Kungl. Maj:ts proposition nr 191 (Proposition 1938:191)

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av strafflagen, m. m.; given
Stockholms slolt den 12 mars 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 21 § rättegångsbalken;

3) lag om ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående dagsböter
utom strafflagens område (särskild böteslag);

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119)
om verkställighet av bötesstraff;

5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom;

6) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående
villkorlig frigivning;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr
343) om ungdomsfängelse;

8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)
örn tvångsuppfostran;

9) lag angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937
(nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

10) lag angående ändrad lydelse av 2 och 16 §§ lagen den 22 april 1927
(nr 107) om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare;

11) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 22 april 1927 (nr 108)
om internering av återfallsförbrytare;

12) lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten; samt

13) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 23 oktober 1914 (nr
325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro;

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 4 kap. 9—11 och 13 §§ strafflagen1 skola
upphöra att gälla, dels att 2 kap. 3, 4 och 8 §§, överskriften till 4 kap. och
1—8 §§ i samma kap., 10 kap. 9 och 14 §§, 13 kap. 2 §, 19 kap. 21 §, 20 kap.
8 § och 9 § 1 mom. samt 25 kap. 15, 18 och 22 §§ nämnda lag2 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till 16 kap. 3 § samma
lag3 skall fogas ett nytt moment av nedan angivna lydelse:

2 KAP.

3 §■

Straffarbete skall ådömas på livstid, eller på viss tid ej under två månader
eller över tio år, där ej annat följer av vad i 4 kap. 2 § sägs.

4 §•

Fängelse kan---gäldande saknas.

Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, må ej sättas under en månad
eller över två år, där ej annat följer av vad i 4 kap. 2 § sägs.

8 §•

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets
beskaffenhet och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer av
vad i 4 kap. 2 § sågs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från
och med en till och med trehundra riksdaler riksmynt, efter ty prövas skäligt
med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet

1 Senaste lydelse, se beträffande 9, 11 och 13 §§ 1906: 51 s. 1 och beträffande 10 S 1909:58
s. 5. s

D * Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 3 § 1906: 51 s. 1, 4 § 1906: 51 s. 1 och 1937:119 samt
8 § 1931:327, beträffande 4 kap. 1 § 1936:244. 2 § 1906:51 s. 1, 4 § 1921:288, 7S 1884-21 s 1
och 1937:121 samt 8 § 1906:51 s. 1, beträffande 10 kap. 9 § 1914:328 och 14 S 1906- 42 s 1
beträffande 19 kap. 21 § 1910:70 s. 1, beträffande 20 kap. 8 § 1918:268 samt 9 § 1890:33 s. {
och 1937: 242, beträffande 25 kap. 15 § 1909:31 s. 2 och 1936: 244 samt 22 S 1909:31 s 2
Senaste lydelse, se 1921: 288, 1936:244 och 1937: 464.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 191.

och ekonomiska förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp
därefter jämkas. Minsta bötesstraff vare fem riksdaler.

Där enligt---fem riksdaler.

Böter tillfalla kronan.

4 KAP.

Om sammanträffande av brott samt om förändring av straff; så ock örn återfall
i brott.

1 §•

Skall någon dömas för flera brott, varde gemensamt straff ådömt, evad
brotten begåtts genom samma handling eller genom skilda handlingar. För
brott som finnes förskylla böter må dock bötesstraffet ådömas jämte straff
för övriga brott, om särskilda skäl därtill föranleda.

I fråga om ådömande av straff varom förmäles i 2 kap. 15 § är nedan i
7 § stadgat.

2 §•

Gemensamt straff bestämmes med tillämpning av de för brotten i lag stadgade
straffsatserna; dock må straffet i den svåraste tillämpliga straffarten höjas
intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen sammanlagda
med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelse eller
straffarbete på viss tid, må det straffet ej överskridas med mer än två år.
Böter såsom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsböter eller
femhundra riksdaler; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat för något
av brotten. Ej må gemensamt straff understiga det svåraste av de lägsta
straffen.

3 §•

Varder den, som genom laga kraftvunnet utslag för brott dömts till fängelse
eller straffarbete på viss tid, därefter övertygad om brott som förövats innan
verkställighet av nämnda straff börjat; finnes han jämväl för sistnämnda
brott förskylla sådant straff, då skall gemensamt straff för brotten
ådömas och så bestämmas som hade han på en gång varit för dem lagförd.
Övertygas han samtidigt örn brott, som är begånget sedan han börjat undergå
förstnämnda straff, må ock det brottet straffas gemensamt med de
övriga.

Från gemensamt straff, vartill dömes jämlikt 1 morn., skall avräknas vad
den dömde kan hava utstått av det förut ådömda straffet.

4 §■

Förekommer till verkställighet utslag, varigenom någon dömts till fängelse
eller straffarbete på viss tid, och finnes att brottet förövats innan den dömde
börjat undergå dylikt straff som för annat brott blivit honom ålagt; då skall,
sedan utslagen vunnit laga kraft, gemensamt straff för brotten bestämmas
med tillämpning av stadgandena i 3 §. örn förening av straff som nu sagts

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

gore allmän åklagare, efter anmälan av Konungens befallningshavande, framställning
hos första domstol i något av målen.

Domstolen må ej meddela beslut örn förening av straff utan att den dömde
erhållit tillfälle att yttra sig. Om fullföljd av talan mot sådant beslut gäde
vad stadgat är om överklagande av utslag i brottmål. Beslutet skall, där
ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse ändå att klagan däremot
föres. Utan avbidan på beslut om förening av straff må ettdera straffet verkställas.

5 §•

Dömes någon till straffarbete på livstid, förfalle annat frihetsstraff och
böter som han tillika förskyllt.

Förekomma till verkställighet på en gång utslag, varigenom någon dömts
till straffarbete på viss tid, samt utslag, enligt vilket han har att undergå
fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff, skall,
där ej sådant fall föreligger som i 4 § avses, fängelsestraffet övergå till straffarbete.
Beslut härom meddelas av Konungens befallningshavande.

6 §•

Vid tillämpning av 2—5 §§ anses viss tids fängelse svara mot straffarbete
under hälften så lång tid.

Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följa
fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff
än böter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid
böternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma straff

1 dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i penningar,
skall varje påbörjat bötesbelopp av fem riksdaler anses lika med en dagsbot.

Uppkommer vid sammanläggning eller avräkning av straff brutet månadstal,
skall halv månad räknas till femton dagar; brutet dagatal förfaller.

7 §•

Vad i 1—4 §§ är stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delar gälla,
där någon för flera brott i samma befattning förskyller avsättning från befattningen
eller mistning därav på viss tid.

I andra fall varde straff som nu sagts särskilt ådömt.

8 §•

Där något av de brott för vilka gemensamt straff ådömes är sådant som i

2 kap. 7 § sägs, må kunna till skärpning dömas.

Är av straff, som med varandra sammanläggas, någotdera förbundet med
skärpning, varde den tillämpad; äro två eller flera av straffen förbundna med
skärpning, tillämpas dsn skärpning som är svårast eller, där skärpningarna
äro lika svåra, en av dem. En dags skärpning med mörkt enrum anses svara
mot två dagars skärpning endast genom hårt nattläger. Där skärpningar
efter denna grund finnas lika svåra, tillämpas skärpningen med mörkt en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 5

rum. Går i fall som här är sagt strafftiden över två år, vare skärpningen
förfallen.

Äro i fall, då från ådömt straff skall avräknas straff som redan verkställts,
båda straffen förbundna med skärpning, varde verkställd skärpning jämväl
avräknad från den senare ådömda i enlighet med de i 2 mom. för jämförelse
mellan olika skärpningar stadgade grunder.

10 KAP.

9 §•

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus, eller
plundra eller fördärva de annan egendom; då skola de dömas, anstiftare och
anförare till straffarbete från och med två till och med tio år, och annan
deltagare i upproret till sådant arbete i högst sex år; varde ock för våld eller
annan brottslig gärning, som vid uppror begås, gärningsmannen straffad efter
ty i 4 kap. skils.

14 §.

Var som, muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift, den
han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller egendom
eller till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskilt med straff belagd
är, dömd till böter eller fängelse. Avsåg uppmaningen brott, varå strängare
straff än fängelse kan följa, eller voro eljest omständigheterna synnerligen
försvårande, då må till straffarbete i högst fyra år dömas. Är den skyldige
i följd av uppmaningen förfallen till straff för delaktighet i brott, som därå
följt, gäde vad i 4 kap. stadgas.

Där någon---1 mom. sägs.

Har någon---eller fängelse.

Vad i---åsyftade verkan.

13 KAP.

2 §■

Har någon genom mened bidragit därtill, att den, som oskyldig är, blivit
fälld till straff, det han till fullo eller till någon del undergått; vare ock
menedaren förfallen till straff efter 16 kap. 3 §; och gånge, vid straffens tilllämpning,
som i 4 kap. skils.

16 KAP.
3 §■

Dömdes den tilltalade jämväl för annat brott än det, för vilket han falskeligen
angivits, bestämmes straffet för angivaren såsom i 1 mom. är stadgat
efter det straff sistnämnda brott skulle hava förskyllt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

19 KAP.

21 §.

Har någon, i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada eller att förstöra
eller skada annans egendom eller med vetskap om annans uppsåt till sådant
brott för att honom därvid tillhandgå, tillverkat, anskaffat eller förvarat
sprängämne; varde dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse.
Varder medelst sprängämnet brott, som därmed åsyftat var, begånget, eller
göres försök till sådant brott i fall, där försöket är i lagen med straff belagt,
och skall ej gärningen straffas efter ty i 6 § stadgas; gånge vid straffets
bestämmande som i 4 kap. sägs.

Har den----straff fri.

20 KAP.

8 §•

Varder någon---stöld straffas.

Går sammanlagda värdet ej över trettio riksdaler; straffes såsom för ett
snatteribrott.

9 §•

Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, eller
sådant brott och snatteri, och varder han därför på en gång lagförd; straffes
såsom för en stöld eller ett inbrott, och må straffet förhöjas till straffarbete
i ett år utöver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden.

25 KAP.

15 §.

Underlåter eller försummar ämbetsman vid statens kanal- eller slussverk
eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning vad honom, till
förekommande av olyckshändelse, åligger att iakttaga, så att skada lätteligen
ske kan; dömes till fängelse eller böter. Var vållandet synnerligen grovt,
må dömas till straffarbete i högst två år. Finnes den felaktige hava för brottet
förskyllt fängelse, skall han, om skäl därtill äro, tillika avsättas. Prövas
den felaktige förfallen till straffarbete, varde avsatt, och förklare domstolen
att han ej vidare må i dylik befattning nyttjas.

Sker sådan underlåtenhet eller försummelse uppsåtligen; varde den brottslige
avsatt samt dömd till straff efter 19 kap. 11 § och påföljd som i 1 mom.
sägs.

18 §.

Innefattar förbrytelse, som i 16 eller 17 § sagd är, tillika annat uppsåtlig!
brott eller sådant vållande, varå straff efter denna lag följa bör; gånge som
i 4 kap. stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

22 §.

Vad om---tjänsteärende förrätta.

Skall, till följd av Konungens förordnande, vad i 19 kap. 11 och 12 §§
om statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning
stadgat är, tillämpas å dylik inrättning, som av enskilda personer,
menigheter eller bolag gjord är; varde ock därvid anställd person för
brott av sådan beskaffenhet, som i 15 § nämnd är, straffad efter de i samma
§ stadgade grunder; och förklare domstolen, örn brottet uppsåtligen skett
eller den brottslige därför finnes förskylla straffarbete, att han ej sedermera
må kunna i dylik allmän befattning nyttjas.

• Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; och skall i avseende härå iakttagas
följande:

1. Genom denna lag upphäves vad i lag eller särskild författning finnes
däremot stridande. I stället för bestämmelse av innebörd, att för brott tilltalad,
som fortsätter sitt brottsliga förfarande, skall dömas till särskilt straff
för varje gång åtal äger rum, gäde att såsom särskilt brott skall anses vad
han före varje åtal förbrutit; och skall föreskrift rörande högsta sammanlagda
straff för sådana brott iakttagas vid bestämmande av gemensamt straff
för brotten.

2. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tilllämpas.

3. I äldre lag givna bestämmelser örn sammanträffande av brott och
om förening eller förändring av straff — därvid beträffande 4 kap. 7 §
skola iakttagas stadgandena i lagen den 9 april 1937 om ändring i vissa delar
av strafflagen — skola äga tillämpning med avseende å straff som ålagts eller
ålägges i mål, vilket av första domstol avgjorts före den 1 januari 1939.

Där i sådant mål straff blivit någon för visst brott ålagt, skall vad nu sagts
gälla även beträffande straff för annat brott, såframt detta förövats

antingen innan förstnämnda straff ålades eller därefter innan verkställighet
av straffet började,

eller ock, före den 1 januari 1939, efter det straffet började verkställas men
innan det blivit till fullo verkställt.

4. Vid ådömande jämlikt nya lagen av gemensamt straff för brott, som
förövats före den 1 januari 1939 och enligt äldre lag skolat straffas med tilllämpning
av 4 kap. 1 eller 3 §, iakttages att brotten ej må föranleda högre
straff än vad därå efter äldre lag kunnat följa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 21 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas — med upphävande av bestämmelsen i 3 mom. kungörelsen
den 18 december 1823 angående ändring av 10 kap. 21 § rättegångsbalken
samt huru förhållas bör, då emot redan dömde personer yppas brott,
varom rannsakning tillförene icke varit anställd — att 10 kap. 21 § rättegångsbalken
skall erhålla följande ändrade lydelse:

21 §.

Brott och missgärningsmål, svårare och mindre, rannsakes och dömes
där gärningen gjord är, evad rätt han eljest hörer till, som brutit. Haver
någon å flera ställen gjort missgärningar; rannsake och pröve domaren å
varje ort, om han till gärningen saker är; men varde dömd för alltsammans
av den rätt, där han sist lagföres. För mindre brott må dock dömas där
det skett.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående dagsböter
ntom strafflagens område (särskild böteslag).

Med ändring av lagen den 24 september 1931 angående dagsböter utom
strafflagens område (särskild böteslag) förordnas, att överskriften skall lyda
som nedan sägs och 2 § hava följande lydelse:

T i» g med vissa bestämmelser örn bötesstraff utom strafflagens område (särskild
böteslag).

2 §•

Vad i 4 kap. strafflagen är stadgat om ådömande av gemensamt straff vid
sammanträffande av brott må ej i något fall tillämpas i fråga örn brott som
finnes förskylla normerade böter eller böter vilka enligt särskilda författningar
ådömas och ej må förvandlas.

Är i lag eller författning föreskrivet att böter för visst brott helt eller delvis
skola tillfalla annan än kronan eller användas för särskilt ändamål, skall,
där böter ådömas såsom gemensamt straff för sådant brott och annat brott,
efter omständigheterna förordnas huru böterna skola fördelas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119) om

verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 8, 13, 14 och 18 §§ lagen den 9 april 1937 om
verkställighet av bötesstraff, vilken lag i dessa delar träder i kraft den
1 januari 1939, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

8 §■

Bötesstraff, som ådömts till belopp ej överstigande fem dagsböter eller
tjugufem kronor omedelbart i penningar, må ej förvandlas. Har bötesstraff
med tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen ådömts gemensamt för flera brott,
må förvandling ej ske med mindre straffet överstiger tio dagsböter eller femtio
kronor omedelbart i penningar. Då flera bötesstraff sammanträffa, skall
vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen.

Utan hinder---sådan förseelse.

13 §.

Vid böters förvandling till fängelse svare en till och med fem dagsböter
mot tio dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugu mot en
dags fängelse, varje följande påbörjat antal av två dagsböter till och med
nittio mot en dags fängelse samt varje därefter följande påbörjat antal av
tre dagsböter mot en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsstraffet
ej må sättas över nittio dagar.

Hava böter---som ogulden.

Vid förvandling---en dagsbot.

14 §.

Skall förvandling ske av något bötesstraff och häftar den bötfällde jämväl
för andra böter som enligt denna lag må förvandlas, varde samtliga böter
förvandlade och gemensamt förvandlingsstraff bestämt efter sammanräknade
antalet dagsböter. Har avbetalning skett och äro dagsböternas belopp
olika, skall vid bestämmande av förvandlingsstraffet betalningen avräknas
å bötesstraff med lägre dagsbot.

Kungl. Maj:ts proposition nr Wi -

Har någon avtjänat förvandlingsstraff för böter och förekomma därefter
till förvandling andra böter, vilka ådömts innan förstnämnda straff till fullo
verkställts, må för dessa böter ej åläggas högre förvandlingsstraff än som
skolat återstå, därest gemensamt förvandlingsstraff på sätt i första stycket
sägs beräknats för samtliga böter och därifrån avräknats det förut verkställda
förvandlingsstraffet. Föreligger, då flera bötesstraff skola förvandlas, fall
som nu sagts allenast beträffande något eller några av straffen, beräknas för
sistnämnda böter och de övriga särskilda förvandlingsstraff, varefter straffen
sammanläggas, med iakttagande dock att sammanlagda strafftiden ej må
överstiga nittio dagar.

18 §.

Förekomma till verkställighet flera beslut, varigenom någon ålagts förvandlingsstraff
för böter, skola straffen förenas eller sammanläggas sålunda,
att strafftiden motsvarar den som skulle följt därest böterna på en gång förvandlats.

Har någon avtjänat förvandlingsstraff och förekommer därefter till verkställighet
beslut örn förvandling av böter, vilka ådömts innan förstnämnda
straff till fullo verkställts, skall straffet nedsättas efter ty i 14 § andra stycket
sägs, där det ej skett vid böternas förvandling.

Beslut som i denna paragraf avses meddelas av Konungens befallningshavande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 11, 12, 13, 14 och 18 §§ lagen den 28 juni
1918 angående villkorlig straffdom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:

1 §•

Dömes någon---i verkställighet. ,

Villkorlig dom---sistnämnda lag.

Finnes någon förskylla, jämte frihetsstraff i fråga varom villkorlig dom
enligt denna paragraf må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten,
utgöre den omständigheten ej hinder mot beviljande av anstånd
med förstnämnda straff. Beviljas anstånd, skall disciplinstraffet ådömas
särskilt.

2 §.

Villkorlig dom---ej meddelas.

Ålägges jämte förvandlingsstraff även frihetsstraff som i 1 § sägs, må anstånd
enligt denna lag kunna lämnas med båda straffen men icke med ettdera
allena.

11 §.

Begår den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff, efter
domens meddelande men före prövotidens slut brott som finnes förskylla
straffarbete eller fängelse, skall anståndet förklaras förverkat; och skall därvid
under förutsättningar som angivas i 4 kap. 3 § strafflagen bestämmas
gemensamt straff för brotten.

Varder den, som erhållit anstånd med straffarbete på viss tid eller fängelse,
övertygad att hava före domens meddelande förövat annat brott som
finnes förskylla sådant straff, då skall, vid bestämmande jämlikt 4 kap. 3 §
strafflagen av gemensamt straff för brotten, ock förordnas huruvida anstånd
enligt denna lag må äga rum.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1, 2 och 12 §§ 1937:120.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

12 §.

Där villkorligt dömd i annat fall än i 11 § avses övertygas om brott som
förövats före prövotidens slut, må anståndet kunna förklaras förverkat.

13 §.

Åsidosätter den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott,
något av vad enligt 5 § åligger honom, eller fullgör han ej honom åliggande,
i 6 och 7 §§ omförmälda skyldigheter, må varning kunna meddelas honom
eller ock anståndet kunna förklaras förverkat.

Beslut härom---enligt 16 §.

Varning må---under prövotiden.

14 §.

Förverkas ej anståndet, och kommer ej heller av orsak, som i 11 § andra
stycket sägs, ny dom, vare straffet förfallet.

18 §.

Äro flera — — — skall fortfara.

Vad i andra punkten av första stycket är sagt skall äga motsvarande tilllämpning,
när anstånd beviljas i fall som i 11 § andra stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; dock skall äldre lag äga tilllämpning
i fall då straff bestämmes enligt de före nämnda dag gällande
stadganden om sammanträffande av brott och om förening eller förändring
av straff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående

villkorlig frigivning.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
frigivning skall upphöra att gälla samt att 13 § samma lag skall erhålla följande
ändrade lydelse:

13 §.

Varder den frigivne under prövotiden övertygad om brott som förövats
efter straffverkställighetens början och dömes han därför till fängelse eller
straffarbete, skall domstolen tillika förklara den villkorligt medgivna friheten
förverkad. Lag samma vare, där han under prövotiden övertygas örn
brott som förövats innan straffet började verkställas samt i följd därav förhöjt
straff ådömes jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen.

Har den frigivne före prövotidens utgång blivit för brottet häktad, gälle
vad i första stycket sägs, ändå att han senare dömes.

Kungl. Mqj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om

ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 17 och 20—23 §§ lagen den 15 juni 1935 om
ungdomsfängelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt
att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 22 a §, av nedan
angivna lydelse:

17 §.

Bryter den som utskrivits på prov mot de för honom gällande föreskrifter,
äger nämnden besluta att han skall ånyo intagas i anstalt, övertygas
han under tillsynstiden om brott, gäde vad i 22 § är stadgat.

Föreligger fråga---i ärendet.

Varder den---må kvar hållas.

20 §.

Ådömes någon ungdomsfängelse sedan han dömts till annat straff men
innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att ungdomsfängelse
skall träda i stället för det andra straffet eller vad därav återstår.
Vad sålunda stadgats gäller ock där genom villkorlig dom beviljats
anstånd med det föregående straffet.

Vad i strafflagen finnes stadgat angående avräkning av utståndet straff
skall ej äga tillämpning då ungdomsfängelse ådömes.

21 §.

Varder den, som dömts till ungdomsfängelse, innan han utskrivits övertygad
att hava begått annat brott, skall domstolen förordna att det ådömda
straffet skall avse jämväl detta brott. Är brottet av grov beskaffenhet eller
begånget efter straffverkställighetens början, må dock domstolen efter nämndens
hörande förklara beslutet örn ungdomsfängelse förfallet och med tilllämpning
av de i strafflagen för sammanträffande av brott givna regler
utmäta annat straff för brotten. Där annat straff sålunda ådömes, må domstolen
förordna att straffet skall anses till viss del verkställt genom att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

dömde undergått ungdomsfängelse. Vid prövning härav skall domstolen
taga hänsyn såväl till tiden för anstaltsvistelsen som till den dömdes uppförande
under denna.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som enligt 17 eller 22 § återintagits
och som, innan han ånyo utskrivits, övertygas att hava begått annat
brott.

22 §.

Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat
brott, må domstolen förordna att det ådömda ungdomsfängelsestraffet skall
avse jämväl detta brott samt att den brottslige skall återintagas för att undergå
fortsatt ungdomsfängelse; är brottet begånget före utskrivningen, må
i stället förordnas allenast att ungdomsfängelsestraffet skall avse jämväl
detta brott.

Innan domstolen meddelar förordnande jämlikt första stycket, skall nämndens
yttrande inhämtas.

22 a §.

Övertygas den, som frigivits från ungdomsfängelse eller för vilken efter
utskrivning på prov tillsynstiden gått till ända utan att beslut meddelats om
återintagning, att hava före frigivningen eller utskrivningen begått annat
brott, må domstolen förordna, att det verkställda ungdomsfängelsestraffet
skall avse jämväl detta brott.

23 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit
dömd till ungdomsfängelse och beslut varigenom han blivit dömd till annat
straff, skall ungdomsfängelse träda i stället för det andra straffet, såframt
detta ålagts för brott som förövats innan verkställigheten av ungdomsfängelse
tog sin början eller ock utgöres av böter eller förvandlingsstraff för
böter. Beslut rörande verkställighet av det andra straffet må förty ej meddelas
förrän frågan om ungdomsfängelse slutligen avgjorts, örn det andra
straffet utgöres av straffarbete i fyra år eller däröver, skall dock domen å
ungdomsfängelse anses förfallen och målet upptagas till ny handläggning
för utmätande av annat straff i stället för ungdomsfängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75) örn

tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas, att 16—-18 §§ lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i
samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 17 a §, av nedan angivna
lydelse:

16 §.

Varder den, som dömts till tvångsuppfostran, innan han utskrivits övertygad
att hava begått annat brott, skall domstolen förordna att den ådömda
tvångsuppfostran skall avse jämväl detta brott. Är brottet av grov beskaffenhet
eller begånget efter intagandet i anstalten, må dock domstolen efter styrelsens
hörande förklara beslutet om tvångsuppfostran förfallet och med tilllämpning
av de i strafflagen för sammanträffande av brott givna reglerna
utmäta straff för brotten.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som enligt 12 eller 17 § återtagits
till anstalten och som, innan han ånyo utskrivits, övertygas att hava
begått annat brott.

17 §.

Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat
brott, må domstolen förordna att den ådömda tvångsuppfostran skall avse
jämväl detta brott samt att den brottslige skall återtagas till anstalten; är
brottet begånget före utskrivningen, må i stället förordnas allenast att den
ådömda tvångsuppfostran skall avse jämväl detta brott.

Innan domstolen meddelar förordnande jämlikt första stycket, skall styrelsens
yttrande inhämtas.

17 a §.

övertygas den som slutligt utskrivits från anstalten att före utskrivningen
på prov eller, om sådan utskrivning ej föregått, före den slutliga utskrivningen
hava begått annat brott, må domstolen förordna, att den verkställda
tvångsuppfostran skall avse jämväl detta brott.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 191. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

18 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit
dömd till tvångsuppfostran och beslut varigenom han blivit dömd till straff,
skall tvångsuppfostran träda i stället för straffet, såframt detta ålagts för
brott som förövats före intagandet i anstalten eller ock utgöres av böter
eller förvandlingsstraff för böter. Beslut rörande verkställighet av straffet
må förty ej meddelas förrän frågan om tvångsuppfostran slutligen avgjorts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Försl ag
till

Lag

angående ändrad lydelse ar 15 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937 (nr
461) om förvaring och internering i säker hetsan stalt.

Härigenom förordnas, att 15 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937 om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt, vilken lag träder i kraft den dag
Konungen förordnar, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

15 §.

Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat
brott, må domstolen förordna att den ådömda förvaringen eller interneringen
skall avse jämväl detta brott samt att den brottslige skall återintagas i
säkerhetsanstalten; är brottet begånget före utskrivningen, må i stället förordnas
allenast att den ådömda förvaringen eller interneringen skall avse
jämväl detta brott.

Innan domstolen---två år.

17 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit
dömd till förvaring eller internering och beslut varigenom han blivit dömd
till straff, skall förvaringen eller interneringen träda i stället för straffet,
såframt detta ålagts för brott begånget före förvaringens eller interneringens
början eller ock utgöres av böter eller förvandlingsstraff för böter. Finnes,
med hänsyn till beskaffenheten av det brott för vilket straff ådömts, ny
minsta tid för åtgärden påkallad, må den domstol som först avgjort det mål
vari dömts till förvaring eller internering, på framställning av allmän åklagare
och sedan den dömde bereus tillfälle att inkomma med yttrande, bestämma
sådan tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 2 och 16 §§ lagen den 22 april 1927 (nr
107) om förvaring ar förminskat tillräkneliga förbrytare.

Härigenom förordnas, att 2 och 16 §§ lagen den 22 april 1927 om förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare skola erhålla följande ändrade
lydelse:

2 §.

Förordnande örn någons intagande i vårdanstalt första gången må ej meddelas
med mindre han

dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa
mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan;

dels med hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet förebragt
utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel
är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom; samt
dels dömes till straffarbete i minst två år eller ock till sådant straff på
kortare tid eller fängelsestraff, där sålunda ådömt straff skall sammanläggas
med annat frihetsstraff och det sammanlagda straffet uppgår till straffarbete
i minst två år; eller, sedan han till fullo undergått honom för tidigare brott
ådömt straffarbete, ånyo begått brott och därför dömes till straffarbete eller,
där båda brotten äro sedlighetsbrott, till straffarbete eller fängelse.

16 §,

Då förvaring trätt i stället för straff, skall så anses, som hade straffverkställigheten
avslutats den dag utskrivning från anstalten ägde rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; dock skall äldre lag äga tilllämpning
i fall då straff bestämmes enligt de före nämnda dag gällande
stadganden örn sammanträffande av brott och om förening eller förändring
av straff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag:

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 20 § lagen den 22 april 1927 (nr 108) om
internering ar återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 22 april 1927 om internering av
återfallsförbrytare skall hava följande ändrade lydelse:

20 §.

Då internering trätt i stället för straff, skall så anses, som hade straffverkställigheten
avslutats den dag utskrivning från anstalten ägde rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; dock skall äldre lag äga tillämpning
i fall då straff bestämmes enligt de före nämnda dag gällande
stadganden om sammanträffande av brott och örn förening eller förändring
av straff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar ar strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, dels att 39—43 §§ strafflagen för krigsmakten skola
upphöra att gälla, dels att 20, 33—38, 64, 71, 90, 131, 186 och 207 §§ nämnda
lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att lill
samma lag skall fogas en ny paragraf, betecknad 202 a §, av nedan angivna
lydelse:

20 §.

Vad i 19 § stadgas åge ej tillämpning, om straffet ålagts såsom gemensamt
straff för brott som där avses och annat brott, ej heller om med straffet skall
förenas eller sammanläggas annat straff, som icke bör, efter vad i nämnda
§ är sagt, verkställas i militärhäkte.

33 §.

Är någon---sig skyldig.

Ej skall--— år dömas.

I övrigt skall vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott, örn sammanträffande
av brott, om förändring av straff, om återfall i brott och om
särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet, lända lill
efterrättelse vid tillämpning av denna lag, likväl med iakttagande av de
ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som däri förekomma; skolande vad i
allmän lag finnes stadgat om tillgodoräknande av häktningstid äga motsvarande
tillämpning i disciplinmål.

I fråga om skadestånd gäde ock allmän lag. Har krigsman, som under
utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid
fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 § sägs, vare
dock, där han ej finnes förskylla svårare straff för förseelsen än disciplinstraff,
icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats
kronan eller annan.

34 §.

Gemensamt straff för brott, som är belagt allenast med disciplinstraff,
och brott, varå kan följa fängelse eller straffarbete på viss tid, må ej överstiga
högsta straffet för sistnämnda brott.

1 Senaste lydelse, se beträffande 33 § 1921:289, beträffande 36 § 1937:126 och beträffande
64 § 1936: 245.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 191.

Sammanträffar brott, varå bötesstraff kan följa, med brott, som är belagt
med disciplinstraff, och finnas brotten ej förskylla gemensamt straff i svårare
straff art, skola böter och disciplinstraff ådömas jämte varandra; dock
må disciplinstraff ådömas såsom gemensamt straff, om särskilda skäl därtill
föranleda.

Är brottslig handling belagd med straff dels efter 10 kap. 1, 2 eller 5 §
allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap. i denna lag, må nämnda lagrum
i allmänna strafflagen icke tillämpas.

35 §.

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott må icke överstiga
det i 22 § för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått.

36 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut genom vilka någon
blivit fälld till särskilda disciplinstraff, skola straffen med varandra sammanläggas
till ett arreststraff av det slag straffen tillhöra eller, örn de äro
av olika slag, det svåraste något av dem tillhör. Därvid skall en dags arrest
utan bevakning anses svara mot en halv dags vaktarrest, en dags vaktarrest
mot en halv dags skärpt arrest och en dags skärpt arrest mot sträng arrest
under två tredjedels dag; uppkommer brutet dagatal, vare det förfallet.

Sammanlagda strafftiden må ej överstiga trettio dagar örn straffet är arrest
utan bevakning eller vaktarrest, femton dagar om det är skärpt arrest och
tio dagar om det är sträng arrest.

Vad här stadgats skall iakttagas jämväl där det ena straffet jämlikt 37 §
övergått till fängelse eller straffarbete då det andra straffet skall verkställas.

37 §.

Förekomma på en gång till verkställighet dels beslut varigenom någon
ålagts fängelse eller straffarbete på viss tid eller förvandlingsstraff för böter,
dels ock beslut varigenom han fällts till disciplinstraff, skall disciplinstraffet
övergå till fängelse. Därvid skall varje dags arrest utan bevakning anses
svara mot en halv dags fängelse, varje dags vaktarrest mot en dags fängelse,
varje dags skärpt arrest mot två dagars fängelse och varje dags sträng arrest
mot tre dagars fängelse; uppkommer brutet dagatal, vare det förfallet.

38 §.

På vederbörande befälhavare ankomme att förordna om sammanläggning
av disciplinstraff.

Är den straffskyldige tillika förfallen till annat frihetsstraff, eller förekomma
eljest på en gång lill verkställighet flera beslut genom vilka någon blivit
fälld till särskilda frihetsstraff, gore befälhavaren örn förhållandet anmälan
hos Konungens befallningshavande eller, där överkrigsrätt är inrättad, hos

Kungl. Majlis proposition nr 191.

överkrigsrätten, varefter i fråga om straffens förening eller sammanläggning
förfares efter de i denna lag och allmänna strafflagen stadgade grunder. Vad
nu sagts gäde ock där hos befälhavaren blott ett straffbeslut förekommer till
verkställighet, såframt anledning föreligger därtill att straffet bör förenas
eller sammanläggas med annat straff samt fråga ej är allenast örn disciplinstraff.

64 §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus, eller
plundra eller fördärva de annan egendom; straffes anstiftare eller anförare
med straffarbete på livstid eller från och med tre till och med tio år och
annan deltagare i upproret med straffarbete från och med ett till och med
åtta år; varde ock för våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås,
gärningsmannen straffad efter ty i 4 kap. allmänna strafflagen skils.

71 §.

Var som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den han bland
krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes sökt förleda
till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten
eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, varde, där ej gärningen är
att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror, varom i 68 § förmäles,
dömd till fängelse, eller, i lindrigare fall, till disciplinstraff. Voro
omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år
dömas. Är den skyldige i följd av gärningen förfallen till straff för delaktighet
i brott, som därå följt, gäde vad i 4 kap. allmänna strafflagen och
34 § denna lag är sagt.

Lag samma---åsyftade verkan.

90 §.

Gör krigsman — — — disciplinstraff dömas.

Har krigsman, som förut undergått straff för brott, varom sägs i denna §,
inom fem år efter straffets fullbordande ånyo gjort sig skyldig till sådant
brott, och finnes han för det brott förskylla fängelse eller svårare straff, då
må, ändå att sådant fall ej är för handen, som i 28 eller 29 § avses, den
brottslige tillika, om han är officer eller underofficer, dömas till avsättning
och, örn han hör till manskapet, av vederbörande befälhavare skiljas från
sin anställning vid krigsmakten, ifall han genom sitt förfarande prövas hava
förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning.

131 §.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat uppsåtlig!
brott eller sådant vållande, varå straff efter denna eller allmän lag bör följa;
gånge som i 4 kap. allmänna strafflagen och 34 § denna lag stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

186 §.

Är någon på en gång angiven för förseelse, som i 185 § avses, och för
brott, som tillhör krigsdomstols upptagande, skola de båda hänskjutas till
domstolen.

202 a §.

Har befälhavaren genom angivelse eller eljest erhållit kunskap om att någon
begått flera förseelser, skall bestraffning för förseelserna på en gång
åläggas, där ej synnerliga skäl däremot äro.

207 §.

Disciplinstraff, som---genast verkställas.

Är den---eller uppehållas.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande, må
disciplinstraff ej bringas till verkställighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Genom lagen upphäves vad i lag eller särskild författning finnes däremot
stridande. Förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse
i nya lagen, skall denna i stället tillämpas. Vad i allmän strafflag
finnes stadgat om fortsatt giltighet efter den 31 december 1938 av äldre bestämmelser
i allmänna strafflagen om sammanträffande av brott och örn
förening eller förändring av straff skall äga motsvarande tillämpning beträffande
de i strafflagen för krigsmakten tidigare därom meddelade särskilda
föreskrifterna, därvid i fråga örn 36 § skall iakttagas lagen den 9 april 1937
om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten. Beträffande brott
som förövats före den 1 januari 1939 skall i fråga örn disciplinstraff tilllämpas
vad i 39—42 §§ äldre lag stadgats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn
krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att 82 § lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar
och rättegången därstädes skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

82 §.

Krigsdomstols utslag — — — Konungens befallningshavande.

Vad förut---vid häktet.

Med utmätning---befatta sig.

Har någon genom krigsrätts utslag blivit fälld till disciplinstraff, då må,
utan hinder av anförda besvär, straffet genast befordras till verkställighet.
Da disciplinstraff, som den dömde undergått, skall avräknas å annat straff,
förfares enligt de i 36 och 37 §§ strafflagen för krigsmakten stadgade
grunder.

_ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; dock skall äldre lag äga tilllämpning
i fall då straff bestämmes enligt de före nämnda dag gällande
stadganden örn sammanträffande av brott och örn förening eller förändring
av straff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 L

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 december 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för försvarsdepartementet, fråga angående
ändrad lagstiftning örn sammanträffande av brott.

Föredraganden anför:

»Såsom ett led i den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 december
1932 igångsatta utredningen angående partiella reformer på strafflagstiftningens
område uppdrog chefen för justitiedepartementet den 20 mars 1936
åt professorn Ragnar Bergendal att verkställa utredning angående en reformering
av gällande bestämmelser om sammanträffande av brott. Sedermera
förordnades hovrättsassessorn Nils Regner att biträda Bergendal vid
berörda utredning. Såsom resultat av utredningen avgåvo de sakkunniga
den 14 augusti 1937 förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av
brott jämte motiv (statens off. utredn. 1937: 24). över förslaget ha yttranden
infordrats från de allmänna hovrätterna och krigshovrätten — efter hörande,
i den utsträckning det funnes lämpligt, av underlydande häradshövdingar,
rådhusrätter och krigsrätter — ävensom från Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Slockholm, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro och Västernorrlands län. Tillfälle
att avgiva yttrande har bereus styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,
föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Sveriges advokatsamfund samt svenska kriminalistföreningen.

Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och sammanslutningar
med undantag av styrelsen för svenska kriminalistföreningen. Av hovrätterna
och krigshovrätten ha överlämnats yttranden från 29 häradshövdingar,
15 rådhusrätter samt 9 krigsrätter. Vissa länsstyrelser ha bifogat av dem infordrade
yttranden från landsfogdar m. fl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191-

Gällande rätt.

Den svenska straffrättens huvudsakliga bestämmelser om brottskonkurrens
äro att finna i 4 kap. strafflagen. Där meddelas jämväl sådana föreskrifter
om förening eller förändring av straff, som funnits erforderliga för vissa
konkurrensfall. Rörande bötesstraff lia i denna del givits föreskrifter i 2 kap.
strafflagen; hithörande stadganden äro numera upptagna i 1937 års lag om
verkställighet av bötesstraff. Strafflagens konkurrensbestämmelser bestå
alltjämt väsentligen orubbade i det skick de erhöllo vid lagens tillkomst år
1864. De lagar utanför strafflagen, genom vilka införts särskilda former
av straff (ungdomsfängelse) eller skyddsåtgärder som i teknisk mening icke
utgöra straff (tvångsuppfostran, förvaring och internering), innehålla utförliga
bestämmelser även om åtskilliga fall av konkurrens. Dessa regler innebära,
främst av hänsyn till de ifrågavarande behandlingsformernas mer eller
mindre obestämda varaktighet, åtskilliga principiella avvikelser från strafflagens
konkurrensregler. Även i själva strafflagen finnas för särskilda arter
av brott avvikande bestämmelser om konkurrens.

De talrika brott, för vilka straff är stadgat icke i allmänna strafflagen utan
i särskilda författningar (specialstraffrätten), äro i princip underkastade
strafflagens regler i fråga om konkurrens. Vissa sådana författningar innehålla
emellertid avvikande bestämmelser. Strafflagen för krigsmakten, som
lämnar en allmän hänvisning till allmänna strafflagens konkurrensregler, innehåller
tillika en speciell reglering av konkurrensspörsmål rörande brott som
beläggas med disciplinstraff.

Strafflagens konkurrensbestämmelser grunda sig på särskiljande av tre
olika former av brottskonkurrens, nämligen idealkonkurrens, realkonkurrens
och fortsatt förbrytelse. Den förstnämnda säges i lagen föreligga, då en handling
innefattar flera brott (4 kap. 1 §). Realkonkurrens åter föreligger, då
någon har förövat flera brottsliga handlingar och de ej till varandra stå i det
sammanhang, att de innefatta fortsättning av en och samma förbrytelse, utan
äro, var för sig, att hänföra till särskilda brott (2 §). Innebörden av att flera
brottsliga handlingar utgöra fortsättning av ett och samma brott (3 §) angles
ej närmare i lagtexten.

Rättsverkan vid idealkonkurrens är absorption: är straffet å ettdera brottet
svarare än a annat, skall det svåraste straffet ådömas; är vartdera brottet
belagt med samma straff, varde det straff ådömt. I båda fallen skall brott
för vilket särskilt straff ej ådömes betraktas såsom försvårande omständighet.
Beträffande rättsverkan vid fortsatt förbrytelse stadgas endast att upprepningen
skall anses såsom försvårande omständighet vid bestämmande av straff
för brottet.

Vid realkonkurrens inträder principiellt kumulation: ändå att brotten äro
av samma slag, skall domstolen utsätta de särskilda straff som bort följa
å varje brott. Ofta skall dock inträda ''förening eller förändring av straff’,
enligt föreskrifter i 4—8 §§, och domstolen har att meddela föreskrift även

Kungl Maj:ts proposition nr 191.

härom. Någon gång inträder absorption. Med straffarbete på livstid må
sålunda ej förenas annat frihetsstraff eller böter. Vid kumulation av flera
frihetsstraff på viss tid kan inträda reduktion, i det att summan ej må överstiga
det svåraste av de straff som utmätts för brotten med mera än två år;
med denna tid må även de i allmänhet gällande maximitiderna av tio år
för straffarbete och två år för fängelse överskridas (2 kap. 3 och 4 §§).
Fängelse som sammanträffar med straffarbete skall övergå till denna sträf! -art, och därvid skall på tiden för fängelsestraffet avdragas hälften. Flera
straff av böter kumuleras obegränsat. Likaså kumuleras böter och frihetsstraff.
Vid förvandling av flera bötesstraff skall förvandlingsstraffet bestämmas
efter sammanräknade antalet dagsböter (lagen om verkställighet
av bötesstraff, 14 §; förut strafflagen 2 kap. 12 §). Förvandlingsstraffets
maximum är i sådant fall detsamma som da endast ett bötesstraff förvandlas.
Om förvandlingsstraff sammanträffar med omedelbart ådömt frihetsstraff,
behandlas det på samma sätt som omedelbart ådömt fängelse.

I 4 kap. strafflagen upptagas regler för två fall som strängt taget icke
innebära sammanträffande av brott. Det ena av dessa avses i 1 § andra
stycket, nämligen det fallet att en handling innefattar brott som i särskilda
avseenden är belagt med olika straff, s. k. kombinativ strafflagskonkurrens.
Även under 4 kap. 3 § torde hänföras vissa fall i vilka ej är fråga örn sammanträffande
av brott. Flera efter varandra följande brottsliga handlingar
kunna nämligen anses ''utgöra fortsättning av ett och samma brott’ men skola
likväl bedömas såsom ett enda brott. Å ett dylikt, s. k. fortsatt brott i inskränkt
mening, skall enligt rådande uppfattning 3 § tillämpas.

Lagens regler örn sammanträffande av brott utgå i första hand fran att
den flerfaldiga brottsligheten blir föremål för dom i ett sammanhang. Emellertid
stadgas ytterligare, i 9 §, att om någon, sedan han dömts till straff för
ett brott, övertygas att förut ha förövat annat brott, straffet skall så bestämmas
som örn han på en gång varit lagförd för båda brotten. Å det totala straff
som bestämmes i enlighet härmed skall avräknas vad den dömde redan kan
ha utstått av det förut ådömda straffet. Domstolen har vid lagrummets
tillämpning att beakta ej blott reglerna örn förvandling och reduktion av
straff för reellt konkurrerande brott utan även bestämmelserna om absorption
vid idealkonkurrens och fortsatt brott. Skulle den senare domstolen lia
varit okunnig örn den tidigare domen, har enligt 13 § verkställighetsmyndighet
att förordna örn sådan förvandling eller reduktion av straff som skall
inträda jämlikt reglerna om realkonkurrens, däremot icke att anordna tilllämpning
av 1 eller 3 §.

I 10 § givas bestämmelser örn s. k. sammanträffande av straff. Därest
någon efter det han dömts till straff men innan straffet till fullo verkställts
ånyo förövar brott, skall det eller de särskilda straff som den dömde sålunda
förskyllt förenas eller sammanläggas med det förut ådömda straffet eller
den vid de nya brottens förövande icke verkställda återstoden därav, under
iakttagande av vad eljest gäller vid realkonkurrens. Salunda stadgad förvandling
och reduktion av straff skall i första hand föreskrivas av den dom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

stol som dömer till straff för de senare brotten. Men skulle detta icke ha
iakttagits, skall verkställighetsmyndighet meddela motsvarande föreskrift.

Såsom inledningsvis anmärkts innehåller strafflagen speciella konkurrensregler
beträffande vissa brott. Viktigast bland dessa äro de som förekomma i
20 kap. 8 och 9 §§, angående snatteri och stöld. Har någon å särskilda ställen
eller tider förövat snatteri och går det tillgripnas sammanlagda värde ej över
stöldgränsen (trettio kronor), skall den i 4 kap. 3 § för fortsatt förbrytelse
stadgade absorptionen vinna tillämpning även örn snatterierna, eller vissa
av dem, icke kunna anses utgöra ''fortsättning av ett och samma brott’. Avse
snatterierna ett sammanlagt värde över trettio kronor, skall den brottslige
straffas för stöld. Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller
inbrott eller sådant brott och snatteri, skall han likaledes städse erhålla ett
enhetligt straff, varvid lagen hänvisar till 4 kap. 3 §. I sådant fall är emellertid
rättsverkan icke absorption, såsom eljest vid fortsatt brott. I stället stadgas
att straffet må förhöjas till straffarbete i ett år utöver den för det svåraste
fallet bestämda högsta strafftiden (s. k. asperation). — En annan specialregel
om konkurrens möter i 25 kap. 18 §. Här föreskrives att därest
ämbetsbrott enligt 16 eller 17 § -— åsidosättande i allmänhet av ämbetsplikt,
uppsåtligen eller av oaktsamhet — tillika innefattar annat brott enligt strafflagen,
reglerna för realkonkurrens skola tillämpas

Sakkunnigförslagets huvudgrunder.

De sakkunniga ha verkställt en ingående undersökning av de gällande konkurrensbestämmelsernas
verkningar i rättstillämpningen. Undersökningen
har utformats till en kritik av den nuvarande ordningen för konkurrensfallens
rättsliga behandling. Rörande den närmare innebörden av denna kritik
torde få hänvisas till betänkandet.

Resultatet av granskningen sammanfattas i betänkandet sålunda:

såvitt möjligt böra de olika konkurrensformerna underkastas enhetliga bestämmelser; vid

idealkonkurrens och fortsatt förbrytelse (i s. k. vidgad bemärkelse)
bör finnas möjlighet att vid det enhetliga straffets bestämmande överskrida
straffmaximum för det svåraste brottet;

även vid realkonkurrens bör endast ett enhetligt straff utmätas inom en
straffram, vars maximum i stort sett bör motsvara det högsta straff som för
närvarande är möjligt.

I överensstämmelse härmed äro förslagets huvudgrunder utformade. De
innefattas i 1 och 2 §§ av 4 kap. strafflagen i dess föreslagna nya lydelse.

Principen om enhetsstraff är uttalad i 1 §: örn någon skall straffas för flera
brott, skall ett gemensamt straff adömas evad brotten begåtts genom samma
handling eller genom skilda handlingar. Enligt särskild föreskrift skall detsamma
gälla även där någon av särskilda grunder förskyller avsättning från
allmän befattning eller mistning därav på viss tid, dock endast såvitt fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

är om en och samma befattning. Genom dessa bestämmelser ersättas de nuvarande
stadgandena i 4 kap. 1 § 1 morn., 2 § och 3 §.

Såsom undantag från regeln örn gemensamt straff stadgas i 1 § att för
brott, som finnes förskylla böter vilka skola beräknas efter värdet av viss
egendom, skall bötesstraff ådömas särskilt. Detsamma skall gälla i fråga om
bötesstraff som part i rättegång ådragit sig genom förseelse i samband med
rättegången. Enligt bestämmelser, som föreslås skola intagas i 1931 års särskilda
böteslag, skola undantagsföreskrifterna gälla även andra normerade
böter än nyss sagts samt böter vilka enligt särskilda författningar ådömas och
ej må förvandlas. I övrigt skall enhetsstraff komma till användning även i
fråga om förseelser som i och för sig skulle hava förskyllt endast böter. De
sakkunniga uttala att detta icke alltid är synnerligen starkt påkallat men att
ytterligare undantag för dessa fall likväl ej ansetts böra upptagas, främst
därför att det skulle möta hart när oöverstigliga svårigheter att korrekt avgränsa
tillämpningsområdet för en specialregel.

Beträffande minimum för gemensamt straff skall enligt 2 § gälla, att straffet
ej må sättas under det svåraste av de lägsta straff som för brotten äro i
lagen utsatta. Vid den jämförelse mellan olika straffarter som kräves vid
tillämpning av stadgandet har domstolen att iakttaga bestämmelserna i 2 kap.
1 § strafflagen, enligt vilka straffarbete skall anses svårare än fängelse och
sistnämnda straffart svårare än böter.

Såsom allmän regel i fråga om enhetsstraffets maximum föreslås att det ej
må överstiga de för brotten utsatta högsta straffen sammanlagda med varandra,
därvid dock skola gälla vissa begränsningar. Vid bestämmande av
maximum må, enligt särskild föreskrift i 2 §, tillämpas förhöjt straff som
finnes utsatt för det fall att något av brotten är förenat med försvårande omständigheter.
För tillämpning i konkurrensfall av sådan förhöjd latitud förutsattes
ej att just det ifrågavarande brottet är begånget under försvårande
omständigheter.

I fråga om frihetsstraffen på viss tid har den begränsningen föreslagits
beträffande enhetsstraffets maximum, att det svåraste av de högsta straffen
ej må överskridas med mer än två år. Denna föreskrift, som ansetts påkallad
för undvikande av alltför höga straff, motsvarar, på sätt förut angivits, i visst
hänseende den nuvarande regeln örn reduktion av straff för reellt konkurrerande
brott. Liksom denna leder den föreslagna regeln till en högsta
gräns av tolv år för straffarbete och fyra år för fängelse. De sakkunniga
ha ej funnit skäl föreligga att påyrka en förhöjning av dessa absoluta
maxima.

Även beträffande bötesstraff såsom gemensamt straff ha de sakkunniga
funnit maximering erforderlig. Regeln härom, som ej äger motsvarighet i
gällande rätt, innehåller att enhetsstraffet ej må överstiga etthundraåttio
dagsböter eller, i fråga om böter omedelbart i penningar, femhundra kronor.
Dessa siffror lia bestämts under beaktande av önskemålet att möjliggöra en
lämplig norm för förvandling av böter till fängelse.

Nu nämnda föreskrifter beträffande minimum och maximum för gemen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191-

samt straff kompletteras med vissa bestämmelser örn de regler efter vilka
straff i en straffart skall jämföras med straff i annan straffart.

I gällande lag 4 kap. 9 och 10 §§ givas, som förut omnämnts, särskilda
föreskrifter dels rörande bestraffningen av sammanträffande brott i fall då
de bliva föremål för olika lagföringar och dels om s. k. sammanträffande av
straff. I förslaget upptagas i 4 kap. 3 och 4 §§ rörande dessa frågor stadganden
vilka i åtskilliga hänseenden skilja sig från de nuvarande. Föreskriften
i nuvarande 9 § — att den som dömts för ett brott och därefter övertygas örn
annat brott, som han begått före domen, skall dömas såsom om han på en
gång varit för brotten lagförd — har sålunda modifierats beträffande tilllämplighetsområdet.
Å ena sidan har regeln begränsats på det sätt att den
icke gäller då båda eller ettdera av brotten endast förskyller bötesstraff. Ä
andra sidan föreslås att regeln skall avse även fall då det nyupptäckta brottet
förövats efter den första domen men före börjad verkställighet av det
därigenom ålagda straffet. Härigenom kommer det föreslagna stadgandet
att ersätta ej blott nuvarande 9 § utan även viss del av 10 §. I fråga om
brott som förövats efter det verkställigheten av straff för annat brott börjat
men innan densamma slutat, ersättes nuvarande 10 § av 4 § i förslaget, som
emellertid givits en mycket begränsad räckvidd. Bestämmelsen innefattar
allenast möjlighet för domstol att — där någon, som dömts till straffarbete i
mer än två år, innan straffet till fullo verkställts övertygas om annat brott —
nedsätta straffet härför till hällten av eljest stadgad minsta strafftid, dock ej
under två år.

Örn av någon anledning tillämpning av 3 § i förslaget ej kommit till stånd
i samband med lagföringen för det nya eller nyupptäckta brottet, skall enligt
förslaget rättelse ske på verkställighetsstadiet genom förening av straffen till
gemensamt straff. Även i vissa andra fall skall i samband med verkställigheten
inträda förändring av straff. Örn straffarbets- och fängelsestraff på
en gång förekomma till verkställighet skall sålunda fängelse övergå till straffarbete.
Är någon dömd till straffarbete på livstid förfaller annat frihetsstraff
samt böter som han tillika förskyllt. Vidare förfaller förvandlingsstraff
när det sammanträffar med fängelse eller straffarbete i mer än två år
i följd. Beslut om förening av straff skall såsom innebärande straffmätning
ankomma å domstol men eljest erforderliga förordnanden skola meddelas av
länsstyrelse.

De ändringar som föreslagits beträffande 4 kap. strafflagen ha befunnits
böra föranleda omarbetning eller jämkning även av strafflagens övriga konkurrensregler
ävensom av konkurrensbestämmelserna i ett flertal lagar utanför
strafflagens område. Bland dessa må särskilt nämnas strafflagen för
krigsmakten, vars speciella konkurrensregler underkastas en genomgripande
revision. Konkurrensreglernas omarbetning har föranlett ändringsförslag
beträffande 10 kap. 21 § rättegångsbalken.

Utöver sådana följdändringar ha de sakkunniga föreslagit vissa andra ändringar
i nuvarande stadganden örn brottskonkurrens. Konkurrensreglerna i
lagarna om ungdomsfängelse och om tvångsuppfostran ha sålunda omarbe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

lats och bragts i närmare överensstämmelse med den senare antagna lagen
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

De sakkunnigas betänkande utmynnar i förslag till följande lagar: lag örn
ändring i vissa delar av strafflagen, lag om ändrad lydelse av 10 kap. 21 §
rättegångsbalken, lag om ändring i lagen den 24 september 1931 angående
dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag), lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff, lag
om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom,
lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
frigivning, lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935
örn ungdomsfängelse, lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars
1937 om tvångsuppfostran, lag angående ändring i vissa delar av lagen den
18 juni 1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt, lag angående
ändrad lydelse av 2 och 16 §§ lagen den 22 april 1927 örn förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare, lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen
den 22 april 1927 om internering av återfallsförbrytare, lag örn ändring i vissa
delar av strafflagen för krigsmakten samt lag angående ändrad lydelse av
82 § lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Yttranden över förslagets grundläggande bestämmelser.

Såsom de väsentligaste bristerna hos den nuvarande anordningen av konkurrensreglerna
har, i huvudsaklig anslutning till de sakkunnigas kritik av
denna, framhållits i yttrandena att gällande bestämmelser ej sällan leda till
obilliga resultat samt dessutom att de vålla ett ofruktbart och tidsödande arbete
för domstolarna och osäkerhet i tillämpningen. Rörande dessa olägenheter
har Svea hovrätt närmare anfört:

Frågan huruvida ett visst konkurrensfall skall anses ligga på ena eller andra
sidan om den ytterst oklara gränslinjen mellan fortsatt brott och realkonkurrens
kan hava en för brottslingen synnerligen ingripande betydelse, och tilllämpningen
av reglerna i ämnet medför lätt nog att likartade brottskombinationer
drabbas av vitt skilda straff, stundom mildare, stundom strängare än
domstolen varit sinnad att utmäta, örn den ej varit bunden av de efter formella
och abstrakta kännemärken upplinjerade konkurrenstyperna. Särskilt
kan det inträffa att vid likartad realkonkurrens kumulationsregeln leder till
straff som, i jämförelse med straffen för närliggande typer av fortsatt brott,
framstå såsom alltför härda. Under senare år har därför också framträtt en
tydlig tendens i högsta domstolens praxis att vidga begreppet fortsatt brott på
realkonkurrensens bekostnad. Härigenom har emellertid osäkerheten beträffande
rätta tolkningen av hithörande lagbud ökats och det skulle helt säkert
taga avsevärd tid, innan en modifierad uppfattning av gällande konkurrensregler
hunnit på rättstillämpningens väg utbildas och vinna önskvärd klarhet och
stadga. På grund av nämnda reglers innehåll kan för övrigt en tillfredsställande
lösning överhuvud icke vinnas annorledes än genom lagstiftningens ingripande.
En snar revision av hithörande rättsregler framstår följaktligen
såsom ett önskemål.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Uttalanden av samma innebörd ha gjorts av flera myndigheter, bland andra
hovrätten för övre Norrland och rådhusrätten i Västerås. Även styrelsen för
Sveriges advokatsamfund anser att tvekan icke kan råda om att nuvarande
konkurrensregler ofta försvåra en riktig straff rättslig bedömning av brottsligheten;
det kan för närvarande inträffa, å ena sidan att vanemässiga förbrytare
erhålla för lindriga straff och å den andra att dessa regler medföra en
alltför sträng bedömning av en brottslings handlingar.

Emellertid har i några yttranden ifrågasatts huruvida bristerna i gällande
lagstiftning vore av så stor praktisk betydelse som de sakkunniga gjort gällande.
Stockholms rådhusrätt har sålunda som sin mening uttalat, att de
svagheter som kunde anses vidlåda den nuvarande ordningen ingalunda vore
av den art att det framstode såsom ett mera trängande behov att få nya lagbestämmelser
till stånd. Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter huruvida
tillräckliga skäl föreligga för en principiellt sett så radikal omläggning av
konkurrensreglerna som förslaget innebär. I samma riktning har stationskrigsråtten
i Stockholm uttalat sig. Rådhusrätten i Norrköping har yttrat att
rådhusrättens ledamöter från sin erfarenhet funnit sig kunna uttala att med
tillämpning av nu gällande konkurrensbestämmelser ett objektivt riktigt bedömande
av tilltalades brottsliga handlingar kunnat uppnås. Rådhusrätten
i Eskilstuna säger sig lia funnit att bestämmelserna så gott som undantagslöst
berett möjlighet att bestämma straffen till lämplig storleksgrad. Häradshövdingarna
i Hallands läns södra samt Bräkne och Listers domsagor ha gjort
gällande att den påtalade osäkerheten vid gränsdragningen mellan konkurrensformerna
avsevärt reducerats under de nuvarande bestämmelsernas långa
giltighetstid.

Sakkunnigförslagets huvudgrunder ha vunnit allmän anslutning.
Mot förslagets genomförande ha dock uttalat sig länsstyrelsen i Blekinge
län, häradshövdingen i Bräkne och Listers domsaga samt rådhusrätten
i Norrköping. Två krigsrätter ha likaledes ställt sig avvisande till förslaget.

Till förmån för den grundläggande principen rörande enhetliga bestämmelser
för de olika konkurrensformerna och ådömande
av enhets straff vid sammanträffande av brott föreligga flera
mer eller mindre utförligt motiverade uttalanden. Även i yttranden i vilka
förslaget i princip tillstyrkts ha dock, på sätt framgår av den efterföljande
sammanställningen, anförts betänkligheter i vissa hänsenden beträffande verkningarna
av det föreslagna systemet.

Svea hovrätt har i fråga om förslagets huvudgrunder anfört bland annat
följande:

Ehuru jämväl de nya grundsatserna — även örn de komma till klarare uttryck
än i förslaget emellanåt skett — under den första tiden mäste stalla
rättstillämpningen inför nya och stundom vanskliga tolkningsfrågor, innebära
de dock i stort sett en avsevärd förenkling. Och framför allt domstolarna
erhålla vidgad möjlighet att behandla varje brottsfall efter dess egenar .
Denna fördel kan väl ej vinnas utan att domstolarna vid strattmatningen la
röra sig inom en latitud, som i det enskilda fallet kan synas onodigt vid, men

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

detta synes ej hovrätten ägnat att ingiva betänkligheter. Utan stöd av uttrycklig
föreskrift lärer vara klart, att det sammanhang, varuti de skilda brotten
kunna stå till varandra, skall vinna beaktande vid straffets bestämmande,
ehuru denna synpunkt ej kommer att spela en lika dominerande roll som
enligt gällande konkurrensregler.

Göta hovrätt har funnit det vara otvivelaktigt att införandet av ett enhetsstraff,
anordnat efter i huvudsak de grunder som angivits i förslaget, skulle
bereda domstolarna möjlighet att vid sammanträffande av brott i manga fall
verkställa en rättvisare och bättre avvägd straffmätning än som med tillämpning
av nu gällande regler är möjligt. Uttalanden av samma innebörd ha
gjorts av skånska och norrländska hovrätterna samt av krigshovråtten.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har anfört att enligt styrelsens
mening borde en önskvärd och med nutida uppfattning överensstämmande
lösning av konkurrensspörsmålet sökas efter de linjer de sakkunniga föreslagit.
Skulle domstolarna vid straffmätningen kunna taga tillräcklig hänsyn
även till brottslingens person och finna den för det särskilda fallet lämpliga
straffrättsliga reaktionen, måste de befrias från skyldigheten att söka
passa in de oändligt skiftande faktiska förhållandena i ett på förhand uppgjort,
detaljerat, hårt bundet system, och detta kunde icke uppnås på annat
sätt, än att man genomförde en i princip enhetlig behandling av samtliga konkurrensfall.
Emellertid finge enligt styrelsens mening vad sålunda framhållits
icke skymma blicken för att man fortfarande måste lägga vikt jämväl
vid det yttre sammanhang i vilket olika brott stöde till varandra. Styrelsen
fortsätter:

Det är icke möjligt att helt se bort från att det ofta föreligger en avgörande
skillnad mellan t. ex. det fall, att en brottsling begår en enda brottslig
handling, och det då han begår flera, för att icke nämna det fall, då flera
brottsliga handlingar stå i ett sådant sammanhang till varandra, att man
lämpligen kan tala örn fortsatt brott. Den skillnad, som det här enligt sakens
natur är fråga om, bör desto mindre utplånas, som ett genomförande av det
framlagda förslaget innebär, att domstolarna komma att få röra sig med
betydligt vidare konkurrenslatituder än som nu är fallet, vari ligger en avsevärd
risk för misstag vid straffmätningen, särskilt i sådan riktning, att fall,
som nu betecknas såsom idealkonkurrens och fortsatt förbrytelse, bliva för
strängt bedömda. Denna fara framträder desto starkare, som det hädanefter
måste bliva svårare för överrätterna att i saknad av formella distinktioner
mellan olika konkurrensfall i sina utslag angiva, vari underdomstolarna
felat vid straffmätningen, eller med andra ord att normalisera straffen.

På grund av det sålunda anförda bar styrelsen hemställt att det icke endast
i motiven utan även i lagtexten såsom en ledning för domstolarna måtte angivas,
att vid straffmätningen tillbörlig hänsyn skulle tagas jämväl till det
vttre sammanhang i vilket brotten kunde stå till varandra.

Länsstyrelsen i Blekinge län bar, med framhållande att realkonkurrens
under lika förhållanden i övrigt i regel är straffbarare än idealkonkurrens
resp. fortsatt brott, anfört följande:

Den nuvarande ordningen med olika straffskalor för skilda slag av konkurrens
tvingar domaren att — på ett i de allra flesta fall för uppnående av

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

rättvisa i straffmätningen lyckligt sätt — göra fullt klart för sig, vilka konkurrensförhållanden
föreligga i det särskilda fallet. Enligt förslaget åter
skulle ju samma straffskala vara tillämplig för alla slag av verklig brottskonkurrens.
Domaren har att, vare sig det är fråga örn idealkonkurrens,
fortsatt brott eller realkonkurrens, hålla sig inom en och samma straffskala.
Man kan med skäl fråga sig, om ett dylikt sammanförande ''under en och
samma hatt’ av de oerhört olika straffkombinationer, som kunna förekomma,
verkligen är ägnat att befordra rättvisa och enhetlighet i lagtillämpningen.
Den föreslagna reformen i denna del strider, synes det, mot det
sätt, varpå hela vårt straffmätningssystem är uppbyggt med bestämda straffskalor
jämte i många fall särskild höjning av straffskalan i händelse av
försvårande omständigheter.

Även i några andra yttranden har gjorts gällande att det föreslagna systemet
kunde vara ägnat att minska enhetligheten i rättstillämpningen samt
vålla domstolarna svårigheter vid straffmätningen. En sådan uppfattning
framträder i yttrandena av häradshövdingen i Bräkne och Listers domsaga,
rådhusrätten i Eskilstuna, stationskrigsråtten i Stockholm samt särskilda
krigsrätten vid kustflottan. Rådhusrätten i Uppsala har i detta hänseende
gjort gällande att en enda straffmätningsakt inom en vidgad skala måste,
i synnerhet då ett större antal olikartade brott sammanträffa, bliva betydligt
mera vansklig än ett flertal dylika akter, vid vilka man i varje särskilt fall
rör sig inom den för fallet normala skalan. Svårigheterna vöre dock överkomliga
och reducerades vid mera svårartade brottsfall avsevärt genom den
från gällande rätt hämtade begränsningen, att det svåraste straffmaximum
icke finge överskrides med mer än två år.

Såsom en av förslaget följande olägenhet har dessutom av länsstyrelsen
i Blekinge län, häradshövdingen i Bräkne och Listers domsaga samt styrelsen
för föreningen Sveriges landsfogdar framhållits att det enligt förslaget
bleve av vikt att skilja mellan fall då flera brottsliga handlingar föreligga,
som emellertid icke skola anses utgöra mer än ett brott (fortsatt förbrytelse
i inskränkt mening), och fall där flera brott skulle anses föreligga, då således
straffskalan bleve betydligt vidsträcktare.

En olägenhet av enhetsstraffet har Överståthållarämbetet funnit däri att
vid itererande brottslighet domstolen skulle berövas möjligheten att av tidigare
utslag, varigenom gemensamt straff ådömts, inhämta huru stor del av
detta straff, som belöper på den tidigare ensartade brottsligheten, och därför
icke skulle ha någon ledning av det tidigare utslaget vid utmätande av straffet
för återfallsbrottet. Vidare erinrar Överståthållarämbetet, att domstolen
betages möjligheten att vid straffets utsättande för ett flertal sinsemellan
reellt konkurrerande brott giva uttryck åt sin uppfattning om vilket av brotten
domstolen anser vara begånget under försvårande omständigheter och
därför förtjäna ett särskilt strängt straff. Då straffet skall utgöra en enhet,
vinner brottslingen icke upplysning örn vilken åsikt domstolen haft örn de
olika brottens större eller mindre svårighet i förhållande till varandra. En
liknande erinran göres även av rådhusrätten i Norrköping, som dessutom
påpekar att det vid överklagande av en dom kan vara av vikt såväl för en

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

klagande part att veta huru de särskilda brotten blivit bedömda som för
överrätten att erfara huru den lägre instansen bedömt de föreliggande brotten
vart för sig. Den sistberörda frågan om enhetsstraffets lämplighet med
hänsyn till prövningen av straffdom i överrätt bar utförligt behandlats av
länsstyrelsen i Blekinge län, vars yttrande härutinnan i sammandrag innehåller
följande:

Då en person av underrätten samtidigt dömes för flera reellt konkurrerande
brott, skall för närvarande utsättas särskilt straff för vart av dem. Överklagar
han utslaget endast såtillvida att han yrkar frikännande för ett av
brotten, har överrätten i allmänhet att pröva processmaterialet endast beträffande
det brottet; beträffande straffen för de andra bar utslaget vunnit laga
kraft. Helt annorlunda ställer sig saken örn gemensamt straff ådömts. överklagas
utslaget beträffande något av brotten och anser överrätten att den
dömde bör frikännas från ansvar för detta, tvingas överrätten att pröva processmaterialet
beträffande alla brotten för att kunna bedöma bur stor nedsättningen
bör bli i det enhetligt ådömda straffet. Detta och andra exempel
visa enligt länsstyrelsens mening bur svårt det skulla bli att avgöra spörsmålen
örn ’res judicata’ och bur processen hos överdomstolarna skulle komma
att betungas, i fall de sakkunnigas förslag upphöjdes till lag.

I flera yttranden har ifrågasatts en modifiering av föreskriften om enhetsstraff
på sådant sätt att bötesstraff i större utsträckning än de sakkunniga
föreslagit kunde ådömas särskilt.

Svea hovrätt har i detta avseende hemställt att frågan örn ådömande av
gemensamt straff för bötesförseelser och grövre brott upptages till förnyat
övervägande, därvid särskilt borde utredas huruvida det icke lämpligen
kunde i större eller mindre omfattning anförtros åt domstolarna att efter
prövning av omständigheterna i det särskilda fallet avgöra örn gemensamt
straff borde ådömas eller icke. Till stöd härför har hovrätten anfört:

I fråga om ringare förseelser lärer regeln örn gemensamt straff i stor utsträckning
leda till att de bliva utan betydelse för straffmätningen. Liksom
för närvarande torde nämligen tiden för frihetsstraffet komma att regelmässigt
utmätas i år och månader och förhöjning med så lång tid som en månad
utöver vad den grövre brottsligheten anses böra förskylla lärer icke komma
att vidtagas i anledning av obetydligare förseelser. Särskilt då fråga är om
förseelser av helt annan art än den brottslighet som föranlett frihetsstraffs
ådömande, kan nämnda resultat framstå såsom icke välgrundat. Olägenheterna
med denna sammanläggningsregel framträda särskilt med avseende
å tillämpningen av reglerna om villkorlig dom. Då ett grövre brott sammanträffar
med en bötesförseelse, är situationen ofta sådan, att skäl för villkorlig
dom föreligga beträffande det grövre brottet men ej beträffande bötesförseelsen,
och det synes icke vara lyckligt att domstolen här ställes i valet
mellan att villkorligt eftergiva eller att utkräva straffskyldigheten i dess helhet.
Vad ilig lagen den t) april 1937 stadgas beträffande böter som ådömts
någon för fylleri eller för fylleri jämte annat brott synes även tala emot förevarande
regel. Anmärkningsvärt är .slutligen att, såsom framgår av den
föreslagna lydelsen av 4 kap. 1 och 3 §§ strafflagen, tillämpligheten av regeln
örn ådömande av gemensamt straff blir beroende av den tilltälliga omständigheten,
huruvida brottslingen samtidigt eller vid skilda tillfällen laglöres
för bötesförseelsen oell det grövre brottet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Göta hovrätt har uttalat att sådana fall, där brott som förskyller böter sammanträffar
med brott som förskyller frihetsstraff, borde i princip undantagas
från tillämpningen av regeln om enhetsstraff, med rätt dock för domstolen
att, där med hänsyn till brottens beskaffenhet eller inbördes sammanhang
eller den brottsliges förhållande anledning därtill förelåge, bestämma
ett gemensamt frihetsstraff för brotten. Likaså ifrågasätter hovrätten,
om ej under enahanda förutsättningar domstol borde lia rätt att vid konkurrens
mellan olika ämbetsbrott, av vilka ett förskyller särskilt ämbetsstraff
och ett annat böter, såsom enhetsstraff bestämma allenast särskilt ämbetsstraff.
Hovrätten har anfört:

Att enhetsstraff är lämpligt och påkallat i de fall, då vart och ett av brotten
är av den art att detsamma förskyller frihetsstraff, torde vara tydligt.
Enahanda kan förhållandet vara i de fall, då det föreligger ett större antal
brott av den beskaffenhet, att såväl böter som frihetsstraff ingå i strafflatituden.
Ehuru i dylika fall de särskilda brotten, betraktade såsom fristående,
kunna vara så lindriga att de var för sig förskylla allenast böter, kunna
brotten likväl, betraktade som en helhet, giva uttryck för en så farlig viljebeskaffenhet
hos den brottslige, att ett gemensamt frihetsstraff lämpligast
bör komma till användning för att giva erforderlig reaktion mot den brottsliga
viljan. Vidare torde det i de fall, där till samtidigt bedömande föreligga
brott, av vilka alla eller en del skola föranleda dagsböter, otvivelaktigt
bäst överensstämma med principerna för dagsbotssystemet att bestämma ett
gemensamt dagsbotsstraff. Även i de fall, där flera brott, belagda med vanliga
böter, skola samtidigt bestraffas, kan ett gemensamt bötesstraff vara
lämpligt, även om något större behov därav knappast kan anses föreligga.
Däremot synes genomförandet av principen örn enhetsstraff beträffande en
del andra konkurrensfall ägnat att ingiva betänkligheter. Sammanträffar
exempelvis en obetydlig förseelse med ett brott som förskyller frihetsstraff,
kan, såsom de sakkunniga själva påpekat, tillämpning av enhetsstraff ibland
föranleda, att straffet för förseelsen helt försvinner. En sådan konsekvens
torde i och för sig icke vara tillfredsställande och synes vara så mycket mera
betänklig, som det med hänsyn till innehållet i den föreslagna 3 § i 4
kapitlet strafflagen skulle komma att bero på tillfälligheter, om brotten bestraffas
gemensamt eller ej. Att å andra sidan låta förekomsten av smärre
förseelser eller överhuvud förseelser, som enligt lagen allenast äro belagda
med bötesstraff, under alla förhållanden inverka på frihetsstraffets längd
synes ej heller tilltalande. Vidare kan erinras örn sådana fall, då något av
de sammanträffande brotten tillfört den åtalade en på skadestånds- eller
konfiskationsväg ej åtkomlig vinst, och därför är belagt med avsevärda böter.
Örn i dylika fall ett gemensamt frihetsstraff skulle komma att utmätas,
skulle därigenom lagens syfte att åstadkomma en ekonomiskt kännbar reaktion
mot brottet helt omintetgöras. Om åtskilliga av de brott, varom här kan
bliva fråga, torde nämligen i lika hög grad som beträffande många av de
från förslagets tillämpning undantagna brott, som av lagen belagts med normerade
böter, gälla, att lagen utgår från att den brottslige skall drabbas av
en efter brottets objektiva beskaffenhet avpassad kännbar ekonomisk påföljd.
Det förtjänar anmärkas, att lagen i åtskilliga av de fall som här avses
ej stadgar annat straff än böter. Slutligen kan erinras, att det understundom
måste framstå såsom otillfredsställande, att person som begått
brott, vilket enligt lag skall straffas med böter, ovillkorligen skall, oavsett
att hans betalningsförmåga är god, befrias från bötesstraff endast därför att
ett brott, föranledande frihetsstraff, samtidigt föreligger till bedömande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

I yttranden av häradshövdingen i Tveta, Vista och Mo domsaga, rådhusrätten
i Västerås och styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har ifrågasatts
att domstol skulle, när omständigheterna därtill föranledde, äga
ådöma särskilt straff för bötesbrott vid sammanträffande med brott varå
skall följa frihetsstraff. Härutinnan har i de två sistnämnda yttrandena anförts
bland annat följande: "

Ofta nog förekommer vid åtskilliga medelsvåra brott, att den tilltalade
samtidigt åtalas för smärre förseelser. Så t. ex. äger ej sällan ett bedrägerieller
tjuvnadsbrott samband med förseelse mot hotellstadgan, våld a tjänsteman
med fylleri eller förargelseväckande beteende o. s. v. Fall förekomma
också då ringare förseelser, som sakna allt samband med ett grövre brott,
avdömas samtidigt med detta. Ofta är det därvid frågan örn förseelser, som
endast bestå i överträdelse av en eller annan ordningsföreskrift och som
därför hava helt annan karaktär än brott i egentlig mening. Straffen för
dylika förseelser hava också, som de sakkunniga framhållit, i viss mån annan
uppgift än eljest. Redan ur denna synpunkt synes det vara riktigast,
att denna förseelsens karaktär kommer till uttryck vid straffets bestämmande
genom att förseelsen så att säga hålles i sär från den egentliga brottsligheten.

Länsstyrelsen i Blekinge län har framställt anmärkning mot att undantag
från regeln om enhetsstraff ej gjorts för rena ordningsförseelser. Länsstyrelsen
erinrar örn skillnaden mellan sådana förseelser och brott som vittna
örn en rättsstridig vilja samt anmärker att vid sammanträffande av dylik
förseelse och brott, som anses förskylla frihetsstraff, straff för förseelsen i
verkligheten bomme att helt bortfalla.

Beträffande brott, som äro belagda med böter omedelbart i penningar,
ifrågasätter häradshövdingen i Sollentuna och Färentuna domsaga att från
regeln örn gemensamt straff borde undantagas fall då samtliga brott allenast
förskylla penningböter; utdömandet av gemensamt straff för en mängd
mindre ordningsförseelser syntes icke lämpligt och kunde medföra onödiga
svårigheter vid bötesfördelningen. Jämväl rådhusrätten i Jönköping anser
att ifrågavarande förseelser i viss utsträckning borde undantagas från den
allmänna regleringen av brottskonkurrensen. Enligt rådhusrättens mening
skulle några fördelar av att vid dylika förseelser ådöma gemensamt straff
knappast föreligga, i all synnerhet som straffet vanligen komme att bestämmas
genom sammanläggning av de straff, som de särskilda förseelserna ansåges
förskylla; vid sammanträffande av sådana förseelser med brott, för
vilka dagsböter funnes böra ådömas, skulle bestämmande av gemensamt
straff komma att medföra betydande svårigheter.

I motsats mot vad sålunda anmärkts framhåller häradshövdingen i Uppsala
läns norra domsaga att regeln örn enhetsstraff skulle medföra fördelaktiga
verkningar på straffmätningen bl. a. vid sammanträffande av brott
som äro belagda med böter omedelbart i penningar med brott som folie under
dagsbotssystemet. Med avseende å dylika fall uttalar också Göta hovrätt
såsom förut omtalats att det otvivelaktigt bäst överensstämde med principerna
för dagsbotssystemet att bestämma ett gemensamt dagsbotsstraff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslagets ståndpunkt att enhetsstraffet skall kunna sättas högre än högsta
straffet för det svåraste av de sammanträffande brotten, s. k.asperatio n,
har liksom den närmare utformningen av asperationsprincipen föranlett följande
uttalande av häradshövdingen i Sollentuna och Färentuna domsaga:

Inom den moderna strafflagstiftningen råder en ganska stor enighet
därom, att de olika konkurrensformerna böra vara underkastade enhetliga
bestämmelser. En viss skiljaktighet har emellertid försports i uppfattningen
örn hur denna enhetlighet bäst skall kunna ernås. Strafflagskommissionen
förordade, att den s k. absorptionsprincipen skulle komma till användning
vid all konkurrens. Denna ståndpunkt återfinnes icke i någon av
de moderna utländska strafflagarna. Där har man allmänt begagnat sig
av den s. k. asperationsprincipen. Absorptionsprincipens användning vid
ali konkurrens kan visserligen erbjuda vissa praktiska fördelar. Men de
skäl, de sakkunniga anfört mot en sådan utsträckt användning av denna
princip, måste anses synnerligen tungt vägande. I varje fall lärer det vara
uteslutet, att vid en partiell strafflagsreform, där man har att utgå från
gällande strafframar, bygga på nämnda princip. En enhetlig reglering av
samtliga konkurrensformer synes således under föreliggande omständigheter
icke kunna ernas pa annat sätt än att till grund för densamma lägges
asperationsprincipen. Mot de sakkunnigas utformning av densamma har
jag ej något att erinra.

Rådhusrätten i Jönköping anser likaledes att konkurrensreglerna böra
grundas å asperationsprincipen, vilken i fråga om tjuvnadsbrotten visat sig
enkel och ändamålsenlig. Emellertid ifrågasätter rådhusrätten huruvida icke
asperationen -—- efter mönster i de danska och norska strafflagarna —
borde ställas i relation till straffskalan för det svåraste brottet genom att
bestämmas till viss kvotdel av denna skalas maximum. Sådan regel, vilken
möjligen förutsatte någon höjning av de särskilda straffskalornas maxima,
skulle giva domstolarna större ledning vid straffmätningen än den föreslagna.
Inom rådhusrätten i Malmö har av två ledamöter hävdats att straffförhöjningen
i fråga örn frihetsstraff borde begränsas till ett år i stället för
två år, och har som skäl härför hänvisats till att dylik asperation nu funnes
stadgad i 20 kap. 9 § strafflagen.

Beträffande förslaget om maximum för gemensamt bötesstraff uttalar
rådhusrätten i Linköping att sådan maximering vore ett steg i rätt riktning,
då de nuvarande bestämmelserna i detta avseende i många fall fört till orimliga
resultat. Rådhusrätten i Eskilstuna är däremot icke övertygad örn att
den föreslagna begränsningen komme att medföra tillfredsställande resultat
för sådana fall att flera och svårare bötesbrott sammanträffade.

I några yttranden har ifrågasatts om ej gemensamt straff borde få utmätas
i strängare straffart än som av lagen bestämts för de särskilda brotten. Rådhusrätten
i Linköping har sålunda uttalat som önskvärt att domstolen kunde
äga ersätta ett långvarigare fängelsestraff med kortare straffarbete. Med
avseende å förhållandet mellan böter och fängelse framställas enahanda förslag
av rådhusrätten i Halmstad och Överståthållarämbetet, därvid särskilt
aberopas den verkan bötesmaximeringen eljest skulle kunna få i fråga örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

brott som ofta upprepas och beträffande vilka för närvarande gäller att
särskilt straff ådömes för varje gång åtal äger rum.

I åtskilliga yttranden förekomma anmärkningar mot avfattningen av de
föreslagna konkurrensreglerna, vilka ansetts icke alltid vara så klara och
lättillgängliga som borde krävas med hänsyn till reglernas stora praktiska
betydelse. I övrigt ha vissa erinringar framställts, vilka äro av den speciella
natur att de lämpligen böra omnämnas i samband med den efterföljande
behandlingen av förslagets särskilda bestämmelser.

Strafflagens allmänna regler örn sammanträffande av brott kunna härledas
från en äldre tids straffrättsteori, vilken haft stort inflytande på lagstiftningen
i de flesta länder under förra århundradet. De enligt denna åskådning
utformade lagarna kännetecknas av en mer eller mindre strängt genomförd
skillnad i behandlingen av olika s. k. konkurrensformer. Har någon
begått flera brott genom skilda handlingar, föreligger realkonkurrens, och
huvudregeln är då den att straff ålägges för varje brott, varefter straffen
sammanläggas. Örn emellertid mellan de brottsliga handlingarna finnes ett
visst samband, så att de kunna anses utgöra ''fortsättning av ett och samma
brott’, erhåller den brottslige, även örn flera straffbud äro tillämpliga,
endast ett straff och detta får ej överstiga straffmaximum i det strängaste
straffbudet. Samma lindrigare rättsverkan inträder även för det fall att
någon genom en enda handling begått flera brott, då idealkonkurrens säges
föreligga. I länder där dessa eller liknande distinktioner tidigare varit gällande
ha de numera flerstädes övergivits. Blott ett fåtal lagar, bland dem
den svenska, ha bibehållit systemet i dess ursprungliga, schematiska gestaltning.

Olägenheterna av den gällande ordningen för behandling av brottskonkurrens
ha blivit alltmera påtagliga efter hand som man i teori och praxis frigjort
sig från uppfattningen om straffen såsom vedergällning för brottsliga
handlingar. Särskilt i fråga om reglerna beträffande addition av särskilda
straff vid realkonkurrens är det uppenbart, att de taga föga hänsyn till den
brottsliges person, den mer eller mindre permanenta brottsliga vilja, som
kommit till uttryck genom brotten, och överhuvud hans subjektiva beskaffenhet.
Lagbestämmelserna föranleda vid flerfaldig brottslighet till att det totala
straffet bestämmes efter formella grunder, med åsidosättande av hänsyn
som enligt nutida uppfattning borde ställas i förgrunden. Att direkt stötande
resultat likväl icke torde kunna påvisas i någon större utsträckning
beror säkerligen därpå att domstolarna numera anse sig äga en viss frihet
att avpassa de särskilda straffen med hänsyn till slutresultatet vid sammanläggningen.
I själva verket sker härvid ett allsidigt bedömande av brottslighetens
grad och art saint bestämmande av ett enhetsstraff som är lämpat
därefter. Uppenbart torde dock vara att det icke är lämpligt att överlämna
åt utvecklingen i rättspraxis att råda bot på de missförhållanden som föranledas
av lagbestämmelserna. I vissa, ej alltför sällsynta fall äro med

Departe ments chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

nuvarande lagbestämmelser orimliga resultat så gott som oundvikliga. Exempel
därpå ha anförts av de sakkunniga bl. a. i fråga om förfalsknings- och
bedrägeribrott, vilka ofta förekomma i serier omfattande ett mycket stort
antal vart för sig obetydliga särskilda brott.

Mot reglerna om realkonkurrens kunna riktas anmärkningar även av annat
slag än de nu berörda. Det må här ytterligare endast framhållas, att lagens
regel om reduktion av straffen för de konkurrerande brotten, så att summan
ej kommer att med mer än två år överstiga det svåraste av de straff som utmätts
för något av dem, visserligen fyller sin uppgift att vid svåra brott förebygga
de ogynnsamma verkningarna av kumulationsgrundsatsen. Men den
kan också i många fall, då brottens antal är stort, omöjliggöra en tillräckligt
allvarlig bestraffning. Den utredning de sakkunniga förebragt rörande verkningarna
av reduktionsregeln i dess nuvarande utformning förstärker intrycket
att den gällande ordningen föga svarar mot vår tids anspråk på strafflagstiftningen.

Av det förut sagda framgar att det svenska konkurrenssystemet utmärkes
av en högst betydande olikhet i behandlingen av å ena sidan realkonkurrens
och å den andra idealkonkurrens och fortsatt förbrytelse. Vid de båda senare
konkurrenstyperna bestraffas brotten gemensamt inom straffskalan för
det svaraste brottet. Brottsflerheten beaktas blott såsom en försvårande omständighet.
Man torde kunna påstå att dessa föreskrifter i vanliga fall medgiva
straffets bestämmande under beaktande av alla omständigheter som i de
särskilda fallen kunna vara av betydelse. Det gäller dock icke alltid. Begränsningen
till straffskalan för det enkla brottet kan sålunda utgöra hinder
för en tillräckligt kraftig straffreaktion mot vanemässig eller yrkesmässig
brottslighet, da denna tagit sig uttryck i en serie brottsliga handlingar som
enligt gällande rätt äro atl betrakta såsom fortsatt förbrytelse. Till den vaneoch
yrkesmässiga brottsligheten har föga hänsyn tagits vid fastställandet av
straffsatserna i strafflagens speciella delar, och det är därför desto mera angeläget
att den vinner beaktande i nu förevarande del av lagen.

Den anmärkta olikheten i fråga örn rättsverkan, som föreligger mellan
realkonkurrens och de övriga konkurrenstyperna, framstår i praktiken ofta
såsom helt grundlös. Det är icke säkert att den som begått ett flertal brottsliga
handlingar, vilka exempelvis på grund av ringa tidsavstånd sinsemellan
eller därför att de haft ett och samma objekt äro att anse såsom fortsatt förbrytelse,
bör erhålla lindrigare straff än den som begått liknande brott utan
något sådant samband som konstituerar fortsatt förbrytelse. Tvärtom kan det
ibland vara anledning att ingripa kraftigare mot den förre än mot den senare,
örn man ser till brottslingens viljebeskaffenhet och samhällsfarlighet. Vidare
förekomma fall av idealkonkurrens som äro så likartade med fall av
realkonkurrens, att någon grund icke kan påvisas för en sådan skillnad i det
straffrättsliga bedömandet som lagen för närvarande påbjuder.

Till vad nu sagts örn det nuvarande systemets brister kommer, att gränsdragningen
mellan de skilda konkurrensformerna ingalunda är klar enligt de
gällande bestämmelserna. Lagen innehåller sålunda ingenting om den när -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

mare innebörden av att flera brottsliga handlingar utgöra fortsättning av ett
och samma brott. På grundval av praxis och rättsvetenskapliga utredningar
kunna väl vissa normer anses uppdragna, vilka gemenligen följas av domstolarna.
Men osäkerheten är dock mycket stor på detta område. Vad angår
gränsen mellan realkonkurrens och fortsatt förbrytelse synes denna osäkerhet
under senare tid snarast ha ökats, detta i följd av att särskilt överrätterna
visat benägenhet att i större utsträckning än tidigare tillämpa de mildare
reglerna örn fortsatt förbrytelse. Olägenheterna av en sådan bristande
enhetlighet i rättstillämpningen äro påtagliga i betraktande av att rättsverkan
i det särskilda fallet kan röna stor inverkan av vilken ståndpunkt som
intages. Som en betydande olägenhet måste dessutom anses att domstolarna
i hög grad betungas av dessa avgöranden. Överhuvud taget ställas domstolarna,
i de synnerligen talrika fall då tillämpning av konkurrensreglerna förekommer,
inför tolkningssvårigheter som mången gång vålla ett tidsödande
och för rättsvården onödigt arbete.

Vad nu anförts gentemot gällande ordning för brottskonkurrensens behandling
leder till den ståndpunkten att strafflagens konkurrensbestämmelser
böra ersättas med enhetliga regler. Detta har också föreslagits av de
sakkunniga. Förslagets grundtanke är, att ett gemensamt straff skall åläggas
då flera av en och samme person begångna brott samtidigt förekomma
till bedömande. Maximum för detta straff kommer att motsvara det högsta
straff som enligt gällande regler kan uppnås i fall av realkonkurrens.

Mot förslagets principiella ståndpunkt ha blott enstaka invändningar eller
betänkligheter framkommit. I den mån dessa grunda sig på den uppfattningen
att bristerna i gällande lag icke äro av den allvarliga beskaffenhet att de
motivera en genomgripande omarbetning, torde de få anses bemötta genom
den föregående framställningen. I övrigt må i anledning av innehållet i yttrandena
framhållas följande.

Reformens syfte är att domstolarna skola vid sammanträffande av brott
äga möjlighet att bedöma varje fall efter dess egenart. Förslaget innebär fördenskull
att samma, relativt vidsträckta strafframar skola gälla för alla former
av konkurrens. Häremot ha i några yttranden uttalats betänkligheter,
grundade på farhåga för att domstolarna icke alltid skulle beakta ett mellan
brottshandlingarna eventuellt föreliggande samband, som borde föranleda
ett mildare bedömande av brottsligheten. Man får emellertid icke förbise
att den straffmätning som här konnner i fråga icke är av annan natur än
den som skor vid ådömande av straff för enkelt brott. Även vid enkel brottslighet
ställer lagen till domarens förfogande latituder, ej sällan omfattande
såväl böter som fängelse och straffarbete av längre varaktighet. Närmare
regler för straffets bestämmande inom dessa förekomma vanligen icke, ej
heller angives vilka omständigheter som skola anses försvårande eller förmildrande.
Några ogynnsamma verkningar härav torde icke lia försports.
Örn överhuvud taget någon anmärkning skulle för närvarande riktas mot
domstolarnas straffmätning, synes den i vart fall icke kunna gå ut därpå att

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

straffen bestämmas för högt. Någon anledning att befara för stränga straff
i följd av de föreslagna konkurrensreglernas genomförande föreligger säkerligen
icke, snarare kunde förmodas en tendens till genomsnittlig sänkning
av straffen i fall då bestämmelserna om realkonkurrens nu tillämpas. Det
kan med hänsyn till vad nyss anförts svårligen antagas, att vid brottsflerhet
en för straffmätningen så betydelsefull omständighet som sambandet mellan
brotten skulle undgå tillbörligt beaktande vid straffmätningen.

Rörande de föreslagna reglerna för maximistraffets beräknande må här
erinras därom att de — såsom också de sakkunniga understrukit i betänkandet
—- äro avsedda att angiva den yttersta gräns som icke i något fall får
överskridas. Det ligger i sakens natur att föreskrifterna måste vara anordnade
med tanke på alla konkurrenssituationer och alla slags brott. I normala
fall torde det därför utan vidare vara klart att det gemensamma straffet
icke ens kan närma sig maximum, och detta bör då icke heller tagas till
utgångspunkt vid straffets bestämmande. Såsom de sakkunniga anfört har
domstolen i stället att utgå från de straffsatser som äro stadgade för de särskilda
konkurrerande brotten och på grundvalen av dessa utmäta det straff
som motsvarar hela den föreliggande brottsligheten, med hänsyn till de olika
brottens svårhetsgrad och antal samt icke minst till sammanträffandets beskaffenhet
och dess innebörd för brottslighetens bedömande. Denna förslagets
innebörd lär vara tämligen självfallen och kan i vart fall icke innebära
något främmande för dem som äro förtrogna med straffrättsskipningens och
därmed straffmätningens problem.

Det har i ett av yttrandena ifrågasatts huruvida icke de föreslagna reglerna
om maximistraffets bestämmande borde, efter danskt och norskt mönster,
ersättas av föreskrifter av den innebörden att straffmaximum för det
svåraste brottet ej finge överskridas med mer än en viss kvotdel. En sådan
bestämmelse skulle emellertid medföra en även i förhållande till gällande rätt
högst avsevärd begränsning av möjligheterna att tillräckligt kraftigt ingripa
mot flerfaldig brottslighet av det slag som nu bedömes enligt reglerna om
realkonkurrens. Genomförandet av den nämnda principen i vår lag skulle
förutsätta en genomgripande höjning av straffmaxima för de särskilda brotten,
vilka maxima äro betydligt lägre än vad som är brukligt i utländska lagar
och därför icke äro ägnade som underlag för en bestämmelse örn gemensamt
straff enligt den ifrågasatta principen. Mot en sådan anordning tala
även andra skäl. De sakkunniga ha övervägt densamma, icke såsom huvudregel
utan såsom ett för vissa fall avsett komplement till de av dem föreslagna
bestämmelserna. De ha emellertid funnit sig böra avvisa den, och
ha till stöd härför åberopat att den även med ett mera inskränkt användningsområde
skulle leda till en olämplig begränsning i totalstraffen och till
komplicering av stadgandena. Med hänsyn till vad de sakkunniga i denna del
anfört synes det icke tillrådligt att upptaga föreskrifter av denna art i lagen.

Syftet att förebygga alltför höga konkurrensmaxima ha de sakkunniga
ansett böra tillgodoses på annat sätt. I fråga om de tidsbestämda frihetsstraffen
har föreslagits att det högsta av de tillämpliga särskilda maximi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

straffen icke i något fall får överskridas med iner än två år. Föreskriften
motsvarar den nu för realkonkurrensfall gällande reduktionsregeln såtillvida
att den dels sätter en högsta gräns för straffen, nämligen tolv år för
straffarbete och fyra år för fängelse, dels i vissa fall begränsar tiden för
totalstraffet i en given situation. Då den emellertid icke är, och med förslagets
allmänna ståndpunkt naturligtvis icke heller kan vara ställd i relation
till ett visst konkret straff utan blott till högsta straffet i straffskalan för
ett visst brott, ger den icke anledning till erinringar av det slag som enligt
vad förut nämnts med fog kunna riktas mot den nuvarande reduktionsregeln.
Däremot är det icke otvivelaktigt att just en tvåårsgräns är den under alla
förhållanden mest lämpliga. Då bestämda skäl icke torde kunna anföras
vare sig för höjning eller sänkning, synes man dock ha anledning att i enlighet
med förslaget stanna vid den hävdvunna tvåårsgränsen.

I fråga om bötesstraffen har likaledes föreslagits en maximering till undvikande
av för höga sådana straff. Även om en addition av de särskilda
maxima i visst fall skulle ge till resultat ett högre antal eller belopp, får
likväl icke utdömas mer än 180 dagsböter eller 500 kronor omedelbart i
penningar. Detta innebär ett betydande avsteg från gällande rätt, som vid
realkonkurrens stadgar obegränsad kumulation av böter och i följd därav
kan föranleda orimligt höga bötesstraff då brottens antal är stort. Förändringen
synes innebära en väsentlig fördel. Det kan emellertid diskuteras
hur gränsen lämpligast bör bestämmas. Man har icke här såsom beträffande
frihetsstraffens maximering någon ledning av gällande bestämmelser.
De siffror som föreslagits av de sakkunniga lia valts med hänsyn bland annat
till att de medgiva förvandlingsstraffets bestämmande i nära anslutning till
de grunder som under år 1937 fastställts för bötesförvandling. Tillräckliga
skäl torde icke föreligga att avvika från sakkunnigförslaget, mot vilket för
övrigt i denna del ingen direkt erinran framställts i yttrandena. Icke heller
synes, ehuru vissa skäl tala därför, någon ändring böra ske i den riktningen
att det gemensamma straffet skulle kunna bestämmas till fängelse, då ett
större antal brott med böter såsom högsta straff sammanträffar. Denna
fråga äger nära samband med frågan örn domstolens rätt att i motsvarande
fall döma till straffarbete, då intet av de särskilda brotten är belagt med
svårare straff än fängelse. Såsom de sakkunniga framhållit skulle ett medgivande
för domstolarna att i fråga om straffarten avvika från de tillämpliga
lagbuden innebära ett betydande avsteg från den uppfattning som utmärker
straffsystemet i vår lag, nämligen att olikheten mellan en lägre och en högre
straffart har en kvalitativ innebörd och således icke enbart betecknar en
kontinuerlig stegring av svårhetsgraden. Dylika bestämmelser om övergång
från en straffart till en annan kunde i vart fall ej gärna avfattas generellt
utan borde avse blott vissa konkurrensfall, som finge närmare avgränsas
med hänsyn till brottens antal, sammanträffandets art eller dylikt. Härigenom
skulle bestämmelserna avsevärt kompliceras.

Från föreskriften om ådömande av enhetsstraff har i sakkunnigförslaget
gjorts undantag beträffande vissa böter, nämligen s. k. normerade böter, böter

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

som ej få förvandlas samt böter som en tilltalad person ådrager sig för förseelse
i samband med rättegången. Sådana böter skola ådömas särskilt. I
flera yttranden har förslagets ståndpunkt i fråga örn bötestraffen föranlett
erinringar. Sålunda har framhållits att det borde i större eller mindre omfattning
överlämnas åt domstolarna att i varje särskilt fall, där bötesförseelser
och grövre brott sammanträffa, avgöra om gemensamt straff borde ådömas
eller icke. Man synes härvid i allmänhet lia utgått från att huvudregeln om
enhetsstraff borde bibehållas även då fråga vore örn bötesförseelser, men att
domstolen skulle kunna utsöndra bötesstraffet då omständigheterna därtill
föranledde. Men även den meningen har gjorts gällande, att sådana fall där
bötesbrott och grövre brott sammanträffa borde i princip undantagas från
tillämpningen av regeln örn enhetsstraff. I några yttranden har uttalats att
böter för ordningsförseelser borde i detta hänseende intaga en särställning.

Det kan helt visst icke förnekas att sakskälen för enhetsstraff icke äro så
starka i sådana fall då brott som finnes förskylla frihetsstraff föreligger till
bedömande samtidigt med en obetydlig ordningsförseelse. Det bör dock beaktas
att dylika sammanträffanden i praktiken merendels förekomma då ett
samband av något slag föreligger mellan det grövre brottet och förseelsen.
Vare sig sambandet är av yttre beskaffenhet eller det hänför sig till arten
av de brottsliga handlingarna eller orsakerna till dessa, synes det stå i god
överensstämmelse med förslagets idé, att brottet och förseelsen bestraffas
enhetligt. Vidare bör i detta sammanhang anmärkas den allmänna iakttagelsen
att det i regel är skäligen ändamålslöst att till frihetsstraff för ett allvarligare
brott foga ett bötesstraff. Detta gäller vare sig det senare är mindre
eller större. Äro böterna icke alltför obetydliga, kan deras uttagande
vid sidan om ett frihetsstraff mången gång lia den icke önskvärda verkan
att därav drabbas icke så mycket'' den dömde själv som personer vilka äro
beroende av honom för sin försörjning. I ett av yttrandena har till stöd för
avvikelse från förslaget om enhetsstraff erinrats om fall då böterna ådömts
för brott som medfört ekonomisk vinst för den dömde. Ej heller en sådan
omständighet synes i och för sig utgöra tillräcklig grund för åtskiljande av
frihets- och bötesstraffen. Örn man bortser från de normerade böterna äro
nämligen bötesstraffen i svensk lag icke anordnade med tanke på att de skola
tjäna såsom konfiskationspåföljd. Icke heller kan bötesstraff, såsom enligt
vissa utländska lagar, vid enkelt brott ådömas jämte frihetsstraff. Då konfiskationssynpunkten
således, i vad angår de vanliga bötesstraffen, är främmande
för lagens bestämmelser om de särskilda brotten, synes ej vara anledning
att låta den inverka på konkurrensreglernas utformning.

Ehuru det alltså icke synes lämpligt att i den utsträckning som i vissa yttranden
ifrågasatts avvika från den ståndpunkt de sakkunniga intagit i denna fråga,
torde dock tillräckliga skäl återstå för en uppmjukning av förslaget, så att
möjligheterna ökas att ålägga ett fristående bötesstraff för ett av flera sammanträffande
brott. Jämte de i förslaget uppmärksammade fallen, då fråga
är om normerade böter eller böter för rättegångsförseelse, kunna nämligen
otvivelaktigt tänkas vissa andra fall, där det måste framstå såsom opåkallat

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

eller rent av olämpligt att under ett straff sammanföra en bagatellförseelse
med ett allvarligare brott. Så kan exempelvis vara förhållandet, då skäl för
villkorlig dom föreligga beträffande det grövre brottet men ej beträffande förseelsen.
Även vid sammanträffande av bagatellförseelser, som ej äga något
egentligt samband med varandra, kan någon gång ådömandet av gemensamt
bötesstraff befinnas mindre lämpligt. Det kan emellertid icke gärna ifrågasättas
att i lagen närmare angiva det område inom vilket kumulation finge ske.
Man torde var hänvisad till att meddela en allmänt hållen bestämmelse, som
likväl bör markera att blott i undantagsfall särskilda bötesstraff få utmätas.
Med denna ståndpunkt lärer icke vara påkallat att i strafflagen särskilt angiva,
att särskilt bötesstraff bör utdömas för rättegångsförseelser eller brott
som förskylla normerade böter.

Användningen av gemensamt straff medför att man av ett utslag varigenom
dömts över flera brott aldrig kan direkt utläsa hur domstolen uppskattat
svårheten av varje särskilt brott. Häri har man på sina håll funnit en mer eller
mindre allvarlig olägenhet av enhetsstraffet. Invändningen torde vara av betydligt
mindre vikt än som i ett par yttranden gjorts gällande. Till en början
må erinras att förhållandet är detsamma för närvarande, icke blott då fortsatt
förbrytelse ansetts föreligga utan även i de talrika fall då gemensamt
straff ådömts för olika tjuvnadsbrott jämlikt bestämmelserna i 20 kap. strafflagen.
Skulle det vid tillämpning av de föreslagna reglerna finnas anledning
att till vederbörandes uplysning utmärka vissa graverande omständigheter
beträffande något eller några av brotten, kan detta utan svårighet ske i motiveringen.
Försvårande eller förmildrande omständigheter som ha betydelse
för straffskalan skola naturligtvis alltid anmärkas. Om utslaget överklagas
allenast beträffande ett eller några av brotten, kan överrätten givetvis icke såsom
för närvarande, då underrätten bedömt brotten efter realkonkurrensreglerna,
bortse från de icke överklagade brotten utan måste pröva målet i hela
dess vidd. Även om detta i något fall skulle kunna innebära ett ökat arbete för
domstolen, måste å andra sidan beaktas att härigenom undanröjes en brist
hos det gällande systemet. Detta medför nämligen, såsom i det föregående
berörts, ej sällan att domstolarna utmäta de särskilda straffen så, att ett skäligt
totalstraff skall uppstå vid sammanläggningen. Om överdomstolen frikänner
den dömde från straff för något av brotten och utslaget i övrigt ej
överklagats, är domstolen berövad möjligheten att korrigera straffen för övriga
brott, även örn det finnes uppenbart att de äro för låga med hänsyn till
brottslighetens natur. Överhuvudtaget torde det ur de synpunkter som ligga
lill grund för förslaget böra anses såsom en bestämd fördel att överrätterna
sättas i tillfälle att pröva ett mål i obeskuret skick utan hinder av formföreskrifter
av angivet slag.

Vad eljest anförts rörande olägenheter som skulle kunna föranledas av
konkurrensreglernas omläggning synes icke vara av beskaffenhet att förringa
värdet av reformen. Som allmänt omdöme torde vara befogat att uttala,
att förslagets genomförande är ägnat att åstadkomma en väsentlig förbättring
av rättsskipningen i de talrika mål där brottskonkurrens föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Departements chefen.

Vid dell granskning av förslagets särskilda delar som ägt rum inom justitiedepartementet
lia ändringar ansetts böra vidtagas på flera punkter. En
mera betydande har redan berörts. I övrigt äro ändringarna i övervägande
grad av formell natur och åsyfta att förläna stadgandena större enkelhet och
överskådlighet. Särskilt har uppställningen av 4 kap. strafflagen underkastats
en ur dessa synpunkter önskvärd revision. Ändringarna redovisas i den
efterföljande framställningen.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.

4 KAP.
överskriften.

Lydelsen av överskriften har ansetts lämpligen böra ändras till ''Örn sammanträffande
av brott samt om förändring av straff; så ock örn återfall i
brott.’

1 §•

Liksom i de sakkunnigas förslag ha i denna paragraf upptagits huvudstadgandena
om ådömande av gemensamt straff jämte undantag från dessa.
Dock ha föreskrifterna beträffande särskilda ämbetsstraff uteslutits och ersatts
med hänvisning till 7 §, dit dessa föreskrifter överflyttats.

I ett yttrande har ifrågasatts huruvida icke i paragrafen borde angivas att
reglerna om gemensamt straff ej äga tillämpning å de i nuvarande 4 kap. 1 §
andra stycket avsedda fallen att en handling innefattar brott som i särskilda
avseenden är belagt med olika straff, s. k. kombinativ strafflagskonkurrens.

Sedan föreskrifterna angående de särskilda ämbetsstraffen utbrutits ur
paragrafen, innefattar denna huvudregeln om gemensamt straff i fråga om
brott som förskylla straff i allmän straffart och överensstämmer härutinnan
med sakkunnigförslaget. I enlighet med vad tidigare anförts har i paragrafen
införts den bestämmelsen, att för brott som finnes förskylla böter
bötesstraffet må ådömas jämte straff för övriga brott, om särskilda skäl därtill
föranleda. De av de sakkunniga föreslagna speciella föreskrifterna i fråga
om normerade böter och böter för rättegångsförseelser ha ej ansetts erforderliga
vid sidan av denna allmänna regel. I ändringsförslaget beträffande
1931 års särskilda böteslag har visserligen bibehållits den av de sakkunniga
där upptagna föreskriften att normerade böter städse skola ådömas
särskilt. Motsvarande bestämmelse skulle i strafflagen icke fylla någon egentlig
praktisk uppgift, enär normerade böter enligt strafflagen kunna ådömas
för allenast två föga vanliga brott, nämligen de som avses i 22 kap. 19 och
20 §§. Härtill kommer att en reformering av lagstiftningen om förmögenhetsbrott,
varom utredning för närvarande pågår, måste antagas komma att
medföra, att de normerade böterna helt uteslutas ur strafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

I de sakkunnigas förslag har ej upptagits någon särskild föreskrift rörande
s. k. kombinativ strafflagskonkurrens. Till stöd härför har anförts, att
det ändå vore klart att de föreslagna konkurrensreglerna icke borde tillämpas
å sådant fall och att domstolen hade att direkt tillämpa ett straffbud i
lagens speciella del; vilket detta skulle vara syntes ej kunna vålla tvivelsmål,
lika litet som hittills vid skenbar lagkonkurrens. Med hänsyn till att
vid kombinativ konkurrens är fråga örn allenast ett brott, torde särbestämmelse
för dessa skäligen sällsynta fall icke vara erforderlig.

2 §•

Paragrafen, som innehåller bestämmelser rörande maximum och minimum
för det gemensamma straffet, överensstämmer i huvudsak med 2 § i
de sakkunnigas förslag. Därifrån har dock dels uteslutits en av de
sakkunniga föreslagen bestämmelse om tillämpning vid brottskonkurrens
av förhöjt straff som finnes utsatt för det fall att brott är förenat med försvårande
omständigheter, dels ock utbrutits föreskrifterna rörande de normer
efter vilka straff i en straffart skall anses motsvara straff i annan straffart.
Föreskrifter i sistnämnda hänseende ha i stället intagits i 6 §.

Bestämmelsen i första punkten örn minimum för gemensamt straff har,
med anledning av ett uttalande i de sakkunnigas motivering, berörts i ett flertal
yttranden, däribland yttrandena av Svea hovrätt och Göta hovrätt. De
sakkunnigas uttalande innebar att vid ådömande av gemensamt straff för ett
brott, som vore belagt med fängelse ej under sex månader eller ett år, och
ett brott, varå lägsta straffet vore straffarbete i två månader, tiden för straffarbetet
med hänsyn till nämnda fängelseminimum — enligt den jämförelse
grund som enligt förslaget eljest skulle iakttagas — ej borde understiga
hälften av minimitiden för fängelsestraffet. I yttrandena har hemställts
att denna innebörd av bestämmelsen om minimum bringas till uttryck i
lagtexten.

Vidare har i flera yttranden behandlats frågan örn det gemensamma straffets
bestämmande i vissa fall då två eller flera straffarter kunna komma till
användning. I fråga om förhållandet mellan fängelse och straffarbete ha de
sakkunniga i betänkandet yttrat, att längre fängelsetid än som inginge i
någon av de tillämpliga straffsatserna finge ådömas allenast under förutsättning
att straffarbete ej kunde följa å något av brotten. Som exempel har
anförts att gemensamt fängelsestraff för två brott, som båda vore belagda
med böter eller fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två
år, ej finge sättas högre än sex månader. Beträffande däremot böter som
gemensamt straff skulle enligt de sakkunniga ej föreligga hinder att höja
detsamma över 120 dagsböter även om svårare straff än böter kunde följa å
ett eller flera brotten. I yttrandena har hävdats att den av de sakkunniga
sålunda uttalade meningen i förevarande spörsmål icke vore självklar och ej
heller kommit till uttryck i lagtexten. Härjämte har i ett yttrande gjorts gällande
att reella skäl icke funnes att i den föreliggande situationen behandla
böter och fängelse olika.

Bihang lill riksdagens protokoll 19,‘I8. 1 sand. Nr 191. 4

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Departements

chefen.

På sätt nyss anmärkts har i 2 § ej upptagits bestämmelsen i de sakkunnigas
förslag att domstol jämväl med hänsyn till att flera brott sammanträffa
skulle äga tillämpa förhöjt straff som finnes utsatt för det fall att
brott är begånget under försvårande omständigheter. Även utan sådant
stadgande torde nämligen domstolarna lia möjlighet att utmäta ett lämpligt
straff. I fråga om straffmåttet synes det sålunda tydligt, att redan det sätt
varpå maximum för gemensamt straff skall bestämmas -— i princip bildas
det genom sammanläggning av de högsta straffen för brotten — gör stadgandet
umbärligt. Och beträffande de ej alltför talrika straffbud enligt
vilka vid försvårande omständigheter kan följa svårare straffart än enligt
den vanliga straffskalan, lärer behov av att tillämpa den svårare straffarten
regelmässigt ej komma att yppa sig i andra fall än då möjlighet därtill förefinnes
på grund av de särskilda straffbuden.

Den nyss omförmälda, i yttrandena framställda erinran rörande bestämmandet
av minimum för gemensamt straff har ej synts böra föranleda uppställandet
av en speciell regel för de åsyftade tämligen sällsynta fallen då
fängelse ej kan sättas under sex månader eller ett år. Det måste nämligen
vara för domstolen klart att tillvaron av det andra brottet ej kan få medföra
att det gemensamma straffet sättes under det mått av straffarbete som
motsvarar fängelseminimum för det ena brottet ensamt.

Vad angår frågan om det gemensamma straffets bestämmande i vissa
fall då två eller flera straffarter kunna få tillämpas, synes den åsikt vara
riktig som uttalats av de sakkunniga rörande förhållandet mellan fängelse
och straffarbete. Att åt lagtexten bör givas denna tolkning torde framgå
därav att, såsom de sakkunniga åberopat, paragrafens regel om straffsammanläggning
endast gäller vid beräkning av det gemensamma straffets maximum
och att följaktligen straffets bestämmande i övrigt bör ske genom kombination
av de tillämpliga särskilda straffsatserna på samma sätt som för
närvarande vid t. ex. ideell konkurrens. Emellertid torde, i motsats till
vad de sakkunniga härom uttalat, det nu sagda böra anses gälla även i fråga
örn böter; bestämmelsen om gemensamt bötesstraff synes ej innefatta stöd
för avvikande tolkning. Och det torde icke var erforderligt att beträffande
böter införa ett specialstadgande för ifrågavarande fall.

3 §•

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 § i förslaget utom däri att stadgandet
rörande de särskilda ämbetsstraffen utgått ur paragrafen och i stället
införts i 7 §.

Enligt 3 § skall gemensamt straff åläggas om någon, som för brott dömts
till fängelse eller straffarbete på viss tid, sedermera övertygas örn annat
brott, såframt sistnämnda brott finnes förskylla sådant straff samt förövats
antingen innan den första straffdomen meddelades eller därefter innan verkställighet
börjat av det därigenom ålagda straffet. Att sålunda jämväl brott

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

begångna efter den tidigare domen skola omfattas av gemensamt straff
Ilar i några yttranden föranlett anmärkningar.

Stockholms rådhusrätt och styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare
lia avstyrkt stadgandet med följande motivering:

Det synes a priori betänkligt att en laga kraftvunnen straffdom skall kunna
upprivas på grund av omständigheter som inträffat efter domen, och
de skäl som anförts för att så bör ske synas icke övertygande. Såsom en
särskild vinst av den nya anordningen hava de sakkunniga framhållit att i
sådana fall, där en villkorligt dömd person under prövotiden gjort sig skyldig
till nytt brott och därigenom förverkat den villkorliga domen, ett enhetligt
straff skulle kunna utmätas. Det synes emellertid icke alldeles visst,
att detta tillvägagångssätt är det mest ändamålsenliga. Det straffhot som
innefattas i den villkorliga domen är tydligen ägnat att kraftigt verka därhän
att den dömde under prövotiden avhåller sig från brott. Men detta
straffhot skulle i viss mån försvagas, om den dömde icke längre behövde
räkna med utsikten att, därest han begår ett nytt brott, han måste utan
prutmån undergå såväl det villkorligt ådömda straffet som det straff han
förskyllt för det nya brottet. Enligt de sakkunnigas mening har överhuvud
taget betydelsen av själva straffdomen överskattats, då den gjorts till gräns
för det gemensamma straffets tillämpningsområde. Emellertid lärer i många
fall den omständigheten, att straffverkställigheten tagit sin början, icke
kunna tilläggas nämnvärt större betydelse. Den tid varunder den dömde
före det nya brottets begående varit intagen på straffanstalt kan ju inskränka
sig till en mycket kort tidrymd. Vidare synas de regler örn förening
av straff, som de sakkunniga föreslagit, kunna i tillämpningen giva anledning
till betydande svårigheter, örn det är fråga om flera än två brott. Tänker
man sig det fall, att en person begår en hel rad av brott, av vilka
vart och ett förövas efter det han blivit dömd för närmast föregående brott
men innan straffet börjat verkställas, är det svårt att föreställa sig huru
straffverkställigheten i ett sådant fall skall te sig och huru en slutgiltig
straffdom skall kunna komma till stånd inom rimlig tid.

Jämväl två krigsrätter ha funnit ifrågavarande bestämmelse olämplig ur
kriminalpolitiska och processuella synpunkter. En annan krigsrätt har däremot
ifrågasatt att bestämmelsen borde omfatta jämväl brott som begåtts
sedan det först ådömda straffet börjat verkställas men innan det blivit till
fullo verkställt.

I 3 § har jämväl upptagits stadgande avseende fall då någon, som dömts
till fängelse eller straffarbete, på en gång lagföres dels för brott som begåtts
före början av nämnda straff och dels för senare begånget brott. Det gemensamma
straffet skall då kunna omfatta även det senare brottet.

Svea hovrätt och hovrätten för Övre Norrland ha ansett tvivelaktigt huruvida
tillräckliga skäl föreligga för denna bestämmelse. Dessutom bär framhållits
såsom principiellt mindre tillfredsställande, att möjligheten att inrymma
det senare begångna brottet under ett gemensamt straff bleve beroende
av alt huvudregeln i paragrafen vore tillämplig.

Förslagets ståndpunkt, ali tillämpning av paragrafen ej skall ifrågakomma
då den tilltalade ej förskyller svårare straff än böter, har i yttrandena lärn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Departements chefen.

näts utan erinran. Göta hovrätt har emellertid påpekat att den omständigheten
att brott, som agde gemenskap med varandra samt förskyllde antingen
böter eller ock frihetsstraff och böter, åtalades vid olika tillfällen, kunde föranleda
att brotten bedömdes strängare än vad eljest skulle blivit fallet. För
sådana fall borde enligt hovrättens mening möjlighet beredas att vid bestraffningen
av ett nytt brott taga hänsyn till brottens gemenskap och sätta straffet
för det nya brottet lägre än vad eljest bort följa därå. I samband härmed
må ock nämnas en hemställan som gjorts av häradshövdingen i Frosta
och Eslövs domsaga. Under erinran att 3 § ej avsåge bötesbrott och att det
följaktligen kunde komma att inträffa, att någon genom olika domar ålades
bötesstraff som sammanlagda överstege maximum för gemensamt sådant
straff, har i yttrandet ifrågasatts örn ej i förslaget borde inflyta någon bestämmelse,
som möjliggjorde att vid verkställigheten skedde en reduktion av
det sammanlagda straffet.

Om någon som begått flera brott först dömes för något eller några av dem
och sedermera tilltalas för de övriga, skall straffet enligt nuvarande 4 kap. 9 §
bestämmas så som om lian på en gång varit lagförd för brotten. Denna regel
har upptagits i förevarande paragraf, som emellertid begränsar dess tilllämpning
till fall då svårare straff än böter ålagts genom den första domen
samt även de nyupptäckta brotten finnas förskylla sådant straff. För ståndpunkten
att från tillämpningen undantaga bötesbrott kunna åberopas flera
skäl av såväl teoretisk som praktisk natur, vilka sammanhänga med enhetsstraffets
införande. Rörande den närmare innebörden av dessa skäl torde
få hänvisas till betänkandet. Förslagets ståndpunkt har ej föranlett någon
erinran i de avgivna yttrandena.

Då någon, som dömts till straff för ett brott, efter domen men innan straffet
till fullo verkställts förövat nytt brott, gäller för närvarande enligt 4 kap.
10 § strafflagen särskilda konkurrensregler, vilka innebära att straffen skola
kumuleras med iakttagande av viss reduktion. Örn sådant s. k. sammanträffande
av straff upptogos i strafflagskommissionens år 1923 framlagda förslag
till strafflag, allmänna delen, i särskilt kapitel ett flertal stadganden av ganska
invecklad natur. Bland annat för att göra dylika stadganden obehövliga
synes det vara till avsevärd fördel att, såsom de sakkunniga nu föreslagit, utvidga
enhetsstraffets tillämplighetsområde att omfatta jämväl brott som
förövats efter den första domen. Förslag i sådan riktning framställdes redan
inom straff lagskommissionen av två ledamöter. De anmärkningar som i några
yttranden riktats mot ifrågavarande bestämmelse synas ej böra föranleda
ändring därav. Sålunda torde hänsyn till straffdoms rättskraft ej böra utgöra
hinder mot förslagets antagande, och påståendet att förslaget skulle vara
ägnat att försvaga straffhotet vid villkorlig dom synes icke befogat. Ej heller
i övrigt torde förslaget böra väcka betänklighet ur processuell eller kriminalpolitisk
synpunkt. Däremot lärer det av allmänpreventiva skäl icke vara tillrådligt
att generellt utsträcka regeln örn enhetsstraff så långt, att den kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 53

mer att avse även brott som förövas efter det verkställigheten av ålagt straff
börjat.

Om någon, som avtjänat frihetsstraff för ett brott, på en gång lagföres dels
för brott som han förövat före straffverkställighetens början och dels för
senare begånget brott, skulle enligt vad nu anförts särskilt straff alltid åläggas
för sistnämnda brott. Förslaget innehåller emellertid ett stadgande enligt
vilket i sådant fall även detta brott får inbegripas under ett gemensamt straff.
Denna bestämmelse, vars lämplighet blivit ifrågasatt i några yttranden,
synes bland annat vara ägnad att motverka att bestraffningen blir beroende
av tillfälliga omständigheter. Härvid kan erinras om sådana fall då någon
begått en serie grövre brott, mellan vilka kommit verkställighet av ett kortare
frihetsstraff för ett brott, kanske av helt annat slag. Det torde då ofta
vara mest överensstämmande med förslagets allmänna grunder att gemensamt
straff utmätes för hela den föreliggande brottsligheten. Bestämmelsen
har därför funnits böra bibehållas, dock med en ändring i avfattningen av
huvudsakligen redaktionell innebörd.

Det av Göta hovrätt framställda förslaget rörande möjlighet till straffnedsättning
i vissa fall då förevarande paragraf icke är tillämplig har ej
ansetts böra biträdas. Med hänsyn till att brott som äga gemenskap regelmässigt
torde bli föremål för gemensam lagföring, synes den väckta frågan
ej vara av större praktisk betydelse. Örn i något fall tillämpningen av
de vanliga bestraffningsreglerna skulle leda till resultat som anses stötande,
lära domstolarna kunna korrigera detta vid straffmätningen. Ej heller har
upptagits den från annat håll framförda tanken att reduktion vid sammanträffande
av flera bötesstraff borde föreskrivas. Att beträffande bötesstraff
genomföra en reglering svarande mot den som med avseende å svårare straff
föreslås i 4 §, synes ej lämpligen kunna ifrågakomma. Och en enkel mekanisk
regel örn begränsning av den bötessumma som högst finge på en gång
uttagas skulle uppenbarligen leda till otillfredsställande »konsekvenser i
många fall då böterna genom flera domar ålagts för upprepade förseelser.

På sätt i vissa yttranden föreslagits har i paragrafen uttryckligen angivits
att densamma ej må tillämpas med mindre den tidigare straffdomen vunnit
laga kraft. I

I i § av de sakkunnigas förslag upptogs en bestämmelse enligt vilken straff
för brott som är belagt med straffarbete på viss tid skulle kunna nedsättas
till hälften av eljest stadgad minsta strafftid, dock ej under två år, såframt
den brottslige vid domens meddelande ännu ej till fullo avtjänat sådant straff
av längre varaktighet än två år, som ålagts honom för annat brott. En ytterligare
förutsättning för denna nedsättning var att å brotten ej skulle följa
gemensamt straff.

Beträffande detta stadgande har Svea hovrätt yttrat att dess sakliga värde
syntes tvivelaktigt, varför hovrätten ifrågasatte huruvida icke stadgandet,
som hörde till de mest svårtillgängliga i förslaget, kunde utgå till vinnande
även av önskvärd förenkling i kapitlet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Departementschefen.

Göta hovrätt har anmärkt att en tillämpning av bestämmelsen skulle i vissa
fall leda till otillfredsställande resultat. Hovrätten har därom anfört följande:

Därest exempelvis det tidigare ådömda straffet bestämts till obetydligt
över två år, medan straffminimum för det eller de brott, som äro under bedömande,
är högt, exempelvis sex år eller därutöver, skulle en tillämpning
av bestämmelsen medföra, att straffet för dessa brott kunde nedsättas så
lågt, att den för alla brotten sammanlagda strafftiden understege det högsta
straffminimum och således ej ens uppginge till den i 2 § för där avsedda
fall bestämda lägsta strafftiden. Även örn hänsyn tages till att ifrågavarande
bestämmelse är fakultativ, torde all anledning saknas att möjliggöra en
så betydande strafflindring. Bestämmelsen synes även olämplig på grund
av de otillfredsställande resultat, som uppkomma i vissa gränsfall. Om till
exempel en person, som börjat avtjäna straffarbete i två år en månad, begår
ett brott, varå skall följa straffarbete i minst åtta år, skulle detta minimum
kunna sänkas till fyra år, varigenom sammanlagda strafftiden kunde
bliva sex år en månad. Ändras nyssnämnda exempel så, att det först ådömda
straffet antages utgöra straffarbete i två år, är någon reduktion icke möjlig
utan skola straffen sammanläggas till straffarbete i minst tio år. Vidare
synes det betänkligt att låta en sådan processuell tillfällighet som dagen för
meddelandet av utslag i det senare målet vara avgörande för huruvida möjlighet
till strafflindring skall stå den dömde till buds.

Jämväl i andra yttranden har nu ifrågavarande bestämmelse blivit föremål
för erinringar i sakligt och formellt hänseende.

Av de sakkunnigas motivering framgår att med förevarande stadgande
örn strafflindring avsetts vissa utpräglade fall då —- i avsaknad av dylik
bestämmelse — sammanlagda strafftiden skulle bliva längre än som kan
anses överensstämma med grunderna för begränsningen överhuvud av de
tidsbestämda straffens varaktighet. Att sådana fall måste bliva mycket sällsynta
förefaller uppenbart, detta icke minst med hänsyn till möjligheten att
i stället för straff kan åläggas förvaring eller internering. Motiven för stadgandet
synas ock giva vid handen, att prövningen huruvida straffnedsättning
i visst fall borde medgivas måste ske efter andra synpunkter än dem som
eljest anläggas av domstolarna vid straffmätning. Närmast skulle prövningen
bliva att likställa med den som sker vid benådning. På grund härav
och med hänsyn även till de sakliga erinringar som kunna riktas mot stadgandet
har det ansetts icke böra bibehållas.

4 §•

I paragrafen ha sammanförts vissa stadganden vilka i sakkunnigförslaget
hade upptagits i 5 § första stycket, 10 § andra stycket och 11 §. Bestämmelserna
avse vad sakkunnigförslaget betecknat såsom förening av straff,
nämligen att i samband med verkställigheten gemensamt straff, i enlighet
med gx-undsatserna i 3 §, bestämmes för brott, för vilka särskilda straff
ådömts. Sådan förening av straff skall verkställas av domstol.

I fråga örn forum för ärende angående förening av straff har Svea hovrätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

funnit det knappast vara riktigt att, på sätt de sakkunniga föreslagit, dylik
fråga skulle kunna hänskjutas till underrätt i orten där den dömde finnes
jämväl i det fall att denna domstol stöde helt främmande för de mål örn
vilka vore fråga. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört
att framställning örn förening av straff endast borde få ske hos domstol
som handlagt något av målen; beslutet i ärendet innefattade en straff mätning
och det vore därför önskligt att domstolen ägde den mera omedelbara
kännedom om den tilltalade och hans förhållanden som den föregående
handläggningen av någotdera målet medförde. Styrelsen har tillika påpekat
att, enär den tilltalade ej behövde inställa sig, det vore av ringa betydelse
huruvida den dömde vistades å den plats där domstolen hade sitt säte. Uttalanden
i nu angiven riktning ha gjorts även i andra yttranden.

Av Överståthållarämbetet har anmärkts att förslaget ej innehölle någon
anvisning om vilken åklagare som skulle göra framställning örn förening av
straff. Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat att Konungens befallningshavande
genom att anmoda viss åklagare att göra sådan framställning skulle
komma att inverka på valet av domstol. Liknande erinringar ha framställts
av länsstyrelsen i örebro län.

Beträffande föreslagen bestämmelse att beslut om strafförening ej skulle
få meddelas utan att den dömde bereus tillfälle att inkomma med yttrande,
har Svea hovrätt ifrågasatt huruvida ej undantag från denna regel borde
stadgas för det fall att vetskap saknades var den dömde uppehölle sig. I
samband härmed har hovrätten yttrat att ett följdriktigt genomförande av
den ordningen, att den tilltalade ej behövde höras personligen, måhända
krävde någon jämkning av 27 kap. 15 § sista stycket rättegångsbalken.

Det synes erforderligt att bestämmelser av angivet slag meddelas, vilka Dep^^nls''
möjliggöra rättelse i fall då särskilda straff blivit ålagda, ehuru enligt de i
3 § innefattade principerna gemensamt straff bort följa. Den grundläggande
bestämmelsen härom har underkastats formell omarbetning, varjämte
även andra redaktionella jämkningar vidtagits. I sak har ändring skett beträffande
forum för ärende örn förening av straff. De sakkunniga ha föreslagit
att sådant ärende skall upptagas av den domstol som först avgjort
det mål vari det svåraste straffet ålagts, eller om det finnes lämpligare, av
domstol som avgjort annat av målen eller allmän underrätt i den ort där
den dömde finnes. Behovet att såsom forum använda domstolen i den dömdes
vistelseort, även då denna ej handlagt något av malen, torde vara jämförelsevis
ringa, och då en dylik forumbestämmelse otvivelaktigt, pa sätt i
yttrandena erinrats, är förenad med vissa olägenheter, har bestämmelsen
härom uteslutits. Med hänsyn till att skäl knappast torde föreligga att i lagen
angiva någon huvudregel beträffande valet av forum mellan de domstolar
som handlagt målen i första instans, har i paragrafen allenast stadgats
att framställning örn förening av straff skall ske hos första domstol i
något av målen. Den tveksamhet som enligt yttrandena yppats rörande v il -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

ken åklagare som har att göra dylik framställning torde till följd av nu omnämnda
ändringar ej längre kvarstå. Anmärkningen att länsstyrelsen erhåller
inflytande pa valet av domstol får mindre betydelse, örn valfriheten på
angivet sätt inskränkes. En jämkning har vidtagits i ordalagen till utmärkande
av att länsstyrelsen, som numera ej är åklagarmyndighet, icke kan
träffa ett för åklagaren formellt bindande beslut i forumfrågan.

Beträffande Svea hovrätts erinran att kommunikation med den dömde i
ärende om strafförening ej borde fordras därest han vistas på okänd ort,
bör framhållas att så länge den dömdes vistelseort är obekant, någon straffverkställighet
icke kan äga rum och att följaktligen behovet att under dylika
omständigheter anordna förening av straff torde vara ringa. Denna
erinran har därför ej funnits böra föranleda ändring i förslaget. Någon sådan
jämkning av ordalagen i 27 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken,
som hovrätten ifrågasatt, torde ej vara nödig med hänsyn därtill att den i
nämnda lagrum intagna regeln om förhör i brottmål med den tilltalade
personligen icke gäller i fall då hans närvaro vid muntligt förhör uppenbarligen
är utan betydelse för målets avgörande.

5 §.

Paragrafen innehåller vissa särskilda regler om bortfallande och sammanläggning
av straff vid sammanträffande. Den motsvarar 5 § andra
stycket, 6 § första stycket och 10 § första stycket i de sakkunnigas förslag.

Med anledning av föreskrift i förslaget att beslut rörande straffsammanläggning
skall meddelas av Konungens befallningshavande, har länsstyrelsen i
Stockholms län ifrågasatt huruvida ej befattningen med sådana frågor borde
överflyttas till domstol på samma sätt som i fråga örn bötesförvandling skett
genom 1937 års lag om verkställighet av bötesstraff.

D ejlart emerits Bortsett från vissa jämkningar som närmast äro av redaktionell art över chef

^ M

ensstamma stadgandena i denna paragraf med motsvarande bestämmelser i
de sakkunnigas förslag. Dock ha vissa föreskrifter i 11 § sistnämnda förslag
rörande verkställighet av sammanträffande straff ansetts överflödiga i
vad de avsågo straffsammanläggning och ha förty ej medtagits. Tillräckliga
skäl att överflytta befattningen med ifrågavarande ärenden till domstol
har ej ansetts föreligga.

De sakkunniga hade i 6 § andra stycket upptagit en hänvisning till av dem
föreslagna stadganden i 9 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff
och 37 § strafflagen för krigsmakten. Hänvisningen har utgått enär
de avsedda stadgandena ej bibehållits.

6 §•

Paragrafen motsvaras i sakkunnigförslaget av de i 2 och 7 §§ intagna föreskrifterna
örn de normer efter vilka straff i en straffart skall anses motsvara
straff i annan straffart.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Den av de sakkunniga föreslagna regeln för beräkning av lägsta och högsta
gemensamma straff i dagsböter, där något av brotten är belagt med böter
omedelbart i penningar, har föranlett anmärkningar i åtskilliga yttranden.
Enligt denna regel skall bötesbelopp i penningar anses lika med så
många dagsböter som efter dagsbotens belopp, dock minst fem kronor, däremot
svara. Mot bestämmelsen har erinrats att en annan norm för jämförelsen
funnes stadgad beträffande böters förvandling till fängelse och att denna
olikhet lätt kunde leda till felaktighet i lagtillämpningen. Vidare har anmärkts
att på grund av bestämmelsen straffskalan på ett mindre lämpligt
sätt bleve beroende av brottslingens ekonomi; i några yttranden har gjorts
gällande att regeln innebure ett opåkallat gynnande av dem för vilka dagsboten
fastställes till högt belopp.

Med hänsyn till de grundsatser som enligt 2 § skola gälla beträffande mi- Departementsnimum
och maximum för gemensamt straff synes en regel om jämförelse che!enmellan
dagsböter och penningböter svårligen kunna umbäras. Den anmärkning
som i vissa yttranden riktats mot de sakkunnigas regel, att den skulle
gynna bötfällda med högre dagsbot, synes icke äga fog. Regeln har emellertid
icke ansetts böra bibehållas oförändrad. Dess tämligen invecklade
beskaffenhet skulle antagligen komma att föranleda svårigheter i tillämpningen.
Därtill kommer att den till sin konstruktion betydligt skiljer sig
från de evalveringsregler som för närvarande finnas meddelade i särskilda
böteslagen och i lagen om verkställighet av bötesstraff. En föreskrift motsvarande
den i 13 § sistnämnda lag har med hänsyn härtill ansetts vara att
föredraga. Mindre tillfredsställande konsekvenser av en sådan regel torde i
praktiken näppeligen behöva befaras.

7 §•

I denna paragraf ha sammanförts bestämmelser angående särskilda straff
för ämbetsmän. Föreskrifter härom voro i sakkunnigförslaget upptagna i
1 och 3 §§.

Mot 1 § i de sakkunnigas förslag har av bland andra Göta hovrätt anmärkts
att formuleringen kunde giva anledning till tvekan huru man borde
förfara vid sammanträffande mellan brott som förskyllde dels straff i allmän
straffart och dels särskilda ämbetsstraff. Det syntes därför önskvärt att
lagtexten omarbetades så att det otvetydigt franninge att ett straff av varje
art skulle ådömas*

Till undanröjande av den otydlighet som enligt nyssnämnda anmärkning Departementsvidlåder
bestämmelsen om de särskilda ämbetsstraffen i 1 § av sakkunnigför- ch*lenslaget
har ansetts lämpligast att föreskrifter härom upptagas i en särskild
paragraf. I 7 § har angivits under vilka förutsättningar gemensamt ämbetsstraff
må åläggas samt uttryckligen stadgats att straff av denna art i andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

fall skall ådömas särskilt. På grund av i paragrafen gjord hänvisning skola
1—4 §§ i tillämpliga delar gälla beträffande gemensamt ämbetsstraff.

8 §•

Paragrafen återger gällande föreskrifter örn straffskärpning och har i oförändrat
skick överflyttats från sakkunnigförslaget.

Någon bestämmelse svarande mot 9 § i sakkunnig förslaget har ansetts ej
behöva meddelas. Densamma avsåg att från tillämpning av stadgandena örn
gemensamt straff utesluta vissa konkurrensfall som kunna uppkomma efter
det någon dömts till ungdomsfängelse, tvångsuppfostran, förvaring eller internering.

Övriga ändringar i strafflagen.

Flera lagrum i strafflagen innehålla för närvarande hänvisningar till konkurrensreglerna
i 4 kap. Omarbetningen av konkurrensreglerna har nödvändiggjort
ändringar av dessa hänvisningar, vilka förekomma i 2 kap. 3
och 4 §§, 10 kap. 9 och 14 §§, 13 kap. 2 §, 19 kap. 21 § samt 25 kap. 18 §.
I 2 kap. 8 § har införts en ny hänvisning till 4 kap., föranledd av att dagsböternas
maximum vid ådömande av gemensamt straff enligt förslaget skall
kunna höjas över 120.

I 25 kap. 15 och 22 §§ ha föreslagits vissa ändringar av huvudsakligen
redaktionell innebörd. I dessa paragrafer stadgas särskild påföljd i fall då
någon dömes till frihetsstraff för brott som avses i paragraferna. Med hänsyn
till att för sådant brott och annat brott kan bliva ådömt gemensamt
straff, har förutsättningen för påföljdens inträdande ansetts böra vara att
brottet emot ifrågavarande lagrum i och för sig finnes förskylla frihetsstraff.
I samband härmed har uteslutits vad i 25 kap. 15 § 2 mom. stadgas angående
påföljd av ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas, vilket stadgande
upphört att gälla enligt lagen den 5 juni 1936 örn ändring i vissa delar av
strafflagen.

De sakkunnigas förslag avser i övrigt ändring av 16 kap. 3 § samt 20 kap.
1 och 8 §§ jämte upphävande av 20 kap. 9 §. Rörande dessa ändringar,
vilka delvis föranlett erinringar i yttrandena, må här anmärkas följande.

Med hänsyn till förslagets regler örn gemensamt straff ha de sakkunniga
ansett att 16 kap. 3 § — vari stadgas straff för den som falskeligen angivit
annan för brott med verkan att den tilltalade blev fälld till straff som helt
eller delvis verkställts — borde kompletteras med bestämmelse för det fall
att den tilltalade dömdes jämväl för annat brott än det för vilket han falskeligen
angivits. Den föreslagna bestämmelsen innebär att straffet för angivaren
skall bestämmas efter det straff det falskeligen angivna brottet ensamt
skulle ha förskyllt. Denna bestämmelse har i några yttranden kritiserats ur
den synpunkten att det skulle bliva svårt för domstolen att avgöra vilket

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

straff som skulle ålagts för nämnda brott ensamt. Härför fordrades att domstolen:
verkställde ny straffmätning beträffande detta brott, vilket vore
ägnat att väcka betänkligheter.

I 20 kap. 8 § föreskrives för närvarande att den, sorn under en lagföring
varder förvunnen att hava å särskilda ställen eller tider förövat snatteri,
skall, där det tillgripnas sammanlagda värde överstiger trettio kronor, straffas
för stöld, men att han, om sammanlagda värdet ej går över trettio kronor,
skall straffas såsom för fortsatt förbrytelse enligt nuvarande 4 kap. 3 §.
Beträffande föreskriften att flera snatterier under angiven förutsättning skola
bestraffas som stöld ha de sakkunniga uttalat att — enär den föreslagna 3
§ i 4 kap. begränsats att gälla endast brott som förskyllde svårare straff än
böter -—- tillämpning av föreskriften om stöldstraff ofta ej kunde ske då
snatterier bleve föremål för särskilda lagföringar, varför brottens verkan i
iterationshänseende kunde bliva olika allteftersom den brottslige lagfördes
för brotten på en gång eller vid skilda tillfällen. För undvikande av sådana
konsekvenser föreslogs den ändringen i 20 kap. 8 §, att brotten skulle bedömas
som snatteri även om det tillgripnas sammanlagda värde överstigit
trettio kronor. I sådant fall skulle emellertid maximistraffet för flera snatterier
vara straffarbete i ett år, medan det eljest skulle stanna vid fängelse
i ett år.

I fråga örn de sistnämnda ändringsförslagen bar Göta hovrätt anmärkt att
enligt desamma ansvar för stöld vore uteslutet, såvida ej vid varje särskilt
tillfälle tillgripits gods eller penningar till värde överstigande trettio kronor,
även om sammanlagda värdet vore betydligt högre. I iterationshänseende
kunde detta enligt hovrättens mening ej anses tillfredsställande, särskilt vid
jämförelse med fall då vad som tillgripits vid ett enstaka tillfälle allenast
obetydligt överstigit trettio kronor. I samma riktning lia uttalat sig Överståthållarämbetet
samt rådhusrätterna i Malmö, Halmstad och Eskilstuna.

Enligt 20 kap. 9 § gäller att den som å särskilda ställen eller tider begått
stöld eller inbrott, eller sådant brott och snatteri, samt på en gång lagföres
därför, skall straffas efter ty i nuvarande 4 kap. 3 § sägs, därvid straffet må
förböjas till straffarbete i ett år utöver den för det svåraste fallet bestämda
högsta strafftiden. De sakkunniga ha ej funnit tillräckliga skäl föreligga att
för ifrågavarande fall medgiva undantag från de allmänna reglerna i förslagets
4 kap. 2 § örn maximum för gemensamt straff. På grund härav har
föreslagits att 20 kap. 9 § skall upphöra att gälla.

Ändringen av 20 kap. 8 § och upphävandet av 20 kap. 9 § har föranlett
de sakkunniga att i 1 § samma kapitel vidtaga viss formell ändring.

Det föreslagna tillägget till 16 kap. 3 § utgör en konsekvens av enhetsstraffets
införande och synes ej vara ägnat att i praktiken vålla någon egentlig
olägenhet. Tillägget bär fördenskull bibehållits.

Ändringsförslaget beträffande 20 kap. 8 § har enligt de sakkunnigas motivering
sin grund i önskan att förhindra att processuella tillfälligheter bliva

Departement*-chefen.

Kungl Maj:ts proposition nr 191.

avgörande för huruvida någon, som begått flera snatteri, vid återfall skall
dömas för snatteri eller för stöld. Emellertid är, såsom framgår av nyssnämnda
yttranden, de sakkunnigas förslag i vissa hänseenden behäftat med
brister som i de särskilda fallen måhända kunna te sig mera stötande än
att förhöjt straff för eventuellt upprepad brottslighet kunde komma att utebli.
Det är nämligen att märka att åberopade processuella tillfälligheter icke
kunna verka i skärpande riktning. På grund av vad sålunda anmärkts och
med hänsyn även till att särskild utredning för närvarande pågår rörande
en reformering av lagstiftningen om förmögenhetsbrotten, synas övervägande
skäl tala för att i detta sammanhang ej vidtagas andra ändringar än sådana
som erfordras för att bringa 20 kap. 8 § till överensstämmelse med förslaget
i övrigt. Detta torde också gälla beträffande de i 20 kap. 9 § för närvarande
upptagna stadgandena rörande straff för flera stölder m. m., vilka enligt de
sakkunnigas förslag skulle helt upphävas. Nu nämnda konkurrensreglers
anslutning till det föreslagna 4 kap. har funnits enklast kunna uppnås genom
att gällande hänvisningar till bestraffningsreglerna vid fortsatt brott ersättas
med föreskrifter att straffen för flera tjuvnadsbrott skola bestämmas
efter den straffsats som är stadgad för enkelt brott. Till följd av dessa avvikelser
från sakkunnigförslaget har 20 kap. 1 § kunnat lämnas orubbad.

De övriga ändringar i strafflagen som föreslagits av de sakkunniga ha
funnits böra godkännas. Stadgandena i 25 kap. 15 § andra stycket lia kompletterats
med föreskrift om ådömande av sådan påföljd som omtalas i
första stycket av samma paragraf.

Övergångsbestämmelserna.

I fråga om övergångsbestämmelserna till ändringarna i strafflagen ha några
sakliga avvikelser från sakkunnigförslaget icke funnits påkallade såvitt angår
de stadganden som upptagits under punkterna 1, 2, 3 första stycket och 4.

Den i punkt 3 andra stycket upptagna föreskriften om sammanläggning
av straff har ansetts kunna uteslutas, enär vad däri upptagits bör gälla även
utan särskild bestämmelse.

Den i punkt 5 upptagna bestämmelsen — med avseende å tvångsuppfostran,
som ådömts enligt 5 kap. 3 § i dess lydelse före lagen den 13 mars
1937 om ändrad lydelse av samma lagrum, ävensom förvaring och internering,
vartill dömts enligt lagarna den 22 april 1927 örn förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare och om internering av återfallsförbrytare —
har i likhet med det motsvarande stadgandet i förslagets 4 kap. 9 § ansetts
kunna utgå.

I punkt 6 ha de sakkunniga föreslagit en undantagsbestämmelse beträffande
brott mot tryckfrihetsförordningen av innebörd att reglerna i 4 kap. 2
§ om maximum för gemensamt bötesstraff ej skulle äga tillämpning vid bestämmande
av straff för dylika brott, ändå att enligt tryckfrihetsförordningen
brotten skulle straffas enligt allmän lag eller författning. Ifrågavarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

bestämmelse har funnits böra uteslutas. Den har synts överflödig med hänsyn
därtill att strafflagens konkurrensregler icke torde kunna tillämpas å
tryckfrihetsbrott i den mån dessa bestämmelser direkt strida mot tryckfrihetsförordningen,
vilket är fallet med den i förevarande punkt åsyftade bestämmelsen
i 4 kap. 2 § om maximum för böter som ådömas omedelbart i
penningar.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 21 § rättegångsbalken.

Huvudregeln i 10 kap. 21 § rättegångsbalken innebär att brottmål skola
handläggas och avdömas av domstolen i den ort där brottet förövats. Då
någon begått flera brott, är emellertid denna regel underkastad väsentliga
inskränkningar genom bestämmelserna i lagen den 22 februari 1924 angående
domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål. Även
om brotten begåtts inom olika domstolars domvärjo, få de enligt denna lag
i stor utsträckning upptagas vid en och samma domstol. När 1924 års lag
icke är tillämplig, skall det i 10 kap. 21 § rättegångsbalken stadgade förvisningsförfarandet
användas, med visst undantag beträffande ringa brott.

Såsom följd av de föreslagna nya konkurrensreglerna ha de sakkunniga
ansett ändring erforderlig beträffande bestämmelserna i 10 kap. 21 § rättegångsbalken
örn förvisningsförfarandet. Enligt detta lagrum skall i fråga
örn ringa brott förvisning ske med undantag för fall då alla brotten äro ringa
och tillika av olikartad beskaffenhet. Förslaget innebar att förvisning beträffande
ringa brott skulle äga rum om brotten ägde gemenskap med varandra.
I övrigt ändrades lagrummets lydelse i enlighet med stadgandet i
3 mom. kungörelsen den 18 december 1823 angående ändring av 10 kap.
21 § rättegångsbalken samt huru förhållas bör, då emot redan dömde personer
yppas brott, varom rannsakning tillförene icke varit anställd. Stadgandet
i 1823 års kungörelse föreslogs i samband därmed skola upphävas.

I yttrande av häradshövdingen i Norra och Södra Vedbo domsaga har
gjorts gällande att det vore en nära nog nödvändig konsekvens av reglerna
örn gemensamt straff för den som på en gång tilltalats för flera brott, att
brotten alltid handlades och avgjordes av en och samma domstol.

Stationskrigsrätten i Stockholm har anfört att upphävandet av stadgandet
i 3 mom. av 1823 års kungörelse skulle föranleda tvivelsmål beträffande
den fortsatta giltigheten av förordningen den 6 februari 1849, däri förklaras
att stadgandet skulle tillämpas även i det fall att en person, jämte det han
begått förbrytelse hörande till allmän domstol, tillika blivit ställd under tilltal
för brott som bör upptagas vid krigsdomstol.

Ett konsekvent genomförande av principen örn enhetsstraff för sammanträffande
brott förutsätter att brotten genom processrättsliga anordningar
kunna göras till föremål för enhetligt bedömande. Att i detta sammanhang
påbjuda fullständig processuell enhetlighet för samtliga fall av flerfaldig

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Departements chefen.

brottslighet synes dock ej vara lämpligt. Såsom de sakkunniga anfört
möter det ej hinder att rannsakningen örn varje brott får ske vid dess vanliga
forum, om allenast straffets utmätande göres av en och samma domstol
för alla brotten. På grund härav och med hänsyn även till att hithörande
spörsmål lämpligen böra lösas i samband med en allmän rättegångsreform,
torde någon omarbetning av gällande regler örn forum i brottmål
icke nu böra ifrågakomma. De sakkunnigas ändringsförslag beträffande nu
ifrågavarande lagrum har i huvudsak ansetts böra godtagas. Viss jämkning
har dock föranletts av att i 4 kap. 1 § strafflagen införts generellt medgivande
att ådöma bötesstraff särskilt. Såsom konsekvens därav har det i
fråga örn mindre brott ansetts kunna få ankomma å domstolens prövning
huruvida förvisning bör äga rum.

Den i ett yttrande gjorda erinran beträffande giltigheten, efter nu föreslagna
ändringar, av förordningen den 6 februari 1849 har ej synts äga fog,
då 10 kap. 21 § rättegångsbalken lärer gälla jämväl i förhållandet mellan
krigsdomstol och allmän domstol.

Förslaget till lag örn ändring i lagen den 24 september 1931 angående
dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag).

I yttranden av Överståthållarämbetet och styrelsen för föreningen Sveriges
stadsfiskaler har anmärkts att beträffande fördelning av böter vilka ådömts
som gemensamt straff för flera brott erfordrades närmare bestämmelser än
den av de sakkunniga föreslagna, att domstolen skulle förordna örn fördelningen
efter brottens beskaffenhet.

Med anledning av de avvikelser från sakkunnigförslaget som skett beträffande
4 kap. 1 § strafflagen har en formell omarbetning verkställts av de
föreskrifter om särskilda bötesstraff, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle
intagas såsom en ny paragraf i förevarande lag. Den föreslagna bestämmelsen
om bötesfördelningen i fall då böter åläggas såsom gemensamt straff
har i sak lämnats oförändrad. Att meddela mera ingående föreskrifter örn
fördelningen har ej ansetts nödvändigt eller ens möjligt. Nu omnämnda bestämmelser
ha funnits lämpligen kunna upptagas såsom 2 § i lagen. Vad i
2 § för närvarande föreskrives om maximering av åklagares andel i dagsböter
lärer nämligen kunna uteslutas med hänsyn till stadgandena i lagen den
10 februari 1933 om ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning
av böter m. m. I den av de sakkunniga föreslagna ändrade lydelsen av särskilda
böteslagens rubrik har vidtagits en jämkning, enligt vilken rubriken
skulle komma att bliva ''lag med vissa bestämmelser om bötesstraff utom
strafflagens område (särskild böteslag)’. Särskild övergångsbestämmelse i
anledning av ifrågavarande lagändringar har synts ej vara erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937
örn verkställighet av bötesstraff.

8§.

Enligt nuvarande lydelsen av denna paragraf må förvandling ej ske av
böter understigande 5 dagsböter eller 25 kronor omedelbart i penningar. Då
flera bötesstraff sammanträffa skall vad sålunda stadgas gälla de särskilda
straffen. I anledning av införandet av enhetsstraff har, på sätt de sakkunniga
föreslagit, sådan ändring i paragrafen synts påkallad att böter, vilka
ådömts som gemensamt straff, ej må förvandlas med mindre straffet överstiger
10 dagsböter eller 50 kronor i penningböter.

9 §•

Enligt sakkunnigförslaget skulle till denna paragraf fogas ett nytt stycke
av innehåll att, om bötfälld skulle undergå fängelse eller straffarbete i mer än
två år i följd, förvandling ej finge ske av böter som ådömts innan han frigivits
från straffanstalten. Förvandlingsstraff som redan ålagts men ej
verkställts skulle förfalla. Liknande regler ha de sakkunniga föreslagit beträffande
disciplinstraff enligt strafflagen för krigsmakten.

Svea hovrätt har funnit lämpligheten av ifrågavarande bestämmelser böra
tagas under förnyad prövning.

Till stöd för sitt förslag att förvandlingsstraff i vissa fall skulle bortfalla Departementsvid
sammanträffande med annat frihetsstraff ha de sakkunniga anfört, att chetendet
näppeligen borde anses föreligga något intresse av att låta dessa kortvariga
straff bidraga till höjning av strafftiden, då frihetsstraff omedelbart
ådömts på längre tid än två år; en särskild beräkning av förvandlingsstraff
i sådana fall framstode ofta såsom en onödig subtilitet. Vad de sakkunniga
sålunda anfört torde visserligen i och för sig ej sakna fog. A andra sidan
torde emellertid gälla att verkställighet av förvandlingsstraffet i avsedda fall
icke är förenat med några olägenheter samt att vid tillämpning i praxis av de
föreslagna reglerna skulle uppkomma avsevärda svårigheter, övervägande
skäl lia synts tala för att ej upptaga de sakkunnigas förslag på denna punkt.

I enlighet härmed har 9 § lämnats orubbad.

13 §.

I anledning av det i 4 kap. 2 § strafflagen föreslagna stadgandet, att böter
som gemensamt straff för flera brott må sättas till högst 180 dagsböter, har
förvandlingsskalan i enlighet med sakkunnigförslaget ändrats så, att 180
dagsböter komma att svara mot förvandlingsstraffets maximum, 90 dagars
fängelse, vilket enligt nuvarande skala motsvarar 150 dagsböter.

14 och 18 §§.

Dessa paragrafer innehålla konkurrensregler för fall då flera bötesstraff
skola förvandlas och då flera förvandlingsstraff sammanträffa. De av de
sakkunniga föreslagna ändringarna lia delvis föranletts av ändringsförslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

rörande lagen om villkorlig straffdom, vilka av skäl som i det följande
skola angivas ej funnits böra upptagas i detta sammanhang. Emellertid
synes vidtagandet av ändringar i förevarande paragrafer av föreslagen innebörd
utgöra förutsättning för att en tillfredsställande reglering skall kulina
ernås av vissa konkurrensfall som kunna uppkomma vid tillämpning
av villkorlig dom. Förslag till revision av detta institut har framlagts av
särskilda sakkunniga i ett den 2 november 1937 avgivet betänkande (Statens
off. utredn. 1937:38). Såsom framgår av detta betänkande har vid förslagets
utarbetande blivit förutsatt att nu ifrågavarande ändringar i bötesverkställighetslagen
komma till stånd. På grund av vad sålunda anförts och
med hänsyn till de skäl, som i övrigt anförts till stöd för dessa ändringar
torde förslag böra framläggas härom. Vissa ändringar i de sakkunnigas
förslag ha vidtagits för underlättande av bestämmelsernas tillämpning. Sålunda
har i 14 § andra stycket om nedsättning av förvandlingsstraff skett
en jämkning som medför att vid förvandling hänsyn icke behöver tagas till
tidigare ålagda förvandlingsstraff med mindre de äro verkställda. Härjämte
har i samma stycke intagits föreskrift för vissa fall då anledning till straffnedsättning
föreligger endast beträffande ett eller några av de bötesstraff
som skola förvandlas. Till följd av dessa ändringar har nuvarande lydelsen
av 18 § första stycket kunnat bibehållas med en mindre jämkning. I övrigt
ha i 18 § införts bestämmelser svarande mot dem som föreslagits av de
sakkunniga, med det undantag att föreskrift icke ansetts erforderlig rörande
omedelbar verkställighet av sådana beslut som i paragrafen avses.

26 och 27 §§.

Den av de sakkunniga i 26 § andra stycket upptagna övergångsbestämmelsen
har synts vara obehövlig, och de i övrigt framställda ändringsförslagen
ha ansetts böra förfalla till följd av den ståndpunkt som intagils
beträffande 9 § samt 14 § och 18 §§. Ifrågavarande paragrafer skola i enlighet
härmed ej undergå någon ändring.

Förslaget till lag olli ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918
angående villkorlig straffdom.

En omläggning av strafflagens konkurrensregler enligt de föreslagna principerna
nödvändiggör ändringar även beträffande konkurrensbestämmelserna
i lagen angående villkorlig straffdom. Jämte det de sakkunniga föreslagit
sådana följdändringar ha de dessutom i sitt förslag behandlat vissa vid tilllämpningen
av nämnda lag uppkommande spörsmål, vilka äro fristående i
förhållande till konkurrenslagstiftningen i övrigt. Sedan förslaget framlagts
hava, såsom nyss omnämnts, inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
för revision av lagstiftningen om villkorlig dom avlämnat betänkande
med förslag i detta ämne. Detta förslag, i vilket sist berörda spörsmål jämväl
behandlats, har remitterats för yttrande till vissa myndigheter m. fl. Det
har under sådana förhållanden ansetts lämpligt att i detta sammanhang icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

vidtagas andra ändringar beträffande föreskrifterna om villkorlig dom än sådana
som omedelbart föranledas av konkurrenslagstiftningens revision. I enlighet
härmed har de sakkunnigas förslag blivit omarbetat såvitt angår 11 och
12 §§ i lagen angående villkorlig straffdom, varjämte vissa jämkningar skett
beträffande 1, 13, 14 och 18 §§. Den i samband med 1937 års lagstiftning örn
bötesverkställigheten införda 12 a §, vilken enligt de sakkunnigas förslag skulle
upphävas, har bibehållits. I sak överensstämmer det omarbetade förslaget
i stort sett med de sakkunnigas förslag såvitt detta avsåg nödvändiga följdändringar
till konkurrenslagstiftningen. Rörande de särskilda paragraferna
må anföras följande.

1 §•

Enligt de sakkunnigas förslag skulle bestämmelserna i 1 § tredje stycket
i dess lydelse enligt lagen den 9 april 1937 upphävas, enär desamma bleve
överflödiga på grund av föreslagna ändringar i strafflagen för krigsmakten.

I yttrande över förslaget har krigsrätten vid Upplands regemente, med instämmande
av krigshovrätten, riktat erinran mot att reglerna om gemensamt
straff i vissa fall medförde att villkorlig dom ej kunde beviljas. Rörande
denna fråga har anförts i huvudsak följande:

Enligt 1 § lagen angående villkorlig straffdom kan villkorlig dom ej beviljas
där straff ådömes för brott för vilket straff är utsatt i strafflagen för
krigsmakten, i annat fall än då straffet ådömes efter 8 kap. i sistnämnda
lag. Örn ett sådant brott, som i och för sig förskyller disciplinstraff, sammanträffar
med brott mot allmän lag eller 8 kap. strafflagen för krigsmakten,
vilket förskyller fängelse eller straffarbete, kan enligt nuvarande lag
sistnämnda straff ådömas villkorligt medan disciplinstraff ålägges ovillkorligt.
Enligt förslaget skall vid dylikt sammanträffande, vilket förekommer
mycket ofta, ett gemensamt straff ådömas för samtliga brotten. Men då detta
straff således är ådömt jämväl för brott, för vilket straff är utsatt i annan
del av strafflagen för krigsmakten än 8 kap., blir resultatet att villkorlig dom
icke kan tillämpas. Det otillfredsställande häruti ligger i öppen dag. Ä
andra sidan vore det lika otillfredsställande att låta den villkorliga domen i
sådant fall omfatta även brott som förskyller disciplinstraff. Här föreligger
alltså ett fall där av hänsyn till en rationell tillämpning av villkorlig dom
gemensamt straff icke passar.

De nuvarande föreskrifterna i tredje stycket av denna paragraf bliva Departementsöverflödiga
i följd av ändringar som föreslås beträffande strafflagen för
krigsmakten. Av skäl som anförts i det nyss återgivna yttrandet har det
emellertid befunnits nödvändigt att ersätta berörda föreskrifter med bestämmelse
för det fall att någon förskyller disciplinstraff jämte frihetsstraff, i
fråga varom villkorlig dom må brukas. Bestämmelsen innebär att hinder
ej skall anses föreligga mot beviljande av anstånd med frihetsstraffet samt
att, örn anstånd beviljas, disciplinstraffet skall ådömas särskilt.

11 och 12 §§.

Stadgandet ilig första stycket motsvarar nuvarande föreskrifter i 11 §
i den mån dessa avse fall då den villkorligt dömde begår nytt brott som
förskyller fängelse eller straffarbete. Med anledning av den föreslagna 3 §

Bihang till riksdagens protokoll 19.''18. I sand. Nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

i 4 kap. strafflagen ha ordalagen något jämkats samt erinran införts att
gemensamt straff skall ådömas under förutsättningar som i nämnda lagrum
angivas, nämligen att genom den villkorliga domen ålagts fängelse eller straffarbete.

I 11 § andra stycket har upptagits bestämmelse för ett fall som för närvarande
behandlas i 12 §, nämligen att villkorligt dömd övertygas om annat
brott som begåtts före domen. Med hänsyn till det innehåll som givits 4 kap.
3 § strafflagen har bestämmelsen kunnat begränsas till fall då fängelse eller
straffarbete ådömts samt jämväl det nyupptäckta brottet förskyller sådant
straff. I övrigt är bestämmelsen i sak överensstämmande med den nuvarande.

Föreskrifter rörande de övriga konkurrensfall som nu beröras av 11 och
12 §§ ha sammanförts i den föreslagna 12 §. Dock har på grund av ändringarna
i 14 § lagen örn verkställighet av bötesstraff ej erfordrats bestämmelse
svarande mot den som genom 1937 års lagstiftning införts i 12 §
andra stycket. Därmed avsedda fall komma i stället att omfattas av 12 a §,
vilken såsom förut nämnts lämnats formellt orubbad.

13, 14 och 18 §§.

Ändringarna av dessa paragrafer utgöra följd av ändringsförslagen beträffande
11 och 12 §§.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906
angående villkorlig frigivning.

Bortsett från vissa redaktionella jämkningar överensstämmer förslaget med
de sakkunnigas.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935

om ungdomsfängelse.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937

om tvångsuppfostran.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ lagen den 18 juni
1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Av de sakkunniga framställda ändringsförslag beträffande 2 och 3 §§
lagen om ungdomsfängelse, 2, 3 och 15 §§ lagen om tvångsuppfostran samt
2 och 13 §§ lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt ha ej
upptagits. I övrigt överensstämma förslagen i huvudsak med motsvarande
av de sakkunniga framlagda förslag.

I ett av länsstyrelsen i Östergötlands lån åberopat yttrande av direktören
vid statens uppfostringsanstalt å Bona har hemställts om sådan ändring av
17 § lagen om tvångsuppfostran, att däri bleve stadgat att förordnande om
tvångsuppfostran skall vara förfallet, därest den som är villkorligt utskriven
från anstalten dömes till frihetsstraff för brott som förövats efter intagandet
i anstalten.

Kunni- Maj.ts proposition nr 191.

De uteslutningar som enligt vad nyss omförmälts skett i förhållande till de Departements
sakkunnigas ändringsförslag ha föranletts av den omarbetning som ägt rum che1enav
deras förslag i fråga om villkorlig straffdom. Härav har också följt att
i 20 § lagen om ungdomsfängelse bibehållits nuvarande föreskrift för det
fall att den som erhållit villkorlig dom sedermera dömes till ungdomsfängelse.
I övrigt ha allenast några redaktionella jämkningar företagits. Den
i ett yttrande gjorda hemställan om ändring av 17 § lagen örn tvångsuppfostran
har sålunda ej ansetts böra vinna bifall. Det spörsmål som berörts i
yttrandet var föremål för uppmärksamhet vid lagens tillkomst 1937 ävensom
vid antagandet år 1935 av lagen örn ungdomsfängelse. Tillräckliga skäl ha
ej ansetts föreligga att nu intaga en annan ståndpunkt till frågan än den
som då godtagits.

Det bör här anmärkas att lagarna örn ungdomsfängelse och om tvångsuppfostran
skola, jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse den 10 december 1937, träda
i kraft den 1 januari 1938. Beträffande lagen om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt lärer kunna förutsättas att den icke kommer att träda i
kraft förrän efter den 1 januari 1939, vilken dag föreslås för ikraftträdandet
av den nya konkurrenslagstiftningen.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 och 16 §§ lagen den 22 april
1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 22 april 1927
örn internering av återfallsförbrytare.

Dessa lagförslag överensstämma med de sakkunnigas förslag. Vissa formella
jämkningar ha dock vidtagits.

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

De i allmänna strafflagen för närvarande meddelade bestämmelserna om
sammanträffande av brott samt om förening eller förändring av straff skola
jämlikt 33 § strafflagen för krigsmakten lända till efterrättelse vid tillämpning
av sistnämnda lag, likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga
stadganden som däri förekomma. Beträffande brott som förskylla
straffarbete, fängelse eller böter innehåller strafflagen för krigsmakten i huvudsak
ej andra särskilda stadganden än sådana som röra sammanträffande
av dylikt brott med brott som förskyller disciplinstraff. Med avseende å
ideell konkurrens föreskrives i 34 § strafflagen för krigsmakten, att vid tilllämpning
av 4 kap. 1 § allmänna strafflagen disciplinstraff ensamt skall
åläggas därest det andra brottet kan försonas med böter. Vidare meddelas i
35 och 36 §§ strafflagen för krigsmakten stadganden örn att disciplinstraff vid
sammanträffande med straffarbete på viss tid eller fängelse skall enligt närmare
angivna beräkningsgrunder övergå till sådan straffart.

Vad angår brott som förskyller disciplinstraff meddelas i strafflagen för
krigsmakten särskilda bestämmelser som delvis bygga på andra grunder än

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

stadgande^ i allmänna strafflagen. Den viktigaste av dessa bestämmelser
är den som innefattas i 38 §. Däi'' stadgas, att örn någon på en gång övertygas
om flera förseelser vilka ådraga disciplinstraff, för dessa förseelser
skall bestämmlas ett gemensamt straff. Detta får icke överstiga det i 22 §
för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått, nämligen 15 dagar för
arrest utan bevakning och vaktarrest, 10 dagar för skärpt arrest och 6 dagar
för sträng arrest. Dessa maxima komma således att gälla såväl vid enkel som
vid flerfaldig brottslighet. I 39—41 §§ meddelas beträffande disciplinstraff
stadganden motsvarande dem som i fråga örn andra straff äro upptagna i
4 kap. 9 och 10 §§ allmänna strafflagen. Enligt 39 § skall vad i 38 § är stadgat
örn gemensamt straff lända till efterrättelse jämväl örn någon, sedan disciplinstraff
blivit honom ålagt, övertygas att förut hava begått annan förseelse,
därå disciplinstraff bör följa. I 40 § föreskrives att där någon, sedan disciplinstraff
blivit honom ålagt men innan han det till fullo undergått, ånyo
gör sig skyldig till förseelse varå sådant straff bör följa, sistnämnda straff
skall sammanläggas med det förra straffet eller, örn detta var till någon del
verkställt då ny förseelse begicks, med vad av samma straff då återstod,
med iakttagande dock att sammanlagda straffet ej i något fall må överstiga
vissa maximitider, nämligen 24 dagar för arrest utan bevakning och
vaktarrest, 12 dagar för skärpt arrest och 8 dagar för sträng arrest. Till
de nu nämnda stadgandena i 39 och 40 §§ äro fogade föreskrifter om avläkning
av straff som redan verkställts. I 41 § stadgas visst undantag från
40 § för den händelse det först ålagda straffet förvandlats till fängelse eller
straffarbete.

I 42 § meddelas vissa särskilda föreskrifter med avseende å förordnanden
om verkställighet av straff. Enligt dessa bestämmelser, som innefatta avvikelse
från gällande 13 § i 4 kap. allmänna strafflagen, skall förordnande
om sammanläggning av flera disciplinstraff meddelas av vederbörande befälhavare,
om förhållandet mellan brotten är sådant som avses i 40 §. I
andra fall skola erforderliga förordnanden örn förening eller sammanläggning
av straff meddelas av krigsöverdomstolen eller av länsstyrelsen.

De sakkunniga lia uttalat att de föreslagna konkurrensbestämmelserna i
allmänna strafflagen i princip borde gälla vid tillämpning av strafflagen
för krigsmakten och således även i fall då disciplinstraff kan följa å ett
eller flera av de sammanträffande brotten. Med avseende å brott som
förskylla disciplinstralf lia emellertid vissa avvikelser funnits erforderliga.
Sålunda har förslagits att brott som är belagt allenast med disciplinstraff
icke skall tågås i beräkning vid bestämmande av maximum för gemensamt
straff, då sådant brott sammanträffar med brott varå kan följa fängelse
eller straffarbete på viss tid. Vidare har föreslagits att, i händelse brott varå
böter kan följa sammanträffar med brott som är belagt med disciplinstraff,
dessa straff skola ådömas jämte varandra, såframt brotten ej förskylla
straff i svårare straffart. Bestämmelser i nu angivna hänseenden lia införts
i 34 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

I fråga om bestraffningen av flera förseelser vilka böra beläggas med
disciplinstraff skola enligt 35 § i sakkunnigförslaget nuvarande föreskrifter
i 38 § i sak bibehållas. Däremot ha ej upptagits några bestämmelser svarande
mot nuvarande 39—41 §§, vilka enligt förslaget skola upphävas. I
stället ha föreslagits vissa stadganden dels om högsta strafftid vid sammanträffande
av flera disciplinstraff och dels rörande samtidig bestraffning
av flera förseelser. Dessa stadganden ha upptagits i 36 § samt i 186 §
och en ny paragraf, 202 a §. Enligt 36 § skall, då flera disciplinstraff sammanträffa,
sammanlagda strafftiden ej få överstiga 30 dagar för arrest utan
bevakning och vaktarrest, 15 dagar för skärpt arrest och 10 dagar för sträng
arrest. De föreslagna bestämmelserna i 186 § och 202 a § innebära, att örn
någon begått flera förseelser vilka äro att hänföra till disciplinmål, bestraffning
för förseelserna i allmänhet skall åläggas på en gång, samt att om
någon är angiven för sådan förseelse och för brott som tillhör krigsdomstols
upptagande, båda skola liänskjutas till domstolen.

Utöver nyssnämnda bestämmelse örn högsta sammanlagda strafftid lia
i sakkunnigförslagets 36 § upptagits föreskrifter örn strafförvandling då flera
arreststraff av olika slag sammanträffa. I 37 § ha meddelats föreskrifter i
detta avseende för fall då disciplinstraff sammanträffar med annat straff.
De normer efter vilka förvandling i dessa fall skall ske överensstämma med
dem som för närvarande gälla. De sakkunniga ha i 37 § jämväl upptagit en
bestämmelse om bortfallande av disciplinstraff vid sammanträffande med
fängelse eller straffarbete på längre tid än två år. Denna bestämmelse svarar
mot den som beträffande bötesförvandlingsstraff föreslagits i 9 § lagen örn
verkställighet av bötesstraff.

I 38 § sakkunnigförslaget lia upptagits vissa föreskrifter rörande förordnanden
örn verkställighet av straff. Härutinnan har föreslagits att nuvarande
bestämmelser i 42 § skola bibehållas såtillvida att det skall ankomma
å befälhavaren att förordna örn sammanläggning av flera disciplinstraff, då
den straffskyldige ej tillika är förfallen till annat frihetsstraff. I andra
fall skola erforderliga beslut örn förening eller sammanläggning av straff
enligt förslaget meddelas av länsstyrelsen i stället för av krigshovrätten; för
det fall att överkrigsrätt är inrättad har nuvarande föreskrift däremot bibehållits.

Såsom följd av omarbetningen av konkurrensreglerna i 4 kap. allmänna
strafflagen och de nu omnämnda ändringarna i strafflagen för krigsmakten
ha de sakkunniga föreslagit flera andra ändringar i sistnämnda lag. Införandet
av enhetsstraff har sålunda föranlett en jämkning av redaktionell
innebörd i 20 g, vari meddelas bestämmelser att straff i vissa fall icke skola
verkställas i militärhäkte. Av samma anledning lia i 33 § fjärde stycket
och 90 § skett ändringar beträffande de i dessa lagrum stadgade förutsättningarna
för inträdandet av vissa rättsverkningar. Den närmare innebörden
av dessa ändringar skall omtalas i det följande. I 64, 71 och 131 gg
nu förekommande hänvisningar till särskilda paragrafer i 4 kap. allmänna
strafflagen och till 34 g strafflagen för krigsmakten lia ändrats att avse

Departements chefen.

l0 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

förslagets 4 kap. allmänna strafflagen och, där så erfordrats, 34 § strafflagen
för krigsmakten. I samband härmed lia de efter lagändring den 5 juni
1936 kvarstående två styckena av 64 § sammanförts. Slutligen har föreslagits
att 43 §, som föreskriver att domstol i visst fall skall förordna om
sammanläggning av straff, skall upphöra att gälla och i samband därmed
att bestämmelsen i 207 § tredje stycket rörande uppskov med verkställighet
av disciplinstraff skall underkastas viss jämkning.

Det synes icke kunna råda delade meningar örn att, såsom de sakkunniga
föreslagit, de nya konkurrensreglerna i allmänna strafflagen böra göras tilliämpliga
även pa den militära strafflagens område. Vissa modifikationer
i de allmänna reglerna äro emellertid erforderliga med hänsyn till disciplinstraffet.
Vad de sakkunniga härutinnan föreslagit bär i huvudsak ansetts
böra godtagas. På några punkter har dock vid överarbetningen avvikelse i
sakligt hänseende skett från förslaget, varjämte detta undergått vissa formella
ändringar.

Beträffande brott som förskyller disciplinstraff må erinras att redan gällande
lag innehåller en föreskrift om gemensamt straff för sådana brott.
Förslagets genomförande medför emellertid såtillvida en ändring i förhållande
till gällande rätt, att vid prövning huruvida disciplinstraff eller svårare
straff bör åläggas, det ej längre blir avgörande vad varje brott i och
för sig skulle lia förskyllt. Örn fängelse ingår i straffskalan för något av
brotten, kan sålunda gemensamt straff ådömas i denna straffart, även örn
brotten, bedömda vart för sig, icke skulle ha föranlett svårare straff än
disciplinstraff. Och örn ett av brotten ensamt finnes förskylla fängelse, skall
ej såsom för närvarande jämte fängelsestraffet åläggas disciplinstraff för
övriga brott, utan skall även i sådant fall gemensamt straff utmätas för
samtliga brotten. Ett undantag från sistnämnda regel har dock ansetts erlorderligt
för det fall att någon jämte disciplinstraff finnes förskylla frihetsstraff
som anses böra ådömas villkorligt. Härom har, såsom i det föregående
nämnts, en särskild föreskrift intagits i det inom departementet omarbetade
förslaget till ändrad lydelse av 1 § lagen angående villkorlig straffdom.

I fråga örn disciplinstraff såsom gemensamt straff har i sakkunnigförslaget
bibehållits den nuvarande absorptionsregeln, innebärande att straffet
ej må sättas högre än vid enkelt brott. Härutinnan skall alltså gälla en
avvikelse från principen om asperation vid bestraffning av sammanträffande
brott. Anledning har ej synts föreligga till avvikelse från förslaget i denna
del. Ej heller har funnits skäl att frångå de sakkunnigas förslag att
upphäva bestämmelserna i 39—41 §§. Beträffande motiven till detta förslag,
mot vilket någon anmärkning icke förekommit i yttrandena, torde få
hänvisas till betänkandet.

Rörande de särskilda paragraferna i strafflagen för krigsmakten, vilka
beröras av de sakkunnigas förslag, må ytterligare anföras följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

33 §.

Den i tredje stycket av denna paragraf intagna hänvisningen till allmänna
strafflagens konkurrensbestämmelser har i förslaget jämkats till överensstämmelse
med den föreslagna lydelsen av rubriken till 4 kap. sistnämnda
lag.

I fjärde stycket av paragrafen upptages bestämmelse örn skadeståndsskyldighet
för krigsman, som utövar befäl å krigsmaktens fartyg, på grund av
förseelse begången vid fartygets manövrering eller navigering. Härom stadgas
för närvarande att den försumlige är fri fran skadeståndsskyldighet,
om svårare straff än disciplinstraff ej ådömes. Enligt den föreslagna lydelsen
skall såsom förutsättning för befrielse angivas att förseelsen ej finnes
förskylla svårare straff än disciplinstraff.

Beträffande sistnämnda ändringsförslag har i yttrande av krigsrätten vid
Upplands regemente, vari krig skov rätt en instämt, erinrats att, om för dylik
förseelse och annat brott ålades fängelse eller straffarbete som gemensamt
straff, för skadeståndsfrågans avgörande måste ske en särskild prövning
huruvida förseelsen ensam förskyllde disciplinstraff eller svårare straff.

Denna prövning kunde ibland behöva företagas i överrätt eller i särskilt
mål angående skadestånd. Det förelåge i sadant fall ett reellt behov7 av att
förseelsen belädes med särskilt straff, och det borde övervägas huruvida
detta behov kunde tillgodoses genom undantag från regeln om enhetsstraff.

Den i nämnda yttrande berörda frågan lärer ej vara av större praktisk Departeinenubetydelse
med hänsyn till att fall av åsyftad beskaffenhet torde bliva skäligen
sällsynta. Erinras må ock att skadeståndsfrågan i händelse av tvist
alltid tillhör domstols prövning. På grund härav har någon undantagsbestämmelse
för ifrågavarande fall ej ansetts lämpligen böra meddelas.

34 §.

I fråga om tillämpningen av enhetsstraff vid brott mot strafflagen för
krigsmakten har stationskrigsrätten i Karlskrona erinrat, att beträffande åtskilliga
brott högre strafflatituder vore föreskrivna för det fall att omständigheterna
vore försvårande. Därest ett sådant brott, som i och för sig ej
kunde anses begånget under försvårande omständigheter, sammanträffade
nied brott som vore belagda endast med disciplinstraff, borde möjlighet finnas
att tillämpa den förhöjda strafflatituden för förstnämnda brott.

Rörande maximum för gemensamt straff vid sammanträffande av brott,
varå kan följa fängelse eller straffarbete på viss tid, och brott som är belagt
endast med disciplinstraff, har stationskrigsrätten i Stockholm gjort gällande
att bärande skäl icke anförts till stöd för den föreslagna bestämmelsen att
sistnämnda brott icke skulle föranleda höjning av straffmaximum.

Med avseende å fall då brott varå bötesstraff kan följa sammanträffar med
brott som är belagt med disciplinstraff har av krigsrätten vid Upplands regemente,
med instämmande av krigshovrätten, anförts följande:

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Departements

chefen.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skola böter och disciplinstraff ådömas
jämte varandra, saframt brotten ej finnas förskylla straff i svårare straffart.
I den män bestämmelsen omfattar fall som enligt gällande rätt bedömas såsom
ideell konkurrens, innebär den att en brottslighet som för närvarande
föranleder enhetligt straff i stället erhåller två särskilda straff. I en lagstiftning
med syfte att i konkurrensfall principiellt införa gemensamt straff är
det icke följdriktigt att, om också i mycket begränsad omfattning, tillskapa
nya kumulerade straff i olika straffarter. De sakkunniga ha även ifrågasatt
att, i likhet med vad nu gäller, i berörda fall disciplinstraff ensamt
skulle åläggas, därest brotten begåtts genom samma handling. En sådan
regel borde även omfatta de vida vanligare konkurrensfall sorn''avses i 131 §
strafflagen för krigsmakten och vilka i gällande rätt bestraffas med kumulerade
särskilda straff. Det av de sakkunniga åberopade skälet — att det
icke vore överensstämmande med principerna för förslagets behandling
av den ideella konkurrensen att för alla fall av ifrågavarande slag föreskriva
ådömande av allenast disciplinstraff — synes icke avgörande. I sådana fall
där det icke vore tillfyllest att ådöma endast disciplinstraff lärer i allmänhet
fängelse ingå i latituden och alltså gemensamt straff kunna ådömas i denna
straffart.

Beträffande det i ett yttrande framställda önskemålet rörande användningen
i konkurrensfall av förhöjt straff, som finnes utsatt för fall då brott förövats
under försvårande omständigheter, må hänvisas till vad som förut vid
behandlingen av 4 kap. 2 § allmänna strafflagen yttrats angående motsvarande
fråga vid tillämpning av nämnda lag.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen att brott som är belagt
allenast med disciplinstraff icke skall föranleda ökning av straffmaximum
vid sammanträffande med brott, varå kan följa fängelse eller straffarbete på
viss tid, har såsom nyss anmärkts föranlett en erinran. Till stöd för förslagets
ståndpunkt, som innefattar avvikelse från den eljest genomförda grundsatsen
om beräkning av maximum för gemensamt straff, kan, såsom de sakkunniga
anfört, åberopas att den ökning av straffet för övriga brott, som enligt
förslagets grundsatser kunde ifrågasättas, borde vara synnerligen obetydlig
och skulle framstå såsom onödig med hänsyn till den lindriga beskaffenheten
av de brott som endast äro belagda med disciplinstraff. Dessa skäl lia
ansetts tillräckliga för att motivera bibehållande av det föreslagna stadgandet.

Där brott varå bötesstraff kan följa sammanträffar med brott som är belagt
med disciplinstraff, skola enligt förslaget bötesstraff och disciplinstraff
ådömas jämte varandra såframt brotten ej förskylla straff i svårare straffart.
Förslaget står på denna punkt i motsättning icke blott till den eljest genomförda
principen örn enhetsstraff utan även till gällande bestämmelse i
34 § om ådömande av endast disciplinstraff i fall då brotten begåtts genom
samma handling. Vad de sakkunniga anfört till stöd för förslagets ståndpunkt
bland annat att med hänsyn till botes- och disciplinstraffens beskaffenhet
och olika användningsområden tillämpning av gemensamt straff i någon
av dessa straffarter ej lämpligen borde påbjudas — synes emellertid ej
innefatta hinder mot att i därför lämpade fall allenast disciplinstraff må efter

Kunni. Maj:ts proposition nr 191.

domstolens prövning åläggas. På grund härav har till den av de sakkunniga
föreslagna bestämmelsen fogats föreskrift därom att disciplinstraff må
åläggas såsom gemensamt straff, örn särskilda skäl därtill föranleda.

36 §.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen örn högsta sammanlagda strafftid
vid sammanträffande av flera disciplinstraff har krigsrätten vid Norrbottens
regemente uttalat, att förslaget i förhållande till gällande rätt innebure
en ökning av maximitiden för sammanlagda disciplinstraff samt att krigsrätten
kände sig i viss mån tveksam gentemot denna förändring.

De i nuvarande 40 § föreskrivna maximitider som skola iakttagas vid sammanläggning
av flera disciplinstraff äro, såsom tidigare omnämnts, 24 dagar
för arrest utan bevakning och vaktarrest, 12 dagar för skärpt arrest och
8 dagar för sträng arrest, medan maximitiderna enligt de sakkunnigas förslag
skola utgöra 30 dagar för arrest utan bevakning och vaktarrest, 15 dagar
för skärpt arrest och 10 dagar för sträng arrest. Såsom skäl för dessa
ändringar har åberopats att de gällande maximitiderna ej avse fall, då nytt
brott förövats medan tidigare ålagt straff verkställes, utan att i sådant fall
kunde ske en tillökning motsvarande den del av det först ålagda straffet som
var verkställd då det nya brottet förövades. Förslagets maximitider skulle
däremot avse även nu berörda fall. Med hänsyn härtill och då den föreslagna
tämligen obetydliga ökningen av maximitiderna ej torde kunna anses olämplig
ur de synpunkter vilka eljest tala mot en utsträckning av disciplinstraffens
varaktighet, ha förslagets ifrågavarande bestämmelser funnits böra bibehållas.

37 §.

De sakkunniga hade i ett första stycke i denna paragraf upptagit stadgande
att, om någon var dömd både till disciplinstraff och till böter, båda straffen
skulle tillämpas. Detta stadgande har ansetts kunna uteslutas såsom
överflödigt. I sakkunnigförslagets andra stycke voro intagna de förut omnämnda
bestämmelserna om strafförvandling vid sammanträffande mellan
disciplinstraff och andra tidsbestämda frihetsstraff. Dessa bestämmelser ha
bibehållits men underkastats vissa redaktionella jämkningar. Slutligen hade
de sakkunniga som tredje stycke upptagit den i det föregående berörda bestämmelsen
örn bortfallande av disciplinstraff, då den straffskyldige skulle
undergå fängelse eller straffarbete i mer än två år i följd. Av skäl som anförts
i samband med det motsvarande stadgandet som föreslagits i 9 § lagen
örn verkställighet av bötesstraff har jämväl ifrågavarande bestämmelse i 37 §
ansetts böra uteslutas.

90 §.

Enligt denna paragraf skall krigsman, som gjort sig skyldig till våld eller
annan misshandel å underordnad krigsman, i vissa fall kunna avsättas eller,

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Departementschefen.

om han hör till manskapet, av vederbörande befälhavare skiljas från sin
anställning vid krigsmakten. En förutsättning härför är enligt paragrafens
nuvarande lydelse att för brottet ådömes fängelse eller svårare straff. De
sakkunniga lia i anledning av enhetsstraffets införande föreslagit den ändringen
att förutsättningen för avskedande skall vara att brottet finnes förskylla
fängelse eller svårare straff. I samband härmed har den i paragrafen
förekommande hänvisningen till 29 § angivits skola avse även 28 §, vilket
funnits påkallat med hänsyn till de ändringar 28 och 29 §§ undergått genom
lag den 5 juni 1936.

Rörande förstnämnda ändringsförslag har krigsrätten vid Upplands regemente
i sitt av krigshovrätten åberopade yttrande erinrat, att det enligt förslaget
kunde inträffa att sedan domstol ådömt gemensamt straff för misshandel
enligt 90 § och annat brott, det ankomme på vederbörande befälhavare
att pröva vilket straff misshandelsbrottet ensamt skulle ha förskyllt. Det
vore därför till fördel om i 90 § avsedda misshandelsbrott undantoges från
regeln om gemensamt straff.

Den praktiska betydelsen av en undantagsföreskrift av nyss angivet slag
måste anses vara mycket ringa. Därest fall av åsyftad beskaffenhet någon
gång skulle inträffa, lärer någon olägenhet ej behöva befaras av att befälhavaren
får verkställa en straffprövning som till sin natur icke skiljer sig från
den honom åliggande prövningen huruvida visst brott må behandlas i den
för disciplinmål stadgade ordningen. Med hänsyn härtill har det ej ansetts
påkallat att införa någon undantagsbestämmelse för ifrågavarande fall.

övergångsbestämmelserna.

I anledning av att det i sakkunnigförslagets 37 § tredje stycket upptagna
stadgandet icke bibehållits har en därmed sammanhängande övergångsbestämmelse
kunnat uteslutas. I övrigt ha de föreslagna övergångsbestämmelserna
underkastats mindre formella ändringar.

FörslagetTtill lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 23 oktober
1914 om krigsdomstolar oell rättegången därstädes.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen av 82 § krigsdomstolslagen
utgör följd av ändringsförslaget beträffande strafflagen för krigsmakten och
innebär borttagande av det hinder mot omedelbar verkställighet av disciplinstraff
som för närvarande finnes stadgat för fall då den dömde tillika blivit
fälld till annat frihetsstraff eller böter. Därjämte har den i paragrafen förekommande
hänvisningen till 35 och 39 §§ strafflagen för krigsmakten ändrats
att avse de föreslagna 36 och 37 §§.

I anledning av de föreslagna ändringarna i strafflagen för krigsmakten har
krigsrätten vid Upplands regemente hemställt att krigsdomstolslagen måtte
kompletteras med bestämmelser om krigsdomstols behörighet att upptaga

Kungl. Majlis proposition nr 191.

åtal för sammanträffande brott. Denna hemställan bär biträtts av krigshovrätten.
Till stöd för nämnda hemställan har krigsrätten anfört följande:

Vissa av de konkurrensformer som genom förslaget avskaffas såsom grundläggande
för straffets bestämmande vid sammanträffande av brott äga därjämte
en processuell betydelse i fråga om krigsdomstols behörighet. I vissa
fall av såväl ideell konkurrens som fortsatt brott är krigsdomstol behörig att
bedöma hela den konkurrerande brottsligheten även om däri ingår, utom
brott som omfattas av behörighetsregeln i 39 § krigsdomstolslagen, jämväl
brott enligt allmän lag som eljest skulle åtalats vid allmän domstol. Det
torde emellertid förhålla sig så, att några fullt klara gränser för krigsdomstols
behörighet i konkurrensfallen hittills icke uppdragits i rättspraxis. Den osäkerhet
som i detta avseende nu råder blir emellertid väsentligt större i framtiden,
sedan bestämmelserna om ifrågavarande konkurrensformer upphävts
i allmänna strafflagen och i 34 §§ strafflagen för krigsmakten. Särskilt ligger
den faran nära till hands att, sedan första stycket i nämnda paragraf upphävts
men 131 § samma lag bibehållits, en bokstavstolkning av 39 § krigsdomstolslagen
kan leda till att krigsdomstols behörighet att bedöma ideellt
konkurrerande brottslighet begränsas till de i 131 § strafflagen för krigsmakten
omförmälda ideella konkurrensfallen.

De sakkunnigas ändringsförslag beträffande krigsdomstolslagen har synts Departementchef
enbär
a godtagas.

I anledning av den gjorda hemställan om komplettering av föreskrifterna
örn krigsdomstols behörighet må anmärkas, att det torde kunna ifragasättas
huruvida 34 § strafflagen för krigsmakten i och för sig är avgörande för sådan
domstols behörighet att upptaga åtal för brott mot allmän lag, då brottet
konkurrerar ideellt med brott enligt strafflagen för krigsmakten. Den behörighet
som i praxis ansetts tillkomma krigsdomstol i detta hänseende synes ha
sin grund snarare i det faktiska förhållandet att brotten begåtts genom samma
handling än däri att 34 § innehåller ett specialstadgande om tillämpning av
allmänna strafflagens föreskrift örn enhetsstraff för sådana brott. Den omständigheten
att flera brott begåtts genom samma handling har i rättstillämpningen
tillmätts självständig processuell betydelse i fråga om doms rättskraft
och har också föranlett den särskilda bestämmelsen i 19 § 2. promulgationsförordningen
till allmänna strafflagen rörande allmän åklagares åtalsrätt. Det
synes med hänsyn härtill icke böra anses att upphävandet av specialreglerna
i strafflagstiftningen angående den ideella konkurrensen erhåller betydelse
för frågan om krigsdomslolarnas behörighet. I

I enlighet med vad i det föregående anförts ha upprättats förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 21 § rättegångsbalken;

3) lag om ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående dagsböter
utom strafflagens område (särskild böteslag);

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119) örn
verkställighet av bötesstraff;

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom;

6) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående
villkorlig frigivning;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
örn ungdomsfängelse;

8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)
örn tvångsuppfostran;

9) lag angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937
(nr 461) örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

10) lag angående ändrad lydelse av 2 och 16 §§ lagen den 22 april 1927
(nr 107) örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare;

11) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 22 april 1927 (nr 108)
örn internering av återfallsförbrytare;

12) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

13) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 23 oktober 1914 (nr
325) örn krig sdomstolar och rättegången därstädes.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren. 1

1 De under 2) 11) och 13) upptagna lagförslagen, vilka äro lika lydande med motsvarande

vid propositionen fogade lagförslag, lia här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

2 KAP.

3 §•

Straffarbete skall ådömas på livstid, eller på viss tid ej under två månader
eller över tio år, där ej annat följer av vad i 4 kap. 2 § sägs.

4 §•

Fängelse kan---gäldande saknas.

Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, må ej sättas under en månad
eller över två år, där ej annat följer av vad i 4 kap. 2 § sägs.

8 §•

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets
beskaffenhet och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer av
vad i 4 kap. 2 § sägs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från
och med en till och med trehundra riksdaler riksmynt, efter ty prövas skäligt
med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet

1 Senaste lydelse, se beträffande 9, 11 och 13 §§ 1906:51 s. 1 och beträffande 10 § 1909:58
s. 5.

- Senaste lydelse, se beträffandet kap. 3 § 1906:51 s. 1, 4 § 1906:51 s. 1 och 1937:119 samt
8 § 1931:327, beträffande 4 kap. 1 § 1936:244, 2 § 1906:51 s. 1, 4 § 1921:288, 7 § 1884-21 s. 1
och 1937:121 samt 8 § 1906:51 s. 1, beträffande 10 kap. 9 § 1914: 328 och 14 § 1906:42 s. 1,
beträffande 19 kap. 21 § 1910:70 s. 1, beträffande 20 kap. 8 § 1918:268 samt 9 § 1890:33 s. 1
och 1937:242, beträffande 25 kap. 15 § 1909:31 s. 2 och 1936: 244 samt 22 § 1909: 31 s. 2.

3 Senaste lydelse, se 1921: 288, 1936: 244 och 1937: 464.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

och ekonomiska förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp
därefter jämkas. Minsta bötesstraff vare fem riksdaler.

Där enligt---fem riksdaler.

Böter tillfalla kronan.

4 KAP.

Om sammanträffande av brott samt om förändring av straff; så ock om återfall
i brott.

1 §•

I fråga om ådömande av straff varom förmäles i 2 kap. 15 § är nedan i
7 § stadgat.

2 §.

Gemensamt straff må ej understiga det svåraste av de lägsta straff som
för brotten äro utsatta i lagen eller överstiga de högsta straffen sammanlagda
med varandra. Dock må, om det svåraste av de högsta straffen är fängelse
eller straffarbete på viss tid, det straffet ej överskridas med mer än två år.
Böter såsom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsböter eller
femhundra riksdaler; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat för
något av brotten.

3 §•

Varder den, som genom laga kraftvunnet utslag för brott dömts till fängelse
eller straffarbete på viss tid, därefter övertygad örn brott som förövats innan
verkställighet av nämnda straff börjat; finnes han jämväl för sistnämnda
brott förskylla sådant straff, då skall gemensamt straff för brotten
ådömas och så bestämmas som hade han på en gång varit för dem lagförd.
övertygas han samtidigt om brott, som är begånget sedan han börjat undergå
förstnämnda straff, må ock det brottet straffas gemensamt med de
övriga.

Från gemensamt straff, vartill dömes jämlikt 1 morn., skall avräknas
vad den dömde kan hava utstått av det förut ådömda straffet.

4 §•

Förekommer till verkställighet utslag, varigenom någon dömts till fängelse
eller straffarbete på viss tid, och finnes att brottet förövats innan den dömde
börjat undergå dylikt straff som för annat brott blivit honom ålagt; då
skall gemensamt straff för brotten bestämmas med tillämpning av stadgandena
i 3 §. Om förening av straff som nu sagts gore allmän åklagare,
efter anmälan av Konungens befallningshavande, framställning hos första
domstol i något av målen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Domstolen inå ej meddela beslut om förening av straff utan att den dömde
erhållit tillfälle att yttra sig. Om fullföljd av talan mot sådant beslut
gäde vad stadgat är om överklagande av utslag i brottmål. Beslutet skall,
där ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse ändå att klagan däremot
föres. Utan avbidan på beslut om förening av straff må ettdera straffet
verkställas.

5 §•

Dömes någon till straffarbete på livstid, förfalle annat frihetsstraff och böter
som han tillika förskyllt.

6 §■

Vid tillämpning av 2—5 §§ anses viss tids fängelse svara mot straffarbete
under hälften så lång tid.

1 dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i penningar,
skall varje påbörjat bötesbelopp av fem riksdaler anses lika med en dagsbot.

Uppkommer vid sammanläggning eller avräkning av straff brutet månadstal,
skall halv månad räknas till femton dagar; brutet dagatal förfaller.

7 §•

I andra fall varde straff som nu sagts särskilt ådömt.

8 §•

Där något av de brott för vilka gemensamt straff ådömes är sådant som i

2 kap. 7 § sägs, må kunna till skärpning dömas.

Är av straff, som med varandra sammanläggas, någotdera förbundet med
skärpning, varde den tillämpad; äro två eller flera av straffen förbundna med
skärpning, tillämpas den skärpning som är svårast eller, där skärpningarna
äro lika svåra, en av dem. En dags skärpning med mörkt enrum anses svara
mot två dagars skärpning endast genom hårt nattläger. Där skärpningar
efter denna grund finnas lika svåra, tillämpas skärpningen med mörkt enrum.
Går i fall sorn här är sagt strafftiden över två år, vare skärpningen
förfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

10 KAP.

9 §■

14 §.

Var som, muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift, den
han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller egendom
eller till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskilt med straff belagd
är, dömd till böter eller fängelse. Avsåg uppmaningen brott, varå strängare
straff än fängelse kan följa, eller voro eljest omständigheterna synnerligen
försvårande, då må till straffarbete i högst fyra år dömas. Ar den skyldige
i följd av uppmaningen förfallen till straff för delaktighet i brott, som
därå följt, gälle vad i 4 kap. stadgas.

Där någon---1 mom. sägs.

Har någon — — — eller fängelse.

Vad i---åsyftade verkan.

13 KAP.

2 §•

16 KAP.
3 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.
19 KAP.

21 §.

Har någon, i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada eller att förstöra
eller skada annans egendom eller med vetskap om annans uppsåt till sådant
brott för att honom därvid tillhandagå, tillverkat, anskaffat eller förvarat
sprängämne; varde dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse.
Varder medelst sprängämnet brott, som därmed åsyftat var, begånget, eller
göres försök till sådant brott i fall, där försöket är i lagen med straff belagt,
och skall ej gärningen straffas efter ty i 6 § stadgas; gånge vid straffets
bestämmande som i 4 kap. sägs.

Har den---straff fri.

20 KAP.

8 §•

Varder någon---stöld straffas.

Går sammanlagda värdet ej över trettio riksdaler; straffes såsom för ett
snatteribrott.

9 §•

25 KAP.

15 §.

Underlåter eller försummar ämbetsman vid statens kanal- eller slussverk
eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning vad honom, till
förekommande av olyckshändelse, åligger att iakttaga, så att skada lätteligen
ske kan; dömes till fängelse eller böter. Var vållandet synnerligen grovt,
må dömas till straffarbete i högst två år. Finnes den felaktige hava för brottet
förskyllt fängelse, skall han, örn skäl därtill äro, tillika avsättas. Prövas
den felaktige förfallen till straffarbete, varde avsatt, och förklare domstolen
att han ej vidare må i dylik befattning nyttjas.

Sker sådan underlåtenhet eller försummelse uppsåtligen; varde den brottslige
avsatt samt dömd till straff efter 19 kap. 11 § och påföljd som i 1 mom.
sägs.

18 §.

Innefattar förbrytelse, som i 16 eller 17 § sagd är, tillika annat uppsåtlig!
brott eller sådant vållande, varå straff efter denna lag följa bör; gånge som
i 4 kap. stadgas.

Bihang lill riksdagens protokoll 19H8. 1 saini. Nr 191 K

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

22 §.

Vad om--- — tjänsteärende förrätta.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; och skall i avseende härå iakttagas
följande:

1. Genom denna lag upphäves vad i lag eller särskild författning finnes
däremot stridande. 1 stället för bestämmelse av innebörd, att för brott tilltalad,
som fortsätter sitt brottsliga förfarande, skall dömas till särskilt straff
för varje gång åtal äger rum, gäde att såsom särskilt brott skall anses vad
han före varje atal förbrutit; och skall föreskrift rörande högsta sammanlagda
straff för sådana brott iakttagas vid bestämmande av gemensamt straff
för brotten.

2. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tilllämpas.

3. I äldre lag givna bestämmelser om sammanträffande av brott och
om förening eller förändring av straff — därvid beträffande 4 kap. 7 §
skola iakttagas stadgandena i lagen den 9 april 1937 örn ändring i vissa delar
av strafflagen — skola äga tillämpning med avseende å straff som ålagts eller
ålägges i mål, vilket av första domstol avgjorts före den 1 januari 1939.

Där i sådant mål straff blivit någon för visst brott ålagt, skall vad nu sagts
gälla även beträffande straff för annat brott, såframt detta förövats

antingen innan förstnämnda straff ålades eller därefter innan verkställighet
av straffet började,

eller ock, före den 1 januari 1939, efter det straffet började verkställas men
innan det blivit till fullo verkställt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, dels att 39—43 §§ strafflagen för krigsmakten skola
upphöra att gälla, dels att 20, 33—38, 64, 71, 90, 131, 186 och 207 §§ nämnda
lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till samma
lag skall fogas en ny paragraf, betecknad 202 a §, av nedan angivna lydelse: -

20 §.

Vad i 19 § stadgas åge ej tillämpning, örn straffet ålagts såsom gemensamt
straff för brott som där avses och annat brott, ej heller örn med straffet skall
förenas eller sammanläggas annat straff, som icke bör, efter vad i nämnda
§ är sagt, verkställas i militärhäkte.

33 §.

Är någon —--sig skyldig.

Ej skall---år dömas.

I övrigt skall vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott, om sammanträffande
av brott, om förändring av straff, om återfall i brott och om
särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet, lända till
efterrättelse vid tillämpning av denna lag, likväl med iakttagande av de
ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som däri förekomma; skolande vad i
allmän lag finnes stadgat om tillgodoräknande av häktningstid äga motsvarande
tillämpning i disciplinmål.

I fråga om skadestånd gäde ock rdlmän lag. Har krigsman, som under
utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid
fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 § sägs, vare
dock, där han ej finnes förskylla svårare straff för förseelsen än disciplinstraff,
icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats
kronan eller annan.

34 §.

Skall någon fällas till ansvar för flera brott, varde gemensamt straff ålagt
ändå att brotten eller något av dem är belagt med disciplinstraff. Där brott

1 Senaste lydelse, se beträffande 33 § 1921:289, beträffande 36 § 1937:126 och beträffande
64 § 1936: 245?

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

som är belagt allenast med disciplinstraff sammanträffar med brott varå kan
följa fängelse eller straffarbete på viss tid, må det gemensamma straffet ej
överstiga högsta straffet för sistnämnda brott.

Sammanträffar brott varå bötesstraff kan följa med brott som är belagt
med disciplinstraff, och finnas brotten ej förskylla gemensamt straff i svårare
straffart, skola böter och disciplinstraff ådömas jämte varandra; dock
må disciplinstraff ådömas såsom gemensamt straff, om särskilda skäl därtill
föranleda.

Är brottslig handling belagd med straff dels efter 10 kap. 1, 2 eller 5 §
allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap. i denna lag, må nämnda lagrum
i allmänna strafflagen icke tillämpas.

35 §.

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott må icke överstiga
det i 22 § för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått.

36 §.

Sammanlagda strafftiden må ej överstiga trettio dagar om straffet är arrest
utan bevakning eller vaktarrest, femton dagar om det är skärpt arrest och
tio dagar om det är sträng arrest.

Vad här stadgats skall iakttagas jämväl där det ena straffet jämlikt 37 §
övergått till fängelse eller straffarbete då det andra straffet skall verkställas.

37 §.

Förekomma på en gång till verkställighet dels beslut varigenom någon
ålagts fängelse eller straffarbete på viss tid eller förvaridlingsstraff för böter
dels ock beslut varigenom han fällts till disciplinstraff, skall disciplinstraffet
övergå till fängelse. Därvid skall varje dags arrest utan bevakning anses
svara mot en halv dags fängelse, varje dags vaktarrest mot en dags fängelse,
varje dags skärpt arrest mot två dagars fängelse och varje dags sträng arrest
mot tre dagars fängelse; uppkommer brutet dagatal, vare det förfallet.

38 §.

På vederbörande befälhavare ankomme att förordna örn sammanläggning
av disciplinstraff.

Är den straffskyldige tillika förfallen till annat frihetsstraff, eller förekomma
eljest på en gång till verkställighet flera beslut genom vilka någon blivit
fälld till särskilda frihetsstraff, gore befälhavaren örn förhållandet anmälan

Kungl. Maj.ts pronosition nr 191.

hos Konungens befallningshavande eller, där överkrigsrätt är inrättad, hos
överkrigsrätten, varefter i fråga om straffens förening eller sammanläggning
förfares efter de i denna lag och allmänna strafflagen stadgade grunder. Vad
nu sagts gälle ock där hos befälhavaren blott ett slraffbeslut förekommer till
verkställighet, såframt anledning föreligger därtill att straffet bör förenas
eller sammanläggas med annat straff samt fråga ej är allenast om disciplinstraff.

64 §.

71 §.

Var som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den han bland
krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes sökt förleda
till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten
eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, varde, där ej gärningen är
att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror, varom i 68 § förmäles,
dömd till fängelse, eller, i lindrigare fall, till disciplinstraff. Vörö
omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år
dömas. Är den skyldige i följd av gärningen förfallen till straff för delaktighet
i brott, som därå följt, gälle vad i 4 kap. allmänna strafflagen och
34 § denna lag är sagt.

Lag samma--— åsyftade verkan.

90 §.

Gör krigsman---disciplinstraff dömas.

Har krigsman, som förut undergått straff för brott, varom sägs i denna §,
inom fem år efter straffets fullbordande ånyo gjort sig skyldig till sådant
brott, och finnes han för det brott förskylla fängelse eller svårare straff,
då må, ändå att sådant fall ej är för handen, som i 28 eller 29 § avses, den
brottslige tillika, örn han är officer eller underofficer, dömas till avsättning
och, om han hör till manskapet, av vederbörande befälhavare skiljas från
sin anställning vid krigsmakten, ifall han genom sitt förfarande prövas hava
förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning.

131 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191,

186 §.

Är någon på en gång angiven för förseelse, som i 185 § avses, och för
brott, som tillhör krigsdomstols upptagande, skola de båda hänskjutas till
domstolen.

202 a §.

Har befälhavaren genom angivelse eller eljest erhållit kunskap örn att någon
begått flera förseelser, skall bestraffning för förseelserna på en gång
åläggas, där ej synnerliga skäl däremot äro.

207 §.

Disciplinstraff, som---genast verkställas.

Är den---eller uppehållas.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande, må
disciplinstraff ej bringas till verkställighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Genom lagen upphäves vad i lag eller särskild författning finnes däremot
stridande. Förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse
i nya lagen, skall denna i stället tillämpas. Beträffande brott som
förövats före den 1 januari 1939 skall i fråga om disciplinstraff tillämpas
vad i 39—42 §§ äldre lag stadgats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 mars
1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 30 december 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen
i statsrådet den 17 december 1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 21 § rättegångsbalken;

3) lag örn ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående dagsböter
utom strafflagens område (särskild böteslag);

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119) örn
verkställighet av bötesstraff;

5) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom;

6) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående
villkorlig frigivning;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
örn ungdomsfängelse;

8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)
örn tvångsuppf ostron;

9) lag angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937
(nr 461) örn förvaring och internering i såkerhetsanstalt;

10) lag angående ändrad lydelse av 2 och 16 §§ lagen den 22 april 1927
(nr 107) örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare;

11) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 22 april 1927 (nr 108)
örn internering av återfallsförbrytare;

12) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten; samt

13) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 23 oktober 1914 (nr
325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn N. Regner.

Kungl. Alaj:ts proposition nr 191.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslagen i allmänhet.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg:

När 1903 års riksdag hos Kungl. Majit anhöll om undersökning på vad
sätt lagstiftningen om sammanträffande av brott lämpligen borde ändras »i
syfte att vinna större enkelhet och ökat tillfälle att avpassa straffet efter
brottsligheten i det särskilda fallet», kvarstod 1864 års strafflag i sin allmänna
del ännu i allt väsentligt orubbad. Förhållandena äro numera i mångt och
mycket ändrade. För de svårare brottens bestraffning är ej längre rättskipningen
hänvisad till de vanliga tidsbestämda frihetsstraffen allena. Beträffande
stora grupper av lagöverträdare erbjudas andra former — tvångsuppfostran,
ungdomsfängelse och internering —, den villkorliga domen har införts och vunnit
en vidsträckt användning, och på straffverkställighetens område har den
villkorliga frigivningen blivit en faktor av största betydelse. En sådan utveckling
låter tydligen det svårlösta spörsmålet om en reformering av konkurrensbestämmelserna
från vissa sidor framstå i en annan belysning än
tillförne.

Det sätt, varpå strafflagen behandlar brottskonkurrensen, har länge varit
föremål för stark kritik. På sina håll synes man vara benägen att betrakta
bristfälligheten av det gällande systemet såsom nära nog axiomatisk, och
i starka färger framställas ej sällan dess olägenheter. Fortfarande röra sig
anmärkningarna väsentligen kring samma punkter, som för trettiofem år sedan
framhöllos av riksdagen: lagbestämmelsernas alltför invecklade beskaffenhet
och den stelhet hos bestraffningsreglerna, vilken i enskilda fall kan
lägga hinder för en skälig avvägning av straffmåttet. För dessa svårigheter
vill det nu föreliggande förslaget råda bot genom att i samtliga konkurrenssituationer
låta komma till användning ett enhetsstraff, vilket, örn
än icke obundet av lagstadgade gränser, dock inom dessa skulle tillstädja
en friare prövning än som för närvarande kan äga rum.

Såvitt angår de egentliga konkurrensreglerna, knyter sig det huvudsakliga
intresset till den nuvarande åtskillnaden mellan realkonkurrens och
fortsatt brott. I denna gränsdragning, vilken länge ansågs böra skarpt genomföras,
torde man städse ha funnit systemets svagaste punkt, den mest
framträdande yttringen av en schematisering, som kan vara till hinder för
att omständigheterna i det enskilda fallet vinna allsidigt och tillbörligt beaktande.
Härvid är måhända ej annat att erinra — detta dock viktigt nog,
när det gäller att klarlägga hur lagen verkar i den praktiska tillämpningen
— än att en dylik uppfattning numera måste anses i alltför hög grad utgå
från ett övervägande abstrakt bedömande. Lagens avfattning har här lämnat
ringa ledning; uttrycket »att flera brottsliga handlingar utgöra fortsättning
av ett och samma brott» är, såsom anmärktes av motionären vid 1903
års riksdag, »tydligen ej någon definition utan endast en omskrivning». Men
i denna obestämdhet hos lagbuden har legat möjligheten till att i rättspraxis

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

kunnat alltmer göra sig gällande en friare tolkning än den som under ett
tidigare skede var den vanliga. Obestridligt torde vara att pa denna väg en
av systemets mest överklagade verkningar — de stundom alltför stränga resultat,
som följde av att brottsfallen i större utsträckning än nu behandlades
såsom realkonkurrens och icke såsom fortsatt brott — blivit i betydande mån
utjämnad. Huruvida i sådana fall, där fortfarande reglerna för realkonkurrens
anses äga tillämpning, en övergång till enhetsstraff i överensstämmelse
med förslaget skulle leda till mindre stränga resultat, kan naturligt nog icke
med säkerhet bedömas, men det synes icke sannolikt, att just i d e s s a fall
någon mer avsevärd förändring skulle komma att följa eller i allmänhet bör
följa. För övrigt har den nyligen genomförda, tämligen omfattande revisionen
av straffskalorna varit ägnad att minska riskerna för att kumulationsprincipen
vid realkonkurrens skall framtvinga alltför höga straffmatt.
När uppmärksamheten särskilt riktas å denna sida av den gällande ordningen,
bör ej heller lämnas obeaktat, att det område, där frihetsstraffens långvarighet
i synnerhet ingav betänklighet, nämligen ungdomsbrottsligheten, är
underkastat sina egna regler, likasom att beträffande de längre frihetsstraffen
över huvud verkningarna regelmässigt kunna mildras genom villkorlig frigivning.

Under utredningen i ärendet har starkt framhållits, att om den nuvarande
ordningen i några fall medför en större stränghet än önskligt är, så kan i åtskilliga
andra fall ej undvikas att resultatet blir ett lindrigare bedömande av
konkurrerande brott än som är skäligt och lämpligt. Huruvida i praktiken
försports några större olägenheter i det senare hänseendet, kan här icke upptagas
till närmare undersökning. Måhända har i viss mån så varit förhållandet
i fråga om några slag av förmögenhetsbrott, särskilt de svårare formerna
av bedrägeri. Beträffande dylika brott lia dock under fjolåret stiaffskalorna
ombildats i skärpande riktning och därmed lämnats möjlighet att
även i konkurrensfall låta strängare straff inträda än förut kunde ske. I
liknande sammanhang har stundom talats även örn »vaneförbrytare». Emot
de mer utpräglade återfallsförbrytarna riktar sig emellertid en nyss antagen
lagstiftning, vilken icke lärer kunna sägas brista i stränghet, och ytterligare
åtgärder torde åtminstone för närvarande knappast vara påkallade. Oavsett
i övrigt vilket berättigande må tillkomma ett önskemål att möjliggöra
strängare bestraffning i vissa konkurrensfall, måste det betvivlas, att införandet
av enhetsstraff skall i stort sett visa sig ägnat att leda en utveckling åt
det sålunda antydda hållet. Utmätandet av dylikt straff kommer med stor
sannolikhet att ske efter väsentligen samma linjer som följas i fråga örn övriga
straff och alltså i enlighet med den genomgående tendensen i vår straffrättskipning
som oftast hålla sig tämligen nära det lägsta medgivna straffmåttet.

Strafflagens nuvarande bestämmelser rörande förening eller förändring
av straff i vissa konkurrenssituationer äro av ganska invecklad karaktär och
önskvärdheten av en förenkling är påtaglig. Möjligen äga från denna .synpunkt
motsvarande bestämmelser i det remitterade förslaget ett visst örn

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

också icke alltför starkt betonat företräde. Deras nära samband med huvudreglerna
rörande brottskonkurrensen utesluter emellertid, att de skulle kunna
upptagas till behandling annorledes än gemensamt med dessa.

De erinringar, vilka här i korthet anknutits till det föreliggande förslaget,
innebära icke, att de gällande lagreglerna i detta ämne uppfattas såsom i och
för sig tillfredsställande, och i all synnerhet icke, att de anses vara av beskaffenhet
att böra bibehållas i en efter hand moderniserad straffrätt. Utan
gensägelse kunna emot den teoretiska konstruktion, på vilken de vila, riktas
befogade anmärkningar, och de utgöra icke i sina huvudpunkter en lagstiftning,
som alltigenom med klarhet och fullständighet utreder sitt ämne.
Vad sålunda brister kan otvivelaktigt icke avhjälpas på annat sätt än genom
övergång till en ny metod för brottskonkurrensens behandling. Även om detta
skäl för en reform ingalunda underskattas, kan likväl denna lagstiftnings ersättande
med en ny icke för närvarande betecknas såsom någon trängande
åtgärd. I tillämpningen, vilken numera på de förut något osäkra punkterna
icke torde sakna stadga, erbjuda de ofta klandrade bestämmelserna näppeligen
så betydande svårigheter som stundom uppgivits. Den praxis, som under
rättsutvecklingens gång kunnat grundas på dem, har — jämsides med att
reformer på andra straffrättens områden fått utöva sina verkningar — varit
agnad att låta systemet i viss mån framstå mindre ofördelaktigt än som ibland
skett i kritisk belysning.

Grundtanken i det förslag, som nu skulle sättas i den gällande lagstiftningens
ställe, är helt visst tilltalande, i varje fall från teoretisk synpunkt. Likväl
synes med förslagets genomförande icke i allo ernås vad som förväntats
av en reform på detta område. I fråga om lättfattlighet och överskådlighet i
den formella avfattningen torde den nya lagstiftningen knappast bliva den
nuvarande synnerligt överlägsen. Om den förenkling, som härvidlag städse
ansetts eftersträvansvärd, icke kunnat i högre grad vinnas, lärer dock orsaken
till stor del ligga i själva ämnets ganska invecklade natur. Bidragande härtill
har ock varit, att det visat sig icke möjligt eller lämpligt att, såsom stundom
skett i främmande lagstiftning, avstå från vissa närmare regler till ledning
for domstolens avgörande vid användningen av enhetsstraff. Vad detta straff
angår, vill det synas som om dess fastställande enligt förslagets bestämmelser,
så framt ej uppgiften löses alltför lättvindigt, knappast i verkligheten
bör komma att ställa sig avsevärt enklare än tillämpningen av de nuvarande
konkurrensreglerna. Att den föreslagna ordningen i och för sig skulle öva något
större inflytande på straffrättskipningens resultat är, såsom redan antytts,
icke att antaga. Från kriminalpolitisk synpunkt kan förslagets genomförande
alltså icke betecknas såsom en reform av någon större räckvidd. För
domstolsverksamheten är lagstiftningens ställning till de i praktiken talrikt
förekommande konkurrensfallen uppenbarligen av stor betydelse, men betraktad
från sådan utgångspunkt blir frågans lösning närmast en angelägenhet
av juridiskt-teknisk natur.

Såsom de framlagda lagtexterna utvisa, kräver den här avsedda örn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

gestaltningen av konkurrensreglerna synnerligen omfattande lagändringar. I
fråga om det sätt, på vilket uppgiften blivit efter de valda förutsättningarna
löst i lagtekniskt avseende, har vid den granskning, som nu kunnat äga rum,
föga funnits att erinra. Härvid bör framhållas, att ämnets beskaffenhet och
det starka sammanhanget mellan de olika leden i ett sadant system mäste
bjuda till varsamhet vid övervägande av ändringar på särskilda punkter. Både
med hänsyn till beaktansvärda erinringar av allmännare innebörd, vilka under
den förberedande utredningen framkommit emot förslaget, och för en
grundligare undersökning av åtskilliga viktiga detaljspörsmål skulle dock ett
något större rådrum med den slutliga behandlingen otvivelaktigt lia varit
önskvärt.

Även av andra grunder än den sist antydda torde kunna ifragasättas, huruvida,
sedan detta lagstiftningsärende så länge fått vila, tidpunkten nu är den
lämpliga för genomförande av förslaget. Under senaste tid har strafflagstiftningen
undergått flera mycket ingripande ändringar. För att nu nämna endast
de i detta sammanhang särskilt framträdande inom straffrättens allmänna
del, må sålunda erinras, att från och med detta år tillämpas de nya
lagarna om ungdomsfängelse och om tvångsuppfostran, att med ingången av
nästa år begynner utförandet av bötesstraffets ombildning, och att i fråga om
behandlingen av förminskat tillräkneliga brottslingar och av aterfallsförbrytare
ny lag redan är antagen, örn ock tiden för dess ikraftträdande ännu icke
blivit fastställd. En revision av strafflagens konkurrensbestämmelser medför
nu, såsom här kommer till synes i en rad av lagförslag, åtskilliga ingalunda
enbart formella ändringar i dessa viktiga, nyss färdiga delar av den reformerade
strafflagstiftningen. Nära förestående lärer ock vara ny lagstiftning om
den villkorliga domen, vars användning därmed skulle komma att avsevärt
utvidgas. Även denna fråga har sådant samband med konkurrensreglerna, att
dessa sannolikt måste ändras sedan nämnda reform blivit antagen. Att dylika
ofta återkommande rubbningar inom helt nyreglerade centrala delar av straffrätten
lätt nog kunna medföra osäkerhet vid rättstillämpningen och att de
måste starkt pröva domstolarnas förmåga att sammanhålla resultaten av ett
sålunda bedrivet lagstiftningsarbete, lärer icke kunna betvivlas. När straffrättens
ombildning ansetts böra ske genom partiella reformer och förberedelserna
till dessa utföras på skilda händer, kan det näppeligen vara utan
våda för enhetens upprätthållande, om alltför många dylika frågor skola
nära nog samtidigt bringas till lösning. Naturligt blir då att ställa i efterhand
sådana rättssystemets delar, vilka mindre än andra hava en fristående
karaktär. I det läge, vari den raskt fortskridande reformeringen av straffrätten
nu befinner sig, lärer från denna synpunkt med en omarbetning av
konkurrensreglerna lämpligare kunna något anstå.

övervägande skäl synas lala för att de remitterade förslagen icke för närvarande
föreläggas riksdagen.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 191.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.

4 kap. 1 §.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Sandström:

Med anledning av de starkt grundade betänkligheter, vilka från flera håll
framförts emot sakkunnigförslagets sätt att i konkurrenshänseende behandla
bötesstraffet, har i förevarande paragraf införts den regel, att domstolen
äger, »örn särskilda skäl därtill föranleda», ådöma bötesstraff för visst brott
jämte straff — böter eller frihetsstraff — för övriga brott. Härmed kommer
frågan om ådömande av fristående bötesstraff att allenast ingå såsom ett
moment bland de övriga i straffmätningen vid fastställande av enhetsstraff.
Hur stadgandet i praktiken kommer att verka, lärer vara ovisst, då det icke
lämnar någon närmare ledning för tillämpningen. Möjligen kommer det däri
innefattade medgivandet — såsom ordalagen ock anvisa — att begagnas endast
i undantagsfall. Uteslutet är dock icke, att det får en vidsträcktare användning
allt efter de olika uppfattningar, som kunna göra sig gällande* hos
underrätterna. Detta kan leda till ojämnhet och godtycklighet, helst som den
praxis, vilken utvecklar sig vid underrätterna, i det stora hela blir undandragen
prövning av högre rätt eller i varje händelse av den högsta instansen, i det
att klagan torde förekomma endast en eller annan gång från den sakfälldes
sida i något av de sannolikt tämligen sällsynta fall, när underrätten från enhetsstraff
undantagit brott, som funnits förskylla böter. Även bör märkas,
att på grund av den föreslagna lydelsen av 4 kap. 3 § strafflagen enhetsstraffets
användning blir beroende av att gemensam lagföring äger rum.

Vid dessa förhallanden synes ett mer tillfredsställande resultat uppnås,
därest man stannar vid den även under utredningen ifrågasatta ordningen
att stadgandena om enhetsstraff icke erhålla tillämpning å bötesstraff i vidare
mån än domstolen finner så böra ske med hänsyn till brottens beskaffenhet
och inbördes sammanhang. Härmed skulle vinnas, att enhetsstraffet i fråga
örn böter i konkurrensfall icke från begynnelsen erhåller en alltför vidsträckt
och tämligen regellös användning. Sedan erfarenhet kunnat vinnas om verkan
av en dylik bestämmelse och örn de resultat den nya ordningen medför
i fråga om frihetsstraffen, kan med större säkerhet bedömas, huruvida eller i
vilken omfattning regeln kan böra utvidgas i den riktning, som anvisas av
det remitterade förslaget. Jämväl må erinras om sammanhanget med det vid
revisionen av lagstiftningen om. villkorlig dom återkommande spörsmålet
angående förutsättningarna för villkorligt anstånd med förvandlingsstraff för
böter, vilka ådömts samtidigt med frihetsstraff.

Vi tillstyrka, att förslaget underkastas omarbetning i enlighet med vad här
angivits.

4 kap. 2 §.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg:

De i 1 § meddelade bestämmelserna om ådömande av gemensamt straff
innebära, att den brottslighet, som på grund av de särskilda förbrytelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

ligger den tilltalade till last, skall bedömas såsom en enhet. Det ligger visserligen
i sakens natur, att detta bedömande måste vara grundat på ett beaktande
såväl av de olika brottens svårlietsgrad som av de straffbestämmelser,
vilka i fråga om dem äro gällande. Något utmätande och sammanläggande
av särskilda straff skall dock ej äga rum, utan hela den föreliggande brottsligheten
skall med iakttagande av de för de sammanträffande brotten i lag
bestämda straffskalorna prövas i ett sammanhang genom fastställande avett
enda straff. Därav lärer följa, att med tillämpning enbart av stadgandet
i 1 § straffets maximum skulle utgöra det högsta straff, som i lagen är utsatt
för det svåraste av brotten.

I förevarande paragraf hava emellertid stadgats särskilda regler angående
maximum och minimum vid ådömande av gemensamt straff. Dessa överensstämma
såvitt angår minimum med vad jämväl utan särskild bestämmelse
får anses hava bort gälla, men innebära i fråga örn maximum att högre straff
må ådömas än som enligt vad nyss sagts eljest skulle varit fallet. Mot dessa
reglers sakliga innebörd finna vi ej anledning till erinran. De angående
maximum meddelade bestämmelserna hava emellertid utformats på ett sätt,
som icke synes helt kunna godtagas. Då nämligen i första punkten uttalas,
att gemensamt straff ej må överstiga de högsta straffen sammanlagda med
varandra, så synes detta stadgande efter orden och i sitt sammanhang kunna
giva anledning till den uppfattningen, att enligt tidigare meddelade bestämmelser
— eller alltså vad som föreskrives i 1 § ■—- andra regler angående det
gemensamma straffets fastställande skulle gälla än ovan framhållits samt
att det nu ifrågavarande stadgandet innefattade en begränsning av det maximum,
som enligt dessa regler skulle kunna ifrågakomma. Men detta är motsatsen
till vad som åsyftas. Den i viss mån motsägande avfattning som
stadgandet sålunda erhållit är även ägnad att — såsom också framgår av
utredningen — föranleda oklarhet angående straffets bestämmande i vissa
fall, där för ett vart av två eller flera brott mer än en straffart kan vinna
tillämpning. Visserligen innehåller remissprotokollet ett tydligt ultalande
om vad härutinnan skall gälla; men frågan är dock av den vikt, att lagtexten
icke bör lämna rum för någon tvekan angående rätta meningen.

Ett förtydligande av ifrågavarande stadgande lärer därför vara erforderligt.
Detta synes kunna ske på det sätt att i paragrafen kommer till uttryck
den nu underförstådda huvudregeln, att de för brotten i lag bestämda
straffskalorna skola ligga till grund för utmätande av det gemensamma
straffet.

Justitierådct Sandström:

Såsom utvecklas i sakkunnigbetänkandet och föredragande departementschefens
yttrande till remissprotokollet är avsett att det gemensamma straffet
med ledning av den eller de för de särskilda brotten gällande straffskalorna
skall utmätas ur en särskilt bildad sådan skala, angående vars nedre
och övre gränser i förevarande paragraf meddelas vissa föreskrifter. I fråga
om den särskilda straffskalan är därutöver enligt nämnda yttrande tänkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

att i lindrigare straffart än den vari högsta gemensamma straffet är bestämt
icke skall få utmätas högre straff än som för något av brotten är i lag stadgat.
En sådan ordning kan icke anses följa såsom en självklar konsekvens
av tillämpningen av enhetsstraffet. Tvärtom synes det naturligare och mera
i överensstämmelse med den större frihet i fråga örn straffmätningen som
nu tilldelas domstolarna att, där för flera brott jämte straffarbete fängelse
kan ifrågakomma, straffet ina kunna utdömas i fängelse till de för brotten
stadgade högsta fängelsestraffen sammanlagda med iakttagande av samma
tvåårsgräns som för det högsta gemensamma straffet. Straffskalan för det
särskilda brottet är fastställd utan hänsyn till sammanträffande med andra
brott, och det är föga sannolikt att dess avvägning mellan de olika straffarterna
skall befinnas lämplig även för alla slag av sådant sammanträffande.
Det torde också många gånger komma att te sig såsom en onödig hårdhet
att vid sammanträffande av två eller flera brott, vilka enligt vanligen tilllämpade
straffmätningsgrunder vart för sig bort förskylla fängelsestraff, domstolen
skall nödgas tillgripa straffarbete, då det i något av straffbuden stadgade
högsta fängelsestraffet skulle komma att överskridas. Särskilt synes
delta kunna tänkas inträffa, då fängelsestraffen äro bestämda till högst sex
månader. Vad nu sagts lärer i tillämpliga delar gälla jämväl då böter förekomma
jämte frihetsstraff, och med hänsyn till den mera djupgående skillnaden
mellan dessa straffarter i än högre grad. I fråga örn böter hade också
de sakkunniga tänkt sig att det gemensamma straffet skulle kunna överstiga
det för något av brotten stadgade högsta bötesstraffet, även om i något av
straffbuden annan straffart förekomme.

Jag hemställer att förevarande paragraf omarbetas i överensstämmelse
med den uppfattning varåt här givits uttryck. I varje fall synes i fråga om
bötesstraff paragrafen böra ansluta sig till den av de sakkunniga avsedda
ordningen.

För den händelse paragrafen i sak bibehålies oförändrad, torde under
alla förhållanden ett förtydligande vara oundgängligt. Vad som angivits
vara förslagets ståndpunkt för det fall att olika straffarter förekomma torde
icke kunna anses framgå av lagens bestämmelser. Särskilt framträdande är
oklarheten i fråga om högsta gemensamma bötesstraffen, där förslaget och
sakkunnigbetänkandet giva olika innebörd åt samma bestämmelse. Lämpligen
kan den huvudregel, som ansetts böra gälla, upptagas såsom tredje
punkt i paragrafen. Åt bestämmelserna angående bötesstraffen lärer vidare
böra givas sådan formulering att därav klart framgår att regeln endast avser
sådana fall där brotten bestraffas allenast med böter.

•4 kap. A §.

Lagrådet:

För ådömande av gemensamt straff enligt 4 kap. 3 § förutsättes att det
tidigare utslaget vunnit laga kraft. För att ett utslag, på sätt i förevarande
paragraf sägs, skall förekomma till verkställighet är däremot tillräckligt
att det vunnit laga kraft mot den dömde, t. ex. genom nöjdförklaring, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

den omständigheten att annan part fullföljer talan mot utslaget hindrar ej
straffverkställigheten. Väl har i förevarande paragraf givits en hänvisning
till 3 §, men därav framgår icke otvetydigt att förutsättningen för att domstol
i förevarande fall skall kunna ådöma gemensamt straff är att de utslag,
genom vilka straff ådömts, vid tiden för domstolens beslut vunnit laga kraft.
Stadgandet lärer därför böra förtydligas.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

34- §.

Lagrådet:

Enligt det föreslagna tredje stycket i 33 § skall vad i allmän lag finnes
stadgat om sammanträffande av brott och om förändring av straff lända
till efterrättelse vid tillämpning av strafflagen för krigsmakten, likväl nied
iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som däri förekomma.
Vid sådant förhållande kan synas överflödigt att — såsom föreslås i
34 § första punkten — stadga att, om någon skall fällas till ansvar för flera
brott, gemensamt straff skall åläggas, ändå att brotten eller något av dem
är belagt med disciplinstraff. Enligt 4 kap. 1 § strafflagen i dess nu föreslagna
lydelse är nämligen huvudregeln att gemensamt straff skall ådömas,
när någon skall dömas för flera brott. Den omständigheten att disciplinstraff
ej ingår bland de straff, som avses i allmänna strafflagen, torde ej
oundgängligen påkalla en bestämmelse sådan som den i 34 § första punkten
upptagna. Därtill kommer, att bestämmelsens avfattning måhända kan
framkalla missförstånd. Den kan nämligen giva anledning till antagande
dels att tillämpning av undantagsbestämmelsen i 4 kap. 1 § första stycket
andra punkten strafflagen skulle vara utesluten, dels ock att bestämmelsen
innebure en modifikation av stadgandet i 4 kap. 3 § strafflagen så att detta
.skulle bliva tillämpligt jämväl å fall där disciplinstraff ådömts.

Vid nu angivna förhållanden synes ifrågavarande bestämmelse böra utgå.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Det är avsett, att på grund av den vid 34 § här ovan återgivna bestämmelsen
i 33 § tredje stycket vissa delar av övergångsbestämmelserna till lagen
örn ändring i vissa delar av strafflagen skola äga motsvarande tillämpning
beträffande strafflagen för krigsmakten. Emellertid utesluter avfattningen
av nu förevarande övergångsbestämmelser icke den missuppfattningen, att
de avse att uttömmande reglera övergången till den nya lagstiftningen och
att således den i 33 § givna hänvisningen icke skulle vara tillämplig. Därtill
kommer att nämnda hänvisning icke omfattar de speciella konkurrensregler

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

som meddelas i strafflagen för krigsmakten. Stadgandet synes därför böra
förtydligas. Därvid bör även uppmärksammas att enligt lagen den 9 april
1937 om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten 36 § skall från
och med den 1 januari 1939 hava ändrad lydelse.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 12 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för försvarsdepartementet, lagrådets den 3
mars 1938 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 17 december 1937 remitterade
förslagen till

1) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 21 § rättegångsbalken;

3) lag örn ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående dagsböter
utom strafflagens område (särskild böteslag);

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119)
örn verkställighet av bötesstraff;

5) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom;

6) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående
villkorlig frigivning;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
örn ungdomsfängelse;

8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)
örn tvångsuppfostron;

9) lag angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ lagen den 18 juni ''1937
(nr 461) örn förvaring och internering i säkerlietsanstalt;

10) lag angående ändrad lydelse av 2 och 16 §§ lagen den 22 april 1927t
(nr 107) örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare;

11) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 22 april 1927 (nr 108)
örn internering av återfallsförbrytare;

12) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten; samt

13) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 23 oktober 1914 (nr
325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»En partiell strafflagsreforin beträffande brottskonkurrensen måste med
nödvändighet åtföljas av vissa ändringar i andra lagar än allmänna straff Bihang

lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

lagen. Av de förslag till lagändringar, vilka enligt Kungl. Maj:ts beslut den
17 december 1937 underställdes lagrådets granskning, stå emellertid icke
alla i sådant direkt samband med strafflagsreformen. De ändringar som
föreslagits beträffande de nya lagarna om ungdomsfängelse, tvångsuppfostran
samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt innefatta sålunda en
översyn av de för dessa lagar specifika konkurrensreglerna i syfte att åvägabringa
inbördes överensstämmelse dem emellan. Det gäller här spörsmål
som, bortsett från en detaljbestämmelse, äro formellt och reellt fristående
från dem som behandlats i strafflagen. Då tre av lagrådets ledamöter, med
hänsyn till befarade olägenheter i rättstillämpningen, uttalat betänkligheter
mot att ändringar vidtagas i dessa nyss färdiga delar av den reformerade
strafflagstiftningen, må först erinras att dessa betänkligheter på grund av
vad nyss sagts icke med fog kunna åberopas till stöd för den meningen att
reformen av allmänna strafflagens konkurrensregler bör anstå. Denna kan
genomföras oberoende av ändringar i de nyss nämnda lagarna, om skäl anses
föreligga mot genomförande av dessa senare ändringar. Ett sådant skäl
skulle vara att de nyligen blivit antagna och att två av dem, nämligen lagarna
om ungdomsfängelse och tvångsuppfostran, trätt i kraft så sent som den
1 januari 1938. Det synes dock vara av icke ringa vikt att konkurrensreglerna
i dessa varandra närstående lagar givas en ensartad utformning. Den
nu verkställda omarbetningen innebär i huvudsak att lagarna om ungdomsfängelse
och tvångsuppfostran beträffande konkurrensbestämmelserna
bragts i överensstämmelse med den senare antagna lagen om förvaring och
internering. Det kan icke gärna vara annat än till gagn för rättsskipningen
att denna översyn vidtages så snart som möjligt. Med den i föreliggande
ändringsförslag förordade dagen för ikraftträdandet, den 1 januari 1939,
lärer för övrigt vinnas den beaktansvärda fördelen att de ändringar som beröra
lagen om förvaring och internering kunna införas i lagen redan innan
den träder i tillämpning.

Vad angår de föreslagna ändringarna i 1937 års lag örn verkställighet av
bötesstraff, vilken träder i kraft den 1 januari 1939, må anmärkas att dessa
endast delvis äro en direkt följd av strafflagsändringen. Genom ändringarnas
vidtagande i förevarande sammanhang vinnes samma fördel som nyss
omnämndes beträffande lagen om förvaring och internering, nämligen att
ändringarna kunna införas före lagens ikraftträdande.

Samma lagrådsledamöter lia beträffande lagstiftningen örn villkorlig dom
yttrat, att denna fråga hade sådant samband med konkurrensreglerna att
dessa sannolikt måste ändras sedan en reviderad lagstiftning om villkorlig
dom blivit antagen. En inom departementet företagen undersökning synes
giva vid handen att dessa farhågor äro ogrundade. Det förhåller sig tvärtom
så, att utformningen av lagstadgandena rörande villkorlig dom i vissa delar
röner inverkan av de allmänna konkurrensreglerna. För det fortsatta arbetet
med revisionen av lagstiftningen örn villkorlig dom är det därför önskvärt att
frågan om brottskonkurrensens reformering redan nu avgöres. Samma synpunkt
bör anläggas även beträffande andra reformer på straffrättens område,

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

vilka äro under förberedelse. Sakkunnigutredning pågår för närvarande angående
revision av lagstiftningen om villkorlig frigivning och om behandlingen
av vissa arbetsskygga. Även dessa lagarbeten äro i vissa delar beroende
av strafflagens konkurrensregler. Om revisionen av de senare uppskjutes,
blir följden blott att ett ökat antal speciallagar måste underkastas omarbetning,
då konkurrenslagstiftningen omsider reformeras. De synpunkter
som inom lagrådet anförts till stöd för uppfattningen att de allmänna konkurrensreglernas
revision lämpligen bör ställas i efterhand synas alltså icke
bärande. I stället tala starka skäl för den motsatta ståndpunkten, att reformen
bör genomföras utan ytterligare dröjsmål.

Med det sagda har icke förnekats att genomförandet av den ifrågavarande
reformen ställer vissa krav på domstolarna vid övergången till den
nya ordningen. Då emellertid straffrätten enligt den uppgjorda planen ombildas
genom partiella reformer, äro dylika gång efter annan uppkommande
svårigheter oundvikliga. Dessa olägenheter bliva givetvis särskilt framträdande
vid en omläggning inom lagstiftningens centrala delar, som måste
medföra rubbningar även på närliggande områden. Det är därför angeläget
att sådana omläggningar ske med tillbörlig planmässighet. Vad i det föregående
anförts torde visa att det ur berörda synpunkt icke bör möta betänkligheter
att revisionen av konkurrensreglerna genomföres genom lagstiftning
som träder i tillämpning den 1 januari 1939. Det har fastmera påvisats att
ett uppskov med reformen skulle öka de speciella praktiska och lagtekniska
svårigheter som under alla förhållanden äro förknippade med dess genomförande
såsom en partiell straffrättsreform.

Det torde här icke behöva närmare utvecklas hurusom en grundlig revision
av gällande konkurrensregler utgör ett nödvändigt led i straffrättens ombildning.
Detta har också vitsordats av de ledamöter av lagrådet vilka funnit
övervägande skäl tala för anstånd med reformen. Samma ledamöter ha emellertid
härtill knutit vissa reflexioner, vilka dels giva uttryck åt den uppfattningen,
att strafflagens nuvarande föreskrifter i ämnet icke äro så bristfälliga att
deras ersättande med nya kan betecknas som någon trängande åtgärd, samt
dels innebära att den nya lagstiftningen icke skulle bliva den nuvarade synnerligt
överlägsen i fråga om enkelhet, lättfattlighet och överskådlighet. Vad
sålunda anförts rörande behovet av reformen står i motsättning till den uppfattning
som gjorts gällande i det stora flertalet av de över sakkunnigförslaget
avgivna yttrandena. I åtskilliga av dessa har framhållits önskvärdheten
av en snar revision av hithörande rättsregler. I anledning av den inställning
till reformen som kommit till uttryck i de inom lagrådet gjorda uttalandena
torde ytterligare några anmärkningar böra göras.

Det har av de tre lagrådsledamöterna gjorts gällande, att spörsmålet örn
en reformering av konkurrensbestämmelserna numera framstår i en annan
belysning än tillförne, sedan lagstiftning genomförts beträffande tvångsuppfostran,
ungdomsfängelse, internering samt villkorlig dom och villkorlig frigivning.
Det är visserligen riktigt, att de tre förstnämnda ansvarspåföljdernas
genomförande och utvidgning medför alt tillämpning av de allmänna

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

konkurrensreglerna merendels ej behöver ske då sådana ansvarspåföljder
ådömas. Men de fall som härigenom avskiljas äro icke till antalet så betydande
att icke konkurrensreglerna alltjämt bibehålla ett mycket vidsträckt
tillämplighetsområde. För övrigt torde dessa moderna ansvarsformer vara
ägnade att göra ålderdomligheten hos konkurrensreglerna än mera framträdande.
Vad angår lagstiftningen om villkorlig dom och villkorlig frigivning
torde denna ej ha medfört att konkurrensreglerna förlorat i betydelse.

Det har beträffande gällande konkurrenssystem vidare anförts, att utvecklingen
i rättspraxis varit ägnad att låta systemet framstå mindre ofördelaktigt
än som ibland skett i kritisk belysning. Att vissa av lagen oreglerade
frågor blivit lösta genom ståndpunktstagande i rättstillämpningen är obestridligt.
I fråga örn den egentliga konkurrensen gör sig dock alltjämt en
stor osäkerhet gällande. Härpå ha i sakkunnigbetänkandet anförts många
exempel. Vad speciellt angår gränsdragningen mellan realkonkurrens och
fortsatt brott kan visserligen spåras en utveckling enligt vilken brottsfallen
numera i större utsträckning behandlas efter de lindrigare reglerna örn fortsatt
brott. Genom denna utveckling lia otillfredsställande resultat i form
av alltför stränga straff i vissa fall kunnat undvikas, men å andra sidan har,
såsom Svea hovrätt anfört i sitt yttrande över sakkunnigförslaget, osäkerheten
i rättspraxis härigenom snarare tilltagit.

Lagrådets flertal har uttalat tvivelsmål dels huruvida en övergång till enhetsstraff
skulle komma att leda till genomsnittligt mindre stränga resultat
i de fall där reglerna om realkonkurrens för närvarande äga tillämpning, och
dels huruvida enhetsstraffet skulle i stort sett visa sig ägnat att leda utvecklingen
i riktning mot strängare bestraffning i vissa konkurrensfall, där resultatet
av gällande konkurrensregler blir ett lindrigare bedömande än som är
skäligt och lämpligt. För min del kan jag icke finna det befogat att åberopa
dessa synpunkter såsom skäl emot reformens genomförande. Ty, såsom
anfördes redan i den av de tre lagrådsledamöterna omnämnda motionen vid
1903 års riksdag, det är icke i främsta rummet vare sig större mildhet eller
större stränghet som är ändamålet med en lagändring beträffande brottskonkurrensen
utan den större rättvisan för varje särskilt fall. Konkurrensreglerna
skola bereda domaren möjlighet att utmäta ett rättvist straff. Medan
gällande lag obestridligen i åtskilliga konkurrensfall utgör hinder mot
att straffet anpassas efter omständigheterna, kan en sådan erinran icke med
fog riktas mot förslagets regler. I detta sammanhang må även framhållas,
att den nyligen genomförda revisionen av straffskalorna svårligen kan anses
minska behovet av konkurrensreglernas reformering. Hur mycket straffsatserna
för de olika brotten än vidgas, måste kumulationspriiicipen vid realkonkurrens
vara ägnad att i vissa fall medföra utmätande av obilligt höga
straff eller användande av olämpliga straffarter.

Man torde icke göra sig skyldig till överdrift genom att påstå att tillämpningen
av det föreslagna systemet med enhetsstraff måste i alla vanliga fall
ställa sig synnerligen enkel. Att mera invecklade spörsmål stundom måste
uppkomma ligger i sakens natur. Det har icke gjorts gällande att ett annat

Kungl. Maj-.ts proposition nr 191.

101

system skulle innebära större möjligheter till förenkling av lagstadgandena
än det valda, icke heller att man med enhetsstraffet såsom huvudregel lämpligen
kunnat göra lagreglerna överskådligare och lättfattligare än som skett.
En ytterligare förenkling skulle ha kunnat uppnås blott på fullständighetens
bekostnad; man skulle då lia avstått från att meddela närmare föreskrifter
annat än för normalfallen, medan de mindre vanliga fallen lämnades oreglerade.
Det skulle emellertid icke stå i god överensstämmelse med i vårt land
hävdvunna lagstiftningsprinciper att i den utsträckning som skett i vissa utländska
lagar överlämna lösningen av dessa spörsmål åt rättstillämpningen.

I anledning av de vid lagrådsgranskningen gjorda erinringarna beträffande
vissa av förslagets särskilda stadganden må följande anföras.

Enligt 4 kap. 1 § i det remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar
av strafflagen gäller söm huvudregel, att gemensamt straff skall ådömas
då någon övertygas att hava begått flera brott. Denna regel gäller även
med avseende å brott som finnes förskylla böter. Beträffande sådana brott
meddelas dock ett särskilt undantagsstadgande av innehåll att bötesstraffet
må ådömas jämte straff för övriga brott, om särskilda skäl därtill föranleda.
Emot det sätt varpå förslaget sålunda i konkurrenshänseende behandlar bötesstraffet
ha tre av lagrådets ledamöter framfört vissa erinringar. Dessa
ledamöter ha tillstyrkt sådan omarbetning av förslaget att reglerna örn enhetsstraff
icke erhölle tillämpning å bötesstraff i vidare mån än domstolen
funne så böra ske med hänsyn till brottens beskaffenhet och inbördes sammanhang.
Till stöd härför har åberopats, att stadgandet icke lämnade någon
närmare ledning för tillämpningen samt att det vid sådant förhållande
kunde leda till ojämnhet och godtycklighet, helst som den praxis som utvecklade
sig vid underrätterna i det stora hela bleve undandragen prövning
av högre rätt. Det synes emellertid föga sannolikt att den inom lagrådet
förordade regeln skulle var ägnad att medföra större enhetlighet i tillämpningen.
Det synes till och med kunna befaras att uppställandet av en konkurrensform
sådan som den inom lagrådet föreslagna skulle erbjuda större
utrymme för ojämn tillämpning än stadgandet i det remitterade förslaget,
som tydligt utmärker att allenast undantagsfall åsyftas. Den till stöd för
ändringen jämväl åberopade omständigheten, att på grund av den föreslagna
lydelsen av 4 kap. 3 § strafflagen enhetsstraffets användning bleve
beroende av att gemensam lagföring äger rum, synes icke i och för sig utgöra
skäl att frångå det remitterade förslaget.

Rörande innebörden av 4 kap. 2 § med avseende å vissa fall, då mer än
en straffart kan vinna tillämpning, gjordes vid förslagets remitterande till
lagrådet ett uttalande av innebörd, att örn fängelse eller straffarbete kan
följa såsom gemensamt straff för flera brott, skulle i lindrigare straffart
ej få ådömas högre straff än som för något av brotten funnes utsatt i lagen.
Beträffande detta spörsmål har en ledamot av lagrådet anfört, att en motsatt
ståndpunkt syntes naturligare och mera i överensstämmelse med den
större frihet i fråga om straffmätningen som enligt förslaget tilldelades dom Bihang

till riksdagens protokoll 19.''I8. 1 sand. Nr lil.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

stolen. Denne ledamot har hemställt att paragrafen skulle omarbetas renlighet
härmed och har vidale uttalat att, för den händelse paragrafen i sak bibehölles
oförändrad, ett förtydligande under alla förhållanden vore oundgängligt.
Jämväl lagrådets övriga ledamöter lia ansett ett förtydligande erforderligt
i nämnda hänseende. Enligt sistnämnda ledamöters mening borde
paragrafen förtydligas även för att undanröja en i viss mån motsägande
avfattning av bestämmelsen örn maximum för gemensamt straff.

Med anledning av vad sålunda anförts inom lagrådet har i paragrafen införts
stadgande, att gemensamt straff skall bestämmas med tillämpning av
de för brotten i lag stadgade straffsatserna. Härtill har anknutits en till avfattningen
något jämkad föreskrift om det gemensamma straffets maximum.
Bestämmelsen om minimum för gemensamt straff har upptagits som en sista
punkt i paragrafen. Den nyss berörda, av en ledamot gjorda hemställan om
viss saklig ändring har jag däremot ej ansett mig böra biträda.

Slutligen har lagrådet framställt vissa erinringar beträffande 4 kap. 4 §
i strafflagsförslaget, 34 § i förslaget till lag örn ändring i strafflagen för
krigsmakten samt de i sistnämnda förslag upptagna övergångsbestämmelserna.
Dessa erinringar, som äro av redaktionell natur, lia blivit beaktade.
Sålunda har i 4 kap. 4 § strafflagsförslaget angivits att gemensamt straff
ej må ådömas förr än utslagen vunnit laga kraft. Ur förslaget till ändrad
lydelse av 34 § strafflagen för krigsmakten har uteslutits stadgandet i första
punkten av första stycket rörande ådömande av gemensamt straff, övergångsbestämmelserna
i sistnämnda förslag lia kompletterats med föreskrift
att övergångsbestämmelserna till lagen örn ändring i vissa delar av allmänna
strafflagen skola äga motsvarande tillämpning beträffande äldre konkurrensbestämmelser
i strafflagen för krigsmakten. Härmed lärer också bliva klargjort
att sistnämnda övergångsbestämmelser skola tillämpas även i övrigt,
då straff ådömes enligt strafflagen för krigsmakten.»

Föredraganden hemställer att de i enlighet med vad nu angivits ändrade
lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

375236