Kungl. Maj:ts proposition nr 192 (Proposition 1931:192)

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Nr 192.

Kungl. Maj:tS proposition till riksdagen med förslag till byggnadsstadga;
given Stockholms slott den 13 mars 1931.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till byggnadsstadga.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 168 Käft. (Nr 192.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

Byggnadsstadga.

AVDELNING I.

Bestämmelser angående stad.

KAP. 1.

Om byggnadsordning.

§ 1.

För stad skall finnas byggnadsordning, upptagande de bestämmelser, som
utöver vad i allmän lag eller denna stadga eller eljest i vederbörlig ordning
föreskrivits äro erforderliga för ordnande av stadens byggnadsväsen.

I byggnadsordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter
från och med tio till och med femtusen kronor.

§ 2.

Byggnadsordning eller ändring däri antages av stadsfullmäktige, efter byggnadsnämndens
hörande, men skall, för att bliva gällande, fastställas av Konungens
befallningshavande.

Är stad i saknad av byggnadsordning och har sådan ej blivit av stadsfullmäktige
antagen inom två år efter det denna stadgas bestämmelser angående
stad blivit för staden gällande, ankommer det å Konungens befallningshavande
att anmäla förhållandet hos Konungen.

§ 3.

Då byggnadsordning eller ändring däri fastställts, skall Konungens befallningshavande
på stadens bekostnad ofördröjligen införa den i länskungörelserna
samt insända fem exemplar därav till kommunikationsdepartementet och
tre exemplar till byggnadsstyrelsen.

Det åligger magistraten att skyndsamt besörja, att kungörelse örn fastställelsen
införes i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för staden
intagas, och att exemplar av byggnadsordningen finnas inom staden att tillgå
för köpare.

Kungl. Majlis proposition nr 192.

KAP. 2.

Om byggnadsnämnd.

§ 4.

I stad skall finnas byggnadsnämnd, vilken det åligger att övervaka efterlevnaden
av stadsplanelagen, denna stadga, stadens byggnadsordning och övriga
i staden gällande författningar angående stadens byggnadsväsen samt fullgöra
vad enligt berörda författningar ankommler på nämnden ävensom i övrigt
handhava de uppgifter, som i laga ordning överlämnas åt nämnden.

§ 5.

Byggnadsnämnden åligger bland annat:

att med uppmärksamhet följa byggnadsverksamheten och den allmänna utvecklingen
i staden och dess omgivning; att, då anledning därtill förekommer
på grund av framställning från markägare eller eljest, till prövning upptaga
fråga örn antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser
eller ändring i byggnadsordningen; samt att i allmänhet söka främja
en för staden gagnelig utveckling av dess bebyggande och för detta ändamål
hos vederbörande myndigheter väcka de förslag och göra de framställningar,
som finnas nödiga;

att handlägga frågor örn tomtindelning eller ändring däri;
att tillse, att byggnadsarbete eller annan åtgärd icke företages utan nämndens
tillstånd, där sådant erfordras;

att öva noggrann tillsyn över byggandet;
att övervaka efterlevnaden av gällande nybyggnadsförbud;
att i fall av förseelse göra anmälan till åtal hos vederbörande åklagare;
att där påföljd för underlåtenhet att ställa sig nämndens föreskrifter till
efterrättelse icke finnes bestämd, göra sig hörsammad genom föreläggande av
vite eller genom föreskrift örn viss åtgärds vidtagande vid äventyr, att densamma
i händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på den tredskandes
bekostnad;

att vid utövande av den tillsyn över fastighetsbildningen och mätningsväsendet
i staden, som åligger byggnadsnämnden, i synnerhet övervaka, att tomtmätningar
behörigen ske samt att avstyckningar och andra jorddelningsförrättningar
ej så verkställas, att därigenom stadsplans genomförande eller lämplig
tomtindelning försvåras eller tillämpningen av stomplan, utomplansbestämmelser
eller avstyckningsplan motverkas; samt

att i fråga örn förvaring av kartor och handlingar rörande stadsplan, stomplan,
tomtindelning, tomtmätning, avstyckningsplan, avstyckning och arealavmätning
så ock kartor och handlingar rörande andra mätningsförrättningar,
som angå ägogränser, ställa sig till efterrättelse vad därom är särskilt stadgat
och att väl vårda de kartor, ritningar och handlingar, som skola genom nämndens
försorg upprättas eller av nämnden förvaras.

Kungl. Maj:is proposition nr 192.

§ 6.

Byggnadsnämnden skall låta upprätta karta över staden, upptagande de särskilda
tomterna och stadsägorna med därå befintliga byggnader. Å kartan
skall varje nybyggnad, som ej är att anse såsom tillfällig, till sina gränser
utmärkas, så snart ske kan efter byggnadens uppförande. Med särskild färg
eller på annat lämpligt sätt skall angivas det material, som för byggnadens
uppförande huvudsakligen blivit använt. När byggnad rivits eller nedbrunnit,
skall kartan i enlighet därmed ändras.

§ 7.

Byggnadsnämnden eller annan stadens myndighet, som i byggnadsordningen
bestämmes, skall upprätta förteckning över fastighetsägare åliggande förpliktelser
att till staden utgiva bidrag till gatukostnad. I förteckningen må jämväl,
där så finnes lämpligt, upptagas övriga för fastighet i fråga örn dess utnyttjande
gällande villkor ävensom annat, som för fastighetens bebyggande kan
vara av särskild betydelse.

§ 8.

Innan stadsfullmäktige avgöra ärende, som berör byggnadsnämndens verksamhetsområde,
skall, såvida ej nämnden själv anhängiggjort ärendet, dess
yttrande inhämtas.

Är stadsfullmäktiges beslut av beskaffenhet att böra underställas myndighets
prövning, skall det av nämnden avgivna yttrandet åtfölja handlingarna.

§ 9.

Mom. 1. Byggnadsnämnden skall bestå av fem ledamöter; dock må i byggnadsordningen
bestämmas, att antalet skall vara tre.

Av ledamöterna utser magistraten två, där ledamöternas antal är fem, och
eljest en; övriga ledamöter utses av stadsfullmäktige.

Till ledamöter böra utses personer, som kunna antagas vilja främja sunt
byggnadsväsen och god byggnadskultur samt såvitt möjligt hava praktisk
erfarenhet i byggnadsfrågor och därmed sammanhörande spörsmål. En av de
ledamöter, som magistraten äger utse, bör såvitt möjligt vara lagfaren.

Mom. 2. Uppdraget att vara ledamot av byggnadsnämnden gäller för fyra
år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anställes
fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den
avgångne återstått.

Mom. 3. För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i morn. 1 och 2
stadgas, utses en ersättare.

§ 10.

Mom. 1. Ledamot eller ersättare i byggnadsnämnd kan ej vara:

a) den, som icke uppnått tjugufem års ålder;

b) den, som icke råder över sig och sitt gods;

c) den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest
på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 19%.

genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,
varom sist förmäles, eller den, som är ställd under framtiden för brott, vilket
kan medföra sådan påföljd;

d) den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Mom. 2. Ledamot eller ersättare i byggnadsnämnden må kunna avsäga sig
uppdraget:

a) örn han icke är boende inom staden;

b) om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra
uppdraget;

c) örn han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur
att därifrån avgå;

d) örn han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av den
väljande myndigheten godkännes.

§ IL

Mom. 1. Byggnadsnämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande
för ett år i sänder. Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att
bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället.

Morn. 2. Byggnadsnämnden sammanträder minst en gång i månaden, där ej
annat finnes i byggnadsordningen bestämt, samt däremellan så ofta omständigheterna
det påkalla. Sammanträde skall ock äga rum, då Konungens befallningshavande
eller magistraten det påkallar.

Består byggnadsnämnden av fem ledamöter, må ärende ej av nämnden företagas
till avgörande, där ej minst tre ledamöter eller ersättare äro tillstädes
samt, för det fall att de närvarande äro allenast tre, dessa tillika äro örn beslutet
ense. Består nämnden av tre ledamöter, må ärende icke företagas till
avgörande med mindre samtliga ledamöter eller ersättare äro tillstädes. Vid
val inom nämnden så ock vid tillsättande av tjänstebefattning sker omröstning
med slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mellan dem, som erhållit
lika antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, och blive den mening
gällande, varom de flesta röstande sig förena. Äro vid öppen omröstning rösterna
på vardera sidan lika många, gälle den mening, som biträdes av ordföranden.

Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vars riktighet granskas
senast vid nästa ordinarie sammanträde. Nämnden äger att, där sådant av behovet
påkallas, uppdraga åt en eller flera av sina ledamöter att verkställa
denna granskning.

Mom. 3. Nämnden skall på lämpligt sätt göra kunnigt, varest och på vilka
tider till nämnden ställda ansökningar eller andra handlingar mottagas.

§ 12.

Mom. 1. Byggnadsnämnden skall till sitt biträde hava stadsarkitekt; dock
må Konungen, när skäl därtill äro, medgiva befrielse från skyldighet härutinnan.

Stadsfullmäktige besluta, vilka tjänstebefattningar i övrigt skola finnas hos
nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Mom. 2. Behörighet till befattning såsom stadsarkitekt tillkommer den, som
avlagt fullständig1, examen från tekniska högskolans fackavdelning för arkitektur
eller från motsvarande avdelning vid Chalmers tekniska institut
samt dessutom styrkt sig äga praktisk erfarenhet inom byggnadsfacket och
inom området för byggnadsnämnds administrativa verksamhet. När skäl därtill
äro, må Konungen på ansökan av byggnadsnämnden och efter stadsfullmäktiges
hörande medgiva, att såsom stadsarkitekt anställes person, vilken ej
avlagt examen, som nyss sagts.

Mom. 3. Byggnadsnämnden antager och entledigar befattningshavare hos
nämnden. Närmare bestämmelser härom skola, där så erfordras, meddelas i
byggnadsordningen.

§ 13.

Stadsarkitekt skall vara tillstädes vid nämndens sammanträden med rättighet
att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att, där han det
begär, få sin mening till protokollet antecknad. Vad nu sagts gälle ock i stadens
tjänst anställd mätningsman eller annan tjänsteman, vilken åligger att
till föredragning hos nämnden bereda inkommande ärende, såvitt angår ärende,
som berör hans verksamhetsområde.

Länsarkitekten, förste provinsialläkaren samt provinsial- eller stadsläkaren
ävensom brandchefen äga likaledes att vara närvarande vid byggnadsnämndens
sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten, ävensom att,
där de så önska, få sin mening till protokollet antecknad.

§ 14.

Frågor, huruvida ledamot av byggnadsnämnden må åtnjuta arvode, samt
örn arvodets storlek, så ock rörande befattningshavares avlönande och nämndens
övriga utgifter avgöras av stadsfullmäktige.

KAP. 3.

Öm stadsplan och tomtindelning.

Om stadsplan.

§ 15.

Vid uppgörande av stadsplan skall tillbörlig hänsyn tagas såväl till stadens
behov av utrymmen för olika ändamål och dess förmåga att bära de med planens
genomförande förenade kostnaderna som ock till markägares berättigade intressen.
Med beaktande härav bör särskilt tillses:

att olika delar av staden avses för sådana ändamål, vartill de med hänsyn
till läge, terräng och andra omständigheter äro bäst lämpade;

att hänsyn tages till markens höjd- och grundförhållanden samt förefintliga
möjligheter för vattnets avledande;

att bostadsbyggandet lämpligen fördelas på olika områden, åtskilda medelst
parkbälten;

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

att, där större områden för industri och dylikt anordnas, sådana områden avskiljas
från bostadsområden medelst mark, som skall förbliva i huvudsak obebyggd; att

största möjliga trygghet vinnes mot fara för elds utbredning över större
område;

att bekväma samfärdselleder förbinda såväl olika delar av staden sinsemellan
som även staden med angränsande samhällen, så ock att i övrigt god anslutning
ernås mellan det för planläggning avsedda området och annat redan
planlagt område i grannskapet, skolande därvid hänsyn tagas till de ytterligare
planläggningsåtgärder, som kunna framdeles ifrågakomma;

att gator givas sådan riktning, lutning, bredd och anordning i övrigt, att de
tillfredsställa trafikens fordringar och kravet på ett tilltalande utseende samt
att möjlighet beredes till goda dager- och nivåförhållanden inom kvarteren och
skydd mot förhärskande vindar ävensom till anordnande av erforderligt avlopp; att

avståndet mellan byggnadslinjerna å ömse sidor örn gata i allmänhet icke
göres mindre än 12 meter;

att torg, parkeringsplatser och andra för samfärdseln erforderliga allmänna
platser anordnas i tillräckligt antal inom olika delar av staden nied ändamålsenliga
lägen samt lämplig storlek och form;

att parker och andra planteringar samt lek- och idrottsplatser anordnas i
tillräckligt omfång och antal inom stadsplaneomradets olika delar,

att byggnadskvarteren givas med hänsyn till avsett bebyggande lämplig
storlek och form;

att platser för allmänna byggnader, som äro eller antagas bliva erforderliga,
i stadsplanen anordnas på sådant sätt, att byggnaderna bliva lämpligt belägna
och väl inordnade i stadsbilden;

att även eljest skönhetssinnets fordringar beaktas och skäliga anspråk på
utrymme, reda, sundhet, omväxling och trevnad bliva i stadsplanen tillfredsställda; att

historiskt och estetiskt värdefulla byggnader och stadsbilder eller sådana
platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden
äro särskilt tilltalande, i möjligaste matto skyddas och bevaras samt ej utan
tvingande skäl förstöras eller skadas;

att skyldigheten att bevara fasta fornlämningar iakttages;
att hänsyn tages till bestående ägogränser, befintliga vägar och andra förhållanden,
som kunna bidraga till underlättande av stadsplanens genomförande,
i den mån sådant kan ske utan att vad ovan är sagt väsentligen asidosättes,
samt

att i övrigt ett lämpligt utnyttjande av det i stadsplanen ingående området
främjas.

§ 16.

Mom. 1. I stadsplanebestämmelser skola intagas de stadganden, vilka finnas
erforderliga för reglering av byggnadskvarters bebyggande, såsom:

Kungl. Majda proposition nr Idit.

om kvarters användande för byggnader av visst slag;
örn förbud mot bebyggande av viss del av kvarter;
örn byggnadslinjer och byggnadsgränser;

örn gårds storlek, antal byggnader, som få å tomt uppföras, samt byggnads
läge å tomt;

örn byggnads höjd och våningsantal samt, där omständigheterna det påkalla,
örn antalet lägenheter, som få i byggnad inredas; samt
örn byggnadsmaterial och byggnadskonturer.

Vidare skola genom stadsplanebestämmelser meddelas erforderliga föreskrifter
örn användande i övrigt av mark inom byggnadskvarter, såsom:

örn skyldighet att anordna plantering å tomtmark, som ej är avsedd till bebyggande; örn

ordnande i övrigt av sådan mark; samt
örn stängsels beskaffenhet.

Mom. 2. Vid uppgörande av stadsplanebestämmelser för byggnadskvarter
bör, utöver vad i allmänhet gäller för uppgörande av stadsplan, bland annat
iakttagas:

att bebyggandet av högt belägna eller eljest på större avstånd synliga platser
regleras med hänsyn till god konturverkan;

att för varje kvarter föreskrives, huruvida byggnaderna skola uppföras
fristående eller två och två sammankopplade i tomtgräns eller på annat sätt
sammanbyggda;

att byggnader icke må uppföras till större höjd eller till större omfång i förhållande
till tomten än som betingas av stadens allmänna utveckling och verkliga
behov, under nödigt beaktande av ortens traditioner, byggnadsområdets belägenhet
inom staden, markens beskaffenhet, avloppsförhållandena och avståndet
mellan byggnadslinjerna å ömse sidor om gata och gård, i vilket hänseende
bör särskilt tillses, att byggnad i allmänhet icke uppföres till större höjd
än som svarar mot nämnda avstånd;

att byggnad av trä, som avses skola inrymma bonings- eller arbetsrum, icke
må uppföras med flera än två våningar, dock att, när särskilda skäl föreligga,
vinden därjämte må inredas i den utsträckning, som prövas lämplig, med iakttagande
att i boningshus, inrymmande mera än en lägenhet, i regel ej större
del av vindens yta må inredas än en tredjedel;

att goda dagerförhållanden inom kvarteren säkerställas och möjlighet i största
utsträckning beredes till inredande i byggnaderna av lägenheter med genomgående
luftväxling och direkt solbelysning;

att bebyggandet så anordnas, att svårighet icke uppstår vid släckande av
eldsvåda; samt

att, där viss kvartersmark finnes vara från sundhetssynpunkt eller eljest
mindre tjänlig till bebyggande, erforderliga bestämmelser meddelas om de åtgärder,
som skola vidtagas innan marken må bebyggas.

Mom. 3. Avse stadsplanebestämmelser förut bebyggd stadsdel, skall vid
tillämpning av vad i mom. 2 sägs nödig hänsyn tagas till förefintlig bebyggelse.
Särskilt bör tillses,

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

att, där inom området finnas byggnader, vilka kunna antagas bliva för avsevärd
framtid bestående, bebyggandet såvitt möjligt så ordnas, att enstaka byggnader
eller byggnadsgrupper icke komma att störande bryta mot omgivningen
i fråga om byggnadshöjd, bebyggandets täthet eller byggnadernas art i övrigt,
samt

att sådana anordningar vidtagas, som äro ägnade att förbättra byggnadsförhållandena
inom kvarteren.

§ 17.

Genom stadsplanebestämmelser skola jämväl meddelas erforderliga föreskrifter
örn användande av andra områden än byggnadskvarter, såsom:

om rätt att inom gata, torg, park eller annan allmän plats utnyttja utrymmet
under eller över markens plan till inredande av lokaler eller för annat
ändamål;

örn gators korsning med varandra i olika plan eller örn korsning mellan
gata och särskilt trafikområde;

örn gatas förläggande i tunnel under markens plan;

örn anordnande av bro;

om byggande inom trafikområde, skydds- eller säkerhetsområde, idrottsområde,
begravningsplats eller andra för särskilda ändamål avsedda områden,
därvid bestämmelserna böra i möjligaste mån lämpas efter de för kvarterens
bebyggande gällande grunder;

om vidmakthållande eller anordnande av vattenområde;

om bevarande av naturförhållanden, som äga betydelse för stadsbilden; samt^

örn anordnande av plantering.

§ 18.

Moni. 1. Förslag till stadsplan skall avfattas å karta i skala, som ej får
understiga 1: 2,000.

På stadsplanekartan skola tydligt angivas gränserna för planen samt för
de markområden, som skola för olika ändamål användas.

Gators och torgs höjdlägen skola, varhelst en lutning ändras, angivas genom
siffror å stadsplanekartan, såvida lutningen skall anordnas efter rak linje, men
genom särskild profilritning, örn marken skall ordnas efter buktig linje.

Till planen hörande stadsplanebestämmelser skola avfattas i särskild handling
samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar.

Mom. 2. Stadsplanekartan skall åtföljas av:

a) terrängkarta, visande den föreslagna planens anbringande på området,
sådant detta befinnes med vägar, ägogränser, byggnader, trädbestånd, vatten,
höjdförhållanden, vilka sistnämnda i regel skola angivas genom nivåkurvor
för minst varje höjdmeter, samt övriga för stadsplanen betydelsefulla förhållanden;
dock att särskild terrängkarta icke erfordras, där nu omförmälda uppgifter
kunna införas på stadsplanekartan utan att dennas tydlighet lider därav;

b) beskrivning över stadsplaneförslaget, vilken beskrivning jämväl skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

innehålla erforderlig motivering för förslaget; skolande detaljer, som icke kunna
till fullo tydliggöras å stadsplanekartan, särskilt upptagas i beskrivningen;

c) sådan utredning angående sättet för vattnets avledande, som kan erfordras
för stadsplaneförslagets prövning.

§ 19.

Mom. 1. Innan stadsplan antages, skall förslag därtill genom byggnadsnämndens
försorg hållas för granskning tillgängligt under viss tid, minst en
månad, efter det därom utfärdad kungörelse blivit införd i den eller de tidningar,
vari kommunala meddelanden för staden intagas.

Markägare, vars rätt beröres av förslaget och vilka icke skriftligen godkänt
förslaget, skola därjämte, där de äro kända och inom riket boende, underrättas
genom särskilda kallelsebrev, vilka bevisligen skola avsändas med
posten eller eljest tillställas vederbörande sist tre veckor före utgången av den
i kungörelsen utsatta tid. Gränsar området till annan stad eller till stadsliknande
samhälle å landet, skall i enahanda ordning kallelse tillställas sådant samhälle.
Finnes inom området mark, som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag
och som i förslaget intagits såsom trafikområde, skola kopia och avskrift av
förslaget i erforderliga delar tillställas den, som har att företräda kronan eller
det enskilda trafikföretag, varom fråga är, med skyldighet för denne att inom
viss av byggnadsnämnden angiven tid, minst en månad efter handlingarnas
delfående, till nämnden inkomma med yttrande över förslaget.

Föranleda inkomna anmärkningar och yttranden ändring i förslaget, skall
markägare, vars rätt beröres av ändringen, därom omedelbart underrättas på
''Sätt i andra stycket sägs samt vid sammanträde inför nämnden eller eljest erhålla
tillfälle taga del av ändringen.

Mom. 2. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i mom. 1 sägs,
har byggnadsnämnden att överlämna förslaget jämte inkomna anmärkningar
och yttranden samt eget utlåtande till stadsfullmäktige.

§ 20.

Sedan stadsfullmäktige antagit stadsplan, skall planen jämte till ärendet
hörande handlingar insändas till Konungens befallningshavande, som har att
med eget utlåtande överlämna planen och handlingarna till Konungen.

Kungörelse örn stadsplanens antagande så ock örn dess fastställande skall
genom byggnadsnämndens försorg, så fort ske kan, införas i den eller de tidningar,
vari kommunala meddelanden för staden intagas.

Sist inom tre månader efter det stadsplanen fastställts skall planen med
därtill hörande beskrivning och övriga bilagor i bestyrkt kopia och avskrift
insändas till byggnadsstyrelsen samt, i två exemplar, till Konungens befallningshavande.

§ 2L

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gälle jämväl i tillämpliga delar i fråga
örn ändring av stadsplan; dock skall vad i § 19 mom. 1 är stadgat ej äga till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lämpning i fråga om ändring, som ej avser planens grunddrag och ej heller
eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, saframt
förslaget till ändringen blivit av samtliga sakägare godkänt.

§ 22.

Sedan stadsplan fastställts, skall plan för avledande av vatten eller flytande
orenlighet från såväl gator och andra allmänna platser som byggnadsmark
och andra områden (avloppsplan) av stadsfullmäktige antagas till efterrättelse.
Planen skall bringas i verkställighet, i den mån sådant genom bebyggande
varder erforderligt.

§ 23.

Väckes fråga örn antagande av gatukostnadsbestämmelser eller ändring
däri, och finna stadsfullmäktige, att frågan bör komma under närmare prövning,
läte stadsfullmäktige verkställa utredning i ärendet och uppgöra det
förslag, vartill utredningen må föranleda.

Sedan förslag upprättats, skall detsamma hållas för granskning tillgängligt
under minst en månad efter det kungörelse härom blivit införd i den eller de
tidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas. Efter det den tid
tilländagått och förslaget underkastats den ytterligare bearbetning, vartill
anledning må hava förekommit, äga stadsfullmäktige besluta i ärendet.

Skola gatukostnadsbestämmelser underställas Konungens prövning, insändas
de till Konungens befallningshavande, som har att med eget utlåtande
överlämna dem till Konungen.

Om tomtindelning.

§ 24.

Vid byggnadskvarters indelande till tomter skall tillses, att tomterna erhålla
sådan form och storlek, att de kunna ändamålsenligt utnyttjas i enlighet
med gällande föreskrifter.

Till ledning för uppgörande av förslag till tomtindelning bör byggnadsnämnden
i god tid låta utreda och å särskild karta (kvarterskarta) tydligt angiva,
huru bebyggandet å de enskilda tomterna kommer att te sig såsom led i ett
lämpligt bebyggande av kvarteret i dess helhet.

Visar sig vid upprättande av kvarterskarta, att ett ändamålsenligt bebyggande
av kvarteret skulle främjas genom ändring av stadsplanebestämmelser
eller eljest av stadsplanen, bör byggnadsnämnden skyndsamt vidtaga på
nämnden ankommande åtgärder för sådan ändrings genomförande.

§ 25.

Vid tomtindelning skall tillses, att varje tomt såvitt möjligt får gräns mot
gata, torg eller sådan del av annat för allmän samfärdsel avsett område, som
kan befaras med åkdon.

Tomts gränser skola, där så lämpligen kan ske, göras raka och bilda räta

Kungl. Majlis proposition nr 192.

vinklar mot varandra. Fordra stadsplanen, höjdförhållandena eller markens
beskaffenhet i övrigt annan anordning härutinnan, förfares därefter. I varje
fall skall behörig hänsyn tagas till bestående äganderättsförhållanden samt av
markens ägare framställda önskemål.

§ 26.

Är befintlig tomtindelning stridande mot gällande stadganden angående
tomts form och storlek eller eljest icke ändamålsenlig, bör åtgärd vidtagas till
förbättrings åstadkommande, i den mån så kan ske.

§ 27.

Förslag till tomtindelning skall utmärkas å karta, upprättad av person, vilken
äger behörighet innehava befattning såsom mätningsman i stad. Kartan
skall upprättas i skala ej understigande 1:400, där ej särskilda förhållanden
föranleda användande av mindre skala. Kartan skall utvisa gränser för fastigheter
och i fastighetsindelning ej ingående områden, såvitt de beröras av
tomtindelningen, ävensom varje vid tomtindelningen nybildad tomt med dess
gränser och belägenhet i förhållande till de tomter och andra områden, vilka
gränsa till tomten. Kartan skall även utvisa å marken befintliga byggnader
samt annat av beskaffenhet att kunna inverka å tomtindelningen. Till kartan
skall höra beskrivning, utvisande för varje tomt storleken av vart och ett av de
områden, av vilka tomten skall bildas, tomtens hela ytinnehåll och längden av
dess särskilda sidor. För varje i tomtindelning ingående fastighet eller annat
område skall, där fastighetsregister är för staden upplagt, dess beteckning i
fastighetsregistret vara angiven å kartan och i beskrivningen.

§ 28.

Då förslag till tomtindelning uppgjorts, läte byggnadsnämnden genom brev,
som med posten under rekommendation avsändas, eller eljest bevisligen underrätta
samtliga markägare, vars rätt beröres av tomtindelningen, samt drätselkammaren,
att förslaget finnes hos nämnden tillgängligt under viss tid,
minst fjorton dagar, efter det breven blivit till posten inlämnade eller delgivning
eljest ägt rum, och att anmärkning mot förslaget må till byggnadsnämnden
inom samma tid avlämnas. Är markägare ej boende inom riket eller
är hans vistelseort okänd, utförde nämnden kungörelse med tillkännagivande,
att förslaget under viss tid, minst en manad, efter det kungörelsen blivit införd
i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas, hål- .
les tillgängligt för ändamål, som nyss sagts. Sedan den av nämnden utsatta
tid gått till ända, äge nämnden företaga ärendet till avgörande.

Där markägarna samt drätselkammaren därtill lämna medgivande, må nämnden
utan förfarande, som här ovan sagts, fatta beslut om tomtindelning.

§ 29.

Sedan fastställelse meddelats å ny tomtindelning eller å ändring i förut bestående
tomtindelning, skall beslutet av Konungens befallningshavande över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lämnas till magistraten för att tillika med det beslut rörande tomt- eller registerbeteckning,
som i anledning av den nya eller förändrade tomtindelningen
kan varda meddelat av magistraten, delgivas byggnadsnämnden och den, som
för fastighetsregistret.

KAP. 4.

Om ordnande av stads område utom stadsplan.

§ 30.

Vid uppgörande av stomplan skall hänsyn tagas till förefintliga orts- och
äganderättsförhållanden och grannområdenas planläggning samt tillses, att
möjlighet beredes till områdets utnyttjande på sätt, som ur allmänna synpunkter
kan anses lämpligt.

Genom stomplan må angivas ej allenast framdeles erforderliga huvudgator
och parker samt andra områden för allmänna behovs tillgodoseende, utan ock,
där omständigheterna därtill föranleda, områden för enskilt bebyggande.

§ 31.

Genom stomplanebestämmelser, där sådana anses behövliga, skola meddelas
närmare föreskrifter angående användandet av de i stomplanen ingående områden.
Ingår i stomplan område för enskilt bebyggande, böra bestämmelserna
för sådant område särskilt avse:

områdets utnyttjande för olika ändamål, såsom för bostäder eller industriella
anläggningar;

storlek och beskaffenhet av tomtplats för bostadsbyggnad samt utfartsväg
och avlopp därifrån;

byggnads läge å sådan tomtplats så ock del av platsen, som bör lämnas obebyggd; sätt

för bebyggandet, därvid bör tillses, att för bostadsbyggnader ej utan
särskilda skäl medgives större höjd än 7,5 meter;

minsta avstånd mellan byggnad och väg; samt

åtgärder till förekommande av eldfara.

§ 32.

Mom. 1. Förslag till stomplan skall avfattas å karta i skala, ej understigande
1:4,000, där ej särskilda förhållanden föranleda användande av mindre
skala.

På stomplanekartan skola tydligt angivas gränserna för planen samt för de
markområden, som skola för olika ändamål användas.

Huvudgatornas ungefärliga höjdlägen skola, där lutning väsentligen ändras,
angivas å kartan eller å särskild profilritning.

Till planen hörande stomplanebestämmelser skola avfattas i särskild handling
samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Mom. 2. Stomplanekartan skall åtföljas av:

a) terrängkarta, visande den föreslagna planens anbringande på området,
sådant detta befinnes med vägar, ägogränser, byggnader, vatten och övriga
befintliga förhållanden; dock att särskild terrängkarta icke erfordras, där nu
omförmälda uppgifter kunna införas å stomplanekartan utan att dennas tydlighet
lider därav;

b) beskrivning över stomplaneförslaget, vilken beskrivning jämväl skall innehålla
erforderlig motivering för förslaget; skolande detaljer, som icke kunna
till fullo tydliggöras å stomplanekartan, särskilt upptagas i beskrivningen.

§ 33.

Utomplansbestämmelser skola innehålla de föreskrifter, som i avseende å
byggnadsverksamheten inom området erfordras utöver vad därom föreskrives
i denna stadga och stadens byggnadsordning.

I fråga örn innehållet i sådana bestämmelser gäller i tillämpliga delar vad
i § 31 är föreskrivet örn stomplanebestämmelser.

§ 34.

Förslag till utomplansbestämmelser skall åtföljas av karta över område,
som med förslaget avses. Sådan karta skall visa området i befintligt skick,
på sätt i § 32 är stadgat örn terrängkarta, samt angiva de med bestämmelserna
avsedda förhållanden, vilka äro av beskaffenhet att böra medelst avfattning
å karta tydliggöras. Till förslaget skall höra beskrivning med erforderlig
motivering.

§ 35,

Angående handläggning av fråga örn stomplan och utomplansbestämmelser
eller ändring däri skall vad i fråga örn stadsplan är stadgat äga motsvarande
tillämpning; dock att föreskriften i § 19 örn markägares underrättande genom
särskilda kallelsebrev ej skall gälla förslag till utomplansbestämmelser.

KAP. 5.

Om byggande.

Om byggnads yttre anordnande m. m.

§ 36.

Mom. 1. Byggnad skall med avseende å höjd och antal våningar samt ytinnehåll
och läge uppföras i enlighet med gällande stadsplanebestämmelser,
stomplanebestämmelser eller utomplansbestämmelser.

Med byggnads höjd förstås byggnadens medelhöjd till och med taklisten
eller, örn sådan ej finnes, annan linje, varom bestämmelse meddelas i byggnadsordningen.
För byggnad vid gata räknas hushöjden från gatan. För gårdsbyggnad
räknas hushöjden från gården; dock skall hushöjden, örn lokal an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ordnas under gård och gårdsplanet lägges högre än gatan, räknas från gatan.
För fritt liggande byggnad inne å tomt räknas hushöjden från markens medelnivå
utefter den av byggnaden upptagna platsens konturlinjer.

Såsom våning anses källare, förlagd på sådan höjd, att golvet i närmast däröver
varande våning blir beläget mer än 1,5 meter ovan angränsande markyta,
där ej byggnadsnämnden med hänsyn till terrängförhållandena annorlunda
bestämmer.

Mom. 2. Vad i detta kapitel stadgas om tomt skall gälla även annan för
bebyggande avsedd fastighet.

§ 37.

Byggnad skall, såvitt ej annan byggnadslinje är bestämd, uppföras i gatulinje
eller, där förgård finnes, i inre förgårdslinjen. Byggnadsnämnden må,
där så med hänsyn till terrängförhållanden eller eljest prövas lämpligt, medgiva,
att byggnad förlägges innanför byggnadslinjen.

§ 38.

Grundmur, sockel, portomfattning och dylikt må skjuta över fastställd byggnadslinje
i den mån byggnadsordningen det medgiver.

§ 39.

Burspråk, utbyggt fönster, balkong eller annan liknande byggnadsdel må
efter byggnadsnämndens särskilda medgivande utskjuta framför fasadytan.
Medgivande härtill må lämnas i den mån sådant finnes vara för sundhet och
trevnad tjänligt och icke ofördelaktigt inverka på byggnadens utseende. Närmare
föreskrifter rörande anordnande av dylikt utsprång skola meddelas i
byggnadsordningen.

§ 40.

Byggnads yttertak må icke, vare sig åt gata eller gård, skjuta över ett
plan, som, för den händelse byggnaden uppfördes till största tillåtna höjd, från
fasadytans överkant tänkes höja sig inåt byggnaden med en lutning av 45°
och till en höjd av högst 6 meter.

§ 41.

Utan hinder av vad i § 40 stadgas må byggnadsnämnden medgiva, att tornpartier
och andra anordningar, som finnas vara till fördel för byggnadens utseende
eller äro av praktiska skäl påkallade och ej medföra olägenheter, må
överskjuta takplanet.

§ 42,

Åt byggnads yttre skall i övrigt givas den arkitektoniska fonn och den färg,
som gatu- och gårdsbilden fordra och som byggnadsnämnden finner lämplig
såväl för byggnadens utseende i och för sig som för en god helhetsverkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

§ 43.

För byggnad, som är avsedd att kvarstå endast viss kort tid, må i byggnadsordningen
stadgas den lindring i gällande bestämmelser, som kan anses påkallad,
där ej vanprydnad eller annan olägenhet därav föranledes.

§ 44.

Förgård skall vara planterad eller eljest på prydligt sätt anordnad samt
hållas i vårdat skick. Den bör såvitt möjligt förläggas högre än eller i jämnhöjd
med angränsande gata. På byggnadsnämnden ankommer att föreskriva,
om förgård skall lämnas öppen eller på visst sätt inhägnas.

Förgård skall beträffande såväl lutning och höjdläge som plantering och
inhägnad anordnas med hänsyn till gatubildens helhetsverkan.

§ 45.

Från bebyggande undantaget område i kvarters inre skall så anordnas, att
detsamma bereder trevnad för kringboende.

Byggnadsnämnden äger förelägga tomtägare att anlägga och vidmakthålla
lämplig plantering eller annan prydlig anordning å sådant område.

§ 46.

Närmare föreskrifter örn gård och dess anordnande samt örn förbindelse
mellan gård och gata skola meddelas i byggnadsordningen.

§ 47.

Kvartersman, som icke tagits i anspråk för sitt ändamål, skall, där så av
byggnadsnämnden prövas nödigt, på lämpligt sätt inhägnas.

§ 48.

Tomt, varå hus nedbrunnit eller rivits, skall för undvikande av vanprydnad
skyndsamt ordnas.

Om byggnads inre anordnande m. m.

§ 49.

Bonings- och arbetsrum skola vara försedda med lämplig luftväxlingsanordning,
varom i byggnadsordning må närmare stadgas.

I byggnadsordningen må jämväl meddelas bestämmelser rörande skyddsåtgärder
mot kyla och fukt i bonings- och arbetsrum.

Vad i hälsovårdsstadgan föreskrives om boningsrums dagerbelysning, luftväxling,
uppvärmning och skydd mot fuktighet samt dess storlek och beskaffenhet
i övrigt skall i tillämpliga delar gälla jämväl örn arbetsrum, dock att
med hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett, eftergift
må medgivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

§ 50.

I boningsrum skall golvet läggas å sådan höjd över angränsande markens
yta, att skäliga anspråk på sundhet och trevnad tillgodoses, dock minst 30 centimeter.

I boningsrum, som lägges i gräns mot grannes fastighet, så oek i arbetsrum
må golvet läggas lägre än angränsande markens yta, där rummet väl isoleras
mot fukt och kyla.

,Vad ovan sagts örn boningsrum skall ock gälla kök, som tillhör bostadslägenhet.

§ 51.

Bonings- och arbetsrum skall hava en höjd av minst 2,70 meter. I byggnadsordningen
må dock stadgas, dels att vid öppet byggnadssätt eller i andra i
byggnadsordningen närmare angivna fall rumshöjden må minskas till 2,40 meter,
dels att på byggnadsnämndens prövning må bero, huruvida i enstaka rum
inom lägenhet eller eljest i särskilda fall höjden må vara mindre. I intet fall
må höjden understiga 2,10 meter.

§ 52.

Uppföres byggnad av mer än en vånings höjd i gräns mot grannes fastighet,
skall grundmuren i gränsen nedföras till vanligt källardjup, ändock att källare
i byggnaden ej ifrågakommer; dock må byggnadsnämnden härifrån medgiva
undantag, där nämnden med hänsyn till höjdförhållanden eller eljest prövar
skäligt.

§ 53.

Byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet, skall avskiljas från denna
fastighet medelst brandmur av sådan beskaffenhet, som i byggnadsordningen
angives.

Där särskilda skäl det påkalla må i byggnadsordningen meddelas bestämmelser
örn rätt att hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda
å varandra angränsande fastigheter, samt örn rätt för byggnadsnämnden att
i fall, som angivas i byggnadsordningen, medgiva befrielse från uppförande av
brandmur.

Då särskilda skäl föreligga och grannar därom överenskomma, må byggnadsnämnden
kunna medgiva, att fönster eller dörr anbringas i brandmur, med
villkor att betryggande anordningar vidtagas för öppningarnas brandsäkra avstängande
i händelse av eldsvåda. Byggnadsnämnden må, då grannar därom
enas, medgiva anstånd med sådana skyddsanordningars vidtagande, såvitt eldfaran
icke därigenom avsevärt ökas.

§ 54.

I byggnadsordningen skola meddelas erforderliga föreskrifter örn byggnads
avdelande med väggar av eldsäkert material.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 168 haft. (Nr 192.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

I byggnadsordningen må även bestämmelser meddelas örn takets, vindens
och källarens brandsäkra skiljande från byggnaden i övrigt samt föreskrivas,
i vad mån bjälklag och andra bärande konstruktioner skola skyddas mot eld
eller utföras av eldsäkert material.

§ 55.

Till taktäckning skall användas material, som prövas betryggande mot eldfara.
I byggnadsordningen skola meddelas närmare föreskrifter härutinnan,
varvid hänsyn bör tagas till gällande bestämmelser i fråga örn byggnaders
höjd och inbördes avstånd samt övriga ortsförhållanden.

§ 56.

Skorstenar och eldstäder, såväl stadigvarande som tillfälliga, med därtill
hörande rökrör skola på betryggande sätt skiljas från trävirke och annat i
byggnaden ingående, lätt antändligt material. Erforderliga bestämmelser såväl
härutinnan som i fråga om impipor, avgasningsrör och luftkanaler skola
meddelas i byggnadsordningen.

§ 57.

Byggnad skall hava utgångar, förstugor och trappor i erforderligt antal
och lämplig storlek. De skola vara så belägna och anordnade, att de vid eldfara
bereda största möjliga trygghet för de i byggnaden varande personer. I
fråga örn byggnader, som upptaga lokaler, avsedda att samtidigt inrymma ett
större antal människor, skall särskilt iakttagas, att dörrarna göras utåtgående,
där ej andra betryggande åtgärder vidtagas.

§ 58.

I byggnadsordningen skola intagas de bestämmelser, som utöver de i denna
stadga eller eljest meddelade finnas erforderliga i avseende å byggnads uppförande
och inredande till förekommande av eldsvåda, varvid särskilda föreskrifter
böra lämnas angående försiktighetsåtgärder vid eldfarliga inrättningar.

§ 59.

I byggnadsordning skola meddelas bestämmelser rörande anordningar å
byggnad, som avse att bereda arbetare skydd vid verkställande av underhållsarbeten
och dylikt.

§ 60.

Byggnad skall så underhållas, att hälsofara, osnygghet eller vanprydnad
icke uppkommer och att brandsäkerheten och hållfastheten icke äventyras. Kan
byggnad, som genom brand eller annorledes skadats eller eljest är av bristfällig
beskaffenhet, medföra fara för människor eller egendom och kan den ej
nöjaktigt iståndsättas, må byggnadsnämnden föreskriva, att byggnaden skall
helt eller delvis nedrivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Om byggnadslov.

§61. • :

Morn. 1. Nybyggnad må ej företagas utan byggnadsnämndens lov.
Byggnadsnämndens lov erfordras jämväl för vidtagande av följande åtgärder,
nämligen:

varje till-, på- eller ombyggnad; 1

varje annan ändring, som berör byggnads konstruktion eller lokalers storlek
och anordning, såsom upptagande av fönster- eller dörröppning och samman-;
slagning eller uppdelning av lägenheter; ■

återställande av brandskadad byggnad;

användning av byggnad eller del därav till väsentligt annat ändamål, än def,''
vartill den förut varit använd, eller som finnes angivet å fastställd ritning;
fastighets inhägnande;

rivning av byggnad; l i

schaktnings-, sprängnings- eller utfyllningsarbeten inom byggnadskvartér;
samt

anordnande av virkes- eller annat varuupplag eller materialgårdar.

Mom. 2. I byggnadsordningen må bestämmelser meddelas, huruvida och i
vad mån byggnadsnämnds lov erfordras för anläggning eller ändring inom
tomt eller byggnad av ledning för vatten, avlopp, gas, elektricitet och-liknande
ändamål, varvid lämpligt ordnad samverkan med andra kommunalå
myndigheter, vilka handlägga sådana ärenden, bör föreskrivas, så ock för underhållsarbeten
eller andra reparationsåtgärder å byggnad eller för åtgärd,
som påverkar byggnads utseende eller stadsbilden, såsom utbyte av takbeläggningsmaterial,
omfärgning, skyltning och plantering.

: : : < i

§62. ■ , m

Monn. 1. Ansökan örn lov till nybyggnad skall göras skriftligen och åtföh
jas av: ; /''

a) bevis, att sökanden förfogar över den mark, därå byggnad eller annat
arbete skall utföras, eller eljest är berättigad till arbetets utförande;

b) karta, motsvarande de fordringar, som gälla i avseende å tomtkarta, och

upptagande angränsande gators bredd och höjdlägen, avstånd till motliggande
byggnadslinje, för tomten gällande bestämmelser samt uppgift, huruvida skyldighet
att gälda bidrag till gatukostnad åligger tomtägaren; ■ • !

c) kopia av kartan, utvisande jämväl den tillämnade byggnadens läge;

d) ritningar, utförda i överensstämmelse med föreskrifter, som skola meddelas
i byggnadsordningen, jämte till ritningarna erforderlig beskrivning; ''

e) bevis, att tomtägaren fullgjort honom åliggande skyldighet att anordna
utfartsväg och avlopp från tomten eller utgiva bidrag till gatukostnad eller
ock därför ställt nöjaktig säkerhet.

Erfordras för ärendets prövning uppgift örn befintligt eller för utförande
avsett avlopp, dess beskaffenhet, höjdläge och avstånd från tomtgränsen, ålig -

20 Kungl. May.ts proposition nr 192.

ger det byggnadsnämnden att införskaffa sådan uppgift, där den ej tillhandahållits
av sökanden.

Morn. 2. Vad i mom. 1 är stadgat angående ansökan om lov till nybyggnad
skall i tillämpliga delar gälla i fråga örn annat byggnadslov.

§ 63.

Då byggnadsnämnden prövar ansökan örn lov till nybyggnad, skall nämnden
förvissa sig örn att företaget överensstämmer med stadsplan, tomtindelning,
stomplan eller utomplansbestämmelser och med övriga bestämmelser, som äro
gällande för detsamma, ävensom att byggnaden är lämplig för den tomt, å
vilken den skall uppföras, och ej förlägges så, att den försvårar granntomts bebyggande
på lämpligt sätt.

Vad sålunda stadgas örn nybyggnad skall i tillämpliga delar gälla även annat
arbete, vartill byggnadsnämnds tillstånd erfordras.

Vid förändring av byggnad skall tillses, att dess hållfasthet ej äventyras
och att lämpliga åtgärder vidtagas för ernående av förbättringar i hygieniskt
avseende och av ökad trygghet mot eldfara.

§ 64.

Där så av förhållandena påkallas, må lov till nybyggnad göras beroende av
att erforderlig torrlägning av marken vidtages, innan byggnad uppföres eller
tages i bruk för avsett ändamål.

§ 65.

Byggnadsnämnden skall vid meddelande av byggnadslov lämna de närmare
föreskrifter, som vid arbetets utförande böra lända till efterrättelse.

Där så erfordras, må byggnadsnämnden föreskriva, att hållfasthetsberäkning
med tillhörande ritningar ävensom andra specialritningar skola ingivas till
byggnadsnämnden för granskning. Närmare föreskrifter härom meddelas i
byggnadsordningen.

§ 66.

Byggnadsnämnden skall vaka däröver, att byggnad av historisk eller konstnärlig
betydelse icke förvanskas och att byggnader, som uppföras i grannskapet
av sådan byggnad, på lämpligt sätt ansluta sig till eller underordna sig
densamma.

Finner byggnadsnämnden vid prövning av fråga örn byggnadslov anledning
till farhåga i berörda hänseende, har byggnadsnämnden att, innan ärendet avgöres,
inhämta byggnadsstyrelsens yttrande.

Är fråga örn nybyggnad eller annat arbete, berörande fast fornlämning,
skall nämnden tillse, att gällande föreskrifter till skyddande av dylika minnesmärken
iakttagas. Innan ärendet avgöres, skall nämnden inhämta riksantikvariens
yttrande.

Kungl. Maj:is proposition nr 192.

§ 67.

De sundhetsföreskrifter i fråga om byggnads uppförande eller inredande,
vilka äro meddelade i eller med stöd av hälsovårdsstadgan, skola iakttagas av
byggnadsnämnden vid prövning av fråga örn byggnadslov, liksom ock de föreskrifter
angående brandskydd och andra säkerhetsanordningar av byggnadsteknisk
art, som i särskilda författningar äro meddelade.

Avser ansökan örn byggnadslov industriell anläggning, skall yrkesinspektören
eller bergmästaren därom underrättas.

§ 68.

Är i allmän författning meddelad föreskrift, varigenom! byggnads uppförande
eller användande för visst ändamål är gjort beroende på prövning av annan
myndighet än byggnadsnämnden, skall, utöver vad ovan är stadgat angående
byggnadslov, sådan föreskrift lända till efterrättelse. Där så lämpligen kan
ske, bör sagda prövning avbidas, innan frågan örn byggnadslov avgöres.

§ 69.

Byggnadslov vare förfallet, såvida icke inom två år det medgivna arbetet
påbörjats eller, efter inträffat avbrott, återupptagits. I intet fall åge byggnadslov
giltighet för längre tid än fem år.

Örn arbete avstannat och ej inom tre månader återupptagits, skall anmälan
göras hos byggnadsnämnden, innan arbetet må fortsättas.

§ 70.

Byggnadslov erfordras icke för arbete, berörande allmän byggnad, vartill
ritningar prövas av Konungen eller av byggnadsstyrelsen, eller annan allmän
byggnad, såframt den tillhör kronan.

I byggnadsärende, som skall underställas Konungens eller byggnadsstyrelsens
prövning, bör vid underställningen utlåtande av byggnadsnämnden åtfölja
handlingarna. Innan arbetet påbörjas, skall anmälan om detsamma ingivas
till byggnadsnämnden. Anmälan skall vara åtföljd av karta med kopia,
som i § 62 sägs, ävensom för arkivering lämpliga byggnadsritningar med tillhörande
beskrivning.

Skall för kronans räkning verkställas nybyggnad, vartill ritningar icke prövas
av Konungen eller byggnadsstyrelsen, skall anmälan örn byggnadsföretaget,
åtföljd av handlingar, som nyss sagts, ingivas till byggnadsnämnden. Finner
nämnden byggnaden ej motsvara skäliga anspråk på sundhet, säkerhet mot
eldfara, prydlighet eller hänsyn till stadsbilden och ortsförhållandena, eller
är anledning till erinran i fråga örn byggnadens ändamål, läge eller inverkan
å grannes rätt, må nämnden inom en månad efter handlingarnas mottagande
hos vederbörande förvaltning begära, att frågan underställes Konungens prövning,
och må i ty fall byggnaden ej uppföras, innan Konungen givit lov därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Om tillsyn över byggandet.

§71.

Byggnadsnämnden skall med uppmärksamhet följa byggnads!öretag och annat
arbete samt därvid bland annat tillse:

att fastställda ritningar och i övrigt meddelade föreskrifter noggrant folias,

att byggnad uppföres av ändamålsenligt material och på betryggande sätt,

att betryggande åtgärder vidtagas till förhindrande av att fukt intränger
eller uppstår i byggnad, samt

att vad eljest kan förorsaka fara för byggnads bestånd eller medföra olägenhet
för däri boende undvikes.

'' § 72.

Innan byggnad uppföres, skall därom göras anmälan hos byggnadsnämnden,
som på sökandens bekostnad låter utstaka byggnaden till dess rätta läge
på marken samt utmärka dess höjdläge. Är byggnad till sitt läge direkt beroende
av gräns mot grannes tomt, skall grannen kallas till utstakningsförrättningen.
Vid utstakningen skall noga tillses, att byggnaden ej överskrider
gällande tomtgräns.

Sedan fotmur uppförts, skall anmälan därom ske hos byggnadsnämnden,
som ofördröjligen genom särskild besiktning skall tillse, att byggnaden blivit
förlagd i rätt läge.

§ 73.

Mom. 1. För tillsyn a byggnadsföretag och annat arbete skola genom byggnadsnämndens
försorg verkställas erforderliga besiktningar. Vid uppförande
av byggnad böra besiktningarna i främsta rummet avse att utröna beskaffenheten
av grundbotten, stommen samt byggnaden i färdigt skick.

Innan byggnad tages i bruk, skall anmälan örn arbetets avslutande göras
hos byggnadsnämnden.

Då arbete avser bonings- eller arbetsrum, bör vid besiktningarna lämpligt
samarbete med hälsovårdsnämnden åvägabringas.

Mom. 2. Vid arbete, som utföres av staten eller under dess ledning, är
byggnadsnämnden icke skyldig att företaga besiktningar i vidare mån än
nämnden själv finner nödigt.

Finner nämnden, att vid arbete, som i § 70 avses, fastställda ritningar ej
följas eller eljest gällande föreskrifter åsidosättas, äger nämnden därom göra
anmälan hos den myndighet, som är ansvarig för arbetets utförande, .eller,
där nämnden så finner nödigt, hos Konungen.

Mom. 3. Närmare föreskrifter örn besiktning av byggnadsföretag och annat
arbete skola meddelas i byggnadsordningen.

§ 74.

Har tillåtet arbete påbörjats men ej fullbordats inom fem år efter det byggnadslov
meddelats, äger byggnadsnämnden, där nämnden med hänsyn till

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

byggnadens hållfasthet, brandsäkerhet eller utseende finner sådant nödigt,
tillhålla ägaren att inom viss tid färdigställa arbetet helt eller delvis eller ock
vidtaga annan lämplig åtgärd.

Inställes påbörjad nedrivning av byggnad utan giltigt skäl, äger byggnadsnämnden,
där så påkallas av omständigheterna, föreskriva viss tid, inom vilken
rivningen jämte platsens planering skall fullbordas.

§ 75.

För varje byggnadsarbete, däri inbegripet rivning av byggnad samt schaktning
eller sprängning för byggnadsföretag, skall finnas person, som utövar
ledning och tillsyn av arbetet samt är ansvarig för detsammas utförande.

§ 76.

Befattning som arbetsledare må ej utövas av annan än den, som genom intyg
från byggnadsyrkesskola eller på annat i byggnadsordningen stadgat sätt
styrkt sig äga erforderlig teoretisk kunskap och därjämte besitter nödig praktisk
erfarenhet, där ej byggnadsnämnden för visst särskilt fall prövar skäl
föreligga att härifrån medgiva undantag.

För sådant arbete, vars ledning kräver speciell utbildning eller erfarenhet,
må i byggnadsordningen stadgas ytterligare kompetensvillkor för arbetets ledning.

För trähus så ock för stenhus av en vånings höjd ävensom eljest för mindre
betydande arbete må i byggnadsordningen medgivas eftergift i fråga örn de
eljest föreskrivna kompetensvillkoren.

§ 77.

Byggherre skall utse särskild arbetsledare, där han ej själv vill utöva ledningen
av arbetet och är därtill behörig.

Före arbetets påbörjande skall byggherren till byggnadsnämnden avlämna
skriftlig förklaring av arbetsledaren, att han under ansvarsförpliktelse åtager
sig uppdraget.

Där byggherren vid arbetets utförande motsätter sig iakttagande av bestämmelserna
i stadsplanelagen, denna stadga eller byggnadsordningen eller
vad i övrigt kan vara angående arbetets utförande föreskrivet, har arbetsledaren
att hos byggnadsnämnden skriftligen anmäla förhållandet; och stande därefter
byggherren själv det ansvar, hans berörda förfarande kan medföra.

§ 78.

Byggnadsnämnden äger att, då synnerliga skäl därtill äro, för visst fall
eller viss tid fråntaga arbetsledare rätt att i staden utöva ledning av arbete
varom i § 75 sägs.

§ 79. .

Vid byggnadsarbete böra noga iakttagas de försiktighetsmått, som äro erforderliga
till förekommande av skada å person eller egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Särskilt bör tillses:

att grundläggning och för densamma erforderlig grävning och sprängning
verkställas med största försiktighet, sa att grannes byggnad eller iordningställd
gata ej lider skada;

att byggnadsställningar erhålla nödig hållfasthet; samt

att maskinella anordningar, tillfälliga uppvärmningsanordningar och dylikt
så anordnas, att eldfara och andra olägenheter såvitt möjligt undvikas.

* /

Särskilda bestämmelser om byggande utom stadsplan.

§ 80.

I fråga örn byggande inom område, som ej ingår i stadsplan, skall, där ej
stomplanebestämmelser eller utomplansbestämmelser fastställts, gälla ytterligare
följande:

1. Tomtplats, som avses för bebyggande med boningshus, må icke givas
mindre areal än 1,200 kvadratmeter.

Av tomtplats må högst en sjättedel bebyggas.

2. Byggnad må ej läggas närmare gräns mot väg än 3,5 meter och ej närmare
vägs mittlinje än 9 meter. Byggnadsnämnden må dock vid mindre väg
av ringa trafikbetydelse kunna medgiva mindre avstånd till vägs mittlinje,
dock ej under 6 meter.

3. Byggnad skall, därest den ej sammanbygges med liknande byggnad å
grannes fastighet, uppföras på minst 6 meters avstånd från fastighetens gräns.

Uthus eller annan gårdsbyggnad må i allmänhet icke förläggas närmare
gräns mot grannfastighet än 4,5 meter, dock må byggnadsnämnden medgiva
mindre avstånd, där nämnden efter grannens hörande finner detta med hänsyn
till byggnadens ringa storlek eller andra omständigheter utan olägenhet kunna
ske.

4. Avståndet mellan skilda byggnader å samma tomtplats må ej vara
mindre än 12 meter. Byggnadsnämnden äger likväl, örn hinder ej möter ur
brandfaresynpunkt, medgiva mindre avstånd, dock ej under 9 meter. Därest
ett ändamålsenligt bebyggande därigenom främjas, äger byggnadsnämnden att
för mindre gårdsbyggnad eller flygelbyggnad till endast en vånings höjd medgiva
mindre avstånd till huvudbyggnad, dock ej under 3 meter.

5. Boningshus må icke uppföras med flera än två våningar och ej till större
höjd än 7,5 meter. Uthus eller annan gårdsbyggnad må icke uppföras till
större höjd än 3 meter.

6. Vad ovan är stadgat skall ej tillämpas med avseende å ekonomibyggnader
till jordbruksfastighet.

§ 81.

I byggnadsordningen må i fråga örn byggande utom stadsplan stadgas undantag
fran föreskrifterna i detta kapitel, i den mån sådant betingas av ortsförhallandena
eller eljest finnes påkallat. Sådant undantag må ock i särskilt
fall medgivas av Konungens befallningshavande.

Kungl. Majlis proposition nr 192.

AVDELNING II.

KAP. 6.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen å landet.

§ 82.

Vad i denna stadga är försekrivet för stad skall äga motsvarande tillämpning
för köping och annat samhälle å landet, som omförmäles i 56 § stadsplanelagen,
dock med iakttagande:

att magistratens åliggande enligt § 3 skall ankomma på samhällets byggnadsnämnd; att

ledamöter och ersättare i byggnadsnämnden, vilka enligt § 9 utses av
magistraten, skola utses av Konungens befallningshavande, skolande en av
dessa ledamöter och hans ersättare, såvitt möjligt, vara lagfarna;

att vad enligt § 29 åligger magistrat skall ankomma på Konungens befallningshavande; att,

där ej i byggnadsordningen annorlunda föreskrives, byggnadsnämnden
ej skall hava den byggnadsnämnd i stad tillerkända rätt att göra sig hörsammad
genom föreläggande av vite eller äventyr, att åtgärd verkställes på tredskandes
bekostnad, utan bör nämnden, där sådant föreläggande finnes i särskilt
fall erforderligt, därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande, som
i ty fall äger enahanda befogenhet som byggnadsnämnden i stad.

§ 83.

Vad i § 82 är stadgat gälle ock i fråga örn ort, för vilken Konungen jämlikt
57 § stadsplanelagen förordnat, att vad i nämnda lag är stadgat för stad skall
äga tillämpning.

Finner Konungens befallningshavande omständigheterna påkalla sådant förordnande,
har Konungens befallningshavande att till Konungen inkomma med
amälan därom. Innan sådan anmälan göres, skola kommunalfullmäktige i
orten samt ägare av jord inom det område, varom fråga är, ävensom befolkningen
därstädes genom Konungens befallningshavandes försorg erhålla tillfälle
att yttra sig i ärendet.

Vid anmälan, som ovan sägs, toge Konungens befallningshavande förslag
till huvudgrunder med avseende å stadsplanelagens och denna stadgas bringande
till verkställighet inom det blivande samhället.

Kungl. Maj:t$ proposition nr 192.

AVDELNING lil.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden.

KAP. 7.

Om byggnadsplan och utomplansbestämmelser.

§ 84.

Vill markägare, kommun eller annan, att byggnadsplan skall upprättas för
område å landet, för vilket bestämmelserna i stadsplanelagen angående stad
icke äga tillämpning, gore hos Konungens befallningshavande framställning i
ärendet. Vid framställningen skall fogas den förberedande utredning med förslag
till planläggning, som sökanden kan vilja åberopa.

Konungens befallningshavande må ock utan ansökan upptaga sådan fråga,
då anledning därtill föreligger.

§ 85.

Har fråga väckts örn upprättande av byggnadsplan, och finner Konungens
befallningshavande skäl föreligga att i planen upptages markområde, tillhörigt
annan än markägare, som gjort ansökan örn byggnadsplan, skall tillfälle
beredas ägare av jord inom området att å sammanträde yttra sig i ärendet.
Kungörelse örn sammanträdet skall minst fjorton dagar förut uppläsas i församlingens
kyrka och införas i ortstidning, varjämte underrättelse örn sammanträdet
skall i god tid med posten översändas till den kommun, inom vilken
området är beläget, så ock till området gränsande stad eller stadsliknande
samhälle. Finnes inom området mark, som tillhör kronan, skall i nyss angivna
ordning underrättelse tillställas den, som har att i avseende å marken företräda
kronan.

Sammanträdet skall ledas av Konungens befallningshavande eller den, som
Konungens befallningshavande därtill förordnar. Vid sammanträdet bör närvara
länsarkitekten eller, vid hinder för denne, annan i hithörande frågor sakkunnig
person, som Konungens befallningshavande för ändamålet förordnar.

§ 86.

Efter det den ytterligare utredning ägt rum, som Konungens befallningshavande
finner nödig, bestämmer Konungens befallningshavande det område, för
vilket förslag till byggnadsplan skall uppgöras, samt prövar, därest så ej redan
skett, huruvida förbud, som i 64 § stadsplanelagen sägs, bör meddelas för området
eller del därav.

§ 87.

Där icke av sökande ingivet eller eljest förefintligt förslag till byggnadsplan
finnes kunna godtagas, skall Konungens befallningshavande besörja, att för -

Kungl. Maj:t$ proposition nr 192.

slag till byggnadsplan varder upprättat, därvid Konungens befallningshavande
äger att anlita sakkunnigt biträde.

§ 88.

Byggnadsplan skall så uppgöras, att den tillgodoser de krav, som skäligen
böra ställas på en planmässigt ordnad bebyggelse av förhållandevis tätare befolkat
område.

Vid uppgörande av byggnadsplan jämte till densamma hörande byggnadsplanebestämmelser
skall vad i §§ 15—17 är stadgat angående stadsplan och
stadsplanebestämmelser i tillämpliga delar gälla. Särskilt skall iakttagas,
att behovet av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar
från det i planen ingående området nöjaktigt tillgodoses ävensom att
möjlighet beredes till anordnande av ledningar för belysning, för tillförsel av
vatten och för avlopp.

Planläggningen bör så ordnas, att områdets framtida intagande i stadsplan
icke genom densamma motverkas eller försvåras.

§89.

Mom. 1. Förslag till byggnadsplan skall avfattas å karta i skala, ej understigande
1: 2,000.

På byggnadsplanekartan skola tydligt angivas gränserna för byggnadsplaneområdet
samt för de delar därav, som skola för olika ändamål användas,
ävensom höjdlägen i nödig omfattning.

Till planen hörande byggnadsplanebestämmelser skola avfattas i särskild
handling samt tillika genom särskilda beteckningar utmärkas å kartan.

Mom. 2. Kartan skall åtföljas av erforderlig beskrivning. Där så finnes
nödigt, skall vid förslaget fogas terrängkarta, upptagande vad som erfordras
för bedömande av byggnadsplanens lämplighet.

§ 90.

Då förslag till byggnadsplan uppgjorts, skall förslaget, därest det icke blivit
av samtliga sakägare godkänt, genom Konungens befallningshavandes försorg
hållas för granskning tillgängligt under viss tid, minst en månad efter det
därom utfärdad kungörelse blivit uppläst i församlingens kyrka och införd i
ortstidning. I fråga örn underrättelse till sakägare skall i tillämpliga delar
gälla vad i § 19 andra och tredje styckena stadgas. Underrättelse skall därjämte
städse tillställas den kommun, inom vilken området är beläget, ävensom
vägstyrelsen.

I kungörelse och underrättelse skall föreskrivas, att anmärkningar skola före
utgången av den för förslagets utställande utsatta tid ingivas till Konungens
befallningshavande, eller ock att för anmärkningars mottagande skall efter
nämnda tids utgång hållas sammanträden med sakägarne å angiven tid och
plats.

Där anledning finnes till antagande, att förslaget berör fasta fornlämningar,
bör Konungens befallningshavande inhämta yttrande från riksantikvarien.

Kungl. Majlis proposition nr 192.

§ 91.

Sedan byggnadsplan fastställts, besörje Konungens befallningshavande, att
kungörelse därom varder, så fort ske kan, uppläst i församlingens kyrka och
införd i ortstidning, ävensom att planen med därtill hörande beskrivning och
övriga bilagor varder i bestyrkt kopia och avskrift insänd till byggnadsstyrelsen.

§92.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gälle jämväl i tillämpliga delar örn ändring
av byggnadsplan.

§ 93.

Vid tomtindelning inom område, för vilket byggnadsplan gäller, skola de i
§§ 25—27 meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning.

§94.

Vid uppgörande av utomplansbestämmelser för landet skola föreskrifterna
i §§ 33 och 34 i tillämpliga delar gälla, dock att karta över område, som med
bestämmelserna avses, må i fråga om återgivande av befintliga förhållanden
vara av enklare beskaffenhet än där stadgas.

Angående handläggning av fråga om utomplansbestämmelser för landet eller
ändring däri skall vad i fråga örn byggnadsplan är stadgat äga motsvarande
tillämpning; dock att föreskriften i § 90 örn sakägares underrättande genom
särskilda kallelsebrev ej skall gälla.

KAP. 8.

Om byggnadsordning.

§95.

För område, beträffande vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts, äger Konungens befallningshavande, där så finnes erforderligt, utfärda
byggnadsordning.

Fråga örn byggnadsordning eller ändring däri kan väckas av jordägare eller
byggnadsnämnd inom området eller av vederbörande kommun eller Konungens
befallningshavande. Innan frågan avgöres, skall Konungens befallningshavande
lämna vederbörande jordägare, byggnadsnämnd, kommun eller annan, vars
rätt kan av byggnadsordningen beröras, tillfälle att avgiva yttrande över förslaget.

I byggnadsordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter
från och med tio till och med femtusen kronor.

KAP. 9.

Om byggnadsnämnd.

§96.

Närmaste inseendet över byggnadsverksamheten inom område, för vilket
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, utövas av en byggnads -

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 192.

nämnd, vilken det åligger att övervaka efterlevnaden av vad i detta kapitel
stadgas och de i enlighet därmed givna föreskrifter samt vad i övrigt gäller
beträffande områdets ordnande och bebyggande, att, där byggnadsplan icke
finnes, tillse att sådan i mån av behov upprättas och underställes Konungens
befallningshavandes prövning, att eljest ägna uppmärksamhet och tillsyn åt
allt, som kan inverka på byggnadsverksamhetens sunda utveckling inom området,
samt att hos kommunalfullmäktige, Konungens befallningshavande eller
annan myndighet väcka de förslag och göra de framställningar, som finnas
nödiga.

Byggnadsnämnden skall särskilt verka för:

att tomtplatser erhålla sådan form, storlek och belägenhet, att de kunna med
iakttagande av gällande föreskrifter ändamålsenligt bebyggas;

att för samfärdseln erforderliga vägar utföras på tillfredsställande sätt å
härför avsedd mark;

att vattenavloppet inom området ordnas enhetligt enligt härför uppgjord
plan på det sätt, att dagvattnet lätt avrinner från vägar och allmänna platser
och kan ledas från tomtplatserna ut till de allmänna avloppen samt spillvatten
och annan flytande orenlighet avlägsnas från området utan att vålla olägenhet;
samt

att, där erforderlig tillgång till vatten för hushållsändamål samt för eldsläckning
icke kan på annat sätt beredas, vattenledning anlägges.

Lämpligt samarbete bör i erforderliga delar åvägabringas med hälsovårdsnämnden.

§ 97.

Mom. 1. Byggnadsnämnden skall bestå av tre eller fem ledamöter.

Av ledamöterna utses en av Konungens befallningshavande och de övriga av
kommunalfullmäktige.

Ledamöterna skola vara med ortens förhållanden väl bekanta personer.
Minst en av nämndens ledamöter bör hava praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor.

Mom. 3. För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i mom. 1 och 2
stadgas, utses en ersättare.

§ 98.

Byggnadsnämnden bör såvitt möjligt till sitt biträde hava en byggnadstekniskt
utbildad, av Konungens befallningshavande godkänd person, byggnadskonsulent,
som tillsättes av kommunalfullmäktige efter byggnadsnämndens
hörande.

§ 99.

Stadgandena i §§ 10, 11, 13 och 14 skola äga motsvarande tillämpning å
byggnadsnämnd inom område, som avses i detta kapitel, med iakttagande att

Kungl. Maj :ts proposition nr 192.

vad i § 13 sägs om stadsarkitekt skall gälla byggnadskonsulenten samt att vad
i § 14 sägs örn stadsfullmäktige skall gälla kommunalfullmäktige.

§ 100.

Underlåter någon att ställa sig byggnadsnämndens föreläggande till efterrättelse,
gore nämnden därom anmälan hos Konungens befallningshavande, som
i ty fall har enahanda befogenhet som byggnadsnämnd i stad.

§ 101.

Där så med häsyn till ortsförhållandena finnes lämpligt, må i stället för
byggnadsnämnd utses en sakkunnig person, som förordnas av Konungens befallningshavande
efter kommunalfullmäktiges hörande.

Å sådan sakkunnig skall tillämpas vad enligt denna stadga gäller örn byggnadsnämnd,
som i detta kapitel avses.

KÄP. 10.

Om byggande.

Om byggnads yttre anordnande m. ni.

§ 102.

Vid byggande inom område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
skola de i §§ 36—43 meddelade föreskrifterna örn byggnad
i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande:

att vad där sägs örn stadsplanebestämmelser skall äga motsvarande tillämpning
å byggnadsplanebestämmelser eller utomplansbestämmelser; samt

att, där byggnadsordning för området icke finnes, det ankommer å byggnadsnämnden
att för varje särskilt fall meddela de föreskrifter, som eljest skolat
meddelas i byggnadsordning.

I den mån undantag från eller jämkningar i de enligt nyssnämnda paragrafer
gällande bestämmelser finnas med hänsyn till ortsförhållandena eller eljest
påkallade, må därom i byggnadsordning eller annorledes förordnas av Konungens
befallningshavande.

§ 103.

Morn. 1. Tomtplats skall, då byggnad därstädes blivit uppförd, i gräns mot
väg och mot angränsande mark vara inhägnad med stängsel, där ej byggnaden
är uppförd i sådan gräns. Dylikt stängsel skall till beskaffenhet och
utseende godkännas av byggnadsnämnden. Där grannar därom ej kunna enas,
äger byggnadsnämnden efter omständigheterna bestämma sättet för hägnads
utförande i gräns mellan deras områden.

När skäl därtill äro, äger nämnden medgiva befrielse helt eller delvis från
skyldigheten att hava tomtplats inhägnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Mom. 2. Å tomtplats må ej vidtagas anordning, som är av beskaffenhet att
synnerligen menligt inverka på dess utseende och trevnaden i omgivningen.

Mom. 3. Tomtplats skall hållas i vårdat skick.

Om byggnads inre anordnande m. m.

§ 104.

I boningsrum skall golvet läggas minst 30 centimeter högre än angränsailde
markens yta.

§105.

Boningsrum skall i allmänhet givas en höjd av minst 2,40 meter, med rätt
för byggnadsnämnden att, där så befinnes lämpligt, i övre våningen eller i
vindsrum eller eljest i enstaka rum samt i sommarstugor medgiva lägre rumshöjd,
dock ej under 2,10 meter.

§ 106.

Boningsrum och andra rum, där personer komma att vistas större delen av
dagen, ävensom fabriks- och samlingslokaler skola hava tillräcklig dagerbelysning
och anordningar för nödig luftväxling samt förses med tillräckligt antal
trappor och utgångar.

§ 107.

Byggnad får ej täckas med halm, spån eller annat lätt antändligt ämne, såvida
icke detta genom av byggnadsnämnden godkänt förfaringssätt gjorts svårantändligt.

§ 108.

Trävirke må ej anbringas närmare rökrörs insida än 25 centimeter; och skall
mellanrummet fyllas med sten eller annat brandfritt ämne.

Å golvet framför eldstad skall inläggas ett skydd av sten, cement eller järnplåt.

§ 109.

Byggnad skall så underhållas, att hälsofara, osnygghet eller vanprydnad
icke uppkommer och att brandsäkerheten och hållfastheten icke äventyras.

Om byggnadslov.

§ ilo.

Nybyggnad må ej företagas utan byggnadsnämndens lov.

§ lil.

''Ansökan örn byggnadslov skall göras skriftligen hos byggnadsnämnden. Vid
ansökningen skola fogas:

32 Kungl. Naj:ts proposition nr 192.

a) bevis att sökandea förfogar över tomtplatsen eller eljest är berättigad till
arbetets utförande;

b) karta över tomtplatsen jämte kopia i skala, ej understigande 1:1000,
upprättad av i ägomätning kunnig person och utvisande tomtplatsens läge, form
och areal, befintliga byggnaders och den tillämnade byggnadens läge samt
bredd och sträckning å tillfartsväg till tomtplatsen;

c) ritningar i två exemplar i skala, ej understigande 1:100, det ena exemplaret
å material, som lämpar sig för arkivering, skolande ritningarna vara åtföljda
av erforderlig beskrivning.

För mindre betydande byggnadsföretag må byggnadsnämnden efter omständigheterna
medgiva eftergift i fråga örn skyldigheten att förete bevis, karta
och ritningar.

Det för arkivering utförda exemplaret av ritningarna jämte beskrivningen
och kopian av byggnadskartan skola förvaras hos byggnadsnämnden, medan
det andra exemplaret av ritningarna, försett med bevis örn fastställelse, skall
utlämnas till sökanden.

§ 112.

Då byggnadsnämnden prövar ansökan örn byggnadslov, skall nämnden förvissa
sig om att byggnadsföretaget överensstämmer med byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser och med övriga bestämmelser, som äro gällande för
detsamma. Vid prövningen skall bland annat tillses:

att byggnaden är lämplig för den plats, å vilken den skall uppföras;
att byggnaden ej skjuter över gällande fastighetsgräns;
att byggnaden ej förläggas så, att den onödigtvis förorsakar men för grannfastigheter
eller försvårar deras bebyggande på lämpligt sätt;
att byggnaden kommer att erbjuda skälig trygghet mot eldfara;
att byggnaden får sunt läge och mot sundhetens fordringar svarande inredning; att

byggnaden blir konstruktivt tillfredsställande samt erforderligt isolerad
mot fukt och kyla;

att byggnadens yttre fyller skäliga anspråk på smak och prydlighet såväl
i och för sig som med hänsyn till omgivningen; samt

att mark, å vilken finnas fasta fornlämningar, såvitt möjligt icke upplåtes
till tomtplats.

§ 113.

Där så av förhållandena påkallas, må byggnadslov göras beroende av att erforderlig
torrläggning av marken vidtages, innan byggnad uppföres eller tages
i bruk för avsett ändamål.

§ 114.

I fråga örn giltigheten av byggnadslov skall vad i § 69 första stycket stadgas
äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

§115.

Byggnadsnämnden har icke utan särskilt uppdrag att taga befattning med
allmän byggnad, vartill ritningarna skola enligt gällande författning prövas
av statens myndighet.

Örn tillsyn över byggandet.

§116.

För tillsyn att vid byggnadsföretag fastställda ritningar följas och gällande
föreskrifter efterlevas skola genom byggnadsnämndens försorg verkställas erforderliga
besiktningar. Då byggnad blivit fullbordad och innan densamma
tages i bruk, åligger det den byggande att därom göra anmälan hos byggnadsnämnden.

AVDELNING IV.

KAP. 11.

Allmänna bestämmelser.

§117.

Till nybyggnad är att hänföra ej blott uppförande av helt ny byggnad utan
även till-, på- eller ombyggnad av befintlig byggnad, dess inredande helt eller
delvis till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit
använd, så ock andra förändringar i avseende å byggnads inredning av den
genomgripande beskaffenhet, att de kunna anses jämförliga med ombyggnad.
Därest sådan förändring av befintlig byggnad, varom ovan nämnts, är såväl i
och för sig som i förening med annat arbete av enahanda beskaffenhet, som
må hava a byggnaden utförts under de närmast föregående två åren, av ringa
omfattning i förhållande till byggnadens värde, skall dylik förändring icke
betraktas som nybyggnad.

§ 118.

Ar fråga örn att uppföra byggnad, avsedd att kvarstå endast viss kort tid,
eller att vidtaga anordningar och uppföra mindre byggnader, som avse att
tillgodose den allmänna trevnaden, må byggnadsnämnden, ändå att företaget
strider mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
därtill meddela tillstånd, där företaget prövas ej avsevärt försvåra markens
användande för avsett ändamål.

§ 119.

Konungens befallningshavande äger på därom gjord framställning utfärda
taxa för avgifter, som de byggande skola erlägga för erhållande av byggnadslov,
för ritningsgranskning, för besiktningar och för andra förrättningar, som
byggnadsnämnden enligt gällande bestämmelser har att verkställa.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 168 haft. (Nr 192.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

§ 120.

Morn. 1. Vidtager någon åtgärd, varom i denna stadga eller gällande byggnadsordning
förmäles, utan att hava erhållit byggnadsnämndens tillstånd, där
sådant erfordras, eller underlåter han att ställa sig till efterrättelse vad i
byggnadsordningen eljest kan vara stadgat för rätt att vidtaga dylik åtgärd,
eller underlåter någon att vid utförande av arbete följa fastställda ritningar
eller av byggnadsnämnden meddelade föreskrifter, bote från och med tio till
och med femtusen kronor och vare dessutom skyldig att undanröja eller ändra
det utförda, örn byggnadsnämnden finner nödigt sådant förordna.

Förlägges byggnad i annat höjdläge än det som vederbörligen utmärkts å
karta eller å marken, stånde ägaren själv den skada, som vid framtida ändring
av gatans höjdläge kan följa av berörda förfarande.

Mom. 2. Till böter enligt denna stadga eller byggnadsordning må icke dömas,
örn å förseelsen följer straff enligt allmän lag.

Mom. 3. Böter, som nu sagts, så ock vite, som på grund av föreläggande
enligt denna stadga eller byggnadsordning ådömas, tillfälle stad, samhälle
eller kommun, där förseelsen ägt rum. Saknas tillgång till fulla gäldandet
av böter eller vite, som här avses, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

§ 121,

Mom. 1. Förseelse mot denna stadga eller mot byggnadsordning åtalas hos
polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där
sådan icke finnes, vid allmän domstol.

Mom. 2. Förseelse åtalas av allmän åklagare.

§122.

Är i fall, som avses i § 120 mom. 1, uppenbart, att påbörjat byggnadsarbete
strider mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
eller övriga för områdets bebyggande gällande bestämmelser, äger nämnden
rätt att förbjuda arbetets fortsättande.

§ 123.

Mom. 1. över byggnadsnämnds enligt denna stadga eller gällande byggnadsordning
meddelade beslut må besvär anföras hos Konungens befallningshavande
inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet.

Protokoll över byggnadsnämnds beslut rörande tomtindelning skall, där beslutet
icke blivit av drätselkammaren godkänt, skyndsamt delgivas nämnda
myndighet, som äger att för bevakande av stadens rätt överklaga beslutet; och
vare för drätselkammaren tid för klagan räknad från det delgivning sålunda
skett.

Mom. 2. över beslut, som Konungens befallningshavande meddelat på besvär
över byggnadsnämnds beslut eller eljest på grund av denna stadga eller
gällande byggnadsordning, må besvär anföras hos Konungen inom tid, som i

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 35

allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut.

§ 124.

Mom. 1. Den allmänna uppsikten över stadsplane- och byggnadsväsendet i
städer, samhällen och områden, som i denna stadga avses, tillkommer byggnadsstyrelsen,
som äger att meddela erforderliga föreskrifter, formulär, råd
och anvisningar.

Mom. 2. Konungens befallningshavande har att öva tillsyn över stadsplaneoch
byggnadsväsendet; och åligger det Konungens befallningshavande i sådant
avseende:

att tillse, att stad eller samhälle i mån av behov förses med stadsplan, stomplan,
utomplansbestämmelser och byggnadsordning av för samhället lämplig
beskaffenhet;

att besörja, att område på landet, som därav är i behov, erhåller byggnadsplan,
utomplansbestämmelser och byggnadsordning av för området lämplig beskaffenhet
;

att övervaka, att stadsplanelagen, denna stadga, stadsplaner, stomplaner,
utomplansbestämmelser, byggnadsplaner och byggnadsordningar samt övriga
föreskrifter angående stadsplane- och byggnadsväsendet noggrant efterlevas;

att tillse, att byggnadsnämnder och andra lokala myndigheter, som hava befattning
med stadsplane- och byggnadsväsendet, med nit och omsorg fullgöra
sina åligganden; samt

att göra de framställningar och förslag till föreskrifter eller åtgärder, vartill
förhållandena giva anledning.

§ 125.

De åligganden, vilka enligt denna stadga tillkomma magistraten, tillhöra
i stad, där magistrat ej finnes, den för staden särskilt tillsatta styrelse, samt
i Stockholm Överståthållarämbetet, dock med iakttagande att det jämväl i
Stockholm skall ankomma å magistraten att utse ledamöter och ersättare i
byggnadsnämnden samt att vad enligt § 29 åligger magistrat skall i stad, där
magistrat ej finnes, ankomma å Konungens befallningshavande.

I stad, där stadsfullmäktige ej finnas, skall allmän rådstuga och i samhälle
på landet den myndighet, som utövar samhällets beslutanderätt, äga den befogenhet,
som enligt denna stadga tillkommer stadsfullmäktige.

Vad i denna stadga sägs örn drätselkammare skall för samhälle, där drätselkammare
ej finnes, gälla den däremot svarande myndighet.

Övergångsbestämmelser.

§ 126.

Mom. 1. Denna stadga skall jämte vad här nedan sägs träda i kraft den 1
januari 1932.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Byggnadsordning, avsedd att träda i kraft nämnda dag, må jämväl dessförinnan
antagas och fastställas i enlighet med bestämmelserna i denna stadga.

Utlöper tid, för vilken ledamot i byggnadsnämnd är vald, den 31 december
1931, skall nytt val dessförinnan företagas i enlighet med bestämmelserna i
denna stadga.

Mom. 2. Genom denna stadga upphävas:

byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874, i den mån ej annat följer
av stadgandet i § 128 här nedan;

kungörelsen den 31 augusti 1907 angående bestämmelser i fråga örn behandling
av förslag till stadsplan och tomtindelning;

kungörelsen den 18 januari 1908 angående vad vid tillämpning av lagen angående
stadsplan och tomtindelning är att till nybyggnad hänföra;

tillika med de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring i sålunda upphävda
bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift,
som ersatts med bestämmelse i denna stadga, skall sådan bestämmelse i stället
tillämpas.

§ 127.

Så snart ske kan efter denna stadgas utfärdande och sist inom två år efter
dess ikraftträdande skall med iakttagande av stadgans föreskrifter förslag till
ny byggnadsordning för stad och stadsliknande samhälle hava upprättats och
underställts Konungens befallningshavandes prövning. Underlåtes detta, ankommer
det å Konungens befallningshavande att anmäla förhållandet hos Konungen.

Intill dess ny byggnadsordning fastställts, skall den inom staden eller samhället
hittills gällande byggnadsordningen fortfarande lända till efterrättelse
i den mån den icke strider mot stadsplanelagen eller denna stadga.

§ 128.

Hava för visst område i stadsplan eller därtill hörande bestämmelser föreskrifter
ej meddelats i de ämnen, varom förmäles i §§ 23, 25 och 28 i byggnadsstadgan
för rikets städer den 8 maj 1874, skall staden eller samhället så
snart ske kan, i avbidan på stadsplanebestämmelsers fastställande, antaga provisoriska
byggnadsföreskrifter för området, vilka skola, för att bliva gällande,
fastställas av Konungen.

Intill dess sådana föreskrifter fastställts, skola nämnda paragrafer i byggnadsstadgan
den 8 maj 1874 jämte i anslutning därtill meddelade bestämmelser
i byggnadsordningen för staden eller samhället fortfarande gälla för området.

§ 129.

Byggnadsordningar och andra föreskrifter, som jämlikt 1 kap. 46 § första
stycket i lagen örn fastighetsbildning i stad meddelats för vissa områden å

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

landet, som icke äro samhällen, skola fortfarande lända till efterrättelse, intill
dess Konungen annorlunda förordnar.

§ 130.

Har, före denna stadgas ikraftträdande, ansökan ingivits örn byggnadslov
eller annat tillstånd enligt hittills gällande byggnadsstadga, skall den ansökan
bedömas enligt sistnämnda stadga.

Kungl. Majda proposition nr 19S.

Gällande

byggnads stadga.

Revision av
byggnadsstadgan.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprins en-R eg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 13 mars 1931.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations- och
jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Gärde, ett inom departementet upprättat förslag till byggnadsstadga samt
anför:

»Byggnadsstadgan för rikets städer av den 8 maj 1874 utfärdades på sin tid
av Kungl. Majit med stöd av 29 kap. byggningabalken i 1734 års lag, vari
förutsattes, att särskilda stadganden skulle meddelas örn ''huru hus i staden
hyggås och uppehållas skola, så ock vad eljest till stadens nytta och prydnad
i akt tagas bör’.

Sedan det visat sig, att byggnadsstadgan, såsom tillkommen i administrativ
väg, icke utgjorde en tillräcklig grundval för lösande av med stadsplane- och
byggnadsväsende! sammanhängande tvistiga rättsfrågor, utfärdades för att
fylla bristen i detta hänseende lagen angående stadsplan och tomtindelning
den 31 augusti 1907, sedermera ersatt av 1 kap. i lagen den 12 maj 1917 örn
fastighetsbildning i stad.

Den kommitté, vars förslag låg till grund för 1907 års lag, avgav även
förslag till därav föranledda ändringar i'' byggnadsstadgan för rikets städer.
.Vid lagens utfärdande vidtogos emellertid icke några ändringar i nämnda
stadga, ehuru sådana redan ur formell synpunkt skulle varit erforderliga för
att åvägabringa överensstämmelse mellan stadga och lag. Detta torde sammanhänga
med att frågan örn revision av byggnadsstadgan vid samma tidpunkt
i annan ordning upptogs till behandling. Genom beslut den 5 juli 1907
tillsatte nämligen Kungl. Majit en kommitté med uppdrag att verkställa en
dylik revision. Denna byggnadsstadgekommitté avgav utlåtande den 20 mars
1909, innefattande förslag till byggnadsstadga för riket, över detta förslag
yttrade sig bl. a. överintendentsämbetet, vars utlåtande, dagtecknat den 17
mars 1914, utmynnade i ett fullständigt förslag till byggnadsstadga. Sedermera
har bostadskommissionen den 4 december 1919 enligt uppdrag avgivit be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 39

tänkande i ämnet, likaledes innefattande ett fullständigt förslag i sådant hänseende.

Innan frågan om en ny byggnadsstadga, vunnit lösning, hade emellertid
fråga uppkommit örn en mera genomgripande revision även av den nyligen
tillkomna stadsplanelagstiftningen. Genom beslut den 15 december 1916 uppdrogs
åt en kommitté att verkställa revision av gällande bestämmelser angående
stadsplan och tomtindelning. Till denna kommitté överlämnades sedermera
att avgiva yttrande jämväl i anledning av bostadskommissionens betänkande
med förslag till byggnadsstadga i vad det ägde sammanhang med frågan
örn revision av gällande bestämmelser örn stadsplan och tomtindelning. Kommitténs
betänkande avgavs den 15 december 1920 och innefattade, förutom förslag
till vissa följdförfattningar, förslag dels till stadsplanelag och dels till
byggnadsstadga i vissa delar.

Kommittén framhöll, att lagstiftningen angående städernas jordförhållanden
och bebyggande lämpligen borde uppdelas på två olika lagstiftningsområden:
det ena stadsplanelagen med dess naturliga komplement byggnadsstadgan och
det andra fastighetsbildningslagen med dess komplement fastighetsregisterförordningen.
Vad byggnadsstadgan anginge, ansåge sig kommittén emellertid
icke hava anledning eller ens — med hänsyn till det kommittén givna uppdrag
— befogenhet att ingå på de tekniska föreskrifter angående själva bebyggandet,
som borde ingå i en byggnadsstadga. Dit räknade kommittén de bestämmelser,
som kunde finnas nödiga örn byggnadsarbetes övervakande och ledning
samt byggnads underhåll, örn gård, örn sätt för bebyggandet (sammanträngt,
radstående och fristående byggnadssätt), örn boningsrum och andra, lokaler
samt örn åtgärder mot eldfara med mera dylikt. Angående dessa ämnen hade
kommittén således allenast velat angiva den plats, där de syntes kunna lämpligen
intagas i en efter kommitténs förslag i övrigt uppgjord byggnadsstadga.
Att de föreliggande förslagen till byggnadsstadga i nu angivna, av kommittén
ej upptagna delar behövde undergå förnyad revision av formell och delvis även
av saklig innebörd, innan de infogades i den ram, som kommitténs byggnadsstadgeförslag
anvisade, fann kommittén vara självfallet.

Emellertid ansågs frågan örn revision av stadsplanelagstiftningen och därmed
sammanhängande bestämmelser, böra göras till föremal för ytterligare
behandling,- och tillkallade chefen för justitiedepartementet med stöd av nådigt
bemyndigande den 6 februari 1925 och den 12 juni samma ar sakkunniga att
inom departementet biträda med ärendet.

De sakkunniga framlade den 27 februari 1928 betänkande med förslag till
stadsbyggnadslag och författningar, som därmed hade samband (statens offentliga
utredningar 1928:5).

De sakkunniga funno övervägande skäl tala för bibehållande av stadgandena
örn stadsplaneväsendet och örn fastighetsbildningen i städerna i en gemensam
lag. Därjämte föreslogo de sakkunniga, att någon byggnadsstadga icke
vidare skulle förefinnas utan att från byggnadsstadgan till själva lagen borde
överföras bestämmelser angående de grunder, enligt vilka stadsplan borde upprättas,
angående byggnadslov, byggnadsnämnd och påföljd av underlåtenhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

att iakttaga meddelade föreskrifter m. m. Beträffande själva byggandet, i
den man detsamma ej borde regleras genom stadsbyggnadsbestämmelser,
skulle lagen innehålla föreskrifter av beskaffenhet att kunna allmänt tillämpas,
under det att övriga bestämmelser, framför allt innefattande detaljstadganden
av byggnadsteknisk art, borde överföras till byggnadsordningarna.
För att trygga tillämpningen av likartade stadganden för likartade förhållanden
ansågo de sakkunniga mönsterbyggnadsordningar böra utarbetas för olika
typer av rikets städer och stadsliknande samhällen.

U byggnads-1^ Samtliga de i ämnet avgivna förslagen hava med anledning av remisser
stadga. varit föremål för ingående granskning av ett stort antal myndigheter och
sammanslutningar, vilkas verksamhetsområden förslagen ansetts beröra. Med
beaktande av de utlåtanden och yttranden, vartill denna granskning givit anledning,
hava inom justitiedepartementet upprättats dels förslag till stadsplanelag
och därav föranledda lagförslag dels utkast till byggnadsstadga. Vid utarbetandet
av nämnda utkast hava jämväl uppmärksammats vissa av 1918 års
bostadssakkunniga, Svensk byggnadsdag 1919 och byggnadsingenjören Josef
Norén gjorda framställningar angående revision av byggnadsförfattningarna,
särskilt i syfte att åstadkomma ett enklare och billigare byggnadssätt (samtliga
omnämnda i Kungl. Maj:ts proposition till 1920 års riksdag nr 314 sid.
155—156).

Efter det förslagen till stadsplanelag med mera granskats av lagrådet, därvid
utkastet till byggnadsstadga varit tillgängligt, samt underkastats ytterligare
överarbetning inom departementet, har Kungl. Majit på min föredragning
den 6 februari 1931 beslutat genom proposition nr 79 föreslå riksdagen
att antaga förslagen.

över utkastet till byggnadsstadga med därtill hörande motiv hava yttranden
inhämtats från byggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,
svenska stadsförbundet, landskommunernas förbund samt åtkilliga enskilda
sammanslutningar. Överståthållarämbetet, länsstyrelserna och svenska stadsförbundet
hava i sin ordning hört, länsstyrelserna vederbörande länsarkitekter
samt de övriga åtskilliga byggnadsnämnder och hos dem anställda stadsarkitekter
med flera tjänstemän.

Utkastet jämte sammandrag av inkomna yttranden över detsamma torde såsom
bilagor få fogas vid detta protokoll.

Försl artill ny Med ledning av yttrandena ävensom en av Stockholms stadsfullmäktige den

stadga. ^ februari 1931 i ämnet gjord framställning har utkastet undergått överarbetning
inom justitiedepartementet, och såsom resultat härav föreligger nu ett
förslag till byggnadsstadga.

Den formella grunden för utfärdande av en byggnadsstadga är att finna
i vissa av den föreslagna stadsplanelagens föreskrifter, vilka bemyndiga Kungl.
Majit att i angivna hänseenden meddela kompletterande bestämmelser. Sålunda
stadgas i 76 § i nämnda lagförslag, att de närmare föreskrifter, som erfordras
i fråga örn bebyggande av stad, samhälle och annat område på landet,
om byggnadsnämnd samt örn tillämpningen i övrigt av nämnda lag, meddelas
av Konungen. Närmare bestämmelser från Konungens sida i olika avseenden

Kungl. Majlis proposition nr 192.

förutsättas jämväl i 9 § (angående stadsplans och tomtindelnings uppgörande
och utställande för granskning), 12 § (motsvarande regler om stomplan och
utomplansbestämmelser för stad), 51 § (örn gatukostnadsbestämmelsers innehåll
och uppgörande samt utställande för granskning), 67 § (örn uppgörande
och utställande för granskning av byggnadsplan, tomtindelning och utomplansbestämmelser
för vissa områden å landet) samt i 76 § (örn vilken förändring av
befintlig byggnad är att hänföra till nybyggnad). Dessutom inrymmes i 13,

63 och 66 §§ åt Konungen en viss befogenhet att medgiva nybyggnad i strid
mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. I alla
dessa hänseenden avser den föreslagna byggnadsstadgan att meddela de behövliga
närmare bestämmelserna.

Vid stadgans utformning hava de tidigare förslagen lämnat det huvudsakliga
materialet. I de delar, som äga motsvarighet i kommitténs stadgeförslag,
har detta i huvudsak kunnat tjäna till ledning. I fråga örn de delar av stadgan,
som i kommitténs förslag lämnats öppna, hava dels bostadskommissionens
förslag och dels de därpå i stor utsträckning byggda 17 och 18 kapitlen i de
sakkunnigas förslag till stadsbyggnadslag kunnat begagnas såsom underlag
för det nya stadgeförslaget. Emellertid förefinnas rätt betydande tillägg,
särskilt i fråga örn ordnandet av bebyggelsen å landsbygden, varjämte, efter
undersökning av åtskilliga byggnadsordningar, vissa däri förekommande bestämmelser
av mera allmängiltig art ansetts böra överflyttas till stadgan.

De väsentligaste skiljaktigheterna mellan förslaget och nu gällande bygg- ^Skiijaktignadsstadga
torde kunna sammanfattas sålunda. forslaget till

Stadgans giltighetsområde har utsträckts. Gällande byggnadsstadga inne- byggnadsfattar
endast regler örn byggandet i städerna samt inom köpingar och vissa s gillande
andra områden å landet, vilka på grund av sin sammanträngda befolkning an- stadga,
setts böra i detta hänseende likställas med stad. Även inom stad och sådant
stadsliknande samhälle, som nu nämnts, anses stadgans tillämpning inskränkt
till det stadsplanelagda området. I motsats härtill avser förslaget att bliva
tillämpligt såväl inom städers och stadsliknande samhällens hela områden som
inom områden å landet, för vilka byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
gälla. Härutinnan ansluter sig förslaget till den tendens, som genomgått samtliga
de tidigare framlagda förslagen till ny byggnadsstadga och vilka kommit
till uttryck även i de sakkunnigas lagförslag. I enlighet härmed har den
nuvarande benämningen ''byggnadsstadga för rikets städer’ utbytts mot ''byggnadsstadga''.

Den utsträckta giltighet, som sålunda är avsedd att tillkomma själva stadgan,
skall äga motsvarande tillämpning å de byggnadsordningar, som med stöd
av stadgan skola utfärdas. Sådana skola nämligen kunna meddelas ej endast,
såsom enligt gällande stadga, för städer och stadsliknande samhällen, utan även
för områden å landet, för vilka byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts; dock är byggnadsordning för sistnämnda områden ej avsedd att
vara obligatorisk. Inom stad och stadsliknande samhälle skall byggnadsordningen
gälla ej endast inom det stadsplanelagda området utan jämväl utanför
detta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departe ments chefen.

Byggnadsordnings fastställelse sker liksom enligt gällande stadga av Konungens
befallningshavande.

Byggnadsnämnd skall enligt förslaget finnas ej blott i stad och stadsliknande
samhälle utan även inom område å landet, för vilket fastställts byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser; dock skall inom sådant område nämnden
kunna ersättas av en särskild tjänsteman med motsvarande befogenheter.
Särskilda regler hava föreslagits i syfte att så vitt möjligt trygga byggnadsnämndens
tillgång till erforderligt sakkunnigt biträde.

I stadgan hava intagits regler, motsvarande dem, som nu i kungörelse den
31 augusti 1907 finnas meddelade angående stadsplans och tomtindelnings utställande
för granskning. I motsvarande avseende meddelas även regler beträffande
stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser.

Vissa regler om tomtindelning, som ansetts vara av mera instruktionell natur,
hava från gällande lag överförts till stadgeförslaget.

Beträffande reglerna för byggandet i städerna företer förslaget den väsentliga
olikheten mot nu gällande stadga, att i förslaget ej upptagits någon motsvarighet
till innehållet i §§ 23, 25 och 28 i gällande stadga, alltså reglerna
örn gårdsrum samt byggnads höjd och våningsantal. Det förutsättes nämligen
att erforderliga regler i dessa hänseenden skola meddelas genom stadsplanebestämmelser.
Särskilda föreskrifter hava föreslagits för ordnande av förhållandena
under övergångstiden, innan sådana stadsplanebestämmelser tillkommit.

Ej heller har den nya stadgan ansetts böra innehålla några särbestämmelser
angående gammal stadsdel. Detta begrepp har ansetts helt och hållet vara
att betrakta såsom en övergångsföreteelse, som bör efter ett lämpligt tillmätt
rådrum försvinna eller ock slutgiltigt regleras genom därför lämpade stadsplanebestämmelser.

Med hänsyn till den betydelsefulla roll, som såväl i nu nämnda hänseenden
som i övrigt tillkommer stadsplanebestämmelsema enligt den föreslagna nya
lagstiftningen, hava i förslaget meddelats utförliga vägledande föreskrifter
för upprättande av stadsplanebestämmelser. Liknande riktlinjer, ehuru av
mera summarisk art, meddelas beträffande stomplane-, byggnadsplane- och
utomplansbestämmelser.

Reglerna om byggandet i stad gälla i princip stadens hela område. Vissa
särbestämmelser hava dock ansetts påkallade i fråga örn byggandet utom
stadsplan.

Beträffande byggandet inom område å landet, för vilket byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser fastställts, innehåller förslaget vissa bestämmelser av
mindre ingripande natur än de för stad gällande. Endast i avseende å vissa
begreppsbestämningar och andra mera allmängiltiga regler har det ansetts
möjligt att för dessa områden hänvisa till vad som gäller för stad.

Bestämmelserna om vad som är att hänföra till nybyggnad, vilka nu återfinnas
i en särskild kungörelse av den 18 januari 1908, hava införts i stadgeförslaget.

Nära nog samtliga de i ärendet hörda hava funnit utkastet vara av beskaffenhet
att böra läggas till grund för ny byggnadsstadga. Anmärkningar av

Kungl. Majlis proposition nr 192.

principiell art hava dock riktats mot vissa huvudgrunder i utkastet. Sålunda
hava från vissa håll uttalats betänkligheter mot den föreslagna utvidgningen
av stadgans giltighetsområde. Erinringar hava ock gjorts mot det sätt, på vilket
frågan örn kvarterens bebyggande blivit reglerad. Slutligen har anmärkts,
att i utkastet upptagits detaljbestämmelser i allt för stor omfattning.

Vad först angår stadgans giltighetsområde har i samtliga tidigare förslag
vitsordats, att kontroll är behövlig över byggnadsverksamheten jämväl inom
städernas och de stadsliknande samhällenas icke planlagda områden. Redan vid
tillkomsten av 1907 års stadsplanelag beaktades detta behov och Konungen
erhöll befogenhet att på framställning av stad eller samhälle förordna om tilllämpning
av särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande
inom sådan del av stadens eller samhällets område, som ej upptagits i
gällande stadsplan. Dylika föreskrifter hava utfärdats i åtskilliga fall och ansetts
hava karaktär av särskild byggnadsstadga. De motsvaras i förslaget till
stadsplanelag av stomplane- eller utomplansbestämmelser. Dylika bestämmelser
böra emellertid upptaga allenast de grundläggande reglerna för byggandet
och måste alltså, för att kunna fylla sitt ändamål, fullständigas genom föreskrifter
i byggnadsstadgan och byggnadsordning. I sak torde en sådan anordning
icke avsevärt skilja sig från vad för närvarande gäller. Emellertid lärer
man icke böra stanna härvid. Betydelsen av byggnadsverksamhetens kontrollerande
icke blott inom område, för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsföreskrifter,
utan även inom de rent agrara delarna inom städer och samhällen
torde under de senare åren hava blivit allt mer erkänd. Erfarenheten har visat,
att på städernas ytterområden särskilt bostadsbyggandet utvecklat sig på ett
mindre tillfredsställande sätt, huvudsakligen orsakat av bristande kontroll över
bebyggelsen. Jag anser det därför vara ofrånkomligt, att byggnadsstadgan och
byggnadsordning göras tillämpliga å stadens eller samhällets hela område. Endast
härigenom torde möjlighet finnas till uppnående av god bebyggelse även
å dessa områden. Då emellertid en viss artskillnad råder mellan sådan bebyggelse,
varom här är fråga, och det mera stadsmässiga byggandet, böra givetvis
lättnader medgivas beträffande dessa områden. Så har ock skett i utkastet, och
jag ämnar föreslå ytterligare eftergifter i sådant hänseende.

Vad nu yttrats örn nödvändigheten av kontroll av byggnadsverksamheten
inom stads eller samhälles icke stadsplanelagda områden torde äga tillämplighet
även beträffande område, för vilket jämlikt förslaget till stadsplanelag fastställts
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. De uttalade betänkligheterna
mot intagande i byggnadsstadgan av vissa regler för byggandet inom sådana
områden kan jag icke dela. Landskommunernas förbund har ock funnit
bestämmelserna i utkastet härutinnan vara i huvudsak lämpligt avvägda och
motsvara de krav, som nutida förhållanden ställa på en lagstiftning av denna art.

Såsom tidigare antytts bygger utkastet på den principen, att de grundläggande
reglerna för byggandet, det vill säga bestämmelserna örn byggnads höjd,
våningsantal och gårdsrums storlek, icke skola intagas i stadgan utan meddelas
i de till stadsplanen hörande stadsplanebestämmelserna. Denna fråga har varit
föremål för skilda meningar under förarbetena och olika förslag till ordnande

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

av dessa förhållanden hava framkommit. Emellertid synes mig den ståndpunkt,
utkastet intager, innebära en principiellt riktig lösning. Det lärer icke
låta sig göra att på tillfredsställande sätt meddela generella bestämmelser i dessa
ämnen för all bebyggelse inom ett stadsplaneområde. Genom bestämmelsernas
intagande i stadsplan kunna de däremot på ett smidigare och naturligare sätt
anpassas efter förhallandena i varje särskilt fall. Verkningarna av gällande
lagstiftning i denna del torde icke hava varit gynnsamma. Sålunda har exempelvis
den i stadgan medgivna högsta hushöjden uppenbarligen icke varit lämplig
för all slags bebyggelse. Uttalade farhågor att systemet skulle verka betungande
torde knappast vara berättigade, då stadsplanebestämmelser givetvis
i manga fall kunna erhålla ett för större sammanhängande område inom planen
ensartat innehåll. Jag har därför ansett mig böra i princip godtaga utkastet i
denna del, vilket ock vunnit anslutning från ett stort antal av de i ärendet hörda.
Till fragan huruvida och i vad man undantag från principen bör ske beträffande
redan bebyggda stadsdelar skall jag senare återkomma.

För att en byggnadsstadga skall fylla de krav, som numera skäligen kunna
ställas pa en sadan författning, mäste den i större utsträckning än den nu gällande
ingripa reglerande i fråga örn själva byggandet. Å andra sidan bör tillses,
att denna reglering icke göres i onödigt hög grad betungande för vare sig
de enskilda eller kommunerna och att nödig frihet beredes dessa sistnämnda att
inom bestämda, i stadgan angivna gränser närmare utforma reglerna för byggandet
med hänsyn till förhållandena å varje särskild ort. Frågan, i vilken omfattning
byggnadsstadgan bör innehålla reglerande bestämmelser i förevarande
hänseende, torde i viss man vara en lämplighetsfråga. Den ledande principen
härvid synes böra vara, att bestämmelser av mera allmängiltig art upptagas i
stadgan, under det att föreskrifter av lokal karaktär ävensom vissa tekniska detaljbestämmelser
hava sin rätta plats i byggnadsordningarna. Den avgränsning
mellan stadga och byggnadsordning, som skett i utkastet, torde ur angivna synpunkter
i stort sett vara tillfredsställande. I vissa hänseenden har jag dock
med tillmötesgående av framkomna anmärkningar funnit mig böra ersätta åtskilliga
i utkastet upptagna detaljregler med föreskrifter av mera generell avfattning.
Närmare redogörelse härför skall jag lämna vid behandlingen av de
särskilda paragraferna.

AVDELNING I.

Bestämmelser angående stad.

KAP. 1.

Om byggnadsordning.

§ I Byggnads-

Paragrafen motsvarar § 1 och § 2 punkterna 1 och 3 i gällande byggnadssrilttghets-
stad£a> 1 § i stadsplanelagskommitténs förslag samt 1 kap. 7 § och 16 kap.
område. 1 § i 1928 års sakkunnigas förslag.

Kungl. Majlis proposition nr 192.

Gällande byggnadsordningar hava, såsom tidigare framhållits, ansetts till- Gällande rätt.
lämpliga endast inom det stadsplanelagda området.

Kommittén har velat utsträcka byggnadsordningens tillämplighetsområde till Tidigare
även icke stadsplanelagd del av staden, dock endast till sadant område, för ^5r9
vilket utomplansbestämmelser gälla, och även detta blott i den mån sa finnes
erforderligt. De sakkunniga hava däremot, med stöd jämväl av åtskilliga
över kommittéförslaget avgivna yttranden, i princip velat låta byggnadsordningen
omfatta stadens hela område.

Utkastet ansluter sig i detta avseende till sakkunnigförslaget. Utkastet.

Utkastets ståndpunkt i denna del har jag redan tidigare förklarat mig Departe mentschefea.

kunna godtaga.

Enligt gällande byggnadsstadga må i byggnadsordning för överträdelse av
dess föreskrifter stadgas vitén av 5—500 kronor.

Byggnadsstadgekommittén, som anmärkte, att ett vite av 500 kronor mången
gång visat sig ej vara tillräckligt stort, föreslog att beloppet skulle bestämmas
till högst 1,000 kronor, överintendentsämbetet föreslog en höjning av minimum
till 25 kronor. Stadsplanelagskommittén, som ej angav något visst belopp,
utbytte benämningen vitén mot böter. Med bibehållande av denna ändring
hava de sakkunniga höjt latituden till 25—5,000 kronor.

Utkastet överensstämmer härutinnan med sakkunnigförslaget
I anledning av framställda erinringar har bötesminimum synts böra nedsättas
till tio kronor.

Straffbe stämmelser.

Gällande rätt.

Tidigare

förslag.

Utkastet.

Departe mentschefen.

§ 2.

Paragrafen motsvarar § 2 punkt 2 i gällande byggnadsstadga samt 2 § för- Byggnadssta
och tredje styckena i stadsplanelagskommitténs förslag och 16 kap. 2 §
första, andra och fjärde styckena i de sakkunnigas förslag. och fast Enligt

gällande stadga tillkommer det Konungens befallningshavande att ställande,
fastställa av stadsfullmäktige antagen byggnadsordning. G^^de

I de tidigare förslagen hava vitt skilda ståndpunkter intagits till frågan örn ^ w
fastställelsemyndigheten. Medan byggnadsstadgekommittén och överintendents- förelag,
ämbetet bibehöllo gällande anordning, föreslog bostadskommissionen, att fastställelsen
skulle tillkomma Kungl. Maj :t. Enligt stadsplanelagskommitténs förslag
skulle denna befogenhet däremot tillkomma byggnadsstyrelsen. De sakkunniga
hava föreslagit, att de nya byggnadsordningar, som skulle tillkomma i
anledning av den nya lagen, skulle fastställas av Kungl. Maj :t, men att fastställelse
av ny byggnadsordning i övrigt ävensom av ändringar eller tillägg
skulle överlåtas åt Konungens befallningshavande.

Utkastet överensstämmer i detta avseende i princip med bostadskommissio- utkastet,
nens förslag. I motiveringen anföres härom:

''Vissa av de skäl kommissionen anför hava väl med hänsyn till föreliggande
förslag förlorat något av sin bindande kraft. Kvar står dock att stadsplanebestämmelser
och byggnadsordning i väsentlig mån måste komma a,tt komplettera
varandra och därför lämpligen böra prövas av samma myndighet T
sak torde förslaget ej heller avsevärt skilja sig från stadsplanelagskommitténs

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departe mentschefen.

förslag, då Kungl. Majit givetvis under alla förhållanden i ärendet inhämtar
byggnadsstyrelsens yttrande, vars innehåll icke kan undgå att bliva i hög
grad vägledande för Kungl. Marits beslut. Körslaget att låta byggnadsstyrelsen
tjänstgöra såsom fastställelsemyndighet har emellertid väckt gensagor,
till vilka hänsyn synts böra tagas. Kommitténs syfte att i möjligaste mån
decentralisera prövningen för att undgå en alltför betydande ökning av Kungl.
Majits arbetsbörda synes emellertid vara värt beaktande. Detta syfte synes
kunna i stället tillgodoses genom upptagande av de sakkunnigas tanke att åt
Konungens befallningshavande överlämna prövningen av ändringar i byggnadsordningar.
Att i detta avseende helt följa de sakkunnigas förslag torde dock
icke vara lämpligt. I vissa yttranden över detsamma har framhållits såsom
egendomligt, att en av Kungl. Majit fastställd byggnadsordning skulle kunna
bliva föremål för hur vittgående ändringar som helst genom Konungens befallningshavande.
Onekligen kunna skäl anföras för att här liksom beträffande
stadsplan göra en åtskillnad, så att väsentligare ändringar underställas Kungl.
Majits prövning, medan åter mindre betydande sådana prövas av Konungens
befallningshavande. I enlighet härmed föreslås, att beslut örn ändring må av
Konungens befallningshavande prövas, där beslutet icke innefattar väsentlig
avvikelse från vad förut varit gällande.

Erinras må slutligen, att förevarande förslag på annat sätt tillgodoser behovet
av decentralisation genom att Kungl. Maj :t befrias från prövningen av
planer, bestämmelser och byggnadsordningar för områden å landet.’

Frågan örn vilken myndighet det bör tillkomma att fastställa byggnadsordning
har varit föremål för uttalanden i yttrandena över utkastet och hava därvid
olika åsikter yppats. Till förmån för bibehållande av Konungens befallningshavande
såsom fastställande myndighet har bland annat åberopats dels
att denna myndighet mer än Kungl. Majit kunde taga hänsyn till lokala förhållanden,
varigenom en icke önskvärd uniformitet kunde undvikas, dels att
prövningen av förslag till byggnadsordningar bleve fördröjd genom prövningens
förläggande till Kungl. Majit. Å andra sidan har den i utkastet föreslagna anordningen
vunnit gillande av åtskilliga av de i ärendet hörda. Ehuru olägenheter
av denna anordning icke torde behöva uppstå i större utsträckning, har jag
dock icke velat motsätta mig kravet på bibehållande av gällande ordning för
prövning av dylika ärenden. Vissa av de fördelar, som ansetts komma att vinnas
genom att prövningen förlädes till Kungl. Maj :t, torde kunna ernås, därest,
såsom synes böra ske, mönsterbyggnadsordningar upprättas på Kungl. Majits
föranstaltande.

Fastighetsägareförbundet har ansett, att intresserade medborgare och korporationer
borde erhålla tillfälle framställa erinringar mot de förslag till
byggnadsordningar, som framlades. Det synes mig lämpligt att under ärendets
beredning även enskilda sammanslutningar få möjlighet yttra sig över
förslaget. Någon uttrycklig bestämmelse härom torde dock ej böra intagas
i stadgan. Då stadsfullmäktige måste anses företräda alla intressen i staden,
lärer möjlighet alltid finnas för de enskilda fastighetsägarna att där få sina
synpunkter framförda.

Skulle stad utan skäl undandraga sig sin skyldighet att upprätta byggnadsordning,
torde det tillkomma Konungen att. utfärda byggnadsordning för staden.
I paragrafens sista stycke har därför upptagits ett stadgande om skyl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

digliet för Konungens befallningshavande att anmäla förhållandet hos Konungen.
Stadgandet förekommer såväl i bostadskommissionens som i kommitténs
förslag och torde fylla en lucka i gällande lagstiftning.

§ 3-

Paragrafen motsvarar § 2 punkt 4 i gällande byggnadsstadga, 2 § andra
stycket i stadsplanelagskommitténs förslag och 16 kap. 2 § tredje stycket i de
sakkunnigas förslag.

Bostadskommissionen ansåg, att, örn byggnadsordningarna ej vidare skulle
fastställas av Konungens befallningshavande, gällande stadgas föreskrift att
byggnadsordning skall publiceras i länskungörelserna och insändas till vissa
centrala myndigheter borde bortfalla, ävensom att publikationsskyldigheten i
viss mån borde omläggas. Stadsplanelagskommittén och de sakkunniga hava
däremot bibehållit gällande föreskrifter allenast med vissa smärre modifikationer.

Utkastet överensstämmer med kommitténs och de sakkunnigas förslag. T
motiveringen anföres härom:

''Mot kommitténs förslag har väl anmärkts, att intagandet i länskungörelserna
saknade betydelse och innebure en onödig utgift, då samhällena i allt fall
själva måste gå i författning örn tryckning av sina byggnadsordningar. Det
synes emellertid vara av värde, att samtliga dylika för länet gällande författningar
återfinnas i en fortlöpande samling. Erinras må, att liknande regler
gälla beträffande hälsovårds- och brandordningar. Till nedbringande av kostnaden
torde lämpligen kunna så förfaras, att samhället samtidigt med införandet
i länstrycket beställer erforderligt antal utdrag därav, varigenom särskild
sättningskostnad inbesparas. Lämpliga riktlinjer i detta hänseende
torde kunna meddelas av kommunikationsdepartementet vid prövningen av
förekommande ärenden. — Skyldigheten för Konungens befallningshavande
att insända exemplar av byggnadsordning till justitiekanslern och justitieombudsmannen
har ansetts kunna uteslutas. Om för deras räkning sådana
exemplar anses behövliga, torde även därutinnan kommunikationsdepartementet
kunna förfara efter omständigheterna. Eör detta ändamål har det antal
exemplar, som skall insändas till departementet, ökats från 3 till 5.’

Vad vissa myndigheter anmärkt mot det föreslagna kungörelseförfarandet
har icke synts mig vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i utkastet.

KAP. 2.

Om byggnadsnämnd.

§4.

Paragrafen motsvarar § 3 punkt 1 och § 6 punkt 1 i gällande byggnadsstadga,
4 § första stycket i kommitténs förslag och 19 kap. 1 § första stycket i sakkunnigförslaget.
I utkastet har själva uppräkningen av byggnadsnämndens
åligganden, som i nämnda två tidigare förslag intagits i samma paragraf, ansetts
lämpligen böra uppdelas på fyra särskilda paragrafer. Förevarande förslag
överensstämmer med utkastet.

Byggnads ordnings kun görande.

Tidigare

förslag.

Utkastet.

Departe mentschefen.

Stads skyldighet
att
hava byggnadsnämd].

Byggnadsnämnds

huvudsakliga
åligganden.

Utkastet.

Departe mentschefen.

Kartas upprättande.

Utkastet.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

§ 5.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna motsvara § 6 punkt 2, § 7
punkt 1 och § 8 i gällande byggnadsstadga samt delar av 4 § i kommitténs
förslag och 19 kap. 1 § i sakkunnigförslaget.

I utkastet anföres till motivering av stadgandet:

’Av de sakkunniga föreslagen föreskrift örn skyldighet för byggnadsnämnden
att över ärendena föra löpande förteckning har ansetts kunna utgå.

Gällande byggnadsstadga innehåller i § 46 punkt 2 föreskrift örn rätt för
byggnadsnämnd att för särskilt fall förordna åklagare. Tidigare förslag, som
bibehållit detta stadgande, hava i anslutning därtill såsom en av byggnadsnämndens
skyldigheter angivit att för vissa fall förordna om åtals anställande.
Da förevarande utkast icke bibehållit något stadgande, motsvarande det förstnämnda,
har någon däremot svarande skyldighet för nämnden givetvis ej heller
upptagits.

I yttrande över sakkunnigförslaget har ifrågasatts, att byggnadsnämnden
borde kunna förelägga vite även i fall, då annan påföljd vore stadgad. Bestämmelsen
torde dock lika litet som motsvarande föreskrift i gällande stadga böra
så tolkas, att, då exempelvis en byggherre utfört byggnad utan lov och härför
adömts böter, byggnadsnämnden skulle vara förhindrad att sedermera vid vite
förelägga honom att borttaga byggnaden. Den föreslagna ändringen synes alltså
icke behövlig.

Ej heller har det synts föreligga anledning att, på sätt byggnadsstadgekommittén
föreslagit, fastställa vitesmaximum.’

Förevarande förslag överensstämmer i sak med utkastet, vari endast vissa
ändringar av redaktionell art vidtagits.

§ 6.

Bestämmelsen i förevarande paragraf motsvarar i huvudsak § 41 i gällande
stadga, 4 § 8:e punkten i kommitténs förslag och 19 kap. 1 § sjunde att-satsen
i de sakkunnigas förslag.

I motiven till utkastet anföres örn § 6:

Nämnda tva förslag avvika från gällande stadga bland annat genom
fordran att ny byggnad skall, ’så snart den blivit uppförd’, utmärkas å kartan.
Lantmäteristyrelsen har i yttrande över sakkunnigförslaget anmärkt, att bestämmelsen
torde vara svår att i praktiken genomföra vad beträffade mindre
samhällen, som icke för ändamålet hade särskilda tjänstemän till sitt förfogande.
Under antagande, att kompletteringen skulle verkställas av den inom samhället
verksamme förrättningsmannen, har styrelsen uttalat, att, då denne i allmänhet
icke vöre bosatt a platsen, kompletteringen torde kunna ske exempelvis
en gång örn året och ej så snart ny byggnad uppförts.

Riktigt är, att man ej bör överdriva fordran på snabbhet i fråga örn de nya
byggnadernas införande å kartan. I den män för kartans komplettering måste
anlitas en å platsen icke bosatt förrättningsman, torde väl i praktiken dessa såväl
som andra förrättningar i görligaste mån koncentreras till vissa mera sporadiska
besök på orten. För att icke synas förhindra en dylik praktisk lösning
har föreliggande utkast endast angivit, att den nya byggnadens utmärkande
skall verkställas så snart ske kan efter dess uppförande. Denna formulering
överensstämmer nära med byggnadsstadgekommitténs förslag.’

De i utkastet föreslagna bestämmelserna hava ansetts böra oförändrade här
upptagas.

Kungl. Majlis proposition nr 192.

§ 7.

Denna bestämmelse, som icke återfinnes i gällande stadga, motsvarar 4 §
6:e punkten i kommitténs förslag. De sakkunniga hava upptagit motsvarande
bestämmelse i ett särskilt kapitel, det 30 :e, och därvid föreslagit en anordning,
som mera närmar sig ordningen för fastighetsregistrets förande. Sålunda
skulle magistraten förordna viss registerförare och jämväl utöva närmare tillsyn
över registerarbetet, varjämte stadgades viss skyldighet för registerföraren
att utfärda bevis med ledning av registret.

I motiven till utkastet anföres örn denna bestämmelse:

''Ehuru de sakkunnigas förslag vunnit viss anslutning från åtskilliga håll,
har dock med hänsyn till de olika meningar, som gjort sig gällande, och med
beaktande särskilt att Svenska koinmunaltekniska föreningen och Svenska teknologföreningen
ansett den föreslagna förteckningen böra handhavas av byggnadsnämnden,
denna anordning ansetts vara att föredraga. Ej heller har ansetts
lämpligt att, såsom påyrkats i vissa yttranden såväl över kommittéförslaget
som över de sakkunnigas förslag, begagna fastighetsregistret såsom underlag
jämväl för nu ifrågavarande förteckning. På grund av det sagda har
kommitténs förslag i huvudsak följts, dock med viss modifikation i syfte att
ytterligare understryka, att den fastighetslängd, som där omtalas, icke behöver
omfatta samtliga i byggnadskvarter ingående fastigheter.’

Mot de i denna paragraf föreslagna bestämmelserna har anmärkts å ena sidan,
att skyldigheten att föra förteckning över gatukostnadsbidrag vore alltför
betungande och å andra sidan, att i gatukostnadsförteckningen borde obligatoriskt
upptagas alla för fastighet i fråga örn dess utnyttjande gällande villkor
och annat, som vore av särskild betydelse för fastighetens bebyggande. Ur
synpunkten av ordning och reda samt med hänsyn till fastighetsägarnas berättigade
intressen lärer det icke kunna eftergivas, att förteckning upprättas
över fastighetsägare åliggande förpliktelse att till staden utgiva bidrag till
gatukostnad. Huru förteckningen bör vara uppställd är en lämplighetsfråga,
som det bör tillkomma varje stad att själv reglera, eventuellt genom
bestämmelser i byggnadsordningen. Tydligt är dock, att förteckningen
för att fylla sitt ändamål måste vara av den fullständighet, att, i den mån
vederbörlig uppskattning och fördelning skett, för varje fastighet angives det
belopp, som skall utgå från fastigheten. Att gå längre, på sätt föreslagits
i vissa yttranden, synes mig icke behövligt. Med hänsyn till rådande lokal
praxis torde i stadgan icke böra fastslås, att skyldigheten att föra förteckningen
obligatoriskt skall åvila byggnadsnämnden utan synes staden böra
kunna genom bestämmelse i byggnadsordningen stadga, att åliggandet skall
fullgöras av annan stadens myndighet. I enlighet därmed har paragrafen
jämkats.

§ 8.

I denna paragraf, som motsvarar § 7 punkt 2 i gällande byggnadsstadga
och 19 kap. 1 § sista stycket i de sakkunnigas förslag, har vidtagits en mindre
jämkning av redaktionell art.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 168 käft. (Nr 192.)

tiatukost nndsför teekning.

Tidigare

förslag.

Utkastet.

Departe mentschefen -

Hägnads

nämnds

hörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Byggnads nämndens samman sättning.

Gällande

stadga.

Tidigare

förslag.

Utkastet.

§ 9-

1 mom. i förevarande paragraf innehåller bestämmelser om antalet ledamöter
i byggnadsnämnd och deras kvalifikationer samt sättet för deras utseende.

Uti § 3 punkt 2 och 3 i gällande stadga föreskrives, att byggnadsnämnden
skall bestå av fem eller tre ledamöter, efter vad i stadens byggnadsordning
bestämmes. Äro ledamöterna fem, skola de utgöras av: en lagfaren person,
vilken stadens magistrat inom sig utser; en person, vilken magistraten äger
välja inom eller utom sig; samt tre av stadsfullmäktige eller, där sådana ej
finnas, av allmänna rådstugan valda personer. Äro ledamöterna i nämnden tre,
skola de utgöras av en lagfaren person, utsedd av och inom magistraten på
sätt nyss är nämnt, samt två av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan valda
personer.

Bostadskommissionen föreslog, att minimiantalet skulle ökas till fem. Som
stöd härför åberopades bland annat, att det hittillsvarande maximiantalet i
allmänhet varit normerande. Kommissionen tänkte sig icke att något maximiantal
skulle stadgas. Kommissionen föreslog vidare, att magistratens befogenhet
skulle inskränkas till att utse endast en ledamot, vilken borde väljas bland
dess egna lagfarna ledamöter.

Enligt kommitténs förslag skall byggnadsnämnden bestå av fem ledamöter,
där ej i byggnadsordningen bestämmes, att antalet skall vara sju. Av ledamöterna
väljes av magistraten en jämte suppleant för honom; skolande denne
ledamot och hans suppleant, såvitt möjligt, vara lagfarna. En ledamot jämte
hans suppleant väljes av stadens hälsovårdsnämnd; skolande denne ledamot
och hans suppleant, vilka hava att inom nämnden särskilt företräda hygieniska
krav, såvitt möjligt, vara läkare. Två ledamöter eller, om nämnden skall bestå
av sju ledamöter, fyra jämte suppleanter för dem till lika stort antal väljas
av stadsfullmäktige. Den återstående ledamoten jämte suppleant för honom,
vilka skola vara byggnadssakkunniga, väljes av dem, som invalts i nämnden.

De sakkunniga hava föreslagit ett fixt antal av fem med möjlighet för staden
att hos Konungen erhålla fastställelse å ett större antal. De förordade vidare,
att magistraten skulle bibehållas vid sin rätt att utse två ledamöter, vilka
såvitt möjligt borde vara lagfarna, samt att stadsfullmäktige utsåge övriga
ledamöter, därvid hälsovårdsnämnden ägde avgiva förslag till en ledamot.
Slutligen uppställde de sakkunniga krav att inom byggnadsnämnden skulle
finnas företrädd god insikt i hembygdsvård.

Rörande dessa frågor anföres i motiven till utkastet:

T flertalet municipalsamhällen består byggnadsnämnden av tre ledamöter.
Svårighet torde ock i smärre samhällen stundom kunna yppas att lämpligt rekrytera
en större nämnd. I yttrande av bl. a. en länsstyrelse över de sakkunnigas
förslag har även uttalats, att i mindre städer antalet kunde begränsas till
tre. Med hänsyn härtill har i förevarande förslag bibehållits nuvarande stadgas
regel om att antalet må kunna minskas till tre.

Kommissionen tänkte sig ej att något maximum skulle stadgas, varemot
kommittén föreslog valfrihet allenast mellan fem eller sju ledamöter. Detta
högre antal torde hava ansetts nödigt i det fall, att, såsom kommittén föreslog

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 51

i 7 § och bostadskommissionen i § 10, byggnadsnämnden skulle kunna fördela
sig på avdelningar.

Det behov i detta hänseende, som tidigare troddes vara att motse, torde hittills
icke hava gjort sig kännbart i vidare man än att i Stockholm byggnadsnämndens
befattning med stadsplaneärenden i väsentlig del överflyttats å en
särskild nämnd, stadsplanenämnden. Skulle ett sådant behov yppas i någon
stad, torde detta, såsom de sakkunniga yttra, kunna tillgodoses genom en Konungen
tillagd befogenhet att på framställning av vederbörande samhälle fastställa
det antal ledamöter och den arbetsfördelning, som för varje fall kan påfordras.
Icke desto mindre har ansetts böra inrymmas möjlighet att bestämma
antalet till sju.

Regeln blir alltså, att antalet skall vara fem, men att i byggnadsordningen
må bestämmas, att antalet skall vara sju eller tre.

För det fall, att nämnden består av fem ledamöter, äger enligt nuvarande
stadga magistraten att utse en lagfaren ledamot inom sig och en ledamot inom
eller utom sig. Bostadskommissionen har föreslagit, att magistratens befogenhet
skulle inskränkas till att utse endast en ledamot, vilken borde väljas bland
dess egna lagfarna ledamöter.

Kommittén har anslutit sig till bostadskommissionens förslag, dock utan att
binda magistratens valfrihet i vidare mån än att den ifrågavarande ledamoten
såvitt möjligt bör vara lagfaren. De sakkunniga åter förordade att magistraten
skulle bibehållas vid sin rätt att utse två ledamöter, vilka såvitt möjligt
borde vara lagfarna.

Mot de sakkunnigas förslag har anmärkts, att därigenom möjligheten att i
nämnden insätta personer med byggnadsteknisk sakkunskap skulle alltför mycket
inskränkas. Med hänsyn härtill har föreliggande utkast följt kommitténs
förslag i denna punkt.

Enligt kommitténs förslag skulle en ledamot jämte ersättare väljas av hälsovårdsnämnden.
De sakkunniga hava ansett lämpligare, att stadsfullmäktige
bibehålla sin rätt att utse de ledamöter, som icke skola utses av magistrat, samt
att hälsovårdsnämnden allenast får avgiva förslag till den ledamot och ersättare,
som skola hava att inom byggnadsnämnden tillvarataga bostadshygieniska
krav. Förevarande förslag följer i detta hänseende de sakkunniga.

De sakkunniga uppställde i sitt förslag krav att inom byggnadsnämnden
skall finnas företrädd god insikt i hembygdsvård. Med hänsyn till framställda
anmärkningar har detta uttryck uteslutits och i stället såsom en allmän fordran
angivits, att till ledamöter i nämnden böra utses personer, som kunna antagas
vilja främja ett sunt byggnadsväsen och en god byggnadskultur,’

Från flera håll har uttalats önskvärdheten av att gällande bestämmelser
örn ledamöternas antal och örn sättet för deras utseende måtte bibehållas samt
att föreskrifterna om vissa ledamöters kvalifikationer måtte ersättas med mera
allmänt hållna regler, gällande för alla ledamöter. Onekligen tala åtskilliga
skäl för bibehållande i huvudsak av gällande ordning på detta område, helst
befogade erinringar däremot knappast hava framkommit. Utökningen av antalet
ledamöter i vissa fall till sju synes sålunda knappast vara påkallad. Skulle
behov av sådan ökning i något fall uppstå, lärer, på sätt framhållits i motiven
till utkastet, detta behov böra tillgodoses genom att Konungen på särskild framställning
medgiver ett högre antal. Ej heller lära skälen för den föreslagna inskränkningen
i den magistraten för närvarande tillkommande valrätten till att
avse allenast en ledamot vara avgörande. En av de av magistraten utsedda
ledamöterna bör vara lagfaren, såvitt möjlighet finnes att utse lämplig sådan

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

person. Vad angår ledamöternas kvalifikationer i övrigt torde icke böra stadgas
annat än att till ledamöter böra utses personer, som kunna antagas vilja
främja ett sunt byggnadsväsen och en god byggnadskultur samt, såvitt möjligt,
hava praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor och därmed sammanhörande
spörsmål. Att ett sådant stadgande innebär att erforderlig byggnadsteknisk
sakkunskap, såväl högre som lägre, örn möjligt bör vara företrädd inom nämnden,
torde vara klart. Genom kravet på erfarenhet i spörsmål, som sammanhöra
med byggnadsfrågor, avses även att tillgodose önskemålen örn erforderligt
beaktande av bostadshygieniska och brandtekniska synpunkter. Med nu
förordade avfattning av stadgandet torde behovet av att låta hälsovårdsnämnden
föreslå en ledamot hava bortfallit,

Paragrafens mom. 2 motsvarar § 3 punkt 5 i gällande byggnadsstadga, 5 §
2 mom. i kommitténs förslag samt 19 kap. 2 § tredje stycket i de sakkunnigas
förslag.

Nämnda förslag hava, i anslutning till byggnadsstadgekommittén, å de av
stadsfullmäktige utsedda ledamöterna tillämpat principen örn successiv förnyelse.
Med hänsyn till den tendens, som på senare tider framträtt, har föreliggande
förslag härutinnan anslutit sig till gällande stadga, sorn icke upptager
någon successiv förnyelse.

Mom. 3 motsvarar § 3 punkt 6 i gällande stadga samt föreskrifter i 5 § i
kommitténs förslag och 19 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag.

Ur stadgandet hava uteslutits alla regler angående den ordning, i vilken ersättare
skola inträda. Sådana regler, i den mån de erfordras, synas lämpligen
kunna meddelas i byggnadsordningen. Iakttagas bör därvid, att bestämmelserna
torde böra vara olika, allt eftersom valet sker proportionellt eller icke.

§ 10.

Behörig- Paragrafen motsvarar § 3 punkterna 7 och 8 i gällande byggnadsstadga, 5 §
för*ledamot ^ oc^ ^ mom- i kommitténs förslag och 19 kap. 2 § sjätte och följande stycken
i byggnads- i de sakkunnigas förslag. Den i tidigare förslag upptagna regeln, att gift
nämnd. kv;nna icke ar obehörig på grund av att hon står under mannens målsmanskap,
har av de sakkunniga med hänsyn till den nya lagstiftningen i ämnet ersatts
med ett stadgande, att hustru ej skall vara obehörig på den grund att äldre giftermålsbalken
är tillämplig i fråga örn makarnas förmögenhetsförhållanden.
Då emellertid en sådan omständighet icke lärer kunna föranleda hennes obehörighet
till uppdrag, varom här är fråga, har något motsvarande stadgande ej
upptagits i förevarande förslag, som härutinnan överensstämmer med utkastet.

Enligt gällande stadga äger ledamot, som magistraten utsett inom sig, ej
avsäga sig uppdraget. Emellertid hava tillräckliga skäl ansetts saknas att bibehålla
denna begränsning. Förslaget överensstämmer härutinnan med sakkunnigförslaget
och utkastet. Från detta föreligger ingen annan avvikelse än
att bestämmelsen örn rätt för kvinna att avsäga sig uppdraget uteslutits i förslaget
med hänsyn till motsvarande ändring i förra årets beslut örn kommunallagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

§ 11.

Paragrafen motsvarar § 4 i gällande byggnadsstadga, 6 § i kommitténs
förslag och 19 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag; dock att vissa delar av förslagen
utbrutits till en särskild § 13. I enlighet med framställda anmärkningar
har införts föreskrift, att byggnadsnämnd skall inom sig utse ej
blott ordförande utan även vice ordförande.

Rörande bestämmelsen i mom. 2 första stycket anföres i motiven till utkastet:-
, •; jri j |1

’Mot den av de sakkunniga liksom av kommittén föreslagna skyldigheten för
byggnadsnämnd att sammanträda minst en gång i månaden har framställts anmärkning.
Det torde emellertid vara av vikt att alltför långa tidrymder icke
tillåtas förflyta mellan nämndens sammanträden. Skulle för någon ort på
grund av särskilda lokala förhållanden något längre mellanrum anses behövligt,
torde medgivande därtill kunna intagas i ortens byggnadsordning.’

Med hänsyn till vad som anmärkts mot föreskriften att byggnadsnämnden
skall sammanträda minst en gång i månaden har jag ansett det böra i stadgan
uttryckligen angivas, att i byggnadsordningen må medgivas längre tid mellan
sammanträdena.

I det fall att byggnadsnämnden består av allenast tre ledamöter torde samtliga
böra vara tillstädes för att nämnden skall vara beslutmässig. Däremot
lärer enhällighet mellan dem icke böra stadgas. I enlighet härmed har jag
låtit omformulera andra stycket i mom. 2.

I övrigt har i utkastet icke vidtagits annan ändring än att reglerna för omröstning
vid val inom nämnden gjorts tillämpliga å omröstning vid tillsättande
av tjänstebefattningar hos nämnden.

§ 12.

Paragrafen motsvarar § 5 i gällande byggnadsstadga, 8 § i kommitténs
förslag och 19 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag. Vissa delar hava dock utbrutits
och återfinnas i § 14 i förslaget.

I motiven till utkastet yttras örn dessa bestämmelser:

’Den egentliga nyheten i förhållande till gällande stadga är kravet på anställande
av stadsarkitekt såsom biträde åt byggnadsnämnden. Detta krav
har först uttryckligen uppställts av de sakkunniga.

På de av dem anförda skälen är det ytterst önskvärt, att byggnadsnämnderna
i gemen beredes tillgång till sakkunnigt biträde. Då emellertid, såsom i vissa
yttranden framhållits, ekonomiska svårigheter kunna tänkas lägga hinder i
vägen för att, såsom de sakkunniga föreslagit som regel, å viss ort anställa
stadsarkitekt, torde möjlighet uttryckligen böra beredas att i byggnadsordning
meddela andra föreskrifter örn sättet för beredande av sakkunnigt biträde. Såsom
de sakkunniga framhålla möter intet hinder för flera orter i varandras
närhet att anlita samma person såsom stadsarkitekt.

Mot de sakunnigas förslag, att val av stadsarkitekt skall ske av stadsfullmäktige,
har anmärkts, att i de städer, som hittills anställt sådan tjänsteman,
valet anförtrotts åt byggnadsnämnden. Med anledning härav föreslås sådan
ändring i förslaget, att stadsarkitekt liksom övriga biträden utses av nämnden.

Byggnadsnämndens

sammanträden

m. m.

Utkastet.

Departe mentschefen,

Befattningshavare

Iros byggnadsnämnden.

Utkastet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departe mentschefen -

Sätt att
närvara vid
nämndens
sammanträden.

Utkastet.

I åtskilliga yttranden Ilar anmärkts såsom en brist, att regler saknas örn
anställande av stadsingenjör. I § 13 har med anledning därav gjorts visst
tillägg. Att därutöver i stadgan intaga föreskrifter i ämnet synes ej nödigt
med hänsyn till de föreskrifter örn mätningsmän, som innehållas i fastighetsbildningslagen.
’

Bestämmelsen om skyldighet för stad att anställa stadsarkitekt eller annat
sakkunnigt biträde hos byggnadsnämnden har väckt betänkligheter hos många
av dem, som yttrat sig över utkastet. Svenska stadsförbundet har ansett att
dispensrätt borde finnas även från skyldigheten att hålla annat sakkunnigt biträde
än stadsarkitekt. I andra yttranden åter har framställts krav på skärpning
av stads skyldighet i förevarande avseende. Starka skäl torde tala för att
härutinnan gå varligt fram. Jag har därför ansett, att möjligheten att meddela
dispens från skyldigheten att anställa stadsarkitekt icke bör vara inskränkt
på sätt i utkastet föreslagits. En sådan dispens torde ej heller böra
meddelas genom bestämmelse i byggnadsordningen utan genom särskilt beslut
av Kungl. Majit. I allt fall synes detta ofrånkomligt, därest byggnadsordnings
fastställande bibehålies hos Konungens befallningshavande. Uppenbart
är emellertid att denna dispensrätt icke bör komma till användning i andra
fall än då beredande av sakkunnigt biträde skulle vara oskäligt betungande i
ekonomiskt hänseende. Enligt vad i ärendet är upplyst har av en länsstyrelse
tagits initiativ till att söka för rimliga kostnader ställa fackmän till disposition
för länets byggnadsnämnder. Detta uppslag synes mig synnerligen
beaktansvärt och det vore önskvärt, örn möjligheterna att på sådant
sätt uppnå det önskade resultatet kunde bliva mera allmänt undersökta. I
enlighet med nu uttalade uppfattning har jag ansett mig böra något omarbeta
bestämmelserna i paragrafens mom. 1.

De anmärkningar i övrigt, som framställts mot denna paragraf, hava ej synts
mig böra föranleda någon ändring i utkastet.

§ 13.

Paragrafen motsvarar § 3 punkt 4 i gällande stadga, 6 § 6 och 7 mom. i
kommitténs förslag och 19 kap. 3 § 6 och 7 styckena i de sakkunnigas förslag.

I motiven till utkastet heter det örn denna paragraf:

’Det av kommittén framställda och av de sakkunniga biträdda förslaget, att
länsarkitekt skall äga påkalla sammanträde med byggnadsnämnd, har nu liksom
tidigare avstyrkts av ett stort antal myndigheter. Med hänsyn till denna
till synes rätt allmänna opinion har denna befogenhet ej ansetts böra bibehållas
i förslaget, helst länsarkitekten, om han anser sammanträde erforderligt,
äger möjlighet att genom länsstyrelsen påkalla sådant. Däremot torde det vara
angeläget att, såsom ock i förslagen skett, bereda länsarkitekten befogenhet
att närvara vid byggnadsnämnds sammanträden och deltaga i överläggningarna
samt få sin mening till protokollet antecknad.

I anledning av under § 12 omförmäld anmärkning har bland de tjänstemän,
som skola vara tillstädes vid nämndens sammanträden, omnämnts även i stadens
tjänst anställd mätningsman.’

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Mot paragrafens andra stycke Ilar bland annat anmärkts, att skyldighet Departeborde
åligga byggnadsnämnden att i vissa ärenden infordra brandchefens ytt- men sc 6 ftn''
rande. Då det åligger byggnadsnämnden övervaka efterlevnaden av de i stadgan
meddelade bestämmelser till förekommande av eldfara, synes uppenbart,
att byggnadsnämnden även utan uttryckligt stadgande har att verkställa erforderlig
utredning härom i fall, då tvekan rörande brandsäkerheten kan föreligga.
Sådan utredning torde kunna enklast åstadkommas genom brandchefens
hörande. — Vad i övrigt anmärkts mot paragrafen har ej ansetts böra föranleda
annan ändring än mindre jämkningar av huvudsakligen formell natur.

§ 14.

Motsvarar delvis § 5 i gällande stadga, 8 § 1 mom. i kommitténs förslag och Byggnads19
kap. 4 § sjätte stycket i de sakkunnigas förslag. ”utgifter.

KAP. 3.

Om stadsplan och tomtindelning.

Om stadsplan.

§ 15.

Ur gällande stadga §§ 12, 13 och 16, kommitténs förslag 9—12 §§ samt
de sakkunnigas förslag 2 kap. 3 § och 5 kap. 2§ har här sammanförts vad som
gäller grunderna för uppgörande av stadsplan. Ehuru stadsplanebestämmelserna
äro att anse såsom en integrerande del av stadsplanen, har det dock befunnits
praktiskt att till särskilda paragrafer hänvisa vissa regler, som hava
speciellt avseende å stadsplanebestämmelsernas innehåll.

I motiven till utkastet anföres örn de i denna paragraf föreslagna bestämmelserna: ''Genom

den i femte att-satsen uppställda fordran på god anslutning till angränsande
områden har bland annat avsetts att understryka vikten av samverkan
mellan skilda kommuner för vinnande av en ändamålsenlig interkommunal
planläggning.

I Svenska teknologföreningens yttrande över de sakkunnigas förslag har
framhållits bl. a., att detsamma väl ensidigt toge sikte på de lokala traditionerna,
särskilt i fråga om byggnaders tillåtna höjd, samt att för det framtida
bebyggandet vore viktigast icke att byggnaderna inskränktes till en viss maximihöjd,
men väl att ett lämpligt förhållande iakttoges mellan byggnadshöjd
och husavstånd, i vilket hänseende framhållits, att enligt vad gjorda undersökningar
gåve vid handen fullgoda belysningsförhållanden inom samtliga våningar
inom en byggnad kunde erhållas först då förhållandet mellan hushöjd och
husavstånd närmade sig 1:2.

De sålunda framförda synpunkterna förtjäna helt visst synnerlig hänsyn
och hava jämväl i viss mån beaktats i § 16, varjämte förevarande förslag, för
att icke synas lägga hinder i vägen för tillämpning av de anförda synpunkterna,
icke upptagit den punkt, mot vilken ifrågavarande kritik närmast riktade sig.

Grunderna
för stadsplans
uppgörande.

Utkastet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

Departe mentschefen.

Därutöver torde dock dessa grundsatser icke genom uttryckliga bestämmelser i
stadgan kunna fastslås, utan böra kunna vinna skäligt beaktande i praxis och
eventuellt genom de instruktionella bestämmelser, som byggnadsstyrelsen med
stöd av § 124 i stadgan kan komma att meddela till ledning för stadsplanearbetet.

Från brandskyddssynpunkt har påyrkats införande av gällande byggnadsstadgas
bestämmelser i. § 12, i vad de avse beredande av trygghet mot eldsvådor.
Med hänsyn härtill har en viss modifikation gjorts i vad kommittén och
de sakkunniga föreslagit. Den i förslagen liksom även i bostadskommissionens
förslag gjorda uteslutningen av nuvarande stadgas regel örn en normal gatubredd
av 18 meter och dess ersättande med ett generellt minimiavstånd av
12 meter mellan byggnader å ömse sidor örn gata har däremot trots från brandskyddssakkunnigt
håll gjord erinran ansetts kunna godkännas, då de i anvisningarna
rörande stadsplanebestämmelsers innehåll intagna påpekandena örn
behovet av hänsyn till husavståndet synas vara tillfyllest för att framkalla en
större gatubredd, då husens höjd gör sådan erforderlig.

Kommittén hade i 13 § i sitt förslag till byggnadsstadga meddelat vissa särskilda
regler beträffande gammal stadsdel, detta i anslutning såväl till gällande.
stadga som till de tidigare förslagen i ämnet. De sakkunniga åter upptogo
icke i sitt förslag några bestämmelser i detta ämne. Rörande skälen härtill
hänvisas till betänkandet (sid. 420—421). Såsom redan i inledningen omnämnts,
har ej heller förevarande förslag upptagit några särskilda föreskrifter
örn bebyggande av gammal stadsdel.’

Vid stadsplans uppgörande bör givetvis tillses, att det med planen avsedda
ändamålet, visst områdes ordnande och bebyggande, icke förfelas. Uppmärksamhet
bör alltså ägnas åt tillgodoseende av stadens behov av utrymmen för
olika ändamål, såsom bostäder av skilda slag, allmänna byggnader, handel, industri,
samfärdselleder, parker och dylikt och att området disponeras på sätt,
som är lämpligast för områdets ändamålsenliga bebyggande. Med hänsyn
till de ekonomiska förpliktelser för staden, som inträda genom stadsplans
fastställande, är det emellertid nödvändigt att vid planens uppgörande iakttaga
all varsamhet. De rent stadsplanemässiga önskemålen böra vägas mot
de ekonomiska möjligheterna hos staden. En stadsplan, som staden av finansiella
skäl icke kan genomföra inom överskådlig tid, är i regel av föga värde,
den må tillfredsställa än så högt ställda tekniska anspråk. Stadsplans fastställande
medför vidare rättsverkningar av största betydelse även för markägare.
Sålunda är markägare efter stadsplans fastställande inskränkt i sin
förfoganderätt ej blott över mark, som skall användas till gator, torg eller annat
särskilt ändamål, utan ock över mark, som är avsedd för enskilt bebyggande.
Rätt till ersättning för skada, som utan samband med avträdande av
mark uppkommer i följd av stadsplans genomförande, tillkommer enligt förslaget
till stadsplanelag — liksom enligt gällande rätt -— markägare allenast
i vissa uti lagen angivna fall. Vid stadsplans uppgörande bör därför tillses,
att icke markägare genom alltför rigorösa stadsplanebestämmelser eller eljest
genom stadsplanen påläggas förpliktelser, vilka icke stå i rimligt förhållande
till den nytta, han i andra hänseenden må hava av planen. I överensstämmelse
med nu uttalade uppfattning, vilken synes omfattas av åtskilliga av dem som
yttrat sig i ärendet, har jag ansett nödigt att i förevarande paragraf intaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

uttrycklig bestämmelse därom, att vid uppgörande av stadsplan tillbörlig hänsyn
skall tagas såväl till stadens behov av utrymmen för olika ändamål och
dess förmåga att bära de med stadsplanens genomförande förenade kostnaderna
som ock till markägarnas berättigade intressen.

Såsom en tredje att-sats har jag låtit upptaga en erinran örn att bostadsbyggandet
lämpligen bör fördelas på olika områden, åtskilda medelst parkbälten.

I paragrafens detaljer i övrigt har jag funnit mig böra vidtaga allenast
smärre jämkningar av huvudsakligen redaktionell art. I anledning av framställd
anmärkning mot den i femte att-satsen förekommande bestämmelsen att
hänsyn skall tågås till de ytterligare planläggningsåtgärder, som kunna framdeles
ifrågakomma, må nämnas att därmed åsyftas att erforderlig uppmärksamhet
bör ägnas åt dels huruvida i sammanhang med områdes läggande under
stadsplan ändring kräves i redan befintlig stadsplan dels ock att ytterområdenas
planläggning i framtiden icke försvåras genom den stadsplan, vars uppgörande
är i fråga.

Såväl kommitténs som de sakkunnigas förslag upptogo vissa föreskrifter i
syfte att efter större eldsolycka framkalla en undersökning av den befintliga
stadsplanens lämplighet. För att icke handläggningen av ansökningar örn tillstånd
att åter bebygga tomterna måtte onödigtvis fördröjas har något motsvarande
stadgande ej upptagits vare sig i utkastet eller i föreliggande förslag.

På grund av de allmänna bestämmelserna örn byggnadsnämnds skyldigheter
åligger det givetvis nämnden att särskilt vid sådana tillfällen upptaga frågan
örn ändring i stadsplanen till prövning i vederbörlig ordning och i så god tid,
att byggnadsverksamheten icke därigenom hindras.

Stadsplan
bestämmel
ser för
kvarter.

Utkastet.

’Det har ansetts lämpligt att i mom. 2 såsom första att-sats upptaga en föreskrift,
att bebyggandet av högt belägna eller eljest på större avstånd synliga
platser bör regleras med hänsyn till god konturverkan.

I bostadskommissionens förslag § 45 angives, att vid avfattande av byggnadsbestämmelser
rörande kvarter skall bestämmas, huruvida byggnadssättet skall
vara sammanträngt, radstående eller fristående, varjämte i senare paragrafer
meddelas definitioner å dessa olika byggnadssätt. Mot denna kommissionens
uppdelning av byggnadssätten ha riktats vissa erinringar. Lämpligare torde
vara att begagna den i praxis gängse uppdelningen i öppet och slutet byggnadssätt.
Med iakttagande härav har i andra att-satsen i mom. 2 av förevarande
paragraf ansetts böra införas en antydan örn önskvärdheten av att genom stadsplanebestämmelser
fastslås, huruvida det ena eller andra av dessa byggnadssätt
skall i visst kvarter tillämpas.

I tredje att-satsen har, i stället för vad de sakkunniga föreslagit örn hänsyn
till gatubredden, införts föreskrift om hänsyn till avståndet mellan byggnadslinjerna
å ömse sidor örn gata, varjämte stadgandet kompletterats med anvisning
örn motsvarande hänsyn till avståndet mellan byggnadslinjer å ömse

§ 16.

I förevarande paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande stadga, hava
i huvudsak upptagits föreskrifterna i 6 kap. 5 § av de sakkunnigas förslag;
dock hava anvisningarna beträffande ordnande av koloniområde ansetts böra
uteslutas med hänsyn bland annat till framställda anmärkningar.

I motiven till utkastet anföres örn de där föreslagna bestämmelserna:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departe mentschefen.

sidor örn gård. Såsom ett sista stycke i paragrafen Ilar dessutom intagits en
anmaning att med avseende å byggnads höjd särskilt tillse, att byggnad i allmänhet
icke uppföres till större höjd än som svarar mot det s. k. byggnadsavståndet.
Skälen till detta uttalande framgå av vad anförts under § 15. Härigenom
^har man, så långt detta ansetts möjligt, tillmötesgått de framkomna
önskemålen örn ett lämpligt förhållande mellan hushöjd och husavstånd.

Ur fjärde att-satsen hava uteslutits av de sakkunniga föreslagna bestämmelser
om s. k. landshövdinghus, då sådana torde böra betraktas som på vissa
orter tillåtliga undantag, som dock icke förtjäna allmännare spridning.

De sakkunniga hava, efter mönster av bostadskommissionen och stadsplanelagskommittén,
uppställt fordran på byggnadernas anordnande sålunda, att
möjlighet i största utsträckning beredes till inredande av lägenheter med genomgående
luftväxling och dubbelsidig belysning. Med hänsyn till det allt
vanligare uppförandet av hus med smärre lägenheter, vilka icke kunna beredas
dubbelsidig belysning, har kravet därpå ej ansetts kunna upprätthållas.
Detta synes ej heller nödvändigt under förutsättning, att behörigt beaktande
skänkas åt de på senare tid gjorda försöken att åt byggnaderna giva en sådan
placering, att alla fasader komma i åtnjutande av direkt solbelysning. Sistnämnda
önskemål har därför ansetts böra i stället inflyta i stadgan (se femte
att-satsen i mom. 2).

Såsom en sjunde att-sats i mom. 2 har införts en antydan örn den hänsyn,
som vid stadsplanebestämmelsers avfattande bör skänkas bebyggelsen inom
sådan mark, som finnes vara från sundhetssynpunkt eller eljest mindre tjänlig
till bebyggande (jämför kommitténs förslag till stadsplanen 1 § och de
sakkunnigas förslag 2 kap. 1 och 2 §§ samt uttalande av departementschefen i
propositionen nr 79 sid. 53).

^ Såsom ett tredje moment hava upptagits de särbestämmelser, som ansetts
påkallade beträffande avfattandet av stadsplanebestämmelser för redan bebyggd
stadsdel. Klart är, att man vid reglering av sådan stadsdel icke kan
genomföra de i mom. 2 uppställda grundsatserna i hela deras vidd, utan måste
gå fram med stor försiktighet för att icke åsidosätta skälig hänsyn till befintlig
bebyggelse och markägarnas intressen. Här föreligger alltså en motsvarighet
till det i gällande stadga förefintliga, men ur utkastet uteslutna begreppet
äldre stadsdel. En mera direkt motsvarighet till den nu föreslagna regeln
finnes i gällande stadga § 15. Momentets innehåll överensstämmer med
motsvarande delar av de sakkunnigas förslag.

o Att de i § 16 meddelade direktiven kunna erhålla en viss betydelse även
såsom normer för byggandet å ett område, innan stadsplanebestämmelser därstädes
kommit i tillämpning, framgår av § 127 i föreliggande utkast.’

Av första momentets avfattning torde tydligt framgå, att stadsplanebestämmelser
icke behöva meddelas rörande samtliga i momentet angivna förhållanden
utan endast i fråga örn sådana, vars reglering anses nödig i det särskilda
fallet för att trygga en ändamålsenlig bebyggelse. — Att i stadsplanen intaga
bestämmelser örn byggnads ’fasadgestaltning’ har synts mig mindre lämpligt,
och den i utkastet förekommande anvisningen härom har på den grund uteslutits.
— Då uttrycken ''slutet byggnadssätt’ och ''öppet byggnadssätt’ icke lära
vara erforderliga såsom teknisk term, hava de ansetts böra utgå. —- Föreskrifterna
örn antalet lägenheter i byggnad och örn inredande av vind till bostad
synas hava i utkastet blivit allt för strängt fixerade och hava erhållit
en mindre kategorisk avfattning. — Vad angår bestämmelsen i tredje attsatsen
av mom. 2 örn byggnadshöjden må anmärkas, att härmed åsyftas stadga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

att byggnads höjd i regel icke må överstiga avståndet mellan byggnadslinjerna.
Skulle å någon trakt ett sådant avstånd icke medgiva nöjaktig dagerbelysning
i byggnaden, bör antingen höjden minskas eller avståndet ökas.

Den i paragrafen angivna relationen mellan byggnadshöjden och byggnadsavståndet
torde i allmänhet icke böra få jämkas därhän, att hushöjden blir större
än byggnadsavståndet.

Bestämmelsen i tredje momentets första att-sats enligt utkastet, att där
omförmälda anordningar böra vidtagas ’så långt ske kan utan markägarnas
uppenbara förnärmande’ torde med hänsyn till den av mig förordade formuleringen
av § 15 icke vidare vara erforderlig och har därför utgått.

Paragrafen har slutligen undergått vissa jämkningar av redaktionell art.

§ 17.

I denna paragraf, som saknar direkt motsvarighet i de tidigare förslagen, Stadsplauehava
sammanfattats exempel på förhållanden, som i mån av behov skola reg- e*er
leras genom stadsplanebestämmelser beträffande annan mark än kvartersmark. andra omiViss
motsvarighet finnes i kommitténs förslag 12 § 2 mom. Paragrafen överensstämmer
med motsvarande paragraf i utkastet.

Uti yttrande över kommittéförslagets bestämmelser örn stadsplans innehåll
anmärkte stadsplanenämnden i Stockholm, att föreskrifter saknades i 1 § rörande
tunnel och att denna fråga icke heller berördes på annat ställe i lagförslaget.
Tvekan kunde därför enligt nämndens förmenande uppstå, huruvida
en tunnel, som förmedlade gatutrafik, skulle hänföras till gatumark eller
till trafikområde eller eventuellt behandlas på annat sätt. Då det måste anses
önskvärt, att klarhet härutinnan vunnes, föreslog nämnden paragrafens
komplettering med en bestämmelse, huru tunnel i stadsplanehänseende skulle
behandlas.

I de sakkunnigas förslag har behovet av föreskrift örn tunnlar beaktats i
2 kap. 2 §.

Vid remissen till lagrådet av förslaget till stadsplanelag yttrade departementschefen
härom, att de i anmärkta hänseenden nödiga föreskrifterna torde
kunna inrymmas i stadsplanebestämmelserna (se propositionen nr 79 sid. 53).

I enlighet härmed har i förevarande paragraf angivits, att erforderliga
bestämmelser rörande tunnlar samt angående användande i övrigt av utrymmet
under markens plan kunna inrymmas i stadsplanebestämmelserna.

Genom stadsplanebestämmelser rörande korsning mellan olika trafikleder
torde i allmänhet fullt uttömmande regler i ämnet ej kunna meddelas. Åtskilliga
tekniska och ekonomiska detaljer torde vara av den art, att de kräva ett
avgörande vid sidan av stadsplaneärendet, bland annat i syfte att detta icke
må oskäligt fördröjas. Genom 44 § i förslaget till stadsplanelag har befogenhet
i detta hänseende tillagts Kungl. Majit.

§ 18.

I denna paragraf hava meddelats närmare föreskrifter angående stadsplane- stadsplanekartas
beskaffenhet. Motsvarande föreskrifter återfinnas i gällande stadga karta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Ctkastet.

under § 11 punkterna 1 ock 2, i kommittéförslaget under 14 § ock i de sakkunnigas
förslag under 5 kap. 5 §.

De föreskrifter i denna del, som upptagits i utkastet, följa i kuvudsak kommitténs
förslag, med uteslutande av vad däri namnes örn gammal stadsdel, varjämte
någon särskild regel örn mark, som är från sundketssynpunkt mindre
tjänlig till kekyggande, icke ansetts erforderlig i detta sammankang (se uttalande
kärom av departementsckefen i propositionen nr 79 sid. 53).

Till motivering av de i utkastet föreslagna kestämmelserna anföres:

kommittén föreslog, att förslag. till stadsplan skulle avfattas å karta, ’i
den mån planen icke utgöres av skriftligen avfattade stadsplanekestämmelser.

Med anledning kland annat av framställd anmärkning kar den citerade delen
i kommitténs förslag uteslutits ock ersatts med en anvisning, att stadsplanekestämmelser
skola avfattas i särskild kandling samt tillika,''i den mån
så är möjligt, utmärkas å kartan genom särskilda keteckningar.

I anledning kland annat av framställda anmärkningar kava vidare föreskrifterna
om terrängkarta ock örn avloppsutredning något omformulerats.

Motsvarande kestämmelser i de sakkunnigas förslag återfinnas i 5 kap. 5 §.
I sak skiljer sig vad där säges föga från kommitténs förslag utom i det avseendet,
att de sakkunniga uppställt fordran på att förslag till stadsplan skall
utarketas av sakkunnig person. Mot de sakkunnigas förslag i detta avseende
ailmärkningar framställts i ett flertal yttranden, gående ut å ena sidan
därpå att det.borde tydligt utsägas, vilken kompetens som i detta känseende
lordrades, i vilket känseende Svenska teknologföreningen framställt ett formligt
förslag, a andra sidan därpå att inga föreskrifter örn kekörigket korde
meddelas.

Att kravet pa sakkunskap såsom villkor för upprättande av stadsplaneförslag
i ock för sig är kefogat torde icke kunna förnekas. Att i kyggnadsstadgan
keit allmänt uppställa krav på sakkunskap för utarketande av stadsplaner
utan att tillika angiva vilken kompetens som kräves torde emellertid icke vara
lämpligt. Det förslag till kompetensfordringar, som framställts av Svenska
teknologföreningen, torde dock icke keller lämpa sig att nu kringas i tillämpkland
annat med känsyn till den utredning rörande åstadkommande av
förkättrad utbildning av stadsplanerare, som för närvarande pågår inom kommunikationsdepartementet.
Först sedan denna utredning slutförts torde tiden
vara inne att ånyo upptaga frågan till övervägande. I avbidan därå kar i
förevarande stadgeförslag icke upptagits någon mot de sakkunnigas förslag
svarande kestämmelse.

Rörande ketydelsen av den till stadsplan körande keskrivningen kava olika
meningar yppats. De sakkunniga kade i sin motivering gjort ett uttalande
av innebörd att fastställelsen å stadsplan vanligen endast omfattade stadsplanekartan,
men däremot ej den därtill körande keskrivningen. Betydelsen kärav
visade sig, anförde de. sakkunniga, särskilt i sådana fall då förslaget under
ärendets behandling blivit ändrat; beskrivningen plägade då ofta ej undergå
motsvarande ändring. Med anledning härav anförde fastighetsregisterkommissionen
bl. a., att man in dubio måste anse fastställelsen avse det antagna
stadsplaneförslaget med tillhörande beskrivning samt att det icke torde vara
med god ordning överensstämmande att icke, örn stadsplanekarta ändrades
järnvä! andra beskrivningen till överensstämmelse därmed.

Beskrivningar till stadsplaneförslag torde i regel vara upprättade i form
av en utav stadsplanens författare avgiven, daterad och undertecknad skriftlig
redogörelse för förslagets huvudgrunder. I sådant fall torde det icke låta
sig gora att verkställa ändringar i beskrivningens text, utan bör eventuell and -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ring ske antingen genom ett tillägg till beskrivningen eller genom upprättande
av en ny beskrivning, som uttryckligen angives skola träda i stället för den
gamla. I praxis torde man emellertid ansett sig sakna anledning att påfordra
sådan åtgärd i fall, då kartan i sitt ändrade skick fullt tydligt åskådliggör
förslaget, sådant det skall fastställas. Beskrivningen torde hava betraktats
mera såsom ett moment i utredningen än såsom en obligatorisk förutsättning
för planens giltighet. Att genom en ny byggnadsstadga åvägabringa någon
ändring i denna praxis torde icke vara påkallat. Det torde få bero på de granskande
myndigheterna att vid verkligt behov kräva beskrivningens omarbetning
eller komplettering på ovan angivet sätt. I enlighet.med denna uppfattning
är ock förevarande förslag avfattat.’

Vad till en början angår kravet på sakkunskap såsom villkor för upprättande
av stadsplaneförslag kan jag härutinnan ansluta mig till uttalandet i
motiven till utkastet. Innan frågan örn förbättrad utbildning för stadsplanerare
blivit slutgiltigt löst, torde i stadgan lämpligen icke böra upptagas bestämmelse
i antydd riktning. En sådan till sin innebörd oklar bestämmelse
skulle säkerligen i många fall vålla tvekan. Bäst synes mig därför vara, att
tills vidare liksom hittills städerna själva få till stadsplans uppgörande anlita
person, till vilken de hava förtroende. Givetvis ligger det i städernas
eget intresse, att därtill utses person med nödig erfarenhet på området.

Mot föreskriften i mom. 1 tredje stycket att gators och torgs höjdlägen skola
angivas genom särskild profilritning, örn marken skall ordnas genom buktig
linje, har anmärkts, att det hittills visat sig tillfyllest, att dessa höjdlägen
angivas i vertikalplanets brytningspunkter. Då emellertid det för kringliggande
markägare kan vara av betydelse, att utmärkandet i dylikt fall sker
genom profilritning, har bestämmelsen härom ansetts böra kvarstå.

I åtskilliga av de inkomna yttrandena har vidare anmärkts, att stadsplanebestämmelserna
städse borde utmärkas på kartan och att praktiska svårigheter
att upprätthålla detta krav icke förelåge. Med hänsyn härtill hava orden
’i den mån så är möjligt’ i mom. 1 sista stycket fått utgå.

Angivandet av varje höjdmeter med nivåkurvor torde i vissa fall vara onödigt.
På grund härav har i mom. 2 punkt a) stadgats, att sådant angivande
bör ske ’i regel’, d. v. s. där ej förhållandena å platsen onödiggöra nivåkurvor.

Vad i övrigt anmärkts mot utkastet i denna del har ej ansetts böra föranleda
ändring i förevarande bestämmelser.

§ 19.

Bestämmelserna i förevarande paragraf motsvara dels vad som för närvarande
stadgas i kungörelsen den 31 augusti 1907 angående bestämmelser i fråga örn
behandling av förslag till stadsplan och tomtindelning dels ock § 15 i kommitténs
förslag och 2 kap. 6 §, jämförd med 5 kap. 6 §, i de sakkunnigas förslag.

De i utkastet föreslagna bestämmelserna överensstämma i allt väsentligt med
1907 års kungörelse med de ändringar i och tillägg till denna, som kommittén
föreslagit, varjämte därutöver vissa jämkningar föreslagits i anslutning till de
sakkunnigas förslag. Till motivering av utkastets bestämmelser anföres:

Departe mentschefen.

Stadsplans
utställande
för granskning.

Utkastet.

Kungl. Maj tis proposition nr 192.

''Kommittén föreslog, att stadsplaneförslag skulle hållas för allmänheten tillgängligt
under viss bestämd tid, ävensom att viss tid därutöver, minst åtta
dagar, skulle utsättas, inom vilken anmärkningar mot förslaget finge avlämnas
till byggnadsnämnden. Då utsättande av särskild tid för anmärkningars
avgivande ej torde vara erforderligt, har i förevarande utkast stadgats, att anmärkningar
mot förslaget må inom den i kungörelsen bestämda tiden av en
månad, avlämnas, till byggnadsnämnden. Detta innebär dock icke, att anmärkningar,
som inkommit efter nämnda tid, men före ärendets avgörande, ej
må upptagas till prövning; såvitt möjligt bör hänsyn även kunna tagas till anmärkningar,
som inkommit en eller annan dag för sent, såvitt ej ärendets avgörande
därigenom skulle i .oskälig grad fördröjas. Tidsbestämmelsen är alltså
icke att anse såsom preklusiv.

Även annat bevisligt delgivningssätt än utsändande med posten har ansetts
kunna godtagas. Sker utsändandet med post, har rekommendation ej ansetts
böra krävas.

I yttrande över kommittéförslaget hemställde järnvägsstyrelsen, att minimitiden
för kronan eller enskilt företag att efter handlingarnas delfående avgiva
yttrande måtte avsevärt förlängas. Tillika anmärkte järnvägsstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen, att, i likhet med vad som föreslagits beträffande trafikområde,
det borde stadgas skyldighet för byggnadsnämnden att beträffande
i stadsplaneförslag intaget säkerhetsområde inhämta markägarens respektive
vederbörande kraftverksföretags yttrande. Vad sålunda anförts har icke synts
böra föranleda ändring i kommittéförslaget.

De sakkunniga hade föreslagit (se 2 kap. 6 § jämförd med 5 kap. 6 §), att,
därest inkomna anmärkningar föranledde väsentlig ändring i ett utställt stadsplaneförslag,
detsamma skulle ånyo utställas, men under en till åtta dagar
förkortad kungörelsetid.

Nuvarande praxis i detta hänseende torde innebära, att ändring i ett redan
utställt förslag anses böra i princip utställas i samma ordning som det ursprungliga
förslaget. Dock lärer man beträffande ändringar, som icke anses
nämnvärt beröra allmänhetens intressen, nöja sig med att de markägare,
som beröras av ändringen, under hand erhålla tillfälle att yttra sig över förslaget.

. Sistnämnda tillvägagångssätt synes för tids vinnande böra tillämpas även
vid större ändringar. De personer, som intressera sig för ärendet utan att
såsom markägare vara direkt berörda därav, bliva visserligen på detta sätt
icke offentligen underrättade om vidtagen ändring. Möjlighet torde emellertid
ändock icke saknas för dem att, örn de så önska, följa ärendets behandling.

Det föreslås alltså, att, därest inkomna anmärkningar och yttranden föranleda
ändring i stadsplaneförslaget, ägare av mark, som därav beröres, skall
omedelbart därom underrättas samt erhålla tillfälle att taga del av ändringen.
Underrättelsen skall ske i den ordning som i andra stycket sägs, d. v. s. genom
särskilda kallelsebrev, som med posten eller eljest bevisligen tillställas vederbörande.
Delgivandet av förslaget kan däremot ske på sätt, som byggnadsnämnden
finner lämpligt, och utan iakttagande av de i andra stycket angivna
tidsfrister. Det har emellertid ansetts lämpligt att här anvisa den möjligheten,
att byggnadsnämnden för stadsplaneärendets behandling håller ett sammanträde
med markägarna, vid vilket förslaget och eventuella anmärkningar
och ändringsförslag kunna muntligen diskuteras. Detta förfaringssätt torde
ej sällan visa sig vida mera praktiskt än en rent skriftlig procedur, som enligt
vad erfarenheten visar ofta resulterar i en mängd anmärkningar, vilande på
missförstånd och felaktiga förutsättningar. Genom en muntlig procedur torde
dylika anmärkningar oftast kunna avvärjas, vilket utan tvivel vore ägnat att
underlätta och påskynda ärendenas fortsatta behandling.’

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

På sätt framhållits i vissa av yttrandena torde icke endast ägare av mark
inom det i förslaget ingående området böra underrättas genom särskilda kallelsebrev.
Jämväl ägare av angränsande mark kan hava direkt intresse av planen.
Med hänsyn härtill torde böra stadgas, att markägare, vars rätt beröres
av förslaget, skola underrättas på sätt i paragrafen närmare angives. I övrigt
har jag icke ansett mig böra i sak vidtaga ändring i utkastet.

§ 20.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvara föreskrifter i kungörelsen den 31
augusti 1907 angående behandling av förslag till stadsplan och tomtindelning
samt § 11 punkt 3 i gällande byggnadsstadga.

Till motivering av utkastets bestämmelse i denna del anföres:

''Föreskriften örn kungörande av antaget stadsplaneförslag, som uteslutits
av de sakkunniga, har i enlighet med kommitténs förslag (se 15 § sista stycket)
ansetts böra bibehållas.

I detta sammanhang må erinras om innehållet i kungl, kungörelsen den 18
juli 1928 angående expediering av beslut rörande ändring i rikets indelning
m. m., genom vilken beträffande såväl stadsplaner som vissa andra ärenden
föreskrivits tillhandahållande av kartkopior i viss utsträckning på statens bekostnad.
Denna har icke avsett att beträffande stadsplaner befria städerna från
den i gällande byggnadsstadga föreskrivna skyldigheten att insända stadsplanekopia
till byggnadsstyrelsen. Fastmer skulle det kunna ifrågasättas att, såvitt
angår stadsplaner, å vederbörande samhällen överflytta skyldigheten att
bekosta även de ytterligare kopior, som i nämnda kungörelse avses. Då emellertid
förhållandena i detta avseende äro något olikartade i olika fall, och då
Kungl. Maj:t torde äga befogenhet att, örn så skulle visa sig önskligt, efter
omständigheterna förordna örn skyldighet för samhällena att bekosta även
nämnda kopior, har något tillägg icke i förevarande avseende ansetts påkallat
i byggnadsstadgan.’

Föreliggande förslag överensstämmer i huvudsak med utkastet. Det har
emellertid ansetts böra tydligt utsägas, att ej blott stadsplaneförslaget utan
även därtill hörande handlingar, såsom avgivna yttranden m. m., skola insändas
till den fastställande myndigheten, varjämte med hänsyn till de moderna reproduktionsmetoderna
tiden, inom vilken stadsplan med beskrivning m. m. skall
i kopia och avskrift insändas till vissa myndigheter, ansetts kunna nedsättas
till tre månader. Vidare har på grund av framställning från länsarkitektshåll
införts bestämmelse örn att insändandet till Konungens befallningshavande skall
ske i två exemplar.

21 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf motsvara § 1 i kungörelsen den 31
augusti 1907, 17 § i kommitténs förslag och 2 kap. 9 §, jämförd med 5 kap. 7 §,
i de sakkunnigas förslag.

I utkastet har någon väsentligare ändring icke vidtagits i gällande och tidigare*
föreslagna bestämmelser.

I vissa över utkastet avgivna yttranden har framhållits önskvärdheten av
att smärre ändringar kunde fastställas utan iakttagande av den långa utställ -

Departe mentschefen.

Stadsplans
insändande
för fastställelse

m. in.

Utkastet.

Departe mentschefen.

Ändring av
stadsplan.

Utkastet.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.

Avlopps plan.

(Jatii kostnads bestärn melser.

ningstiden, såvida vederbörande intressenter därtill lämnade medgivande. Vad
sålunda framhållits synes mig värt beaktande. Klart är emellertid att vid stadsplaneändringar,
som mera avsevärt ingripa i förut rådande förhållanden, man
ej bör eftergiva kungörelseproceduren. Gränsen synes mig lämpligen böra
dragas på sätt som skett i 3 § förslaget till stadsplanelag. Jag anser därför, att
vad i § 19 mom. 1 är stadgat ej bör äga tillämpning i fråga örn ändring, som
ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse
från vad som förut varit gällande, dock endast under förutsättning, att förslag
till ändringen blivit av samtliga sakägare godkänt. Med sakägare avses uppenbarligen
såväl markägare, vars rätt beröres av ändringen, som övriga intressenter,
varom förmäles i § 19 mom. 1. Jag har därför låtit till § 21 i utkastet
foga ett tillägg av nu angiven innebörd. I övrigt har jag icke funnit
erforderligt föreslå ändring i paragrafen.

§ 22.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvara § 22 punkt 1 i gällande byggnadsstadga
och 18 § i kommitténs förslag.

De sakkunniga hade i sitt förslag 5 kap. 1 § 4 mom. föreslagit skyldighet
för stad att, örn underjordiska avloppsledningar skulle anordnas, vid stadsplanen
foga plan utvisande huvudsakliga anordningen av dylika ledningar
(avloppsplan). Mot detta förslag framställdes vissa anmärkningar, i det att
detsamma ansågs skola bliva för städerna onödigt betungande. Med hänsyn
härtill har i utkastet upptagits kommitténs med gällande stadga nära överensstämmande
förslag. Föreliggande förslag överensstämmer med utkastet.

§ 23.

I förevarande paragraf har införts bestämmelse, anslutande sig till 49 och
51 §§ i förslaget till stadsplanelag, angående sättet för åstadkommande av
gatukostnadsbestämmelser. Stadgandets lydelse motsvarar väsentligen 55 §
i kommitténs förslag till stadsplanelag i de delar, som icke upptagits i nu
föreliggande lagförslag. Motsvarande ämne behandlas av de sakkunniga i
14 kap. 3 §. Föreliggande förslag överensstämmer med utkastet; dock har
företagits en mindre, av ändring i förslaget till stadsplanelag föranledd jämkning
av redaktionell art. Att, såsom de sakkunniga gjort, fordra samma omständliga
utställningsförfarande som i fråga örn förslag till stadsplan har icke
ansetts nödigt.

Enligt 51 § i förslaget till stadsplanelag ankommer å Konungen jämväl
att meddela närmare föreskrifter örn gatukostnadsbestämmelsers innehåll.
Detta har emellertid ej ansetts böra äga rum i själva stadgan, utan torde
lämpligare ske i form av särskilda mönstergatukostnadsbestämmelser, som
torde komma att upprättas på Kungl. Maj:ts föranstaltande.

Om tomtindelning''.

Denna avdelning motsvarar i huvudsak 3 kap. i stadsplanelagskommitténs
förslag till byggnadsstadga, innefattande 19—23 §§, samt 8 kap. i de sakkun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nigas förslag. Förslaget ansluter sig i huvudsak till kommittéförslaget, dock
med undantag av § 24.

§ 24.

De i denna paragraf föreslagna bestämmelserna örn kvarterskarta sakna
motsvarighet såväl i gällande lag som i de tidigare förslagen och hava upptagits
först i utkastet.

Till motivering av desamma anföres:

''Såsom av förslaget till stadsplanelag framgår, har däri ej ansetts böra inrymmas
rätt för byggnadsnämnden att taga initiativ till tomtindelande av
förut ej tomtindelad mark samt till ändring i gällande tomtindelning i den utsträckning,
som de sakkunniga föreslagit, liksom ej heller i övrigt tomtindelningsförfarandet
underkastats de omläggningar, som de sakkunniga föreslagit
i syfte att göra tomtindelningen mera schematisk och därigenom mera giva
densamma karaktär av en plan för tomtbildningen. Detta utesluter emellertid
ej, att vissa fördelar, som skulle kunnat vara förenade med en tillämpning
av sakkunnigförslaget, böra i möjligaste mån tillvaratagas. Så har byggnadsstyrelsen
i sitt utlåtande anfört, att styrelsen ej holle för otroligt, att ett
tomtindelningsförfarande enligt de sakkunnigas förslag skulle kunna giva
upphov till ett annat och mera vidgat betraktelsesätt beträffande själva tomtindelningsplanen.
För den erfarne stadsbyggaren stöde det, yttrar styrelsen,
klart, att uppgörandet av tomtindelningsplan även måste innefatta ett från
stadsplan fortsatt detaljstudium av kvarterets blivande bebyggande. Men
denna angelägenhet hade hittills i allmänhet alltför litet beaktats. Såväl tomtindelningar
som avstyckningar betraktades i regel såsom uteslutande rent
mätningstekniska frågor, och den blivande tomtplatsens lämpligaste bebyggande
ägnades ringa uppmärksamhet. Oavsett huruvida fastställandet av
tomtindelning skulle förbliva av mer eller mindre fastighetsbildande verkan,
vore dock alltid den frågan av mycket stor betydelse, att tomtindelningsplanen
så utfördes, att den bleve en god och lämplig plan för det blivande bebyggandet.
Oftast vore det först i samband med kvarterens indelning för bebyggande,
d. v. s. i den större tomtindelningsskalan, som stadsbyggaren vore i tillfälle
att lämna fullgoda och i detalj mera ingående anvisningar för det blivande
bebyggandet. Skulle, såsom anledning funnes att antaga, dylika önskvärda
utredningsarbeten angående kvarterens bebyggande komma att på ett bättre
sätt befordras genom det föreslagna mera schematiska tomtindelningsförfarandet,
så vore mycket därmed vunnet.

Om önskvärdheten, att stadsplanearbetet fortsättes genom ett mera detaljerat
studium av kvarterens lämpliga bebyggande, torde delade meningar icke kunna
råda. Däremot synes det icke vara nödvändigt att för vinnande av detta önskemål
uppoffra de fördelar, som från fastigbetsbildningssynpunkt ansetts
vara förenade med det nuvarande systemet. Byggnadsnämnden, som ju är
den myndighet, som uppgör förslag till tomtindelning och sedermera prövar
dessa, bör givetvis låta sig angeläget vara att tillse, att sådana förslag bliva
så långt möjligt är ägnade att uppfylla sitt huvudsakliga syfte, nämligen att
bilda det bästa möjliga underlag för kvarterens blivande bebyggande. För
detta ändamål måste det i många fall bliva nödigt att underkasta varje särskilt
kvarter en grundlig och sakkunnig undersökning till utrönande av det
lämpligaste sättet för markens uppdelning i byggnadstomter. Något särskilt
stadgande torde icke erfordras för att bereda byggnadsnämnden befogenhet
därtill. Däremot synes i byggnadsstadgan böra intagas erinran örn det lämpliga
tillvägagångssättet härvidlag.

Bihang till riksdagens protokoll ISSI. 1 sami. 108 käft. (Nr 192.) 5

Kvarters karta.

Utkastet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19%.

Departe mentschefen.

Närmare
bestämmelser
om
tomtindelning.

Utkastet.

Med anledning härav hava i förevarande paragraf meddelats vissa råd och
anvisningar i detta hänseende. Särskilt har därvid ansetts böra tillrådas, att
byggnadsnämnden upprättar en särskild karta över kvarteret, -därå bebyggelsen
instuderas, innan tomtindelningsförslag uppgöres. Detta arbete kan och
■ bör byggnadsnämnden givetvis av egen drift igångsätta i god tid. så att detsamma
icke behöver uppehålla det slutliga tomtindelningsarbetet, då tiden därför
är inne.’

Uti 5 § i förslaget till stadsplanelag göres ett principuttalande rörande tomtindelning.
Däri stadgas att tomtindelning skall ske sålunda, att kvarteret
kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen. Då såväl
ekonomiska som hygieniska, brandtekniska och estetiska synpunkter skola beaktas
vid stadsplanens uppgörande, torde särskilt stadgande härom i förevarande
paragraf icke erfordras. Såsom första stycke i paragrafen torde därför
endast böra intagas det i § 25 i utkastet förekommande stadgandet att
tomterna skola erhålla sådan form och storlek, att de kunna ändamålsenligt
utnyttjas i enlighet med gällande föreskrifter.

Från olika håll har ifrågasatts, huruvida icke stadgandet örn kvarterskartas
upprättande borde utgå och har därvid gjorts gällande, att erforderliga preliminära
utredningar rörande tomtindelning böra ske redan i samband med stadsplans
utarbetande. Klart är, att hinder icke möter att redan på sådant tidigt
stadium upprätta kvarterskartor, där detta låter sig göra. Emellertid lärer ett
dylikt förfarande i flertalet fall visa sig icke möjligt. Framkomna farhågor,
att ett uppskjutande av det närmare studiet av kvarterens lämpliga indelande
till bebyggande skulle medföra ständiga stadsplaneändringar, torde knappast
vara berättigade. Det ligger nämligen i sakens natur, att stadsplanebestämmelser
böra givas sådan omfattning, att de lämna rum för ett lämpligt utformande
av tomtindelningen. Med hänsyn härtill har jag ansett de i utkastet
upptagna bestämmelserna om kvarterskarta böra kvarstå.

§ 25.

Denna paragraf motsvarar 1 kap. 5 § andra och tredje styckena i fastighetsbildningslagen
(i huvudsak härrörande från byggnadsstadgan § 18), kommitténs
förslag 19 § 1 och 2 mom. och de sakkunnigas förslag 8 kap. 5 §.

I motiveringen till utkastet anföres örn motsvarande bestämmelse:

’De sakkunniga hade till kommitténs förslag tillagt en bestämmelse av innehåll,
att inom kvarter, där enligt stadsbyggnadsbestämmelse genomfartsöppning
över för bebyggande avsedd kvartersmark finge anordnas för att bereda
tomt utfart, tomt finge utläggas utan gräns mot gata, torg eller annat dylikt
för allmän samfärdsel avsett område. Ehuru här detta tillägg uteslutits, avses
icke någon saklig ändring i de sakkunnigas förslag i detta avseende. För att
markera detta har ur kommitténs uttryck ''annat dylikt för allmän samfärdsel
avsett område’ ordet ''dylikt’ uteslutits, därvid under för allmän samfärdsel
avsett område avsetts skola inbegripas jämväl sådan kvartersmark, som enligt
stadsplanebestämmelse får användas för utfart.

Liksom i de sakkunnigas förslag har 3 mom. i kommitténs 19 §, motsvarande
§ 19 punkt 1 i gällande stadga, här uteslutits. Rörande skälet härtill
hänvisas till yttrandena över kommitténs förslag (sid. 245—6).’

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Bestämmelsen att vid tomtindelning skall tillses, att varje tomt får gräns
mot för allmän samfärdsel avsett område har i föreliggande förslag erhållit en
mindre kategorisk avfattning än i utkastet.

§ 26.

Den här föreslagna bestämmelsen motsvarar § 19 punkt 2 i gällande byggnadsstadga.
De sakkunniga hade intagit en motsvarande punkt i stadgandet
rörande byggnadsnämnds skyldigheter, 19 kap. 1 §. Stadgandet har emellertid
ansetts här böra överföras till avdelningen örn tomtindelning och återfå den
mera framträdande ställning, som det har enligt gällande författning.

Motiven till utkastet innehålla rörande motsvarande paragraf:

’För undvikande av den med nuvarande lag förknippade olägenheten, att genom
ändring i stadsplan, berörande visst kvarter, nybyggnadsförbud inträder
även beträffande sådan tomt inom kvarteret, som uppenbarligen ej kommer att
bliva föremål för ändring i anledning av stadsplaneändringen, ansågo de sakkunniga,
att det redan i samband med stadsplaneändringen borde avgöras, beträffande
vilken del av kvarteret tomtindelningen i följd av stadsplaneändringen
borde rubbas. De sakkunniga hava därför i 8 kap. 2 § föreslagit bestämmelse
därom att, därest stadsplan skall ändras beträffande kvarter, som undergått
tomtindelning, ändringen i stadsplan skall angivas omfatta endast den del
av kvarteret, beträffande vilken i följd av stadsplaneändringen tomtindelningen
finnes böra ändras.

I förslaget till stadsplanelag har detta de sakkunnigas förslag ej upptagits.
De olägenheter, som de sakkunniga härigenom ville undgå, hava ansetts kunna
undvikas genom att byggnadsförbud i anledning av stadsplaneändringen
icke inträder i vidare mån än såvitt fråga örn ändring i tomtindelningen blivit
väckt samt att byggnadsnämnden har i sin hand att själv väcka sådan fråga
och därvid förordna, huru stor del av kvarteret ändringen bör omfatta. Det
har emellertid i förevarande sammanhang ansetts önskvärt att påpeka vikten
av att byggnadsnämnderna beakta och i god tid vederbörligen fullgöra den uppgift,
som sålunda tillkommer dem, enär eljest den faran ligger nära till hands,
att byggnadsföretag kunna, trots stadsplaneändringen, komma till stånd, som
i hög grad försvåra de i följd av stadsplaneändringen behövliga ändringarna
i tomtindelningen.’

Den i utkastet föreslagna bestämmelsen har upptagits oförändrad.

§ 27.

De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna örn tomtindelningskarta
motsvara 1 kap. 6 § i fastighetsbildningslagen, 22 § i kommitténs förslag och
8 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag.

I motiven till utkastet anföres örn de här föreslagna bestämmelserna:

’Av de sakkunniga föreslagen ändring av uttrycket ''förrättningsman för
tomtmätning’ till ’stadsmätningsman’ har ansetts ägnad att framkalla den
missuppfattning, att här ovillkorligen fordrades en person, som innehade anställning
såsom sådan, under det meningen endast är att han skall innehava
den för sådan anställning erforderliga kompetensen. För att förebygga en
sådan missuppfattning stadgas i förevarande utkast, att kartan skall vara
upprättad av person, vilken äger behörighet att innehava befattning såsom
mätningsman i stad.

Departe mentschefen.

Förbättring
i tomtindelning.

U tkastet.

Departe mentschefen.

TomtiudelningsI,
uria.

Utkastet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departe mentschefen.

Tomtindelninsrs
utställande

för granskning.

I stadgandet har ansetts böra införas föreskrift om den skala, vari kartan
skall upprättas. Därvid har såsom minimum valts den skala, som nu gäller
för tomtmätningskarta och som även i regel torde användas för tomtindelningskarta,
nämligen 1: 400. Det har dock ansetts böra medgivas att upprätta kartan
i mindre skala, där särskilda förhållanden föranleda detta.

I huvudsaklig anslutning till de sakkunniga stadgas, att kartan över tomtindelningen
skall upptaga å marken befintliga byggnader samt annat av beskaffenhet
att kunna inverka å tomtindelningen.

Den i gällande lag förekommande uppräkningen av olika slag av områden,
som kunna ingå i tomt, har i anslutning till de sakkunnigas förslag ansetts
såsom överflödig kunna uteslutas. Däremot har här icke följts de sakkunnigas
förslag att ur stadgandet utesluta fordran å måttuppgifter rörande längden av
tomts särskilda sidor. Såsom framhållits i anmärkningar mot sakkunnigförslaget,
har redan med nuvarande lagstiftning förekommit, att tomtindelningsförslag
grundats å ett kartmaterial, som från mätningsteknisk synpunkt icke varit
tillfredsställande. De olägenheter, som härav följt, skulle med de sakkunnigas
formulering hava blivit ännu mera framträdande. Med anledning bland annat
härav har de sakkunnigas förslag beträffande tomtindelningsförfarandet icke
följts, utan har i detta hänseende gällande rätts ståndpunkt ansetts böra vidhållas.

Härmed avses emellertid å andra sidan icke att legalisera ovannämnda förfaringssätt
att företaga tomtindelning utan tillgång till mätningstekniskt
riktiga kartor. Fastmer måste lydelsen av § 27 liksom av motsvarande stadgande
i gällande lag givetvis anses innebära, att de uppgifter å gränser och
ytinnehåll, som där fordras, skola vara riktiga och att alltså uppgifter av mera
summarisk beskaffenhet icke kunna godtagas. Uppenbarligen böra byggnadsnämnderna
vid tomtindelningar iakttaga detta. Behovet av en mera förberedande
undersökning såsom grundval för tomtindelningen får tillgodoses på det
sätt, som anvisas i § 24.’

Vad i yttrandena anmärkts mot förevarande paragraf har jag icke ansett
vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i densamma. I anledning av
vad förste stadsingeniören i Göteborg yttrat må framhållas, att syftet med den
av honom förordade lydelsen av paragrafen torde i huvudsak vara tillgodosett
med bibehållandet i stadgan av bestämmelserna örn kvarterskarta.

§ 28.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser, motsvarande kungörelsen den
31 augusti 1907, i vad den avser tomtindelning, 21 § i kommitténs förslag
samt 8 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag. Kommitténs förslag att efter utställningstiden
utsätta ytterligare tid för ingivande av anmärkningar har icke
här upptagits. I enlighet med sakkunnigförslaget har ansetts böra medgivas
även annan bevislig delgivning än genom rekommenderat brev. I förhållande
till utkastet föreligger i huvudsak ingen annan ändring än att uttrycket
''ägare av mark, som skall ingå i delningen’ ansetts böra utbytas mot ''markägare,
vars rätt beröres av tomtindelningen’. Härutinnan ber jag få hänvisa
till vad jag yttrat vid behandlingen av § 19. Med hänsyn till vad i ett yttrande
anmärkts må framhållas, att de föreslagna bestämmelserna uppenbarligen
icke kan givas annan tolkning än att drätselkammaren skall underrättas,
även örn kungörelseförfarandet kommer till användning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 69

§ 29.

Bestämmelserna i förevarande paragraf motsvara § 17 mom. 2 i gällande
byggnadsstadga, dock med uteslutande av andra stycket, vars innehåll torde
få anses följa av § 125. Paragrafen överensstämmer med utkastet. I anledning
av vad i ett yttrande anmärkts rörande svårighet att erhålla bevis, att
tomtindelning vunnit laga kraft, må erinras att dylik svårighet torde bliva
undanröjd genom bestämmelsen i 75 § första stycket i förslaget till stadsplanen.

KAP. 4.

Om ordnande av stads område utom stadsplan.

Detta kapitel avhandlar beskaffenheten av stomplan och utomplansbestämmelser,
de sistnämnda i den mån de avse stads område, samt sättet för deras
åstadkommande. Bestämmelserna äga vissa motsvarigheter i kommitténs förslag
70—72 §§ ävensom i 2 och 6 kap. i de sakkunnigas förslag.

§ 30.

Denna paragraf innefattar grunderna för uppgörande av stomplan. Den
saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Andra stycket svarar i huvudsak
mot 2 kap. 3 § första punkten i de sakkunnigas förslag.

I motiven till utkastet anföres rörande paragrafen:

''Stadgandet avser att betona å ena sidan stomplanens egenskap av förberedelse
till blivande stadsplan, å andra sidan att den dock icke behöver vara
inskränkt till huvudgator och andra områden för allmänna ändamål, utan kan
redovisa jämväl områden för enskilt bebyggande. Av stomplanens allmänna
karaktär följer, att den i allt fall endast kommer att avspegla grunddragen av
den blivande stadsplaneläggningen.’

Med hänsyn till innehållet i 10 och 11 §§ i förslaget till stadsplanelag har
paragrafen undergått viss omredigering. Att, på sätt yrkats i vissa yttranden,
utesluta bestämmelsen att hänsyn skall tagas till äganderättsförhållanden har
jag icke ansett lämpligt.

§ 31.

I förevarande paragraf hava upptagits föreskrifter örn grunderna för stomplanebestämmelsers
innehåll. Motiven till utkastet innehålla följande uttalande
härom:

''Såsom 10 § stadsplanelagen angiver, skall, örn särskilda bestämmelser erfordras
angående bebyggande eller användande i övrigt av i stomplan ingående
område, stomplanen innehålla sådana bestämmelser. Dessa kunna tydligen
avse användningen av de områden, som avsättas för allmänna ändamål.
I den mån så är fallet, erfordras inga närmare direktiv angående bestämmelsernas
innehåll. Detta får tydligen bero på omständigheterna i varje särskilt
fall. Ingår åter i stomplanen område för enskilt bebyggande, komma stomplanebestämmelserna
för dylikt område i regel att till sitt innehåll nära motsvara
de utomplansbestämmelser, som kunna meddelas för icke planlagt om -

Delgivning
av beslut
om fastställelse
å tomtindelning.

Stomplans

upp görande.

Utkastet.

Departe mentschefen.

Stomplanebestämm
elser.

Kurnyl. Maj:ts proposition nr 192.

Departe mentschefen.

Stomplaue kartn.

Utom plansbes
t lim m elsen*
innehåll.

råde. För detta fall har ansetts lämpligt att angående stomplanebestämmelsernas
innehåll meddela vissa direktiv i närmaste överensstämmelse med de riktlinjer,
som kommittén meddelade för utomplansbestämmelser (se 70 § i dess
stadgeförslag).

Såsom framgår av kap. 5 är meningen ej att vare sig stomplane- eller
utomplansbestämmelserna skola behöva uttömmande reglera byggandet inom
resp. område utom stadsplanen. Bestämmelserna i nämnda kapitel gälla
(med vissa modifikationer; se § 80) även icke stadsplanelagda områden. Därjämte
kunna i stadens byggnadsordning meddelas undantag rörande dessa områden.
Givetvis möter ej hinder att genom stomplane- eller utomplansbestämmelser
upphäva eller ändra dessa författningsbestämmelser. Det torde dock få
antagas, att inom exempelvis ett stomplanelagt område stomplanebestämmelserna
i regel komma att innehålla, förutom en allmän markdisposition för området,
i den mån sådan ej ingår i planen i övrigt, vissa modifikationer av de i
§ 80 meddelade föreskrifterna örn byggnads höjd och våningsantal samt storleken
av tomtplats och obebyggd del av tomt, men att i övrigt kap. 5 i byggnadsstadgan
kommer att gälla med de tillägg och undantag, som byggnadsordningen
kan innehålla.’

Med anledning av vad som anmärkts mot uttrsmket ''byggnadsplats’ bär detsamma
i såväl denna som åtskilliga efterföljande paragrafer ersatts med uttrycket
''tomtplats’.

I vissa yttranden har hemställts, att måttbestämmelsen 7,5 meter för bostadsbyggnads’höjd
måtte utgå. Då en sådan bestämmelse, som ju icke är
ovillkorlig, torde vara av viss nytta för de byggande, har den ansetts böra
kvarstå. Uttrycket ’synnerliga skäl’ torde dock böra ändras till ''särskilda
skäl’. — De i paragrafen upptagna bestämmelserna torde tillgodose även de
hygieniska kraven och lära därför några ytterligare bestämmelser härutinnan,
varom yrkande framställts, icke vara erforderliga.

§ 32.

Föreskrifterna örn beskaffenheten av förslag till stomplan ansluta sig i viss
mån till de sakkunnigas förslag (2 kap. 5 §) rörande beskaffenheten av förslag
till generalplan, dock med uteslutande av de sakkunnigas fordran på att
förslaget skall vara upprättat av sakkunnig person. Härom hänvisas till vad
som anförts under § 18. Även i övrigt har § 32 anpassats efter vad i § 18
föreskrivits örn förslag till stadsplan.

I förhållande till utkastet föreligger allenast skiljaktigheter därutinnan, att
dels mindre skala än den i paragrafen angivna ansetts böra tillåtas, där särskilda
förhållanden därtill föranleda, dels ock stomplanebestämmelser, liksom
stadsplanebestämmelser, ansetts städse böra utmärkas jämväl å kartan.

§ 33.

I denna paragraf meddelas föreskrifterna örn utomplansbestämmelsers innehåll.
Med hänsyn till deras förut påvisade nära frändskap till stomplanebestämmelserna
har stadgandet kunnat väsentligen inskränkas till en hänvisning
till vad i § 31 stadgas om innehållet i sådana bestämmelser. Paragrafen överensstämmer
med utkastet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19Z.

§ 34.

Paragrafen, som avhandlar beskaffenheten av förslag till utomplansbestämmelser,
ansluter sig i sak till 71 § i kommitténs förslag och överensstämmer
med utkastet.

Förslag: till
ntoniplansbestämmelser.

§ 35.

I förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser örn handläggning av
fråga rörande stomplan och utomplansbestämmelser.

Motiven till utkastet innehålla följande uttalande om föreskrifterna i denna
paragraf:

''Paragrafen motsvarar kommitténs förslag till stadga 72 §, med iakttagande
att paragrafen gäller även stomplan. Härav följer att för tillkomsten av
stomplan och utomplansbestämmelser ansetts böra föreskrivas samma procedur,
som fordras beträffande förslag till stadsplan. Detta innebär beträffande utomplansbestämmelser
en väsentlig skärpning av nu gällande regler. I gällande
författningar meddelas i detta hänseende inga uttryckliga föreskrifter, men i
praxis lärer man hava ansett sig böra fordra ett kungörande av förslaget,^ dock
utan särskilda kallelsebrev till markägarna. Mot kommitténs förslag att å dessa
bestämmelser tillämpa det mera omständliga stadsplaneförfarandet restes
åtskilliga gensagor i de avgivna yttrandena. Med hänsyn till bestämmelsernas
natur att kunna innehålla en viss disposition av mark för olika ändamål synes
det dock icke rådligt att eftergiva på de föreslagna formerna. I sådana fall,
då bestämmelserna icke innehålla sådana dispositionsregler, kunde det däremot
möjligen låta sig göra. Att i olika fall stadga olika procedur för samma slag
av bestämmelser synes dock vara ägnat att skapa förvirring och har därför
icke ansetts böra ifrågakomma.’

Handläggning
ar
fråga om
stomplan
oell utomplansbestämmelser.

Utkastet,

Med hänsyn till vad som anmärkts mot det föreslagna kallelseförfarandet Departevid
handläggning av fråga örn utomplansbestämmelser har jag härutinnan men sc e
föreslagit ett enklare förfaringssätt.

KAP. 5.

Om byggande.

Örn byggnads yttre anordnande lii. m.

I detta kapitel meddelas föreskrifter om byggandet i stad. De avse ej blott
område, som är intaget i stadsplan, utan även utom stadsplanen belägen mark.

Endast av praktiska skäl hänföra sig stadgandena i första hand till byggande
å tomt. Enligt § 36 mom. 2 gälla dessa stadganden emellertid även örn annan
fastighet än tomt, således bland annat just tomtplats å icke stadsplanelagt område.
Angående vissa särbestämmelser, som ansetts nödiga för område av
sistnämnda slag, hänvisas till §§ 80 och 81.

Enligt gällande lagstiftning finnas på detta område inga klara gränslinjer Gällande
uppdragna. För kvarterens bebyggande, exempelvis i avseende å de viktigaste lagstiftning,
momenten, gårdsrums storlek och byggnads höjd, finnas regler ömsom i byggnadsstadga
och byggnadsordning, ömsom i särskilda stadsplanebestämmelser.
Svårigheter i tolkningsavseende lära därigenom stundom hava framträtt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19%.

Tidigare

förslag.

Bostadskommissionen, som icke närmare ingick på denna frågas principiella
sida, uttalade emellertid i § 45, att för varje kvarter eller del av kvarter byggnadssättet
skulle regleras genom lämpliga byggnadsbestämmelser med avseende
å gård och byggnads läge å tomten, byggnads höjd och antal våningar jämte
vissa andra angivna förhallanden. Samtidigt intog dock kommissionen i sitt
stadgeförslag utförliga bestämmelser i dessa avseenden, valka — i den mån
icke i byggnadsordningen strängare föreskrifter meddelats — skulle gälla i
avseende å byggnadssättets reglering, intill dess lämpliga byggnadsbestämmelser
bleve gällande.

Kommittén, som framhöll, att stadsplanen och således även de särskilda
stadsplanebestämmelser, som inginge såsom delar av densamma, ingrepe direkt
i den enskilde jordägarens rätt att förfoga över sin mark samt därutinnan ålade
honom förpliktelser, som han ej kunde undandraga sig, ansåg, att i denna
ordning borde bestämmas exempelvis det sätt, varå byggnadskvarteren inom
olika delar av samhället finge utnyttjas (till sammanbyggda boningshus, fristående
boningshus, industribyggnader, offentliga byggnader o. s. v.), att inom
vissa byggnadskvarter husen skulle mot gatan uppföras i särskild byggnadslinje
(förgårdar) eller att inre del av byggnadskvarter skulle lämnas obebyggd,
att endast hus av viss beskaffenhet eller viss storlek finge inom vissa byggnadskvarter
uppföras (stenhus, våningsantal, höjd) med mera dylikt. Innebörden
av dessa och dylika stadsplanebestämmelser vore, framhåller kommittén,
otvivelaktigt av den art, att åt dem måste beredas det civilrättsliga stöd, som
tillkomme stadsplan i övrigt, liksom det även måste finnas befogat, att
vid deras fastställande åt den enskilde bereddes samma tillfälle att bevaka
sina intressen och göra sin rätt gällande, som då fråga vore örn stadsplanen i
övrigt. Sedermera ankomme det, yttrar kommittén, på byggnadsstadgan och
lokal byggnadsordning att komplettera och närmare utforma de regler, efter
vilka bebyggandet finge försiggå, att således, i den mån icke stadsplanebestämmelserna
därom bestämt, reglera gårdsutrymme, byggnadshöjd, byggnadsmaterial,
beskaffenheten av boningsrum och andra lokaler, åtgärder mot eldfara
med mera dylikt.

De av kommittén sålunda uttalade åsikterna omfattades i huvudsak även av
de sakkunniga. Vid den bearbetning, de sakkunniga verkställde av de utav kommittén
förbigångna delarna av byggnadsstadgans ämnesområde, sökte de sakkunniga
på ett möjligast skarpt sätt uppdraga den gränslinje mellan stadsplanebestämmelser
och administrativ författning, som kommittén sålunda antytt.
Genom vad de sakkunniga benämnde stadsbyggnadsbestämmelser, innefattande
bland annat stadsplanebestämmelserna, skulle enligt de sakkunniga
regleras alla moment av betydelse för själva stadsbilden, medan till byggnadsordningarna
skulle hänföras endast föreskrifter av teknisk och administrativ
natur, som mera avsåge verkställigheten av den genom stadsbyggnadsbestämmelserna
skedda regleringen.

De sakkunniga liksom bostadskommissionen funno det dock icke möjligt att
genomföra detta system annat än såsom ett framtidsprogram. I likhet med

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 192.

kommissionen ansågo de sakkunniga nödvändigt att, i avvaktan på stadsbyggnadsbestämmelsers
fastställande för alla i stadsplan upptagna kvarter, erbjuda
något surrogat att användas under mellantiden.

I motsats till kommissionen upptogo de sakkunniga dock icke i detta hänseende
några bindande regler i sitt förslag utan ansågo, att de bestämmelser,
som i detta hänseende kunde erfordras, borde för varje ort upptagas såsom ett
särskilt kapitel i ortens blivande nya byggnadsordning.

Beträffande reglerna för byggandet i stad företer utkastet en väsentlig olikhet
mot nu gällande stadga, nämligen i fråga örn avgränsningen mellan å
ena sidan byggnadsstadgan och byggnadsordningarna och å andra sidan de
bestämmelser, som skola meddelas i samband med stadsplanen (de s. k. stadsplanebestämmelserna).
I motiveringen anföres härom efter redogörelse för de
tidigare förslagen:

’I likhet med samtliga nu omförmälda förslag bygger även förevarande förslag
på den (i förslaget till stadsplanelag uttryckta) grundsatsen, att stadsplanen
skall innehålla de bestämmelser angående däri ingående områdens bebyggande
eller användande i övrigt, som finnas erforderliga. Med denna
principiella ståndpunkt synes det mest förenligt att, i överensstämmelse med de
sakkunniga, icke i den centrala författningen (här byggnadsstadgan) upptaga
några allmängiltiga regler angående de ämnen, som böra regleras genom
stadsplanebestämmelser. De av bostadskommissionen i detta hänseende föreslagna
reglerna, motsvarande i huvudsak innehållet i gällande stadga §§ 23,
25, 26 och 28, hava alltså här, liksom i de sakkunnigas förslag, uteslutits.
De interimistiska föreskrifter, som kunna för en ort erfordras i avbidan på
stadsplanebestämmelsers tillkomst, återfinnas här liksom hos de sakkunniga
i övergångsbestämmelserna. I motiveringen till dessa lämnas en mera detaljerad
redogörelse för dessa föreskrifters innebörd, vilken i viktiga hänseenden
skiljer sig från de sakkunnigas förslag. Här må allenast nämnas, att det
torde vara oundgängligt att, liksom även de sakkunniga föreslogo, i blivande
byggnadsordningar för de särskilda orterna intaga vissa interimsbestämmelser
i ovan angivna hänseenden.''

På sätt framgår av vad jag tidigare anfört har jag ansett mig kunna i princip
godtaga den i utkastet föreslagna anordningen i fråga örn avgränsningen
mellan å ena sidan byggnadsstadgan och byggnadsordningarna och å andra sidan
stadsplanebestämmelserna. Att under övergångstiden vissa svårigheter kunna
befaras uppstå lärer icke kunna förnekas. Svårigheter av den i yttrandena angivna
art torde icke kunna helt undgås vilket system man än väljer. Då emellertid
påtagliga fördelar äro förenade med det nu föreslagna systemet, har jag
icke ansett mig, av hänsyn till nyss antydda svårigheter, vilka dock äro
av övergående art, böra i stadgan intaga föreskrifter i ämnen, vilka rätteligen
böra regleras genom stadsplanebestämmelser. I detaljbestämmelserna åter har
jag med anledning av vad i yttrandena anförts funnit mig'' böra vidtaga åtskilliga
ändringar, för vilka jag skall redogöra under de särskilda paragraferna.

Underrubriken till de följande paragraferna har synts mig lämpligen böra erhålla
följande avfattning: ''Om byggnads yttre anordnande m. m.’.

Utkastet.

Departe mentschefen.

Kungl. Majlis proposition nr 192

Byggnads
höjd m. m.

Utkastet.

Departe mentschefen.

§ 36.

I förevarande paragraf hava upptagits vissa allmänna bestämmelser örn
byggnad.

Uti motiven till utkastet anföres om de där föreslagna bestämmelserna:

''Såsom mom. 1 upptages här en allmän föreskrift, att byggnad skall med avseende
å byggnads höjd och antal våningar samt gårdsrums storlek uppföras i
enlighet med gällande stadsplanebestämmelser. Stadgandet motsvarar närmast
§ 45 i bostadskommissionens förslag. Å område utom stadsplan gäller
det sagda beträffande stomplanebestämmelser och utomplansbestämmelser.

I ett andra moment i paragrafen hava sammanförts definitioner å vad som
härvid förstås med byggnads höjd, med våning och med gårdsrum.

Regeln örn vad som förstås med byggnads höjd återfinnes i gällande stadga
§ 28 punkt 5, bostadskommissionens stadgeförslag § 51 och de sakkunnigas
förslag 17 kap. 13 §.

Angående våningsberäkning stadgas i gällande stadga § 28 punkt 1, bostadskommissionens
förslag §§ 60 och 61 samt de sakkunnigas förslag 17 kap. 13 §.

Definition å bonings- och arbetsrum finnes ej i gällande byggnadsstadga.
Gällande hälsovårdsstadga bestämmer däremot begreppet boningsrum. Av
bostadskommissionen upptogs i § 63 i dess förslag till byggnadsstadga en definition,
som omformulerades något av de sakkunniga (17 kap. 14 §). Förevarande
förslag ansluter sig till sakkunnigförslaget, dock med viss ytterligare
modifikation, föranledd av att det icke ansetts nödigt att meddela någon allmängiltig
föreskrift örn i vad mån kök må anses hänförligt till den ena eller
andra kategorien (jämför § 50).

Bestämningen av begreppet gårdsrum motsvarar i viss mån § 47 mom. 2
tredje stycket i bostadskommissionens stadgeförslag. Egentlig motsvarighet
finnes ej i gällande stadga (jämför dock § 12 punkt 2).’

Den föreslagna bestämmelsen i mom. 1 har ansetts böra fullständigas med
uttrycklig föreskrift att byggnad ej heller må uppföras i strid mot stomplanebestämmelser
eller utomplansbestämmelser.

Med hänsyn till vad som anmärkts mot beteckningen ''gårdsrum’ har detta
i förevarande och vissa efterföljande paragrafer ersatts med andra uttryck, som
mera direkt angiva vad som i varje särskilt fall åsyftas.

Vid angivande av vad som avses med byggnads höjd ha i utkastet givits
regler även för det fall, att taklist saknas. Då dylika undantagsfall torde
böra regleras lokalt efter förhållande i varje stad, torde härutinnan erforderliga
bestämmelser meddelas i byggnadsordningen. I detta sammanhang må framhållas
att med uttrycket ''byggnad vid gata’ givetvis även innefattas byggnad
med förgård.

De i utkastet förekommande definitionerna å våning, boningsrum och arbetsrum
hava såsom onödiga och möjligen mindre noggranna uteslutits. Därjämte
hava bestämmelserna örn vind i enlighet med framställt yrkande fått utgå, då
fråga härom torde få regleras olika i de särskilda fallen.

I ett yttrande har anmärkts, att det vore olämpligt att, såsom skett i utkastet,
lämna byggnadsnämnd full frihet att efter terrängförhållandena medgiva
undantag från stadgans bestämmelse om vad som är att hänföra till våning i
förhållande till källare. Då det torde vara nödvändigt att giva byggnads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nämnden möjlighet att härutinnan handla efter omständigheterna, har paragrafen
i denna del lämnats utan ändring.

§ 37.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser huru byggnaden skall placeras
å tomten. Paragrafen motsvarar § 26 punkt 1 i gällande byggnadsstadga
samt delar av § 47 mom. 4 i bostadskommissionens stadgeförslag. Den överensstämmer
i sak med utkastet, dock har viss jämkning av. redaktionell art vidtagits.
Då förgård finnes i ett stort antal äldre stadsplaner, lära regler för
sådant fall icke böra saknas i paragrafen.

§§ 38 och 39.

I dessa paragrafer meddelas föreskrifter rörande utsprång å byggnad, motsvarande
dem, som återfinnas i bostadskomissionens förslag till byggnadsstadga
§ 57 samt de sakkunnigas förslag 10 kap. 4 §. Närmare föreskrifter om beskaffenheten
av de utsprång, varom här är fråga, äro avsedda att intagas i
byggnadsordningarna.

Utsprång av här ifrågavarande slag kunna under givna omständigheter komma
i strid mot det i 13 § i förslaget till stadsplanelag stadgade förbudet mot
nybyggnad i strid mot stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser. Härutinnan
ber jag få hänvisa till vad departementschefen anfört vid remissen
till lagrådet av förslaget till stadsplanelag (se propositionen nr 79 sid. 71).
Uti förevarande paragrafer meddelas det generella undantag från nämnda byggnadsförbud,
som enligt nyssnämnda paragraf i förslaget till stadsplanelag må
av Kungl. Majit medgivas beträffande estetiska anordningar å byggnader.

Från utkastet föreligga skiljaktigheter därutinnan att dels sockel upptagits
i § 38, varemot listverk såsom utgörande ett moment i fasadbehandlingen ansetts
böra utgå, dels ock de i § 39 intagna måttbestämmelserna uteslutits, varjämte
vissa redaktionella jämkningar vidtagits i sistnämnda paragraf. Ytterligare
ändringar hava icke ansetts påkallade.

Uti § 41 i utkastet hava föreslagits vissa bestämmelser örn anbringande av
fönster till bonings- och arbetsrum. Bestämmelser härom lära icke lämpligen
böra upptagas i stadgan. De förhållanden, varom här är fråga, torde icke kunna
allmängiltigt regleras lika för alla platser och för alla fall. Därest föreskrifter
i ämnet erfordras, lära dessa böra meddelas i form av stadsplanebestämmelser.
På grund härav har paragrafen uteslutits.

§§ 40 och 41.

Dessa paragrafer motsvaras i utkastet, § 40 av första stycket i § 42 och
§ 41 av andra stycket i samma paragraf.

I motiveringen till utkastet anföres om dessa bestämmelser:

"Bestämningen av den tillåtna takkonturen är hämtad från bostadskommissionens
förslag till byggnadsstadga § 59. Direkt motsvarighet finnes ej i gällande
byggnadsstadga. På grund av anmärkningar mot kommissionens för -

Byggnads

läge.

Utsprång å
byggnad.

Utesluten

paragraf.

Yttertak.

Utkastet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departe mentschefen.

Fasad.

Provisoriska
byggnader.

Obebyggda

områden

inom

kvarter.

slag hava de regler, kommissionen föreslagit örn rätt att i vissa fall tillämpa
en lutning av mer än 45 grader, uteslutits. Därjämte har såsom ett ytterligare
maximum för taknockens höjd angivits 6 meter över yttertakets skärning med
fasadytan, vilket mått ^ansetts i regel tillfyllest. Erfordras i särskilt fall
större takhöjd, lärer frågan böra prövas i samband med stadsplanen/

De i förevarande förslag upptagna bestämmelserna överensstämma i huvudsak
med utkastet; dock hava i enlighet med framställda yrkanden orden
''yttertakets skärning med fasadytan’ ersatts med ''taklistens överkant’, varjämte
byggnadsnämnden erhållit befogenhet medgiva, att även anordningar, som av
praktiska skäl äro nödvändiga och ej medföra olägenheter, må anbringas utöver
takplanet. Övriga mot utkastet i denna del framställda anmärkningar
hava icke synts vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i paragraferna.

§ 42.

Till denna paragraf finnes icke direkt motsvarighet i gällande byggnadsstadga
(jämför dock § 30). Bestämmelser i ämnet pläga i regel meddelas i byggnadsordningarna.
Emellertid synas i stadgan icke böra saknas bestämmelser av
bär föreslaget innehåll. Paragrafen motsvarar § 40 i utkastet, som dock med
hänsyn till vad däremot anmärkts blivit omredigerad. Bestämmelserna hava
ansetts böra upptagas efter de tekniska detaljföreskrifterna i §§ 40 och 41 i
förslaget.

§ 43.

I denna paragraf är lämnat medgivande att i byggnadsordning i vissa fall
stadga lindring i gällande bestämmelser för provisoriska byggnader. Paragrafen
motsvarar 36 § i kommitténs förslag och 17 kap. 8 § i sakkunnigförslaget.
I sistnämnda förslag gjord begränsning till stadens mark eller byggnader
har dock ansetts böra bortfalla i enlighet med åtskilliga erinringar i de över
förslaget avgivna yttrandena.

Mot upptagande av de här föreslagna bestämmelserna hava framställts åtskilliga
erinringar. Även örn det i och för sig varit önskvärt, att byggnadsstadgans
bestämmelser kunnat bringas i tillämpning jämväl å tillfälliga byggnader,
torde det dock av praktiska skäl vara ofrånkomligt att medgiva vissa
lindringar beträffande sådana byggnader. Det lärer icke behöva befaras, att
större olägenhet härav skall uppstå. Jag Ilar med hänsyn härtill ansett mig
böra behålla bestämmelserna oförändrade.

§§ 44—48.

I dessa paragrafer regleras ordnandet av obebyggda områden inom kvarter.
Där kvartersin delning saknas, böra bestämmelserna analogi vis tillämpas. Vissa
motsvarigheter finnas i gällande stadga § 12 punkt 2 och § 26 punkt 2 ävensom
i byggnadsordningar. I bostadskommissionens förslag finnas regler i ämnet
i §§ 21 och 27 samt i kommitténs förslag i 11 § 3 och 4 mom. och 69 §.

Det har icke ansetts erforderligt att i byggnadsstadgan intaga närmare
föreskrifter rörande gårds belägenhet och anordnande i övrigt samt om förbin -

Kungl. Marits proposition nr 192.

delse mellan gård och gata, liknande dem som intagits i bostadskommissionens
förslag §§ 47, 48 och 56, utan förslaget intager den ståndpunkten, att dylika
regler skola givas i byggnadsordningen. Stadgande härom finnes i § 46.

Från motsvarande bestämmelser i utkastet föreligga åtskilliga skiljaktigheter
av huvudsakligen formell art, vilka icke torde tarva närmare motivering.

Om byggnads inre anordnande m. m.

Reglerna i denna underavdelning — vilken synts lämpligen böra erhålla
överskriften: ''Örn byggnads inre anordnande m. m.’ — motsvara i huvudsak

de av bostadskommissionen föreslagna, av de sakkunniga med vissa ändringar
upptagna bestämmelser örn bonings- och arbetsrum samt särskilda anordningar
till förekommande av eldfara m. m.

§ 49.

Bestämmelsen, som är hämtad från de sakkunnigas förslag 17 kap. 18 §, ersätter
vissa av bostadskommissionen föreslagna mera detaljerade föreskrifter
örn bonings- eller arbetsrums beskaffenhet. Beträffande boningsrum äro, såsom
de sakkunniga påpeka, de av kommissionen föreslagna bestämmelserna numera
till stor del ersatta med föreskrifter i nya hälsovårdsstadgan, och beträffande
arbetsrum, där så icke är fallet, fylles behovet av föreskrifter enklast
genom den här meddelade hänvisningen till vad som gäller om boningsrum.
De föreskrifter, som härutöver kunna erfordras, böra, såsom de sakkunniga
uttalat, givas genom byggnadsordningarna.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med utkastet.

§ 50.

I förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser örn golvets läge i förhållande
till markytan.

Gällande stadga innehåller i § 32 första stycket bestämmelse att golv i boningsrum
skall läggas minst 30 centimeter högre än angränsande jordyta. Bostadskommissionen
föreslog (§ 65) ökning av detta mått till 40 centimeter. De
sakkunniga (17 kap. 16 §) hava föreslagit återgång till gällande mått därutinnan.
Även i övrigt hava de sakkunniga i viss mån avvikit från kommissionens
förslag. Rörande skälen till dessa avvikelser hänvisas till betänkandet (sid.
308).

Utkastet överensstämmer med de sakkunnigas förslag, med viss omformulering.
Särskilt har ansetts nödigt att utesluta stadgandet örn skyldighet för
markägaren att tåla visst intrång å sin tomt.

Förevarande förslag överensstämmer i huvudsak med utkastet. Kravet på
dagerbelysning i arbetsrum, där golvet förlagts lägre än markytan, har dock
icke ansetts böra bibehållas. Därjämte hava vissa i huvudsak formella jämkningar
vidtagits.

Vissa sanitära
anordningar.

Golvets

läge.

Gällande
stadga och
tidigare
förslag.

Utkastet.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Rums höjden.

Grundmur.

Utkastet.

Departe mentschefen.

Brandmur.

Utkastet.

§ 51.

Denna paragraf, som innehåller regler om rumshöjden, motsvarar § 32 i gällande
byggnadsstadga.

De sakkunniga hava uti 17 kap. 17 § föreslagit, att den normala rumshöjden,
2,70 meter, i byggnadsordning må kunna nedsättas till 2,50 meter. I vissa yttranden
har påyrkats nedsättning'' av sistnämnda mått till 2,40 meter; och har detta
önskemål tillmötesgåtts i utkastet. Föreliggande förslag överensstämmer
med utkastet, mot vilket i denna del anmärkning icke förekommit.

§52.

Bestämmelserna örn grundmur i förevarande paragraf motsvaras av 17 kap.
19 § första stycket i de sakkunnigas förslag. Förhållandet har tidigare endast
reglerats genom byggnadsordningarna å vissa orter.

Bestämmelsen har ansetts böra inflyta i utkastet. Såsom skäl härför har åberopats,
att behovet av bestämmelser torde vara allmängiltigt och att det dessutom
syntes mindre lämpligt, att bestämmelser, som så nära berörde grannelagsrätten,
tillkomme i den ordning som gällde örn byggnadsordning. Andra stycket
i nämnda paragraf i sakkunnigförslaget har inarbetats i § 79.

Uti ett yttrande har ifrågasatts, huruvida paragrafens formulering kunde
komma att medföra den trygghet, som avsåges; och har med hänsyn härtill föreslagits,
att bestämmelserna borde ersättas med föreskrift därom, att efter lokala
förhållanden bestämda regler skulle intagas i byggnadsordning med rätt för
byggnadsnämnd att i vissa fall medgiva undantag. Då det uppenbarligen icke
möter hinder att dessa frågor'' närmare regleras i byggnadsordningen, har anmärkningen
icke ansetts böra föranleda ändring i paragrafen.

§§ 53 och 54.

Förevarande paragrafer innehålla bestämmelser örn brandmur. Liknande bestämmelser
återfinnas i gällande byggnadsstadga huvudsakligen i § 34. Bostadskommissionen
upptager motsvarande föreskrifter i § 74 och de sakkunniga
i 17 kap. 20 §.

I motiven till utkastet anföres om där upptagna bestämmelser örn brandmur: ''Förevarande

förslag överensstämmer närmast med de sakkunnigas. Särskilt
har här ansetts lämpligt att införa av de sakkunniga föreslagna bestämmelser
örn rätt att mellan tomter hava gemensam brandmur. Även här gäller
det en fråga, som hittills reglerats endast i byggnadsordningarna men som med
hänsyn till sin natur icke synes lämpa sig att ordnas utan stöd i byggniadsstadgan.

Till de sakkunnigas förslag har i enlighet med framställd anmärkning fogats
en föreskrift örn möjlighet att bemyndiga byggnadsnämnden att även eljest
i särskilda fall, som i byggnadsordningen skola angivas, medgiva befrielse
från uppförande av brandmur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

I fråga om elesåkra avdeluingsväggar och bjälklag inom byggnad har, liksom
i de sakkunnigas förslag (17 kap. 20 §), förutsatts, att bestämmelser skola
meddelas i byggnadsordningen.’

Mot bestämmelserna örn rätt att hava gemensam brandmur har anmärkts, att
risk förelåge att det å vissa orter hävdvunna bruket av gemensamma brandmurar
måste i avsevärd grad inskränkas, vilket innebure ett fördyrande av byggnadskostnaderna.
Av bestämmelsernas avfattning torde med tydlighet framgå, att
därmed icke avses hindra fortvaron av sådan lokal praxis. Anordningen med
gemensam brandmur kan vara lämplig för mindre byggnader men knappast i
andra fall. För att tvekan örn stadgandets innebörd icke skall råda, har en viss
omredigering därav skett.

Det i § 53 upptagna stadgandet örn trähus, som icke är uppfört i fastighetsgräns,
torde vara överflödigt, då för dem i förevarande hänseende erforderlig
reglering lärer böra ske genom stadsplanebestämmelser. För äldre stadsplaner,
där sådan reglering icke förekommer, är avsikten att mot § 23 i gällande
byggnadsstadga svarande föreskrifter skola intagas i de provisoriska byggnadsföreskrifterna.
Stadgandet har därför uteslutits.

Från brandtekniskt håll hava riktats anmärkningar mot bestämmelserna
i tredje stycket av § 53 om rätt för byggnadsnämnden att medgiva anbringande
av fönster eller dörr å brandmur och tillika framhållits, att i detta hänseende
bestämmelsen i § 34 av gällande byggnadsstadga vore mera tillfredsställande
och betryggande, i följd varav anledning saknades att frångå dem.
Uti gällande stadga saknas, såsom tidigare antytts, bestämmelser, varom nu är
fråga. Däremot har i ett stort antal byggnadsordningar, bland annat i Stockholm,
lämnats medgivande till dylika anordningar. Då det icke lärer böra
ifrågakomma att helt förbjuda anbringande av fönster eller dörr å brandmur
och bestämmelserna härom synas hava sin rätta plats i byggnadsstadgan, har
jag icke funnit skäl vidtaga ändring i desamma.

Med hänsyn till vad som i vissa yttranden anförts örn uttrycken ’brandsäker’
och ''eldsäker’ må framhållas, att dessa givetvis avses hava samma innebörd som
i brandstadgan. Det synes obehövligt att i byggnadsstadgan införa definitioner
å nämnda begrepp.

övriga i förevarande paragrafer vidtagna jämkningar hava föranletts av
yttrandena och torde icke tarva närmare motivering.

§ 55.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser för att säkerställa användningen
av betryggande taktäckningsmaterial. Paragrafen motsvarar § 35 i
gällande byggnadsstadga, dock med uteslutande av vissa detaljer. Formuleringen
överensstämmer i huvudsak med de sakkunnigas förslag i 17 kap. 21 §
och utkastet, som lämnats utan anmärkning.

Mot sakkunnigförslaget har anmärkts, att detsamma, såsom intaget i lagen,
icke inrymde någon dispensmöjlighet, vilket dock ansågs kunna erfordras. Genom
bestämmelsens intagande i den nya byggnadsstadgan vinnes tydligen möjlighet
att i detta hänseende tillmötesgå skäliga önskemål.

Departe mentschefen.

Tak täcknings material.

Skorstenar
m. ni.

Utgångar
ni. ni.

Utkastet.

Departe mentschefen.

Bestämmelser
i
byggnadsordning.

Utkastet.

Departe mentschefen.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 192!.

§ 56.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvaras av föreskrifter i § 36 mom. 1
i gällande stadga. Formuleringen överensstämmer med 17 kap. 22 § i de sakkunnigas
förslag och motsvarande paragraf i utkastet; dock har i anledning av
yrkande från brandtekniskt håll föreskrift intagits jämväl örn avgasningsrör.
Ett tidigare från samma håll uttalat önskemål örn närmare föreskrifter rörande
undersökning av rökrör m. m. före användningen torde i mån av behov kunna
tillgodoses vid utarbetande av förslag till mönsterbyggnadsordningar.

§ 57.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna motsvara § 33 i gällande
stadga, § 77 i bostadskommissionens förslag och 17 kap. 23 § i de sakkunnigas
förslag.

I motiven till utkastet anföres rörande de där föreslagna bestämmelserna:

''Erinras må i detta samband, att regler örn hotell m. m. finnas i särskild författning
samt att sådan är under utarbetande beträffande biograflokaler. Med
hänsyn härtill har ur paragrafen uteslutits den i förslagen gjorda uppräkningen.

Sista stycket i de sakkunnigas förslag, avseende hissar, har uteslutits med
hänsyn till väckt fråga örn utfärdande av en för hela landet gemensam författning
örn hissar. Intill dess så sker, falla även hissarna i avseende å eldfaran
under den allmänna föreskriften i § 58.’

Förevarande förslag överensstämmer med utkastet; dock har föreskriften att
utgångar m. m. skola hava nöjaktig dagerbelysning ansetts kunna uteslutas,
varjämte en mindre jämkning vidtagits i texten.

§ 58.

Här meddelas en allmän bestämmelse, motsvarande gällande stadga § 36
punkt 2, örn skyldigheten att i byggnadsordning intaga erforderliga ytterligare
föreskrifter till förekommande av eldsvåda. Motsvarande stadgande
återfinnes i de sakkunnigas förslag 17 kap. 24 § första stycket.

I motiven till utkastet yttras örn förevarande paragraf:

''Bland eldfarliga inrättningar, som falla under detta stadgande, märkas
bland annat garage. Vidkommande garage meddelades genom ett kungl, cirkulär
den 4 december 1925 vissa normalföreskrifter, avsedda att kunna införas i
de särskilda orternas byggnadsordningar. Denna form torde fortfarande få
anses vara den lämpligaste i fråga örn de ganska detaljerade bestämmelser, som
i detta avseende erfordras, därest icke den utvägen väljes att även beträffande
garage utfärda en särskild författning.

En i andra stycket av samma paragraf i sakkunnigförslaget upptagen bestämmelse
örn möjlighet att i byggnadsordning förbjuda trähus har ansetts
kunna utgå, enär sådant förbud torde böra meddelas genom stadsplanebestämmelse.
’

Förevarande förslag överensstämmer i denna del med utkastet. Jag har
icke ansett lämpligt att, på sätt ifrågasatts i vissa yttranden, närmare specificera
i vilka hänseenden bestämmelser må erfordras. Vad i yttrandena sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 81

skilt angivits faller givetvis under paragrafen med den lydelse, den erhållit i
utkastet.

§ 59.

Denna paragraf motsvarar § 43 andra stycket i bostadskommissionens för- Skyndsam
slag och 17 kap. 26 § andra stycket i de sakkunnigas förslag. I förhållande or(,mn£ar>
till utkastet föreligger ingen ändring.

§ 60.

Här föreslagna bestämmelser motsvara bostadskommissionens förslag § 44 Underhåll
och de sakkunnigas förslag 17 kap. 25 §. I förevarande förslag har allenast av Elonad,
uttryckligen tillagts, att till bristfällig byggnad är att räkna jämväl byggnad,
som genom brand eller annorledes skadats, samt att, örn ej rivning verkställes
inom förelagd tid, byggnadsnämnden äger låta utföra sådan på den tredskandes
bekostnad. Förslaget överensstämmer med utkastet; dock har med hänsyn
till innehållet i § 5 sjunde att-satsen viss omformulering av paragrafen ansetts
böra ske.

Olli byggnadslov.

§ 61.

Paragrafen motsvarar del av § 37 samt § 42 första stycket i gällande byggnadsstadga,
24 § i kommitténs förslag och 17 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag.

Med anledning av den påverkan, innehållet i denna avdelning av stadgan måste
röna av det sätt, varpå begreppet nybyggnad bestämmes, må här erinras
örn vad under förarbetena till förslaget till stadsplanelag därom förekommit.

Enligt 40 § i 1907 års lag örn stadsplan och tomtindelning (motsvarande 1
kap. 45 § fastighetsbildningslagen) tillkom det Konungen att förordna örn
vilken förändring av befintlig byggnad, som skulle vara att hänföra till nybyggnad.
Med anledning härav utfärdades den ännu gällande kungörelsen av
den 18 januari 1908 angående vad vid tillämpning av lagen angående stadsplan
och tomtindelning är att till nybyggnad hänföra.

Byggnadsstadgekommitterade upptogo i sitt förslag till byggnadsstadga
samma bestämmelse angående vad till nybyggnad vore att hänföra som 1908
års kungörelse, men en reservant var av skiljaktig mening och ansåg, att då
stadsplanelagen och byggnadsstadgan avsåge att reglera helt olika förhållanden,
det icke vore möjligt att åt begreppet ''till nybyggnad hänförligt byggnadsföretag’
giva samma lydelse som i 1908 års kungörelse. Denna mening
vann understöd av såväl överintendentsämbetet som av bostadskommissionen i
deras förslag till byggnadsstadga.

1916 års kommitté stadgade i 83 § i förslaget till stadsplanelag enahanda
befogenhet som enligt gällande lag för Konungen att meddela de närmare föreskrifter
i ämnet, som erfordrades. Dessa föreskrifter har kommittén ansett
böra inrymmas i byggnadsstadgan och de återfinnas till sitt innehåll överensstämmande
med 1908 års kungörelse uti 92 § i dess förslag till byggnadsstadga.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 108 käft. (Nr 192.)

Skyldighet
att söka
byggnadslov.

Förarbetena
till förslaget
till stadsplanelag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Utkastet.

Emellertid införde kommittén i 20 § i förslaget till stadsplanelag stadgande
av innebörd, att såsom nybyggnad enligt de i 13—19 §§ föreslagna bestämmelserna
örn nybyggnadsförbud ej vore att anse vissa tillfälliga byggnader eller
stadigvarande mindre anordningar. Rörande skälen för införande av detta
stadgande hänvisas till kommitténs motivering (sid. 162 i betänkandet). Kommittén
anför vidare (se betänkandet sid. 355—356), att den icke kunnat biträda
den mening, som kommit till uttryck under förarbetena till de tidigare byggnadsstadgeförslagen,
eller att under begreppet nybyggnad skulle innefattas, i
stadsplanelagen ett visst slag av byggnadsåtgärder och i byggnadsstadgan ett
annat mera omfattande slag av dylika åtgärder. Ville man bringa under byggnadsnämndens
obligatoriska förprövning och tillsyn vissa byggnadsåtgärder,
som enligt det uppställda nybyggnadsbegreppet icke vore att anse såsom nybyggnad,
borde enligt kommitténs uppfattning detta ske genom bestämmelse i
byggnadsordning, att byggnadsnämnds tillstånd erfordrades även för vissa
underhållsarbeten eller förändringar å byggnad, som icke vore att hänföra till
nybyggnad (jfr 33 § 2 mom. i förslaget till byggnadsstadga).

Åtskilliga av de myndigheter, som yttrade sig över kommittéförslaget, ställde
sig på samma ståndpunkt, som enligt vad nyss nämnts intogs av överintendentsämbetet
och bostadskommissionen. Tillika anmärktes, att genom den
av kommittén föreslagna definitionen i byggnadsstadgan vissa byggnadsföretag
kommit att undandragas byggnadsnämndens kontroll; och förordades därför
från skilda håll, att då begreppet nybyggnad i stadsplanelagen ej lämpligen
kunde bliva fullt identiskt med samma begrepp enligt byggnadsstadgan, stadsplanelagen
borde upptaga särskilt stadgande örn vad som vore att enligt densamma
hänföra till nybyggnad.

I de sakkunnigas förslag återfinnas hithörande bestämmelser i två särskilda
lagrum. Enligt 10 kap. 4 § utgör vad i samma kapitels 1 § är stadgat (förbud
att uppföra nybyggnad å bl. a. gatumark och parkområde) ej hinder för
att å gatumark eller parkområde vidtaga anordningar och uppföra mindre
byggnader, som avse att tillgodose den allmänna trevnaden. Vidare har i
32 kap. 18 § bestämts vad till nybyggnad är att hänföra, vilken bestämmelse
i huvudsak överensstämmer med 92 § i kommitténs förslag till byggnadsstadga.

Vid remissen till lagrådet av det nu framlagda förslaget till stadsplanelag
m. m. yttrade departementschefen följande:

!Det under förarbetena framkomna förslaget att införa ett nybyggnadsbegrepp
i lagen och ett annat i byggnadsstadgan kan jag icke biträda. I likhet
med kommittén anser jag, att bestämmelser örn vad som är att hänföra till
nybyggnad böra såsom för närvarande äger rum meddelas i administrativ ordning.
I den mån ett på sådant sätt tillkommet nybyggnadsbegrepp icke skulle
vara lämpligt med hänsyn till stadsplanelagens föreskrifter örn byggnadsförbud,
gatas upplåtande och skyldighet att utgiva ersättning till gatumark m. m.,
bör detta avhjälpas icke genom skapande i stadsplanelagen av ett nytt nybyggnadsbegrepp
utan medelst undantagsbestämmelser.’

I motiven till utkastet yttras efter åberopande av departementschefens anförande: -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

’I anslutning till det sålunda anförda Ilar vid stadgeförslagets avfattande
undersökts, i vad mån gällande bestämning av nybyggnadsbegreppet kan behöva
ändras. Det har därvid icke förbisetts, att det hade varit önskvärt att kunna
tillmötesgå de i vissa anmärkningar mot kommittéförslaget uttalade önskemålen
örn ett nybyggnadsbegrepp, som från stadgans synpunkt vore mera tillfredsställande
än den i 1908 års kungörelse innefattade, mera efter stadsplanelagens
fordringar lämpade bestämningen. Vore nybyggnadsbegreppet i lagen
endast av betydelse med hänsyn till förbudet i 13 § mot nybyggnad i strid mot
stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser, skulle detta önskemål kunna
tillgodoses genom att, sedan ett för stadgan lämpat nybyggnadsbegrepp bestämts,
Kungl. Maj :t med stöd av sin i 13 § givna dispensbefogenhet meddelade
undantag beträffande ombyggnad, som vore av ringa värde i förhållande till
byggnaden i dess helhet. Emellertid har ju nybyggnadsbegreppet betydelse
även beträffande andra nybyggnadsförbud liksom även beträffande gatas upplåtande
och skyldighet att utgiva ersättning för gatumark m. m., och i dessa
fall är någon motsvarande dispensrätt icke Kungl. Maj:t meddelad i lagförslaget.

Vid sådant förhållande synes annan utväg ej återstå än att meddela en bestämning
av nybyggnadsbegreppet, avpassad efter lagens fordringar, men gällande
även för stadgan. Den oegentlighet, som därvid från stadgans synpunkt
måste anses uppstå genom att sålunda vissa byggnadsföretag av ringa värde
undantagas från nybyggnadsbegreppet, får då undanröjas genom uttrycklig
bestämmelse, att även dessa byggnadsföretag, ehuru ej hänförliga till nybyggnad,
skola i avseende å skyldigheten att söka byggnadslov och byggnadsnämndens
tillsyn i övrigt vara fullt jämställda med nybyggnad. Förfarandet, ehuru
formellt mindre tillfredsställande, leder dock i realiteten till det önskade resultatet.

I enlighet härmed är förevarande förslag avfattat. Nybyggnadsbegreppets
bestämning har emellertid liksom i kommitténs och de sakkunnigas förslag ansetts
böra ske i de allmänna bestämmelserna (se § 117).

Med denna ändrade uppställning har det synts mera praktiskt att i förevarande
paragraf sammanföra alla de fall, där byggnadstillstånd fordras, vilka
i kommitténs förslag fördelats på 24 och 33 §§. Motsvarighet i de sakkunnigas
förslag finnes i 17 kap. 1 §, där jämväl sådant sammanförande skett.

Bland de^ byggnadsföretag, som kräva byggnadsnämndens tillstånd, har införts
även återställande av brandskadad byggnad, varjämte i övrigt vidtagits
vissa smärre jämkningar i formuleringen. I fråga om användning av lokal
till annat ändamål, där de sakkunniga föreslagit viss begränsning i kommitténs
förslag, har i anledning av framställd anmärkning en återgång till sistnämnda
förslag skeft.’

Uti vissa yttranden har hemställts, att byggnadsnämnds tillstånd jämväl
borde sökas för rättighet att anordna hiss i uppförd byggnad. Då en dylik anordning
innebär så genomgripande förändring av byggnad, att tillstånd därtill
måste sökas på grund av övriga bestämmelser i paragrafen, har särskilt stadgande
härutinnan icke ansetts erforderligt. Ej heller lärer bestämmelse erfordras
örn skyldighet att söka tillstånd till schaktning och dylikt utom kvarter,
då vad härom stadgas i 20 § av förslaget till stadsplanelag torde innebära
nödig trygghet mot olämpliga sådana åtgärder.

Med hänsyn till vad i yttrandena anmärkts har jag ansett det böra bestämmas
i byggnadsordningen och ej i stadgan, huruvida byggnadsnämndens lov erfordras
för vidtagande av åtgärd, som påverkar byggnads yttre, såsom utbyte av

Departe mentschefen.

Kungl. Majlis proposition nr 192.

takbeläggningsmaterial, omfärgning, skyltning och plantering. På grund härav
har paragrafen i vissa hänseenden omformulerats. Jämväl i övrigt hava
jämkningar av huvudsakligen redaktionell art vidtagits.

§ 62.

Ansökan örn I förevarande paragraf hava meddelats bestämmelser rörande vilka handlingar
skola åtfölja ansökan örn byggnadslov. Paragrafen motsvaras av § 37 i
gällande byggnadsstadga, 25 § i kommitténs förslag och 17 kap. 1 § i de sakkunnigas
förslag.

Utkastet. Uti motiven till utkastet anföres rörande de föreslagna bestämmelserna:

''Gällande regler om de handlingar, som skola åtfölja ansökan om byggnadslov,
återfinnas i § 37 byggnadsstadgan. Desima regler hava i samtliga de föreliggande
förslagen betydligt fullständigats. I de sakkunnigas förslag (17
kap. 1 §) hava dock bestämmelserna i ämnet gjorts relativt kortfattade, enär
de sakkunniga förutsatt, att närmare föreskrifter skulle meddelas i byggnadsordningarna.
Med hänsyn till förevarande förslags allmänna uppställning har
det ansetts lämpligt att i huvudsak återgå till kommittéförslagets mera utförliga
bestämmelser härutinnan (se 25 § i kommitténs förslag till byggnadsstadga).
Avvikelserna härifrån äro huvudsakligen följande.

Den av kommittén tillämpade benämningen tomtkarta för nybyggnad har
icke bibehållits, då den icke lämpar sig för det fall att byggnad uppföres å
mark, som ej är tomt.

Situationsplanen har ansetts lämpligen kunna utgöras av en kopia av kartan,
å vilken jämväl den tillämnade byggnaden skall vara inlagd.

Bland erforderliga handlingar har upptagits jämväl uppgift örn vem som ansvarar
för byggnadsarbetet samt att denne, örn det ej är byggherren själv, åtagit
sig arbetet.

Med hänsyn till framställda invändningar har icke upptagits av de sakkunniga
föreslagen föreskrift, att i byggnadsordning må föreskrivas att, därest ritningarna
äro upprättade av ledamot i byggnadsnämnden eller av någon hos
nämnden i byggnadsärenden föredragande tjänsteman, ärende, som avser uppförande
av nybyggnad, skall underställas Konungens befallningshavandes
prövning.

Ej heller har ansetts nödigt att, såsom de sakkunniga föreslagit, stadga, att
de givna föreskrifterna om handlingar, som skola åtfölja ansökan örn byggnadslov,
skola gälla även då ansökan örn tillstånd till byggnadsföretag skall
ingivas till Konungens befallningshavande.

I anslutning till sakkunnigförslaget har angivits, att byggnadsritningarna
skola vara så utförda, som i byggnadsordningen, närmare bestämmes. Däremot
har här icke följts de sakkunnigas förslag, att ritningarna skola vara upprättade
av sakkunnig person. Huru önskvärt det än kunde vara att uppställa en
dylik regel, vilken givetvis för såväl den byggande allmänheten som samhällena
själva endast skulle medföra fördelar, så torde dock tiden ännu icke vara
mogen för att i lagstiftningen upptaga detta krav. Det är att hoppas, att i
allt fall samhällena skola vid avfattandet av byggnadsordningarna söka tillse,
att vederbörliga krav på ritningarnas beskaffenhet upprätthållas, och att allmänheten
skall snart lära sig inse fördelarna av att i dylika för densamma så
viktiga ärenden försäkra sig örn ett fullgott arbete.

Vid remissen till lagrådet av förslaget till stadsplanelag yttrade departementschefen
beträffande 19 § — innefattande reglerna för det fall, att byggnad
uppförts utöver tomtgräns — att bestämmelsen i gällande lag örn tillstånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

av markägaren för vidtagande å sådan byggnad av ändring, som är att hänföra
till nybyggnad, lämpligen syntes böra upptagas i byggnadsstadgan.

I enlighet härmed har här såsom ett andra moment i § 62 upptagits nämnda
regel, motsvarande 1 kap. 10 § sista stycket i lagen örn fastighetsbildning i
stad.

Mom. 3 motsvarar i viss mån § 37 punkt 2 i gällande stadga samt 25 § näst
sista stycket i kommitténs stadgeförslag.’

I förenklingssyfte hava åtskilliga ändringar vidtagits i utkastet. Sålunda
har stadgandet under mom. 1 b) ansetts kunna utgå. Den i paragrafen om- m
förmälda kartan torde böra innehålla uppgift även huruvida skyldighet att
gälda bidrag till gatukostnad åligger tomtägaren. Uppgift örn avlopp, dess
beskaffenhet, höjdläge och avstånd från tomtgränsen synes däremot byggnadsnämnden
själv böra införskaffa, där sådan uppgift fordras för ärendets
provning och sökanden ej tillhandahållit den. Det torde vara onödigt betungande
att i varje ärende fordra sådan uppgift och i allt fall synes dess införskaffande
icke böra åvila den som upprättat kartan och beskrivningen. — Den
avfattning, 19 § i förslaget till stadsplanelag erhållit, har vidare medfört uteslutande
av mom. 2 i förevarande paragraf. Vissa redaktionella jämkningar
hava ock vidtagits. —• Slutligen har, i anledning av uttalande i vissa av yttrandena,
givna bestämmelser förklarats gälla allenast ansökan örn lov till nybyggnad,
medan i särskilt moment intagits föreskrift, att bestämmelserna skola
i tillämpliga delar gälla i fråga örn annat byggnadslov. I samband därmed
har mom. 3 uteslutits.

§ 63.

I denna paragraf hava meddelats vissa direktiv för byggnadsnämnden vid Prövning av
prövning av ansökan örn byggnadslov. Paragrafen motsvarar § 38 punkt 1 i
gällande stadga, 28 § i kommitténs förslag och 17 kap. 3 § i de sakkunnigas i0T.
förslag. Då de i tidigare förslag föreslagna bestämmelserna synts vara allt
för detaljerade, har åt paragrafen givits en allmännare avfattning. Med hänsyn
till den ändrade lydelsen av 18 § i förslaget till stadsplanelag har intagits
bestämmelse örn att byggnadsnämnden skall tillse, att byggnadsarbetet även
överensstämmer med tomtindelning. Härigenom har stadgandet att byggnad
ej må skjuta över gällande tomtgräns blivit överflödigt. Att byggnadsnämnden
för meddelande av byggnadslov har skyldighet tillse, att tomtägaren fullgjort
honom åliggande skyldigheter beträffande gatukostnad m. m. följer av
18 § i förslaget till stadsplanelag.

§ 64.

Denna paragraf innebär en nyhet i förhållande till gällande stadga; dock Villkor för
finnes en viss motsvarighet till paragrafen uti § 22 punkt 3. Paragrafen
motsvarar sista stycket i 17 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag.

I utkastet hava upptagits jämväl de av de sakkunniga uti andra stycket Utkastet,,
av sistnämnda paragraf föreslagna bestämmelserna; rörande motiven till dessa
bestämmelser hänvisas till vad de sakkunniga anfört (sid. 304). I utkastet

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Ilar sista styckets regel ansetts böra gälla ej allenast byggnad, som skall inrymma
bonings- eller arbetsrum, utan regeln har i utkastet utvidgats till att
avse alla byggnader, där så av förhållandena påkallas,
mentschefén ^ot bestämmelserna i motsvarande paragraf i utkastet har anmärkts, att
de innebure en allt för stor stränghet mot markägarna, och har tillika ifrågasatts,
huruvida utkastet i denna del stöde i god överensstämmelse med 24 §
i förslaget till stadsplanelag. Då det syfte, som avsetts med stadgandet, lärer
kunna ernås i annan och enligt min mening riktigare ordning, har jag ansett
mig böra utesluta stadgandet. I vissa fall torde det utan vidare vara klart
eller ligga i sakens natur, att genomförandet av en stadsplan förutsätter viss
byggnads borttagande. För sådana fall erfordras icke någon särskild åtgärd.
I övriga fall lärer den utvägen bära anlitas, att frågor av förevarande natur
klarläggas redan före antagandet av stadsplanen samt att nödiga föreskrifter
mtagas i de till stadsplanen hörande stadsplanebestämmelsema. Härigenom
bliva frågorna i sista hand underställda Kungl. Maj :ts prövning i samband med
fastställandet av stadsplanen.

§ 65.

föreskrifter Denna Paragraf saknar motsvarighet i gällande stadga. Uti 17 kap. 6 §
om bygg-1" stycket i de sakkunnigas förslag har föreslagits ett stadgande av innenadsarbete.
hall, att byggnadsnämnden vid meddelande av byggnadslov skall lämna de
närmare föreskrifter, som vid arbetets utförande borde lända till efterrättelse.
Utkastet. Då ett uttryckligt bemyndigande för byggnadsnämnden i detta hänseende
icke ansetts böra saknas i stadgan, har enahanda bestämmelse upptagits i utkastet.

Departe- Till den i utkastet upptagna bestämmelsen har på därom gjord hemställan
mentse fogats ett andra stycke av innehåll att byggnadsnämnden, där så erfordras,
må föreskriva, att hållfasthetsberäkning med tillhörande ritningar ävensom
andra specialritningar skola ingivas till byggnadsnämnden för granskning.
Närmare bestämmelser örn dessa handlingars beskaffenhet m. m. torde böra
meddelas i byggnadsordningen.

§ 66.

Historiska Paragrafen motsvarar 31 § i kommitténs förslag och 17 kap. 7 § i
m, m. sakkunnigförslaget. Sista stycket, avseende fasta fornlämningar, är nytt hos
de sakkunniga. Den av dem föreslagna föreskriften, att nämnden skall tillse
att fornlämningarna såvitt möjligt lämnas orörda, har dock ansetts böra utbytas
mot en anmaning att tillse, att gällande föreskrifter till skyddande av
dylika minnesmärken iakttagas, varjämte en anvisning lämnats nämnden att
före ärendets avgörande inhämta riksantikvariens yttrande. Från utkastet
föreligger ingen annan avvikelse än att ordet ’bör’ i paragrafens sista mening
ändrats till ''skall’.

§ 67.

föreskrifter Denna paragraf motsvarar § 27 i gällande stadga, 29 § samt 30 § första
m. m. stycket i kommitténs förslag samt 17 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag.

Kungl. Majlis proposition nr 192.

I motiven till utkastet anföres rörande de föreslagna bestämmelserna:

''Kommittén bade i 30 § andra stycket intagit föreskrift, att, örn ärende angående
bygnadslov är av beskaffenhet att från brandteknisk synpunkt påkalla
särskild uppmärksamhet, yttrande bör inhämtas av den kommunala
brandmyndigheten, innan ärendet av byggnadsnämnden avgöres. De sakkunniga
uteslöto detta stadgande under framhållande att detta förfarande, syntes
höra till de inre angelägenheter, som finge regleras genom bestämmelser i byggnadsordningen
eller i varje fall på annat sätt än genom stadgande i lag. Ehuru
nu icke är fråga örn införande av förevarande stadganden i lag utan endast i
den administrativa byggnadsstadgan, synes det dock önskvärt att undgå reglering
av denna sak i förevarande sammanhang, detta med hänsyn till de. olikheter
i organisation, som kunna förefinnas å skilda orter.. Bäst är naturligtvis
örn en dylik remiss kan undvikas genom att en sakkunnig brandchef deltager
i ärendenas prövning i byggnadsnämnden (jämför ovan § 13).’

Första stycket i förevarande förslag överensstämmer, bortsett från en mindre
redaktionell jämkning, med utkastet.

I samband med Kungl. Maj:ts remiss till lagrådet den 21 november 1930 av
förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn
arbetarskydd har chefen för socialdepartementet ifrågasatt införande i en ny
byggnadsstadga av bestämmelse örn skyldighet för byggnadsnämnd att, då
tillstånd sökes till byggnadsföretag, som berör industriell anläggning, därom
underrätta vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. I yttrande häröver
har flertalet myndigheter tillstyrkt den ifrågasatta anordningen. Med föranledande
av vad sålunda förekommit har jag låtit i ett andra stycke införa stadgande
därom, att yrkesinspektör eller bergmästare skall underrättas, då ansökan örn
byggnadslov avser industriell anläggning.

§ 68.

Denna paragraf motsvarar 32 § i kommitténs förslag och 17 kap. 5 § i sakkunnigförslaget.
Paragrafen har oförändrad upptagits fran utkastet, mot vilket
anmärkning icke framställts.

§ 69.

I denna paragraf meddelas bestämmelser örn byggnadslovs giltighetstid.
Paragrafen motsvarar § 38 punkt 2 i gällande stadga, 38 § i kommitténs förslag
och 17 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag.

J motiven till utkastet anföres örn ifrågavarande bestämmelser:

''Medan de sakkunniga ville hänvisa alla bestämmelser örn byggnadslovs giltighet
till byggnadsordningen, har kommittén i sitt förslag upptagit vissa positiva
regler i ämnet. Dessa hava i huvudsak följts; dock har i enlighet med
framställda anmärkningar giltighetstiden för samtliga av byggnadsnämnd meddelade
tillstånd till byggnadsåtgärder satts till fem år i enlighet med nuvarande
stadga § 38 punkt 2. Däremot har den av kommittén föreslagna tiden,
inom vilken byggnadsföretag skall hava påbörjats, minskats från tre till

två år. .

I sista stycket har i anledning av framställd anmärkning vidtagits sadan
avvikelse från kommitténs förslag, att såsom förutsättning för ny anmälnings -

IJtkastet.

Departe mentschefen.

Prövning
av annan
myndighet.

Byggnadslovs
giltighetstid.

Utkastet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departe mentschefen.

Allmänt] a
byggnader.

Utkastet.

Departe mentschefen.

skyldighet till byggnadsnämnden efter inträffat avbrott i byggnadsarbete angivits
viss tid, tre månader.’

Jag har icke funnit anledning vidtaga saklig ändring i utkastet i denna del.

§ 70.

Gällande bestämmelser örn kontroll å allmänna byggnader återfinnas i byggnadsstadgan
§ 43 samt i kungl, brevet den 5 november 1875. Motsvarande bestämmelser
hava upptagits uti 39 § i kommitténs stadgeförslag samt 17 kap.
10 § i de sakkunnigas förslag.

Till motivering av utkastets föreskrifter i denna del har anförts:

’De sakkunniga (17 kap. 10 §) hava i motsats till kommittén (39 § i förslaget
till byggnadsstadga) icke ansett sig böra föreslå ett lättande av byggnadsnämndernas
allmänna kontroll i fråga örn allmänna byggnader i andra fall
än^då ritningarna prövas av Konungen eller byggnadsstyrelsen. Då emellertid
från Svenska stadsförbundets sida ett undantag i detta hänseende i den utsträckning
kommittén förordat ansetts vara lämpligt, torde anledning saknas
att i detta hänseende frångå kommittéförslaget.

Däremot har undantaget i fråga om ritningar, som granskas av byggnadsstyrelsen,
bibehållits i enlighet med sakkunnigförslaget. Det är nämligen att
märka, att den ritningsgranskning, som numera tillkommer byggnadsstyrelsen
enligt gällande föreskrifter örn det offentliga byggnadsväsende^ förut i huvudsak
var Konungen förbehållen.

Undantaget för ritningar, som genom byggnadsstyrelsen granskas för annan
myndighet, har däremot ansetts böra uteslutas.

Sista stycket i 39 § i kommitténs förslag har överförts till § 73, som handlar
örn byggnadsarbetes övervakande.

I detta samband må erinras, att i yttranden över sakkunnigförslaget från
åtskilliga hamnstyrelser och andra uttalats önskemål örn en viss befogenhet att
inom hamnområde ordna bebyggandet under friare former än eljest. Bland annat
har Svenska kommunaltekniska föreningen framfört önskemål örn beredande
av möjlighet för hamnägande samhällen att liksom enligt gällande stadga
tilldela sina hamnförvaltande organ viss befogenhet i frågor rörande hamnplanens
utformning och byggnadslov därstädes. Vid lagförslagets remiss till lagrådet
yttrade departementschefen, att frågan örn skyldighet att för byggnadsföretag
inom sådant område inhämta tillstånd hos byggnadsnämnd syntes böra
upptagas till närmare behandling vid utformandet av förslaget till byggnadsstadga.

Att i byggnadsstadgan medgiva någon generell befrielse från skyldigheten
att beträffande byggnadsföretag inom hamnområde inhämta byggnadsnämnds
tillstånd synes icke vara lämpligt. Härigenom skulle kunna riskeras bristande
hänsyn till stadsbilden och andra bebyggelsesynpunkter, vilket vore så mycket
beklagligare, som det här ofta gäller just de mest centrala och ömtåliga delarna
av en stads område. Detta utesluter icke, att i särskilda fall ett visst eftergivande
av byggnadsnämndens granskningsbefogenhet kan vara lämpligt. Frågan
om den lämpliga avgränsningen mellan byggnadsnämndens och hamnförvaltningens
befogenhet i dylika fall torde emellertid få lösas i samband med
fastställandet av byggnadsordning.’

Vad i yritrandena anmärkts mot förevarande paragraf i utkastet har icke synts
mig böra föranleda ändring i densamma. Därest förslaget att fastställelse av
byggnadsordning skall ankomma på Konungens befallningshavande godtages,

Kungl. Majlis proposition nr 198.

lärer därav följa, att införande i byggnadsordning av vissa undantagsbestämmelser
i fråga örn granskning av byggnadsföretag, varom här är fråga, ej kan
ske med mindre Konungen efter sökt dispens därtill givit sitt tillstånd. En
mindre jämkning av redaktionell art har vidtagits i tredje stycket.

Om tillsyn Öyér byggandet.

§ 71.

I denna paragraf hava meddelats bestämmelser örn skyldighet för byggnads- Byggnadsnämnden
att med uppmärksamhet följa byggnadsföretag och annat arbete. Pa- tillsynsragrafen
motsvarar § 40 i gällande byggnadsstadga samt § 41 mom. 2 i bo-skyldighet,
stadskommissionens förslag. De sakkunnigas förslag har ingen motsvarighet
härtill, men torde hava avsett att hithörande föreskrifter skulle meddelas genom
byggnadsordning. Utkastet liksom förevarande förslag följa i huvudsak bostadskommissionen.

§ 72.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser örn utstakning av byggnad. Utstakning
Bestämmelserna motsvara § 40 första och tredje styckena i bostadskommissio- aT byggnad,
nens förslag. De sakkunniga hava uteslutit stadgandet, tydligen emedan det
ansetts för detaljerat att upptagas i lagen. I en ny byggnadsstadga torde ett
dylikt stadgande icke böra saknas. § 40 andra stycket i kommissionens förslag
har icke synts böra upptagas med hänsyn till de regler örn tomtmätning, som
numera finnas i annan ordning meddelade. I förhållande till utkastet föreligga
allenast skiljaktigheter av huvudsakligen redaktionell art.

§ 73.

Denna paragraf innehåller betämmelser örn skyldighet för byggnadsnämn- Besiktning,
den att verkställa erforderliga besiktningar av byggnadsföretag och annat arbete.
Gällande stadga innehåller inga motsvarande bestämmelser utom den
allmänna regeln i § 40; brukligt är emellertid att regler i ämnet meddelas i
byggnadsordningarna. Mom. 1 och 3 motsvara § 41 mom. 3 och 4 i bostadskommissionens
förslag och 17 kap. 11 § i de sakkunnigas förslag.

I motiven till utkastet anföres rörande de där i ämnet föreslagna bestäm- utkastet,
melserna: i

''Föreliggande förslag följer i det väsentliga bostadskommissionen med viss
omformulering och med den avvikelse att besiktningsbevis ansetts böra utfärdas
först efter det de förelägganden och villkor, vartill besiktningen givit anledning,
blivit uppfyllda.

Sista stycket är hämtat från de sakkunnigas förslag.

Första stycket i mom. 2 är föranlett av ett utav byggnadsstyrelsen i yttrande
över sakkunnigförslaget uttalat önskemål om meddelande av bestämmelser, i
vad mån byggnadsnämnderna skulle äga verkställa besiktning av sådana allmänna
byggnadsföretag, vartill ritningar visserligen prövades av Kungl.

Maj:t eller byggnadsstyrelsen, men där själva byggnadsarbetena icke utfördes
eller övervakades av byggnadsstyrelsen eller annan statlig myndighet. I samband
härmed har ansetts böra åt byggnadsnämnden inrymmas befogenhet att

Departe mentschefen.

Ofullbordat

arbete.

Utkastet.

Departe mentschefen.

Byggnads arbetes ledning.

Utkastet.

Departe mentschefen.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

verkställa besiktningar även å byggnad, som uppföres av staten eller under
dess ledning.

Såsom ett andra stycke i detta moment har synts lämpligen kunna inpassas
sista stycket i kommitténs stadgande rörande prövning av byggnadsföretag för
allmänt ändamål, 39 §.’

Mot utkastet har bland annat anmärkts, att de där föreslagna bestämmelserna
vore alltför detaljerade. Med hänsyn härtill har jag givit paragrafen
en mera allmän avfattning. De ytterligare detaljbestämmelser, som kunna erfordras,
böra lämpligen meddelas i byggnadsordningen.

§ 74.

Dessa bestämmelser, vilka sakna motsvarighet såväl i gällande stadga som
i de tidigare förslagen, förekomma först i utkastet.

I motiven till utkastet yttras härom:

''Bestämmelserna ha hämtats från vissa byggnadsordningar. Med hänsyn
till bestämmelsernas ingripande beskaffenhet har det ansetts tvivelaktigt, huruvida
desamma lämpa sig att fastställas genom byggnadsordning. Då deras
behövlighet emellertid torde vara ovedersäglig, och då desamma synas vara av
allmängiltig art, ha de ansetts böra upptagas i byggnadsstadgan.’

De skäl, som föranlett bestämmelsernas upptagande i stadgan, torde äga giltighet.
Med hänsyn till vad som anmärkts mot paragrafens andra stycke har
jag ansett det böra av texten tydligt framgå, att ett ingripande
ej må ske, där ej rivningsarbetet inställts utan giltigt skäl. Stadgandet
har därför kompletterats. Klart är, att därest arbetet fördröjts
på grund av arbetsnedläggelse eller dylikt, förutsättningarna för åtgärders
vidtagande enligt stadgandet icke kunna anses hava inträtt. — I övrigt
har jag funnit mig kunna lämna paragrafen utan ändring. Av redaktionella
skäl hava dock orden ''genom föreläggande av vite’ såsom obehövliga
uteslutits, då rätten att förelägga vite följer av § 5.

§§ 75—78.

I dessa paragrafer meddelas föreskrifter örn byggnadsarbetes ledning, motsvarande
innehållet i gällande byggnadsstadga §§ 44 och 48, bostadskommissionens
förslag § 42, kommitténs förslag 93 ,§ och de sakkunnigas förslag
17 kap. 27 § och 32 kap. 20 §.

Utkastet motsvarar i huvudsak kommissionens förslag, dock att byggnadsnämndens
rätt att såsom arbetsledare för enklare byggnadsföretag godkänna
även mindre kvalificerad person uttryckligen ansetts böra inskränkas
till trähus samt till stenhus av en vånings höjd.

Förutom vissa redaktionella jämkningar, som icke torde behöva närmare
motiveras, har jag i förevarande paragrafer icke ansett mig böra vidtaga annan
ändring än att frågan örn den eftergift i kompetensvillkoren för arbetsledare,
som enligt tredje stycket i § 76 må medgivas, bör regleras genom bestämmelser
i byggnadsordningen och ej fritt överlämnas till byggnadsnämndens
avgörande.

Kungl. Maj: ts proposition nr 192.

Med hänsyn till vad mot § 78 anmärkts må framhållas, att fall av grov försummelse
hos arbetsledare inträffat. Redan förekomsten av en sådan bestämmelse
torde vara ägnad att medföra ökade möjligheter för byggnadsnämnden
att upprätthålla kravet på god arbetsledning. På grund härav och då det icke
kan vara rimligt, att föreskriften örn skyldighet att vid byggnadsföretag hava
särskild arbetsledare skall vara fylld, huru försumlig den av byggherren utsedde
än är, har jag ansett mig böra bibehålla stadgandet.

§ 79.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser örn försiktighetsmått, som
vid byggnadsarbete böra iakttagas till förekommande av skada å person eller
egendom. Paragrafen motsvarar i viss mån § 42 andra stycket i gällande
stadga, men omfattar, i likhet med bostadskommissionens förslag § 43 och
de sakkunnigas förslag 17 kap. 26 §, ej blott ställningar utan även uppvärmningsanordningar
m. m. Hit har även överförts en del av 17 kap. 19 § i de
sakkunnigas förslag (jämför under § 52).

I förhållande till utkastet föreligger ingen annan skiljaktighet än att en
erinran ansetts böra intagas örn angelägenheten av att vid sprängning och dylikt
skada ej sker å iordningställd gata.

Särskilda bestämmelser örn byggande utom stadsplan.

Såsom redan i inledningen till kapitlet omnämnts, upptagas här de särskilda
regler, som ansetts behövliga rörande byggande utom stadsplan vid sidan av
kapitlets övriga, jämväl för sådant byggande gällande stadganden.

§ 80.

Denna paragraf motsvarar i viss mån kommitténs förslag 75 § och de sakkunnigas
förslag 18 kap. 2 §, dock med tillägg av bestämmelser rörande del
av byggnadsplats, som skall lämnas obebyggd, och örn uthus, varjämte reglerna
om avstånd mellan byggnader och mellan byggnad och väg i någon mån
modifierats. Bestämmelserna, sådana de föreligga i utkastet, hava avpassats
efter vad som under senare tid plägat föreskrivas med stöd av 1 kap. 42 och
46 §§ i fastighetsbildningslagen.

I åtskilliga av yttrandena har anmärkts, att den i utkastet föreslagna minimiarealen
av 1,500 kvadratmeter för tomtplats, som avses för bebyggande
med boningshus, vore oskäligt hög. Då vad sålunda anmärkts icke torde sakna
fog, har jag ansett mig böra nedsätta arealen till 1,200 kvadratmeter. ''Att
gå än lägre torde icke vara lämpligt eller med hänsyn till stadgandet i § 81
behövligt. Vad angår övriga i paragrafen angivna mått, synas dessa motsvara
vad som i regel kan anses skäligt för bebyggelse, som ej avser jordbruksändamål.
På grund härav och då genom stadgandet i nyssberörda § 81
möjlighet beretts staden att i mån av lokala förhållanden medgiva undantag
i byggnadsordningen, har jag icke funnit behövligt att i nämnda hänseenden
ändra utkastet. Beträffande däremot ekonomibyggnader för jordbruksända -

Vissn

försiktig hetsmått.

Vissa byggnadsbestämmelser.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Undantag''
från stadgans
föreskrifter.

Utkastet.

Departe mentschefen.

Vissa

samhällen.

Utkastet.

mål torde det vara nödvändigt att helt undantaga dem från paragrafens bestämmelser;
och har i sådant hänseende erforderligt tillägg fogats till paragrafen.

§ 81.

Genom bestämmelserna i denna paragraf har möjlighet beretts stad att i
byggnadsordning stadga undantag från byggnadsstadgans föreskrifter vid
byggande utom stadsplan. Paragrafen motsvarar delar av 18 kap. 2, 3 och
4 §§ i de sakkunnigas förslag.

Rörande dessa bestämmelser anföres i motiven till utkastet:

’En föreskrift sådan som den här meddelade, möjliggörande undantag från
de allmänna reglerna, är givetvis nödvändig, örn man såsom här skett vill å
det icke stadsplanelagda området i princip tillämpa de för stadsplanelagt område
gällande reglerna om byggandet. Undantagen kunna efter stadgandets
ordalydelse avse vad som helst. I den omständigheten att prövningen skall
ske genom Kungl. Maj:t ligger dock en garanti mot alltför stor efterlåtenhet
i detta avseende. Det har ansetts böra särskilt påpekas, att undantag ej må
avse skyldigheten att inhämta byggnadsnämndens tillstånd till nybyggnad.’

Den omständigheten att byggnadsordnings fastställande av mig förordats
skola överflyttas från Kungl. Maj:t till Konungens befallningshavande har
icke synts mig böra föranleda ändring i paragrafen.

Mot den i utkastet föreslagna bestämmelsen, att undantag från byggnadsstadgans
föreskrifter ej må avse skyldigheten att inhämta tillstånd av byggnadsnämnden
till nybyggnad, hava särskilt från industriens målsmän riktats
anmärkningar i vissa av yttrandena. Då det givetvis i åtskilliga fall kan vara
onödigt betungande att för byggande utom stadsplan uppställa fordran på
sådant tillstånd, har bestämmelsen uteslutits.

AVDELNING II.

KAP. G.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen å landet

§ 82.

I denna paragraf meddelas i första stycket huvudregeln, att vad i avdelning
I är stadgat även skall gälla samhällen, som avses i 56 § stadsplanelagen.
Enligt första stycket i § 83 äger stadgandet tillämpning även å ort, för vilken
Konungen jämlikt 57 § stadsplanelagen förordnat, att vad i nämnda lag
är stadgat för stad skall äga tillämpning.

I andra stycket meddelas vissa särbestämmelser av väsentligen formell art,
motsvarande 78 § i kommitténs förslag samt 20 kap. 5 § och 32 kap. 29 §
i de sakkunnigas förslag.

I motiven till utkastet anföres härutinnan följande:

''Klart är, att de byggnadsordningar, som komma att fastställas för dylika
samhällen, böra taga vederbörlig hänsyn till samhällenas mera lantliga för -

Kungl. Majlis proposition nr 192.

hållanden saint att även vid uppgörande av stadsplaner för dessa samhällen
skälig hänsyn måste tagas till deras ekonomiska bärkraft. Särskild erinran
härom, på sätt kommittén föreslagit i 77 §, har därför ansetts obehövlig. Att,

. där Konungen enligt 58 § stadsplanelagen medgivit lindring i stadgandena örn
iordningställande och upplåtande av gata m. m., därav följande lindring skall
äga rum vid tillämpningen av byggnadsstadgan, torde också vara självfallet
och har därför ej ansetts behöva särskilt stadgas.

De sakkunniga (se 20 kap. 6 §) ansågo sig böra uttryckligen undantaga
dessa samhällen från skyldigheten att anställa stadsarkitekt. Med hänsyn till
den avfattning, stadgandet om stadsarkitekt erhållit i § 12 i förevarande utkast,
har särskilt sådant undantag här ej ansetts påkallat. Erforderliga modifikationer
böra alltså meddelas i byggnadsordningen. Ett av sakkunniga
föreslaget stadgande, att Konungens befallningshavande skall äga förordna,
att nämnden skall hava att underställa byggnadsritningar prövning av länsarkitekt
eller annan lämplig person, har i anledning av framställda anmärkningar
ansetts likaledes böra utgå. Skulle någon dylik särskild ordning för
granskningen å någon ort anses påkallad, möter givetvis ej hinder att tillgodose
detta behov i byggnadsordningen.’

Då i samhällen, varom här är fråga, vad enligt § 29 i stadgan åligger magistrat
torde böra ankomma på Konungens befallningshavande, har paragrafen
kompletterats med stadgande härom. Med hänsyn till den avfattning,
som i föreliggande förslag givits åt § 9, har tredje att-satsen i utkastet uteslutits.
I fråga örn föreläggande av vite eller visst annat äventyr torde i samhällena
Konungens befallningshavande, där ej annat är i byggnadsordning bestämt,
böra äga enahanda befogenhet som byggnadsnämnden i stad, och paragrafen
har därför försetts med tillägg av sådan innebörd. I paragrafen hava
slutligen vidtagits mindre jämkningar av redaktionell art.

§ 83.

Genom bestämmelsen i paragrafens första stycke hava byggnadsstadgans
för samhälle gällande bestämmelser gjorts tillämpliga även för ort, för vilken
meddelats förordnande jämlikt 57 § i förslaget till stadsplanelag.

I andra och tredje styckena har upptagits en motsvarighet till nuvarande
fastighetsbildningslags och byggnadsstadgas bestämmelser örn Konungens befallningshavandes
befattning med åtgärder för åstadkommande att de för stad
gällande bestämmelser örn reglering av byggnadsverksamheten erhålla tillämpning
inom område å landet. Det föreskrives, liksom i gällande lag, att Konungens
befallningshavande skall efter hörande av kommunens beslutande
myndighet samt invånarna i orten till Kungl. Majit inkomma med anmälan
örn behovet av förordnande i ämnet. Dessutom har från gällande byggnadsstadga
upptagits föreskriften örn Konungens befallningshavandes åliggande
att till Kungl. Majit avgiva förslag till huvudgrunder med avseende å tilllämpningen
av stadsplanelagen och byggnadsstadgan inom det blivande samhället.

Förslaget överensstämmer med utkastet, mot vilket i denna del ingen anmärkning
i sak framställts.

Departe mentschefen.

Förordnande
örn
stadsplanelagens
tilllämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

AVDELNING III.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden.

§ 84.

Framställ- Denna paragraf motsvarar 79 § i kommitténs förslag och 21 kap. 3 § i sakltyggnads-
kunnigförslaget och är lika lydande som de i utkaste! upptagna bestämmelplan.
serna, mot vilka anmärkning i sak icke framställts.

§§ 85—87.

Behandling I dessa paragrafer hava givits regler angående vad Konungens befallnings^yggnads-™
kavande har att iakttaga, då fråga väckts om upprättande av byggnadsplan,
plan. Till §§ 85 och 86 saknas direkt motsvarighet i de tidigare förslagen; § 87 motsvarar
80 § i kommitténs förslag samt i viss mån 21 kap. 2 § i de sakkunnigas
förslag.

Utkastet. I utkastet anföres till motivering av de föreslagna bestämmelserna:

''Det har synts lämpligt att Konungens befallningshavande, då fråga om byggnadsplan
blivit väckt, först utreder och avgör frågan örn omfattningen av det
område planen skall omfatta. Detta sker lämpligast genom att Konungens befallningshavande
å sammanträde inhämtar markägarnas mening i saken. Sådan
åtgärd är dock givetvis av nöden endast då i planen ifrågasättes att upptaga
område, tillhörigt annan än den som gjort framställning örn planen.’

Departe- Mot det i § 85 föreslagna förfaringssättet har anmärkts, å ena sidan, att
mentschefen. detsamma vöre allt för omständligt, och å andra sidan, att sammanträde inför
Konungens befallningshavande borde hållas även i det fall, då det till planläggning
ifrågasatta området vore i en ägares hand. Med hänsyn till den Konungens
befallningshavande uti 60 § av förslaget till stadsplanelag tillagda
befogenhet att besluta örn plankostnadernas fördelning mellan markägarna
torde eftergift icke böra ske i den här föreslagna proceduren. Det är uppenbarligen
av vikt att markägarna på ett tidigt stadium få kunskap om planläggningen
och omfånget av den mark, som skall ingå i planen. Är däremot
hela området i en ägares hand, föreligger icke detta skäl för sammanträdets
hållande. Jag har därför anslutit mig till utkastet i denna del. — övriga
hithörande bestämmelser bär jag oförändrade upptagit från utkastet. Även i
övrigt har jag upptagit utkastets bestämmelser med allenast den ändring, att
jämväl Konungens befallningshavande självfallet skall kunna leda sammanträde.
Änmärkas må, att klagan över åtgärd under plans upprättande endast
kan föras i sammanhang med klagan över det beslut, varigenom planen fastställts.

§ 88.

Byggnads- I förevarande paragraf hava meddelats erforderliga direktiv för uppgöranrande!''"
av byggnadsplan. Paragrafen motsvarar 81 § i kommitténs förslag, dock
med tillägg av vissa ytterligare fordringar, motsvarande vad som finnes

Kungl. May.ts proposition nr 192.

stadgat rörande avstyckningsplan. Det har nämligen ansetts oegentligt att
beträffande avstyckningsplan uppställa fordran på exempelvis beredande av
utrymme för ledningar, men ej ställa samma krav å byggnadsplan. Paragrafen
överensstämmer med utkastet, i vars bestämmelser ändring i sak icke ansetts
böra vidtagas.

§ 89.

Denna paragraf, som motsvarar 82 § i kommitténs förslag, överensstämmer
med utkastet; dock har av skäl. som anförts vid behandlingen av § 18, orden
’i den mån så är möjligt’, uti tredje stycket av mom. 1 uteslutits.

§ 90.

Reglerna för utställandet av förslag till byggnadsplan hava upptagits i
denna paragraf. Paragrafen motsvarar 83 § i kommitténs förslag med den
huvudsakliga ändring, att i stället för det sedvanliga utställningsförfarandet
med skriftliga anmärkningars ingivande må anordnas av Konungens befallningshavande
sammanträde med sakägarna, där eventuella anmärkningar kunna
muntligen framställas —- ett förfaringssätt, som särskilt å landsbygden kan
tänkas erbjuda vissa fördelar (jämför § 19). Sista stycket innefattar ett tilllägg
avseende att trygga vederbörlig hänsyn till förefintliga fasta fornlämningar.
I förhållande till utkastet föreligger skiljaktighet allenast därutinnan,
att underrättelse örn förslaget ansetts böra tillställas såväl kommunen som vägstyrelsen,
oavsett örn förslaget utställts eller icke.

§ 91.

Bestämmelserna i denna paragraf örn kungörande av byggnadsplans fastställande
och örn insändande av planen jämte beskrivning och övriga bilagor
i bestyrkt kopia och avskrift till byggnadsstyrelsen motsvara 83 § sista stycket
samt 84 § i kommitténs förslag. Paragrafen överensstämmer med utkastet.
I anledning av vad i vissa yttranden anförts må framhållas, att Konungens
befallningshavande självfallet har att utan särskild kostnad vidtaga
de i paragrafen omförmälda ämbetsåtgärderna. Klart är ock, att originalhandlingarna
böra förvaras hos Konungens befallningshavande.

§ 92.

Då vad i kapitlet är stadgat örn byggnadsplan i tillämpliga delar bör gälla
jämväl örn ändring av sådan plan, har stadgande härom upptagits i förevarande
paragraf. Stadgandet, som motsvarar 85 § i kommitténs förslag, överensstämmer
med utkastet.

§ 93.

Jämlikt 62 § i förslaget till stadsplanelag må Konungens befallningshavande
i vissa fall fastställa tomtindelning för byggnadsmark, som ingår i bygg -

Byggnads planekarta.

plan ef örslags
utställande.

Kungörelse
om byggnadsplans

fastställande.

Ändring av
byggnadsplan.

Tomtindel

ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Utomplans bestiiiiimel sor.

Utkastet.

Departe mentschefen.

byggnads ordning1.

Gällande rätt.

nadsplan. Vid sådan tomtindelning böra givetvis de i §§ 25-—27 meddelade
bestämmelserna äga motsvarande tillämpning: och har föreskrift därom intagits
i förevarande paragraf.

Paragrafen motsvarar 86 § i kommitténs förslag och överensstämmer med
utkastet, som härutinnan lämnats utan anmärkning.

§ 94.

Utomplansbestämmelser för område å landet ägde icke någon motsvarighet
i kommitténs förslag. I de sakkunnigas förslag motsvaras dessa bestämmelser
närmast av de i 21 kap. 1 § omförmälda allmänna stadsbyggnadsbestämmelserna.

I motiven till utkastet anföres örn de där upptagna bestämmelserna:

''Angående vad som är att iakttaga i fråga örn utomplansbestämmelsers innehåll
gäller detsamma som i stad med en mindre modifikation i fråga örn beskaffenheten
av den karta, som skall i ärendet företes.

I fråga örn åstadkommande av utomplansbestämmelser för landet har ansetts
böra föreskrivas samma procedur som i stad, vilket innebär att även här
det relativt omständliga kallelseförfarandet skall äga tillämpning. Detta innebär
beträffande landet liksom förut påvisats beträffande stad en skärpning
i förhållande till nu gällande föreskrifter. Dessa återfinnas beträffande landsbygden
i 1 kap. 42 § fjärde stycket i fastighetsbildningslagen. I och för sig
har den där stadgade proceduren ej givit anledning till anmärkning. De skäl,
som föranlett upptagande av visst kallelseförfarande i fråga örn utomplansbestämmelser
i stad, torde emellertid äga giltighet jämväl beträffande sådana
bestämmelser på landet.’

Förevarande förslag överensstämmer med utkastet. I anslutning till vad
jag anfört vid § 35 har jag dock ansett obehövligt att stadga skyldighet att
underrätta markägare örn förslag till utomplansbestämmelser.

KAP. 8.

Örn. byggnadsordning.

§ 95.

Enligt nu gällande praxis meddelas beträffande område, för vilket fastställts
stadsplan enligt 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen, närmare föreskrifter
örn byggnadsverksamhetens reglering — förutom i de till planen hörande
särskilda byggnadsbestämmelserna —- genom särskilda ''byggnadsordningar'',
som Kungl. Majit utfärdar med stöd av det allmänna bemyndigandet i 1 kap.
46 § första stycket i samma lag. Dessa byggnadsordningar pläga innehålla
regler om byggnadstillsynens utövande genom en särskild byggnadsnämnd eller
eventuellt en särskild person, byggnadsinspektör, vidare örn vården av tomtplats
samt örn påföljd för överträdelse av gällande föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

I motiven till utkastet anföres därom efter redogörelse för gällande rätt: utkastet.

''Vad angår de områden, för vilka meddelats föreskrifter enligt 1 kap. 42 §
fjärde stycket, innehålla dessa föreskrifter allt vad som gäller för områdets
bebyggande. Däri innefattas dels föreskrifter i de ämnen, som på sätt ovan
nämnts pläga regleras i byggnadsordningarna för stadsplaneområden på landet,
och dels bestämmelser örn bebyggandets art och omfattning, i viss mån
motsvarande dem, som beträffande stadsplaneområde bruka meddelas genom
de till planen hörande byggnadsbestämmelserna. I den förra delen — de tekniska
och administrativa bestämmelserna — överensstämma de vanliga reglerna
för föreskriftsområdena och stadsplaneområdena i hög grad med varandra,
även såtillvida att bestämmelserna för skilda orter i själva verket förete ganska
små skiljaktigheter sinsemellan. Detta sammanhänger med att innehållet
i desamma i väsentlig grad påverkats av genom byggnadsstyrelsens försorg
utarbetade normalföreskrifter* och i övrigt givna anvisningar. I själva verket
torde det också förhålla sig så att behov av skiftningar i nu avsedda bestämmelser
— alltså de tekniska och administrativa — endast sällan föreligger. Med
hänsyn härtill har i förevarande stadgeutkast gjorts ett försök att i själva
stadgan inrymma normalbestämmelser i dessa hänseenden. Dessa bliva alltså
automatiskt gällande för varje område, för vilket Konungens befallningshavande
fastställer byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Föreskrifterna
motsvara nära vad som tidigare enligt praxis plägat bestämmas för stadsplaneområden
och föreskriftsområden på landet. För vissa avvikelser och nyheter
kommer att närmare redogöras här nedan.

Vid sidan av de i stadgan intagna föreskrifterna har det emellertid ansetts
nödigt att inrymma någon möjlighet till lokal reglering även i dessa ämnen.

Detta har skett genom att för ifrågavarande områden medgiva Konungens befallningshavande
rätt att, där så finnes erforderligt, utfärda byggnadsordning.

I denna må meddelas undantag från de i stadgan givna allmänna reglerna, i
den män så med hänsyn till ortsförhållandena eller eljest finnes påkallat. Till
ledning för vad i övrigt må kunna avhandlas i sådan byggnadsordning torde
i samband med den nya lagstiftningen komma att utsändas direktiv i form av
mönsterbyggnadsordning.

Vad åter angår de mera rättsligt betydelsefulla reglerna om byggnadsrätten
inom ifrågavarande områden komma dessa givetvis att beträffande byggnadsplaneområdena
återfinnas i de till planen hörande byggnadsplanebestämmelsema.
Beträffande område för tillämpning av utomplansbestämmelser ankommer
i första hand å dessa bestämmelser att meddela sådana regler.

I § 95 meddelas föreskrift örn den byggnadsordning, som, på sätt ovan
nämnts, kan meddelas för här ifrågavarande områden.

Det har ansetts lämpligt att här ■— i olikhet mot vad fallet är i stad —
uttryckligen föreskriva, att tillfälle att yttra sig över förslag till byggnadsordning
bör beredas vederbörande jordägare, byggnadsnämnd, kommun eller
annan, vars rätt kan beröras av byggnadsordningen.

Däremot har icke någon föreskrift meddelats örn kungörande av fastställd
byggnadsordning. Det lärer emellertid få anses självfallet, att sådan kommer
att av Konungens befallningshavande införas i länskungörelsema.’

Förevarande förslag överensstämmer med utkastet, dock att bötesminimum Departejämväl
här ansetts böra bestämmas till tio kronor. I fråga örn kostnaderna för mentschefen.
byggnadsordnings kungörande hänvisar jag till vad jag anfört vid § 91.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 168 käft. [Nr 192.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Skyldighet
att hara
byggnadsnämnd.

Byggnads nämndens samman sättning.

Utkastet.

Departe mentschefen.

KAP. 9.

Om byggnadsnämnd.

§ 96.

Genom bestämmelserna i denna paragraf stadgas såsom huvudregel, att
byggnadsnämnd skall finnas för område, varom här är fråga. Regeln är emellertid
icke ovillkorlig; av stadgandet i § 101 framgår, att det undantagsvis i
byggnadsnämnds ställe kan tillsättas en särskild tjänsteman. Reglerna örn
byggnadsnämndens åligganden hava utformats i nära anslutning till de av
Kungl. Majit i motsvarande fall utfärdade byggnadsordningarna.

Från utkastet föreligger ingen annan avvikelse än att bestämmelsen örn
fasta fornlämningar ansetts hava sin rätta plåtsl § 112 och därför uteslutits
i förevarande paragraf.

§ 97.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser örn byggnadsnämndens sammansättning.

I motiven till utkastet anföres härom:

''Även denna paragraf motsvarar i allt väsentligt de regler, som plägat meddelas
av Kungl. Majit enligt hittillsvarande praxis. Ett ledamotsantal av endast
tre personer i byggnadsnämnden har vanligen ansetts tillräckligt för de
mera outvecklade områden det här gäller. Endast då föreskrifter på en gång
meddelats för större områden, exempelvis en hel socken, har ett antal av fem
ansetts behövligt. Hinder möter givetvis ej att i framtiden sådan ökning av
ledamotsantalet stadgas i byggnadsordning.’

Med hänsyn till vad som anförts av landskommunernas förbund m. fl. har
ansetts böra stadgas, att byggnadsnämnd, varom här är fråga, skall kunna
bestå även av fem ledamöter. Vad förbundet anmärkt mot nämndens beslutförhet
och mot dess skyldighet att hålla sammanträden torde hava förfallit genom
de av mig vidtagna ändringarna i bestämmelserna för stad.

Förbundet har även anmärkt på den föreslagna rättigheten för Konungens
befallningshavande att tillsätta en ledamot i byggnadsnämnden. Till förbundets
uppfattning i denna del kan jag icke ansluta mig. Det synes mig angeläget,
att det allmänna erhåller den möjlighet att utöva nödig tillsyn, som ifrågavarande
rättighet innebär.

Bestämmelsen att en av byggnadsnämndens ledamöter skall vara byggnadssakkunnig
har synts mig för kategorisk; det torde vara lämpligare att i anslutning
till vad som föreslagits vid § 9 ifråga örn kvalifikationerna för ledamot i
byggnadsnämnd i stad föreskriva, att en ledamot bör hava praktisk erfarenhet
i byggnadsfrågor.

För den händelse område, för vilket byggnadsnämnd skall tillsättas, är
beläget inom flera kommuner, torde det böra ankomma på Kungl. Majit att
meddela sådana föreskrifter angående val av ledamöter, att varje kommun
blir behörigen representerad inom nämnden. Någon särskild bestämmelse härom
i stadgan torde icke vara erforderlig.

Kungl. Uaj:ts proposition nr 192.

På sätt framhållits i vissa av yttrandena torde det understundom vara lämpligt,
att enskild korporation, t. ex. egnahemsförening, utser ledamot i byggnadsnämnden.
I sådant fall synes det icke böra möta hinder för Kungl. Maj :t
att efter särskild ansökan, över vilken kommunen givetvis höres, medgiva tillstånd
härtill.

§ 98.

I denna paragraf har införts en bestämmelse, att byggnadsnämnden såvitt
möjligt bör hava till sitt biträde en byggnadstekniskt utbildad person, byggnadskonsulent.

I motiven till utkastet heter det härom:

''Regeln att byggnadsnämnden örn möjligt bör hava till sitt biträde en byggnadstekniskt
utbildad person, byggnadskonsulent, är likaledes hämtad från
gällande praxis. Den innebär ett försök att för dessa byggnadsnämnders vidkommande
lösa frågan örn beredande av tillgång till sakkunnigt biträde. Örn
än inom redan befintliga föreskriftsområden något allmännare anställande av
byggnadskonsulenter icke ännu torde hava skett, så synes det dock finnes anledning
att fortgå på den inslagna vägen. Något obehörigt tvång utövas icke
därigenom, då ju bestämmelsen endast har karaktären av ett önskemål utan
bindande verkan.’

Jag har icke funnit anledning vidtaga ändring i förevarande paragraf. Av
dess ordalydelse torde tydligt framgå, att kravet på byggnadskonsulent icke
är ovillkorligt. Rörande denna fråga ber jag i övrigt få hänvisa till vad jag
anfört vid behandlingen av § 12.

§ 99.

Rörande behörighetsvillkor för ledamot i byggnadsnämnd, byggnadsnämndens
sammanträden, rätt att därvid närvara och byggnadsnämndens utgifter
har ansetts böra gälla detsamma som för stad. Föreskrifter härom hava upptagits
i förevarande paragraf.

I motiven till utkastet anföres härom:

''Valet av ledamöter i byggnadsnämnden liksom övriga ärenden, som kräva en
beslutande myndighet, hava ansetts böra i princip tillkomma kommunens beslutande
organ. Detta överensstämmer med redan stadgad praxis. Endast i
undantagsfall, såsom då fråga är om staten tillhörig mark eller ett enskild
exploatör tillhörigt mindre område, har områdets bebyggande ansetts vara av
alltför ringa intresse för kommunen för att dess medverkan skulle krävas.

I fråga om kommunernas anlitande för ordnandet av byggnadsverksamheten
inom deras områden hava de sakkunniga i sitt betänkande (sid. 329 och följande)
understrukit önskvärdheten av att landskommunerna kunde intresseras
i landsbygdens byggnadsväsen. Såsom de sakkunniga där erinra, har redan
bostadskommissionen ställt sig sympatisk till tanken på landskommunerna
såsom organ för befattningen med byggnadsväsendet. I förevarande stadgeutkast
finnes så mycket mindre anledning att i detta hänseende i princip
ställa sig på annan ståndpunkt, som redan i förslaget till stadsplanelag förekommer
uttryck för samma tanke (se 60 §). De sakkunnigas förslag torde
emellertid, att döma av framställda anmärkningar, i detta hänseende hava
syftat längre än åtminstone för närvarande vore överensstämmande med den all -

Byggnads konsulent.

Utkastet.

Departe mentschefen.

Behörighetsvillkor

för ledamot
i byggnadsnämnd
m.m.

Utkastet.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departe mentschefen.

Åtlydnad
av byggnadsnämnds

föreläggande.

Tjänsteman
i byggnadsnämnds

ställe.

Departe mentschefen.

manna uppfattningen. Vid sådant förhållande har det synts lämpligast att,
med avstående från det tvång, som de sakkunniga i vissa fall förutsatte såsom
möjligt, låta kommunernas medverkan i vad den avser åtgärder, som
kunna medföra kostnader, helt och hållet bero på frivilligt beslut av vederbörande
kommun.’

De i utkastet föreslagna bestämmelserna hava oförändrade här upptagits.

§ 100.

Denna paragraf innehåller bestämmelser för fall av underlåtelse att ställa
sig byggnadsnämndens föreläggande till efterrättelse. Liksom inom stadsliknande
samhälle å landet (se § 82, sista att-satsen) så bör ej heller inom område
å landet, där byggnadsplan eller utomplansbestämmelser gälla, byggnadsnämnden
äga rätt att meddela vitesförelägganden. Nämnden bör i fall, där
ett sådant föreläggande anses påkallat, hänvända sig till Konungens befallningshavande.
Då Konungens befallningshavande torde böra äga befogenhet att
vidtaga erforderliga åtgärder för att framtvinga åtlydnad av nämndens beslut,
har här upptagits enahanda tillägg som vid § 82.

§ 101.

Här återfinnas reglerna örn anställande i de fall, då sådant synes lämpligt,
av en sakkunnig tjänsteman i byggnadsnämnds ställe. Stadgandet har motsvarighet
i 72 § i kommitténs lagförslag och 21 kap. 7 § 2 mom. i de sakkunnigas
förslag. Påpekas må, att den i båda dessa förslag förekommande möjligheten
att förplikta markägare, som har fördel av plan, att återgälda kostnad
för sådan tjänstemans anställande, icke upptagits i nu föreliggande förslag till
stadsplanelag. Det har ansetts lämpligare att ordna denna fråga på frivillighetens
väg.

Föreliggande förslag överensstämmer i denna del med utkastet. Med hänsyn
till vad i vissa yttranden anförts örn ersättning åt sakkunnig tjänsteman, varom
här är fråga, må framhållas, att det uppenbarligen åligger Konungens befallningshavande
att, innan förordnande meddelas, tillse, att ersättningsfrågan
ordnas. En utväg härutinnan, som torde vara lämplig, är fastställande av viss
taxa för varje tjänsteåtgärd. Under inga förhållanden torde emellertid kostnaderna
för sådan tjänsteman böra gäldas av statsverket.

KAP. 10.

Om byggande.

Om byggnads yttre anordnande m, m.

I överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga örn rubriken till motsvarande
underavdelning i kap. 5 har förevarande underavdelning erhållit överskriften
''Örn byggnads yttre anordnande m. m.’

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

101

§102.

Denna paragraf innehåller de huvudsakliga allmänna reglerna om byggnads
beskaffenhet inom här ifrågavarande områden. Den, motsvaras beträffande
byggnadsplan av kommitténs förslag 87 §, varemot de sakkunniga tänkte sig
byggnadsverksamheten reglerad genom byggnadsordning.

I motiven till utkastet anföres härom:

''Huvudregeln är att föreskrifterna i §§ 36—43 skola i tillämpliga delar lända
till efterrättelse. Undantag må dock meddelas i den för området tilläventyrs
utfärdade byggnadsordningen. Dessutom har i förevarande paragraf åt Konungens
befallningshavande inrymts en rätt att i särskilda fall förordna örn
undantag från samma föreskrifter.

Där byggnadsordning för området icke finnes, måste någon myndighet meddela
föreskrifter i de ämnen, som eljest obligatoriskt skola regleras i byggnadsordning.
Detta värv har ansetts kunna anförtros åt byggnadsnämnden/

Med hänsyn till vad som anmärkts mot andra att-satsen i utkastet må framhållas,
att innebörden i där föreslagna bestämmelser givetvis icke är, att bygg- meEtBcheferL
nadsnämnden skall äga meddela några allmänna bestämmelser såsom ersättning
för byggnadsordningen. Meningen är, att byggnadsnämnden skall för
varje särskilt fall, då behov av föreskrifter uppstår, meddela sådana. För att
detta må tydligt framgå av texten har visst tillägg där införts.

Byggnads

beskaffen het.

Utkastet.

Departe -

§ 103.

I förevarande paragraf hava meddelats bestämmelser örn tomtplats’ inhäg- Tomtplats’
nande och hållande i vårdat skick. Paragrafen motsvarar de i §§ 44—48 för iuh^fnI^“de
stad meddelade bestämmelserna men äro mindre stränga. Yad här föreslagits
överensstämmer i huvudsak med vad som plägat föreskrivas enligt praxis.

Den byggnadsnämnden tillagda befogenheten att i fall av tvist mellan grannar
bestämma sättet för hägnads utförande i gräns mellan deras tomtplatser
motsvaras icke av någon bestämmelse beträffande stad, men i byggnadsordningarna
torde i allmänhet förekomma bestämmelser av lika eller mera ingripande
art. I jämförelse med utkastet föreligger ingen annan ändring än att
befrielse från skyldighet att uppsätta stängsel ansetts böra kunna ske ej blott
av kostnadshänsyn utan även eljest, när skäl därtill äro.

Om byggnads inre anordnande m. m.

Rubriken till förevarande underavdelning har erhållit enahanda avfattning
som överskriften till motsvarande underavdelning i kap. 5.

§§ 104 och 105.

De här upptagna bestämmelserna motsvara föreskrifterna i §§ 50 och 51 för
stad.

I fråga örn boningsrums höjd anföres i motiven till utkastet:

’I fråga örn boningsrums höjd utgör normalmåttet i landsbygdsföreskrifterna
nu 2,5 meter, med möjlighet att i undantagsfall gå ned till 2,2 meter. Den
nedsättning, som här skett beträffande förstnämnda mått, motsvarar den som

Bonings rum.

Utkastet

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departe mentschefen,

Vissa detalj
föreskrifter.

Skyldighet
att söka
byggnadslov.

Ansökan om
byggnadslov.

Prövning av
ansökan om
byggnads -

i § 51 gjorts beträffande möjligheten att i stads byggnadsordning nedsätta
måttet beträffande särskilda fall, bl. a. vid öppet byggnadssätt. Minimimåttet
för undantagsfall, 2,1 meter, överensstämmer likaledes med § 51. Det i
§o 51 såsom huvudregel .upptagna måttet 2,7 meter torde inom landsbygdsområden
sakna fog för sig och har ej heller plägat där tillämpas.’

Förslaget överensstämmer med utkastet, mot vilket i denna del anmärkning
icke förekommit.

§§ 106—109.

Ordningsföljden mellan dessa paragrafer har så ändrats, att § 108 upptagits
omedelbart efter § 105.

De i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna motsvara vad i §§ 55—57
samt § 60 stadgats för stad. Med hänsyn till att byggnadsordning möjligen
saknas har beträffande avstånd mellan trävirke och rökrörs insida meddelats
en positiv regel. Motsvarighet härtill liksom till föreskrifterna i övrigt finnes
i de landsbygdsföreskrifter, som plägat meddelas. I förhållande till utkastet
föreligga inga andra ändringar än att ordet ''brandsäkert’ i utkastets § 106 ersatts
med ''svårantändligt’ samt bestämmelserna i § 56 om isolering av skorstenar
och eldstäder ansetts böra oförändrade ingå i förslagets § 108. Vad i
vissa yttranden anmärkts mot utkastets § 108 har icke ansetts vara av beskaffenhet
att böra föranleda ändring i utkastet.

Örn byggnadslov.

§ no.

I motsats mot vad fallet är i stad har inom de områden, som här avses, icke
ansetts nödigt att fordra byggnadsnämnds tillstånd för andra arbeten än nybyggnad.
Har området nått sådan utveckling, att även andra arbeten anses
kräva kontroll, kunna föreskrifter därom intagas i byggnadsordning. Paragrafen
överensstämmer med utkastet.

§ lil.

I denna paragraf meddelas erforderliga föreskrifter örn sökande av byggnadslov.
Reglerna örn ritningar äro här något utförligare än beträffande stad,
då här ansetts böra förutsättas den möjligheten, att någon byggnadsordning
ej utfärdas, och det sålunda ej lämpat sig att, såsom i stad, hänvisa till sådan.
Bestämmelserna överensstämma i stort sett med rådande praxis och hava samma
innehåll som i utkastet.

§ 112.

Paragrafen innehåller bestämmelser angående vad byggnadsnämnd har att
iakttaga vid prövning av ansökan örn byggnadslov och överensstämmer med
utkastet, dock har en mindre jämkning vidtagits i sista att-satsen.

Det må anmärkas, att vid prövning av ansökan örn byggnadslov beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 103

område, varom här är fråga, uppenbarligen måste ställas mindre stränga fordringar
än eljest.

§ 113.

Här meddelad föreskrift angående torrläggning av tomtplats motsvarar vad
som plägar föreskrivas enligt praxis. Paragrafen överensstämmer med utkastet, mark.
som i denna del lämnats utan anmärkning.

§ 114.

I fråga om giltigheten av byggnadslov har i utkastet någon särbestämmelse Giltighet av
ej ansetts påkallad, vadan en hänvisning skett till bestämmelsen för stad. Med ^f^y,
hänsyn till vad landskommunernas förbund anfört vid denna paragraf har hänvisningen
till § 69 ansetts böra gälla allenast dess första stycke.

§ 115.

Någon anledning att inom förevarande områden generellt underkasta sta- ^AUmänna
tens byggnadsmyndigheter lokal kontroll har ej ansetts föreligga.

Om tillsyn över byggandet.

§ 116.

I denna paragraf meddelade föreskrifter örn besiktning överensstämma i
huvudsak med byggnadsstyrelsens normalföreskrifter. Mera utförliga föreskrifter
kunna givetvis meddelas i byggnadsordning. Har så icke skett, ankommer
å byggnadsnämnden att efter eget skön avgöra, i vilken utsträckning
besiktningar erfordras. Någon motsvarighet till reglerna örn ledning av byggnadsföretag
i stad har ej ansetts påkallad. Paragrafen är av samma lydelse
som i utkastet.

AVDELNING IV.

KAP. 11.

Allmänna bestämmelser.

§ 117.

I denna paragraf meddelas bestämmelser örn vilka ändringsarbeten äro att Nybygghänföra
till nybyggnad. Bestämmelserna äro i huvudsak lika med gällande nadsbegrepföreskrifter
i förut omförmälda kungörelse av den 18 januari 1908. Paragrafen
motsvarar 92 § i kommitténs förslag och 32 kap. 18 § i de sakkunnigas förslag.

I motiveringen till utkastet anföres härom: Utkastet.

''Paragrafen motsvarar 92 § i kommitténs stadgeförslag och 32 kap. 18 § i
de sakkunnigas förslag. Att förevarande utkast i huvudsak ansluter sig till
kommittéförslaget, till den del det avviker från de sakkunnigas förslag, följer
av vad under § 61 yttrats angående nybyggnadsbegreppets bestämmande.

Besiktning
av byggnadsföretag.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Dock har kommitténs tillvägagångssätt att i vissa avseenden från nybyggnadsbegreppet
undantaga vissa tillfälliga byggnader m. m. icke följts. I stället
har genom § 118 överlämnats åt byggnadsnämnden att för dylika företag medgiva
undantag/

mentschefen. .Mot bestämmelserna i förevarande paragraf hava riktats enahanda anmärkningar
som tidigare mot de sakkunnigas förslag i ämnet. I dessa anmärkningar
med därvid fogade ändringsförslag synes mig allt för liten hänsyn hava tagits
till husägarnas berättigade intressen. På grund härav och då numera en bestämd
praxis utbildat sig i fråga örn tillämpningen av gällande bestämmelser,
har jag ansett dessa böra bibehållas i sak oförändrade.

§ 118.

Tillfälliga Genom bestämmelsen i förevarande paragraf har byggnadsnämnden erhållit

ygdf © • befogenhet medgiva tillstånd till uppförande av vissa byggnader och vidtagande
av anordningar, som avse att tillgodose den allmänna trevnaden, ändå att företaget
strider mot plan eller utomplansbestämmelser. Paragrafen motsvarar 20 §
i kommitténs förslag till stadsplanelag.

Utkastet. I motiven till utkastet har härom yttrats följande:

I 13> 63 och 66 §§ i förslaget till stadsplanelag har inrymts befogenhet för
j'' "i a^ nle<^c^a undantag från det i samma paragrafer stadgade
iorbudet att bygga i strid mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.
Närmare redogörelse härför har lämnats under §§ 38 och
39, vartill här ma hänvisas. I anslutning härtill har i förevarande paragraf
medgivits dels uppförande av byggnader av tillfällig beskaffenhet, dels ock
vidtagande av anordningar och uppförande av mindre byggnader, som avse att
tillgodose den allmänna trevnaden.

kommittén föreslagit örn rätt för Konungens befallningshavande att meddela
förbud mot anordning, varom här är fråga, eller förordna örn dess borttagande
(se härom under §§ 38 och 39) har icke ansetts böra upptagas i stadgan.

Departe- denna paragraf har från olika håll uttalats betänkligheter särskilt i fråga

mentschefen. örn rätten för byggnadsnämnden att tillåta vidtagande av anordningar och uppförande
av mindre byggnader av icke provisorisk karaktär. Även om visst fog
mäste tillerkännas vad härutinnan anmärkts, torde det dock av praktiska skäl
icke lata sig göra att förlägga prövningsrätten hos annan myndighet än byggnadsnämnden.
Klart är emellertid att det åligger byggnadsnämnden tillse,
att byggnad eller anordning, varom här är fråga, icke tillåtes annat än å
lämplig plats och att ej heller eljest verklig olägenhet uppstår. Jag har därför
ansett mig böra lämna paragrafen oförändrad.

§ 119.

Taxa. Stadgandet i denna paragraf är hämtat fran 17 kap. 12 § i de sakkunnigas
förslag. Rörande skälen för stadgandets upptagande tillåter jag mig hänvisa
till betänkandet (sid. 306).

Kungl. Maj:ts proposition nr 19%. 105

Motiven till utkastet innehålla följande uttalande vid denna paragraf: utkastet.

''Fastighetsregisterkommissionen har ansett, att åt paragrafen borde givas
sådan avfattning, att den otvivelaktigt icke rubbade nu gällande ordning, att
taxor för vissa mätningsarbeten i städer och stadsliknande samhällen fastställdes
av Kungl. Maj:t, vilken ordning visat sig fördelaktig. Av uttrycket
’de byggande’ lärer emellertid framgå, att här endast är fråga örn förrättningar,
som stå i direkt sammanhang med själva byggandet, vadan de av kommissionen
avsedda förrättningar icke böra anses inbegripna i här förevarande
stadgande.’

Med hänsyn till vad mot paragrafen anmärkts i vissa av yttrandena må Departeframhållas,
att det givetvis åligger Konungens befallningshavande att, då mentachefenframställning
örn taxa gjorts av annan än kommunen, höra denna före ärendets
avgörande. Så har ock hittills praktiserats. — Vid bestämmande av det belopp,
som enligt taxan skall utgå för viss åtgärd eller förrättning, bör främst avseende
fästas vid den nytta, sökanden kan anses äga av åtgärden eller förrättningen.
Att de medel, som inflyta genom taxan, i främsta rummet böra
användas att stödja byggnadsnämndens verksamhet, synes mig tydligt. Allenast
i den mån denna helt bekostas av kommunen lärer kommunen äga befogade
anspråk på att tillgodogöra sig inflytande taxeavgifter. Det torde för
undvikande av tvekan vara lämpligt, att Konungens befallningshavande vid
taxans fastställande tillika bestämmer, vem som äger uppbära avgifterna.

§ 120.

I förevarande paragraf hava upptagits erforderliga straffbestämmelser. StraffbeParagrafen
motsvarar § 45 i gällande stadga, 94 § i kommitténs förslag och stflmmelser,
32 kap. 21 § i de sakkunnigas förslag.

Motiven till utkastet innehålla i denna del följande uttalande: utkastet.

’Bötesmaximum har satts till hälften av vad som föreslagits i stadsplanelagens
68 §. Bostadskommissionen hade här liksom beträffande bötesbestämmelser
i byggnadsordning stannat vid 1,000 kronor, medan kommittén icke
angivit något visst belopp. Den nu föreslagna höjningen torde även här vara
lämplig.

I mom. 3 har tillagts att, där samhälle ej finnes, ådömda böter skola tillfalla
den komnjun, där förseelsen ägt rum. Detta överensstämmer med vad
som plägat tillämpas beträffande såväl stadsplane- som föreskriftsområden
å landet; det kan anses vara en konsekvens av den uppfattning av landskommunernas
ställning till frågan örn byggnadsverksamheten inom deras områden,
som i utkastet kommit till uttryck.’

Förevarande förslag överensstämmer med utkastet utom däri att bötesmini- Departemum
jämväl här ansetts böra bestämmas till tio kronor. mentschefei

§ 121.

Bestämmelser hava här upptagits dels örn domstol, där förseelser mot stad- Domstol och
gan eller byggnadsordningen skola upptagas, dels ock örn åtalsrätten. Para- halsrätt,
grafen motsvarar 95 § i kommitténs förslag och 32 kap. 22 § i de sakkunnigas
förslag. I enlighet med vad under § 5 anförts har här uteslutits gällande

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

stadgas föreskrift i § 46 om rätt för byggnadsnämnden att förordna åklagare.
Paragrafen överensstämmer med utkastet.

§ 122.

Förbud mot I förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser om rätt för byggnadsfortsättan-
n^mlld att förbjuda byggnadsföretag. Sådana bestämmelser saknas i gällande
de. byggnadsstadga men pläga meddelas i byggnadsföreskrifterna för landsbygden.

Utkastet. I motiven till utkastet anföres örn den sålunda föreslagna rättigheten:

''Möjligheten torde vara av värde, då det gäller att utan dröjsmål stoppa ett
olagligt bygge. Skulle i sådant fall domstolsvägen anlitas, skulle ofta en
dyrbar tid gå förlorad, under vilken den skyldige skulle hava tillfälle att fortsätta
bygget i förlitande på att, sedan det en gång hunnit bli färdigt, något
yrkande örn dess nedrivning dock icke skall framställas. Stadgandet har därför
gjorts tillämpligt även för stad.’

Departe- Förevarande förslag överensstämmer med utkastet. Framhållas må, att förmentschefen.
hudet bör träda i kraft omedelbart och gälla intill dess annorledes förordnas
antingen av byggnadsnämnden själv eller, efter besvär, av högre myndighet.
Skulle åtal anställas för påstått byggande i strid mot plan eller eljest gällande
bestämmelse och finner domstolen förseelse icke föreligga, skall förbud enligt
förevarande paragraf givetvis upphöra omedelbart efter det domstolens utslag
vunnit laga kraft.

Överträdelse av meddelat förbud torde uppénbarligen falla under straffbestämmelserna
i § 120.

§ 123.

Besvär. Denna paragraf innehåller bestämmelser örn fullföljd av talan mot byggnadsnämnds
och Konungens befallningshavandes beslut enligt stadgan. Motsvarande
bestämmelser återfinnas uti § 47 och § 17 punkt 1 i gällande stadga,
96 § i kommitténs förslag och 32 kap. 23 § i de sakkunnigas förslag. Paragrafen
överensstämmer med utkastet.

§ 124.

Ben all- I denna paragraf hava meddelats bestämmelser angående den allmänna uppm#fiktenFI)"
sikten över stadsplane- och byggnadsväsendet. Betäffande Konungens befallningshavandes
tillsynsmyndighet finnes en motsvarighet i § 49 av gällande
stadga. Hithörande bestämmelser återfinnas i 97 § av kommitténs förslag
samt 32 kap. 24 § i de sakkunnigas förslag. I båda dessa förslag hade angivits,
att byggnadsstyrelsen skulle äga uppsikten jämväl över mätningsväsendet
i städerna, och de sakkunniga hade föreslagit byggnadsstyrelsen såsom
tillsynsmyndighet även för fastighetsregistret för stad. Då frågorna
örn tillsynen över mätningsväsen och fastighetsregister i städerna ännu icke
vunnit sin lösning och sådan icke heller i detta sammanhang är nödig, har
stadgandet inskränkts till att gälla endast stadsplane- och byggnadsväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

107

Förevarande förslag överensstämmer med utkastet, dock har med hänsyn till Departevad
byggnadsstyrelsen anmärkt ordet ''modeller’ i mom. 1 uteslutits. Vad i mentscliefen''
övrigt anmärkts mot utkastet i denna del har icke synts mig böra föranleda
ändring däri.

§ 125.

Här hava meddelats erforderliga specialbestämmelser för vissa städer och Vissa
samhällen. Paragrafen motsvarar 98 § i kommitténs förslag samt 32 kap. tämmelser
28 § i de sakkunnigas förslag med vissa modifikationer, som icke torde
kräva närmare motivering, och är av enahanda lydelse som motsvarande paragraf
i utkastet.

Övergångsbestämmelser.

§ 126.

Den nya byggnadsstadgan torde böra träda i kraft samma dag som den nya Tiden för
stadsplanelagen eller den 1 januari 1932. Stadgande härom har upptagits idandefmm
mom. 1 första stycket.

I fråga örn de hittillsvarande byggnadsnämndernas uppdrag har i enlighet utkastet,
med såväl kommitténs som de sakkunnigas förslag i utkastet föreslagits, att
dessa skola upphöra att tjänstgöra vid den nya stadgans ikraftträdande samt
att i följd härav nya byggnadsnämnder måste med stöd av den nya stadgans
föreskrifter utses så tidigt, att de kunna träda i utövning av sina åligganden
den dag den nya stadgan träder i kraft (se mom. 1 andra stycket).

Beträffande gällande byggnadsordningar förutsättes i utkastet, att nya sådana
skola vara fastställda inom viss tid efter stadgans ikraftträdande med
rätt för staden- att redan dessförinnan vidtaga åtgärder för upprättande av ny
byggnadsordning, så att denna kan träda i kraft samtidigt med stadgan. Bestämmelse
härom finnes i mom. 1 tredje stycket. I motiven framhålles, att
det för en stad kan vara önskvärt att äga denna rätt, örn staden exempelvis
önskar begagna sig av den i § 9 medgivna möjligheten till undantag från
stadgans föreskrifter örn byggnadsnämndens sammansättning.

I fråga örn upphörande av de nu fungerande byggnadsnämnderna har från Departeolika
håll mot utkastet anmärkts, att det vore olämpligt, örn nyval av samtliga mentBchefen.
byggnadsnämnder i riket skulle ske vid den tidpunkt, då den nya stadgan trädde
i kraft och nya bestämmelser förelåge även på stadsplaneområdet att räkna
med; och har tillika framhållits, att det icke vore lyckligt för kontinuiteten
i de löpande byggnads- och stadsplanefrågornas behandling, örn byggnadsnämnderna
då skulle ersättas med helt nya. Vad sålunda anmärkts torde vara
befogat. På grund härav och då med hänsyn till de av mig i § 9 föreslagna
bestämmelserna i fråga om byggnadsnämndens sammansättning, vilka i stort
sett överensstämma med de gällande, anledning att påskynda de gamla byggnadsnämndernas
avgång saknas, har föreskriften härom uteslutits. Dock synes
det lämpligt, att där den tid, för vilken ledamot är vald, utgår den 31 de -

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

cember 1931, nyval sker dessförinnan i enlighet nied bestämmelserna i den
nya stadgan.

Beträffande paragrafen i övrigt har ingen annan ändring vidtagits än att
näst sista stycket i mom. 2 uteslutits såsom obehövligt, varjämte mindre jämkningar
av redaktionell art verkställts.

§§ 127 och 128.

Bebyggandets
ordnande
under
övergångstiden.

Byggnads ordningar na.

Tidigare förslag.

Utkastet.

Departe mentschefen.

I förevarande paragrafer hava meddelats de övergångsbestämmelser, som
ansetts nödiga för bebyggandets ordnande under övergångstiden.

Beträffande de gamla byggnadsordningarna räknade kommittén (se 3 § i
dess förslag) med att dessa icke utan vidare skulle upphävas genom den
nya stadgan. Däremot föreskrev kommittén, att, örn med anledning av föreskrifterna
i den nya stadgan erfordrades ändring i byggnadsordning, det skulle
åligga stadsfullmäktige att göra framställning därom inom två år efter stadgans
ikraftträdande.

De sakkunniga åter föreslogo (se 4 § promulgationslagen), att förslag till
ny byggnadsordning skulle senast inom ett år efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande underställas Konungens prövning.

Såsom jag tidigare antytt ansluter sig utkastet i denna del till de sakkunnigas
förslag, dock att tiden, inom vilken förslag till ny byggnadsordning skall
avgivas, ansetts böra utökas till två år. Föreskrift härom återfinnes i § 127
första stycket.

Mot utkastet har anmärkts, att den däri föreslagna tidsfristen av två år,
inom vilken nya byggnadsordningar skola antagas och fastställas, vore alltför
kort och att uppfyllandet av detta krav bleve .synnerligen betungande för vederbörande
myndigheter. Å andra sidan har framhållits, att det under övergångstiden
bleve svårt att överblicka, vilka särskilda regler för byggnadsverksamheten
vore gällande. Ur sistnämnda synpunkt måste det framstå
såsom ett önskemål att göra övergångstiden så kort som möjligt. Klart är,
att det varit fördelaktigast, örn lagen, byggnadsstadgan och byggnadsordningarna
kunnat träda i kraft vid samma tidpunkt. En sådan anordning torde
dock icke låta sig genomföra; härigenom bleve verkningarna av den nya lagstiftningen
allt för länge uppskjutna, något varmed städerna knappast torde
vara betjänta. Det lärer ej heller vara lämpligt, på sätt föreslagits, vare sig
att låta ikraftträdandet bero av Kungl. Maj:ts beslut eller att tidpunkten
härför bestämmes olika för varje särskild ort i mån av nya byggnadsordningars
fastställande.

Efter övervägande av vad i ärendet förekommit och de olika möjligheter,
som erbjudit sig, har jag icke funnit anledning att frångå utkastets bestämmelse
i denna del. Vad särskilt angår yrkandet om en förlängning av tidsfristen
synes mig en sådan icke behöva ifrågakomma, därest vissa av mig i syfte att
underlätta genomförandet av den nya ordningen föreslagna ändringar godtagas.
Jag syftar härvid dels därpå, att jag förordat, att Konungens befallningshavande
och ej såsom enligt utkastet Kungl. Maj:t skall fastställa byggnadsordning,
vilket torde böra medföra en viss tidsvinst, dels ock därpå att jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

109

ämnar föreslå att erforderliga provisoriska föreskrifter örn byggnads höjd,
våningsantal och gårdsrums storlek icke skola upptagas i byggnadsordning.

Då de mönsterbyggnadsordningar, vilka komma att utfärdas, torde kunna föreligga
redan vid nästa årsskifte, torde den tid, som kommer att stå kommunerna
till buds för åstadkommande av nya byggnadsordningar eller till den 1 januari
1934 icke vara för knappt tillmätt. Emellertid anser jag mig böra framhålla
angelägenheten av att kommunerna göra vad på dem ankommer för att
byggnadsordning må skyndsammast möjligt antagas, på det att icke anhopning
av dylika ärenden sker hos länsstyrelserna och därigenom dröjsmål uppstår
med byggnadsordningarnas fastställande.

Underlåter kommun att vidtaga åtgärd för byggnadsordnings antagande
före den 1 januari 1934, torde i överensstämmelse med kommittéförslaget det
böra ankomma på Konungens befallningshavande att anmäla förhållandet hos
Konungen. I fall av sådan försummelse är Konungen givetvis oförhindrad
att fastställa byggnadsordning. Intill dess byggnadsordning fastställts, gäller
den gamla byggnadsordningen i den mån den icke strider mot stadsplanelagen
eller stadgan.

I överensstämmelse med nu uttalade uppfattning äro bestämmelserna i § 127
i föreliggande förslag avfattade.

Att nya stadsplaner icke må tillkomma utan därför lämpade stadsplanebe- Stadsplanestämmelser,
följer av den nya lagstiftningens innehåll och har för övrigt sedan oe ser
länge tillämpats i praxis. Frågan gäller huru under övergången bör förfaras
beträffande äldre stadsplaneområden, för vilka inga stadsplanebestämmelser
finnas.

I bostadskommissionens förslag till byggnadsstadga upptogs bl. a. i 45 § fö- Tidigare föreskrift,
att för varje kvarter eller del av kvarter skulle byggnadssättet regleras
genom lämpliga byggnadsbestämmelser med avseende å gård och byggnads läge
å tomten, byggnads höjd och antal våningar m. m. Byggnadsnämnden skulle
enligt 46 § i förslaget hava att vaka över att byggnadsbestämmelser utan onödig
tidsutdräkt bleve antagna. Härvid borde nämnden särskilt tillse, att erforderliga
åtgärder för byggnadssättets reglering skyndsammast möjligt efter
byggnadsstadgans ikraftträdande vidtoges i avseende å kvarter, som vid
ifrågavarande tidpunkt ännu ej i större omfattning bebyggts. Intill dess sådana
bestämmelser bleve gällande, skulle, i den mån icke i byggnadsordningen
strängare föreskrifter meddelats, gälla vissa i förslaget till byggnadsstadga
upptagna bestämmelser, genom vilka bebyggandet i detalj reglerades. Kommissionen
avsåg härvid att i huvudsak fastslå tre typer av byggnadssätt, benämnda
sammanträngt, radstående och fristående. Inom det sammanträngda
byggnadssättet skulle enligt kommissionens förslag tillämpas en gruppindelning
i avseende å byggnads höjd och våningsantal inom olika delar av stadsplaneområdet.
Denna gruppindelning skulle fastställas genom byggnadsordningen
att gälla till dess stadsplanebestämmelser trätt i kraft. Därjämte skulle
särskilda regler gälla örn gammal stadsdel.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Medan kommissionens huvudprincip -— att stadsplanebestämmelser borde så
fort som möjligt komma till stånd — vann allmän anslutning, framkallade däremot
dess förslag till ordnande av förhållandena under mellantiden, innan stadsplanebestämmelser
kunde bliva fastställda, åtskilliga gensägelser i de avgivna
yttrandena. Framför allt anmärktes, att redan ett genomförande av den föreslagna
gruppindelningen krävde en ingående och tidsödande undersökning av de
lokala förhållandena. Från ett flertal håll föreslogs därför i stället den utvägen,
att under en lämpligt tillmätt övergångstid nu gällande byggnadsförfattningar
skulle, eventuellt med vissa modifikationer, fortfarande gälla i avvaktan
på stadsplanebestämmelsers fastställande. Byggnadsstyrelsen, som i
sitt yttrande särskilt grundligt ingick i undersökning av denna fråga, framlade
(se sid. 305 i de tryckta yttrandena) ett särskilt utformat förslag i ämnet. Styrelsen
ansåg nämligen icke lämpligt att utan några restriktioner låta de gamla
bestämmelserna i ämnet gälla under övergångstiden, utan ansåg att vissa föreskrifter
dessutom borde meddelas i syfte att åtminstone söka trygga behörig
hänsyn till de ortliga normala förhållandena och till förut förhärskande byggnadssätt
inom respektive kvarter, varjämte i huvudsak obebyggda kvarter icke
ansågos böra bebyggas, utan att en plan uppgjorts för deras rationella bebyggande.
Styrelsens förslag innehöll följande.

Beträffande fastställt stadsplaneområde, för vilket ej särskilda bestämmelser
vore gällande, skulle efter de nya författningarnas trädande i kraft byggnadsnämnden
hava att ombesörja, att särskilda bestämmelser i avseende å sättet för
byggnadskvarterens inom området användande, avvägda efter de ortliga förhållandena,
snarast möjligt bleve antagna.

För nybyggnad å dylikt område skulle, intill dess berörda särskilda bestämmelser
antagits och vunnit fastställelse, beträffande gårdsrum gälla föreskrifterna
i nuvarande byggnadsstadgas §§ 23—25 samt för bebyggandet i övrigt
§§ 32—36.

Beträffande byggnads höjd och byggnadslov skulle följande bestämmelser
gälla:

1. Byggnad får ej uppföras med större våningsantal än som inom kvarteret
huvudsakligen kommit till användning och som kan anses utgöra ett riktigt uttryck
för de ortliga normala förhållandena. Enstaka byggnader, som inom
kvarter uppförts till större höjd, få därvid ej tagas som norm.

2. Byggnadslov må ej meddelas, därest det föreslagna bebyggandet störande
avviker från det byggnadssätt, som inom kvarteret i övrigt är förhärskande;
särskilt skall byggnadsnämnd äga tillse, att icke vanprydande brandgavlar
uppkomma mot grannes tomt.

3. Är dylikt kvarter till större utsträckning obebyggt, får bebyggande ej
ske, utan att plan för kvarterets rationella bebyggande uppgjorts.

Stadsplanelagskommittén, som med skärpa betonade vikten av att bebyggandet
för framtiden reglerades genom stadsplanebestämmelser, upptog emellertid
icke i sitt förslag någon bestämmelse motsvarande 46 § i bostadskommissionens
förslag till byggnadsstadga, utan framhöll i stället såsom självfallet, att
de bestämmelser, som meddelades i en efter moderna krav uppgjord stadsplanelag
och byggnadsstadga, icke utan vidare kunde göras tillämpliga å stadsdel,
som planlagts och bebyggts under äldre förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lil

Enligt de sakkunnigas förslag (se 3—6 §§ i förslaget till promulgationslag)
skulle senast inom fem år efter nya lagens ikraftträdande erforderliga stadsbyggnadsbestämmelser
för varje särskilt kvarter underställas Konungens prövning,
dock med viss rätt för Konungen att medgiva förlängning av denna tid.
I den byggnadsordning, som inom ett år efter lagens ikraftträdande skulle
underställas Konungens prövning, skulle för område, där stadsbyggnadsbestämmelser
icke funnes, i särskilt kapitel meddelas föreskrifter, svarande mot
de blivande stadsbyggnadsbestämmelserna. Intill dess denna nya byggnadsordning
bleve fastställd, skulle förut gällande byggnadsordning och byggnadsstadga
alltjämt gälla i den nian de icke strede mot bestämmelserna i nya lagen.
I stället för de föreskrifter, som byggnadsstyrelsen föreslagit för att
binda byggnadsnämndernas handlingsfrihet under övergångstiden, föreslogs
här, att, där i byggnadsordningen eller byggnadsstadgan föreskrifter funnes,
vilka icke stöde i överensstämmelse med vad i 6 kap. 5 § av de sakkunnigas
lagförslag vore beträffande stadsbyggnadsbestämmelser stadgat, fråga örn lov
till byggnadsföretag, varå dylika föreskrifter vore tillämpliga, skulle underställas
Konungens befallningshavandes prövning.

De sakkunniga anförde rörande sitt förslag bl. a. följande:

’Såsom av 5 § framgår hava de sakkunniga förutsatt, att, därest stadsbyggnadsbestämmelser
ej äro för visst område fastställda, i byggnadsordningen
skola i ett särskilt kapitel intagas föreskrifter, som svara mot de stadsbyggnadsbestämmelser,
som skola för området finnas. Av vad de sakkunniga förut
anfört framgår, att det måste taga rätt avsevärd tid, innan stadsbyggnadsbestämmelser
bliva fastställda för hela det äldre stadsplaneområdet, särskilt
för dess på ett bestående sätt bebyggda delar. Därför är ett interimistiskt
ordnande av behovet påkallat. Att för detta ordnande välja den av bostadskommissionen
anvisade utvägen med detaljerade bestämmelser fastslagna i
själva lagen synes de sakkunniga olämpligt. Det synes nämligen omöjligt att
få dylika generella bestämmelser så avfattade att de lämpa sig för alla uppkommande
fall. Lämpligare synes då de sakkunniga vara att efter en för
varje stad gjord mera summarisk undersökning av de befintliga byggnadsförhållandena
i den nya byggnadsordning, som i anledning av stadsbyggnadslagens
ikraftträdande skall tillkomma, intaga ett särskilt kapitel med föreskrifter,
som svara mot de stadsbyggnadsbestämmelser, som skola för området
finnas. Vid avfattande av dessa föreskrifter kunna de rättsliga förhållandena
uppenbarligen ofta nog ej vinna fullt beaktande, utan vid föreskrifternas uppgörande
torde man i de flesta fall få utgå från bebyggandet sådant det vid
gatan eller inom kvarteret gestaltat sig. Förmenar markägare, att i byggnadsordningen
intagen föreskrift är för honom oskäligt betungande, bör han söka
få saken allsidigt bedömd i samband med stadsbyggnadsbestämmelsers uppgörande.

Under tiden intill dess ny byggnadsordning varder fastställd skall, såsom
framgår av 6 §, förut gällande byggnadsordning och byggnadsstadgan för
rikets städer gälla, i den mån deras bestämmelser icke strida mot bestämmelserna
i stadsbyggnadslagen. I syfte att hindra, att en fastighetsägare söker
begagna den frist, han eljest skulle erhålla, innan ny byggnadsordning tillkommer,
för att utnyttja en på grund av gällande bestämmelsers bristfällighet
alltför stor byggnadsfrihet, har i nämnda paragraf intagits bestämmelse därom
att, där i byggnadsordningen eller byggnadsstadgan föreskrifter finnas,
vilka icke stå i överensstämmelse med vad i 6 kap. 5 § stadsbyggnadslagen

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Utkastet.

är beträffande stadsbyggnadsbestämmelser stadgat, fråga om byggnadslov
skall underställas Konungens befallningshavandes prövning. I synnerhet hava
de sakkunniga vid avfattande av denna bestämmelse avsett att förhindra ett
av byggnadsstadgan och den gamla byggnadsordningen ej omöjliggjort bebyggande
av tomt med byggnad, innehållande större våningsanta! än som vid
gatan eller inom kvarteret kommit till användning och som kan anses utgöra
ett riktigt uttryck för de ortliga normala förhållandena.’

Även detta förslag har blivit föremål för anmärkningar. Särskilt har svenska
stadsförbundet vänt sig mot förslaget att under vissa förhållanden hänskjuta
prövningen av byggnadslov till länsstyrelsen. Även hava från länsstyrelsehåll
uttalats farhågor för att denna bestämmelse skulle bliva avsevärt betungande
för länsstyrelserna liksom även för de enskilda. Vidare har från ett flertal
myndigheter hemställts örn avsevärt längre övergångstid, förslagsvis angiven
till tio år, eller ock slopande av varje tidsbegränsning. Någon egentlig erinran
mot själva grunderna för de sakkunnigas förslag har dock icke förekommit. I
varje fall har i de avgivna yttrandena icke givits uppslag till någon annan
utväg för frågans lösning.

I motiven till utkastet yttras rörande de där föreslagna bestämmelserna i
ämnet:

''Frågan örn bebyggandets ordnande under övergångstiden torde vara det svåraste
bland^ de spörsmål, som röra den nya byggnadsstadgans avfattande. Enighet
synes råda örn att regleringen i förevarande avseenden efter ny lagstiftnings
genomförande bör ske genom för de särskilda kvarteren avpassade stadsplanebestämmelser.
Lika klart är emellertid, att dylika bestämmelser icke förrän
efter en avsevärd tidsfrist kunna komma till stånd och att byggandet under
mellantiden icke kan lämnas helt utan reglering. I likhet med byggnadsstyrelsen
och de sakkunniga synes man ock vara nödgad till den uppfattningen,
att det vöre beklagligt, örn under övergångstiden byggnadsnämnderna skulle
äga full frihet, ja skyldighet, att bevilja byggnadslov enligt den gamla byggnadsstadgans
och byggnadsordningens föreskrifter. Det torde nämligen ingalunda.
förhålla sig så, att gällande byggnadsordningar alltid tagit den hänsyn
till normala och lämpliga byggnadsförhållanden å orten, som önskvärt
varit. Även örn så må hava varit fallet vid den tidpunkt, då byggnadsordningarna
tillkommit, torde åtminstone de äldre av dem dock numera sällan fylla
behöriga krav i detta hänseende. Det saknas ej exempel på byggnadsordningar,
som i små landssamhällen medgiva femvåningshus. Följden av deras ostörda
tillämpning torde lätt kunna bliva uppkomsten i stor utsträckning av nya missförhållanden
av den art, som den nya lagstiftningen avser att förhindra, och
därigenom ett ytterligare försvårande av arbetet med åstadkommande av lämpliga
stadsplanebestämmelser.

Den övergångsaoordning, som tillämpats i föreliggande utkast, överensstämmer
i princip närmast med de sakkunnigas förslag. Emellertid hava väsentliga
avvikelser från sakkunnigförslaget gjorts i syfte att tillmötesgå de framställda
anmärkningarna.

Anmärkningarna hava särskilt riktats mot förslaget örn tvångsåtgärder för
framkallande av stadsbyggnadsbestämmelser. Dessa invändningar hava synts
icke kunna frånkännas betydelse. I förevarande utkast räknas därför icke med
något sådant ingripande från lagstiftningens sida. Det angives endast såsom
ett åliggande för byggnadsnämnder och övriga vederbörande kommunala myndigheter
att oförtövat upptaga frågan örn åstadkommande av stadsplanebe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

113

stämmelser, där sådana saknas i de ämnen, som avhandlas i §§ 23, 25, 26 och
28 i gällande byggnadsstadga.

Klart är emellertid, att, då tiden är inne för utfärdande av ny byggnadsordning
för samhället, det är nödvändigt att i densamma införa vissa föreskrifter,
svarande mot de stadsplanehestämmelser, som saknas. Intill dess den nya
byggnadsordningen utfärdas, gäller den gamla byggnadsordningen och i viss
mån såsom komplettering därtill den gamla byggnadsstadgan. Genom utfärdande
av ny byggnadsordning upphör giltigheten av dessa äldre författningar
belt och hållet. Att efter utfärdande av ny byggnadsordning låta de äldre
författningarna fortleva lärer nämligen icke vara förenligt med god ordning.
Därigenom skulle de gamla byggnadsförfattningamas giltighet på vissa orter
komma att förlängas i det oändliga, och den nya lagstiftningen skulle, såvitt
angår byggandet, hava skapat en synnerlig förvirring och oreda. Att låta de
gamla bestämmelserna örn byggnads höjd och våningsantal samt örn gårdsrum,
som nu finnas i byggnadsförfattningama, försvinna utan att ersätta dem med
något nytt kan emellertid tydligen icke heller låta sig göra. Det återstår då
endast den möjligheten att för de delar, där stadsplanehestämmelser icke finnas,
i den nya byggnadsordningen införa de bestämmelser, som i dessa hänseenden
krävas. Att vid dessa bestämmelsers avfattande de principer, som funnits
lämpliga för byggandet och som därför fått uttryck i stadgans § 16, böra i
tillämpliga delar iakttagas, torde också vara helt naturligt.

Nu omförmälda regler återfinnas i § 127 andra och tredje styckena i förevarande
utkast.

Intill dess den nya byggnadsordningen tillkommit, skola enligt § 128 den
gamla byggnadsstadgan och byggnadsordningen fortfarande gälla i den mån
de icke strida mot den nya lagen eller stadgan. Att, såsom de sakkunniga föreslagit,
under denna mellantid tillämpa särskilda anordningar för prövning av
byggnadslov och särskilda begränsningar i byggnadsfriheten har icke ansetts
möjligt.’

Den i utkastet föreslagna anordningen kan jag i det väsentliga godtaga.
De anmärkningar, som riktats mot densamma, avse huvudsakligen den i utkastet
förutsatta skyldigheten att inom två år antaga de bestämmelser, som avsetts
skola ersätta stadsplanebestämmelser och sammanföras i ett provisoriskt kapitel
i byggnadsordningen. Såsom jag tidigare antytt torde dessa bestämmelser
icke vara av den art, att de böra upptagas i byggnadsordningen. Deras egenskap
av provisorium torde ock göra en sådan placering mindre lämplig. Därest
byggnadsordnings fastställande anses böra åvila Konungens befallningshavande,
torde även av sådan anledning desamma icke böra upptagas i byggnadsordningen.
Jag föreslår därför i stället, att i förslaget upptages särskilt
stadgande därom att, därest i stadsplan eller därtill hörande bestämmelser ej
finnas föreskrifter meddelade för visst område angående byggnads höjd, våningsantal
eller gårdsrums storlek, staden eller samhället skall ofördröjligen,
i avbidan på stadsplanebestämmelsers fastställande, antaga provisoriska byggnadsföreskrifter
för området, vilka skola, för att bliva gällande, fastställas
av Konungen. Någon tid, inom vilken byggnadsföreskrifterna skola vara antagna,
synes med denna läggning av förslaget icke böra bestämmas. Jag förutsätter
emellertid att kommunerna skola visa sig angelägna att så snart ske
kan gå i författning om erforderliga byggnadsföreskrifters eller stadsplane Bihang

till riksdagens protokoll 19SI. 1 sami. 168 haft. (Nr 192.) 8

Departe mentschefen.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Vissa äldre
föreskrifter.

Utkastet.

Departe mentschefen.

Äldre

ansökan om
byggnadslov.

bestämmelsers antagande, på det att den nya lagstiftningen snarast möjligt
måtte kunna genomföras.

De av mig sålunda föreslagna bestämmelserna hava sammanförts i § 128.

§ 129.

I denna paragraf meddelas en övergångsföreskrift för stadsplaneområden,
som icke ingå i samhälle.

Motiven till utkastet innehåller härom följande:

Med stöd av 1 kap. 46 § första stycket i fastighetsbildningslagen har Kungl.
Maj.-t utfärdat ett flertal ''byggnadsordningar’ för områden, för vilka fastställts
stadsplan enligt 1 kap. 42 § i samma lag. Vidare har Kungl. Maj:t
med stöd av förstnämnda lagrum meddelat föreskrifter, avseende att inom en
del områden, för vilka meddelats förordnande örn upprättande av stadsplan,
reglera byggnadsverksamheten i avvaktan på stadsplanens tillkomst. Dessa föreskrifter
böra givetvis icke utan vidare upphöra efter den nya lagens och stadgans
tillkomst, med mindre de bliva ersatta med nya bestämmelser i de ämnen
de avse att reglera. I vilken form detta skall ske, om genom ändring i de gamla
bestämmelserna eller genom utfärdande av helt nya sådana, kan icke avgöras
annat än efter undersökning av varje särskilt fall. Då Kungl. Majit själv
meddelat de ifrågavarande föreskrifterna, torde Kungl. Maj :t böra förbehålla
sig att själv träffa avgörande örn deras upphävande eller ändrande. Den detaljreglering,
som detta innebär, har emellertid ej ansetts böra tynga själva
byggnadsstadgan.''

Den i utkastet föreslagna bestämmelsen har upptagits oförändrad.

§ 130.

Första stycket i paragrafen motsvarar punkt 3 i kommitténs förslag till övergångsbestämmelser
i byggnadsstadgan och 10 § i de sakkunnigas förslag till
promulgationslag.

Andra stycket i utkastet, vilket saknar motsvarighet i gällande stadga ävensom
i de avgivna förslagen, har synts mig icke böra upptagas i förslaget.

Departementschefen uppläser härefter det sålunda föreliggande förslaget till
byggnadsstadga och hemställer, att Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens
yttrande över förslaget.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
H. Stefanson.

Kungl. Majlis proposition nr 198.

115

Bilaga,

Utkast

till

Byggnadsstadga,

AVDELNING I.

Bestämmelser angående stad.

KAP. 1.

Om byggnadsordning.

§ 1.

För stad skall finnas byggnadsordning, upptagande de bestämmelser, som utöver
vad i allmän lag eller denna stadga eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits
äro erforderliga för ordnande av stadens byggnadsväsen.

I byggnadsordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter
från och med tjugufem till och med femtusen kronor.

§ 2.

Byggnadsordning antages av stadsfullmäktige, efter byggnadsnämndens hörande,
men vare ej gällande, innan den fastställts av Konungen.

Av stadsfullmäktige antagen byggnadsordning insändes till Konungens befallningshavande,
som har att med eget utlåtande överlämna densamma till
Konungen för prövning och fastställelse.

Vad nu sagts gälle ock i fråga örn ändring av byggnadsordning; dock må
ändring, som ej innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande,
fastställas av Konungens befallningshavande.

§3.

Det åligger magistraten att skyndsamt besörja, att kungörelse om fastställelsen
införes i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för staden
intagas, och att exemplar av byggnadsordningen finnas inom staden att tillgå
för köpare.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr IDS -

KÄR. 2.

Om byggnadsnämnd.

§ 4.

I stad skall finnas byggnadsnämnd, vilken det åligger att övervaka efterlevnaden
av stadsplanelagen, denna stadga, stadens byggnadsordning och övriga
i staden gällande författningar angående stadens byggnadsväsen samt fullgöra
vad enligt berörda författningar ankommer på nämnden ävensom i övrigt
handhava de uppgifter, som i laga ordning överlämnas åt nämnden.

§ 5.

Byggnadsnämnden åligger bland annat:

att med uppmärksamhet följa såväl byggnadsverksamheten som den samhälleliga
utvecklingen i allmänhet i staden och dess omgivning samt, då anledning
därtill förekommer på grund av framställning från markägare eller eljest, till
prövning upptaga fråga örn antagande eller ändring av stadsplan, stomplan
eller utomplansbestämmelser eller ändring i byggnadsordningen, så ock i allmänhet
söka främja en för staden gagnelig utveckling av dess bebyggande och
för detta ändamål hos vederbörande myndigheter väcka de förslag och göra de
framställningar, som finnas nödiga;

att handlägga frågor örn tomtindelning eller ändring däri;
att tillse, att byggnadsarbete eller annan åtgärd icke företages utan nämndens
tillstånd, där sådant erfordras;

att tillse, att byggnadsarbeten och andra åtgärder, vartill nämnden givit lov,
verkställas i enlighet med fastställda ritningar och gällande föreskrifter och i
övrigt på ett tillfredsställande sätt;

att övervaka efterlevnaden av gällande nybyggnadsförbud;
att i fall av förseelse hos vederbörande åklagare göra anmälan till åtal eller,
där påföljd för underlåtenhet att ställa sig nämndens föreskrifter till efterrättelse
icke finnes bestämd, göra sig hörsammad genom föreläggande av vite
eller ock äventyr att erforderlig åtgärd verkställes genom nämndens försorg
på den tredskandes bekostnad;

att i fråga om förvaring av kartor och handlingar rörande stadsplan, stomplan,
tomtindelning, tomtmätning, avstyckningsplan, avstyckning och arealavmätning
så ock kartor och handlingar rörande andra mätningsförrättningar,
som angå ägogränser, ställa sig till efterrättelse vad därom är särskilt stadgat
och att väl vårda de kartor, ritningar och handlingar, som skola genom nämndens
försorg upprättas eller av nämnden förvaras.

Kungl. Majlis proposition nr 19£.

117

§ 6.

§ 7.

Byggnadsnämnden har att upprätta förteckning över fastighetsägare åliggande
förpliktelser att till staden utgiva bidrag till gatukostnad. I förteckningen
må jämväl, där så finnes lämpligt, upptagas övriga för fastighet i
fråga örn dess utnyttjande gällande villkor ävensom annat, som för fastighetens
bebyggande kan vara av särskild betydelse.

§ 8.

Innan stadsfullmäktige avgöra ärende, som faller under byggnadsnämndens
prövning, skall, såvida ej nämnden själv väckt förslaget, dess yttrande inhämtas.

Är stadsfullmäktiges beslut av beskaffenhet att böra underställas myndighets
prövning, skall det av nämnden avgivna yttrandet åtfölja handlingarna.

§ 9.

Mom. 1. Byggnadsnämnden skall bestå av fem ledamöter; dock må i byggnadsordningen
bestämmas, att antalet skall vara sju eller tre. Till ledamöter
böra utses personer, som kunna antagas vilja främja ett sunt byggnadsväsen
och en god byggnadskultur.

Av ledamöterna utses en av magistraten och de övriga av stadsfullmäktige.
Ledamot, som utses av magistraten, skall såvitt möjligt vara lagfaren. Av
de utav stadsfullmäktige utsedda ledamöterna skola såvitt möjligt en besitta
byggnadsteknisk sakkunskap och en, vilken utses efter förslag av hälsovårdsnämnden,
vara särskilt skickad att tillse, att de hygieniska kraven vinna behörigt
beaktande.

Mom. 3. För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i mom. 1 och 2
stadgas, utses en ersättare.

§ 10.

Mom. 1. Ledamot eller ersättare i byggnadsnämnd kan ej vara:

a) den, som icke uppnått tjugufem års ålder;

b) den, som icke råder över sig och sitt gods;

118

Kungl. Majlis proposition nr 192.

c) den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest
pa grund av honom adömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller
genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,
varom sist förmäles, eller den, som är ställd under framtiden för brott, vilket
kan medföra sådan påföljd;

d) den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Mom. 2. Ledamot eller ersättare i byggnadsnämnden må kunna avsäga sig
uppdraget:

a) örn han icke är boende inom staden;

b) örn han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra
uppdraget;

c) örn han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur att
därifrån avgå;

d) örn han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av den
väljande myndigheten godkännes.

Utses kvinna till ledamot eller ersättare i byggnadsnämnd, må hon när som
helst avsäga sig uppdraget.

§ 11.

Mom. 2. Byggnadsnämnden sammanträder minst en gång i månaden samt
däremellan så ofta omständigheterna det påkalla. Sammanträde skall ock äga
rum, då Konungens befalhlingshavande eller magistraten det påkallar.

Ärende må ej av byggnadsnämnden företagas till avgörande, där ej minst
tre ledamöter eller ersättare äro tillstädes samt, för det fall att de närvarande
äro allenast tre, dessa tillika äro örn beslutet ense. Vid val inom nämnden sker
omröstning med slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mellan dem,
som erhållit lika antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, och blive
den mening gällande, varom de flesta röstande sig förena. Äro, vid öppen
omröstning, rösterna på vardera sidan lika många, gälle den mening, som biträdes
av ordföranden.

Mom. 3. Nämnden skall på lämpligt sätt göra kunnigt, varest och på vilka
tider till nämnden ställda ansökningar eller andra handlingar mottagas.

§ 12.

Morn. 1. Byggnadsnämnden skall till sitt biträde hava stadsarkitekt; dock
må i byggnadsordningen kunna medgivas befrielse från skyldigheten att anställa
stadsarkitekt, där nämndens behov av sakkunnigt biträde varder på annat
sätt behörigen tillgodosett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 119

Stadsfullmäktige besluta, vilka tjänstebefattningar i övrigt skola finnas hos
nämnden.

Mom. 2. Behörighet till befattning såsom stadsarkitekt tillkommer den, som
avlagt fullständig examen från tekniska högskolans fackskola för husbyggnadskonst
eller från motsvarande avdelning vid Chalmers tekniska institut samt
dessutom styrkt sig äga praktisk erfarenhet inom byggnadsfacket och inom området
för byggnadsnämndens administrativa verksamhet. När skäl därtill
äro, må Konungen, på ansökan av byggnadsnämnden och efter stadsfullmäktiges
hörande, medgiva, att såsom stadsarkitekt anställes person, vilken ej avlagt
examen, som nyss sagts.

Mom. 3. Byggnadsnämnden antager och entledigar befattningshavare hos
nämnden. Närmare bestämmelser härom skola, där så erfordras, meddelas i
byggnadsordningen.

§ 13.

Länsarkitekten ävensom förste provinsialläkaren, provinsial- eller extra provinsialläkaren
samt stadsläkaren och brandchefen äga likaledes att vara närvarande
vid byggnadsnämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna
men ej i besluten, ävensom att, där de så önska, få sin mening till protokollet
antecknad.

§ 14.

Frågor, huruvida ledamot av byggnadsnämnden må åtnjuta arvode, samt
om arvodets storlek, så ock rörande befattningshavares avlönande och nämndens
övriga utgifter avgöras av stadsfullmäktige.

KAP. 3.

Om stadsplan och tomtindelning.

Om stadsplan.

§ 15.

Vid uppgörande av stadsplan skall tillbörlig hänsyn tagas till stadens behov
av utrymmen för olika ändamål, såsom bostäder av skilda slag, allmänna
byggnader, handel, industri, samfärdselleder, parker med mera. Därvid bör
särskilt tillses:

att olika delar av staden avses för sådana ändamål, vartill de med hänsyn
till läge, terräng och andra omständigheter äro bäst lämpade;

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 19%.

att noggrann hänsyn tages till markens höjd- och grundförhållanden samt
förefintliga möjligheter för vattnets avledande;

att större områden för industri och dylikt avskiljas från bostadsområden
medelst mark, som skall förbliva i huvudsak obebyggd;

att största möjliga trygghet vinnes mot fara för elds utbredning över större
område;

att bekväma samfärdselleder förbinda såväl olika^ delar av staden sinsemellan
som även staden med angränsande samhällen, så ock att i övrigt god anslutning
ernås mellan det för planläggning avsedda området och annat redan
planlagt område i grannskapet, skolande därvid hänsyn tagas till de ytterligare
planläggningsåtgärder, som kunna framdeles ifrågakomma;

att gator givas sådan riktning, lutning och anordning i övrigt, att de tillfredsställa
trafikens fordringar och kravet på ett tilltalande utseende samt
att möjlighet beredes till goda dager- och nivåförhållanden inom kvarteren och
skydd mot förhärskande vindar, ävensom till anordnande av erforderligt avlopp; att

avståndet mellan byggnadslinjerna å ömse sidor om gata i allmänhet icke
göres mindre än 12 meter;

att torg, parkeringsplatser och andra för samfärdseln erforderliga allmänna
platser anordnas i tillräckligt antal inom olika delar av staden med ändamålsenliga
lägen samt lämplig storlek och form;

att parker och andra planteringar samt lek- och idrottsplatser anordnas i
tillräckligt omfång och antal inom stadsplaneområdets olika delar;

att byggnadskvarteren givas med hänsyn till avsett bebyggande lämplig
storlek och form;

att platser för allmänna byggnader, som äro eller antagas bliva erforderliga,
i stadsplanen anordnas på sådant sätt, att byggnaderna bliva lämpligt
belägna och väl inordnade i stadsbilden:

att skönhetssinnets fordringar även eljest beaktas och berättigade anspråk
på utrymme, reda, sundhet, omväxling och trevnad bliva i stadsplanen tillfredsställda; att

historiskt och estetiskt värdefulla byggnader och stadsbilder eller sådana
platser, som pa grund av belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden
äro särskilt tilltalande, i möjligaste måtto skyddas och bevaras och
icke utan synnerligen tvingande skäl förstöras eller skadas;

att hänsyn tages till skyldigheten att bevara fasta fornlämningar;
att synnerlig hänsyn tages till bestående ägogränser, befintliga vägar och
andra förhållanden, som kunna bidraga till underlättande av stadsplanens genomförande,
i den mån sådant kan ske utan att vad ovan är sagt väsentligeD
åsidosättes; samt

att i övrigt ett lämpligt utnyttjande av det i stadsplanen ingående området
främjas.

§ 16.

Mom. 1. I stadsplanebestämmelser skola intagas de stadganden, vilka finnas
erforderliga för reglering av byggnadskvarters bebyggande, såsom:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

121

om uppförande av byggnader av visst slag;

örn förbud mot bebyggande av viss del av kvarter;

örn byggnadslinjer och byggnadsgränser;

om gårdsplan, antal byggnader, som få å tomt uppföras, samt byggnads
läge och omfång å tomt;

om byggnads höjd samt antalet våningar och lägenheter, som få i byggnad
inredas; samt

örn byggnadsmaterial, fasadgestaltning och byggnadskonturer.

Vidare må genom stadsplanebestämmelser meddelas erforderliga föreskrifter
örn användande i övrigt av mark inom byggnadskvarter, såsom:

örn skyldighet att anordna plantering å tomtmark, som ej är avsedd till bebyggande; örn

ordnande i övrigt av sådan mark; samt
örn stängsels beskaffenhet.

Mom. 2. Vid uppgörande av stadsplanebestämmelser för byggnadskvarter
bör, utöver vad i allmänhet gäller för uppgörande av stadsplan, bland
annat iakttagas:

att bebyggandet av högt belägna eller eljest på större avstånd synliga
platser regleras med hänsyn till god konturverkan;

att för varje kvarter föreskrives, huruvida byggnaderna skola uppföras
fristående eller två och två sammankopplade i tomtgräns (öppet byggnadssätt)
eller ock huruvida byggnaderna å flera tomter skola sammanbyggas (slutet
byggnadssätt);

att byggnader icke må uppföras till större höjd eller till större omfång i förhållande
till tomten än som svarar mot stadens allmänna utveckling och verkliga
behov, under nödigt beaktande av ortens traditioner, byggnadsområdets belägenhet
inom staden, markens beskaffenhet, avloppsförhållandena och avståndet
mellan byggnadslinjerna å ömse sidor örn gata och gård, i vilket hänseende
bör särskilt tillses, att byggnad i allmänhet icke uppföres till större höjd
än som svarar mot nämnda avstånd;

att byggnad av trä, som avses skola inrymma bonings- eller arbetsrum, icke
må uppföras med flera än två våningar, dock att, när särskilda skäl föreligga,
vinden därjämte må inredas, i boningshus, inrymmande mera än en lägenhet, intill
en tredjedel av vindens yta och eljest i den utsträckning, som prövas
lämplig;

att bebyggandet så anordnas, att svårighet icke uppstår vid släckande av
eldsvåda; samt

att, där viss kvartersman finnes vara från sundhetssynpunkt eller eljest
mindre tjänlig till bebyggande, erforderliga bestämmelser meddelas om de åtgärder,
som skola vidtagas innan marken må bebyggas.

Mom. 3. Avse stadsplanebestämmelser förut bebyggd stadsdel, skall vid
tillämpning av vad i mom. 2 sägs nödig hänsyn tagas till förefintlig bebyggelse.
Särskilt bör tillses,

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

att sådana anordningar vidtagas, som äro ägnade att förbättra byggnadsförhållandena
inom kvarteren, så långt ske kan utan markägarnas uppenbara
förnärmande, samt

att, där inom området finnas byggnader, vilka kunna antagas bliva för avsevärd
framtid bestående, bebyggandet såvitt möjligt så ordnas, att enstaka byggnader
eller byggnadsgrupper icke komma att störande bryta mot omgivningen
i fråga örn byggnadshöjd, bebyggandets täthet eller byggnadernas art i övrigt.

§ 17.

Genom stadsplanebestämmelser skola jämväl meddelas erforderliga föreskrifter
örn användande av andra områden än byggnadstimmer, såsom:

örn rätt att inom gata, torg, park eller annan allmän plats utnyttja utrymmet
under eller över markens plan till inredande av lokaler eller för annat
ändamål;

örn gators korsning med varandra i olika plan eller örn korsning mellan
gata och särskilt trafikområde;

örn gatas förläggande i tunnel under markens plan;

örn anordnande av bro;

örn byggande inom trafikområde, skyddsområde, idrottsområde, begravningsplats
eller andra för särskilda ändamål avsedda områden, därvid bestämmelserna
böra i möjligaste mån lämpas efter de för kvarterens bebyggande
gällande grunder;

om vidmakthållande eller anordnande av vattenområde;

örn bevarande av naturförhållanden, som äga betydelse för stadsplanen;
samt

örn anordnande av plantering.

§ 18.

Mom. 1. Förslag till stadsplan skall avfattas å karta i skala, som ej får
understiga 1: 2.000.

På stadsplanekartan skola tydligt angivas gränserna för planen samt för
de markområden, som skola för olika ändamål användas.

Till planen hörande stadsplanebestämmelser skola avfattas i särskild handling
samt tillika, i den mån så är möjligt, utmärkas å kartan genom särskilda
beteckningar.

Mom. 2. Stadsplanekartan skall åtföljas av:

a) terrängkarta, visande den föreslagna planens anbringande på området,
sådant detta befinnes med vägar, ägogränser, byggnader, trädbestånd, vatten,
höjdförhållanden, vilka sistnämnda skola angivas genom nivåkurvor för minst
varje höjdmeter, samt övriga för stadsplanen betydelsefulla förhållanden; dock
att särskild terrängkarta icke erfordras, där nu omförmälda uppgifter kunna
införas på stadsplanekartan utan att dennas tydlighet lider därav;

Kungl. Maj:is proposition nr 192.

123

b) beskrivning över stadsplaneförslaget, vilken beskrivning jämväl skall innehålla
erforderlig motivering för förslaget; skolande detaljer, som icke kunna till
fullo tydliggöras å stadspl^nekartan, särskilt upptagas i beskrivningen;

c) sådan utredning angående sättet för vattnets avledande, som kan erfordras
för stadsplaneförslagets prövning.

§ 19.

Mom. 1. Innan stadsplan antages, skall förslag därtill genom byggnadsnämndens
försorg hållas för granskning tillgängligt under viss bestämd tid,
minst en månad, efter det därom utfärdad kungörelse blivit införd i den eller
de ortstidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas.

Ägare av mark inom det i förslaget ingående området, vilka icke skriftligen
godkänt förslaget, skola därjämte, där de äro kända och inom riket boende,
underrättas genom särskilda kallelsebrev, vilka byggnadsnämnden skall avsända
med posten eller eljest bevisligen tillställa vederbörande sist tre veckor
före utgången av den i kungörelsen utsatta tid. Gränsar området till annan
stad eller till stadsliknande samhälle å landet, skall i enahanda ordning kallelse
tillställas sådant samhälle. Finnes inom området mark, som tillhör kronan
eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits såsom trafikområde,
skola kopia och avskrift av förslaget i erforderliga delar tillställas den, som
har att företräda kronan eller det enskilda trafikföretag, varom fråga är, med
skyldighet för denne att inom viss av byggnadsnämnden angiven tid, minst en
månad efter handlingarnas delfående, till nämnden inkomma med yttrande över
förslaget.

Föranleda inkomna anmärkningar och yttranden ändring i förslaget, skall
ägare av mark, som beröres av ändringen, därom omedelbart underrättas på sätt
i andra stycket sägs samt vid sammanträde inför nämnden eller eljest erhålla
tillfälle taga del av ändringen.

§ 20.

Sedan stadsfullmäktige antagit stadsplan, skall planen insändas till Konungens
befallningshavande, som har att med eget utlåtande överlämna densamma
till Konungen.

Kungörelse örn stadsplanens antagande så ock örn dess fastställande skall genom
byggnadsnämndens försorg, så fort ske kan, införas i den eller de tidningar,
vari kommunala meddelanden för staden intagas.

Sist inom sex månader efter det stadsplanen fastställts skall planen med
därtill hörande beskrivning och övriga bilagor i bestyrkt kopia och avskrift insändas
till byggnadsstyrelsen och Konungens befallningshavande.

§ 21.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gälle jämväl i tillämpliga delar i fråga
örn ändring av stadsplan.

124

Kungl. Majda proposition nr 192.

§ 22.

§ 23.

Väckes fråga örn antagande av gatuordning eller ändring däri, och finna
stadsfullmäktige, att frågan bör komma under närmare prövning, läte stadsfullmäktige
verkställa utredning i ärendet och uppgöra det förslag, vartill utredningen
må föranleda.

Sedan förslag upprättats, skall detsamma hållas för granskning tillgängligt
under minst en månad efter det kungörelse härom blivit införd i den eller de
tidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas. Efter det den tid
tilländagått och förslaget undergått den ytterligare bearbetning, vartill anledning
må hava förekommit, äga stadsfullmäktige besluta i ärendet.

Skall gatuordning underställas Konungens prövning, insändes den till Konungens
befallningshavande, som har att med eget utlåtande överlämna den
till Konungen.

Om tomtindelning.

§ 24.

Vid byggnadskvarters indelande i tomter bör tillses, att tomtindelningen
varder ägnad att befrämja ett sådant bebyggande av kvarteret, att möjligheterna
till bevarande av förefintliga och skapande av nya trevnads- och skönhetsvärden
därigenom tillvaratagas.

För detta ändamål bör byggnadsnämnden, till ledning för uppgörande av
förslag till tomtindelning, i god tid låta utreda och å särskild karta (kvarterskarta)
tydligt angiva, huru bebyggandet å de enskilda tomterna kommer att te
sig såsom led i ett lämpligt bebyggande av kvarteret i dess helhet.

Visar sig vid upprättande av kvarterskarta, att ett ändamålsenligt bebyggande
av kvarteret skulle främjas genom ändring av stadsplanebestämmelser
eller eljest av gällande stadsplan, bör byggnadsnämnden skyndsamt vidtaga på
nämnden ankommande åtgärder för sådan ändrings genomförande.

§ 25.

Mom. 1. Vid tomtindelning skall tillses, att varje tomt får gräns mot
gata, torg eller sådan del av annat för allmän samfärdsel avsett område, som
kan befaras med åkdon, samt att tomterna erhålla sådan form och storlek, att
de med iakttagande av gällande föreskrifter kunna ändamålsenligt utnyttjas.

Mom. 2. Tomts gränser skola, där så lämpligen kan ske, göras raka och bilda
räta vinklar mot varandra. Fordra stadsplanen, höjdförhållandena eller
markens beskaffenhet i övrigt annan anordning härutinnan, förfares där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

125

efter. I varje fall skall behörig hänsyn tagas till bestående äganderättsförhållanden
samt av markens ägare framställda önskemål.

§ 26.

År befintlig tomtindelning stridande mot gällande stadganden angående
tomts form och storlek eller eljest icke ändamålsenlig, bör åtgärd vidtagas
till förbättrings åstadkommande, i den mån så kan ske.

§ 27.

Förslag till tomtindelning skall utmärkas å karta, upprättad av person, vilken
äger behörighet innehava befattning såsom mätningsman i stad. Kartan skall
upprättas i skala ej understigande 1:400, där ej särskilda förhållanden föranleda
användande av mindre skala. Kartan skall utvisa gränser för fastigheter
och i fastighetsindelning ej ingående områden, så vitt de beröras av tomtindelningen,
ävensom varje vid tomtindelningen nybildad tomt med dess gränser och
belägenhet i förhållande till de tomter och andra områden, vilka gränsa till
tomten. Kartan skall även utvisa å marken befintliga byggnader samt annat
av beskaffenhet att kunna inverka å tomtindelningen. Till kartan skall höra
beskrivning, utvisande för varje tomt storleken av vart och ett av de områden,
av vilka tomten skall bildas, tomtens hela ytinnehåll och längden av dess särskilda
sidor. För varje i tomtindelning ingående fastighet eller annat område
skall, där fastighetsregister är för staden upplagt, dess beteckning i fastighetsregistret
vara angiven å kartan och i beskrivningen.

§ 28.

Då förslag till tomtindelning uppgjorts, läte byggnadsnämnden genom brev,
som med posten under rekommendation avsändas, eller eljest bevisligen underrätta
samtliga ägare av mark, som skall ingå i indelningen, samt drätselkammaren,
att förslaget finnes hos nämnden tillgängligt under viss bestämd tid,
minst fjorton dagar, efter det breven blivit till posten inlämnade eller delgivning
eljest ägt rum, och att anmärkning mot förslaget må till byggnadsnämnden
inom samma tid avlämnas. Är markägare ej boende inom riket eller
är hans vistelseort okänd, utfärde nämnden kungörelse med tillkännagivande,
att förslaget under viss tid, minst en månad, efter det kungörelsen blivit införd
i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas, hålles
tillgängligt för ändamål, som nyss sagts. Sedan den av nämnden utsatta tid
gått till ända, äge nämnden företaga ärendet till avgörande.

Där markägarna samt drätselkammaren därtill lämna medgivande, må nämnden
utan förfarande, som här ovan sagts, fatta beslut om tomtindelning.

§ 29.

Sedan fastställelse meddelats å ny tomtindelning eller å ändring i förut bestående
tomtindelning, skall beslutet av Konungens befallningshavande överlämnas
till magistraten för att tillika med det beslut rörande tomt- eller re -

126

Kungl. Majlis proposition nr 192.

gisterbeteckning, som i anledning av den nya eller förändrade tomtindelningen
kan varda meddelat av magistraten, delgivas byggnadsnämnden och den, som
för fastighetsregistret.

KAP. 4.

Om ordnande av stads område utom stadsplan.

§ 30.

Finnes nödigt att inom område, som ej ingår i stadsplan, förbereda den blivande
stadsplaneläggningen genom avsättande av mark för ändamål, som enligt
blivande stadsplan böra tillgodoses, bör stomplan upprättas. Genom stomplan
må angivas ej allenast framdeles erforderliga huvudgator och parker samt
andra områden för allmänna behovs tillgodoseende, utan ock, där omständigheterna
därtill föranleda, områden för enskilt bebyggande.

Vid uppgörande av stomplan skall hänsyn tagas till förefintliga orts- och
äganderättsförhållanden och grannområdenas planering samt tillses, att möjlighet
beredes till områdets utnyttjande på sätt, som ur allmänna synpunkter
kan anses lämpligt.

§ 31.

områdets utnyttjande för olika ändamål, såsom för bostäder eller industriella
anläggningar;

storlek och beskaffenhet av byggnadsplats för bostadsbyggnad samt utfartsväg
och avlopp därifrån;

byggnads läge å sådan byggnadsplats och del av platsen, som bör lämnas
obebyggd;

sätt för bebyggandet, därvid bör tillses, att för bostadsbyggnader ej utan
synnerliga skäl medgives större höjd än 7,5 meter;

minsta avstånd mellan byggnad och väg; samt

åtgärder till förekommande av brandfara.

§32.

Mom. 1. Förslag till stomplan skall avfattas å karta i skala, ej understigande
1:4.000.

På stomplanekartan skola tydligt angivas gränserna för planen samt för de
markområden, som skola för olika ändamål användas.

Huvudgatornas ungefärliga höjdlägen skola, där lutning väsentligen ändras,
angivas å kartan eller å särskild profilritning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

127

Till planen hörande stomplanebestämmelser skola avfattas i särskild handling
samt tillika, i den mån så är möjligt, utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar.

Mom. 2. Stomplanekartan skall åtföljas av:

§ 33.

För område, som ej ingår i stadsplan eller stomplan, böra meddelas utomplansbestämmelser,
innehållande de föreskrifter, som i avseende å byggnadsverksamheten
inom området erfordras utöver vad därom föreskrives i denna
stadga och stadens byggnadsordning.

I fråga örn innehållet i sådana bestämmelser gäller i tillämpliga delar vad
i § 31 är föreskrivet örn stomplanebestämmelser.

§34.

Förslag till utomplansbestämmelser skall åtföljas av karta över område,
som med förslaget avses. Sådan karta skall visa området i befintligt skick,
på sätt i § 32 är stadgat om terrängkarta, samt angiva de med bestämmelserna
avsedda förhållanden, vilka äro av beskaffenhet att böra medelst avfattning
å karta tydliggöras. Till förslaget skall höra beskrivning med erforderlig
motivering.

§ 35.

Örn handläggning av fråga rörande stomplan och utomplansbestämmelser
eller ändring däri skall vad i fråga örn stadsplan är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Kap. 5.

Om byggande.

Om byggnad och gårdsrum.

§ 36.

Mom. 1. Byggnad skall med avseende å byggnads höjd och antal våningar
samt gårdsrums storlek uppföras i enlighet med gällande stadsplanebestämmelser.

Mom. 2. Med byggnads höjd förstås byggnadens medelhöjd till och med
taklisten eller, där sådan ej finnes, till yttertakets skärning med fasadlivet. För
byggnad vid gata räknas hushöjden från gatan. För gårdsbyggnad räknas

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

hushöjden från gården; dock skall hushöjden, om lokal anordnas under gård och
gårdsplanet lägges högre än gatan, räknas från gatan. För fritt liggande
byggnad inne å tomt räknas hushöjden från markens medelnivå utefter den av
byggnaden upptagna platsens konturlinjer.

Såsom våning anses:

källare, förlagd på sådan höjd, att golvet i närmast däröver varande våning
blir beläget mer än 1,5 meter ovan angränsande markyta, där ej byggnadsnämnden
med hänsyn till terrängförhållandena annorlunda bestämmer; samt

vind, å vilken inredes rum, som användes till bostad (boningsrum), eller
rum, där någon vistas för stadigvarande arbete (arbetsrum).

Med gårdsrum förstås sådan del av tomt, som skall lämnas obebyggd. Till
tomts bebyggda del hänföres jämväl golvytan av med tak försedda portiker,
verandor och dylika öppna utbyggnader.

Mom. 3. Vad i detta kapitel stadgas örn tomt skall gälla även annan byggnadsplats.

§ 37.

Byggnad skall uppföras i gatulinje eller, där förgård finnes, i inre förgårdslinjen
eller ock i annan byggnadslinje, örn sådan är i stadsplanen bestämd.
Byggnadsnämnden må, där så med hänsyn till terrängförhållanden eller eljest
prövas lämpligt, medgiva, att byggnad förlägges innanför byggnadslinjen.

§ 38.

Grundmur, listverk, portomfattning och dylikt må skjuta över fastställd
byggnadslinje i den mån medgivande därtill finnes stadgat i byggnadsordningen.

§ 39.

Burspråk, utbyggt fönster, balkong eller annan liknande byggnadsdel må
efter byggnadsnämndens särskilda medgivande utskjuta framför fasadytan.
Sådant medgivande må lämnas endast där detsamma finnes vara till fördel
för byggnads utseende och icke medföra olägenheter. Dylikt utsprång får
ej förläggas på mindre höjd över underliggande markyta än 3 meter. I övrigt
nödiga föreskrifter rörande anordnande av dylikt utsprång skola meddelas i
byggnadsordningen.

§ 40.

Byggnads fasader, såväl mot gård som mot gata, skola i övrigt utföras i den
arkitektoniska utformning och färggivning, som gatu- och gårdsbilden i sin
helhet påfordra; och äger byggnadsnämnden att i sådana hänseenden meddela
närmare föreskrifter.

§ 41.

Å. byggnad må fönster till bonings- eller arbetsrum ej anbringas, med mindre
framförvarande avståndet till annan med sådant fönster försedd byggnadsfasad
utgör minst 12 meter, örn någondera byggnaden innehåller mer än två våningar,
samt eljest minst 9 meter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

129

§ 42.

Byggnads yttertak må icke, vare sig åt gata eller gård, skjuta över ett
plan, som, för den händelse byggnaden uppfördes till största tillåtna höjd, från
yttertakets skärning med fasadytan tänkes höja sig inåt byggnaden med en
lutning av 45° och till en höjd av högst 6 meter.

Byggnadsnämnden må medgiva, att tornpartier och andra anordningar, som
finnas vara till fördel för byggnadens utseende och ej medföra olägenheter,
må anbringas utöver takplanet.

§43.

§44.

Förgård skall vara prydligt planterad. Den bör i allmänhet ej förläggas
lägre än angränsande gata. På byggnadsnämnden ankommer att föreskriva,
örn förgård skall lämnas öppen eller på visst sätt inhägnas.

Förgård skall beträffande såväl lutning och höjdläge som plantering ‘ och
inhägnad anordnas med hänsyn till gatubildens helhetsverkan. Över förgård
skall finnas erforderlig förbindelse mellan gata och byggnad, så att icke genom
olämplig förgårdsanordning svårigheter uppstå ur brandskyddssynpunkt.

§ 45.

Från bebyggande undantaget område i kvarters inre skall så anordnas, att
detsamma bereder trevnad och lugn för kringboende.

Byggnadsnämnden äger förelägga tomtägare att anlägga och vidmakthålla
lämplig plantering å sådant område.

§ 46.

Närmare föreskrifter örn gårdsrums belägenhet och anordnande i övrigt samt
örn förbindelse mellan gård och gata skola meddelas i byggnadsordningen.
Därvid skall särskild hänsyn tagas till de anspråk, som ur brandskyddssynpunkt
böra uppställas.

§ 47.

Byggnadsmark, som icke tagits i anspråk för bebyggande, skall, där så av
byggnadsnämnden prövas nödigt, på lämpligt sätt inhägnas.

Tomt, varå hus nedbrunnit eller rivits, skall för undvikande av vanprydnad
skyndsamt ordnas.

§ 48.

Förgård och annat obebyggt område skall hållas i vårdat skick.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 168 Käft. {Nr 192)

130

Kungl. Majlis proposition nr 192.

Särskilda föreskrifter till förekommande av hälsofara, eldfara m. m.

§ 49.

Bonings- och arbetsrum skola vara försedda med lämplig luftväxlingsanordning,
varom i byggnadsordning må närmare stadgas.

I byggnadsordning må jämväl meddelas bestämmelser rörande skyddsåtgärder
mot kyla och fukt i bonings- och arbetsrum.

Vad i hälsovårdsstadgan föreskrives örn boningsrums dagerbelysning, luftväxling,
uppvärmning och skydd mot fuktighet samt dess storlek och beskaffenhet
i övrigt skall i tillämpliga delar gälla jämväl örn arbetsrum, dock att
med hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken lokalen är avsedd, eftergift
må medgivas.

§ 50.

I boningsrum skall golvet läggas minst 30 centimeter högre än angränsande
markens yta inom ett avstånd från golvets kant, som prövas erforderligt ur
belysnings- och trevnadssynpunkt. Lägges boningsrum i gräns mot grannes
fastighet, skall, där rummets golv ligger lägre än markytan, avståndet i
varje fall vara så stort, att ytterväggen kan på tillfredsställande sätt utifrån
isoleras och att hinder icke uppstår för isoleringens vidmakthållande.

Vad nu sagts örn boningsrum skall ock gälla kök, som tillhör bostadslägenhet.

I annat arbetsrum må golvet förläggas lägre än angränsande markens yta, såvida
lokalen väl isoleras mot fukt och kyla, dock ej lägre än att tillräcklig dagerbelysning
i densamma kan erhållas.

§ 51.

§ 52.

§ 53.

Byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet, skall avskiljas från denna
fastighet medelst brandmur av sådan beskaffenhet, som i byggnadsordningen
skall angivas. Beträffande trähus gäller denna skyldighet även där huset icke
uppföres i gränsen men på mindre avstånd därifrån än 4,5 meter.

I byggnadsordning må bestämmelser meddelas örn rätt att, där särskilda
förhållanden det påkalla, hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

131

å varandra angränsande fastigheter, samt om rätt för byggnadsnämnden att
i fall, som i byggnadsordningen skola angivas, medgiva befrielse från uppförande
av brandmur.

§ 54.

I byggnadsordningen må beträffande boningshus av trä, boningshus med bottenvåning
av sten och övriga våningar av trä samt byggnad för industriellt
ändamål ävensom eljest beträffande större vind föreskrivas, i vad mån byggnaden
skall avdelas med väggar av eldsäkert material.

I byggnadsordningen må även bestämmelser meddelas örn takets, vindens
och källarens brandsäkra skiljande från byggnaden i övrigt samt föreskrivas,
i vad mån bjälklag skall utföras av eldsäkert material.

§ 55.

§ 56.

Skorstenar och eldstäder, såväl stadigvarande som tillfälliga, med därtill
hörande rökrör skola på betryggande sätt skiljas från trävirke och annat i
byggnaden ingående, lätt antändligt material. Erforderliga bestämmelser såväl
härutinnan som i fråga om impipor och luftkanaler skola meddelas i byggnadsordningen.

§ 57.

Byggnad skall hava utgångar, förstugor och trappor i erforderligt antal
och lämplig storlek samt med nöjaktig dagerbelysning. De skola vara så belägna,
att de vid eldfara bereda största möjliga trygghet för de i byggnaden
varande personer. I fråga om byggnader, som upptaga lokaler, avsedda att
samtidigt inrymma ett större antal människor, skall särskilt iakttagas, att
dörrarna göras utåtgående, där ej andra betryggande åtgärder vidtagas.

§ 58.

I byggnadsordningen skola intagas de bestämmelser, som utöver de i denna
stadga eller eljest meddelade finnas erforderliga i avseende å byggnads upp -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

förande och inredande till förekommande av eldsvåda, varvid särskilda föreskrifter
böra lämnas angående försiktighetsåtgärder vid eldfarliga inrättningar.

§ 59.

I byggnadsordning skola meddelas bestämmelser rörande anordningar å
byggnad, som avse att bereda arbetare skydd vid verkställande av underhållsarbeten
och dylikt.

§ 60.

Byggnad skall så underhållas, att hälsofara, osnygghet eller vanprydnad
icke uppkommer och att brandsäkerheten och hållfastheten icke äventyras.
Kan byggnad, som genom brand eller annorledes skadats eller eljest är av bristfällig
beskaffenhet, medföra fara för människor eller egendom oeh kan den ej
nöjaktigt iståndsättas, förelägge byggnadsnämnden ägaren att inom viss tid
helt eller delvis nedriva densamma. Verkställes icke rivning inom förelagd
lid, må byggnadsnämnden låta utföra rivningen på den tredskandes bekostnad.

Om byggnadslov.

§ 61.

Mom. 1. Nybyggnad må ej företagas utan byggnadsnämndens lov.

Byggnadsnämnds lov erfordras jämväl för utförande av följande arbeten,
nämligen:

varje till-, på- eller ombyggnad;

uppdelning av bostadslägenhet till två eller flera sådana eller sammanslagning
av bostadslägenheter eller annan mindre nyinredning;

utbyte av takbeläggningsmaterial, byggnads omfärgning eller andra åtgärder
berörande byggnads yttre;

återställande av brandskadad byggnad;

användning av byggnad eller del därav till väsentligt annat ändamål än det,
vartill den förut varit använd, eller som finnes angivet å fastställd ritning;

olika slag av skyltning, i den mån byggnadens utseende eller stadsbilden
därav påverkas;

fastighets inhägnande;

rivnings-, schaktnings-, sprängnings- eller utfyllningsarbeten inom byggnadskvarter; anordnande

av virkes- eller annat varuupplag eller materialgårdar; samt

plantenngsanordningar å förgård eller annan för bebyggande undantagen
kvartersdel vid slutet byggnadssätt.

Mom. 2. I byggnadsordningen må bestämmelser meddelas, huruvida och i
vad mån byggnadsnämnds lov erfordran för anläggning eller ändring inom
tomt eller byggnad av ledning för vatten, avlopp, gas, elektricitet och liknande
ändamål, varvid lämpligt ordnad samverkan med andra kommunala
myndigheter, vilka handlägga sådana ärenden, bör föreskrivas, så ock för underhållsarbeten
eller andra reparationsåtgärder å byggnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

133

§ 62.

Mom. 1. Ansökan om byggnadslov skall göras skriftligen och åtföljas av:

a) bevis, att sökanden förfogar över den mark, därå byggnad eller annat
arbete skall utföras, eller eljest är berättigad till arbetets utförande;

b) uppgift örn vem som ansvarar för arbetet samt, där sådant ansvar åligger
annan än sökanden, bevis, att den uppgivna personen åtagit sig ansvaret;

c) karta, motsvarande de fordringar, som, enligt vad därom särskilt är stadgat,
gälla i avseende å tomtkarta, samt dessutom upptagande angränsande gators
bredd och höjdlägen ävensom avstånd till motliggande byggnadslinje;

d) beskrivning till kartan, angivande för tomten gällande stadsplanebestämmelser
och övriga rättsliga förhållanden, som kunna inverka på tomtens
bebyggande, jämväl med hänsyn till tomtägares skyldighet att gälda bidrag
till gatukostnad; skolande beskrivningen även innehålla uppgift om befintligt
eller för utförande avsett avlopp, dess beskaffenhet, höjdläge och avstånd
från tomtgränsen;

e) kopia av kartan, utvisande jämväl den tillämnade byggnaden;

f) ritningar, utförda i överensstämmelse med föreskrifter, som skola meddelas
i byggnadsordningen, jämte till ritningarna hörande beskrivning;

g) bevis, att tomtägaren fullgjort honom åliggande skyldighet att anordna
utfartsväg och avlopp från tomten eller utgiva bidrag till gatukostnad eller
ock därför ställt nöjaktig säkerhet.

Memi. 2. Är fråga örn förändring av byggnad, som på sätt i 19 § stadsplanelagen
sägs, skjuter in på grannes tomt eller på gata eller annan allmän
plats, skall företes bevis, att markens ägare lämnat tillstånd till företaget.

Moni. 3. I fråga örn ärende av den beskaffenhet, att för dess prövning
ej erfordras tillgång till samtliga här uppräknade handlingar eller uppgifter,
må i byggnadsordningen eller av byggnadsnämnden medgivas de eftergifter,
som av förhållandena betingas.

§ 63.

Då byggnadsnämnden prövar ansökan örn byggnadslov, skall nämnden förvissa
sig örn att arbetet överensstämmer med stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser
och med övriga bestämmelser, som äro gällande för detsamma.
I fråga örn nybyggnad skall vid prövningen bland annat tillses,
att byggnaden är lämplig för den tomt, å vilken den skall uppföras;
att byggnaden ej skjuter över gällande tomtgräns;

att byggnaden ej förlägges så, att den onödigtvis förorsakar men för granntomter
eller försvårar deras bebyggande på lämpligt sätt;

att byggnaden såväl i fråga örn belägenhet som yttre och inre anordningar
erbjuder skälig trygghet mot eldfara;

att byggnaden med hänsyn till sitt ändamål får sunt läge och mot sundhetens
fordringar svarande inredning;

att byggnaden är konstruktivt tillfredsställande och erbjuder tillräckligt
skydd mot fukt och kyla;

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

att byggnadens yttre till såväl form som färg fyller berättigade anspråk
på smak och prydlighet såväl i och för sig som med hänsyn till belägenhet
och förhållande till närliggande byggnader;

att de byggnadsformer och material, som kunna bidraga till att förläna
stadsbilden god helhetsverkan, i möjligaste mån komma till användning; samt
att vid förändring av byggnad dess hållfasthet ej äventyras och lämpliga
åtgärder vidtagas för ernående av förbättringar i hygieniskt avseende och av
ökad trygghet mot eldfara.

Vad sålunda stadgas örn nybyggnad skall i tillämpliga delar gälla även annat
arbete, vartill byggnadsnämnds tillstånd erfordras.

§ 64.

Byggnadslov må, där så finnes nödigt för genomförande av tomtens eller
kvarterets avsedda bebyggande, göras beroende av att befintlig byggnad, som
ej överensstämmer med stadsplanen eller övriga för tomten gällande bestämmelser,
borttages eller ändras eller andra lämpliga åtgärder vidtagas.

Där så av förhållandena påkallas, må byggnadslov göras beroende av att
erforderlig torrläggning av marken vidtages, innan byggnad uppföres eller
ta ges i bruk för avsett ändamål.

§ 65.

Byggnadsnämnden skall vid meddelande av byggnadslov lämna de närmare
föreskrifter, som vid arbetets utförande böra lända till efterrättelse.

§ 66.

År fråga örn nybyggnad eller annat arbete, berörande fast fomlämning, skall
nämnden tillse, att gällande föreskrifter till skyddande av dylika minnesmärken
iakttagas. Innan ärendet avgöres, bör nämnden inhämta riksantikvariens
yttrande.

§ 67.

De sundhetsföreskrifter i fråga örn byggnaders uppförande eller inredande,
vilka äro meddelade i hälsovårdsstadgan eller med stöd av denna utfärdade
föreskrifter, skola iakttagas av byggnadsnämnden vid prövning av fråga örn
byggnadslov, liksom ock de föreskrifter angående brandskydd och andra säkerhetsanordningar
av byggnadsteknisk art, som i särskilda författningar äro
meddelade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

135

§ 68.

Är i allmän författning meddelad föreskrift, varigenom byggnads uppförande
eller användande för visst ändamål är gjort beroende på prövning av annan
myndighet än byggnadsnämnden, skall, utöver vad ovan är stadgat angående
byggnadslov, sådan föreskrift lända till efterrättelse. Där så lämpligen kan
ske, bör sagda prövning avbidas, innan frågan örn byggnadslov avgöres.

§ 69.

Byggnadslov vare förfallet, såvida icke inom två år det medgivna arbetet
påbörjats eller, efter inträffat avbrott i arbetet, ånyo börjat utföras. I intet
fall åge byggnadslov giltighet för längre tid än fem år.

Örn arbete avstannat och ej inom tre månader ånyo börjat utföras, skall anmälan
göras hos byggnadsnämnden, innan detsamma får återupptagas.

§ 70.

Byggnadslov erfordras icke för arbete, berörande allmän byggnad, vartill
ritningar prövas av Konungen eller av byggnadsstyrelsen, eller annan allmän
byggnad, såframt den tillhör kronan.

I byggnadsärende, som skall underställas Konungens eller byggnadsstyrelsens
prövning, bör vid underställningen utlåtande av byggnadsnämnden åtfölja
handlingarna. Innan arbetet påbörjas, skall anmälan örn detsamma ingivas
till byggnadsnämnden. Anmälan skall vara åtföljd av karta med kopia
som i § 62 sägs, ävensom för arkivering lämpliga byggnadsritningar med tillhörande
beskrivning.

Skall för kronans räkning uppföras nybyggnad, vartill ritningar icke prövas
av Konungen eller byggnadsstyrelsen, skall anmälan örn byggnadsföretaget, åtföljd
av handlingar, som nyss sagts, ingivas till byggnadsnämnden. Finner
nämnden byggnaden ej motsvara nöjaktiga krav på sundhet, säkerhet mot
eldfara, prydlighet eller hänsyn till stadsbilden och de ortliga förhållandena,
eller är anledning till erinran i fråga örn byggnadens ändamål, läge
eller inverkan å grannes rätt, må nämnden inom en månad efter handlingarnas
mottagande hos vederbörande förvaltning begära, att frågan underställes Konungens
prövning, och må i ty fall byggnaden ej uppföras, innan Konungen
givit lov därtill.

Om tillsyn över byggandet.

§ 71.

Mom. 1. Byggnadsnämnden skall med uppmärksamhet följa byggnadsföretag
och annat arbete samt därvid bland annat tillse:

att fastställda ritningar och i övrigt meddelade föreskrifter noggrant följas,

att byggnad uppföres av ändamålsenligt material och på betryggande sätt,

att betryggande åtgärder vidtagas till förhindrande av att fukt intränger
eller uppstår i byggnad, samt

att vad eljest kan förorsaka fara för byggnads bestånd eller medföra olägenhet
för däri boende undvikes.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

§ 72.

Då byggnad skall uppföras, skall vederbörande förrättningsman på sökandens
bekostnad utstaka byggnaden till dess rätta läge å marken samt utmärka
dess böjdläge. År byggnad till sitt läge direkt beroende av gräns mot grannes
tomt, skall grannen kallas till utstakningsförrättningen. Vid utstakningen
skall noga tillses, att byggnaden ej överskrider gällande tomtgräns.

Sedan fotmur uppförts, skall anmälan därom ske hos vederbörande förrättningsman,
vilken ofördröjligen genom särskild besiktning skall tillse, att densamma
blivit förlagd i rätt läge.

§ 73.

Morn. 1. För tillsyn å byggnadsföretag och annat arbete skola genom byggnadsnämndens
försorg verkställas erforderliga besiktningar. Vid uppförande
av byggnad bör besiktning i allmänhet ske, då grundgrävning skett och innan
grundläggning påbörjats, då yttertakets stomme och skorstensstockarna uppförts
samt då byggnaden är färdig och innan den tagits i bruk.

Innan byggnad tages i bruk, skall anmälan örn arbetets avslutande göras
hos byggnadsnämnden, vilken därpå verkställer slutlig besiktning till utrönande,
huruvida arbetet utförts med iakttagande av vederbörliga föreskrifter
och på ett i övrigt med hänsyn till byggnadens framtida bruk ändamålsenligt
sätt. Vid besiktningen skall särskilt tillses, att byggnaden behörigen uttorkats.
Efter det de förelägganden eller villkor i särskilda avseenden, vartill
besiktningen må hava givit anledning, blivit uppfyllda, utfärdas bevis angående
den verkställda slutbesiktningen.

Da arbete avser bonings- eller arbetsrum, bör vid besiktningarna lämpligt
samarbete med hälsovårdsnämnden åvägabringas.

Mom. 2. Vid arbete, som utföres av staten eller under dess ledning, är
byggnadsnämnden icke skyldig att företaga besiktningar i vidare mån än
nämnden själv finner nödigt.

Finner nämnden, att vid arbete, som i § 70 avses, fastställda ritningar ej
följas eller eljest gällande föreskrifter åsidosättas, äger nämnden därom göra
anmälan hos den myndighet, som är ansvarig för arbetets utförande, eller,
där nämnden så finner nödigt, hos Konungen.

Mom. 3. Närmare föreskrifter örn besiktning av byggnadsföretag och annat
arbete skola meddelas i byggnadsordningen.

§ 74.

Har tillåtet arbete påbörjats men ej fullbordats inom fem år efter det byggnadslov
meddelats, äger byggnadsnämnden, där nämnden med hänsyn till
byggnadens hållfasthet, brandsäkerhet eller utseende finner sådant nödigt,
genom föreläggande av vite tillhålla ägaren att inom viss tid färdigställa arbetet
helt eller delvis eller ock vidtaga annan lämplig åtgärd.

Inställes påbörjad nedrivning av byggnad, äger byggnadsnämnden, där så
pakallas av omständigheterna, med föreläggande av vite föreskriva viss tid,
inom vilken rivningen jämte platsens planering skall fullbordas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

137

§ 75.

För varje byggnadsarbete, däri inbegripet rivning av byggnad saint schaktning
eller sprängning för byggnadsföretag, skall finnas person, som utövar
ledning och tillsyn av arbetet samt är ansvarig för detsammas utförande.

§76.

Befattning som arbetsledare må i allmänhet ej utövas av annan än den, som
genom intyg från byggnadsyrkesskola eller på annat i byggnadsordningen
stadgat sätt styrkt sig äga erforderlig teoretisk kunskap och därjämte besitter
nödig praktisk erfarenhet.

För sådant arbete, vars ledning kräver speciell utbildning eller erfarenhet,
må i byggnadsordningen stadgas ytterligare kompetensvillkor för arbetets ledning.

För trähus, så ock för stenhus av en vånings höjd ävensom eljest för mindre
betydande arbete må byggnadsnämnden medgiva lindring i fråga örn de eljest
föreskrivna kompetensvillkoren.

§ 77.

Byggherre skall utse särskild arbetsledare, där han ej själv vill utöva ledningen
av arbetet och är därtill behörig.

Före arbetets påbörjande skall byggherren till byggnadsnämnden avlämna
skriftlig förklaring av arbetsledaren, att han under ansvarsförpliktelse åtager
sig uppdraget.

Där byggherren vid arbetets utförande motsätter sig iakttagande av bestämmelserna
i stadsplanelagen, denna stadga eller byggnadsordningen eller
vad i övrigt kan vara angående arbetets utförande föreskrivet, har arbetsledaren
att hos byggnadsnämnden skriftligen anmäla förhållandet; och stånde
därefter byggherren själv det ansvar, hans berörda förfarande kan medföra.

§ 78.

Byggnadsnämnden äger att, då synnerliga skäl därtill äro, för visst fall
eller viss tid fråntaga arbetsledare rätt att i staden utöva ledning av arbete
varom i § 75 sägs.

§ 79.

Vid byggnadsarbete böra noga iakttagas de försiktighetsmått, som äro erforderliga
till förekommande av skada å person eller egendom.

Särskilt bör tillses:

att grundläggning och för densamma erforderlig grävning och sprängning
verkställas med största försiktighet, så att grannes byggnad ej lider skada;

att byggnadsställningar erhålla nödig hållfasthet; samt

att maskinella anordningar, tillfälliga uppvärmningsanordningar och dylikt
så anordnas, att eldfara och andra olägenheter såvitt möjligt undvikas.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Särskilda bestämmelser örn byggande utom stadsplan.

§ 80.

I fråga om byggande inom område, som ej ingår i stadsplan, skall, där ej
stomplanebestämmelser eller utomplansbestämmelser fastställts, gälla följande:

1. Byggnadsplats, som avses för bebyggande med boningshus, må icke
givas mindre areal än 1,500 kvadratmeter.

Av byggnadsplats må högst en sjättedel bebyggas.

2. Byggnad må ej läggas närmare gräns mot väg än 3,6 meter och ej närmare
vägs mittlinje än 9 meter. Byggnadsnämnden må dock vid mindre väg
av ringa trafikbetydelse kunna medgiva mindre avstånd till vägs mittlinje,
dock ej under 6 meter.

3. Byggnad skall, därest den ej sammanbygges med liknande byggnad å
grannes fastighet, uppföras på minst 6 meters avstånd därifrån.

Uthus eller annan gårdsbyggnad må i allmänhet icke förläggas närmare
gräns mot grannfastighet än 4,6 meter, dock må byggnadsnämnden medgiva
mindre avstånd, där nämnden efter grannens hörande finner detta med hänsyn
till byggnadens ringa storlek eller andra omständigheter utan olägenhet kunna
ske.

4. Avståndet mellan skilda byggnader å samma byggnadsplats må ej vara
mindre än 12 meter. Byggnadsnämnden äger likväl, örn hinder ej möter un
brandfaresynpunkt, medgiva mindre avstånd, dock ej under 9 meter. Därest ett
ändamålsenligt bebyggande därigenom främjas, äger byggnadsnämnden att
för mindre gårdsbyggnad eller flygelbyggnad till endast en vånings höjd medgiva
mindre avstånd till huvudbyggnad, dock ej under 3 meter.

5. Boningshus må icke uppföras med flera än två våningar och ej till större
höjd än 7,5 meter. Uthus eller annan gårdsbyggnad må icke uppföras till
större höjd än 3 meter.

§ 81.

I byggnadsordning må i fråga örn byggande utom stadsplan stadgas undantag
från föreskrifterna i detta kapitel, i den mån sådant betingas av ortsförhållandena
eller eljest finnes nödvändigt. Sådant undantag må ock i särskilt fall
medgivas av Konungens befallningshavande.

Undantag må dock ej avse skyldigheten att inhämta tillstånd av byggnadsnämnden
till nybyggnad.

AVDELNING II.

KAP 6.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen å landet.

§ 82.

Vad i avdelning I är stadgat skall med nedan stadgade undantag även gälla
för köping och annat samhälle på landet, som omförmäles i 56 § stadsplanelagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

139

För sådant samhälle skall vid tillämpning av denna stadga iakttagas:

att magistratens åliggande enligt § 3 skall ankomma på samhällets byggnadsnämnd; att

ledamot och ersättare i byggnadsnämnden, vilka enligt § 9 utses av
magistraten, skola utses av Konungens befallningshavande, skolande denne
ledamot och hans ersättare, såvitt möjligt, vara lagfarna;

att, därest inom samhället icke finnes hälsovårdsnämnd, det förslag å ledamot
och ersättare i byggnadsnämnden, som enligt § 9 skall avgivas av hälsovårdsnämnden,
i stället skall uppgöras av samhällets beslutande myndighet;
samt

att, där ej i byggnadsordningen annorlunda föreskrives, byggnadsnämnden
ej skall hava den byggnadsnämnd i stad tillerkända rätt att göra sig hörsammad
genom föreläggande av vite eller äventyr att åtgärd verkställes på tredskandes
bekostnad, utan bör nämnden, där sådant föreläggande finnes i särskilt
fall erforderligt, därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande.

§ 83.

Yad i § 82 är stadgat gälle ock ort, för vilken Konungen jämlikt 57 § stadsplanelagen
förordnat, att vad i nämnda lag är stadgat för stad skall äga tilllämpning.

Finner Konungens befallningshavande omständigheterna påkalla sådant förordnande,
har Konungens befallningshavande att till Konungen inkomma med
anmälan därom. Innan sådan anmälan göres, skola kommunalfullmäktige i
orten samt ägare av jord inom det område, varom fråga är, ävensom befolkningen
därstädes genom Konungens befallningshavandes försorg erhålla tillfälle
att yttra sig i ärendet.

Vid anmälan, som ovan sägs, foge Konungens befallningshavande förslag
till huvudgrunder med avseende å stadsplanelagens och denna stadgas bringande
till verkställighet inom det blivande samhället.

AVDELNING lil.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden.

KAP. 7.

Om byggnadsplan och utomplansbestämmelser.

§ 84.

Vill markägare, kommun eller annan, att byggnadsplan skall upprättas för
område på landet, för vilket bestämmelserna i stadsplanelagen angående stad
icke äga tillämpning, gore hos Konungens befallningshavande framställning
i ärendet. Vid framställningen skall fogas den förberedande utredning med
förslag till planläggning, som sökanden kan vilja åberopa.

140

Kungl. Majlis proposition nr 19g.

Konungens befallningshavande må ock utan ansökan upptaga sådan fråga,
då anledning därtill föreligger.

§ 85.

Har fråga väckts örn upprättande av byggnadsplan, och finner Konungens
befallningshavande skäl föreligga att i planen upptages markområde, tillhörigt
annan än markägare, som gjort ansökan örn byggnadsplan, skall tillfälle
beredas ägare av jord inom området att å sammanträde yttra sig i ärendet.
Kungörelse örn sammanträdet skall minst fjorton dagar förut uppläsas i församlingens
kyrka och införas i ortstidning, varjämte underrättelse örn sammanträdet
skall i god tid med posten översändas till den kommun, inom vilken
området är beläget, så ock till området angränsande stad eller stadsliknande
samhälle. Finnes inom området mark, som tillhör kronan, skall i nyss angivna
ordning underrättelse tillställas den, som har att i avseende å marken företräda
kronan.

Sammanträdet skall ledas av den som Konungens befallningshavande därtill
förordnar. Vid sammanträdet bör närvara länsarkitekten eller, vid hinder
för denne, annan i hithörande frågor sakkunnig person, som Konungens
befallningshavande för ändamålet förordnar.

§ 86.

§ 87.

Där icke av sökande ingivet eller eljest förefintligt förslag till byggnadsplan
finnes kunna godtagas, skall Konungens befallningshavande besörja, att förslag
till byggnadsplan varder upprättat, därvid Konungens befallningshavande
äger att anlita sakkunnigt biträde.

§ 88.

Byggnadsplan skall så uppgöras, att den tillgodoser de krav, som skäligen
böra ställas på en planmässigt ordnad bebyggelse av förhållandevis tätare befolkat
område.

Vid uppgörande av byggnadsplan jämte till densamma hörande byggnadsplanebestämmelser
skall vad i §§ 15—17 är stadgat angående stadsplan
och stadsplanebestämmelser äga motsvarande tillämpning. Särskilt skall iakttagas,
att behovet av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar
från det i planen ingående området nöjaktigt tillgodoses ävensom
att möjlighet beredes till anordnande av ledningar för belysning, för tillförsel
av vatten och för avlopp.

Planläggningen bör så ordnas, att områdets framtida intagande i stadsplan
icke genom densamma motverkas eller försvåras.

Kungl. Majlis proposition nr 192.

141

§ 89.

Mom. 1. Förslag till byggnadsplan skall avfattas å karta i skala, ej understigande
1: 2.000.

På byggnadsplanekartan skola tydligt angivas gränserna för byggnadsplaneområdet
samt för de delar därav, som skola för olika ändamål användas,
ävensom höjdlägen i nödig omfattning.

Till planen hörande byggnadsplanebestämmelser skola avfattas i särskild
handling samt tillika, i den mån så är möjligt, genom särskilda beteckningar
utmärkas å kartan.

Mom. 2. Kartan skall åtföljas av erforderlig beskrivning. Bär så finnes
nödigt, skall vid förslaget fogas terrängkarta, upptagande vad som erfordras
för bedömande av byggnadsplanens lämplighet.

§ 90.

Då förslag till byggnadsplan uppgjorts, skall förslaget, därest det icke blivit
av samtliga sakägare godkänt, genom Konungens befallningshavandes försorg
hållas för granskning tillgängligt under viss bestämd tid, minst en månad
efter det därom utfärdad kungörelse blivit uppläst i församlingens kyrka
och införd i ortstidning. I fråga om underrättelse till sakägare skall i tillämpliga
delar gälla vad i § 19 andra och tredje styckena stadgas; skolande därjämte
underrättelse tillställas den kommun, inom vilken området är beläget.

I kungörelse och underrättelse skall föreskrivas, att anmärkningar skola
före utgången av den för förslagets utställande utsatta tid ingivas till
Konungens befallningshavande, eller ock att för anmärkningars mottagande
skall efter nämnda tids utgång hållas sammanträde med sakägarne å
angiven tid och plats.

Där anledning finnes till antagande, att förslaget berör fasta fornlämningar,
bör Konungens befallningshavande inhämta yttrande från riksantikvarien.

§ 91.

Sedan byggnadsplan fastställts, besörje Konungens befallningshavande, att
kungörelse därom varder, så fort ske kan, uppläst i församlingens kyrka och införd
i ortstidning, ävensom att planen med därtill hörande beskrivning och övriga
bilagor varder i bestyrkt kopia och avskrift insänd till byggnadsstyrelsen.

§ 92.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gälle jämväl i tillämpliga delar örn ändring
av byggnadsplan.

§ 93.

Vid tomtindelning inom område, för vilket byggnadsplan gäller, skola de i
§§ 25—27 meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning.

§ 94.

Vid uppgörande av utomplansbestämmelser för landet skola föreskrifterna
i §§ 33 och 34 i denna stadga i tillämpliga delar gälla, dock att karta över örn -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

råde, som med bestämmelserna avses, må i fråga om återgivande av befintliga
förhållanden vara av enklare beskaffenhet än där stadgas.

Angående handläggning av fråga örn utomplansbestämmelser, som nu sagts,
skall vad örn byggnadsplan är stadgat äga motsvarande tillämpning.

KAP. 8.

Om byggnadsordning.

§ 95.

För område, beträffande vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts, äger Konungens befallningshavande, där så finnes erforderligt, utfärda
byggnadsordning.

Fråga örn byggnadsordning kan väckas av jordägare eller byggnadsnämnd
inom området eller av vederbörande kommun eller Konungens befallningshavande.
Innan frågan avgöres, skall Konungens befallningshavande lämna vederbörande
jordägare, byggnadsnämnd, kommun eller annan, vars rätt kan av
byggnadsordningen beröras, tillfälle att avgiva yttrande över förslaget.

I byggnadsordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter
från och med tjugufem till och med femtusen kronor.

KAP. 9.

Om byggnadsnämnd.

§ 96.

Närmaste inseendet över byggnadsverksamheten inom område, för vilket
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, utövas av en byggnadsnämnd,
vilken det åligger att övervaka efterlevnaden av vad i detta kapitel
stadgas och de i enlighet därmed givna föreskrifter samt vad i övrigt gäller,
beträffande områdets ordnande och bebyggande, att, där byggnadsplan ickefinnes,
tillse att sadan i man av behov upprättas och underställes Konungens
befallningshavandes prövning, att eljest ägna uppmärksamhet och tillsyn åt
allt, som kan inverka på byggnadsverksamhetens sunda utveckling inom området,
samt att hos kommunalfullmäktige, Konungens befallningshavande eller
annan myndighet väcka de förslag och göra de framställningar, som finnas nödiga.

Byggnadsnämnden skall särskilt verka för:

att byggnadsplatser erhålla sådan form, storlek och belägenhet, att de kunna
med iakttagande av gällande föreskrifter ändamålsenligt bebyggas, därvid jämväl
tillses, att mark, å vilken finnas fasta fornlämningar, såvitt möjligt icke
upplåtes till byggnadsplatser;

att för samfärdseln erforderliga vägar utföras på tillfredsställande sätt å härför
avsedd mark;

Kungl. Majlis proposition nr 192.

143

att vattenavloppet inom området ordnas enhetligt enligt härför uppgjord plan
på det sätt, att dagvattnet lätt avrinner från vägar och allmänna platser och
kan ledas från byggnadsplatsema ut till de allmänna avloppen samt spillvatten
och annan flytande orenlighet avlägsnas från området utan att vålla olägenhet;
samt

att, där erforderlig tillgång till vatten för hushållsändamål samt för eldsläckning
icke kan på annat sätt beredas, vattenledning anlägges.

Lämpligt samarbete bör i erforderliga delar åvägabringas med hälsovårdsnämnden.

§ 97.

Mom. 1. Byggnadsnämnden skall bestå av tre ledamöter.

Av ledamöterna utses en av Konungens befallningshavande och två av kommunalfullmäktige
.

Ledamöterna skola vara med ortens förhållanden väl bekanta personer.
Minst en av nämndens ledamöter skall vara byggnadssakkunnig.

Mom. 3. För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i mom. 1 och 2
stadgas, utses en ersättare.

§ 98.

§99.

Stadgandena i §§ 10, 11, 13 och 14 skola äga motsvarande tillämpning å
byggnadsnämnd inom område, som avses i detta kapitel, med iakttagande att
vad i § 13 sägs om stadsarkitekt skall gälla byggnadskonsulenten samt att vad
i § 14 sägs örn stadsfullmäktige skall gälla kommunalfullmäktige.

§ 100.

Underlåter någon att ställa sig byggnadsnämndens föreläggande till efterrättelse,
gore nämnden därom anmälan hos Konungens befallningshavande.

§ 101.

Där så med hänsyn till ortsförliållandena finnes lämpligt, må i stället för
byggnadsnämnd utses en sakkunnig person, som förordnas av Konungens befallningshavande
efter kommunalfullmäktiges hörande.

Å sådan sakkunnig skall tillämpas vad enligt denna stadga gäller örn byggnadsnämnd,
som i detta kapitel avses.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

KAP. 10.

Om byggande.

Om byggnad.

§ 102.

att vad där sägs örn stadsplanebestämmelser skall äga motsvarande tillämpning
å gällande byggnadsplanebestämmelser eller utomplansbestämmelser;
samt

att, där byggnadsordning för området icke finnes, det ankommer å byggnadsnämnden
att meddela de föreskrifter, som eljest skolat meddelas i byggnadsordning.

§ 103.

Mom. 1. Byggnadsplats skall, då byggnad därstädes blivit uppförd, i gräns
mot väg och mot angränsande mark vara inhägnad med stängsel, där ej byggnaden
är uppförd i sådan gräns. Dylikt stängsel skall till beskaffenhet och
utseende godkännas av byggnadsnämnden. Där grannar därom ej kunna enas,
äger byggnadsnämnden efter omständigheterna bestämma sättet för hägnads
utförande i gräns mellan deras områden.

Medför stängsels uppsättande oskälig kostnad, äger nämnden medgiva befrielse
helt eller delvis från skyldigheten att hava byggnadsplats inhägnad.

Mom. 2. Å byggnadsplats må ej vidtagas anordning, som är av beskaffenhet
att synnerligen menligt inverka på dess utseende och trevnaden i omgivningen.

Morn. 3. Byggnadsplats skall hållas i vårdat skick.

Särskilda föreskrifter till förekommande av hälsofara, eldfara m. m.

§ 104.

I boningsrum skall golvet läggas minst 30 centimeter högre än angränsande
markens yta.

§ 105.

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

§ 106.

Byggnad får ej täckas med halm, spån eller annat lätt antändligt ämne, såvida
icke detta genom av byggnadsnämnden godkänt förfaringssätt gjorts
brandsäkert.

§ 107.

Skorstenar och rökrör må ej vila på trävirke.

Trävirke må ej anbringas närmare rökrörs insida än 25 centimeter; och skall
mellanrummet fyllas med sten eller annat brandfritt ämne.

Å golvet framför eldstad skall inläggas ett skydd av sten, cement eller järnplåt.

§ 108.

§ 109.

Byggnad skall så underhållas, att hälsofara, osnygghet eller vanprydnad
icke uppkommer och att brandsäkerheten och hållfastheten icke äventyras.

Om byggnadslov.

§ ilo.

Nybyggnad må ej företagas utan byggnadsnämndens lov.

§ lil.

Ansökan örn byggnadslov skall göras skriftligen hos byggnadsnämnden. Vid
ansökningen skola fogas:

a) bevis att sökanden förfogar över det område, där nybyggnaden skall utföras,
eller eljest är berättigad till arbetets utförande;

b) karta över byggnadsplatsen jämte kopia i skala, ej understigande 1:1.000,
upprättad av i ägomätning kunnig person och utvisande områdets läge, form
och areal, befintliga byggnaders och den tillämnade byggnadens läge samt
bredd och sträckning å tillfartsväg till området;

c) ritningar i två exemplar i skala, ej understigande 1:100, det ena exemplaret
å material, som lämpar sig för arkivering, skolande ritningarna vara åtföljda
av erforderlig beskrivning.

För mindre betydande byggnadsföretag må byggnadsnämnden efter omständigheterna
medgiva eftergift i fråga örn skyldigheten att förete bevis, karta och
ritningar.

Bihang till riksdagens protokoll 19SI. 1 sami. 108 Käft. (Nr 192.)

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

§ 112.

Då byggnadsnämnden prövar ansökan örn byggnadslov, skall nämnden förvissa
sig örn att byggnadsföretaget överensstämmer med byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser och med övriga bestämmelser, som äro gällande för
detsamma. Vid prövningen skall bland annat tillses:
att byggnaden är lämplig för den plats, å vilken den skall uppföras;
att byggnaden ej skjuter över gällande fastighetsgräns;
att byggnaden ej förläggas så, att den onödigtvis förorsakar men för grannfastigheter
eller försvårar deras bebyggande på lämpligt sätt;
att byggnaden kommer att erbjuda skälig trygghet mot eldfara;
att byggnaden får sunt läge och mot sundhetens fordringar svarande inredning; att

byggnaden blir konstruktivt tillfredsställande samt försedd med erforderlig
isolering mot fukt och kyla; samt
att byggnadens yttre till såväl form som färg fyller berättigade anspråk
på smak och prydlighet såväl i och för sig som med hänsyn till omgivningen.

§113.

Där så av förhållandena påkallas, må byggnadslov göras beroende av att erforderlig
torrläggning av marken vidtages, innan byggnad uppföres eller tages
i bruk för avsett ändamål.

§ H4.

I fråga om giltigheten av byggnadslov skall vad i § 69 stadgas äga tillämpning.

§ 115.

Byggnadsnämnden har icke utan särskilt uppdrag att taga befattning med
allmän byggnad, vartill ritningarna skola enligt gällande författning prövas
av statens myndighet.

Om tillsyn över byggandet.

§ lie.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192;

147

AVDELNING IV.

KAP 11.

Allmänna bestämmelser.

§ H7.

Till nybyggnad är att hänföra ej blott uppförande av helt ny byggnad utan
även till-, på- eller ombyggnad av befintlig byggnad, dess inredande helt eller
delvis till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit
använd, så ock andra förändringar i avseende å byggnads inredning av den
genomgripande beskaffenhet, att de kunna anses jämförliga med ombyggnad.
Därest sådan förändring av befintlig byggnad, varom ovan nämnts, är såväl i
och för sig som i förening med annat arbete av enahanda beskaffenhet, som
må hava å byggnaden utförts under de närmast föregående två åren, av ringa
omfattning i förhållande till byggnadens värde, skall dylik förändring icke
betraktas som nybyggnad.

§ lis.

År fråga örn att uppföra byggnad, avsedd att kvarstå endast viss kort tid,
eller att vidtaga anordningar och uppföra mindre byggnader, som avse att
tillgodose den allmänna trevnaden, må byggnadsnämnden, ändå att företaget
strider mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
därtill meddela tillstånd, där företaget prövas ej avsevärt försvåra markens
användande för avsett ändamål.

§ H9.

§ 120.

Mom. 1. Vidtager någon åtgärd, varom i denna stadga eller gällande byggnadsordning
förmäles, utan att hava erhållit byggnadsnämndens tillstånd, där
sådant erfordras, eller underlåter han att ställa sig till efterrättelse vad i
byggnadsordningen eljest kan vara stadgat för rätt att vidtaga dylik åtgärd,
eller underlåter någon att vid utförande av arbete följa fastställda ritningar
eller av byggnadsnämnden meddelade föreskrifter, bote från och med tjugufem
till och med femtusen kronor och vare dessutom skyldig att undanröja eller
ändra det utförda, örn byggnadsnämnden finner nödigt sådant förordna.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.

Mom. 2. Till böter enligt denna stadga eller byggnadsordning må icke dömas,
örn å förseelsen följer straff enligt allmän lag.

§ 121.

Mom. 1. Förseelse mot denna stadga eller mot byggnadsordning åtalas hos
polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där
sådan icke finnes, vid allmän domstol.

Mom. 2. Förseelse åtalas av allmän åklagare.

§ 122.

Är i fall, som avses i § 120 mom. 1, uppenbart, att påbörjat byggnadsarbete
strider mot gällande stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
eller övriga för områdets bebyggande gällande bestämmelser, äger
nämnden rätt att förbjuda arbetets fortsättande.

§ 123.

Morn. 2. över beslut, som Konungens befallningshavande meddelat på besvär
över byggnadsnämnds beslut eller eljest på grund av denna stadga eller
gällande byggnadsordning, må besvär anföras hos Konungen inom tid, som i
allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut.

§ 124.

Mom. 2. Konungens befallningshavande har att öva tillsyn över stadsplaneoch
byggnadsväsendet; och åligger det Konungens befallningshavande i sådant
avseende:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

149

att tillse, att stad eller samhälle i mån av behov förses med stadsplan, stomplan,
utomplansbestämmelser och byggnadsordning av för samhället lämplig
beskaffenhet;

att besörja, att område på landet, som därav är i behov, erhåller byggnadsplan,
utomplansbestämmelser och byggnadsordning av för området lämplig beskaffenhet; att

övervaka, att stadsplanelagen, denna stadga, gällande stadsplaner, stomplaner,
utomplansbestämmelser, byggnadsplaner och byggnadsordningar samt
övriga föreskrifter angående stadsplane- och byggnadsväsendet noggrant efterlevas; att

tillse, att byggnadsnämnder och andra lokala myndigheter, som hava befattning
med stadsplane- och byggnadsväsendet, med nit och omsorg fullgöra
sina åligganden; samt

att göra de framställningar och förslag till föreskrifter eller åtgärder, vartill
förhållandena giva anledning.

§ 125.

De åligganden, vilka enligt denna stadga tillkomma magistraten, tillhöra
i stad, där magistrat ej finnes, den för staden särskilt tillsatta styrelse, samt
i Stockholm Överståthållarämbetet, dock med iakttagande att det jämväl i
Stockholm skall ankomma å magistraten att utse ledamot och ersättare i byggnadsnämnden
samt att vad enligt § 29 åligger magistrat skall i stad, där magistrat
ej finnes, ankomma på Konungens befallningshavande.

Vad i denna stadga sägs om drätselkammare skall för samhälle, där drätselkammare
ej finnes, gälla den däremot svarande myndighet.

Övergångsbestämmelser.

§ 126.

Mom. 1. Denna stadga skall jämte vad här nedan stadgas träda i kraft den 1
januari 1932.

Byggnadsnämnder skola enligt bestämmelserna i denna stadga utses så tidigt,
att de kunna träda i utövning av sina åligganden den 1 januari 1932, vid vilken
tid de nuvarande byggnadsnämnderna skola upphöra att tjänstgöra.

Byggnadsordning, avsedd att träda i kraft nämnda dag, må jämväl dessförinnan
antagas och fastställas i enlighet med bestämmelserna i denna stadga.

Mom. 2. Genom denna stadga upphävas:

byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874, i den mån ej annat följer
av stadgandet i § 128 här nedan;

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

kungörelsen den 31 augusti 1907 angående bestämmelser i fråga örn behandling
av förslag till stadsplan och tomtindelning;

kungörelsen den 18 januari 1908 angående vad vid tillämpning av lagen angående
stadsplan och tomtindelning är att till nybyggnad hänföra;

tillika med de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring i sålunda upphävda
bestämmelser.

Vad i lag eller särskild författning är emot denna stadga stridande skall efter
stadgans ikraftträdande upphöra att gälla.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts med bestämmelse i denna stadga, skall sådan bestämmelse i stället tilllämpas.

§ 127.

Emnås för område inom stadsplan erforderliga föreskrifter i de ämnen,
vilka behandlas i §§ 23, 25, 26 och 28 i byggnadsstadgan för rikets städer den
8 maj 1874, icke meddelade i planen eller till densamma hörande bestämmelser,
skola byggnadsnämnderna och övriga vederbörande kommunala myndigheter
oförtövat upptaga frågan örn åstadkommande av stadsplanebestämmelser, som
nu sagts.

I avbidan å sådana bestämmelsers fastställande skola föreskrifter i nyssnämnda
ämnen meddelas i byggnadsordningen att inom området tillämpas intill
dess genom stadsplanebestämmelser nödig reglering av berörda ämnen kommer
till stånd. Vid upprättandet av sådana föreskrifter, vilka böra sammanföras
i särskild avdelning av byggnadsordningen, skall vad i § 16 är stadgat angående
stadsplanebestämmelsers innehåll i tillämpliga delar iakttagas.

§ 128.

Intill dess för stad eller stadsliknande samhälle fastställts ny byggnadsordning,
skall byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 samt den inom
staden eller samhället hittills gällande byggnadsordningen fortfarande lända
till efterrättelse i den mån de icke strida mot stadsplanelagen eller denna stadga.

§ 129.

Byggnadsordningar och andra föreskrifter, som jämlikt 1 kap. 46 § första
stycket i lagen örn fastighetsbildning i stad meddelats för vissa områden å
landet, som icke äro samhällen, skola fortfarande lända till efterrättelse, intill
dess Konungen annorlunda förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

151

§ 130.

Har, före denna stadgas ikraftträdande, ansökan ingivits om byggnadslov eller
annat tillstånd enligt hittills gällande byggnadsstadga, skall den ansökan
bedömas enligt sistnämnda stadga.

Redan befintliga, i behörig ordning uppförda byggnader må, även örn de
icke överensstämma med föreskrifterna i denna stadga eller i den nya byggnadsordningen,
fortfarande bibehållas. Vid mera genomgripande reparation,
om- eller tillbyggnad skall byggnad bringas i överensstämmelse med stadgan
och byggnadsordningen; dock äger byggnadsnämnden, där den av kostnadshänsyn
finner skäligt och så utan olägenhet från sundhets- eller brandsäkerhetssynpunkt
kan ske, meddela eftergift från detta stadgande.

152

Kungl. Uaj:ts proposition nr lös.

Bilaga.

Sammandrag

aY yttranden över utkast till ny byggnadsstadga, utarbetat inom
justitiedepartementet år 1930.

Genom beslut den^ 1 november 1930 anbefallde Kungl. Majit dels byggnadsstyrelsen
och Överståthållarämbetet, dels ock länsstyrelserna efter vederbörande
länsarkitekters hörande att före 1930 års utgång avgiva underdåniga utlåtanden
över ett inom justitiedepartementet utarbetat, av motiv åtföljt utkast
till ny byggnadsstadga. Härjämte lämnade Kungl. Majit genom berörda beslut
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, styrelsen för
svenska arkitektföreningen, styrelsen för svenska kommunaltekniska föreningen,
föreningen Sveriges stadsarkitekter, Sveriges fastighetsägareförbund.
Stockholms fastighetsägareförening och svenska brandskyddsföreningen tillfälle
att avgiva utlåtanden i ärendet, svenska stadsförbundet senast den 15 januari
1931 och de övriga före 1930 års utgång.

Sedermera har statsrådet och chefen för justitiedepartementet genom beslut
den 17 december 1930 till ovannämnda myndigheter och sammanslutningar, för
att tågås i övervägande vid avgivande av utlåtande över ovannämnda utkast,
därest sådant utlåtande ej redan avgivits, överlämnat en inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria angående ifrågasatt åläggande för byggnadsnämnd
att lämna yrkesinspektör eller bergmästare tillfälle att yttra sig angående^
sökt byggnadslov, avseende industriell anläggning.

På grund av förenämnda remisser hava utlåtanden inkommit från samtliga
nämnda myndigheter och sammanslutningar (de senare i vissa fall representerade
av sina styrelser), varjämte statens provningsanstalt och Sveriges industriförbund
inkommit med yttranden.

Vid nedannämnda utlåtanden hava därjämte fogats yttranden:

vid överståthållarämbetets utlåtande: av åtskilliga myndigheter och tjänstemän
i Stockholm;

vid länsstyrelsernas utlåtanden: av vederbörande länsarkitekter m. fl.;

vid svenska stadsförbundets utlåtande: av byggnadsnämnderna i åtskilliga
städer samt hos dem anställda stadsarkitekter m. fl.

Vissa myndigheter och tjänstemän hava yttrat sig även örn innehållet i det
såsom bilaga vid remissen fogade förslaget till stadsplanelag. I den mån ej
sammanhanget annat föranleder, lämnas dessa yttranden här nedan åsido.

Allmänna omdömen.

Byggnadsstyrelsen: Det föreliggande utkastet till byggnadsstadga, som anslöte
sig till ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till stadsplanslag,
kunde enligt byggnadsstyrelsens mening anses — vid sidan av ovannämnda
stadsplanelag — i huvudsak motsvara de krav, som numera uppställdes på författningar
inom samhällsbildningens och stadsplaneväsendets område, och vore
stadgan sålunda ägnad att bliva av den största betydelse för den framtida samhällsutvecklingen
inom vårt land.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

153

Svenska stadsförbundets styrelse: Vid studiet av utkastet hade styrelsen

icke kunnat undgå att finna, att man i detsamma lagt väl tunga bördor på
byggnadsnämnderna i de mindre samhällena med dessas små resurser både i
avseende å personal och ekonomi. Redan utarbetandet av byggnadsordning
vore för samhällen av denna kategori en särdeles betungande uppgift, och styrelsen
ville framhålla önskvärdheten av, att särskilda normalbyggnadsordningar,
utarbetade genom statens försorg i samarbete med representanter för bl. a.
städerna, kunde komma till stånd.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Det föreslagna vidgandet
av landskommunernas befogenhet i byggnadsplanefrågor vore onekligen betingat
av utvecklingen. Mångenstädes ägde en livlig byggnadsverksamhet rum på
landsbygden, framförallt omkring städerna, vid järnvägsstationer och i industriorter,
och det vore då av stor vikt, att bebyggelsen från början inriktades
planmässigt med hänsyn till de allmänna behov i fråga örn kommunikationer,
anordningar för tillgodoseende av hälsovård, brandsäkerhet m. m., som följde
med den tätare bebyggelsen. Det förefölle styrelsen vara att föredraga, att
de principer, efter vilka en landskommun borde tagas i anspråk för dessa uppgifter,
gåves författningsform i stället för att, som tidigare ägt rum, Kungl.
Maj:t från fall till fall givit byggnadsföreskrifter och fastställt byggnadsplan
för områden, där behov härav förelegat.

Om styrelsen således i princip sympatiserade med tanken att genom lagstiftning
giva utförligare bestämmelser för byggnadsförhållandena inom områden
på landet, för vilka bestämmelserna i stadsplanelagen angående stad icke ägde
tillämpning men där behov av byggnadsplan gjorde sig gällande, och att för
ändamålet direkt engagera kommunerna, vöre det styrelsen tillika angeläget
att framhålla, ätt en sådan lagstiftning tillika borde göras mjuk och anpassbar
på de å landsbygden mycket varierande förhållandena, så att ej byggnadsverksamheten
onödigt betungades, till men för en sund samhällsutveckling.
Angeläget vore också, att kommunerna icke belastades med ekonomiska uppgifter,
som i själva verket vore av privaträttslig natur. I stort sett syntes de
författningsförslag, som härutinnan förelåge, vara lämpligt avvägda och motsvara
de krav, som nutida förhållanden ställde på en lagstiftning av denna art.
Det förefunnes dock i dem enligt styrelsens mening vissa punkter, mot vilka
vissa erinringar kunde göras.

Styrelsen för svenska arkitektföreningen: Styrelsen funne det vara en påtaglig
fördel, att bestämmelser, som ej hade civillags natur, exempelvis i vissa
rent tekniska frågor, uteslutits ur lagen och sammanförts i en särskild byggnadsstadga.
Dessa bestämmelser borde nämligen givas större smidighet och
bättre möjlighet att anpassas efter utvecklingen och efter lokala förhållanden
än en lagbestämmelse ägde.

Styrelsen ville med skärpa framhålla de allmänna krav, som enligt styrelsens
mening borde ställas på en ny byggnadsstadga.

Den författning, som vore avsedd att reglera byggnadsverksamheten, borde
vara i möjligaste mån enkel och klar. Den skulle vara ägnad att leda byggnadskonsten
in på sunda banor och att förhindra uppkomsten av mindervärdiga
samhällsbildningar, men den finge icke uppamma rättshaveri eller verka förlamande
på byggnadsverksamheten genom alltför omständliga och betungande
krav. Den berättigade önskan att redan på ett tidigt stadium kunna reglera
ett samhälles utbildning finge icke taga sig uttryck i sådana bestämmelser,
varigenom smärre kommuner ådroges oskäliga omkostnader eller otillbörligt
hindrades i sin tillväxt. Erfarenheten hade även i många fall visat, hurusom
alltför detaljerade bestämmelser, vilka tillkommit med hänsyn till aktuella förhållanden,
men vid vilkas fastställande man givetvis ej kunnat förutse den kom -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

mande utvecklingen, senare ofta visat sig direkt hindersamma. Då det givetvis
vore ett önskemål, att den blivande byggnadsstadgan komma att kunna tillämpas
för en avsevärd framtid oell anpassas för en utveckling, varom vi för närvarande
föga- kunde döma, vore såvitt möjligt enkla och generellt hållna bestämmelser
att föredraga. Sådana bestämmelser hade även den fördelen, att de
uppammade ansvarskänsla och sunt omdöme hos dem, som skulle tillämpa desamma.
Enligt styrelsens mening lede det föreliggande utkastet genomgående
av betänkliga brister i nu nämnda avseenden och vore i många fall uppenbarligen
överlastat av alltför vidlyftiga detaljbestämmelser. Detta gällde särskilt
de delar av detsamma, som avsåge sådana samhällen, där byggnadsverksamheten
icke förut varit reglerad genom byggnadsstadgan. För att tillgodose de krav,
som härvidlag gjordes gällande, förutsatte utkastet visserligen inrättande av
byggnadsnämnder med tillgång till sakkunskap i betydligt större utsträckning
än som nu vanligen vore fallet. Det torde emellertid med fog kunna ifrågasättas,
huruvida det alltid vore ekonomiskt möjligt för de mindre samhällena att
betala denna sakkunskap, liksom det också måste medges, att tillräcklig tillgång
på sakkunniga personer inom detta område för en så vitt utsträckt verksamhet
knappast för närvarande torde finnas inom landet. Uppgörandet av stadsplaner
i den utsträckning och i det forcerade tempo, som utkastet förutsatte, liksom
också ersättandet i så stor utsträckning av stadgebestämmelser med byggnadsbestämmelser
för varje särskilt område medförde även betydande utgifter och
ställde höga krav på tillgången till sakkunskap. Då det på stadsplaneutbildningens
nuvarande stadium torde vara vanskligt att finna tillräckligt antal
fackmän, som kunde på ett tillfredsställande sätt lösa dessa uppgifter, syntes
det föreligga en viss risk, att de stadsplaner och stadsplanebestämmelser, som
måste genomföras, ej bleve tillräckligt genomtänkta och därför senare måste
göras till föremål för upprepade revisioner med därav förorsakade hinder för
byggnadsverksamheten.

Utkastet hade i viss mån förfelat sin huvuduppgift, som vore att på ett i
möjligaste mån klart och enkelt sätt giva den byggande allmänheten föreskrifter
för byggnadsverksamheten i de samhällen, vilka vore avsedda att regleras
av denna byggnadsstadga. Därtill förutsatte utkastet en administrativ apparat
och tillgång till teknisk sakkunskap, vilken för de mindre samhällena
kunde bliva mycket betungande. Genom alltför detaljerade bestämmelser
skulle byggnadsstadgan enligt föreliggande utkast sannolikt i framtiden i
många avseenden kunna bliva till hinder för utvecklingen, och genom ersättande
av generella regler med särskilda byggnadsbestämmelser i så stor utsträckning,
som här förutsatts, gåve den möjligheter till alltför stort inflytande av tillfälliga
riktningar inom stadsplanekonsten.

Styrelsen förbisåge ingalunda de mycket stora svårigheter, som ett genomförande
i varje fall av ovannämnda önskemål måste medföra, men ansåge dessa
synpunkter dock vara av den betydelse, att utkastet med hänsyn till desamma
borde omarbetas under strävan efter större enkelhet, klarhet och allmängiltighet,
innan det kunde betraktas såsom ett i alla avseenden godtagbart förslag
till byggnadsstadga.

Styrelsen för svenska kommunaltekniska föreningen: Det allmänna intrycket
av förslaget till byggnadsstadga, sådant det nu förelåge, vore gott.
Förslaget upptoge från de äldre stadgorna och förslagen till stadgor i stort
sett, vad som erfordrades för att reglera byggnadsverksamheten i våra städer,
under förutsättning att dessa bestämmelser kompletterades med bestämmelser
i byggnadsordningarna och genom stadsplanebestämmelser. De anmärkningar,
som kunde framställas, vöre i huvudsak, dels att vissa reminiscenser från äldre
lagstiftning och tidigare förslag ännu kvarstode utan att vara för närvarande
motiverade, dels att förslaget i rent tekniskt hänseende i vissa delar

Kungl. Maj:Is proposition nr 102.

155

torde tarva grundligare genomarbetning. Slutligen vore. att konstatera, att den
allmänna uppställningen och dispositionen av stadgan vore klar och redig.

Det torde emellertid ej böra bortses från, att tillskapandet av de nya byggnadsordningar,
stadsplanebestämmelser m. m., som stadgeförslaget förutsatte,
innebure krävande och tidsödande uppgifter för såväl kommuner som granskande
myndigheter, vilka uppgifter styrelsen ej ansett kunna medhinnas inom
den tid, som i förslaget medgivits. Enligt styrelsens mening borde därför
antingen den i stadgan angivna tidsfristen för byggnadsordningars och bestämmelsers
upprättande förlängas eller ock dispensmöjlighet beredas.

Liknande uttalande har gjorts av stadsplanedirektören i Stockholm.

Sveriges fastighetsägareförbund: Det syntes förbundet — som i sitt yttrande
till granskning upptagit jämväl förslaget till stadsplanelag — naturligast,
att med frågan örn utfärdandet av en byggnadsstadga finge anstå, intill dess
sig visat, huruvida stadsplanelagstiftningen bleve föremål för ändring. Någon
forcering av ärendena syntes i varje fall icke vara påkallad: den föreslagna
stadsplanelagen utgjorde ju i det stora hela allenast en påbyggnad på 1907 års
lag, vilken senare ju icke ansetts vara behäftad med så synnerligen allvarliga
brister; den gällande byggnadsstadgan hade ägt bestånd i över femtio år, och
man torde redan därav våga antaga, att något år mer eller mindre i dess livslängd
icke hade någon absolut avgörande betydelse.

De författningar, som avsåge att reglera husbyggandet i städerna och de
stadsliknande samhällena, berörde fastighetsägarnas intressen i mycket hög
grad. Likaväl som det givetvis vore ett allmänt intresse av mycket stor vikt, att
stadsplane- och byggnadsverksamheten bleve på sådant sätt reglerad, att den
lände medborgarna i allmänhet till nytta, likaväl vore det emellertid av stor
mkt, att denna verksamhet icke ledde till förnärmande av de enskilda ekonomiska
intressen, som vore förknippade med fastighetsägandet. Att en skälig
avvägning mellan dessa intressen måste äga rum, vore naturligt. Fastighetsägarna
hade emellertid icke utan bekymmer konstaterat, hurusom en viss
tendens på senare tider framträtt, vars innebörd vore, att kostnaderna för
städernas och de stadsliknande samhällenas planläggning skulle läggas enbart
eller åtminstone till största delen på det slag av kapital, som kallades
fastigheter, detta under förmenande, att det vore fastighetsägarna, som skördade
de största vinsterna av stadssamhällenas utveckling och blomstring. En
dylik tendens bottnade givetvis i ett allvarligt förbiseende av det förhållandet,
att stadssamhällenas växt och utveckling befordrade alla slag av sund näringsverksamhet,
icke blott fastighetsägandet och förvaltandet av fastigheter.

I betraktande härav riktade sig förbundet i sitt yttrande över förevarande
förslag i främsta rummet mot de bestämmelser, som enligt förbundets förmenande
hotade eller förnärmade äganderätten, eller som pålade fastighetsägarna
skyldigheter, vilka borde bäras av medborgarna i gemen.

Stockholms fastighetsägareförening har i huvudsak framhållit samma synpunkter
som Sveriges fastighetsägareförbund.

Svenska brandskydds föreningen: Det syntes föreningen, som om det nya

förslaget vore uppställt med stor reda och överskådlighet, vilket innebure en
beaktansvärd fördel framför 1928 års förslag till stadsbyggnadslag. Med tillfredsställelse
konstaterade föreningen även, att många av de erinringar, som
från föreningens sida gjordes mot 1928 års lagförslag, vunnit beaktande i det
nu framlagda förslaget. Föreningen ansåge sålunda det föreliggande förslaget
vara en utmärkt grund för byggnadsstadgans slutliga utformning.

Sveriges industriförbund: Motivet för den utsträckning av byggnadsstadgans
tillämpningsområde, som i utkastet föreslagits, torde hava varit att få till stånd

156

Kungl. Majlis proposition nr 192.

en reglering av bostadsbebyggelsen även utanför de stadsplanelagda områdena
i stad och stadsliknande samhällen. Det syntes förbundet emellertid påtagligt,
att bestämmelserna i byggnadsstadgan, som avsåge att reglera bostadsbyggandet
till förebyggande av uppstående av kåksamhällen med ogynnsamma hygieniska
förhållanden m. m., icke lämpligen borde utan vidare tillämpas på ett
så annorlunda beskaffat byggnadsområde som det, vilket avsåge de industriella
anläggningarna. Det vore för den industriella verksamheten till mycket stor
nackdel, om byggnadsverksamheten inom industriföretagen skulle behöva underkastas
kontroll av den art, som avsetts för och organiserats med hänsyn
till bostadsbyggnader. Industrien måste nämligen kräva en betydligt vidare
självbestämmanderätt, när det gällde egentliga industrianläggningar, än den.
som kunde vara befogad i fråga om bostadsbyggnader.

Härtill komme att industrien på detta område redan nu vore underkastad en
speciell kontroll, som icke gällde för annan bj7ggnadsverksamhet. Förbundet
åsyftade de särskilda bestämmelser i fråga om uppförande av industribyggnader,
som innefattades i hälsovårdsstadgan, ävensom den tillsyn över den industriella.
rörelsen, som utövades av yrkesinspektörer och bergmästare, vilken
tillsyn givetvis även innefattade kontroll i vissa hänseenden över de industriella
fabriksbyggnaderna.. Det syntes förbundet som om det ur samhällets
synpunkt borde vara fullt tillräckligt med den övervakning, som sålunda skedde,
och att det vore obehövligt med ytterligare kontrollföreskrifter, vilka alltid
verkade tyngande. Härtill komme att fabriksbyggnader i många hänseenden
vore av den speciella art ur byggnadsteknisk synpunkt, att byggnadsnämnderna
såsom regel kunde antagas sakna nödig erfarenhet och kompetens
att på Fått sätt övervaka och leda uppförandet av dylika byggnader.

Det vore förbundet bekant, att vid nya industriföretags planering man ofta
varit angelägen om att förlägga dessa utanför .stads och stadsliknande samhällens
planlagda områden för att företagen icke skulle bliva besvärade av de
inkräktande och besvärande bestämmelser, som redan nu gällde för dylika.
Exempel härpå kunde anföras i stort antal.

Förbundet måste därför bestämt förorda, att en sådan omarbetning av stadgeförslaget
företoges, att den nya byggnadsstadgan icke bleve tillämplig på
industrianläggningar, belägna å landet eller utanför stadsplanelagda områden
i stad eller stadsliknande samhällen.

Byggnadsnämnden i Stockholm: Ehuru nämnden väl funne att det nu föreliggande
förslaget till byggnadslagstiftning innebure avsevärda förbättringar
i olika avseenden av de tidigare förslagen, varigenom större reda och överskådlighet
vunnits, ansåge sig nämnden dock böra uttala, att enligt nämndens
åsikt ytterligare förenklingar av förslaget otvivelaktigt skulle kunna genomföras.
Förslaget inrymde flerstädes detaljbestämmelser, vilka nämnden ansåge
lämpligen böra inflyta i byggnadsordningarna.1

Stadsingenjörskontoret i Stockholm: Den föreslagna byggnadsstadgan vöre

mycket klart och tydligt formulerad, och den borde icke enligt kontorets förmenande
lämna några möjligheter öppna för vantolkning. Vad kontoret hade
att erinra berörde i regel oväsentliga detaljer i lagförslaget, och hade kontoret
ej anledning att önska några väsentliga förändringar i byggnadsstadgan.

T. f. bostadsinspektören i Stockholm, med instämmande av hälsovårdsnämnden
därstädes: Då stadgeförslaget tillvaratoge skäliga fordringar för undvikande
av sanitära olägenheter inom ett stadssamhälle, vad stadsplan, tomtindelning,
byggande m. m. beträffade, tillstyrkte t. f. bostadsinspektören bifall till
ifrågavarande förslag.

’ Nämndens ledamot herr Lallerstedt ville såsom ordförande i Svensta arkitektföreningen hänvisa
till ett i annat sammanhang avgivet yttrande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

157

Brandchefen i Stockholm: Stadsplanelagen inrymde huvudsakligen juri diskt-ekonomiska

bestämmelser, under det de tekniska detaljbestämmelserna
för såväl stadsplan som byggnadsväsen sammanförts i byggnadsstadgan. Såväl
härigenom som på grund av uppdelningen på olika avdelningar hade större
reda och överskådlighet vunnits än i 1928 års förslag. Det kunde också framhållas,
att åtskilliga från brandskyddshåll beträffande det sistnämnda förslaget
uttalade önskemål vunnit beaktande i det nu framlagda förslaget. Dock
torde vissa erinringar ytterligare få göras.

Byggnadsnämnden i Bjursholm: Såsom ett önskemål beträffande den nya

byggnadsstadgan kunde framhållas, att stadgan borde i möjligaste mån begränsas
till att omfatta endast de administrativa grundlinjerna för byggnadsväsendets
ordnande. Den alltjämt pågående utvecklingen inom teknik och
forskning kunde vålla, att tekniska detaljbestämmelser, föreskrifter till förekommande
av hälsofara och andra dylika regler, som vid tiden för stadgans
fastställande ansåges vara rationella, efter ett antal år framstode såsom föråldrade
och olämpliga. När man betänkte svårigheterna att få till stånd en
revidering av den en gång fastställda stadgan — arbetet på ny byggnadsstadga
i stället för den år 1874 fastställda hade nu utan resultat pågått i
snart en mansålder — insåges att en föreskrift, som onödigtvis detaljbunde
bebyggandet inom städer och samhällen, kunde få ur flera synpunkter betänkliga
följder. Dessutom mötte det särdeles stora svårigheter att i en generell
stadga avfatta detaljbestämmelser så, att de täckte de skiftande förhållandena
inom giltighetsområdet.

Uttalanden i enahanda riktning hava gjorts av åtskilliga andra byggnadsnämnder
m. fl.

Länsstyrelsen i Uppsala län: De nya principer, som gjorts gällande^ i förslaget,
finge anses vara lämpliga och riktiga. Särskilt gällde detta i fråga örn å
ena sidan utsträckande av stadgans giltighetsområde och den ökade möjligheten
till reglering av byggnadsverksamheten, å andra sidan den anpassning
efter lokala förhållanden, som kommit till uttryck i förslaget. Örn alltså
den nya stadgan syntes vara i huvudsak väl ägnad att på sitt område tillgodose
både allmänt och enskilt intresse, torde det dock beträffande vissa av stadgans
detaljbestämmelser givas anledning till erinran.

Byggnadsnämnden i Uppsala: Det föreliggande utkastet till byggnadsstadga
utgjorde för städernas del en omarbetning av den nu gällande, och de i detta
förslag gjorda tilläggen, vilka åsyftade såväl befrämjandet av en sund bebyggelseutveckling
för det enskilda byggnadsområdet, tomten, som sanering av
kvarteren och staden såsom helhet, vore i stort sett mycket tillfredsställande.
Den omständigheten att det föreliggande förslaget till ny byggnadslagstiftning
byggde vidare på nu gällande förordningar gåve även möjlighet till en
smidigare övergång och gjorde det lättare för byggnadsnämnden på orten att
efter gängse praxis anpassa de nya bestämmelsernas tillämpning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Utmärkande för stadgeutkastet syntes

vara en strävan att i detsamma sammanföra bestämmelser rörande så många
som möjligt av de detaljerade byggnadsfrågor, varom föreskrifter ansåges erforderliga.
Därvid hade dock med hänsyn till förhållandena å olika orter en
stor del av bestämmelserna ej kunnat göras obligatoriska. Undantag från desamma
hade sålunda måst medgivas på olika sätt. Sålunda kunde en del föreskrifter
sättas ur tillämpning genom stomplane- eller utomplansbestämmelser
eller byggnadsordningar, från en del bestämmelser kunde länsstyrelse eller byggnadsnämnd
medgiva undantag, och slutligen hade beträffande en del föreskrifter
tillämpningen gjorts beroende av den tillämpande myndighetens upp -

158

Kungl. Majus proposition nr 192.

fattning om behövligheten av desamma. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida
ej i en byggnadsstadga, som skulle gälla för bela riket, bort intagas
endast sådana bestämmelser, som i allmänhet kunde tillämpas å vilken ort som
helst, medan de föreskrifter, som därutöver ansetts erforderliga, bort intagas i
vederbörande orts byggnadsordning. I varje fall ifrågasattes, huruvida ej alltför
många detaljbestämmelser inrymts i stadgeutkastet, så att ej mycket återstode
för införande i byggnadsordningar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Stadgans giltighetsområde hade ut sträckts

till att omfatta städernas och stadsliknande samhällens hela områden,
ävensom vissa områden å landet, för vilka byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
gällde. Denna utvidgning av stadgans giltighetsområde i förhållande
till vad mr gällande stadga innehölle syntes länsstyrelsen synnerligen
lämplig.

T. f. stadsarkitekten i Linköping har uttalat, att han med hänsyn till stadgeutkastets
noggranna, i detalj gående stadsplanedirektiv funne de lokala byggnadsordningarna
kunna bortfalla.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Enligt utkastet hade stadgans giltighets område

i anslutning till bestämmelserna i upprättat förslag till ny stadsplanen
utsträckts att omfatta ej endast städer och stadsliknande samhällen
utan jämväl områden å den egentliga landsbygden, där reglerande bestämmelser
vöre av behovet påkallade. Frågan örn möjligheten att i god tid
kunna ingripa för ordnande av byggnadsverksamheten i uppväxande samhällen
syntes därmed hava lösts på ett tillfredsställande sätt. Jämväl bestämmelserna
i övrigt i det upprättade stadgeförslaget syntes i stort sett vara ändamålsenliga
och välgrundade.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Vid den överarbetning av förslaget till stadsbyggnadslag
m. m., som verkställts och resulterat i nu föreliggande förslag till
stadsplanelag och utkast till byggnadsstadga, hade visserligen vidtagits vissa
modifikationer i det tidigare framlagda förslaget, avseende att underlätta samhällsbildningen
beträffande områden å den egentliga landsbygden. De i §§ 88
och 102 i utkastet till byggnadsstadga meddelade hänvisningarna till vissa stadganden
beträffande stad syntes emellertid alltjämt i vissa hänseenden komma
att verka alltför betungande. Visserligen hade, såvitt avser de i § 102 avsedda
hänvisningarna, möjlighet beretts för Konungens befallningshavande att i de
byggnadsordningar, som jämlikt § 95 finge utfärdas, eller eljest medgiva undantag
från de i stadgan givna allmänna reglerna. Om en dylik dispensrätt
skulle inrymmas åt Konungens befallningshavande, syntes länsstyrelsen, att i
stadgan borde tydligt angivas omfattningen av en dylik befogenhet. Länsstyrelsen
ville emellertid hålla före, att det skulle vara principiellt riktigare,
att stadgan upptoge ett minimum av allmänna regler, som skulle bliva tilllämpliga
beträffande alla områden å landsbygden, samt att i särskild byggnadsordning
skulle upptagas de ytterligare bestämmelser, som för visst område
skulle därutöver finnas påkallade. En omarbetning av stadgan i sådant
hänseende syntes länsstyrelsen önskvärd. I övrigt hade länsstyrelsen icke
något att erinra mot de allmänna principer, som läge till grund för utkastet.

Byggnadsnämnden i Kalmar har såsom sin mening uttalat, att det föreliggande
förslaget till ny byggnadsstadga syntes byggnadsnämnden vara synnerligen
väl utarbetat och väl lämpat att läggas till grund för lagstiftning i
ämnet.

Byggnadsnämnden i Visby har, efter framställande av vissa detaljanmärkningar,
anfört: I övrigt hade nämnden icke något att erinra mot utkastet, som

Kungl. Majda proposition nr 192.

151)

syntes vara väl avvägi och fylla de krav, vilka kunde framställas med hänsyn
till Visby stads förhållanden. Byggnadsnämnden ansåge det vara av stor
vikt, att det föreliggande förslaget snarast möjligt komme i tillämpning.

T. f. stadsarkitekten i Karlskrona: Föreliggande förslag syntes genom sina
direkta anknytningar till nu gällande lagstiftning på området kunna på ett
osökt oell i stort sett praktiskt sätt åvägabringa de länge önskade och eftersträvade
förbättringar, som på ifrågavarande lagstiftningsområde vöre av
nöden. Genomgående vore de krav, som ett modernt stadsbyggande, med hänsyn
till såväl praktiska, hygieniska, ekonomiska och estetiska som andra betydelsefulla
förhållanden, kunde uppställa, väl tillgodosedda. Byggnadsnämndernas
befogenheter och därmed följande ansvar hade i förslaget i allmänhet
ökats, varigenom å andra sidan torde följa en det allmänna behovet mera motsvarande
differentierad inställning till frågorna och därmed ökad möjlighet
till deras verkliga lösande.

Uppgörande av ny byggnadsordning, stadsplanernas ökade utsträckning och
mera detaljerade utarbetande, deras kompletterande med särskilda stadsplanebestämmelser
m. m., komme isynnerhet under övergångstiden att mera än tidigare
varit fallet ställa krav på sakkunskap och medföra ett betydligt ökat arbete.
Detta vore ofrånkomligt, men borde icke utgöra hinder för de föreslagna
nödvändiga reformerna.

Byggnadsnämnden i Karlskrona: I det av t. f. stadsarkitekten uttalade

allmänna omdömet örn stadgeutkastet ville nämnden för sin del instämma, och
funne nämnden utkastet i stort sett kunna läggas till grund för en ny lagstiftning
på området. Såsom en särskild förtjänst hos förslaget ville nämnden
framhålla det vidgande av byggnadsnämndens befogenheter, som föresloges.
Bestämmelserna härom vore ock så utförligt hållna, att den osäkerhet, som i
detta hänseende nu ofta rådde, kunde förväntas upphöra.

Förste stadsarkitekten samt förste och andre stadsingenjör erna i Malmö, med
instämmande av byggnadsnämnden därstädes: En allmän förtjänst hos stadgeutkastet
vore en tydligt framträdande strävan att i detalj behandla så många
som möjligt av de problem, vilka stadgan vore avsedd att reglera. Byggnadsnämnds
befogenhet vore vidgad och i många sammanhang uttryckligen betonad.
Bestämmelser i detta syfte vore dessutom försedda med rikhaltig exemplifiering,
ägnad att undanröja den osäkerhet i fråga örn byggnadsnämnds befogenhet,
som i stor utsträckning hörde samman med gällande byggnadsstadga.

I betraktande av den omsorgsfulla detaijering, som syntes vara ett av stadgeutkastets
karakteristiska huvuddrag, förefölle det emellertid anmärkningsvärt,
att vissa med byggandet sammanhörande begrepp icke alls eller endast ofullständigt
behandlats.

En allmän tendens i den föreslagna stadgan, som synts anmärkningsvärd,
vore den ymniga förekomsten av bestämmelser, grundade på rent estetiska
fordringar. Men hänsyn till att bemödandet av en byggnads utseende överhuvud
taget vore så ytterligt växlande, ej blott från en tid till en annan, utan jämväl
i fråga om samtida sakkunskap, ifrågasattes, örn man ej under trycket av
ogynnsam erfarenhet från den gällande byggnadsstadgans vaga och med föga
framgång tillämpade bestämmelse om smak och prydlighet gått en smula för
långt. Eftersom byggnadsnämnd vore att anse såsom första dömande instans i
byggnadsärenden, måste man ställa sig ytterst tveksam inför utsikten, att dess
beslut i icke obetydlig utsträckning skulle komma att grundas på för tillfället
rådande rent personlig uppfattning. Man torde kunna förvänta, att den byggande
allmänheten, efter någon tids tillämpning av den nya stadgan, komme att
känna isig utlämnad åt rena godtycket, detta så mycket mera som prejudice -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

rande praxis, grundad på tillämpning av rent estetiska bestämmelser, av naturliga
skäl finge anses otänkbar.

Slutligen framhölls såsom önskemål, att stadgetexten måtte befrias från
vissa obestämda uttryck, vilka endast skapade osäkerhet. Ytterligare kunde
det måhända vara lämpligt att framhålla, att stadgans nya föreskrifter i vissa
avseenden kunde medföra ekonomiska konsekvenser i form av nyanställning av
personal m. m.

Byggnadsnämnden i Träleborg har i vissa delar givit uttryck åt enahanda
synpunkter som ovannämnda tjänstemän hos byggnadsnämnden i Malmö.

Byggnadsnämnden i Landskrona: En summarisk genomgång av utkastet
hade givit byggnadsnämnden anledning till vissa erinringar i sak. Även mot
den rent formella utformningen av en del stadganden hade nämnden tillåtit
sig framställa anmärkning, då det måste anses vara särskilt angeläget, att en
förordning av ifrågavarande slag, som vände sig till personer utan juridisk
skolning, bleve klar och lättfattlig.

Byggnadsnämnden i Hälsingborg: Förslaget syntes vara utarbetat på ett
förtjänstfullt sätt och torde motsvara tidens krav på lagstiftning inom hithörande
områden. Efter dess fastställelse komme dock stora fordringar att ställas
på byggnadsnämnderna både ur rättslig och ekonomisk synpunkt, i vilket
avseende särskilt borde framhållas, att utarbetandet av erforderliga stadsplanebestämmelser,
stomplanebestämmelser, utomplansbestämmelser, kvarterskartor
och avloppsplaner m. m. krävde, att ytterligare arbetskrafter inom ingenjörsoch
arkitektfacken tillfördes byggnadsnämnderna, örn dessa arbeten skulle medhinnas
inom rimlig tid.

I övrigt ville byggnadsnämnden framhålla önskvärdheten av, att byggnadsstyrelsen
snarast utfärdade modeller för enhetliga stadsplanebeteckningar samt
förslag till formulering av de stadsplane-, stomplane- och utomplansbestämmelser,
som i allmänhet kunde komma i fråga. Likaledes vore det önskvärt, att
mönsterbyggnadsordning utarbetades att ligga till grund för arbetet på detta
område, helst särskild för landsbygd och mindre samhällen samt särskild för
större städer.

Slutligen finge byggnadsnämnden framhålla, att berättigade betänkligheter
kunde hysas emot borttagande av regler örn gårdsrum samt om byggnadshöjd
och våningsantal, men ville byggnadsnämnden dock, under förutsättning att av
nämnden gjorda erinringar vunne beaktande, för sin del tillstyrka förslagets
antagande.

Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen funne det remitterade förslaget
kunna i allt väsentligt tillstyrkas. Länsstyrelsen ansåge det vara en stor
fördel att bestämmelserna flerstädes vore ganska allmänt hållna eller lämnade
befogenhet för byggnadsnämnden att medgiva undantag från stadgans föreskrifter.
Därigenom kunde tillämpningen mera smidigt rätta sig efter de
i hög grad växlande förhållandena inom större och mindre städer eller samhällen
samt efter olika orters behov och efter sådan tradition, som förtjänade att bevaras.
Länsstyrelsen hyste till och med tvekan, huruvida icke i detta avseende
vissa bestämmelser borde göras ännu mera tänjbara än utkastet angåve och
huruvida över huvud en dylik allmän byggnadsstadga för hela riket borde innehålla
så detaljerade bestämmelser exempelvis örn byggnaders höjd och beskaffenhet
m. m., som utkastet nu upptoge.

Länsarkitekten i Hallands samt Göteborg och Bohus län: Beträffande viktigare
delar av stadgeförslaget syntes, frånsett vissa detaljanmärkningar, intet
vara att erinra under förutsättning, att stadgan så utformades, att erforderlig
sakkunskap hos byggnadsnämnderna på betryggande sätt säkerställdes.
Kunde man icke räkna med sådan sakkunskap hos byggnadsnämnderna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

161

torde det vara nödvändigt, att de många och stora friheter, som den nya stadgan
gåve nämnderna, avsevärt beskures. En sådan inskränkning av nämndernas
friheter torde emellertid avsevärt komma att försvåra och skada arbetet
hos nämnder, där vederbörlig sakkunskap vore företrädd.

Stadsarkitektkontoret i Göteborg (förste stadsarkitekten K. Samuelson):
Kontoret hyste den uppfattningen, att grundreglerna för bebyggandet, som i
stadgeutkastet förutsattes skola meddelas genom stadsplanebestämmelser, förr
eller senare finge intagas i stadgan och framför allt i fråga örn redan bebyggda
stadsdelar. Särskilt ville kontoret understryka, att man beträffande de
mera centrala affärsområdena icke torde kunna räkna med en sådan upprensning
inom kvarteren, som timligen åsyftades med att lägga även äldre stadsdelar
under stadsplanebestämmelser. Detta kunde enligt kontorets mening endast
ske, då det gällde en samtidig nybebyggelse och nyreglering morn ett
kvarter och måste därför bli ett avlägset framtidsperspektiv. Tillsvidare, finge
man nöja sig med den möjlighet stadgeutkastet gåve att i byggnadsordningarna
intaga bestämmelser motsvarande §§ 23, 25 och 28 i nuvarande byggnadsstadga.
En sådan anordning hade emellertid åsyftats endast som ett kortare
övergångsstadgande. Detta torde medföra ett osäkerhetstillstånd för den närmaste
framtiden, som måste framtvinga endera stadsplanebestämmelser eller en
påbyggnad av stadgan med generella regler. Enligt kontorets åsikt kunde endast
det senare ifrågasättas.

Beträffande byggnadsstadgans modernisering i .övrigt kunde man väntat,
att dess bestämmelser även tagit sikte på den artskillnad, som förefunnes mellan
bostadshus, affärshus, byggnader för offentliga samlingslokaler, fabriker
m. m.

Bortsett från ovan påpekade brister ävensom vissa detaljer, som gåve anledning
till anmärkning, fyllde det nya stadgeförslaget i stort sett de anspråk,
som för närvarande kunde ställas på en dylik förordning.

Stadsingenjörskontor i Göteborg (förste stadsingeniören A. Södergren):
Kontoret hade fått den uppfattningen, att de föreslagna bestämmelserna, med
undantag för vad som rörde vissa äldre centrala stadsdelar, i stort sett på ett
lämpligt sätt anknutits till gällande byggnadsstadga och väl tillvaratoge de
erfarenheter, som hittills vunnits beträffande stadsbyggnadsväsendet.

Ifrågavarande förslag till byggnadsstadga innebure en radikal omläggning
av gällande regler för bebyggandet särskilt beträffande de äldre redan bebyggda
stadsdelarna. För närvarande gällde vissa allmängiltiga regler för
bebyggandet, under det att förslaget förutsatte, att stadsplanebestämmelser
så småningom skulle utarbetas för varje byggnadskvarter, varigenom bestämmelserna
bomme att individualiseras för varje särskilt kvarter, ja kanske
t. o. m. för de olika tomterna inom samma kvarter.

Det måste enligt kontorets förmenande väcka stora betänkligheter att genom
stadsplanebestämmelser i detalj fastlåsa, hur bebyggelsen skulle ske, då
det rörde ett typiskt cityområde, där behoven växlade i avsevärd grad och där
bostadslägenheterna så småningom torde komma att försvinna eller åtminstone
bliva relativt fåtaliga. Följden skulle antagligen bliva, att . ständiga ändringar
i stadsplanebestämmelserna komme att påfordras, vilket i sin tur skulle
medföra tidsutdräkt och ett betänkligt osäkerhetstillstånd i fråga örn tomternas
utnyttjningsmöjligheter.

Det syntes kontoret därför önskligt att inom cityområde ej binda bebyggelsen
genom allt för snäva stadsplanebestämmelser utan i stället i byggnadsstadga
och byggnadsordning införa generella bestämmelser örn byggnads höjd,
gårdsrums storlek, avstånd mellan byggnader m. m.

Byggnadsnämnden i Göteborg: Nämnden kunde i huvudsak instämma i de

uti ''förste stadsarkitekten Samuelsons och förste stadsingeniören Södergrens

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 103 haft. (.Nr 193.f 11

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

utlåtanden anförda allmänna synpunkter vid bedömandet av föreliggande utkast.

Byggnadsnämnden ville särskilt framhålla, att, därest föreliggande utkast
antoges, byggnadsstadgan tämligen snart torde tarva revidering i riktning av
byggnadsbestämmelsernas generalisering och överförande till stadgan av en
mångfald i stadsplanebestämmelserna för närvarande intagna stadganden. Ävenså
ville byggnadsnämnden understryka förste stadsingeniören Södergrens allmänna
anmärkning mot att genom stadsplanebestämmelser i detalj fastlåstes,
huru bebyggelsen skulle ske, då det rörde ett typiskt cityområde.

Ytterligare ansåge sig byggnadsnämnden böra påpeka angelägenheten därav,
att verksam garanti skapades mot provisorisk bebyggelse i alltför stor utsträckning,
vartill nämnden funnit stark benägenhet förefinnas.

Överhuvud förutsatte byggnadsnämnden, att utkastet grundligt överarbetades
till mera exakthet i uttryckssättet och större enhetlighet i beteckningssättet,
då utkastet enligt nämndens mening vore behäftat med oklarhet i åtskilliga
punkter.

Byggnadsnämnden i Alingsås: I sin helhet funne nämnden utkastet vara

väl mycket detaljerat och innehålla en hel del bestämmelser, som torde bliva
svåra att tillämpa särskilt i mindre städer.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Mot det föreslagna utsträckandet av stadgans
och byggnadsordningarnas giltighetsområde syntes icke vara något att
erinra.

Däremot ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida icke utkastets föreskrifter såväl
i vad anginge byggnadsplan som utomplansbestämmelser för landet liksom
ock övriga bestämmelser beträffande byggandet inom vissa områden å landet
gjorts alltför stränga, så att de i följd härav i bärande avseenden skulle komma
att stanna på papperet. Länsstyrelsen ansåge därför utkastets bestämmelser
härutinnan böra ytterligare förenklas.

Byggnadsnämnden i Filipstad: De i byggnadsstadgan föreslagna bestäm melserna

syntes vara allt för rigorösa och komma att bliva allt för betungande
för samhällen av Filipstads storlek. Det syntes nämnden lämpligare att en
mindre detaljerad och fordrande stadga, som kunde gälla för rikets alla städer
och samhällen, kunde bliva antagen samt att för varje samhälle därutöver behövliga
bestämmelser och föreskrifter innefattades i en särskild byggnadsordning,
såsom nu vore fallet.

Särskilt syntes nämnden betänkligheter möta mot det föreslagna utsträckandet
av byggnadsstadgans giltighetsområde till städernas hela områden, således
även de ej stadsplanelagda delarna.

Byggnadsnämnden i Örebro: Det föreliggande utkastet hade den förtjänsten
framför tidigare förslag, att det vore koncentrerat och därjämte byggde på
den principen, att endast de för ett sunt bebyggande normgivande bestämmelserna
Starf finnes i stadgan. Detaljbestämmelser och rent tekniska föreskrifter
vore avsedda att inflyta i för de särskilda samhällena utfärdade byggnadsordningar,
vilka toge hänsyn till samhällenas karakteristiska förhållanden och
för dem säregna bebyggelse. I stort sett funne byggnadsnämnden, som inskränkt
sin granskning till att omfatta de delar av utkastet, som avsåge stad,
detsamma förtjänt att vinna gällande kraft; dock hade byggnadsnämnden vid
granskning av detaljbestämmelsema funnit anledning till några (här nedan delvis
angivna) erinringar.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Det föreliggande förslaget utmärktes av

stor reda och överskådlighet, varför länsstyrelsen funne detsamma vara väl
ägnat att läggas till grund för lagstiftning på området.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

163

Den ifrågasatta utsträckningen av stadgans giltighet innebure en viktig förbättring
i nuvarande bestämmelser och möjliggjorde en bättre kontroll över bebyggelsen
samt underlättade förhindrandet av s. k. kåkstäder.

Emellertid kunde en dylik utsträckning åv byggnadsstadgans giltighet
tänkas menligt inverka på en ändamålsenlig utveckling inom vissa industriområden.
Bestämmelser, varigenom dylika områden kunde i lämplig omfattning undantagas
från byggnadsstadgans tillämpning, vore därför enligt länsstyrelsens
mening önskvärda och ägnade att bereda ömsesidigt gagn.

Stadsingeniören i Gävle: Som allmänt omdöme syntes nu föreliggande förslag
till lösning av stadsbyggnadsproblemet vara allenast en mindre omarbetning
av stadspianelagen (1 kap. F. B. L.) och 1874 års byggnadsstadga, därvid
flera viktiga önskemål enligt stadsingenjörens uppfattning blivit skjutna
åt sidan och detta i så hög grad, att han tilläte sig hemställa, att byggnadsnämnden
måtte avstyrka förslaget till byggnadsstadga och förorda en för hela
stadsbyggnadsfrågans lösning mera genomtänkt lagstiftning, som bättre beaktade
de rön och erfarenheter angående behovet av former för den planering i
stort — den finge nu kallas generalplan eller stomplan — där statens intresse
för ordnandet av ett samhälles allmänna struktur bleve tillgodosett, men som
därefter överlämnade åt samhället att genom sekundära detaljplaner — de finge
nu heta byggnadsplaner eller avstyckningsplaner eller dylikt — allt efter som
behovet anmälde sig tillvarataga de intressen, som enbart kommunen eller dess
medlemmar för var tid vore skickade att bedöma, och som skapade sådana jorddelningsinstitut,
som bättre än laga skiftes- eller ägoutbytesförfarandet tilläte
omläggning av fastighetsområden för att bringa äganderätten av jorden i bästa
överensstämmelse med fastställcfa planer utan att tvinga kommunen till omfattande
och kostsamma anordningar för marklösen och expropriation.

Byggnadsnämnden i Gävle: Ehuru nämnden funne vad stadsingeniören

anfört utgöra beaktansvärda invändningar emot det föreliggande utkastet, ansåge
sig nämnden i detta lagstiftningsarbetes nuvarande läge böra tillstyrka,
att utkastet lades till grund för en ny lagstiftning.

Stadsarkitekten i Gävle: Genom att byggnadsstadga och byggnadsordning
komme att gälla för hela stadens område och icke som förut blott för det stadsplanelagda,
hade en betydande fördel vunnits.

Frånsett vissa detaljanmärkningar funne stadsarkitekten föreliggande utkast
till byggnadsstadga innebära en efterlängtad förbättring.

Byggnadsnämnden i Söderhamn: Nämnden funne de föreslagna särskilda bestämmelserna
örn byggande utom stadsplan alltför strängt avfattade för att
lämpa sig för mindre städer, men hade för övrigt intet att erinra mot utkastets
bestämmelser angående stad.

Byggnadsnämnden i Hornsbergs municipalsamhälle: Som allmänt omdöme

tilläte sig nämnden förmena — med sikte på stadsliknande samhällen å landet
•—■ att en del förenklingar i förslaget kunnat genomföras, exempelvis i fråga
om proceduren vid tomtindelning, byggnadslov och byggande m. m.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: I stort sett syntes det föreliggande för slaget

väl avpassat efter det nya stadsplanelagsförslag, vars komplement det
vore avsett att utgöra. Särskilt för möjliggörande av ett bättre ordnande av
bebyggelsen på landsbygden vore förslaget ägnat att hälsas med tillfredsställelse.
I princip ville länsstyrelsen sålunda förorda förslaget till antagande.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstad, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands
och Västerbottens län samt byggnadsnämnderna i Södertälje,

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Vaxholm, Norrtälje, Söderköping, Nässjö, Lund, Halmstad, Kungälv, Marstrand,
Trollhättan, Karlstad, Arvika, Köping, Falun, Sundsvall, Östersund,
Piteå och Haparanda hava i huvudsak tillstyrkt utkastet eller, frånsett detaljanmärkningar,
lämnat detsamma utan erinran.

AVDELNING I.

Bestämmelser angående stad.

Kap. 1.

Om byggnadsordning.

§ 1.

Byggnadsnämnden i Landskrona: Förseelser mot byggnadsordningen kunde
vara rätt så obetydliga, och ett bötesminimum av 25 kronor vore därför icke av
förhållandena påkallat. Minimum borde, örn ändring i nuvarande bestämmelser
skulle ske, icke sättas högre än 10 kronor.

Enahanda anmärkning har gjorts av byggnadsnämnden i Laholm.

Förste stadsarkitekten samt förste och andre stadsingenjör erna i Malmö hava
förklarat sig finna det riktigt, att bötesmaximum i detta fall, där markägaren
genom överträdelse kunde vinna högst avsevärda belopp, ökades på sätt
som skett.

I fråga örn byggnadsordnings giltighetsområde, se ovan under »Allmänna omdömen».

§ 2.

Överståthållarämbetet, åtskilliga länsstyrelser samt svenska stadsförbundets
styrelse m. fl. hava hemställt örn bibehållande av den nu gällande ordningen, enligt
vilken byggnadsordning för stad fastställes av länsstyrelse, därvid bland
annat framhållits, att de fördelar, som man velat vinna genom fastställelsens
överlämnande åt en central myndighet, i stället skulle kunna ernås genom
att, på sätt i motiven till utkastet ifrågasatts, ställa mönsterbyggnadsordningar
till ortsmyndigheternas förfogande.

Byggnadsnämnden i Halmstad har uttalat, att det syntes lämpligast, att
byggnadsstyrelsen, som vore sakkunnig myndighet, även bleve prövande och
fastställande myndighet i alla frågor rörande byggnadsordning.

Sveriges fastighetsägareförbund: Enär stadsplane- och byggnadsverksam heten

samt det sätt, på vilket denna reglerades, icke blott vore av djupt ingripande
betydelse för fastighetsägarna, utan jämväl tenderade att bli en allmänt
medborgerlig angelägenhet, borde intresserade medborgare och korporationer
officiellt beredas tillfälle att framställa erinringar mot de förslag till byggnadsordningar,
som framlades.

§ 3.

Länsarkitekten i Stockholms län: Samhällena ville ofta själva trycka sina

byggnadsordningar, då de därvid kunde tillfoga en del upplysande noter, avtryck
av Kungl. Maj :ts brev i stadsplaneärenden m. m. Tryck i länskungörelserna
syntes därför icke böra bekostas av samhället i annan mån än detta begagnade
sig av sådant tryck för egen räkning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett obehövligt att intaga byggnadsordning
i länskungörelserna. Det syntes tillräckligt, att magistraterna ålades
att tillhandahålla jämväl länsstyrelsen ett exemplar av byggnadsordningarna.

Kungl. May.ts proposition nr 192.

165

Dessa kunde då förvaras i en särskid samling och vore därigenom lättare att
återfinna än i länskungörelsema.

Byggnadsnämnden i Göteborg: Den föreslagna bestämmelsen, att kungörelse
örn fastställelse av byggnadsordning eller ändring däri skall införas i den eller
de tidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas, komme jämte övriga
föreslagna bestämmelser om kungörelse i tidningar att draga mycket stora
kostnader utan motsvarande gagn. I Göteborg, liksom sannolikt i de flesta
städer, infördes de kommunala meddelandena i samtliga stadens dagliga tidningar.
Stadsfullmäktiges sammanträden kungjordes på detta sätt med fullständiga
föredragningslistor, således jämväl med upptagande av där förekommande
frågor rörande byggnadsordning. Härigenom kunde dessa frågor anses
tillräckligt kungjorda i tidningarna och torde i allt fall bliva på detta sätt
bättre uppmärksammade än genom de föga lästa allmänna kungörelserna. Beträffande
övriga kungörelsefrågor gällde enligt nämndens mening i huvudsak
detsamma. Jämte införandet i länskungörelsema kunde lämpligen hos nämnden
ske anslag, så att intresserade där kunde taga del av meddelandena, liksom f. n.
skedde rörande fastställelse av ritningar m. m.

KAP. 2.

Om byggnadsnämnd;

§ 4.

Länsarkitekten i Malmöhus och Kristianstads län: Bland byggnadsnämn dens

uppgifter borde omnämnas, att hänsyn borde tagas till hälsovårdsförfattningars
tillämpning vid bedömande av byggnadsärenden. I många fall försummades
detta.

Byggnadsnämnden i Landskrona: Det förekomme i Landskrona och antagligen
även i de flesta andra städer, att stadsfullmäktige infordrade byggnadsnämndens
yttrande över och begärde utredningar angående kommunala byggnadsfrågor.
Det kunde ifrågasättas om icke i byggnadsstadgan uttryckligen
borde inrymmas rätt, eventuellt skyldighet för nämnden att härutinnan gå
stadsfullmäktige tillhanda. Byggnadsnämndens ställning såsom självständig
myndighet borde därvid komma till uttryck.

§ 5.

Länsarkitekten i Stockholms län: Med hänsyn till den utomordentliga vikten
av att erforderlig sakkunskap komme till användning vid upprättande av
förslag till stadsplan m. m. samt svårigheten att på annat sätt i författningarna
giva uttryck för denna betydelsefulla angelägenhet, föresloges, att ytterligare
en att-sats tillädes av ungefär följande lydelse:

»att verka för att förslag till stadsplan, stomplan, (utomplansbestämmelser,)
byggnadsordning samt avstyckningsplan, liksom även byggnadsritningar, utarbetas
med erforderlig sakkunskap under noggrant iakttagande av härför meddelade
föreskrifter».

Länsstyrelsen i Kronobergs län har hemställt, att i § 5 bland byggnadsnämndens
åligganden även måtte upptagas skyldighet att över ärendena föra löpande
förteckning.

Förste stadsarkitekten samt förste och andre stadsingeniören i Malmö: Bestämmelsen
i paragrafens första stycke, att byggnadsnämnd skall följa byggnadsverksamheten
och den samhälleliga utvecklingen i staden och dess omgivning,
syntes innebära en vidsträckt uppgift. Motiven angåve icke, vad som här -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

16(!

nied borde förstås. Det förefölle, som om allmänna intressen härvidlag borde
vara tillgodosedda genom i § 124 föreskrivet övervakande från Konungens befallningshavande.

I yrkandet örn uteslutande av orden »och dess omgivning» instämmer länsstyrelsen
i Malmöhus län.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län: Till byggnadsnämnds
åligganden torde böra fogas skyldighet att tillse, att lokal i byggnad
icke utnyttjas på sätt som strider.mot byggnadsförfattningar.

Förste stadsarkitekten i Göteborg, med instämmande av byggnadsnämnden
därstädes: Slutet av sjätte att-satsen innehölle ett tämligen föråldrat stadgande,
nämligen att erforderlig åtgärd kan verkställas genom nämndens försorg
på den tredskandes bekostnad. Denna bestämmelse torde med ali säkerhet
ej komma till användning. Såväl svårigheten för byggnadsnämnden att
erhålla medel och arbetskraft till sitt förfogande för en dylik åtgärd som risken
att sedermera ej kunna utfå utlagda kostnader talade däremot.

Byggnadsnämnden i Göteborg har dessutom anfört, att enligt nämndens erfarenhet
anmälan till åtal hos vederbörande åklagare borde i fall av förseelse
kunna göras ej blott av nämnden utan jämväl av någon dess tjänsteman, som
genom instruktion eller särskilt uppdrag därtill förordnats.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Det syntes länsstyrelsen olämpligt att
icke fastställa vissa gränser i fråga om beloppet av det vite, som byggnadsnämnd
enligt § 5 i utkastet skall äga förelägga. Ett maximum av 5,000 kronor
eller samma belopp som bötesmaximum enligt § 120 i utkastet torde böra
stadgas.

§ 6.

Länsarkitekten i Stockholms län: Då byggnadsstadgan i denna del även
komme att tillämpas i fråga örn municipalsamhällen, där jordregister skall
föras och sålunda stadsägor ej förekomma, föresloges utbytande av ordet
»stadsägor» mot fastigheter.

Byggnadsnämnden i Hälsingborg: Föreskrifterna för den avsedda kartan

torde vara väl stränga. Det borde vara tillräckligt att redovisa de bebyggda
stadsägorna och i övrigt endast viktigare stadsägogränser. * Arbetet med kartans
komplettering borde få bedrivas i den mån, tillgängliga arbetskrafter
kunde avses därför.

Stadsingenjörskontor''et i Göteberg med instämmande av byggnadsnämnden:
Mot stadgandet, att kartan skall upptaga de särskilda tomterna och stadsägorna,
kunde anmärkas, att stadsägorna understundom kunde vara så små,
att de ej kunde tydligt utmärkas å en översiktskarta, varom det här vore fråga.
Det torde för övrigt vara av ringa intresse att å kartan i detalj utmärka fastighetsbildningen,
särskilt då den rörde fastigheter som ej finge bebyggas. Kontoret
föresloge därför att framför ordet »stadsägorna» insattes orden »i huvudsak».

Länsarkitekten i ''Älvsborgs och Skaraborgs län: En bestämd tid inom vilken
införande skulle ske, förslagsvis ett år, syntes böra införas.

Länsarkitekten i Värmlands och Örebro län: I bestämmelsen örn nybygg nads

utmärkande å karta hade undantagits tillfällig nybyggnad. Det syntes
dock önskligt att, då numera ett otal byggnader betraktades som tillfälliga, en illustration
över dessa byggnaders förekomst gjordes i samma grad obligatorisk
som för permanenta nybyggnader. Då det till ledning för byggnadsnämndens
granskande uppgift vore av största värde att nybyggnad infördes så snart ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

167

kunde, syntes tidpunkt för det tidigaste införandet böra sättas redan till tiden
för nybyggnadens påbörjande.

Länsstyrelsen i Värmlands län har instämt i länsarkitektens yttrande, i vad
det avsåg tillfällig byggnads utmärkande å kartan.

Länsarkitekten i Norrbottens län: Ny byggnads utmärkande på karta torde
rent principiellt sett böra ske så snart grunden lagts. Inga hinder torde
möta att omedelbart införa läget på kartan i de fall, då i byggnadsordning bestämdes
att byggnadsnämnden skulle övervaka byggnads utsättande på marken
och nämnden ständigt hade därför sakkunnigt biträde till sitt förfogande.
Med hänsyn till att detta ofta icke komme att bliva fallet beträffande byggnadsnämnder
i mindre samhällen hade motsvarande bestämmelse i nu gällande
byggnadsstadga mildrats så att en tidsfrist medgåves. Med kännedom örn den
passiva läggning, som torde komma att utmärka många av dessa byggnadsnämnder,
syntes det lämpligt att genom tidsfristens begränsande klargjordes,
att åtgärden i fråga verkligen borde ske. En tidsfrist av högst ett år räknat
från det grunden lagts syntes i varje fall vara fullt tillräcklig.

§ 7.

Stadslagenjörskantorp i Stockholm: Här ålades byggnadsnämnderna att

upprätta förteckningar över de förpliktelser, som åvilade fastighetsägare att vid
respektive fastigheters bebyggande till staden utgiva bidrag till stadens gatukostnader.
Sådan förteckning hade det icke tidigare varit byggnadsnämnden
ålagt att föra, men det torde få anses som städernas oavvisliga skyldighet
att tillhandahålla markägare de uppgifter, som här avsåges.

Antalet fastigheter, för vilka gatukostnader skola gäldas, komme oupphörligt
att variera på grund av fastställandet av stadsplaner för nya områden,
ändringar i tomtindelningar samt eventuella engångsuppgörelser^ mellan staden
och större markägare örn gatukostnadernas gäldande. Likaså torde själva
beloppen för gatukostnaderna komma att variera på grund av dels ständig
ökning av markvärdet inom städerna, dels stegring av kostnaderna för gatornas
anläggande. Den ifrågasatta förteckningen måste sålunda ständigt vidmakthållas
för att vara av något värde.

Då byggnadsnämnden fortfarande vore den myndighet, som skulle tillse, att
säkerhet för gatumarksersättning och blivande gatukostnader ställdes, innan
byggnadslov beviljades, syntes det kontoret riktigt, att nämnden skulle hava tillsynen
över den förteckning, som upprättades över ifrågavarande åligganden.

Förste stadsarkitekten samt förste och andre stadsingenjör erna i Malmö:
Ärenden rörande gatumarksersättning borde i ungefär samma utsträckning
som hittills förläggas till byggnadsnämnden. En för handläggandet av dessa
ärenden erforderlig registrering borde vara tillfyllest. . Rättighet att anordna
registrering på vidlyftigare sätt torde icke kräva särskild föreskrift i stadgan.

Frågor rörande bidrag till gatuanläggningskostnad inklusive nödig registratur
borde inrymmas under de åligganden, för vilka staden som sadan vore ansvarig,
med frihet för stadsfullmäktige att efter lägenhet och ortliga förhållanden
besluta örn vilken av stadens förvaltande organ, som skulle svara för
stadens förpliktelser i detta hänseende.

Det kunde slutligen påpekas, att, örn avsikten i detta sammanhang varit att
på samma sätt som ifråga om gatumarksersättning säkerställa stadens ekonomiska
intressen ifråga om bidrag till gatuanläggningskostnad, syntes detta
kunna åstadkommas genom intagande i gatuordning av en med bestämmelserna
i § 62 mom. 1 g av stadgeutkastet korresponderande bestämmelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen kunde i huvudsak ansluta

sig till den sålunda framförda kritiken. Bestämmelserna torde böra utgå ur

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

förslaget. I byggnadsordning kunde, om så ansåges nödigt, meddelas bestämmelser
i ämnet, lämpade efter förhållandena på varje ort.

Byggnadsnämnden i Landskrona har ansett den föreslagna registreringsskyldigheten
böra utvidgas till att omfatta fastighetsägare åliggande förpliktelser
i fråga örn iordningställande och underhåll av gata, snöskottning, utförande och
underhåll av ledningar m. m. ävensom enskilda fastigheter påvilande servitut
och mellan fastighetsägare träffade avtal om gemensamt gårdsutrymme med
mera dylikt, som vid byggnadslovs meddelande och fastighets bebyggande
kunde hava betydelse.

Byggnadsnämnden i Hälsingborg: Ehuru tillkomsten av en sådan förteckning,
som här avsåges, i princip kunde synas önskvärd, torde dock kostnaderna
för dess upprättande och vidmakthållande ej svara mot den praktiska
nyttan. I förteckningen skulle väl upptagas all till tomter indelad
mark. Det visade sig ständigt, att stadsplanejämkningar och nya eller ändrade
tomtindelningar måste företagas, så snart ett nytt kvarterskomplex
foges i anspråk för bebyggelse. Allt det arbete, som förut nedlagts i förteckningen
rörande ett sådant komplex, torde då bliva värdelöst. De urkunder,
som skulle ligga till grund för anteckningarna i förteckningen, torde
i allmänhet finnas i stadsingenjörskontorens förvar. Därför torde det
för de flesta samhällens vidkommande bliva enklare, att nödiga upplysningar
i förekommande fall hämtades direkt ur dessa urkunder. Därvid un dvekes
också de misstag, som lätt kunde uppstå genom felaktigheter eller ofullständigheter
i förteckningen. Med kännedom om de omfattande uppgifter,
som i allmänhet ålåge våra stadsingenjörskontor, kunde man förutse svårigheten
att hålla förteckningen fullt tillförlitlig.

Byggnadsnämnden i Göteborg: Ifrågavarande förteckning syntes komma
att vålla stora svårigheter och omfattande arbete med stora kostnader utan
motsvarande gagn.

Byggnadsnämnden i Lidköping: Det torde vara lämpligast att förtecknin gen

upprättades av drätselkammaren, som handhade stadens ekonomi i övrigt.

Byggnadsnämnden i Ludvika: I det fall att gatuskatt, såsom i Ludvika,
i ett samhälle utginge efter överenskommelse med fastighetsägarna, syntes
det, som örn upprättandet av ett dylikt register icke skulle vara erforderligt.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter: Då drätselkammaren hade att å stadens
vägnar upprätta förslag och föra underhandlingar rörande fastighetsägarnas
skyldighet att lämna bidrag till stadens gatukostnader, kunde ifrågasättas,
huruvida icke skyldigheten att föra den förteckning, som här avsåges,
borde åligga denna myndighet. Beloppens storlek kunde icke en gång för
alla fastställas, utan vore alltjämt av skilda anledningar underkastad förändringar,
och byggnadsnämnden måste alltså i varje särskilt fall hos drätselkammaren
förvissa sig örn stadens verkliga fordran. För byggnadsnämndens
vidkommande och för den, som hade att utfärda kartor för nybyggnader,
torde det vara tillfyllest att äga tillgång till ett utdrag av denna förteckning
i form av ett register över samtliga fastigheter, vid vilkas bebyggande staden
ägde rätt att utfå ersättning för gatukostnad, utan angivande av beloppens
storlek.

Stockholms fastighetsägareförening: Intet syntes vara att erinra emot bestämmelsen,
att byggnadsnämnden skall upprätta en förteckning över fastighetsägare
åliggande förpliktelser att till staden utgiva bidrag till gatukost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192-

169

nåd. Fortsättningen av stadgandet vore emellertid på intet vis tillfredsställande.
I samma mån som det lades i myndigheternas händer att utfärda djupt
ingripande och mycket detaljerade stadsplanebestämmelser, vore det givetvis
av den yttersta vikt att på allt sätt underlätta möjligheterna att förskaffa
sig kännedom om innehållet i dessa bestämmelser. Det borde därför
icke medgivas byggnadsnämnden att diskretionärt pröva, huruvida i gatukostnadsförteckningen
skulle upptagas jämväl övriga för fastighet i fråga
örn dess utnyttjande gällande villkor eller annat, som för fastighetens bebyggande
kunde vara av särskild betydelse. Dylika villkor och omständigheter
borde under alla förhållanden finnas tillgängliga i en central förteckning.
Detta syntes vara så mycket viktigare, som det vore bekant att allvarliga
missförstånd och tvistigheter uppkommit vid köp och försäljningar av fastigheter
i anledning av att köpare eller säljare saknat kännedom örn utfärdade
byggnadsbestämmelser, och detta ehuru man åtminstone i Stockholm, därest
man överhuvud vore initierad i saken, hade relativt lätt att erhålla uppgift
örn de byggnadsbestämmelser, som vore gällande för olika kvarter. Inom
föreningen hade till och med den åsikten gjort sig gällande, att här berörda
villkor och förhållanden borde på något sätt, ungefär i likhet med vad _ som
skedde beträffande förelupna exekutiva åtgärder, antecknas i gravationsbevisen.

§ 9-

Mom. 1.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter: Förslaget stadgade i § 9 mom. 1, att

antalet ledamöter i nämnden skall vara fem, dock att i byggnadsordningen må
bestämmas, att antalet skall vara sju eller tre. Gällande stadga föreskreve fem
eller tre. Föreningen funne det angeläget, att detta stadgande bibehölles. För
en nämnd, som ofta hade att fatta beslut i brådskande frågor och där stor vikt
läge på att konsekvens upprätthölles i besluten, kunde ett större antal ledamöter
än det nu allmänt brukliga fem icke vara önskvärt. Som motiv för en ändring
av ledamöternas antal anfördes, att det till sju ökade antalet skulle möjliggöra
en arbetsfördelning mellan nämndledamöterna. En dylik uppdelning
av arbetet inom nämnden torde dock icke vara önskvärd. Ledamöterna borde
såvitt möjligt alla deltaga i behandling av samtliga ärenden för att därigenom
få en god överblick över nämndens hela verksamhet. Det syntes ej heller önskligt,
att proportionen mellan de av stadsfullmäktige och magistraten utsedda
ledamöterna förrycktes.

Gällande stadgas bestämmelse att, vid ett ledamotsantal av fem, tva ledamöter
skola utses av magistraten, varav en lagfaren, syntes likaledes böra bibehållas,
då detta ju ej uteslöte, att magistraten valde <m i byggnadsärenden väl kunnig,
icke lagfaren person. Det borde dock alltid förutsättas, att magistraten
skulle välja en lagfaren person, då en sådan alltid vore av den största betydelse
att äga inom nämnden.

Det föreslagna stadgandet, att en av nämndledamöterna ovillkorligen skall
utses på förslag av hälsovårdsnämnden, torde vara obehövligt, då väl stadsfullmäktige
vid nominerande av ledamöter alltid kunde iakttaga, att hälsovårdsintressena
bleve vederbörligen tillgodosedda. Bestämmelsen, att en ledamot
såvitt möjligt skall besitta byggnadsteknisk sakkunskap, torde likaledes
utan ett direkt stadgande kunna iakttagas av stadsfullmäktige eller magistraten;
den kunde genom sin formulering lätt leda till en ensidig syn på kvalifikationerna
för nämndledamöter. Det vore lämpligare, om de i dessa stycken
berörda önskemålen beträffande vissa ledamöter formulerades så, att de kunde
gälla överhuvud taget för ledamot i byggnadsnämnd. Det borde alltså före -

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

skrivas, att till ledamöter böra utses personer, som kunna antagas vilja främja
ett suni; byggnadsväsende och en god byggnadskultur samt, såvitt möjligt, hava
praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor och hygieniska spörsmål.

Genom de föreslagna ändringarna skulle stadgandet i § 126 mom. 1 rörande
nyval av byggnadsnämnderna vid den nya stadgans ikraftträdande kunna bortfalla
och kontinuiteten alltså bevaras, vilket torde vara av icke ringa betydelse
just vid ett sådant tillfälle.

Liknande anmärkningar hava framställts:

Beträffande möjligheten att öka ledamotsantalet till
sju: av stadsplanedirektören i Stockholm, länsarkitekten i Stockholms län,

byggnadsnämnderna i Uppsala, Kalmar och Halmstad, stadsarkitektkontoret i
Göteborg, byggnadsnämnden och stadsarkitekten i Borås och styrelsen för Svenska
kommunaltekniska föreningen.

Hälsovårdsnämnden i Stockholm har däremot uttalat den uppfattningen, att
möjlighet borde beredas för Stockholms stad att för tillgodoseendet av en allsidig
sakkunskap hos byggnadsnämnden erhålla en byggnadsnämnd med sju
ledamöter.

Beträffande magistrats rätt att utse två ledamöter:
av byggnadsstyrelsen (för det fall att ledamöterna äro sju), två ledamöter i
Stockholms stads byggnadsnämnd, stadsarkitekten och stadsplanedirektören i
Stockholm, länsarkitekten i Stockholms län, byggnadsnämnden i Djursholm,
länsarkitekten i Uppsala m. fl. län (för det fall att ledamöterna äro sju), byggnadsnämnden
i Uppsala, länsstyrelsen i Kronobergs län, länsarkitekten i Kronobergs
m. fl. län, länsstyrelsen i Kalmar län, byggnadsnämnden i Kalmar,
länsstyrelsen i Blekinge län, stadsarkitekten och byggnadsnämnden i Karlskrona,
byggnadsnämnderna i Landskrona, Hälsingborg och Halmstad, byggnadsnämnden
och stadsarkitektkontoret i Göteborg, länsarkitekten i Älvsborgs
och Skaraborgs län (för det fall att ledamöterna äro sju), byggnadsnämnden
och stadsarkitekten i Borås, byggnadsnämnden i Skövde, en ledamot
av byggnadsnämnden i Örebro, länsarkitekten i Norrbottens län (åtminstone
för det fall att ledamöterna äro sju), styrelsen för svenska kommunaltekniska
föreningen. Sveriges fastighetsägareförbund, Stockholms fastighetsägareförening
och Sveriges industriförbund.

En ledamot av byggnadsnämnden i Stockholm har däremot ansett, att samtliga
ledamöter i byggnadsnämnden borde utses av stadsfullmäktige och således
icke någon ledamot av magistraten.

En ledamot av byggnadsnämnden i Göteborg anslöt sig till utkastet i fråga
örn sättet för utseende av nämndens ledamöter.

Stadsingenjörskontoret i Stockholm har för Stockholms vidkommande framhållit
önskvärdheten av att två av byggnadsnämndens ledamöter vore lagfarna,
då ett flertal frågor, som läge under byggnadsnämndens prövning, exempelvis
ärenden rörande gatumarksersättningar och bidrag till stadens gatukostnader,
tomtindelningar m. m., vore av den beskaffenhet att två lagfarna ledamöter
inom byggnadsnämnden krävdes för ärendenas handläggning; dock att bestämmelse
härom borde kunna införas i en blivande byggnadsordning för Stockholm.

Bestämmelsen örn att en ledamot skall utses efter förslag
av hälsovårdsnämnden har avstyrkts även av stadsplanenämnden
och stadsplanedirektören i Stockholm, byggnadsnämnderna i Djursholm,
Uppsala, Kalmar, Halmstad, Laholm, byggnadsnämnden och stadsarkitektkontoret
i Göteborg (en ledamot i byggnadsnämnden anslöt sig till utkastet), länsarkitekten
i Älvsborgs och Skaraborgs län, byggnadsnämnden och stadsarki -

Kungl. Maj:is proposition nr 192. 171

tekten i Borås, byggnadsnämnden i Skövde och styrelsen för svenska kommu -naltekniska föreningen.

Rörande kvalifikationerna för ledamöter i byggnadsnämnd
har i övrigt anförts av:

Länsarkitekten i Stockholms län: Kravet å byggnadsteknisk sakkunskap

hos minst en av nämndens ledamöter torde, örn däri, såsom ofta fallet vore, endast
inlades en fordran å arbetskunnighet inom byggnadsbransch^^ knappast
garantera nämnden det tillskott av sakkunskap, som nämnden i sitt grannlaga
arbete behövde. Någon anledning att i författningarna understryka behovet
av en isådan sakkunskap funnes säkerligen ej. Den torde vara självskriven,
därest ej bättre stöde att få. Däremot vore det allt skäl att i författningarna
betona vikten av att, där tillgång funnes till person med byggnadsteknisk
skolning och praktisk erfarenhet på området, denne så vitt möjligt toges i anspråk
som ledamot av nämnden. Länsarkitekten ville därför föreslå, att uttrycket
»byggnadsteknisk sakkunskap» utbyttes mot »byggnadsteknisk utbildning»,
ett begrepp, som kommit till användning i ett flertal »byggnadsordningar»
för landsbygden (enligt 1 kap. 42 § sista stycket i fastighetsbildningslagen)
ifråga örn eventuell byggnadskonsulent. Då i stadgandet stöde
»så vitt möjligt», kunde ju ändringen ej anses innebära en för långt gående
åtgärd, så mycket mindre som en byggnadsnämnd väl knappast kunde bli
alltför sakkunnig i detta ords bästa mening.

Länsarkitekten i Uppsala ni. fl. län: Kravet på^ att en medlem skall »be sitta

byggnadsteknisk sakkunskap» kunde tolkas så, att nämnden komme att
rekryteras med en byggmästare förr än med en arkitekt.. Då det vore av vikt
att i nämnden funnes representerad den högsta arkitektoniska sakkunskap, som
funnes att tillgå på orten, torde efter ordet »sakkunskap» lämpligen kunna
tilläggas orden »örn möjligt en i samhället tillgänglig arkitekt och en» etc.

Länsarkitekten i Jönköpings och Östergötlands län: I utkastets § 9 mom. 1
tredje meningen torde framför orden »byggnadsteknisk sakkunskap» vara
lämpligt att inskjuta orden »arkitektonisk eller».

Länsstyrelsen i Kalmar län: De föreslagna reglerna för tillgodoseende inom
byggnadsnämnd av byggnadsteknisk och hygienisk sakkunskap syntes länsstyrelsen
ingalunda överflödiga och, med den avfattning de fått, knappast böra
bliva besvärande i tillämpningen. De torde i allt fall vara steg i rätt riktning.
Även örn det finge anses ligga i sakens natur, att förfarenhet på. byggnadsområdet
inom en byggnadsnämnd bleve företrädd, vore det icke lika givet, att
den hygieniska sakkunskapen bereddes erforderligt utrymme, därest icke föreslagna
bestämmelsen därutinnan bleve gällande. Länsstyrelsen funne det tilllika
synnerligen lämpligt, att på sådant sätt naturlig förbindelse kunde uppehållas
mellan hälsovårdsnämnd, resp. av denna inrättad särskild bostadsinspektion,
och byggnadsnämnd. Måhända kunde det emellertid vid sådant förhållande
ifrågasättas, huruvida den i § 13 andra stycket avsedda befogenheten
för vissa ytterligare sakkunniga att närvara vid byggnadsnämnds sammanträden
och deltaga i förhandlingarna icke skulle kunna bortfalla. I varje fall skulle
därigenom undanröjas yppade farhågor för oskäligt förtyngande av nämndens
arbete; och det kunde måhända anses tillräckligt, örn samma sakkunniga ägde
att efter kallelse närvara och deltaga i förhandlingarna.

Länsstyrelsen i Blekinge län: I fråga örn sammansättningen av byggnads nämnd

i stad syntes denna böra avvägas så att byggnadsnämnderna tillfördes
nödig sakkunskap. Den sakkunskap, som erfordrades, avsåge förutom rena

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

byggnadsfrågor i huvudsak dels hälsovårdsspörsmål, dels brandsäkerhetsfrågor.
Förslaget att tillförsäkra byggnadsnämnderna erforderlig sakkunskap genom
föreskriften i § 13 st. 2 örn rättighet för de däri angivna personerna att
vara närvarande vid byggnadsnämnds sammanträde och deltaga i överläggningarna
torde sakna praktisk betydelse, då det ej torde vara att förvänta,
att dessa personer i ansvarsställning skulle vilja, såvida de icke därtill vore
skyldiga, annat än i rena undantagsfall närvara vid sammanträden, där de ej
få deltaga i besluten. Den högsta kommunala sakkunskapen i förenämnda två
avseenden representerades av vederbörande stadsläkare respektive brandchef.
Dessa båda tjänstemän syntes därför böra ingå som självskrivna ledamöter
i byggnadsnämnden. Därest det emellertid skulle anses olämpligt att de
skola vara ledamöter i byggnadsnämnden, torde det i stället böra åläggas dem
att närvara vid nämndens sammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna.
Därjämte torde magistraten böra äga utse ej blott en lagfaren ledamot
utan även, örn stadsläkaren och brandchefen ej skola vara ledamöter, ytterligare
en ledamot, som i så fall skulle vara byggnadssakkunnig.

Beträffande de ledamöter, stadsfullmäktige skulle utse, torde, därest det föreskreves,
att stadsläkaren och brandchefen skola vara närvarande vid byggnadsnämndens
sammanträden, böra föreskrivas allenast, att åtminstone två av
dessa ledamöter skola vara byggnadssakkunniga.

Förste stadsarkitekten samt förste och andre stadsingeniör erna i Malmö:
I fråga örn sättet för utseende av byggnadsnämnds ledamöter föreskreves bland
annat, att den av hälsovårdsnämnden föreslagna ledamoten skulle vara särskilt
skickad att tillse de hygieniska kravens beaktande. Denna bestämmelse syntes
medgiva full tolkningsfrihet och innebure på intet sätt någon garanti för vad
som borde hava åsyftats, nämligen att åt byggnadsnämnd förvärva skolad hygieniker,
såsom stads- eller provinsialläkare, örn sådan vore att tillgå. Det föresloges,
att bestämmelserna tydligt inriktades på förenämnda läkare eller annan
skolad person med utbildning i hygien. Avgöranden med hänsyn till hygieniska
spörsmål vore jämväl i byggnadsärenden så allmänt förekommande,
att det förefölle naturligt, att sakkunskap i detta avseende bereddes bättre inflytande
å byggnadsnämnds beslut än det som följde av bestämmelserna i § 13
andra stycket av stadgeutkastet.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län har, med instämmande
av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, föreslagit föreskrift, att av
de utav stadsfullmäktige valda ledamöterna minst en borde besitta byggnadsteknisk
sakkunskap.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: Föreskriften att en medlem
skall »besitta byggnadsteknisk sakkunskap» föresloges ändrad till »en äga
insikter i byggnadskonsten». Härigenom komme det något tydligare att tryckas
på, att det vore mera den konstnärliga än den tekniskt praktiska insikten,
som vore av betydelse för en byggnadsnämnd, då ju de praktiskt tekniska detaljerna
mera sällan om ens någonsin bleve föremål för behandling i byggnadsnämnden.
Härmed uteslötes givetvis icke att de krafter, som vore att tillgå,
kunde användas.

Liknande uttalande har gjorts av länsarkitekten i Norrbottens län samt byggnadsnämnderna
i Skövde och Säter.

Styrelsen för svenska arkitektföreningen: Styrelsen ställde sig tveksam rö rande

lämpligheten att även för de mindre samhällena, där byggnadsnämnden
endast hade tre ledamöter, så detaljerat föreskriva nämndens sammansättning
som skett. Följden skulle nämligen kunna tänkas bli, att vissa personer på

Kungl. Maj :ts proposition nr 192.

173

grund av de föreskrivna kvalifikationerna bleve självskrivna i nämnden, trots
att de, bortsett från sin speciella sakkunskap, måhända i många fall saknade
det intresse för byggnadsfrågor och den överblick, som måhända vore viktigare
för ett rätt utövande av ledamotskapet. Exempelvis måste den av hälsovårdsnämnden
föreslagna ledamoten, som skulle vara skickad att tillse, att de hygieniska
kraven vunne behörigt beaktande, i de flesta mindre samhällen bli stadsläkaren
eller örn sådan ej funnes provinsialläkaren. Likaså kunde det tänkas,
att kravet på byggnadsteknisk sakkunskap endast uppfylldes av den enda på
platsen boende byggmästaren, vilken då även bleve part i de flesta mål nämnden
kunde hava att handlägga. Däremot funne styrelsen det föreslagna stadgandet
fullt berättigat för större samhällen, där möjlighet funnes att välja mellan
ett större antal sakkunniga.

Sveriges fastighetsägareförbund: Med hänsyn till den mångfald av äganderättsintressen,
vilka enligt åtskilliga bestämmelser såväl i stadsplanelagsförslaget
som i förevarande utkast skulle av nämnden beaktas, syntes det förbundet
naturligt, att någon av nämndledamöterna skulle vara en person, som representerade
dessa intressen. För realiserandet av detta önskemål föresloge förbundet,
att ifrågavarande nämndledamot skulle väljas av magistraten efter
fastighetsägarnas hörande. På de platser, där fastighetsägareförening funnes,
kunde förslag till lämpliga kandidater ju lätt erhållas genom nämnda
organisation. Där dylik organisation icke funnes, torde saken lämpligen kunna
ordnas genom att stadens fastighetsägare efter kungörelse kallades att
infinna sig för avgivande av förslag.

Liknande uttalande har gjorts av Stockholms fastighetsägareförening.

Sveriges industriförbund, som föreslagit, att åt magistrat måtte medgivas
rätt att utse två ledamöter i byggnadsnämnd, har under framhållande att det
vore obehövligt, att mer än en ledamot vore lagfaren., föreslagit föreskrift, att
av de utav magistrat utsedda ledamöterna en skulle vara lagfaren och en byggnadstekniskt
erfaren.

Mom. 2.

Byggnadsstyrelsen: För vinnande av önskvärd kontinuitet beträffande

byggnadsnämndens sammansättning funne sig byggnadsstyrelsen böra föreslå,
att momentet kompletterades med den i förslaget till stadsbyggnadslag
intagna föreskriften, att, då stadsfullmäktige första gången företaga val av
ledamöter, genom lottning skall bestämmas, vilken eller vilka av dessa skola
utträda ur nämnden redan vid slutet av andra året.

Liknande anmärkning har framställts av länsarkitekten i Stockholms län,
länsstyrelsen i Uppsala län, länsarkitekten i Uppsala m. fl. län, länsarkitekten
i Älvsborgs och Skaraborgs län, länsstyrelsen i Värmlands län, länsarkitekten
i Värmlands och Örebro län, länsstyrelsen i örebro län, länsarkitekten
i Kopparbergs m. fl. län och byggnadsnämnden i Säter.

§ IL

Mom. 2.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det syntes länsstyrelsen som örn bestäm melsen

i mom. 2 därom, att byggnadsnämnd skall sammanträda minst en gång
i månaden, vore alltför kategorisk. Författningen skulle tillämpas för städer
och samhällen av många olika storhetsgrader. På grund härav ville länsstyrelsen
föreslå, att möjlighet lämnades öppen att i byggnadsordning stadga
längre tidrymd mellan sammanträdena.

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Liknande synpunkter hava framförts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län.

Byggnadsnämnden i Göteborg: Föreslagna befogenhet för Konungens be fallningshavande

och magistrat att påkalla sammanträde med byggnadsnämnd
funne nämnden icke erforderlig.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: Det vore att beklaga, att
den i de sakkunnigas förslag intagna möjligheten för länsarkitekt att kunna
påkalla sammanträde med byggnadsnämnd bortfallit. I hälsovårdsstadgan föreskreves,
att hälsovårdsnämnd kunde sammankallas av, förutom länsstyrelse och
magistrat, förste provinsialläkare, vars befattning med hälsovården syntes nära
sammanfalla med länsarkitektens befattning med byggnadsväsendet. Det syntes
innebära ett underkännande av länsarkitektens förmåga att med oväld och
takt handhava en sådan befogenhet och ett undfallande för överkänsliga kommunala
intressen. Det kunde invändas att en sådan befogenhet saknade nämnvärd
betydelse, då sammanträde alltid genom länsstyrelsen kunde åstadkommas.
Ofta vöre det emellertid så att vid besök på en plats förhållanden framkomme,
som gjorde det önskvärt med ett omedelbart sammanträde.

§ 12.

Mom. 1.

Vissa länsarkitekter hava ifrågasatt, att bestämmelsen örn skyldighet att
anställa stadsarkitekt borde göras obligatorisk.

För den händelse det i utkastet föreslagna medgivandet att på annat sätt
tillgodose byggnadsnämndens behov av sakkunnigt biträde skulle få kvarstå,
har av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vissa länsarkitekter, däribland
länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län, samt byggnadsnämnden
i Landskrona föreslagits, att såsom villkor härför skulle uppställas, att
det sakkunniga biträde, som i sådant fall anlitades, skulle vara godkänt av
Konungens befallningshavande eller eventuellt av Kungl. Majit.

Länsstyrelsen i Hallands län har häremot invänt följande: Då utkastets

§ 12 angåve, att i byggnadsordning för stad kunde under viss förutsättning
meddelas befrielse för samhälle att anställa stadsarkitekt, samt byggnadsordningen
skulle fastställas av Kungl. Majit, ansåge länsstyrelsen det icke vara
erforderligt att, på sätt länsarkitekten ifrågasatt, införa skärpta bestämmelser
angående godkännande genom viss myndighet av sådan person, vilken i
dylikt fall skulle vara sakkunnigt biträde åt nämnden, utan torde det kunna
förutsättas, att Kungl. Maj :t tillsåge, att sådana föreskrifter i detta avseende,
som av varje orts förhållanden kunde finnas påkallade, in flöte i byggnadsordningen.

Länsarkitekten i. Malmöhus och Kristianstads län har anfört: Därest an ställandet

av stadsarkitekt, skedde på ett för olika omständigheter avpassat
sätt, borde detsamma ej bli ekonomiskt betungande. Frågan vore blott huru
det skedde. I motiveringen till utkastet antyddes möjligheten av gemensam
stadsarkitekt för flera orter; infördes en sådan ordning, borde ekonomiska hinder
ej bli oövervinnliga.

Enda möjligheten för införandet av gemensamma stadsarkitekter vore emellertid
att det läge i länsstyrelsens hand att organisera detta, vilket emellertid
försvårades, örn möjlighet funnes för resp. kommuner att undandraga sig gemenskapen.
Stadgandet borde därför avfattas så, att stadsarkitekt vore obligatorisk.
Därest stadsarkitekt ej anställdes inom viss tid, skulle länsstyrel -

Kungl. May.ts proposition nr 192.

175

sen äga förelägga resp. samhällen förslag till antagande av gemensam stadsarkitekt
samt efter samhällenas hörande utfärda förordnande härom.

Beträffande formen för befrielse från skyldigheten att anställa stadsarkitekt
har länsarkitekten i Stockholms län anfört: Anordningen med att i
byggnadsordningen formligen stadga befrielse från skyldigheten att anställa
stadsarkitekt under angivna förutsättning kunde hava vissa fördelar. Men nackdelarna
vore ej mindre. Att behöva ändra byggnadsordningen i fall av ändrade
förutsättningar för befrielsen medförde onödigt besvär. De omständigheter,
som kunde föranleda ifrågavarande dispens, kunde vara mycket olika. Det
syntes vara att föredraga, att befrielsen meddelades i form av särskilt beslut av
Kungl. Majit, som därvid handlade efter förhållandena i varje särskilt fall.

Liknande förslag har framställts av länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs
län samt stadsarkitekten i Landskrona.

Byggnadsstyrelsen har anfört: Styrelsen funne det icke lämpligt, att i § 12
intagits bestämmelse därom att i byggnadsordningen må medgivas befrielse för
byggnadsnämnden från skyldigheten att anställa stadsarkitekt, där nämndens
behov av sakkunnigt biträde på annat sätt tillgodoses. Denna bestämmelse
kunde nämligen tänkas inbjuda till att vederbörande sökte att i allt för stor utsträckning
undvika tillsättandet av stadsarkitekt, vilket givetvis skulle vara
synnerligen betänkligt med hänsyn till att den nya lagstiftningen i avsevärd
grad vore ägnad att öka byggnadsnämndernas behov av sakkunnigt biträde vid
ledningen av städernas byggnads- och stadsplaneväsende. Enligt byggnadsstyrelsens
mening borde det därför ankomma på Kungl. Maj :ts prövning, huruvida
sådana omständigheter förelåge, att kravet på anställandet av stadsarkitekt
borde kunna tillsvidare eftergivas inom samhället.

Svenska stadsförbundets styrelse: En bestämmelse, som väckt tveksamhet
hos styrelsen, vore den, att byggnadsnämnd som regel skall hava stadsarkitekt
till sitt biträde. I byggnadsordning skulle dock kunna medgivas befrielse
från skyldigheten i fråga, »där nämndens behov av sakkunnigt biträde varder
på annat sätt behörigen tillgodosett». Med hänsyn till nämndernas arbete syntes
stadgandet i fråga vara nog så önskvärt. Men ur kostnadssynpunkt torde
föreskriften för ett avlägset liggande samhälle med svag ekonomi kunna bliva
särdeles kännbar, även om det sakkunniga biträdet ej behövde vara en hos
nämnden anställd person. Styrelsen hade sig bekant, att av länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län tagits ett mycket beaktansvärt initiativ att söka för
rimliga kostnader ställa fackmän till disposition för länets byggnadsnämnder.
På denna väg skulle måhända för hela landets vidkommande önskade resultat
kunna nås utan lagstiftning. Tillsvidare syntes det vara skäl att gå varligt
fram i förevarande avseende och icke tvinga i vart fall ekonomiskt svaga samhällen
till betydande utgifter. Ville man icke i stadgan fastslå en viss gräns
i förhållande till folkmängden, något som torde medföra vissa svårigheter,
torde i vart fall en fullständig dispensrätt även för »det sakkunniga biträdets»
vidkommande böra medgivas den myndighet, som skulle fastställa byggnadsordningen.

En lindring av stadgandet har jämväl påyrkats av:

Överståthållarämbetet, som anfört: Med hänsyn därtill, att behov av fast
anställd stadsarkitekt flerstädes näppeligen torde föreligga, liksom till den
även i jämförelsevis stora samhällen rådande svårigheten att besätta stadsarkitekttjänst
med fullt kompetent och lämplig person, syntes riktigast att, i mot -

176

Kungl. Majlis proposition nr 192.

sats till vad som föreslagits, såsom regel stadga allenast att »nämndens behov
av sakkunnigt biträde» skulle vara »behörigen tillgodosett» och att alltså stadsarkitekt
skulle tillsättas allenast där sådant vore föreskrivet i byggnadsordningen.
Även örn paragrafen erhölle nu föreslaget innehåll, vore det enligt
överståthållareämbetets mening antagligt, att stadsarkitekt komma att anställas
i större utsträckning än vad som i och för sig kunde anses nödvändigt och
lämpligt.

Byggnadsnämnden i Lund, som yttrat: Det vore ytterst önskvärt, att byggnadsnämnderna
bereddes tillgång till sakkunnigt biträde. I ett mycket stort
antal samhällen löste sig denna fråga av sig själv, d. v. s. i samhällen av sådan
storlek, att byggnadsnämnden till sitt förfogande hade ett sakkunnigt biträde
för stadsplaneväsendet, ett för byggnadsväsendet och ett för mätningsväsendet.
Även för de samhällen, där mätningsväsendet och stadsplaneväsendet hos byggnadsnämnden
representerades av en sakkunnig och byggnadsväsendet av en,
torde paragrafen ifråga sakna betydelse.

För samhällen av sådan storleksordning, att tjänstemannaarbetet inom de tre
specialområdena kunde medhinnas av en person, torde emellertid tvånget att
hava en stadsarkitekt verka betungande i så måtto, att samhället därigenom
tvingades icke endast att som stadsarkitekt anlita samma person som en eller
flera närliggande orter, utan jämväl tvingades till liknande åtgärd beträffande
sakkunnighjälpen inom byggnadsnämndens båda övriga ansvarsområden. Fördelen
för ett samhälle att hava sakkunnighjälpen bosatt inom samhället borde
ej underskattas. Mätningsmannen kunde man icke göra sig av med, och att genom
en lagbestämmelse praktiskt taget generellt omöjliggöra en kombination av
mätningsmannatjänsten och tjänsten som byggnadsteknisk rådgivare åt byggnadsnämnden
kunde väl knappast vara riktigt, särskilt som för byggnadsnämnderna
i mindre samhällen den möjligheten borde stå öppen att genom
hänvändelse till länsarkitekten erhålla de råd och upplysningar, som kunde
vara ytterligare erforderliga utöver dem, som stöde till buds av den egna tjänstemannen.

Åtskilliga andra byggnadsnämnder, av vilka uttalats, dels att stadgandet måtte
helt utgå och frågan i fall av behov regleras i byggnadsordning, dels att stadgandet
borde gälla endast för städer med en folkmängd överstigande förslagsvis
10,000 personer, dels att behovet av sakkunnig granskning borde kunna för
smärre samhällen fyllas av länsarkitekten eller till hans förfogande ställt sakkunnigt
biträde eller av annan sakkunnig, tillkallad på sökandens bekostnad.

Moni. 2.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län har, med instämmande
av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, ansett, att person, som vore
avsedd att komma i fråga till stadsarkitekt, borde styrka, att han ägde nödig
praktisk erfarenhet inom stadsplanefacket.

Byggnadsnämnden i Göteborg: För behörighet till befattning som stads arkitekt

föreslagna villkor om praktisk erfarenhet inom området för byggnadsnämnds
administrativa verksamhet syntes nämnden närmast komma att verka
i sådan riktning, att stadsarkitektbefattningar bleve förbehållna personer med
lång tjänstgöring på stadsarkitektkontor under uteslutande av personer, som
kanske i övrigt vore lämpligare. Enligt nämndens uppfattning kunde därför
detta villkor vara till skada, i synnerhet som någon dispensrätt enligt förslaget
ej medgivits.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter har hemställt, att, då byggnadsstyrelsen
torde vara den myndighet, som bäst kunde avgöra kompetensfrågan, här måtte

Kungl. Marits proposition nr 192. 177

införas en bestämmelse örn, att byggnadsstyrelsen hade att yttra sig över de sökandes
kompetens.

Bestämmelsen, att den sökande skall äga erfarenhet inom området för byggnadsnämndens
administrativa verksamhet, kunde uppfattas såsom hänförande
sig till endast den ifrågavarande byggnadsnämnden. Då erfarenhet från annan
eller andra byggnadsnämnder även torde vara tillfyllest, borde ordet »byggnadsnämndens»
ändras till »byggnadsnämnds».

Mom. 3.

Länsarkitekten i Stockholms län: Då stadsfullmäktige sannolikt i flertalet
fall nu tillsatte såväl stadsarkitekt som stadsingenjör och byggnadschef, där
sådana funnes, men även annan myndighet härför förekomme, däribland byggnadsnämnden,
förefölle det lämpligast att i byggnadsordningen finge bestämmas
vilken myndighet som hade att antaga och entlediga befattningshavare hos
nämnden.

Byggnadsnämnden i Södertälje: Mom. 3 innehölle bestämmelse örn, att nämnden
antager och entledigar befattningshavare hos nämnden. Gällande byggnadsstadga
innehölle samma bestämmelse, dock med inskränkningen: »därest
ej i byggnadsordningen annorlunda bestämmes.» Denna inskränkning borde bibehållas.
Det hände ju nu och torde även komma att i fortsättningen hända, att
en befattningshavare hos nämnden jämväl vore befattningshavare hos annan
myndighet. I en mindre eller medelstor stad kunde det ju befinnas lämpligt, att
t. ex. stadsingenjör- och byggnadschefsbefattningarna innehades av en person,
att sekreteraren hos nämnden jämväl vore sekreterare hos andra stadens myndigheter
o. s. v. I sådana fall torde det vara lämpligast, att stadsfullmäktige
antoge befattningshavarna.

Byggnadsnämnden i Djursholm: Mom. 3 borde erhålla sådan formulering, att
därav framginge, huru tillsättandet av tjänster, gemensamma för flera kommunala
nämnder, skulle ordnas.

Stadsarkitekten i Karlskrona: Att val av stadsarkitekten skulle ske av byggnadsnämnden,
vilket vore det vanliga, och icke, som hittills gällt för Karlskrona,
av magistraten syntes icke innebära någon olägenhet.

Byggnadsnämnden i Göteborg: Den i Göteborg för närvarande tillämpade
ordning, att förste och andre stadsarkitekten, förste och andre stadsingenjören,
byråingenjören och kontrollingenjören tillsattes av magistraten efter byggnadsnämndens
samt ingenjörerna jämväl efter drätselkammarens hörande, hade
nämnden funnit uteslutande fördelaktig och ville uttala en önskan, att denna
ordning måtte bibehållas.

Styrelsen för svenska arkitektföreningen: Styrelsen hyste i överensstämmelse
med utkastet den bestämda uppfattningen, att nämnden borde antaga och
entlediga sina tjänstemän och ej fullmäktige.

■Länsarkitekten i Stockholms län har hemställt om införande i byggnadsstadgan
av ett stadgande i huvudsaklig överensstämmelse med 1928 års förslag till
stadsbyggnadslag 19 kap. 5 §, av innebörd att i byggnadsordning kunde meddelas
bestämmelser örn byggnadsnämnds befogenhet att i förekommande fall tillkalla
sakkunniga ävensom om vad i övrigt funnes nödigt för betryggande av
att vid behandling av ärenden av olika art nödig sakkunskap måtte finnas inom
nämnden tillgänglig.

Liknande önskemål har framställts av länsarkitekten i Värmlands och Örebro
län, som ansett den föreslagna föreskriften lämpligen böra införas under § 12.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 168 käft. (Nr 19S2.) 12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

§ 13.

Första stycket.

Stadsarkitekten i Landskrona har påyrkat, att första stycket i § 13 skulle
erhålla följande lydelse: »Stadsarkitekt åligger att till föredragning hos

nämnden bereda inkommande ärenden och att vara tillstädes vid nämndens
sammanträden med rättighet att deltaga i överläggningarna men ej i besluten,
varvid han, där lian det begär, äger få sin mening till protokollet antecknad.
Vad nu sagts gäller ock i stadens tjänst anställd mätningsman eller annan
tjänsteman såvitt angår ärende, med vilket han Ilar att taga befattning.»

byggnadsnämnden i Ludvika: Paragrafen borde förtydligas, så att även

byggnadschef eller stadsingenjör finge med reservationsrätt äga deltaga i överläggningarna,
även örn vederbörande tjänsteman icke ålåge föredragning hos
nämnden, dock endast örn ett ärende berörde någon av nyss nämnda tjänstemäns
arbetsområden.

Andra stycket.

Länsstyrelsen i Värmlands län, byggnadsnämnden i Kristianstad m. fl. hava
ifrågasatt, huruvida ej i byggnadsordning borde införas bestämmelsen rörande
de här angivna personernas kallande till nämndens sammanträden.

Av vissa myndigheter har ifrågasatts, att föreskriften skulle antingen utbytas
mot eller kompletteras med en skyldighet för samtliga uppräknade
tjänstemän att efter kallelse komma tillstädes.

Mot länsarkitekts rätt att närvara vid byggnadsnämnds sammanträden
hava invändningar framställts av byggnadsnämnden i Göteborg, som ansett
länsarkitekten såsom tjänsteman hos en nämnden överordnad myndighet kunna
utöva ett icke önskvärt tryck på nämnden, och byggnadsnämnderna i åtskilliga
andra städer.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter har ifrågasatt, huruvida ej i samhälle,
där nämnden hade sakkunnig, arkitektutbildad tjänsteman, det vore tillfyllest.
örn nämnden, när särskild anledning därtill förelåge, ägde tillkalla länsarkitekten.

Beträffande tjänsteläkares och brandchefs rätt att närvara vid
byggnadsnämndens sammanträden har länsstyrelsen i Uppsala län anmärkt, att
ett tillägg syntes böra göras av innehåll att denna rätt skulle gälla endast ärende,
som berörde vederbörandes tjänsteåligganden.

Liknande uttalande har gjorts av vissa andra myndigheter, av vilka åtskilliga
framhållit, att bestämmelsen i allt fall syntes olämplig för. större städei.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter: Då i städer alltid den i nämnden föredragande
hade tillfälle att muntligen rådgöra med eller inhämta skriftliga
utlåtanden från hälsovårds- och brandmyndigheternas tjänstemän i de sorn
regel ganska få ärenden, där deras medverkan påkallades, torde en särskild bestämmelse
om dessa tjänstemäns rätt att närvara vid nämndens sammanträder,
och att deltaga i överläggningarna ej erfordras.

Liknande uttalande har gjorts av vissa byggnadsnämnder m. fl.

Beträffande särskilt läkare har länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs
län anfört: Länsarkitekten funne den mängd olika läkare, som skulle
tilldelas behörighet att taga del i byggnadsnämndens arbete, alldeles för stor.
Det visade sig, att läkarnas befogenheter skulle bliva större gentemot byggnadsnämnd
än gentemot hälsovårdsnämnd, där endast förste provinsialläkare

Kungl. Maj:ts proposition nr ]9£.

179

ägde denna rätt och ej ens detta oinskränkt. Detta måste betecknas såsom
ett tillmötesgående mot läkarintresset över hövan. Ett jämnställande av byggnadsnämnd
och hälsovårdsnämnd i detta avseende syntes vara det mesta man
från det hållet kunde begära.

I fråga örn brandchefens befattning med byggnadsnämnden har
brandchefen i Stochholm anfört: Vid behandling av byggnadsärenden i Stockholm
rörande fabriks- och lagerlokaler eller andra eldfarliga inrättningar m. m.
eller offentliga samlingslokaler eller andra förhållanden, som kunde ha avseende
på fara för elds uppkomst och spridning eller svårighet vid räddning
av människoliv, hade brandchefen av byggnadsnämnden satts i tillfälle att
yttra sig. Detta förfaringssätt hade enbart varit till godo för byggnadsverksamheten,
varjämte också i allmänhet kunnat undvikas, i motsats
till vad tidigare i stor utsträckning varit förhållandet, att brandsyn, sedan
byggnader uppförts och godkänts av byggnadsnämnden, påyrkat eller föreslagit
vidtagande av ofta nog mycket omfattande säkerhetsanordningar mot
eldfara m. m.

Att bestämmelse införts, att brandchefen äger att närvara vid byggnadsnämnds
sammanträde och deltaga i överläggningarna, vore ägnat att väcka tillfredsställelse,
men syntes icke tillräckligt. De till brandchefen i Stockholm
t. ex. av byggnadsnämnden remitterade ärendena vore till antalet betydande
samt till beskaffenheten mycket växlande. Det torde därför vara omöjligt att
vid ett sammanträde omedelbart intaga ståndpunkt angående ett byggnadsärende.
Innan ärenden avgjordes vid nämndens sammanträde, torde dess ledamöter
beretts tillfälle att sätta sig in i desamma. Det torde därför vara önskvärt,
att bestämmelse infördes av innehåll, att brandchefens yttrande skulle
inhämtas i vissa fall. För Stockholms vidkommande torde kanske en dylik
bestämmelse ej vara behövlig, då överenskommelse lätt under hand torde kunna
träffas med byggnadsnämnden angående brandchefens hörande, men för städer
och samhällen i övrigt torde det vara nödvändigt, enär det i många städer
och orter torde höra till undantagen, att brandchefens yttrande inhämtades.
Verkligt behov förelåge därför av en bestämmelse i byggnadsstadgan, att, innan
ärende avgöres angående byggnad, som skall inrymma eldfarlig inrättning
eller så beskaffat varulager eller samlingslokal eller där svårighet vid räddning
av människoliv från eldskada kan förefinnas, brandchefens yttrande skall
inhämtas.

Liknande uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Gävleborgs län samt svenska
brandskyddsföreningen.

Byggnadsnämnden i Lund: Det syntes anmärkningsvärt, att genom bestämmelsen
i § 13 nämnden betagits möjligheten att annat än i viss begränsad
utsträckning erhålla sakkunnigt biträde av såväl stadsplanetekniker som mätningstekniker
i de fall sådana funnes, vilka emellertid ofta torde vara i besittning
av en god byggnadsteknisk utbildning, som kunde komma nämnden
till nytta, under det att hygieniker och brandtekniker ägde yttranderätt i alla
av byggnadsnämnden handlagda frågor.

Jämför även ovan under § 9 återgivna uttalanden.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

KAP. 3.

Örn stadsplan och tomtindelning.

Örn stadsplan.

§ 15.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, styrelsen för svenska arkitektföreningen samt
vissa andra av de i ärendet hörda hava ifrågasatt lämpligheten av att i en allmän
författning intaga så detaljerade direktiv i avseende å stadsplans uppgörande,
som i denna paragraf skett.

Myndigheterna i Malmö jämte vissa andra myndigheter hava anmärkt, att
föreskrift saknades örn hänsyn till planens ekonomiska genomförbarhet.

Länsarkitekten i Stockholms lån jämte vissa andra myndigheter hava i samband
med fjärde att-satsen förordat upptagande av den i 1928 års förslag intagna
föreskriften örn stadsområdets uppdelning medelst genomgående markbälten.

Myndigheterna i Malmö hava anmärkt, att den i femte att-satsen upptagna
föreskriften, att hänsyn skall tagas till de ytterligare planläggningsåtgärder,
som kunna framdeles ifrågakomma, vore dunkel till sin innebörd.

Av styrelsen för svenska kommunaltekniska föreningen jämte vissa andra
myndigheter har påyrkats uteslutande av den i sjunde att-satsen upptagna
måttbestämmelsen rörande avstånd mellan byggnadslinjer å ömse sidor örn gåta.

Samma styrelse har ansett parkeringsplatser böra uteslutas ur åttonde attsatsen.
enär det ej vore självfallet, att det under alla omständigheter inginge
i det allmännas skyldigheter att bereda plats för parkering av enskildas bilar.

Med anledning av föreskriften i femtonde att-satsen, att synnerlig hänsyn
skall tagas till bestående ägogränser, befintliga vägar och andra förhållanden,
som kunna bidraga till underlättande av stadsplanens genomförande, i den mån
sådant kan ske, utan att, vad i övrigt föreskrivits örn stadsplans upprättande,
väsentligt åsidosättes, har nyssnämnda styrelse hemställt, att hela detta stycke
måtte utgå. Det torde nämligen ofta nog förhålla sig så, att ägogränsema i
kuperad terräng ej ginge på sådant sätt, att stadsplanen bleve mest ekonomisk
att genomföra, om ägogränserna följdes. Ej heller vore det regel, att det vore
mest ekonomiskt att låta en ny gata följa befintlig väg. Skulle vägen rivas
upp för nedläggande av ledningar eller hade den ej tillräcklig underbäddning.
hade den nämligen såsom gata föga värde. Ofta vore det mest ekonomiskt att
vid exploaterandet av ett område använda den befintliga vägen såsom transportväg
vid utläggandet av gatorna i trakten.

Liknande anmärkning har framställts av byggnadsstyrelsen, stadsplanedirektören
i Stockholm samt vissa andra myndigheter, varemot Sveriges fastighetsägareförbimd
ansett, att förslaget i allt för hög grad betraktade de bestående
förhållandena såsom underordnade i jämförelse med de ideella fordringar,
som skulle realiseras genom stadsplanen.

§ 16.

Även beträffande denna paragraf har styrelsen för svenska arkitektföreningen
framställt erinran mot de meddelade direktivens alltför detaljerade beskaffenhet,
varjämte Sveriges fastighetsägareförbund ansett paragrafens bestäm -

Kungl. May.ts proposition nr 192.

181

vielser icke i behörig grad beakta de ekonomiska synpunkterna och behovet av
hänsyn till markägarnas intressen.

Mom. 1.

Byggnadsnämnden i Uppsala: Det syntes lämpligare att byggnadsnämnden
i särskilda fall ägde rättighet att närmare förordna örn byggnaders gestaltning
och material, då det ej alltid torde vara möjligt att vid stadsplanearbetet förutse
den praktiskt och estetiskt bästa lösningen för byggnadens yttre.

Liknande uppfattning har uttalats av vissa andra myndigheter.

Mom. 2.

Styrelsen för svenska arkitektföreningen har beträffande första att-satsen
anfört: Denna sats syntes hava erhållit en olämplig formulering. Att hän syn

borde tagas till en god stadsbild borde visserligen gälla allt stadsplanerande
och naturligtvis särskilt bebyggandet av högt belägna punkter, men dessa
såväl som övriga stadspartier borde dock i första hand bebyggas med hänsyn
till ett rationellt tillgodoseende av de förefintliga behoven. Erfarenheten visade
också, att de försök, som hittills gjorts att fixera en vid tiden för stadsplanens
upprättande som önskvärd ansedd stadssilhuett, visat sig fullständigt
värdelösa, så snart områdets bebyggande blivit aktuellt.

Länsarkitekten i Stockholms län: De i andra att-satsen upptagna benämningarna
»öppet och slutet byggnadssätt» torde böra utgå såsom obehövliga och
även oklara. Slutet byggnadssätt uppstode sålunda icke ovillkorligen genom
sammanbyggande av byggnaderna å flera tomter. De nu moderna lamellhusen,
vilka utgjorde ett exempel på sådant sammanbyggande, torde icke kunna hänföras
under kategorien slutet byggnadssätt. Ofta tillfogades även vid detta
sistnämnda byggnadssätt sådana bestämmelser, att det under vissa villkor vore
tillåtet att jämväl uppföra byggnaderna i grupper eller helt fristående.

''Åtskilliga myndigheter hava hemställt örn förtydligande av föreskriften i
tredje att-satsen, att byggnad i allmänhet icke bör uppföras till större höjd än
som svarar mot avståndet mellan byggnadslinjerna å ömse sidor örn gata och
gård.

Stadsingenjören i Karlstad har förordat relationen 1:2,5 mellan hushöjd
och husavstånd eller med andra ord att byggnad i allmänhet ej bör uppföras till
större höjd än fyra tiondedelar av avståndet mellan huslinjerna, dock med tilllägg
att denna relation, vad beträffade Norrland, knappast vore tillfyllest,
men att å andra sidan en dylik rymlighet vore väl stor för Sydsverige.

Bestämmelsen i fjärde att-satsen rörande träbyggnad har av vissa myndigheter
ansetts vara väl kategorisk, därvid bl. a. befarats, att den skulle lägga
hinder i vägen för s. k. landshövdingehus (byggnader med två våningar av trä
på en bottenvåning av sten).

Styrelsen för Svenska arkitekt för eningen: Med beaktande av det berättigade
i avsikten med femte att-satsens föreskrift, att möjlighet i största utsträckning
bör beredas till inredande av lägenheter med genomgående luftväxling,
finge styrelsen uttrycka sina betänkligheter mot att ett sådant krav fastställdes
i stadgan på grund av de ekonomiska konsekvenser det kunde medföra. De
genomgående lägenheterna bleve nämligen, när det gällde smålägenheter, avsevärt
dyrare än ensidigt orienterade lägenheter, beroende dels på det större husdjupet
och dels på det större antalet lägenheter per trappa, som de senare tillläte.
I samhällen, vilka i likhet med Stockholm hade att dragas med höga

182

Kungl. Majlis proposition nr 198.

byggnadskostnader och där bostadsproduktionen nästan uteslutande omfattade
smålägenheter, bleve det därför en nödvändighet att huvudsakligen bygga huslängor
med relativt stort djup och med ensidigt orienterade lägenheter utan
möjlighet till genomluftning av desamma.

Mom. 3.

Förste stadsarkitekten samt förste och andre stadling en jörerna i Malmö.
Mom. 3 innefattade bestämmelser rörande förut bebyggd stadsdel, varvid i första
att-satsen anordningar för .sanering av byggnadskvarteren anbefalldes.
Emellertid innehölle satsen en ytterst viktig inskränkning, vilken torde komma
att göra dess tillämpning illusorisk och medföra att fastighetsägare i stor
utsträckning komme att tillgripa klagovägen för att undgå föreslagen sanering.
Satsen innehölle nämligen den inskränkningen, att förbättringsåtgärder borde
vidtagas så långt ske kunde utan markägarnas uppenbara förnärmande. Denna
bestämmelse torde icke kunna tolkas på annat sätt, än att härmed avsåges
varje förnärmande av markägares rätt att utnyttja sin fastighet, som uppenbart
kunde påvisas. Det syntes då tydligt, att all inskränkning i hävdvunnen
rätt att bebygga tomtmark komme att anses såsom förnärmande. Att rätt
snart ett överklagningsförfarande, tagande sikte härpå, komme att utbilda sig,
vore därför att förvänta, så mycket mer som redan med nuvarande lagstiftning
ett dylikt förfarande vunne allt större utbredning. Det måste följaktligen
bestämt ifrågasättas, örn icke slopandet av de hittills gällande allmänna
gårdsrumsbestämmelserna och deras ersättande med individuella saneringsföreskrifter,
fotade på så svag grundval, som det här avhandlade stadgandet
utgjorde, i stället för den därmed avsedda förbättringen av förhållandena i
kvarterens inre komme att resultera i ett olidligt osäkerhetstillstånd. Givet
vore nämligen att, sedan ett antal saneringsförslag blivit undanröjda såsom
uppenbart förnärmande, de nya saneringsförslagen, för att komma under prövning,
måste uppgöras på sådant sätt, att överklagande undginges, d. v. s. med
illusorisk sanering, vilket i sin ordning torde hava till följd, att fastställelse
nekades o. s. v. Under den långa tid allt detta påginge måste byggnadsförbud
med alla därav följande olägenheter upprätthållas.

§ 18.

Moni. 1.

Första stycket.

Byggnadsstyrelsen: I den nu föreslagna stadgan hade icke, såsom fallet

varit beträffande 1928 års förslag till stadsbyggnadslag, intagits föreskrift
därom, att stadsplan (stomplan, byggnadsplan) skulle uppgöras av sakkunnig
person. Med anledning av vad i motiven till stadgeutkastet härom anförts
finge byggnadsstyrelsen framhålla, att styrelsen vore fullt medveten örn
att det med hänsyn till nu rådande förhållanden beträffande utbildningen av
stadsplanerare för närvarande vore svårt att uppställa några enhetliga fordringar
i fråga örn kompetens hos dem, som borde anlitas för uppgörande av
stadsplaner m. m., liksom styrelsen av erfarenhet visste, att det mången gång
kunde möta svårigheter för samhällena att erhålla det sakkunniga biträde, som
för ändamålet erfordrades. Såsom styrelsen emellertid tidigare vid flera tillfällen
framhållit, vore det av den mest grundläggande betydelse för att en
ny lagstiftning inom hithörande områden skulle ernå den därmed avsedda verkan,
att samhällena för stadsplanearbetet anlitade sakkunniga krafter. Med
hänsyn härtill och då vederbörande ortsmyndigheter mången gång visat sig
sakna förståelse för denna synpunkt, funne styrelsen det vara av stor prin -

Kungl. Maj:ts •proposition nr 192.

183

cipiell betydelse, att i stadgan gåves uttryck för kravet på sakkunskap vid
stadsplanerandet, även om detta uttryck för närvarande måste givas en mera
obestämd formulering och de närmare kompetensfordringarna först senare kunde
angivas i stadgan, när den i motiven omförmälda utredningen blivit slutförd.
Styrelsen tilläte sig i detta avseende framhålla, att i den nya norska
lagen örn »by gnings virsen det», som trätt i kraft den 1 januari 1929, intagits
en allmän bestämmelse att stadsplaner skola utarbetas av »fagkyndige». Med
hänsyn till vad sålunda anförts ville styrelsen föreslå en därav betingad komplettering
av §§ 18, 32 och 89.

Liknande anmärkning har framställts av länsarkitekterna i Uppsala m. filan,
Jönköpings och Östergötlands län, Kronobergs m. fl. län. Malmöhus och
Kristianstads län, Kopparbergs m. fl. län och Norrbottens län.

Av dessa hava anfört:

Länsarkitekten i Malmöhus och Kristianstads län: Stadsplaner, upprätta de

utan sakkunskap, hade förorsakat samhällena stor ekonomisk förlust och
ställt till mycken oreda. Förslagsvis borde inryckas en bestämmelse angående
byggnadsstyrelsens och länsstyrelsens skyldigheter i fråga örn stadsplaner
att tillhandahålla vederbörande kommuner uppgift örn lämpliga stadsplanesakkunniga.
Denna föreskrift borde kunna bliva interimistisk^ intill dess att
staten meddelade behörighet som stadsplanesakkunnig. Förhållandena, som
de nu vore, vore tämligen olidliga såväl för granskande myndigheter som tor
allmänheten, varför ett bestämt ställningstagande till dessa frågor borde göras
i stadgan. — Det innebure en viss inkonsekvens att fordra sakkunskap för upprättande
av tomtindelningsförslag, men att eftergiva fordringen på sakkunskap
när det gällde upprättande av stadsplan. Av båda dessa förrättningar
torde väl upprättande av stadsplanen vara det mest betydelsefulla, iomtmdelningen
vöre ju en detalj av stadsplanen. Stadsplanens ekonomiska följder vöre
ju mera vittgående än tomtindelningens. Genom att fordran på sakkunskap ej
uppställdes droges de kompetentas arbete nedåt, ty konkurrensen mellan sakkunnig
och icke sakkunnig resulterade uti att förslagen honorerades sa lågt
att erforderligt arbete sällan kunde nedläggas på ett förslag. Olägenheterna
av stadsplaner upprättade utan sakkunskap hade i själva verket sa betydande
omfattning, att det borde tagas under övervägande, huruvida icke upprättande
av stadsplaner borde försiggå analogt med lantmäteriförrättningar. Dessa
förrättningar tillmättes sådan betydelse, att de ansetts böra förlänas monopolställning.
Delning av jord, som utfördes genom lantmäteri!örrättningar.
vore ett arbete, som noggrant reglerades av författningar och praxis och som
fordrade en jämförelsevis avgränsad utbildning i mätnmgskunskap och tiillämpning
av författningar. Upprättande av. stadsplaner fordrade en kompetens
av avsevärt större omfång och vöre av ojämförligt större betydelse ur sooial
och ekonomisk innebörd. Förklaringen till att lantmäteriförrättningar
tillmättes sådan stor vikt måste delvis härledas ur historisk uppfattning, särskilt
med hänsyn till den vikt som äganderätten till jord sedan langliga tider

Betydelsen av att bostadsförhållandena utveckla sig enligt moderna riktlinjer,
d. v. s. med tillgodoseende av sociala, hygieniska och arkitektoniska
krav vore jämförelsevis sent insedd och hade i det allmänna rättsmedvetandet
ännu ej vunnit samma erkännande som äganderättsprincipen. Ingen tvekade
dock numera att erkänna den oerhörda betydelsen av en sund utveckling av
städernas och stadsliknande samhällens bostadsfråga och att denna vore att
anse som en förgrundsfråga för civilisationens utveckling.

Länsarkitekten i Norrbottens län: Uppdraget att upprätta stadsplaneförslag

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

borde icke lämnas at annan person än sådan, som ägde förutsättningar att i sitt
arbete nå ett gott resultat. Bestämmelser härom saknades i gällande byggnadsstadga.
Stadsplaneuppdrag lämnades därför i stor utsträckning åt personer,
som av en eller annan anledning intresserade sig för uppdraget, men saknade
nyssnämnda^ förutsättningar. Sa tillkomna stadsplaneförslag kunde visserligen
genom aterremisser med åtföljande onödigt arbete och förargelse befrias
från grövre fel och fastställas utan att vara av fullt tillfredsställande beskaffenhet.
Detta system lämnade alitsa ofta dåligt resultat och komme dessutom
mycken förargelse åstad, enär granskande tjänstemäns och myndigheters bemödande
av den, som ej förstode dess sakliga innebörd, lätt uppfattades eller i
varje fall gärna framställdes såsom personlig förföljelse.

Jämför även vad länsarkitekten i Stockholms län anfört under § 5.

Överlantmätaren i Skaraborgs län: Här föreskreves endast, att förslag till
stadsplan skall avfattas å karta i skala, som ej får understiga 1: 2000. Däremot
saknades enligt hans mening erforderliga föreskrifter beträffande sättet
i ^aT^f,ns upprättande, så att ett mätningstekniskt fullgott kartmaterial erMölles.
Stadsplanekartan skulle nämligen icke endast återgiva en för ögat tilltalande
bild av den blivande bebyggelsen, utan därjämte tjäna såsom underlagför
stadsplanens utmärkande å marken. Erfarenheten från detta län gåve vid
handen att, därest icke kartan åstadkommits pa ett i mätningstekniskt hänseende
fullt betryggande sätt, stora svårigheter och dryga kostnader uppstode vid
stadsplanens utsättande på marken.

Tredje stycket.

Stadsplanedirektören i Stockholm: Mot de föreslagna bestämmelserna vore
icke något annat att erinra, än att i tredje stycket borde uteslutas orden: »såvida
lutningen skall anordnas efter rak linje, men genom särskild profilritning,
örn marken skall ordnas efter buktig linje». Det hade nämligen hittills
visat sig fullt tillfyllest, att gators och torgs höjdlägen angåves i de brytpunkter,
där lutning i huvudsak ändrades. Vid buktig profil vore sådan brytpunkt
vanligen skärningspunkten mellan gatans utdragna raka profildelar.

Liknande anmärkning har framställts av styrelsen för svenska kommunaltekniska
föreningen.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län: Vad i mom. 1
tredje stycket sades örn angivande av höjdlägen å gator och torg syntes böra
gälla även parker och andra allmänna platser, i den mån enskilda byggnader
därav kunde komma att bliva berörda.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter: I vissa fall erfordrades fastställda
tvärprofiler, för att en gatas eller ett torgs höjdförhållanden skulle vara bestämda.

Liknande anmärkning har framställts även av byggnadsnämnden i Hälsingborg.

Fjärde stycket.

Byggnadsstyrelsen: Då stadsplanebestämmelser givetvis alltid både kunde

och borde genom särskilda beteckningar utmärkas å stadsplanekartan, borde orden
»i den mån så är möjligt» uteslutas ur § 18 mom. 1.

Liknande anmärkning har framställts av länsarkitekterna i Uppsala m. fl.
län och Kopparbergs m. fl. län samt länsstyrelsen i Norrbottens län.

By g gnadsnämnden i Djursholm: Ett så* detaljerat profilförslag, som här

förutsattes, fordrade vidlyftiga markundersökningar m. m. Även örn den upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

185

gjorda stadsplanen komme till utförande, vilket icke alltid vore fallet, vore
en allt för minutiös projektering i samband med förslagets upprättande att
anse som delvis bortkastad.

Länsarkitekten i Norrbottens län: Vad fjärde stycket i mom. 1 avsåge syntes
icke klart begripligt. De i särskild handling avfattade stadsplanebestämmelsema,
som ju gällde vissa områden å marken, måste på något sätt hänföras
till motsvarande ytor å kartan. Detta torde icke kunna ske på annat sätt än
genom särskilda å dessa ytor anbra.gta beteckningar, vilka funnes beskrivna i
stadsplanebestämmelserna. Örn stycket avsåge krav på sådant beteckningssätt,
borde satsen »i den mån så är möjligt» utgå, enär beteckningssättet vore både
nödvändigt och under alla omständigheter möjligt.

Morn. 2.

Länsarkitekten i Stockholms län: Fordran å nivåkurvor för varje höjd meter

vore ny. Hittills hade i en mängd fall stadsplaner fastställts utan nivåkurvor.
Länsarkitekten ville naturligtvis icke förneka, att det vore praktiskt
att få terrängens höjdförhållanden på sådant sätt åskådliggjorda. Men
kostnaden härför vore betydande, nota bene örn kurvorna skulle inmätas med
erforderlig noggrannhet. I motsatt fall vore de till mera skada än nytta.
Länsarkitekten ställde sig därför mycket tveksam inför lämpligheten av detta
stränga krav såsom allmängiltigt. Det vore dock bättre med en stadsplan utan
nivåkurvor än ingen stadsplan alls eller starkt fördröjd sådan. I många fall
torde kostnaderna bli synnerligen svåröverkomliga. Länsarkitekten ville därför
hemställa örn beredande av möjlighet till lindring i fall, där detta vore påkallat,
så framt icke hittills gällande praxis rent av kunde godtagas, vilket
enligt hans mening vore försvarligt.

Förste stadsarkitekten samt förste och andre stadsingeniör erna i Malmö: Den
i mom. 2 c föreskrivna utredning angående sättet för vattens avledande, som
kunde erfordras för stadsplaneförslags prövning, syntes icke böra göras obligatorisk.
Då stadsplaneförslag icke borde i högre grad betungas med sidoutredningar,
än som vore strängt nödigt (varpå de tidigare föreskrivna kostnadsberäkningarna
utgjorde ett exempel), och erfarenheten visat att i de flesta fall
sättet för vattnets avledande direkt och utan särskild utredning kunde avläsas
av stadsplanekartan, torde förebringande av dylik utredning kunna inskränkas
till de fall då prövande myndighet infordrade sådan.

§ 19.

Byggnadsstyrelsen: Det i andra stycket använda uttrycket »ägare av mark
inom det i förslaget ingående området, vilka icke etc.» kunde enligt byggnadsstyrelsens
mening tänkas medföra, att endast ägare av den mark, som å
stadsplanekartan omslötes av förslagets begränsningslinjer, bleve genom särskilda
kallelsebrev underrättade örn förslagets utställande, men däremot icke
ägare av mark, som gränsade till det i förslaget intagna området, vilka ägare
ofta i lika hög grad berördes av förslaget som de förstnämnda markägarna.
På grund härav föresloges, att nämnda uttryck måtte utbytas mot exempelvis
»markägare, vilka av förslaget beröras och icke etc.».

Liknande anmärkningar hava framställts av länsarkitekten i Uppsala m. fl.
län, länsstyrelsen i Värmlands län samt länsarkitekten i Värmlands och örebro
län.

Byggnadsnämnden i Ronneby: Lämpligt torde vara, att under alla förhål landen,

sålunda oavsett att angränsande område utgjorde stad eller stadslik -

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nande samhälle, angränsande landsförsamling eller vägstyrelser tillställdes här
ifrågavarande kallelse. Detta av den anledningen, att städernas utfartsvägar
ej borde komma att i stadsplanen fastställas på ett sätt, som kunde försvåra
förverkligandet av vidliggande områdes redan förut planerade konnektion av
sina huvudtrafikleder med stadens.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har, i anslutning till en erinran av länsarkitekten
i Malmöhus och Kristianstads län, framhållit, att det borde tydligt utsägas,
att, där allmän väg går genom samhälle, vägstyrelsen bör meddelas särskild
underrättelse, eller ock att ordalydelsen borde så ändras, att därav framginge,
att vägstyrelsema borde kallas. Enär väghållningsdistrikten icke alltid
vore ägare till vägmärken, torde nämligen den föreslagna bestämmelsen icke
alltid föranleda, att vägstyrelsema kallas. Då vägarnas sträckning inom ett
samhälle vore av största betydelse, syntes det viktigt, att vägstyrelsema bleve
i tillfälle att taga del av upprättade förslag.

Länsarkitekten i Malmöhus och Kristianstads län har därutöver uttalat önskan
örn åläggande för vederbörande vägstyrelser att höra byggnadsnämnd, innan
vägar anläggas inom stadsplanelagda områden. Exempel funnes på att
vägstyrelser i strid mot fastställd stadsplan och utan byggnadsnämndens hörande
anlade huvudvägar i samhällen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Därest det område, stadsplaneförslaget
avsåge, gränsade till område, varför länsstyrelse fastställt byggnadsplan,
borde kallelsebrev tillställas vederbörande byggnadsnämnd eller, därest sådan
icke funnes, den sakkunniga person, som i dess ställe av länsstyrelse förordnats.

Liknande anmärkning har framställts av länsarkitekten i Göteborgs och
Bohus samt Hallands län.

Byggnadsnämnden i Trollhättan har påyrkat, att kopia och avskrift av förslaget
skulle tillställas kronan eller enskilt trafikföretag endast efter begäran
av markägaren och på dennes bekostnad.

Byggnadsnämnden och stadsingeniören i Borås hava yrkat, att föreskriften,
att kopia och avskrift i erforderliga delar av uppgjort stadsplaneförslag skola
tillställas enskilt trafikföretag, vars mark i förslaget intagits såsom trafikområde,
skulle såsom varande onödig och betungande för staden utgå.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ansett den i sista punkten av andra stycket
angivna tiden av minst en månad böra beträffande kronan utsträckas till
minst sex veckor.

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett sistnämnda tid böra för kronan utgöra
minst sex veckor, men helst två månader.

Sveriges fastighetsägareförbund: Beträffande markägarnas underrättande

örn, att stadsplaneförslag blivit framlagt, hade i förevarande paragraf bestämmelsen
därom blivit på sådant sätt avfattad, att byggnadsnämnden äger i varje
särskilt fall avgöra, huruvida kallelsebreven skola bevisligen tillställas vederbörande
eller blott avsändas med posten. I sistnämnda fall förutsattes icke
ens, att avsändandet skedde under rekommendation. Mot en dylik anordning,
som i hög grad kunde äventyra de äganderättsintressen, som vore i fråga,
måste förbundet inlägga sin bestämda gensaga och hemställde, att bestämmelsen
så ändras, att kallelsebreven alltid skola bevisligen tillställas vederbörande.
Detta förfaringssätt föreskreves ju i § 28 av förslaget för meddelande
av underrättelse örn att förslag till tomtindelning uppgjorts.

Liknande anmärkning har framställts av Stockholms fastighetsägareförening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

187

§20.

Andra stycket.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett bestämmelsen fullständigt onödig.

Tredje stycket.

Länsstyrelserna i Värmlands och, Örebro län hava, i anslutning till länsarkitekten
i nämnda län, föreslagit, att kopia av fastställd stadsplan jämte avskrift
av beskrivningen böra tillställas länsstyrelse i två exemplar, det ena avsett
för vederbörande länsarkitekt.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län bar gjort liknande
framställning för det fall att länsarkitekten icke är boende i vederbörande
residensstad.

Länsstyrelsen i Värmlands län har, likaledes i anslutning till länsarkitekten,
föreslagit, att, då antaget stadsplaneförslag insändes till länsstyrelsen, styrkt
kopia därav bör, intill dess förslaget slutligen prövas, tillhandahållas länsstyrelsen
med hänsyn till dess befogenhet jämlikt 15 § i förslaget till stadsplanen.

Stadsarkitekten i Karlskrona har ansett, att tiden »sist inom sex månader»
torde kunna inskränkas till tre månader i betraktande av ärendets vikt och de
möjligheter moderna reproduktionsmetoder erbjöde.

§ 21.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län har hemställt örn
meddelande av sådan bestämmelse, som gåve möjlighet att få sådan ändring
av stadsplan, som av länsstyrelsen enligt 3 § i det föreliggande förslaget till
stadsplanelag kunde fastställas och där markägare och drätselkammare därtill
lämnade medgivande, fastställd utan förfarande som i § 19 mom. 1 säges. En
sådan möjlighet skulle, utan att någons rätt torde trädas för när, medföra betydande
lättnader vid de ofta förekommande behoven av att, då nybyggnad
skall ske, intimare anpassa stadsplan och stadsplanebestämmelser efter de lokala
förhållandenas detaljer, än som vanligen kunde ske vid stadsplans uppgörande
över ett större område.

Liknande önskemål har framställts av stadsingenjörskontoret i Göteborg.

§ 22.

Brandchefen i Stockholm: I samband med bestämmelserna i denna paragraf
torde föreskrift böra intagas jämväl örn anordnande av vattenledning. Det
torde ur brandsynpunkt vara uppenbart, att vatten för eldsläckning borde finnas
tillhands före byggnadsarbetens igångsättande.

Byggnadsnämnden i Rcmneby: Enligt denna paragraf ålåge det stadsfull mäktige

att beträffande avlopps anordnande antaga en bestämd s. k. avloppsplan,
men då stadens beslutanderätt härutinnan kunde medföra, att stadsplanen
ej komme att utnyttjas på sätt ursprungligen avsetts, syntes avloppsplanen
böra, vad beträffade ovan berörda detaljer, fastställas av Kungl. Majit i
samband med planen för övrigt.

Byggnadsnämnden i Landskrona: Det vore icke endast bebyggande, som

kunde nödvändiggöra nya ledningar. Även avledande av vatten t. ex. från en
parkanläggning kunde påkalla en sådan åtgärd. Möjligen kunde punkten såsom
tämligen självklar uteslutas.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

§23.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett byggnadsnämnden böra
lämnas tillfälle att yttra sig, innan stadsfullmäktige besluta i fråga örn gatuordning.

Länsarkitekten i Stockholms län: Med hänsyn till byggnadsnämndens ställning
till de spörsmål, som i gatuordning berördes, syntes uttryck i stadgandet
böra givas för den befattning därmed, som tillkomme nämnden.

Gatuordning torde icke böra antagas eller ändras utan motsvarande kungörelseförfarande
och utställande, som gällde för stadsplan, där gatuordningen
skulle underställas Konungens prövning. Fastighetsägarnas åligganden kunde
bli högst betydande.

De nu föreslagna föreskrifterna örn gatuordning vore synnerligen kortfattade
och gåve i sakfrågorna ingen vägledning. Mycket önskvärt vore därför
om mönstergatuordning utarbetades, i likhet med vad avsikten syntes vara beträffande
byggnadsordningarna.

Om tomtindelning.

§24.

Första stycket.

Stadsarkitekten i Stockholm: Första stycket torde böra kompletteras med
en erinran om att vid tomtindelning bör tillses, att hygienens krav väl tillgodoses.

Styrelsen för svenska kommunaltekniska föreningen och stads planedir ek -tören i Stockholm hava likaledes framhållit önskvärdheten av att de hygieniska
kraven här betonades.

Byggnadsnämnden i Landskrona: Första punktens principuttalande borde

givas en formulering, som framhölle nödvändigheten av att i möjligaste mån
förena de ekonomiska och estetiska synpunkterna vid frågans bedömande. Följande
formulering föresloges:

»Vid kvarters indelande i tomter bör tillses, att marken blir på ett ekonomiskt
sätt utnyttjad utan att berättigade trevnads- och skönhetsvärden förstöras
eller åsidosättas.»

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län: Vad som i denna
paragraf sades syntes vara av alltför utpräglad stadsbyggnadspedagogisk natur
för att lämpligen höra hemma i en kungl, stadga. Ansågs emellertid paragrafen
böra bibehållas, syntes den jämsides med de trevnads- och skönhetsvärden,
den upp toge till behandling, även böra sätta praktiska, tekniska och ekonomiska
värden.

Stadsarkitektkontoret i Göteborg: För den händelse överhuvud anvisningar
för tomtindelning borde intagas på sätt som skett i första stycket, torde böra
tilläggas, att nödiga hänsyn skola tagas till hygien och brandskydd såsom
varande lika viktiga som skapandet av nya trevnads- och skönhetsvärden.

Liknande önskemål har framställts av föreningen Sveriges stadsarkitekter
samt byggnadsnämnden i Norrköping.

Andra stycket.

Stadsarkitekten i Stockholm: I § 24 hade ett nytt begrepp, kvarterskarta,
införts. Avsikten därmed vore att redan vid förslag till tomtindelning en ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

189

redning rörande det lämpliga bebyggandet måtte komma till stånd och att bebyggandet
skulle åskådliggöras på särskild karta. Stadgandet vore otvivelaktigt
välbetänkt och ägnat att vid tomtindelningen säkerställa ett nödvändigt
hänsynstagande till de önskemål, som i många fall framträdde först vid ett
närmare studium av det tillämnade bebyggandet.

Länsarkitekten i Stockholms län: Kvarterskartan eller utdrag ur densam ma

borde åtfölja ärende angående fastställelse å tomtindelning, till ledning för
iirendets prövning hos Konungens befallningshavande. En föreskrift härom
vore önskvärd.

Byggnadsnämnden i Östhammar: Andra stycket innehölle bestämmelser,

som, örn de skulle följas, fastlåste bebyggelsen på ett sätt som icke vore önskvärt.
Lämpligast torde därför vara att sagda stycke finge ur texten utgå.
Byggnadsnämnden finge åtminstone i mindre städer ta hänsyn till speciella
förhållanden allt efter som bebyggelsen fortskrede, och med hänsyn härtill
måste det anses vara oriktigt att långt i förväg — kanske tiotal år — fastlåsa
bebyggelsen på ett visst sätt.

Förste stadsarkitekten samt förste och andre stadsingeniör erna i Malmö: Bestämmelserna
gåve uttryck åt en helt ny princip, som med mönster av begreppet
stadsplan skulle kunna betecknas med ordet kvartersplan. Det nära sambandet
mellan de två planbegreppen framginge än tydligare av bestämmelserna
i paragrafens tredje stycke, enligt vilka byggnadsnämnden ålades att
ombesörja de ändringar i stadsplan och stadsplanebestämmelser. som under
arbetet med kvarterskarta kunde befinnas erforderliga för främjandet av ett
ändamålsenligt bebyggande.

Uppenbarligen måste man giva sin anslutning till de motiv, som läge till
grund för dessa bestämmelser, nämligen att med alla till buds stående medel
söka befordra ett lämpligt bebyggande. Sökte man emellertid utröna, huru bestämmelserna
komme att verka i praktisk tillämpning, inställde sig allvarliga
farhågor. Hittills hade man i och med utarbetande av stadsplan och särskilda
byggnadsbestämmelser kunnat anse, att i stort sett alla frågor, som speciellt
krävde konstnärlig tillsyn, även blivit behörigen beredda i samband med
stadsplanens upprättande och att tomtindelningsarbetet, förutom tillgodoseende
av lagliga föreskrifter av olika slag, endast avsåge ett fullföljande av de
redan i stadsplanen meddelade riktlinjerna för resp. kvarters bebyggande. De
nu föreslagna bestämmelserna, där huvudvikten ladén på tillgodoseendet av
rent estetiska krav, syntes innebära, att först sedan stadsplanen blivit fastställd
upptoges frågan örn byggnadssättets utformning på verkligt allvar och
n.u i minsta detalj. Det förefölle uppenbart, att ett riktigt tillämpande av
dessa bestämmelser förutsatte, att varje byggnadsnämnd hade nästan ständig
tillgång till en på området synnerligen skolad stadsplanearkitekt, ett förhållande,
som visserligen vore förutsett och jämväl föreskrivet i stadgeförslagets § 12,
men som i praktiken och främst av kostnadsskäl knappast torde kunna åstadkommas,
om icke staten hade för avsikt att ställa en stor, skicklig och i huvudsak
av staten avlönad arkitektkår till samhällenas förfogande. Skulle så ej
bliva fallet, torde sådana bestämmelser som t. ex. tillgodoseende av trevnadsocli
skönhetsvärden, intagna i stadga och sålunda avsedda att tillämpas såsom
laglig bedömningsgrund vid prövning av tomtindelningsärenden, komma att utgöra
en aldrig sinande anledning till ärendenas återförvisning.

Det borde i detta sammanhang framhållas, att redan arbetet med stadsplans
tillkomst för det övervägande antalet samhällen betraktades såsom en stor och
betydelsefull uppgift, vilken icke kunde komma till stånd och lyckligen genomföras
utan tillgång till för tillfället anlitad och dyrbar expert. Att samhället
därefter och så snart stadsplaneförslaget bringats till fullbordan skulle omedel -

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

bart ställas inför ett minst lika omfattande expertarbete, måhända förbundet
med en serie stadsplaneändringar, torde ur många synpunkter få anses förkastligt.
Visserligen kunde förutsättas, att man i praktiken oell där så kunde ske
komme att verkställa åtminstone den preliminära utformningen av kvarterskartorna
såsom led i förarbetet för stadsplanen. Det förefölle för övrigt och med
hänsyn till den i stadgeförslagets §§15 och 16 meddelade specifikationen rörande
innehållet av stadsplan och stadsplanebestämmelser, att ett sådant tillvägagångssätt
vore icke blott riktigt utan också nödvändigt. Under dessa omständigheter
förstärktes emellertid än ytterligare den uppfattningen, att de i § 24
meddelade bestämmelserna borde införas under §§ 15, respektive 16, om det
vid närmare prövning verkligen befunnes erforderligt att förstärka sistnämnda
bestämmelser i nu ifrågavarande riktning och grad. Emellertid syntes de för
stadsplanens utformning redan föreslagna bestämmelserna tillräckliga för att
trygga avsett ändamål, och föresloges fördenskull att innehållet i § 24 måtte
helt utgå ur stadgeförslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen kunde i huvudsak ansluta sig
till vad i byggnadsnämndens i Malmö yttrande anförts rörande bestämmelserna
i denna paragraf. Av motiven att döma skulle bestämmelserna icke innehålla
annat än råd och anvisningar. Länsstyrelsen tilläte sig ifrågasätta, örn bestämmelsernas
avfattning stödde en sådan avsikt. Enligt länsstyrelsens mening
borde bestämmelserna i denna paragraf utgå ur förslaget för att, om så
ansåges lämpligt, upptagas i råd och anvisningar enligt § 124 i förslaget.

Byggnadsnämnden i Hälsingborg: Det syntes bliva alltför dyrbart att utförande
i denna paragraf avsedda kvarterskartorna i större utsträckning än i den
mån fråga örn ett nytt kvarters tagande i anspråk för bebyggelse uppstode.
Däremot vore det värdefullt, örn det stadgades, att varje förslag till tomtindelning
skulle åtföljas av en kvarterskarta av här omtalad beskaffenhet. Även
med denna begränsning innebure stadgandet ett nytt och omfattande åliggande.

Förste stadsingeniören i Göteborg: Till ledning för uppgörande av förslag
till tomtindelning föresloges här en särskild s. k. kvarterskarta, som tydligt
skulle angiva huru bebyggandet å de enskilda tomterna komme att te sig." Det
ville med andra ord säga, att denna karta skulle utvisa, hur byggnadsnämnden
preliminärt tänkt sig, att tomtindelningen skulle ske. Det vore emellertid anmärkningsvärt,
att man tänkt sig upprättandet av en sådan karta, först sedan
.stadsplanen med tillhörande bestämmelser blivit fastställd. Enligt förste stadsingenjörens
förmenande borde preliminära utredningar rörande tomtindelningen
göras redan i samband med stadsplanens utarbetande, ty i annat fall torde man
svårligen kunna bedöma, huruvida byggnadskvarterens storlek och form vore
ägnade att befrämja det byggnadssätt, som stadsplanen upptoge. Det förefölle
icke uteslutet, att de föreslagna bestämmelserna om kvarterskarta kunde komma
att verka därhän, att stadsplanerna bleve utarbetade utan att tillräcklig omsorg
nedlades på utredningar i fråga örn kvarterens tomtindelningsmöjligheter.
Åtminstone i Göteborg brukade stadsplaneförslagen i regel vara åtföljda av en
illustrationskarta, som utvisade, hur man tänkt sig en blivande tomtindelning.
Utan Lovel torde en sådan karta göra betydligt större nytta än en efter stadsplanens
fastställande upprättad kvarterskarta, vars huvudsakliga ändamål syntes
vara att påvisa brister i gällande stadsplan. Något större värde som grundval
för blivande tomtindelning torde för övrigt de föreslagna kvarterskartorna
ej få, ty vid tomtindelning, som i allmänhet ej kunde ske genom nämndens eget
initiativ, måste behörig hänsyn tagas till av markens ägare framställda önskemål,
varom nämnden givetvis saknade kännedom vid tiden för kvarterskartans
upprättande. Det kunde alltså starkt ifrågasättas, om ej hela stadgandet rörande
kvarterska idor borde utgå. För ilen händelse det av förste stadsingen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7,9:8.

191

jören under § 27 framlagda förslaget rörande förfarandet vid tomtindelning
bleve godtaget, torde dessa kartor ej hava någon uppgift att fylla.

Stadsingeniören och byggnadsnämnden i Karlstad: Det i andra punkten givna
direktivet vore synnerligen gott, men benämningen kvarterskarta mindre
lycklig, då karta i tomtskala angivande befintliga förhållanden brukade så benämnas.
Möjligen kunde uttrycket »kvartersplan» användas.

Styrelsen för svenska arkitektföreningen: I § 24 återfunnes föreskrifter,

som tydligen avsåge att redan vid stadsplanens upprättande ett ingående studium
skulle ägnas ett definitivt fixerande av "tomtgränserna med hänsyn till ett
lämpligt bebyggande samt till nya och befintliga skönhets- och trevnadsvärden
etc. Styrelsen ansåge visserligen, att redan vid stadsplanens upprättande möjligheter
till en god tomtindelning borde förutses, men ville dock på det kraftigaste
understryka vikten av att tomtindelningen gjordes så rörlig som möjligt
och att ändringar smidigt borde kunna verkställas i samband med tomtförsäljningen
och bebyggandet av kvartersmarken.

§ 25.

Stadsingenjörskontoret i Stockholm: Stadgandet i mom. 1, att tomt skall få
gläns mot gata, torg eller sådan del av annat för allmän samfärdsel avsett område,
som kan befaras med åkdon, kunde i enstaka undantagsfall medföra vissa
svårigheter att följa. Som regel borde en stadsplan utan minsta svårighet kunna
ordnas så, att körbar förbindelse till alla tomter erhölles. De enstaka fall,
då svårighet att erhålla körbar förbindelse kunde tänkas uppstå, gällde områden,
som vore belägna vid sjö och där stränderna vore starkt sluttande. Örn i
sådana fall fastighetsbildning ägt rum, innan stadsplan fastställts, kunde det
tänkas, att områdena kring stränderna vore uppdelade i enskilda fastigheter,
som var för sig hade ytterst primitiva tillfartsleder. En blivande stadsplan
kunde måhända icke läggas så, att samtliga förut bebyggda fastigheter finge
körbar förbindelse med det nya gatunätet. Inom Stockholms stad funnes ett
typiskt sådant stadsplaneområde å Stora Essingen. Här förelåge verkligt stora
svårigheter att bereda körbar förbindelse till något tiotal fastigheter. Där
skulle anordnandet av gator, som satte tomterna i körbar förbindelse med gatunätet,
bliva oproportionerligt kostsamt. Kontoret ansåge, att den i sig själv
lämpliga bestämmelsen örn körbar gatuförbindelse till alla tomter måhända ej
borde givas fullt kategorisk form.

Liknande anmärkning har framställts av byggnadsnämnden i Stockholm,
föreningen Sveriges stadsarkitekter samt förste stadsarkitekten i Göteborg.

§ 27.

Förste stadsingeniören i Göteborg: I föreliggande utkast till byggnadsstadga
liksom i gällande lagstiftning gjordes icke någon bestämd åtskillnad mellan
tomtindelningsförslag och den karta, varå förslaget skulle utmärkas. Detta
medförde att mätningsmannakompetens vore erforderlig för såväl den, som uppgjorde
kartan, som för den, som upprättade tomtindelningsförslaget. Kravet på
mätningsmannakompetens hade haft den mindre lyckliga verkan, att uppgörandet
av ett tomtindelningsförslag alltmera blivit ansett som en rent mätningstek -nisk fråga. Tomtindelningens uppgift vore emellertid först och främst att
åstadkomma för det avsedda bebyggandet lämpliga tomter och först i andra
hand att med tillfredsställande noggrannhet och tydlighet angiva tomternas läge
i förhållande till befintliga ägogTänser, byggnader m. m. Med denna dubbla
uppgift skulle det givetvis vara önskvärt, att tomtindelningsärendena handha -

192 .

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

eles av personer med erfarenhet inom såväl stadsbyggnads- som mätningsområdet.
Då det emellertid i vårt land saknades tillräcklig stor stab av på så sätt
kvalificerade tekniker, torde man böra söka komma till en sådan anordning, att
tomtindelning kunde verkställas även av en stadsbyggnadstekniker utan mätningsmannakompetens.

Enligt gällande och likaledes enligt nu föreslagna bestämmelser skulle tomtindelningsförslag
innehålla uppgift örn tomts areal och sidolängder samt örn
storleken a, v vart och ett av de områden, av vilka tomten skulle bildas. De vid
tomtindelningen åsätta måtten vore emellertid endast att betrakta såsom preliminära,
åtminstone där de voro beroende av sådana ägogränser, vars rätta läge
ej med bestämdhet kunde angivas vid tiden för tomtindelningens upprättande.
Måtten bleve definitiva först i och med tomtmätning, som på ett undantag när
måste ske för att tomt skulle bliva rättsligt bildad och därmed färdig för bebyggelse.
Undantaget avsåge det fall, då tomts område enligt tomtindelningen motsvarade
förut befintlig stadsäga. En tomt av sistnämnda slag skulle utan vidare
införas i tomtboken, d. v. s. hänföras till rättsligt bildade tomter. Visade
sig sedermera, att gränserna för den äldre stadsägan ej stämde överens med
måttuppgifterna i tomtindelningen, borde tomtindelningens uppgift att tomt och
stadsäga skulle sammanfalla vara det avgörande, varför tomtindelningens mått
ej i detta fall kunde följas vid en blivande tomtmätning. Då således tomtindelningens
måttuppgifter redan enligt gällande rättsståndpunkt måste betraktas
såsom mer eller mindre preliminära, torde man utan nämnvärd olägenhet
kunna släppa kravet på mätningsmannakompetens hos den, som upprättat tomtindelningsförslag,
örn man dels bibehölle stadgandet, att grundkartan, å vilken
tomtindelningen skall utmärkas, skall vara upprättad av person, som innehar
dylik kompetens, och dels uppställde något större fordringar på grundkartan
än som i föreliggande utkast till byggnadsstadga föresloges. Kartan borde tydligt
angiva befintliga förhållanden i fråga örn såväl fastighetsindelning och
fastighetsbeteckning som bebyggelse. Vidare borde kartan noggrant utvisa ej
mindre yttergränserna för det kvarter, vars tomtindelning det gällde, än även
i stadsplanen fastställda höjder för kringliggande gator jämte nivåförhållandena
inom kvarteret, där detta mera avsevärt skilde sig från gatuhöjderna.

I anslutning till vad nu anförts föreslogs, att § 27 skulle erhålla följande
lydelse:

»Förslag till tomtindelning---- 1:400. Kartan skall---även som

befintliga byggnader samt nivåförhållanden, där dessa avsevärt skilja sig
från fastställda gatuhöjder. Kartan skall även utvisa ifrågavarande byggnadskvarters
yttergrans», som skola vara försedda med noggranna mått, samt fastställda
höjder för kringliggande gator och allmänna platser. För varje — -— -—
å kartan.

Förslag till tomtindelning skall utvisa varje vid tomtindelningen nybildad
tomt med dess gränser och belägenhet i förhållande till de tomter och andra områden,
vilka gränsa till tomten. Till förslaget skall höra beskrivning, utvisande
för varje tomt storleken av vart och ett av de områden, av vilka tomten skall
bildas, tomtens hela ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor.»

_ Departementschefen framhölle i sitt anförande i statsrådet rörande förslaget
till stadsplanelag den stora betydelsen av, att till grund för tomtindelningen
lades ett mätningstekniskt riktigt kartmaterial och föresloge därför att en
erinran härom borde intagas i byggnadsstadgan. Med den nu föreslagna formuleringen
av § 27 skulle man erhålla klara bestämmelser rörande beskaffenheten
av det kartmaterial, som skulle ligga till grund för tomtindelningen, eller just
vad departementschefen åsyftat i sitt anförande. Dessutom hade man anledning
förmoda, att den väg, som genom den nya formuleringen öppnades för andra än
stadsmätningsmän att utarbeta tomtindelningsförslag, skulle komma att leda

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

193

till att tomtindelningen aiiadre betraktades som ea rent mätnings teknisk fråga
än som ett medel att få fram en god och lämplig plan för det blivande bebyggandet.

Byggnadsnämnden oell stadsingeniören i Borås: Kravet på fullständig måttbestämning
av tomtindelningskartorna borde frångås i enlighet med vad de särskilda
sakkunniga föreslogo i 1928 års förslag till stadsbyggnadslag.

Länsarkitekten i Värmlands och Örebro län med instämmande av länsstyrelsen
i Värmlands län: Här ifrågasattes, örn icke, såsom ofta plägade vara fallet,
även å tomtindelningskartan uppgift örn tomts ytinnehåll och längden av
dess sidor borde införas. Tomtindelningskartan syntes härigenom kunna vinna
i användbarhet.

§ 28.

Byggnadsnämnden i Stockholm har ansett bestämmelserna i § 28 rörande behandling
av förslag till tomtindelning komma att medföra onödig omgång och
tidsutdräkt och har hemställt örn återgång till nu gällande byggnadsstadgas
bestämmelser i ämnet, vilka visat sig lämpliga.

Liknande anmärkning har framställts av byggnadsnämnden i Sundsvall.

Byggnadsnämnden i Katrineholm: Markägare torde böra kallas till ett gemensamt
sammanträde, så snart ett eller flera preliminära förslag till tomtindelning
uppgjorts.

Länsarkitekten i Kronobergs m. fl. läst: Gällande lags uttryck, att »ägare

av mark, som av förslaget beröres» skall underrättas, hade utbytts mot »ägare
av mark som skall ingå i indelningen». Då det kunde ifrågasättas att den äldre
formuleringen även avsåge angränsande markägare, torde den nu föreslagna
ändringen lämna en del sakägare utanför tomtindelningsförslaget, särskilt vid
ändring i tomtindelningen inom äldre kvarter. Örn genom byggnadsbestämmelsema
kvarterets utnyttjande vore bestämt, räckte den nu angivna formuleringen,
i annat fall icke. Lämpligt torde vara att paragrafen kompletterades
i berörda avseende.

Liknande anmärkning har framställts av byggnadsnämnden i Kalmar.

Byggnadsnämnden i Karlskrona har ansett den i utkastet föreslagna formuleringen
vara att förorda såsom förebyggande en eljest lätt uppstående tvekan
örn vilka markägare, som skola underrättas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att även markägare, som
är boende utom riket men vars vistelseort är känd, borde erhålla särskild underrättelse,
samt att tydligt borde utsägas, att drätselkammaren skall underlättas
även om endast kungörelseförfarandet kommer till användning.

Kap, 4.

Om ordnande av stads område utom stadsplan.

§ 30.

Stadsplanedir ek tören i Stockholm har hemställt, att bestämmelsen i paragrafens
sista stycke angående hänsyn till äganderättsförhållandena måtte utgå.

Liknande anmärkning har framställts av Föreningen Sveriges stadsarkitekter
samt styrelsen för svenska kommunaltekniska föreningen.

Byggnadsnämnden i Uppsala: Det syntes önskligt, att vid uppgörandet av
den i § 30 omnämnda stomplanen hänsyn tages till möjligheten att åstadkom Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 1GS höft. (Ar 192.) 13

194

Kungl. Majda proposition nr 192.

ma huvudavloppsledningar, då det särskilt i städer med Uppsalas dåliga lutningsförhållanden
visat sig behövligt att parallellt med stadsplaneskissandet
göra sig noga reda för möjligheterna med hänsyn till avloppsförhållandena.

Liknande anmärkning har framställts av byggnadsnämnden i Hälsingborg
samt av föreningen Sveriges stadsarkitekter.

Länsarkitekten i Norrbottens län: Ett tillägg borde här göras av innebörd
att föreskrifterna i § 15 skola i tillämpliga delar beaktas även vid uppgörandet
av stomplan. Härigenom skulle framhållas, att utarbetandet av en stomplan
icke beträffande arbetets kvalitet borde skilja sig från utarbetandet av en
stadsplan.

§ 31.

Överståthållarämbetet (beträffande §§ 31 och 33). I fråga örn stomplaneoch
utomplansbestämmelserna måste det anses vara av stor vikt, att desamma,
avsedda som de skulle vara för förhållandena i en mer eller mindre avlägsen
framtid, icke gjordes mera ingående, än vad som uppenbarligen erfordrades
för tillgodoseende av påtagliga allmänna intressen och att således vederbörande
markägares frihet icke på grund av mindre bestämda framtidsplaner av
facklig art utan nödtvång bundes så, att ett ekonomiskt utnyttjande av marken,
exempelvis för billig bebyggelse, bleve försvårat. På grund härav och
då de anvisningar, som i § 31 meddelats angående innehållet av ifrågavarande
bestämmelser, svårligen torde allestädes, där sådana bestämmelser skulle tilllämpas,
behöva i full utsträckning iakttagas, syntes lämpligt att i § 31, första
stycket andra meningen, efter ordet »böra» införa orden »i den mån sådant
finnes på grund av föreliggande förhållanden nödvändigt» eller dylikt.

Byggnadsstyrelsen: Den i tredje och fjärde styckena använda benämningen
»byggnadsplats» för fastighet, som icke inginge i tomtindelning, vore enligt
styrelsens mening icke lämplig, då med byggnadsplats i vanligt språkbruk menades
endast den del av en fastighet, som upptages av en byggnad eller där
byggnadsarbeten pågå. Styrelsen funne sig därför böra föreslå, att detta ord
utbyttes mot »tomtplats», vilken benämning numera sedan flera år vunnit hävd
och blivit av Kungl. Majit godtagen vid fastställelse av föreskrifter för såväl
städers utomplansområden som områden å den egentliga landsbygden enligt
1 kap. 42 och 46 §§ i fastighetsbildningslagen.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter: Måttet 7.5 meter för byggnads höjd

kunde i vissa fall vara väl knappt för tvåvåningshus. Detta mått borde därför
utgå och i stället införas ett stadgande, att bostadsbyggnader ej utan synnerliga
skäl böra uppföras med mer än två våningar.

Liknande anmärkning har framställts av styrelsen för svenska arkitektföreningen
samt by g gnadsnämnderna i Stockholm, Eskilstuna och Ludvika (de två
sistnämnda utan förslag till begränsning av våningsantalet).

Sveriges fastighetsägareförbund och Stockholms fastighetsägareförening hava
likaledes önskat lindring av bestämmelsen örn största tillåtna hushöjd, därvid
förbundet hemställt, att bestämmelsen måtte medgiva tre våningar och intill
12 meters höjd, samt föreningen föreslagit en minimihöjd av 11 meter.

Brandchefen i Stockholm har, i enlighet med vad han anfört under § 22,
föreslagit att § 31 måtte kompletteras med föreskrift om tillförsel av vatten
jämväl för eldsläckning.

Förste stadsarkitekten i Göteborg: Det syntes önskligt att i sista stycket
intoges stadgande örn åtgärder för åstadkommande av goda hygieniska förhållanden.
Brandhänsynen hade nämligen här liksom på några andra ställen
väl ensidigt pointerats.

Liknande erinran har framställts av föreningen Sveriges stadsarkitekter.

Kungl. Majlis proposition nr 192.

105

§ 32.

Byggnadsstyrelsen och åtskilliga länsarkitekter hava förordat fordran å
sakkunskap såsom villkor för rätt att uppgöra förslag till stomplan.

Jämför även de yttranden, som anmärkts under § 18.

Byggnadsnämnden i Hälsingborg har ansett endast viktigare ägogränser
böra redovisas å stomplanekartan.

Byggnadsnämnden och stadsingeniören i Borås hava ansett minimiskalan
för stomplanekarta böra ändras från 1: 4,000 till 1: 10,000.

§ 33.

Jämför ovan under § 30.

§ 34.

Myndigheterna i Träleborg, Borås och Karlstad hava ansett fordringarna
å karta i förevarande fall för stränga med hänsyn till därav föranledda kostnader.

§ 35.

Byggnadsstyrelsen samt ett flertal andra myndigheter hava funnit det här
föreslagna kallelseförfarandet beträffande utomplansbestämmelser alltför betungande
och ansett det tillfyllest att i ortstidningar intaga kungörelse örn upprättat
bestämmelseförslag.

En länsarkitekt har ansett kallelseproceduren knappast erforderlig ens beträffande
stomplaner.

Kap. 5.

Om byggande.

Om byggnad oell gårdsrum.

Stadsingenjörskontoret i Stockholm: Den nya byggnadsstadgan innehölle

inga bestämmelser örn byggnads höjd och våningsantal samt gårdsrums storlek
och bredd, utan förutsattes att särskilda stadsplanebestämmelser skulle utarbetas,
vilka för varje tomt angåve eventuella byggnaders utsträckning i planoch
höjdläge.

Den frihet att reglera byggnadsverksamheten inom eget område, som enligt
förslaget skulle beredas respektive städer, vore enligt kontorets förmenande mycket
önskvärd att ernå. Emellertid torde värdet av särskilda stadsplanebestämmelser
på många håll överskattas, ej minst inom fackkretsar. Kontoret pnsåge
för sin del, att de detaljerade stadsplanebestämmelser, som kommit till användning
under de senare åren inom Stockholm, vore av beskaffenhet att tynga
förvaltningen i hög grad. Det vore icke nog med den kostnad, som det första
utarbetandet av dylika förslag droge. Stadsplan och stadsplanebestämmelser
vore föremål för ständiga ändringar och omarbetningar, även sedan nybyggnader
på respektive tomter vore påbörjade. Nödvändigheten att registrera
samtliga dylika föreslagna eller fastställda stadsplanebestämmelser, ängsligt
följa desammas efterlevnad samt handläggningen av alla ändringsförslag medförde
avsevärda kostnader för det allmänna. En tungrodd och byråkratiserad
förvaltning bleve en ovillkorlig följd.

Kontoret hade icke heller några överdrivna förhoppningar att efterlevnaden
av stadsplanebestämmelser skulle bliva större än tidigare efterlevnaden av
gällande byggnadsstadga och byggnadsordning. En allmän önskan att söka

Kungl. May.ts proposition nr 192.

advokatorisk! tolka gällande byggnadsförfattningar vore mycket gammal inom
byggnadskretsar. oell man bomme även att försöka med de nya stadsplanebestämmelserna.
Önskvärdheten att frångå gällande stadsplanebestämmelser
vid ett stort antal enskilda byggnadsföretag komme därför allt fort att göra
sig gällande, och de fall, då stadsplanebestämmelsema för enskilda fastigheter
komme att ändras redan under den ifrågavarande byggnadens uppförande, torde
komma att för Stockholms vidkommande bliva ganska talrika.

Kontoret måste livligt beklaga, örn denna omständliga form för reglerandet
av byggnadsverksamheten även skulle påtvingas Sveriges mindre städer och
stadsliknande samhällen. Det oaktat ansåge kontoret det föreliggande förslaget
i princip lämpligt. Intet hindrade sålunda de städer eller samhällen, som
så önskade, att tillämpa mycket enkla och relativt enhetliga bestämmelser för
sitt bebyggande, men frihet borde även lämnas städerna att intaga dessa bestämmelser
i respektive byggnadsordningar i stället för att fastställa dem som
stadsplanebestämmelser.

Liknande uppfattning har uttalats av styrelsen för svenska arkitekt föreningen.

Länsarkitekten i Stockholms län: Utkastet utginge från att de materiella bestämmelserna
örn byggnads höjd och våningsantal samt gårdsrums storlek och
läge skulle meddelas endels i stadsplanen, endels i byggnadsordningen.

Länsarkitekten vore fullt införstådd med tanken att genom stadsplanen uppnå
de väsentliga bestämmelserna rörande bebyggandets yttre gestaltning och
i viss mån även dess inre. Den tanken överensstämde med 1928 års förslag
till stadsbyggnadslag. Med detta förslag hade dock avsetts att så utbygga
själva lagen, att allmän byggnadsstadga bleve obehövlig. Därav nödvändiggjordes
all möjlig begränsning av bestämmelserna i materiellt avseende. Samtidigt
som detta inneburit en betydande fördel även med hänsyn till den frihet
som lämnades i fråga örn byggnadsgestaltningen, hade anordningen medfört
vissa svårigheter, särskilt i fråga örn övergången till det nya systemet. Vinsten
av att erhålla en samlad huvudförfattning på byggnadsväsendets område hade
emellertid varit så stor, att man icke dragit sig för de antydda svårigheterna,
utan vågat hoppas, att de skulle övervunnas.

När nu en särskild byggnadsstadga ändock vore avsedd att komma till. hade
man all anledning fråga sig, örn något väsentligt stöde att vinna med att
i den nya stadgan ej medtaga bestämmelser i ovannämnda ämnen, motsvarande
elem, som funnes i §§ 23, 25, 26 och 28 i gällande byggnadstadga. Befintligheten
av dessa föreskrifter hade utgjort en reservtillgång, där av olika skäl
de av dem berörda angelägenheter ännu icke blivit helt eller delvis i stadsplaneväg
ordnade. Utevaron av bestämmelser av denna art i byggnadsstadgan
medförde ett sökande efter regler på olika håll.

En mängd stadsplaner, även sådana som eljest vore försedda med särskilda
byggnadsbestämmelser, byggde i större eller mindre utsträckning för sin tilllämpning
å merberörda föreskrifter i gällande byggnadsstadga. Det torde
komma att draga en mycket lång tid, innan dessa stadsplaner bleve i erforderlig
mån kompletterade i hela landet. I avbidan därå skulle enligt utkastet
föreskrifter i dessa ämnen införas i byggnadsordningen i ett för ändamålet
bildat särskilt kapitel. Därjämte bleve dessa byggnadsstadgeföreskrifter i
stor omfattning bestående överflyttade till byggnadsordningarna, som därmed
också, ehuru knappast avsett, ryckte fram i främsta ledet av de stadsbyggnadstekniskt
reglerande byggnadsförfattningarna.

En dylik hopblandning av uppgifter hos de många olika regleringsformerjia
i fråga örn byggnadsväsendet åstadkomma brist på överblick och risk för
oreda. Särskilt svåra torde emellertid förhållandena bli under tidan intill dess
de nya byggnadsordningarna tillkomma. Enligt § 128 skulle nämligen vid si -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

197

dan av den nya stadsplanelagen oell nya byggnadsstadgan, i den mån dc icke
vore häremot stridande, ännu gälla gamla byggnadsstadgan och gamla byggnadsordningen,
förutom till stadsplanen hörande särskilda byggnadsbestämmelser
samt utomplansföreskrifter, där sådana funnes.

Inarbetande i byggnadsstadgan, såsom ovan antytts, av enkla grundbestämmelser
motsvarande den nuvarande byggnadsstadgans i hithörande ämnen
skulle möjliggöra en avsevärt lättare övergång till det nya systemet. Tillämpningen
av den gamla byggnadsstadgan syntes nämligen då kunna upphöra
samtidigt med att stadsplanelagen och den nya byggnadsstadgan trädde i kraft.
Möjligen erfordrades särskilda övergångsbestämmelser med hänsyn till att begreppen
gammal och ny stadsdel ej längre skulle förekomma och att nu gällande
byggnadsstadga och därmed även de förefintliga byggnadsordningarna
endast vore tillämpliga beträffande stadsplanelagt område.

Sedan 1928 års stadsbyggnadslagförslag i merberörda författningsorganisatoriska
avseenden övergivits, torde man därför hava anledning att även i nu
omhandlade avseenden återknyta till 1919 och 1920 års förslag, villia förutsatte
ett ej fullt så radikalt nydanande av författningarna. Dock måste en
betydande förenkling av de åsyftade bestämmelserna däri enligt länsarkitektens
uppfattning ske, i närmare anslutning till nu gällande byggnadsstadga.
Utvecklingen inom byggnadsväsende! hade sedan nämnda förslags tillkomst
gått i sådan riktning, att det ej längre vore lämpligt med så många och detaljerade
föreskrifter i dessa ämnen uti byggnadsstadgan.

Ju mera de nya bestämmelserna liknade dem i nuvarande stadgan, desto
lättare bleve emellertid övergången. Man hade anledning att betänka, att de
senare tillämpats under mer än ett halvt sekel. A andra sidan vore en viss
revidering dock nödvändig.

Styrelsen för svenska arkitektföreningen: Styrelsen ville uttala sina betänkligheter
mot att alla generella bestämmelser för reglerande av förhållandet mellan
byggnader och gårdsrum samt byggnaders höjd i förhållande till deras inbördes
avstånd, vilka nu återfunnes i byggnadsstadgan och byggnadsordningarna,
i utkastet slopats och vore avsedda att ersättas med stadsplanebestämmelser.
Visserligen ansåge styrelsen, att nu gällande bestämmelser ej längre motsvarade
nyare stadsplanekrav, men att helt utesluta sådana bestämmelser vore enligt
styrelsens mening en farlig överdrift i motsatt riktning. I en stadsplan kunde
nämligen aldrig förutses utvecklingen annat än för den närmaste tiden, och da
det föreslagna förfarandet förutsatte ett upprättande av stadsplaner och ett
ständigt ändrande av desamma, komme detta att bli mycket betungande^ för de
mindre samhällena, vilka ej hade ständig tillgång till sakkunskap på detta
område. Följden härav torde därför komma att bli, att man i stor utsträckning
komme att bygga efter stadsplaner och bestämmelser, som ej. vore lämpade
för de aktuella byggnadsuppgiftema och teknikens krav vid tidpunkten för
områdets bebyggande.

Jämför även vissa ovan under »Allmänna omdömen» återgivna uttalanden.

§ 36.

Länsarkitekten i Stockholms län: Byggnadshöjden syntes böra enhetligt

räknas till yttertakets skärning med fasadlivet, vilket beräkningssätt också
vore det enda riktiga med hänsyn till föreskriften i § 42, där denna skärning
utgjorde utgångsläget för bestämmande av yttertakets största tillåtna profil.
Vid fall av kraftig taklist kunde denna profil enligt den föreliggande bestämmelsen
komma att ligga väsentligt högre än vid byggnad utan taklist och alltså
en betydligt större byggnadskub uppnås, under det att motsatsen vant
riktigare nied hänsyn till (let mindre bindrot för sollpisets tillflöde vid byggnad
utan taklist.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter: Att vid angivande av en byggnads

våningsantal medräkna inredd vind st re de mot vedertaget bruk, och ett stadgande
härom skulle lätt vålla förvirring vid tillämpningen av en stor mängd
redan fastställda stadsplanebestämmelser, där det angivna våningsantalet icke
inbegrepe vinden, örn ock denna vore inredd. Bestämmelsen att vind i ■visst
fall skall räknas såsom våning vore icke av behovet påkallad och borde icke
givas plats i byggnadsstadgan.

Liknande anmärkning har framställts av åtskilliga andra myndigheter.

§ 37.

Förste stadsarkitekten i Göteborg: Da begreppet förgård endast funnes i
äldre stadsplaner,^borde till förtydligande av paragrafen orden: »där förgård
finnes, i inre förgårdslinjen eller ock» samt »i stadsplanen», utgå, då den därigenom
bleve mera allmängiltig.

§ 39.

... Stadsarkitekten i Stockholm: Även hänsyn till sundhet och trevnad borde
jämte utseendet^ tagas i betraktande vid anbringande av balkonger och andra
utbyggnader från fasaden. Det syntes ej lämpligt att i byggnadsstadgan ange
ett exakt minimimått ovan marken för alla slag av dylika fasadutsprång utan
möjlighet till modifikation. Dylika måttbestämmelser torde böra hänvisas till
byggnadsordning.

Liknande anmärkning har framställts av ett ''flertal andra myndigheter.

§ 40 (motsvarar § 42 i propositionen).

Länsarkitekten i Stockholms län: Sista satsen torde böra utgå. Den kunde
komma att föranleda alltför mycket ingripande från nämndens sida, där nämnden
icke besutte nödiga kvalifikationer. I fall av verkligt behov torde en intresserad
nämnd ändock på de allmänna grunder, som i paragrafen eljest och i
byggnadsstadgan i övrigt stadgades, hava möjlighet till erforderligt åtgörande.

Styrelsen för svenska arkitekt för euin g en: Enligt denna paragraf skulle

byggnadsnämnd medgivas rätt att granska färggivning å fasader. Styrelsen
ställde sig synnerligen tveksam till lämpligheten att generellt tilldela byggnadsnämnderna
en sådan befogenhet. Möjligen skulle för större städer en
rätt att i sin byggnadsordning införa den föreslagna bestämmelsen kunna
tänkas. I allmänhet torde dock liksom i övriga liknande frågor mera kunna
vinnas genom upplysning än genom föreskrifter.

§ 41 (har ingen motsvarighet i propositionen).

Stadsarkitekten i Stockholm: Enligt förslaget skulle fönster till bonings eller

arbetsrum ej få anbringas, med mindre framförvarande avståndet till
annan med sådant fönster försedd byggnadsfasad utgör minst 12 meter, i vissa
fall 9 meter. Motiven gåve ingen förklaring på, varför måttet 12 meter skulle
gälla endast för det fall, att också motliggande byggnad vore försedd med fönster.
Örn byggnaden vände sina fönster mot en brandmur eller annan yttermur
utan fönster, skulle alitsa fordran på 12 meters avstånd ej behöva uppställas,
vilket ju icke kunde vara riktigt. Bestämmelsen vore för övrigt allt för generellt
avfattad. Då den här berörda frågan nära sammanhängde med gårdsbestämmelserna
samt dessa vore avsedda att överföras till eller få sin motsvarighet
i byggnadsordningen, förefölle det lämpligast att även detta stadgande placerades
där.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Ett flertal andra myndigheter hava likaledes hemställt, att paragrafen
måtte i vissa avseenden omarbetas eller ock helt utgå.

§ 42.

Första stycket (motsvarar § 40 i propositionen).

Byggnadsstyrelsen: Den i första stycket intagna föreskriften rörande
byggnads yttertak funne byggnadsstyrelsen ägnad att direkt motverka användningen
av taklister. Det vore därför enligt styrelsens mening önskvärt att föreskriften
modifierades i så måtto, att yttertak ma, därest taklist finnes, med
iakttagande av den i föreskriften bestämda nookköjden skjuta över det däri
jämväl angivna plan intill en linje, som tänkes dragen från taklistens ytterkant
till nocken.

Länsarkitekten i Stockholms län: Da 45° maximilutning a yttertaket torde
böra gälla takets alla sidor, vore maximihöjden 6 meter icke erforderlig. Den
skulle vid större husbredd än 12 meter onödigtvis utgöra en inskränkning av
den byggnadsvolym, som lutningsbestämmelsen tilläte.

Liknande anmärkning har framställts av Stockholms fastighetsägareförening.

Byggnadsnämnden i Visby: I första stycket borde tilläggas att lutningen

i intet fall må överstiga 70°.

Byggnadsnämnden i Hälsingborg: Bestämmelsen syntes icke. förhindra uppkomsten
av relativt höga pulpettak på hus med litet byggnadsdjup. Det borde
vara möjligt för byggnadsnämnden att undantagsvis medgiva större takvinklar
ån 45°. I Hälsingborg funnes flera byggnader av kulturhistoriskt värde, som
hade högre takresning än stadgandet medgåve.. Likaså hade det byggts ett
stort antal egnahemsbyggnader med hög takresning. Detta byggnadssätt hade
hävd i staden och vore ett arv från gångna tider.

Byggnadsnämnden och stadsingenjör en i Karlstad: Här föresloges en maximilutning
å tak för hela landet. Denna sades visserligen i motiveringen kunna
upphävas genom stadsplanebestämmelse, men kvar stöde dock schablonmässigheten
för alla de områden, som ej efter stadgans tillkomst belagts med stadsplanebestämmelser.
Även genom stomplanebestämmelser och utomplansbestämmelser
borde maximilutningen kunna, upphävas och för byggnader av offentlig
karaktär borde den ej alls gälla.

Sveriges fastighetsägareförbund: Bestämmelser angående det plan, inom .vilket
byggnads yttertak skall vara beläget, borde enligt förbundets mening icke
förekomma i byggnadsstadgan utan i byggnadsordningen. Förbundet hemställde
därför, att förevarande paragraf måtte utgå.

Andra stycket (motsvarar § 41 i propositionen).

Stadsarkitekten i Stockholm: I andra stycket, där ett medgivande inrym des

för byggnadsnämnd att utöver den stadgade yttre takbegränsningen tillåta
anbringande av tornpartier o. d., som finnas vara till fördel för byggnadens utseende,
torde efter sistnämnda ord böra inskjutas »eller äro av praktiska skål
nödvändiga», då dylika medgivanden stundom torde vara ofrånkomliga. Närmare
stadganden härom borde införas i byggnadsordningarna.

Liknande anmärkning har framställts av vissa andra myndigheter.

Styrelsen för svenska arkitektföreningen: Tornbyggnader och andra anord ningar

borde enligt styrelsens mening endast få anbringas utöver byggnads

200

Kungl. Majsts proposition nr 192.

tak plan, när de vore praktiskt oundgängligt nödvändiga. Erfarenheten hade
nämligen visat, att de estetiska motiven för dylika byggnadsparti vanligen
blott användes som förevändning att ytterligare utnyttja en byggnadstomt utöver
vad författningarna egentligen avsåge.

§ 43.

Länsarkitekten i Stockholms län: Dessa här åsyftade s. k. provisoriska byggnader
vore en fara för ett sunt byggnadsväsen. Erfarenheten visade huru lätt
det vöre att kategorisera en byggnad som provisorisk i syfte att kunna frångå
eljest gällande föreskrifter. Denna paragraf borde utgå ur byggnadsstadgan,
med möjlighet bibehållen att för samhälle, som funne sig behöva ett dylikt
stadgande, få sådant infört i byggnadsordningen.

Byggnadsnämnden i Uppsala: Nämnden hade synnerligen ogynnsamma erfarenheter
av sådana s. k. provisoriska byggnader. Något medgivande till dylika
byggnader funnes ej i stadens byggnadsordning, men nämnden hade dock
tidigare, särskilt under förra seklet, beviljat dylika lov, med villkor att ifrågakomna
byggnader »skola borttagas, då nämnden så påfordrar». Detta förbefryele
visat sig vara av intet värde, även da verkliga skäl till rivning eller
ändring förelegat, och vid expropriationer av staden torde nog dessa byggnader
fa lösas till sitt fulla värde. Ett inflickande av ett dylikt medgivande i byggnadsordnmgen
skulle för visso här påyrkas, och enskilda markägare skulle säkerligen
i stor utsträckning vilja åberopa ett dylikt för att kunna få bygga
över ga tum ark eller annan mark, sorn ej får bebyggas, eller eljest för att få
uppföra huset på ett sätt, som i ett eller annat avseende strede mot byggnadsordningens
allmänna bestämmelser. En dylik möjlighet skulle enligt nämndens
mening kunna leda till uppkomsten av en bebyggelse vid sidan av den »legitima»
genom byggnadsstadga och byggnadsordning reglerade. Det skulle vålla
nämnden stora svårigheter att draga gränserna för den byggn adskategori, som
vore »avsedd för kort tid», samt mycket besvärligheter — för att icke säga
rena. omöjligheter — att få dessa byggnader bortrivna, när omständigheterna
sa kunde påfordra. De möjligheter, som den föreslagna stadgan och stadsplanelagen
lämnade att i stadsplanerna och i stomplanerna avsätta områden för
byggnader av dylikt slag, syntes för övrigt helt onödiggöra en undantagsbestämmelse
av nu ifrågavarande slag. Byggnadsnämnden ansåge därför, att
S 43 borde uteslutas och att § 118 borde ändras, så att undantag medgåves endast
för byggnader på gatumark, behövliga för den allmänna trevnaden, såsom
för vänthallar, kiosker och bekvämlighetsinrättningar m. m.

Liknande anmärkning har framställts av byggnadsnämnderna i Eskilstuna
oell Bolås samt föreningen Sveriges stadsarkitekter.

Stadsarkitektkontoret i Göteborg: Det i stadgan föreslagna medgivandet

att i byggnadsordningen kunna intaga bestämmelser rörande byggnader, avsedda
att kvarstå endast kort tid (provisoriska byggnader), funne kontoret
vara i hög grad betänkligt. Emellertid torde i allt fall ett legitimt behov föreligga
av anordnande av provisoriska byggnader. Såväl staden som enskilda
markägare kunde inneha områden, över vilka visserligen stadsplan funnes fastställd,
men där exploaterandet för det i stadsplanen fastslagna ändamålet berodde
av framtida förhållanden. . Att inom vissa gränser under tiden utnyttja
dessa markområden för provisorier torde vara ett oavvisligt behov, sorn man
icke rimligtvis borde lägga hinder i vägen för. Men detta borde givas ett
klarare uttryck i stadgan och kompletteras med tydliga bestämmelser, att, när
tiden för medgivandet utgår, nämnden må äga rätt att fordra byggnadernas
bortskaffande. Det ovannämnda legitima behovet av provisorier å ännu icke i

Kungl. Maj:ls proposition nr 102.

201

bruk tagna byggnadsområden — med undantag från alla föreskrifter — syntes
noga böra skiljas från behovet att å obebyggda tomter eller kvarter inom redan
bebyggda stadsdelar utföra provisorier, för vilka endast borde kunna medgivas
undantag från byggnadsordningens bestämmelser.

Med det sagda ville kontoret föreslå, att § 118 ändrades så, att första raden
däri endast skulle gälla för markområden, som ännu icke tagits i bruk för sitt
ändamål. I så fall kunde § 43 kvarstå oförändrad, såsom innefattande anvisning
örn att i byggnadsordningen kan införas generellt stadgande angående
undantag från dess bestämmelser.

§ 44.

Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län: Det torde många gånger ur skönhetssynpunkt
vara mindre tilltalande att förse förgård med plantering. Särskilt
kunde detta vara förhållandet, när vederbörande byggnad vore från förgården
försedd med flera ingångar. Det kunde då ofta vara mera önskvärt
till exempel med en prydligt anordnad stenanläggning eller anordnande av
gräsmatta. Därför torde i stadgan endast böra föreskrivas, att förgård skall
vara prydligt ordnad.

Byggnadsnämnden i Lund: Med hänsyn därtill att en fastighetsägare vid
en gata med förgård under vissa omständigheter kunde utan hinder låta inreda
exempelvis butiker längs efter hela eller stor del av fastighetens gatulinje, borde
bestämmelsen i första punkten av § 44 modifieras, enär en planterad förgård
i sådant fall uppenbarligen bleve till förfång för fastighetsägaren utan
att det allmänna kunde sägas hava någon däremot svarande fördel. Visserligen
kunde, då utvecklingen gått i ovan antydd riktning, stadsplanen ändras,
men dels krävdes härtill medverkan och uppoffringar av det allmänna och
dels torde genom en sådan åtgärd skönhetsvärden kunna komma att förstöras,
som eljest fått bestå under lång tid framåt. Med hänvisning till vad^ sålunda
anförts funne nämnden § 44 punkt 1 böra erhålla denna lydelse: »Förgård skall
vara prydligt planterad eller på annat sätt, som av byggnadsnämnden kan
godkännas, iordningställd.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län har hemställt om beaktande av vad sålunda
anförts.

Liknande anmärkning har gjorts av ett flertal andra myndigheter.

Särskilda föreskrifter lill förekommande av liälsofara, eldfara lii. m.

§ 50.

Första stycket.

Ett flertal myndigheter hava anmärkt, att bestämmelsen syntes oklar. _

Särskilt har, bland andra, byggnadsstyrelsen framhållit, att andra meningen
vore otydlig och i varje fall alltför detaljerad, då erforderlig isolering i förevarande
fall kunde sko på olika sätt. Bestämmelsen torde lämpligen kunna
givas en mera allmänt hållen lydelse.

Byggnadsnämnden i Ludvika har ansett ett minimiavstånd av 30 cm. från
markytan till golvets yta t. o. m. vara för litet för stora delar av landet.

Sveriges fastighetsägareförbund: Förbundet ifrågasatte, huruvida icke de

här givna bestämmelserna angående den höjd över angränsande markens yta,
på vilken golv skola vara belägna, vore onödiga med hänsyn till de moderna
tekniska möjligheterna att åstadkomma uppvärmning, ventilation och isolering
mot fukt och kyla.

Liknande anmärkning har framställts av Stockholms fastighetsägareförening.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Tredje stycket.

Ett flertal myndigheter hava framhållit, att kravet på dagerbelysning till
alla arbetsrum icke kunde upprätthållas, exempelvis för affärslokaler, som
stundom förlädes i flera våningar under jorden.

§ 52.

Förste stadsarkitekten samt förste och andre stadsingeniören i Malmö: Motsvarande
bestämmelse i § 23 av Malmö byggnadsordning stadgade, att grundmur
mot grannes byggnad eller tomt skall nedföras till minst 1.8 meters djup
mader jordytan. För byggnad inne å tomt kan grundmursdjupet inskränkas
till en meter (frostfritt djup).

I motiven till § 52 i utkastet anfördes, att hänsynen till grannelagsrätten ansetts
påfordra, att bestämmelser med detta syfte intoges i allmän stadga och ej
såsom hittills endast i byggnadsordning. Denna uppfattning delade tjänstemännen,
men ifrågasatte samtidigt, huruvida den föreslagna formuleringen
kunde komma att medföra den trygghet som avsåges. Den byggnadsnämnd
medgivna dispensrätten kunde i själva verket komma att sätta den i och för
sig svaga huvudregeln ur funktion. Uttrycket vanligt källardjup gåve nämligen
rum för många tolkningar. Grannelagsrätten torde för övrigt knappast
vara, väl tillgodosedd, örn t. ex. envåningsbyggnad, örn vars grunddjup intet
vöre stadgat, uppfördes i gräns mot granntomt och grannen någon tid därefter
företoge nybyggnad, som krävde grundmur till »vanligt källardjup». Detta
kunde ej ske utan att grannen berördes på mycket kännbarare sätt, än örn även
den första grunden utförts med hänsyn till framtida grundarbeten invid samma
gräns. Vid jämförelse med åberopade bestämmelse i Malmö stads byggnadsordning
syntes den i stadgeutkastet föreslagna formuleringen innebära en
försämring. Skulle den föreslagna bestämmelsen dessutom kunna tänkas bliva
tagen till anledning för strävanden att tolka »vanligt källardjup» till ett mindre
värde än »frostfritt djup», inträdde ju enligt hittills gängse uppfattning
fara för byggnads bestånd. Härvid kunde erinras örn att källare, utförd till
den höjd, som framginge av § 36 mom. 2 i stadgeutkastet, och med antagande
av bjälklagshöjd örn 0.30 meter och fri källarhöjd om 1.90 meter (§ 40 i Malmö
byggnadsordning) erhölle ett källar- eller grundmursdjup av endast 0.70 meter.
Frostfritt djup i Malmö beräknades till 1 meter och vore givetvis större
i landets nordliga delar. -— De i denna paragraf föreslagna bestämmelserna
syntes böra ersättas med föreskrift därom, att efter lokala förhållanden bestämda
regler skola intagas i byggnadsordning med rätt för byggnadsnämnd
att i vissa fall, t. ex. i fråga örn provisorier och uthusbyggnader av trä, medgiva
undantag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anslutit sig till den sålunda uttalade meningen.

§ 53.

Första stycket.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter: I § 53 funnes omnämnd möjlighet att
under villkor av uppförande av brandmur förlägga trähus på mindre avstånd
än 4.5 meter från tomtgräns. En dylik indragning vore i allmänhet icke önskvärd,
och för undantagsfallen syntes det lämpligt att bestämmelser meddelades
i byggnadsordning, där förhållandet ej reglerades genom stadsplanebestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 102.

203

Andra stycket.

Uma myndigheter i Göteborg Lava uttalat farhågor för, att bestämmelsens
formulering skulle lägga hinder i vägen för att i byggnadsordning införa en
generell bestämmelse för en hel stad örn rätt att hava gemensam brandmur, en
rätt som hittills varit gällande i Göteborg. I en av stadens fastighetskontor avgiven
promemoria har härom anförts bland annat följande: Genom gällande

byggnadsordning ålades ägaren till en fastighet, invid vilkens gräns å grannfastighet
byggnad uppfördes, icke endast skyldighet att tåla det intrång, som
förorsakades av att brandmuren förlädes med hälften av sin bredd å hans tomt,
utan även att i den mån han kunde draga nytta av brandmuren gälda viss del av
kostnaden för muren.

Utan att sådan skyldighet vore stadgad, torde betydande svårigheter komma
att möta att i någon nämnvärd utsträckning tillämpa byggnadssystemet med gemensamma
brandmurar. Man kunde nu befara, att, därest utkastet till ny
byggnadsstadga, i vad det berörde dessa förhållanden, i oförändrat skick skulle
komma att vinna laga kraft, det icke längre skulle vara möjligt att i Göteborgs
byggnadsordning bibehålla sådana bestämmelser, att tomtägare allt fortfarande
ålades dessa skyldigheter.

Innebörden av den nu föreslagna bestämmelsen vore nämligen synnerligen
oklar.

Rätten att hava gemensam brandmur inskränktes enligt utkastet till sådana
fall »där särskilda förhållanden det påkalla».

Därest utkastet skulle bliva gällande, syntes alltså stor risk föreligga, att det
i Göteborg hävdvunna bruket av gemensamma brandmurar måste i avsevärd
grad inskränkas, vilket i många fall skulle innebära ett avsevärt fördyrande av
byggnadskostnaderna.

Tredje stycket.

Brandchefen i Stockholm och svenska brandskyddsföreningen hava ansett
bestämmelserna i § 34 i gällande byggnadsstadga om fönster eller dörr i brandmur
vara mera betryggande än de i utkastet föreslagna.

Vissa myndigheter hava påyrkat definitioner av begreppen »brandsäker» och
»eldsäker».

§ 54.

Jämför vad under § 53 anförts rörande begreppen »brandsäker» och »eldsäker».

§ 56.

Svenska brandskyddsföreningen och brandchefen i Stockholm: I samband
med bestämmelsen i denna paragraf syntes föreskrift böra intagas jämväl örn
att avgasningsrör skola utföras på ett mot eldfara och beträffande hållfasthet
fullt betryggande sätt. Förhållandet vore nämligen, att avgasen från gasspislar
och andra gasapparater icke sällan inleddes i kanaler, som icke kunde
motstå brand i damm, sot och fettämncn, som kunde samlas i kanalen.

§ 57.

Svenska brandskyddsföreningen och brandchefen i Stockholm: 1928 års förslag
hade även innehållit en föreskrift örn nödiga anordningar vid hissars anläggning.
Som motiv för att dylik föreskrift icke medtagits i det föreliggande
förslaget hade anförts, att densamma uteslutits med hänsyn till väckt fråga
örn utfärdande av en för hela landet gemensam författning örn hissar samt att,
intill dess så skedde, även hissarna i avseende å eldfaran folie under den all -

204

Kungl. Majlis proposition nr 198.

manna föreskriften i § 58. — Allmänheten beaktade i allmänhet icke den eldfara,
som vore förenad med hissars anläggning, samt huru lätt eldsvåda kunde
uppstå och spridas av otillfredsställande anordnade hissmaskinerirum och
hisstrummor. Även om en för hela landet gemensam författning örn hissar
komme till stånd, torde det vara fullt motiverat och försvarbart, att en bestämmelse
örn hissars anordnande intoges i stadgan, varför föresloges ett tillägg
till § 57, överensstämmande med 1928 års förslag.

Liknande anmärkning har gjorts av länsstyrelserna i Malmöhus och Gävleborgs
län.

Stockholms fastighetsägareförening: Att, såsom förslaget i denna paragraf
förutsatte, utgångar, förstugor och trappor skola hava »nöjaktig dagerbelysning»,
kunde uppställas såsom ett önskemål, men borde icke uppställas såsom
en fordran. Exempelvis funnes mångenstädes inom varuhusen ett påtagligt
behov av trappor i byggnadernas innersta delar, vilka trappor icke rimligen
kunde beredas dagerbelysning. Att för dylika fall omöjliggöra anordnande av
sådana trappor, där dock en artificiell belysning vore ur alla synpunkter fullt
tillräcklig, syntes icke vara rimligt. Bestämmelsen torde därför böra så omformuleras,
att här ifrågavarande lokaliteter skola ha »nöjaktig belysning».

§58.

Svenska brandskyddsföreningen och brandchefen i Stockholm: I motiven till
denna paragraf räknades bland eldfarliga inrättningar, som falla under detta
stadgande, även garage. Det hade emellertid ansetts, att, enär genom ett cirkulär
av den 4 december 1925 vissa normalföreskrifter angående garage avsedda
att införas i de särskilda byggnadsordningarna, lämnats, bestämmelser
härom i byggnadsstadgan icke vore erforderliga. Denna motivering syntes
emellertid föga övertygande. Garage räknades ofta av den stora allmänheten
icke till eldfarliga inrättningar, och bestämmelserna i det åberopade cirkuläret
hade införts i ett jämförelsevis litet antal byggnadsordningar. Detta torde
helt säkert bero på, att myndigheterna i många samhällen avvaktade den nya
byggnadsstadgans tillkomst, innan någon ändring gjordes i byggnadsordningarna.
— Till eldfarliga inrättningar räknades icke heller byggnader för upplag
av eldfarliga ämnen, men det torde ur brandsäkerhetssynpunkt vara minst
lika viktigt, att även för sådana särskilda försiktighetsmått vidtagas. På
grund av ovanstående föresloges, att efter orden eldfarliga inrättningar tillfogas:
»vartill garage hänföras, ävensom vid eldfarliga upplag.»

Om byggnadslov.

§ Cl.

Mom. 1.

Länsarkitekten i Stockholms län: Vidkommande rivnings- m. fl. arbeten,

vore dessa begränsade till sådana inom byggnadskvarter. Vad gällde åtminstone
schaktnings-, sprängnings- och utfyllningsarbeten, torde ofta nog samma
anledning till kontroll föreligga i de fall dessa arbeten företoges av enskilda
å mark, som utgjorde gata eller annan allmän plats. En begränsning till byggnadskvarter
syntes otillfredsställande. — Överhuvud taget torde uppräknandet
av de olika arbeten, vartill lov erfordras, ej böra göras uttömmande, utan möjlighet
beredas att i byggnadsordningarna lämna vidare föreskrifter, där så
erfordrades. — Föreskriften örn underställande av planteringsanordningar under
nämndens prövning kunde visserligen understundom vara försvarlig, men
syntes i dess nu föreslagna kategoriska och allmängiltiga form alltför sträng.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19!?.

205

Byggnadsnämnden i Uppsala: Det torde kunna ifrågasättas, om byggnadslov
skall erfordras även för utbyte av takläggningsmaterial.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen föresloge det tillägg, att

för anordnande av liissanläggning skulle erfordras byggnadsnämndens lov.
— Bestämmelsen, att byggnadsnämndens lov erfordras för utförande av
olika slag av skyltning, i den man byggnadens utseende eller stadsbilden
därav påverkas, kunde ej anses tillfredsställande. Det torde vara
orimligt att på en enskild företagare lägga ansvaret — vid äventyr av straff
enligt § 120 i förslaget — för ett riktigt bedömande, huruvida en av honom
tilltänkt skyltanordning komme att påverka byggnadens utseende eller stadsbilden.
Det syntes lämpligt att på bestämmelse i byggnadsordning finge
bero, huruvida och i mika fall tillstånd till skyltanordning skall sökas hos byggnadsnämnd,
och föresloges sålunda, att nu. omliandlade punkt överfördes till
mom. 2 i förevarande paragraf. — Enligt länsstyrelsens mening vore det orimligt
att fordra, att för utförande av planteringsanordningar å annan för bebyggande
undantagen kvartersdel vid slutet byggnadssätt än förgård byggnadslov
skall sökas. Genom bestämmelserna i § 45 av förslaget torde vara behörigen
sörjt för, att de intressen, som kunde kräva planteringsanordningar av viss beskaffenhet
å från bebyggande undantaget område i kvarters inre, komme att
tillgodoses. Länsstyrelsen ansåge, att nu omhandlade stadgande i sista stycket
av mom. 1 borde utgå. Funnes vad byggnadsnämnden i Lund erinrat i
fråga om § 44 böra iakttagas, borde byggnadslov erfordras beträffande sättet
för anordningar å förgård överhuvud taget.

Åtskilliga myndigheter hava framställt liknande erinringar.

Morn. 2.

Sveriges fastighetsägareförbund: I morn. 2 föreskreves, att i byggnadsordningen
må meddelas bestämmelse, huruvida och i vad mån byggnadsnämnds
lov erfordras dels för anläggning eller ändring av ledningar för vatten, avlopp,
gas, elektricitet och liknande ändamål, dels ock för underhållsarbeten eller
andra reparationsåtgärder å byggnad. Förbundet ansåg sig böra hemställa, att
bestämmelserna i båda dessa hänseenden måtte helt utgå. Vad beträffade
de nämnda ledningarna utfördes ju dessa av auktoriserade entreprenörer, och
syntes det i anledning därav så mycket mindre nödvändigt att för utförande
av arbeten med dsdika ledningar söka byggnadsnämndens lov. Vad beträffade
underhålls- och reparationsarbeten så torde det överskrida gränserna för det
rimliga att förutsätta, att i byggnadsordningen skulle kunna meddelas bestämmelser
örn skyldighet att söka byggnadsnämndens lov exempelvis för sådana
arbeten som uppsättande av nya tapeter eller inläggande av parkettgolv.

Liknande anmärkning har framställts av Stockholms fastighetsägareförening.

§ 62.

Mom. 1.

Länsarkitekten i Stockholms län: Kopia av karta jämte ritningar, som i

detta moment avsåges, borde ingivas till byggnadsnämnden i tvenne exemplar.
Närmare bestämmelser borde kunna få meddelas i byggnadsordningen, ej blott
i fråga örn byggnadsritningar, utan även beträffande handlingar och kartor i

övrigt.

Liknande anmärkning har framställts av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Byggnadsnämnden i Landskrona har ansett detta moment endast böra gälla
nybyggnadslov.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Lidande anmärkning Ilar framställts av Sveriges ''fastighetsägareförbund
och Stockholms j"astighetsägarefdrefling.

Marn. 1 punkt b (har ej motsvarighet i propositionen).

Föreningen Sveriges stadsarkitekter: Som regel vore det icke vid inlämnandet
av ansökning örn byggnadslov avgjort, vilken person eller firma, som skulle
handhava byggnadsarbetets utförande. Denna bestämmelse borde därför utgå i
detta sammanhang.

Liknande anmärkning har framställts av vissa byggnadsnämnder.

Mom. 1 punkt c (motsvarar punkt b i propositionen).

Länsarkitekten i Uppsala m. fl. län: Då ordet »karta» ej kunde beteckna
»tomtkarta» i devall då marken ännu ej vore tomt, men val skulle uppfylla
fordringarna för sadan karta, kunde det tänkas att karta för ansökan örn byggnadslov
finge exempelvis benämningen »byggnadskarta».

Liknande anmärkning har framställts av länsarkitekten i Malmöhus och Kristianstads
län samt i Värmlands och Örebro län.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: Karta borde vara uppgjord
av mätningsmannen för samhället. Som det nu vore förekomme mera sällan,
även i för övrigt välskötta städer, att någon egentlig nybyggnadskarta åtföljde
ansökningarna, utan oftast en dålig situationsplan. Sådana kartor saknade
i regel varje värde som stöd åt byggnadsnämnden.

Byggnadsnämnden i Falun: Den i c) omförmälda kartan skulle enligt utkastet
motsvara de fordringar, som gälla i avseende å tomtkarta. För karta
över byggnadsplats, som ej är tomt och är belägen utom planlagt område, syntes
dock dessa fordringar, särskilt bestämmelsen om kartans skala, kunna
mildras.

Mom. 1 punkt d (har ej motsvarighet i propositionen).

Förste stadsingeniören i Göteborg: Uppgifterna örn befintligt eller för utförande
avsett avlopp, dess beskaffenhet, höjdläge och avstånd från tomtgränsen,
vöre visserligen av sadan betydelse för bedömande av ett byggnadsärende,
att de borde vara tillgängliga vid dess behandling. Däremot syntes det mindre
lämpligt att stadga, att de skulle införas i kartbeskrivningen. Endast i det fall
att stadens mätningsman, som närmast borde ifrågakomma för upprättandet
av kartan, även handhade stadens avlopp, hade han nämligen tillgång till de
ritningar och övriga handlingar, som erfordrades för att framskaffa behövliga
uppgifter angående avloppsförhållandena. I Göteborg hade stadsingenjörskontoret,
till vars åliggande hörde att utfärda s. k. tomtkarta för nybyggnad,
sj någon befattning med stadens avlopp, som i stället handhades av byggnadskontoret
Det syntes därför meningslöst att låta stadsingenjörskontoret tjäna
som mellanhand för att åt stadsarkitektkontoret, som hade att granska ansökningar
örn byggnadslov, infordra upplysningar rörande avloppsförhållandena.
Bestämmelserna borde alltså modifieras därhän, att kartbeskrivningen skall
innehålla uppgift örn avloppet, där ej upplysning i detta hänseende lämpligare
kan lämnas i annan ordning.

Byggnadsnämnden i Kungälv har ansett orimligt att ålägga sökanden att
anskaffa uppgift örn för tomt gällande stadsplanebestämmelser.

Byggnadsnämnden och stadsingeniören i Borås: Beskrivningen till nybyggnadskartan
borde givetvis i möjlig utsträckning kunna få avfattas å själva kar -

Kungl. May.ts proposition nr 192.

207

tan; så vore det t. ex. ofta enklare och tydligare att angiva avloppsledningens
läge i plan och höjd å kartan än i särskild beskrivning. En komplettering, angivande
dylik rättighet, borde ske.

Byggnadsnämnden i Falun: Under c) hade man undvikit att använda benämningen
tomtkarta under motiveringen, att denna benämning icke lämpade
sig för det fall att byggnad uppföres å mark, som ej är tomt. Bestämmelsen
under d) angående beskrivningen till kartan hade emellertid avfattats såsom
om endast tomtkarta kunde ifrågakomma. En omredigering syntes därför nödig
för att bringa dessa bestämmelser i överensstämmelse med varandra, därvid
bestämmelsen i d) borde kompletteras med föreskrift, att beskrivningen
även skall angiva, jämte gällande stadsplanebestämmelser, stomplane- och
utomplansbestämmelser.

Sveriges fastighetsägareförbund: De förhållanden, vilka avsåges i mom. d),
vore sådana, som byggnadsnämnden ex of fido torde äga kännedom örn, varför
det icke torde vara påkallat att ålägga sökanden att förebringa utredning örn
desamma. Stycket syntes därför lämpligen kunna utgå.

Liknande anmärkning har framställts av Stockholms fastighetsägareförening.

Mom. 1 punkt e (motsvarar punkt c i propositionen).

Stockholms fastighetsägareförening: Enligt stycket e) skulle den kopia av
kartan, som sökanden har att ingiva, utvisa »jämväl den tillämnade byggnaden».
Då meningen väl icke kunde vara, att kartkopian skall utvisa utseendet
av byggnaden, utan allenast byggnadens läge å tomten, torde ifrågavarande
stycke böra omredigeras i enlighet därmed.

Mom. 1 punkt f (motsvarar punkt d i propositionen).

Byggnadsnämnden i Halmstad: I allmänhetens eget intresse borde bygg nadsritningar

vara uppgjorda av sakkunnig person. Nämnden ansåge därför,
i motsats till vad i motiveringen anförts, att föreskrift härom borde införas i
byggnadsstadgan.

Styrelsen för svenska arkitekt förening eli har, under hänvisning till i § 76 intagen
bestämmelse, att för sådant arbete, vars ledning kräver speciell utbildning
eller erfarenhet, må i byggnadsordning stadgas ytterligare kompetensvillkor
för arbetets ledning, framhållit önskvärdheten av att den kompletterades
med en likartad bestämmelse rörande kompetensvillkor för arkitekt, som utför
ritningar till dylik byggnad.

Byggnadsnämnden i Örebro: Att, såsom här föreskreves, ansökning örn
byggnadslov skall åtföljas bl. a. av till ritningarna hörande beskrivning, torde
vara onödigt, enär ritningarna borde vara så uppgjorda, att beskrivning ej
vore av behovet påkallad för byggnadsnämndens granskning.

Stockholms fastighetsägareförening: Föreningen antoge, att med beskriv ning

här åsyftades arbetsbeskrivning. Vore så fallet, syntes det föreningen,
att därmed lades ett fullständigt onödigt onus på sökanden. De gällande stadsplanebestämmelserna
torde väl få förutsättas innehålla de bestämmelser, som
äro erforderliga för en ändamålsenlig prövning av ansökan. Bestämmelsen om,
att ansökan skall åtföljas av till ritningarna hörande beskrivning, borde således
utgå.

Morn. 1 punkt g (motsvarar punkt e i propositionen).

Förste stadsarkitekten i Göteborg: Här föreskreves, att sökanden skall

förete bevis att bl. a. säkerhet är ställd för gatukostnad —- vari numera in -

Kungl. Majus proposition nr 192.

208

begrepes icke blott gallmark. Detta tydde på, att säkerheten skulle ställas lios
annan myndighet än byggnadsnämnden, vilken vore emellertid ej bestämt. I
sistnämnda hänseende syntes ej heller stadsplanelagen innefatta någon föreskrift.
Det förefölle lämpligt, att nuvarande föreskrift i fastighetsbildningslagen,
^ att säkerhet för gatumark borde ställas hos byggnadsnämnden, bibehölles,
då denna myndighet vore bäst skickad att opartiskt avgöra omfattningen
av densamma. Bestämmelse härom syntes kunna intagas i detta moment.

Mom. 3 (motsvarar mom. 2 i propositionen).

Byggnadsnämnden i Landskrona har ansett här böra stadgas, att i fråga
örn lov till annat företag än nybyggnad skall i byggnadsordningen närmare
angivas, vilka handlingar som i varje särskilt fall böra vid ansökningens ingivande
företes.

Såsom ett nytt moment i § 62 har byggnadsnämnden i Laiidskrona ansett
böra införas stadgande, att, örn byggnadsnämnd vid hithörande frågors behandling
funné särskild utredning i visst hänseende erforderlig, sökanden
vore skyldig att därmed tillhandagå.

§ 63.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter: Byggnadsnämndens skyldighet att

vid meddelande av byggnadslov bevaka stadens intressen rörande ersättning
för gatukostnad vore av sådan betydelse, att ett stadgande härom icke borde
saknas i byggnadsstadgan. Till första stycket i denna paragraf borde därför
fogas ett tillägg av innehåll, att, där fråga är örn nybyggnad, byggnadsnämnden
skall förvissa sig om, att nöjaktig säkerhet för erforderligt bidrag till
gatukostnad blivit ställd.

I denna paragraf borde infogas en motsvarighet till den i § 16 införda
bestämmelsen, att goda dagerförhållanden böra säkerställas och att i största
utsträckning lägenheterna må erhålla genomgående luftväxling och direkt
solbelysning.

Till förtydligande borde de sista styckena i denna paragraf byta plats.

Styrelsen för svenska arkitektföreningen: Den granskning, som enligt § 63
ålåge byggnadsnämnden, syntes enligt styrelsens mening böra kompletteras
med skyldighet för byggnadsnämnd att tillse, att en byggnad erhåller en god
och ändamålsenlig planläggning. Det torde nämligen vara ett ofrånkomligt
faktum, att stora ekonomiska värden årligen spolierades genom att nybyggnader
finge uppföras efter underhaltiga planritningar.

Myndigheterna i Malmö: Bestämmelsen örn att byggnad ej får förläggas så,
att den onödigtvis förorsakar men för granntomter eller försvårar dessas lämpliga
bebyggande, vore en föreskrift, som eventuellt kunde tänkas införd i de anvisningar,
som byggnadsstyrelsen enligt § 124 av stadgeutkastet äger att meddela,
men som vore direkt olämplig såsom grund för myndighets beslut. Hithörande
frågor borde få anses uppklarade genom stadsbyggnadsbestämmelser och än
ytterligare genom bestämmelserna örn kvarterskarta m. m. Bestämmelsen syntes
böra utgå. Samma syntes vara förhållandet rörande t. ex. föreskriften örn att
byggnadsnämnd skall tillse, att byggnaden erbjuder tillräckligt skydd mot fukt
och kyla m. m. Bestämmelser i liknande syfte skulle ju enligt § 49 tillföras byggnadsordning
och bleve väl på den grund självfallet föremål för byggnadsnämndens
prövning. Att i allmän stadga allt för ymnigt framhålla speciella
föremål för byggnadsnämnds uppmärksamhet kunde lätt leda därhän, att

Kungl. Majlis proposition nr 192. ,

209

granskningen ansåges utförd, om i stadgan särskilt framhävda omständigheter
bleve tillgodosedda. Granskningen borde väl gå ut på att samtliga gällande
föreskrifter efterföljdes.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har anslutit sig till vad sålunda anförts.

Byggnadsnämnden i Norrköping: Beträffande den här föreslagna bestämmelsen,
att vid prövning av nybyggnad bland annat skall tillses, »att byggnaden
är konstruktivt tillfredsställande», ville byggnadsnämnden påpeka, att det
icke torde vara lämpligt att göra frågan örn byggnadslov beroende av hållfasthetsberäkningarnas
granskning. Vid större byggnadsföretag vore nämligen
dylika beräkningar ofta av synnerligen omfattande art och förutsatte i regel
fullständiga arbetsritningar, vilka mera sällan förelåge vid det tidiga skede
av byggnadsföretaget, då ansökning örn byggnadslov ingives. Skulle ansökningen
av någon anledning avslås eller ett bifall göras beroende av ritningarnas
omarbetande, kunde dessutom ett kostsamt arbete med beräkningarnas utförande
bliva till ingen nytta. Däremot borde granskningen påtagligen ske,
innan konstruktionerna komme till utförande.

Byggnadsnämnden och stadsingeniören i Karlstad: Som det torde vara

svårt för byggnadsnämnd att utan ingående studium på platsen fastställa
färgbehandling av hus, borde den kunna överlåta detta åt en tjänsteman i dess
eller annan kommunal myndighets tjänst eller ock åt särskild nämnd (t. ex.
skönhetsråd). Samma anmärkning torde även gälla § 65.

§ 64.

Första stycket.

Länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län: Depna paragraf vore alltför
kategoriskt formulerad. I de nu gällande föreskrifterna örn vad som vore att
till nybyggnad hänföra funnes en garanti för fastighetsägare att ej kunna av
den anledningen, att byggnaden vore på något sätt i strid mot stadsplanen, förvägras
att utföra mindre arbeten. Den föreslagna formuleringen av denna paragraf
kunde användas för att förvägra varje arbete, blott det vore av beskaffenhet
att behöva underställas byggnadsnämnden.

I en byggnadsordning inom länsarkitektens verksamhetsområde funnes denna
sak formulerad sålunda:

»Såvida icke i denna byggnadsordning annorlunda bestämmes, må nu befintliga
i behörig ordning uppförda hus, även örn de icke överensstämma med föreskrifterna
i denna byggnadsordning, fortfarande bibehållas; men när dylik
byggnad tillbygges eller repareras, skall den i den mån sådant utan ägarens alltför
stora betungande låter sig göra bringas till överensstämmelse med berörda
föreskrifter.»

Denna bestämmelse syntes innehålla vad som rimligtvis kunde fordras i detta
hänseende och den hade visat sig fungera väl, när byggnadsnämnden som villkor
för ett ganska obetydligt medgivande fordrade hela husets flyttning c:a 40
cm. Detta avböjdes av sökanden med hänvisning till byggnadsordningen. Med
stöd av den föreliggande formuleringen hade ett så ohemult krav kunnat genomföras.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: De i § 64 1 stycket intagna stadgandena
syntes länsstyrelsen kunna giva rum för en alltför stor stränghet från byggnadsnämnds
sida vid prövning av ansökning örn byggnadslov. Enligt berörda stadgande
skulle således i där avsett fall byggnadsnämnd för tillstånd till exempelvis
omfärgning av byggnad kunna föreskriva långt gående och för vederbörande
synnerligen betungande åtgärder. Berörda olägenhet syntes kunna undvikas,

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 168 Käft. (Nr 192) 14

210

t Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

därest såsom förutsättning för tillämpning av ifrågavarande bestämmelse, då
fråga vore örn till nybyggnad icke hänförligt arbete, angåves, att kostnaderna
för byggnadens bringande till överensstämmelse med gällande föreskrifter skulle
stå i skälig proportion till kostnaderna för utförande av det arbete, som avsågs
i ansökningen.

Sveriges fastighetsägareförbund har hemställt örn bestämmelsens uteslutande
såsom varande alltför sträng mot fastighetsägarna och dessutom stridande
mot bestämmelserna i den föreslagna stadsplanelagen.

I 24 § i nämnda lagförslag angåves det medel, som skall komma till användning
därest förefintlig bebyggelse i väsentlig mån avviker från stadsplanen
och planens ändamålsenliga genomförande icke kan utan stadens ingripande
inom skälig tid förväntas. Det medel, som för dylikt fall skulle användas,
vore expropriation, således förvärvande av mark mot utgivande av ersättning.
Den enda inskränkning, som gjorts i den sålunda föreskrivna skyldigheten,
vore att staden kunde bliva berättigad att allenast lösa å marken
uppförd byggnad för nedrivning.

Byggnadsstadgan syntes nu avse att vinna samma ändamål utan kostnad för
samhället genom att giva byggnadsnämnden rätt att i vissa fall avslå lagligen
grundade ansökningar örn byggnadslov. Sedan det i lagen fastslagits, att det
åligger staden att vidkännas utgifter för stadsplanens genomförande, sökte man
sålunda att på en omväg undkomma denna ersättningsskyldighet. Förbundet
hemställde förty, att första stycket i förevarande paragraf måtte utgå.

Liknande anmärkning har framställts av Stochholms fastighetsägareförening
samt vissa andra myndigheter.

Andra stycket.

Länsarkitekten i Stockholms län: I andra stycket saknades bestämmelser

rörande undanröjande av andra anledningar till marks otjänlighet för bebyggande
än väta såsom villkor för byggnadslov. En komplettering vore
behövlig.

§ 65.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter har hemställt örn stadgande, att före arbetets
igångsättande skola, där så erfordras, konstruktionsritningar och beräkningar
inlämnas till nämnden för granskning, och att arbetet ej må påbörjas
förrän desamma godkänts.

Jämför även ovan under § 63.

§ 67.

Med anledning av den särskilt utremitterade promemorian rörande ifrågasatt
åläggande för byggnadsnämnd att lämna yrkesinspektör eller bergmästare
tillfälle att yttra sig angående sökt byggnadslov, avseende industriell
anläggning, har föreningen Sveriges stadsarkitekter anfört följande:

I det stora flertalet fall torde ej anordningar, som kunde vara av någon betydelse
ur arbetarskyddssynpunkt, bliva föremål för byggnadslov, vilket ju
som regel endast omfattade lokalernas stomme och förläggning. Beträffande
dessa hade byggnadsnämnden enligt byggnadsförordningarna att taga hänsyn
till deras beskaffenhet ur sundhets- och brandsynpunkt. I de enstaka fall, där
några erinringar ur arbetarskyddssynpunkt kunde göras mot de föreslagna
anläggningarnas byggnadsdelar, kunde som regel rättelse vinnas genom åtgärder,
som kunde förslås sedan byggnadsnämnden haft ärendet under behandling.
En skyldighet för byggnadsnämnd att för meddelande av byggnadslov
avvakta granskning från yrkesinspektör eller bergmästare komme

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

211

lätt att vålla de sökande en besvärande tidsutdräkt, särskilt där yrkesinspektör
ej funnes på platsen. För att icke ett meddelat byggnadslov måtte föranleda,
att erforderliga skyddsåtgärder underlätes, borde det vara tillfyllest, att
byggnadsnämnden omedelbart efter meddelande av sådant lov underrättade
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare och i de fall, där tvekan kunde
uppstå, före meddelande av lov inhämtade vederbörandes yttrande.

Liknande hemställan har gjorts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
samt byggnadsnämnderna i Norrköping och Malmö.

Länsstyrelsen i Blekinge län har föreslagit, att vad i promemorian anförts
icke måtte föranleda annat stadgande än att i byggnadsstadgan infördes en bestämmelse
att byggnadsnämnd, då fråga är örn byggnadslov, avseende industriell
anläggning, äger att från vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare infordra
yttrande i ärendet, då av byggnadsnämnden så anses erforderligt eller
eljest lämpligt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Örn den ifrågasatta underrättelsen till nyssnämnda
befattningshavare skulle leda till något resultat ur arbetarskyddssynpunkt,
torde man få förutsätta att befattningshavaren före byggnadslovets
meddelande verkställde granskning av ritning och byggnadsplan. Det torde
då knappast kunna undgås, att anordningen komme att leda till försening av
arbetet och således för den industrielle företagaren verka betungande. Det
syntes också tvivelaktigt, huruvida det vore möjligt att pålägga yrkesinspektionens
befattningshavare en sådaii granskningsuppgift utan ökning av deras
arbetskrafter. Såvitt anginge större anläggningar eller mera riskfylld industri,
torde man väl också få antaga, att anläggaren anlitade erforderlig sakkunskap.
Såvitt länsstyrelsen kunde bedöma, syntes fördelarna av det ifrågasatta
förfarandet icke motsvara olägenheterna.

iByggnadsnämnderna i Östhammar, Söderköping, Halmstad och Göteborg hava
avstyrkt förslaget, den förstnämnda dock under uttalande, att, därest föreskrift
erfordrades, det syntes vara tillräckligt att byggnadsnämnden i mera invecklade
fall ägde översända ritningar till yrkesinspektören eller bergmästaren
för erhållande av yttrande.

Byggnadsnämnden i Eskilstuna, som likaledes avstyrkt förslaget, har emellertid
förordat ett stadgande om rätt för föredragande i byggnadsnämnd att
inhämta yrkesinspektörs yttrande.

Byggnadsnämnden i Vetlanda har föreslagit, att anmälningsskyldighet i
enlighet med förslaget ej måtte stadgas utom i särskilt specificerade fall.

Byggnadsnämnden i Norrtälje har ansett den ifrågasatta anmälningsskyldigheten
endast böra gälla beträffande industrier, som kunde anses förbundna
med särskild risk för de där anställda.

Övriga i ärendet hörda hava icke haft något att erinra mot det av statsrådet
och chefen för socialdepartementet föreslagna tillvägagångssättet.

§ 69.

Stadsingenjörskontoret i Stockholm: Tiden för ett byggnadslovs giltighet

ansåge kontoret väl knappt tilltagen. Kostnaderna för ritningars utarbetande,
arbetets planerande etc. vore så stora, att längre giltighet för byggnadslov
syntes kontoret vara väl motiverat.

Länsarkitekten i Stockholms län: Närmare, eventuellt skärpta, bestämmelser
borde kunna få meddelas i byggnadsordning. Nu begränsades sålunda

212

Kungl. Maj:is proposition nr 192.

exempelvis tiden för byggnadslovs giltighet ofta i byggnadsordningarna väsentligt
under de fem åren, i enstaka fall till två år eller ännu mindre.

Byggnadsnämnden i Uppsala: I § 69 hade föreslagits, att byggnadslov skall
vara förfallet, såvida icke det medgivna arbetet påbörjats eller, efter inträffat
avbrott i arbetet, ånyo börjat utföras inom två år. En tidsfrist av tre år syntes
nämnden böra medgivas. Sista stycket i samma paragraf kunde uteslutas
ur stadgan, då föreskrifter av dylik art lämpligare kunde införas i byggnadsordningarna.

Länsarkitekten i Kronobergs m. fl. län: Rörande byggnadslov hade i § 69
stipulerats, att sådant skulle vara förfallet, såvida icke inom två år det medgivna
arbetet påbörjats. Denna relativt långa tidsfrist syntes onödig och verkade
betungande för kontrollen av byggnadsverksamheten inom samhället och
kunde, såsom redan nu i en del byggnadsordningar förekomme, begränsas till
ett år.

Sveriges fastighetsägareförbund: Enligt förbundets mening hade övertygande
skäl icke förebragts beträffande lämpligheten av att inskränka den nu generellt
gällande giltighetstiden för byggnadslov, d. v. s. fem år. En inskränkning
till två år kunde lätt medföra avsevärda olägenheter och kostnader, i synnerhet
då det gällde ett successivt bebyggande av en större tomt eller av ett kvarter
enligt ritningar, som samtidigt utarbetats och på grund av vilka byggnadslov
på sin tid samtidigt erhållits.

liknande anmärkning har framställts av Stockholms fastighetsägareförening.

§ 70.

_ Byggnadsnämnden i Lund: Ingendera av paragrafens bestämmelser vore

tillfredsställande. I l:sta stycket föreskreves, att byggnadslov icke erfordras
för arbete, berörande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen
eller av byggnadsstyrelsen, eller annan allmän byggnad, såframt den tillhör
kronan. Det vore praktiskt taget otänkbart, att en central myndighet skulle
kunna pröva ett byggnadsärende med tillämpning av för varje särskilt samhälle
skiftande detaljbestämmelser.. Och att förutsätta att den lokala byggnadsordningen
skulle sättas ur funktion, då kronan bygger, torde vara orimligt. Visserligen
borde enligt 2 m stycket utlåtande av byggnadsnämnden i dylikt fall inhämtas,
men något tvång förelåge ej. Om härmed avsågs, att byggnadsnämnden
bör lämnas tillfälle att föreskriva de villkor, som för en privat byggnadslovssökande
i ett liknande fall hade ifrågakommit, borde bör utbytas mot skall
och därjämte stadgas skyldighet för kronan att foga sig efter av byggnadsnämnd
i dylikt fall författningsenligt uppställda villkor. Eör att emellertid
byggnadsnämnden, skulle kunna utlåta sig i ärendet fordrades, att detsamma
komme nämnden tillhanda i komplett skick. Bland annat vore det nödvändigt,
att den karta, varom talades längre ner i 2:a stycket, från början tillhörde ärendet.
— Enligt 3 :e stycket skulle kronan i vissa fall lia rätt att bygga, då byggnaden
motsvarade nöjaktiga krav på sundhet, säkerhet mot eldfara m. m. Detta
stämde emellertid icke väl överens med den nuvarande byggnadsstadgans föreskrifter
i § 12 angående stadsbyggande. Då man av enskilda byggnadsföretagare
fordrade ett mot eldfara fullt betryggande sätt, vore det väl icke lämpligt,
att man av kronan endast krävde betyget nöjaktig härutinnan, för att taga
ett exempel. 3:e styckets föreskrift angående en månads klagotid för nämnden
torde,, för den händelse bestämmelse icke gåves, att i stycket avsedd byggnad
icke finge påbörjas, innan klagotiden utgått, eller entreprenadavtal icke träffas
under samma tid, kunna medföra stora och onödiga kostnader för det allmänna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

213

Tydligen kunde de föreslagna bestämmelserna icke medföra någon tidsvinst
för kronan men val en massa allvarliga olägenheter. — För det allmänna fördelaktigast
och gentemot enskilda byggnadslovssökande mest lojalt vöre utan
minsta tvivel, att kronan sökte byggnadslov på samma sätt som enskild, vilket
självfallet icke hindrade byggnadsärendets prövning jämväl i annan ordning.

Byggnadsnämnden funne alltså § 70 böra utgå och såsom följd härav jämväl
mom. 2 under § 73.

Läns arkit elit en i Malmöhus och Kristianstads län: Det viktigaste vid ett

dylikt ärendes handläggande vore att byggnaden placerades rätt i förhållande
till gata och avloppsledningar. Författningen borde klarare angiva, att den för
byggnaden ansvarige ägde rätt att erhålla utlåtande från byggnadsnämnden
angående dessa förhållanden. Att föreskriva skyldighet för staten att inlämna
arkivbara ritningar torde vara onödigt och i varje fall onödigt kostsamt. Ansåges
detta emellertid lämpligt, borde genom vederbörande myndighets försorg
relationsritningar till färdiga byggnader inlämnas. — Sista stycket i § 70 föreskreve,
att övriga statliga byggnadsföretag skola underställas byggnadsnämnds
prövning samt att byggnadsnämnd inom en månad efter handlingarnas mottagande
må begära att förslaget underställes Kungl. Majit, i vilket fall byggnad
ej må uppföras, innan Konungen därtill givit lov. En dylik föreskrift skulle
möjligen kunna försvaras, örn obligatorisk sakkunskap hos byggnadsnämnderna
flin ries föreskriven. Att emellertid kronans byggnader skola underställas
vetorätt av vilken byggnadsnämnd som helst, förefölle absurt.

Länsarkitekten i Uppsala m. fl. län: Föreskriften att byggnadsnämndens

utlåtande »bör» åtfölja handlingarna torde ändras till att det »skall» åtfölja
dem.

Liknande anmärkning har framställts av åtskilliga andra myndigheter.

Styrelsen för Svenska kommunaltekniska föreningen: I denna paragraf angåves
vissa specialfall, där byggnadslov ej erfordrades,. och funnes i motiveringen
närmare berörd frågan om lämpligheten av att i vissa fall bereda hamnmyndigheterna
möjlighet att ordna bebyggandet under friare former än eljest
medgåves. Det framhölles, hurusom avgränsningen mellan byggnadsnämnds
och hamnmyndighets befogenhet lämpligen borde lösas i samband med byggnadsordningens
fastställande. Föreningen hade tidigare, såsom även i motiveringen
angåves, funnit angeläget påpeka den synnerliga vikten av, att hamnmyndigheterna
i sin byggnadsverksamhet inom hamnområde ej onödigtvis
kringskures. Styrelsen hade i och för sig intet emot, att den vidgade befogenhet,
som hamnmyndighet i många fall borde givas i fråga örn byggnadsrätt inom
hamnområde, reglerades i byggnadsordningen. För möjliggörande av en sådan
reglering torde det emellertid vara nödvändigt, att anvisning därom gåves i förevarande
paragraf.

Om tillsyn över byggandet.

§ 72.

Länsarkitekten i Stockholms län: Att utstakningsförrättning endast skulle
få utföras av »vederbörande förrättningsman» vore ett stadgande, som kunde
föranleda till den uppfattningen, att förrättningsmannen för tomtmätning eller
möjligen avstyckning ovillkorligen skulle verkställa arbetet. Så tillginge det
mera sällan i praktiken. Orimligt vore kravet enligt sådan tolkning, där förrättningsmannen
vore bosatt å annan, måhända ganska avlägsen ort.

214

Kungl. May.is proposition nr 192.

Till undvikande av olägenheter föresloges ett utbyte av orden »vederbörande
förrättningsman» mot »genom byggnadsnämndens försorg».

Ett flertal andra myndigheter hava framställt liknande förslag eller ock
hemställt örn föreskriftens förtydligande.

Byggnadsnämnden i Hälsingborg: Önskvärt vore, att föreskriften kompletterades
med bestämmelse om kallelsetid till utstakningsförrättningar.

Byggnadsnämnden och stadsingeniören i Trälleberg: Då ordet fotmur ej
vunnit burskap i denna del av landet, erfordrades ett förtydligande av detta
begrepp, så att misstag örn fotmurens sträckning och höjd ej kunde ske.

Byggnadsnämnden i Säter har föreslagit att ordet fotmur måtte utbytas
mot grundmur eller sockel.

§ 73.

Mom. 1.

Stadsarkitekten i Stockholm: En omredigering av mom. 1 syntes önskvärd.
Följande formulering av andra punkten i första stycket föresloges:
»Vid uppförande av byggnad böra dessa i främsta rummet avse att utröna
beskaffenheten av grundbotten, av den utförda stommen, samt av byggnaden
i färdigt skick.»

Andra stycket torde kunna inskränkas till första satsen: »Innan byggnad
tagea i bruk, skall anmälan örn arbetets avslutande göras hos byggnadsnämnden.
» Vad som i övrigt inginge i detta stycke torde lämpligen i en eller annan
form hänföras till byggnadsordningen.

Länsarkitekten i Stockholms län: Anmälningsskyldigheten borde icke inskränkas
till arbetets avslutande, utan föreligga beträffande byggnadsutstakning
såväl som de obligatoriska besiktningarna enligt närmare bestämmelser
i byggnadsordningen.

Stadsarkitekten i Karlskrona: Till de i mom. 1 uppräknade besiktningarna
syntes böra fogas besiktning av bjälklag såsom utgörande viktiga konstruktiva
delar av byggnaden.

Förste stadsarkitekten samt förste och andre stadsingeniören i Malmö: Tillsynen
över byggnads uttorkning vore omnämnd först i samband med slutbesiktning.
Detta viktiga spörsmål borde gärna särskilt framhållas under
§ 71 mom. 1, 4:e att-satsen. Det vore väl sent att särskilt tänka på uttorkning,
då byggnad stöde färdig. Skulle då speciella uttorkningsåtgärder
få lov att tillgripas, skedde detta på bekostnad av färdiga och målade snickerier
m. m. Exempelvis kunde parkettgolv effektivt fördröja uttorkning av
bjälklag.

Förste stadsarkitekten i Göteborg: De föreskrifter, som här intagits, täckte
ej alls behovet av de besiktningar, som borde förekomma. Det kunde möjligen,
örn momentet finge kvarstå oförändrat, möta svårigheter att fastslå
flera besiktningar i byggnadsordningarna, vilka av den byggande skulle ersättas.
Skulle överhuvud anvisningar lämnas, borde detta endast ske i fråga
örn sådana besiktningar, som generellt måste företagas, och därjämte uttryckligen
föreskrivas, att bestämmelser örn övriga besiktningar må intagas i byggnadsordning.
Allmänt förekommande besiktningar vore ju de, som skola företagas
innan byggnadsarbetet är påbörjat och när det är avslutat.

Enahanda förslag har framställts av föreningen Sveriges stadsarkitekter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

215

Byggnadsnämnden och stadsarkitekten i Borås: Av utomordentlig vikt ur
hälsosynpunkt vore, att huset fullt färdigt skulle avsynas innan inflyttning
får ske. Därvid kunde också slutbesiktningen göras mera noggrann.

Mom. 2.

Länsarkitekten i Malmöhus och Kristianstads län: Föreskriften i morn. 2
medgåve byggnadsnämnd rätt att företaga besiktning av arbete, som utföres
av staten — dock ej skyldighet. En dylik föreskrift borde helt utgå, i ali
synnerhet som sakkunnighet ej föreskreves för byggnadsnämnd.

Jämför även ovan under § 70.

§ 74.

Första stycket.

Byggnadsnämnden i Stockholm: Nämnden ansage möjlighet böra lämnas
byggnadsnämnderna i städerna att i här asyftade fall ingripa tidigare än vad
här stadgats. I fall av tredska eller vårdslöshet borde, med hänsyn till det
allmänna, byggnadsnämnden kunna påfordra rättelse så snart här angivna omständigheter
påvisats. .

Liknande anmärkning har framställts av stadsingenjörskontor et i Stockholm.

Länsarkitekten i Stockholms län: Tidsperioden örn fem år borde kunna genom
bestämmelser i byggnadsordningen göras kortare. .

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Med hänsyn till bestämmelsen i 69 g, att
byggnadslov i intet fall äger giltighet för längre tid än fem år, torde den i 74 §
angivna tiden böra inskränkas exempelvis till fyra år.

Byggnadsnämnden i Falun: Det syntes, som örn denna bestämmelse skulle
lämpligen kunna i avseende å tiden ändrads från fem år till tre år eller ock
möjlighet lämnas för att i byggnadsordningen inskränka tiden till tre ar,
en bestämmelse som vore intagen i Falu stads byggnadsordning utan att olägenhet
därav försports.

Andra stycket.

Sveriges fastighetsägareförbund: Den i andra stycket av förevarande paragraf
föreslagna bestämmelsen att byggnadsnämnden, för fall att påbörjad
nedrivning av byggnad inställes, äger med föreläggande av vite föreskriva
viss tid, inom vilken rivningen jämte platsens planering skall fullbordas, mäste
ingiva allvarliga betänkligheter. Med de för tillfället inom byggnadsindustrien
rådande arbetsförhållandena inträffade det icke sällan, att pabörjade
nedrivningsarbeten inställdes i anledning av uppkomna arbetskonflikter. Under
dylika förhållanden kunde det i allmänhet icke rimligen begäras, att rivningen
skulle fullbordas inom viss tid. Det torde endast vara i sällsynta
fall, som en påbörjad rivning inställdes på grund av byggherrens liknöjdhet
eller trots. Det vore fastmera i regel rent ekonomiska förhållanden, som
förorsakade arbetets inställande. Den förevarande bestämmelsen borde därför
så avfattas, att föreläggande må givas allenast i sådana fall, då arbetets
inställande objektivt sett kan läggas någon till last. Skäl torde även föreligga
att i stadgan tydligen angåves mot vem vitesföreläggandet må riktas. Det
vore icke likgiltigt, om vitesföreläggandet riktades mot fastighetsägaren eller
exempelvis den entreprenör, som fastighetsägaren anlitat för rivningsarbetets
utförande.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Liknande anmärkning har framställts av Stockholms fastighetsägareförening.

§ 75.

Länsarkitekten i Stockholms lån: Att i byggnadsstadgan skapa allmängiltigt,
obligatoriskt krav å ansvarig ledare vid allt vad byggnadsarbete heter,
ginge enligt hans mening för långt. Nyttan av sådant krav över huvud taget
kunde åtminstone diskuteras, då erfarenheten visade, att det alltför lätt ledde
till bulvansystem. Länsarkitekten ville emellertid för sin del icke motsätta sig
åtgärden, i vad gällde nybyggnad eller till sådan hänförlig förändring av byggnad
av mera än en vånings höjd eller beträffande byggnader av endast en vånings
höjd, där särskilda förhållanden ställde krav å insikter och omdöme.
Härom borde närmare stadgas i byggnadsordningen. Vad som ginge utöver
nu angivna gräns, kunde länsarkitekten för sin del icke biträda.

§ 76.

Byggnadsstyrelsen: I första stycket borde för tydlighets vinnande ordet

»arbetsledare» utbytas mot »ansvarig arbetsledare», då här avsåges sådan arbetsledare,
som omförmäles i § 75. Av samma skäl borde i § 77 tredje stycket
ordet »arbetsledaren» utbytas mot »den ansvarige arbetsledaren».

Liknande anmärkning har framställts av ett flertal andra myndigheter.

Överståthållarämbetet: Såsom förut antytts syntes det ämbetet angeläget,

att hänsyn till, låt vara i och för sig icke oberättigade, fackintressen ej måtte
föranleda till onödigt försvarande av billig bebyggelse. Vore denna uppfattning
riktig, torde det kunna ifrågasättas, örn det vore lämpligt att såsom allmän
regel föreskriva, att befattning som arbetsledare icke må utövas av annan än
den som på visst sätt styrkt även teoretisk fackkunskap. Det ville förefalla
riktigare, att detta finge, i likhet med vad hittills varit fallet, bero på föreskrifter
i byggnadsordningarna, där bestämmelserna i ämnet kunde bättre anpassas
efter de på olika platser rådande särskilda förhållandena.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Uttrycket »i allmänhet» syntes såsom
alltför obestämt böra utbytas mot t. ex. »såvitt ej byggnadsnämnden för särskilt
fall annorledes medgiver».

Liknande anmärkning har framställts av byggnadsnämnden i Landskrona,
varemot länsarkitekten i Malmöhus och Kristianstads län hemställt att uttrycket
»i allmänhet» måtte helt utgå i syfte att fordran på sakkunskap måtte klart
och tydligt komma till uttryck.

Förste stadsarkitekten samt förste och andre stadsingenjör ema i Malmö: Mot
införandet av kompetensbestämmelser för arbetsledare vid byggnadsföretag
vöre intet att erinra. Beträffande utformningen av dessa bestämmelser kunde
dock tvekan rada, i ali synnerhet som den byggnadsnämnd medgivna dispensrätten
inskränktes till att avse endast stenhus örn en vånings höjd samt trähus.
Att föreskrift avseende viss inskränkning i rätten att utöva byggnadsverksamhet
vöre både välbetänkt och välbehövlig ville tjänstemännen gärna understryka.
Det borde å andra sidan icke förglömmas, att framgångsrik och i alla
avseenden oklanderlig byggnadsverksamhet hade utövats och fortfarande utövades
av personer, som icke vore i besittning av formell teoretisk kompetens,
oamtidigt som alltså införandet av bestämmelser rörande visst kompetensförlarande
syntes kunna tillstyrkas, syntes den formella kompetensen icke böra
givas den avgörande betydelse, som nu föreslagits.

Kungl. Majds proposition nr 192.

217

Föreningen Sveriges stadsarkitekter: Av sista stycket i § 76 tycktes framgå,
att stadgandet i § 75 avsåge, att för alla slag av byggnadsarbete skall finnas
ansvarig person, som fyller vissa kompetensvillkor. Givetvis borde alltid
ansvarig person finnas för varje slag av byggnadsarbete, men det syntes ej
erforderligt, att sådan alltid besutte särskild sakkunskap, såsom för utförande
av mindre ändringar eller uppförande av mindre byggnader. § 76 borde
därför ändras så, att i byggnadsordningen må medgivas, att arbete av dylikt
slag må kunna utföras under ansvar av person, som ej uppfyller särskilda
kompetensfordringar.

Jämför ovan under § 75.

§ 77.

§ 78.

Överståthållarämbetet: Den här byggnadsnämnden medgivna befogenhet att,
»då synnerliga skäl därtill äro» fråntaga arbetsledare rätt att utöva ledning
av arbete syntes, helst beskaffenheten av nämnda skäl icke ens antytts, vara
av sådan räckvidd, att stadgandet icke kunde av Överståthållarämbetet förordas.

Då det synes ovisst, örn bötesbestämmelserna i § 120 kunde med den avfattning,
de erhållit, tillämpas å tredskande arbetsledare, som fråntagits rätten
att leda arbete, vore för övrigt tveksamt, huru byggnadsnämnds beslut i
sådant hänseende skulle verkställas.

Liknande anmärkning har framställts av länsstyrelsen i örebro län.

Byggnadsnämnden i Landskrona har föreslagit ett närmare angivande av
de förutsättningar, under vilka byggnadsnämnden skulle äga fråntaga arbetsledare
rätt att i staden utöva sådan verksamhet, som i 75 § sägs.

§ 79.

Länsarkitekten i Stockholms län: Det syntes icke vara överflödigt att rekommendera
försiktighet även i det avseendet att ej heller gata må lida skada.

Liknande anmärkning har framställts av åtskilliga andra myndigheter.

Länsarkitekten i Kronobergs m. fl. län: I föreskrifterna rörande försiktighetsmått
vid byggnadsarbete funnes föreskrivet, att grundläggningsarbete skall
utföras så att grannes byggnad ej lider skada. Då det i vissa fall torde vara
tekniskt omöjligt att vid grundgrävning undvika sprickbildning å byggnad, på
granntomten, då denna kunde vara mindervärdig till sitt bestånd, och då vissa
fenomen, såsom urvattning och dylikt, medförde rörelse i jordlagren, som ej
kunde undvikas, skulle byggnadsnämnden kunna ställas till ansvar för ett
byggnadslov med sådana konsekvenser. Då detta knappast torde vara avsett,
borde första att-satsen ändras, så att orden »att grannes byggnad ej lider
skada» ersattes med »att grannes byggnad lider minsta möjliga skada». Skadeståndskrav
mellan grannar finge sedan ordnas vid domstol.

Byggnadsnämnden i Landskrona: I första att-satsen borde orden »grannes
byggnad ej lider skada» ändras till »skada på liv och egendom icke uppstår.»

Byggnadsnämnden i Hälsingborg: Det vore lämpligt att föreskriva, icke

blott att byggnadsställningar skola givas nödig hållfasthet utan även att de i
övrigt skola anordnas på ett ur säkerhetssynpunkt betryggande sätt.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Särskilda bestämmelser örn byggande utom stadsplan.

§ 80.

Länsarkitekten i Stockholms län har ansett en allmängiltig bestämmelse rörande
tomtstorleken ej böra förekomma i byggnadsstadgan, som däremot borde
föreskriva, att bestämmelser i ämnet skulle meddelas i byggnadsordning, varvid
i allmänhet skulle iakttagas, att inom område, där vatten- och avloppsledningar
ej funnes eller anlades, tomtplats avsedd för boningshus icke finge givas
mindre areal an 1,500 kvadratmeter. Vidare har länsarkitekten föreslagit
jämkning i fråga örn byggnads avstånd till väg.

Ett flertal myndigheter hava uttalat önskemål örn sänkning av det i punkt 1
angivna minimimåttet å byggnadsplats, enär detsamma syntes oskäligt högt.

Byggnadsstyrelsen m. fl. myndigheter hava hemställt örn utbytande av ordet
»byggnadsplats» mot »tomtplats» eller annan lämplig benämning.

Styrelsen för svenska arkitektföreningen m. fl. myndigheter hava hemställt
örn uteslutande av de i punkt 5 angivna höjdmåtten.

Stockholms fastighetsägareförening har hemställt örn höjning av sistnämnda
mått, beträffande boningshus från 7V2 till 11 meter och beträffande uthus från
3 till 7V2 meter. Särskilt har framhållits, att det just på landsbygden kunde
föreligga behov av att uppföra uthus, exempelvis en loge eller ladugård, till
större höjd än 3 meter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har hemställt, att bestämmelserna
i punkt 2 örn byggnads avstånd till väg måtte skärpas därhän, att byggnad ej
finge förläggas närmare för allmänt begagnande upplåten väg eller till sådan
väg upplåtet område än 4,5 meter från kanten av vägområdet, i vilket skulle
inberäknas befintliga eller erforderliga diken, dock ej i något fall på kortare
avstånd från allmän vägs mittlinje än 12 meter och från annan vägs mittlinje
än 9 meter.

§ 81.

Första stycket.

Länsarkitekten i Stockholms län: Denna paragraf borde placeras före § 80,
så att här omförmälda undantagsmöjligheter icke träffade stadgandena i sistnämnda
paragraf, vilken efter förut föreslagna jämkningar torde kunna bli
allmängiltig inom avsedda gränser. — Såsom tidigare ovan framhållits, räknade
länsarkitekten i viss mån med ett borttagande av utomplansbestämmelserna,
till undvikande av alltför många i praktiken tämligen likartade former
av reglering.

Länsarkitekten i Uppsala m. fl. län: Det kunde ifrågasättas, örn den lindring,
som avsåges i denna paragraf och som berörde bestämmelserna i §§ 36—80 i
denna stadga, borde ske i en byggnadsordning. — Om arealen 1,500 kvadratmeter
minskades, kunde kanske tänkas att § 80 med samtliga bestämmelser
kunde göras obligatorisk genom att byta plats med § 81.

Länsarkitekten i Värmlands och Örebro län med instämmande av länsstyrelsen
i Värmlands län: Den generella rätten till undantag från föreskrifterna i detta
kapitel vid utbildande av byggnadsordning för utomplansområde syntes
alltför riskfull. Lämpligare syntes vara, att Konungens befallningshavande,
sedan byggnadsordning av Konungen fastställts, medgåves rätt att fastställa

Kungl. Majlis proposition nr 192.

219

de smärre jämkningar i bestämmelserna, som, efter vunnen erfarenhet vid tilllämpning
av huvudordningen inom samhälle, kunde befinnas önskvärda för
ordnande av utomplansområdenas bebyggelse.

Länsarkitekten i Norrbottens län: Det torde vara principiellt olämpligt att
i lokal byggnadsordning stadga undantag från föreskrifterna i byggnadsstadgan.
Därest undantag, d. v. s. eftergifter, från stadgan gjordes på sätt som
i § 81 föreslagits, skulle föreskrifterna bliva svårare att överskåda, allmänhetens
känsla av osäkerhet skulle ökas och dess respekt för stadgans föreskrifter
undergrävas. Detta komme sannolikt att vålla många onödiga ansökningar
hos K. B. örn undantag.

Vad i motiveringen anförts till stöd för denna anordning syntes icke hållbart.
Det f bref olle nämligen, som borde beträffande de stycken som §§ 36—79
avse, d. v. s. prydlighet, säkerhet mot hälso- eller eldfara m. m., byggnadslov
och tillsyn över byggandet, ingen kvalitativ skillnad råda mellan byggande å
stadsplanelagt område och byggande å icke stadsplanelagt område. Vid genomläsande
av §§ 36—79 funne man knappast några föreskrifter, som icke i
tillämpliga delar borde gälla även beträffande icke stadsplanelagt _ område.
(Det skulle i så fall vara vissa föreskrifter i § 61 och § 62.) § 80 innehölle

endast en föreskrift, som icke lämpligen borde vara obligatorisk, nämligen örn
storlek å »byggnadsplats», vilken i många fall borde kunna göras mindre än
1,500 kvm.

Det torde vara en enkel sak att, då undantag i byggnadsordning från föreskrift
i stadgan, §§ 36—80, ansåges böra komma i fråga,^ för varje särskilt fall
angiva, under vilken förutsättning och i vad avseende sådant undantag skulle
kunna i byggnadsordning medgivas. Någon tvingande nödvändighet att tillgripa
en principiellt så betänklig anordning, som § 81 avsåge, syntes alltså icke
föreligga. Om ortsförhållandena krävde mera ingående bestämmelser, än ovan
berörda allmänna föreskrifter, borde stomplan och stomplanebestämmelser eller,
örn detta ansåges tillräckligt, utomplansbestämmelser fastställas.

På grund av vad ovan anförts syntes § 81 i sin helhet böra utgå och §§ 36 •
80 omarbetas i berörda hänseenden.

Andra stycket.

Länsstyrelsen i Örebro län: Föreskriften att undantag från föreskrifterna !
kap. 5 ej må avse skyldigheten att inhämta tillstånd till nybyggnad vore givetvis
lämplig, så vitt avsåge sådan av Konungens befallningshavande för visst
fall meddelad dispens, som omförmäldes i första stycket. Däremot funnes enligt
länsstyrelsens mening icke anledning att föreskriva dylikt ovillkorligt förbud
för meddelande av undantag härutinnan i byggnadsordning. Länsstyrelsen
holle fastmera före, att i fråga örn visa byggnadsföretag — exempelvis
uppförande av smärre uthusbyggnader — å åtskilliga städers vidsträckta, icke
planlagda områden, vilka ofta vore jämförliga med ren landsbygd, näppeligen
borde krävas tillstånd av byggnadsnämnd och att bestämmelse i enlighet härmed
således borde kunna meddelas i vederbörande byggnadsordning. Med hänsyn
härtill ville länsstyrelsen alltså hemställa, att här avsedda stadgande måtte
erhålla förslagsvis följande lydelse: »Av Konungens befallningshavande medgivet
undantag må dock» etc.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Enligt § 81 finge undantag från föreskrifterna
örn byggande icke avse tillstånd till nybyggnad. Det syntes dock onödigt
på samma gång som alltför dyrbart för den enskilda fastighetsägaren att
inom utom plansområde kräva att tillstånd till uthusbyggnad skall meddelas.
För exempelvis en enkel lada skulle enligt förslaget anskaffas karta, ritningar

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

och byggnadsbeskrivning, och anordnandet av en ladugård skulle granskas av
en stadsarkitekt, som knappast kunde antagas vara sakkunnig på området. En
lämplig medelväg syntes kunna finnas, örn man beträffande uthusbyggnader
på dylikt område föreskreve allenast, att anmälan skall ske till byggnadsnämnden
samt att byggnadsnämnden skall äga befogenhet att, örn byggnad
finnes icke motsvara nödiga krav på säkerhet mot eldfara, hänsyn till de ortsliga
förhållandena eller grannes rätt, meddela förbud mot dess uppförande, innan
ritningar till byggnaden blivit av byggnadsnämnden godkända.

Sveriges industriförbund: I § 81 hade vissa möjligheter lämnats att inom
område, beläget utanför stadsplan, bygga utan iakttagande av bestämmelserna
i byggnadsstadgan. Det föreskreves nämligen, att i byggnadsordning må stadgas
undantag från byggnadsstadgans bestämmelser, i den mån sådant betingas
av ortsförhållandena eller eljest finnes nödvändigt. I fråga örn denna undantagsrätt
hade emellertid en mycket viktig inskränkning gjorts i andra stycket
av § 81. Det stadgades nämligen här, att dylikt undantag icke må föreskrivas
i fråga örn skyldigheten att inhämta tillstånd av byggnadsnämnden till nybyggnad.
Sistnämnda inskränkning borde enligt förbundets bestämda mening
under alla omständigheter bortfalla.

På industriens verksamhetsområde vore snabba beslut och snabb handling
ofta en ofrånkomlig nödvändighet. Men en föreskrift att i varje fall byggnadslov
först måste inhämtas, innan en nybyggnad kunde påbörjas, omöjliggjorde
ett sådant arbetssätt. Förbudet bleve så mycket mera ingripande i det industriella
arbetet som, jämlikt § 117 av stadgeutkastet, till nybyggnad även vore
att hänföra sådan inom ett industriföretag ofta förekommande byggnadsverksamhet
som »till-, på- eller ombyggnad av befintlig byggnad, dess inredning
helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut
varit använd, så ock andra förändringar i avseende å byggnads inredning av
den genomgripande beskaffenhet, att de kunna anses jämförliga med ombyggnad».
För byggnadslovets erhållande skulle givetvis i regel erfordras tidskrävande
utredningar, varjämte även med ett förnuftigt handläggningssätt
inom byggnadsnämnden avsevärd tid kunde komma att förflyta, innan nämndens
beslut förelåge.

Med hänsyn till att majoriteten av byggnadsnämndens ledamöter skola utses
av stadsfullmäktige i stad och kommunalfullmäktige på landet, vore det givetvis
icke heller uteslutet, att vid fattandet av byggnadsnämndens beslut de byggnadstekniska
skälen understundom kunde bliva undanskymda av synpunkter
och intressen, som rätteligen icke borde få öva inflytande på utgången av nämndens
prövning. Särskilt för det fall att byggnadsnämnden komme att bestå
av endast tre personer, i vilket fall för beslut erfordrades att samtliga ledamöter
vöre örn beslutet ense, vore det lätt förståeligt att olägenheter uppkomme
för industrien, örn andra än rent sakliga synpunkter finge influera på någon
av ledamöternas, uppfattning i en till nämnden hänskjuten fråga. Visserligen
kunde rättelse i byggnadsnämndens beslut vinnas genom överklagande hos
Konungens befallningshavande, men under alla förhållanden ginge en dyrbar
tid härunder förlorad.

Enligt industriförbundets bestämda uppfattning borde fördenskull genom
bestämmelser i byggnadsordning kunna lämnas möjlighet att uppföra industriell
nybyggnad utan inhämtande av byggnadsnämnds tillstånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

221

AVDELNING II.

Kap. 6.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen å landet.

§ 82.

Vissa länsarkitekter hava framhållit, att, även om magistrat skulle tillerkännas
rätt att utse två ledamöter i byggnadsnämnd, länsstyrelse dock
icke beträffande samhälle å landet borde hava att utse mer än en ledamot.

Vissa länsstyrelser och länsarkitekter hava önskat uttrycklig föreskrift örn
den befogenhet, som tillkomme länsstyrelse i händelse av sådan anmälan som
i sista att-satsen omnämnes.

AVDELNING III.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden.

Kap. 7.

Om byggnadsplan och utomplansbestämmelser.

§ 85.

Vissa länsstyrelser och länsarkitekter hava påyrkat förenkling av proceduren
och särskilt ifrågasatt en hoparhetning av §§ 85 och 90. En länsstyrelse
har ansett nuvarande bestämmelser vara att föredraga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att det skäl, som
föranlett bestämmelsen örn underrättelse till vederbörande kommun m. fl., torde
i lika hög grad föreligga, även örn planen endast anses böra omfatta mark,
som äges av sökanden.

Vissa länsarkitekter hava uttryckt farhågor för att länsarkitekts närvaro
vid sammanträde, som här avses, skulle göra honom förhindrad att mottaga uppdrag
att upprätta byggnadsplan för området i fråga.

Vissa länsstyrelser hava anmärkt, att paragrafen borde så formuleras, att
den icke lade hinder i vägen för Konungens befallningshavande att själv leda
sammanträde, som här avses.

§ 86.

Två länsarkitekter hava ifrågasatt, huruvida rätt till klagan över Konungens
befallningshavandes beslut örn områdets bestämmande må anses förefinnas.

§ 87,

Vissa länsstyrelser och länsarkitekter hava framhållit önskvärdheten av föreskrifter,
huru kostnaden för planens upprättande och särskilt för anlitande
av sakkunnigt biträde skola gäldas.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Styrelsen för'' svenska landskommunernas förbund har uttalat betänkligheter
mot förslaget om att åt länsstyrelse uppdraga att besörja upprättandet av byggnadsplan.
Ett dylikt förfaringssätt, att låta en statlig myndighet ombesörja
verkställighet av en enskild eller kommunal angelägenhet, torde vara en principiell
nyhet, som förut icke funnes använd inom det kommunala verksamhetsområdet
eller mot enskilda. Det måste vara deras sak, som hade intresse av att
en byggnadsplan bomme till stånd, att ombesörja planens uppgörande, allrahelst
som de själva jämlikt 60 § stadsplanelagen skulle bekosta densamma. Utom det
principiellt betänkliga i en sådan anordning vore det också mycket sannolikt, att
kostnaderna för en under dylika omständigheter upprättad byggnadsplan bleve
betydligt större än örn intressenten eller intressenterna själva finge skaffa sig
sakkunnig hjälp för planens uppgörande. Det vore otvivelaktigt också till
fördel att icke, såsom fallet torde bli örn Konungens befallningshavande skulle
ombesörja byggnadsplan uppgörande, en och samma person anlitades att uppgöra
plan för samtliga eller flertalet samhällen i länet. En viss ensidighet kunde
då lätt göra sig märkbar till men för ett rätt utnyttjande av terräng- och
ortsförhållandena. När det slutliga godkännandet av byggnadsplanen vilade
hos Konungens befallningshavande, syntes även det allmännas intresse av att
en tillfredsställande plan blir upprättad vara tillgodosett.

§ 88.

Länsstyrelsen i Uppsala lån, vissa länsarkitekter samt överlantmätaren i
Skaraborgs län hava framhållit, att en tillämpning av §§ 15—17 i huvudsakliga
delar å byggnadsplan icke torde vara lämplig.

Vissa länsarkitekter hava framhållit, att hänsyn till belysningsledningar i
regel icke torde behöva tagas vid uppgörande av byggnadsplan.

§ 89.

Byggnadsstyrelsen och vissa länsarkitekter hava framhållit behovet av en
föreskrift, att byggnadsplan skall upprättas av sakkunnig person.

Jämför även under § 18 anmärkta yttranden.

§ 90.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framställt motsvarande anmärkning
som under § 85.

Jämför även i övrigt vad som yttrats under nämnda paragraf.

§ 91.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Då det icke uttalades, på
vems bekostnad kungörelse örn fastställd byggnadsplan skulle i tidning införas,
finge det väl anses, att detta skulle ske med av länsstyrelsen disponerade
allmänna medel. Vore icke detta meningen, borde det utsägas, att kostnaderna
skulle inräknas i byggnadsplanens kostnader.

Liknande anmärkning har gjorts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län.

Länsarkitekten i Stockholms län: Originalexemplaret av byggnadsplanen
borde alltid förvaras hos Konungens befallningshavande. Bestyrkt kopia och
avskrift erfordrades även för byggnadsnämnd eller annan myndighet, som
skulle handhava tillsyn över områdets bebyggande.

Kungl. Majlis proposition nr 19%.

223

§ 92.

En länsarkitekt har uttalat sig för enklare förfaringssätt vid ändring i byggnadsplan,
därom markägarna äro ense.

§ 94.

Vissa länsarkitekter hava uttalat önskan örn förenkling av proceduren.

Kap. 8.

Om byggnadsordning.

§ 95.

En länsarkitekt har ansett byggnadsordning inom ifrågavarande områden
böra göras obligatorisk.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört: Såsom också i motiven
erinrats, hade icke någon - föreskrift meddelats örn kungörande av byggnadsordning,
som fastställts. Emellertid hade i motiven uttalats, att det torde
få anses självfallet, att fastställd byggnadsordning komme att av länsstyrelsen
införas i länskungörelserna. Därest länsstyrelse, utan att någon föreskrift
härom meddelats i författningen, intoge byggnadsordningen i länskungörelserna,
torde kostnaderna härför böra drabba statsverket. Det torde emellertid
starkt kunna ifrågasättas, huruvida sådan kostnad borde påvila statsverket.
Det förefölle därför länsstyrelsen lämpligast, att i förevarande paragraf föreskrift
meddelades, dels att fastställd byggnadsordning skall intagas i länskungörelserna
och dels vem som har att gälda kostnaden härför.

Liknande anmärkning har framställts av vissa andra länsstyrelser.

Kap. 9.

Örn byggnadsnämnd.

§ 96.

Vissa länsarkitekter hava ifrågasatt införande i byggnadsstadgan, efter
mönster av ett flertal jämlikt 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen fastställda
byggnadsföreskrifter, av föreskrift örn upprättande av en allmän plan över
område för tillämpning av utomplansbestämmelser.

§ 97.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Att föreskriva att en
byggnadsnämnd för dylikt område skall sammanträda minst en gång i månaden
syntes vara att ställa för stora krav. Där byggnadsverksamheten vore livlig,
kunde det nog behövas sammanträden varje månad och oftare, men å tider
och orter, där verksamheten icke hade behov av sammanträden så ofta, borde
stadgan icke påbjuda sådana, som måste hållas blott för att följa författningen.

I förslaget inginge, att Konungens befallningshavande skulle tillsätta en ledamot
i byggnadsnämnden. Styrelsen vore icke övertygad örn att en sådan anordning
vore nödvändig eller lämplig. I och med att kommunerna blivit intresserade
i byggnadsverksamheten inom områden på landet, där bestämmelserna

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

i stadsplanelagen för stad icke ägde tillämpning men behov av byggnadsplan
och utomplansbestämmelser förelåge, hade en fastare form för organiserandet
av byggnadskontrollen erhållits. Att på dylikt sätt överlämna till Konungens
befallningshavande att utse ledamöter eller ordförande i kommunala nämnder
förekomme endast i fråga örn sådana nämnder, som hade att i egentlig mening
tillgodose statsändamål, såsom förhållandet vore med valnämnd, pensionsnämnd,
taxeringsnämnd etc. Men att låta denna princip utvecklas till att omfatta
nämnder, som hade rent kommunala uppgifter, innebure ett onödigt intrång
på kommunernas självbestämningsrätt. Det kunde heller icke göras gällande,
att i detta fall något egentligt behov härav förelåge. Det vore fråga
om att få sakkunskapen representerad inom nämnden. Men detta intresse omfattades
nog också av kommunen, och byggnadsstadgan gåve ju för övrigt direkt
anvisningar härom. Kommunen vore heller icke vid valet bunden vid personer,
som tillhörde kommunen, alldenstund något bostadsband icke existerade
för ledamotskap i byggnadsnämnd. Den relativt enkla uppgift, som tillkomme
en byggnadsnämnd för område, där byggnadsplan vore fastställd, borde icke
betungas med en vidlyftig organisation, som då samtidigt bleve kostsam. En
av Konungens befallningshavande utsedd ledamot torde ofta väljas utom kommunen,
kanske bleve det en person, som samtidigt vore ledamot i flera nämnder
i orten. En sådan ledamot måste givetvis ha reseersättning och dagtraktamente
och kunde heller icke gärna deltaga i sammanträden å tid, som övriga
ledamöter kunde disponera, utan åsidosättande av sitt dagliga arbete. Visserligen
vore ersättningen beroende på kommunens eget beslut, men örn det skapades
ett sådant tillstånd, att arbetet i nämnden bringade ledamöterna ekonomiska
förluster, kunde kommunen icke gärna neka att lämna ersättning.

Det kunde för övrigt beträffande Konungens befallningshavandes inflytande
på byggnadsnämnden erinras örn, att länsarkitekten vore behörig att närvara
vid nämndens sammanträden och att deltaga i överläggningarna.

Ovannämnda styrelse samt länsstyrelser och länsarkitekter hava ansett det
böra möjliggöras att bestämma antalet ledamöter i byggnadsnämnden till fem,
varjämte framhållits, att det i vissa fall kunde vara önskvärt att låta någon
ledamot utses av markägare eller egnahemsförening eller dylik korporation.

§ 98.

En länsstyrelse har ansett anställande av byggnadstekniskt utbildad person
böra göras obligatoriskt, särskilt som frågan kunde lösas på mycket billiga
villkor genom att flera samhällen enade sig örn gemensam byggnadskonsulent.

Svenska landskommunernas förbund har däremot ansett det böra komma till
klarare uttryck i stadgan, att stadgandet icke hade karaktär av tvång utan
endast vore att betrakta såsom ett önskemål.

§ 99.

En länsstyrelse har framhållit, att bestämmelsen om att vad i § 14 sägs
örn stadsfullmäktige skall gälla örn kommunalfullmäktige, icke vore under
alla förhållanden lämplig, enär det icke vore säkert, att samhället och kommunen
hade sammanfallande intressen.

§ 100.

Här har i tillämpliga delar åberopats vad som anförts under § 82.

Kungl. May.ts proposition nr 192.

225

§ 101.

Sveriges industriförbund: I fråga örn den egentliga landsbygden hade här
möjlighet skapats att i stället för byggnadsnämnd få utsedd en sakkunnig
person, som hade att utöva samma befogenheter, som eljest tillkomme nämnden.
Då allt talade för att en dylik sakkunnig tjänsteman skulle bliva i
stånd att handlägga hithörande ärenden under betydligt enklare former än
byggnadsnämnd, ville förbundet uttrycka sin tillfredsställelse med förslaget
på denna punkt. Samtidigt ansåge sig förbundet böra uttala den förhoppningen,
att framställningar örn utseende av dylika sakkunniga personer måtte
röna största möjliga förståelse från myndigheternas sida.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Anställandet av en sakkunnig person i stället
för byggnadsnämnd torde kunna förorsaka kostnader, vilka icke kunde täckas
annat än av kommunen eller enskilda markägare. Förordnande örn dylik
persons anställande syntes därför icke böra meddelas annat än efter beslut av
kommunal fullmäktige eller frivilligt åtagande, som av Konungens befallningshavande
kunde godkännas, att ansvara för kostnaderna.

Vissa andra myndigheter hava ifrågasatt bestämmelser örn sådan sakkunnigs
anställnings- och avlöningsförhållanden.

Kap. 10.

Om byggande.

Om byggnad.

§ 102.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen funne det icke tillrådligt att
anförtro åt vederbörande byggnadsnämnd att för område, för vilket fastställts
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, men där byggnadsordning icke
funnes, meddela de föreskrifter, som eljest skolat meddelas i byggnadsordning.
I de små samhällen, varom här vore fråga, torde byggnadsnämnden i
allmänhet icke besitta de kvalifikationer, som krävdes för ett behörigt handhavande
av dessa uppdrag. Utfärdandet av erforderliga föreskrifter torde fördenskull
böra ankomma på vederbörande länsstyrelse efter förslag av byggnadsnämnden.

Vissa andra myndigheter hava framställt liknande erinran.

§ 103.

Byggnadsstyrelsen har påyrkat utbytande av ordet »byggnadsplats» mot
»tomtplats».

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län med instämmande
av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Det syntes vara mindre lämpligt
att stadga att byggnadsplats skall vara inhägnad med stängsel. Det torde
förekomma fall där det såväl från praktisk synpunkt som ock från utseendeoch
trevnadssynpunkt kunde vara till fördel att icke inhägna byggnadsplats
med stängsel.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 168 käft. (Nr 192.) 15

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Särskilda föreskrifter till förekommande av hälsofara, eldfara lii. m.

§ 108 (motsvarar § 106 i propositionen).

Förste stadsarkitekten samt förste och andre stadsingeniör erna i Malmö: Ordet
dagen borde utbytas mot dygnet. God dagerbelysning borde nämligen ha
lika stor betydelse för sovrum, även örn man endast tillbringade natten där.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: § 108 borde kompletteras med en erinran
örn byggnadsnämnds skyldighet att beträffande fabriks- och samlingslokaler
tillse, att åtgärder till förebyggande av eldfara vidtagas.

Liknande anmärkning har framställts av svenska brandskyddsföreningen,
som dessutom anfört, att vad förut påpekats angående lämpligheten av att byggnadsnämnden
vid ny* eller ombyggnad av vissa slags byggnader inhämtade yttrande
av bTandchefen gällde icke minst i sådana samhällen, varom här vore
fråga.

Örn byggnadslov.

§ lil.

Vissa länsarkitekter m. fl. hava önskat utbytande av ordet »byggnadsplats»
mot »tomtplats» eller dylikt.

§ 114.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Enligt § 114, jämförd
med § 69, skulle anmälan göras till byggnadsnämnden, örn arbete avstannat och
ej inom tre månader ånyo börjat utföras. Då emellertid många egna hem eller
mindre byggnader uppfördes av enskilda själva på fritid, ginge arbetet mera
etappvis och kunde därför ofta ligga nere mer än tre månader i följd. Då
det vore önskvärt, att byggnadsföreskriften ej gjordes onödigt betungande för
den enskilde byggherren eller byggnadsnämnden, torde ifrågavarande tid utan
skada kunna förlängas.

§ 115.

Här har i tillämpliga delar åberopats vad som anförts under § 70.

Örn tillsyn över byggandet.

§ 116.

Vissa länsarkitekter hava ifrågasatt meddelande av utförligare bestämmelser
i ämnet.

AVDELNING IV.

Kap. 11.

Allmänna bestämmelser.

§ 117.

Styrelsen för svenska kommunaltekniska föreningen har, med åberopande
av vad föreningen anförde i sitt yttrande över 1928 års förslag till stadsbyggnadslag,
hemställt örn ändring i syfte att framhäva, att det avgörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

227

i fråga om, huruvida ändringsarbete skulle hänföras till nybyggnad, ej borde
vara dess rent tekniska omfattning utan dess inverkan å byggnadens värde.

Vissa andra myndigheter hava framfört liknande synpunkter.

§ 118.

Byggnadsstyrelsen: Styrelsen hade icke något att erinra mot att byggnadsnämnden
medgåves rätt att meddela tillstånd till uppförande av byggnad, avsedd
att kvarstå endast viss kort tid, ändå att företaget strider mot stadsplan,
stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Däremot kunde styrelsen
icke finna det önskvärt, att en motsvarande rätt gives byggnadsnämnden
med avseende å vidtagandet av anordningar och uppförandet av mindre
byggnader, som avse att tillgodose den allmänna trevnaden, men icke äro
av provisorisk karaktär. I detta fall ansåge byggnadsstyrelsen det påkallat,
att avgörandet lägges hos Konungens befallningshavande, som givetvis skulle
hava att före ärendets avgörande inhämta yttrande från vederbörande byggnadsnämnd.

Överståthållarämbetet har förordat stadsplanelagskommitténs förslag örn
rätt för länsstyrelse att meddela förbud mot anordning av ifrågavarande slag
eller förordna örn dess borttagande.

Vissa länsstyrelser och länsarkitekter hava likaledes uttalat betänkligheter
mot att i förevarande avseende lägga så stor befogenhet i byggnadsnämndens
hand, som enligt utkastet skulle bliva fallet.

Stadsarkitekten i Stockholm samt vissa andra myndigheter hava avstyrkt
förslaget örn befogenhet för byggnadsnämnd att medgiva provisoriska byggnader
i strid mot fastställda planer eller bestämmelser.

Jämför även ovan under § 43.

§ 119.

Vissa länsarkitekter hava framhållit, att vederbörande samhälles eller kommuns
beslutande myndighet torde böra höras i ärende rörande taxa, samt att
bestämmelse borde meddelas örn vem som äger uppbära och disponera medlen.

§ 122.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: För att stadgandet skulle bereda möjlig
het att omedelbart stoppa ett olagligt bygge syntes det nödvändigt att föreskriva,
att byggnadsnämndens beslut länder till efterrättelse utan hinder av
besvär, därest ej högre myndighet annorlunda förordnar.

§ 123.

Överlantmätaren i Skaraborgs län: Enligt nuvarande rättspraxis vore behörighet
att föra talan emot byggnadsnämnds beslut inskränkt allenast till
den, som kan styrka, att beslutet kränker hans enskilda rätt. Även, i det
fall att, såsom helt nyligen i Mariestad inträffat, en byggnadsnämnds beslut
kunde påvisas stå i strid med gällande byggnadsstadga och byggnadsordning,
tillkomme klagorätt allenast den, vars enskilda rätt beslutet kränkte.
En stadsplan, stomplan eller byggnadsplan finge hava hur detaljerade planbestämmelser
som helst och en byggnadsstadga med därpå grundad byggnadsordning
finge innehålla hur detaljerade föreskrifter sorn helst, så komme dessa
bestämmelser att stanna på papperet, örn det icke tillsåges, att byggnadsnämnden
följde desamma. Ett mot bestämmelserna meddelat beslut av bygg -

228

Kunni. Maj:ts proposition nr ]9g.

nadsnämnden kimde medföra ekonomiska konsekvenser av stor räckvidd för
hela samhället och därmed även för den enskilde skattedragaren, utan att
dennes rätt i annan man kränktes, och det syntes då icke vara mer än rätt
och billigt, att varje samhällsmedlem, som funne ett av byggnadsnämnden fattat
beslut strida emot lag och förordning, ägde rätt att klagovägen söka ändring.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Enligt vad länsstyrelsen hade sig bekant,
hade det icke saknats exempel på, att byggnadsnämnd i frågor av stort allmänt
intresse fattat uppenbart oriktiga beslut, vilka på den grund att de
icke ansetts förnärma enskild rätt icke blivit vederbörligen överklagade och
förty vunnit laga kraft. Att det med byggnadsstadgan och byggnadsordningar
avsedda syftet vid sådant förhållande kunde förfuskas eller rentav helt
äventyras, torde vara uppenbart. Länsstyrelsen funne sig med hänsyn härtill
böra föreslå, att det för tillvaratagandet av det allmännas intressen måtte
medgivas vederbörande länsarkitekt att mot beslut av byggnadsnämnd föra
den talan, vartill han ur berörda synpunkt kunde finna anledning.

Liknande önskemål har framställts av länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs
län.

§ 124.

Byggnadsstyrelsen har erinrat, att byggnadsstyrelsen icke tillhandahölle
ortsmyndighetema »modeller», d. v. s. plastiska framställningar av ett planförslag,
varför detta ord lämpligen borde utgå.

Länsarkitekten i Stockholms län har ifrågasatt att om länsarkitektens ställning
såsom länsstyrelsens biträde borde införas bestämmelse i stadgan.

Byggnadsnämnden i Östersund har ansett byggnadsstyrelsen icke böra äga
att med bindande verkan meddela föreskrifter, utan borde dess befogenhet
inskränkas till meddelande av råd och anvisningar.

Liknande synpunkter hava uttalats av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Övergångsbestämmelser.

Byggnadsstyrelsen har funnit dessa i huvudsak lämpliga, men har framhållit,
att föreskriften, att förslag till ny byggnadsordning för stad och stadsliknande
samhälle skall hava upprättats och underställts Kungl. Maj:ts prövning
sist inom en förhållandevis så kort tid som två år efter stadgans ikraftträdande,
givetvis komme att ställa stora krav på vederbörande myndigheter
och icke minst byggnadsstyrelsen, som enligt vad i stadgeförslaget förutsattes
skulle bistå ortsmyndighetema med råd och anvisningar m. m. I detta sammanhang
har styrelsen även framhållit, att arbetsbördan å styrelsens stadsplanehyrå
givetvis komme att avsevärt ökas genom den nya lagstiftningen,
som ju avsåge en reglering av förhållandena på samhällsbildningens och stadsplaneväsendets
område i långt större utsträckning än som hittills varit fallet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det ville synas, som örn den föreslagna ordningen
för övergången skulle bliva rätt så invecklad. Det torde vara att förutse,
att under övergångstiden varken byggnadsnämnder, deras tjänstemän eller
en på området erfaren jurist skulle kunna bemästra de tolkningssvårigheter,
som bleve förbundna med ett avgörande, huruvida och i vad mån bestämmelserna
i en för kanske 50 år sedan fastställd byggnadsordning stöde i strid med
den nya stadsplanelagen eller byggnadsstadgan. Följden bleve säkerligen,
att knappast någon skulle kunna överblicka, vilka särskilda regler för bygg -

Kungl. Maj:Is proposition nr 192.

220

na (^verksamheten vore gällande. Enligt länsstyrelsens mening vore den föreslagna
ordningen för övergången icke tillfredsställande. Länsstyrelsen skulle
vilja till övervägande framlägga det förslag, att någon viss dag för ikraftIrädandet
av den nya lagstiftningen (stadsplanelagen och byggnadsstadgan) i
dess helhet icke omedelbart bestämides utan gjordes beroende av Kungl. Maj:ts
förordnande, samt att övergångstiden användes till nya byggnadsordningars
utarbetande. Sedan sådana antagits och överlämnats för prövning inom tid,
som torde i övergångsbestämmelserna böra angivas, hade Kungl. Maj:! i sin
hand att fastställa de nya byggnadsordningarna att tillämpas från och med
den dag, då den nya lagstiftningen i dess helhet ansåges böra träda i kraft.
Genom en sådan ordning skulle undgås de svårigheter, som måste bliva förbundna
med en tillämpning av den äldre byggnadsstadgan och äldre byggnadsordningar,
i den mån de icke strede mot den nya lagstiftningen.

I detta sammanhang ville länsstyrelsen erinra därom:, att för närvarande tillgången
på persipner, som ägde nödig erfarenhet och kompetens för uppgörande
av stadsplaner och planbestämmelser, vore synnerligen begränsad. De mindre
städerna samt köpingar och municipalsamhällen hade i allmänhet icke egna
skolade tjänstemän, åt vilka uppdrag av sådan art kunde anförtros. På grund
härav torde svårigheter vid den nya lagstiftningens tillämpning vara att förutse,
om icke statsmakterna ginge i författning örn, att erforderligt antal i
stadsplanekonst utbildade och erfarna förrättningsmän funnes att tillgå. Även
frågan örn kostnaderna för anlitande av sådana förrättningsmän torde vara
förtjänt av övervägande. Det nuvarande systemet med anbud vore ej tillfredsställande.
De nu berörda frågorna torde höra till dem, som krävde sin lösning
i samband med den nya lagstiftningen, och borde beaktas, då det gällde att
bestämma den tid, inom vilken denna lagstiftning skulle träda i kraft.

Länsarkitekten i Stockholms län: Örn man i byggnadsstadgan kunde in föra

vissa grundbestämmelser i de ämnen, vilka berördes i § 127 andra stycket,
skulle den nuvarande stadgan definitivt kunna upphävas, samtidigt med att den
nya trädde i kraft, och sålunda den parallella tillämpningen enligt § 128 undgås,
med alla dess olägenheter. De gällande byggnadsordningarna skulle provisoriskt
kunna tillämpas i den mån de icke strede mot stadsplanelagen och den
nya byggnadsstadgan. Skillnaden mellan nya och gamla byggnadsstadgan
bleve ej större än att den nya utan väsentliga luckor kunde tjäna som underlag
i materiellt avseende även för de befintliga byggnadsordningarna.

De senares begränsning i giltighet till endast stadsplanelagt område syntes
böra bibehållas under övergångstiden. Bäst vore då att begränsa även den nya
byggnadsstadgans giltighet under samma tid, d. v. s. intill dess ny byggnadsordning
tillkommit, så att §§ 80 och 81 icke ägde tillämpning beträffande område,
där utomplansföreskrifter meddelats, se nedan. Där i gällande byggnadsordningar
särskilda föreskrifter vore meddelade angående gammal stadsdels
bebyggande, syntes dessa böra fortfarande vara i kraft under övergångstiden,
även örn de strede mot den nya byggnadsstadgan. Det torde annars
stöta på mycket stora svårigheter att finna en skälig metod för bringande i
tillämpning av byggnadsstadgans nya bestämmelser, utan att i byggnadsordningen
funnes några närmare regler härför, vad gällde dessa äldre stadsdelar.
T de fall, där helt enkelt stadgades, att gällande byggnadsstadgas föreskrifter
beträffande ny stadsdel även skulle helt eller i vissa avseenden tillämpas
ifråga örn äldre stadsdel, borde givetvis den nya byggnadsstadgan i motsvarande
mån automatiskt träda i den gamlas ställe. — Vidkommande slutligen
de nu gällande utomplansföreskrifterna och deras motsvarighet å landet, syntes
det lämpligast, att desamma fortfarande finge gälla intill dess ny byggnadsordning
tillkommit. I och med dennas tillkomst skulle utomplansföreskrifter -

230

Kungl. Majlis proposition nr 192.

na upphävas och den nya byggnadsstadgans bestämmelser i §§ 80 och 81 träda
i kraft såsom ovan ifrågasatts.

Anmärkningar rörande övergångstidens korthet och svårigheterna att inom
densamma åstadkomma erforderliga nya bestämmelser, ävensom rörande de
tolkningssvårigheter, som under nämnda tid kunde förväntas uppstå, hava
framställts av ett flertal andra myndigheter.

Vissa länsarkitekter hava ifrågasatt, att den nya stadgans och eventuellt
även den föreslagna stadsplanelagens ikraftträdande skulle framskjutas till
den 1 januari 1933.

Jämför även ovan under kap. 5.

Sveriges fastighetsägareförbund: Det föreskreves i denna paragraf, att

byggnad skall vid mera genomgripande reparation bringas i överensstämmelse
med byggnadsstadgan och byggnadsordningen. Då enligt § 61 och gängse
språkbruk med reparationsåtgärder avsåges även vanliga underhållsarbeten,
och då uttrycket reparation dessutom vore i och för sig synnerligen tänjbart,
kunde förslaget i denna del icke av förbundet godtagas. Ordet reparation
borde utgå. Endast för det fall, att reparationen vore så genomgripande, att
den kunde likställas med ombyggnad, d. v. s. innefattade väsentliga och kostsamma
ändringar i byggnads utseende och konstruktion, torde det skäligen
kunna ifrågasättas, att byggnaden samtidigt borde bringas i överensstämmelse
med bestämmelserna i den nya byggnadsstadgan och den nya byggnadsordningen.

Liknande anmärkning har framställts av Stockholms fastighetsägareförening.

130.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

310640