Kungl. Maj:ts proposition nr 193 (Proposition 1936:193)

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Nr 193.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående domänverkets
övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m.; given Stockholms slott den 6 mars 1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet samt
cheferna för finans- och handelsdepartementen anför chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Sköld:

I proposition den 20 maj 1927, nr 252, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att
dels medgiva, att Kungl. Maj:t finge enligt i statsrådsprotokollet över socialärenden
för nämnda dag angivna grunder lämna bistånd till återupptagande
av viss industriell verksamhet i Nederkalix socken av Norrbottens län, dels ock
å riksstaten för budgetåret 1927/1928 bland utgifter för kapitalökning under
titeln »Låneunderstöd» för understöd till återupprättande av viss industriell
verksamhet anvisa ett reservationsanslag å 2,000,000 kronor, därav att täckas

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 193.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

av andra statsinkomster än lånemedel 500,000 kronor och att täckas av lånemedel
1,500,000 kronor. Vad sålunda föreslagits bifölls av riksdagen, som i
skrivelse den 8 juni 1927, nr 310, anmälde sitt beslut i frågan.

Kungl. Maj:t föreslog därefter i proposition den 27 januari 1928, nr 38,
riksdagen att medgiva, att vid lämnande av det i förstnämnda proposition avsedda
biståndet till återupprättande av industriell verksamhet i Nederkalix
socken finge tillämpas de grunder, som av föredragande departementschefen
angivits i statsrådsprotokollet över socialärenden för sistnämnda dag. I skrivelse
den 17 februari 1928, nr 19, anmälde riksdagen, att riksdagen bifallit
vad Kungl. Majit sålunda föreslagit.

Vidare har Kungl. Majit i proposition den 20 mars 1931, nr 197, föreslagit
riksdagen att dels medgiva, att Kungl. Majit finge genom teckning av aktier
ävensom genom vissa andra åtgärder lämna ytterligare bistånd till den
av Kalix träindustriaktiebolag bedrivna industriella verksamheten i Nederkalix
socken, allt i överensstämmelse med av föredragande departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden den 20 mars 1931 angivna grunder,
dels ock bland utgifter för kapitalökning under rubriken »Fonden för
statens aktier» till teckning av aktier i nämnda aktiebolag för budgetåret
1931/1932 anvisa ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor, att täckas av
andra statsinkomster än lånemedel. I skrivelse den 6 maj 1931, nr 179, anmälde
riksdagen, att riksdagen bifallit vad sålunda föreslagits.

Slutligen har Kungl. Majit i proposition den 27 april 1934, nr 266, föreslagit
riksdagen att dels medgiva, att till stöd åt Kalix träindustriaktiebolag finge
på de villkor, som av Kungl. Majit bestämdes, utlämnas ett lån å 1,500,000
kronor, dels ock bland utgifter för kapitalökning under rubrik »Statens utlåningsfonder:
Fonden för låneunderstöd» för sagda ändamål för budgetåret
1934/1935 anvisa ett reservationsanslag av 1,500,000 kronor, att utgå av
andra statsinkomster än lånemedel. Riksdagen har i skrivelse den 12 juni
1934, nr 381, förklarat sig bifalla Kungl. Majits förevarande förslag.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga uppkommen fråga angående
bland annat den fortsatta verksamheten vid Kalix träindustriaktiebolags
anläggningar.

Historik.

Beträffande de omständigheter, vilka tidigare föranlett statsmakterna att
ingripa stödjande på berörda område, ävensom i fråga om de i sådant hänseende
vidtagna åtgärderna ber jag att i huvudsak få hänvisa till omförmälda
propositioner och riksdagsskrivelser av åren 1927, 1928, 1931 och 1934.
Här vill jag blott i korthet erinra örn följande.

Frågans behandling år 1927.

Da aktiebolaget Ytterstfors-Munksund, vilket ägde de i Nederkalix socken
belägna sågverken vid Karlsborg och Båtskärsnäs, nödgades under åren 1924
—1925 inskränka samt under år 1926 nästan helt och hållet nedlägga driften

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

vid dessa anläggningar, medförde detta inom kommunen en omfattande arbetslöshet.
På grund härav sökte man därstädes bilda ett nytt aktiebolag
huvudsakligen med intressenter från orten, vilket bolag skulle från aktiebolaget
Ytterstfors-Munksund, som gått i konkurs, förvärva sågverket vid Karlsborg
ävensom en bolaget tillhörig sulfatfabrik därstädes, vilken redan tidigare nedlagts,
och iståndsätta dessa anläggningar för en årlig tillverkning av cirka

15.000 ton sulfatcellulosa och 8,000 standards sågade trävaror. Underhandlingar
inleddes dels med Ytterstforsbolagets konkursbo örn förvärv av anläggningarna
och dels med domänstyrelsen om leverans av erforderligt virke från
statens skogar i Norrbotten. Under utredningsarbetet kom man till det resultatet,
att det nya bolaget, för att detsammas ställning skulle bliva tillräckligt
stark och för att erforderligt biträde av vissa intresserade skulle säkerställas,
måste hava ett aktiekapital av minst 3,000,000 kronor. Svårigheter
mötte emellertid att anskaffa ett så stort aktiekapital, och sedan andra utvägar
förgäves försökts, vände sig representanter för ortsintresset till Kungl.
Maj:t med anhållan om statens bistånd för förverkligande av det eftersträvade
målet.

Den allmänna plan, från vilken man år 1927 utgick, var i huvudsak följande.
Det skulle bildas ett aktiebolag med ett aktiekapital av minst 3,000,000
kronor. Av minimikapitalet skulle 800,000 kronor tecknas av Ytterstforsbolagets
konkursbo och likvideras genom överlåtande av konkursboets fastigheter
vid Karlsborg med visst mindre undantag, 200,000 kronor tecknas och
likvideras i vanlig ordning av enskilda samt återstoden, 2,000,000 kronor,
tecknas antingen av staten eller av personer inom orten, vilka för ändamålet
erhållit lån av staten. Lånen till dessa personer skulle, åtminstone i huvudsak,
förmedlas av en för ändamålet bildad förening — föreningen Nederkalix
industri u. p. a. — vilken skulle utlämna lån till sina medlemmar mot
revers och säkerhet av aktier i bolaget, och skulle denna förening av staten
erhålla lån intill ett belopp av högst 2,000,000 kronor mot säkerhet av de
reverser, som lämnades av låntagarna hos föreningen, och de till pant för
dessa reverser lämnade aktierna. Därest icke i form av lån för dylikt ändamål
toges i anspråk hela det belopp av 2,000,000 kronor, som staten skulle
tillhandahålla, skulle staten teckna aktier för återstoden, dock högst för

500.000 kronor. För att bolagets virkesbehov skulle i huvudsak säkerställas,
skulle domänstyrelsen med bolaget avsluta ett långfristigt kontrakt om leverans
av virke. Två alternativa förslag till dylikt kontrakt hade uppgjorts,
för vilka redogörelse lämnades i propositionen nr 252 år 1927.

Angående upplånandet av det kapital, som för bolagets verksamhet erfordrades
utöver aktiekapitalet, hade vid tiden för förberedandet av 1927 års proposition
några mera ingående förhandlingar icke förts, men man ansåg sig
kunna påräkna, att det kreditinstitut, som varit förläggare för Ytterstforsbolaget,
skulle vara villigt alt tillhandahålla det blivande bolaget erforderlig
kredit. Beträffande det sammanlagda kapitalbehovet förelågo olika beräkningar,
vilka finnas återgivna i eller fogade vid omförmälda proposition nr
252 år 1927.

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

I nämnda proposition nr 252 utvecklade chefen för socialdepartementet
de skäl, som enligt hans mening starkt talade till förmån för att staten trädde
hjälpande emellan, framför allt hänsynen till de befolkningsgrupper,
som för sin existens vore beroende av ifrågavarande industrier. Jag tilllåter
mig att i berörda hänseende liksom ock i fråga om vad departementschefen
anförde rörande förutsättningarna för det ifrågasatta statsingripandet
hänvisa till nämnda proposition.

Beträffande formen för lämnande av statens bistånd framhöll departementschefen,
att i sådant hänseende föreslagits dels lån för teckning av
aktier i det nya bolaget eller lån till detta bolag direkt, dels aktieteckning i
viss omfattning från statens sida i det nya företaget, dels borgen för lån till
aktieteckning. Då frågan i viss mån vore beroende av den finansiering i
övrigt av företaget, som förhållandena anvisade såsom möjlig och lämplig,
syntes avgörandet därutinnan enligt departementschefen böra överlämnas
åt Kungl. Maj:t, med föreskrift dock att högst 500,000 kronor av det ifrågasatta
beloppet finge användas för aktieteckning direkt av staten.

I sin skrivelse den 8 juni 1927 uttalade riksdagen, bland annat, att statens
deltagande i företagets finansiering helst icke borde taga den direkta
aktieteckningens form. I avseende å förslagets detaljer framhöll riksdagen
nödvändigheten av att, innan slutligt avtal om statshjälpen träffades, trygghet
vunnits för att det blivande bolaget, utöver statshjälpen, förfogade
över tillräckligt anläggnings- och rörelsekapital, varjämte riksdagen uttalade,
att domänstyrelsens medverkan i den planerade hjälpaktionen endast
borde lämnas på ett fullt affärsmässigt sätt.

Frågans behandling är 1928.

I januari 1928 hade arbetet för det nya bolaget fortskridit så långt, att
dess bildande kunde anses säkerställt. Konkursförvaltningen i Ytterstforsbolaget
hade erbjudit sig att teckna aktier för 850,000 kronor. I likvid för
dessa skulle överlåtas dels förut omnämnda fastigheter, dels vissa båtar
m. m., vilka konkursförvaltningen tidigare erbjudit sig att för en köpeskilling
av 50,000 kronor sälja till det nya bolaget. Av medlemmar i föreningen
Nederkalix industri u. p. a. (i det följande benämnd industriföreningen)
hade tecknats aktier till ett belopp av något över 1,500,000 kronor,
och det var meningen, att staten skulle teckna aktier för icke fullt 500,000
kronor, motsvarande vad som utav det av riksdagen beviljade anslaget,
2,000,000 kronor, icke toges i anspråk för lån till industriföreningens medlemmar.
Även teckningen av ytterligare erforderligt belopp, 150,000 kronor,
kunde anses säkerställd. Angående villkoren för det lån, som staten
skulle lämna industriföreningen, hade i stort sett enighet vunnits, ehuru
formellt avtal ännu icke kommit till stånd. Enligt särskilt avtal med domänstyrelsen
hade för det nya bolagets räkning skett utstämpling och pågick
avverkning av virke till den myckenhet, som erfordrades för driftens
igångsättande.

Emellertid hade svårigheter mött att anskaffa det kapital, som utöver

Kungl. Maj.ts proposition nr 193-

aktiekapitalet erfordrades för drivande av den tilltänkta verksamheten. På
begäran av den s. k. Kalixkommitténs arbetsutskott hade dåvarande vice
verkställande direktören i svenska trävaruexportföreningen J. L. Ekman i
juli 1927 verkställt en förnyad granskning av de tidigare gjorda kalkylerna
rörande det nya bolagets kapitalbehov och rörande bärigheten av företaget.
Ekman hade därvid kommit till det resultatet, att för anläggningarna erfordrades
ett belopp av 4,700,000 kronor och såsom förlagskapital i runt tal

4.250.000 kronor, därvid han räknat med att det största kapitalbehovet
skulle föreligga vid juni månads utgång, innan skeppningen ännu kommit
i gång. Ekman hade vidare framhållit, att i vissa punkter jämkning borde
begäras i det blivande kontraktet med domänstyrelsen. Efter erhållen del
av denna utredning förklarade aktiebolaget svenska handelsbanken, att banken,
om Kalixkommittén kunde på annat sätt anskaffa de medel, som erfordrades
för sågens och sulfatfabrikens iordningställande, vore villig att
tillhandahålla viss kredit intill ett belopp av 4,500,000 kronor. Såsom säkerhet
för lånet fordrade banken dels förlagsinteckningar, motsvarande kreditens
totalbelopp, och dels fastighetsinteckningar till samma belopp. Det
blivande bolaget hade vidare ur industrilånefonden — mot av statskontoret
godkänd säkerhet och på vanliga villkor beträffande lånetid, amortering
m. m. — beviljats ett lån å 500,000 kronor. Postsparbanken hade tillförsäkrat
bolaget ett lån å samma belopp, 500,000 kronor, på en tid av femton
år, vilket lån skulle vara amorteringsfritt i tio år och därefter amorteras
med en femtedel varje år. Säkerheten för dessa bägge lån skulle utgöras
av två inteckningar i bolagets fastigheter å vardera 500,000 kronor med
samma rätt inbördes och beträffande förmånsrätten liggande mellan 500,000
och 1,500,000 kronor. Botteninteckningen å 500,000 kronor skulle —- jämte
andra inteckningar med sämre rätt ävensom förlagsinteckningar — tillkomma
banken såsom säkerhet för dess lån.

På angivna sätt skulle erhållas ett kapital av, inberäknat aktiekapitalet,

8.500.000 kronor. För fyllande av återstående kapitalbehov, omkring

500.000 kronor, ifrågasattes, att domänstyrelsen skulle medgiva kredit för
betalningen för rotvärdet av levererat virke under intill ett år längre tid, än
som avsågs i de uppgjorda kontraktsförslagen. Domänstyrelsen skulle med
sådan kredit komma att på en gång hava fordran för rotvärdet av två års
virkesleveranser, vilket värde enligt kontraktsförslagens priser skulle uppgå
till omkring en miljon kronor. Såsom säkerhet för betalningsskyldighetens
fullgörande skulle •— i stället för den i kontraktsförslagen förutsatta bankgarantin
— lämnas inteckningar i bolagets fastigheter till belopp, motsvarande
nyssnämnda värde och till förmånsrätten liggande näst efter 3,250,000
kronor.

Rörande den sålunda uppgjorda planen framhöll chefen för socialdepartementet
i propositionen nr 38 till 1928 års riksdag, att densamma i vissa
avseenden avveke från den, som förelegat vid tidpunkten för 1927 års riksdagsbeslut,
i det att dels kapital skulle från statens och statsinstitutioners
sida tillhandahållas i större utsträckning, än som då förutsatts, och dels do -

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

munstyrelsen skulle avstå från kravet på bankgaranti, vartill komme, att
vissa smärre jämkningar skulle företagas i domänstyrelsens kontrakt. Därjämte
vore enligt departementschefen att märka, att med hänsyn till inträffad
ändring i konjunkturerna de föreliggande kontraktsförslagen, på vilka
finansieringsplanen uppbyggts, dåmera syntes i vissa hänseenden vara
mindre fördelaktiga för staten än vid den tid, då det i förslagen innefattade
anbudet avgivits. Med hänsyn härtill ävensom till den omfattande kredit,
som skulle lämnas av domänstyrelsen, syntes, anförde departementschefen
vidare, sagda styrelse icke för sin del kunna anse den avsedda uppgörelsen
såsom en under då inträdda förhållanden i alla avseenden affärsmässig sådan.
Enär behovet av understöd till lindrande av arbetslösheten i orten
vore lika stort som år 1927, syntes det dock departementschefen uppenbart,
att den sistnämnda år beslutade hjälpaktionen borde fullföljas. Departementschefen
föreslog därför, att riksdagens medgivande skulle inhämtas
till de ifrågasatta jämkningarna i grunderna för bistånd till återupprättandet
av ifrågavarande verksamhet.

Såsom förut omnämnts lämnade 1928 års riksdag det sålunda begärda
medgivandet. I sin skrivelse i ämnet den 17 februari 1928, nr 19, gjorde
riksdagen, bland annat, ett uttalande av innehåll att, därest förluster skulle
genom ett beslut i överensstämmelse med propositionen uppkomma för domänverket
eller postsparbanken, riksdagen förutsatte, att sådana förluster
skulle av staten täckas genom skattemedel.

Genom beslut sistnämnda dag bemyndigade därefter Kungl. Maj.t chefen
för finansdepartementet att bland annat teckna aktier högst till ett nominellt
belopp av 500,000 kronor i det nya bolag, som skulle bildas och för vilket
stiftelseurkund blivit upprättad. Med begagnande av detta bemyndigande
tecknades för statens räkning aktier i bolaget till ett belopp av 398,500 kronor,
medan av medlemmar i industriföreningen tecknades aktier till ett värde av
1,601,500 kronor.

Vidare bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den 24 februari 1928
chefen för finansdepartementet att å Kungl. Majits och kronans vägnar underteckna
en överenskommelse mellan svenska staten, å ena sidan, och industriföreningen,
å den andra, vilken innehöll bland andra följande bestämmelser.

Under förutsättning att det bildades ett aktiebolag för drivande av fabriksoch
sågverksrörelse vid Karlsborg i Nederkalix socken förband sig staten
att försträcka föreningen ett belopp, motsvarande summan av de av föreningens
medlemmar tecknade aktierna eller alltså 1,601,500 kronor. Det
försträckta beloppet skulle användas till inbetalande av de sålunda tecknade
aktierna. De inbetalta beloppen skulle anses såsom medlemmarnas lån hos
föreningen, och skulle medlemmarna å dessa lämna reverser till föreningen
med panträtt i aktierna.

Till säkerhet för lånet pantsatte föreningen föreningsmedlemmarnas å
svenska staten transporterade reverser med tillhörande aktier.

Återbetalning av lånet skulle ske på det sätt, att av ursprungliga lånesumman
skulle inbetalas den 30 juni ett vart av åren 1930 och 1931 fem procent,
den 30 juni ett vart av åren 1932 och 1933 sex procent, den 30 juni ett vart

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

av åren 1934 och 1935 sju procent, den 30 juni ett vart av åren 1936 och
1937 åtta procent, den 30 juni ett vart av åren 1938 och 1939 nio procent samt
den 30 juni ett vart av åren 1940, 1941 och 1942 tio procent.

Lånet skulle vara räntefritt till den 1 januari 1930. Från och med nämnda
dag skulle lånet löpa med ränta, vilken, där ej annat följde av vad i kontraktet
vidare sades, skulle utgöra fem procent om året och erläggas årligen
den 30 juni. Staten skulle äga påfordra, att räntan från och med den 1 juli
1933 utgjorde högst sex procent örn året, och skulle meddelande om att staten
ville begagna sin rätt att höja räntan lämnas föreningen senast den 1 juni
1933. Hade staten icke begagnat denna sin rätt att bestämma räntan till
det angivna maximibeloppet, skulle staten äga att för tiden från och med
den 1 juli 1938 påfordra, att räntan skulle utgå med högst angivet belopp,
sex procent om året.

Därest ränta eller amortering icke erlagts inom tre månader efter föreskriven
förfallodag, skulle staten äga uppsäga lånet att i dess helhet omedelbart
återbetalas.

I händelse föreningen icke fullgjorde sin betalningsskyldighet, skulle staten
äga att genast utan föregående hembud eller iakttagande av andra i lag stadgade
föreskrifter genom pantens realiserande göra sig betäckt för ej mindre
kapitalet och räntan än även de med pantens vård och realiserande förenade
kostnader ävensom att, därest panten icke lämnat tillgång till full betalning,
för oguldna återstoden göra sin rätt mot föreningen gällande.

överenskommelsen undertecknades av föreningen den 27 februari 1928 och
av chefen för finansdepartementet å kronans vägnar den 3 mars 1928.

Den 29 februari 1928 bildades Kalix träindustriaktiebolag med uppgift
att efter övertagande av de nedlagda industriella anläggningarna vid Karlsborg
i Nederkalix socken därstädes bedriva sågverksrörelse och tillverkning
av sulfatmassa. Enligt bolagsordningen äger Kungl. Majit utse två av styrelsens
fem ledamöter jämte två suppleanter ävensom en revisor jämte suppleant.
Bolagets aktiekapital uppgick vid starten till 3,004,500 kronor. Av
detta belopp hade statsverket, som redan anförts, dels direkt tecknat 398,500
kronor, dels ock möjliggjort aktieteckning från ortsbefolkningens sida genom
omförmälda lån å 1,601,500 kronor till industriföreningen, vilket lån statskontoret
genom brev den 9 mars 1928 anbefalldes att i enlighet med överenskommelsen
utbetala till föreningen. Å lånet har föreningen uppburit 1,597,700
kronor.

Genom brev den 5 april 1928 bemyndigade Kungl. Majit vidare domänstyrelsen
att med Kalixbolaget träffa avtal rörande virkesleverans. Beträffande
huvudsakliga innehållet i detsamma torde jag få hänvisa till propositionen
nr 197 år 1931 (sid. 8).

Frågans behandling år 1931.

Kungl. Majlis proposition till 1931 års riksdag föranleddes av en av Kalix
träindustriaktiebolag hos Kungl. Majit gjord framställning, vilken gick ut på
dels nyteckning av aktier från statens sida till ett belopp av 2,000,000 kronor,
dels nytt kontrakt med domänstyrelsen örn virkesleverans och dels jämkning
i priserna enligt det då gällande kontraktet för under vintern 1930/1931 avverkat
virke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

I sin framställning framhöll bolaget, att byggnadsprogrammet för såväl
sågverket som sulfatfabriken genomförts inom avsedd tid utan att de beräknade
kostnaderna nämnvärt överskridits. Emellertid hade genom det
våldsamma prisfallet å sulfatmassa och i mindre män även till följd av minskat
värde å råvarulagret i säkerheten för förlagskrediten uppstått en brist,
som beräknades till 1,105,000 kronor och för vilken vederbörande bank
fordrade täckning. Därjämte hade bolaget en förfallen skuld till domänstyrelsen
för levererat virke å cirka 260,000 kronor. Slutligen erfordrades för
driftens upprätthållande under tiden till den 1 juli 1931 ett driftsförlag
av cirka 635,000 kronor. Det behövliga kapitalbehovet rörde sig sålunda örn
cirka 2,000,000 kronor. Det syntes bolaget mest rationellt, att det erforderliga
kapitaltillskottet anskaffades genom ökning av aktiekapitalet, och borde
det nya aktiekapitalet enligt bolagets mening i sin helhet tecknas av staten. —
I syfte att få till stånd en revision av då gällande virkeskontrakt hade förhandlingar
förts med domänstyrelsen, vilka förhandlingar resulterat i ett
förslag till avtal, som vore av beskaffenhet att även vid en vikande konjunktur
möjliggöra driftens upprätthållande. Beträffande de avvikelser, som
sagda avtalsförslag uppvisade i jämförelse med det då gällande avtalet, får
jag hänvisa till propositionen nr 197 år 1931 (sid. 12).

Efter att hava konstaterat, att läget vore sådant, att det syntes uteslutet,
att bolaget skulle kunna utan ytterligare bistånd i en eller annan form fortsätta
sin verksamhet, framhöll föredragande departementschefen i propositionen
nr 197 år 1931, att en stor del av befolkningen i Nederkalix kommun
och omnejd för sin utkomst vore helt eller delvis beroende av den arbetsförtjänst,
den kunde erhålla genom bolaget. Ett nedläggande av bolagets drift
komme därför att i utomordentlig grad försvåra den omfattande arbetslöshet,
som redan under dåvarande förhållanden vore rådande och som under
årens lopp föranlett vidtagande av åtskilliga hjälpåtgärder från arbetslöshetskommissionens
sida. Denna ökade arbetslöshet skulle givetvis sträcka
sina verkningar även till befolkningsgrupper, som icke direkt arbetade för
bolagets räkning. Det kunde därför med visshet förutsägas, att en driftsinställelse
vid Ivarlsborgsverken skulle få ödesdigra konsekvenser för kommunen
i dess helhet samt för statsverket nödvändiggöra långt gående åtgärder
till hjälp åt det växande antalet arbetslösa. Elärtill komme de med hänsyn
till Ivalixbygdens isolerade läge föreliggande svårigheterna att överföra arbetskraften
till andra orter. I betraktande av de sålunda anförda omständigheterna
ävensom med tanke på de särskilda intressen, staten som den huvudsakliga
skogsägaren hade i dessa trakter, syntes det önskvärt, att bolaget
kunde fortsätta sin verksamhet. Detta kunde emellertid bliva möjligt endast
därigenom att staten tillsköte de för nödigt bistånd åt bolaget erforderliga
medlen.

Departementschefen framhöll vidare, att man vid bedömandet av frågan
om dylikt bistånd icke finge bortse från det förhållandet att, om dåvarande
prisförhållanden komme att förbliva oförändrade under en längre tid, ytterligare
förluster för bolaget icke torde kunna undgås. På grund av den stora

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

betydelsen ur olika sociala synpunkter av rörelsens fortgång hade departementschefen
dock kommit till den uppfattningen, att staten borde för Kalixbolaget
möjliggöra att i dittillsvarande omfattning fortsätta verksamheten.

Statens bidrag borde enligt departementschefen bestämmas till 2,000,000
kronor och erhålla formen av aktieteckning. Vidare förordade departementschefen,
att kontraktet med domänstyrelsen måtte ersättas med ett nytt, som
närmare anslöte sig till de varierande prislägena. Det nya avtalet syntes
lämpligen kunna avfattas i enlighet med det föreliggande förslaget, därvid
dock bestämmelserna i avtalsförslaget borde jämkas på sätt bolaget ifrågasatt.
Beträffande slutligen priserna för det virke, som avverkades för bolaget
under vintern 1930/1931, tillstyrkte departementschefen, att bolagets hemställan
på det sättet bifölles, att bolaget berättigades att för sagda vinters
virkesleverans erlägga betalning enligt priser, som motsvarade de i allmänna
marknaden gällande. Särskilt avtal skulle därom träffas mellan domänstyrelsen
och bolaget.

I sin förenämnda skrivelse den 6 maj 1931, nr 179, biföll riksdagen Kungl.
Maj:ts i enlighet med departementschefens hemställan gjorda förslag. Riksdagen
uttalade därvid bland annat, att det begärda kapitaltillskottets lämnande
syntes vara oundvikligt. I detta avseende hade riksdagen uppmärksammat
den av departementschefen framlagda motiveringen, vari bland annat
framhållits de allvarliga konsekvenser en driftsinställelse vid Kalixverken
skulle få, i första hand för vederbörande kommun, men ock för statsverket i
form av långt gående arbetslöshetsåtgärder. Då därjämte till stöd för propositionens
förslag kunde åberopas de opåräknade svårigheter, som uppkommit
genom den inträdda starka konjunkturomkastningen, särskilt kännbar på
trävarumarknaden, hade riksdagen ej ansett sig kunna motsätta sig förslaget.
Riksdagen uttalade därjämte, att den förväntade, att de till buds stående
arbetstillfällena fördelades på sådant sätt, att största möjliga antal arbetare
måtte under olika perioder erhålla arbetsinkomst.

Genom beslut den 8 maj 1931 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar teckna aktier i
bolaget å nominellt 2,000,000 kronor. Ifrågavarande aktieteckning fullgjordes
därefter.

Vidare uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 21 maj 1931 åt domänstyrelsen
att med bolaget träffa dels nytt avtal rörande virkesleveranser dels ock
särskilt avtal rörande betalning för leveranserna under vintern 1930/1931,
allt i överensstämmelse med föredragande departementschefens uttalande i
propositionen nr 197 år 1931.

Frågans behandling dr 1934.

Till grund för Kungl. Maj:ts proposition till 1934 års riksdag låg en av
särskilda sakkunniga verkställd utredning, föranledd av en utav Kalixbolaget
i skrivelse den 5 juli 1933 gjord framställning. Bolaget anhöll i berörda skrivelse,
att Kungl. Majit måtte av tillgängliga medel bevilja bolaget ett lån å
1,000,000 kronor mot säkerhet av inteckningar i bolagets fastigheter. Till

Kungl. Maits proposition nr 193.

stöd härför anförde bolaget bland annat, att det år 1930 inträffade prisfallet
å bolagets produkter fortsatt även under år 1931 och åsamkat bolaget en
förlust av i runt tal 760,700 kronor samt att man måste räkna med att bolagets
skuld till domänstyrelsen, som vid årsskiftet 1932/1933 uppgått till
981,425 kronor 89 öre och som förfölle till betalning den 15 september 1933,
icke skulle kunna infrias inom föreskriven tid.

Sedan bolagets mellanhavande med domänstyrelsen tillsvidare ordnats
genom ett uppskov med betalningen av större delen av sistnämnda belopp,
uppdrog Kungl. Majit den 19 januari 1934 åt t. f. försäljningschefen hos domänstyrelsen
K. O. Norlin och civilingenjören E. W. Bosaeus att inom socialdepartementet
såsom sakkunniga biträda med utredning angående Kalix
träindustriaktiebolags kapitalbehov och förutsättningarna för fortsatt drift
vid bolagets anläggningar.

I avgiven promemoria framhöllo de sakkunniga, att bolaget icke av egna
medel kunde fullgöra den framskjutna likviden samt att bolagets ställning
i övrigt vore sådan, att det för upprätthållande av drift i den utsträckning,
som bolagets nuvarande resurser medgåve, behövdes viss förstärkning av
rörelsekapitalet utöver vad som erfordrades för gäldande av skulden till domänstyrelsen.
De sakkunniga uttalade vidare, att ej blott de för Kalixbolagets
tillkomst avgörande sociala skälen, vilka alltjämt hade full aktualitet,
motiverade åtgärden för företagets framtida bestånd. Även ur nationalekonomisk
synpunkt torde företaget, trots därmed förbundna förluster för aktieägarna,
haft fullt berättigande. De åtgärder, som i anledning av bolagets
iråkade läge främst torde ifrågasättas, vore enligt de sakkunnigas förmenande
antingen att uppskjuta en definitiv sanering av företaget till dess bolagets
nuvarande kontrakt om virkesleveranser från domänverket utginge vintern
1935—1936 samt tillsvidare lämna bolaget erforderlig kapitalförstärkning
i form av lån eller ock att snarast genomföra den erforderliga saneringen
av företaget. Vid förstnämnda alternativ beräknade de sakkunniga det totala
erforderliga lånebeloppet till 1,440,000 kronor eller i runt tal 1,500,000 kronor,
varav 1,290,000 kronor för tillgodoseende av det omedelbara finansieringsbehovet,
75,000 kronor, för anordnande av hyvleri samt 75,000 kronor
för rationellare utnyttjande av träbränsle. Beträffande de sakkunnigas uttalanden
i övrigt rörande förenämnda båda alternativ tillåter jag mig hänvisa
till propositionen nr 266 år 1934 (sid. 22—24).

I sin promemoria hava de sakkunniga även påtalat vissa missförhållanden
i fråga om industriföreningen samt i anslutning därtill anfört, att föreningens
trädande i likvidation syntes ofrånkomligt och att därmed icke borde
uppskjutas, även örn ett definitivt ordnande av bolagets förhållanden ännu
icke skulle anses lämpligt. I det följande torde jag få anledning återkomma
till de sakkunnigas uttalanden i detta ämne.

I omförmälda proposition nr 266 yttrade föredragande departementschefen,
att den verkställda utredningen gåve vid handen, att driften vid Kalixbolagets
anläggningar icke kunde upprätthållas, därest ej bistånd i en eller
annan form lämnades bolaget. Departementschefen pekade på tidigare un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

der frågans riksdagsbehandling gjorda uttalanden om att de naturliga betingelserna
för en industriell anläggning av ifrågavarande typ inom Kalixorten
vore ungefär likvärdiga med betingelserna på andra håll, där liknande industriell
verksamhet dreves. Av utredningen syntes ock framgå, att ett uppehållande
av sågverks- och cellulosaindustri inom övre Norrbotten vore att
föredraga framför en transport av råvaran till sydligare belägna industrier.
Med hänsyn härtill ansåg departementschefen, att staten bäst tillgodosåge
sina ekonomiska intressen i företaget genom fortsatt drift vid dess anläggningar.
Emellertid borde frågan örn ytterligare bistånd från statens sida
för driftens uppehållande framför allt ses ur sociala synpunkter. Då en omfattande
arbetslöshet förefunnes inom Nederkalix kommun, skulle ett nedläggande
av bolagets verksamhet självfallet i hög grad försvåra de rådande
förhållandena.

Departementschefen framhöll vidare, att omständigheterna vore sådana,
att det icke gåves rådrum för mera ingående överväganden, enär risken för
driftens inställande av brist på rörelsekapital syntes överhängande. Fördenskull
nödgades han inskränka sig till att föreslå, att bolaget nu tilldelades
lån av statsmedel för likviditetens återställande. Lånebeloppet borde lämpligen
bestämmas till 1,500,000 kronor.

Härjämte tillkännagav departementschefen sin avsikt att snarast inför
Kungl. Majit framlägga förslag till en allsidig och sakkunnig utredning av
frågan om förevarande industris upprätthållande och den medverkan från
statens sida i olika hänseenden, som i fortsättningen kunde befinnas böra
ifrågakomma. I samband därmed borde det mycket otillfredsställande sätt,
på vilket industriföreningen fullgjort sina förpliktelser gentemot statsverket,
bliva föremål för närmare undersökning i syfte att jämväl i detta avseende
förutsättningar för ordnade förhållanden kunde uppnås.

1934 års riksdag biföll, såsom redan berörts, Kungl. Majits i enlighet med
departementschefens hemställan framlagda förslag. Därvid uttalade riksdagen,
att det förhållandet, att framställning nu måst göras örn ytterligare
statsunderstöd till Kalixbolaget uppenbarligen måste framstå som beklagligt.
Avgörande för riksdagen vid dess prövning av frågan hade varit de vittgående
ekonomiska och sociala följder, som ett avbrott i bolagets verksamhet
skulle få för den redan förut av arbetslöshet hårt drabbade Kalixbygden. Mot
den ifrågasatta utredningen uttalade riksdagen icke någon erinran men betonade
angelägenheten av att därvid också utan vidare dröjsmål undersöktes
de i propositionen anmärkta förhållandena beträffande industriföreningen.

Ytterligare vidtagna åtgärder.

I anslutning till förenämnda uttalanden i propositionen till 1934 års riksdag
anbefallde Kungl. Majit den 28 september 1934 länsstyrelsen i Norrbottens
län att verkställa viss undersökning rörande industriföreningen. I statsrådsprotokollet
över socialärenden för nämnda dag uttalade föredragande
departementschefen, att den i nämnda proposition jämväl i utsikt
ställda utredningen rörande Kalixindustrin torde förutsätta tillgång till bok -

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

slutet för år 1934, varför han icke då vore beredd att påkalla åtgärder för
dess igångsättande. Den åt länsstyrelsen uppdragna undersökningen borde
avse att bringa full klarhet rörande föreningens förhållanden. Uppenbarligen
borde därvid särskilt övervägas, huruvida föreningen borde träda i likvidation
eller om en eventuellt erforderlig avveckling borde försiggå i annan
ordning eller slutligen om anledning förefunnes att upprätthålla föreningens
verksamhet. I detta sammanhang påkallade även sättet för ordnandet av
föreningens mellanhavande med staten uppmärksamhet. Därjämte borde
undersökas, i vilken utsträckning föreningsmedlemmarna ägde förmåga att
fullgöra sina åtagna förpliktelser och vilka åtgärder, som kunde böra vidtagas,
då sådan möjlighet visades föreligga. På grundvalen av ifrågavarande
undersökning borde utarbetas förslag till förhållandenas fullständiga ordnande.

Med skrivelse den 6 april 1935 inkom länsstyrelsen med den begärda utredningen,
innefattande en fullständig tablå över föreningens medlemmar
samt dessas förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Länsstyrelsen har för sin
del hållit före, att svaret på frågan huruledes i olika hänseenden borde förfaras
med föreningen vöre praktiskt taget helt avhängigt av den blivande lösningen
av problemet rörande Kalixföretagets framtida verksamhetsformer.
Vid sådant förhållande har länsstyrelsen funnit sig sakna anledning att närmare
diskutera spörsmålet om föreningens upprätthållande eller avveckling.
Jag torde i det följande få tillfälle att närmare ingå på resultatet av länsstyrelsens
utredning.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit tillkallade vidare chefen för socialdepartementet
den 31 december 1934 såsom särskild utredningsman direktören
S. Boman med uppdrag att på grundval av en ingående undersökning
av Kalix träindustriaktiebolags ekonomiska ställning åvägabringa en genomtänkt
ekonomisk plan på längre sikt för verksamhetens upprätthållande i
syfte att skapa underlag för ett definitivt ordnande av företagets förhållanden.

Den sålunda tillkallade utredningsmannen direktören Boman framlade i
skrivelse den 20 mars 1935 resultatet av den av honom med biträde av överingenjören
Y. Sundblad verkställda undersökningen. I skrivelsen framhölls,
bland annat, att bolaget förbrukat så stor del av sitt aktiekapital, att eventualiteten
av bolagets trädande i likvidation måste tagas under övervägande.
Därtill komme, att det syntes vara omöjligt att med någon grad av säkerhet
bedöma bolagets utsikter att i framtiden existera såsom ett fristående företag
med tillräcklig bärkraft att emotstå konjunkturernas växlingar. I varje
fall borde emellertid bolagets kreditavtal med den förläggande banken enligt
utredningsmannens uppfattning bereda möjlighet att — tack vare fullgod
säkerhet — åtminstone under år 1935 fortsätta rörelsen utan störande
penningbrist. Utredningsmannen framhåller vidare, att bolaget för sin virkesförsörjning
huvudsakligen vore beroende av domänstyrelsen samt att staten
genom domänstyrelsen med betydande kapitalinvesteringar under senare år
igångsatt egen sågverksrörelse i Norrbottens län först vid Sandvik och se -

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

dermera vid det inom samma socken som Kalixanläggningarna belägna Båtskärnäs.
I anslutning härtill anför utredningsmannen, att — om statsmakterna
fortfarande vore av den uppfattningen, att driften vid såväl Kalixbolagets som
domänstyrelsens anläggningar borde med hänsyn till rådande arbetslöshet
upprätthållas — det syntes uppenbart, att ledningen av denna geografiskt
sammanhängande industrigrupp borde förenas på en hand. Det enda organ,
som därvid torde kunna ifrågakomma, vore domänstyrelsen. Många synpunkter
talade emellertid för att det sammanslagna företaget finge formen
av ett av domänstyrelsen ägt och dirigerat aktiebolag, i vars styrelse och revision
borde ingå, bland andra, sakkunniga och ojäviga representanter för
sågverks- och cellulosaindustrin. Beträffande frågan hur en sådan sammanslagning
borde organiseras anför utredningsmannen, att densamma möjligen
komplicerades genom förhållanden inom industriföreningen men att,
örn juridiska hinder ej förelåge, det enklaste förfaringssättet vore, att Kalixbolaget
trädde i likvidation samt att till det nybildade bolaget till skäligt pris
försåldes samtliga tillgångar med skyldighet för sistnämnda bolag att i första
hand infria det äldre bolagets skulder till banker och övriga enskilda kreditorer.
Samtidigt skulle anläggningarna vid Sandvik och Båtskärsnäs efter
enahanda värderingsgrunder överlåtas på det nya bolaget. Enligt utredningsmannens
uppfattning kunde storleken av det aktiekapital och den förlagskredit,
som domänstyrelsen skulle investera, ej på förhand beräknas utan
måste anpassas efter de värden, som komme att ligga till grund för respektive
överlåtelser samt den omfattning, det nya bolagets rörelse borde få i
framtiden. Detta senare spörsmål vore i första hand avhängigt av storleken
av de skogliga tillgångar, som domänstyrelsen förfogade över i Norrbotten
och huru stor del därav, som ansåges böra reserveras för försäljning i öppna
marknaden, faktorer, som ej läte sig bedömas av en utomstående. Under
dylika förhållanden syntes, framhåller utredningsmannen, en ekonomisk
kalkyl upprättad enbart för Kalixverkens vidkommande sakna varje reellt
värde, alldenstund dessas räntabilitet och framtida öde vore beroende av domänstyrelsens
blivande dispositioner.

Yttranden över utredningsmannens skrivelse hava avgivits av kommerskollegium
och socialstyrelsen gemensamt, statskontoret, domänstyrelsen, länsstyrelsen
i Norrbottens län, statens arbetslöshetskommission och 1933 års
skogsindustrisakkunniga. Därvid hava kommerskollegium och socialstyrelsen
samt statskontoret tillstyrkt den av utredningsmannen förordade aktiebolagsbildningen,
medan länsstyrelsen och domänstyrelsen ansett sig böra giva företräde
åt en sådan lösning av frågan, att Kalixverken övertoges av domänverket
och dreves i domänstyrelsens egen regi. Kommerskollegium och socialstyrelsen
hava hållit före, att i det planerade företaget borde ingå jämväl
den av domänstyrelsen bedrivna sågverksrörelsen vid Lövholmen. I ett flertal
av yttrandena har emellertid på angivna skäl föreslagits, att frågan örn de
lämpligaste riktlinjerna för den framtida industriella verksamheten vid Kalixanläggningarna
upptoges till fortsatt utredning i anslutning till utredningsmannens
undersökning. Driften vid berörda anläggningar kunde nämligen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

framhålles det, fortgå som hittills intill dess gällande kontrakt med domänstyrelsen
utlöpte eller alltså t. o. m. avverkningsvintern 1935/1936.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 juni 1935 tillkallade jag
den 28 i samma månad såsom utredningsman ledamoten av Sveriges advokatsamfund
juris kandidaten Otto Schultz för att, i enlighet med av mig angivna
riktlinjer, verkställa utredning och avgiva förslag rörande Kalix träindustriaktiebolag.
I uttalande till statsrådsprotokollet för förstnämnda dag
angav jag, att utredningen borde avse ett övervägande i detalj av lämpligaste
tillvägagångssättet för de i Kalix belägna industrianläggningarnas inordnande
under gemensam ledning med domänverkets sågverksanläggningar i Sandvik,
Båtskärsnäs och Lövholmen. Vid utredningen borde vidare förutsättas, antingen
att Kalixanläggningarna skulle övertagas av domänverket i verkets
egen regi eller att ett särskilt bolag för samtliga anläggningarna bildades
med staten såsom störste intressent. Utformade förslag från såväl den ena
som den andra av dessa förutsättningar borde framläggas. Förslagen borde
föregås av opartisk värdering genom sakkunniga personer av tillgångarna i
de därav berörda företagen. I den mån bankintressen och andra icke statliga
ekonomiska intressen vore knutna till ifrågavarande företag borde, om
så erfordrades, söka åstadkommas preliminära uppgörelser med vederbörande
representanter för sagda intressen. Slutligen skulle spörsmålet örn
avvecklingen av industriföreningen i detta sammanhang göras till föremål
för särskilt övervägande.

Jämlikt Kungl. Maj:ts förenämnda bemyndigande anmodade jag den 4 november
1935 ledamoten av riksdagens första kammare direktören V. H. S.
Tham och civilingenjören P. E. Werner — i det följande benämnda värderingsmännen
— att såsom sakkunniga biträda vid utredningen med värdering
av de Kalix träindustriaktiebolag tillhörande anläggningarna samt av domänverkets
sågverksanläggningar i Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen.

Till fullgörande av det honom lämnade uppdraget har utredningsmannen
advokaten Schultz den 25 januari 1936 avlämnat av honom verkställd utredning
angående Kalix träindustriaktiebolag och därmed sammanhängande
förhållanden. Vid utredningen hava fogats, förutom två den 9 och den 12
december 1935 dagtecknade skrivelser jämte bilagor från värderingsmännen,
ett flertal ärendet tillhörande handlingar.

över utredningen hava, efter remisser, yttranden avgivits av statens arbetslöshetskommission
den 14 februari 1936, av domänstyrelsen och av länsstyrelsen
i Norrbottens län den 19 februari 1936, av kommerskollegium och socialstyrelsen
gemensamt den 20 februari 1936, av riksräkenskapsverket den
21 februari 1936 samt av statskontoret den 24 februari 1936. Socialstyrelsen
och kommerskollegium hava vid sitt yttrande fogat infordrat utlåtande från
svenska trävaruexportföreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. 15

Undersökning rörande Kalix träindustriaktiebolag.

Huvuddelen av den av utredningsmannen Schultz nu framlagda utredningen
behandlar i överensstämmelse med det honom lämnade uppdraget
frågan om Kalixverkens inordnande under gemensam ledning med domänverkets
sågverksanläggningar i Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen. I sista avsnittet
av utredningen har spörsmålet om en avveckling av industriföreningen
gjorts till föremål för undersökning.

Vad angår förstnämnda fråga har utredningsmannen erinrat, hurusom en
sammanslagning av företagen enligt de givna direktiven borde förutsättas ske
enligt två alternativ, nämligen antingen på det sätt att Kalixanläggningarna
övertoges av domänverket i verkets egen regi (alternativ A) eller så att ett
särskilt aktiebolag för samtliga anläggningar bildades med staten som
störste intressent (alternativ B). Beträffande båda alternativen måste, framhåller
utredningsmannen, bland förutsättningarna för desammas genomförande
anses ingå, att Kalix träindustriaktiebolag avvecklades. Alternativ
A innebure sålunda, att domänstyrelsen övertoge Kalixbolagets tillgångar och
fortsatte driften i egen regi, varefter något fortlevande av bolaget icke lämpligen
kunde tänkas. Vad alternativ B anginge har utredningsmannen ansett,
att man möjligen kunde tänka sig, att det däri förutsatta aktiebolaget skulle
bildas på det sätt, att Kalixbolagets aktiekapital utvidgades med det belopp,
som erfordrades för täckandet av dels förvärvssumman för Sandvik, Båtskärsnäs
och Lövholmen jämte lager m. m. och dels för nämnda sågverk nödigt rörelsekapital
och att sålunda det i alternativ B förutsatta bolaget skulle bliva
så att säga en utvidgning av det nuvarande Kalixbolaget. Emellertid torde
enligt utredningsmannens mening redan inträffade förluster samt avskrivningsbehov
inom Kalixbolaget vara av så stor omfattning, att, därest det i alternativ
B avsedda bolaget skulle kunna från början läggas på en affärsmässigt
sett sund basis, man icke lämpligen borde belasta det nya bolaget med
det gamla bolagets förluster och svårigheter. Med hänsyn härtill har utredningsmannen
funnit sig böra utgå från den synpunkten, att Kalixbolaget och
dess nuvarande intressenter själva finge bära de förluster, som kunde hava
uppkommit under detta bolags tillvaro.

Innan jag närmare utvecklar de förslag till frågans lösning enligt nyssnämnda
båda alternativ, som avgivits av utredningsmannen, torde jag böra
lämna en redogörelse för resultatet av den värdering, som enligt vad förut
nämnts verkställts av särskilda värderingsmän.

I sin skrivelse den 9 december 1935 -— i vilken värderingsresultaten finnas
intagna -— hava vcirderingsmånnen till en början såsom sin bestämda uppfattning
uttalat, att samtliga av värderingen berörda anläggningar, vilka vore
i tidsenligt skick, delvis nybyggda eller eljest väl underhållna, vore lämpade
att med gynnsamma produktionskostnader förädla de råvaror, som tillfördes
verken genom Torne, Kalix och Pite älvar. Vid bedömandet av anläggningarnas
värde förklara värderingsmännen sig hava utgått från den förutsättningen,
att verken icke skulle nedläggas utan hållas i drift och att desamma

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

därför måste anses äga ett värde utöver realisationsvärdet. Vid anläggningarnas
värdesättning hade vidare, anföra värderingsmännen, kalkylerats med
de värden, respektive råvaror och färdiga produkter, förrådsartiklar och pågående
byggnadsarbeten ägde den 31 december 1935. Utgående från olika
grunder hade de beräknade eller givna värdena av värderingsmännen sammanförts
i skilda grupper, betecknade värdesättning I, värdesättning II och
värdesättning III.

Beträffande värdesättning I byggde densamma helt på värderingsmännens
egna beräkningar. Därvid hade värderingsmännen för sådan lös eller fast
egendom, som vöre ny, beräknat anskaffnings- eller nybyggnadskostnader;
för sådan egendom, som vore använd, hade beräknats anskaffningskostnader
med skälig avskrivning med hänsyn till slitage, föremålets skick, ålder m. m.
Såsom lagervärden (för timmer, trävaror etc.) hade — med undantag av en
post för kalksten, glaubersalt och förnödenheter m. m., vilken post för Kalixbolagets
vidkommande uppförts med bokförda värdet 366,844 kronor — upptagits
låga värden, som ansåges böra stå sig även vid fallande konjunkturer.

Enligt ifrågavarande värdesättning utgjorde tillgångarna för samtliga fyra
anläggningar 14,499,726 kronor. Av de i värderingsmännens sammanställning
upptagna värderingssiffrorna för de olika anläggningarna torde vara tillräckligt
att här återgiva följande:

	Kalix	Båtskärsnäs	Sandvik	Lövholmen
	kronor	kronor	kronor	kronor
Sågverken ............................	1,803,770	1,730,730	1,072,310	1,428,880
Kalix sulfatfabrik.....................	3,271,950	—	—	—
Gemensamt för Kalix sågverk och sul-fatfabrik ............................	130,350	—	_	_
Lagervärden ..........................	2,040,996	846,400	980,600	1,193,740
Summa	7,247,066	2,577,130	2,052,910	2,622,620

I värdesättning II hade fastigheterna upptagits till taxeringsvärdena. Lagervärdena
hade beräknats enligt enahanda grunder som beträffande värdesättning
I. För inventarier, materialier och förråd hade upptagits det bokförda
värdet i bokföringen för respektive företag.

Det totala beloppet av anläggningarnas tillgångar utgjorde med tillämpning
av nu angivna värderingsgrunder 11,786,918 kronor. Följande sammandrag
av värderingsmännens siffror torde vara tillfyllest:

	Kalix	Båtskärsnäs	Sandvik	Lövholmen
	kronor	kronor	kronor	kronor
Taxeringsvärden.......................	3,538,200	962,400	325,000	1,000,000
Lagervärden ..........................	2,040,996	846,400	980,600	1,193,740
Inventarier, materialier och förråd......	178,956	300,938	206,071	213,617
Summa	5,758,152	2,109,738	1,511,671	2,407,357

Vad slutligen anginge värdesättning III innefattade densamma en undersökning
angående de sammanlagda verkens avkastningsförmåga och räntabilitet.
Av uttalanden i 1933 års skogsindustrisakkunnigas betänkande (st.
off. utr. 1935: 36) hade värderingsmännen funnit framgå, att konsumtionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

av samtliga virkessortiment inom området Torne—Piteälvar betydligt understege
den beräknade nettoårsavverkningen. På grund härav gjorde värderingsmännen
gällande, att ur råvarusynpunkt intet hinder syntes möta för
drivande av industri inom nämnda område. Då därtill komme, att av sociala
hänsyn och för avhjälpande av arbetslösheten produktivt arbete vore
att föredraga framför improduktivt, vore enligt värderingsmännens åsikt driftens
upprätthållande ett önskemål. Visserligen medförde det nordliga läget
med lång vinter och kort skeppningstid vissa olägenheter. Dessa ansåge
värderingsmännen dock ej utgöra hinder för industriell verksamhet, såframt
densamma dreves i sådan omfattning och på sådant sätt, att den bleve lönande.

Kalix träindustriaktiebolag, som drivit sin verksamhet under
sju år, kunde under denna tid endast uppvisa fortgående förlust och ökad
skuldsättning med undantag för år 1934, då bolaget förmått betala sina räntor
och därtill kunnat göra en avsättning till förnyelse- och avskrivningsfond
å 188,188 kronor 19 öre. Enligt vad värderingsmännen inhämtat vöre
förklaringen härtill att söka dels i den förlust å 1,806,110 kronor, som under
de första åren åsamkats företaget på grund av inträffat prisfall å sulfatmassa,
dels däri att bolagets rörelse drivits i alltför liten omfattning för att
bära de ständigt stigande ränteutgifterna och dels slutligen i de mindre gynnsamma
leveransavtal, som träffats med domänverket beträffande leverans
av timmer och sulfatved.

Sågverket vid Karlsborg hade nedbrunnit i maj 1935 men hade sedan uppbyggts
i modernt, tidsenligt skick för en kostnad, som med cirka 10 procent
överstege brandskadeersättningen. Sågen vore byggd för en kapacitet av

10.000 standards. — Sulfatfabriken vore inrättad för en årsproduktion av
18,000—20,000 ton. För att underlätta trävarurörelsens räntabilitet såväl
vid Karlsborg som vid sågverken i Båtskärsnäs, Sandvik och Lövholmen
måste man enligt värderingsmännens förmenande finna avsättning för till
kokflis lämpat sågavfall. Redan nu vidtoges anordningar för dylikt avfalls
transporterande lill såväl Kalix som Munksunds sulfatfabrik. Kvantiteten
kokflis från sistnämnda tre sågverk beräknades uppgå till 125,000 å 150,000
m3 per år, motsvarande cirka 10,000 ton sulfatmassa. Då produktionen av
sådant sågverksflis ej finge bliva alltför dominerande ur kvalitetssynpunkt
och sulfatproduktionen för övrigt borde utökas för att nedbringa produktionskostnaderna,
föresloge värderingsmännen, att sulfatfabriken utbyggdes för
en produktion av 30,000 ton. Kostnaden härför uppginge enligt en genom
värderingsmännens försorg upprättad approximativ kostnadsberäkning till

1.250.000 kronor. Produktionskostnaden per ton sulfatmassa komme enligt
av värderingsmännen gjorda tillverkningskalkyler att till följd av utbyggnaden
nedbringas från nuvarande 106 kronor 65 öre till 93 kronor 76 öre. —
Värderingsmännen ifrågasatte även viss ändring av ångturbindriften vid sulfatfabriken,
varigenom skulle vinnas en årlig besparing av 34,000 kronor.

Medelförsäljningspriset per ton (fohl sulfatmassa beräknades för åren
!934—1936 till respektive 106 kronor 37 öre, 114 kronor och 117 kronor.
Värderingsmännen vore av den uppfattningen, att tidpunkten för en omedelbar
utbyggnad av sulfatfabriken vöre ur marknadssynpunkt väl vald.
Fabriken vore vidare enligt värderingsmännens mening rymligt tilltagen och
väl underhållen, den producerade sulfatmassan ren och av medelgod kvalitet,
varför avsättningen av en större produktion med hänsyn till ökad efter1
rågan ej borde föranleda några svårigheter.

Domänverkets sågar i Båtskärsnäs, Sandvik och Löv holmen
hade envar en kapacitet av cirka 10,000 standards per år. Det i samtliga

Bihang till riksdagens protokoll 19116. 1 sami. Nr W3. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

tre sågverk nedlagda kapitalet vore betydande. Värderingsmännen hävdade,
att — med undantag av råvarukostnaden per standard, vilken syntes vara i
drygaste laget — övriga produktions- och allmänna kostnader vore fullt normala
och i många fall billiga. Beträffande trävarorna hade värderingsmännen
funnit dem kärnfulla och anmärkningsvärt kvistrena, varför desamma
ur marknadssynpunkt syntes böra vara synnerligen begärliga.

Beträffande tillgångar och skulder för samtliga ifrågavarande anläggningar
i Kalix, Båtskärsnäs, Sandvik och Lövholmen hade värderingsmännen
gjort följande sammanställning:

Tillgångar per den 31 december 193 5.

Enligt värdesättning I ............................ kronor 14,499,726

» » II ............................ » 11,786,918

Skulder per den 31 december 193 5.

Kalix träindustriaktiebolag:

Statskontoret .................... kronor 1,687,500

Postsparbanken.................. » 500,000

Domänverket .............. cirka » 300,000

Svenska handelsbanken .......... » 1,426,500

Diverse skulder ............ cirka >_36,000 kronor 3,950,000

Båtskärsnäs:

Domänverket .................... » 3,121,000

Sandvik:

Domänverket .................... » 2,519,000

Lövholmen:

Domänverket ................... > 2,270,000 » 7,910,000

Summa skulder kronor 11,860,000.

Vidare beräknade värderingsmännen, att för utbyggnad av Kalix sulfatfabrik
skulle behövas 1,250,000 kronor samt att såsom rörelsekapital vore
erforderliga för Kalixföretaget 3,000,000 kronor och för domänverkets sågar
2,000,000 kronor. Enligt vad värderingsmännen anfört skulle förräntningen
av förut angivna skuldsumma jämte nu nämnda belopp — tillhopa (11,860,000
+ 1,250,000 + 3,000,000 + 2,000,000=) 18,110,000 kronor — efter fyra
procent motsvara en årlig ränteutgift av 724,400 kronor, vilket belopp emellertid
vore större än den verkliga räntan, enär rörelsekapitalet ej kunde
komma att löpa med helårsränta utan endast del därav.

Till täckande av ränteutgifterna jämte någon avskrivning hade värderingsmännen
räknat med följande årsinkomster:

30,000 ton sulfatmassa å kronor 10.................... kronor 300,000

Under förutsättning att vad förut anförts iakttoges inkl.
sorteringens omläggning vid domänverkets sågar och
den beräknade vinsten å avfall, borde 40,000 standards
virke i medeltal lämna en vinst av kronor 20 per

standard ........................................ » 800,000

Ändring av ångturbindriften vid Kalix sulfatfabrik...... »_34,000

Summa kronor 1,134,000.

Enligt värderingsmännen framginge av inkomstberäkningen, att marginalen
för amortering av företagens skulder eller avskrivning å verk och inrättningar
vore alltför liten, varför de föresloge, att största möjliga del av
statsverkets fordringar måtte efterskänkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

I detta sammanhang må nämnas, att Munksunds aktiebolag i skrivelse den
20 januari 1936 till utredningsmannen funnit sig böra rikta vissa anmärkningar
mot av värderingsmännen gjorda uttalanden och beräkningar. Bolaget
har i detta häseende anfört i huvudsak följande.

Vid undersökningen av samtliga av värderingen berörda verks avkastningsförmåga
och räntabilitet hade värderingsmännen utgått från att konsumtionen
av samtliga virkessortiment inom området Torne—Pite älvar betydligt
understege den beräknade nettoårsavkastningen. Till denna slutsats
hade de kommit med stöd av 1933 års skogsindustrisakkunnigas betänkande.
Frånsett det förhållandet, att skogsindustrisakkunniga enligt bolagets
förmenande icke tagit tillräcklig hänsyn till förekommande fel och skador å
virket, varigenom den teoretiska avverkningssiffran i verkligheten avsevärt
komme att sänkas, borde angivna slutsats beträffande konsumtionen hava
förtydligats därhän, att med nämnda konsumtion endast avsåges den i Norrbottens
län utbyggda industrins behov. I detta sammanhang förtjänade
påpekas, att en teoretiskt beräknad mer eller mindre uthållig årsavverkning
för länet i sin helhet i realiteten kunde variera inom vida gränser år
från år, beroende på den avverkningspolitik, som tillämpades av olika kategorier
skogsägare. Man måste vidare ihågkomma, att den mellannorrländska
och delvis även den sydsvenska sågverks- och massaindustrin i sin
nuvarande utbyggnad vore baserad på tillförsel av betydande kvantiteter
råvara från Norrbotten. Oaktat denna tillförsel under de senare åren genom
inskränkningar och driftsnedläggelser beskurits, vore delta behov söderifrån
fortfarande så stort, att tillgången av sågtimmer i Norrbotten, sedan domänverket
utvidgat sin sågverksdrift, vore för liten för att möta dessa samlade
behov. Ett tillgodoseende av den för Kalix och domänverket beräknade och
tor övrigt faktiskt utbyggda driftsvolymen av 40,000 standards jämte det nuvarande
köpbehovet söderifrån skulle innebära, att driften vid den enskilda
industrin i länet (Munksund och Törefors) i betänklig grad bleve lidande,
varvid en betydande arbetslöshet i sin tur kunde uppstå vid sistnämnda industri.
En betingelse för ordnandet av den planerade driften på 40,000 standards
genom domänverket eller ett av detta verk ägt bolag, vars råvaruförsörjning
uteslutande och i första hand skulle tryggas genom leveranser från domänverkets
skogar, syntes bolaget vara, att länets övriga enskilda industris behov
i någon form därnäst tillgodosåges med företrädesrätt från de kvantiteter,
domänverket därutöver disponerade till avsalu, och att fördelningen av ali
denna råvara skedde efter rättvis norm vad såväl stämplingarnas kvalitet
som belägenhet beträffade. Det vore dock att förutse, att denna överskottskvantitet,
sedan domänverket täckt sitt eget behov, icke på långt när räckte
att fylla de enskilda företagens behov, och då konkurrensen om det från
enskilda skogar saluförda sågtimret från sydliga köpare, vilka här endast
täckte sina toppbehov, givetvis komme att skärpas, torde man med säkerhet
kunna förutse, att sågverksdriften vid dessa enskilda företag ej kunde upprätthållas
i sin nuvarande omfattning.

Det syntes bolaget, att värderingsmännens beräkningar rörande Kalixverkens
räntabilitetsmöjligheter vore väl så pessimistiska under förutsättning
att verken sköttes på ett förnuftigt sätt och att dess råvarubehov bleve
tillgodosett med virke av normal kvaliletssammansättning till vid varje tillfälle
gällande marknadspriser. Därest den planerade utbyggnaden av sulfatfabriken
omedelbart genomfördes, torde vinstmarginalerna kunna sättas betydligt
högre. Sålunda torde enligt bolagets mening nettobeloppen 20 och
25 kronor per respektive ton och standard kunna försvaras. Med hänsyn
härtill och med utgångspunkt från ett beräknat normalt avskrivningsbehov

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

av 250,000 kronor funne bolaget, att vinsten vid Kalixverken skulle bliva
tillräcklig för att med fem procent förränta det nuvarande aktiekapitalet,
5,004,500 kronor. Enbart åtgärden att utbygga sulfatfabriken på sätt, som
föreslagits, skulle vara till fyllest för att återställa aktiekapitalets värde.

Med anledning av omförmälda skrivelse från Munksunds aktiebolag har
utredningsmannen i en vid utredningen fogad promemoria bland annat yttrat
följande.

Den i bolagets skrivelse angivna driftsvolymen för Kalixverken och domänverkets
tre sågverk vore redan uppnådd, i varje fall från och med år
1935. Nämnda fyrverk hade sagda år konsumerat råvara för i det närmaste
40,000 standards. Eventuella olägenheter därav borde alltså redan
under år 1935 hava gjort sig märkbara. I fråga om värderingsmännens
räntabilitetskalkyl torde det böra anses som en förtjänst, att densamma
vore försiktigt beräknad. För att lägga det nya bolaget på en sund basis
borde icke blott goda eller uppåtgående konjunkturer tagas i betraktande
utan även sämre och nedåtgående. Enligt utredningsmannens uppfattning
skulle den i Munksundsbolagets vinstkalkyl beräknade förräntningen av
aktiekapitalet näppeligen vara tillräcklig att återställa aktiekapitalets värde.
Kalixbolagets bokföring uppvisade en bokförd förlust å 1,800,000 kronor och
det icke tillfredsställda avskrivningsbehovet torde (i anslutning till vad utredningsmannen
Boman anfört) böra uppskattas till cirka 1,000,000 kronor.
Att de förluster, nämnda belopp representerade, icke ersattes genom att utdelning
å aktiekapitalet under för bolaget gynnsamma år eventuellt kunde
ske torde vara uppenbart.

Jag övergår nu till att närmare redogöra för de förslag — alternativ A
och alternativ B — i fråga örn Kalixbolagets framtida öde, som utredningsmannen
med utgångspunkt från de åt honom givna direktiven funnit sig
böra framlägga.

Alternativ A.

Vad först angår alternativ A innebär detta, såsom jag redan förut nämnt,
att Kalixanläggningarna skulle övertagas av domänverket och drivas i dettas
egen regi. Med hänsyn såväl härtill som till att Kalixbolagets tillgångar i
sin helhet utgjordes av sådana, som i större eller mindre grad direkt sammanhängde
med eller användes vid driften, har utredningsmannen ansett
sig böra förutsätta, att domänverket förvärvade bolagets samtliga tillgångar.

Beträffande det pris, som domänverket skäligen borde betala för dessa
tillgångar, hänvisar utredningsmannen till ett av värderingsmännen på hans
begäran i skrivelse den 12 december 1935 härom gjort uttalande. Efter att
hava erinrat om att bolagets tillgångar enligt av dem utförd värdering (värdesättning
II) ägde ett värde av 5,758,152 kronor, att dess skulder per den
31 december 1935 utgjorde 3,950,000 kronor och att överskottet, 1,808,152
kronor, sålunda uppginge till cirka 36 procent av aktiekapitalet hava värderingsmännen
åberopat följande av dem verkställda vinst- och förlustberäkning
för en fortgående drift vid Kalixverken samt anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Vinst å tillverkningen

30.000 ton å 10 kronor.................kronor 300,000

10.000 standards å 20 kronor.............. » 200,000

Ångturbindriften................... ■ » 34,000

Summa kronor 534,000

Räntor: skuld till statsverket.....kronor 2,487,500 k A% kronor 99,500

» » enskilda...... » 1,462,500 ä 5% » 73,125

kronor 3,950,000

Utbyggnad av sulfatfabriken..... » 1,250,000

Ränta under byggnadsåret...... » 62,500

kronor 1,312,500 å 5% » 65,625

Rörelsekapital............ » 3,000,000

medelränta å 3 %.................. » 90,000

Summa kronor 328,250

Återstode sålunda för amortering av löpande skulder eller avskrivning
å tillgångar.............. kronor 205,750

Summa kronor 534,000.

Med hänsyn till svårigheterna att förutspå konjunkturernas svängningar
ansåge värderingsmännen klokast att endast räkna med förenämnda nettobehållning
per år eller cirka 205,700 kronor, motsvarande en årlig avskrivning
å upptagna taxeringsvärden och inventarier med omkring 5 Vz procent,
vilket vore i knappaste laget för att täcka kostnader för nyanskaffning
och underhåll. Enligt värderingsmännens förmenande torde domänverket
vid övertagandet av Kalixbolagets samtliga tillgångar ej kunna betala något
utöver förpliktelsen att svara för bolagets skulder, vadan också aktiekapitalet
finge anses värdelöst.

I anslutning härtill har utredningsmannen anfört:

Ett godtagande av värderingsmännens omförmälda beräkning skulle innebära,
att bolagets fordringsägare erhölle full betalning, medan till aktieägarna
vid en avveckling icke skulle återstå någonting. Bolagets huvudsakliga
skulder jämte till säkerhet därför ställda säkerheter framginge av
följande tablå, som grundade sig på uppgifter från bolaget, vilket bland annat
beräknade, att dess råvaru- och maskinleverantörer skulle vara till fullo
likviderade i början av 1936.

Svenska handelsbanken (säkerheter: bäst liggande
förlagsinteckningar å 4,500,000: — samt fastighetsinteckningar
dels 500,000: — med bästa rätt, dels
850,000:— till förmånsrätten liggande mellan

1,500,000:— och 2,350,000:— och dels 1,250,000: —
till förmånsrätten liggande mellan 5,500,000:— och

6,750,000:—) cirka ............................. kronor 1,500,000

Statskontoret, industrilånefonden (säker heter:

fastighetsinteckningar å 1,000,000:—, som jämväl
läge som säkerhet för i det följande omförmälda
lån hos postsparbanken, till förmånsrätten liggande inom

1,500,000:—) » 187,500

Postsparbanken (samma säkerhet som för nästföregående
lån) ................................ » 500,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Domänstyrelsen (säkerheter: fastighetsinteckningar
å 1,550,000:-—- liggande mellan 2,350,000:— och

3,900,000: -—) cirka .............................. kronor 300,000

Statskontoret (mot säkerhet av fastighetsinteckningar
å 1,600,000:— till förmånsrätten liggande mellan
3,900,000: — och 5,500,000: —) ......................»_1,500,000

Summa kronor 3,987,500.

Såsom av tablån framginge, skulle den ende enskilde fordringsägaren vara
aktiebolaget svenska handelsbanken, som för täckning av sin fordran hade
säkerheter med bästa förmånsrätt. Redan förlagsinteckningarna gåve full
säkerhet, då lager och inventarier enligt värderingsmännens beräkningar i
varje fall vore värda 2,000,000 kronor. På vilket sätt än Kalixbolaget avvecklades,
måste man alltså räkna med att svenska handelsbanken finge
full betalning för sin fordran, vilket banken i händelse av konkurs eller likvidation
måste erhålla. Övriga fordringsägare utgjordes av staten eller av
staten ägda inrättningar.

örn svenska handelsbankens berörda fordran å cirka 1,500,000 kronor vid
tidpunkten för domänverkets övertagande av Kalixverken av staten skulle
utlösas, torde böra påpekas, att ett utlägg för nämnda ändamål icke torde
kunna jämställas med de lån eller den aktieteckning, som från statens sida
hittills ifrågakommit gentemot Kalixbolaget, enär de säkerheter, som staten
genom inlösande av bankens lån skulle erhålla eller åt sig frigöra, utgjorde
säkerheter med bästa rätt i bolagets tillgångar.

Vidkommande en eventuell utbyggnad av sulfatfabriken vid Kalix i enlighet
med värderingsmännens förslag har utredningsmannen ansett, att denna
fråga, för den händelse alternativ A valdes, i sinom tid torde komma att påkalla
avgörande från domänverkets sida.

Utredningsmannen har med avseende å sättet för överförande av Kalixbolagets
tillgångar till domänverket anfört i huvudsak följande.

Berörda tillgångar torde böra försäljas från bolaget till domänverket, varigenom
bolagets rörelse såsom sådan, i varje fall i dess nuvarande form och
med nuvarande objekt, komme att upphöra. Dels med hänsyn härtill och
dels med hänsyn till de förluster, bolaget gjort och som vid en vederbörlig
värdering mycket sannolikt skulle visa, att så stor del av aktiekapitalet, som
§ 97 aktiebolagslagen förutsatte för att bolaget skulle vara skyldigt träda i
likvidation (2/3), gått förlorad, torde likvidation vara den lämpligaste formen
för avveckling och under vissa omständigheter mycket sannolikt den nödvändiga
formen, örn konkurs skulle undvikas. Med hänsyn till det mycket
stora antalet aktieägare (i runt tal 2,400) torde av praktiska skäl igångsättande
av underhandlingar under hand med aktieägarna örn medgivande från
dessa till försäljning till visst pris av bolagets tillgångar böra anses uteslutet,
eftersom samtycke av eller fullmakter från samtliga aktieägare i sådant fall
skulle erfordras.

I enlighet nied honom givna instruktioner hade utredningsmannen med
Munksunds aktiebolag såsom företrädande nominellt 850,000 kronor aktier
i Kalixbolaget inlett underhandlingar, örn vilket värde Munksundsbolaget
ansåge dessa aktier i Kalixbolaget hava, för att örn möjligt erhålla Munksundsbolagets
anslutning till värderingsmännens värdering av Kalixbolagets
tillgångar eller få en viss norm för värdet av Kalixbolagets aktier under hand
fastslagen med den störste enskilde aktieägaren. I anledning av dessa för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

handlingar hade Munksundsholaget i sin förut omförmälda skrivelse den 20
januari 1936 meddelat, att bolaget på anförda skäl »näppeligen nu kunde
taga definitiv ställning till aktiestockens värde i Kalix träindustriaktiebolag».

-—- Det enda övriga icke statliga intresse av betydenhet med en större fordringssumma
samlad på en hand, som vore knutet till Kalixföretaget, vore
svenska handelsbanken med sin förut berörda fordran på 1,500,000 kronor.
Med hänsyn till de goda säkerheter, som banken innehade, kunde, vilket utredningsmannen
också under hand förvissat sig om, banken icke tånkas vara
villig avstå från någon del av denna sin fordran.

Vid de utbud till försäljning av Kalixbolagets tillgångar, som bomme att
göras genom vederbörande likvidator eller likvidatorer, borde anbud avgivas
av domänverket. Detta anbud borde enligt utredningsmannens mening
på skäl, som han förklarade sig komma att närmare utveckla vid redogörelsen
för alternativ B — sättas till 4,500.000 kronor. Skulle någon annan
vederhäftig spekulant på Kalixbolagets tillgångar anmäla sig, som bjöde
högre än domänverket, torde man böra hava övervägt trugan, örn och i så
fall hur högt domänverket borde bjuda över den summa, som allenast täckte
Kalixbolagets skulder. Avgörandet härutinnan torde böra läggas i Kungl.
Majlis hand. Varje belopp, varmed försäljningssumman för Kalixbolagets
tillgångar överstege skulderna, skulle nämligen komma aktieägarna till godo.

I detta sammanhang erinrade utredningsmannen om att av aktiekapitalet,
5,004,500 kronor, staten dels direkt och dels genom till industriföreningen
lämnade lån mot säkerhet av aktier i bolaget förfogade över (2,398,500 +

1,393,000 =) cirka 3,792,000 kronor. Enskilda aktieägare innehade aktier
för tillhopa omkring 1,213,000 kronor, varav 850,000 kronor belöpte å Munksunds
aktiebolag. Av den köpeskilling, staten skulle behöva erlägga för Kalixbolagets
tillgångar, skulle sålunda, i den mån berörda köpeskilling överstege
bolagets skulder, tre fjärdedelar återgå till staten och allenast en knapp
fjärdedel (24.3 procent) utgöra effektiv utgift för statsverket.

För att ett anbud av annan spekulant än staten skulle kunna godtagas torde
emellertid ur statens synpunkt — statens tidigare stödåtgärder i avseende
å Kalixverken hade varit motiverade främst av sociala skäl och av hänsynen
till rådande arbetslöshet i orten -—- det önskemålet böra uppställas, att sådan
spekulant kunde ställa betryggande garantier för att, därest han förvärvade
Kalixverken, verksamheten därstädes bomme att fortsättas i ungefär samma
utsträckning som förut.

Slutligen har utredningsmannen i fråga örn det närmare genomförandet
av Kalixbolagets likvidation gjort följande sammanfattande uttalanden.

Likvidationen borde beslutas å bolagsstämmor med bolaget. Med hänsyn
till den uppenbara fördel för de många små aktietecknarna i bolaget, som
till större delen icke likviderat sina aktier och för sitt uppehälle på ett eller
annat sätt vore beroende av att verksamheten vid Kalixverken hölles i gång,
borde i sådant fall den nödiga majoriteten av två tredjedelar av de röstande,
som vore behövlig å den senare av de två bolagsstämmor, som erfordrades,
kunna erhållas. Skulle mot förmodan så icke ske, erinrade utredningsmannen
örn att staten visavis statskontorets lån å 1,500,000 kronor till Kalixbolaget
enligt lånereversen kunde meddela föreskrifter örn lånets återbetalningstid
och därigenom få lånet indrivhart. Därest under dylika omständigheter
indrivningsåtgärder vidtoges, torde konkurs eller likvidation bliva oundviklig
för bolaget. Vidare syntes det utredningsmannen, att ett bokslut rörande
bolagets tillgångar och skulder enligt § 98 aktiebolagslagen komme att utvisa,
att bolaget jämlikt § 97 mom. 1 samma lag skulle bliva skyldigt träda
i likvidation, enär aktiekapitalet lill över två tredjedelar gått förlorat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Likviden för Kalixverken skulle erläggas genom att domänverket betalade
Kalixbolagets skulder å tillhopa omkring 4,000,000 kronor samt därutöver
kontant erlade 500,000 kronor. Till andra fordringsägare än staten skulle
härvid endast behöva utbetalas 1,500,000 kronor, utgörande bolagets förut
omförmälda skuld till svenska handelsbanken. Av den kontant erlagda likviden
å 500,000 kronor komme, enligt vad i det föregående anförts, endast ett
belopp av cirka 125,000 kronor att bliva en effektiv utgift för statsverket.

Alternativ B.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att alternativ B
innebär, att ett särskilt aktiebolag skulle bildas, omfattande såväl Kalixverken
som domänverkets sågverksanläggningar i Sandvik, Båtskärsnäs och
Lövholmen.

Även vid detta alternativ har utredningsmannen ansett sig böra förutsätta,
att Kalixbolaget trädde i likvidation samt att dess samtliga tillgångar försåldes,
i detta fall till det nya bolaget, som hade att avgiva anbud å desamma.
Därest eventuellt högre anbud avgåves av en enskild spekulant, torde, framhåller
utredningsmannen, böra uppställas samma önskemål som under alternativ
A beträffande betryggande garantier för fortsatt drift. Liksom i fråga
örn alternativ A borde även här få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om
en eventuell höjning av statsverkets anbud.

Utredningsmannen har påpekat, att vid förevarande alternativ ytterligare
en möjlighet vore tänkbar, nämligen den, att Kalixbolaget för den beräknade
överlåtelsesumman tecknade aktier i det nya bolaget och som likvid för dessa
aktier överlämnade sina tillgångar med skyldighet för det nya bolaget att
ansvara för Kalixbolagets skulder. För den händelse då överlåtelsesumman
komme att överstiga sammanlagda beloppet av Kalixbolagets skulder, skulle
sagda bolag erhålla ett antal aktier i det nya bolaget, vilka skulle kunna ställas
till förfogande för aktieägarna i Kalixbolaget för att bliva deras utdelning
i likvidationen av sistnämnda bolag. Därest det nya bolaget nödgades förvärva
Kalixbolagets tillgångar för ett pris överstigande Kalixbolagets skulder,
skulle den fördelen vinnas, att någon kontant likvid från statsverket eller
det nya bolaget till Kalixbolaget icke behövde ifrågakomma. Emellertid
har utredningsmannen ej funnit sig kunna förorda denna utväg, enär densamma
syntes medföra, förutom vissa praktiska svårigheter, jämväl den
konsekvensen, att i det nya bolaget såsom aktieägare infördes enskilda personer
eller företag, varigenom nämnda bolag skulle erhålla karaktären av
visserligen i huvudsak statsägt men med inslag av enskilda intressen.

I syfte att fastställa storleken av det nya bolagets aktiekapital har utredningsmannen
härefter gjort en undersökning rörande de medel, som erfordrades
för förvärv av Kalixbolagets samtliga tillgångar ävensom sågverken i
Båtskärsnäs, Sandvik och Lövholmen med lager och inventarier. Utredningsmannen
har härvidlag anfört bland annat följande.

Enligt värderingsmännens värdesättning II utgjorde sammanlagda värdet
av ifrågavarande fyra företags tillgångar 11,786,918 kronor, varav 5,758,152
kronor eller 48.8 procent belöpte å Kalixbolaget och 6,028,766 kronor eiler
51.2 procent å övriga tre företag. — Värderingsmännen hade vidare angivit

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

företagens sammanlagda skuldbelopp till 11,860,000 kronor. Härav hänförde
sig 3,950,000 kronor eller 33.3 procent till Kalixbolaget och 7,910,000 kronor
eller 66.7 procent till övriga företag. Då emellertid beträffande de sistnämnda
tydligen bland skulderna medräknats allt kapital, som blivit nedlagt i
dem, torde man för att få en fullständig bild av det i samtliga företag nedlagda
kapitalet böra medräkna jämväl Kalixbolagets aktiekapital. Därest
så skedde, bleve resultatet, att det i företagen nedlagda totala kapitalet visade
sig uppgå till 16,860,000 kronor, fördelande sig å Kalixbolaget med

8.950.000 kronor eller 53.08 procent samt å de tre sågverken med 7,910,000
kronor eller 46.9 procent. -—- Beträffande åter inkomsterna från det planerade
bolaget hade desamma av värderingsmännen beräknats till 1,134,000
kronor per år, härrörande till ett belopp av 534,000 kronor eller 47 procent
från Kalixverken och till ett belopp av 600,000 kronor eller 52.9 procent från
de tre sågverken. Härvid borde emellertid observeras, att värderingsmännen
för att erhålla berörda avkastning från Kalixverken föreslagit en utbyggnad
av sulfatfabriken för en kostnad av 1,250,000 kronor.

Det syntes utredningsmannen, att de belopp, för vilka det nya bolaget skäligen
borde förvärva tillgångarna i domänverkets förenämnda tre sågverk,
icke torde böra överstiga tillgångarnas värde enligt värderingsmännens värdesättning
II eller i runt tal 6,000,000 kronor. Vad anginge Kalixverken
kunde deras värde — med hänsyn till att det för verkens försättande i något
så när räntabelt skick tarvades nedläggande i desamma av ytterligare ett belopp
av 1,250,000 kronor — under inga omständigheter sättas så högt som
enligt värdesättning II eller i runt tal 5,758,000 kronor utan torde nämnda
siffra i allt fall böra minskas med 1,250,000 kronor. För Kalixverken borde
sålunda enligt utredningsmannens förmenande erläggas högst (5,758,000 —

1.250.000 —) i runt tal 4,500,000 kronor.

I detta sammanhang framhölle utredningsmannen, att, därest man för
Kalixverken beräknade (4,500,000 + 1,250,000 =) 5,750,000 kronor och för
domänverkets tre sågverk 6,000,000 kronor, de båda förvärvssiffrorna stöde
i relation till varandra som 48.8 procent och 51.2 procent. Denna relation
sammanfölle nära med de för Kalix och sågverken beräknade andelarna, 47
procent respektive cirka 53 procent, i det nya bolagets uppskattade inkomst
samt utvisade, att värdena av de olika företagen sålunda beräknats i relation
till avkastningsmöjligheterna.

På grund av vad sålunda anförts har utredningsmannen förordat, att det
nya bolaget för förvärv av samtliga ifrågakommande anläggningar jämte
inneliggande lager beräknade:

Till förvärv av Kalixbolagets tillgångar högst.......kronor 4,500,000

» » » de tre sågverken.........• . . . » 6,000,000

Härtill komme beräknad kostnad för ombyggnad av sulfatfabriken
i Kalix................... » 1,250,000

Summa kronor 11,750,000.

Det sålunda erhållna beloppet, 11,750,000 kronor, bar utredningsmannen
ansett böra utgöra det nya bolagets aktiekapital. Till frågan, huru berörda
kapital lämpligen skulle åstadkommas, återkommer jag i det följande.

I anslutning till nyssnämnda beräkning har utredningsmannen vidare
anfört:

Han bade vid beräkningen utgått från att bolaget med äganderätt förvärvade
jämväl de fastigheter, å vilka de tre sågverken vore belägna, och som nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

tillhörde domänverket. För sådant avhändande av staten tillhörig fast egendom
torde enligt §77 regeringsformen erfordras riksdagens samtycke. Den
möjligheten torde också kunna tänkas, att det nya bolaget av domänverket
arrenderade de områden, varå sågarna vore belägna, så att staten icke avhände
sig äganderätten till dessa fastigheter. Såväl ur juridiska som praktiska
synpunkter syntes emellertid ett sådant arrangemang medföra åtskilligt
mera besvär och för framtiden innebära en hel rad av ständigt återkommande
problem, medan däremot det nya bolagets övertagande av fastigheterna med
äganderätt skapade ett klart och enkelt läge i ifrågavarande avseenden. Med
hänsyn till att staten ju tänkts såsom den praktiskt taget ende eller i varje
fall den fullkomligt dominerande aktieägaren i det nya bolaget hade ju staten
i realiteten icke avhänts bestämmanderätten till berörda fastigheter.

De objekt, som av det nya bolaget skulle förvärvas, kunde fördelas i två
grupper. Den ena gruppen omfattande fastigheter, inventarier, materialier
och förråd. De i denna grupp befintliga objekten torde icke antagas hava
undergått någon väsentlig förändring från värderingsdatum, den 31 december
1935, och till den tidpunkt, antagligen under senare delen av 1936, då
överlåtelsen till det nybildade bolaget kunde tänkas äga rum. Den senare
gruppen omfattade däremot lager av sulfatmassa, timmer, trävaror, sulfatved
etc. och uppenbart vore, att man nu icke kunde med någon visshet förutsäga,
huru stora de inneliggande lagren vid de fyra företagen komme att vara
vid överlåtelsedatum. Skulle lagren då hava ökat, måste ju köpeskillingen
höjas; skulle de hava minskat, åtginge mindre köpeskilling. För att få någon
fast utgångspunkt hade emellertid utredningsmannen tills vidare utgått från
det värde — 5,061,736 kronor för lagren vid samtliga anläggningarna — som
värderingsmännen angivit i sin värdesättning II, med det påpekandet likväl,
att kapitalbehovet för övertagande av berörda lager icke nu definitivt läte
sig bestämmas.

Möjligen kunde från Ivalixbolagets och domänverkets sida beträffande
värderingsmännens värdesättning ifråga om lagervärdena sägas, att nämnda
värden vore lägre än vad respektive verk vid försäljning till dagspriser skulle
kunna erhålla. Härtill kunde emellertid genmälas, att det nya bolagets förvärv
gällde icke blott ifrågavarande lager utan jämväl fastigheterna, för vilka
enligt värdesättning II fulla taxeringsvärdet hade beräknats. Härigenom
torde, såsom väl också värderingsmännen ansett, respektive verk fått full
kompensation för eventuell differens mellan dagsvärdena för lagret och det
i värdesättning II upptagna värdet. Särskilt i belysning av den räntabilitetskalkyl,
värderingsmännen uppgjort, visade sig klart, att det nya bolaget, om
det skulle läggas på en från början affärsmässigt sund basis, icke lämpligen
kunde erlägga mera än slutsumman enligt värdesättning II.

Med avseende å storleken av det nya bolagets rörelsekapital erinrar utredningsmannen,
att värderingsmännen såsom dylikt kapital upptagit för Kalixföretaget
3,000,000 kronor och för domänverkets tre sågverk 2,000,000 kronor
eller alltså för samtliga företagen tillhopa 5,000,000 kronor. Utredningsmannen
meddelar vidare, att han på begäran från domänstyrelsen erhållit en
överslagsberäkning över det nya bolagets kapitalbehov, utvisande att styrelsen
uppskattat sagda kapitalbehov — inbegripen kostnaden för förvärv av i lager
befintliga råvaror och virke, vilken kostnad upptagits med 6,610,000 kronor
— till 9,520,000 kronor eller, därest hänsyn toges till eventuell förhöjning i
råvarukostnaden, 10,870,000, kronor. I sistnämnda båda belopp inginge
kostnader för ytterligare komplettering av anläggningarna med 1,660,000

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

kronor. Med hänsyn till de ofta häftiga svängningarna inom träindustrin i
förening nied det nordliga läget hade det synts domänstyrelsen lämpligast,
att det sålunda uppskattade behövliga kapitalet tillika med anläggningarnas
inlösenvärde insattes i det tillämnade nya bolaget helt i form av aktiekapital.

Vid en jämförelse mellan förenämnda överslagsberäkning och värderingsmännens
uppskattning har utredningsmannen funnit, att det kapital, som
enligt värderingsmännen skulle erfordras för samma ändamål, som medtagits
i överslagsberäkningen, skulle utgöra dels de sammanlagda lagervärdena å
5,061,736 kronor och dels det sammanlagda rörelsekapitalet å 5,000,000 kronor
eller sålunda tillhopa 10,061,736 kronor. I betraktande av att två av
varandra oberoende utredningar kommit till så relativt närliggande resultat
har utredningsmannen ansett sig böra utgå från att ett kapitalbehov för berörda
ändamål å något över 10,000,000 kronor borde täckas för att säkerställa
det nya bolagets behöriga drift. Då nyssnämnda belopp 5,061,736 kronor,
enligt vad förut sagts, inräknats i bolagets aktiekapital, skulle sålunda
i rörelsekapital erfordras omkring 5,000,000 kronor. Utredningsmannen
har emellertid ansett, att rörelsekapitalet borde utökas för att därmed skulle
kunna täckas även vissa engångsutgifter vid bolagets start, såsom t. ex. lagfartsstämpel
och aktiestämpel. Med hänsyn till att taxeringsvärdena å anläggningarnas
sammanlagda fasta egendom enligt värderingsmännens uppgifter
utgjorde tillhopa 5,825,600 kronor, kunde lagfartsstämpeln beräknas
till cirka 116,000 kronor. Aktiestämpeln komme att uppgå till 117,500 kronor.
Utredningsmannen har på grund härav hållit före, att såsom särskilt
rörelsekapital vore erforderligt ett belopp av 5,300,000 kronor. — Emellertid
har utredningsmannen ansett sig böra anmärka, att utgifterna för lagfartsoch
aktiestämpel återginge till staten via postverket. Beträffande de kostnader
för komplettering av anläggningarna, som domänstyrelsen i sin överslagsberäkning
upptagit, har utredningsmannen framhållit, att desamma, i
den mån de icke kunde och borde täckas av det till det nya bolagets förfogande
stående kapitalet, vore av den art, att de lämpligen, i den mån de erfordrades,
borde täckas på annat sätt än genom tillskott direkt vid bolagets
bildande, exempelvis genom användande av vinstmedel för sådant ändamål
eller upptagande av lån.

Det nya bolagets sammanlagda kapitalbehov (aktiekapital + rörelsekapital)
har sålunda av utredningsmannen beräknats till (11,750,000 + 5,300,000
= ) 17,050,000 kronor. Utredningsmannen har påpekat, att detta belopp vore

1.060.000 kronor lägre än det av värderingsmännen beräknade totalbeloppet

18.110.000 kronor, som de ansett om ock knappt kunna förräntas. Beloppet

17.050.000 kronor borde på grund härav enligt utredningsmannens mening
giva tämlig trygghet i förräntningshänseende.

Utredningsmannen har härefter övergått till att undersöka, huru stor del
av det för det planerade bolaget erforderliga kapitalet, 17,050,000 kronor,
som redan vöre nedlagt av staten, och huru mycket staten behövde tillskjuta

Kunc/L Maj.ts proposition nr 193.

såsom nytt kapital för bolaget. I detta hänseende anför utredningsmannen
bland annat:

Vad först beträffade förvärvet av Kalixbolagets tillgångar för 4,500,000
kronor skulle härför från statens sida erfordras 1,500,000 kronor för att inlösa
svenska handelsbankens fordran och 500,000 kronor för utbetalning
till aktieägarna, av vilket senare belopp emellertid staten återfinge 375,000
kronor, så att den effektiva utgiften i berörda avseende allenast bleve 125,000
kronor. Återstående del, 2,500,000 kronor, av köpeskillingen för Kalixbolagets
tillgångar återfinge staten på grund av sina fordringar å samma belopp.
För förvärv av domänverkets tre sågverk jämte lager erfordrades icke något
kontant utlägg, enär härför skulle lämnas aktier i det nya bolaget i likvid.
Däremot måste kostnaden för ombyggnad av sulfatfabriken i Kalix, 1,250,000
kronor, kontant tillskjutas.

\ ad härefter anginge för driften jämte vissa engångskostnader behövligt
kapital, 5,300,000 kronor, måste nämnda belopp bestridas genom kontant tillskott.
För att täcka driftens behov av förlagsmedel särskilt under vintermånaderna,
då kapitalbehovet vore störst, borde rörelsekapitalet — på skäl, som
i annat sammanhang bomme att angivas — lämpligast åstadkommas genom
en förlagskredit, lämnad av staten eller statsägd bank mot säkerhet av bästa
förlags- och fastighetsinteckningar. Det borde emellertid observeras, att
driftskapitalet, i vad det anginge domänverkets tre sågverk, antingen redan
tillhandahölles av domänverket (= staten) eller vore avsett att av domänverket
tillhandahållas, varför man icke kunde anse, att det i dessa avseenden
rörde sig örn någon ny utgift från statens sida. Vid en närmare granskning av
domänstyrelsens överslagsberäkning bade utredningsmannen kommit till det
resultatet, att av driftskapitalet ett belopp av cirka 2,000,000 kronor folie å
Kalixverken. Sagda belopp bleve sålunda en ofrånkomlig utgift för statsverket.

På grund av vad sålunda anförts syntes statens i realiteten nya kapitaltillskott
för det tillämnade bolaget kunna beräknas uppgå till (1,500,000 +

125.000 + 1,250,000 + 2,000,000 =) 4,875,000 kronor.

Innan utredningsmannen närmare ingått på frågan örn sättet för anskaffande
av behövligt aktiekapital och rörelsekapital, har han i korthet omnämnt
vissa faktorer, som skulle kunna tänkas inverka på aktie- och driftskapitalens
storlek. Härutinnan har han uppgivit väsentligen följande.

_ Värderingsmännen hade såsom de tre sågverkens — i Båtskärsnäs, Sandvik
och Lövholmen — skuld till domänverket angivit ett sammanlagt belopp
av 7,910,000 kronor. Enligt uppgift utgjorde beloppet domänverkets bokförda
fordran för kostnader, som av verket nedlagts för respektive sågverks
och lagers inköp, utbyggnad och underhåll. Nämnda summa syntes sålunda
utgöra så att såga domänverkets självkostnadspris för berörda tre sågverk
jämte lager och inventarier i deras nuvarande skick utan avskrivningar. Med
hänsyn till detta faktum torde de hos domänverket bokförda värdena icke
böra tillerkännas vitsord framför värderingsmännens värdering av sågverken,
slutande å i runt tal 6.000,000 kronor. Skulle man emellertid vilja tillerkänna
domänverket för dess sågverk med lager en köpeskilling från det
nya bolaget svarande mot berörda bokförda värden, måste aktiekapitalet ökas
med omkring 1,900,000 kronor, varigenom sagda kapital bomme att utgöra

13.650.000 kronor.

Med hänsyn till värderingsmännens förräntningskalkyl, det förhållandet att
de från domänverket överförda sågverken lika fullt i realiteten kvarbleve i
statens ägo samt vikten av att det nya bolaget erhölle en från början sunt
affärsmässig basis torde dock värderingsmännens värdering till 6,000,000 kro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

nor vara den utgångspunkt, från vilken likvidsumman gentemot domänverket
borde fastställas och följaktligen bolagets aktiekapital bestämmas med
hänsyn därtill. Huru än köpeskillingen för domänverkets sågar och lager
fixerades, bleve det ju samma realvärde, det nya bolaget komme att tillföras
från domänverket, så att staten därigenom i realiteten icke avhände sig någonting
utan tvärtom med ett förvärvspris för sågverken och lagren beräknat
efter värderingsmännens värdering gåve det nya bolaget gynnsammare startbetingelser.

Vidare skulle kunna antagas, att svenska handelsbankens fordran på

1.500.000 kronor antingen mot samma säkerheter kvarlåge hos banken eller
övertoges av staten eller statsägd bank, vilket ju skulle innebära, att aktiekapitalet
minskades med 1,500,000 kronor och lånekontot ökades med samma
belopp, så att det sammanlagda lånebehovet skulle uppgå till (5,300,000
+ 1,500,000 =) 6,800,000 kronor. En sådan åtgärd skulle ju medföra den
olägenheten, att säkerheterna för 1,500,000-kronorslånet icke vore att påräkna
för krediten å 5,300,000 kronor, varav i sin tur måste följa, att nämnda
kredit bleve betydligt svårare att placera. Även om saken tänktes löst så,
att ett större lån å 6,800,000 kronor upptoges mot första fastighets- och förlagsinteckningar,
skulle detta lån likväl bliva svårare att placera, bland annat
enär man då behövde taga i anspråk större delen av fastigheternas taxeringsvärden
— nu sammanlagt uppgående till 5,825,000 kronor — och lagervärdena.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och för att bolaget skulle erhålla
en sundare basis föresloge utredningsmannen, att berörda belopp å 1,500,000
kronor inräknades i aktiekapitalet.

Beträffande kostnaden för sulfatfabrikens ombyggnad, 1,250,000 kronor,
gällde likaledes, att denna summa kunde tänkas åstadkommen lånevägen.
Örn så skedde, kunde aktiekapitalet minskas med 1,250,000 kronor. Även här
måste emellertid påpekas svårigheterna att erhålla ett sådant lån, för vilket
som säkerhet endast kunde erbjudas inteckningar liggande ovanför dem, som
lämnats för lånet å 5,300,000 kronor. Dels med hänsyn därtill och dels med
hänsyn till den sundare basis, bolaget skulle erhålla genom att berörda

1.250.000 kronor täcktes genom aktiekapitalet, förordade utredningsmannen,
att så skedde. I

I avseende å sättet för åstadkommandet av det aktiekapital, som utredningsmannen
enligt vad i det föregående omförmälts ansett erforderligt för
det planerade nya bolaget, har utredningsmannen uppgjort följande tablå:

Domänverket tecknar aktier för belopp, motsvarande den
summa det nya bolaget skulle erlägga för berörda tre

sågverk jämte dithörande lager .................... kronor 6,000,000

Statsverket tecknar till förvärv av Kalixbolagets tillgångar

erforderliga ...................................... » 4,500,000

Statsverket tecknar ytterligare för ombyggnadskostnaden

av sulfatfabriken i Kalix erforderliga................ » 1,250,000

Summa aktiekapital kronor 11,750,000.

Såsom förut nämnts har utredningsmannen förordat, att det behövliga rörelsekapitalet,
5,300,000 kronor, anskaffades genom förlagskredit från staten
♦•Iler statsägd bank mot säkerhet av bästa förlags- och fastighetsinteckningar.
Härtill har nu utredningsmannen knutit följande reflexioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Det nya bolagets driftskapital behövde, såsom också värderingsmännen
antytt, icke tagas i anspråk hela året utan till stor del endast vissa perioder
därav (huvudsakligast vintertid). Vid sådant förhållande syntes det opraktiskt
att anskaffa berörda belopp, 5,300,000 kronor, i forin av aktiekapital,
som ju läge bundet bela året och såsom aktiekapital skulle förräntas. Det
vore bättre, om bolaget vid varje tidpunkt behövde taga i anspråk allenast
den del av rörelsekapitalet, som just då erfordrades, så att vid varje tidpunkt
ränta icke behövde erläggas för större belopp än som just då vore i bolagets
rörelse använt. För staten torde det dessutom te sig mera tilltalande att i
stället för att inbetala ett belopp såsom likvid för aktier kunna själv eller
eventuellt genom statsägd bank tillhandahålla denna summa såsom kredit åt
det nya bolaget, varigenom ju staten bleve fordringsägare med bästa förmånsrätt
i såväl förlagsinteckningar som fastighetsinteckningar i stället för i annat
fall endast aktieägare. Skulle krediten lämnas genom statsägd bank. vilket
ju med hänsyn till de erbjudna säkerheternas bankmässiga beskaffenhet torde
vara icke blott önskvärt utan även lämpligt, tillkommc den fördelen, att
statsverket såsom sådant icke behövde för anskaffande av rörelsekapitalet
hava någon utgift.

Utredningsmannen erinrar i detta sammanhang ånyo örn det förhållandet,
att förvärvssumman för lager och inventarier tillhörande Kalixverken och
domänverkets tre sågverk ännu icke kunde definitivt fixeras. Rörande detta
spörsmål och dess inverkan på det nya bolagets bildande yttrar utredningsmannen
vidare:

För att fixera nämnda summa borde viss datum bestämmas, när tillträde
skulle beräknas ske, och värdering av då inneliggande lager enligt samma
grunder som värderingsmännen använt äga rum. Sedan på detta sätt fastslagits
den exakta summan, för vilken lagret vid de olika verken skulle övertagas,
kunde aktiekapitalet definitivt fixeras och stiftelseurkund för det nya
aktiebolaget utfärdas.

Av praktiska skäl kunde man emellertid tänka sig utgå från de förut beräknade
siffrorna för inköpspriset såsom fasta, vilket skulle medföra, att
aktiekapitalet redan nu kunde fixeras till 11,750,000 kronor och det nya bolaget
bildas utan att avvakta lagervärderingen. Skulle det sedan vid det nya
bolagets förvärv av lagren visa sig, att därför erfordrades större kapital än
i det föregående tänkts såsom ingående i aktiekapitalet, kunde ett sådant
överskott, som icke kunde beräknas bliva allt för stort, täckas dels ur den
förutsatta förlagskrediten och dels ur en eventuell ökning därav. Avgörandet
härvidlag borde överlåtas åt det nya bolagets ledning. Därest aktiekapitalet
sålunda redan nu fixerades, kunde, därest beslut örn det nya aktiebolaget
fattades, stiftelseurkund utfärdas och övriga åtgärder för det nya bolagets tillblivelse
äga rum, när så ansåges lämpligt och utan avvaktande av "lagrens
värdering. Enär vidare antalet stiftare i ett aktiebolag liksom antalet aktieägare
måste vara minst fem stycken, borde utom staten fyra särskilt utsedda
personer fungera såsom stiftare och sedermera aktieägare.

Slutligen har utredningsmannen i fråga örn det nya bolagets kommande
verksamhet anfört följande.

Redan förut^ bedreve de tre av domänverket ägda sågverken uteslutande
förädling av ravaror från domänverkets skogar, och Ivalixbolaget hade från
domänverket hämtat något över 70 procent (räknat efter värdet) av sitt råvarubehov.
Under sådana omständigheter bomme gentemot det nya bolaget
domänverket såsom nästan ende råvaruleverantör att intaga en allt domme -

Kungl. Maj :ts proposition nr 193.

rande ställning. Skulle det nya bolaget på tillbörligt sätt kunna fylla sin uppgift
såsom så att säga förädlingsfabrik för domänverkets råvaror, måste ett
intimt och förtroendefullt samarbete mellan domänverket och det nya bolaget
förutsättas. Bolagets inköp av virke och andra råvaror från domänverket
torde icke böra ske enligt principer, som tillämpats vid de kontrakt, som förut
funnits och fortfarande funnes mellan domänverket och Kalixbolaget. Dessa
kontrakt torde — såsom ock påpekats av bland andra utredningsmannen
Boman samt värderingsmännen — på ett olämpligt sätt betunga köparen.
Det borde icke vara omöjligt att finna en form, varigenom det nya bolaget
från domänverket finge rätt att till normala säsongpriser inköpa sitt virkesbehov.
Härvid finge icke lämnas ur sikte nyss anmärkta förhållande, att det
nya bolaget, i vilket ju domänverket skulle hava mycket stort inflytande,
torde komma att i stor utsträckning fungera såsom förädlingsfabrik åt domänverkets
skogar i dessa distrikt och vid sådant förhållande varken kunde
eller borde helt eller delvis förbigås vid domänverkets försäljningar av skog
eller timmer. Principiellt sett borde denna sak ligga så till, att, å ena sidan,
det ålåge domänverket att tillse, att -— i mån av tillgång och utan åsidosättande
av skäliga enskilda intressen — det nya bolagets råvarubehov bleve
fyllt från domänverkets sida, innan försäljning från domänverket i dessa
distrikt till enskilda ägde rum, medan, å andra sidan, det nya bolaget till
domänverket borde erlägga betalning enligt säsongens gällande marknadspris.

Av utredningsmannen anförda fördelar och nackdelar enligt alternativen A

och B.

Efter att hava redogjort för sina undersökningar rörande ifrågavarande
båda alternativ A och B har utredningsmannen övervägt de fördelar och
nackdelar, som synts honom förbundna med de olika alternativen.

Dessförinnan har emellertid utredningsmannen lämnat några uppgifter örn
finska statens aktiebolagsdrift inom trävarubranschen. Med hänsyn till de
jämförelsepunkter Finland erbjuder med vårt land i fråga om natur, råvara
och förädlingssätt torde av berörda uppgifter böra här återgivas följande.

Finska staten vöre för närvarande såsom aktieägare intresserad i tvenne
större skogs- och cellulosabolag, nämligen Veitsiluoto O/Y och Enso-Gutzeit
A. E. I Veitsiluoto ägde staten alla aktierna utom två. Företaget hade länge
drivits av For ststyrelsen i egen regi, men ombildades år 1932 till aktiebolag
i syfte att möjliggöra en mera affärsmässig skötsel av detsamma. Enso-Gutzeit
däremot hade uppkommit genom sammanslagning och koncentrering av
ett antal från början helt privata företag och företedde nu tillsammans med
systerbolaget Tornator O/Y bilden av en typisk industrikoncern. Statens
delägarskap daterade sig från efterkrigsåren, då stora aktieposter, som dittills
varit i norska händer, inköptes av finska staten. För närvarande ägde staten
cirka 87 procent av aktiekapitalet.

Veitsiluotos ombildning till aktiebolag kunde måhända tydas, som om det
skulle ställa sig mera gynnsamt för staten att endast indirekt i aktiebolagsform
driva rörelse av nu ifrågavarande beskaffenhet. Å andra sidan torde
ännu för kort tid hava förflutit sedan bolagets tillkomst, för att man skulle
kunna våga något slutgiltigt omdöme om saken. Vid bolagsbildningen drabbades
emellertid staten av betydande förluster genom att stora avskrivningar
måste göras för att ställa företaget på en sund basis.

Beträffande Enso-Gutzeit gällde, att statens förvärv av omfönnälda stora

Kungl. Majis proposition nr 193.

aktieposter under en följd av år måste anses hava medfört övervägande nackdelar
till följd av det höga pris, som betingades, och med hänsyn till att för
likvidens erläggande ett obligationslån i norska kronor måste upptagas. För
omkring tio år sedan hade emellertid ledningen av Enso-Gutzeit och därefter
av Tornator uppdragits åt en av de främsta fackmän, som kunde erhållas i
landet. Denne tilldelades mycket vidsträckta fullmakter, vilka möjliggjorde
för honom att omlägga bolagets drift i enlighet med den ekonomiska utvecklingen
och i övrigt sköta den på fullt affärsmässigt sätt. Koncernens resultat
hade därpå väsentligen förbättrats. Därvid hade givetvis i hög grad bidragit,
att de på skog baserade förädlingsindustrierna under senare år i Finland
gynnats av goda förutsättningar samt rönt ett stort uppsving.

Den jämförelse, som utredningsmannen härefter anställt mellan förenämnda
båda alternativ, har föranlett honom till i huvudsak följande uttalanden.

övertoges Kalixverken — enligt alternativ A — i domänverkets regi, förenades
i en hand såväl den huvudsakliga råvarutillgången som anstalterna för
råvarans förädlande. Domänverket, som redan förut ägde tre sågverk i dessa
distrikt, skulle få sin förädlingsapparat utökad med, förutom Kalixverkens
såg, den till samma verk hörande sulfatfabriken. Domänstyrelsen hade
dittills här saknat sådan fabrik, och förvärvet av nämnda fabrik borde vara
av så mycket större betydelse, som domänverkets sågverk Båtskärsnäs och
Sandvik läge på relativt litet avstånd från fabriken och kunde bidraga med
råvara till densamma. Förvärvet av Kalixverkens sågverk vore uppenbarligen
ej av samma betydelse för domänverket. Men om — av sociala skäl eller
eljest — staten önskade, att driften där hölles i gång, borde det för staten
vara en fördel att mera direkt kunna bestämma däröver och sörja för att de
i varje särskilt fäll ändamålsenligaste åtgärderna kunde vidtagas, och sågverksdritten
vid Kalixverken beräknades ju av värderingsmännen giva överskott.

De direkta kostnaderna för staten som helhet betraktad komme vid ett
arrangemang enligt alternativ A — under förutsättning att domänverket
kunde förvärva Kalixverken för 4,500,000 kronor — att utgöra allenast

1,625,000 kronor.

Beträffande alternativ B torde, enär i det föregående förutsatts, att staten
(domänverket) skulle äga det tillärnade nya aktiebolaget och följaktligen
vara den bestämmande i detsamma, vad nyss i fråga om alternativ Ä anförts
om lämpligheten av att domänverkets förädlingsapparat utökades med Kalixverken
äga motsvarande tillämpning. Den enhet mellan råvaruägaren och
förädlaren, som alternativ A innebure, skulle visserligen i alternativ B formellt
brytas genom det nya bolagets tillkomst såsom särskild juridisk person. Men
eftersom aktierna i det nya bolaget skulle komma att ägas av staten och
staten (domänverket) alltså komma att bliva den bestämmande, brötes i realiteten
icke nämnda enhet.

Statens direkta engångskostnader för genomförandet av alternativ B uppginge
enligt vad i det föregående omförmälts till 4,875,000 kronor och ställde
sig alltså betydligt högre än enligt alternativ A. Emellertid vore i nämnda
belopp inräknade 1.250,000 kronor avsedda för utvidgning av Kalix sulfatfabrik.
Anmärkas borde, att denna utgift med all sannolikhet måste
bliva en utgift även vid alternativ A, ehuru icke direkt vid överlåtelsen.

För såväl alternativ A som alternativ B måste antagas, att hänsyn vid den
vidare driften fortfarande komme att tagas till de i det föregående berörda
sociala skäl rörande förebyggande av arbetslöshet, som hittills uppenbarligen
varit en i många avseenden bestämmande orsak till statens handlande
i denna sak.

Kungl. Majlis proposition nr 193.

Enligt utredningsmannens åsikt torde aktiebolagsformen på grund av därmed
förenade bokföring och årlig balansräkning m. m. giva större översiktlighet
över den industriella driftens ekonomiska resultat än alternativ A.

Antingen domänverkets förädlingsverksamhet (i form av sågverksdrift
och cellulosafabrikation) med ty åtföljande försäljning av produkterna dreves
direkt av domänverket eller i form av aktiebolag bomme denna förädlings-
och försäljningsverksamhet att äga rum i direkt konkurrens med
annan in- eller utländsk försäljning av nämnda produkter från enskilda inländska
och enskilda eller statsägda utländska företag i samma bransch.
För att den sålunda av svenska staten drivna rörelsen skulle bliva lönande,
vore det uppenbarligen av alldeles väsentlig betydelse, att ledningen av
såväl förädlings- som försäljningsorganisationerna handhades av en inom
berörda område erfaren och dugande fackman (eventuellt flera), som i sitt
handlande, vilket ju många gånger måste bestämmas av affärsmässiga hänsyn
och fordrade snabba beslut samt tagandet av vissa risker, icke lämpligen
borde vara bunden av de i dessa avseenden betydligt snävare gränser,
en ämbetsman i ett ämbetsverk hade uppdragna för sig i form av instruktioner
eller eljest. Det i alternativ B tänkta bolagets chef borde hava
möjlighet att under villkor något så när likartade med dem, som gällde
för cheferna för de konkurrerande företagen utöva sin ledareverksamhet.
Av väsentligt avgörande betydelse för huru det nya bolagets verksamhet
skulle utfalla vore, att en på området verkligt erfaren, duglig och energisk
ledare tillsattes.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde man hava skäl antaga, att,
under förutsättning att nu angivna riktlinjer för alternativ B följdes, den
då genom det nya bolaget ombesörjda förädlingen och försäljningen borde
kunna uppvisa gynnsammare utbyte för staten än därest alternativ A valdes.
Staten skulle i alternativ B erhålla en effektivare och rationellare organisation
för denna verksamhet, och de för alternativ B:s genomförande
erforderliga utläggen borde under sådana omständigheter relativt snart
hava tagits igen. Att i längden alternativ B skulle visa sig för staten fördelaktigare
torde med tämlig säkerhet kunna antagas.

Utredningsmannen har sålunda för sin del förordat, att förevarande fråga
erhölle sin lösning enligt alternativ B.

Jag torde i detta sammanhang få nämna, att direktören Tham i värderingsmännens
förut omförmälda skrivelse den 9 december 1935 uttalat sin
anslutning till den ifrågasatta aktiebolagsformen. Till motivering av denna
sin ståndpunkt har han framhållit, att med berörda organisationsform komme
att vinnas enhetlighet i varusorteringen samt nödig smidighet och handlingsfrihet
i förvaltningen.

Yttranden.

Ur de yttranden, som avgivits över utredningsmannens utredning, i vad
densamma rör Kalixanläggningarnas förenande under gemensam ledning
med domänverkets sågverk i Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen, må
här återgivas följande.

Statens arbetslöshetskommission har ansett sig endast hava att bedöma,
i vad mån de föreslagna anordningarna komme att inverka på arbetstillgången.
Det har synts kommissionen föga troligt, att någon skillnad här Bihang

lill riksdagens protokoll 193G. 1 sand. Nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

utinnan skulle komma att uppstå vid det ena eller andra alternativets tilllämpning.
Det ur arbetslöshetssynpunkt angelägna vore, att driften vid
Karlsborg och Båtskärsnäs kunde få fortgå i oförminskad eller helst utökad
omfattning. Kommissionen har i övrigt rörande ifrågavarande spörsmål
hänvisat till sitt yttrande den 17 april 1935 över direktören Bomans
utredning. I nämnda yttrande hade kommissionen anfört bland annat följande.

Vid Karlsborgs sågverk och sulfatfabrik sysselsattes under år 1933 i medeltal
sammanlagt 347 man och under år 1934 313 man. En eventuell driftsnedläggelse
skulle sannolikt medföra, att i första hand dessa personer bleve
arbetslösa. Huruvida verkningarna av en driftsnedläggelse kunde bliva ännu
mera omfattande torde, i avsaknad av kännedom om möjligheterna att finna
annan avnämare till det virke, som nu konsumerades vid Karlsborgsverken,
för närvarande knappast kunna bedömas. Ej heller torde något
bestämt uttalande kunna göras i fråga örn den utsträckning, i vilken Karlsborgsarbetarna
vid en driftsnedläggelse skulle komma att påkalla hjälp från
det allmännas sida, men det torde kunna anses sannolikt, att större delen
så gott som omedelbart skulle komma att anmäla sig som hjälpsökande.
Vid det förhållande att reservarbeten anordnats i orten omkring Kalix sedan
ett femtontal år tillbaka, torde det i fortsättningen komma att stöta på
svårigheter att finna lämpliga arbetsobjekt, vadan eventuella hjälpåtgärder
genom arbetslinjen salunda torde kunna vidtagas endast i begränsad omfattning.
Ett sammanförande under enhetlig ledning av vissa statsverket
tillhöriga företag med Kalix träindustriaktiebolag torde innebära, att en betydande
del av virkesavkastningen från domänverkets skogar inom Norrbottens
län komme att förädlas i domänstyrelsens regi och på grund härav
samtliga med virkets utdrivning sammanhängande arbeten att utföras
genom domänstyrelsens försorg, ett förhållande, som säkerligen skulle komma
att bidraga till en jämnare arbetstillgång i skogarna.

Redan tidigare hade kommissionen framhållit, att i stort sett endast tvenne
huvudformer av statligt ingripande här kunde komma i fråga, nämligen
antingen åtgärder för ett överflyttande till andra orter av den övertaliga del
av befolkningen, som icke längre hade möjlighet att vinna sin utkomst i
den inom orten bedrivna industrin, eller också åtgärder, avsedda att möjliggöra
för ortens arbetslösa eller av arbetslöshet hotade befolkning att kunna
existera i hemkommunen.

Beträffande arbetslösheten inom Nederkalix kommun framgår av en
utav kommissionen vid det nu avgivna yttrandet fogad bilaga, vari även
intagits hjälpverksamhetens omfattning och statsverkets kostnader härför
under tiden från och med år 1925, bland annat följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

År	Antal anmälda arbetslösa Medeltal per år	Antal hjälpta arbetslösa Medeltal per år	Hjälpkostnad * 1 Kronor	Medeltal per hjälpt arbetslös Kronor
1925..........	295	109	110,110	1,010
1926..........	508	237	245,538	1,036
1927..........	640	390	383,836	984
1928..........	400	231	287,177	1,243
1929..........	284	92	155,816	1,694
1930..........	376	145	164,974	1,138
1931..........	644	383	428,901	1,120
1932..........	1,148	838	787,820	940
1933..........	1,345	1,019	977,775	960
1934..........	800	678	826,214	1,219
1935..........	Medeltal: 644 441	Medeltal: 412 350	Summa: 4,368,161 2	Medeltal 1,060 2

1 Omfattar löner till statliga reservarbetare, hemmahörande i Nederkalix, samt statsbidrag till
statskom. reservarbeten, dagunderstöd, hyreshjälp, kurser och friv. arbetstjänst.

2 Kostnaderna för år 1935 kunna ännu icke exakt angivas.

I anslutning härtill har kommissionen vidare yttrat: Av förestående uppgifter
framginge, att arbetslösheten sedan ett år tillbaka syntes hava stagnerat
på en jämförelsevis hög nivå. Alltjämt hade det befunnits nödvändigt
att bringa hjälp till cirka 350 arbetslösa. Ehuru den förhandenvarande, besvärande
arbetslösheten ej torde komma att nämnvärt minskas på grund
av i föreliggande utredning ifrågasatta åtgärder, torde likväl en stabilisering
av den industriella driften medföra ur arbetslöshetssynpunkt gynnsamma
verkningar.

Domänstgrelsen har till en början framhållit, att varken ett direkt övertagande
av Kalixbolagets anläggningar eller en sammanslagning av desamma
med domänverkets ifrågakommande tre sågverk vore något för domänverket

i ekonomiskt avseende eftersträvansvärt. Den kvantitet sågtimmer, som nu
årligen uttoges från statsskogarna utefter Torne—Pite älvar kunde nämligen
med fördel försågas vid domänverkets egna anläggningar, och vad som till
äventyrs därutöver återstode av den ordinarie avverkningen kunde säkerligen
på ett tillfredsställande sätt försäljas i den öppna marknaden. Ej heller
hade, yttrar styrelsen vidare, domänverket något speciellt intresse att förvärva
sulfatfabriken, så länge densamma ändock kunde hållas i drift och
till tillfredsställande pris taga emot de kvantiteter sågverksavfall, som lämpligen
kunde tillföras fabriken från Båtskärsnäs och Sandvik.

Härefter har domänstyrelsen till bemötande av vissa av värderingsmännen
gjorda beräkningar anfört väsentligen följande.

Värderingsmännens kalkyler över vad som kunde betalas för Kalixbolagets
tillgångar, nämligen 3,950,000 kronor, förutsatte ökade utbyggnader till avsevärda
kostnader och vidtagande av vissa samt fullföljande av andra redan
påbörjade förändringar och grundade sig sålunda icke på nuvarande för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

hållanden. Kalkylen visade trots detta ett årligt överskott av endast 205,700
kronor, vilket belopp värderingsmännen själva ansett vara i knappaste laget
för att svara mot nyanskaffning och underhåll. Kalkylen måste sålunda anses
byggd till icke ringa del på mycket ovissa förhoppningar. Beträffande
frågan om vad som kunde betalas för ett verk, som praktiskt taget aldrig
lämnat någon vinst och vars ställning, trots undan för undan lämnade nya
kapitaltillskott, ändock icke kunde sägas hava förbättrats, ville styrelsen
framhålla, att något sådant som att betalning skulle utgå till en säljare för
kalkylerade, på nyinvesteringar av köparen beroende bättre 1''örräntningsmöjligheter
syntes vara väl mycket begärt. Styrelsen ansåge emellertid, att
fortsatt säkrad drift av sulfatfabriken vid Kalix hade en viss betydelse för
domänverkets sågverk, nämligen nyttiggörande av sågavfallet från Båtskärsnäs
och Sandvik såsom kok- och bränsleflis. Om Kalixverken med hänsyn
jämväl härtill åsattes ett värde av inalles 2,000,000 kronor, torde detta kunna
försvaras, även örn beloppet vore högt såsom beroende av konjunkturer
och utgörande en diskontering av väntade inkomster. Till detta värde av
2,000,000 kronor komme jämväl värdet av lager och inventarier vid eventuellt
övertagande, approximativt beräknat till 1,950,000 kronor. De av värderingsmännen
angivna priserna kunde visst icke anses såsom låga, då de
ju skulle inrymma även den vinst, som under fortsatt drift erfordrades för
räntor och amortering under viss tid. Kalixbolagets sågverk hade för domänverket
intet som helst driftsvärde, snarare motsatsen, då det statsskogsvirke,
som försågades vid Kalix kunde billigare förädlas vid Båtskärsnäs genom
fullt utnyttjande av sistnämnda verk.

I detta sammanhang ville styrelsen framhålla, att den nu förefintliga utbyggnaden
av sågverksindustrin i Norrbotten vore så stor, att tillgången på
råvaror för densamma måste betecknas som ganska knapp. Skulle statens
skogar helt förse ifrågavarande industrier med erforderligt virke, komme
intet eller i varje fall obetydligt timmer att från statsskogarna kunna tillhandahållas
i den fria marknaden. Den virkestillgång, som av 1933 års
skogsindustrisakkunniga angivits som tillgänglig, syntes nämligen vara alltför
högt beräknad.

På grund av vad sålunda anförts ansåge styrelsen, att värdet av Kalixbolagets
samtliga tillgångar under inga förhållanden kunde sättas högre än
det av värderingsmännen angivna, 3,950,000 kronor. Att emellertid, som
utredningsmannen föreslagit, framkonstruera ett ytterligare värde å bolagets
tillgångar med omkring 500,000 kronor torde enligt styrelsens mening
icke böra ifrågakomma. Kalixverken, sådana deras förräntningsmöjligheter
dittills visat sig, hade i och för sig endast realisationsvärde.

Beträffande utredningens alternativ B, åt vilket utredningsmannen på anförda
skäl givit sitt förord, har domänstyrelsen förklarat, att styrelsen icke
kunde tillstyrka detsamma. Till stöd för denna sin uppfattning har styrelsen
andragit huvudsakligen följande.

Vad utredningsmannen åberopat rörande vissa förhållanden inom den finska
statsdrivna trävaruindustrin kunde styrelsen ej finna vara i förevarande
fall jämförbart. Utredningsmannens uttalande örn att med aktiebolagsformen
förenad bokföring och årlig balansräkning m. m. gåva större överskådlighet
över den industriella driftens ekonomiska resultat än alternativ A
syntes vidare styrelsen något oförklarligt. Med erkännande av det principiellt
riktiga i utredningsmannens uttalande, att det nya bolaget vid inköp
av virke och andra råvaror från domänverket borde erlägga betalning enligt
säsongens gällande marknadspris, ville domänstyrelsen dock påpeka, att de

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

mellan domänverket och Kalixbolaget i detta hänseende kontrakterade priserna,
åtminstone under de fem senaste åren, e.j endast understigit den prissättning,
som nu av utredningsmannen anbefalldes, och sålunda jämväl de
priser, domänverkets egna sågverk fått erlägga, utan därjämte för Kalixbolaget,
i motsats till all övrig skogsindustri i landet, innefattat den extra
fördelen, att råvarupriset anpassats efter bolagets egna försäljningar först
efter det att skeppningsåret gått till ända. Styrelsen kunde således icke
finna, att vad utredningsmannen föreslagit beträffande prissättning för råvaran
utgjorde något särskilt motiv för aktiebolagsformen.

Styrelsen anmärkte härjämte, att man icke borde bortse från att kostnaderna
för själva bolagsbildningen komme att uppgå till omkring 300,000 kronor.
Utredningsmannens förslag att domänverkets tre sågverk skulle överlåtas
till det nya bolaget för 6,000,000 kronor i stället för det bokförda värdet
å sågverken, 7,910,000 kronor, kunde ej biträdas av styrelsen.

Vid behandlingen av aktiebolagsfrågan borde dessutom ej förbises, att den
vid Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen anställda arbetspersonalen jämlikt
det av 1935 års riksdag fastställda tjänstepensionsreglementet för arbetare i
statens tjänst vore pensionsberättigad. Därest nämnda sågverk nu skulle
överlämnas till det planerade bolaget, torde samtidigt särskilt beslut erfordras
om att verkens arbetare i fortsättningen skulle åtnjuta pension från bolaget
och ej från domänverket. På samma sätt torde böra särskilt beslutas, i vad
mån de vid Kalixverken anställda arbetarna skulle bliva pensionsberättigade,
vilket de för närvarande icke vore. Enligt av styrelsen gjord överslagsberäkning
torde pensionsbeloppen för samtliga arbetare vid Sandvik, Båtskärsnäs,
Lövholmen och Kalixverken enligt för arbetare i statens tjänst
fastställda grunder kunna beräknas under närmaste tioårsperioden komma
att uppgå till inalles omkring 380,000 kronor. Härtill komme dessutom den
eventuella familjepensioneringen, varom särskild utredning för närvarande
påginge och för vilken styrelsen nu ej ansåge sig kunna angiva något belopp.
— Samtidigt torde även böra beslutas angående pensionslörhållandena
för de vid förevarande anläggningar anställda förmännen och tjänstemännen.
Då några grunder för förmäns och tjänstemäns pensionering ännu ej funnes,
hade styrelsen ej heller ansett sig kunna göra någon uppskattning över de
belopp, som härför erfordrades.

Ett lösbrytande i form av ett fristående aktiebolag av Lövholmens, Båtskärsnäs
och Sandviks sågverk från domänverkets övriga industriförvaltning, som
för närvarande omfattade inalles 24 olika sågverksanläggningar med en sammanlagd
årsproduktion av omkring 60,000 standards, skulle, förutom den
avsevärt dyrare organisationen jämte därmed sammanhängande kostnader,
för övrigt medföra olägenheter av olika art. Ifrågavarande tre Norrbottensverk
hade nämligen vid detta laget så vuxit in i den gemensamma organisationen,
att ett lösbrytande av desamma skulle bliva till skada för domänverkets
drift. Sålunda skedde de flesta befraktnings- och försäljningsavtalen
gemensamt för södra-mellersta Sverige och Norrbotten, varvid kombinationen
av sommar- och vinterleveranser samt -skeppningar visat sig vara av
stor styrka. Vidare arbetade den gemensamma ingenjörsavdelningen med
större effekt, då tekniska och maskinella erfarenheter från olika delar av
landet utan onödig omgång kunde nyttiggöras vid de olika verken, maskinell
utrustning smidigt omflyttas etc. Dessutom vore det av stor betydelse, att
samtliga inköp av maskiner och förnödenheter såsom hittills kunde ske gemensamt
i större poster och med effektivt utnyttjande av den tekniska erfarenheten
från olika håll. Det vore givetvis även av minst lika stor betydelse,
att den ekonomiska ledningen av domänverkets hela affärsdrift vore samlad
på eli håll och ej onödigtvis splittrad. Ett frånskiljande av Norrbottens -

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

industrin från styrelsens övriga förvaltning strede även emot övrig inom
landet beprövad skogsindustrien organisation. Det för skogsbruket liksom
för det industriella resultatet avgörande torde nämligen vara, att driften anpassades
efter den tillgängliga råvarans art och beskaffenhet.

De av värderingsmännen framlagda beräkningarna om utbyggnad av sulfatfabriken,
omläggning av kraftcentralen etc. funne styrelsen ej vara så
utformade, att desamma nu kunde läggas till grund för ett riksdagsbeslut.

Då sålunda intet av de speciella skäl, som av utredningsmannen anförts
för ett lösbrytande av nu nämnda tre sågverk från domänverkets övriga
förvaltning samt inrangerande under ett särskilt aktiebolag, syntes styrelsen
i realiteten hållbart och då styrelsen ansåge sig hava all nödig frihet att i
sin nuvarande organisationsform driva rörelsen lika effektivt som genom
ett aktiebolag, måste styrelsen avstyrka den föreslagna aktiebolagsformen.

Därest emellertid statsmakterna skulle anse lämpligt, att ifrågavarande industri
inordnades i aktiebolagsform, vore det enligt styrelsens åsikt nödvändigt,
för eliminerande av i det föregående berörda olägenheter, att styrelsen
bleve i tillfälle att ensam dirigera bolaget såsom en intern organisation.

Med hänsyn till det anförda har domänstyrelsen förklarat sig så tillvida
biträda utredningens alternativ A, att styrelsen föresloge, att, om det av
sociala skäl vore nödvändigt att driften vid Kalixverken upprättliölles, Kalixbolagets
tillgångar, efter bolagets trädande i likvidation, måtte inlösas av
statsverket och överlämnas till domänstyrelsen för förvaltning, att för inlösen
erforderliga medel, approximativt beräknade till 3,950,000 kronor, bestredes
på det sätt, att 1,950,000 kronor avseende lager och inventarier efter närmare
värdering vid överlåtelsetillfället enligt i huvudsak av värderingsmännen angivna
grunder skulle utgå av domänverkets driftsmedel samt 2,000,000 kronor
avseende verk och inrättningar skulle utgå ur domänverkets markinköpsfond
samt att, för den händelse annan ersättning skulle utgå för bolagets
tillgångar, särskilt riksstatsanslag måtte beredas härför.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har med skärpa understrukit vikten ur
skilda synpunkter såväl av en fortsatt full drift för den nu förefintliga träförädlingsverksamheten
inom länet som av densammas stärkande genom en
ej alltför ringa utökning av den åtminstone för närvarande mera lönsamma
massaindustrin. Vad särskilt Kalixverken beträffar har länsstyrelsen anfört
bland annat följande.

I remissyttrande den 27 april 1935 över den av direktören Boman verkställda
undersökningen rörande Kalixbolaget förklarade länsstyrelsen sig för
sin del närmast vilja förorda, att Kalixverkens fortsatta drift skedde i domänverkets
egen regi. Detta länsstyrelsens uttalande finge ses mot bakgrunden
av de nedslående erfarenheter, man under Kalixbolagets hittillsvarande verksamhetstid
haft av möjligheterna till friktionsfri samverkan mellan domänstyrelsen
— råvaruägaren och företagsledningen. Emellertid vore länsstyrelsen
ingalunda blind för att den av länsstyrelsen förordade lösningen, den
omedelbara domänverksdriften, lämnade rum för vissa ej oväsentliga erinringar.
Bland annat måste det sålunda anses mindre egentligt, att domänstyrelsen,
som vore råvaruleverantör till en betydande del av den norrländska
industrin, med egna tillverkningar konkurrerade om avsättningen å existerande
marknader och detta utan att i exempelvis beskattningshänseende vara likställd
med de enskilda industriföretagen. Länsstyrelsen ansåge sig ock med

Kungl Maj:ts proposition nr 193.

hänsyn till föreliggande omständigheter sakna tillräcklig anledning att bestämt
och under alla förhållanden motsätta sig utredningsmannens förslag
om sammanförande under ett särskilt, från domänverkets övriga förvaltning
fristående bolag av Kalixverken och de tre nuvarande domänverkssågarna
inom länet. Till tanken om samlande under enhetlig ledning av traktens
hela träförädlingsindustri hade länsstyrelsen för övrigt redan tidigare uttalat
sin principiella anslutning. En oeftergivlig förutsättning för länsstyrelsens
godtagande av B-alternativet vore dock, att fullgod garanti skapades för det
nya bolagets behöriga råvaruförsörjning för avsevärd tid framåt. På sätt länsstyrelsen
i sitt yttrande den 27 april 1935 antytt kunde den föreslagna anordningen
med ett från domänstyrelsen formellt helt avskilt bolag befaras giva
rum för fortsatt friktion mellan styrelsen och företagsledningen. För undvikande
härav torde i själva verket bliva nödigt antingen — vilket uppenbarligen
vöre det mest rationella — att för bolagets räkning avsätta lämplig
del av länets statsskogar eller ock att statsmakterna själva fastställde ett
långfristigt kontrakt om leverans till bolaget av erforderlig råvara. När länsstyrelsen
rekommenderade dylika särskilda åtgärder för säkerställande av det
planerade statliga bolagets behöriga råvaruförsörjning, förutsatte länsstyrelsen
givetvis, att icke till följd därav den inom Norrbotten nu befintliga enskilda
förädlingsindustrin i berörda hänseende bleve på något sätt tillbakasatt.

Vad slutligen beträffade den nu framlagda utredningens skilda detaljer, ville
länsstyrelsen allenast framhålla, att den av utredningsmannen förordade
överlåtelsesumman för Kalixbolagets tillgångar förefölle länsstyrelsen i varje
fall icke vara för högt tilltagen. Den föreslagna utvidgningen av massatillverkningen
vid Karlsborgs sulfatfabrik funne sig slutligen länsstyrelsen av
olika, lätt insedda skäl böra livligt tillstyrka.

Kommerskollegium och socialstyrelsen hava, såsom i det föregående
nämnts, vid sitt utlåtande fogat yttrande från svenska trävaruexportföreningen.
Nämnda förening har — under framhållande av att det vore egendomligt,
att utredningsmannen icke närmare ingått på frågan om huruvida fortsatt
statsdrift inom de övernorrländska träindustrierna vore ur ekonomisk
synpunkt tillrådlig — anfört bland annat följande.

Föreningen konstaterade med beklagande, att utredningen, lika litet som
de närmast föregående utredningarna i ämnet, lämnade de detaljupplysningar
beträffande Kalix, som vore nödvändiga för att kunna bedöma, vilket
nettoöverskott, rörelsen ansåges kunna giva, sedan alla omkostnader fråndraga
bruttoöverskottet. Av stort intresse vore givetvis att hava en någorlunda
tillförlitlig räntabilitetskalkyl till sitt förfogande. Först då kunde nämligen
bedömas, huruvida vinstmarginalen vore tillräcklig för att möta rimliga
konjunktursvängningar inom ifrågavarande industrier. Utan tillfredsställande
vinstmarginal kunde befaras, att även ett nytt bolag skulle nödgas
hänvända sig till statsmakterna för erhållande av ekonomiskt stöd utöver
det som lämnats vid bolagets bildande. Till belysande av de starka förändringar
i prisnivån för trävaror, som ägt rum under de senaste åren, anförde
föreningen följande indexsiffror (därvid talet 100 utvisade prisläget i svenska
kronor fob vid halvårsskiftet 1913):

31 januari 1931 ........................ 128.8

1 oktober 1931 ........................ 98.1

1 oktober 1932 97.0

1 april 1933 .......................... 105.3

1 december 1933 ...................... 132.8

1 april 1934........................... 135.1

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

1 januari 1935 ........................ 121.7

1 oktober 1935 ........................ 106.2

1 januari 1936 ........................ 112.8.

Därest statsmakterna icke desto mindre beslöte, att den statliga industriella
verksamheten inom Norrbotten fortfarande skulle bedrivas, syntes detta enligt
föreningens mening böra ske under aktiebolagsformen. Föreningen kunde
i stort sett instämma i de skäl, som utredningsmannen anfört till förmån
för aktiebolagsformen framför utredningens alternativ A.

Det läge särskild vikt uppå, att det föreslagna bolaget erhölle en ledning,
som tillfredsställde högt ställda krav beträffande företagets skötsel i ekonomiskt
och tekniskt hänseende. Sakkunskap i fråga örn dessa industrier borde
vara representerad i styrelsen icke blott av verkställande direktören utan
jämväl av andra ledamöter. Likaså borde dylik sakkunskap finnas representerad
i revisionen. Det föreslagna bolaget borde icke på grund av sin
ställning som statsföretag erhålla ekonomiska fördelar, som icke kunde komma
enskilt företag till del och varigenom det statliga företaget skulle kunna
bedriva en med de enskilda skadlig konkurrens. Särskilt ömtålig torde i
detta hänseende bliva frågan örn virkesförsörjningen och prissättningen av
virket. Det vore att hoppas, att de synpunkter på denna fråga, som av utredningsmannen
framhållits, bleve beaktade.

Beträffande råvarutillgångarna inom ifrågakommande områden torde vidare
böra framhållas, att en utökning av virkeskonsumtionen inom av staten
drivna företag i Norrbotten bomme att medföra en motsvarande minskning
av den virkesmängd, som kunde ställas till den enskilda industrins förfogande,
vare sig denna läge inom Norrbottens län eller i sydligare trakter.

Den beräknade kostnaden för utbyggnaden av sulfatfabriken vid Kalix,
1,250,000 kronor, hade av en sakkunnig föreningsmedlem ansetts alltför låg,
varjämte samme medlem påpekat, att genom utbyggnaden framställningskostnaderna
möjligen icke kunde reduceras i fullt den utsträckning, varmed
i utredningen räknats.

Vad i utredningen anförts om att tillgängliga kvantiteter sågverksflis vore
större än vad med fördel kunde förbrukas i den nuvarande anläggningen syntes
icke föreningen vara av beskaffenhet att utgöra skäl för utökning av sulfatmassetillverkningen.

Slutligen torde kunna ifrågasättas, örn de av domänstyrelsen till 1,660,000
kronor beräknade kostnaderna för komplettering av anläggningarna icke
borde inräknas i aktiekapitalet och sålunda ej ingå i lånesumman.

För egen del hava kommerskollegium och socialstgrelsen uttalat, att resultatet
av nu föreliggande utredning styrkt ämbetsverken i deras tidigare uttalade
åsikt, att den lämpligaste formen för fortsatt bedrivande av den statliga
träindustriella verksamheten i Norrbottens län torde vara, att de ifrågavarande
verken sammanfördes till ett enda under aktiebolagsform arbetande,
av domänverket ägt företag.

De mycket starka sociala skäl, som med hänsyn till läget på arbetsmarknaden
inom Nederkalix kommun talade för att sådana åtgärder vidtoges,
att driften vid Kalix träindustriaktiebolag i fortsättningen kunde uppehållas,
och som tidigare närmare utvecklats av ämbetsverken, torde, framhålla ämbetsverken,
i huvudsak få anses kvarstå med oförminskad styrka. I detta
sammanhang hava ämbetsverken meddelat vissa uppgifter för år 1935 rörande
arbetslöshetens omfattning inom Nederkalix kommun samt rörande

Kungl. Majlis proposition nr 193.

skattetrycket i kommunen. Uppgifterna i sistberörda hänseende framgå av
följande tabell, vari jämväl upptagits de uppgifter angående den kommunala
beskattningen under åren 1924—1934, som i ett tidigare utlåtande lämnats
av ämbetsverken.

Å r	Kommunal- skatt kronor	Landstings- skatt kronor	Summa kronor	Vägskatt kronor
1925..........................	15.65	3.16	18.81	0.80
1926..........................	15.70	3.16	18.86	0.80
1927..........................	16.45	3.16	19.61	0.75
1928..........................	18.20	3.16	21.36	0.70
1929..........................	17.80	3.16	20.96	0.45
1930..........................	15.00	3.16	18.16	0.35
1931..........................	15.05	3.16	18.21	0.30
1932..........................	17.00	3 80	20.30	0.35
1933..........................	20.00	4.00	24.00	0.40
1934..........................	20.80	4.90	25.70	0.57
1935..........................	20.40	4.70	25.10	0.57

Såsom ett skäl för att statligt stöd till åstadkommande av en mera varaktig
lösning beträffande möjligheterna för driftens uppehållande vid Karlsborgsverken
borde ifrågakomma hava ämbetsverken även ansett sig böra framhålla,
att Kalix träindustriaktiebolags anläggningar vid Karlsborg ur industriell
synpunkt torde få anses hava i åtskilliga avseenden, såsom med hänsyn
till läget vid mynningen av en av de mera betydande älvarna i övre Norrland,
i avseende å kommunikationer m. m., ett bättre läge än t. ex. de vid
Sandvik å Seskarö. Genom kombinationen mellan sågverksdrift och sulfatcellulosatillverkning
erbjöde dessa anläggningar därjämte vissa fördelar ur
rent teknisk-ekonomisk synpunkt framför domänverkets båda sågverk vid
Sandvik och Båtskärsnäs. Örn en minskning av kapaciteten hos de nu av
staten helt eller delvis ägda sågverken i Norrbottens län skulle framdeles av
någon anledning befinnas vara nödig, syntes därför numera ett nedläggande
av verksamheten vid Karlsborg knappast i första hand böra ifrågakomma.

Beträffande det av utredningsmannen förordade alternativet B, vartill sålunda
jämväl ämbetsverken i huvudsak givit sin anslutning, hava ämbetsverken
härefter anfört i huvudsak följande.

Ämbetsverken ville särskilt understryka, att huvudmotivet för en anordning
enligt alternativ B, nämligen de större möjligheter till vinnande av en
verkligt tillfredsställande översikt över resultatet av verksamheten och till
fullt affärsmässig drift, som härigenom öppnades, borde hållas i sikte vid organisationens
slutliga genomförande, så att bolagsledningen, där sakkunskapen
på de tekniska och merkantila områdena förutsattes bliva tillbörligen
representerad, verkligen erhölle samma handlingsfrihet och möjlighet till
anpassning efter konjunkturer och övriga på verksamheten inverkande faktorer
som vid företag i enskild ägo. Ämbetsverken förutsatte även, att ett sådant
aktiebolag i fråga om virkesinköp från domänverket ställdes i full pa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

ritet med domänverkets övriga kunder. Endast under sådana förutsättningar
torde garanti kunna vinnas för att en i längden för landet skadlig spänning
— utöver den av naturliga konkurrenshänsyn härrörande -— gentemot
andra företagare inom samma näring i möjligaste mån undvekes och ett nödvändigt
samgående i vissa hänseenden på exportmarknaden möjliggjordes.
Betydelsen härav underströkes ytterligare av det förhållandet, att de privata
träindustrierna representerade huvudparten av domänverkets kundkrets.

Beträffande de värderingar och kalkyler, som lage till grund för förslagets
utformning, hade ämbetsverken varken haft tillfälle eller anledning att ingå
på någon närmare detaljgranskning. I fråga om den föreslagna utvidgningen
av tillverkningen av sulfatmassa vid Karlsborg ansåge emellertid ämbetsverken
önskvärt, att frågan underkastades en ytterligare prövning, vilken då
närmast torde böra ankomma på ledningen för det föreslagna aktiebolaget.
I likhet med svenska trävaruexportföreningen funne nämligen ämbetsverken
vid granskning av värderingsmännens jämförande tillverkningskalkyler beträffande
Kalix sulfatfabrik, att möjligheterna för tillverkningskostnadens
nedbringande genom fabrikens utbyggande möjligen något överskattats. Vad
sagda förening anfört beträffande virkestillgången och möjligheten att för
tillverkningen av prima sulfatmassa använda sågverksflis i större utsträckning,
än vederbörande värderingsman ansett sig böra räkna med, torde även
vara förtjänt av beaktande och närmare utredning.

Vid beräkningen av för det nya bolaget erforderligt aktiekapital hade utredningsmannen
föreslagit, att det för utbyggnaden av sulfatfabriken erforderliga
beloppet, 1,250,000 kronor, borde täckas genom aktiekapital och icke
genom lån, för vilket senare knappast säkerhet av bästa slag torde kunna
ställas. För den händelse nyssnämnda utbyggnad vid närmare granskning skulle
befinnas icke, eller åtminstone ej omedelbart, böra komma till utförande, förelåge
den möjligheten, att aktiekapitalet skulle visa sig vara tilltaget onödigt stort.
Därvid borde emellertid iakttagas, att en minskning med motsvarande belopp
av det till 5,300,000 kronor uppskattade lånebehovet till rörelsekapital i detta
fall skulle uppstå. Motivet till att rörelsekapitalet föreslagits skola anskaffas
genom upplåning hade angivits vara, att på så sätt minskning av räntekostnaderna
kunde ernås genom att bättre anpassning kunde åstadkommas till
detta kapitalbehovs variationer under året. En avsevärd del av rörelsekapitalet
torde emellertid behöva användas under hela året, och några mera allvarliga
principiella invändningar mot att denna del tillfördes företaget i form
av aktiekapital och lånebehovet i motsvarande grad minskades torde knappast
kunna resas, så mycket hellre som lånebehovet förutsåges bliva fyllt
genom statens eller statsägd banks mellankomst.

Under åberopande av det anförda hava ämbetsverken hemställt, att utredningens
alternativ B måtte i huvudsak läggas till grund för inordnandet av
Kalix träindustriaktiebolags anläggningar och domänverkets tre sågverk i
Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen i ett nytt aktiebolag med domänverket
som innehavare för statens räkning av aktierna till så stor del, som vöre med
aktiebolagslagens bestämmelser förenligt, dock att frågan örn utbyggandet av
sulfatfabriken vid Karlsborg borde för avgörande hänskjutas till det blivande
aktiebolagets styrelse.

Jämväl statskontoret har ansett sig böra i huvudsak ansluta sig till det av
utredningsmannen förordade förslaget örn aktiebolagsbildning. Beträffande
det föreslagna sättet för aktiekapitalets uppbringande har ämbetsverket uttalat,
att det förefölle, som örn det belopp, som erfordrades för övertagande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Kalixbolagets tillgångar, borde kunna begränsas till vad som ungefär svarade
mot bolagets skulder eller sålunda till 4,000,000 kronor, varigenom det för
aktieteckning avsedda beloppet, 11,750,000 kronor, skulle kunna minskas
med 500,000 kronor. Tillika har statskontoret ifrågasatt, huruvida icke med
utbyggnaden av sulfatfabriken i Kalix lämpligen kunde anstå. I så fall skulle
det föreslagna aktiekapitalet kunna ytterligare reduceras med det för sagda
ändamål beräknade beloppet av 1,250,000 kronor. Under nu angivna förutsättningar
har ämbetsverket funnit aktiekapitalet i det nya bolaget böra bestämmas
till (11,750,000 — 500,000 — 1,250,000 =) 10,000,000 kronor. Därav
borde 6,000,000 kronor tecknas av domänfonden, medan återstående
4,000,000 kronor torde böra anvisas å riksstaten under utgifter för kapitalökning,
fonden för statens aktier, samt bestridas av lånemedel. Ur redovisningssynpunkt
torde vidare vara lämpligt, att de av domänverket tecknade
aktierna överfördes från statens domäners fond till fonden för statens aktier
och att sålunda hela aktiestocken bleve bokförd å denna senare fond. Detta
hindrade givetvis icke, att domänstyrelsen kunde erhålla det bestämmande
inflytandet vid utseendet av ledningen för det blivande företaget.

Vidkommande det nya bolagets rörelsekapital har statskontoret slutligen
hållit före, att det borde ankomma på ledningen för det nya bolaget att ordna
härmed på sätt, som funnes vara för bolaget lämpligast. För att icke
förrycka konkurrensförhållandet till andra företag inom branschen torde,
anför ämbetsverket, några särskilda undantagsförmåner icke böra i detta
hänseende lämnas av staten.

Riksräkenskapsverket åter har icke funnit utredningsmannens argumentering
till förmån för aktiebolagsformens utnyttjande vid den föreslagna
reorganisationen av statens träförädlingsindustri i Norrbotten övertygande.
Ämbetsverket, som jämväl tagit del av domänstyrelsens yttrande i ärendet,
har i hithörande avseende till en början andragit i huvudsak följande.

I utlåtande den 26 augusti 1931 angående socialiseringsnämndens utredning
och förslag rörande domänverkets omfattning, uppgifter och organisation
hade riksräkenskapsverket närmare utvecklat sin uppfattning rörande affärsverkens
organisationsproblem samt förordat en omläggning av organisationsformerna
i syfte att ernå en renodling av företagarverksamheten och ett
friställande av verkens ledning och skötsel gentemot statsmakterna. Det av
utredningsmannen förordade förslaget att sammanföra Kalixverken samt
tre av domänverkets sågverksanläggningar under ett nybildat aktiebolag avsåge
att för en mindre del av den av staten bedrivna träförädlingsverksamheten
utvinna motsvarande fördelar. En dylik stympning av domänverkets
enhetliga organisation kunde riksräkenskapsverket emellertid icke finna lycklig.
Ett utbrytande av tre sågverk från domänverkets övriga industriförvaltning
torde i och för sig icke kunna anses stå i god överensstämmelse med
rationella organisationsprinciper. De berörda sågverken ansåges ock av domänstyrelsen
vara så intimt invuxna i den gemensamma organisationen,
att ett lösbrytande av desamma skulle bliva till skada för domänverkets
drift.

Såvitt riksräkenskapsverket kunnat finna, skulle ett sammanförande av
Kalixverken och domänverkets tre omhandlade sågverk under ett nybildat
bolag ej avlägsna olägenheter av den art, som tidigare framtriitt i avseende

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

å domänverkets och Kalixverkens inbördes relationer. Den ofrånkomliga intressemotsättningen
mellan domänverket och det nya bolaget skulle — även
örn domänverket erhölle det avgörande inflytandet över bolaget — med all
sannolikhet medföra nya svårigheter och konfliktanledningar, särskilt om,
såsom syntes vara förutsatt, i det nya bolagets styrelse och revision skulle
ingå representanter jämväl för den privata sågverks- och cellulosaindustrin.

Vad anginge utredningsmannens uttalande rörande de fördelar i bokföringsort!
redovisningshänseende, som skulle vara förenade med bolagsformen, funne
riksräkenskapsverket detsamma sakna reell grund. Att domänstyrelsen
icke med hänsyn till behovet av rörelsefrihet vid förvaltningen ansett bolagsformen
vara till någon fördel, ansåge riksräkenskapsverket däremot böra
tillmätas den största vikt. Med hänsyn till detta och till vad tidigare av
riksräkenskapsverket anförts och åberopats funne ämbetsverket sig böra bestämt
avstyrka utredningsmannens förslag att efter Kalixverkens överförande
i statens ägo överlåta dessa verk och domänverkets omhandlade sågverksanläggninger
till förvaltning av ett för ändamålet upprättat aktiebolag. Under
angivna förhållanden ville riksräkenskapsverket förorda, att Kalixverken
efter det nuvarande Kalixbolagets avveckling införlivades med domänverket.

Riksräkenskapsverket har vidare förklarat sig icke kunna finna av utredningsmannen
vidtagen höjning till 4,500,000 kronor av det av värderingsmännen
angivna affärsvärdet å Kalixanläggningarna vara med hänsyn till föreliggande
förräntningsmöjligheter tillfredsställande motiverad.

Härefter har riksräkenskapsverket övergått att behandla de åtgärder i budgettekniskt
hänseende, som erfordrades för genomförandet av vart och ett
av de i utredningen omförmälda alternativa organisationsförslagen. Därvid
har riksräkenskapsverket i enlighet med utredningsmannens förslag förutsatt,
att inköpspriset för Kalixverken fastställdes till 4,500,000 kronor samt
att vid tillämpande av utredningens alternativ B domänverkets för överflyttning
till det nya bolaget avsedda tillgångar åsattes ett värde av 6,000,000
kronor. Den av utredningsmannen föreslagna ombyggnaden av Kalix sulfatfabrik
har synts ämbetsverket kunna i budgettekniskt hänseende behandlas
såsom en fristående fråga. Efter angivande av dessa utgångspunkter anför
ämbetsverket följande.

Det i utredningen såsom alternativ A betecknade förslaget erbjöde ur budgetteknisk
synpunkt de minsta svårigheterna. Vid genomförandet av detta
förslag gällde närmast att avgöra, på vilket sätt de för Kalixverkens förvärvande
erforderliga medlen skulle uppbringas. Enligt riksräkenskapsverkets
uppfattning mötte icke hinder, att inköpspriset till den del detsamma
beräknades avse fast egendom täcktes av medel från domänverkets markinköpsfond.
Med ledning av värderingsmännens uppskattningar av Kalixbolagets
tillgångar hade riksräkenskapsverket för sin del ansett skäligt, att
lager och inventarier upptoges till ett värde av omkring 2,000,000 kronor.
Under denna förutsättning skulle alltså av det antagna inköpspriset 4,500,000
kronor, omkring 2,500,000 kronor vara att hänföra till fasta anläggningar.
Vid inköp av Kalixverken för domänverkets räkning syntes följaktligen ett
belopp av sistangivna storlek böra utgå av markinköpsfonden. Täckningen
av återstående, till lager och inventarier hänförlig del av köpeskillingen torde
böra ske genom anlitande av domänverkets driftsmedel. Enligt denna ordning
skulle alltså icke erfordras att för ändamålet anvisa anslagsmedel å riksstaten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193-

Vad därefter anginge det av utredningsmannen förordade alternativet B
måste först avgöras, till vilket belopp aktiekapitalet borde fastställas. I principiell
anslutning till utredningsmannens förslag hade riksräkenskapsverket
under i det föregående angivna förutsättningar funnit sig böra förorda, att
aktiekapitalet i det nya bolaget bestämdes till 10,500,000 kronor. För täckande
av det mot Kalixverkens inköpspris svarande aktiebeloppet, 4,500,000 kronor,
torde medel böra anvisas å riksstaten. Det erforderliga anslaget torde
härvid böra uppföras under utgifter för kapitalökning, fonden för statens
aktier, samt bestridas av lånemedel. Den del av aktiekapitalet, som svarade
mot värdet av domänverkets anläggningar, syntes däremot böra tecknas av
domänverket och likvideras genom ifrågavarande anläggningars överlåtande
på det nya bolaget. De av domänverket tecknade aktierna torde därefter
böra omföras från domänverkets fond till fonden för statens aktier.

Ansåges den av utredningsmannen förordade utbyggnaden av Kalixverkens
sulfatfabrik böra omedelbart komma till stånd, torde härför erforderliga
medel få vid tillämpande av alternativ A utgå från domänverkets markinköpsfond
och vid tillämpande av alternativ B anvisas å riksstaten genom
höjning av anslaget till aktieteckning.

Vare sig inköpet av Ivalixverken ägde rum för domänverkets eller det föreslagna
nya bolagets räkning, skulle enligt i det föregående angivna förutsättningar
medel bliva tillgängliga dels för återbetalning av det nuvarande Kalixbolagets
skulder, dels ock för utdelning åt aktieägarna i bolaget med omkring
10 procent å aktiekapitalet.

Enligt uppgift från statskontoret uppginge Kalixbolagets skulder till statliga
fonder och myndigheter den 31 december 1935 till följande belopp:

Fonden för låneunderstöd ........................ kronor 1,500,000: —

Industrilånefonden .............................. » 189,023:44

Postsparbanken ................................. » 500,000:-—

Domänverket ........................... »_237,948: •—

Summa kronor 2,426,971:44.

De från fonden för låneunderstöd och industrilånefonden till Kalixbolaget
av statskontoret utlämnade lånen hade utgått av anslagsmedel, vilka å riksstaten
anvisats för sådan utlåning, medan de av postsparbanken och domänverket
till bolaget gjorda medelsförsträckningarna hänförde sig till av dessa
myndigheter omhänderhavda medel. Av förenämnda lån avsåge allenast det
från fonden för låneunderstöd utlämnade lånebeloppet sådana medel, vilka
efter verkställd återleverering till statsverket borde tillföras statsregleringsfonden
och redovisas såsom inkomst å riksstaten. Med hänsyn till att lånet
i fråga utgått av anslag, som anvisats av andra statsinkomster än lånemedel
(1934/1935: Ulk lil. 18), borde de återlevererade medlen å riksstaten redovisas
under rubriken i anspråk tagna kapitaltillgångar.

Jämväl den vid Kalixbolagets likvidation till statsverket inflytande utdelningen
å statens aktieinnehav i bolaget (1927/1928: Ufk lil. 1 och 1931/1932:
Ufk. II) skulle enligt enahanda grunder redovisas såsom inkomst å riksstaten
under samma rubrik.

Det sammanlagda inkomstbelopp, som i anledning av ifrågavarande återlevereringar
sålunda torde böra beräknas å riksstaten, hade riksräkenskapsverket
med sina utgångspunkter uppskattat till 1,875,000 kronor.

Slutligen torde för aktieteckning i bolaget anvisade, vid avvecklingen icke
ersatta kapitalbelopp böra avskrivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

Undersökning rörande föreningen Nederkalix industri u. p. a.

I senare delen av sin utredning har utredningsmannen — i överensstämmelse
med de riktlinjer för utredningen, som angivits i sammanhang med
beslutet om dess igångsättande — till närmare övervägande upptagit frågan
om en avveckling av föreningen Nederkalix industri u. p. a. (industriföreningen)
.

Såsom jag inledningsvis erinrat hava särskilda under år 1934 inom socialdepartementet
tillkallade sakkunniga i en rörande Kalixbolagets kapitalbehov
m. m. upprättad promemoria bland annat yttrat, att föreningens trädande
i likvidation syntes dem ofrånkomligt. Till motivering härav hava nämnda
sakkunniga anfört:

Den ursprungliga planen för amortering och förräntning av det statslån på
1,597,700 kronor, som år 1928 lämnats industriföreningen, följdes blott till år
1930, då den första amorteringen erlades. Sedermera hade begärts och erhållits
uppskov med 1931 och 1932 års amorteringar. År 1933 hade föreskriven
amortering underlåtits och icke ens ett sedan länge föreliggande styrelsebeslut
örn framställning till Kungl. Maj:t om uppskov med inbetalning av förfallen
ränta och amortering hade verkställts. Anmärkningsvärt vore vidare, att belopp,
som av föreningsmedlemmar inbetalts såsom avbetalning på tecknade
aktier, sedermera av föreningen använts att hos statskontoret likvidera förfallna,
men av flertalet medlemmar försummade räntor. Vid utgången den
30 juni 1933 redovisades sålunda en kapitalfordran hos föreningens medlemmar
av 1,395,321 kronor 85 öre emot en kapitalskuld till statskontoret av
1,512,970 kronor. För skillnaden 117,648 kronor 15 öre hade statskontoret
ingen säkerhet i medlemmarnas reverser, enär medlemmarna ägde rätt att
individuellt utbekomma sina aktier efter till föreningen gjord inbetalning.
Redan vid utgången av senaste bokslutsåret utgjorde föreningens bokförda
fordran för upplupna, ej betalda räntor 178,910 kronor 7 öre, och denna
fordran torde till större delen vara värdelös. Föreningens styrelse hade
också själv funnit föreningens ställning ohållbar och i en den 7 september
1933 daterad berättelse ifrågasatt, att föreningen borde träda i likvidation.

I det föregående har jag ävenledes i korthet omnämnt, att länsstyrelsen i
Norrbottens län i en den 6 april 1935 dagtecknad skrivelse framlagt resultaten
av en utav länsstyrelsen på grund av Kungl. Maj:ts beslut verkställd
utredning rörande industriföreningen. Jämväl i vad angår denna utredning
torde jag, innan jag redogör för den av utredningsmannen i nu berörda avseende
verkställda undersökningen, få hänvisa till vissa uttalanden av betydelse
för den följande framställningen. Bland annat har sålunda länsstyrelsen
anfört följande.

Under den huvudförutsättningen att Kalixföretaget skulle komma att fortbestå
i väsentligen oförändrad form och omfattning och jämväl industriföreningen
beredas^ tillfälle fullfölja sin verksamhet — i vilket fall man skulle
kunna räkna på den goda vilja till frivilligt fullgörande av skyldigheterna
till föreningen, som i sådan händelse kunde tänkas förefinnas hos föreningens
medlemmar — samt att viss amorteringsplan upprättades och den förfallna
oguldna ränteskulden avskreves, hade länsstyrelsen antagit, att, enligt
den genom länsstyrelsen verkställda undersökningen rörande de olika

Kungl Maj:ts proposition nr 193.

föreningsmedlemmarnas (2,333 st.) ekonomiska ställning, av medlemmarnas
sammanlagda oguldna kapitalinsatser, utgörande 1,392,545 kronor 85 öre, åtminstone
ett belopp av omkring 653,000 kronor skulle under vissa förhållanden
kunna bringas att inflyta. En summa om cirka 553,000 kronor ansåges
åter vara praktiskt taget fullständigt omöjlig att återvinna, medan högre
eller lägre grad av ovisshet rådde beträffande möjligheterna att uttaga det
resterande kapitalbeloppet, inemot 187,000 kronor. Därest åter Ivalixverken,
på sätt från visst håll föreslagits, i en eller annan form komme att övertagas
av domänstyrelsen, bortfölle själva grunden för den av länsstyrelsen
verkställda kalkylen. Väl torde en sådan förändring av företagets struktur
icke i och för sig påverka vare sig industriföreningens eller dess medlemmars
juridiska ansvarighet för sina ingångna förbindelser. Men det torde med fog
kunna sättas i fråga, huruvida det skulle vara med rättvisa och billighet förenligt
att i sådan händelse strikt följa de juridiska linjerna. Och det bleve
framför allt utan varje tvivel en både synnerligen vidlyftig och oproportionerligt
kostsam affär att gent emot en kompakt ortsopinion göra gällande
statsverkets formella rätt till full likvid för de under så helt andra förutsättningar
tecknade aktierna. En sådan aktion skulle givetvis även medföra
betydande sociala och samhällsekonomiska skadeverkningar. Så vitt
länsstyrelsen kunde bedöma, bleve det i själva verket de facto ogörligt att,
därest bolaget såsom sådant upphörde att vara till, hos medlemmarna i föreningen
uttaga några mera avsevärda belopp utöver dem, som redan influtit.
Speciellt svårt bleve det helt visst att utkräva vid tiden för förändringen av
företagets organisation enligt gällande amorteringsplan ännu ej till betalning
förfallna belopp. Beträffande då redan förfallna summor vore de psykologiska
och andra hindren för indrivning måhända något mindre, särskilt som
en dylik åtgärd på sitt sätt läte sig motivera redan av skyldig hänsyn till
de samvetsgranna betalarna. Under inga förhållanden torde emellertid anledning
föreligga att söka upprätthålla industriföreningens verksamhet i det
fall, att Kalixbolaget i dess nuvarande gestaltning försvunne.

Utredningsmannen har till en början framhållit, att, eftersom Kalixbolagets
verksamhet enligt båda de i det föregående förutsatta alternativen A
och B skulle upphöra, detta uppenbarligen komme att såsom en konsekvens
medföra, att jämväl industriföreningen borde avvecklas, enär densamma då
icke längre kunde fylla sitt ändamål.

Rörande föreningens ekonomiska ställning har utredningsmannen härefter
lämnat ytterligare följande uppgifter.

Av ett vid senaste bokslutet — per den 30 juni 1935 — för föreningen upprättat
räkenskapsutdrag framginge, att den skidd, vari föreningen häftade
till statskontoret, uppginge till 1,310,405 kronor och upplupen förfallen ränteskuld
per den 30 juni 1935 till 226,450 kronor 31 öre. Såsom säkerhet för
denna föreningens skuld läge av föreningsmedlemmarna utfärdade reverser
jämte aktier i Kalix träindustriaktiebolag. Mot berörda skuld svarade såsom
föreningens praktiskt taget enda tillgång föreningens fordran hos medlemmarna
enligt reverser 1,391,251 kronor 85 öre jämte upplupna ej betalda räntor
298,097 kronor 93 öre, alltså en fordringssumma av 1,689,349 kronor 78
öre.

T anslutning härtill har utredningsmannen i fråga örn möjligheterna att
hos föreningen och föreningsmedlemmarna utfå statens fordran anfört i huvudsak
följande.

Länsstyrelsen förutsatte i sin utredning under alla omständigheter, att den
oguldna räntefordringen avskreves. Statskontorets juridiska rätt att för re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

versbeloppet jämte räntor vända sig mot föreningen skulle alltså i realiteten
endast innebära, att statskontoret direkt mot föreningens medlemmar gjorde
gällande föreningens fordran på dem — vilket statskontoret enligt formuleringen
av de av föreningens medlemmar utfärdade reverserna hade möjlighet
till — och därjämte i avräkning på sin berörda fordran tillgodogjorde
sig värdet av de aktier i Kalixbolaget, vilka läge som säkerhet för föreningsmedlemmarnas
till statskontoret pantsatta reverser. Huruvida dessa aktier
innebure något värde, bleve helt beroende på den köpeskilling, för vilken
likvidatorn vid Kalixbolagets förutsatta likvidation kunde försälja bolagets
tillgångar. Skulle försäljningssumman endast motsvara Kalixbolagets skuldsumma,
erhölle statskontoret för berörda aktier ingenting. Skulle åter köpeskillingen
lämna rum för någon utdelning på aktierna, skulle denna för ifrågakomna
aktier lämna utrymme till nedskrivning av mot utdelningen svarande
del av statskontorets fordran. Huru därmed kunde gå, vore ovisst,
men utredningsmannen bade i det följande utgått från att det belopp, som
kunde tänkas ställas till aktieägarnas förfogande, bleve 500,000 kronor, motsvarande
alltså cirka 10 procent av aktiekapitalet i bolaget.

Fråga uppstode, örn ur rent affärsmässiga synpunkter ett indrivningsförsök
från staten av föreningsmedlemmarnas oguldna skulder till föreningen
skulle vara lönande. I likhet med länsstyrelsen måste man nog anse, att en
indrivning av fulla fordringsbeloppen utan tvivel bleve en både synnerligen
vidlyftig och oproportionerligt kostsam affär. Härtill komme, att aktierna
tecknats under helt andra förutsättningar än de nu föreliggande och jämväl
med statsmakternas stöd, varför en indrivning av de tecknade aktiebeloppen
hos dessa aktietecknare, som till ojämförligt större delen syntes befinna sig
i mycket dåliga eller ovissa ekonomiska omständigheter (mindre löntagare,
arbetare etc.) måste antagas komma att av psykologiska skäl stöta på mycket
stora svårigheter. En sådan aktion skulle givetvis även, såsom länsstyrelsen
påpekat, medföra betydande sociala och samhällsekonomiska skadeverkningar.
Aktieteckningen hade ju tillkommit bland annat för att vidmakthålla
arbetstillgången i orten och därmed avhjälpa arbetslöshet och nöd
i denna trakt. En indrivningsåtgärd i berört avseende skulle motverka både
ett av de ändamål, varför aktieteckningen tillkommit och den sociala omsorg
om befolkningen, som varit en avgörande faktor vid statsmakternas åtgärder
och kreditgivning i fråga örn Kalixbolaget.

Ur enbart nu berörda synpunkter skulle således den slutsatsen kunna dragas,
att statsverkets fordran på de enskilda föreningsmedlemmarna borde
avskrivas. En sådan åtgärd torde emellertid lida av den svagheten att den
icke toge tillbörlig hänsyn till två synpunkter. Dels hade ju faktiskt föreningsmedlemmarna
iklätt sig ifrågavarande skulder och den av dem sålunda
åtagna förpliktelsen borde i princip efter deras respektive förmåga söka fullgöras,
varvid den omständigheten att staten vore fordringsägare icke borde i
och för sig verka till förminskande av skyldigheten såsom sådan. Väl kunde
statens förut påpekade medverkan vid aktieteckningen och vid Kalixbolagets
dåvarande konsolidering motivera en skälig nedsättning av statens krav mot
de enskilda föreningsmedlemmarna, men till en fullständig avskrivning av
deras berörda skulder torde motivering häri icke kunna finnas. Och dels
torde en fullständig avskrivning av statsverkets berörda fordran synas mindre
tilltalande för sådana aktieägare och föreningsmedlemmar, som lojalt fullgjort
(helt eller delvis) sin betalningsskyldighet och som näppeligen torde
finna det med rättvisa och billighet överensstämmande, att deras inbetalningar
i sådant fall skulle skett förgäves. De, som helt eller delvis fullgjort
sina skyldigheter mot staten, borde hava rätt alt komma i ett bättre läge
än de, som oaktat de så kunnat, icke gjort det.

Kungl. Majlis proposition nr 193.

Beträffande det närmare förfarandet vid industriföreningens avveckling
har utredningsmannen funnit sig böra framlägga följande förslag, som vore
avsett att såvitt möjligt tillgodose nyss anförda synpunkter:

Sedan Kalixbolaget trätt i likvidation och försålt sina tillgångar, borde
jämväl industriföreningen träda i likvidation samt till statskontoret avstå det
vid föreningens avveckling behållna beloppet. Staten skulle icke efterskänka
sin fordran men skulle som likvid för densamma bos varje föreningsmedlem
godtaga dels de av honom tecknade aktierna i Kalixbolaget, som alltså
skulle av staten med äganderätt övertagas, dels ock en kontantsumma, vilken
som ackord å statens bela återstående fordran bos medlemmen skulle inbetalas
inom viss angiven tid. Oguldna räntor överhuvud skulle belt avskrivas,
så att ackordssumman endast beräknades å kapitalbeloppen. Å andra
sidan skulle medlemmarna icke heller få tillgodoräkna sig ränta å av dem
inbetalade belopp. Vid bestämmandet av ackordsbeloppen borde hänsyn
tågås till de föreningsmedlemmar, som verkställt avbetalningar på sin skuld
till föreningen, så att dessa avbetalningar berättigade till minskning av den
ackordssumma, varje medlem skulle erlägga. Ju mera en medlem avbetalt,
desto mindre skulle han behöva erlägga ackordsvis. Genom ett sådant förfaringssätt
skulle den viktiga synpunkt tillgodoses, att de lojala inbetalarna
finge nytta av sina tidigare inbetalningar, så att det icke med skäl skulle
kunna påstås, att sådana inbetalare gjort sina inbetalningar förgäves och att
de föreningsmedlemmar, som, oaktat de kunnat betala, icke inbetalt något
eller endast erlagt en obetydlig avbetalning, sluppit undan lindrigare.
Ackordssumman skulle sättas till förslagsvis 10 procent å föreningsmedlemmens
bela ursprungliga skuld (= tecknade belopp). Varje föreningsmedlem
finge från den summa, lian sålunda skulle betala, avdraga ett belopp, åstadkommet
på följande sätt. Man uträknade, bur många procent bans kontanta
inbetalningar till föreningen utgjorde av bela bans enligt amorteringsplanen
till betalning förfallna skuldsumma; med lika många procent minskades
den kontanta ackordssumma, han skulle erlägga. En medlem hade
exempelvis tecknat aktier för 1,000 kronor, varav 340 kronor förfallit till
betalning, samt därå avbetalt 250 kronor eller alltså 73 procent av förfallna
beloppet. Han skulle då egentligen såsom ackordsbelopp erlägga 10 procent
av 1,000 kronor eller således 100 kronor men finge på grund av sina avbetalningar
minska sistnämnda belopp med 73 procent d. v. s. med 73 kronor.
Äterstode alltså 27 kronor att betala för att en sådan medlem skulle bliva belt
skuldfri.

Medlemmar, som till föreningen avbetalt belopp lika med eller överstigande
sina förfallna amorteringar, skulle vidare anses hava därigenom fullgjort
ackordslikviden och således vara fria från vidare betalningar. Vad anginge
av föreningsmedlemmarna tecknade belopp bade härav enligt uppgift från
föreningen inbetalts dels 12,990 kronor avseende fullt erlagda tecknade kontantinsatser
oell dels 193,744 kronor utgörande delvis erlagda sådana insatser.
Emellertid bade föreningens styrelse såsom förut nämnts använt närmare
118,000 kronor härav icke till amortering å föreningens lån bos statskontoret
utan till betalning av räntor därstädes. Billigheten torde kräva, att
sådan föreningsmedlem, som till föreningen till fullo inbetalt hela sitt tecknade
belopp, berättigades från statskontoret utfå de av honom tecknade aktierna
och återfå sill revers. Likaså borde föreskrivas, alt föreningsmedlem,
som till föreningen inbetalt 90 procent eller däröver av sitt tecknade belopp
skulle av statskontoret återfå vad lian betalt över 90 procent, enär ju statskontoret
i annat fall linge för mycket med hänsyn tagen till de 10 procent,
som beräknades inflyta på själva aktierna.

Bihang lill riksdagens protokoll 19110. I sand. Nr 103.

■I

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

Medlem, som inom bestämd tid fullgjort ackordslikviden, skulle återfå sin
revers och anses hava likviderat sin skuld. De medlemmar åter, som vid ackordstidens
utgång icke fullgjort sina betalningar, skulle anses hava förverkat
rätten till ackordet och alltså vara skyldiga betala skulden i dess helhet.
Indrivningsåtgärder skulle då vidtagas mot sådana av dem, som skäligen
kunde förmodas hava tillgångar till betalning. På grund härav borde
vid undersökning genom offentlig myndighet (förslagsvis landsfiskal, som
då kunde utgå från länsstyrelsens förberörda utredning angående varje enskild
föreningsmedlems betalningsförmåga) fastslås, vilka föreningsmedlemmar,
som finge anses sakna medel för å dem belöpande ackordslikviders fullgörande.
Genom ett dylikt förfaringssätt undvekes den vidlyftiga apparat,
som ett stort antal lagsökningsärenden med ty åtföljande utmätningsförsök
med oviss utgång skulle innebära. Vad åter beträffade sådana föreningsmedlemmar,
som på angivet sätt konstaterats sakna förmåga att fullgöra sina betalningar,
borde fordringarna å dem helt avskrivas. Att i nu förevarande fall
den summa, som staten på grund av bristande betalningsförmåga hos föreningsmedlemmarna
måste beräknas få avskriva, antagligen bleve relativt betydande,
torde till stor del vara att hänföra till den omständigheten, att såsom
föreningsmedlemmar uppenbarligen i stor utsträckning godtagits personer,
som icke befunne sig i sådana ekonomiska villkor, att de kunde av egna medel
gälda tecknade aktiebelopp.

Slutligen har utredningsmannen något berört orsakerna till det läge, vari
föreningen råkat. En bidragande orsak härtill syntes, framhåller utredningsmannen,
vara nyss anmärkta förhållande — vilket franninge av den utav
länsstyrelsen verkställda undersökningen rörande föreningsmedlemmarnas betalningsförmåga
— att såsom medlemmar i föreningen i mycket stor omfattning
godtagits personer, som saknade tillräckliga tillgångar eller möjligheter
att betala de av dem tecknade beloppen. I likhet med länsstyrelsen har
utredningsmannen även ansett sig böra påpeka, att föreningsstyrelsen vid bevakandet
av föreningens intressen ådagalagt en påfallande passivitet. I
detta hänseende vore särskilt anmärkningsvärt, att under årens lopp oguldna
förfallna amorteringar icke från början indrivits. Emellertid har utredningsmannen,
lika med länsstyrelsen, funnit, att man icke borde underskatta de
betydande svårigheter av skilda slag, som mött styrelsen i dess arbete såväl
genom den efter föreningens bildande inträdda konjunkturförsämringen i
trävarubranschen — varigenom de tecknade aktiernas värde i hög grad reducerades
— som genom ortsopinionen mot indrivningsåtgärder. Utredningsmannen
har ej heller ansett sig böra i detta sammanhang föreslå några särskilda
åtgärder i anledning av nu påtalade förhållanden.

I de avgivna yttrandena har frågan örn industriföreningens avveckling berörts
endast av kommerskollegium och socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens
län, statskontoret och riksräkenskapsverket.

Kommerskollegium och socialstyrelsen hava förklarat sig kunna i huvudsak
tillstyrka den form för avveckling av industriföreningen, som av utredningsmannen
föreslagits. Visserligen kunde det framlagda förslaget, yttra
ämbetsverken, måhända sägas icke innebära full rättvisa åt dem, som i större
utsträckning fullgjort sina åtaganden i fråga om aktieteckningen, men

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

det syntes ämbetsverken svårt att på ett enkelt och överskådligt sätt uppställa
ett system för uppgörelse, som inom den givna ekonomiska ramen
medgåve en avsevärt mera rättvis avveckling. Med hänsyn till det sätt, varpå
föreningens angelägenheter i åtskilliga avseenden handlagts, och trots att
föreningsstyrelsen tvivelsutan haft att kämpa med betydande svårigheter
hava ämbetsverken likväl ställt sig synnerligen tveksamma till frågan, huruvida
billighetsskäl i samma utsträckning som för föreningens delägare i övrigt
kunde göras gällande beträffande ledamöterna av föreningens styrelse.
Ämbetsverken anmärka vidare, att föreningen för betalning av räntor till
statskontoret använt ett ingalunda obetydligt belopp, härrörande från av föreningsmedlemmar
inbetalda amorteringsbelopp. Vid föreningens avveckling
torde i allt fall enligt ämbetsverkens förmenande vara skäligt, att berörda
medel avräknades såsom amortering gentemot statskontoret.

Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län har i allt väsentligt tillstyrkt det beträffande
industriföreningen föreslagna avvecklingsförfarandet, därvid länsstyrelsen,
i likhet med kommerskollegium och socialstyrelsen, förklarat sig
icke hava lyckats utfinna en lösning, som på ett samtidigt lika enkelt och
mera rättvist sätt reglerade en uppgörelse mellan det allmänna och föreningsmedlemmarna.

Statskontoret, som funnit det sätt, på vilket föreningen fullgjort sina åligganden
mot statsverket, lämna rum för allvarliga erinringar, har med hänsyn
härtill uttalat viss tveksamhet inför det framlagda avvecklingsförslaget,
helst som detsamma måste anses mindre gynnsamt för de delägare, som i
högre grad än andra sökt infria gjorda åtaganden. Statskontoret har emellertid
förklarat, att ämbetsverket i frågans nuvarande läge och i betraktande
av svårigheterna att finna en ur olika synpunkter tillfredsställande ordning
dock icke hade någon annan lösning att föreslå utan finge ansluta sig till
vad utredningsmannen föreslagit.

Ej heller riksräkenskapsverket har med hänsyn till föreliggande omständigheter
i nuvarande läge ansett sig böra framställa erinran mot en lösning
i enlighet med de av utredningsmannen uppdragna riktlinjerna. Beträffande
de med en dylik lösning förknippade finansiella konsekvenserna
har ämbetsverket anfört följande.

Enligt från riksgäldskontoret inhämtade uppgifter utgjorde industriföreningens
kapitalskuld till statsverket den 31 december 1935 1,510,405 kronor,
varav 1,412,705 kronor hänförde sig till anslag, som utgått av lånemedel,
och 97,700 kronor till anslag, som utgått av andra statsinkomster än
lånemedel (1927/28 Ufk: III. 1). Huru stor del av det sammanlagda skuldbeloppet,
som genom det föreslagna ackordsförfarandet samt eventuell indrivning
hos föreningsmedlemmarna .skulle kunna täckas, torde icke nu kunna
fastställas. I varje fall torde slutresultatet bliva, att huvudparten av
statsverkets kapitalfordran hos föreningen måste avskrivas. För täckande
av statens i samband härmed förlorade lånemedel erfordrades, att särskilt
anslag anvisades å riksstaten under utgifter för kapitalökning, avbetalning
å statsskulden. Anslaget, som borde givas förslagsanslags natur, torde i avsaknad
av annan beräkningsgrund böra uppföras till belopp, som ungefärligen
motsvarade de i statens fordran nu bundna lånemedlen eller 1,400,000

Kungl. Majlis proposition nr 193.

kronor. Slutligen borde för understöd till föreningen av andra statsinkomster
än lånemedel anvisade, vid avvecklingen ej ersatta kapitalbelopp avskrivas.

Av vad i det föregående anförts framgår, att statens tidigare stödåtgärder
i avseende å Kalix träindustriaktiebolag i främsta rummet varit motiverade
av sociala hänsyn. Dessa hava gjort sig så mycket starkare gällande som
Nederkalix kommun i trots av de fördelar, som uppehållandet av ifrågavarande
industriella verksamhet medfört, lidit hårt av arbetslöshet och det
till följd av kommunens isolerade läge varit förknippat med betydande svårigheter
att överföra överflödig arbetskraft till andra orter. Berörda hänsyn
torde, enligt vad de över den nu senast verkställda utredningen avgivna
yttrandena giva vid handen, med oförminskad styrka påkalla ett upprätthållande
i minst samma omfattning som hittills av verksamheten vid Kalixföretagets
anläggningar. Av länsstyrelsen i Norrbottens län har med skärpa
framhållits, att den nära nog permanenta arbetslöshet av ej ringa utbredning,
som råder inom länet, manar till ett noggrant tillvaratagande av alla utkomstmöjligheter,
som kunna yppa sig. Såväl länsstyrelsen som kommerskollegium,
socialstyrelsen och statens arbetslöshetskommission hava funnit
det ur dessa synpunkter oundgängligt, att driften vid Kalixanläggningarna
tryggas. Jag kan för egen del icke annat än ansluta mig till denna uppfattning.
Den nu förebragta utredningen synes mig också hava ådagalagt,
att förutsättningar finnas för att verksamheten efter vissa omläggningar
skall kunna bedrivas på ett sätt som rent affärsmässigt tillfredsställer skäliga
anspråk.

Då stöd åt företaget lämnades vid 1934 års riksdag gåvos lijälpåtgärderna
en allenast tillfällig karaktär. Avsikten var att efter närmare utredning överväga
en mera slutgiltig lösning av spörsmålet. Behovet av att ett avgörande
kommer till stånd aktualiseras därigenom, att bolagets senaste kontrakt örn
virkesleveranser från domänverket upphör att gälla med utgången av avverkningsvintern
1935/1936. Genom de utredningar, vilka ägt rum efter 1934
års riksdagsbeslut, har material förebragts för bedömande av det lämpligaste
tillvägagångssättet vid ett ordnande av frågan på längre sikt. Av vad i ärendet
förekommit torde med tämligen stor tydlighet framgå, att ett fortsättande
av driften vid Kalixföretagets anläggningar av praktiskt-ekonomiska skäl bör
äga rum under samma ledning som verksamheten vid domänstyrelsens sågverksanläggningar
i Norrbottens län. Erinras må härvid, att fortsatt säkrad
drift vid Kalix sulfatfabrik är ur affärssynpunkt av betydelse för domänverket,
då därigenom avfallet från sågverken vid Båtskärsnäs och Sandvik
kan nyttiggöras. Beträffande frågan hur omläggningen organisatoriskt skall
på bästa sätt kunna genomföras hava olika meningar kommit till uttryck.
Båda de i den senaste utredningen övervägda alternativen härutinnan synas
mig hava goda skäl för sig. Ett slutgiltigt val mellan dem lärer enligt mitt
förmenande icke för det närvarande med fördel kunna ske. Såsom framgår
av domänstyrelsens i ärendet avgivna utlåtande skulle överförandet till ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 193-

särskilt bolag av styrelsens sågverksanläggningar i Norrbotten medföra vissa
konsekvenser för styrelsens övriga sågverksdrift. De härmed förenade omständigheterna
föreligga icke tillräckligt utredda. Då emellertid, såsom redan
antytts, med hänsyn till Kalixbolagets ställning beslut vid innevarande
års riksdag är i hög grad önskvärt, synes mig intet hinder föreligga, att
Kalixföretaget nu omhändertages av domänverket i dettas egen regi, vilket
ur såväl praktiska synpunkter som rent tekniskt är tämligen lätt att realisera.
Sedan beslut av denna innebörd fattats, bör domänstyrelsen erhålla i uppdrag
att närmare utreda den inverkan på domänverkets drift, som ett sammanförande
av Kalixanläggningarna samt domänverkets nuvarande sågverk i
Norrbotten i ett särskilt av domänstyrelsen ägt bolag skulle medföra. Därjämte
bör detta utredningsuppdrag även innefatta uppgörande av detaljerade
förslag till bildande av ett dylikt bolag samt till organiserande av nödigt
samarbete mellan bolaget och domänverkets övriga sågverksrörelse, varvid
helt naturligt även bör beaktas frågan örn pensioneringen av bolagets personal
o. d. Jag tillstyrker alltså, att förslag till Kalixbolagets avveckling nu
förelägges riksdagen i enlighet med utredningsmannens alternativ A. Då
nyssnämnda utredning — vars igångsättande torde böra uppdragas åt domänstyrelsen
så snart riksdagen meddelat sitt beslut i ärendet — föreligger,
torde slutlig ståndpunkt till organisationsfrågan kunna tagas.

Avvecklingen av Kalix träindustriaktiebolag bör, på sätt utredningsmannen
angivit, ske i den formen, att bolaget går i likvidation, därvid domänverket
uppträder som köpare av bolagets tillgångar. Med hänsyn till utredningen
i ärendet torde domänverket skäligen kunna utgå från ett värde å
dessa av 4,000,000 kronor, vilket belopp ungefär lika fördelar sig å dels
lager och inventarier, dels fasta anläggningar. Köpeavtalet torde böra underställas
Kungl. Maj:t för godkännande. Jag förutsätter, att härvid, om av
någon anledning så skulle befinnas erforderligt, även ett avtal, innefattande
något högre köpeskilling än som följer av det nyss anförda, må kunna godtagas.

Med avseende å finansieringen av ifrågavarande förvärv torde, i anslutning
till vad såväl domänstyrelsen som riksräkenskapsverket föreslagit, den del
av inköpssumman, som beräknas avse lager och inventarier, böra täckas med
anlitande av domänverkets driftsmedel samt återstoden eller vad som belöper
å fast egendom utgå från domänverkets markinköpsfond. Vad beträffar
en eventuell utbyggnad av sulfatfabriken ävensom andra förändringar
i avseende å Kalixföretagets anläggningar synes det mig riktigast, att frågan
härom upptages till närmare prövning av domänstyrelsen, sedan domänverket
blivit ägare av sagda anläggningar.

De medel, som enligt vad nyss anförts komma att inflyta vid försäljningen
av Kalixbolagets tillgångar, böra givetvis i första hand användas för återbetalning
av bolagets skulder. Härvid bör ihågkommas, att, därest köpeskillingen
kommer att överstiga den sammanlagda skuldsumman, av det för
utdelning åt aktieägarna disponibla beloppet något mer än 75 procent på
grund av statens aktieinnehav i bolaget återgår till statsverket. Såsom riks -

Kungl. Majis proposition nr 193-

räkenskapsverk^ anmärkt och på skäl, nämnda ämbetsverk anfört, bör en
dylik å staten belöpande utdelning ävensom det å riksstaten för budgetåret
1934/1935 från fonden för låneunderstöd till bolaget anvisade lånebeloppet
1,500,000 kronor — eller den del därav som må komma att täckas av köpeskillingen
— efter verkställd återleverering till statsverket tillföras statsregleringsfonden
och redovisas såsom inkomst å riksstaten under rubriken »I
anspråk tagna kapitaltillgångar». Det för budgetåret 1936/1937 framlagda
förslaget till riksstat torde till följd härav böra ändras. Av anledning, som
jag i det följande kommer att angiva, torde å samma riksstatsförslags utgiftssida
böra beräknas en anslagsökning av förslagsvis 1,400,000 kronor. Jag
anser skäl tala för att, i den mån förenämnda återleverering till statsverket
uppbär till belopp, överstigande det sist omförmälda, den överskjutande delen
må tagas i anspråk för återgäldande till domänfonden av vad domänverket
enligt förut anförda grunder kan komma att betala för Kalixbolagets tillgångar
utöver 4,000,000 kronor. Beslut angående en dylik överföring till
domänfonden torde, örn riksdagen godkänner vad jag här föreslagit, få i
sinom tid meddelas av Kungl. Maj :t. På grund av vad nu anförts torde förenämnda
å riksstatens inkomstsida ingående medel icke böra upptagas till
högre belopp än 1,400,000 kronor. Närmare förslag härutinnan torde chefen
för finansdepartementet framdeles komma att anmäla. Den del av det utav
staten direkt tecknade aktiekapitalet, som ej återflyter till statskassan, torde
böra avskrivas.

Vad härefter angår industriföreningen framgår av utredningen, att medlemmarna
däri, vilka för möjliggörande av aktieteckning i Kalixbolaget bereus
lån av statsmedel, till övervägande delen underlåtit att fullgöra sina
förpliktelser på grund av samma lån. Oaktat de anmärkningsvärda förhållanden,
som härutinnan varit rådande, torde emellertid, med hänsyn till
de särskilda omständigheter under vilka berörda aktieteckning ägt rum,
billighetsskäl tala för att staten icke helt ut gör sin rätt gällande. Frågan
kompliceras därav, att vissa föreningsmedlemmar erlagt full betalning för
sina aktier, andra underlåtit att betala, medan slutligen andra verkställt
större eller mindre amorteringar. Att vid ett efterskänkande i viss utsträckning
av statens ifrågavarande fordran uppnå ett i allo rättvist resultat torde
utan kontant återbäring till vissa medlemmar, vilket jag ej anser mig
böra ifrågasätta — i betraktande av det nyss sagda icke låta sig göra.
I likhet med utredningsmannen förordar jag, att staten godtager ett
skäligt ackord som likvid för sin fordran. Ackordets storlek synes böra
bestämmas till 20 procent av vederbörande föreningsmedlems ursprungliga
kapitalskuld. Betalningsansvaret för oguldna räntor torde, på sätt utredningsmannen
föreslagit, böra efterskänkas. Däremot kan jag ej biträda
utredningsmannens förslag angående beräknandet av de avdrag,
som — allt efter storleken av tidigare amorteringar — skulle få göras å
ackordssumman. Enligt min mening torde en rättvisare avvägning ske, örn
amorteringsbeloppet helt ut avräknas å sagda summa. Den, som redan inbetalat
ett belopp, motsvarande 20 procent av sin ursprungliga kapitalskuld,

Kungl. Majis proposition nr 193-

bör alltså vara fritagen från ytterligare betalningsskyldighet. I samband
med att ackord på nu angivet sätt kommer till stånd böra, såsom utredningsmannen
framhållit, de aktier, för vilkas tecknande skuldsättningen ägt runi,
överlåtas å staten. Föreningsmedlem, som till fullo inbetalat eller inbetalar
tecknat aktiebelopp, bör å andra sidan bliva ägare till de av honom tecknade
aktierna och fritagas från ytterligare betalningsansvar gentemot staten eller
föreningen på grund av sin i samband med ifrågavarande aktieteckning utfärdade
skuldförbindelse. Skulle vid avvecklingen av Kalixbolagets affärer
bolagets tillgångar förslå till någon utdelning å aktierna och visar det sig
därvid, att det å viss aktie sålunda belöpande beloppet, ökat med belopp,
som av aktietecknare må hava erlagts i amortering för samma aktie, överstiger
aktiens nominella värde, bör vederbörande vara berättigad att utbekomma
det överskjutande beloppet.

Ackordslikviden bör för att kunna godtagas fullgöras inom viss tid enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande, förslagsvis före den 1 juli 1937. De, vilka vid
utgången av sagda tid underlåtit att betala, böra, i anslutning till vad utredningsmannen
föreslagit, vara pliktiga att gälda den oguldna kapitalskulden
i dess helhet. Befrielse från betalningsskyldighet synes emellertid, jämväl
i överensstämmelse med utredningsmannens förslag, böra få medgivas i fall,
där så med hänsyn till vederbörandes ekonomiska omständigheter finnes
påkallat. Avgörandet härutinnan torde tillkomma Kungl. Maj:t.

Enligt riksräkenskapsverkets utlåtande uppgick industriföreningens kapitalskuld
till statsverket den 31 december 1935 till 1,510,405 kronor. Av detta
belopp hade 1,412,705 kronor ställts till föreningens förfogande av lånemedelsanslag.
Vidare framgår av utredningsmannens redogörelse, att föreningens
ränteskuld den 30 juni 1935 helöpte sig till 226,450 kronor 31 öre. Till
följd av storleken av sistnämnda skuld förefaller det osäkert, huruvida de
belopp, vilka genom ackordsförfarandet och eventuella indrivningsåtgärder
må komma att inflyta, förslå till gäldande ens till någon del av kapitalskulden.
I den mån så ej blir fallet torde statens ifrågavarande fordran böra
avskrivas. I anslutning till vad riksräkenskapsverket anfört torde därför,
i samband med att den av mig nu förordade anordningen för avveckling
av föreningen beslutas, böra å riksstaten under utgifter för kapitalökning,
avbetalning å statsskulden, anvisas ett förslagsanslag till belopp, motsvarande
det i föreningens kapitalskuld ingående lånemedelsbeloppet eller i
runt tal 1,400,000 kronor. Anslaget torde böra uppföras på nästa budgetårs
stat. Med hänsyn till den av mig i det föregående tillstyrkta ökningen å riksstatens
inkomstsida torde någon rubbning i den för riksdagen framlagda finansplanen
för nämnda budgetår icke föranledas härav.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att

1) medgiva, att åtgärder må vidtagas för Kalix träindustriaktieholags
likvidation och verksamhetens övertagande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 193-

domänverket i huvudsaklig överensstämmelse med av mig
i det föregående angivna grunder;

2) medgiva, att åtgärder må vidtagas för avveckling av
föreningen Nederkalix industri u. p. a. i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående angivna grunder;

3) till avskrivning av lånekapital, anvisat åt föreningen Nederkalix
industri u. p. a., under utgifter för kapitalökning,
avbetalning å statsskulden, för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett förslagsanslag av 1,400,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Allan Tigerschiöld.

366572. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.