Kungl. Maj:ts proposition nr 192
Proposition 1933:192
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
1
Nr 192.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1929 om
trafikförsäkring å motorfordon; given Stockholms slott
den 10 mars 1933.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 10 maj 1929 (nr 77) örn trafikförsäkring å motorfordon.
Under Hans Majlis
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. Schlyter.
Bihang till riksdagens protokoll 1933.
1 sami.
Nr 192.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
Förslag
angående ändring
till
Lag
i vissa delar av lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om
trafikförsäkring å motorfordon.
Härigenom förordnas, att 1, 18, 24, 25 oell 26 §§ lagen den 10 maj 1929 om
tiafikförsäkring å motorfordon skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angiVes:
1
§•
Å motorfordon, som är registrerat här i riket eller utan registrering här brukas
i trafik, skall efter ty i denna lag sägs finnas trafikförsäkring.
Trafikförsäkring å motorfordon skall tagas och vidmakthållas av dess
ägare. Innehar någon motorfordon på grund av avbetalningsköp, åligger försäkringsplikten
honom, ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått.
18 §.
Har avtal--— är registrerat.
Avser försäkringen---— utlämnat skylten.
Är den---ej tillämpning.
Anmälan, varom i denna paragraf sägs, bör insändas i två exemplar.
24 §.
Underlåter den, som i fråga örn här i riket registrerat motorfordon är försäkringspliktig,
att fullgöra sin försäkringsplikt, straffes med dagsböter.
Brukas motorfordon, som ej är här registrerat, av den som försäkringsplikten
åligger eller av annan med hans vilja, utan att föreskriven försäkring
finnes, vare den försäkringspliktige förfallen till dagsböter.
Hed dagsböter straffes ock en var annan, som brukar motorfordon med kännedom
om att föreskriven försäkring ej finnes.
25 §.
Varder någon fälld till ansvar för förseelse, som i 24 § första stycket avses,
äge ock domstolen vid vite förelägga honom att fullgöra försäkringsplikten.
Kungl. Maj:is proposition nr 192.
3
Den som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse enligt 24 § andra
eller tredje stycket, fortsätter samma förseelse skall, när han varder därtill
lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits
fällas till det ansvar, som är hestämt för sådan förseelse.
26 §.
Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän
domstol. Avser åtalet förseelse enligt 24 § första stycket, skall det anhängiggöras
vid domstol i den ort där fordonet skall anses hava sin hemort.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
höternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.
4
Kungl. Majlis proposition nr 192.
Utdrag av protokollet över justitiedepartement sär enden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 17 februari 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Sehlyter,
fråga örn ändrade bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon.
Föredraganden anför:
»Enligt 1 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon
åligger det — med vissa undantag varom i 4 och 5 §§ förmäles — ägare av motorfordon,
som brukas i trafik här i riket, att å fordonet taga och vidmakthålla
trafikförsäkring. Innehar någon motorfordon på grund av avbetalningsköp,
åligger försäkringsplikten denne, ändå att äganderätten ännu icke å honom
övergått. Trafikförsäkring må meddelas, förutom av anstalt som inrättats
av staten, endast av försäkringsanstalt som därtill erhållit Konungens tillstånd;
meddelas försäkring, skall därom utfärdas bevis enligt fastställt formulär (6 §).
Brukas av den, som försäkringsplikt åligger, eller av annan med hans vilja motorfordon
i trafik här i riket, utan att trafikförsäkring till föreskrivet belopp
tagits och vidmakthållits, är den försäkringspliktige jämlikt 24 § förfallen
till böter, högst 2,000 kronor. En var annan, som med kännedom örn att föreskriven
försäkring ej finnes brukar motorfordon, skall jämlikt samma lagrum
straffas med böter, högst 500 kronor. Böterna ådömas numera i dagsböter.
För allmänheten saknar det visserligen betydelse, örn å ett motorfordon tagits
försäkring eller ej. Solidarisk ansvarighet för oförsäkrade motorfordon
har nämligen ålagts de försäkringsanstalter som äga meddela trafikförsäkring
(21 §). Förutsättningen för en dylik förpliktelse torde emellertid — såsom trafikförsäkringssakkunniga
anfört i sitt den 23 februari 1928 avgivna betänkande1
med förslag till bland annat lag örn trafikförsäkring å motorfordon, vilket
förslag legat till grund för gällande lagstiftning i ämnet — vara att tillbörlig
eftersyn hålles, sa att fordon utan försäkring icke må förekomma i trafik.
Kontrollens ändamål är således, enligt vad i betänkandet framhållits, i själva
verket närmast att tillse att försäkringsanstalterna erhålla premie av samtliga
försäkringspliktiga, eller med andra ord att de lojala automobilägarna icke betungas
med av andras försumlighet föranledd ökad premieutgift.
1 Betänkandet finnes såsom bilaga fogat vid Kungl. Majtts proposition 1928:201.
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
5
Det i trafikförsäkringslagen stadgade bötesansvaret för den som brukar oförsäkrat
motorfordon har ock kompletterats med vissa kontrollföreskrifter. Sålunda
skall enligt 9 § motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284) vid
ansökan örn registrering av motorfordon fogas vederbörligt försäkringsbevis i
två exemplar, varav, därest registrering beviljas, det ena försett med uppgift om
fordonets igenkänningsmärke skall översändas till den anstalt som meddelat försäkringen.
Härjämte skall enligt 2 § kungörelsen den 3 oktober 1930 (nr 355)
med närmare föreskrifter örn uppgifter, att lämnas vid anmälan av motorfordon
till första besiktning m. m., i automobilregistret inskrivas försäkringsanstaltens
namn och försäkringsbevisets nummer. Tages ny trafikförsäkring, skall anmälan
därom, åtföljd av nytt försäkringsbevis, göras hos registreringsmyndigheten
sist inom 14 dagar samt anteckning örn förhållandet ske i registret (motorfordonsförordningen
10 § 5 och 8 morn.).
Upphör försäkring å registrerat fordon, är försäkringsanstalten väl icke skyldig
att härom göra anmälan till registreringsmyndigheten. I försäkringsanstaltens
eget intresse ligger emellertid att dylik anmälan göres. I 18 § trafikförsäkringslagen
stadgas nämligen, att därest avtal örn trafikförsäkring å fordon,
registrerat här i riket, efter uppsägning eller eljest upphört, försäkringsgivaren
ändå är gent emot den som lidit skada ansvarig för skadestånd på grund
av händelse, som inträffat innan trettio dagar förflutit från det anmälan örn
dagen då avtalet upphörde inkommit till registreringsmyndigheten. Enligt
motiveringen till motsvarande bestämmelse i de sakkunnigas förslag hade dessa
tänkt sig, att länsstyrelse eller polismyndighet skulle, då anmälan ingått
örn att en viss försäkring upphört, komma att föranstalta örn undersökning och
eventuellt åtal, möjligen även örn fordonets omhändertagande på den försumliges
bekostnad.
Jämväl i fråga om motorfordon, som användas i trafik innan registreringsskyldighet
inträtt, ha vissa föreskrifter meddelats i syfte att åstadkomma kontroll
över att dessa fordon hållas försäkrade. I 8 § 3 mom. motorfordonsförordningen
finnes sålunda stadgat, att sådan särskild besiktningsskylt som skall
vara åsatt dylikt fordon icke må till någon utlämnas med mindre denne i två
exemplar ingiver försäkringsbevis, avseende varje motorfordon varå skylten
användes. Det ena exemplaret skall, försett med anteckning om utlämnad
skylts nummer, översändas till försäkringsanstalten.
I detta sammanhang må nämnas, att i Danmark det åligger en var ägare
av motorfordon — med vissa angivna undantag — att i ett av staten godkänt
bolag teckna och vidmakthålla ansvarsförsäkring, vilken intill försäkringsbeloppet
skall täcka varje ersättningskrav som enligt lagens skadeståndsregler
kan göras gällande mot den som var ansvarig för fordonet då skadan skedde.
Eullgör icke försäkringstagaren sina förpliktelser mot försäkringsgivaren, får
detta icke inverka på tredje mans rätt. Oaktat försäkringen upphört, är försäkringsgivaren
ansvarig intill dess fjorton dagar förflutit från det försäkringsgivaren
till registreringsmyndigheten gjort anmälan därom. — I Finland är
ägare av registrerat motorfordon skyldig att till säkerhet för gäldandet av
skadestånd, som det kan varda fordonets ägare eller förare ålagt utgiva, taga
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
och vidmakthålla försäkring i någon av staten godkänd försäkringsanstalt.
Försäkringen skall tagas på kalenderår och gälla även om fordonet byter ägare.
Vissa undantag från försäkringsplikten finnas stadgade, och därjämte kan, med
fäst avseende å den försäkringsskyldiges vederhäftighet, befrielse från försäkringsplikten
beviljas för högst två år i sänder. — I Norge finnes icke obligatorisk
försäkring a motorfordon; på vissa undantag när må emellertid ett motorfordon
icke tagas i bruk förrän ägaren hos registreringsmyndigheten deponerat
en garanti för det skadeståndsansvar bruket av fordonet kan medföra. Denna
garanti, som endast undantagsvis torde ställas i annan form än såsom garantiförklaring
från ett försäkringsbolag, skall gälla tills vidare men kan bringas
till upphörande två månader efter uppsägning, varefter fordonet ej får brukas
förrän ny garanti ställts.
Tidigare ändringsförslag.
I skrivelse till Kungl. Majit den 21 maj 1931 har länsstyrelsen i Skaraborgs
län framhållit behovet av ytterligare åtgärder för åstadkommande av en verksam
övervakning av försäkringspliktens fullgörande samt i detta hänseende
anfört bland annat följande.
Den länsstyrelse åvilande kontrollen över trafikförsäkringspliktens behöriga
fullgörande hade i vad avsåge registrerade motorfordon visat sig medföra
ett synnerligen omfattande och tidsödande arbete, utan att likväl en verkligt
effektiv kontroll över att oförsäkrade motorfordon icke brukades i trafik
kunnat ernås. Av motorfordon som vid tiden för trafikförsäkringslagens
ikraftträdande varit registrerade inom länet vore, enligt vad automobilregistret
utvisade, 23 automobiler och 63 motorcyklar alltjämt oförsäkrade, och
enligt anmälan från vederbörande försäkringsanstalter hade beträffande 192
automobiler och lil motorcyklar förut gällande försäkring upphört, utan att
ny försäkring tagits. Hela antalet oförsäkrade, inom länet registrerade
motorfordon uppginge således till 389. Vid utredning genom polismyndighet,
varom länsstyrelsen i varje särskilt fall föranstaltat, hade såsom förklaring
till att försäkring å vederbörande fordon ej tagits eller vidmakthållits uppgivits,
att fordonet ej användes i trafik. Sådan förklaring hade, då straffpåföljd
för underlåtenhet att hava motorfordon trafikförsäkrat inträdde först
då fordonet brukades i trafik, måst tills vidare godtagas. Antalet oförsäkrade,
inom länet registrerade motorfordon visade tendens att stiga.
Med hänsyn till sålunda rådande otillfredsställande förhållanden hade länsstyrelsen
ansett sig böra ifrågasätta vidtagande av åtgärder för vinnande
av en effektivare kontroll över trafikförsäkringsskyldighetens fullgörande.
Länsstyrelsen ville sålunda föreslå införandet av en bestämmelse, att å motorfordon
skulle under färd medföras bevis örn gällande trafikförsäkring, vilket
på tillsägelse av polisman skulle för denne uppvisas. En sådan bestämmelse,
motsvarande vad i fråga örn skattekvitto stadgades i 9 § andra stycket i förordningen
den 2 juni 1922 örn automobilskatt, skulle väsentligt underlätta
Övervakningen genom ortspolisen av försäkringspliktens fullgörande, utan att
därigenom vederbörande försäkringstagare såvitt länsstyrelsen kunde finna
åsamkades någon avsevärd olägenhet.
Över denna framställning ha utlåtanden infordrats från länsstyrelserna i
Stockholms, Kronobergs, Malmöhus och Norrbottens län, vilka ansetts representera
olika erfarenheter uti ifrågakommet hänseende.
Kungl. Maj:is proposition nr 102.
7
Samtliga dessa länsstyrelser lia i avgivna utlåtanden vitsordat behovet av
effektivare kontrollföreskrifter med avseende å trafikförsäkringspliktens fullgörande.
Länsstyrelserna i förstnämnda tre län lia därvid betonat det för
såväl länsstyrelser som polismyndigheter tidsödande utredningsförfarande,
som länsstyrelsen i Skaraborgs län omnämnt och vilket plägat förekomma
jämväl i dessa tre län. Länsstyrelsen i Norrbottens län åter har ansett gällande
bestämmelser icke påkalla någon särskild åtgärd från dess sida i sådana
fall, då anledning ej vore att antaga att motorfordon brukades oaktat försäkring
för detsamma ej gällde.
Länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus och Norrbottens län ha förordat
den av länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslagna bestämmelsen att å motorfordon
skulle under färd medföras bevis örn gällande trafikförsäkring, därvid
länsstyrelsen i Kronobergs län erinrat att detta bevis, lämpligen premiekvittot,
borde vara så avfattat att därav framginge den tid, under vilken försäkringen
på grund av sista premieinbetalningen vore gällande.
Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att en bestämmelse av angivet
innehåll visserligen syntes ägnad att leda till förbättrade förhållanden, men
att det knappast kunde antagas att bestämmelsen skulle bliva fullt effektiv,
då man hade att räkna med, bland annat, att en ute på vägarna etablerad
poliskontroll icke komme att nå mer än en del av de försumliga. Länsstyrelsen
har, ehuru med en viss tvekan, velat föreslå en ytterligare åtgärd för
åstadkommande av skärpt kontroll i förevarande hänseende samt härom anfört
följande. De försäkringsanstalter, vilka erhållit tillstånd att meddela trafikförsäkring,
borde åläggas att till vederbörande registreringsmyndighet i två
exemplar avlåta meddelande örn trafikförsäkrings upphörande. Det ena exemplaret
skulle behållas av registreringsmyndigheten och det andra skulle, därest
icke inom viss kortare tid anmälan örn ny trafikförsäkring ingått till registreringsmyndigheten,
av denna vidarebefordras till vederbörande lokala polismyndighet
för närmare undersökning och de ytterligare åtgärder vartill undersökningen
kunde föranleda. Att länsstyrelsen dock hyste viss tvekan rörande lämpligheten
av en sådan ordning berodde därpå att denna komme att medföra ökat
arbete för såväl registreringsmyndigheten som de lokala polismyndigheterna,
vilka samtliga redan förut vore synnerligen arbetsbetungade. Å andra sidan
skulle enligt länsstyrelsens uppfattning det sålunda ifrågasatta systemet medföra
den fördelen, att erforderlig undersökning utan onödig tidsutdräkt kunde
verkställas i varje särskilt fall.
I infordrat yttrande har statens organisationsnämnd anfört:
Organisationsnämnden funne det av handlingarna i ärendet framgå, att de
nuvarande anordningarna för tillsyn över försäkringspliktens fullgörande icke
vore tillfredsställande. Ur de synpunkter organisationsnämnden närmast
hade att lägga på frågan syntes den största olägenheten med det nuvarande
systemet bestå däri, att länsstyrelserna och polismyndigheterna i orterna över
hövan betungades med de mångfaldiga och tidsödande undersökningar som
ansåges böra vidtagas i anledning av inkomna anmälningar örn försäkringars
upphörande, samtidigt som efter vad det ville synas åtgärderna i fråga i alltför
många fall icke ledde till önskat resultat. Det syntes därför organisationsnämnden
böra tagas under vidare övervägande, huruvida icke en enklare
men effektivare anordning för kontrollens uppehållande borde införas. I sistnämnda
avseende torde närmast böra undersökas möjligheten att, såsom samtliga
de hörda myndigheterna ifrågasatt, införa skyldighet för ägare av motorfordon
att, därest han ville låta fordonet användas i trafik, å detsamma anbringa
eller låta medföra bevis örn gällande trafikförsäkring för fordonet.
8
Kungl. Majlis proposition nr 192.
Att en sådan bestämmelse skulle medföra ett effektivare efterlevande av försäkringsplikten
oell därmed möjliggöra ett förenklande av kontrollen över densammas
fullgörande, ansåge organisationsnämnden ligga i öppen dag. En sådan
omläggning av kontrollen över försäkringspliktens fullgörande skulle innebära
en avsevärd minskning av arbetsbördan hos länsstyrelserna och i än högre
grad hos polismyndigheterna.
I skrivelse den 17 november 1931 har föreningen för gemensamt lagenligt
trafik försäkring sansvar (trafikförsäkrings föreningen) — med förmälan att
föreningen tagit del av länsstyrelsens i Skaraborgs län framställning samt
av de utlåtanden som däröver avgivits av länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,
Malmöhus och Norrbottens län — yttrat i huvudsak följande.
I sina utlåtanden hade länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Norrbottens
län efter verkställd undersökning lämnat uppgift å antalet inom dessa
län registrerade motorfordon vilka icke vore försäkrade. Inom dessa tre samt
Skaraborgs län funnes enligt av länsstyrelserna uppgivna siffror sammanlagt
2,900''oförsäkrade motorfordon, därav 1,583 automobiler och 1,317 motorcyklar.
Resultatet av denna utredning syntes föreningen i högsta grad anmärkningsvärt.
Det visade oförtydbart, att trafikförsäkringslagens föreskrifter i
betänklig omfattning eftersattes. Vid 1931 års ingång vore i hela riket registrerade
145,258 automobiler och 56,678 motorcyklar, därav 18,188 automobiler
och 7,083 motorcyklar i Stockholms, Kronobergs, Skaraborgs och Norrbottens
län. Därest förhållandena i övriga län vore likartade, skulle i hela riket
finnas omkring 12,640 automobiler och 10,540 motorcyklar, eller tillhopa
23,180 motorfordon varå, försäkring, såvitt automobilregistren utvisade, icke
vore gällande. Sedan från detta antal avräknats de fordon vilka dels redovisades
i registren, oaktat de nedskrotats eller på allvar tagits ur bruk, och dels
vederbörligen försäkrats utan att bevis därom ingått till registren, torde likväl
uppenbarligen ett betydande antal fordon kvarstå beträffande vilka försäkringsplikten
försummats. Det stora antal skador i följd av trafik med
oförsäkrade fordon som anmäldes till föreningen styrkte ytterligare, att allvarliga
missförhållanden rådde och att den nuvarande kontrollen icke vore
tillfyllest. Örn på grundval av förenämnda siffror antalet av de fordon vilkas
ägare lyckats undandraga sig sin försäkringsplikt beräknades utgöra
15,000, ^skulle med en genomsnittspremie av 75 kronor 1,125,000 kronor hava
undanhållits trafikförsäkringsrörelsen för år 1931, och om verksamma åtgärder
icke vidtoges. torde förhållandet flir kommande år bliva än sämre. Dessa
belopp skulle till allra största delen komma de försäkringspliktiga överlag
tillgodo antingen därigenom att premierna kunde nedsättas eller genom att
eventuellt påkallad premieförhöjning kunde undvikas. På grund av trafikförsäkringslagens
bestämmelser vore anstalterna redan nu ansvariga för samtliga
oförsäkrade fordon, vadan någon ökning av skadeutbetalningarna icke
kunde ifrågakomma.
Av det sagda torde framgå, att i hela landet polisundersökningar rörande
försäkringsförhållandena å approximativt beräknat 23,100 fordon vore påkallade
och rätteligen borde omedelbart vidtagas. Nuvarande svåra tider
torde med all sannolikhet medföra att detta antal under den närmaste tiden
icke oväsentligt ökades. Att det för närvarande icke torde vara möjligt för
de redan förut, i hög grad arbetstyngda registrerings- och polismyndigheterna
att behörigen fullgöra dessa åligganden, torde vara obestridligt. Det
syntes föreningen därför i hög grad angeläget att särskilda åtgärder vidtoges
för undanröjande av föreliggande allvarliga missförhållanden. Emellertid
syntes det föreningen att icke någon av de föreslagna åtgärderna i och för sig
Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.
9
skulle kunna medföra önskvärd effektivitet. I stället torde i första liand en
ändring av trafikförsäkringslagens 1 § böra komma i fråga. Att automobilägarna
i så stor utsträckning vågade sig på att eftersätta sin försäkringsplikt,
torde i stor utsträckning bero därpå, att de hoppades kunna undgå åtal genom
att helt enkelt påstå att fordonet icke brukades i trafik. Att för åklagaren
bevisa motsatsen vöre högst vanskligt. Att automobilen stöde utrustad
och körklar i garaget torde icke vara tillfyllest, utan enda möjligheten vore
att åklagaren lyckades överraska automobilägaren under färd med sitt fordon.
Men för en dylik betungande efterforskning saknade åklagaren i regel
både tid och resurser. Föreningen veterligt hade dittills åtal endast i undantagsfall
förekommit annat än i samband med åtal för förseelser mot motorfordonsförordningen.
Därest i trafikförsäkringslagen stadgades att varje fordon — med undantag
enligt 4 § i lagen, från vilka fall föreningen i förevarande sammanhang
bortsåge — vilket ej enligt motorfordonsförordningens bestämmelser avförts
ur registret skulle vara försäkrat, torde förhållandena bliva helt annorlunda
och tillfyllestgörande kontroll kunna utan svårighet erhållas. Antalet ''avanmälningar’
utan samband med bevis örn ny försäkring eller med fordonets avförande
ur registret torde då med sannolikhet icke bliva större än att vederbörlig
polisutredning i samtliga fall borde kunna medhinnas inom rimlig tid
och med tillförlitligt resultat. En sådan utvidgning av försäkringsplikten
skulle icke åstadkomma ökad tunga för de försäkringspliktiga men väl medföra
fördelar för de lojala försäkringstagarna.
I 10 § 3 mom. motorfordonsförordningen stadgades, att örn ägare av registrerad
automobil hade för avsikt att under viss tid ej nyttja automobilen i
trafik, han ägde rätt att örn detta förhållande göra anmälan för automobilens
avförande ur registret och att sådan anmälan skulle vara åtföljd, förutom av
vissa registreringsavgifter, av en särskild avgift svarande mot skatt för automobilen
under 3 månader. För ny registrering av automobilen gällde samma
regler som för registrering av autombil vilken icke förut registrerats. Enligt
förordningen örn automobilskatt vore ägaren berättigad att vid fordonets uttagande
ur registret återbekomma så stor del av skatten som belöpte å årets
återstående månader. Med hänsyn till dessa bestämmelser och storleken av
ifrågavarande registreringsavgifter kunde det icke beräknas vara förmånligt
för ägare av motorfordon varå lägsta skatt utginge att, då fordonet för någon
tid toges ur trafik, ansöka örn fordonets avförande ur registret med mindre
nämnda tid uppginge till för automobil 8 månader och för vanlig motorcykel
ett år. Fordon varå högre skatt utginge skulle med fördel kunna avföras för
kortare tid. Därest försäkringsplikten utvidgades enligt föreningens förslag,
torde det såsom framginge av det följande bliva ekonomiskt lönande att låta
ur registret avföra motorfordon även för en kortare tid.
För det dåvarande begärde trafikförsäkringsanstalterna samma premie för
trafikförsäkring på tid över 5 månader till ett år. Vid fastställandet av de
sedan längre tid tillbaka tillämpade allmänna grunderna för premieberäkningen
hade man nämligen beaktat att stora grupper av motorfordon — i främsta
rummet privata personautomobiler samt motorcyklar — stöde obrukade under
längre tider, så att den effektiva brukningstiden i genomsnitt icke väsentligt
översteg 5 månader. Först örn försäkringstiden understigit denna_ tid hade
dittills en lägre premie ansetts skola utgå, då även en intensiv brukning under
denna korta tid bleve mindre än den genomsnittliga årsbrukningen av liknande
fordon. Emellertid hade utvecklingen medfört en förändring av de grunder
varå beräkningen av premie för ’korttidsförsäkringar’ byggts. Föreningen
hänvisade i detta sammanhang främst till det förhållande att de öppna
personautomobilcrna, vilka för icke länge sedan varit i ilertal, till största de
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
len utbytts mot täckta automobiler, vilka utan olägenhet kunde brukas året
runt, samt till vägväsendets oavbrutna förbättrande. Med hänsyn till att fordonen
av angivna och andra orsaker numera brukades mer effektivt och under
mindre beroende av årstiderna hade anstalterna tagit under övervägande
ändringar i beräkningen av premie för korttidsförsäkring, ledande till bättre
överensstämmelse med nuvarande förhållanden. Därest förslaget om försäkringspliktens
utsträckande vunne bifall, skulle därmed genomförandet av berörda
ändringar väsentligt underlättas. Anstalterna skulle å sin sida vara angelägna
^att till underlättande av förslagets genomförande verkställa ändringarna
på sadant sätt, att dels grunderna för trafikförsäkringspremiernas beräkning
vid försäkring på kortare tid än ett år gjordes mera förmånliga för
försäkringstagare som önskade dylik försäkring, dels försäkringstagare vid
fordons avförande ur registret under löpande försäkringsår tillgodoräknades
enligt dessa grunder eventuellt icke upplupen premie. Därigenom skulle försäkringstagare
i manga fall med fördel kunna avföra fordon ur registret för
betydligt kortare tid än för närvarande vore fallet.
Föreningen ville slutligen framhålla, att det system som föreslagits redan
kommit till tillämpning i andra länder, där obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för motorfordon införts. Sålunda förelåge försäkringsplikt i fråga om
registrerade motorfordon saväl i Danmark som i Österrike, och försäkringsplikten
upphörde därstädes först genom registreringens upphörande.
Lnder åberopande av vad sålunda anförts har föreningen hemställt örn sådan
ändring av trafikförsäkringslagen, att dels i 1 § föreskreves skyldighet
för ägare av här i riket registrerat motorfordon eller av motorfordon, som utan
registrering här brukades i trafik, att å fordonet taga och vidmakthålla trafikförsäkring,
dels ock i 24 § stadgades straff för underlåtenhet att taga och
vidmakthålla trafikförsäkring i fråga örn här i riket registrerat motorfordon.
Sedermera har föreningen i en den 7 juli 1932 dagtecknad skrivelse framhållit,
att då föreningens nyssnämnda hemställan icke föranlett proposition till
1932 ais riksdag, de missförhållanden som patalats i föreningens skrivelse den
17 november 1931 skulle komma att fortvara under minst ett år framåt. Härjämte
har anförts följande.
1''dreningen hade i sin tidigare skrivelse betona t att det med hänsyn till
det stora antalet anmälningar örn upphörda försäkringar som från försäkringsanstalterna
ingått till registreringsmyndigheter knappast torde hava varit
möjligt för dessa myndigheter att på ett fullt tillfredsställande sätt fullgöra
de åligganden örn undersökning och eventuellt åtal, som vid trafikförsäkringslagens
tillkomst förutsatts skola av registreringsmyndigheterna vidtagas.
Emellertid hade antalet avanmälningar sedermera så väsentligt minskats att
dessa myndigheter numera utan större svårighet torde kunna upprätthålla en
effektiv kontroll i förevarande hänseende.
Flertalet försäkringsanstalter hade tidigare varit av den uppfattningen,
att anmälan örn försäkrings upphörande kunnat ske så snart försäkringstagaren
försummat att erlägga förfallen premie och försäkringsgivarens ansvarighet
gentemot honom sålunda upphört. Avanmälning hade sålunda verkställts
utan att försäkringsavtalet uppsagts. Sedan föreningen fäst anstalternas
uppmärksamhet pa att enligt ordalydelsen i 18 § trafikförsäkringslagen
avanmälning icke kunde med laga verkan företagas förrän försäkringsavtalet
efter uppsägning eller eljest upphört, hade samtliga anstalter beslutat att från
och med den 1 mars 1932 icke vidare verkställa avanmälning med mindre denna
förutsättning förelåge. Givetvis kunde anstalterna icke verkställa upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
11
stig-liing av ett försäkringsavtal som träffats för kanske flera år framåt, så
snart premien uteblivit å förfallodagen, utan torde uppsägning i det stora flertalet
fall ske först sedan försäkringstagaren upprepade gånger utan resultat
avkrävts premien. I allmänhet torde numera uppsägning av en försäkring
på grund av försummad premiebetalning icke ske förrän omkring 2 månader
från premieförfallodagen.
Under erinran örn behovet av omedelbara åtgärder för förbättring och skärpning
av kontrollen över försäkringspliktens fullgörande har föreningen därefter
hemställt att — i avvaktan på genomförandet av den utav föreningen
ifrågasatta ändringen i trafikförsäkringslagen — länsstyrelserna måtte anmodas
att, i överensstämmelse med vad vid sagda lags tillkomst avsetts, övervaka
försäkringsskyldighetens behöriga fullgörande. Till underlättande av
länsstyrelsernas arbete borde, i huvudsaklig överensstämmelse med vad länsstyrelsen
i Stockholms län i sitt utlåtande föreslagit, försäkringsanstalterna
åläggas att till vederbörande registreringsmyndighet avlåta avanmälan i två
exemplar, det ena att behållas av registreringsmyndigheten och det andra att
omedelbart vidarebefordras till polismyndigheten för undersökning.
Utkast till nya bestämmelser.
På grundval av den förebragta utredningen har inom kommunikationsdepartementet
utarbetats en promemoria i ämnet jämte utkast till dels lag angående
ändrad lydelse av 1, 24 och 25 §§ lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring
å motorfordon, dels och kungörelse örn ändrad lydelse av 10 § motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930. Dessa utkast torde få fogas vid statsrådsprotokollet
såsom bilaga A.
Enligt nämnda lagutkast skulle i 1 § trafikförsäkringslagen stadgas att
ägare av motorfordon, som registrerats här i riket eller utan registrering här
brukades i trafik, vore pliktig att taga och vidmakthålla trafikförsäkring å
fordonet, men att, då enligt skriftlig anmälan till registreringmyndigheten
kär registrerat motorfordon under en tid av tre månader eller den längre tid
som i anmälan upptoges, räknat från viss därvid angiven dag, icke komme att
brukas i trafik inom riket, ägaren för den tid skulle vara fri från skyldigheten
att ha fordonet försäkrat. Underlåtenhet att beträffande här i riket registrerat
motorfordon taga och vidmakthålla trafikförsäkring skulle enligt
24 § medföra ansvar för den försäkringspliktige; i regel skulle å sådan förseelse
följa dagsböter, men i fall där försäkringsplikten inträtt till följd av att
fordonet brukats i strid mot anmälan, varom i 1 § sagts, skulle straffet vara
fängelse i högst ett år eller dagsböter ej under tio. Brukades ett icke registrerat
fordon i trafik inom riket av den som försäkringsplikten ålåge eller av
annan med hans vilja, skulle den försäkringspliktige vara förfallen till dagsböter.
Enligt utkastet till kungörelse skulle till 10 § motorfordonsförordningen
fogas ett nytt moment av innehåll, att örn anmälan skett enligt 1 § trafikförsäkringslagen,
anteckning skulle göras härom i automobilregistret och underrättelse
lämnas polismyndigheten i fordonets hemort.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
I elen upprättade promemorian har efter redogörelse för de dittills i ärendet
framkomna förslagen framhållits, hurusom det lage i öppen dag att det av
trafikförsäkringsföreningen förordade systemet — enligt vilket försäkringsskyldighet
förelåge så snart fordonet registrerats, oberoende av huruvida det
brukades i trafik — skulle innebära en väsentlig lättnad i registrerings- och
polismyndigheternas kontrollarbete. Härefter Ilar i promemorian anförts:
= Den enligt trafikförsäkringsföreningens förslag anvisade utvägen att erhålla
befrielse från försäkringsplikten för tid varunder registrerat fordon ej
brukades i trafik — att för denna tid låta avföra fordonet ur registret — vore
emellertid behäftad med vissa nackdelar. Registrets överskådlighet och reda
skulle minskas, därest i större utsträckning fordon avfördes ur registret för att
efter, en tid ånyo införas däri, som regel å nya upplägg och med andra igenkänningsmärken,
och den lättnad i arbetsbördan som registreringsmyndigheterna
vunne genom ökad effektivitet av kontrollåtgärderna skulle i väsentlig
grad uppvägas genom ökat registerarbete. Med hänsyn till det anförda hade
det synts önskvärt att — med godtagande i huvudsak av de grunder som innefattades
i trafikförsäkringsföreningens förslag — på annat sätt än sålunda
anvisats bereda möjlighet för innehavare av motorfordon att för tid varunder
detsamma icke brukades i trafik vinna befrielse från försäkringsskyldigheten.
Härvid torde emellertid icke alltför korta tidsperioder förtjäna beaktande.
Att ett motorfordon en eller annan månad under året icke brukades i
trafik syntes icke vara tillräcklig anledning till särskilda åtgärder i förevarande
hänseende. Huvudsakligen torde det här böra bliva fråga endast örn
sådana fordon som på grund av klimatiska förhållanden eller dylikt under en
sammanhängande tidsrymd av vintermånaderna icke toges i bruk. Och innehavare
av motorfordon som nu nämnts torde redan på förhand kunna ungefär
bestämma den tid under vilket fordonet icke komme att brukas i trafik.
Den .lättnad i försäkringsplikten som nyss antytts torde därför enklast kunna
ernås sålunda att innehavare av ett registrerat fordon, vilken hade för avsikt
att under en sammanhängande tid av minst tre månader icke bruka fordonet
i trafik, befriades fran skyldighet att för sagda tid hålla fordonet försäkrat,
därest han i förväg gjorde anmälan därom till registreringsmyndigheten.
Örn dylik anmälan borde uppgift intagas i automobilregistret. Då
sedermera från vederbörande försäkringsanstalt inkomme anmälan att försäkring
icke vidmakthållits för ifrågavarande fordon, föranleddes följaktligen
därav icke någon registreringsmyndighetens åtgärd förrän den tid, som i förstnämnda
anmälan uppgivits, gått till ända. Inkomme dessförinnan eller någon
kortare tid därefter, exempelvis 14 dagar, meddelande från försäkringsanstalt
att ny försäkring tagits att gälla från och med dagen efter den som i anmälan
angivits, hade registreringsmyndigheten allenast att därom göra anteckning
i automobilregistret. I motsatt fall torde — under förutsättning att
fordonet alltjämt kvarstode i registret -—• registreringsmyndigheten böra föranstalta
örn undersökning, vilken i regel torde böra företagas genom vederbörande.
polismyndighet. Utröntes därvid att ny försäkring till föreskrivet belopp.
icke inom behörig tid tagits, torde den försäkringspliktige vara förfallen
till ansvar för underlätet tagande av försäkring.
En bestämmelse av nu angivet innehåll torde emellertid icke vara tillrådlig,
därest den icke kompletterades med särskilda straffbestämmelser. Eörutom
de straffbestämmelser i 24 § trafikförsäkringslagen, som betingades därav
att registrerat fordon som regel underkastades försäkringsplikt oberoende av
huruvida .detsamma brukades i trafik, torde därför i sagda paragraf böra
stadgas väsentligen förhöjt straff för den, som i strid med anmälan varom
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
13
förut nämnts brukade motorfordon, och torde för dylikt fall fängelse, dock ej
för längre tid än ett år, böra ingå i strafflatituden.
Yttranden över det inom kommunikationsdepartementet upprättade
förslaget.
över promemorian och författningsutkasten ha efter remiss utlåtanden avgivits
av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, försäkringsinspektionen,
trafikförsäkringsföreningen, Kungl, automobilklubben och Sveriges trafikbilägares
riksförbund.
Samtliga de nämnda myndigheterna och sammanslutningarna med undantag
av försäkringsinspektionen ha anslutit sig till grundsatsen örn försäkringspliktens
knytande till registreringen. Överståthållarämbetet och flertalet länsstyrelser
ävensom Kungl, automobilklubben samt riksförbundet ha ock lämnat
det remitterade förslaget i huvudsak utan erinran, ehuru i åtskilliga fall vissa
jämkningar eller ytterligare föreskrifter ansetts önskvärda särskilt med avseende
å det ifrågasatta anmälningsförfarandet. Länsstyrelserna i Södermanlands,
Blekinge, Älvsborgs och Örebro län samt trafikförsäkringsföreningen
ha förordat en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med det av
föreningen i skrivelsen den 17 november 1931 framlagda förslaget eller alltså
införande av försäkringsplikt beträffande registrerat motorfordon utan rätt
för ägaren att genom särskild anmälan för viss tid vinna befrielse därifrån.
Försäkringsinspektionen slutligen har väl funnit den ifrågasatta nya lagstiftningen
vara ägnad att medföra ett allmännare fullgörande av försäkringsskyldigheten
men det oaktat ställt sig tveksam rörande lämpligheten av den föreslagna
anordningen och i stället förordat vissa bestämmelser i syfte att på
grundval av gällande regler örn försäkringsskyldighet öka kontrollens effektivitet.
Av det remitterade förslagets anhängare ha några såsom sin mening uttalat,
att genom de föreslagna bestämmelserna skulle vinnas såväl effektivare tillsyn
över försäkringspliktens fullgörande som ock lättnad i myndigheternas
kontrollarbete. Sålunda har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört,
att vad i lagutkastet föreslagits innebure synnerligen betydelsefulla förbättringar
av nuvarande bestämmelser om försäkringsplikt för motorfordon
samt att, särskilt ur kontrollsynpunkt och med hänsyn till förenkling
i både registreringsmyndigheternas och polismyndigheternas arbete med trafikförsäkringsfrågor,
de föreslagna ändringarna torde vara uteslutande till
fördel. Länsstyrelsen i Östergötlands län har därjämte framhållit, att då enligt
förslaget ägare av motorfordon som vore avsett att icke användas under någon
mera avsevärd tid framåt hade möjlighet att genom en formlig anmälan härom
hos registreringsmyndigheten vinna befrielse från försäkringsplikten, förslaget
ej heller syntes innebära någon obillighet mot fordonsägarna. Jämväl länsstyrelsen
i Gotlands län har understrukit att förslaget, samtidigt som det tillgodosåge
det dubbla syftet att åstadkomma bättre kontroll och minska det
myndigheterna åvilande kontrollarbetet, i viss mån beredde lättnad för motorfordonsägarna
i fullgörandet av försäkringsplikten. Kungl, automobilklub
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
ben har funnit den för visst fall föreslagna befrielsen från försäkringsplikt i
hög grad lämplig, och riksförbundet har, med tillstyrkande av förslaget, som
sin uppfattning uttalat att befrielse från vidmakthållande av trafikförsäkring
bör beredas, då fordon icke brukas i trafik.
Ett par av de länsstyrelser, som tillstyrkt det remitterade förslaget, ha emellertid
ansett det tvivelaktigt örn det föreslagna systemet skulle medföra någon
lättnad i myndigheternas åligganden med avseenden å kontrollens utövande.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har härutinnan anfört, att den ifrågasatta
befrielsen från försäkringsplikt för den, som gjorde anmälan på sätt i lagutkastet
angivits, syntes komma att medföra ett omfattande arbete för såväl
länsstyrelserna som polismyndigheterna i orterna, bestående i förutom registrerings-
och underrättelseförfarande föranstaltandet om och verkställandet av undersökningar
huruvida efter den i sådan anmälan avsedda tidens utgång ny
försäkring inom behörig tid tagits. Liknande mening har uttalats av länsstyrelsen
i Kristianstads län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett, att
förslagets genomförande snarare skulle komma att medföra ökat arbete för registrerings-
och polismyndigheterna.
De myndigheter, som förordat trafikförsäkringsföreningens förslag, ha därvid
åberopat väsentligen överensstämmande skäl. Anföras må följande uttalande
av länsstyrelsen i Örebro län. Genom den av föreningen föreslagna bestämmelsen,
att varje fordon med undantag av de i 4 § trafikförsäkringslagen
angivna skulle hållas försäkrat så länge det kvarstode registrerat och sålunda
oberoende av huruvida fordonet vore taget i bruk eller icke, skulle enligt länsstyrelsens
mening den bästa säkerhet vinnas för försäkringspliktens behöriga
fullgörande. Systemet åstadkomme reda och överskådlighet samt vore i sitt
handhavande ytterst enkelt. Det ökade arbete som i händelse av förslagets
genomförande skulle för länsstyrelserna orsakas genom ökat antal av- och återregistreringar
av motorfordon bleve, såvitt länsstyrelsen kunde bedöma, av
ganska liten betydelse emot nu angivna fördelar. Länsstyrelsen kunde ej heller
finna, att en på dylikt sätt ordnad försäkringsplikt skulle för motorfordonsägare
medföra sådan ökad tunga att förslaget därom av denna anledning
icke borde ifrågakomma. — Länsstyrelsen i Södermanlands län har yttrat, att
föreningens förslag syntes vara det som enklast och effektivast kunde bidraga
till förverkligande av syftet att förhindra de försäkringspliktiga från att undandraga
sig sin skyldighet. Det i promemorian framförda förslaget har
nämnda länsstyrelse däremot ansett knappast vara ägnat att åstadkomma någon
förbättring av rådande förhållanden vare sig i fråga örn registreringsmyndigheternas
arbetsbörda eller beträffande övervakningens effektivitet. Till
utveckling av sin mening har länsstyrelsen anfört i huvudsak följande.
Det syntes länsstyrelsen som örn arbetsbördan för registreringsmyndigheterna
skulle bliva större med detta sistnämnda förslag än med det av trafikförsäkringsföreningen
framförda. På grund av de kostnader, som vore förbundna
med ett fordons avförande ur registret och återinförande däri, syntes
det nämligen ej finnas anledning antaga att arbetet därmed skulle väsentligen
ökas genom att samma system vunne tillämpning för befrielse från trafikförsäkring
som gällde för befrielse från skatt. Som dessutom detta system
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
15
enligt vad föreningen uppgivit tillämpades i vissa andra länder, torde några
större olägenheter genom dess införande även i Sverige icke behöva befaras.
Registreringsmyndigheterna skulle genom detta systems införande, syntes det,
i huvudsak befrias från kontrollen över trafikförsäkringspliktens fullgörande.
Med det i promemorian föreslagna systemet torde däremot arbetet hos dessa
myndigheter ej komma att, åtminstone i någon högre grad, minskas. Huvudsakliga
anledningen, varför länsstyrelsen ansåge sig icke kunna förorda det i
promemorian föreslagna systemet, vore emellertid att det därmed avsedda syftet,
framtvingande av försäkringspliktens fullgörande, icke syntes komma att
bliva förverkligat i någon större grad än vad nu vore fallet. Det kunde till
och med ifrågasättas huruvida icke i vissa fall, åtminstone på landet, genom
ett sådant system försummelse att hålla i bruk varande fordon trafikförsäkrade
underlättades. Genom en anmälan, att fordonet ej begagnades, skulle
nämligen vederbörande ägare kanske rentav kunna säkra sig mot risken av
sådan polisundersökning som nu plägade vidtagas efter underrättelse från försäkringsbolagen
örn att försäkringsavtal upphört.
Trafikförsäkringsföreningen har — efter framhållande att i det remitterade
lagutkastet de av föreningen tidigare framförda synpunkterna i princip
godtagits —- utförligt motiverat sitt avstyrkande av den i utkastet föreslagna
anordningen, enligt vilken ägare av registrerat fordon skulle efter anmälan
till registreringsmyndigheten kunna vinna viss tids befrielse från försäkringsplikten.
Härvid har föreningen till en början upplyst, att på grund av
de ändrade bestämmelser örn korttidsförsäkring, som numera tillämpades
av försäkringsanstalterna, motorfordonsägare hade möjlighet att med fördel
teckna trafikförsäkring för tid intill 8 månader; denna möjlighet hade dock
icke kommit till allmännare användning, enär därför fordrades att försäkringstagaren
redan vid försäkringstidens början bestämde den tid under vilken han
ej ämnade bruka fordonet. Med det remitterade förslaget skulle enligt föreningens
mening anstalterna i stor utsträckning nödgas medgiva annullering av
gällande försäkringar för längre tid och dessas förändring till korttidsförsäkringar,
något som obetingat komme att medföra att försäkringar för kortare
lid än ett år, i motsats till vad nu vore fallet, bleve särdeles vanliga. Under
dessa förhållanden har den i promemorian föreslagna anordningen synts föreningen
giva anledning till starka betänkligheter. Härutinnan har föreningen
särskilt framhållit att, örn anmälan skett, vederbörande försäkringsanstalt för
att bliva fri från ansvarighet för försäkringen under den tid anmälan avsåge
måste uppsäga avtalet samt att, därest sådant förfarande bleve vanligt, detta
skulle medföra synnerligen ogynnsamma verkningar med avseende å försäkringsstockarnas
storlek och sammansättning jämte ökade kostnader. Till utveckling
av dessa synpunkter har föreningen närmare anfört:
Föreningen ville till en början framhålla, att om motorfordonsägaren genom
anmälan till registret skulle bliva fri från sin försäkringsplikt, den försäkringsanstalt
som å fordonet meddelat trafikförsäkring också måste bliva fri
från ansvarighet för skada, som kunde uppkomma därest ägaren trots sin anmälan
toge fordonet i bruk eller därest fordonet komme i bruk utan ägarens
vilja eller vetskap. Den enskilda anstalten torde nämligen icke rimligen kunna
åläggas att bibehålla ansvarigheten under tid för vilken lagen medgivit
fordonsägaren befrielse från försäkringsplikten, men för att kunna bliva fri
16
Kungl. Majlis proposition nr 192.
från sin ansvarighet måste anstalten enligt ''nu gällande lag, 18 § trafikförsäkringslagen,
ha uppsagt försäkringsavtalet. Samma förutsättning för försäkringsgivarens
befrielse från ansvarighet skulle visserligen föreligga även
då motorfordonsägare i enlighet med föreningens förslag för en tid avförde
sitt fordon ur registret. I dylikt fall skulle anstalterna få underkasta sig
ett brytande av försäkringsavtalet. Med hänsyn till förefintliga restriktioner
mot avförande av fordon ur registren hade föreningen emellertid utgått från
att dylikt avförande icke skulle bliva alltför vanligt utan komme att inskränka
sig till de fall, då ett påtagligt behov av en sådan åtgärd verkligen förelåge.
Ehuru brytande av löpande avtal även i denna begränsade utsträckning komme
att för anstalterna medföra vissa olägenheter, syntes dessa dock uppvägas
av de förmåner föreningens förslag torde medföra för trafikförsäkringsrörelsen
i dess helhet genom en förbättrad kontroll över försäkringspliktens fullgörande.
Med den i utkastet föreslagna anordningen torde förhållandet bliva väsentligt
annorlunda. Denna anordning skulle medföra, att försäkringsgivaren
hade att avstå från ett kanske för flera år framåt bundet avtal med stöd endast
av försäkringstagarens anmälan till registret att han skulle ha för avsikt att
under viss tid icke bruka sitt fordon. Därest försäkringsgivaren å andra sidan
icke föranstaltade örn avtalets upphörande, skulle han förbliva vid sin ansvarighet,
även örn försäkringstagaren medgivits befrielse från skyldighet att erlägga
premie för den tid fordonet uppgivits icke skola brukas. Skulle det —
som man kunde förmoda —- med den föreslagna anordningen bliva vanligt att
försäkringstagarna begärde försäkringarnas upphörande för vinnande av en
kortare tids befrielse från försäkringsplikten, komme detta alltså att medföra
betydande svårigheter för anstalterna. De på lång tid bundna försäkringarna,
vilka för närvarande bildade så gott som hela försäkringsstocken, skulle i betänklig
omfattning sönderbrytas, och försäkringar skulle onödigtvis för kortare
perioder överflyttas från den ena anstalten till den andra. Härigenom
skulle förorsakas oberäkneliga rubbningar av försäkringsstockarnas storlek
och sammansättning, vilka rubbningar med nödvändighet skulle komma att
medföra ökad kostnadsbelastning.
Med hänsyn till dessa betydelsefulla förhållanden torde det vara nödvändigt,
att sådana restriktioner uppställdes, att den föreslagna anordningen icke kunde
komma i bruk annat än för fall, då ett verkligt behov av befrielse från
försäkringsplikten förelåge. Enligt föreningens mening kunde ett dylikt behov
icke anses föreligga beträffande motorfordon vilka mer eller mindre regelmässigt
toges ur bruk för några få vintermånader. Föreningen hade icke heller
tänkt sig, att med dess förslag ägare av fordon tillhörande denna grupp
skulle annat än i undantagsfall genom avregistrering befria sig från försäkringsplikten.
Det torde nämligen kunna antagas, att fordons avförande ur
registren för endast säsongbestämd tid skulle komma att ske endast i tämligen
ringa utsträckning på grund av de avgifter, besvär och formaliteter i
olika avseenden, vilka vore förbundna därmed. Den främsta garantin därför
hade föreningen ansett utgöras av den särskilda avgift, motsvarande skatt för
tre månader, som införts såvitt föreningen kunde förstå i direkt syfte att förhindra
ett överdrivet utnyttjande av möjligheten att få fordon tillfälligt avförda
ur registren.
Föreningen har härefter framhållit, att därest nödiga restriktioner icke uppställdes,
den föreslagna anordningen utan tvivel skulle komma att tagas i
bruk i sådan omfattning att ett avsevärt arbete åsamkades såväl myndigheterna
som försäkringsanstalterna. I detta hänseende har föreningen anfört:
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
17
Registreringsmyndigheterna skulle ej endast belastas med arbetet att registrera
talrika inkommande anmälningar och örn dessas innehåll underrätta
vederbörande lokala polismyndigheter utan även ha att noggrant övervaka att,
då den i anmälan uppgivna tid gått till ända, bevis om försäkring förefunnes.
Motorfordonsägare, vilka beräknat att de icke komme att under viss tid bruka
sitt fordon och vilka angivit denna i sin anmälan, komme icke sällan att finna
sig vara i behov av fordonet före tidens utgång. Hinder att taga fordonet i
bruk, blott försäkring vore ordnad, skulle enligt utkastet icke föreligga, men
i registret och hos polismyndigheten i fordonets hemort skulle finnas antecknat
att fordonet enligt anmälan icke vore i bruk. Sistnämnda myndighet
skulle föranledas till ingripande, så snart det bleve känt att dylikt fordon
brukades, vilket skulle medföra onödigt arbete för polismyndigheterna och
obehag för fordonsägarna. Detta skulle visserligen undvikas därest ägaren
— såsom för övrigt med hänsyn till de föreslagna straffbestämmelserna torde
bliva nödvändigt — ålades att i god tid innan fordonet åter finge brukas göra
särskild anmälan till registreringsmyndigheten, vilken härom skulle underrätta
polismyndigheten. Därmed skulle emellertid myndigheternas arbete
ytterligare ökas och kompliceras.
Även för försäkringsanstalterna skulle den föreslagna anordningen i den mån
densamma mer allmänt toges i bruk föranleda betydande arbete och kostnader.
Nu skulle endast erinras örn att anstalterna finge att i varje särskilt fall verkställa
uppsägning av avtalet på bevisligt sätt, expediera anmälan därom till registret,
vid utgången av den tid för vilken fordonet tagits ur bruk utställa och
expediera nytt försäkringsbrev och försäkringsbevis samt uträkna och föra försäkringstagaren
till godo viss del av redan erlagd premie. Det borde i detta
sammanhang framhållas, att anstalterna ålagts den största, sparsamhet vid trafikförsäkringsrörelsens
bedrivande och att de av försäkringsinspektionen för
anstalterna i detalj fastställda omkostnadsbeloppen vore så knappt tilltagna,
att de ej torde tåla en ytterligare belastning.
Vidare har föreningen uppgivit, att därest försäkringsplikten enligt föreningens
förslag utsträcktes att omfatta alla registrerade motorfordon, anstalterna
hade för avsikt att besluta bestämmelser vilka berättigade den, som för viss
tid icke använde sitt fordon och därför toge det ur registret, att i viss mån tillgodoräkna
sig vad av redan gulden premie belöpte på denna tid. Med hänsyn
till numera gällande nya grunder såväl för bestämmande av premie för korttidsförsäkring
som för utgörande av automobilskatt har föreningen funnit det
ställa sig ekonomiskt lönande för innehavare av motorfordon, vilket under viss
tid icke skall brukas i trafik, att uttaga detta ur registret redan då nämnda tid
uppginge för automobil till 5 månader och för motorcykel till 5 å 6 månader.
Vid sådant förhållande har det synts föreningen som om redan dess eget förslag
lämnade tillräcklig möjlighet till befrielse från försäkringsplikten för alla
dem som rimligen kunde göra anspråk därpå, samtidigt som det erbjöde
den enligt föreningens åsikt nödvändiga garantin mot ett utnyttjande från motorfordonsägare
vilka icke hade något egentligt behov av befrielse från försäkringsplikten.
Jämväl ur effektivitetssynpunkt och med avseende å ansvarsbestämmelserna
har föreningen funnit anledning till vissa erinringar mot det remitterade förslaget.
1 denna del har anförts bland annat följande.
Såsom i promemorian framhållits, torde den däri föreslagna anordningen
överhuvud taget icke kunna genomföras utan att strängt straff stadgades för
Bihang till riksdagens protokoll 1983. 1 sami. Nr 192. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 19%.
den, som i strid mot anmälan brukade fordon varå försäkring ej vore gällande.
De garantier i övrigt, vilka skulle finnas för att sådant fordon icke komme att
användas, torde nämligen vara av ringa praktiskt värde. I huvudsak skulle
därför hotet örn fängelsestraff utgöra den enda garantin mot missbruk. Emellertid
kunde mot det för detta särskilda fall föreslagna stränga straffet erinras,
att ägare av här i riket icke registrerat motorfordon — vare sig registreringsplikt
ålegat honom eller icke — ej kunde fällas till strängare straff än
böter för brukande av fordonet utan försäkring, även örn han, såsom nu ej
sällan inträffade i fråga örn ägare av registrerade oförsäkrade fordon, tidigare
för polismyndighet uppgivit att fordonet av honom tagits ur bruk. Ett dylikt
förfarande vore tydligtvis i lika hög grad förtjänt av fängelsestraff. Mot den
berörda straffbestämmelsen syntes även kunna erinras, att densamma vid den
praktiska tillämpningen kunde komma att medföra vissa vanskligheter i bevisningsavseende
på grund av den säregna beskaffenheten av det objektiva rekvisitet.
Därest förslaget upphöjdes till lag, vore det av vikt att motorfordonsägarna
på ett effektivt sätt, t. ex. genom anvisning i särskilt upprättad anmälningsblankett,
bibragtes kännedom om de skärpta straffbestämmelserna.
I detta sammanhang må nämnas, att länsstyrelsen i Stockholms län såsom
sin mening uttalat att man icke borde i alltför hög grad förlita sig på det
skärpta straffhotets verkan i åsyftad riktning. Länsstyrelsen i Malmöhus län
har för sin del ansett det föreslagna straffmaximum för brukande av motorfordon
i strid mot anmälan vara alltför högt vid jämförelse med den i motorfordonsförordningen
stadgade påföljden för brukande av icke registrerat motorfordon.
Såsom redan antytts lia åtskilliga av de myndigheter som i princip anslutit
sig till det remitterade förslaget påkallat vissa kompletteringar av detsamma
särskilt i syfte att minska myndigheternas arbetsbörda och underlätta tillsynen
över bestämmelsernas efterlevnad. Sålunda ha flera länsstyrelser förordat införande
av skyldighet att vid färd med motorfordon medföra senast bekomna
premiekvitto eller annat bevis om gällande trafikförsäkring. — Ett par länsstyrelser
ha, liksom tidigare trafikförsäkringsföreningen, hemställt om åläggande
för försäkringsanstalterna att, då försäkring upphört, till vederbörande
registreringsmyndighet insända anmälan därom i två exemplar, avsedda det
ena att förvaras hos nämnda myndighet och det andra att vidarebefordras till
den lokala polismyndigheten för undersökning. — Länsstyrelsen i Östergötlands
län har ansett, att i samband med de nya bestämmelsernas genomförande
fragan om rätt forum för atal för underlåten försäkring av motorfordon borde
regleras, samt i sådant hänseende föreslagit att sådant åtal skulle anhängiggöras
vid domstol i den ort där fordonet hade sin hemort.
Försäkring sinspektionen har funnit trafikförsäkringsföreningens förslag, att
försäkringsskyldighet skall föreligga så länge fordonet är registrerat, giva
anledning till betänkligheter särskilt med hänsyn till fordonsägarnas intressen.
Inspektionen har härutinnan anfört i huvudsak följande.
Självfallet skulle genomförandet av detta förslag få den verkan att ett betydande
antal fordonsägare, som nu undandroge sig försäkringspliktens fullgörande,
skulle komma att betala trafikförsäkringspremie, och därmed skulle
ju syftet med förslaget vara tillgodosett. För sin del ställde sig försäkrings
-
Kungl. Majlis proposition nr 192.
19
inspektionen emellertid synnerligen tveksam angående lämpligheten av ifrågavarande
förslag. Beträffande sådana fordon, som vore i bruk hela året och
för vilka registrering således ständigt vore gällande, syntes förslaget visserligen
på ett enkelt sätt lösa de svårigheter i avseende på kontrollen som den
nuvarande ordningen medförde. Annorlunda gestaltade sig frågan beträffande
fordon vilka icke brukades i trafik under viss längre eller kortare tid av året.
I vad mån avregistrering överhuvud komme att innebära en ekonomisk fördel
för motorfordonets ägare bleve beroende av dels längden av den tid under vilken
fordonet skulle vara avregistrerat, dels automobilskattens storlek, dels de
avdrag för korttidsförsäkring som av försäkringsbolagen komme att medgivas.
Enligt för närvarande tillämpade rabattregler skulle en automobil behöva vara
avregistrerad under cirka 5 månader, i vissa fall ännu längre tid, för att icke
avregistreringen skulle medföra ökad belastning för fordonets ägare. Först
vid avregistrering under längre tid kunde en besparing väntas uppstå. Nu anförda
omständigheter torde otvivelaktigt komma att medföra, att avregistrering
av automobil som icke brukades i trafik endast företoges för längre perioder,
omkring 5 månader eller därutöver.
Då ägare skulle vara skyldig erlägga försäkringsavgift så länge fordonet
vore registrerat, torde den föreslagna anordningen med nödvändighet medföra,
att försäkringsavgift i ett betydande antal fall måste erläggas för tid under
vilken fordonet ej brukades i trafik. Det kunde ifrågasättas huruvida icke
en sådan anordning komme att verka irriterande, framför allt med hänsyn till
att bilägaren, för att överhuvud kunna erhålla en reducering av försäkringsavgiften
för tid under vilken fordonet ej användes, först måste belastas med de
icke ringa kostnader som en avregistrering förde med sig. Uraktlåtenhet att
betala försäkringsavgift för registrerat motorfordon skulle bliva belagd med
böter, även örn detsamma icke användes i trafik. För allmänheten torde detta
komma att te sig egendomligt, så mycket mer som uraktlåtenhet att betala
skatt, då automobil ej användes, icke medförde bötesansvar.
Beträffande det i promemorian föreslagna anmälningsförfarandet har försäkringsinspektionen
förklarat sig i viss utsträckning ansluta sig till den kritik
därav som framförts i trafikförsäkringsföreningens yttrande, av vilket inspektionen
tagit del. Därjämte har inspektionen framhållit, att genom den av föreningen
befarade sönderbrytningen av försäkringsavtalen skulle uppkomma —
förutom fördyring av försäkringarna —• även en annan olägenhet som förut
ej tillräckligt beaktats. Härom har inspektionen anfört följande.
Det torde vara allmänt erkänt, att risken inom trafikförsäkringen vore i
mycket stor utsträckning av individuell art. En avvägning av premierna
med hänsyn till de individuella variationerna i risken vore givetvis en svår
uppgift. Här hade emellertid det s. k. bonussystemet (premierabatter vid
skadefria år) en betydande uppgift att fylla. Skulle nu, såsom trafikförsäkringsföreningen
för sin del syntes antaga, den i promemorian föreslagna
anordningen komma att medföra ökning i antalet överflyttningar mellan de
olika försäkringsbolagen och en stegring av antalet korttidsavtal, skulle bonussystemet
— i varje fall enligt dess nuvarande tillämpning — komma att få
minskad betydelse. Härigenom skulle också möjligheten till en rättvis premieavvägning
reduceras och syftet med den föreslagna anordningen i viss mån
motverkas. Det torde emellertid icke vara uteslutet att sådana anordningar
i avseende på bonussystcmets tillämpning kunde träffas, att här uttalade farhågor
undanröjdes. Dylika åtgärder kunde emellertid icke fixeras genom lagbestämmelser
utan måste i viss mån bliva beroende av i vilken utsträckning
man kunde räkna med försäkringsbolagens medverkan. Under sådana för
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
hållanden och intill dess förevarande spörsmål blivit närmare prövade vore
försäkringsinspektionen — liksom beträffande trafikförsäkringsföreningens
förslag — tveksam jämväl rörande lämpligheten av det i promemorian framlagda
förslaget.
Beträffande såväl trafikförsäkringsföreningens förslag som det remitterade
förslaget har försäkringsinspektionen funnit det kunna befaras, att de skulle
medföra en ökning av arbetsbördan för registreringsmyndigheterna och därmed
även ökade omkostnader för det allmänna. I stället Ilar inspektionen
förordat ett tredje alternativ, enligt vilket — med bibehållande av gällande
grunder för försäkringsskyldigheten — i trafikförsäkringslagen skulle stadgas
dels skyldighet att å fordonet under färd medföra senast gällande premiekvitto
för att på tillsägelse av polisman uppvisas för denne, dels ock förbud
mot brukande av motorfordon under längre tid än två veckor efter premieförfallodagen
utan att premien blivit betald. Beträffande ny försäkring föresloges
vissa jämkningar i dessa bestämmelser. Envar som mot nyssnämnda
förbud brukade försäkringspliktigt motorfordon, liksom även den som eljest
brukade sådant fordon och ej på begäran av polisman företedde vederbörligt
premiekvitto, skulle vara förfallen till böter. Till motivering av sitt förslag
har inspektionen anfört:
Det förefölle försäkringsinspektionen, som örn det av länsstyrelsen i Skaraborgs
län framlagda förslaget i ämnet skulle kunna tjäna som utgångspunkt
för en lösning av spörsmålet. Förslaget, som tillstyrkts av vissa länsstyrelser
samt även förordats till prövning av statens organisationsnämnd, innebure
att ägare av motorfordon skulle vara skyldig att under färd med fordonet
medföra bevis örn gällande trafikförsäkring, vilket på tillsägelse av polisman
skulle uppvisas för denne; analoga bestämmelser funnes redan i 9 §
förordningen om automobilskatt i fråga örn skattekvitto. Emot den föreslagna
anordningen hade visserligen i promemorian anmärkts, att den vore
föga effektiv med hänsyn till att försummad premiebetalning icke medförde
bötesansvar under annan förutsättning än att försäkringsavtalet uppsagts;
enligt en i promemorian återgiven uppgift från trafikförsäkringsföreningen
torde numera uppsägning på grund av försummad premiebetalning icke ske
förrän omkring två månader från premieförfallodagen. Försäkringsinspektionen
ansåge också för sin del, att förutsättningar för att nyssberörda förslag
skulle kunna medföra någon avsevärdare förbättring i nuvarande förhållanden
icke förelåge, så länge de nuvarande bestämmelserna i 24 § lagen
om trafikförsäkring å motorfordon ensamt gällde.
Emellertid torde anmärkningen i fråga förfalla, om sistberörda bestämmelser
kompletterades med stadgande i sådan riktning att bötesansvar kunde
utkrävas viss tid efter försäkringens ikraftträdande resp. premieförfallodagen,
därest fordonet efter nämnda tid brukades i trafik utan att premie erlagts,
Försäkringsinspektionen ville därvid erinra örn dé bestämmelser, som
gällde angående försummelse att erlägga automobilskatt. Enligt 11 § förordningen
om automobilskatt skulle sålunda den som brukat automobil, för vilken
skatt icke blivit behörigen erlagd, vara förfallen till böter från och med
25 till och med 500 kronor (numera dagsböter). Det syntes försäkringsinspektionen,
för det fall att motorfordonet brukades i trafik, som om försummelse av
premiebetalningen vid trafikförsäkring i stort sett borde medföra samma bötesansvar
som försummad skattebetalning och detta oberoende av huruvida försäkringsavtalet
uppsagts eller icke. Genom ett mera effektivt bötesansvar för
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
21
de försumliga skulle de lojala premiebetalarna komma att beredas ett välbehövligt
skydd mot en av de premieförhöjande faktorerna vid denna obligatoriska
försäkring. De försumliga premiebetalarna åstadkomme nämligen såsom
förut påpekats indirekt en kännbar höjning i de ordentliga betalarnas
premier på grund därav att av de förra förorsakade skador måste täckas av
de senares premier i den mån ersättning ej kunde utbekommas regressvis.
Billighetsskäl torde kräva, att under en kortare respittid efter försäkringens
ikraftträdande resp. premieförfallodagen, exempelvis 14 dagar, bötesansvar ej
inträdde. Den nya kontrollanordningen över försäkringspliktens fullgörande
borde såsom redan förut nämnts vara analog med den i 9 § förordningen örn
automobilskatt stadgade. Bötesansvar för det fall, att senaste premiekvitto
ej vid anfordran företeddes för polisman, syntes böra inträda på sätt som
stadgades beträffande motsvarande fall i fråga örn skattekvitto. Formulär
för premiekvitto borde i så fall fastställas, vilket formulär borde innehålla
uppgift om för vilken tid trafikförsäkringspremie erlagts.
Av de i ärendet avgivna yttrandena torde framgå, att ehuru omfattande och
tidsödande åtgärder vidtagits för övervakande av trafikförsäkringsskyldighetens
fullgörande, ett betydande antal försäkringspliktiga likväl undandraga
sig denna skyldighet. Såsom flertalet av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
anfört lära därför ändrade föreskrifter till förhindrande av
sådan underlåtenhet vara av behovet påkallade. Därvid torde emellertid böra
eftersträvas att arbetsbördan för de myndigheter som lia att öva tillsyn över
bestämmelsernas efterlevnad icke ökas. Det synes fastmera önskvärt att
lättnad härutinnan åvägabringas.
Vissa tidigare förslag till lösning av ifrågavarande spörsmål, vilka ock
tjänat som utgångspunkt för det av försäkringsinspektionen i dess utlåtande
framlagda förslaget, avse att med bibehållande av gällande allmänna regler
örn försäkringsskyldighet införa nya bestämmelser särskilt i syfte att underlätta
myndigheternas kontrollarbete. Sålunda har länsstyrelsen i Skaraborgs
län hemställt örn införande av föreskrift därom att å motorfordon städse skulle
under färd medföras bevis örn gällande trafikförsäkring, vilket på tillsägelse
av polisman skulle för denne uppvisas. Mot detta förslag måste emellertid
erinras att försäkringsbeviset enligt därför fastställt formulär icke skall innehålla
någon uppgift örn den tid intill vilken försäkringen gäller. Väl har i detta
avseende framhållits att det bevis, som skulle å fordonet medföras, kunde så
avfattas att därav framginge den tid, under vilken försäkringen på grund av
senaste premieinbetalning vore gällande. Ej heller härigenom lärer dock någon
avsevärd förbättring vara att vinna, då — såsom trafikförsäkringsföreningen
anmärkt — den omständigheten att en förfallen premie ej guldits icke i och för
sig är avgörande för frågan om försäkringens giltighet. Med hänsyn till att
försummad premiebetalning icke medför bötesansvar under annan förutsättning
än att försäkringsavtalet uppsagts, skulle därför den föreslagna anordningen
bliva föga effektiv.
Försäkringsinspektionen har funnit ifrågavarande anmärkning förfalla, om
i trafikförsäkringslagen infördes ett stadgande av huvudsakligt innehåll att
bötesstraff kunde utkrävas viss tid — förslagsvis 14 dagar — efter försäk
-
Departe
ments
chefen.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 192
ringspremiens förfallodag, därest fordonet efter nämnda tid brukades i trafik
utan att premie erlagts, och detta oberoende av huruvida försäkringsavtalet
uppsagts eller icke. Genom ett dylikt mera effektivt bötesansvar
för de försumliga skulle enligt inspektionens mening de lojala premiebetalarna
beredas ett välbehövligt skydd mot en av de premieförhöjande faktorerna
vid ifrågavarande obligatoriska försäkring. Även örn det kan antagas att
de av försäkringsinspektionen sålunda förordade bestämmelserna skulle i ej
ringa grad öka effektiviteten av det nuvarande systemet för försäkringsskyldigheten
och jämväl förenkla kontrollarbetet, torde förslaget likväl vara ägnat
att väcka betänkligheter. De nya ansvarsbestämmelserna skulle i många fall
direkt få karaktären av ett medel att framtvinga fullgörandet av försäkringstagarens
betalningsskyldighet gentemot försäkringsgivaren. Underlåtenhet
att erlägga förfallen försäkringspremie skulle därjämte kunna föranleda att
fordonets brukande bleve belagt med bötesstraff, även om försäkringen ej upphört
att vara gällande. En dylik anordning skulle otvivelaktigt i många fall
framstå såsom obillig. Härtill kommer att — örn ock till följd av de föreslagna
stadgandena antalet anmälningar örn upphörande av försäkringsavtal
komme att minskas ■—- dylika anmälningar likväl alltjämt skulle inkomma till
länsstyrelserna, vilka då torde ha att föranstalta om polisundersökning. Vid
sådan undersökning lärer, såsom nu visat sig vara fallet, till förklaring av underlåten
försäkring komma att uppgivas att fordonet ej brukas i trafik, en förklaring
som i brist på motbevis ofta måste godtagas även i fall då den i själva
verket är oriktig.
Därest det .sålunda icke synes möjligt att med utgångspunkt från gällande
regler örn trafikförsäkringsskyldigheten ernå en tillfredsställande lösning av
här förevarande spörsmål, torde det böra tagas under övervägande att genom en
ändring av grunderna för nämnda skyldighet söka åstadkomma en mera ändamålsenlig
ordning än den nuvarande. En dylik utväg har anvisats genom
det av trafikförsäkringsföreningen framlagda förslaget, vilket ock i princip
godtagits i den inom kommunikationsdepartementet upprättade promemorian
och vunnit anslutning i samtliga de över promemorian avgivna yttrandena med
undantag av försäkringsinspektionens. Berörda förslag är i huvudsak byggt
på det system som redan tillämpas i fråga om automobilskattens utgörande.
Liksom fallet är med skatteplikten skulle skyldighet att hålla ett motorfordon
försäkrat föreligga så snart det registrerats, oberoende av huruvida
fordonet brukas i trafik. På sätt i promemorian framhållits torde det ligga
i öppen dag att ett sådant system skulle innebära en väsentlig lättnad i registreringsmyndigheternas
och polismyndigheternas åligganden med avseende
å kontrollen över försäkringsskyldighetens fullgörande, samtidigt som effektiviteten
av kontrollen skulle avsevärt ökas. Sedan ett fordon registrerats
—- för vilken åtgärd förutsättes att vederbörligt försäkringsbevis företes —
skulle registreringsmyndigheten, därest från försäkringsanstalten inkomme
anmälan att försäkringsavtalet upphört, närmast ha att undersöka huruvida
fordonet alltjämt vore registrerat. Vore så icke fallet, föranledde anmälningen
icke någon åtgärd. Kvarstode åter fordonet i registret och innehölle detta
ej anteckning örn att ny försäkring tagits i annan anstalt, hade registrerings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
23
myndigheten endast att, med uppgift därom, meddela vederbörande polismyndighet
att försäkring å fordonet ej vidmakthållits. Då, enligt vad trafikförsäkringsföreningen
uppgivit, försäkringsanstalt icke torde uppsäga ett försäkringsavtal
och därom till registreringsmyndigheten avlåta anmälan förrän
viss tid, i allmänhet ej understigande två månader, förflutit från premieförfallodagen,
lära därvid regelmässigt förutsättningarna för den försäkringspliktiges
fällande till ansvar för underlåtet vidmakthållande av försäkringen
föreligga.
I den remitterade promemorian har å andra sidan anmärkts, att den enligt
trafikförsäkringsföreningens förslag till buds stående möjligheten att för tid,
då registrerat fordon ej användes i trafik, vinna befrielse från försäkringsplikten
genom att för denna tid låta avföra fordonet ur registret vore förenad med
vissa nackdelar. Registrets överskådlighet och reda skulle minskas genom
ökat antal av- och återregistreringar, och den lättnad i arbetsbördan som myndigheterna
vunne genom kontrollåtgärdernas större effektivitet skulle väsentligen
uppvägas genom ökat registerarbete. Med anledning härav upptogs i det
vid promemorian fogade lagutkastet ett stadgande av innehåll att ägare av
registrerat fordon, vilken hade för avsikt att under en sammanhängande tid
av minst tre månader icke bruka fordonet i trafik, vore befriad från skyldighet
att för sagda tid hålla fordonet försäkrat, därest han i förväg gjorde anmälan
därom till registreringsmyndigheten.
Mot den sålunda föreslagna anordningen ha emellertid vissa erinringar framställts
i de avgivna yttrandena. Trafikförsäkringsföreningen har bland annat
anfört, att om det ifrågasatta förfarandet bleve vanligt, detta kunde medföra
betydande svårigheter för försäkringsanstalterna. Det kunde befaras att de
på lång tid bundna försäkringarna, vilka för närvarande bildade så gott som
hela försäkringsstocken, skulle i betänklig omfattning sönderbrytas och att
försäkringar onödigtvis för kortare perioder överflyttades från den ena anstalten
till den andra. Härigenom skulle förorsakas oberäkneliga rubbningar
av försäkringsstockarnas storlek och sammansättning, vilka rubbningar med
nödvändighet skulle föranleda ökad kostnadsbelastning. Försäkringsinspektionen
har framhållit, att den av föreningen motsedda ökningen i antalet överflyttningar
av försäkringar mellan anstalterna och stegringen av antalet korttidsavtal
därjämte kunde komma att medföra, att det för en rättvis premieavvägning
viktiga s. k. bonussystemet förlorade i betydelse, varigenom syftet med
den föreslagna anordningen i viss mån skulle motverkas. Även har gjorts
gällande, att det ifrågasatta anmälningsförfarandet skulle minska de nya bestämmelsernas
effektivitet och medföra betungande arbete för myndigheterna.
Örn däremot försäkringsplikten kunde bringas att upphöra endast genom fordonets
avförande ur registret, skulle det knappast behöva befaras att arbetet med
av- och återregistreringar komme att väsentligen ökas, i betraktande av de
kostnader som för ägarna vore förbundna med dessa åtgärder. Från ett par
håll har oek erinran framställts mot den straffbestämmelse som enligt promemorian
funnits utgöra en förutsättning för införandet av möjligheten att efter gjord
anmälan vinna befrielse från försäkringsplikt.
24
Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.
De skäl som salunda anförts mot den i promemorian föreslagna anordningen
synas värda beaktande. Härtill kommer ännu en omständighet som i viss mån
torde ha bragt frågan i förändrat läge. Med hänsyn till de grunder vaTefter,
enligt de vid tiden för promemorians utarbetande föreliggande uppgifterna,
trafikförsäkringspremierna då beräknades, kunde någon nedsättning i
premien icke vinnas genom att försäkring foges för kortare tid än ett år,
därest icke den tid varunder fordonet brukades i trafik understege fem månader.
Att ett fordon står oanvänt under mera än sju månader under ett
år torde dock mera sällan förekomma. Såsom trafikförsäkringsföreningen
i sitt sista yttrande meddelat, tillämpas emellertid sedan någon tid tillbaka
ändrade bestämmelser av försäkringsanstalterna, i det att för försäkring på
tid ända intill åtta månader lägre premie beräknas än den som utgår då försäkringstiden
utgör ett år. Med hänsyn härtill samt till de ändrade grunder
för utgörande av automobilskatt vilka gälla sedan den 1 januari 1933 torde
det, enligt vad föreningen förklarat, numera ställa sig ekonomiskt lönande
för ägare av motorfordon, som under någon tid icke skall brukas i trafik, att
uttaga detsamma ur registret redan då nämnda tid uppgår för automobil i
allmänhet till fem månader och för motorcykel till fem ä sex månader. Härmed
synes ett av de mest vägande skälen mot trafikförsäkringsföreningens
förslag örn försäkringspliktens ovillkorliga anknytande till registreringen ha
bortfallit, Framhållas må, att vad sålunda anförts örn möjligheten att genom
fordons avförande ur registret vinna befrielse från försäkringsplikten naturligen
i praktiken gäller endast för den motorfordonsägare som på förhand kan
beräkna att hans fordon vid viss tidpunkt skall tagas ur bruk och som därför
bundit sig vid avtal om försäkring å fordonet endast till denna tidpunkt. Enligt
vad trafikförsäkringsföreningen meddelat ha emellertid anstalterna för
avsikt att även besluta bestämmelser vilka berättiga en fordonsägare, vilken
för viss tid icke använder sitt fordon och därför tager detta ur registret,
att i viss mån tillgodoräkna sig vad av redan gulden premie belöper på denna
tid.
Av nu anförda skäl och då det av försäkringsföreningen förordade systemet
jämväl synes äga obestridliga fördelar i fråga om enkelhet och effektivitet,
lärer 1 § trafikförsäkringslagen böra endast sålunda ändras att ägare av
motorfordon, som registrerats här i riket eller utan registrering här brukas i
trafik, förklaras pliktig att å fordonet taga och vidmakthålla trafikförsäkring.
Med ägare torde i förevarande hänseende alltjämt likställas den som innehar
motorfordon på grund av avbetalningsköp, ändå att äganderätten ännu icke
övergått å honom. Som följd av ändringen i 1 § erfordras viss omarbetning av
straffbestämmmelserna i 24 §. I samband därmed lära samtliga i sistnämnda
paragraf upptagna bötesstadganden böra bringas till överensstämmelse med
dagsbotssystemet. Den nya brottsbestämningen i 24 § torde ock föranleda,
att det nu gällande stadgandet i 25 § rörande ansvar för den, som under tid
då han är ställd under åtal för förseelse mot förevarande lag fortsätter samma
förseelse, för vissa fall ersättes med en vitesföreskrift.
I några yttranden har ifrågasatts att den anmälan örn försäkrings upphö -
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
25
rande, som regelmässigt avlåtes från försäkringsanstalten till vederbörande registreringsmyndighet,
borde insändas i två exemplar. Nämnda myndighet
skulle då, för den händelse försummelse av försäkringsplikt funnes föreligga,
endast ha att överlämna det ena exemplaret till den lokala polismyndigheten
för vidare åtgärd. Då en sådan anordning är ägnad att bereda myndigheterna
viss arbetsbesparing, synes i 18 § lämpligen kunna införas en föreskrift av
angivet innehåll.
En länsstyrelse har föreslagit att i samband med de nya bestämmelsernas
genomförande måtte föreskrivas, att åtal för underlåten försäkring av motorfordon
skall anhängiggöras vid domstol i den ort där fordonet har sin hemort.
Erinrats har i detta sammanhang om att statens organisationsnämnd i en under
april 1932 till länsstyrelserna utremitterad promemoria ifrågasatt upptagande
i motorfordonsförordningen av en bestämmelse därom att de förseelser
mot förordningen, som innebära underlätet eller oriktigt fullgörande av
viss anmälningsplikt till registrerings- eller motsvarande myndighet, i allmänhet
skola åtalas vid domstol i fordonets hemort. För närvarande skäll
åtal för dylik förseelse mot motorfordonsförordningen anhängiggöras vid domstol
i den ort där förseelsen skett, d. v. s. i de flesta fall radstuvurätten i residensstaden,
vilket ansetts medföra vissa olägenheter. Då fråga är örn ansvar
för det trafikförsäkring ej tagits eller vidmakthållits, ligger saken visserligen
ej till på alldeles samma sätt. Då emellertid tvekan lätt kan tänkas uppkomma
örn var i särskilda fall dylik förseelse skall anses begången, synes införandet
av en bestämmelse i den angivna riktningen även här vara påkallat.»
Föredraganden uppläser härefter inom justitiedepartementet upprättat förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1929 (nr 77)
om trafikförsäkring å motorfordon, av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, samt hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Gösta Tidelius.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
Bilaga.
Förslag:
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om
trafikförsäkring å motorfordon.
Härigenom förordnas, att 1, 18, 24, 25 och 26 §§ lagen den 10 maj 1929 om
trafikförsäkring å motorfordon skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
-
1 §•
Ägare av motorfordon, som registrerats här i riket eller utan registrering här
brukas i trafik, är pliktig att a fordonet taga och vidmakthålla försäkring, som
i denna lag sägs (trafikförsäkring).
Innehar någon---honom övergått.
18 §.
Har avtal---är registrerat.
Avser försäkringen--— utlämnat skylten.
Är den —---ej tillämpning.
Anmälan, varom i denna paragraf sägs, bör insändas i två exemplar.
24 §.
Har beträffande här i riket registrerat motorfordon trafikförsäkring till
föreskrivet belopp ej tagits och vidmakthållits, straffes den försäkringspliktige
med dagsböter.
Brukas fordon, som ej är här registrerat, av den försäkringspliktige eller av
annan med hans vilja utan att trafikförsäkring till föreskrivet belopp tagits
och vidmakthållits, vare den försäkringspliktige förfallen till dagsböter.
En var annan, som brukar motorfordon med kännedom örn att föreskriven
försäkring ej finnes, straffes med dagsböter.
För försummelse att taga ny försäkring, som i 10 § sägs, vare straffet dagsböter.
25 §.
Varder någon fälld till ansvar för förseelse, som i 24 § första eller fjärde
stycket avses, åge ock domstolen vid vite ålägga honom att fullgöra försäkringsplikten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
27
Den som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse enligt 24 § andra
eller tredje stycket, fortsätter samma förseelse skall, när han varder därtill
lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits
fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.
26 §.
Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.
Avser åtalet förseelse enligt 24 § första eller fjärde stycket, skall det
anhängiggöras vid domstol i den ort där fordonet skall anses hava sin hemort.
Böter, som--- — allmänna strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
Bilaga A.
Utkast till lag angående ändrad lydelse av 1, 24 oell 25 §§ lagen den
10 maj 1929 (nr 77) örn trafikförsäkring å motorfordon.
Härigenom förordnas, att 1, 24 och 25 §§ lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring
å motorfordon, 1 § i nedan angiven del, skola erhålla följande
ändrade lydelse:
1 §''
Ägare av motorfordon, som registrerats här i riket eller utan registrering
här brukas i trafik, är pliktig att å fordonet taga och vidmakthålla försökring,
som i denna lag sägs (trafikförsäkring); dock vare, då enligt skriftlig
anmälan till registreringsmyndigheten här registrerat fordon under en tid av
tre månader eller den längre tid som i anmälan upptages, räknat från viss
därvid angiven dag, icke kommer att brukas i trafik inom riket, ägaren för
den tid fri från skyldigheten att hava fordonet försäkrat.
Innehar---— övergått.
24 §.
,. beträffande här i riket registrerat motorfordon trafikförsäkring enbg^
föreskrifterna i denna lag ej tagits och vidmakthållits, straffes den, som
försäkringsplikten ålegat, med dagsböter; dock att, då försäkringsplikten inträtt
till följd därav att fordonet brukats i strid mot anmälan varom i 1 §
sågs, straffet skall vara fängelse i högst ett år eller dagsböter, ej under tio.
Den som försäkringsplikt aligger vare, där fordon, som ej är här registrerat,
av honom eller av annan med hans vilja brukas i trafik inom riket, utan att
trafikförsäkring till föreskrivet belopp finnes, förfallen till dagsböter.
En var annan, som brukar motorfordon med kännedom om att föreskriven
försäkring ej finnes, straffes med dagsböter.
För försummelse att taga ny försäkring, som i 10 § sägs, vare straffet dagsböter.
25 §.
Den som under tid, da han är ställd under åtal för förseelse mot denna lag,
fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen,
för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar!
som^ är bestämt för sadan förseelse; dock att fängelsestraff ej må överstiga
ett år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.
Utkast till kungörelse om ändrad lydelse av 10 § motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284).
Härigenom förordnas, att i 10 § motorfordonsförordningen den 20 juni 1930
skall efter 8 mom. införas ett nytt moment, betecknat såsom 9 morn., av följande
lydelse:
9 inom. Sker anmälan, som i 1 § lagen örn trafikförsäkring å motorfordon
sägs, skall anteckning i registret göras därom samt underrättelse lämnas polismyndigheten
i automobilens hemort.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1933.
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
29
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 mars
1933.
N ärvarande:
justitieråden Alexanderson,
Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 17 februari 1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
10 maj 1929 (nr 77) örn trafikförsäkring å motorfordon.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t, f. ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn Carl
Romberg.
Lagrådet yttrade:
Då ansökan örn registrering av motorfordon göres, skall enligt motorfordonsförordningen
till registreringsmyndigheten ingivas bevis att trafikförsäkring
tagits å fordonet. Med hänsyn härtill kunna de i 1 § första stycket
i förslaget använda ordalagen, enligt vilka skyldighet att taga försäkring
synes skola i allmänhet inträda först sedan registrering skett, verka vilseledande.
Blir ett motorfordon som icke brukas i trafik avfört ur registret, skall
enligt förslaget skyldigheten att vidmakthålla försäkring å fordonet upphöra.
Den ståndpunkt förslaget härutinnan intager har icke heller kommit
till tydligt uttryck i lagtexten. Det hemställes därför örn sådan jämkning
av 1 § första stycket att därav framgår att å motorfordon som är registrerat
här i riket eller utan registrering här brukas i trafik skall finnas försäkring
som i lagen sägs samt att skyldigheten att taga och vidmakthålla sådan försäkring
skall åligga fordonets ägare.
Återkallas åt försäkringsanstalt lämnat tillstånd att meddela trafikförsäkring,
är enligt 10 § i förevarande lag en var, som hos anstalten tagit trafikförsäkring
å motorfordon och fortfarande jämlikt 1 § har att hålla försäkringen
vid makt, pliktig att inom viss tid efter återkallelsen taga ny försäkring
å fordonet. Denna skyldighet kommer, därest den i 1 § föreslagna ändringen
genomföres, att i fråga örn registrerat motorfordon inträda oberoende
30
Kungl. Majlis proposition nr 192.
av huruvida fordonet brukas i trafik eller icke. Försummar ägaren av sådant
motorfordon att inom tid som i 10 § sägs taga ny försäkring, synes en vitesbestämmelse,
på sätt i 25 § första stycket föreslagits, lämpligen böra komma
till användning. Annorlunda ligger saken, då underlåtenheten att taga ny
försäkring avser ett motorfordon som ej är registrerat. I sådant fall kan
straff ådömas allenast såframt fordonet brukas i trafik, och förseelsen torde
i det avseende varom 25 § andra stycket handlar böra likställas med förseelse
enligt 24 § andra eller tredje stycket. Detta syfte synes lämpligen kunna
vinnas genom att dels uppdela innehållet i 24 § fjärde stycket på första och
andra styckena i samma paragraf dels ock ur 25 § första stycket utesluta hänvisningen
till 24 § fjärde stycket.
I övrigt har lagförslaget ej givit anledning till erinran.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
31
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 10 mars 1933.
N ärvarande:
Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter,
lagrådets den 9 mars 1933 avgivna utlåtande över det den 17 februari 1933
till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 10 maj 1929 (nr 77) örn trafikförsäkring å motorfordon.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
»Mot den föreslagna avfattningen av 1 § har lagrådet framställt en erinran
av huvudsakligen formell natur, vilken synes böra iakttagas. Vad lagrådet
i övrigt anfört har jag ock funnit värt beaktande, i följd varav 24 och
25 §§ i förslaget torde, i enlighet med vad lagrådet förordat, böra sålunda
ändras att innehållet i 24 § fjärde stycket uppdelas på första och andra styckena
i samma paragraf samt ur 25 § första stycket uteslutes hänvisningen till
24 § fjärde stycket. I samband härmed böra även vidtagas dels en med hänsyn
till gällande bestämmelser om anstånd med böters gäldande samt örn avbetalning
av böter påkallad redaktionell ändring i 26 § andra stycket, dels
ock ytterligare ett par mindre jämkningar av formell natur.»
Föredraganden hemställer att förslaget efter omarbetning i nu angivna hänseenden
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Axel Wennerholm.