Kungl. Maj:ts proposition nr 192 (Proposition 1941:192)

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om arvsskatt och gåvoskatt m. m.; given
Stockholms slott den 9 april 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om arvsskatt och gåvoskatt;

2) förordning angående införande av förordningen örn arvsskatt och gåvoskatt; 3)

lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42
s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra
ärenden; samt

4) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 192.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Förslag

till

förordning om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

Skatt till staten utgår enligt denna förordning för egendom, som förvärvas
genom arv eller testamente (arvsskatt) eller genom gåva (gåvoskatt).

2 §•

Skattskyldig är den som förvärvar egendomen.

3 §■

Från skattskyldighet enligt denna förordning äro befriade:

staten;

stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att under samverkan
med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar;

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja
barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att främja vård
av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är att
sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller utom riket bosatta
utlänningar;

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att
främja vetenskaplig undervisning eller forskning.

Skattebefrielse enligt denna paragraf tillkommer icke sammanslutning,
som har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, och ej heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.

Om arvsskatt.

Skattskyldighetens omfattning.

4 §•

1 mom. Arvsskatt utgår

1) för egendom inom eller utom riket, vilken efterlämnats av svensk medborgare
eller av utlänning, som vid sin död var bosatt här i riket;

2) för följande slag av egendom, som efterlämnats av annan utlänning än
i 1) sägs:

a) här i riket belägen fast egendom, så ock nyttjanderätt till samt rätt till
ränta, avkomst eller annan förmån av sådan egendom;

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

b) här i riket befintlig, under a) icke nämnd lös egendom, som är att hänföra
till anläggnings- eller driftkapital i härstädes av den avlidne bedriven
förvärvsverksamhet såsom: levande och döda inventarier, råämnen, varor,
förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patent- och förlagsrätter samt kapital,
vare sig det finnes kontant tillgängligt, nedlagts i obligationer, insatts i
bank eller eljest utlånats eller består av andra fordringar eller av aktier eller
andelar i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier;

c) nyttjanderätt till egendom, varom under b) förmäles, ävensom rätt till
royalty och periodiskt utgående avgift för dylik egendom;

d) svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och
rederier, i den mån dessa tillgångar icke äro att hänföra till under b) nämnd
egendom.

2 mom. Såsom vid sin död bosatt här i riket anses den, som då här hade
sitt egentliga bo och hemvist.

Vad i denna paragraf stadgas om den, som vid sin död var bosatt här i
riket, skall jämväl äga tillämpning å den, som vid sin död stadigvarande vistades
i riket utan att vara här bosatt.

3 mom. Utlänning, som vid sin död tillhörde främmande makts härvarande
beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets
betjäning, anses icke hava varit bosatt här i riket; ej heller sådan
persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de vid sin död
bodde hos honom och voro utlänningar.

För sådana aktier och andelar i ekonomiska föreningar, som avses i 1 mom.
2 d), föreligger icke skyldighet att erlägga arvsskatt, därest de efterlämnats
av utlänning, varom i föregående stycke förmäles.

Tid för skattskyldighetens inträde.

5 §•

Skattskyldighet inträder, där ej nedan annorlunda stadgas, vid arvlåtarens
(testators) död.

6 §•

Har genom testamente eller annan före dödsfallet tillkommen rättshandling
upplåtits hela nyttjanderätten till eller rätt till all ränta, avkomst eller
annan förmån av viss egendom och har äganderätten tillfallit annan, inträder
skattskyldighet för äganderätten först då rättigheten upphör.

Vad nu sagts skall dock icke gälla

a) örn ägaren förutom sålunda belastad egendom samtidigt erhållit annan
egendom, vars värde uppgår till mer än tre gånger den skatt, som belöper å
sammanlagda värdet av ägarens förvärv;

b) om rättigheten upplåtits på viss tid, understigande fem år;

c) örn enligt förordnande i testamente å den belastade egendomen belöpande
skatt skall gäldas av dödsboet eller eljest av annan än den egendomen
tillfaller; eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

d) om ägaren senast då skatteärendet i övrigt upptages till avgörande begär,
att jämväl hans förvärv skall tagas till beskattning.

Har någon fått sig tillagd ränta till visst belopp eller avkomst till viss angiven
storlek, skall, såframt räntan eller avkomsten för år räknat uppgår
till minst fem procent av värdet av den belastade egendomen, rättigheten
anses omfatta all av egendomen utgående avkastning.

Erlägges i fall, som avses i d), för äganderätten fastställd skatt icke inom
tid, varom i 52 § första stycket förmäles, skall meddelat beslut örn skattens
fastställande icke vidare gälla och skattskyldighet för äganderätten inträda
efter vad eljest är stadgat.

7 §•

Där jämlikt förordnande i testamente eller annan rättshandling av framtida
händelse beror, vem egendom skall tillkomma, eller egendom eljest först
framdeles skall tillfalla någon utan att äganderätten under tiden tillkommer
annan, inträder skattskyldighet för äganderätten vid tiden för förvärvet.

Är för tid efter förvärvet av äganderätten upplåten rättighet, som avses
i 6 §, inträder skattskyldighet för äganderätten efter vad i nämnda paragraf
stadgas.

8 §•

Skall jämlikt 2 kap. lagen örn arv eller på grund av testamente egendom,
som tillfallit någon med fri förfoganderätt, därefter övergå å annan eller å
flera efter varandra, inträder skattskyldighet för senare förvärv, då föregående
innehavarens rätt upphör.

Vad sålunda stadgas äger tillämpning jämväl då genom testamente viss
egendom tillagts två eller flera efter varandra under villkor att egendomen
skall oförminskad övergå från den ene till den andre.

I fall, som avses i denna paragraf, skall vad i 7 § andra stycket stadgas
äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Har genom testamente nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller
annan förmån tillagts två eller flera efter varandra, inträder skattskyldighet
för senare innehavares förvärv av rättigheten då föregående innehavares
rätt upphör.

Skall eljest rätt, som nu avses, tillkomma någon först framdeles, inträder
skattskyldighet vid tiden för förvärvet.

Beräknande av skattepliktig lott.

10 §.

Arvsskatt utgår efter värdet av skattskyldigs lott.

11 §•

1 mom. Såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad enligt lag
och testamente å honom belöper av behållningen i dödsboet eller i sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 § 1 mom. 2); dock skall, där i skatteärendet
föreligger arvskifte, den däri gjorda fördelningen efter vad i 16 § stadgas
lända till efterrättelse.

Behållningen beräknas med ledning av bouppteckning eller, där skatten
uttages efter deklaration, med ledning av denna.

2 mom. Skall enligt förordnande i testamente skatt för legat gäldas av
dödsboet, anses den del av behållningen, som åtgår till skatt för legatet, utgöra
en särskild lott (skattelott), dock icke där mottagaren av legatet jämväl
är arvinge eller universell testamentstagare eller skattskyldighet för legatet
inträder senare än vid testators död.

12 §.

Har någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal insatts såsom förmånstagare
och erhåller han vid försäkringstagarens död förfoganderätten
över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund
av kapitalförsäkring, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid beräknande
av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom. Vad nu sagts skall
gälla jämväl förvärv, som på grund av stadgandet i 104 § andra stycket
nämnda lag tillfaller dödsbodelägare, vilken är berättigad till laglott, med
iakttagande dock av vad beträffande fördelning av sådant förvärv kan vara
bestämt i skifteshandling, vilken jämlikt 16 § lägges till grund för lotternas
beräknande. Har försäkringstagarens make insatts såsom förmånstagare,
föreligger icke skattskyldighet för den del av förvärvet, som motsvarar det
belopp, varmed, därest förvärvet ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap,
makens jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat ökas.

Vidare skall, där försäkringen är tagen

a) å försäkringstagarens eller bans makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen
skolat vara fullgjord under en tid icke understigande tio år och
ej heller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel
av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest
premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande, eller

b) för olycksfall eller sjukdom,

vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap
av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp av 15,000 kronor.
Har på grund av förordnande av samma person förmånstagaren tidigare
erhållit sådant förvärv, som jämlikt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende
likställt med gåva, må likväl å värdet av vad som inom loppet av tio
år tillfallit förmånstagaren ej avräknas mer än sammanlagt 15,000 kronor.

Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt
på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare skall
denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses
som örn försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på villkor
all premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i anstalten
skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat
äga runi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Skattskyldighet enligt första stycket äger ej rum för rätt till sådan livränta,
som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen, ej heller för
rätt till annan livränta, i den mån vad som på grund av förordnande av
samma person såsom sådan livränta tillfallit den berättigade icke överstiger
1,500 kronors årsränta.

13 §.

1 mom. Vid beräknande av behållning i dödsbo iakttages

1) att bland boets tillgångar inräknas egendom, vartill den avlidne på
livstid haft i 8 § första stycket avsedd rätt;

2) att bland boets tillgångar icke inräknas egendom, vilken av den avlidne
innehafts med sådan rätt, som avses i 8 § andra stycket;

3) att avdrag må ske för begravnings- och bouppteckningskostnad;

4) att bland boets skulder icke må inräknas:

a) gäld, för vilken under 2) avsedd egendom på grund av inteckning eller
eljest särskilt häftar;

b) belopp, som skall betalas i arvsskatt.

2 mom. Vid beräknande av behållning i kvarlåtenskap, varom förmäles i
4 § 1 mom. 2), må avdrag ske endast för gäld, för vilken den skattepliktiga
egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar.

14 §.

Har äganderätt eller annan rätt till egendom genom testamente tillagts två
eller flera personer att samtidigt av dem åtnjutas, skall för envar beräknas
andel i rätten efter huvudtalet, där icke annan fördelning blivit i testamentet
bestämd.

15 §.

1 mom. Andel, som vid bodelning skall tillfalla efterlevande make, beräknas
till hälften av makarnas behållna giftorättsgods, där den icke enligt
lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning, varöver i behörig ordning upprättad
handling föreligger i skatteärendet.

Är äldre giftermålsbalken tillämplig å förmögenhetsförhållandena i boet,
beräknas den andel, som tillfaller efterlevande make såsom fördel, giftorätt
och morgongåva, till hälften av den gemensamma behållningen i boet, därest
den icke enligt lag annorlunda bestämts vid boskifte och däröver i skatteärendet
föreligger behörigen upprättad handling.

För efterlevande makes sålunda beräknade andel erlägges ej arvsskatt.

2 mom. Har kvarlåtenskap tillkommit efterlevande make såsom arvinge
och äga vid dennes död den först avlidnes arvingar taga andel i den efterlevandes
bo, beräknas denna andel till hälften därav, såframt icke jämlikt
2 kap. 2 § lagen om arv annat föranledes av förefintligheten av enskild egendom
eller testamente till förmån för annan än den efterlevande, eller andelen
blivit enligt lag annorlunda bestämd vid delningsförrättning, varöver behörig
handling föreligger i skatteärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

I fall, som avses i 4 kap. 1 § lagen om testamente, skall vad i föregående
stycke stadgas äga motsvarande tillämpning, där ej annat följer av testamente,
varom fråga är.

3 mom. Sådan handling rörande delning av dödsbo, som i 1 och 2 mom.
sägs, skall vid ingivandet vara åtföljd av bestyrkt avskrift. Ingives ej avskrift,
skall sådan på bekostnad av dödsboet eller skattskyldig tagas. Avskriften
förvaras hos beskattningsmyndigheten.

16 §.

Föreligger i skatteärendet i behörig ordning upprättad arvskifteshandling,
skola arvingars och universella testamentstagares lotter beräknas enligt skifteshandlingen
med tillämpning av däri angivna värden, dock icke där i 15 §
avsedd delning av boet skett annorlunda än enligt lag eller universell testamentstagares
lott enligt skifteshandlingen utgör större del av kvarlåtenskapen
än i testamentet bestämts. Om i skifteshandling angivits grunden för blivande
delning av från skiftet undantagen egendom ävensom dess värde, skall jämväl
sådan egendom anses fördelad å lotterna enligt angiven grund.

Har sammanlagda värdet av arvingars och universella testamentstagares
sålunda bestämda lotter i skifteshandlingen upptagits lägre än vad som återstår
av behållningen i dödsboet, beräknad på sätt i 13, 20—23 och 27 §§
stadgas, sedan därifrån avräknats dels efterlevande makes jämlikt 15 §
skattefria andel, dels legat, dels i 11 § 2 mom. omförmäld skattelott och dels
värdet av jämlikt 6 och 7 §§ först framdeles beskattningsbar egendom, skola
lotterna bestämmas såsom om det belopp, varmed deras sammanlagda värde
understiger dödsbobehållningen efter nu nämnd avräkning, uppdelats å lotterna
i förhållande till deras storlek.

Skifteshandling skall vid ingivandet vara åtföljd av bestyrkt avskrift. Ingives
ej avskrift, skall sådan på bekostnad av dödsboet eller skattskyldig
tågås. Avskriften förvaras hos beskattningsmyndigheten.

17 §.

För företeende av sådan handling rörande delning av dödsbo, som avses
i 15 §, eller av arvskifteshandling skall av beskattningsmyndigheten medgivas
anstånd med skattens fastställande, såvitt arvinge, universell testamentstagare,
boutredningsman eller testamentsexekutör gör framställning därom
i samband med ingivande inom vederbörlig tid av bouppteckning för inregistrering.

Anstånd skall bestämmas i stad lill högst fyra månader från det bouppteckningen
senast skolat vara ingiven och å landet att avse längst tiden lill
det allmänna tingssammanträde, som infaller näst efter fyra månader från
nämnda tidpunkt. Ställes omedelbart eller, om anstånd redan beviljats, före
anståndstidens utgång nöjaktig säkerhet för det belopp, vartill skatten uppgår
vid lotternas beräkning enligt lag och testamente, må anstånd medgivas i

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

stad högst ett år från det bouppteckningen senast skolat vara ingiven och å
landet längst till det allmänna tingssammanträde, som infaller näst efter ett
år från nämnda tidpunkt.

Anstånd som nu sagts skall icke föranleda uppskov med bouppteckningens
registrering.

På framställning av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör
i dödsbo efter den, som vid sin död ej hade hemvist i riket, skall för förrättande
av sådan delning av dödsbo, som avses i 15 §, eller av arvskifte
anstånd beviljas med avlämnande av deklaration, därvid bestämmelserna
i första och andra styckena skola äga motsvarande tillämpning.

Ställd säkerhet skall av beskattningsmyndigheten omedelbart överlämnas
till länsstyrelsen. Mot bevis att sedermera påförd skatt blivit gulden skall säkerheten
återställas till den, som nedsatt densamma. Därest genom löftesmäns
död eller av annan orsak säkerheten blivit minskad och icke efter anmaning
annan nöjaktig säkerhet lämnas, skall beskattningsmyndigheten förklara beviljat
anstånd icke vidare gälla.

Örn skyldighet att, då anstånd med skattens fastställande ägt rum, å skatten
gälda ränta stadgas i 52 §.

18 §.

Har, då beslut örn fastställande av skatt skall meddelas, ej kunnat utrönas,
huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före allmänna arvsfonden eller
före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet, skall ändock
lott beräknas tillkomma arvinge, om vilken kännedom sålunda saknas.

Är utrönt, att arvingar finnas, men äro arvingarna eller en del av dem icke
kända till antalet, skall vad som tillkommer sådana arvingar inom varje
gren beskattas såsom en lott.

19 §.

1 mom. Arvs- eller testamentslott, för vilken inträde av skattskyldighet är
att hänföra till dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas med
gåva, som arvingen eller testamentstagaren erhållit av den avlidne, under
förutsättning att skattskyldighet för gåvan inträtt vid dödsfallet eller inom
fyra år dessförinnan. Avdrag skall ske för skatt, som visas hava erlagts för
gåvan, eller, örn ytterligare gåva förekommit före ovan angivna tid, för vad
av erlagd skatt belöper å den gåva, som skall sammanläggas med lotten;
dock må arvsskatten icke beräknas till lägre belopp än som skulle, utan avseende
å gåvan, hava utgått för lotten.

Lott, för vilken inträde av skattskyldighet är att hänföra till senare tidpunkt
än dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas med annan
från samme arvlåtare (testator) härrörande arvs- eller testamentslott, för vilken
skattskyldighet inträtt inom tio år före den tidpunkt, då skattskyldighet
för förstnämnda lott inträdde. Detsamma skall gälla, där arvingen eller testamentstagaren
av arvlåtaren (testator) erhållit gåva, för vilken skattskyldighet
inträtt inom tid som nu är sagt, dock ej tidigare än fyra år före dödsfal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

let. Avdrag för erlagd arvs- eller gåvoskatt skall ske med tillämpning av de i
första stycket stadgade grunderna.

2 mom. Utgöres arvs- eller testamentslott av egendom, för vilken jämlikt
8 § första stycket skattskyldighet är att hänföra till senare tidpunkt än arvlåtarens
(testators) död, och har mottagaren av lotten, medan föregående
innehavaren förfogade över egendomen, erhållit gåva av denne, skall, med
tillämpning i övrigt av föreskrifterna i 1 morn., vid skattens beräkning lotten
sammanläggas med sådan gåva, där ej mottagaren såsom arvinge eller
testamentstagare efter föregående innehavaren erhåller egendom till högre
värde än nämnda lott.

Inträder för gåvan skattskyldighet senare än för lotten, skall vad i första
stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning vid beskattning av gåvan.

3 morn. Har i fall, som avses i 1 och 2 morn., för det förvärv, som tidigare
förelegat till beskattning, annan skatteklass varit tillämplig än den som gäller
beträffande det förvärv, örn vars beskattning är fråga, skall skatten för
sammanlagda värdet av förvärven utgöra summan av vad som vid uträkning
av skatt för nämnda värde enbart enligt den lindrigast beskattade av ifrågavarande
klasser belöper å det till denna klass hörande förvärvet efter förhållandet
mellan detta och det sammanlagda värdet samt vad som vid uträkning
av skatt för samma värde enbart enligt den högst beskattade av klasserna
belöper å det till denna klass hörande förvärvet efter förhållandet mellan
detta och det sammanlagda värdet.

4 mom. Vad i denna paragraf sägs örn skattepliktig arvs- eller testamentslott
och gåva skall ock gälla beträffande sådan lott eller gåva, som ej i och
för sig uppgår till skattepliktigt belopp, varvid hänsyn skall tagas till den
tid, då skattskyldighet skulle hava inträtt, därest beloppet varit skattepliktigt.

Har givare förbehållit sig nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller
annan förmån av bortgiven egendom, skall, ända att sadant förbehåll icke
föranlett beskattningens uppskjutande, vid tillämpning av denna paragraf
så anses som örn skattskyldighet inträtt först då den givaren förbehållna rättigheten
upphörde.

Förvärv, som avses i 12 § och 37 § 2 morn., skola sammanläggas med annat
förvärv allenast i den mån de ej äro skattefria jämlikt 12 §.

5 mom. Bouppteckning skall vid ingivandet vara åtföljd av skriftlig uppgift
angående i denna paragraf avsett tidigare förvärv eller försäkran att sådant
förvärv ej förekommit. Enahanda uppgift eller försäkran skall lämnas
i deklaration angående arvfallen eller testamenterad egendom.

Värdering av egendomen.

20 §.

Vid uppskattning av egendom skall lända till efterrättelse i bouppteckning
eller, där skatt uttages efter deklaration, i denna upptaget värde; dock må
värdet ej upptagas till lägre belopp än som följer av föreskrifterna i 21, 22

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

eller 23 §. Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån,
som av arvlåtaren stiftats genom testamente, uppskattas på sätt i 23 § sägs.

Att i vissa fall skatt skall utgå efter lägre värde än nu sagts, därom stadgas
i 27 §.

21 §.

Uppskattningen sker med hänsyn till förhållandena vid tiden för skattskyldighetens
inträde.

Där jämlikt 19 § skatt skall beräknas efter sammanlagda värdet av skilda
förvärv, uppskattas det tidigare förvärvet med hänsyn till förhållandena vid
den i fråga om sistnämnda förvärv för varje särskilt fall angivna tiden.

22 §.

1 mom. Såsom värde å fast egendom vid tidpunkt, som avses i 21 §, skall,
däi ej annat föranledes av vad i 2 mom. stadgas, gälla näst föregående årets
taxeringsvärde.

2 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets
taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan
dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad eller annan anläggning
å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom skogsavverkning eller genom
nedläggning eller väsentlig förändring av rörelse, i vilken egendomen
varit använd, eller av annan liknande anledning, skall länsstyrelsen i det län
där egendomen är belägen pa ansökan av skattskyldig, boutredningsman
eller testamentsexekutör, efter verkställd utredning, åsätta egendomen särskilt
värde till ledning för beräkning av på egendomen belöpande arvsskatt.

Där efter tidpunkt som nyss nämnts fortsatt bebyggelse skett å fast egendom
eller dess värde eljest förhöjts till följd av ny-, till- eller ombyggnad
eller väsentlig förändring av rörelse, vari egendomen varit använd, eller annan
liknande anledning, äger beskattningsmyndigheten hos länsstyrelsen påkalla
att egendomen för ändamål, som i föregående stycke sägs, åsättes särskilt
värde.

Fast egendom, för vilken icke finnes särskilt taxeringsvärde, skall ock av
länsstyrelsen åsättas värde till ledning för arvsskattens bestämmande. Det
åligger skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutör att göra ansökan
härom. Värdering som nu sägs är dock icke erforderlig, där det finnes
uppenbart, att egendomens värde ej överstiger 5,000 kronor.

Vid den värdesättning, varom i detta moment är fråga, skall, under iakttagande
i övrigt i tillämpliga delar av de i kommunalskattelagen stadgade
grunder för taxering av fastighet, hänsyn tagas till egendomens beskaffenhet
vid tidpunkt, som avses i 21 §. Sökande är pliktig meddela länsstyrelsen
erforderliga upplysningar för ansökningens prövning. Länsstyrelsen äger
att i ärendet höra ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden för det distrikt,
inom vilket egendomen är belägen, eller, om denna nämnd avslutat sin verksamhet,
ordföranden i taxeringsnämnden i orten. Där besiktning av egendo -

Kungl. May.ts proposition nr 192.

men prövas nödig, må länsstyrelsen föranstalta därom såframt, då ärendet
upptagits på ansökan, sökanden efter anmaning bestrider kostnaderna för
besiktningen. I fall, som avses i andra stycket av detta moment, bestridas
kostnaderna av allmänna medel.

Över länsstyrelsens beslut i ärende, som avses i detta moment, må klagan
icke föras.

23 §.

Vid uppskattning av lös egendom iakttages:

A. Tomträtt eller vattenfallsrätt uppskattas till vad rättigheten med hänsyn
till villkoren vid upplåtelsen och den tid, som därför återstår, kan antagas
hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg
skedd försäljning. Enligt enahanda grund uppskattas å annans mark
uppförd byggnad, som ej är tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt.

B. Aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling uppskattas, där
värdehandlingen noteras å inländsk eller utländsk börs, till det noterade
värdet eller, örn detta icke motsvarar vad som varit påräkneligt vid försäljning
under normala förhållanden, till pris, som vid dylik försäljning kan
påräknas. Sådan värdehandling, som icke noteras å börs, uppskattas enligt
sist angivna grund.

C. Fordran uppskattas till sitt kapitalbelopp jämte upplupen ränta å tid,
som avses i 21 §. Är fordringen ej förfallen och skall ränta därå ej beräknas
för tiden före förfallodagen, uppskattas fordringen till belopp, som efter en
räntefot av fem procent utgör dess värde vid nämnda tid enligt den vid denna
förordning fogade tabellen I.

Osäker fordran uppskattas till belopp, varmed den kan beräknas inflyta.
Värdelös fordran anses icke utgöra tillgång. Den omständigheten att gäldenären
är delägare i dödsboet föranleder icke fordringens uppskattande enligt
andra grunder än som eljest äro tillämpliga.

D. För evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller annan förmån uppskattas
till tjugu gånger det belopp, vartill den senast för helt år uppgått.

Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som utgår
under viss tid eller någons livstid, uppskattas till sitt kapitalvärde. Är
genom testamente rättigheten bestämd till visst belopp eller eljest till viss
storlek, beräknas kapitalvärdet efter det belopp rättigheten för helt år motsvarar
och en räntefot av fem procent enligt de vid denna förordning fogade
tabellerna II, III och IV. Där rättighet, som belastar viss egendom, ej är
på nyss angivet sätt bestämd, anses årliga värdet utgöra fem procent av det
penningvärde, vartill egendomen uppskattats, dock att, där rättighet avser
endast del av egendom eller dess årliga värde eljest icke kan bestämmas enligt
nyss angivna grund, detta uppskattas efter vad som prövas skäligt.

Kapitalvärdet av rättighet, som icke är bestämd alt utgå under någons livstid
men ändock är av obestämd varaktighet, uppskattas med ledning av tabellerna
III och IV, såsom örn den skolat utgå för den berättigades livstid,
dock högst till tio gånger det viirde, rättigheten för helt år motsvarar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Är rättighet beroende av flera personers liv sålunda, att rättigheten upphör
vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes rättighetens kapitalvärde
efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot rättigheten oförändrad till
den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.

E. Värdet av utländskt myntslag beräknas efter kursen vid tiden för skattskyldighetens
inträde med tillämpning av de i förordningen angående stämpelavgiften
stadgade grunderna.

F. Annan lös egendom än förut nämnts uppskattas till vad den kan antagas
hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg
skedd försäljning.

24 §.

Har egendom tillfallit någon med i 8 § första stycket avsedd rätt, uppskattas
denna såsom om egendomen bekommits med äganderätt.

Sådan rätt till egendom, som omförmäles i 8 § andra stycket, uppskattas
såsom nyttjanderätt.

25 §.

Häftar vid egendom förpliktelse på grund av nyttjanderätt eller rätt till
ränta, avkomst eller annan förmån, skall egendomens värde minskas med
rättighetens kapitalvärde. Har rättigheten för livstid tillagts två eller flera
efter varandra, skall vid avräkningen kapitalvärdet bestämmas efter den
yngstes levnadsålder.

26 §.

Den som omhänderhar dödsbos egendom ävensom skattskyldig har att
tillhandahålla den utredning, som prövas erforderlig för bedömande av egendoms
värde.

Till upplysning om värde å fast egendom skall företes taxeringsbevis eller
kronodebetsedel eller, där egendomen jämlikt 22 § 2 mom. första eller
tredje stycket åsatts särskilt värde, länsstyrelsens beslut i ärendet. Påkallar
skattskyldig tillämpning av sådant särskilt värde, skall nödigt anstånd med
skatteärendets avgörande lämnas för uppvisande av länsstyrelsens beslut,
såvida det styrkes, att ansökan om åsättande av särskilt värde å egendomen
blivit gjord.

Till ledning för värdering av aktier, obligationer och därmed jämförliga
värdehandlingar skall företes intyg av bank, mäklare eller annan med saken
förtrogen. Är sådan handling icke noterad å börs, skall företes av landskamreraren
i länet meddelat bevis om det värde, vartill enligt senast verkställd
prövning handlingen må hava upptagits vid taxering enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Beskattningsmyndigheten må, där särskild anledning föreligger, förordna
lämplig person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för
dess värdering. Förordnande som nu sagts må, efter framställning av advokatfiskal,
meddelas av hovrätten i dit fullföljt skatteärende. Det åligger
skattskyldig eller den, som för skattskyldig omhänderhar egendom, att hålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

egendomen tillgänglig för besiktning ävensom att tillhandagå förrättningsmannen
med upplysningar och annan utredning. Ersättning åt förrättningsmannen
erlägges, om egendomen ingår i dödsbo, av boet och eljest av den
för egendomen skattskyldige.

27 §.

Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets taxeringsvärde
avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän förändring
i det ekonomiska läget eller har å börs eller eljest i marknaden noterad aktie,
obligation eller därmed jämförlig värdehandling efter den tidpunkt, som
avses i 21 §, nedgått i värde med en fjärdedel eller mera och uppgår, därest
egendomen uppskattas efter ovan i denna förordning stadgade grunder, skatten
för sådana lotter i boet, om vilkas beskattande är fråga, till sammanlagt
minst 3,000 kronor, må Konungen, såframt det finnes uppenbart att utgörandet
av skatt efter nämnda beräkningsgrunder skulle verka oskäligt betungande,
på ansökan av skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutör
medgiva, att skatten skall utgå efter lägre värde än det, vartill egendomen
eljest skall uppskattas.

Ansökan som i denna paragraf sägs skall för att kunna upptagas till prövning
vara till Konungen ingiven innan beslut örn skattens fastställande meddelas.

Skattens bestämmande.

28 §.

Arvs- eller testamentslott, som tillkommer barn, adoptivbarn, styvbarn,
makes adoptivbarn eller avkomling till barn, adoptivbarn, styvbarn eller
makes adoptivbarn, är fri från skatt, där dess värde icke överstiger 3,000
kronor.

Tillfaller lott barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling
till avlidet barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn och har
vid tiden för skattskyldighets inträde mottagaren av lotten ej fyllt 18 år,
är lotten skattefri, om dess värde ej överstiger ovan angivna belopp av 3,000
kronor ökat med 1,000 kronor för varje helt år eller del därav, som då
återstod till dess sagda ålder uppnås.

Efterlevande make tillkommande lott, vars värde icke överstiger 25,000
kronor, är fri från skatt.

I fråga om sådan i andra och tredje styckena avsedd lott, vilken jämlikt
6, 7, 8 eller 9 § beskattas först framdeles, skall vid beräknande av det värde,
vartill lotten för att vara skattefri högst får uppgå, hänsyn tagas jämväl till
värdet av annan från samme arvlåtare (testator) erhållen lott, för vilken
inträde av skattskyldighet varit att hänföra till tidigare tidpunkt.

Skattefri är jämväl, med det undantag som framgår av sista stycket, annan
lott än förut nämnts, där värdet icke överstiger 1,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Klass I. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer efterlevande make,
barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling till barn,
adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn, utgör skatten:
när värdet å skattepliktig lott överstiger

3,000	men	icke	6,000 kr.
6,000	»	»	12,000	»
12,000	»	»	20,000	»
20,000	»	»	30,000	»
30,000	»	»	40,000	»
40,000	»	»	50,000	»
50,000	»	»	60,000	»
60,000	»	»	75,000	»
75,000	»	»	100,000	»
100,000	»	»	150,000
150,000	»	»	200,000	»
200,000	»	»	300,000	»
300,000	»	»	400,000	»
400,000				»
Klass	//.

30 kr. för 3,000 kr. och 2

90	»	»	6,000	»		3
270	»	»	12,000	»	»	4
590	»	»	20,000	»	»	5
1,090	»	»	30,000	»	»	6
1,690	»	»	40,000	»	»	7
2,390	»	»	50,000	»	»	8
3,190	»	»	60,000	»	»	9
4,540	»	»	75,000	»	»	10
7,040	»	»	100,000	»	»	12
13,040	»	»	150,000	»	»	14
20,040	»	»	200,000	»	»	16
36,040	»	»	300,000	//	»	18
54,040	»	»	400,000	»	»	20

% av återstoden

% » »

°/o » »

% » »

JÉ » »

A. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer fader, moder, styvfader,
styvmoder, broder (halvbroder), syster (halvsyster), broders (halvbroders)
eller systers (halvsysters) avkomling, adoptant, adoptants avkomling eller
barns eller adoptivbarns efterlevande make, utgör skatten:
när värdet å lotten överstiger

1,000	men	icke	3,000	kr.
3,000	»	»	6,000	»
6,000	»	»	12,000	»
12,000	»	»	20,000	»
20,000	»	»	30,000	»
30,000	»	»	40,000	»
40,000	»	»	60,000	»
60,000 100,000			100,000	»

20 kr. för	1,000 kr. och	4 % av återstoden
100 » »	3,000	» »	6 %	» »
280 » »	6,000	» »	8 •/.	» »
760 » »	12,000	» »	10 %	» »
1,560 » »	20,000	» »	12 %	» »
2,760 » »	30,000	» »	15 %	» »
4,260 .» »	40,000	» »	18 %	» »
7,860 » »	60,000	» »	21 $	» »
16,260 » »	100,000	» »	24 %	» »

B. För arvs- eller testamentslott tillkommande någon, vilken såsom anställd
tillhört den avlidnes husfolk under minst tio år, beräknas skatten, om
lottens värde icke överstiger 50,000 kronor, enligt de grunder som angivas
under A; och skall vad sålunda stadgas gälla jämväl då anställningen innehafts
under tid, som jämte tiden för sådan anställning hos den avlidnes
make eller annan i klass I eller II avsedd anhörig till den avlidne eller mot -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

svarande anhörig till hans make eller ock hos den avlidnes eller makens farföräldrar
eller morföräldrar uppgått till minst tio år.

Klass III. För testamentslott tillkommande

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap
;

stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;
registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan att
hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål,

utgör skatten, där fråga är örn svensk juridisk person och skattebefrielse
ej åtnjutes jämlikt 3 §:

när värdet å lotten överstiger
1,000 men icke 3,000 kr.	40 kr. för	1,000 kr. och	10# av	återstoden;
3,000 » » 6,000 »	240 » »	3,000 » »	15 # »	» ;
6,000 » » 20,000 »	690 » »	6,000 » »	20 # »	» ;
20,000 » » 60,000 »	3,490 » »	20,000 » »	25 # »	^ 9
60,000 »	13,490 » »	60,000 » »	30 # »	»

Klass IV. För arvs- eller testamentslott, som icke skall beskattas enligt
för klass I, II eller III angivna grunder, utgör skatten:

när värdet	å lotten överstiger
1,000 men	icke 3,000 kr.	40 kr. för	1,000 kr. och	10 # av	återstoden;
3,000 »	» 6,000 »	240 » »	3,000 » »	15 # »
6,000 »	» 12,000 »	690 » »	6,000 » »	20 # »	» ;
12,000 »	» 20,000 »	1,890 » »	12,000 » »	25 # »	^ 9
20,000 »	» 40,000 »	3,890 » »	r20,000 » »	30# »	» ;
40,000	»	9,890 » »	40,000 » »	35 # »	»

För skattelöf, som i 11 § 2 mom. sägs, beräknas skatten efter den lägsta
klass, som gäller för arvinge eller universell testamentstagare i dödsboet eller
för mottagaren av det legat varom fråga är. Därest skattelotten icke överstiger,
örn den skall beskattas efter klass I, 3,000 kronor och eljest 1,000 kronor,
utgår skatten i klass I efter 1 procent, i klass II efter 2 procent samt i
klasserna III och IV efter 4 procent.

29 §.

1 mom. Vid tillämpning av 28 § skall värdet å loiten jämnas till närmast
lägre fulla hundratal kronor.

Finnes skatten bliva högre än hälften av det belopp, som utgör skillnaden
mellan lottens jämlikt första stycket jämnade värde och det värde, vartill
lotten för att vara skattefri högst får uppgå, nedsättes skatten med överskjutande
del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Om värdet å lott, som tillkommer i klass II B i tariffen omförmäld person,
överstiger 50,000 kronor och vid därav föranledd beskattning enligt de för
klass IV angivna grunder skatten blir högre än summan av halva det belopp,
varmed lottens värde överstiger 50,000 kronor, och den skatt, som därest
lottens värde utgjort 50,000 kronor skolat utgå enligt grunderna för klass II,
nedsättes skatten till nämnda summa.

Därest vid beräkning av skatt öretal uppkommer, skall skatten jämnas till
närmast lägre hela krontal.

2 morn. Då arvsskatt utgår för egendom, för vilken skattskyldighet inträtt
vid arvlåtarens (testators) död, skall från den arvsskatt, som sammanlagt
belöper på de särskilda arvs- och testamentslottema, avdragas lösen, som erlägges
vid boupptecknings inregistrering hos underdomstol i stad, eller, om
på grund av gällande bestämmelser dylik lösen ej fordras, däremot svarande
belopp.

30 §.

Där någon bekommit egendom, för vilken jämlikt 8 § första stycket skattskyldighet
inträtt senare än vid arvlåtarens (testators) död, beräknas skatten
efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och föregående innehavaren,
därest skatten vid sådan beräkning blir lägre än om den bestämmes efter
skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och arvlåtaren (testator).

Då fideikommiss, som genom testamente eller gåvobrev instiftats för obegränsad
tid, övergår från en till annan, erlägges arvsskatt beräknad efter
skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och närmast föregående innehavaren.

Tillfaller egendom den som är gift, beräknas skatten efter skyldskapsförhållandet
mellan hans make och testator, örn skatten därvid blir lägre än den
som eljest skolat utgå.

31 §.

Till ledning vid uträknandet av skatt enligt denna förordning utfärdar
Konungen erforderliga tabeller.

Efterbeskattning.

32 §.

Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt

a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;

b) testamente eller förordnande jämlikt lagen om försäkringsavtal örn
insättande av förmånstagare, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning,
blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;

c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen
av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som
avses i 15 eller 16 §;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 3 kap.
10 § lagen om boutredning och arvskifte stadgas föranleder tillägg till eller
rättelse av bouppteckningen;

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde
föreliggande omständighet, som föranleder, att i deklaration uppgiven behållning
eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen
angivits;

f) kunskap vunnits örn förhållande, som föranleder tillämpning av 19 §;

och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon

lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning
ske med sålunda felande belopp.

Särskilda bestämmelser örn beskattning i fall av dödsbos konkurs.

33 §.

1 mom. Där dödsbo, vari finnes skattepliktig behållning, avträtts till konkurs,
skall för egendom, som hör till konkursboet, utgå arvsskatt endast i den
mån i konkursen uppkommer överskott, som jämlikt konkurslagen överlämnas
till gäldenärens rättsinnehavare.

Egendom, varav sådant överskott utgöres, uppskattas sådan den befanns
vid överlämnandet till gäldenärens rättsinnehavare; och räknas med tillämpning
i övrigt av vad i denna förordning stadgas vid skattens bestämmande
överskott såsom behållning i dödsboet.

Vad nu stadgats skall gälla jämväl då arvlåtaren (testator) vid sin död
var i konkurs.

Örn anstånd jämlikt 17 § blivit beviljat, skall, där dödsboet avträdes till
konkurs, anståndet anses förfallet och ställd säkerhet återlämnas.

2 mom. Uppkommer efter konkursens avslutande för konkursboet ytterligare
tillgång, som jämlikt konkurslagen överlämnas till gäldenärens rättsinnehavare,
skall i tillämpliga delar gälla vad i 32 § stadgas örn efterbeskattning.

3 mom. Har inom ett år från det beskattningsmyndighet meddelat beslut
i skatteärendet dödsbo avträtts till konkurs, äger dödsboet eller skattskyldig
återfå erlagd skatt. Uppkommer i konkursen överskott, skall skatt utgå enligt
föreskrifterna i 1 och 2 mom.

Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och
upptages av den beskattningsmyndighet, som meddelat beslut i skatteärendet.

Beskattningsmyndighet.

34 §.

Beskattningsmyndighet är den allmänna underrätt, vid vilken arvlåtaren
(testator) eller, då fråga är örn egendom vartill föregående innehavare på
livstid haft i 8 § första eller andra stycket avsedd rätt, denne skolat svara
i mål, som rörde hans person.

Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts upptages skatteärendet
av Stockholms rådhusrätt.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Om gåvoskatt.

35 §.

Skyldighet att erlägga gåvoskatt åligger:

a) svensk medborgare, här i riket bosatt utlänning saint svensk juridisk
person

för gåva av egendom inom eller utom riket;

b) annan utlänning än under a) sägs samt här i riket icke hemmahörande
juridisk person

för gåva av sådan egendom, som angives i 4 § 1 mom. 2).

36 §.

Skattskyldighet inträder, såframt ej annat följer av vad i nästa stycke
sägs, då gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse
om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. I fall, som avses i
37 § 2 mom. inträder skattskyldighet vid den tid, då förmånstagaren erhåller
förfoganderätten över försäkringen; dock inträder, där på grund av
kapitalförsäkring utbetalning tidigare ägt rum till den berättigade, skattskyldighet
för sådant belopp vid dess mottagande.

Vad i fråga örn arvsskatt är stadgat i 6—9 §§ skall vid beskattning av
gåva äga motsvarande tillämpning. Föreskrifterna i 6 § om skattskyldighetens
inträde först framdeles skola härvid, utan inskränkningar som angivas
i andra stycket under c) och d), gälla jämväl i fall då givaren förbehållit
sig själv nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån
av den bortgivna egendomen.

37 §.

1 morn. Gåvoskatt utgår vid köp, byte, lega eller annat sådant avtal, om
av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart, att
avtalet delvis har egenskap av gåva.

2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med lagen om
försäkringsavtal i annat fall än i 12 § avses tillfaller någon i egenskap av
förmånstagare.

Vid beskattning, varom nu är fråga, skall vad i 12 § andra, tredje och
fjärde styckena är stadgat äga motsvarande tillämpning.

38 §.

Från gåvoskatt äro, förutom i 3 § omförmälda juridiska personer, befriade:

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap; stiftelse

med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål;

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan att
hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen,
huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål.

Skattebefrielse enligt denna paragraf tillkommer endast svensk juridisk
person och äger icke rum, där givaren för sin livstid eller för viss tid förbehållit
sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån
av den bortgivna egendomen eller del därav.

39 §.

Skattefrihet åtnjutes

a) för gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda
för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk;

b) för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran,
för periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk betalning, vilken
enligt gällande författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvotagarens
skattepliktiga inkomst;

c) för vad make vid bodelning, som förrättats av annan anledning än
makes död, erhållit utöver honom enligt lag tillkommande andel i boet, i
den mån värdet av vad maken bekommit icke överstiger värdet av hans
giftorättsgods eller, örn äldre giftermålsbalken är tillämplig, värdet av samfälld
egendom, som av honom i boet vid äktenskapets ingående eller därefter
införts;

d) för annani än under a), b) och c) omförmäld gåva, vars värde ickie
överstiger 3,000 kronor.

40 §.

Skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvotagare lägges till grund för
beräkning av skatten; dock skall vad i fråga om arvsskatt är föreskrivet i
30 § första och tredje styckena äga motsvarande tillämpning vid beskattning
av gåva.

41 §.

1 mom. Gåva, för vilken inträde av skattskyldighet ej är att hänföra till
senare tidpunkt än givarens död, skall vid skattens beräkning sammanläggas
med annan gåva, som gåvotagaren erhållit av samme givare, under förutsättning
att skattskyldighet för sistnämnda gåva inträtt samtidigt eller inom
fyra år före det sådan skyldighet inträdde för den gåva, örn vars beskattning
är fråga. Avdrag för erlagd skatt skall ske enligt de i 19 § 1 mom. första
stycket angivna grunderna.

Har den som mottagit gåva, för''vilken inträde av skattskyldighet är att
hänföra till tid efter givarens död, tillika erhållit annan gåva av samme givare
eller arvs- eller testamentslott efter denne, skall vad i 19 § 1 mom.
andra stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Att vid beräkning av gåvoskatt hänsyn i visst fall skall tagas jämväl till

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

arvs- eller testamentslott, som härrör från annan än givaren, därom stadgas
i 19 § 2 mom.

1 fall, som avses i denna paragraf, skall gälla vad i 19 § 3 mom. och 4
mom. första och tredje styckena är för där avsedda fall föreskrivet.

2 mom. Då fråga samtidigt förekommer om beskattning av flera, av skilda
givare erhållna gåvor, skall skatt beräknas för vad som erhållits från
varje särskild givare.

42 §.

Egendom, för vilken gåvoskatt utgår, uppskattas med hänsyn till förhållandena
vid tiden för skattskyldighetens inträde.

Vad i 21 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning,
där gåva enligt 41 § skall sammanläggas med annan gåva eller med arvseller
testamentslott.

43 §.

Vid beskattning av gåva skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
förutom ovan särskilt angivna bestämmelser i 6—9, 12, 19, 21 och 30 §§,
vad i fråga om arvsskatt vidare är stadgat i 4 § 2 och 3 morn., 14, 20, 22—
27 §§, 28 § med undantag av vad i andra och tredje styckena stadgas angående
särskild skattefrihet, ävensom 29 och 32 §§; och skall därvid den i
32 § f) förekommande hänvisningen till 19 § i stället gälla 41 §.

44 §.

Beskattningsmyndighet är länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige
var mantalsskriven, när skattskyldigheten inträdde, eller, örn han då ej var
mantalsskriven inom riket, där han var bosatt eller stadigvarande vistades.

I fråga om juridisk person är beskattningsmyndighet länsstyrelsen i det
län, där styrelsen eller förvaltningen hade sitt säte, när skattskyldigheten
inträdde.

Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts upptages
skatteärendet av Överståthållarämbetet för skatteärenden.

Gemensamma bestämmelser.

Deklaration och vissa andra uppgifter för beskattningen.

45 §.

Deklaration skall av den, som är skattskyldig, avgivas

A) angående förvärv av arvs- eller testamentslott, när lotten utgöres av

1) egendom i dödsbo efter svensk medborgare i fall, då denne vid sin död
ej hade hemvist i riket och skyldighet ej inträtt att efter honom här förrätta
bouppteckning enligt svensk lag;

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 21

2) egendom i dödsbo efter utlänning, som vid sin död ej hade hemvist
i riket;

3) äganderätt eller rättighet, vilken jämlikt 6—9 §§ beskattas senare än
vid arvlåtarens (testators) död, dock icke där fråga är om förvärv efter den
som på livstid innehaft egendom med i 8 § första stycket avsedd rätt;

4) egendom i dödsbo, som avträtts till konkurs, i fall där arvsskatt skall
beräknas med tillämpning av 33 § 1 morn.;

B) angående förvärv, som vid försäkringstagares död tillfallit förmånstagare,
vilken icke tillika är arvinge eller testamentstagare;

C) angående sådan i 32 § a), b), c), e) och f) samt i 33 § 2 mom. angiven
omständighet, som föranleder efterbeskattning, dock ej där i fall som avses
i 32 § a) testamente, varom kännedom erhållits, blivit bevakat;

D) angående förvärv genom gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i beskattningshänseende
likställt fång.

Skall enligt vad nu stadgas deklaration avgivas angående lott i dödsbo
efter den som vid sin död ej hade hemvist i riket och är den för lotten skattskyldige
ej bosatt inom riket, åligger det den som omhänderhar dödsboets
egendom att i den skattskyldiges ställe avgiva deklaration.

46 §.

Deklaration skall vara till beskattningsmyndigheten avlämnad inom fyra
månader, räknat i fall som angivas i 45 §

under A) 1), 2) och 3), B) samt D) från det skattskyldighet inträdde;

under A) 4) från det överskott i dödsboets konkurs överlämnades till den
skattskyldig^,

under C) från det kännedom erhölls angående den omständighet, som föranleder
efterbeskattningen.

Magistrat i annan stad än den, där länsstyrelsen har sitt säte, ävensom
kommunalborgmästare och landsfiskal åligger att på begäran mottaga och
till länsstyrelsen överlärpna deklaration, som skall dit ingivas.

47 §.

Deklaration skall avgivas på heder och samvete och innehålla uppgift örn

A) då deklarationen avser arvfallen eller testamenterad egendom:

1) arvlåtarens (testators) och den skattskyldiges fullständiga namn och
hemvist;

2) arvlåtarens (testators) dödsdag och, om skattskyldighet inträtt senare,
tidpunkten härför;

3) skyldskapsföi''hållandet mellan arvlåtaren (testator) och den skattskyldige
ävensom, vid tillämpning av 30 § första och tredje styckena, det skyldskapsförhållande,
efter vilket i sådant fall skatten skall beräknas;

4) de grunder, efter vilka lottens storlek bestämts;

5) beskaffenheten och värdet av den egendom, varav lotten består;

B) då deklarationen avser förvärv, som vid försäkringstagares död tillfallit
förmånstagare, vilken icke tillika är arvinge eller testamentstagare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

förhållanden motsvarande de ovan under A) 1), 2), 3) och 5) angivna;

C) då deklarationen avser gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i beskattningshänseende
likställt fång:

1) givarens och den skattskyldiges fullständiga namn och hemvist;

2) tidpunkten för gåvans fullbordande eller för överlämnandet till mottagaren
av handling, innefattande giltig utfästelse örn gåvan, eller, örn skattskyldighet
inträtt senare, tidpunkten härför;

3) skyldskapsförhållandet mellan givaren och den skattskyldige ävensom,
vid tillämpning jämlikt 40 § av de i 30 § första och tredje styckena givna
föreskrifterna, det skyldskapsförhållande, efter vilket i sådant fall skatten
skall bestämmas;

4) egendomens beskaffenhet och värde;

5) tidigare förvärv, till vilka jämlikt 41 § hänsyn skall tagas vid skattens
bestämmande.

Angående skyldighet att i deklaration, som avser arvfallen eller testamenterad
egendom eller förvärv, som omförmäles ovan under B), lämna uppgift
angående vissa tidigare förvärv stadgas i 19 §.

Där deklaration avser egendom, vilken av föregående innehavaren på livstid
innehafts med sådan rätt, varom förmäles i 8 §, skola jämväl föregående
innehavarens fullständiga namn och hemvist uppgivas.

Vad ovan sägs beträffande arvlåtare (testator) skall beträffande fideikommiss,
som avses i 30 § andra stycket, gälla närmast föregående innehavaren.

Deklaration skall avlämnas i två exemplar och, örn den avser gåva eller
annat jämlikt 37 § därmed i beskattningshänseende likställt fång, avfattas å
blankett enligt formulär, som fastställes av Konungen. Deklarationen skall
åtföljas av handlingar, innefattande upplysning örn de förhållanden, som äro
av betydelse för skattens bestämmande. Har bouppteckning efter utlänning
härstädes förrättats men vid ingivandet av deklaration angående kvarlåtenskapen
ännu icke blivit inregistrerad, skall vid deklarationen fogas bouppteckningen
i hnvudskrift eller bestyrkt avskrift.

48 §.

Avlämnade deklarationer skola med undantag för den tid, varunder de
jämlikt bestämmelsen i 64 § 2 mom. äro överlämnade till hovrätten, hos
beskattningsmyndigheten förvaras under tolv år från utgången av det år,
varunder de ingivits. Där beskattningsmyndighet eller advokatfiskal vid hovrätt
av särskild anledning så finner påkallat, skall deklaration förvaras under
femtio år från utgången av det år, varunder den ingivits. Efter utgången
av nu angivna tider skola deklarationerna förstöras.

Deklarationer må icke före utgången av tid, som angives i 17 § lagen örn
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, utan samtycke
i varje särskilt fall av den som avgivit deklarationen utlämnas till
annan än de ämbets- eller tjänstemän, som i och för sin befattning böra erhålla
del av deklarationerna, eller, på sätt Konungen förordnar, skola äga
tillgång till desamma för verkställande av statistisk bearbetning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Deklaration, som tillhandahålles polis- eller åklagarmyndighet eller som
åberopas vid allmän domstol, må icke, såvitt ej annat följer av vad i 62 §
andra stycket stadgas, utan samtycke av den, som avgivit deklarationen,
offentligen föredragas eller i protokoll, utslag eller annan expedition intagas
eller omnämnas i vidare mån än som oundgängligen erfordras.

Vad ovan är sagt om deklaration gäller i tillämpliga delar jämväl annan
uppgift till ledning för skattens beräkning, dock ej bouppteckning.

49 §.

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare,
åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhållen
vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldighets
inträde, lämna skriftlig uppgift härom till den beskattningsmyndighet,
vilken har att upptaga fråga örn beskattning av försäkringsbeloppet, och därvid
enligt närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, jämväl uppgiva
övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande; dock skall
nu stadgad skyldighet icke gälla, där försäkringsbeloppet eller, där fråga
är om flera försäkringar, deras sammanlagda belopp ej överstiger 3,000
kronor.

50 §.

Har någon på livstid innehaft egendom med sådan rätt, som avses i 8 §
andra stycket, skall bouppteckning efter honom vara åtföljd av skriftlig
uppgift om fullständiga namnet å den, till vilken egendomen övergått,
ävensom hans hemvist. Sådan uppgift lämnas av den som uppgivit boet.

Skattens fastställande och erläggande.

51 §.

Ärende rörande fastställande av skatt, som ej skall uttagas efter deklaration,
upptages till avgörande vid inregistrering av bouppteckning eller handling,
som avses i 3 kap. 10 § lagen om boutredning och arvskifte, eller, där
jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande blivit beviljat, när till beskattningsmyndigheten
ingivits handling, för vars företeende anståndet beviljats,
eller, om sådan handling icke ingives inom anståndstiden, vid utgången
av sistnämnda tid eller, då jämlikt 32 § a) efterbeskattning skall äga
rum till följd av bevakning av där omförmält testamente, vid bevakningen.

52 §.

Skatt enligt denna förordning skall, i den mån ej jämlikt 55 § anstånd
medgivits, erläggas inom tre veckor efter det beskattningsmyndighet meddelat
beslut örn skattens fastställande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

senast skolat vara avlämnad till dagen för skattens fastställande å skattebeloppet
erläggas ränta efter den procent, som Konungen i anslutning till det
allmänna ränteläget fastställer varje år i december att gälla för det påföljande
året. Skall jämlikt 54 § skatten förskjutas av dödsboet, påföres vid skattens
fastställande ränta utan uppdelning å de särskilda skattskyldiga. Vad
av beräknad ränta överskjuter helt krontal bortfaller.

Skatten jämte ränta, där sådan skall beräknas, uttages genom stämpelbeläggning
med användande av dubbla beläggningsstämplar, örn vilka stadgas
i förordningen angående stämpelavgiften. Stämplarna anbringas å bouppteckning
eller handling, som avses i 3 kap. 10 § lagen om boutredning
och arvskifte, eller i fall, då deklaration skall avgivas, å deklarationen eller,
då jämlikt 32 § a) efterbeskattning skall äga rum till följd av bevakning av
där omförmält testamente, å utgående expeditionen angående testamentsbevakningen.

Den som å tjänstens vägnar har att mottaga handling, vilken efter vad nu
sagts skall förses med stämpel, eller testamente, vars bevakande föranleder
efterbeskattning, åligger att tillhandahålla erforderliga stämplar, och skola
stämplarna hos honom köpas och stämpelbeläggning av honom verkställas
i enlighet med beskattningsmyndighetens beslut om skattens fastställande.

Har jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande beviljats, åligger det
dödsboet att för stämpelbeläggning tillhandahålla utlämnad bouppteckning.

53 §.

Inbetalas icke, där stämpelbeläggning skall äga rum vid underrätt, inom
i 52 § angiven tid för stämpelbeläggningen erforderligt belopp, skall, såframt
ej annat följer av vad i 6 § sista stycket stadgas, rätten eller domaren
därom göra anmälan hos länsstyrelsen med överlämnande av protokollsutskrift,
innefattande beslutet om skattens fastställande, jämte bouppteckning,
om sådan föreligger. Anmälan skall innehålla uppgift, huruvida
och i vad mån det åligger dödsbo att förskjuta ogulden skatt, ävensom erforderlig
uppgift om skattskyldigs hemvist.

Det åligger länsstyrelse efter anmälan som nu nämnts ävensom vid försummad
inbetalning av belopp, som för stämpelbeläggning skall uppbäras av
länsstyrelsen, att förordna örn det felande beloppets uttagande i den ordning
som örn uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad. Avgift för indrivningen
skall utgå enligt grunder som av Konungen bestämmas.

Har av överrätt skatt blivit fastställd till högre belopp än förut beräknats
och har icke inom tre veckor efter det laga kraft ägande beslut i sådant
hänseende förelåg det felande beloppet erlagts, ankommer på vederbörande
advokatfiskal att till länsstyrelsen överlämna beslutet för beloppets uttagande
i den ordning som nyss nämnts.

54 §.

Arvsskatt för egendom, för vilken skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens
(testators) eller i fall, som avses i 8 § första stycket, föregående innehavarens

Kungl. May.ts proposition nr 192.

död, ävensom i 52 § omnämnd ränta förskjutas av dödsboet, dock icke där
fråga är om lott, som beskattas efter vad i 6 § andra stycket d) sägs, eller
förvärv, som avses i 12 §. Skattskyldig skall vid tillträde av honom tillkommande
lott, för vilken skatten förskjutits av dödsboet, till boet gälda på
lotten belöpande skatt utan avdrag i sådant hänseende, som i 29 § 2 mom.
sägs, jämte andel i räntan; och skall tillika å belopp, som sålunda skall erläggas,
gäldas den ränta, som kunnat av dödsboet påräknas vid insättning
å bankräkning.

Saknas i dödsbo tillgång till gäldande av skatt och ränta, som icke erlagts
inom tid, som angives i 52 §, svare dödsbodelägarna för vad som brister
såsom i lagen om boutredning och arvskifte är stadgat i fråga om gäld efter
den döde; dock vare efterlevande make fri från sådant ansvar, där han vid
bodelning icke erhållit mer än som enligt lag tillkommer honom.

Anstånd nied erläggande av skatt.

55 §.

1 morn. A. Uppgå i dödsbo beloppet av kontanta medel samt värdet av
obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagt icke till
dubbla beloppet av den arvsskatt, som jämlikt 54 § skall av dödsboet förskjutas,
eller föreligger i andra fall för någon som är skattskyldig enligt
denna förordning avsevärd svårighet att genast erlägga hela den skatt, som
belöper på honom tillfallen egendom, må, såvida skatten uppgår till minst
500 kronor, beskattningsmyndigheten medgiva, att skatten erlägges genom
högst fem årliga inbetalningar.

B. Skall skatt utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller
annan förmån eller för rätt, som avses i 8 § andra stycket, och prövas avsevärd
svårighet föreligga att genast erlägga skattebeloppet, är skattskyldig,
oavsett skattens belopp, berättigad till anstånd som enligt föreskrift under
A längst kan medgivas; och må i nu avsedda fall anståndet kunna av beskattningsmyndigheten
utsträckas till högst tio årliga inbetalningar.

C. På Konungens prövning må ankomma att, där för viss skattskyldig
synnerliga skäl därtill äro, medgiva skattens erläggande i fall, som avses
under A, genom högst tio och i fall, som avses under B, genom högst tjugu
årliga inbetalningar.

2 mom. Första inbetalningen skall äga rum inom tid, som angives i 52
§, och skall uppgå, om skatten uppdelas i endast två poster, minst till en
fjärdedel av skattens belopp och i andra fall minst till belopp motsvarande
skattebeloppet delat med antalet inbetalningar. Andra inbetalningen skall
verkställas å årsdagen för beslutet om skattens fastställande och envar av
de följande å motsvarande dag det år, varunder den förfaller till betalning;
och skola dessa inbetalningar uppgå till sinsemellan lika belopp. Å skatt,
med vars erläggande anstånd åtnjutes, skall gäldas ränta etter den procent,
sorn Konungen i anslutning till det allmänna ränteläget fastställer varje år
i december att gälla för det påföljande året.

Kungl. May.ts proposition nr 192.

3 mom. Framställning om anstånd skall skriftligen göras senast då skatteärendet
upptages till avgörande. Beviljas anstånd, skall inom tid, som beskattningsmyndigheten
utsätter, till denna avlämnas till Kungl. Maj:t och
kronan utfärdad skuldförbindelse å det belopp anståndet avser jämte ränta.
Medgives anstånd jämlikt 1 mom. A eller, för däremot svarande fall, jämlikt
1 mom. C, skall därjämte inom samma tid ställas nöjaktig säkerhet. Fullgöres
ej vad nu sagts anses anståndet förverkat.

4 mom. Har anstånd medgivits, förses den stämpelpliktiga handlingen dels
med stämplar till värde motsvarande det till beskattningsmyndigheten kontant
inbetalda skattebeloppet, dels ock med anteckning därom att skuldförbindelse
blivit avlämnad för återstoden av skattens belopp.

5 mom. Den, som erhållit anstånd, är berättigad att göra inbetalning jämväl
före förfallodagen. Sådan rätt tillkommer, då anstånd beviljats dödsbo,
även envar skattskyldig beträffande å hans lott belöpande skatt.

Varder genom löftesmäns död eller av annan orsak ställd säkerhet minskad
och lämnas icke efter anmaning annan nöjaktig säkerhet, är ogulden
del av skatten genast förfallen till betalning.

6 mom. Underrätt, som mottagit skuldförbindelse, har att omedelbart till
länsstyrelsen överlämna densamma med tillhörande säkerhet jämte protokollsutdrag,
innefattande anståndsbeslutet. Det åligger länsstyrelsen att genast
till underrätten översända kvitto å de mottagna handlingarna.

Å länsstyrelsen ankommer att vårda och bevaka skuldförbindelse och
säkerhet, som till densamma överlämnats eller av länsstyrelsen omedelbart
mottagits. Influtna belopp skola redovisas såsom stämpelmedel.

Eftergift av skatt.

56 §.

Avlider den, som förvärvat egendom genom arv, testamente eller gåva,
inom sex månader från det skattskyldighet inträtt, eftergives skatten.

I fråga om den, som på livstid bekommit egendom med sådan rätt, som
avses i 8 § andra stycket, eller på livstid erhållit nyttjanderätt, rätt till ränta,
avkomst eller annan förmån, sker vidare eftergift av skatt sålunda:

a) då anstånd med skattens erläggande beviljats och den skattskyldige
avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, eftergives vad av skatten
icke förfallit till betalning vid dödstillfället; dock må ej i fall, då enligt
anståndsbeslutet skatten uppdelats på flera inbetalningar än tio, eftergift
ske för större del av skatten än som skulle hava eftergivits, därest antalet
inbetalningar utgjort tio;

b) då anstånd med skattens erläggande icke beviljats och den skattskyldige
avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, eftergives så stor
del av skatten, som, därest anstånd medgivits och skatten därvid uppdelats
på sju lika inbetalningar, icke skulle varit till betalning förfallen vid dödstillfället.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Fråga om eftergift av fastställd skatt upptages efter därom skriftligen
gjord framställning av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut
i skatteärendet.

57 §.

Konungen äger i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av
skatt för

a) sådan historisk, vetenskaplig eller konstnärlig samling, som på grund
av förbehåll i testamente eller gåvohandling är avsedd att bibehållas såsom
dylik samling;

b) fast egendom, som tillagts någon med sådan rätt, som avses i 8 § andra
stycket, i den mån skatten prövas icke kunna erläggas utan men för ett
med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan art.

58 §.

Har egendom beskattats såväl här i riket som i utländsk stat, må Konungen
till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen, när skäl därtill
äro, på ansökan medgiva befrielse från eller nedsättning av den här i riket
fastställda skatten.

Återvinning av skatt.

59 §.

Har efter det beslut meddelats örn fastställande av skatt

a) kännedom erhållits örn förut icke känt testamente;

b) testamente eller förordnande jämlikt lagen om försäkringsavtal örn insättande
av förmånstagare, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning,
blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;

c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen
av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som
avses i 15 eller 16 §;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 3 kap.
10 § lagen om boutredning och arvskifte stadgas föranleder tillägg till eller
rättelse av bouppteckningen;

e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde
föreliggande omständighet, som föranleder att i deklaration uppgiven behållning
eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen
angivits;

och hade, örn hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skattskyldig
haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd
skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.

Ansökan örn återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och
upptages av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut i skatteärendet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Fullföljd av talan.

60 §.

Talan mot beslut i skatteärende må fullföljas, förutom av enskild part,
av advokatfiskal vid hovrätt; och skall jämväl då beslut meddelats av länsstyrelse
besvär anföras hos hovrätten.

Innefattar beslut av underrätt eller länsstyrelse prövning av fråga örn fastställande,
eftergift eller återvinning av skatt, må talan fullföljas inom tre
år från beslutets dag. Har part anfört besvär och vill jämväl hans vederpart
söka ändring i beslutet, skall denne dock ingiva sina besvär sist inom
två månader från det delgivning som avses i 27 kap. 6 § rättegångsbalken
ägt rum eller, i fall som omförmälas i 7 § samma kapitel, från det kungörelse
sista gången införts i allmänna tidningarna. Där förklaring avgivits
utan att sådan delgivning eller kungörelse skett, skall nämnda tid av två
månader räknas från det förklaringen inkom.

Då besvär behörigen anförts över beslut, som avses i nästföregående
stycke, skall klagandens vederpart städse höras över besvären, och ankommer
därvid på hovrätten att, om besvär anförts av advokatfiskalen, utsätta
tid, inom vilken besvärshandlingarna efter skedd delgivning skola vara till
hovrätten återställda, och eljest att låta tillställa advokatfiskalen besvärshandlingarna.
Tillika ankommer på hovrätten att i nu avsedda fall utsätta
tid, inom vilken förklaring skall vara avgiven.

över beslut av beskattningsmyndighet i frågor, som avses i 17 och 26 §§,
må klagan ej föras. Har någon förelagts att vid vite fullgöra åliggande, varom
i 26 § förmäles, må dock föreläggandet komma under prövning i samband
med klagan över beslut örn vitets utdömande.

Återbetalning av erlagd skatt.

61 §.

Äger på grund av bestämmelserna i 27 §, 33 § 3 mom. eller 56—59 §§
eller enligt överrätts beslut dödsbo eller skattskyldig återfå erlagd skatt,
skall i den ordning, som i fråga om restitution av kronoutskylder är föreskriven,
skattebeloppet på ansökan kostnadsfritt återbetalas ändå att till
grund för återbetalningen åberopat beslut, där det meddelats av underrätt
eller länsstyrelse, ej vunnit laga kraft. Dödsbo eller skattskyldig åge ock,
utom i fall som avses i 57 och 58 §§, att å återbetalat belopp erhålla ränta
efter fem procent örn året från och med den dag beloppet efter meddelat
l>eslut om skattens fastställande blivit inbetalat till den dag detsamma återbekommes;
dock må ränta ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar
förflutit efter det laga kraft åkommit det beslut, enligt vilket beloppet skall
återbekommas, och i varje fall ej för längre tid än ett år från det underrätt
eller länsstyrelse först meddelat beslut örn skattens fastställande.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

I fall, som avses i 57 och 58 §§, ankommer det på Konungen att förordna
i vad mån ränta skall utgå å skattebelopp, som återbetalas; dock må ränta
ej beräknas efter högre räntefot eller för längre tid än i första stycket är
stadgat.

Har jämlikt 55 § anstånd medgivits med erläggande av skatt, skall vid
befrielse från hela det skattebelopp, som utestår oguldet, avlämnad skuldförbindelse
återställas. Avser befrielse endast del av oguldet skattebelopp,
skola de årliga inbetalningarna i motsvarande mån nedsättas.

Tillsyn å skattens utgörande.

62 §.

Underrätts beslut i skatteärende skola, efter vad därom är särskilt stadgat,
upptagas i bouppteckningsprotokollet. Avser beslut fastställande av skatt,
skola i protokollet antecknas: arvlåtarens eller, i fall som avses i 30 § andra
stycket, närmast föregående innehavarens fullständiga namn (för gift kvinna
jämväl hennes namn som ogift), födelsetid och hemvist, skattskyldigs namn,
värdet å samtliga lotter, beloppet av å varje lott belöpande skatt, skyldskapsförhållande
efter vilket skatten beräknats, övriga å skattens bestämmande
inverkande omständigheter och vid samtidig beskattning av flera lotter
skattens sammanlagda belopp.

Länsstyrelses beslut i skatteärende upptages i särskilt protokoll, vari antecknas:
den skattskyldiges namn och hemvist samt skattens belopp, men
må om gåvodeklarationens innehåll vidare anteckning icke ske.

Å brädden av protokoll som nu nämnts skola antecknas beloppet av inbetald
skatt och dagen för inbetalningen eller, där jämlikt 53 § anmälan till
länsstyrelse gjorts för skattens indrivning, dagen för sådan anmälan.

Finnér beskattningsmyndigheten avgiven deklaration böra bevaras under
längre tid än tolv år, skall anteckning härom verkställas i protokollet i
samband med beslutet örn skattens fastställande.

63 §.

Vid testamentsbevakning, som äger rum innan beslut meddelats om fastställande
av arvsskatt för av testator efterlämnad egendom, skall å brädden
av protokollet angående bevakningen anteckning göras därom, att sådant
beslut ännu icke föreligger, samt vid bevakning av testamente efter det dylikt
beslut meddelats anteckning ske örn dagen för beslutet.

64 §.

1 mom. Redovisning av stämpel samt granskning av sådan redovisning
skall äga rum på sätt i förordningen angående stämpelavgiften är stadgat
beträffande där avsedda till domstol ingivna handlingar; och skall vad örn
sådan granskning gäller äga motsvarande tillämpning i avseende å beskattningsmyndighets
beslut i ärenden angående gåvoskatt samt eftergift eller
återvinning av fastställd skatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

2 mom. Avskrift av länsstyrelses protokoll i skatteärende skall enligt de
närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, för granskning överlämnas
till hovrätt.

Vid avskrift som nu sagts ävensom vid renoverat exemplar av bouppteckningsprotokoll,
som för granskning ingives till hovrätt, skola fogas till protokollet
hörande deklarationer, vilka sedan granskningen avslutats skola återställas
till beskattningsmyndigheten. Finnes vid granskningen, att annan deklaration
än beskattningsmyndigheten angivit bör bevaras under längre tid
än tolv år, skall detta meddelas myndigheten vid deklarationens återställande.

Ansvarsbestämmelser m. m.

65 §.

1 mom. Den som till bouppteckning, i deklaration eller eljest mot bättre
vetande lämnat oriktig uppgift, vilken är ägnad att leda till frihet från skatt
eller till uttagande av för låg skatt, bote, om den oriktiga uppgiften blivit
följd vid beskattningen, högst tre gånger det skattebelopp, som därigenom
undandragits, och i annat fall högst tre gånger det skattebelopp, som skulle
hava undandragits i händelse den oriktiga uppgiften blivit följd, i vartdera
fallet dock minst femtio kronor. Till enahanda ansvar vare den förfallen,
som mot bättre vetande förtegat omständighet av betydelse i angivna hänseenden.

2 mom. Har lämnande av oriktig uppgift eller förtigande av omständighet,
varom i 1 mom. förmäles, icke skett mot bättre vetande, men har den
som lämnat uppgiften eller förtegat omständigheten därvid gjort sig skyldig
till grov vårdslöshet, skall vad i 1 mom. stadgas hava motsvarande tillämpning,
dock må böterna bestämmas till högst hälften av vad i nämnda moment
sägs men likväl ej lägre än tjugufem kronor.

3 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förseelse, som i 1 mom.
sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd eller dåd uppsåtligen hjälper,
så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv gärningsman.

4 mom. Straff enligt denna paragraf inträder icke för den, som av egen
drift beriktigat oriktig uppgift eller yppat omständighet, som av honom förtegats.

66 §.

Den som underlåter att inom föreskriven tid avgiva deklaration straffes
med dagsböter.

67 §.

Skattskyldig eller annan må av beskattningsmyndighet genom vite tillhållas
att fullgöra vad enligt denna förordning åligger honom, dock ej såvitt
avser gäldande av fastställd skatt.

Underrätt må vid vite tillhålla den, som uppgivit dödsbo, att med ed fästa
riktigheten av lämnade uppgifter. Edgång må åläggas jämväl delägare eller

Kungl. May.ts proposition nr 192. 31

efterlevande make, som ej uppgivit boet, ävensom annan, som med boet tagit
befattning.

68 §.

Förseelser, som omförmälas i 65 och 66 §§, åtalas av allmän åklagare.

69 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

70 §.

Vad i denna förordning sägs om länsstyrelse skall beträffande Stockholms
stad gälla Överståthållarämbetet för skatteärenden.

71 §.

1 mom. Slutes beträffande arvs- eller gåvoskatt avtal med främmande
stat för undvikande av dubbelbeskattning eller för beredande av skattefrihet
eller skattelindring åt juridisk person, som fullföljer allmännyttigt ändamål,
äger Konungen föreskriva av avtalet betingade avvikelser från vad
eljest i denna förordning är stadgat, så ock meddela de närmare föreskrifter,
som må finnas erforderliga för avtalets tillämpning.

2 mom. Från tillämpning av vad i denna förordning stadgas om skattskyldighet
må Konungen under förutsättning av ömsesidighet medgiva undantag
innefattande befrielse från eller nedsättning av skatt för egendom,
som efterlämnats av personer bosatta i viss annan stat, samt för egendom,
vilken såsom gåva tillfallit sådana personer eller därstädes hemmahörande
juridiska personer.

överenskommelse, som i sådant avseende träffas med annan stat, skall
upphöra att gälla högst sex månader efter därförut skedd uppsägning.

3 mom. Har Konungen jämlikt 10 kap. 7 § lagen om arv eller 1 kap. 3 §
lagen om testamente förordnat,, att av egendom, som på grund av arv eller
testamente tillfaller utländsk medborgare, skall utöver arvsskatten utgå en
särskild avgift, skall beträffande sådan avgift i tillämpliga delar gälla vad
i denna förordning är stadgat om arvsskatt.

72 §.

Såvitt ej annat följer av vad i denna förordning stadgas, skola föreskrifterna
i förordningen angående stämpelavgiften äga motsvarande tillämpning
beträffande stämpelbeläggning, som äger rum för uttagande av arvseller
gåvoskatt.

73 §.

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Tabell I

utvisande kapitalvärdet, etter en räntefot av 5 procent, av en etter förloppet av
nedanstående antal år till betalning förfallen fordran eller skuld å 100 kronor,
därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen.

Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde
i 1	95.24	26	28.12	51	8.31	76	2.45
2	90.70	27	26.78	52	7.91	77	2.34
I 3	86.38	28	25.51	53	7.53	78	2.22
4	82.27	29	24.29	54	7.17	79	2.12
5	78.35	30	23.14	55	6.83	80	2.02
6	74.62	31	22.04	56	6.51	81	1.92
7	71.07	32	20.99	57	6.20	82	1.83
8	67.68	33	19.99	58	5.90	83	1.74
9 i	64.46	34	19.04	59	5.62	84	1.66
10 1	61.39	35	18.13	60	5.35	85	1.68
I 1 11	58.47	36	17.27	61	5.10	86	1.51
12	55.68	37	16.44	62	4.86	87	1.43
13	53.03	38	15.66	63	4.62	88	1.37
14	50.51	39	14.91	64	4.40	89	1.30
15	48.10	40	14.20	65	4.19	90	1.24
16	45.81	41	13.53	66	3.99	91	1.18
17	43.63	42	12.88	67	3.80	92	1.12
18	41.55	43	12.27	68	3.62	93	1.07
I 19	39.57	44	11.69	69	3.45	94	1.02
20	37.69	45	11.18	70	3.29	95	0.97
21	35.89	46	10.60	71	3.13	96	0.92
22	34.18	47	10.09	72	2.98	97	0.88
23	32.56	48	9.61	73	2.84	98	0.84
24	31.01	49	9.16	74	2.70	99	0.80
25	29.53	50	8.72	75	2.58	100	0.76

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Tabell II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en under nedanstående
antal år utgående, vid slutet av varje år till betalning förfallen ränta
(avkomst, förmån) å 1 krona.

Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde
i	0.95	26	14.38	51	18.34	76	19.51
2	1.86	27	14.64	52	18.42	77	19.53
3	2.72	28	14.90	53	18.49	78	19.56
4	3.55	29	15.14	54	18.57	79	19.58
5	4.33	30	15.37	55	18.63	80	19.60
6	5.08	31	15.59	56	18.70	81	19.62
7	5.79	32	15.80	57	18.76	82	19.63
8	6.46	33	16.00	58	18.82	83	19.65
9	7.11	34	16.19	59	18.88	84	19.67
10	7.72	35	16.37	60	18.93	85	19.68
11	8.31	36	16.55	61	18.98	86	19.70
12	8.86	37	16.71	62	19.03	87	19.71
13	9.39	38	16.87	63	19.08	88	19.73
14	9.90	39	17.02	64	19.12	89	19.74
15	10.38	40	17.16	65	19.16	90	19.75
16	10.84	41	17.29	66	19.20	91	19.76
17	11.27	42	17.42	67	19.24	92	19.78
18	11.69	43	17.55	68	19.28	93	19.79
19	12.09	44	17.66	69	19.31	94	19.80
20	12.46	45	17.77	70	19.34	95	19.81
21	12.82	46	17.88	71	19.37	96	19.82
22	13.16	47	17.98	72	19.40	97	19.82
23	13.49	48	18.08	73	19.43	98	19.83
24	13.80	49	18.17	74	19.46	99	19.84
25	14.09	50	18.26	75	19.48	100	19.85

Utgår beloppet i stället vid början av varje år, erhålles kapitalvärdet genom att öka närmast
föregående tal med 1.

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 192.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Tabell III

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en livränta eller annan
förmån, som vid slutet av varje år under en persons av mankön livstid utgår
med belopp eller till värde av 1 krona.

Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde
0	15.76	30	15.76
1	17.24	31	15.65
2	17.52	32	15.53
3	17.60	33	15.41
4	17.63	34	15.27
5	17.62	35	15.13
6	17.60	36	14.99
7	17.56	37	14.84
8	17.51	38	14.69
9	17.45	39	14.53
10	17.38	40	14.36
11	17.31	41	14.20
12	17.23	42	14.02
13	17.14	43	13.85
14	17.05	44	13.66
15	16.95	45	13.47
16	16.86	46	13.27
17	16.77	47	13.07
18	16.69	48	12.86
19	16.62	49	12.64
20	16.55	50	12.41
21	16.49	51	12.18
22	16.43	52	11.95
23	16.37	53	11.71
24	16.30	54	11.46
25	16.22	55	11.21
26	16.14	56	10.96
27	16.05	57	10.69
28	15.96	58	10.41
29	15.86	59	10.13

Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde
60	9.85	90	1.85
61	9.56	91	1.72
62	9.27	92	1.59
63	8.96	83	1.48
64	8.67	94	1 35
65	•8.36	95	1.25
66	8.05	96	1.17
67	7.73	97	1,12
68	7.43	98	1.03
69	7.11	99	0.90
70	6.80	100	0.81
71	6.48	101	0.69
72	6.17	102	0.55
73	5.86	103	0.40
74	5.55	104	0.23
75	5.25
76	4.95
77	4.66
78	4.38
79	4.11
80	3.85
81	3.60
82	3.35
83	3.12
84	2.89
85	2.69
86	2.50
87	2.32
88	2.14
89	1.98	1

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med 0.25. Utgår
den vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0.375. Utgår den vid början av varje år, ökas
det med 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Tabell IV

utvisande kapitalvärdet, etter en räntetot av 5 procent, av en livränta eller annan
förmån, som vid slutet av varje år under en persons av kvinnkön livstid utgår
med belopp eller till värde av 1 krona.

Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde
0	16.13	30	16.00	60	10.36	90	2.10
1	17.33	31	15.90	61	10.06	91	1.95
2	17.59	32	15.80	62	9.76	92	1.80
3	17.66	33	15.69	63	9.45	93	1.67
4	17.69	34	15.58	64	9.13	94	1.55
5	17.68	35	15.46	65	8.81	95	1.42
6	17.66	36	15.34	66	8.49	96	1.34
7	17.63	37	15.21	67	8.16	97	1.29
8	17.58	38	15.08	68	7.83	98	1.22
9	17.53	39	14.94	69	7.51	99	1.12
10	17.47	40	14.80	70	7.18	100	1.02
11	17.40	41	14.65	71	6.85	101	0.91
12	17.33	42	14.49	72	6.52	102	0.80
13	17.25	43	14.33	73	6.21	103	0.64
14	17.18	44	14.16	74	5.89	104	0.47
15	17.11	45	13.98	75	5.57	105	0.26
16	17.04	46	13.79	76	5.27
17	16.97	47	13.59	77	4.97
18	16.91	48	13.39	78	4.70
19	16.84	49	13.18	79	4.41
20	16.77	50	12.96	80	4.14
21	16.71	51	12.74	81	3.88
22	16.64	52	12.50	82	3.63
23	16.67	53	12.26	83	3.39
24	16.50	54	12.01	84	3.16
25	16.42	55	11.75	85	2.96
26	16.34	56	11.49	86	2.76
27	16.27	57	11.22	87	2.58
28	16.18	58	10.94	88	2.41
29	16.09	59	10.66	89	2.25

Utgår livräntan i stället viel slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet nied 0.25. Utgår
den vid slutet av varje kvartal, ökas det nied 0.375. Utgår den vid början av varje år, ökas
det med 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

förordning angående införande av förordningen om arvsskatt och

gåvoskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna förordningen om arvsskatt och gåvoskatt skall jämte vad
här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1942.

2 §•

Genom nya förordningen upphävas med den begränsning här nedan angives
förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för
gåva tillika med de särskilda stadganden, som innefatta ändring av vad den
sålunda upphävda förordningen innehåller eller tillägg därtill; så ock vad
i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya förordningens
bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift,
som ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall denna i stället
tillämpas.

4 §•

Äldre bestämmelser örn arvsskatt skola fortfarande äga tillämpning, då
arvlåtare (testator) eller i fall, som avses i 8 § nya förordningen, föregående
innehavare av där omförmäld rätt avlidit före den 1 januari 1942.

I fråga om gåvoskatt skola äldre bestämmelser alltjämt tillämpas då enligt
dessa skattskyldighet inträtt före nämnda dag.

5 §•

Har jämlikt 13 § äldre förordningen skatt för äganderätt, nyttjanderätt
eller annan förmån icke beräknats vid beskattning av behållningen i testator
eller föregående innehavares dödsbo, skall i avseende å sådant förvärv
nya förordningen äga tillämpning, där enligt densamma inträde av skattskyldighet
för förvärvet är att hänföra till tid efter förordningens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

6 §.

1 mom. Vid tillämpning av bestämmelserna i 19 och 41 §§ nya förordningen
skall iakttagas, att skatt ej må, med stöd av de i 19 § 1 mom. andra
stycket, 2 mom. eller 4 mom. andra stycket stadgade grunderna, beräknas
efter sammanläggning med arvs- eller testamentslott eller gåva, för vilken
skattskyldighet inträtt före den 1 januari 1942, med mindre fråga är om gåva,
som skett efter den 31 mars 1941.

2 mom. Vad i 26 § äldre förordningen stadgas beträffande gåva, som förbundits
med där angivet förbehåll till förmån för givaren eller hans make,
avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling, skall fortfarande gälla
i fråga om gåva, för vilken skattskyldighet inträtt före den 1 januari 1942.

7 §•

Där jämlikt 55 § nya förordningen Konungen eller beskattningsmyndighet
äger i visst fall medgiva anstånd med erläggande av skatt utöver vad 47 §
äldre förordningen därom innehåller, skall förstnämnda stadgande äga tilllämpning
även om anstånd före nya förordningens ikraftträdande redan beviljats
eller eljest fråga om anstånd skulle jämlikt 4 § här ovan vara att
bedöma enligt äldre bestämmelser.

Ränta å skatt, med vars erläggande anstånd åtnjutes vid nya förordningens
ikraftträdande, skall efter framställning av den betalningsskyldige beräknas
efter vad i 55 § 2 mom. samma förordning sägs, dock ej i den mån räntan
belöper å tid före den 1 januari 1942 eller förfallit till betalning innan sådan
framställning göres.

8 §•

Vad i 48 § nya förordningen stadgas skall äga tillämpning jämväl beträffande
deklaration, som avgivits enligt bestämmelserna i äldre förordningen
och icke före den 1 januari 1942 blivit föremål för granskning i hovrätt.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35)
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra

ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

Senaste lydelse se SFS 1936: 227.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

1 §•

Där ej---vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll).

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen:
ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll);
ett över äktenskapsförord (äktenskapsförordsprotokoll);
samt ett över bouppteckningar, testamenten som vid domstolen bevakas, åtgärder,
som avses i 9 kap. lagen örn arv och 8 kap. lagen örn testamente,
förordnande eller entledigande av god man, varom förmäles i lagen om allmänna
arvsfonden, avhandlingar örn lösöreköp samt ärenden angående arvsskatt
(bouppteckningsprotokoll).

För varje — -— — den döde.

Har någotdera---protokollet anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften skall sålunda ändras, att rubrikerna i 8 § Fideikommissbrev
örn fast egendom, Gåva av fast egendom och Testamente örn fast egendom
ävensom 14 § skola upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942; dock skola äldre bestämmelser
fortfarande äga tillämpning med avseende å stämpel för förvärv,
som skett före nämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 31
januari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om revision av
gällande bestämmelser örn arvsskatt och skatt för gåva samt anför därvid:

Inledande översikt.

Historik.

Föreskriften i de tidigaste hos oss utfärdade stämpelförfattningarna — den
äldsta av år 1660 — att ett stort antal urkunder skulle upprättas på stämplat
papper kan sägas utgöra den första upprinnelsen till arvsbeskattningen
i vårt land. Till handlingar, som sålunda voro föremål för stämpelplikt, hörde
nämligen bouppteckningar, testamenten och arvskiften. Sedermera bortföll
skyldigheten att för testamenten och arvskiften använda stämplat papper.
Bouppteckningsstämpeln åter hade under tiden förändrats till en verklig
skatt på dödsboets behållna kvarlåtenskap, och i 1845 års stämpelförordning
finner man för första gången stadgad en i förhållande till behållningens
storlek progressiv stämpelavgift. Sedan under den närmast följande tiden
denna progression vid olika tillfällen undergått skärpning, återinfördes genom
den år 1863 utfärdade stämpelförfattningen — såsom ett utslag av den
allmänna nivellering på beskattningens område, som vid denna tid hade ivriga
förespråkare — en proportionell bouppteckningsstämpel, utgående med
V4 procent av behållningen. Stämpelavgiften höjdes senare till V2 procent.

Ansatser till en arvsbeskattning återfinnas även i vissa författningar, som
gällde vid sidan av stämpelförordningarna. I sådant sammanhang kan förtjäna
omnämnas stadgan den 21 oktober 1698, som var avsedd att reglera fattigvården
och för detta ändamål införde dels en avgift av V» procent å bruttobehållningen
i varje dödsbo och dels en avgift å förvärv genom testamente,
uppgående till V2 procent av testamentslottens belopp. Denna sistnämnda avgift
är såtillvida anmärkningsvärd, som den utgör det första exemplet på

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

en beskattning, vilken drabbade och beräknades i förhållande till lotter i
boet i stället för kvarlåtenskapen som en helhet betraktad. Vidare kan nämnas
den genom kungl, brevet den 21 juli 1752 införda s. k. sterbhusavgiften,
som beräknades å boets nettobehållning. På den i 1698 års stadga inslagna
vägen att anordna beskattning av särskilda lotter i boet fortsatte man först
år 1789. Bevillningsförordningen av detta år påbjöd en särskild skatt av 1
procent å förvärv av penningar genom testamente; dock voro från beskattningen
undantagna belopp, som testamenterats till make eller bröstarvingar.
Genom 1800 års bevillningsförordning höjdes skattesatsen till 6 procent och
utvidgades skatten att omfatta egendom i allmänhet, som genom testamente
bortgavs till andra än make och bröstarvingar. Därjämte utsträcktes beskattningen
sålunda att ej blott testamenterad utan även arvfallen egendom
blev föremål för skatt, i det att förutom testamentstagare andra arvingar än
make, bröstarvingar, föräldrar och syskon hade att erlägga bevillning, vilken
för dessa arvingar bestämdes till 2 procent av den behållna förmögenheten,
d. v. s. behållningen efter avdrag av värdet av testamenterad egendom. Än
vidare utbyggdes systemet år 1810, då med testamente likställdes gåva samt
skattesatsen vid arv höjdes till 3 procent och i fråga om fideikommitterad
egendom ända lill 10 procent. Däremot undantogos från testamentsskatt, förutom
make och bröstarvingar, arvingar i rätt uppstigande led ävensom undervisningsverk
och fromma stiftelser. Först 1860-talets bevillningsstadgor
bröto mot de sålunda antagna beskattningsnormerna och bestämde bevillningen
för testamente, gåva och arv till en procent av värdet å mottagarens
lott.

Är 1884 infördes en enhetlig arvsbeskattning, och bouppteckningsstämpeln
blev den enda formen för arvsskatt. I den detta år utfärdade stämpelförordningen
graderades stämpelavgiftens storlek efter skyldskap sgraden sålunda
att avgiften bestämdes till 50 öre för varje fulla 100 kronor av boets behållning,
då arvlåtaren efterlämnat bröstarvinge, men eljest till 60 öre. Man tog
således icke längre någon som helst hänsyn till huru behållningen fördelades
utan uttog skatt å kvarlåtenskapen såsom en helhet.

Såsom underlag för arvsskattens beräkning har i fortsättningen bouppteckningen
alltjämt bibehållits. I 1894 års stämpelförordning genomfördes
emellertid den viktiga ändringen av grunden för beräkningen av skatten, att
denna i princip skulle utgå, icke såsom dittills i vissi förhållande till boets
behållning utan enligt progressiv skala efter de särskilda arvs- eller testamentslotternas
storlek. Tillika indelades arvingar och testamentstagare i
olika klasser efter skyldskapsgraden med särskild skatteskala för varje klass.
Då, såsom nyss nämnts, bouppteckningen och icke arvskiftet alltjämt i regel
fick tjäna som underlag för skattens beräkning, måste bouppteckningens
stämpelbeläggning ske på grundval av ett fiktivt skifte, som verkställdes
med tillämpande av legala regler om arvets fördelning.

De sålunda antagna principerna för arvsbeskattningen hava härefter alltjämt
bibehållits. Den nu gällande förordningen om arvsskatt och skatt för
gåva, som är utfärdad den 19 november 1914, utgör den första fristående

Kungl. May.ts proposition nr 192.

och således från övriga bestämmelser om stämpelavgiften avskilda författningen
på detta område. Jämväl enligt denna förordning blev för arvsbeskattningens
del bouppteckningen den centrala beskattningshandlingen.
Emellertid kom den för gåvobeskattningen nu införda nya beskattningshandlingen
— deklarationen — om än i mycket ringa utsträckning vid sidan av
bouppteckningen till användning även vid arvsbeskattningen. I förordningen
sedermera vidtagna ändringar hava icke berört principerna för beskattningens
anordnande.

Gällande lagstiftning.

Skyldigheten att erlägga arvsskatt är nu knuten dels vid arvlåtarens
statsborgarskap eller bosättning inom riket, dels vid kvarlåtenskapens karaktär.
Arvsskatt utgår nämligen i princip dels för all egendom, som efterlämnats
av svensk medborgare eller av utlänning, vilken vid dödsfallet varit här
i riket bosatt (oinskränkt skattskyldighet), dels ock, örn avliden utlänning
varit bosatt utom riket, för viss egendom, nämligen i huvudsak fast egendom
inom riket, inom riket befintligt anläggnings- och driftskapital till rörelse,
som av den avlidne här bedrivits, nyttjanderätt till egendom som nu
sagts, samt svenska aktier och andelar i ekonomiska föreningar, även örn
de äro befintliga utom riket (inskränkt skattskyldighet). Skyldig att erlägga
arvsskatt är den, som erhåller egendom genom arv eller testamente.

Arvsskatt utgår efter värdet av arvinges eller testamentstagares andel av
behållningen i dödsboet. Därest arvskifte ej är fogat vid bouppteckningen,
då densamma för registrering ingives till vederbörande domstol, bestämmas
arvingars och testamentstagares andelar i boet sålunda att bouppteckningsbehållningen
fördelas å arvingarna enligt lagens regler örn delning av arv
och med hänsynstagande jämväl till av arvlåtaren upprättat testamente, som
kan vara intaget i eller fogat vid bouppteckningen eller blivit före bouppteckningens
inregistrering vid domstolen bevakat. Är arvskifte fogat vid bouppteckningen,
tillämpas dock icke denna regel om verkställande endast i
beskattningssyfte av en legal delning av boet. Fastställandet av andelarna
i boet sker nämligen då med ledning av arvskiftet. Enär — om anstånd
med bouppteckningens förrättande ej medgivits — denna skall vara upprättad
och till domstolen ingiven inom fyra månader från dödsfallet, skall arvskiftet
för att komma i beaktande såsom beskattningshandling i regel vara
förrättat senast fyra månader från dödsfallet. För skattens fastställande nied
ledning av arvskiftesinstrument förutsättes vidare, bland annat, att den genom
skiftet fördelade behållningen ej understiger behållningen enligt bouppteckningen.
Har vid arvsskattens beräknande hänsyn icke tagits till testamente,
som sedermera bevakats, och skulle, därest hänsyn tagits till testamentet,
den sammanlagda å de skilda andelarna belöpande skatten hava blivit
högre än den som beräknats, uttages det felande skattebeloppet vid bevakningen
av testamentet. I arvsandel, som fastställes enligt de nu angivna
reglerna, inräknas även värdet av gåva, som vederbörande erhållit inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

fyra och i visst fall inom tio år före arvlåtarens död. Såsom sådan gåva
är att anse försäkringsbelopp, som någon erhåller på grund av att han i
enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare
ävensom vad dödsbodelägare till utfyllnad av honom tillkommande laglott
må erhålla ur försäkringsbeloppet. Härvid undantages dock under vissa
förutsättningar såsom skattefritt ett belopp av 15,000 kronor. Enär arvsskatten
drabbar endast arvs- eller testamentsförvärv, åtnjuter efterlevande
make fullständig skattefrihet för sin giftorättsandel i boet. Denna andel bestämmes
till hälften av behållningen i boet, där den icke enligt lag blivit
annorlunda bestämd vid bodelning och bodelningshandlingen finnes fogad
vid bouppteckningen.

Egendom upptages till värde, som åsatts i bouppteckningen, såvitt ej annat
följer av särskilda i arvsskatteförordningen givna föreskrifter för värdering
av fast egendom och vissa angivna slag av lös egendom. Sålunda får i
regel fast egendom ej upptagas lägre än till näst föregående års taxeringsvärde.
Har efter den tidpunkt, som taxeringsvärdet avser, fastigheten nedgått
i värde genom eldsvåda, rivning av byggnad, skogsavverkning eller vissa
andra därmed likartade omständigheter, föreligger emellertid möjlighet för
skattskyldig att hos länsstyrelsen utverka åsättande av särskilt värde att i
stället för taxeringsvärdet ligga till grund för arvsskattens bestämmande. Om
efter tidpunkt, som nyss nämnts, fastigheten nedgått i värde på grund av allmän
förändring i det ekonomiska läget, äger, under förutsättning att med
tillämpning av taxeringsvärdet den sammanlagda skatten uppgår till minst
3 000 kronor och utgörande av skatt efter sådan beräkningsgrund skulle verka
oskäligt betungande, Konungen på ansökan medgiva åsättande av lägre
värde i och för arvsbeskattningen. Angående förordningens bestämmelser
om värdering av vissa slag av lös egendom må här endast anmärkas, att aktier,
obligationer och andra därmed jämförliga värdehandlingar skola upptagas
efter det å inländsk eller utländsk börs noterade värdet. Om värdehandlingen
icke är noterad å börs eller omständigheterna föranleda till att
det börsnoterade värdet icke motsvarar under normala förhållanden påräkneligt
försäljningspris, skall värdet beräknas efter sistnämnda pris. Fideikommitterad
egendom såväl fast som lös anses hava tillfallit fideikommissinnehavaren
med nyttjanderätt.

Om någon erhållit nyttjanderätt eller rätt till avkomst av egendom men
äganderätten därtill redan vid arvlåtarens död tillfallit annan, uttages vid inregistrering
av bouppteckning efter arvlåtaren skatt för såväl kapitalvärdet av
nyttjande- eller avkomsträtten som värdet av äganderätten, minskat med
nyssnämnda kapitalvärde. Skall däremot enligt testamentariskt förordnande
egendomen först i framtiden med äganderätt tillfalla av testator utsedd mottagare
och har testator för mellantiden åt annan upplåtit nyttjanderätt eller
rätt till avkastning av egendomen, uttages vid inregistrering av bouppteckning
efter testator skatt endast för kapitalvärdet av nyttjande- eller avkomsträtten,
medan skatt för äganderätten utgår först då den belastande rättigheten
upphör, därvid, örn rättigheten upplåtits på livstid, skatten för äganderätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

uttages vid inregistrering av bouppteckning efter rättighetsinnehavaren och i
andra fall nied ledning av deklaration. De särskilda regler, som härutöver
gälla för nu avsedda beskattningsfall och vilka jämväl avse fall, då den belastande
rättigheten tillagts två eller flera efter varandra, kommer först i det
följande att bliva föremål för närmare redogörelse.

Arvsskatten utgår enligt en tariff med skilda skatteskalor för fyra olika
klasser, bestämda med hänsyn till skyldskapens närhet, juridisk persons karaktär
m. m. Under första skyldskapsklassen inbegripas efterlevande make
(som dock åtnjuter fullständig skattefrihet för sin giftorätt), barn eller adoptivbarn
samt avkomling till barn eller adoptivbarn, under andra klassen
föräldrar, syskon och halvsyskon samt deras avkomlingar ävensom akademi,
vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk, stipendiefond, pensionsanstalt,
sjuk- eller fattigvårdsinrättning och annan from stiftelse och
under tredje klassen kyrka eller religiöst samfund, landsting, kommun, hushållningssällskap,
registrerad sjukkassa, registrerad understödsförening och
sådan förening eller annan sammanslutning, som utan att hava till ändamål
att genom ekonomisk verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen
fullföljer övervägande religiösa, välgörande, politiska, sociala, vetenskapliga,
konstnärliga eller eljest kulturella syften eller avser att främja
handel, industri eller övriga näringar inom landet. Till fjärde klassen hänföras
andra arvingar eller testamentstagare än förut nämnts med undantag
av kronan, som är helt befriad från skatt. En arvs- eller testamentslott
skall för att vara skattepliktig uppgå till visst minimivärde, i första klassen
1.000 kronor och i övriga klasser 200 kronor. Skatteskalorna äro anordnade
såsom s. k. skiktskalor. Skatten är således progressiv jämväl i förhållande
till lottens storlek med klass efter klass skärpt stegring. Från arvsskatt
avdrages med viss begränsning tidigare erlagd gåvoskatt för sådan gåva,
som medräknas i arvsandelen.

Örn egendom utom riket arvsbeskattas utomlands, äger Konungen medgiva
nedsättning i den skatt, som på samma egendom här belöper.

Av vad förut anförts framgår, att skatten i regel utgår såsom stämpelavgift
på grundval av bouppteckningen. Stämpelbeläggningen verkställes av
den domstol, till vilken bouppteckningen ingives. Är bouppteckningen icke
vid ingivandet åtföljd av penningar till stämpeln och erlägges ej det felande
beloppet genast efter erhållen tillsägelse, får handlingen ej mottagas. Med
detta stadgande åsyftas att framtvinga skattens erläggande.

Den genom 1914 års arvsskatteförordning införda deklarationen utgör, såsom
förut antytts, i stället för eller som komplement till bouppteckningen
grundval för arvsbeskattningen i åtskilliga fall, såsom då arvfallen eller testamenterad
egendom utgöres av kvarlåtenskap efter utlänning eller efter svensk
medborgare, i fall, då bouppteckning efter honom ej skall här i riket upprättas,
ävensom i vissa andra förut delvis berörda fall, då bouppteckning icke
finnes tillgänglig såsom beskattningshandling. Deklarationen avgives till vederbörande
länsstyrelse, som har alt mot skattens erläggande förse deklarationsliandlingen
med stämpel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Beträffande stämpelbeläggning av lott, som utgör fideikommiss i fast egendom,
gälla särskilda regler. Sådan arvslott beskattas icke vid bouppteckningens
ingivande utan då ansökan om lagfart å egendomen göres. Detta förhållande
sammanhänger därmed, att sådant fideikommiss i arvsskattehänseende
intar en särställning, då det nämligen alltid skall betraktas såsom särskild
lott i boet, skild från vad i övrigt kan tillfalla fideikommissarien.

Arvsskatt, som erlägges i samband med boupptecknings inregistrering, förskjutes
av boet. Såsom huvudregel gäller, att skatten skall av delägare i boet
sålunda gäldas, att en var vid tillträde av den honom tillkommande andelen
i boet erlägger så mycket av skatten, som enligt därför stadgade grunder belöper
å nämnda andel, jämte ränta efter fem för hundra örn året.

Under vissa förutsättningar föreligger möjlighet att utverka anstånd med
skattens erläggande. Anstånd kan erhållas a) därest boets kontanta medel
samt värdet av obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagt
icke uppgå till dubbla beloppet av den arvsskatt, som skall erläggas
för behållningen i boet, och denna skatt uppgår lill minst 500 kronor;
b) därest i andra fall för någon skattskyldig avsevärd svårighet föreligger
att genast erlägga hela den skatt, som belöper å honom tillfallen egendom,
och skatten uppgår till minst nyssnämnda belopp; c) därest skatt skall utgå
för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån och avsevärd
svårighet prövas föreligga att genast erlägga skattebeloppet; och d) därest
skatt skall utgå för egendom av fideikommissnatur. I de två sistnämnda fallen
kan anstånd beviljas oavsett skattens belopp. Medgivande av anstånd ankommer
på domaren eller länsstyrelsen och får omfatta skattens betalande genom
högst fem lika årliga inbetalningar. I de under c) och d) omförinälda
fallen kan anståndet utsträckas till högst tio lika årliga inbetalningar, i visst
fall, nämligen då skatten beräknas enligt den lindrigaste klassen i tariffen,
dock endast om synnerliga skäl föreligga och efter prövning av Kungl. Maj:t.
Å skatt, för vilken anstånd åtnjutes, skall erläggas ränta efter 5 procent
om året å oguldet belopp. För att anstånd skall beviljas fordras avgivande
av till Kungl. Majit och kronan ställd skuldförbindelse å skattens belopp,
varjämte i vissa fall säkerhet skall ställas. Övervakandet av skattens inbetalande
ankommer på vederbörande länsstyrelse.

I vissa fall eftergives skatten. Så är förhållandet örn någon, som är skyldig
utgiva arvsskatt, avlider inom sex månader från det arv fallit, eller där
innehavare av fast egendom av fideikommissnatur avlider, innan han tillträtt
egendomen. Dessutom eftergives, enligt särskilda detaljerade bestämmelser,
viss del av arvsskatten, där fideikommissinnehavare avlider inom
två eller i vissa fall inom fem år efter det han tillträtt fideikommisset. Sistnämnda
bestämmelser äga tillämpning jämväl i fråga örn den, som på livstid
innehar nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån.

Enligt gällande bestämmelser äro olika vägar anvisade för erhållande av
restitution av erlagd skatt. Skall efter vad nyss nämnts eftergift äga rum
av redan gulden skatt, ingives ansökan örn restitution av skatten till vederbörande
länsstyrelse. Rätt till restitution föreligger jämväl i fall, då på

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

grund av förhållanden, som antingen inträffat efter tiden för skatts erläggande
eller ock därvid icke varit kända, skatt utgått med högre belopp än
som enligt arvsskatteförordningens bestämmelser bort erläggas. Ansökan om
restitution prövas även i sistnämnda fall av länsstyrelsen. Någon tidsgräns
för restitutionsansökningens ingivande är icke föreskriven för annat fall
än då ansökningen grundar sig på att efter bouppteckningens inregistrering
gäld yppat sig efter den döde, i vilken händelse ansökningen skall vara
ingiven inom två år efter det inregistreringen skedde. Om någon av annan
anledning än nu nämnts vill föra talan om återfående av skatt, skall ansökan
därom ingivas till vederbörande hovrätt inom sex månader från det
skatten blivit erlagd. En sådan talan går ut på att vid skattens fastställande
gällande bestämmelser blivit felaktigt tillämpade. Mot hovrättens beslut får
med samma begränsning, som i allmänhet gäller för tvistemål, talan fullföljas
hos högsta domstolen. Slutligen äger på ansökan av part, som styrker
att till hovrättens prövning hörande restitutionsansökan icke kunnat ingivas
inom föreskriven tid, Konungen förordna om restitution av för mycket
erlagd skatt.

Granskningen av stämpelberäkningen och stämpeluppbörden verkställes
av hovrätternas advokatfiskal med ledning av till hovrätterna insända
renovationer av underrätternas bouppteckningsprotokoll med åtföljande del
av de dubbla beläggningsstämplarna.

Vad angår gåvoskatten är skattskyldigheten i motsats till vad som
gäller arvsskatten bunden vid mottagarens statsborgarskap eller bosättning
inom riket, såvitt ej fråga är örn sådan förmögenhet, som vid arvsbeskatt
ning är föremål för inskränkt skattskyldighet. I dylikt fall föreligger skyldighet
att erlägga gåvoskatt utan avseende å gåvotagarens bosättning. Skattskyldig
är gåvotagaren. Fullständig skattefrihet åtnjutes av samtliga de juridiska
personer, som enligt vad förut angivits vid arvsbeskattningen äro
att hänföra till andra eller tredje skatteklassen. Vidare äro från gåvoskatt
fritagna vissa slag av gåvor, såsom för gåvotagarens eller hans familjs personliga
bruk avsedda lösören samt bidrag till undervisning eller uppfostran.
För gåva, vars värde icke överstiger 3,000 kronor, föreligger ej skattskyldighet,
dock att, där gåvotagaren av samma givare inom loppet av fyra år
erhåller flera sådana gåvor skattskyldighet inträder, så snart gåvornas sammanlagda
värde överstiger 3,000 kronor. Av det redan anförda framgår,
att såsom gåva anses jämväl belopp, som på grund av försäkringsavtal tillfaller
förmånstagare, efter avdrag av 15,000 kronor. Vid beräkning av skattens
belopp skall hänsyn tagas jämväl till andra gåvor från samme givare,
vilka den skattskyldige mottagit inom fyra år före mottagandet av den gåva,
varom fråga är. Därvid tillgodoräknas givetvis vederbörande den förut erlagda
gåvoskatten.

Med de inskränkningar, som nyss angivits, utgår gåvoskatten efter samma
skatteskalor som arvsskatten. Att i vissa fall arvsskatt uttages för gåva,
framgår av det förut anförda. De tidigare berörda bestämmelserna angåen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

de egendomens värdei''ing, anstånd med skattens erläggande, eftergift av
skatt och restitution äga tillämpning jämväl vid gåvobeskattningen.

Såsom förut antytts sker gåvobeskattningen på grundval av deklaration,
som ingives till vederbörande länsstyrelse. Skatten uttages genom stämpelbeläggning
av deklarationen. Är deklarationen icke vid ingivandet åtföljd
av penningar till stämpeln, förordnar länsstyrelsen om uttagande av skattebeloppet
i den ordning, som om uttagande av oguldna kronoutskylder är
stadgad. Granskning av stämpelberäkningen och stämpeluppbörden verkställes
även beträffande gåvoskatten av hovrätternas advokatfiskal.

1938 års arvsskattekommittés förslag.

Gällande förordning av den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt
för gåva, för vars huvudsakliga innehåll jag nu i korthet redogjort, har i
flera hänseenden blivit föremål för anmärkningar. Sådana hava i skilda
sammanhang blivit framställda, bland annat i skrivelser från myndigheter
som handhava förordningens tillämpning, och behovet av reformer har beaktats
även av riksdagen, som i skrivelser till Kungl. Majit år 1937, n:r
408 och 409, hemställt örn föranstaltande av utredning rörande vissa ändringar
i förordningen. Upprepade gånger har också vid framläggande av
propositioner om ändringar i förordningen en mera allmän revision av lagstiftningen
å förevarande område ställts i utsikt. Frågan härom ansågs
emellertid böra vila i avvaktan på slutförandet av det lagstiftningsarbete på
civilrättens område, som utmynnat i de under senare år tillkomna arvs- och
testamentslagarna samt lagen om boutredning och arvskifte jämte åtskilliga
till dessa lagar anslutna författningar.

Sedan nyssnämnda lagstiftningsarbete slutförts, tillkallade jag jämlikt
Kungl. Majits bemyndigande den 15 oktober 1937 särskilda sakkunniga —
professorn G. A. Eberstein och rådmannen E. A. Wilhelmsson — att inom
finansdepartementet verkställa vissa grundläggande utredningsarbeten i och
för den ifrågasatta revisionen på arvs- och gåvobeskattningens område. Bland
de spörsmål, som vid detta förberedande arbete blivit föremål för övervägande,
må nämnas frågan örn uppskov med beskattningen till tid, då skattskyldig
tillträder förvärvad egendom, och, i den mån ett sådant uppskov av
fiskaliska eller andra skäl ej kan medgivas, hänsynstagande till värdeminskning,
som träffat skattskyldig tillfallen egendom innan skatten erlagts, samt
vidare arvs- och testamentslotters fastställande i möjligaste utsträckning med
ledning av arvskifteshandling. En revision av reglerna för värdering av skattepliktig
egendom har likaledes ansetts önskvärd ävensom bestämmelser ägnade
att minska de olägenheter, som föranledas av skatteärendenas nuvarande
uppdelning å olika beskattningsmyndigheter.

Den 15 augusti 1938 beslöt Kungl. Majit på min föredragning tillsättande
av en kommitté med uppdrag att i enlighet med vissa i statsrådsprotokollet
över finansärenden för nämnda dag angivna riktlinjer verkställa utredning

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

och framlägga förslag till revision av gällande bestämmelser om arvsskatt och
skatt för gåva och förordnade till ledamöter av kommittén professorn Eberstein,
tillika ordförande, rådmannen Wilhelmsson, ledamöterna av riksdagens
andra kammare lantbrukaren C. O. H. Andersson i Dunker och f. d. reparatören
L. A. Björklund samt ledamoten av riksdagens första kammare
filosofie licentiaten E. C. Sylwan.

Huvudpunkterna i de kommittén givna direktiven kunna sammanfattas sålunda: Kommitténs

förslag borde utarbetas med stöd av det av de sakkunniga
åstadkomna utredningsmaterialet, varav den huvudsakliga inriktningen av
kommitténs arbetsuppgifter framginge. Vid revisionen borde även eftersträvas
en förenkling av författningstexten samt förbättrad systematik och ökad
överskådlighet. Vidare borde författningstexten anpassas efter numera på
andra områden gällande lagstiftning. Ehuru kommitténs uppgifter vore av
väsentligen författningsteknisk natur, kunde det likväl på vissa punkter visa
sig lämpligt att ingå även på en realprövning av gällande beskattningsregler.
Hinder för kommittén att, där så funnes lämpligt, framlägga förslag jämväl
till sakliga förändringar syntes icke böra möta. Bland annat kunde det visa
sig ändamålsenligt, att kommittén i samband med den formella överarbetningen
av bestämmelserna till prövning upptoge jämväl vissa frågor, som
berörts av riksdagen i dess förenämnda skrivelser, exempelvis frågan om
skattelindring för vissa skattskyldiga. Önskvärt syntes vara att kommittén
under sitt arbete ägnade beaktande jämväl åt möjligheten att genom införandet
av nya betalningsformer minska vissa av de med gällande bestämmelser
för arvs- och gåvobeskattningen förbundna olägenheterna. Denna möjlighet
syntes vara av särskilt intresse vid beskattning av arvfallen fast egendom.

Kommittén, som antog benämningen 1938 års arvsskattekommitté, har
den 31 maj 1939 avgivit betänkande med förslag till förordning örn arvs- och
gåvoskatt m. m. (Stat. off. utr. 1939: 18).

Här torde i korthet få lämnas en redogörelse för huvuddragen i det förslag,
som innefattas i arvsskattekommitténs betänkande.

Arvsskattekommittén (i det följande benämnd kommittén) har i betänkandet
inledningsvis berört de båda huvudformerna för arvsbeskattning:
kvarlåtenskapsskatt och arvslottsskatt, av vilka den förra utgår å
dödsbobehållningen såsom en helhet och den senare å arvingars och testamentstagares
särskilda lotter i dödsboet. Efter att hava erinrat bland annat,
att endast den senare skatteformen lämnar rum för ett tillbörligt hänsynstagande
till den skattskyldiges genom arvet ökade skatteförmåga, framhåller
kommittén, att en reformering av vår arvsbeskattning bör ske i anslutning
lill arvslottsskattens metod och att således vårt nuvarande skattesystem, som
i princip är grundat på denna metod, bör bibehållas och vidare utvecklas. En
fullt genomförd arvslottsbeskattning förutsätter, att såsom underlag för beskattningen
tågås de andelar i behållningen i dödsboet, som delägarna genom
arvskiftet bekomma eller med andra ord att vid beskattningen andelarna fast -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ställas i enlighet med den verkliga delningen av boet och icke på grundval aven
mer eller mindre fiktiv beräkning. Emellertid har kommittén —- huvudsakligen
med hänsyn därtill att enligt svensk rätt arvskiftet i regel är en privat
åtgärd utan offentlig kontroll — icke funnit det möjligt att såsom huvudregel
föreslå beskattning på grundval av arvskifte utan har i stället bibehållit
den för närvarande gällande bestämmelsen, att, där arvskiftesinstrument
icke åberopas till ledning för skattens beräknande, densamma skall lastställas
på grundval av vad enligt lag och testamente kan beräknas belöpa å envar
arvinge och testamentstagare. Däremot föreslår kommittén särskilda bestämmelser
till beredande av ökat utrymme åt arvskiftesinstrumentet såsom
beskattningshandling i jämförelse med vad nu gäller. Dessa bestämmelser
innebära dels att anstånd med skattens fastställande skall kunna erhållas för
företeende av arvskiftesinstrument eller bodelningshandling och dels att i
motsats mot vad nu gäller även en arvskifteshandling, som redovisar mindre
behållning än bouppteckningen skall kunna bliva normerande för skattläggningen.

Ett följdriktigt genomförande av arvslottsskattens metod förutsätter även,
framhåller kommittén vidare, att värderingen av den skattepliktiga egendomen
anknytes till den tidpunkt, då bodelägarnas lotter bliva genom skifte utbrutna
ur kvarlåtenskapen eller således att vid fastställande av de skattepliktiga
andelarnas värde hänsyn tages till värdeförändringar, som inträffat i tiden
mellan arvlåtarens frånfälle och arvingens tillträde av lotten. Kommittén
konstaterar, att det praktiskt icke är möjligt att med frångående av nu
gällande ordning, enligt vilken värderingen hänföres till tiden för dödsfallet,
anknyta densamma till den tidpunkt, då ett såsom beskattningshandling åberopat
arvskifte kommit till stånd. I stället har kommittén i förslaget upptagit
bestämmelser, vilka inom viss tidsgräns och under vissa andra förutsättningar
medgiva skattskyldig rätt alt påkalla avräkning för nedgång i värdet
av skattepliktig egendom, som inträffat efter dödsfallet.

En annan väsentlig nyhet i kommitténs förslag utgöra de däri upptagna
reglerna för beskattning i fall då vederbörande arvinge eller testamentstagare
först framdeles kommer i tillfälle att tillgodogöra sig den tillgång, för vilken
skatt skall beräknas och således först senare tillföres den med förvärvet följande
ökade skatteförmågan. Härmed åsyftas huvudsakligen de i redogörelsen
för gällande lagstiftning redan berörda fallen då äganderätt och nyttjande-
eller avkomsträtt till en och samma egendom skola tillkomma skilda
personer eller nyttjande- eller avkomsträtt skall tillfalla två eller flera efter
varandra. Kommittén föreslår, med vissa inskränkningar till förebyggande
av obehörigt undandragande av skatt, att i samtliga förekommande fall
beskattningen uppskjutes till tidpunkt, då ägaren — vid upphörandet av nyttjande-
eller avkomsträtten — eller en senare rättighetsinnehavare — vid upphörande
av föregående innehavarens rätt — verkligen kommer i utövande av
den rätt, som tillagts honom. Den som i nu angivna fall förvärvat äganderätt
skall dock vara oförhindrad alt, örn han så önskar, genast erlägga skatten.
För möjliggörande av en sådan beskattningsmetod har kommittén för samt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

liga fallen anlitat deklarationsinstitutet och därjämte föreslagit visst kontrollsystem
för tillsyn över att deklarationsplikten fullgöres. De i nu angivna
hänseende föreslagna bestämmelserna medföra, att de särregler, som nu
gälla för beskattning av fideikommitterad egendom, skulle komma att upphöra.

Förslagets bestämmelser om egendomens värdering ansluta sig i stort sett
till de värderingsregler, som nu gälla. Såsom redan antytts bibehålies sålunda
i förslaget den grundläggande regeln, att bouppteckningsvärdena, d. v. s.
värdena vid dödstillfället, skola lända till efterrättelse. Modifikationer i denna
regel hava föranletts av icke blott föreskrifterna om omvärdering till följd av
värdenedgång efter dödstillfället utan även de nyss berörda bestämmelserna
om beskattningens uppskjutande till tidpunkt, då den skattskyldige verkligen
kommer i åtnjutande av den skattepliktiga tillgången. I sistnämnda fall
skall sålunda värderingen hänföras till nyssangivna tidpunkt. De nu gällande
särskilda värderingsreglerna, avseende fast egendom och vissa angivna slag
av lös egendom, hava ock i stort sett bibehållits. Emellertid hava de nuvarande
bestämmelserna, som medgiva skattskyldig rätt att i vissa fall genom
länsstyrelsen få åsatt lägre värde å fast egendom än näst föregående års taxeringsvärde
enligt förslaget kompletterats med föreskrifter av innebörd att i
fall då fastighetens värde efter den för taxeringsvärdet avgörande tidpunkten
men före dödsfallet förhöjts genom ny-, till- eller ombyggnad beskattningsdomstolen
skall äga hos länsstyrelsen påkalla åsättande av särskilt högre
värde till ledning för skattens beräknande. De nuvarande speciella reglerna
om värdering av vissa slag av lös egendom hava utökats med en föreskrift,
att sådan lös egendom, beträffande vilken särskilda värderingsgrunder icke
stadgats, skall uppskattas till det värde, som den kan anses hava betingat
vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning.
Sistnämnda föreskrift angives vara avsedd, bland annat, att förekomma
undervärdering av bohag och liknande lösören. Vidare har i förslaget upptagits
en bestämmelse, enligt vilken där särskild anledning föreligger, beskattningsdomstolen
äger förordna lämplig person att verkställa uppskattning
av lös egendom till ledning för beskattningsvärdets bestämmande.

I ett flertal hänseenden föreslås ändringar, som beröra skattetariffen. Sålunda
skall arvs- eller testamentslott, som tillkommer barn, adoptivbarn,
styvbarn eller makes adoptivbarn eller avkomling till sådan person, vara
fri från skatt, örn värdet av lotten ej överstiger 3,000 kronor. I fråga om
lott, som tillfaller barn eller adoptivbarn eller avkomling till barn eller adoptivbarn,
som vid tiden för skattskyldighetens inträde ej fyllt aderton år, föreslås
en ökning av lottens skattefria värde med 1,000 kronor för varje år
eller del därav, som återstår till dess sagda ålder uppnås. Lott, som tillkommer
efterlevande make, föreslås bliva fri från skult, om lottens värde ej
överstiger 25,000 kronor. Annan lott än förut nämnts föreslås bliva skattefri,
där värdet ej överstiger 1,000 kronor. Tillika föreslås vissa ändringar i
klassindelningen. Sålunda skola upptagas i nuvarande klass I jämväl styvbarn
och makes adoptivbarn samt avkomling till sådant barn. Klass II ut Bihang

till riksdagens protokoll 1941. 1 suinl. Nr 102. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ökas på det sätt, att där jämväl upptagas styvfader, styvmoder, adoptant,
adoptants avkomling samt barns eller adoptivbarns make. Särskilda bestämmelser
föreslås för beskattning av lott, som tillkommer trotjänare. Såsom
trotjänare skall anses person med viss längre anställningstid. Dylik lott blir,
om värdet av densamma icke överstiger 50,000 kronor, föremål för skattelindring
på det sätt att skatten beräknas till hälften av det belopp, varmed
den skolat utgå enligt för klass IV angivna grunder. Enligt förslaget skall fullständig
skattebefrielse, som enligt vad förut angivits för närvarande tillkommer
endast kronan, tillgodokomma jämväl en hel del till klass II nu hänförliga
rättssubjekt, vilka kommittén funnit tjäna ändamål av sådan höggradig
allmännytta, att man icke behöver räkna med att ändamål, som lämnas utanför
skattefriheten, skola anses tillbakasätta. De i nuvarande klass II upptagna
juridiska personer, som ej komma i åtnjutande av den föreslagna skattebefrielsen,
bliva enligt förslaget inordnade under klass III. Kommitténs
förslag innefattar ej någon ändring av de för de olika klasserna i tariffen
gällande skattesatserna.

I betänkandet om nämn es, att kommittén haft under övervägande ett förslag
till skatteskärpning. Såsom av det förut anförda framgår, är arvsbeskattningen
för närvarande dubbelt progressiv, nämligen dels i förhållande
till arvsandelens storlek och dels i förhållande till skyldskapsgraden. Av
kommittén har nu ifrågasatts införande av en tredje progressionsgrund sålunda
att hänsyn tages även till den skatteförmåga arvingen äger oberoende
av arvfallet eller med andra ord till arvingens ekonomiska ställning vid tidpunkten
för förvärvet. Kommittén uttalar, att det visserligen synes vara
principiellt riktigt att avväga skatten med hänsynstagande jämväl härtill,
men att vid ett följdriktigt tillämpande av en sådan grundsats kräves, att
hänsyn tages icke endast till förvärvarens innehav av förmögenhet utan till
hans ekonomiska ställning i allmänhet. Att på ett i enlighet härmed tillfredsställande
sätt i skattesystemet införa den åsyftade tredje progressionsgrunden
finner kommittén vara förbundet med praktiska svårigheter av sådan
betydenhet, att kommittén avstått trän att framlägga något förslag i ämnét.

I kommitténs förslag hava upptagits särskilda bestämmelser om beräknande
och uttagande av arvsskatt i fall då dödsbo avträdes till konkurs.
Dessa bestämmelser hava icke någon motsvarighet i nuvarande arvsskatteförordning.

Enligt nu gällande regler äro, på sätt förut angivits, arvsskatteärendena
uppdelade på olika myndigheter sålunda at! skatteärendet handlägges i fall,
då skatten uttages genom stämpelbeläggning av bouppteckning, testamentsbevakningsprotokoll
eller fideikommissbrev, vid den domstol, som har att
mottaga den stämpelpliktiga handlingen, och, då skatten uttages på grundval
av deklaration, av vederbörande länsstyrelse, som ock har att i vissa
fall upptaga ärenden angående restitution av skatt ävensom samtliga ärenden
rörande gåvobeskattning. Kommittén, som ur olika synpunkter funnit
en sådan uppdelning av beskattningsärendena förenad med praktiska olägenheter,
föreslår att domstol skall bliva beskattningsmyndighet för arvsbeskatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ningen i dess helhet och således icke blott handlägga jämväl sådana ärenden,
i vilka arvsskatt uttages med ledning av deklaration utan även i alla förekommande
fall besluta angående restitution av arvsskatt. Tillika föreslås —
vilket redan i detta sammanhang må förutskickas — att även gåvobeskattningen
skall helt överflyttas till domstol.

I likhet med vad för närvarande i regel är fallet skall enligt förslaget
arvsskatt uttagas genom stämpelbeläggning av i skatteärendet föreliggande
bouppteckning eller deklaration, men kommittén föreslår beträffande
ordningen för skattebeloppets inbetalning och sättet för skattens uttagande
i händelse av betalningsförsummelse bestämmelser, som delvis avvika från
gällande regler. Sålunda frångås i förslaget den nu gällande bestämmelsen,
att bouppteckning och deklaration redan vid ingivandet skall vara åtföljd
av penningar till stämpeln. De föreslagna nya reglerna innebära i stället
i huvudsak, att skyldighet att inbetala skatt ej föreligger förrän domstolen
meddelat beslut om skattens fastställande, att inbetalningen då skall
ske inom viss tid från beslutets meddelande, samt att, örn betalning ej sker
inom sålunda stadgad tid, domstolen har att därom göra anmälan hos länsstyrelsen,
som förordnar örn uttagande av skattebeloppet i den ordning som
örn uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad. Det har för kommittén
framstått såsom önskvärt, att uppbörden av skatt helt avlyftes från
domstolarna, men kommittén har. ansett sig ej böra framlägga förslag i sådan
riktning, då ett dylikt förslag skulle beröra frågor, som hava betydelse
för stämpelsystemet i dess helhet och därför borde lösas i ett vidsträcktare
sammanhang.

Nuvarande bestämmelser örn anstånd med erläggande av skatt hava i
förslaget i vissa hänseenden utvidgats. Sålunda skall vad beträffar nyttjanderätter
och övriga begränsade rättigheter förvärv, som skall beskattas enligt
klass I, i fråga om möjlighet till tioårigt anstånd behandlas på samma villkor
som gälla för övriga skatteklasser. Vidare föreslås för visst fall en till
högst tjugu år förlängd anståndstid, i vilket fall medgivandet av anstånd
skall ankomma på Kungl. Maj:t.

Den nu gällande huvudregeln angående eftergift av arvsskatt, som innebär
att skatten eftergives om arvingen eller testamentstagaren avlider inom
viss kortare tid, har bibehållits i sak oförändrad. Däremot hava i de nuvarande
speciella reglerna örn eftergift av skatt för sådana fall, då den skattepliktiga
egendomen utgöres av nyttjanderätt eller vissa andra begränsade
rättigheter, vidtagits vissa mindre ändringar, varigenom rätten till eftergift
av skatt i någon mån utvidgats.

Vad angår de bestämmelser i kommitténs förslag, som hava avseende å
— enligt i nuvarande arvsskatteförordning använd terminologi — restitution
av arvsskatt skiljes i förslaget mellan den handläggning av skatteärendet,
som innefattar prövning av framställt anspråk på återfående av erlagd
skatt, och utanordnandet av det belopp, som efter dylik prövning skall
återbäras. Nämnda prövning skall på sätt förut angivits enligt förslaget
alltid ankomma på domstol. I vissa fall — närmast motsvarande de restitu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tionsfall, vilkas prövning nu tillkommer vederbörande länsstyrelse — skall
prövningen av anspråket på återfående av skatt tillhöra den underrätt, som
förut beslutat om skattens fastställande. Det förfarande, varigenom sådan
omprövning av tidigare skattebeslut påkallas, benämnes enligt förslaget återvinning
av skatt. I andra fall åter — fråga är här örn ändring av beslut, som
innefattar påstådd felaktig tillämpning av givna beskattningsregler — skall
ändring sökas genom besvär hos vederbörande hovrätt. Icke blott den enskilde
skattskyldige utan även kronans representant, d. v. s. advokatfiskalen
i vederbörande hovrätt, skall enligt förslaget anses såsom part i skatteärendet
och således, i motsats till vad nu gäller, hava att iakttaga för talans
fullföljd satt tidsbegränsning. Mot hovrätts beslut i skatteärende är enligt
förslaget, med samma begränsning som nu gäller, fullföljd av talan hos
högsta domstolen tillåten. Det förfarande, varigenom till vederbörande utanordnas
det skattebelopp, som enligt meddelat beslut skall återbäras, benämnes
i förslaget återbetalning av erlagd skatt. Sådan återbetalning skall
liksom enligt nuvarande bestämmelser äga rum i den ordning, som är föreskriven
i fråga om restitution av kronoutskylder, och skall således enligt
förslaget alltjämt ombesörjas av vederbörande länsstyrelse.

Nu gällande bestämmelser om den på hovrätternas advokatfiskal ankommande
granskningen av stämpelberäkningen och stämpeluppbörden hava
enligt förslaget i sak bibehållits dock med tillägg av vissa föreskrifter, som
innebära åläggande för advokatfiskalema att vid granskningen icke blott
tillvarataga statens rätt utan även i de skattskyldigas intresse tillse, att
skatten icke blivit för högt beräknad.

I förslaget upptagna ansvarsbestämmelser avvika i vissa hänseenden från
motsvarande stadganden i gällande förordning. De nya reglerna hava avfattats
i huvudsaklig anslutning till de i taxeringsförordningen givna, för inkomst-
och förmögenhetsbeskattningen gällande ansvarsbestämmelserna.

Förslagets bestämmelser rörande gåvoskatt överensstämma i stort
sett med nu gällande stadganden med de modifikationer, som föranledas
därav att åtskilliga av de beträffande arvsbeskattningen föreslagna nya
bestämmelserna skola hava tillämpning jämväl beträffande gåvoskatten.
Förut har berörts, hurusom enligt förslaget domstol skall vara beskattningsmyndighet
även för gåvobeskattningen. Vid gåvobeskattningen skola i tilllämpliga
delar komma till användning förslagets förut omnämnda bestämmelser
om beskattning av egendom, som först framdeles tillträdes av den
berättigade, vidare förslagets regler örn egendomens värdering, de nya bestämmelser
som beröra skatteklasserna — dock icke de för arvsbeskattningen
föreslagna bestämmelserna angående särskild skattefrihet för vissa till
första skatteklassen hörande personer — ävensom de nya reglerna angående
skattens erläggande och anstånd därmed, eftergift och återvinning
av skatt, fullföljd av talan mot beskattningsdomstols beslut, återbetalning av
erlagd skatt, tillsyn å skattens utgörande och slutligen de föreslagna ändrade
ansvarsbestämmelserna. Från de för gåvobeskattningen nu gällande speci -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ella reglerna göras i förslaget sakliga avvikelser endast i ett fåtal hänseenden.
Sålunda hava reglerna om tiden för inträde av skattskyldighet för visst
fall modifierats, varjämte under vissa förutsättningar skattefrihet föreslås
för benefikt förvärv, som make erhåller vid bodelning, förrättad av annan
anledning än makes död. Såsom tidigare berörts, utgår enligt gällande bestämmelser
med viss begränsning skatt såsom för gåva för vad någon bekommer
på grund av att han i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt
såsom förmånstagare ävensom för vad dödsbodelägare till utfyllnad av
honom tillkommande laglott erhåller ur försäkringsbeloppet. Reglerna örn
beskattning av förmånstagareförvärv hava i förslaget, främst av författningstekniska
skäl, i viss utsträckning överförts från gåvobeskattningens till
arvsbeskattningens område. Förutom härav påkallade och eljest vidtagna
omredigeringar av väsentligen formell natur föreslås borttagande av den
skattefrihet intill viss gräns, som enligt nuvarande bestämmelser medgives
för arvinges ur försäkringsbeloppet utgående laglottsökning.

Det av kommittén framlagda betänkandet innehåller •— förutom förslaget
till förordning om arvs- och gåvoskatt -— jämväl förslag till följande särskilda
författningar, nämligen 1) förordning angående införande av förordningen
örn arvs- och gåvoskatt; 2) kungörelse angående uppgifter från domstolarna
för tillsyn å arvsskatts utgörande i vissa fall; 3) kungörelse om försäkringsgivare
i vissa fall åliggande uppgiftsskyldighet; 4) lag om ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda protokoll
över lagfarter, inteckningar och andra ärenden; 5) kungörelse örn ändrad
lydelse av 16 § förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen;
samt 6) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Enligt den föreslagna promulgationsförordningen avsågs den nya förordningen
om arvs- och gåvoskatt skola träda i kraft den 1 juli 1940. I övrigt
må i detta sammanhang endast framhållas, att de föreslagna ändringarna
i stämpelförordningen avse inskränkningar i stämpelplikten vid lagfarande
av fast egendom. Enligt nu gällande bestämmelser uttages lagfartsstämpel
då egendomen förvärvats genom gåva eller testamente eller enligt
fideikommissbrev men icke då förvärvet utgör arv. Enligt kommitténs mening
finnes icke någon hållbar grund för den olika behandlingen av de
nämnda skilda arterna av benefika förvärv, och kommittén framhåller härjämte,
att i praxis mött stora svårigheter att draga gränsen dem emellan. På
grund härav föreslår kommittén, att jämväl förvärv, som utgör gåva eller
grundar sig å testamente eller fideikommissbrev, skall fritagas från nu ifrågavarande
stämpelplikt.

Kommitténs förslag är enhälligt utom beträffande frågan i vilken utsträckning
juridiska personer, som i sin verksamhet fullfölja allmännyttigt ändamål,
skola komma i åtnjutande av befrielse från skyldighet att gälda arvsskatt.
I särskilt yttrande hava två av kommitténs fem ledamöter, nämligen

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

Departements chefen.

herrar Eberstein och Andersson, i denna fråga anfört reservation. Till reservationens
innehåll återkommer jag närmare i det följande.

Över kommitténs betänkande hava, efter remiss, yttranden avgivits av
samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Göteborg, Malmö,
Norrköping och Hälsingborg, kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsvcrket,
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, generalpoststyrelsen,
såvitt angår föreslagna ändrade bestämmelser rörande skattens
fastställande och erläggande, samt försäkringsinspektionen — efter hörande
av svenska försäkringsbolags riksförbund — såvitt angår föreslagna ändrade
bestämmelser rörande beskattning av förvärv i anledning av att någon i enlighet
med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare.
Svea hovrätt har överlämnat ett av advokatfiskalsåmbetet vid hovrätten avgivet
yttrande och Överståthållarämbetet ett från styrelsen för föreningen
Norden till ämbetet inkommet yttrande. Yttranden över betänkandet hava
vidare avgivits av styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen
Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund ävensom av
bankjuristernas förening.

Som allmän sammanfattning av de i remissvaren gjorda uttalandena kan
sägas, att de hörda myndigheterna och sammanslutningarna i regel erkänna
riktigheten av eller lämna utan erinran de huvudprinciper, som ligga till
grund för förslaget. Endast i ett fåtal hänseenden hava, såvitt angår huvudsakliga
frågor, avvikande åsikter mera allmänt kommit till uttryck.

En revision av gällande bestämmelser om arvsskatt och skatt för gåva har
sedan länge varit påkallad.

På sätt redan framhållits har kommittén av anförda skäl såsom allmän
utgångspunkt fastslagit, att en reformering av vår arvsbeskattning bör ske i
anslutning till arvslottsskattens metod. Jag är för min del ej beredd att nu
till behandling upptaga denna principfråga i den mån den inbegriper en
framtida utveckling på arvsbeskattningens område. Emellertid är jag ense
med kommittén såtillvida som en arvslottsskatt enligt min mening under alla
omständigheter även i framtiden bör bibehållas inom skattesystemet. På
grund härav och då normerna för arvslottsskatten i det väsentliga kunna
och böra hållas isär från dem, som kunna komma att reglera andra beskattningsformer
på hithörande område, finner jag den föreslagna revisionen
av nu gällande arvsskatteförordning, som ju helt bygger på systemet
arvslottsskatt, icke för sitt genomförande kräva att ståndpunkt tagits till frågan
örn ett framtida införande av annan skattetyp.

Med nu angivna förbehåll och motivering finner jag det av arvsskattekommittén
framlagda förslaget, som synes väl ägnat att i huvudsak läggas
till grund för den önskvärda revisionen, böra föranleda framställning i ämnet
till den nu församlade riksdagen.

Härefter övergår jag till de i kommitténs betänkande upptagna särskilda
frågorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Om arvskiftesinstrumentet såsom beskattningshandling och
värdeförändringar efter arvfallet.

Av det förut anförda framgår att, när i ett dödsbo finnas flera delägare
än en, en fullt genomförd arvslottsbeskattning kräver, att arvskiftesinstrumentet
skall vara den för skattens fastställande grundläggande handlingen.
Möjlighet att använda skiftesinstrumentet såsom beskattningshandling föreligger
såsom tidigare angivits enligt nu gällande bestämmelser endast under
vissa förutsättningar, och det förekommer endast i ringa utsträckning
att arvskiftesinstrument lägges till grund för lotternas fastställande. Under
åren 1936 och 1937 har sålunda vid Stockholms rådhusrätt, där under dessa
år inregistrerats sammanlagt 11,533 bouppteckningar, varav 3,649 blivit föremål
för stämpelbeläggning, i endast 12 fall skatten fastställts med ledning
av arvskiftesinstrument. Redan förut har berörts, hurusom arvskiftesinstrumentets
ringa användbarhet såsom beskattningshandling är att tillskriva väsentligen
två omständigheter, nämligen dels att skiftesinstrumentet för att få
läggas till grund för skattens beräknande måste vara fogat vid bouppteckningen
och alltså vara upprättat redan vid bouppteckningens inregistrering,
d. v. s. i regel inom fyra månader från dödsfallet, och dels att skiftesinstrumentet
dessutom måste ansluta sig till bouppteckningen såtillvida, att den
genom skiftet fördelade behållningen ej får understiga behållningen enligt
bouppteckningen.

Kommittén.

Kommittén framhåller till en början, att nu angivna olägenheter skulle helt
undgås, örn skatten i alla förekommande fall kunde beräknas med ledning
av ett verkligt arvskifte. En sådan anordning vöre emellertid alltjämt förbunden
med samma svårighet, som tidigare —- alltifrån det arvsbeskattningen
genom 1894 års stämpelförordning anslöts till arvlottsskattens princip —
befunnits möta i sådant avseende och som framför allt hade sin grund däri
att arvskiftet i regel vore en rent privat åtgärd utan all offentlig kontroll och
utan skyldighet för dödsbodelägarna att överhuvud företaga skifte. Kommittén
anför i anslutning härtill i huvudsak följande.

Även enligt 1933 års lag örn boutredning och arvskifte är skiftet ett enskilt
avtal delägarna emellan, för vars tillkomst offentlig^ medverkan icke
kräves. Om omyndig bodelägare icke finnes, beror det på delägarnas eget
gottfinnande, huruvida arvskifte överhuvud skall komma till stånd. Genom
boutredningslagen hava visserligen införts icke blott en särskild form för boutredning
utan även en tidigare icke förekommande ordning, varigenom i
händelse av bristande enighet mellan delägarna skiftesman kan anlitas för
åstadkommande av skifte. Möjligheten att i nu avsett fall få skifte till stånd
synes dock för arvsbeskattningens del icke hava annan betydelse än att ett
avgörande örn boets delning kan beräknas framkomma tidigare än förut varit
fallet.

Den genom boutredningslagen införda formen för utredning av dödsbo ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nom av domstol förordnad boutredningsman torde icke heller göra det praktiskt
möjligt att, i fall då verkligt arvskifte ännu icke kommit till stånd,
med boutredningsmannens medverkan — närmast genom ett åläggande för
denne alt lämna upplysningar angående förhållandena i boet — ernå en tillförlitligare
beräkning av andelarna än den som nied nuvarande »provisoriskas
delning erhålles. Att på nu angivet sätt anlita boutredningsmans medverkan
lärer nämligen vara uteslutet redan med hänsyn till den omständigheten,
att boutredningsmannaförvaltning förekommer endast fakultativt.
Att märka är vidare, att dylik förvaltning av dödsbo icke är underkastad
någon på myndighets initiativ beroende kontroll.

Om beskattningen anknytes till den tidpunkt, då bodelägarnas andelar utbrytas
ur kvarlåtenskapen och därigenom komma de skattskyldiga till godo,
vinnes icke blott den fördelen, att vid skattens påförande fiktiv beräkning
icke behöver anlitas för fastställande av de särskilda andelarnas storlek.
Arvslottsskattens förenämnda grundsats att låta skatten träffa den för varje
särskild delägare genom arvfallet uppkomna förmögenhetsökningen torde vid
följdriktig tillämpning kräva, att vid fastställande av den skattepliktiga andelens
värde hänsyn lages till värdeförändringar, som inträffat i tiden mellan
arvlåtarens frånfälle och arvingens tillträde av honom tillkommande egendom.
Ett anknytande av beskattningen till en tidpunkt, som nyss nämnts,
möjliggör utan vidare även ett dylikt hänsynstagande.

Ur olika synpunkter skulle det således otvivelaktigt innebära en fördel,
om skatten alltid kunde fastställas på grundval av arvskiltesinstrument. Genomförandet
i full utsträckning av en dylik anordning förutsätter, såsom redan
framhållits, en omläggning av arvskiftesinstitutet sålunda att obligatoriskt
skiftesförfarande införes. Den prövning, som under förarbetena till lagen
om boutredning och arvskifte nyligen ägnats skiftesinstitutets anordnande,
har icke föranlett någon omläggning i nu angiven riktning. Följaktligen
lärer nu än mera jin vid tidigare tillfällen betänkligheter möta mot att —
endast i syfte att åstadkomma en lämpligare grundval för arvsbeskattningen
— vidtaga en nydaning inom den allmänna lagstiftningen med så vittgående
verkan, som ett införande av obligatoriskt arvskifte skulle innebära.
I varje fall måste en omläggning av arvskiftesinstitutet anses utesluten,
därest de för arvsbeskattningens del härmed åsyftade fördelarna kunna i
väsentlig mån vinnas genom reformer inom ramen för själva arvsskatlelagstiftningen.
Vid övervägande av denna fråga lärer man finna, att detta låter
sig göra.

Den reform inom ramen för arvsskatlelagstiftningen, som härmed av kommittén
närmast åsyftas, avser att bereda ökat utrymme åt a r v s k i ftesinstru
m entet såsom beskattningsliandling.

Kommittén framhåller vidare, hurusom kommittén i anslutning till de
bestämmelser i förslaget, som åsyfta genomförande av den nyss angivna reformen,
jämväl övervägt, huruvida i de fall, då arvskifte vid tiden för skattens
fastställande kommit till stånd, beskattningen kunde anknytas till skiftesinstrumentet
på sådant sätt, att skatten fastställdes efter egendomens värde
vid tiden för skiftet. Detta skulle medföra, att skiftesinstrumentet i dylika
fall i stället för bouppteckningen bleve den grundläggande beskattningshandlingen.
Härom anför kommittén:

Vid övervägande av denna fråga lärer man till en början finna, att det till
förebyggande av dröjsmål med arvskiften i syfte att ernå skattelindring för

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

eventuella framtida värdeminskningar skulle bliva erforderligt föreskriva,
att, om värderingen skall hänföras till tiden för skiftet, detta måste hava
kommit till stånd inom viss ej allt för lång tid från dödsfallet. Redan härigenom
skulle det praktiska värdet av en sådan anordning bliva i väsentlig
mån förringat. Mot en regel, som i princip anknyter värderingen till senare
tidpunkt än dödsfallet, torde vidare kunna göras den invändningen, att därav
skulle föranledas alltför invecklade och svårtillämpliga bestämmelser för
åstadkommande av den kontroll, som under alla förhållanden måste vara erforderlig
för att konstatera, att i föreliggande skifteshandling redovisad behållning
icke i jämförelse med behållningen vid dödsfallet blivit för lågt upptagen
eller, med andra ord, att tillgångar ej undandragits från beskattning.
Om värderingen såsom nu hänföres till tiden för dödsfallet, kan kontrollen
inskränkas till ett jämförande av skiftesbehållningen med behållningen enligt
bouppteckningen. En värdering av tillgångarna, sådana de befunnos vid tiden
för skiftet, skulle däremot nödvändiggöra en utökning av kontrollen till att
avse även sådana under boutredningen vidtagna förvaltningsåtgärder, varigenom
tillgångarna omvandlats i andra än vid dödstillfället föreliggande valutor.
En sådan utvidgning av kontrollen skulle medföra en icke ringa arbetsökning
för beskattningsmyndigheterna. Man måste nämligen räkna med att
under tiden mellan dödsfallet och skiftet tillgångarna normalt undergå betydande
omvandlingar. De förvaltningsåtgärder, som föregå skiftet, hava nämligen
framför allt till syfte just att omvandla tillgångarna i sådana valutor,
att egendomens fördelande på bodelägarna tillfredsställande kan genomföras.
Huru invecklat kontrollförfarandet skulle bliva, torde framgå redan därav
att, om egendom blivit avyttrad före arvskiftet, det uppenbarligen måste i
varje särskilt fall utrönas vid vilken tidpunkt egendomen frångått boet och
utredning införskaffas till upplysning örn det värde, som vid denna tid skolat
åsättas egendomen. I fall av försäljning av boets egendom i olika omgångar,
vilket vid en boutredning av någon omfattning torde vara det vanliga, bliva
de tidpunkter, till vilka värderingen skall anknytas, till antalet lika många
som de skedda försäljningarna. Även kontrollen av att vid försäljningarna
influtna vederlag i sin helhet ingått i den vid skiftet fördelade behållningen
skulle säkerligen i många fall komma att medföra en tidsödande granskning.

Ett undanskjutande av bouppteckningen såsom den grundläggande skattehandlingen
till förmån för arvskiftet medför därjämte den olägenheten, att
tillförlitligheten av den i rättslivet betydelsefulla handling, som bouppteckningen
utgör, kan befaras bliva i vissa hänseenden förringad. Den offentliga
kontroll, som bouppteckningen i sin egenskap av beskattningshandling blir
underkastad, särskilt beträffande riktigheten av åsätta värden, skulle nämligen
på så sätt bortfalla. I motiven till boutredningslagen angives bouppteckningen
såsom »den centrala förrättning, vilken i ett sammanhang klarlägger
dödsboets omfattning och tillstånd». Ur bouppteckningen såsom den enda
offentligen tillgängliga handlingen rörande boet hava den avlidnes borgenärer
och andra, särskilt i boförvaltningen icke deltagande intressenter, att
hämta upplysning örn boets tillstånd. Av bouppteckningen skall exempelvis
borgenär eller den, som står i ansvar för betalning av gäld efter den döde,
kunna tillförlitligen inhämta, huruvida det kan antagas, att dödsboet är på
obestånd och således anledning föreligger att begära boets avträdande till förvaltning
av boutredningsman eller till konkurs.

Kommittén finner sålunda, alt det praktiskt icke är möjligt alt anknyta
värderingen av den skattepliktiga egendomen lill den tidpunkt, då bodelägarnas
lotter bliva genom skifte utbrutna ur kvarlåtenskapen. Den fördel,

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

som härmed skulle hava vunnits — ett mera noggrant avvägande av skatten
efter det värde, vartill den för delägaren genom arvfallet uppkomna förmögenhetsökningen
verkligen uppgår — finner kommittén emellertid kunna ernås
även på en annan väg. Kommittén har sålunda med bibehållande i princip
av nu gällande ordning, enligt vilken värderingen även i fall då arvskifte
lägges till grund för beskattningen hänföres till tiden för dödsfallet, föreslagit
införandet av bestämmelser, som medgiva omvärdering med anledning
av värdeförändringar i tiden efter dödsfallet.

De bestämmelser i förslaget, som avse att dels bereda ökat utrymme åt arvskiftet
såsom beskattningshandling och dels möjliggöra värderingens anslutande
till tidpunkten för skiftet, äro såsom framgår av det nu sagda endast
av supplerande natur. Den nuvarande ordningen med en endast i beskattningssyfte
verkställd provisorisk delning på grundval av bouppteckningen
har sålunda bibehållits. Förslagets bestämmelser om det provisoriska
skiftet överensstämma i huvudsak med de nuvarande. Vissa ytterligare
föreskrifter om lotternas beräknande hava dock givits bland annat med
hänsyn till att enligt förslaget skattskyldighet i en del fall skall inträda först
vid en framtida tidpunkt.

Enligt förslaget avses att åt arvskiftesinstrumentet giva ökad användbarhet
såsom beskattningshandling i första hand därigenom att på begäran av arvinge
eller universell testamentstagare anstånd med skatteärendets avgörande
skall kunna erhållas för företeende av arvskiftesinstrument. Beträffande
utformningen och den närmare innebörden av i förslaget därom
givna bestämmelser anför kommittén i huvudsak:

Då den för boupptecknings förrättande och ingivande utmätta tiden i vanliga
fall torde vara för sitt ändamål tillräcklig, har det ansetts lämpligt att
frångå nu gällande ordning, enligt vilken skifteshandling icke kan i skatteärendet
åberopas annat än i sammanhang med bouppteckningens ingivande
för registrering. Att låta ett anstånd för företeende av skifteshandlingen föranleda
ett uppskov även med bouppteckningens ingivande synes nämligen
knappast vara ändamålsenligt. Tvärtom måste det ur alla synpunkter ligga
vikt vid att genom det föreslagna anståndsförfarandet icke öppnas möjlighet
för dröjsmål med bouppteckningen, vilket otvivelaktigt skulle i sin tur försvåra
arvskiftets medhinnande inom skälig anståndstid. Med hänsyn härtill
har också enligt förslaget icke blott stadgats, att framställningen om anstånd
för företeende av skifteshandling skall göras i sammanhang med bouppteckningens
ingivande, utan för bifall till framställningen förutsatts, att bouppteckningen
blivit ingiven inom laga tid. Skulle hinder hava förelegat för bouppteckningens
förrättande inom föreskriven tid av tre månader från dödsfallet,
måste alltså för att framställningen skall vinna avseende i vederbörlig
ordning hava medgivits uppskov med bouppteckningens förrättande. Det har
övervägts, huruvida icke ett beviljande av anstånd för företeende av arvskiftesinstrument
borde medföra, att ingiven bouppteckning icke registrerats,
förrän skatten blivit påförd och erlagd. En bestämmelse av sådant innehåll
skulle vara ägnad att påverka vederbörande att snarast möjligt åstadkomma
arvskifte och erlägga skatten och skulle utgöra en motsvarighet till den i K. F.
1914 44 § givna föreskriften att, om bouppteckning ej vid ingivandet är åtföljd
av penningar till stämpeln och det felande beloppet ej efter tillsägelse
genast erlägges, bouppteckningen ej får mottagas. De skattskyldiga kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nämligen för erhållande av lagfart å boet tillhörande fast egendom eller av annan
anledning hava särskilt intresse av att få bouppteckningen inregistrerad.
Då emellertid i annan del av förslaget hava upptagits bestämmelser, som
torde innebära en i möjligaste mån effektiv ordning för skattens uttagande
i händelse av betalningsförsummelse, synes icke vidare finnas behov av en
föreskrift av sådan innebörd som nyss nämnts, så mycket mindre som ett
uppskov med boupptecknings inregistrering kan hindra förvaltningsåtgärder,
avseende att bereda boet till skifte, och därigenom minska möjligheten
att få skatten fastställd med ledning av arvskiftesbandling.

Den tid, som nu står till buds för företeende av skiftesinstrument, d. v. s.
i regel högst fyra månader från dödsfallet, har ansetts kunna utsträckas
till det dubbla utan att fiskaliska intressen därigenom eftersättas. En sådan
förlängning av tiden torde även i flertalet fall vara för ändamålet tillräcklig.
Förslagets bestämmelser innebära sålunda i första hand, att på därom framställd
begäran anstånd med skattens fastställande kan medgivas i stad högst
fyra månader och på landet längst till det allmänna tingssammanträde, som
infaller näst efter fyra månader från det bouppteckningen senast skolat vara
ingiven. För rätt till dylikt anstånd förutsätles endast, att den skattskyldige
gör antagligt, att det blivande skiftesinstrumentet kommer att föranleda
ändrade grunder för skattens beräknande, d. v. s. alt lotterna komma att
avvika från ett fördelande av kvarlåtenskapen enligt arvsordning eller testamente.
Nämnda förbehåll bör tydligen anses uppfyllt exempelvis genom lämnande
av godtagbar uppgift, att vid skiftet kan förväntas ett frångående i
något avseende av legala eller i testamente föreskrivna delningsregler eller
att vid skiftet lottbestämningen kan komma att röna inverkan av lämnade
arvsförskott. Förbehållet i fråga har ansetts vara av vikt till förebyggande
av missbruk av anståndsrätten; anstånd kunde eljest begäras utan annat
syfte än att för räntevinst uppskjuta skattemedlens utbetalande under längsta
möjliga tid. Att tiden för anståndet inom angivna gräns gjorts beroende
av rättens eller domarens prövning, innebär givetvis, att längre anstånd
icke bör beviljas än i varje särskilt fall finnes erforderligt. Det ligger emellertid
i sakens natur, att man har att förutse, att anståndet övervägande
kommer att utsträckas till den utsatta maximitiden samt att huvudsakligen
i fall, då framställningen avser anstånd endast under viss kortare tid eller
särskilda omständigheter därtill eljest föranleda, maximitiden icke kommer
att utnyttjas.

Under visst ytterligare villkor, nämligen att nöjaktig säkerhet ställes för
det belopp, vartill skatten uppgår vid lotternas beräknande enligt arvsordning
eller testamente, kan såsom förut nämnts anståndet för företeende av
skifteshandling enligt förslaget utsträckas utöver den tid, som eljest högst
kunnat medgivas. Även i detta fall föreligger rätt lill anstånd under förutsättning
alt härför stadgade villkor uppfyllts. Från fiskalisk synpunkt
vore givetvis mest betryggande, örn säkerheten föreskreves skola utgöras av
kontant deposition. Fn sådan föreskrift bar emellertid icke befunnits lämplig
och ej heller erforderlig för behörigt tillvaratagande av fiskaliska intressen.
Såväl enligt nu gällande bestämmelser som enligt kommitténs förslag
kan vid brist på likvida tillgångar påförd skatt få erläggas genom årliga
avbetalningar. Skulle för anstånd med skattens fastställande i och tili''
företeende av skifteshandling fordras säkerhet i form av kontant deposition
för gäldandet av den skatt, som framdeles fastställes, bleve det uppenbarligen
ofrånkomligt att även beträffande depositionen medgiva betalningsanstånd
enligt motsvarande grunder som gälla beträffande skatten sådan
den slutligen blir fastställd. Ett sådant system skulle nödvändiggöra bestämmelser,
som i praktiken bleve alltför besvärliga alt tillämpa. Härtill

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

kommer att, då det från fiskalisk synpunkt icke ansetts möta hinder att
medgiva uppskov under avsevärd tid med betalning av påförd skatt, i vissa
fall till och med utan någon som helst säkerhet, det icke bör ingiva betänkligheter
att vid det jämförelsevis korta anstånd varom nu är fråga — högst
ett år från det bouppteckningen senast skolat vara ingiven —- åtnöjas med
annan säkerhet än kontant deposition.

Kommittén omnämner vidare, hurusom kommittén haft under övervägande
införande av en bestämmelse, varigenom skyldighet ålades att förete
arvskiftesinstrument i de fall, då sådant blivit upprättat vid tiden för skatteärendets
avgörande, men att kommittén avstått härifrån framför allt på
den grund, att dödsbodelägarna genom sin bestämmanderätt över skiftet
hava i sin makt att göra en sådan bestämmelse verkningslös.

De föreslagna bestämmelserna om anstånd med skatteärendets avgörande
för företeende av arvskiftesinstrument skola äga tillämpning jämväl då anstånd
önskas för företeende av handling, innefattande bodelning. Härom anför
kommittén:

Den andel i dödsbo, som vid bodelning tillkommer efterlevande make, är
fri från skatt. Enligt K. F. 1914 15 § skall denna andel beräknas till hälften
av makarnas behållna giftorättsgods, där den icke enligt lag blivit annorlunda
bestämd vid bodelning och den över bodelningen upprättade handlingen
fogats vid bouppteckningen. Att den verkliga bodelningen härvid kommer
att avvika från den hälftendelning av giftorättsgodset, som vid den
»provisoriska delningen» skall tillämpas, torde ofta nog inträffa. Det må
endast erinras, att ett hänsynstagande till vederlagsanspråk eller en avräkning
för arvsförskott, som givits av endera makens giftorättsgods, föranleder
sådan avvikelse. Genom nyssnämnda föreskrift, att bodelningshandlingen
skall vara fogad vid bouppteckningen, har tiden för dess företeende
blivit begränsad på enahanda sätt som gäller ifråga om arvskiftesinstrumentet.
De skäl, som förut anförts för beskattningens uppskjutande i avbidan å
arvskiftes förrättande, föreligga i lika mån beträffande bodelningen. De anståndsregler,
för vilka förut redogjorts, skola därför enligt förslaget äga tilllämpning,
jämväl då fråga är om företeende av bodelningshandling. Då efterlevande
make, som icke tillika är arvinge eller universell testamentstagare,
knappast för egen del kan hava något intresse av på vilket sätt hans andel,
sorn alltid är skattefri, vid arvsbeskattningen bestämmes, har efterlevande
make icke tillagts rätt att påkalla anstånd, varom nu är fråga.

Beträffande de bestämmelser i förslaget, som utöver de nu berörda avse att
åt arvskiftesinstrumentet giva ökad användbarhet såsom beskattningshandling,
anför kommittén bland annat:

Enligt K. F. 1914 16 § förutsättes för skattens beräknande med ledning
av arvskiftesinstrument dels att skiftesinstrumentet med angivande av storleken
av den andel av behållningen, som tillkommer värjo arvinge eller
testamentstagare, upptager och fördelar den avlidnes samtliga tillgångar,
och dels att behållningen enligt skifteshandlingen icke upptagits till lägre
värde än det, vartill densamma uppgår enligt i förordningen angivna beräkningsgrunder.
Dessa bestämmelser innebära, att den vid skiftet förefintliga
behållningen icke får hava till någon del utskiftats å andra än arvingar
eller testamentstagare samt att skiftesbehållningen icke får understiga behållningen
enligt bouppteckningen med de jämkningar av däri beräknade

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 61

värden, som kunna föranledas av särskilda i förordningen givna bestämmelser.

Föreskriften att skiftesbehållningen icke får understiga behållningen enligt
bouppteckningen måste, såsom ock erfarenheten givit vid handen, föranleda,
att skiftesinstrumentets betydelse såsom beskattningshandling minskas.
Visserligen är det nödvändigt att det på ett eller annat sätt tillses, att
tillgångar, som rätteligen skola ingå i skiftesbehållningen, icke blivit därur
uteslutna och således undandragits från beskattning. Det synes dock föga
ändamålsenligt att för vinnande av detta syfte frånkänna sådan skifteshandling,
som icke redovisar bouppteckningsbehållningen oavkortad, all betydelse
för skattens fördelande å de särskilda delägarna. Enligt sakens natur
måste det icke sällan inträffa, att behållningen minskats under tiden mellan
dödsfallet och skiftet. Är detta händelsen måste de skattskyldiga för att
få skiftesinstrumentet lagt till grund för skatteberäkningen, på något sätt
utjämna den minskade behållningen och för detta ändamål giva instrumentet
ett mer eller mindre fiktivt innehåll.

Att skifteshandlingen utvisar mindre behållning än bouppteckningen kan
bero på olika omständigheter. Tillgångarna kunna hava nedgått i värde eller
i allt fall i bouppteckningen blivit upptagna till värden, som vid skedd avyttring
icke kunnat utvinnas, eller ock hava delvis åtgått till betalning av
gäld, som uppkommit först efter dödsfallet och därför icke fått avräknas i
bouppteckningen. Eftersom bestämmandet av de värden, som äro att tillämpa
vid arvsskattens beräknande, i regel helt ankommer på beskattningsdomstolen,
kan det även inträffa, att fastän tillgångarna vid skiftet upptagits
till värden, som fullt ut motsvara de i bouppteckningen åsätta, beskattningsdomstolen
ändrat dessa och skiftet därigenom blivit odugligt att läggas till
grund för skatteberäkningen. Vidare torde ofta inträffa, att skiftesbehållningen
befinnes för lågt upptagen av den anledningen, att egendom lämnats
utanför skiftet. Det händer icke sällan, att viss egendom i avvaktan å
gynnsamma villkor för försäljning eller av annan orsak undantages från
skifte. Undantagande av egendom förekommer även i stor utsträckning för
betalning av gäld. Under viss förutsättning föreligger till och med skyldighet
härtill. Enligt boutredningslagen får sålunda, om gäld utestår ogulden, mot
bodelägares bestridande skifte icke företagas med mindre delägaren fritagits
från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild
vård. I de fall, då medel avsättas för betalning av gäld, som icke blivit
avräknad redan i bouppteckningen, inträder ofta den situationen, att
skiftesbehållningen blir lägre än behållningen enligt bouppteckningen.

För undgående av de sålunda berörda olägenheterna har kommittén i
förslaget (§ 16) upptagit bestämmelser av i huvudsak följande innebörd:
Föreligger i skatteärende i behörig ordning upprättad arvskifteshandling,
skola arvingars och universella testamentstagares lotter beräknas enligt skifteshandlingen
med tillämpning av däri angivna värden. Men örn vid bodelning,
som skall föregå arvskifte, delningen skett annorlunda än enligt lag
eller örn universell testamentstagares lott enligt skifteshandlingen utgör
större del av kvarlåtenskapen än i testamentet bestämts, blir skifteshandlingen
i sin helhet oanvändbar såsom beskattningshandling. Har lotternas
sammanlagda värde i skifteshandlingen upptagits lägre än behållningen vid
dödsfallet — sedan enligt närmare föreskrifter därifrån avräknats i lotterna
icke ingående värden — skola lotterna bestämmas såsom örn jämväl skill -

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nadsbeloppet å dem uppdelats i förhållande till deras storlek enligt skifteshandlingen.

Enligt förslaget förutsättes arvskiftesinstrumentet fördela endast arvingar
och universella testamentstagare tillkommande kvarlåtenskap och icke såsom
nu jämväl legatariers lotter. Härigenom har undanröjts den brist på
överensstämmelse, som i förevarande hänseende föreligger mellan gällande
arvsskatteförordning och boutredningslagen, och uttryckligen fastslagits, att
en minskning av skiftesbehållningen, som uppkommit till följd av att legat
utgivits före skiftet, icke föranleder, att skiftesinstrumentet blir oanvändbart
såsom beskattningshandling. Bestämmelsen om att skiftesinstrumentet icke
blir användbart, om universell testamentstagare enligt detta erhållit större
del av kvarlåtenskapen än i testamentet bestämts, har sin grund däri, att
förvärvet till överskjutande del har karaktären av gåva.

Härefter övergår jag till de av kommittén föreslagna bestämmelserna angående
omvärdering av egendom med anledning av värdeförändringar
i tiden efter dödsfallet. För de skäl, kommittén anför för införande
av föreskrifter i sådant avseende, har tidigare redogjorts. Vid utformningen
av bestämmelserna i fråga har skilts mellan följande fall, nämligen 1) då
kvarlåtenskapen skall gå i delning mellan arvingar eller universella testamentstagare,
2) då sedan eventuella legat utgått kvarlåtenskapen tillfaller
endast en arvinge eller universell testamentstagare och 3) då fråga är om
egendom, som tillagts någon såsom legat. I samtliga fallen har beskattningsmyndigheten
att på därom gjord framställning verkställa avräkning för
värdeförlust, som inträffat inom viss, för de skilda fallen på olika sätt bestämd
tid efter dödsfallet. Beträffande de grunder, enligt vilka avräkningen
skall verkställas, skola för samtliga fallen gälla enahanda bestämmelser.

Såsom förutsättningar för rätt till avräkning för värdeförlust i det under
1) upptagna fallet har i förslaget stadgats, att arvskifte skall vara förrättat
inom åtta månader från arvlåtarens död och att skifteshandlingen lägges
till grund för arvsskattens bestämmande. Avräkning skall icke ifrågakomma
för annan värdeförlust än sådan, som inträffat under tiden intill skiftet.

Såsom skäl för avräkningens begränsning till fall då skatten fastställes på
grundval av skiftesinstrument anför kommittén:

Avräkningen åsyftar ett mera noggrant avvägande av skatten efter det
verkliga värdet av den för delägarna genom arvfallet uppkomna förmögenhetsökningen.
För att bestämma denna kräves en värdering, som anknytes
till den tid, då delägarnas lotter bliva genom skifte utbrutna ur kvarlåtenskapen
och således komma dem till godo. Även örn vid tiden för skattens
uttagande på grundval av bouppteckning någon eller några tillgångar i boet
nedgått i värde utan att andra tillgångar undergått motsvarande värdeökning,
är därmed icke givet att de lotter, som vid ett framdeles förrättat
skifte av delägarna tillträdas, hava det lägre värde, som tidigare kunnat
konstateras. I tiden mellan skattens fastställande och skiftets förrättande
kunna naturligen inträda värdeökningar, som helt eller delvis motväga den
tidigare värdeminskningen. Kommittén anser det sålunda i princip riktigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

alt såsom villkor för rätt att påkalla avräkning för värdeförlust fordra, att
skiftesinstrument föreligger. En sådan ordning lärer icke mindre vara betingad
av praktiska skäl. Örn nämnda villkor eftergives, kunna skattskyldiga,
som liro mindre nogräknade, frestas att i skatteärendet förtiga förhandenvaron
av ett redan förrättat skifte i syfte att få räkna sig till godo
värdeförlust, som inträffat efter det de tillträtt sina lotter. Vidare torde,
örn sagda villkor eftergives, icke utan fog kunna befaras, att i många fall
den enligt förslaget föreliggande rätten till anstånd med skatteärendets avgörande
komme att i görligaste mån utnyttjas icke för sitt verkliga ändamål
eller åstadkommande av skifteshandling utan endast för att hålla möjligheten
öppen att erhålla avräkning för eventuellt blivande värdeförluster,
detta så mycket mera som det icke ansetts böra stadgas skyldighet att i
och för skatteberäkningen förete den skifteshandling, som kommer till
stånd och av vilken till äventyrs kan framgå, att tillgångarna tvärtom stigit
i värde, och det för övrigt icke heller föreligger skyldighet att i skifteshandlingen
redovisa värdeökningar. Vidare är att märka att, om avräkning
för värdeförlust skulle tillåtas även i andra fall än då skatten faslställes
på grundval av skiftesinstrument, särskilda bestämmelser icke skulle kunna
undvaras för avräkningens verkställande i fall, då skifteshandling föreligger,
varigenom författningstexten bleve i icke ringa mån invecklad. Att avräkning
icke bör tillåtas för annan värdeförlust än sådan som inträffat före
arvskiftet ligger, såsom av det föregående framgår, i sakens natur.

Beträffande det villkor, som ytterligare uppställts för rätt att påkalla avräkning
i nu åsyftade fall eller att arvskiftet skall vara förrättat inom åtta
månader från dödsfallet, framhåller kommittén:

Enligt kommitténs förslag har tillfälle beretts de skattskyldiga att för företeende
av skiftesinstrument erhålla anstånd med skattens fastställande dels
under viss kortare tid utan att säkerhet för skattens gäldande ställes och dels
under utsträckt tid, örn sådan säkerhet tillhandahålles. Kommittén har ansett
tillbörligt hänsynstagande till fiskaliska intressen kräva, att arvskiftet
och således även den värdenedgång, för vilken avräkning medgives, tillkommit
inom den tid av åtta månader från dödsfallet, som regelmässigt tillmätes
såsom tillräcklig tid för åstadkommande av arvskifte. Örn rätten till avräkning
göres mera vidsträckt, lärer man icke utan fog kunna befara att,
sedan för ingivande av skifteshandling utverkats anstånd med skatteärendets
avgörande under längre tid än åtta månader från dödsfallet, bodelägarna fördröja
skiftet i syfte att ernå skattelindring för eventuella framtida värdeminskningar.
De hava härvid icke att räkna med någon skyldighet att i skatteärendet
redovisa inträffade värdeökningar.

De föreslagna bestämmelserna örn avräkning hava tillämpning å såväl fast
som lös egendom. Vad angår fast egendom skall (27 § 1 mom. a) avräkningen
avse värdenedgång, som har sin grund i någon av de omständigheter,
vilka enligt gällande föreskrifter liksom enligt förslaget må föranleda
åsättande av lägre värde än näst föregående års taxeringsvärde.
Jämväl beträffande förfarandet vid den omvärdering, varom nu är fråga,
skola de bestämmelser, som avse värdenedgång före dödsfallet äga innevarande
tillämpning. Det skall sålunda ankomma på länsstyrelsen att på begäran
av skattskyldig åsätta egendomen särskilt värde lill ledning för bestämmande
av beskattningsvärdet.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

Även reglerna för omvärdering av lös egendom hava begränsats till
att avse vissa särskilt angivna fall av värdenedgång. Kommittén framhåller,
att en sådan begränsning torde vara ofrånkomlig, därest reglerna skola bliva
praktiskt användbara, och att begränsningen genomförts efter sådana normer
att enligt kommitténs förmenande reglerna likväl i allt väsentligt komma att
fylla sitt ändamål. Enligt de föreslagna bestämmelserna kan omvärdering
påkallas om före arvskiftet lös egendom genom brand eller annorledes utsatts
för skada eller förstörelse eller blivit frånsåld dödsboet till pris understigande
det värde, vartill egendomen sådan den befanns vid dödsfallet blivit
uppskattad (27 § 1 mom. b), om vid tiden för skiftets förrättande å börs eller
eljest i marknaden noterat värde å aktie, obligation eller annan därmed jämförlig
värdehandling understiger till tiden för dödsfallet lninförligt värde (27 §
1 mom. c) och om före skiftet sådan omständighet tillkommit, att fordran
icke kan anses säker för det belopp, vartill den blivit upptagen (27 § 1 mom.
d). Den genom dessa regler föreslagna begränsningen av omvärderingsfallen
innebär enligt vad kommittén framhåller, att värdenedgången för att vinna
beaktande skall hava träffat tillgångar av mera lättvärderlig natur eller ock
hava sammanhang med någon åtgärd eller tilldragelse, som i och för sig giver
jämförelsevis säker ledning för värdeminskningens uppskattande. Beträffande
grunderna för bestämmandet av det nya värdet innehåller förslaget en
föreskrift av innebörd, att vid åsättande av detta värde skola med beaktande
av det förhållande, som föranleder omvärderingen, iakttagas föreskrivna
grunder för värdering av arvfallen egendom. Denna föreskrift innebär
exempelvis att, örn omständigheterna giva vid handen, att dödsboet frånsåld
egendom försålts till lägre pris än som kunnat utfås vid en med tillbörlig
omsorg skedd försäljning, det erhållna priset icke får godtagas såsom norm
vid omvärderingen, och vidare att, om värdehandling försålts till lägre pris
än vid tiden för försäljningen noterat värde, vid omvärderingen såsom regel
icke får sättas lägre värde än det noterade.

Enligt förslaget får, då enligt nu angivna regler nedsättning av värdet å
viss egendom kan ifrågakomma, avräkning för värdeförlusten icke ske i vidare
mån än densamma överstiger värdeökning, som annan egendom i
boet kan hava undergått i tiden mellan dödsfallet och skiftet. Härvid skall,
då fråga är örn fast egendom, hänsyn tagas endast till sådan värdeökning,
som antingen föranlett åsättande vid allmän fastighetstaxering av högre taxeringsvärde
än det under året närmast före dödsfallet gällande eller ock tillförts
boet sålunda att fastigheten före skiftet försålts till högre pris än sistnämnda
värde. Inträdd ökning i värdet å lös egendom skall vinna beaktande
enligt enahanda grunder som beträffande sådan egendom skola gälla för
konstaterande av värdeminskning. Förslaget föreskriver sålunda hänsynstagande
till dylik värdeökning i fall, då egendom frånsålts boet till pris överstigande
det värde, vartill den blivit upptagen, då för fordran influtit likvid
med högre belopp än det, vartill den uppskattats, och då vid tiden för skiftet
å börs eller eljest i marknaden noterat värde å aktie, obligation eller annan
därmed jämförlig värdehandling överstiger vid tiden för dödsfallet noterat
värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Beträffande de sålunda föreslagna reglerna anför kommittén bland annat:

Av samma skäl, som föranlett att avräkningen för värdeförlust begränsats
till att avse vissa särskilt angivna fall av värdenedgång, har enligt förslaget
en motsvarande begränsning skett till vissa särskilt angivna fall av värdeökning.
Det gäller således även här att träffa de fall av praktisk betydelse, där
värdeförändringen kan utan större omgång konstateras. Att i fråga om fast
egendom bortses från sådan höjning av taxeringsvärdet, som jämlikt 12 § 2
mom. kommunalskattelagen sker vid särskild fastighetstaxering, har sin förklaring
däri att dylik omtaxering avser endast sådan värdeökning, som är
att tillskriva ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten, och att i den mån boets
medel kommit till användning för bebyggelsen -— i annat fall kan naturligen
värdeökningen alls icke utgöra något beskattningsvärde — redan härigenom
andra tillgångar i boet än fastigheten undergått värdeökningen motsvarande
minskning. Visserligen kan det inträffa, att även sådan höjning av
taxeringsvärdet, som skett vid en inom åtta månader från dödsfallet verkställd
allmän fastighetstaxering, helt eller delvis kan vara att tillskriva bebyggelse
å fastigheten i tiden efter dödsfallet. I den mån så är förhållandet
skulle på nyss angiven grund värdeökningen rätteligen icke beaktas vid det
avräkningsförfarande, varom nu är fråga. Då ett iakttagande härav skulle
erfordra i praktiken synnerligen svårtillämpliga regler och de nu åsyftade
fallen helt visst äro sällsynta undantag, har kommittén ansett sig kunna bortse
från vad nu anmärkts.

I det under 2) avsedda fallet (27 § 2 mom. i förslaget) eller då, sedan eventuella
legat utgått, kvarlåtenskapen tillfaller endast en arvinge eller universell
testamentstagare medgives enligt förslaget avräkning för värdeförlust,
som inträffat inom fyra månader efter arvlåtarens död eller, om bouppteckning
dessförinnan ingivits, före ingivandet. Vid beräknande av förlusten
skola de förut behandlade bestämmelserna till alla delar äga motsvarande
tillämpning.

Kommittén anför beträffande ifrågavarande fall av avräkning bland annat
följande:

Då kvarlåtenskapen i detta fall oskiftad övergår å den nye rättsägaren, får
visserligen en efter dödsfallet inträffad värdenedgång icke samma betydelse
som i det förut behandlade fallet, då först i och med arvskiftet bodelägarna
tillträda sina lotter. Kommittén anser dock vägande skäl föreligga att även
i nu förevarande fall medgiva rätt till avräkning för sådan värdeförlust. Redan
den omständigheten att arvingen eller testamentstagaren i många fall
från början icke äger någon eller endast obetydlig kännedom om boets förhållanden
lärer ofta föranleda, att han faktiskt icke genast kan i full utsträckning
utöva de förvaltningsbefogenheter, som tillkomma honom. Det
kan ock genom testamente vara föreskrivet, att boutredningen skall verkställas
av annan, i vilket fall arvingen eller testamentstagaren, innan han får
egendomen till sig utlämnad, har att avvakta boutredningens slutförande.
Finnes jämte arvingen eller testamentstagaren efterlevande make, blir det
först i oell med att bodelning förrättas bestämt, vilken egendom arvingen eller
testamentstagaren erhåller. Örn än skäl sålunda föreligga att även här medgiva
avräkning för efter dödsfallet inträffad värdeförlust, har dock rätten att
påkalla avriikning funnits böra i förevarande lall begränsas till att avse
sådana värdefall, som inträffat leire bouppteckningens ingivande för registrering
och i värjo fall inom den härför regelmässigt tillmätta tiden av fyra månader
från dödsfallet.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sorni. Nr 102.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

De föreslagna reglerna för avräkning i det under 3) åsyftade fallet (27 §
3 mom. i förslaget) eller då fråga är om egendom, som tillagts någon såsom
legat, innebära, att avräkning får äga rum för värdenedgång, som inträffat
inom åtta månader från testators död, eller, om legatet dessförinnan blivit
verkställt, under tiden intill verkställandet. Även i sådant fall skola de förut
behandlade reglerna för avräkningsförfarandet äga motsvarande tillämpning.
Kommittén framhåller, att en legatarie i regel tillträder sitt förvärv
först efter det längre eller kortare tid förflutit efter dödsfallet, samt att det
med hänsyn härtill torde vara uppenbart, att rätt till avräkning för värdeförlust
bör tillerkännas även legatarie. I fall då legatet utgöres av nyttjanderätt
eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån skall, örn värdenedgång
drabbar den egendom, som belastas av den upplåtna rättigheten, och denna
värdenedgång föranleder nedsättning jämväl av värdet av rättigheten, legatarien
äga påkalla avräkning i enahanda ordning som enligt de föreslagna
reglerna gäller beträffande värdeförlusten å egendomen.

Yttrandena.

I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena förutsättes allmänt, att en
reform avseende att åt arvskiftesinstrumentet bereda ökat utrymme såsom
beskattningshandling är i princip riktig och av behovet påkallad. Endast ett
par av de hörda myndigheterna ifrågasätta, huruvida den av kommittén
anvisade utvägen att för ändamålet medgiva anstånd med skattens fastställande
överhuvud bör anlitas. Däremot framställas i flera av yttrandena
erinringar mot den utformning anståndsreglerna erhållit i kommitténs förslag.
Övervägande gå dessa erinringar ut på att anståndsreglerna, sedda i
samband med förslagets bestämmelser örn avräkning för väx-deförlust, som
inträffat i tiden efter dödsfallet, skulle lämna visst utrymme för spekulation
av de skattskyldiga på statskassans bekostnad.

Mot förslagets bestämmelser om avräkning för värdeförlust hava ock i
åtskilliga hänseenden framställts erinringar. I huvudsak innebära dessa, att
bestämmelserna ifråga skulle vara ägnade att missgynna eller sätta i fara
behöriga fiskaliska intressen, framför allt därigenom att rätt till omvärdering
med hänsyn till värdeförändringar i tiden efter dödsfallet tillagts endast de
skattskyldiga i fall av värdenedgång men däremot icke staten vid inträffad
uppgång av kvarlåtenskapens totalvärde. I endast ett par av de avgivna yttrandena
har ansetts, att hänsynstagande till värdeförändringar i tiden mellan
dödsfallet och tillträdet av lotterna i princip icke bör ifrågakomma.

I yttrandena hava av förut angivet skäl anståndsreglerna och reglerna för
omvärdering i allmänhet behandlats i ett sammanhang. Av vad i yttrandena
i huvudsak anförts må följande här återgivas.

Svea hovrätt framhåller, att då den, som begär anstånd med skattens fastställande
för företeende av arvskiftesinstrument, ej vore avskuren från möjligheten
att få skatten beräknad på grundval av bouppteckningen med däri
upptagna värden, visst utrymme lämnades för spekulation på statskassans
bekostnad, samt fortsätter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Om man införde rätt att påkalla avräkning för värdeförluster under tiden
mellan dödsfallet och skiftet, syntes det mindre följdriktigt att göra denna
rätt beroende av att skiftet kunde förväntas medföra avvikelse från den schematiska
delningen. En regel av denna innebörd kunde i tillämpningen verka
särskilt stötande i sådana fall, då avvikelsen i fråga vore helt obetydlig och
kanske berodde på ett mindre arvsförskott, som lämnats i syfte att hålla
vägen för en omvärdering öppen.

Ville man å ena sidan bereda samma möjlighet för alla att få skatten beräknad
efter lotternas verkliga storlek och värde vid tiden för skiftet och å
andra sidan såvitt möjligt förebygga spekulation på statskassans bekostnad,
syntes en lösning efter följande linjer förtjäna att övervägas: Anstånd med
skattens fastställande i avvaktan på arvskifte beviljas dödsbo ej blott i fall, som
avses i 17 § av förslaget, utan även då det finnes påkallat med hänsyn till
värdeförluster. Har anstånd begärts för sistnämnda ändamål, skall omvärdering
ske och hänföras till tiden för skiftet. Värdeförlust och värdeökning skola
härvid beaktas efter enahanda grunder; resultatet av omvärderingen kan sålunda
medföra, att kvarlåtenskapens totalvärde sättes högre än enligt bouppteckningen.
Företes ej arvskifteshandling inom föreskriven frist, lägges bouppteckningen
till grund för beskattningen efter motsvarande omvärdering, hänförd
till den dag då fristen utlöper. I syfte att förebygga spekulation i räntevinst
och mer eller mindre obefogade ansökningar örn anstånd stadgas skyldighet
att gälda ränta å skattebeloppet från den dag, då bouppteckningen
senast skolat ingivas. Ansökan örn anstånd för omvärdering får göras allenast
av dödsbodelägarna gemensamt eller av boutredningsman. Däremot står det
även enskild dödsbodelägare öppet att begära anstånd för att genom skifte få
den schematiska beräkningen av loltläggningen justerad. Sådan ansökan föranleder
emellertid icke någon omvärdering. Dödsbos ansökan kan avse såväl
omvärdering som justering av lottläggningen. Örn till vinnande av lindring i
beskattningen tiden för arvskiftes förrättande felaktigt angives, bör detta
liksom enligt kommittéförslaget föranleda straffansvar.

Örn en lagstiftning efter dessa linjer skulle anses alltför invecklad, stöde
den möjligheten öppen att endast medgiva anstånd för justering av lottläggningen,
en utväg som dock ur saklig synpunkt vore mindre lycklig. Enligt
hovrättens mening kunde det antagas, att den här i korthet skisserade ordningen
i praktiken skulle medföra ringare besvär och olägenheter i tillämpningen,
då den ej, såsom kommitténs förslag syntes göra, inbjöde till mindre
välgrundade ansökningar örn anstånd.

Hovrätten anser vidare skyldighet böra stadgas att göra anmälan då arvskifte
verkställts med ändring av tidigare skifte, vilket legat till grund för
arvsskattens bestämmande eller då i annan form än genom nytt skifte jämkning
ägt rum. Beträffande sitt förslag härutinnan hänvisar hovrätten till
det av advokatfiskalsämbetet vid hovrätten avgivna, i det följande omnämnda
yttrandet. Vidare föreslår hovrätten i syfte att underlätta kontroll över skattläggningen,
att arvskifte, som ingnes för arvsskattens bestämmande, skall
vara åtföljt av bestyrkt avskrift.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt anför:

Någon befogad invändning kunde icke göras mot grundsatsen, att beskattningen
i möjligaste mån bör ansluta sig till egendomsfördelningen vid arvskiftet.
Det kunde emellertid icke förnekas, att vidgade möjligheter att lägga
arvskiftet lill grund för beskattningen innebure en viss fara för de fiskaliska
intressena genom att skenskiften kunde åberopas i skatteärendet. Därest det

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

emellertid framkomme, att i ett visst fall det åberopade arvskiftet upprättats
för skens skull i syfte att vinna skattelättnad, syntes visserligen av kommittén
i 66 § föreslagna straffbestämmelserna bliva tillämpliga. Örn nytt skifte verkställdes
sedan tidigare upprättat arvskiftesinstrument åberopats i skatteärendet,
förefölle det emellertid vara svårt att leda i bevis att delägarna haft illojalt
syfte. Med hänsyn härtill kunde man tänka sig att stadga skyldighet för delägarna
i boet att för efterbeskattning anmäla arvskifte, som verkställts med
ändring av det i skatteärendet åberopade skiftet. Underlåtenhet att verkställa
dylik anmälan skulle, om därigenom skatt undandragits statsverket, kunna
straffbeläggas. Vidare ansåge sig ämbetet, som icke kunde ansluta sig till vad
kommittén i annat sammanhang föreslagit om borttagande av skyldigheten
att vid boupptecknings inregistrering gälda stämpeln i förskott, böra förorda
jämväl den ändringen i förslaget att registrering av ingiven bouppteckning icke
finge ske förrän skatten blivit påförd och erlagd. De av kommittén föreslagna
bestämmelserna för undanröjande av de hinder i övrigt för avskiftesinstrumentets
användbarhet såsom beskattningshandling, vilka föranleddes av 16 §
i nu gällande arvsskatteförordning, syntes vara nödvändiga för nämnda ändamål
och kunde knappast utgöra någon fara för de fiskaliska intressena. Vad
anginge förslagets regler om avräkning för värdeförlust innebure enligt ämbetets
mening den av kommittén föreslagna möjligheten till omvärdering i fall,
då lös egendom blivit frånsåld boet till lägre pris än bouppteckningsvärdet,
en stark frestelse till illojala transaktioner. Omvärdering av lösegendom till
följd av försäljning syntes därför böra inskränkas till fall, då värdehandlingar
blivit sålda till pris ej understigande noterat värde. Vidare kunde mot förslaget
anmärkas, att medan hänsyn toges till den enskildes intresse av omvärdering
av egendomen kronans rätt att erhålla omvärdering vid ökning av
egendomens värde icke beaktats. Visserligen skulle vid beräknande av värdeminskning
av viss egendom hänsyn tagas jämväl till den ökning i värde annan
boets egendom kunde hava undergått. Konsekvensen syntes emellertid därjämte
fordra, att beskattningsmyndigheten bereddes möjlighet att med hänsyn
till inträffad värdestegring få till stånd en höjning av boets behållning.

Göta hovrätt yttrar:

Då även enligt hovrättens uppfattning de i nu gällande förordning upptagna
förutsättningarna för att arvskiftesinstrumentet skall få läggas till
grund för beskattningen vore för stränga, hade hovrätten icke något att erinra
mot att ändring härutinnan skedde i den av kommittén föreslagna riktningen.
Hovrätten kunde emellertid icke helt gilla de bestämmelser, som i
detta avseende upptagits i förslaget. Eftersom bouppteckningen fortfarande
vöre avsedd att utgöra den primära beskattningshandlingen och det enligt
förslaget alltjämt ankomme på arvinge eller testamentstagare att i bouppteckningens
ställe åberopa arvskifte, komme givetvis arvskiftesinstrument
icke att ingivas i andra fall än då det för rättsägarna vore fördelaktigare att
skatt beräknas efter detta instrument än efter bouppteckningen. Då dessutom
förslagets regler för omvärdering av arvfallen egendom uteslutande innebure
rätt att tillgodogöra sig i tiden mellan dödsfallet och skiftet inträffade värdeminskningar
vore det uppenbart, att den utsträckta möjligheten att få lägga
arvskiftet till grund för beskattningen endast komme att begagnas för att
erhålla lägre skatt. Anstånd för företeende av arvskiftesinstrument komme
antagligen att begäras i stor omfattning för att bevaka möjligheten härtill.
Särskilt då bland tillgångarna inginge noterade värdepapper, inbjöde bestämmelserna
till en viss spekulation i värdeminskning, i det att, om det noterade
värdet å sådana papper sjunkit under tiden mellan dödsfallet och arvskiftet,
enligt 27 § b) i förslaget värdet vid sistnämnda tidpunkt finge läggas

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

till grund för skatten. Eftersom arvskiftet enligt svensk rätt icke vore någon
officiell förrättning, förelåge en möjlighet att angiva arvskiftet såsom förrättat
vid den tidpunkt, då de noterade värdena ställde sig fördelaktigast för
dödsbodelägarna. Hovrätten ansågc därför att, om den rätt till omvärdering,
som avhandlades i 27 § av förslaget, överhuvud taget skulle medgivas, densamma
i varje fall icke borde innefatta rätt till omvärdering i andra fall än
de som upptoges under a), b) och d).

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:

Då de av kommittén föreslagna reglerna, enligt vilka beskattningen skulle
i långt större utsträckning än nu vore fallet ske på grundval av arvskiftesinstrument
och som därjämte medgåve omvärdering av arvfallen egendom,
med all sannolikhet bomme att medföra synnerligen stora svårigheter i rättstillämpningen
samt det sålunda måste betvivlas att de innebure ett verkligt
framsteg i förhållande till nu gällande rätt, funne sig hovrätten icke kunna
tillstyrka att dessa regler lades till grund för lagstiftning. Betänkligheterna
mot förslagets bestämmelser i denna del ökades av det sätt varpå förutsättningarna
för anståndet med skattens fastställande bestämts. Det för rätten
till anstånd uppställda villkoret, att arvskiftesinstrumentet »kan antagas föranleda
ändrade grunder för skattens beräknande», vore så formulerat, att en
begäran örn anstånd syntes böra bifallas även i fall då det vore uppenbart
att en fördelning av lotterna på grundval av arvskiftesinstrumentet endast
bomme att föranleda en obetydlig avvikelse från en fördelning enligt arvsordning
och testamente. Med ali sannolikhet komme även denna möjlighet
till anstånds vinnande att i mycket stor utsträckning utnyttjas i ändamål att
erhålla uppskov med skattens erläggande.

Hovrätten för övre Norrland ifrågasätter riktigheten av de principiella
skäl kommittén anfört för ett hänsynstagande till värdeförändringar, som
inträffat i tiden mellan arvlåtarens frånfälle och arvingens tillträde av honom
tillkommande egendom, och anför vidare:

Det syntes hovrätten som örn snarare arvingen, principiellt sett, borde i
förevarande hänseende stånda faran för egendomen alltifrån tidpunkten för
dödsfallet. Ett hänsynstagande till värdeminskning hos egendomen till förmån
för arvingen förefölle då hellre böra grundas på billighetsskäl. Örn detta
vore riktigt, syntes inga betänkligheter behöva möta mot att väsentligen inskränka
området för tillämpningen av reglerna rörande omvärdering. För
en sådan inskränkning talade även starka praktiska skäl. Med nuvarande
avfattning av förslagets förevarande regler möjliggjordes omräkning även i
en mängd fall då några billighetsskäl icke vöre för handen. I många fall, då
skattemyndigheten komme att besväras med granskning av nytt material i
skatteärendet, skulle det säkerligen för den skattskyldige gälla ett inbesparat
skattebelopp, som ej stöde i rimligt förhållande till det på ärendet nedlagda
arbetet. Möjligheten till omvärdering syntes böra förbehållas fall, då verkligt
ömmande omständigheter talade för att en avräkning för värdeförlust
ägde rum. Hovrätten ville för sin del förorda en omarbetning av omvärderingsreglerna
i denna riktning.

Stockholms rådhusrätt anför, att då det givetvis vore av största vikt att vid
beräknandet av de lotter, på vilka skatten uttoges, ernå största möjliga överensstämmelse
med den verkliga fördelningen av kvarlåtenskapen, allt erkännande
borde givas åt kommitténs strävan att uppnå sådan överensstämmelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Rådhusrätten i Malmö finner de bestämmelser, som avse att bereda ökat utrymme
åt arvskiftesinstrumentet som beskattningshandling, ävensom de till
dem anknutna bestämmelserna om omvärdering med anledning av värdeförändringar
i tiden efter dödsfallet, väl invecklade och i vissa fall av det
slag, att de näppeligen kunde tänkas komma att erhålla större praktisk betydelse.
Rådhusrätten ansåge därför önskvärt, att bestämmelserna i fråga bleve
föremål för överarbetning.

Rådhusrätten i Hälsingborg giver uttryck åt liknande synpunkter.

Kammarrätten anför:

Liksom enligt gällande rätt vore det enligt förslaget avsett att, även i fall
då arvskifte redan förelåge, för dödsbo skulle finnas frihet att välja, huruvida
beskattning skulle ske enligt provisoriskt eller verkligt arvskifte. Enligt
förslaget finge denna valfrihet mycket större betydelse än hittills, men staten
skulle alltjämt vara utesluten från att framställa något krav på att få
det verkliga arvskiftet lagt till grund för beskattningen. Kammarrätten ansåge
tvivelaktigt om detta förhållande, som strede mot den verkliga arvslottsbeskattningens
principer, borde godtagas. En beskattning på grundval av
arvskiftesinstrument kunde föranleda, att skatten för några arvingar bleve
lägre men för andra högre än enligt det provisoriska skiftet. Då rätt att
påkalla anstånd med skattens fastställande för företeende av arvskiftesinstrument
enligt förslaget tillkomma envar enskild arvinge och universell
testamentstagare, kunde en bodelägare, som ej begärt anstånd, icke förhindra
en sådan för honom skärpt beskattning på annat sätt än genom att förhala
tiden för arvskiftet så länge, att anståndet ginge till ända. Nyss berörda valfrihet
syntes sålunda vara ägnad att föranleda stridigheter mellan arvingarna.
Vad vidare anginge den föreslagna begränsningen av anståndstiden
ansåge kammarrätten det icke rättvist, att dödsbodelägare, som av giltiga skäl

— t. ex. att en boet berörande rättegång påginge — icke kunde hava boutredningen
avslutad inom den medgivna längsta anståndstiden. skulle vara
alldeles uteslutna från rätten att beskattas i enlighet med verkliga skiftet.
Vidare ansåge kammarrätten det enligt förslaget för rätten till anstånd uppställda
villkoret, att skifteshandlingen måste kunna antagas föranleda ändrade
grunder för skattens beräknande, vara ägnat att försvåra möjligheten
att få arvsskatten beräknad efter den rättvisaste normen, då vid tiden för
ingivande av bouppteckning eller deklaration grunderna för ett blivande arvskifte
ofta vore oklara. Stadgandet kunde även komma att tillämpas ganska
olika hos särskilda beskattningsmyndigheter utan att rättelse kunde vinnas
genom klagan. Kammarrätten vore med hänsyn till det sålunda anförda av
den meningen att, om den i förslaget angivna metoden med valfrihet mellan
de förevarande beskattningsnormerna — provisoriskt eller verkligt arvskifte

— bibehölles, rätten att få skatten beräknad i enlighet med skifteshandlingen
borde vidgas utöver de i förslaget utstakade gränserna. Därest emellertid
detta av fiskaliska eller andra skäl icke läte sig göra, skulle kammarrätten —
om icke någon bättre metod kunde utfinnas — kunna tänka sig den möjligheten,
att gällande, på provisoriskt arvskifte grundade system bibehölles,
därvid de skattskyldiga likväl skulle äga rättighet att efter därom framställt
restitutionsyrkande få skatten beräknad efter verkligt arvskifte. Vad anginge
de föreslagna reglerna rörande avräkning för värdeförlust vore — vid det
förhållandet att omvärderingen finge avse endast vissa angivna slag av egendom
och äga rum allenast då vissa särskilda omständigheter föranledde ändrad
uppskattning — enligt kammarrättens mening anledning antaga, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

justeringen lätt skulle komma att verka ojämnt och nyckfullt. Det av fiskaliska
skäl för omvärderingen uppställda förbehållet, att vid beskattningen
åberopat arvskifte måste hava förrättats inom åtta månader från arvlåtarens
död, syntes i många fall komma att verka orättvist. Slutligen ville kammarrätten
framhålla, att tillämpningen av omvärderingsreglerna kunde antagas
för vederbörande beskattningsmyndigheter i åtskilliga fall bliva mycket tidsödande
och besvärlig.

Statskontoret anför:

Att på sätt kommittén genom sina regler örn avräkning för värdeförlust
föreslagit taga hänsyn enbart till värdeminskningar men ej till värdestegringar
å behållningen som totalitet syntes varken ur principiell synpunkt eller
av fiskaliska hänsyn vara att förorda. Om man införde rätt till avräkning
för värdeminskning efter dödsfallet, borde den utvidgade rätt att lägga arvskiftet
till grund för beskattningen, som kommittén förordat, enligt statskontorets
mening förbindas med skyldighet att jämväl vidkännas den höjning av
arvsskatten, som en ökning av behållningen i boet kunde föranleda. Därför
syntes vid meddelande av anstånd för företeende av arvskifteshandling med
anståndet böra förbindas skyldighet för vederbörande att förete sådan skifteshandling,
som kunde läggas till grund för skattens bestämmande. Kunde
icke en lösning efter dessa linjer åstadkommas, förelåge enligt ämbetsverkets
mening icke tillräckliga skäl att införa ett sådant avräkningsförfarande, som
det av kommittén föreslagna.

Riksräkenskapsverket finner förslagets bestämmelser, enligt vilka inregistrering
av bouppteckning skall ske även om arvsskattens fastställelse uppskjutes
till senare tidpunkt, ur fiskalisk synpunkt ägnade att ingiva vissa betänkligheter
och anför vidare:

Det syntes kunna sättas i fråga örn icke skyldighet att ställa säkerhet
borde avse samtliga fall, då anstånd kunde förekomma. Önskemålet örn
värderingens anknytande till den tidpunkt, da bodelägarnas lotter blivit genom
skifte utbrutna ur kvarlåtenskapen, hade enligt ämbetsverkets mening
kommittén löst i en riktning, som vore att föredraga framför ett system, varigenom
arvskiftesinstrumentet gjordes till grundläggande beskattningshandling.

Överståthållarämbetet uttalar, att de skäl, som av kommittén anförts till
stöd för den föreslagna rätten till avräkning för värdeförlust efter dödsfallet,
icke syntes bärande. Reglerna ifråga skulle ock sakna motsvarighet i andra
skatteförfattningar. Då tidpunkten för skattskyldighetens inträde vore fixerad
på sätt här skett, syntes också värdet vid denna tidpunkt helt böra vara
avgörande för arvsskattens beräknande. I fråga örn bestämmelsen örn rätt
till avräkning av värdeförlust, då egendom frånsålts boet till pris, understigande
uppskattade värdet vid dödsfallet, ville ämbetet anmärka, att en
dylik föreskrift lämnade betydande möjligheter öppna för bodelägare att
genom fingerade försäljningar undandraga staten arvsskatt.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, huruvida värdet av de föreslagna
reglerna om skattens beräknande på grundval av skifte uppvägde det
besvär och den omgång, som nödvändiggjordes av desamma. Emot bestämmelserna
örn omvärdering ställde sig länsstyrelsen tveksam under antagande

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

att desamma icke uteslöte möjligheter för bodelägare, som kunde öva inflytande
över boets förvaltning, att genom spekulation med tillgångarna framkalla
värdeminskning, som likväl tillgodosåge egna intressen. Då endast en
arvinge funnes syntes intet skäl föreligga för beskattning under hänsynstagande
till andra förhållanden än sådana som rådde vid dödstillfället. Däremot
syntes det fullt skäligt och riktigt att hänsyn toges till inträffad värdeförlust,
då fråga vore om legatarie.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter huruvida icke till förekommande
av missbruk av anståndsrätten det för densammas åtnjutande uppställda förbehållet,
att skifteshandlingen skall kunna föranleda ändrade grunder för
skattens beräknande, borde i vissa angivna hänseenden skärpas, samt förordar
komplettering av omvärderingsreglerna sålunda att en efter dödsfallet
inträffad värdeökning skall kunna föranleda förhöjd skatt. Dylik komplettering
av omvärderingsreglerna föreslås även av länsstyrelsen i Västernorrlands
län, som jämväl anmärker, att möjligheten till omvärdering i fall, då
lös egendom frånsålts boet till lägre pris än värdet vid dödsfallet, syntes innebära
en frestelse till skenavtal för erhållande av skattelindring.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar att de föreslagna omvärderingsreglerna
säkerligen komme att påfordra särskild kontroll och översyn från
statens sida för undvikande av skatteförluster.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att förslagets regler om anstånd med
skattens fastställande för företeende av arvskifteshandling ovedersägligen
måste betecknas såsom ett steg i rätt riktning mot åsyftad rationalisering,
men ifrågasätter, huruvida icke till förekommande av missbruk av anståndsrätten
borde införas bestämmelser örn att, därest anledning till misstanke
om sådant missbruk förelåge, å skattebeloppet skulle gäldas ränta efter fem
procent. Även förslagets omvärderingsregler måste enligt länsstyrelsens mening
noteras såsom en förbättring.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att den föreslagna möjligheten
att justera det fingerade arvskiftet i anslutning till arvskiftesinstrumentet
måste betecknas såsom en viktig förbättring.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare åberopar en vid styrelsens
yttrande fogad promemoria, däri anföres:

Tanken att arvskifte i större utsträckning än nu sker borde läggas till
grund för arvsbeskattningen, syntes icke kunna motsägas. Fråga vore dock,
huruvida omvärderingsreglerna komme att medföra den större rättvisa som
avsåges. De tillgångar i ett dödsbo, som närmast komme i fråga vid värdeförändring,
vore på börs noterade värdepapper. Med hittillsvarande ordning
hade dödsdagen, över vilken dödsbodelägarna icke kunnat råda, varit den
för värdet bestämmande. Skulle nu skiftesdagen bliva bestämmande komme
värdet att av dödsbodelägarna kunna disponeras. Då det kunde vara obilligt
för en arvinge att nödgas betala arvsskatt efter ett värde, som icke tillfördes
honom, vore dock en ändring av de nuvarande reglerna påkallad. Därvid
borde emellertid sökas en formulering, som uteslöte ett spekulerande i konjunkturerna.
Så kunde ske genom en bestämmelse, att ett lägre värde än bouppteckningsvärde!
för tillgångar med fluktuerande värden icke finge läggas

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

till grund för arvsbeskattningen, med mindre det vore uppenbart att värdesänkningen
icke vore rent tillfällig. Möjligheten att få anstånd med skattens
påförande utan ställande av säkerhet och ändock få bouppteckningen inregistrerad
kunde leda till missbruk. Även örn det vore önskvärt, att arvskiftet
i större utsträckning än tidigare lades till grund för arvsbeskattningen,
kunde det anses påkallat, att något återhållande moment infördes. En utväg
vore att säkerhets ställande krävdes för varje anstånd med fastställande
av arvskatten utöver bouppteckningstiden.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anför:

Som en av de största förbättringar i nu gällande ordning, som av kommittén
föreslagits, finge man betrakta det förhållandet, att möjligheterna att
vid beskattningen taga hänsyn till upprättat arvskifte utvidgats så, att dessa
möjligheter i motsats till vad som nu vore fallet bleve av praktisk betydelse.

Såvitt styrelsen funne, kunde någon enklare anordning för att nå detta syfte
än den av kommittén föreslagna eller att i fall av behov medgiva anstånd
med skatteärendets behandling svårligen uttänkas. Förutsättningarna för erhållande
av anstånd syntes även hava bestämts så, att man kunde utgå från
att anstånd komme att beviljas i samtliga de fall, där detta visade sig erforderligt.
De av kommittén föreslagna begränsningarna av den tid, inom vilken
värdeförluster efter dödsfallet måste hava inträffat för att vara avräkningsbara,
syntes väl motiverade, dock med ett undantag. Den tidsbegränsning
om åtta månader, som enligt förslaget skulle gälla då dödsbo bleve
föremål för arvskifte, och icke den kortare om fyra månader borde nämligen
enligt styrelsens mening göras tillämplig även i fall då kvarlåtenskapen -i sin helhet eller sedan legat utgått — visserligen tillfölle allenast en arvinge
eller universell testamentstagare men därjämte funnes efterlevande make,
så att bodelning erfordrades. Varje skäl saknades att behandla detta fall
annorlunda än det, där boet delades genom arvskifte.

Enighet synes råda därom, att nu gällande bestämmelser, enligt vilka endast Departements.
under vissa strängt begränsade förutsättningar arvskiftesinstrumentet är an- c e en''
vändbart såsom beskattningshandling, icke äro tillfredsställande. Naturligt
är ock, att en metod, som praktiskt sett icke lämnar något utrymme för
fastställande av de beskattningsbara lotterna i ett dödsbo i överensstämmelse
med den verkliga delningen av boet, framstått såsom alltmer otillfredsställande
allteftersom arvsbeskattningen på senare tid skärpts. Örn jag alltså finner ändrade
bestämmelser i förevarande hänseende vara av behovet påkallade, anser
jag likväl på de skäl, som av kommittén anförts, reformen böra begränsas
inom ramen för själva arvsskattelagstiftningen sålunda att — med bibehållande
av bouppteckningen såsom central beskattningsbehandling — ökat
utrymme beredes åt arvskiftesinstrumentet såsom underlag för beskattningen.

Kommittén föreslår i nu nämnt syfte i första hand, alt på begäran anstånd
med skatteärendets avgörande skall kunna erhållas för företeende av arvskiftesinstrument.
Örn en reform i ändamål att vid beskattningen giva ökad
användbarhet åt arvskiftesinstrumentet skall kunna genomföras inom ramen
för arvsskattelagstiftningen, torde del vara uppenbart, att en sådan utväg måste
anlitas. Beträffande den närmare utformningen av förslagets ifrågavarande
anståndsregler hava i vissa hänseenden erinringar framställts i de avgivna
yttrandena. Dessa erinringar hava visst samband med de bestämmelser i för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

slaget, varigenom medgivits rätt till avräkning för värdeförlust, som inträffat
i tiden mellan dödsfallet och ett inom viss tid därefter förrättat arvskifte.
Med hänsyn härtill anser jag mig, innan jag närmare ingår på anståndsreglernas
utformning, törst böra upptaga frågan angående omvärdering av
skattepliktig egendom på grund av värdeförändringar efter dödsfallet (27 §
i förslaget).

Kommittén uttalar, att en följdriktig tillämpning av grundsatsen att låta
skatten träffa den för varje delägare genom arvfallet uppkomna förmögenhetsökningen
synes kräva, att vid fastställande av den skattepliktiga andelens
värde hänsyn tages till värdeförändringar, som inträffat i liden mellan
arvlåtarens frånfälle och arvingens tillträde av honom tillkommande
egendom. Denna kommitténs utgångspunkt för en arvslottsbeskattning har
framkallat gensaga endast i ett par av yttrandena och kan även av mig godtagas.
Först genom det utbrytande ur kvarlåtenskapen av den skattskyldiges
lott, som kommer till stånd genom arvskiftet, får han till disposition
för egen räkning sig anvisad den andel i boet, vars förvärvande för honom
medför skattskyldighet. Att låta honom vidkännas skatt — visserligen i regel
förskjuten av dödsboet -—• för ett vid tiden för skiftet redan försvunnet
värde, synes icke kunna motiveras endast med en hänvisning till att arvingen
redan i och med dödsfallet inträder i den samförvaltning av kvarlåtenskapen,
som under förutsättning av enighet tillkommer delägarna i dödsboet
och vilken icke åsyftar annat än att bereda boet till delning. Än mindre lärer,
såsom skett, för ett avvisande av den föreslagna rätten till omvärdering
kunna åberopas, att enligt förslaget skattskyldighet i princip anses inträda
redan vid arvlåtarens död. Detta sammanhänger nämligen med att till förenkling
av beskattningsreglerna bouppteckningen bibehållits såsom den centrala
beskattningshandlingen. Att man i sådant syfte ansett sig böra bygga
beskattningen på regler av mera summarisk natur kan uppenbarligen icke
vara skäl för att avvisa det tillrättaläggande av de summariska beskattningsreglerna,
som ett införande av bestämmelser om avräkning för värdeförlust
innebär.

På sätt framgår av den föregående redogörelsen har i kommitténs förslag
såsom förutsättning för rätt till avräkning för värdeförlust föreskrivits i första
hand, att arvskiftesinstrument lägges till grund för skattens bestämmande.
De skäl kommittén anfört för sin ståndpunkt härutinnan finner jag övertygande.
Av fiskaliska hänsyn har enligt förslaget såsom ytterligare villkor
för rätt till avräkning uppställts att skiftet skall vara förrättat inom åtta
månader från arvlåtarens död Att av angivna skäl en tidsbegränsning är
påkallad, finner jag likaledes uppenbart. Vilken tidrymd som härvid bör
väljas kan givetvis vara föremål för tvekan. Det synes mig dock icke finnas
någon anledning att frångå kommitténs förslag härutinnan, vilket såsom av
motiveringen framgår har visst samband med de föreslagna reglerna örn anstånd
med skatteärendets avgörande för företeende av arvskifteshandling.

I kommitténs förslag hava omvärderingsreglerna begränsats till att avse
vissa särskilt angivna fall av värdenedgång. En sådan begränsning torde, såsom
kommittén framhåller, vara ofrånkomlig därest reglerna skola bliva

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

praktiskt användbara. I åtskilliga av yttrandena har anmärkts, att förslagets
omvärderingsregler syntes väl invecklade. Det har ock anmärkts, att reglerna
i vissa av de fall, som inrymts under desamma, knappast kunde tänkas
komma att erhålla större praktisk betydelse. Dessa erinringar äro enligt
min mening icke utan sitt berättigande. Särskild anledning att i möjligaste
mån eftersträva enkelhet i tillämpningen av beskattningsreglerna synes
finnas därest såsom hittills arvsbeskattningen alltjämt skall handhavas
av de allmänna domstolarna. Såsom i det följande kommer att angivas förordar
jag att så sker. De fördelar de skattskyldiga till gagn, som en sådan
ordning enligt min mening innebär, måste å andra sidan göra det angeläget,
att beskattningsreglernas tillämpning i möjligaste mån underlättas där så
kan ske genom principiella eftergifter av mindre praktisk betydelse.

Det nu sagda synes mig kunna i viss utsträckning hava avseende å reglerna
örn avräkning för värdeförlust. En del av de fall, som omfattas av kommittéförslagets
omvärderingsregler, torde vara av jämförelsevis ringa praktisk
betydelse. I vissa av dessa fall lärer det kunna förutsättas, att värdenedgången
nära nog regelmässigt täckes av tagen försäkring och således redan på
denna grund — såsom ock i förslaget föreskrives — icke skall vinna beaktande.
Jag avser härmed värdenedgång genom brandskada eller annan skada
å fast egendom och lösören. Örn man bortser från fall då fråga är örn
börsnoterade värdehandlingar, vartill jag återkommer i det följande, synes
någon större praktisk betydelse icke heller böra tillmätas den enligt förslaget
medgivna avräkningen för värdeförlust, som har sin grund däri att lös
egendom blivit frånsåld boet till lägre pris än bouppteckningsvärdet. Det
torde nämligen finnas fog för antagande, att nied boutredningen sammanhängande
försäljningar av lös egendom ofta nog äro möjliga att genomföra
inom den tid, som står till buds för förrättande av bouppteckning, och enligt
praxis lärer, om ej särskilda omständigheter föranleda till annat, sålunda erhållet
pris bliva vägledande för bestämmande av det till tiden för dödsfallet
hänförliga värde, som i bouppteckningen åsättes. Man torde vidare icke
böra bortse från alt ett medgivande av avräkning för nu avsedd värdeförlust
kan, på sätt i några av yttrandena framhållits, innebära en viss frestelse
till illojala transaktioner. Icke utan fog lärer kunna antagas, att det i
förslaget medtagna fallet, då i tiden mellan arvlåtarens död och skiftet tillkommit
sådan omständighet, att fordran icke kan anses säker för det belopp,
vartill den blivit upptagen, skulle komma att sakna nämnvärd praktisk betydelse.
Örn under den tid, som är anslagen för bouppteckningens förrättande,
tillbörlig omsorg ägnas åt utredning av de förhållanden, som äro av betydelse
för bedömande av sorensen hos boets gäldenärcr, torde nämligen
merendels redan vid bouppteckningens uppgörande klarhet kunna vinnas
angående fordringens verkliga värde vid dödsfallet.

På nu anförda skäl anser jag betänkligheter icke möta att från de fall av
avräkning för värdeförlust, sorn inrymmas under kommittéförslagets regler,
utmönstra de av mig nu särskilt omnämnda. Härefter återstå följande i förslaget
upptagna fall, nämligen då vid tiden för arvskiftets förrättande å börs
eller eljest i marknaden noterat värde å aktie, obligation eller annan därmed

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

jämförlig värdehandling understiger det till tiden för dödsfallet hänförliga
värdet och då noterad värdehandling före skiftet blivit frånsåld boet lill pris
understigande sistnämnda värde. Det torde vara obestridligt, att i dessa fall
omvärderingsreglerna komma att fylla ett verkligt praktiskt behov. De anmärkningar,
som i nu förevarande hänseende framkommit mot den nuvarande
ordningen, lära ock väsentligen hava avsett just ifrågavarande fall.
Jag anser det så mycket mera angeläget, att här beredes möjlighet till ett av
omständigheterna påkallat tillrättaläggande av beskattningsvärdena, som
kommittén icke funnit sig kunna, såsom i direktiven blivit ifrågasatt, i förslaget
upptaga bestämmelser om skattens erläggande i annan form än genom
kontantbetalning.

Vad förut framhållits om angelägenheten av att underlätta tillämpningen av
beskattningsreglerna har föranlett mig att föreslå viss beskärning av rätten att
påkalla omvärdering även då fråga är om värdehandlingar. Från avräkningsförfarandet
synas sålunda kunna uteslutas mera bagatellartade fall. Var
gränsen här bör dragas kan givetvis diskuteras. Det synes emellertid icke
vara orimligt att för rätt till avräkning fordra, att skillnaden mellan det
till tiden för dödsfallet hänförliga och det nya värdet uppgår till minst tio
procent av förstnämnda värde. Att gränsen icke sättes alltför lågt torde, såsom
närmare framgår av det följande, även hava viss betydelse för möjligheten
att på ett tillfredsställande sätt anordna reglerna för rätt till anstånd
med skattens fastställande i och för åstadkommande av arvskifte. Då jämväl
sistnämnda regler avse en i de skattskyldigas intresse föreslagen reform,
synes så mycket mindre någon invändning kunna resas mot en begränsning
av avräkningsförfarandet på sätt nu angivits.

I flera av yttrandena har uttalats, att med den föreslagna rätten för de
skattskyldiga att påkalla avräkning för värdeförlust i tiden efter dödsfallet
borde — främst i syfte att förebygga spekulation på statskassans bekostnad
— förbindas skyldighet att vidkännas den skattehöjning, som kan föranledas
av att tillgångarna efter dödsfallet stigit i värde. Om sådan uppvärdering av
den skattepliktiga egendomen skulle komma ifråga, måste enligt min mening
densamma under alla förhållanden inskränkas till fall då skatten fastställes
på grundval av arvskifte. Även om vid tiden för skattens uttagande på
grundval av bouppteckning en värdeökning kunnat konstateras, kan det
nämligen inträffa att, då arvingarna vid ett blivande skifte tillträda sina
lotter, den tidigare värdeökningen ej vidare är för handen. Endast om vid
tiden för skattens fastställande skifte redan kommit till stånd, bör det sålunda
kunna bliva fråga om att beakta en efter dödsfallet inträffad värdeökning.
Härför skulle då vidare förutsättas, att skyldighet stadgades, att i skatteärendet
förete arvskiftesinstrument örn sådant blivit upprättat. Kommittén
har avvisat införande av ett stadgande av sådan innebörd med framhållande,
att dödsbodelägarna genom sin bestämmanderätt över skiftet hade i sin makt
att göra ett dylikt stadgande verkningslöst. Härutinnan ansluter jag mig helt
till kommittén. Bodelägarna kunna uppenbarligen aldrig förhindras att, även
om boet är i det skick att det kan delas, efter gottfinnande låta anstå med

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

skiftet och kunna således utan påföljd undgå att vid skatteärendets behandling
i en skifteshandling redovisa inträdd värdestegring. Lika med kommittén
anser jag sålunda omvärderingsreglerna icke böra utsträckas till att avse fall
av värdeökning. Tillräckliga garantier mot den befarade spekulationen på
statskassans bekostnad torde ernås dels genom den av mig föreslagna begränsningen
av avräkningsförfarandet och dels genom den från kommittéförslaget
något avvikande utformningen av de förut berörda anståndsreglerna,
som kommer att av mig förordas. Det har i några av de avgivna yttrandena
uttalats, att det icke skulle vara i princip riktigt att, såsom nu förutsatts,
ensidigt medgiva endast en nedräkning av värdena. Detta föranleder
mig att åter erinra därom att med avräkningsreglerna avses ett tillrättaläggande
i värderingshänseende av en beskattningsmetod, som i statens intresse
givits en mera summarisk utformning, och att med hänsyn härtill staten
uppenbarligen icke kan hava samma anspråk som de skattskyldiga att till
sin fördel åberopa dylika supplerande regler.

Enligt de nu berörda reglerna om avräkning för värdeförlust förutsättes
såsom nämnts, att arvskiftesinstrument lägges till grund för arvsskattens bestämmande.
Detta innebär, att det måste vara fråga om fall då arvlåtaren
efterlämnat flera arvingar eller universella testamentstagare än en. För det
fall då, sedan eventuella legat utgått, kvarlåtenskapen tillfaller endast en
arvinge eller universell testamentstagare hava i förslaget upptagits särskilda
bestämmelser, enligt vilka avräkning medgives för värdenedgång, som inträffat
inom fyra månader efter arvlåtarens död eller, om bouppteckning
dessförinnan ingivits, före ingivandet. Dessa bestämmelser finner jag väl avvägda.
Enligt förslaget skall beträffande grunderna för avräkningen de för
arvskiftesfallen förordade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning.
Självfallet föreslår jag även i nu avsedda fall samma begränsningar i avräkningsförfarandet,
som för arvskiftesfallen förut angivits. Kommittén framhåller
att, örn jämte arvingen eller testamentstagaren efterlevande make finnes,
det först i och med att bodelning förrättas blir bestämt, vilken egendom
arvingen eller testamentstagaren erhåller, men att kommittén dock funnit
rätten att påkalla avräkning böra även i detta fall begränsas till sådan värdenedgång,
som inträffat före bouppteckningens ingivande för registrering och
i varje fall inom den härför regelmässigt tillmätta tiden av fyra månader från
dödsfallet. I det av styrelsen för Sveriges advokatsamfund avgivna yttrandet
anmärkes, att den för arvskiftesfallen föreslagna längre tidrymden av åtta
månader borde göras tillämplig jämväl i nu åsyftade fall. Denna åsikt finner
jag mig böra biträda och föreslår därför beträffande nu avsedda fall införande
av särskilda bestämmelser av den innebörd som i nämnda yttrande angivits.
Av skäl, som förut anförts för avräkningsrättens begränsande — när
flera successorer finnas — till fall då arvskiftet lägges till grund för skattens
bestämmande, har jag utgått från alt den till bodelningsfallen utsträckta
rätten till avräkning icke skall kunna göras gällande med mindre bodelningshandlingen
i skatteärendet åberopas för bestämmande av arvingens eller
testamentstagarens lott. Då efterlevande makes andel är skattefri, bör givet -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

vis rätt att påkalla avräkning tillkomma endast arvingen eller den universel^
testamentstagaren.

Såsom framgår av översikten över kommittéförslaget hava i detsamma upptagits
särskilda bestämmelser angående avräkning för värdenedgång å egendom,
som tillagts någon såsom legat. Jag har icke funnit skäl att, på sätt
som skett i kommitténs förslag, inskränka tillämpningen av stadgandena i
27 § 3 mom. första stycket till endast legat av oskifto. Vidare hava ifrågavarande
bestämmelser omredigerats dels i syfte att förtydliga författningstexten
och dels för fastställande av att legataries rätt att påkalla avräkning
icke i något fall skall vara beroende av att arvskifte lägges till grund för bestämmande
av de lotter i boet, som tillkomma arvingar eller universella
testamentstagare. Beträffande den vidtagna överarbetningen torde jag kunna
inskränka mig till att hänvisa till den av mig föreslagna författningstexten.

Härefter återgår jag till de av kommittén föreslagna anståndsbestämmelserna
(17 § i förslaget). Mot den utformning kommittén givit dessa regler
har särskilt anmärkts, att de lämnade visst utrymme för spekulation på
statskassans bekostnad. Det kunde befaras, att anståndsreglema i många
fall bleve utnyttjade för öppethållande av möjligheten att påkalla avräkning
för eventuellt inträffande värdenedgång, så mycket mer som eventuell värdeökning
ej skulle beskattas. Anståndsreglema skulle ock, har vidare framhållits,
kunna komma att missbrukas endast i syfte att under respittiden
utvinna ränta å skattebeloppet. Det synes icke kunna frånkommas att, om
anståndsreglema och reglerna för avräkning av värdeförlust helt utformades
i enlighet med kommitténs förslag, de sålunda uttalade farhågorna vore
i viss mån berättigade.

Enligt kommitténs förslag har för tillämpning av anståndsreglema i första
hand uppställts såsom villkor, att den blivande skifteshandlingen skall kunna
antagas föranleda ändrade grunder för skattens beräknande. En sådan föreskrift
innebär, att anståndsreglema icke få annat självständigt ändamål än
att möjliggöra lotternas fastställande i anslutning till den verkliga delningen
av boet. Denna begränsning lärer icke kunna anses i princip riktig, om man
beaktar att förhandenvaron av arvskifteshandling skall utgöra förutsättning
icke blott för möjligheten att vid fastställande av lotterna frångå legala delningsgrunder
utan även — såvitt gäller arvingars och universella testamentstagares
förvärv — för möjligheten att påkalla avräkning för värdeförluster
i tiden efter dödsfallet. Kommittén uttalar, att det angivna förbehållet för
rätt till anstånd har ansetts vara av vikt till förebyggande av missbruk, då
anstånd eljest kunde begäras utan annat syfte än att för räntevinst uppskjuta
skattemedlens utbetalande under längsta möjliga tid. Visserligen kan förbehållet
innefatta viss garanti häremot. Det synes mig dock svårt att bortse
från att förbehållet också måste få verkningar, som förefalla föga tillfredsställande.
Om delägarna i ett dödsbo kunna göra sannolikt, att ett blivande
arvskifte kommer att innefatta avvikelse från den provisoriska delningen,
skulle sålunda bodelägarna — huru obetydlig avvikelsen än må vara — hava

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

rätt till anstånd och därmed även möjlighet att få tillgodoräkna sig kommande
värdeförluster, medan i andra fall sådan möjlighet skulle vara betagen
bodelägarna även örn det icke på något sätt kunde tillräknas dem såsom
försummelse att skifte icke medhunnits. En sådan ordning måste, såvitt
jag kan finna, hava till följd att avräkningsreglerna endast i mera begränsad
utsträckning skulle komma att fylla det med dem avsedda ändamålet.
Med hänsyn till den mer eller mindre vaga innebörd, som alltid måste
givas ett sådant villkor för rätten till anstånd som det av kommittén uppställda,
lärer vidare den omständigheten att med villkorets uppfyllande även
skulle följa en särskild fördel, nämligen rätten att påkalla avräkning för
värdeförlust, kunna vara ägnad att gynna de mindre nogräknade bland de
skattskyldiga.

Med hänsyn till vad nu anförts bör enligt min mening rätten till anstånd
för företeende av arvskiftesinstrument stå till förfogande icke blott för
möjliggörande av en till den verkliga delningen ansluten lottläggning utan
även i fall då arvskifte ännu icke medhunnits och bodelägarna önska i skatteärendet
åberopa den blivande skifteshandlingen endast i syfte att få tillgodoräkna
sig före skiftet inträffande värdeförluster. Någon anledning att — på
sätt av Svea hovrätt ifrågasatts — anordna förfarandet i anståndsärendena
olika allteftersom ändamålet med anståndet är det ena eller det andra av
de nu angivna torde icke förefinnas. För en framställning örn anstånd skall
sålunda icke behöva angivas annat skäl än alt skifte icke medhunnits, och
anståndet skall följaktligen — oavsett vad som må hava närmare uppgivits
angående anledningen till detsamma — föranleda icke blott lotternas fastställande
i enlighet med ett inom anståndstiden framlagt skifte utan även,
om det påkallas, avräkning för värdeförlust i tiden före skiftet. Det torde i
konsekvens härmed icke heller finnas skäl till annat än att i alla förekommande
fall tillägga varje enskild arvinge eller testamentstagare rätt att påkalla
anstånd. Enligt kommitténs förslag skall sådan rätt tillkomma även
boutredningsman. Då i detta avseende en testamentsexekutör synes böra
vara jämställd med boutredningsman, har behörighet att begära anstånd
tillagts jämväl testamentsexekutör.

Örn anståndsrättens utnyttjande för otillbörlig spekulation i värdeförluster
torde enligt min mening icke med fog kunna bliva tal med mindre de
skattskyldiga, då anstånd begäres, antingen förtiga förhandenvaron av ett
redan förrättat skifte eller ock underlåtit att förrätta skifte ehuru hinder härför
ej förelegat. Den begränsning av avräkningsreglerna, som av mig föreslagits,
torde vara ägnad att väsentligen undanröja farhågorna för sådan
otillbörlig spekulation. För en dylik lärer nämligen ringa utrymme finnas
örn, såsom jag förordat, en värdenedgång, som håller sig inom ramen för
mindre fluktuationer på hörsmarknaden, icke skall vinna avseende. Till
förebyggande av att anståndsreglcrna utnyttjas endast för utvinnande av
riinta å skattebeloppet under respittiden anser jag mig emellertid böra föreslå
införande av skyldighet att för sagda tid gälda ränta å de skattebelopp,
som uttages. En bestämmelse av sådant innehåll lärer även komma att verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

samt bidraga till att anståndsreglema icke heller missbrukas för spekulation
i nedgång av börs värden.

I fråga om beräkningen av anståndsräntan föreslår jag, att — liksom vid
anstånd med erläggande av fastställd skatt —- ränta skall erläggas efter den
procent, som Konungen fastställer i december varje år i anslutning till det
allmänna ränteläget att gälla för det påföljande året. Det måste uppenbarligen
vara till fördel örn den ränta, som skall utgivas, i möjligaste mån kommer
att motsvara den ränteintäkt å skattemedlen, som för den skattskyldige
är att påräkna under respittiden. En anståndsränta, som överstege under respittiden
påräknelig intäkt av skattemedlen, kunde däremot antagas i väsentlig
mån avhålla från användande av anståndsrätten även då skäl för anstånd
funnes. Då anståndsräntan torde böra påföras först i sammanhang med fastställande
av skatten och gäldas samtidigt med denna, hava de stadganden,
som avse räntans beräknande och gäldande, fått sin plats bland bestämmelserna
örn skattens fastställande och erläggande (52 §), och i 17 §, som innehåller
anståndsreglema, har endast upptagits en hänvisning till berörda
stadganden. För förenkling av räntans debitering föreslås att, i den mån
skatten för de enskilda skattskyldiga skall förskjutas av dödsboet, den räntedebitering,
som beskattningsmyndigheten har att verkställa, inskränkes till
ett angivande endast av det å den sammanlagda skatten belöpande räntebeloppet,
vilket enligt de föreslagna reglerna jämväl skall förskjutas av boet.
Först när fråga blir om exekution hos någon enskild skattskyldig för uttagande
av på honom belöpande ogulden ränta, blir en uppdelning av det totala
räntebeloppet erforderlig, vilken uppdelning då ankommer på den exekutiva
myndigheten. Beträffande innehållet i övrigt av de i fråga örn anståndsräntan
föreslagna stadgandena hänvisas till författningstexten.

De jämkningar i de av kommittén föreslagna anståndsreglema, som av
mig sålunda förordas, hava givetvis i alla avseenden tillämpning jämväl i
fråga örn anstånd för företeende av bodelningshandling.

Det bör vidare framhållas, att de nu föreslagna bestämmelserna innebära,
att den skattskyldige visserligen skall äga rätt till anstånd utan annat villkor
än att, om anståndet utsträckes utöver fyra månader, säkerhet för den
framtida skattebetalningen skall ställas. Bestämmandet av anståndets längd
skall däremot — i överensstämmelse med kommitténs förslag — med de begränsningar
som föreskrivas för de olika fallen ankomma på rätten eller
domaren. Såsom kommittén framhållit bör givetvis längre anstånd icke beviljas
än som finnes erforderligt. I fråga om det till fyra månader begränsade
anståndet lärer man emellertid, såsom kommittén jämväl uttalat, hava
att förutse, att anståndet, såvitt ej särskilda omständigheter till annat föranleda,
kommer att utsträckas till den utsatta maximitiden. I de fall åter,
då anståndet utsträckes utöver fyra månader, torde kunna förutsättas, att
mera ingående prövning ägnas frågan örn bestämmandet av anståndets
längd.

Enligt kommitténs förslag skall anstånd för företeende av arvskiftesinstrument
eller bodelningshandling icke föranleda uppskov med bouppteck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ningens registrering. I några av remissyttrandena har ansetts, att möjligheten
att få bouppteckningen inregistrerad utan att skatten erlägges ingåve
betänkligheter från fiskalisk synpunkt. Av skäl, som av kommittén anförts
och för vilka förut redogjorts, anser jag mig kunna ansluta mig till förslaget
i denna del.

Förutom de jämkningar av kommittéförslagets anståndsregler, som vidtagits
i anslutning till vad nu anförts, har den föreslagna författningstexten
gjorts till föremål för en redaktionell överarbetning. Av de formella ändringarna
må endast en här beröras. Enligt förslaget skall begäran örn
anstånd framställas vid inlämnande av bouppteckning, därvid såsom villkor
för framställningens beaktande föreskrivits, att bouppteckningen skall
vara ingiven inom laga tid. Ordet »laga» har jag ansett böra ersättas med
»vederbörlig» för att därigenom må bliva tydligt utmärkt, att här åsyftas icke
endast den legala tiden för bouppteckningens ingivande utan även, i fall då
anstånd med densammas förrättande blivit beviljat, den alltefter anståndets
längd utsträckta tid, som då står till buds för bouppteckningens ingivande.

De i 16 § av kommitténs förslag upptagna bestämmelserna, enligt vilka i
motsats till vad nu gäller i skatteärendet åberopat arvskifte skall bliva normerande
för beskattningen även om detsamma icke redovisar hela bouppteckningsbehållningen,
hava i yttrandena icke blivit föremål för några erinringar.
För min del finner jag dessa bestämmelser ändamålsenliga. I enlighet
med förslag i ett av yttrandena har i nämnda paragraf införts föreskrift
därom att arvskifteshandling, som åberopas för skattens bestämmande,
skall vara åtföljd av bestyrkt avskrift. En motsvarande bestämmelse
bar beträffande bodelningshandling upptagits i 15 §.

Beskattning av s. k. successiva förvärv.

Gällande bestämmelser.

Det inträffar ofta, att en arvlåtare funnit anledning att genom testamentarisk
föreskrift så förfoga över sin k var låtenskap, att densamma helt eller
delvis skall successivt komma flera personer till godo. Gällande arvsskattelagstiftning
tager endast i ringa utsträckning hänsyn till att den, som sålunda
fått sig egendom tillagd först i succession efter annan, icke tillföres den med
förvärvet följande skatteförmågan, förrän han i verkligheten kommer i åtnjutande
av egendomen. I lagberedningens förslag till lag örn testamente
framhålles, att man har att räkna med väsentligen fyra olika sätt för beredande
av förmån åt flera personer successivt, nämligen 1) äganderätt (fri
förfoganderätt) för den först berättigade till arvlåtarens kvarlåtenskap såsom
totalitet eller lill viss andel med rätt till sekundosuccession för viss eller vissa
andra personer, 2) äganderätt för den först berättigade till egendom, som gives
såsom legat, med rätt för annan att succedera i samma egendom, 3) rätt
att besitta och nyttja kvarlåtenskapen eller viss andel därav eller särskild

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 19:1. (j

Kungl. Majlis proposition nr 192.

egendom ur kvarlåtenskapen, under det att äganderätten därtill tillägges annan,
och 4) rätt att blott uppbära avkastningen eller räntan av egendom, varom
sålunda är fråga. I lagberedningens nämnda förslag avhandlas ytterligare
ett fall av testamentariskt förordnande — här upptaget under beteckningen
5) — som likaledes ofta har sin grund däri att testator önskat låta sin egendom
successivt komma flera till godo, nämligen då enligt testamente egendom
skall först i framtiden nied äganderätt tillfalla av testator utsedd mottagare
utan att under mellantiden vara knuten till någon ägare. Merendels
lärer testator i sådant fall hava för mellantiden åt annan upplåtit antingen
nyttjanderätt eller ock endast rätt att uppbära avkastningen.

I gällande arvsskatteförordning finnas upptagna regler för beskattningens
anordnande i flera av de nu omnämnda fallen. Sålunda innehåller 12 § första
stycket bestämmelser avseende fallen under 3) och 4). Där stadgas, att, örn
någon erhållit nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån av egendom
men äganderätten därtill tillfallit annan, äganderätten och nyttjanderätten
eller förmånen skola var för sig anses utgöra föremål, därå särskilda
värden skola beräknas. Skall nyttjanderätten eller förmånen tillkomma två
eller flera personer efter varandra, skall värdet av nyttjanderätten eller förmånen
i dess helhet inräknas i den första rättighetsinnehavarens lott. I 8 §
stadgas vidare, att egendomens värde skall minskas med den belastande rättighetens
kapitalvärde. Örn rättigheten på livstid tillkommer två eller flera
personer efter varandra skall dess kapitalvärde beräknas efter den yngstes
levnadsålder. I sådan händelse skall enligt 23 § rättigheten anses hava i sin
helhet tillfallit allenast en av de berättigade, och, om dessa tillhöra skilda
klasser i tariffen, beskattas efter den högsta klassen.

I 12 §:ns fall — d. v. s. fallen 3) och 4) —- uttages således nu redan vid
inregistrering av bouppteckning efter arvlåtaren skatt såväl för äganderätten
som för kapitalvärdet av den belastande nyttjande- eller avkomsträtten. Fiktionen
att den belastande rättigheten, om den är successiv, anses såsom en helhet
tillkomma den förste innehavaren innebär, att i dennes hand beskattas
även ännu icke aktuella förvärv. Oegentligheten av att beskatta äganderätten,
innan denna kommit ägaren till godo, har lagstiftaren sökt undgå sålunda,
att det enligt 46 § ålagts rättighetens innehavare att icke blott betala sin egen
skatt utan även förskjuta å äganderätten belöpande skatt. Vad rättighetens
innehavare sålunda utgivit för ägaren skall av denne återgäldas, då han
tillträder egendomen. Detta innebär, om rättigheten upplåtits på livstid, att
någon återbäring icke ifrågakommer förrän rättighetens innehavare avlidit.
Örn rättigheten upplåtits successivt antingen på viss tid eller på livstid, blir
den skatt, som av rättighetens förste innehavare förskjutits för ägaren, icke
återbetalad förrän den siste innehavarens rätt upphört. Den skatt, som — på
sätt nyss angivits —- av den förste innehavaren uttages för senare innehavares
förvärv, skall jämlikt 46 § återbäras, då den efterföljande innehavaren
tillträder sin rätt. Föreskriften att, örn de personer en successiv rättighet tillfaller,
tillhöra olika skatteklasser, skatten bestämmes efter den högsta av
ifrågakommande klasser medför, att i sådant fall en skattskyldig på grund

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

av den för honom ovidkommande omständigheten, att rättigheten gjorts successiv,
får betala mer än örn hans eget skyldskapsförhållande till testator lagts
till grund för skatteberäkningen.

De i praktiken vanligast förekommande av de i det föregående under 5)
omnämnda fallen äro i nuvarande arvsskatteförordning behandlade i 13 §.
Där stadgas, att om i testamente är förordnat, att någon skall erhålla nyttjanderätten
till egendom eller njuta avkomsten därav samt att äganderätten
till egendomen vid dennes död eller annan framtida tidpunkt skall tillkomma
testamentsgivarens då levande arvingar eller andra då levande personer,
och det förty, då arvsskatt vid testamentsgivarens frånfälle skall erläggas,
icke med ledning av testamentet kan avgöras, vilken eller vilka personer komma
att varda ägare till egendomen, endast värdet av nyttjanderätten eller förmånen
skall beräknas såsom tillgång i boet efter testamentsgivaren. Innebär
förordnandet, att nyttjanderätten eller förmånen skall tillkomma två eller
flera personer var efter annan, beräknas värdet av den nyttjanderätt eller förmån,
som på grund av innehavares dödsfall sålunda övergår till ny innehavare,
såsom tillgång i den avlidnes bo. När äganderätten till egendomen enligt
testamentet tillfaller den eller de därtill berättigade vid nyttjanderättshavares
eller förmånstagares död, skall äganderätten anses såsom tillgång i boet
efter denne. Om nyttjande- eller avkomsträtten vid annan tidpunkt än innehavarens
död antingen övergår till ny innehavare eller ock upphör och därmed
äganderätt uppkommer för den av testator utsedde mottagaren, skall enligt
29 § c) skattskyldighet anses inträda vid tidpunkten för tillträdet. I sådant
fall uttages skatten på grundval av deklaration.

I 13 § arvsskatteförordningen har alltså föreskrivits att, då en innehavare
av nyttjande- eller avkomsträtt avlider, såsom tillgång i hans bo skall beräknas
antingen en rättighet, som tillkommit honom endast under hans livstid
eller ock en äganderätt, som han aldrig innehaft. Detta innebär, att man grundar
beskattningen på fiktioner, stridande mot civilrättsliga regler om vad som
är att hänföra till dödsbo, och medför — till följd av den i 46 § upptagna
bestämmelsen örn skyldighet för dödsbo att förskjuta vid boupptecknings inregistrering
utgående skatt — att den avlidne rättighetsinnehavarens dödsbo
har att förskottsvis utgiva skatt för annans, boet ovidkommande förvärv.

Såsom framgår av vad nu anförts avse icke bestämmelserna i 13 § samtliga
fall, då enligt testamente egendom skall först i framtiden tillfalla av
testator utsedd mottagare utan endast de vanligaste av dessa fall, nämligen
då testator för mellantiden åt annan upplåtit nyttjanderätt eller annan begränsad
rätt till egendomen. För andra fall av framskjutna äganderättsförvärv
finnas för närvarande icke några beskattningsregler.

Kommittén.

Efter att hava berört vissa svårigheter, som i rättspraxis uppkommit i fråga
om gränsdragningen mellan 12 och 13 §§:nas tillämplighetsområden, återger
kommittén ett av lagberedningen i dess förslag till lag örn testamente
m. m. gjort uttalande av följande innehåll:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

För den händelse lagberedningens ifrågavarande förslag blir upphöjt till
lag och sålunda tillåtligheten av framskjutna äganderättsförvärv uttryckligen
fastslås, lärer även i framtiden en bestämmelse vara erforderlig, vilken
— såsom 13 § arvsskatteförordningen — lämnar möjlighet att erlägga
skatten för den genom testamente förvärvade äganderätten vid senare tidpunkt
än testators död. Det torde emellertid böra tagas under övervägande,
var gränsen lämpligen bör dragas mellan de fall, där skatten för äganderätten
skall erläggas vid testators död (12 §) och de fall, där denna skatt skall
erläggas först framdeles (13 §). Såsom förut framhållits råder nu i detta
avseende stor oklarhet, vilken delvis torde bero på att de civilrättsliga frågor,
vilka här kunna vara av betydelse, icke varit tillräckligt utredda. I samband
härmed synes det ock böra bliva föremål för omprövning, huruvida
skatt skall vid testators död uttagas för en äganderätt, som genom en åt annan
person upplåten nyttjande- eller avkomsträtt tillsvidare berövats det
väsentliga av sitt innehåll.

Kommittén finner för sin del, att det sätt, varpå beskattningen av de under
3), 4) och 5) upptagna fallen av successiva förvärv ordnats i gällande
arvsskatteförordning, knappast kan anses lyckligt. Det har för kommittén
framstått som synnerligen angeläget att finna en tillfredsställande lösning
av ifrågavarande beskattningsspörsmål efter en linje, som redan för 1914
års lagstiftare framstod såsom den principiellt riktiga, d. v. s. att alltid uppskjuta
skattskyldigheten till den tidpunkt, då vederbörande arvinge eller testamentstagare
tillträder sitt förvärv. Att man är 1914 icke ansåg sig kunna
tillämpa beskattningsreglerna i 13 g även för de i 12 § behandlade fallen av
successiva förvärv på den grund, att detta skulle bliva alltför besvärande för
domstolarna, finner kommittén naturligt med hänsyn till den metod för skattens
uttagande, som i de vanligaste av 13 §:ns fall kommer till användning.
Annorlunda ställer det sig enligt kommitténs mening om en enklare metod
för skattens uttagande först vid tiden för förvärvet kunde genomföras. Kommittén
erinrar örn att statskontoret i sitt remissyttrande över 1910 års betänkande
förordade, att i 13 §:ns fall deklarationsförfarandet skulle i full
utsträckning anlitas, men att föredragande departementschefen fann en .sådan
anordning — ehuru enkel och med det föreliggande författningsförslaget
konsekvent — icke tillrådlig av fiskaliska skäl. Kommittén uttalar, att svårigheten
att så anordna en framskjuten beskattning, att fiskaliska intressen
icke äventyras, alltjämt kvarstår, samt att erfarenheten torde hava givit vid
handen, att de garantier man år 1914 i detta avseende trodde sig hava vunnit
genom bestämmelserna i 13 § visat sig otillräckliga.

Till belysande härav åberopar kommittén en av advokatfiskalen vid Svea
hovrätt verkställd undersökning, avseende i vilken utsträckning under åren
1922—1932 vid Stockholms rådhusrätt äganderätt, som jämlikt 13 § bort
anses som tillgång i avkomsttagares bo, blivit beskattad vid inregistrering av
bouppteckningen efter denna. Undersökningen utvisade, att äganderätten
blivit beskattad allenast i cirka 50 % av de fall, där så bort ske. Under ifrågavarande
tid hade sålunda äganderätt till ett värde av något mer än 8 milj.
kronor lämnats obeskattad och i intet fall hade felande arvsskatt kunnat indrivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Kommittén tillfogar, att detta otillfredsställande resultat knappast kan
läggas de skattskyldiga till last. Såsom förut berörts tillhör nämligen äganderätten
i fråga enligt civilrättsliga regler icke avkomsttagarens bo, och den
olika behandlingen av 12 §:ns fall medför, att äganderättens beskattande vid
avkomsttagarnas död icke framstår såsom utan vidare givet.

Kommittén är av den uppfattningen, att principen örn framtida förvärvs
beskattande först vid den tidpunkt, då mottagaren erhållit den med förvärvet
följande skatteförmågan, numera kan i önskvärd utsträckning genomföras
utan åsidosättande av fiskaliska eller andra praktiska intressen. Detta
anser kommittén kunna ske genom ett anlitande av deklarationsinstitutet icke
blott för samtliga de fall av framtida förvärv, som avses i 13 §, utan även för
de i 12 § avhandlade fallen. Till framtida förvärv hänför kommittén därvid
även en sådan äganderätt som, ehuru den redan vid arvlåtarens död tillfallit
den berättigade, genom en åt annan person upplåten nyttjande- eller avkomsträtt
tillsvidare berövats det väsentliga av sitt innehåll.

Kommittén anför vidare:

De farhågor, som år 1914 uttalades beträffande deklarationsinstitutets anlitande
vid beskattningen av framtida förvärv, hava enligt kommitténs mening
icke längre den betydelse, som då tillmättes dem. Skyldigheten att avgiva
deklaration torde numera hava fått större insteg i folkmedvetandet än
vid nämnda tid var fallet. Kommittén har vidare ansett, att de fiskaliska
intressena böra bliva i allt väsentligt tillgodosedda genom den kontroll över
deklarationsskyldighetens fullgörande, som enligt kommitténs förslag skall
anordnas.

Till det av kommittén föreslagna kontrollsystemet återkommer jag i det
följande. Först skall här lämnas ett referat över de av kommittén föreslagna
beskattningsreglerna för de fall av successiva förvärv, som nu avhandlats.
I

I 6 § av kommittéförslaget, som avser i nuvarande 12 § första stycket åsyftade
äganderättsförvärv, stadgas att, örn genom testamente eller annan före
testators död tillkommen rättshandling upplåtits nyttjanderätt till eller rätt
lill ränta, avkomst eller annan förmån av egendom, skattskyldighet för äganderätten,
om rättigheten avser egendomen i dess helhet, inträder först då rättigheten
upphör. En äganderätt, som sålunda berövats det väsentliga av sitt
innehåll, beskattas alltså icke förrän belastningen bortfaller.

Har ägaren förutom i sin helhet belastad egendom erhållit jämväl annan
egendom och uppgår värdet av sistnämnda egendom till mer än tre
gånger den skatt, som belöper å sammanlagda värdet av ägarens förvärv,
skall dock enligt förslaget något uppskov med beskattningen av äganderätten
icke förekomma. Kommittén har ansett att i sådant fall skatt hör
kunna omedelbart uttagas även för den belastade egendomen utan att hänsynen
till ägarens skatteförmåga därigenom blir otillbörligen åsidosatt.

I betänkandet anföres, att då en arvinge erhåller såväl belastad som från
belastning fri egendom beskattningens fördelande å skilda tider givetvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

alltid måste innebära en viss omgång samt att örn en sådan omgång utan
olägenhet kan undvikas detta från praktiska synpunkter är en fördel. Enligt
kommitténs förslag skall, om en del av en arvinges förvärv beskattas
först vid framtida tidpunkt, vad som därvid blir föremål för skatt räknas
såsom en särskild lott. Den risk, som med hänsyn härtill kan förefinna^
för att en arvlåtare belastar en arvinges egendom i syfte att på sådant sätt
bereda denne den minskning av arvsskatten, vilken på grund av skattens
progressivitet blir en följd av egendomens uppdelande på skilda lotter, anser
kommittén i hög grad minskas genom den nyss omnämnda bestämmelsen,
att skattskyldighet omedelbart inträder för belastad egendom, örn
ägaren i den utsträckning förut nämnts samtidigt erhåller annan egendom.

Till förebyggande av att en arvlåtare belastar egendom endast i syfte att
på nu angivet sätt åstadkomma skattelindring har vidare föreskrivits, att
upplåtelser av belastande rättigheter på viss tid understigande fem år icke
skola medföra, att beskattningen av äganderätten framflyttas. Det torde
nämligen enligt kommitténs mening finnas särskild anledning att antaga,
att upplåtelse på så kort tid skett i illojalt syfte.

Till belysande av den närmare innebörden av nu angivna regler i förslaget
anför kommittén ett pär exempel; beträffande dessa må hänvisas till betänkandet
(sid. 87—88).

I fråga om den förut berörda föreskriften att äganderätt eller rättighet,
som först framdeles beskattas, alltid skall räknas såsom en särskild lott
framhåller kommittén, att sådan egendom självfallet måste särskiljas från
egendom, för vilken skattskyldighet inträtt vid arvlåtares död. En annan
fråga är, uttalar kommittén, huruvida den särskilda lott, som tills vidare lämnas
fri från skatt, skall sammanläggas med annan från samme arvlåtare
tidigare förvärvad egendom. Detta bör emellertid enligt kommitténs mening
icke ske, enär ofta lång tid förflyter mellan de båda förvärven, och man därför
icke kan räkna med att den skatteförmåga det tidigare förvärvet en gång
medfört alltjämt föreligger vid tiden för det senare förvärvets beskattning.
Om det oaktat en föreskrift skulle givas om sammanläggning, skulle detta
hava sin grund i fiskaliska hänsyn, d. v. s. farhågor för att en arvlåtare anordnar
framskjutna förvärv uteslutande i syfte att därigenom splittra lotterna
i boet och på sådant sätt bereda arvingarna skattelindring. Kommittén
anser emellertid, att de nyssnämnda, i 6 § angivna villkoren för uppskov med
beskattning böra giva erforderliga garantier mot dylika missbruk.

Från huvudregeln, att skattskyldighet för belastad äganderätt skall inträda
först vid den tidpunkt, då belastningen upphör, föreslås ytterligare två undantag.
Sålunda har föreskrivits, att om enligt förordnande i testamente å
egendomen belöpande skatt skall gäldas av dödsboet eller eljest av annan än
den egendomen tillfaller något uppskov med beskattningen icke skall äga
rum. Något skäl härtill har i sådant fall icke ansetts föreligga.

I andra stycket av förevarande paragraf i kommittéförslaget hava vidare
upptagits bestämmelser, enligt vilka belastad egendom på framställning av
ägaren skall kunna beskattas såsom hade skattskyldighet inträtt redan vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

arvlåtarens död. Såsom skäl härför anföres i betänkandet, att ägaren, oaktat
förvärvet icke tillfört honom någon skatteförmåga, kan hava medel tillgängliga
för skattens gäldande och till följd därav finna det lägligare att genast
betala denna. Ovissheten örn förhållandena vid tiden för skattskyldighetens
inträde kan exempelvis vara en anledning härtill.

I 7 § av kommittéförslaget behandlas de fall av framtida äganderättsförvärv,
som nu återfinnas i arvsskatteförordningens 13 §. Här är alltså fråga
om de i det föregående under punkten 5) upptagna fallen, då genom testamente
förordnats, att egendom först i framtiden skall tillfalla någon med
äganderätt utan att under mellantiden vara knuten till någon ägare, d. v. s.
sådana fall då äganderätten brukar betecknas som svävande. Såsom förut
nämnts lärer testator i dylika fall merendels hava för mellantiden åt annan
upplåtit nyttjanderätt eller rätt att uppbära avkastningen. Äganderättsförvärvet
kan emellertid även av annan anledning hava uppskjutits antingen till
viss framtida tidpunkt eller ock till inträdet av viss i testamentet angiven händelse.
Förslaget stadgar, att skattskyldighet för äganderätten skall inträda
först, då den omständighet inträffar, varav äganderättsförvärvet är betingat,
således i regel upphörandet av en egendomen belastande nyttjande- eller avkomsträtt.

Vad angår beskattningen av successivt upplåten nyttjanderätt eller rätt
till ränta, avkomst eller annan förmån gäller för närvarande — som framgår
av det förut anförda — att olika metoder för skattens uttagande tilllämpas
allteftersom äganderätten blir beskattad enligt 12 eller 13 §. Jämlikt
9 § första stycket i kommitténs förslag skall alltid, då dylika rättigheter
genom testamente tillagts två eller flera efter varandra, skattskyldighet
för senare innehavares förvärv inträda först, då föregående innehavares
rätt upphör. Är upplåtelsen icke successiv men förvärvet av rättigheten ändock
beroende av framdeles inträffande omständighet, skall enligt andra
stycket i samma paragraf skattskyldighet likaledes inträda först vid tiden
för förvärvet.

Såsom jag tidigare berört har kommittén beträffande de i det föregående
behandlade fallen av successiva förvärv föreslagit, att skatten skall uttagas
på grundval av deklaration. Jag skall nu något ingå på det kontrollsystem,
som av kommittén föreslagits till vinnande av garantier för att
deklarationsskyldigheten blir vederbörligen fullgjord. Bestämmelserna härom
hava framlagts i särskilt förslag till kungörelse angående uppgifter från
domstolarna för tillsyn å arvsskatts utgörande i vissa fall. Det ifrågasatta
kontrollsystemet, som grundar sig på från domstolarna till advokatfiskalsämbetena
vid rikets hovrätter enligt fastställt formulär lämnade uppgifter,
avser icke alla i 6, 7 eller 9 § omförmälda fall. Någon uppgiftsskyldighet
skall nämligen icke föreligga, då tiden för skattskyldighetens inträde är
lieroende av annan händelse än någons dödsfall eller upphörandet av på viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

bestämd tid upplåten rätt. Kommittén anser emellertid, att även med denna
begränsning kontrollen kommer att omfatta alla de fall av successiva förvärv
av ifrågavarande slag, med vilka man i praktiken har att räkna. Uppgift
skall lämnas, då domstolen meddelar slutligt beslut i ärende angående fastställande
av skatt för egendom, för vilken inträde av skattskyldighet är att
räkna från arvlåtarens (testators) död. Detta innebär, att uppgiften i regel
skall lämnas i samband med inregistreringen av bouppteckningen efter
denne. Även örn därvid icke blir fråga örn fastställande av någon arvsskatt,
exempelvis på grund av att skattskyldighet ännu icke inträtt för boets
egendom eller eljest någon skattepliktig lott icke finnes, föreligger uppgiftsskyldighet.

Utan fiskaliska olägenheter har uppgiftsskyldigheten ansetts kunna uteslutas
i fall, då behållningen i dödsboet icke överstiger 3,000 kronor. Uppgiften
skall avse samtliga successiva förvärv i boet och avlämnas endast en
gång för varje dödsbo. Uppgiftsskyldighet för senare innehavares förvärv
av en rättighet har .sålunda icke ålagts för var gång en successiv rätt blir
föremål för beskattning.

Enligt förslaget skall, där rättighet upplåtits på livstid, uppgift insändas
till advokatfiskalerna i samtliga hovrätter och, där rättigheten upplåtits på
viss bestämd tid, till den advokatfiskal som har att verkställa granskning av
underrättens protokoll i skatteärendet.

Beträffande sättet för kontrollens utövande anföres i betänkandet i huvudsak
följande:

Kommittén Ilar icke velat föreslå några särskilda regler för det inkomna
uppgiftsmaterialets ordnande vid advokatfiskalsämbetena utan ansett detta
böra få ankomma på advokatfiskalerna och verkställas på sätt dessa finna
mest ändamålsenligt. Enligt kommitténs förmenande bör uppgiftsmaterialet
bliva överskådligt och kontrollförfarandet enkelt att tillämpa om inkomna
uppgifter uppklistras pa kartonger och sedan uppläggas såsom kortregister,
varefter de, såvitt fråga är örn på livstid upplåtna rättigheter, ordnas alfabetiskt
efter de första rättighetsinnehavarnas tillnamn. Vid granskningen
av till hovrätten insända renovationsexemplar av underrätternas bouppteckningsprotokoll
kontrollerar vederbörande granskare, huruvida den avlidnes
namn återfinnes i registret. Kommittén har icke förbisett, att kontrollen kan
försvåras eller rent av omöjliggöras genom namnbyte av rättighetsinnehavaren.
Såvitt gäller det vanligaste fallet av namnbyte, nämligen det som föranledes
av kvinnas giftermål, vill kommittén emellertid erinra örn föreskriften
i 62 § av förslaget till förordning örn arvs- och gåvoskatt att, örn arvlåtaren
är gift kvinna, i bouppteckningsprotokollet skall antecknas jämväl hennes
namn som ogift. Nämnda föreskrift har givits i syfte att göra nu ifrågavarande
kontroll effektiv även för det fall, att en kvinnlig rättighetsinnehavare
efter rättighetens upplåtelse genom giftermål erhållit annat namn.

För att vid omförmälda granskning underlätta identifieringen av avliden
rättighetsinnehavare har vidare i nyssnämnda paragraf av kommitténs förslag
till förordning örn arvs- och gåvoskatt föreskrivits, att i houppteckningsprotokollet
skall antecknas bland annat arvlåtarens födelsetid.

Till vederbörande advokatfiskalsämbete insända uppgifter, som avse p å
viss tid upplåtna rättigheter, kunna lämpligen sammanföras till ett särskilt
register och ordnas i grupper efter upplåtelsetidens längd, exempelvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

en grupp för rättighetsupplåtelser på 6—10 år, en för upplåtelser på 11—15
år o. s. v. På lämpliga tider undersökes med ledning av från vederbörande
underrätt inkommet renovationsexemplar av bouppteckningsprotokollet huruvida,
sedan tiden för en rättighetsupplåtelse utgått, föreskriven deklaration
rörande äganderättsförvärvet eller senare innehav av rättigheten blivit
avgiven.

Efter den nu lämnade redogörelsen återstå de inledningsvis under punkterna
1) och 2) angivna sätten för beredande av förmån åt flera personer successivt.

Det förstnämnda fallet avser såsom förut berörts, att äganderätt (fri förfoganderätt)
till arvlåtarens kvarlåtenskap såsom totalitet eller till viss del
därav tillkommer den först berättigade med rätt till sekundosuccession för
viss eller vissa andra personer. Härvid avses med fri förfoganderätt den rätt,
som enligt 2 kap. lagen om arv tillkommer efterlevande make eller den motsvarande
rätt, som i fall av testamentarisk sekundosuccession tillkommer den
förste successorn, vilken därvid kan vara annan än efterlevande make.

För de fall av fria förfoganderättsupplåtelser, med vilka man i praktiken
har att räkna — d. v. s. upplåtelser på livstid — finnas regler i 12 § andra
stycket och 14 § gällande arvsskatteförordning. Sålunda skall enligt förstnämnda
lagrum upplåtelse av egendom med fri förfoganderätt under innehavarens
livstid behandlas såsom äganderätt. I 14 § stadgas, att bland tillgångarna
i dödsbo skall inräknas egendom, som den avlidne innehaft med
fri förfoganderätt under sin livstid. Detta innebär, att enligt nuvarande bestämmelser
skattskyldighet för sekundosuccessorn kommer att inträda först
vid den föregående innehavarens död.

I 8 § första stycket av kommitténs förslag stadgas nu att, om enligt testamente
eller på grund av bestämmelserna i 2 kap. lagen om arv egendom,
som tillfallit någon med äganderätt (fri förfoganderätt), därefter skall med
äganderätt övergå å annan eller å flera efter varandra, skattskyldighet för senare
ägares förvärv inträder då den föregåendes rätt upphör.

Kommittén framhåller, att den fria förfoganderätt till arvlåtarens kvarlåtenskap,
som tillkommer den förste successorn, vanligen torde avse totala
kvarlåtenskapen, viss kvotdel därav eller överskott, som uppkommer sedan
legat utgått. Emellertid kan, uttalar kommittén, en arvlåtare även anlita det i
det föregående under punkten 2) omförmälda sättet för beredande av successiva
förmåner, d. v. s. äganderätt för den först berättigade till egendom,
som gives såsom legat, med rätt för annan att succedera i samma egendom.

Härom anföres i betänkandet:

I regel avses med ett dylikt testamentariskt förordnande, att egendomen
skall oförminskad övergå till sekundosuccessorn. Sådana fall av successiva
förvärv, som alltså icke äro förbundna med fri förfoganderätt och för vilka
såsom lagberedningen framhåller det vanliga familjefideikommisset kan anses
typiskt, hava upptagits i 8 § andra stycket av förslaget. Emellertid torde.
örn än i mera sällsynta undantagsfall, kunna förekomma, alt förste successorn
tillagts rätt att fritt förfoga även över den av honom såsom legat innehavda
egendomen, i vilket fall förordnandet således innebär, att endast vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

av egendomen återstår efter upphörandet av hans rätt skall övergå å sekundosuccessorn.
Med hänsyn härtill har, ehuru stadgandet i 8 § första stycket
närmast avser sådana fall, då förste successorns fång är universellt, åt detta
stadgande givits sådan avfattning, att därunder ingå även sådana fall, då
den förste successorn såsom legatarie innehaft egendomen med fri förfoganderätt.

Enligt förslaget skall liksom nu den fria förfoganderätt, som på livstid tilllagts
den förste successorn, vid hans död upptagas såsom tillgång i boet efter
honom och blir följaktligen arvsbeskattad i enahanda ordning som de tillgångar
i dödsboet, vilka icke äro föremål för sekundosuccession. Något anlitande
av deklarationsinstitutet ifrågakoimner således icke för andra än de
fall, då förfoganderätten avser annan tid än den berättigades livstid. Då —
såsom kommittén framhållit — dessa fall huvudsakligen äro av endast teoretiskt
intresse, överensstämmer förslaget i allt väsentligt med vad som för närvarande
gäller.

De fall av successiva förvärv, som utgöras av äganderättslegat med förbehåll
örn att egendomen skall oförminskad övergå till sekundosuccessorn, behandlas
såsom förut nämnts i 8 § andra stycket av kommitténs förslag.

I betänkandet anföres i förevarande hänseende följande:

På sätt lagberedningen anfört lärer man — med den begränsning som enligt
1 kap. 2 § lagen om testamente föreligger i en testators rätt att förordna
till förmån för ofödda — icke i större utsträckning behöva räkna med andra
successiva äganderättslegat av nu angivet slag än fideikommissrätt. Vad som
enligt K. F. 1914 inbegripes under fideikommissrätt har varit föremål för
tvekan. Med det system för beskattning av framtida förvärv, som kommitténs
förslag innehåller, föreligger icke någon anledning att ur arvsskattesynpunkt
göra åtskillnad mellan de vanliga s. k. perpetuel^ familjefideikommissen och
andra successiva äganderättslegat, som givits under villkor att egendomen
skall oförminskad övergå. Med hänsyn härtill har kommittén i 8 § andra
stycket upptagit gemensamma bestämmelser för dem båda. Enligt dessa
skall, då viss egendom tillagts två eller flera efter varandra med fideikommissrätt
eller eljest under villkor att egendomen skall oförminskad övergå från
den ene till den andre, vad i första stycket av samma paragraf stadgas äga
motsvarande tillämpning, d. v. s. skattskyldighet för senare successors förvärv
inträder först då den föregåendes rätt upphör. I paragrafens tredje
stycke har för tydlighetens skull angivits, att där någon efter upphörande av
fideikommissrätt eller därmed jämställd rätt bekommer egendomen till full
ägo, skattskyldighet därför skall inträda vid tiden för förvärvet. Ehuru stadgandet
i 8 § andra stycket innehåller samma regel, som enligt första stycket
gäller för beskattning av där avsedda framskjutna äganderättsförvärv, har
kommittén av författningstekniska och andra praktiska skäl funnit det lämpligt
att särskilja de fall av successiva äganderättslegat, där egendomen skall
bibehållas oförminskad.

Särskilda bestämmelser gälla för närvarande för arvsbeskattning av egendom,
vilken bekommits med fideikommissrätt. Enligt dessa förutsättes, att
skattskyldighet för sådan egendom inträder först, då den föregående innehavarens
rätt upphör. Detta innebär alltså i princip, att beskattningen redan
nu uppskjutes till senare tidpunkt än fideikommissupplåtarens död. Emellertid
är beskattningen olika anordnad, allteftersom fråga är om fideikommiss
i fast eller lös egendom. Förstnämnda slag av fideikommiss med därtill hö -

Kunni Maj:ts proposition nr 192.

rande gäld behandlas såsom ett helt för sig sålunda, att detsamma alltid betraktas
såsom en särskild lott. Denna tages icke till beskattning samtidigt
med boet efter föregående innehavaren utan då ansökan.örn lagfart å fideikommisset
göres. Fideikommiss i lös egendom åter inräknas bland tillgångarna
i boet efter föregående innehavaren och sammanlägges sålunda
med vad den nye fideikommissarien i övrigt kan erhålla ur samma bo,
dock att behållningen i dödsboet icke får upptagas lägre än värdet å fideikommissegendomen.

Bestämmelsen att fideikommiss i fast egendom alltid skall behandlas såsom
en särskild lott tillkom redan genom 1894 års stämpelförordning. Såsom
stöd härför anförde 1893 års kommitterade dels att, örn fideikommisset hänfördes
till boet, en brist i detta kunde medföra, att fideikommissrätten bleve
skattefri eller för varje fall blott delvis beskattad, dels ock att en skyldighet
för boet att gälda även den på fideikommisset belöpande arvsskatten kunde
för dödsboet bliva alltför betungande.

Ofta inträffar att en fideikommissarie utom fideikommissrätten erhåller
egendom i arv efter föregående fideikommissarien. I sådant fall föreligga
två skilda, från olika arvlåtare härrörande förvärv. Den nu gällande bestämmelsen,
att fideikommiss i fast egendom skall beskattas såsom en särskild
lott, står således i överensstämmelse med den för arvsbeskattningen grundläggande
principen, att förvärv från skilda arvlåtare beskattas var för sig..

Kommittén har i förslaget upptagit en föreskrift örn att framskjutna förvärv
i alla förekommande fall böra behandlas såsom särskilda lotter, varigenom
skyldigheten att förskjuta å sådana lotter belöpande skatt kunnat avlyftas
från dödsboet. Följaktligen finnes icke vidare någon anledning att
beträffande fideikommissrätt, evad den gäller fast eller lös egendom, i nu förevarande
hänseenden giva särskilda regler utöver dem, som gälla för framskjutna
förvärv i allmänhet. Förut har framhållits, hurusom enligt kommitténs
förslag de fall av framskjutna förvärv, som avses i 6, 7 och 9 §§, skola beskattas
efter avgivande av deklaration, något som i sällsynta undantagsfall
gäller även de i 8 § första stycket behandlade.

I de under 8 § andra stycket avhandlade fallen av framtida förvärv skall
enligt förslaget skatt alltid uttagas på grundval av deklaration. Någon anledning
att för fideikommiss i fast egendom bibehålla en särskild anordning
för arvsskattens uttagande föreligger enligt kommitténs mening icke. En
fullt tillfredsställande kontroll över dess behöriga erläggande synes ändå kunna
vinnas. Redan genom den lagfartsplikt, som lagfartsförordningen stadgar
för ifrågavarande fång, torde vara tillräckligt sörjt för att dessa antingen direkt
eller genom annan myndighets medverkan komma till vederbörande beskattningsdomstols
kännedom. Men vidare har i 50 § av kommitténs förslag
införts den bestämmelsen att, örn någon på livstid innehaft egendom med
sådan rätt som avses i 8 § andra stycket, bouppteckningen efter honom skall
vara åtföljd av skriftlig uppgift örn fullständiga namnet å elen, till vilken
egendomen övergått, ävensom hans hemvist. Av 45 g framgår att deklaration
skall avgivas lill samma domstol, vid vilken bouppteckningen inregistreras.
Det torde slutligen här böra anmärkas, att föreskriften örn arvsskattens
uttagande för fast egendom av fideikommissnatur i samband med lagfarten
innebär, att arvsskatteärendet icke kommer att handläggas av rätten utan av
inskrivningsdomaren. Kommittén har icke kunnat finna en sådan dualism
i fråga örn arvsskatteärendens handläggning tillfredsställande. På sätt i annat
sammanhang skall närmare avhandlas har kommittén tvärtom funnit
det angeläget att lägga alla ärenden örn fastställande av arvs- och gåvoskatt
under domstolarna.

Kungl. Majlis proposition nr 192.

I anslutning till den nu lämnade redogörelsen må erinras, att enligt föreskrift
i 24 § andra stycket av förslaget egendom, som förvärvas med fideikommissrätt
eller eljest under villkor att egendomen skall oförminskad övergå
till efterföljande innehavare, skall uppskattas såsom örn egendomen bekommits
med nyttjanderätt. Såvitt gäller fideikommissrätt innehåller nuvarande
förordning en motsvarande bestämmelse.

Yttrandena.

I flertalet av de avgivna yttrandena hava några erinringar icke framställts
mot kommitténs förslag i förevarande delar. I den mån anmärkningar
förekomma, rikta sig dessa väsentligen mot bestämmelserna i 6 § i förslaget.
I de fall, där dessa bestämmelser blivit föremål för en mera ingående kritik,
har detta skett från praktiska och fiskaliska utgångspunkter, och förslagets
regler om tiden för skattskyldighetens inträde hava därvid i allmänhet erkänts
såsom principiellt riktiga. Mot reglerna i 7 och 9 §§ i förslaget hava
endast framställts mindre anmärkningar av huvudsakligen redaktionell art.
I yttrandena förekomma icke några uttalanden, som direkt beröra bestämmelserna
i 8 §.

Av yttrandena må här återgivas följande.

Svea hovrätt anmärker, att kommittén till förhindrande av illojala transaktioner
från de skattskyldigas sida sett sig nödsakad att från den i 6 §
uppställda huvudregeln om skattskyldighetens inträde först då äganderätten
blir fri från belastning stadga så väsentliga undantag att det kunde ifrågasättas,
huruvida den sålunda fastslagna principen förtjänade upprätthålllas,
samt anför i anslutning härtill i huvudsak:

Om, såsom händelsen torde vara, dylika undantag av praktiska skäl måste
stadgas, förtjänar ett av advokatfiskalsämbetet vid hovrätten framfört motförslag
att övervägas. Detta förslag innebär, att väl liksom för närvarande
äganderättens av den belastande rättigheten reducerade värde medräknas
då vid arvlåtarens (testators) död arvsskatten bestämmes, men skyldigheten
att gälda den del av skatten, som belöper på detta värde, inträder först då
belastningen upphör. Skulle ägaren dessförinnan avlida, förfaller skyldigheten
att gälda denna del av skatten och äganderättens värde i hans dödsbo
blir föremål för ny uppskattning. På detta sätt bliva de fiskaliska intressena
tillgodosedda, utan att skatt för äganderätten behöver erläggas, förrän den
verkat stärkande på skatteförmågan.

Den av kommittén föreslagna formen för kontroll över fullgörandet av
den deklarationsplikt, som föreslås beträffande uppskjuten beskattning vid
successivt förvärv, bleve synnerligen betungande för advokatfiskalema. Ur
praktisk synpunkt är avgjort att föredraga att, såsom advokatfiskalsämbetet
ifrågasatt, vid anordnande av sådan kontroll bygga på kyrkobokföringen.
Den nära till hands liggande invändningen att uppgiften i fråga är för kyrkobokföraren
främmande vill hovrätten ej tillmäta avgörande betydelse, så
mycket mindre som fragan örn en omläggning av civilregistreringen står på
dagordningen.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt uttalar i sitt av hovrätten åbelopade
yttrande, att kommitténs kritik av nu gällande bestämmelser örn be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

skattning av successiva förvärv måste anses principiellt befogad, men att
det kunde ifrågasättas, om kommittén funnit den lyckligaste lösningen av
ifrågavarande spörsmål. Ämbetet anser, att i 6 § upptagna undantag det ena
av innebörd, att skattskyldighet genast skall inträda då ägaren, förutom belastad
egendom, erhållit jämväl annan egendom till visst värde, och det
andra, avseende rättigheter upplåtna på viss tid understigande fem år, jämte
övriga i 6 § angivna undantag innefatta så väsentliga jämkningar i den avkommittén
hävdade principen för skattskyldighetens inträde, att denna princip
kunde sägas hava offrats för praktiska hänsyn. Ämbetet anför fortsättningsvis
bland annat:

Det kan starkt ifrågasättas, huruvida framför allt den förstnämnda undantagsbestämmelsen
verkligen är ägnad att effektivt förhindra illojala
transaktioner av den art kommittén åsyftar. Det torde sålunda icke fordras
särskilt stor förslagenhet för att vid arvskifte, som skall läggas till grund för
beskattningen, skifta på ett sådant sätt att effekten av berörda bestämmelse
väsentligt minskas. Slutligen medföra de i förslagets b § stadgade undantagen,
att den för praxis besvärande skillnaden i behandlingen av de fall, som
avses i 12 och 13 §§ arvsskatteförordningen, fortfarande kommer att bestå,
ehuru gränsdragningen underlättats genom förtydligande av bestämmelsen
i den 13 § nämnda förordning motsvarande 7 § i förslaget. Den radikalaste
lösningen av spörsmålet vöre otvivelaktigt, att de i 6 och 7 §§ av förslaget
avsedda fallen erhölle samma behandling. Då emellertid nämnda lösning
skulle innebära en fara för de fiskaliska intressena, kunde man tänka sig
att beräkna skatten för äganderätten och den belastande rättigheten på samina
sätt som nu är fallet men uppskjuta erläggandet av den på äganderätten
belöpande skatten till belastningen upphört, utan skyldighet att gälda ränta.
Med denna metod skulle någon minskning av skatten icke inträda på grund
av egendomens uppdelande på skilda lotter och särskilda bestämmelser till
förhindrande av att nämnda utväg i illojalt syfte anlitas, torde bliva obehövliga.
Samtidigt vinnes det praktiska syftet med den av kommittén föreslagna
bestämmelsen nämligen att skatten icke behöver betalas, förrän skatteförmågan
ökats genom att förvärvet verkligen kommer vederbörande tillgodo.
Ur teoretisk synpunkt är den nu angivna metoden behäftad nied den svagheten
att skattskyldigheten, i likhet med vad nu gäller, inträder redan vid
arvlåtarens (testators) dödsfall. Ämbetet finner dock nämnda metod ur praktiska
synpunkter vara att föredraga framför den av kommittén föreslagna.

Att i enlighet med kommitténs förslag grunda skattskyldigheten vid den
uppskjutna beskattningen på deklaration torde icke i oell för sig behöva
väcka några betänkligheter. Med den av ämbetet föreslagna lösningen av frågan
örn den belastade äganderättens beskattning, torde skattens uttagande
lämpligen anknytas till skyldighet för ägaren att anmäla belastningens upphörande.

Den av kommittén föreslagna kontrollen i fråga örn uppskjuten beskattning
torde bliva tämligen effektiv. Ämbetet vill emellertid framhålla att kontrollåtgärderna
bliva synnerligen betungande för advokatfiskalerna. Detta
gäller framför allt i vad de avse på livstid upplåtna rättigheter, enär namnet
på varje avliden, efter vilken bouppteckning inregistrerats, måste jämföras
med de hos ämbetet förda förteckningarna över rättigheter upplåtna på livstid.
För dessa fall vore viii den rationellaste lösningen att föreskriva att uppgift
örn uppskjuten beskattning skulle sändas till vederbörande kyrkoboklörare,
som hade all verkställa anteckning härom. Vid inträffat dödsfall

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

skulle kyrkobokföraren därefter avsända uppgift härom till advokatfiskalerna.
Det kan emellertid ifrågasättas örn man bör pålägga kyrkobokföraren en
uppgiftsskyldighet av denna art.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar sig likaledes för att skattskyldighet
för äganderätten i nu avsedda fall skall inträda vid arvlåtarens (testators)
död men att med skattens erläggande skall anstå till dess äganderätten
blir fri från belastningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår, att äganderätt eller rättighet,
som jämlikt förslaget skall beskattas först framdeles, sammanlägges med
annan från samma arvlåtare tidigare erhållen egendom. Hovrätten finner det
av kommittén mot en dylik kumulation anförda skälet icke avgörande samt
uttalar, ali det med samma rätt skulle kunna åberopas till stöd för att sammanläggning
aldrig bör äga rum av gåvor, som vid olika tidpunkter erhållas
från samme givare. Hovrätten yttrar härom bland annat:

Det synes av fiskaliska skäl vara av största betydelse, att lagbestämmelserna
givas en sådan innebörd, att en arvlåtare förhindras anordna framskjutna
förvärv i syfte att därigenom splittra lotterna i boet och på sådant sätt
bereda arvtagarna skattelindring. Lämpligast synes detta kunna ske därigenom
att i förslaget stadgas att, då skattskyldighet inträder för lott, som tillsvidare
lämnas fri från skatt, nämnda lott skall sammanläggas med annan
från samme arvlåtare tidigare erhållen lott och arvsskatten beräknas å lotternas
sammanlagda värde. Varje anledning synes därvid saknas att göra
skillnad på olika slag av framskjutna förvärv.

Därest beskattningen anordnas på sätt nu ifrågasatts, vinnes jämväl den
fördelen, att man kan undvara den i 6 § 1 stycket upptagna regeln enligt vilken
»där ägaren förutom i sin helhet belastad egendom samtidigt erhåller
jämväl annan egendom, vilkens värde uppgår till mer än tre gånger den skatt,
som belöper å sammanlagda värdet av ägarens förvärv», uppskov med beskattningen
icke skall äga rum. Ett bibehållande av nämnda regel uteslutande
av det skäl, att skatt i där avsett fall kan uttagas utan att hänsynen till ägarens
skatteförmåga därigenom otillbörligen åsidosättes, synes icke lämpligt,
då regeln med nödvändighet medför invecklade alternativa skatteberäkningar.

I detta sammanhang må anmärkas, att kommitténs ståndpunkt att sammanläggning
av lotterna icke skall äga rum synes medföra den konsekvensen,
att såväl å lott, för vilken skattskyldighet inträder vid arvlåtarens död, som å
lott, för vilken skattskyldighet först framdeles inträder, skattefritt avdrag skall
göras i den mån dylikt avdrag är medgivet i 28 §.

Hovrätten uttalar slutligen, att det av kommittén framlagda förslaget till
kungörelse angående uppgifter från domstolarna för tillsyn å arvsskatts utgörande
i vissa fall ur kontrollsynpunkt sannolikt komme att visa sig tämligen
ineffektivt och medföra en avsevärd ökning av advokatfiskalernas arbetsbörda
utan motsvarande nytta.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund finner förslagets bestämmelser om
beskattning av successiva förvärv i stort sett lämpligt avvägda men förordar
i likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge i stället för förenämnda i 6 §
av förslaget upptagna undantagsbestämmelser tillämpande av den förut angivna
kumulationsmetoden. Härutinnan anföres bland annat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Den av kommittén föreslagna anordningen, att skattskyldighet skall inträda
omedelbart, dels om den som med äganderätt förvärvar av nyttjandeeller
avkomsträtt belastad egendom samtidigt erhåller obelastad egendom till
visst värde, och dels örn den belastande rättigheten gäller för kortare tid än
fem år, leder emellertid till ett icke önskvärt resultat, om den som med äganderätt
erhåller belastad egendom avlider, innan nyttjande- eller avkomsträtten
upphör. Denna mindre önskvärda konsekvens synes kunna undvikas genom
att alltid uppskjuta tiden för skattskyldighetens inträde till dess nyttjande-
och avkomsträtten upphör, men samtidigt föreskriva, att skattekumulation
skall äga rum i erforderlig utsträckning. En dylik föreskrift är även
ägnad att förhindra det kringgående av beskattningsreglerna, som med förslagets
nuvarande avfattning synes kunna ske genom att man i de nu avsedda
fallen avfattar det testamentariska förordnandet så, att 7 § i förslaget
i stället för 6 § blir tillämplig på detsamma.

Statskontoret ifrågasätter, om tillräcklig anledning förelåge att i det i 6 §
angivna fallet beskatta äganderätten samtidigt med nyttjanderätten, då ägaren
förutom den belastade egendomen samtidigt erhåller annan egendom, vilkens
värde uppgår till mer än tre gånger den skatt, som belöper å sammanlagda
värdet av ägarens förvärv.

Riksräkenskapsverket anser att ehuru de föreslagna reglerna örn beskattningen
av successiva förvärv tydligen avsåge att möjliggöra större rättvisa
i beskattningen i det enskilda fallet och i sådant avseende kunde vara teoretiskt
konsekvent utformade, de dock syntes opraktiska samt genom sin komplicerade
natur inbjuda till transaktioner i syfte att undandraga statsverket
skatt. Den föreslagna kontrollen syntes vara mindre effektiv och tämligen
betungande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att i många fall mycket lång
tid komme att förflyta emellan de olika förvärven och att, även om särskilda
anordningar iakttoges för att advokatfiskalerna skulle kunna bevaka statens
rätt, skatteförluster lätt kunde uppkomma. Enligt länsstyrelsens mening hade
icke heller skyldigheten att avgiva deklaration fått det insteg i folkmedvetandet,
som kommittén gjorde gällande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län gör följande uttalande:

I den viktiga frågan om uppskov med beskattningen till tid, då skattskyldig
tillträder förvärvad egendom, har kommittén icke lyckats finna någon lösning
på annan väg än genom förslag örn uppgiftsskyldighet i kontrollsyfte
från beskattningsdomstolarna till hovrätternas advokatfiskaler. Omfattningen
av dessa uppgifter och den ovissa möjligheten att nyttiggöra dem för kontrolländamål
inger emellertid sådana betänkligheter, att länsstyrelsen vill tillråda
allvarligt övervägande, om icke därmed anvisats en lösning till vad pris som
helst såsom nödfallsutväg ur en mycket stor svårighet att finna ett godtagbart
kontrollsystem. Redan i detta sammanhang skymtar svagheten med dessa beskattningsärendens
handläggande genom organ, som i övrigt stå utanför den
kontinuerliga övervakningen av enskildas beskattningsförhållanden. Kontrollen
ifråga torde nämligen, enligt länsstyrelsens mening, mera naturligt kunna
anpassas i samband med inkomstbeskattningen genom länsstyrelserna och beskattningsnämnderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departements chefen.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare anför i huvudsak följande:

Det system kommittén utarbetat för beskattning av de successiva förvärven
kan måhända vara sinnrikt, och principen är ju som sådan utan tvivel riktig.
Men här inställer sig frågan, om ej granskning, registerföring, uppgiftslämnande
m. m. för många av hithörande fall måste te sig som en smula oproportionerligt
i förhållande till de värden varom fråga är. I ett dödsbo med
3,000 kronors behållning kan det vid successiva förvärv7 även av hela behållningen
inte röra sig örn skattebelopp, som försvarar en så långt driven underrättelse-
och kontrollverksamhet. Den i och för sig riktiga principens kategoriska
genomförande borde kunna begränsas till skattebelopp av mera väsentlig
storleksordning. För mindre dödsbon, för vilka gränsen torde böra dragas
högre än vid 3,000 kronors behållning, kunna enklare regler säkerligen utfinnas,
även örn ej alla fiskaliska intressen därvid tillgodoses. Fråga är väl för
övrigt, om ej storleken av den lott, som är föremål för successiva förvärv,
borde vara utslagsgivande, ej behållningen i boet.

Att finna en lösning av förevarande beskattningsspörsmål, vilken ur alla
synpunkter kan betecknas som helt tillfredsställande, lärer knappast vara
möjligt. Principiellt sett vore det utan tvivel riktigast att alltid uppskjuta
beskattningen till den tidpunkt, då arvingen eller testamentstagaren tillträder
sitt förvärv och därmed erhåller ökade möjligheter att erlägga skatten. Av
fiskaliska och praktiska skäl torde emellertid en dylik lösning icke kunna reservationslöst
godtagas. Man synes alltså vara nödsakad att vid beskattningsreglernas
utformning gå en medelväg, som medgiver ett skäligt hänsynstagande
till den enskildes skatteförmåga men samtidigt i erforderlig mån tillgodoser
praktiska och fiskaliska synpunkter. De nu gällande bestämmelserna i
ämnet äro uppenbarligen icke i något av de angivna avseendena tillfredsställande.

Kommittén har i 6 § av sitt förslag givit regler för de fall då någon erhållit
nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av egendom,
under det att äganderätten tillfallit annan. Av betänkandet framgår,
hurusom kommittén för detta fall övervägt möjligheten att framgå efter andra
linjer än den i förslaget valda. En av kommittén diskuterad metod, vilken
förordats i ett par av yttrandena, skulle vara, att skattskyldighetens inträde
undantagslöst uppskötes till den tid, då belastningen upphör, och att man i
stället genom en föreskrift om kumulation sökte motverka en sådan på testamentarisk
väg anordnad lottsplittring, som endast hade till syfte att åstadkomma
skattelindring. Enligt denna metod skulle den lott, som på grund
av belastning tills vidare lämnats fri från skatt, när belastningen bortfölle
sammanläggas med annan från samme arvlåtare tidigare erhållen lott.

En dylik metod skulle onekligen innefatta vissa fördelar. Skattskyldighetens
inträde skulle alltid kunna anknytas till tiden för belastningens bortfallande,
och undantagsbestämmelser sådana som kommittén av fiskaliska skäl nödgats
uppställa skulle icke bliva erforderliga. På av kommittén anförda skäl anser
jag mig likväl icke kunna tillstyrka en sådan anordning. Man måste nämligen
här räkna med att mellan de båda förvärven kan komma att ligga en avsevärd
tidrymd. En kumulationstid på flera decennier torde sålunda icke bliva ovan -

Kungl. Majlis proposition nr 192.

lig. Den skatteförmåga, som det tidigare förvärvet medfört, kan följaktligen
ofta vara helt bortfallen vid tiden för det senare. Jag kan därför icke dela
den i ett av remissyttrandena uttalade meningen, att man med samma rätt
skulle kunna göra gällande, att sammanläggning aldrig bör äga rum av gåvor,
som vid olika lidpunkter erhållas från samme givare. Det må erinras, att
kumulationstiden beträffande gåvor för närvarande är satt till fyra år, en
regel som bibehållits i kommitténs förslag. I fråga om kumulation av gåva
med arvs- eller testamentslott förefinnes enligt gällande förordning för vissa
fall en kumulationstid på tio år, som i huvudsak även bibehållits av kommittén.
Men i sistnämnda fall är det fråga örn ur fiskalisk synpunkt synnerligen
misstänkta transaktioner, vartill kommer att den skattskyldige i regel
varit förhindrad att förfoga över det tidigare förvärvet och sålunda vid kumulationstillfället
äger den skatteförmåga, som sistnämnda förvärv medfört.

Enligt ett annat vid remissen framfört förslag skulle man bäst komma till
rätta med det nu behandlade beskattningsspörsmålet på det sätt att i överensstämmelse
med vad som nu gäller äganderättens av den belastande rättigheten
reducerade värde skulle medräknas då arvsskatten bestämmes vid arvlåtarens
död men att med erläggandet av skatten för äganderätten skulle anstå
tills belastningen upphör. Avlider ägaren dessförinnan skulle enligt detta
förslag skattskyldigheten bortfalla och äganderättens värde i hans dödsbo bli
föremål för ny uppskattning. Med en anordning som den här skisserade
skulle några särskilda bestämmelser icke bliva erforderliga till förhindrande
av att skatt undandroges statsverket genom en i illojalt syfte arrangerad
splittring av lotterna i boet. Samtidigt skulle på detta sätt skatten icke behöva
erläggas, förrän skatteförmågan ökats genom att förvärvet verkligen kommit
vederbörande tillgodo.

Ett på detta sätt utformat stadgande skulle emellertid — såsom också den
förslagsställande myndigheten medgivit —• innebära, att skattskyldigheten
liksom enligt gällande rätt ansåges inträda redan vid arvlåtarens död. Detta
medför, att skatten blir fastställd att utgå efter ett annat värde än det som
föreligger vid den tidpunkt, då vederbörande verkligen tillträder egendomen.
Denna olägenhet undanröjes icke genom att med skattens erläggande får anstå
till nämnda tidpunkt. Såsom jag tidigare framhållit får man här ofta räkna
med en ganska avsevärd tidrymd. Värdet vid arvlåtarens död, efter vilket
skatten beräknats, kan sålunda komma att högst väsentligt avvika från
värdet vid tillträdet. Jag bortser härvid från den reduktion, som vid förstnämnda
tillfälle är att verkställa genom avräkning av den belastande rättighetens
kapitaliserade värde. Till undvikande av alltför stötande konsekvenser
av eventuella värdefluktuationer har därför föreslagits den nyssnämnda regeln
om omvärdering, i fall då ägaren avlider innan belastningen upphör. En dylik
föreskrift leder emellertid enligt min mening lill betänkliga ojämnheter vid
beskattningen. Om ägaren avlider, kommer nämligen hans dödsbo att få
betala skatt efter ett värde, som i regel bättre än det vid arvlåtarens död fastställda
motsvarar det, som den ifrågavarande egendomen har vid belastningens
bortfallande. Upphör däremot belastningen, innan ägaren avlidit,
Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr läll. 7

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

saknar denne möjlighet alt få ett nytt värde åsatt äganderätten. Att bereda en
allmän rätt till omvärdering synes emellertid näppeligen kunna ifrågakomma.
Den föreslagna metoden torde för övrigt alltid med eller utan en allmän omvärderingsregel
komma att medföra irrationella resultat, som icke utan praktiska
svårigheter kunna undgås. Sålunda kommer, örn den skattskyldige jämte
den belastade äganderätten även erhåller egendom, som är fri från belastning,
det värde, som vid arvlåtarens död åsättes äganderätten, på grund av skatteprogressionen
att bliva avgörande även för storleken av den skatt, som därvid
uttages för den fria egendomen. I ett av remissyttrandena har uttalats, att
de i 6 § av kommittéförslaget stadgade undantagen medföra, att den för
praxis besvärande skillnaden i behandlingen av de fall, som avses i 12 och
13 §§ arvsskatteförordningen, i viss mån kommer att bestå. Med anledning
härav vill jag framhålla, att med ett sådant system för skattens uttagande
som det nu behandlade gränsdragningen mellan beskattningsfallen i 6 och
7 §§ av kommittéförslaget — motsvarande 12 och 13 §§ arvsskatteförordningen
— torde bliva av ännu större betydelse än enligt kommittéförslaget.
Där behandlas dessa fall dock enligt huvudregeln lika, under det att det nu
omhandlade systemet aldrig kan tillämpas i fall av »svävande» äganderätt.

På grund av vad nu anförts har jag vid övervägande av de olika förslagen
till lösning av förevarande beskattningsspörsmål funnit det av kommittén
framlagda — örn icke i alla avseenden helt tillfredsställande —- dock bäst
ägnat att läggas lill grund för en lagstiftning.

Ett definitivt ställningstagande till frågan i vad mån ett uppskov kan
medgivas med skattskyldighetens inträde till den tidpunkt, då vederbörande
kommer i åtnjutande av sitt förvärv, måste emellertid självfallet bliva beroende
på vilka garantier, som kunna uppställas för att skatten verkligen
blir erlagd vid nämnda tidpunkt. Kommittén har föreslagit, att skatten i alla
här avsedda fall av successiva förvärv skall uttagas på grundval av deklaration.
Denna metod för skattens uttagande anlitas för närvarande i de i 13 §
arvsskatteförordningen avhandlade fallen, då äganderätt eller rättighet tillfaller
någon vid annat tillfälle än en föregående rättighetsinneliavares död
och alltså någon anknytning till bouppteckningen efter denna icke är möjlig.
Någon annan utväg än ett anlitande i full utsträckning av deklarationsinsti
lutet synes heller icke erbjuda sig, om man ej vill bibehålla de nuvarande
bestämmelserna. Samma utgångspunkt har också icke blott den förut omnämnda
kumulationsmetoden utan även det förslag, enligt vilket skatt skulle
påföras redan vid arvlåtarens död men uttagas först då egendomen tillträdes.
Dessa båda förslag kräva alltså samma garantier för att skattskyldigheten
1''ullgöres som det av kommittén framlagda. Enligt det sistnämnda av
dessa förslag skall visserligen i det fall, som avses i 6 § av kommittéförslaget,
skatten uttagas efter anmälan från ägaren örn belastningens bortfallande,
men detta spelar ur här förevarande synpunkt mindre roll, då man
icke nied större säkerhet torde kunna påräkna, att dylik anmälan inkommer
än att deklaration blir i vederbörlig ordning avlämnad. För min del är jag
av den uppfattningen, att förslaget att grunda skattskyldigheten vid den

Kungl. Maj:ts proposition ur 192.

uppskjutna beskattningen på deklaration icke i och för sig bör väcka några
betänkligheter. De farhågor, som vid tillkomsten av gällande lagstiftning uttalades
beträffande deklarationsinstitutets anlitande vid beskattningen av
framtida förvärv, kunna icke längre anses äga den betydelse, som då tillmättes
dem. Givetvis måste man räkna med, att deklarationsskyldigheten
icke kommer att frivilligt fullgöras i alla förekommande fall. Även om det
i fråga örn gåvobeskattningen icke hör till ovanligheterna, att vederbörlig
deklaration uteblir, torde man kunna våga det antagandet, att för arvsbeskattningens
del deklarationsplikten kommer att uppfyllas i större utsträckning.
Skyldigheten att erlägga arvsskatt torde nämligen på ett annat sätt än
skattskyldigheten för gåva hava ingått i det allmänna medvetandet.

Att vid framtida förvärv regelmässigt uttaga skatten på grundval av deklaration
torde likväl icke vara tillrådligt, om icke särskilda garantier kunna
uppställas för att deklarationsskyldigheten blir behörigen fullgjord. Den
garanti, som därvid i första hand erbjuder sig, består naturligtvis i att ansvarspåföljd
stadgas för underlåten eller oriktig deklaration. Kan därjämte
ett system inrättas, som möjliggör kontroll över deklai''ationsskyldighetens
fullgörande, synas de fiskaliska intressena bliva i tillräcklig grad tryggade.
Kommittén har föreslagit, att en dylik kontroll anordnas på grundval av uppgifter,
som hovrätternas advokatfiskalsämbeten skola erhålla från domstolarna,
i fall då dessa funnit beskattningen skola uppskjutas till en framtida
tidpunkt. Mot detta kontrollförfarande, för vars närmare innebörd jag tidigare
redogjort, har i en del yttranden anförts, att det bomme att för advokatfiskalsdotter
medföra en avsevärt ökad arbetsbörda och ändå bliva
mindre effektivt. I likhet med advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt anser
jag emellertid, att man icke torde behöva hysa några farhågor för effektiviteten
av det föreslagna systemet. Och även örn vid kontrollen något beskattningsfall
skulle bliva förbigånget torde blotta kännedomen hos den
skattskyldige örn att ett kontrollförfarande äger rum i förening med vetskapen,
att han genom underlåtenhet att deklarera ådrager sig straffansvar,
medföra deklarationsskyldighetens fullgörande. Att det föreslagna kontrollsystemet
kommer att innebära en ökad arbetsbörda för advokatfiskalerna
är obestridligt. Med det av kommittén anvisade sättet för kontrollens
utövande synes dock denna ej behöva bliva alltför betungande. I ett par av
de avgivna yttrandena hava framlagts förslag syftande till att underlätta
kontrollarbetet. Att såsom från något håll föreslagits beträffande på livstid
upplåtna rättigheter anteckning skulle ske i kyrkböckerna, anser jag knappast
böra ifrågakomma. I allt fall torde med en sådan anordning böra anstå,
tills en omläggning av folkbokföringen kommit lill stånd. I likhet med styrelsen
för föreningen Sveriges stadsdomare finner jag däremot domstolarnas
underrättelseplikt utan risk kunna inskränkas. Det torde sålunda icke vara
erforderligt att uppgift avlämnas så snart behållningen i arvlåtarens bo överstiger
3,000 kronor. Utan olägenheter ur fiskalisk synpunkt synes domstolarnas
uppgiftsskyldighet kunna begränsas till alt avse sådana fall, där behållna
värdet av kvarlåtenskapen överstiger 5,000 kronor. Även örn så är

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

fallet lärer någon skyldighet att avlämna uppgift ej behöva föreskrivas, då
värdet av den belastade egendomen, beräknat utan hänsynstagande till belastningen,
icke överstiger nämnda belopp. Härigenom torde en ej oväsentlig
lättnad i kontrollarbetet vinnas.

Med ett kontrollsystem anordnat på sätt nu angivits torde alltså enligt
min mening hava åstadkommits tillräckliga garantier för att vid en uppskjuten
beskattning skatten verkligen blir erlagd. Jag anser mig sålunda
kunna förorda, att beskattningsreglerna för i 6 § avsedda fall av successiva
förvärv i sak givas det innehåll kommittén föreslagit. För vinnande av större
överskådlighet har författningstexten undergått redaktionell överarbetning.
I fråga örn det föreslagna kontrollförfarandet torde det få ankomma
på Kungl. Maj:t att i administrativ ordning meddela erforderliga föreskrifter.

I anledning av ett påpekande av hovrätten över Skåne och Blekinge har
jag funnit de i 28 § upptagna bestämmelserna örn särskild skattefrihet för
make och minderåriga barn böra kompletteras med ett stadgande avsett att
hindra dubbel skattefrihet vid uppskjuten beskattning. Jag återkommer härtill
i det följande.

De i 7 och 9 §§ av förslaget upptagna reglerna örn beskattning av där avsedda
successiva förvärv, vilka regler jämväl förutsätta anlitande av deklarationsinstitutet,
hava blivit föremål för kritik endast i vissa detaljer. För
egen del har jag icke heller funnit anledning till erinringar i sak och tillstyrker
följaktligen efter vissa redaktionella jämkningar jämväl nu ifrågavarande
delar av förslaget.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna för det fall, att egendomen
upplåtits med fri förfoganderätt (8 § första stycket i förslaget), vilka i huvudsak
överensstämma med vad som nu gäller, hava icke givit mig anledning
till erinran. Följaktligen tillstyrker jag förslaget även i denna del.

Vad slutligen beträffar de fall av successiva förvärv, där viss egendom
tillagts två eller flera efter varandra med fideikommissrätt eller eljest under
villkor att egendomen skall oförminskad övergå från den ene till den andre
(8 § andra stycket i förslaget), anser jag i likhet med kommittén, att någon
anledning icke föreligger att ur arvsskattesynpunkt göra åtskillnad
mellan de vanliga perpetuella familjefideikommissen och andra successiva
äganderättslegat, som givits med nyss nämnt förbehåll. De av kommittén i
förevarande avseende eljest föreslagna reglerna synas mig praktiska och
med det föreliggande förslaget i övrigt konsekventa. Det måste sålunda anses
innebära en avgjord fördel att enhetliga regler givas för beskattning av
fast och lös egendom. Att i de här avsedda fallen av successiva förvärv uttaga
skatten på grundval av deklaration lärer — såsom kommittén framhållit
— icke medföra några risker ur fiskalisk synpunkt. Då man regelmässigt
torde hava att räkna med livstidsupplåtelser, synes med den i 50 §
föreskrivna uppgiftsplikten tillräcklig kontroll vinnas för att deklarationsskyldigheten
blir fullgjord, även såvitt gäller lös egendom. Jag anser mig
således jämväl i denna del böra biträda kommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

101

Värdering av egendom.

Gällande bestämmelser.

Såsom grundläggande regel gäller enligt 1914 års arvsskatteförordning (5 §
1 inom.), att vid uppskattning av egendomen skola lända till efterrättelse de
värden, som upptagits i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprättad,
i den med anledning av egendomsförvärvet avgivna deklarationen. Denna
regel kompletteras av särskilda föreskrifter gällande värdering av fast
egendom och vissa angivna slag av lös egendom.

Enligt den särskilda regel, som gäller för uppskattning av fast egendom
(5 § 1 mom.) må värdet av sådan egendom ej upptagas lägre än näst
föregående årets taxeringsvärde, d. v. s. taxeringsvärdet för året närmast innan
dödsfallet inträffade.

Detta stadgande har enligt praxis ansetts innebära, att icke heller högre
värde än angivna taxeringsvärde får åsättas om icke särskild anledning därtill
föreligger. (Högsta domstolens motivering i ref. NJA 1930 s. 421.) Det
torde enligt kommittén kunna antagas, att med uttrycket särskild anledning
åsyftats en värdeförändring, som har naturen av substansändring å fastigheten,
men icke en sådan som härrör av ändrade konjunkturer.

Genom ett år 1934 tillkommet stadgande, upptaget i 5 § 2 morn., har möjlighet
bereus skattskyldig att få fast egendom åsatt särskilt värde att i stället
för taxeringsvärdet ligga till grund för beräkning av på egendomen
belöpande arvsskatt. Så är fallet örn egendomen efter den tidpunkt, som näst
föregående årets taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vattenflöde
eller annan dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad
eller annan anläggning å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom
skogsavverkning eller genom nedläggning eller väsentlig förändring i rörelse,
i vilken egendomen varit använd eller av annan liknande anledning. Uppräkningen
av de omständigheter, som sålunda må föranleda bestämmande av
annat värde än taxeringsvärdet, ansluter sig delvis till de i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen
angivna fall, då omtaxering under löpande taxeringsperiod
må äga rum på grund av inträffad händelse av beskaffenhet att minska egendomens
värde, men skiljer sig från nämnda lagrum dels däri att omprövning
må äga rum i flera fall än de i lagrummet angivna, dels ock däri att även
en mindre förskjutning i värdet än en femtedel av senaste taxeringsvärde må
föranleda åsättande av nytt värde. Det nya värdet åsättes av länsstyrelsen
på ansökan av den skattskyldige.

Samtidigt med införandet av denna bestämmelse angående omvärdering
av fast egendom med hänsyn lill värdenedgång stadgades, alt jämväl i fall,
då för fast egendom särskilt taxeringsvärde icke finnes, egendomen skall i
enahanda ordning som nyss nämnts av länsstyrelsen åsättas särskilt värde.

I nu angivna fall skall vid värdesättningen, under iakttagande i övrigt i
tillämpliga delar av de i kommunalskattelagen stadgade grunder för taxering
av fastighet, hänsyn tagas till egendomens beskaffenhet vid dödsfallet (i vis -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

sa undantagsfall, nämligen då redan enligt gällande förordning skattskyldighet
skall anses inträda senare än vid arvlåtarens död eller då fråga är om gåva,
som skall kumuleras med arvs- eller testamentslott, är det i stället tiden
för tillträdet eller mottagandet som kommer i betraktande). Länsstyrelsen äger
att i ärendet höra ordföranden i vederbörande beskattningsnämnd ävensom
att föranstalta örn besiktning av egendomen, där sådan prövas nödig och sökanden
bestrider kostnaderna härför. Klagan över länsstyrelsens beslut, varigenom
särskilt värde åsättes, är icke tillåten Domstolen får icke upptaga
egendomen till lägre värde än det av länsstyrelsen åsätta. I vidare mån är
länsstyrelsens värdering icke för domstolen bindande och något hinder förefinnes
således icke att beräkna arvsskatten efter ett högre värde, om domstolen
finner det åsätta värdet för lågt.

Genom en likaledes år 1934 tillkommen bestämmelse, upptagen i 5 § 3
morn., bereddes vidare möjlighet till omprövning av taxeringsvärdet å fast
egendom, då egendomen efter den tidpunkt, som näst föregående årets taxeringsvärde
avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän förändring
i det ekonomiska läget. Prövningsrätten har här i varje särskilt fall tillagts
Kungl. Maj:t och innebär, att i fall av sådan konjunkturförändring som nyss
nämnts Kungl. Maj:t äger på ansökan medgiva, att till grund för skattens beräkning
lägges ett lägre värde än det, vartill egendomen eljest skall uppskattas.
Såsom villkor härför gäller emellertid dels att, om egendomen upptoges
till taxeringsvärdet, den sammanlagda arvsskatten skulle uppgå till minst
3,000 kronor och dels att utgörande av skatt efter dylik beräkningsgrund
skulle verka oskäligt betungande.

\ ärdet av fast egendom skall styrkas genom företeende av vederbörligt
taxeringsbevis eller debetsedel ävensom, där länsstyrelsen åsatt särskilt värde,
genom uppvisande av länsstyrelsens beslut härom. Örn skattskyldig, som
pakallar tillämpning av sadant särskilt värde, icke vid ingivandet av den
handling, som skall ligga till grund för skattens beräknande, förmår uppvisa
länsstyrelsens beslut, skall nödigt anstånd härför lämnas.

I anslutning till den förenämnda huvudregeln i 5 § 1 mom. att vid värderingen
skola lända till efterrättelse i bouppteckning eller deklaration upptagna
värden föreskrives, såvitt gäller lös egendom, att värdet å sådana
tillgångar, för vilka särskilda värderingsgrunder angivas i 6 §, dock ej
får upptagas till lägre belopp än som bestämmes med tillämpning av dessa
grunder. För de i sistnämnda paragraf upptagna särskilda värderingsreglerna,
vilka till sitt sakliga innehåll i allt väsentligt överensstämma med motsvarande
bestämmelser i 10 § i förordningen örn inkomst- och förmögenhetsskatt,
torde här behöva redogöras endast i huvudsak. Sålunda gäller, att aktie,
obligation eller annan därmed jämförlig värdehandling skall upptagas
till börsnoterat värde eller, örn handlingen icke är noterad å börs ävensom
där omständigheterna föranleda till att det börsnoterade värdet icke motsvarar
pris, som under normala förhållanden kan antagas hava varit påräkneligt
vid försäljning, till sålunda påräkneligt pris. Förfallen fordran ävensom
icke förfallen räntebärande fordran upptages till det belopp, varå den

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

103

lyder, dock att osäker fordran icke åsättes något värde. På livstid utgående
nyttjanderätt, rätt till ränta, avkomst eller annan förmån samt ej förfallen
räntelös fordran kapitaliseras efter fem procent enligt särskilda kapitaliseringstabeller,
gemensamma för arvsskatteförordningen och de allmänna skatteförfattningarna.
Förutom dessa bestämmelser hava upptagits ytterligare
några regler av speciell natur, varemot för värderingen av lös egendom i allmänhet
några föreskrifter icke givits.

Till styrkande av värdet å aktier, obligationer eller andra därmed jämförliga
värdehandlingar skola företes intyg av mäklare eller andra med saken
förtrogna personer.

I fråga om uppskattningen av fideikommitterad egendom,
såväl fast som lös, gäller (7 §) att värdet skall beräknas såsom om egendomen
tillfallit fideikommissinnehavaren med nyttjanderätt. Beträffande fast egendom
av fideikommissnatur är vidare föreskrivet att, om å sådan egendom
belöpande arvsskatt prövas icke kunna i sin helhet erläggas utan men för
ett med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan
art, Konungen äger på ansökan medgiva, att till grund för skattens beräkning
lägges ett lägre värde än det, vartill fideikommissrätten eljest skolat
uppskattas.

Kommittén och yttrandena.

Kommittén har bibehållit den förut omförmälda huvudregeln, att vid
värderingen skola lända till efterrättelse de värden, som upptagits i bouppteckning
eller deklaration (20 § i förslaget). Jämväl enligt förslaget modifieras
denna regel med hänsyn därtill att i viss utsträckning värderingen
skall ske enligt särskilt angivna grunder, gällande såväl fast som lös egendom.
Enligt nuvarande bestämmelser är såsom nämnts tillämpningen av
huvudregeln begränsad sålunda att värdet icke får sättas lägre än det som
skall åsättas enligt de särskilda värderingsreglerna. I förslaget däremot
stadgas, att boupptecknings- eller deklarationsvärdena skola följas, såframt
icke de särskilda värderingsreglerna föranleda åsättande av annat värde.
Enligt förslaget skall således, örn i bouppteckningen eller deklarationen
upptagits ett högre värde än det, som framkommer med tillämpning av en
för visst fall given särskild värderingsregel, egendomen vid beskattningen
åsättas det lägre legala värdet. Kommittén har icke närmare berört de skäl,
som föranlett denna avvikelse från gällande bestämmelser.

Statskontoret bar ansett tillräckliga skäl icke föreligga att på förevarande
punkt vidtaga någon ändring i vad nu gäller. I övriga yttranden över
kommittéförslaget förekommer icke något uttalande i denna fråga.

Enligt kommitténs förslag skall såsom värde å fast egendom i princip
gälla näst föregående årets taxeringsvärde (22 § 1 morn.).

Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt framhålla såsom önskvärt, att
regeln örn fast egendoms upptagande till näst föregående års taxeringsvärde
ersättes med ett stadgande att det senast fastställda taxeringsvärdet

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lägges till grund för värderingen. Rådhusrätten anser, att med en sådan
metod ett betydligt riktigare resultat skulle ernås och att den oriktiga beskattning,
som i en mångfald fall föranleddes av den nu gällande regeln,
vore desto mera stötande, som det här ofta vore fråga om betydande värden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anmärker, att för sådan del av jordbruksfastighet,
som utgöres av skogsmark eller växande skog, bestämmandet
av taxeringsvärdet icke syftade till angivande av saluvärdet utan det
värde, som skogsmarken och den växande skogen kunde anses äga vid ett
efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. I följd härav motsvarade de
värden, som vid taxeringen åsattes skogsfastigheter, enligt länsstyrelsens
erfarenhet icke tillnärmelsevis fastigheternas saluvärden. Därest en rättvis
arvsbeskattning skulle kunna ernås syntes det därför icke möjligt att bibehålla
taxeringsvärdena såsom värdemätare, och frågan om grunderna för
egendomens värdering borde med hänsyn härtill göras till föremål för förnyad
utredning.

Kommittén bibehåller i allt väsentligt jämväl de förut berörda reglerna
örn åsättande i vissa fall av särskilt värde att i stället för taxeringsvärdet
ligga till grund för beräkning av på fast egendom belöpande skatt
(22 § 2 mom. första, tredje, fjärde och femte styckena). Endast i ett avseende
föreslås en ändring, nämligen borttagande av den nu gällande föreskriften
att domstolen vid sin uppskattning icke får gå under ett av länsstyrelsen
åsatt värde.

Beträffande den sålunda föreslagna ändringen anför kommittén:

Väl anser kommittén behovet av ett snabbt avgörande kräva, att besvär
över länsstyrelsens beslut icke böra tillåtas. Men hänsynen till de skattskyldiga
böra då enligt kommitténs förmenande även föranleda till att någon
begränsning av beskattningsdomstolens befogenhet att pröva det av länsstyrelsen
åsätta värdet icke stadgas. Ehuru det visserligen — såsom föredragande
departementschefen i propositionen till 1934 års riksdag anförde —
lärer kunna antagas, att domstolen i regel känner sig bunden av länsstyrelsens
värdering, framstår det nämligen enligt kommitténs uppfattning
såsom otillfredsställande, att domstolen skall sakna varje möjlighet att
vid sin värdering gå under ett av länsstyrelsen uppskattat värde, särskilt
örn det i beskattningsärendet kan påvisas, att länsstyrelsen vid sin värdering
misstagit sig i fråga om något faktiskt förhållande. Värderingen kan
exempelvis ha kommit att omfatta mark, som icke tillhört den "avlidne,
eller annan än den avlidne tillhörig byggnad.

Enligt kommitténs förslag skola nu gällande regler örn särskild värdering
kompletteras med en bestämmelse, enligt vilken länsstyrelsen har att
åsätta fast egendom särskilt värde även i fall, då efter den tidpunkt, nästföregående
årets taxeringsvärde avser, fortsatt bebyggelse skett å egendomen
eller dess värde eljest förhöjts genom ny-, till- eller ombyggnad (22 §
2 mom. andra stycket). Åsättande av sådant förhöjt värde skall påkallas
av rätten eller domaren och med värderingen förbunden besiktningskostnad
föreslås skola i detta fall bestridas av allmänna medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

105

Kommittén framhåller beträffande den nu omnämnda tilläggsbestämmelsen,
hurusom — på sätt förut berörts — enligt rättspraxis domstolen redan
nu anses äga i här åsyftade fall upptaga fast egendom högre än nästföregående
årets taxeringsvärde. Kommittén hade ansett det vara till fördel att
den åsikt, som sålunda kommit till uttryck i rättspraxis, bleve lagfästad.
Vid införandet av reglerna om särskild värdering i fall då egendomen nedgått
i värde hade, fortsätter kommittén, framhållits att det icke syntes kunna
ifrågakomma att till domstolens eget beprövande helt överlåta en sådan
värdering, då detta skulle förutsätta en sakkunskap hos domstolen, som i
regel icke kunde tänkas föreligga. Enligt kommitténs mening borde då
icke heller i fall, där fråga vore örn ett överskridande av taxeringsvärdet,
värderingen helt överlåtas åt domstolen utan samma förfarande anlitas som
eljest vid åsättande av särskilt värde. Kommittén anmärker vidare, att i
fråga om angivandet av de omständigheter, som skola föranleda åsättande
av högre värde, förslaget anslöte sig till de i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen
upptagna fall, då under löpande taxeringsperiod omvärdering kunde
ske i och för taxeringsvärdets höjande, samt att någon anledning att för
arvsbeskattningens del utöka dessa fall icke syntes förefinnas. På samma
sätt som skedde, då egendom nedgått i värde, syntes däremot hänsyn böra
tagas även till en värdeförskjutning, som icke uppginge till en femtedel av
taxeringsvärdet.

Svea hovrätt uttalar, att större överensstämmelse än enligt förslaget
syntes böra åvägabringas mellan reglerna örn beaktande av nedgång i
fastighetsvärde och motsvarande regler beträffande ökning. I samma
riktning uttalar sig hovrättens advokatfiskalsämbete, som framhåller, att
förutom de omständigheter, som enligt förslaget skulle föranleda åsättande
av högre värde än taxeringsvärdet, jämväl en väsentlig förändring
av rörelse, i vilken egendomen varit använd, kunde tänkas medföra en
värdeökning för fastigheten.

Stockholms rådhusrätt anmärker, att bestämmelsen om åsättande av särskilt
värde på ansökan av skattskyldig i fall, då för fast egendom icke funnes
särskilt taxeringsvärde, syntes vara avsedd att innefatta en ovillkorlig
skyldighet för den skattepliktige att hos länsstyrelsen ansöka örn sådan värdering
men att författningstexten härutinnan lämnade rum för tvekan. Vidare
uttalar rådhusrätten —- i likhet med bankjuristernas förening — att
därest i nu avsett fall egendomens värde uppenbarligen vöre mycket ringa
och tillförlitlig utredning örn värdet på annat sätt kunde erhållas, det syntes
önskvärt, att beskattningsmyndigheten sluppe framtvinga särskild värdering
av länsstyrelsen.

Kammarrätten ifrågasätter, huruvida icke i fall, då för fastighet icke funnes
särskilt taxeringsvärde, åsättande av särskilt värde borde kunna ske ej blott
efter ansökan av skattskyldig utan även efter hemställan av rätten eller domaren.

Överståthållarämbetet uttalar att, örn skattens bestämmande anförtros åt
allmänna domstolarna, det syntes föreligga föga anledning att tillägga dom -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

stolen befogenhet att ompröva de särskilda värden å fast egendom, som i
angivna fall skulle åsättas av länsstyrelsen, vilken vöre den i dylika frågor
mest sakkunniga myndigheten. I kommittén anförda fall av misstag rörande
faktiska förhållanden påkallade ej heller att möjlighet till omprövning vid
domstol hölles öppen, då i stället möjlighet funnes att i dylika fall genom
ny ansökan till länsstyrelsen begära omprövning av ärendet för vinnande av
rättelse. Uttalanden i samma riktning göras av länsstyrelserna i Kalmar och
Kristianstads län.

Även de nu gällande bestämmelserna angående befogenhet för Kungl. Maj :t
att i fall av ändrade konjunkturförhållanden under vissa förutsättningar medgiva
avvikelse från fastighets taxeringsvärde bibehållas i kommitténs förslag
med ändring endast i ett avseende. Den föreslagna ändringen innebär borttagande
av ett av de villkor för beskattningsvärdets nedsättande som nu gälla,
nämligen att det skall befinnas uppenbart, att utgörande av skatt efter vanlig
beräkningsgrund skulle verka oskäligt betungande.

Beträffande ifrågavarande ändring anför kommittén:

Redan genom bestämmelsen att nedsättning ej kan ifrågakomma med
mindre den sammanlagda skatten uppgår till 3,000 kronor torde man hava
tillräckligt beaktat den av praktiska skäl betingade nödvändigheten att begränsa
de fall, som läggas under Kungl. Maj:ts prövning. Någon ytterligare
begränsning torde knappast vara erforderlig. Att knyta en sådan till ett villkor
av angivna innebörd synes icke heller vara i princip riktigt. Uppenbart torde
nämligen vara, att här rätteligen icke är fråga om en av ömmande skäl föranledd
eftergift av skatt utan om att bereda de skattskyldiga möjlighet att
erhålla en riktig värdering i fall, då ett anlitande av de vanliga värderingsreglerna
undantagsvis icke giver utrymme härför.

I denna del har förslaget icke föranlett något uttalande i de avgivna yttrandena.

Vad härefter angår i kommitténs förslag (23 §) upptagna särskilda regler
för värdering av lös egendom ansluta sig dessa i allt väsentligt till de
förut omnämnda bestämmelserna i 6 § i gällande arvsskatteförordning. Den
överarbetning, som sistnämnda regler i förslaget undergått, är väsentligen av
formell art och har företagits i syfte att ernå närmare överensstämmelse med
motsvarande bestämmelser i 10 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Endast ett par spörsmål skola här närmare beröras.

Såsom förut nämnts är för närvarande i arvsskatteförordningen stadgat, att
osäker fordran icke skall åsättas något värde. Enligt förslaget uppskattas
osäker fordran till belopp, varmed den kan beräknas inflyta, och
skall värdelös fordran icke anses utgöra tillgång. Förslagets bestämmelser
ansluta sig till de regler, som i förevarande avseende gälla inom förmögenhetsskattelagstiftningen
efter en däri år 1920 genomförd ändring. Dessförinnan
innehöll nämnda lagstiftning enahanda regel som arvsskatteförordningen.
1920 års ändring angavs i den proposition, som föranledde densamma,
innebära en saklig nyhet. Det torde emellertid enligt kommittén kunna

Kungl. May.ts proposition nr 192.

107

ifrågasättas, huruvida icke rättstillämpningen på arvsbeskattningens område
beträffande värdering av osäker fordran låtit sig leda av samma princip,
som kommit till uttryck i nämnda lagändring av år 1920. Är så förhållandet
skulle således även ifrågavarande ändring vara av endast formell natur.
Genom densamma är, anmärker kommittén, i allt fall varje tvekan på förevarande
punkt undanröjd.

I sammanhang med nu nämnda ändring berör kommittén frågan om uppskattning
av arvlåtares fordran hos insolvent dödsbodelägare.
I rättstillämpningen har ansetts, att sådan fordran, vilken
enligt 6 kap. 3 § boutredningslagen skall tillskiftas den insolvente bodelägaren
så långt hans lott förslår, skall anses säker till belopp motsvarande vad som
kan avräknas å delägarens lott och således till nämnda belopp upptagas
i bouppteckningen såsom tillgång. Kommittén påvisar, att en sådan metod i
skattehänseende leder till resultat, som måste anses i hög grad otillfredsställande.
Metoden i fråga medför nämligen, att skatt påföres den insolvente
delägaren för en lott, som för honom icke har något verkligt värde och således
icke tillför honom någon skatteförmåga, samt att det i realiteten blir de övriga
dödsbodelägarna, som komma att drabbas av denna skatt, vilken dödsboet
har att förskjuta utan utsikt till återbetalning. Kommittén uttalar såsom sin
åsikt att man i reglerna för uppskattning av osäker fordran bör kunna finna
en annan och riktigare lösning av ifrågavarande spörsmål. Då arvfallen egendom
— även osäker fordran — skall uppskattas med hänsyn till förhållandena
vid tiden för skattskyldighetens inträde, d. v. s. i regel vid arvlåtarens
död, följer härav att, örn en arvinge vid tiden för arvlåtarens frånfälle icke
varit solvent för en arvlåtarens fordran eller någon del därav, fordringen
icke bör upptagas såsom tillgång i vidare mån än arvlåtaren vid nämnda tid
kunnat påräkna likvid. Kommittén belyser frågan med ett exempel. Det antages,
att i ett dödsbo med tre likaberättigade arvingar den verkliga behållningen
uppgår till 100,000 kronor samt att dessutom i boet finnes en fordran
å 50,000 kronor hos en av arvingarna, vilken är insolvent. Vid arvskifte skall
i detta fall fordringen i sin helhet tillskiftas den insolvente arvingen och de
verkliga tillgångarna fördelas mellan de båda övriga arvingarna. Med tillämpning
av förenämnda av kommittén ogillade metod skulle fordringen anses
säker till hela sitt belopp och i bouppteckningen upptagas en behållning å
150,000 kronor samt arvsskatt uttagas å tre lotter, envar å 50,000 kronor,
därav en tillkommande den insolvente delägaren och bestående av den i sig
värdelösa fordringen. Kommitténs metod åter innebär, att vid bestämmande
av behållningen i dödsboet skall bortses från fordringen hos den insolvente
delägaren och att behållningen således blir upptagen till sitt verkliga värde,
d. v. s. 100,000 kronor. Örn skatten faststiilles på grundval av provisoriskt
arvskifte, kommer då skatt att utgå för tre lotter, envar å 33,333 kronor 33
öre, av vilka en anses tillfalla den insolvente delägaren. Kommittén framhåller,
alt en sådan lottberäkning visserligen avveke från en verklig delning,
som skedde med beaktande av den förut omförmälda avräkningsregeln i 6
kap. 3 § boul redningslagen, men att man undginge den med den andra me -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

loden förenade olägenheten att skatt uttoges för ett obefintligt värde. Beräknades
åter skatten med ledning av ett verkligt arvskifte erhölles med den av
kommittén anvisade lösningen alltid ett riktigt resultat. Kommittén anför vidare,
att kommittén övervägt att i den föreslagna författningstexten uttryckligen
anvisa den lösning av ifrågavarande spörsmål, som enligt kommitténs
mening vore den riktiga, men icke funnit detta erforderligt.

Bland den lösa egendom, för vilken icke tidigare i förslaget givits särskilda
värderingsregler, märkes, framhåller kommittén, framför allt bohag och
andra lösören. Kommittén erinrar vidare, att frågan örn värdering av
dylika slag av egendom tidigare vid skilda tillfällen varit föremål för diskussion.
Vad angår frågans tidigare behandling får jag i huvudsak hänvisa till
kommitténs framställning (sid. 100 ff.).

I motiven till lagen örn boutredning och arvskifte uttalade lagberedningen,
att det vöre obestridligt, att lösören vid arvsbeskattningen fortfarande uppskattades
till mycket låga belopp och att detta särskilt gällde beträffande
bohag och husgeråd. Efter att hava framhållit, att det folie utanför beredningens
uppgift att närmare pröva, huruvida en noggrannare värdering finge
anses påkallad ur skattepolitisk synpunkt, har beredningen anfört följande:

Beredningen anser sig emellertid böra framhålla vissa skäl, vilka synas
tala emot en ändring i förevarande hänseende. För det stora antalet små
och medelstora bon, där tillgångarna huvudsakligen utgöras av bohag och
husgeråd, kunde sådana tillgångars uppskattande till det verkliga värdet medföra
en kännbar höjning av arvsskattens belopp med den påföljden, att en
del av boets tillhörigheter måste säljas för anskaffande av kontanter till
skattens gäldande. De låga bouppteckningsvärdena verka i dessa fall såsom
ett »hemskydd», vilket ej utan vissa vådor i socialt avseende kan uppgivas.
Vad angår större bon, där dyrbara lösören, såsom samlingar och
konstföremål, finnas, brukar en noggrannare värdering äga rum, något som
bör av rätten kontrolleras i samband med bouppteckningens registrering.
Detsamma gäller i fråga örn inventarier till fastigheter, fabriker o. d. Då
härtill kommer, att den vinst, som skulle tillföras det allmänna genom mera
effektiv värdering, näppeligen kunde förväntas bliva av större betydelse och
i varje fall ej stå i rimligt förhållande till de menliga påföljder som nyss
framhållits, tala enligt beredningens mening övervägande skäl för bibehållande
av den praxis beträffande värdering av lösören, som för närvarande
råder och som rentav kan sägas hava erhållit karaktären av sedvanerätt.

I anslutning till detta lagberedningens uttalande anför kommittén:

Det måste anses obestridligt, att lösören vid arvsbeskattningen för närvarande
uppskattas till låga belopp. Enligt kommitténs mening lärer det
emellertid knappast med fog kunna göras gällande, att en praxis av sedvanerättslig
karaktär att undervärdera lösören är allmänt rådande. I de städer,
som åtnjutit bouppteckningsprivilegium och där sålunda magistraten ägt
föranstalta om bouppteckningarnas upprättande, torde i regel en tillförlitlig
värdering av dödsbos lösöre hava skett, i allt fall i de större städerna i riket.
1893 års kommitterades förslag till lag angående värdering av död mans bo
var icke heller avsett att äga tillämpning i städer med bouppteckningsprivilegium.
Att märka är att, även om lösören i dödsbo vid arvsbeskattningen
upptages till låga värden, detta icke utan vidare behöver innebära en under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

109

värdering. Värderingen av lösören bör nämligen ske med hänsyn till vad
som kan beräknas inflyta vid en försäljning. Speciellt beträffande begagnat
bohag och husgeråd är det förenat med stora svårigheter att bedöma, vilket
pris som kan erhållas. Detta blir i särskilt hög grad fallet, då fråga är örn
avveckling av ett dödsbo, vilken enligt sakens natur ofta måste ske inom en
relativt kort tidrymd. Om värderingen med hänsyn till dessa förhållanden
sker med en viss försiktighet, behöver man därför icke anse en undervärdering
föreligga. Det lärer emellertid kunna antagas, att en verklig undervärdering
icke sällan förekommer, framför allt i de fall, då dödsbodelägarna
själva äga utse bouppteckningsförrättare.

Kommittén erinrar härefter, hurusom i samband med tillkomsten av boutredningslagen
det för vissa städer gällande bouppteckningsprivilegiet ställts
på avskrivning och att numera privilegiet med viss tidsbegränsning gällde
endast för fem mindre städer. Kommittén finner det kunna antagas, att med
bouppteckningsprivilegiets upphörande den praxis att undervärdera lösören,
som i viss utsträckning förelåge, komme att vinna ökad utbredning.

Efter att hava erinrat örn att enligt gällande rätt skattskyldighet icke äger
rum för gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda
för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk — vilken skattefrihet
kommittén ansett böra bibehållas, då den vore av ringa ekonomisk betydelse
samt en beskattning av dylik gåva knappast skulle hava erforderligt stöd
i den allmänna uppfattningen — anför kommittén:

Vid arv av bohag och liknande lösören blir förhållandet från beskattningssynpunkt
delvis ett annat. Sådan egendom skall upptagas i bouppteckningen,
och de omständigheter av mera personlig natur, som föranlett lösörenas
undantagande från gåvoskatt, föreligga fördenskull icke med hänsyn till
arvsheskattningen. Däremot blir det även här fråga örn det sätt, på vilket
arvtagaren får antagas komma att använda egendomen. Sålunda utgör
boet för efterlevande make i regel underlaget för hemmets fortsatta bestånd,
och motsvarande gäller fastän i mindre utsträckning, när egendomen
övergår från föräldrar till barn. Förvärvet medför då icke någon ökad
skatteförmåga i vanlig mening, och en skattelindring för detsamma motiveras
även av hänsyn till det krav på »hemskydd», som lagberedningen understrukit.
Örn däremot lösören skola tillfalla en fjärmare arvinge, försvagas
i allmänhet deras natur av egendom, avsedd för personligt bruk, och
i stället blir egenskapen av förmögenhetsföremål, som kunna omsättas i penningar,
starkare betonad. Såsom av kommitténs förslag i annan del framgår,
föreslår kommittén betydande höjningar av de skattefria beloppen för
efterlevande make och barn. Det vill synas kommittén, som örn därigenom
jämväl det sociala intresset av »hemskydd» bör bliva i erforderlig mån tillgodosett.
Någon anledning att i hemskyddssyfte i fortsättningen bereda
utrymme för en undervärdering föreligger därför enligt kommitténs uppfattning
icke. Rent principiellt måste en ordning, som medgiver en undervärdering
framstå såsom otillfredsställande. Men vidare framkallas därigenom
orättvisor vid beskattningen, i del att den som icke vill åberopa en
oriktig värdering kommer att drabbas hårdare av skatten än den i sådant
avseende mindre noggranne. Arvsskattens nuvarande höjd och bouppteckningsprivilegiets
bortfallande föranleda även, att de fiskaliska intressena numera
kräva större beaktande.

Ilo

Kungl. May.ts proposition nr 192.

Från de skilda synpunkter, som enligt det nu anförda kunna anläggas, har
kommittén ansett sig böra föreslå, att den lösa egendom, varom här varit
fråga, skall uppskattas till det värde, som egendomen kan hava betingat vid
en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning.

Kommitténs förslag innehåller ytterligare en bestämmelse avseende värderingen
av lösegendom, som saknar motsvarighet i gällande arvsskatteförordning.
Enligt denna bestämmelse (26 § sista stycket i förslaget) skall, där
särskild anledning därtill föreligger, rätten eller domaren äga förordna
lämplig person att verkställa uppskattning av lös egendom
till ledning för densammas värdering. I anslutning härtill föreskrives,
att det åligger skattskyldig eller den, som för skattskyldig omhänderhar
egendom, att hålla den tillgänglig för besiktning ävensom att tillhandagå förrättningsmannen
med upplysningar och annan utredning. Ersättning åt förrättningsmannen
skall erläggas, örn egendom ingår i dödsbo, av boet och
eljest av den för egendomen skattskyldige.

I fråga örn denna nyhet i förslaget erinrar kommittén till en början, hurusom
— på sätt redan angivits — vid skilda tillfällen frågan örn tillförlitligheten
av värdena i bouppteckningarna varit föremål för diskussion och
alt därvid förslag framförts, att såsom bouppteckningsman icke skulle få
användas annan än den som därtill erhållit rättens förordnande. Såsom
skäl för avvisande av dessa förslag hade i huvudsak anförts, att den förordade
anordningen skulle bliva för det stora flertalet dödsbon onödigt betungande
och därjämte innebära ett ingrepp i en förmån — rätten för dödsbodelägarna
att själva utse boutredningsmän — som där den förefanns sedan
gammalt ansetts såsom ett privilegium. 1 förslaget till lagen örn boutredning
och arvskifte hade, erinrar kommittén vidare, lagberedningen utvecklat
de skäl, som föranlett att icke heller genom boutredningslagen i princip
någon avvikelse skett från den ordning, enligt vilken bouppteckningen
förrättades av gode män, utsedda av delägarna själva. Kommittén funne det
likväl obestridligt, att det vore ett fiskaliskt intresse av vikt att den egendom,
som upptoges i dödsbouppteckningarna, åsattes riktigt värde. Även om,
såsom under lagstiftningsarbetet befunnits, någon ny ordning för bouppteckningarnas
förrättande icke borde stadgas, syntes enligt kommitténs mening
den önskvärda ökade kontrollen över värderingen av arvfallen egendom utan
olägenhet kunna vinnas genom nu ifrågavarande av kommittén anvisade anordning.
Enär fast egendom skulle vid arvsbeskattningen upptagas till taxeringsvärdet
eller med ledning av särskilt av länsstyrelsen åsatt värde funnes
i fråga örn sådan egendom icke behov av ökad kontroll. Knappast förelåge
väl heller praktiskt sett något sådant behov beträffande börsnoterade värdehandlingar,
men då det noterade värdet icke alltid skulle lända till efterrättelse,
hade kommittén icke funnit skäl att undantaga detta slag av tillgångar
från de bestämmelser förslaget i nu förevarande del innehölle.

Kommittén anför vidare beträffande de nu omförmälda bestämmelserna i
förslaget:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lil

Mången gång torde redan en granskning av bouppteckningen utan vidare
giva befogad anledning till tvivelsmål, huruvida i densamma upptaget värde
icke blivit för lågt beräknat, och kan i andra fall från dödsboet införskaffad
utredning tyda på att värderingen är för låg utan att utredningen dock giver
tillräckligt stöd för en uppvärdering. Tillsättande av särskild värderingsman
bör naturligen icke komma i fråga, med mindre det visar sig ogörligt
att utan större omgång genom dödsboets medverkan tillföra beskattningsdomstolen
erforderligt och tillförlitligt material för ett riktigt bedömande av
värdet. Självfallet bör värderingsman icke heller lörordnas, då det gäller
endast obetydligheter. I sådana fall lärer värderingsfrågan alltid kunna praktiskt
lösas på annat sätt. De synpunkter, som nu framhållits, hava i författningstexten
fått sitt uttryck i föreskriften, att värderingsman ej må förordnas
med mindre särskild anledning därtill föreligger. Med hänsyn till den
restriktion, som sålunda gäller ifråga örn befogenheten för rätten eller domaren
att förordna värderingsman, torde det kunna förutsättas, att i fall, då
värderingsman förordnas, dödsboet eller den för egendomen skattskyldige i
regel icke på sätt som vederbort fullgjort den skyldighet att tillhandagå beskattningsdomstolen
med begärd utredning, som enligt förslaget blivit ålagd.
Kommittén har framför allt av detta skäl ansett sig böra föreskriva, att ersättning
åt värderingsmannen skall erläggas, om den ifrågavarande egendomen
ingår i dödsbo, av boet och eljest av den för egendomen skattskyldige.

Överståthållarämbetet ifrågasätter i sitt yttrande, huruvida de särskilda
värderingsreglerna behövde erhålla en så vidlyftig avfattning. Det avsedda
syftet syntes enklare kunna nås genom en föreskrift att egendomen skall
uppskattas enligt de grunder, som gälla för uppskattning av förmögenhet
vid inkomst- och förmögenhetsbeskattning, eventuellt, där så funnes erforderligt,
med hänvisning till att utgångspunkten i vissa fall skulle vara det
beräknade värdet vid en av boets avveckling föranledd med tillbörlig omsorg
skedd försäljning. Genom en sådan åtgärd skulle även vinnas, att vid
den blivande författningstexten icke behövde fogas de tämligen tyngande
kapitaliseringstabellerna, vilka vöre exakt likalydande med de tabeller, som
fogats vid förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Svea hovrätt finner icke något vara att erinra mot den ståndpunkt, kommittén
intagit i fråga örn upptagande av fordran hos insolvent dödsbodelägare,
men anser, att denna ståndpunkt borde komma till uttryck i författningstexten,
då den avveke från rådande praxis och från vad enligt 6 kap. 3 §
boutredningslagen gällde i civilrättsligt hänseende, varefter hovrätten i denna
fråga vidare anför:

Måhända borde även till skydd för statsverkets intresse stadgas, att här
avsedda situation skulle beaktas, då provisoriskt skifte lades till grund för
skattens beräknande. Örn en arvlåtarc såsom arvingar efterlämnade två söner
A och I?, av vilka den senare saknade alla tillgångar, och i boet funnes
dels en fordran örn 10,000 kronor mot 11, dels annan egendom till samma värde,
skulle vid arvskifte A erhålla denna egendom och 1? få ålnöjas med den
värdelösa fordringen. Del syntes då rimligt, att skattliiggningen, även örn
den verkställdes på grundval av bouppteckningen, skedde i överensstämmelse
härmed och icke, såsom av förslaget syntes följa, grundades på det fiktiva
antagandet alt de reala tillgångarna delades lika mellan bröderna med på -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr i92.

följd att skatten bleve avsevärt lägre än den borde vara. Det vore att märka,
att i fall av denna art bodelägarna saknade allt intresse att få arvskiftet lagt
till grund för beskattningen, vilken sålunda här regelbundet komme att verkställas
med ledning av bouppteckningen.

Med hänvisning till det av advokatfiskalsämbetet vid hovrätten avgivna
yttrandet — vari ämbetet förklarar sig med tillfredsställelse hälsa den föreslagna
möjligheten för beskattningsmyndigheten att förordna lämplig person
för uppskattning av lös egendom — förordar hovrätten införande av bestämmelse
om rätt för advokatfiskalsämbetet att vid behov hos hovrätten utverka
förordnande för sådan förrättningsman. Slutligen anser hovrätten
det kunna ifrågasättas, huruvida icke ersättningen till förrättningsmannen i
vissa fall med hänsyn till uppskattningens resultat borde stanna å statsverket.

Stockholms rådhusrätt anser den föreslagna bestämmelsen rörande grunderna
för uppskattning av sådan lös egendom, för vilken speciella värderingsregler
ej givits, riktig och lämplig och lämnar sin fulla anslutning till förslaget
örn befogenhet för beskattningsmyndigheten att förordna särskild värderingsman,
då behovet därav syntes ovedersägligt. Jämväl rådhusrätten ifrågasätter,
huruvida icke den av kommittén anvisade metoden för upptagande
av fordran hos insolvent dödsbodelägare borde komma till uttryck i författningstexten.

I sistnämnda hänseende göres enahanda uttalande även av länsstyrelsen i
Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Stockholms län åter anser, att det av kommittén anvisade
förfaringssättet för upptagande av fordran hos insolvent dödsbodelägare icke
kunde givas företräde framför den nu tillämpade metoden och därför överhuvud
icke borde komma till användning.

Kammarrätten anför i huvudsak:

Bestämmelsen örn att icke börsnoterade värdehandlingar skulle upptagas
lill pris, som under normala förhållanden kunde hava varit påräkneligt vid
försäljning, vore ofta svårtillämplig, särskilt då fråga vöre om värdehandlingar,
som sällan bleve föremål för några representativa försäljningar, t. ex.
aktier i s. k. familjebolag. För utfinnande av värdet å sådana aktier hade
av beskattningsmyndigheterna brukat användas ett flertal metoder, vilka
dock vöre mycket litet pålitliga, och resultatet hade faktiskt blivit att börsnoterade
och icke börsnoterade aktier i allmänhet uppskattades efter olika
grunder. Detta hade särskilt kommit till synes därigenom, att under goda
tider sistnämnda slag av värdepapper icke ansetts följa de börsnoterade upp
i höjden, varemot vid baisse-perioder de icke börsnoterade aktierna i regel
blivit förhållandevis hårdare beskattade än andra aktier. Till avhjälpande
av svårigheten med beskattningen av icke börsnoterade aktier hade under de
sista åren genom länsstyrelsernas försorg särskilda undersökningar gjorts
angående sådana aktiers värden, och förmögenhetsbeskattningen hade i allmänhet
verkställts med ledning av dessa undersökningar. Det hade emellertid
i vissa fall visat sig, att de sålunda bestämda värdena legat avsevärt
högre än försäljningsprisen. Särskilt gällde detta aktier i familjebolag, enär
allmänhetens intresse för inköp av sådana värdepapper — i den mån de utbjödes
till salu — ofta vore mycket ringa. Mot den förenämnda bestämmel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

113

sen för värdering av icke börsnoterade aktier kunde dock, såvitt gällde densammas
tillämpande vid den allmänna förmögenhetsbeskattningen, antagligen
icke göras någon anmärkning i förevarande hänseende, då i det långa
loppet de divergenser, som uppkomma mellan de beräknade värdena och de
tillfälligtvis konstaterade försäljningsvärdena, i stort sett icke syntes hava
större betydelse. Annorlunda vore förhållandet med arvsskatten, som vore
en engångsskatt och på grund av de höga skattesatserna ofta toge en ansenlig
del av kvarlåtenskapen i anspråk. Kammarrätten ville därför ifrågasätta
örn ej värderingen av icke börsnoterade värdepapper i arvs- och gåvoskattehänseende
kunde ske efter den i förslaget nyinförda generella regeln för värdering
av lös egendom eller efter någon likartad skälig beräkningsgrund.

Statskontoret och riksräkenskapsverket ifrågasätta, huruvida det icke för
vinnande av den kontroll, som avses med den föreslagna bestämmelsen örn
befogenhet för beskattningsmyndigheten att förordna lämplig person att verkställa
värdering, borde så ordnas att beskattningsmyndigheten bereddes möjlighet
att uppdraga åt någon i allmän tjänst anställd person att såsom tjänsteåliggande
utan särskild ersättning verkställa värderingen, därvid förslagsvis
nämnas av statskontoret vederbörande åklagare och av riksräkenskapsverket
utmätningsman. Riksräkenskapsverket tillägger, att en sådan metod borde
kunna komma till användning åtminstone när fråga vore om bohag och annan
lös egendom av icke alltför specifik natur, samt att det för övrigt även
i fråga örn reglerna för själva värderingen borde göras åtskillnad mellan bohag
och liknande egendom å ena samt inventarier, lager, maskiner och övrig
till exempelvis merkantil verksamhet hänförlig egendom å andra sidan.
I fråga örn sistnämnda slag av egendom syntes nämligen särskilda normer för
värderingen böra fastslås. Vidare borde värderingen av icke börsnoterade
aktier kunna ske med ledning av de värden, som fastställdes vid den årliga
taxeringen.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, huruvida icke, därest i enlighet med
förslaget allmän domstol komme att bliva beskattningsmyndighet, det borde
bliva regel att särskild värderingsman för uppskattning av lös egendom förordnades,
där icke av beskattningshandlingen klart framginge, att däri förekommande
värdering kunde tilläggas vitsord.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som finner den föreslagna möjligheten för
beskattningsmyndigheten att förordna särskild värderingsman mycket välbetänkt,
ifrågasätter huruvida icke, i fall där den lösa egendomens värde
kunde antagas överstiga visst fastställt minimibelopp, för dödsbo borde stadgas
skyldighet att anlita för ändamålet särskilt auktoriserade värderingsmän.

Försäkringsinspektioncn framhåller, att de föreslagna, med nu gällande
bestämmelser överensstämmande reglerna för värdering av rätt till livränta
hade avseende å en vanlig från tidpunkten för uppskattningen till den berättigades
död utgående livränta, men att, särskilt under senare år, ett flertal
andra livränteformer alltmer kommit till användning inom livförsäkringsrörelsen
och alt beträffande dessa de ifrågavarande reglerna ej lämnade någon
vägledning för uppskattningen av kapitalvärdet. Som exempel kunde
anföras uppskjuten livränta mot engångspremie, ränta utgående under nå Dihang

till riksdagens protokoll lott. 1 sami. Nr 192.

114

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

Departementschefen.

göns livstid, dock högst viss tid (temporär livränta) samt ränta utgående under
någons livstid, dock minst viss tid (livränta med viss tids garanti). I
fråga örn sådana livräntor erfordrades visserligen uppskattning av kapitalvärdet
endast i de fall, då livräntans årsbelopp överstege 1,500 kronor, men
under senare tid syntes i åtskilliga fall denna gräns hava avsevärt överskridits.
För dessa fall vore därför kompletterande bestämmelser påkallade.

Utöver de nu behandlade bestämmelserna i förslaget, vilka sakna motsvarighet
i gällande arvsskatteförordning, innehåller förslaget i förevarande del
ytterligare en nyhet, nämligen en särskild värderingsregel avseende fall då
med arvs- eller testamentslott skall sammanläggas gåva från arvlåtaren, vartill
denne enligt förbehåll vid gåvans lämnande åtnjutit nyttjanderätt eller
rätt till avkastning. Till detta stadgande återkommer jag vid behandlingen
av gåvobeskattningen.

De vid kommitténs förslag fogade kapitaliseringstabellerna överensstämma
med de nu gällande. Kommittén uttalar att, då samma tabeller återfinnas
även på andra håll inom skattelagstiftningen, frågan örn deras omarbetande
borde upptagas i ett sammanhang.

Om, såsom jag förordat, bouppteckningen bibehålies såsom grundläggande
beskattningshandling, torde därav följa även ett bibehållande av den för
värdering av arvfallen egendom gällande huvudregeln, att vid värderingen
skola lända till efterrättelse i bouppteckningen åsätta värden. Då i annan
lagstiftning föreskrifter saknas angående grunderna för bestämmande av
bouppteckningsvärdena, måste dock för åstadkommande av tillförlitliga beskattningsvärden
särskilda kompletterande värderingsregler meddelas. Kommitténs
förslag, att beskattningsvärdet skall bestämmas med tillämpning av
dessa kompletterande regler icke blott såsom nu i fall då därigenom framkommer
högre värde än det som upptagits i bouppteckning eller deklaration
utan även då värdet blir lägre än detta, synes mig innefatta en riktig
ståndpunkt.

De särskilda regler för värdering av fast egendom, som nu gälla
och i huvudsak oförändrade upptagits i kommitténs förslag (22 §), hava varit
föremål för ingående utredning i sammanhang med de ändringar i arvsskatteförordningen,
som enligt vad förut nämnts tillkommo år 1934 och varigenom
möjlighet bereddes till särskild, från taxeringsvärdet avvikande uppskattning
av fast egendom. Vid denna utredning dryftades olika uppslag beträffande
värderingen av fast egendom vid arvsbeskattningen. På skäl, som
jag alltjämt anser övertygande, stannade man därvid för taxeringsvärdet såsom
beskattningsvärde med den möjlighet till avvikelse som nyss nämnts.
Det må särskilt framhållas, att då även beaktades den i ett av remissyttrandena
nu åter upptagna frågan om lämpligheten att lägga taxeringsvärdet till
grund för bestämmande av beskattningsvärdet å sådan del av jordbruksfastighet,
som utgöres av skogsmark eller växande skog. Beträffande nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

115

tidigare utredning tillåter jag mig hänvisa till propositionen nr 252 till 1934
års riksdag med därvid fogad utredningspromemoria.

I ett par av yttrandena har framhållits såsom önskvärt, att regeln örn
fast egendoms upptagande till näst föregående års taxeringsvärde ersättes
med ett stadgande att det senast fastställda taxeringsvärdet skall läggas till
grund för värderingen. Även denna fråga har tidigare varit föremål för
prövning dels med anledning av en motion till 1933 års riksdag och dels i
sammanhang med 1934 års förenämnda utredning. Man bibehöll därvid i
princip den nu gällande regeln. Jag har för min del icke funnit anledning
intaga en annan ståndpunkt.

I likhet med kommittén finner jag de år 1934 tillkomna reglerna om åsättande
i vissa fall av särskilt fastighetsvärde i huvudsak böra bibehållas. Behörighet
att påkalla åsättande av dylikt värde har jag ansett böra tillkomma
icke blott såsom för närvarande den skattskyldige utan även boutredningsman
eller testamentsexekutör. Mot den av kommittén föreslagna, från
praktisk synpunkt helt visst tämligen oväsentliga ändringen, att domstolen
vid sin uppskattning skall vara oförhindrad bestämma icke blott såsom nu
ett högre utan även ett lägre värde än det av länsstyrelsen åsätta, finner
jag icke något vara att erinra. De anmärkningar, som i några av yttrandena
framställts beträffande denna domstolens omprövningsrätt, kan jag
nämligen icke finna befogade.

Vidkommande det i 22 § 2 mom. tredje stycket avsedda fall, då för fast
egendom icke finnes särskilt taxeringsvärde, har jag i anslutning till uttalanden
i ett par av remissyttrandena ansett mig böra föreslå, att värdering
genom länsstyrelsens försorg icke skall vara erforderlig där det finnes uppenbart
att egendomens värde ej överstiger 5,000 kronor. Vidare har en
redaktionell jämkning vidtagits i syfte att tydligt utmärka att, då värdet
överstiger nämnda belopp, det ovillkorligen åligger vederbörande att hos
länsstyrelsen göra framställning örn åsättande av särskilt värde till ledning
för skattens bestämmande.

De av kommittén föreslagna nya reglerna angående åsättande av särskilt
fastighetsvärde jämväl i fall, då egendomens värde förhöjts, finner jag mig
även böra tillstyrka. För åvägabringande — på sätt en av de hörda myndigheterna
förordat — av större överensstämmelse mellan nu ifrågavarande regler
och motsvarande stadganden om beaktande av nedgång i fastighetsvärdet
har jag emellertid bland de omständigheter, som skola föranleda åsättande av
förhöjt värde, även upptagit väsentlig förändring av rörelse, i vilken egendomen
varit använd.

I likhet med kommittén finner jag de nu gällande bestämmelserna angående
befogenhet för Kungl. Majit att i fall av ändrade konjunkturförhållanden
medgiva avvikelse från fastighets taxeringsvärde böra i allt väsentligt
bibehållas. Kommittén har upptagit det för sådant medgivande nu
gällande villkoret, att den sammanlagda skatten skulle uppgå till minst
3,000 kronor örn egendomen upptoges till taxeringsvärdet. Då vid tillämpning
av reglerna för beskattning av successiva förvärv icke samtliga lotter

116

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

i boet bliva föremål för beskattning i ett sammanhang, har beträffande
ifrågavarande villkor vidtagits en omformulering innebärande att hänsyn
skall tagas endast till sammanlagda skatten för sådana lotter i boet, om
vilkas beskattande är fråga. Mot kommitténs förslag örn borttagande av
det ytterligare villkoret, att utgörande av skatt efter vanlig beräkningsgrund
skulle verka oskäligt betungande, synes ej något vara att erinra. Behörighet
att göra framställning om nedsättning av beskattningsvärdet anser jag även
i nu förevarande fall böra tillkomma icke blott skattskyldig utan även boutredningsman
eller testamentsexekutör. Vidare har jag ansett bestämmelserna
i fråga böra kompletteras med en uttrycklig föreskrift, att sådan ansökan
skall för att kunna upptagas till prövning vara till Kungl. Majit ingiven
innan beslut örn skattens fastställande meddelas.

Vad angår de i förslaget upptagna särskilda reglerna för värdering av 1 ö s
egendom (23 §) har redan framhållits, hurusom flertalet av dessa regler
i sak ansluta sig till nuvarande bestämmelser, men att dessa för särskilda fall
givna bestämmelser i förslaget utökats med en föreskrift rörande grunderna
för uppskattning av lös egendom i allmänhet. Den motivering kommittén
anför för införande av en sådan generell regel för värdering av lös egendom
finner jag övertygande.

I anslutning till uttalanden av bland andra Svea hovrätt och Stockholms
rådhusrätt har jag ansett, att den ståndpunkt, kommittén i motiven intagit i
fråga örn uppskattning av fordran hos insolvent dödsbodelägare, bör komma
till uttryck i författningstexten. Jag föreslår därför införande av en föreskrift
av innehåll att, såvitt gäller osäker eller värdelös fordran, den omständigheten
att gäldenären är delägare i dödsboet icke föranleder fordringens
uppskattande enligt andra grunder än eljest tillämpliga. Svea hovrätt har vidare
ifrågasatt, huruvida icke till skydd för statsverkets intresse härjämte
borde införas en bestämmelse, enligt vilken i fall av beskattning på grundval
av bouppteckning fordran hos insolvent dödsbodelägare skulle i anslutning
till för det verkliga arvskiftet gällande regel föranleda motsvarande minskning
av hans andel i de reala tillgångarna. Härigenom skulle övriga delägares
andelar däri bliva utökade och underkastade därav föranledd progressiv
skärpning av skatten. En sådan bestämmelse synes mig icke tillrådlig. Redan
det förhållandet, att den ifrågasatta metoden skulle innebära ett hänsynstagande
endast till en viss av det flertal omständigheter, som vid det verkliga
skiftet kunna föranleda annan lottbestämning än vid den provisoriska delningen,
synes ägnat att ingiva betänkligheter. Det är givetvis ingalunda uteslutet,
att någon av dessa andra omständigheter skulle vid skiftet komma att
helt eller delvis motväga den lottjustering, som den ifrågasatta regeln skulle
medföra. Härtill kommer, att ett iakttagande vid det verkliga skiftet av den
lottbestämningsregel, som utgör motsvarighet till den av hovrätten ifrågasatta
föreskriften, icke är obligatoriskt.

Av försäkringsinspektionen har anmärkts, att de föreslagna, med nu gällande
bestämmelser överensstämmande reglerna för beräknande av kapitalvärdet
å livränta hava avseende å en vanlig från tidpunkten för uppskatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

117

ningen till den berättigades död utgående livränta men däremot icke å vissa
på annat sätt bestämda livräntor, som numera kommit till användning inom
livförsäkringsrörelsen. Vad sålunda framhållits är visserligen riktigt, men
jag har likväl icke ansett mig böra föreslå specialbestämmelser för nu åsyftade
fall. Upptagande i författningstexten av regler för speciella fall måste
av praktiska skäl givetvis ske med viss begränsning. Särskilt med hänsyn
till de variationer, som numera förekomma och alltmer utvecklas även inom
en och samma försäkringsform, torde man ock hava anledning räkna med
att specialbestämmelser på förevarande område endast i begränsad utsträckning
skulle komma att fylla sitt ändamål. För de av försäkringsinspektionen
angivna fallen lärer, med anlitande av den utredning som tillhandahålles av
vederbörande försäkringsanstalt, även utan specialregler kunna åstadkommas
en uppskattning i anslutning till de för huvudfallen angivna grunderna. För
övrigt är, såsom av försäkringsinspektionen även antytts, den nu upptagna
frågan av begränsad betydelse med hänsyn därtill att uppskattning av en livräntas
kapitalvärde erfordras endast i fall då räntans årsbelopp överstiger
1,500 kronor.

I vidare mån än i det föregående angivits har jag icke funnit anledning
till erinran mot de regler om uppskattning av arvfallen egendom, som innehållas
i förslaget.

De i 26 § i förslaget upptagna bestämmelserna rörande den utredning och
de särskilda handlingar, de skattskyldiga hava att tillhandahålla för möjliggörande
av en riktig tillämpning av värderingsreglerna, har jag ansett böra
kompletteras med en föreskrift avseende icke börsnoterade värdepapper.

Förut har berörts, hurusom vid förmögenhetsbeskattningen under de sista
åren genom överståthållarämbetets och länsstyrelsernas försorg och under
samverkan dem emellan särskilda utredningar verkställts beträffande värdena
å icke börsnoterade aktier. I syfte att göra resultatet av dessa utredningar,
som torde vara avsedda att fortsättas, tillgängligt för samtliga beskatt -ningsmyndigheter hava de genom utredningarna framkomna värdena samlats
i en gemensam årligen förnyad förteckning, som genom Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna tillhandahållits taxeringsnämnderna. Förmögenhetsbeskattningen
bär ock, såsom i kammarrättens yttrande framhållits, i allmänhet
verkställts i anslutning till dessa utredningar.

Det har synts mig önskvärt, att det utredningsarbete, som sålunda vid
förmögenhetsbeskattningen nedlägges för åstadkommande av en enhetlig och
tillfredsställande värdering av icke börsnoterade aktier, kommer även arvsbeskattningen
till godo. Då såsom redan förutskickats denna av mig föreslås
bibehållen vid de allmänna domstolarna, torde de skattskyldiga lämpligen
böra åläggas att i arvsskatteärendet till ledning för bestämmande av beskattningsvärdet
ingiva bevis till domstolen angående det värde, vartill icke
börsnoterat värdepapper blivit upptaget vid senaste taxering. Givetvis kunna
efter den tidpunkt, som denna taxering avser, men före dödsfallet omständigheter
hava inträffat som föranleda åsättande av annat värde än
vid taxeringen, liksom domstolen utan att någon särskild omständighet

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

inträffat kan finna anledning frångå det vid taxeringen fastställda värdet.
För att i möjligaste mån bereda domstolen tillgång till det värde, som är
att hänföra till utgången av året närmast före dödsåret, bör omförmälda
bevis lämpligen avse i taxeringsärendet föreliggande beslut, oavsett huruvida
omprövning av detsamma i högre instans kan påkallas eller beslutet
är beroende på sådan ännu icke slutförd omprövning. I överensstämmelse
härmed föreslår jag, att 26 § kompletteras med en föreskrift av innehåll
att det skall åligga skattskyldig att till ledning för värdering av icke
börsnoterade aktier, obligationer och därmed jämförliga värdehandlingar
förete av landskamrerare meddelat bevis, utvisande det värde, vartill enligt
senast verkställd prövning handlingen må hava upptagits vid taxering enligt
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, enligt vilken rätten eller domaren
skall, där särskild anledning därtill föreligger, äga förordna lämplig
person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för densammas
värdering, finner jag lämplig och av behovet påkallad. I anslutning
till uttalande av Svea hovrätt föreslår jag befogenhet jämväl för hovrätterna
att efter framställning av vederbörande advokatfiskalsämbete förordna sådan
förrättningsman. En dylik bestämmelse torde även vara ägnad att inskärpa
angelägenheten av att redan underrätterna vederbörligen utnyttja
möjligheten att på nu angivet sätt tillrättalägga sådana fall, där anledning
finnes till antagande att bouppteckningsvärdena icke blivit åsätta med tillbörlig
omsorg.

Det från ett par håll framförda förslaget att uppdraget att i nu avsedda
fall tillhandagå domstolarna med värdering skulle anförtros vissa i allmän
tjänst anställda personer har jag icke funnit skäl biträda. Ehuru det givetvis
kan vara föremål för tvekan, huruvida det utan hänsyn till uppskattningens
resultat i alla förekommande fall bör åligga dödsboet eller de skattskyldiga
att gälda kostnaden för värderingen, har jag icke heller på denna
punkt ansett mig böra frångå kommitténs förslag.

Då såsom kommittén framhållit den omarbetning av kapitaliseringstabellerna,
som kan finnas påkallad, berör även andra skatteförfattningar än den
förevarande, kommer jag att i ett sammanhang upptaga denna fråga beträffande
samtliga därav berörda beskattningsområden.

Beskattningen av de särskilda lotterna.

Fysiska personers förvärv.

Av den lämnade översikten över gällande bestämmelser framgår, att vid
beskattningen av de särskilda arvs- och testamentslotterna såväl lottens storlek
som släktskapen mellan arvlåtare och förvärvare är bestämmande för
skatteprocenten, vilken sålunda är dubbelt progressiv, nämligen dels i förhållande
till lottens storlek och dels i förhållande till avtagande släktskap.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

119

I fråga om den fördelning av de skattskyldiga i olika klasser, som dessa
båda progressionsgrunder föranlett, må här erinras, att enligt gällande bestämmelser
hänföras till klass I: efterlevande make, barn, adoptivbarn och
avkomling till barn eller adoptivbarn, klass II: föräldrar, syskon, halvsyskon
och avkomling till hel- eller halvsyskon och klass IV: övriga arvsberättigade
släktingar ävensom oskylda.

Kommittén.

Kommittén föreslår, att i nuvarande klass I upptagas jämväl styvbarn
och makes adoptivbarn samt avkomling till sådant barn,
och anför härom:

Genom lagen den 11 juni 1920 om makes underhållsskyldighet mot andra
makens barn har fastslagits, att i visst betydelsefullt hänseende styvbarn
böra vara jämställda med makarnas gemensamma barn. Denna lagstiftning
förutsätter såsom naturligt och önskvärt, att styvbarn i regel få uppväxa
i makarnas gemensamma hem. I dessa vanligen förekommande fall
föreligga enligt kommitténs åsikt starka skäl att bereda en styvfaders eiler
styvmoders testamentsförordnande till förmån för styvbarn enahanda skattelindring
som de gemensamma barnens arvs- och testamentsförvärv. I fall,
där styvbarnet icke vistats i makarnas hem, torde ett testamentsförordnande
till förmån för styvbarnet i och för sig indicera en verklig samhörighet mellan
testator och styvbarnet. Då det tillika bör kunna förutsättas, att denna
samhörighet har sin grund i det av testator ingångna äktenskapet, lärer
även i nu åsyftade fall samma skattelindring vara påkallad. Att införande
av skattelindring för styvbarn — liksom andra av kommittén föreslagna
skattelindringar — innefattar avsteg från den nu tillämpade principen att,
frånsett efterlevande makes förvärv, uteslutande grunda skattedifferentieringen
på arvsordningen, bör enligt kommitténs förmenande icke vara ägnat
att ingiva betänkligheter. Härutinnan finnas på skilda håll förebilder i den
modernare arvsskattelagstiftningen. Likaväl som med testators naturliga
barn i skattehänseende jämställes hans adoptivbarn, bör med testators styvbarn
jämställas hans makes adoptivbarn.

Enligt kommitténs förslag skall vidare klass II i tariffen utökas sålunda,
att där jämväl upptagas styvfader, styvmoder, adoptant, adoptants
avkomling samt barns eller adoptivbarns make; och
yttrar kommittén beträffande förslaget i denna del:

För upptagande av styvföräldrar i denna klass gälla samma skäl som för
styvbarns införande under klass I. Vad angår adoptant torde den omständigheten,
att adoptanten, hos vilken adoptivbarnet vanligen erhållit sin uppfostran,
i allmänhet får antagas stå i närmare förhållande till adoptivbarnet
än vad fallet är med barnets naturliga föräldrar eller släktingar, utgöra
tillräcklig anledning till den föreslagna skattelindringen. Såsom ytterligare
skäl tillkommer, att adoptanten äger, om än i begränsad utsträckning, arvsrätt
efter adoptivbarnet. Att adoptants avkomling bör tillgodonjuta enahanda
skattelindring torde icke behöva särskilt motiveras. Ett testamentariskt förordnande
till förmån för make till testators barn lärer ofta vara att till
skriva icke endast hänsyn lill testamentstagaren personligen utan även omsorg
örn barnets familj. Mången gång kommer detta till uttryck i testamentet
sålunda, att detsamma skall i första hand gälla barnet, och, endast

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

om barnet avlider före testator, barnets make. Enligt kommitténs åsikt kan
det icke anses tillfredsställande att, under det andra medlemmmar av barnets
familj — barnet självt och dess barn — beskattas enligt klass I, barnets
make däremot har att erlägga skatt enligt klass IV. Kommittén har
därför upptagit barns make ävensom adoptivbarns make i klass II i tariffen.

Kommittén har härjämte framlagt förslag rörande skattelindring för trotjänare.

I en motion vid 1937 års riksdag hemställdes örn sådan ändring av 19 § i
gällande arvsskatteförordning att person, som minst tio år varit anställd i testators
eller gåvogivarens tjänst, jämställdes med under klass II i skatteskalan
uppräknade testaments- och gåvotagare. Bevillningsutskottet anförde i sitt
betänkande (nr 24) med anledning av motionen:

I likhet med motionären finner utskottet det icke vara tillfredsställande,
att den kategori av testaments- och gåvotagare, som i motionen betecknas såsom
trotjänare, skall erlägga skatt för testamentslott och gåva enligt klass IV
av den i arvsskatteförordningen intagna tariffen. I många fall kan nämligen
en trotjänare under tjänstetiden hava stått testator eller gåvogivare minst lika
nära som vissa släktingar. Utskottet finner därför billighetsskäl tala för att,
då en person visat trotjänaren sin erkänsla genom att till denne bortgiva
ett belopp i syfte att därmed exempelvis trygga trotjänarens försörjning efter
slutad tjänst eller pa ålderdomen, beloppet icke beskattas högre än om
detsamma skulle tillfallit någon av de skattskyldiga, som om förmälas i klass
II av tariffen. Med den relativt begränsade kategori skattskyldiga, varom
här är fråga, torde summan av de skatter, staten skulle gå förlustig, därest
en lindring i skatten medgåves, icke uppgå till mera betydande belopp, varför
statsfinansiella skäl icke kunna anföras mot den av motionären föreslagna
klassificeringen av trotjänare. Med hänsyn till det anförda ansluter
sig utskottet till motionärens uppfattning, att trotjänare i arvs- och gåvoskattehänseende
hänföras till förenämnda klass II.

Motionären har vidare föreslagit, att i förevarande hänseende med trotjänare
skall förstås person, som under minst tio år varit i testators eller gåvogivares
tjänst. I frågans nuvarande läge är utskottet icke berett att uttala sig
örn, huruvida genom denna definition erhålles en lämplig avgränsning av
begreppet trotjänare. Utskottet vill emellertid angiva några allmänna synpunkter
på frågan. I regel torde böra uppställas fordran å viss längre tids
anställning hos samma person eller familj. Skäl kunna även anföras för att
andra omständigheter än anställningens varaktighet tagas i betraktande, såsom
exempelvis tjänstens natur — vård under längre tid av sjuk person
— eller dylikt. Utskottet anser vidare, att från begreppet trotjänare icke bör
undantagas person, som stått i sådant skyldskapsförhållande till testator
eller gåvogivare, att personen enligt gällande bestämmelser i arvsskatteförordningen
är att hänföra till klass IV, och som innehaft tjänst hos testator
eller gåvogivaren under enahanda förhållanden som en oskyld. Även i sistnämnda
fall finner utskottet skäligt, att tjänsteförhållandet och icke skyldskapen
bör vara avgörande för frågan, efter vilken klass i nämnda förordning
skatt skall beräknas.

På grund av det nu anförda får utskottet förorda, att det i förevarande
motion berörda spörsmålet måtte göras till föremål för närmare utredning,
varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas däråt, att bestämmelserna i ämnet
icke öppna möjlighet till kringgående av ifrågavarande beskattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

121

Riksdagen anhöll med åberopande av betänkandet hos Kungl. Majit örn
föranstaltande av den begärda utredningen.

Kommitténs förslag i förevarande hänseende innebär att, om lott, i värde
icke överstigande 50,000 kronor, tillkommer annan än i klass I eller klass II
upptagen person, vilken såsom anställd tillhört den avlidnes husfolk under
minst tio år eller under tid, som jämte tiden för sådan anställning hos den
avlidnes make eller hos släkting till den avlidne eller maken, uppgår till
minst tio år, skatten skall beräknas till hälften av det belopp, varmed densamma
skolat utgå enligt för klass IV angivna grunder.

Beträffande det sålunda föreslagna stadgandet yttrar kommittén, att den
funnit av bevillningsutskottet anförda skäl tala för att skattelindring bereddes
åsyftade kategori av skattskyldiga, och hänvisar till att sådan skattelindring
förekommer i såväl Danmark som Norge. I fråga om utskottets uttalande,
att skäl kunde anföras för att även andra omständigheter än anställningens
varaktighet toges i betraktande, såsom tjänstens natur — vård under
längre tid av sjuk person — eller dylikt, framhåller kommittén, att hänsynstagande
till sådana mer eller mindre individuella faktorer skulle medföra
praktiska svårigheter vid bestämmelsernas tillämpande och även öppna möjlighet
till missbruk från de skattskyldigas sida av den medgivna skattelindringen.
Kommittén ansåge därför övervägande skäl föreligga att låta endast
anställningens varaktighet bliva avgörande. I fråga om större lotter funne
kommittén de för skattelindringen anförda skälen icke äga samma giltighet
och hade därför begränsat skattelindringen till lotter icke överstigande 50,000
kronor. Särskilt med hänsyn till denna begränsning hade kommittén ansett
praktiska skäl tala för att låta skattelindringen få form av avdrag å den
enligt klass IV utgående skatten i stället för att, såsom utskottet ifrågasatt,
hänföra de ifrågavarande skattskyldiga till klass II. Avdragets beräknande
till hälften av den enligt klass IV utgående skatten innebure, att den skatt,
som vederbörande hade att erlägga, med tillämpning av gällande tariff bleve
något högre än om den beräknats enligt klass II, för en lott å exempelvis

5.000 kronor 270 kronor i stället för — örn skatten beräknats enligt klass II
— 220 kronor.

Enligt nuvarande bestämmelser skall, såsom förut berörts, förvärv genom
arv eller testamente för att vara skattepliktigt uppgå till visst minimivärde,
i klass I 1,000 kronor och i övriga klasser 200 kronor. Vid gåvobeskattningen
är den allmänna regeln att, om gåvans värde icke överstiger

3.000 kronor, skattefrihet äger rum oberoende av vilken skatteklass mottagaren
tillhör. Det må framhållas, att mellan arvsbeskattningens och gåvobeskattningens
regler i förevarande hänseende alltså föreligger även den
mera oväsentliga skiljaktigheten att olika metoder användas vid angivandet
av skattefrihetsgränsen sålunda att för skattefrihet förutsättes vid arvsbeskattningen
alt lottens värde understiger och vid gåvobeskattningen att gåvans
värde ej överstiger angivet belopp.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Kommittén föreslår för arvsbeskattningens del höjning av de skattefria
minimivärdena sålunda att arvs- eller testamentslott skall vara fri från
skatt om dess värde icke överstiger i klass I 3,000 kronor och i övriga klasser
1,000 kronor.

Kommittén anför beträffande sitt förslag i denna del i huvudsak följande:

De vid arvsbeskattningen skattefria beloppen framstå numera såsom alltför
låga icke endast om man täger hänsyn till penningvärdets fall — för
klass I höjdes det skattefria beloppet genom 1908 års stämpelförordning
från 400 kronor till 1,000 kronor, men beloppet 200 kronor kvarstår för de
övriga klasserna oförändrat sedan arvslottsskattens införande 1894 — utan
även vid en jämförelse med vad som gäller inom andra beskattningsområden.
Nu angivna skäl för en höjning av de skattefria beloppen skulle tvivelsutan
bliva till fullo beaktade, om den vid gåvobeskattningen tillämpade
skattefrihetsregeln utsträcktes att gälla även arvsbeskattningen. Detta skulle
jämväl innebära en icke oväsentlig arbetsbesparing för domstolarna vid författningens
tillämpande. I det utredningsmaterial, som ställts till kommitténs
förfogande, ingå vissa inom statistiska centralbyrån verkställda undersökningar,
avseende arvsbeskattningen under åren 1935 och 1936, varav inhämtas,
att en ökning av det skattefria beloppet till 3,000 kronor inom alla
klasser skulle hava medfört en skatteminskning under år 1935 av 1,023,463
kronor och under år 1936 av 1,042,402 kronor. Mot dessa skattebelopp svarade
för år 1935 ett beskattningsbart belopp av 59,844,621 kronor, fördelade
på 44,987 andelar, och för år 1936 ett beskattningsbart belopp av 61,313,188
kronor, fördelade på 45,901 andelar.

De skäl, som angivits för en höjning av de skattefria beloppen, finner
kommittén icke tillräckliga för en så långt gående utvidgning av skattefriheten
som nu nämnts. Kommittén har stannat vid att föreslå en höjning av de
skattefria beloppen för klass I till 3,000 kronor och för övriga klasser till

1,000 kronor. Ett bibehållande av nuvarande system med högre skattefritt
belopp i klass I än i övriga klasser står även i överensstämmelse med principerna
för klassindelningen. En sådan höjning skulle — med skattefrihet
för belopp till och med 3,000 kronor resp. 1,000 kronor -—• hava föranlett en
skatteminskning för år 1935 av 542,553 kronor, varav 364,645 kronor belöpte
å klass I och hänförde sig till ett beskattningsbart belopp av 37,399,320
kronor, fördelade på 21,429 andelar, medan 177,908 kronor belöpte å klasserna
II—IV och motsvarade ett beskattningsbart belopp av 8,675,120 kronor,
fördelade på 16,307 andelar. För år 1936 skulle skatteminskningen hava
blivit 559,784 kronor, varav 380,458 kronor belöpte å klass I och hänförde
sig till ett beskattningsbart belopp av 38,909,681 kronor, fördelade på 22,287
andelar, medan å klasserna II—IV belöpte 179,326 kronor, avseende ett beskattningsbart
belopp av 8,647,429 kronor, fördelade på 16,175 andelar.

Kommittén tillägger, att något skäl icke syntes förefinnas att på arvs- och
gåvobeskattningens områden använda olika metoder vid angivande av skattefrihetsgränsen
samt att, då kommittén ej funnit lämpligt att för gåvobeskattningens
del föreslå någon ändring i den metod som där tillämpades,
densamma ansetts böra för vinnande av likformighet komma till användning
även vid arvsbeskattningen.

I kommitténs förslag hava upptagits bestämmelser, enligt vilka efterlevande
make och minderårigt barn efter olika grunder skola
komma i åtnjutande av särskild skattebefrielse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

123

Sålunda föreslås, att efterlevande make tillkommande lott, vars värde icke
överstiger 25,000 kronor, skall vara fri från skatt; och anför kommittén beträffande
förslaget i denna del följande.

En alltför hård belastning utgör den skatt, som för närvarande uttages för
efterlevande makes arvs- och testamentsförvärv. Arvslottsbeskattningens
syfte är ju att träffa den ökade skatteförmåga, som det benifika förvärvet
tillför den skattskyldige. Men det kan starkt sättas ifråga, huruvida — frånsett
fall då fråga är örn makar, som äga betydande förmögenhet — arvet
efter den avlidne maken verkligen giver den efterlevande ett tillskott i skattekraft
och örn icke snarare förhållandet i regel är det motsatta, eller att,
örn hänsyn tages till det genom makens bortgång uppkomna läget i dess helhet,
den efterlevandes ekonomiska ställning genom dödsfallet försämras.
Särskilt gäller detta, örn dödsfallet träffar den, på vilkens arbetskraft det
gemensamma hushållet framför allt varit grundat. Därest den omständigheten,
att egendom juridiskt övergår från den ene maken till den andre, sålunda
i regel icke motsvaras av något reellt förvärv, synes konsekvensen härav
vara, att efterlevande make borde helt befrias från arvsskatt eller med
andra ord att maken finge åtnjuta skattefrihet icke blott för sin giftorätt
ulan även för vad som genom arv eller testamente förvärvas från den avlidne.
I Norge har man intagit denna ståndpunkt och även i Danmark är
efterlevande make befriad från arvsskatt under förutsättning att maken förblir
i oskiftat bo. Såsom skäl för efterlevande makes befrielse från arvsskatt
kan även åberopas, att makar vid vår statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattning
behandlas såsom en enhet, vilket motiveras med deras gemensamma
hushållning.

Med hänsyn till den jämförelsevis stora skatteintäkt, som härflyter från
efterlevande makes arvs- och testamentsförvärv, har kommittén utgått från
att skattebefrielsen även av finansiella skäl måste begränsas och att man således
icke kan stanna vid att från skattebefrielse undantaga blott sådana
förvärv av verkligt betydande storleksordning, beträffande vilka de för skattefrihet
anförda skälen ej kunna anses tillämpliga. Kommittén anser, att
syftet med skattebefrielsen skulle vara i ej ringa mån tillgodosett, om skattefrihet
medgåves för arvs- och testamentslott, vars värde icke överstiger

25,000 kronor. Därigenom skulle i ett bo, där all egendom är föremål för
giftorätt och vars behållning icke överstiger 50,000 kronor, make utan skattskyldighet
äga bekomma hela behållningen. Skattebefrielse i nu nämnd
omfattning skulle enligt den för kommittén tillgängliga statistiska undersökningen
hava föranlett en skatteminskning för år 1935 av 431,655 kronor,
motsvarande ett beskattningsbart belopp av 21,583,617 kronor, fördelat å
3,623 andelar, oell för år 1936 av 487,413 kronor, motsvarande ett beskattningsbart
belopp av 23,843,181 kronor, fördelat å 3,852 andelar. Till jämförelse
kan nämnas, att skattebefrielse för lotter icke överstigande 50,000 kronor
skulle hava medfört en skatteminskning för år 1935 av 740,077 kronor,
motsvarande ett beskattningsbart belopp av 29,167,068 kronor, fördelat å
3,836 andelar, och för år 1936 av 852,784 kronor, motsvarande ett beskattningsbart
belopp av 33,035,313 kronor, fördelat å 4,120 andelar.

Skulle skattebefrielsen anses kunna sträckas längre än kommittén föreslår,
borde delta enligt kommitténs förmenande icke ske utan att en differentiering
med hänsyn lill omständigheterna i det särskilda fallet företoges. En
sådan kan bänkås anordnad el ler i huvudsak samma metod som i tysk ridt.
där efterlevande make alltid åtnjuter skattefrihet för förvärv, som icke överstiger
30,000 mark, men därutöver erhåller tolai skattebefrielse, örn i äktenskapet
finnas barn eller barns avkomlingar, vilka ännu liro i livet. Huru

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

stor inkomstminskning för staten en skattebefrielse av sistnämnda slag skulle
medföra, framgår icke av tillgängliga siffror.

Kommittén anmärker, alt i de sifferuppgifter, som lämnats i fråga om den
föreslagna skattebefrielsen för efterlevande make, även innefattas den skatteminskning,
som belöper å sådana efterlevande make tillkommande lotter,
vilkas värde ej överstiger 3,000 kronor, samt att denna skatteminskning skulle
hava uppgått för år 1935 till 25,452 kronor, motsvarande ett beskattningsbart
belopp av 2,602,504 kronor, fördelat å 1,359 andelar, oell för år 1936 till
25,952 kronor, motsvarande ett beskattningsbart belopp av 2,639,726 kronor,
fördelat å 1,417 andelar. Om den förordade särskilda skattebefrielsen för
make anses böra genomföras, skola givetvis, framhåller kommittén, de nu angivna
siffertalen på ettdera hållet avräknas.

Det i förslaget upptagna stadgandet om särskild skattebefrielse för minderårigt
barn innebär att, örn lott tillfaller barn eller adoptivbarn eller avkomling
till barn eller adoptivbarn, som vid tiden för skattskyldighets inträde
ej fyllt aderton år, lottens eljest skattefria värde (d. v. s. 3,000 kronor)
skall ökas med 1,000 kronor för varje helt år eller del därav, som vid nämnda
tid återstår till dess sagda ålder uppnås.

Beträffande förslaget i denna del anför kommittén:

Det är tydligen ett viktigt samhällsintresse att vid sidan av efterlevande
make även minderårigt barn tillgodoses vid arvsbeskattningen, och behovet
härav blir större, i den mån skattefriheten för efterlevande make av fiskaliska
skäl måste begränsas. I anslutning till den ändring, som inkomstbeskattningen
och även arvsbeskattningen -— Iv. F. 1914 3 § 3 mom. — undergått
genom 1938 års lagstiftning, ligger det nära att såsom minderårigt anse
barn under 18 år. Kommittén har haft under övervägande, örn icke varje
barn i denna ålder kunde beredas skattefrihet för visst belopp, ungefärligen
motsvarande vad som vore önskligt såsom underlag för dess utbildning.

Vid bestämmande av denna skattefrihet skulle utgångspunkt kunna sökas
i den befrielse från gåvoskatt, som enligt K. F. 1914 35 § i viss utsträckning
medgives för försäkringar, till vilka förmånstagare insatts och vars främsta
syfte just är att uppmuntra till en på frivillighetens väg åstadkommen familjeförsörjning.
Sålunda äro under vissa förutsättningar kapitalförsäkringar
skattefria till den del de icke överstiga 15,000 kronor. Även där den avlidne
icke genom försäkring sörjt för de sina, bör emellertid enligt kommitténs
åsikt en viss skattefrihet beredas minderåriga. Såsom metoder, vilka härvidlag
kunna komma i fråga, erbjuda sig att antingen likställa samtliga minderåriga
barn och oberoende av deras ålder tillerkänna dem skattefrihet till och
med visst belopp, exempelvis 15,000 kronor, eller gradera skattefriheten i
förhållande till deras ålder, så att den får åtnjutas intill ett visst belopp,
t. ex. 1.000 kronor för varje år eller del av år som återstår, till dess barnet
fyllt 18 år. Den förra metoden är enklare vid tillämpningen men den senare
leder till så avsevärt rättvisare resultat, att kommittén ansett den böra hava
företräde. De ojämnheter, som skapas genom den förra metoden, framträda
särskilt starkt i övergången från skattefrihet till skattskyldighet, i det barn
med arvslott ej överstigande 15,000 kronor, örn det vid skattskyldighetens inträde
fyllt 17 år, erhåller skattefrihet flir hela beloppet, men om det redan
uppnått 18 år, har att erlägga full skatt. Med den senare metoden däremot
uppkommer icke något väsentligt språng vid övergången från skattefrihet till
skattskyldighet. Erforderlig upplysning om barnens ålder bör alltid vara att

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

125

finna i bouppteckningen, sora enligt föreskrift i 3 kap. 3 § boutredningslagen
skall innehålla uppgift örn underårig bodeiägares födelsedag. Utöver den
speciella förmån, som sålunda beredes minderårigt barn, bör detta även komma
i åtnjutande av samma skattefrihet, som medgives andra enligt klass I
skattskyldiga för lott icke överstigande 3,000 kronor. Ett nyfött barn skulle
alltså först och främst åtnjuta förmånen av skattefrihet till och med 18,000
kronor och, om barnets lott icke överstiger 21,000 kronor, icke heller hava
att betala någon skatt, varemot — om lottens värde överstiger sistnämnda
belopp — skattskyldighet skulle inträda för lotten i dess helhet. Med barn
bör självfallet i nu förevarande hänseende jämställas adoptivbarn.

Huru stor skatteminskning kommitténs förslag i denna del kommer att
medföra, låter sig icke beräkna, enär det statistiska materialet icke lämnar
någon upplysning angående arvinges ålder. Man kan visserligen utröna kostnaden
för en skattefrihet till bröstarvingar över huvud för lotter, vilkas värde
icke överstiger 15,000 kronor. Denna skatteminskning skulle hava blivit för
år 1935 1,424,046 kronor, fördelade å 30,870 andelar, och för år 1936
1,521,218 kronor, fördelade å 32,870 andelar. Men huru många bland nu avsedda
arvingar, som äro vuxna och huru många minderåriga låter sig icke
bestämma — för befolkningen i dess helhet faller ungefärligen en tredjedel
på den senare kategorien och två tredjedelar på den förra — och ännu mindre
storleken av deras olika lotter. Och väljer man metoden med skattefrihet
för visst belopp för varje år eller del av år, som återstår tills den minderårige
fyllt 18 år, kan ännu mindre skatteminskningen beräknas. Tydligt är emellertid
att en på föreslaget sätt anordnad skattefrihet från fiskalisk synpunkt
måste vara av jämförelsevis ringa betydelse.

Redogörelse må här även givas för förslagets behandling av ett par detaljspörsmål
på förevarande område, vilka i remissyttrandena upptagits i detta
sammanhang. Till övriga spörsmål av mera detaljerad natur, som avse beskattningen
av de särskilda lotterna, återkommer jag — i den mån dessa
spörsmål överhuvud äro av beskaffenhet att behöva belysas utöver vad som
framgår av författningstexten — i specialmotiveringen.

De nu åsyftade detaljbestämmelserna återfinnas i 29 § av förslaget. Där
stadgas till en början, att vid tillämpning av den tariff, som innefattar de
olika skatteklasserna, värdet å lotten skall jämnas till närmast högre fulla
hundratal kronor. För närvarande gäller en regel av motsatt innehåll eller
att värdet å andelen skall avjämnas till närmast lägre fulla hundratal kronor.
Kommittén motiverar den föreslagna ändringen med att, då enligt förslaget
även för arvsbeskattningens del skattefrihetsgränsen bestämts sålunda,
att skattefrihet åtnjutes för lott, som ej överstiger visst angivet värde, ett bibehållande
av den nuvarande jämkningsregeln skulle medföra, att skattefrihetsgränsen
i realiteten bleve högre än den angivna -—■ exempelvis skulle lott
tillkommande efterlevande make bliva skattefri intill ett värde av 25,100 kronor.
En dylik konsekvens finner kommittén icke lämplig.

Vidare föreslås regler avseende jämkning av själva skattebeloppet i vissa
gränsfall. Sålunda föreskrives att, om skatten finnes bliva högre än skillnaden
mellan lottens värde och det värde, varlin loiten för att vara skattefri
högst får uppgå, skatten icke skall utgå med högre belopp än skillnaden mellan
nämnda värden. Detta stadgande skulle få betydelse vid beskattning av

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

efterlevande makes och i vissa fall minderårigt barns förvärv. Slutligen föreskrives
att, om värdet å lott, som tillkommer person hänförlig till kategorien
trotjänare överstiger 50,000 kronor, skatten skall i förekommande fall
jämkas sålunda, att densamma icke blir högre än summan av det belopp,
varmed lottens värde överstiger 50,000 kronor, och den skatt, som skolat
utgå, därest lottens värde utgjort 50,000 kronor.

Yttrandena.

De över kommittéförslaget avgivna yttrandena innehålla i de delar, varom
här är fråga, i huvudsak följande.

Svea hovrätt förklarar sig i det hela kunna giva sin anslutning till förslagets
bestämmelser om beskattningen av de särskilda lotterna. Styvbarn och
makes adoptivbarn syntes dock böra likställas med egna barn även såvitt
gällde den för minderåriga föreslagna särskilda skattebefrielsen. Staten hade
nämligen all anledning att stödja den uppfattningen att barn, som växte
upp i ett gemensamt hem, borde njuta samma villkor. Det syntes vidare
kunna ifrågasättas, huruvida icke i enkelhetens intresse den särskilda regel
som uppställts till förmån för trotjänare borde utgå och trotjänares testamentslott
i stället beskattas enligt andra klassen. Att statskassans intressen
därigenom skulle bliva i någon nämnvärd mån lidande behövde av lätt insedda
skäl ej befaras.

Göta hovrätt anför att, även örn de föreslagna skattelättnaderna i och för
sig kunde vara önskvärda, det dock kunde ifrågasättas om man icke i vissa
avseenden gått för långt. Särskilt gällde detta skattebefrielsen för efterlevande
make tillkommande lott, som icke överstege 25,000 kronor. Åtminstone
i de fall, då efterlevande maken vore mannen, vilken ju i allmänhet
finge förutsättas hava den bättre ekonomiska ställningen, innebure förslaget
enligt hovrättens uppfattning en alltför långt gående skattebefrielse, vilken
måste framstå såsom olämplig vid jämförelse med den beskattning, som
till och med ganska små lotter till efterlevande vuxna bröstarvingar vore
underkastade.

Stockholms rådhusrätt anser de bestämmelser i förslaget, som avse ändringar
i klassindelningen och skattelindringar, innehålla åtskilliga väl motiverade
nyheter. Emellertid kunde det enligt rådhusrättens åsikt ifrågasättas
örn ej den särskilda skattebefrielsen för arvlåtarens egna minderåriga
barn och adoptivbarn borde utsträckas jämväl till styvbarn och makes adoptivbarn.
De skäl, som talade för beredande åt barn och adoptivbarn av ifrågavarande
förmån, syntes nämligen med samma styrka gälla beträffande
styvbarn och makes adoptivbarn, varemot det förefölle som om sagda skäl
ej med tillnärmelsevis samma styrka ägde giltighet beträffande avkomling
till barn och adoptivbarn.

Statskontoret hade icke något att erinra mot de föreslagna utökningarna
av klasserna I och II eller de förordade höjningarna av de skattefria
minimivärdena och kunde jämväl biträda vad kommittén föreslagit rörande
särskilt avdrag för bröstarvingar under 18 år och skattelindring för trotjä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

127

nare. I likhet med kommittén ansåge statskontoret det angeläget, att åtgärder
vidtoges i syfte att bereda skattelindring åt efterlevande make. Emellertid
måste det ifrågasättas, örn den av kommittén föreslagna bestämmelsen
givits ett lämpligt innehåll. Det syntes nämligen önskvärt, att vid skattefrihetens
bestämmande i dylikt fall vederbörlig hänsyn foges till den efterlevande
makens förmögenhetsförhållanden i övrigt. En omarbetning av
ifrågavarande bestämmelser borde fördenskull tagas i övervägande.

Riksräkenskapsverket förklarar sig finna de föreslagna höjningarna av de
skattefria arvslotternas belopp i och för sig motiverade. Genom den föreslagna
höjningen av skattefria värdet å lott, som tillkommer efterlevande
make och minderåriga barn, hade skatteplikten kommit att inträda så högt
upp i den progressiva tariffen, att övergången från skattefrihet till skatteplikt
kommit att i gränsfallen innebära en mycket kraftig beskattning av
den del av lotten, som överstege skattefritt belopp. Samma vore förhållandet
med lott, som tillkomme trotjänare. Den föreslagna jämkningsregeln uteslöte
icke, att arvslott, till den del den överstege skattefritt belopp, kunde
komma att helt konsumeras för skatten. Ett sådant förhållande syntes inbjuda
till vidtagandet av dispositioner, exempelvis i form av nedvärdering,
för att en arvslott i gränsfall skulle kunna bliva helt fri från skatt. Med hänsyn
till det principiellt betänkliga häri och även av billighetshänsyn funne
riksräkenskapsverket det vara nödvändigt, att en omarbetning komme till
stånd för att möjliggöra en mjukare övergång från skattefrihet till skatteplikt
i nyssberörda fall. En utväg vore, att införa generella skattefria avdrag,
vilka tillämpades oberoende av arvslottens storlek. En sådan ordning
nödvändiggjorde givetvis viss jämkning av skatteskalorna.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att möjligen även fosterbarn borde
beredas särskild skattelindring.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings län framställa mot förslagets
förberörda regler om jämkning av skattebeloppet i vissa gränsfall
enahanda erinran som den av riksräkenskapsverket framförda.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter om icke den föreslagna skattelindringen
för trotjänare borde begränsas till ett belopp av förslagsvis 25,000
kronor och skatten i sådant fall beräknas enligt klass II. Om en trotjänare
erhölle en lott, vars värde överstege 25,000 kronor, syntes skatteförmågan
åtminstone i de allra flesta fall så väsentligt hava stegrats, att det icke funnes
någon anledning att en sådan testamentstagare vunne skattelindring för
hela det erhållna beloppet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, att samma skäl, som gällde för upptagande
i klass I av adoptivbarn och avkomling till adoptivbarn samt i
klass II av adoptant, adoptants avkomling och adoptivbarns make, syntes
tala för upptagande i klass I av fosterbarn och avkomling till fosterbarn
samt i klass II av fosterföräldrar, fosterföräldrars avkomling och fosterbarns
make. Det vore här i allmänhet fråga örn personer i små ekonomiska
omständigheter, som av ekonomiska eller andra skäl icke iakttoge de laga
formerna för adoption, ehuru förhållandena eljest vöre ensartade. Vidare

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departements chefen.

syntes böra tagas i övervägande, huruvida icke jämväl andra närmare släktingar
än barns make ävensom makes närmare släktingar borde beredas
lättare beskattning än efter IV klassen. Den för beskattning av trotjänares
förvärv i fråga om vissa gränsfall föreslagna jämkningsregeln ledde — på
sätt framginge av i länsstyrelsens yttrande angivet exempel — till otillfredsställande
resultat. Örn de föreslagna reglerna för beskattning av trotjänares
förvärv bleve gällande, syntes en smidigare jämkningsregel böra uppställas.
Emellertid kunde länsstyrelsen över huvud icke gilla den utformning ifrågavarande
regler erhållit. Vad som föranlett kommittén att i denna fråga
frångå bevillningsutskottets nied anledning av motion i 1937 års riksdag uttalade
uppfattning, att förevarande fång borde beskattas enligt klass II,
vore tydligtvis, att kommittén funnit skäl för så lindrig beskattning i fråga
om större dylika testaments- eller gåvobelopp icke föreligga. Då trotjänaresynpunkten
givetvis måste avtaga i den mån förvärvet uppginge till större
belopp samt det icke funnes anledning att beskatta dessa större förmögenhetsöverföringar
lägre än efter IV klassen, funne länsstyrelsen denna kommitténs
uppfattning riktig. Men å andra sidan förtätades trotjänaresynpunkten
vid mindre belopp så, att enligt länsstyrelsens uppfattning icke
ens II klassen erbjöde tillräckligt lindrig beskattning, till exempel då ett
mindre belopp vore avsett att trygga trotjänarens försörjning på ålderdomen.
På grund härav syntes ifrågavarande trotjänare böra hänföras till IV
klassen men för lotter till och med 60,000 kronor såsom komplement utarbetas
en särskild tariff med kraftigare progression, som började med 30
kronor skatt för lott å 3,000 kronor och slutade med 16,890 kronors skatt
för lott å 60,000 kronor.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund finner de ändringar i skatteklassindelningen
som kommittén föreslagit väl motiverade.

Länsstyrelsen i Hallands län ävensom bankjuristernas förening anmärker,
att den av kommittén föreslagna regeln, enligt vilken vid tillämpning av
skattetariffen lottens värde skall jämnas till närmast högre och icke såsom
nu till närmast lägre fulla hundratal kronor, syntes leda till icke tilltalande
resultat såtillvida att en ökning av lotten med det obetydligaste värde utöver
visst skikt i skalan kunde föranleda att för denna ökning uttoges en skatt,
som mångfaldigt överstege ökningen. Föreningen framhåller härjämte, att
den föreslagna bestämmelsen för övrigt syntes strida mot de jämkningsregler,
som förekomma i skattelagarna.

De skäl, som av kommittén anförts för de föreslagna utökningarna av
klass I och klass II, finner jag övertygande. I ett par av remissyttrandena har
ifrågasatts, att i klass I skulle upptagas jämväl fosterbarn. Även örn vissa
billighetsskäl kunna tala för en sådan ytterligare utvidgning, har jag dock
ansett mig böra stanna vid vad kommittén i förevarande hänseende föreslagit.
Mot fosterbarns upptagande i lindrigare skatteklass lärer med fog kunna
invändas bland annat, att en skattedifferentiering grundad på ett så tänjbart

Kunni. Maj.ts proposition nr 192.

129

begrepp som fosterbarn synes vara ägnad att föranleda svårigheter vid författningens
tillämpning och även lämna utrymme för missbruk.

Förslaget örn upptagande i klass II av barns och adoptivbarns make giver
mig anledning erinra, att enligt 30 § andra stycket i förslaget, till vilket stadgande
jag återkommer i det följande, skatt för egendom, som tillfaller gift
person, skall beräknas efter skyldskapsförhållandet mellan hans make och
testator, örn skatten därvid blir lägre än den som eljest skolat utgå. Enligt
sistnämnda bestämmelse skall alltså, om på grund av testamente egendom
tillfaller make till testators barn eller adoptivbarn under bestående äktenskap,
skatten beräknas enligt klass I. Härav torde följa, att med förslaget örn upplagande
i klass II av barns och adoptivbarns make avsetts endast fall då vid
tiden för testamentsförvärvet barnet eller adoptivbarnet icke längre är i livet,
vilket ock motiven synas giva vid handen. Med anledning härav har jag i
nu förevarande del av förslaget vidtagit den justeringen att framför ordet
make inskjutits »efterlevande».

Frågan örn skattelindring för trotjänare har i förslaget blivit löst efter riktlinjer,
som jag finner lämpliga. Sålunda synes mig icke något vara att erinra
mot vare sig kommitténs definition av begreppet trotjänare eller den enligt
förslaget gjorda begränsningen av skattelindringen till lott, vars värde icke
överstiger 50,000 kronor.

Kommittén har ansett praktiska skäl tala för att låta skattelindringen för
trotjänare få form av avdrag å den enligt klass IV utgående skatten i stället
för att, såsom från andra håll blivit ifrågasatt, hänföra trotjänare till klass II.
Avdraget skall enligt förslaget beräknas till hälften av skatten enligt klass IV,
vilket innebär att skatten blir något högre än om den beräknats enligt klass II.
De av kommittén antydda praktiska skäl, som skulle tala mot att trotjänare
beskattades för lott ej överstigande 50,000 kronor enligt klass II och för större
lott enligt klass IV, måste uppenbarligen hava samband med de regler fölskattens
utjämnande i gränsfall, som bliva erforderliga vare sig den ena eller
den andra av nu nämnda metoder kommer till användning. Örn en jämkningsregel
kan givas, som medför en icke alltför skarp övergång mellan de
olika klasserna vid 50,000-kronorsgränsen, anser jag metoden att beskatta
förvärv icke överstigande detta belopp enligt klass II vara att föredraga. Såsom
jag i det följande kommer alt närmare beröra, har en sådan jämkningsregel
kunnat konstrueras, och jag förordar därför sistnämnda metod.

Kommitténs förslag om höjning av de skattefria minimivärdena i klass I
till 3,000 och i övriga klasser till 1,000 kronor finner jag mig böra biträda.
De av kommittén härutinnan anförda skälen måste enligt min mening tillmätas
sådan betydelse, att den icke obetydliga minskning av skatteintäkter,
sorn blir en följd av ändringarna i denna del, icke får verka tillbakaliållandc.

Vad angår den av kommittén föreslagna särskilda skattebefrielsen för efterlevande
make synas de skäl sorn anförts för densamma hava sådan styrka
alt den bör genomföras, oaktat även i detta fall skatteförlusten blir ganska
betydande. Kommittén uttalar, att de för skattefrihet anförda skälen icke
kunna anses tillämpliga beträffande förvärv av verkligt betydande stor Bihang

till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 7.92 9

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

leksordning och att kommittén utgått från att skattebefrielsen även av finansiella
skäl måste begränsas. Mot den avvägning av gränsen för skattefriheten,
som från dessa utgångspunkter skett enligt förslaget, finner jag
icke anledning till erinran och ansluter mig således även i denna del till vad
kommittén föreslagit. Det må framhållas att, örn på sätt i ett av remissyttrandena
ifrågasatts skattebefrielsen gåves form av s. k. grundavdrag,
som skulle åtnjutas oberoende av förvärvets storlek, detta skulle medföra
att man för att undgå större skatteminskning än med de av kommittén föreslagna
reglerna skulle nödgas sätta avdraget väsentligt lägre än 25,000 kronor.
Därigenom skulle helt visst syftet med skattebefrielsen bliva i väsentlig
mån förfelat.

I likhet med kommittén finner jag det vara ett samhällsintresse av vikt
att särskild skattebefrielse beredes även minderårigt barn. De regler kommittén
föreslår för skattefrihetsgränsens bestämmande synas vara väl avvägda.
I anslutning till uttalanden av ett par av de hörda myndigheterna finner
jag ifrågavarande särskilda skattebefrielse för arvlåtarens egna minderåriga
barn och adoptivbarn böra utsträckas jämväl till styvbarn och makes adoptivbarn.
Däremot synas enligt min mening icke tillräckliga skäl tala för att
jämväl avkomling till arvlåtarens eller hans makes barn eller adoptivbarn
under alla förhållanden skall komma i åtnjutande av motsvarande skattebefrielse.
Grunden för beredandet av denna förmån — det samhälleliga intresset
av att underårigs arvs- eller testamentslott förbehålles honom för hans
uppfostran och utbildning — har uppenbarligen icke tillnärmelsevis samma
giltighet örn för hans försörjning under uppväxttiden annans underhållsskyldighet
kan tagas i anspråk. Om särskild skattebefrielse medgåves även i nu
åsyftade fall, synes man icke kunna undgå en viss risk för att testamentsförordnanden
till förmån för avkomlingar till testators barn, som ännu äro
i livet, anordnades endast i syfte att åstadkomma skattebefrielse. Med hänsyn
till vad nu anförts föreslår jag, att särskild skattebefrielse för avkomling
lill arvlåtarens eget eller hans makes barn eller adoptivbarn medgives endast
örn förvärvet äger rum sedan barnet eller adoptivbarnet avlidit.

Såsom redan antytts vid behandlingen av reglerna för beskattning av
s. k. successiva förvärv föreslår jag, att i 28 § upptages en bestämmelse, avsedd
att förebygga, att nyssnämnda beskattningsregler utnyttjas endast i
syfte att på skilda lotter uppdela makes och minderåriga barns förvärv och
sålunda bereda dessa kategorier skattskyldiga förmånen att i olika omgångar
få tillgodoräkna sig den för deras del föreslagna högre skattefrihetsgränsen.
Visserligen torde det i annat sammanhang berörda stadgandet, att skattskyldighet
omedelbart skall inträda då ägare förutom belastad egendom erhåller
annan egendom till visst värde, vara ägnat att väsentligt begränsa utrymmet
för sådana dispositioner. De möjligheter till missbruk, som likväl i viss mån
skulle finnas, torde helt förebyggas genom den åsyftade kompletterande bestämmelsen,
som innebär att, örn lott skall beskattas först framdeles, vid
beräknande av det värde, vartill lotten för att vara skattefri högst får uppgå,
hänsyn skall tagas jämväl till värdet av annan från samme arvlåtare er -

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

hållen lott, för vilken inträde av skattskyldighet varit att hänföra till tidigare
tidpunkt.

Vad härefter angår de i 29 § av förslaget upptagna jämkningsreglerna finner
jag mig icke kunna biträda kommitténs förslag att vid skattetariffens
tillämpning värdet å lotten skall jämnas till närmast högre fulla hundratal
kronor i stället för såsom nu till närmast lägre fulla hundratal. De erinringar
som framställts mot kommitténs förslag i denna del finner jag befogade.

Jag har på sätt förut antytts även funnit anledning att omredigera de av
kommittén föreslagna reglerna för jämkning av själva skattebeloppet i de
med dessa regler åsyftade gränsfallen. I anslutning till framställda anmärkningar
gå dessa ändringar ut på att åstadkomma en mindre tvär övergång
från skattefrihet till skatteplikt eller — såvitt gäller trotjänare — från skatt
enligt lägre tariff till skatt enligt högre tariff. Beträffande innebörden av ändringarna
torde jag kunna inskränka mig till att hänvisa till den av mig föreslagna
författningstexten jämförd med den tidigare redogörelsen för kommittéförslagets
motsvarande regler. Det må här endast anmärkas, att icke heller
den av mig förordade, i 29 § andra stycket upptagna regeln kommer till användning
i vidare mån än vid beskattning av efterlevande makes och i vissa
fall minderårigt barns förvärv samt att, även om man har att utgå från att
regeln kommer att beröra ett större antal fall än kommittéförslagets motsvarande
bestämmelse, av den föreliggande statistiska utredningen torde
kunna slutas, att dessa fall dock måste bliva så fåtaliga att regelns tilllämpning
icke kommer att förorsaka nämnvärt besvär. Vad nu framhållits
gäller i tillämpliga delar även den av mig för beskattning av trotjänares förvärv
förordade jämkningsregeln. Det torde för övrigt befinnas lämpligt att
låta de sedvanliga hjälptabellerna för skattens uträknande omfatta jämväl
nu avsedda gränsfall.

Någon ändring i de skattesatser, som enligt nuvarande tariff gälla för de
olika klasserna, innefattas icke i kommitténs förslag. För egen del finner jag
icke anledning att föreslå någon ändring i detta avseende. Om en justering
av skattesatserna bör vidtagas får bliva beroende på den fortsatta omprövningen
av den direkta beskattningen. Därvid synes ställning även böra tagas
till det av kommittén något berörda, i den inledande översikten omnämnda
spörsmålet örn införandet av en tredje progressionsgrund, vilken skulle innebära
alt vid skattens bestämmande hänsyn skulle tagas icke blott till lottens
storlek och skyldskapsgraden utan även till graden av den skatteförmåga,
som oberoende av arvfallet finnes hos arvingen eller testamentstagaren.

Juridiska personers förvärv.

Beträffande juridiska personers testamentsförvärv möta i flera avseenden
spörsmål, vilka icke kunna lösas efter samma normer, som komma till användning
vid beskattning av fysiska personers arvs- och testamentsförvärv.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Framför allt gäller detta frågor angående skattebefrielser och skattelindringar.

Såsom redan omnämnts i översikten över gällande bestämmelser är för
närvarande endast kronan befriad från skatt medan samtliga övriga juridiska
personer äro underkastade skyldighet att gälda arvsskatt, därvid emellertid
vissa av dem komma i åtnjutande av skattelindring såtillvida att skatten
beräknas enligt annan klass i tariffen än den högsta. Sålunda hänföras
till klass II »akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk,
stipendiefond eller pensionsanstalt, liksom ock sjuk- eller fattigvårdsinrättning
eller annan from stiftelse» samt till klass III »kyrka eller religiöst samfund,
landsting, kommun, hushållningssällskap, registrerad sjukkassa, registrerad
understödsförening eller ock sådan förening eller annan sammanslutning,
som utan att hava till ändamål att genom ekonomisk verksamhet
tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, fullföljer övervägande religiösa,
välgörande, politiska, sociala, vetenskapliga, konstnärliga eller eljest
kulturella syften eller avser att främja handel, industri eller övriga näringar
inom landet». Andra juridiska personer än de nu nämnda erlägga arvsskatt
enligt klass IV. Då det gäller gåvoskatt äro däremot samtliga i klass II och
klass III i skattetariffen upptagna juridiska personer med undantag av pensionsanstalter
helt befriade från skattskyldighet.

I kommitténs betänkande har till belysande av de överväganden, som tidigare
kommit hithörande frågor till del, lämnats en närmare redogörelse
för tillkomsten av de ifrågavarande beskattningsreglerna. Jag tillåter mig
att för sammanhangets skull här framlägga det huvudsakligaste av denna
historik.

Enligt de under 1800-talet tillkomna bevillningsförordningarna medgavs,
såvitt gällde den s. k. testamentsbevillningen, skattebefrielse för vissa allmännyttiga
inrättningar och stiftelser. I den sista författning, enligt vilken
testamentsbevillning uttogs, nämligen förordningen den 14 september
1883 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, inbegreps
under skattebefrielsen: »kyrka, akademi, vetenskapligt samfund,
allmän skola eller annat allmänt undervisningsverk, stipendiefond, pensionsanstalt,
sjuk- och fattigvårdsinrättning jämte annan from stiftelse». 1894
års stämpelförordning medgav däremot icke -—- frånsett skattebefrielsen för
kronan —■ skattelindring för någon kategori av juridiska personer; samtliga
voro sålunda skattskyldiga enligt högsta klassen i tariffen. 1893 års
kommitterade anföra i sitt betänkande, att det visserligen kunde ifrågasättas,
huruvida icke förutom kronan vissa inrättningar och stiftelser borde medgivas
skattebefrielse eller åtminstone skattelindring för till dem testamenterad
egendom men att, även om en sådan åsikt hade något skäl för sig, man å
andra sidan icke finge förbise, att egendom, som disponerades till förmån
för en inrättning av ifrågavarande art, merendels för all framtid bleve i
denna inrättnings ägo och i följd därav icke sedermera komme att bliva underkastad
vare sig den beskattning, som annan enskild tillhörig egendom
i form av arvsskatt hade att bära, elier åtskilliga av de andra stämpelavgifter,
som vid transaktioner mellan levande träffade detta slag av egendom.
På grund härav hade kommitterade icke ansett sig böra giva nämnda slag
av dispositioner något företräde.

Då sedermera år 1910 en väsentlig höjning av skatteskalan i högsta klas -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

133

sen genomfördes, upptogos nied åberopande härav i klass 11 i tariffen de
kategorier av juridiska personer, som enligt vad förut angivits alltjämt där
återfinnas. Samtidigt bereddes för »kyrka, landsting, kommun och hushållningssällskap»
skattelindring i form av på visst sätt beräknat avdrag å den
enligt högsta klassen utgående skatten.

Sådana bestämmelserna om beskattningen av juridiska personers testamentsförvärv
sålunda förelågo år 1910 upptogos de i 1910 års kommitterades
förslag till arvsskatteförordning. Förslaget innehöll härjämte bestämmelser
om frihet från gåvoskatt för juridiska personer i allt väsentligt överensstämmande
med de regler, som i sådant hänseende alltsedan tillkomsten
av nuvarande avsskatteförordning alltjämt gälla. Beträffande förslaget i
sistsagda del anförde kommitterade, att det ur rent praktisk synpunkt läge
i statens intresse att företag, som arbetade för allmännyttiga och välgörande
ändamål, bleve genom gåvor tillgodosedda med frivilligt understöd och att
en beskattning med skäl kunde befaras avhålla mången från att skänka till
sådana ändamål. Vid övervägande av i vad mån dessa synpunkter borde
föranleda inskränkningar i gåvobeskattningen måste emellertid i främsta
rummet tillses, att icke det syfte förfelades, vars förverkligande närmast avsetts
med den anbefallda revisionen av gåvostämpeln, nämligen att förebygga
arvsskattens kringgående. Kommittén hade funnit förevarande fråga
kunna utan svårighet lösas genom att, på sätt kommitterade föreslagit, från
skattskyldighet undantoges juridiska personer, som fullföljde vissa angivna
allmännyttiga ändamål.

Sedan de juridiska personer — kyrka, landsting, kommun och hushållningssällskap
— som i sammanhang med skatteskärpningen år 1910 kommo
i åtnjutande av skattelindring i form av särskilt avdrag å skatten, genom en
år 1911 vidtagen författningsändring i stället upptagits i den då nytillkomna
klass III i tariffen, bestodo de regler för beskattningen av juridiska personers
testamentsförvärv, för vilka nu redogjorts och som oförändrade upptogos i
1914 års arvsskatteförordning, alltintill år 1933, då klass III utvidgades till
att omfatta även religiöst samfund, som därigenom likställdes med kyrka.
Den nästa och sista ändringen vidtogs år 1935. Denna ändring föranleddes av
då väckt motion, vari — med anledning av att i rättstillämpningen uppkommit
tvekan huruvida missionssällskap vore hänförligt under uttrycket religiöst
samfund — föreslogs att jämväl missionssällskap skulle införas under
klass III. Motionen föranledde att från klass IV till klass III överflyttades
samtliga de juridiska personer, som — förutom de därstädes redan förut
upptagna, nämligen kyrka, religiöst samfund, landsting, kommun och hushållningssällskap—
nu inrymmas under klass III. De rättssubjekt, som genom
1935 års lagändring sålunda kommo i åtnjutande av skattelindring, återfinnas
-— under enahanda rubricering som i klass III — i arvsskatteförordningens
32 §, som innehåller förut berörda, för gåvobeskattningen gällande regler
örn fullständig skattebefrielse i motsvarande fall. Denna motsättning
mellan arvs- oell gåvobeskattningen berördes i sammanhang med 1935 års
lagändring endast såtillvida att bevillningsutskottet förklarade, alt de skäl,
som anförts till förmån för att vissa sammanslutningar och stiftelser fritoges
från gåvoskatt, syntes utskottet kunna åberopas jämväl för att dessa juridiska
personer, i den mån de ej redan vore upptagna i II eller lil klassen, borde
överföras från IV till III klassen.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Kommittén.

Kommitténs förslag är såsom förut framhållits icke enhälligt såvitt gäller
frågan i vad mån juridiska personers testamentsförvärv skola bliva föremål
för beskattning. Såtillvida föreligger visserligen enighet inom kommittén
att skattebefrielse anses böra tillgodokomma även andra juridiska personer
än staten. Kommitténs av tre ledamöter bestående majoritet föreslår
skattefrihetens utsträckande till att gälla vissa angivna fall, där det genom
testamentsdonationen tillgodosedda ändamålet kan anses vara av särskilt
höggradig allmännytta. I den reservation, som avgivits av kommitténs övriga
två ledamöter, herrar Eberstein och Andersson, förordas skattefrihetens
utsträckande i överensstämmelse med de för gåvobeskattningen nu gällande
reglerna, om vilkas bibehållande på sistnämnda beskattningsområde enighet
råder inom kommittén.

Beträffande de allmänna synpunkter kommitté majoriteten lagt till grund
för sitt ståndpunktstagande i förevarande fråga anföres i betänkandet:

För kommittén har det framstått såsom ett önskemål, att den bristande
överensstämmelse, som på förevarande och andra områden förefinnes mellan
arvs- och gåvobeskattningen, i den mån så är möjligt avlägsnas. Vid
övervägande härav har kommittén funnit vad tidigare blivit anfört till stöd
för den skattebefrielse, som vid gåvobeskattningen tillerkänts vissa kategorier
av juridiska personer, böra anses innefatta tillräckliga skäl att bibehålla
denna skattefrihet i samma utsträckning som nu. Däremot har kommittén
ansett dessa skäl i och för sig icke vara tillfyllest för införande av
motsvarande skattefrihet vid arvsbeskattningen. Det skäl, som främst åberopats
för befrielsen från gåvoskatt, eller att benägenheten att genom gåvor
understödja allmännyttiga institutioner kunde befaras komma att minskas,
om en del av gåvan tages i anspråk för gäldande av gåvoskatt, torde enligt
kommitténs förmenande icke med tillnärmelsevis samma styrka göra sig
gällande då fråga är om testamentsdonationer. I och med arvfallet inträdet
nödtvunget en äganderättsövergång, och arvlåtaren har att räkna med
att därvid k vårlåt enskap en i sin helhet blir föremål för arvsbeskattning.
Även örn arvlåtaren underlåter att fullfölja ett tilltänkt testamentariskt förordnande,
drabbas sålunda den egendom, varom fråga är, i hans arvingars
hand av arvsskatt. Därest arvlåtaren saknar arvsberättigade släktingar och
således staten, representerad av allmänna arvsfonden, inträder såsom arvinge,
kan uteblivandet av testamentsförordnandet föranleda skattebefrielse
för den ifrågavarande egendomen. I de regelmässiga fall, då arvsberättigade
släktingar finnas, kan egendomens testamenterande till en allmännyttig institution
föranleda att arvsskatten blir lägre än om egendomen tillfallit arvingarna.
Så blir alltid förhållandet örn arvingarna äro i fjärmare skyldskap
än föräldrar och syskon, i vilket fall arvingarna skulle hava att erlägga
skatt enligt klass IV i tariffen, medan skatt för testamentsförvärvet
icke beräknas högre än enligt klass III. I nu avsedda fall lärer knappast
något utrymme finnas för det skäl, som enligt vad ovan angivits föranlett
skattebefrielsen för gåvor till allmännyttiga ändamål. Äro arvingarna i närmare
skyldskap än nyss nämnts, kan visserligen såväl enligt nu gällande
bestämmelser som enligt förslaget skatten för testamentsförvärvet i många
fall komma att bliva högre än örn den ifrågavarande egendomen tillfallit
arvingarna. Det lärer emellertid enligt kommitténs förmenande icke finnas
grundad anledning antaga, att en arvlåtare skulle med hänsyn till en sådan

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

omständighet låta sig avhålla från en testamentarisk donation, som han är
beredd att genomföra med inskränkande av närståendes arvsrätt.

Även örn det sålunda enligt kommitténs uppfattning icke behöver befaras,
alt en beskattning av testamentsdonationer för allmänna ändamål skall verka
avhållande på tillkomsten av sådana donationer, har kommittén funnit
anledning överväga, huruvida icke skattebefrielse likväl bör i viss utsträckning
beredas dylika testamentsdonationer. Kommittén har härvid utgått irån
att juridiska personer, som erhålla sådana förvärv, helt använda sina ekonomiska
resurser för det allmännyttiga ändamål, vartill förvärvet blivit anvisat,
samt att ändamålets fullföljande självfallet försvåras i samma mån
dessa resurser skattevägen tagas i anspråk. Beträffande dylika testamentsförvärv
lärer fog finnas för att i viss utsträckning medgiva icke blott — såsom
enligt nu gällande arvsskatteförordning — skattelindring utan även under
vissa särskilda förutsättningar fullständig skattebefrielse. Härvid, bör
såsom villkor för skattefrihet fordras, att förvärvet skall tjäna ändamål av
sådan höggradig allmännytta, att man icke behöver räkna med att ändamål,
som lämnas utanför skattefriheten, skola anses tillbakasätta samt att garantier
finnas för att förvärvet kommer att användas uteslutande för det avsedda
ändamålet.

Vad angår sistnämnda villkor torde i de fall, där enligt kommitténs förslag
skattefrihet skall ifrågakomma, den fordrade garantin i avseende å förvaltningens
handhavande i regel utan vidare vara tillfinnandes. Genom 1929
års lag om tillsyn över stiftelser har, såvitt gäller detta slag av juridiska
personer, erforderlig kontroll i stor utsträckning kommit till stånd. Stiftelser,
som icke äro underkastade denna lag, ävensom föreningar och andra
sammanslutningar torde, i den mån de enligt förslaget skola komma i åtnjutande
av skattebefrielse, merendels hava sådan kontakt, direkt eller indirekt,
med det offentliga att den nu avsedda garantin även här kan anses
förefinnas.

Självfallet vore, fortsätter kommittén, att den gränsdragning mellan allmännyttiga
ändamål av högre och lägre valör, varom salunda vore fråga,
alltid måste i viss mån ställa sig vansklig. Enligt kommitténs mening mötte
dock ej större svårighet att fastställa ett antal fall, som i fråga örn ändamålets
höggradiga allmännytta måste anses äga obestridligt företräde framför
andra. Att såsom naturligt vore dessa fall sinsemellan icke alltid kunde
anses fullt likvärdiga, syntes icke böra inverka.

Bland de juridiska personer, vilka — förutom staten — skulle komma i
åtnjutande av skattebefrielse upptages i förslaget (3 §) i lörsta hand »stiftelse
eller sammanslutning med ändamål att under samverkan med militär
eller annan myndighet stärka rikets försvar».

Kommittén erinrar, hurusom på annat beskattningsområde i motsvarande
fall skattebefrielse medgivits, nämligen genom förordningen den 3 juni 1938
örn rätt alt vid taxering åren 1939—1941 enligt förordningen den 28 september
1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för
belopp som utgivits såsom gåva lör luftvärnet. I denna förordning avses
lill staten eller försvarsförening lämnade gåvor till luftvärnet, varvid med
försvarsförening skall förstås »stiftelse eller sammanslutning, sorn samverkar
med militär myndighet för stärkande av rikets försvar».

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Beträffande det av kommittén i förevarande hänseende föreslagna stadgandet
anföres i betänkandet i huvudsak:

Att en stiftelse eller sammanslutning, som har till direkt ändamål att
stärka rikets försvar, bör i enlighet med av kommittén angivna synpunkter
vara befriad från arvsskatt — likasom från gåvoskatt — finner kommittén
uppenbart. Den definition, som innefattas i det av kommittén föreslagna
stadgandet, är något vidsträcktare än den i förordningen av den 3 juni 1938
givna definitionen å försvarsförening. Sålunda avser stadgandet även stiftelse
eller sammanslutning, som för angivet ändamål samverkar med civil
myndighet. Enligt luftskyddslagen den 11 juni 1937 är handhavandet av
luitskyddet, varmed enligt lagen förstås åtgärder av icke militär natur, vilka
åsyfta att försvåra anfall från luften eller att begränsa verkningarna därav,
anförtrott at civila myndigheter: luftskyddsinspektionen, länsstyrelserna och
vederbörande polischefer. Det synes kommittén höra vara ställt utom diskussion,
att jämväl det civila luftskyddet är ett ändamål av sådan höggradig
allmännytta, som för arvs- och gåvobeskattningens del är förtjänt av skattebefrielse.
Kommittén har vidare ansett, att tillräcklig garanti för den samverkan
med myndighet, som förutsättes, bör vara för handen, så snart stiftelsen
eller sammanslutningen enligt för densamma gällande föreskrifter
har till ändamål att under sadan samverkan fullfölja sitt syfte. Den tillsyn
vederbörande länsstyrelse har att utöva däröver att förvaltningen av sådan
stiftelse, som nu avses, handhaves i överensstämmelse med stiftelseurkunden,
lärer innefatta betryggande garanti i angivet hänseende. Är det fråga
örn en för ändamalet bildad förening torde helt visst ej mindre från det
offentligas sida än även hos föreningsmedlemmarna kunna påräknas sådant
intresse för föreningens verksamhet, att redan häri bör ligga tillräcklig garanti
för att föreningens förvaltande organ icke frångår för föreningen gällande
stadgar. Genom den avfattning nu förevarande stadgande erhållit
böra från skattebefrielse vara uteslutna sådana stiftelser eller sammanslutningar,
som driva endast upplysningsverksamhet för främjande av försvaiet,
exempelvis genom tidskrifter och anordnande av föredrag, ävensom de
vanliga skytteföreningarna.

Enligt förslaget skall vidare skattefrihet tillgodokomma »stiftelse eller
sammanslutning för främjande av barns och ungdoms vård och fostran eller
beredande av understöd för dess utbildning eller för främjande av vård av
behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är att sålunda
tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller utom riket bosatta
utländska medborgare».

Beträffande förslaget i denna del anför kommittén:

I sammanhang med den begränsning av släktarvsrätten, som tillkom genom
1928 års arvslagstiftning, bestämdes att de arv, som med anledning
därav kommo staten till godo, skulle tillfalla allmänna arvsfonden. Fondens
ändamål är att främja barns och ungdoms vård och fostran. När staten såliinda
ansetts böra för nämnda ändamål avstå från rätt till arv, lärer man
följdriktigt också böra anse skäl föreligga, att staten avstår från uttagande
av skatt för sådana genom testamente eller gåva tillkomna donationer till
andra rättssubjekt än arvsfonden, vilka avse främjande av samma ändamål,
som blivit fonden anvisat. Genom det i förslaget upptagna tillägget, att
skattebefrielsen gäller även stiftelse eller sammanslutning för beredande
av understöd för det uppväxande släktets utbildning, har kommittén velat

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

137

uttryckligen angiva, att skattefriheten omfattar exempelvis även stipendieeller
andra understödsfonder för fortsatta studier vid högskola.

Med anledning av den vid 1928 års riksdag framlagda propositionen om
ny arvslagstiftning föreslog vederbörande utskott, att allmänna arvsfondens
ändamål skulle utvidgas till att avse även vård av behövande kroniskt sjuka
och ålderstigna. Detta förslag biträddes icke av riksdagen. Såsom skäl mot
en sådan utvidgning anfördes att, då man hade att räkna med begränsade
tillgångar, företräde borde givas åt ungdomsvården såsom en från samhällelig
synpunkt mera produktiv uppgift än beredande av vård åt sjuka och ålderstigna.
Denna synpunkt har givetvis sitt berättigande. Vården av behövande
ålderstigna, sjuka eller lytta torde likvisst vara ett allmänt humanitärt intresse
av sådan rang att åt detsamma hör inrymmas en plats inom den grupp
av allmännyttiga ändamål, som på förut anförda skäl böra framför andra
komma i åtnjutande av skattebefrielse. Skattebefrielsens begränsning till att
avse fall, då fråga är om tillgodoseende av behövande ålderstigna, sjuka
eller lytta, torde icke kräva särskild motivering. För ett utsträckande av
skattefriheten till fattigvård i allmänhet föreligga enligt kommitténs förmenande
icke tillräckliga skäl.

Det torde icke vara erforderligt att bär angiva skälen för den för det föreslagna
stadgandet uppställda begränsningen, att skattefrihet icke medgives,
där — antingen fråga är om ungdomsvården eller ålderdoms- och sjukvården
— ändamålet är att tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller
utom riket bosatta utländska medborgare.

Slutligen skall enligt förslaget skattebefrielse åtnjutas av »stiftelse eller
sammanslutning för främjande av vetenskaplig undervisning eller forskning».

Härom anför kommittén:

Enligt kommitténs åsikt torde — från de synpunkter som av kommittén
angivits — tvekan icke böra förefinnas att bland de skattefria fallen inordna
ytterligare ett, nämligen det fall då donationen har till ändamål främjande
av sådan vetenskaplig verksamhet, som avser sjukdomars bekämpande. Måhända
kan det icke utan visst berättigande göras gällande, att härmed de
fall böra anses uttömda, vilka kunna i fråga örn graden av allmännytta obetingat
givas företräde framför andra allmännyttiga ändamål. Obestridligt är
emellertid, att den vetenskapliga verksamheten överhuvud såtillvida intager
en särställning att, såvitt gäller erkännandet av dess allmännytta, densamma
icke i lika mån som annan allmännyttig verksamhet blir föremål för skiftande
bedömanden. Med hänsyn till vetenskapens sålunda erkända betydelse
för den samhälleliga utvecklingen torde införandet av skattefrihet för bidrag
till främjande av vetenskaplig verksamhet låta sig förena med den utgångspunkt,
på vilken kommitténs förslag i förevarande del bygger. Såsom särskilt
skäl för sådan skattebefrielse lärer vidare kunna anföras att, örn skaltefrihet
icke medgåves, det funnes anledning antaga att i många fall den avstatliga
institutioner drivna vetenskapliga verksamheten skulle — med hänsyn
lill skattebefrielsen för staten — i rättspraxis komma att tillerkännas en
privilegierad ställning i förhållande till vetenskapliga institutioner av icke
statlig karaktär. Det torde kunna förväntas att, örn skattebefrielse medgives
i enlighet med vad nu angivits, rättstillämpningen kommer att i gränsfall
restriktivt bedöma frågor, huruvida viss verksamhet bör anses bänlorlig till
vetenskap.

Enligt förslaget skall i samtliga angivna fall skattebefrielse tillkomma endast
svensk stiftelse eller sammanslutning. Jag torde icke hava anledning ingå på
vad kommittén härutinnan anfört i motiven.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Kommittén tiar med ledning av det för kommittén tillgängliga statistiska
materialet rörande arvsbeskattningen under åren 1935 och 1936 verkställt
vissa beräkningar angående den minskning av skatteintäkter, som den av
kommittén föreslagna skattebefrielsen för juridiska personer skulle medföra.
Kommittén erinrar beträffande dessa beräkningar, att statistiska siffror, avseende
att visa resultatet av arvsbeskattningen för visst år, icke såsom medelsiffror
betraktade kunde tillmätas alltför stor betydelse, vilket särskilt
gällde beskattningen av juridiska personers testamentsförvärv. Sålunda vore
den betydande olikhet, som 1935 och 1936 års siffror företedde, till alldeles
övervägande del att tillskriva beskattningen av ett enda dödsbo med en behållning
av omkring 6,000,000 kronor, som så gott som helt testamenterats
till allmännyttiga ändamål. För övrigt hade det tillgängliga materialet icke
varit så differentierat, att den skatteminskning, som de föreslagna skattebefrielserna,
tillämpade under nämnda båda år, skulle hava medfört, kunde uppgivas
i exakta siffror. Efter dessa erinringar anför kommittén följande:

Med stöd av det resultat undersökningen givit vid handen torde dock med
tämligen stor sannolikhet kunna antagas, att skatteminskningen icke överstiger
för år 1935 omkring 1,100,000 kronor och för år 1936 omkring 1,700,000
kronor. Vid angivandet av dessa siffror, som motsvara den ungefärliga
skatteintäkten från juridiska personer, som beskattats enligt klass II, har
hänsyn tagits därtill att skattebefrielsen skulle tillgodokomma å ena sidan
det övervägande flertalet — dock icke alla — enligt klass II skattskyldiga
juridiska personer men å andra sidan ett mindretal enligt klass III beskattade.
Skulle från skattefrihet undantagas sådana institutioner, som utöva annan
vetenskaplig verksamhet än den medicinska, lärer skatteminskningen
hava uppgått för år 1935 till mellan 700,000 och 800,000 kronor och för år
1936 till omkring 1,400,000 kronor. Till jämförelse må nämnas att införande
av skattefrihet för samtliga i klass II och III nu upptagna juridiska personer
skulle hava föranlett en skatteminskning för år 1935 av 2,118,365 kronor
och för år 1936 av 2,938,898 kronor. Av sistnämnda båda belopp belöpa
för ett vart av åren 1935 och 1936 högst något tiotusental kronor å den skatteminskning,
som skulle bliva följden av de skattefria andelarnas höjande från
200 kronor till belopp till och med 1,000 kronor.

Kommittén framhåller, att en skattebefrielse för juridiska personer i den
omfattning som föreslagits skulle huvudsakligen tillgodokomma sådana
rättssubjekt, som nu beskattas enligt klass II. Där skulle — om nuvarande
klassindelning i övrigt bibehölles — endast kvarstå: allmänt undervisningsverk
av icke statlig karaktär, vars verksamhet ej avser barns eller ungdoms
utbildning eller meddelande av vetenskaplig undervisning; stipendiefond med
annat ändamål än understödjande av barns eller ungdoms utbildning eller
främjande av vetenskaplig verksamhet; pensionsanstalt; sjuk- eller fattigvårdsinrättning,
som ej avser främjande av vård av behövande ålderstigna,
sjuka eller lytta, samt sådan »from stiftelse», som avser främjande av annat
ändamål än sådant, för vilket enligt förslaget skattebefrielse medgivits.

Kommittén föreslår, att de för närvarande i klass II upptagna juridiska
personer, som enligt vad nu angivits icke skulle komma i åtnjutande av skattebefrielse,
överföras från klass II till klass lil. Enligt kommitténs förmenande

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

139

syntes nämligen i dessa fall verksamhetens ändamål i fråga örn graden av
allmännytta icke så väsentligt skilja sig från den verksamhet, som fullföljdes
av de enligt klass III beskattade juridiska personerna, alt i de förra fallen
fog funnes för större skattelindring än enligt sistnämnda klass. Den sålunda
föreslagna överföringen hade bland annat till följd att begreppet »from
stiftelse» utginge ur författningstexten. Detta vore en obestridlig fördel, då
frågan om vad som vore att inbegripa under nämnda uttryck i rättspraxis
ofta föranlett tvekan.

Nu gällande bestämmelser örn vilka rättssubjekt, som äro att hänföra till
klass III, hava i förslaget i formellt hänseende överarbetats, varjämte till
gruppen hänförts jämväl stiftelse eller sammanslutning för främjande av
idrottsliga ändamål.

I den avgivna reservationen förordas, såsom nämnts, alt i överensstämmelse
med vad som gäller vid gåvobeskattningen skattebefrielsen även beträffande
testamentsförvärv utsträckes till att avse samtliga till nuvarande
klass II och klass III hänförliga juridiska personer. Såsom framgår av vad
förut anförts skulle enligt den föreliggande statistiska utredningen en så långt
gående skattebefrielse hava medfört en skatteminskning för år 1935 av
2,118,365 kronor och för år 1936 av 2,938,898 kronor under det att vid skattebefrielse
i enlighet med majoritetens förslag skatteminskningen beräknats tili
för år 1935 mellan 700,000 och 800,000 kronor och för år 1936 till 1,400,000
kronor.

Reservanterna framhålla, att även om en beskattning under donators livstid
kunde sägas verka mera återhållande än en beskattning, som skedde
vid hans död, det likväl vore otvivelaktigt att skattefriheten i sådant avseende
vore av betydelse även när det gällde testamente. Det hade exempelvis
hänt, att testator gjort sitt testamentariska förordnandes giltighet beroende
av alt skattefrihet erhölles. Enligt reservanternas mening vore det vidare icke
en riktig metod att, på sätt skett i majoritetsförslaget, söka verkställa en gradering
av de allmännyttiga ändamålen. Till närmare utveckling av dessa synpunkter
anföres i reservationen i huvudsak följande:

Starka skäl synas tala för att, då det gäller arvsbeskattningen, från skattskyldighet
undantaga testamenten till allmänna ändamål överhuvud. Att här
söka företaga en gränsdragning mellan ändamål, som innefatta en högre och
lägre grad av allmännytta, är ytterst vanskligt. Visserligen äro de intressen
det här gäller ur det allmännas synpunkt av olika valör. Men man har knappast
anledning att vid arvsbeskattningen skjuta denna synpunkt i förgrunden.
Rangordningen de olika allmänna intressena emellan är även till en
viss grad någonting relativt. Den ena uppgiften kan komma att framstå såsom
särskilt betydelsefull vid en tidpunkt, den andra uppgiften vid en annan.
Den riktiga metoden synes vara att lämna utrymme för samtliga de olika
intressen av allmän natur, som kunna ligga enskilda donatorer örn hjärtat
och erkänna dessa såsom likvärdiga i så måtto, att de samtliga komma i åtnjutande
av skattefrihet. Del finnes ingen anledning att här söka framkalla
en likriktning utan det är för den allmänna kulturella utvecklingen betydelsefullt
att lämna största möjliga spelrum för olikartade insatser, som hava
det gemensamt att de samtliga åsyfta det allmänna.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Skulle det visa sig, att en korrigering blir erforderlig, bör denna verkställas
genom ett annat skatteinstrument än arvsbeskattningen. Den gradering, som
från mera objektiv synpunkt kan behöva göras mellan allmännyttiga ändamål
av olika valör, företages lämpligare genom inkomst- och förmögenhetsskatten.
Så sker för övrigt redan nu och, därest så skulle erfordras, kan man
gå vidare på denna väg. Den riktiga skattepolitiken synes därför vara att genom
skattefrihet uppmuntra till testamenten för allmänna ändamål och därefter
genom inkomst- och förmögenhetsbeskattningen verkställa den beskärning,
som kan befinnas erforderlig.

Den nedgång av arvsskatten, som en dylik åtgärd skulle föra med sig kan
icke betraktas såsom en förlust för staten annat än på mycket kort sikt.
Skattefriheten kan i detta fall sägas vara av produktiv natur; den avser att
tillföra det allmänna medel, som skola mer än uppväga inkomstminskningen.

Slutligen bör icke lämnas oanmärkt, att arvs- och gåvoskattereglernas
praktiska tillämpning i hög grad skulle underlättas, därest den vid gåvoskatten
gällande skattefriheten utsträcktes till att avse även testamente och arvsoch
gåvoskatten sålunda även i förevarande hänseende erhölle en enhetlig
reglering.

I reservationen hava härjämte (sid. 243—246 i betänkandet) i olika avseenden
framställts erinringar beträffande avgränsningen av de särskilda fall.
i vilka enligt majoritetens förslag skattefrihet skall föreligga.

Yttrandena.

I de avgivna yttrandena har, i den mån frågan örn beskattningen av juridiska
personers testamentsförvärv över huvud särskilt berörts, reservanternas
förslag övervägande förordats. Sålunda uttala sig för reservationen Svea
hovrätt, advokatfiskalsämbetet vid samma hovrätt, rådhusrätten i Malmö,
Överståthållarämbetet, åtta av länsstyrelserna samt föreningen Sveriges häradshövdingar,
varjämte föreningen Norden i sin genom Överståthållarämbetet
överlämnade skrivelse hemställer, att reservanternas förslag måtte vid blivande
lagstiftning följas. Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt har till
sitt uttalande gjort det tillägget att, om reservanternas förslag skulle genomföras,
det dock starkt kunde ifrågasättas, huruvida för angivandet av de
allmännyttiga ändamål, som skulle komma i åtnjutande av skattebefrielse,
borde användas en så vag formulering som den föreslagna.

Kammarrätten anser i likhet med reservanterna att för arvsbeskattningen
och gåvobeskattningen böra gälla enhetliga regler i förevarande avseende men
förklarar sig hava svårt att yttra sig örn i vad mån från statsfinansiell synpunkt
borde medgivas en så vidsträckt skattefrihet, som reservanterna föreslå.
Emellertid funnes anledning framhålla, att med en välvillig tolkning det
stora flertalet ideella föreningar kunde rubriceras såsom sociala, kulturella
eller eljest allmännyttiga och att med reservanternas förslag det för en strängare
rättstillämpning bleve en mycket svår och delikat sak att på ett rättvist
sätt i förevarande avseende göra en gränsdragning mellan skattepliktiga och
skattefria institutioner.

Riksräkenskapsverket anser sig i anslutning till reservanternas förslag böra
framhålla angelägenheten av att så långt möjligt enhetliga regler tilläm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

141

pas vid genomförande av skattefrihet för gåva och testamente men vill samtidigt
såsom sin mening uttala att, då den skattefrihet för gåva, som skulle
följa av förslagets regler, liksom enligt nu gällande bestämmelser vore
synnerligen vidsträckt, någon begränsning av denna skattefrihet syntes motiverad.

Göta hovrätt ansluter sig till kommittémajoritetens förslag men ifrågasätter
i ett par hänseenden mindre jämkningar däri.

Statskontoret förklarar sig — örn ock med viss tvekan — icke vilja motsätta
sig att de av kommitténs majoritet angivna juridiska personerna befriades
från arvsskatt. Emellertid borde till undvikande av missbruk och för
åstadkommande av en enhetlig praxis avgörandet av frågan örn en stiftelse
eller sammanslutning för främjande av vetenskaplig undervisning elier forskning
skulle medgivas skattefrihet läggas i Kungl. Maj:ts hand. Vad anginge
den frihet från skattskyldighet för gåva, som enligt gällande bestämmelser
åtnjötes av juridiska personer av allmännyttig karaktär och enligt kommitténs
förslag vore avsedd att bibehållas, kunde statskontoret för sin del icke
dela de farhågor kommittén hyst beträffande följderna av en skatteskärpning
på detta område utan ansåge det vara i hög grad önskvärt, att enhetlighet
åstadkommes i fråga örn arvs- och gåvobeskattningen i förevarande
avseende på det sätt att skattefriheten vid gåvobeskattningen inskränktes.

Bankjuristernas förening finner den av kommittémajoriteten föreslagna
utökade skattefriheten för juridiska personers testamentsförvärv väl motiverad.
I anslutning till reservanternas uttalande ville föreningen framhålla, att
den jämförelsevis höga skattesatsen enligt klass III verkligen avhållit testatorer
från att förordna om legat till där avsedda ändamål samt att, eftersom
de i denna klass upptagna rättssubjekten ansetts så allmännyttiga att de befriats
från skyldighet att erlägga gåvoskatt, dessa rättssubjekt därför borde,
örn över huvud någon åtskillnad skulle göras mellan arvsskatt och gåvoskatt,
hänföras till klass II, i vilken händelse klass III kunde utgå ur tariffen.

I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund hemställt att förbundet ävensom med förbundet jämförliga
djurskyddsföreningar måtte komma i åtnjutande av befrielse från skattskyldighet
för bland annat gåvor och testamentsförvärv.

Då frågan om beskattningen av juridiska personer i andra sammanhang Departementsvarit
föremål för övervägande — jag åsyftar härmed de utredningar som chefen.
berört den allmänna kommunala och statliga beskattningen — har det spörsmålet
framkommit, huruvida och i vad mån någon principiell grund för''
skattefrihet kunde förefinnas. Därvid har å ena sidan framhållits bland annat
att, örn ett rättssubjekt främjade ett statsändamål i vidsträckt bemärkelse,
redan denna omständighet i och för sig vore av beskaffenhet att i
princip böra medföra skattefrihet. Häremot har å andra sidan — med hänvisning
till att grunden flir den enskildes skattskyldighet vore delaktigheten
i det rättsskydd staten lämnade — gjorts gällande alt någon principiell grund
för skattefrihet icke kunde av någon åberopas. Redan det nu anmärkta torde

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

giva vid handen, att nian genom anläggande enbart av teoretiska synpunkter
knappast kan finna någon användbar riktlinje för de avväganden, varom
bär är fråga.

Under förarbetena till 1914 års lagstiftning anfördes såsom skäl för den
skattefrihet, som medgavs för gåvor till allmännyttiga ändamål, at,t det i
statens intresse läge vikt vid att företag, som verkade för sådana ändamål,
bleve tillgodosedda genom frivilligt understöd och att det med skäl kunde befaras,
att, en beskattning skulle härutinnan verka avhållande. Det synes mig
uppenbart, att man likaväl vid arvsbeskattningen som vid gåvobeskattningen
alltjämt har att utgå från nu angivna synpunkter vid övervägande av i vad
mån skattefrihet bör medgivas för donationer till allmänna ändamål. Från
dessa synpunkter har ock för båda beskattningsområdenas del frågan blivit
bedömd inom arvsskattekommittén.

Kommittén kommer då det gäller gåvobeskattningen enhälligt till det resultat,
att skattefrihet bör bibehållas i samma utsträckning som nu. Endast
en av de hörda myndigheterna, nämligen statskontoret, förordar en reform i
den riktningen att skattefriheten vid gåvobeskattningen inskränkes. Jag biträder
för min del kommitténs förslag i denna del, därvid jag dock anser
mig böra framhålla, att jag vid mitt ståndpunktstagande tagit hänsyn även
till det förhållandet, att skattefrihet för gåvor under lång tids tillämpande
vunnit hävd.

Såväl majoriteten inom kommittén som reservanterna hava ansett, att även
vid arvsbeskattningen skattefriheten bör utsträckas till att avse jämväl andra
juridiska personer än staten. Det synes svårligen kunna förnekas, att starka
skäl föreligga för en viss utsträckning av skattefriheten även på detta beskattningsområde.
Härför talar även en jämförelse med vad i förevarande
avseende gäller vid den allmänna kommunala och statliga beskattningen.

Vid de överväganden, som inom kommittén ägnats frågan huru långt
skattefriheten bör utsträckas, har majoriteten utgått från att det väsentliga
skälet för skattebefrielsen för gåvor till allmännyttiga ändamål eller att en
beskattning kunde befaras minska benägenheten att genom gåvor tillgodose
sådana ändamål icke med tillnärmelsevis samma styrka gör sig gällande, då
fråga är örn testamentsdonationer. Till stöd för denna sin uppfattning har
majoriteten angivit vissa omständigheter, som enligt dess mening snarast talade
för att en beskattning av testamentsdonationer icke alls behövde befaras
verka avhållande på tillkomsten av sådana donationer. Från nu angivna
utgångspunkt begränsar majoriteten skattefriheten till vissa särskilda
fall, där allmännyttan hos det med donationen avsedda ändamålet ansetts
vara av högt kvalificerad art. Reservanterna åter uttala att, ehuru en beskattning
efter donators död visserligen finge antagas verka mindre återhållande
än en beskattning under donators livstid, det dock vöre otvivelaktigt, att
skattefriheten vore av betydelse även när det gällde testamente, samt att det i
varje fall vore för den allmänna kulturella utvecklingen betydelsefullt att
genom skattefrihet uppmuntra till testamenten för allmännyttiga ändamål.
Den riktiga skattepolitiken syntes därför vara att även vid arvsbeskattningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

143

medgiva skattefrihet i samma utsträckning som vid gåvobeskattningen och
därefter genom inkomst- och förmögenhetsbeskattningen verkställa den beskärning,
som kunde finnas erforderlig. Den nedgång av arvsskatten, som en
sådan metod skulle föra med sig, kunde icke betraktas såsom en förlust för
staten annat än på mycket kort sikt, då skattefriheten avsåge att tillföra det
allmänna medel, som mer än väl skulle uppväga skatteförlusten.

Uppenbarligen måste man, antingen man ansluter sig till den ena eller den
andra av förenämnda uppfattningar om skattebefrielsens betydelse för tillkomsten
av allmännyttiga donationer, bygga på mer eller mindre osäkra antaganden.
För min del inskränker jag mig till att i detta sammanhang framhålla,
att det icke med någon grad av tillförlitlighet torde kunna bedömas i
vad mån den av reservanterna förordade, mera omfattande skattebefrielsen
verkligen skulle komma att medföra den ökning av för det allmänna värdefulla,
eljest icke påräkneliga testamentsdonationer, som på sätt reservanterna
angiva skulle motväga minskningen i skatteintäkter.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt uttalar att, om den av minoriteten
föreslagna vidsträckta skattefriheten skulle genomföras, det starkt kunde
ifrågasättas, huruvida för angivande av de juridiska personer, som skulle
komma i åtnjutande av skattebefrielsen, en så pass vag formulering som »sociala,
politiska — — eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest
allmännyttiga ändamål» borde bibehållas. Kammarrätten framhåller, att med
en välvillig tolkning det stora flertalet ideella föreningar kunde rubriceras
såsom sociala, kulturella eller eljest allmännyttiga och att det för en strängare
rättstillämpning bleve en mycket svår och delikat sak att på ett rättvist
sätt göra en gränsdragning mellan skattepliktiga och skattefria institutioner.
De synpunkter, som här framkommit, torde enligt min mening vid en utvidgning
av skattefriheten svårligen kunna förbigås. Ett beaktande av desamma
medför, att vid en reform enligt den av reservanterna anvisade linjen
en viss beskärning av de med skattefrihet gynnade allmänna ändamålen
bleve nödvändig. Härmed är man i princip inne på kommittémajoritetens
metod att avväga graden av allmännyttan.

Mot sistnämnda metod hava reservanterna anmärkt, alt en gränsdragning
mellan ändamål, som innefatta en högre eller lägre grad av allmännytta, vore
ytterst vansklig, då rangordningen de olika intressena emellan till en viss
grad vore någonting relativt och för övrigt ett ändamål kunde komma att
framstå såsom särskilt betydelsefullt vid en tidpunkt och ett annat ändamål
vid en annan. Att en sådan gränsdragning måste bereda svårigheter är
uppenbart. Några klara och allmängiltiga normer för graderingen av de olika
ändamålens allmännytta givas naturligen icke. Såsom förut antytts måste
det ligga vikt vid att en i möjligaste mån klar gränslinje erhålles mellan
skattefria och skattskyldiga rättssubjekt och det kan därför, var denna gränslinje
än lägges, icke heller undgås att ändamål, sorn äro mer eller mindre
likartade med dem, som gynnas med skattefrihet, bliva ställda utanför. De
vanskligheter, som sålunda måste vara förbundna med en begränsning av
skattefriheten enligt nu angivna metod, hava icke heller ansetts utgöra binder

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

för densammas tillämpande vid den allmänna kommunala och statliga beskattningen.
Även det förslag rörande inkomstbeskattningen av stiftelser och
ideella föreningar m. fl. juridiska personer, som år 1939 framlades av 1936
års skattekommitté, bygger på samma metod. De betänkligheter reservanterna
anfört mot den av majoriteten förordade linjen kan jag sålunda för min
del icke tillmäta någon avgörande betydelse.

Arvsskattekommitténs majoritet utgår från att skattefrihet ej bör medgivas
med mindre garantier finnas för att testamentsdonationen uteslutande kommer
till användning för det avsedda ändamålet och anser, att i de fall, där
enligt majoritetsförslaget skattefrihet skall äga rum, erforderliga garantier
i sådant hänseende äro till finnandes. I betänkandet framhålles härvid, att
genom 1929 års lag örn tillsyn över stiftelser erforderlig kontroll i stor utsträckning
kommit till stånd såvitt gäller detta slag av juridiska personer
samt att det kunde förutsättas, att stiftelser, som icke vore underkastade denna
lag, ävensom föreningar och andra sammanslutningar, i den mån de enligt
majoritetsförslaget skulle komma i åtnjutande av skattefrihet, merendels
hade sådan kontakt, direkt eller indirekt, med det offentliga att den avsedda
garantin även här kunde anses förefinnas.

Jag instämmer till fullo i den sålunda uttalade uppfattningen att, om skattefrihet
skall ifrågakomma, det bör finnas åtminstone vissa garantier för att
donationen verkligen kommer till användning för det ändamål, som ansetts
böra gynnas med skattefrihet. I sådant avseende vill jag särskilt erinra, att
någon lagstiftning angående ideella föreningar hos oss ännu icke kommit till
stånd. Inom justitiedepartementet har under år 1938 utarbetats en promemoria
rörande grunderna för en sådan lagstiftning jämte utkast till lag på
området. Medan tidigare utarbetade förslag till lagstiftning örn ideella föreningar
byggt på registrering såsom villkor för rättssubjektivitet, ifrågasättes
i promemorian icke registreringsskyldighet för sådana föreningar. Meningen
är i stället att med utgångspunkt från rådande rättspraxis lagfästa de förutsättningar,
under vilka rättssubjektivitet nu tillerkännes ideell förening. I
detta sammanhang vill jag även fästa uppmärksamheten på att 1936 års
skattekommitté — vilken finner det uppenbart, att skattefriheten icke, såsom
förhållandena nu äro, kan göras så vidsträckt, att däri inrymmas allmännyttiga
ändamål överhuvud taget —- framlägger ytterligare en synpunkt, som enligt
kommitténs mening manar till försiktighet vid bestämmandet av skattefrihetens
omfattning. Skaf tekommittén framhåller, att en så vidsträckt skattefrihet
som nyss nämnts skulle innebära, att de allra flesta stiftelser bleve skattefria.
Det vore dock, fortsätter kommittén, ingalunda säkert, att medel, som
donerats till stiftelser, alltid komme till den bästa användningen. Även örn
ändamålet med en donation i och för sig kunde anses vara behj är tans värt, så
vöre därmed icke klart, att donator för tillgodoseende av detta ändamål valt
en väg, som ur allmän synpunkt vore den lämpligaste. Stundom kunde donationsbestämmelserna
till och med vara så avfattade, att svårigheter uppstode
att filma användning för de donerade medlen. Sålunda hade en av skattekommitten
verkställd undersökning rörande Stockholms stads donationsfonder

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

145

givit vid handen, att flera fonder på betydande belopp och med klart allmännyttiga
ändamål icke av staden tagits i anspråk utan under årtionden fått
tillväxa genom räntans läggande till kapitalet.

Av skäl, som framgå av det nu anförda, anser jag skattefriheten böra begränsas
i enlighet med den princip, som ligger till grund för kommittémajoritetens
förslag. Med hänsyn till den betydande minskning av skatteintäkter,
som de föreslagna skattebefrielserna och skaf telindringarna för fysiska personer
medföra, har jag självfallet haft särskild anledning tillse, att för varje
fall, där skattefrihet för juridiska personer medgives, densamma kan anses
vara av omständigheterna starkt motiverad.

Frågan om i vilken utsträckning skattefrihet bör medgivas juridiska personer
vid inkomstbeskattningen har, såsom förut antytts, av 1936 års skattekommitté
i princip lösts efter samma linje som den av arvsskattekommitténs
majoritet förordade. I fråga om det närmare angivandet av de särskilda
fallen av skattebefrielse förefinnas mellan de båda förslagen vissa skiljaktigheter,
varav ett par må i detta sammanhang något beröras. Sålunda medgives
enligt skattekommitténs förslag frihet från statlig inkomstskatt för stiftelse
eller förening, som har till huvudsakligt ändamål att utöva hjälpverksamhet
bland behövande, medan enligt motsvarande bestämmelse i arvsskattekommitténs
förslag sådan verksamhet blir föremål för skattefrihet endast
om den avser vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta. Den
av skattekommittén använda formuleringen är avsedd att motsvara det i förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt nu använda uttrycket
fromma stiftelser. Uttrycket from stiftelse återfinnes jämväl i gällande arvsskattelörordning
och även arvsskattekommittén avser, såsom framgår av det
förut anförda, att utmönstra detta begrepp ur författningstexten. Enligt inkomstskatteförordningen
åtnjuta fromma stiftelser utan undantag redan nu
skattebefrielse. Örn skattefriheten vid inkomstbeskattningen enligt de nya
bestämmelserna gjordes mindre vidsträckt än skattekommittén föreslagit,
skulle följaktligen detta innebära en inskränkning i nu medgiven skattebefrielse.
Vad däremot angår testamentsförvärv äro fromma stiftelser enligt
gällande bestämmelser icke gynnade med skattefrihet. Här gäller det alltså
att mildra beskattningen. Redan denna omständighet innebär, att utgångspunkterna
för bedömande av föreliggande spörsmål äro väsentligt olika på det
ena och det andra av dessa beskattningsområden.

Enligt arvsskattekommitténs förslag skola förutom fromma stiftelser från
klass II i skattetariffen avföras övriga där upptagna juridiska personer, däribland
akademier och allmänna undervisningsverk. I likhet med vad nu gäller
vid inkomstbeskattningen äro i 1936 års skattekommittés förslag akademier
och allmänna undervisningsverk upptagna bland de juridiska personer, sorn
skola komma i åtnjutande av skattebefrielse. Då det gäller testamentsdonationer
till sådana inrättningar blir vid tillämpning av arvsskattekommitténs
förslag frågan huruvida skattebefrielse skall äga rum att bedöma från fall
till fall. En akademi eller ett allmänt undervisningsverk av statlig karaktär
åtnjuter sålunda skattefrihet i sin egenskap av statsinstitution. Flertalet icke

Bikung till riksdagens protokoll lött. 1 sand. Nr 192.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 192-

statliga akademier torde bedriva sådan verksamhet, som är att hänföra till
vetenskaplig forskning, och kommer därigenom att åtnjuta skattefrihet. På
grund av förslagets bestämmelse örn skattefrihet för sammanslutningar för
främjande av ungdoms utbildning torde även i andra fall skattefrihet regelmässigt
komma att inträda för stipendie- eller understödsfonder, som avse
utbildning vid akademi, exempelvis i konst eller musik. Vad angår allmänt
undervisningsverk kommer skattefrihet att åtnjutas i alla fall då dess verksamhet
avser barns eller ungdoms utbildning eller meddelande av vetenskaplig
undervisning. Slutligen må i detta sammanhang framhållas att, örn
en testamentsdonation till en akademi eller ett allmänt undervisningsverk
icke på någon av nu angivna grunder blir fri från skatt, i allt fall skattelindring
inträder därigenom att förvärvet såsom avsett för främjande av ett
kulturellt ändamål kommer att beskattas enligt klass III i tariffen.

Med hänsyn till vad nu framhållits och under hänvisning i övrigt till i
arvsskattekommitténs betänkande framförda synpunkter biträder jag kommittémajoritetens
förslag även såvitt gäller angivandet av de särskilda fall,
i vilka skattefrihet skall äga rum. Av det här anförda framgår, att därmed
något ståndpunktstagande i nu omhandlade frågor icke skett för inkomstbeskattningens
del.

Vad angår utformningen i övrigt av kommittéförslaget i förevarande del
har jag i ett par avseenden funnit anledning föreslå jämkningar av saklig
innebörd. I det av reservanterna avgivna särskilda yttx-andet anmärkes beträffande
den av majoriteten föreslagna skattebefrielsen för donationer, som
avse främjande av vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, att gränsen
i åtskilliga fall här måste bliva flytande, exempelvis då till ett sjukhus donerade
medel skola användas delvis för behövande sjuka men delvis för sjukhusets
utrustning i allmänhet. Man är här inne på en fråga, som upptagits
till närmare behandling av 1936 års skattekommitté, nämligen huru sådana
fall skola behandlas, där en stiftelse eller förening i sin verksamhet främjar
flera ändamål av olika slag, av vilka endast ett är av beskaffenhet att böra
föranleda skattefrihet. Skattekommittén finner, att det skulle leda till obilliga
konsekvenser om man för skattefrihetens erhållande uppställde det villkoret,
att ändamålet uteslutande måste vara av den art, som föranledde skattefrihet,
samt att man för undvikande av en sådan obillighet hade att välja mellan två
olika vägar. Den ena vöre att inkomsten uppdelades i en skattefri och en skattepliktig
del med ledning av den proportion, i vilken den juridiska personen
främjar de särskilda ändamålen. Den andra vägen åter vore att låta det
huvudsakliga ändamålet med stiftelsens eller föreningens verksamhet vara
avgörande för frågan om skattefriheten så att, örn en stiftelse eller förening
vid sidan av detta egentliga ändamål i obetydlig omfattning tillgodosåge ett
annat syfte, som i och för sig skolat föranleda skatteplikt, det hela av billighetsskäl
bleve skattefritt. Skattekommittén har givit företräde åt den sistnämnda
metoden.

Enligt min mening synes berörda fråga genom författningsbestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

147

böra regleras även på nu förevarande beskattningsområde. Svårigheter kunna
eljest vara att befara vid författningens tillämpande.

För erhållande av en riktig utgångspunkt torde beaktas, att nied ett testamentsförordnande
till förmån för ett allmännyttigt ändamål icke sällan förbindas
föreskrifter om att med donationsmedlen i första hand skola tillgodoses
vissa av testator angivna personer. Enligt numera tillämpad rättspraxis
gäller såsom huvudregel, att dylika förmåner även i skattehänseende
äro att behandla såsom legat och följaktligen skola beskattas såsom särskilda
från donationsmedlen i övrigt avskilda lotter. Dessa fall beröras icke
av nu ifrågasatta författningsbestämmelser.

Då 1936 års skattekommitté ansett sig icke böra anlita utvägen att i de
fall, varom här är fråga, uppdela av donationsmedlen fallen inkomst i en
skattefri och en skattepliktig del, har detta motiverats bland annat därmed
att någon norm för en sådan uppdelning icke funnes i sådana fall där donationsbrevet
eller stadgarna, såsom ej sällan förekomme, medgåve den juridiska
personens styrelse en vidsträckt befogenhet att vid inkomstens disponerande
med förbigående av vissa ändamål anslå medel endast till något eller några
av de ändamål, som den juridiska personen avsåge att tillgodose. Denna synpunkt
torde i än högre grad hava tillämpning vid arvsbeskattningen. Vid inkomstbeskattningen
lärer man — frånsett fall då inkomsten av donationsmedlen
helt eller delvis reserverats till påföljande år — ofta hava möjlighet
att finna en kompletterande norm för uppdelningen i den faktiska fördelningen
av inkomsten på de olika ändamålen, som skett under det tilländalupna
beskattningsåret. En sådan möjlighet torde vara utesluten vid arvsbeskattningen,
där fråga är örn en engångsskatt, som för övrigt ofta uttages redan
vid en tidpunkt då den verksamhet, som avser förverkligande av donationsbestämmelserna,
ännu icke alls eller endast i obetydlig mån hunnit påbörjas.
Av det anförda torde framgå, att då det gäller arvsbeskattningen en sådan
uppdelning, som nu avses, icke kan ifrågakomma.

För arvsbeskattningens del torde enligt min mening någon annan praktiskt
genomförbar lösning icke erbjuda sig än att med anlitande av den andra av
de förut angivna utvägarna låta det huvudsakliga ändamålet med verksamheten
vara avgörande för frågan om skattefriheten. Billighetsskäl synas tala
för att en juridisk person, som vid sidan av sitt egentliga med skattefrihet
gynnade ändamål i obetydlig omfattning tillgodoser ett i och för sig skattepliktigt
ändamål, kommer i åtnjutande av skattefrihet även såvitt gäller detta
sistnämnda. En sådan ordning synes i allt fall mera tilltalande än att i en
dylik situation helt och hållet förvägra skattefrihet, vilket skulle bliva resultatet
örn för skattefrihet fordrades att ändamålet uteslutande skulle vara av
skattefri natur. Merendels torde för övrigt kunna förutsättas, att det i mindre
omfattning tillgodosedda syftet är likartat med eller åminstone har något
samband nied verksamheten i övrigt. Är så förhållandet, skulle vid en beskattning
av den del av donationen, som är avsedd för det mindre omfattande
ändamålet, i varje fall med all säkerhet hava åtnjutits skattelindring enligt
klass lil i tariffen. Med hänsyn härtill måste den nu ifrågavarande beskatt -

148

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

ningsmetodens bristande anpassning efter de skilda ändamålens olika natur
vid arvsbeskattningen framstå såsom mindre irrationell än vid inkomstbeskattningen.
Detsamma torde i regel gälla även i fall då den väsentliga delen
av donationen är avsedd för något skattepliktigt ändamål och i följd härav
den återstående, för ett i och för sig skattefritt ändamål avsedda delen blir
underkastad skatt. Jämväl i dylikt fall lärer nämligen vid beskattningen klass
III merendels komma till användning. För att ett ändamål skall anses såsom
det huvudsakliga måste förutsättas, att detta ändamål, örn man ser saken i
stort, kan anses vara det egentliga föremålet för rättssubjektets verksamhet.
Om detta i sin verksamhet främjar två ändamål, det ena i något större omfattning
än det andra, är således icke det förstnämnda utan vidare att anse
såsom det huvudsakliga. Därför fordras att ändamålet skall till sin omfattning
vara så dominerande i förhållande till verksamheten i övrigt, att sistnämnda
del av verksamheten ter sig såsom en oväsentlig bisak.

I anslutning till vad nu anförts har jag låtit omredigera 3 § i förslaget sålunda,
att skattebefrielse skall tillkomma stiftelse eller sammanslutning, som
har till huvudsakligt ändamål att främja verksamhet av i författningstexten
angiven art.

Då från skattelindring enligt klass III i tariffen skola vara uteslutna sådana
sammanslutningar för främjande av allmännyttiga ändamål, som hava
till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen,
har jag ansett att i konsekvens härmed sådana sammanslutningar även
skola vara uteslutna från skattebefrielse. Ett tillägg har därför införts i sista
stycket av förevarande paragraf i förslaget och i sin tur föranlett en mindre
redaktionell omredigering av samma stycke.

Slutligen har av kommitténs majoritet föreslagits, att till klass III skulle
överföras det begränsade antal till klass II nu hänförliga juridiska personer,
vilka icke skulle bliva delaktiga av skattebefrielse i enlighet med vad
nu angivits. Mot detta förslag, sådant det blivit i kommittébetänkandet motiverat,
har jag i princip icke någon erinran. Vissa jämkningar av författningstexten
hava i denna del vidtagits. Sålunda har från den däri gjorda
uppräkningen av till klass III hänförliga juridiska personer uteslutits religiöst
samfund. Denna ändring är av uteslutande redaktionell art och avser
att avlägsna en i texten förekommande dubbelskrivning. I uppräkningen är
nämligen även upptaget samfund för främjande av religiösa ändamål. En
ytterligare endast redaktionell jämkning har skett såtillvida att för vinnande
av närmare överensstämmelse med i de allmänna skatteförfattningarna
använt uttryckssätt efter ordet kommun införts orden »eller annan menighet».
Vidare har i anslutning till förberörda i 3 § gjorda ändring, varigenom
det huvudsakliga ändamålet för den juridiska personens verksamhet blivit
avgörande för skattefriheten, motsvarande omredigering vidtagits i 38 §. Härigenom
har texten i sistnämnda avseende även bragts i närmare överensstämmelse
med formuleringen i gällande förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

149

Gåvobeskattningen.

Kommittén.

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade översikten över gällande bestämmelser
är i väsentliga avseenden gåvobeskattningen anordnad efter enahanda
principer, som tillämpas vid arvsbeskattningen. Detta är också helt
naturligt med hänsyn därtill att gåvoskatten — även om den icke hos oss
såsom i vissa andra länder är begränsad till sådana gåvor som kunna anses
föregripa en egendomsövergång i samband med dödsfall — i allt fall utgör
ett nödvändigt komplement till arvsskatten, vilken eljest skulle kunna kringgås
genom avhändelser under livstiden.

Det har redan förut framhållits, hurusom i ett avseende en betydande principiell
olikhet föreligger såtillvida att vid arvsbeskattningen arvlåtarens nationalitet
och bosättning inom eller utom riket är bestämmande för skattskyldighetens
omfattning medan vid gåvobeskattningen icke givarens utan gåvotagarens
person är i sådant hänseende avgörande. I vad mån enligt nu gällande
bestämmelser även i andra avseenden olikheter föreligga mellan arvs- och
gåvobeskattningen torde här icke behöva bliva föremål för någon redogörelse
utöver vad som framgår av förenämnda översikt.

De bestämmelser rörande gåvoskatt, som innefattas i kommitténs förslag,
ansluta sig i stort sett till nu gällande stadganden. Förekommande avvikelser
äro väsentligen föranledda därav att åtskilliga av de i avseende å arvsbeskattningen
föreslagna nya reglerna skola hava tillämpning jämväl beträffande
gåvoskatten. Från de bestämmelser i nuvarande lagstiftning, som speciellt
hava avseende å gåvobeskattningen, göras i förslaget endast i ett fåtal
hänseenden sakliga avvikelser. I

I likhet med gällande bestämmelser förutsätter kommitténs förslag, att begreppet
beskattningsbar gåva i princip bestämmes i anslutning till det civilrättsliga
gåvobegreppet. Av översikten över gällande lagstiftning framgår,
hurusom en utvidgning emellertid skett av det skatterättsliga gåvobegreppet
sålunda att enligt 35 § arvsskatteförordningen med viss begränsning såsom
gåva beskattas jämväl förvärv på grund av försäkring, vartill förmånstagare
blivit insatt. Denna beskattningsregel gäller såväl i fall då förvärvet tillfaller
vederbörande vid försäkringstagarens död som då detsamma utfaller vid annat
tillfälle. Vad angår sådant förmånstagareförvärv, som erhålles vid försäkringstagarens
död, föreslår kommittén överflyttning av reglerna härom
från gåvobeskattningens till arvsbeskattningens område sålunda att enligt
förslaget sistnämnda förvärv skola från beskattningssynpunkt i stället anses
»såsom arvfallen egendom». Förslagets bestämmelser i nu angivna hänseende
upptager jag till särskild behandling i det följande. Såvitt gäller beskattning
av förmånstagareförvärv, som utfalla vid annat tillfälle än försäkringstagarens
död, har kommittén icke funnit skäl till ändring i nu gällande

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

bestämmelser, vilka med viss endast formell omredigering upptagits i 37 §
2 mom. i förslaget.

I fråga om tiden för skattskyldighetens inträde gäller för närvarande vid
gåvobeskattningen såsom huvudregel, att skattskyldigheten inträder »vid
tiden för gåvans mottagande». Enligt motsvarande regel i kommitténs förslag
skall skattskyldighet inträda »då gåvan blivit fullbordad eller handling,
innefattande utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren».

Beträffande förslaget i denna del anför kommittén i huvudsak följande:

I lagen den 27 mars 1936 angående vissa utfästelser örn gåva, vilken författning
avser gåva av lös egendom, skiljes mellan då gåva skall gälla såsom
»fullbordad» och därigenom hava giltighet även mot givarens borgenärer
samt då gåva, ehuru icke fullbordad, ändock skall äga »verkan» såsom
en bindande utfästelse av givaren gentemot gåvotagaren. Då det gäller att
fastställa, vid vilken tidpunkt gåva skall anses ur skatterättslig synpunkt
»mottagen», bör det avgörande vara, när mottagaren erhållit sådan rådighet
över det bortskänkta, att han därigenom kan anses hava erhållit en ökning
i skatteförmåga. Det är givetvis önskligt, att det privaträttsliga och det skatterättsliga
förvärvet så långt möjligt förläggas till samma tidpunkt, eller med
andra ord att gåvan anses i skatterättsligt avseende mottagen samtidigt med
att den ur privaträttslig synpunkt skall gälla såsom fullbordad. Såsom huvudregel
har i förslaget uppställts, att skattskyldighet för gåva inträder, då gåvan
blivit fullbordad. Vid bedömande av huruvida en gåva är alt anse såsom
fullbordad gälla de bestämmelser, som härutinnan meddelats i nyssnämnda
lag, vilken såsom förut nämnts dock endast avser gåva av lös egendom. Däri
stadgas bland annat, att gåva i penningar eller lösören icke är att anse såsom
fullbordad förrän egendomen i fråga kommit i gåvotagarens besittning. Om
någon bortgiver aktiebrev eller av annan än honom själv utfärdad löpande
skuldförbindelse eller annan handling, vars företeende utgör villkor för rätt
att kräva betalning eller för utövande av annan rättighet, skall gåvan gälla
såsom fullbordad då gåvotagaren fått handlingen i sin besittning. Efterskänkes
fordran enligt sådan handling, är gåvan att anse såsom fullbordad
då handlingen återställts eller gjorts obrukbar. Bortgives annan fordran än
nu nämnts (härvid är fortfarande icke fråga örn en av givaren själv upplåten
fordran), gäller överlåtelsen såsom fullbordad då gäldenären underrättats
av givaren. Om dylik fordran efterskänkes, anses gåvan genast vara fullbordad.

En viss modifikation i regeln om skattskyldighetens inträde vid tiden för
gåvans fullbordande har emellertid synts erforderlig. Såsom förut berörts
kan redan en utfästelse om gåva äga »verkan» såsom för givaren bindande,
ehuru fullbordad gåva ej föreligger. Sådan verkan har nämligen tillagts
en gåvoutfästelse, om denna gjorts i skuldebrev eller annan urkund, som
blivit till gåvotagaren överlämnad, eller den skett under omständigheter, som
utmärka att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom. Kommittén
har funnit, att en för givaren bindande gåvoutfästelse bör bliva föremål
för beskattning, om densamma innefattas i handling, som blivit överlämnad
till mottagaren. I dylikt fall kan nämligen mottagandet av utfästelsen
anses bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, att skatt kan hos honom
utkrävas redan för utfästelsen. Därvid kommer med användande av för
arvsbeskattningen givna och jämväl vid gåvobeskattningen tillämpliga värderingsregler
utfästelsen — där den avser en penningebelalning — såsom utgörande
en mottagarens fordran hos givaren att uppskattas till sitt kapital -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

151

belopp, vilket nedskrives endast i fall då räntelös fordran icke är förfallen
eller givaren visas icke vara solvent för beloppet.

Förut har för arvsbeskattningens del ingående behandlats frågan om beskattning
av s. k. successiva förvärv. De av kommittén i sådant hänseende
förordade, i 6—9 §§ av förslaget upptagna reglerna skola äga motsvarande
tillämpning vid beskattning av gåva. De skäl, som i fråga örn arvsbeskattningen
blivit anförda för framflyttande i nu åsyftade fall av tiden för skattskyldighetens
inträde, hava nämligen, framhåller kommittén, i full utsträckning
giltighet även för gåvobeskattningens del.

Då det gäller gåvoskatten hava ifrågavarande regler i förslaget kompletterats
med ett stadgande (36 § andra stycket), enligt vilket bestämmelserna i
6 § skola gälla jämväl i fall då givaren förbehållit sig själv nyttjanderätt eller
rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den bortgivna egendomen.
Detta innebär, att en med dylikt förbehåll överlåten äganderätt blir, med de
undantag som angivas i 6 §, föremål för beskattning först da förbehållets giltighetstid
gått till ända. Beträffande det sålunda föreslagna stadgandet anför
kommittén:

Under tidigare lagstiftningsarbete (proposition nr 252 till 1934 års riksdag
sid. 33 ff.) har framhållits att, såsom ock i praktiken förekommit, en givare
genom att förbehålla sig själv nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan
förmån av den bortgivna egendomen kan åstadkomma en minskning icke
blott av gåvoskatten utan även av den arvsskatt, som vid givarens död skall
utgå vid sammanläggning av gåvan med gåvotagaren tillkommande arvs- eller
testamentslott. Göres sådant förbehåll skall nämligen vid beskattningen värdet
av den bortgivna egendomen minskas med kapitalvärdet av den behållna förmånen.
Detta värde, vilket icke blivit föremål för överlåtelse, är naturligen
skattefritt och någon skatt för detsamma utgår ej heller, då förbehållet upphör
att gälla och gåvotagaren, vars äganderätt förut blivit definitivt beskattad,
därmed erhåller full förfoganderätt över den bortgivna egendomen. En utväg
att förhindra dylika transaktioner vore, framhölls vidare, att uppskjuta beskattningen
av gåva med förbehåll av angivna slag till dess förbehållets giltighetstid
gått till ända, och beräkna egendomens värde utan avdrag för förmånens
kapitalvärde, men ett dylikt tillvägagångssätt innebure ett sådant
avsteg från de grunder, varpå gällande arvsskatteförordning vore byggd, att
denna utväg, örn den över huvud kunde befinnas lämplig, icke syntes böra
anlitas förrän i samband med en mera genomgripande omläggning av grunderna
för beskattning av arv och gåva. I

I anslutning härtill framhålles i betänkandet vidare, att kommittén till
förebyggande av sådant undandragande av arvs- och gåvoskatt som nu
nämnts så mycket hellre haft anledning att anlita den tidigare ifrågasätta
utvägen att uppskjuta beskattningen till dess förbehållets giltighetstid gått
till ända som själva den grundprincip, varå förslagets bestämmelser örn
uppskjuten beskattning bygga — hänsynstagande till mottagarens skatteförmåga
— även i nu åsyftade fall krävde ett uppskjutande av beskattningen.
Följdriktigheten syntes också kräva, att den i 6 § andra stycket arvs- och

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

testamentstagare tillerkända befogenheten att påfordra omedelbar beskattning
utsträcktes till att gälla även gåvotagare.

Det nu behandlade stadgandet har enligt förslaget i sin tur kompletterats
med en till värderingsreglerna hänförlig bestämmelse (21 § andra stycket),
enligt vilken i fall, där gåva skall sammanläggas med arvs- eller testamentslott
och givaren förbehållit sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst
eller annan förmån av egendomen eller del därav, uppskattningen av densamma
skall hänföras till tiden då den givaren förbehållna rättigheten upphörde.
Kommittén framhåller i fråga örn denna bestämmelse att, även om
givaren uppställt förbehåll av nu angiven art, en tillämpning av 6 § icke
alltid föranleder beskattningens framflyttande till den tidpunkt, då förbehållets
giltighetstid gått till ända, enär enligt förslaget såsom förutsättning
härför gäller bland annat att den givaren förbehållna rättigheten är upplåten
för en tid av minst fem år samt belastar den bortgivna egendomen i dess helhet
eller i viss större utsträckning. Med den nu ifrågavarande i 21 § andra
stycket upptagna bestämmelsen åsyftades, anför kommittén vidare, att även
i fall, då så icke vore förhållandet och uppskov med gåvobeskattningen således
icke ägde rum, förtaga av givaren uppställt förbehåll av nu ifrågavarande
slag dess verkan att nedsätta den arvsskatt, som skall beräknas vid sammanläggning
av gåvan med mottagarens arvs- eller testamentslott.

Såsom i annat sammanhang redan berörts skall enligt kommitténs förslag
den nuvarande skattefriheten för gåvor till allmännyttiga ändamål bibehållas.
Enligt gällande bestämmelser — 32 § andra stycket arvsskatteförordningen
— äro sådana gåvor underkastade skatt, därest givaren förbehållil
sig besittningsrätten till eller avkastningen av den bortgivna egendomen eller
ock till förmån för annan gjort förbehåll örn rätt att åtnjuta avkastningen.
Härmed har avsetts att förekomma möjligheten av att skatt undandrages
genom att en dylik gåvotransaktion träder i stället för ett tilltänkt testamentsförordnande.
Detta undantag från skattefriheten för gåvor till allmännyttiga
ändamål bibehålies icke i kommitténs förslag. Såsom skäl härför
anföres i betänkandet att, da donator skilde sig från egendomen på det definitiva
sätt som en gåva förde med sig i motsats till ett testamente, samma
skattefrihet borde gälla när den bortgivna egendomen vore belastad som när
endast en del därav bortskänktes.

Enligt 39 § c) i förslaget skall skattskyldighet icke äga rum för vad make
vid bodelning, som förrättats av annan anledning än makes död, erhållit
utöver honom enligt lag tillkommande andel i boet, i den mån värdet av
vad maken bekommit icke överstiger värdet av hans giftorättsgods eller, om
äldre giftermålsbalken är tillämplig, värdet av samfälld egendom, som av
honom i boet vid äktenskapets ingående eller därefter införts. Detta stadgande
saknar motsvarighet i gällande förordning. Beträffande de skäl, som
föranlett detsammas upptagande i förslaget, torde jag kunna inskränka mig
till att hänvisa till kommitténs betänkande (sid. 142).

I förslaget göres icke annan ändring i nu gällande regler för kumulation
av fran samme givare erhallna gåvor än som följer därav att dessa regler

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

153

skola hava tillämpning jämväl å gåvoutfästelser. Enligt förslaget skall alltså
sammanläggning av gåva med tidigare erhållen gåva äga rum om den tidigare
gåvan fullbordats eller skriftlig utfästelse örn gåvan överlämnats till mottagaren
inom fyra år före den gåva varom fråga är. Den tidigare gåvan skall
härvid uppskattas sådan den befanns vid tiden för dess fullbordande eller
gåvoutfästelsens överlämnande till mottagaren.

I övrigt innefattar kommitténs förslag en i allt väsentligt endast formell
överarbetning av på förevarande område nu gällande bestämmelser.

Yttrandena.

I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena behandlas endast i ringa
utsträckning frågor, som särskilt beröra gåvobeskattningen. Jag torde kunna
inskränka mig till att här redogöra för uttalandena i det ämne, som i yttrandena
mest berörts, nämligen frågan om beskattning av gåvoutfästelser.
Härom anföres i yttrandena i huvudsak följande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Anledningen till att med fullbordad gåva i förevarande hänseende jämställts
en för givaren bindande gåvoutfästelse är enligt motiven den, att mottagandet
av utfästelsen ansetts bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, att
skatt kan av honom utkrävas redan för utfästelsen. Den ståndpunkt kommittén
sålunda intagit kan emellertid leda till obillighet mot gåvotagaren. Därest
givaren framdeles blir insolvent, i vilket fall gåvotagaren måste vika för
givarens borgenärer, blir utfästelsen lätt värdelös. Enligt 7 kapitlet 4 § lagen
om arv gäller vidare, att gåvotagare i vissa angivna fall är skyldig vidkännas
jämkning av gåvan, därest så påfordras av hänsyn till bröstarvinges
laglott. För den allmänna uppfattningen lärer det även komma att verka
främmande, att skatt utkräves, oaktat gåvan icke fullbordats. Med hänsyn
härtill synes det som om skattskyldighetens inträde städse borde anknytas
till tidpunkten för gåvans fullbordande.

Bank juristernas förening:

Kommitténs förmodan, att överlämnande av en handling, som innefattar
utfästelse om gåva av lös egendom, bereder gåvotagaren ökad skatteförmåga,
innan gåvan blivit fullbordad, lärer sakna all grund. Stora betänkligheter
måste därför hysas mot kommitténs förslag att bryta huvudregeln, att skattskyldighet
skall inträda först vid gåvans fullbordande. Förtat In i ngsförslaget
eftersträvar principiellt en anknytning till nyare lagstiftning, och skäl för
avvikelse från 1936 års lag angående vissa utfästelser om gåva synes saknas.
Det måste dessutom anses obilligt att utkräva skatt för en handling, som
framdeles kanske visar sig sakna värde såsom ej bindande mot givarens borgenärer
eller ens mot givaren själv. I delta sammanhang erinras om att
utfästelse om gåva av annan lös egendom än sådan, som avses i nämnda lag
örn gåvoutfästelser, saknar all rättsverkan.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser den föreslagna bestämmelsen örn
skattskyldighet för gåvoutfästelser icke stå i överensstämmelse med den
princip, som ligger till grund för förslagets regler örn beskattande av s. k.
successiva förvärv först vid den tidpunkt då förvärvet tillträdes.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departements■
chefen.

Vad först angår de av kommittén föreslagna bestämmelserna angående
tiden för skattskyldighetens inträde kan uppenbarligen icke något vara att
erinra mot den i förslaget upptagna huvudregeln, att skattskyldighet inträder
då gåvan blivit fullbordad. Den i denna regel gjorda modifikationen, innebärande
att redan en utfästelse örn gåva av lös egendom skall föranleda inträde
av skattskyldighet i fall då utfästelsen skett i handling, som överlämnats
till gåvotagaren, har däremot föranlett erinringar i några av de över
förslaget avgivna yttrandena.

Såsom kommittén framhållit har frågan om verkan av gåvoutfästelser blivit
föremål för reglering genom 1936 års lag angående vissa utfästelser örn
gåva. Efter tillkomsten av denna lagstiftning som har avseende endast å
utfästelser om gåva av vissa angivna slag av lös egendom — härtill återkommer
jag i det följande — är numera fastslaget, att en gåvoutfästelse, som
skett i en till gåvotagaren överlämnad handling, gentemot utfärdaren av
handlingen har den verkan att det på rättslig väg kan åläggas denne att fullgöra
utfästelsen ävensom att, örn han i strid mot utfästelsen förfogar över
föremålet för densamma, hans åtgärd ej blir giltig i vidare mån än sådant
föranledes av allmänna rättsgrundsatser om skydd för godtrosförvärv. Den
rätt, som uppkommer genom utfästelsen, skiljer sig från en vanlig fordringsrätt
dels såtillvida att utfästelsen ej kan göras gällande i konkurrens med
andra i vanlig ordning tillkomna fordringar och dels på det sätt att utfästelsen
kan i vissa angivna fall helt eller delvis bliva utan verkan såväl av hänsyn
till givaren själv som till förmån för hans make eller bröstarvingar eller
vissa hans makes rättsägare. Vidare gälla särskilda bestämmelser angående
gåvoutfästelse mellan trolovade eller makar ävensom beträffande gåvoutfästelse,
som icke kan göras gällande förrän vid givarens död.

Enligt kommitténs mening kan, då en gåvoutfästelse innefattas i en till
mottagaren överlämnad handling, mottagandet av utfästelsen anses bereda
gåvotagaren sådan skatteförmåga, att skatt kan hos honom utkrävas redan
för utfästelsen. Kommittén hänvisar härvid till de nu berörda reglerna, enligt
vilka en på sådant sätt tillkommen gåvoutfästelse tillagts rättsverkan
gentemot givaren.

Mot kommitténs förslag i förevarande del har invänts bland annat att, då
på sätt nyss angivits en gåvoutfästelse icke har verkan mot givarens borgenärer,
en framdeles inträffande insolvens hos givaren lätt kan föranleda att
utfästelsen blir utan värde. Med anledning härav må erinras, att motsvarande
spörsmål möter även då fråga är om vanliga fordringsrätter. Huruvida en
fordran skall anses osäker eller värdelös bedömes med ledning av i skatteärendet
föreliggande utredning, och enligt gällande bestämmelser finnes icke
något utrymme för hänsynstagande till en sedermera uppkommande insolvens
hos gäldenären. Av vad jag tidigare anfört framgår, att jag anser någon ändring
härutinnan icke böra ifrågakomma. En beskattning av en gåvoutfästelse
först vid den tidpunkt, då utfästelsen fullgöres, skulle således i nu angivna
hänseende innebära ett avsteg från de regler, som ansetts böra gälla för beskattning
av vanliga fordringsrätter. Ett sådant avsteg lärer näppeligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

155

kunna motiveras därmed att den rätt, som uppkommer på grund av en
gåvoutfästelse, i motsats till en vanlig fordringsrätt icke kan göras gällande
med mindre samtliga givarens borgenärer kunna erhålla full täckning för sina
fordringar. Ett hänsynstagande härtill ingår givetvis i det bedömande av
givarens möjlighet att fullgöra utfästelsen, som på grundval av förhandenvarande
förhållanden skall ske i och för fastställande av det värde, vartill
utfästelsen vid beskattningen skall upptagas. För gåvoutfästelsers likställande
med vanliga fordringsrätter torde ytterligare kunna anföras, att beskattningens
uppskjutande till tidpunkten för utfästelsens fullgörande kan
möjliggöra transaktioner i syfte att minska eller undandraga skatt sålunda
att fullgörandet av utfästelsen bestämmes skola ske i skilda omgångar.

Såsom förut angivits kan under vissa förutsättningar en gåvoutfästelse helt
eller delvis bliva utan verkan även av hänsyn till givaren själv eller till förmån
för andra rättsägare än hans borgenärer. Detta förhållande har åberopast
såsom ytterligare skäl för att gåvoutfästelser böra i motsats till vad
kommittén föreslagit lämnas fria från skatt.

Enligt 5 § i förenämnda lag angående vissa utfästelser om gåva gäller att,
om efter tillkomsten av en gåvoutfästelse men innan gåvan fullbordats givarens
förmögenhetsvillkor bliva så försämrade att, i betraktande jämväl av
gåvotagarens villkor, gåvans utkrävande skulle vara uppenbart obilligt, densamma
må återkallas eller minskas. Vidare gäller enligt samma lagrum att,
om gåvotagaren gör givaren märklig orätt, givaren äger återkalla en ännu
icke fullgjord gåvoutfästelse. Den möjlighet till återkallande eller jämkning
av en gåvoutfästelse, som enligt förstnämnda stadgande kan äga runi i
händelse av ändring i givarens förmögenhetsvillkor, är onekligen ägnad att
i viss mån ingiva betänkligheter mot en beskattning av gåvoutfästelser. Örn
emellertid härvid beaktas, att beskattningsreglerna över huvud taget icke
lämna utrymme för hänsynstagande till framdeles inträffande ändringar i en
gäldenärs förmögenhetsförhållanden, synas de betänkligheter, som sålunda
kunna föreligga mot en beskattning av gåvoutfästelser, icke böra vara av
avgörande betydelse. Tänkbart vore dock, att kommitténs förslag kompletterades
med en bestämmelse, enligt vilken återvinning av uttagen skatt medgåves
för den händelse gåvoutfästelsen av nu nämnd anledning bleve återkallad
eller jämkad. Då en dylik bestämmelse kan antagas komma att i tilllämpningen
medföra praktiska svårigheter och även lämna utrymme för
missbruk från de skattskyldigas sida, har jag ansett mig icke böra framlägga
något förslag av nu antytt innehåll. Att den möjlighet till hävande av
en gåvoutfästelse, som föreligger i fall då gåvotagaren gjort givaren märklig
orätt, icke bör tillmätas någon betydelse i detta sammanhang torde icke behöva
närmare motiveras.

I 6 kap. 6 a § giftermålsbalken samt 2 kap. 3 §, 7 kap. 4 § och 8 kap.
4 § lagen örn arv äro bestämmelser meddelade, varigenom skydd mot gåvotransaktioner
bereus dels givarens make och, örn maken avlidit, makens sekundosuccessorer,
dels ock sådana givarens arvingar som äro berättigade
till laglott eller till understöd ur hans kvarlåtenskap. Dessa bestämmelser

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

hava avseende å såväl fullbordade gåvor som gåvoutfästelser och innebära,
såvitt gäller fullbordad gåva, att i den mån vederbörande lidit intrång i sin
rätt gåvan eller dess värde skall återbäras och, då fråga är om gåvoutfästelse,
att utfästelsen skall i motsvarande mån vara utan verkan. Ehuru ifrågavarande
bestämmelser sålunda gälla icke blott gåvoutfästelser utan även
fullbordade gåvor, har icke särskilt angivits av vilken anledning den invändning
mot kommitténs förslag, som föranletts av dessa bestämmelser,
inskränkts till att avse endast de för gåvoutfästelser föreslagna beskattningsreglerna.
För min del anser jag den möjlighet till återgång av gåvotransaktioner,
som föreligger med hänsyn till förefintligheten av ifrågavarande
bestämmelser, icke vara av beskaffenhet att böra inverka på beskattningsreglerna
vare sig i fråga om fullbordade gåvor eller gåvoutfästelser. I fall,
sorn avses i 6 kap. 6 a § giftermålsbalken och 2 kap. 3 § arvslagen, kan
återgång av gåvan eller gåvoutfästelsen icke påkallas med mindre gåvotagaren
insett eller bort inse, att gåvan länt den kränkte, d. v. s. givarens make
eller makens arvingar, till förfång, och i de i 7 kap. 4 § och 8 kap. 4 § arvslagen
avsedda fall, där fråga är om kränkning av givarens egna arvingars rätt
till andel i hans kvarlåtenskap, kan återgång icke ifrågakomma beträffande
annan gåvotransaktion än sådan som till syftet är att likställa med testamente.
I sistnämnda fall kan, framhåller lagberedningen i motiven till arvslagen,
gåvotagaren i regel icke hava varit ovetande om syftet med transaktionen.
Då sålunda i samtliga här avsedda fall är fråga örn otillbörliga gåvohandlingar,
om vilka ond tro förelegat eller kan förutsättas hava förelegat hos
gåvotagaren, torde man enligt min mening icke hava någon anledning draga
i betänkande att hos denne uttaga skatt utan hänsyn därtill att gåvotransaktionen
sedermera kan bliva föremål för klander. Att en på sådant sätt
anoronad beskattning kan i sin man vara ägnad att avhålla från sådana
otillbörliga gavotransaktioner, varom nu är fråga, torde endast kunna anses
vara till fördel.

I den föregående framställningen har i visst hänseende frågan om beskattning
av gåvoutfästelser sammanställts med beskattningen av vanliga fordringsrätter.
En sådan jämförelse synes även eljest ligga nära till hands.
Kommittén uttalar, såsom förut nämnts, att en gåvoutfästelse, som blivit
gjord i en till gåvotagaren överlämnad handling —- merendels lärer denna
hava formen av ett i sedvanliga ordalag avfattat skuldebrev — bör kunna
anses bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, som motiverar omedelbar
beskattning. Det torde vara anledning att i anslutning till detta uttalande
erinra, att en vanlig fordran, även om den ännu icke förfallit till betalning
och till och med om skriftligt fordringsbevis icke föreligger, blir föremål
för beskattning såväl då fråga är om arvs- eller gåvoskatt som vid den
vanliga förmögenhetsbeskattningen.

I det av bankjuristernas förening avgivna yttrandet har vidare anmärkts,
att utfästelse om gåva av annan lös egendom än sådan, som avses i förenämnda
lag angående vissa utfästelser örn gåva, saknar all rättsverkan.
Detta uttalande lärer näppeligen stå i överensstämmelse med rådande rätts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

157

uppfattning. I sitt förslag till nyssnämnda lag framhåller lagberedningen
tvärtom, att sådana benefika rättshandlingar, å vilka lagen icke har tillämpning
— såsom exempel nämnas upplåtelser eller överlåtelser av nyttjanderätt,
rätt till gruva, patenträtt och författarerätt -—- icke lära för giltighet
mellan kontrahenterna eller mot givarens borgenärer kräva vare sig iakttagande
av någon viss form för själva gåvoförklaringen eller något efterföljande,
traditionsliknande förfarande.

Av skäl som nu blivit anförda har jag funnit reglerna för inträde av skattskyldighet
för gåva böra utformas i anslutning till den ståndpunkt, som
kommit till uttryck i kommitténs förslag. I fråga om avfattningen av författningstexten
har jag funnit anledning till avvikelse från förslaget endast
såtillvida att mellan orden »innefattande» och »gåvoutfästelse» införts ordet
»giltig» för att därigenom må bliva tydligt utmärkt, att stadgandet ej skall
gälla sådana gåvoutfästelser, som enligt särskilda bestämmelser icke hava
någon rättsverkan. Härmed åsyftas dels stadgandet i 8 kap. 2 § andra stycket
giftermålsbalken, enligt vilket utfästelse av trolovad eller make att under
äktenskapet till andra maken utgiva penningar eller annat icke, såvida vederlag
ej utgår, är bindande även om skriftligt fordringsbevis överlämnas,
och dels bestämmelsen i 3 § lagen om arvsavtal, enligt vilket lagrum utfästelse
örn gåva, som ej må göras gällande under givarens livstid, är giltig
allenast såvitt följer av lagen örn testamente.

Såsom förut nämnts skola enligt förslaget de för arvsbeskattningen avsedda,
i 6—9 §§ upptagna reglerna för beskattning av s. k. successiva förvärv
äga motsvarande tillämpning vid beskattning av gåva. I likhet med kommittén
finner jag de skäl, som i fråga om arvsbeskattningen blivit anförda
för framflyttande i hithörande fall av tiden för skattskyldighetens inträde, i
full utsträckning hava giltighet även för gåvobeskattningens del. Av den
föregående redogörelsen framgår, hurusom då det gällt arvsskatten jag
funnit mig böra tillstyrka, att beskattningsreglerna för de successiva förvärven
i allt väsentligt givas det innehåll, som kommittén föreslagit. Jag har
därför icke anledning att här ingå på ifrågavarande spörsmål i vidare mån
än såvitt gäller de särskilda bestämmelser i förevarande hänseende, som
enligt förslaget skola gälla för gåvobeskattningen. Jag åsyftar härvid närmast
den i 36 § andra stycket av förslaget givna föreskriften, att bestämmelserna
i 6 § — avseende sådana vid arvsbeskattningen förekommande
fall då nyttjanderätt eller annan begränsad rätt till egendom upplåtits till
en och äganderätten till samma egendom till en annan - skola för gavobeskattningens
del äga tillämpning jämväl i fall där givaren förbehållit sig
själv nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den
bortgivna egendomen. Ändamålet med denna föreskrift är, på sätt närmare
framgår av den tidigare redogörelsen, bland annat att förebygga transaktioner
i syfte att undandraga skatt. I likhet med kommittén finner jag en
sådan föreskrift vara av behovet påkallad. Med den utformning densamma
enligt förslaget erhållit synes emellertid det angivna syftet bliva i väsentlig

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

mån förfelat. Då de åsyftade transaktionerna skola förekommas därigenom
att en med nu nämnt förbehåll överlåten äganderätt blir föremål för beskattning
först då förbehållets giltighetstid gått till ända, torde det knappast
vara ändamålsenligt att, såsom enligt förslaget, gåvotagaren skall i nu avsedda
fall äga möjlighet begagna sig av den rätt att påfordra omedelbar
beskattning, som tillkommer en arvinge eller testamentstagare enligt bestämmelsen
i 6 § andra stycket i förslaget, motsvarande stadgandet i andra stycket
d) i paragrafens av mig föreslagna lydelse. Kommittén uttalar, att följdriktigheten
syntes kräva, att sådan rätt tillädes även en gåvotagare. Denna
åsikt kan jag icke dela. I de vid arvsbeskattningen förekommande fall, för
vilka 6 § är avsedd, blir ju vid omedelbar beskattning icke blott äganderätten
utan även den äganderätten belastande rättigheten föremål för skatt medan
vid gåvobeskattningen kapitalvärdet av den givaren förbehållna rätten helt
undgår beskattning. Utgår man vidare från att sådant förbehåll från givarens
sida, som nu avses, merendels väsentligen har till syfte att åstadkomma en
minskning av den skatt, som det åligger gåvotagaren att gälda, torde det knappast
finnas anledning medgiva denne att för fullföljande av nämnda syfte
påfordra beskattning i en från huvudregeln avvikande ordning. Förvisso lärer
kunna antagas, att en sådan möjlighet skulle i flertalet fall bliva utnyttjad.

Jämväl andra enligt 6 § gällande undantag från huvudregeln om beskattningens
uppskjutande till dess den belastande rättigheten upphört synas kunna
vid lagrummets tillämpande å nu åsyftade gåvofall föranleda missbruk sålunda
att dessa undantagsbestämmelser utnyttjas i syfte att framkalla omedelbar
beskattning med åtföljande avräkning från gåvans värde av kapitalvärdet av
den givaren förbehållna förmånen. Detta torde framför allt gälla föreskriften,
att beskattning omedelbart skall ske i det i 6 § andra stycket c) avsedda fall
då enligt särskilt förordnande å den belastade egendomen belöpande skatt
skall gäldas av annan än den egendomen tillfaller. Även här torde de skäl,
som beträffande det förut berörda fallet anförts för en ovillkorlig tillämpning
av huvudregeln, äga motsvarande giltighet. Ett tillämpande av huvudregeln
utan någon som helst inskränkning synes däremot icke böra komma i fråga.
Om man exempelvis uppgåve det för beskattningens uppskjutande stadgade
villkoret, att den belastande rättigheten skall omfatta egendomen i dess helhet,
skulle en givare genom att förbehålla sig blott en oväsentlig del av gåvans avkastning
kunna för lång tid framåt undanhålla gåvan i dess helhet från beskattning.
Liknande möjlighet alt vidtaga transaktioner i skatteminskande
syfte torde även komma att föreligga örn vid tillämpningen av 6 § å nu avsedda
gåvofall undantag från paragrafens huvudregel icke gjordes för de fall,
som angivas i andra stycket a) och b).

I anslutning till vad nu anförts tillstyrker jag förslagets regler om beskattning
av successiva gåvoförvärv med den avvikelsen att föreskriften i 6 § om
skattskyldighetens inträde först framdeles skall utan de inskränkningar, som
angivas i andra stycket c) och d), tillämpas jämväl i fall då gåvan förbundits
med omförmält förbehåll till förmån för givaren själv.

Enligt kommitténs förslag skola från den skattefrihet, som medgives för

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

159

gåvor till allmännyttiga ändamål, icke vidare, på sätt stadgas i 32 § andra
stycket i gällande förordning, vara undantagna gåvor, som förbundits med
förbehåll för givaren själv att besitta eller uppbära avkastningen av den
bortgivna egendomen eller för amian än givaren att åtnjuta avkastningen.
Såvitt gäller gåvor med dylikt förbehåll till förmån för givaren själv kan enligt
min mening den föreslagna ändringen icke anses tillrådlig. Förut har
framhållits, hurusom dylikt förbehåll merendels måste anses tyda på avsikt
att kringgå beskattningsreglerna. Vad kommittén anfört därom att så icke
skulle kunna anses vara förhållandet beträffande gåvor till allmännyttiga
ändamål finner jag icke övertygande. Till 38 § i kommitténs förslag har därför
fogats ett tillägg av innehåll, att skattebefrielse enligt denna paragraf icke
äger rum, där givaren för sin livstid eller för viss tid förbehållit sig nyttjanderätt
till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den bortgivna
egendomen eller del därav. Däremot har jag icke funnit anledning att
såsom nu från skattefrihet utesluta gåvor med förbehåll av angiven art till
förmån för annan än givaren själv. Att verkan av förbehållet här icke bör
bliva densamma som i nyssberörda fall kommer att framgå av den följande
redogörelsen för bestämmelserna i 19 §.

Kommittén har såsom förut berörts bibehållit nu gällande bestämmelser
om kumulation av från samme givare erhållna gåvor med endast den jämkning
som följer därav att stadgandena ifråga skola hava tillämpning jämväl
å gåvoutfästelser.

Beträffande de fall där enligt huvudregeln skattskyldighet för envar av
gåvorna inträtt då gåvan fullbordades eller skriftlig gåvoutfästelse överlämnades
till mottagaren finner jag icke heller för min del någon ändring av
nuvarande kumulationsregler påkallad. Däremot anser jag vissa jämkningar
av kumulationsreglerna böra ske i fall då enligt de föreslagna stadgandena
rörande beskattning av successiva förvärv skattskyldighet för någon av gåvorna
skall inträda eller inträtt vid senare tidpunkt än nyss nämnts. Ehuru
i sådana fall tidpunkten för gåvans fullbordande eller gåvoutfästelsens mottagande
eljest icke skall hava någon betydelse i beskattningshänseende, haida
det gäller kumulation denna tidpunkt enligt kommitténs förslag fått bliva
avgörande för huruvida gåvotransaktionerna skola anses stå i sådant tidsförhållande
till varandra att sammanläggning skall äga rum. Vidare skall, örn
denna förutsättning är för handen, även det värde, som gåvorna i och för
kumulation skola åsättas, bestämmas med hänsyn till förhållandena vid tiden
för gåvans fullbordande eller gåvoutfästelsens mottagande. En sådan utformning
av kumulationsreglerna för nu åsyftade fall kan enligt min mening
knappast anses följdriktig och torde även komma att medföra svårigheter
i tillämpningen. En mera konsekvent och jämväl enklare metod synes vara
att i principiell anslutning till de föreslagna reglerna för beskattning av successiva
förvärv i alla förekommande fall lata tiden för skattskyldighetens
inträde bliva avgörande för huruvida gåvorna skola anses ligga inom kumulationsperioden
ävensom för beräknandet av de värden, som skola tillämpas
vid kumulationen. Med en sådan metod torde vinnas en icke obetydlig för -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

enkling särskilt såtillvida att reglerna för beskattning av successiva förvärv
icke, såsom enligt kommitténs förslag är avsett, bliva att tillämpa vid beskattningen
av gåvornas vid kumulationen fastställda sammanlagda värde utan
endast beträffande varje särskild gåva för sig.

I anslutning till vad nu anförts har dels i 41 § upptagits ett stadgande av
innehåll att, om inträde av skattskyldighet för gåva är att hänföra eller skolat
hänföras till senare tidpunkt än gåvans fullbordande eller mottagande av
utfästelse örn gåvan, den tidpunkt, till vilken inträde av skattskyldighet är
eller varit att hänföra, skall vara avgörande vid bedömande av fråga huruvida
sammanläggning av gåvorna skall ske, och dels i 42 § införts en föreskrift
att i nu avsett fall den tidigare gåvan skall uppskattas sådan den befanns
vid den tidpunkt, till vilken inträde av skattskyldighet för densamma
varit att hänföra.

Enligt stadgande i 41 § i kommitténs förslag skall på sätt föreskrives i gällande
förordning vid beräknande av skatt för sammanlagda värdet av gåvor,
som tillkommit inom den stadgade kumulationstiden av fyra år, avdrag ske
för den skatt, som visas hava erlagts för den eller de tidigare gåvorna. I praxis
har fråga uppkommit, huru denna bestämmelse skall tillämpas i fall då vid
förut skedd beskattning de tidigare gåvorna i sin tur sammanlagts med en eller
flera ytterligare gåvor, som ligga i tiden före den aktuella kumulationsperioden
och således icke skola kumuleras med den gåva, om vars beskattande är
fråga. I ett av högsta domstolen på senare tid avgjort mål (N. J. A. 1937 sid.
99) har fastslagits en viss princip för avdragets beräknande i dylikt fall. Det
har synts mig önskvärt, att författningstexten erhåller en sådan avfattning,
att i motsats till vad nu är fallet däri även gives anvisning, huru avräkningen
skall verkställas i nu åsyftade mera komplicerade situationer. Den jämkning
av författningstexten som sålunda vidtagits är avsedd att lagfästa den princip,
som kommit till uttryck i nyssnämnda avgörande i högsta instans.

I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran mot de bestämmelser i
förslaget, som hava avseende å gåvobeskattningen — jag bortser härvid från
för arvs- och gåvobeskattningen gemensamma stadganden — i vidare mån
än att jag låtit vidtaga vissa smärre, väsentligen redaktionella ändringar, för
vilka här icke torde behöva redogöras.

Beskattningsmyndighet.

Såsom förut angivits är sedan tillkomsten av nuvarande arvsskatteförordning
allmän domstol beskattningsmyndighet vid arvsbeskattningen med undantag
för sådana fall, där skatten uttages på grundval av deklaration, och
länsstyrelsen beskattningsmyndighet dels i sistnämnda fall och dels vid gåvobeskattningen,
där beskattningshandlingen alltid är deklaration, varjämte
länsstyrelsen i viss utsträckning upptager ärenden angående restitution av
såväl arvsskatt som gåvoskatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

161

Kommittén.

Kommittén föreslår, alt allmän domstol skall utan undantag vara beskattningsmyndighet
vid såväl arvsbeskattningen som gåvobeskattningen.

Beträffande den överflyttning till domstol av deklarationsärendena, som
enligt förslaget sålunda skall äga rum, anför kommittén i huvudsak:

Den nuvarande uppdelningen av skatteärendena på olika beskattningsmyndigheter
bär medfört betydande praktiska olägenheter. Delvis sammanhänga
dessa med att arv och gåva icke alltid beskattas var för sig utan understundom
skola sammanläggas och beskattas såsom en enhet.

Enligt K. F. 1914 26 § skall en sådan kumulering ske då arvinge eller testamentstagare
inom viss tid före arvlåtarens dödsfall eller vid hans dödsfall
av honom erhållit gåva. Motsvarande regler hava upptagits i 19 § av kommitténs
förslag. Även de gåvor, som vid dödsfallet äro obeskattade, skola
enligt nuvarande ordning deklareras och beskattas hos länsstyrelsen jämsides
nied att arvsbeskattningen — med undantag endast för de mera sällan
förekommande fall, då deklaration skall avgivas angående arvfallen eller
testamenterad egendom — verkställes av domstol. Detta medför ökat besvär
för de skattskyldiga och en onödig omgång i beskattningsmyndigheternas
arbete. Särskilt när skatteärendet är av mera invecklad natur äro olägenheterna
härav kännbara. Icke minst gäller detta i fråga örn den beskattning,
som skall företagas enligt K. F. 1914 35 § och avser sådant försäkringsbelopp,
som vid försäkringstagares död tillfaller förmånstagare och
skall beskattas såsom gåva. I dessa fall äga arvs- och gåvoskatterna sådant
sammanhang att den dubblering av ärendet, som dess uppdelande på två
myndigheter nödvändiggjort, framstår såsom i hög grad konstlad. I praxis
har man även på sina håll överlämnat beskattningen i dess helhet åt domstol.

Såsom skäl emot deklarationsärendenas förläggande till domstol, anfördes
i 1910 års betänkande, att domstolens uppgift icke vöre att ombesörja
statens skatteuppbörd och att dess skyldighet att övervaka stämpelbeläggningen
av de handlingar, som till densamma ingåves, icke borde utsträckas
till fall, som icke på grund av sin natur hörde under dess handläggning.
Dessa skäl synas icke äga tillämplighet i förevarande avseende. Å ena sidan
är nämligen alls icke fråga om skatteuppbörd — det kunde tvärtom
uppställas såsom ett önskemål att avlyfta den egentliga uppbörden jämväl
av arvsskatten från domstolarna — utan vad det gäller är i stället själva
avgörandet i skatteärendet eller med andra ord det beslut, varigenom den
enskildes skattskyldighet fastställes. Och å andra sidan kunna icke blott de
till länsstyrelserna nu hänvisade, mera fåtaliga lall, då deklarationen avser
arvfallen eller testamenterad egendom, .således rena arvsskatteärenden, utan
även gåvoskatteärendena med fog sägas »på grund av sin natur» höra under
domstols handläggning. Gåvoskatteärendenas nära samhörighet nied arvsbeskattningen
medför, att avgörandena i båda fallen äro av likartat slag
och i stor utsträckning skall, såsom förut framhållits, arv och tidigare tillkommen
gåva beskattas såsom en enhet. Härtill kommer att avgörandena
både på arvs- och gåvobeskattningens område i stor utsträckning måste
utgå från ofta ganska svårlösta civilrättsliga bedömanden, för vilka erforderlig
kompetens knappast kan förutsättas hos annan myndighet än domstol.
Och slutligen måste det anses mindre lämpligt att, såsom för närvarande
är fallet, samma myndighet har att samtidigt fullgöra två så olika
funktioner som att vara kronans ombud i vissa beskattningsärenden och
beskattningsmyndighet i andra.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr !!)•;.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

För utrönande av huruvida hinder för dcklarationsärendenas överflyttande
till domstol kunde möta i det ökade arbete, som därigenom skulle läggas
på domstolarna, har kommittén låtit verkställa undersökning angående antalet
arvs- och gåvodeklarationer, som under åren 1936 och 1937 ingivits
till de olika länsstyrelserna (bilaga G. till betänkandet). Därav framgår
bland annat, att antalet deklarationer i de fem största städerna utgjort i
Stockholm 388 år 1936 och 397 år 1937; i Göteborg 132 år 1936 och 118
år 1937; i Malmö 81 år 1936 och 80 år 1937; i Norrköping 25 år 1936 och
20 år 1937 samt i Hälsingborg 22 år 1936 och 25 år 1937. Antalet deklarationer
avgivna inom de olika länen (med undantag av nyssnämnda städer)
visa en betydande växling: från 195 under år 1936 och 171 år 1937
i Malmöhus län till 9 under år 1936 och 7 under år 1937 i Norrbottens län.

I anslutning till resultatet av denna undersökning yttrar kommittén:

De framkomna siffrorna torde giva vid handen, att det endast i fråga
om landets tre största städer kan bliva tal om att ett överflyttande av gåvobeskattningen
från vederbörande länsstyrelse (i Stockholm Överståthållarämbetet)
till stadens rådhusrätt skulle för denna medföra någon nämnvärd
arbetsökning. Organisationen av rådhusrätterna i dessa städer, vilken utbyggts
under särskilt hänsynstagande till domstolens befattning med arvsskatteärendena,
lärer vara sådan att den jämförelsevis ringa ökning av arbetet,
som handläggningen även av gåvoskatteärendena skulle medföra, kan
antagas icke behöva föranleda några ytterligare organisatoriska anordningar.
Det bör även beaktas, att den nuvarande uppdelningen av arvs- och gåvoskatteärendena
å skilda myndigheter medför en onödig omgång i dessas arbete
och att ett avlägsnande av denna olägenhet otvivelaktigt måste verka
arbetsbesparande. Då kommitténs förslag i förevarande hänseende innebär,
att länet såsom beskattningsdistrikt blir uppdelat i distrikt motsvarande
domkretsarna för hela antalet underrätter inom länet, torde man även i fall
då de länsvis redovisade siffrorna i tabellen äro av någon betydenhet kunna
utgå från att för domstolarnas del det icke i något fall kan bliva fråga om
någon arbetsökning att räkna med.

Förslaget örn att i alla förekommande fall domstol skall vara beskattningsmyndighet
innebär vidare, att icke heller prövningen av anspråk på återfående
av erlagd skatt skall såsom nu i viss utsträckning ankomma på länsstyrelserna.
Kommittén berör därför i detta sammanhang även frågan örn restitutionsrättens
anordnande, ehuru de närmare bestämmelserna härom tillhöra
annan del av förslaget. På sätt framgår av den inledningsvis lämnade
översikten över gällande bestämmelser är den nuvarande uppdelningen av
restitutionsärenden genomförd sålunda att enligt arvsskatteförordningen 49 §
1 moni. ärendet upptages av länsstyrelse — mot vars beslut talan fullföljes
hos kammarrätten — i fall då yrkandet örn återfående av för högt beräknad
skatt grundas å förhållanden, som antingen inträffat i tiden efter skattens
erläggande eller ock därvid icke varit kända, medan enligt 49 § 2 mom. i
andra fall ansökan om återbekommande av skatt skall göras hos vederbörande
hovrätt, därvid prövningen sålunda skall avse, huruvida i strid mot
arvsskatteförordningens bestämmelser för hög skatt blivit beräknad. För
framställande av restitutionsyrkande hos länsstyrelse är någon tidsgräns icke

Kungl. Muj:ts proposition nr 192.

163

föreskriven annat än i det fall att ansökningen grundar sig på att ny gäld
yppat sig efter den döde, då ansökan måste göras inom två år efter bouppteckningens
inregistrering. I de fall åter, där prövningen ankommer på hovrätt,
skall ansökan vara ingiven inom sex månader från det skatten erlagts.

Denna ordning för restitutionsärendenas handläggning har framkallat anmärkningar
bland annat i bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande
med anledning av en vid 1937 års riksdag väckt motion om ändring
av gällande bestämmelser rörande restitution av arvsskatt. I ett av bevillningsutskottet
åberopat, av kammarrätten avgivet yttrande över motionen
anfördes i huvudsak:

De invecklade bestämmelserna rörande restitutionsrättens anordnande
medföra, att samma rättsfrågor kunna föras upp till de olika myndigheterna
med risk för att mot varandra stridande principbeslut meddelas. Bestämmelserna
föranleda ofta, att de skattskyldiga misstaga sig angående vilken
väg för restitutions erhållande som skall användas. Ilar en skattskyldig i felaktig
ordning fört talan örn restitution, avskäres han i regel från möjligheten
att senare föra talan i rätt ordning, i följd varav den skattskyldige kan förorsakas
förlust. De dömande myndigheterna hava själva i ett flertal fall
haft olika meningar rörande tolkningen av 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen.
På grund härav har det inträffat, att såväl de administrativa som de allmänna
överdomstolarna vägrat upptaga visst restitutionsyrkande till prövning.
Icke sällan förekomma fall, då de skattskyldiga — utan att göra sig
skyldiga till misstag rörande ordningen för framställande av restitutionsyrkande
— likväl på grund därav, att fatalietiden i 49 § 2 mom. första stycket
av nämnda förordning är relativt kort, icke kunna få materiellt sett befogade
restilulionsyrkanden sakligt prövade.

Utskottet uttalade, att det för avhjälpande av de påtalade bristerna vore
nödvändigt att i första hand söka åstadkomma »en förenkling av det nuvarande
systemet med restitutionsrättens anordnande, varigenom valet mellan
olika vägar för framställande av restitutionsyrkande bortfaller».

Kommittén anför i förevarande hänseende följande:

Kommittén anser, att även i fråga örn restitutionsrättens anordnande en
utväg till förenkling av det nuvarande systemet är att finna i ett upphävande
av den dualism, som ärendenas uppdelande å administrativa myndigheter
och domstolar utgör. Förslaget i denna del innebär i huvudsak dels att skattskyldig
i vissa angivna fall, då senare tillkomna eller förut icke kända omständigheter
föranleda annat bedömande av det läge, som varit avgörande
för skattens bestämmande, äger alt hos den underdomstol, som tidigare handlagt
skatteärendet, begära nedsättning (återvinning) av påförd skatt, dels
ock alt då part — antingen skattskyldig eller vederbörande advokatfiskalsämbete
— i annat fall vill söka ändring i beslut örn fastställande av skatt,
detta skall ske genom fullföljd av talan hos högre domstol. Härigenom skulle
länsstyrelsernas befattning med ärenden rörande skatlens bestämmande
komma att helt upphöra. Enligt kommitténs mening måste detta vara den
riktiga lösningen; det kan icke anses tillfredsställande alt till prövning av
administrativ myndighet hänvisa frågor örn nedsättning av skatt, som blivit
fastställd av domstol. Då i nu åsyftade fall fråga endast är örn en omprövning
av ärenden, med vilka domstolen tidigare tagit befattning, torde icke
heller med fog kunna invändas, alt genom den föreslagna anordningen domstolarna
påläggas nya arbetsbelastande uppgifter.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Yttrandena.

I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava, i den mån förslaget
i förevarande del överhuvud blivit föremål för särskilt uttalande, meningarna
starkt brutit sig. För arvs- och gåvobeskattningens sammanförande till domstol
såsom gemensam beskattningsmyndighet uttala sig mer eller mindre
oförbehållsamt följande myndigheter, nämligen Svea hovrätt, advokatfiskalsåmbetet
vid samma hovrätt, Göta hovrätt, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna
i Göteborg, Malmö och Norrköping, statskontoret samt länsstyrelsen i
Hallands län. Beträffande det närmare innehållet i de av dessa myndigheter
avgivna yttrandena må här anmärkas följande.

Svea hovrätt anser förslaget i angivna hänseende innebära en organisatorisk
förbättring men vill framhålla, hurusom icke blott genom ärendenas ökade
antal utan även till följd av deras i vissa fall mera krävande beskaffenhet
en icke obetydlig ökning komme att inträda i domstolarnas, särskilt vissa
rådhusrätters, arbetsbörda. Med hänsyn härtill och andra vägande skäl vore
det synnerligen önskvärt att den sedan flera år diskuterade och jämväl av
kommittén berörda frågan örn domstolarnas frigörande från skatteuppbörden
i detta sammanhang vunne sin lösning.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt hälsar med tillfredsställelse förslaget
om gåvoskatteärendenas förläggande till domstolarna ävensom borttagandet
av länsstyrelsernas befattning med restitution av arvs- och gåvoskatt.
Även ämbetet framhåller emellertid önskvärdheten av en snar lösning av
frågan örn domstolarnas frigörande från skatteuppbörden.

Göta hovrätt samt rådhusrätterna i Göteborg och Norrköping framhålla,
att förslaget måste komma att föranleda betydande ökning av domstolarnas
arbetsbörda, särskilt med hänsyn till den föreslagna överflyttningen till domstolarna
av gåvobeskattningen, men anse sig det oaktat böra tillstyrka förslaget.

Länsstyrelsen i Hallands län anmärker, att i samband med det årliga taxeringsarbetet
icke sällan uppdagades, att skattepliktiga gåvor ej blivit för
gåvobeskattning deklarerade, varför länsstyrelsen — som icke hade något att
erinra mot förslaget i förevarande del ehuruväl en överflyttning av arvsbeskattningen
till länsstyrelserna även vore tänkbar — ansåge det böra
åläggas ordförande i taxeringsnämnd att lämna meddelande örn sålunda
uppdagad försummelse av deklarationsplikt till den domstol, som enligt förslaget
hade att verkställa gåvobeskattningen.

Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö samt statskontoret ansluta
sig till förslaget utan någon erinran.

Flera av de hörda myndigheterna förorda en lösning av frågan i motsatt
riktning eller således att såväl arvsbeskattningen som gåvobeskattningen skola
omhänderhavas av länsstyrelserna. Denna ståndpunkt intages av hovrätten
för Övre Norrland, riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i Kronobergs,
Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands
och Västerbottens län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

165

För den ståndpunkt, som företrädes av de nu nämnda myndigheterna, hava
framförts i allt väsentligt överensstämmande synpunkter, som med större
eller mindre fullständighet återkomma i samtliga yttranden. Sålunda framhålles,
att de avgöranden, som förekomma i beskattningsärenden till sin
natur i stor utsträckning väsentligen skilde sig från de allmänna domstolarnas
vanliga rättsavgöranden och naturligt hörde hemma hos de administrativa
myndigheter, som hade befattning med andra beskattningsärenden. Det kunde
icke heller, såsom kommittén syntes vilja göra gällande, med fog påstås, att
inom länsstyrelserna skulle saknas erforderlig kompetens för bedömande av
de civilrättsliga spörsmål, som uppkomme vid arvs- och gåvobeskattningen.
Länsstyrelsernas befattning med den allmänna beskattningen och tillgången
till därvid föreliggande handlingar och utredningar gåve länsstyrelserna väsentligt
större möjlighet än domstolarna att tillse att beskattningen bleve
effektiv. Särskilt gällde detta gåvobeskattningen, där deklarationer i stor
utsträckning avgåves först efter anmaning. Länsstyrelserna hade på grund
av sina erfarenheter från den allmänna beskattningen i regel större förutsättningar
än domstolarna att tillfredsställande verkställa den uppskattning
av förmögenhetsvärden, som förekomme vid såväl arvs- som gåvobeskattningen.
Då denna uppskattning merendels avsåge tillgångar, som tidigare
blivit föremål för värdering vid den allmänna beskattningen, skulle en handläggning
av arvsskatteärendena hos länsstyrelserna beträffande värderingen
medföra önskvärd enhetlighet på de olika beskattningsområdena. Vad sålunda
erinrats beträffande värderingen hade i all synnerhet avseende å uppskattningen
av icke börsnoterade värdepapper. För åstadkommande av en
tillfredsställande uppskattning av sådana tillgångar verkställdes vid den allmänna
beskattningen noggranna utredningar, som bland annat resulterat i
upprättandet av särskilda för länsstyrelserna i gemen tillgängliga värderingslistor.
Genom arvskatteärendenas överflyttande till länsstyrelserna vunnes
den fördelen, att dessa för taxeringskontrollen finge tillgång till bouppteckningarna.
Med hänsyn till det samband, som funnes mellan gåva och
periodiskt understöd i skatterättslig mening, vore det önskvärt, att gåvoskatteärenden
och vanliga taxeringsärenden handlades av samma myndighet.

Kammarrätten förklarar sig icke vara övertygad av kommitténs motivering
för förslaget att göra domstol till ensam beskattningsmyndighet, därvid kammarrätten
anför synpunkter av i huvudsak samma innebörd som angivits i
den nyss lämnade sammanfattningen av de yttranden, vari länsstyrelse förordats
såsom beskattningsmyndighet vid såväl arvs- som gåvobeskattningen.
Kammarrätten medgåve emellertid gärna, alt i allt fall flera skäl talade till
förmån för kommitténs ståndpunkt, bland annat att de svenska underdomstolarna
sedan gammalt vore förtrogna med arvsskatteärenden. Örn hithörande
beskattningsärenden skulle överlämnas lill administrativa myndigheter, syntes
de enda, som för närvarande kunde komma i fråga, vara länsstyrelserna.

Överståthållarämbetet anmärker, att kommittén vid bedömandet av förevarande
fråga tagit hänsyn endast till arvs- och gåvoskatterna i och för sig,
samt anser, all frågan borde lösas ur en mera omfattande synpunkt med

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

beaktande av dessas skatters samband med övriga skatteformer, närmast
inkomst- och förmögenhetsskatten. Fastställandet av den enskildes skattskyldighet
med alla därav föranledda uppskattnings- och bedömnings frågor
vore något som i andra fall av ålder i vårt land tillkommit särskilda beskattningsnämnder
och beskattningsdomstolar under viss medverkan av länsstyrelsernas
befattningshavare, och för dessa bedömanden och avgöranden vore
domstolarna icke lämpade. Kommitténs förslag medförde, att även vid de
allmänna domstolarna bleve rådande det inom förvaltningsprocessen tyvärr
ofta förekommande förhållandet, att den administrativa dömande myndigheten
samtidigt framstode som den enskildes motpart. Även om man betraktade
arvs- och gåvoskatterna såsom en isolerad företeelse, komme man
på sålunda angivna skäl till resultat, att handläggningen av ifrågavarande
beskattningsärenden icke borde anförtros åt allmän domstol. Utginge man
från förenämnda mera omfattande synpunkt vore det uppenbart, att den
uppskattning av förmögenhetsvärden, som förekomme särskilt vid arvsbeskattningen
och i regel endast vöre ett förnyande av de vanliga beskattningsmyndigheternas
tidigare värdeuppskattning, icke lämpligen borde ankomma
på de allmänna domstolarna. En annan olägenhet med den nuvarande
likasom med den av kommittén föreslagna ordningen vöre, att en för olika
skatteärenden gemensam fråga kunde komma att avgöras stundom av allmän
domstol, i sista hand högsta domstolen, men i andra fall av beskattningsnämnder
och administrativa domstolar, i sista hand regeringsrätten. Såsom
en till synes lämplig anordning i stället för det nuvarande systemet ville ämbetet
föreslå, att arvs- och gåvoskatteärendena uppdroges åt prövningsnämnderna,
vilka efter tillkomsten av den särskilda prövningsnämnden fått karaktären
av en permanent institution. Enligt ämbetets åsikt skulle en sådan
omläggning medföra fördelar i tre hänseenden, nämligen såtillvida att en klar
gräns erhölles mellan den myndighet, som hade att tillvarataga kronans rätt,
och den, som hade att opartiskt pröva och avgöra ärendet, att lekmannaelementet
erhölle inflytande även vid arvs- och gåvobeskattningen samt slutligen
att besvärstalan i de olika beskattningsärendena komme att fullföljas till
samma administrativa domstolar, varigenom faran för mot varandra stridande
beslut i en och samma rättsfråga bortcliminerades.

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar administrativ beskattningsmyndighet
såväl för arvsbeskattningens som gåvobeskattningens del samt anser att
åtgärden att tilldela judiciella myndigheter administrativa uppgifter — såsom
beskattning — måste betecknas såsom en nödfallsutväg.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena begränsas invändningarna mot kommitténs
förslag till ett förordande av att gåvobeskattningen bibehålies hos
länsstyrelserna. Denna ståndpunkt företrädes av länsstyrelserna i Uppsala,
Jönköpings, Blekinge och Västernorrlands län, vilka i sina yttranden giva
uttryck åt i allt väsentligt sammanfallande synpunkter. Sålunda vore enligt
dessa myndigheters åsikt gåvobeskattningens bibehållande hos länsstyrelserna
till sådan fördel för beskattningens effektivitet, att önskemålet örn arvsoch
gåvobeskattningens sammanförande hos en och samma beskattnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

167

myndighet med hänsyn härtill borde uppgivas. I samband med taxeringskontrollen
hade länsstyrelserna möjlighet att år från år följa de förmögenhetsförskjutningar,
som framginge av självdeklarationerna och annan vid
taxeringsarbetet tillgänglig utredning, och på sådant sätt uppdagades i stor
utsträckning icke deklarerade gåvor. Antalet fall då deklaration inkomme
först efter anmaning vore så betydande, att försummelserna syntes delvis
kunna förklaras med att deklarationsplikten ännu icke fått fullt insteg i folkmedvetandet.

Länsstyrelsen i Blekinge län upplyser i anslutning till vad sålunda framhållits,
att av de under åren 1937 och 1938 hos länsstyrelsen stämpelbelagda
gåvodeklarationerna, uppgående till ett sammanlagt antal av 78 och påförda
en stämpel av tillhopa 29,780 kronor, 44 deklarationer, påförda en stämpel
av sammanlagt 7,740 kronor, inkommit först efter anmaning.

I enahanda riktning som de sist omförmälda myndigheterna uttala sig
även länsstyrelserna i Östergötlands och Gävleborgs län, vilka dock anse sig
icke böra direkt avstyrka kommitténs förslag. Sistnämnda länsstyrelse framhåller
såsom sin mening, att möjligheterna till anordnande av bättre kontroll
å gåvoskattskyldighetens fullgörande än den av kommittén föreslagna borde
utredas, innan statsmakterna toge definitiv ställning till förslaget i övrigt.

Det torde i detta sammanhang vidare böra omnämnas, hurusom enligt uppgift
av en av de länsstyrelser, vilka på sätt förut angivits förordat länsstyrelserna
såsom beskattningsmyndighet vid såväl arvs- som gåvobeskattningen,
endast omkring hälften av de gåvodeklarationer, som under åren 1937 och
1938 stämpelbelagts hos den ifrågavarande länsstyrelsen, blivit avlämnade
utan anmaning.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar finner visserligen sakliga
skäl tala för den av kommittén föreslagna överflyttningen av gåvoskatteärendena
till domstol. Någon större ökning i domstolarnas arbetsbörda kunde
väl icke heller härigenom uppkomma, åtminstone för häradsrätterna. Under
årens lopp hade emellertid allt fler göromål överflyttats från administrativ
myndighet till domstol, och även örn det för varje gång kunde sägas, att
det då tagna steget icke varit särdeles betungande för domstolarna, vore det
uppenbart, att någon gång en gräns måste sättas. Enligt föreningens åsikt
borde, därest uppbörden av arvs- och gåvoskatten avlyftades från domstolarna,
hinder icke möta för gåvobeskattningens överflyttande på allmän
domstol, men denna reform borde lämpligen anstå till dess uppbörden, såsom
av kommittén ifrågasatts, anförtrotts åt postverket.

Mot arvs- och gåvobeskattningens förläggande till domstol har i förstaDcpartemenuhand
invänts, att liksom beskattningen i övrigt även tillämpandet av hithö- «*«/«»•
rande beskattningsregler vore en administrativ uppgift, som icke lämpligen
holde ankomma på domstol. Att domstolarna icke utan att särskilda skäl
föranleda därtill höra få sig ålagda administrativa uppgifter, som icke hava
.samband med rättsvården, måste även enligt min mening vara en riktig utgångspunkt
vid bedömande av förevarande fråga.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Till en början vill jag hålla mig till arvsbeskattningen. Den första frågan
blir då, huruvida några särskilda skäl tala för att åt domstol uppdraga avgörandena
i arvsskatteärenden. Obestridligt är, att för arvsbeskattningen centrala
spörsmål, som icke hava sin motsvarighet på andra beskattningsområden,
i stor utsträckning måste bliva föremål för prövning enligt grunder, som
äro att finna i allmän lagstiftning. Särskilt de avgöranden, som sammanhänga
med beräknandet av de skattepliktiga lotterna, förutsätta — delvis enligt
uttryckliga föreskrifter i skatteförfattningen — tillämpning av allmänna rättsregler,
i första hand på äktenskapsrättens, arvsrättens och testamentsrättens
områden. Såsom exempel må nämnas frågor, som röra viss tillgångs natur
av enskild egendom eller giftorättsgods, lagligheten av verkställd bodelning,
jämkningar i lottbestämningen med hänsyn till laglottsrätt, tolkning av
testamenten, fastställande av sekundosuccessorers andelsrätt i dödsbo och
andra liknande spörsmål. Enligt min mening måste det vara till fördel icke
minst från de skattskyldigas synpunkt om prövningen av dylika på skattskyldighetens
omfattning inverkande frågor anförtros åt de myndigheter,
som hava till uppgift att i sin dömande verksamhet tillämpa den lagstiftning,
vari hithörande rättsförhållanden regleras. Härtill kommer, såsom ock blivit
särskilt framhållet, att hos oss de allmänna domstolarna sedan gammalt äro
förtrogna även med arvsskatteärenden. Om icke andra skäl övervägande tala
för ett avgörande i motsatt riktning, bör enligt min åsikt de nu anförda synpunkterna
utgöra en särskild anledning att fortfarande anförtro avgörandena
i arvsskatteärenden åt allmän domstol.

Av redogörelsen för de över kommittéförslaget avgivna yttrandena framgår,
hurusom i fråga om valet av beskattningsmyndighet icke blott uppställts
alternativen domstol eller länsstyrelse. Av Överståthållarämbetet har sålunda
ifrågasatts, att handläggningen av nu ifrågavarande skatteärenden skulle
anförtros åt något av de organ — förslagsvis prövningsnämnderna — som
handhava den vanliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Enligt
min mening lärer redan av vad nyss anförts angående arvsskatteärendenas
särartade natur framgå, att beskattningsnämnderna, i varje fall i nuvarande
organisationsform, icke lämpligen kunna anlitas för de uppgifter, som
möta på förevarande beskattningsområde.

I de yttranden, vari länsstyrelserna förordas såsom beskattningsmyndighet,
har framhållits, att genom en sådan anordning beskattningens effektivitet skulle
främjas. I första hand har därvid hänvisats till att länsstyrelserna genom sin
befattning med det allmänna beskattningsväsendet överhuvud taget hade helt
annan möjlighet än domstolarna att tillse, att beskattningen bleve effektiv.
I flera av yttrandena har understrukits, att denna anmärkning dock särskilt
gällde gåvobeskattningen. Enligt min mening lärer såvitt angår arvsbeskattningen
anmärkningen icke vara av beskaffenhet alt böra inverka på ståndpunktstagandet
i förevarande fråga. Jag vill i detta sammanhang erinra, att
kommitténs förslag i andra delar innehåller bestämmelser för tillvaratagande
i olika hänseenden av de fiskaliska intressena. Till vissa i sådant syfte meddelade
bestämmelser av mera speciell natur återkommer jag strax. I övrigt

Kungl. Majus proposition nr 192.

169

vill jag endast nämna, att enligt förslaget ansvarspåföljd för lämnande av
oriktig uppgift i skatteärende skall inträda icke blott såsom nu om genom
den oriktiga uppgiften skatt verkligen undandragits utan så snart uppgiften
varit ägnad att leda till frihet från skatt eller uttagande av för låg skatt,
samt vidare att domstol skall äga på yrkande av allmän åklagare vid vite
förelägga edfästande av ingiven bouppteckning.

Som ytterligare skäl för att göra länsstyrelserna till beskattningsmyndighet
har framhållits, att länsstyrelserna på grund av sina erfarenheter från den
allmänna beskattningen i regel hade större förutsättningar än domstolarna
att tillfredsställande verkställa förekommande uppskattningar av förmögenhetsvärden
samt att med hänsyn härtill en handläggning av arvsskatteärendena
hos länsstyrelserna skulle beträffande värderingen medföra önskvärd enhetlighet
på de olika beskattningsområdena.

Det lärer knappast kunna frånkommas, att den sålunda framförda synpunkten
bär visst fog för sig. Å andra sidan torde med skäl kunna göras gällande,
att den har tillämpning endast i begränsad utsträckning. Det bör nämligen
icke förbises, att beträffande ett stort antal av de tillgångar, som vid
arvsbeskattningen mest förekomma, såsom fast egendom, börsnoterade värdehandlingar,
fordringar, nyttjande- och avkomsträtter, skola komma till användning
i författningen givna speciella värderingsregler, som icke eller endast
i ringa mån lämna utrymme för erfarenhetsmässiga bedömanden. Det
har anmärkts, att särskilt beträffande icke börsnoterade värdepapper svårigheter
förelåge för domstolarna att åstadkomma en tillfredsställande och enhetlig
värdering. Jag vill med anledning härav erinra, hurusom jag i syfte
att bereda domstolarna tillgång till resultatet av det utredningsarbete, som på
sätt förut omförmälts vid den allmänna förmögenhetsbeskattningen nedlägges
å värderingen av dylika tillgångar, föreslagit införande av en bestämmelse,
enligt vilken det skall åligga de skattskyldiga att vid arvsbeskattningen
förete bevis av landskamreraren angående det värde, vartill icke börsnoterad
aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling senast blivit upptagen
vid taxering enligt förordningen örn inkomst- och förmögenhetsskatt. Därmed
synas de erinringar, som i nu angivna hänseende blivit framställda, väsentligen
hava mist sin betydelse såvitt gäller nu nämnda slag av tillgångar.
För vidare underlättande av domstolens prövning av sådana värderingsfrågor,
vid vilka utrymme finnes för ett växlande bedömande, har föreslagits befogenhet
för domstolen alt, där särskild anledning föreligger, förordna lämplig
person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för densammas
värdering. Genom denna anordning torde tillfyllestgörande vara sörjt
för att domstolen vid värderingen äger tillgång till erforderlig sakkunskap i
övriga fall, då svårigheter kunna möta, exempelvis beträffande i rörelse nedlagda
tillgångar, jordbruksinvenlarier, konstverk, antikviteter o. dyl.

Det bär av en del av de hörda domstolarna framhållits, att med de av kommittén
föreslagna beskattningsreglerna skatteärendena kommc alt bliva av
mera krävande beskaffenhet och sålunda medföra en icke obetydlig ökning
av domstolarnas arbetsbörda. Icke någon av domstolarna har dock funnit

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

anledning att med åberopande härav avstyrka förslaget om arvsbeskattningens
bibehållande hos domstol. Ej heller hovrätten för Övre Norrland — den
enda domstol som förordar länsstyrelserna såsom beskattningsmyndighet -—
har funnit den förutsedda arbetsökningen i och för sig föranleda någon invändning
mot att nu ifrågavarande arbetsuppgift uppdrages åt domstolarna.
Av Svea hovrätt ävensom av advokatfiskalsämbetet vid samma hovrätt har
emellertid med hänvisning till den väntade arbetsökningen framhållits önskvärdheten
av att i gengäld arbetslättnad bereddes domstolarna genom skatteuppbördens
förläggande till annan myndighet. I samma riktning uttalar sig
styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar, som — likaledes med hänvisning
till den befarade arbetsökningen — förordar att med gåvobeskattningens
överflyttande till domstolarna borde anstå till dess uppbörden av
arvs- och gåvoskatten avlyftats från domstolarna.

Det lärer — särskilt med hänsyn till den inställning till förevarande fråga,
varåt domstolarna givit uttryck — icke finnas anledning befara, att de nya
beskattningsreglerna skola föranleda en arbetsökning av sådan omfattning,
att den skulle bliva till men för domstolarnas dömande verksamhet, i varje
fall icke örn domstol blir beskattningsmyndighet endast såvitt gäller arvsbeskattningen.
Frågan örn domstolarnas befriande från skatteuppbörden kommer
jag att i annat sammanhang närmare behandla. Det må här förutskickas,
att jag visserligen funnit mig icke böra för närvarande föreslå, att domstolarna
befrias från stämpeluppbörden, men att jag avser att framdeles i ett
större sammanhang upptaga denna fråga.

På skäl, som framgå av det nu anförda, har jag ansett mig böra förorda
domstol såsom beskattningsmyndighet vid arvsbeskattningen.

Jag övergår härefter till frågan om valet av beskattningsmyndighet för
gåvobeskattningens del. Åtskilliga av de över kommittéförslaget hörda myndigheterna
hava ansett, att gåvobeskattningens bibehållande hos länsstyrelserna
skulle vara till sådan fördel för beskattningens effektivitet, att
önskemålet om arvs- och gåvobeskattningens sammanförande hos en och
samma beskattningsmyndighet med hänsyn härtill borde uppgivas. Det bär
härvid framhållits, hurusom länsstyrelserna i samband med taxeringskontrollen
hade möjlighet att år från år följa de förmögenhetsförskjutningar,
som framginge av självdeklarationema och annan vid taxeringsarbetet tillgänglig
utredning, samt att på sådant sätt i stor utsträckning uppdagades
icke deklarerade gåvor. Det torde finnas full anledning vitsorda att, då det
gäller gåvobeskattningen, länsstyrelsernas befattning med taxeringsarbetet
på nu nämnt sätt bereder en alldeles särskild möjlighet till kontroll över att
skatt icke undandrages. Detta synes framgå icke minst av de uppgifter, som
av ett par länsstyrelser lämnats angående antalet av de fall, där gåvodeklaration
avgivits först efter anmaning. Jag har redan i annat sammanhang
berört, hurusom skattskyldigheten för gåva icke torde på samma sätt som
skyldigheten att erlägga arvsskatt vara förankrad i det allmänna medvetandet.
Det synes därför finnas särskild anledning att också utnyttja den

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

171

speciella kontrollmöjlighet, som i fråga örn gåvobeskattningen står länsstyrelserna
till buds, likasom det å andra sidan bör vara angeläget att domstolarna
icke få sig ålagda sådana uppgifter, som kräva särskild fiskalisk
aktivitet. De synpunkter, som nu framhållits, innefatta enligt min mening
starka skäl för gåvobeskattningens bibehållande hos länsstyrelserna. Fråga
blir då vidare i vad mån dessa skäl motvägas av andra, som tala i motsatt
riktning.

Då det gällde arvsbeskattningen framhöll jag såsom skäl för densammas
förläggande till allmän domstol bland annat, att särskilt de avgöranden, som
sammanhänga med fastställandet av de skattepliktiga lotterna, förutsätta en
prövning enligt grunder, som äro att finna i allmänna rättsregler, i första hand
på äktenskapsrättens, arvsrättens och testamentsrättens områden. Vid gåvobeskattningen
är det icke fråga örn någon lottbestämning med tillämpning av
till nämnda rättsområden hörande delningsregler, och därför torde där i väsentligt
mindre utsträckning än vid arvsbeskattningen uppkomma frågor, för
vilkas avgörande normer måste hämtas från allmän lagstiftning. Det skäl
som främst anförts för arvsbeskattningens anförtroende åt domstol lärer sålunda
enligt min mening icke med tillnärmelsevis samma styrka göra sig
gällande i fråga om gåvobeskattningen.

Slutligen uppställer sig frågan, huruvida arvsbeskattningens och gåvobeskattningens
uppdelande på skilda beskattningsmyndigheter kan vara förenad
med praktiska olägenheter av beskaffenhet att böra i enlighet med
kommitténs förslag föranleda även gåvobeskattningens förläggande till domstol.
Kommittén erinrar härutinnan, hurusom arv och gåva icke alltid
beskattas var för sig utan understundom skola sammanläggas och beskattas
såsom en enhet. Enligt nuvarande bestämmelser skall sådan kumulering
ske då arvinge eller testamentstagare inom viss tid före arvlåtarens död
eller vid hans dödsfall av honom erhållit gåva, vartill även är att räkna
förvärv på grund av försäkring, vartill förmånstagare blivit insatt. Kommittén
framhåller, att olägenheterna av arvs- och gåvoskatteärendenas uppdelning
på skilda myndigheter för närvarande vore särskilt framträdande
då det gällde beskattning av sådana förmånstagareförvärv, som tillfalla den
berättigade vid försäkringstagarens död. Det bör emellertid understrykas,
att med de av kommittén föreslagna reglerna för beskattning av förmånstagareförvärv
den påtalade dualismen icke vidare kommer att förefinnas
i de sålunda särskilt åsyftade fallen. Kommittén föreslår nämligen överflyttande
från gåvobeskattningens till arvsbeskattningens område av reglerna
för beskattningen av förmånstagareförvärv, som erhålles vid försäkringstagarens
död, vilket även innebär att tillämpningen av dessa beskattningsregler
kommer att handhavas av den domstol, på vilken beskattningen i
övrigt av försäkringstagarens kvarlåtenskap ankommer. Kommitténs förberörda
uttalande om de praktiska olägenheterna av arvs- och gåvoskatteärendenas
uppdelning på skilda beskattningsmyndigheter kan sålunda -örn den nya ordningen för beskattning av förmånstagareförvärv genomföres,
vilket jag för min del tillstyrker — endast hava avseende å fall då fråga

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

är om sammanläggning av vanliga gåvor med arvs- eller testamentslotter.
I dessa fall torde de påtalade olägenheterna vara vida mindre framträdande,
vilket även kommittén synes anse, och i varje fall icke av den betydenhet,
att de kunna i nämnvärd grad uppväga de fördelar, som gåvobeskattningens
bibehållande hos länsstyrelserna på sätt förut angivits torde innebära.
Det må i detta sammanhang vidare erinras, att enligt den av kommittén
föreslagna ordningen för återvinning av erlagd skatt den prövning
av restitutionsärenden, som nu i viss utsträckning ankommer på länsstyrelserna,
skall tillkomma den beskattningsmyndighet — enligt förslaget
domstol — som meddelat beslut om skattens fastställande. Om nu gåvobeskattningen
bibehålies hos länsstyrelserna, bör givetvis i enlighet med den
princip som ligger till grund för kommitténs förslag, i gåvoskatteärendena
omprövningen ankomma på den länsstyrelse, som fastställt skatten. Ett
frångående av kommitténs förslag örn länsstyrelserna såsom beskattningsmyndighet
även vid gåvobeskattningen medför alltså icke några komplikationer
i fråga om handläggningen av återvinningsärendena.

På nu anförda skäl har jag ansett mig böra modifiera kommitténs förslag
sålunda, att såsom för närvarande länsstyrelse skall vara beskattningsmyndighet
vid gåvobeskattningen. Härav föranledda ändringar i olika delar av
den föreslagna författningstexten torde icke behöva särskilt kommenteras.

Jag anser mig slutligen böra uttala, att spörsmålet örn beskattningsmyndigheten
naturligen icke kan anses definitivt löst genom ett accepterande av
den nu föreslagna anordningen. Frågan örn en förbättrad organisation av
taxeringen torde få upptagas till behandling i ett vidare sammanhang och
det kan därvid bliva anledning att pröva, huruvida ej jämväl arvs- och gåvobeskattningen
skulle kunna anförtros genom en reform tillskapade beskattningsorgan
av hög kompetens.

Övriga frågor samt vissa till förut behandlade ämnen hörande

detaljfrågor. I

I den föregående framställningen hava behandlats frågor av grundläggande
betydelse för beskattningens anordnande. Därvid har även berörts ett flertal
spörsmål av mera speciell natur, som haft sammanhang med de behandlade
huvudfrågorna. Återstående frågor tillhöra dels områden av författningstexten,
som i väsentliga avseenden redan behandlats, och dels förut icke
berörda områden därav. Dessa återstående frågor har jag ansett lämpligt
upptaga i anslutning till författningstextens uppställning. I den mån i kommittéförslagets
författningstext vidtagna ändringar äro av endast redaktionell
art, torde merendels särskild motivering för avvikelserna icke vara erfor
derlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

173

Förslagets rubrik samt inledande bestämmelser.

Mot den i kommitténs förslag använda rubriken förordning örn arvs- och
gåvoskatt synes, på sätt anförts i ett av remissyttrandena, kunna riktas den
anmärkningen att, ehuru arvsskatt och gåvoskatt behandlas såsom skilda
skatter, den föreslagna formuleringen närmast för tanken på en kombinerad
skatteform. Med anledning härav föreslår jag, att författningen i stället benämnes
förordning om arvsskatt och gåvoskatt.

1 1 §•

_Till denna paragraf, sådan den lyder enligt kommitténs förslag, har till fullständigande
av däri upptagna definitioner av de båda skatteformerna fogats
ett andra stycke, innefattande en erinran om att i vissa i 19 § angivna fall
arvsskatt uttages för sammanlagda värdet av arvs- elier testamentslott och
gåva.

Arvsbeskattningen.

4 §•

Enligt 3 § i gällande arvsskatteförordning, sådant detta lagrum lyder efter
däri år 1931 vidtagna ändringar, utgår skatt på grund av arv eller testamente
dels för egendom inom eller utom riket, som efterlämnats av svensk medborgare
eller av här i riket bosatt utlänning, därvid såsom här i riket bosatt
skall anses den, som vid dödstillfället här hade sitt egentliga bo och hemvist,
ävensom den, som stadigvarande vistades i riket utan att han varit här
bosatt, dels ock för vissa angivna slag av egendom, som efterlämnats
av annan utlänning än nyss nämnts (motsvarande med viss utvidgning »här
i riket nedlagd förmögenhet» enligt lagrummets lydelse före år 1931). Härjämte
äro särskilda bestämmelser givna angående beskattning av kvarlåtenskap
efter person, som åtnjuter exterritorialrätt.

I kommitténs förslag bibehållas nu gällande bestämmelser angående skattskyldighetens
omfattning i allt väsentligt i sak oförändrade. Endast i ett avseende
föreslås en saklig avvikelse. I övrigt har kommittén inskränkt sig till
en i förtydligande syfte vidtagen redaktionell överarbetning. Den sakliga
avvikelsen innebär, att med utländsk arvlåtares bosättning inom riket icke
skall såsom nu jämställas stadigvarande vistelse här i landet.

Kommittén erinrar, hurusom till stöd för det i sistberörda avseende gällande
stadgandet anförts följande (prop. nr 211 till 1931 års riksdag s. 17).

I utländsk lagstiftning förekommer ofta, att det finansrättsliga begreppet
»bosatt» har en vidsträcktare omfattning än det i svenska skatteförfattningar
gällande, och att såsom bosatta inom en stat även räknas de, som där stadigvarande
vistas (t. ex. under långvarigt uppehåll å hotell) utan att där hava
sitt egentliga bo och hemvist. Även i länder, där begreppet har en mera inskränkt
betydelse, som närmare sammanfaller med dess innebörd enligt

174

Kungl. May.ts proposition nr 192.

svensk lag, utsträckes skattskyldigheten ofta genom uttryckliga bestämmelser
till sådana personer. För ernående av närmare överensstämmelse med beskattningsreglerna
i andra länder torde det sålunda vara lämpligt, att den
svenska arvsbeskattningen även kommer att omfatta kvarlåtenskap, som
efterlämnas av personer, som vid dödsfallet stadigvarande vistades i Sverige
utan att vara här bosatta. Härigenom skulle även principiell överensstämmelse
vinnas med gällande lagstiftning om beskattning av inkomst och av
förmögenhet (jfr 68 § kommunalskattelagen och 25 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt). Någon stor praktisk betydelse
torde antagligen denna utsträckning av skattskyldigheten ej hava. Men det
är möjligt, att kvarlåtenskap, som eljest faktiskt icke bleve belagd med skatt
i någon stat, vid ett eller annat tillfälle kommer att därigenom underkastas
beskattning.

I anslutning härtill anför kommittén:

Enligt kommitténs mening är det reella läget så olika på inkomstbeskattningens
och arvsbeskattningens område, att man icke i förevarande hänseende
kan tala om någon principiell överensstämmelse mellan statens anspråk
På inkomstskatt och arvsskatt. Vid inkomstskatten, där skatteanspråket hänför
sig till den under det särskilda året åtnjutna intäkten, är det naturligt att
med bosättning jämställa stadigvarande vistelse under det år som är i fråga.
Men vid arvsskatten, som är en vid dödsfall utgående engångsskatt, utgör en
låt vara utsträckt men likväl tillfällig vistelse inom en stat ingen tillräcklig
grund för ett skatteanspråk från denna stats sida hänförande sig till all den
avlidnes efterlämnade egendom. I stället framstår det land, där personen
haft sitt egentliga hemvist och därmed sitt ekonomiska centrum, såsom framför
det förra berättigat härtill. Denna grundsats har också kommit till praktiskt
uttryck i de traktater, som Sverige ingått med andra länder till förekommande
av dubbelbeskattning av arv. Tre sådana avtal föreligga, nämligen
med Tyskland, Frankrike och Ungern, och enligt samtliga dessa skiljes
mellan sådan egendom, som anses lokaliserad i visst land och på denna grund
blir där beskattad, samt annan egendom, som beskattas i det land, där arvlåtaren
varit bosatt. Såsom bosättningsort angives i avtalet med Tyskland (SFS
1935 nr 572) den plats, varest arvlåtaren innehaft bostad »under omständigheter,
av vilka kan slutas till avsikt att därstädes behålla en bostad», och
i avtalen med Frankrike (SFS 1937 nr 790) och Ungern (SFS 1937 nr 1009)
den ort, varest personen »har sin normala vistelseort i betydelsen av varaktigt
hem».

I kommitténs förslag återfinnes icke det i K. F. 1914 intagna stadgande,
som med bosättning jämställer stadigvarande vistelse. På så sätt har ock
överensstämmelse vunnits med 1937 års lag om internationella rättsförhållanden
rörande dödsbo; liksom arvsskatt till Sverige för en utlännings hela
kvarlatenskap endast utkräves, örn han vid sin död haft bo och hemvist
här, skall svensk bouppteckning upptagande all hans egendom endast under
denna förutsättning upprättas. I

I sitt över kommittéförslaget avgivna yttrande erinrar kammarrätten, att
kommitténs nyssberörda ändringsförslag innebure ett upphävande av den
oinskränkta skattskyldighet på grund av arvlåtarens stadigvarande vistelse
i riket vid dödsfallet, som blivit införd år 1931. Lagstiftningar, som i detta
hänseende inskränkte skattskyldigheten, beredde möjlighet för dödsbon efter
personer som fört ett kringflackande liv — ofta just för att undvika skatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

175

skyldighet — att undgå arvsbeskattning. Kammarrätten ville därför hemställa,
att någon inskränkning i skattskyldigheten i förevarande hänseende icke
gjordes. Härvid kunde även hänvisas till det generellt gällande skälet mot
inskränkningar i skattskyldigheten, nämligen att en tämligen omfattande
skattskyldighet vöre en god utgångspunkt vid förhandlingar i och för avslutande
av avtal mellan stater till undvikande av dubbelbeskattning.

Såsom av det föregående framgår hava i kommitténs förslag bibehållits Departemeiusnu
tillämpade huvudprinciper för bestämmande av skattskyldighetens örn- cftelen~
fattning. Jag har icke heller för min del funnit anledning att härutinnan
föreslå någon ändring. Mot den jämkning av underordnad betydelse, som
enligt kommittéförslaget gjorts i nu gällande bestämmelser, har jag intet att
erinra.

11 §•

1 mom.

I första stycket av detta moment har upptagits nu gällande bestämmelse
att, där arvskiftesinstrument icke åberopas till ledning för skattens beräknande,
såsom arvinges eller testamentstagares lott skall anses vad enligt lag
och testamente å honom belöper av behållningen i boet. Angående den närmare
innebörden av denna regel hänvisas till kommitténs betänkande (sid.

75—77).

1 andra stycket föreskrives, att behållningen beräknas med ledning av bouppteckning
eller, där skatten uttages efter deklaration, med ledning av denna.
Ifrågavarande föreskrift ersätter i andra och tredje styckena i kommitténs
förslag upptagna bestämmelser om i vilka fall lotternas fastställande
skall ske på grundval av bouppteckning eller med ledning av deklaration.

Då gränsdragningen mellan boupptecknings- och deklarationsfallen framgår
av 45 § (motsvarande 46 § i kommitténs förslag), som innehåller en fullständig
uppräkning av de fall, då skatt skall uttagas med ledning av deklaration,
har författningstexten ansetts kunna i nu förevarande moment inskränkas
på sätt som skett. Detta innebär alltså icke ett frångående av den ståndpunkt,
kommittén intagit beträffande gränsdragningen mellan boupptecknings-
och deklarationsfallen och som i betänkandet (sid. 176—179) kommenteras
i anslutning till nu ifrågavarande lagrum.

2 mom.

Detta moment innehåller en i den tidigare framställningen redan omnämnd
bestämmelse, att äganderätt eller rättighet, som enligt reglerna för behandlingen
av successiva förvärv skall beskattas först framdeles, är att räkna såsom
särskild lott.

3 mom.

1 detta moment har upptagits ett stadgande, som helt saknar motsvarighet
i gällande författning. Enligt detta skall, örn i testamente föreskrivits att skatt
för legataries lott skall gäldas av dödsboet, den del av behållningen i boet,

176

Kungl. Majlis proposition nr 192.

som åtgår för gäldande av skatten, anses utgöra en särskild lott, dock icke
där legatarien jämväl är arvinge eller universell testamentstagare. Kommittén
föreslår för sådan lott benämningen skattelegat.

Kommittén anför, att i fall, då i testamente meddelats sådan föreskrift
som nu nämnts, enligt numera stadgad rättspraxis den av boet guldna skatten
icke är att anse såsom ett testamentariskt förvärv, varför någon kumulering
av legat och den därå belöpande skatten icke ifrågakommer, samt
att i följd härav detta skattebelopp inräknas i arvingarnas och universella
testamentstagarnas andelar. Detta innebär, att det å legatet belöpande, ur
den återstående behållningen utgående skattebeloppet betraktas som om det
tillfallit universalsuccessorerna och att dessa sålunda få erlägga skatt även
för nämnda skattebelopp (»skatt på skatten»),

I anslutning härtill anför kommittén vidare:

Från principiell ståndpunkt kan mot denna metod riktas en allvarlig invändning,
nämligen att den kommer i konflikt med den både vid arvs- och
gåvoskatten grundläggande och av kommittén så långt möjligt genomförda
regeln, att skatt icke bör utgå annat än för det verkliga förvärvet. Metoden
innebär ju, att universalsuccessorerna bliva beskattade för belopp, som de
aldrig erhålla utan som komma vederbörande legatarier tillgodo. Verkningarna
av ett dylikt tillvägagångssätt bliva ock mycket ojämna. Om universalsuccessorerna
tillhöra en strängare beskattad klass än legatarierna, blir skatten
i regel högre, än örn den för dessa senare gällande skatteprocenten kommit
till användning även å skattebeloppet, under det att i motsatt fall, då alltså
legatarierna tillhöra en mindre gynnad klass, skatten såsom regel blir lägre.
Men jämte olikheter i fråga örn skatteklass inverkar även på skatteresulfatet
storleken av de förvärv, som universalsuccessorer och legatarier erhålla. Sålunda
kan en universalsuccessor hänförlig under klass I hava bekommit så
stor lott, att progressionen blir större, örn skattebeloppet inräknas i denna,
än örn det kumuleras med ett under någon av de strängare skatteklasserna
fallande jämförelsevis litet legat. Om exempelvis universalsuccessorns lott
är 400,000 kronor och legatet 20,000 kronor, blir den efter klass II för legatet
utgående skatten 1,560 kronor, och den skatt, som belöper å detta skattebelopp
utgår efter 20 procent, örn det inräknas i lotten på 400,000 kronor, men
endast efter 12 procent, örn det tillägges legatet. Omvänt kan en universalsuccessor
hänförlig under klass IV hava erhållit en så liten lott, att, örn skattebeloppet
för ett under klass II fallande större legat inräknas i hans lott,
detta medför att den å skattebeloppet belöpande skatten utgår efter lägre
procent än om skattebeloppet tillagts legatet. Örn exempelvis legatet är

20,000 kronor men universalsuccessorns lott icke är större än 1,000 kronor
träffas i detta fall skatten för legatet, 1.560 kronor, av en skatt på 12 procent
örn den tillägges lotten på 20,000 kronor, men av 10 procent, om den
lägges till universalsuccessorns lott. I praxis hava förekommit stötande exempel
på sådana fall, då skattebeloppets inräknande i återstående bobehållning
i förening med det sammanlagda beloppets beskattande enligt klass IV
givit såsom resultat, att den universelle delägarens lott reducerats till en obetydlighet
eller rent av konsumerats. I en tidigare motion (andra kammaren
1923 nr 6) har hemställts om lagändring i sådan riktning, att den omständigheten,
att skatten erlägges av testator bo eller givaren icke skall medföra,
att skatten blir högre än den skulle blivit, därest testaments- eller gåvotagaren
själv haft att bära skatten.

Kommittén anser, att verkningarna av den nu gällande ordningen un -

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

derstundom innebära så stor obillighet, att en ändring är önskvärd. Svårigheten
att finna en tillfredsställande lösning beror av det förhållandet, att
skatten skall gäldas av en annan (dödsboet) än den, som enligt testators förordnande
skall tillgodoses. Antingen man föreskriver, att skattebeloppet skall
inräknas i bobehållningen eller att det skall tilläggas legatariens lott, Miva
resultaten i vissa fall orättvisa. Den lämpligaste utvägen synes vara att betrakta
varje på ett legat belöpande skattebelopp såsom en särskild lott
(»skattelegat»).

Kommittén ingår härefter på frågan, efter vilken skattesats nu avsett skattelegat
bör beskattas, och framhåller därvid att, om en universalsuccessor
tillhör klass I och en legatarie någon av övriga klasser, den förre kunde
sägas hava ett befogat anspråk på att få skatten beräknad efter den klass
han själv tillhör, men att, om däremot universalsuccessorn tillhör en mindre
gynnad klass än legatarien, det syntes naturligast, att skatten beräknades såsom
om skattelegatet tillkommit den senare. Med beaktande härav hade
kommittén funnit sig böra föreslå en särskild regel för bestämmande av
skattesatsen i nu åsyftade fall.

Enligt nyssberörda, i 28 § sista stycket av kommitténs förslag upptagna
regel gäller i första hand, att skatt för skattelegat alcali beräknas elter den
lägsta klass arvinge eller universell testamentstagare i boet tillhör. Örn särskilt
yrkande därom framställes, skall emellertid skatten i stället beräknas
efter den för legatariens lott gällande klassen. Därest skattelegatet icke överstiger,
om det skall beskattas efter klass I, 3,000 kronor och eljest 1,000 kronor,
skall skatten utgå i klass I efter 1 procent, i klass II efter 2 procent och
i övriga klasser efter 4 procent.

Efter redogörelse för detta till skattetariffen hörande stadgande fortsätter
kommittén i nu förevarande del av betänkandet:

Den nu angivna ordningen torde böra begränsas till att gälla endast legatarie
och sålunda icke äga tillämpning på arvinge, som testator tillagt rätt
att få sin skatt betald av boet. En utsträckning av regeln även till detta
senare fall kunde lätt föranleda, att densamma begagnades till nedbringande
av skatten, varförutom motsvarande behov av en dylik regel här icke föreligger.
I detta senare fall skall alltså skattebeloppet såsom hittills anses hava
tillfallit universalsuccessorerna. Kommittén har vidare till förebyggande av
missbruk ansett sig böra inskränka regelns tillämplighet till sådan legatarie,
som icke samtidigt är arvinge. Den skatteskärpning, som skattebeloppets
inräknande i bobehållningen i sistnämnda fall kan medföra, torde spela en
jämförelsevis liten roll; det praktiskt sett ojämförligt viktigaste fallet är,
då förmånen av skattefrihet tillerkänts legatarie, som icke jämväl är arvinge.
Begränsas regeln på angivet sätt, torde ändringen finansiellt sett sakna betydelse.
Icke heller den ökning av beskattningsmyndighetens arbete, som
uppdelningen av skattebeloppen kan föra med sig, torde spela någon nämnvärd
roll.

I sitt över kommittéförslaget avgivna yttrande anmärker hovrätten över
Skäne och Blekinge bland annat, att vid tiden för fastställandet av skatten
för den egendom, för vilken skattskyldighet inträtt redan vid testators död,
skattelegatet icke kunde till sin storlek bestämmas i sådana fall, då skatt Rihang

lill riksdagens protokoll 194-1. 1 sand. Nr 192. K

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departements chefen.

skyldighet för legatariens lott inträdde först framdeles, vilket sammanhängde
därmed att enligt förslaget uppskattningen av egendomen vore att hänföra
till tiden för skattskyldighetens inträde.

I likhet med kommittén finner jag befogade erinringar kunna riktas mot
den beskattningsmetod, som för närvarande kommer till användning i här
avsedda fall. Såsom kommittén framhållit torde det knappast vara möjligt
att ernå en i allo tillfredsställande lösning av de svårigheter av väsentligen
teknisk art som här möta. Enligt min mening är den av kommittén föreslagna
lösningen att förorda framför andra av kommittén antydda utvägar.
Icke heller mot den närmare utformningen av de föreslagna reglerna har
jag funnit anledning till erinran annat än i det hänseende, som beröres i
förenämnda av hovrätten över Skåne och Blekinge framställda anmärkning.
Det är onekligen riktigt, att i de av hovrätten åsyftade fall, då skattskyldighet
för legatet inträder först framdeles, den del av behållningen, som åtgår
till skatter för legatet, icke kan till sin storlek bestämmas redan vid
tiden för fastställande av skatten för egendom, för vilken skattskyldighet
inträtt vid testators död. Visserligen torde dessa fall i praktiken bliva mera
sällan förekommande, (få enligt de i 6 § givna reglerna för beskattning av de
säkerligen vanligaste fallen av successiva förvärv just den omständigheten,
att skatten skall gäldas av dödsboet, föranleder omedelbar beskattning. Det
kvarstår emellertid, att anmärkningen har giltighet beträffande de i 7—9 §§
avsedda fallen av successiva förvärv. Någon befogad invändning torde icke
kunna göras mot att med anledning härav från tillämpning av nu ifrågavarande
i 11 § 3 mom. upptagna stadgande undantagas sist omförmälda successiva
förvärv, och har jag låtit i kommittéförslagets författningstext införa
härav föranlett tillägg. Då den av kommittén föreslagna benämningen skattelegat
närmast för tanken på att lotten ifråga betraktas såsom tillfallen viss
av testator utsedd mottagare, har benämningen skattelott ansetts vara att
föredraga.

Vidare har jag ansett praktiska skäl tala för sådan jämkning av kommittéförslaget,
att å skattelotten belöpande skatt skall, utan att särskild begäran
därom behöver framställas, beräknas efter den för legatariens lott gällande
klassen därest vid sådan beräkning skatten blir lägre än om den skulle bestämmas
efter den lägsta klass arvinge eller universell testamentstagare i
dödsboet tillhör. I 28 § sista stycket har vidtagits härav föranledd ändring.

12 §.

Denna paragraf innehåller regler för beskattning av vissa förmånstagareförvärv.

Förut har berörts, hurusom enligt kommitténs förslag från gåvobeskattningens
till arvsbeskattningens område överflyttats reglerna för beskattning
av sådana förmånstagareförvärv, som tillfalla vederbörande vid försäkringstagarens
död. Bestämmelserna i förevarande paragraf avse dylika förvärv,
medan, såsom ock förut angivits, beskattningsreglerna för sådana förmåns -

Kimot. Majlis proposition nr 192.

179

tagareförviirv, som utfalla vid annat tillfälle än försäkringstagarens död,
återfinnas i 37 § 2 mom.

Före tillkomsten år 1931 av de i 35 § i gällande arvsskatteförordning upptagna
reglerna voro förmånstagares förvärv helt skattefria. Detta blev nämligen
följden av föreskriften i 104 § första stycket försäkringsavtalslagen att,
då förmånstagare är insatt, försäkringsbelopp som utfaller efter försäkringstagarens
död ej skall ingå i dennes kvarlåtenskap. Uppgiften för
1931 års lagstiftare blev att lägga in även dessa förvärv under skatteplikt
men att samtidigt modifiera skattskyldigheten i syfte att uppmuntra till en
på frivillighetens väg åstadkommen familjeförsörjning. För detta ändamål
åtnjutes enligt 35 § skattefrihet vid kapitalförsäkring för ett belopp av

15,000 kronor. Denna skattebefrielse har naturen av grundavdrag och innebär
alltså, att ej allenast skattefrihet föreligger till och med ett belopp av

15,000 kronor utan att, även om försäkringsbeloppet är större, 15,000 kronor
få avdragas och blott det överskjutande blir taget till beskattning. För
att från denna privilegierade ställning utesluta sådana försäkringar, som
icke kunna anses hava uppkommit genom sparande, har skattebefrielsen inskränkts
till sådana fall där försäkringen är tagen a) å försäkringstagarens
eller hans makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen skolat vara fullgjord
under en tid icke understigande tio år och ej heller under något år erlagts
premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet
av de premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen lika fördelats
på tio år från avtalets slutande, eller b) för olycksfall eller sjukdom. I fråga
örn livränteförsäkringar gäller, att vissa sådana äro helt skattefria och
andra i den mån årsräntan icke överstiger 1,500 kronor.

Genom 1931 års lagstiftning uppstod sålunda en motsättning mellan olika
försäkringar, allteftersom förmånstagare blivit insatt eller icke. Medan arvsskatt
icke uttages för försäkringsbelopp, som i anledning av försäkringstagarens
död tillfalla förmånstagare — dessa beskattas såsom förut nämnts
som gåva och åtnjuta därvid nyss angivna privilegierade ställning — ingå
övriga försäkringsbelopp, som utfalla vid försäkringstagarens död, i dennes
kvarlåtenskap och bliva i full utsträckning föremål för arvsskatt. Även för
försäkringstagarens make och barn gäller alltså, att de, när försäkringsbeloppet
ingår i försäkringstagarens kvarlåtenskap, måste på vanligt sätt erlägga
arvsskatt därför. Hava de åter blivit insatta såsom förmånstagare, åtnjuta
de skattefrihet under tidigare omförmälda villkor.

Beträffande dessa beskattningsregler anför kommittén:

Då för skattefrihet enligt K. F. 1914 35 § förutsättes ett särskilt förordnande
av försäkringstagaren, riktat på insättande av en förmånstagare, vars
intresse måste anses ligga honom siirskilt om hjärtat, framstår såsom del
normala fallet, att försäkringstagaren insatt efterlevande make och barn
såsom förmånstagare. Lagstiftaren har emellertid intagit den ståndpunkten
att, även när en försäkringstagare vill på angivet sätt draga försorg örn
andra än sina närmaste, detta bör i lika mån premieras. En så långt gående
skattefrihet kan givetvis diskuteras, men kommittén har icke ansett sig böra
föreslå någon ändring härutinnan. Det samhällsintresse, lagstiftaren här velat

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tillgodose, är onekligen av stor betydelse, och den medgivna skattefriheten
synes också i viss utsträckning hava uppmuntrat till försäkringar av ifrågavarande
slag. Till dessa redan tagna försäkringar kunde man vid en inskränkning
av skattefriheten för varje fall icke underlåta att taga hänsyn.

Redan i samband med 1931 års författningsändring ifrågasattes, huruvida
den då införda olikartade beskattningen av försäkringsbelopp, allteftersom
förmånstagare blivit insatt eller icke, vore i tillräcklig grad befogad.
Även om en utjämning av den förefintliga olikheten skulle i viss mån synas
berättigad, kan det enligt kommitténs mening i varje fall icke anses påkallat
att utsträcka den skattefrihet, som enligt 35 § tillkommer förmånstagare,
lill att gälla försäkringsbelopp överhuvud. Nyss har framhållits, hurusom
det även i fall, då förmånstagarinstitutet anlitats, kan vara föremål för tvekan,
örn icke skattebefrielsen bör begränsas till sådana försäkringar, som
åsyfta familjeförsörjning i inskränkt bemärkelse, d. v. s. försäkringsbelopp
tillfallande försäkringstagarens make eller barn. Enligt kommitténs åsikt
måste, örn även andra än förmånstagareförsäkringar skulle komma i åtnjutande
av nämnda skattefrihet, en sådan begränsning anses vara på sin plats.
Den bristande likställigheten mellan förmånstagareförsäkringar och andra
försäkringar skulle sålunda under alla förhållanden komma att i viss utsträckning
kvarstå. Det torde kunna antagas, att när det gäller försäkringar,
som tagas till tryggande av makes och barns försörjning, försäkringstagaren
mer än eljest är angelägen att anlita förmånstagarinstitutet, om vars
fördelar försäkringsbolagen för övrigt på senare tid genom en livlig propagandaverksamhet
spritt kunskap. Härigenom torde den nuvarande olikheien
i beskattningsreglerna för de fall, då förmånstagare insatts och så ej
skeft, efter hand få mindre praktisk betydelse. Med hänsyn till vad nu anförts
har enligt kommitténs förslag förmånstagareförsäkringarnas privilegierade
ställning i huvudsak bibehållits.

Den möjlighet, som tillkommer försäkringstagare att på ett gentemot dödsbodelägare
och borgenärer bindande sätt insätta en person såsom förmånstagare,
är icke alldeles obegränsad. I sådant avseende göres skillnad på olika
slag av förmånstagareförordnanden. Försäkringstagaren kan nämligen enligt
102 § försäkringsavtalslagen hava »förbundit sig att låta förordnandet stå
vid makt» (s. k. oåterkalleligt förordnande), men örn så ej skett kan förordnandet
»när som helst återkallas» (s. k. återkalleligt förordnande). Den allmänna
regeln är, att ett förmånstagareförordnande äger verkan mot försäkringstagarens
dödsbodelägare, och så är alltid fallet, när förordnandet är
oåterkalleligt. Men är förordnandet återkalleligt skall enligt 104 § andra
stycket, om försäkringstagaren efterlämnat make, bröstarvinge, adoptivbarn
eller dess bröstarvinge, såvitt fråga är om efterlämnad stärbhusdelägares
giftorätt (eller rätt till vederlag) eller bröstarvinges laglott, försäkringsbeloppet
behandlas så som örn det »tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom
testamente».

Enligt 35 § andra stycket arvsskatteförordningen inträder skattskyldighet
såsom för gåva icke blott för vad som tillfaller någon på grund av att han
i enlighet med lagen örn försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare
utan även »för vad stärbhusdelägare, som är berättigad till laglott, erhåller
på grund av stadgandet i 104 § andra stycket samma lag». Den förut
berörda rätten att vid skattens beräkning få avräknat ett belopp av 15,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

181

kronor tillkommer även laglottsberättigad. Enligt 35 § andra stycket skall
nämligen sådant avdrag ske »från värdet av vad som tillfallit den berättigade»,
d. v. s. både förmånstagare och laglottsberättigad. Av förarbetena till
1931 års lagändring framgår, att laglottsberättigad äger åtnjuta nämnda
skattefria avdrag endast å vad som tillfaller honom ur försäkringsbeloppet.
Å den ökning av laglotten, som kan uppkomma därigenom att den laglottsberättigade
jämlikt 104 § andra stycket uttager ökad andel i själva bobehållningen,
medgives således icke något skattefritt avdrag. En med tillämpning
av sistnämnda lagrum uppkommen ökning av efterlevande makens giftorätt
är icke underkastad skatt jämlikt 35 § arvsskatteförordningen. Beträffande
sådant efter försäkringstagarens död utfallande belopp, som tillfaller
hans make i egenskap av förmånstagare, gäller enligt 35 § fjärde stycket, att
skattskyldighet icke inträder »för den del av försäkringsbeloppet, som motsvarar
det belopp, varmed, därest försäkringsbeloppet ingått i försäkringstagarens
kvarlåtenskap, makens jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat
ökas».

Kommittén anmärker, att de nuvarande bestämmelserna om beskattning
av förmånstagareförvärv, vilka bestämmelser måste antagas vara avsedda
att ansluta sig i första hand till reglerna i 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen,
visat sig svårtillämpliga och lämnat utrymme för olika tolkningar,
varefter kommittén lämnar en redogörelse för den tolkning av ifrågavarande
stadganden, från vilken kommittén utgått.

Kommittén utgår från att stadgandet i 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen
icke blir tillämpligt vid bestämmandet av giftorätt eller laglott, om
den giftorättsberättigade resp. laglottsberättigade själv insatts såsom förmånstagare.
Denna kommitténs ståndpunkt föranleder, såsom framgår av i betänkandet
anförda exempel, i många vanligen förekommande fall synnerligen
invecklade beräkningar för fastställande av giftorätts- och laglottsanspråk
i skilda förmögenhetsmassor, bestående av den verkliga bobehåliningen
och ett eller flera försäkringsbelopp. Härjämte utgår kommittén från alt
i 6 och 7 kap. lagen om arv meddelade avräkningsregler icke äro avsedda
att komma till användning jämsides nied föreskrifterna i 104 § andra stycket
försäkringsavtalslagen. Vidare har kommittén uttalat viss uppfattning beträffande
tolkningen av förberörda stadgande i 35 § fjärde stycket arvsskatteförordningen
angående skattefrihet för viss del av försäkringsbelopp, som
tillkommer försäkringstagarens make i egenskap av förmånstagare.

De två först omnämnda frågorna hava kommit under omprövning i två
av högsta domstolen den 27 november 1939 avgjorda mål örn återfående av
arvsskatt (NJA 1939 sid. 532), därvid kommitténs ståndpunkt i dessa frågor
icke vunnit gillande. 1 ett av dessa mål har även för visst fall fastslagits
innebörden av nyssnämnda stadgande i 35 § fjärde stycket arvsskatteförordningen.

Utformningen av den av kommittén föreslagna författningstexten har icke
rönt inverkan av kommitténs endast i motiven framkomna ståndpunktstagande
i de båda först omförmälda frågorna. Däremot har kommitténs tolk -

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ning av 35 § fjärde stycket i gällande förordning kommit till uttryck i motsvarande
stadgande i 12 § av förslaget. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida
detta stadgande låter sig förena med den tolkning av förstnämnda lagrum,
som kommit till uttryck i nyss omförmälda prejudikat. I övrigt avvika
förslagets bestämmelser från nu gällande regler såtillvida att, såsom förut
berörts, vid försäkringstagarens död utfallande förmånstagareförvärv beskattas
icke såsom gåva utan »såsom arvfallen egendom»; att laglottsberättigad
icke skall komma i åtnjutande av skattefritt avdrag å laglottsökning, som
utgår ur försäkringsbeloppet ; samt att viss jämkning skett i de bestämmelser,
som nu finnas upptagna i 35 § tredje stycket och avse att i beskattningshänseende
jämställa försäkringar meddelade av ränte- och kapitalförsäkringsanstalt
med andra försäkringar. Härjämte föreligger med den utformning
kommittéförslagets författningstext erhållit ytterligare en i motiven icke berörd
skiljaktighet. Medan enligt gällande bestämmelser belopp, som tillfaller
förmånstagare innan han ännu erhållit förfoganderätten över försäkringen,
bliva föremål för beskattning redan vid beloppets utbetalande endast då fråga
är om utbetalning på grund av kapitalförsäkring, innehåller den föreslagna
författningstexten icke någon sådan begränsning. Detta skulle innebära, att
även utbetalningar på grund av en livränteförsäkring, över vilken förmånstagaren
ännu icke erhållit förfoganderätt, bleve underkastade beskattning,
under det att för närvarande skatt uttages endast för kapitaliserade värdet av
rätten till försäkringen och detta först sedan förmånstagaren erhållit förfoganderätten
över densamma.

Kommitténs förslag om borttagande av den skattefrihet intill viss gräns,
som enligt gällande bestämmelser medgives laglottsberättigad för nyss omförmält
förvärv, avser att åstadkomma förenkling i beskattningsreglernas
tillämpning. Såsom förut nämnts åtnjutes sådan skattefrihet endast för den
av ett förmånstagareförordnande föranledda laglottsökning, som uttages ur
försäkringsbeloppet, men däremot icke örn och i den mån laglottsökningen
kan uttagas ur den verkliga behållningen. Den åsyftade förenklingen innebär,
framhåller kommittén, att man genom borttagande av ifrågavarande
skattefrihet i betydande utsträckning undgår att såsom nu fastställa i vad
mån laglottsökningen är att taga ur bobehållningen eller försäkringsbeloppet.

Beträffande förslaget i denna del anför kommittén vidare i huvudsak följande.

Redan under förarbetena till 1931 års författningsändring ifrågasattes, huruvida
jämväl laglottsökningen borde komma i åtnjutande av den för förmånstagarens
förvärv avsedda skattebefrielsen. I avgivet yttrande uttalade
sålunda Göta hovrätt, alt bärande skäl måste anses saknas för att, såsom
i författningsförslaget skett, giva laglottsberättigad, som åtnjöte sin rätt tack
vare 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen, en i skattehänseende mera
gynnad ställning än andra laglottsberättigade. Föredragande departementschefen
anförde, att man visserligen med nämnda hovrätt kunde ifrågasätta
riktigheten av att laglottsberättigad stärbhusdelägare, som på grund av sagda
lagrum uppbure något belopp, skulle tillgodonjuta visst skatteprivilegium,
men att, då beloppet icke inginge i kvarlåtenskapen utan tillfölle vederbörande
stärbhusdelägare såsom konkurrent med förmånstagare örn en på

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

183

Krund av särskilt förordnande från boet undantagen tillgång, det syntes ligga
närmare till hands, att vid beskattningen tillämpa reglerna för förmånsiagare
än dem, som gällde för arvingar i boet.

Kommittén delar den tvekan, som sålunda förefunnits beträffande riktigheten
av att utsträcka skattefriheten till vissa laglottsförvärv. Den ojämnhet
i beskattningen, som på sätt av Göta hovrätt framhållits härigenom åstadkommes,
framstår enligt kommitténs mening såsom föga tillfredsställande.
Då härtill kommer, att en ändring i nu angivna hänseende skulle medföra
en obestridlig förenkling i beskattningsreglernas tillämpning, har kommittén
ansett en sådan ändring väl befogad.

Enligt kommitténs mening torde det icke vara ägnat att ingiva några betänkligheter
att tillämpa den föreslagna ändringen jämväl i fall, då förmånstagareförordnandet
tillkommit i tiden före ikraftträdandet av den förordning,
vartill kommitténs förslag kan föranleda. Då ett sådant förvärv icke har
sin grund i någon försäkringstagarens disposition til! förmån för den laglottsberättigade
utan tvärtom innebär en inskränkning i försäkringstagarens
förordnande till förmån för annan, synes det nämligen kunna regelmässigt
förutsättas, att den i skattehänseende privilegierade ställningen för laglottsförvärvet
icke av försäkringstagaren tillmätts någon betydelse för försäkringsavtalets
ingående.

Kommittén framhåller härjämte, att det för genomförande av den nu berörda
ändringen beträffande beskattningen av förvärv, som laglottsberättigad
dödsbodelägare erhölle på grund av 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen,
bleve erforderligt att överföra beskattningsreglerna härom till arvsbeskattningens
område. Det vore nämligen uppenbart att, örn den laglottsökning,
som härrörde ur försäkringsbeloppet, gåvobeskattades medan laglotten
i övrigt bleve föremål för arvsskatt, den nämnda laglottsökningen
alltid måste fastställas även om kumulation därefter ägde rum.

I fråga om den föreslagna överflyttningen till arvsbeskattningens område
jämväl av reglerna för beskattning av sådant försäkringsbelopp, som vid
försäkringstagarens död tillfaller förmånstagaren själv, anför kommittén
bland annat:

För en sådan åtgärd finnes enligt kommitténs mening vägande skäl. Vad
en förmånstagare skall äga behålla av försäkringsbeloppet är ju direkt beroende
av huru laglott och giftorätt skola beräknas. Vid sådant förhållande
måste det självfallet framstå såsom önskvärt, att beskattningen sker i ett
sammanhang. Detta gäller även alla de fall, då förmånstagaren jämväl är
arvinge eller testamentstagare — en situation sorn enligt sakens natur är
synnerligen vanlig. Örn det sammanlagda förvärvet på en gång beskattas
såsom arvfallen egendom, undvikes nämligen den omgång vid skattens uttagande,
som eljest måste iakttagas och som består däri, att gåvoskatt först
beräknas för förmånstagareförvärvet, varefter detta kumuleras med arvseller
testamentslotten, vilken sedan arvsbeskattas. För att arvsbeskatta nu
omförmälda, enligt K. F. 1914 35 § gåvobeskattade förvärv tala även förfall -ningstekniska skäl.

De av kommittén åsyftade författningstekniska .skälen sammanhänga med
de av kommittén föreslagna reglerna örn särskild skattebefrielse för efterlevande
make och minderåriga barn samt i vissi hänseende även med be -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

stämmelserna angående beskattning av s. k. successiva förvärv. Av den tidigare
redogörelsen framgår, hurusom enligt förslaget efterlevande make
skall åtnjuta skattefrihet för lott icke överstigande 25,000 kronor samt att
minderårigt barns lott kan uppgå till 21,000 kronor utan att skattskyldighet
föreligger. Om en förmånstagare tillhör någon av nu nämnda kategorier
av skattskyldiga, bör han tydligen hilva fri från skatt även i fall då förvärvet
— å vilket enligt vad förut angivits förmånstagaren är berättigad att
åtnjuta ett skattefritt grundavdrag å 15,000 kronor — visserligen överstiger
detta belopp men den överskjutande delen ökad med eventuell arvs- eller
testamentslott icke överstiger vad förmånstagaren enligt nyssberörda regler
äger bekomma skattefritt i egenskap av arvinge eller testamentstagare. Eljest
skulle han, framhåller kommittén, komma i ett ur skattesynpunkt sämre läge
än om hans förvärv skett endast på grund av arv eller testamente. Om nu
förmånstagareförvärvet beskattas såsom arvfallen egendom, inträffar aldrig
denna konsekvens, som i annat fall måste förebyggas genom särskilda bestämmelser.
Enligt förslaget (6 §) skall, om någon genom testamente bekommit
egendom, som är i sin helhet belastad, skattskyldighet för denna
inträda först då belastningen upphör, såframt han icke samtidigt erhållit
jämväl annan till visst värde uppgående egendom. Det synes naturligt, anmärker
kommittén, att man härvid bör taga hänsyn även till sådan egendom,
som samtidigt förvärvats på grund av ett förmånstagareförordnande.
Några särskilda föreskrifter härom bliva icke erforderliga, därest förvärv till
följd av dylikt förordnande beskattas såsom arvfallen egendom.

Kommittén framhåller, att i fall, då avliden försäkringstagare icke efterlämnar
vare sig laglottsberättigad arvinge eller giftorättsberättigad make och
förmånstagaren icke heller är arvinge eller testamentstagare, de anförda
skälen för en överflyttning visserligen icke ägde tillämpning i samma grad,
men att enligt kommitténs mening någon anledning att gåvobeskatta uteslutande
sistnämnda fall av förmånstagareförvärv icke förelåge.

Vidare erinrar kommittén, att i vissa fall den föreslagna överflyttningen
kommer att föranleda en beskärning av den skattefrihet, som nu tillkommer
förmånstagare, samt anför härom följande:

Med hänsyn till den generella skattebefrielsen för gåva till och med 3,000
kronors värde blir för .närvarande ett försäkringsbelopp, som icke överstiger
18,000 kronor, fritt från skatt. Varje försäkringssumma, som är högre än
18,000 kronor, beskattas däremot till så stor del av sitt belopp, som överstiger
15,000 kronor. Förut har framhållits, hurusom en beskattning av försäkringsbelopp
såsom arvfallen egendom enligt kommittéförslaget i en del
fall kommer att medföra en ökad skattefrihet för förmånstagaren, såframt
han tillhör vissa kategorier av enligt klass I skattskyldiga personer. Å andra
sidan medför överflyttningen i ett avseende en minskning i nu gällande
skattefrihet. Därest en förmånstagare tillhör annan än ovannämnda skatteklass
— enligt förslaget åtnjutes i sådant fall skattefrihet endast för lott icke
överstigande ett värde av 1,000 kronor — kan nämligen förmånstagaren aldrig
erhålla mer än 16,000 kronor skattefritt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

185

I sitt över kommittéförslaget avgivna yttrande finner Svea hovrätt icke
något vara att erinra mot vare sig den föreslagna överflyttningen till arvsbeskattningens
område av reglerna för beskattning av sådana förmånstagareförvärv,
som utfalla vid försäkringstagarens död, eller borttagandet av skattefrihet
för laglottsökning. Hovrätten anser sig emellertid på grunder, som närmare
utvecklas i yttrandet, icke kunna godtaga den ståndpunkt kommittén i
motiven intagit i förberörda frågor rörande tillämpningen av 104 § andra
stycket försäkringsavtalslagen samt 6 och 7 kap. lagen om arv. Enligt hovrättens
mening skall sålunda i fall då såsom förmånstagare insatts såväl make
som laglottsberättigad arvinge vid prövning av frågan, huruvida giftorätt
eller laglott blivit kränkt, hänsyn tagas till samtliga belopp, som tillagts förmånstagarna,
varjämte hovrätten anser i lagen om arv meddelade avräkningsregler
jämväl vara tillämpliga å förmånstagareförordnanden. Denna
hovrättens uppfattning överensstämmer med de avgöranden i högsta instans,
som på sätt förut antytts sedermera tillkommit.

Försukringsinspektiorien anför i huvudsak:

Laglottsberättigad skall enligt förslaget gå miste örn skattefrihet för laglottsökning,
i den mån densamma utgår ur försäkringsbeloppet. Å andra
sidan kan han under viss förutsättning genom anordningen komma i åtnjutande
av den utvidgade skattefrihet, som kommittén föreslagit i 28 § och
som innebär att hans arvslott kan uppgå till 21,000 kronor utan att skattskyldighet
föreligger. Nu berörda skattefrihet för arvslott synes vidare tillkomma
vederbörande under i förslaget givna förutsättningar vid sidan av
den skattefrihet enligt 12 § för 15,000 kronor, som han alltid torde åtnjuta,
därest han tillika är förmånstagare. Här avsedda förmånstagare komma alltså
därigenom att försäkringsbelopp beskattas såsom arvfallen egendom att
i vissa fall åtnjuta ökad skattefrihet. Med hänsyn härtill och under beaktande
av den ej oväsentliga förenkling i praktiken, som ändringen torde komma
att medföra, finner försäkringsinspektionen ej anledning till erinran mot
ändringen.

Genom att överföring sker av reglerna om beskattning av förmånstagareförvärv,
som äger rum vid försäkringstagarens död, från gåvobeskattningens
till arvsbeskattningens område kommer förmånstagare, som tillhör någon
annan skatteklass än klass I, i en något sämre ställning än enligt gällande
rätt, i det att skattefrihet i sådant fall endast åtnjutes för lott icke överstigande
1,000 kronors värde, medan generell skattebefrielse för gåva för närvarande
åtnjutes till och med ett värde av 3,000 kronor. Förmånstagaren
kan alltså aldrig i fall som nu avses erhålla mer än 16,000 kronor skattefritt.
Att i förevarande fall införa olika skattefria belopp, beroende av egendomens
egenskap av arvfallen eller tillförd på grund av förmånstagareförordnande,
lärer knappast kunna ifrågasättas. Anledning synes saknas att
inom ifrågavarande skatteklasser särskilt premiera förmånstagareförordnande,
som ju bär icke åsyfta familjeförsörjning i egentlig mening. Örn ökning
av det föreslagna skattefria beloppet över huvud anses bör:'' ske, bör ökningen
vara lika i båda fallen. Utöver vad nu anförts synes Litet vara att
erinra på denna punkt.

Ej heller i övrigt föreligger enligt försäkringsinspektionens mening anledning
till erinran mot de delar av kommitténs förslag, varöver försäkringsinspektionens
utlåtande inhämtats.

186

Kungl. Maj:Is proposition nr 192.

Departements chefen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför beträffande den föreslagna
överflyttningen till arvsbeskattningens område av ifrågavarande beskattningsregler
liknande synpunkter som de av försäkringsinspektionen framförda.
Förslaget örn borttagande av den skattefrihet intill viss gräns, som
nu medgives laglottsberättigad för förvärv på grund av 104 § andra stycket
försäkringsavtalslagen, finner riksförbundet medföra en viss förenkling
i de nu ytterst invecklade beskattningsreglerna. Då det dessutom med den i
betänkandet föreslagna konstruktionen vore svårt att finna någon hållbar
grund till skattefriheten för ifrågavarande laglottsförvärv och skälig ersättning
för den skärpning, ändringen innebure, finge anses hava lämnats genom
den föreslagna skattelindringen för bröstarvinge under aderton år, funne
förbundet sig böra lämna förslaget i denna del utan erinran.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser, att betydande fördelar kunna
ernås genom att på sätt kommittén föreslagit belopp, som utfalla på
grund av försäkringar nied förmånstagareförordnanden, i största möjliga
utsträckning beskattas såsom arvfallen egendom och har i huvudsak intet
att erinra mot utformningen av författningstexten. Däremot ingår styrelsen
på kritik av kommitténs i motiven till betänkandet framförda ståndpunktstagande
beträffande den förut berörda frågan örn beräknande av giftorätt
och laglott i fall då den giltorättsberättigade resp. laglottsberättigade själv
insatts såsom förmånstagare.

Kommitténs förslag att från gåvobeskattningens till arvsbeskattningens
område överflytta reglerna för beskattning av sådana förmånstagareförvärv,
som tillfalla vederbörande vid försäkringstagarens död, har allmänt vunnit
gillande i de yttranden, som innehålla uttalanden rörande ifrågavarande beskattningsregler.
Jag har för egen del intet att invända mot denna anordning,
som med hänsyn till dessa reglers nära samband med den vid arvsbeskattningen
förekommande lottbestämningen torde framstå såsom än mera
befogad om —■ såsom jag i annat sammanhang med frångående av kommittéförslaget
förordat — gåvobeskattningen skall kvarbliva hos länsstyrelserna.
Den nu berörda anordningen kommer ock att medföra likformighet
i beskattningsreglernas tillämpning såvitt gäller den från social synpunkt
särdeles betydelsefulla skattebefrielse, som enligt förslaget medgives vissa
skattskyldiga, nämligen make och underåriga barn. Med hänsyn härtill
kan den omständigheten, att sådana förmånstagare, som tillhöra annan skatteklass
än klass I, i fråga örn skattebefrielse komma i något sämre ställning
än vad nu gäller, icke tillmätas någon större betydelse. Kommittén har vidare
föreslagit borttagande av den skattefrihet intill viss gräns, som enligt
gällande förordning medgives för arvinges av en förmånstagareförsäkring
föranledda laglottsökning i den mån densamma utgår ur försäkringsbeloppet.
Få sätt framgår av den föregående redogörelsen är detta ändringsförslag
ägnat att väsentligt förenkla beskattningsreglernas tillämpning, och det torde
även, på sätt kommittén funnit, vara sakligt motiverat. Jag biträder fördenskull
förslaget jämväl i denna del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

187

Genom de förut omnämnda avgörandena i högsta instans har numera
vunnits erforderlig ledning för bedömande av de av kommittén i motiven
behandlade spörsmålen om bestämmandet av giftorätt och laglott i fall då
den giftorättsberättigade respektive laglottsberättigade själv insatts såsom
förmånstagare och örn tillämpning av arvslagens regler för avräkning av
arvsförskott jämväl beträffande förmånstagareförvärv. Vid sådant förhållande
och då kommitténs med nämnda avgöranden icke överensstämmande
ståndpunktstagande i dessa frågor ej kommit till uttryck i den av kommittén
föreslagna författningstexten, torde jag icke hava anledning att ytterligare
ingå på dessa frågor.

Med hänsyn till vad förut anmärkts angående numera förefintligt prejudikat
jämväl beträffande tolkningen av stadgandet i 35 § fjärde stycket i gällande
förordning örn skattefrihet för viss del av försäkringsbelopp, som tillkommer
försäkringstagarens make såsom förmånstagare, hava motsvarande
regler i kommittéförslaget ersatts med ett stadgande av samma avfattning
som det nu gällande, vartill prejudikatet ansluter sig.

Såsom förut berörts skulle med den utformning kommittéförslagets författningstext
erhållit belopp, som på grund av livränteförsäkring utbetalas
till förmånstagare innan han ännu erhållit förfoganderätten över försäkringen,
bliva föremål för beskattning redan vid beloppets utbetalande, medan
enligt gällande bestämmelser skattskyldighet i dylikt fall icke inträder utan
inskränkes till att avse kapitaliserade värdet av rätten till försäkringen vid
den tidpunkt då förmånstagaren erhåller förfoganderätten över densamma.
Lika litet som kommittén i motiven till sitt förslag berört den ändring, som
författningstextens utformning sålunda innebär, har i något av de avgivna
yttrandena denna fråga blivit föremål för uttalande. Jag har för min del
icke funnit anledning att på denna punkt frångå gällande bestämmelser, enligt
vilka belopp som utbetalas till förmånstagare innan han erhållit förfoganderätten
över försäkringen underkastas beskattning endast då fråga är
om utbetalning på grund av kapitalförsäkring. 1 enlighet härmed har ändring
vidtagits i nu förevarande paragraf i förslaget, varjämte motsvarande
omredigering skett av de bestämmelser i 36 §, som avse sådana förmånstagareförvärv,
vilka skola beskattas såsom gåva.

I övrigt har i förevarande del av författningstexten endast vidtagits jämkningar
av uteslutande redaktionell art.

14 §.

I förevarande paragraf har i överensstämmelse med kommitténs förslag
upptagits en regel av innehåll att, örn äganderätt eller annan rätt till egendom
genom testamente tillagts två eller flera personer att samtidigt av dem
åtnjutas, för envar skall beräknas andel i rättigheten elter huvudtalet, där
icke annan fördelning blivit bestämd i testamentet.

Denna regel blir tillämplig även i fall då egendom tillagts äkta makar
och avser således att upphäva stadgandet i 22 § i gällande förordning, enligt

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

vilket, om egendom på grund av testamente tillfaller äkta makar gemensamt,
vid beräkning av skatten skall så förfaras som om egendomen tillfallit
endast en av dem. Att egendom tillfallit makar »gemensamt» anses
enligt rättstillämpningen innebära, att den skall hava naturen av giftorättsgods
eller samfälld egendom. Ar den enskild, blir alltså stadgandet ej tilllämpligt.
Såsom motvikt mot den skatteskärpning för äkta makar, som sistnämnda
stadgande i gällande författning medför, innehåller samma stadgande
jämväl den föreskriften att, om makarna tillhöra skilda klasser i
skattetariffen, skatten skall beräknas som om egendomen tillfallit den av
dem, som tillhör den lindrigaste av dessa klasser. I annan del av förslaget
har upptagits en bestämmelse, som innebär en utsträckning av denna förmån.
Enligt 30 § andra stycket skall nämligen, där egendom tillfaller den
som är gift, skatten beräknas efter skyldskapsförhållandet mellan hans make
och testator, örn skatten därvid blir lägre än den som eljest skolat utgå. Nu
nämnda förmån har sålunda enligt förslaget utsträckts att gälla även i fall
där fråga icke är om gemensamt förvärv.

Genom stadgandet i nu förevarande paragraf upphäves ytterligare en specialregel,
som återfinnes i 23 § i gällande förordning. Där föreskrives bland
annat att, om nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån
tillfallit två eller flera personer att utgå så länge någon av dem lever, arvsskatten
skall beräknas såsom om rättigheten i sin helhet tillfallit allenast
en av dessa personer samt att, örn de tillhöra olika klasser i tariffen, skatten
skall beräknas enligt för den högsta klassen gällande grunder.

I fråga örn de avvikelser från gällande bestämmelser, som de föreslagna
stadgandena i 14 § och 30 § andra stycket sålunda innebära, hänvisas vidare
lill kommitténs betänkande (sid. 208—209). Här må endast tilläggas, att
upphävandet av den nuvarande bestämmelsen om successiva rättigheters beskattande
såsom en lott följer redan av vad förut anförts beträffande den
föreslagna omläggningen av reglerna för beskattning av successiva förvärv.

15 §.

1 1 mom. av förevarande paragraf har upptagits nu gällande bestämmelse,
att vid provisorisk bodelning, som av beskattningsmyndigheten verkställes
för utbrytande av efterlevande makes skattefria andel i boet, denna skall
beräknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods eller, örn äldre
giftermålsballcen är tillämplig å förmögenhetsförhållandena i boet, till hälften
av den gemensamma behållningen.

2 mom. innehåller bestämmelser om huru vid beskattningen de andelar
skola beräknas, som vid efterlevande makes död tillkomma å ena sidan sekundosuccessorer
efter den först avlidne maken och å andra sidan arvingar
Öller testamentstagare efter den sist avlidne. Motsvarande bestämmelser finnas
icke i gällande arvsskatteförordning.

3 mom. innehåller det i annat sammanhang redan berörda, till kommitté -

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

förslagets författningstext gjorda tillägget, att bodelningshandling, som ingnes
i skatteärende, skall vara åtföljd av bestyrkt avskrift.

Beträffande den närmare innebörden av bestämmelserna i förevarande
paragraf, vilka frånsett nyssberörda tillägg helt ansluta sig till kommitténs
förslag, hänvisas till betänkandet (sid. 77—78).

19 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn kumulation av gåva med arvseller
testamentslott.

Stadgandena i 1 mom. motsvara i 26 § i gällande förordning upptagna
regler. Dessa undergingo år 1934 vissa ändringar beträffande kumulationstiden.
Tidigare gällde såsom allmän regel att gåva, som arvinge eller
testamentstagare erhållit av arvlåtare inom två år före hans död, skulle
sammanläggas med arvinges eller testamentstagares andel i dödsboet och
arvsskatten beräknas som om allt vore på en gång arvfallet. Genom 1934
års lagändring blev tidsperioden på två år utvidgad till fyra år, varjämte
stadgades att, där gåva skett »under villkor att arvlåtaren eller, där arvlåtaren
varit gift, hans make eller hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns
avkomling skall äga nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan
förmån av den bortgivna egendomen», sammanläggning skall ske, så snart
gåvan erhållits inom tio år före dödsfallet.

I kommitténs förslag bibehålies den nuvarande kumulationstiden av fyra
år. Beträffande den längre kumulationstiden har vidtagits den ändringen, att
denna skall tillämpas endast i fall då förbehållet om nyttjanderätt eller rätt
till avkomst gjorts till förmån för givaren själv.

Vid redogörelsen för gåvobeskattningen har anmärkts, hurusom de av kommittén
föreslagna reglerna för kumulation av från samme givare vid skilda
tillfällen erhållna gåvor i visst hänseende frångåtts. Sålunda har föreslagits
att, då beträffande någon av gåvorna inträde av skattskyldighet är att hänföra
eller skolat hänföras till senare tidpunkt än gåvans fullbordande eller
mottagande av utfästelse om gåvan, denna senare tidpunkt skall vara avgörande
vid bedömande av frågan huruvida sammanläggning av gåvorna skall
ske, samt att, om inträde av skattskyldighet för den tidigare gåvan varit att
hänföra till sådan senare tidpunkt, gåvan skall vid kumulationen uppskattas
sådan den befanns vid denna tidpunkt. De skäl som anförts för denna ändring
gälla självfallet även kumulation av gåva med arvs- eller testamentslott.
Följaktligen föreslås att även i nu förevarande paragraf upptages en bestämmelse
av innehåll att, om inträde av skattskyldighet för gavan varit att hänföra
till senare tidpunkt än gåvans fullbordande eller mottagande av utfästelse
örn gåvan, den tidpunkt, till vilken inträde av skattskyldighet varit att
hänföra, skall vara avgörande för huruvida sammanläggning av gåvan och
lotten skall ske, varjämte i 21 § införts en föreskrift att i nu avsett fall gåvan
skall uppskattas sådan den befanns vid den tidpunkt, till vilken inträde av
skattskyldighet för densamma varit att hänföra. Om givaren förbehållit sig

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nyttjanderätt till eller rätt att uppbära avkastning av gåvan under sådana
villkor att skattskyldighet för gåvan inträder först då förbehållet upphör alt
gälla, kommer sålunda tidpunkten för förbehållets upphörande att utgöra utgångspunkt
för kumulationsperioden. Vid sådant förhållande torde för nu avsedda
fall icke vidare finnas något behov av en utsträckt kumulationstid. För
de fall åter där förbehållet icke föranlett beskattningens uppskjutande —
exempelvis örn givaren förbehållit sig endast en del av avkastningen — ingriper
det i annat sammanhang redan berörda stadgandet i 21 § att, örn dylikt
förbehåll skett, den bortgivna egendomen skall uppskattas sådan den befanns
då den förbehållna rättigheten upphörde. Förbehållet kan alltså icke
heller i sistnämnda fall få den verkan att vid kumulationen från värdet av
den bortgivna egendomen kommer att avräknas kapitalvärdet av den förbehållna
rättigheten. Till följd härav har i 19 § icke bibehållits den nuvarande
bestämmelsen om förlängd kumulation för de fall då givaren uppställt förbehåll
av angiven art.

Enligt kommitténs förslag skall — på sätt stadgas även i gällande förordning
— från skatten för sammanlagda värdet av lotten och gåvan avdrag
ske för den skatt, som visas hava erlagts för gåvan. Denna bestämmelse
har, på samma sätt som skett i fråga örn kumulationsreglerna vid gåvobeskattningen,
kompletterats med ett stadgande, avseende vissa mera komplicerade
fall av kumulation. Härutinnan hänvisas till vad jag förut anfört beträffande
reglerna för gåvobeskattningen.

De bestämmelser, som upptagits i 2 mom. av förevarande paragraf, sakna
motsvarighet i gällande förordning. Dessa bestämmelser avse gåva i sammanhang
med sådana fall av sekundosuccession, där förste successorn -—
vanligen efterlevande make — med äganderätt (fri förfoganderätt) bekommit
kvarlåtenskapen men vid den efterlevandes död arvingar eller testamentstagare
efter den först avlidne äro berättigade till andel i boet. Har nu
någon av dessa andelsägare i boet erhållit gåva av den efterlevande, blir
enligt gällande regler icke fråga om sammanläggning av gåvan med mottagarens
lott efter den först avlidne, enär enligt dessa regler, liksom enligt
bestämmelserna i 1 morn. i förslaget, för kumulation förutsättes att gåvan
erhållits av arvlåtaren eller testamentsgivaren. Kommittén har ansett det
icke böra lämnas obeaktat, att i nu angivna fall av sekundosuccession risk
kan föreligga för att förste successorn på sådant sätt i förskott verkställer
utdelningar å arvet efter den först avlidne i syfte att därigenom bereda
sekundosuccessorn lindring i arvsskatten. I enlighet härmed föreslår kommittén
ett stadgande av innehåll, att gåva från förste successorn till arvinge
eller testamentstagare efter den först avlidne skall under förutsättningar, som
angivas i 1 morn., sammanläggas med den arvs- eller testamentslott efter
den sistnämnde, som vid förste successor^ död tillfaller gåvotagaren. Stadgandet
skall dock icke äga tillämpning örn sekundosuccessorn erhåller arvseller
testamentslott jämväl efter förste successorn och denna lott är större
än förvärvet efter den förste avlidne. Detta innebär, att i sist angivna fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

191

med tillämpning av huvudregeln i 1 mom. gåvan i stället skall kumuleras
med den lott, sekundosuccessorn erhåller efter förste successorn. Att huvudregeln
här ansetts böra komma till användning har, såsom kommittén framhåller,
sin grund i fiskaliska hänsyn.

I likhet med kommittén finner jag särskilda regler för kumulation i de nu
ifrågavarande fallen av sekundosuccession vara ur fiskalisk synpunkt påkallade.
Mot utformningen av de föreslagna bestämmelserna har jag icke funnit
anledning till erinran.

30 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om efter vilket skyldskapsförhållande
skatten i vissa fall skall beräknas.

Stadgandena i första stycket avse fall, som regleras i 24 och 25 §§ i gällande
förordning. Beträffande dessa stadganden, som helt ansluta sig till
kommitténs förslag, hänvisas till betänkandet (sid. 216 och 217).

Den i andra stycket upptagna särskilda regeln för skattens beräknande i fall
då en testamentstagares make står i skyldskapsförhållande till testator har
redan tidigare berörts vid redogörelsen för 14 §.

32 §.

I denna paragraf hava upptagits regler om efterbeskattning.

Enligt gällande arvsskatteförordning skall i vissa i 27 och 28 §§ angivna
fall efterbeskattning äga rum, då med hänsyn till omständigheter, som inträffat
eller blivit kända först efter skatteärendets behandling, skatten befinnes
hava blivit för lågt beräknad. Utan att någon bestämmelse härom finnes i
författningen anses vidare enligt rättspraxis efterbeskattning skola äga rum,
om efter skattens fastställande yppats sådan felaktighet i ingiven bouppteckning,
som jämlikt 3 kap. 10 § boutredningslagen föranleder tilläggsbouppteckning,
och efter rättelsen av den ursprungliga bouppteckningen skatten
befinnes bliva högre än tidigare. Tilläggsskatten skall i samtliga angivna
fall motsvara skillnaden mellan de vid efterbeskattningen och vid den ursprungliga
beskattningen fastställda totala skattebeloppen. Örn sålunda med
tillämpning av ett tidigare icke framlagt testamente skatten för en delägare
vid omräkningen blir högre än förut till följd av att hans lott skall ökas,
under det att för annan delägare, som får vidkännas motsvarande minskning
å sin lott, skatten skall nedsättas, uttages tilläggsskatt endast i den mån
skatteökningen för den ene överstiger skatteminskningen för den andre. Den
sistnämnde har att för återfående av vad han erlagt för mycket hålla sig till
den, som har att erlägga ytterligare skatt.

De av kommittén föreslagna reglerna om efterbeskattning innebära en utvidgning
av de fall, då enligt gällande bestämmelser tilläggsskatt skall uttagas.
Förslaget frångår vidare den nu tillämpade metoden att uttaga tilläggsskatt
med skillnaden mellan de vid den ursprungliga beskattningen och vid
efterbeskattningen fastställda totala skattebeloppen. Tilläggsskatt skall i stället
uttagas av värjo arvinge eller testamentstagare, som drabbas av ökad

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

skatt, med det belopp vartill skatteökningen för hans del uppgår utan att
därvid avräkning göres för den minskning i skatt, som vid omräkningen
kommer annan skattskyldig till godo. Denne har i stället jämlikt 59 § i förslaget
att hos beskattningsdomstolen göra framställning örn återvinning av
den för hans lott för mycket erlagda skatten, som därefter återbetalas i den
ordning som är föreskriven i fråga om restitution av kronoutskylder.

Jag har icke funnit något vara att erinra mot förevarande paragraf i kominittéförslaget
i vidare mån än att bestämmelserna under e) förtydligats i
anslutning till anmärkning, som i ett av remissyttrandena framställts beträffande
motsvarande fall i 59 §. Angående reglerna för i vilka fall efterbeskattning
enligt förslaget skall äga rum tillåter jag mig hänvisa till betänkandet
(sid. 132—134).

33 §.

Denna paragraf, som motsvarar 33 och 34 §§ i kommitténs förslag, innehåller
bestämmelser örn beskattning i fall av dödsbos konkurs. I gällande
arvsskatteförordning finnas icke några bestämmelser i sådant hänseende.
Beträffande innehållet i de föreslagna reglerna hänvisas till författningstexten
och betänkandet (sid. 134—138). Från kommitténs förslag har icke gjorts
annan avvikelse än att enligt 3 mom. medgiven rätt till återvinning av skatt
då dödsbo avträtts till konkurs efter det skatten blivit fastställd begränsats
till fall då konkursen inträffat inom ett år från beslutet örn skattens fastställande.

Gemensamma bestämmelser.

45 §.

I det föregående har angivits, hurusom reglerna för beskattning av successiva
förvärv förutsätta deklarationsinstitutets användande i större utsträckning
än nu är förhållandet. Även frågan örn gränsdragningen i övrigt
mellan boupptecknings- och deklarationsfall har förut berörts.

Förevarande paragraf innehåller en uppräkning av de fall, där skyldighet
föreligger att avgiva deklaration till ledning för skattens beräkning, ävensom
bestämmelser om vem sådan skyldighet åligger. Motsvarande stadganden
återfinnas i 46 § av kommitténs förslag, vari endast vissa jämkningar av
rent redaktionell art företagits.

46 §.

Enligt gällande arvsskatteförordning skall i alla förekommande fall deklaration
vara avlämnad senast inom tre månader från det skattskyldigheten
inträtt. Kommittén har ansett, att i vissa av de fall, där deklarationen avser
arvfallen egendom, lika lång tid bör stå till buds för beskattningshandlingens
upprättande som i bouppteckningsfallen, d. v. s. fyra månader. För övriga
fall skall enligt kommitténs förslag tillämpas den nu gällande tiden av
tre månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

193

I likhet med en av de hörda myndigheterna har jag icke funnit tillräckliga
skäl föreligga att fastställa olika tidpunkter för deklarations avgivande.
Till ernående av enhetlighet och klarhet synes tiden för deklarationens avlämnande
undantagslöst böra bestämmas till fyra månader. Några fiskaliska
olägenheter torde detta icke föranleda. Mot de av kommittén i övrigt i förevarande
hänseende föreslagna bestämmelserna — som återfinnas i 46 § av
dess förslag — har jag ej funnit skäl till erinran i vidare mån än att i
anslutning till vad som för närvarande gäller till lättnad för de deklarationspliktiga
skyldighet stadgats för landsfiskal, kommunalborgmästare och magistrat
i stad, som icke är residensstad, att på begäran mottaga och till länsstyrelsen
överlämna deklaration, som skall dit ingivas.

47 §.

De under förevarande paragraf givna föreskrifterna om vilka uppgifter deklaration
skall innehålla ansluta sig helt till kommitténs förslag. Bland nyheterna
i förhållande till gällande bestämmelser märkes ett uttryckligt stadgande
om att i gåvodeklaration skall angivas tidpunkten för gåvans mottagande.
Syftet härmed är att tillhandahålla vederbörande beskattningsmyndighet erforderlig
utredning för bedömande av huruvida kumulation skall äga rum.
Härigenom undanröjes en brist i nuvarande arvsskatteförordning som tidigare
påtalats av advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt.

Kommittéförslaget innehåller i likhet med gällande förordning icke någon
bestämmelse om att deklaration skall avfattas enligt särskilt formulär. Vederbörande
förutsättes alltså skola avfatta sin deklaration blott med ledning
av i författningen givna föreskrifter. För gåvobeskattningens del bruka emellertid
länsstyrelserna i allmänhet tillhandahålla deklarationsblanketter. Olika
formulär hava därvid utarbetats på olika håll. Jag har för min del funnit
lämpligt föreslå, att, såvitt gäller gåva eller därmed i beskattningshänseende
likställt fång, deklaration skall avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes
av Kungl. Maj:t.

48 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna örn förvaringstiden för
deklarationer och andra uppgifter till ledning för skattens beräkning överensstämma
med kommittéförslaget. Mot nu gällande generell föreskrift örn
en förvaringstid av tolv år har advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt vid
tidigare tillfälle framställt anmärkningar, som nu bliva beaktade. Föreskrifterna
örn vissa inskränkningar i rätten att utbekomma deklarationer och
andra skatteuppgifter återfinnas delvis i gällande arvsskatteförordning. De
hava avfattats i anslutning till den s. k. sekretesslagen och i huvudsaklig
överensstämmelse med motsvarande stadganden i taxeringsförordningen.

51 §.

Enligt här meddelad föreskrift skall i likhet med vad nu gäller ärende
rörande fastställande av arvsskatt upptagas till avgörande vid inregistrering

Bihang till riksdagens protokoll loit. 1 sami. Nr 192. 13

194

Kungl. Mcij.ts proposition nr 192.

av bouppteckning. De förut behandlade reglerna om anstånd med skattens
fastställande hava föranlett vissa kompletterande bestämmelser i nu förevarande
hänseende. Samtliga ifrågavarande stadganden överensstämma med
kommitténs förslag.

I likhet med kommittén anser jag särskilda bestämmelser angående tiden
och ordningen för skatteärendets upptagande till avgörande icke erforderliga
för de fall, då skatten uttages efter deklaration. Det torde i dessa fall vara
självfallet, att beskattningen är att ansluta till ingivandet av deklarationen.

52 och 53 §§.

I dessa paragrafer upptagna bestämmelser avse ordningen för skattens erläggande
och sättet för densammas uttagande i händelse av betalningsförsummelse.

Enligt kommitténs förslag bibehålies den nuvarande formen för skatteuppbörden,
nämligen stämpelbeläggning av i skatteärendet föreliggande handling,
i regel bouppteckning eller deklaration. Kommittén har emellertid övervägt
en annan form för uppbörden samt anför härom följande:

Det mest önskvärda vore enligt kommitténs mening, att domstolarna helt
frigjordes från befattningen med uppbörd av skatten och endast hade att
ombesörja densammas fastställande. En såsom det synes kommittén fördelaktig
lösning av denna fråga skulle vara, om bestyret med uppbörden av
skatten kunde helt övertagas av postverket. Beskattningsdomstolen skulle
då, sedan beslut om skattens fastställande meddelats, icke hava vidare befattning
med skatteärendet än att efter varje sammanträde, vid vilket dylika beslut
meddelats, domstolen till av generalpoststyrelsen anvisad postanstalt å
domstolens ort översände de handlingar, som nu bliva föremål för stämpelbeläggning
hos domstolen, försedda med påskrift om beloppet av den av
domstolen fastställda skatten. Därefter skulle vederbörande dödsbo eller
skattskyldig hava att inom viss föreskriven tid till postanstalten inbetala det
debiterade beloppet och därvid utfå den därstädes förvarade handlingen,
med rätt för den beialningsskyldige att verkställa inbetalningen även å annan
postanstalt och då få handlingen sig tillställd med posten. Om beloppet icke
erlades inom stadgad tid, skulle postanstalten med överlämnande av beskattningshandlingen
därom göra anmälan hos länsstyrelsen för beloppets indrivande
i den ordning som är stadgad för indrivning av oguldna kronoutskylder.
Ett sådant förfaringssätt som det nu antydda skulle icke blott från domstolarna
avlyfta allt bestyr med rekvirering och redovisning av stämplar utan
även befria advokatfiskalerna vid hovrätterna från det granskningsarbete,
som avser stämpeluppbörden. Advokatfiskalerna skulle då endast hava att
kontrollera riktigheten av skattebesluten. Vidare synes, om uppbörden sålunda
omhändertages av postverket, någon stämpelbeläggning av beskattningshandlingarna
alls icke bliva erforderlig utan handlingarna kunna förses
endast med kvitto å det erlagda beloppet. Slutligen torde en sådan uppbördsform
som den ifrågasatta även medföra praktiska fördelar för skattebetalarna.

Ehuru det sålunda enligt kommitténs mening måste anses önskvärt, att
uppbörden av skatten helt avlyftes från domstolarna, har kommittén likväl
ansett sig icke böra framlägga något förslag i sådan riktning. Ett dylikt förslag
skulle nämligen, framhåller kommittén, komma att beröra frågor, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

195

hade betydelse för stämpelsystemet i dess helhet och därför borde lösas i
ett vidsträcktare sammanhang.

Beträffande sättet för skattens uttagande i händelse av belalningsförsummelse
gäller för närvarande följande. Enligt 44 § arvsskatteförordningen
får, örn bouppteckning eller fideikommissbrev icke vid ingivandet åtföljes av
penningar till stämpeln och det felande beloppet ej erlägges genast efter erhållen
tillsägelse, handlingen ej mottages. Med detta stadgande åsyftas att
framtvinga skattens erläggande. Därest given tillsägelse om inbetalning av
felande stämpelbelopp icke efterkommes, står annat tvångsmedel icke till
buds än föreläggande vid vite jämlikt 3 kap. 9 § boutredningslagen att ingiva
bouppteckningen för registrering. Med hänsyn till stadgandet i 44 § arvsskatteförordningen
kommer föreläggandet att avse jämväl fullgörandet av
den betalningsskyldighet, som utgör villkor för handlingens mottagande för
registrering. Denna ordning för skattebetalningens framtvingande har icke
tillämpning i fall, då skatten, antingen fråga är om arvs- eller gåvoskatt, skall
utgå efter deklaration. Enligt 45 § arvsskatteförordningen har nämligen, örn
deklaration icke vid ingivandet till länsstyrelsen är åtföljd av penningar till
stämpeln, länsstyrelsen att förordna örn skattebeloppets uttagande i den ordning,
som är stadgad örn uttagande av oguldna kronoutskylder.

Omförmälda stadgande i 44 § arvsskatteförordningen innebär, att vid bouppteckningens
ingivande skatlebeloppet måste först uträknas endast preliminärt,
varefter, om beloppet vid den definitiva beräkningen blir ett annat,
bristen skall utfyllas eller överskottet återbäras.

Beträffande nu anmärkta förhållande anför kommittén:

Erfarenheten torde hava givit vid handen att, särskilt då det gäller domstolar,
vid vilka arvsskatteärenden förekomma i större omfattning, en sådan
ordning knappast kan anses tillfredsställande. Ofta är vid bouppteckningens
ingivande den utredning, som erfordras för ett riktigt beräknande av arvsskatten,
ännu icke fullständig. I sådant avseende är särskilt att beakta, att
frågor om rättelse av bouppteckningen, beträffande såväl däri åsätta oriktiga
värden som andra felaktigheter, bliva upptagna till avgörande av rätten först
i sammanhang med inregistreringen av bouppteckningen. Mången gång föreligga
även sådana på skatteuträkningen inverkande, juridiskt svårbedömliga
frågor, i vilka definitiv ståndpunkt icke rimligen kan fattas utan mera ingående
övervägande. Det har ock i praktiken visat sig, att de preliminära skatteberäkningar,
som verkställas vid bouppteckningars ingivande, i stor utsträckning
sedermera bliva föremål för jämkningar. Olägenheterna av en
sådan ordning som den nu angivna äro påtagliga. Blir det slutgiltiga skattebeloppet
mindre än det preliminärt beräknade, måste från domstolen framställas
särskilt krav å bristens fyllande. Örn domstolen förfar författningsenligt,
får nämligen inregistrering av bouppteckningen icke ske, förrän bristen
blivit inbetald. Blir åter det slutgiltiga beloppet större, har stämpelförsäljaren
att ordna med återbetalning av medel, som redan blivit av honom införda
i den förteckning över i förskott influtna stämpelmedel, som ligger till
grund för generalpoststyrelsen kontroll över stämpeluppbörden.

Enligt kommitténs förslag skall skyldighet icke föreligga att verkställa
inbetalning av skatt förrän beskattningsmyndigheten meddelat beslut örn
skattens fastställande, och inbetalningen skall då ske inom fjorton dagar

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

efter beslutets meddelande. Dessa bestämmelser innebära, att en stämpelförsäljare
icke skall vara skyldig att verkställa någon förhandsberäkning av
skatten. Ä andra sidan innefatta de icke något hinder för att stämpelförsäljaren,
örn han finner sig kunna verkställa en förhandsuträkning, som kan
antagas bliva bestående, mottager stämpelmedlen redan innan beslut om
skattens fastställande meddelas. Kommittén framhåller, att ändringen i allt
lall måste hava till följd att nu förekommande återbetalningar av stämpel
medel, som erlagts enligt preliminär beräkning, komma att väsentligt minskas,
samt att detta på grund av omständigheter, för vilka i betänkandet närmare
redogöres, bör vara ägnat att underlätta och förenkla den på generalpoststyrelsen
ankommande kontrollen över stämpeluppbörden.

Örn skatten icke erlägges inom stadgad tid, skall enligt förslaget beskattningsmyndigheten
hos länsstyrelsen göra anmälan om betalningsförsummelsen,
varefter länsstyrelsen bär att förordna om uttagande av skattebeloppet
i den ordning, som örn uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad. Sålunda
skall den ordning för indrivande av ogulden skatt, som nu kommer
till användning vid gåvobeskattningen och i de mera sällan förekommande
fallen av arvsbeskattning på grundval av deklaration, vinna tillämpning även
då arvsskatt skall uttagas genom stämpelbeläggning av bouppteckning. Kommittén
uttalar, att det icke kan vara lämpligt att såsom nu i bouppteckningsfallen
använda vitesföreläggande för framtvingande av en ekonomisk förpliktelse
samt att det föreslagna systemet uppenbarligen även i fråga örn
effektivitet måste givas företräde framför en dylik metod.

I anslutning till de sålunda förordade reglerna föreslår kommittén sådan
ändring i förordningen angående expeditionslösen, att part icke skall äga
utfå till domstol för registrering ingiven bouppteckning innan penningar
till stämpeln blivit inbetalade och för stämpelns rekvirerande erforderlig
tid tilländagått. I

I yttrandena över kommittéförslaget uttalas från flera håll önskvärdheten
av att domstolarna befrias från skatteuppbörden. I sådan riktning uttala
sig, bland andra, Svea hovrätt, Göta hovrätt, statskontoret, riksräkenskapsverket
och styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar.

Generalpoststyrelsen finner några hinder icke möta för uppbördens överflyttande
på postverket i enlighet med de riktlinjer, som antytts i betänkandet.
Efter att hava erinrat att i den stämpelskatt, som redovisas med s. k.
dubbla beläggningsstämplar, ingå icke blott arvs- och gåvoskatten utan även
— om än till mindre del — stämpelavgifter för lagfarter och inteckningar
samt en del andra handlingar, uttalar styrelsen, att samma skäl, som av
kommittén anförts för betalning av arvs- och gåvoskatt först efter skattens
fastställande, även syntes kunna åberopas åtminstone beträffande lagfartsstämpeln.
Särskilt ur praktisk synpunkt vore det önskvärt, att hela den genom
dubbla beläggningsstämplar redovisade stämpelskatten komme att gäldas
på ett och samma sätt. Frågan örn postverkets medverkan vid denna
stämpeluppbörd syntes därför böra lösas för hela denna uppbörd samtidigt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

197

och förutsättningen härför vore alt samma betalningssätt föreskreves för
samtliga hithörande medel.

Några av de hörda myndigheterna anse att den föreslagna tidrymden av
fjorton dagar för skattens inbetalande tillmätts väl kort samt att föreskrift
bör givas om skyldighet för beskattningsmyndigheten att underrätta dödsboet
eller skattskyldig örn innehållet i beslutet angående skattens fastställande.

Beträffande de föreslagna reglerna för skattens uttagande i händelse av
betalningsförsummelse ifrågasättes av statskontoret samt advokatfiskalsämbetet
vid Svea hovrätt, huruvida tillräckliga skäl för närvarande kunna anses
föreligga för en ändring av nu gällande ordning, därvid framhålles, att
det nuvarande systemet med förskottsbetalning i stort sett visat sig praktiskt
och effektivt. Svea hovrätt anser det kunna befaras, att den av kommittén
förordade formen för uppbörden kommer att medföra avsevärt ökat arbete
för myndigheterna och även förluster för statsverket.

Generalpoststyrelsen anför i förevarande fi’åga i huvudsak:

Det nuvarande sättet för uppbörden av medel för dubbla stämplar synes
enligt styrelsens mening innebära mycket starka garantier för att stämpelavgiften
verkligen inbetalas: handlingen får ju icke mottagas med mindre
stämpelbeloppet gäldas. Beträffande bouppteckning och lagfart finnes dessutom
föreskrift att bouppteckning skall ingivas resp. lagfart sökas inom
viss föreskriven tid. Sker ej detta, äger rätten eller domaren genom vite tillhålla
den försumlige att fullgöra sitt åliggande. Genom att stämpelavgiften
för dubbla stämplar erlägges i förskott erhåller staten också dessa medel så
tidigt som möjligt. Ur ren uppbördssynpunkt måste styrelsen giva det nuvarande
systemet företräde framför det av arvsskattekommittén föreslagna. Med
kommitténs förslag följer dessutom särskilda kostnader för indrivning, som
nu kunna förekomma allenast beträffande de förhållandevis obetydliga deklarationsskattebeloppen.
Ä andra sidan måste det anses olämpligt, att inbetalningen
av ett skattebelopp skall äga rum på grundval av allenast en
preliminär beräkning av skatten. Av förskottsvis inbetalade stämpelmedel
återbetalas av stämpelförsäljarna ganska betydande belopp, som med det
nuvarande systemet för mycket uttages av allmänheten, under ett år cirka
400,000 kronor. Ur redovisningssynpunkt skulle också förskottsbetalningens
slopande — om den utsträckes till alla medel, som nu redovisas med dubbla
stämplar — innebära påtagliga fördelar. En sådan ändring skulle möjliggöra
en rationell uppdelning på för olika verksamhet anpassade myndigheter av
behandlingen av dessa skatteärenden, och de nuvarande olägenheterna med
den kontanta inbetalningen till domstolarna skulle helt undanröjas.

Generalpoststyrelsen framhåller vidare, att den av kommittén föreslagna
ändringen beträffande skattens fastställande och erläggande medför behov
av att för stämpelredovisningen nu gällande kontrollföreskrifter i vissa hänseenden
kompletteras.

Jag delar i princip uppfattningen, att domstolarna böra befrias från bestyret
med skatteuppbörden. Kommittén framhåller emellertid, att frågan
berör stämpelsystemet i dess helhet samt därför bör Risås i ett vidsträcktare
sammanhang, och denna kommitténs mening delas av generalpoststy -

Deparlemenls chefen.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

reisen. Jag är för egen del av samina uppfattning. Fråga blir då, huruvida
anledning finnes att vidtaga någon ändring i de bestämmelser, som avse att
framtvinga skattens erläggande, innan den ytterligare utredning kommit till
stånd, som erfordras för en omläggning av själva uppbördssystemet. Det
synes dock i varje fall kunna förutsättas, att vid en sådan omläggning den
nuvarande metoden att uttaga skatten förskottsvis på grundval av en endast
preliminär beräkning icke kommer att bibehållas. Då vidare denna
metod onekligen framstår såsom föga förenlig med förslagets principer i
övrigt och en tills vidare gällande anordning i enlighet med kommitténs
förslag knappast torde kunna innebära några fiskaliska risker, har jag ansett
mig böra biträda förslaget i förevarande hänseende.

I anledning av därom vid remissen framställt yrkande föreslår jag förlängning
av den utmätta tidrymden av fjorton dagar för skattens erläggande
till tre veckor. Däremot har jag icke ansett erforderligt att — på sätt jämväl
yrkats — förslagets bestämmelser kompletteras med någon föreskrift
om att det skall åligga beskattningsmyndigheten att underrätta vederbörande
dödsbo eller skattskyldig örn innehållet i meddelat beslut örn skattens fastställande.

Den föreslagna bestämmelsen om uttagande av icke erlagd skatt i den
ordning, som är stadgad för uttagande av oguldna kronoutskylder, har
kompletterats med ett stadgande, att avgift för indrivningen skall utgå enligt
grunder, som av Konungen bestämmas. Något närmare förslag i sådant
hänseende är jag icke beredd att nu framlägga. Om den i uppbördsreglementet
stadgade avgiften av högst sex procent av det oguldna skattebeloppet
även här skall tillämpas, torde icke minst med hänsyn till arvsoch
gåvoskatternas karaktär av engångsskatter, som i det särskilda fallet
ofta utgå med betydande belopp, anledning finnas att taga under övervägande,
huruvida icke avgiften bör på visst sätt maximeras. Därvid bör visserligen
icke förbises, att uttagande av en icke alltför obetydlig indrivningsavgift
måste verksamt bidraga till att framtvinga skattebetalning i behörig
tid. I varje fall synas starka skäl tala för maximering, såvitt gäller den ersättning,
som tillkommer utmätningsman eller exekutionsbiträde, därest ersättning
överhuvud bör här utgå. En maximering av indrivningsavgiften beträffande
kronoutskylder har för övrigt i olika sammanhang ifrågasatts, senast
av 1936 års uppbördskommitté.

Det torde vidare få ankomma på Kungl. Maj.t att förordna örn sådan ändring
i förordningen angående expeditionslösen, som av kommittén föreslagits.

Beträffande de i 52 § införda bestämmelserna om skyldighet att i visst
fall erlägga ränta å skatt hänvisas till vad förut anförts i sammanhang med
redogörelsen för reglerna örn anstånd med skattens fastställande.

Till viss av mig föreslagen detaljbestämmelse avseende innehållet i den
anmälan till vederbörande länsstyrelse, som domstol har att göra angående
förekommen betalningsförsummelse, återkommer jag vid behandlingen av
62 §.

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

54 §.

I första stycket av denna paragraf hava upptagits bestämmelser om skyldighet
för dödsbo att i enlighet med vad nu gäller förskjuta å arvingars och
testamentstagares lotter belöpande skatt. Från denna föreskrift gjorda undantag
äro betingade av de föreslagna reglerna för beskattning av s. k. successiva
förvärv.

Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelser, till vilka motsvarighet
saknas i gällande arvsskatteförordning. Bestämmelserna innebära, att oguldna
skattebelopp, som det åligger dödsbo att förskjuta, skola behandlas såsom
en boets gäld med därav följande skyldighet för dödsbodelägarna att enligt
gäldsreglerna i boutredningslagen — dock med visst undantag beträffande
efterlevande make — svara för skatt, som icke blir av dödsboet behörigen förskjuten.

Beträffande stadgandena i förevarande paragraf, vilka skola äga tillämpning
jämväl i fråga om ränta å skatt, där sådan skall utgå, må vidare hänvisas
till kommitténs betänkande (sid. 224—225).

55 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om anstånd med erläggande av
skatt, vilka med vissa avvikelser ansluta sig till nuvarande stadganden i
47 § i gällande förordning.

Enligt nuvarande bestämmelser kan anstånd medgivas icke blott dödsbo
utan även enskild skattskyldig. Förutsättning för rättens åtnjutande är i
båda fallen, att den skatt, som skall erläggas, uppgår till minst 500 kronor.
Ytterligare kräves för att dödsbo skall äga rätt till anstånd, att kontanta
medel, obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper i boet sammanlagt
icke uppgå till dubbla beloppet av den arvsskatt, som skall erläggas för
behållningen i boet, samt i fråga örn enskild skattskyldig att för
honom föreligger avsevärd svårighet att genast erlägga hela den skatt, som
belöper på honom tillfallen egendom. I båda dessa fall kan beskattningsmyndigheten,
under villkor att godkänd säkerhet ställes, medgiva att skatten
må betalas genom högst fem lika årliga inbetalningar.

En längre gående anståndsrätt är medgiven innehavare av nyttjanderätt
eller rätt till ränta, avko mst eller annan
förmån. Dessa rättsägare äro, oavsett skattens belopp och utan att säkerhet
ställes, berättigade att erlägga skatten genom fem lika årliga inbetalningar,
därest avsevärd svårighet prövas föreligga att genast gälda hela skatten.
Samma rätt till anstånd tillkommer fideikommissarie med den skillnaden
att i detta fall icke heller behöver visas någon svårighet att betala
skatten. För fideikommissarie och innehavare av förenämnda begränsade
rättigheter kan anståndet utsträckas till högst tio årliga inbetalningar, örn
skatten utgår efter klass II, klass lil eller klass IV i tariffen. Utgår skatten
efter klass I kan detta längre anstånd medgivas endast av Kungl. Maj:t och
blott då synnerliga skäl därtill äro.

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Kommittén har i sitt förslag bibehållit rätten för dödsbo och enskild skattskyldig
att under angivna förutsättningar gälda skatten genom högst fem årliga
inbetalningar. Med hänvisning till att numera skattebördan även i
klass I blivit avsevärd anser kommittén, att jämväl i fall, då förvärv av fideikommissrätt
eller annan begränsad rätt av nyss angivet slag skall beskattas
enligt klass I, möjlighet att erlägga skatten genom tio årliga inbetalningar
bör stå till buds på samma villkor, som gälla för övriga skatteklasser, eller
således utan att synnerliga skäl behöva påvisas eller Kungl. Maj:ts medgivande
utverkas. Enligt den av kommittén föreslagna bestämmelsen skall
vidare för anståndets medgivande fordras att avsevärd svårighet prövas föreligga
att genast erlägga skatten även såvitt fråga är örn fideikommissrätt
och därmed enligt förslaget jämställd rätt till egendom. Då dylika rättigheter
beskattas såsom nyttjanderätter finnes enligt kommitténs mening icke
någon anledning att i nu förevarande hänseende giva dem en privilegierad
ställning. Det skall i samtliga nu omförmälda fall ankomma på vederbörande
beskattningsmyndighet att meddela anstånd.

Kommittén föreslår därjämte, att Kungl. Maj:t skall erhålla befogenhet att
i undantagsfall bevilja längre gående anstånd än som nu sagts. Sålunda skall,
da synnerliga skäl därtill äro, enskild skattskyldig, för vilken avsevärd svårighet
föreligger att genast betala en till minst 500 kronor uppgående skatt,
i sådan ordning kunna erhålla tillstånd att erlägga skatten genom tio årliga
inbetalningar. En dylik möjlighet till anstånd har däremot icke bereus dödsbo.
För innehavare av fideikommissrätt och annan begränsad rätt som förut
nämnts skall vidare anståndet, likaledes under förutsättning att synnerliga
skäl därtill föreligga, kunna av Kungl. Majit bestämmas att omfatta högst
tjugu årliga inbetalningar.

I syfte att bereda de skattskyldiga lättnader vid skattebetalningen bär kommittén
även föreslagit andra ändringar i nu gällande bestämmelser. Sålunda
innehåller förslaget föreskrift örn att, då erbjuden säkerhet utgöres av inteckning
i egendom, som blivit föremål för beskattning, eller till beskattning
upptagen värdehandling, vid prövning av säkerheten det värde skall godtagas,
för vilket skatten beräknats. Kommittén har slutligen föreslagit, att
anståndsräntan icke såsom i nuvarande förordning fixeras till 5 procent utan
i stället beräknas efter en procentsats, som det skall ankomma på Kungl.
Majit att årligen fastställa i anslutning till riksbankens växeldiskonto.

Mot kommitténs förslag i berörda hänseenden hava i en del yttranden
framställts anmärkningar. Sålunda hava riksräkenskapsverket och länsstyrelsen
i Jönköpings län framfört betänkligheter mot att anståndstiden i vissa
fall skulle få utsträckas till tjugu årliga inbetalningar. Länsstyrelsen i Stockholms
län har avstyrkt kommitténs förslag örn godtagande av fastighetsinteckning
som säkerhet, så snart den ligger inom taxeringsvärdet. Några
myndigheter, bland andra statskontoret och riksräkenskapsverket, hava mot
den förordade regeln om anståndsräntans beräkning invänt, att denna fråga
icke borde lösas för sig utan upptagas till övervägande i sammanhang med

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 201

spörsmålet om ändring av övriga i offentligrättsliga författningsbestämmelser
angivna räntesatser.

Även i de delar kommittéförslaget överensstämmer med gällande bestämmelser
har detsamma blivit föremål för vissa erinringar. Sålunda hava kammarrätten
och bank juristernas förening i stället för den föreslagna bestämmelsen,
att ansökning om anstånd skall vara åtföljd av skuldförbindelse å
det belopp, anståndet avser, jämte ränta, förordat en föreskrift av innehåll,
att skuldförbindelse skall ingivas inom en av beskattningsmyndigheten utsatt
tidsfrist efter det skatteärendet avgjorts. För den skattskyldige vore det
nämligen ofta omöjligt att på förhand uträkna det belopp varå förbindelsen
skall gälla.

Slutligen har ett par länsstyrelser funnit det otillfredsställande, att domstol
skall avgöra huruvida erbjuden säkerhet kan godtagas, medan det ålagts länsstyrelse
att tillse att säkerheten icke försämras.

I likhet med kommittén finner jag en utvidgning av de nuvarande an -Departementsståndsreglerna
påkallad. Med de av kommittén föreslagna bestämmelserna chefensynes
en avsevärd och behövlig lättnad vid skattens betalande kunna beredas
de skattskyldiga, utan att det fiskala intresset äventyras. Jag anser mig
sålunda kunna i allt väsentligt biträda kommitténs förslag i förevarande hänseende.
Enligt den av kommittén föreslagna författningstexten har tiden för
det anstånd, som det skall ankomma på Kungl. Maj:t att medgiva, bestämts
för vissa fall till högst tio och för andra fall till högst tjugu år. Då detta skulle
innebära, att skatten finge erläggas i de förra fallen genom elva och i de
senare genom tjuguen inbetalningar, något som enligt vad motiven utvisa
icke torde hava varit avsett, har författningstexten i denna del jämkats.

Mot de av kommittén förordade bestämmelserna rörande prövning av erbjuden
säkerhet har jag icke funnit anledning till erinran.

I anslutning till vad i ett pär yttranden anförts anser jag nuvarande bestämmelse
örn tiden för avlämnande av skuldförbindelse å skattebelopp, med
vars erläggande anstånd begärts, böra ändras sålunda, att skuldförbindelsen
skall avlämnas först sedan anstånd beviljats och då inom tid som beskattningsmyndigheten
bestämt. Samtidigt synes böra stadgas att, om skuldförbindelse
icke avgives inom utsatt tid, det beviljade anståndet anses förverkat.

Samma regler torde böra gälla i fråga om ställande av säkerhet.

Gällande bestämmelser om anstånd med erläggande av skatt utgå liksom
kommittéförslaget ifrån att alla inbetalningar skola bestämmas till sinsemellan
lika belopp. Enligt min mening bör av praktiska skäl den första inbetalningen,
d. v. s. den del av skatten, som omedelbart skall erläggas, icke
på detta sätt till beloppet bindas. Örn skatten skall uppdelas i endast två
poster, synes sålunda första inbetalningen böra få bestämmas till annat belopp
än den senare, dock minst till en fjärdedel av hela skatten. Det torde
nämligen ofta inträffa, att medel till erläggande av hela skatten icke finnas
tillgängliga just vid tiden för skattebeslutet men inom jämförelsevis kort tid
därefter kunna beräknas stå till förfogande. Då anståndsbeslutet innebär, att

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

skatten skall få erläggas i flera poster än två, lärer icke sällan förekomma
att vederbörande är i stånd att såsom första inbetalning erlägga ett större belopp
än vid senare amorteringar. I dessa fall torde därför böra föreskrivas,
att den första inbetalningen skall uppgå minst till belopp motsvarande skattebeloppet,
delat med antalet inbetalningar. Senare inbetalningar synas däremot
alltjämt böra bestämmas till sinsemellan lika belopp. I anslutning till
det nu anförda har den av kommittén föreslagna författningstexten ändrats.

Enligt kommitténs förslag skall anståndsräntan beräknas efter den procent,
som Konungen i december varje år fastställer i anslutning till riksbankens
växeldiskonto att gälla för det påföljande året. Enligt min mening synes en
föreskrift, att räntefoten skall bestämmas i anslutning till det allmänna ränteläget
giva utrymme för en tillämpning, som närmare motsvarar syftet med
bestämmelsen om att i förevarande fall räntan skall vara rörlig.

Slutligen torde — efter yrkande bland annat av riksräkenskapsverket —
föreskriften om sättet för bokföringen hos länsstyrelse av kronans fordringar
för utestående skatt böra utgå såsom med hänsyn till nuvarande regler
för uppbördsbokföringen föråldrad.

Utöver de ändringar, som i det föregående berörts, har författningstexten
blivit föremål för vissa formella jämkningar.

56 §.

I denna paragraf upptagna bestämmelser örn eftergift av skatt i fall, då
mottagare av egendom avlider inom viss tid efter förvärvet, äga med vissa
mindre skiljaktigheter sin motsvarighet i 48 § av gällande förordning och
ansluta sig även till kommitténs förslag, som endast blivit föremål för en
mindre omarbetning i anslutning till vissa av de förut berörda jämkningarna
av anståndsreglerna i 55 §. För övrigt må hänvisas till betänkandet (sid.
225—227).

57 §.

Beträffande denna paragraf, som överensstämmer med den av kommittén
föreslagna, torde få hänvisas till betänkandet (sid. 227 och 228).

58 §.

De under förevarande paragraf i kommittéförslaget upptagna bestämmelserna
om eftergift i fall av dubbelbeskattning ansluta sig med vissa formella
avvikelser till stadgandet i 30 § i gällande förordning samt hänvisningen i
38 § samma förordning till förstnämnda författningsrum. Kommittén anför,
att enligt konstant praxis Konungen medgiver sådan nedsättning i skatt, varom
här är fråga, så snart de stadgade förutsättningarna äro uppfyllda.

Kammarrätten har härom anfört följande:

Det förefaller icke följdriktigt, att, sedan bestämmelser i författningstexten
givits om skattskyldighetens omfattning i internationellt hänseende, desamma
genom ett slags dispens i vissa hänseenden alltid inskränkas vid
konstaterad dubbelbeskattning, utan att undersökning göres, om det i föreliggande
fall just är det svenska skattekravet, som skäligen bör frånträdas

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

203

till vinnande av det avsedda syftet. Ett dylikt ensidigt eftergivande av skatt
från Sveriges sida minskar behovet av och intresset för ingående av internationella
avtal, där en gränsdragning mellan svenska statens och den kontraherande
främmande maktens beskattningsområden kan göras med hänsyn
tagen till båda de avtalslutande parternas rätt och intressen. Kammarrätten
får förty hemställa, att en bestämmelse, sådan som den förevarande,
icke införes i den nya lagstiftningen. Att i särskilda fall en undantagsföreskrift
alltjämt kan erfordras anser kammarrätten likväl antagligt och får
fördenskull föreslå, att ett stadgande efter samma linje som i 32 § förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt intages i förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt. För de fall av dubbelbeskattning, då ett sådant
stadgande ej kan tillämpas, har Konungen jämlikt 72 § i kommitténs förslag
viss möjlighet att åstadkomma skattelindring.

Om kammarrättens hemställan icke skulle beaktas, anser sig ämbetsverket
dock böra framhålla, att de inskränkningar i Konungens myndighet, som
i förevarande paragraf gjorts, icke torde böra bibehållas, i varje fall icke i
oförändrat skick. Då i de avtal till undvikande av dubbelbeskattning, som
Sverige hittills avslutat, svenska staten avstått från den beskattningsrätt, som
omtalas i 4 § 1 mom. 2) 2 d, verkar förbehållet i andra stycket av förevarande
paragraf allt för snävt. Mot förbehållet i första stycket, att skatten
måste avse egendom utom riket, anmärkes särskilt, att den omständigheten,
att t. ex. kontanter, svenska inteckningar eller andra skuldebrev händelsevis
förvaras utomlands, borde vara av ringa betydelse i beskattningshänseende.
Beträffande vissa slag av egendom är det för övrigt omöjligt att utan särskilda
kompletterande rättsregler veta, under vilka förhållanden desamma
anses lokaliserade utom riket; dit höra exempelvis fordringsrätter, som icke
äro grundade på skriftliga handlingar.

Enligt de principer, som ligga till grund för den internationella beskattningsrätten,
bör för en och samma egendom arvsskatt icke utgå i mer än
en stat. Då emellertid de olika staterna regelmässigt i sin lagstiftning uppdraga
mycket vida gränser för den subjektiva skattskyldighetens omfattning,
uppkommer ej sällan en dubbelbeskattning, som för den enskilde kan kännas
mycket tyngande. Det lämpligaste sättet att undvika dubbelbeskattning är
utan tvivel ingående av internationella avtal härom. För arvsbeskattningens
del har Sverige hittills träffat dylika överenskommelser endast med Tyskland,
Frankrike och Ungern. I den mån avtal icke föreligga synas därför
bestämmelser erforderliga, som till* undvikande av dubbelbeskattning medgiva
eftergift av skatt. I likhet med kammarrätten anser jag emellertid nu
rådande praxis, enligt vilken skatten alltid efterskänkes, så snart arvsskatt
erlagts för egendom utom riket, mindre lycklig. På sätt framhållits torde
undersökning först böra verkställas, huruvida i det föreliggande fallet just
det svenska skattekravet bör frånlrädas. Vid en dylik prövning torde Kungl.
Maj:ts befogenhet att eftergiva skatt icke böra vara begränsad till att avse
skatt å visst slag av egendom eller å egendom utom riket. Jag vill därför
föreslå sådan ändring i nu gällande bestämmelser, att Kungl. Majit bemyndigas
alt, örn egendom blivit beskattad såväl här i riket som i utländsk stat,
till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen förordna örn efterskänkande
av den svenska skatten, när skäl därtill finnas föreligga. Jag

Departements chefen.

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

förutsätter då, att Kungl. Maj:ts prövning, huruvida och i vad mån skatt
bör eftergivas, skall komma att ske i huvudsaklig överensstämmelse med de
grundsatser, som kommit till uttryck i dubbelbeskattningsavtalen mellan
Sverige och främmande stater.

59 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om s. k. återvinning av skatt. I
den inledande översikten har redogjorts för huvuddragen av den av kommittén
föreslagna omläggningen av det nuvarande restitutionsförfarandet.
Sålunda har omnämnts, hurusom enligt förslaget skiljes mellan å ena sidan
den handläggning av skatteärendet, som innefattar prövning av anspråk på
återfående av erlagd skatt, och å andra sidan utanordnandet av det belopp,
som efter dylik prövning skall återbäras. Enligt förslaget avses med återvinning
av skatt — till skillnad från omprövning av skattebeslut efter besvär
i högre instans — det förfarande varigenom förnyad prövning i samma
instans kan påkallas i vissa särskilda fall, närmast motsvarande de i
49 § 1 mom. arvsskatteförordningen avsedda restitutionsfall, vilkas handläggande
nu ankommer på vederbörande länsstyrelse. Beträffande den närmare
innebörden av kommittéförslaget i förevarande del hänvisas till betänkandet
(sid. 152—154 och 165—166). Här må endast framhållas, att till
skillnad från det generellt avfattade stadgandet i 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen
i förevarande paragraf av förslaget genom uppräkning angivas
de fall, då omprövning av ett tidigare skattebeslut skall kunna påkallas i
första instans.

I fråga om kommittéförslagets metod för angivande av återvinningsfallen
anför kammarrätten bland annat:

Endast två omständigheter, vilka inträffat efter tiden för skatts erläggande,
nämligen de som i förevarande paragraf angivas under b) och c),
skulle enligt förslaget kunna föranleda återvinning. Under a) och d) angivas
förhållanden, vilka förelegat redan vid skattebetalningen, men då icke
varit kända. Vad e) beträffar avses givetvis därmed vid tiden för skattebetalningen
föreliggande omständigheter. Emellertid har sistnämnda punkt
formulerats så, att därunder möjligen även skulle kunna inbegripas förhållanden,
som inträffat senare; en sådan tolkning synes emellertid knappast
kunna vara riktig, då den innebär, att skattskyldig, därest deklaration skall
avgivas, har större möjlighet till återvinning av skatt än örn bouppteckning
skolat ingés. Att av förhållanden, som inträffat efter tiden för skatts erläggande,
inga andra än de två under b) och c) angivna kunna föranleda
återvinning av skatt ställer de skattskyldige i sämre ställning än enligt gällande
bestämmelser, och fråga är, om en sådan inskränkning i talerätten är
rättvis och välbetänkt. Örn exempelvis en skattepliktig gåva av civilrättsliga
skäl måste gå åter, synes den skattskyldige skäligen böra återfå erlagd gåvoskatt,
men en sådan möjlighet föreligger icke enligt 59 § — under förutsättning
att åt föreskriften under e) får ges den ovan antydda, mera inskränkta
tolkningen. Att emellertid i författningsrummet i fråga intaga en
fullständig uppräkning av alla de efter skatts erläggande inträffade förhållanden,
som skäligen böra föranleda återfående av skatt, lärer antagligen
ej låta sig göra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

205

Bankjuristernas förening anser att, enär rätten för laglottsberättigad att
påkalla jämkning av testamente regelmässigt kvarstår utöver den tid, inom
vilken bouppteckning skall inregistreras, det kan ifrågasättas om icke såsom
grund för återvinning av skatt borde upptagas jämväl det fall att testamente,
vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, skall med anledning
av sådant yrkande jämkas.

Kommitténs förslag i nu förevarande del torde vara ägnat att väsentligen Departementsundanröja
de olägenheter, som äro förbundna med det nuvarande restitu- chefen.
tionsförfarandet. I annat sammanhang har redan framhållits, att den jämkning
av kommittéförslagets regler örn återvinning, som föranledes av att
gåvobeskattningen av mig föreslås bibehållen hos länsstyrelserna, icke medför
några komplikationer i fråga örn handläggningen av återvinningsärendena.
Uppenbart måste vara att, såsom kammarrätten förutsatt, de under e)
i förevarande paragraf angivna omständigheterna av kommittén avsetts skola
hava förelegat redan vid tiden för det tidigare beslutet om skattens fastställande.
Författningstexten har nu härutinnan förtydligats. För en utsträckning
av rätten till återvinning på sätt i kammarrättens yttrande ifråga -sättes finnas enligt min mening icke tillräckliga skäl. Icke heller anser jag
möjlighet till återvinning böra beredas i det av bankjuristernas förening åsyftade
fallet. Det torde nämligen från fiskalisk synpunkt knappast kunna anses
tillrådligt att medgiva jämkning av en vid beskattningen skedd lottbestämning
i vidare mån än kommittén föreslår.

60 §.

I denna paragraf givas bestämmelser örn fullföljd av talan mot beslut i
skatteärende. I den inledande översikten har angivits, hurusom det här —-till skillnad från de i 59 § avsedda återvinningsfallen — är fråga om ändring
av beslut, som innefattar påstådd felaktig tillämpning av hithörande
författningsbestämmelser. Enligt kommitténs förslag har, då beslutet innefattar
beräkning av skatt, besvärstiden bestämts till tre år medan i andra
fall skall gälla den vanliga besvärstiden, i regel tjugu dagar från beslutets
meddelande. Med beslut, som innefattar beräkning av skatt, avses enligt motiven
dels beslut, varigenom fråga om fastställande av skatt blivit prövad,
dels beslut jämlikt 56 § i fråga örn eftergift av redan fastställd skatt och
dels beslut jämlikt 59 § med anledning av ansökan om återvinning av skatt.

Enligt nuvarande bestämmelser har enskild part, som vill föra talan örn
återfående av skatt, att inom sex månader från skattens erläggande därom
ingiva ansökan till hovrätten. Den rätt, som jämlikt 36 § stämpelförordningen
tillkommer advokatfiskal vid hovrätten att där föra talan mot
enskild part örn utgivande av felande stämpelbelopp är däremot icke underkastad
annan tidsbegränsning än som följer därav att för skatteanspråket
gälla allmänna regler örn tioårig preskription.

Beträffande de nu berörda bestämmelserna i kommitténs förslag anförcs
i betänkandet:

206

Kunni. Maj:ts proposition nr 192.

Det måste enligt kommitténs mening anses i princip oriktigt att under det
den enskilda partens talerätt är i hög grad tidsbegränsad någon som helst
särskild tidsbegränsning icke satts för kronans talerätt; staten och den enskilde
böra i det skatterättsliga förhållandet hava ställningen av likaberättigade
parter. Genom kommitténs förslag att för fullföljd av talan mot
underrätts beslut, som innefattar beräkning av skatt, skall gälla en besvärstid
av tre år har sålunda å ena sidan advokatfiskalens talerätt blivit
till tiden begränsad och å andra sidan tiden för den enskilda partens
talerätt blivit i väsentlig mån utsträckt samt därigenom i förevarande hänseende
likställighet i det skatterättsliga förhållandet ernåtts. Att besvärstiden
satts till tre år har närmast sin grund däri att tiden för insändande till hovrätten
av renovationer av underrätternas protokoll och för advokatfiskalens
granskning av renovationerna författningsenligt kan i vissa fall komma att
uppgå till sammanlagt omkring två år. Självfallet bör besvärstiden tillmätas
något vidsträcktare än nyssangivna tid. Enligt kommitténs förslag skall det
åligga vederbörande advokatfiskal att, då han finner påförd skatt vara för
högt beräknad, därom underrätta den skattskyldige för att därigenom bereda
denne tillfälle att söka ändring i skattebeslutet. Denna bestämmelse utgör
ytterligare skäl för att bestämma besvärstiden lika för advokatfiskalen
och enskild part.

I sitt yttrande över kommittéförslaget förordar advokatfiskalsämbetet vid
Svea hovrätt, att tiden för advokatfiskalens talan bestämmes till fem år,
varemot ämbetet icke finner anledning till erinran mot att tiden för den
enskilde partens talerätt i enlighet med förslaget utsträckes till tre år.

Enligt ämbetets förmenande kunde det nämligen ifrågasättas om icke i
själva verket kronan missgynnats genom den föreslagna ändringen. Under
det den enskilde parten sutte inne med kännedom om alla de faktiska förhållandena
i ärendet, kunde advokatfiskalsämbetet ofta icke vid den vanliga
granskningen vinna kännedom om fakta, som vöre av beskaffenhet att
föranleda anmärkning mot stämpelbeläggningen, utan erhölle icke sällan
sådan kännedom i annat sammanhang, exempelvis genom utredning, som
framkomme med anledning av en restitutionsansökan. Å andra sidan syntes
den föreslagna utsträckningen av tidsfristen för den enskilde partens del
motiverad av hänsyn till de fall då vid advokatfiskalens granskning upptäcktes
att för mycket stämpel uttagits.

Stockholms rådhusrätt uttalar, att den föreslagna begränsningen av den
tid, inom vilken advokatfiskalsämbetena hade att anhängiggöra talan mot
underrätts beslut i arvsskatteärenden, visserligen från de enskilda rättsägarnas
synpunkt innebure en fördel men att det måste anses föga överensstämmande
med den moderna tidens krav, att de skattskyldiga kunde äventyra
att ännu flera år efter det underdomstolens skattebeslut meddelats och sedan
arvsmecllen måhända i god tro förbrukats bliva utsatta för krav på ytterligare
arvsskatt. Därest med hänsyn till arbetsförhållandena inom hovrätterna
en besvärstid av sex månader, motsvarande den för enskild part nu
gällande, skulle anses vara för kort, borde besvärstiden under alla omständigheter
kunna begränsas till ett år.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker, att det i författningstexten
använda uttrycket »beslut, som innefattar beräkning av skatt», icke syntes

Kungl. May.ts proposition nr 192.

207

läcka de fall, som enligt motiven därmed avsåges, och följaktligen borde ersättas
med en uppräkning av de åsyftade fallen.

Kammarrätten anför bland annat, att av den generella avfattningen av
förevarande paragraf kunde slutas, att det ej vore meningen att fortfarande
begränsa advokatfiskalens talerätt till fall, som föranleddes av kontrollgranskningen,
men att det dock vore önskvärt att detta förhållande bleve fullt
klarlagt. Det kunde för övrigt ifrågasättas om icke även i underrätt det i
vissa fall behövdes någon, som bevakade det allmännas intressen i arvsoch
gåvoskatteärenden.

Jag är ense med kommittén därutinnan att, i den mån detta praktisktDeparfeme»!^
låter sig göra, staten och den enskilde böra i det skatterättsliga förhållan- c!ie!endet
få ställningen av likaberättigade parter. Om —- såsom kommittén framhållit
— på grund av förhållanden, som hava samband med advokatfiskalernas
stämpelgranskning, tämligen rymlig tid måste tillmätas för advokatfiskalernas
talerätt, bör det därför också anses naturligt att de skattskyldiga
komma i åtnjutande av motsvarande förmån. Såsom ett särskilt skäl
härför anföres i betänkandet att enligt förslaget stadgas skyldighet för vederbörande
advokatfiskal att, då han finner påförd skatt vara för högt beräknad,
därom underrätta den skattskyldige för att bereda denne tillfälle
att söka ändring i skattebeslutet. På sätt i det följande kommer att närmare
angivas har jag visserligen ansett mig icke böra biträda kommitténs förslag
i denna del. Det torde emellertid ändock kunna förutsättas att, såsom redan
för närvarande sker, advokatfiskalerna skola, utan någon i författningen
ålagd skyldighet härutinnan, vid granskningen uppmärksamma även sådana
fel, som gått ut över de skattskyldiga, och bereda dem tillbörlig möjlighet till
rättelse. Följaktligen kvarstår det nyss angivna särskilda skälet för en utsträckning
av besvärstiden även för de skattskyldigas del. Jag har icke funnit
anledning att i princip frångå förslagets bestämmelse om att för de fall,
där en förlängd besvärstid ansetts böra stå till buds, denna skall utgöra tre
år. I anslutning till förberörda erinran av hovrätten över Skåne och Blekinge
har i förtydligande syfte nyssnämnda fall i författningstexten blivit genom
uppräkning angivna.

Till förebyggande av eljest möjliga komplikationer i det processuella förfarandet
synes det vara lämpligt att, örn ena parten sökt ändring i ett beslut,
för vars överklagande den treåriga besvärstiden stått till buds, vederpartens
rätt att å sin sida söka ändring i beslutet underkastas särskild tidsbegränsning
i anslutning till det processförfarande, som inletts genom de först inkomna
besvären. Såsom lämplig frist för avvaktande av ytterligare besvär
torde utan men för den klagoberättigade kunna bestämmas en tid av två
månader, som i regel blir att räkna från delgivningen av den först klagande
partens besvärshandlingar. En sådan anordning föranleder vidare särskilda
bestämmelser örn att i hovrätt vederpart alltid skall höras över anförda besvär
samt att hovrätten skall utsätta delgivnings- och förklaringstider. Härjämte
föreslås viss förenkling i förfarandet så hilvida att enskild parts be -

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

svärshandlingar skola genom hovrättens försorg tillställas advokatfiskal.
Eljest gällande föreskrifter angående sättet för delgivning av besvärshandlingar
skola således i detta fall icke tillämpas, varjämte det skall ankomma
icke på den enskilda parten själv utan på advokatfiskalen att ombesörja besvärshandlingarnas
återställande till hovrätten.

I kommitténs förslag upptaget förbud mot överklagande av underrätts och
domares beslut i frågor som avses i 17 § — d. v. s. frågor om anstånd med
skattens fastställande — torde av praktiska skäl böra utvidgas med förbud
jämväl mot överklagande av beslut, som meddelas med stöd av 26 §, d. v. s.
förelägganden att i skatteärende tillhandahålla utredning samt förordnande
av särskild värderingsman. För en sådan begränsning av talerätten torde,
såvitt avser förordnanden av sist angivet slag, finnas så mycket mera skäl
som, enligt vad föreslagits, hovrätt skall efter framställning av advokatfiskal
äga förordna värderingsman i dit fullföljt skatteärende. Från förbudet har
självfallet gjorts det undantag att, om föreläggande att tillhandahålla utredning
förbundits med vitespåföljd, föreläggandet skall kunna komma under
prövning i samband med klagan över beslut om vitets utdömande.

De föreslagna reglerna innebära, att part skall äga fullfölja talan mot
beslut i skatteärende utan annan begränsning än som följer av rättegångsbalkens
regler och de särskilda förbud mot överklagande som nyss nämnts.
Advokatfiskalerna skola sålunda vara behöriga att inom vanlig besvärstid
av i regel tjugu dagar fullfölja talan mot underrätts eller länsstyrelses beslut
om utdömande av vite för exempelvis underlåtenhet att tillhandahålla i skatteärendet
erforderlig utredning samt mot beslut varigenom anstånd med erläggande
av skatt medgivits. Det kan synas naturligt att, om talerätt skall
finnas i sådana fall, det även bör tillses att vederbörande advokatfiskal får
del av det meddelade beslutet, om vars tillkomst han eljest i regel icke kommer
att erhålla kännedom förrän i samband med kontrollgranskningen och
således först efter besvärstidens utgång. Såvitt gäller beslut, varigenom anstånd
med erläggande av skatt medgivits, anser jag sådan underrättelseskyldighet
böra åläggas beskattningsmyndigheterna, varom bestämmelser lämpligen
torde meddelas i administrativ ordning. Vad angår beslut örn utdömande
av vite synes däremot en sådan anordning knappast vara av fiskaliska
skäl påkallad. Förefintligheten av besvärsrätt för vederbörande advokatfiskal
jämväl i sistnämnda fall torde likvisst icke komma att bliva utan
betydelse, då därav i allt fall lärer bliva följden att, innan ändring av sådant
beslut kan ske på besvär av den, som blivit fälld till vite, advokatfiskalen blir
i tillfälle att såsom vederpart yttra sig över besvären.

Redan av det nu sagda torde framgå, att advokatfiskalernas talerätt icke
skall i något fall vara begränsad till fullföljande av anmärkningar, som
framkommit vid kontrollgranskningen. Detta lärer ock otvetydigt kunna
utläsas av författningstexten, särskilt efter den överarbetning, som den av
kommittén föreslagna texten underkastats jämväl i andra hänseenden än
förut angivits.

209

Kungl. Muj:ts proposition nr 192.

öl §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn sättet för återbetalning av erlagda
skattebelopp, som på grund av bestämmelserna i 22 § 3 inom., 33 §

3 mom. eller 56—59 §§ eller enligt överrätts beslut skola återbäras.

Enligt kommitténs förslag skall i överensstämmelse med vad som nu gäller
sådant skattebelopp på ansökan kostnadsfritt återbetalas i den ordning, som
är föreskriven i fråga om restitution av kronoutskylder. Örn det till grund för
återbetalningen åberopade beslutet meddelats av beskattningsmyndighet i
första instans, skall återbetalning ske utan avvaktande att beslutet vinner
laga kraft. Återbetalningen skall omfatta även ränta å det återburna skattebeloppet
efter fem procent om året från och med den dag beloppet, efter
det beskattningsmyndighet i första instans meddelat beslut örn skattens fastställande,
blivit inbetalat till den dag detsamma återbekommes. Ränta skall
dock ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit efter det laga
kraft åkommit det beslut, enligt vilket beloppet skall återbekommas, och i
varje fall ej för längre tid än ett år från det beskattningsmyndighet i första
instans meddelat beslut om skattens fastställande. Någon motsvarighet till den
sistnämnda tidsbegränsningen finnes icke i gällande författning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, örn icke i nu ifrågavarande
fall räntefoten borde bestämmas efter samma grunder, som enligt kommitténs
förslag skola gälla beträffande ränta å skatt, med vars erläggande anstånd
beviljas, i vilken händelse bestämmelsen i förevarande paragraf, att
ränta ej må beräknas för längre tid än ett år från det beslut om skattens
fastställande först meddelades, borde utgå.

Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, huruvida tillräckliga skäl föreligga för
införande av sistberörda begränsning av rätten till ränta. Liknande uttalande
göres av bankjuristernas förening, därvid föreningen anmärker, att ifrågavarande
begränsning syntes obillig vid det förhållandet att sådant beslut av beskattningsmyndighet
i första instans, varom här vore fråga, vunne laga kraft
först efter tre år och att i händelse av anförda besvär ytterligare tidsutdräkt
kunde uppstå innan lagakraftägande beslut förelåge.

Kammarrätten anmärker, att varken i gällande arvsskatteförordning eller
i uppbördsreglementet funnes någon motsvarighet till den föreslagna bestämmelsen,
att återbetalning finge ske på grund av ett icke lagakraftvunnet beslut
i första instans. Då kommittén här vidrört ett mycket tveksamt problem,
som antagligen borde lösas efter ensartade linjer inom hela skattesystemet,
kunde kammarrätten ej för närvarande tillstyrka ifrågavarande bestämmelse
i kommittéförslaget. Örn det i allt fall ansåges, att en dylik bestämmelse borde
meddelas, kunde man fråga, varför cj stadgandet skulle utsträckas till beslut
av hovrätt.

Mot den föreslagna bestämmelsen att sådan återbetalning av skatt, som Departementsgrundas
å beslut av beskattningsmyndighet i första instans, skall verkstäl- chefen.
las oaktat beslutet ej vunnit laga kraft, har anmärkts, alt bestämmelsen innebure
en avvikelse från eljest vedertagen princip att vid restitution avvakta

Billang till riksdagens protokoll Wiil. 1 sami. Nr 192. 14

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

lagakraftägande beslut. Såsom av det föregående framgår innefatta emellertid
de beslut av beskattningsmyndighet i första instans, varom här kan
bliva fråga, sådan omprövning av ett myndighetens tidigare beslut, som äger
rum med anledning av ansökan örn eftergift eller återvinning av skatt. Denna
omprövning skall endast avse omständigheter som, örn de förelegat eller varit
kända vid tiden för det första beslutet, redan då skulle hava föranlett skattens
bestämmande i enlighet med det senare beslutet. Redan med hänsyn
härtill torde enligt min mening ett i princip likartat bedömande av nu ifrågavarande
fall och de fall, då återbetalningen grundas å beslut i högre instans
om nedsättning av skatten, icke kunna komma i fråga. Lika litet som för
verkställighet av underrätts eller länsstyrelses beslut om uttagande av skatt
förutsättes att beslutet vunnit laga kraft, synes man, då underrätt eller länsstyrelse
efter omprövning av nu angiven art beslutat nedsättning av skatten,
kunna fordra att den till återbetalning berättigade skall avvakta besvärstidens
utgång, vilket skulle innebära en väntetid av tre år. Annorlunda blir
givetvis förhållandet örn efter fullföljd av talan till högre instans ändring göres
i det tidigare beslutet örn skattens fastställande. Vare sig ändringen innefattar
höjning eller sänkning skall i sådana fall med verkställighet av beslutet
— d. v. s. uttagande av felande skattebelopp eller återbetalning av för högt
beräknad skatt — anstå till dess laga kraft åkommit beslutet. Det förut omnämnda
uttalandet, att den bestämmelse, varom nu är fråga, skulle sakna
motsvarighet i gällande arvsskatteförordning torde för övrigt knappast vara
riktigt. De fall av eftergift och återvinning, som enligt förslaget hänvisas till
beskattningsmyndighet i första instans, motsvara i stort sett de restitutionsfall,
vilkas prövning nu ankommer på vederbörande länsstyrelse. Denna prövning
är icke underkastad någon kontrollgranskning av advokatfiskal och
det kan i följd härav enligt nu gällande bestämmelser icke bliva fråga om att
länsstyrelses beslut i restitutionsärenden göras till föremål för klander från
advokatfiskalens sida. Något hinder för omedelbart verkställande av dylikt
beslut om restitution av skatt lärer därför icke förefinnas.

En av de hörda myndigheterna ifrågasätter, örn icke jämväl ränta å återbetald
skatt borde bestämmas efter samma grunder, som skola gälla beträffande
ränta å skatt, med vars erläggande anstånd beviljas. Enligt vad jag i
principiell överensstämmelse med kommitténs förslag förordat skall i sistnämnda
fall räntan beräknas efter den procent, som Kungl. Majit i anslutning
till det allmänna ränteläget fastställer i december varje år att gälla
för det påföljande året. Visserligen synas skäl kunna anföras för att även
i nu ifrågavarande fall räntefoten bestämmes på nyss angivet sätt. Då enligt
för skattesystemet i dess helhet nu gällande bestämmelser ränta å restituerad
skatt beräknas efter fem procent, torde emellertid föreliggande fråga
böra lösas i ett vidsträcktare sammanhang, och jag har därför icke funnit
anledning att frångå kommitténs förslag på denna punkt.

I ett par av yttrandena ifrågasättes, huruvida tillräckliga skäl föreligga
för införande av den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att ränta icke
skall beräknas för längre tid än ett år från det beslut örn skattens faststäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

211

lande först meddelades. Då beträffande sådant beslut av beskattningsmyndighet
i första instans, varom här är fråga, besvärstiden skall utgöra icke mindre
än tre år, kan det visserligen inträffa att talan om återfående av skatt kommer
att anhängiggöras och slutligen prövas avsevärt senare än ett år efter
det första skattebeslutet. Det torde emellertid finnas anledning förutsätta, att
den till återbäring berättigade endast undantagsvis dröjer med framställande
av sitt anspråk under så lång tidrymd samt att dessa undantagsfall väsentligen
komma att bliva sådana där den för höga skattedebiteringen upptäckts
icke av den enskilda parten själv utan av vederbörande advokatfiskal i
sammanhang med kontrollgranskningen. Då härtill kommer att en utsträckning
av rätten till ränta torde kunna vara ägnad att föranleda den enskilda
parten att onödigtvis dröja med sitt anspråk på återbäring, har jag
ansett mig böra även i nu förevarande hänseende biträda kommitténs förslag.

I annat hänseende har jag emellertid funnit anledning frångå kommitténs
förslag. Enligt min mening bör det icke anses under alla förhållanden givet,
att i sådana till Kungl. Maj:ts prövning hänvisade fall av eftergift av skatt,
som avses i 57 och 58 §§, ränta å återbetalat belopp skall utgå. För dessa
fall har jag ansett lämpligt föreslå en bestämmelse av innehåll att det skall
ankomma på Kungl. Maj:t att förordna i vad mån ränta skall utgå, dock
med den begränsningen att räntan icke må beräknas efter högre räntefot eller
för längre tid än som för övriga fall stadgats.

62 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående protokollföring av beslut
i skatteärenden. I paragrafen föreskrives, att dylika beslut av underrätt
skola upptagas i bouppteckningsprotokollet efter vad därom är särskilt
stadgat. Denna hänvisning avser 1 § av förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.
Såsom av det följande framgår föreslås viss ändring av nämnda författningsrum.

Paragrafen innehåller vidare särskilda föreskrifter om vilka anteckningar,
som skola verkställas i protokollet, när underrättens beslut avser fastställande
av skatt. De i detta hänseende givna föreskrifterna överensstämma
i huvudsak med vad som stadgas i 51 § gällande arvsskatteförordning. Föreskriften
alt bouppteckningsprotokollet, örn arvlåtaren var gift kvinna, skall
innehålla upplysning jämväl om hennes namn som ogift, bar tidigare berörts
i samband med behandlingen av kontrollförfarandet beträffande beskattningen
av successiva förvärv. Någon bestämmelse örn alt i protokollet
bör antecknas den skattskyldiges namn bar icke givits i kommittéförslaget.
Enär dylik uppgift icke synes böra saknas i ett beslut, som avser fastställande
av skatt, har förslaget kompletterats i detta hänseende. Det skulle ock
kunna ifrågasättas örn icke i vissa fall, nämligen då bouppteckning icke innehåller
uppgift örn skattskyldigs hemvist, i protokollet borde lämnas upplysning
härutinnan för att i förekommande fall underlätta åtgärderna för

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

indrivning genom vederbörande länsstyrelse av felande skattebelopp. Av
praktiska skäl — särskilt med hänsyn därtill att på grund av bestämmelse i
boutredningslagen uppgift örn hemvist skall finnas i bouppteckning beträffande
alla andra skattskyldiga än legatarier — har jag ansett lämpligare att
i stället i 53 § intages en föreskrift om att den anmälan, som av rätten eller
domaren skall göras till länsstyrelsen om förekommen betalningsförsummelse,
skall innehålla erforderlig uppgift angående skattskyldigs hemvist.

64 §.

Enligt kommitténs förslag skall för skattens uttagande verkställd stämpelbeläggning
granskas av advokatfiskalen i vederbörande hovrätt på sätt som
stadgas i stämpelförordningen. Motsvarande föreskrifter finnas i 53 § gällande
arvsskatteförordning. Den kontroll, som härigenom anordnas, bör — uttalar
kommittén — icke blott avse att tillgodose kronans rätt, d. v. s. att den
uttagna stämpeln icke varit för låg, utan lika viktigt är från rättslig synpunkt
att advokatfiskalerna vid sin granskning uppmärksamma, att den enskilde
skattebetalaren icke avkräves högre skatt än som åligger honom. Kommittén
har därför föreslagit ett stadgande, varigenom advokatfiskalen ålägges att, örn
han vid granskningen funnit för hög skatt hava uttagits, därom skriftligen
underrätta den skattskyldige med angivande av de skäl, på grund varav
skattebeslutet anses felaktigt, ävensom det belopp, varmed skatten funnits
för högt beräknad. Örn efter sådan underrättelse anförda besvär föranleda
nedsättning av skatten, skall enligt kommitténs förslag advokatfiskalen äga
uppbära jämlikt stämpelförordningen återgående provision på sätt i förslaget
närmare angives. Någon dylik underrättelseplikt finnes icke enligt
gällande bestämmelser, men i praxis hava advokatfiskalerna, om de funnit
fall av för hög beskattning, brukat för ernående av rättelse underrätta parten
härom eller framställa anmärkning hos den för stämpelbeläggningen ansvarige
tjänstemannen.

Mot det av kommittén föreslagna stadgandet om underrättelseplikt för advokatfiskal
hava i en del yttranden framställts erinringar.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt anför sålunda:

Som framgår av betänkandet anmärka advokatfiskalerna redan nu i viss
omfattning på fall av felaktig stämpelbeläggning, då för mycket stämpel uttagits.
Ämbetet har sålunda i princip intet att invända mot förslagets ståndpunkt,
att advokatfiskalernas granskning bör gå ut på en generell prövning,
huruvida verkställd stämpelbeläggning skett i överensstämmelse med gällande
rättsregler. Emellertid måste ihågkommas, att tolkningen av nu gällande
rättsregler för ifrågavarande område erbjudit praxis avsevärda svårigheter
och det torde knappast kunna antagas, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna,
örn de lagfästas, skola visa sig lättare att tillämpa. Med hänsyn
härtill måste det anses synnerligen betänkligt att ålägga advokatfiskalerna
som tjänsteplikt att underrätta den skaltskyldige örn den felberäkning
av skatten, som enligt advokatfiskalens mening förelupit. Advokatfiskalen
kommer härigenom att ställas inför ett mycket ömtåligt avgörande. Om den
skattskyldige på grund av advokatfiskalens meddelande örn att skatt skulle
hava uttagits med för högt belopp anför besvär över skattens beräknande

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

213

oell domstolarna icke bifalla besvären, måste advokatfiskal! inför allmänheten
komma att framstå i en egendomlig dager och kanske rentav att utsättas
för krav på ersättning för kostnaderna i ärendet. Skulle däremot advokatfiskal
underlåta att i visst fall anmärka på för hög beskattning, kan han
löpa fara alt beskyllas för tjänstefel. Det kan med visshet antagas att advokatfiskalerna
utan särskilt stadgande härom komma att i väsentligt större
utsträckning än tidigare anmärka på fall då för mycket stämpel uttagits. I
de fall, som vid granskning upptäckts efter utgången av den nu gällande korta
tidsfristen för restitution, torde nämligen advokatfiskalerna i regel hava
anmärkt på stämpelbeläggningen endast när den kan anses hava haft karaktären
av tjänstefel. Den föreslagna utsträckningen av tiden för ingivande
av restitutionsansökning torde emellertid medföra ändring härutinnan.

Svea hovrätt har funnit vad advokatfiskalsämbetet erinrat mot den föreslagna
bestämmelsen värt beaktande, och hovrätten över Skåne och Blekinge
har framfört liknande synpunkter.

Av övriga hörda myndigheter hava Göta hovrätt och kammarrätten förklarat
sig icke hava någon erinran mot ifrågavarande bestämmelse i förslaget.

För egen del anser jag i remissyttrandena hava anförts vägande skäl mot Departementsatt
-— såsom kommittén föreslagit *— i författningen intages föreskrift om chefenskyldighet
för advokatfiskalerna att underrätta skattskyldig, därest de
funnit att skatt uttagits med för högt belopp. Visserligen böra även enligt
min mening advokatfiskalerna verkställa sin granskning icke blott ur synpunkten
av kronans fiskaliska intresse utan även för att kontrollera, att den
enskilde icke avkrävts högre skatt än som vederbort. En smidigare lösning
av ifrågavarande problem torde dock kunna vinnas genom ett fulltöljande
och utvecklande av nu rådande praxis. Det lärer även vara att förvänta,
att advokatfiskalerna för framtiden vid sin granskning av stämpelbeläggningen
skola, utan att föreskrift därom intages i författningen, i erforderlig
utsträckning bevaka jämväl den enskildes intresse, detta så mycket mera som
den föreslagna besvärstiden för enskild part av tre år i stället för nuvarande
tidsfrist av sex månader kommer att bereda de skattskyldiga helt andra möjligheter
att på föranledande av advokatfiskalen söka rättelse i ett felaktigt
skattebeslut. Enligt min mening bör följaktligen icke i författningen givas
någon föreskrift örn underrättelseplikt för advokatfiskalerna i nu avsedda
fall. Härmed bortfaller också det huvudsakliga skälet för bestämmelsen i
kommittéförslaget örn utbetalande av stämpelprovision till advokatfiskalerna,
vilken flir övrigt i åtskilliga yttranden blivit föremål för kritik.

Då enligt vad av mig förordats gåvobeskattningen skall bibehållas hos
länsstyrelserna erfordras en särskild föreskrift — motsvarande i 53 § 2 mom.
gällande arvsskatteförordning upptaget stadgande — att advokatfiskalernas
granskning även skall avse beslut i gåvoskatteärenden. Bestämmelse härom
har införts i förevarande paragraf i förslaget, varjämte stadgats, att avskrift
av protokoll i dylikt ärende skall, enligt de närmare föreskrifter,
sorn meddelas av Kungl. Majit, för granskning överlämnas till hovrätt. Vidare
har i anslutning till erinran, som framställts i eli av yttrandena, i för -

214

Kanyl. Maj:ts proposition nr 192.

Departements chefen.

fattningstexten uttryckligen angivits, att advokatfiskalernas gi''anskning skall
avse även beslut i ärenden angående eftergift eller återvinning av skatt.

65-69 §§.

De under dessa paragrafer upptagna bestämmelserna örn straffpåföljder,
vitén och edgångsskyldighet hava sin motsvarighet i 66—70 §§ av kommittéförslaget.

Såvitt gäller straffpåföljd för lämnande av oriktiga uppgifter vid beskattningen
hava de av kommittén föreslagna bestämmelserna avfattats i huvudsaklig
anslutning till motsvarande stadganden i 143 § taxeringsförordningen.
Underlåtenhet att inom föreskriven tid avgiva deklaration medför enligt kommitténs
förslag bötesstraff, varjämte beskattningsmyndigheten äger förelägga
vite för att framtvinga deklarationspliktens fullgörande. Härutinnan överensstämma
förslagets och gällande arvsskatteförordnings bestämmelser. I
taxeringsförordningen stadgas däremot icke straffpåföljd för underlåtenhet
att avgiva självdeklaration men däremot befogenhet för länsstyrelsen att
genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sin skyldighet. Beträffande
de i förevarande del av kommittéförslaget upptagna bestämmelserna må vidare
hänvisas till sid. 228—230 i betänkandet.

I sitt över kommittéförslaget avgivna yttrande har Överståthållarämbetet
uttalat, att taxeringsförordningens straffbestämmelser föga lämpade sig som
förebild för en ny lagstiftning, då de vore synnerligen oklara och svårtolkade.
Det föreslagna stadgandet om ansvar för den, som förtigit någon omständighet
av betydelse vid beskattningen saknade motsvarighet i 143 § taxeringsförordningen,
vilket författningsrum alltid hade tolkats så, att där förekommande
uttryck »oriktigt meddelande» ansetts inbegripa även ett rent förtigande.
Berörda stadgande i förslaget kunde därför befaras komma att
återverka i en restriktiv riktning å tolkningen av 143 § taxeringsförordningen
på ett sätt, som icke vore önskvärt. Enligt allmänna regler borde icke
straff och vitesföreläggande kunna inträda vid en och samma gärning. Då
emellertid bötesstraff icke vore tillräckligt för att framtvinga fullgörandet
av i förordningen stadgade skyldigheter, borde givetvis möjlighet till vitesföreläggande
förefinnas. Därav syntes dock böra följa, att bötesstraff icke
skulle stadgas för fall av försummat avgivande av deklaration.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt, att den föreslagna bestämmelsen
om befogenhet för rätten att genom vite tillhålla skattskyldig
eller annan »att fullgöra vad enligt denna förordning åligger honom» hade
erhållit en för vid avfattning. Enligt densamma skulle nämligen rätten t. ex.
få befogenhet, att genom vite tillhålla skattskyldig att fullgöra honom åliggande
betalningsskyldighet. Att detta icke vore meningen framginge emellertid
av förslagets bestämmelser i 53 §.

De erinringar, som enligt vad nu angivits framställts mot de föreslagna
straffbestämmelserna i fråga örn lämnande av oriktiga uppgifter, hava icke

Kanal. Maj.ts proposition nr 192.

215

föranlett mig att frångå kommittéförslaget. Vad särskilt angår anmärkningen
att enligt praxis lämnande av oriktig uppgift ansetts inbegripa förtigande
av någon ur beskattningssynpunkt betydelsefull omständighet, varför förtigande
ej behövde uttryckligen nämnas, torde det visserligen vara riktigt,
att även på förevarande beskattningsområden i många fall ett förtigande
utan vidare kommer att framstå såsom ett lämnande av oriktig uppgift. Av
betydelse härutinnan är icke blott föreskriften, att bouppteckning skall innehålla
försäkran att ej något är med vilja och vetskap utelämnat, utan även
att, enligt vad jag förordat, gåvodeklarationer skola avfattas enligt fastställt
formulär. Många fall återstå emellertid, som ur ifrågavarande synpunkt icke
äro jämförbara med förhållandena vid den allmänna beskattningen. I likhet
med kommittén finner jag därför skäl föreligga, att i författningstexten uttryckligen
angiva att ett förtigande föranleder samma straff som en oriktig
uppgift. Ett sådant stadgande bör icke vara ägnat att inverka på den tolkning,
som vid den allmänna beskattningen givits uttrycket oriktigt meddelande.
Emot den i ett flertal skatteförfattningar förekommande anordningen
att jämte straffpåföljd för underlåtenhet att avgiva deklaration anlita
vitesföreläggande för deklarationens framtvingande i händelse av tredska
har jag intet att erinra.

Den erinran, som framställts av hovrätten över Skåne och Blekinge, har
föranlett en jämkning i den av kommittén föreslagna författningstexten.
Häri hava även vidtagits vissa ytterligare ändringar av formell art.

71 §•

I denna paragraf, som motsvarar 72 § i kommitténs förslag, hava upptagits
bestämmelser angående befogenhet för Kungl. Majit att bestämma
örn avvikelser från i förordningen givna stadganden dels i anslutning till
dubbelbeskattningsavtal, som med riksdagens medverkan träffas med annan
stat, och dels i viss utsträckning utan sammanhang med dylikt avtal.
Paragrafen innehåller jämväl bestämmelser rörande ordningen för uppbärande
av sådan särskild avgift för utlännings arvs- eller testamentsförvärv,
varom stadgas i 10 kap. 7 § lagen örn arv och 1 kap. 3 § lagen om testamente.

Kommitténs förslag överensstämmer i nu angivna hänseenden i huvudsak
med nu gällande, i 56 § arvsskatteförordningen upptagna bestämmelser.

I sitt yttrande över kommittéförslaget i förevarande del anför kammarrätten: De

avtal till undvikande av dubbelbeskattning av kvarlåtenskap, som Sverige
avslutit med främmande stater, hava samtliga underställts riksdagen för
godkännande. En bestämmelse, som tillerkänner Konungen rätt att ingå sådana
avtal, får emellertid ej anses betydelselös. Men det torde vara onödigt
och opraktiskt att, på sätt skett, inskränka ett sådant stadgandes räckvidd
till egendom, som efterlämnats av utländsk medborgare eller såsom gåva
mottages av sådan person — gåva till utländsk juridisk person beröres efter
ordalagen ej. Kammarrätten, som analogivis hänvisar till 29 § 2 mom. första

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 792.

stycket förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, där —
frånsett förbehållet om ömsesidighet — några begränsningar av Konungens
befogenhet att ingå avtal på det i sistnämnda författning ifrågavarande området
icke gjorts, får hemställa att första stycket av förevarande paragraf
i förslaget omarbetas i enlighet därmed.

Departements- I likhet med kammarrätten anser jag, att vissa av nu stadgade begränsetiffen.
ningar för Kungl. Maj:ts befogenhet att medgiva undantag från eljest gällande
beskattningsregler icke böra bibehållas. Sålunda torde icke anledning
finnas att på sätt nu gäller från Kungl. Maj:ts bestämmanderätt i förevarande
hänseende utesluta vissa slag av här i riket nedlagda tillgångar. Däremot
synes det mig icke vara av behovet påkallat att vid utsträckningen
av ifrågavarande befogenhet gå så långt som kammarrätten föreslagit. Att
för bestämmanderätten i fråga uppställa endast förutsättning av ömsesidighet
synes mig sålunda icke lämpligt. För min del föreslår jag, att
utöver sistnämnda villkor även göres det förbehåll, att fråga skall vara
om egendom, som efterlämnats av person bosatt i viss annan stat eller
egendom, vilken såsom gåva tillfallit antingen sådan fysisk person som
nyss nämnts eller ock här i riket icke hemmahörande juridisk person.

Förutom de ändringar i den av kommittén föreslagna författningstexten,
som föranletts av vad nu anförts, har densamma blivit föremål för omredigering
såtillvida att för vinnande av större överskådlighet viss omflyttning
skett av de olika styckena i paragrafen, vilka därvid indelats i moment.

Förslaget till förordning angående införande av förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt.

Kommittén har — med utgångspunkt från att proposition bleve förelagd
1940 års riksdag —- föreslagit, att den nya förordningen om arvsskatt och
gåvoskatt skulle träda i kraft den 1 juli 1940. Härom anföres i betänkandet,
att det visserligen kunde ifrågasättas, huruvida icke rymligare tid att taga
kännedom om de nya bestämmelserna borde beredas myndigheterna, men
att särskilt med hänsyn till att de nya bestämmelserna i flera fall än de nu
gällande medgåve skattebefrielse eller skattelindring tiden för ikraftträdandet
likväl icke syntes böra framskjutas längre än som oundgängligen erfordrades.

I anslutning till vad som nu gäller angående tiden för skattskyldighetens
inträde föreslår kommittén vidare såsom huvudregel att, örn arvlåtaren avlidit
före nya förordningens ikraftträdande, äldre bestämmelser fortfarande
skola äga tillämpning, varjämte för särskilda fall föreslås stadgande!!, som
innefatta undantag från nämnda regel. Speciella övergångsbestämmelser
hava även föreslagits beträffande de stadganden i förslaget, som innefatta
ändring i nu gällande föreskrifter örn sammanläggning av arvs- eller testamentslott
med tidigare erhållen gåva. Beträffande kommittéförslagets nu angivna
bestämmelser hänvisas till betänkandet (sid. 231—233).

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

217

Hovrätten över Skåne och Blekinge, rådhusrätterna i Göteborg och Hälsingborg
samt styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare hemställa, att
den nya förordningen icke måtte träda i kraft förrän den 1 januari aret
efter det varunder den promulgerats.

Den nya förordningen kan, därest förslaget antages av riksdagen, icke Departement/*
beräknas bliva utfärdad förrän tämligen sent under första halvåret 1941. chtfmOm
i anslutning till kommitténs förslag tiden för ikraftträdandet bestämdes
till den 1 juli 1941, skulle alltså myndigheterna få en mycket begränsad tid
till sitt förfogande för att förbereda förordningens tillämpande. Med hänsyn
till omfattningen av den nya lagstiftningen kan enligt min mening en för
knappt tillmätt förberedelsetid vålla olägenheter, som icke böra underskattas.
Jag föreslår fördenskull, att ikraftträdandet bestämmes till den 1
januari 1942.

De övergångsstadganden i det nu framlagda förslaget, som avse de nya
beskattningsreglernas anpassande till den dag, som bestämmes för ikraftträdandet,
överensstämma i allt väsentligt med vad kommittén härutinnan föreslagit.
I författningstexten förekommande avvikelser äro till en del endast
av redaktionell art och i övrigt väsentligen att tillskriva i huvudförslaget
vidtagna ändringar. En av avvikelserna berör det övergångsstadgande, som
av kommittén föreslagits beträffande de nya reglerna i 19 § 2 mom. om sammanläggning
av gåva med arvs- eller testamentslott i fall då gåvan givits icke
av arvlåtaren själv utan av någon, vanligen arvlåtarens efterlevande make,
som i första hand erhållit förfoganderätt över kvarlåtenskapen. Kommittén
föreslår att i nu avsedda fall hänsyn icke skall tagas till gåva som blivit fullbordad
eller gåvoutfästelse som tillkommit före nya förordningens ikraftträdande.
Ett uppskov med tillämpningen av de nya kumulationsreglerna på
sätt sålunda föreslagits anser jag av fiskaliska skäl mindre lämpligt och
förordar därför, att den i detta fall avgörande tidpunkten i stället bestämmes
till den 1 juli 1941. Med ett längre uppskov skulle man nämligen under avsevärd
tid lämna möjlighet öppen för vidtagande utan åtföljande skatteförhöjning
av sådana dispositioner, som de ifrågavarande bestämmelserna äro
avsedda att motverka. Vad jag sålunda föreslagit överensstämmer för övrigt
med en princip, som tidigare kommit till användning då helt nya kumulationsregler
införts. Av samma skäl som nu anförts föreslår jag enahanda
övergångsbestämmelse jämväl beträffande den särskilda regeln i 21 § andra
stycket sista punkten för värdering i visst fall av gåva, som skall sammanläggas
med arvs- eller testamentslott.

De i 5 § upptagna bestämmelserna äro betingade av de ändringar i kommitténs
förslag som skett beträffande kumulationsförfarandet i vissa särskilda
fall.

Enligt förslaget hava vissa gåvoutfästelser i beskattningshänseende likställts
med fullbordad gåva. Någon motsvarighet till denna bestämmelse finnes
icke i gällande förordning. Det kunde därför måhända synas som örn
samma övergångsstadgande, som föreslagits beträffande de nyss berörda

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

bestämmelserna i 19 och 21 §§, borde gälla jämväl för kumulationsreglernas
tillämpande å gåvoutfästelser. Kommittén har för sin del icke för detta
fall föreslagit något särskilt övergångsstadgande, vilket alltså innebär, att
vid kumulation hänsyn skall tagas även till sådana gåvoutfästelser, som
ligga i tiden före förordningens ikraftträdande. Jag har icke funnit anledning
att härutinnan intaga annan ståndpunkt än kommittén. Det bör
nämligen enligt min mening icke bortses från att redan enligt nu tillämpad
praxis gåvoutfästelser i viss utsträckning torde bliva föremål för gåvobeskattning.
Härvid åsyftar jag närmast de icke sällan förekommande fall, då gåvogivaren
själv utfärdar och till vederbörande överlämnar skuldförbindelse å
ett ännu icke utgivet penningbelopp. Ett övergångsstadgande sådant som
det nyss nämnda skulle med hänsyn härtill kunna befaras medföra vissa
komplikationer beträffande verkningarna av redan skedd gåvobeskattning.
Ä andra sidan behöver man säkerligen icke hysa några betänkligheter mot
att låta kumulationsreglerna få retroaktiv verkan beträffande sådana gåvoutfästelser,
som -— ehuru nära likvärdiga med fullbordade gåvor — för närvarande
icke redan vid sin tillkomst bliva föremål för beskattning. Då det
gäller kumulation av gåva med arvs- eller testamentslott lärer en sådan tilllämpning
tvärtom bliva till förmån för de skattskyldiga såtillvida att, om
äldre gåvoutfästelser icke tillerkändes någon skatterättslig verkan, följden
därav måste antagas bliva att den egendom utfästelsen avsett utan vidare
skulle komma att inräknas i kvarlåtenskapen utan hänsyn till huru lång
tid som förflutit från utfästelsens tillkomst.

Slutligen må nämnas, att jag föreslår en komplettering av kommittéförslagets
övergångsstadganden med en bestämmelse innebärande att ränta å
skatt, med vars erläggande anstånd åtnjutes vid nya förordningens ikraftträdande,
skall efter framställning av den betalningsskyldige beräknas efter
vad i 55 § 2 mom. samma förordning sägs, dock ej i den mån räntan belöper
å tid före den 1 januari 1942 eller förfallit till betalning innan sådan framställning
göres.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16
juni 1875 (nr 42 s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter,
inteckningar och andra ärenden. I

I 51 § av gällande arvsskatteförordning stadgas, att i det protokoll, vari
bouppteckning inregistreras, skola verkställas vissa anteckningar angående
fördelningen av behållningen i boet och storleken av den beräknade arvsskatten.
Har anstånd med skattens erläggande meddelats, skall även detta
anmärkas i protokollet. Föreskrift om att beslut i arvsskatteärenden skola
antecknas i bouppteckningsprotokollet har sålunda givits i arvsskatteförordningen
och icke i 1 § av förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

219

fattningsrum innehåller en uppräkning av de ärenden, över vilka bouppteckningsprotokoll
skall föras.

På sätt kommittén anför torde nämnda förhållande främst lia sin grund
däri, att enligt nu gällande bestämmelser vid domstol förekommande debitering
av arvsskatt alltid sker i sammanhang med någon sådan domstolens
åtgärd i avseende å beskattningshandlingen, varom anteckning skall verkställas
i bouppteckningsprotokollet, nämligen i samband med registrering
av bouppteckning efter arvlåtaren eller i visst fall vid bevakning av testamente.

Såsom tidigare berörts har i 62 § av förslaget till förordning om arvsskatt
och gåvoskatt i fråga örn sådant domstolens beslut, som avser fastställande
av skatt, stadgats, att i samband därmed vissa anteckningar skola verkställas
i bouppteckningsprotokollet. I angivna hänseende överensstämmer denna
paragraf i huvudsak med 51 § av gällande arvsskatteförordning.

Enligt förslaget förutsättes emellertid, att även sådana av underrätt meddelade
beslut i skatteärenden, som icke hava något samband med inregistrering
av bouppteckning eller bevakning av testamente, exempelvis beslut örn
eftergift, återvinning, vitesföreläggande m. m., skola intagas i bouppteckningsprotokollet.

Såsom förut vid behandlingen av 62 § av förslaget omförmälts har därför
i sagda paragraf givits en föreskrift härom endast i form av en hänvisning
till 1 § av 1875 års förordning, som därför kompletterats med ett stadgande
örn att ärenden angående arvsskatt skola upptagas i bouppteckningsprotokollet.

Den nu föreslagna ändringen i 1 § av sistnämnda förordning medför, att
jämlikt 1 § första stycket 5. av lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden, arvsskatteärenden
må vid häradsrätt upptagas jämväl å tingssammanträde, som avses i
nämnda lag, s. k. tremansting.

Förslaget till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Vid sidan av arvsskatten och gåvoskatten uttages enligt gällande stämpelförordning
lagfartsstämpel vid vissa benefika fastiglietsfång. Enligt vad
som stadgas i 8 § nämnda förordning under rubrikerna Fideikommissbrev
örn fast egendom, Gåva av fast egendom samt Testamente om fast egendom
skall i angivna fall fångeshandling, då den företes för lagfart, utöver
den stämpel, som utgår enligt förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva,
förses med stämpel av 1 krona för varje fulla 100 kronor av egendomens
värde.

Någon lagfartsstämpel förekommer däremot icke, då fastighet förvärvats
genom arv.

I 14 § av förordningen stadgas vidare att, örn fast egendom enligt bestäm -

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

melserna i fideikommissbrev, annat testamente eller gåvohandling skall övergå
till flera personer efter varandra, handlingen skall förses med stämpel
varje gång lagfart sökes efter det att egendomen övergått till ny innehavare.

Kommittén har föreslagit, att ifrågavarande stadganden i stämpelförordningen
skola upphävas. Beträffande den härför lämnade motiveringen hänvisas
till betänkandet (sid. 241—242). För egen del tillstyrker jag kommitténs
förslag i förevarande avseende. Tiden för ikraftträdandet synes i anslutning
till den beträffande huvudförslaget förordade övergångstiden böra bestämmas
till den 1 januari 1942.

Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, under hänvisning till arvs- och gåvobeskattningens
nära samband med viktiga områden av civillagstiftningen, att
lagrådets yttrande över samtliga förenämnda inom finansdepartementet utarbetade
författningsförslag, nämligen förslag till

1) förordning örn arvsskatt och gåvoskatt1;

2) förordning angående införande av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt; 3)

lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s.
35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra
ärenden; samt

4) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,

måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

R. W(Erneman.

1 I den härvid fogade bilagan ha uteslutits tabellerna I—IV, vilka äro likalydande med motsvarande
tabeller i det vid propositionen fogade förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

221

Bilaga.

Förslag

till

förordning om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §■

Skatt till staten utgår enligt denna förordning för egendom, som förvärvas
genom arv eller testamente (arvsskatt) eller genom gåva (gåvoskatt).

Örn uttagande i vissa fall av arvsskatt för sammanlagda värdet av arvseller
testamentslott och gåva stadgas i 19 §.

2 §•

Skattskyldig är den som förvärvar egendomen.

3§.

Från skattskyldighet enligt denna förordning äro befriade:

staten;

stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att under samverkan
med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar;

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja
barns eller ungdoms vård och fostran eller bereda understöd för dess utbildning
eller att främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta,
dock icke där ändamålet är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller
vissa släkter eller utom riket bosatta utländska medborgare;

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att
främja vetenskaplig undervisning eller forskning.

Skattebefrielse enligt denna paragraf tillkommer icke sammanslutning, som
har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen,
och ej heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.

Om arvsskatt.

Skattskyldighetens omfattning.

4 §•

1 mom. Arvsskatt utgår ,

1) för egendom inom eller utom riket, vilken efterlämnats av svensk medborgare
eller av utländsk medborgare, som vid sin död var bosatt här i
riket;

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

2) för följande slag av egendom, som efterlämnats av annan utländsk
medborgare än i 1) sägs:

a) här i riket belägen fast egendom, så ock nyttjanderätt till samt rätt till
ränta, avkomst eller annan förmån av egendomen;

c) nyttjanderätt till egendom, varom under b) förmäles, ävensom rätt till
royalty och periodiskt utgående avgift för dylik egendom;

d) svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och
rederier, i den mån dessa tillgångar icke äro att hänföra till under b) nämnd
egendom.

2 mom. Såsom vid sin död bosatt här i riket anses den, som då här hade
sitt egentliga bo och hemvist.

3 mom. Utländsk medborgare, som vid sin död tillhörde främmande
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning, anses icke hava varit bosatt här i riket; ej heller
sådan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de vid
sin död bodde hos honom och voro utländska medborgare.

För sådana aktier och andelar i ekonomiska föreningar, som avses i 1 mom.
2 d), föreligger icke skyldighet att erlägga arvsskatt, därest de efterlämnats
av utländsk medborgare, varom i föregående stycke förmäles.

Tid för skattskyldighetens inträde.

5 §■

Skattskyldighet inträder, där ej nedan annorlunda stadgas, vid arvlåtarens
(testators) död.

6 §•

Vad nu sagts skall dock icke gälla

a) örn ägaren förutom sålunda belastad egendom samtidigt erhållit annan
egendom, vars värde uppgår till m^r än tre gånger den skatt, som belöper å
sammanlagda värdet av ägarens förvärv;

b) om rättigheten upplåtits på viss tid, understigande fem år;

c) örn enligt förordnande i testamente å den belastade egendomen belo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 223

pande skatt skall gäldas av dödsboet eller eljest av annan än den egendomen
tillfaller; eller

d) om ägaren senast då skatteärendet i övrigt upptages till avgörande begär,
att jämväl hans förvärv skall tagas till beskattning.

Har någon fått sig tillagd ränta till visst belopp eller avkomst till viss angiven
storlek, skall, såframt räntan eller avkomsten för år räknat uppgår till
minst fem procent av värdet av den belastade egendomen, rättigheten anses
omfatta all av egendomen utgående avkastning.

Erlägges i fall, som avses i d), för äganderätten fastställd skatt icke inom
tid, varom i 52 § förmäles, skall meddelat beslut om skattens fastställande
icke vidare gälla och skattskyldighet för äganderätten inträda efter vad eljest
är stadgat.

7 §•

Är för tid efter förvärvet av äganderätten upplåten rättighet, som avses
i 6 §, inträder skattskyldighet för äganderätten efter vad i nämnda paragraf
stadgas.

8 §■

Skall enligt testamente eller på grund av bestämmelserna i 2 kap. lagen
om arv egendom, som tillfallit någon med äganderätt (fri förfoganderätt),
därefter med äganderätt övergå å annan eller å flera efter varandra, inträder
skattskyldighet för senare ägares förvärv, då den föregåendes rätt upphör.

Vad sålunda stadgas äger tillämpning jämväl då genom testamente viss
egendom tillagts två eller flera efter varandra med fideikommissrätt eller
eljest under villkor att egendomen skall oförminskad övergå från den ene
till den andre.

Där någon efter upphörande av sådan rätt till egendom, som i nästföregående
stycke sägs, bekommer densamma till full ägo, inträder skattskyldighet
vid tiden för förvärvet.

I fall, som avses i denna paragraf, skall vad i 7 § andra stycket stadgas
äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Skall eljest rätt, som nu avses, tillkomma någon först framdeles, inträder
skattskyldighet vid tiden för förvärvet.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Beräknande av skattepliktig lott.

10 §.

Arvsskatt utgår efter värdet av skattskyldigs lott.

11 §■

1 mom. Såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad enligt lag
och testamente å honom belöper av behållningen i dödsboet eller i sådan
kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 § 1 mom. 2); dock skall, där i skatteärendet
föreligger arvskifte, den däri gjorda fördelningen efter vad i 16 § stadgas
lända till efterrättelse.

Behållningen beräknas med ledning av bouppteckning eller, där skatten
uttages efter deklaration, med ledning av denna.

2 mom. Äganderätt eller rättighet, som jämlikt 6, 7, 8 eller 9 § beskattas
först framdeles, räknas såsom särskild lott. Är inträde av skattskyldighet
för flera sådana från samme arvlåtare (testator) erhållna förvärv att hänföra
till en och samma tidpunkt, anses dessa förvärv utgöra en lott.

3 mom. Skall enligt förordnande i testamente skatt för legat gäldas av
dödsboet, anses den del av behållningen, som åtgår till skatt för legatet, utgöra
en särskild lott (skattelott), dock icke där mottagaren av legatet jämväl
är arvinge eller universell testamentstagare eller skattskyldighet för legatet
inträder senare än vid testator död.

12 §.

Har någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal insatts såsom förmånstagare
och erhåller han vid försäkringstagarens död förfoganderätten
över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund
av kapitalförsäkring, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid beräknande
av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom. Vad nu sagts skall
gälla jämväl förvärv, som på grund av stadgandet i 104 § andra stycket
nämnda lag tillfaller dödsbodelägare, vilken är berättigad till laglott, med
iakttagande dock av vad beträffande fördelning av sådant förvärv kan vara
bestämt i skifteshandling, vilken jämlikt 16 § lägges till grund för lotternas
beräknande. Har försäkringstagarens make insatts såsom förmånstagare,
föreligger icke skattskyldighet för den del av förvärvet, som motsvarar
det belopp, varmed, därest förvärvet ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap,
makens jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat ökas.

Vidare skall, där försäkringen är tagen

a) å försäkringstagarens eller hans makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen
skolat vara fullgjord under en tid icke understigande tio år och
ej heller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel
av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest
premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande, eller

b) för olycksfall eller sjukdom,

Kungl. Majlis proposition nr 192.

225

Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapilalförsäkringsanstalt
på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare skall denne
anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses
som om försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på villkor
att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i anstalten
skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat
äga rum.

13 §.

1 mom. Vid beräknande av behållning i dödsbo iakttages

1) att bland boets tillgångar inräknas egendom, vartill den avlidne på
livstid haft i 8 § första stycket avsedd fri förfoganderätt;

2) att bland boets tillgångar icke inräknas egendom, vilken av den avlidne
innehafts med sådan rätt, som avses i 8 § andra stycket;

3) att avdrag må ske för begravnings- samt boupptecknings- och annan
boutredningskostnad;

4) att bland boets skulder icke må inräknas:

a) gäld, för vilken under 2) avsedd egendom på grund av inteckning eller
eljest särskilt häftar;

b) belopp, som skall betalas i arvsskatt.

14 §.

15 §.

1 mom. Andel, som vid bodelning skall tillfalla efterlevande make, beräknas
till hälften av makarnas behållna giftorättsgods, där den icke enligt

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sand. Nr 192. 15

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning, varöver i behörig ordning upprättad
handling föreligger i skatteärendet.

För efterlevande makes sålunda beräknade andel erlägges ej arvsskatt.

I fall, som avses i 4 kap. 1 § lagen om testamente, skall vad i föregående
stycke stadgas äga motsvarande tillämpning, där ej annat följer av testamente,
varom fråga är.

16 §.

Föreligger i skatteärendet i behörig ordning upprättad arvskifteshandling,
skola arvingars och universella testamentstagares lotter beräknas enligt skifteshandlingen
med tillämpning av däri angivna värden, dock icke där i 15 §
avsedd delning av boet skett annorlunda än enligt lag eller universell testamentstagares
lott enligt skifteshandlingen utgör större del av kvarlåtenskapen
än i testamentet bestämts. Om i skifteshandling angivits grunden för blivande
delning av från skiftet undantagen egendom ävensom dess värde, skall
jämväl sådan egendom anses fördelad å lotterna enligt angiven grund.

Har sammanlagda värdet av arvingars och universella testamentstagares
sålunda bestämda lotter i skifteshandlingen upptagits lägre än vad som
återstår av behållningen i dödsboet, beräknad på sätt i 13 § och 20—23 §§
stadgas, sedan därifrån avräknats dels efterlevande makes jämlikt 15 §
skattefria andel, dels legat, dels i 11 § 3 mom. omförmäld skattelott, dels
jämlikt 27 § 1 mom. för värdeförlust avgående belopp och dels värdet av
jämlikt 6 och 7 §§ först framdeles beskattningsbar egendom, skola lotterna
bestämmas såsom om det belopp, varmed deras sammanlagda värde understiger
dödsbobehållningen efter nu nämnd avräkning, uppdelats å lotterna
i förhållande till deras storlek.

Skifteshandling skall vid ingivandet vara åtföljd av bestyrkt avskrift.
Ingives ej avskrift, skall sådan på bekostnad av dödsboet eller skattskyldig
tågås. Avskriften förvaras hos domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

227

17 §.

För företeende av sådan handling rörande delning av dödsbo, som avses
i 15 §, eller av arvskifteshandling skall av rätten eller domaren medgivas
anstånd med skattens fastställande, såvitt arvinge, universell testamentstagare,
boutredningsman eller testamentsexekutör gör framställning därom
i samband med ingivande inom vederbörlig tid av bouppteckning för inregistrering.

Anstånd skall bestämmas i stad till högst fyra månader från det bouppteckningen
senast skolat vara ingiven och å landet att avse längst tiden
till det allmänna tingssammanträde, som infaller näst efter fyra månader
från nämnda tidpunkt. Ställes omedelbart eller, örn anstånd redan beviljats,
före anståndstidens utgång nöjaktig säkerhet för det belopp, vartill
skatten uppgår vid lotternas beräkning enligt lag och testamente, må anstånd
medgivas i stad högst ett år från det bouppteckningen senast skolat
vara ingiven och å landet längst till det allmänna tingssammanträde, »som
infaller näst efter ett år från nämnda tidpunkt. I fråga om prövning av erbjuden
säkerhet skall vad i 55 § 3 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning.

Anstånd som nu sagts skall icke föranleda uppskov med bouppteckningens
registrering.

Ställd säkerhet skall av rätten eller domaren omedelbart överlämnas till
länsstyrelsen. Mot bevis att sedermera påförd skatt blivit gulden skall säkerheten
återställas till den, som nedsatt densamma. Därest genom löftesmäns
död eller av annan orsak säkerheten blivit minskad och icke efter anmaning
annan nöjaktig säkerhet lämnas, skall rätten eller domaren förklara
beviljat anstånd icke vidare gälla.

Örn skyldighet att, då anstånd med skattens fastställande ägt rum, å skatten
gälda ränta stadgas i 52 §.

18 §.

Är utrönt, att arvingar finnas, men äro arvingarna eller en del av dem icke
kända till antalet, skall vad som tillkommer sådana arvingar inom varje
gren beskattas såsom en lott.

19 §.

1 mom. Har arvinge eller testamentstagare av arvlåtaren (testator) erhållit
gåva, vilken icke jämlikt 38 § eller 39 § a), b) eller c) varit fri från skatt,

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

och har gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse
om sådan gåva, blivit till mottagaren överlämnad inom fyra år före dödsfallet,
skall gåvans värde sammanläggas med värdet av sådan arvingens
eller testamentstagarens lott, för vilken skattskyldighets inträde är att hänföra
till arvlåtarens (testators) död, och arvsskatten beräknas å lottens och
gåvans sammanlagda värde. Avdrag skall därvid ske för skatt, som visas
hava erlagts för gåvan eller, om ytterligare gåva förekommit före ovan angivna
tid, för vad av erlagd skatt belöper å den gåva, som skall sammanläggas
med lotten; dock må arvsskatten icke beräknas till lägre belopp än
som skulle, utan avseende å gåvan, hava utgått för lotten.

Där inträde av skattskyldighet för gåva är att hänföra till dödsfallet
eller eljest skolat hänföras till senare tidpunkt än gåvans fullbordande eller
mottagande av utfästelse om gåvan, skall vid bedömande av frågan huruvida
sammanläggning skall ske den tidpunkt, till vilken inträde av skattskyldighet
är eller varit att hänföra, vara avgörande.

Vid sammanläggning beskattas icke i 37 § 2 mom. avsett förvärv i den
mån skattefrihet åtnjutits på grund av föreskrifterna i 12 §.

2 mom. Utgöres lott av egendom, för vilken jämlikt 8 § första stycket skattskyldighet
inträtt senare än vid arvlåtarens (testators) död, och har mottagaren
av lotten erhållit gåva av föregående innehavaren, skall, med tilllämpning
av föreskrifterna i 1 morn., värdet av sådan gåva sammanläggas
med lotten, där mottagaren ej såsom arvinge eller testamentstagare efter
föregående innehavaren erhåller egendom till högre värde än nämnda lott.
Vid sammanläggning som nu avses beräknas skatten jämväl såvitt gäller
värdet av gåvan efter den skatteklass, som jämlikt 30 § skall tillämpas beträffande
lotten.

3 mom. Bouppteckning skall vid ingivandet vara åtföljd av skriftlig uppgift
angående i denna paragraf avsedd gåva eller försäkran att sådan gåva
icke förekommit. Enahanda uppgift eller försäkran skall lämnas i deklaration,
som avgives angående arvfallen eller testamenterad egendom.

Värdering av egendomen.

20 §.

Vid uppskattning av egendom skall lända till efterrättelse i bouppteckning
eller, där skatt uttages efter deklaration, i denna upptaget värde, såframt icke
föreskrifterna i 21, 22 eller 23 § föranleda åsättande av annat värde. Nyttjanderätt
eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som av arvlåtaren
stiftats genom testamente, uppskattas enligt i 23 § meddelade föreskrifter.

21 §.

Uppskattningen sker med hänsyn till förhållandena vid tiden för skattskyldighetens
inträde.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

229

Där arvsskatt utgår för värdet av gåva, som skall sammanläggas med arvseller
testamentslott, uppskattas den bortgivna egendomen sådan den befanns,
då gåvan fullbordades eller handling, innefattande giltig utfästelse om gåvan,
överlämnades till mottagaren eller, där inträde av skattskyldighet för gåvan
varit att hänföra till senare tidpunkt, sådan egendomen då befanns. Har
givaren förbehållit sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller
annan förmån av egendomen utan att sådant förbehåll föranlett beskattningens
uppskjutande, skall dock uppskattningen av egendomen hänföras till
tiden, då den givaren förbehållna rättigheten upphörde.

Angående avräkning i vissa fall för värdeförlust, som uppkommit efter
skattskyldighetens inträde, stadgas i 27 §.

22 §.

1 mom. Såsom värde å fast egendom vid tidpunkt, som avses i 21 §, skall,
där ej annat föranledes av vad i 2 och 3 mom. stadgas, gälla näst föregående
årets taxeringsvärde.

2 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets
taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan
dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad eller annan anläggning
å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom skogsavverkning eller genom
nedläggning eller väsentlig förändring av rörelse, i vilken egendomen
varit använd, eller av annan liknande anledning, skall länsstyrelsen i det län
där egendomen är belägen på ansökan av skattskyldig, boutredningsman
eller testamentsexekutör, efter verkställd utredning, åsätta egendomen särskilt
värde till ledning för beräkning av på egendomen belöpande arvsskatt.

Där efter tidpunkt som nyss nämnts fortsatt bebyggelse skett å fast egendom
eller dess värde eljest förhöjts till följd av ny-, till- eller ombyggnad
eller väsentlig förändring av rörelse, vari egendomen varit använd, eller annan
liknande anledning, äger rätten eller domaren hos länsstyrelsen påkalla att
egendomen för ändamål, som i föregående stycke sägs, åsättes särskilt värde.

Vid den värdesätlning, varom i detta mom. är fråga, skall, under iakttagande
i övrigt i tillämpliga delar av de i kommunalskattelagen stadgade
grunder för taxering av fastighet, hänsyn tagas till egendomens beskaffenhet
vid tidpunkt, som avses i 21 §. Sökande är pliktig meddela länsstyrelsen
erforderliga upplysningar för ansökningens prövning. Länsstyrelsen äger
att i ärendet höra ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden för det distrikt,
inom vilket egendomen är belägen, eller, om denna nämnd avslutat sin verksamhet,
ordföranden i taxeringsnämnden i orten. Där besiktning av egendomen
prövas nödig, må länsstyrelsen föranstalta därom såframt, då ärendet

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

upptagits på ansökan, sökanden efter anmaning bestrider kostnaderna för
besiktningen. I fall, som avses i andra stycket av detta moment, bestridas
kostnaderna av allmänna medel.

över länsstyrelsens beslut i ärende, som avses i detta moment, må klagan
icke föras.

3 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets
taxeringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän förändring
i det ekonomiska läget och uppgår, därest egendomen uppskattas
efter nämnda taxeringsvärde, skatten för sådana lotter i boet, om vilkas beskattande
är fråga, till sammanlagt minst 3,000 kronor, må Konungen på ansökan
av skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutör medgiva,
att skatten skall utgå efter lägre värde än det, vartill den fasta egendomen
eljest skall uppskattas. Sådan ansökan skall för att kunna till prövning upptagas
vara till Konungen ingiven innan beslut om skattens fastställande meddelas.
- ■ 1^1

23 §.

Vid uppskattning av lös egendom iakttages:

A. Tomträtt eller vattenfallsrätt uppskattas till det värde, som rättigheten
med hänsyn till villkoren vid upplåtelsen och den tid, som därför
återstår, kan anses hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med
tillbörlig omsorg skedd försäljning. Enligt enahanda grund uppskattas å annans
mark uppförd byggnad, som ej är tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt.

D. För evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller annan förmån uppskattas
till tjugu gånger det belopp, vartill den senast för helt år uppgått.

Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som utgår
under viss tid eller någons livstid, uppskattas till sitt kapitalvärde. Är
rättigheten bestämd till visst belopp eller eljest till viss storlek, beräknas
kapitalvärdet efter det belopp rättigheten senast för helt år motsvarat och
en räntefot av fem procent enligt de vid denna förordning fogade tabellerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

231

II, lil och IV. Där rättighet, som belastar viss egendom, ej är på nyss angivet
sätt bestämd, anses årliga värdet utgöra fem procent av det penningvärde,
vartill egendomen uppskattats, dock att, där rättighet avser endast
del av egendom eller dess årliga värde eljest icke kan bestämmas enligt
nyss angivna grund, detta uppskattas efter vad som prövas skäligt.

Kapitalvärdet av rättighet, som icke är bestämd att utgå under någons
livstid men ändock är av obestämd varaktighet, uppskattas med ledning av
tabellerna III och IV, såsom örn den skolat utgå för den berättigades livstid,
dock högst till tio gånger det värde, rättigheten senast för helt år motsvarat.

E. Värdet av utländskt myntslag beräknas på sätt i förordningen angående
stämpelavgiften är stadgat.

F. Annan lös egenom än förut nämnts uppskattas till vad den kan anses
hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg
skedd försäljning.

24 §.

Har egendom tillfallit någon med i 8 § första stycket avsedd rätt, uppskattas
denna såsom om egendomen bekommits med äganderätt.

Sådan rätt till egendom, som omförmäles i 8 § andra stycket, uppskattas
så länge där nämnt villkor är gällande såsom om egendomen bekommits
med nyttjanderätt.

25 §.

Har genom testamente upplåtits nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst
eller annan förmån av egendom, skall, såvitt ej jämlikt 6 § äganderätten
till samma egendom beskattas först framdeles, egendomens jämlikt
21—23 §§ beräknade värde minskas med rättighetens kapitalvärde. Har
rättigheten tillagts två eller flera efter varandra, skall vid den avräkning,
som äger rum för uppskattning av äganderätten, rättigheten anses hava tillfallit
allenast en av de berättigade och dess kapitalvärde beräknas efter den
yngstes levnadsålder.

Där rättighet, varom nu är fråga, upplåtits genom annan rättshandling
än testamente och såsom efter arvlåtarens död bestående belastning utgör
skuld i boet, skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning;
dock må avräkning för rättighetens värde ske endast i den mån detsamma
överstiger värdet av för rättigheten utgående vederlag.

26 §.

Den som vid bouppteckning uppgivit dödsbo eller omhänderhar boets
egendom ävensom skattskyldig bar att tillhandahålla den utredning, som
rätten eller domaren prövar erforderlig för bedömande av egendoms värde.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Till upplysning om värde å fast egendom skall företes taxeringsbevis
eller kronodebetsedel eller, där egendomen jämlikt 22 § 2 mom. första eller
tredje stycket åsatts särskilt värde, länsstyrelsens beslut i ärendet. Påkallar
skallskyldig tillämpning av sådant särskilt värde, skall nödigt anstånd med
skatteärendets avgörande lämnas för uppvisande av länsstyrelsens beslut,
såvida det styrkes, att ansökan örn åsättande av särskilt värde å egendomen
blivit gjord.

Till ledning för värdering av aktier, obligationer och därmed jämförliga
värdehandlingar skall företes intyg av bank, mäklare eller annan med saken
förtrogen. Är sådan handling icke noterad å börs, skall företes av landskamreraren
i länet meddelat bevis, utvisande det värde, vartill enligt senast
verkställd prövning handlingen må hava upptagits vid taxering enligt
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Rätten eller domaren må, där särskild anledning föreligger, förordna lämplig
person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för dess
värdering. Förordnande som nu sagts må, efter framställning av advokatfiskal^
meddelas av hovrätten i dit fullföljt skatteärende. Det åligger
skattskyldig eller den, som för skattskyldig omhänderhar egendom, att hålla
egendomen tillgänglig för besiktning ävensom att tillhandagå förrättningsmannen
med upplysningar och annan utredning. Ersättning åt förrättningsmannen
erlägges, örn egendomen ingår i dödsbo, av boet och eljest av den
för egendomen skattskyldige.

27 §.

1 mom. Förrättas arvskifte inom åtta månader från arvlåtarens död och
lägges skifteshandlingen till grund för arvsskattens bestämmande, skall på
begäran av arvinge, universell testamentstagare, boutredningsman eller testamentsexekutör,
avräkning för värdeförlust enligt vad nedan sägs äga rum,
när å börs eller eljest i marknaden noterad aktie, obligation eller därmed
jämförlig värdehandling blivit

a) vid tiden för skiftet noterad till värde understigande det till tiden för
dödsfallet hänförliga värde, vartill jämlikt 23 § B handlingen skall upptagas,
eller

b) före skiftet frånsåld boet till lägre pris än sistnämnda värde.

Avräkningen verkställes med skillnaden mellan sagda till tiden för dödsfallet
hänförliga värde och det värde, vartill enligt i 23 § B angivna grunder
handlingen skall upptagas örn värderingen i stället hänföres i fall, som angles
under a), till tiden för skiftet och i fall, som angives under b), till tiden
för försäljningen; dock må avräkning icke äga rum med mindre nämnda
skillnad uppgår till minst tio procent av värdet vid dödsfallet och ej heller i
den mån värdeförlusten motsvaras av värdeökning, som kommit dödsboet till
godo genom att annan å börs eller eljest i marknaden noterad värdehandling
blivit vid tiden för skiftet noterad eller före skiftet frånsåld boet till pris
överstigande värdet å samma handling vid dödsfallet.

233

Kungl. May.ts proposition nr 192.

Vid tillämpning av vad i detta moment stadgas lända till efterrättelse föreskrifterna
i 26 § första och tredje styckena.

2 mom. Tillfaller kvarlåtenskapen, frånsett legat, allenast en arvinge eller
universell testamentstagare och har beträffande dödsboet tillhörig aktie, obligation
eller därmed jämförlig värdehandling inom fyra månader efter dödsfallet
eller, om bouppteckning dessförinnan ingivits, före ingivandet inträffat
sådant förhållande, som i 1 mom. första stycket omförmäles, skall på
begäran av arvingen, testamentstagaren, boutredningsman eller testamentsexekutör
avräkning äga rum för värdeförlust. Vid beräknande av förlusten
skall vad i 1 mom. stadgats äga motsvarande tillämpning.

Där dödsboet inom åtta månader från dödsfallet blir föremål för delning,
varom förmäles i 15 §, och över sådan delning upprättad handling lägges till
grund för bestämmande av arvingens eller den universel^ testamentstagarens
lott, skall avräkningen avse värdeförlust, som inträffat under tiden från dödsfallet
till delningen av boet.

3 mom. Därest beträffande aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling,
vilken tillagts någon såsom legat, inom åtta månader från testators
död eller, om legatet dessförinnan blivit verkställt, under tiden till
verkställandet inträffat i 1 mom. första stycket avsett förhållande, skall på
begäran av den skattskyldige avräkning för värdeförlust verkställas. Vid beräknande
av förlusten skall vad i 1 mom. stadgats äga motsvarande tillämpning.

Har legatarien tillagts endast rätt till ränta eller annan avkastning å värdehandlingen,
äger han, i den mån värdeförlust som nyss nämnts föranleder
nedsättning av rättighetens värde, påkalla avräkning härför.

Skattens bestämmande.

28 §.

Tillfaller lott barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling
till avlidet barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn och har
vid tiden för skattskyldighets inträde mottagaren av lotten ej fyllt 18 år,
är lotten skattefri, örn dess värde ej överstiger ovan angivna belopp av 3,000
kronor ökat med 1,000 kronor för varje helt år eller del därav, som då
återstod till dess sagda ålder uppnås.

Efterlevande make tillkommande lott, vars värde icke överstiger 25,000
kronor, är fri från skatt.

I fråga örn sådan i andra och tredje styckena avsedd lott, vilken jämlikt
6, 7, 8 eller 0 § beskattas först framdeles, skall vid beräknande av det värde,

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

vartill lotten för att vara skattefri högst får uppgå, hänsyn tagas jämväl till
värdet av annan från samme arvlåtare (testator) erhållen lott, för vilken
inträde av skattskyldighet varit att hänföra till tidigare tidpunkt.

Skattefri är jämväl, med det undantag som framgår av sista stycket, annan
lott än förut nämnts, där värdet icke överstiger 1,000 kronor.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Klass 1. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer efterlevande make,
barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling till barn,
adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn, utgör skatten:
när värdet å skattepliktig lott överstiger

3,000 men icke	6,000	kr.: 30	kr.
6,000	»	»	12,000	> : 90	»
12,000	»	»	20,000	» : 270	»
20,000	»	»	30,000	» : 590	»
30,000	»	»	40,000	» : 1,090	»
40,000	»	»	50,000	» : 1,690	»
50,000	»	»	60,000	» : 2,390	»
60,000	»	»	75,000	» : 3,190	»
75,000	»	»	100,000	» : 4,540	»
100,000	»	»	150,000	» : 7,040	»
150,000	»	»	200,000	» : 13,040	»
200,000	»	»	300,000	» : 20,040	»
300,000	»	»	400,000	» : 36,040	»
400,000				» : 54,040	»
Klass	II.

för	3,000 kr. och	2 % av återstoden
»	6,000	» »	3 % »	»
»	12,000	» »	4 % »	»
»	20,000	» »	5 % »	»
»	30,000	» »	6 % »	»
»	40,000	» »	7 % ■»	»
»	50,000	» »	8 % »	»
»	60,000	» »	9 % »	»
»	75,000	» »	10 % »	»
»	100,000	» »	12 ^ »	»
»	150,000	» »	14 % »	»
»	200,000	» »	16 % »	»
»	300,000	» »	18 % »	»
»	400,000	» »	20 / »	»

när värdet å	lotten överstiger
1,000	men icke 3,000	kr.:	20 kr. för	1,000 kr. och	4 % av återstoden
3,000	» »	6,000	» :	100	» »	3,000	» »	6 % i> »
6,000	» »	12,000	»	280	» »	6,000	» »	8 % » »
12,000	» »	20,000	» :	760	» »	12,000	» »	10 * »
20,000	» »	30,000	» :	1,560	» »	20,000	» »	12 % »
30,000	» »	40,000	» :	2,760	» »	30,000	» »	15 % » D
40,000	» »	60,000	» :	4,260	» »	40,000	» »	18 % » »
60,000	» »	100,000	» :	7,860	» »	60,000	» »	21 % » »
100,000			» :	16,260	» »	100,000	» »	24 % » » •

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

235

B. För arvs- eller testamentslott tillkommande någon, vilken såsom anställd
tillhört den avlidnes husfolk under minst tio år eller under tid, som
jämte tiden för sådan anställning hos den avlidnes make eller släkting till
den avlidne eller maken uppgår till minst tio år, beräknas skatten, om lottens
värde icke överstiger 50,000 kronor, enligt de grunder som angivas under A.
Klass lil. För testamentslott tillkommande

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap; stiftelse

med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål;

utgör skatten, där fråga är örn svensk juridisk person och skattebefrielse
ej åtnjutes jämlikt 3 §:

när värdet å lotten överstiger
1,000 men icke	3,000 kr.:	40 kr. för	1,000 kr. och 10 % av	återstoden;
3,000 » »	6,000 » :	240 » >	3,000 » »	15 % »	» ;
6,000 »	20,000 » :	690 » »	6,000 » >	20 % »	» ;
20,000 »	60,000 » :	3,490 » »	20,000 » »	25 f »	»
60,000	» :	13,490 » »	60,000 » »	30 % »	»
Klass IV. För	arvs- eller	testamentslott,	som icke skall beskattas enligt
för klass I, II eller III angivna grunder, utgör skatten:
när värdet å lotten överstiger
1,000 men icke	3,000 kr.:	40 kr. för	1,000 kr. och 10 % av	återstoden
3,000 »	6,000 »	240 » »	3,000 » >	15 % »	»
6,000 » »	12,000 » :	690 » »	6,000 » »	20 % »	»
12,000 » »	20,000 » :	1,890 » »	12,000 » »	25 % »	»
20,000 »	40,000 » :	3,890 » »	20,000 » »	30*/. »	»
40,000	»	9,890 » »	40,000 » »	35 % »	»

För skattelott, som i 11 § 3 mom. sägs, beräknas skatten efter den lägsta
klass, som gäller för arvinge eller universell testamentstagare i dödsboet eller
för mottagaren av det legat varom fråga är. Därest skattelotten icke överstiger,
om den skall beskattas efter klass I, 3,000 kronor och eljest 1,000 kronor,
utgår skatten i klass I efter 1 procent, i klass II efter 2 procent samt i
klasserna III och IV efter 4 procent.

29 §.

Vid tillämpning av 28 § skall värdet å lotten jämnas till närmast lägre
fulla hundratal kronor.

236

Kungl. Majlis proposition nr 192.

Därest vid beräkning av skatt öretal uppkommer, skall skatten jämnas till
närmast lägre hela krontal.

30 §''

Där någon bekommer egendom, för vilken jämlikt 8 § skattskyldighet inträtt
senare än vid arvlåtarens (testators) död, beräknas skatten efter skyldskapsförhållandet
mellan tillträdaren och föregående innehavaren, därest
skatten vid sådan beräkning blir lägre än om den bestämmes efter skyldskapsförhållandet
mellan tillträdaren och arvlåtaren (testator).

Tillfaller egendom den som är gift, beräknas skatten efter skyldskapsförhållandet
mellan hans make och testator, om skatten därvid blir lägre än den
som eljest skolat utgå.

31 §.

Till ledning vid uträknandet av skatt enligt denna förordning utfärdar
Konungen erforderliga tabeller.

Efterbcskattning.

32 §.

Har efter det beslut meddelats örn fastställande av skatt

a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;

b) testamente, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom
lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;

c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen
av egendom i dödsbo;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 3 kap.
10 § lagen om boutredning och arvskifte stadgas föranleder tillägg till eller
rättelse av bouppteckningen;

f) kunskap vunnits om förhållande, som föranleder tillämpning av 19 §;

och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon

lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning
ske med sålunda felande belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Särskilda bestämmelser örn beskattning i tall av dödsbos konkurs.

33 §.

Vad nu stadgats skall gälla jämväl då arvlåtaren (testator) vid sin död
var i konkurs.

Om anstånd jämlikt 17 § blivit beviljat, skall, där dödsboet avträdes till
konkurs, anståndet anses förfallet och ställd säkerhet återlämnas.

3 mom. Har inom ett år från det underrätt meddelat beslut om fastställande
av skatt dödsbo avträtts till konkurs, skall förut bestämd skatt nedsättas
sålunda att med tillämpning av föreskrifterna i 1 mom. skatt påföres
endast i den mån i konkursen uppkommit överskott.

Ansökan örn återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och
upptages av den underrätt, som meddelat beslut om skattens fastställande.

Beskattningsmyndighet.

34 §.

Beskattningsmyndighet är den allmänna underrätt, vid vilken arvlåtaren
(testator) eller, då fråga är om egendom vartill föregående innehavare på
livstid haft i 8 § första eller andra stycket avsedd rätt, denne skolat svara
i mål, som rörde hans person.

Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts upptages skatteärendet
av Stockholms rådhusrätt.

Om gåvoskatt.

35 §.

Skyldighet att erlägga gåvoskatt åligger:

a) svensk medborgare, här i riket bosatt utländsk medborgare samt svensk
juridisk person

för gåva av egendom inom eller utom riket;

238

Kungl. Mcij.ts proposition nr 192.

b) annan utländsk medborgare än under a) sägs samt här i riket icke hemmahörande
juridisk person

för gåva av sådan egendom, som angives i 4 § 1 mom. 2).

36 §.

Vad i fråga om arvsskatt är stadgat i 6—9 §§ skall vid beskattning av
gåva äga motsvarande tillämpning. Föreskrifterna i 6 § örn skattskyldighetens
inträde först framdeles skola härvid, utan inskränkningar som angivas
i andra stycket under c) och d), gälla jämväl i fall då givaren förbehållit
sig själv nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån
av den bortgivna egendomen.

37 §.

1 mom. Gåvoskatt utgår vid köp, byte, lega eller annat sådant avtal, örn
av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart, att
avtalet delvis har egenskap av gåva.

2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med lagen om
försäkringsavtal i annat fall än i 12 § avses tillfaller någon i egenskap av
förmånstagare.

Vid beskattning, varom nu är fråga, skall vad i 12 § andra, tredje och
fjärde styckena är stadgat äga motsvarande tillämpning.

38 §.

Från gåvoskatt äro, förutom i 3 § omförmälda juridiska personer, befriade:

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap; stiftelse

med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

39 §.

Skattefrihet åtnjutes

a) för gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda
för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk;

d) för annan än under a), b) och c) omförmäld gåva, vars värde icke
överstiger 3,000 kronor.

40 §.

Skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvotagare lägges till grund för
beräkning av skatten; dock skall vad i fråga om arvsskatt är föreskrivet i
30 § äga motsvarande tillämpning vid beskattning av gåva.

41 §.

Har gåvotagaren inom fyra år innan den gåva, varom fråga är, blivit
fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse om gåvan, blivit överlämnad
till mottagaren, från samme givare erhållit annan gåva, som icke
jämlikt 39 § a), b) eller c) varit fri från skatt, skall hänsyn tagas till den
tidigare gåvan, så att skatten beräknas å gåvornas sammanlagda värde. Avdrag
skall därvid ske för skatt, som visas hava erlagts för den tidigare gåvan,
eller, om före ovan angivna tid ytterligare gåva förekommit, för vad av erlagd
skatt belöper å förstnämnda gåva; dock må för den gåva varom fråga
är icke beräknas lägre skatt än som skulle, utan avseende å tidigare gåvor,
hava utgått för gåvan.

Där inträde av skattskyldighet för gåva är att hänföra eller skolat hänföras
till senare tidpunkt än gåvans fullbordande eller mottagande av utfästelse
örn gåvan, skall vid bedömande av fråga huruvida sammanläggning
skall ske den tidpunkt, till vilken inträde av skattskyldighet är eller varit
att hänföra, vara avgörande.

Vid sammanläggning beskattas icke i 37 § 2 mom. avsett förvärv i den mån
skattefrihet åtnjutits på grund av föreskrifterna i 12 §.

Då fråga samtidigt förekommer om beskattning av flera, av skilda givare
erhållna gåvor, skall skatt för sig beräknas för vad som erhållits från varje
särskild givare.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

42 §.

Egendom, för vilken gåvoskatt utgår, uppskattas med hänsyn till förhållandena
vid tiden för skattskyldighetens inträde.

Där jämlikt 41 § med värdet av gåva skall sammanläggas värdet av tidigare
gåva, uppskattas sistnämnda gåva sådan den befanns då den fullbordades
eller handling, innefattande giltig utfästelse örn gåvan, överlämnades till
mottagaren eller, där inträde av skattskyldighet för gåvan varit att hänföra
till senare tidpunkt, sådan den då befanns.

43 §.

Vid beskattning av gåva skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
förutom ovan särskilt angivna bestämmelser i 6—9, 12 och 30 §§, vad i fråga
om arvsskatt vidare är stadgat i 4 § 2 och 3 inom., 11 § 2 morn., 14, 20, 22
—26 §§, 28 § med undantag av vad i andra och tredje styckena stadgas angående
särskild skattefrihet, ävensom 29 och 32 §§; och skall därvid vad i
26 § sista stycket sägs örn rätten eller domaren i stället gälla vederbörande
länsstyrelse samt i 32 § f) förekommande hänvisning till 19 § i stället gälla
41 §.

44 §.

Beskattningsmyndighet är länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige
är mantalsskriven eller, örn han ej är mantalsskriven inom riket, där han
är bosatt samt, i fråga om juridisk person, där vederbörande styrelse eller
förvaltning har sitt säte.

Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts upptages
skatteärendet av Överståthållarämbetet för skatteärenden.

Gemensamma bestämmelser.

Deklaration och vissa andra uppgifter för beskattningen.

45 §.

Deklaration skall av den, som är skattskyldig, avgivas

A) angående förvärv av arvs- eller testamentslott, när lotten utgöres av

1) egendom i dödsbo efter svensk medborgare i fall, då denne vid sin död
ej hade hemvist i riket och skyldighet ej inträtt att efter honom här förrätta
bouppteckning enligt svensk lag;

2) egendom i dödsbo efter utländsk medborgare, som vid sin död ej hade
hemvist i riket;

3) äganderätt eller rättighet, vilken jämlikt 6—9 §§ beskattas senare än
vid arvlåtarens (testators) död, dock icke där fråga är örn förvärv efter den
som på livstid innehaft egendom med i 8 § första stycket avsedd rätt;

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

241

4) egendom i dödsbo, som avträtts till konkurs, i fall där arvsskatt skall
beräknas med tillämpning av 33 § 1 morn.;

B) angående förvärv, som vid försäkringstagares död tillfallit förmånstagare,
vilken icke tillika är arvinge eller testamentstagare;

D) angående förvärv genom gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i beskattningshänseende
likställt fång.

46 §.

Deklaration skall vara till beskattningsmyndigheten avlämnad inom fyra
månader, räknat i fall som angivas i 45 §

under A) 1), 2) och 3), B) samt D) från det skattskyldighet inträdde;

under A) 4) från det överskott i dödsboets konkurs överlämnades till den
skattskyldige;

under C) från det kännedom erhölls angående den omständighet, som föranleder
efterbeskattningen.

Magistrat i annan stad än den, där länsstyrelsen har sitt säte, ävensom
kommunalborgmästare och landsfiskal åligger att på begäran mottaga och
till länsstyrelsen överlämna deklaration, som skall dit ingivas.

47 §.

Deklaration skall avgivas på heder och samvete och innehålla uppgift om

A) då deklarationen avser arvfallen eller testamenterad egendom:

1) arvlåtarens (testators) och den skattskyldiges fullständiga namn och
hemvist;

2) arvlåtarens (testators) dödsdag och, örn skattskyldighet inträtt senare,
tidpunkten härför;

3) skyldskapsförhållandet mellan arvlåtaren (testator) och den skattskyldige
ävensom, vid tillämpning av 30 §, det skyldskapsförhållande, efter vilket
i sådant fall skatten skall beräknas;

4) de grunder, efter vilka lottens storlek bestämts;

5) beskaffenheten och värdet av den egendom, varav lotten består;

B) då deklarationen avser förvärv, som vid försäkringstagares död tillfallit
förmånstagare, vilken icke tillika är arvinge eller testamentstagare:

förhållanden motsvarande de ovan under A) 1), 2), 3) och 5) angivna;

C) då deklarationen avser gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i beskattningshänseende
likställt fång:

1) givarens och den skattskyldiges fullständiga namn och hemvist;

2) tidpunkten för gåvans fullbordande eller för överlämnandet till mot Bihang

till riksdagens protokoll tott. 1 sami. Nr 192. 16

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tagaren av handling, innefattande giltig utfästelse örn gåvan, eller, om skattskyldighet
inträtt senare, tidpunkten härför;

3) skyldskapsförhållandet mellan givaren och den skattskyldige ävensom,
vid tillämpning jämlikt 40 § av i 30 § givna föreskrifter, det skyldskapsförhållande,
efter vilket i sådant fall skatten skall bestämmas;

4) egendomens beskaffenhet och värde;

5) tidigare gåvor, till vilka jämlikt 41 § hänsyn skall tagas vid skattens
bestämmande.

Angående skyldighet att i deklaration, som avser arvfallen eller testamenterad
egendom eller förvärv, som omförmäles ovan under B), lämna uppgift
jämväl angående gåva stadgas i 19 §.

Deklaration skall avlämnas i två exemplar och, om den avser gåva eller
annat jämlikt 37 § därmed i beskattningshänseende likställt fång, avfattas å
blankett enligt formulär, som fastställes av Konungen. Deklarationen skall
åtföljas av handlingar, innefattande upplysning örn de förhållanden, som äro
av betydelse för skattens bestämmande. Har bouppteckning efter utländsk
medborgare härstädes förrättats men vid ingivandet av deklaration angående
kvarlåtenskapen ännu icke blivit inregistrerad, skall vid deklarationen fogas
bouppteckningen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

48 §.

Deklarationer må icke före utgången av tid, som angives i 17 § lagen om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, utan samtycke
i varje särskilt fall av den som avgivit deklarationen utlämnas till
annan än de ämbets- eller tjänstemän, som i och för sin befattning böra erhålla
del av deklarationerna, eller, på sätt Konungen förordnar, skola äga
tillgång till desamma för verkställande av statistisk bearbetning.

Vad ovan är sagt om deklaration gäller i tillämpliga delar jämväl annan
uppgift till ledning för skattens beräkning, dock ej bouppteckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
49 §.

243

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare,
åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhållen
vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldighets
inträde, lämna skriftlig uppgift härom till den beskattningsmyndighet,
vilken har att upptaga fråga om beskattning av försäkringsbeloppet, och därvid
enligt närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, jämväl uppgiva
övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande; dock skall
nu stadgad skyldighet icke gälla, där försäkringsbeloppet eller, där fråga
är om flera försäkringar, deras sammanlagda belopp ej överstiger 3,000
kronor.

50 §.

Har någon på livstid innehaft egendom med sådan rätt, som avses i 8 §
andra stycket, skall bouppteckning efter honom vara åtföljd jämväl av skriftlig
uppgift om fullständiga namnet å den, till vilken egendomen övergått,
ävensom hans hemvist. Sådan uppgift lämnas av den som uppgivit boet.

Skattens fastställande och erläggande.

51 §.

Ärende rörande fastställande av skatt, som ej skall uttagas efter deklaration,
upptages till avgörande vid inregistrering av bouppteckning eller handling,
som avses i 3 kap. 10 § lagen örn boutredning och arvskifte, eller, där
jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande blivit beviljat, när till beskattningsmyndigheten
ingivits handling, för vars företeende anståndet beviljats,
eller, om sådan handling icke ingives inom anståndstiden, vid utgången
av sistnämnda tid eller, då jämlikt 32 § a) efterbeskattning skall äga rum till
följd av bevakning av där omförmält testamente, vid bevakningen.

52 §.

Skatt enligt denna förordning skall, i den mån ej jämlikt 55 § anstånd medgivits,
erläggas inom tre veckor efter det beskattningsmyndighet meddelat
beslut örn skattens fastställande.

Har jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande ägt rum, skall från
dagen då bouppteckning senast skolat vara ingiven eller, där skatten uttages
efter deklaration, från dagen då, om anstånd ej beviljats, deklarationen
senast skolat vara avlämnad till dagen för skattens fastställande å skattebeloppet
erläggas ränta efter den procent, som Konungen i anslutning till det
allmänna ränteläget fastställer varje år i december att gälla för det påföljande
året. Skall jämlikt 54 § skatten förskjutas av dödsboet, påföres vid skattens
fastställande ränta utan uppdelning å de särskilda skattskyldiga. Vad
av beräknad ränta överskjuter helt krontal bortfaller.

244

Kungl. Majlis proposition nr 192.

Skatten jämte ränta, där sådan skall beräknas, uttages genom stämpelbeläggning
med användande av dubbla beläggningsstämplar, örn vilka stadgas
i förordningen angående stämpelavgiften. Stämplarna anbringas å bouppteckning
eller handling, som avses i 3 kap. 10 § lagen örn boutredning
och arvskifte, eller i fall, då deklaration skall avgivas, å deklarationen eller,
då jämlikt 32 § a) efterbeskattning skall äga rum till följd av bevakning av
där omförmält testamente, å utgående expeditionen angående testamentsbevakningen.

Har jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande beviljats, åligger det
dödsboet att för stämpelbeläggning tillhandahålla utlämnad bouppteckning.

53 §.

•

Inbetalas icke, där stämpelbeläggning skall äga rum vid underrätt, inom
i 52 § angiven tid för stämpelbeläggningen erforderligt belopp, skall, såframt
ej annat följer av vad i 6 § sista stycket stadgas, rätten eller domaren
därom göra anmälan hos länsstyrelsen med överlämnande av protokollsutskrift,
innefattande beslutet om skattens fastställande, jämte bouppteckning,
örn sådan föreligger. Anmälan skall innehålla uppgift, huruvida
och i vad mån det åligger dödsbo att förskjuta ogulden skatt, ävensom erforderlig
uppgift om skattskyldigs hemvist.

Det åligger länsstyrelse efter anmälan som nu nämnts ävensom vid försummad
inbetalning av belopp, som för stämpelbeläggning skall uppbäras av
länsstyrelsen, att förordna om det felande beloppets uttagande i den ordning
som örn uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad. Avgift för indrivningen
skall utgå enligt grunder som av Konungen bestämmas.

54 §.

Arvsskatt för lott, för vilken skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens (testators)
eller i fall, som avses i 8 § första stycket, föregående innehavarens död,
ävensom i 52 § omnämnd ränta förskjutas av dödsboet, dock icke där
fråga är om lott, som beskattas efter vad i 6 § andra stycket d) sägs. Skattskyldig
skall vid tillträde av honom tillkommande lott återgälda vad dödsboet
för honom förskjutit jämte den ränta därå, som kunnat av dödsboet påräknas
vid insättning å bankräkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

245

Anstånd med erläggande av skatt.

55 §.

1 mom. A. Uppgå i dödsbo beloppet av kontanta medel samt värdet av
obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagt icke till
dubbla beloppet av den arvsskatt, som jämlikt 54 § skall av dödsboet förskjutas,
eller föreligger i andra fall för någon som är skattskyldig enligt
denna förordning avsevärd svårighet att genast erlägga hela den skatt, som
belöper på honom tillfallen egendom, må, såvida skatten uppgår till minst
500 kronor, beskattningsmyndigheten medgiva, att skatten erlägges genom
högst fem årliga inbetalningar.

2 mom. Första inbetalningen skall äga rum inom tid, som angives i 52
§, och skall uppgå, om skatten uppdelas i endast två poster, minst till en
fjärdedel av skattens belopp och i andra fall minst till belopp motsvarande
skattebeloppet delat med antalet inbetalningar. Andra inbetalningen skall
verkställas å årsdagen för beslutet om skattens fastställande och envar av
de följande å motsvarande dag det år, varunder den förfaller till betalning;
och skola dessa inbetalningar uppgå till sinsemellan lika belopp. Å skatt,
med vars erläggande anstånd åtnjutes, skall gäldas ränta efter den procent,
som Konungen i anslutning till det allmänna ränteläget fastställer varje år
i december att gälla för det påföljande året.

3 mom. Framställning om anstånd skall skriftligen göras senast då skatteärendet
upptages till avgörande. Beviljas anstånd, skall inom tid, som beskattningsmyndigheten
utsätter, till denna avlämnas till Kungl. Majit och
kronan utfärdad skuldförbindelse å det belopp anståndet avser jämte ränta.
Medgives anstånd jämlikt 1 mom. A eller, för däremot svarande fall, jämlikt
1 mom. C, skall därjämte inom samma tid ställas nöjaktig säkerhet.
Fullgöres ej vad nu sagts anses anståndet förverkat. Då erbjuden säkerhet
utgöres av inteckning i egendom, som blivit föremål för beskattning, eller

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

till beskattning upptagen värdehandling, skall vid prövning av säkerheten
lända till efterrättelse det värde, för vilket skatt beräknats.

A mom. Har anstånd medgivits, förses den stämpelpliktiga handlingen dels
med stämplar till värde motsvarande det till beskattningsmyndigheten kontant
inbetalda skattebeloppet, dels ock med anteckning därom att skuldförbindelse
blivit avlämnad för återstoden av skattens belopp.

Varder genom löftesmäns död eller av annan orsak ställd säkerhet minskad
och lämnas icke efter anmaning annan nöjaktig säkerhet, är ogulden
del av skatten genast förfallen till betalning.

6 mom. Domstol, som mottagit skuldförbindelse, har att omedelbart till
länsstyrelsen överlämna densamma med tillhörande säkerhet jämte protokollsutdrag,
innefattande anståndsbeslutet. Det åligger länsstyrelsen att genast
till domstolen översända kvitto å de mottagna handlingarna.

Eftergift av skatt.

56 §.

Avlider den, som förvärvat egendom genom arv, testamente eller gåva,
inom sex månader från det skattskyldighet inträtt, eftergives skatten.

Fråga om eftergift av fastställd skatt upptages efter därom skriftligen
gjord framställning av den underrätt eller länsstyrelse, som beslutat örn
skattens fastställande.

57 §.

Konungen äger i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av
skatt för

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

247

a) sådan historisk, vetenskaplig eller konstnärlig samling, som på grund
av förbehåll i testamente eller gåvohandling är avsedd att bibehållas såsom
dylik samling;

58 §.

Återvinning av skatt.

59 §.

Har efter det underrätt eller länsstyrelse meddelat beslut om fastställande
av skatt

a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;

b) testamente, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom
lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;

c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen
av egendom i dödsbo;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 3 kap.
10 § lagen om boutredning och arvskifte stadgas föranleder tillägg till eller
rättelse av bouppteckningen;

Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och
upptages av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut om skattens
fastställande.

Fullföljd av talan.

60 §.

Talan mot beslut i skatteärende må fullföljas, förutom av enskild part,
av advokatfiskal vid hovrätt; och skall jämväl då beslut meddelats av länsstyrelse
besvär anföras hos hovrätten.

Innefattar beslut av underrätt eller länsstyrelse prövning av fråga om fastställande,
eftergift eller återvinning av skatt, må talan fullföljas inom tre

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

år från beslutets dag. Har part anfört besvär och vill jämväl hans vederpart
söka ändring i beslutet, skall denne dock ingiva sina besvär sist inom
två månader från det delgivning som avses i 27 kap. 6 § rättegångsbalken
ägt rum eller, i fall som omförmälas i 7 § samma kapitel, från det kungörelse
sista gången införts i allmänna tidningarna. Där förklaring avgivits
utan att sådan delgivning eller kungörelse skett, skall nämnda tid av två
månader räknas från det förklaringen inkom.

Över beslut av beskattningsmyndighet eller av domaren i frågor, som
avses i 17 och 26 §§, må klagan ej föras. Har någon förelagts att vid vite
fullgöra åliggande, varom i 26 § förmäles, må dock föreläggandet komma
under prövning i samband med klagan över beslut om vitets utdömande.

Återbetalning av erlagd skatt.

61 §.

Äger på grund av bestämmelserna i 22 § 3 morn., 33 § 3 mom. eller 56—
59 §§ eller enligt överrätts beslut dödsbo eller skattskyldig återfå erlagd
skatt, skall i den ordning, som i fråga örn restitution av kronoutskylder är
föreskriven, skattebeloppet på ansökan kostnadsfritt återbetalas ändå att
till grund för återbetalningen åberopat beslut, där det meddelats av underrätt
eller länsstyrelse, ej vunnit laga kraft. Dödsbo eller skattskyldig åge ock,
utom i fall som avses i 57 och 58 §§, att å återbetalat belopp erhålla ränta
efter fem procent om året från och med den dag beloppet efter underrätts
eller länsstyrelses beslut om skattens fastställande blivit inbetalat till
den dag detsamma återbekommes; dock må ränta ej utgå för längre tid
än till dess trettio dagar förflutit efter det laga kraft åkommit det beslut,
enligt vilket beloppet skall återbekommas, och i varje fall ej för
längre tid än ett år från det underrätt eller länsstyrelse först meddelat beslut
örn skattens fastställande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Tillsyn å skattens utgörande.

249

62 §.

Underrätts beslut i skatteärende skola, efter vad därom är särskilt stadgat,
upptagas i bouppteckningsprotokollet. Avser beslut fastställande av skatt,
skola i protokollet antecknas: arvlåtarens fullständiga namn (för gift kvinna
jämväl hennes namn som ogift), födelsetid och hemvist, skattskyldigs
namn, värdet å samtliga lotter, beloppet av å varje lott belöpande skatt,
skyldskapsförhållande efter vilket skatten beräknats, övriga å skattens bestämmande
inverkande omständigheter och vid samtidig beskattning av flera
lotter skattens sammanlagda belopp.

Länsstyrelses beslut i skatteärende upptages i särskilt protokoll, vari antecknas:
den skattskyldiges namn och hemvist samt skattens belopp, men
må örn gåvodeklarationens innehåll vidare anteckning icke ske.

Å brädden av protokoll som nu nämnts skola antecknas beloppet av inbetald
skatt och dagen för inbetalningen eller, där jämlikt 53 § anmälan
till länsstyrelse gjorts för skattens indrivning, dagen för sådan anmälan.

Finner beskattningsmyndigheten avgiven deklaration böra bevaras under
längre tid än tolv år, skall anteckning härom verkställas i protokollet i
samband med beslutet om skattens fastställande.

63 §.

Vid testamentsbevakning, som äger rum innan beslut meddelats örn fastställande
av arvsskatt för av testator efterlämnad egendom, skall å brädden
av protokollet angående bevakningen anteckning göras därom, att sådant
beslut ännu icke föreligger, samt vid bevakning av testamente efter det dylikt
beslut meddelats anteckning ske om dagen för beslutet.

64 §.

1 mom. Redovisning av stämpel samt granskning av sådan redovisning
skall äga rum på sätt i förordningen angående stämpelavgiften är stadgat
beträffande där avsedda till domstol ingivna handlingar; och skall vad om
sådan granskning gäller äga motsvarande tillämpning i avseende å beskattningsmyndighets
beslut i ärenden angående gåvoskatt samt eftergift eller
återvinning av fastställd skatt.

2 mom. Avskrift av länsstyrelses protokoll i skatteärende skall enligt de
närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, för granskning överlämnas
till hovrätt.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Ansvarsbestämmelser m. m.

65 §.

1 mom. Den som till bouppteckning, i deklaration eller eljest mot bättre
vetande lämnat oriktig uppgift, vilken är ägnad att leda till frihet från skatt
eller till uttagande av för låg skatt, bote, om den oriktiga uppgiften blivit
följd vid beskattningen, högst tre gånger det skattebelopp, som därigenom
undandragits, och i annat fall högst tre gånger det skattebelopp, som skulle
hava undandragits i händelse den oriktiga uppgiften blivit följd, i vartdera
fallet dock minst femtio kronor. Till enahanda ansvar vare den förfallen,
som mot bättre vetande förtigit omständighet av betydelse i angivna hänseenden.

2 mom. Har lämnande av oriktig uppgift eller förtigande av omständighet,
varom i 1 mom. förmäles, icke skett mot bättre vetande, men har den
som lämnat uppgiften eller förtigit omständigheten därvid gjort sig skyldig
till grov vårdslöshet, skall vad i 1 mom. stadgas hava motsvarande tillämpning,
dock må böterna bestämmas till högst hälften av vad i nämnda mom.
sägs men likväl ej lägre än tjugufem kronor.

4 mom. Straff enligt denna paragraf inträder icke för den, som av egen
drift beriktigat oriktig uppgift eller yppat omständighet, som av honom förtigits.

66 §.

Den som underlåter att inom föreskriven tid avgiva deklaration straffes
med dagsböter.

67 §.

Skattskyldig eller annan må av beskattningsmyndighet genom vite tillhållas
att fullgöra vad enligt denna förordning åligger honom, dock ej såvitt
avser gäldande av fastställd skatt.

Underrätt må vid vite tillhålla den, som uppgivit dödsbo, att med ed
fästa riktigheten av lämnade uppgifter. Edgångsplikt åligge jämväl delägare
eller efterlevande make, som ej uppgivit boet, ävensom annan, som
med boet tagit befattning.

68 §.

Förseelser, som omförmälas i 65 och 66 §§, åtalas av allmän åklagare.

69 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

251

Särskilda bestämmelser.

70 §.

Vad i denna förordning sägs om länsstyrelse skall beträffande Stockholms
stad gälla Överståthållarämbetet för skatteärenden.

71 §.

1 mom. Slutes beträffande arvs- eller gåvoskatt avtal med främmande
stat för undvikande av dubbelbeskattning eller för beredande av skattefrihet
eller skattelindring åt juridisk person, som fullföljer allmännyttigt
ändamål, äger Konungen föreskriva av avtalet betingade avvikelser från vad
eljest i denna förordning är stadgat, så ock meddela de närmare föreskrifter,
som må finnas erforderliga för avtalets tillämpning.

överenskommelse, som i sådant avseende träffas med annan stat, skall
upphöra att gälla högst sex månader efter därförut skedd uppsägning.

3 mom. Har Konungen jämlikt 10 kap. 7 § lagen örn arv eller 1 kap. 3 §
lagen om testamente förordnat, att av egendom, som på grund av arv eller
testamente tillfaller utländsk medborgare, skall utöver arvsskatten utgå en
särskild avgift, skall beträffande sådan avgift i tillämpliga delar gälla vad
i denna förordning är stadgat om arvsskatt.

72 §.

73 §.

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

förordning angående införande av förordningen om arvsskatt och

gåvoskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna förordningen om arvsskatt och gåvoskatt skall jämte
vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1942.

Vad i 19 § 2 mom. och 21 § andra stycket sisla punkten stadgas skall
icke tillämpas beträffande gåva som blivit fullbordad eller gåvoutfästelse
som mottagits före den 1 juli 1941.

2 §.

Genom nya förordningen upphävas med den begränsning här nedan angives
förordningen den 19 november 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för
gåva tillika med de särskilda stadganden, som innefatta ändring av vad den
sålunda upphävda förordningen innehåller eller tillägg därtill; så ock vad
i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya förordningens
bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift,
som ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall denna i stället
tillämpas.

4 §.

Äldre bestämmelser om arvsskatt skola fortfarande äga tillämpning, då
arvlåtare (testator) eller i fall, som avses i 8 § nya förordningen, föregående
innehavare av där omförmäld rätt avlidit före den 1 januari 1942.

I fråga om gåvoskatt skola äldre bestämmelser alltjämt tillämpas då enligt
dessa skattskyldighet inträtt före nämnda dag.

5 §•

Vad i 26 § äldre förordningen stadgas beträffande gåva, som förbundits
med där angivet förbehåll till förmån för givaren eller hans make, avkomling,
adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling, skall fortfarande gälla i
fråga örn gåva, som fullbordats före den 1 januari 1942.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

253

Vid tillämpning av 19 § 1 mom. andra stycket och 41 § andra stycket
nya förordningen skola i fråga om gåva, som fullbordats före nämnda dag,
äldre bestämmelser om tid för inträde av skattskyldighet fortfarande gälla.

6 §•

Har jämlikt 13 § äldre förordningen skatt för äganderätt, nyttjanderätt
eller annan förmån icke beräknats vid beskattning av behållningen i testator
eller föregående innehavares dödsbo, skall i avseende å sådant förvärv
nya förordningen äga tillämpning, där enligt densamma inträde av
skattskyldighet för förvärvet är att hänföra till tid efter förordningens ikraftträdande.

7 §•

Där jämlikt 55 § nya förordningen Konungen eller domstol äger i visst
fall medgiva anstånd med erläggande av skatt utöver vad 47 § äldre förordningen
därom innehåller, skall förstnämnda stadgande äga tillämpning även
om anstånd före nya förordningens ikraftträdande redan beviljats eller eljest
fråga örn anstånd skulle jämlikt 4 § här ovan vara att bedöma enligt äldre
bestämmelser.

8 §.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35)
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra

ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 Senaste lydelse se SFS 1936: 227.

254

Kungl Maj.ts proposition nr 192.

1 §•

Där ej —--vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll).

över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen:
ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll);
ett över äktenskapsförord (äktenskapsförordsprotokoll);
samt ett över bouppteckningar, testamenten som vid domstolen bevakas, åtgärder,
som avses i 9 kap. lagen örn arv och 8 kap. lagen om testamente,
förordnande eller entledigande av god man, varom förmäles i lagen örn allmänna
arvsfonden, avhandlingar om lösöreköp samt ärenden angående arvsskatt
(bouppteckningsprotokoll).

För varje — — — den döde.

Har någotdera---protokollet anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942; dock skola äldre bestämmelser
fortfarande äga tillämpning med avseende å stämpel för förvärv,
som skett före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

255

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 31 mars
1941.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 11 februari 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
31 januari 1941, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
inhämtas över upprättade förslag till

1) förordning om arvsskatt och gåvoskatt;

2) förordning angående införande av förordningen örn arvsskatt och gåvoskatt; 3)

lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1815 (nr 42
s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra
ärenden; samt

4) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av rådmannen E. A. Wilhelmsson.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till förordning om arvsskatt och gåvoskatt.

I likhet med gällande förordning om arvsskatt och skatt för gåva bygger
det nu framlagda förslaget, vad arvsbeskattningen angår, i princip på arvslottsskattens
metod. I syfte att ytterligare utveckla denna metod, som fullt
genomförd förutsätter skattens bestämmande i enlighet med den verkliga
delningen av boet och icke på grundval av en mer eller mindre fiktiv beräkning,
hava i förslaget — med bibehållande dock såsom huvudregel av
nuvarande anordning med en med ledning av bouppteckningen verkställd
provisorisk delning — intagits bestämmelser till beredande av ökat utrymme
åt bodelningshandling och arvskiftesinstrument såsom beskattningshandlingar.
I detta hänseende föreslås bland annat, att anstånd med skattens
fastställande må kunna medgivas för företeende av dessa handlingar. Så -

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

dant anstånd kan lämnas i stad längst under ett år från det bouppteckningen
senast skolat vara ingiven och å landet längst till det allmänna tingssammanträde,
som infaller näst efter ett år från nämnda tidpunkt. Liksom enligt
gällande författning skall jämlikt förslaget egendomens värdering hänföras
till tiden för dödsfallet, men bestämmelser hava upptagits, vilka under
vissa förutsättningar medgiva skattskyldig rätt att påkalla avräkning
för nedgång i värdet, som inträffat efter dödsfallet.

Ehuru skattens beräknande med hänsyn till den verkliga genom bodelning
och arvskifte åstadkomna lottläggningen självfallet måste giva ett riktigare
resultat än dess bestämmande på grundval av en provisorisk fördelning, kan
dock ifrågasättas, huruvida de fördelar, som skulle följa av förslagets regler
härutinnan, uppväga de därmed förenade olägenheterna. I sådant hänseende
må till en början framhållas, att möjligheten till anstånd i och för
verkställande av arvskifte kommer att medföra ökat arbete för beskattningsmyndigheten,
varjämte kontrollen blir icke oväsentligt försvårad. Med
hänsyn till att arvskifte är ett enskilt avtal, för vars tillkomst icke kräves
offentlig medverkan och som ej kan framtvingas inom viss tid efter dödsfallet,
har det icke ansetts möjligt att såsom huvudregel införa beskattning
på grundval av sådant skifte. De skattskyldiga hava därför, enligt förslaget,
frihet att välja huruvida beskattningen skall ske enligt provisoriskt eller
verkligt arvskifte. Härav blir helt naturligt följden att anstånd för företeende
av arvskiftesinstrument i regel kommer att sökas blott när detta leder
till lindrigare beskattning. Därtill kommer att, på sätt framhållits i åtskilliga
av de avgivna yttrandena, anståndsreglema jämte de till dem anknutna
bestämmelserna om rätt till omvärdering av boets tillgångar på grund av
värdeförändringar i tiden efter dödsfallet öppna möjligheter att spekulera i
värdeminskning. Faran härför torde icke vara undanröjd genom den verkställda
överarbetningen av kommittéförslagets bestämmelser om anstånd och
avräkning. Därest vad lagrådet hemställer vid behandlingen av reglerna om
avräkning för värdeförlust vinner beaktande, torde emellertid betänkligheterna
mot de föreslagna anståndsreglema väsentligen minskas.

En annan betydelsefull nyhet i förslaget är att, för den händelse en arvinge
eller testamentstagare först vid senare tidpunkt än dödsfallet kommer
i åtnjutande av sin lott, förslaget i motsats till gällande rätt principiellt
låter skattskyldigheten inträda vid denna senare tidpunkt. Motsvarande föreslås
i fråga örn gåva. Främst avses här sådana fall, där äganderätt och nyttjande-
eller avkomsträtt till en och samma egendom skola tillkomma skilda
personer eller nyttjande- eller avkomsträtt skall tillfalla två eller flera efter
varandra. De härutinnan föreslagna bestämmelserna innebära otvivelaktigt
beaktansvärda förbättringar i förhållande till gällande författning. För
att fiskaliska intressen icke skola åsidosättas har emellertid genomförande
av den ifrågavarande beskattningsmetoden krävt vidlyftiga och detaljerade
bestämmelser samt ett betungande kontrollsystem. Det oaktat torde, såsom
lagrådet i det följande kommer att närmare utveckla, vad i sådant syfte föreslås
icke vara tillfyllest för att förhindra illojala transaktioner från de skatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

257

skyldigas sida. Lagrådet har därför ansett sig böra hemställa om vissa ändringar
i förslagets regler om sammanläggning av förvärv vid olika tidpunkter
till gemensam skattläggning.

I fråga om beskattningsmyndighet föreslås att såsom för närvarande är
förhållandet domstol skall vara beskattningsmyndighet vid arvsbeskattningen
och länsstyrelsen vid gåvobeskattningen. Ehuru starka skäl tala för att
förlägga arvs- och gåvobeskattningen till samma myndighet, torde dock
på grund av vad departementschefen härutinnan anfört med denna frågas
definitiva lösning böra tills vidare anstå.

Oaktat alltså erinringar kunna riktas mot vissa av förslagets huvudstadganden,
finner dock lagrådet att förslaget i stort sett innefattar en godtagbar
reglering av arvs- och gåvobeskattningen. I särskilda hänseenden kommer
emellertid lagrådet att, utöver vad ovan antytts, hemställa om ändringar.

3 §.

Bland dem, som enligt förslaget befriats från skattskyldighet enligt förordningen,
har upptagits stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt
ändamål att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller bereda
understöd för dess utbildning. Skäl synes föreligga att medgiva skattefrihet
jämväl för anstalt, som — utan att ekonomisk vinning ingår i dess syfte —
direkt ombesörjer dylik utbildning. Lagrådet hemställer därför, att stadgandet
i denna del avfattas sålunda, att det avser stiftelse eller sammanslutning,
som har till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och
fostran eller utbildning.

I förslaget skiljes mellan svenska medborgare, å ena, och utländska medborgare,
å andra sidan. Då med sistnämnda uttryck, frånsett stadgandet i
71 § 3 morn., uppenbarligen avses alla, som icke äro svenska medborgare,
vare sig de innehava utländskt medborgarskap eller ej, föreslås att i stället
för beteckningen utländsk medborgare måtte — med undantag såvitt angår
nämnda stadgande — begagnas den i nu gällande arvsskatteförordning använda
benämningen utlänning.

4 §•

I 3 § 3 mom. i gällande förordning örn arvsskatt oell skatt för gåva är föreskrivet,
bland annat, att såsom bosatt här i riket skall anses den som här
bar sitt egentliga bo och hemvist samt att vad i paragrafen stadgas om den
som är bosatt här i riket jämväl skall äga tillämpning å den som stadigvarande
vistas i riket utan all vara bär bosatt. Dessa med avseende å arvsbeskattningen
meddelade bestämmelser skola jämlikt föreskrift i 38 § nämnda förordning
i tillämpliga delar gälla även beträffande skatt för gåva.

Berörda stadgande, som med bosättning jämställer stadigvarande vistelse,
tillkom år 1931 och motiverades, på sätt närmare framgår av remissprotokollet,
med önskvärdheten att i förevarande avseende vinna anslutning till
motsvarande beskattningsregler i andra länder samt principiell överensstämmelse
med gällande lagstiftning örn beskattning av inkomst och förmögenhet.

lii hang lill riksdagens protokoll 1941. 1 sand. Nr 192. 17

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Stadgandet återfinnes icke i kommittéförslaget och har ej heller upptagits i
det remitterade förslaget.

Kommitténs motivering för stadgandets uteslutande synes ej vara övertygande.
Även örn, såsom redan vid stadgandets tillkomst framhölls, dess praktiska
betydelse icke torde vara stor, kan det dock medföra att kvarlåtenskap,
som eljest icke bleve belagd med skatt i någon stat, i ett eller annat fall komme
att härstädes underkastas beskattning. Beaktande torde även böra ägnas
det av kammarrätten anförda skälet mot inskränkningar i skattskyldigheten,
nämligen att en tämligen omfattande skattskyldighet vore en god utgångspunkt
vid förhandlingar i och för avslutande av avtal med främmande stater
till undvikande av dubbelbeskattning.

Lagrådet hemställer därför, att stadgandet i fråga bibehålies i den nya förordningen
och med erforderlig jämkning i avfattningen införes i 2 mom.
av förevarande paragraf, till vilken med avseende å gåvobeskattningen hänvisas
i 43 §. Bifalles denna hemställan, påkallas härav jämkning jämväl av
44 §.

8 §•

I första stycket begagnas uttrycket äganderätt i dabbel bemärkelse, nämligen
först såsom liktydigt med en av ett förordnande örn sekundosuccession
begränsad äganderätt (fri förfoganderätt) och därefter i en vidare bemärkelse,
som jämväl omfattar en äganderätt utan sådan begränsning. Till undvikande
härav synes en annan avfattning böra väljas, och denna torde därjämte
lämpligen böra ange den typiska begränsning i den åsyftade förfoganderätten
som består däri, att testamentstagaren ej äger disponera över egendomen
för dödsfalls skull. Andra tänkbara begränsningar, såsom exempelvis
att testator förbjuder testamentstagaren att bortskänka något av egendomen,
torde ej behöva särskilt omnämnas. I den mån dylika fall förekomma
och testamentstagarens handlingsfrihet icke begränsats ända därhän att skyldighet
ålagts honom att bevara egendomen oförminskad åt sin efterträdare,
lärer av andra stycket motsättningsvis följa, att fallen skola bedömas enligt
grunderna för första stycket. Lagrådet hemställer därför, att åt första stycket
gives den innebörden att om — efter det någon jämlikt 2 kap. lagen om
arv eller på grund av testamente innehaft egendom med rätt att fritt förfoga
däröver i andra avseenden än för dödsfalls skull — egendomen skall tillfalla
annan, skattskyldighet för senare förvärv inträder, då föregående innehavarens
rätt upphör.

I andra stycket synes lämpligen fideikommiss ej böra särskilt omnämnas,
därest, såsom lagrådet i det följande föreslår, detta begrepp i 30 g begagnas
i den mera begränsade betydelsen av perpetuellt fideikommiss.

Tredje stycket torde kunna såsom överflödigt utgå. 11

11 och 12 §§.

I de fall då bodelningshandling eller arvskiftesinstrument icke åberopas
till ledning för skatts beräknande skall enligt förslaget i likhet med vad som
nu gäller skatten fastställas på grundval av en provisorisk bodelning, där så

Kungl. Muj:ts proposition nr 192.

259

erfordras, och ett provisoriskt arvskifte. Vid den provisoriska bodelningen
skall efterlevande makes andel i dödsboet alltjämt beräknas till hälften av
makarnas behållna giftorättsgods eller, beträffande äldre äktenskap, till hälften
av den gemensamma behållningen i boet. Detta innebär att vid den provisoriska
bodelningen skall bortses från sådana i det särskilda fallet föreliggande
omständigheter, som kunna påkalla andelens bestämmande efter andra
grunder, såsom förekomsten av vederlagsanspråk och dylikt. Vid det provisoriska
arvskiftet skall såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad
enligt lag eller testamente å sådan delägare belöper. Hänsyn till arvsförskott
skall därvid icke tagas. Mot förslagets ståndpunkt i dessa delar torde intet
vara att erinra.

1 fråga om bestämmandet av testamentstagares lott innebär förslaget enligt
uttalande i motiven att testamentet skall följas, där ej genom ett avstående
eller eljest testamentet blivit inskränkt. Såsom exempel härpå åberopas i
kommitténs betänkande bland annat att jämkning i testamentet enligt 7 kap.
3 g lagen om arv påkallats av laglottsberättigad, vars rätt blivit kränkt genom
testamentet. Kommittén, som framhållit att man i praxis plägade beakta
laglottsrätten blott i de fall, då jämkningsyrkande framställts, har ifrågasatt
huruvida man icke därutöver borde fordra att testamentstagaren förklarat
sig avstå från att göra testamentet gällande till den del detsamma kränkte
laglotten, men kommittén har under hänvisning till de föreslagna straffbestämmelserna
gjort gällande att genom dessa tillräcklig garanti vunnes mot
jämkningsyrkanden, söm i själva verket icke vore avsedda att fullföljas utan
framställts allenast i syfte att medföra lindrigare beskattning. Kommittén
har vidare ansett att enahanda regler borde gälla för det fall att laglott blivit
kränkt genom förmånstagareförordnande.

Vad angår frågan huruvida det bör åligga beskattningsmvndigheten att ex
oflicio beakta fall av laglottskränkning kunde det måhända ifrågasättas att,
då makes giftorättsandel städse skall vid den provisoriska bodelningen bestämmas
enligt lag utan hänsyn till om intrång däri skett genom testamente
eller förmånstagareförvärv, en motsvarande regel borde gälla i fråga om laglotten.
Förhållandena äro härvid dock icke fullt analoga. I allt fall synas
starka praktiska skäl tala för att vid arvsskattens bestämmande på grund av
provisoriskt arvskifte rätten icke ex officio skall taga hänsyn till kränkning
av laglott. Lagrådet ansluter sig alltså till kommitténs mening härutinnan.
Men i olikhet mot kommittén håller lagrådet före att jämkning i testamente
eller förmånstagareförordnande icke bör ske blott på yrkande därom i beskattningsärendet.
De av kommittén åberopade straffbestämmelserna torde
icke innebära tillräcklig garanti mot yrkanden, som framställas allenast i
sylte att åstadkomma skatteminskning. Det bör tillses ali framställt jämkningsyrkande
leder till det resultat, som därmed uppgives vara åsyftat. Delia
kan icke ske med mindre för jämkningen uppställes det villkor, att i beskattningsärendet
föreligger antingen i bindande form given förklaring av testamentstagaren
eller förmånstagaren alt han icke skall göra sin rätt gällande
lill den del den inkräktar på laglotten eller ock vederbörligt arvskifte, utvisande
att boets fördelning skett i enlighet med jämkningsyrkandet.

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Då den mot lagrådets nu uttalade uppfattning stridande, av kommittén
förordade tolkningsregeln icke kommit till uttryck i författningstexten, föranleder
lagrådets uttalande icke någon ändring i nu ifrågavarande paragrafer.
Däremot torde redan av den omständigheten att förmånstagareförordnande
i ovanberörda hänseenden likställts med testamente böra följa, att tilllägg
göres till 32 och 59 §§ i syfte att möjliggöra efterbeskattning eller återvinning
i fall då förmånstagareförordnande, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets
prövning, därefter blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis
förklarat ogillt. Lagrådet vill därför hemställa, att stadganden i angivet
syfte införas i sistnämnda paragrafer.

Beträffande spörsmålet om bestämmande av giftorätt och laglott i fall då
den giftorättsberättigade respektive laglottsberättigade enligt förordnande
själv insatts såsom förmånstagare har departementschefen — under hänvisning
till att erforderlig ledning för spörsmålets bedömande numera vunnits
genom vissa avgöranden i högsta instans — icke ansett sig hava anledning
att ytterligare ingå på frågan. Lagrådet vill ifrågasätta huruvida icke till
undanröjande av all ovisshet den princip, som legat till grund för dessa avgöranden,
bör lagfästas genom uttryckligt stadgande. Detta torde lämpligast
kunna ske därigenom att till 104 § andra stycket lagen örn försäkringsavtal
fogas en bestämmelse av innebörd att, om stärbhusdelägaren själv är förmånstagare
enligt förordnande som där avses, skall hänsyn härtill tagas
vid bedömande av frågan huruvida hans giftorätt, rätt till vederlag eller
laglott skall anses kränkt genom förordnande, som meddelats till förmån för
annan.

Rörande ifrågasatt uteslutande av 11 § 2 mom. hänvisas till lagrådets yttrande
under 19 §.

Den omständigheten att beskattningen av förmånstagareförvärv delvis överflyttats
till arvsskattens område skall uppenbarligen icke anses medföra, att
skattskyldigheten utsträckts att avse jämväl förvärv, som icke äro benefika.
Arvsskatt enligt 12 § skall således utgå allenast i den mån förmånstagarens
rätt är grundad uteslutande å försäkringsavtalet.

13 §.

Med utgångspunkt från att arvsskatten skall bestämmas med hänsyn till
storleken av arvinges och testamentstagares nettoförvärv har kommittén föreslagit,
att vid beräknande av behållning i dödsbo avdrag må ske, förutom
— liksom enligt nu gällande arvsskatteförordning — för begravnings- och
bouppteckningskostnad, jämväl för annan boutredningskostnad än den som
hänför sig till bouppteckningen. Sådan boutredningskostnad är emellertid i ej
oväsentlig grad att anse såsom förvaltningsutgift och kan, åtminstone i viss
mån, uppvägas av inkomster, som inflyta i boet under boutredningstiden. Vid
bouppteckningstillfället och i de fall, då beskattningen sker med stöd av bouppteckningen
— vilket även framdeles lär bliva vanligt — jämväl vid beskattningstillfället,
är boutredningskostnaden merendels till beloppet okänd.
Rätt till avdrag i detta hänseende kan även bliva föremål för missbruk där -

Kungl. Maits proposition nr 192.

261

igenom att dödsbodelägare eller dem närstående personer i och för arvsskattens
nedbringande tillerkännas frikostigt tilltagna boutredningsarvoden. Då
den teoretiska grunden för avdragsrätten i denna del icke är oantastbar och
stadgandet skulle medföra betydande olägenheter ur praktisk synpunkt, hemställer
lagrådet, att avdragsrätten enligt 1 mom. 3) måtte begränsas till begravnings-
och bouppteckningskostnad.

Kommittén anser, att till bouppteckningskostnad också bör hänföras lösen,
som erlägges vid boupptecknings inregistrering hos underdomstol i stad. Enligt
gängse språkbruk torde dock bouppteckningskostnad innefatta endast utgifter
för boets upptecknande och värdering. Avdrag för dylik lösenavgift är
för övrigt utan nämnvärd betydelse vid beräknandet av boets behållning, då
avgiften, som erlägges i visst förhållande till behållningens storlek, utgår med
högst 150 kronor. Även sättet för avgiftens beräkning gör den mindre lämplig
såsom avdragspost.

17 §.

Enligt 34 § i förslaget skall, såvitt angår arvsskatt, allmän underrätt vara
beskattningsmyndighet. I förevarande paragraf liksom ock på åtskilliga
andra ställen i avdelningen om arvsskatt användes emellertid uttrycket rätten
eller domaren, då det gäller att angiva någon befogenhet eller skyldighet,
som ankommer på beskattningsmyndigheten. Då ärenden rörande arvsskatt
skola upptagas i rättens bouppteckningsprotokoll, torde det vara lämpligare
att i här avsedda fall begagna ordet beskattningsmyndigheten, även om en
del åligganden skola fullgöras av rättens ordförande såsom expeditionshavande.
Likaså torde viss jämkning böra vidtagas i avfattningen av 60 §
sista stycket.

19 §.

Förslagets 6—9 §§ innebära att skyldigheten att erlägga arvsskatt i synnerligen
stor utsträckning liänföres till en senare tidpunkt än dödsfallet.
Sålunda skall den, som erhåller egendom vars avkastning tillfaller annan,
i princip erlägga skatt först när den egendomen åvilande belastningen upphör
(6 §), och när någon först vid en framtida tidpunkt skall erhålla viss egendom,
inträder skattskyldighet, då hans fång blir aktuellt (7—9 §§).

Egendom, som sålunda skall beskattas först i framtiden, räknas enligt
11 § 2 mom. såsom särskild lott och sammanlägges alltså icke med vad testamentstagaren
i övrigt må hava erhållit av den avlidne. Ett undantag uppställes
dock för det fall att skattskyldigheten för de särskilda förvärven är att
hänföra till en och samma tidpunkt.

De sammanläggningsregler, som i övrigt uppställas på arvsbeskattningens
område, återfinnas i förevarande paragraf och innebära allenast att med
sådan arvs- eller testamentslott, vilken blir beskattningsbar vid själva dödsfallet,
skola sammanläggas gåvor, för vilka skattskyldighet inträtt vid dödsfallet
eller inom fyra år dessförinnan.

Bestämmelserna i 6—9 §§ skola enligt 36 § andra stycket i huvudsak till -

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lämpas även vid gåvobeskattningen. Beträffande sammanläggning av gåvor
inbördes återfinnas bestämmelser i 41 §.

Regeln att vid olika tider beskattningsbara arvs- och testamentslotter, som
härröra från samme arvlåtare, icke skola sammanläggas har motiverats därmed,
att ofta en lång tidrymd läge mellan förvärven och att man därför icke
kunde räkna med att den skatteförmåga det tidigare förvärvet en gång medfört
alltjämt förelåge vid tiden för det senare förvärvets beskattning. Någon
risk för att en arvlåtare skulle anordna framskjutna förvärv uteslutande i
syfte att därigenom splittra lotterna i boet och på sådant sätt bereda arvingarna
skattelindring har kommittén ansett praktiskt taget föreligga endast såvitt
gäller sådan framskjuten beskattning, som beror därav att äganderätten belastats
med nyttjanderätt eller annan rättighet. Denna risk har kommittén
sökt förebygga genom att i 6 § andra stycket uppställa vissa undantag från
regeln att den belastade äganderätten skall beskattas först när belastningen
upphör.

Faran för att förslagets bestämmelser skola utnyttjas för ernående av
obefogad skattelindring torde vara väsentligt större än kommittén antagit.
Redan den omständigheten att förslaget anvisar ett flertal olika vägar för
kvarlåtenskapens disponerande men uppställer särskilda spärrar mot lottsplittring
endast för en av dem är ägnad att locka till ett utnyttjande av övriga
utvägar i fall där dessa icke hava något legitimt ändamål att fylla. Sålunda
är det visserligen riktigt att den, som vill bereda annan skattelindring
genom att, utöver en vid dödsfallet utgående arvslott, tillerkänna honom
egendom vid en senare tidpunkt, närmast tänker på att anordna detta framskjutna
fång sålunda att annan, och då i regel en närstående person, först
erhåller nyttjanderätten till egendomen. Men testator kan — förutsatt att
han har tillräckligt förtroende till den person, som i första hand skall omhändertaga
egendomen — nå samma resultat genom att enligt 8 § tillerkänna
denne äganderätt och därigenom undgå de i 6 § uppställda spärreglerna.
Örn han i sådant syfte rent av ålägger den förste testamentstagaren att bevara
egendomen oförminskad åt efterträdaren (8 § andra stycket), kommer
man i själva verket en nyttjanderättsupplåtelse så nära, att även av denna
grund förslagets ståndpunkt framstår såsom otillfredsställande. I viss utsträckning
lärer vidare skattelindring kunna uppnås genom utnyttjande av
7 §, vilken för övrigt, såsom kommittén framhållit, i praktiken icke alltid är
lätt att avgränsa mot 6 §. Även i den mån 6 § äger tillämpning kan ifrågasättas,
huruvida de där uppställda spärreglerna tillräckligt tillgodose de fiskaliska
intressena. För en arvinge kail det exempelvis vara av ganska ringa
betydelse, att han vid dödsfallet endast erhåller egendom, vars avkastning
under viss tid skall tillfalla andra personer, örn dessa äro hans barn, vilkas
uppfostran han eljest skulle varit nödsakad att bekosta med egna medel.

Påtagligt är slutligen att genom en kombination av arv eller testamente
och gåva sammanläggningsreglerna i 19 § kunna göras illusoriska, därest
gåvan eller testamentet eller bådadera anordnas så, att skattskyldighet inträder
vid senare tidpunkt än dödsfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

263

De ovan anförda omständigheterna låta det enligt lagrådets mening framstå
såsom nödvändigt att förslaget, därest dess regler angående tidpunkten
för beskattningen av framskjutna förvärv bibehållas, kompletteras med sarnmanläggningsregler,
som omfatta även sådana förvärv.

En annan fråga är, huruvida kumulationstiden bör vara obegränsad. För
en viss begränsning talar att, när ett framskjutet förvärv blir skattepliktigt,
så lång tid kan hava förflutit från det tidigare förvärvet, att den genom detta
vunna ökningen i skatteförmågan kan antagas hava i åtskilliga fall helt eller
delvis bortfallit. Å andra sidan får ej tiden tillmätas för snävt, därest ej bestämmelsernas
effektivitet skall äventyras. En kumulationstid av tio år synes
skäligen tillgodose de olika intressen som här stå emot varandra, varvid för
tidens beräkning bör vara avgörande, när skattskyldighet för de olika för*
värven inträdde. Så länge man rör sig endast med förvärv, som bliva aktuella
tidigast vid arvlåtarens död, synes denna tioårsperiod kunna bibehållas undantagslöst.
I den mån åter inom ramen av de tio åren även falla gåvor, för
vilka skattskyldighet inträtt före dödsfallet, synes kumulationstiden, såvitt
angår dylika gåvor, böra begränsas, så att den aldrig utsträckes längre än
till fyra år före dödsfallet.

I övrigt synas sammanläggningsreglerna lämpligen kunna anordnas på
följande sätt.

Reglerna fördelas mellan 19 och 41 §§ i huvudsak enligt grundsatsen att
till 19 § hänföras de fall, där den egendom, som skall sammanläggas med tidigare
beskattningsbar egendom, tillfallit den skattskyldige genom arv eller
testamente, varemot de fall då förvärvet skett genom gåva behandlas i 41 §.

Avfattningen av 19 § 1 mom. förenklas därigenom att gåvorna enhetligt
beskrivas såsom sådana, för vilka skattskyldighet inträtt vid dödsfallet eller
inom fyra år dessförinnan. I samband härmed kunna de båda första styckena
sammanföras till ett stycke avseende kumulation mellan sådana arvsoch
testamentslotter, vilka äro beskattningsbara vid dödsfallet, och gåvor av
nyss angivna slag.

Det nuvarande tredje stycket kan lämpligen överflyttas till ett nytt, för 1
och 2 mom. gemensamt 3 inom., där även vissa andra specialregler kunna få
sin plats.

Till frågan om avräkning av tidigare gulden skatt torde lagrådet få återkomma
efter redogörelsen för kumulationsreglerna.

Det nya första stycket begränsas att avse sådana fall, där sammanläggningsfrågan
uppkommer i samband med dödsfallet.

I ett nytt andra stycke införas därefter regler om sammanläggning av sådana
arvs- och testamentslotter, för vilka skattskyldigheten är att hänföra
till senare tidpunkt än dödsfallet, och andra lotter eller gåvor, som falla inom
kumulationstiden. Härvid synes anledning saknas att skilja mellan olika
slag av framskjutna förvärv eller att från sammanläggning med egendom,
som erhållits genom dylikt förvärv, undantaga egendom för vilken
skatt uttagits redan i sammanhang med dödsfallet.

Det nuvarande 2 mom. bibehålies i huvudsak oförändrat. För den hän -

264

Kungl. Majlis proposition nr 192.

delse att gåva av där åsyftat slag skall beskattas senare än sekundosuccessorns
arvs- eller testamentslott uppkommer kumulationsfrågan först i samband
med beskattning av gåvan. Till 2 mom. torde därför böra göras ett
tillägg av innebörd att de i lagrummet upptagna bestämmelserna skola för
nu avsett fall äga motsvarande tillämpning vid beskattning av gåvan, varjämte
i 41 § torde böra hänvisas till detta tillägg.

I ett nytt 3 mom. torde, såsom ovan antytts, vissa specialregler böra sammanföras.

De gåvor, som enligt 19 § skola sammanläggas med andra fång, kännetecknas
i det remitterade förslaget såsom sådana, vilka icke jämlikt 38 § eller
39 § a), b) eller c) varit fria från skatt. Denna beskrivning å gåvorna torde
böra utbytas mot en positivt avfattad regel av allmännare innebörd, enligt
vilken vad i 19 § sägs om skattepliktig arvs- eller testamentslott och gåva
även skall gälla beträffande sådan lott eller gåva, som ej i och för sig uppgår
till skattepliktigt belopp. Därvid skall hänsyn tagas till den tid, då skattskyldighet
skulle hava inträtt örn beloppet varit skattepliktigt. Jämförd med
det remitterade förslagets nyssnämnda avgränsning av gåvorna innebär denna
regel den enligt lagrådets mening befogade avvikelsen att en gåva, som
enligt 35 § ej är beskattningsbar i Sverige, ej heller inverkar på beskattningen
av annat fång, för vilket skattskyldighet här föreligger.

För gåva av egendom, vars avkastning givaren endast delvis förbehållit
sig, inträder enligt förslaget skattskyldighet vid gåvans mottagande, och denna
tidpunkt är även avgörande för tillämpningen av förslagets kumulationsregler.
Om förutsättningarna för kumulation äro givna, skall emellertid uppskattningen
av egendomen enligt 21 § andra stycket hänföras till tiden då den
givaren förbehållna rättigheten upphörde. Övervägande skäl synas tala för
att sistnämnda tidpunkt lägges till grund jämväl vid beräkning av kumulationstiden.
Bestämmelsen torde därför böra, omformulerad till en särskild
kumulationsregel, överflyttas till 19 § såsom ett andra stycke av det nu
ifrågasatta 3 mom. I sammanhang härmed synes 21 § andra stycket böra
erhålla den ändrade avfattningen att, där jämlikt 19 § skatt skall beräknas
efter sammanlagda värdet av skilda förvärv, det tidigare förvärvet skall
uppskattas med hänsyn till förhållandena vid den i fråga om sistnämnda förvärv
för varje särskilt fall angivna tiden.

I anslutning till vad det nuvarande 1 mom. därutinnan innehåller torde
vidare här böra i ett tredje stycke stadgas att förvärv, som avses i 12 § och
37 § 2 morn., skola sammanläggas med annat förvärv allenast i den mån de
ej äro skattefria jämlikt 12 §.

De föreslagna ändringarna i 19 § föranleda att avfattningen av det nuvarande
3 morn., som torde bibehållas såsom ett 4 morn., bör jämkas.

örn den av lagrådet sålunda föreslagna utvidgningen av kumulationsreglerna
godtages, bör 11 § 2 mom. utgå ur förslaget, varjämte smärre ändringar
påkallas i andra paragrafer.

Däremot torde i 6 § böra bibehållas de uppställda undantagen från regeln
att egendom, som någon erhåller belastad med en till annan upplåten rättig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

265

lief, beskattas först när belastningen upphör. Även om dessa undantagsbestämmelser
ej längre erhålla samma betydelse till förhindrande av lottsplittring,
äro de nämligen i allt fall ägnade att underlätta och säkerställa skattens
utbekommande.

Vad slutligen angår den i det föregående omnämnda frågan örn avräkning
av redan gulden skatt för tidigare gåvor framhölls år 1914 vid tillkomsten
av nuvarande bestämmelser i ämnet (26 och 36 §§ i avsskatteförordningen),
att — vid tillämpning av föreskriften därom, att vid sammanläggning
av lott eller gåva med tidigare inom den stadgade tidsperioden erhållna
gåvor avdrag finge ske för skatt, som redan erlagts för sistnämnda
gåvor — det kunde inträffa att den redan erlagda skatten uppginge till så
högt belopp, att den förhandenvarande lotten eller gåvan skulle bliva fri
från skatt. Då en sådan konsekvens av sagda föreskrift icke vöre åsyftad och
icke heller syntes önskvärd eller ens lämplig, hade, anfördes det vidare,
regeln erhållit ett till förhindrande av denna konsekvens avpassat tillägg.
Detta innebär, att skatten icke i något fall må beräknas till lägre belopp än
som belöper på den ifrågavarande lotten eller gåvan i och för sig. En till
innebörden likartad föreskrift, i redaktionellt avseende något jämkad, upptages
i det remitterade förslaget (19 § 1 mom. första stycket sista punkten
och 41 § första stycket sista punkten).

Fasthåller man vid den principiella uppfattningen att en arvs- eller testamentslott
eller gåva, som föregåtts av gåvor inom viss näraliggande tidsperiod,
bör till följd av förefintlig större skattekraft eller till förhindrande
av skattelindring genom lottsplittring beskattas hårdare än om sådana tidigare
gåvor ej förekommit, ter sig den berörda tilläggsbestämmelsen mindre
rationell. Den leder i åtskilliga fall till väl låg beskattning, i det att den i
själva verket innebär ett avstående i det speciella fallet från den skatteskärpning,
som åsyftas med kumulationsreglerna. Ett sådant avsteg från den
grundläggande principen torde — om den icke berott på svårighet att utfinna
en mera tillfredsställande regel — kunna förklaras endast av önskan att
göra tilläggsbestämmelsen enkel i sin tillämpning.

Vill man likväl följdriktigt i fall som avses med tilläggsbestämmelsen låta
förekomsten av de tidigare gåvorna verka skatteskärpande beträffande den
förhandenvarande lotten eller gåvan, synes detta utan nämnvärd komplicering
av beräkningsmetoden kunna ske. Åt regeln kan givas den innebörden,
att skatten för den förhandenvarande lotten eller gåvan icke må understiga
vad av skatten för samtliga inom kumulationsperioden liggande förvärv
proportionsvis belöper å lotten eller gåvan. Verkan av en dylik regel
vilken synes vara att föredraga framför den i det remitterade förslaget
upptagna — belyses av följande exempel.

A giver 13, som till A står i sådant skyldskapsförhållande att skatteklass
IV i 28 § blir tillämplig, i gåva år 1936 9,000 kronor, den 1 maj 1938 3,000
kronor, år 1939 2,000 kronor samt den 1 april 1942 1,000 kronor, varefter
13 i arv efter A erhåller 9,000 kronor, för vilket belopp skattskyldighet inträder
vid dennes död den 1 oktober 1942. 13 får betala i gåvoskatt år 1936

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

1,290 kronor och år 1938, då skatten beräknas å 12,000 kronor efter avdrag
av redan guldna 1,290 kronor, 600 kronor. År 1939, då skatten beräknas
å 14,000 kronor efter avdrag för redan guldna 1,890 kronor, får B i gåvoskatt
betala 500 kronor. Vid beräkning av gåvoskatt för den gåva å 1,000
kronor, som erhölls den 1 april 1942, tages hänsyn till de åren 1938 och
1939 erhållna gåvorna, därvid skatten efter gåvornas sammanlagda belopp
6,000 kronor uträknas till 690 kronor. Enligt huvudregeln skulle från detta
skattebelopp avdragas vad som redan erlagts i skatt för de tidigare gåvorna
å tillhopa 5,000 kronor, d. v. s. 5/n av 2,390 kronor eller 853 kronor 57 öre.
Då sistnämnda belopp överstiger nämnda 690 kronor, skall tilläggsbestämmelsen
träda i tillämpning. Med dess avfattning i det remitterade förslaget
kommer skatten för gåvan å 1,000 kronor att uppgå till 40 kronor men enligt
den av lagrådet ifrågasatta avfattningen till 1/8 av 690 kronor eller således
till 115 kronor. Vid bestämmandet av arvsskatt för arvslotten 9,000
kronor medtagas gåvorna från år 1939 och 1942 och skatten beräknas å
ett sammanlagt belopp av 12,000 kronor till 1,890 kronor. Härifrån skall
avdrag för tidigare erlagd gåvoskatt ske efter bestämmelserna i det remitterade
förslaget med 3/is av 2,430 kronor eller med 486 kronor, i följd varav
arvsskatten bestämmes till 1,404 kronor. Med tilläggsbestämmelsens avfattning
enligt lagrådets förslag kommer avdraget för skatten å de tidigare
gåvorna att utgöra 3/is av 2,505 kronor eller 505 kronor, vadan arvsskatten
skall bestämmas till 1,385 kronor.

Enligt den nu föreslagna regeln skulle alltså den fjärde gåvan beskattas
hårdare än enligt regeln i det remitterade förslaget, varav emellertid följer
att vid bestämmandet av skatten för arvslotten avdraget för erlagd skatt
blir i motsvarande mån större.

Ägnas beaktande åt vad lagrådet i övrigt anfört under förevarande paragraf
och yttrar vid 41 §, synes regeln örn avräkning av redan gulden skatt
för tidigare gåvor lämpligen kunna erhålla plats i 19 § 1 mom. första stycket
samt hänvisning till densamma göras i momentets andra stycke för där
avsedda fall och, med avseende å gåvobeskattningen, i 41 §.

20 §.

Förslaget behåller den nuvarande huvudregeln för uppskattning av egendoms
värde att i bouppteckning eller deklaration upptaget värde skall lända
till efterrättelse, vilken regel dock modifieras med hänvisning till särskilda
värderingsregler i 21, 22 och 23 §§. Enligt nuvarande förordning är tillämpningen
av huvudregeln begränsad sålunda, att värdet icke får sättas lägre
än det som skall åsättas enligt de särskilda värderingsreglerna. I förslaget
däremot stadgas, att boupptecknings- eller deklarationsvärdena skola följas,
såframt icke de särskilda värderingsreglerna föranleda åsättande av annat
värde. Innebörden av denna ändring är, såsom i remissprotokollet framhålles,
att örn i bouppteckningen eller deklarationen upptagits högre värde än
det, som framkommer med tillämpning av en för visst fall given särskild
värderingsregel, sistnämnda värde skall läggas till grund för beskattningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

267

Den sålunda ifrågasatta ändringen av gällande rätt får en icke ringa betydelse
i betraktande därav, att förslaget i olikhet mot nuvarande arvsskatteförordning
upptager särskilda värderingsregler för egendom av alla slag.
Boupptecknings- och deklarationsvärdenas användbarhet förringas i hög
grad, och beskattningsmyndigheten kan icke längre inskränka sig till att
undersöka, huruvida dessa värden blivit uppgivna tillräckligt högt, och endast
då så ej är fallet vidtaga ändring, utan den måste fastställa varje beskattningsföremåls
värde enligt tillämplig värderingsregel. Det ligger i öppen
dag, att beskattningsmyndighetens arbete härigenom väsentligt ökas. Det
måste ock betecknas såsom föga rimligt att beskattningsmyndigheten skall
vara skyldig att av egen drift till förfång för det fiskaliska intresset underskrida
värden, som föreslagits av vederbörande dödsbo eller skattskyldig.
Lagrådet anser den nuvarande bestämmelsen i ämnet äga företräde framför
den föreslagna och hemställer därför om sådan jämkning av första punkten
i förevarande paragraf, att värdet av egendom ej må upptagas till lägre
belopp än som följer av föreskrifterna i 21, 22 eller 23 §.

Bifalles lagrådets hemställan beträffande 27 §, bör tredje stycket utgå ur
21 § och i stället såsom ett andra stycke i förevarande paragraf intagas en
erinran att, på sätt stadgas i 27 §, i vissa fall skatt skall utgå efter lägre värde
än i 20 § sagts.

21 §.

Lagrådet får beträffande andra och tredje styckena hänvisa till vad ovan
anförts under 19 och 20 §§.

22 §.

Bifalles lagrådets vid 27 § gjorda hemställan, kommer 3 mom. att utgå,
varjämte viss jämkning bör vidtagas i avfattningen av 1 mom.

23 §.

Under D föreslås en bestämmelse av innehåll att örn den rättighet, som där
avses, är bestämd till visst belopp eller eljest till viss storlek, rättighetens
kapitalvärde skall beräknas på angivet sätt. Bestämmelsen innebär att rättigheten
skall vara till belopp eller storlek bestämd genom förordnande i testamente.
För att tvekan härom icke må uppstå torde författningstexten böra
i detta avseende förtydligas. På grund av hänvisningen i 43 § kommer vad
enligt förevarande bestämmelse stadgas örn testamentariskt förordnande att
beträffande gåva gälla förordnande av givaren.

Under F har upptagits en bestämmelse, som främst har avseende å värdering
av bohag och andra lösören. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i
gällande författning, innehåller att sådan egendom skall uppskattas till vad
den kan anses hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig
omsorg skedd försäljning. Lagrådet, som i huvudsak kan ansluta sig
till vad kommittén åberopat såsom motivering av stadgandet, vill dock framhålla
att man alltjämt liksom hittills bör iakttaga nödig försiktighet vid vär -

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

dering av lösörebo och att det därvid icke bör förbises, att i många fall dödsbodelägarnas
avsikt icke är att genom bohagets försäljning förskaffa sig kontanta
medel utan att behålla det för eget bruk.

Till sist erfordras vissa jämkningar av redaktionell art i paragrafens avfattning.

25 §.

Förevarande paragraf innehåller föreskrifter örn avdrag från egendoms beräknade
värde för sådan förpliktelse, som vidlåder egendomen på grund av
upplåtelse av nyttjanderätt elfer rätt till ränta, avkomst eller annan förmån.
I första stycket behandlas det fall, då rättigheten upplåtits genom testamente,
och i andra stycket det fall, då rättigheten upplåtits genom annan rättshandling.

Då stadgandena i fråga hava till syfte allenast att giva regler för den avräkning
från egendoms beräknade värde, som erfordras på grund av upplåtelse
av särskild rättighet beträffande egendomen, synes det obehövligt att
i författningstexten erinra, att dessa regler icke skola tillämpas vid framskjuten
beskattning av äganderätten till egendomen efter det belastningen upphört.
Därjämte synes innehållet i andra stycket kunna genom lämplig omformulering
av första stycket inarbetas i detta och andra stycket således kunna utgå.
Ävenså torde den i slutet av andra stycket förefintliga bestämmelsen angående
mot vederlag upplåtna rättigheter — vilken bestämmelse rätteligen
bort gälla även där rättigheten upplåtits genom testamente — böra såsom
självfallen uteslutas.

26 §.

Då den som vid,bouppteckning uppgivit dödsbo icke i sådan egenskap äger
tillgång till handlingar rörande boet och varken har plikt elfer befogenhet
att i något avseende handla å dödsboets vägnar, torde skyldighet att tillhandahålla
den utredning, som erfordras för bedömande av egendoms värde,
icke böra åläggas honom utan allenast, förutom skattskyldig, den som omhänderhar
dödsboets egendom. Skulle behov föreligga att inhämta upplysningar
hos den som uppgivit boet, lär detta få anses ingå i skyldigheten att
åstadkomma nödig utredning.

27 §.

Där skattskyldighet inträder i anledning av arvlåtarens död gäller såsom
huvudregel, att egendom skall uppskattas efter värdet vid tiden för dödsfallet.
Stadgandet i 22 § 3 mom. föranleder i särskilt fall undantag beträffande fast
egendom. Förevarande paragraf upptar bestämmelser angående avräkning
för värdeförlust i avseende å visst slag av lös egendom, nämligen aktier, obligationer
och därmed jämförliga värdehandlingar, i fråga om vilken egendom
värdeförändring anses utan svårighet kunna fastställas. Härvid har skilts
mellan tre fall: (1 mom.) då kvarlåtenskapen skall gå i delning mellan
arvingar eller universella testamentstagare, (2 mom.) då, sedan eventuella

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

269

legat utgått, kvarlåtenslcapen tillfaller endast en arvinge eller universell testamentstagare
och (3 mom.) då fråga är örn egendom, som tillagts någon medelst
legat.

Såsom förutsättning för rätt till avräkning för värdeförlust enligt 1 mom.
har i förslaget stadgats, att arvskifte skall vara förrättat inom åtta månader
från arvlåtarens död och att skifteshandlingen lägges till gnmd för beskattningen.
Avräkning skall på därom framställd begäran ske, om värdehandling
vid tiden för skiftet noterats till lägre värde än det till tiden för dödsfallet
hänförliga värde, till vilket handlingen eljest skolat upptagas, eller före skiftet
frånsålts boet till lägre pris än sistnämnda värde. I förra fallet är det således
värdet vid tiden för det formliga skiftet som blir bestämmande. Emellertid
inträffar det ej sällan, att de huvudsakliga tillgångarna i boet skiftas
innan boutredningen fullständigt avslutats och alltså förr än det slutliga arvskiftet
upprättats. Ett dylikt förfaringssätt kan väntas få ökad användning,
örn de föreslagna bestämmelserna bliva gällande, och dödsbodelägarna kunna
härigenom till nackdel för statens skatteintresse bereda sig tillfälle till
spekulation genom att uppskjuta det formliga skiftet i avvaktan på blivande
kursfall. Detta kan ske utan risk, enär företeende av arvskiftet icke är obligatoriskt
och inträffande värdestegring följaktligen icke behöver medföra ökad
arvsskatt. Därtill kommer, att den angivna tidpunkten för skiftet är svår att
till riktigheten kontrollera bland annat med hänsyn därtill att dödsbodelägarna
ofta underteckna arvskiftesliandlingen å olika tider. Det är likaledes
vanskligt att till grund för uppskattningen lägga det värde, som värdehandlingar
haft då de frånsålts boet. Utan större svårighet kan det ordnas så,
att värdehandlingar med eller utan mellanhand säljas till dödsbodelägarna
själva eller dem närstående personer eller företag vid något tillfälle, då särskilt
låg kurs var gällande. —- Den minsta väx-deskillnad, vartill enligt förslaget
hänsyn må tagas, eller tio procent är för övrigt icke större än vad
som, åtminstone i fråga om aktier, kan anses motsvara normala fluktuationer
i börsvärdet under en längre tid. Genom den uppställda tidsbegränsningen
av åtta månader uteslutas dessutom i regel de fall, i vilka avräkning
för värdeminskning måhända i främsta rummet är påkallad, nämligen
då arvskifte fördröjts genom testamentsklander eller annan rättegång rörande
boet.

Mot det föreslagna stadgandet i 2 mom. kan anmärkas att, örn hela kvarlåtenskapen
tillfallit en arvinge och bodelning med efterlevande make ej
erfordras samt arvingen således omedelbart erhållit rådighet över egendomen
i boet, det knappast torde föreligga större skäl i avseende å honom än i
fråga örn en gåvotagare att medgiva avdrag för värdeminskning, som inträffat
före beskattningstillfället. Även i fall, som avses i detta moment, föreligga
liknande spekulationsmöjligheter som berörts beträffande 1 mom. i det
att tiden för bodelning och ingivande av bouppteckning i väsentlig mån kan
bestämmas av den skattskyldige själv.

Bestämmelsen i 3 mom. angående legat kan visserligen icke giva upphov
till samma spekulationstillfällen som föreskrifterna i 1 och 2 mom. men ute -

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

sluter icke möjligheten av att genom samförstånd mellan boutredningsman
och legatarie legatet verkställes vid en tidpunkt, som kan antagas vara ur
skattesynpunkt gynnsam för legatarien. Även i här avsedda fall må framhållas
att, då på grund av testamentstvist eller dylik orsak legatets verkställande
fördröjes utöver åtta månader efter testators död, värdeavdrag ej får
äga rum, ehuru risken för värdeförlust härigenom ökats.

Mot bestämmelserna i deras helhet kan anmärkas, att de äro alltför invecklade
och komma att medföra ökat besvär för domstolarna. Då de därjämte,
såsom ovan angivits, till skada för skatteintresset erbjuda betydande
spekulationsmöjligheter, vilka särskilt i fråga örn de större förmögenheterna
kunna förväntas bliva i avsevärd utsträckning utnyttjade, anser lagrådet det
icke vara tillrådligt att på det sätt och i den omfattning, som i förslaget avses,
frångå huvudregeln att egendom skall uppskattas till sitt värde vid arvlåtarens
död.

Har däremot inträffat en så betydande värdeminskning — vare sig på
grund av allmän kris eller omständigheter som endast beröra visst eller vissa
slag av värdehandlingar — att utkrävande av skatt efter eljest gällande värderingsgrunder
skulle vara oskäligt betungande, synes det — i likhet med
vad som föreskrivits för det fall, som avses i 22 § 3 mom. — böra överlämnas
åt Kungl. Majit att på ansökan medgiva undantag från dessa värderingsgrunder.
Ett stadgande av sådan innebörd skulle kunna bliva tillämpligt
jämväl å arvs- eller testamentslott, som beräknas med stöd av bouppteckning
eller på grund av arvskifte, förrättat senare än åtta månader efter arvlåtarens
död, liksom ock i fråga örn uppskjuten arvsbeskattning och å gåva.
Stadgandet torde lämpligen kunna sammanföras med 3 mom. i 22 § och ersätta
den föreslagna 27 §. Såsom villkor för att hänsyn skall tagas till värdeminskning
och till utmärkande av att det är fråga om undantagsfall torde
beträffande värdehandlingar böra föreskrivas att minskningen i värde
skall uppgå till en fjärdedel eller mera. Att motsvarande villkor icke uppställes
rörande fast egendom lär kunna motiveras därav att värdeminskningen
i sistnämnda fall kan hänföra sig till tid före dödsfallet — utgångspunkten
är här näst föregående års taxeringsvärde — och måste grundas på förändring
i det allmänna ekonomiska läget. Såsom gemensamma förutsättningar
för båda fallen torde böra stadgas att, därest egendomen uppskattas
efter förut i förordningen stadgade grunder, skatten för sådana lotter i boet,
örn vilkas beskattande är fråga, uppgår till sammanlagt ett visst minimibelopp,
förslagsvis 3,000 kronor, samt att det finnes uppenbart att utgörande
av skatt efter nämnda beräkningsgrunder skulle verka oskäligt betungande.
Rörande ansökning, varom här är fråga, tox-de i övrigt böra gälla vad som
föreskrivits i 22 § 3 mom. i förslaget. Lagrådet hemställer alltså, att i stället
för de föreslagna bestämmelserna i 27 § i förordningen införes ett stadgande
av ovan angivet innehåll. Bifalles denna hemställan, erfordras viss jämkning
i avfattningen av 16, 20, 21, 22, 43 och 61 §§.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

271

28 §.

Enligt det föreslagna stadgandet under klass II B skall viss skattelindring
åtnjutas av person, vilken såsom anställd tillhört den avlidnes husfolk under
minst tio år eller under tid, som jämte tiden för sådan anställning hos den
avlidnes make eller släkting till den avlidne eller maken uppgår till minst
tio år.

Begreppet släkting är något obestämt men synes å ena sidan vara för vidsträckt,
i det att därunder kunna inbegripas jämväl mera avlägsna skyldemän,
och å andra sidan vara för inskränkt, enär det icke omfattar en del
mycket närstående personer, såsom adoptivföräldrar, adoptivbarn, styvföräldrar
och styvbarn. Kretsen av de anhöriga, som i detta sammanhang skola
komma i betraktande, bör därför tydligare angivas.

På grund härav föreslår lagrådet sådan avfattning av föreskriften, att vad
som stadgats för det fall att någon varit anställd hos den avlidne under minst
tio år jämväl skall gälla då anställningen innehafts under tid, som jämte tiden
för sådan anställning hos den avlidnes make eller annan i klass I eller
II avsedd anhörig till den avlidne eller motsvarande anhörig till hans make
eller ock hos den avlidnes eller makens farföräldrar eller morföräldrar uppgått
till minst tio år.

29 §.

Förslaget har icke upptagit den i 21 § arvsskatteförordningen meddelade
bestämmelsen att från arvsskatten skall avdragas lösen, som erlägges vid
boupptecknings inregistrering hos underdomstol i stad, eller, örn på grund av
gällande bestämmelser dylik lösen ej fordras, motsvarande belopp. I stället
skall beloppet enligt ett uttalande i motiven få såsom bouppteckningskostnad
avräknas från boets behållning.

Lagrådet har redan förut, vid 13 §, anmärkt att sådan lösen icke torde
kunna hänföras till bouppteckningskostnad och att i varje fall rätten att från
boets behållning avdraga ett dylikt ringa belopp skulle sakna varje praktisk
betydelse.

Expeditionslösen vid boupptecknings inregistrering utgår i magistratsstäder
med högre belopp än på landet, och syftet med den nuvarande bestämmelsen
om lösenbeloppets avräknande från skatten är, såsom framhölls vid
dess tillkomst år 1879, att utjämna den olikhet, som sålunda består mellan
land och stad. Tillräckliga skäl synas därför icke föreligga att upphäva denna
bestämmelse, så länge den högre expeditionslösen i stad utgår.

Om bestämmelsen upptages i förslaget, torde den, liksom hittills, böra begränsas
att avse den skatt, som uttages vid själva dödsfallet. Härigenom
bortfaller det av kommittén uppgivna behovet av detaljerade föreskrifter
beträffande avräkningen i sådana fall, då endast en del av kvarlåtenskapen
skall beskattas redan i samband med dödsfallet. För vinnande av syftet att
avdraget skall komma dödsboet i dess helhet till godo erfordras endast att
det föreslagna stadgandet i 54 § första stycket jämkas därhän, att skattskyldig
skall vid tillträde av honom tillkommande lott, för vilken skatten för -

272

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

skjutits av dödsboet, till boet gälda på lotten belöpande skatt utan avdrag i
sådant hänseende, som bär avses. Ehuru uteslutandet av nu ifrågavarande
stadgande onekligen skulle innebära en viss förenkling, hemställer därför
lagrådet, att detsamma bibehålies. Det synes lämpligen kunna införas såsom
ett andra moment i 29 §.

30 §.

Enligt arvsskatteförordningens ursprungliga lydelse skulle, när genom testamente
egendom tillagts flera personer var efter annan, skatt beräknas efter
skyldskapsförhållandet till föregående innehavaren. Detta gällde såväl vid
fideikommissförvärv (24 §) som vid andra successiva fång (25 §). När i samband
med arvslagens tillkomst de successiva förvärvens rättsliga natur närmare
klarlades, omarbetades 25 §, varvid såsom det principiellt riktiga framhölls
att skatten, i motsats till vad dittills gällt, beräknades efter skyldskapsförhållandet
till testator. Från denna allmänna regel ansåg man sig emellertid
böra av billighetsskäl stadga undantag för det fall att sekundosuccessorn stod
i närmare skyldskapsförhållande till den föregående testamentstagaren än
till testator. Bestämmelsen i 24 § bibehölls oförändrad.

Det remitterade förslagets 30 §, som i första stycket uppställer gemensamma
bestämmelser för fideikommissförvärv och övriga i 8 § angivna successiva
fång, har utformats i huvudsaklig anslutning till den nuvarande 25 §.
I betänkandet uttalas att, då i 1 kap. 1 § boutredningslagen sekundosuccessor
anses såsom delägare i föregående innehavarens bo men ej i arvlåtarens, det
framstode såsom naturligt att skyldskapsförhållandet mellan sekundosuccessorn
och förste successorn lades till grund för skattens beräknande, örn
därigenom skattebeloppet bleve lägre än om hänsyn toges till släktskapen
med arvlåtaren. Nyssnämnda bestämmelse i boutredningslagen avser emellertid
endast att reglera en vid boutredningen uppkommande praktisk specialfråga
och synes därför icke kunna tillmätas betydelse i det avseende varom
nu är fråga.

Vid de för obegränsad tid instiftade fideikommissen vinner regeln att skatt
skall beräknas efter skyldskapsförhållandet till föregående innehavaren sin
naturliga förklaring redan i den förenkling som därigenom vinnes vid skatteärendets
behandling. I övriga fall av successiva förvärv synas däremot övervägande
skäl tala för att testator, i överensstämmelse med det verkliga rättsläget,
även i beskattningshänseende behandlas såsom sekundosuccessorns
fångesman. Klarast framstår det befogade häri, örn föregående innehavaren
enligt 8 § andra stycket erhållit egendomen med skyldighet att bevara den
oförminskad åt sin efterträdare. En sålunda begränsad äganderätt står nämligen
en vanlig nyttjanderätt så nära att — bortsett från de nyssnämnda
fideikommissfallen — redan av denna anledning varje fog saknas att låta
företrädarens äganderätt inverka på skattefrågans bedömande. Mera tvivelaktig
kan saken förefalla, när företrädaren varit tillförsäkrad sådan fri förfoganderätt
som avses i 8 § första stycket. Därigenom har sekundosuccessorn
i vida större utsträckning blivit beroende av att företrädaren lojalt iakttar

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

de naturliga begränsningar i förfoganderätten, som förordnandet om sekundosuccession
medför. Men detta synes dock ej vara ett tillräckligt skäl att
beräkna skatten såsom om företrädaren vore den verklige fångesmannen.
Härtill kommer att en regel sådan som den i det remitterade förslaget upptagna
leder till komplikationer, om den senare testamentstagaren av testator
erhållit jämväl annan egendom, vilken vid skattens beräkning bör sammanläggas
med den nu ifrågavarande men är att bedöma efter annan skatteklass.
Även ur denna synpunkt möta betänkligheter mot ett bibehållande av
den föreslagna regeln.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att bestämmelsen i
30 § första stycket ersättes med en specialregel för sådana fideikommiss som
instiftats för obegränsad tid. Då arvsbeskattningens och ej gåvobeskattningens
regler böra tillämpas på förvärv av dylikt fideikommiss, vare sig det instiftats
genom testamente eller gåvobrev, samt behov av en alternativ skyldskapsberäkning
ej torde förefinnas, synes regeln lämpligen kunna erhålla
den innebörden att, när fideikommiss, som, genom testamente eller gåvobrev,
instiftats för obegränsad tid, övergår från en till annan, arvsskatt skall erläggas
beräknad efter skyldskapsförhallandet mellan tillträdaren och närmast
föregående innehavaren.

Örn 30 § första stycket begränsas att avse perpetuella fideikommiss, erfordras
vissa jämkningar i andra paragrafer.

32 §.

På sätt lagrådet yttrat vid behandlingen av 11 och 12 §§ bör, därest förmånstagareförordnande,
vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning,
därefter blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogild,
möjlighet till efterbeskattning finnas. Lagrådet hemställer därför att efter
ordet testamente i b) inskjutas orden »eller förordnande jämlikt lagen om
försäkringsavtal örn insättande av förmånstagare».

Enligt det under c) upptagna stadgandet kan fråga om efterbeskattning
uppkomma, då genom lagakraftvunnen dom blivit bestämt angående delningen
av egendom i dödsbo. Enär härmed icke asyftas fall, da provisoriskt
arvskifte legat till grund för beskattningen, lärer stadgandet böra i detta
hänseende förtydligas sålunda, att det endast kommer att avse de fall där
skatten fastställts med ledning av handling, som avses i 15 eller 16 §.

33 §.

I 3 morn. behandlas det fall att dödsbo avträtts till konkurs efter arvsskattens
fastställande. För sådan händelse stadgas att, örn konkursen uppstått
inom ett år från det underrätt meddelat beslut örn skattens fastställande,
skatten skall nedsättas sålunda att med tillämpning av föreskrifterna i
1 morn. skatt påföres endast i den mån i konkursen uppkommit överskott.
Erlagd arvsskatt skulle således kunna aterfas först sedan konkursen
avslutats. Då skattebeloppet i allmänhet rätteligen tillkommer konkursboet
och bör vara tillgängligt vid slututdelningen, synes det före Bihanq

lill riksdagens protokoll 1941. i sami. Nr 192. 18

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

slagna förfaringssättet vara mindre lämpligt. Dessutom torde det i regel medföra
så långt dröjsmål med skattens återbetalande, att den i 61 § stadgade
inskränkningen i rätt till ränta å återbetald skatt — ränta får ej utgå för
längre tid än ett år från det underrätt först meddelat beslut örn skattens
fastställande — i förevarande fall skulle te sig obillig. Lagrådet föreslår i stället
ett stadgande av innehåll att, därest inom ett år från det beskattningsmyndighet
meddelat beslut örn fastställande av skatt dödsbo avträtts till konkurs,
dödsboet eller skattskyldig äger återfå erlagd skatt, samt att, om i konkursen
uppkoriimer överskott, skatt skall utgå enligt föreskrifterna i 1 och
2 mom.

41 §.

Under åberopande av vad som anförts under 19 § får lagrådet hemställa,
att jämväl inom gåvobeskattningens område kumulationsreglema väsentligen
utvidgas.

Behov av en sådan skärpning finnes i de fall, där till beskattning föreligger
en gåva, för vilken skattskyldighet är att hänföra till tid efter givarens
död. En regel om sammanläggning med tidigare beskattningsbara arvs- eller
testamentslotter och gåvor är här lika nödvändig som då fråga är om ett
framskjutet arvs- eller testamentsförvärv. Bestämmelsen kan följaktligen i
huvudsak erhålla formen av en hänvisning till de nya kumulationsregler, som
enligt lagrådets mening böra införas i 19 § 1 mom. andra stycket.

En bestämmelse av detta slag har sin naturliga plats efter de nuvarande
första och andra styckena i 41 §, vilka lämpligen kunna efter redaktionella
jämkningar sammanföras till ett gemensamt stycke.

De specialregler, som enligt vad lagrådet föreslagit böra upptagas i 19 §
såsom första och tredje styckena i ett nytt 3 morn., torde genom hänvisning
till nämnda lagrum böra göras tillämpliga jämväl å de fall, varom i 41 § är
fråga. Härigenom blir den nu i 41 § tredje stycket uppställda särskilda regeln
om förmånstagareförordnande överflödig. Fog synes däremot knappast
föreligga att i här ifrågavarande fall tillämpa det av lagrådet föreslagna
stadgandet i 19 § 3 mom. andra stycket.

Bestämmelsen i 41 § sista stycket kan bibehållas såsom ett särskilt 2 mom.

Vid bifall till vad sålunda föreslagits bliva vissa jämkningar i andra lagrum
erforderliga.

42 §.

Därest 21 och 41 §§ omarbetas på sätt lagrådet hemställt, synes 42 § andra
stycket lämpligen böra erhålla den ändrade avfattningen, att vad i 21 § andra
stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där gåva enligt 41 §
skall sammanläggas med annan gåva eller med arvs- eller testamentslott.

44 §.

Till förekommande av ovisshet om vilken länsstyrelse är rätt beskattningsmyndighet
föreslår lagrådet sådant förtydligande av förevarande paragraf,

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

275

att därav framgår att förhållandena vid skattskyldighetens inträde skola vara
bestämmande i förevarande hänseende.

52 och 53 §§.

För närvarande erlägges arvs- och gåvoskatt — frånsett det fall, då skatt
skall utgå på grund av testamente, som bevakas efter bouppteckningens inregistrering
— redan vid ingivandet av den handling — bouppteckning, fideikommissbrev
eller deklaration — som lägges till grund för skattens beräkning.
Härvid uppkommer tydligen icke något behov av särskild underrättelse om
skattebeslutet.

Enligt förslaget åter skall skatt erläggas inom viss tid — tre veckor —
efter det beskattningsmyndigheten meddelat beslut om skattens fastställande.
För betalningsskyldighetens fullgörande kräves således kännedom dels om
innehållet i skattebeslutet, dels ock örn den dag, under vilken detta redovisats
i beskattningsmyndighetens protokoll. I betraktande av att bestämmandet av
skatten i regel icke torde ske omedelbart vid skatteärendets upptagande kan
den som har att erlägga skatten icke utan svårighet själv förskaffa sig vetskap
i nämnda hänseenden. Att märka är även att för det fall att anstånd beviljats
för företeende av arvskifte men dylik handling icke företetts inom stadgad
tid beskattningsmyndigheten ex officio skall företaga ärendet örn arvsskattens
bestämmande till handläggning. Enligt lagrådets mening föreligger det därför
icke skäl att i förevarande avseende avvika från den i skatteärenden
vanliga regeln att den skattskyldige skall erhålla uppgift örn skattens belopp
och tiden för dess erläggande. Kungl. Maj:t torde fördenskull i den ordning,
som avses i 73 § i förslaget, böra föreskriva, att beskattningsmyndigheten
inom viss kortare tid efter skattens fastställande skall underrätta dödsbo eller
skattskyldig om beslutets innehåll och tiden för dess meddelande. Däremot
lärer fullständigt protokollsutdrag i ärendet endast på begäran behöva tillhandahållas.
Motsvarande underrättelseplikt torde likaledes böra stadgas i
fråga om överrätts beslut, varigenom skatt fastställts till högre belopp än
förut beräknats.

54 §.

Den föreslagna bestämmelsen att skattskyldig vid återgäldande till dödsbo
av förskjuten skatt skall erlägga den ränta därå, som kunnat av dödsboet
påräknas vid insättning å bankräkning, synes kunna föranleda tvistigheter
om räntans storlek, helst som av bestämmelsen ej framgår vilket slag av
bankräkningar åsyftas. Lagrådet förordar därför, att den för motsvarande
fall nu föreskrivna räntefoten av fem procent bibehålies.

Härutöver tarvas jämkning av paragrafen till utmärkande av att skatt för
förvärv, som avses i 12 §, ej skall förskjutas av dödsboet. Rörande den omarbetning
av paragrafen, som erfordras vid bifall till lagrådets hemställan
under 29 §, hänvisas till yttrandet vid sistnämnda paragraf.

Det särskilda betalningsansvar, som enligt andra stycket i förevarande
paragraf ålagts dödsbodelägarna, avser, såsom hänvisningen till 52 § ger vid

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

handen, skatt som fastställts i första instans. För sådan ytterligare skatt,
som tillkommit genom överrätts beslut, skulle däremot, om den icke kan utfås
av dödsboet, allenast den skattskyldige svara. Anledningen till att man
i sistnämnda fall icke velat ålägga dödsbodelägarna något ansvar torde bland
annat vara att söka däri, att det i främsta rummet anses böra ankomma på
den skattskyldige själv att bevaka sina intressen i överrätt. Därtill kommer,
att det i allmänhet kan väntas förflyta jämförelsevis lång tid efter dödsfallet
innan skattebeloppet blivit av överrätt slutligt bestämt.

55 §.

Uti 3 mom. av denna paragraf har upptagits ett stadgande av innehåll, att
då erbjuden säkerhet utgöres av inteckning i egendom, som blivit föremål
för beskattning, eller till beskattning upptagen värdehandling, vid prövning
av säkerheten skall lända till efterrättelse det värde, för vilket skatt beräknats.
Stadgandet saknar motsvarighet i gällande författning, som giver vederbörande
rätt att fritt pröva den erbjudna säkerheten. Kommittén har till
motivering av stadgandet huvudsakligen åberopat, att det vore rimligt att
egendom anses god såsom säkerhet intill samma värde som det, efter vilket
skatten uttages, ävensom att förfarandet under ett tiotal år praktiserats vid
landets största rådhusrätt utan att några olägenheter ur fiskalisk synpunkt
härav uppstått. Även om den sålunda förordade principen må kunna i många
fall tillämpas utan risk för statsverket, måste det dock anses betänkligt att
på angivna sätt binda myndigheten. Särskilt gäller detta då fråga är örn
längre anståndstider; enligt förslaget kan ju anståndet i vissa fall utsträckas
till tjugu årliga inbetalningar. Örn en fastighet är intecknad i det närmaste
till fulla taxeringsvärdet, lära de sämst liggande inteckningarna i regel icke
motsvara sitt nominella värde. Och även när det gäller andra värdehandlingar
kunna omständigheterna vara sådana, att den erbjudna säkerheten icke bör
godtagas för längre anståndstid. Det synes icke heller föreligga något större
fog för den föreslagna regelns tillämpning i fall då den egendom, säkerheten
avser, utgör allenast en ringa del av den arvfallna egendomen. Lagrådet hemställer
därför att sista punkten i 3 mom. måtte utgå.

59 §.

Under åberopande av yttrandet under 32 § hemställer lagrådet, att motsvarande
tillägg måtte fogas till b) och c) i förevarande paragraf.

62 §.

I 53 § 2 mom. av nu gällande förordning örn arvsskatt och skatt för gåva
föreskrives, bland annat, att hos Kungl. Maj :ts befallningshavande skall förås
särskild förteckning över de ingivna deklarationerna, i vilken förteckning
vissa uppgifter skola antecknas, på sätt närmare framgår av författningsrummet.
Då i andra stycket av förevarande paragraf för motsvarande fall stadgas,
att uppgifterna skola upptagas i särskilt protokoll, må framhållas, att
den ändrade benämningen endast är av terminologisk art och att hinder ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

277

bör möta att även i fortsättningen för ändamålet använda böcker med kolumnindelning,
örn utrymme finnes för anteckning däri av de i författningsrummet
angivna uppgifterna, eventuellt med hänvisning till särskilda bilagor
för mera vidlyftiga anteckningar. Vad i paragrafen nämnes om anteckning å
bredden av protokoll kommer därvid att avse anteckning i särskild kolumn
för ändamålet.

Till underlättande av kontroll därå, att verkställd anteckning i underrätts
protokoll om dag för anmälan till länsstyrelse jämlikt 53 § för indrivning
av ogulden skatt är med rätta förhållandet överensstämmande, torde i administrativ
ordning böra utfärdas föreskrift om skyldighet för länsstyrelse,
som mottager sådan anmälan, att därom ofördröjligen underrätta advokatfiskalsämbetet
vid den hovrätt, till vilken renoverat exemplar av underrättens
bouppteckningsprotokoll skall insändas för granskning.

Förslaget till förordning angående införande av förordningen örn

arvsskatt och gåvoskatt.

Därest de av lagrådet ifrågasatta ändringarna i 19 och 41 §§ i förslaget till
skatteförordning godtagas, krävas särskilda övergångsbestämmelser till de
nya kumulationsreglerna.

Dessa regler avse främst sammanläggning med sådana arvs- eller testamentslotter
och gåvor, för vilka skattskyldighet inträder först vid tid efter
arvlåtarens eller givarens död, alltså de kumulationsfall som, enligt vad lagrådet
hemställt, skulle behandlas i de nya andra styckena i skatteförordningens
19 § 1 mom. och 41 § 1 mom. Principen synes härvid böra vara den,
att vid beskattning av sådan lott eller gåva sammanläggning ej må ske med
lott eller gåva, för vilken skattskyldighet inträtt före den 1 januari 1942.
Ä gåva, som skett under tiden mellan propositionens framläggande och nya
förordningens ikraftträdande, torde emellertid de nya kumulationsreglerna
böra tillämpas.

I en bestämmelse av denna innebörd torde även de i 1 § andra stycket
behandlade fallen kunna inarbetas, varvid må erinras örn att det där åberopade
stadgandet i skatteförordningens 21 § enligt lagrådets förslag skulle
få sin plats i ett nytt 3 mom. i 19 §.

Den med avseende å 19 och 41 §§ meddelade specialregeln i förslaget
till promulgationsförordning 5 § andra stycket synes kunna utgå såsom överflödig.
Då enligt skatteförordningen kumulationstiden skall räknas från tiden
för skattskyldighetens inträde, ligger det nämligen i sakens natur att, örn för
ett fång skattskyldighet redan inträtt i enlighet med äldre bestämmelser, det
är från den sålunda bestämda tidpunkten, som kumulationstiden skall beräknas.

Den ovan utvecklade nya övergångsbestämmelsen har nära samband med
det remitterade förslagets 5 § och kan därför lämpligen sammanslås med
denna till en gemensam paragraf, i vilken 5 § första stycket upptages såsom

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

2 mom. I detta 2 mom. torde hänvisningen till tiden för gåvans fullbordande
böra utbytas mot en allmän hänvisning till tiden för skattskyldighetens inträde.

I den mån i övergångsbestämmelsen till de nya kumulationsreglerna
talas örn skattepliktiga lotter och gåvor, måste detta uttryck uppenbarligen
tolkas mot bakgrunden av den av lagrådet föreslagna bestämmelsen i 19 §

3 mom. första stycket.

Bestämmelserna i förslagets 6 § torde lämpligen böra följa närmast
efter 4 §.

Övriga författningsförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
l G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

279

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 april

1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Andersson,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 31
mars 1941 avgivna utlåtande över till lagrådet den 31 januari 1941 remitterade
förslag till

1) förordning om arvsskatt och gåvoskatt;

2) förordning angående införande av förordningen örn arvsskatt och gåvoskatt; 3)

lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s.
35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra
ärenden; samt

4) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Beträffande förslaget till förordning örn arvsskatt och gåvoskatt har lagrådet
inledningsvis uttalat att, oaktat erinringar kunde riktas mot vissa av
förslagets huvudstadganden, detsamma dock i stort sett innefattade en godtagbar
reglering av arvs- och gåvobeskattningen. Lagrådets ifrågavarande
erinringar beröra emellertid icke de grundsatser, som kommit till uttryck i
de åsyftade huvudstadgandena. I nu avsedda delar har lagrådet förordat i ett
fall en med förslaget i princip likartad men i fråga om den närmare utformningen
avvikande anordning och i ett annat hänseende vissa regler till komplettering
av de i remissförslaget upptagna.

Den av lagrådet i förstnämnda hänseende förordade ändringen avser de i
27 § i förslaget upptagna bestämmelserna angående omvärdering av arvfallen
egendom med anledning av värdenedgång i tiden efter dödsfallet. Enligt
dessa bestämmelser skall på yrkande avräkning för värdeförlust ske beträffande
visst slag av lös egendom, nämligen aktier, obligationer och därmed
jämförliga värdehandlingar. Rätten att påkalla avräkning skall i skilda fall
på olika sätt vara begränsad till att avse viss tidrymd efter dödsfallet. Då
kvarlåtenskapen skall gå i delning mellan arvingar eller universella testamentstagare
förutsättes därjämte att skatten fastställes med ledning av skif -

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

teshandling. För samtliga fall har stadgats att värdenedgången icke skall
vinna beaktande med mindre den utgör minst tio procent av till tiden för
dödsfallet hänförligt noterat värde och ej heller i den mån värdenedgången
motsvaras av värdeökning å andra i dödsboet ingående noterade värdehandlingar,
Avräkningen skall enligt förslaget verkställas av den domstol, till
vilken skatteärendet hör.

Lagrådet har ansett, att ett utformande av avräkningsreglerna på sätt som
skett i förslaget erbjuder betydande spekulationsmöjligheter till skada för
skatteintresset, samt att den omständigheten att avräkningsrätten på sätt nyss
nämnts i viss utsträckning gjorts beroende av att skattläggningen sker på
grundval av arvskifte kan medföra att jämväl de föreslagna reglerna om anstånd
med skattens fastställande för företeende av arvskifte komma att utnyttjas
för spekulationer i värdeminskning. Genom avräkningsrättens begränsande
till viss tidrymd efter dödsfallet uteslötes å andra sidan en del
fall, i vilka avräkning vore särskilt påkallad. Vidare vore de föreslagna avräkningsreglerna
alltför invecklade och komme att medföra ökat besvär för
domstolarna. Den av lagrådet förordade omredigeringen av förslaget i förevarande
del avser att det — i likhet med vad som föreskrivits i 22 § 3 mom.
i förslaget beträffande värdenedgång å fast egendom på grund av allmän
förändring i det ekonomiska läget —- skall ankomma på Kungl. Maj:t att i
fall av kursförlust å värdehandlingar medgiva, att skatten skall utgå efter
lägre värde än det vid tiden för dödsfallet noterade. Såsom villkor härför
skall gälla dels att värdenedgången uppgår till en fjärdedel eller mera av
sistnämnda värde och dels — på samma sätt som enligt förslaget stadgats
för nyssnämnda fall av värdenedgång å fast egendom — att skatten för sådana
lotter i boet, om vilkas beskattande är fråga, uppgår till sammanlagt
minst 3,000 kronor och att utgörande av skatt efter vanliga beräkningsgrunder
skulle verka oskäligt betungande. Det nu ifrågavarande av lagrådet förordade
stadgandet, vilket under 27 § sammanförts med nyssnämnda i 22 § 3
mom. i förslaget upptagna bestämmelse, är till skillnad från motsvarande
föreskrifter i remissförslaget avsett att bliva tillämpligt jämväl vid gåvobeskattningen.

Den i finansdepartementet verkställda överarbetningen av kommittéförslagets
regler örn anstånd med skattens fastställande och de därtill delvis
anknutna bestämmelserna angående avräkning för efter dödsfallet inträffad
värdeförlust avsåg framför allt att förebygga möjlighet till spekulationer
i skatteundandragande syfte. På sätt av det nu anförda framgår har
lagrådet ansett faran för dylika spekulationer i allt fall i viss mån kvarstå.
Denna farhåga lärer icke kunna frånkännas visst fog. Då härtill kommer
att den förordade ändringen medför en önskvärd lättnad i domstolarnas
handläggning av skatteärendena och den arbetsökning för departementet,
som blir en följd av ändringsförslaget, icke torde bliva mera avsevärd, finner
jag mig böra biträda lagrådets i förevarande hänseende gjorda hemställan.

Vidare har lagrådet förordat en utvidgning av de i 19 och 41 §§ i remiss -

281

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

förslaget upptagna reglerna om kumulation av arvs- eller testamentslott med
tidigare gåva samt av gåvor inbördes. Även lagradets hemställan i detta hänseende
syftar till att åstadkomma mera betryggande garanti mot transaktioner
i skatteundandragande syfte. Den risk i sådant avseende som här åsyftas
är möjligheten av ett illojalt utnyttjande av förslagets bestämmelser
i 6—9 §§ om beskattning av successiva förvärv. Då egendom, som enligt
dessa stadganden skall beskattas först i framtiden, självfallet måste såsom
en särskild lott åtskiljas från vad mottagaren i övrigt erhåller efter arvlåtaren,
erbjuder sig, i den mån icke detta genom särskilda bestämmelser förebygges,
möjlighet för en arvlåtare att anordna framskjutna förvärv uteslutande
i syfte att genom uppdelning av den utsedde mottagarens fång på
skilda lotter bereda denne skattelindring. Kommittén har ansett risk för
sådana transaktioner praktiskt taget föreligga endast såvitt gäller i 6 § avsedda
fall av framskjuten beskattning, nämligen då äganderätten till viss
egendom tillagts en person medan nyttjanderätten eller rätten till avkastningen
av samma egendom upplåtits till annan. I anslutning till kommittéförslaget
har till förebyggande av berörda risk i 6 § andra stycket uppställts
vissa undantag från huvudregeln att äganderätten skall beskattas först da den
upplåtna rättigheten upphör. Kommittén har såsom ytterligare utväg att förebygga
nu åsyftat missbruk övervägt men icke ansett sig böra föreslå införande
av bestämmelser örn kumulation av vid olika tider beskattningsbara lotter,
som härröra från samme arvlåtare. Såsom motivering för sin ståndpunkt
anför kommittén att ofta en lång tidrymd läge mellan förvärven och att man
därför icke kunde räkna med att den skatteförmåga det tidigare förvärvet en
gång medfört alltjämt förelåge vid tiden för det senare förvärvets beskattning.
Även det till lagrådet remitterade förslaget har stannat vid de i 6 §
andra stycket upptagna spärreglerna. Det kan i detta sammanhang anmärkas,
hurusom redan enligt gällande bestämmelser framskjuten beskattning
förekommer icke blott i det under 8 § i förslaget upptagna huvudfallet,
nämligen då förste successorn erhållit egendomen med fri förfoganderätt,
utan i viss utsträckning även i andra i 7, 8 och 9 §§ avsedda fall samt att icke
heller för närvarande någon kumulation äger rum av en vid arvlatarens död
utfallande lott och ett dylikt först framdeles beskattningsbart förvärv.

Lagrådet vitsordar, att det för den som vill på nu angivet sätt i skatteundandragande
syfte åstadkomma lottsplittring ligger närmast till hands
att anordna ett sådant fång, som avses i 6 § i förslaget. Emellertid anser
lagrådet faran för att förslagets bestämmelser om framskjuten beskattning
skola utnyttjas för ernående av obefogad skattelindring vara väsentligt
större än kommittén antagit, samt att det även i den mån 6 § äger tillämpning
kan ifrågasättas, huruvida de där uppställda spärreglerna tillräckligt
tillgodose de fiskaliska intressena. Den av lagrådet med hänsyn härtill förordade
utvidgningen av kumulationsreglerna i 19 och 41 §§ i det remitterade
förslaget avser i huvudsak att kumulation skall äga rum jämväl vid
förvärv från samme arvlåtare av vid skilda tider beskattningsbara arvsoch
testamen (slotter ävensom vid förvärv från samme person av arvs- eller

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

testamentslott och gåva jämväl i fall då skattskyldighet för ettdera fånget
inträtt senare än vid arvlåtarens (givarens) död. För nu omnämnda fall
föreslår lagrådet en kumulationstid av i regel tio år.

Den av lagrådet föreslagna metoden att anlita kumulation för motverkande
av illojala transaktioner i syfte att åstadkomma lottsplittring har förordats
i ett par av de över kommittéförslaget avgivna yttrandena. Enligt vad i dessa
förutsattes skulle kumulationsmetoden ersätta de i 6 § andra stycket upptagna
spärreglerna, vilket om nämnda metod skulle få avsedd effekt måste
föra med sig att kumulationen icke kunde begränsas till viss tidsperiod. I likhet
med lagrådet anser jag att, om kumulation skall anlitas, detta icke bör ske
annorledes än såsom en komplettering av de omförmälda spärreglerna, varigenom
en begränsning av kumulationstiden möjliggöres. Det bör icke heller
förbises, att spärreglerna redan i förväg resa hinder mot de åsyftade transaktionerna
och därigenom, såsom lagrådet ock framhållit, äro ägnade att underlätta
och säkerställa skattens utbekommande. Å andra sidan kunna spärrreglerna
självfallet icke hava den verkan att de ens i de fall, för vilka de
gälla, helt undanröja risken för en i illojalt syfte tillkommen lottsplittring.

Med hänvisning till vad sålunda anförts biträder jag lagrådets hemställan
i det hänseende, varom nu är fråga.

I samband med sin nu berörda hemställan örn utvidgning av kumulationsreglerna
förordar lagrådet även viss jämkning av ett i 19 och 41 §§ i förslaget
upptaget stadgande, som har till ändamål att förebygga en i vissa situationer
uppkommande konsekvens av föreskriften om att från skatten för
de kumulerade förvärven skall avdragas den skatt, som redan erlagts för det
tidigare förvärvet. Sålunda kan det inträffa, att avdraget uppgår till så högt
belopp, att det förhandenvarande förvärvet skulle bliva föremål för lindrigare
beskattning än om detsamma beskattats utan hänsyn till det tidigare förvärvet
och till och med kunde komma att bliva helt fritt från skatt. Till förebyggande
härav har i det till lagrådet remitterade förslaget, i likhet med vad
nu gäller, stadgats att vid kumulationen skatten icke må beräknas till lägre
belopp än som skulle, utan avseende å det tidigare förvärvet, hava utgått för
det förvärv, varom fråga är. Lagrådet har anmärkt, att detta stadgande tedde
sig mindre rationellt. Detsamma ledde i åtskilliga fall till väl låg beskattning,
i det att stadgandet i själva verket innebure ett avstående i det speciella
fallet från den skatteskärpning, som åsyftades med kumulationsreglerna.
Lagrådet hemställer därför, att åt stadgandet i stället gives det innehåll att
skatten icke må bestämmas till lägre belopp än som vid beräknande av skatt
för det sammanlagda värdet av förvärven belöper å det förhandenvarande
förvärvet efter förhållandet mellan detta och det tidigare förvärvet.

På sätt lagrådet framhållit framstår det onekligen såsom mindre rationellt
att vid bestämmande av avdraget för den tidigare erlagda skatten tilllämpa
en spärregel, som i vissa fall icke i någon mån bibehåller den med
kumulationen åsyftade skatteskärpningen. Den av lagrådet förordade metoden
låter visserligen icke skatten nedgå till vad som belöper å det aktuella
förvärvet i och för sig och verkar därjämte stundom i viss mån

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

283

utjämnande på förhållandet mellan de skattebelopp, som vid upprepad
kumulation skola erläggas. Vid tillämpningen blir dock skiljaktigheten i
resultaten av den ena och den andra metoden jämförelsevis obetydlig.
Då härtill kommer att den i det remitterade förslaget använda metoden
har företrädet av större enkelhet och det måste anses önskvärt att den i åtskilliga
situationer tämligen svårtillämpliga regeln örn avdragets beräknande
ej ytterligare kompliceras, har jag funnit övervägande skäl föreligga att bibehålla
remissförslagets ifrågavarande stadgande, nied vilket beskattningsmyndigheterna
sedan gammalt äro förtrogna.

Vid 11 och 12 §§ behandlar lagrådet ett i författningstexten icke reglerat
spörsmål, nämligen frågan om under vilka förutsättningar laglottskränkning
skall beaktas vid lotternas bestämmande i skatteärendet. Lagrådet ansluter
sig till kommitténs härutinnan uttalade mening såtillvida, att vid arvsskattens
bestämmande på grund av provisoriskt arvskifte rätten icke bör ex officio
taga hänsyn till kränkning av laglott. Men i olikhet mot kommittén håller
lagrådet före att jämkning i testamente eller förmånstagareförordnande icke
bör ske blott på yrkande därom i skatteärendet utan att för sådan jämkning
bör fordras, att i skatteärendet föreligger antingen i bindande form given
förklaring av testamentstagare!! eller förmånstagaren att han icke skall göra
sin rätt gällande till den del den inkräktar på laglotten eller ock vederbörligt
arvskifte, utvisande att boets fördelning skett i enlighet med jämkningsyrkandet.
I detta lagrådets uttalande vill jag för min del instämma.

I förevarande sammanhang upptager lagrådet jämväl spörsmålet om bestämmande
av giftorätt och laglott i fall då enligt förordnande jämlikt
lagen örn försäkringsavtal den giftorättsberättigade respektive laglottsberättigade
själv insatts såsom förmånstagare. Under hänvisning till att erforderlig
ledning för spörsmålets bedömande numera vunnits genom vissa
avgöranden i högsta instans hade jag icke ansett mig hava anledning att
ytterligare ingå på denna fråga. Lagrådet förklarar sig för sin del vilja ifrågasätta
huruvida icke till undanröjande av all ovisshet den princip, som
legat till grund för dessa avgöi-anden, borde lagfästas genom uttryckligt stadgande,
vilket lämpligast syntes kunna ske genom ett tillägg till 104 § andra
stycket lagen om försäkringsavtal.

Med hänsyn till förefintligheten av nämnda avgöranden i högsta instans
torde det dock knappast vara påkallat att i förevarande sammanhang vidtaga
någon åtgärd i det hänseende lagrådet angivit.

Lagrådet har beträffande 13 § i förslaget hemställt, att bestämmelsen i
1 mom. 3), enligt vilken vid beräknande av behållning i dödsbo avdrag må
ske för begravnings- samt boupptecknings- och annan boutredningskostnad,
måtte begränsas till begravnings- och bouppteckningskostnad. Härvid erinrar
lagrådet, att annan boutredningskostnad än den som hänförde sig till bouppteckningen
i ej oväsentlig grad vore att anse såsom förvaltningsutgift och
åtminstone i viss mån kunde uppvägas av inkomster som inflöte i boet under
boutredningstiden, samt att boutredningskostnaden merendels vore till
beloppet okänd vid bouppteckningstillfället och i de fall, då beskattningen
skedde med stöd av bouppteckningen, jämväl vid beskattningstillfället. Rätt

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

till avdrag i detta hänseende kunde även bliva föremål för missbruk. Lagrådet
anser förty, att den teoretiska grunden för avdragsrätten i förevarande
del icke vore oantastbar och att stadgandet skulle medföra betydande olägenheter
ur praktisk synpunkt.

Vid en tillämpning av arvslottsskattens metod att såvitt möjligt anknyta
beskattningen till den tidpunkt, då arvingarnas lotter bliva utbrutna ur kvarlåtenskapen,
synes man enligt min mening principiellt hava fog för att
medgiva avräkning från behållningen av sådana förvaltningsutgifter, som
erfordras för att bereda boet till delning. Då emellertid på sätt lagrådet framhållit
det torde kunna föreligga viss risk för att en avdragsrätt av den omfattning
som stadgats i förslaget kan komma att medföra olägenheter ur
praktisk synpunkt, har jag ansett mig böra biträda lagrådets nu ifrågavarande
jämkningsyrkande.

Vidare har lagrådet förordat ändring av det i 30 § första stycket i förslaget
upptagna stadgandet, enligt vilket i fall som avses i 8 § skatten skall beräknas
efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren av lotten och föregående
innehavaren, därest skatten vid sådan beräkning blir lägre än om den bestämmes
efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och arvlåtaren
(testator). Lagrådet anser att i fråga örn andra i 8 § avsedda successiva förvärv
än fideikommiss, som instiftats för obegränsad tid, övervägande skäl
tala för att testator, i överensstämmelse med det verkliga rättsläget, även i
beskattningshänseende behandlas såsom sekundosuccessorns fångesman.
Klarast framstode enligt lagrådets åsikt det befogade häri örn föregående innehavaren
enligt 8 § andra stycket erhållit egendomen med skyldighet att
bevara den oförminskad åt sin efterträdare. En sålunda begränsad äganderätt
stöde nämligen en vanlig nyttjanderätt så nära att — bortsett från de
nyssnämnda fideikommissfallen — redan av denna anledning varje fog saknades
att låta företrädarens äganderätt inverka på skattefrågans bedömande.
Mera tvivelaktig kunde, anför lagrådet vidare, saken förefalla, när företrädaren
varit tillförsäkrad sådan fri förfoganderätt som avses i 8 § första stycket.
Därigenom hade nämligen sekundosuccessorn i vida större utsträckning
blivit beroende av att företrädaren lojalt iakttoge de naturliga begränsningar
i förfoganderätten, som förordnandet örn sekundosuccession medförde. Men
detta syntes dock ej vara tillräckligt skäl att beräkna skatten såsom om företrädaren
vore den verkliga fångesmannen. Härtill komme att en regel sådan
som den i det remitterade förslaget upptagna ledde till komplikationer, om
den senare testamentstagaren av testator erhållit jämväl annan egendom, vilken
vid skattens beräkning skulle sammanläggas med den nu ifrågavarande
men vore att bedöma efter annan skatteklass. På sålunda anförda skäl har
lagrådet ansett, att stadgandet i 30 § första stycket bör ersättas med en specialregel
för sådana fideikommiss, som instiftats för obegränsad tid. I fråga
örn dessa vunne, framhåller lagrådet, regeln örn skattens beräknande efter
skyldskapsförhållandet till föregående innehavaren sin naturliga förklaring
redan i den förenkling, som därigenom vunnes vid skatteärendets behandling.
Nämnda specialregel anser lagrådet därför kunna erhålla den innebörden
att, när fideikommiss, som genom testamente eller gåva instiftats för obegrän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

285

säd tid, övergår från en till annan, arvsskatt skall erläggas beräknad efter
skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och närmast föregående innehavaren.

Emot den speciella behandling i skattehänseende, som enligt lagrådets förslag
skall tillämpas å de perpetuel^ fideikommissen, har jag intet att erinra.
Den avvikelse från det remitterade förslaget som lagrådets hemställan i denna
del innefattar torde för övrigt vara utan nämnvärd praktisk betydelse.
Jag kan jämväl ansluta mig till lagrådets uppfattning beträffande behandlingen
av övriga i 8 § andra stycket avsedda successiva förvärv.

Då det gäller fall av successiva förvärv, där företrädaren varit tillförsäkrad
sådan fri förfoganderätt som avses i 8 § första stycket, har lagrådet funnit
det mera tveksamt huruvida företrädarens äganderätt bör inverka på skattefrågans
bedömande eller ej. För min del anser jag vägande skäl tala för att
i detta fall låta sekundosuccessorn få räkna sig till godo eventuellt skyldskapsförhållande
till företrädaren. Genom sin rätt att fritt förfoga över egendomen
annorledes än för dödsfalls skull har denne i sin makt att inverka på storleken
av sekundosuccessorns fång. Med hänsyn härtill är det naturligt
att i det allmänna föreställningssättet företrädaren kommer att i viss mån
betraktas såsom fångesman. Gällande bestämmelser hava ock i skattehänseende
givit sanktion åt ett sådant betraktelsesätt. Den omständigheten
att den skattelindring som sålunda beretts sekundosuccessorn icke står i
överensstämmelse med det verkliga successionsrättsliga läget finner jag knappast
i och för sig böra utgöra tillräckligt skäl för ändring. Lagrådet anför såsom
skäl för sitt ändringsförslag jämväl att ett bibehållande av den nuvarande
ordningen skulle leda till komplikationer i kumulationshänseende örn sekundosuccessorn
förutom det i andra hand bekomna förvärvet av testator erhållit
egendom, som vore att bedöma efter annan skatteklass än förstnämnda förvärv.
Dessa komplikationer sammanhänga väsentligen med den av lagrådet
förordade utvidgningen av kumulationsreglerna och torde utan större praktiska
svårigheter kunna lösas genom en särskild regel för skatteberäkningen
i det åsyftade fallet.

Ett ytterligare skäl mot den av lagrådet i förevarande del förordade ändringen
torde vara att densamma skulle i vissa situationer medföra en av omständigheterna
knappast betingad skatteskärpning i det kumulationsfall, som
avses i 19 § 2 mom. Sålunda skulle då makar förordnat örn sekundosuccession
till förmån för exempelvis en hustruns broder med lika lotter från mannen
och hustrun, och hustruns broder efter mannens död av hustrun erhölle gåva,
enligt lagrådets förslag gåvan vid sammanläggning med den efter mannen erhållna
lotten bliva beskattad efter strängare skatteklass än den som gällt för
gåvan i och för sig. Det synes angeläget förebygga en sådan konsekvens.

Med hänsyn till vad nu anförts har jag icke funnit skäl frångå det i 30 §
första stycket i remissförslaget upptagna stadgandet såvitt detsamma gäller
bestämmande av skatteklass i fall, som avses i 8 § första stycket.

De fall, å vilka nu ifrågavarande stadgande skall bliva tillämpligt, hava -—
såsom framgår av det nyss sagda — i enlighet med remissförslaget angivits

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

genom en hänvisning till 8 § första stycket. Lagrådet har förordat viss redaktionell
jämkning av sistnämnda stadgande. Då den föreslagna avfattningen
skulle vid tillämpning av regeln i 30 § första stycket kunna föranleda en
enligt remissförslaget icke avsedd begränsning av densamma, har 8 § första
stycket synts böra erhålla en avfattning, som i någon mån avviker från
den av lagrådet förordade. Avvikelsen innebär, att för betecknande av den
i sistnämnda stadgande avsedda rätt, som tillkommer förste successorn, använts
endast uttrycket fri förfoganderätt, medan enligt lagrådets förslag ifrågavarande
rätt betecknats såsom en rätt att fritt förfoga över egendomen i
andra avseenden än för dödsfalls skull. Denna jämkning har tillkommit i syfte
att från tillämpning av stadgandet i 30 § första stycket icke skola bliva uteslutna
sådana fall där förste successorn jämväl tillagts befogenhet att genom
testamente förfoga över den mottagna egendomen.

Det förut antydda stadgandet angående skatteberäkningen vid kumulation
i fall då olika skatteklasser äro att tillämpa å de skilda förvärven har fått sin
plats i ett nytt tredje moment i 19 § (som enligt hänvisning i 41 § skall äga
tillämpning jämväl vid gåvobeskatlningen). Stadgandet ifråga har föranlett,
att den i 19 § 2 mom. för motsvarande fall upptagna specialregeln kunnat
utgå. Beträffande stadgandets innehåll må hänvisas till författningstexten.
Ett exempel visar bäst tillämpningen av detsamma. De skilda förvärv, som
skola sammanläggas, antagas utgöra: förvärv nr 1 20,000 kronor, varå skatt
erlagts enligt klass I med 590 kronor, och förvärv nr 2 10,000 kronor, varå
skatt skall beräknas enligt klass IV. Vid kumulationen sker skatteberäkningen
sålunda: Skatt enligt klass I å det sammanlagda förvärvet 30,000 kronor =
1,090 kronor. Av detta belopp belöpa 2/3 eller 726:67 kronor å förvärvet nr 1.
Skatt enligt klass IV å 30,000 kronor = 6,890 kronor. Av detta belopp belöper
1ls eller 2,296: 67 kronor å förvärvet nr 2. Skatt att uttagas vid kumulationen
726:67 + 2,296:67 = 3,023 kronor, varifrån avgår förut erlagd skatt 590
kronor.

Beträffande 54 § i förslaget har jag icke funnit skäl frångå den i det remitterade
förslaget upptagna bestämmelsen örn sättet för ränteberäkning
vid skattskyldigs återgäldande till dödsbo av förskjuten skatt.

övriga av lagrådet gjorda erinringar hava ansetts böra beaktas. Därjämte
hava i förslagen till förordning örn arvsskatt och gåvoskatt samt till promulgationsförordning
vidtagits vissa smärre jämkningar av redaktionell innebörd.

Föredraganden hemställer, att ifrågavarande fyra författningsförslag, med
de ändringar som angivits, måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

P. J. Arrhenius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 287

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen ...................................................... 1

Författningsförslag .................................................. 2

Förslag lill förordning om arvsskatt och gåvoskatt........................ 2

Inledande bestämmelser (1—3 §§) .................................. 2

Örn arvsskatt.................................................... 2

Skattskyldighetens omfattning (4 §) .............................. 2

Tid för skattskyldighetens inträde (5 — 9 §§) ...................... 3

Beräknande av skattepliktig lott (10—19 §§)...................... 4

Värdering av egendomen (20—27 §§) ............................ 9

Skattens bestämmande (28—31 §§) .............................. 13

Efterbeskattning (32 §).......................................... 16

Särskilda bestämmelser örn beskattning i fall av dödsbos konkurs (33 §) 17

Beskattningsmyndighet (34 §).................................... 17

Örn gåvoskatt (35—44 §§) ........................................ 18

Gemensamma bestämmelser........................................ 20

Deklaration och vissa andra uppgifter för beskattningen (45—50 §§) .. 20

Skattens fastställande och erläggande (51 — 54 §§) .................. 23

Anstånd med erläggande av skatt (55 §).......................... 25

Eftergift av skatt (56—58 §§).................................... 26

Återvinning av skatt (59 §)...................................... 27

Fullföljd av talan (60 §)........................................ 28

Återbetalning av erlagd skatt (61 §).............................. 28

Tillsyn å skattens utgörande (62—64 §§).......................... 29

Ansvarsbestämmelser m. m. (65—69 §§) .......................... 30

Särskilda bestämmelser (70—73 §§) .............................. 31

Tabeller ........................................................ 32

Förslag lill förordning angående införande av förordningen om arvsskatt och

gåvoskatt ........................................................ 36

Förslag lill lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr
42 s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och

andra ärenden.................................................... 37

Förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften ...................... 38

288 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Sid.

Utdrag av statsrådsprotokollet den 31 januari 1941 .................... 39

Inledande översikt................................................ 39

Historik ...................................................... 39

Gällande lagstiftning............................................ 41

1938 års arvsskattekommittés förslag.............................. 46

Om arvskiftesinstrumentet såsom beskattningshandling och värdeförändringar
efter arvfallet............................................ 55

Beskattning av s. k. successiva förvärv.............................. 81

Värdering av egendom ............................................ 401

Beskattningen av de särskilda lotterna .............................. 118

Fysiska personers förvärv........................................ 118

Juridiska personers förvärv ...................................... 131

Gåvobeskattningen................................................ 149

Beskattningsmyndighet ............................................ 180

Övriga frågor samt vissa till förut behandlade ämnen hörande detaljfrågor 172
Förslaget till förordning angående införande av förordningen om arvsskatt

och gåvoskatt.................................................. 316

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och

andra ärenden.................................................. 318

Förslaget till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19

november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.................. 219

Departementschefens hemställan .................................... 220

Bilaga till statsrådsprotokollet den 31 januari 1941 .................... 221

Utdrag av lagrådsprotokollet den 31 mars 1941........................ 255

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 april 1941........................ 279

408941. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.