Kungl. Maj:ts proposition nr 192 (Proposition 1928:192)

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886
angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift; given Stockholms slott den 16 mars 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen
den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan C. TF. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 saml.

161 häft.

(Nr 192.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 (nr 7)
angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Härigenom förordnas, att 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, av vilka lagrum 6 § ändrats
genom lagen den 8 juli 1904 (nr 29 s. 2), skola erhålla den ändrade
lydelse, som av det följande framgår:

6 §•

Varder — — — — — skadan.

Har nötkreatur eller häst under betesgång skadats eller dödats, annorledes
än i 5 § sägs, i följd av järnvägs drift, vare, ändå att icke järnvägens förvaltning
eller betjäning vållat skadan, järnvägens innehavare skyldig gälda
skadestånd, där ej den, vilken vård om djuret ålegat, uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet vid bevakningen varit vållande till skadan. Vad nu stadgats
äge dock ej tillämpning, där djurets ägare genom underlåtenhet att
fullgöra honom jämlikt åtagande eller på annan grund åliggande skyldighet
mot järnvägens ägare eller innehavare själv föranlett skadan. Hade djuret
inkommit å järnvägens område, oaktat detta var försett med järnvägen tillhörig
hägnad av beskaffenhet, att dylikt hemdjur, som ej varit okynnes eller
otamt, därigenom bort utestängas från området, vare järnvägens innehavare
ej heller skyldig ersätta skadan, där ej vållande till denna ligger järnvägens
förvaltning eller betjäning till last; och vare lag samma, där djurets ägare
jämlikt åtagande eller på annan grund är pliktig att själv vidkännas den
från järnvägstrafiken härrörande faran.

Blev ren, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, annorledes än i 5 § sägs, i följd
av järnvägs drift skadad eller dödad, och skedde det å trakt, där lapparna
då ägde uppehålla sig med sina renar, vare lag som i andra stycket första
punkten sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 2.

11 §•

Vad järnvägs ägare eller innehavare utgivit i skadestånd, äger han söka
åter av den, som vållat skadan, där icke denne själv lidit skadan och enligt
3 § är berättigad att därför njuta ersättning eller i fall, som avses i 6 §
andra eller tredje stycket, den vällande haft att taga vård om djuret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

Kungl. Maj ds proposition nr 192.

Utdrag av protokollet över justitieäepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 2 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
1 Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anför chefen för justitiedepartementet statsrådet Thyrén:

»I skrivelse den 21 maj 1926, nr 251, har riksdagen hemställt, att Kungl.
Maj :t måtte dels skyndsamt verkställa utredning, huruvida nu gällande regler
rörande järnvägs hägnadsskyldighet och plikt att gälda skadestånd för
vid järnvägsdriften skadade kreatur borde jämkas i närboende jordägares intresse
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda,
dels ock vidtaga åtgärder för att förefintliga järnvägsstängsel måtte
tillsvidare upprätthållas på sätt hittills varit vanligt.

över berörda skrivelse hava infordrade utlåtanden avgivits av järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och samtliga länsstyrelser, varjämte
svenska järnvägsföreningen efter därtill erhållit tillfälle yttrat sig i ärendet.
Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Gävleborgs och Norrbottens län hava vid sina utlåtanden fogat
yttranden från länens hushållningssällskaps förvaltningsutskott och länsstyrelsen
i Norrbottens län jämväl yttrande från länets landsting samt länsstyrelserna
i Östergötlands, Kronobergs, Blekinge och Västmanlands län yttranden
från förvaltningarna av vissa inom länen varande enskilda järnvägar.

Järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen hava därjämte efter anmodan
i skrivelser den 31 januari samt 2 och 11 februari 1928 inkommit med vissa
uppgifter i ärendet.

Efter det nämnda yttranden och skrivelser inkommit har ärendet varit föremål
för beredning inom justitiedepartementet. Härvid hava såsom särkilt tillkallade
sakkunniga biträtt ledamöterna av riksdagens andra kammare hemmansägarna
G. H. Andersson i Rasjön, C. J. Johansson i Uppmälby och E. O.
Magnusson i Tumhult, ledamoten av första kammaren lantbrukaren O. L. Tjällgren
samt hovrättsrådet i Svea hovrätt Thor Sjöfors, varjämte extra byråchefen
i kommunikationsdepartementet, överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren
A. B. Gärde på min anmodan deltagit i de sakkunnigas arbete. Sedan
beredningen numera slutförts, anhåller jag att få anmäla detta ärende för
Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Jag torde härvid först få lämna en översikt av nu gällande föreskrifter angående
inhägnande av järnväg.

I detta hänseende må till en början erinras, att bestämmelserna i förordningen
den 21 december 1857 (nr 59 s. 1) om ägors fredande emot skada av annans
hemdjur samt om stängselskyldighet, på sätt bland annat framgår av
Kungl. Maj:ts dom den 21 april 1879 (N. J. A. 1879 sid. 172), ej äga tillämpning
i fråga om järnväg. Innehavare av järnväg kan sålunda ej till skydd för
järnvägstrafiken göra sagda bestämmelser gällande mot ägarna av den till järnvägen
gränsande marken, och dessa senare äga å sin sida ej åberopa dessa bestämmelser
mot järnvägsinnehavaren till skydd för sina hemdjur. Ej heller
eljest hava i lag upptagits några stadganden om inhägnande av järnväg.
I administrativ ordning hava däremot vissa föreskrifter meddelats i detta
ämne.

I fråga om statens järnvägar stadgas sålunda i den av järnvägsstyrelsen
den 18 januari 1923 utfärdade banförordningen, § 24, att järnvägsområdet
skall vara inhägnat, där så erfordras för att skydda järnvägstrafiken. Före
utfärdandet av sagda förordning gällde enligt det av styrelsen för statens järnvägstrafik
den 26 januari 1877 utfärdade tjänstgöringsreglementet vid statens
järnvägar, att hägnad av minst 4 fots höjd skulle vara anbragt och i fullgott
skick underhållen överallt, där sådant till betryggande av bantågens säkerhet
vore behövligt. Vidare stadgas i den av järnvägsstyrelsen den 11 mars 1924
fastställda säkerhetsordning vid statens järnvägar, § 31, att vägövergång i banans
plan skall vara försedd med skyddsanordningar i den omfattning, som
enligt distriktsförvaltningens beprövande är erforderlig.

Beträffande hållande av hägnad vid enskilda järnvägar hava föreskrifter
meddelats i det av järnvägsstyrelsen den 28 februari 1921 — med stöd av kungörelserna
den 21 oktober 1864 (nr 81) angående vissa bestämmelser i fråga
om begagnande och underhåll av enskilda bolags för allmän trafik upplåtna
järnvägar samt den 11 december 1874 (nr 107 s. 6) om förändrad lydelse av
l:sta och 2:dra punkterna i förstnämnda kungörelse — fastställda tjänstgöringsreglemente
för enskilda järnvägar med huvud- eller sekundärbanedrift,
vilket reglemente äger tillämpning beträffande det övervägande flertalet enskilda
järnvägar. I § 90 av detta reglemente föreskrives, att hägnad av lämplig beskaffenhet
skall vara anbragt och i fullgott skick underhållen överallt, där sådant
till betryggande av tågens säkerhet är behövligt, samt i § 91, att vägövergång
i banans plan skall vara försedd med grindar eller bommar, vilka
kunna avhålla vägfarande, då tåg passerar vägövergången, dock att efter vederbörligt
tillstånd vägövergång må vara skyddad på annat sätt än genom
grindar eller bommar. Liknande bestämmelser förekomma även i de tjänstgöringsreglementen,
som fastställts för övriga enskilda järnvägar. Jag erinrar
härvid, att enligt Kungl. Maj :ts brev den 2 mars 1923 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
det numera ankommer å sistnämnda styrelse att fastställa
tjänstgöringsreglementen för de enskilda järnvägarna.

Förutom genom nu angivna bestämmelser hava de enskilda järnvägarna i regel
ålagts hägnadsskyldighet i samband med koncessionernas beviljande. I

Gällande bestämmelser
om
inhägnande av
järnväg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

detta avseende är att märka, att, därest stängsel, såsom vanligen brukar ske,
upptagits i det kostnadsförslag eller eljest i den plan över järnvägsanläggningen,
som skall bifogas ansökan om koncession för enskild järnväg, koncessionsinnehavaren
anses bliva ålagd skyldighet att inhägna järnvägen, såsom i planen
angivits, i och med planens fastställande. Någon uttrycklig föreskrift
om hägnadsskyldighet intages därför ej i detta fall i koncessionsresolutionen.
Framgår däremot ej av planen, att järnvägen är avsedd att inhägnas, brukar i
koncessionen uttrycklig föreskrift härom meddelas. I de koncessionsresolutioner,
som utfärdats före år 1881, hava dock ej upptagits några föreskrifter om
stängselskyldighet för de järnvägar, resolutionerna avse, -—- beträffande vissa
av dessa järnvägar hava emellertid stängsel upptagits i vederbörande planer
— och i en del av de resolutioner, som meddelats under sagda år och åren närmast
därefter, har allenast föreskrivits, att de stängsel, som enligt planen borde
anbringas i ägogränser, skulle anordnas på sätt gällande lag och författningar
om hägnad föreskreve samt att dessutom betryggande stängsel skulle
uppföras mellan järnbanan och farväg, då sådan löpte jämsides med och invid
järnvägen.

I vissa fall hava enskilda järnvägar, som i de för dem meddelade koncessionerna
ålagts hägnadsskyldighet, sedermera förvärvats av staten. Därest staten
ej vid dylikt förvärv särskilt förbundit sig att svara för sagda skyldighet, torde
densamma liksom koncessionen i övrigt hava upphört att gälla i och med förvärvet.
I överensstämmelse härmed har Kungl. Maj:t, sedan staten förvärvat
den av enskilt bolag byggda järnvägen Orsa—Sveg, vilken järnväg i koncessionen
underkastats stängselskyldighet, samt järnvägsstyrelsen gjort framställning
om rätt för styrelsen att allenast i viss inskränkt omfattning hålla stängsel
utmed järnvägen, genom beslut den 6 mars 1925 förklarat, att hinder ej
mötte för järnvägsstyrelsen att i vanlig ordning låta utrusta sagda järnväg
med stängsel allenast i den omfatning, som styrelsen funne betingad av hänsyn
till trafiksäkerheten.

De stadganden angående inhägnande av järnväg, som innehållas i banförordningen
för statens järnvägar och tjänstgöringsreglementena för de enskilda
järnvägarna, åsyfta, såsom av stadgandenas lydelse uttryckligen framgår, allenast
tryggande av trafiksäkerheten. Dessa stadganden kunna sålunda ej åberopas
till skydd för i järnvägarnas närhet betande hemdjur. Härav följer, att,
om fullgörandet av berörda stadganden försummas och detta föranleder, att
hemdjur inkomma å banan och där tillskyndas skada i följd av järnvägsdriften,
försummelsen i och för sig ej medför förpliktelse för järnvägens innehavare
att ersätta skadan. (Jfr Naumanns tidskrift för lagstiftning m. m. 18i70
sid. 490 och N. J. A. 1900 sid. 236.) Vad däremot angår den hägnadsskyldighet,
som genom koncessionerna ålagts flertalet enskilda järnvägar, har denna
skyldighet ansetts åsyfta ej allenast trafiksäkerhetens tryggande å vederbörande
järnvägar utan även beredande av skydd åt närboende jordägares hemdjur.
I enlighet härmed har, då fullgörandet av nyssangivna hägnadsskyldighet
underlåtits samt hemdjur till följd därav skadats genom järnvägsdriften,
järnvägens innehavare ansetts vållande till skadan och förpliktats er -

Kungl. Maj :ts proposition nr 192.

sätta denna. (N. J. A. 1881 sid. 251 och 1886 sid. 199.) Skyldighetens berörda
innebörd har jämväl kommit till uttryck på det sätt, att, då Kungl. Maj :t,
såsom i åtskilliga fall skett, beträffande enskilda järnvägar medgivit befrielse
från eller inskränkning i här avsedd skyldighet, dylikt medgivande i regel lämnats
under villkor, att samtliga ägare eller brukare av den mark, som låge invid
vederbörande järnväg eller järnvägssträcka, för sin del lämnade samtycke
till befrielsen eller inskränkningen.

Såsom förut angivits, hava i säkerhetsordningen vid statens järnvägar och
tjänstgöringsreglementena för de enskilda järnvägarna åtskilliga föreskrifter
meddelats rörande stängningsanordningar vid vägövergångar över järnväg.
Vissa föreskrifter i detta ämne hava jämväl upptagits i kungörelsen den 2o
maj 1924 (nr 318) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m.
vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg. Då sistangivna föreskrifter,
ehuru åsyftande tryggande av trafiksäkerheten å järnvägarna och vederbörande
vägar, dock äro av viss betydelse för den nu föreliggande frågan,
torde jag här få i korthet redogöra för dessa.

Berörda kungörelse gäller såväl statens som enskilda järnvägar men har avseende
allenast å korsningar mellan järnväg och sådan väg, gata och annan
allmän plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen
befares. I kungörelsen skiljes mellan tvenne fall, nämligen då fri sikt för vagfarande
förefinnes vid korsningen och då sådan sikt ej är för handen. I det
senare fallet skola vid korsningen vara anbragta dels varningsmärken av visst
i kungörelsen angivet utseende dels ock vissa särskilda anordningar för trafiksäkerhetens
betryggande. Såsom dylika anordningar angivas grindar eller
bommar, som hållas bevakade och stängda över vägen, då tåg passerar, samt
vissa ljussignaler och ringklockor, varjämte föreskrives, att grindar och bommar
böra användas vid korsning mellan väg och bangård, där växlingsrörelser ofta
förekomma, och vid starkt trafikerade vägkorsningar, företrädesvis då dessa
beröra flera än ett järnvägsspår eller äro belägna i eller invid tätt bebyggda
samhällen. I det förra fallet skola i regel vid korsningen allenast uppsättas
sådana varningsmärken, som nyss sagts. Understundom skola dock även i detta
fall förutom dylika varningsmärken jämväl sådana säkerhetsanordningar finnas,
som förut angivits, nämligen därest detta pa grund av särskilda förhallanden
anses för trafiksäkerhetens tryggande nödigt, såsom vid ogynnsamma lutningsförhållanden
å väg eller järnväg, vid korsningar av ett flertal spår, där liv -lig trafik försiggår, och i liknande fall. Enligt kungörelsen åligger det järnvägens
innehavare, varmed förstås i fråga om staten tillhörig järnväg vederbörande
distriktsförvaltning och i fråga om enskild järnväg vederbörande koncessionsinnehavare
eller den, å vilken driften överlåtits, att uppsätta och underhalla
ifrågavarande varningsmärken och säkerhetsanordningar ävensom fullgöra den
bevakning, som enligt kungörelsen kan ifragakomma. Vad salunda stadgats
har dock icke avseende å frågan, vem slutligen skall vidkännas kostnaderna
för vidtagande av oförmälda åtgärder. Enligt kungörelsen åligger det vidare
järnvägsstyrelsen beträffande statens järnvägar samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beträffande de enskilda järnvägarna att vaka över tillämpnin -

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

gen av de i kungörelsen givna bestämmelser samt att i fråga därom, när så
pakallas, meddela beslut. Länsstyrelse äger att hos berörda styrelser påkalla
beslut om säkerhetsanordningars vidtagande eller förbättrande för tillgodoseende
av trafiksäkerheten a väg ävensom att till Kungl. Maj :ts prövning hänskjuta
av vederbörande styrelse meddelat beslut i ärende, som avses i kungörelsen.

Det ma erinras, att före utfärdandet av sistnämnda kungörelse det ansetts
tillkomma vederbörande länsstyrelse sasom övervakare av allmän ordning och
säkerhet inom länet att meddela föreskrifter om de anordningar, som inom länet
erfordrades vid korsning mellan järnväg och sådan väg, som i kungörelsen
avses, för tryggande av trafiksäkerheten å vägen. I vissa fall har befogenhet
i detta avseende uttryckligen tillerkänts länsstyrelserna i vederbörande koncessioner.
I fråga om de enskilda järnvägarna har därjämte dylik befogenhet
även före tillkomsten av berörda kungörelse ansetts tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I detta sammanhang må framhållas, att det förbud mot uppsättande av grind
å allmän väg, som upptages i 31 § av lagen den 23 oktober 1891 (nr 68 s. 1)
ang. väghållningsbesvärets utgörande på landet, ej äger tillämpning beträffande
grind, där allmän väg korsas av järnväg.

Å^åggm3*^v 1 V1SSa fal1 har staten vitl expropriation eller eljest i samband med förvär slängetlskyl-

vande av mark för anläggande av järnväg särskilt åtagit sig eller ålagts att

dighei vid hålla banan inhägnad i närboende jordägares intresse.
expropriation T p.. , . , .. . .

eller eljest vid -*• iorenamnda skrivelse den 31 januari 1928 har järnvägsstyrelsen, med överf6,
ZrkVför lämnande av en av vederbörande distriktsförvaltningar samt av äganderättsarjärnvägs-
kivet vid styrelsens banbyrå verkställd utredning i ämnet, anfört i förevarande
anläggning, avseende:

Stängselskyldighet på grund av åläggande eller åtagande förelåge för statens
järnvägar endast i rena undantagsfall. Den utredning, som genom styrelsens
försorg härutinnan verkställts, gåve vid handen, att i endast ett fall av
större betydelse statens järnvägar kunde anses hava åtagit sig stängsels hållande,
nämligen å bansträckningen genom Jämtland, där statens järnvägars
ombud vid expropnationen upplyst, att utefter banan skulle på statens järnvägars
bekostnad anbringas stängsel i likhet med stängslet utefter övriga bansträckningar
inom länet. I alla övriga fall hade de gjorda åtagandena varit
av lokal natur och mycket begränsad omfattning. Det vore emellertid att
märka, att statens järnvägar sedan gammalt brukat inhägna alla sina järnvägslin
jer förutom i rena ödemarkstrakter, och hade hägnaden såsom regel varit
uppsatt, redan da expropriationen framgatt. Detta förhållande kunde givett-
ra>: a^. e.ndas^ i ett fatal fall frågan om skyldighet för järnvägen att
halla hägnad blivit förd på tal och i expropriationshandlingarna omnämnd.

, utligen ville styrelsen framhalla, att beträffande alla de statsbanor, som
tillkommit sedan år 1900 (Örebro—Krylbo och senare byggda) vederbörande
landsting, kommuner och enskilda hade åtagit sig att fritt upplåta mark för
banorna samt att upplåtelsen jämväl skulle innebära förpliktelse att lämna
ersättning för olägenheter till följd av försvårad brukning, förlängda vägar
eller andra olägenheter av vad namn och beskaffenhet de vore, som kunde anses
härflyta av det genom järnvägens anläggning orsakade intrång, och torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 9

av denna anledning ingen stängselskyldigliet kunna föreligga beträffande dessa
banor.

Svenska järnvägsföreningen -—- som utgör en sammanslutning bland de enskilda
järnvägarna och vartill samtliga enskilda järnvägar med undantag av
ett tjugutal av de minst betydande anslutit sig — har i skrivelsen den 2 februari
1928 uppgivit, att enligt vad förvaltningarna av de till föreningen anslutna
järnvägarna upplyst, så vitt för dem vore känt, något åtagande mot markägarna
att hålla stängsel icke förelåge.

Jag torde i detta sammanhang få erinra därom, att enligt 7 § i lagen den 12 Ersättning
maj 1917 (nr 189) om expropriation ägare av fastighet, varav en del exproprie- enligt. aPT°-

... ....... ..... i . • i, . „ ’ priationslag ras

till järnväg, ar berättigad till ersättning för skada och intrång, som återsto- stiftningen för

den av fastigheten lider genom expropriationen eller den exproprierade delens 8}c<^a

anvandande. Under dylik skada och intrång torde även i vissa fall vara att hän- därav att jäm föra

kostnad, som fastighetsägaren får vidkännas för hållande av stängsel mot

järnvägen i syfte att hindra honom tillhöriga hemdjur att inkomma å järnvägs- eller ojullstän området

eller för utövande av en för detta ändamål erforderlig tillsyn å djuren, digt inhägnats.

Järnvägsstyrelsen har i skrivelsen den 31 januari 1928 uppgivit, att det
icke i något fall visat sig, att ersättning tillerkänts markägare för skada och
intrång enbart på grund av att järnvägen komme att lämnas ohägnad. Överhuvud
kunde man numera ej göra klart för sig, huruvida å oinhägnad bana,
där ersättning för skada och intrång tillerkänts markägare, denna ersättning
utgått just för att banan icke komme att bliva inhägnad. Styrelsen hölle dock
för troligt, att, där sådan ersättning utgått, densamma åtminstone huvudsakligen
avsett gottgörelse för försvårad brukning, på grund av att ägorna kommit
att ligga på ömse sidor om järnvägen.

Av den vid järnvägsstyrelsens berörda skrivelse fogade utredning framgår,
att vid expropriation inom Ragunda tingslag år 1885 för statens järnvägars
räkning markägarna i vissa fall på begäran tillerkänts ersättning för
tätning av järnvägsstängslet samt att vid expropriation av mark för järnvägslinjerna
Kilafors—Stugsund och Ljusdal—Hudiksvall expropriationsnämnden
i vissa fall, då markägarna ifrågasatt förbättring av det invid banan befintliga
stängslet eller begärt ersättning för dess ofullständighet, antingen inberäknat
ersättning härför i det belopp, som vederbörande tillerkänts för försvårat brak,
eller tagit berörda förhållande i beräkning vid jordvärdets bestämmande. Enligt
utredningen skulle därjämte vid expropriation av mark för järnvägslinjen
Ulriksdal—Krylbo ersättning i särskilt fall hava tillerkänts markägare ''för
tätare hägnad, så att smådjur icke inkomme på banan’.

Spörsmålet om järnvägs hägnadsskyldighet äger nära samband med frågan Gällande beom
järnvägs plikt att gälda skadestånd för kreatur, som skadats genom jämvägsdriften.
Gällande bestämmelser i sistberörda hänseende återfinnas i lagen dighet att erden
12 mars 1886 (nr 7) om ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift och
innebära, att järnvägs innehavare i regel svarar för vid järnvägens drift upp- skadade
kommen skada å betande hemdjur allenast därest vållande till skadan ligger

kreatur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Den omfattning,
vari
järnvägarna
åro inhägnade,
sand häg
nodernas
beskaffenhet.

järnvägens förvaltning eller betjäning till last. X undantagsfall kan dock innehavaren
bliva ansvarig för dylik skada, ntan att något sådant vållande föreligger,
nämligen därest skadan uppstått därigenom, att eld kommit lös från lokomotiv
eller eldstad i annat järnvägsfordon. Har enskild järnväg i koncessionen
ålagts hägnadsskyldighet, anses, såsom förut berörts, vållande ligga järnvägsförvaltningen
till last, därest sagda skyldighet eftersattes och kreatur i följd
härav inkomma å järnvägsområdet och där genom järnvägsdriften tillskyndas
skada,

Järnvägsinnehavares ansvarighet för vid järnvägsdriften uppkommen skada
å renar är i vissa fall strängare än i fråga om dylik skada å hemdjur.
I 6 § andra stycket i lagen den 12 mars 1886 stadgas i detta avseende,
att, därest ren, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen om
de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, blivit annorledes än i 5 § sägs
(d. v. s. på annat sätt än genom eld, som kommit lös från lokomotiv eller från
eldstad i annat järnvägsfordon) skadad eller dödad i följd av järnvägs drift
samt detta skett å trakt, där lapparna vid tiden för skadans timande ägt uppehålla
sig med sina renar, järnvägens innehavare är skyldig ersätta skadan,
ändå att järnvägens förvaltning eller betjäning ej varit vållande till denna.
Vad sålunda stadgats äger dock ej tillämpning, där den, vilken vård om renen
ålegat, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vid bevakningen varit vållande
till skadan.

Det må i detta sammanhang erinras, att i förenämnda tjänstgöringsreglemente
den 28 februari 1921 för vissa enskilda järnvägar åtskilliga föreskrifter
upptagits, som äro av särskild betydelse med hänsyn till förekommande av
skada å kreatur vid järnvägsdriften. I §§ 80 och 81 av reglementet stadgas
sålunda, att tågs hastighet skall minskas, då djur finnas å banan framför tåget,
samt att tåg skall stanna så fort ske kan, då fara är för handen. Vidare
föreskrives i § 86, att vid vägövergång, där särskild vakt är anställd, större
antal kreatur ej må på en gång genomsläppas under de tio sista minuterna före
tågs väntade ankomst.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava såväl statens som de enskilda
järnvägarna i regel hållits inhägnade alltifrån tiden för respektive järnvägars
byggande. Undantag från denna regel äger huvudsakligen rum be''
träffande vissa statsjärnvägar i landets norra delar, som genomlöpa ödemarksområden.

Järnvägsstyrelsen har med skrivelsen den 31 januari 1928 överlämnat en
uppgift rörande den utsträckning, vari statens järnvägar vid slutet av år 1926
voro inhägnade, i vilken uppgift jämväl hägnadernas beskaffenhet angivits.
Denna uppgift är av följande innehåll:

Eungl. Maj:ts proposition nr 192.

Hägnadens beskaffenhet	Antal meter hägnad	Summa	Anmärkningar
Befintlig hägnad.
Hägnad, utestängande såväl större som mindre hemdjur.
5 järntrådar ................ Stenmurar................. Jordvallar................. Spjälor, spikade............... > hopflätade............. Häckar eller andra slag...........	61,577 559,480 66,863 76,071 351,299 144,944	1,260,234	t Osäkert huruvida eu del av denna l hägnad utestän-1 ger mindre hem-l djur.
Hägnad utestängande endast större liemdjur.
3 slanor.................. 4 > .................. 1 slana och 2 trådar............ 1 > »3 » ............ 1 » » hopflätade trådar......... 3 järntrådar ................ 4 » ................ Hopflätade järntrådar............	992,731 18,323 639,145 6,413,450 195,780 523,400 906,074 69,088	9,757,991
Summa		11,018,225
Hägnad saknas å en sammanlagd längd av	1,482,342	1,482,342
Summa		12,500,567

Av uppgiften framgår sålunda, att längden av samtliga hägnader vid statens
järnvägar vid sagda tidpunkt uppgått till 11,018,225 meter, därav 9,757,991
meter avsett hägnader, som utestänga endast större hemdjur, samt 1,260,234
meter hägnader, som utestänga såväl större som mindre hemdjur. Enligt uppgiften
saknades hägnader å en sammanlagd längd av 1,482,342 meter, därav
enligt vad järnvägsstyrelsen i skrivelsen uppgivit cirka 1,000,000 meter avsåge
ödemarkstrakter å bandelarna Boden—Riksgränsen och Inlandsbanan med
bilinjer.

Enligt berörda uppgift utgöras de hägnader, som utestänga endast större
hemdjur, i regel av en slana och två eller tre järntrådar eller ock av tre eller
fyra järntrådar eller tre slanor. De hägnader, som stänga mot såväl större
som mindre hemdjur, bestå huvudsakligen av stenmurar, jordvallar, spjälstaket
eller häckar.

I ett av järnvägsstyrelsen till riksdagens andra lagutskott den 26 februari
1926 avgivet yttrande har styrelsen uppgivit, att hägnaderna vid statens järnvägar
ursprungligen i regel utgjorts av tre eller fyra slanor men att dessa hägnader
av sparsamhetshänsyn så småningom utbytts mot förut angivna billigare
stängsel.

Svenska järnvägsföreningen har beträffande de till föreningen anslutna enskilda
järnvägarna i skrivelsen den 2 februari 1928 uppgivit, att dessa järnvägar
vore för närvarande fullständigt inhägnade med undantag för sträckor,

Kungl. Mai:is proposition nr 19£.

där järnväg låge invid en sjö eller större vattendrag, samt att liägnaden i regel
utgjordes av en slana och två å tre järntrådar eller av tre ä fyra järntrådar,
i några fall av fem järntrådar. Hägnaden utestängde endast större hemdjur.

Enligt en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under år 1921 verkställd
undersökning voro då elva enskilda järnvägar med en längd av sammanlagt
153.3 kilometer oinhägnade. Av dessa järnvägar voro sju med en längd av
96.7 kilometer belägna i Skåne.

Kostnaderna
för underhåll
av befintliga
järnvägsstängsel.

Ehuru järnvägsbägnaderna sålunda i flertalet fall äro av förhållandevis enkel
beskaffenhet, stiga dock kostnaderna, för deras underhåll till betydande
belopp.

I fråga om statens järnvägar har järnvägsstyrelsen i förenämnda yttrande
den 26 februari 1926 till riksdagens andra lagutskott uppgivit, att de årliga
kostnaderna för underhåll av stängsel utgjort under åren 1910—1917 omkring
300,000 kronor, under åren 1918—1921 mellan 600,000 och 1,000,000 kronor
samt under åren 1922—1925 mellan 400,000 och 500,000 kronor. I dessa belopp
inginge emellertid icke kostnaderna för de arbeten med avseende å stängslet,
som utförts av ordinarie banvakter. Dessa arbeten kunde under de sista
åren beräknas hava dragit en kostnad av cirka 300,000 kronor om året. Med
den banlängd statens järnvägar numera hade beräknades kostnaderna för underhåll
av stängsel under de närmaste åren komma att belöpa sig på 700,000
kronor om året, därest stängslet bibehölles i nuvarande omfattning.

I skrivelsen den 31 januari 1928 bär järnvägsstyrelsen uppgivit, att samtliga
kostnader under åren 1926 och 1927 för underhåll av statens järnvägars
hägnad utgjort cirka 800,000 resp. 850,000 kronor.

Vad angår enskilda järnvägar har svenska jämvägsföreningen uppgivit, att
årliga kostnaden för underhåll av hägnaderna vid de till föreningen anslutna
järnvägarna uppginge till cirka 1,252,000 kronor.

Kostnaderna
för verks tältande
av sådan
ombyggnad av
befintliga
järnvägsstängsel,
att dessa
■utestänga även
mindre hemdjur,
samt för
underhåll av
sålunda
ombyggda
stängsel.

På särskild anmodan hava järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen
verkställt beräkningar rörande kostnaderna för utförande av sådan ombyggnad
av nu befintliga järnvägsstängsel, att dessa utestängde även mindre
hemdjur, samt för underhåll av sålunda ombyggda stängsel.

I fråga om statens järnvägar har järnvägsstyrelsen i detta avseende anfört:

Kostnaderna för verkställande av sådana ombyggnader av samtliga vid
statens järnvägar nu befintliga stängsel, att desamma stängde även mot
mindre hemdjur, beräknades kunna inskränkas till cirka 1,200,000 kronor,
därest man utginge från, att en tätning av järnvägsstängslet genom anbringande
av ytterligare tvenne järntrådar kunde vara tillräcklig för utestängande
av mindre husdjur. Skulle detta sätt för stänglets tätning, såsom
styrelsen hade anledning förmoda, icke anses tillfyllest för ändamålet
utan böra ske genom anbringande av tvenne slanor — såsom torde hava avsetts
i de fall vederbörande markägare vid järnvägens anläggning erhållit ersättning
för tätning av stängslet —- bleve kostnaderna cirka 2,500,000 kronor.

Därest emellertid den ifrågasatta ombyggnaden av järnvägens hägnad ansåges
behöva ske så, att man med full säkerhet utestängde alla mindre hemdjur,
borde tätningen lämpligast utföras genom uppsättande av nätstängsel

Kungi. Maj:ts proposition nr 192.

av 0.7 meters höjd. Kostnaderna för en sådan ombyggnad kunde beräknas
till cirka 4,000,000 kronor. Härvid vore dock icke medräknat en eventuellt
erforderlig påbyggnad av stenmurarna utmed järnvägen.

Den årliga merkostnaden för underhåll av sålunda ombyggda stängsel beräknades
uppgå till omkring 80,000 kronor, resp. 300,000 och 280,000 kronor.

Beträffande de till jämvägsföreningen anslutna enskilda järnvägar har föreningen
i skrivelsen den 2 februari 1928 i förevarande hänseende allenast uppgivit,
att kostnaden för verkställande av här avsedd ombyggnad vid sagda
järnvägar uppginge till cirka 9,315,000 kronor och årliga kostnaden för underhåll
av de ombyggda hägnadema till cirka 1,850,000 kronor.

Föreningen har sedermera i skrivelsen den 11 februari 1928 lämnat vissa
uppgifter om de grunder, enligt vilka nyssangivna kostnadsbelopp å 9,315,000
kronor beräknats, samt huru detta belopp förhölle sig till de av järnvägsstyrelsen
i förevarande avseende beräknade kostnaderna, och i detta avseende
anfört:

Den av föreningen uppgivna kostnadssumman å 9,315,000 kronor grundade
sig å uppgifter från de till föreningen anslutna särskilda järnvägarna. Vid
lämnandet av dessa uppgifter hade föreningens medlemmar beräknat det gamla
stängslets förstärkning på något olika sätt, bland annat beroende på detta
stängsels olika beskaffenhet. Sålunda hade en del järnvägar nöjt sig med
uppsättande av ytterligare två eller tre järntrådar, varemot andra därjämte
beräknat en ny stängselstolpe mellan varje förut befintlig stolpe — givetvis
beroende på avståndet mellan nuvarande stängselstolpar. Slutligen hade
större delen av förvaltningarna ansett nödvändigt, för att vinna full trygghet,
att uppsätta nättrådsstängsel — därvid höjden på detta stängsel också
beräknats något olika, varjämte stängselstolparnas antal även i detta fall vid
ett flertal järnvägar måst ökas.

Beträffande förhållandet mellan de av föreningen och järnvägsstyrelsen i
förevarande avseende beräknade kostnaderna vore att märka, att längden av
den hägnad vid statens järnvägar, som utestängde endast större hemdjur, enligt
järnvägsstyrelsens uppgift uppginge till 9,757,991 meter. En förstärkning
av denna stängsellängd med nätstängsel av 0.7 meters höjd uppgåves
av järnvägsstyrelsen kosta cirka 4 miljoner kronor. Detta utgjorde en kostnad
per meter av 41 öre. De enskilda järnvägar, som tillhörde föreningen,
hade en längd av cirka 10,000 kilometer. Då de vore helt inhägnade med
stängsel, som endast utestängde större hemdjur, bleve den stängsellängd, som
måste förstärkas, cirka 20,000.000 meter plus 10 % tillägg för krökar, bangårdar
m. m., sålunda cirka 22,000,000 meter. (10 % tillägg för krökar m. m.
hade visat sig vara det ungefärligen riktiga och beräknades alltid vid kostnadsförslags
uppgörande till järnvägar.) Den sammanlagda förstärkningskostnaden
9,315,000 kronor utgjorde sålunda en kostnad per meter av 42 öre. De
av järnvägsstyrelsen och de enskilda järnvägarna i medeltal gjorda beräkningarna
överensstämde sålunda rätt nära med varandra, då nämligen de flesta
enskilda järnvägarna räknat med nättrådsstängsel och med ökning av stängselstolparnas
antal såsom enda effektiva skyddet.

Föreningen har i skrivelsen den 11 februari 1928 tillagt, att kostnaderna
för verkställande av sådan enklare ombyggnad av hägnadema vid de till föreningen
anslutna järnvägarna, som av järnvägsstyrelsen alternativt föreslagits
och som avsåge anbringande å nuvarande hägnader av ytterligare två järn -

Knngl. Maj:,ts proposition nr 192.

trådar eller två slanor, skulle med tillämpning av den av järnvägsstyrelsen
beräknade kostnaden per stängselmeter uppgå till resp. 2,706,000 och 5,628,000
kronor. Föreningen hyste dock den uppfattning, att nyssangivna förstärkningsmetoder
i regel ej vore tillfyllest för utestängande av mindre hemdjur.

tal, ilag
värde av
kemdjur,
under de
senaste tio
åren skadats
i följd av järnvägs
drift.

Trots den stora omfattning, vari järnvägarna i vårt land hållas inhägnade,
äro de skador å betande hemdjur, som genom järnvägsdriften förorsakas, icke
obetydliga.

Järnvägsstyrelsen har i skrivelsen den 31 januari 1928 härom anfört:

Under de senaste 10 åren hade till följd av driften å statens järnvägar skadats
eller dödats tillhopa 171 hästar, 354 nötkreatur samt 260 får, getter eller
svin. I dessa siffror hade även medräknats de djur, som överkörts å Vägkorsningar
eller som vid dessa inkommit på banan och senare påkörts. Värdet
av de under sagda period skadade och dödade djuren hade av styrelsen uppskattats
till resp. 164,000, 138,000 och 8,000 kronor eller sammanlagt till
310,000 kronor. De av styrelsen nu lämnade uppgifterna, som visade förhållandena
med den omfattning statens järnvägars hägnader haft under ifrågavande
10-årsperiod, kunde givetvis icke lämna någon som helst ledning för
bedömande av antalet och värdet av de hemdjur, som kunde beräknas bliva
påkörda, därest statens järnvägar icke uppehölle sina stängsel i nuvarande
skick.

Svenska järnvägsföreningen har i berörda skrivelse den 2 februari 1928 uppgivit,
att under de senaste 10 åren 527 större och 218 mindre hemdjur skadats
eller dödats till följd av driften å de till föreningen anslutna järnvägarna.
Några få av dessa järnvägar hade dock ej kunnat lämna någon uppgift
i förevarande avseende. Föreningen, som ej närmare specificerat de olika
slagen av de skadade djuren, har förklarat sig ej kunna angiva något värde
å dessa, enär i alla sådana fall, då järnvägen ej varit ansvarig för dödandet
eller skadandet, ex. då djuren inkommit på banan genom en öppen grind, vars
stängning ålegat djurägaren, järnvägen ej hade kännedom om djurens värde.
Enligt jämvägsförvaltningarnas uppgifter hade djuren i en mängd fall inkommit
å banan just genom sådana ostängda grindar.

Under förutsättning, att förhållandet mellan antalet skadade hästar och nötkreatur
är i stort sett enahanda vid statens och enskilda järnvägar samt att
de av järnvägsstyrelsen beräknade värdena å skadade hemdjur äga giltighet
även beträffande djur, som under ifrågavarande period skadats vid de
till föreningen anslutna enskilda järnvägarna, skulle värdet av sistnämnda djur
uppgå till sammanlagt cirka 308,700 kronor, därav cirka 302,000 kronor skulle
avse större hemdjur och cirka 6,700 kronor mindre hemdjur. Värdet av samtliga
hemdjur, som skadats under de senaste 10 åren i följd av driften vid
statens och de till järnvägsföreningen anslutna enskilda järnvägar, skulle sålunda
uppgå beträffande de större hemdjuren till 604,000 kronor och beträf -fande de mindre till 14,700 kronor eller sålunda sammanlagt till 618,700 kronor.
I medeltal per år utgör ifrågavarande värde för större hemdjur 60,400
kronor och för mindre 1,470 kronor eller tillhopa 61,870 kronor.

Kungl. Maj :ts proposition nr 192.

Järnvägsföreningen har i detta sammanhang gjort gällande, att hägnaderna
vid järnvägarna oftast vore vållande till att på banan inkomna kreatur bleve
överkörda. Om stängsel ej förekomme, skulle kreaturen springa ned från
banvallen, under det de å inhägnad järnväg sprunge längs banan. Denna erfarenhet
hade man från järnvägar under byggnadstiden, då grus- och arbetståg
vore i gång, innan hägnad blivit uppförd.

Jag torde nu få övergå till att lämna en kort översikt över de bestämmelser,
som gälla i vissa främmande länder rörande järnvägs hägnadsskyldighet om järnvägs
och plikt att ersätta genom driften föranledd skada å kreatur. Jag anmär- hägnadsskylker
härvid, att denna översikt i huvudsak grundar sig å en av förste byrå- pifkt^att eringenjören
hos järnvägsstyrelsen L. Marcus enligt styrelsens uppdrag under sätta skada å

o i i kreatur % vissa

ar 1926 verkställd utredning i amnet. främmande

Vid redogörelsen torde jag först få uppehålla mig vid de bestämmelser, änder m. m.
som gälla i fråga om järnvägs hägnadsskyldighet, vilka bestämmelser äro
ganska växlande i de olika länderna.

I Finland stadgas i detta avseende i lagen den 14 juli 1898 om expropriation
av fast egendom för allmänt behov, att ägare av järnväg är pliktig att,
där ej annorlunda överenskommes, inrätta och underhålla stängsel i den mån
och på de ställen, sådant kan erfordras för avhållande av andras kreatur
från järnvägens område. Ägare av järnväg är sålunda i Finland principiellt
underkastad skyldighet att hålla järnvägen inhägnad till skydd för annans
hemdjur. Denna hägnadsskyldighet kan dock enligt nyssberörda lag, där
järnvägens ägare det fordrar, mot full ersättning överflyttas på jordägaren.

Dylik överflyttning har ock enligt uppgift ägt rum i betydande utsträckning.

I Danmark finnes ej någon lagstadgad hägnadsskyldighet för järnväg. Vid
fattande av beslut om anläggning av nya statsjärnvägar bestämmes emellertid,
huruvida dessa skola inhägnas eller ej, därvid enligt uppgift hänsyn uteslutande
tages till trafiksäkerheten å banan. På grund av i denna ordning
meddelade föreskrifter äro de danska statsjärnvägarna i regel inhägnade. Undantag
härifrån äger rum allenast i fråga om ett fåtal banor, å vilka tåghastigheten
understiger 45 km. per timme, samt beträffande sträckor, där järnvägarna
genomlöpa s. k. fredade skogar. Beträffande enskilda järnvägar bestämmes,
liksom hos oss, i koncessionerna, huruvida dessa skola inhägnas. De
enskilda järnvägarna, å vilka tåghastigheten i regel är låg, äro emellertid i
allmänhet oinhägnade.

Järnvägarna i Tyskland äro enligt Eisenbahn Bau- und Betriebsordnung av
den 4 november 1904 underkastade hägnadsskyldighet, där banans gestaltning
och den vanliga banbevakningen icke anses tillräckliga för att hindra
banans beträdande. Denna bestämmelse äger dock ej tillämpning i fråga om
»Nebenbahnen», för vilka någon hägnadsskyldighet ej finnes föreskriven. I
förordningen den 4 november 1904 stadgas därjämte, att den, som har uppsikt
över kreatur, är ansvarig för att dessa icke beträda järnvägsanläggning.
Beträffande Preussen gäller, förutom nyssangivna bestämmelser, jämväl lagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

den 30 november 1838 angående järnvägsföretag, däri föreskrives, att järnvägsförvaltning
är skyldig att anordna och underhålla alla anläggningar, som
regeringen anser nödvändiga beträffande, bland annat, överfarter, beten och
stängsel i syfte att angränsande jordägare må skyddas mot fara och olägenheter
vid brukande av sin jord, dock att, därest behov av sådana anläggningar
uppstår först efter banans öppnande på grund av förändring, som
vidtages å angränsande jordområde, jordägaren är pliktig bekosta sådana anläggningar.

På grund av nu angivna bestämmelser äro de tyska järnvägarna inhägnade
— förutom där hägnader erfordras för trafiksäkerhetens tryggande — å sådana
sträckor, där särskild fara kan uppstå för människor och djur, såsom
vid alla vägövergångar, i skärningar med branta släntor samt där allmän
väg följer längs banan. I övrigt beror hållandet av hägnader utmed järnvägarna
i hög grad på ortsbruket i fråga om kreatursdrift. I de stora jordbruksområdena
i norra och mellersta Tyskland, där kreaturen i regel hållas
tjudrade eller vallas å betesmarkerna, förekomma sålunda i allmänhet ej hägnader
invid järnvägarna. Däremot äro dessa i stora delar av nordvästra Preussen
samt östra Bayern, varest kreaturen i regel få gå lösa å betesområdet,
allmänt försedda med stängsel.

I Österrike gäller enligt Eisenbahnbetriebsordnung den 16 november 1851,
att järnväg skall hava banan inhägnad på sådana platser, där vederbörande
myndigheter föreskriva detta till förhindrande av olycksfall samt att järnväg
är ansvarig för vidmakthållandet och underhållet av alla anläggningar i fråga
om, bland annat, vägkorsningar och hägnad, som enligt vederbörande myndigheters
uppfattning eller eljest blivit nödvändiga på grund av banans anläggning
och trafikerande. Härförutom innehåller förordningen en allmän föreskrift
om skyldighet för järnvägsförvaltningar och direktioner att vid järnvägsdriften
använda alla medel, som framkommit genom erfarenhet eller teknik,
för att förhindra och förebygga olyckshändelser. Slutligen stadgas i förordningen,
att i omedelbar närhet av järnväg boskap får beta endast under
omsorgsfull uppsikt samt att det måste tillses, att boskapen icke beträder
banan med dess tillbehör eller överskrider stängslet.

Beträffande innebörden av förenämnda stadganden har i en av Verwaltungsgerichtshof
den 23 november 1888 meddelad dom uttalats, att i fråga om järnvägs
inhägnande endast det ur allmän synpunkt objektivt avvägda behovet,
sådant detta sakkunnigt bedömts av vederbörande myndigheter, vore utslagsgivande.
Banans inhägnande skedde framför allt för skyddande av själva
banan och järnvägstrafiken, och hade angränsande markägare ingen rätt påfordra
dylik hägnad. Vidare har järnvägsministeriet i ett särskilt fall förklarat,
att närboende boskapsägare vore berättigad kräva järnvägs inhägnande
blott i det fall, att betesområdet redan före järnvägens byggande varit inhägnat
och hägnaden berörts av järnvägsanläggningen.

Vid järnvägarnas anläggande i Österrike blevo emellertid dessa i trakter,
där lösgående kreatur höllos på bete, på vederbörande markägares begäran i
regel av järnvägsförvaltningarna försedda med hägnader. Även i övrigt an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ordnades hägnader utmed järnvägarna i ganska stor utsträckning. Inom de
egentliga åkerbruksområdena, där kreaturen brukade tjudras eller vallas, lämnades
dock järnvägarna i allmänhet ohägnade.

För genomförande av nödiga besparingar i järnvägarnas drift hava under
senare år från vederbörande järnvägsdirektioners sida energiska åtgärder vidtagits
för nedläggande av järnvägshägnaderna å de sträckor, där stängsel ansetts
obehövliga och där hägnadsskyldighet ej åligger järnvägen enligt lag
eller särskilt åtagande. I skrivelse den 7 juni 1924 har generaldirektionen
för de österrikiska förbundsjämvägarna anbefallt samtliga underlydande bandirektioner
att verkställa en allmän undersökning rörande borttagande av obehövliga
järnvägsstängsel och till generaldirektionen inkomma med förslag härom.
Beträffande den s. k. sydbanan hade redan före avlåtandet av sagda
skrivelse genom vederbörande bandirektions försorg en dylik undersökning
igångsatts. Sedan sålunda detaljerade förslag upprättats över de hägnader,
vilka anses kunna borttagas, föreläggas dessa förslag vederbörande administrativa
myndigheter till prövning och avgörande. Nu angivna åtgärder hava
emellertid från jordägarnas sida föranlett protester och invändningar. Detta
gäller särskilt Tyrolen, där boskapsskötseln är en av huvudnäringarna och
kreaturen allmänt få gå lösa å betesmarkerna.

De bestämmelser om järnvägs hägnadsskyldighet, som gälla i Österrike, äga
jämväl tillämpning i Tjeckoslovakien. I sistnämnda stat äro emellertid järnvägarna
i allmänhet icke inhägnade, beroende enligt uppgift därpå, att vederbörande
jordägare jämlikt förenämnda Eisenbahnbetriebsordnung den 16 november
1851 ansetts pliktiga att själva taga sådan vård om sina kreatur, att
dessa hindrades inkomma å järnvägsområdet.

Förvaltningarna av de schweiziska järnvägarna hava genom Bundesgesetz
iiber den Bau und Betrieb der Eisenbahnen av den 23 december 1872 ålagts
att, där så erfordrades för den allmänna säkerheten, på egen bekostnad inhägna
vederbörande banor på ett för denna säkerhet tillfredsställande sätt
samt att städse hålla hägnaden i gott skick. Nyssberörda lag gäller dock
ej s. k. Nebenbahnen, d. v. s. banor och bansträckningar, som huvudsakligen
tjäna ett lokalt trafikändamål eller annat speciellt ändamål och som ej förmedla
större genomgångstrafik för personer och gods. Sistnämnda banor äro
enligt en lag av den 21 december 1899 underkastade hägnadsskyldighet allenast
på sådana ställen, där tåghastigheten och säkerheten för trafiken å järnvägarna
och korsande vägar påfordra hägnad.

På grund av nu angivna föreskrifter hava huvudbanorna i regel inhägnats,
bibanorna däremot i regel lämnats ohägnade. Även å huvudbanorna förekomma
dock betydande sträckor, som sakna stängsel, särskilt i de landsdelar,
där det är brukligt att tjudra eller vakta kreaturen under betandet.

I Frankrike skola järnvägarna enligt lagen den 15 juni 1845 angående järnvägarnas
förvaltning vara inhägnade å båda sidor utefter banans hela sträckning,
och ankommer å vederbörande styrelse att bestämma, huru hägnaden
skall vara beskaffad. Från sålunda föreskriven hägnadsskyldighet äger emellertid
enligt lagen den 26 mars 1897 ministern för allmänna arbeten rätt att

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 161 haft. (Nr 192.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

medgiva undantag, då han finner detta skäligt med hänsyn till trafiksäkerheten
å banan och allmänhetens skyddande. Denna dispensbefogenhet gäller
dock ej de mest trafikerade järnvägarna samt är jämväl i övrigt underkastad
vissa inskränkningar. Vid prövning av spörsmål om befrielse från hägnadsskyldighet
låter ministern höra, förutom förvaltningen av den järnväg, varom
fråga är, prefekten och le conseil général i vederbörande departement samt le
conseil général des ponts et chaussées. Av ministern lämnad dispens är av
provisorisk natur och kan när som helst återkallas.

Till följd av nu berörda föreskrifter äro de franska huvudbanoma i regel
inhägnade till hela sin längd. Hägnadema utgöras i allmänhet av häckar
eller stängsel av stolpar med 3 järntrådar, och uppgår hägnadernas höjd till
omkring 1 meter. Hägnaderna äro enligt uppgift ej avsedda att hindra människor
eller djur att inkomma å järnvägsområdet utan endast att markera detta
område såsom farligt och fridlyst. Hägnaderna äro sålunda av limitativ, ej
av defensiv karaktär. Undantagsvis förekomma dock defensiva stängsel, där
banan framdragits genom trakter, varest lösgående dyrbara kreatur till större
antal bruka hållas å bete.

I Holland gällde ursprungligen enligt lagen den 9 april 1875 angående järnvägarnas
drift m. in., att varje järnväg skulle vara inhägnad på sätt regeringen
bestämde. Denna bestämmelse har emellertid genom lagen den 6 maj
1922 ersatts av en föreskrift av innehåll, att varje järnväg skall inhägnas
på sätt, som föreskrives genom allmän förordning, med de undantag, som däri
angivas. Denna ändring avsåg att möjliggöra borttagandet av sådana stängsel
vid järnvägarna, som ej voro nödvändiga, och härigenom minska järnvägarnas
driftskostnader. Kort efter berörda lagändring utfärdades den 9
augusti 1922 en kunglig förordning med närmare bestämmelser angående järnvägarnas
inhägnande. Denna upptager detaljerade bestämmelser om vad som
är att anse såsom laggill hägnad utmed järnväg samt lämnar befogenhet för
kommunikationsministern att medgiva befrielse från skyldighet att hålla
järnväg inhägnad i de fall, då säkerheten ej kräver detta. Beträffande korsningar
mellan järnväg och allmän väg gäller dock såsom villkor för lämnande
av dylikt medgivande, att trafiken över korsningen ej är stor samt att utsikten
från den korsande vägen över järnvägen är tillräckligt fri å båda sidor.
Enligt uppgift har befrielse från hägnadsskyldighet i allmänhet medgivits av
kommunikationsministern, då hägnaden ej varit absolut nödvändig för beredande
av erforderlig säkerhet.

Vad härefter angår järnvägs skyldighet att ersätta genom driften föranledd
skada å betande kreatur gäller i förenämnda främmande länder såsom generell
regel, att dylik ersättningsskyldighet förefinnes, allenast därest vållande
till skadan ligger järnvägspersonalen till last. Underlåtenhet från järnvägens
sida att fullgöra densamma åvilande hägnadsskyldighet anses i allmänhet såsom
vållande och medför sålunda ersättningsskyldighet. Detta gäller dock
enligt uppgift i regel ej i Frankrike, där flertalet järnvägshägnader, såsom
förut nämnts, blott hava limitativ karaktär. Betydelsen av berörda allmänna

Kungl. Maj :ts proposition nr 192.

regel förringas i Frankrike även därav, att enligt där gällande lagstiftning
kreatursägare är pliktig att taga sådan vård om sina djur, att de ej inkomma
å järnvägens område.

I vissa länder hava emellertid järnvägarna ålagts en strängare ersättningsskyldighet
än nu sagts. I Preussen äro sålunda järnvägarna enligt förenämnda
lag den 30 november 1838 pliktiga ersätta skada, som vid banans trafikerande
uppstår å betande kreatur, där ej skadan uppkommit genom sakägarens eget
förvållande eller genom »einen unabwendbaren äusseren Zufall». Vållande
från sakägarens sida anses föreligga, där han ej tagit sådan vård om kreaturen,
som på orten är brukligt. Ifrågavarande bestämmelse har till följd,
att i nordvästra Preussen, där kreaturen i regel gå lösa å betesområdet, järnvägarna
få betala stora ersättningsbelopp för överkörda kreatur. Även i Bayern
äro järnvägarna i visst fall underkastade en skärpt ersättningsskyldighet i
detta hänseende. Genom lagen den 9 juni 1899 rörande tillämpningen inom
Bayern av Biirgerliches Gesetzbuch har nämligen föreskrivits, att, därest med
vederbörande myndigheters tillstånd allmänna vägar eller områden nyttjas för
järnvägsändamål, jämvägsförvaltningen är ansvarig för de skador, som vid
driften kunna uppstå å främmande egendom till följd av vägens eller områdets
allmänna utnyttjande, dock ej där skadan förorsakats genom vis major (höhere
Gewalt) eller genom sakägarens eget förvållande. Om kreatur skadas genom
järnvägs drift å ställe, där allmän väg korsar järnvägen, eller om kreatur
vid en dylik korsning inkommer å järnvägslinjen och där överköres och skadas,
är järnvägen sålunda enligt berörda bestämmelse skyldig ersätta skadan, där
ej någon av berörda befrielsegrunder föreligger.

Frågan om införande i vårt land av ändrade bestämmelser rörande järnvägs
inhägnande samt angående järnvägs plikt att gälda skadestånd för vid järnvägsdriften
skadade hemdjur har redan före avlåtandet av 1926 års riksdags
omförmälda skrivelse i ämnet vid upprepade tillfällen varit föremål för uppmärksamhet
inom riksdagen.

Redan 1892 års riksdag uttalade sålunda i skrivelse, nr 29, angående Luleå
—Gällivarebanans försättande i fullständigt skick den åsikt, att en godsbana,
som genomlöpte avlägsna, folktomma bygder och endast trafikerades med
långsamt gående tåg, icke för trafikens säkerhet erfordrade stängsel. Enligt
riksdagens mening borde därför den kostnad, som i verkställd beräkning över
nödiga kompletteringsarbeten å sagda bana upptagits för uppsättning av felande
stängsel utefter banan, kunna inbesparas.

Såsom förut antytts, är berörda bana allenast delvis försedd med stängsel,
nämligen å de sträckor, där banan framgår genom eller i närheten av bebyggda
trakter.

I nära anslutning till den åsikt, som sålunda hävdats av 1892 års riksdag,
framhöllo de detta år samlade statsrevisorerna i sin berättelse, att med hänsyn
till den genom stängsels uppförande förhöjda anläggningskostnaden samt kost -

Tidigare inom
riksdagen
framställda
förslag
rörande järnvägs
inhägnande
samt
plikt att ersätta
skadade
kreatur m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

naderna för dess underhåll stängsel kring statens järnvägar borde i Norrland
på de vidsträckta, obebodda skogsmarker, som där genomskures, kunna i regel
undvaras samt att sådan hägnad syntes särskilt obehövlig, där järnväg löpte
genom kronan tillhöriga marker, å vilka kreatursbete ej ägde mm.

I häröver avgivet utlåtande anförde järnvägsstyrelsen, att det ej syntes tillrådligt
att minska eller borttaga stängslet utefter de norrländska banorna, då
all den mark, stambanan genomginge, genomströvades av betande boskapskreatur,
varför det även visat sig nödigt att å skogsmark vid banans byggande snarast
möjligt uppföra stängsel till undvikande av olyckshändelser. Norra stambanan
(d. v. s. den del av banan, som vid ifrågavarande tid färdigställts)
genomginge endast på helt korta sträckor mindre kronoparker, och då dessa i
allmänhet icke vore inhägnade, förefunnes ingen anledning att vid banans
framdragande över dem utesluta järnvägsstängslet.

Statsutskottet vid 1893 års riksdag yttrade i utlåtande nr 30 i anledning
av statsrevisorernas berörda uttalande:

Allt från början av statsjärnvägarnas anläggande hade den uppfattningen
varit rådande, att järnvägarna borde skyddas medelst stängsel. Under senare
tider hade emellertid förändrade åsikter om sådant stängsels nödvändighet
gjort sig gällande. Erfarenheten vid enskilda järnvägar torde i flera fall
hava ådagalagt, att stängsel kunde undvaras utan fara för järnvägstrafiken;
och om, å ena sidan, i saknad av stängsel järnvägarna vore utsatta för skada å
banvallen, förorsakade av kreatur, torde å andra sidan böra tagas i betraktande,
att de utgifter, som för sådan skadas botande kunde erfordras, icke torde vara
jämförliga med kostnaden för stängsels uppförande och underhåll. Härjämte
vore att märka, att i samma mån som talrika övergångar i järnvägens plan
förefunnes, stängslets skydd minskades genom osäkerheten, att de till övergångarna
ledande grindarna hölles vederbörligen stängda. Och torde det kunna
ifrågasättas, huruvida ej större fara för järnvägstrafiken föranleddes av
kreatur, som befunne sig på instängd bana än på ohägnad, enär iakttagits, att
vid annalkande tåg kreaturen i förra fallet löpte utefter banan, tills de uppnåddes
av tåget, men i senare fallet hade större benägenhet att begiva sig bort
från banvallen. Ehuruväl på många orter redan nu anbragt stängsel måhända
skulle kunna utan olägenhet undvaras, hade utskottet icke velat för
det dåvarande ifrågasätta, att sådant stängsel ej vidare skulle underhållas;
men beträffande det fortsatta järnvägsbyggandet i övre Norrland hade utskottet
ansett riksdagen böra underställa Kungl. Maj:ts prövning, huruvida icke,
till besparing i kostnaderna för järnvägens byggande och underhåll, densamma
kunde i regel lämnas ohägnad. Utskottet hemställde på grund härav, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga
i övervägande, i vad mån stängsel utefter den då ej fullbordade delen av statsbanan
i Norrland kunde undvaras.

Utskottets hemställan bifölls, efter längre debatter i båda kamrarna, av första
kammaren med 52 röster mot 50 och av andra kammaren med 114 röster
mot 62. Minoriteten röstade för avslag å skrivelseförslaget.

Sedan riksdagen i enlighet härmed avlåtit skrivelse i ämnet, nr 65, anbefallde
Kungl. Maj :t i brev den 2 juni 1893 järnvägsstyrelsen att för framtiden
iakttaga, att vid statens återstående järnvägsarbeten inom Norrland stängsel

Kungl. Maj:ts proposition nr 19Z.

ej borde anbringas, där sådant med hänsyn till beskaffenheten av den terräng
järnbanan genomginge syntes kunna utan våda för trafiken undvaras.

Det må erinras, att stambanan genom övre Norrland till hela sin längd försetts
med stängsel, vilket dock är av svagare beskaffenhet å de sträckor, där banan
genomlöper kronoparker.

Vid 1904 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 52, däri
beträffande behovet av stängsel vid järnväg en väsentligen annan mening hävdades
än i nyssberörda riksdagsskrivelse. I motionen hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande behovet
av sådant stängsel utefter järnvägarna, att jämväl smärre hemdjur, såsom får,
ej komme in på järnvägens område. I motionen åberopades, att i proposition
till 1904 års riksdag förslag framlagts om skyldighet för järnväg att ersätta
skada, som järnvägsdriften kunde komma att förorsaka lapparnas renhjordar
å för dem upplåtna betesmarker, samt framhölls såsom oegentligt, att man vid
anläggning av järnvägar i Norrland ansett, att stängsel kunnat i viss utsträckning
undvaras, samt att man beträffande vissa sträckor av banan, där
från början fyrslanigt stängsel uppförts, sedermera förändrat detta till treslanigt,
varigenom ortsbefolkningens hemdjur, fåren, utsatts för faran att genom
det glesa stängslet inkomma på järnvägen och överköras. Motionären erinrade,
att denna befolkning hade minst lika full rätt till beten å sina skogar, som
lapparna hade till sina renbeten, samt att får i avseende å behovet av skydd
mot den från järnvägsdriften härrörande faran måste anses stå renarna mycket
nära.

Det tillfälliga utskott, som hade att behandla denna motion, anförde i avgivet
utlåtande:

Några lagbestämmelser rörande skyldigheten att hålla stängsel utmed järnvägslinjer
funnes icke; de administrativa föreskrifter, vilka i detta hänseende
kunde vara för statens järnvägar eller i gällande koncessioner för enskilda
järnvägar meddelade, hade tillkommit dels för järnvägens och trafikens skydd
dels till förebyggande av allmän fara av järnvägsdriften. Genom sin förevarande
framställning ville motionären i fråga om denna stängselskyldighet
anlägga en ny synpunkt, hemdjurens fredande. Drån djurägares och djurskyddsvänners
ståndpunkt skulle väl en dylik lagstiftning finnas önskvärd,
men oavsett att den praktiska tillämpningen av en sådan lag givetvis måste
möta stora svårigheter, om så fullständig hägnad skulle fordras, att både
större och mindre hemdjur bleve skyddade, skulle ett lagstiftande på detta
nya område och efter den princip, som motionären framkastat, otvivelaktigt
leda till vittgående konsekvenser, vilka svårligen kunde fullt överskådas. Frågan
om ansvarighet för skada å lapparnas renar avsåge en utvidgad ersättningsskyldighet
men berörde icke stängselskyldigheten. För vinnande av motionärens
egentliga syfte, vilket väl torde få anses vara djurägares tryggande
mot oförvållade förluster, hade det varit lyckligare, om motionen fått utmynna
i hemställan om förtydligande av nu gällande lagbestämmelser angående ersättningsskyldighet
i stället för krav på ny lagstiftning rörande stängselskyldigheten.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon kammarens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren utan debatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Vid 1905 års riksdag väckte samme motionär en ny motion i ämnet, nr 80,
däri framhölls, att frågan om skadeståndsersättning för vid järnvägsdriften
skadade djur borde bliva lika klargjord för de betesrättsägande jordbrukarne
som den blivit för den nomadiserande lappbefolkningen, samt hemställdes,
att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda och för riksdagen framlägga de lagförslag,
som i motionens syfte kunde anses av behovet påkallade. Motionären hänvisade
även till lagen om skydd mot yrkesfara, däri den principen syntes
fastslagen, att icke blott ersättning för skada skulle utgå utan jämväl skyddsanordningar
till förebyggande av skada skulle vidtagas, tydligen lika mycket i
syfte att förebygga själva skadan som dess följd, skadeersättningen, samt
erinrade, att genom beslutet om utsträckt ersättningsskyldighet för skada genom
järnvägsdrift å lapparnas renar principen om skadeersättning för av järnvägsdrift
skadade eller dödade betande djur blivit fastslagen.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 11, anförde lagutskottet, bland
annat:

Den av motionären ifrågasatta utsträckningen av den järnvägsinnehavare
åliggande skadeståndsskyldighet kunde utskottet ej förorda. De skäl, som
varit bestämmande för att i avseende å ansvaret för den skada, som inom de
åt lapparna upplåtna områden i följd av järnvägsdrift tillfogades lapparnas
renar, tillämpa särskilda skadeståndsregler, förefunnes icke i fråga om den
bofasta befolkningen. Sålunda torde den säregna svårighet, som visat sig
vara förenad med renarnas vård, och omöjligheten för lapparna, vilkas så gott
som enda inkomstkälla utgjordes av renarna, att under alla förhållanden hava
renhjordarna så i sin hand, att ej enstaka djur inkomme på järnvägens område,
ej äga någon motsvarighet i fråga om den bofasta befolkningens handhavande
av sin boskap, vartill komme, att järnvägen inom de åt lapparna upplåtna
områden på stora sträckor saknade allt stängsel.

o Någon i lag uttryckligen bestämd skyldighet för järnvägsinnehavare att
hålla järnvägen inhägnad funnes för det dåvarande icke, men vore i regel
administrativa föreskrifter i detta hänseende meddelade såväl i fråga om statens
järnvägar som i gällande koncessioner för de enskilda järnvägarna; och
då järnvägs innehavare av staten fått sig sådan hägnadsskyldighet ålagd eller
eljest särskilt åtagit sig dylik skyldighet, vilket vid förvärvande av den för
järnvägens behov nödiga marken icke sällan torde förekomma, torde ifrågavarande
hägnadsskyldighet, så framt icke annat blivit uttryckligen bestämt,
få anses innebära, att hägnaden omkring järnvägen skulle vara av laggill
beskaffenhet eller sådan, att den hindrade annans större hemdjur, som ej vore
okynnigt eller vilt, att inkomma på järnvägen.

Då från statens sida en viss hägnadsskyldighet ålades järnvägsinnehavare,
finge väl denna skyldighet antagas hava järnvägstrafikens egen säkerhet till
sitt närmaste mål, men det torde möjligen kunna ifrågasättas, om icke staten
vid fastställandet av berörda skyldighet borde mera, än som skedde, taga hänsyn
till nyttan och behovet av stängsel utmed järnväg även för dem, som bodde
i järnvägens närhet, särskilt med hänsyn till förekommande av skada å betande
hemdjur, som kunde inkomma på järnvägens område. Till någon ingående
prövning av denna fråga syntes emellertid ifrågavarande motion icke
böra föranleda. Några skäl åter, som talade för att under dåvarande förhållanden,
då, såsom nämnts, någon i lag bestämd hägnadsskyldighet för järnvägs
innehavare ej förefunnes, utsträcka den järnvägs innehavare i ovanbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

rörda hänseende åliggande ersättningsskyldigheten, hade ej av motionären anförts
och syntes ej heller utskottet föreligga.

Utskottet hemställde förty, att motionen ej måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

Jämväl vid 1906 och 1907 års riksdagar väcktes i andra kammaren av
samme motionär motioner i liknande syfte, nr 61 och 21.

I motionen vid 1906 års riksdag föreslogs skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan om utarbetande och framläggande av lagförslag rörande skadestånd
för av järnvägsdrift skadade eller dödade betande djur. I motionen framhölls,
att med de högst olika förhållanden, som på skilda orter rådde i avseende
på behovet av skyddsanordningar emot betande husdjurs inkommande på
järnvägsområde, ett järnvägsstängsels beskaffenhet icke borde genom en generell
lag bestämmas, då ett sådant »laggillt stängsel» möjligen å vissa orter
icke utestängde alla slag av betande hemdjur. Bleve däremot en bestämd och
oavvislig ersättningsplikt järnvägsägare ålagd, finge järnvägsstyrelserna själva
ordna stängslets effektivitet efter varje orts särskilda förhållanden för att
sålunda söka undvika risken av skadestånds utbetalande. — Lagutskottet avstyrkte
även denna motion på väsentligen samma skäl, som av utskottet åberopats
beträffande motionen vid 1905 års riksdag, men framhöll därjämte, att
det utan tvivel vore önskligt, att självstängande grindar och andra fullt ändamålsenliga
stängselanordningar kunde åstadkommas överallt, där behovet sådant
krävde. — I överensstämmelse med vad utskottet hemställt blev motionen
av båda kamrarna avslagen, av andra kammaren efter votering med 114
röster mot 55, som avgåvos för bifall till motionen.

I motionen vid 1907 års riksdag yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om verkställande av en allsidig utredning rörande
behovet av effektivare skyddslagstiftning till förekommande av skada å betande
hemdjur till följd av järnvägsdrift samt framläggande för riksdagen av
de lagförslag, vartill utredningen kunde föranleda. Även denna motion avstyrktes
av lagutskottet under åberopande av förut anförda skäl samt med
erinran, att anbringande vid alla rikets järnvägar av stängsel, vilka skulle
motsvara de av motionären uppställda fordringar, utan tvivel konime att medföra
högst betydande kostnader. Det syntes högst sannolikt, att de olägenheter
och förluster, som motionären avsåge att få undanröjda, icke stode i rimligt
förhållande till kostnaden för anbringande och underhåll av de stängsel,
som i motionen åsyftades.

Enligt utskottets hemställan blev även denna motion, efter debatt i båda
kamrarna, av riksdagen avslagen.

Frågan om skyldighet för järnväg att inhägna sitt område har även behandlats
av den år 1904 tillsatta trafiksäkerhetskommittén i dess den 26 september
1907 avgivna betänkande.

Kommittén, vars uppdrag avsåg verkställande av utredning rörande trafiksäkerheten
å de enskilda järnvägarna, framlade i betänkandet förslag till vissa

1904 års
trafiksäker
hetskommitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

bestämmelser dels angående stängselanordningar vid vägövergång över enskild
järnväg, dels ock om hållande av hägnad invid sådan järnväg i övrigt.

Bestämmelserna i förstnämnda hänseende innehållas i huvudsak i ett av
kommittén avgivet förslag till lag angående korsning av enskild järnväg för
allmän trafik och väg. Enligt detta förslag skulle, om järnväg skure väg
i samma plan och mellan de sålunda avskilda delarna av vägen övergång
över järnvägen vore anordnad, järnvägens ägare eller, i fall driften av järnvägen
blivit å annan behörigen överlåten, denne vara skyldig att vid övergången
låta uppsätta och i fullgott skick underhålla grind ävensom i vissa
fall utöva bevakning, på sätt i förslaget närmare angavs. Från den sålunda
föreslagna skyldigheten skulle dock länsstyrelse äga att i särskilda fall medgiva
undantag. Härförutom stadgades i ett av kommittén framlagt förslag
till förordning angående byggnad och underhåll av enskild järnväg för allmän
trafik (banförordning), bland annat, att grind eller bom vid vägövergång
i banans plan finge anordnas så, att den endast stängde, mot vägen, men att
vid vägövergång, där bevakning vore anordnad, skulle, för den händelse övergången
förmedlade förbindelsen mellan betesmarker å ömse sidor om järnvägen,
anordningar vidtagas till förhindrande av att större beteskreatur inkomme på
banan.

I motiveringen till dessa bestämmelser erinrade kommittén, att föreskriften
om skyldighet för järnväg att uppsätta och underhålla lämpligt stängsel vid
vägövergång över banan ej vore ny. Redan i då gällande tjänstgöringsreglemente
för de enskilda järnvägarna stadgades, att vägövergång i banans
plan skulle vara försedd med grindar eller bommar, vilka kunde avhålla vägfarande,
då tåg passerade vägövergången. Visserligen vore för en del järnvägar
undantag medgivna men enligt uppgifter, som kommittén låtit införskaffa
från de enskilda järnvägarna, saknade av omkring 14,000 vägövergångar
allenast omkring 240 stängsel. Enligt kommitténs mening vore grind,
som endast stängde mot vägen, i regel att föredraga framför grind, som jämväl
kunde stänga mot järnvägen. Denna regel torde dock lida av undantag.
Ett sådant, för vilket särskilda bestämmelser borde meddelas, vore, då
betesmarker funnes å ömse sidor om vägövergång, vilken förmedlade förbindelsen
dem emellan, och övergången vore av sådant slag, att grindarna i allmänhet
hölles öppna samt stängda, endast då tåg skulle framgå eller växling
ske över densamma, d. v. s. sådan vägövergång, som vore bevakad. I sådant
fall kunde kreatur lätt inkomma på banan, och det torde vara svårt och mången
gång omöjligt för grindvakten, som måhända kort före tågs ankomst anlände
till platsen för att stänga grindarna, att få banan fri från kreaturen. Å sådan
plats krävdes därför särskilda anordningar. Att föreskriva, att i detta
feU grinden skulle stänga jämväl över banan, hade kommittén icke velat föreslå,
då även andra, för ändamålet lämpliga anordningar kunde tänkas. Dessa
hade kommittén ansett endast behöva avpassas för utestängande av större kreatur,
således icke av får, getter o. d.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om enskild järnvägs hägnadsskyldighet
i övrigt återfinnas i 40 § av kommitténs berörda förslag till banförordning,
vilken paragraf är av följande lydelse:

»Utöver de stängselanordningar vid vägövergång, som i lag och denna förordning
äro föreskrivna, skall järnväg vara försedd med stängsel av lämplig

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

beskaffenhet för trafiksäkerhetens tryggande; dock må undantag kunna av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen medgivas för viss sträcka, där stängsel prövas
utan fara för trafiksäkerheten kunna undvaras.

Såsom stängsel må dike med upplagd dikesvall betraktas.

Å väg, som löper omedelbart utmed järnväg och ligger lika högt som eller
högre än järnvägen, skall betryggande stängsel mot järnvägen anordnas.»

Till stöd för förslaget i denna del anförde kommittén, bland annat:

Kommittén hölle för sin del före, att föreskrift om järnvägs inhägnande
vore given och borde givas uteslutande i syfte att trygga trafiksäkerheten å
järnvägen. I en av justitierådet E. Herslow utarbetad kommentar till lagen
den 12 mars 1886 om ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift hade
sagts, att bestämmelsen i koncessionsresolutioner, att järnväg skulle vara inhägnad,
torde böra anses innebära, att hägnaden skulle vara av sådan beskaffenhet,
att den hindrade annans större hemdjur, som icke vore okynnigt
och vilt, att inkomma å järnbanan. Denna uppfattning delade även kommittén;
men om ifrågavarande bestämmelse skulle anses given jämväl i de
jordägande grannarnas intresse, syntes kommittén någon anledning icke finnas
att begränsa bestämmelsens innebörd till att avse skydd allenast för större
hemdjur. Ansåges det nämligen åligga en järnvägs innehavare att vidtaga
åtgärder till förebyggande av den fara för i järnvägens närhet betande kreatur,
som låge i själva driften å järnvägen, torde denna skyldighet näppeligen
böra göras beroende av kreaturens storlek. Att emellertid foTdra, att hägnaden
omkring järnvägen skulle vara så beskaffad, att densamma utestängde även
mindre hemdjur, såsom får och getter, därtill torde någon allmännare benägenhet
icke förefinnas.

Det hade mot anbringande av stängsel mot järnväg framhållits, att kreatur,
som inkomme å banan, vid tågs annalkande lättare komme ut därifrån, om
banan icke vore inhägnad, än om den vore försedd med hägnad, och att följaktligen
tillfällen till olyckshändelser av ifrågavarande slag skulle vara talrikare
i senare än i förra fallet. Detta finge väl vara sant; dock syntes det
kommittén som om första omsorgen borde vara att söka hindra kreaturen att
komma in på banan; och då därtill komme, att genom det föreslagna stadgandet
i banförordningen, att vid vissa vägövergångar, som förmedlade förbindelsen
mellan betesmarker å ömse sidor om järnvägen, anordningar skulle
vidtagas till förhindrande av att större beteskreatur inkomme på banan, faran
härför torde i icke oväsentlig grad vara minskad, syntes den framhållna synpunkten
icke böra vara för frågan avgörande.

Med omfattande av principen, att hägnad vid järnväg vore till för att trygga
trafiksäkerheten å järnvägen, vore det fullt i sin ordning att, i fråga om hägnadens
beskaffenhet, taga hänsyn till kreaturens storlek, då endast större kreaturs
inkommande å banan kunde antagas medföra någon fara för trafiksäkerheten.

Att i den föreslagna banförordningen närmare angiva stängslets beskaffenhet
hade kommittén ej ansett vare sig nödigt eller lämpligt. Enligt ett av
kommittén framlagt förslag till förordning angående kontroll över enskild
järnväg för allmän trafik skulle ritning över stängsel, som vore avsett att
användas vid en järnväg, underställas kontrollerande ingenjörens granskning
och av honom godkännas, innan stängslet finge uppsättas, vadan det sålunda
vore sörjt för, att för ändamålet tjänligt stängsel komme till användning; och
vore jämvägsförvaltningen givetvis sedermera skyldig att underhålla stängslet,
så att det allt fortfarande fyllde sitt ändamål, vilket åter den, som hade
sig anförtrodd kontrollen över banans underhåll, hade att övervaka. Ställde

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

sig järnvägsförvaltning icke till efterrättelse föreläggande att bättra möjlig
bristfällighet å stängsel, kunde, enligt kommitténs förslag till kontrollförordning,
arbetet därmed komma att utföras genom statens försorg på järnvägens
bekostnad. Vid sådana förhållanden syntes det kommittén, att även kreatursägaren
— ehuru han enligt kommitténs mening icke vore berättigad till ersättning
för skada, som till följd av dylik underlåtenhet kunde drabba honom
— likväl hade ganska stor garanti för att ett stängsel av antydd beskaffenhet
omgåve järnvägen å sådana ställen, där möjlighet funnes, att större kreatur
inkomme på banan. Visserligen hade kommittén, i likhet med vad nu
gällde för befintliga järnvägar, vilka i allmänhet hade skyldighet att hava
sin bana inhägnad, ansett undantag från stängselskyldigheten fortfarande böra
kunna medgivas beträffande sådana sträckor, där stängsel utan fara för trafiksäkerheten
ansåges kunna undvaras; men med all säkerhet torde sådan befrielse
icke ifrågakomma å plats, där större kreatur kunde inkomma på
banan.

Sedan det av kommittén framlagda förslaget angående korsningen av enskild
järnväg för allmän trafik och väg varit föremål för överarbetning inom
vederbörande departement, har Kungl. Maj:t enligt beslut den 7 oktober 1927
funnit förslaget ej för det dåvarande föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Ej heller kommitténs berörda förslag till banförordning har hittills föranlett
åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

Under senare Spörsmålet om järnvägs stängselskyldighet har under senare år vunnit ökad
gärderjör in- aktualitet till följd av vissa av järnvägsstyrelsen vidtagna åtgärder, avseende
skränkning av att i sparsamhetssyfte inskränka hägnadsanordningarna vid statens järnvägar,
tilngarna°vid Genom allmän order den 29 april 1915 förordnade sålunda järnvägsstyrel se™5

järn- sen, att stängsel ej skulle uppsättas å sådan skogs-, ödemark och öppen jord,
vagar. j^r betande lösa kreatur icke förekomme eller eljest för trafikens skyddande
inhägnad av statens järnvägars områden icke vore erforderlig, såvida icke statens
järnvägar i särskilda fall på grund av överenskommelser eller ålägganden
vore förpliktade därtill.

Sedermera har järnvägsstyrelsen närmare utvecklat denna order i en cirkulärskrivelse
den 31 januari 1925 till samtliga distriktsförvaltningar av följande
lydelse:

»I § 24 i banförordningen stadgas, att järnvägsområdet skall, där så erfordras
för att skydda järnvägstrafiken, vara inhägnat.

Även om hägnad i vissa fall icke anses vara erforderlig för järnvägstrafikens
skyddande, måste sådan dock anordnas, där statens järnvägar genom
överenskommelse åtagit sig sådan eller i vederbörlig ordning fått sig ålagt
att hålla hägnad.

Några generella anvisningar om när i övrigt inhägnande av järnvägsområdet
bör äga rum kunna knappast lämnas, då detta givetvis är beroende
på rent lokala förhållanden, som måste prövas från fall till fall. Till någon
ledning synas emellertid följande anvisningar böra kunna tjäna.

Inhägnande av järnvägsområdet anses i regel icke böra äga rum:

där järnvägen genomgår skogs- och ödemark, såvida icke betande lösa kreatur
i större antal mera regelbundet förekomma i järnvägens grannskap, eller

där järnvägen genomgår sådan öppen jord, där markägarna själva icke hålla
stängsel mellan sina ägor och sålunda få förutsättas genom vakthållning eller
annorledes taga vård om sina kreatur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Hägnad anses i regel icke heller böra anbringas

där vattendrag gränsar mot järnvägen eller där terrängen invid banan eljest
är så beskaffad, att hägnad är obehövlig.»

Beträffande den omfattning, vari stängsel invid statens järnvägar nedlagts
på grund av förenämnda order och cirkulärskrivelse, bar järnvägsstyrelsen i
skrivelsen den 26 februari 1926 till riksdagens andra lagutskott anfört:

Med anledning av ifrågavarande order och cirkulärskrivelse hade stängsel
dittills borttagits på sträckor till en längd av tillsammans ungefär 100,000
meter. Fullständig utredning om, i huru stor utsträckning stängsel skulle
kunna nedtagas vid en noggrann tillämpning av reglerna i skrivelsen i fråga,
hade ännu icke hunnit slutföras å samtliga bandelar. Någon exakt uppgift
härom kunde därför icke lämnas, men torde man kunna utgå från, att på ytterligare
sträckor om tillsammans cirka 1,500,000 meter stängsel skulle kunna
komma att borttagas.

De sträckor, å vilka enligt styrelsens direktiv stängsel sålunda icke skulle
uppsättas, utgjorde ungefär 1/7 av hela dåvarande stängsellängden vid statens
järnvägar. Kostnaden för underhåll av statens järnvägars hägnad skulle vid
ett fullgörande av dessa direktiv komma att minskas med cirka 100,000 kronor
årligen.

Efter det riksdagen i omförmälda skrivelse den 21 maj 1926 hemställt om
vidtagande av åtgärder för att förefintliga järnvägsstängsel skulle tillsvidare
upprätthållas på sätt dittills varit vanligt, har Kungl. Maj:t i skrivelse den 18
juni 1926 anbefallt järnvägsstyrelsen att beträffande de järnvägslinjer, vilkas
underhåll ankomme på statens järnvägar, tillsvidare upprätthålla befintligt
stängsel.

Järnvägsstyrelsen har upplyst, att under tiden från utfärdandet av styrelsens
order den 29 april 1915 till den 18 juni 1926, då järnvägsstyrelsen i berörda
skrivelse anbefallts upprätthålla befintliga järnvägsstängsel, sådana borttagits
vid statens järnvägar till en sammanlagd längd av cirka 135,000 meter.

Med anledning av järnvägsstyrelsens förenämnda cirkulärskrivelse väcktes
vid 1926 års riksdag inom båda kamrarna av ett flertal ledamöter likalydande
motioner, nr 156 i första och nr 287 i andra kammaren, däri hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att vid utarbetande
av ny stängselförordning i densamma måtte intagas bestämmelser,
att järnväg skulle vara skyldig inhägna sitt område. I motionerna framhölls,
att, även om de i cirkulärskrivelsen ifrågasatta åtgärderna kunde försvaras
med att någon stängselskyldighet för järnvägarna ej funnes direkt utsagd i
gällande lag samt att förbehåll om stängsel icke gjorts av markägarna vid
expropriation av mark för järnvägens behov, ett sådant utnyttjande av förefintliga
förhållanden till ekonomisk skada och besvär för enskilda knappast
vore värdigt ett statens verk. Att förbehåll, som nyss sagts, ej skett vid järnvägsexpropriationerna,
torde oftast hava berott därpå, att stängsel redan varit
uppfört, när expropriationerna försiggått, eller, där så ej varit förhållandet,
löfte givits av järnvägens ombud, att stängsel, såsom dittills varit praxis,
skulle komma att uppföras. Man kunde sålunda säga, att markägarna i god

1926 års
riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S2.

Yttranden
över 1926 års
riksdags skrivelse
nr 251,

Frågan ou
järnvägs
stängselskyldighet.

tro godtagit de befintliga förhållandena eller givna löftena såsom säkerhet
för stängslets framtida vidmakthållande. Om så ej varit fallet, hade säkerligen
yrkats och vid expropriationsförrättningen fastslagits stängselskyldighet
för järnvägen eller utdömts ersättning för det intrång en befrielse från
stängselskyldigheten skulle åsamkat markägarna. Att järnvägen ginge fram
över en fastighetsägares markområde, medförde för denne icke större nytta
av järnvägen än som tillkomme dem, vilka bodde i närheten av järnvägen utan
att deras markområden berördes av densamma. Förhållandet vore tvärtom
det motsatta. Skulle då kostnaden för inhägnande av järnvägsområdet överföras
på markägaren, bleve detta en verklig orättvisa. Motionärerna ansåge
det därför förenligt med billighet och rättvisa, att järnvägarna genom lagålades
att, såsom dittills i allmänhet skett, inhägna sina områden, där icke vid
expropriation av mark för vederbörande järnvägs behov tydligt lämnats särskild
ersättning för det intrång och den kostnad markägarna åsamkats genom
från järnvägens sida uraktlåten hägnad.

I utlåtande nr 29 över berörda motioner anförde andra lagutskottet, bland
annat:

Utskottet, som visserligen beaktade de sparsamhetssynpunkter, vilka legat
till grund för järnvägsstyrelsens förfarande uti ifrågavarande hänseende, ville
emellertid framhålla, att, därest statens järnvägar skulle fullfölja sin avsikt
i fråga om stängslets nedläggande, detta skulle föranleda väsentliga kostnader
för de vid banlinjerna boende jordbrukarna, då dessa givetvis måste i betydande
omfattning anordna särskild vakthållning för sina betande kreatur
eller ock själva uppföra och underhålla stängsel. Vad sålunda inbesparades
av statsverket skulle i stället komma att till stor del återfalla på de enskilda
jordbrukarna. Därest statens järnvägars ifrågavarande åtgärd skulle godtagas,
komme densamma säkerligen att, där rätt därtill förefunnes, vinna efterföljd
jämväl av enskilda järnvägsinnehavare.

Utskottet ansåge därför, att statsmakterna icke kunde underlåta att till
prövning upptaga den av motionärerna framförda frågan med beaktande av
de av utskottet uttalade synpunkterna. Vid en blivande allsidig utredning
torde sålunda bl. a. böra upptagas till prövning dels huruvida införande av
allmän hägnadsskyldighet för järnvägar av kostnadsskäl -—• med hänsyn därvid
tagen även till de enskilda järnvägarna — vore tillrådligt, dels huruvida
ändring av de skadeståndsregler, som nu tillämpades på ifrågavarande område,
borde företagas.

I överensstämmelse med utskottets hemställan och med godkännande av vad
utskottet i utlåtandet anfört beslöt riksdagen till Kungl. Maj:t avlåta förenämnda
skrivelse den 21 maj 1926 nr 2511

På sätt förut berörts hava yttranden över sagda skrivelse avgivits av ett
flertal myndigheter och korporationer, och torde jag nu få redogöra för innehållet
av dessa yttranden. Jag ingår därvid först på vad i yttrandena anförts
rörande frågan om stadgande av stängselskyldighet för järnväg.

Flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna har tillstyrkt,
att järnvägarna — såväl statens som enskilda — genom lagstiftning
ålades skyldighet att i viss omfattning inhägna sitt område till skydd för när -

K un ni. Maj:ts proposition nr 102.

boende jordägares hemdjur, varvid förutsatts att, ifall berörda skyldighet ef- a) Principiella
tersattes, järnvägens innehavare skulle vara pliktig ersätta därav föranledd st:indP''lnk;e!''''
skada å djuren. Nu angivna ståndpunkt har intagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,
Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län, samtliga i ärendet hörda hushållningssällskaps förvaltningsutskott
samt Norrbottens läns landsting.

Till stöd för införandet av lagstadgad skyldighet för järnväg i nyssangivna
syfte hava dessa mjmdigheter och korporationer huvudsakligen anfört:

Till följd av de i administrativ ordning meddelade föreskrifterna om skyldighet
för järnväg att hålla sitt område inhägnat hade såväl statens som enskilda
järnvägar till största delen försetts med erforderligt stängsel. Det kunde
sålunda ej förnekas, att genom dessa föreskrifters tillämpning invid järnväg
boende jordägares och betesrättsinnehavares behov av skydd för deras hemdjur
blivit tillgodosett. Detta förhållande hade medfört, att i allmänna rättsmedvetandet
numera inginge anspråk dels därpå, att järnvägarna skulle vara
inhägnade med stängsel av den beskaffenhet, att åtminstone större hemdjur
därigenom utestängdes, dels ock på skyldighet för järnvägsinnehavare att utgiva
ersättning för av järnvägs drift skadade och dödade betande djur. Denna
rättsuppfattning hade ytterligare befästats därigenom, att vid expropriation
eller upplåtelse av mark till järnväg ersättning i allmänhet ej bestämts eller
betingats för de betydande olägenheter, som frånvaron av hägnad omkring
järnvägen komme att medföra för vederbörande jordägare. Man hade utgått
från att järnvägen skulle komma att på vanligt sätt inhägnas eller ock förblandat
de administrativa föreskrifterna om hägnadsskyldighet med en civilrättslig
förpliktelse. Om järnväg, som förvärvat sin mark under sådana omständigheter,
undandroge sig att hålla sitt område inhägnat, syntes det ej vara
oberättigat att påstå, att järnvägen gjorde en obehörig vinst på jordägarens
bekostnad. Därest jordägaren skulle nödgas att till skydd för sina hemdjur
bekosta hägnad invid järnvägen, skulle detta i många fall innebära en återexpropriation
av den av jordägaren vid järnvägens anläggning uppburna marklösen.
Det måste därför otvivelaktigt anses riktigt och rättvist, att järnväg
ålades principiell skyldighet att i närboende jordägares intresse inhägna sitt
område med stängsel av minst lika god effekt som den nu allmänt gängse typen.
Det borde även uppmärksammas, att ett nedläggande av järnvägsstängsel
i större omfattning från nationalekonomisk synpunkt ej medförde någon
fördel, om de enskilda jordägarna i samma mån som järnvägarnas stängselbörda
lättades betungades med särskild vakthållning för betande kreatur eller
ökad stängselhållning. Även vore att märka, att genom stadgande av här
avsedd hägnadsskyldighet för järnväg utvecklingen av den under senare år
alltmera uppmärksammade beteskulturen med därav följande utsträckt betesgång
skulle verksamt befrämjas.

Å andra sidan hava flera myndigheter och korporationer avstyrkt stadgande
av stängselskyldighet för järnväg i här avsett syfte. I denna riktning hava
järnvägsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,
Gotlands, Malmöhus, Värmlands och Kopparbergs län samt svenska järnvägsföreningen
uttalat sig. Länsstyrelsen i Östergötlands län har dock funnit
önskvärt, att vid meddelande av koncessioner för blivande järnvägar större
hänsyn toges till jordägarnas intressen i förevarande hänseende än vad tidigare

Kun yl. Maj:ts proposition nr 192.

varit fallet, och länsstyrelsen i Värmlands län har framhållit, att, enär nu
befintliga järnvägsstängsel, om än i främsta rummet tillkomna i syfte att
trygga järnvägs trafiksäkerhet, dock vore av betydelse jämväl för beredande
av skydd till hem djurs fredande, sagda stängsel borde fortfarande tills vidare
bibehållas, därest deras borttagande uppenbarligen skulle bliva till olägenhet
för närboende jordägare.

Till stöd för sitt avstyrkande av ifrågavarande stängselskyldighet hava
nämnda myndigheter och förening anfört:

Järnvägarnas nuvarande hägnadsskyldighet åsyftade att tillgodose behovet
av skydd för järnvägstrafiken samt att förebygga allmän fara av järnvägsdriften.
Att därutöver ålägga järnvägarna hägnadsskyldighet för att skydda
vederbörande djurägare mot förluster skulle säkerligen, utan motsvarande nytta,
bliva för järnvägarna mycket betungande. Det kunde sålunda ej anses
ådagalagt, att rådande eller befarade missförhållanden påkallade lagstiftning
om allmän hägnadsskyldighet för järnvägar. Däremot vore otvivelaktigt järnvägarnas
ekonomiska förhållanden för närvarande sådana, att det skäligen ej
kunde ifrågasättas att belasta järnvägarna med nya kostnader. I varje fall
måste naturligen undersökas, huruvida de olägenheter och förluster, som lagstiftningen
i ämnet skulle avse att undanröja, komme att stå i rimligt förhållande
till kostnaden för anbringande och underhåll av här avsett stängsel och
om de enskilda järnvägarna kunde bära dylika kostnader. Det borde härvid
uppmärksammas, att de svenska järnvägarna vore försedda med stängsel i avsevärt
större utsträckning än som numera brukades i utlandet, där utvecklingen
ginge i den riktningen, att man läte järnvägarna vara oinhägnade. Vid
bedömande av föreliggande fråga borde jämväl tagas i betraktande de stora
fördelar, som tillkomsten av en järnväg medförde för vederbörande landsända
och dess bebyggare. Dessa fördelar vore så många och uppenbara, att de eventuella
olägenheter av mindre slag, som medföljde järnvägsdriften, borde kunna
bäras, synnerligast som jordägarna i de trakter, där järnvägarna framdragits,
icke på något sätt fått betala jordvärdestegringsskatt för det ökade värde,
som deras fastigheter genom järnvägarnas tillkomst erhållit. Mot ökad
hägnadsskyldighet för järnvägarna talade även den omständigheten, att dessa
vore till för den allmänna samfärdselns skull och således vore allmännyttiga
företag. Den hittills gällande principen att den, som ägde hemdjur, skulle
vara pliktig att genom hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla sådan
vård om dem, att de ej olovligen inkomme på annans ägor, syntes därför böra
äga tillämpning även med avseende å förhållandet mellan järnväg och vederbörande
jordägare. — Vad särskilt anginge redan anlagda järnvägar vore att
märka, att vid expropriation av mark för dessas räkning de ersättningar bestämts,
som järnvägarna hade att utgiva för skada till följd av anläggningen.
Det syntes ej uteslutet, att därvid viss gottgörelse tillerkänts jordägarna för
ökad hägnadsskyldighet. Vore så förhållandet, framstode det såsom mindre
rättvist, att järnvägarna dessutom skulle åläggas att i jordägarnas intresse
uppsätta stängsel till skydd för deras kreatur. I fråga om de enskilda järnvägarna
borde därjämte uppmärksammas, att dessa fått sina skyldigheter uttryckligen
fastslagna genom koncessionerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har beträffande förhållandena inom länet
särskilt framhållit, att, då betande djur därstädes merendels — på själva slättbygden,
varest järnvägsnätet vore tätast, nästan undantagslöst — vore tjudrade,
det låge i förhållandenas natur, att skada å hemdjur till följd av järn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

O i

Öl

vägsdrift mera sällan förekomme inom länet. Det torde därför ej kunna sägas,
att inom länet framträtt något behov att i närboende jordägares intresse
jämka reglerna för järnvägs hägnadsskyldighet.

Beträffande innebörden av järnvägsstyrelsens förenämnda cirkulärskrivelse
om inskränkande i viss omfattning av stängselanordningarna vid statens järnvägar
har styrelsen i samband med sitt avstyrkande av här avsedd hägnadsskyldighet
anfört, att det ej varit styrelsens mening, att stängslet skulle nedtagas
utan hänsyn till angränsande kreatursägare. Styrelsens avsikt hade
endast varit, att järnvägsstängslet skulle — såvida ej särskilt åtagande från
banans byggande förelåge — kunna borttagas, där järnvägsmyndigheterna
efter prövning och jämförelse med förhållandena i liknande fall och på olika
platser funnit, att angränsande markägare icke kunde hava berättigade fordringar
på stängslets bibehållande, eller där kostnaderna för järnvägarnas inhägnande
icke stode i rimlig proportion till de skador, som eventuellt kunde
uppkomma därigenom, att å angränsande mark betande kreatur inkomme på
banan. Exempelvis kunde det enligt styrelsens åsikt ej vara med sund sparsamhet
förenligt att bibehålla järnvägens stängsel mot de stora delar av de
skånska åkermarkerna, där kreaturen aldrig ginge lösa, eller mot sådan öppen
jord, där markägarna själva icke hölle stängsel mellan sina ägor eller mot
grannarnas ägor, eller genom långa sträckor av norrlandsskogarna, där det
mångenstädes på milslånga sträckor endast funnes ett fåtal betande kreatur.

Järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen hava ifrågasatt, huruvida
man ej i stället för skärpning av järnvägarnas stängselskyldighet borde
medgiva sådan inskränkning därav, att järnväg finge lämnas oinhägnad, där
stängsel ansåges ej vara oundgängligen behövligt med hänsyn till trafiksäkerheten.
Järnvägsföreningen har härvid framhållit, att någon fara för trafiksäkerheten
ej syntes föreligga, även då större hemdjur bleve överkörda.
Föreningen kände i varje fall ej till att överkörning av djur vållat sådan fara.

omgt.

I de yttranden, däri införande av här avsedd stängselskyldighet tillstyrkts, b) Olika för

hava olika meningar framförts rörande den ifrågasatta skyldighetens omfatt- sla? rörande•
, • lön*.. • . stängselskvl ning

samt innehall i ovngt. dighetens om Vad

först angår spörsmålet, huruvida ifrågavarande skyldighet borde åläg- fattning samt
gas såväl nu befintliga som blivande järnvägar har länsstyrelsen i Göteborgs mne 1
och Bohus län gjort gällande, att anledning ej förefunnes att föreskriva dylik
skyldighet i fråga om järnvägar, som framdeles komme att anläggas. Dessa
borde enligt länsstyrelsens mening vara underkastade hägnadsskyldighet allenast
för trafiksäkerhetens betryggande.

Beträffande beskaffenheten av den hägnad, som järnväg i här avsett syfte
skulle vara pliktig att hålla, hava i de avgivna yttrandena i stort sett sammanstämmande
den mening hävdats, att järnvägs hägnadsskyldighet borde
begränsas till att avse stängsel av sådan beskaffenhet, att större hemdjur (nötkreatur
och hästar), vilka ej voro okynniga eller vilda, därigenom utestängdes
från järnvägens område. Järnväg skulle sålunda enligt denna uppfattning
vara befriad från att stänga mot mindre hemdjur samt mot okynniga och

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

vilda djur. Till stöd för en dylik begränsning av skyldigheten har anförts,
att nu brukliga järnvägsstängsel i allmänhet vore av förstangivna beskaffenhet
samt att det med hänsyn till järnvägarnas i regel mindre goda ekonomi
ej borde ifrågasättas, att en allmän ombyggnad av nuvarande stängsel skulle
av dem verkställas.

De myndigheter och korporationer, som tillstyrkt införande av ifrågavarande
stängselskyldighet, hava i allmänhet ej förutsatt, att skyldigheten skulle
gälla järnvägens hela område, utan i regel förordat, att skyldigheten underkastades
vissa inskränkningar med hänsyn till beskaffenheten eller användningen
av den intill järnvägens område gränsande marken eller andra förhållanden
av lokal natur. Beträffande arten och omfattningen av dessa inskränkningar
hava emellertid meningarna varit mycket delade.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i detta avseende uttalat, att järnväg
borde, där ej annat redan vore bestämt eller överenskommet mellan järnväg och
jordägare, åläggas hägnadsskyldighet i bebyggda trakter, under det att i fråga
om obygder, som efter järnvägs anläggning bleve bebyggda, det ville förefalla,
som om 1857 års stängselförordnings bestämmelser om vitsord för jordägare,
som önskade stänga, borde tillämpas, därvid järnvägen sålunda skulle
hava att deltaga i stängselkostnaden.

Ett flertal myndigheter har gjort gällande, att stängselskyldighet borde
åläggas järnväg allenast i den mån behov av stängsel för skyddande av hemdjur
vore för handen. Beträffande det närmare genomförandet av en sådan
lagstiftningsåtgärd hava olika förslag framställts.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Örebro län och hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Stockholms och Gävleborgs län hava förordat,
att åt Kungl. Maj:t eller annan myndighet, som ej kunde anses företräda
järnvägarna, skulle inrymmas rätt att på ansökan av vederbörande järnvägsförvaltning
beträffande vissa sträckor, där stängsel invid järnvägen vore obehövligt,
meddela befrielse helt eller delvis från hägnadsskyldighetens fullgörande.
Dylikt medgivande borde dock ej lämnas, utan att vederbörande markägare
eller betesrättsinnehavare beretts tillfälle att yttra sig i ärendet. Länsstyrelsen
i Örebro län har såsom särskilt skäl för medgivande av en dylik
dispensbefogenhet anfört, att det i vissa fall kunde från vederbörande järnvägsförvaltnings
synpunkt vara fördelaktigare att undgå stängselskyldighet
och i stället ersätta de skador, som kunde uppkomma genom trafiken.

I nära överensstämmelse med den av dessa myndigheter och korporationer
företrädda ståndpunkt har länsstyrelsen i Jönköpings län föreslagit, att
nu befintliga stängsel utmed järnväg skulle bibehållas, där ej Kungl. Maj:t
efter undersökning och prövning i varje särskilt fall funne befrielse därifrån
kunna meddelas, att i blivande koncessioner för enskilda järnvägar föreskrift
skulle lämnas, huruvida och i vilken omfattning stängsel skulle hållas av järnvägens
innehavare samt att, därest i koncessionen eller annorledes bestämmelse
ej lämnats om stängsel men förhållandena varit sådana, att stängsel bort finnas,
Kungl. Maj :t skulle äga rätt föreskriva sådan, om det visades, att särskild
fara för betande djur förelåge. Beträffande de förutsättningar, varunder be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

frielse från skyldighet att bibehålla nu befintligt stängsel skulle kunna lämnas,
har länsstyrelsen anfört, att dylik befrielse syntes lämpligen kunna äga
rum, där järnvägen genomginge skogs- och ödemark, såvida ej betande lösa
djur mera regelbundet förekomme i järnvägens grannskap, samt där järnvägen
genomginge sådan öppen jord, varest markägarna själva icke bölle stängsel
mellan sina ägor och sålunda finge förutsättas genom vakthållning eller annorledes
taga vård om sina kreatur, ävensom där vattendrag gränsade mot järnvägen
eller där terrängen invid bana eljest vore så beskaffad, att hägnad vore
obehövlig.

Överståthållarämbetet har föreslagit, att det skulle överlåtas åt en central
myndighet, lämpligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att i varje särskilt fall
avgöra, när en järnvägsinnehavare skulle vara skyldig att hålla stängsel, samt
att vid denna prövning, därvid vederbörande lokalmyndigheter borde höras, ej
endast trafiksäkerhetsintresset utan jämväl betningsintresset skulle iakttagas,
överståthållarämbetet har åberopat de skiftande betesförhållandena i landet
samt framhållit, att, därest man i de landsdelar, varest betning av löst gående
kreatur icke förekomme utan samtliga betande kreatur vore tjudrade, fordrade
byggande och underhåll av stängsel omkring järnvägsområde, man tydligen
ålade järnvägsinnehavaren en kostnad, som måste anses alldeles onödig. Å de
ställen däremot, varest kreaturen måste släppas lösa i stora hagar för att kunna
livnära sig, torde hägnadsskyldighet för järnväg få anses nödvändig, därest
ej privat uppgörelse kunde träffas.

Övriga myndigheter, som ansett, att järnvägs stängselskyldighet borde begränsas
med hänsyn till behovet av stängsel, hava inskränkt sig till att angiva
antingen de fall, då stängselbehov ej finge anses föreligga, eller ock i vilka
fall detsamma vore för handen.

Enligt det förra alternativet hava länsstyrelserna i Blekinge, Älvsborgs.
Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län uttalat sig. Länsstyrelsen i
Älvsborgs län har sålunda framhållit, att järnväg ej borde betungas med hägnadsskyldighet
i ödemarksområden samt att, då utvecklingen ginge i riktning
mot inskränkande av det för rationell skogsvård skadliga skogsbetet, det vidare
kunde starkt ifrågasättas, huruvida järnväg borde åläggas hägnadsskyldighet
i större skogsområden. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har anfört,
att undantag från stängselskyldighet torde utan större olägenhet kunna
stadgas beträffande ödemarksbanor i Norrland med hänsyn därtill, att föreskrifter
om järnvägs ersättningsskyldighet gentemot den nomadiserande lappbefolkningen
för skada genom järnvägs drift å deras renar redan förefunnes.
Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län hava gjort gällande, den
förra, att undantag från stängselskyldighet borde medgivas, allenast då järnväg
löpte genom kronomark, därå kreatursbete ej ägde rum, och den senare,
att dylikt undantag borde föreskrivas beträffande ödebygd och skogsmark,
som ej användes till bete, ävensom i fråga om sådana sträckor utmed vattendrag
m. nr., där stängsel påtagligen vore överflödigt. Länsstyrelsen i Blekinge
län har framfört väsentligen samma uppfattning som länsstyrelsen i
Norrbottens län.

Bih,ang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 161 haft. (Nr 192.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Till förmån för det senare alternativet hava länsstyrelserna i Kristianstads,
Hallands och Västernorrlands län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Kronobergs län yttrat sig. Det sistnämnda har sålunda framhållit, att
stängselskyldighet borde — i den mån ej hinder däremot mötte på grund av
redan ingångna avtal — stadgas för jämvägsinnehavare, där järnväg genomlöpte
mark, varå nötkreatur och hästar plägade hållas i lösdrift. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län har anfört, att lagstadgad skyldighet för järnväg att
hålla stängsel borde införas beträffande sådana bansträckor, som genomlöpte
odlade trakter eller skogsområden, vilka i större utsträckning användes såsom
betesmarker. Länsstyrelsen i Kristianstads län har under hänvisning
till de enskilda järnvägarnas i regel mindre goda ekonomi förklarat sig ej
kunna tillstyrka införande av bestämmelser om jänvägs stängselskyldighet
annat än möjligen undantagsvis för sträckor, där särskild fara för betesdjurs
inkommande på järnvägs område kunde anses föreligga. Slutligen har länsstyrelsen
i Hallands län gjort gällande, att stängselskyldighet borde åläggas
järnväg, allenast där skogs- eller betesmark invid järnvägsområdet vore öppen
för frigående betesdjur, och i detta fall gälla blott i fråga om sträckor, där
det vore fördelaktigare för järnvägen att hålla stängsel än att betala skadestånd
för genom järnvägsdriften skadade eller dödade djur. Länsstyrelsen har
till utveckling av sin ståndpunkt anfört:

1857 års stängselförordning avsåge blott att reglera betesrätten olika jordägare
emellan och skilde mellan de fall, då det skulle åligga djurägaren att
hindra sina djur att komma in på annans mark och då det tillkomme jordägaren
att själv skydda sitt område från intrång av annans betesdjur. Beträffande
järnvägsområde gällde det icke att skydda det bete eller annan
gröda, som tilläventyrs kunde finnas å detsamma. Orsaken till att stängsel
önskades vore den fara, vilken trafiken å järnvägen utgjorde för djur, som
hade tillträde till järnvägsområdet. Faran hade givetvis uppkommit genom
järnvägens anläggning och vore icke grundad i något naturförhållande. Det
kunde då synas riktigast att ålägga järnvägen att vidtaga och bekosta åtgärder
till förebyggande av olyckshändelser. Men härvid torde näppeligen
en allmän regel böra föreskrivas. Enär å odlad mark betesdjuren i regel plägade
vara tjudrade eller underkastade ständig tillsyn medelst vallning. syntes
icke tillräcklig anledning föreligga att föreskriva skyldighet för järnväg att
för betesdjurens skull hava sitt till sådan mark gränsande område inhägnat.
Ifall djuren ginge i beteshage, som vore inhägnad åt andra håll än järnvägsområdet,
syntes näppeligen heller någon dylik skyldighet böra tillförbindas
järnvägen. Om däremot skogs- eller betesmark invid järnvägsområdet vore
öppen för frigående betesdjur, torde det böra åligga järnvägen att ansvara
för att dessa djur icke skadades av järnvägsdriften. Härvid borde det icke
förbises, att kostnaden för hägnad vore så betydande, att det kunde understundom
befinnas fördelaktigare för järnvägen att, särdeles i stora skogsbygder,
där betesdjuren vore jämförelsevis fåtaliga, taga risken av att ibland få
utbetala skadestånd för genom järnvägstrafiken dödade eller skadade hemdjur,
än att uppföra och underhålla fredgillt stängsel.

Järnvägsstyrelsen, som, på sätt förut nämnts, avstyrkt stadgande av stängselskyldighet
för järnväg i förevarande syfte, har, för den händelse sådan
skyldighet det oaktat skulle föreskrivas, framlagt förslag till vissa grunder
för lagstiftning i ämnet. Dessa grunder innebära, att järnvägarna icke skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

åläggas hålla stängsel, där markägarna själva underläte uppsätta sådant mellan
sina ägor och mot grannarnas eller där ortens bruk ej varit att på platsen
hava kreaturen lösa på bete, att kostnaderna för järnvägs inhägnad, i likhet
med vad som gällde i fråga om stängsel mellan rågrannar i allmänhet, skulle
‘delas mellan järnvägen och angränsande markägare, att stängsel ej finge påfordras,
där kostnaderna för detsamma ej stode i rimlig proportion till de
skador, som eventuellt kunde uppkomma på i trakten betande kreatur, vadan
det skulle stå järnvägen fritt att underlåta att inhägna sitt område mot skyldighet
att betala skadestånd för överkörda kreatur, samt att det skulle ankomma
å Eungl. Maj:t att i särskilda fall avgöra, om viss bansträcka skulle vara
inhägnad eller ej.

Nyssnämnda förslag om stängselskyldighetens begränsande till det fall, att
kostnaden för stängsel stode i rimlig proportion till nyttan och behovet därav
med hänsyn till förekommande skada å betande hemdjur, har framställts även
av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län. Sistnämnda
länsstyrelse har ansett, att järnvägs hägnadsskyldighet, i den mån den ej betingades
av trafiksäkerheten å banan, uteslutande borde bedömas från denna
synpunkt. Denna åsikt torde enligt länsstyrelsens mening i allmänhet leda därtill,
att järnväg skulle vara inhägnad, där den ginge fram genom odlad mark
och sådan, som vore lämplig för och allmänneligen nyttjades till bete åt större
husdjur, hästar och nötkreatur, men däremot ej, där järnvägen genomlöpte vidsträckta,
obebodda skogar och för nötkreatursbete otjänliga andra utmarker.

Förutom de inskränkningar i järnvägs hägnadsskyldighet, som i det föregående
angivits, har av länsstyrelsen i Örebro län ifrågasatts sådan begränsning
av skyldigheten, att denna skulle gälla allenast viss tid av året. Länsstyrelsen
har därvid förutsatt, att det skulle ankomma å Kungl. Maj:t att för särskilda
delar av landet meddela närmare bestämmelser i detta avseende.

I de avgivna yttrandena har vidare behandlats frågan om järnvägs skyldig- Frågan om
het att ersätta genom järnvägsdriften förorsakad skada å betande hemdjur. jä^ghet att*"

Såsom förut berörts hava de myndigheter, som tillstyrkt stadgande av skyl- ersätta genom
dighet för järnväg att i angränsande jordägares intresse hava sitt område in- drifa^Tåiiad
hägnat, tillika förutsatt, att, därest järnväg underläte fullgöra sagda skyl- skada 4 hemdighet,
den skulle vara pliktig ersätta därigenom föranledd skada å hemdjur. djurDå
hägnadsskyldigheten föreslagits skola avse allenast stängsel av sådan beskaffenhet,
att större hemdjur därigenom utestängdes från järnvägsområdet,
har berörda ersättningsskyldighet ansetts skola gälla blott skada å större hemdjur.
Nu angiven ersättningsskyldighet har betraktats såsom en naturlig
följd av själva hägnadsskyldigheten och överensstämmer med den enligt lagen
den 12 mars 1886 gällande allmänna regeln, att järnvägsinnehavare svarar för
av driften föranledd skada å egendom, där järnvägens förvaltning eller betjäning
varit vållande till skadan.

Ett flertal myndigheter har emellertid hävdat, att järnväg borde åläggas ersättningsskyldighet
för vid järnvägsdriften förorsakad skada å hemdjur, oberoende
därav huruvida vållande till skadan låge järnvägens förvaltning eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

betjäning till last. En dylik ståndpunkt har intagits av länsstyrelserna i Uppsala,
Södermanlands, Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Örebro,
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län
samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands och Hallands
län. Beträffande den närmare utformningen av den sålunda föreslagna
skärpta ersättningsskyldigheten hava emellertid meningarna varit delade.

Länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län hava ansett,
att järnvägs innehavare borde hava enahanda skyldighet att ersätta genom
järnvägens drift förorsakad skada å hemdjur, som enligt 6 § i 1886 års berörda
lag gäller i fråga om skada å renar. Ersättningsskyldighet borde sålunda,
även i det fall, att vållande till skadan ej låge järnvägens förvaltning eller
betjäning till last, åvila järnvägsinnehavaren, där ej den, vilken vård om
hemdjuret ålegat, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vid bevakningen
varit vållande till skadan. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har dock ansett,
att ersättningsskyldigheten borde begränsas att gälla allenast skada å större
hemdjur.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har till stöd för en dylik utsträckning av ersättningsskyldigheten
framhållit, att då gällande rätts ståndpunkt i fråga om
järnvägs frihet från ansvar för skada å betande hemdjur torde hava intagits
under inflytande av den föreställning, att järnväg i regel vore omgiven av
stängsel, en radikal förändring av denna faktiska förutsättning borde leda till
förnyad prövning av de mot varandra stående intressena. Samma föreställning
om stängsel såsom ett naturligt tillbehör till järnvägslinje hade otvivelaktigt
legat till grund för expropriationsersättningarna vid järnvägsanläggningar
inom länet. Vid de senast hållna förrättningarna därstädes, vilka ägt
rum efter det frågan om järnvägsstängsel blivit aktuell, hade också expropriationsnämnden
enligt uppgift antecknat i sitt protokoll, att nämnden vid
ersättningarnas fastställande utgått från att järnvägen liksom hittills komme
att hålla stängsel.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anslutit sig till den av nyssnämnda tre
länsstyrelser intagna ståndpunkt med den jämkning, att den ifrågasatta skärpta
ersättningsskyldigheten ej skulle gälla, därest och i den mån järnvägen vore
hägnadsskyldig. För sådant fall borde enligt länsstyrelsens mening ersättningsskyldighet
föreligga, allenast så framt skadan föranletts genom sådan
försummelse i hägnadsskyldigheten, som kunde läggas järnvägen till last.

Länsstyrelsen i Uppsala län har föreslagit, att järnväg skulle förklaras ersättningsskyldig
för all genom järnvägstrafiken vållad skada å husdjur, som
inkommit å banan utan uppsåt eller vållande av djurets ägare eller hans folk.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har framställt enahanda förslag med det
tillägg, att ifrågavarande skärpta ersättningsskyldighet ej skulle föreligga,
där järnvägen vore inhägnad. Sistnämnda länsstyrelse har härvid framhållit,
att en bestämmelse av det av länsstyrelsen föreslagna innehåll skulle måhända
vara ägnad att från järnvägarnas sida framtvinga större varsamhet i avseende
å nedläggandet av stängsel invid järnvägarna och sålunda i sin mån bidraga
att skydda betande hemdjur mot skador till följd av järnvägsdriften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Övriga myndigheter, som uttalat sig för omförmälda skärpning av järnvägs
ersättningsskyldighet i förevarande avseende, hava ej närmare angivit, i vilken
omfattning en dylik skärpning skulle genomföras. I regel hava dock dessa
myndigheter förutsatt, att den utsträckta ersättningsskyldigheten skulle äga
tillämpning allenast för den händelse och i den mån järnvägen ej vore hägnadsskyldig.
Förelåge sådan skyldighet, borde enligt myndigheternas åsikt
ersättningsskyldigheten, i likhet med vad nu gäller, vara beroende av underlåtenhet
från järnvägens sida att behörigen fullgöra hägnadsskyldigheten. Länsstyrelsen
i Hallands län har dock gjort gällande, att, i fall skada å hemdjur
utan järnvägens förvållande förorsakats genom järnvägsdriften å sådana
sträckor, varest järnvägen ginge genom odlad mark, där betesdjuren i regel
brukade vara tjudrade eller underkastade ständig tillsyn medelst vallning, eller
genom beteshage, som vore inhägnad åt andra håll än järnvägsområdet, järnvägen,
oavsett huruvida den å berörda sträckor varit inhägnad eller ej, borde
vara fri från ersättningsskyldighet. Därjämte har länsstyrelsen i Örebro län
ifrågasatt, huruvida ej denna skyldighet, i likhet med vad länsstyrelsen förordat
beträffande järnvägs hägnadsskyldighet, borde inskränkas att gälla allenast
viss tid av året.

Å andra sidan har från åtskilliga håll hävdats, att nu gällande normer i
fråga om järnvägs skyldighet att ersätta genom järnvägsdriften förorsakad
skada å hemdjur borde bibehållas oförändrade. Yrkanden i denna riktning
hava framställts av järnvägsstyrelsen samt länsstyrelserna i Östergötlands,
Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens
län. Länsstyrelsen i Gotlands län har därjämte hemställt, att, därest
järnvägs ersättningsskyldighet i förevarande avseende i strid med den av länsstyrelsen
uttalade mening ansåges böra utsträckas även till område, där hägnadsskyldighet
för järnvägen ej förefunnes, ersättningsskyldigheten dock för
sådant fall borde begränsas att avse allenast viss del, förslagsvis 50 %, av
skadan. I annat fall funnes ej någon garanti för att djurägaren om sina kreatur
toge den omvårdnad, som vore nödig till förhindrande av deras inkommande
på järnvägs område.

Svenska järnvägsföreningen har för sin del hemställt, att riksdagens ifrågavarande
skrivelse ej måtte föranleda skärpt ersättningsskyldighet för järnvägarna
utan att denna skyldighet i stället måtte i möjligaste mån mildras.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, äger förordningen den 21 december
1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet
ej tillämpning med avseende å järnväg, och har ej heller eljest i
lag meddelats någon föreskrift om skyldighet för järnväg att hålla sitt område
inhägnat. Däremot hava i koncessionsresolutionerna för de enskilda järnvägarna
dessa i regel ålagts stängselskyldighet, och har denna skyldighet, ehuru
väl i främsta rummet åsyftande att trygga trafiksäkerheten å vederbörande
järnvägar, dock ansetts gälla jämväl till förmån för de närboende och
sålunda kunna av dem åberopas till skydd för deras hemdjur. Härförutom hava
vissa föreskrifter om inhägnande av järnväg upptagits dels i banförordnin -

Deparlemenls chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

gen och säkerhetsordningen för statens järnvägar samt tjänstgöringsreglementena
för de enskilda järnvägarna, dels ock i kungörelsen den 23 maj 1924 angående
varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma
plan mellan järnväg och väg, men åsyfta dessa föreskrifter uteslutande
tryggande av trafiksäkerheten å järnvägarna eller de vägar, som korsa dem.

Frågan, huruvida järnväg bör åläggas utsträckt hägnadsskyldighet i närboende
jordägares intresse, är i allmänhet att bedöma från väsentligen andra
synpunkter än dem, som ligga till grund för 1857 års förordning. Denna
åsyftar att fastställa och reglera den stängselskyldighet och de förpliktelser
i övrigt, som åvila ägare av hemdjur till förekommande därav, att djuren olovligen
intränga å annans mark och där genom betning och tramp förorsaka
skada. Den nu ifrågasatta stängselskyldigheten för järnväg har däremot till
syfte att skydda hemdjuren mot den fara, för vilken de under betesgång utsättas
genom järnvägsdriften. Sistnämnda skyldighet har sålunda sin grund i
samma förhållande, som föranlett den i lag stadgade särskilda förpliktelsen för
innehavare av järnväg att ersätta skada i följd av järnvägens drift, nämligen
den med driften förenade faran. Hägnadsskyldigheten är emellertid från järnvägens
synpunkt principiellt strängare än ersättningsskyldigheten, i det den
åsyftar att förebygga skada i följd av driften.

Det bör emellertid ej förbises, att frågan om järnvägs inhägnande i vissa
fall kan vara av betydelse jämväl ur de synpunkter, som avses i 1857 års
stängselförordning. Om järnväg framdrages tvärs över flera särskilda fastigheter,
som sinsemellan äro åtskilda genom stängsel, utan att hägnad därvid anordnas
i gränsen mellan järnvägsområdet och berörda fastigheter, öppnas tydligen
möjlighet för betande kreatur att taga sig fram från den ena fastigheten
till den andra genom att passera över det oinhägnade järnvägsområdet. Enahanda
blir förhållandet, om järnväg anlägges i gränsen mellan två fastigheter
utan att förses med hägnad. I förra fallet kan kreaturens passerande över
järnvägsområdet förhindras ej allenast genom uppsättande av hägnad utmed
järnvägen utan även därigenom, att å de ställen, där järnvägen skär fastighetsgränserna,
sådana anordningar vidtagas å banområdet, att kreaturens framträngande
över detta omöjliggöres. Enligt vad jag inhämtat från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har med det åläggande att hålla stängsel ’i ägogränser’,
som upptagits i en del äldre koncessioner för enskilda järnvägar, i vissa
fall åsyftats skyldighet för järnvägarna att å de ställen, där järnvägarna skure
med hägnader försedda rågångar, i banvallarna anordna s. k. stängseltrummor,
som förhindrade hemdjur att å banan passera skärningspunkterna. Frågan
om de anordningar, som järnväg bör vara skyldig vidtaga till förhindrande
därav, att hemdjur genom järnvägens anläggande kunna olovligen inkomma
å annans fastighet, tillhör emellertid den allmänna hägnadslagstiftningen och
torde ej i detta sammanhang böra upptagas. Det torde nämligen vara att förvänta,
att detta spörsmål kommer att beaktas vid den revision av 1857 års
stängselförordning, som för närvarande pågår.

På sätt i det föregående omnämnts, hava järnvägarna i vårt land i regel varit
inhägnade allt ifrån tiden för respektive banors byggande. Undantag från

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

denna regel äger väsentligen rum allenast i fråga om vissa järnvägslinjer, som
genomlöpa ödemarksområden i landets norra delar, samt beträffande järnvägssträckor
utmed sjöar och vattendrag, där anordnande av stängsel ansetts obehövligt.
Därjämte hava efter utfärdandet av järnvägsstyrelsens förenämnda
order den 29 april 1915 å en del kortare sträckor av statsjärnvägarna förut befintliga
hägnader borttagits eller fått förfalla. Vid järnvägarnas inhägnande
hava i regel använts stängsel av den beskaffenhet, att blott större hemdjur
(nötkreatur och hästar) därigenom hindrats inkomma å järnvägsområdet. Detta
har sin grund däri, att hänsynen till trafiksäkerheten ej ansetts kräva, att
mindre hemdjur utestängas från sagda område. Undantagsvis förekomma dock
vid järnvägarna hägnader, som stänga även mot mindre hemdjur.

Nu angivna förhållanden hava haft till följd, att vid expropriation av mark
för järnvägsanläggning ägarna av de fastigheter, varifrån marken exproprierats,
i regel ej tillerkänts ersättning för hållande av stängsel mot järnvägen till
skydd för större hemdjur eller för utövande av sådan tillsyn över d5''lika djur,
att dessa hindras inkomma å järnvägsområdet, oaktat ägarna enligt gällande
expropriationslagstiftning i allmänhet torde varit berättigade till sådan ersättning.
Jag erinrar härvid om bestämmelserna i 7 § i lagen den 12 maj
1917 om expropriation samt i § 13 i förordningen den 14 april 1866 angående
jords och lägenhets avstående för allmänt behov. Såväl vederbörande expropriationsnämnder
som fastighetsägarna hava nämligen förutsatt, att för utestängande
av större hemdjur erforderlig hägnad skulle hållas utmed järnvägarna
genom järnvägsförvaltningarnas egen försorg, ett antagande, varför man
i allmänhet haft desto mera fog, som de för järnvägarna avsedda områdena
oftast redan vid tiden för expropriationerna antingen av järnvägsförvaltningarna
försetts med dylik hägnad eller i vederbörande planer angivits skola inhägnas
med sådan. Däremot torde man vid expropriationerna i regel ej haft
anledning antaga, att stängsel mot mindre hemdjur skulle av järnvägsförvaltningarna
anordnas. I de fall, då utestängandet av dylika djur varit av behovet
påkallat, torde därför antingen vederbörande järnväg hava särskilt utfäst
sig att hålla stängsel mot mindre hemdjur eller ock ersättning för utestängande
av dylika djur från järnvägen hava tillerkänts markägarna, vilken ersättning
ej sällan lärer inräknats i ersättningen för själva marken. Vad nu anförts
om expropriation av mark för anläggande av järnväg synes i stort sett
äga tillämpning jämväl då mark i annan ordning förvärvats för detta ändamål.

I de fall, då järnvägs markförvärv ägt rum under angivna förutsättning,
synes vederbörande markägare med visst fog kunna kräva, att järnvägen håller
sådan hägnad, som vid förvärvet förutsatts, d. v. s. hägnad, som utestänger
större hemdjur. Denna förutsättning torde dock merendels ej hava kommit
till ett så klart och otvetydigt uttryck, att något rättsligt anspråk på grund
därav kan göras gällande mot järnvägen. Såvitt av tillgängliga prejudikatsamlingar
framgår, har i varje fall ej förekommit, att järnväg av sådan grund
förklarats stängselskyldig.

I detta sammanhang må framhållas, att den skiljaktighet med avseende å

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

stängselskyldighet till skydd för hemdjur, som, på sätt förut nämnts, föreligger
mellan statens och enskilda järnvägar, ej kan anses motiverad av sakliga
skäl. De förhållanden, varunder statens och enskilda järnvägar anlagts och
mark för dem förvärvats, äro i stort sett likartade och bådaderas drift medför
betydande och väsentligen enahanda faror för betande kreatur. Därjämte är
att märka, att statens och enskilda järnvägar i övrigt underkastats samma
rättsliga ansvar för den av driften vållade skadan. Det hade därför otvivelaktigt
varit principiellt befogat, om båda dessa järnvägsgrupper likställts beträffande
här avsedd hägnadsskyldighet.

Om hänsyn endast tages till den praxis, som här i landet tillämpats beträffande
järnvägarnas inhägnande, de förutsättningar, varunder järnvägarnas
markförvärv skett, samt den rättsuppfattning, som på grund härav skapats
och underhållits bland landets jordbruksidkande befolkning, synes någon betänklighet
näppeligen höra möta mot stadgande i lag av principiell skyldighet
för järnvägarna att inhägna sina områden, så att större hemdjur hindras inkomma
å dessa. Av förut angivna skäl torde däremot ej böra ifrågasättas, att
järnvägarna skulle underkastas någon förpliktelse att hägna även mot mindre
hem djur. Häremot talar för övrigt även den omständigheten, att vederbörande
jordägare numera i regel själva torde hava träffat anstalter för att hindra de
mindre hemdjuren från att intränga å järnvägarnas områden. I de fall, då
järnväg särskilt utfäst sig att hålla hägnad även mot mindre hemdjur, bör
dock sådan utfästelse givetvis fortfarande gälla.

Frågan om järnvägs hägnadsskyldighet bör emellertid skärskådas även från
andra synpunkter än de nu angivna. I främsta rummet komma härvid ekonomiska
hänsyn i betraktande.

Såsom framgår av de i ärendet avgivna yttrandena, äro de ekonomiska förhållanden,
varunder järnvägarna i vårt land för närvarande drivas, i stort sett
ogynnsamma, beroende dels på det mindre tillfredsställande konjunkturläget
i allmänhet, dels ock, bland annat, på den allt mera skärpta konkurrensen med
motortrafiken. Såväl statens som det övervägande flertalet enskilda järnvägar
hava under senare år till följd härav fått vidkännas avsevärda inkomstminskningar,
vilket för de enskilda järnvägarna medfört, att ett flertal av dem
drives med förlust samt att ett ännu större antal lämnar ringa eller ingen vinst
å det i rörelsen insatta kapitalet. Vissa enskilda järnvägar hava redan nödgats
ga i konkurs eller träda i likvidation, och för andra är situationen synnerligen
brydsam.

Nu angivna utveckling har haft till följd, att spörsmålet om genomförande
av möjliga besparingar i järnvägarnas drift blivit i hög grad aktuellt. För utredning
av frågan, huruvida och i vad mån ändring i gällande bestämmelser
rörande järnvägsdriften i syfte att möjliggöra minskning av de enskilda järnvägarnas
driftkostnader kunde vara erforderlig, har chefen för kommunikationsdepartementet
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 november 1927
tillkallat särskilda sakkunniga, vilka, enligt vad jag erfarit, bland annat upptagit
fragan om åstadkommande av inskränkningar i stängselanordningama
vid de enskilda järnvägarna. Såsom förut angivits, uppgå de årliga kostna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

derna för underhåll av nu befintliga .järnvägsstängsel i fråga om dessa järnvägar
till cirka 1,252,000 kronor. Därest någon mera avsevärd nedsättning av
detta belopp skulle kunna ernås, vore detta tydligen av ej ringa betydelse för
dessa järnvägars ekonomi. Något resultat av berörda sakkunnigutredning föreligger
dock ännu icke.

Nationalekonomiskt sett är det självfallet av största vikt, att järnvägarna ej
tvingas att för djurägarnas skyddande mot förluster i förevarande avseende
vidkännas större kostnader än som för detta ändamål äro oundgängligen nödiga.
En konsekvent tillämpning av denna synpunkt skulle innebära, att järnvägarna
befriades från varje skyldighet att hålla hägnader till skydd för här
avsedda djur och allenast förpliktades ersätta av driften förorsakade skador
å dessa. Järnvägarna skulle då få fria bänder att inskränka hållandet av hägnader
till sådana sträckor, där lösgående betande kreatur i större antal förekomme
i järnvägens närhet och varest det sålunda vore ekonomiskt fördelaktigt
för järnvägarna att hava stängsel. I fråga om övriga sträckor skulle däremot
hållande av hägnader, såsom ekonomiskt ogynnsamt för järnvägarna, ej ifrågakomma.
Jag bortser härvid från behovet av stängsel för trafiksäkerhetens
tryggande, vilket spörsmål nu ej föreligger. I detta avseende må dock här erinras,
att enligt fackmäns åsikt någon fara för trafiksäkerheten ej i allmänhet
kan antagas uppstå genom påkörning med bantåg av ett eller annat större
hemdjur.

Även om för närvarande näppeligen bör ifrågasättas att genomföra en så
vittgående förändring beträffande järnvägarnas hägnadsförhållanden, som en
konsekvent tillämpning av nu antydda ekonomiska synpunkt skulle kräva,
torde det å andra sidan ej kunna anses lämpligt att genom en lagstiftning
om hägnadsskyldighet för järnväg för framtiden omöjliggöra eller försvåra
ett skäligt hänsynstagande därtill. Järnvägarnas ekonomiska förhållanden äro
för närvarande sadana, att den största varsamhet är av nöden vid påläggande
av nya skyldigheter; någon mera väsentlig förbättring i dessa förhållanden
torde ej heller kunna med säkerhet förväntas inom överskådlig framtid. Jag
vill i detta sammanhang erinra, att i flera främmande länder järnvägarna
liksom hos oss kämpa med ekonomiska svårigheter samt att i dessa länder en
allmän strävan gjort sig gällande att minska eller upphäva järnvägarnas hägnadsbördor.
Därest järnvägarna ålägges principiell skyldighet att ersätta vid
driften skadade kreatur och jordägarnas berättigade intressen sålunda i huvudsak
tillgodoses, torde därför frågan, huruvida och i vad mån järnväg bör
hållas inhägnad, lämpligen liksom nu böra regleras i administrativ ordning.
Vid en dylik reglering kan avvägningen mellan ortsbefolkningens och järnvägarnas
intressen verkställas med bättre beaktande av de i varje särskilt fall
föreliggande förhållanden och större hänsyn tagas till den ekonomiska ställningens
krav, än om järnvägarna genom lagstiftning underkastas en mer eller
mindre stelt reglerad hägnadsskyldighet.

För en lösning i nu angiven riktning talar även den omständigheten, att man
på många orter i vårt land börjat genomföra en modernisering av betesbruket,
avseende de gamla extensiva betesmetodernas ersättande med intensiva såda -

Kvngl. Maj:ts proposition nr 192.

na genom anordnande av särskilda för ändamålet lämpade inhägnade områden,
där kreaturen hållas i bete under sommaren. I den mån en dylik modern
beteskultur vinner allmän tillämpning, kommer uppenbarligen behovet av
stängsel utmed järnvägarna att minskas. Även till denna utveckling inom
betesbruket torde hänsyn lättare kunna tagas, därest järnvägarnas hägnadsfråga
regleras i administrativ väg än om detta sker genom lagstiftning.

Vidare må här erinras om den från vissa håll framförda åsikten, att anordnande
av hägnad invid järnväg i viss mån måste anses öka risken för att å
järnvägsområdet inkomna kreatur skadas genom påkörning. Svenska järnvägsföreningen
har i detta avseende gjort gällande, att järnvägsstängslet oftast
föranledde, att å banan inkomna kreatur bleve överkörda, i det kreaturen
vid bantågs annalkande till följd av stängslet i regel sprunge längs banan,
tills de påkördes av tåget. Föreningens erfarenhet i detta avseende, som enligt
uppgift vunnits vid trafikerande av vissa under byggnad varande järnvägar,
torde vara förtjänt av beaktande.

Med hänsyn till det anförda synas vägande skäl föreligga för en sådan lösning
av förevarande spörsmål, att å ena sidan djurägarnas berättigade intressen
tillgodoses genom stadgande i lag av generell förpliktelse för järnväg att
ersätta genom driften förorsakad skada å större hemdjur samt att å andra sidan
järnvägarnas ekonomiska intressen beaktas genom överlämnande åt reglering
i administrativ ordning av frågan, huruvida och i vilken omfattning järnvägarna
skola hålla hägnader mot sådana djur. Vid en dylik reglering torde
visserligen de enskilda järnvägarna ej kunna tillförbindas någon hägnadsskyldighet
i vederbörande jordägares intresse utöver den, som redan åvilar dem,
men något behov härav har, såvitt utredningen i ärendet visar, ej heller framträtt.
Denna reglering torde fastmera böra åsyfta undersökning, huruvida
samtliga nu förefintliga järnvägshägnader verkligen äro av behovet påkallade
eller om ej nedläggande av dessa i viss utsträckning kan utan olägenhet äga
rum.

Den i ärendet ifrågasatta lagstiftningen skulle sålunda begränsas till genomförande
av sådan skärpning i järnvägs ersättningsskyldighet i fråga om
genom driften föranledd skada å större hemdjur, att järnvägen principiellt kommer
att svara för sådan skada, oavsett huruvida vållande därtill ligger järnvägens
förvaltning eller betjäning till last.

En dylik skärpning av ersättningsskyldigheten torde vara motiverad jämväl
oberoende av dess samband med den föreslagna hägnadsskyldigheten. Jag
tillåter mig härvid erinra, att redan enligt nu gällande lag om ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift järnvägsinnehavare i vissa fall är pliktig
ersätta skada å egendom, oavsett huruvida järnvägens personal varit vållande
till skadan eller ej. Dylik ersättningsskyldighet åvilar sålunda innehavaren
dels, i regel, beträffande skada, som skett därigenom, att eld kommit
lös från lokomotiv eller från eldstad i annat järnvägsfordon, dels ock i det fäll,
att ren, som tillhör den, vilken har rätt till renbete enligt lagen om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige, blivit annorledes än genom eld, varom nyss
sagts, skadad eller dödad i följd av järnvägs drift, samt detta skett å trakt,

Kungi. Maj:ts proposition nr 192.

varest lapparna vid tiden för skadans timande ägt uppehålla sig med sina renar.
Har i sistnämnda fall den, som vård om renen ålegat, uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet vid bevakningen varit vållande till skadan, är dock
järnvägsinnehavaren fri från ersättningsskyldighet. Tydligt är, att den nu
ifrågasatta skärpta ersättningsskyldigheten i fråga om skada å hemdjur nära
ansluter sig till berörda ersättningsskyldighet i fråga om skada å ren. Visserligen
förete de förhållanden, varunder lapparnas renar hållas å bete, vissa
skiljaktigheter från motsvarande förhållanden i fråga om den bofasta befolkningens
hemdjur, och faran för skada i följd av järnvägsdrift torde på grund
härav vara större i fråga om renarna än hemdjuren, men i stort sett lära förutsättningarna
för järnvägs ersättningsskyldighet i båda fallen vara väsentligen
likartade. I detta avseende må särskilt framhållas, att den bofasta befolkningen
i likhet med lapparna ägt ursprunglig betesrätt till de områden, varöver
järnvägarna framdragits, samt i regel, åtminstone i skogsbygderna, sedan urminnes
tider utnyttjat denna rätt på det sätt, att djuren fått fritt ströva omkring
på betesområdet för att söka sig föda. I många fall torde det praktiskt
taget vara omöjligt även för den bofaste att hålla sådan vård om betesdjuren,
att de hindras inkomma å järnvägsområdet, om detta är ohägnat. Billigheten
synes därför kräva, att den bofasta befolkningen principiellt tillerkännes enahanda
rätt till ersättning för skada å dess hemdjur som lapparna medgivits
i fråga om skada å renarna.

Nu angivna billighetshänsyn skulle måhända kunna anses tala för att den ifrågasatta
ersättningsskyldigheten utsträckes till att gälla även skada å mindre
hemdjur. Såsom förut framhållits, måste emellertid antagas, att den fara,
varför dessa djur utsättas genom järnvägarnas drift, beaktats vid järnvägarnas
anläggande och att, där ej järnvägarna åtagit sig att hålla hägnader mot djuren,
vederbörande fastighetsägare tillerkänts ersättning för djurens utestängande
från järnvägsområdet. På grund härav torde billighetshänsyn näppeligen
kunna åberopas till stöd för en dylik utsträckning av ersättningsskyldigheten.

I likhet med vad som gäller i fråga om järnvägs ersättningsplikt för skada
å ren torde ersättningsskyldigheten ej böra äga tillämpning, därest den, som
haft att vårda det skadade hemdjuret, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
vid bevakningen varit vållande till skadan. För att sådan vårdslöshet skall
föreligga, lärer i regel ej vara tillfyllest, att den vårdnadspliktige blott underlåter
att utöva tillsyn över kreaturen, då dessa hållas å bete i närheten av
ohägnad järnväg. Vore detta fallet, skulle värdet för djurägarna av den
ifrågasatta ersättningsskyldigheten tydligen bliva illusoriskt. För järnvägs
befriande från sådan skyldighet till följd av grov vårdslöshet från den vårdnadspliktiges
sida torde i allmänhet böra fordras, antingen att denne uppenbarligen
försummat taga sådan vård om kreaturen, som med hänsyn till bruket på orten
i detta avseende bort ske, eller ock underlåtit, ehuru han varit i tillfälle
att förekomma skadan, vidtaga de åtgärder, som för sådant ändamål bort ankomma
å honom.

Det synes ej vara uteslutet, att enskilda järnvägar, som genom koncessio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nerna ålagts hägnadsskyldighet, i vissa fall träffat överenskommelser med angränsande
jordägare, att dessa mot gottgörelse från järnvägarnas sida skola
övertaga hållandet av stängsel mellan dem tillhörig mark och järnvägsområdet.
Det torde vara tydligt, att, därest järnvägarna ålägges den föreslagna
skärpta ersättningsskyldigheten, dessa få ökad anledning att ingå
dylika överenskommelser med sina grannar. Underlåter jordägare, som sålunda
åtagit sig att hålla stängsel mot järnväg, att fullgöra åtagandet och har
detta till följd, att hans kreatur inkomma å järnvägsområdet och där överköras,
bör järnvägen uppenbarligen ej vara underkastad ifrågavarande skärpta
ersättningsskyldighet. Detsamma bör gälla, därest någon eljest jämlikt åtagande
eller på annan grund är gentemot järnvägs ägare eller innehavare pliktig
tillse, att honom tillhöriga kreatur ej inkomma å banan men han eftersätter
denna skyldighet och skada i följd härav genom järnvägsdriften tillskyndas
kreaturen.

I anslutning till den uppfattning, som hävdats i vissa yttranden, torde järnväg
böra vara befriad från den skärpta ersättningsskyldigheten även i det fall,
att kreaturet inkommit å järnvägsområdet, oaktat området å det ställe,
där kreaturet inträngt, varit försett med hägnad av sådan beskaffenhet, att
större hemdjur, som ej varit okynnes eller otamt, därigenom bort utestängas
från området. En dylik bestämmelse synes påkallad på grund därav, att
järnvägarna i allmänhet äro inhägnade med stängsel av denna beskaffenhet
samt det synes billigt, att järnvägarna genom hållande av dylika stängsel
beredes den nu ifrågasatta fördelen. Även från jordägarnas synpunkt torde,
en dylik bestämmelse vara till gagn, enär järnvägarna därigenom få ökat
intresse att hålla stängsel. För att hägnaden skall medföra befrielse från ersättningsskyldighet,
bör den tydligen hållas av järnvägen eller för dess räkning
samt vara i fullgott skick å det ställe, där kreaturet inträngt å järnvägsområdet.
Däremot torde det i förevarande avseende ej böra tilläggas betydelse,
huruvida järnvägen är pliktig att å berörda ställe hålla hägnad eller ej. Med
hägnad bör i detta sammanhang förstås ej blott stängsel i vanlig mening utan
även andra anordningar för utestängande av hemdjur, såsom levande häckar,
gravar och diken.

Enligt det nu anförda skulle järnväg ej vara underkastad här avsedd ersättningsskyldighet,
i fall betande kreatur inkommit å järnvägen, där denna korsas
av väg, oaktat järnvägen vid korsningen uppsatt grind över vägen av beskaffenhet
att utestänga större hemdjur. Under stängselhållet torde nämligen
ej böra inbegripas åliggande för järnvägen att tillse, att dylik grind hålles
stängd (jfr N. J. A. 1906 sid. 64 och 1916 sid. 92). Skulle däremot skyldighet
i detta avseende på grund av åtagande, myndighets beslut eller annan
särskild grund åvila järnvägen, blir denna självfallet ansvarig för skada,
som uppstår genom skyldighetens eftersättande.

I detta sammanhang må erinras, att järnvägarna ofta ej hålla grindar å de
ställen, där de korsas av allmänna vägar eller andra vägar, som allmänneligen
befaras. I anslutning till bestämmelserna i kungörelsen den 23 maj 1924 angående
varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ma plan mellan järnväg och väg hålla järnvägarna i regel vid dylika korsningar
grindar eller bommar allenast i de fall, då detta enligt kungörelsen är särskilt
föreskrivet. För underlättande av trafiken å vägarna bruka dessa grindar
eller bommar emellertid hållas stängda över vägen allenast under de tider,
då tåg passera. På grund härav och då grindarna och bommarna blott undantagsvis
äro så anordnade, att de växelvis stänga över vägen och järnvägsspåren,
föreligger i här avsedda fall, med undantag för nyssnämnda tider,
i allmänhet fritt tillträde för betande kreatur från vägen till järnvägsområdet.
Dylikt tillträde förefinnes även i regel vid sådana korsningar, där enligt kungörelsen
hållande av grindar eller bommar ej är påbjudet. Då nu angivna
anordningar äro påkallade med hänsyn till trafiken å vägarna och åsyfta att
befrämja denna samt genom kungörelsen vunnit sanktion, kunde ifrågasättas,
huruvida järnväg bör vara underkastad förenämnda skärpta ersättningsskyldighet,
därest kreatur vid dylik korsning, då grind eller bom ej hålles stängd
över vägen, inkommer å järnvägsområdet och där överköres. Det bör emellertid
uppmärksammas, att hinder ej möter för järnvägen att vid korsningen
avhålla kreatur från järnvägsområdet genom uppsättande av grind eller bom,
som stänger över järnvägsspåren. Såväl i säkerhetsordningen vid statens
järnvägar som i tjänstgöringsreglementena för de enskilda järnvägarna förutsättes,
att dylika stängningsanordningar i vissa fall kunna ifrågakomma. Visserligen
torde dessa anordningar medföra, att järnvägen måste hålla vakt,
som öppnar grind eller bom varje gång tåg passerar, men redan nu förekommer
dylik vakthållning i många fall. Vidare må framhållas, att enskild järnväg, som
i koncessionen bundits till hägnadsskyldighet, ej torde till befrielse från denna
skyldighet beträffande här avsedd vägövergång kunna åberopa, att hållandet
av grind över vägen ej kan äga rum med hänsyn till vägtrafiken. Jag tillåter
mig härvid erinra, att Kungl. Maj:t genom resolution den 24 augusti 1906,
med anledning av framställt yrkande om förpliktande för Borås—Alvesta järnvägsaktiebolag
att vid tvenne korsningar mellan järnvägen och landsväg eller
häradsväg, i stället för fällbommar, som avstängde vägen endast då tåg passerade,
anordna grindar, som ej blott tillfälligt utan ständigt avstängde banan
från vägen, anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att tillse, att bolaget
vidtoge sådana av styrelse godkända åtgärder, att beteskreatur så vitt möjligt
hindrades att vid ifrågavarande korsningar inkomma på järnvägens område.
Med hänsyn till vad nu anförts och då åtskillnad i förevarande avseende ej
bör göras mellan de järnvägar, som enligt koncessionerna äro underkastade
hägnadsskyldighet, och övriga järnvägar, synes något undantag från den ifrågasatta
ersättningsskyldigheten ej böra stadgas på den grund, att vid korsning,
varom nu är fråga, svårighet på grund av vägtrafiken föreligger att hålla
hägnad mot kreatur. Ett åläggande av sådan ersättningsskyldighet lärer för
övrigt ej bliva synnerligen betungande för järnvägarna, enär stängsel numera
oftast torde hållas utmed allmänna vägar, då betesmarker stöta intill
dessa, och hinder sålunda i allmänhet möter för beteskreatur att inkomma å
dylika vägar.

Med det nu anförda har jag ej avsett att taga någon ståndpunkt till frågan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 19%.

huruvida järnvägarna eller vederbörande vägliållningsskyldiga eller vägintressenter
böra anses pliktiga att slutligen vidkännas kostnaderna för anordnande
och hållande av stängsel mot kreatur vid korsningar mellan järnväg och väg.
Denna fråga, som äger nära samband med spörsmålet om ansvarigheten för
kostnader, vilka järnväg får vidkännas för utförande av erforderliga säkerhetsanordningar
vid dylika korsningar till skydd för vägtrafiken, är att bedöma
efter allmänna rättsgrundsatser (jfr N. J. A. 1917 sid. 386 och 1922 sid.
424). Därest emellertid järnväg vid här avsedd korsning ej håller stängsel
mot kreatur och sålunda blir underkastad den nu ifrågasatta ersättningsskyldigheten,
torde järnvägen för de ersättningar, som den nödgas utgiva, ej böra
äga regressrätt mot vederbörande väghållare. En motsatt grundsats måste
befaras uppfordra till tvister mellan respektive parter. Äro omständigheterna
sådana, att järnvägen, därest den hölle stängsel mot kreatur, vore berättigad
till ersättning härför av väghållarna, torde emellertid järnvägen i de fall, då
det är ekonomiskt fördelaktigare att ersätta av driften föranledda skador å
kreatur än att bekosta stängsel, kunna träffa överenskommelse med väghållarna
att gottgöra järnvägen av denna utgivna ersättningar för dylika
skador.

Såsom i det föregående antytts, kan i vissa fall hava förekommit, att vid
expropriation av mark för järnväg ersättning tillerkänts vederbörande fastighetsägare
för skada eller intrång till följd därav, att järnvägen komme att lämnas
oinhägnad. Har dylik ersättning avsett eller inbegripit gottgörelse för hållande
av hägnad mot järnvägen eller för utövande av sådan tillsyn över de
å fastigheten betande större hemdjuren, att dessa hindras inkomma å järnvägsområdet,
torde djurens ägare i förhållande till järnvägen vara pliktig vidkännas
den från järnvägstrafiken härrörande fara för skada å dessa. I nu angivet
fall bör järnvägens innehavare tydligen vara befriad från skyldighet att
ersätta vid driften uppkommen skada å djuren, så framt det ej visas, att vållande
till skadan ligger järnvägens förvaltning eller betjäning till last. Detsamma
bör gälla, där ägare av större hemdjur eljest jämlikt åtagande eller på
annan grund är pliktig att vidkännas här avsedd fara.

De föreskrifter, som äro påkallade för genomförande av den nu ifrågasatta
skärpta ersättningsskyldigheten för järnväg, torde böra upptagas i 6 § i lagen
den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.
I sammanhang härmed synes en redaktionell jämkning böra vidtagas i 11 § av
lagen. I enlighet härmed har jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta
förslag till lag om ändrad lydelse av sagda paragrafer.

Enligt förslaget skall den ifrågasatta ersättningsskyldigheten föreligga allenast
därest här avsedd skada drabbat kreatur under betesgång. Denna begränsning
ligger i sakens natur, enär det företrädesvis är under dylik gång,
som kreatur utsättas för sådan fara till följd av järnvägs drift, som här avses.
Vad med betesgång bör förstås lärer näppeligen kunna bliva föremål för tvekan.
Det torde sålunda vara tydligt, å ena sidan, att därunder är att hänföra
även sådana fall, då kreaturen vallas å betesområdet, samt å andra sidan,
att däri ej bör inbegripas kreaturens tjudrande under betningen. Om tjudrat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 47

kreatur sliter sig löst, torde det emellertid böra likställas med kreatur, som
får beta fritt.

Jag torde slutligen få nämna, att förenämnda sakkunniga, som biträtt vid
ärendets beredning, utan meningsskiljaktighet anslutit sig såväl till lagförslaget
som till den av mig uttalade ståndpunkten beträffande frågan om järnvägs
hägnadsskyldighet.»

Departementschefen uppläser härefter omförmälda förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift, vilket förslag är av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar, samt hemställer att för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Meurling, anför härefter: »Chefen

för justitiedepartementet har framhållit, att, därest järnvägarna ålades
omförmälda skärpta ersättningsskyldighet beträffande skada å hemdjur,
frågan om järnvägarnas inhägnande till skydd för sådana djur borde liksom
nu regleras i administrativ ordning. Med hänsyn till den stora betydelse denna
fråga äger såväl för järnvägarna som för landets jordbruksidkande befolkning
torde jag i detta sammanhang få i korthet angiva de huvudgrunder, varefter
enligt min mening en dylik reglering bör äga rum. Såsom redan förut antytts,
kan denna reglering ej åsyfta någon utsträckning av den hägnadsskyldighet
i förevarande avseende, som nu åvilar enskilda järnvägar. Ej heller
bör statens järnvägar i allmänhet åläggas att hålla hägnader å sträckor, där
sådana nu ej finnas. Däremot torde beträffande såväl statens som enskilda
järnvägar böra tagas under omprövning, huruvida ej befintliga stängsel i viss
utsträckning kunna nedläggas utan verklig olägenhet för de närboende. Järnvägarna
hålla nämligen otvivelaktigt hägnader å åtskilliga sträckor, där detta
ej kan anses av behovet verkligen påkallat. Detta gäller i främsta rummet
dels sådana jordbrukstrakter i landets sydligare delar, där kreaturen städse
vaktas eller hållas tjudrade under betandet, och dels vissa kronoparker och
andra skogsområden, företrädesvis i landets norra delar, där betande kreatur
ej alls eller allenast i ringa antal förekomma. Uppenbart är, att nedläggande
av befintliga järnvägshägnader bör ske med den största varsamhet, och bör
därvid med särskild omsorg tillses, att möjlighet ej genom nedläggningen öppnas
för betesdjur att olovligen taga sig in å annans mark. Ifrågavarande prövning,
som i varje, fall bör vara beroende på framställning från järnvägsstyrelsen
eller vederbörande enskilda järnvägs förvaltning, bör ankomma å administrativ
myndighet och föregås av noggrann undersökning rörande betes- och
hägnadsförhållandena å orten och de omständigheter i övrigt, som för frågans
avgörande äro av betydelse, och böra därvid såväl vederbörande ortsmjmdigheter
som vederbörande jordägare höras i ärendet. Då prövningen bör ske efter
enhetliga grunder för landet i dess helhet och med beaktande av såväl jordägarnas
och det allmännas som respektive järnvägars intressen, synes densam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ma lämpligen böra ankomma å Kungl. Maj :t. Vad angår nya järnvägar torde
frågan, huruvida och i vad mån dessa skola inhägnas, likaledes böra prövas
av Kungl. Maj:t beträffande såväl statens som enskilda järnvägar, därvid enahanda
intressen, som nyss sagts, böra beaktas. Denna prövning torde i fråga
om enskilda järnvägar, liksom nu, böra ske vid koncessionernas beviljande och
i fråga om statens järnvägar efter framställning och förslag av järnvägsstyrelsen.
»

Till chefens för justitiedepartementet förenämnda hemställan,
som biträdes av statsrådets övriga ledamöter, finner Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten skäligt lämna bifall.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 (nr 7)
angäende ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Härigenom förordnas, att 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, 6 § i dess lydelse enligt
lagen den 8 juli 1904 (nr 29 s. 2) och i nedan angiven del, skola erhålla följande
ändrade lydelse:

* 6 §•

Varder — — — — — skadan.

Har nötkreatur eller häst nnder betesgång skadats eller dödats, annorledes
än i 5 § sägs, i följd av järnvägs drift, vare järnvägens innehavare skyldig
gälda skadestånd, ändå att icke järnvägens förvaltning eller betjäning vållat
skadan. Vad nu stadgats äge dock ej tillämpning, där den, vilken vård om
djuret ålegat, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vid bevakningen
varit vållande till skadan eller djurets ägare genom underlåtenhet att fullgöra
honom jämlikt åtagande eller på annan grund åliggande skyldighet
mot järnvägens ägare eller innehavare själv föranlett skadan. Hade djuret
eljest inkommit å järnvägens område, oaktat detta var försett med järnvägen
tillhörig hägnad av beskaffenhet, att dylikt hemdjur, som ej varit okynnes
eller otamt, därigenom bort utestängas från området, vare järnvägens
innehavare ej heller skyldig ersätta skadan, där ej vållande till denna ligger
järnvägens förvaltning eller betjäning till last. Lag samma vare, där
djurets ägare jämlikt åtagande eller på annan grund är pliktig att själv
vidkännas den från järnvägstrafiken härrörande faran.

Varder ren, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, annorledes än i 5 § sägs, i följd
av järnvägs drift skadad eller dödad, och sker det å trakt, där lapparna vid
tiden för skadans timande ägt uppehålla sig med sina renar, skall vad i
andra stycket första punkten är stadgat äga motsvarande tillämpning, där
ej den, vilken vård om renen ålegat, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
vid bevakningen varit vållande till skadan.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 161 käft. (Nr 192.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

11 §•

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Öl

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 mars
1928.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-G-yllenbåga,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 2 mars 1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886
(nr 7) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Thor Sjöfors.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 16 mars 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg,
von Stockenström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagrådets den
15 mars 1928 avgivna utlåtande över det den 2 mars 1928 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars
1886 (nr 7) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Föredraganden hemställer, att förslaget, vilket av lagrådet lämnats utan anmärkning,
måtte, efter vidtagande av vissa redaktionella jämkningar, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

280839