Kungl. Maj:ts proposition nr 194 (Proposition 1932:194)

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Nr 194.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av §§ 14, 15, 17—22, 27 och 28 riksdagsordningen
samt till lag örn ändring i vissa delar av lagen
den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen;
given Stockholms slott den 11 mars 1932.

Under åberopande av bifogade i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t
härmed dels till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid
fogat förslag till ändrad lydelse av §§ 14, 15, 17—22, 27 och 28 riksdagsordningen,
dels ock föreslå riksdagen att, under förutsättning att ändring av
riksdagsordningen i överensstämmelse med nyssnämnda förslag varder av riksdagen
i grundlagsenlig ordning beslutad, antaga bilagda förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagén den 26 november 1920 örn val till riksdagen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 193%.

1 sami. 16% haft. (Nr 194.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 19Jf.

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 14, 15, 17—22, 27 och 28 riksdagsordningen.

§ 14.

Vid valet utses, i den ordning vallagen stadgar, tvåhundra ledamöter för särskilda
valkretsar och trettio ledamöter gemensamt för hela riket.

Rikets indelning i valkretsar innehålles i vallagen.

§ 15.

1. I varje valkrets väljes, efter folkmängden vid början av året näst före
den fyraårsperiod, för vilken valen gälla, en riksdagsman för varje fullt tal,
motsvarande en tvåhundradel av rikets folkmängd.

2. För valkrets, vars folkmängd ej uppgår till fullt tre tvåhundradelar
av rikets folkmängd, väljas dock tre riksdagsmän.

3. Därest det antal riksdagsmän, som med tillämpning av stadgandena i 1
och 2 mom. bör utses, icke uppgår till tvåhundra, skola, för ernående av detta
antal, de valkretsar, vilkas folkmängd mest överskjuter de tal, som enligt
1 mom. äro bestämmande för riksdagsmännens antal inom valkretsarna, var för
sig i ordning efter överskottens storlek vara berättigade att välja ytterligare
en riksdagsman. Äro överskottstalen lika för två eller flera valkretsar, avgöres,
där så är nödigt, företrädet genom lottning på sätt i 6 § 6 mom. är
stadgat.

4. Det antal — — —-av Konungen.

§ 17.

1. Val till---vallagen sägs.

2. Förordnar Konungen---av fyraårsperioden.

3. Avgår riksdagsman innan den tid, för vilken han blivit vald, tilländalupit,
fylles ledigheten på sätt i vallagen sägs.

§ 18.

Valen till andra kammaren äro omedelbara och proportionella. Varje röstande
tillkommer lika röst.

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 19.

För valkrets kunna till ledamöter av andra kammaren endast utses män och
kvinnor, som äga valrätt inom valkretsen eller, där fråga är örn stad, bestående

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

av flera valkretsar, inom någon av dessa. Gemensamt för hela riket kunna
utses män och kvinnor, som äga valrätt inom någon av rikets valkretsar.

§ 20.

För en var, som blivit utsedd till ledamot i andra kammaren, skall, på sätt i
vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas i två exemplar, av
vilka det ena överlämnas åt den valde och det andra insändes till det departement,
till vilket justitieärendena höra, där ej chefen för nämnda departement
utfärdat fullmakten.

§ 21.

Vill ledamot av andra kammaren befattningen sig avsäga, äger han det göra
vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagarna, hos Konungens befallningshavande
eller, örn han utsetts gemensamt för hela riket, hos chefen för det
departement, till vilket justitieärendena höra.

§22.

Är någon missnöjd med val till riksdagsman i andra kammaren för viss
valkrets, må han däröver hos Konungen anföra besvär. För sådant ändamål
äger klaganden hos Konungens befallningshavande äska behörigt protokollsutdrag,
vilket inom högst tre dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och
skall han, vid förlust av talan, sist inom tio dagar efter valförrättningens
slut sina till Konungen ställda besvär ingiva till Konungens befallningshavandc,
som, på sätt i 11 § stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att sig förklara.
Sedan den för förklarings avgivande bestämda tid tilländalupit, har
Konungens befallningshavande att besvären jämte alla målet rörande handlingar
ofördröjligen till Konungen insända, varefter med målet vidare så förhålles,
som i 11 § sägs.

§ 27.

Därest någon varder för samma tid vald till ledamot av bägge kamrarna
eller till ledamot av endera för två eller flera valkretsar eller till ledamot av
andra kammaren såväl för viss valkrets som gemensamt för hela riket, ma pa
honom ankomma att bestämma, vilket riksdagsmannauppdrag han vill mottaga.
Dock åligger honom att hos Konungens befallningshavande i den ort,
för vilken han uppdrag ej mottager, eller, örn han icke mottager gemensamt
för hela riket tillsatt plats i andra kammaren, hos chefen för det departement,
till vilket justitieärendena höra, därom göra skyndsam anmälan.

§ 28.

1. Hos Konungen göres av vardera kammaren anmälan örn de ledigheter
inom kammaren, vilka skola under samma eller innan nästa riksdag fyllas,
varefter Konungen förordnar örn ledigheternas fyllande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

2. Om mellan riksdagar ledighet i första kammaren genom ledamots avgång
uppstår, åligger Konungens befallningshavande att därom göra anmälan
hos Konungen, som förordnar örn ledighetens fyllande.

Uppstår mellan riksdagar ledighet i andra kammaren, åligger Konungens
befallningshavande eller, örn den avgångne utsetts gemensamt för hela riket,
chefen för det departement, till vilket justitieärendena höra, att föranstalta örn
ledighetens fyllande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

Förslag

till

Lag

om ändring i visssi delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn

val till riksdagen.

Härigenom förordnas, dels att rubriken till 54—70 §§ lagen den 26 november
1920 örn val till riksdagen skall lyda på sätt nedan sågs, dels ock att
55—57, 59, 69, 72, 79—82, 85—89 och 94 §§ samma lag skola, 69, 72 och 79 §§
i nedan intagna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

Om valets förberedande, kungörande och. förrättande.

55 §.

1. När val i hela riket till andra kammaren skall äga rum, skall för ett vart
av de partier, som ämna deltaga i valet, skriftlig anmälan därom, undertecknad
av minst femtio valberättigade personer, ingivas till justitiedepartementet sist
å trettionde dagen före den i 54 § 1 mom. första stycket avsedda valdagen.

Anmälan skall upptaga namn å kandidater, till ett antal av högst sextio, att
ifrågakomma till de platser, som jämlikt § 14 riksdagsordningen skola besättas
gemensamt för hela riket (rikslista). Namnen skola vara uppförda det
ena under det andra i den ordning de anses böra ifrågakomma.

I anmälningsskriften bör en av anmälarna eller annan valberättigad person
bemyndigas att såsom ombud för partiet företräda anmälarna i de hänseenden,
varom nedan sägs. Tillika böra två ersättare för ombudet utses att i dennes
frånvaro var för sig inträda som ombud i hans ställe.

Anmälan bör innehålla tydlig uppgift å anmälares, kandidaters samt ombuds
och ersättares namn, titel eller yrke och hemvist, så ock den beteckning i
övrigt, som kan vara nödig för att fullt otvetydigt utmärka, vilka åsyftas.

2. Vid anmälan skola fogas dels skriftlig förklaring från envar å rikslista
upptagen kandidat, att han medgiver sitt namns uppförande å listan, dels
ock av valnämndsordförande eller ledamot av magistrat utfärdade intyg därom,
att envar anmälare och kandidat samt ombud och ersättare äro valberättigade.

3. Chefen för justitiedepartementet åligger att, efter inom departementet
verkställd undersökning, utan uppskov låta meddela ombudet de anmärkningar,
till vilka undersökningen må giva anledning beträffande anmälan och därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

fogade handlingar. Fullständigande och förtydligande av ingiven anmälan
må av ombudet göras i skrift, som ingives till departementet sist å tionde dagen
från den, då anmälan senast skolat ingivas. Ej må å rikslista uppföras andra
namn än de ursprungligen upptagna.

4. Så snart ske kan efter den i 3 mom. angivna tidpunkt företager departementschefen,
i närvaro av tre bland de av riksdagen valde fullmäktige i
riksbanken och tre bland fullmäktige i riksgäldskontoret, slutlig granskning av
ingivna anmälningar.

Anmälan, som ej är i rätt tid ingiven eller ej är undertecknad av minst
femtio behöriga anmälare, må ej upptagas. Ej heller ina anmälan upptagas,
därest den icke innehåller rikslista eller örn å sådan lista icke finnes något
giltigt namn.

Framgår beträffande något å rikslista förekommande namn ej fullt otvetydigt,
vem som därmed åsyftas, eller upptager rikslista namn på någon, som
ej är valbar eller från vilken förklaring, som i 2 mom. omförmäles, ej inkommit,
anses sådant namn såsom obefintligt. Finnas å rikslista flera namn än
som enligt 1 mom. är medgivet, anses det eller de sista övertaliga namnen såsom
obefintliga.

5. De partier, beträffande vilka anmälan upptagits, tilldelas nummer i följd
från och med 1. Därest ombuden för samtliga dessa partier enas örn viss nummerordning,
skall denna följas. Eljest sker tilldelningen av nummer medelst
lottning.

Partierna uppföras i den sålunda bestämda nummerordningen å en förteckning
med angivande för varje parti av partinummer och rikslista.

Formulär till förteckningen fastställes av Konungen.

6. Den enligt 5 mom. upprättade förteckningen låter departementschefen
genast kungöra i allmänna tidningarna och översända till samtliga Konungens
bef allningshavande.

56 §.

Konungens befallningshavande låter, då val i hela riket skall förrättas, ofördröjligen
efter mottagande av den enligt 55 § 5 mom. uppgjorda förteckningen
och vid annat val så snart ske kan utgå kungörelse örn valet, som uppläses
i kyrkorna och införes i ortstidningar.

I kungörelsen skall upptagas:

1) ovannämnda förteckning;

2) antalet av dem, som skola väljas inom valkretsen;

3) dag och tid för valet;

4) valstället för varje valdistrikt; samt

5) tid och ställe för rösternas sammanräknande inför Konungens befallningshavande;
skolande sammanräkningen utsättas att äga rum så snart ske kail.

Kungörelsen skall tillika innehålla erinran om den skyldighet, som jämlikt
70 § åligger valförrättare, att ofördröjligen till Konungens befallningshavande
insända de förseglade omslag, som i 69 § avses, ävensom valprotokoll och röstlängd.

Kungl. Majlis proposition nr 19h.

57 §.

Valförrättare vare på landet valnämnden; i stad, som utgör ett valdistrikt,
magistraten; och i annan stad magistratens deputerade, varom i 91 § här nedan
sägs.

Valet äger rum inför öppna dörrar. Ej ma därvid tal hallas, eller tryckta
eller skrivna upprop till de väljande tillatas inom vallokalen.

Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som
valförrättaren för ordningens upprätthållande och valförrättningens behöriga
fortgång finner skäl meddela. Uppstår oordning, som ej kan avstyras, åge
valförrättaren att avbryta förrättningen.

T vallokal skola finnas anslagna exemplar av denna lag samt den i 55 § 5
mom. omförmälda förteckning.

59 §.

Vid valet skola begagnas valsedlar av vitt papper utan kännetecken.

Ä valsedel skall överst med siffra angivas något av de partinummer, som
upptagits å den i 55 § 5 mom. omförmälda förteckning; dock må över eller före
numret utsättas ordet »Partinummer» eller annat uttryck av samma innebörd.

Under numret skola uppföras namn å kandidater att väljas för valkretsen,
det ena under det andra, i den ordning de anses böra förekomma vid valet och
till ett antal av högst dubbelt så många som det antal riksdagsmän, som skall
utses för valkretsen. Jämte tydlig uppgift å kandidats namn bör angivas
lians titel eller yrke och hemvist samt den beteckning i övrigt, som kan vara
nödig för att fullt otvetydigt utmärka, vem som åsyftas.

Nedtill å valsedeln må upptagas ordet »Rikslista» och därunder ett eller flera
av namnen å rikslistan för det parti, vars nummer utsatts överst å sedeln, i den
ordning de förekomma å listan.

69 §.

1. När alla---röstningen avslutad.

2. Omedelbart därefter---nyssnämnda personer.

3. a) Sedan de---► uttages innehållet.

b) Befinnes därvid---dessas antal.

c) Förekommer anledning ----— dessas antal.

d) De valsedlar, vilka icke enligt bestämmelserna under b och c återinlagts
i sina valkuvert eller lagts åsido, ordnas efter partinummer. Antalet valsedlar
inom varje parti räknas, varefter sedlarna inom varje parti för sig inläggas
i ett eller flera omslag. A varje omslag antecknas partinumret å tile
inneliggande valsedlarna samt dessas antal.

e) De omslag---—- protokollet avtryckas.

4. I protokollet —--ytterligare antecknas:

'' a) antalet valkuvert---kuvert inlagts;

b) antalet valsedlar —--— sedlar inlagts;

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

c) antalet valsedlar inom varje parti med angivande av partiets nummer
jämte antalet omslag, vari dessa sedlar inlagts.

5. Förrättningen bör---äro obrutna.

72 §.

Valsedelsförsändelse, varom i 71 § sägs, ina ej anordnas tidigare än dagen
för Konungens befallningshavandes kungörelse örn valet, ej heller senare än
valdagen.

Valsedelsförsändelse skall---vittnesintyget underskrives.

^ 79 §.

Ogin är valsedel:

till vilken använts annat än vitt papper;

å vilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med avsikt där
anbragt;

vilken saknar partinummer eller upptager sådant å annat ställe än ovanför
namnen;

vilken icke upptager något giltigt namn å kandidat att väljas för valkretsen;

å vilken ordet »Rikslista» finnes upptaget å annat ställe än i 59 § fjärde
stycket föreskrivits;

å vilken under nämnda ord upptagits namn, som ej finnes å rikslistan för
det parti, vars nummer utsatts överst å sedeln, eller namnen upptagits i annan
ordning än de förekomma å rikslistan.

Finnas i---alla ogilla.

80 §.

Är å valsedel något namn å kandidat att väljas för valkretsen överstruket,
eller framgår med avseende å något sådant namn ej fullt otvetydigt, vem som
därmed asyftas, eller upptages namn å kandidat, som ej är valbar, anses sådant
namn såsom obefintligt.

Finnas å valsedel flera namn å kandidater att väljas för valkretsen än som
enligt 59 § tredje stycket är medgivet, anses det eller de sista övertaliga namnen
såsom obefintliga.

Är å valsedel namn från rikslista överstruket, inverkar detta icke å sedelns
giltighet. .

81 §.

Sedan valsedlarna ordnats efter partinummer, sammanräknas rösterna och
bestämmes valets utgång inom valkretsen enligt de i 19 §, 20 § 1 mom. och 22 §
angivna grunder.

82 §.

Hava vid valet riksdagsmän icke blivit för valkretsen till föreskrivet antal
utsedda, varde nytt val anställt.

85 §.

Valets utgång i valkretsen kungöres omedelbart genom uppläsning av det
vid förrättningen förda protokoll. Med protokollets uppläsning är förrättningen
avslutad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Fullmakt för vald riksdagsman utfärdas av Konungens befallningshavande.
Sådan fullmakt skall hava följande lydelse:

»Vid röstsammanräkning, som den — — — (dag, månad, år) — — -—-hållits för» N.N. »valkrets, har» N.N. »blivit utsedd till ledamot av riksdagens
andra kammare för en tid av fyra år, räknade från och med den 1 januari
nästkommande år;» (eller örn valet hållits efter fyraårsperiodens början: »för
tiden till den 1 januari år----;») »varom detta länder till bevis och full makt.

» Ort och tid.

Efter förrättningens avslutande insänder Konungens befallningshavande ofördröjligen
avskrift av protokollet till justitiedepartementet.

86 §.

1. Sedan avskrifter av protokollen över de jämlikt 77 § verkställda röstsammanräkningarna
för rikets samtliga valkretsar inkommit till justitiedepartementet,
företages med ledning av nämnda protokoll ofördröjligen inför
chefen för sagda departement och i närvaro av de i 55 § 4 mom. omförmälda
fullmäktige förrättning för tillsättande av de trettio ledamöter, som jämlikt
§ 14 riksdagsordningen skola utses gemensamt för hela riket.

2. För varje parti uträknas det sammanlagda antalet platser, som i de
särskilda valkretsarna tilldelats partiet. Har samma person erhållit platser
från två partier, skall dock, vid beräkning av det antal platser, som utdelats,
vardera platsen anses blott såsom en halv plats; har någon erhållit platser
från tre partier, anses varje sådan plats såsom en tredjedels plats; och så
vidare efter samma grund.

3. Parti, som icke tilldelats plats i någon valkrets, är uteslutet vid tillsättande
av ledamöter enligt denna paragraf.

4. De platser, som skola besättas, fördelas mellan de partier, som må
ifrågakomma, sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas det parti, vilket
för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal. Plats,
som blivit ett parti tilldelad, besättes genast så, att partiets första plats tillerkännes
den, vars namn står först å partiets rikslista, partiets andra plats den,
som bär andra namnet å listan, partiets tredje plats den, som bär tredje namnet
å listan, och så vidare efter samma grund, ändå att den, som är berättigad till
platsen, vid fördelningen redan fått sig tillerkänd plats från ett eller flera
andra partier.

För bestämmande av jämförelsetal delas varje partis sammanlagda rösttal i
riket med antalet partiet tilldelade platser i valkretsarna, ökat med 1. Det
tal, som sålunda erhålles, är partiets jämförelsetal, så länge partiet vid fördelningen
ännu icke fått sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet
för varje gång så, att partiets rösttal delas med det antal platser,
som tilldelats partiet i valkretsarna och vid den pågående fördelningen, ökat
med 1. Har samma person vid fördelningen erhållit platser från två partier,
skall dock, vid beräkning av det antal platser, som utdelats, vardera platsen anses
blott såsom en halv plats; har någon erhållit platser från tre partier, anses
varje sådan plats såsom en tredjedels plats; och så vidare efter samma grund.

Kungl. Maj:ts proposition nr Idit.

Har ett parti vid fördelningen redan fått sig tilldelad plats så många
gånger, som motsvarar antalet namn å partiets rikslista, varde det från vidare
jämförelse uteslutet.

Mellan lika jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas genom lottning.

5. Chefen för justitiedepartementet låter vid förrättningen föra protokoll
enligt formulär, som av Konungen fastställes.

6. Utgången av förrättningen kungöres ofördröjligen i allmänna tidningarna.

7. Fullmakt för riksdagsman, vilken utsetts vid förrättning, som i denna
paragraf avses, utfärdas av förenämnde departementschef. Sådan fullmakt
skall hava följande lydelse:

»Vid förrättning, som jämlikt 86 § av lagen örn val till riksdagen hållits inför
chefen för justitiedepartementet, har» N. N. »blivit utsedd till ledamot av
riksdagens andra kammare för en tid av fyra år, räknade från och med den 1
januari nästkommande år;» (eller örn förrättningen hållits efter fyraårsperiodens
början: »för tiden till den 1 januari år — —- —;») »varom detta länder
till bevis och fullmakt.» Ort och tid.

8. Har i anledning av besvär förordnats, att i en eller flera valkretsar nytt
val skall äga rum eller att, i stället för den vid valet verkställda, ny sammanräkning
skall företagas, då skall, sedan samtliga på grund härav verkställda
val och sammanräkningar vunnit laga kraft, företagas ny förrättning, som i
denna paragraf sägs. Befinnes vid denna förrättning, att andra personer än de
tidigare utsedda böra vara ledamöter av kammaren, vidtages den ändring i
fråga örn platsernas besättande, som härav må påkallas, varefter fullmakt för
den eller de sålunda utsedda utfärdas på sätt i nästföregående moment sägs.

87 §.

1. Har någon, som blivit vald till riksdagsman för viss valkrets, avsagt sig
uppdraget eller eljest avgått före utgången av den tid, för vilken han blivit
vald, då skall Konungens befallningshavande ofördröjligen vid offentlig förrättning,
så kungjord, som i 26 § sågs, verkställa ny röstsammanräkning inom det
parti, för vilket den avgångne blivit vald. Blev den avgångne vald för flera
partier, skall sammanräkningen ske inom det parti, från vilket plats först tilldelades
honom.

Vid den nya sammanräkningen tages hänsyn blott till de valsedlar, vilka
gällde för den avgångnes namn vid den sammanräkning, då namnet tilldelades
plats i ordningen. Varje valsedel gäller såsom hel röst, och röstvärdet skall
tillgodoräknas den av de förut ej valde, vilkens namn står främst på sedeln.
Den, som erhållit högsta rösttalet, inträde såsom ledamot i den avgångnes ställe.
Mellan lika rösttal skilje lotten.

Efter sammanräkningens avslutande skola valsedlarna åter inläggas under
försegling.

2. Lag samma vare, där riksdagsman, som blivit utsedd jämlikt 1 morn.,
avgått före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd; och skall vid
den nya sammanräkningen såsom förut hänsyn tagas blott till de valsedlar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 10^.

som gällde för den först avgångnes namn vid den sammanräkning, då namnet
tilldelades plats i ordningen.

3. Vid förrättning, som i denna paragraf avses, skall Konungens befallningshavande
i protokoll upptaga de föreliggande omständigheterna samt vilken
på grund därav skall inträda i den avgångnes ställe. Sedan detta protokoll
vid förrättningen upplästs, ut.färde Konungens befallningshavande omedelbart
fullmakt för den sålunda utsedde. Sådan fullmakt skall vara av följande
lydelse:

»Sedan» N. N. »blivit utsedd till ledamot av riksdagens andra kammare
för» N. N. »valkrets för en tid av fyra år, räknade från och med den 1 januari
år---,» (eller örn den avgångne utsetts först efter fyraårsperiodens

början: »för tiden till den 1 januari år — — —,») »men denna plats blivit
ledig, har vid förrättning enligt 87 § av lagen örn val till riksdagen» N. N.
»blivit utsedd att inträda såsom ledamot av nämnda kammare för tiden till
den 1 januari år---;» (eller om förrättningen hållits före fyraårsperio dens

början: »för sagda tid;») »varom detta länder till bevis och fullmakt.»
Ort och tid.

4. Finnes i fall, som i denna paragraf avses, å ovan omförmälda valsedlar
icke namn å någon, som kan inträda såsom ledamot i den avgångnes ställe,
då skall Konungens befallningshavande insända avskrift av protokollet över
förrättningen till justitiedepartementet för platsens återbesättande i den ordning,
som i 88 § sägs.

Samma lag vare, där fel, som på besvär över den omedelbara utgången av
valet förklarats hava förelupit, är sådant, att det ej kan avgöras, vem som bör
inträda i den avgångnes ställe.

88 §.

Avgår riksdagsman, som utsetts vid förrättning, som i 86 § sägs, före utgången
av den tid, för vilken han blivit vald, eller kan av anledning, som i
87 § 4 morn. sägs, plats i viss valkrets ej återbesättas, då skall inför chefen för
justitiedepartementet, i närvaro av de i 55 § 4 mom. omförmälda fullmäktige,
förrättning företagas för fyllande av ledigheten, i förra fallet så snart ske
kan och i senare fallet sedan den inför Konungens befallningshavande jämlikt
87 § verkställda sammanräkningen vunnit laga kraft och avskrift av protokollet
över densamma inkommit till nämnda departement. Till ledamot av
kammaren i den avgångnes ställe skall utses den, vars namn är det främsta
bland de icke förut valdes å rikslistan för det parti, för vilket den avgångne
var vald, eller, där denne var vald för flera partier, å rikslistan för det parti,
från vilket plats först tilldelades honom.

Avgår sålunda utsedd riksdagsman före utgången av den tid, för vilken
han blivit utsedd, skall vid förrättning, som nyss är sagd, i hans ställe till
riksdagsman utses den, vars namn då är det främsta bland de icke förut valdes
å rikslistan för det parti, för vilket den avgångne var vald.

Vid förrättning, som hålles jämlikt denna paragraf, låter nämnde departementschef
föra protokoll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10k.

Departementschefen utfärde omedelbart fullmakt för utsedd riksdagsman.
Sådan fullmakt skall vara av följande lydelse:

»Sedan» N. N. »blivit inför chefen för justitiedepartementet» (eller där den
avgångne blivit utsedd för viss valkrets: »blivit för» N. N. »valkrets») »utsedd
till ledamot av riksdagens andra kammare för en tid av fyra år, räknade

från och med den 1 januari år •— --,» (eller örn den avgångne utsetts först

efter fyraårsperiodens början: »för tiden till den 1 januari år----,»)

»men denna plats blivit ledig, har vid förrättning enligt 88 § av lagen om
val till riksdagen» N. N. »blivit utsedd att inträda såsom ledamot av nämnda
kammare för tiden till den 1 januari år — -—- —;» (eller örn förrättningen
hållits före fyraårsperiodens början: »för sagda tid;») »varom detta länder
till bevis och fullmakt.» Ort och tid.

89 §.

Finnes vid förrättning, som i 88 § föreskrives, å rikslistan för det parti, för
vilket den avgangne blivit utsedd, icke namn å någon, som kan inträda såsom
ledamot i den avgångnes ställe, skall den lediga platsen stå obesatt intill
dess den vid nytt allmänt val besättes.

94 §.

Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då anmärkning mot röstlängd,
som i 42 § sägs, sist bör framställas eller då åtgärd för talans fullföljande
eller bevarande eller åtgärd jämlikt 55 § sist bör företagas, må anmärkningen
framställas eller åtgärden vidtagas å nästa söckendag.

Denna lag träder i kraft den dag, då riksdagens beslut, varigenom riksdagen
bifallit Konungens förslag till ändrad lydelse av §§ 14, 15, 17—22, 27 och 28
riksdagsordningen, varder i grundlagsenlig ordning hos Konungen anmält;
dock att vid utseende av efterträdare åt avgången riksdagsman, som valts enligt
förut gällande bestämmelser, dessa fortfarande skola äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kr onprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 11 mars 1932.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anmäler fråga örn införande
av ett utjämningsförfarande vid val till riksdagens andra kammare och
anför:

»Vid utformandet av ett efter vår tids förhållanden avpassat demokratiskt
representationssystem äro två synpunkter framför andra vägledande. Å ena
sidan bör representationen vara i sann mening demokratisk, d. v. s. giva uttryck
åt de meningsriktningar, som förekomma inom skilda grupper av den enligt
grundsatsen örn allmän och lika rösträtt bildade väljarekåren. Å andra
sidan bör representationens sammansättning erbjuda den kvalitativa styrka, som
svarar mot dess ställning i statslivet och de alltmer omfattande och för samfundsförhållandenas
gestaltning viktiga frågor, den har att behandla. En
valordnings företräden kunna icke bedömas allenast ur den förra, kvantitativa
synpunkten; den måste ock vara så beskaffad, att den tillförsäkrar representationen
de bästa möjliga insatser av personlig duglighet och erfarenhet. Att
samtidigt tillgodose båda dessa krav framstår som ett av de mest trängande
problemen i nutida författningspolitik.

Vid införande i vårt land av det proportionella valsystemet torde i främsta
rummet lia åsyftats att förverkliga det först antydda önskemålet. Sålunda betonar
särskilda utskottet vid 1907 års riksdag att »en representations styrka och
livskraft ytterst beror därpå, att alla berättigade intressen i samhället, såvitt
ske kan, bliva inom densamma företrädda, så att representationen är ett troget
uttryck för de meningar, som göra sig gällande bland valmännen». De politiska
riktningarna inom folket skulle, avsågs det, erhålla en mot deras röststyrka
svarande representation. Konsekvent tillämpad bör denna princip medföra,
att representationen blir en såvitt möjligt trogen spegelbild av väljarkårens
gruppering, att alltså partiernas ömsesidiga styrkeförhållanden inom representationen
komma att till fullo sammanfalla med deras ömsesidiga styrkeförhållanden
inom folket.

Allmänna

utgångs punkter.

Vägledande

synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Det proportionella systemets genomförande torde emellertid även lia uppfattats
som ägnat att leda till en kvalitativ förstärkning av representationen. Det
med bostadsband kombinerade majoritetsvalsystemet hade starkt begränsat de
vid valen uppträdande meningsgruppernas möjligheter att invälja de personer,
som ansågos mest skickade att utöva riksdagsmannakallet. Den proportionella
fördelningsmetoden, jämte den härav betingade förstoringen av valkretsarna,
medförde härutinnan större frihet; partierna kunde i högre grad än
tidigare vid kandidatnominering och val tillgodose kravet på erfarenhet och
kompetens.

Örn från dessa utgångspunkter de erfarenheter, som vunnits av det gällande
valsättet vid valen till andra kammaren, undersökas, synes emellertid uppenbart,
att vissa icke oväsentliga brister föreligga. De principer, på vilka valordningen
bygger, hava icke blivit följdriktigt tillämpade. En reform, som
icke rubbar valsättets huvudgrunder, utan fastmer avser att klarare och fastare
utforma i valordningens karaktär inneslutna grundsatser, framstår sorn erforderlig.

Proportio- Innan jag närmare ingår på hithörande frågor, torde den kritik, som fram"majoritets-1
forts mot det proportionella valsystemet överhuvud, böra bemötas, även om de
val. förslag örn återgång till majoritetsval, som vid vissa tillfällen framförts, icke
vunnit sådan anslutning, att frågan örn en så fullständig omläggning av vårt
valsätt kan anses äga större aktualitet. Till belysning av de båda valsystemens
karaktär och verkningar har jag låtit utarbeta en redogörelse för erfarenheterna
av majoritetsval och proportionalism, vilken redogörelse torde såsom bilaga
A få fogas vid detta protokoll, och vill framhålla, att denna utredning
kraftigt bestyrker skälen mot ett övergivande av det proportionella systemet.
Den oerhörda disproportion mellan partiernas röststyrka och representation,
isonr nära nog regelmässigt förekommer vid majoritetsval ■—
även då, såsom i Frankrike och tidigare i Tyskland, en andra valomgång
föranstaltas, när ingen kandidat uppnår absolut majoritet vid den första
-—- har genom denna utredning belysts. Den klarlägger också, att majoritetsvalsystemet
på intet sätt utgör en garanti mot stark partisplittring; i
själva verket har överallt splittringen i ett flertal partier föregått proportionalismen
och framtvingat dess införande, icke tvärtom. Majoritetsvalsystemet
har icke kunnat säkra uppkomsten av på enhetliga majoritetspartier stödda
regeringar; för att skapa dylika regeringar har man i vissa stater, såsom
Italien, Jugoslavien och Rumänien, experimenterat med ett system, enligt
vilket det starkaste minoritetspartiet tillförsäkras en betydande majoritet av
mandaten — ett system, som i grunden uppenbarligen innebär demokratiens avskaffande.
Det ofta gjorda påståendet, att majoritetsvalsystemet skulle framkalla
större politiskt intresse än det proportionella valsättet, har intet stöd i
erfarenheten; jämförande undersökningar av valdeltagandet i olika länder och
under skilda perioder göra det i stället sannolikt, att proportionalismen höjer
detta intresse. Ingen anledning finnes att antaga, att partiernas, enkannerligen
partiledningarnas, makt skulle vara särskilt stor i länder, där det proportionella
systemet tillämpas, eller att i dessa länder personmomentet i poli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

tiken skulle spela en mindre betslande roll. De nu antydda skälen till förmån
för majoritetsval synas sålunda väsentligen utgå från av verkligheten icke besannade
konstruktioner. Det centrala skälet för proportionalismen — att varje
politisk riktning erhåller en representation, som svarar mot dess anslutning
bland väljarna — är däremot obestridligt.

Till förmån för majoritetsval har understundom gjorts gällande, att detta
system i högre grad än det proportionella valsystemet skulle tillgodose den kvalitativa
synpunkten. Om och i vad mån så kan vara förhållandet är uppenbarligen
ett spörsmål, som erbjuder åtskilliga svårigheter. Med all sannolikhet
torde ej heller på denna punkt majoritetsvalen erbjuda någon fördel framför
de proportionella valen. Även örn majoritetsvalen härutinnan skulle äga
ett visst företräde, är det emellertid tydligt, att detta företräde är betingat av
långt gående uppoffringar i fråga örn den första av de nyss angivna grundläggande
principerna för valordningen, uppoffringar, som endast äro motiverade
för det fall, att de ur kvalitativ synpunkt visats vara nödvändiga. Denna
bevisskyldighet kunna majoritetsvalens anhängare ingalunda anses ha fullgjort.
Härtill kommer, såsom torde framgå av det följande, att med det proportionella
valsystemet kunna förenas vissa anordningar, som äro särskilt ägnade
att tillgodose det kvalitativa kravet. Som princip torde alltså proportionalismen
vid ett samtidigt tillgodoseende av båda de synpunkter, som av mig angivits
såsom vägledande i fråga örn ett demokratiskt representationssystem,
vara överlägsen i förhållande till majoritetsvalen. I

I det betänkande, som 1921 avgavs av de år 1919 tillsatta s. k. proportionsvalsakkunniga,
betonades, att den svenska valordningen ur proportionalistisk
synpunkt fungerat på ett icke fullt tillfredsställande sätt. Vid flertalet av de
andrakammarval, som hållits sedan det proportionella systemets införande,
hade avsevärda avvikelser förelegat mellan den faktiska mandatfördelningen
och den fördelning, som skulle ha erhållits, därest partiernas sammanlagda rösttal
i hela riket varit bestämmande. Sålunda blevo vid valen åren 1911, 1914
(september) 1917 och 1920 resp. 7, 5, 20 och 15 mandat ur proportionalistisk
synpunkt oriktigt placerade, d. v. s. tilldelade andra partier än dem, som skulle
varit berättigade till mandaten, om hänsyn tagits till röstfördelningen i hela
riket. Regelmässigt hade de större partierna blivit överrepresenterade på de
mindres bekostnad.

Sedermera ha två reformer genomförts i syfte att åstadkomma ökad proportionaliter
1921 beslutades en betydande genomsnittlig förstoring av valkretsarna,
i det att, med vissa undantag, länen konstituerades såsom valkretsar.
1924 infördes bestämmelser om s. k. valteknisk samverkan; möjlighet gavs att
anbringa tre väljarbetecknar — f. n. kartell-, parti- och fraktionsbeteckningar
— å valsedlar. Dessa reformer lia emellertid ur nu angivna synpunkt
knappast fyllt sitt ändamål. Avvikelserna i mandat vid en jämförelse
mellan den faktiska mandatfördelningen och motsvarande fördelning efter partiernas
rösttal för hela riket hava vid 1921,1924 och 1928 års val varit följande:

Den gällande
valordningens

verkningssätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

	1921	1924	1928
Höger..........	. . . . +2	+ 5	+ 5
Bondeförbundet......	. . . . - 4	- 2	+ 1
Liberala .........	• • • • 1 9	- 4	- 2
Frisinnade........	. . . . f ~ 2	- 2	- 2
Socialdemokrater.....	. . . . +8	+ 9	+ 4
Vänstersocialister.....	. . . . - 1	—	—
Kommunister.......	. . . . - 3	- 6	- 6

Det framgår härav, att totalawikelsen 1921 uppgick till 10, 1924 till 14
och 1928 till 10 mandat. Örn karteller icke förekommit, hade avvikelsen blivit
resp. 9, 15 och 13 mandat. Det kan alltså konstateras, att den svenska valordningen
fortfarande regelmässigt leder till resultat, som icke oväsentligt
skilja sig från de av en genomfört proportionell fördelningsmetod betingade.

Det är påtagligt, ehuru det icke kan siffermässigt uppvisas, att gällande bestämmelser
även så till vida äro mindre ändamålsenliga, som de kringskära
partiernas möjligheter att till sina representanter utse de personer, som anses
vara mest skickade härför. Särskilt de mindre partierna, som i vissa valkretsar
icke uppnå representation och i andra besätta endast någon enda plats, äro
stundom förhindrade att i andra kammaren invälja sina ledande män på grund
av att dessa äro bosatta i valkretsar, där partiets röststyrka är obetydlig. Bostadsbandet
kommer sålunda i realiteten att framför allt begränsa de mindre
partiernas förutsättningar att fullfölja de uppgifter, som i varje parlamentariskt
statsskick anses böra tillkomma oppositionen. Detta förhållande framstår
såsom oegentligt icke blott, eller i främsta rummet, från partisynpunkt,
utan framför allt ur synpunkten av hela statslivets intresse. Riksdagsarbetet
kan härigenom berövas insiktsfulla och erfarna krafter, av vilka kunnat förväntas
viktiga och värdefulla insatser vid lösningen av föreliggande frågor.

Tidigare Nu antydda brister i vår valordning ha ofta påpekats och vid flera tillfällen
förslag. ;la förslag till deras avhjälpande framställts. Framför allt har ifrågasatts införandet
av sådana anordningar, att fullständig proportionalitet bleve garanterad.
Jag skall i det följande redogöra för de initiativ på detta område, som
under senare år framförts.

Riksdagens I en skrivelse (nr 226), vari 1918 års lagtima riksdag anhöll örn utredning
skrivelse^ brande de åtgärder, som kunde vidtagas till undvikande av med det proporproportions-
tionella valsättet förenade olägenheter, framhölls behovet av ändringar i valVniga\f)21
sättet i sådan riktning, att större proportionell rättvisa ernåddes, och det uttalades
härvid, att frågan om införande av ett utjämningsförfarande, vare sig
med tilläggsmandat eller på annat sätt, i detta sammanhang borde undersökas.
I överensstämmelse med denna framställning diskuterade sedermera de
för verkställande av den begärda utredningen tillsatta proportionsvalssakkunniga
i sitt betänkande II, avgivet den 18 april 1921, berörda fråga. De sakkunniga
betonade härvid, att två utvägar stöde tillbuds, om man ville ernå en
fullt exakt proportionalitet i partiernas representation; antingen kunde riket
konstitueras såsom en valkrets, eller ock kunde man bibehålla valkretsindel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

ningen men under kombination med ett utjämningsförfarande av den innebörden,
att sedan partisiffrorna för bela riket uträknats, en slutjustering av det
totala resultatet, sådant det framginge ur de sammanlagda valkretsvalen, ägde
ram i syfte att åt varje parti giva dess exakt proportionella andel av kammarens
samlade medlemssiffra. Sistnämnda möjlighet blev av de sakkunniga
mera ingående behandlad, ehuruväl det betonades, att införande av ett utjämningsförfarande
av antytt slag förutsatte grundlagsändring och därför folie
utanför de regler, som enligt givna direktiv utgjorde huvudföremålet för utredningen.
Bland annat anförde de sakkunniga, att den av dem föreslagna valkretsförstoringen
skulle åstadkomma större proportionalitet; denna deras uppfattning
har, såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, icke besannats
av erfarenheten. De sakkunniga uttalade vidare vissa betänkligheter mot
tanken på ett utjämningsförfarande. Det är att märka, att dessa uttalanden
närmast anknöto till vissa speciella förslag, som överlämnats åt de sakkunniga,
och alltså icke hade generell räckvidd. Särskilt avsågs ett förslag, enligt vilket
platser, som redan preliminärt tilldelats vissa partier i vissa valkretsar,
skulle kunna överflyttas till andra partier i andra valkretsar för att säkra proportionaliteten
(s. k. överföringsmetod). De sakkunnigas motivering, som sedermera
gång efter annan åberopats, är i huvudsak följande.

Till en början uttala de sakkunniga, att införandet av ett system med tillläggsmandat
eller annat utjämningsförfarande i enlighet med de förslag, som
förelagts de sakkunniga till bedömande, skulle innebära ett understrykande
av partimomentet vid de parlamentariska valen. De omhandlade instituten förutsatte
en absolut enhetlighet i partibeteckningar, en uniformering av partiväsendet
över hela riket; även om en dylik uniformering faktiskt vore i det närmaste
genomförd, skulle den härigenom för framtiden fastlåsas. Det kunde,
yttra de sakkunniga vidare, ifrågasättas, huruvida den matematiskt exakta
partiproportionella representationen vore av den oomtvistliga vikt att den först
och sist måste utan alla andra hänsyn tillgodoses. »Det är ju egentligen de
smärre partierna det gäller. Fråga kan vara, örn deras rätt till absolut exakt
representation i hela riket är så under alla förhållanden betvingande, som den
framställes. Godtager man den proportionella grundmaximen som en dogm,
inför vilken alla andra politiska lärosatser förblekna till betydelselöshet, så
är rätten i fråga tydligen uppenbar. Men den blir det icke, ifall man ställer
sig på den ståndpunkten, att den proportionella exaktheten icke får genomföras
längre, än att den icke gör en skadlig åverkan på andra det politiska livets
värden. Kan man finna något sätt att utan dylikt våldförande sörja för en
exakt partirepresentation, så vore det ju bra. Framtidens teknik kan måhända
frambringa en kombination, i vilken även ett tilläggssystem kan finna plats
såsom ett ändamålsenligt moment. Men ännu har man icke funnit på någon
sådan, och tills det sker, torde man få nöja sig med de approximationer, som vi
lia eller som vi med valkrets förstoringen få. De smärre partierna få inrikta
sig på att söka förstärka sina lokala rotfästen för att på den vägen öka sitt
representantantal. Man kan ställa sig tvivlande gentemot det berättigade däri,

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 162 haft. (Nr löhf) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 19i.

1922 års
riksdag.

1926 års
riksdag.

att ett parti, sam, utan någon som helst lokal resonans, genom sammanräknandet
av spridda små röstsiffror från alla landsändar nådde fram till nödig representationssiffra,
kunde utan vidare sägas hava en ''rätt’ till representation.»

I motionen nr 35 i andra kammaren hemställdes vid 1922 års riksdag om
utredning rörande sådana ändringar i riksdagsordningen, som voro nödvändiga
för införande av< ett utjämningsförfarande. I motionen anfördes bl. a. att
resultaten av 1921 års val till andra kammaren visat, att den 1921 beslutade
förstoringen av valkretsarna icke innebure någon garanti för att partierna finge
en representation i andra kammaren, som motsvarade deras totala rösttal inom
hela riket. Konstitutionsutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 21 motionen
under hänvisning bl. a. till proportionsvalssakkunnigas uttalanden. Utskottets
hemställan, som icke åtföljdes av någon reservation, bifölls av båda kamrarna.

Vid 1926 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, nr 227 i första
kammaren och nr 352 i andra kammaren, att riksdagen skulle i skrivelse
anhålla »det Kungl. Maj.''t måtte låta verkställa erforderlig utredning i syfte
att vid val till riksdagens andra kammare tillförsäkra de olika partierna mandat
i förhållande till deras sammanlagda rösttal, samt för riksdagen framlägga
de förslag till ändringar i riksdagsordningen och i lag om val till
riksdagen, vilka för detta ändamål må finnas påkallade». I motionerna berördes
två alternativ till utjämningsförfarande. Enligt det ena, systemet med
utjämningsmandat, skulle jämsides med val av ledamöter i andra kammaren
valkretsvis tillika utses ett mindre antal ledamöter på grundval av de sammanlagda
rösttalen i hela riket för vart och ett av de partier, vilka under egen
partibeteckning uppträtt vid valet och därvid ernått viss styrka. Enligt det
andra skulle, sedan valen förrättats valkretsvis i vanlig ordning, partiernas
röstsiffror för hela riket beräknas och med ledning härav en justering av de i
valkretsarna vunna resultaten vidtagas till förmån för det eller de partier, som
erhållit ett mindre antal platser än det av det totala rösttalet betingade.

I sitt avstyrkande utlåtande (nr 22) åberopade konstitutionsutskottet de
förut återgivna uttalandena av proportionsvalssakkunniga. Vidare anförde utskottet,
att de i motionerna berörda möjligheterna även ur andra synpunkter
innebure vanskligheter. »Särskilt är detta fallet», yttrar utskottet, »med en
sådan anordning, enligt vilken valen skulle förrättas valkretsvis i vanlig ordning,
men därefter med hänsyn till partiernas sammanlagda röstetal i hela riket
en justering av resultaten vidtagas; ett dylikt system skulle tydligen leda
till den föga tilltalande konsekvensen, att ett mandat, som vid valet tillfallit
ett visst parti i en valkrets, sedermera skulle kunna överföras till ett annat
parti i en annan valkrets. Liknande, ehuru icke fullt så betydande praktiska
olägenheter skulle tydligen vara förenade jämväl med ett utjämningsförfarande
med tilläggsmandat. Särskilt i vårt vidsträckta land med dess skiftande
lokala förhållanden och intressen synes det knappast lämpligt, att inom en viss
valkrets avgivna röster skulle kunna tillgodoräknas en kandidat, som icke
uppställts inom valkretsen.» Slutligen framhöll utskottet, att den 1921 beslutade
utvidgningen av valkretsarna liksom ock de 1924 införda bestämmelserna

Kungl. Maj:is proposition nr 194.

om tre väljarbeteckningar vore ägnade att i viss mån verka till åstadkommande
av mera fullständig proportionalitet vid fördelning av partiernas mandat vid
val till andra kammaren. Vid konstitutionsutskottets utlåtande voro två reservationer
fogade; i en av dessa, undertecknad av fyra ledamöter, yrkades bifall
till de väckta motionerna. Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan
och avslogo alltså motionerna.

Den 6 december 1927 tillkallade med stöd av nådigt bemyndigande dåvarande
chefen för .justitiedepartementet tre sakkunniga, med uppdrag att verkställa
utredning och framlägga förslag »i syfte att vid val till riksdagens andra
kammare tillförsäkra de olika partierna mandat i förhållande till deras
sammanlagda rösttal». I sitt den 14 februari 1928 avgivna betänkande förordade
de sakkunniga, därest åtgärder i ifrågavarande riktning skulle vidtagas,
ett system med tilläggsmandat. Enligt detta skulle vid val till andra
kammaren först 215 platser besättas i de särskilda valkretsarna var för sig och
i huvudsak enligt gällande regler. Därefter skulle, sedan valresultatet i rikets
samtliga valkretsar fastställts, återstående femton platser fördelas mellan
partierna på så sätt, att partierna bleve representerade i kammaren i förhållande
till de totala rösttalen i riket; dock skulle parti, som icke erhållit någon
valkretsvis tillsatt plats, icke kunna deltaga i tävlan om tilläggsmandaten.
De varje parti tillkommande tilläggsmandaten skulle tillfalla kandidater i valkretsar,
där partiet hade den i förhållande till sitt rösttal minsta representationen.
I sitt betänkande berörde de sakkunniga en annan möjlighet till anordning
av utjämningsförfarandet, nämligen uppställande av rikskandidater
för partierna, men denna möjlighet förordades ej; de sakkunniga hänvisade
till, att ett system med rikskandidater skulle kunna i vissa avseenden försvåra
det tekniska förfarandet vid valen samt att det svårligen läte sig genomföras
utan införande av officiella valförberedelser.

Det av 1927 års vallagsstiftningssakkunniga utarbetade förslaget till ändringar
i riksdagsordningen upptogs i en motion, nr 425 i andra kammaren, vid
1928 års riksdag. Vid samma riksdag väcktes därjämte en motion, nr 10 i
andra kammaren, vari hemställdes, att riksdagen skulle begära utredning av
frågan på sätt i de vid 1926 års riksdag väckta motionerna föreslagits.

Konstitutionsutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 30 de i ämnet väckta
motionerna. I sin motivering åberopade utskottet de skäl, som vid 1926 ars
riksdag anförts, samt framhöll, att utskottet icke funnit anledning frångå sin
tidigare uttalade uppfattning. I två av de vid utskottets utlåtande fogade
reservationerna hemställdes örn bifall till motionen nr 425 i andra kammaren.
Utskottets avstyrkande hemställan bifölls av bägge kamrarna.

Vid 1929 års riksdag framfördes i två likalydande motioner, nr 227 i första
kammaren och nr 348 i andra kammaren, ett förslag, som i huvudsak anknöt
till det av 1927 års vallagsstiftningssakkunniga utarbetade. Vidare upprepades
i motionen nr 342 i andra kammaren det vid tidigare riksdagar framställda
utredningskravet. Motionerna avstyrktes av konstitutionsutskottet (utlåtande
nr 10) under hänvisning till utskottets tidigare uttalanden. Enligt en
bifogad reservation hade yrkande örn bifall till motionerna I: 227 och II: 348

1927 års
[•allagstift
ning ssakkunniga.

1928 års
riksdag.

1929 års
riksdag.

Förslag om
bnstaasbandels
avskaffande.

Utländsk
rallagsti lening.

Det föreliggande

förslaget.

Prircip motfvering.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

framställts inom utskottet. Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

De framställda förslagen örn utjämningsförfarande ha, såsom synes, företrädesvis
beaktat den proportionalistiska synpunkten; möjligheten av att genom
en reform av angiven art kvalitativt stärka representationen har icke närmare
berörts. Det bör i detta sammanhang erinras örn att i de vid ett flertal
riksdagar väckta motionerna om avskaffande av bostadsbandet vid val till andra
kammaren understrukits, att nu gällande bestämmelser begränsa väljarnas och
partiernas frihet vid val av representanter. Mot den radikala reform, som
bostadsbandets avskaffande skulle innebära, har emellertid starkt motstånd
rests, och de skäl, som härvid anförts, förtjäna utan tvivel beaktande.

Vad beträffar den utländska vallagstiftningens ställning ur här berörda
synpunkter, framgår av redogörelse, som torde såsom bilaga B få åtfölja
detta protokoll, att under senare år den proportionella principen allt starkare
tryckt sin prägel på vallagstiftningen. Under det att före världskriget majoritetsval
i enmansvalkretsar var regel och proportionellt valsätt ett sällsynt
undantag, är nu förhållandet det motsatta. I ett stort antal stater har den
proportionella principen tillämpats med långt större konsekvens än i vårt land;
man har genom särskilda bestämmelser garanterat, att större disproportion
mellan röststyrka och representation icke kan förekomma. Så hava i Estland
Lettland, Nederländerna och Tjeckoslovakiet system införts, vilka praktiskt
taget kunna sägas innebära, att hela riket vid fördelningen av mandat betraktas
som en enda valkrets. I Danmark reserveras ett antal mandat, som
efter valet i kretsarna fördelas mellan de inom vissa områden uppträdande
partierna för att åstadkomma proportionalitet. I Tyskland skola partierna
i princip erhålla ett antal mandat, som svarar mot antalet för partiet
avgivna röster; för att förverkliga denna princip sker valförfarandet i
tre etapper, varvid i sista hand mandat utdelas å för hela riket gemensamma
kandidatlistor, s. k. rikslistor. I Belgien sker ett utjämningsförfarande
inom provinsen, som omfattar flera valkretsar; i Österrike, där tidigare ett
bestämt antal mandat avsattes till ett hela riket omfattande utjämningsförfarande,
sammanslås enligt gällande vallag flera valkretsar vid den slutliga
mandatfördelningen. I flera andra länder har under de senaste åren frågan
örn införande av ett utjämningsförfarande fått stark aktualitet. Så ha
förslag härom vid flera tillfällen framförts i Finland, och i Norge har helt nyligen
en av stortinget tillsatt kommitté utarbetat olika alternativ i denna riktning.
— Det förtjänar ock erinras, att bostadsband endast i sällsynta undantagsfall
förekommer i utlandet.

Den svenska valordningen företer, såsom redan betonats, från de inledningsvis
angivna synpunkterna avsevärda brister. Det framgår av den förut
lämnade redogörelsen, att vid andrakammarvalen vissa partier regelmässigt
bliva överrepresenterade, andra underrepresenterade, i förhållande till sitt totala
rösttal inom riket. Härtill kommer, att den begränsning av väljarnas och par -

Kungl. May.ts proposition nr lOi.

demas frihet vid valet av representanter, som bostadsbandet innefattar, i vissa
fall kan utöva en menlig inverkan på representationens sammansättning i
kvalitativt hänseende. Godtages den proportionella principen lär det icke kulina
förnekas, att i och för sig — bortsett från möjliga invändningar ur andra
synpunkter — en sådan reform vore önskvärd, genom vilken garantier skapades
för genomförd proportionalitet; i flertalet andra länder med proportionellt
system ha åtgärder vidtagits i detta syfte. Än förmånligare vore, örn en dylik
reform kunde utformas på sådant sätt, att den mötte även den andra nyss
berörda anmärkningen mot valordningen.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört om bristerna i nuvarande valsystem
vid val till riksdagens andra kammare har jag ansett frågan örn införande av
ett utjämningsförfarande böra göras till föremal för förnyad utredning. För
att medverka vid denna utredning ha enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallats
docenten vid Uppsala universitet Herbert Tingsten och e. o. assessorn
i Svea hovrätt Bertil Hagström. Av docenten Tingsten lia därvid utarbetats
de av mig åberopade redogörelserna (bilagorna A och B).

Vid en undersökning av olika möjligheter att åstadkomma exakt propor- Olika slag
tionalitet vid mandatfördelningen finnes ingen anledning att dröja vid den teo- ringsförretiskt
tänkbara utvägen att konstituera hela riket som en valkrets; en dylik farande.
anordning kan tilläventyrs vara lämplig i små länder av en ur geografisk synpunkt
homogen karaktär, men torde i vårt land icke kunna allvarligt övervägas.
Ett förfarande av den innebörd, att platser, som redan preliminärt tilldelats
vissa partier i vissa valkretsar, skulle kunna överflyttas till andra partier
i andra valkretsar, synes likaledes uppenbart olämpligt; det bör emellertid
erinras om att det i första rummet var mot ett förfarande av denna
art, som proportionsvalsakkunnigas i det föregående återgivna, av konstitutionsutskottet
gång efter annan åberopade kritik riktades. Praktiskt taget
synes, om man icke vill underkasta vårt valsätt en genomgripande revision,
endast ett system med utjämningsmandat kunna komma i fråga, d. v. s. ett
förfarande, varigenom först ett visst antal platser besättas i de särskilda valkretsarna
var för sig i huvudsak efter gällande regler, samt därefter, sedan
röstsammanräkning och mandatfördelning ägt rum i valkretsarna, ett visst
antal platser fördelas å partierna på sådant sätt, att en ur proportionell synpunkt
riktig mandatfördelning inom hela riket åstadkommes. Härvid yppa
sig två alternativ. Utjämningsmandaten kunna, såsom 1927 års vallagstiftningssakkunniga
föreslagit, tillsättas i de valkretsar, dår vederbörande parti
bär det största antalet orepresenterade röster. Den andra utvägen är, att
mandaten fördelas genom ett särskilt förfarande, vid vilket partierna uppställa
rikskandidater för konkurrensen örn de till utjämning avdelade mandaten.
Man kan för dessa förfaranden lämpligen begagna beteckningarna: systemet
med tillag g smandat och systemet med riksmandat. Under det att det
förra systemet vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning, har
det senare icke i utformat skick förelagts statsmakterna och föga berörts i den
offentliga diskussionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

Det system med tilläggsmandat, som förordades av 1927 års vallagsstiftningssakkunnigä
ock sedermera framförts i flera motioner, är utan tvivel fullt användbart;
det är tekniskt jämförelsevis enkelt och tillfredsställer det proportionella
kravet. Mot systemet kunna likväl vissa icke helt ogrundade invändningar
riktas; särskilt må betonas, att genom att tilläggsmandaten tilldelas i
vissa valkretsar underrepresenterade partier mandatfördelningen mellan valkretsarna
inbördes i viss man förskjutes. I det hela synes systemet med riksmandat,
utformat pa lämpligt sätt och omgivet med betryggande garantier,
erbjuda bestämda företräden. De skäl, som anförts mot hittills väckta förslag
örn utjämningsförfarande, torde icke, eller i varje fall endast i ringa utsträckning,
kunna aberopas mot ett dylikt system. Framför allt torde man genom
systemet med riksmandat kunna icke blott ernå säkerhet för den proportionella
principens förverkligande utan även stärka representationen ur kvalitativ synpunkt.
Att 1927 ars vallagsstiftningssakkunniga, som berörde lämpligheten
av ett system med riksmandat, icke förordade detsamma, torde haft sin grund
däri, att det ansågs svårligen kunna genomföras utan införande av officiella
valförberedelser. Emellertid synas endast i mycket begränsad omfattning dylika
förberedelser bliva nödvändiga.

Ur de överläggningar, som ägt rum rörande detta spörsmål, har framgått ett
j förslag, vars huvudgrunder äro följande.

Fhuvu9dtS Av andra kammarens 230 mandat fördelas 200 å de särskilda valkretsarna i
grunder. Vighet med de grunder, som angivas i riksdagsordningens nuvarande § 15,
d. v. s. i varje valkrets utses en riksdagsman för varje fullt tal, motsvarande
en tvåhundrade! av rikets folkmängd. Även om folkmängdssiffran i någon
valkrets icke uppnår tre tvåhundradelar av rikets folkmängd, utses sålunda i
valkretsen tre riksdagsmän. Sistnämnda regel har för närvarande tillämpning
allenast på Gotlands läns valkrets. Gotlands avskilda läge och lokala särkaraktär
synes böra berättiga valkretsen som sådan att fortfarande utse tre riksdagsmän,
även örn betänkligheterna ur proportionalistisk synpunkt mot ett mindre
mandatantal än tre för någon valkrets minskas i och med införande av riksmandat.

I fråga om de trettio mandat, som erhålla ka.raktären av riksmandat, är ett
särskilt nomineringsförfarande nödvändigt. Med hänsyn härtill och till behovet
av enhetlighet i valförberedelserna har det ansetts lämpligt att bestämma,
att varje meningsgrupp, som ämnar uppträda vid valen (parti), skall härom
göra anmälan hos chefen för justitiedepartementet. Dylik anmälan skall ingivas
viss tid före valdagen och vara undertecknad av minst femtio inom riket
röstberättigade personer. De partier, som sålunda anmälts, tilldelas skilda
nummer i följd från och med 1; tilldelningen av nummer avgöres genom lottning,
där ej överenskommelse mellan partierna träffas. Detta anmälningsförfarande
innebär visserligen en reglering av valförberedelserna, men det synes
uppenbart, att det icke drabbas av de anmärkningar, som gjorts mot hittills
framställda förslag örn officiella valförberedelser. Anmälan rörande deltagande
i valet skall innefatta jämväl förslag å rikskandidater för partiet.
Dylikt kandidatförslag — rikslista —- får ej upptaga mer än sextio kandidat -

Kungl. Maj:ts proposition nr lS-b.

namn, alltså högst dubbelt så många namn som hela antalet riksmandat; upptager
ett kandidatförslag flera än sextio namn, strykas de övertaliga namnen.
över anmälda partier och rikslistor upprättas en förteckning, som kungöres
i allmänna tidningarna och, genom länsstyrelsernas försorg, i ortstidningar.

Beträffande valets förrättande införes i anslutning härtill regeln, att valsedel
skall upptaga nummer å för valet anmält parti. Detta nummer fyller
den funktion, sorni för närvarande tillkommer partibeteckningen. Under numret
uppföras, såsom enligt gällande bestämmelse under väljaTebeteckningen,
kandidater att väljas inom kretsen. Därjämte kan emellertid å valsedeln särskilt
angivas ett eller flera av de kandidatnamn, som finnas upptagna a rikslistan
för det parti, vars nummer utsatts å valsedeln. — Det 1924 införda systemet
med möjlighet att anbringa tre väljarbeteckningar a valsedeln skulle avskaffas
som en konsekvens av den föreslagna reformen; detta system ersättes
till sitt ändamål av rikslistesystemet.

Beträffande röstsammanräkningen bibehållas i huvudsak gällande regler.
Valsedlarna ordnas efter å desamma angivet nummer. Sedan sammanräkning
och mandatfördelning ägt rum inom kretsarna insändas protokollen häröver
till chefen för justitiedepartementet, vilken i närvaro av tre bland de av riksdagen
valda fullmäktige i riksbanken och tre bland fullmäktige i riksgäldskontoret
verkställer sammanräkning för besättande av riksmandaten. Härvid
sammanlägges det antal röster, som inom hela riket avgivits med anslutning
till varje parti, och fastställes det antal platser, som varje parti erhållit inom
valkretsarna. De trettio rikmandaten fördelas därefter enligt vanliga
regler på rikslistorna, så att varje parti erhåller det antal mandat (kretsmandat
och riksmandat), som svarar mot dess totala rösttal i hela riket. Dock
är parti, som ej erhållit något kretsmandat, ej berättigat att ifrågakomma vid
riksmandatens fördelning.

Jag vill till en början understryka, att ett system med riksmandat av angivna
beskaffenhet är betryggande ur proportionalistisk synpunkt.. Att antalet
utjämningsmandat satts till trettio -—- i stället för femton, som tidigare föreslagits
— beror till väsentlig del på önskan att på denna punkt erhålla full
säkerhet. Vid de senaste valen lia visserligen avvikelserna mellan den faktiska
mandatfördelningen och motsvarande fördelning efter partiernas rösttal för
hela riket varit betydligt mindre än trettio; större avvikelser kunna likväl
tänkas inträffa, då valkretsarnas genomsnittliga mandatantal minskas, och även
på den grund att samverkan mellan partier, därest det föreslagna systemet införes,
kan väntas förekomma endast i sällsynta undantagsfall. Av verkställda
statistiska undersökningar rörande valen 1921, 1924 och 1928, för vilka redogörelser
torde få fogas som bilaga C till detta protokoll, framgår, att örn
vid nämnda val 200 mandat tillsatts valkretsvis och 30 mandat varit riksmandat,
samtliga partier erhållit så många representanter, som de med tilllämpning
av d’Hondts fördelningsregel skulle ha tilldelats, örn hela riket utgjort
en enda valkrets. Även ur en annan synpunkt synes det föreslagna antalet
riksmandat vara behövligt. Enligt gällande system bliva de mindre par -

Dcn numerära
synpunkten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Den kvalita
tiva synpunkten.

tierna underrepresenterade; de komma alltså utan tvivel att erhålla en relativt
stor del av riksmandaten. Uppenbarligen vore det emellertid föga tilltalande,
örn endast de mindre partierna komme i fråga vid riksmandatens fördelning.
Denna eventualitet undgås, om antalet mandat sättes så högt som
till trettio; man kan då med säkerhet räkna på att i normala fall alla partier
kunna besätta ett eller flera riksmandat. Siffran trettio synes lämplig även
med hänsyn därtill, att den nära motsvarar antalet valkretsar, varför i genomsnitt
ett mandat i varje valkrets förvandlas till riksmandat.

Den garanti för genomförd proportionalitet vid mandatfördelningen, som det
föreslagna systemet innefattar, kan antagas direkt medföra vissa förmånliga,
■verkningar i avseende a det politiska livets gestaltning. Då partierna vid valen
kunna framgå var för sig utan risk att bliva underrepresenterade, ernås klarhet
och öppenhet i valkampanjen. Under den gällande ordningen bliva regelmässigt
ett stort antal röster i varje valkrets outnyttjade, eller utnyttjas till
förmån för ett parti, som de icke, eller i varje fall icke i första hand, avsetts
skola tillfalla. Enligt systemet med riksmandat komma rösterna i möjligaste
mån att utnyttjas på det sätt, som väljaren vid röstavgivningen avsett; rösterna
erhålla i praktiken samma värde, vilket nu endast teoretiskt är fallet. Detta
förhållande är tydligen ägnat att höja det politiska intresset och att sålunda
i sm mån verka i den riktningen, att representationen blir ett fullödigt uttryck
lör de politiska uppfattningarna inom väljarkåren.

Genom det föreslagna förfarandet vinnes emellertid icke blott en kvantitativ
utjämning utan också en kvalitativ förstärkning. För närvarande kan det,
såsom nämnts, inträffa, att de mindre partierna, ehuru de i hela riket besätta
ett avsevärt antal platser, icke kunna placera sina ledande män i andra kammaren
på grund av att dessa äro bosatta i valkretsar, där partiet är svagt
representerat. Även inom de .större partierna kan ett motsvarande förhållande
föreligga, särskilt då ett relativt stort antal av partiets mest framskjutna medlemmar
äro bosatta inom samma valkrets. Att dessa konsekvenser av det rådande
systemet äro föga tilltalande torde allmänt erkännas; särskilt stötande
ter det sig, att de partier, vilkas representation till antalet är ringa och för
vilkas insatser därför i hög grad den personliga förmågan blir av betydelse,
stundom kunna vara berövade möjligheten att i andra kammaren insätta sina
mest kvalificerade krafter. Bland annat under hänvisning till dessa omständigheter
ha vid flera tillfällen förslag framställts örn bostadsbandets avskaffande.
Genom rikslistesystemet undanröjas emellertid berörda olägenheter utan
att den garanti för de lokala intressenas representation, som bostadsbandet utgör,
eftersattes. Pa rikslistan kunna partierna uppsätta ledande personligheter,
vilkas utsikter till val inom vederbörande krets äro osäkra. Bostadsbandet
kvarstår som ett värn för vissa av vårt lands storlek och struktur
betingade hänsyn, men det blir icke längre ett hinder för inval av personer,
vilkas ^ deltagande i det parlamentariska arbetet för betydande folkgrupper
framstår som ett riksintresse. Partierna kunna försäkra sig om en kvalitativ
^presentation, som svarar mot den inom partiet samlade kompetensen.

I nära sammanhang härmed står förhållandet, att partierna enligt förslaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 19b.

erhålla möjlighet att genom rikslistorna ställa sina främsta män inför väljarna;
rikslistorna komma att giva en bild icke blott av den politiska uppfattning,
som partiet företräder, utan även av de tillgångar i fråga örn personlig förmåga,
över vilka partiet förfogar. De stridande politiska riktningarna bliva
på ett mera konkret och åskådligt sätt än tidigare presenterade för valmännen,
de komma att personifieras av de på rikslistan uppsatta kandidaterna, vilka
tjänstgöra som partiernas banerförare. Inom partisystemets ram blir personsynpunkten
alltså i visst avseende bättre tillgodosedd än enligt nu tillämpade
förfarande. Tillika kommer den enskilde väljaren att få ett starkt och omedelbart
intryck av valets direkta betydelse för landets framtida politik och
dess möjliga inverkan på regeringsbildningen.

Den valtekniska funktion, som enligt gällande system fylles av partibeteck- Denuvaranningama,
skulle enligt den föreslagna ordningen tillkomma de partierna tillde- Ig^ingarlade
numren. Genom denna anordning skulle det omstridda problemet örn nas avska freglering
av rätten till partibeteckningar förlora det väsentliga av sin betydelse. fandeDet
har ofta betonats, att den brist på regler, som för närvarande föreligger på
detta område, möjliggör inkorrekta manipulationer. Med nu rådande ordning
kunna partier begagna sakligt oriktiga eller i varje fall vilseledande partibeteckningar
och på detta sätt illojalt utnyttja ett annat partis namn och röstöverskott;
tvister mellan olika meningsgrupper rörande prioritetsrätten till viss
beteckning kunna ej undvikas. Dessa förhållanden föranledde 1929 års riksdag
att begära utredning rörande skydd för partibeteckningar och i anledning
härav ha särskilt tillkallade sakkunniga utarbetat förslag i angivet syfte (statens
offentliga utredningar 1930: 5). Det nu föreslagna systemet skulle göra
en dylik reglering, som under alla förhållanden erbjuder stora vanskligheter,
överflödig. Partibeteckningen, som icke sällan är ett missvisande uttryck för
vederbörande meningsgrupps karaktär och i varje fall icke klart särskiljer en
meningsgrupp från andra, ersättes med ett nummer, vartill kommer en hänvisning
till rikslistan, som på ett otvetydigt sätt upplyser om den politiska
riktning, till vilken väljaren genom att rösta med en viss valsedel ansluter sig.

Denna vinst av det föreslagna systemet synes mig var ett av dess icke minst
betydande företräden.

En konsekvens av rikslistesystemets införande är, såsom nämnts, bortta- Kartellsystegande
av de bestämmelser, som möjliggöra s. k. valteknisk samverkan. Dessa fallande.
bestämmelser ha väsentligen tillkommit på grund av hänsyn till den proportionella
rättvisan; man har velat skapa garantier mot en alltför betydande disproportion
mellan rösttal och representation. Av den inledningsvis givna redogörelsen
framgår att bestämmelserna endast i mycket begränsad omfattning
fyllt sitt ändamål. Trots att möjligheten till samverkan flitigt utnyttjats, i all
synnerhet vid 1928 års val, har proportionalitet icke uppnåtts. Ur andra synpunkter
medför systemet med karteller, partier och fraktioner vissa olägenheter.
Systemets invecklade karaktär försvårar i hög grad ett bedömande av
den innebörd, som röstning på en viss lista i realiteten har, och kan sålunda
orsaka oklarhet och förvirring hos i valsituationen icke helt insatta väljare.

Röster, som avgivits för ett visst parti, komma i många fall ett annat parti

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Garantier
mot partisplittring.

tillgodo, trots att detta med all sannolikhet icke beräknats eller i varje fall
icke åsyftats av den röstande; härigenom kan i själva verket, tvärtemot vad
man avsett, valresultatet förryckas. För att säkra ett antal mandat, som någorlunda
svarar mot röststyrkan, tvingas meningsgrupper, som i grunden fullfölja
helt skilda syften, till en tillfällig samverkan, som inför väljaren i gemen,
om också med orätt, kommer att framstå som en koalitionsbildning. Men då
samgåendet icke bottnar i en gemensam politisk uppfattning utan väsentligen
betingas av valtekniska hänsyn, komma de nödvändiga uppgörelserna mellan
partiledningarna ofta att föregås och efterföljas av tvister och ömsesidiga anklagelser.
Den tekniska samverkan blir alltså i många fall en källa till nya friktionsmoment;
långt ifrån att överbygga klyftorna de samverkande partierna
emellan, skärper den motsättningarna genom att leda till onödiga stridigheter.
Att rikslistesystemet, som dels säkrar proportionaliteten, dels är ägnat att leda
till klarhet och öppenhet i striden mellan de politiska åskådningarna, principiellt
är att föredraga framför det gällande, tekniskt ofullkomliga, av tillfälliga och
oreglerade uppgörelser beroende systemet, kan enligt min mening svårligen bestridas.
För flertalet väljare ter det sig helt visst naturligare och lämpligare,
att ett partis överskottsröster gå till av partiet utanför kretsen uppsatta kandidater
än att de, såsom nu är vanligt, tillfalla kandidater för ett annat parti
inom kretsen.

Då föreliggande förslag bygger på fri kandidatnominering i valkretsarna,
möter uppenbarligen icke något hinder för ett parti att använda olika valsedelstyper.
Härigenom torde skilda meningsriktningar inom partiet kunna komma
till uttryck och sålunda tillgodoses det behov, som med fraktionsbeteckningen
närmast åsyftats.

Farhågor ha uttryckts för att ett utjämningsförfarande skulle leda till
ökad partisplittring, i det att obetydliga intressegrupper, som för närvarande
icke med utsikt till framgång kunna uppträda vid valen, skulle organisera
sig som självständiga partier och genom sammanförande av små röstsummor
från ett flertal valkretsar lyckas uppnå representation. Även örn dessa
farhågor kunna synas överdrivna, torde det vara motiverat att genom vissa
bestämmelser skapa garantier mot de eventualiteter, som i detta avseende äro
tänkbara. Den proportionella principen kräver, att de politiska riktningarna
inom ett folk bliva representerade i förhållande till sin anslutning bland valmännen,
men den kan ej anses innefatta den konsekvensen, att varje av spridda
väljargrupper uppburet separatintresse utan starkare lokala rotfästen skall
kunna bliva företrätt i parlamentet. Det synes icke vara obilligt att som förutsättning
för deltagande i konkurrensen om riksmandaten uppställa den fordran,
att en meningsriktning skall hava uppnått representation åtminstone inom
en valkrets. Genom en sådan bestämmelse torde med säkerhet förebyggas, att
nya partier uppstå till följd av det föreslagna systemets införande. Av den
förut åberopade redogörelsen för valsättet i främmande länder framgår, att
i det stora flertalet stater med utjämningsförfarande garantier av denna karaktär
ansetts nödvändiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

I det föregående ha redan, direkt eller indirekt, flera av de argument, som
anförts mot utjämningsprincipen, blivit bemötta. Jag skall i det följande närmare
ingå på en i diskussionen framförd synpunkt, som synes kräva ytterligare
kritisk belysning.

Hot en utbyggnad av det proportionella systemet resas ständigt principiella
invändningar av samma art, som framställts mot proportionalismen över huvud,
invändningar, som synas utgå från en enligt min uppfattning felaktig inställning
till frågan örn partiväsendets plats i den moderna demokratien. Det
påstås, att genom ett utjämningsförfarande av en eller annan art partiernas
maktställning i statslivet skulle förstärkas och det personliga momentet försvagas;
ofta talar man i detta sammanhang örn en mekanisering av politiken,
därmed tydligen åsyftande en minskning av den personliga kompetensens och
den personliga insatsens betydelse.

Till en början må anmärkas, att det icke är valordningen, som bestämmer partiväsendets
och det politiska livets gestaltning; väsentligen är valsystemet en
produkt av en organisk politisk utveckling. Det föreslagna systemet utgår
självfallet från den politiska situation, som obestridligen föreligger: väljarna
rösta i första rummet på partier, icke på personer, och jämförelsevis enhetliga,
inom hela riket verksamma partier framträda som realt viktiga faktorer i
statslivet. Det är här ej fråga örn att ändra eller omskapa existerande förhållanden,
utan att draga de legala konsekvenserna av ett faktiskt förefintligt
läge. Utjämningsförfarandet utgör endast ett fullföljande av den proportionella
princip, vars accepterande i vårt land, liksom i flertalet demokratier, varit
ett resultat av statslivets omdaning under senare tid.

Att beklaga partiväsendets betydelse synes icke blott vara fåfängt utan
också, från demokratisk utgångspunkt, inkonsekvent. Röstning oberoende av
politisk uppfattning var naturlig på en tid, då genomsnittsväljaren saknade förutsättningar
för ett ståndpunktstagande till de samhälleliga frågorna. Att
numera i första rummet hänsyn tages till kandidaternas partitillhörighet, d. v. s.
till deras allmänna politiska ställning, visar, att väljarna äga den grad av politiskt
intresse och politisk kunskap, som utgör förutsättningen för ett val mellan
skilda åskådningar. Detta förhållande, liksom den oerhörda ökning av valdeltagandet,
som inträtt under de senaste decennierna — ehuruväl samtidigt
rösträtten utsträckts — tyder på höjning av den politiska bildningens nivå.

Med det sagda har jag givetvis icke velat förneka värdet av strävandet att
inom den ram, som partiväsendet uppdrager, framhäva och stärka det personliga
momentet i politiken. Det föreslagna systemet synes, såsom redan betonats,
ägnat att verka i denna riktning, dels genom att det mera omedelbart ställer
partiernas ledande män inför rikets väljare, dels genom att det möjliggör ett
bättre tillvaratagande av särskilt de mindre partiernas främsta krafter. Det
ligger för övrigt uppenbarligen i partiernas eget int resse att erhålla en så kvalitativt
stark representation som möjligt; ytterst är en politisk åskådnings förmåga
att göra sig gällande inom representationen och att vinna resonans hos
väljarna i hög grad beroende av den kapacitet, som åskådningens anhängare

Parti- och
person moment
vid
valen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194,

Deialjmotimolive
ring

Anmälnings
förfarandet.

företräda. Inom den svenska riksdagen, med dess utvecklade utskottsväsen
och dess ingående och sakliga behandling av ärendena, torde den personliga insatsen
vara av jämförelsevis stor betydelse, även örn i de stora partiskiljande
frågorna den allmänna politiska uppfattningen blir utslagsgivande.

I enlighet med nu nämnda grunder har jag låtit upprätta dels förslag till
ändrad lydelse av §§ 14, 15, 17—22, 27 och 28 riksdagsordningen, dels ock förslag
till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796)
om val till riksdagen.

I fråga örn den närmare utformningen av förslagen får jag anföra följande.

Till förekommande av missbruk har i fråga örn anmälan av parti föreskrivits,
att antalet anmälare skall uppgå till minst femtio. Anmälan har
icke någon betydelse för kandidatnomineringen i de särskilda valkretsarna. Den
innebär ett tillkännagivande därom, att den grupp av valmän, som anmälarna
representera, ämnar uppträda vid valet såsom särskilt parti och vid detta såsom
kandidater till riksmandat framföra de å partiets rikslista uppförda namnen.

Å rikslistan kunna uppföras intill sextio kandidatnamn. Antalet kan synas
stort med hänsyn till det antal riksmandat varje parti vid nuvarande partiuppdelning
i landet kan väntas erhålla. Emellertid bör vid bestämmande av maximiantalet
beaktas, dels att antalet partier kunna minskas, varför lagstiftningen
torde böra förutsätta, att ett parti kan erhålla exempelvis hälften eller än flera
av riksmandaten, dels ock att åskilliga av de å rikslistorna uppförda kandidaterna
kunna väntas bliva välda i valkretsarna.

Anmälan skall åtföljas av skriftligt medgivande från envar föreslagen kandidat,
att hans namn må uppföras å rikslistan. Eljest skulle det kunna inträffa,
att en valmansgrupp framförde en person mot dennes vilja såsom
representant för den politiska åskådning, anmälarna omfatta, och sålunda i
illojalt syfte utnyttjade den ifrågavarande personens namn. Något hinder för
att samma person med sitt samtycke uppföres på två eller flera förslag torde
icke böra stadgas.

Anmälan skall ingivas till justitiedepartementet. Enligt förslaget bör i anmälningskriften
utses ombud för anmälarna att i förekommande frågor
företräda dessa. Inom departementet verkställes omedelbart efter anmälans
ingivande en förberedande undersökning, huruvida anmälan är i vederbörlig
ordning. Om något brister härutinnan, skall underrättelse utan uppskov
lämnas ombudet. Fullständigande och förtydligande av anmälningarna må därefter
inom viss tid äga rum genom ombudet.

Tiden för ingivande av anmälan har satts till sist å trettionde dagen före
den allmänna valdagen. Fullständigande eller förtydligande skall hava skett
sist å tionde dagen efter sista anmälningsdagen. Anmälningsförfarandet kan
då avslutas nära tre veckor före valet.

Efter utgången av den för komplettering av anmälningarna bestämda tiden
skall departementschefen ofördröjligen i närvaro av vederbörande riksbanksoch
riksgäldsfullmäktige företaga slutlig granskning av de ingivna anmälnin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

garna, överstiger antalet namn å någon rikslista sextio, anses det eller de
övertaliga namnen såsom obefintliga.

De partier, beträffande vilka anmälan upptagits, tilldelas löpande nummer.

Enas samtliga ombud för partierna örn viss nummerordning, följes denna; eljest
tilldelas numren medelst lottning. Partierna uppföras i nummerordning å en
förteckning med angivande för varje parti av dess nummer och rikslista. Formulär
till dylik förteckning skall fastställas av Kungl. Maj:t. Med upprättande
av förteckningen är anmälningsförfarandet avslutat; och har departementschefen
att genast låta kungöra förteckningen i allmänna tidningarna och översända
den till samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Så snart Kungl. Maj :ts befallningshavande mottagit förteckningen, skall lian Valets /Ärtor
varje valkrets utfärda kungörelse örn valet i samma ordning och av samma ia nnce''
innehåll som nu finnes stadgat, dock att den nämnda förteckningen skall intagas
i kungörelsen. Valet förrättas därefter i huvudsak enligt nu gällande
regler.

Det föreslagna systemet nödvändiggör emellertid ändrade bestämmelser angående
valsedelns utseende. Överst å valsedeln skall utsättas ett av de å förteckningen
förekommande partinumren. Detta nummer motsvarar den nuvarande
partibeteckningen. Före eller över numret må utsättas ordet »partinummer»
eller annat uttryck av samma innebörd. Under numret uppföras namnen
å kandidater att väljas inom valkretsen på sätt nu är stadgat. I fråga örn det
antal kandidater, som må uppföras å en och samma valsedel, innebär förslaget
en utökning. Detta antal har bestämts till dubbla antalet av de riksdagsmän,
som skola utses för valkretsen. Anledningen härtill har främst varit att det ej
sällan torde komma att inträffa att en kandidat, som erhållit såväl mandat för
viss valkrets som riksmandat, avsäger sig kretsmandatet. Nedtill å valsedeln
skola under ordet »rikslista» kunna uppföras ett eller flera kandidatnamn från
vederbörande partis rikslista. Namnen skola upptagas i den ordning de förekomma
å rikslistan. Rikslistenamnens upptagande å valsedeln har allenast
till syfte att för valmännen angiva partiets allmänna politiska åskådning men
är utan betydelse för besättande av partiets riksmandat, vilket alltid är bundet
vid den för partiet anmälda rikslistan.

Såväl vid den preliminära sammanräkningen i valdistrikten som vid sammanräkningen
för valkretsarna inför Kungl. Maj:ts befallningshavande skall
förfaras på samma sätt som nu, därvid partinumret ersätter partibeteckning.

De komplikationer, som nu uppstå, därest mer än en väljarbeteckning förekommer,
försvinna.

Förrättning för utseende av riksdagsmän till de platser, som tillsättas gemensamt
för hela riket, skall enligt förslaget ske inför chefen för justitiedepartementet
i närvaro av förenämnda fullmäktige. De platser, som blivit ett parti
tilldelade, besättas med kandidaterna å partiets rikslista i den ordning, de äro
uppförda på listan.

Har samma person valts till ledamot av kammaren både i valkrets och från
rikslista, torde böra lämnas honom frihet att välja, vilket uppdrag han vill mottaga,
i överensstämmelse med vad redan är fallet, då någon utsetts till leda -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19-b.

Efterträdare
ät avgången

riksdagsman.

Vals ogiltighet.

Besvär.

mot av bägge kamrarna eller valts till första kammaren för två eller flera valkretsar.
Å den plats, som ej mottages, utses riksdagsman i enahanda ordning,
som eljest gäller för utseende av efterträdare.

Kan efterträdare till avgången riksdagsman icke utses vid ny sammanräkning
i valkretsen på den grund att kandidatnamn, som kunna ifrågakomma,
saknas å de valsedlar, till vilka hänsyn skall tågås, skall enligt gällande ordning
nytt val anställas för platsens besättande. Ett sådant val blir ett
majoritetsval inom valkretsen. Med det nu föreslagna systemet synes en enklare
och ur proportionell synpunkt mera tillfredsställande lösning ligga i att
låta den lediga platsen besättas från vederbörande partis rikslista. Finnes å
rikslista, från vilken efterträdare åt avgången ledamot skall utses, icke namn
å någon, som kan inträda såsom ledamot i den avgångnes ställe, skall platsen
stå obesatt. Det bör framhållas, att detta i praktiken aldrig kan väntas
inträffa.

Gällande vallag föreskriver att då vid ett val riksdagsmän icke blivit till
föreskrivet antal utsedda nytt val skall hållas för besättande av den eller
de återstående platserna. För sådan händelse föreslås nu, att hela det i valkretsen
företagna valet anses ogillt och nytt val anställes i det förras ställe.
Härigenom får den proportionella principen fullt ut göra sig gällande och det
nya valet inom valkretsen träder helt i det gamlas ställe såväl vad gäller valkretsen
som beträffande fördelningen av riksmandaten.

1 fråga om besvärsrätten föreslås, att val skall kunna överklagas endast
för viss valkrets och endast med hänsyn till valets utgång inom valkretsen.
Därest besvär skulle kunna anföras över valkretsvalen även på den grund, att
förelupna felaktigheter kunde inverka på tillsättandet av riksmaudat, skulle
detta kunna medföra, att valen i rikets samtliga valkretsar överklagades på
grund av inom varje valkrets förelupna mindre felaktigheter, vilka tillsammans
inverkade på tillsättandet av något riksmandat.

Tifhinrik™ *"laSa’ SOm ^an g*va andning till meningsskiljaktigheter, är, om riks m

ani lale lis mandaten skola besättas omedelbart efter valen eller örn därmed skall anstå
tillsättande, till dess valen vunnit laga kraft. För det senare alternativet talar, att härigenom
en definitiv fördelning av mandaten på en gång ernås. Å andra sidan
skulle det med denna ordning, åtminstone vid val efter upplösning av
kammaren, kunna inträffa, att riksmandaten icke bleve besatta före riksdagens
sammanträde. På grund av de stora olägenheter, som en sådan eventualitet
skulle medföra, har det ansetts lämpligt att bestämma, att riksmandalen
skola fördelas så snart resultatet av sammanräkningarna inom valkretsarna
föreligger. Om på grund av besvär valet i en eller flera valkretsar
upphävts eller förordnande örn ny sammanräkning meddelats, torde
emellertid i anledning härav företagna nya val och sammanräkningar böra beaktas
vid den slutliga fördelningen av riksmandaten. I förslaget har därför
stadgats, att sedan samtliga i anledning av besvär verkställda nya val och
sammanräkningar vunnit laga kraft, ny förrättning skall företagas för justering
av riksmandatens fördelning med hänsyn till den slutliga utgången av
valen inom valkretsarna. Härvid kunna således, i stället för vissa av de vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

den tidigare fördelningen av riksmandaten utsedda, andra personer utses til!
riksdagsmän, liksom enligt gällande ordning vid nytt val eller ny sammanräkning
inom valkrets nya riksdagsmän kunna utses i stället för vissa av dem, som
vid tidigare sammanräkning förklarats valda.

Beträffande rätten för väljare tillhörande vissa yrkes- och tjänstegrupper Valsedelsatt
rösta medelst valsedelsförsändelse, har den ändrade bestämmelsen blivit försändelse.
nödig, att även vid ordinarie val, såsom redan är fallet beträffande andra val,
försändelse skall vara anordnad tidigast den dag, då Konungens befallningshavandes
kungörelse örn valet utfärdas, ej som nu tidigast den 20 augusti det
år, valet sker.»

Departementschefen uppläser härefter ifrågavarande lagförslag samt hemställer,
att förslaget till ändring i riksdagsordningen måtte föreläggas riksdagen
till prövning i grundlagsenlig ordning och att förslaget till ändring i
vallagen måtte föreläggas riksdagen till antagande under förutsättning att
föreslagen ändring av riksdagsordningen varder i grundlagsenlig ordning beslutad.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gösta Tidelius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Hil. A.

Majoritetsval och proportionalism.

Några jämförelser.

Ställningstagandet till frågan om valsättet beror uppenbarligen i huvudsak
på av den allmänpolitiska åskådningen betingade värderingar, som icke kunna
verifieras. Den strid örn valordningen, som i de flesta demokratier framstår
såsom permanent, visar, att de politiska partiernas representanter i regel mer
eller mindre medvetet bedöma valsystemen ur synpunkten av deras direkta
betydelse för partiets ställning; de i det följande (Bilaga B) givna antydningarna
örn situationen i Danmark, England, Finland och Frankrike äro typiska
exempel härpå. Värdet av de argument, som i diskussionen användas, kan
däremot i viss mån belysas och klarläggas genom en undersökning av erfarenheterna
i skilda länder.

Såväl majoritetsvalssystemets som proportionalismens anhängare utgå från
ett allmänt demokratiskt postulat, som kan sägas innebära, att den opinion
inom väljarkåren, som kommer till uttryck vid röstavgivningen, skall bliva
bestämmande för representationens sammansättning. Proportionalisterna hålla
före, att detta krav ej kan realiseras, med mindre garantier skapas för att olika
meningsgrupper bli representerade i förhållande till sitt röstetal. Majoritetsvalssystemets
anhängare anse icke dylika garantier erforderliga. Man erkänner
visserligen, att i vissa fall majoritetsvalssystemet leder till uppenbar
disproportion mellan röststyrka och politisk representation, men man utgår från
att i regel differenserna icke bli så betydande, att de motivera övergången till
proportionalism. Särskilt betonas det att majoritetsvalsprincipen framtvingar
bildandet av stora, hela landet omfattande partier, som kunna bilda underlag
för starka regeringar; redan bland väljarna uppstår en majoritetsbildning, som
enligt systemets natur i förstärkt form kommer att föreligga i representationen;
oppositionen blir visserligen underrepresenterad, men detta är av mindre betydelse,
då dess egentliga uppgift är att genom vaksam kritik öva kontroll på
majoriteten.

Med hänsyn till denna argumentation torde några erinringar örn majoritetsvalets
verkningssätt i vissa främmande länder kunna vara av värde. Särskilt
intresse knyter sig härvid till de engelska erfarenheterna, då här under lång
tid ett parlamentariskt styrelsesätt varit förenat med rena majoritetsval utan
några modifikationer. Att vid vissa under den senaste tiden hållna val det
engelska systemet givit resultat, som ur demokratisk synpunk te sig såsom
olyckliga, är väl känt. Däremot har det kanske icke tillräckligt beaktats, att
även tidigare, då den s. k. klassiska engelska parlamentarismen blomstrade,
vid många val väldig disproportion förelåg mellan partiernas röststyrkor och
deras representation i underhuset.

Vi beröra därför först några val under den tid, då de konservativa och liberala
partierna voro de avgjort starkaste. Vi bortse härvid och i det följande
i huvudsak från Irland, där som bekant från och med 1880 års val det irländska
nationalistpartiet helt dominerade i det stora flertalet valkretsar; dock med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

räknas de röster oell representanter, som de konservativa regelmässigt erliöllo

1 Ulster — helhetsbilden blir härigenom icke väsentligt förändrad.1

Vid 1880 års val var liberalernas röstövervikt ungefär 200,000 på bortåt

2 miljoner väljare; de liberala besatte 347, högern 238 platser. I mångå valkretsar
var den liberala majoriteten så obetydlig att, enligt en beräkning av
den konservative ledaren Sailsbury, 2,000 röster distribuerade på lämpliga
kretsar skulle ha medfört en omkastning av majoritetsställningen. Vid 1885
års val gav en röstövervikt på 200,000 av omkring 4 miljoner väljare — rösträtten
hade år 1884 utsträckts — en liberal majoritet på 84 platser. Vid 1886
års val var situationen mera komplicerad, i det att utom konservativa och liberala
även de från det liberala partiet dissentierande liberala unionisterna uppträdde.
Liberalerna erhöllo omkring 1,240,000, de konservativa 1,040,000 och
liberalunionisterna 400,000 röster; de två sistnämnda partierna hade i stor utsträckning
samarbetat. I underhuset besatte de konservativa 316 mandat, de
liberala 191 och liberalunionisterna 78 mandat. De konservativa hade alltså,
ehuru inom valmanskåren väsentligt underlägsna de liberala och med stöd av
blott omkring 40 % av valmanskåren, nära 50 mandat mer än de båda andra
partierna tillsammans. År 1892 inträffade en utjämning i fråga örn mandatfördelningen,
ehuru röstfördelningen i huvudsak var densamma som 1886;
liberala och konservativa fingo ungefär samma antal mandat och majoritet för
en liberal regering erhölls därigenom, att de irländska nationalisterna voro talrikare
än de liberala unionisterna. 1895 kom en ny omkastning, trots att opinionen
inom väljarkåren föga förändrats. Med en röstövervikt, som uppskattats
till omkring 100,000 av 3.5 miljoner röstande, besatte de samverkande
unionistiska partierna (konservativa och liberalunionister) 411 mandat,
under det att liberalerna fingo 177. Vid 1900 års val var situationen i stort
sett densamma. 1906 inträdde dels på grund av arbetarepartiets grundande,
dels på grund av fackorganisationernas enhetliga opposition mot den konservativa
politiken, en väsentlig förändring. Av omkring 5,500,000 avgivna röster
tillföllo över 3 miljoner liberalernas och arbetarepartiets kandidater; dessa båda
partier erövrade 430 platser mot högerns 159.

De anförda siffrorna, giva vid handen — vilket en mera grundlig undersökning,
som i detta sammanhang ej kan utföras, klart ådagalägger — att de bestämda
växlingar mellan konservativt och liberalt herravälde, som känneteckna
engelsk politik före världskriget, väsentligen äro beroende av de egenartade
resultat, som majoritetsvalssystemet medfört. Det ofta gjorda påståendet, att
djupgående förändringar i folkopinionen skulle ha legat bakom partiernas
växling, te sig i belysning av röstsiffrorna såsom helt meningslösa. Under
det att underhusets sammansättning, och på grund härav regeringspolitiken,
från val till val förändras, visa partiernas styrkeförhållanden en till orörlighet
gränsande stabilitet.

En undersökning av röst- och mandatsiffror under tiden efter kriget är av än
större intresse. Det bör härvid ihågkommas att valutgången i icke ringa mån
påverkats därav, att samarbete mellan vissa partier förekommit; det skulle
föra för långt att närmare ingå härpå.

Vid 1918 års val uppträdde som bekant en av Lloyd George ledd nationell
koalition, som bestod av den ojämförligt största delen av högerpartiet, ungefär
halva det liberala partiet och en liten grupp medlemmar av arbetarepartiet. Mot
koalitionen uppträdde, utom ett fåtal konservativa, den av Asquith Udda liberala
fraktionen och majoriteten av arbetarepartiet. I det hela uppnådde koalitionen
(>n mycket knapp röstövervikt, ungefär 5,100,000 mot 4,600,000 röster.

1 Överhuvud äro röstsiffrorna (i regel hämtade nr The Constitutional Yearbook) approximativa, dä
icke omstridda valkretsar ej medräknats; denna felkälla lär dork ej väsentligt förändra helhetsbilden.

Bihang till riksdagens protokoll J9S2. 1 sami. 102 haft. (Ar 19-i.) 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

Koalitionen besatte emellertid 480 platser, under det att ett femtiotal självständigt
uppträdande högermän, 60 medlemmar av arbetarepartiet och 28
Asquith-liberaler valdes. I det hela fick högern, som dominerade koalitionen,
omkring 400 platser, d. v. s. nära två tredjedels majoritet, trots att den räknade
endast 3,800,000 röster av nära 10 miljoner avgivna. Det förtjänar också
erinras örn att 50 självständigt uppträdande högermän valdes på 270,000 röster,
under det att Asquith-liberalerna fingo 28 mandat på 1,300,000 röster. Bättre
än kanske något annat exempel visar 1918 års val de fantastiska resultat, till
vilka en tillfällig koalitionsbildning kan leda under ett majoritetsvalsystem.

Nyvalen 1922, sedan den nationella koalitionen sprängts, gåvo likaledes underhuset
en sammansättning, som bjärt kontrasterade mot den vid röstavgivandet
uttryckta opinionen. Högern erhöll 5,400,000, Lloyd George- och Asquithliberalerna
tillsammans 4,200,000 röster; ungefär sistnämnda antal röster tillföll
också arbetarepartiet. Högern, som representerade 38 % av valmanskåren,
erhöll omkring 56 % av mandaten, eller 344 platser, under det att de återstående
platserna någorlunda jämnt fördelades mellan liberalerna och arbetarepartiet.
Vid 1923 års val voro röstsiffrorna procentuellt nästan exakt desamma, men
högern, som endast förlorat en halv procent av sina väljare, fick blott 258 platser,
arbetarpartiet 191 och liberalerna 158. Koulettspelet, för att begagna
Lloyd Georges beteckning på majoritetsvalssystemet, hade denna gång givit
ett utslag, som svarade mot folkopinionen. 1924 ökade högern sitt röstetal till
7,800,000, arbetarepartiet sitt till 5,500,000, under det att liberalernas röstsiffra
sjönk till omkring 3 miljoner. Högern besatte 412, arbetarepartiet 151,
liberalerna 40 platser; i genomsnitt kom på en högerrepresentant 19,000, på en
arbetarerepresentant 36,000 och på en liberal 75,000 väljare. 1929 gynnade
ödet arbetarepartiet, som på 8,360,000 röster fick 287 platser, under det att
högern, vars röstetal med 300,000 översteg arbetarepartiets, fick 26 platser
mindre; liberalerna, med 5,300,000 röster, erhöllo endast 59 platser. Vid 1931
års val, då en koalition liknande den nationella av år 1918 uppträdde, besatte
denna koalition med 14,200,000 röster 557 platser, under det att oppositionen
med 6,850,000 anhängare fick 58 platser.

Här nedan lämnas en resumé av röst- och mandatsiffrorna vid några val före

ech efter kriget.	Röster	1886	Mandat
Konservativa...............	. . . . 1,037,000		316
Liberalunionister.............	. . . . 385,000		78
Liberaler.................	. . . . 1,241,000	1892	191
	Röster		Mandat
Konservativa och liberalunionister.......	. . . . 2,056,000		315
Liberaler .................	. . . . 1,921,000	1895	274
	Röster		Mandat
Unionister.................	. . . . 1,780,000		411
Liberaler och arbetare............	... 1,698,000		177
1922	1923		1924
Röster u , , ... Mandat i mill.	Röst.(:r Mandat i mill.		Mandat i mill.
Konservativa........... 5.58 344	5.54 258		8.04 412
Liberala.............4.2 144	4.3 159		2.9 40
Arbetarepartiet..........4.2 142	4.4 191		5.6 151

Kungl. May.ts proposition nr 19b.

I Frankrike har under den tredje republiken, med undantag för vissa kortare
perioder, valen till deputeradekammaren skett i enmansvalkretsar. . Systemet
skiljer sig på en väsentlig punkt från det engelska. För att en kandidat i första
omgången skall bliva vald kräves majoritet av samtliga avgivna röster;
uppfyller ingen detta villkor, föranstaltas ett nytt val, varvid relativ majoritet
är tillräcklig. Denna regel har visat sig vara av stor betydelse, i det att mellan
30 och 70 % av alla deputerade valts i andra omgången. 1906 var en andra
omgång erforderlig i 157, 1910 i 227 och 1914 i 252 kretsar; vid 1928 ars val
blevo endast 187 deputerade valda i första omgången, och nya val måste hållas
i 422 kretsar. I Tyskland gällde under kejsardömet i huvudsak samma regel;
dock fingo vid andra valomgången endast de båda kandidater, som vid den första
omgången uppnått de högsta röstetalen, uppträda. Även i Tyskland var en
andra omgång regelmässigt erforderlig i ett stort antal kretsar, så t. ex. 1903
i 184, 1907 i 156, 1912 i 190 kretsar av 397. Bestämmelserna örn en andra
valomgång tjäna uppenbarligen att tillgodose den_ proportionella synpunkten,
men en undersökning visar, att detta syfte endast i mycket begränsad omfattning
nåtts. .

Beträffande de franska valen är en mera detaljerad jämförelse mellan mandatantal
och röststyrkor knappast möjlig. Den franska kammaren har bestått
av grupper, som icke -—- eller i varje fall icke i regel -—•_ representerat
fasta partiorganisationer; ofta ha medlemmar, som i kammaren tillhöra samma
grupp, vid valen uppträtt under skilda beteckningar, och å andra sidan 1m kandidater,
som vid valen förklarat sig anslutna till samma politiska förening, i
kammaren ingått i olika fraktioner. Under äldre tid, då motsättningen mellan
den konservativa riktningen, som ansågs fientlig mot den republikanska regimen,
och vänstern-republikanerna var dominerande, förelåg vid de flesta val
6n. uppdelning i två block, inom vilka, organiserat samarbete förekom mellan
de olika grupperna; republikanerna tillämpade den s. k. republikanska disciplinen,
vilket innebar att vid andra valomgången alla för regimens bestånd
kämpande riktningar slöto upp kring den republikanska kandidat, som vid
första omgången nått den högsta röstsiffran. Den republikanska majoriteten
blev regelmässigt överrepresenterad. Så t. ex. voro röstsiffrorna vid 1877 ars
val: 4,200,000 republikaner, 3,600,000 konservativa; valda blevo av den förra
riktningen 321, av den senare 208 representanter. Motsvarande siffror 1889
voro 3.900,000 och 3,400,000 (360 resp. 172 mandat) och 1902 4,500,000 och
3,500,000 (368 resp. 220 mandat).

I fråga om senare val kunna något mera ingående uppgifter famnas. Um
man indelar 1914 års kammarrepresentanter i höger, center och vänster, finnér
man att vid detta års val högern erhöll 36 platser mer, vänstern 39 platser
mindre än vederbörande röststyrkor inom hela riket betingade. _ 1919 och 1944,
då en egendomlig korsning av majoritetsval och proportionalism tillämpades,
blevo differenserna än större. 1919 erhöll det s. k. nationella blocket 63 platser
mer än enligt en genomförd proportionell metod; de mycket omtalade nationella
segrarna i Frankrike och England efter kriget grundade sig salunda
båda på de valtekniska fördelar, som samverkan mellan vissa grupper medförde.
1924 blev vänsterkartellen överrepresenterad med 49 platser; en detaljundersökning
visar, att de franska väljarna röstade på ungefär samma sätt 1924
sorn 1919, och att sålunda de betydande ändringarna i regeringskursen icke hade
med den vid valen uttryckta folkopinionen att skaffa. Vid 1928 ars val da
man återgick till den gamla metoden, kunna också betydande skiljaktigheter
mellan mandatantal och röststyrkor konstateras. Så erholm socialisterna 8
platser för litet, och kommunisterna, som, örn hela landet varit en valkrets,
skulle lia besatt 67 mandat, fingo blott 14. Däremot blevo en rad mellangrupper,
av vilka flertalet brukar betecknas som center, överrepresenterade med 35

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

platser. Den parlamentariska kombination, som uppburit flertalet ministärer
efter 1928 års val, stöder sig i själva verket på en minoritet av väljarna.

I fråga örn de tyska valen under kejsardömet är att märka, att vissa partier,
särskilt socialdemokraterna och de frisinnade, blevo underrepresenterade därigenom
att valkretsindelningen i hög grad gynnade landsbygden på städernas
bekostnad. Att med säkerhet fastställa, i vad mån divergenser mellan parlamentsrepresentation
och anslutning bland väljarna beror på detta förhållande,
resp. på valsättet, är icke möjligt. Att jämväl den senare faktorn haft en
utomordentligt stor betydelse är utan vidare klart. Nedan angivas i fråga
örn vissa val de viktigaste partiernas röstsiffror och, inom parentes, antalet

uppnådda mandat:

1887 1898 1907 1912

Tysk-konservativa...... 1,147,000)80) 859,000(56) 1,060,000(60) 1,126,000(43)

Frikonservativa....... 736,000(41) 344,000(23) 472,000(24) 365,000(14)

Nationalliberala....... 1,678,000(99) 971,000(47) 1,637,000(54) 1,671,000 (45)

Framstegsvänliga (Frisinnade) . 973,000 (32) 753,000 (42) 1,096,000 (41) 1,557,000 (42)

Center............ 1,516,000(98) 1,455,000(102) 2,180,000(105) 2,013,000(90)

Socialdemokrater ...... 763,000 (11) 2,107,000 (56) 3,259,000 (43) 4,250,000 (110)

Disproportionen mellan partiernas mandatantal och röststyrkor är sålunda i
flera fall oerhörd. Beaktansvärt är att i stor utsträckning skiljaktigheterna
mellan olika val bero på koalitionsbildningar. År 1887 bildade de tysk-konservativa,
de frikonservativa och de national-liberala den s. k. kartellen för understödjande
av vissa regeringsförslag. Trots att de tre partierna voro i minoritet
bland väljarna — vissa fraktioner med tillsammans betydande röstetal
ha här ej medräknats — erövrade de 220 av 397 mandat. År 1907 bildades en
liknande koalition (blocket) mellan de gamla kartellpartiema jämte de framstegsvänliga.
Även denna gång blev resultatet en betydande överrepresentation
för flertalet samverkande partier. 1912 samverkade däremot framstegsvänliga
och socialdemokrater i många kretsar, vilket ledde till att det sistnämnda
partiet erhöll en mot dess röststyrka någorlunda svarande representation.
Tysk inrikespolitik under kejsardömet fick sin särskilda prägel genom
att frågan om koalitionsbildning ständigt stod i förgrunden vid partipoltiska
överväganden.

Att de nu berörda tyska och franska systemen ur proportionalistisk synpunkt
äro att föredraga framför det engelska är utan vidare klart. Så egendomliga
resultat som de vid de senaste engelska valen uppnådda äro knappast
möjliga om man tillämpar regeln med två valomgångar. Då den engelska arbetareregeringen
1931 ville modifiera majoritetsvalsystemet utan att uppgiva
dess princip valdes också en metod, som nära anknyter till den i Frankrike rådande,
och ännu mer till den, som användes i Tyskland under kejsardömet.

Systemet med en andra omgång har emellertid skarpt kritiserats — icke
blott av det skälet att genom detsamma proportionalismen icke tillräckligt tillgodoses.
Det har även, och kanske framför allt, framhållits, att systemet möjliggör
valtaktiska finter av föga tilltalande natur. Anmärkningar av denna
art överflöda i den franska politiska litteraturen och de framkomma icke sällan
även i den tyska. Här skall blott ett typiskt uttalande av en engelsk författare
citeras (Sait, Government and Politics of France). Uttalandet är
gjort 1920 och behandlar alltså det före 1919 och efter 1927 tillämpade systemet
såsom icke längre existerande. »Denna anordning uppmuntrade minoritetspartier,
som icke hade något hopp örn slutlig framgång, att uppställa egna
kandidater vid det första valet. De hade ingenting att förlora genom en sådan
taktik, ty även om med deras stöd en dem närstående kandidat skulle ha
erhållit den erforderliga majoriteten, så kunde ingen annan kandidat utan deras

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

bistånd erhålla den; avgörandet blev helt enkelt uppskjutet. Å andra sidan
hade de mycket att vinna. Förutom att de upprätthöllo sin organisation, blevo
de i stånd att köpslå med de större partierna på grundval av den ådagalagda
röststyrkan oell att kräva ett pris för sitt understöd vid den andra valomgången.
Intriger och manövrer fyllde de två veckorna (mellan första och andra
valet). Den kandidat, som behövde ytterligare några hundra röster, tvingades
att betala ett drygt pris för dem, i det att han ändrade sitt program eller gav
hemliga utfästelser för att vinna ett mindre partis understöd. Han inträdde
i deputeradekammaren såsom en representant för stridiga intressen, varigenom
hans politiska handlande försvårades och ett konsekvent uppträdande blev
omöjligt.» överhuvud har det i Tyskland och Frankrike på grund av valsystemet
i stor utsträckning förekommit, att den i andra omgången valde deputeraden,
ehuru i första rummet representant för ett visst parti eller en viss lokal
organisation, varit bunden av löften, som vid valet givits åt understödjande
grupper, och sålunda tvingats att söka tillgodose skilda partiers intressen.

Paralleller till de resultat, som valen givit i de här behandlade länderna, äro
att finna i alla stater med majoritetsvalssystem. I regel är det icke teoretiska
överväganden utan praktiska erfarenheter, som betingat proportionalismens införande.
På grund av valutslag, som förefallit absurda, har kravet på proportionalism
framställts och vunnit anslutning. Vid ett av de sista valen före proportionalismens
införande i Belgien erhöllo de klerikala 36,000, de liberala
22,000 röster; det förra partiet besatte 67, det senare 2 platser. Vid 1913 års
folketingsval i Danmark fick högern 7 representanter med 81,400 röster, den
radikala vänstern 31 representanter med 67,900 röster; två år senare infördes
tilläggsmandat. Vid det näst sista valet i Norge före 1920 års valreform fick
vänstern 80 platser i stället för 46, högern 23 i stället för 37, socialdemokraterna
19 i stället för 40. I Schweiz besatte 1917 radikal-demokraterna 103, liberaldemokraterna
12, högern 42 och socialdemokraterna 19 platser; år 1919,
vid de första proportionella valen, blevo, trots att i fråga örn de nämnda partierna
endast relativt obetydliga ändringar i röstsiffrorna förelågo, motsvarande
mandatsiffror 61, 9, 41 och 41; därjämte erövrade ett nybildat bondeparti
28 platser. I

I det föregående har redan partiväsendet i vissa länder med majoritetsval
något berörts. Denna fråga skall i det följande ytterligare belysas^ Till de
stående argumenten för majoritetsvalssystemet hör, såsom antytts, påståendet,
att detta system skulle leda till bildandet av enhetliga majoritetspartier och
på denna grund utgöra en nödvändig förutsättning för en effektiv parlamentarisk
regim.

Såsom bevis på majoritetsvalssystemets förmåga att främja uppkomsten av
fasta majoritetspartier och därmed starka regeringar namnes ständigt England.
Det framgår också av det föregående, att valsättet i England mycket
ofta givit ett parti eller en koalition, som icke haft majoritet bland folket
eller i varje fall blott en svag majoritet, en betydande röstöveTvikt i underhuset.
Men det bör betonas, att trots detta de engelska regeringarna långt
ifrån alltid kunnat stödja sig på ett enhetligt majoritetsparti. Föreställningen
örn England — under äldre tid — såsom behärskat av två regelbundet
växlande partier vilar på en relativt svag grund. Endast under korta tider
har detta system, som både inom politik och vetenskap sa ofta framställes som
det ideala,''i relaliteten förelegat. En översikt över ministärbildningen under
det senaste halvseklet klargör detta förhållande.

Gladstones andra ministär (1880—1885) stöddes av en liberal majoritet. Den
föll på grund av splittring inom det liberala partiet och efterträddes av den
konservativa regeringen Sailsbury (1885—1886), vars anhängare voro i av -

Kungl. Majlis proposition nr 194.

gjord minoritet. Gladstones efter 1886 års val tillträdande regering kunde
regera endast med stöd av de irländska nationalisterna och föll på grund av att
det liberala partiet splittrades i två fraktioner. Efter 1886 års nyval bildade
Sailsbury en konservativ minoritetsregering, som i regel stöddes av liberalunionisterna.
Regeringen Gladstone-Rosebery (1892—1895) var likaledes en
minoritetsregering; de liberala voro svagare än de konservativa och liberalunionisterna
tillsammans, men stödde sig på de irländska rösterna. Ministären
Salisbury-Balfour (1895—1905) representerade konservativa och liberalunionister,
som nu kunde betraktas som en enhet, och ägde fast majoritet. Den därefter
tillträdande liberala regeringen — Campbell-Bannerman, sedan Asquith
■ hade klar liberal majoritet före 1910 års val, men var sedan beroende både
av irländarna och arbetarepartiet. 1915 bildades en koalitionsregering; koalitionen
blev, med vissa förändringar bestående intill slutet av 1922. Sedan denna^
tid och intill 1931 års nyval ha två konservativa majoritetsregeringar och
två av arbetarepartiet stödda minoritetsregeringar förekommit.

Man finner sålunda, att av de engelska regeringarna under den berörda
perioden endast omkring hälften stött sig på enhetliga majoritetspartier; under.
ungefär halva tiden har England styrts av minoritets- eller koalitionsregeringar.
En majoritet bland väljarna för regeringen kan icke anses ha förelegat
annat än under vissa tider och denna majoritet bar då med säkerhet varit
mycket obetydlig. Även örn man bortser från de irländska nationalisterna har
under den ojämförligt största delen av perioden ett utpräglat trepartisystem
funnits.

Att i. flertalet andra länder majoritetsvalsystemet icke medfört fasta regeringsmajoriteter
är väl känt. Den franska kammaren har ständigt varit splittrad
i ett stort antal (f. n. 12) fraktioner och alla regeringar ha haft karaktären
av koalitionsregeringar. I Italien har förhållandet varit ungefär detsamma.
Den tyska riksdagen under kejsardömet räknade alltid 10—15
fraktioner, d. v. s. nära nog lika många som nu. I Holland, Norge, Schweiz
och Danmark, där allmän rösträtt förelegat före det proportionella systemets
införande, var partisplittringen redan i de majoritetsvalda kamrarna betydande;
proportionalismen medförde ingen, eller i varje fall ingen större förändring.
överallt möter samma bild; splittringen i ett flertal partier föregår
proportionalismen och framtvingar dess införande, det är icke proportionalismen,
som framkallar partisplittring. Ett fast tvåpartisystem finnes f. n. endast
i Förenta staterna,, vilket, sammanhänger därmed, att de republikanska och
demokratiska »partierna» icke äro partier i vanlig mening, utan valorganisationer,
som utnyttjas av skilda intressegrupper; en realpolitisk undersökning
av den amerikanska kongressens sammansättning visar, att den är delad i ett
flertal politiska fraktioner, vilkas verksamhet bryter igenom de fiktiva partigränserna.
Da allmän rösträtt införes och den sociala differentieringen sålunda
kan komma till uttryck i representationens sammansättning, uppstår
regelmässigt större partisplittring, vilket valsätt som än användes.

Med det sagda har naturligtvis icke påståtts, att ur här aktuell synpunkt
majontetsvalssystemet och proportionalismen skulle vara helt likställda. Det
är utan vidare uppenbart, att om de politiska riktningarna i ett land äro
någorlunda jämnt fördelade över hela riket, majoritet svalssys temet i hög grad
är ägnat att framtvinga valmanskårens uppträdande i ett fåtal stora partier
och att giva ett av dessa en dominerande ställning i representationen. Men
denna förutsättning föreligger endast i undantagsfall; i regel ha de politiska
riktningarna så starka lokala rotfästen, att det även under ett majoritetsvalssystem
lönar sig för dem att uppträda som självständigt parti. Det är också
uppenbart, att majontetsvalssystemet är ägnat att hålla partisplittringen inom
en viss gräns, även örn ur regeringsbildningssynpunkt denna gräns är alltför

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

avlägsen för att vara av någon betydelse; en liten grupp över hela riket spridda
väljare, som enas av ett gemensamt. specialintresse, har icke några utsikter
vid majoritetsval, men väl örn en till det yttersta genomförd proportionalism
tillämpas. Om dylika eventualiteter anses olyckliga, är det emellertid
icke allt för svårt, att även under ett proportionellt system skapa garantier

Sammanfattningsvis kan det sägas, att gjorda erfarenheter icke giva vid
handen att majoritetsvalsprincipen skulle giva större säkerhet för bildandet
av fasta regeringsmajoriteter än det proportionella systemet. Örn man vid
prövningen av frågan örn sättet för val av representation ställer regeringssynpunkten
helt i förgrunden, måste man gå in på de egenartade linjer, som f°retecknats
av några av samtidens diktatorer; den italienska vallagen av ar 1923,
som vunnit efterföljd i Rumänien och Jugoslavien och. som garanterar överväldigande
parlamentsmajoritet åt den största av minoriteterna, är en strängt
logisk konsekvens av kravet på en stark regering till varje pris.

Valsättets inverkan på det politiska intresset har ofta diskuterats. Särskilt
ha majoritetsvalsystemets anhängare gjort gällande, att den dramatiska konkurrens
mellan olika kandidater, som följer av detta valsätt, skulle verka stimulerande;
det svaga valdeltagande, som vid några av de senaste valen förelegat
i vårt land, har på vissa håll satts i samband med proportionalismens införande.
Den enda faktor, som man kan lägga till grund för en objektiv jämförelse,
är tydligen valdeltagandet. . „ , , , ..

Då det gäller att söka belysa valsättets inverkan pa valdeltagandet, ar
det utan vidare klart, att en jämförelse mellan olika länder har ett mycket begränsat
intresse. En mängd olika faktorer, vilkas betydelse, knappast kan
uppskattas, än mindre exakt mätas — detta gäller särskilt sociala och psykologiska
förhållanden — kunna orsaka väsentliga skillnader ifraga om det politiska
intresset och valdeltagandet olika länder emellan. Blott ett pär av de
klart påvisbara faktorer, som i detta sammanhang äro av vikt skola har namnas.
Erfarenheterna från skilda länder visa, att valdeltagandet ar väsentligt
större i städer och tätt bebyggda områden än på landsbygden; slutsatser av en
jämförelse mellan starkt industrialiserade och mera agrara stater äro av ringa
värde, om hänsyn icke tages till denna svårberäkneliga faktor.. Likaledes ar
det påtagligt, att valdeltagandet bland kvinnorna är avgjort mindre an bland
männen, liksom att på andra sätt en korrelation finnes mellan valrättens utsträckning
och valdeltagandet; även av denna grund är värdet av jämförelser
mellan skilda länder begränsat. I huvudsak äro därför undersökningar av
valdeltagandet i länder, som övergått från ett valsätt till ett annat, av betydelse
och det största intresset knyter sig till de. stater, där såväl majoritetssystem
och proportionalism verkat under längre tid och under i huvudsak samma
rösträttsvillkor. Till de länder, där röstplikt kombinerats med ett visst
valsätt —• såsom Belgien, Holland och Tjeckoslovakiet ■ ■ kan givetvis ingen

hänsyn tågås

Av det sagda framgår, att någon utförlig redogörelse för valdeltagandet i
de stater, där ständigt samma valsätt använts, icke är pakallad. . Blott några
uppgifter beträffande de stora demokratier, i vilka alltid ett majoritetsvalsymari
rlaftn «vstpm likartat valsätt tillämpats långland, r rank -

officiella källor, som för .Englands del linnas att miga, nar
valen sedan århundradets början starkt varierat; vid 1918 ars val understeg
röstfrekvensen 59 *, 1922 och 1923 var den 75.4, resp. 74.1 %, 1924 över 80 och
vid 1928 års val närmade den sig 78 %. I genomsnitt torde deltagandet vi.
de tio val, som här komma ifråga, lia varit omkring 75 %. (Jfr särskilt Die

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Weit in Zahlén och Constitutional Year Book.) I Frankrike har det genomsn^0
vid nio val, beträffande vilka officiella uppgifter kunnat

erhallas (1881, 1885, 1889, 1893, 1898, 1910, 1919, 1924 och 1928, jfr Ans^a^-
de la France), varit 74 %. Även här kan man konstatera stora
diiierenser; vid vissa val har röstfrekvensen varit endast 65 till 68 °/°, vid
andra (t. ex. 1928) nära 84 %. För Förenta staterna finnes ingen federal statistik
att tillgå; en allmän beräkning av röstsiffrorna i jämförelse med invånareantalet,
kompletterad med uppgifter från vissa delstater, ger vid handen,
att valdeltagandet fran och med 1920, alltså sedan rösträtt för kvinnor
“förts, knappast överstigit 50 %, under det att det tidigare var något högre.
Aven här kunna betydande variationer från val till val konstateras.

Helt naturligt är valdeltagandet i dessa länder, liksom överhuvud under majoritetssystemet,
högst skiftande i olika valkretsar. X England förekommer
regelmässigt, att en del mandat besättas utan någon som helst valstrid, under
det att i vissa omstridda kretsar röstfrekvensen uppgår till 80—90 %. I Franki
mfo\Vari?ra<^e va''f<feffaSaiLdet 1928 (jfr Eachapelle, Elections Législatives
1928) mellan 55 och mer än 90 %. I Förenta staterna rösta t. ex. i vissa sydstater,
där det demokratiska partiet har säker majoritet, endast 10 till 20 °/>
av väljarna, i de omstridda nordoststaterna överstiger röstfrekvensen väsentligt
den för landet genomsnittliga.

det, följande skall redogöras för valdeltagandet i några länder, som övergått
från majoritetsval till proportionalism.

I Sverige infördes det proportionella systemet år 1909; samtidigt blev rösträtten,
som tidigare varit starkt begränsad, praktiskt taget allmän för män.
År 1921 ringö kvinnorna rösträtt, varjämte förut gällande begränsningar för män
borttogos. Valdeltagandet vid andrakammarvalen 1893—1928 i procent av
de röstberättigade framgår av följande tabell:

1893 ....... 42.4 % 19141......''69.9 %

1896 ....... 45.3 » 19142 66.2 »

1899 ....... 40.3 » 1917 ....... 65 8 »

1902 ....... 47.2 > 1920 55.3 »

1905 ....... 50.4 » 1921 54.2 »

1908 ....... 61.3 » 1924 53.0 >

1911.......57.0 > 1928 67.4 »

. Valdeltagandet bland kvinnorna har såsom av följande tabell framgår varit
vida lägre än bland männen:

1921

1924

1928

Män Kvinnor

62 * 47.2 %

60 » 46.7 »

72.6» 62.7 »

Gar man ut fran det totala valdeltagandet kan en påtaglig ökning efter det
proportionella systemets införande konstateras. Röstfrekvensen under perioden
1893—1908 var i genomsnitt 47.8 %, under perioden 1911—1928 61 %; utgår
man endast från de manliga väljarna,, vilket ur jämförelsesynpunkt är riktigt,
bör den sistnämnda siffran ändras till 63.6 %>. Då emellertid rösträtten utsträcktes
samtidigt som proportionalism infördes och då överhuvud det politiska
livet i Sverige undergått ovanligt stora förändringar sedan början av
1900-talet, kan det icke med någon bestämdhet påstås, att proportionalismen
skulle ha orsakat en ökning av det politiska intresset.

I Norge infördes allmän rösträtt för män år 1898, begränsad rösträtt för
kvinnor ^ar 1907, allmän rösträtt för kvinnor år 1913 och proportionellt valsystem
ar 1919. Här äro alltså möjligheterna till en givande jämförelse större

Kungl. Maj:ts proposition nr 104. 41

än i Sverige. Valdeltagandet från och nied år 1900 meddelas nedan (ur Norges
off. statistik):

1900 ....... 54.2 % 1918.......59.7 %

1903 ....... 52.6 » 1921 67.9 »

1909 ....... 62.9 » 1924 69.8 »

1912.......64.5 > 1927 68.0 »

1915.......59.2 » 1930 77.6 »

Under det att valdeltagandet 1900—1918 i genomsnitt var 58.8 %, var det
1921—1930, sålunda efter proportionalismens införande, 70.8 %. Det torde
med fog kunna antagas att denna avsevärda ökning sammanhänger med det
nya valsystemet. Det förtjänar betonas, att kvinnorna i Norge, liksom i Sverige,
visat avgjort mindre politiskt intresse än männen. Sålunda röstade 1921
76.5 % av männen, 60.3 % av kvinnorna, 1924 76.5 % av männen, 64.1 % av kvinnorna.
Detta förhållande synes ha varit orsaken till nedgången i valfrekvensen
under valen närmast efter år 1913, då allmän rösträtt för kvinnor infördes.

I Danmark infördes allmän rösträtt för män och kvinnor år 1915; redan tidigare
hade likväl det stora flertalet män över 30 år haft rösträtt. 1915 kompletterades
också det tidigare gällande majoritetsvalssystemet genom en anordning
med tilläggsmandat; 1920 infördes före första valet detta år mera fullständig
proportionalism. Valdeltagandet 1898—1929 framgår av följande
tabell (Danmarks statistik: Statistiske meddelelser):

1898 ....... 59.7 % 1918.......75.4 %

1901.......61.1 » 19201 80.6 »

1903 ....... 63.9 » 19202 74.9 *

1909 ....... 71.1 » 1920*...... 77.0 »

1910 .......74.8 » 1924 78.6 »

1913.......75.0 » 1926 77.0 »

1915.......ej angivet 1929 ....... 79.7 »

Sedan 1920, då proportionellt system infördes har alltså valdeltagandet varit
genomgående något högre än tidigare. Skillnaden är likväl tämligen obetydlig
och kan knappast, särskilt då rena majoritetsval och allmän rösträtt
icke förekommit kombinerade, motivera några bestämda slutsatser.

I Schweiz infördes allmän rösträtt för män redan år 1872, proportionellt valsätt
år 1918; kvinnorna sakna rösträtt. Nedanstående tabell upplyser dels örn
det ungefärliga valdeltagandet under tiden 1881—1914 (exakta uppgifter ha,
trots hänvändelser till schweiziska myndigheter, ej kunnat erhållas) dels om
deltagandet vid valen efter proportionalismens införande:

1881—1890 .... 57.5 % 1919.......80.4 %

1899 .... 54 » 1922 76.4 »

1901—1910 .... 55 » 1925 76.8 »

1911—1914 .... 50 » 1928 78.8 »

Att den enorma ökning av valdeltagandet, som karakteriserar de fyra senast
hållna valen, väsentligen beror på övergången från majoritetsval till proportionalism,
torde icke kunna betvivlas; någon annan faktor, som kunnat verka
stimulerande på röstfrekvensen, föreligger icke. Att proportionalismen i
så exceptionellt hög grad ökat valdeltagandet i den schweiziska förbundsstaten
beror utan tvivel på att flera av de schweiziska partierna äro regionalt avgränsade.
Så framför allt behärskade av gammalt det katolska partiet vissa tyska

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

kantoner, under det att radikalerna ägde ständig majoritet i ett stort antal
både romanska och tyska kantoner. Under majoritetsvalsystemet var därför i
många kantoner valdeltagandet ytterst obetydligt; utgången var på förhand
given och ofta uppsattes endast en kandidat för majoritetspartiet. Då proportionalism
infördes, fingo minoriteterna möjlighet att göra sig gällande och intresset
för valen blev ett helt annat än tidigare.

I Tyskland kan allmän rösträtt för män sägas ha förelegat ända sedan rikets
grundande år 1871. Efter 1918 års revolution sattes valbarhetsåldern för män
till 20 ■—-i stället för 25 — år, kvinnorna erhöllo rösträtt på samma villkor
som männen, proportionellt valsystem infördes. Valdeltagandet har under
tiden 1871—1930 varit följande:

1871 ..... 52.1 % 1890 70.8 % 1919.....83 %

(nät. förs.)

1874 ..... 62.1 » 1893 72.3 » 1920 ..... 79.3 *

1877 ..... 62.1 » 1898 68.1 » 19241 .... 77.4 »

1878 ..... 62.9 » 1903 76.1 » 19242 .... 78.8 »

1881 ..... 56.1 » 1907 84.7 » 1928 ..... 75.6 »

1884 ..... 63.2 » 1912.....84.9 » 1930 ..... 82.0 »

1887 ..... 77.4 »

I genomsnitt var valdeltagandet sålunda 1871—1881 59, 1884—1893 70.9,
1898—1912 77.4 och 1919—1930, efter det nya valsättets införande, 79.3 °/«.
Det påstås stundom, att proportionalismen medfört en sänkning av valdeltagandet
i Tyskland. Man utgår då från en jämförelse endast mellan de två
sista valen under kejsardömet, då röstfrekvensen var 84.7 resp. 84.9 %, och de
sex valen under den republikanska regimen. En dylik godtycklig begränsad
jämförelse är så mycket mindre rimlig, som det stora valdeltagandet 1907
och 1912 var betingat av de speciella konflikter, som då förelågo: 1907 mellan
det s. k. nationella blocket å ena sidan, katoliker och socialdemokrater å den
andra, 1912 mellan det s. k. svartblå blocket (konservativa och katoliker) å
ena sidan, nationalliberaler, frisinnade och socialdemokrater å den andra.

Inom de grupper av befolkningen, som såväl före som efter 1919 hade rösträtt,
är i själva verket ökningen av röstfrekvensen under senare år väsentligt
större än de anförda siffrorna giva vid handen. Det framgår nämligen av
gjorda specialundersökningar för vissa delar av landet (jfr Kaisenberg, Wahlreform,
Zeitschrift flir die gesamte Staatswissenschaft 1931, och Zurkuhlen,
Die Frauen an der Urne, Die Tat 1931), att röstfrekvensen inom ålderklassen
20—25 år varit mindre än den genomsnittliga, och att kvinnorna röstat mindre
flitigt än männen. Så t. ex. röstade i Berlin år 1930 84.3 % av männen, 79.1 %
av kvinnorna; år 1924 var valdeltagandet i vissa undersökta kretsar 81.8 %
för väljare på 20—25 år, under det att genomsnittligt 84.5 % av väljarna röstade
— liknande siffror föreligga för 1930. Det kan därför med stor säkerhet
påstås, att av de manliga väljarna över 25 års ålder — den kategori, som
hade rösträtt redan under kejsartiden — i genomsnitt omkring 85 % deltagit i
valen under perioden 1919—1930.

En undersökning av valdeltagandet i andra länder än de här berörda är av
jämförelsevis ringa intresse. I flertalet av de efter kriget tillkomna nya staterna
har från början det proportionella valsättet tillämpats. I Holland och
Belgien har röstplikt varit stadgad sedan proportionalism införts. Det må
här endast tilläggas, att i Österrike under den republikanska regimen, då proportionellt
system tillämpats, röstfrekvensen varit avgjort högre än tidigare, i
den mån förhållandena varit jämförliga (före 1918 existerade röstplikt i vissa,
områden); valdeltagandet var 1920 80.5, 1923 80.2 och 1927 89.3 % av de röstberättigade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

Att på grundval av det här redovisade materialet draga någon bestämd generell
slutsats rörande valsättets betydelse för valdeltagandet är icke befogat.
Dels är materialet alltför knapphändigt, dels är det endast för få stater möjligt
att isolera den faktor, som här är av intresse. Fastslås kan likväl att i
regel valdeltagandet i stater med proportionellt system är lika högt som eller
högre än i stater med majoritetsval samt att vid övergången från majoritetsval
till proportionalism i flera stater en stegring av röstfrekvensen inträtt; i
vissa fall, såsom framför allt i Schweiz men även i Norge, har denna stegring
varit betydande och kan med tämligen stor säkerhet antagas vara en följd av
det nya valsättets införande. I intet fall har en tendens i motsatt riktning
kunnat konstateras. Undersökningen av valdeltagandet kan alltså i varje fall
icke anses giva belägg för den ofta uttalade uppfattningen, att majoritetsvalsystemet
skulle vara ägnat att stimulera det politiska intresset; sannolikheten
talar för att motsatsen skulle vara förhållandet.

En i detta sammanhang viktig skillnad mellan majoritetsval och proportionalism
framstår teoretiskt som självklart given och bestyrkes vid en praktisk
undersökning. Vid majoritetsval, då striden ofta står mellan två partier eller
två koalitioner, är utgången stundom på förhand given och intresset för valen
slappnar, i andra fall åter, då de stridande parterna hoppas på en seger, som
skall medföra majoritet i parlamentet och makt över regeringsbildningen, blir
spänningen utomordentligt stor och valdeltagandet inom vissa områden exceptionellt
högt. Röstfrekvensen vid majoritetsval uppvisar därför långt större
variationer än vid proportionella val. Dels växlar valdeltagandet, beroende
på den politiska situationen, i hög grad från ett val till ett annat, dels och
framför allt koncentreras partistriden till de ur partipolitisk synpunkt osäkra
områdena, under det att de områden, där ett visst partis seger är given, knappast
beröras av kampanjen. Under proportionalism blir striden sällan eller
aldrig så intensiv som den vid ett majoritetsval kan bliva inom särskilt omstridda
kretsar, men å andra sidan blir likgiltigheten aldrig så fullständig
som vid ett majoritetsval i »säkra» kretsar.

I vissa stater, där under längre tid majoritetsvalssystemet tillämpats utan
några modifikationer, framträda klart följderna av det nämnda förhållandet.
Inom områden, där ett parti länge haft majoritet, upphöra andra partier att
strida örn makten; resultatet härav är. att det härskande partiets hegemoni blir
alltmera fullständig och att valdeltagandet sjunker till ett minimum. I Förenta
staterna och i Schweiz (före 1919) ha, såsom antytts, stora delar av landet
bragts utanför partistriderna, och valkampanjen har helt koncentrerats till de
omstridda områdena. I England kan samma tendens iakttagas, särskilt under
den tid, då konservativa och liberaler voro de enda stora partierna; i vissa delar
av Wales och Skottland voro liberalerna, i delar av södra England de konservativa
absolut förhärskande. Under tiden 1885—1910 voro 197 av de 560
mandaten i England och Skottland i samma partis ägo; under perioden 1914—-1926 förelåg motsvarande förhållande i fråga om 270 av de 435 platserna i
Förenta staternas representanthus.

Under ett proportionellt system åter äga, utom i undantagsfall, de ledande
politiska riktningarna intresse av att överallt värva nya anhängare, även örn
dessa äro dömda att inom vederbörande valkrets förbliva i minoritet. Propagandan
samlas ej till vissa punkter utan sprides över hela landet. Konkurrensen
mellan olika politiska uppfattningar blir mera allmän och permanent men
får knappast samma skärpa som —■ inom begränsade områden — under det
majoritära systemet.

På andra punkter än de här berörda ställer det sig än svårare att med ledning
av gjorda erfarenheter bedöma de argument, som anföras för de olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

valsätten. Siffermässiga jämförelser äro icke — eller endast i ringa mån —
möjliga, och de allmänna uttalanden, man finner i politisk och vetenskaplig
litteratur, äro i regel betingade av vissa godtyckligt valda utgångspunkter.

Särskilt omstridd är frågan örn och i vad mån de politiska partiernas, i mera
inskränkt mening partiorganisationernas, inflytande på statslivet står i relation
till det valsätt, som tillämpas. Ehuruväl partierna allmänt anses vara
en integrerande del av nutidens demokratiska system, är den uppfattningen utbredd,
att personsynpunkten vid nominering och val av folkrepresentanter äger
ett företräde framför partisynpunkten; det talas ständigt örn att personligheten
bör komma till sin rätt i politiken, att partiernas makt leder till en mekanisering
av det politiska livet o. s. v. Uttalanden av denna art göras till förmån
för såväl det ena som det andra valsättet; i vårt land ha de framför allt
ingått i kritiken av proportionalismen. Någon mera grundlig utredning av
hithörande frågor, varvid en klarare fixering av begreppen vore nödvändig,
finnes såvitt bekant icke inom den politiska litteraturen. Här skola blott ett
par erinringar göras med hänsyn till 1) kandidatnomineringen, 2) valet, och
3) folkrepresentanternas ställning under lagstiftningsarbetet.

I fråga örn nomineringen av kandidater beklagas det ofta att partiorganisationerna,
d. v. s. ett fåtal personer, som yrkesmässigt, eller i varje fall systematiskt,
ägna sig åt politiskt arbete, äro de bestämmande, och att väljaren i
gemen intet annat har att göra än att vid röstavgivningen träffa sitt val mellan
de av organisationerna utkorade. Det torde icke vara möjligt att på denna
punkt fastställa någon mera avsevärd skillnad under olika valsystem. Det
påstådda förhållandet, att majoritetsvalsystemet skulle giva partiorganisationerna
mindre makt än proportionalismen, bestyrkes i varje fall icke av de engelska
erfarenheterna. Sedan årtionden har det här inom de konservativa och
liberala partierna varit regel att vederbörande partis centralbyrå utövat ett
mycket stort inflytande på kandidatnomeringen; en intim samverkan mellan
den centrala ledningen och de lokala organen har förelegat. En person, som
önskar kandidera för parlamentet, har ofta anmält sig direkt hos valledningen
och av denna i princip antagits såsom kandidat för en bestämd valkrets; valledningens
rekommendation till partistyrelsen inom kretsen har i normala fall
följts. Inom senare tid torde, framför allt inom arbetarepartiet, de lokala
partiorganen ha fått en mera självständig ställning men försök att överlämna
kandidatnomineringen åt till partiet anslutna väljare överhuvud — såsom på
visst sätt kan anses ske inom det socialdemokratiska partiet i Sverige genom
de s. k. provvalen — lära knappast ha förekommit. Överhuvud torde det kunna
sägas, att för närvarande i så gott som alla demokratiska stater partiledningarna
(vare sig riksledningen eller de lokala organen) ha ett bestämmande inflytande
på kandidatnomineringen och att kandidater utanför partierna endast sällan uppträda
och blott i rena undantagsfall lyckas bli valda. Det förtjänar betonas
att Förenta staterna så till vida intaga en särställning som här s. k. direkta
primärval inom partierna äro legalt påbjudna i flertalet stater; för att bryta
partiledningarnas välde har man bestämt, att kandidatnominering skall ske
genom en i stadgad ordning företagen valhandling, varvid i vissa fall endast
till partiet anslutna personer, i andra fall alla väljare äga rösträtt. Något
försök att överföra detta system till andra stater har såvitt bekant ej förekommit.

Icke heller i fråga örn valet torde ur här aktuella synpunkter någon påtaglig
skillnad i förhållandena under olika valsystem kunna konstateras. Det har
redan anförts, att s. k. självständiga, alltså utanför de stora partiorganisationerna
stående kandidater ytterst sällan bliva valda. Antalet »vildar» är i
alla moderna parlament försvinnande litet. Redan detta förhållande ger vid
handen, att det stora flertalet väljare röstar på partier, icke på personer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

d. v. s. att deras röstning i första liand är betingad av deras politiska åskådning,
icke av deras uppfattning örn vederbörande kandidaters personlighet.
Än klarare framgår detta av det notoriska faktum, att i länder med majoritetsval
erkänt betydande kandidater, vilkas politiska ståndpunkt icke överensstämmer
med väljaremajoritetens, regelmässigt besegras i strid med obetydliga
motståndare, som omfatta för tillfället mera populära åsikter. Betecknande
äro de engelska erfarenheterna. Oupphörligt har det här inträffat,
att en förskjutning inom opinionen medfört, att de mest framstående statsmän
fallit igenom vid valen, ofta i valkretsar, som de under årtionden representerat,
och ersatts av politiskt och personligt föga kända representanter för
ett annat parti. Så t. ex. ha Gladstone, Balfour, Asquith, Churchill, Henderson
och Mac Donald såsom nationellt ryktbara politiker plötsligt sett sig utestängda
från parlamentet. Det vore lätt att från andra länder med majoritetsvalsystem
anföra många liknande fall. I Frankrike torde, vilket givetvis
sammanhänger med bristen på ett fast organiserat partiväsen, kandidaternas
personlighet ha relativt stor betydelse; framstående politiker ha här stundom
lyckats bibehålla sin ställning inom en valkrets oberoende av opinionernas växling.

Huruvida och i så fall på vad sätt någon relation mellan valsättet och de
valda representanternas partibundenhet föreligger, skulle möjligen kunna i
någon mån belysas genom en undersökning av vissa förhållanden, särskilt
frekvensen av partiomröstningar i olika parlament; undersökningar av denna
art, som äro ytterst besvärliga och tidsödande, föreligga, såvitt bekant, endast
i fråga örn England och Förenta staterna. Det kan likväl med säkerhet påstås,
att olikheterna mellan parlament, byggda på skilda valsätt, icke äro
mera bestämda och betydande; tvärtom förefaller det, soifa; örn i förevarande
hänseende andra faktorer skulle vara av långt större vikt än valsättet. Såväl i
det engelska parlamentet, som väljes med rena majoritetsval, som i den tyska
riksdagen, som utses med genomförd proportionalism1, är partibundenheten
ytterst framträdande; motsatt är förhållandet t. ex. i Frankrike och Schweiz —
där skilda valsätt tillämpas — i varje fall vad beträffar de borgerliga partierna
inom vederbörande parlament.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 b.

Bil. B.

• •

Översikt ay valsättet i vissa främmande länder.

Till proportionsvalssakkunnigas betänkande av år 1921 är såsom bilaga fogad
en utförlig redogörelse för det proportionella valsättet i vissa främmande
länder. Den nedan givna översikten anknyter till denna redogörelse så till vida
som i fråga örn där behandlade länder endast kompletterande uppgifter örn reformer
och viktigare förslag efter 1921 meddelas; blott på ett par punkter,
nämligen i avseende å i vissa stater använda utjämningsförfaranden, ha i den
nämnda redogörelsen givna referat rekapitulerats. Vidare har en översikt
givits av valsättet i ytterligare en del stater, dels för att överhuvud lägga en
grund för jämförelser, dels för att närmare belysa det i detta sammanhang
väsentliga problemet.

En undersökning av vallagstiftningens utveckling under senare tid, särskilt
under den på konstitutionella nydaningar rika efterkrigsperioden, visar att
framför allt två synpunkter tryckt sin prägel på reformarbetet, synpunkter,
som, konsekvent tillämpade, framstå såsom divergerande. Å ena sidan kravet på
lika representation i förhållande till röststyrkan för varje politiskt verksam
meningsgrupp, å a^ndra sidan kravet på en begränsning av partisplittringen,
särskilt med hänsyn till representationens funktion att bilda underlag för en
parlamentarisk regering. Den proportionalistiska synpunkten har i det hela
dominerat. Under det att före världskriget majoritetsval i enmansvalkretsar
var regel, och proportionellt valsätt ett sällsynt undantag, är nu förhållandet
det motsatta. Så gott som alla de stora författningsrevisionerna efter kriget
medförde proportionalismens stadfästande. För närvarande råder majoritetsvalsystemet
endast i några få stater, med vilka en jämförelse kan ifrågakomma,
särskilt England, Frankrike och Förenta staterna. I de båda förstnämnda
av dessa stater har frågan örn en valreform i proportionalistisk riktning
under de senaste åren stått på dagordningen och föranlett häftiga strider.
I Förenta staterna har kravet på proportionalism hittills vunnit endast
obetydlig anslutning.

I ett stort antal stater har den proportionella principen tillämpats med
långt större konsekvens än i vårt land. Så ha i Estland, Lettland, Nederländerna
och Tjeckoslovakiet system införts, vilka praktiskt taget kunna sägas
innebära, att hela riket vid fördelningen av mandat betraktas som en enda
valkrets. I Danmark reserveras ett antal mandat, som efter valet i kretsarna
fördelas mellan de inom vissa landområden uppträdande partierna för att åstadkomma
proportionalitet. I Tyskland skola partierna i princip erhålla ett antal
mandat, som svarar mot antalet för partiet avgivna röster; för att förverkliga
denna princip har man ett förfarande i tre etapper, varvid i sista
hand mandat utdelas å för hela riket gemensamma kandidatlistor, s. k. rikslistor.
I Belgien sker ett utjämningsförfarande inom provinsen, som omfattar
flera valkretsar, i Österrike, där tidigare ett bestämt antal mandat avsattes
till ett hela riket omfattande utjämningsförfarande, sammanslås enligt
gällande vallag flera valkretsar vid den slutliga mandatfördelningen. I alla
dessa länder innebär valordningen garantier för att större disproportion mellan
röststyrka och representation icke kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Samtidigt har man emellertid genom vissa restriktiva bestämmelser sökt förekomma
en excessiv partisplittring. I nästan alla stater med i huvudsak genomförd
proportionalitet har uppkomsten av mycket små partier utan avsevärd anslutning
inom visst begränsat område försvårats. Så t. ex. få i Danmark endast
de partier tävla örn tilläggsmandat, vilka uppnått ett kretsmandat eliel
inom något av de tre områden, i vilka landet är indelat, uppnått ett mot ett
mandat svarande antal röster, i Estland blir en meningsriktning ej representerad,
örn den ej erhåller minst två mandat, i Tyskland kan ett parti på rikslistan
icke få flera mandat än det erhållit på kretslistorna.

Den synpunkt, som varit den ledande vid utformningen av dessa speciella
garantibestämmelser, bär i de stater, där man bibehållit majoritetsvalsystemet,
och på de båll i proportionalistiska stater, där man yrkat på nämnda systems
återinförande, tett sig såsom avgörande. Man har hållit före att den s. k. proportionella
rättvisans krav icke finge vara bestämmande; detta krav måste
åsidosättas för att skapa en enhetlig majoritet inom representationen och sålunda
möjliggöra bildandet av starka parlamentariska regeringar.

Erfarenheten har emellertid visat att man varken med majoritetsval eller proportionalism
uppnår den förstärkning och stabilisering av regeringsmakten, som
under de senaste åren i flertalet demokratiska stater allmänt förklarats vara
eftersträvansvärd. På vissa håll har man därför övergått till ett valsätt, vid
vars tekniska utformande proportionalistiska impulser varit av betydelse, men
som med fog kan betecknas med ordet minoritetsvalsystem: vid mandatfördelningen
betraktas hela landet som en valkrets sa till vida som den största minoriteten
bland väljarna, såvida den uppnår en viss minimiprocent av alla röster,
erhåller ett betydande flertal av alla mandat. Ett system av denna karaktär
infördes först i Italien år 1923; det har där avskaffats, men liknande
system tillämpas nu i Jugoslavien och Rumänien. På detta sätt sakras den
disproportion mellan röststyrka och representation, som vid majoritetsval
stundom, men icke alltid, förekommer, och som proportionalismen avser att förebygga.

Belgien.

Vallagen har reviderats 1928 och 1929, men denna revision har i huvudsak
varit formell, och bestämmelserna örn mandatfördelning ha förblivit oförändrade.
Dessa bestämmelser ha ingående refererats i 1921 års utredning. Här
må blott erinras örn att deputeradekammaren består av 186 representanter, som
utses enligt proportionell metod i 30 valkretsar. Hälften av kammaren omväljes
vartannat år. Ett utjämningsförfarande äger rum inom de nio provinserna,
varvid man utgår från partiernas totala röstetal inom provinsen. Den
proportionella principen är alltså tämligen fullständigt genomförd.

Bulgarien.

Enligt vallagen av den 21 juni 1931 väljas 229 medlemmar av representationen
i 73 valkretsar, av vilka flertalet utser endast två eller tre representanter;
45 mandat äro reserverade för ett utjämningsförfarande, vid vilket hela
riket betraktas som en enda valkrets. Härvid framföra partierna särskilda rikslistor,
till vilka vederbörande kretslistor äro anslutna. Partiernas röstetal i
alla valkretsar summeras och de 45 mandaten tilldelas de partier, som vid
kretsvalen blivit underrepresenterade. Dock komma partier, som icke uppnått
åtminstone 2 % av hela antalet avgivna röster, icke i fråga vid fördelningen av
tilläggsmandaten. På grund av det ringa antalet mandat i flertalet valkretsar
äro emellertid de 45 tilläggsmandaten icke tillräckliga för att garantera fullständig
proportionalitet. Vid 1931 års val erhöll det starkaste partiet med

Kungl. Maj:ts proposition nr I9i.

624,000 röster 151 mandat, ett annat parti fick med 408,000 röster endast 79
mandat (64 kretsmandat och 15 riksmandat), kommunisterna fingo med 164,000
röster 31 mandat (6 kretsmandat och 25 riksmandat) o. s. v.

Danmark.

Enligt 1915 års vallag valdes Köpenhamns 24 representanter i folketinget
genom proportionella val, 93 mandat besattes genom majoritetsval i enmansvalkretsar,
och 23 mandat utgjorde tilläggsmandat, som enligt vissa grunder
utdelades åt de grupper, som vid majoritetsvalen blivit missgynnade. Mot
detta system, som i sin kombination av majoritetsval och tilläggsmandat torde
vara helt ensamstående, anmärktes bl. a., att det icke tillräckligt tillgodosåge
den proportionella synpunkten, och att den kombination, på vilket systemet
byggde, i själva verket innefattade en motsägelse; örn man skulle ha tillräckligt
många tilläggsmandat för att åstadkomma full proportionalitet, komme
majoritetsvalsprincipens bibehållande att bliva av rent fiktiv karaktär.

1920 genomfördes det nu gällande systemet. Här skall blott erinras om
huvudpunkterna i detta. Landet är delat i 24 valkretsar med i allmänhet 4—6
representanter; det totala antalet kretsmandat är 117.1 Härtill komma 31
tilläggsmandat, vilka äro fördelade på tre landområden: 6 på huvudstaden, 10
på öarna och 15 på Jylland. Sedan platserna inom kretsarna fördelats går
man till fördelning av tilläggsmandaten. Härvid komma endast de partier i
fråga, som antingen vid kretsvalen erhållit minst ett mandat eller inom något
av de tre landområdena erhållit minst så många röster, som i genomsnitt avgivits
för varje mandat i landet. Fördelningen av tilläggsmandaten sker med
hänsyn till vederbörande partiers samlade röstetal i hela landet, varefter de
varje parti tillkommande mandaten enligt vissa tämligen invecklade grunder
utdelas på så sätt, att de olika landområdena erhålla sina fixerade antal mandat.

1920 års vallag var en kompromiss och det förutsattes vid dess antagande,
att inom kort en ändring skulle komma till stånd. Mot lagen har man dels
gjort de anmärkningar, som över huvud bruka riktas mot ett proportionellt system,
dels har man påpekat, att lagens syfte icke helt tillgodoses. Det kan
tydligen förekomma, att ett parti erhåller flera kretsmandat än dess röststyrka
i hela riket betingar, och att sålunda utjämningsförfarandet med tilläggsmandat
icke säkrar proportionaliteten. Vid flera tillfällen har så också varit förhållandet.
1926 erövrade den s. k. bondevänstern 4 mandat mera än den skulle
ha haft, örn riket varit en enda valkrets; de konservativa, den radikala vänstern
och socialdemokraterna blevo underrepresenterade. Även 1924 och 1929
blev vänstern något överrepresenterad. Vid flera tillfällen ha förslag örn valreform
framställts, men något resultat har ännu ej nåtts.

Redan 1921 tillsattes en kommitté för frågans utredande. Av kommitténs
år 1922 framlagda betänkade (Betänkning avgivet af den i henhold til lov
af 29 April 1921 nedsatte Valglovskommission) framgår, att socialdemokraterna
och den radikala vänstern men även de konservativa i huvudsak ställde
sig avvisande eller åtminstone tveksamma till tanken på en mera genomgripande
reform, under det att inom bondevänstern starka sympatier förefunnos
för en återgång till systemet med kombination av majoritetsval och tilläggsmandat.
Den motsättning, som kommer till uttryck i kommitténs betänkande,
har även sedermera förelegat.

År 1923 framlade ministären Neergaard ett förslag, enligt vilket 80 mandat
skulle besättas genom majoritetsval i enmansvalkretsar; ett icke fixerat antal
mandat — dock högst 71 — skulle avsättas för ett utjämningsförfarande, som

1 Här och i det följande räknas ej med det mandat, som tillkommer Färöarna, dä detta står utom
det vanliga förfarandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

syftade till partiernas representation i förhållande till deras totala röststyrka
inom riket. Förslaget antogs icke av riksdagen; av socialdemokraterna och den
radikala vänstern gjordes gällande, att majoritetsval vore tämligen meningslösa,
örn man skulle ha nästan lika många tilläggsmandat som kretsmandat.
Den första ministären Stauning (1924—1926) framlade intet förslag i ämnet.
År 1927 föreslog regeringen Madsen—Mygdal en valreform. Enligt förslaget
(jfr Rigsdagstidende 1927-—1928 Tilling A, sp. 8127 ff. särskilt sp. 3215 11.)
skulle antalet ledamöter i folketinget minskas till 120. 80 mandat skulle be sättas

genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Därefter skulle en första utjämningsprocedur
företagas, i det att 25 mandat fördelades på 7 olika områden
med hänsyn till partiernas totala röststyrkor inom vederbörande områden. Slutligen
skulle ett andra utjämningsförfarande förekomma, i det att 15 mandat utdelades
på grundval av en beräkning av partiernas . röststyrkor inom hela landet.
Detta förslag kritiserades under debatterna i folketinget (Folketingets
Forhandlinger 1927—1928 sp. 3376 ff.) av både konservativa, socialdemokratiska
och radikala talare. På flera håll gjordes gällande, att förslaget vore
avsett att öka regeringspartiets, d. v. s. bondevänsterns representation. Behandlingen
av förslaget avbröts genom folketingets upplösning i mars 1929.
Av ett av vederbörande utskott avgivet preliminärt betänkande (Rigsdagstidende
Tillmg B, sp. 2281 ff., särskilt sp._2379 ff.) framgår, att de socialdemokratiska
och radikala representanterna i huvudsak ville bibehålla den gällande
vallagen oförändrad; de förslogo dock, att antalet tilläggsmandat icke
skulle fixeras i lag utan göras beroende av det behov, som vid varje val
förelåge för uppnående av full proportionalitet.

Den efter 1929 års val tillträdande regeringen Stauning har ej upptagit frågan
örn en valreform.

England.

Här har majoritetsvalsystemet utan några som helst modifikationer ständigt
tillämpats i fråga örn det stora flertalet valkretsar; endast i ett fåtal kretsar har
under begränsade perioder ett valsätt, som avsett att i någon mån tillgodose
den proportionella synpunkten, använts. Under tiden efter kriget, då ett fast
utbildat trepartisystem uppstått, har emellertid frågan örn en omläggning av
valsättet fått stark aktualitet. Det liberala partiet, som varit och är avsevärt
mindre än de båda andra partierna, har vid samtliga val från och med år 1922
fått långt färre mandat i förhållande till sitt samlade röstetal än övriga partier,
och liberalerna lia energiskt och systematiskt arbetat för en valreform i proportionalistisk
riktning. Inom arbetarepartiet ha vissa sympatier för en dylik
reform tidigare framträtt, men under de senaste åren, då partiets styrka snabbt
vuxit, har dess majoritet visat sig benägen att acceptera det gällande systemet.

Efter 1929 års val, då arbetarepartiet blev det starkaste partiet och^ bildade
regering utan att äga majoritet i underhuset, fordrade liberalerna, på vilkas
ställningstagande regeringens öde var beroende, en valreform. Till införande
av det rent proportionella system, som liberalerna önskade, ville arbetarepartiet
likväl under inga förhållanden medverka. Efter förhandlingar mellan partierna
uppnåddes en kompromiss och regeringen framlade på våren 1931 ett förslag
till införande av s. k. alternative vote; det betonades uttryckligen, att
detta initiativ tillkommit på grund av liberalernas påtryckning. Enligt förslaget
skulle valmannen kunna rösta på flera personer, i första, andra. och
tredje rummet o. s. v. Örn någon kandidat samlat en majoritet röster av första
ordningen skall han ulan vidare förklaras vald. Därest ingen, kandidat erhållit
dylik majoritet skall ny röstsammanräkning äga rum, varvid den kandidat,
som erhållit det minsta antalet ruster av första ordningen, uteslutes, och de

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 102 haft. {Nr 19b.) 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

pa honom avgivna röstsedlar, som upptaga ett andra namn, överföras på detta.
Denna procedur fortgår, till dess någon kandidat erhållit absolut majoritet
eller endast tva kandidater återstå. Man ville sålunda, såsom vid förslagets
framläggande betonades, med en enda valomgång vinna ungefär samma resultat
som genom systemet med två valomgångar i Frankrike. Metoden är direkt
tillskuren för det engelska tvåpartisystemet; om den kommit till användning
t. ex. vid valen 1924 och 1929 kan det med säkerhet antagas, att liberalerna
blivit väsentligt starkare representerade, även örn de icke på långt när uppnått
ett^ mot deras röststyrka i riket svarande antal mandat.

1931 års förslag antogs efter långa debatter av underhuset mot högerns röster,
men överhuset begagnade sin rätt att inlägga veto. Efter den fullständiga omläggning
av partigrupperingen, som valen på hösten 1931 medförde, har frågan
förlorat sin omedelbara aktualitet; den nu sittande regeringen kommer säkerligen
icke att fullfölja arbetet för en valreform.

Huvudpunkterna i det 1931 framlagda lagförslaget örn alternativröstning
äro av följande lydelse (First schedule): »Väljaren må utpeka den kandidat,
som han ställer i första rummet, genom att sätta siffran 1 eller märket x på
röstsedeln Aud kandidatens namn, och varje röstsedel, som märkts på detta sätt,
skall räknas som en företrädesröst åt vederbörande kandidat; han må också
sätta siffran 2 vid namnet på den kandidat, som han skulle giva företräde,
därest jien kandidat, som han i första rummet röstar på, icke kan bli vald,
och i sådana fall, då mer än tre kandidater uppträda, må han på motsvarande
sätt utpeka de kandidater, han föredrager, genom siffrorna 3 och 4 o. s. v. vid
kandidaternas namn.

Örn vid röstsammanräkningen en kandidat befinnes ha erhållit en absolut
majoritet av rösterna av första ordningen (first preference votes) skall denne
kandidat förklaras vald.

Örn ingen kandidat erhållit en absolut majoritet av rösterna av första ordningen,
skall den kandidat, som erhållit det minsta antalet röster, uteslutas, och
varje röstsedel, som upptagit honom i första rummet, och som upptar en av de
icke uteslutna kandidaterna i andra rummet, skall överföras till och räknas
som en röst för denne andre kandidat, och den kandidat, som erhåller en absolut
majoritet av de vid denna rösträkning föreliggande rösterna, skall förklaras
vald.»

Örn icke heller vid den andra röstsammanräkningen någon kandidat blir
vald fortsättes med uteslutning av ytterligare den eller de kandidater, som ha
de lägsta röstetalen, och rösterna överföras till de kvarstående kandidaterna på
angivet sätt, intill dess någon kandidat erhållit absolut majoritet eller endast
två kandidater återstå.

Estland.

De hundra medlemmarna av riksdagen väljas genom proportionella val i tio
valkretsar. Platsfördelningen sker likväl genom en central myndighet, huvudkommittén
för riksdagsvalen, och härvid betraktas i realiteten landet som en
enda valkrets. .Valförslagen, som skola innefatta minst fem och högst tjugu
kandidater, avgivas minst 60 dagar före valet till huvudkommittén och skola
vara undertecknade av minst fem väljare i vederbörande valkrets; till varje valförslag
skall fogas en garantisumma av 50,000 mark. Förslagsställarna skola
utpeka en viss person, som i vissa frågor tjänstgör som deras ombudsman. En
partibeteckning kan, men behöver icke, förekomma å valförslaget resp. röstsedeln.
Egenartad är bestämmelsen, att örn en på visst sätt registrerad organisations
namn användes som partibeteckning organisationen genom hänvändelse till
huvudkommittén kan inlägga förbud häremot. Samma person kan icke uppstäl -

Kungl. May.ts proposition nr 194.

las som kandidat i mer än tre valkretsar. De personer, som ingiva valförslag,
kunna på förslaget meddela, att deras kandidatlista skall förenas med alla
andra på samma sätt betecknade listor i riket till ett s. k. listförband. Staten
distribuerar röstsedlar.

Sedan distrikts- och kretsvalskommittéerna företagit sammanräkning av rösterna
insändas deras protokoll till huvudkommittén, som har att fördela mandaten.
Härvid räknas listförbanden som en helhet. D’Hondts’ regel tillämpas:
»Det antal röster, som avgivits för varje uppträdande listförband och för varje
självständig kandidatlista, delas i tur och ordning med talen 1, 2, 3, 4 o. s. v.;
av de vid delningen uppkommande kvoterna avskiljas i storleksordning
så många, som motsvara antalet medlemmar i riksdagen.» Det minsta av dessa
tal är valdivisorn. Det antal platser, som varje listförband och självständig
kandidatlista skall erhålla, bestämmes på så sätt, att man dividerar antalet för
listförbandet resp. kandidatlistan avgivna röster med valdivisorn. På motsvarande
sätt fördelas sedermera mandaten inom de olika listorna. Sådana kandidater,
vilkas namn på valsedeln understrukits av ett visst antal väljare, erhålla
vid platsfördelningen särskilt företräde.

För att begränsa den starka partisplittringen infördes 1926 den bestämmelsen,
att endast partier med röstetal, motsvarande minst två mandat, erhålla representation.
Denna bestämmelse torde ha medverkat till att antalet tävlande
partier, som vid de första riksdagsvalen varit 18, vid 1926 års val nedgick
till 14. Stadgandet att den förut nämnda garantisumman av 50,000 mark hemfaller
till staten, örn vederbörande valförslag ej nått representation, torde också
verka i samma riktning.

Finland.

Enligt den finska vallagen, som under det sista decenniet förblivit i huvudsak
oförändrad, utses de 200 representanterna i riksdagen genom proportionella val
i 16 valkretsar. Möjlighet till kartellbildningar partierna emellan föreligga,
men något utjämningsförfarande, som utgår från de totala röststyrkorna i hela
riket, finnes icke. Trots att valkretsarna i allmänhet äro stora, i genomsnitt
dubbelt så stora som de svenska, har det visat sig, att de mindre partierna regelmässigt
bli underrepresenterade, d. v. s. erhålla ett mindre antal mandat än en
mandatfördelning på grundval av deras röstsiffror i riket skulle betinga. Förslag
örn införande av ett utjämningsförfarande ha under hänvisning till detta
förhållande vid flera tillfällen framförts såväl av regeringen som av enskilda
motionärer.

I anslutning till tidigare framställda förslag, som antingen av riksdagen
förkastats eller ock av denna icke slutbehandlats, framlade regeringen år 1924
en proposition (nr 6), enligt vilken 179 mandat skulle fördelas på de olika valkretsarna,
under det att 20 mandat skulle reserveras för ett utjämningsförfarande;
undantag gjordes för det Lappmarkens valkrets tillkommande mandatet,
som besättes genom majoritetsval. Propositionen utgick från, att det existerande
kartellförfarandet skulle bibehållas och utvidgas; det skulle bli möjligt
för karteller inom de skilda valkretsarna att bilda valförbund av högre ordning
för att samverka vid besättandet av de 20 tilläggsmandaten. I fråga om besättandet
av tilläggsmandaten föreslogos tämligen invecklade regler, som här ej
behöva refereras; nog är att betona, att mandaten skulle fördelas på de vid
kretsvalen framförda kandidatlistorna. Regeringsförslaget tillstyrktes med
vissa ändringar av grundlagsutskottet (uti. nr 13), men vann icke riksdagens
bifall. Särskilt betonades inom riksdagen, att enligt förslaget glest befolkade
valkretsar, där valdeltagandet vore ringa, enligt det av regeringen förordade

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

systemet med tilläggsmandat i fråga örn antalet valda representanter kunde
komma i ett sämre läge än de mera tätt befolkade valkretsarna.

Regeringen tog hänsyn till denna kritik och framkom vid 1925 års riksdag
med en ny proposition (nr 80), som förordade ett utjämningsförf arande av synnerligen
egendomlig karaktär. Valförbund (karteller) och fristående valmansföreningar
(partier) i kretsarna skulle i och för valen kunna samverka nied
valförbund resp. valmansföreningar i andra valkretsar, i det att de bildade
sammansatta valförbund. Dylika sammansatta valförbund skulle i sin tur
kunna sammansluta sig till en valring. Beträffande principerna för mandatfördelningen
skulle följande i motiveringen till propositionen uttalade grundsatser
gälla: »Valresultatet skulle fastställas sålunda, att. såsom nu är fallet,
först skulle uträknas, huru många mandat varje valförbund och fristående valmansförening
i viss valkrets tillkomme av valkretsens samtliga mandat på grund
av dess där erhållna antal röster. Därefter skulle av centralnämnden i Nylands
län valkrets uträknas, huru många riksdagsmannaplatser varje valring
och sammansatt valförbund, så ock fristående valförbund och valmansförening
på grund av i hela landet erhållen röstmängd ägde besätta, därest
hela landet skulle utgöra en enda valkrets. Sammanfaller antalet mandat,
som någon valsammanslutning i hela landet erhållit enligt den på förstnämnda
sätt verkställda uträkningen, med det på grund av det senare uträkningssättet
erhållna, är antalet av dess riksdagsmän slutligt fastställt. Med
avseende å de valsammanslutningar, som icke vid uträkning enligt vartdera beräkningssättet
erhållit lika antal mandat, skulle justering ske sålunda, att de
valsammanslutningar, för vilka summan av valkretsvis i hela landet fastställda
mandat överskjuter elen, som valsammanslutningen hade tillkommit, örn hela
landet hade utgjort en enda valkrets, finge avstå platser åt de valsammanslutningar,
för vilka nämnda summa utfallit för låg. Åt vilka till sistnämnda
grupp hörande valsammanslutningar platsen skall avstås och i vilken valkrets
detta skall ske, skulle bestämmas på grund av de jämförelsetal, valsammanslutningarna
i de olika kretsarna erhållit. Antalet av i varje valkrets valda riksdagsmän
skulle således förbliva oförändrat.»

1925 års proposition, på vars i vissa detaljer synnerligen svårtillgängliga
regler det ej lär vara anledning närmare ingå, är av stort intresse; den är så
vitt bekant det enda förslag till utjämningsförfarande, i vilket man sökt säkra
proportionell representation för partierna utan att på något sätt modifiera
bestämmelserna örn mandatfördelning mellan valkretsarna. Propositionen vann
emellertid, ehuru den på berörda sätt sökt möta den inom riksdagen framförda
kritiken, icke representationens bifall. I sitt 1926 avgivna betänkande (nr
3) örn förslaget betonade grundlagsutskottet med obestridlig rätt, att det av
regeringen förordade systemet likväl i realiteten skulle påverka valkretsarnas
inbördes ställning vid riksdagsvalen; de tätt befolkade valkretsarna, där valdeltagandet
vore livligt, skulle ur partisynpunkt få ett större inflytande på riksdagens
sammansättning än de glest befolkade kretsarna med svagt valdeltagande,
även örn dessa senare enligt 1925 års förslag — i motsats till enligt
1924 års förslag —• formellt siffermässigt finge ett motsvarande antal representanter.
Med andra ord: enligt det nya förslaget skulle visserligen icke de
tätt befolkade valkretsarna kunna beröva de glest befolkade vissa mandat,
men de skulle kunna utöva ett inflytande på mandatens fördelning inom vederbörande
kretsar, vilket tydligen enligt utskottets mening innebure ett intrång
på principen örn kretsarnas absoluta likställighet. Vidare anförde utskottet, i
strid mot sina uttalanden av 1924, mera principiella betänkligheter mot förslaget;
detta befarades medföra, »att jämväl av relativt ringa meningsgrupper
uppburna politiska strävanden bleve företrädda i riksdagen, och detta vore
ägnat att leda till ännu större splittring i det politiska livet samt därigenom

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

bl. a. försvåra bildandet av regering.» Mot utskottets yttrande, som stöddes
av de båda största partierna, socialdemokrater och agrarer, reserverade sig en
råd representanter för riksdagens mindre partier; bl. a. påpekades av en medlem
av svenska folkpartiet, von Born, att »den påstådda faran för uppkomsten
av en mängd små, det politiska livet splittrande partisammanslutningar, kan
avvärjas genom en bestämning därom, att endast sådana sammanslutningar tagas
i betraktande vid den slutliga mandatregleringen, vilka åtminstone i någon
valkrets erhålla mandat på grund av där uppnått röstetal.»'' Riksdagen biföll
grundlagsutskottets förslag och avslog regeringspropositionen. Från regeringshåll
har intet ytterligare förslag framkommit.

Här nedan angives i fråga örn valen 1924, 1927, 1929 och 1930 det antal
mandat, som partierna faktiskt erhållit, och det antal mandat, de skulle ha erhållit
under ett genomfört proportionellt system. Den förra siffran upptages
under a, den senare under b.

	1924	1927	1929	1930
	a	b	a	b	a	b	a	b
Socialdemokraterna........	60	58	60	57	59	55	66	68
Agrarerna.............	44	41	52	45	60	53	59	55
Nationella samlingspartiet......	38	38	34	36	28	29	42	36
Svenska folkpartiet..........	23	24	24	24	23	23	20	20
Nationella framstegspartiet......	17	18	10	14	7	11	11	12
\| Kommunisterna...........	18	21	20	24	—	—	—	—
1 Socialistiska arbetare och småbrukare-
l partiet..............	—	—	—	—	23	27	0	2
Finska småbrukarepartiet.....	—	—	—	—	0	2	1	4
Svenska vänstern..........	—	—	—	—	—		1
Övriga...............	—	—	—	—	—		0	1

Frankrike.

Den valordning, som infördes 1919, och som innebar en egendomlig kombination
av majoritetsval och proportionalism, tillfredsställde varken det ena eller
det andra systemets anhängare och avskaffades 1927.. Man återgick da
till det före 1919 tillämpade systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar;
om vid första valomgången ingen kandidat uppnår absolut majoritet, föranstaltas
en andra valomgång, varvid relativ majoritet är tillräcklig. Frågan om
införande av proportionellt system har under de senaste åren, liksom tidigare
vid flera tillfällen, livligt diskuterats. Särskilt partierna ytterst till vänster,
men även vissa andra av den gällande ordningen missgynnade grupper, arbeta
för en proportionalistisk reform, men en bestämd majoritet synes stå fast vid
det nuvarande systemet, även örn man ifrågasätter mindre modifikationer i
detsamma. Opinionen mot proportionalismen grundar sig till väsentlig del på
förhållandet, att örn partierna bleve representerade i förhållande till sina röstetal
stora svårigheter för den parlamentariska regimen kunde väntas uppkomma.
Vöre proportionalism fullt genomförd skulle i den nu sittande kammaren
socialdemokraterna, som hittills vägrat att inträda i regeringen tillsammans
med borgerliga grupper, och kommunisterna, som systematiskt votera
mot varje regering, äga tillsammans omkring 157 platser i stället för 113.

Förenta staterna.

Systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar utan några modifikationer
dominerar helt i Förenta staterna och synes f. n. icke vara hotat. En organi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

saturn (Proportional representation society) arbetar visserligen för proportionaiismens
införande, men den synes ha vunnit ringa anslutning inom tongivande
politiska kretsar. Härmed sammanhänger utan tvivel, att politiska intressegrupper
i Förenta staterna i väsentlig utsträckning kunna göra sig gällande
inom de existerande partiorganisationernas ram ; inom vart och ett av partierna,
vilka framför allt tjänstgöra som valtekniska instrument, äro olika särmeningar
representerade.

Italien.

Sedan fascismen kommit till makten genomdrevs i juli 1923 en ny vallag,
vars syfte var att framkalla en stark regeringsmajoritet; lagen har på vissa
hall, såsom i Rumänien och Jugoslavien, efterbildats. Enligt lagen förekom
ett antal valkretsar, men i huvudsak betraktades hela landet vid röstsammanräkningen
och mandatfördelningen som en enda valkrets. Örn nämligen ett
parti samlade flera röster än något annat och tillika minst 25 % av alla avgivna
röster, skulle det besätta två tredjedelar av platserna i kammaren, eller 356
mandat av 535; övriga platser skulle i sådant fall fördelas på de andra partierna
i proportion till deras röstetal. Örn ingen lista uppfyllde de angivna
kraven skulle genomgående det proportionella systemet tillämpas.

1923 ars vallag kom endast till användning en gång, vid valen i april 1924.
I februari 1925 antogs en ny vallag, som bestämde örn majoritetsval i enmansvalkretsar;
denna lag kom aldrig att tillämpas. Den nu gällande vallagen av
17 maj 1928 är helt avpassad efter diktatursystemet. Vid valet av de 400
medlemmarna i ^deputeradekammaren är hela landet en valkrets. En av fascismens
stora rad efter förslag av vissa fascistiska organisationer uppgjord
kandidatlista förelägges valmännen, som blott ha att svara ja eller nej på frågan:
»godkänner ni den av fascismens stora råd uppgjorda deputeradelistan»?
Skulle det fall inträffa, att listan icke godkännes av en majoritet bland de
röstande, skall nyval anordnas. Härvid kunna konkurrerande listor framläggas.
Den lista, som vinner det högsta röstetalet, besätter tre fjärdedelar av
kammarp la tsema; de återstående mandaten fördelas proportionellt på de övriga
listorna.

Jugoslavien.

Efter två års diktatur, under vilken parlamentet varit satt ur funktion, inkallades
på hösten 1931 en nationalförsamling. De av monarken oktrojerade
bestämmelserna örn val av medlemmar i denna äro av intresse genom sitt extrema
tillgodoseende av majoritetssynpunkten; lagen är uppenbarligen kalkerad
på den fascistiska vallagen av år 1923. I huvudsak betraktas landet som en
enhet vid valet. Rikslistor kunna uppställas på förslag av 60 väljare i var och
en av de 305 valkretsarna. Den rikslista, som når det högsta röstetalet, besätter
utan vidare två tredjedelar av mandaten. De återstående mandaten fördelas
mellan alla rikslistor, även majoritetslistan, såvida denna erhållit absolut
majoritet. Egenartad är också bestämmelsen, att en deputerad förlorar sitt
mandat örn han upphör att vara medlem av den organisation, som stod bakom
den rikslista, på vilken han valts.

Lettland.

De hundra mandaten besättas genom val i fem valkretsar. Den centrala valkommissionen
fastställer före varje val det antal mandat, som kommer på varje
krets. Minst trettio dagar före valet kunna valförslag, undertecknade av minst
hundra väljare, inlämnas till kretsvalnämndema; förslagsställarna eller den
organisation, som står bakom dem, utse en person, som tjänstgör som ombud i
vissa fall. Minst sju dagar före valen kunna förslagsställare med olika listor

Kungl. May.ts proposition nr 194.

göra anmälan om ett listförband, d. v. s. att överskottsröstema å de skilda
listorna vid mandatfördelningen skola sammanföras. Motsvarande ^ anmälan
örn förening av i olika valkretsar ingivna kandidatförslag kan också ske. I
dessa fall skall anmälas, i vilken ordning kandidaterna på de olika listorna
skola ifrågakomma vid mandatfördelningen. Valförslagen skola upptaga partibeteckning.
Staten trycker och distribuerar röstsedlarna; de olika kandidatförslagen
uppföras å skilda röstsedlar, innehållande partibeteckning samt namnen
på de tre första kandidaterna på förslaget.

Sedan röstsammanräkning företagits i valdistrikt och valkretsar insändas
protokoll häröver till den centrala valkommissionen. Antalet i varje valkrets
avgivna röster delas med det antal mandat, som tillkommer kretsen. Därpå
delas det antal röster, som avgivits för varje särskild lista, med den erhållna
valkvoten; av denna delning framgår det antal mandat som varje lista.erhållit.
De rester, som uppkomma, sammanslås med resterna från förbundna listor och
en ny uträkning företages. På motsvarande sätt förfares med resterna från
för hela riket förbundna listor. Ett 1928 antaget tillägg till 1922 års vallag
stadgar bl. a., tydligen i syfte att begränsa partisplittringen, att till varje kandidatförslag
skall fogas en garantisumma av 1,000 lats. Denna summa återbetalas
endast, om det listförband, till vilket förslaget är anslutet, erövrat
minst ett mandat i varje valkrets.

Nederländerna.

Valsättet har sedan 1921 icke ändrats. Vid fördelningen av de hundra manda
ten i andra kammaren betraktas riket som en valkrets; full proportionalitet
är alltså genomförd.

Norge.

Enligt 1919 års vallag väljas de 150 medlemmarna av stortinget genom proportionella
val i 29 valkretsar; i varje valkrets utses tre till atta representanter.
Något utjämningsförfarande föreligger ej. Den proportionella principen
kan följaktligen verka endast i begränsad omfattning. Följande ur 1927 ars
kommittébetänkande rörande valordningen hämtade tabell upptager det antal
mandat, som de olika partierna uppnått vid 1921, 1924 och 1927 års val, samt
det antal mandat, de skulle ha erhållit, därest hela riket utgjort en enda valkrets.
Kolumnen a upptager det förstnämnda antalet, kolumnen b det sistnämnda.

Hägern och frisinnade vänstern

Frisinnade vänstern.....

Bondepartiet.........

Vänstern..........

Radikala folkpartiet.....

Socialdemokraterna......

Arbetarepartiet........

Kommunistpartiet......

1921

1924

1927

Såsom synes äro divergenserna mellan antalet erhållna och anta,let av de totala
röstsummorna betingade mandat procentuellt vida större än i Sverige; 1924
blevo av de 150 platserna icke mindre än 18 »felplacerade». Detta förhållande
beror väsentligen därpå, att de norska valkretsarna i. genomsnitt äro avsevärt
mindre än de svenska. 1919 års valordning har fran olika hall utsatts för

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

kritik, bl. a. på den grund, att den icke ansetts tillräckligt tillgodose den proportionella
synpunkten. Den 27 juli 1927 tillsatte stortinget en kommitté på 5
ledamöter med uppdrag att utreda frågan om en valreform och vissa andra konstitutionella
spörsmål. I sitt andra betänkande, avgivet den 8 april 1929. behandlade
denna kommitté valsystemet. Några punkter i kommitténs betänkande
(Innstilling örn Valgordningen) skola här refereras.

Efter att lia avvisat tanken på återinförande av rena majoritetsval och på
en kombination av majoritetsval och tilläggsmandat ingick kommittén på möjligheten
att komplettera det föreliggande proportionella systemet; att ett behov
av en utveckling av proportionalismen förelage betonades under hänvisning till
den ovan återgivna tabellen över valen 1921—1927. Kommittén ingick särskilt
på möjligheten att avsätta ett visst antal mandat, exempelvis 18, som, sedan
valet i kretsarna försiggått, skulle fördelas på de underrepresenterade
listorna i vederbörande kretsar, under hänsynstagande till partiernas totala
röststyrkor i hela riket. En dylik anordning fann sig kommittén dock icke
kunna tillstyrka. Det framhölls särskilt, att härigenom en ändring av valkretsarnas
representation faktiskt skulle inträda, att i en viss krets ett parti
med stöd av outnyttjade röster skulle kunna få ett tilläggsmandat, trots att ett
annat parti i kretsen hade flera outnyttjade röster, att vissa valtaktiska manövrer
skulle underlättas —. så t. ex. skulle ett parti med stark ställning i de
stora folkrika valkretsarna i dessa kunna uppträda under annan beteckning än i
övriga delar av riket och härigenom bliva överrepresenterat — samt att en ökad
partisplittring vore att befara. Understrykas bör, att kommitténs motivering
i nuvudsak är av den art, att den väl drabbar ett system med tilläggsmandat,
som efter valen utportioneras på de olika kretsarna, men icke ett system
med riksmandat i egentlig mening, vilka besättas med ledning av särskilda
rikslistor. Sistnämnda möjlighet berörde kommittén endast i största korthet
(sid. 21). Det anfördes att även detta förfaringssätt skulle föra med sig förskjutningar
i valkretsarnas representation.

Kommittén slutade med att endast föreslå minskning av antalet valkretsar
samt införande av ett förfarande med listförbund (ungefär detsamma som kartellerna
i Sverige). Sistnämnda förslag upptogs sedermera i en kunglig proposition
av 2 nov. 1929, som i huvudsak tillstyrktes av vederbörande stortingsutskott.
Pa grundval härav antogs pa varén 1930 en lag örn vissa ändringar
i den norska valordningen (utfärdad 21 mars).

I december 1931 avgav 1927 års kommitté ett nytt betänkande rörande valordningen
(Utkast till grunnlovsförslag om valgordningen, avgitt desember
1931, Oslo 1932).. Detta betänkande innehåller, enligt stortingets direktiv
av 31 mars 1930, inga rekommendationer, utan endast utkast till grundlagsändringsförslag,
utgående fran skilda, i den offentliga diskussionen framförda
principer. Särskilt ha olika möjligheter till utjämningsförfarande uppmärksammats;
bl. a. föreligga flera förslag till kombination av proportionalism
och ett system med tilläggsmandat, vilka skulle besättas genom ett förfarande
med rikslistor (sid. 33 ff.).

Polen.

Av de 444 medlemmarna i andra kammaren väljas 372 i särskilda valkretsar,
72 genom rikslistor. Vid kretsvalen gäller, att skriftligt meddelande
med kandidatförslag och deklaration av partibeteckning mäste ingivas till vederbörande
valnämnd senast trettio dagar före valdagen. Valsedlar tryckas
och distribueras av staten. Platserna fördelas enligt samma proportionella
grunder som i Sverige

Skriftlig anmälan av kandidater på rikslistoma skall ingivas till ordföranden
i den för riket gemensamma valkommissionen senast fyrtio dagar före val -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19Jf.

dagen. Dylik anmälan skall vara undertecknad av minst fem ledamöter av
riksdagen eller av tus-en valberättigade från en valkrets eller minst femhundra
valberättigade från vardera av två kretsar. Riks valförslagen, som skola innefatta
också partibeteckning, bliva officiellt kungjorda genom valkommissionens
förslag; man utgår från att samma partibeteckningar användas som inom de
särskilda kretsarna. Sedan mandaten i kretsarna fördelats sker fördelning
av de 72 riksplatserna mellan sådana, partier, som redan erhållit platser inom
minst sex valkretsar. Till grund för denna fördelning, som äger rum enligt
proportionell metod, lägges det antal platser, som vederbörande partier erhållit
i valkretsarna, icke partiernas sammanlagda röstetal.

Som synes går systemet med rikslistor i Polen icke ut på att tillgodose proportionalismens
synpunkt; tvärtom är systemet här utformat på sådant sätt,
att det ökar de större partiernas representation. Ett system av i huvudsak
samma innebörd tillämpas vid val av senaten.

Rumänien.

1926 års vallag söker genom egenartade bestämmelser motverka partisplittringen
och bidraga till uppkomsten av en regeringsduglig majoritet. Landet
är vid val till deputeradekammaren uppdelat i valkretsar, men vid röstsammanräkningen
och mandatfördelningen betraktas i vissa fall riket som en enhet.
Valsedlar från olika kretsar, som upptaga samma partibeteckning, bliva nämligen
sammanräknade. Örn ett parti erhållit minst 40 % av alla i riket avgivna röster
och tillika är det största partiet, får det utan vidare hälften av alla mandat.
De återstående mandaten fördelas på samtliga partier, inklusive. majoritetspartiet,
i förhållande till antalet avgivna röster; härvid kommer likväl parti,
som ej uppnått minst 2 % av samtliga röster, icke i fråga.. En modifikation
av dessa regler föreligger dock så till vida, som ett minoritetsparti, vilket i
vissa valkretsar erhållit absolut majoritet, i dessa kretsar får så mångå platser,
som dess röststyrka enligt proportionell grundsats betingar. — Örn intet
parti fyller de ovan angivna villkoren, tillämpa® genomgående proportionellt
system.

Då denna vallag första gången tillämpades år 1926, samlade ett parti, folkpartiet,
något mer än 50 % av alla avgivna röster. Partiet besatte, sedan
23 av de 387 platserna givits åt ett minoritetsparti, som i vissa kretsar hade
majoritet, till en början hälften av de återstående platserna, d.^v. s. 182. Vid
fördelningen enligt proportionell princip av de därefter återstående 182^ platserna
erhöll partiet ytterligare 110 platser. I det hela fick partiet alltså icke
mindre än 282 av 387 mandat.

Schweiz.

Vallagen har sedan 1921 icke undergått någon ändring. Vid valen av de
f. n. 198 mandaten i nationalrådet utgöra kantonerna och halvkantonerna valkretsar.
Antalet representanter i varje valkrets är följaktligen i hög grad skiftande.
3 valkretsar ha blott ett mandat vardera, under det att 11 valkretsar
ha 6—9 representanter och de båda största kantonerna Ziirich och Bern 27,
resp. 34 representanter. Något utjämningsförfarande förekommer ej och har
såvitt bekant icke ifrågasatts; under det federala systemet framstår det som
självklart, att kantonerna skola utgöra helt fristående valkretsar.

Tjeckoslovakiet.

De trehundra medlemmarna i deputeradekammaren väljas enligt 1920 års
vallag — väsentligt ändrad 1925 — genom proportionella val i 23 valkretsar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

sohl utse fran 6 till 45 representanter vardera. Valförslag inom valkretsarna
skola ingivas av minst 100 väljare. Tre successiva platsfördelningar förekomma.
. Den första platsfördelningen sker inom valkretsen: det sammanlagda
antalet i kretsen avgivna röster delas med antalet mandat i kretsen och den
sålunda erhållna valkvoten lägges till grund för platsfördelningen; varje partis
rösttal delas med kvoten och partiet tilldelas det antal mandat, som härav
betingas. Vid denna procedur bliva tydligen icke alla mandat fördelade. En
andra platsfördelning verkställes av en under inrikesministeriet sorterande centralkommission
och härvid betraktas hela landet som en enda valkrets. Man
utgår från de reströster, som föreligga i de olika valkretsarna, d. v. s. de
röster, som förblivit oförbrukade vid den första platsfördelningen. Rösterna
på de kretslistor, som upptaga samma partibeteckning eller sannolikt kunna
antagas utgå från samma parti — i senare fallet infordras uppgift härom från
företrädare för förslagsställarna i kretsarna -— räknas som en helhet. Vid
den nya platsfördelningen komma endast av partierna anmälda rikslistor i
fråga; dessa rikslistor kunna likväl endast upptaga personer, som redan kandiderat
i valkretsarna. Enligt år 1925 införda bestämmelser, som avse att begränsa
partisplittringen, komma vid den nya platsfördelningen endast de partier,
som^i någon krets lyckats uppnå representation, i fråga. Platsfördelningen
går till på så sätt, att reströstema summeras och det sålunda uppkomna
talet delas med antalet återstående platser plus 1. Varje partis samlade
tal av icke förbrukade röster delas med denna valkvot och ett parti erhåller
så många röster som valkvoten innehålles i röstetalet. De mandat, som
även vid denna andra rösträkning förbli obesatta, fördelas i en tredje räkning
mellan de partier, som uppvisa de högsta antalen reströster. Vid såväl andra
som tredje röstsammanräkningen tilldelas platserna de skilda partiernas kandidater
alltefter den ordning, i vilka dessa förekomma på rikslistoma.

Tyskland.

Den gällande valordningen utgår från regeln, att antalet platser i riksdagen
skall stå i förhållande till antalet vid vederbörande val avgivna röster; i princip
utdelas ett mandat på 60,000 röster. Valförfarandet sker i tre etapper:
först fördelas mandat inom de 35 valkretsarna, sedan inom de 17 förbundsvalkretsarna,
och slutligen inom riket som en enhet. Valförslag inom kretsarna
skola ingivas av minst 500 väljare — eller av minst tjugo väljare, som göra
det sannolikt, att de äga stöd av 500 väljare -—• senast på sjuttonde dagen före
valdagen. Dylikt valförslag skall vara försett med en överskrift, som hänsyftar
på kandidaternas partiställning och tjänar att skilja förslaget från andra
valförslag. I varje valförslag skall uppgivas namnet på ett ombud, som inför
valmyndigheten i kretsen äger att uppträda å förslagsställarnas vägnar. Senast
på tolfte dagen före valet kan inför valledaren inom förbundsvalkretsen
anmälan ske om förbund mellan olika kretslistor; dylik anmälan avgives av
de å valförslagen angivna ombuden. Vidare kunna senast å fjortonde dagen
före valet s. k. riksvalförslag inlämnas till den av inrikesministern utnämnde
riksvalledaren. Dylikt förslag skall vara undertecknat av minst 20 väljare.
Även på dessa förslag skall ett ombud för förslagsställaren angivas. En kandidat
får ej förekomma på mer än en rikslista, men väl samtidigt på en rikslista
och en kretslista, såvida nämligen eventuellt röstöverskott å den senare
enligt avgiven förklaring skall komma den förra till godo. Senast å tionde
dagen före valet kan hos kretsvalledaren göras anmälan, att överskott av röster,
som avgivits för en bestämd kretslista, skall komma en viss rikslista till godo.
Sedan 1923 ombesörjer staten tryckning och distribution av valsedlar. Å röstsedlarna
äro de olika valförslagen upptagna i nummerordning med partibeteck -

Kungl. Maj:ts proposition nr ldk.

ningen utsatt; endast de fyra första namnen på valförslaget upptagas. Valmannen
utmärker genom ett kors eller på annat sätt det valförslag, som lian vill
rösta på.

Vid röstsammanräkningen fastställer först valutskottet i valkretsen det antal
röster, som tillfallit varje förslag i kretsen. Ett valförslag tilldelas ett
mandat för varje uppnått antal av 60,000 avgivna röster. Överskottsröster
komma förbundna vallistor inom förbundsvalkretsen tillgodo. Valutskottet i
förbundsvalkretsen sammanräknar de överblivna rösterna från förbundna listor,
varvid på 60,000 röster kommer ett mandat, vilket för varje gång tilldelas den
lista, som har att uppvisa det största antalet överskottsröster. Emellertid
kommer ingen platstilldelning överhuvud taget till stånd, örn ej minst 30,000
överskottsröster kommit åtminstone en av de förbundna listorna till del. De
inom förbundsvalkretsen ej förbrukade rösterna komma i betraktande vid tilldelandet
av mandat åt den rikslista, till vilken de förbundna listorna äro anknutna.
Di k sva lutskot tet sammanräknar samtliga i valkretsarna och förbundsvalkretsarna
överblivna röster, därvid fördelande dem på de rikslistor, till
vilka man i valkretsarna anslutit sig. Även på detta stadium av valsammanräkningen
kommer ett mandat för varje 60,000-tal röster på en listas (här rikslistas)
andel. En rest på mer än 30,000 röster likställes med 60,000. Emellertid
får en rikslista under inga omständigheter flera mandat än sammanlagda
antalet av de mandat, som tillfallit de till densamma anknutna kretslistorna.
Denna inskränkning har visat sig vara av väsentlig betydelse; så t. ex. fingo
på grund härav 1920 kommunisterna med 442.000 röster blott två platser; 1928
blevo två partier, med resp. 110,000 och 266,000 röster, orepresenterade.

I regel uppsätta partierna sina främsta män på rikslistorna; mångå av rikslistans
kandidater förekomma regelmässigt också på en kretslista. I valagitationen
inta rikskandidaterna främsta rummet. År 1924 (andra valet) vörö
av 493 mandat 360 krets-, 60 förbunds- och 73 riksmandat; motsvarande siffror
1928 voro 345, 71 och 75; 1930 398,_ 88 och 91.

I huvudsak samma valordning som i riket gäller i delstaterna.

Det tyska systemet har blivit föremål för mycken kritik. Det har ansetts,
att de stora valkretsarna leda till att valakten mekaniseras, i det att väljarna
i regel helt sakna personlig uppfattning örn kandidaterna. Man har också förklarat
den stränga tillämpningen av den proportionella principen vara en av
orsakerna till den stora partisplittringen; vid 1928 års val uppträ,dde 35, vid
1930 års val 27 partier, av vilka visserligen mindre än hälften lyckades uppnå
representation. Ett stort antal reformförslag ha under de senaste åren framlagts
såväl av politiker som av vetenskapsmän, och skilda regeringar ha anslutit
sig till kravet på en valreform. (En utförlig redogörelse återfinnes i
»Vorschläge zur Wahlreform», ett memorandum av inrikesministeriet.)

I augusti 1930 framlade regeringen Bruning ett utarbetat förslag (jfr
Reiehsrat, Tagung 1930, nr 151). Enligt detta skulle riket indelas i 162 valkretsar,
vilka skulle sammanföras till 31 valförband. I princip skulle, ett mandat
komma på 70,000 (enligt i riksrådet beslutad ändring 75,000) väljare. Bestämmelserna
örn inlämnande av valförslag och örn statens skyldighet i fråga
om röstsedlarna bortfalla. Varje röstsedel kan upptaga en, två eller tre kandidater;
den kan angiva partibeteckning och skall göra det, om mer än en kandidat
upptages. Vid röstsammanräkning tjänar valförbandet som enhet. Kandidater,
som uppförts på röstsedlar utan partibeteckning, förklaras valda, örn
de erhållit minst 70,000 röster. Alla under samma partibeteckning avgivna
röster sammanräknas, och varje parti erhåller det antal platser som dess röstetal,
dividera! med fördelningstalet (70,000), betingar. Vid fördelningen av
partiets mandat tillämpas d’Hondls regel.

Vid detta förfarande uppstå reströster. För att utnyttja dessa reströster be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 b.

stämmes, att en utjämning skall ske inom tolv s. k. landsgrupper. Härvid har
varje parti, som enligt den primära röstsammanräkningen erhållit minst en
plats, anspråk på så många ytterligare mandat, som motsvarar dess antal reströster,
dividerat med 70,000. Hessa mandat fördelas på kretslistorna med det
högsta antalet reströster. Ett motsvarande förfarande sker i fråga örn kandidater,
som uppsatts på röstsedlar utan partibeteckning. Utjämningsförfarandet
för hela riket skall däremot enligt förslaget avskaffas.

1930 års förslag, som icke slutbehandlats av riksdagen, söker såsom synes
främja personsynpunkten genom att möjliggöra val av utan anknytning till
något parti uppträdande kandidater. Genom de små valkretsarna vill man
åstadkomma en närmare förbindelse mellan valmännen och kandidaterna. Tilllika
är emellertid den proportionella principen sjmnerligen väl tillgodosedd
genom att mandatfördelningen sker i de stora valkretsförbanden, samt genom
det särskilda utjämningsförfarande. som anordningen med landsgrupper möjliggör.
En begränsning av proportionalismen, som för förslagets upphovsmän
synes ha framstått såsom betydelsefull, ligger likväl däri, att inom landsgrupperna
endast sådana partier kunna erhålla mandat, som redan fått någon kandidat
vald inom ett valförband. I samma riktning verkar också det föreslagna
slopandet av rikslistorna. På dessa punkter har man modifierat proportionalismen
för att begränsa partisplittringen.

Österrike.

Enligt 1920 års vallag bestod det österrikiska nationalrådet av 175 representanter,
av vilka 160 utsågos i 25 valkretsar och de återstående 15 genom ett
utjämningsförfarande. Inom kretsarna skulle senast tre veckor före valdagen
valförslag inlämnas till kretsvalnämnden; dessa skulle vara undertecknade
av minst hundra väljare inom kretsen och upptaga högst dubbelt så många
kandidater som antalet mandat i kretsen. Vidare skulle i valförslaget uppgivas
namnet på ett ombud, som utsågs av förslagsställarna för bevakande av
vederbörande partis intressen. Fördelningen av platser inom kretsen skedde
enligt d’Hondts regel. De härvid uppkommande överloppsröstema sammanlades
för hela riket partivis, varefter de 15 tilläggsmandaten fördelades i förhållande
till partiernas röstöverskott; dock skulle intet parti erhålla flera tillläggsmandat
än kretsmandat. Före utjämningsproceduren kunde partierna genom
ombud för förslagsställarna i kretsarna ingiva rikslistor; de partierna
tillkommande tilläggsmandaten tilldelades i sådant fall de på rikslistorna uppförda
kandidaterna i tur och ordning. Om ej rikslista ingivits, fördelades varje
partis platser på partiets förslag i de olika valkretsarna, allt efter storleken av
överskottstalen i varje krets. Vid det enda val, då detta system tillämpades,
erhöll det minsta partiet, stor-tyskarna, 8 av de 15 tilläggsmandaten, under
det att de båda stora partierna, de kristligt sociala och socialdemokraterna, erhöllo
resp. 3 och 4 mandat.

År 1923 antogs en valreform; motiven till denna voro, såvitt av nationalrådets
debatter i ämnet framgår, utan intresse i detta sammanhang. Genom
den nya vallagen av den 16 juli 1923 ersattes utjämningsförfarandet medelst
riksmandat med ett annat utjämningsförfarande: de 25 valkretsarna — med
tillsammans 165 representanter — sammanfördes i 4 valkretsförband, inom
vilka en andra fördelningsprocedur äger rum. Bestämmelserna örn nominering
o. dyl. förblevo i huvudsak oförändrade.

Enligt 1923 års lag delas inom varje krets antalet avgivna röster med antalet
mandat plus 1. Varje parti får så många mandat, som en division av
dess antal röster med det erhållna valtalet betingar. De röster, som härvid
icke bliva utnyttjade och de mandat, som icke bliva besatta, komma till använd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

ning vid utjämningsförfarandet inom valkretsförbundet. Inför detta u tjärnningsförfarande
kunna partierna framlägga särskilda kandidatlistor; på dessa
få likväl endast upptagas personer, som kandiderat inom någon valkrets. Ingives
ej dylik lista, fördelas eventuella tilläggsmandat på vederbörande partis
kretslistor. Mandatfördelningen sker enligt d’Hondts regel. För att förekomma
partisplittring har man infört bestämmelsen, att endast de partier, som
erhållit åtminstone ett kretsmandat inom hela riket, komma i fråga vid fördelningen
av restmandaten inom valkretsförbunden.

Utjämningsförfarandet har visat sig vara av stor betydelse. Vid 1923 års
val besattes 25, vid 1927 års val 13 platser i valkretsförbanden. Örn det värde,
förfarandet kan ha för smärre partier, vittnar förhållandet, att av de tio platser,
som det stor-tyska partiet besatte vid 1923 års val, icke mindre än 8 vunnos
genom reströster från olika valkretsar.

Den österrikiska vallagen har från skilda utgångspunkter kritiserats. Å
ena sidan har man ansett, att den alltför mycket gynnar de större partierna,
å andra sidan har man beklagat det stora inflytande, som partierna som sådana
på grund av lagen erhålla. • Ett stort antal förslag till reformer ha framställts,
bl. a. av professor Hans Kelsen, men något resultat har ännu ej nåtts
(jfr Fleischer, österreichische Wahlreform, Wien 1929).

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

Mandatfördelning vid andrakammarvalet år 1921, därest fördel -

			A n	a 1	ros	ter1
	V alkretsar	Höger	Bonde- för- bundet	Liberala	Social- demo- krater	Vänster- socia- lister	• Komma-1 nister •
1	Stockholms stad..........	48 266		14 392	66 822	863	I 9 350
2	» län.........	17 748	3 832	9144	32 023	_	4 358
3	Uppsala >.........	8118	5 722	9 091	16 818	1597	1513
4	Södermanlands ».........	8 874	3 974	15 078	26 879		2138
6	Östergötlands >.........	24 427	11992	12 992	43 216	—	3 993
6	Jönköpings ».........	28148	11 434	15 220	14 509	4 796
7	Kronobergs >.........	18 430	7 050	6 722	11450	1806	_
8	Kalmar ».........	27 982	7 374	7 752	14 106	1742	2165
9	Gotlands >.........	3 262	7 491	2 401	2 305	_
10	Blekinge >.........	12 343	3 285	7 466	16 692	987	_
11	Kristianstads >.........	18 781	5 448	18 926	25 583	1277	_
12	Malmö m. fl. städer........	23 569	—	3 410	42 466		741
13	Malmöhus läns v:s.........	15 963	17 959	11516	49 969	_	729
14	Hallands län...........	16 900	10 560	5 770	13 386	_
15	Göteborgs stad ..........	17 973	—	8 793	35 495	—	3099
16	Göteborgs o. Bohus läns landstingsomr.	19 801	5 536	9 560	19 046	—	699
17	Alvsborgs läns norra v:s......	12 743	8188	10 723	14 969	956
18	» > södra > ......	20834	6 870	5 379	8 204	1044	_
19	Skaraborgs län ........	21735	13 430	14122	13 703	1327	1565
20	Värmlands » ........	13116	4 333	23425	28 640	_	9 817
21	Örebro > ........	8 976	5 844	15 696	25 055	—	3 695
22	Västmanlands > ........	6166	6 945	9 736	22 586	609	4 675
23	Kopparbergs > ........	6 603	9 804	19 531	27 096	3 548	8182
24	Gävleborgs > ........	6 971	10 839	14 079	33196	8 595	6 928
25	Västernorrlands » ........	10 621	10 384	16 359	15 535	14 070	5 589
26	Jämtlands > ........	5 637	7 075	12 783	5 740	2 708	3161
27	Västerbottens > ........	14 423	3187	19 273	2 818	4 002
28	Norrbottens > ........	10 892	3 803	6 269	2 548	6 314	7 958
	Hela riket	449302	192 269	325608	630855	56241 Rik	80355 smandat Summa

Såsom ett partis rösttal inom en valkrets har vid denna fördelning räknats partiets samman(jfr
högern i Jönköpings län). Där gemensam lista mellan olika partier förekommit, har det i den

1 Dessutom avgåvos under diverse väljarbeteckningar 7 322 röster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194,

Bil. C.

ningen skett efter de i propositionen föreslagna grunderna.

				A n	t a	m	a q	d a	t
Höger	Bonde-	Liberala	Social-	Vänster-	Kommu-
förbundet	demokrater	socialister	nister
Enligt	Fak- tisk	Enligt	Fak- tisk	Enligt	Fak- tisk	Enligt	Fak- tisk	Enligt	Fak-	Enligt	Fak-
pro-	för-	pro-	för-	pro-	för-	pro-	för-	pro-	för-	pro-	för-
pos.	deln.	pos.	deln.	pos.	deln.	pos.	deln.	pos.	deln.	pos.	deln.
5	6	_	_	i	1	7	8			i	1
2	2	—	—	i	1	5	6	—	—	_	_
1	1	i	1	i	1	2	2	—	—	—	_
1	1	—	—	2	2	3	4	—	—	—	_
3	3	i	1	1	1	5	7	—	—	—	_
3	4	i	1	2	2	2	2	—	—	_	_
2	2	i	1	1	1	1	2	—	—	_	_
4	4	i	1	1	1	2	3	—	—	—	_
1	—	2	2	—	1	—	—	—	—	— •	. _
2	2	—	—	1	1	2	3	—	—	—	_
2	2	—	—	2	3	4	4	—	—	—	_
2	3	—	—	—	—	5	5	—	—	_	_
1	2	2	2	1	1	6	6	—	—	_	_
2	3	1	1	—	—	2	o	—	—	_	_
2	2	—	—	1	1	4	5	—	—	_	_
3	4	1	1	1	1	3	3	—	_	_	_
2	2	1	1	1	2	2	2	—	—	—	_
3	3	—	1	—	—	1	1	—	_	_	_
3	3	1	2	2	2	2	3	—	—	_	_
1	2	—	—	3	3	4	4	—	—	i	1
1	1	—	1	2	2	4	5	—	—	_	_
1	1	1	1	1	1	3	4	—	—	_	_
1	1	1	1	2	3	4	4	—	—	i	1 j
1	1	1	1	2	2	4	4	i	1	_	1
1	1	1	1	2	2	2	3	2	2	i	1 i
—	1	1	1	2	2	1	1	—	—	_	_
2	3	—	—	4	3	—	—	—	1	—	_
2	2	—	—	1	1	—	—	1	2	2	2
54	02	18	21	38	41	80	93	4	0	0	7
6	—	7	—	5	—	5	—	3	—	4	_
00	02	25	21	43	41	85	93	7	0	10	7

Summa

Enligt

pro per.

Fak tisk för del.

3
5
8
7

4
8
9
7
6
9
9
9
4
6
6

7
12

6
9
3
6
9

8
11

200 230

230 230

lagda rösttal inom valkretsen, oavsett om rösterna avgivits under skiljaktliga vali arbeteckningar
officiella statistiken beräknade rösttalet använts vid fördelningen. Detta gäller samtliga tabeller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Mandatfördelning vid andrakammarvalet år 1924, därest fördel -

	Valkretsar		Ant	a 1	ros	ter1
Höger	Bonde- för- bundet	Liberala	Frisin- nade	Social- demo- krater	Kommu- nister
1	Stockholms stad....... .	55137		11568	7166	79 103	9 376
2	> län.........	18 608	7 289	3 577	6 327	34 448	4 490
3	Uppsala >.........	8 848	4 937	1419	6148	18 545	1407
4	Södermanlands >.........	9 712	3 897	989	11859	30085	1549
5	Östergötlands ».........	24 845	11378	4 920	7 782	42 418	3 990
6	Jönköpings ».........	22 824	11809	—	16 094	17 438	3163
7	Kronobergs ».........	17 877	7 732	—	5 315	13524	1445
8	Kalmar >.........	21718	11620	2 701	4 382	16 018	3148
9	Gotlands >.........	4 590	6 972	—	2 773	2 867	—
10	Blekinge >.........	13 478	3118	1314	5139	17150	411
11	Kristianstads >.........	16 749	8 466	—	15 994	25 928	1101
12	Malmö m. fl. städer........	27 018	—	630	3 088	44 861	1599
18	Malmöhus läns v:s........	14 625	20 576	7 391	2 411	51440	292
14	Hallands län...........	17 126	10 577	3 632	1972	13 348	1343
IB	Göteborgs stad.........	20 956	—	8030	2 549	36 831	4 309
16	Göteborgs o. Bohus läns landstingsomr.	19 827	5110	5 252	3 385	17 440	1506
17	Alvsborgs läns norra v:s ......	13 658	6 010	1153	7 815	17 754	1550
18	> » södra » ......	19 453	5 281	472	3 976	9 750	897
19	Skaraborgs län.........	24 044	10 024	1 106	13 587	17 796	1091
20	Värmlands >.........	12 776	7 066	2109	14 176	33 003	7 267
21	Örebro ».........	9 892	4 083	3 669	12 040	27 042	3 946
22	Västmanlands ».........	7 586	6 044	1925	6 771	23 989	2 781
23	Kopparbergs >.........	7 980	8 036	1588	17 078	31 434	7198
24	Gävleborgs »........	7 532	9 481	1999	9 788	39 298	6 844
25	Västernorrlands ».........	11234	10 913	1482	9 698	33 638	6 301
26	Jämtlands ».........	6 641	5 849	1039	9 485	10 563	3 281
27	Västerbottens >........	14 713	231	1662	17 508	9 460	—
28	Norrbottens >.........	11810	3 897	—	4 607	10 236	9 617
	Hela riket	461257	190 396	69627	228 913	725407	89902
						Eiksmandat
							Summa

Dessutom avgåvos under diverse väljarbeteckningar 84 röster.

Kungl. Majlis proposition nr 19Jh

ningen skett efter de i propositionen föreslagna grunderna,

mandat

Ant

Social demokrater -

Bonde förbundet -

Summa

Frisinnade

Liberala

Enligt

Bihang till riksdagens protokoll 198%. 1 sami. 16% käft. (Nr 194.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 194

Mandatfördelning vid andrakaramarvalet år 1928, därest för -

	V alkretsar		Ant	al r ö s	e r 1
Höger	Bonde- för- bundet	Liberala	Fri- sinnade	Social-demo-1 krater	Kommu- nister
1	Stockholms stad..........	87 078		14 484	10 218	83 875	27 152
2	> län.........	29 891	9 941	2 958	9118	39 809	9 668
3	Uppsala >.........	12 574	8 435	3136	7109	20 805	2 923
4	Södermanlands > ........	13 759	8 493	—	12 737	36 281	2 026
5	Östergötlands ».........	39 510	13 376	3 063	11280	47 608	6 677
6	Jönköpings ».........	29 363	14 781	513	20 297	25160	2 735
7	Kronobergs >.........	29 855	7 947	—	5 558	15 518	3 084
8	Kalmar >........	37 656	12 997	401	6 803	19 903	4 328
9	Gotlands >........	4 799	9 333	—	3 903	3 714
10	Blekinge >.........	19 333	3 311	—	7187	19 931	1665
11	Kristianstads >.........	24 008	13 584	_	20 846	30 413	1034
12	Malmö m. fl. städer........	33 238	—	—	7 677	52 211	1976
13	Malmöhus läns v:s........	20 919	30 537	9 567	3 656	54 943	503
14	Hallands län...........	22 052	15 410	3102	2 373	15 818	2 401
15	Göteborgs stad..........	29 220	—	14 183	2 156	44 800	8 877
16	Göteborgs o. Bohus läns landstingsomr.	27 659	6 958	8 455	3 363	25171	2 742
17	Älvsborgs läns norra v:s......	18 226	11759	4 619	8 556	23 031	1623
18	> > södra > ......	26 475	8 473	—	5 878	14 387	1465
19	Skaraborgs län ........	35 659	16 125	830	15 659	24 281	2120
20	Värmlands >.......	24 472	7 648	1345	19 644	44 506	11 815
21	Örebro >........	15 427	6 799	2 031	18 054	35 552	4 698
22	Västmanlands >........	11 372	8 403	—	10 216	28 48i	4 389
23	Kopparbergs >.......	13 758	9 764	—	22 024	38 315	9172
24	Gävleborgs »........	12 082	14 273	—	13 454	40 578	13 044
25	Västernorrlands >........	18 214	15 724	1643	10 752	41227	9 848
26	Jämtlands »......	11177	6 236	490	10 947	16 420	2 396
27	Västerbottens ».....	24 478	—	—	27 855	16166	686
28	Norrbottens >........	20180	3194	—	6 675	15 026	12 520
	Hela riket	692434	263 501	70 820	303995	873 931	151 567
						Riksmandat i
							Summa

1 Dessutom avgå vos under diverse väljarbeteckniugar 2 563 röster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

delningen skett efter de i propositionen föreslagna grunderna.

		A n	; a 1	m	a n	d a	t
Bonde- förbandet	Liberala	Frisinnade j	Social- demokrater	Kommu- nister	Samma
Enligt	Fak-	Enligt	Fak- tisk	Enligt	Fak- tisk	Enligt	Fak- tisk	Enligt	Fak- tisk	Enligt	Fak- tisk
pro-	för-	pro-	för-	pro-	för-	pro-	för-	pro-	för-	pro-	för-
pos.	deln.	pos.	deln.	pos.	deln.	pos.	deln.	pos.	deln.	pos.	deln.
		i	1		1	6	7	2	2	15	18	1
i	1	—	—	—	1	4	4	1	1	9	10	2
i	1	—	—	i	1	2	2	—	—	5	5	3
_	1	—	—	t	1	4	4	—	—	6	7	4
i	1	—	—	i	1	4	5	—	—	10	12	5
i	2	—	_	2	2	2	3	—	—	8	9	6
i	1	_	—	—	—	1	2	—	—	5	6	7
i	1	—	—	—	1	2	2	—	—	8 Q	9 Q	8
Z	z	_	_	1	1	2	2	_	_	5	6	10
i	1	—	—	2	2	3	3	—	—	8	9	11
_	_	—	—	—	—	4	5	—	—	7	8	12
3	3	—	1	—	—	5	5	—	—	10	11	13
1	2	—	—	—	—	2	2	_	—	5	6	14
_	—	i	1	—	—	4	5	—	—	8	9	15
_	1	i	1	—	—	3	3	—	—	7	8	16
1	1	—	—	1	1	2	2	—	—	6	7	17
_	1	_	—	_	—	1	1	—	—	4	5	18
1	1	—	—	1	1	2	3	—	—	8	9	19
_	_	_	_	2	2	4	4	1	1	9	10	20
_	_	_	—	2	2	4	4	—	—	7	8	21
_	1	—	—	1	1	3	3	—	—	5	6	22
1	1	—	—	2	2	4	4	—	1	8	9	23
1	2	—	—	1	2	5	5	1	1	9	11	24
1	2	_	—	1	1	4	4	1	1	9	10	25
—	1	_	—	1	1	2	2	—	—	4	5	26
_	__	_	—	3	3	1	2	—	—	6	7	27
—	—	—	—	—	1	2	2	1	1	6	7	28
18	27	3	4	23	28	82	90	7	8	200	230
8	—	3	—	7	—	4	—	7	—	30	—
26	27	6	4	30	28	86	90	14	8	230	230

Höger

Enligt

pro per.

Fak tisk för dela.