Kungl. Maj:ts proposition nr 191 (Proposition 1943:191)

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillsyn över hundar; given Stockholms slott den 2
april 19A3.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om tillsyn över hundar.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19iS. 1 sami. Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

örn tillsyn över Lundar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hund skall hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till dess natur
och övriga omständigheter erfordras för att förebygga att den orsakar skada
eller avsevärd olägenhet.

2 §•

Hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur må ej vara
lös utomhus, såframt den icke hålles inom område, som är betryggande inhägnat
och till vilket utomstående ej äga tillträde. Hållas får ute i trakten,
skall vad nu är sagt gälla även beträffande hund som visat benägenhet att
driva får.

3 §•

Eftersättes tillsynen över hund, äger polischefen i orten meddela de föreskrifter
som omständigheterna påkalla, såsom att hunden skall vara försedd
med munkorg eller hållas bunden eller instängd. Vad sålunda föreskrivits
skall bevisligen delgivas hundens ägare eller annan som mottagit
hunden till underhåll eller nyttjande.

Är fråga om hund som avses i 2 §, äger polischefen ock, där så finnes
nödigt, låta döda hunden. Anträffas hunden lös på område, varöver hundens
ägare eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande
ej äger förfoga, må den av envar dödas.

4 §•

Skada som orsakas av hund skall ersättas av dess ägare eller, örn annan
mottagit hunden lill underhåll eller nyttjande, av denne, såframt ej ägaren
eller innehavaren visar, att hunden hållits under sådan tillsyn som med hänsyn
till dess natur och övriga omständigheter skäligen kunnat fordras.

Har den som led skadan eller medlem av hans familj, hos honom anställd
person eller ock djur som han äger eller innehar medverkat till att skadan

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

skett, bestämme rätten, efter vad som finnes skäligt, om och i sådant fall till
huru stor del skadan skall ersättas.

5 §•

Den som icke iakttager vad som stadgas i 2 § eller föreskrivits med stöd
av 3 § första stycket, straffes med dagsböter.

6 §•

Talan om ansvar enligt denna lag anhängiggöres vid polisdomstol där sådan
finnes och eljest vid allmän domstol; dock att mål däri talan om skadestånd
föres må prövas allenast av allmän domstol.

7 §•

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Genom lagen upphäves lagen den 9 juni 1893 (nr 37 s. 1) angående ändring
i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken jämte vad i samma
kapitel finnes stridande mot nya lagen.

Kungl. Majda proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maid Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 februari 1943.

Närvarande: '' '' ;

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga örn lagstiftning
angående tillsyn över hundar och anför därvid följande.

Gällande svensk rätt.

Den svenska lagstiftningen innehåller inga generella stadganden rörande
ansvarighet för skador, som vållats av djur. Allmänna skadeståndsregler få
därför komma till användning, där ej tillämpliga specialbestämmelser föreligga.
Bland dylika bestämmelser må till en början anföras vissa stadganden
i lagen den 2 juni 1933 om ägofred, som handlar om ägors skyddande mot
intrång av främmande hemdjur. Till hemdjur räknas hästar, nötkreatur, får,
svin m. fl., men däremot ej hundar. I 1 § nämnda lag stadgas, att den som
äger eller till underhåll eller nyttjande mottagit hemdjur är pliktig att medelst
hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla sådan vård om dem, att
de ej olovligen inkomma på annans ägor. Om någons hemdjur likväl olovligen
kommer in och gör skada på ägorna, är djurets ägare enligt 47 § pliktig
ersätta skadan, ändå att han ej är därtill vållande. Vad ägaren sålunda nödgats
utgiva äger han söka åter av den som vållat skadan. Det som nu sagts
om ägare till hemdjur gäller även i fråga örn den som mottagit djuret till
underhåll eller nyttjande. I detta sammanhang må även nämnas, att 22 kap.
7 § byggningabalken innehåller vissa ålderdomliga skadeståndsregler för de
fall, då kreatur döda eller skada annans kreatur.

Beträffande hundar finnas ett flertal specialbestämmelser. De viktigaste av
dem innefattas i en lag den 9 juni 1893 angående ändring i vissa delar av
22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken. Nämnda lag innehåller följande stadganden.
Okynnes hund, som biter folk eller fä, må ej lös vara; anträffas sådan
hund å område, varöver hundens ägare eller annan, som har hunden i

Kunni Maj:ts proposition nr 191.

vård, ej äger förfoga, må elen av en var dödas. Gör hund skada å hemdjur,
skall skadan av ägaren fullt gäldas.

Skyldighet att ersätta skador, som vållas av hundar, är således i denna lag
direkt stadgad endast då det är fråga örn skador å hemdjur. I dylika fall blir
hundens ägare skadeståndspliktig, utan att han gjort sig skyldig till någon
försummelse beträffande tillsynen över hunden, och även örn denne icke
tidigare visat sig farlig.

I fråga om skador, som hundar vålla å människor eller å andra djur än hemdjur
eller å egendom i övrigt, har lagens stadgande örn att okynnes hund ej
må vara lös ansetts utgöra en grundval för skadeståndsskyldighet. Uttrycket
»okynnes hund, som biter folk eller fä,» kom till användning i stadgandet för
att utmärka, att det skall vara fråga om en hund, som är behäftad med vanarten
att bitas. (Prop. 1893 nr 22 s. 12—13.) I överensstämmelse härmed
har rättspraxis i åtskilliga mål om ersättning för personskador fäst avgörande
vikt vid frågan, huruvida hunden förut visat sig farlig. (Se bl. a. H. 1898
s. 53, 1908 not B. 746,1916 not A. 557, 1920 s. 160, 1924 s. 173 och 1939 s. 601.)

I vissa mål, särskilt från senare år, har emellertid en tendens gjort sig gällande
att grunda rätten till skadestånd icke blott på den särskilda varsamhetsplikt,
som betingas av att en hund tidigare visat sig opålitlig, utan på en
mera allmän vårdnadsskyldighet. Prövningen har då gått ut på att fastställa,
om hunden hållits under sådan tillsyn, som betingats av alla föreliggande omständigheter,
eller om tillbörlig aktsamhet blivit åsidosatt. (Sv. J. T. 1938 rf.
s. 65 och H. 1942 s. 36.) Det finns även exempel på att skadestånd blivit utdömt,
utan att det visats lia förelegat försummelse av något slag från hundägarens
sida. I motiveringen till dessa domar har anförts, att hundägaren icke
förebragt någon omständighet, som kunde befria honom från skadeståndsskyldighet.
(Sv. J. T. 1936 rf. s. 6 och 1938 rf. s. 67.)

Såsom förut nämnts ger 1893 års lag envar rätt att döda okynnes hund,
som biter folk eller fä, då den anträffas lös på sådant område, varöver hundens
ägare eller annan, som har hunden i vård, ej äger förfoga. Det torde
härvid icke erfordras, att hunden just vid tillfället i fråga angriper någon
människa eller något kreatur. Enligt allmänna nödregler kan även en hund,
som icke förut visat sig farlig, få dödas, då så erfordras för att avvärja ett
tillräckligt allvarligt angrepp på människor eller egendom. (Se bl. a. H. 1907
s. 540 och 1937 s. 94.)

Vid sidan av 1893 års lag finnas, såsom redan antytts, även andra bestämmelser
örn skadegörande hundar. Sålunda innehåller 22 kap. 8 § byggningabalken
bl. a. följande stadganden. Hund eller annat djur, som vilt varder,
skall ägaren strax instänga eller döda, då han det veta får. Gör han det ej,
bote tio daler. Sker skada, gälde ock den åter. Hetsar man hund på annans fä,
och får det skada, gälde fullt åter. Får hunden skada, vare det ogild.

För städer och andra samhällen, där ordningsstadgan för rikets städer den
24 mars 1868 är tillämplig, gälla följande bestämmelser enligt 5 § i nämnda
stadga. Ägare av hund är pliktig att iakttaga vad magistraten eller motsvarande
lokala myndighet förordnar med avseende å sådant kreaturs utdö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

pande till förekommande av olägenheter därav. Underlåtenhet härutinnan
straffas med böter. Nämnda myndighet äger ock såsom äventyr föreskriva,
att utelöpande hund må kunna genom polismyndighetens försorg upptagas
och efter viss stadgad tid dödas, därest icke ägaren inom denna tid återhämtar
hunden och erlägger ersättning för dess vårdande.

Ingripande mot farliga hundar kan vidare ske genom vitesföreläggande av
länsstyrelsen. Enligt 6 § 1 mom. 1. landshövdinginstruktionen den 19 november
1937 äger länsstyrelsen för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet,
där ansvar icke är i lag bestämt, stadga erforderliga vitén. Med stöd
av motsvarande bestämmelse i förut gällande instruktion har länsstyrelse ansetts
äga befogenhet att vid vite tillhålla en person att taga sådan vård örn
ett par honom tillhöriga hundar, att icke någondera av dem inkomme på
allmän väg. (H. 1939 s. 572.) Ett vitesföreläggande torde även kunna avse
exempelvis att en farlig hund skall, då den går lös, vara försedd med betryggande
munkorg. (Jfr R.Å. 1911 not C. 94.)

I 21 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt stadgas, att lös hund ej må
medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark eller djurgård. Örn så
sker, blir hunden förverkad. Löper hund lös i mark, där villebråd finnes,
äger jakträttsinnehavaren eller hans folk jämlikt 22 § samma lag rätt att
upptaga den, varefter den som vill återfå hunden är skyldig att erlägga
lösen. Under vissa förutsättningar ina hunden även dödas. I sistnämnda
lagrum stadgas vidare bl. a., att örn hund, som löper lös, jagar eller ofredar
villebråd, hundens ägare eller innehavare är skyldig ersätta jakträttsinnehavaren
skada, som därigenom må anses hava skett å villebrådsbeståndet. Enligt
25 § samma lag är jakträttsinnehavaren vid jakt å område, som innehaves
av annan, skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan
egendom förorsakas av honom själv eller av annan, som han givit lov att
jaga, eller av de vid jakten använda biträden eller hundar. Jaktstadgan av
den 3 juni 1938 innehåller även vissa bestämmelser rörande hundar. Sålunda
föreskrives i 9 §, att hund skall hållas under sådan vård, att den förhindras
löpa lös i mark, där villebråd finnes, under tiden fr. o. m. den 1 mars
t. o. m. den 20 augusti. Utan hinder härav får dock hund under vissa förutsättningar
användas bl. a. för jaktvårdsändamål. överträdelse av nämnda
föreskrift straffas med böter enligt 29 § 5 mom. jaktstadgan.

Till skydd för lapparnas renar mot skadegörande hundar finnas särskilda
föreskrifter i lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete
i Sverige. Enligt 36 § skall ägare till hund, som ofredar ren på tillåtet uppehållsområde,
ersätta skadan, även om ofredandet skett utan någons uppsåt
eller vållande. I 38 § stadgas bl. a., att hundar, som icke användas i renskötsel,
i regel skola hållas i band eller på vissa andra sätt fängslade, under den
tid, då lappar med sina renar lagligen uppehålla sig i trakten. Brott häremot
straffas med böter enligt 59 §. Jämlikt 38 § är det vidare under vissa förutsättningar
tillåtet att döda annans hund till skydd för renar. Liknande bestämmelser
som de nu anförda gälla även till förmån för norska lappar, som
uppehålla sig här, enligt lagen den 20 juni 1919 innefattande bestämmelser

Kungl. Maj-.ts proposition nr 191.

i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge
angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

Enligt 1 och 5 §§ lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker är det
vid straffansvar förbjudet att medföra hund i nationalpark. Vissa undantag
härifrån stadgas i 2 §. Jämlikt 6 § skall hund, som löper lös inom nationalpark,
vara förverkad till upptagaren.

Slutligen kan här nämnas, att de fall, då någon håller vilda djur, som
orsaka skada, regleras i 22 kap. 8 § byggningabalken. Där finnas följande
ålderdomliga bestämmelser härom. Haver man vilda djur, björn, varg, lokatt,
räv eller annat odjur, och ej häktar eller stänger dem så inne, att de annans
fä ej kunna skada, bote tio daler och skadan åter. Sker det annan gang,
bote dubbelt och fylle skadan. Beträffande skada å människa hänvisar lagrummet
till missgärningsbalken. Numera gälla i stället strafflagens allmänna
bestämmelser örn skadegörelse.

Utländsk lagstiftning.

Av de övriga nordiska länderna har Danmark en lag örn hundar av den
18 maj 1937, som innehåller icke blott ordnings- och skadeståndsregler utan
även stadganden om hundavgift och vissa föreskrifter, som uppställts ur
djurskyddssynpunkt. Bland de utförliga bestämmelserna i denna lag må här
anföras följande. I städer och andra områden med stadsliknande bebyggelse
är det förbjudet att låta hund vara på gator och andra allmänna platser, såvida
den ej antingen hålles i kort band eller är i sällskap med en person, som
bär fullständigt herravälde över den. Går hund lös på sådant ställe, som nyss
nämnts, utan dylikt sällskap, upptages hunden av polisen, som därom underrättar
ägaren eller efterlyser denne. Örn ägaren icke inom tre dagar utlöser
hunden genom att betala kostnaderna för dess omhändertagande, låter
polisen döda hunden. Genom poliskungörelse kan meddelas föreskrift örn att
hund alltid skall hållas i band på förut angivna platser. På landsbygden och
i mindre städer skola större hundar, särskilt sådana som tillhöra vissa angivna
raser, om natten hållas instängda eller i band. Örn en hund biter en
person, som icke själv givit anledning därtill, eller på annat sätt vållar denne
eller hans egendom skada, är hundens innehavare pliktig att ersätta skadan.
Därjämte drabbas innehavaren av bötesstraff. Ilar hunden tidigare förorsakat
skada, för vilken dess dåvarande innehavare blev ansvarig, skall polismyndigheten
förständiga innehavaren att låta avliva hunden, såframt den
icke ständigt hålles bunden eller instängd eller försedd med betryggande
munkorg. Sådant förständigande kan även eljest meddelas innehavare av
hund, som visat sig farlig. Hund, som angriper husdjur, särskilt får, eller
villebråd i hägnade djurparker eller viltreservat, må nedskjutas. Likaså är
det tillåtet att skjuta hund, som stryker omkring på annans mark, såframt
hundens innehavare först blivit varnad. Ansvarsförsäkring för hundar är
obligatorisk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

1 Finland gälla ännu de ursprungliga bestämmelserna i 22 kap. byggningabalken
om skadegörande hundar. Strafflagens 44 kap. 7 och 8 §§ innehålla
i huvudsak följande bestämmelser. Underlåter den, som äger eller har uppsikt
över sådant husdjur eller vilt djur, vilket honom veterligen är farligt för
människor, att hålla det instängt eller säkert bundet, drabbas han av straffansvar,
och därjämte skall djuret, i fall omständigheterna därtill föranleda,
dödas. Örn man utan nödtvång hetsar hund å folk eller å dragare eller annat
husdjur, inträder även straffskyldighet, och vidare är ägare eller vårdare av
hund förfallen till straff, om han icke avhåller eller söker avhålla hunden
från angrepp å människor eller husdjur.

Även i Norge finnas ännu vissa ålderdomliga bestämmelser på detta område.
Christian V:s norska lag av år 1687 stadgar i sjätte boken 10 kap. 2 art.
bl. a. följande. Får någon skada av annans kreatur eller hund, som går lös,
och har ej den skadelidande själv förorsakat skadan, skall djurets ägare betala
fältskärslön. Om den skadelidande får lyte, skall ägaren lämna ersättning
efter sakens beskaffenhet. En hund, som orsakat sådan skada och har
vana därtill, skall ägaren själv döda. Om så ej sker, står det fritt för vem
som helst att döda hunden. Genom en lag den 9 juli 1926 regleras frågor om
ersättning tor skador, som vallats av hundar å boskap eller fjäderfä. Dylik
skada skall ersättas av hundens ägare eller innehavare, en för båda och
båda för en. Om ägaren betalar, har han återkravsrätt gentemot innehavaren.
Böter kan även ådömas en försumlig innehavare. Om samma hund i samma
persons besittning ånyo gör skada, skall alltid bötesstraff inträda. Hund,
som jagar eller skadar boskap eller som skadar fjäderfä, må dödas på stället
av den som äger eller innehar det anfallna djuret. Denne äger också inom tre
månader påyrka, att hunden skall dödas genom polisens försorg. Den beslutande
lokala myndigheten kan, med tillstånd av vederbörande departement,
utfärda bestämmelser örn att hundar skola hållas i band eller instängda under
den tid, då boskap är ute på bete.

Lagstiftningen i andra europeiska länder brukar icke innehålla några
särbestämmelser om ersättning för skador, som orsakats av hundar, utan
upptager i stället gemensamma regler örn skadegörelse av djur i allmänhet.
Sålunda stadgar i Frankrike art. 1385 code civil, att ägaren till ett djur eller
den som nyttjar detta, är ansvarig för den skada djuret förorsakar, vare
sig djuret befinner sig under hans tillsyn eller gått vilse eller sprungit bort.
Trots ordalydelsen har i praxis antagits, att delta stadgande endast skulle
innefatta en presumtion örn vallande från ägarens eller innehavarens sida.
Denna presumtion kan dock endast motbevisas i vissa fall, bl. a. om den
skadelidande själv varit vallande till skadan eller örn force majeure förelegat.
Den nyss återgivna bestämmelsen i code civil Iner upptagits i flera
andra romanska länder.

Ifiagavarande spörsmål har i Schweiz reglerats i obligationsrättens art.
56, som innehåller följande regler. För skada, som anställes av ett djur, ansvarar
den som innehar djuret, såframt han icke visar, att han använt all

Kungl. Maj:ts proposition nr 191-

av omständigheterna påkallad omsorg i fråga om förvaring av djuret och
tillsyn över detsamma eller ock att skadan skulle hava uppstått även vid
användande av sådan omsorg. Innehavaren äger regressrätt, om djuret blivit
uppeggat av annan person eller av ett djur som tillhört någon annan.

I Tyskland behandlas ersättning för skada av djur i § 833 Burgerliches
Gesetzbuch. Första stycket i denna paragraf har följande lydelse. Blir genom
ett djur en människa dödad eller skadad eller en sak skadad, är den som
innehar djuret förpliktad ersätta skadan. Ursprungligen innehöll lagrummet
icke något ytterligare stadgande. Genom en lag av år 1908 blev emellertid
den nu angivna ersättningsplikten inskränkt genom tillägg av ett andra
stycke med följande innehåll. Ersättningsplikten inträder icke, då skadan
orsakats genom ett husdjur, som är avsett att användas i innehavarens yrke
eller förvärvsverksamhet eller tjäna till hans uppehälle, samt antingen innehavaren
iakttagit erforderlig omsorg i uppsikten över djuret eller ock
skadan skulle hava inträtt även vid användandet av denna omsorg. Den
mindre stränga ersättningsplikt, som sålunda stadgats i andra stycket, gäller
såsom här angivits endast beträffande husdjur — dit bl. a. hundar räknas
— och endast om djuret i fråga är avsett att tjäna vissa ekonomiskt
nyttiga ändamål. Såsom innehavare av djur (»Ticrhalter») skall enligt rättspraxis
anses allenast den som i eget intresse övertagit djurets försörjning
under en icke alltför kort tidrymd.

De ordningsföreskrifter och straffbestämmelser, vilka finnas i de icke
nordiska ländernas lagstiftning, lämnas här åsido.

Förslag i ämnet.

Vid 1919 års lagtima riksdag anfördes i en i andra kammaren väckt
motion (nr 6), att gällande lagbestämmelser örn skadegörande hundar visat
sig ineffektiva, när det gällde att bereda på sommarbete utsläppta fårhjordar
skydd mot kringströvande hundar. Detta hade medfört stora olägenheter
för fåraveln, varjämte det svåra djurplågeri, som försigginge, ur rent
djurskyddsvänlig synpunkt motiverade, att åtgärder vidtoges. Motionären
hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla om förslag till
sådana ändringar i gällande lag och författningar angående hundägares
skyldigheter, att ett mera betryggande skydd mot kringströvande okynneshund
bereddes får på betesmark och att framkomliga vägar öppnades för
försumlig hundägares dömande till skadestånd i förekommande fall av
skadegörelse genom okynneshund.

Andra lagutskottet yttrade i sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 3),
att 1893 års lag visat sig otillräcklig för det avsedda syftet. Missförhållanden
förekomme och vore ingalunda sällsynta i skilda delar av landet. De
vållade skadorna vore avsevärda. Anledningen lill alt lagen icke medfört
avsedd verkan vore att söka — förutom i svårigheten vid bevisning angående
vållandet av förelupen skada — i begränsningen av hemdjurägarens

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

rätt till förebyggande inskridande mot okynnesliund till sådan hand, »som
biter folk eller fä». Bevisning i sådant avseende torde ofta möta svårighet.
Efter en hänvisning till 19 § i dåvarande lag om rätt till jakt framhöll
utskottet, dels att ansvar syntes böra ifrågasättas för ägare till en för hemdjur
farlig hund, därest hunden löpte ute å tid, då får hölles å bete, dels
ock — beträffande hemdjurägarens befogenhet till preventivt ingripande
— att i stället för den bevisning om hundens farlighet, som krävdes för dess
oskadliggörande, presumtion om farlighet borde berättiga till ett inskridande,
som möjligen borde få ske genom hundens dödande och eljest genom
dess upptagande.

Utskottet hemställde slutligen, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar i gällande lagbestämmelser, att ett mera betryggande
skydd mot skada å hemdjur genom okynneshund bereddes.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. (Skrivelse den 11 februari 1919,
nr 14.)

Sedan ett antal yttranden infordrats över denna riksdagens .skrivelse, beslöt
Kungl. Majit den 7 december 1928, att skrivelsen ej skulle till någon
vidare åtgärd föranleda.

Styrelsen för svenska fåravelsföreningen jämte ett antal föreningens medlemmar
hemställde i skrivelse till Kungl. Majit den 17 mars 1931, att frågan
om åtgärder emot hundars skadegörelse på får måtte tagas under förnyat
övervägande. Därvid åberopades viss utredning örn skador, som kringströvande
hundar tillfogat betande får.

Vidare påyrkade kyrkoherden Samuel Gabrielsson i Rättvik i skrivelse den
28 januari 1935, att Kungl. Majit skulle taga i övervägande vilka åtgärder,
som borde vidtagas gentemot utelöpande argsinta och opålitliga hundkreatur.

Riksförbundet landsbygdens folk hemställde i skrivelse till Kungl. Majit
den 15 juni 1938 örn en omarbetning av gällande bestämmelser rörande ansvarighet
för skada, som orsakats av husdjur. I denna skrivelse anförde förbundet
bl. a. följande. Under senare år hade vid upprepade tillfällen yppat
sig svårigheter vid reglering av skador, som åstadkommits av husdjur. Stadgandena
därom i 22 kap. 7 § byggningabalken avsåge helt andra förhållanden
än de nu rådande. Förbundet yrkade därför, att detta lagrum skulle
upphävas. I stället borde i 6 kap. strafflagen införas bl. a. bestämmelser
om att ägare till husdjur i regel skulle till fullo svara för den skada, som
djuret orsakat, såframt ej den skadelidande själv varit vållande till olyckan.

Efter remiss avgav lantbruksstyrelsen utlåtande över sistnämnda framställning.
Styrelsen yttrade därvid bl. a., att det icke syntes föreligga något
större praktiskt behov av ny lagstiftning i nu angivna ämne, varför styrelsen
hemställde, att förbundets framställning icke måtte föranleda någon Kungl.
Majits vidare åtgärd. Skulle emellertid en revision anses erforderlig, borde
denna enligt styrelsens mening innebära, att ersättning vid skada skulle utgå
till fullo samt att ansvarigheten reglerades i enlighet med bestämmelserna

Kunell. Maj:ts proposition nr 191.

i lagen om ägofred. Sålunda borde ansvarigheten utsträckas att omfatta icke
blott ägare av djur utan även den sorn till underhåll eller nyttjande mottagit
detsamma.

Sedan riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit den 4 mars 1935 (nr 61) i
anledning av väckta motioner anhållit örn utredning angående en särskild
lag örn djurskydd och vad därmed ägde samband, tillkallade chefen för
justitiedepartementet, jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande, den 5 maj 1937
en utredningsman, revisionssekreteraren G. A. Bouveng, jämte tre sakkunniga
och en sekreterare att verkställa ifrågavarande utredning.

Utredningsmannen avgav den 1 november 1938 ett betänkande med förslag
rörande djurskyddslagstiflning (statens offentl. utredn. 1938:36), vilket
förutom förslag till djurskyddslag och vissa andra författningsförslag innehöll
ett förslag till lag örn okynnes och skadegörande hundar.

I betänkandet anförde utredningsmannen rörande den här föreliggande
frågan bl. a. följande:

Någon vare sig fullständig eller eljest tillförlitlig statistik angående den
skadegörelse, som löslöpande hundar föröva därigenom att de ofta ihjälbita
eller driva på bete gående får, torde icke kunna åstadkommas. Den utredning,
varmed svenska fåravelsföreningens styrelse beledsagat sin framställning,
visar emellertid oförtydbart hän på att dylik skadegörelse förekommer
i avsevärd utsträckning och att densamma är förenad med ett mångå gånger
upprörande djurplågeri. Icke endast hänsynen till dem vilka bedriva fåravel
utan även djurskyddssynpunkter tala alltså för möjligast effektiva bekämpande
av nu ifrågavarande kategori hundar. Att gällande bestämmelser
härutinnan äro otillräckliga har framgått såväl av vad som i förevarande
ärende hittills förekommit som av de överväganden, som utredningsmannen
företagit tillsammans med de sakkunniga. Det är emellertid icke
endast i fråga örn möjligheten att effektivt ingripa mot och oskadliggöra
skadehundarna som den gällande lagstiftningen visat sig behäftad med brister.
Jämväl fårägarnas möjlighet att med tillämpning av gällande lags bestämmelser
utfå ersättning för ilijälbitna eller till döds hetsade får måste
anses alltför ringa. En revidering av gällande lagstiftning i syfte att i möjligaste
mån undanröja de nu angivna bristerna har därför synts utredningsmannen
ofrånkomlig.

Vad då först angår frågan om införande av bestämmelser, som skulle
göra det möjligt att effektivt ingripa mot och göra slut på här avsedd skadegörelse
å får, synes det utredningsmannen, att sådana bestämmelser lämpligen
skulle kunna åstadkommas genom en utbyggnad av de stadganden,
som för närvarande finnas upptagna i första stycket av 1893 års lag. Främst
har därvid tagits under övervägande, huruvida för tillämpning av dessa
stadganden då det gäller får måste krävas, ali hundens egenskap att vara
okynnes hund skall ha tagit sig uttryck i vana att bita folk eller fä. Därvid
har det synts utredningsmannen, att särskilt avseende bitr fästas vid
den omständigheten att en hund genom att blott driva en fårhjord kan,
därigenom att djuren skingras, tillfoga ägaren allvarliga besvärligheter och
icke obetydliga kostnader, då han skall samla ihop de skingrade djuren.
Hans kostnader bli givetvis än större, därest drivandet pågår tills djuren
stupa av utmattning. Utredningsmannen finner i betraktande härav det nödvändigt
alt låta bestämmelsen angående innestängande av okynnes hund bli
tillämplig även å hund, som driver får. Då en sådan hund emellertid icke

Kunt)!. Maj.ts proposition nr 191.

gärna kan vålla skada å annan tid än den, då får i trakten hållas å bete,
torde sagda bestämmelse kunna inskränkas till sådan tid.

Enligt gällande lag må löslöpande okynnes hund dödas av en var, om
den anträffas utanför område, varöver hundens ägare eller annan som har
hunden i vård äger förfoga. Erfarenheten har visat att värdet av denna bestämmelse
icke kan anses särdeles stort, enär den även i andra fall än där
det skyddande området är tämligen vidsträckt medför en allenast liten möjlighet
att oskadliggöra en fårbitande hund, vilken efter sina vanligen nattliga
strövtåg drager sig tillbaka till detta »basområde». Utredningsmannen
har därför funnit bestämmelsen böra kompletteras sålunda, att möjlighet
gives att döda hunden även inom det ifrågavarande området, om den icke
hålles bunden eller instängd eiler eljest under omedelbar tillsyn av ägaren
eller annan, som har hunden i sin vård, t. ex. en ägarens familjemedlem
eller anställde eller en mera stadigvarande innehavare av hunden. En sådan
utsträckt rätt att döda hund måste emellertid kringgärdas med betryggande
garantier mot missbruk. Detta synes kunna ske genom föreskrift att det
skall ankomma på myndighet, lämpligen polischefen i orten, att föranstalta
örn hundens dödande. Givetvis skall polischefens ingripande icke kunna
hindras t. ex. därigenom, att hunden tillfälligtvis kopplas upp.

Även om de mest verksamma lagbestämmelser införas, syftande till att
förebygga löslöpande hundars skadegörelse å får, torde man fortfarande
vara tvungen att räkna med åtskilliga fall, där hundar döda, sarga eller
skingra får. Det gäller därför att vid sidan av dessa bestämmelser av skyddskaraktär
införa stadganden, som medverka till att fårägaren vid sådana
tillfällen i största möjliga utsträckning utfår ersättning för honom tillfogad
skada. Förutsättningarna härför äro enligt gällande lag uppenbarligen dels
att det kan konstateras vilken ägares eller innehavares hund som tillfogat
skadan, och dels att hundägaren, respektive innehavaren är solvén! för skadeståndsbeloppet.

Skadegörelse av ifrågavarande art sker ofta i avskilt belägna trakter,
fjärran från människoboningar. Ofta förövas den därjämte under den mörkare
delen av dygnet. Det är därför ingalunda förvånande, att fårägaren
endast mera sällan kan bilda sig en absolut säker uppfattning om vilken
eller vilka hundar som varit framme, ehuru han väl mången gång hyser
starka och välgrundade misstankar åt visst håll. Än mera sällan lyckas
han bevisa, vem som förorsakat skadan.

Med hänsyn tili de sålunda föreliggande faktiska förhållandena har utredningsmannen
funnit verksam hjälp åt fårägarna, då det för dem gäller att erhålla
ekonomisk gotigörelse för skada, orsakad av hundar, icke kunna beredas
dem med mindre de nu rådande kraven på bevisning om skadans uppkomst
väsentligen eftergivas. Utredningsmannen har så mycket mindre funnit betänkligheter
mot ett stadgande av sådan innebörd som det även ur andra synpunkter
måste anses förkastligt, att hundar stryka fritt omkring. Utredningsmannen
föreslår därför, att därest det ej kan utrönas vilken ägares hund förövat
skadegörelse å får, skall så anses, som hade skadan orsakats av hund,
vilken vid tidpunkten för skadegörelsen löpte lös i den nejd, där skadegörelsen
förövats. En bevisning härom torde visserligen icke heller alltid bli så lätt
att åvägabringa, men lärer, särskilt när någon eller några hundar äro misstänkta
tor tidigare angrepp mot får, ofta kunna ske genom en av vittnen verkställd
kontroll vid sådan hunds hemvist.

I vissa fall skulle emellertid den nu uppställda bevisregeln kunna leda till
obilliga eller rentav orimliga resultat. Hundens ägare har därför föreslagits

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

skola kunna gå fri från ansvarighet, därest det göres antagligt, att hunden
icke åstadkommit skadan. Måttet av den bevisning, som sålunda skall fordras,
torde endast kunna avgöras i varje särskilt fall. Här må endast framhållas,
att ett ytterligare allvarligt indicium för skadegörelsen, utöver själva löslöpandet
i den kritiska nejden, i allmänhet torde omöjliggöra en sådan hundägarens
friande bevisning.

Vad härefter vidkommer den andra förutsättningen för att fårägaren skall
kunna få ersättning för honom åsamkad skada, nämligen att hundägaren är
solvent för skadeståndsbeloppet, måste man beräkna, att brister i sorensen
härvidlag liksom i andra skadeståndssituationer kunna vara för handen. En
obligatorisk ansvarighetsförsäkring för hundar skulle kunna avlägsna på
nämnda brist beroende förlustrisker. Utredningsmannen har emellertid icke
ansett nog starka skäl föreligga att föreslå införandet av ett så genomgripande
och omständligt institut.

Huvudsakligen på grundval av de nu anförda motiven upptog utredningsmannen
i sitt förut omnämnda förslag till lag om okynnes och skadegörandc
hundar följande stadganden. Olcynnes hund, som biter folk eller hemdjur, må
ej vara lös. Hålles ej hund som nyss sagts bunden eller instängd eller eljest
under omedelbar tillsyn av ägaren eller annan, som bär hunden i sin vård, må
polischefen i orten föranstalta om dess dödande. Anträffas sådan hund å område,
varöver hundens ägare eller vårdare ej äger förfoga, må den av en var
dödas. (1 §.) De nu återgivna bestämmelserna skola, under tid då får hållas å
bete i trakten, även gälla beträffande hund som driver får. (2 §.) Göres av
hund skada å hemdjur, gälde hundens ägare skadan fullt. Kan det ej utrönas,
vilken ägares hund förövat sådan skadegörelse, skall så anses som hade skadan
orsakats av hund, vilken vid tidpunkten för skadegörelsen löpte lös i den
nejd där skadegörelsen förövades; dock vare hundens ägare fri från ansvarighet,
därest det göres antagligt att hunden icke åstadkommit skadan. (3 §.)

Genom lagen, vars bestämmelser skulle träda i stället för vad 22 kap. 6 och
7 §§ byggningabalken innehölle däremot stridande, skulle 1893 års lag upphävas.

över betänkandet avgåvos remissyttranden av ett stort antal myndigheter
och organisationer, däribland lantbruksstyrelsen, Överståthållarämbetet, samtliga
länsstyrelser — vilka i sin tur infordrade utlåtanden från respektive hushållningssällskaps
förvaltningsutskott —- veterinärhögskolans lärarekollegium,
riksförbundet landsbygdens folk, ett flertal djurskyddsföreningar, svenska
fåravelsförcningen och svenska kennelklubben.

Flertalet yttranden innehöllo icke något allmänt uttalande örn det nu ifrågavarande
lagförslaget. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och svenska fåravelsföreningen tillstyrkte emellertid uttryckligen detta
förslag. Därvid framhöll förvaltningsutskottet, att förslaget syntes väl avvägt
och skulle fylla ett framträdande behov. Att åstadkomma bättre skydd för
fåraveln mot skadegörelser av hundar, vilka skadegörelser inom Östergötlands
län i många fall avsevärt försvårade eller rent av omöjliggjorde en lönande
fårskötsel, vore enligt förvaltningsutskottets mening tvivelsutan påkallat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utredningsmannens förslag om ingripande mot okynnes hund, som biter
folk eller hemdjur, föranledde nordiska djurskyddsföreningen till den anmärkningen,
att bestämmelsen borde avse jämväl hund, som skadade villebråd.

Däremot ansåg svenska kennelklubben nämnda bestämmelse vara alltför
vidsträckt. Enär uttrycket »hemdjur» omfattade t. ex. höns och kaniner, skulle
enligt kennelklubben orimliga konsekvenser uppkomma särskilt för yngre
jakthundar, vilka under en viss utvecklingsperiod normalt dreve eller sökte
bita dylika djur.

Veterinärhögskolans lärarekollegium framhöll, att förbudet mot att låta
okynnes hund vara lös icke borde gälla, örn hunden vöre försedd med fullgod
munkorg.

Länsstyrelsen i Uppsala län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i samma län påyrkade en bestämd definition av uttrycket »hund som driver
får». Svenska fåravelsföreningen anmärkte, att fåren kunde utsättas för lösdrivande
hundar utan att hållas å bete. Under fårens utegång på vintern för
motion och hälsa vore de lika utsatta för hundars skadegörelse som under direkt
betesgång. Landssekreteraren i Jönköpings län gjorde i skiljaktig mening
mot länsstyrelsens beslut en liknande anmärkning och föreslog, att uttrycket
»hållas å bete» skulle utbytas mot »hållas ute».

Förslaget att hundägare i visst fall skulle gälda ersättning för skada å hemdjur,
även örn det icke visats, att hans hund orsakat skadegörelsen, mötte gensagor
i flera yttranden. Sålunda anförde länsstyrelsen i Södermanlands län
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma län, att de icke kunde
biträda detta förslag. Även länsstyrelsen i Stockholms län ställde sig
tveksam härtill.

Riksförbundet landsbygdens folk fann detta stadgande lia fått en utformning,
som mycket lätt medgåve möjlighet till trakassering och som kunde
skapa helt olidliga förhållanden i en bygd. De övriga föreslagna bestämmelserna
lämnade tillräckliga möjligheter alt hålla efter okynneshundar.
Skadegörelse från hundarnas sida genom rivande av får förekomme visserligen,
men man finge icke överdriva denna skadegörelse, något som enligt
förbundets uppfattning skett i den argumentering, som framförts rörande
skärpta bestämmelser.

Från svenska kennelklubbens sida framhölls särskilt, att den föreslagna
eftergiften i avseende å kravet på bevisning skulle leda till allvarliga konsekvenser
för ägare av slövare. Så snart skada skett å t. ex. ett betesfår inom
ett område, där vid tidpunkten för skadan jakt med drivande hundar ägt
rum, torde i allra flesta fall frestelsen att ange de jagande hundarna som
skadegörare vara alltför stor för att sådan angivelse ej skulle äga rum.
Sämjan grannar emellan vore på landet ej alltid den bästa, och jakten hade
ju alla tider varit en källa till tvistigheter. Visserligen ginge hundägaren
fri från ansvarighet, därest det gjordes antagligt, att hans hund ej
åstadkommit skadan, men med hänsyn till de former, under vilka stövarjakt
bedreves, vore det nära nog omöjligt att prestera en friande bevis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

ning, och den föreslagna bevisregeln komme följaktligen att leda till fullkomligt
orimliga resultat. Kennelklubben ville därför med skärpa framhålla
vikten av att bevisskyldigheten skulle åligga den som lidit skadan i
enlighet med nu gällande bestämmelser och ej hundägaren.

Beträffande den av utredningsmannen berörda frågan om ansvarsförsäkring
för hundar anförde länsstyrelsen i Uppsala län och länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, att det borde övervägas, huruvida icke en
obligatorisk sådan försäkring kunde införas för alla hundar gällande här
avsedda skador och med premiebetalning eventuellt i samband med hundskatten.
Enligt inhämtade upplysningar kunde frågan ur 1''örsäkringsteknisk
synpunkt utan svårighet lösas och premierna skulle, med den stora
försäkringsstock och de relativt små risker, som därvid skulle förekomma,
ställa sig blygsamma jämfört med nuvarande premier vid ansvarsförsäkring
för hund, avseende alla förekommande skador.

Svenska fåravelsföreningen återupptog i skrivelse till Kungl. Maj:t den 11
april 1940 frågan örn hundars skadegörelse å får. Föreningen hemställde i
denna skrivelse dels örn förslag till speciallagstiftning angående avsättande
av kommunala hundskattemedel till en särskild fond, ur vilken ersättning
skulle utgå för skada, som okynnes hund vållat å får, dels ock om förslag
till lagstiftning angående ökad möjlighet för fårägare att avliva okynnes
hund, som jagade, revé eller dödade hans får.

Gotlands läns hushållningssällskap förklarade i skrivelse till Kungl. Majit,
att sällskapet instämde i förslaget om en särskild skaderegleringsfond av
hundskattemedel.

Över dessa båda framställningar infordrades yttrande från lantbruksstyrelsen.
Enligt styrelsens mening vore gällande bestämmelser om rätt att
oskadliggöra hundar, som utövade skadegörelse å hemdjur — särskilt får
å betesgång — liksom ock reglerna om hemdjursägares rätt till ersättning
för sådan skadegörelse icke tillräckligt effektiva. Med hänsyn till rådande
försörjningsläge i fråga örn ull och ullprodukter vore det en allmän angelägenhet
av vikt att bereda fåraveln det stöd, som en skärpning av lagstiftningen
otvivelaktigt skulle skänka. Ett genomförande av utredningsmannens
tidigare omnämnda förslag skulle innebära en i väsentliga avseenden
tillfredsställande åtgärd. Därigenom skulle dock icke ersättningsfrågan lösas
för det fall, att hundägaren icke förmådde gälda skadeståndsbeloppet. Enligt
styrelsens förmenande kunde en obligatorisk ansvarsförsäkring för hundar
erbjuda så stora fördelar, att en sådan syntes böra komma till stånd,
även örn dess anordnande skulle vara förenat med vissa svårigheter. Det
vore icke heller otänkbart, att ett effektivt instilut för reglering av ifrågavarande
skador skulle kunna inrättas jämväl på grundval av hundbeskattningen.
Styrelsen förordade därför en utredning i dessa frågor.

Vidare avgav styrelsen för svenska landskommunernas förbund yttrande
över nu ifrågavarande framställningar. Förbundet förklarade sig icke lia
något att erinra mot utvidgade möjligheter för fårägarna att freda sina djur

Kungl. Majda proposition nr 191.

Departe ments chefen.

mot skadegörande hundar. Men därmed borde förbindas klara bestämmelser,
som i möjligaste mån förebyggde missbruk. Icke endast fårägare utan
även ägare av mindre husdjur borde omfattas av lagstiftningen. Av olika
skäl ansåge styrelsen det icke lämpligt att använda hundskattemedel för
reglering av skador, som vållats av hundar. Styrelsen tillstyrkte en utredning
om åtgärder till åstadkommande av bättre skydd mot okynnes hund.
Utredningen borde dock icke begränsas till att avse allenast skydd för fåraveln.
Vidare borde till prövning upptagas frågan om skadereglering på
annan grundval än med anlitande av hundskattemedel.

I skrivelse till Kungl. Majit den 30 september 1941 hemställde hushållningssällskapens
ombud om skyndsamma åtgärder till fårhållningens skydd
mot skadegörelse av hund. Ombuden instämde därvid i de synpunkter, som
svenska fåravelsföreningen anfört i sin förut återgivna skrivelse den 11 april
1940.

Med anledning av ombudens skrivelse hemställde lantbruksstyrelsen, att
åtgärder i ämnet måtte vidtagas i enlighet med vad styrelsen förordat i sitt
yttrande över svenska fåravelsföreningens och Gotlands läns hushållningssällskaps
framställningar.

Med utgångspunkt från vad sålunda förekommit har frågan om lagstiftning
angående tillsyn över hundar varit föremål för ytterligare överväganden
inom justitiedepartementet.

Hundar användas för ett flertal, ganska olikartade ändamål i människans
tjänst. Visserligen finns i det moderna samhället mindre behov av vakt- och
vallhundar än under mera primitiva förhållanden, men i stället tagas hundar
i anspråk för nya uppgifter, t. ex. i polisväsendet, vid krigsmakten och
i blindvården. Till jakt och sällskap brukas alltjämt ett stort antal hundar.

Användandet av hundar medför emellertid alltid en viss risk för att de
skola orsaka skadegörelse å människor, djur eller annan egendom. Även om
denna risk i allmänhet är ganska ringa, kan skadan i enskilda fall bliva av
allvarligaste slag, såsom nyligen inträffade olyckor visa. Det är därför av
vikt, att sådana åtgärder vidtagas, som äro ägnade att motverka denna fara.

Av grundläggande betydelse är därvid frågan örn hundarnas arvsanlag och
uppfostran. Erfarenheten visar, att skadegörelse, som begås av hundar, ofta
vållas av sådana djur, som äro behäftade med något fel. Det är då fråga örn
vad gällande lag av år 1893 med ett ålderdomligt uttryck kallar »okynnes
hund, som biter folk eller fä». Farliga egenskaper hos hundar kunna stundom
uppstå som följd av någon sjukdom, men torde i allmänhet ha sin grund
i dåliga arvsanlag eller felaktig uppfostran. Genom kennelarbetet sker ett
medvetet urval vid hundarnas fortplantning, och genom dressyr inpräglas
vissa vanor och reaktioner hos hundarna. En allmänt genomförd avelskontroll
efter sunda principer och en riktig uppfostran av hundarna torde
på längre sikt vara av största betydelse för att nedbringa riskerna för skadegörelse.
Frågan om behovet av åtgärder från det allmännas sida för att främ -

Kunni. Maj:ts proposition nr 191

ja en önskvärd utveckling på dessa områden påkallar vissa närmare undersökningar.
Denna fråga har upptagits till behandling inom jordbruksdepartementet
och skall därför icke vidare behandlas i detta sammanhang.

Den här föreliggande uppgiften är att på lagstiftningens väg söka åvägabringa
en betryggande tillsyn över hundar, så att faran för skadegörelse i
möjligaste mån avlägsnas, och att i samband därmed reglera frågan örn ersättning
i de fall, då skada likväl uppstår. För att tillgodose dessa syftemål
har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om tillsyn över
hundar.

Såsom 1 § i förslaget har upptagits en allmän regel om att hund skall hållas
under sådan tillsyn, som med hänsyn till dess natur och övriga omständigheter
erfordras för att hindra att den orsakar skada. Huru sträng tillsynen
bör vara och på vilket sätt hunden skall hållas under kontroll, får bli beroende
—- förutom av hundens egenskaper —- av traktens bebyggelse, folk- och
trafiktäthet, förekomsten av andra husdjur, det ändamål, för vilket hunden
användes, samt övriga föreliggande omständigheter.

Särskilt beträffande mera farliga hundar är det emellertid icke tillräckligt
med en sådan allmän tillsynsregel. Såsom tidigare angivits finnas redan enligt
nu gällande lagstiftning vissa möjligheter att ingripa gentemot hundar under
särskilda förutsättningar. Enligt 1893 års lag får okynnes hund, som biter
folk eller fä, ej vara lös. Om sådan hund anträffas å område, varöver hundens
ägare eller annan, som har hunden i vård, ej äger förfoga, har vem som
helst rätt att döda hunden. Vidare kan länsstyrelsen med stöd av landshövdinginstruktionen
meddela den som har en farlig hund föreläggande vid
vite att på lämpligt sätt taga vård om hunden. I städer och andra samhällen,
där ordningsstadgan för rikets städer är gällande, kan magistrat eller
annan lokal myndighet utfärda särskilda ordningsföreskrifter rörande utelöpande
hundar.

Den sist berörda regleringen genom kommunala ordningsföreskrifter synes
på ett praktiskt sätt fylla behovet av de speciella åtgärder, som påkallas i
städer och stadsliknande samhällen. Genom att särskilda föreskrifter meddelas
för varje ort möjliggöres en anpassning efter de växlande förhållandena
i större och mindre samhällen och inom olika delar av samma samhälle.

Bortsett från denna reglering äro emellertid de nuvarande möjligheterna
att ingripa mot farliga hundar icke tillräckligt omfattande. Även i övrigt
kunna vissa erinringar göras mot de gällande bestämmelserna. Det i 1893
års lag stadgade förbudet mot att låta särskilt farliga hundar gå lösa bör
emellertid i princip bibehållas. Såsom förut framhållits äro vissa hundar
behäftade med sådana egenskaper, att det föreligger större risk för skadegörelse
genom dem än genom hundar i allmänhet. Detta gäller framför allt
i fråga örn hundar, som lia benägenhet att bilas. Denna egenskap brukar så
ofta taga sig uttryck, att den snart blir bekant för dem som lia vård örn
dylika, s. k. bitska hundar, även örn angreppen icke riktas mot dem själva.
Dessa hundägare böra därför i regel lia anledning alt hålla striing kon Bihang

till riksdagens nrotokoll 1943. 1 sami. Nr 191. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

troll över djuren utan att avvakta särskilt föreläggande härom från någon
myndighet. Utredningsmannen har, i nära anslutning till gällande lag, föreslagit
en bestämmelse av innehåll, att okynnes hund, som biter folk eller
hemdjur, ej må vara lös. Avfattningen av förbudet synes lämpligen kunna
jämkas så, att det avser hund, som visat benägenhet att bita människor eller
hemdjur. För tydlighetens skull kan angivas, att förbudet avser hundens
vistelse utomhus. Naturligtvis bör det dock vara tillåtet att hålla hunden
inom en väl inhägnad hundgård. Det torde även saknas anledning att låta
förbudet gälla för sådana fall, då hunden hålles inom trädgård eller annat
område, som är inhägnat på betryggande sätt och till vilket utomstående
personer ej äga tillträde. Däremot synes det knappast tillrådligt att låta
dessa hundar gå lösa med munkorg, såsom veterinärhögskolans lärarekollegium
föreslagit. De djur, varom här är fråga, tillhöra ofta vissa större
hundraser, och de kunna även med munkorg orsaka avsevärd skada t. ex.
genom att rusa på barn eller förfölja boskap. I enlighet med vad nu anförts
har i lagförslagets 2 § stadgats, att sådan hund som visat benägenhet att
bita människor eller hemdjur ej må vara lös utomhus, såframt den icke
hålles inom område, som är betryggande inhägnat och till vilket utomstående
ej äga tillträde.

I de framställningar och förslag om ny lagstiftning, för vilka förut redogjorts,
har särskild uppmärksamhet ägnats åt sådana hundar, som äro behäftade
med oarten att driva får. Det har därvid framhållits, att dylika hundar
vid upprepade tillfällen angripit fårhjordar och anställt betydande skador,
samt att de anfallna fåren brukat åsamkas synnerligen svåra lidanden.
Såsom utredningsmannen påpekat kan en hund, utan att bita något djur,
vålla stor skadegörelse genom att blott driva en fårhjord. Om en hund är
behäftad med egenskapen att vilja driva får, kan den alltså vara farlig,
även örn den icke brukar bitas. I anslutning till vad utredningsmannen
föreslagit torde därför förbudet mot att låta s. k. bitska hundar gå lösa
utsträckas att omfatta även sådana hundar, som visat benägenhet att driva
får. Utredningsmannen har framhållit, att bestämmelsen härom endast behövde
gälla, då får hållas å bete i trakten. I vissa remissyttranden har med
anledning härav påpekats, att samma risk föreligger, då får gå ute om vintern
utan att beta. Med hänsyn härtill synes förbudet mot att låta fårdrivande
hundar gå lösa böra gälla, när får överhuvud taget hållas ute i trakten.
Stadgande härom har jämväl upptagits i förslagets 2 §.

För att de nu behandlade förbudsbestämmelserna skola bli tillämpliga,
måste fordras bevisning om att den hund, varom fråga är, visat benägenhet
att bita människor eller hemdjur eller att driva får. Det finns säkerligen ej
sällan behov av ingripande mot en viss hund, som på goda grunder kan anses
farlig, även om dylik bevisning icke med säkerhet kan förebringas. Enligt
gällande rätt kan, såsom förut nämnts, länsstyrelsen meddela hundägare
föreläggande vid vite att på visst sätt taga vård om hunden. Att för dylikt
ändamål taga länsstyrelsen i anspråk är dock icke en praktisk anordning, och
det torde icke heller ha skett i någon större utsträckning. Den lämpligaste

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

formen för ett sådant ingripande synes i stället vara, att den lokala polischefen
meddelar erforderlig föreskrift örn hundens vård. Bemyndigande för
polischefen att företaga sådan åtgärd har upptagits i 3 § av lagförslaget. Såsom
förutsättning för polischefens ingripande föreslås där endast, att hunden
kan antagas vara farlig för människor eller hemdjur. Att jämväl låta polischefen
ingripa enbart därför att en hund på annat sätt, t. ex. genom skällande
eller orenlighet vållat otrevnad för närboende, synes knappast påkallat.
I den mån sanitära olägenheter uppstå inom städer och andra mera
tättbebyggda samhällen, kan hälsovårdsnämnden ingripa med stöd av 19 §
hälsovårdsstadgan. Det närmare innehållet av sådan föreskrift, som polischefen
meddelar, bör anpassas efter vad som befinnes påkallat med hänsyn
till hundens natur och övriga omständigheter i det särskilda fallet. Polischefen
kan exempelvis meddela föreskrift örn att hunden skall hållas bunden
eller instängd på samma eller liknande sätt, som avses med den generella
förbudsbestämmelsen i förslagets 2 §. Det kan också stundom befinnas lämpligt
att endast föreskriva, att en hund skall vara försedd med betryggande
munkorg. Förbudet kan begränsas att avse vissa tider på dygnet eller året eller
vissa närmare angivna platser. Det bör naturligtvis icke finnas något hinder
mot att polischefen, för att undanröja möjlighet till tvekan, meddelar föreskrift
även beträffande en hund, som kan antagas falla under den generella
bestämmelsen i 2 §.

Föreskrift, som meddelas av polischefen, bör genom dennes försorg bevisligen
delgivas hundens ägare. Om någon annan övertagit ansvaret för
hundens vård, bör denne inträda i ägarens ställe även i de hänseenden, som
avses i lagen. Frågan är härvid icke blott vem polischefens föreskrift skall
riktas till, utan även vem som skall bära ansvaret för hundens skadegörelse
enligt de regler härom, som i det följande skola behandlas. Om en
person endast rent tillfälligtvis, t. ex. under en promenad, fått hand örn
hunden, bör han emellertid icke likställas med ägaren, utan det måste föreligga
ett mera fast vårdnadsförhållande. Den gränsdragning mellan olika
fall, som härvid erfordras, kan lämpligen göras på samma sätt som skett
i likartade föreskrifter örn vårdnad och skadeståndsskyldighet i 1 och 47
§§ lagen om ägofred. I enlighet med vad där stadgas skall alltså jämlikt
förslaget i ägarens ställe inträda annan, som mottagit hunden till underhåll
eller nyttjande.

Enligt vad förut angivits innehåller lagförslaget dels ett direkt förbud att
låta s. k. bitska och fårdrivande hundar vara lösa och dels ett bemyndigande
för polischefen i orten att meddela särskilda vårdnadsföreskrifter beträffande
hundar, som kunna antagas vara farliga. Efterlevnaden av dessa
stadganden kan sanktioneras på flera olika sätt. Utredningsmannen har, i
anslutning till 1893 års lag, föreslagit att, örn hund, som icke får gå lös,
anträffas å område, varöver hundens ägare eller vårdare ej äger förfoga,
hunden må dödas av envar. Därjämte innehåller utredningsmannens förslag
den bestämmelsen, att polischefen i orien äger föranstalta örn dödande

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

av sådan hund, som nyss sagts, om den ej hålles bunden eller instängd eller
eljest under omedelbar tillsyn av ägaren eller vårdaren.

Befogenhet för polischefen att låta döda farliga hundar, som icke hållits
under föreskriven vård, synes vara erforderlig ur säkerhetssynpunkt och
dessutom ägnad att verksamt bidraga till efterlevnaden av lagens och polischefens
föreskrifter. I 4 § av det här föreliggande lagförslaget har polischefen
därför tilldelats denna befogenhet. För utövningen härav skall icke behöva
påvisas, att hunden kommit lös genom någons försummelse. Ej heller
torde det böra krävas, att hunden blir upptagen av polis, medan den går
lös; även örn den åter blivit instängd, skall polischefen ha rätt att föranstalta
om dess dödande. Polischefen skall emellertid icke vara skyldig att låta döda
varje hund, som olovligen varit lös. I stället bör han i varje särskilt fall
pröva, huruvida denna åtgärd befinnes nödvändig ur säkerhetsssynpunkt.
Örn en hund rent tillfälligtvis sluppit ut och ett upprepande härav ej behöver
befaras, torde hunden sålunda i regel icke böra dödas. Däremot kan
det vara lämpligt, att polischefen i ett sådant fall erinrar hundens ägare
eller innehavare om risken av att så kan ske, örn hunden framdeles icke
hålles under nödig kontroll.

Vissa invändningar kunna resas mot förslaget att bibehålla rätten för envar
att döda farliga hundar utan att det sker för att avvärja ett angrepp. Det
synes dock icke lämpligt att borttaga det skydd, som denna rätt medför, särskilt
för fåraveln och boskapsskötseln. I den föreslagna lagen har därför
upptagits stadgande härom i 4 §. Stadgandet avser såväl de hundar, som
avses med det direkta förbudet i lagens 2 §, som de hundar, för vilka polischefen
meddelat särskilda föreskrifter enligt 3 §. Såsom förutsättning för
rätten att ingripa skall gälla, att hunden icke hållits under stadgad kontroll
— vare sig detta berott på någons försummelse eller ej — samt att hunden
anträffas på område, varöver hundens ägare eller annan som mottagit hunden
till underhåll eller nyttjande ej äger förfoga.

Möjligen erfordras icke någon ytterligare sanktion av de föreslagna bestämmelserna.
För att öka dessas effektivitet har emellertid i lagförslagets
4 § även stadgats straffansvar. Detta skall enligt förslaget kunna drabba icke
endast en hunds ägare eller innehavare ulan var och en som är vållande
till att en hund kommit lös i strid mot bestämmelserna i 2 § eller till att
överträdelse skett av vårdnadsföreskrift, som polischefen meddelat jämlikt
3 §. Enligt allmänna straffrättsliga regler torde i subjektivt hänseende för
straffbarhet böra krävas kännedom örn hundens natur i det förra fallet och
örn den meddelade föreskriften i det senare.

Skyldigheten att ersätta skador, som orsakas av hundar, är ofullständigt
reglerad i gällande lagstiftning och har icke heller blivit klart bestämd genom
rättspraxis. I 1893 års lag stadgas härom, att skada, som hund gör å
hemdjur, skall fullt gäldas av hundens ägare. Utredningsmannen har i sitt
förslag bibehållit denna bestämmelse, som alltså blott reglerar skada å hem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

djur men för detta fall ålägger hundens ägare skadeståndsplikt oberoende
av om han gjort sig skyldig till någon försummelse i avseende å tillsynen
över hunden. Beträffande ansvarigheten för skador av andra slag — i
främsta rummet personskador — lämnar rättspraxis, såsom nyss antytts,
icke någon säker ledning. Det har framhållits i redogörelsen för gällande
rätt, att skyldigheten att ansvara för dylik skada ofta grundats på den skadegörande
hundens förut ådagalagda farlighet. I andra fall har skadeståndsskyldigheten
byggts på den allmänna principen örn vållande, nämligen genom
underlåtenhet att hålla erforderlig tillsyn över hunden. Slutligen har
även i rättspraxis skadeståndsansvar ansetts föreligga utan att någon försummelse
påvisats, varvid dock möjlighet till friande motbevisning lämnats
öppen.

Vid en reglering av skyldigheten att ersätta skador, som hundar förorsakat,
synes det icke föreligga anledning att uppställa skilda principer för
olika slag av skador. Samma grundsatser torde alltså böra gälla, oberoende
av om skadegörelsen skett å person, djur eller annan egendom. Det allmänna
syftemålet med skadeståndsreglerna bör vara icke blott att tillgodose de
skadelidandes krav på ersättning i den utsträckning, som enligt nu gällande
åskådning kan anses skälig, utan även att genom skadeståndsplikten framtvinga
nödig omsorg och aktsamhet från hundägarnas sida. Skadeståndsreglerna
böra bli tillämpliga, såväl då skadegörelse vållats av sådana farliga
hundar, för vilka särskilda tvångsåtgärder föreslagits, som ock då skada
förorsakats av andra hundar. För sistnämnda fall blir skadeståndsskyldigheten
den enda påföljd, som skall garantera fullgörandet av den allmänna
tillsynsplikt, vilken stadgats i 1 § av lagförslaget.

Det ligger närmast till hands att såsom grundval för skadeståndsskyldigheten
använda den allmänna principen om vållande, i detta fall utsträckt
att avse jämväl en mera allmän oaktsamhet i fråga örn tillsynen över hundar.
Det synes dock knappast lämpligt att stanna härvid. Även med en sådan utsträckning
av principen örn vållande, som nu angivits, skulle det säkerligen
i ett stort antal fall icke bli möjligt att föra bevisning om att hundägaren gjort
sig skyldig till försummelse. För den allmänna rättsuppfattningen torde det
oftast framstå såsom naturligt, att denne likväl skall vara skyldig att gottgöra
den skada, som hans djur orsakat. Behovet att framtvinga en skärpt tillsyn
över hundar utgör också ett tungt vägande skäl för en utvidgning av skadeståndsskyldigheten.
Av dessa orsaker kunde det ifrågasättas att alltid låta
hundägaren bära ansvaret för den skada, som hunden vållar. En dylik regel
skulle dock i vissa fall kunna medföra obilliga verkningar. Då det kan
ledas i bevis, att skadan icke berott på försummelse av något slag från hundägarens
sida, framstår det inträffade såsom en ren olyckshändelse, vars ekonomiska
följder den därav drabbade själv bör bära. Det synes därtör vara
mest överensstämmande med den allmänna rättsuppfattningen, att hundägaren
skall kunna befria sig från skadeståndsskyldigheten genom att visa,
att någon försummelse icke skett beträffande tillsynen över hunden. En dylik
regel överensstämmer med den princip, som kommit till användning i vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

nyss omnämnda rättsfall, och har även införts i flera främmande länders lagstiftning,
såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för utländsk rätt.
I enlighet med vad nu anförts har i lagförslagets 5 § stadgats, att skada, som
orsakats av hund, skall ersättas av dess ägare, såframt denne ej visar, att hunden
hållits under sådan tillsyn, som med hänsyn till dess natur och övriga omständigheter
skäligen kunnat fordras. Om ägaren till hunden icke har den i
sin vård utan en annan person mottagit hunden till underhåll eller nyttjande,
är det på denne det ankommer att genom noggrann tillsyn hindra hunden
från att vålla skadegörelse, och ansvarsskyldigheten bör därför, såsom
redan framhållits i annat sammanhang, läggas på honom.

Utredningsmannen har föreslagit en väsentlig eftergift i fråga om kravet
på bevisning rörande uppkomsten av sådana skador, som hundar orsakat å
hemdjur, varvid särskilt avsetts får. Då det ej kan utrönas, vilken ägares
hund som förövat dylik skadegörelse, skulle enligt detta förslag så anses, som
örn skadan orsakats av hund, vilken vid tidpunkten för skadegörelsen löpt
lös i nejden. Dock skulle hundens ägare gå fri från ansvarighet, om det gjordes
antagligt, att hunden icke åstadkommit skadan. Syftet med detta förslag
har varit att underlätta de svårigheter, som ej sällan uppkomma för fårägare,
då det gäller att bevisa vilken hund som orsakat skadegörelse å deras djur.
Även om dessa svårigheter i vissa fall kunna utgöra hinder för fårägare att
utfå skadestånd, måste dock å andra sidan beaktas, att allvarliga betänkligheter
resa sig mot en sådan avvikelse från vanliga rättsprinciper, som här
föreslagits. Därtill kommer, att en dylik bestämmelse, såsom framhållits i
vissa remissyttranden, skulle kunna medföra praktiska svårigheter och misshälligheter.
Utredningsmannens förslag torde därför i denna del icke böra
följas.

Det förekommer ej sällan, att den, som drabbats av skada genom en hund,
själv i större eller mindre utsträckning medverkat till att skadan skett, t. ex.
genom att reta eller skrämma hunden. I sådana fall synes det lämpligt, att
domstolen efter fri skälighetsprövning får bestämma, örn och till huru
stor del skadan skall ersättas. Detsamma bör gälla, örn den som bidragit till
skadans uppkomst varit den skadelidandes barn eller någon hos honom anställd
person eller ett djur, som den skadelidande äger eller innehar. Stadgande
med sådant innehåll, som nu angivits, har jämväl upptagits i 5 § av
lagförslaget.

I vissa framställningar, som återgivits i det föregående, har förslag väckts
örn anordnande av obligatorisk ansvarighetsförsäkring för hundar. Utredningsmannen,
som även berört denna fråga, har emellertid icke ansett nog
starka skäl föreligga för att föreslå införandet av ett så genomgripande och
omständligt institut. Härtill kommer, att en dylik försäkring, som överflyttade
hundägarnas skadestandsrisker på försäkringsföretagen, skulle vara ägnad
att försvaga hundägarnas intresse av att hålla noggrann tillsyn över sina djur.
Även örn en obligatorisk ansvarighetsförsäkring utan tvivel skulle medföra
vissa fördelar, synas därför övervägande skäl tala för att icke upptaga något
förslag härom. Ej heller synes det lämpligt att tillstyrka de förslag, som fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

förts om att kommunala hundskattemedel skulle få tagas i anspråk för att
ersätta skador, som hundar orsakat genom att döda eller driva får.

I 6 § av lagförslaget ha upptagits forumbestämmelser. Talan örn ansvar
för överträdelse mot lagens direkta förbud eller mot föreskrift, som meddelats
av polischefen, skall enligt denna paragraf anhängiggöras vid polisdomstol,
där sådan finnes, och eljest vid allmän domstol. Mål, däri talan örn
skadestånd föres, skall dock prövas endast av allmän domstol. I förslagets
7 § har stadgats, att ådömda böter skola tillfalla kronan.

Den nya lagen synes lämpligen böra träda i kraft den 1 juli 1943. Därvid
torde 1893 års lag böra upphävas tillika med vad 22 kap. byggningabalken
innehåller stridande mot den nya lagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över här ifrågavarande
förslag till lag om tillsyn över hundar, av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om tillsyn över hundar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hund skall hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till dess natur och
övriga omständigheter erfordras för att hindra att den orsakar skada.

2 §.

Hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur må ej vara
lös utomhus, safrand den icke hålles inom område, som är betryggande inhägnat
och till vilket utomstående ej äga tillträde. Hållas får ute i trakten,
skall vad nu är sagt gälla även beträffande hund som visat benägenhet att
driva får.

3 §•

Polischefen i orten äger föreskriva, att hund som kan antagas vara farlig
för människor eller hemdjur skall hållas bunden eller instängd, eller ock
meddela andra föreskrifter om vården av sådan hund.

Föreskrift som avses i första stycket skall bevisligen delgivas hundens ägare
eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande.

4 §•

Iakttages ej vad som stadgas i 2 § eller föreskrivits med stöd av 3 § första
stycket, straffes den därtill vallande med dagsböter. I sådant fall som nu är
sagt äger polischefen i orten lata döda hunden, evad någon är vållande eller
ej, och må den av envar dödas, da den anträffas på område, varöver hundens
ägare eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande
ej äger förfoga.

5 §.

Skada som orsakats av hund skall ersättas av dess ägare eller, örn annan
mottagit hunden till underhall eller nyttjande, av denne, såframt ej ägaren
eller innehavaren visar, att hunden hållits under sådan tillsyn som med hänsyn
till dess natur och övriga omständigheter skäligen kunnat fordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Har den som led skadan eller hans barn, hos honom anställd person eller
ock djur som han äger eller innehar medverkat till att skadan skett, bestämme
rätten, efter vad som finnes skäligt, örn och i sådant fall till huru
stor del skadan skall ersättas.

6 §.

Talan om ansvar enligt denna lag anhängiggöres vid polisdomstol där sådan
finnes och eljest vid allmän domstol; dock att mål däri talan örn skadestånd
föres må prövas allenast av allmän domstol.

7 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Genom lagen upphäves lagen den 9 juni 1893 (nr 37 s. 1) angående ändring
i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken jämte vad i samma kapitel
finnes stridande mot denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 mars
1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 4 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 12 februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om tillsyn över hundar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Herman
Zetterberg.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

1 §•

Det remitterade förslagets uppgift har angivits vara bland annat att på lagstiftningens
väg söka åvägabringa en betryggande tillsyn över hundar, så att
fara för skadegörelse i möjligaste mån avlägsnas. I detta syfte har i förevavarande
paragraf upptagits ett allmänt stadgande att hund skall hållas under
sadan tillsyn som med hänsyn till dess natur och övriga omständigheter
erfordras för att hindra att den orsakar skada. Häremot torde i sak intet
vara att erinra. Fråga är emellertid huruvida icke tillsynsplikten bör ytterligare
något vidgas. Fall kunna nämligen tvivelsutan förekomma då hund,
utan att den kan sägas direkt orsaka skada, i olika hänseenden vållar närboende
eller andra avsevärd olägenhet. Lagrådet ifrågasätter sålunda huruvida
icke stadgandet bör fullständigas, förslagsvis genom tillägg av orden
> eller avsevärd olägenhet».

Med lagens uppställning synes lämpligt att redan i denna paragraf angives
att tillsynen åvilar den som äger eller till underhåll eller nyttjande mottagit
hund.

2 §.

Då det gällt att närmare angiva vilka hundar som skola falla under första
punkten av förevarande paragraf har valts uttrycket »hund som visat henå -

Rimpi. Maj:ts proposition nr 191.

genhet att bita människor eller hemdjur». Meningen lärer icke ha varit att
härmed åstadkomma någon ändring i förhållande till gällande rätt utan allenast
att omforma den ålderdomliga bestämningen »okynnes hund, som biter
folk eller fä». Lagrådet anser dock önskvärt att av lagtexten — såsom för
närvarande får anses vara fallet — tydligare framgår att här åsyftas hundar
som på ett eller annat sätt kunna anses utgöra fara för sin omgivning.
Lagrådet finner detta syfte kunna tillgodoses genom användning av förslagsvis
uttrycket »ondsint hund som biter folk eller hemdjur».

Uttrycket i andra punkten »hund som visat benägenhet att driva får» synes
däremot böra bibehållas.

3 §.

Vad förslaget stadgar angående de polischefen tillkommande befogenheterna
torde böra undergå jämkning i vissa avseenden. Sålunda synes tillräcklig
anledning icke föreligga att begränsa polischefens möjlighet att för
särskilda fall meddela föreskrifter till att avse allenast hund som kan antagas
vara farlig för människor eller hemdjur. Även »ofarliga» hundar lära
nämligen i olika hänseenden kunna vålla avsevärd olägenhet utan att något
inskridande däremot kan äga rum med stöd av för närvarande gällande författningsbestämmelser
(jfr ordningsstadgan för rikets städer § 5, hälsovårdsstadgan
19 §, landshövdinginstruktionen 6 § 1 mom. första punkten), överhuvud
synes någon annan begränsning av polischefens befogenhet i förevarande
avseende icke påkallas än som föranledes av 1 §, eller således att för
ingripande skall krävas att den där stadgade tillsynsplikten eftersatts. Med
en sådan ståndpunkt synes icke förenligt att bibehålla förslagets bestämmelse
av innebörd att polischefen äger lata döda hund, sa snart överträdelse
ägt rum av vilken som helst föreskrift som meddelats av polischefen
(4 §). Detta torde dock icke medföra någon olägenhet, då ett så kraftigt ingripande
som dödande näppeligen bör komma till stand annat än i fråga
om hund som avses i 2 §.

Vad sist sagts torde i än högre grad äga tillämpning beträffande den envar
tillagda rätten att döda hund. Även denna befogenhet bör således, under
i övrigt i förslaget angiven förutsättning, begränsas till att — i överensstämmelse
med gällande rätt — avse endast hund som omförmäles i 2 §.

Bestämmelsen i andra stycket om delgivning av föreskrift som meddelats
av polischefen synes såsom överflödig kunna utgå.

På grund av det anförda och då de befogenheter som enligt lagen tillkomma
polischefen böra regleras i ett sammanhang samt bestämmelsen i 4 § örn
rätt för envar att döda hund lämpligen synes kunna överflyttas till förevarande
paragraf hemställer lagrådet, att åt första stycket i denna paragraf
gives i huvudsak det innehåll, att där tillsynen över hund eftersättes, polischefen
i orten äger meddela de föreskrifter som omständigheterna påkalla,
såsom att hunden skall vara försedd med munkorg eller hållas bunden eller
instängd, samt att då fråga är örn hund som i 2 § avses polischefen ock må,
där så finnes nödigt, låta döda hunden, ävensom att i ett andra stycke före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

skrives att, där hund som sist sagts anträffas lös å område varöver den som
är pliktig att hava tillsynen ej äger förfoga, den må av envar dödas.

4 §.

Enligt förevarande paragraf skall straff kunna drabba icke endast hunds
ägare eller innehavare utan var och en som är vållande till att hund kommit
lös i strid mot bestämmelserna i 2 § eller till att överträdelse skett av föreskrift
om tillsyn som polischefen meddelat jämlikt 3 §. Lagrådet finner det
knappast vara av omständigheterna påkallat att införa ett så vidsträckt
straffansvar som här ifrågasättes. Straffansvar torde böra åvila allenast hundens
ägare eller den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande, i den
mån ansvar enligt allmänna strafflagen ej må följa. Det synes således tillräckligt
att i enlighet med vad i motsvarande fall plägar ske stadga straff
för den som bryter mot vad som stadgas i 2 § eller föreskrivits med stöd
av 3 § första stycket. Straffbestämmelsen torde lämpligen böra upptagas efter
skadeståndsreglerna i förslagets 5 §.

Bifall till lagrådets hemställan under 3 § föranleder att andra punkten i
förevarande paragraf utgår.

5 §■

Beträffande skada som orsakas av hund gälla för närvarande olika regler
för de fall då skadan drabbat hemdjur och då fråga är om annan skada.
För skada å hemdjur vilken orsakas av hund som avses i 1893 års lag angående
ändring i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken är hundens
ägare ersättningsskyldig oberoende av vållande. Han äger sålunda ej till sitt
fredande söka leda i bevis, att skadan ej har sin grund i någon försummelse
fran hans sida utan är att tillskriva en olyckshändelse. Vad åter angår annan
skada än å hemdjur — främst personskada — gäller, såsom också inom
högsta domstolen uttalades vid granskningen av 1893 års lag, att ersättningsskyldighet
inträder allenast i händelse av vållande. Visserligen föreligga,
på sätt av remissförslaget framgår, exempel i rättspraxis på att också
för dylik skada ersättning utdömts utan att vållande från hundägarens
sida visats föreligga. Men i högsta domstolens praxis har städse, senast
1942, upprätthållits fordran på vållande, låt vara i form av en mera allmän
oaktsamhet beträffande tillsynen över hund.

Otvivelaktigt måste det betecknas såsom ett missförhållande att hundägarens
ersättningsskyldighet skall bliva annorlunda och mildare bedömd
vid skada å person än å hemdjur. För den allmänna rättsuppfattningen
torde det också framstå såsom naturligt att skada som orsakas av en bitsk
eller eljest farlig hund skall ersättas av hundens ägare, åtminstone för den
händelse att av omständigheterna ej framgår att ägaren är fri från vållande.
En ändring i nu rådande ordning är följaktligen påkallad. Härvid kunde måhända
ifrågasättas, örn ej åt rättspraxis borde överlämnas lösandet av ifrågavarande
spörsmål. I allmänhet torde i de mål som komma under bedömande
vara möjligt att med tillämpning av culparegeln uppnå ett med rättskäns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

lan överensstämmande resultat. I de fall då vållande ej kan fastställas, kan
dock ett friande resultat komma att framstå såsom stötande. Att praxis utan
stöd av lag skulle fastslå ett av vållande oberoende hundägareansvar lärer
näppeligen kunna antagas. Avgörande skäl synas därför tala för att i lag
reglera skadeståndsrätten. Den reglering av ägares skadeståndsskyldighet som
gjorts i förevarande paragraf — grundad å presumera! vållande — synes utgöra
en tillfredsställande lösning. Att ägaren av hemdjur vilket skadas av hund
genom den nya bestämmelsen kommer att, för den händelse hundägaren
visat sig vara fri från vållande, gå miste örn den rätt till ersättning som
också i dylikt fall för närvarande tillkommer honom, torde visserligen vara
en nära nog ofrånkomlig konsekvens av önskvärdheten att erhålla en enhetlig
regel för de olika slagen av skador men i sak vara utan nämnvärd
praktisk betydelse.

Nu ifrågavarande skadeståndsregel har föreslagits skola, där hund emottagits
till underhåll eller nyttjande, gälla innehavaren. Som förebild i vad rör
dennes ansvar åberopas 1 och 47 §§ lagen om ägofred. Dessa innebära, att
vården av hemdjur åligger ägaren eller den som till underhåll eller nyttjande
mottagit djuret samt att skadeståndsskyldighet åligger ägaren och innehavaren.
De äro således solidariskt ansvariga. Denna princip har jämväl
kommit till uttryck i 1916 års bilansvarighetslag. Enligt 7 § i nämnda lag
är sålunda den som med nyttjanderätt innehar bil under vissa förutsättningar
lika med bilens ägare ansvarig för skada som inträffar i följd av trafik med
bilen.

Enligt förslaget åter kan den skadelidande ej rikta något krav mot
ägaren till hunden, då den för underhåll eller nyttjande innehas av
annan. Ar innehavaren insolvent, går förlusten följaktligen ut över den
skadade. Detta synes ej vara skäligt. Särskilt den som äger en bitsk eller eljest
farlig hund står i förhållande till tredje man närmast till att svara för
den skada som åsamkas av en sådan hund. Även med denna ståndpunkt
synes emellertid ansvarigheten för innehavaren böra upprätthållas och denne
förty bliva solidariskt medansvarig. När det gäller skada av hund torde
visserligen ej lika starka skäl som i förutnämnda båda lagar föreligga att,
vid sidan av ägaren, ålägga innehavaren skadeståndsplikt, men en dylik regel
torde likväl vara av värde, främst med hänsyn till angelägenheten att hos
hundens innehavare inskärpa vikten av att hava erforderlig tillsyn över
hunden.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att åt bestämmelsen i förevarande
paragraf första stycket gives det innehåll att skada som orsakas av
hund skall ersättas av dess ägare, ändå att han ej är vållande till skadan;
dock att han skall vara fri från ersättningsskyldighet, där av omständigheterna
framgår alt skadan icke skett på grund av bristande tillsyn över hunden,
samt att i ett andra stycke föreskrives, att vad sålunda stadgats örn ägaren
ock skall gälla annan som är pliktig att hava tillsynen (iver hunden.

I det föreslagna andra stycket givas regler örn mcdvållande. Den jämkningsregcl
som härutinnan föreslås omfattar ej blott det fall att den skadelidande

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

själv medverkat till skadan utan även att sådan medverkan skett av den skadelidandes
barn, hos honom anställd person eller ock djur som han äger eller
innehar. Om än vid skada av hund det måhända oftare än eljest kunde tänkas
förekomma att medvållande ligger annan än den skadelidande till last, synes
det emellertid ej tillrådligt att pa ett speciellt område som det förevarande i
lag reglera ett ämne som är gemensamt för hela skadeståndsrätten. Avgörandet
härutinnan i de fall som må uppkomma bör i stället lämnas åt rättstillämpningen.
Lagrådet hemställer förty, att orden »eller hans barn, hos honom anställd
person eller ock djur som han äger eller innehar» måtte utgå.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 2 april 1943.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler efter
gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet lagradets den
24 mars 1943 avgivna utlåtande över det den 12 februari 1943 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om tillsyn över hundar.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har ifrågasatt, huruvida icke den i 1 § av lagförslaget stadgade
allmänna tillsynsplikten borde något vidgas, så att hänsyn skulle tagas icke
blott till skadegörelse utan även till annan avsevärd olägenhet, som hund
kunde vålla. Denna komplettering av stadgandet torde böra vidtagas. Däremot
finner jag icke tillräckliga skäl föreligga att, såsom lagrådet jämväl
förordat, begränsa tillsynsplikten att gälla allenast för den som äger eller
till underhåll eller nyttjande mottagit hund.

Bestämmandet av vilka hundar som skola inbegripas under stadgandet i
2 § första punkten har i det remitterade förslaget skett genom uttrycket
»hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur». För att tydligare
angiva att i detta stadgande åsyftas hundar, som på ett eller annat sätt
kunna anses utgöra fara för sin omgivning, har lagrådet påyrkat att nämnda
uttryck skulle ersättas förslagsvis med »ondsint hund som biter folk eller
hemdjur». Även det uttryck som använts i det remitterade förslaget måste
emellertid anses innebära att hunden är farlig, och det synes dessutom bättre
framhäva att hunden skall vara behäftad med en särskild, för ägaren eller
innehavaren känd oart. Jag anser mig därför icke böra föreslå någon ändring
i ordalagen.

I anslutning till den här förordade utvidgningen av tillsynsplikten i 1 §
torde, såsom lagrådet föreslagit, polischefens i 3 § stadgade befogenhet att
meddela särskilda föreskrifter böra utsträckas att gälla för alla sådana fall
där tillsynsplikten eftersatts. Lagrådet har vidare ansett att bestämmelsen
örn delgivning av föreskrift som meddelats av polischefen kunde utgå sa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

som överflödig. Den synes dock fylla en praktisk funktion, särskilt med
hänsyn till regeln om vem delgivningen skall riktas till. Bestämmelsen torde
därför böra bibehållas.

Den nyss angivna utsträckningen av polischefens befogenhet bör icke gälla
i fråga om dödande av hund med hänsyn till den allvarliga karaktären i ett
sådant ingripande. I överensstämmelse med vad lagrådet förordat torde såväl
polischefens befogenhet att döda hund som rätten för envar att vidtaga denna
åtgärd kunna begränsas att avse sådan hund som omförmäles i 2 §.

Beträffande den föreslagna straffbestämmelsen har lagrådet anfört, att
straffansvar enligt förevarande lag borde åvila allenast ägare till hund eller
annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande. Såsom redan antytts
i fråga om den i 1 § stadgade tillsynsplikten är jag emellertid icke benägen
att på detta sätt begränsa ansvarigheten. Att utsätta människor eller
egendom för risker genom att ej iakttaga skyddsbestämmelserna torde böra
straffbeläggas, även om den skyldige icke är den som i första hand har tillsynen
över hunden. I enlighet med vad som föreskrivits i det remitterade
förslaget bör därför straff kunna drabba var och en som — med uppsåt eller
av vårdslöshet — underlåter att iakttaga vad som stadgas i 2 § eller vad
polischefen föreskrivit med stöd av 3 §. Såsom chefen för justitiedepartementet
framhållit vid remissen till lagrådet torde enligt allmänna straffrättsliga
regler förutsättas kännedom om hundens natur i det förra fallet och om den
meddelade föreskriften i det senare.

I fråga om skadeståndsreglerna har lagrådet tillstyrkt förslaget att ägare
till hund eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande skall
vara skyldig att gälda skadestånd, såframt han icke kan visa att tillbörlig
aktsamhet iakttagits. I de fall då detta skadeståndsansvar åvilar annan än
hundens ägare skall enligt det remitterade förslaget ägaren icke därjämte
bära dylikt ansvar. Lagrådet har däremot förordat att ägaren och innehavaren
åläggas solidariskt ansvar. För ägarens del skulle detta innebära att han
i dessa fall bleve skadeståndspliktig, även om han kunde visa att från hans
sida all omsorg iakttagits. Enligt allmänna rättsgrundsatser kan den som
lämnar sin hund i annans vård bli ersättningsskyldig, om han icke tagit nödig
hänsyn till hundens natur och vårdarens egenskaper. Att utsträcka ägarens
skadeståndsansvar till exempelvis sådana fall som då hunden lämnats
till dressyr eller för att användas i militärtjänst, är enligt min mening att gå
alltför långt. Jag anser mig därför icke höra frånträda den ståndpunkt som
i denna fråga kommit till uttryck i det remitterade förslaget.

Den föreslagna bestämmelsen om medvållande reglerar frågan om jämkning
av skadeståndsskyldigheten, såväl då den som led skadan själv medverkat
därtill, som ock då medverkan skett av hans barn, hos honom anställd
person eller ock djur som han äger eller innehar. Lagrådet har ansett, att de
sist angivna fallen icke borde behandlas i lagen utan överlämnas åt rättstillämpningen.
Det vore nämligen, enligt vad lagrådet anfört, ej tillrådligt
att på ett speciellt område som det förevarande i lag reglera ett ämne, som
är gemensamt för hela skadeståndsrätten. Enligt min mening föreligger emel -

Kungl. Majlis proposition nr 191.

lertid ett särskilt behov att behandla dessa fall just vid skador som orsakas
av hundar. Det är icke ovanligt att någon av den skadelidandes familjemedlemmar,
anställda eller djur medverka till skadans uppkomst. Man torde
ej behöva befara, att en regel på ett så speciellt rättsområde som detta
skall kunna vålla missförstånd vid tolkning av motsvarande lagbestämmelser
på andra områden. Med hänsyn härtill synes den föreslagna bestämmelsen
böra bibehållas, dock med den jämkningen att orden »hans barn» utbytas
mot »medlem av hans familj».

Slutligen torde vad lagrådet anfört böra föranleda vissa, väsentligen redaktionella
jämkningar i det remitterade förslaget. Sålunda kunna stadgandena
om rätt att döda hund lämpligen upptagas i 3 § och straffbestämmelsen
som följd därav flyttas efter skadeståndsreglerna.

Föredraganden hemställer härefter, att det i enlighet med vad sålunda
anförts ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreliggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Tidelius.

flihnng till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 191.