Kungl. Maj:ts proposition nr 190 (Proposition 1923:190)

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Nr 190.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§
rättegångsbalken m. m.; given Stockholms slott den 10
mars 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§
rättegångsbalken och

2) lag om ändrad lydelse av 218 § och 219 § första stycket utsökningslagen.

-o''iij ^tiojliij’x .f>uji jivigiti nöjiinvoii Hit tfa tihsimimij noixuriml n;H

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

nu i , GUSTAF ADOLF. '' “tf"

uobhmirA itu Jiggif-no! •roJorigil.niilamo malm* ttn Amdtwqqa i/> iH sbo

*i ö*1 ii1-hu fn ii >1 ^Fvi-rsv j *f »- 7 ^ ^ />Lnö*»oJ 0 iT 1 > p i * t * Ir > r f ir

A Åkerman.

iog n~ lli r tolism k)* ..Ko .gild! -a: rs» rnbmmmiknut uio .it:: r/inovc. brv

Bihang till riksdagen protokoll 1923. 1 samt. 153 käft. (Nr 190.)

Kvngl. Maj:ts proposition nr 190.

Försl.ag

till

Lag

om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§
rättegångsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse.

26 kap.

7 §•

Har käranden underlåtit att till hovrätten ingiva underrättens protokoll
eller vadebevis, och är ej det felande av annan part ingivet, varde
käranden förelagt att inom viss tid därmed inkomma, vid äventyr att,
där det ej är i hovrätten tillgängligt, då målet till avgörande företages,
käranden skall hava förlorat sin talan.

Har käranden icke erlagt stadgad stämpelavgift till vadeinlagan,
och är ej uppenbart, att sådana omständigheter föreligga, att käranden
är befriad från berörda avgift, värde käranden förelagt att inom viss tid
erlägga avgiften eller styrka sådana omständigheter, som nyss sagts,
vid äventyr att, om föreläggandet ej är fullgjort, då målet till avgörande
företages, käranden skall hava förlorat sin talan.

27 kap.

4 §•

Har klaganden underlåtit att till hovrätten ingiva underrättens protokoll,
och är ej det felande av annan part ingivet, skall föreläggande
meddelas efter ty i 26 kap. 7 § första stycket sägs; och skall, där klaganden
är allmän åklagare, föreläggandet honom delgivas.

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

Hålles klaganden häktad i målet, skall felande protokoll genom
hovrättens försorg införskaffas.

Har klaganden icke erlagt stadgad stämpelavgift till besvärsskrift!
och är ej uppenbart, att sådana omständigheter föreligga, att klaganden
är befriad från berörda avgift, skall föreläggande meddelas efter ty i
26 kap. 7 § andra stycket sägs.

5 §.

Har part i föreskriven ordning anfört besvär över underrätts slutliga
utslag eller över utslag, varigenom underrätt dömt till värjemålsed,
och hålles ej någon i målet häktad, skall, efter ty nedan sägs, tillfälle
lämnas klagandens vederpart att yttra sig över besvären.

Äro i andra fall besvär rätteligen anförda, ankomme på hovrätten
att förordna om vederpartens hörande över besvären; dock må ej, med
mindre tillfälle lämnats vederparten att förklara sig, ändring i underrättens
utslag göras i annat fall än då besvären angå någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten, eller ock stadgandet i
senare stycket av 12 § äger tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1923; dock skall vad i
27 kap. 5 § finnes stadgat ej äga tillämpning å besvär, som före nämnda
dag inkommit till hovrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 218 § och 219 § första stycket utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 218 § och 219 § första stycket utsökningslagen
skola erhålla följande ändrade lydelse.

218 §.

Har klaganden underlåtit att till hovrätten ingiva överexekutors
utslag eller protokoll i målet, skall vad i 205 § finnes för där avsett fall
stadgat äga motsvarande tillämpning.

Har klaganden icke erlagt stadgad stämpelavgift till besvärsskriften,
och är ej uppenbart, att sådana omständigheter föreligga, att klaganden
är befriad från berörda avgift, varde klaganden förelagt att inom
viss tid erlägga avgiften eller styrka sådana omständigheter, som nyss
är sagt, vid äventyr, att, om föreläggandet icke är fullgjort, då målet
till avgörande företages, klaganden skall hava förlorat sin talan.

219 §.

Har part i föreskriven ordning anfört besvär över överexekutors
utslag i mål, varom i 2 kap. förmäles, skall, efter ty här nedan sägs,
tillfälle lämnas klagandens vederpart att yttra sig över besvären. Ej må
i andra mål ändring i överexekutors utslag göras, med mindre part, vars
rätt är i fråga, erhållit tillfälle att över besvären sig förklara.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1923; dock skall vad
i 219 § första stycket finnes stadgat ej äga tillämpning å besvär, som
före nämnda dag inkommit till hovrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Ma,j:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
13 januari 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notion, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Sciilyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet
anför chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman:

»Den under kristiden exceptionellt stegrade tillströmningen av mål
till hovrätterna har förorsakat uppkomsten av betydande balanser särskilt
å vademål. För avarbetande av balanserna hava extra divisioner måst
inrättas i samtliga hovrätter. En extra division har arbetat i Svea hovrätt
sedan början av år 1921, i Göta hovrätt sedan höstsessionen 1918
och i hovrätten över Skåne och Blekinge sedan den 1 januari 1919.
Emellertid har den sålunda vidtagna ökningen av arbetskrafter för Svea
och Göta hovrätters del visat sig otillräcklig. Kungl. Maj:t har fördenskull
den 7 juli 1922 förordnat, att för envar av nämnda hovrätter
ytterligare en extra division skulle vara inrättad under tiden från och
med den 8 september 1922 till och med den 15 mars 1923.

Till belysande av hovrätternas arbetsbörda hänvisas till nedanstående
tabeller, upptagande de i nämnda hänseende mest betydande grupperna
av mål.

Svea hovrätt.

M å 1	1913 ( -•»	1914	1915	1916	1917	1918	1919 1920 i	1921	1922	I 1923
Vädjade och instämda mai: Balans frän föregående år.....	1,617	1,660	1,599	1,576	1- .[• m rj 3 1,566 1,535	1,825 2,282	3,068	3,419	3,727
Under året inkomna.......	1.777! 1,751	1,675	1,759	1,723 1,900	2,115 2,454	2,432	2,528	—
Summa	3,394 3,411	3,274	3,335	3,289	3,435	3,940 4,736	5,500	5,947	—
Under året avgjorda eller avskrivna	1,734 1,812	1,698	1,769	1,754	1,610	1,658\| 1,668	2,081	2,220	—
Besvärsmål: Balans från föregående år.....	409	397	372	414	388	603	892; 779	888	629	i i >, i > i, 495
Under året inkomna........	1,639 1,491	1,468	1,484	1,763	2,330	1,932 1,996	2,269	2,136	i M
Summa	2,048	1,888	1,840	1,898	2,151	2,933	2,824 2,775	3,157	2,765	''ii*4
Under året avgjorda eller avskrivna	1,651	1,516	1,426	1,510	1,548	2,041	2,045i 1,887	2,528	2,270

Kungl. Maj:ts pi''oposition nr 190.

Göta hovrätt.

M å 1	1913	1914	1915	1916	1917 1918	1919	1920	1921	1922	1923
Vädjade och instämda mål:
Balans från föregående år.....	817	864	816	773	844	853	1,010	1,168	1,408	1,591	1,638
Under året inkomna.......	829	748	738	830	788	947	1,103	1,136	1,207	1.253	—
Summa	1,640	1,612	1,554	1,603	1,632	1,800	2,113 2,304	2,615	2,844	—
Under året avgjorda eller avskrivna	782	796	781	759	779	790	945	896	1,024	1,206	—
Besvärsmål:
Balans från föregående år.....	197	154	129	187	164	322	694	698	324	238	313
Under året inkomna.......	757	705	719	663	871	1,357	1,251	936	893	947	—
Summa	954	859	848	850	1,035	1,679	1,945 1,634	1,217	1,185	—
Under året avgjorda eller avskrivna	800	730	661	686	713	977	1,251 1,310	979	872	—

Hovrätten över Skåne och Blekinge.

H å 1	1913	1914	1915	1916	1917	1918	1919	1920	1921	1922	1923
Vädjade och instämda mål:
Balans från föregående år.....	211	230	206	270	380	547	686	804	766	651	489
Under året inkomna.......	513	520	523	602	606	658	802	759	788	728	—
Samma	724	750	729	872	9S6	1,205	1,488	1,563	1,554	1,379	—
Under året avgjorda eller avskrivna	494	544	459	492	439	519	684	797	903	890	—
Besvärsmål:
Balans från föregående år.....	46	38	40	66	53	83	126	48	40	69	62
Under året inkomna.......	390	356	384	391	535	797	689	589	601	551	—
Summa	436	394	424	457	588	880 815	637	641	620	_
Under året avgjorda eller avskrivna	398	354	358	404	505	754	767	597	572	558	—

Av tabellerna framgår, att tillströmningen av mål till hovrätterna
under kristiden väsentligt ökats, och även om det kan förväntas, att
när normala förhållanden inom det ekonomiska livet åter en gång inträtt,
detta jämväl skall återspeglas i ett mindre antal rättegångar, torde
man dock nödgas för framtiden räkna med ett väsentligt större antal
till hovrätterna fullföljda mål än som var fallet under tiden närmast
före kristidens inträde. Under år 1922 inkommo till Svea hovrätt
icke mindre än 2,528 vademål. Antalet under samma tid avgjorda

Kungl. May.ts proposition nr ISO.

vademål uppgick allenast till 2,220. Balansen å vademål har sålunda
ökats med 308 mål. Även i Göta hovrätt har antalet under år 1922
inkomna vademål överstigit antalet avgjorda vademål, dock allenast
med 47 mål. Ehuru i dessa båda hovrätter sedan den 8 september
1922 två extra divisioner arbetat, har sålunda balansen å vademål under
året stigit. Även om två extra divisioner fortfarande komma att vara
inrättade i nämnda hovrätter, synas balanserna därstädes icke kunna
bliva inom skälig tid avarbetade. Under sådana förhållanden torde
bliva nödvändigt att finna andra utvägar för att nedbringa balanserna.
Strävandena synas höra inriktas dels på åtgärder som kunna bidraga
att öka arbetsresultatet inom hovrätterna, och dels på åtgärder, till
hämmande av den ökade tillströmningen av mål till hovrätterna. I förra
hänseendet yppar sig utvägen att genom införande av obligatorisk kommunikation
av besvärsmål vinna ökad tid till måls föredragning för
slutligt avgörande, och införandet av stämpelavgift för fullföljd av
talan till hovrätterna synes vara en lämplig anordning för vinnandet av
det senare syftet.

För närvarande föredragas besvärsmålen i hovrätterna, så snart de Obligatorisk
föreligga i komplett skick. De mål, i vilka underrättens utslag fastställas,
avgöras omedelbart; övriga mål däremot utställas till vederbörandes hörande.
Sedan förklaring inkommit, föredragas dessa mål ånyo inför hovrätten.
De mål, i vilka kommunikation äger rum, bliva sålunda föremål
för dubbel föredragning. Genom en föreskrift om obligatorisk kommunikation
skulle den tid, som åtgår till den första föredragningen av nämnda
mål, vinnas för avgörande av andra mål.

Frågan om obligatorisk kommunikation av besvärsmål har vid ett
par tidigare tillfällen varit aktuell. Under förarbetena till 1901 års lag
om ändring i vissa delar av rättegångsbalken var frågan uppe, och i det
förslag till sagda lag, som 1898 remitterades till högsta domstolen, intogs
i 27 kapitlet 5 § rättegångsbalken ett stadgande av innehåll, att
om part i föreskriven ordning fullföljt talan mot underrätts slutliga utslag
i brottmål eller mot utslag, varigenom underrätt i sådant mål dömt
till värjemålsed, och ej någon i målet hölles häktad, skulle tillfälle lämnas
klagandens vederpart att över besvären yttra sig. Som motiv för
den obligatoriska kommunikationen i dessa mål anfördes den betydande
tidsbesparing, som genom densamma skulle vinnas i hovrätternas arbete.

I högsta domstolen avstyrktes förslaget av fyra justitieråd. Emot
förslaget anfördes huvudsakligen, att enligt detsamma den synnerligen
snabba rättskipning, som hittills ägt rum i de mål, vilka avgjordes utan

Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

kommunikation, icke vidare vore att påräkna, att i de mål, som kunde
avgöras utan kommunikation, saknade kommunikationen all betydelse för
målets prövning och verkade allenast kostnader för parterna och dröjsmål
med avgörandet, att även om man i fråga om kostnaderna icke toge
hänsyn till klaganden, kvarstode dock alltid, att förklaranden finge vidkännas
en onödig utgift, som han i många fall icke kunde få ersatt,
samt att den ovillkorliga kommunikationen och därav följande utsikt till
ett avsevärt uppskov med målets avgörande uppmuntrade till klagomål
i fall, då klaganden kunde hava intresse av att målet fördröjdes.

Vid anmälan i statsrådet den 31 december 1900 av högsta domstolens
omförmälda utlåtande anförde chefen för justitiedepartementet
till bemötande av nämnda anmärkningar, att det väl finge erkännas, att
den snabba rättskipning, som för det dåvarande ägde rum i besvärsmål,
vilka avgjordes utan kommunikation, innebure en fördel, som i någon
mån skulle gå förlorad genom förslagets godkännande, men att med hänsyn
till de förenklingar i kommunikationsförfarandet, som förslaget avsåge
att genomföra, det torde kunna förväntas, att det av kommunikationsåtgärden
föranledda dröjsmål i regel ej skulle komma att överstiga
en eller annan månad, i vilket fall skäliga anspråk på skyndsamhet i
avgörandet fortfarande måste anses fullt tillgodosedda. Att, såsom inom
högsta domstolen blivit antytt, det genom kommunikationen uppkommande
dröjsmålet skulle i nämnvärd omfattning föranleda, att klagan
skulle komma att föras av parter, som allenast ville uppehålla verkställlighet
av underrättens utslag, torde med hänsyn till vad departementschefen
sålunda anfört näppeligen kunna befaras, helst om i betraktande
toges, att enligt förslaget underrättens utslag i ersättningsfrågor och andra
ämnen, som ej anginge ansvars ådömande, skulle komma att gå i verkställighet,
såsom vore det meddelat i tvistemål. Beträffande frågan om
de av kommunikationen föranledda kostnader för klagandens vederpart
torde uppmärksammas, att genom den föreslagna bestämmelsen om parts
rätt att med posten insända förklaring berörda kostnader kunde nedbringas
till ett minimum, ity att utgift till ombud eller kommissionär för
målets bevakande icke skulle behöva ifrågakomma.

Förslagets bestämmelser i 27 kap. 5 § rättegångsbalken bibehöllos
därför oförändrade i propositionen till 1901 års riksdag. Första kammaren
biföll Kungl. Maj-.ts förslag, men andra kammaren antog den lydelse
av lagrummet, som det nu har, varefter vid sammanjämkning första
kammaren biträdde andra kammarens beslut. I andra kammaren framhöllos
huvudsakligen enahanda synpunkter som de, vilka framförts i anmärkningarna
i högsta domstolen.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 190.

Frågan upptogs ånyo under förarbetena till de ändringar i hovrätternas
arbetsordningar, som år 1919 beslötos. Inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga föreslogo i ett den 4 oktober 1918 avgivet
betänkande angående vissa ändringar i hovrätternas arbetssätt och löneförhållanden
m. m., att 27 kap. 5 § rättegångsbalken måtte erhålla ändrad
lydelse i överensstämmelse med vad i Kungl. Maj:ts proposition till 1901
års riksdag föreslagits.

De sakkunniga anförde, att enligt deras mening skulle införande
av obligatorisk kommunikation i brottmål vara ett av de verksammaste
medel, som stode till buds för ökande av snabbheten i brottmålens avgörande,
och det framstode såsom en tvingande nödvändighet, att med
de medel, som stode att tillgripa, göra det möjligt för hovrätterna att
medhinna det under senare tider starkt ökade antalet till hovrätterna
inkommande brottmål.

Inom justitiedepartementet uppgjordes därefter ett utkast till lag
om ändrad lydelse av 27 kap. 5 § rättegångsbalken. I detta utkast
föreskrevs obligatorisk kommunikation även i civila besvärsmål med
undantag dock för utsökningsmål, vilka icke berördes av den föreslagna
lagändringen.

De sakkunnigas betänkande jämte berörda utkast remitterades till
hovrätterna.

Svea hovrätt anförde i utlåtande den 10 december 1918:

På sätt vid behandlingen av 1901 års förslag anmärktes, kommer utan
tvivel en regel, som föreskriver kommunikation utan föregående prövning av besvärens
befogenhet, att medföra de olägenheter, att i alla de fall, då fastställelse
av underrättens beslut eljest skulle kunnat utan kommunikation meddelas, hovrättens
slutliga beslut blir fördröjt och ökade kostnader för parterna uppkomma.
Den med nuvarande ordningen följande dubbla föredragningen av ett stort antal
mål inkränktar emellertid väsentligen på hovrättens arbetstid och är sålunda till
stort hinder för vinnande av största möjliga arbetsresultat, varav åter följer ett
allmänt försenande av målens avgörande i hovrätten. Att de klagandeparter,
vilkas ändringsyrkande icke bifallits, få vidkännas de med kommunikationen förenade
utgifter samt ersätta kostnaden för förklarings avgivande, kan ej anses obilligt
och torde vara ägnat att motverka obefogat ändringssökande. Vad beträffar
de av kommunikationen föranledda kostnader för klagandens motparter, må uppmärksammas,
att dessa kostnader, för vilka i allmänhet torde kunna påräknas
gottgörelse av klaganden, i allt fall genom nu gällande bestämmelse om rätt för

Eart att med posten insända förklaring kunna väsentligen nedbringas. På grund
ärav anser sig hovrätten böra tillstyrka en lagändring i överensstämmelse med
det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget.

Göta hovrätt förklarade sig i utlåtande den 7 november 1918 ej
hava något att erinra mot det av de sakkunniga framlagda förslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 153 käft. {Nr 190.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Hovrättens president och fem av dess ledamöter voro likväl skiljaktiga
och avstyrkte för sin del förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge lämnade i yttrande den 1 november
1918 de sakkunnigas förslag utan anmärkning.

Jag har låtit inom justitiedepartementet utarbeta utkast till lagar
om ändrad lydelse av 27 kap. 5 § rättegångsbalken och 219 §
första stycket utsökningslagen, vilka till sitt innehåll överensstämma
med de förslag till ändringar av nämnda lagrum, vilka innefattas i de
detta protokoll bilagda lagförslag, och hava över utkasten infordrats yttranden
från hovrätterna.

Svea hovrätt har i yttrande den 20 december 1922 förklarat, att
hovrätten på de skäl, som anförts i hovrättens ovannämnda utlåtande
av den 10 december 1918, ansåge sig jämväl nu höra tillstyrka en lagändring
av 27 kapitlet 5 § rättegångsbalken i enlighet med det remitterade
utkastet. Vidkommande utkastet till lag om ändring av 219 § första
stycket utsökningslagen har hovrätten anfört:

I fråga om utsökningsmål i allmänhet kan hovrätten icke finna annat än
att de skäl, som anförts mot den obligatoriska kommunikationen, göra sig gällande
med alldeles särskild styrka. Ifrågavarande mål äro av beskaffenhet att
kräva största möjliga skyndsamhet i avgörandet. Det måste anses stridande mot
den ledande tanken i exekutivprocessen, att tiden för dessa måls avgörande utsträckes
utöver vad som kan vara oundgängligen nödvändigt. Det synes därför
hovrätten välbetänkt, att, såsom det remitterade utkastet till ändrad lydelse av
219 § första stycket utsökningslagen förutsätter, från den föreslagna obligatoriska
kommunikationen undantagits alla andra utsökningsmål än lagsöknings mål. I
fråga om sistnämnda kategori av utsökningsmål är det visserligen sant, att utslag
i dylika mål kunna verkställas allenast under samma villkor som av underrätt
meddelad dom; och kunde det därför måhända synas följdriktigast att låta
samma föreskrifter gälla för lagsökningsmål som beträffande besvärsmål, vilka
fullföljas enligt 27 kap. rättegångsbalken. Det kan dock icke förnekas, att den
fordran på snabbhet i avgörandet, som lagsökningsmålen kräva, kommer att bliva
i så väsentlig grad åsidosatt, därest beträffande dessa mål obligatorisk kommunikation
föreskrives, att denna omständighet synes innebära avgörande skäl mot den
föreslagna anordningen. Det stora flertalet lagsökningsmål avgöres i allmänhet
hos överexekutorerna inom 2 ä 4 veckor från det målen inkommit till dessas slutliga
handläggning. Handläggningen dessförinnan försiggår hos överexekutorerna
med sådan skyndsamhet, att i detta sammanhang kan bortses därifrån. Vid fullföljd
i andra instans torde tiden för utslag i alla de fall, då kommmunikation
icke äger rum — och dessa äro det till antalet utan jämförelse största av alla
utsökningsmål — för närvarande vanligen kunna beräknas till 2 å 2V2 månader,
räknat från dagen för överexekutors utslag. Därest obligatorisk kommunikation
införes, kan tiden för andra instansens utslag, räknat från dagen för överexekusors
utslag, i allmänhet icke beräknas kortare än till 4 å 5 månader. I betraktande
av lagsökningsprocessens karaktär måste det dröjsmål, som alltså föranle -

Kung!.. Maj:ts proposition nr 190.

des av den ifrågasatta ordningen, betecknas såsom högst avsevärdt. Härtill kommer
vidare, att remitterade förslaget i nu förevarande del icke synes vara av
praktiskt värde för det syfte, som därmed avses. Av preliminäruppgifter, vilka
stått hovrätten till buds, rörande vid hovrätterna genom slutligt utslag avgjorda
lagsökningsmål har hovrätten inhämtat, att i hovrätterna avgjordes: under år
1920 85 lagsökningsmål, därav 32 eller således 37.6 % kommunicerades, samt under
år 1921 1(18 dylika mål, därav 54 eller således 32.5 % kommunicerades. Då ifrågavarande
mål i allmänhet kräva kort tid för föredragningen, förefaller det hovrätten,
att någon mera avsevärd tidsbesparing icke är att vinna genom en ändring
av 219 § utsökningslagen i enlighet med det remitterade utkastet. På grund av
vad sålunda anförts föranlåtes hovrätten att avstyrka förslaget i nu förevarande
del.

Därest emellertid förslag jämväl i denna del kommer att framläggas för
riksdagen, anser hovrätten, att det föreslagna förfarandet bör tillämpas även i
mål om handräckning för fordrans utfående och att följaktligen andra stycket i
12 § av lagen den 26 april 1907 om handräckning för fordrans utfående bör erhålla
därav påkallad förändrad lydelse.

Hovrättsrådet H. Glimstedt och assessorn B. Sclierdin voro skiljaktiga
och förenade sig om följande av den sistnämnde avgivna yttrande:

De skäl, som under förarbetena till 1901 års lag om ändring i vissa delar
av rättegångsbalken blivit inom högsta domstolen anförda mot då föreliggande
förslag till obligatorisk kommunikation av till hovrätt inkomna besvär i brottmål,
som ej röra häktad, synes alltjämt äga full giltighet såväl beträffande nämnda
slags mål som även i fråga om övriga genom besvär till hovrätt komna mål.

Ett av de huvudskäl, som inom högsta domstolen anfördes mot berörda
förslag, var, att detsammas genomförande skulle föranleda onödigt dröjsmål med
avgörandet av ett stort antal mål, som besvärsvis inkommit till hovrätt. Av tillgänglig
rättsstatistik framgår, att under en lång följd av år över hälften av
samtliga till hovrätterna inkomna besvärsmål blivit slutligen avgjorda utan att
kommunikation föregått; och anledning finnes antaga, att, sedan underdomstolarna
förvärvat större erfarenhet i fråga om tillämpningen av de vidlyftiga lagverk,
som på de senare åren tillkommit, antalet utan kommunikation avgjorda besvärsmål,
därest nu föreliggande förslag ej upphöjes till lag, kommer att proportionsvis
ökas. På grund härav och då den föreslagna obligatoriska kommunikationen
av flertalet besvär bör föranleda en ökning av den för hovrättsarbetets jämna
gång nödvändiga normalbalansen å skriftväxiingsmål, torde den i remitterade förslaget
angivna ordningen för kommunikation av besvär komma att medföra en
betydande genomsnittlig försening i avgörandet av samtliga i besvärsväg till hovrätterna
inkomna mål. Den föreslagna ordningen betecknar därför ett tydligt
avsteg från det eljest omhuldade kravet på snabb rättskipning, och detta avsteg
synes mig så mycket betänkligare, som i alla de av den nya ordningen berörda
mål, som enligt nu gällande stadganden kunnat utan kommunikation avgöras,
olägenheten av dröjsmålet med avgörandet skulle komma att gå ut just över den
part, som haft fog för sin talan. Särskilt obilligt komme den föreslagna reformen
att verka i mål om återgång av äktenskap samt om hemskillnad och äktenskapsskillnad,
då ju i dylika mål de mest betydelsefulla rättsverkningar äro

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

knutna ej, såsom i mål om boskillnad, till tidpunkten för talans anhängiggörande
utan till tidpunkten för det slutliga avgörandet. För att nämna ytterligare några
exempel på rättskonflikter, i vilka det av den obligatoriska kommunikationen
föranledda dröjsmål skulle kunna komma att särskilt svårt kränka den enskildes
berättigade intressen, tillåter jag mig att hänvisa till de fall, varom förmäles i
6 kapitlet 6 § giftermålsbalken och 6 § i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt.
— Beträffande de civila besvärsmålen över huvud taget gäller, att de
tarva den största möjliga skyndsamhet i avgörandet.

I fråga om brottmålen skulle nu föreslagna onödiga dröjsmål med avgö
randet av kriminella besvär komma att i icke oväsentlig mån motverka de ändamål,
som av staten i dess straffande verksamhet fullföljas. Särskilt bleve detta
fallet under så kallade brottsepidemier, till exempel den nu inom alkohollagstiftningens
tillämpningsområde grasserande.

Remitterade förslaget innefattar obligatoriskt dröjsmål med prövningen i
hovrätt jämväl av underrätts under rättegången meddelade beslut, däremot särskild
klagan får fullföljas. Dylikt dröjsmål, såvitt rörer underrätts beslut om
edgång samt över domarejäv och foruminvändningar i vissa fall, kommer att förlänga
rättegången jämväl i första instans.

Remitterade förslaget harmonierar sålunda mindre väl med de i hovrätternas
arbetsordningar givna bestämmelserna om förtursrätt för mål rörande dylika
beslut.

En synnerligen beklaglig följd av remitterade förslagets antagande bleve
den, att parterna skulle komma att tillskyndas onödiga kostnader. Till förringande
av denna anmärknings värde har anförts, bland annat, att det vore allenast
de klagande parter, vilkas ändringssökande misslyckades, som komme att
tillskyndas ökad kostnad i anledning av ett allmänt kommunikationsförfarandes
införande, att berörda kostnadsökning fördenskull icke innebure någon obillighet
utan utgjorde ett hälsosamt och välbehövligt korrektiv mot obefogat ändringssökande,
samt att förklarandepart, därest han hade anledning att betvivla motpartens
förmåga att gälda förklaringskostnad, i rätten att insända förklaring med
posten ägde ett medel att nedbringa nämnda kostnad till ett minimum. I anledning
härav må erinras dels att ändringssökanden i de synnerligen vanliga
familjerättsliga tvister, som röra beloppet av underhåll till maka, äkta eller oäkta
barn med flera ämnen, samt i brottmål, då ändringssökandet rör sig om straffeller
skadeståndsskyldighets utmätande, i regel icke kunna på den grund, att de
misslyckas, anses obefogade, då ju i dylika mål domsluten vila på en så bristfällig
grund som domarens fria skön, dels ock att förklarings befordran med posten
sker på förklarandepartens eget äventyr, att i följd härav förklarandeparter,
enligt vad erfarenheten visar, låta i stor utsträckning genom ombud ingiva sina
rättegångsskrifter, samt att part, som med posten insänder förklaring, i allt fall
har att vidkännas utgifter för den rådfrågning hos rättskunnig person och det
biträde med förklaringens avfattande, som han funnit av nöden. — I detta sammanhang
må jämväl påpekas, att det allmänna kommunikationsförfarandets införande
komme att tillskynda Kronan väsentligt ökade kostnader enligt lagen
den 19 juni 1919 om fri rättegång. Dessutom komme den föreslagna ordningen
att föra med sig ökat, till ingen nytta tjänande arbete för de allmänna åklagarna
och krono betjäningen, vilket förhållande i sin tur kan föranleda, att krav
på ökade löneförmåner kunna befinnas omöjliga att avvisa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Den föreslagna reformen kan sålunda ur nationalekonomisk synpunkt icke
karakteriseras annorlunda än såsom skadlig.

Man har med det föreslagna allmänna kommunikationsförfarandets införande
velat vinna en ökning av hovrätternas arbetsresultat. Ett närmare studium
av hovrättsarbetes natur och betingelserna för arbetsresultatets ökning giver dock
vid handen, att förväntningarna rörande sådan ökning äro i högsta grad överdrivna.

På grund av vad sålunda anförts och med instämmande i vad pluraliteten
andragit mot ifrågasatt obligatorisk kommunikation av besvär i lagsökningsmål
kan jag för min del icke tillstyrka de föreslagna ändringarna i 27 kapitlet 5 §
rättegångsbalken och 219 § utsökningslagen.

Göta hovrätt har i yttrande den 20 december 1922 meddelat, att
hovrätten icke hade något att mot lagutkasten erinra.

Presidenten, med vilken fem ledamöter förenade sig, anförde:

Ehuru jag, då hovrätten den 7 november 1918 hade att avgiva underdånigt
utlåtande över ett utkast till lag om ändrad lydelse av 27 kapitlet 5 § rättegångsbalken
av enahanda lydelse som det nu föreliggande utkastet till lag om
ändrad lydelse av nämnda lagrum, förklarat mig icke kunna för min del biträda
förstberörda lagutkast, änner jag mig likväl med avseende å de nuvarande högst
betydande arbetsbalanserna i hovrätterna ej böra motsätta mig de nu föreslagna
lagbestämmelserna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i yttrande den 14 december
1922 förklarat, att hovrätten ej hade något att erinra mot lagförslagen.

Av tillgängligt statistiskt material framgår, att av antalet av hovrätterna
under åren 1920 och 1921 avgjorda kriminella besvärsmål icke
fullt 50 % avgjorts efter kommunikation. Av civila besvärsmål med
undantag för utsökningsmål hava under samma tid något över 40 % kommunicerats.
Duhbelföredragning förekommer sålunda i ett synnerligen
stort antal mål, och den tidsbesparing, som genom obligatorisk kommunikation
vinnes, kommer sålunda att bliva synnerligen avsevärd.

Det skål, som huvudsakligen kan anföras mot den obligatoriska
kommunikationen är, att den snabba rättskipning, vilken nu äger rum i
de mål, som avgöras utan kommunikation, skulle gå förlorad. Men den
snabba rättskipningen i dessa mål vinnes på bekostnad av övriga mål.
I första hand förlänges genom dubbelföredragningen tiden för avgörandet
i de besvärsmål, i vilka kommunikation äger rum, och slutligen går dröjsmålet
ut över vademålen, vilka skulle tillgodoföras en del av den tid,
som nu åtgår till föredragning av besvärsmål. Dubbelföredragningen av
besvärsmål får därför anses hava sin dryga anpart i uppkomsten av de
i hovrätterna förefintliga balanserna, och på dubbelföredragningens konto

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

kan sålunda även delvis skrivas den oroväckande långa tid, som i allmänhet
åtgår, innan vademålen i de två större hovrätterna kunna avgöras.
Också hava alla hovrätterna tillstyrkt den föreslagna ändringen
i 27 kap. 5 § rättegångsbalken, och kan därvid särskilt hänvisas till
den ändrade ståndpunkt, som presidenten och de fem ledamöterna i
Göta hovrätt med hänsyn till balanserna i hovrätterna nu intagit.
Under sådana förhållanden synes något särskilt bemötande av vad
de två skiljaktiga ledamöterna i Svea hovrätt anfört icke vara erforderligt.
Anmärkas må allenast, att vad de anfört rörande obligatoriskt
dröjsmål med prövningen i hovrätt av underrätts under rättegången
meddelade beslut grundar sig på missuppfattning. I förslaget till
ändring av 27 kapitlet 5 § rättegångsbalken säges uttryckligen, att
med undantag för besvär över utslag, varigenom dömts till värjemålsed,
den obligatoriska kommunikationen endast gäller besvär över slutligt utslag.
Ytterligare kan anföras, att obligatorisk kommunikation redan nu
förekommer i högsta instans, där den omfattar jämväl mål angående
häktade och utsökningsmål. Det har ansetts, att Högsta domstolens tid
är för dyrbar att upptagas med dubbelföredragningar, och med den utveckling,
förhållandena tagit, synes detsamma höra gälla om hovrätterna.

Förslaget om ändring av 219 § första stycket utsökningslagen har
av Svea hovrätt avstyrkts. Såsom skäl för avstyrkandet har hovrätten
huvudsakligen åberopat den skyndsamhet i avgörandet, som är nödvändig,
då det gäller utsökningsmål. Väl är det sant, att i utsökningsmål
snabbheten i avgörandet är av synnerlig vikt. Också har den obligatoriska
kommunikationen icke ansetts böra utsträckas till utsökningsmålen
i allmänhet. I det avseende, varom nu är fråga, synes emellertid lagsökningsmålen
intaga en särställning bland utsökningsmålen. I lagsökningsmål
föreligger i allmänhet ett påstående om åläggande av betalningsskyldighet.
Har detta påstående av överexekutor ogillats och klagar
den föregivne borgenären, så måste, därest hans talan skall bifallas,
redan nu kommunikation ske. Skall hans talan ogillas och överexekutors
utslag sålunda fastställas, blir avgörandet genom den obligatoriska kommunikationen
något fördröjt, men synes vikten av ett snabbt avgörande
i hovrätten i detta fall ej vara så stor. Nackdelen för den påstådde
gäldenären av att det slutliga ogillandet något fördröjes torde ej vara
alltför betydande. Har åter borgenärens talan bifallits och klagar gäldenären,
skall, för den händelse den sistnämndes besvär böra bifallas, även
enligt gällande lag kommunikation äga rum. Skola däremot hans besvär
ogillas, och har han sålunda klagat allenast för att vinna tid, synes verklig
skada kunna uppstå genom det dröjsmål, som en obligatorisk kom -

Kungl. Maj:ls •proposition nr 100.

munikation medför. Emellertid äger borgenären i detta fall jämlikt 51 §
utsökningslagen få verkställighet å överexekutors utslag på samma sätt
som å eu av underrätt meddelad dom, som ej vunnit laga kraft, d. v. s.
gäldenären kan skydda sig från utmätning allenast genom att ställa borgen.
Under sådana förhållanden synas större betänkligheter icke böra
föreligga att föreskriva obligatorisk kommunikation i dessa mål än i mål,
som fullföljts från underrätt. Är åter i lagsökningsmål icke fråga om
åläggande av personlig betalningsskyldighet utan har betalning sökts ur
fäst egendom, så får på grund av överexekutors utslag, varigenom förordnats
om egendomens försäljning i den ordning, som om utmätt fast egendom
stadgas'', försäljning visserligen icke äga rum, innan utslaget vunnit
laga kraft; men synes även i detta fall det dröjsmål, som kan vållas av
obligatorisk kommunikation, ej kunna få någon större betydelse. Jagfinner
förty ej skäl att i anledning av Svea hovrätts yttrande frångå den
i utkastet föreslagna ändringen av 219 § första stycket utsökningslagen.

Svea hovrätt har anmärkt, att för den händelse nu nämnda ändringsförslag
komme att framläggas för riksdagen, hovrätten ansåge, att
det föreslagna förfarandet borde tillämpas även i mål om handräckningför
fordrans utfående och att följaktligen andra stycket i 12 § av lagen
den 26 april 1907 om handräckning för fordrans utfående borde erhålla
därav påkallad förändrad lydelse. Enligt nämnda paragraf kunna mål,
som avses i omförmälta lag, dragas under hovrätts prövning allenast för
det fall, att borgenärs ansökning om handräckning icke upptagits till
prövning. Men i dylikt fall har gäldenären icke ens varit hörd i målet
hos överexekutor, och ett hovrättens bifall till den av borgenären i hovrätten
förda talan kan allenast innebära, att målet återförvisas till överexekutor
för ansökningens delgivning med gäldenären. Under sådana
förhållanden synes det tveksamt, huruvida i detta fall för en ändring av
överexekutors utslag verkligen enligt nu gällande lag erfordras kommunikation.
På grund härav och då i allt fall antalet mål, som enligt nämnda
paragraf dragas under hovrättens prövning, icke är så stort, att frågan
har praktisk betydelse, har jag ej funnit anledning föreslå ändrad lydelse
av samma paragraf.

Vad därefter angår frågan om införande av stämpelavgift för full- Stämpelav -

följd av talan till hovrätt framgår av statistiken, att den huvudsakliga
orsaken till balansernas uppkomst är den ökade tillströmningen av mål.
För hämmande av denna tillströmning har det ifrågasatts att lägga stämpelavgift
å vadebeviset, och i samband med att hovrätterna hörts över
förslag till ändringar i arbetsordningarna, vilka syftat till nedbringande

gift för
fullföljd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

av balanserna, hava hovrätternas yttranden jämväl infordrats över en
inom justitiedepartementet uppsatt »P. M. angående stämpelavgift å bevis
om erlagt vad». Denna P. M var av följande lydelse:

Den under de senare åren inträffade avsevärda stegringen av antalet till
hovrätterna inkommande mål påkallar med nödvändighet vidtagande av åtgärder
ägnade att minska tillströmningen. Det lider intet tvivel, att rättsmedelssystemet
i dess nuvarande utformning icke är ägnat att i erforderlig grad avhålla
parter från ett obehörigt fullföljande av talan mot underrätts utslag. Sålunda
torde f. n. i betydande omfattning mål fullföljas till hovrätterna antingen blott
för att fördröja sakens slutliga avgörande eller ock i allt fall utan att vederbörande
part tillräckligt prövat, huruvida giltig anledning föreligger att draga
målet inför högre instans. Yad nu anförts, lärer få anses bestyrkt av tillgängliga
rättsstatistiska uppgifter rörande ändringsfrekvensen i av hovrätterna till
prövning upptagna, från underrätterna fullföljda mål. År 1915 utgjorde de mål,
vilka av hovrätt ändrats eller återförvisats, 35,8 % av samtliga från underrätterna
till hovrätterna fullföljda mål och år 1916 utgjorde motsvarande procenttal 37.2.

Vill man mot det nu rådande missbruket av rätten till fullföljd av talan
mot underrätts utslag söka ernå ett korrektiv, som verkar i avseende å såväl
vade- snm besvärsmålen, torde det ligga närmast till hands att föreskriva viss
avgift för rätt till fullföljd av talan med skyldighet för part att vid ingivande
av vade- eller besvärsinlaga förete bevis, att avgiften erlagts, vid äventyr att,
därest part efter föreläggande att till hovrätten inom viss tid inkomma med vederbörligt
bevis härom, eller därom att han icke äger tillgång till gäldande av
avgiften, eller efter dess gäldande skulle sakna nödtorftigt uppehälle, icke fullgör
föreläggandet, han har förlorat sin talan. Införande av en dylik avgift påfordrar
emellertid ändringar i rättegångsbalken, men sådana torde icke utan tvingande
skäl nu böra vidtagas. Enda utvägen att undvika dylika ändringar synes
vara, att man begränsar sig till vademålen, för vilkas del man kan belägga vadebeviset
med en lämpligt avpassad stämpel.

Ett skäl mot att söka det återhållande momentet i form av en stämpelavgift
är, att därigenom samtliga parter, som enligt lag beviljats fri rättegång,
därmed ock gå fria från erläggande av avgiften. Erfarenheten har visat, att i
allmänhet ingå parter äro mera benägna att fullfölja talan i högre instans än de,
som föra rättegång på det allmännas bekostnad. Förklaringen härtill är givetvis,
att för dessa icke förefinnes den anledning till återhållsamhet, som ligger i
risken att nödgas betala kostnaderna. Vill man emellertid undvika denna med
en stämpelavgift förknippade olägenhet, lärer annan utväg ej vara möjlig än att
man, i likhet med vad f. n. gäller vid fullföljd av talan i högsta instansen beträffande
bl. a. ansökan av part att utan hinder av att han ej nedsatt föreskrivet
belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning, få fullfölja talan, anordnar
en förprövning av målet. Att f. n. skrida till så omfattande nyheter i fråga om
gällande processordning för hovrätterna lärer dock ej böra ifrågakomma.

Det kan vidare ifrågasättas, huruvida icke part, som i alla eller i huvudsakliga
delar fått sitt ändringssökande bifallet, bör berättigas att återfå det erlagda
stämpelbeloppet. Ett dylikt medgivande skulle emellertid otvivelaktigt
motverka, vad ovan angivits som ändamålet med införande av en stämpelavgift,

Knngl. Maj:ta proposition nr 190. 17

eller att avhålla parter från ändringssökande i fall, där grundad anledning till
fullföljd ej föreligger.

Vad angår det belopp, vartill stämpelavgiften bör bestämmas, har en
summa av 25 kronor funnits skälig. Då avgiften ej lämpligen kan göras progressiv
— i sådant avseende möta hinder av praktisk art, vilka svårligen torde
kunna övervinnas — synes avgiften tills vidare böra begränsas till nämnda summa.
Skulle erfarenheten utvisa, att en stämpel av angiven storlek ej utövar den verkan
å fullföljdsfrekvensen, som beräknats, far framdeles tagas under övervägande, huruvida
stämpelbeloppet bör höjas eller till äventyrs mera effektiva åtgärder tillgripas.

Svea hovrätt har i utlåtande den 20 december 1922 anfört:

Genom vadebevisens beläggande med en stämpelavgift av 25 kronor har
man velat vinna ett korrektiv mot missbruket av rätt till fullföljd av talan mot
underrätts utslag i mål, som kunna fullföljas efter vad. I promemorian synes
man ej hava förbisett, att ett dylikt korrektiv måste anses i lika hög grad erforderligt
beträffande flertalet besvärsmål. Då man emellertid avstått från framläggande
av förslag i sådant hänseende, har såsom skäl härför anförts, att de åtgärder,
som kunde ifrågakomma, skulle påfordra ändringar i rättegångsbalken,
något som ansetts icke utan tvingande skäl böra äga rum. Det är emellertid av
stor vikt, att även i fråga om besvärsmålen — bland vilka vissa grupper synas
vara stadda i ständigt stigande — åtgärder vidtagas i syfte att stävja obehörigt
ändringssökande; och även härvidlag torde införande av en stämpelavgift lämpligen
kunna komma till användning. Önskvärt synes vara, att såväl besvärsskrifter
som vadeinlagor — däremot icke vadebevis — beläggas med stämpelavgift,
något som torde kunna genomföras utan någon som helst ändring i rättegångsbalken.

En annan åtgärd i samma syfte som de nu föreslagna, torde måhända
också böra tagas i övervägande, nämligen att, på sätt i promemorian antytts,
införa skyldighet för part, som fullföljer talan till hovrätt, att nedsätta visst belopp
till säkerhet för motparts kostnadsersättning.

Göta hovrätt har i yttrande den 20 december 1922 anfört:

Den ifrågasatta åtgärden, att till minskning av tillströmningen av vademål
till hovrätterna belägga vadebevisen med en stämpel av tjugufem kronor,
anser sig hovrätten icke kunna förorda. Principiellt sett bör enligt hovrättens
förmenande hinder ej sättas, då det gäller fullföljd av talan till andra instans.
Den denna fråga rörande promemorian utvisar, att år 1915 35,8 procent och år
1916 37,2 procent av de till hovrätterna fullföljda vademålen blivit av hovrätterna
ändrade eller återförvisade. Att vid sådant förhållande lägga hinder av föreslagen
art i vägen för den part, som ej åtnöjes med underrätts dom, torde så
mycket mindre vara tillrådligt, som reformen uppenbart måste verka orättvist
genom att huvudsakligen gå ut över de mindre bemedlade, som icke kunna utverka
sig fri rättegång. Däremot kan ej antagas, att man genom en dylik åtgärd
skulle kunna förhindra, fullföljd av just sådana mål, i vilka ändring tydligen
ej kunnat förväntas. Även i anseende till det föreslagna stämpelbeloppet
anser hovrätten förslaget icke vara lyckligt. Tjugufem kronor är uppenbarligen
icke ett tillräckligt belopp att avhålla part från fullföljd i hovrätt. Rättegångskostnaderna
i vademålen uppgå i allmänhet till flera hundra kronor, och vid sådant
förhållande spelar föreslagna beloppet ingen roll. För övrigt håller hov Bihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 153 Käft. (Nr 190.) 3

Kungl. Majds proposition nr 190.

rätten före, att den ifrågasatta stämpelavgiften omöjligen kan få den verkan, att,
såsom antagits i promemorian, antalet fullföljda vaaemål skulle minskas med en
sjättedel. I allt fall finner hovrätten, att införandet av en dylik avgift är av
den ingripande betydelse i avseende å gällande processordning, att åtgärden bör
ske genom ändring i rättegångsbalken och ej, såsom promemorians författare
synes hava avsett, blott genom ändring i förordningen angående stämpelavgiften.

Presidenten, med vilken två hovrättsråd instämde, fann för sin del
ej anledning att motsätta sig införandet av den föreslagna avgiften för
rätt att fullfölja talan emot underrättens utslag i sådana mål, däruti
talan skulle fullföljas efter vad, men ansåg en dylik avgifts införande
vara av den ingripande betydelse med avseende å gällande processordning,
att åtgärden borde ske genom ändring i rättegångsbalken och ej, såsom
promemorians författare syntes hava avsett, blott genom ändring i förordningen
angående stämpelavgiften.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i utlåtande den 18 december
1922 förklarat sig hysa den uppfattningen, att förslaget om stämpelavgift
å vadebevis komme att bliva föga effektivt i det syfte, som
med förslaget avsåges.

Frågan om införande av högre avgift för fullföljd av vadetalan
till hovrätt har tidigare varit aktuell. Då högsta domstolen år 1900 behandlade
ett till densamma remitterat förslag till lag om ändring i vissa
delar av rättegångsbalken, vilket förslag följande år upphöjdes till lag,
hemställde högsta domstolens flesta ledamöter, att vadepenningens belopp,
som i förslaget blivit satt till tre daler, måtte förhöjas; och anfördes i
sådant avseende, att en så ringa avgift som den föreslagna icke kunde
anses ägnad att förebygga förhastad vadeanmälan. Tre av högsta domstolens
ledamöter föreslogo vadepenningens belopp till femton daler och
en till tjugufem daler; sistnämnda ledamot erinrade därjämte, att därest
förslagets bestämmelser rörande borttagande av prestanda i tvistemål och
brottmål godkändes, till hovrätterna komme att fullföljas ett betydligt
större antal mål än hittills, varav åter kunde befaras, att, såframt lagen
icke uppställde något mera kraftigt verkande korrektiv till stävjan de av
ändringssökande, föranlett blott av processlystnad och rättshaveri, tillökning
i hovrätternas arbetskrafter inom kort skulle visa sig erforderlig.
Berörda hemställan vann emellertid icke departementschefens understöd.

Såsom i promemorian framhålles, torde vara nödvändigt att vidtaga
åtgärder i syfte att avhålla parter från ett obehörigt fullföljande
av talan mot underrätts utslag, och synes i sådant hänseende införande
av en avgift för rätt till fullföljd av talan vara ett lämpligt korrektiv.
Göta hovrätt har ansett, att principiellt sett hinder ej bör sättas, då det

Kungl. Maj:ls proposition nr 100.

galler fullföljd av talan till andra instans. Denna mening kan jag icke
dela. Fastmera synes mig, på sätt omförmälda ledamöter i högsta domstolen
anfört, böra fastställas en avgift av sådan storlek, att den är ägnad
att förebygga förhastad fullföljd av talan.

Principiellt sett synes, såsom i promemorian anmärkes, avgift böra
fastställas för fullföljd i såväl vademål som besvärsmål. Ur denna synpunkt
är den lämpligaste anordningen att lägga stämpelavgiften å besvärsskriften
och vadeinlagan. Även om det med hänsyn till den väntade
processreformen kan förefalla önskvärt, att man för närvarande såvitt
möjligt söker undvika ändringar i rättegångsbalken, får denna omständighet
givetvis icke tillmätas avgörande betydelse. Det förhållandet,
att lagen utmätt en relativt kort tid för vads erläggande, lärer ock få
anses såsom ett vägande skäl emot den i promemorian föreslagna utvägen
att belägga vadebeviset med stämpel. Då denna tid allenast utgör
sju dagar, torde för närvarande i ett synnerligen stort antal fall vad
erläggas reservationsvis av rättegångsombudet, enär definitivt besked av
huvudmannen icke hinner inhämtas. Lägges åter avgiften å vadeinlaga
och besvärsskrift, erhåller parten tillräcklig betänketid för fattande av
sitt beslut angående fullföljden.

Till vilket belopp stämpelavgiften bör sättas, kan vara föremål för
olika meningar. Göta hovrätt har ansett, att en avgift av 25 kronor är
för låg för att avhålla från förhastad fullföljd. Å andra sidan synes tills
vidare avgiften böra sättas så låg som möjligt i avbidan på erfarenhet
om vad den kan medföra för verkan och torde den då lämpligen kunna
bestämmas till nämnda i promemorian föreslagna belopp.

Från ifrågavarande stämpelavgift bör, förutom kronan, medellös
person vara befriad, dock allenast under de villkor, som föreskrivas i 7 §
i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften. I överensstämmelse
med vad som gäller i fråga om frihet från fullföljdsavgift
vid fullföljd av talan till högsta domstolen böra dessutom i besvärsmål
från stämpelavgift vara befriade allmän åklagare, tilltalad, som är häktad
i målet, samt annan tilltalad, som för talan i fråga om honom ådömt
ansvar.

I enlighet med vad som nu är sagt har inom finansdepartementet
utarbetats ett utkast till förordning om ändrad lydelse av 8 § i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, vilket såsom
bilaga åtföljer detta protokoll.

Svea hovrätt har framhållit, att för införande av stämpelavgift å
vadeinlaga och besvärsskrift icke erfordras ändring i rättegångsbalken.
Formellt sett torde detta vara riktigt. Å andra sidan lärer, därest inga

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 190.

särskilda bestämmelser meddelas i rättegångsbalken, införandet av stämpelavgift
kunna föranleda rättsförlust i många fall. Om part, som vill ingiva
besvärsskrift eller vadeinlaga, icke samtidigt erlägger den föreskrivna
avgiften, vare sig på grund av okunnighet om stämpelavgiftens existens
eller av annan anledning, skulle vederbörande tjänsteman vara skyldig
att vägra mottaga skriften eller inlagan. Då fullföljdshandlingar ofta
ingivas till hovrätten omedelbart före fatalietidens utgång, kunde i många
fall inträffa, att parten icke hunne anskaffa det erforderliga beloppet
utan ginge sin talan förlustig. För undvikande av dylika rättsförluster
synes böra införas en anordning liknande den, som gäller, då part underlåtit
att till hovrätten ingiva underrättens protokoll. I sådant fall förelägges
kärande eller klagande att inom viss tid inkomma med nämnda
protokoll vid äventyr att, om desamma ej äro i hovrätten tillgängliga,
då målet till avgörande företages, parten skall hava förlorat sin talan.
Motsvarande bestämmelser böra gälla, då part underlåtit att erlägga
stämpelavgift. Stadganden härom torde lämpligen meddelas i 26 kapitlet
7 § och 27 kapitlet 4 § rättegångsbalken samt 218 § utsökningslagen.

Föreläggande att ingiva felande protokoll meddelas av hovrätten.
Vid sådant förhållande borde även föreläggande att erlägga stämpelavgift
givas av hovrätten. Emellertid synes antalet sådana förelägganden kunna
bliva ganska stort, och sysslandet med dessa förelägganden kunde sålunda
komma att väsentligt inkräkta på hovrättens tid och i sin mån
bidraga till ett sämre arbetsresultat. Redan tidigare har fråga varit
uppe att befria hovrättens ledamöter från arbetet med föreläggande
att inkomma med felande protokoll. I betänkande, som den 4 oktober
1918 avgavs av sakkunniga, vilka tillkallats för att inom justitiedepartementet
biträda vid utredning om vissa ändringar i hovrätternas arbetsordningar,
föreslogs sålunda bland annat, att det borde överlämnas åt sekreteraren
att utfärda nämnda förelägganden. Såsom skäl härför anfördes,
att det ej vore behövligt att betunga hovrättsledamöterna med dylikt
arbete, som närmast vore att likställa med expeditionsåtgärder. De sakkunniga
framlade även förslag till de ändringar i 26 kapitlet 7 § och
27 kapitlet 4 § rättegångsbalken, som härav föranleddes. Detta förslag
lämnades av hovrätterna utan anmärkning.

Det synes lämpligt att i detta sammanhang upptaga berörda ändringsförslag.
Beträffande föreläggande att inkomma med felande protokoll
skulle sålunda i lagen allenast stadgas, att sådant föreläggande skall
meddelas part; av vem föreläggandet skall givas, skulle i lagen lämnas
öppet; närmare bestämmelser härom skulle upptagas i arbetsordningarna
för hovrätterna; och torde sekreteraren vara den tjänsteman, åt vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

berörda göromål lämpligen kunde överlämnas. Därest denna ändring vidtages
beträffande föreläggande att inkomma med felande protokoll, skulle
enahanda bestämmelse även meddelas i fråga om föreläggande att erlägga
stämpelavgift.

Då av vederbörande tjänsteman sålunda utfärdat föreläggande icke
skulle komma att expedieras i form av protokollsutdrag, torde erfordras
föreskrift i stämpelförordningen, att sådant föreläggande skall stämpelbeläggas.
»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändrad lydelse
av 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken samt lag om
ändrad lydelse av 218 § och 219 § första stycket utsökning slag en, av
den lydelse bilagor1) vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslagen måtte, för det i 87 § regeringsformen angivna
ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täckes Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:

N. Cervin.

'') Dessa bilagor, vilka bortsett från en redaktionell jämkning äro lika lydande med de vid
propositionen fogade lagförslagen, hava här uteslutits. Omförmälda jämkning består däri att uti 26 kap.
7 § andra stycket rättegångsbalken i stället för orden »föreskriven stämpelavgift» insatts orden »stadgad
stämpelavgift».

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Bilaga.

Utkast

till

Förordning

om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 19 november 1914 (nr 383)

angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 8 § i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften skall erhålla följande ändrade lydelse.

Följande enskilda handlingar skola, även där de äro utfärdade av
offentlig myndighet, förses med stämpel på sätt här nedan stadgas.

Besvärsskrift skall, då den ingives till hovrätt, förses med stämpel
av 25 kronor. Dock må från stämpelavgift, som nu är sagd, vara befriad
allmän åklagare, tilltalad, vilken i målet hålles häktad, annan tilltalad,
som för talan i fråga om honom ådömt ansvar, ävensom medellös
person, då han författningsenligt styrker sin fattigdom eller den eljest
är kunnig, dock att uti sådana mål, där tillämpning av lagen om fri
rättegång kan komma i fråga, stämpelfrihet äger rum endast för de fall,
att fri rättegång beviljats.

Vadeinlaga skall, då den ingives till hovrätt, förses med stämpel
av 25 kronor. Från stämpelavgift, som nu är sagd, skall medellös person
vara befriad, då han författningsenligt styrker sin fattigdom eller den
eljest är kunnig, dock att uti sådana mål, där tillämpning av lagen om
fri rättegång kan komma i fråga, stämpelfrihet äger rum endast för de
fall, att fri rättegång beviljats.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1923.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 mars 1923.

N ärvarande:

justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
13 januari 1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle, för det i 87 § regeringsformen angivna ändamål, inhämtas över
upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt 27
kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken samt lag om ändrad lydelse av 218 §
och 219 § första stycket utsökningslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, assessorn
i Göta hovrätt Erik Bergendal.

Desamma föranledde följande uttalanden av lagrådets ledamöter:

Beträffande obligatorisk kommunikation av besvärsmål:

Köersner:

Jag är synnerligen oviss, om fördelarna av införandet av obligatorisk
kommunikation uppvägas av olägenheterna. Ett så stort dröjsmål
med avgörandet av ett klart mål, som dess kommunicerande måste medföra,
är mycket betänkligt. De kostnader, som utan nytta åsamkas parterna,
kunna också bliva rätt avsevärda. Särskilt gäller det, att klagandens
delgivningskostnader ej sällan stiga till betydliga belopp med hänsyn
till utgifter för stämningsmännens resor samt för besvär och utlägg
med anledning av upprepade delgivningsförsök, nya förelägganden och
annonsering i tidning på grund av omöjlighet att anträffa motparten.
Ur räkningen bör kanske ej heller lämnas, att ej sällan en klagande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

som rätteligen fullföljt sina besvär, blir utsatt för att hans mål blir desert
på grund av mer eller mindre ursäktliga försummelser i fråga om fullgörande
av kommunikationsbeslutet, till vilka icke klaganden själv utan
de, som för hans räkning ombesörjt delgivningen, äro vållande.^ Genom
den obligatoriska kommunikationen kommer antalet av de fall, då klaganden
löper sådan risk, att väsentligt ökas. Förklaranden blir regelmässigt
betungad med utgifter för förklaringens uppsättande. Han vågar säkerligen
i allmänhet efter erhållen delgivning ej underlåta att påkalla biträde,
och ehuru rätt att på egen risk insända förklaringen med posten
är i lag medgiven, anser parten sig nog oftast tvungen att även för ingivandet
anlita ombud.

Med hänsyn till vad rikets hovrätter anfört om betydelsen av att
undvika den tidsförlust för hovrättsarbetet, som orsakas av den dubbla
föredragningen, anser jag mig emellertid icke kunna avstyrka den föreslagna
ändringen av 27 kap. 5 § rättegångsbalken.

Beträffande lagsökningsmålen finner jag mig däremot på de av
Svea hovrätt anförda skäl förhindrad biträda förslaget om införande av
obligatorisk kommunikation och avstyrker alltså den föreslagna ändringen
i 219 § utsökningslagen.

Stenberg:

Trots de betänkligheter, som med fog framställts mot den föreslagna
obligatoriska kommunikationen av besvärsmål i hovrätterna, anser
jag mig dock, enär denna anordning synes kunna i beaktansvärd mån
bidraga till minskning av de i hovrätterna uppkomna betänkliga arbetsbalanserna,
icke böra under nuvarande förhållanden avstyrka en lagändring,
enligt vilken de till hovrätten inkomna besvärsmål i regel skola
kommuniceras utan föregående föredragning; och har jag ej annan erinran
att framställa mot de remitterade lagförslagen i denna del än att
jag på de av Svea hovrätt i dess utlåtande anförda skäl finner den
obligatoriska kommunikationen icke böra utsträckas till lagsökningsmålen
och alltså avstyrker den föreslagna ändringen i 219 § utsökningslagen.

Thulin:

Jag är väl synnerligen tveksam, om de fördelar, man för arbetet
i hovrätterna avsett att vinna genom den föreslagna obligatoriska kommunikationen,
uppväga de olägenheter, som därav föranledas för parterna.
Då emellertid åtgärder måste vidtagas för arbetsbalansernas minskande
i hovrätterna, har jag icke ansett mig böra under nuvarande förhallanden
avstyrka förslagen i förevarande delar. Dock synes det mig kunna

Kungl. Afaj:ts proposition nr 190.

ifrågasättas, om icke, därest obligatorisk kommunikation genomföres, sådana
åtgärder kunde vidtagas, att kommunikationen skedde på officiell
väg, på sätt iakttages i administrativa besvärsmål.

Sundberg:

Obestridligen äro åtskilliga avsevärda fördelar förenade med den
sedan tillkomsten av 1734 års lag tillämpade ordningen för behandling
av besvärsmål, som fullföljts till hovrätt. Till vad i avseende härå framhållits
under förarbetena till de föreliggande förslagen vill jag tillägga,
att med nuvarande ordning den icke klagande parten genom kommunikationen
får sin uppmärksamhet riktad på att bifall till besvären ej är
uteslutet utan det finnes en eller annan omständighet i målet, som kan
föranleda ändring i underrättens utslag, och att sålunda en närmare utredning,
eventuellt med biträde av rättskunnig person, är av nöden för
att få utslaget fastställt. Bliva däremot alla besvär, utan hänsyn till
deras större eller mindre befogenhet, kommunicerade, innebär kommunikationen
i och för sig ingen dylik erinran åt den icke klagande, utan denna
kan, där han icke själv är rättsbildad, antingen, i sin övertygelse att
fog för besvären saknas, helt underlåta att anskaffa och åberopa en för
sakens vinnande erforderlig utredning eller ock se sig nödsakad att för
säkerhets skull föranstalta om en kanske fullständigt irrelevant utredning
till bemötande av besvären eller att anlita hjälp av rättskunnig
person och därigenom ådragas en kostnad, som med våra ganska höga
advokatarvoden icke må bagatelliseras.

Det synes mig icke vara ställt utom tvivel, att verkligen den ifrågasatta
reformen är ägnad att medföra sådan tidsvinst i hovrätternas arbete,
att man fördenskull bör avstå från de fördelar den nuvarande ordningen
medför. Frågan härom beror till väsentlig del av det sätt, varå
inkomna besvärsmål i hovrätten föredragas. Sker föredragningen, såsom
sig bör, sålunda, att föredraganden strax framhåller de omständigheter,
som enligt hans mening kunna föranleda bifall till besvären, lärer i ett
stort antal fall föredragningen av mål, vari kommunikation skall äga
rum, icke behöva bliva synnerligen tidsödande. Har åter ett besvärsmål
blivit fullständigt föredraget, innan kommunikation av besvären beslutas,
lärer vid dess förnyade föredragning såsom skriftväxlingsmål en viss tidsbesparing
i regel vara vunnen genom den tidigare föredragningen; hänsynen
härtill må antagas hava utgjort grunden för den i hovrätternas
arbetsordningar intagna bestämmelsen därom att brottmål i regel skall,
ändå att förklaring infordras, avgöras å den division, som en gång fått
detsamma sig tilldelat.

Bihang till Riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 153 käft. (AV 190.) 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

I detta sammanhang må, i anledning av den jämförelse föredragande
departementschefen anställt med kommunikationerna i högsta instans,
erinras, att till följd av den grundliga behandling och det allsidiga
bedömande ett dit fullföljt mål förut fått i hovrätten mera sällan
torde i målet föreligga omständigheter, som vid detsammas föredragning
kunna strax framhållas såsom av beskaffenhet att böra föranleda
ändring i hovrättens utslag.

En viss tidsvinst skulle kunna åstadkommas därigenom att mål av
vidlyftigare beskaffenhet undantoges från fullständig föredragning såsom
besvärsmål. Härför torde knappast erfordras någon lagändring. Det
kan nämligen ej med nu gällande lag anses uteslutet, att mål, som ej
kräver särskilt skyndsam behandling, av hovrätten kommuniceras allenast
på grund av dess vidlyftighet och att alltså den föredragande medgives
rätt att på sådan grund, utan att hava berett sig på målets fullständiga
föredragning, anmäla detsamma till kommunikation; vissa allmänna regler
i dylikt hänseende synas, tillämpade utan formalism, måhända under
tillsyn av en utav hovrätten därtill utsedd ledamot i hovrätten, vara
ägnade att under nuvarande anhopning av mål i hovrätterna, som uppgives
väsentligen bero av en under kristiden exceptionellt stegrad tillströmning
av mål, åstadkomma arbetsbesparing utan alltför stort inkräktande
å de med den nuvarande ordningen förenade fördelarna.

Ifrågasättas må ock, huruvida icke den åsyftade arbetsbesparingen
skulle i tillfredsställande mån och med avsevärt mindre olägenheter än
enligt de föreliggande förslagen kunna vinnas genom att låta inkomna
besvärsmål föredragas inför allenast tre ledamöter, som, där de vore ense
om att fastställa det slut, vartill underrätten kommit, slutligen prövade
besvären men eljest beslöte desammas kommunikation.

Då emellertid hovrätterna nu samtliga förklarat, att en beaktansvärd
tidsvinst kan förväntas uppstå genom en lagändring i förslagens
syfte, en åsikt, som av flertalet ledamöter i Svea hovrätt i annat, bland
handlingarna tillgängligt ärende uttryckes så, att »den nu förekommande
dubbla föredragningen av ett stort antal besvärsmål innebär tydligen ett
slöseri med hovrättens sessionstid, varav rättsskipningen i det hela lider
förfång, framför allt under en period av stor arbetsbalans», anser jag
mig ej höra avstyrka förslagen i förevarande delar.

Beträffande stämpelavgift för fullföljd av talan till hovrätt:

Köersner:

Det är enligt min mening mycket tvivelaktigt, om rätten att fullfölja
talan till andra instans bör göras beroende på erläggande av en

Kungl. Maj:U proposition nr 190.

fullföljdsavgift. Såsom i ärendet gjorts gällande, synes nämligen befogenheten
att anlita den andra instansen principiellt sett böra vara fri,
dock möjligen med den inskränkningen att skyldighet bör införas att
nedsätta visst belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning.

Anses det emellertid, att en dylik fullfölj dsavgift i syfte att avhålla
part från att fullfölja talan bör lagstadgas, lärer den icke kunna
sättas till så lågt belopp som 25 kronor. I allt fall ansluter jag mig
därutinnan till vad som anförts i Göta hovrätt, att jag anser införandet
av en dylik avgift vara av den ingripande betydelse i avseende å gällande
processordning, att åtgärden bör ske genom ändring i allmän
lag. Även om det av praktiska skäl skulle finnas lämpligt, att fullfölj
dsavgiften utgår i form av stämpel, måste således i processlagstiftningen
inflyta bestämmelser ej mindre om fullföljdsavgiftens belopp än
även om de omständigheter, som kunna befria från avgiftens erläggande.

På anförda skäl finner jag mig förhindrad att tillstyrka framläggandet
för riksdagen av de föreslagna ändringarna i rättegångsbalken
26 kap. 7 § andra stycket och 27 kap. 4 § tredje stycket samt i utsökningslagen
218 § andra stycket.

Stenberg:

Mot förslaget att för hämmande av den ökade tillströmningen av
mål till hovrätterna stadga skyldighet för part, som vill fullfölja talan
från lägre instans, att erlägga viss avgift till staten torde avgörande
principiella skäl ej kunna anföras. Skall något avsevärt resultat vara
att av en sådan åtgärd förvänta, synes emellertid en väsentligt högre
avgift än 25 kronor böra fastställas.

Då den föreslagna avgiften icke är avsedd att utgöra ersättning
för den enskildes anlitande av ett statens organ utan huvudsakligen är
av samma karaktär som den fullfölj dsavgift, som uttages då mål från
hovrätt dragés under högsta domstolens prövning, torde de bestämmelser,
genom vilka den nya avgiften införes, böra givas ej, såsom nu föreslås,
i en skatteförfattning utan i allmän lag. De lagrum, som härvid närmast
erbjuda sig, äro 26 kap. 5 § och 27 kap. 1 § rättegångsbalken
samt 211 § utsökningslagen, i vilka lagrum stadganden kunde intagas,
att part, som inger vadeinlaga eller besvärsskrift, skall därvid foga fullfölj
dsavgift av visst belopp, dock med de undantag, som angivits i det
framlagda utkastet till förordning om ändrad lydelse av 8 § i stämpelförordningen,
och med tillägg att jämväl kronan skall vara fri från
avgiften.

Mot de redan enligt de remitterade förslagen i rättegångsbalken

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

och utsökningslagen inrymda föreskrifter, som äga samband med den
nya avgiften, har jag intet att erinra.

Därest det huvudsakliga stadgandet om denna avgift införes i stämpelförordningen,
må uppmärksammas, att i fråga om densamma bleve tilllämplig
även bestämmelsen i andra stycket av förordningens 21 § och
att sålunda part, som fått vidkännas avgiften men förmenar, att den
icke bort utgå, skulle äga att hos Konungen göra ansökan om restitution
av avgiften. Då sådan rätt ej synes vara förenlig med den prövning av
partens skyldighet i förevarande hänseende, som enligt förslagen skall
ske i hovrätten, lärer det bliva nödvändigt att i sagda § av stämpelförordningen
göra undantag med avseende å ifrågavarande avgift.

Thulin:

För min del anser jag, att även om den föreslagna avgiften på
besvärsskrifter och vadeinlagor, mot vilken jag ej funnit något att erinra,
skall utgå i form av stämpel, vars belopp bestämmes i stämpelförordningen,
de närmare reglerna i vilka fall sådan avgift skall utgå, om
sättet för vinnande av befrielse därifrån etc. böra upptagas i allmän lag.
De bestämmelser, som meddelats om avgift vid fullföljd till högsta domstolen,
torde därvid kunna tjäna till vägledning.

Mot det remissen bilagda förslaget till förordning om ändrad lydelse
av 8 § i stämpelförordningen anser jag mig i allt fall böra erinra, att
föreskrifter om stämpel å besvärsskrifter och vadeinlagor ej lämpligen
böra införas i nämnda §, som, på sätt framgår jämväl av dess sista
stycke, i övrigt endast avser handlingar, som medföra upplåtelse av
rättighet eller åtagande av förpliktelse, vilket ej är fallet med besvärsskrifter
och vadeinlagor.

Uttrycket hovrätt i det avsedda tillägget till 8 § bör utbytas mot
rikets hovrätter, då krigshovrätten ej därunder skall inbegripas.

Sundberg:

De i de remitterade förslagen intagna stadgandena i 26 kap. 7 §
andra stycket och 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken samt 218
§ andra stycket utsökningslagen sammanhänga med avsedda tillägg till
gällande stämpelförordning angående besvärsskrifts och vadeinlagas beläggande
med stämpelavgift. Då denna stämpelavgift icke ifrågasättes i
statsfinansiellt intresse, utan det i motiven angivna syftet med densamma
är att förhindra tillströmningen av mål till hovrätterna, måste reglerna
därom anses innebära uppställande av fordran på visst prestandum för
fullföljd av talan och lära förty vara att hänföra till frågor, varom för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mäles i § 87 regeringsformen. Med hänsyn härtill anser jag mig ej
kunna tillstyrka, att de remitterade förslagen i dessa delar göras till
föremål för proposition till riksdagen; men hemställer jag — som icke
har något att erinra vare sig mot att för rätt till fullföljd av talan till
hovrätt uppställas villkor av huvudsakligen det innehåll, som angives i
ett till lagrådet överlämnat utkast till förordning om ändrad lydelse av
8 § i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
med tillägg att kronan skall vara fri från avgiften, eller mot
föreläggande, på sätt förslagen innehålla, vid underlåtenhet att behörigen
erlägga sålunda föreskriven stämpelavgift — att, därest dylikt prestandum
anses böra lagfästas, detta må ske medelst vidtagande av erforderliga
ändringar i 26 kap. 5—7 §§ och 27 kap. 1—4 §§ rättegångsbalken
samt 213, 217 och 218 §§ utsökningslagen.

Mot de ifrågaställda lagändringarna beträffande föreläggande att
till hovrätt ingiva underrättens protokoll eller vadebevis både lagrådet
intet att erinra.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler efter
gemensam beredning med chefen för finansdepartementet lagrådets den
9 i denna månad avgivna utlåtande över de till lagrådet den 13 januari
1923 remitterade förslag till lag om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt
27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken samt lag om ändrad lydelse av
218 § och 219 § första stycket utsökningslagen.

Föredraganden anför härvid:

»Vidkommande frågan om obligatorisk kommunikation av besvärsmål
i hovrätt hava lagrådets samtliga ledamöter, om ock med framhållande
av vissa enligt deras mening med en dylik anordning förbundna olägenheter,
funnit övervägande skäl att icke avstyrka remitterade förslaget, så
vitt angår 27 kap. 5 § rättegångsbalken. Beträffande lagsökningsmålen
hava två ledamöter, med åberopande av vad Svea hovrätt härutinnan
anfört, avstyrkt den föreslagna ändringen i 219 § utsökningslagen, under
det att övriga två ledamöter icke i detta avseende gjort särskilt uttalande.

Då de inom lagrådet avgivna yttrandena innefatta ytterligare
vitsord om behovet av ifrågavarande lagändringar och då de betänkligheter,
som i vissa avseenden framförts, varit föremål för noggrant övervägande
under ärendets föregående behandling, finner jag mig böra vidhålla
den ståndpunkt, jag vid remissen till lagrådet angivit.

I fråga om införande av stämpelavgift vid fullföljd av talan till
hovrätt har en ledamot i lagrådet avstyrkt de remitterade förslagens
framläggande för riksdagen. Övriga ledamöter hava, var och en i särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

avgivet utlåtande med sinsemellan skiljaktiga motiveringar, gjort gällande
den uppfattning, att erforderliga bestämmelser angående ifrågavarande
avgift, mot vars berättigande dessa ledamöter icke i princip haft någon
erinran, böra införas i rättegångsbalken och utsökningslagen. Jämväl
den ledamot, som avstyrkt förslaget, har anslutit sig till den mening,
att en avgift av förevarande slag icke bör fastställas utan att bestämmelser
därom inflyta i processlagstiftningen.

När en av lagrådets ledamöter yttrar, att vid ifrågavarande föreskrifters
upptagande i allmän lag de bestämmelser, som meddelats om
avgift vid fullföljd till högsta domstolen, torde kunna tjäna till vägledning,
är det icke fullt klart, om han tänkt sig, att fullföljdsavgiften till
hovrätten skulle gestaltas på samma sätt som motsvarande avgift till
högsta domstolen, d. v. s. den gamla revisionsskillingen, för vilken det
mest karaktäristiska kännemärket är, att den återbetalas till klaganden,
när denne vinner bifall till sitt ändringssökande.

Då jag för min del icke kan tillstyrka, att de för fullfölj dsavgiften
till högsta domstolen sålunda gällande bestämmelserna erhålla motsvarande
tillämpning i''fråga om fullföljd från underrätt till hovrätt, vill jag med
ett par ord motivera denna min ståndpunkt.

Berörda förhållande beträffande fullfölj dsavgift till högsta domstolen
har sin historiska upprinnelse däri, att — likasom vad mot underrätts
dom i gamla tider innefattade ett slags vadhållning med underdomaren
rörande riktigheten av hans dom — revisionsansökningen ursprungligen
gestaltade sig såsom en liknande vadhållning med hovrätten. Gillade konungen
hovrättens dom, ägde hovrätten enligt 1734 års lag (B.B. 30:17)
behålla de 200 daler, som där nedsatts; ändrade konungen domen, hade
hovrätten däremot att återbära beloppet. Först 1854 ändrades denna bestämmelse
därhän, att revisionsskillingen skulle tillfalla kronan i stället
för hovrätten, när hovrättens dom av konungen gillades.

I nya lagberedningens principbetänkande 1884 föreslogs, att part,
som ville söka revision, skulle inom viss i rättegångslagen fastställd tid
anmäla detta hos överrätten samt, till belopp och på sätt i rättegångstaxan
närmare bestämdes, erlägga viss rättegångsavgift. I motiveringen
framhöll beredningen, att den rättegångsavgift, mot vilken revisionsskillingen
sålunda enligt förslaget skulle utbytas, borde liksom alla andra
sådana ovillkorligen tillfalla staten. Det oegentliga förhållande, som nu
ägde rum, nämligen att part ägde återbekomma revisionsskillingen, därest
överrättens dom ändrades, skulle följaktligen komma att upphöra.

Nya lagberedningens förslag har ännu icke lett till någon ändring i

Kungl. May.ts proposition nr 190.

lagstiftningen.. Enligt alltjämt gällande lag har revisionsskillningen eller,
såsom den efter 1915 års lagändring numera kallas, fullföljdsavgiften så*
lunda närmast karaktären av ett på förhand deponerat bötesbelopp, vars
förlust den klagande parten får vidkännas, när hans ändringssökande ogillas.
Det är lätt att inse, hur oegentligt detta processuella straff ofta kan
komma att verka och hur olämpligt det vore att, bara därför att man
hittills icke funnit möjlighet att avskaffa denna kvarleva från en svunnen
tids lagstiftning i fråga om fullföljd till högsta domstolen, utsträcka
dess tillämplighetsområde även till hovrätterna.

Jag vidhåller alltså den ståndpunkt jag intagit i det remitterade
förslaget, nämligen att avgiften skall erhålla karaktären av stämpel,
d. v. s. en oberoende av målets utgång till statsverket inflytande
avgift av skattenatur, avsedd att utgöra ett bidrag från den rättsökande
parten till täckande av statsverkets kostnader för rättsskipningens
upprätthållande. Utom de rent principiella skälen tala för denna anordning
även praktiska skäl av icke oväsentlig betydelse. Ur redovisningssynpunkt
måste det nämligen med hänsyn till det mycket stora
antal fall, där ifrågavarande avgift skulle ifrågakomma, vara en
enkel och ändamålsenlig anordning att uppbära avgiften i form av
stämpel.

I själva verket synes också flertalet av lagrådets ledamöter icke
hava haft något att erinra mot avgiftens utgående i form av stämpel,
men hava de önskat att reglerna härom skulle inflyta i själva rättegångsbalken
och icke i stämpelförordningen. Till stöd för kravet på bestämmelsernas
intagande i rättegångsbalken har av olika ledamöter i lagrådet
anförts, att införandet av en dylik avgift vore av den genomgripande
betydelse i avseende å gällande processordning, att åtgärden borde ske
genom ändring i allmän lag, att avgiften icke vore avsedd att utgöra ersättning
för den enskildes anlitande av ett statens organ utan huvudsakligen
vore av samma karaktär som fullfölj dsavgiften vid måls dragande
under högsta domstolens prövning, samt att då denna stämpelavgift
icke ifrågasattes i statsnnansiellt intresse, utan det i motiven
angivna syftet med densamma vore att förhindra tillströmningen av mål
till hovrätterna, reglerna därom måste anses innebära uppställande av
fordran på visst prestandum för fullföljd av talan och förty vore att hänöra
till frågor, varom förmäldes i § 87 regeringsformen.

Mot vad sålunda anförts vill jag till en början erinra, att enligt
det remitterade förslaget 26 kap. 7 § och 27 kap. 4 § rättegångsbalken
samt 218 § utsökningslagen skola erhålla en lydelse, vilken förutsätter
erläggande av en stämpelavgift såsom villkor för rätt att fullfölja talan.

Kung! Maj:ls proposition nr 190. 33

Härigenom blir frågan om införandet av ifrågavarande avgift underkastad
prövning i samma ordning som rättegångslagstiftningen i allmänhet, d. v. s.
i överensstämmelse med § 87 regeringsformen. Att sedan frågorna om
stämpelbeloppets storlek, om sättet för dess erläggande och om villkoren
för befrielse därifrån regleras på samma sätt som beträffande andra
stämpelavgifter, torde icke kunna anses innebära någon olägenhet. Avgiftens
likhet med den forna revisionsskillingen eller nuvarande fullföljdsavgiften,
kan jag, såsom av det förut sagda framgår, icke tillmäta någon
betydelse i detta avseende. Och den omständigheten att uppmärksamheten
riktats på ifrågavarande avgift främst ur synpunkten, att någon
hämsko härigenom skulle erhållas på det obehöriga eller tanklösa fullföljandet
av mål från underrätterna till hovrätterna, utesluter självfallet
icke, att avgiften även har sin betydelse ur statsfinansiell synpunkt.
Det kan för övrigt förtjäna att framhållas, att ehuru en rättssökandes
eftersättande av skyldigheten att erlägga stämpelavgift i fråga om lagfart
eller inteckning för honom kan medföra rättsförlust, det dock icke ansetts
nödigt att beträffande nämnda skyldighet meddela föreskrifter av allmän
lags natur. Slutligen må det erinras därom, att medan rättegångsutgifterna
i underrätten i viss utsträckning kunna regleras i rent
administrativ ordning, nämligen i den mån de utgå i form av expeditionslösen,
nu ifrågavarande avgift skulle fastställas i den av riksdagen
antagna stämpelförordningen. Någon fara för att riksdagen skulle komma
att genom godkännande av oskäliga stämpelbelopp pålägga de rättssökande
en otillbörlig beskattning torde icke vara för handen.

Inom lagrådet har det framhållits, att en så låg avgift som 25 kr.
i varje mål av de slag, varom här är fråga, icke skulle få så stor
betydelse såsom avhållande moment. Då jag icke velat följa de anvisningar,
som på olika håll givits därom, att avgiften borde sättas högre
än till nämnda belopp, har detta främst föranletts av hänsyn till vår
föråldrade lagstiftning om ersättning för rättegångskostnad. Så länge
en i hovrätt vinnande part, när underrättens dom gått honom emot, ej
kan få ersättning för sina i hovrätten havda utgifter, torde staten icke
kunna anses befogad att pålägga den klagande parten några verkligt
betungande rättegångsavgifter. Slutligen må framhållas, att i fiskalisk
avseende även en så låg avgift som den nu föreslagna, erlagd i exempelvis
7,000 mål om året, skulle innebära ett bidrag av icke mindre än
175,000 kr. till betäckande av statsverkets årliga kostnader för rättsskipningen
i överrätterna.

Av vad nu anförts lärer följa, att jag icke funnit anledning frångå
de remitterade lagförslagen. Frågan om erforderliga ändringar i stäm Uihctng

till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 153 käft. (Nr 190.) 5

34.

Kungl. Matris proposition m 196.

pelförordhingen torde senare under denna dag komma att anmälas av
chefen, för finansdepartementet. Jag hemställer alltså, att omförmälda
lagförslag, efter en mindre redaktionell jämkning: i förslaget till ändrad
lydelse av 26 kap. 7 § rättegångsbalken, måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.»

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter:
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition, av den lydelse bilaga vid detta; protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

N.. Cervin.

Stockholm 1923. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & SiSner.

330398