den internationella kolmarknaden, vilken ju
undandrager sig säkert bedömande, kan visserligen härvid spela ogynnsamt
in. Åtskilliga tecken tyda emellertid på, att en vändpunkt numera
inträtt i den under de senaste åren på detta område härskande djupgående
depressionen, som ju föranlett mycket stora svårigheter även för Englands
kolindustri och nödgat den engelska regeringen att offra ofantliga belopp
på statssubventioner åt de inhemska kolproducenterna. Kolpriserna hava
sålunda sedan någon tid tillbaka befunnit sig i oavbrutet stigande (för
nörthumberlandkol exempelvis från 28 kronor per ton vid årets början till
39 kronor 66 öre per lön den 10 innevarande mars) och, om också den under
de allra sista veckorna inträffade starka harmsen måhända delvis kan vara
beroende på tillfälliga omständigheter, vill det dock av åtskilligt synas,
som om den fortgående prisstegringen åtminstone i viss mån är att tillskriva
den mera varaktiga förskjutning uppåt av kolprisnivån, som av
sakkunniga på området redan sedan länge förutsagts, .lag vill i detta sammanhang
fästa uppmärksamheten på och understryka de uttalanden, som
för bedömande av den sannolika utvecklingen å kolmarknaden gjorts i det
avgivna sakkunnigbetänkandet och vissa andra i det föregående åberopade
aktstycken rörande inflytandet på kolprisnivån av sådana faktorer som
upphörandet av den engelska statssubventioneringen, den återuppvaknande
industriella livaktigheten med därav föranledd ökad efterfrågan å
kol, de engelska lcolgruvearbetarnas rörelse för höjande av de för närvarande
synnerligen låga arbetslönerna, den fortskridande försvåringen av
brytningsförhållandena i de engelska kolgruvorna in. m.

Även i händelse av eu för bolaget relativt gynnsam utveckling å den
internationella kolmarknaden föreligga emellertid i avseende å exploaterandet
av spetsbergskolen eu mångfald speciella omständigheter, som
kunna tänkas komma att utöva en på bolagets räntabilitet och bärkraft
menlig inverkan. Särskilt torde man härvid — sedan spetsbergskolens
höga bränslevärde och de trots klimatet gynnsamma brytningsförhållandena
å ögruppen blivit ådagalagda — hava att fästa sig vid de svårigheter,
som de för spetsbergskolen säregna, i sakkunnigbetänkandet närmare utvecklade
transport- och avsättningsförhållandena kunna komma att medföra.
Utan att underskatta nämnda svårigheter och de risker, som därav
föranledas, ber jag dock att få erinra, dels att avsättningen av de kol, som,
sedan statens järnvägar övertagit den av de sakkunniga och järnvägsstyrelsen
ifrågasatta årliga kvantiteten av 80,000 ton, skulle försäljas i fria
marknaden, väsentligen torde underlättas genom de lagringsmöjligheter,
som, enligt vad den av statens styrelseledamöter i dylikt hänseende verkställda
specialutredningen givit vid handen, erbjuda sig i olika svenska hamnar,
dels ock. att i sista hand avsättningen alltid torde bliva beroende av, att
det pris, som kan erbjudas, i förhållande till priset å andra kol ställer sig
tillräckligt fördelaktigt. Huru förhållandena i dylikt hänseende kunna

Kung!. Maj:ts -proposition Nr 195.

komma att gestalta sig1 lärer, såsom redan antytts, ingen kunna med full
visshet förutsäga, men den i ärendet verkställda utredningen pekar dock
på, att vid en utökning av bolagets brytningskapacitet till 200,000 ton årligen
göda utsikter för en konkurrensmässig drift maste anses föreligga.

Sammanfattningsvis vill jag sålunda uttala, att jag anser det intresse,
som, särskilt med hänsyn till framtiden, är knutet vid bevarandet åt Sverige
av bolagets koltillgångar å Spetsbergen, så starkt, att staten — trots
därmed förenade ekonomiska risker — icke bör undandraga sig det ytterligare
kapitalengagemang, som erfordras, för att den svenska kolbrytningen
å Spetsbergen må kunna utvidgas till eu, såvitt nu kan bedömas, ekonomiskt
lönande omfattning.

Det för dylikt ändamål erforderliga kapitaltillskottet har, såsom redan
nämnts, av de sakkunniga uppskattats till sammanlagt 5,250,000 kronor.
Efter ingående förhandlingar med de personer, vilka sta i borgen för bolagets
nuvarande banklån, hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att
av detta belopp 4,500,000 kronor tillskjutas av staten, medan återstoden,

750.000 kronor, skulle under vissa närmare angivna villkor garanteras av
nyss omförmäkla borgensmän. Vid förhandlingarna hava ifrågavarande
privatpersoner bestämt förklarat sig icke vilja eller kunna sträcka sin garanti
längre än nyss angivits. Att annorledes på privat väg uppbringa
någon del av det erforderliga kapitalet lärer vara fullständigt uteslutet.
Under sådana omständigheter och då eu nedprutning av den för säkerställande
av bolagets drift såsom nödig ansedda summan icke skulle vara förenlig
med det syfte, man genom det ytterligare kapitaltillskottet vill vinna,
nämligen att skapa en för bolagets fortbestånd någorlunda bärkraftig ekonomisk
bas, anser jag mig böra förorda, att staten påtager sig anskaffningen
av det av de sakkunniga i dylikt hänseende ifrågasatta beloppet

4.500.000 kronor.

I avseende å den form, i vilken statens kapitalinsats skulle ske, liava de
sakkunniga föreslagit, att beloppet skulle tillföras bolaget såsom lån och
icke, såsom vid statens tidigare kapitalengagemang i företaget ägt rum,
mot erhållande av aktier. Med hänsyn till föreliggande omständigheter
och särskilt därtill, att goda utsikter för en snar reglering av rättsförhållandena
å Spetsbergen torde förefinnas, varmed skulle följa möjlighet att
till säkerhet för beviljat lån erhålla inteckning i bolagets fastigheter, gruvor
och anläggningar därstädes, anser jag i likhet med de sakkunniga låneformen
vara att förorda.

I övrigt skulle, enligt det förslag till överenskommelse mellan svenska
staten och bolaget, varom de sakkunniga och bolagets styrelse, däribland
också borgensmännen för bolagets banklån, slutligen enat sig, för de ifrågasatta
kreditoperationerna gälla huvudsakligen följande bestämmelser,
vilka jag för egen del anser böra godtagas.

Av det lån staten skulle bereda bolaget, skulle 3,000,000 kronor tillhandahållas
bolaget den 1 juli 1923 och 1,500,000 kronor den 1 juli 1924. Lånet
skulle löpa med fem procent ränta och återbetalas på det sätt, att den 31
december ett vart av åren 1926—1945 såsom ränta och amortering skulle
erläggas tillhopa åtta procent av lånesumman, eller 360,000 kronor, samt
den 31 december 1946 då återstående kapitalbelopp jämte ränta, omkring

38.000 kronor. Därest ränta eller amortering icke erlagts inom tre månader
efter föreskriven förfallodag, skulle staten äga, därest annan överenskommelse
icke träffas, uppsäga lånet att i dess helhet omedelbart återbetalas.

Till säkerhet för lånet skulle staten tillförsäkras rätt att — i den mån

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

de rättsliga förhållandena på Spetsbergen bliva ordnade — erhålla inteckning
i bolagets fasta egendom och gruvor å Spetsbergen, förlagsinteckning
i bolagets lösa egendom därstädes samt varje annan inskrivning till säkerhet
för sin fordran, som kan bliva tillåten i bolagets egendom å Spetsbergen,
allt med förmånsrätt framför varje annan fordran, med undantag för
ovannämnda privata lån å 750,000 kronor, som skulle äga lika rätt.

Statens skyldighet att tillhandahålla bolaget lån skulle icke inträda,
förrän dels vissa ändringar i bolagsordningen vidtagits, avseende att tillförsäkra
staten majoritetsställning i bolaget ävensom rätt till ökad utdelning
å de av staten innehavda preferensaktierna i bolaget, dels och vederbörlig
garanti ställts för, att de privata krediterna få av bolaget tillgodonjutas.

Enligt de föreslagna ändringarna i bolagsordningen skulle den nuvarande
begränsningen till 6 procent i rätten till vinstutdelning å preferensaktierna
bortfalla. I stället skulle i bolagsordningen intagas ett stadgande av innehåll,
att, sedan först dessa aktier fått utdelning med nämnda procentsats
och därefter stamaktierna likaledes erhållit 6 procents utdelning, eventuellt
överskjutande vinst skulle delas lika mellan samtliga aktier. Vidare
skulle rörande antalet styrelseledamöter och revisorer införas bestämmelser
av sådant innehåll, att staten i vartdera fallet erhölle majoritet och
därmed erforderligt inflytande å bolagets ledning. Än vidare skulle statens
majoritetsställning befästas därigenom, att preferensaktiernas röstvärde
ökades till det tredubbla.

Ovannämnda privata krediter å tillhopa 750,000 kronor skulle, såsom jag
redan nämnt, garanteras av de personer, som för närvarande stå i borgen
för bolagets banklån. Krediterna skulle för tiden 1 juli 1923—30 juni 1928
utgöra 750,000 kronor jämte ränta och därefter minskas med en femtedel
varje år.»

Utöver de bestämmelser, som hade inrymts i det av de sakkunniga uppgjorda
kontraktsförslaget, förordade jag slutligen intagandet av ytterligare
det stadgandet, att aktiebolaget Isfjorden-Belsunds rätt till royalty för brutna
stenkol skulle begränsas till att avse en högsta årlig stenkolskvantitet av

75,000 ton.

Under åberopande) av vad jag sålunda anfört hemställde jag, att Kungl.
Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att dels medgiva, att åt svenska
stenkolsaktiebolaget Spetsbergen finge, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i det av mig förordade kontraktsförslaget mellan svenska staten och
bolaget angåves, av statsmedel beviljas ett lån å 4,500,000 kronor, dels ock,
vid bifall därtill, av sagda belopp å riksstaten för budgetåret 1923 — 1924
bland utgifter för kapitalökning anvisa 3,000,000 kronor.

Kungl. Maj.ts
proposition nr
173 till 1923
års riksdag.
1923 års riksdags
skrivelse
nr 319.

Kungl. Maj:ts proposition i ämnet (nr 173) avläts i enlighet med min
hemställan.

I skrivelse den 6 juni 1923, nr 319, anmälde sedermera riksdagen följande.
Riksdagen medgåve, att bolaget finge av statsmedel beviljas ett lån av

1,500,000 kronor, att utgå med 1,000,000 kronor den 1 juli 1923 och 500,000
kronor den 1 juli 1924 på de huvudsakliga villkor i övrigt, som inne -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

fattades i förslaget till överenskommelse mellan svenska staten och bolaget,
dock med följande ändringar, nämligen dels beträffande de i överenskommelsen
omförmälda säkerheterna för banklån att dessa säkerheter
skulle avse för tiden 1 juli 1923—30 juni 1924 ett banklån av 1,350,000
kronor jämte ränta, varefter nämnda belopp Unge minskas med 150,000
kronor varje år, dels ock i fråga om royaltyn till aktiebolaget IsfjordenBelsund
att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att såsom villkor för
statslånet föreskriva ytterligare inskränkning i rätten till sådan royalty.

Sedan ett i anledning av innehållet i riksdagens skrivelse nytt kontrakt
mellan svenska staten och bolaget blivit upprättat och vederbörligen undertecknat
samt styrelsen för bolaget i en till Kungl. Maj:t ställd skrift — med
stöd av skriften bilagda handlingar, utvisande att de för lånets utbekommande
stadgade villkor behörigen fullgjorts — anhållit, att av lånebeloppet

1,000,000 kronor måtte ställas till bolagets förfogande, anmodade Kungl.
Maj:t den 22 juni 1923 fullmäktige i riksgäldskontoret att, mot erhållande
av skuldförbindelse avfattad på sätt i överenskommelsen förutsattes och med
användande av det utav riksdagen för ändamålet i riksstaten för budgetåret
1923—1924 anvisade anslaget, till bolaget den 1 juli 1923 såsom lån
utbetala 1,000,000 kronor.

Sedan riksdagen därefter i skrivelse den 4 mars 1924, nr 38, anmält, att
riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen därom
gjorda framställning, å riksstaten för budgetåret 1924—1925 under utgifter
för kapitalökning för bestridande av lån till bolaget anvisat ett anslag av

500,000 kronor, anmodade Kungl. Maj:t den 14 mars 1924 fullmäktige i
riksgäldskontoret att, mot erhållande av på nyss omförmält sätt avfattad
skuldförbindelse till bolaget den 1 juli 1924 såsom lån utbetala ifrågavarande
belopp.

Med anlitande av de medel, som sålunda ställdes till bolagets förfogande
verkställdes omfattande nyanläggnings- och förbättringsarbeten vid bolagets
gruvor å Spetsbergen, varigenom produktionskapaciteten väsentligt ökades
och brytningskostnaderna avsevärt nedbragtes. De förhoppningar, som bysts
om att genom åtgärder av dylik natur förutsättningar skulle skapas för en
ekonomiskt lönande drift vid bolagets gruvor, hava emellertid icke infriats.
Anledningen härtill är att söka däri, att de genomförda kostnadsminskningarna
neutraliserats av de alltjämt fallande stenkolspriserna. 1922 års
sakkunniga beräknade, att efter genomförandet av kompletteringen av anläggningarna
bolagets självkostnader skulle inberäknat räntor och avskrivningar
komma att uppgå till 24 kronor 55 öre och exklusive avskrivningar
till 23 kronor 20 öre per ton eif. svenska hamnar. Jag ber nu att få meddela,
att kostnaderna i fråga uppgått till 23 kronor 62 öre år 1924 och till
20 kronor 74 öre år 1925, exklusive avskrivningar. Förväntningarna i avBihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 samt • 16i höft. (Sr 195.) 3.

Utbetalande
av ett lån d
1,000,000
kronor till
bolaget.

Utbetalande
av ett lån å
500,000
kronor till
bolaget.

Trots nedbringande
av
självkostnaderna
förorsakas
bolaget
förluster genom
prisfallen
å stenkol.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

seende på nedbringandet av bolagets självkostnader hava sålunda till fullo
infriats och till och med i väsentlig grad överträffats. Då emellertid sänkningen
i självkostnaderna icke kunnat hålla jämna steg med den fallande
priskurvan å stenkol, har för varje år förlust på bolagets verksamhet
uppstått.

Förlusten på bolagets verksamhet har enligt vinst- och förlusträkningarna
uppgått till

under bokföringsåret 1921—1922.................... 337,725: 8 3

» » 1922—1923.................... 181,665: 9 4

» » 1923-1924.................... 133,981:50

» » 1924—1925................... 206,590:57

Summa 859,963: 84.

Bolagets vinst- I detta sammanhang ber jag att beträffande resultatet av bolagets rörelse
räkningllsamt un^er verksamhetsåret 1924—1925 — det sista för vilket styrelse- och revibalansräkning
sionsberättelser föreligga — samt den ekonomiska ställningen vid utgången
den1g^um av samma år få hänvisa till nedanstående i styrelsens förvaltningsberättelse
för sagda tid intagna vinst- och förlusträkning samt balansräkning:

Vinst- och förlnsträkning.

Ingående balans:			Kolförsäljningar ....................	195,924	11
förlust 1921—1922 337,725: 83			Utgående balans:
» 1922—1923 181,665: »4			förlustbalans från föregående
» 1923—1924 133,981: so	653,373	27	räkenskapsår..... 653,373:2 7
			förlust under året 206,590: 57
Avskrivningar å förråds- och
handelsbodslager samt inven-
tarier vid Sveagruvan............	38,498	71
Allmänna omkostnader ............	92,019	93
Räntor ......... ......................	142,918 58
Brandkostnader vid Sveagruvan	129,077 61
Summa kronor	1,055,887\|96	Summa kronor	1,055,887	95

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195. 35

Balansräkning''.

Kolgruvor och fyndigheter på			Aktiekapital:
Spetsbergen .................	1,959,382	06	Preferensaktie-
Anläggningar vid Sveagruvan ...	4,013,496	03	kapital ......... 750,000: —
Inventarier vid Sveagruvan ......	569,192	65	Stamaktiekapital 4,250,000: —	5,000,000	—
Inköpt men ej uppsänd materiel	31,422	4b		1 500 OOO
Egna fartyg .......................	275,000	-	Lån från rederilånefonden.........	66*666 6 6
Inventarier i Stockholm ...........	8,340	13	Arbetarnes sjukkassa ...............	29,273 21
Kassabehållning i Stockholm och			Diverse skulder ....................	2.453,503 09
vid Sveagruvan ...............	9,306	77
Kol i lager vid Sveagruvan ......	861,265	50
Förrådets och handelsbodens vid
Sveagruvan lager ...............	427,002	7 2
Diverse fordringar ..................	35,070	78
Förlustbalans från
1923—24............ 653,373:2?
Förlust under året 206,590: 5 7	859,963	84
Summa kronor	9,049,442	96	Summa kronor	9,049,442	90;

Revisorerna hava i sin berättelse över bolagets verksamhet under ifrågavarande
räkenskapsår anfört bland annat följande.

Vid granskningen av föregående års verksamhet både revisorerna uttalat,
att de värden, vartill vissa av tillgångarna befunnits upptagna, måste anses
för höga. Under det senaste verksamhetsåret hade icke några egentliga avskrivningar
skett å bolagets egendom och fartyg. Det i vinst- och förlusträkningen
upptagna beloppet av 38,498 kronor 71 öre utgjorde realisationsförlust.
Revisorerna ansåge sig icke nu böra ingå på en prövning av det
realvärde, som kunde anses ligga bakom de bokförda värdena av bolagets
tillgångar, då på grund av driftens inställande ovisshet rådde om bolagets
fortsatta verksamhet och följaktligen utgångspunkt för en realvärdering saknades.
Följande sammanställning, grundad på bolagets böcker, utvisade de
bokföringsmässiga förändringar i värde, som vissa tillgångar undergått från
verksamhetens början intill den 30 juni 1924:

Anskaffnings värde -

Kulgruvor och fyndigbeter ....
Anläggningar vid Sveagruvan
Inventarier » »

Egna fartyg................

2,026,767: so
5,266,303: i o
891,643: 3 4
1,154,289: 09

Summa kronor 9,339,003: 3 3

Avskriv ningar 67,

385: 74
1,252,807: o?
322,450: 6 9
879,289: 09

Utgående balans
den 30 juni 1925

1,959,382: 06
4,013,496: 03
569,192: 65
275,000: -

2,521,932: 59 6,817,070: 74.

Revisorerna ville erinra därom, att i de visade avskrivningarna inginge
ett belopp av 1,919,386 kronor 10 öre, med vilket tillgångarna nedskrevos
år 1921, i samband med att staten genom riksdagens beslut förvärvade

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

intresseskap i bolaget. Efter nämnda tidpunkt hade resultatet av bolagets
verksamhet icke varit sådant, att några väsentliga avskrivningar kunnat ske.

Revisorerna ansåge sig med hänvisning till styrelsens berättelse icke kunna
underlåta att påpeka, att driftsförlusten under verksamhetsåret, 206,590 kronor
57 öre, vore att tillskriva dels branden vid gruvan, som direkt medfört en
förlust av 129,077 kronor 51 öre, dels ock prisfallet å kol, som neutraliserat
den kraftiga sänkningen av självkostnaderna, som bolagsledningen lyckats
åvägabringa.

Som av det nyss anförda framgår, har av den under sistnämnda räkenskapsår
uppkomna förlusten ett belopp av 129,077 kronor 51 öre förorsakats
av en under maj månad 1925 utbruten brand i den s. k. Sveagruvan, en
olyckshändelse som visade sig synnerligen ödesdiger för bolaget, i det att
den omöjliggjorde driftens fortsättande, och till vilken sak jag snart skall
återkomma.

Driftskapital Rn följd av de ständiga förlusterna har varit, att vid olika tillfällen åtform^fbr-
gärder måst vidtagas för beredande av nödigt driftskapital åt bolaget i form av
skottslikvi- förskottslikvider å blivande leveranser av stenkol till, huvudsakligen, statens
deTstenkols dC järnvägar. Senast på våren 1925 fann sig bolagets styrelse nödsakad att
leveranser, för möjliggörande av driftens uppehållande hos Kungl. Maj:t göra hemställan
om förskottslikvid för de stenkol, som voro avsedda att brytas under driftsåret
1925—1926 och levereras till statens järnvägar. Med detta förskott
avsåg bolaget att kunna hålla sin rörelse i gång till och med juni 1926,
utan att någon försämring av dess ekonomiska ställning skulle komma att
inträda.

Såsom jag nyss antytt utbröt emellertid i maj månad 1925 en — i en vid
de sakkunnigas betänkande fogad bilaga närmare omhandlad — eldsvåda av
sådan omfattning, att gruvdriften måste helt nedläggas. Då förutsättningen
för det nyssnämnda förskottet därigenom bortföll, kunde bolaget icke taga
detsamma i anspråk.

Under år 1925 I en den 1 augusti 1925 dagtecknad skrift anmälde sedermera bolagets
beviljade lån styre]se> att på grund av förenämnda brand, som då ännu påginge, driften

dt bolde/et, > t ___ o # it* i*» ii , ,

moratorium vid bolagets gruvor blivit helt nedlagd. Da i anledning darav bolagets m m-

m'' komster tillsvidare upphört och då bolaget saknade nödiga medel för betalning
av olikviderade arbetslöner, till bestridande av utgifter för släckande
av gruvbranden, till vårdande i övrigt av bolagets egendom m. m., anhöll
bolaget — under framhållande att om nödigt kapital ej tillfördes bolaget,
bolaget omedelbart måste träda i likvidation — att staten såsom största

delägaren i bolaget måtte bereda detsamma ett lån å 200,000 kronor.

Tillika inkom bolaget med förbindelser av vissa bolagets större fordringsägare
samt vederbörande borgensmän av innehåll, att, om bolaget erhölle
omförmälda lån av staten, de enskilda intressenterna i bolaget jämväl skulle
bidraga med ett lån å 150,000 kronor åt bolaget, att av bolaget icke skulle
före den 1 juni 1926 påfordras vare sig kapital- eller räntelikvider å bolagets

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

äldre lån samt att de nya lånen å tillhopa 350,000 kronor jämte ränta skulle
få utgå med förmånsrätt framför de äldre lånen.

Vid ärendets föredragning den 7 augusti 1925 beslöt Kungl. Maj:t bevilja
bolaget ett lån å 200,000 kronor mot 6 procent ränta att återbetalas senast
den 1 juni 1926, på villkor att jämväl från enskilt håll lämnades bolaget
ett å samma tid och med samma ränta löpande lån å 150,000 kronor.
Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t:

att ifrågavarande statslån och enskilda lån skulle jämsides i inbördes
förhållandet fyra till tre anlitas och sedermera, till såväl kapital som ränta,
likvideras;

att lånebeloppen för detta ändamål skulle insättas å en särskild bankräkning,
som skulle innehavas gemensamt av de utav staten utsedda ledamöterna
i bolagets styrelse, och av dem i mån av behov utbetalas till bolaget;

att vad å denna räkning vid lånetidens utgång innestode då skulle omedelbart
överlämnas till långivarna enligt ovan angivna fördelning; samt
att lånen ej finge användas till annat än betalning av arbetslöner och
bestridande av andra utgifter, som vore nödvändiga för släckande av gruvbranden,
vårdande i övrigt av bolagets egendom, så att den ej förfores eller
minskade i värde, utlastning av utav bolaget brutna, å Spetsbergen lagrade
kol samt bevakande av bolagets rätt eller som eljest prövades oundgängligen
nödvändiga för bolagets fortsatta verksamhet.

Jag övergår nu till en redogörelse för den utredning, som verkställts av
de förut omnämnda, av mig den 12 juni 1925 tillkallade sakkunniga. En
vid denna utredning fogad, av en utav de sakkunniga, kommerserådet
K. Sidenvall verkställd teknisk utredning ävensom tre av de sakkunniga
upprättade diagram torde få såsom bilagor A—D fogas till dagens protokoll.

Efter att hava till en början i korthet erinrat om de åtgärder, som från 1925 års
statens sida vidtagits för ifrågavarande kolfyndigheters bevarande åt vårt ^kannlgas
land, ingå de sakkunniga på en redogörelse för Sveriges import av sten- utredning.

kolsbränsle (stenkol, koks och kolbriketter) under åren 1920—1925. I avseende
härå anföra de sakkunniga följande:

»I den förut omnämnda propositionen (nr 218) vid 1921 års riksdag finnas Sveriges

(sid. 7) vissa uppgifter om Sveriges import och produktion av stenkolsbränsle bränsle (stenkol,

koks och kolbriketter) under åren 1913—1919. Under de därefter imP°rt följande

åren har importen och produktionen uppgått till följande kvantiteter,
angivna i 1,000-tals ton.

	1920	1921	1922	1923	1924	1925
Import...........	................. 3,172	1,693	3,156	3,882	4,729	4,251
Produktion	................ 440	377	379	420	438	—
	Summa 3,612	2,070	3,535	4,302	5,167	—

Kolmark naden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

Den inhemska kolproduktionen har icke varit underkastad synnerligen
stora växlingar sedan tiden före kriget utan har stigit tämligen regelbundet
från år 1913, då den uppgick till 364,000 ton.

Importen däremot har varierat i hög grad, från att under åren 1913—
1916 ha hållit sig mellan 5 och 5.5 miljoner ton årligen sjönk den sedan
på grund av importsvårigheter och har därefter icke uppnått den tidigare
omfattningen.

Att stenkolsförbrukningen efter upphörande av importsvårigheterna icke
uppgått till tidigare uppnådda kvantiteter, torde få tillskrivas flera samverkande
orsaker, såsom den i synnerhet inom vissa industrigrenar fortfarande
rådande depressionen, ett bättre utnyttjande av det använda bränslet, ökat
ersättande av ångkraft med vattenkraft och utbyte av stenkol mot andra
bränslen, varvid särskilt träavfall och oljor torde komma i betraktande.

Den storlek, stenkolsimporten under åren 1924 och 1925 uppnått, bör även
ses i belysningen av den fortgående stegring, som stenkolsimporten under
flera decennier visat och som närmare framgår av nedanstående sammanställning
av femårsmedeltal för importen av stenkol och koks:

1871—1875

1876—1880

1881—1885

1886—1890

1891—1895

1896—1900

1901—1905

1906—1910

1911—1915

1916—1920

Ton

591,141

782,245

1,035,440

1,326,761

1,764,856

2,614,566

3,206,772

4,348,880

4,913,709

3,044,897.»

De sakkunniga upptaga härefter till behandling frågan om stenkolsmarknadens
utveckling under de senaste åren. I sådant hänseende uttala de sakkunniga
bland annat följande:

»Till belysande av stenkolsmarknadens utveckling under de senaste åren
hava de sakkunniga upprättat bifogade diagram (I) över pris enligt svensk
kolnotering på stora engelska ostkustkol eif svensk västkusthamn 1922—1925.
Av diagrammet framgår att kolpriset höll sig tämligen konstant från början
av år 1922 till våren 1924 med undantag av första halvåret 1923, då priset
i samband med ockupationen av Ruhrområdet undergick en stark höjning.
Försommaren 1924 inträdde ett starkt prisfall, och tendensen har sedan varit
sakta fallande till hösten 1925. Noteringarna för november och december
1925 utvisa en tydlig återhämtning i priserna, men det torde ännu vara
för tidigt att avgöra, om denna är bestående eller endast en relativt normal
säsongvariation.

För erhållande av kontroll på den variation i kolpriserna, som nyssnämnda
diagram visar, har jämväl upprättats ett diagram (II) över pris vid av
statens järnvägar avslutade inköp av engelska stenkol eif Göteborg 1922
1925. De verkställda inköpen avse flera olika kolsorter, men prisen hava
omräknats efter de särskilda kolsorternas effektiva värmevärden till direkt
jämförelse med priset å Lambtonkol. Priskurvan i detta diagram stämmer
i stort mycket väl överens med de båda å diagram I men ligger genomgående
något lägre än kurvan för Durham-kol — till vilken klass Lamb -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

tonkolen höra — vilket utvisar, att statens järnvägar köpt sina kol något
under den förutnämnda noteringen.

Ett bedömande av stenkolsprisernas framtida utveckling erbjuder nu likaväl
som tidigare stora vanskligheter. Tager man i betraktande en längre
tidrymd får det väl anses sannolikt, att stenkolspriserna, med hänsyn till
den härunder märkbara minskningen av tillgångarna ävensom de med
gruvornas ökade djup stegrade produktionskostnaderna, komma att visa en
stigande tendens gent emot andra varor eller prisnivån i allmänhet.

Sett på kortare sikt åter torde man kunna påstå, att en snar, betydande
prisstegring knappast kan vara att räkna med.

Världsproduktionen av stenkol, som år 1913 uppgick till 1,216 miljoner
ton, utgjorde

1922

1923

1924

1,034 miljoner ton
1,180 » »
1,168 » » ,

Motsvarande siffror för Europas vidkommande äro

1913

1922

1923

1924

605 miljoner ton
502 » »

487 » »

549 » » .»

Efter att hava erinrat, bland annat, hurusom i de båda för den europeiska
kolmarknaden viktigaste producentländerna, England och Tyskland,
produktionskostnaderna icke kunnat sänkas i den grad, som betingats
av det fallande kolpriset, utan att kolgruveindustrien i dessa länder i stor
utsträckning blivit rent förlustbringande, framhålla de sakkunniga, att av
enahanda skäl förlusterna i bolagets verksamhet icke kunnat undvikas.
Sedan de sakkunniga vidare avgivit en redogörelse, i stort sett sammanfallande
med den av mig nyss lämnade, för bolagets nuvarande ekonomiska
ställning och för de åtgärder, som på senaste tiden måst vidtagas för tillförande
av nödigt rörelsekapital åt bolaget, avgiva de sakkunniga slutligen
sina på den av dem verkställda utredningen grundade förslag i ämnet.
De sakkunnigas uttalande härutinnan är av följande lydelse:

»Vid behandlingen i statsrådet av frågan om verkställande av den nu
pågående utredningen angående tillvaratagande av statens intressen i de
svenska stenkolsfyndigheterna på Spetsbergen angav chefen för handelsdepartementet
såsom första föremål för utredningen spörsmålet, huruvida i betraktande
av läget å kolmarknaden och övriga omständigheter förutsättningar för
ett fortsatt uppehållande av driften vid de svenska stenkolsgruvorna på
Spetsbergen förelåge eller genom lämpliga åtgärder kunde åstadkommas.

Av den tekniska utredningen — framgår, att självkostnaden eif Göteborg
vid en skeppning av 150,000 ton per år beräknas komma att uppgå
till 19.8 9 kronor per ton inberäknat låneräntor såväl å gamla lån som å
kalkylerat nytt lån å 1,500,000 kronor men utan avskrivningar. Det häremot
svarande priset på Lamtonkol vid inköp för statsbanornas räkning
skulle vara ungefär 21 kronor per ton eif Göteborg, vilket pris enligt det
föregående (diagram II) ligger betydligt över värdet förliden höst.

De sakkunnigas
förslag.

F örutsättningar
föreligga
ej för
ett omedelbart
återupptagande
av
kolbrytningen
på
Spetsbergen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

Det beräknade självkostnadspriset för Spetsbergskolen eif Göteborg ligger
endast föga över noteringen för ungefär likvärdiga engelska ostkustkol eif
svensk västkusthamn under tiden augusti—oktober 1925. Enligt svensk
kolnotering var nämligen denna notering för stora kol följande:

	Northumberlandkol	Durhamkol
	Kronor	Kronor
Augusti ......................	................. 18.97	21.58
September...................	.................. 18.52	21.18
Oktober ......................	.................. 19.04	20.91
November ..................	.................. 19.20	21.40
December ..................	.................. 19.60	22.io

Om man till dessa noteringar lägger ett belopp motsvarande den under
samma tid per ton i England utgående statssubventionen, erhålles i medeltal
för de tre första av dessa månader ett pris å Northumberlandkol av
20.6 4 kronor och å Durhamkol av 23.0 2 kronor per ton. Såsom härav framgår
är kolproduktionen vid den svenska gruvan på Spetsbergen även vid
nuvarande prisläge å stenkol och med den kapitalbelastning, bolaget ådragit
sig under en rad ogynnsamma år, icke så långt ifrån ett konkurrensmöjligt
stadium, som mången måhända föreställer sig. Med en rekonstruktion av
företaget, vilken innebure borteliminerandet av den befintliga kapitalbelastningen,
skulle i en kapitalstark ägares hand en fortsatt drift kanske icke
vara utsiktslös. Med den rådande osäkerheten om kolmarknadens vidare
utveckling, med hänsyn till det avbräck, som hela företaget i alla sina
funktioner lidit genom den inträffade gruvbranden och dess följder, med
hänsyn slutligen till svårigheten att i Sverige uppbringa erforderligt nytt
kapital i tillräcklig omfattning för ett uthålligt avvaktande av kolkonjunkturens
utveckling kommer man till den slutsatsen, att under för handen
varande omständigheter förutsättningar ej föreligga för ett omedelbart återupptagande
av den svenska stenkolsbrytningen på Spetsbergen.

De åtgärder, som kunde komma i betraktande för beredande av möjlighet
för bolaget att fortsätta sin verksamhet på Spetsbergen, måste avse en
sänkning av produktionspriset, d. v. s. självkostnaden i destinationshamnarna
för försålda kol.

Den möjlighet till sänkning av produktionskostnaderna, som en väsentlig
ökning av brytningen skulle medföra, har vid det tillfälle, då statsmakterna
sist hade att taga ställning till Spetsbergsföretagets öde, varit under övervägande.
Med den ökning av produktionen, som sedan dess uppnåtts, torde
så gott som varje del av den nuvarande anläggningen vara fullt utnyttjad.
En ytterligare ökning skulle därför erfordra utvidgning av samtliga grenar
av anläggningen. Kostnaderna för utvidgningen skulle helt visst bliva högst
betydande och samtidigt inträdde det osäkerhetstillstånd beträffande avsättningen,
som vid föregående tillfälle framhållits. Då därjämte den sänkning
av produktionskostnaden, som man kan beräkna uppnå, icke är tillräcklig
för säkerställande av bärigheten, ha de sakkunniga icke ansett erforderligt
att i detta hänseende verkställa vidare utredning.

En annan väg till sänkning av brytningspriset vore att anställa personal
av annan än svensk nationalitet, varigenom lönenivån sannolikt kunde
sänkas. Att erhålla svenska arbetare till arbete å Spetsbergen för avlöning
nämnvärt understigande den senast utgående torde nämligen knappast vara
möjligt. Avlöningen till de norska arbetarna på Spetsbergen torde utgått
med ungefär samma antal norska kronor som avlöningen till de svenska i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

svenska kronor. Detta betyder med nuvarande kurs en skillnad av ungefär
25 procent. De engelska gruvarbetarna erhålla enligt vad ovan anförts
en avlöning, som icke fullt uppgår till 10 kronor per skift. Det synes icke
osannolikt, att sådana under nu i England rådande förhållanden pa arbetsmarknaden
skulle kunna erhållas till arbete å Spetsbergen, om avlöningen
där utginge med ett 50 procent högre belopp, vilket dock vore 25 procent
lägre än senaste årets lönenivå vid Sveagruvan.

Under förutsättning att man med utländska arbetare av någon av dessa
nationaliteter kunde påräkna samma arbetseffekt som av de svenska, skulle
en sänkning av produktionskostnaden med 1.2 o kronor per ton vara att påräkna.
En sådan sänkning synes emellertid icke vara tillräcklig för att
vid närvarande prisläge å stenkol säkerställa företaget med dess nuvarande
skuldbörda.

Vad åter en sänkning av administrationskostnaderna beträffar, torde den
vara möjlig att genomföra endast genom en väsentlig ökning av brytningen
eller genom en sammanslagning med annat industriellt företag och utnyttjande
av dess administrativa organisation. Av skäl, som redan anförts,
torde den förra utvägen icke vara att räkna med, och beträffande den senare
framgår av det följande, att ej heller den för närvarande synes vara framkomlig,
åtminstone med bibehållande av verksamheten på svenska händer.

Åter en annan väg till sänkning av produktionspriset ligger i möjligheten
att erhålla billigare frakter. Då emellertid för svensk förbrukning, som ju
i detta sammanhang måste förutsättas, några större kvantiteter icke för
närvarande kunna påräkna avsättning i ur fraktsynpunkt väsentligt gynnsammare
belägen hamn än Göteborg, synas icke heller strävanden i denna
riktning kunna förbättra bolagets ställning. Att räkna på lägre fraktsatser
till Göteborg än de i kalkylen ingående torde ej heller vara berättigat.

Då andra utvägar till förbilligande av bolagets produktion icke stå till Bolagets
buds och bolaget torde hava utnyttjat sina kreditmöjligheter, synes det, då verksamhet
bolaget efter utgången av nu beviljat moratorium saknar möjlighet att full- vecklas
göra sina förbindelser, icke återstå annat än att det nuvarande bolagets verk- '' e° as''
samhet avvecklas.

Under sådana omständigheter borde, enligt chefens för handelsdepartemen- Upptagande
tet uttalande till statsrådsprotokollet, närmast undersökas, huruvida sådana av förhandanstalter
kunde träffas, att äganderätten till de ifrågavarande stenkolsfyn- T^Tstaten<
digheterna, trots det att gruvdriften tillsvidare nedlägges, likväl alltjämt övertagandet
bibehålies i svenska händer. av företaget.

De sakkunniga hava i dylikt syfte undersökt, huruvida något svenskt
företag, som kunde antagas hava särskilda förutsättningar för att vid lämpligt
tillfälle med framgång upptaga driften av stenkolsgruvorna på Spetsbergen,
kunde befinnas villigt att övertaga kolfyndigheterna. De förfrågningar,
som i sådant syfte verkställts, hava emellertid givit ett negativt
resultat.

Av en bland borgensmännen för bolagets enskilda lån har förklarats, att
på detta håll intresse för saken förefunnes, men att erforderliga medel icke
funnes tillgängliga.

Enda för närvarande synliga möjligheten för fyndigheternas bibehållande
i svenska händer torde vara, att staten övertoge desamma.

Från borgensmännens sida har uttalats ett varmt intresse för ett fullföljande
i en eller annan form av deras tidigare strävanden att bevara fyndigheterna

Årliga kostnader
vid
statens övertagande
av
företaget.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

i svensk ägo och har i samband därmed antytts, att de skulle vara villiga
att inbetala en större del av de belopp, för vilka de stå i ansvar och överlämna
denna deras fordringsrätt till staten mot det av staten övertoge ansvaret
för återstoden. Staten skulle, då dessa fordringar efter en sådan överenskommelse
helt visst skulle komma att överstiga varje nu påräkneligt
försäljningspris för bolagets tillgångar, i verkligheten vara så gott som ensam
ägare till samtliga dessa och kunna efter behag ändra formen för äganderätten
i den mån så befunnes önskvärt. För att närmare utröna de villkor,
på vilka en överenskommelse i frågan skulle kunna träffas, erfordras förhandlingar
med borgensmännen.

Då huvudmotivet för statens upprepade ingripanden till stödjande av det
svenska stenkolsföretaget på Spetsbergen uppenbarligen har varit, att dispositionsrätten
till fyndigheterna skulle för framtiden bevaras åt vårt land,
synes vidtagandet av åtgärder för överförandet av kontrollen över stenkolstillgångarna
till staten i och för sig vara en följdriktig utveckling av statens
tidigare ingripanden. Det kan heller icke skäligen förväntas, att enskilda
intressenter skola i samma grad som staten vara hågade att ikläda sig förpliktelser
för en oviss framtid för bevarandet av en bränslereserv åt landet.

För den händelse staten omedelbart eller genom ett huvudsakligen av
staten ägt aktiebolag, vilken form helt visst vore att föredraga, övertager
äganderätten till stenkolsfyndigheterna, komma vissa årliga kostnader att
åvila staten eller detta bolag. Storleken av dessa kostnader, åtminstone
under de första 10 å 15 åren, blir väsentligt olika, om ständig bevakning
skall hållas på Spetsbergen för bibehållande av anläggningen i driftvärdigt
skick, mot om man indrager varje bevakning och tager den därav följande
risken att anläggningarna förfalla och förstöras, samtidigt som ett hastigt
upptagande av driften med tiden allt mer försvåras eller rent av omöjliggöres.

I det förra fallet skulle enligt i den tekniska utredningen anförda siffror
kostnaderna på Spetsbergen komma att uppgå till 54,000 kronor och för en
mycket enkel centralförvaltning till 15,000 kronor eller tillsammans till
ungefär 70,000 kronor årligen. Utförda beräkningar hava visat, att någon
sänkning av kostnaden genom verkställande av kolbrytning i ringa omfattning,
5,000 å 10,000 ton per år, under möjligast enkla förhållanden
icke ernås.

I det senare fallet åter skulle för Spetsbergens vidkommande endast skatter
behöva ifrågakomma, varjämte även i detta fall en viss centralförvaltning
jämte ombud i Norge måste finnas. Kostnaden torde för detta senare fall
kunna begränsas till omkring 10,000 kronor årligen.

Efter en tid av omkring 10 år måste emellertid vissa arbeten för erhållande
av utmål verkställas, och ungefär 5 år därefter inträder skyldighet
att idka gruvdrift i sådan omfattning, att cirka 15 man måste vara i verksamhet
på Spetsbergen året om, varvid omkostnaderna i anslutning till nyss
anförda beräkning kunna uppskattas till 170,000 å 200,000 kronor årligen.
En kolproduktion av 6,000 å 8,000 ton borde emellertid samtidigt vara att
påräkna. Ett återupptagande av brytning, sedan anläggningen i flera år
stått utan tillsyn, betingar helt visst betydande kapitalutlägg för återställande
av anläggningen i driftsdugligt skick, men någon kalkyl däröver lärer
icke på förhand kunna uppgöras.

Såvida icke särskilda omständigheter komma att förorsaka väsentliga förändringar
i nuvarande läge på kolmarknaden, kan det komma att dröja
mycket länge, innan egentlig gruvbrytning vid Sveagruvan kommer att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

ifrågasättas. Efter ett eller ett par årtionden kunna även nya tekniska
metoder befinnas lämpligare för fyndigheternas utnyttjande än de nu tilllämpade.
De sakkunniga hålla före, att indragning av bevakningen i enlighet
med det senare av ovannämnda alternativ skulle kunna förordas.

En lösning i antydd riktning kan med hänsyn till det ovan anförda av
de sakkunniga förordas under förutsättning av en rimlig ekonomisk uppoffring
från statens sida. För det fall, att underhandlingar i detta syfte icke
leda till att staten övertager fyndigheterna, återstår att undersöka, huru
statens kapitalengagemang i ifrågavarande gruvföretag skola kunna på lämpligaste
sätt avvecklas.

Härvidlag måste helt säkert en försäljning av hela anläggningen i befintligt
skick bliva förmånligare än en realisation av de delar, vilka med någon
utsikt till ekonomisk vinst kunna transporteras ned från Spetsbergen, då
kostnaderna för avmontering, inpackning, frakt, magasinering och försäljning
sluka en oproportionerligt stor del av föremålens försäljningsvärde,
vilket givetvis högst avsevärt understiger det bruksvärde, som dessa föremål
äga vid en fortsatt drift på Spetsbergen.

Ett försök till försäljning till svenska intressenter torde, enligt vad ovan
framhållits, för närvarande måhända vara utsiktslöst, utan blir man nog
hänvisad till att vända sig till utlandet för att finna köpare, i så fall med
uppgivande av de synpunkter, som på sin tid föranlett statsmakterna att
intressera sig för Spetsbergens svenska kolfält. Utsikter till sådan försäljning
torde enligt vad de sakkunniga försport icke alldeles saknas.

Bolagets styrelse, som synes kunna ombesörja eventuell försäljning och
därmed förenade underhandlingar, torde icke utan erhållande av särskilt
uppdrag vara berättigad att verkställa försäljning av bolagets samtliga tillgångar
och på Kungl. Maj:t lärer det ankomma att för sådant fall giva
statens representanter i bolagets styrelse erforderliga instruktioner.

Någon större svårighet att med de enskilda intressenterna uppnå överenskommelse
om verkställande av försäljning, därest sådan ifrågakommer, torde
icke behöva befaras.

Som förut omnämnts, har bolaget beviljats moratorium till 1 juni 1926,
vid vilken tidpunkt även de lån å tillsammans 350,000 kronor, som bolaget
erhöll år 1925, förfalla till betalning. Det synes mycket ovisst, om eu försäljning
skall kunna genomföras till denna tidpunkt, varför en förlängning
av moratoriet, som då även borde omfatta statslånet å 1,500,000 kronor,
sannolikt blir ofrånkomlig, om man vill undvika konkurs. Tiden för ett
sådant moratorium borde utsträckas till den 1 juli 1927 för att försäljningen
icke skall behöva ske brådstörtat. Tiden för moratoriets utlöpande har även
valts med hänsyn till möjligheten, att bolaget kunde hava bevakningspersonal
på Spetsbergen vintern 1926—1927, och denna icke kunde med säkerhet
heräknas erhålla tillfälle att hemresa förrän vid nämnda tid.

Medgivande till förlängning av moratoriet från de större enskilda kreditgivarnas
sida bör anskaffas av borgensmännen för dessa lån, och har detta
även ställts i utsikt från sådant håll.

Enligt villkoren för de län, som bolaget erhöll 1925, skall vad av lånen
återstår odisponerat vid lånetidens utgång den 1 juni 1926 omedelbart överlämnas
till långivarna. Om emellertid bolagets verksamhet i viss utsträckning
skall fortsätta efter nämnda tid i avvaktan på slutförandet av en försäljning,
måste medel finnas tillgängliga för bestridande av de under denna

Därest staten
ej övertager
företaget, bör
detsamma
försäljas utan
möjlighet att
hänsyn därvid
tages till
köparens
nationalitet.

I avvaktan
på slutförandet
av försäljning
medel
nödvändiga
för bestridande
av
oundgängliga
utgifter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

tid oundgängliga utgifterna. Yad som av ovannämnda lånebelopp finnes
kvar den 1 juni synes därvid kunna närmast ifrågasättas att genom långivarnas
medgivande göras tillgängligt för nyssnämnda utgifter.

Efter täckande från nämnda lånebelopp av nu löpande utgifter under
tiden till 1 juli 1926 beräknas vid denna tid återstå cirka 30,000 kronor.

Det är emellertid långt ifrån osannolikt, att en allvarlig reflektant på
bolagets fyndigheter och anläggningar påfordrar, att han före definitivt avslutande
av köp beredes möjlighet att besiktiga icke blott de yttre anläggningarna
utan även själva gruvan. Denna är för närvarande till följd av
förra sommarens brand icke tillgänglig, men kan genom öppnande av vissa
nu stängda orter och färdigställande av den tunnel, som innevarande vinter
är under drivning, tillträde till densamma beredas, och erhål les därvid samtidigt
en lämplig väg för utfrakten av den i gruvan instängda materielen,
vilken åtminstone delvis tarvar rengöring och inspektion i dagen.

För att utföra dessa arbeten under sommaren 1926, hålla bevakning på
Spetsbergen under vintern 1926—1927 och bestrida oundgängliga allmänna
omkostnader under tiden till 1 juli 1927 har bolaget beräknats behöva

105,000 kronor utöver ovannämnda från 1925 resterande belopp. Nämnda
summa överstiger avsevärt det belopp, som i den tekniska utredningen
angives för kostnaderna på Spetsbergen och för administrationen vid inställd
drift men effektiv bevakning. Skillnaden beror på att i nu föreliggande fall
arbeten måste ur försäljningssynpunkt utföras i betydligt större omfattning,
administrationen kan icke nedskäras lika långt och något, om än ringa belopp
måste beräknas till försäljningsomkostnader. Skulle försäljning komma
till stånd redan innevarande år, sjunker bolagets behov av rörelsemedel
under nyssnämnda siffra, och blir denna sänkning givetvis större ju förr
försäljningen kan avslutas och bolaget avvecklas. Åtgärder för försäljning,
därest sådan beslutas, böra därför vidtagas snarast möjligt.

Ändamålet med uppehållande av bolagets verksamhet under denna tid vore
ju, att en försäljning av stenkolsfyndigheter och anläggningar skulle kunna
verkställas under så gynnsamma omständigheter, som för närvarande är
möjligt, och den högre försäljningssumma, man genom detta uppskov hoppas
kunna uppnå, kommer samtliga fordringsägare till godo i lika mån. Det
synes då även självfallet, att fordringsägarna gemensamt tillskjuta det belopp,
som erfordras för ernående av denna fördel.

Emellertid har en borgensman för bolagets enskilda län, med vilken de
sakkunniga förhandlat härom, förklarat, att han icke kunde ställa i utsikt
något sådant bidrag från enskilt håll, men att han givetvis ville förorda,
att, om staten förskotterade beloppet, detta skulle utgå ur försäljningsmedlen
före varje annan bolagets skuld.

En försäljning utan konkurs synes erbjuda så pass stora fördelar för statsverket,
att de sakkunniga anse sig böra, för den händelse icke vid eventuellt
förnyade förhandlingar med borgensmännen för de enskilda lånen utfästelse
om bidrag i förhållande till påräkneliga fördelar kunde erhållas, ifrågasätta,
att staten förskotterar det erforderliga beloppet, 105,000 kronor. Vid sådant
förhållande bör staten ensam äga avgöra, vilka arbeten, som skola utföras.
Skulle överenskommelse om bidrag från samtliga större fordringsägare
kunna uppnås, behövde statens bidrag för nu ifrågavarande ändamål icke
överstiga 70,000 kronor.

Eu avveckling efter härovan angivna linjer förutsätter såväl vissa beslut
av Kungl. Maj:t och riksdagen som vissa bindande utfästelser från enskilda
personer och bolag. Det synes därför icke vara fullt säkert att, även om

Kung1. Maj:ts proposition Nr 195.

statsmakterna besluta sig för en avveckling under hand enligt angivet program,
detta program kan fullföljas.

För den händelse bolaget skulle komma att försättas i konkurs, är det av
betydelse att erinra därom, att någon inteckning i bolagets tillgångar på
Spetsbergen ännu icke kunnat sökas eller meddelas, men att genom överenskommelse
vid beviljandet sommaren 1925 av lånen å tillhopa 350,000
kronor långivarna erhållit förmånsrätt för dessa belopp framför flertalet
övriga fordringar. I samband med beslutet år 1923 om försträckning till
bolaget medgav staten visserligen, att till säkerhet för bolagets förutvarande
banklån finge meddelas inteckning, förlagsinteckning eller annan inskrivning
i bolagets å Spetsbergen befintliga fastigheter, gruvor och lösa egendom
med samma förmånsrätt som den, vilken tillkommer staten enligt dess överenskommelse
med bolaget, men någon sådan inteckning har, som nämnts,
ännu icke erhållits. Man torde därför vid en konkurs få anse samtliga
fordringar såsom oprioriterade med undantag av nyssnämnda 350,000 kronor.

Staten saknar alltså möjlighet att enbart genom kvittning med innehavda
fordringar förvärva något av bolagets tillgångar. Skulle det vid en konkursauktion
bliva nödvändigt för statens ombud att för tillvaratagandet av
statens intressen inropa tillgångarna, komme detta att medföra en utgift
för staten, vilken icke låter sig på förhand beräkna, men till vilken givetvis
medel måste finnas tillgängliga. Huruvida det sålunda ifrågakommande
beloppet må kunna disponeras ur förslagsanslaget till oförutsedda utgifter
(XII),-anse de sakkunniga ligga utanför sitt uppdrag att bedöma. Huvudsaken
är, att den, som i en eventuell konkurs har att bevaka statens intressen,
kan disponera erforderliga medel, vartill måhända rikdagens medverkan
erfordras.

De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att nödvändiga förutsättningar
för uppehållande av svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens
verksamhet icke för närvarande förefinnes samt att den enda möjligheten
för garanterande av fyndigheternas bevarande på svenska händer synes
vara, att staten övertager dem.

De sakkunniga, som anse stenkolstillgången på Spetsbergen vara av värde
för landet såsom en bränslereserv för framtiden, förorda att underhandlingar
upptagas med de privata fordringsägarna och borgensmännen rörande de
närmare villkoren för överlåtande pa staten av deras andel i företaget.

Om dylika underhandlingar icke föra till avsett resultat, återstår utvägen
av en försäljning, sannolikt utan möjlighet att därvid taga hänsyn till
blivande köpares nationalitet, och torde utsikter för en dylik försäljning
icke helt saknas. Då försäljningen sannolikt icke kan omedelbart genomföras,
kan förlängt moratorium för bolaget komma att erfordras ävensom
tillskott av upp till 105,000 kronor för uppehållande av dess verksamhet till
dess försäljning och slutlig avveckling skett. För genomförandet av det
program, som innefattar egendomens försäljning, synes Ivungl. Maj:t böra
inhämta riksdagens medgivande till försäljning och moratorium samt utverka
ett anslag av högst 105,000 kronor, att i mån av behov såsom lån
mot av de huvudsakliga fordringsägarna medgiven förmånsrätt ställas till
bolagets disposition för bestridande av oundgängliga utgifter.

Skulle slutligen bolaget genom åtgärder, som stå utanför statens kontroll,
komma att försättas i konkurs, behöva vissa penningmedel vara disponibla
för att möjliggöra bevakande av statens rätt och bästa i erforderlig utsträckning.
»

Samman fattning.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

En styrelseledamot i bolaget har, såsom redan nämnts, framlagt ett förslag
till rekonstruktion av bolaget. Enligt hans mening borde det nuvarande
stamaktiekapitalet, 4,250,000 kronor, avskrivas och motsvarande
nedskrivningar göras å bolagets tillgångar samt bolaget för sina skulder
utfärda nya aktier, som skulle jämställas med de nuvarande preferensaktierna.
Genom bortfallandet av skuldräntorna, sänkning av arbetslönerna
med cirka 10 procent och beräkning av royaltyn först sedan alla övriga
omkostnader blivit täckta skulle, med utgångspunkt från kolpriserna, i slutet
av nästlidna januari månad, försäljningspriset för bolagets kol överstiga
självkostnadspriset och driften lämna ett rätt så betydligt överskott.

Kommerskollegium har i sitt förenämnda, den 12 februari 1926 dagtecknade
utlåtande över de sakkunnigas betänkande och förslag anfört

låtande den 12 ^ m

februari 1926. f Öl jandet

»De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att nödvändiga förutsättningar
för uppehållande av svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens
verksamhet icke för närvarande förefinnas.

Utan att vilja yttra sig om, huru förhållandena skulle hava utvecklat
sig, därest statsmakterna hade vidtagit andra åtgärder beträffande de svenska
stenkolsföretagen på Spetsbergen än som skett, anser sig kollegium härvid
böra framhålla, att dessa åtgärder hava blivit till sin omfattning begränsade
och nedskurna avsevärt under vad som i sakkunnigas utredningar föreslagits
och även av kollegium på sin tid tillstyrkts, varvid emellertid syftet
att möjliggöra en viss ekonomisk stabilitet och billigaste möjliga driftkostnader
för företaget tillika i viss mån åsidosatts. En följd härav har lör
bolaget varit ett fortsatt ekonomiskt svaghetstillstånd, vilket uppenbarligen
inverkat i hög grad hinderligt för dess hela verksamhet, särskilt i betraktande
av de alltjämt försämrade konjunkturerna på kolmarknaden under

de senaste 5 åren. .. ,

Då, enligt de sakkunniga, huvudmotivet för statens av dem berörda upprepade
ingripanden till stödjande av det svenska stenkolf öretaget på spetsbergen
uppenbarligen varit, att dispositionsrätten till fyndigheterna skulle
för framtiden bevaras åt vårt land, anse de sakkunniga, att vidtagande av
åtgärder för överförande av kontrollen över stenkolstillgångarna till staten
i och för sig vore en följdriktig utveckling av statens tidigare ingripanden.

De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att detta statens
övertagande av gruvorna utgjorde den enda möjligheten för garanterande
av fyndigheternas bevarande på svenska händer, ocli då de sakkunniga anse
stenkolstillgången på Spetsbergen vara av värde för landet såsom branslereserv
för framtiden, förorda de, att underhandlingar upptagas med de
privata fordringsägarna och borgensmännen rörande de närmare villkoren
för överlåtandet på staten av deras andel i företaget.

Kollegium får för sin del beträffande den ståndpunkt, statsmakterna hittills
intagit till det svenska stenkolsbolaget på Spetsbergen, och de motiv,
som varit avgörande i fråga om statens ekonomiska intresserande i bolaget,
erinra därom, att detta inskridande från statens sida skedde efter kraftiga
uttalanden från representativt håll inom industrien och näringslivet i ovngt
rörande den stora vikten av att de ifrågavarande stenkolstillgångarna pa
Spetsbergen bibeliöllos på svenska händer såsom en bränslereserv för framtiden.

Av en styrelseledamot
i
bolaget framställt
förslag
till viss rekonstruktion

av bolaget
m. m.

Kommer skollegii
ut -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195. 47

Sålunda anförde Sveriges industriförbund i yttrande till kollegium den
15 maj 1920 bland annat, att det enligt förbundets mening måste betecknas
smil ett statsintresse av första ordningen, att kolbrytningen i Spetsbergen
kunde bedrivas för svensk räkning i största möjliga omfattning, därvid för
fragans bedömande icke finge förbises den risk som förelåge, att bolagets
tillgångar skulle övergå i utländska händer, om bolaget icke kunde uppbringa
tillräckliga medel inom landet för en rationell drift. Fullmäktige i
järnkontoret uttalade i ett i samma månad till kollegium avgivet yttrande
härutinnan, att enligt fullmäktiges mening det ur svensk synpunkt icke
borde ifrågakomma, att de svenska kolgruvorna å Spetsbergen, för vilkas
torvarvande och tillgodogörande enskilda personer här i landet tillskjutit
tern miljoner kronor, skulle i brist på erforderligt kapital få övergå i
utländsk ägo. Och även av Sveriges redareförening framhölls vid samma

tid, att bolagets uppgift obestridligen vore att tillgodose ett viktigt nationellt
intresse.

uttalanden, som av föredragande departementschefen gjordes
vid avlåtandet av 1921 års proposition (nr 218) angående anslag för tecknande
av aktier i aktiebolaget Spetsbergens svenska kolfält, tillåter sig
kollegium hänvisa till de sakkunnigas därom lämnade uppgifter, vartill
kollegium anser sig böra erinra om att 1921 års riksdag i sin skrivelse i
ämnet (nr 333) förklarade sig dela den av departementschefen uttalade
uppfattningen, att ifrågavarande kol fyndigheters bibehållande i svensk ägo
vore ett nationellt intresse av stor vikt.

Under det utredningsarbete, som föregick 1923 års av de sakkunniga omnämnda
proposition om lån till svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen,
a6 . y,erig.es industriförbund visserligen med hänsyn till då inträdd lättnad
1 Sveriges kolförsörjning, den med kolbrytningen på Spetsbergen förbundna
afiärsrisken samt behovet av sparsamhet med statens medel funnit
S1K, u;k(''..frir det dåvarande kunna tillstyrka lånet, men tillika enär svenska
industriföretag av delvis rent nationella skäl ävensom staten själv redan
investerat ett avsevärt kapitalbelopp i spetsbergsgruvorna, vilket i händelse
av driftens nedläggande måhända ginge förlorat, ansett sig böra hemställa,
att det toges under omprövning, huruvida man icke på annan väg, exempelvis
genom en årlig statssubvention borde kunna bereda bolaget möjlighet
att fortsätta sm rörelse i dittillsvarande mindre omfattning under ett antal
dess att förhållandena i världen stabiliserats och man bleve i
tillfälle att bättre än nu bilda sig en på säkra grunder byggd uppfattning
orn möjligheterna för spetsbergsfyndigheternas ekonomiska tillgodogörande.

<Jm an det särskilda motivet för statens tidigare ingripande för stödjande
av det svenska stenkolsföretaget på Spetsbergen, nämligen bevarandet i svensk
ago av de mycket betydande stenkolstillgångarna såsom en viss bränslereserv
for en oviss framtid, ej kan anses hava bortfallit pa grund av de
senare arens knappast förutsedda och måhända delvis tillfälliga utveckling
av konjunkturen på världsmarknaden inom bränsleområdet, lära de åtgärder,
som 1 sådant syfte numera ytterligare kunna förekomma från statens sida,
pa grund av de ändrade förhållandena nödvändigtvis böra starkt begränsas
°„ 1 första hand inriktas på att med minsta möjliga kostnad vinna nyss nämnda

huvudsyfte.

Med hänsyn till det anförda motivet för de tidigare statliga åtgärderna
och vad de sakkunniga uttalat om de bristande utsikterna för rörelsens fortsättande
genom enskilda samt om statens ekonomiska ställning till företaget
finner kollegium därvid måhända böra tagas under övervägande, huruvida

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

icke staten, på sätt de sakkunniga som första alternativ förordat, bör öppna
underhandlingar om övertagande av företaget. Att staten emellertid, såsom
förhållandena nu utvecklat sig, icke bör binda sig vid engagemang itorevarande
gruvföretag, som ytterligare kommer att förorsaka nya betydande
kapitalutlägg, är för kollegium klart. Det är alltså endast från en sådan
utgångspunkt som kollegium vill tänka sig företagets övertagande praktiskt
taget av staten. En underhandling i saken har kollegium sålunda icke anledning
att motsätta sig. ,.

De sakkunniga hava under förutsättning av statens övertagande av iyndigheterna
dryftat lämpligheten av att i avvaktan på driftens återupptagande
hålla anläggningen i driftvärdigt skick, men därvid kommit till den standpunkten,
att indragning av bevakningen vid gruvan skulle kunna forordas.

I anledning härav får kollegium erinra om att vid upprepade tillfallen
varit ifrågasatt att nedlägga driften med bibehållande endast av nödigt manskap
för bevakning och underhåll av anläggningarna. Att man hittills
icke ansett tillrådligt att tillgripa denna utväg torde hava berott i huvudsak
på två skäl: dels att giltigheten av bolagets anspråk på av detsamma
annekterade områden på Spetsbergen möjligen skulle kunna lida något intrång
genom nedläggande av verksamheten, dels ock att de fasta kostnader, som
vid en nedläggning ändock måste utgå, bleve av den storleksordning, att de
motsvarade en ytterligare betydande sänkning av kolpriset under självkostnadspriset
vid fortsatt brytning, innan denna skulle komma att bliva mera
förlustbringande än driftens inställande. ...... .... ... ,

Under nu förhandenvarande sakläge och sedan de rättsliga forhallandena
på Spetsbergen tryggats, torde förstnämnda synpunkt ej längre behöva tillmätas
någon betydelse, åtminstone för en period av omkring 15 år framåt.
Och vad beträffar fortsatt drift i underhållssyfte torde sakförhållandet aven
i detta hänseende numera ändrats, sedan möjligheterna för ett omedelbart
återupptagande av driften genom den inträffade branden i varje fall försvarats,
på samma gång som tidpunkten för igångsättandet av en verklig gruv
drift på grund av kolkonjunkturemas nuvarande ytterst ovissa läge måste
anses synnerligen svår att bedöma för närvarande.

Mot den av de sakkunniga förordade nedläggningen, i händelse staten i
en eller annan form övertager företaget, anser sig kollegium därför ej hora

göra någon erinran. , ... ...

Såsom ett alternativ, i händelse de förberörda underhandlingarna om företagets
överlåtande på staten icke skulle föra till det avsedda resultatet, föreslå
de sakkunniga företagets försäljning utan hänsyn till köparens nationalitet.
Då under den angivna förutsättningen annan utväg än den, de sakkunniga
anvisat, ej synes föreligga, har kollegium icke några erinringar att gorå i
anledning av sistberörda alternativa förslag. Detta alternativ synes kollegium
därest det första alternativet icke skulle kunna genomföras under särskilt
gynnsamma omständigheter, hava starka skäl för sig.»

Innan jag nu går att för egen del yttra mig i ärendet, skall jag tillåta
mig att nämna några ord om bolagets nuvarande områden å Spetsbergen
och dessas rättsliga ställning.

Sedan den i Spetsbergstraktaten omförmälda danska kommissionen för
prövning av ockupationsanspråk på Spetsbergen numera utsetts och trätt i
verksamhet, har anmälan genom utrikesdepartementet ingivits för svenska
stenkolsaktiebolaget Spetsbergens räkning rörande de stenkolsförande om -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 195.

råden, varpå bolaget på grund av tidigare ockupationer gör anspråk. Med
hänsyn till de med ockupationsanspråkens hävdande förenade kostnaderna och
efter förberedande förhandlingar med norska statens ombud samt efter framställning
till Kungl. Maj:t hava bolagets anspråk begränsats till att omfatta: Braganzaområdet

(det område inom vars norra del Sveagruvan

är belägen) med anmäld areal av................................................ 740 kvkm.

Pyramidberget med anmäld areal av ........................................... 40 »

samt området vid inre delen av Billenfjorden (den s. k. Ebbadalen)
............................................................................................... 101 »

Summa 881 kvkm.

Rörande de huvudsakliga delarna av dessa områden hava inga som helst
konkurrerande ockupationsanspråk framställts, varför besittningsrätten till
desamma kan anses tryggad.

Någon inteckning i områdena i fråga har icke ännu kunnat erhållas och
kan icke heller förvärvas förrän efter det formellt avgörande rörande rätten
till respektive ockupationsområden träffats och äganderättshandlingar därefter
utfärdats av norska myndigheter.

Av den redogörelse jag förut lämnat framgår med full tydlighet, att de Departemmubetydande
uppoffringar, som från statens sida gjorts i syfte att åstadkomma chefen.
en lönande exploatering av de å svenska händer befintliga stenkolstillgångarna
å Spetsbergen, icke krönts med avsett resultat. Det bolag, svenska
stenkolsaktiebolaget Spetsbergen, på vilket dessa tillgångar under medverkan
från statens sida år 1921 överflyttades, har alltsedan sin tillkomst befunnit
sig i stora ekonomiska svårigheter. Bolagets verksamhet har varje år gått
med avsevärd förlust, bristen på rörelsekapital har därigenom blivit synnerligen
besvärande och endast genom att staten vid upprepade tillfällen trätt
hjälpande emellan har kunnat förhindras, att bolaget måst träda i likvidation.

Denna otillfredsställande utveckling har givetvis sin främsta grund i stenkolsprisernas
katastrofartade fall. Detta prisfall, vilket ej ens å det mest
sakkunniga håll kunnat förutses, har kullkastat de beräkningar, på vilka
statens kapitalinvesteringar i företaget enligt såväl 1921 som 1923 års riksdagars
beslut grundades. Såsom tidigare påpekats hava de sjunkande
priserna å stenkol drabbat ifrågavarande företag särskilt hårt. Till följd av
Spetsbergens av klimatet vållade avspärrning under vintern har bolaget
nämligen måst redan på sommaren uppköpa alla de för påföljande vintersäsong
erforderliga förnödenheter och avsluta arbetsavtalen för sagda säsong,
medan likvid för de under'' vintern brutna kolen i allmänhet erhållits till
det pris, som gällt under skeppningsperioden påföljande sommar. Genom
det starka prisfallet har bolaget följaktligen i regel utfått ett pris för
sina kol, som väsentligt understigit det, varpå bolagets kostnadskalkyler
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 165 höft. (Nr 195.) 4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

uppgjorts. En starkt bidragande orsak till bolagets svaga ekonomiska ställning
torde också vara att finna i den uti kominerskollegii yttrande den 12
innevarande månad påpekade omständigheten, att bolaget — trots de mycket
betydande bidrag, som det erhållit av statsmakterna — dock icke satts i
tillfälle att i den omfattning, som av sakkunskapen föreslagits och av Kungl.
Maj:t tillstyrkts, inrätta sig för en ekonomiskt fullt rationell drift och tilllika
täcka sitt behov av rörelsekapital. En ytterligare försämring i bolagets
läge har inträtt genom den förut berörda gruvbranden, som medfört icke
obetydlig materiell skada och nödvändiggjort kolbrytningens inställande
sedan slutet av maj månad i fjol.

I betraktande av det dåliga resultat av bolagets verksamhet, som hittills
uppnåtts, har det synts mig nödvändigt att till förnyad omprövning upptaga
frågan, om bolagets kolbrytning överhuvud bör fortsättas. Då jag
i statsrådet den 12 juni 1925 hemställde om bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för utredning av frågan om tillvaratagande av statens stenkolsintressen
å Spetsbergen, angav jag därför såsom första föremål för denna
utredning spörsmålet, huruvida i betraktande av läget å kolmarknaden och
övriga omständigheter förutsättningar för ett fortsatt uppehållande av driften
vid bolagets gruvor förelåge eller genom lämpliga åtgärder kunde åvägabringas.
Resultatet av den undersökning, som de sakkunniga ägnat detta
spörsmål, är att — med hänsyn till den rådande osäkerheten beträffande
kolmarknadens vidare utveckling, till det avbräck, som företaget lidit genom
gruvbranden, samt till svårigheten att i Sverige uppbringa erforderligt nytt
kapital för ett uthålligt avvaktande av kolkonjunkturens utveckling — förutsättningar
under för handen varande omständigheter ej föreligga för ett
omedelbart upptagande av den svenska stenkolsbrytningen å Spetsbergen.
De åtgärder, som skulle kunna ifrågakomma för beredande av möjlighet för
bolaget att fortsätta sin verksamhet, måste avse en sänkning av bolagets
självkostnader i destinationshamnarna för försålda kol. Då de sakkunniga
vid prövning av olika tänkbara utvägar för sänkning av dessa kostnader,
icke funnit dem tillräckliga, hava de stannat vid att tillråda, att det nuvarande
bolagets verksamhet avvecklas.

För egen del har jag av de sakkunnigas utredning bibragts den uppfattningen,
att ett återupptagande av bolagets i anledning av fjolårets
gruvbrand inställda drift under nuvarande förhållanden icke bör ifrågakomma.
Risken av att drift under rådande depression på kolmarknaden
komme att medföra nya förluster för bolaget synes mig alltför stor för
att jag skulle anse tillrådligt att nu insätta det avsevärda kapital i
företaget, som erfordrades för att dess verksamhet åter skulle kunna upptagas.

Vid sådant förhållande återstår att taga ställning till frågan, på vad sätt
det nuvarande bolagets verksamhet lämpligen bör avvecklas. I detta hänseende
hava de av mig nästlidet år tillkallade sakkunniga, i enlighet
med de direktiv som lämnades till ledning för deras arbete, närmast upp -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 195.

tagit till prövning spörsmålet, huruvida sådana anstalter kunde träffas,
att äganderätten till bolagets gruvfyndigheter, trots det att driften tills
vidare nedlades, likväl bibehölles på svenska händer. De sakkunniga hava
efter verkställda undersökningar funnit, att då hugade svenska köpare av
företaget icke torde finnas, detta syfte icke kunde vinnas med mindre staten
övertoge ifrågavarande fyndigheter. De hava under sådana förhållanden
tillrått, att underhandlingar inleddes med borgensmännen för bolagets banklån
för utrönande av på vilka villkor dessa kunde vara villiga att —
efter inbetalande av en större del av de belopp för vilka de stode i ansvar
— överlåta sin fordringsrätt till staten. Genom en sådan överenskommelse
skulle staten i verkligheten bliva så gott som ensam ägare till bolagets
tillgångar. Till stöd för detta förslag framhålla de sakkunniga, att huvudmotivet
för statens upprepade ingripanden till stödjande av företaget uppenbarligen
varit, att dispositionsrätten skulle för framtiden bevaras åt vårt
land och att vidtagandet av åtgärder för överförande av kontrollen över
stenkolstillgångarna till staten i ock för sig syntes vara en följdriktig utveckling
av statens tidigare ingripanden.

För den händelse en överenskommelse av nu antytt innehåll ej skulle
kunna träffas, upptaga de sakkunniga till dryftande frågan, huru statens
kapitalengagemang i gruvföretaget skulle på bästa sätt kunna avvecklas. De
sakkunniga utgå härvid från att det torde bliva nödvändigt att — med
uppgivande av de synpunkter, som på sin tid föranlett statsmakterna att
intressera sig för de svenska kolfälten på Spetsbergen — vända sig till utlandet
för att finna köpare till dessa kolfält. Med hänsyn till att en
försäljning sannolikt icke omedelbart kan genomföras, anse de sakkunniga,
att för nu ifrågavarande eventualitet måste utverkas en förlängning av det
åt bolaget medgivna, den 1 juni i år utlöpande moratorium ävensom ett tillskott
av högst 105,000 kronor för uppehållande av bolagets verksamhet tills
försäljning och slutlig avveckling skett.

I sitt över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrande förklarar sig
kommerskollegium icke hava anledning att motsätta sig att underhandlingar
inledas om företagets faktiska övertagande av staten. Kollegium anser emellertid,
att såsom förhållandena utvecklat sig, staten icke bör binda sig vid
engagemang i gruvföretaget, som kommer att förorsaka nya betydande kapitalutlägg.
Därest företagets övertagande av staten icke kan genomföras under
särskilt gynnsamma omständigheter, anser kollegium, att starka skäl tala
för företagets försäljning utan hänsyn till köparens nationalitet.

I själva verket torde de båda alternativ, som nu berörts — statens faktiska
övertagande av bolagets samtliga tillgångar eller företagets försäljning
utan uppskov och utan hänsyn till köparens nationalitet — vara de enda,
som praktiskt taget föreligga, sedan alla planer på återupptagande under
rådande förhållanden av det nuvarande bolagets kolbrytning måst uppgivas.
För egen del har jag icke kunnat undgå att hysa tveksamhet om, vilketdera

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

av dessa alternativ som bör föredragas. För en omedelbar försäljning
av företaget tala onekligen åtskilliga skäl. Visserligen fordras även för en
avveckling på detta sätt, att nya medel av staten tillskjutas. Men det belopp,
som härtill erfordras, är dock begränsat och jämförelsevis ringa, och
utsikt torde ju finnas för staten att vid bolagets likvidation återfå såväl
detta belopp som även åtminstone någon del av det kapital staten tidigare
investerat i företaget. Framförallt skulle man genom försäljningen komma
ifrån alla ytterligare risker och oförutsedda utgifter för ett företag, som
hittills knappast medfört annat än besvikelser. För det andra alternativet

— statens övertagande av bolagets tillgångar — kan åter anföras, att med
all sannolikhet kan endast därigenom det syfte vinnas, som år 1921 varit
bestämmande för statens engagemang i bolaget och även sedermera varit
huvudmotivet för ytterligare statsingripanden till upphjälpande av bolagets
ställning, nämligen bevarande på svenska händer av de i svensk ägo befintliga
väldiga stenkolstillgångarna på Spetsbergen. Jag erinrar om att både
de myndigheter och de korporationer — fullmäktige i järnkontoret, ingenjörsvetenskapsakademien,
Sveriges industriförbund och Sveriges redareförening

— som år 1920 yttrade sig över den då gjorda framställningen om statens
medverkan till erforderlig kapitalökning för aktiebolaget Spetsbergens
svenska kolfält, samtliga tillstyrkte bifall till berörda framställning under
uttalande av att ifrågavarande kolfyndigheters bibehållande i svensk ägo
måste betecknas såsom ett viktigt nationellt intresse. Samma uppfattning
uttalades av dåvarande departementschefen vid ärendets föredragning i statsrådet
och kom även till uttryck i 1921 års riksdags skrivelse i ämnet (333).
Även sedermera hava vid skilda tillfällen denna uppfattning från olika
håll framförts.

Det otillfredsställande resultat, som exploateringen av de svenska stenkolsfyndigheterna
på Spetsbergen hittills medfört, kan i och för sig knappast
utgöra tillräckligt skäl för uppgivande av det syfte, som varit bestämmande
för statens kapitalinvesteringar uti ifrågavarande företag. Det har vid upprepade
tillfällen betonats, att spetsbergstillgångarnas värde och ekonomiska
betydelse borde bedömas icke endast med hänsyn till nuvarande eller för
närmast följande år motsedda konjunkturer och förhållanden i övrigt utan
med fästat avseende på en längre framtid. Då inga omständigheter inträffat,
som skulle göra det mindre önskligt nu än då statens engagemang i
företaget gjordes att åt Sverige bevara dessa betydande tillgångar, synes det
mig vara följdriktigt att icke nu avhända sig desamma.

Emellertid står det för mig fullt klart, att staten icke bör övertaga företaget,
därest kostnaderna för övertagandet och för företagets bevarande i
statens ägo icke kunna hållas inom en jämförelsevis snäv ram. Från denna
utgångspunkt har jag trätt i förbindelse med bolagets större enskilda fordringsägare
och borgensmän för utrönande av deras villkor för överlåtande
på staten av deras fordringsanspråk å bolaget. Efter förda förhandlingar
hava dessa fordringsägare och borgensmän under hand lämnat mig ett för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

slag till uppgörelse på i huvudsak följande grunder. Ifrågavarande fordringsägare
och borgensmän, som dels enligt mellan svenska staten och
bolaget den 12 juni 1923 träffad överenskommelse tillhandahållit vissa säkerheter,
mot vilka bolaget erhållit banklån till sammanlagt belopp av 1,050,000
kronor, vara ränta är ogulden från den 1 juli 1925, dels ock enligt förenämnda
i augusti 1925 träffade avtal försträckt bolaget 150,000 kronor, förbinda sig
att på svenska staten överlåta fordringsrätten gentemot bolaget för berörda
försträckningar å tillhopa 1,200,000 kronor jämte ränta på följande villkor:
Köpeskillingen för fordringarnas överlåtande uträknas med utgående från
ett totalvärde per den 1 juni 1926 på bolagets samtliga tillgångar av 1,000,000
kronor, vilket belopp utslås på bolagets samtliga skulder efter samma grunder,
som gälla för upprättande av utdelningsförslag i konkurs. Därvid skall
förenämnda fordran å 150,000 kronor jämte ränta och av staten till bolaget
utlånade 200,000 kronor jämte ränta anses äga bästa förmånsrätt. Bolagets
övriga skulder behandlas såsom oprioriterade i den mån de ej såsom löner,
skatter eller dylikt äga förmånsrätt enligt lagens bestämmelser. Om detta
anbud av staten accepteras, genomföres affären senast den 31 maj 1926
på det sätt att till representant för staten överlämnas i utbyte mot den uträknade
köpeskillingen bolagets skuldförbindelser å 1,050,000 kronor och

150,000 kronor i sådant skick, att staten på grund av desamma erhåller
fordringsrätt mot bolaget för 1,200,000 kronor jämte ränta. De av borgensmännen
tillhandahållna säkerheterna skola av dem behållas liksom allt
deras ansvar för bolagets ifrågavarande skulder skall upphöra. Samtliga av
borgensmännen innehavda eller av dem kontrollerade stamaktier i bolaget
skola, överlåtna in blanco, tillika med nyss angivna skuldförbindelser, utan
särskilt vederlag överlämnas till statens representant. Såsom villkor för
uppgörelsen gäller, att det borgensansvar, som tre av borgensmännen iklätt
sig för bolagets rederilån, avvecklas efter de regler, som skulle gälla, därest
till säkerhet för lånet framför borgen funnes inteckningar gällande med bästa
rätt i bolagets fartyg »Braganza» till belopp motsvarande den oguldna delen
av rederilånet. De av enskilda aktieägarna utsedda ledamöterna i bolagets
styrelse ställa vid anfordran sina platser till förfogande utan att påfordra
något styrelsearvode.

Av en utav bolagets styrelse gjord uppställning över bolagets beräknade
skulder per den 31 maj 1926 framgår, att den totala skuldbördan, frånsett
aktiekapitalet, då skulle uppgå till 3,595,911 kronor 87 öre, därav 2,248,661
kronor 87 öre till staten, 1,258,500 kronor till borgensmännen eller, med
dessas borgen, till banker samt 88,750 kronor diverse, delvis tvistiga, skulder.
Utgår man från denna uppställning skulle följaktligen vid en uppgörelse
med de enskilda större fordringsägarna och borgensmännen enligt det av
dem framställda förslaget staten hava att till dem den 31 maj 1926 erlägga
ett belopp av i runt tal 375,000 kronor. I fråga om bolagets diverse, delvis
tvistiga, skulder kan för närvarande ej bedömas, om och i vad mån
betalning av dessa skulder kan komma att påfordras. I varje fall torde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

dock icke nu medel för sådant ändamål behöva reserveras. Visserligen är
det belopp, som staten ytterligare skulle nödgas investera i företaget vid en
uppgörelse av nu antytt innehåll, mycket avsevärt, men det synes mig dock
icke så överväldigande att det icke ur de synpunkter, som varit ledande för
statens tidigare, omfattande engagemang i företaget, bör anses överkomligt.

Vid övervägande av huruvida staten bör övertaga företaget måste emellertid
hänsyn tagas jämväl till de kostnader, som företagets fortsatta bevarande
i statens ägo kan beräknas åsamka statsverket. Såsom 1925 års sakkunniga
framhållit, blir storleken av dessa kostnader väsentligt olika, om ständig bevakning
skall hållas på Spetsbergen för bibehållande av anläggningen,
såvitt möjligt, i driftvärdigt skick mot om man indrager varje bevakning
och tager den därav följande risken, att anläggningarna förfalla och förstöras.
Enligt den till de sakkunnigas betänkande fogade tekniska utredningen
skulle kostnaderna uppgå till, i det förra fallet, ungefär 70,000 kronor
och, i det senare, omkring 10,000 kronor årligen. Dessa beräkningar avse
emellertid endast de närmaste 10 åren. Efter omkring 10 år måste vissa
arbeten verkställas för’erhållande av utmål och ungefär 5 år därefter inträder
skyldighet att idka gruvdrift i sådan omfattning, att cirka 15 man måste
vara i verksamhet å Spetsbergen året om. De sakkunniga beräkna, att omkostnaderna
därvid komma att stiga till 170,000 å 180,000 kronor årligen
En kolproduktion av 6,000 å 8,000 ton torde emellertid samtidigt vara att
påräkna. ''

Av de nyssberörda båda möjligheterna för företagets skötande under de
närmaste åren anse de sakkunniga sig kunna förorda den senare eller fullständig
indragning av all bevakning å Spetsbergen. Genom en sådan anordning,
som även förordas av kommerskollegium, skulle det bliva möjligt
att nedbringa bolagets årliga utgifter under den närmaste tidsperioden till
ett belopp, som icke kan anses vara av den storhetsordning, att det bör få
utgöra hinder för statens övertagande av företaget, därest ett sådant övertagande
ur andra synpunkter kan anses lämpligt.

Efter noggrant vägande av de olika skäl, som tala för och emot att staten
faktiskt övertager företaget och därigenom hindrar en eljest antagligen
oundviklig övergång av företaget på utländska händer, har jag stannat vid
att finna skälen för ett sådant statsingripande vara de starkare under förutsättning
av att övertagandet kan ske på i huvudsak de villkor, som uppställts
i förut berörda förslag till uppgörelse mellan staten och de större
enskilda fordringsägarna och borgensmännen, samt att bolagets omkostnader
under de närmaste åren nedbringas till det minimum, som kan uppnås
genom indragning av all bevakningspersonal å Spetsbergen. Förutom de i
det föregående berörda omständigheter, som synas mig stödja denna åsikt,
torde förtjäna framhållas, att staten genom övertagandet av företaget får möjlighet
att välja en lämpligare tidpunkt än den nuvarande för affärens
avveckling, därest det framdeles icke längre skulle anses önskvärt att företaget
stannar i statens ägo. Möjligen kan tillfälle då också yppas till en

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195. 55

försäljning inom landet. Vidare är det icke säkert, att, även om en omedelbar
försäljning under hand av företaget nu beslutas, ett sådant program
för avveckling av affären kan fullföljas. Såsom de sakkunniga påpekat,
måste man räkna med att bolaget kan komma att försättas i konkurs. För
tillvaratagande av statens intressen vid en sådan eventualitet kan det bliva
nödvändigt, att bolagets tillgångar inropas för statens räkning. För sådant
ändamål torde det erfordras, att nödiga medel kunna disponeras vid risk
att större förluster i motsatt fall åsamkas staten än som är nödvändigt.
Det kan alltså, antingen beslut fattas därom eller icke, praktiskt sett bliva
ofrånkomligt för staten att övertaga företaget och de risker, som äro förenade
därmed.

Utgående från denna uppfattning anser jag mig böra tillstyrka, att Kungl.
Maj:t anhåller om riksdagens bemyndigande att med de större enskilda
fordringsägarna och borgensmännen träffa överenskommelse om överlåtelse
på staten av deras fordringsanspråk mot bolaget i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag, för vilket jag förut redogjort. För fullgörande
av statens åtagande enligt sådan överenskommelse fordras såsom nämnts ett
belopp av i runt tal 375,000 kronor, vilket belopp torde äskas av riksdagen
att utgå såsom anslag å riksstaten för budgetåret 1926—1927 bland utgifter
för kapitalökning med rätt likväl för Kungl. Maj:t att redan före nämnda
budgetårs ingång taga beloppet i fråga i anspråk.

För beredande av möjligheter för bolaget, som genom driftens nedläggning
är berövat alla inkomster, att bestrida de omkostnader, som även efter indragning
av bevakningspersonalen å Spetsbergen icke kunna undvikas, lärer
något anslag nu icke behöva äskas, då vad som enligt gjorda beräkningar
torde komma att återstå av det i fjol för bolaget beviljade lånet synes vara
tillräckligt för sådant ändamål under nästa budgetår.

För den händelse överenskommelse mellan staten samt de större enskilda
fordringsägarna och borgensmännen icke skulle komma till stånd, lärer det
vara nödvändigt,’ att Kungl. Maj:t erhåller bemyndigande av riksdagen att
på lämpligaste sätt avveckla statens kapitalengagemang i företaget, varvid
ansträngningarna givetvis böra inriktas på företagets försäljning under hand.
För en avveckling på detta sätt beräkna de sakkunniga, att — förutom förlängning
av det åt bolaget medgivna, den 1 juni i år utlöpande moratorium
— ett ytterligare kapitaltillskott av 105,000 kronor erfordras. Emellertid
måste man, såsom jag redan berört, även räkna med den eventualiteten, att
en försäljning under hand icke lyckas utan att bolaget försättes i konkurs,
i vilket fall tillvaratagandet av statens intressen kan nödvändiggöra inropande
å konkursauktion av bolagets tillgångar för statens räkning.

Jag anser mig slutligen böra framhålla, att, därest statens faktiska övertagande
av svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen kommer till stånd, en
rekonstruktion av: detta bolag och därmed förbunden nedskrivning av statens
tillgodohavanden i detsamma förr eller senare torde bliva ofrånkomliga.
Frågan härom synes mig dock för närvarande böra anstå. Skulle staten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

efter någon kortare tid komma att avyttra företaget, torde avskrivningarna
lämpligen kunna uppskjutas till dess.

Under åberopande av vad jag här ovan anfört, hemställer jag alltså, att
Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att med de större enskilda fordringsägarna
och borgensmännen i svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen träffa överenskommelse
i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som i förberörda,
av mig förordade förslag angivits, rörande överlåtande på staten
av deras fordringsanspråk å bolaget eller, därest sådan överenskommelse
icke kan träffas, vidtaga åtgärder för avveckling av statens kapitalengagemang
i nämnda bolag,

dels oek, vid bifall härtill, för tillvaratagande av statens intressen i bolaget
såsom anslag å riksstaten för budgetåret 1926—1927 bland utgifter för
kapitalökning anvisa ett belopp av 375,000 kronor med rätt likväl för
Kungl. Maj:t att redan före nämnda budgetårs ingång taga angivna belopp
i anspråk.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

»Då jag för min del icke kan förorda, att staten på nu föreslagna villkor
träffar överenskommelse rörande överlåtande på staten av fordringsägarnas
anspråk å bolaget, ber jag få till protokollet antecknat, att jag biträder
föredragande departementschefens hemställan endast såvitt angår åtgärder
för avveckling av statens kapitalengagemang i bolaget.»

Statsrådets övriga ledamöter instämma med föredragande
departementschefen; och behagar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla vad denne hemställt
samt förordnar, att proposition i ämnet skall till riksdagen
avlåtas av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
J. H. Göransson.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

Bilaga A.

Utredning

angående kolbrytningen i Sveagruvan.

Med anledning av proposition (nr 173) angående lån till svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen medgav riksdagen år 1923 att bolaget beviljades
ett lån av 1,500,000 kronor. Till grund för riksdagens beslut i ärendet
låg ett utlåtande (nr 122) av statsutskottet, i vilket utlåtande förordades
en modernisering av gruvarbetet i enlighet med det i propositionen
oannämnda alternativet II b.

Detta alternativ upptog brytning i den omfattning, som då befintliga
eller i relativt ringa grad kompletterade anläggningar medgåvo. De viktigaste
av dessa kompletteringar voro anskaffande av maskiner med tillbehör
för förskrämning, borrning och transport av kolen i strossarna,
förlängning av kajen, förändringar i kraftstationen för höjande av dess
effekt ävensom uppförande av nytt marketenteri och familjebostäder. Brytningskvantiteten
beräknades komma att uppgå till cirka 105,000 ton per år,
varav 3,100 ton för platsförbrukning och 102,000 ton till utskeppning. Kostnaden
för denna kvantitet beräknades till 1,310,780 kronor eller 12 kronor
85 öre per utskeppad ton fritt ombord Sveagruvan, oberäknat royalty,
räntor, avskrivningar m. m.

Enligt uppgift i styrelsens för svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen
förvaltningsberättelse för räkenskapsåret 1 juli 1923—30 juni 1924 utfördes
under detta år följande kompletter ingsarbet en:

Kraftledningssystemet inom gruvan med tillhörande transformatorer
utvidgades och kompletterades, så att maskindrift kan användas för kolens
utvinnande.

Huvudtunnlarna inom gruvan förlängdes 380 meter, varjämte sparsystemet
utvidgades.

I kraftstationen inmonterades en B. & W.-ångpanna samt en ångturbingenerator,
varigenom krafttillgången utökades med 300 kw.

Luftkondenseringssystemet i kraftstationen ersattes med en vattenkyld
ytkondensor. För denna anläggnings samt för de närliggande byggnadernas
vattenbehov anlades från en nedanför samhället belägen insjö eu 500
meter lång vattenledning till kraftstationen.

Ett nytt marketenteri med tvenne matsalar med plats för tillsammans
275 personer uppfördes i närheten av samhällets arbetarebostäder. I byggnadens
vindsvåning inrymmas rum för kökspersonalen och i dess källarvåning
vidsträckta förrådsrum. Vatten- och ångledningar hava inletts
från den närbelägna kraftstationen.

Två familjebostäder uppfördes, innehållande sammanlagt 8 lägenheter,
vardera om 2 rum och kök.

Kolupplagets spårsystem utvidgades.

Lastkajen förlängdes 40 meter till ett vattendjup av 7 meter vid lågvatten.

Linbanan, som tidigare slutade vid kajens landfäste, framdrogs till
kajens ände, vilket möjliggör, att alla kol, som brytas under skeppningssasongen,
kunna transporteras direkt från gruvan till fartyg. En anord -

Arbetsåret

1923—1924.

Arbetsåret

1924—1925.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

ning vidtogs för fartygs bunkring utefter kajens långsida samtidigt som
annat fartyg lastar vid kajens ände. „

För maskinbrytningen i gravan anskaffades elektriskt drivna iörskramningsmaskiner
och ett antal borrmaskiner. För kolens transport anskaffades
lokomotiv, varjämte vagnparken i gruvan utökades och ytterligare ett

antal linbanekorgar inköptes. . , i n

Brytningen under bokföringsåret 1923—1924 uppgick till 98,260 engelska

ton och platsförbrukningen till 2,808 ton.

Under sommaren 1924 utlastades 101,179 ton, varav 6,851 ton förbrukades
som bunkers. Lastningen och bunkringen utfördes på 79 dygn med i
medeltal 1,278 ton i dygnet och en maximikvantitet av 1,830 ton på ett dygn.

Under vintern 1924—1925 övervintrade vid Sveagruvan följande personal: befäl.

................................................................................... 7

underbefäl ........................................................................ '' *

månadsavlönade arbetare................................................ 44

ackords- och timavlönade arbetare ............................ 132

Summa anställda 197

icke anställda ............................ 49

Summa övervintrande 216.

Brytningen pågick hela vintern i såväl gruva I som i gruva II. I den
förra utvanns icke fullt 20 procent av hela brytningskvantiteten, varemot
antalet kolhuggareskift i densamma var något över 20 procent av hela

antalet. _

Den 12 maj 1925 utbröt emellertid i lokomotivstallet i gruva 11 en eldsvåda,
som förhindrade vidare brytning i denna gruva. . Mot månadens slut
uppträdde giftiga gaser även i gruva I, så att brytningen även i denna
gruva måste inställas. ... o

För att släcka den sålunda utbrutna eldsvådan tillstängdes så småningom
samtliga öppningar till de båda gruvorna, varjämte, sedan snösmältningen
börjat och gruvbäcken blev vattenföraude, betydande mängder
vatten inpumpades i gruvan. Vid högsta vattenståndet var den ursprungliga
brandplatsen helt och hållet satt under vatten. Då det därjämte observerats,
dels att temperaturen hos det ur gruvan utrinnande vattnet, som
under pumpningens första tid var högre än vid inpumpningen, så småningom
sjönk till det inpumpade vattnets temperatur, dels ock att i den
ort, som längst hölls öppen för vattnets insläppande i gruvan, gasell blivit
kall och syrefri, torde man kunna antaga, att branden vid pumpningens
avslutande var släckt och att, när gruvan får stå tillstängd under vintern
1925—1926, icke någon fara för eldens återuppblossande vid ett eventuellt
återupptagande av driften våren 1926 skall vara för handen.

Totala brytningskvantiteten uppgick till 116,007 ton, varav 3,471 ton förbrukats
på platsen under räkenskapsåret. Brytningspriset var mer än en
krona per ton lägre än det år 1923 beräknade brytningspriset.

Skeppningen sommaren 1925 uppgick till 80,258 ton, varav 5,347 ton till
bunkers. I medeltal har per dygn, varunder fartyg legat vid Sveagruvans
kaj, utlastats 1,254 ton. Härvid är att bemärka, att, på grund av driftsinställelsen
i gruvan under skeppningssäsongen, den förefintliga anordningen
för direkt utlastning av från gruvan kommande kol, å vilken förövrigt
eu del montering icke är slutförd, icke kunnat tagas i bruk. Om så

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195. 59

varit fallet, borde utlastningen i medeltal per dygn hava uppgått till
inemot 2,000 ton.

Innevarande vinter är brytningen inställd och endast vaktmanskap (en
gruvfogde och 4 man) övervintra vid gruvan för att hindra skadegörelse
och verkställa nödigt underhåll samt tillse att gruvans avstängning förblir
effektiv. I den mån tiden medgiver komma de ock att påbörja upptagandet
av en ny tunnel in till gruvans kommunikationsorter.

Då gruvan nu på grund av eldsvådan måst avstängas, torde det böra
övervägas, huruvida det i betraktande av nuvarande förhållanden i Sveagruvan
kan vara lämpligt att under förhandenvarande konjunkturer på
kolmarknaden omedelbart eller vid en senare tidpunkt återupptaga kolbrytningen
vid Sveagruvan. I det följande skola framläggas vissa fakta
och synpunkter till ledning vid bedömandet av sannolika brytningspriset
vid ett återupptagande av brytningen.

Flötsmäktigheten har ökat åt öster högst betydligt utöver förut kända
värden och uppgår inom det s. k. F-fältet till i genomsnitt över 3 meter
och på sina ställen ända upp till 5 meter. Med hänsyn till de tidigare
2,200 meter nordost om gamla gruvans mynning eller cirka 1,500 meter
nordost om nya gruvans östligaste del observerade flötsmäktigheterna
torde man visserligen icke kunna påräkna, att den nu funna stora mäktigheten
skall fortsätta oförändrat allt framgent, men då ännu icke några
tecken till förminskning visat sig i gruvan, lärer man vara berättigad att
för den närmaste tiden räkna med denna störa mäktighet.

Flötsens stupning har icke uppvisat några större variationer utan kan
anses vara ungefär oförändrad.

Beskaffenheten av de under åren 1923—1925 levererade kolen torde bäst
belysas av de undersökningar å varje skeppslast, som av statens järnvägar
utförts. En jämförelse mellan leveranserna under de olika åren
framgår av nedanstående sammanställning:

	1923	1924	1925
Vattenhalt, procent minimum ..................	.................. 2.40	2.2	1.5
maximum ................	................... 5.40	6.6	11.4
medeltal ......................	................... 3.54	3.37	3.8 6
Askhalt, procent minimum ..................	................. 7.80	8.6	8.5
maximum ..................	.................. 10.80	11.2	10.2
medeltal ......................	.................. 9.47	9.53	9.44
Effektivt värmevärde minimum ..................	.................. 7,015	6,905	6,560
maximum ..................	................... 7,305	7,265	7.230
medeltal ......................	.................. 7,142	7,134	7,086

Den last, som i avseende på kvaliteten mest avviker från medeltalen,
är den sista under år 1925, i vilken last vattenhalten uppgick till 11.4 procent
och effektiva värmevärdet till 6,560 kalorier. Detta beror helt säkert
på en ovanligt långt driven bottenskrapning av upplaget och, om denna
last frånräknas, blir medeltalet för år 1925 3.28 procent vatten och 7,127
kalorier effektivt värmevärde.

Variationerna i analys på de levererade kolen kunna, med nyssnämnda
undantag, anses vara oansenliga och kvaliteten måste betecknas som god.

Innevarande år hava å järnvägsstyrelsens laboratorium jämväl utförts
tvenne analyser å spetsbergskolens svavelhalt och har densamma befunnits
vara 0.65 och 0.69 procent, beräknad på prov i inlämningstillstånd,

Arbetsåret

1925—1926.

Flöts en.

Kvalitet.•

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

samt 0.68 och 0.72 procent respektive på torrsubstans. Svavelhalten kan
därför sägas vara mycket låg.

Under oktober månad 1923 utfördes av statens järnvägar å linjen Göteborg—Falköping-Banten
jämförande proveldningar med spetsbergskol och
D. C. B.- (engelska northumberland-) kol dels med och dels utan inblandning
av svenska kol. Ur tablån över provningsresultaten torde följande
siffror böra anföras:

s/s D. C. B.-kol
1/s svenska
kol

Avdunstning kbm. vatten pr

ton kol .................................... 6.7

*/» spetsbergskol

x/a svenska kol

EnbartD.C. B.
kol

Enbart spetsbergskol -

) 6.8 8.5

\ 6.0 7.7

Kolåtgång pr 10,000 tonkm,
kg............................................. 192

168

J 394
! 412

288

352.

Kolförbrukningen har alltså i alla tre serierna varit lägre, då spetsbergskol
använts, och understeg kolåtgången per 10,000 tonkilometer vid användande
av spetsbergskol den vid användingen av D. C. B.-kol med respektive
12.5, 27.1 och 14.6 procent. Distriktsförvaltningen angiver även,
att spetsbergskolens lämplighet som lokomotivbränsle icke avsevärt påverkas
av slagg- och askbildningen.

Statens järnvägar ändrade även från och med år 1924 beräkningsgrunden
för spetsbergskolens pris, så att detsamma sedermera beräknats till
95 procent av priset på lambtonkol mot tidigare 90 procent.

På statens järnvägars färjor mellan Trälleborg och Sassnitz utfördes
under november och december 1924 proveldningar med spetsbergskol och
Aitken-navigationkol. Ur den av distriktsförvaltningen lämnade redogörelsen
över proveldningarna äro nedanstående uppgifter över avdunstat
vatten (i kilogram) per kilogram kol i olika för söksserier hämtade:

»Drottning Victoria» Tur C

» 6...

»Konung Gustaf V» »C

» 6 ...

Spetsbergs- kol	Aitken- navigation kol ''
(	7.8	8.0
I	7.9	7.9
(	8.4	8.3
i i	8.5	8.3
11.0	10.6
i	8.9	8.4
l	10.8	9.9
i	8.8	8.6.

Dessa senare ''kol anses såsom mycket goda bunkerkol och betalades med
väsentligt högre pris än spetsbergskolen nämligen med 32 sh eif Trälleborg
vid leverans i maj 1924, under det spetsbergskolens pris eif Malmö
samtidigt var 23 kronor 51 öre per ton. Försöken visade alltså, att spetsbergskolen
voro fullt jämnvärdiga för ångfärjorna med ovannämnda synnerligen
goda utländska stenkol.

Som ovan antytts hava de ångare, vilka transporterat stenkolen från
Sveagruvan, använt spetsbergskol som bränsle för egen del och framgår
det av tillgängliga uttalanden, att kolen ansetts vara ungefär jämngoda
med eller överlägsna de bunkerkol, fartygen plägat erhålla i engelska
hamnar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

Intressenter i den s. k. Flodinska metoden för direkt järnframställning
hava låtit utföra försök med olika kolsorter för utrönande av deras lämplighet
för metoden i fråga, och enligt uppgift lära spetsbergskolen hava
visat sig lämpligare än någon annan provad kolsort. Detta förhållande,
som möjligen kan bliva av betydelse för frågan om återupptagande av
driften vid Sveagruvan, torde åtminstone delvis bero på den låga svavelhalten
i spetsbergskolen.

Under räkenskapsåret 1924—1925 uppgick effekten per man och skift i
medeltal till

Gruva I Gruva II

för kolhuggare............................................... 4.87 6.48

» samtliga gruvarbetare............................ 3.4 8 4.5 7.

Gruvarbetets inställande under maj månad 1925 först i gruva II och sedan
i gruva I torde icke ha undgått att menligt inverka på effektsiffrorna.
Under halvåret _ 1 oktober 1924—31 mars 1925, då brytningskvantiteten i
gruva I var 12,052 ton och i gruva II 56,099 ton eller tillsammans 68,151
ton, var effekten per kolhuggare och skift

i grava I ............................................................ 5.5 ton och

» » II .......................................................... 7.o » .

Effekten i de olika arbetena i gruva II företedde emellertid ganska störa
olikheter. Under det att den vid pelarbrytning i F-fältet uppgick till 8.9
ton och vid stussning i H-fältet till 8.7 ton, var den vid arbetet i B-fältet.
varest maskinförskrämning användes, endast 4.i ton per skift. Vid ortdrivning
låg effekten emellan nyss angivna värden. Att effekten vid
maskinförskrämningen i B-fältet icke blivit större kan visserligen delvis
tillskrivas flötsens mindre mäktighet inom detta område men synes även
till någon del få hänföras till det förhållandet, att brytningsmetoden med
förskrämningsmaskiner och transportrännor icke blivit fullständigt genomförd,
i det att dessa senare icke kommit till regelbunden användning inne
i gruvan.

Om man bortser från arbetet i B-fältet och ett obetydligt strossningsarbete
i,D-fältet, uppgjick effekten till 8.i ton per kolhuggareskift, och därvid
är likväl att bemärka, att ortdrivningarna, vid vilka dock effekten är
något lägre än vid pelarbrytningen, utgjorde under nämnda halvår större
andel av hela det utförda arbetet än vad förhållandet bör bliva under
ett helt arbetsår.

Under halvåret 1 oktober 1924—31 mars 1925 utgjorde medelförtjänsten
för samtliga såsom ackordsarbetare angivna 134 man 20 kronor 68 öre
per skift och

för personal i gruvan 124 man....................................................... 20.5 7 kronor

» » vid linbana och kolupplag, 7 man ........................ 23.4 0 »

» » diverse personal, 3 man ............................................ 18.9 2 »

I gruva II var medel förtjänsten per skift för de särskilda kategorierna
följande:

Gruvbyggare .................................................... 21.6 5 kronor

Kolhuggare........................................................ 21.30 »

Spårläggare....................................................... US. 5 o »

Utfraktare ........................................................ 17.90 »

Spelskötare........................................................ 17.5 0 »

Arbetseffekt.

Arbetslöner.

Brytningskvantitet.

Komplettering
av anläggningen.

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

För den månadsav lö n ad e personalen, oberäknat befäl och underbefäl,
växlade månadslönen mellan högst 280 kronor och lägst 85 kronor, vartill
dock får läggas värdet av fritt vivre vid .jämförelse med ackordsarbetarnas
inkomster.

Framtida bearbetande.

Ur synpunkten av fyndighetens fullständiga utnyttjande borde visserligen
samtliga inom det under arbete varande området befintliga flötser
tillgodogöras i ett sammanhang. Vid Sveagruvan har emellertid under den
gångna tiden endast tvenne av de fyra kända flötserna, den översta
(gruva I) och den understa (gruva II)'', varit föremål för arbete. Då det
nu ifrågasattes, huruvida arbetet överhuvudtaget kan fortsättas därstädes,
torde det vara berättigat att helt bortse från denna princip och i stället
inrikta undersökningen på klarläggande av spörsmålet, om arbetet med
utsikt till ekonomisk framgång kan återupptagas med brytningen koncentrerad
till endast de allra bästa delarna av fyndigheten.

Av det tidigare härovan anförda framgår, att kolhuggareffekten i den östra
delen av gruvan II, där flötsen har sin största mäktighet, är avsevärt
större än i andra delar av gruva II och i gruva I. Om arbetet koncentreras
till denna del av gruvan, torde man vara berättigad att räkna med en
genomsnittsprestation av kolhuggarna vid ortdrivning, pelarbrytning och
strossning av 8 ton per skift. Inom det ifrågavarande området torde man
icke kunna placera mer än 70 kolhuggare, fördelade på 2 skift med 35
man i vardera. Under varje skift skulle då 280 ton kol transporteras ut
ur gruvan, vilket icke behöver bereda några större svårigheter, om en kontinuerlig
lindragning installeras i utfraktsorten. Linbanan kan även fortskaffa
denna kvantitet till kolupplaget.

Räknar man med 275 effektiva arbetsdagar per man och år — bolagets
ledning räknar med 280 —• skulle hela. brytningskvantiteten uppgå till

154,000 ton kol per år. Då cirka 4,000 ton-kol beräknas komma att förbrukas
på platsen, skulle de år, då 9 månaders produktion behöver läggas
i lager, lagerutrymme erfordras för 112,500 ton. De nuvarande anordningarna
å lagerplatsen medgiva lagring av 90,000 ton. Någon förskjutning
av brytningens intensitet till tiden för utskeppningen är möjlig och
påkallad jämväl av den minskning i utlastningskostnaden, sorti vinnes genom
att kolen transporteras på linbanan från gruvan direkt till lastande
fartyg. Att på detta sätt helt eleminera behovet av en utökning av lagerplatsen
torde emellertid icke gå, utan en sådan för cirka 15,000 ten torde
vara ofrånkomlig.

De nuvarande utiastningsanordningama kunna anses räcka till för att
på en tid av ungefär 2V2 månader utlasta den nämnda årsproduktionen.

Genom branden och i samband därmed stående åtgärder ä.ro nu samtliga
gruvöppningar stängda. Upptagandet av öppningarna till gruva I och
nya luftorten till gruva II draga jämförelsevis obetydliga kostnader, varemot
återställande av huvudutfraktsvägen för gruva II, vilken genom ras,
såväl direkt på grund av branden som genom nedsprängning av en del av
taket i huvudtunneln, torde vara igenfylld på inemot 120 meters längd,
erfordrar ett relativt omfattande arbete.

Vid ett upptagande av huvudtunneln i dess gamla sträckning torde det
på grund av bergets beskaffenhet vara ofrånkomligt att till en längd av
cirka 120 meter inkläda densamma med väggar och tak av boton. med
järnbalkar mellan spåren till uppbärande av taket. Utförda beräkningar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195. 63

hava givit vid handen, att kostnaden för detta arbete skulle uppgå till
cirka 85,000 kronor.

En annan möjlighet vore att från mynningen av gruva I vid kolfickan
driva en ny 210 meter lång huvudtunnel till korsningen mellan gamla huvudtunneln
i gruva II och första linjen höger. Denna tunnel skulle till
större delen komma att gå i sandsten, som icke varit i ras, och borde
erfordra endast en måttlig inbyggnad av trä. För undvikande av eldfara
kunde man överdraga träet med ett tunt cementskikt medelst sprutförfarande.
Kostnaden för ett sådant arbete har beräknats uppgå till cirka

55,000 kronor. Genom anläggandet av en sådan ny huvudingång till
gruva II skulle även underhållskostnaden av det nuvarande galleriet mellan
kolfickan och mynningen av gruva II kunna inbesparas, då galleriet
icke längre skulle vara erforderligt. Detta senare alternativ är alltså att
föredraga.

För den betydande trafik, som enligt föreliggande plan skall förmedlas
genom första linjen, blir det nödvändigt att utbyta det nu därstädes placerade
spelet mot en kontinuerlig lindragning. Om brytning endast skall
bedrivas omkring övre delen av första linjen höger, bör lindragningen
fortsätta genom den nya utfraktstunneln nästan ända fram till kolfickan,
så att lokomotivtransport endast kan behöva ifrågakomma närmast intill
fickan och för växling därstädes. I stället för de 2 förstörda lokomotiven
borde då endast ett nytt behöva anskaffas. Drivmaskineriet för lindragningen
torde kunna med fördel uppställas i det maskinrum i gruva I, som
på sin tid iordningställdes för transport med ändlös lina i denna gruva.
Kostnaden för den mekaniska utrustningen för ett dylikt maskineri liar
av aktiebolaget Nordströms Linbanor angivits till 8,740 kronor. Inberäknat
frakter, eu del i anbudet icke inbegripen materiel, montering samt
justering av spåren borde kostnaden för hela maskineriet i fullt färdigt
skick icke överstiga 20,000 kronor.

Några störa gruvvagnar förstördes genom branden och de kvarvarande
behöva ändras för att kunna användas vid lindragningen. Antalet bör
även ökas, så att varje vagn icke behöver göra mer än högst 4 rundturer
per dag. Av befintliga mindre vagnar kunna möjligen en del göras användbara
genom ombyggnad.

.Den omedelbara orsaken till gruvbranden var förbunden med lokomotivstallets
placering inne i gruvan. För att åtminstone förhindra uppkomsten
av en ny gruvbrand av samma orsak bör det nya lokstallet placeras
utanför gruvan i grannskapet av smedjan, varest lämpligt utrymme
finnes.

Som förut omnämnts, bör kolupplaget utvidgas för att kunna emottaga
ytterligare 15 å 20,000 ton. Med ledning av tidigare utförda dylika arbeten
anses kostnaden härför icke behöva överstiga 20,000 kronor.

Det är icke osannolikt, att branden även åstadkommit en del ytterligare
skador inne i gruvan, såsom på elektriska ledningar och dylikt, men rörande
omfattningen härav är ingenting bekant. Anledning torde dock förefinnas
att förmoda, att skadorna icke äro särdeles omfattande, utan att
ett belopp av 19,000 kronor bör vara fullt tillräckligt för deras reparerande.

Kostnaderna för erforderliga reparationer och kompletteringar av anläggningen
erhållas av följande sammanställning:

Brytnings pris.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

Ny huvudtunnel ..........................

Lindragningsmaskineri..................

Lokomotiv ......................................

Gruvvagnar, nya och ändringar

Lokomotivstall ..............................

Utökning av kolupplag ..............

Diverse reparationer ..................

55.000 kronor

20.000 »

5,000 »

21,000 »
10,000 »
20,000 »
19,000 »

Summa 150,000 kronor.

Med utgångspunkt från förutnämnda effektsiffra och under antagande,
att arbetsförtjänsterna förbliva ungefär oförändrade, kunna med ledning
av bolagets statistik över utgifternas fördelning de direkta kostnaderna
på Spetsbergen för brytningen beräknas uppgå till

Kronor Kronor

per ton per ton

Arbetslöner........................................... 4.71

Materiel ................................................ I-40

Elektrisk kraft .................................... *^36 6.4 7

Underhåll och reparationer............... 0.2 2

Personalomkostnader ........................ 1-40

Kontors- och samhällskostnader........ 0-29 1.91

Kostnad i lager vid Sveagruvan........................ ».3 8.

Denna kostnad är emellertid beräknad på hela bruttobrytningen, 154,000
ton och, då 4,000 ton antagas åtgå på platsen, måste kostnaden för till utskeppning
avsedda kol höjas i proportion till den minskade kvantiteten,
varvid kostnaden blir 8 kronor 60 öre per ton.

I ovanstående poster är icke inräknad kostnaden för personalens resor.
Bolagets ångare Braganza har sin viktigaste uppgift i transporten av personal
och det torde därför vara lämpligt att i en post sammanslå personalens
resor och transporter med Braganza. Denna post kommer att uppgå
till 40 öre per ton.

Efter Norges övertagande av Spetsbergen kommer kolbrytningen att belastas
med dels exportavgifter för kolen och dels med inkomst- och förmögenhetsskatt.
Storleken av dessa utgiftsposter synes komma att bliva
beroende på beslut varje år av stortinget, varjämte förmögenhetsvärdet
av kolfält och anläggningar, vilka värden skola bestämmas av en taxeringsnämnd,
även bliver av stor betydelse. Summan av dessa utgifter,
vilka i brist på kännedom om blivande taxeringsvärden icke kunna exakt
beräknas, har jag försöksvis uppskattat till 12. öre per ton, då kolbrytningen
går jämnt ihop, d. v. s. då icke någon inkomstskatt skall utgå.

Kolen hava hittills till allra största delen levererats till Göteborg och
torde denna hamn även ur andra synpunkter vara den lämpligaste för
jämförelse mellan priset å spetsbergskol och å andra importerade stenkol.
Frakten upptages till samma belopp per ton, varmed den utgått under
detta år eller 7 kronor 75 öre.

Någon förändring i Stockholmskontorets kostnader förutsattes icke och
royalty till aktiebolaget Isfjorden—Belsund beräknas utgå efter år 1923
överenskomna grunder eller för 150,000 ton skeppning högst 25 öre per ton.

Ränteutgifterna uppgå nu till cirka 1 krona per lön, räknat på en skeppning
av 150,000 ton per år. Om kostnaden för de förut omnämnda komplet -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

teringarna av anläggningen skola bestridas av lånemedel och rörelsekapital
kunde upplånas, borde räntorna upptagas till 1 krona 50 öre per ton.

Avskrivningar borde verkställas å kolfält, anläggningar, inventarier
och fartyg, vilka den 30 juni 1925 voro bokförda till ungefär 6.8 miljoner
kronor. Dessa värden torde emellertid vara så mycket för höga, att i en
kostnadskalkyl ingående avskrivningar endast kunna ifrågasättas för en
mindre del av dem. Huru stora nedskrivningar, som böra företagas innan
avskrivning kan beräknas på resterande belopp, är emellertid icke av avgörande
betydelse för föreliggande fråga, då omkostnaderna även utan avskrivningar
överstiga nu påräkneligt försäljningspris. Någon amortering
upptages därför icke i nedanstående sammanställning över produktionskostnaderna.

Kostnad i kronor per ton vid 150,000 tons skeppningsbar brytning, oberäknat
avskrivningar:

Arbetslöner .......................................................................................... 4.83

Materiel.................................................................................................... 1.44

Elektrisk kraft..................................................................................... 0.3 7

Underhåll och reparationer ................................................................ 0.2 2

Personalomkostnader ........................................................................ 1.44

Kontors- och samhällskostnader ....................................................... 0.3 o

Personalens resor och frakter med Braganza ............................... 0.4 o

Skatter m. m. på Spetsbergen............................................................ 0.12

Utlastning.......................................................................................... 0.6 o

Frakt och assurans till Göteborg..................................................... 7.75

Stockholmskontoret................................................................................ 0.6 7

Royalty................................................................................................... O.25

Kantor ................................................................................................... 1.50 1 75

Summa kostnad eif Göteborg 19.8 9.

Av denna sammanställning framgår utan vidare, att för närvarande
föga utsikt föreligger, att företaget skall kunna bära sig. För att ett ekonomiskt
tillfredsställande resultat skall uppnås, måste produktionskostnaderna
och kolpriset komma i ett annat förhållande till varandra än nu.

_ Eu sänkning av posten arbetslöner har av bolagets styrelse ansetts möjlig.
Att grunda en sådan på en genomsnittlig sänkning av de i det föregående
omnämnda arbetsförtjänsterna torde knappast gå för sig, om man,
såsom tidigare varit fallet, håller före, att arbetsförtjänsten på Spetsbergen
bör vara något högre än den samtidigt vid Kiruna utgående. Det
inbördes förhållandet mellan dessa är nu ungefär detsamma som 1922. Att
en viss sänkning kan ernås genom förenklingar och förbättringar i arbetssättet
håller jag icke för uteslutet, men torde denna dock icke bliva av den
storhetsordningen, att bolagets ekonomi därigenom blir säkerställd.

Man torde därför bliva nödsakad att taga under övervägande, huru- Kostnad vid
vida det icke vore fördelaktigast att någon tid låta arbetet vila för att bliva inställd drift.
i tillfälle att erhålla säkrare hållpunkter för bedömande av utvecklingen
av relationen mellan arbetslöner och kolpris än man för närvarande har.

Under förutsättning att äganderätten till kol fyndigheterna skall bibehållas,
måste man under en vilotid taga hänsyn till bestämmelserna i
bergverksordningen för Spetsbergen, vilken samtidigt med Norges övertagande
av Svalbard trätt i kraft den 14 augusti 1925. Enligt bergverksordningens
§ 35: 1: b skall anhållan om utmål inkomma till bergmästaren
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 16i höft. (Nr 195.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

inom 10 år efter det äganderättshandling (hjemmelsbrev) av norsk myndighet
utfärdats för de personer eller bolag, som i enlighet med bestämmelserna
i bilagan till Spets bergstraktaten tillerkännas äganderätt till
visst område, och enligt punkt 2 i samma paragraf har markägaren intill
utgången av nyssnämnda tid och därefter till dess i rätt tid begärd utmälsförrättning
vunnit laga kraft ensamrätt att inom sin egendom företaga
undersökningsarbete och idka gruvdrift. Bergmästaren skall, såvitt
möjligt, inom 2 år efter ansökningens mottagande hålla utmålsförrättning
(§ 11) och, om utmål anvisas, utfärda utmålsbrev, varom kungörelse meddelas
i den officiella tidningen. Om icke överklagande sker inom 6 månader
efter denna kungörelse, är utmålet fastställt vid klagotidens utgång
(§ 13).

Då 4 år förflutit från 1 oktober året efter det utmålet vunnit laga kraft,
är utmålsinnehavaren skyldig att sätta i gång gruvdrift inom utmålet i
sådan omfattning, att det under loppet av varje följande femårsperiod användes
minst 1,500 dagsverken till gruvarbete inom utmålet.

Härav framgår, att man åtminstone under den första 10-årsperioden kan
bortse från försvarsarbeten, men att man mot slutet av denna period måste
besluta sig för, om man vill begära utmål och i så fall huru många, ävensom
utföra för deras anvisande nödvändiga blottningar.

För samtliga 3 fält, å vilka bolaget gjort anspråk, skulle erfordras 12 å
14 utmål, vilka i försvar shänseende kunna uppdelas på 2 grupper (§ 15: 2),
så att försvaret kan utföras genom arbete på endast tvenne ställen. Den
årliga arbetsskyldigheten skulle då uppgå till 3,600 å 4,200 dagsverken i
medeltal för varje femårsperiod.

Under den tid, det egentliga gruvarbetet kan komma att inställas, torde
emellertid en viss bevakning på platsen vara nödvändig för att hindra
skadegörelse genom väder och vind eller besökande. Anläggningens underhåll
kan samtidigt ombesörjas i sådan omfattning, att den åtminstone
i stort sett är användbar för återupptagande av driften när helst konjunkturerna
på kolmarknaden göra sådant önskvärt.

Storleken av bevakningspersonalen bör naturligtvis ur kostnadssynpunkt
göras så liten som möjligt men får ej heller inskränkas allt för
hårt, om något större reparationsarbete bleve erforderligt. Den innevarande
vinter kvarvarande bevakningsstyrkan, 5 man, varav en gruvfogde,
synes vara lämpligt avvägd. Kostnaden för dess avlöning och proviant
samt erforderlig materiel i övrigt uppskattas till 35,000 kronor. Härtill
kommer kostnaden för transport av folk och materiel 1 å 2 gånger årligen,
varför borde beräknas intill 10,000 kronor per år. Denna post är
dock i hög grad beroende på, i vilken omfattning transporter till och från
Spetsbergen kunna komma att verkställas av andra orsaker än arbetet i
Sveagruvan.

Anläggningarna böra vara åtminstone delvis brandförsäkrade och arbetarna
olycksfall sförsäkrade. Premierna härför kunna icke uppskattas
lägre än 5,000 kronor.

Med nu gällande ordning på Spetsbergen komme ock förmögenhetsskatt
att belöpa på egendom och anläggningar. Denna ingår i den förut anförda
kostnadskalkylen med 4,000 kronor per år. Bergverksordningen föreskriver
även (§ 3), att personer eller bolag, som icke hava fast bostad eller
uppehållsställe i Norge eller på Spetsbergen, måste hava en i Norge eller
på Spetsbergen fast bosatt fullmäktig, som är bemyndigad att representera
dem inför domstolar och andra myndigheter. Huruvida den på Spetsbergen
anställde gruvfogden lämpligen kan samtidigt vara sådan fullmäk -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

tig, synes tvivelaktigt, då för detta uppdrag sannolikt fordras större kännedom
om norska lagar och författningar än vad gruvfogden kan beräknas
hava. För det befullmäktigade ombudet måste arvode beräknas, vilket får
inräknas i administrationskostnaderna.

Så länge spetsbergsbolaget existerar som självständigt företag, måste,
även om rörelsen är så gott som inställd, bolaget hava en viss centralförvaltning,
vilken knappast kan beräknas billigare än 12- å 15,000 kronor.

Räntorna på nuvarande skulder uppgå till cirka 160,000 kronor årligen.

Kostnaderna per år vid inställd drift men effektiv bevakning skulle alltså
under de första 10 åren kunna uppskattas till:

På Spetsbergen.

Bevakningspersonal.... kronor 35,000

Transporter ............... » 10,000

Försäkringar................ » 5,000

Skatter ........................ » 4,000

kronor 54,000.

I Sverige.

Administration............ kronor 15,000

Räntor ........................ » 160,000 » 175,000

Summa kronor 229,000.

Vill man riskera spolierandet av anläggningarna vid Sveagruvan, kan
ju bevakningen därstädes uteslutas ur programmet, men torde samtidigt
möjligheten att i händelse av gynnsammare konjunkturer på kolmarknaden
hastigt få en brytning till stånd därstädes vara avsevärt reducerad.

Stockholm den 1 december 1925.

Karl Sidenvall.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195,

Sammanställning'' av undersökningar å spetsbergskol, levererade till Statens järnvägar.

Analysdatum	Vatten- halt %	Askhalt i vatten-fritt prov %	Effektivt värme- värde kalorier	Analysdatum	V atten-kalt %	Askhalt i vatten-fritt prov %	Effektivt värme- värde kalorier
	1923				9	september......	2.2	9.1	7,225
17	augusti .........	3.84	9.49	7,177	17	» ......	3.6	9.3	7,125
17	» .........	5.0 4	9.54	7,026	7	oktober.........	3.3	11.2	6,940
17	» ........	3.5 0	9 50	7,160	27	september......	2.8	9.4	7,160
1	september......	4.10	8.40	7,155	16	oktober.........	3.9	8.6	7,220
1	3» ......	4.7 0	9.60	7,040	28	» .........	3.5	9.1	7,170
18	* ......	3.oo	7.80	7,305	23	» .........	2 6	11.2	7,110
18	» ......	2.90	10.8 0	7,015	6	november......	6.6	9.1	6,905
26	» ......	2.80	9.80	7,170	8	» ......	2.8	9.8	7,140
26	»	2.40	8.70	7,285	14	» ......	4.0	8.8	7,185
29	» ......	3.io	9.90	7,135		1925
6	oktober .........	3.oo	10.50	7,115	19	augusti .........	1.6	9.9	7,230
9	» .........	2.60	9.10	7,270	19	» .........	3.8	10.2	7,080
13	» .........	3.BO	10.20	7,110	29	» .........	2.4	8.9	7,170
13	» .........	3.60	10.10	7,130	31	» .........	3.4	8.8	7,155
29	* .........	5.40	9.io	7,015	2	september......	2.2	10.2	7,090 ;
8	november......	4.2 0	8.60	7,165	7	» ......	3.0	9.2	7,140
12	» ......	3.20	10.10	7,085	7	» ......	2.9	10.2	7,110
17	» ......	3.50	9.30	7,195	19	» ......	3.7	9.0	7,125
	1924				19	» ......	3.7	9.5	7,130
13	augusti ........	3.8	8.8	7,200	27	oktober.........	3.8	10.2	7,080
		2.5	9.0	7 265	27		4.5	9.9	7,020
22		3.0	9.6	7,160	?9		3.8	8.5	7,115
9	september .....	4.0	9.8	7,035	29	» .........	2.9	9.0	7,205
9	» ......	2.5	10.2	7,170	29	» .........	11.4	8.7	6,560

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

Jiron or
pr ton

''ram

iver pris pa störa engelska ost/åt stStol
er/''svensk väst/ it st k am n /322-/S2S.

Efter svensk kolnoteri/tg.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

Kronor
pr ton.

Diagra

övar pris eif Göteborg.på av Sta ten..järn vägar

K922 —/22S inköpta stenkol

o72 or* per eng. torv

Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.

Bilaga D.

Skeppning inkl.

Självk osérva. cl exkl. avskriv -

»linbär och

hall ek meclelpri*

i kr p>

eny. lön eif sam.lliga.

120.000

100.000

90.000

8* 700

80.000 w

70.000

60.000

50.000

40.000 §-

50.000

10.000