Kungl. Maj:ts proposition nr 190 (Proposition 1937:190)

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Nr 190.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
behörighet för häradsrätt att upptaga sjöråttsmål, m.
m.; given Stockholms slott den 5 mars 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om behörighet för häradsrätt att upptaga sjöråttsmål; samt

2) lag om tillägg till 38 § lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning
i fartyg.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami.

Nr 190.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Med ändring av vad i lag eller författning finnes stadgat häremot stridande,
förordnas som följer:

1 §•

Har, med stöd av lagen om stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende, förordnats att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt
avseende förenas med domsaga, äger Konungen förordna att häradsrätten i
orten skall äga upptaga sjörättsmål för vilka rådhusrätten skolat vara rätt
domstol. Förordnande som sist är sagt skall ej utgöra hinder för tvistemåls
instämmande till närmaste rådhusrätt samt ej heller föranleda ändring i vad
eljest gäller örn rätt att, efter överenskommelse mellan parterna, i sådant mål
söka annan rådhusrätt.

Med sjörättsmål avses i denna lag mål och ärenden som skola bedömas
efter sjölagen eller sjömanslagen ävensom andra mål och ärenden beträffande
vilka, enligt vad särskilt stadgats, de i någon av nämnda lagar givna regler
om domstols behörighet eller ock bestämmelserna i denna lag skola gälla;
dock att lagen icke äger tillämpning å mål angående klander av dispasch.

2 §•

Vad i lag eller författning föreskrives om sjörättsmåls anhängiggörande
och handläggning vid rådhusrätt skall, såvitt ej annat följer av vad nedan
stadgas, äga motsvarande tillämpning då sådant mål upptages av häradsrätt.

Vid urtima ting för upptagande av sjöförklaring eller sjöförhör vare häradsrätten
domför ändå att ej flera än tre av nämnden äro i rätten närvarande.

Förslag å sakkunniga, varom i 314 § 1 mom. sjölagen sägs, skall upprättas
av handels- och sjöfartsnämnd eller, där sådan nämnd ej finnes, stadsfullmäktige
i stad vars förenande med domsaga föranlett förordnande enligt
1 §■

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Äro, då ärende angående sjöförklaring eller sjöförhör skall förekomma
vid häradsrätt, sakkunniga som i 2 § tredje stycket omförmälas ej utsedda,
ankomme på rättens ordförande att tillkalla sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om tillägg till 38 § lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) örn inteckning

i fartyg.

Härigenom förordnas, att till 38 § lagen den 10 maj 1901 om inteckning
i fartyg skall fogas ett tredje stycke av följande lydelse:

Vad i lagen om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål är stadgat
skall ock gälla beträffande mål varom i denna paragraf sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 24 april 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga om behörighet
för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Föredraganden anför:

»Enligt 313 § sjölagen är rådhusrätt första domstol i mål som skall bedömas
efter nämnda lag. Detsamma gäller jämväl beträffande de flesta andra
mål och ärenden rörande sjörättsliga spörsmål.

Sedan fråga uppkommit örn införande av bestämmelser som skulle möjliggöra
sjörättsmåls upptagande vid häradsrätt, har inom justitiedepartementet
utarbetats en promemoria jämte utkast till lag om behörighet för
viss häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Enligt lagutkastet skulle de nya bestämmelserna vara tillämpliga då, med
stöd av lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende, förordnats att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i
judiciellt avseende förenas med domsaga. I sådant fall skulle enligt 1 § Kungl.
Maj:t, om skäl därtill vöre, äga förordna att häradsrätten skulle ha den befattning
med sjörättsmål som tillkommit rådhusrätten. Vilka mål som i
detta sammanhang vöre att anse såsom sjörättsmål angavs närmare i paragrafen,
därvid särskilt anmärktes att lagen icke skulle äga tillämpning å
mål angående klander av dispasch. I fråga om sjörättsmåls anhängiggörande
och handläggning vid häradsrätt innehöll 2 § en allmän regel, att vad
i lag eller författning därutinnan föreskreves beträffande rådhusrätt skulle
äga motsvarande tillämpning då sådant mål upptoges av häradsrätt, såvitt
ej annat följde av lagens vidare stadganden. De åsyftade specialbestämmelserna
vörö upptagna i utkastets 3 och 4 §§. Därest allmänt tingssammanträde
infölle inom åtta dagar från det anmälan till sjöförklarings avgivande
skett, skulle det ej vara av nöden att för sjöförklaringens avgivande hålla
urtima ting, där ej särskilda omständigheter därtill föranledde. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

urtima ting för upptagande av sjöförklaring eller sjöförhör skulle häradsrätten
vara domför ändå att ej flera än tre av nämnden vore i rätten närvarande.
Förslag å sakkunniga, varom i 314 § 1 mom. andra stycket sjölagen
sägs, skulle upprättas av landstinget.

Vid promemorian fanns även fogad en tablå, utvisande antalet sjörättsmål
som under åren 1932—1934 avgjorts vid rådhusrätterna i vissa städer,
vilka i judiciellt avseende förenats med domsaga eller beträffande vilka utredning
i sådant syfte pågick. Tablån torde efter komplettering få fogas
vid statsrådsprotokollet såsom bilaga A.

över promemorian och lagutkastet lia efter remiss utlåtanden avgivits av
kommerskollegium, lotsstyrelsen, hovrätterna, magistraterna i Oskarshamn
och Simrishamn, stadsstyrelserna i Kungsbacka och Marstrand, häradshövdingen
i Norra Möre och Stranda domsaga samt Sveriges redareförening,
Sveriges allmänna sjöfartsförening och Sveriges fartygsbefälsförening. Vissa
andra magistrater och häradshövdingar liksom Sveriges segelfartygsförening,
vilka jämväl bereus tillfälle att yttra sig i ärendet, ha ej begagnat sig
därav.

I de inkomna utlåtandena lia i allmänhet inga invändningar rests mot
tanken att tillerkänna häradsrätt behörighet att upptaga sjörättsmål. I
några fall har dock en annan mening kommit till uttryck. Sålunda har redareföreningen
avstyrkt den ifrågasatta lagstiftningen under framhållande
att de praktiska fördelarna därav vore av underordnad betydelse, att rättssäkerheten
ej heller bomme att vinna något på förslagets genomförande
samt att lättnaden ur ekonomisk och bekvämlighetssynpunkt syntes bliva
ringa eller ingen. Magistraten i Oskarshamn har ansett, att häradsrätt med
sin nuvarande sammansättning vore olämplig såsom domstol i sjörättsmål,
samt funnit det riktiga vara att för domsagornas vidkommande inrätta särskilda
domstolar för sådana måls handläggning.

Vissa av de myndigheter och sammanslutningar, som i huvudsak biträtt
departementsförslaget, ha emellertid framställt särskilda erinringar och
önskemål beträffande de nya bestämmelsernas närmare utformning. För
de viktigaste av dessa uttalanden torde en kort redogörelse böra lämnas.

Svea hovrätt har anmärkt, att det knappast syntes befogat att begränsa
lagens tillämplighet till fall då stad lagts under landsrätt samt att det principiellt
vore riktigast att ej lämna åsido nytillkomna städer som saknade
rådhusrätt. Kommerskollegium ävensom sjöfartsföreningen — i vars yttrande
fartygsbefälsföreningen instämt — har påkallat inskränkning av
Kungl. Majus befogenhet att meddela förordnande av nu ifrågavarande art
till att avse allenast stad där tingsställe finnes, och sjöåklagaren har i ett
av kommerskollegium infordrat utlåtande förklarat sig förutsätta att sådant
förordnande skall meddelas endast i fall då ett verkligt behov visats föreligga.

I fråga örn den formella kompetens som skall tillkomma häradsrätten har
Göta hovrätt funnit det ej med tydlighet framgå av utkastet, huruvida häradsrätten
avsetts skola i processuellt hänseende i allo träda i den indragna

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

rådhusrättens ställe. Hovrätten har förordat en bestämmelse av innebörd,
att häradsrätt i nu avsedda fall skall vid tillämpning av de sjörättsliga forumreglerna
betraktas såsom rådhusrätt, samt ifrågasatt huruvida det ej
med hänsyn särskilt till det begränsade antalet tingssammanträden kunde
vara lämpligt att så ändra den föreslagna huvudregeln, att därigenom medgåves
valfrihet mellan häradsrätten och närmaste rådhusrätt. Hovrätten
har jämväl anfört att det i utkastets 2 § upptagna stadgandet rörande förfarandet
vid häradsrätt måhända skulle vinna i tydlighet, om däri utsädes
att även den förberedande befattning med vissa sjörättsmål, som tillkommer
rådhusrättens ordförande, i stället skall tillkomma häradsrättens ordförande,
varjämte hovrätten föreslagit bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda
föreskrifter till möjliggörande att även annan befattningshavare i domsagan
erhölle behörighet att företaga dessa förberedande åtgärder.

Behovet av skyndsamhet vid sjöförklarings upptagande har från olika
håll understrukits och tagits till intäkt för erinringar mot den enligt utkastets
3 § ifrågasatta inskränkningen i skyldigheten att för sådant ändamål hålla
urtima ting, vilken bestämmelse kommerskollegium, Svea hovrätt, sjöfartsföreningen
och fartygsbefälsföreningen ansett böra utgå. — Vad angår
förslag å sakkunniga har Göta hovrätt förordat att stadsfullmäktige i
den stad som mistat sin rådhusrätt bibehölles vid funktionen att upprätta
sådant förslag. Samma uppfattning har företrätls av magistraten i Simrishamn.
Kommerskollegium, som utgått från att särskilt tingsställe skall finnas
i stad varom fråga är, har jämväl funnit den i utkastet upptagna regeln
onödig samt uttalat den meningen, att i allt fall icke landstinget utan eventuellt
den handelskammare inom vars distrikt staden vore belägen borde få
förslagets upprättande sig anförtrott.

Anmärkas må slutligen, att sjöfartsföreningen ansett anledning föreligga
att vid en blivande revision av sjölagens forumregler taga under övervägande,
huruvida ej de egentliga sjörättsprocesserna borde anses vara av så
speciell natur att deras handläggning förlädes till allenast de större rådhusrätterna
i riket. Häri har fartygsbefälsföreningen instämt, och kommerskollegium,
som funnit uppslaget värt beaktande, har hemställt om erforderliga
åtgärder för åvägabringande snarast möjligt av en fullständig revision
av sjölagens och övriga sjörättsliga författningars forumregler.

Departementschefen.

Såsom skäl för att rådhusrätt skulle vara exklusivt forum i sjörättsmål
åberopades under förarbetena till sjölagen i första hand att dylika mål fordrade
skyndsam handläggning; skulle i avvaktan på utgången av en tvist ett
fartyg nödgas under längre tid ligga stilla eller en last uppläggas, kunde sådant
medföra oberäknelig förlust. Även framhölls att en lantdomare, som
endast undantagsvis finge befattning med sjörättssaker, måste antagas vara
främmande för dithörande förhållanden samt att man endast i städerna
kunde påräkna tillgång till sakkunniga män, vilkas biträde i sjörättsmål ofta
nog behövde anlitas.

Behovet av skyndsamhet vid avgörandet av sjörättsmål torde alltjämt göra

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

sig minst lika starkt gällande som vid tiden för sjölagens tillkomst. Emellertid
synes denna omständighet icke med samma fog kunna åberopas såsom
skäl för dessa måls förläggande enbart till stadsdomstol, sedan numera
genom införande av tätare tingssammanlräden på ett bättre sätt än tidigare
blivit sörjt för snabbhet i rättsskipningen vid häradsrätterna. Vad i övrigt
ansetts tala för den nuvarande ordningen lärer knappast heller utgöra tillräckligt
stöd för den uppfattningen att en häradsrätt, vars jurisdiktionsområde
omfattar en eller flera städer eller stadsliknande samhällen, ej skulle
lika väl som rådhusrätten i en mindre stad vara skickad att handlägga sjörättsmål.

Systemet med rådhusrätt såsom exklusivt forum i sjörättsmål torde ock
numera stundom få anses medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser.
Erinras må, att den år 1932 genomförda lagstiftningen om stads och landsbygds
förenande i judiciellt avseende redan lett till att fråga uppkommit om
rådhusrätternas upphörande i ett antal sjöstäder. Det har utgjort en stående
invändning från de ifrågavarande städernas sida mot judiciell förening
med angränsande domsaga, att de därigenom skulle gå miste om forum i
sjörättsmål på platsen.

Visst intresse erbjuder i förevarande sammanhang en år 1933 genomförd
lagändring beträffande forum i tullmål. Medan tidigare endast rådhusrätt
kunde vara tullmålsdomstol gäller numera, att om i stad med tullkammare
rådhusrätt ej finnes, Kungl. Majit må, såframt särskilda omständigheter
därtill föranleda, förordna att häradsrätt med tingsställe i staden skall vara
tullmålsdomstol för staden jämte viss omnejd. Lagändringen motiverades
bl. a. därmed att, om stad med tullkammare lades under landsrätt, de tullmål
som rådhusrätten haft att handlägga enligt de då gällande bestämmelserna
i stället skulle upptagas av tullmålsdomstol i närmast belägna stad
samt att, då avståndet dit i åtskilliga fall vöre ganska avsevärt, därigenom
skulle förorsakas betydande olägenhet vid rättsskipningen. — Framhållas
må ock, hurusom med avseende å behörigheten att upptaga växelmål häradsrätt
genom en år 1918 vidtagen lagändring principiellt likställts med
rådhusrätt. Jämväl denna åtgärd ansågs skola få sin väsentliga betydelse
för sådana fall då städer av någon betydenhet avstode från egen rådhusrätt
för att tillsammans med kringliggande landsbygd lyda under en häradsrätt
med tingsställe på platsen och sammanträden kanske var eller varannan
vecka. I motiveringen anfördes bl. a. att det skulle förefalla meningslöst,
örn stadens domstol ej längre skulle vara kompetent att handlägga växelmålen.

Från vissa håll lia uttalats önskemål om en fullständig revision av sjölagens
och övriga sjörättsliga författningars forumbestämmelser. Vad sålunda
anförts synes, ehuru värt beaktande, likväl ej för närvarande böra föranleda
åtgärd. Ej heller torde de praktiska skäl varom talats i det föregående
tillräckligt motivera att, på sätt jämväl förordats, nu införa behörighet
för häradsrätt att upptaga sjörättsmål i andra fall än då städer, som förut
haft egen jurisdiktion, i judiciellt avseende förenas med lantdomsaga. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

sistnämnda fall lärer emellertid, utan avbidan på att en mera genomgripande
omarbetning av sjörättens forumregler må komma till stånd, möjlighet
böra beredas att göra häradsrätt i orten behörig att upptaga sådana sjörättsmål
som vederbörande rådhusrätt förut ägt handlägga. För att nödigt beaktande
av de lokala förhållandena må kunna ske synes det lämpligt att, i
likhet med vad som skett i fråga om tullmålen, låta på Kungl. Maj:ts avgörande
i varje särskilt fall bero huruvida en sådan ordning skall vinna
tillämpning. I enlighet med vad Göta hovrätt förordat torde, till förekommande
av rättsförluster, av Kungl. Maj:t utfärdat förordnande om behörighet
för häradsrätt att upptaga sjörättsmål ej böra verka inskränkning i
den rätt att upptaga dylika mål, som enligt lag eller författning må tillkomma
närmaste rådhusrätt, utan det sålunda böra stå vederbörande fritt att i
varje särskilt fall vända sig antingen till ifrågavarande häradsrätt eller till
den rådhusrätt som, oavsett de nya bestämmelserna, är rätt domstol i målet.

Till sjörättsmål i detta sammanhang torde böra hänföras ej blott tvistemål
och brottmål enligt 323 och 328 §§ sjölagen, ärenden angående sjöförklaring
och sjöförhör enligt 40 och 317 §§ samma lag samt tvistemål och
brottmål enligt 86 och 89 §§ sjömanslagen utan därjämte mål och ärenden
enligt ett flertal andra sjöfarten berörande författningar, vilka i fråga om
forum antingen direkt hänvisa till sjölagens eller sjömanslagens stadganden
eller ock innehålla bestämmelser av huvudsakligen samma innebörd
som sjölagen. Till den förra gruppen höra mål och ärenden berörande förordningen
den 26 oktober 1906 (nr 93 s. 1) angående åtgärder till undvikande
av ombordläggning samt signaler för angivande av nöd å fartyg art. 46,
lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg 36 §, förordningen
den 31 december 1914 (nr 491) med närmare föreskrifter angående tillsyn
å fartyg § 70, förordningen den 30 september 1921 (nr 623) angående tjänstgöringsbetyg
för sjöfolk § 9, förordningen den 22 maj 1925 (nr 263) angående
vissa villkor beträffande hälsotillstånd och kroppsbeskaffcnhet för vinnande
av anställning å fartyg i viss fart m. m. § 6, sjöarbetstidslagen den 13 juli
1926 (nr 398) 26 och 27 §§, förordningen den 20 maj 1927 (nr 185) angående
bostäder m. m. å fartyg för ombord anställda 33 §, förordningen den 9 december
1932 (nr 570) angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av
fartyg 37 §, förordningen samma dag (nr 571) angående fartygs utrustning
med radiotelegrafinstallation m. m. 12 § samt förordningen samma dag (nr
572) med vissa föreskrifter angående räddning ur sjönöd och avvärjande av
sjötrafiken hotande fara m. m. 17 §. Till den senare gruppen åter höra mål
och ärenden enligt lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i
fartyg 38 §, förordningen den 15 februari 1881 (nr 7 s. 1) angående lotsverket
§§ 53 och 54, instruktionen för lotsverket den 24 november 1923 (nr
404) 56 §, karantänskungörelsen den 4 maj 1934 (nr 142) 72 § samt kungörelsen
samma dag (nr 143) om råttutrotning å fartyg 13 §. Såvitt angår
mål och ärenden som skola bedömas efter författningar tillhörande den
första gruppen, synas den nya lagens bestämmelser kunna göras tillämpliga
genom ett allmänt stadgande. I övrigt torde de för sådant syfte erforderliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

föreskrifterna böra införas i respektive författningar. Detta kan ske i administrativ
ordning utom beträffande lagen örn inteckning i fartyg.

Beträffande det processuella förfarandet vid häradsrätten lärer, på sätt
i det remitterade utkastet skett, såsom huvudregel endast behöva stadgas
att vad i lag eller författning föreskrives örn sjörättsmåls anhängiggörande
och handläggning vid rådhusrätt skall äga motsvarande tillämpning då sådant
mål upptages av häradsrätt. Av en sålunda avfattad bestämmelse torde
med tillräcklig tydlighet framgå bl. a. att den befattning med sjöförklaringsanmälan,
som enligt 40 och 315 §§ sjölagen åligger rådhusrätts ordförande,
liksom även på denne enligt 68 § sjömanslagen ankommande prövning
av mönstringsförrättares beslut skall tillkomma häradsrättens ordförande.
I ett av de avgivna utlåtandena har ifrågasatts att även annan befattningshavare
i domsagan borde äga behörighet att vidtaga stadgade förberedelser
till sjöförklaring eller sjöförhör. För den händelse detta i något
fall skulle visa sig ändamålsenligt, lärer bestämmelse härom kunna meddelas
i administrativ ordning.

Vid sidan av den nyssnämnda huvudregeln uppställde det remitterade utkastet
vissa specialbestämmelser. I promemorian framhölls hurusom den i
315 § sjölagen meddelade föreskriften, att rätten skall sammanträda så
snart ske kan efter det anmälan om sjöförklarings avgivande skett, tydligen
stundom kan föranleda att urtima ting måste hållas, samt att ifrågavarande
bestämmelse för häradsrätternas vidkommande syntes kunna utan olägenhet
något uppmjukas. Sålunda skulle urtima ting för sjöförklarings upptagande
i allmänhet ej behöva ifrågakomma, därest allmänt tingssammanträde
infölle inom åtta dagar från det anmälan skett. Häremot lia erinringar
framställts i några utlåtanden, därvid vikten av att dessa ärenden handläggas
med största möjliga skyndsamhet understrukits. Med hänsyn härtill
och då, på sätt jämväl framhållits, hithörande fall ej äro talrika och kostnaderna
för urtima ting i regel ej torde bliva nämnvärda, i det att samtliga
behövliga nämndemän torde finnas att tillgå på orten, synes den ifrågasatta
bestämmelsen böra utgå. — Mot det i lagutkastet meddelade stadgandet,
att vid urtima ting för nyss angivna ändamål häradsrätten skulle vara domför
med endast tre ledamöter i nämnden, ha inga betänkligheter yppats. Genom
närvaron av särskilda sakkunniga, vilka skola gå rätten till handa,
torde även för dylikt fall rättssäkerhetens krav vara tillräckligt tillgodosett.

Vad slutligen beträffar den i utkastet upptagna bestämmelsen, att förslag
å sådana särskilda sakkunniga som nyss nämnts skall upprättas av landstinget,
har denna gjorts till föremål för erinringar. Därvid har bland annat
förordats att vederbörande myndighet i den stad som mistat sin rådhusrätt
alltjämt skulle få utöva sagda funktion. Då goda skäl synas tala
för en sådan anordning, torde i förslaget böra vidtagas ändring på denna
punkt. Framhållas må, att därest inom en och samma häradsrätts domvärjo
skulle finnas mera än en stad vars förenande med domsagan föranlett
förordnande enligt den nya lagen, varje sådan stad skall lia att upprätta
förslag å sakkunniga.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

I enlighet med vad nu anförts ha inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål; samt

2) lag om tillägg till 38 § lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) örn inteckning
i fartyg.

I administrativ ordning torde böra utfärdas jämväl bestämmelser angående
ersättning av allmänna medel till domare, nämndemän och rättsbildade
biträden vid de nyssnämnda urtima tingen, så ock vidtagas viss jämkning
i gällande föreskrifter örn ersättning till sakkunniga biträden vid sjöförklaringars
upptagande.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

1 Det under 2) här ovan anmärkta förslaget, vilket är Ilka lydande med motsvarande vid
propositionen fogade lagförslag, har här uteslutits ur bilagan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

örn behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.
Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har, med stöd av lagen örn stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende, förordnats att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt
avseende förenas med domsaga, äger Konungen förordna att häradsrätten i
orten skall äga upptaga sjörättsmål för vilka rådhusrätten skolat vara rätt
domstol; skolande förordnande som sist är sagt ej verka inskränkning i den
behörighet att upptaga sådant mål, som enligt lag eller författning må tillkomma
närmaste rådhusrätt.

2 §•

Vad i lag eller författning föreskrives örn sjörättsmåls anhängiggörande
och handläggning vid rådhusrätt skall, såvitt ej annat följer av vad nedan
stadgas, äga motsvarande tillämpning då sådant mål upptages av häradsrätt.

Vid urtima ting för upptagande av sjöförklaring eller sjöförhör vare häradsrätten
domför ändå att ej flera än tre av nämnden äro i rätten närvarande.

Förslag å sakkunniga, varom i 314 § 1 mom. sjölagen sägs, skall upprättas
av handels- och sjöfartsnämnd eller stadsfullmäktige i stad vars förenande
med domsaga föranlett förordnande enligt 1 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Bilaga A.

Antalet avgjorda sjörättsmål rid vissa rådhusrätter åren 1932—1934.

Rådhusrätten i	Ärenden ang. sjöförklaring	Civila sjörättsmål	Civila mål ang. förhyr- ning av sjöman	Brott mot sjöförfattningar, för vilka pers. sakfällts1	Summa
Sjölagen o. lagen örn sjöfynd	Sjömans- lagen	Lots-stadgan m. m.	Lag örn tillsyn å fartyg	Förordningen ang.
fartygs byggnad o.\| utrustning	säkerhets-åtgärder v. nyttjande av fartyg	undvikande av om-bordläggn.
	1932
Falkenberg	1933 1934	1										1
	11932		8	1								9
Kungsbacka	1933	—	5	1	—	—	—	—	—	—	—	6
	1934	—	—	2	—	—	—	—	—	—	—	2
	1932	1	_	_	_	_	1	1	_		1	4
Lysekil	1933	4	8	—	6	—	—	—	—	—	—	18
	1934	5	8	—	1	—	—	4	1	—	—	19
	1932	3	3	3	_	1	_	_	_	_	_	10
i Marstrand1	1933	3	3	—	—	—	_	__	_	_	_	6
	1934	—	—	—	1	—	—	1	—	—	—	2
	11932	4	1									5
Oskarshamn	1933	4	2	—	1	_	_	_	_	_		7
	[1934	6	—	—	—	—	—	4	—	—	—	10
	1932
Ronneby	1933	2										2
	1934	1										1
	11932	1										1
Söderhamn	1933	2	—	_	_	_	_	1	_	_	_	3
1	1934
	1932	3	_	_	_	_	_	3				6
Örnsköldsvik-!	1933	1	—	—	1	_	_		1	_	2	5
1	1934	—	—	—	1	1	—	—		—		2 i

1 Brottmål av hithörande beskaffenhet, däri den tilltalade icke sakfällts, ha ej förekommit.
s Rådhusrätten har upphört fr. o. m. 1 jan. 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 29 januari
1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 24 april 1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om behörighet för häradsrätt att upptaga sjöråttsmål; samt

2) lag om tillägg till 38 § lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) örn inteckning
i fartyg.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Erik Hagbergh.

Lagrådet yttrade:

När enligt vår gällande lagstiftning behörighet att upptaga sjöråttsmål tillkommer
endast rådstugurätt, har såsom skäl härför åberopats bland annat
angelägenheten av att dessa mål erhålla skyndsam handläggning. Alltjämt
äger från denna synpunkt stadsdomstol företräde framför lantdomstol, även
om numera genomförda åtgärder för en snabbare rättskipning vid häradsrätterna
gjort skillnaden mindre framträdande än tillförne. Men en större och
med sjöfartens och sjörättens utveckling ökad betydelse måste dock fästas vid
målens beskaffenhet. Sjölagstiftningen bildar ett i hög grad egenartat rättsområde,
som ligger tämligen vid sidan om den vanliga domstolsverksamheten.
Den för rättegången i dess helhet så viktiga handläggningen i första
instans kräver därför i dessa mål en speciell insikt och sakkunskap. Tydligen
kunna i och för sig de nödiga förutsättningarna förvärvas av den ena
underrätten lika väl som av den andra. Men sedan häradsrätterna nu under
närmare ett halft sekel varit befriade från all befattning med dylika mål, är,
vad underrätterna angår, förfarenheten i sjörättsliga ämnen samlad hos de
rådstuvurätter — företrädesvis i de större sjöstäderna — vilka på detta område
kunnat utbilda en fast, mångsidig och på lång erfarenhet grundad
praxis. Utan allt tvivel har denna ordning länt rättskipningen till betydande
fördel, och utan vägande skäl bör den ej gärna rubbas. Detta gäller ock

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

när en förändring ifrågasättes blott med avseende å ett jämförelsevis ringa
antal sjörättsmål i ett fåtal orter i landet. Med hänsyn till den omfattning
dessa mål esomoftast hava och till den ej sällan invecklade naturen av däri
förekommande rättsfrågor är nämligen målens förläggning icke — såsom
exempelvis i fråga om tullmål och växelmål — av underordnad betydelse
för en lämplig arbetsfördelning mellan underrätterna. Och ju mer enstaka
de sjörättsmål skulle bliva vilka ankomme på varje särskild häradsrätt,
desto mindre får denna domstol tillfälle att förvärva den vana i handläggningen
och den erfarenhet i bedömandet som i fråga örn specialmål av dylikt
slag måste vara av särskild betydelse för arbetet. Icke minst torde detta
äga sin tillämpning med avseende å en stundom så vidlyftig förrättning som
upptagande av sjöförklaring.

Från de synpunkter som nu berörts måste 1932 års lagstiftning om vissa
mindre städers läggande under landsrätt anses i fråga om sjörättsmålen beteckna
ett framsteg. Den bidrager till en utveckling i den riktning, vilken,
av uttalanden i detta ärende att döma, inom sjöfartskretsar betraktas såsom
den önskvärda, eller att sjörättsmålen i större utsträckning än förut sammanföras
till de större städernas rådstuvurätter. Då förslag nu framställes
att upphäva denna verkan av nämnda lagstiftning, har detta knappast något
egentligt sammanhang med frågan, huruvida icke en häradsrätt skall
anses vara lika väl som rådstuvurätten i en mindre stad skickad att handlägga
sjörättsmål.

I bilaga till remissprotokollet har lämnats uppgift å de städer, vilka äro
eller kunna antagas bliva lagda under landsrätt jämlikt bestämmelserna i
1932 års lag, ävensom å antalet under åren 1932—1934 där avgjorda sjörättsmål.
Den nu föreliggande lagstiftningsfrågan lärer emellertid icke kunna
rätt bedömas utan att tillika undersökes, huru en lagändring i enlighet
med förslaget skulle komma att verka med avseende å förläggningen av
forum i de sjörättsmål, vilka handlagts vid rådstuvurätterna i här ifrågavarande
städer. Det visar sig då, att endast beträffande tre av de åtta uppgivna
städerna — Falkenberg, Ronneby och Örnsköldsvik —
sådant forum skulle bliva förlagt till häradsrätt med tingsställe i vederbörande
stad, och av nyssnämnda bilaga framgår att sjörättsmålen där äro
synnerligen få; om dessa mål skola handläggas vid närmaste rådstuvurätt
blir forum i stället för Falkenberg i Varberg eller Halmstad, i stället för
Ronneby i Karlskrona eller Karlshamn och i stället för Örnsköldsvik
i Härnösand eller Umeå. I fråga om Lysekil står jämförelsen mellan rådstuvurätten
i Uddevalla och häradsrätten å tingsstället Kvistrum ej långt
från sistnämnda stad. Det forum, som varit förlagt till Marstrand, övergår
till häradsrätten i Göteborg i stället för till rådstuvurätten därstädes.
I övrigt skulle inträda beträffande Oskarshamn häradsrätten i Mönsterås
i stället för rådstuvurätterna i Kalmar och i Västervik, beträffande K ungsfa
a c k a häradsrätten å tingsstället Skansen i stället för rådstuvurätterna i
Göteborg och i Varberg samt beträffande Söderhamn häradsrätten å
tingsstället i Söderala i stället för rådstuvurätterna i Gävle och i Hudiksvall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

I remissprotokollet yttras, att systemet med rådstuvurätt såsom exklusivt
forum i sjörättsmål numera stundom torde få anses medföra vissa mindre
önskvärda konsekvenser. Till utveckling härav anföres emellertid endast,
att från vissa mindre städers sida såsom stående invändning emot judiciell
förening med angränsande domsaga åberopats, att städerna därigenom skulle
gå miste örn forum i sjörättsmål på platsen. Att ett sådant önskemål — åtminstone
under förhållanden som för närvarande kunna bedömas —- endast
i obetydlig utsträckning skulle tillgodoses genom denna lagändring, är nyss
visat. I övrigt må vara naturligt att städerna bland andra argument för bibehållande
av den gamla jurisdiktionen framdragit även det sålunda återgivna.
Men mindre naturligt måste synas, om dessa städer, sedan de ändock förlorat
sina rådstuvurätter och efter hand funnit sig till rätta med den nya ordningen,
skulle se någon egentlig förmån i ett medgivande att de fåtaliga sjörättsmålen
skola kunna handläggas vid häradsrätten i stället för vid rådstuvurätten
i närmaste stad. I varje fall skulle en sådan uppfattning i stort sett näppeligen
kunna anses sakligt grundad, då med nutida kommunikationsmedel
de större avstånden förlorat i betydelse och med avseende å sjöfartsförliållandena
stor likhet vanligen råder mellan städer i samma trakt. Med tiden torde
en dylik endast i spridda delar av landet gällande ordning komma att
framstå såsom en ganska egendomlig anomali, vilken finner sin förklaring
uteslutande i det historiska sambandet med småstädernas förra självständighet
i avseende å rättskipningen. Anmärkningsvärt är ock, att flertalet av
här ifrågavarande städer icke begagnat dem erbjudet tillfälle att uttala sig
om den föreslagna lagändringen. Såväl härav som av yttranden, som avgivits
av dylika städer, kan måhända slutas, att från deras sida i allmänhet
icke finnes något större intresse för en sådan lagstiftningsåtgärd.

I och för sig måste anses mindre lämpligt, att regler örn forum i mål av
sådan natur som sjörätlsmålen göras beroende av Kungl. Maj:ts förordnande.
Att så kunnat stadgas beträffande tullmål erbjuder icke någon giltig jämförelse,
då i fråga om detta speciella slag av jämförelsevis enkla brottmål
hänsyn till organisatoriska förhållanden inom tullverket torde hava varit
huvudsakligen bestämmande. Vad angår sjörättsmålen lärer nu avsedd befogenhet
för Kungl. Majit sannolikt medföra, att även beträffande flertalet
av dessa städer den allmänna forumregeln kommer att gälla. Med hänsyn
till vad här i det föregående anmärkts i avseende å vederbörande häradsrätters
och rådstuvurätters sammanträdesorter kan nämligen icke antagas att
i fråga örn de båda städer, vilka enligt nu tillgängliga uppgifter hava de flesta
sjörättsmålen, och ej heller beträffande åtminstone ett pär andra städer en
avvikelse från denna regel skall finnas önskvärd eller lämplig. De fall, som
därefter kvarstå, torde knappast kunna vara av tillräcklig betydenhet för
att giva anledning till en särskild lagstiftning, helst denna även med starkt
begränsat tillämplighetsområde icke kan undgå att möta betänklighet av
mer allmän natur.

Då alltså enligt lagrådets uppfattning eli genomförande av förslaget skulle
från allmän rättskipningssynpunkt vara att beteckna såsom en avgjord för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

sämring och därmed ej heller skulle kunna annat än undantagsvis eller i
mindre väsentliga hänseenden beredas ifrågavarande städer och dem närliggande
orter någon verklig fördel, avstyrker lagrådet, att de remitterade förslagen
läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Anses förslag i ämnet likväl böra framläggas, är vid de särskilda bestämmelserna
i förslaget till lag om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål
följande alt erinra.

Då den föreslagna lagen gör ändring i annorstädes meddelade men här
icke berörda stadgande!!, vilka innefatta ovillkorliga regler om forum i sjörättsmål,
torde detta förhållande böra angivas i lagens ingress.

Med den i 1 § första stycket sist upptagna bestämmelsen synes vara avsett
att åt den, som vill instämma talan i sjörättsmål, medgiva valrätt mellan häradsrätten
och rådstuvurätten i närmaste stad. För stadgandets tillämpning
skulle således icke förutsättas, att parter i dylik tvist träffat avtal om forum.
Att valrätten skulle gälla även i brottmål kan näppeligen antagas vara förslagets
mening och kan i varje fall icke tillstyrkas. Då sjölagens forumregel,
vilken här åsyftas, är ovillkorlig, lärer det vara mindre riktigt att hänvisa
till behörighet som »må» tillkomma rådstuvurätt. Även i övrigt är en omformulering
att förorda, varigenom stadgandets innebörd kan komma till
tydligt uttryck.

Stadgandet i 2 § tredje stycket lämnar osagt om förslag å sakkunniga
skall i första hand upprättas av handels- och sjöfartsnämnd eller av stadsfullmäktige.
Skulle sådan nämnd icke finnas i någon av de städer, som beröras
av lagen, lärer bestämmelsen kunna inskränkas till att avse stadsfullmäktige;
i annat fall torde de i dess förebild, 314 § sjölagen, förekommande
orden »där sådan nämnd ej finnes» icke kunna här utelämnas.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 5 mars 1937.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 29 januari
1937 avgivna utlåtande över de den 24 april 1936 till lagrådet remitterade förslagen
till lag örn behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål samt lag
örn tillägg till 38 § lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) örn inteckning i fartyg.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Såsom skäl för sitt avvisande av den ifrågasatta lagstiftningen har lagrådet
anfört, att enligt dess uppfattning förslagets genomförande vore att
beteckna såsom en avgjord försämring från allmän rättsskipningssynpunkt.
Denna mening synes lagrådet grunda i första hand därpå att, med hänsyn
särskilt till rådhusrätternas större förfarenhet i sjörättsliga ämnen, den nuvarande
ordningen för sjörättsmålens handläggning länt rättsskipningen till
betydande fördel och ej gärna borde rubbas utan vägande skäl, samt att ur
angivna synpunkter 1932 års lagstiftning örn vissa mindre städers läggande
under landsrätt måste anses i fråga örn sjörättsmålen beteckna ett framsteg,
då den bidroge till att i ökad utsträckning sammanföra dessa mål till de
större städernas rådhusrätter. Med anledning härav må till en början anmärkas,
att vid tillkomsten av 1932 års lagstiftning ett sådant sammanförande
av sjörättsmålen icke torde lia framstått såsom något eftersträvansvärt; tvärtom
lärer det ha ansetts utgöra en mindre gynnsam följd av denna lagstiftning
att vissa städer därigenom gingo miste örn vad från deras sida betraktats såsom
en förmån. Det skall dock icke bestridas, att den av lagrådet omförmälda
koncentrationen kan innebära viss fördel för sjörättsmålens handläggning.
Självfallet kan en häradsrätt, vilken endast vid enstaka tillfällen får anledning
att syssla med mål av detta slag, icke väntas förvärva samma vana och
erfarenhet i bedömandet av dithörande frågor som nämnda rådhusrätter. Vad
angår de mera invecklade sjörättsmålen, i synnerhet sådana av tvistemåls
natur men även vidlyftigare sjöförklaringar, synes det därför vara ett befogat
önskemål att dessa komma att handläggas företrädesvis vid domstolar
som äga särskild förfarenhet på området. Det torde ock vara denna uppfattBihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 190.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

ning som kommit till uttryck, då Sveriges allmänna sjöfartsförening med instämmande
av Sveriges fartygsbefälsförening i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida
ej vid en blivande revision av sjölagens forumregler ''sjörättsprocesser’
borde förbehållas rådhusrätterna i större städer. Emellertid bör framhållas
att, om den ifrågasatta lagstiftningen i enlighet med lagrådets hemställan ej
genomföres, detta ingalunda medför någon säkerhet för att sjörättsmålen
komma att sammanföras till rådhusrätter med beprövad förfarenhet på området.
I den indragna rådhusrättens ställe inträda i sådant fall de närmast belägna
rådhusrätterna, domstolar som måhända sakna nämnvärd erfarenhet
beträffande sådana mål. En så slumpartad effekt av lagstiftningen synes icke
vara av något större värde. Vill man nå det avsedda syftet böra andra vägar
sökas. Såsom redan vid remissen till lagrådet antyddes torde det ligga närmast
till hands, att de inom sjöfartskretsar framförda synpunkterna beaktas
i samband med en allmän revision av sjölagens forumregler.

Erinras må i detta sammanhang om den enligt 324 § sjölagen medgivna
prorogation srätten beträffande tvistemål, i vilken rätt förslaget
icke avser att göra någon inskränkning. Vidare är att märka, att enligt
den i 1 § första stycket av förslaget till behörighetslag sist upptagna bestämmelsen
det skall stå kärande i tvistemål fritt att i varje särskilt fall
instämma sin talan antingen till häradsrätten eller ock till närmaste rådhusrätt.
Genom dessa föreskrifter synes för tvistemålens vidkommande det nyss
omnämnda önskemålet vara tillräckligt tillgodosett inom ramen av gällande
allmänna grundsatser beträffande forum i förevarande mål. I fråga örn sjöförklaring
syftar förslaget icke till någon inskränkning i befälhavares rätt
att för avgivande av sådan förklaring vända sig till rådhusrätten i vilken stapelstad
som helst inom riket. Såvitt angår de nu nämnda särskilt betydelsefulla
sjörättsmålen är förslagets genomförande alltså icke ägnat att i praktiken
hindra vederbörande att, örn de själva så önska, anlita i handläggning
och bedömning av sådana mål mera förfarna domstolar. Å andra sidan bör
icke förbises att en avsevärd del av sjörättsmålen icke kan anses vara av särskilt
invecklad beskaffenhet eller, i allt fall, icke i högre grad än åtskilliga
andra kategorier av mål som handläggas vid våra häradsrätter kräver någon
svårförvärvad speciell insikt och sakkunskap. Beträffande dessa synas de
kostnads- och bekvämlighetssynpunkter som förslaget är avsett att tillgodose
så mycket hellre kunna vinna beaktande, som det här icke gärna kan påstås
att rättssäkerhetens intresse eftersättes genom målens upptagande av lantdomstol.

Frågan lärer då närmast bliva, huruvida ur nyss nämnda synpunkter någon
fördel är att vinna genom ett genomförande av förslaget. Lagrådet har
ansett denna fråga böra i det stora hela besvaras nekande. Under hänvisning
till en vid remissprotokollet fogad tablå, utvisande antalet under åren
1932—1934 avgjorda sjörättsmål vid rådhusrätterna i åtta städer, vilkas förläggande
under landsrätt vid tiden för remissen redan genomförts eller då
var föremål för särskild utredning, har lagrådet i detta sammanhang anfört,
att en lagändring i enlighet med förslaget skulle beträffande allenast tre av

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

dessa städer — där antalet sjörättsmål dessutom varit ringa — kunna leda
till att forum i sådana mål bleve förlagt till häradsrätt med tingsställe i staden.
Härvidlag bör emellertid uppmärksammas att, då en ej alltför oansenlig
stad skall förenas med domsaga, fråga regelbundet uppkommer örn
anordnande av tingsställe i staden. Ej sällan torde sådan stad komma att
bilda särskilt tingslag med täta tingssammanträden. Vad exempelvis beträffar
de på nyssnämnda tablå upptagna städerna Oskarshamn och Söderhamn,
lärer man med ganska stor visshet kunna utgå fran att dessa städer
ej bliva förlagda under landsrätt med mindre det sörjes för att deras behov
av snabb och lätt tillgänglig rättsvård tillgodoses i berörda avseenden. Bland
övriga städer, som omfattas av 1932 års lagstiftning och beträffande vilka
följaktligen frågan örn deras förenande med domsaga förr eller senare måste
uppkomma, befinna sig åtskilliga som äro av liknande storleksordning och
där sjörättsmål allt som oftast förekomma. I flertalet av dessa torde tingsställe
redan finnas, och beträffande exempelvis sådana städer som Karlshamn,
Piteå och Västervik, vilka för närvarande sakna tingsställe, lärer vad
nyss sagts i fråga örn Oskarshamn och Söderhamn äga full motsvarande giltighet.

Vad nu anförts innebär naturligen icke, att i alla sådana fall en tillämpning
av den nya lagen skulle vara att förvänta. Förordnande om behörighet
för häradsrätt att upptaga sjörättsmål lärer böra meddelas allenast under
beaktande av samtliga de förhållanden som kunna inverka på frågan,
huruvida en avvikelse från den allmänna forumregeln är påkallad. Avseende
bör sålunda fästas vid målens frekvens, avståndet till närmaste stad
med rådhusrätt, kommunikationernas beskaffenhet, den ifrågavarande rådhusrättens
eventuella särskilda kvalifikationer på det sjörättsliga området
o. s. v. Med hänsyn till nu åsyftade förhållanden har ock lagrådet funnit de
fall, där förordnande kan tänkas ifrågakomma, knappast vara av tillräcklig
betydenhet för att giva anledning till en särskild lagstiftning. Detta uttalande
lärer böra ses mot bakgrunden av lagrådets uppfattning att — med hänsyn
bland annat till att de större avstånden med nutida kommunikationsmedel
förlorat i betydelse — den ifrågasatta ordningen icke skulle innebära någon
egentlig förmån för vederbörande städer och dem närliggande orter. Med
anledning härav kan framhållas, att det väl för befälhavaren på ett fartyg i
långväga trafik mången gång är av ringa betydelse, huruvida exempelvis en
sjöförklaring skall avgivas på den ena eller den andra platsen. Annorlunda
kan det däremot ställa sig då fråga är örn fartyg i lokal fart. Det
torde i sådana fall ej alltid vara för vederbörande befälhavare, besättningsmän
eller andra likgiltigt, att de nödgas företaga en resa för att svara eller
vittna i ett måhända tämligen bagatcllartat brottmål eller för att avgiva .sjöförklaring
i anledning av ett mindre missöde. Att märka är i detta sammanhang
att, allt eftersom de mindre städerna läggas under landsrätt, avståndet
till närmaste rådhusrätt mången gång blir allt större. Därmed synas
ock de möjligheter, den ifrågasatta lagstiftningen avser att bereda, ur
praktisk synpunkt vinna ökad betydelse. Det förtjänar ock framhållas, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

samtliga hovrätter och övriga myndigheter som yttrat sig över förslaget anslutit
sig till dettas grundtanke, samt att av de hörda sjöfartssammanslutningarna
allenast Sveriges redareförening — vilken lärer få anses företräda i
främsta rummet den mera långväga trafiken — avstyrkt förslaget, medan
detta i princip godkänts av såväl den med hänsyn till olika intressen mera
representativa Sveriges allmänna sjöfartsförening som Sveriges fartygsbefälsförening.
Med den utformning förslaget erhållit torde inga praktiska
olägenheter av dess genomförande vara att befara. Vid sådant förhållande
synes avgörande betydelse ej heller böra tillmätas invändningen, att det
i och för sig skulle vara mindre lämpligt att göra regler om forum i mål av
sådan natur som sjörättsmålen beroende av Kungl. Maj:ts förordnande.

Vad lagrådet anfört utgör alltså enligt min mening icke tillräcklig anledning
att underlåta tillstyrka lagförslagens framläggande för riksdagen. De
erinringar lagrådet framställt mot avfattningen av vissa bestämmelser i förslaget
till behörighetslag torde emellertid böra iakttagas. Vid den därav
föranledda omarbetningen av bestämmelserna i 1 § första stycket synes det
lämpligt att, i anslutning till det förut omnämnda stadgandet om frihet för
kärande i tvistemål att instämma sin talan till närmaste rådhusrätt, jämväl
i lagtexten införa en uttrycklig erinran därom att förordnande enligt den nya
lagen ej skall föranleda ändring i den för närvarande medgivna prorogationsrätten
i sådant mål.»

Föredraganden hemställer att förslagen, efter omarbetning i nu nämnda
hänseenden, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

391932