Kungl. Maj:ts 'proposition nr 19 år 1967 (Proposition 1967:19)

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 19 år 1967

Nr 19

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 juni 194-2 (nr 350) om fornminnen,
m. to.; given Stockholms slott den 27 januari 1967.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj.-t härmed föreslå riksdagen att anta härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen,

2) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser
om sjöfynd,

3) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 22 april 1938 (nr 121) om
hittegods.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bestämmelser om skydd för vissa äldre sjöfynd
införs i lagen om fornminnen. I samband därmed föreslås ändringar i 1918 års
lag om sjöfynd och hittegodslagen. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1
april 1967.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand.

Nr 19

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen

Härigenom förordnas, dels att 17 § lagen den 12 juni 1942 om fornminnen
skall upphöra att gälla, dels att 11, 16, 19 och 20 §§ lagen skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer,
betecknade 9 a § och 9 b §, samt omedelbart före 9 a § en ny rubrik av nedan angiven
lydelse.

{Nuvarande lydelse) {Föreslagen lydelse)

Om skeppsvrak.

9a§.

Bestämmelserna i 1 och 6—9 §§
gälla i tillämpliga delar i fråga om
skeppsvrak, om minst etthundra år
kan antagas ha förflutit sedan skeppet
blev vrak, samt om föremål som
påträffas i eller i närheten av sådant
vrak och har samband med detta.
Bestämmelserna i 6 § andra stycket
gälla härvid även ägare av vattenområde.

Riksantikvarien får låta undersöka
och bärga skeppsvrak och annat föremål
som avses i första stycket samt
vidtaga annan åtgärd för föremålets
skydd och vård. Riksantikvarien får
medgiva annan att under villkor som
riksantikvarien bestämmer företaga
undersökningen och bärgningen.

Före vidtagandet av åtgärd som
avses i andra stycket skall markens
eller vattenområdets ägare underrättas.
Medför åtgärden att kostnad eller
sltada åsamkas ägaren eller annan,
skall skälig ersättning därför gi -

vas.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 19 år 1967

(.Nuvarande lydelse)

Hittar någon i annat fall än i 10 §
avses föremål, vartill ägare ej finnes,
och kan det antagas vara minst etthundra
år gammalt, skall föremålet
tillfalla upphittaren med skyldighet,
där det helt eller delvis är av guld,
silver eller koppar eller ock påträffats
jämte sådant föremål, att mot
lösen hem bjuda det till kronan.

Fråga om---------

Sker inlösen, ---------

(.Föreslagen lydelse)

Tillstånd till åtgärd som avses i 6 §
första stycket får lämnas vrakets eller
annat föremåls ägare även om det
icke föreligger sådant skäl för åtgärden
som angives där.

9 b §.

Bärgas sådant skeppsvrak eller annat
föremål som avses i 9 a § och finnes
ej ägare till föremålet, skall det
tillfalla kronan. Bestämmelserna i
10 § andra stycket samt 12 och 13 §§
äga motsvarande tillämpning i fråga
om sådant föremål.

11 §•

Hittar någon i annat fall än i
9 a § eller 10 § avses föremål, vartill
ägare ej finnes, och kan det antagas
vara minst etthundra år gammalt,
skall föremålet tillfalla upphittaren
med skyldighet, där det helt
eller delvis är av guld, silver eller
koppar eller ock påträffats jämte sådant
föremål, att mot lösen hembjuda
det till kronan.

— av riksantikvarien.

— —--därtill äro.

Den som olovligen företager sådan
åtgärd med avseende å fast fornlämning
som i 1 § andra stycket sägs
eller uraktlåter i 8 § andra stycket
stadgad anmälningsskyldighet straffes
med dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårade,
fängelse i högst sex månader. Han
vare ock skyldig att ersätta all kostnad
som föranledes av förseelsen.

Den som----------

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967.

Den som i fråga om fast fornlämning
eller sådant skeppsvrak eller annat
föremål som avses i 9 a § utan
lov vidtager åtgärd som sägs i 1 §
andra stycket eller underlåter att
fullgöra anmälningsskyldighet enligt
8 § andra stycket dömes till böter. Är
brottet grovt, är straffet fängelse i
högst sex månader. Han är även
skyldig att ersätta all kostnad som
föranledes av brottet.

--hembjudas kronan.

1 sand. Nr 19

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 19 år 1967

(.Nuvarande lydelse)

I ärende ---------

Över länsstyrelsens beslut må klagan
hos Konungen i vederbörande
statsdepartement föras i den ordning
som är stadgad för ekonomimål i allmänhet.

Över riksantikvariens beslut i fråga
som avses i denna lag må besvär
anföras hos Konungen i vederbörande
statsdepartement inom trettio
dagar från det klaganden erhöll del
av beslutet.

(.Föreslagen lydelse)

slutliga avgörande.

Talan mot länsstyrelsens beslut
enligt denna lag eller bestämmelse
som meddelats med stöd av lagen föres
hos Konungen genom besvär.

Talan mot riksantikvariens beslut
enligt denna lag föres hos Konungen
genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1967.

Beträffande talan mot riksantikvariens beslut, som meddelats före denna lags
ikraftträdande, skall 20 § i dess äldre lydelse tillämpas.

Kungl. Maj:ts •proposition nr 19 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd

Härigenom förordnas, att i lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser
om sjöfynd skall införas en ny paragraf, betecknad 9 §, av nedan angiven lydelse.

9 §•

Om vissa äldre sjöfynd stadgas i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1967.

Kungl. Maj ds ''proposition nr 19 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 22 april 1938
(nr 121) om hittegods

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 22 april 1938 om hittegods1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §

Om fornfynd och sjöfynd stadgas Om skeppsvrak och fornfynd samt

särskilt. om sjöfynd stadgas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1967.

1 Senaste lydelse av 11 § se 1942: 351.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 19 år 1967

XJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25
november 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Kling, Edenman, Johansson, Hermansson,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstiftning
om skydd för vissa äldre sjöfynd och anför.

Inledning

Frågan om en särskild lagstiftning om skydd för vissa äldre sjöfynd har aktualiserats
genom framställningar i ämnet. I skrivelse till chefen för justitiedepartementet
den 15 december 1959 begärde riksantikvarieämbetet en undersökning
om och på vad sätt skeppsvrak och andra sjöfynd kan tillförsäkras skydd
mot åverkan. Sedermera gjorde statens sjöhistoriska museum i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 10 mars 1965 en liknande framställning.

Med anledning av framställningarna har inom justitiedepartementet upprättats
en promemoria med förslag till lagstiftning om skydd för vissa äldre sjöfynd
(Stencil Ju 1965:13). I promemorian föreslås dels en lag om skydd för
vissa äldre sjöfynd, dels vissa följdändringar i gällande lagstiftning.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern, Svea
hovrätt, chefen för marinen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,
riksantikvarieämbetet, fiskeristyrelsen, rikspolisstyrelsen, statens sjöhistoriska
museum, Nordiska museet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län, Svenska Sportdykarförbundet,
Bergnings- och Dykeri AB Neptun, Göteborgs Bogserings- o. Bärgnings AB,
Sjöfartsmuseet i Göteborg och Svenska stadsförbundet.

Gällande rätt m. m.

I Sverige finns inte någon lagstiftning med direkt syfte att skydda äldre sjöfynd.
Bestämmelser till skydd för vissa s. k. fasta fornlämningar och för fornfynd
meddelas emellertid i lagen den 12 juni 191$ (nr 350) om fornminnen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

I lagens 1 § stadgas att fasta fornlämningar är fredade såsom minnen
av vårt lands tidigare inbyggare. Utan tillstånd enligt bestämmelserna i lagen
får fast fornlämning inte grävas ut, rubbas, täckas över eller genom plantering
eller bebyggelse eller på annat sätt förändras, skadas eller tas bort. Tillsynen
över fasta fornlämningar utövas av riksantikvarien. Lagens 2 § innehåller
en uppräkning av vad som är fasta fornlämningar. Till sådana räknas: högar av
jord och sten som uppförts av människor under forna tider (gravhögar, gravrösen,
tingshögar och annat jämförligt); gravbyggnader av sten jämte hölje,
andra gravar och gravfält från forna tider; domarringar, skeppssättningar och
andra fordom lagda eller resta stenar; stenar och bergytor med inskrifter, bilder,
andra ristningar eller målningar, sliprännor (svärdslipningsstenar), offergropar
(älvkvarnar), offerkällor och andra kultplatser samt tingsplatser fian forna tider;
stenkors och andra vårdar som under forna tider upprests för andaktsövningar
eller till minne av någon person eller tilldragelse och jämförliga minnesmärken;
lämningar av fordom övergivna bostäder, boplatser eller arbetsplatser
samt bildningar som uppkommit vid bruket av sadana bostäder eller platser,
övergivna borgar, slott, kyrkor, kapell, kloster, kyrkogårdar, skansar, vallar,
vallgravar och andra märkliga byggnader som uppförts eller anlagts under forna
tider eller lämningar därav; lämningar av vardkasar samt märkliga färdvägar,
vägmärken, broar och jämförliga anläggningar från forna tider, fasta naturföremål
till vilka åldriga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna.
I 3 § ges föreskrifter om hur fast fornlämnings utsträckning på marken skall
bestämmas. Stadgandet innehåller en regel om att till fast fornlämning hör så
stort område på marken som behövs för att bevara fornlämningen och bereda
det utrymme omkring den som är nödvändigt med hänsyn till dess art och betydelse.
Föreskrifter ges också om hur gränsen kring en fast fornlämning skall
bestämmas. I b § stadgas att länsstyrelsen äger meddela föreskrifter som pakallas
för att bevara fast fornlämnings helgd och att länsstyrelsen äger bestämma
det vite som krävs för att trygga att föreskrifterna iakttas. Riksantikvarien
äger enligt 5 § låta undersöka, sätta i stånd och inhägna fast fornlämning.
Riksantikvarien får vidare på mark som hör till fornlämningen röja eller vidta
annan åtgärd som fordras för skydd och vård av fornlämningen. Riksantikvarien
kan också medge annan att undersöka fast fornlämning på villkor som
riksantikvarien bestämmer. Om det är nödvändigt får riksantikvarien ta hand
om fast fornlämning eller del därav för att ställa upp den eller bereda den vård
på annan plats. Sådant omhändertagande får ske också i fråga om fornlämning
eller del därav som murats eller timrats in i hus, bro eller annan byggnad. I
6 § stadgas att den som vill rubba, ändra eller ta bort fast fornlämning kan
få tillstånd därtill av riksantikvarien, om fornlämningen medför hinder eller
olägenhet som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse. Av intresse i
sammanhanget är vidare bestämmelsen i 8 § andra stycket. Enligt denna gäller
att om fast fornlämning som förut ej varit känd påträffas under grävning
eller annat arbete skall arbetet omedelbart avbrytas i vad det rör fornlämningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

och den som leder arbetet utan dröjsmål anmäla förhållandet hos riksantikvarien
eller ombud som denne utsett. Krävs det med anledning av arbetsföretaget
undersökning av fornlämningen eller åtgärd för att bevara den skall
kostnaderna härför enligt .9 § åvila företaget, om det inte på grund av särskilda
förhållanden är obilligt.

I lagen om fornminnen stadgas vidare i en särskild avdelning om fornfynd
i 10 § att föremål som anträffas i fast fornlämning och har samband med denna
tillfaller staten. Skedde fyndet vid vetenskaplig undersökning till vilket riksantikvarien
gett sitt tillstånd, kan riksantikvarien tillerkänna den som låtit utföra
undersökningen skälig ersättning för nödiga kostnader och arbete som varit
förenat med undersökningen. Påträffas föremålet utan samband med sådan
undersökning, äger riksantikvarien förordna att hittelön skall utgå om det är
skäligt. Hittar någon i annat fall än som avses i 10 § föremål vartill ägare ej
finns och kan föremålet antas vara minst 100 år gammalt, tillfaller det enligt

11 § upphittaren med skyldighet för denne att, om föremålet helt eller delvis
är av guld, silver eller koppar eller påträffats tillsammans med sådant föremål,
mot lösen hembjuda det till staten. Om sådant fynd skall upphittaren enligt

12 § utan dröjsmål göra anmälan hos riksantikvarien eller ombud som denne
utsett eller hos polismyndighet. Han är också pliktig att på anmaning lämna ut
föremålet och att noggrant uppge platsen för fyndet och omständigheterna vid
detsamma. Av övriga bestämmelser i denna avdelning bör nämnas den i 15 §
om att riksantikvarien äger låta undersöka eller medge annan att på villkor
som riksantikvarien bestämmer undersöka plats för fornfynd även om den ej
är att hänföra till fast fornlämning. Länsstyrelsen äger i sådant fall vid vite
fridlysa platsen intill dess undersökningen utförts, om det kan ske utan att
därigenom vållas väsentlig olägenhet.

I 1 § lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd
stadgas att den som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller
i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar övergivet fartyg eller skeppsvrak
eller redskap eller gods som hör till fartyg, är skyldig att anmäla fyndet
hos polis- eller tullmyndighet. Bestämmelsen gäller oavsett om vad som bärgats
har tagits upp från botten eller anträffats flytande på vattnet eller drivet på
stranden. I lagens följande paragrafer ges bestämmelser om besiktning av fyndet
och kungörelse om bärgningen med föreläggande för ägaren att anmäla sig
hos tullförvaltningen samt bestämmelser om vem det bärgade under skilda förutsättningar
skall tillfalla.

Lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods innehåller bestämmelser om
skyldighet för den som hittar något att utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet
hos polismyndighet och om skyldighet för polismyndighet att kungöra fyndet
eller, om ägaren är känd, underrätta honom. Vidare föreskrivs att ägare som anmäler
sig inom viss tid är berättigad att återta hittegodset mot att han ersätter
polismyndigheten och upphittaren deras skälig kostnader i anledning av
fyndet samt skälig hittelön. Ger ägaren sig till känna, skall hittegodset till

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

falla upphittaren. Lagen om hittegods gäller enligt uttryckligt undantag inte
fornfynd och sjöfynd.

Av övriga nordiska länder har Danmark, Finland och Norge sedan
år 1963 särskilda lagbestämmelser om äldre sjöfynd.

I Danmark har bestämmelserna meddelats i en särskild lag, Lov om beskyttelse
af historiske skibsvrag m. v. av år 1963. I 1 § stadgas att föremål, inbegripet
skeppsvrak, som finns på havsbotten i danska farvatten och som kan
antas ha gått förlorade för mer än 150 år sedan tillhör staten, om inte någon
styrker sin äganderätt. I 2 § stadgas att riksantikvarien ger föreskrifter om de
anordningar som han finner nödvändiga för att skydda eller bärga föremål som
enligt 1 § tillhör staten. Utan tillstånd får föremålen inte bärgas eller på något
sätt skadas ens om det sker endast genom att bottenförhållandena ändras på
eller omkring den plats där föremålen finns. Inträffar det att någon utan att
ha avsett det får upp föremål som enligt 1 § tillhör staten, skall det enligt
3 § överlämnas till riksantikvarien. Upphittaren har i sådant fall inte rätt till
bärgarlön, men riksantikvarien kan utge gottgörelse till honom.

I Finland gäller enligt 20 § 1 mom. lag om fornminnen av år 1963 att i havet
eller vattendrag anträffat vrak av fartyg eller annan farkost som kan antas vara
minst 100 år gammalt eller del av sådant vrak är fredat. I fråga om vrak
och del därav gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om fast fornlämning.
Föremål som anträffas i vrak som avses med bestämmelserna eller uppenbart
härstammar från sådant tillfaller staten. Om sådana föremål gäller i övrigt i
tillämpliga delar bestämmelserna om lösa fornföremål. Den som finner vrak eller
annat föremål som avses med bestämmelserna skall utan dröjsmål anmäla detta
till arkeologiska kommissionen.

I Norge stadgas i 12 a § lov om fornminne av år 1951 att mer än 100 år gamla
båtar, skeppsskrov med tillhörande föremål eller del av sådana föremål är statens
egendom, »når det synest klårt etter tilh0va åt det ikkje lenger er rimeleg
von om å finna ut kven som er eigar». Staten kan förordna om fridlysning. Har
fridlysning skett gäller vad som är stadgat om fast fornminne. Intill dess fridlysning
skett gäller lagens bestämmelser om lösa fornminnen i tillämpliga delar.

Departementspromemorian

I departementspromemorian behandlas inledningsvis frågan om behovet
av lagstiftning till skydd för äldre sjöfynd.

I promemorian konstateras att en sjöfarande nation som den svenska under
generationernas gång förlorat åtskilliga fartyg och att vraken efter fartygen i
en efter deras ålder stigande grad kan vara av betydande kulturhistoriskt intresse.
Vraken i svenska farvatten och särskilt Östersjön kan erbjuda ett utmärkt
material för kulturhistoriska studier. Skeppsmasken, som enligt vad som
är allmänt bekant fördärvar träskroven, uppträder nämligen inte i bräckt vat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

ten. Det framstår enligt promemorian som ett intresse av vikt att det finns bestämmelser
som säkerställer att sådana vrak till forskningens fromma skyddas
från okontrollerade ingrepp av enskilda.

Många svenska skeppsvrak från gångna tider är enligt vad som redovisas i
promemorian kända till namn och art bl. a. genom uppgifter i den samtida litteraturen.
Ofta har också ett vraks plats på detta sätt blivit känd. Inte sällan
har emellertid platsidentifieringen föregåtts av ett långvarigt och mödosamt
forskningsarbete i arkiven och på ett många gånger svårbestämbart sjöområde.
Även i gångna tider har bärgningar företagits, merendels i statlig regi. Bärgningarna
har gällt lösa fynd såsom skeppskanoner och kanonkulor samt delar
av rigg och bordläggning (svartek). Någon systematiskt bedriven bärgning med
vetenskapligt inslag torde dock knappast ha förekommit förrän vid bärgningen
av regalskeppet Wasa. På grund av svårigheterna för enskilda att utan dykarteknisk
utrustning och erfarenhet bedriva undersökningar på större vattendjup
har hitintills säkerligen inte förelegat någon större fara för rovdrift.

På senare tid har situationen vad gäller möjligheterna att bärga skeppsvrak
och att ta till vara föremål från vrak tydligt förändrats. Med den ökade tillgången
på dykeriutrustning av jämförelsevis enkel och billig typ (grodmansutrustning)
har nämligen den s. k. sportdykningen vunnit allt större anslutning.
Inom vårt land finns enligt tillgängliga uppgifter inemot 2 000 sportdykare.
Flertalet av dem är organiserade i sportdykarklubbar. Uppskattningsvis
finns det ett 50-tal klubbar. Sportgrenen har också ett riksförbund, Svenska
sportdykarförbundet, med cirka 800 medlemmar.

Det framhålls i promemorian att riksantikvarieämbetet och statens sjöhistoriska
museum, enligt vad som framgår av deras framställningar om skydd mot
åverkan på fartygsvrak, uppmärksammat att sportdykningen efter vrak utövas
i ökad omfattning. Ämbetet och museet har därvid på det hela taget inte
ansett sig i varje fall f. n. behöva befara ett kommersiellt tillvaratagande av
föremålsbeståndet. Det kan enligt promemorian också på goda grunder antas,
att sportdykningen i allmänhet bedrivs mer för lusten att i en okänd miljö
göra upptäckter i fråga om alster av mänsklig verksamhet och i fråga om
den submarina växt- och djurvärlden än för möjligheterna till inkomstbringande
förvärv. Eftersom sporten medför kostnader för personlig utrustning, farkoster,
lyftanordningar och annat sådant, kan man emellertid inte bortse från att
vrakdelar, balkar, däcksplankor, spiror och andra föremål kan komma att tas
till vara för att säljas i befintligt eller bearbetat skick för att helt eller delvis
täcka omkostnaderna. Redan ett till synes ringa ingrepp på ett skeppsvrak kan
föra med sig att en vetenskaplig undersökning omintetgörs eller åtminstone väsentligt
försvåras. Ett ingrepp på bordläggning eller spantresning kan göra det
omöjligt att få information om byggnadstekniska detaljer, och ett föremål av
unik art kan helt undandras forskningen. Härtill kommer intresset av att i lag
fastställa i vad mån fynd överhuvudtaget kan anses tillkomma upptäckarenupphittaren
med eller utan skyldighet för denne att avstå desamma till staten

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

mot lösen. Det är vidare ett musealt-tekniskt intresse att redan från början
säkerställa att föremålen tas till vara under former som erbjuder möjligheter
att för framtiden bevara dem i nöjaktigt skick. De rådande förhållandena är
inte tillfredsställande vare sig ur fornvårdens eller ens ur sportdykningens synpunkt.
De institutioner som svarar för fornvården har nämligen med hänsyn
till bl. a. tillgång på medel och personal inte möjlighet att tillhandahålla personer
med erforderlig vetenskaplig och submarin utbildning i sådan omfattning
att en systematisk fältforskning kan ordnas i institutionernas regi. Det
synes därför ändamålsenligt att en uttrycklig reglering av förhållandena i fråga
om sjöfynd kommer till stånd. Vid närmare eftersinnande framstår det som
oegentligt att fornlämningar och fornfynd på och i jorden skyddas genom en
ganska detaljerad lagstiftning medan sjöfynden ur kulturhistorisk synpunkt
lämnas åt sitt öde. I sammanhanget anmärks att man också i våra grannländer
uppmärksammat de faror som en okontrollerad vrakletning innebär.

I promemorian uttalas allmänt i fråga om syftet med lagstiftningen att
det bör vara att skydda skeppsvrak och andra sjöfynd med hänsyn till deras ur
skilda synpunkter kulturhistoriska värde och att hindra enskilda från att okontrollerat
utnyttja fynden. Vidare bör beaktas att sjöfynd kan råka i fara för
förstöring utan att det är fråga om ett avsiktligt ingrepp. Så kan vara fallet
vid upprensning av en farled och vid sandupptagning som bedrivs i större skala.
Fara för att vrak skadas eller täcks över kan vidare uppkomma vid utfyllnad
för kaj- eller industrianläggningar. Behovet av skydd för sjöfynd får emellertid
inte leda till att onödiga hinder uppställs för en i övrigt legitim och nödvändig
verksamhet. Bestämmelserna bör ges ett innehåll som tillgodoser såväl de vetenskapliga
synpunkterna som möjligheterna till samarbete mellan de fornvårdande
institutionerna och sportdykarna.

I anslutning till frågan om behovet av lagstiftning till skydd för sjöfynden
behandlas i promemorian frågan om det önskade skyddet skall ges i en särskild
lag eller inom ramen för lagen om fornminnen.

I promemorian anförs att lagen om fornminnen närmast motiverades av den
förstöring av fornminnen och fornfynd som ägt rum dels i samband med bl. a.
vägdragning, husbyggnad och utnyttjande av grustäkter dels av ren obetänksamhet
eller okunnighet. I fråga om sjöfynd ligger saken enligt promemorian
annorlunda till. Sportdykning efter vrak och andra sjöfynd sker enligt sakens
natur i avsikt att förutom att lokalisera och identifiera skeppsvrak bärga föremål
från fyndplatsen. Riksantikvarieämbetet har visserligen kunnat utverka
fridlysning av vrak med tillämpning av 15 § lagen om fornminnen. Det kan emellertid
enligt promemorian inte vara fråga om en direkt tillämpning av bestämmelsen
på sjöfynd. I förarbetena till lagen om fornminnen (prop. 1942:8 s. 53)
uttalades, att genom 15 § skulle kunna vinnas ett temporärt skydd för »depå-,
moss- och boplatsfynd». Vidare är att märka att förordningen den 29 november
1867 (nr 71) angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, som gällde
före lagen om fornminnen, reglerade hur hembudsskyldighet i fråga om lösa

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

fornfynd skulle fullgöras av den som i jorden, i vatten, i gamla byggnader och
annorstädes fann sadana föremal (8 §). Nagon sadan antydan om sjöfynd finns
inte i lagen om fornminnen. En analog tillämpning av lagens 15 § kan enligt
promemorian, hur befogad den än synes vara, alltid bli satt i tvivelsmål, vilket
uppenbarligen inte är ägnat att öka stadgandets tillämpning. Inte heller är
det i längden nöjaktigt med en fridlysning som inte enligt uttryckliga lagbestämmelser
kan fullföljas med föreskrifter om hur det i fortsättningen skall förfaras
med fyndet.

Enligt promemorian kan intresset av ett skydd för äldre skeppsvrak uppenbarligen
inte tillgodoses inom ramen för lagen om fornminnen. Inte heller övrig
lagstiftning som reglerar förhållandet mellan tillvaratagaren-upphittaren och en
existerande ägare är vare sig avsedd eller ägnad att ta till vara de intressen
som det är fråga om.

En viktig fråga vid en författningsmässig reglering på detta område är frågan
om rätten till sjöfynden.

Svaret på frågan vem det tillkommer att disponera över skeppsvrak och andra
sjöfynd beror enligt promemorian till stor del på den åldersgräns som sätts för
att ett sjöfynd skall falla under lagstiftningens tillämpningsområde. I fråga om
äldre sjöfynd kan det från juridisk-teknisk synpunkt råda tvekan om det rör
sig om övergivna ting eller om förlorade ting. Den förstnämnda kategorien anses
omfatta ting i fråga om vilka ägaren medvetet gett upp sitt äganderättsanspråk,
medan han vad gäller den senare kategorien väl förlorat rådigheten över
tinget men inte för den skull kan anses ha avstått från sitt äganderättsanspråk.
I regel kommer väl den situationen att föreligga att ett skeppsvrak som
legat på sjöbotten en viss längre tid måste betraktas som övergivet. Ett löst
bottenfynd, varmed får förstås ett fynd utan påtagligt samband med ett skeppsvrak,
kan givetvis ha i juridisk-teknisk mening förlorats. Det är emellertid föga
realistiskt att i fråga om ett föremål som sedan lång tid legat på sjöbotten räkna
med att en ägare skall ge sig till känna. Det skulle i så fall vara fråga om att
ombord på ett sjunket fartyg funnits värdebeständiga föremål såsom guld och
ädla stenar. I ett sådant fall kan dock rimligen begäras, att intressenten-ägaren
genom bärgningsförsök eller på annat sätt gett till känna att han inte avstått
från sin rätt till godset. Sådana fall torde inte ha förekommit. Vad gäller föremål
som en gång i tiden tillhört en enskild kan självfallet en undersökning leda
fram till ägarens nuvarande rättsinnehavare-arvingar. I den mån ägaren varit
en juridisk person, t. ex. ett aktiebolag, är väl heller inte uteslutet att denna juridiska
person alltjämt existerar. Ett verklighetsnära övervägande leder emellertid
onekligen fram till att ägare eller hans rättsinnehavare i privaträttslig mening
med till visshet gränsande sannolikhet inte längre finns vad gäller sjöfynd av
viss högre ålder. Det synes i lagstiftningen inte ens i fråga om fartyg som en gång
tillhört staten och som sedermera gått förlorade böra göras gällande att staten
tiderna igenom behållit sin ursprungliga äganderätt.

Övervägandena i denna del leder till ett förordande av en bestämmelse av

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

innehåll att såväl skeppsvrak med vad därtill hör som lösa bottenfynd av viss
betydande ålder skall tillfalla staten.

Vad gäller den tidsgräns som skall sättas för att ange den minsta tid
under vilken ett vrak eller annat föremål skall ha legat på sjöbotten för att
omfattas av lagstiftningen framhålls att man i såväl Finland som Norge räknat
med 100 år. Samma tidrymd gäller f. ö. enligt den svenska lagen om fornminnen
för skyldigheten att till staten hembjuda lösa fornfynd av guld, silver
eller koppar. Däremot gäller i Danmark en tid av mer än 150 år för att sjöfynd
skall tillhöra staten. Även om man i fråga om lösa fornfynd på och i jorden
funnit att också ett fynd med en ålder som föga överstiger 100 år skulle kunna
vara av intresse ur fornminnesvårdens synpunkt, torde enligt promemorian en
sådan tidrymd för sjöfyndens del vara för kort för att konstituera ett kulturhistoriskt-sjöhistoriskt
värde som inte kan tillgodoses på annat sätt. Detta resonemang
synes hållbart hur än utgångspunkten för tidsberäkningen bestäms.
En ytterligare synpunkt som talar för en utvidgning av den tidrymd av 100 år
som anges i lagen om fornminnen är att ju längre tid som förflutit innan lagen
blir tillämplig på ett sjöfynd, desto större blir sannolikheten för att någon ägare
inte längre finns. Om hur utgångspunkten för tidsberäkningen
skall bestämmas anförs i promemorian att lagen om fornminnen utgår från
fornfyndets tillkomstår. Föremålet skall kunna antas vara minst 100 år gammalt.
Den norska lagen talar om mer än 100 år gamla båtar, skeppsskrov o. s. v.
Det är inte helt klart om därmed avses att tiden skall räknas från det fartyget
gick förlorat eller från fartygets tillkomst. Den finska lagen talar mer otvetydigt
om vrak av fartyg eller annan farkost, som kan antas vara minst 100 år gammalt.
Den danska lagen avser vrak som kan antas ha gått förlorat för mer än 150 år
sedan. Enligt promemorian synes det av flera skäl vara att föredra att räkna tiden
från det ett fartyg kan antas ha gått förlorat. Ofta nog är den tidpunkten
känd. I andra fall torde den någorlunda väl kunna fastställas med ledning av
historiska källor. Därför förordas en bestämmelse av innehåll, att ett föremål för
att omfattas av lagen skall kunna antas ha gått förlorat för mer än 150 år sedan.

Efter mönster av den norska lagen bör man enligt promemorian till bestämmelsen
om att sjöfynd som gått förlorat för mer än 150 år sedan tillhör staten
knyta reservationen att det efter omständigheterna synes uppenbart att någon
enskild ägare inte längre finns. En sådan reservation bör inte föranleda bestämmelser
om kungörelseförfarande i avsikt att nå ägaren. Ett kungörande skulle
innebära endast en formalitet till föga eller ingen nytta.

Till de objekt som bör omfattas av lagen hänförs i promemorian i första
hand skeppsvrak. Det synes emellertid uppenbart att också vrak av farkoster
som inte kan betecknas som skepp, t. ex. mindre fiskefartyg, livbåtar och kanoter,
bör omfattas av lagen. Vidare föreslås att man skiljer mellan vrakfynd och
löst sjöfynd. Med vrakfynd förstås fynd av vrak av fartyg och andra farkoster
jämte föremål som hör till vraket och som befinner sig i vraket eller dess närhet.
Till löst sjöfynd hänförs föremål utan påtagligt samband med visst vrak. Det har

Kungl. Ma]ds proposition nr 19 år 1967

övervägts att i lagen exemplifiera vad som skall räknas till lösa föremål som
hör till vrak. Tydligt är att dit skall räknas lösa utrustningsdetaljer t. ex. roder,
master, block, åror och bestyckning. Dit skall också räknas de en gång ombordvarandes
personliga utrustning och fartygslast. Eftersom en exemplifiering
måste bli ofullständig och därför kanske också vilseledande, bör det enligt promemorian
lämpligen överlåtas till praxis att fälla avgörandet i tveksamma fall.

Vad angar lagens tillämpningsområde i geografisk mening synes enligt
promemorian bestämningen i 1918 års lag om sjöfynd kunna tjäna till förebild.
Med den modifiering som i förslaget görs av den angivna bestämningen
skall den föreslagna lagen tillämpas på sjöfynd, som påträffas på sjöbotten inom
svensk skärgård eller vid svensk kust eller på botten av svenska insjöar, älvar,
åar eller kanaler.

I fråga om rätten att undersöka och bärga sjöfynd föreslås i promemorian
olika regler för vrakfynd och löst sjöfynd.

Vrak bör inte bli föremål för ingrepp innan vetenskaplig expertis fått tillfälle
till de åtgärder som anses behövliga. I lagen bör därför stadgas förbud att undersöka
eller bärga vrak förrän fyndet anmälts och tillstånd lämnats till arbetet.
Föibudet synes böra utsträckas att gälla också lösa föremål som påträffas i
vraket eller i dess närhet och som uppenbarligen en gång funnits i eller på
fartyget. Det är utan vidare uppenbart att riksantikvarien bör äga föranstalta
om att ett vrakfynd skall undersökas och bärgas. Givetvis kommer det att
bero på de ekonomiska och personella resurser som står riksantikvarien till
buds om en sådan undersökning och bärgning kan komma till stånd i ett enskilt
fall. Har anmälaren av fyndet de kvalifikationer som krävs, bör riksantikvarien
kunna överlåta på honom att utföra undersöknings- och bärgningsarbetet på
villkor som riksantikvarien föreskriver.

Något förbud mot att bärga ett löst sjöfynd bör däremot inte uppställas. Det
synes tillräckligt att fyndet anmäls och att därvid anges fyndplats, tid för fyndet
och de närmare omständigheterna vid fyndet.

Enligt promemorian kan det efter vad erfarenheten torde ha visat inte uteslutas
att ett fynd när det blivit känt blir föremål för okontrollerade ingrepp
från andra än den ursprunglige upptäckaren. Det synes bl. a. av detta skäl
nödvändigt att det blir möjligt att fridlysa fyndplatsen för tiden intill dess
fyndet blivit undersökt och bärgat. I förslaget har därför intagits bestämmelser
som ger länsstyrelse rätt att vid vite fridlysa plats för såväl vrakfynd som —
även om det mera undantagsvis lär bli påkallat — löst sjöfynd. Regelmässigt
blir det riksantikvarien som tar initiativ till en sådan åtgärd.

En betydelsefull fråga är enligt promemorian frågan om den ersättning
för nedlagt arbete som bör tillkomma upphittaren-upptäckaren av sjöfynd.
Promemorieförslaget upptar som redan nämnts en bestämmelse om att
alla sjöfynd tillhör staten under förutsättning att det efter omständigheterna synes
uppenbart att enskild ägare ej längre finns. Utrymme finns således inte för
en upphittarens principiella rätt till sjöfynd vare sig med eller utan hembuds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

skyldighet. Däremot skall enligt förslaget såväl föremål som ingår i ett vrakfynd
som lösa sjöfynd tillfalla upphittaren, om riksantikvarien finner att fyndet
inte är av den vetenskapliga eller historiska betydelse att det bör behållas av
staten. Regeln om att fyndet tillfaller upphittaren bör enligt promemorian gälla
också ett vrak i dess helhet eller vad som återstår av ett vrak som på grund av
tidigare åverkan eller genom inverkan av havsströmmar eller andra förhållanden
är i sådant skick att det saknar musealt intresse. En sådan reglering av förhållandet
mellan staten och upphittaren-upptäckaren synes kunna bidra till
att kulturhistoriskt intresserade sportdykare behåller sitt intresse för sjöfynd.
Självfallet är emellertid att en upphittare inte bör lämnas utan ekonomiskt
vederlag för utfört arbete i fråga om fynd som staten behåller. I sådant fall
skall riksantikvarien därför äga tillerkänna upphittaren ersättning för nödiga
kostnader och utfört arbete i anledning av fyndet. Riksantikvarien skall därutöver
äga förordna om hittelön. Enligt promemorian synes det kunna ge
upphov till tvistigheter om det inte i lagförslaget anges någon grund för beräkning
av hittelönen när det är fråga om föremal som helt eller delvis är av guld
eller silver. I promemorian föreslås därför att hittelön i dessa fall utgår efter
samma normer som i lagen om fornminnen. Hittelön skall ej utga vid fynd som
görs vid vetenskaplig undersökning vartill riksantikvarien gett sitt tillstand
eller för fynd av vrak.

Görs sjöfynd i samband med arbetsföretag kan det uppstå en konflikt
mellan företagarens intresse av att arbetet fortgår utan att hindras av fyndet
och den fornminnesvårdande myndighetens intresse av möjlighet till vetenskaplig
undersökning och eventuellt tillvaratagande av fyndet. Situationen synes enligt
promemorian kunna tillfredsställande bemästras genom bestämmelser om att
arbetet i fråga omedelbart skall avbrytas i vad det berör sjöfyndet och om att
fyndet genom företagsledarens försorg utan dröjsmål skall anmälas till riksantikvarien,
hans ombud eller polismyndighet. Därefter bör riksantikvarien skyndsamt
pröva frågan om hur det skall förfaras med fyndet. Riksantikvarien har
härvid att göra en avvägning för vilken bör gälla att beslutet inte får vålla hinder
eller olägenhet för arbetets fortgång som inte står i rimligt förhållande till
fyndets betydelse.

Promemorieförslaget upptar slutligen efter förebild från lagen om fornminnen
bestämmelser om anmälningsplikt, överlåtelse av fynd på museum, straff, handräckning,
rätt för länsstyrelse att meddela interimistiska beslut, fullföljdsrätt
mot beslut, som meddelats av länsstyrelse eller riksantikvarien, och tillämpningsföreskrifter.

Enligt promemorian torde som följdändringar till den särskilda lagstiftningen
om skydd för sjöfynd böra göras hänvisningar till denna i lagen med vissa
bestämmelser om sjöfynd och i lagen om fornminnen.

Det i promemorian framlagda förslaget till lag om skydd för vissa äldre sjöfynd
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 19 år 1967

Remissyttrandena

Förslaget att genom lagstiftning skapa ett skydd för äldre sjöfynd bemöts
positivt av samtliga remissinstanser, av vilka många uttryckligen vitsordar
behovet av lagstiftning. Svenska sportdykarförbundet anser dock att
orsaken till att det behövs lagstiftning i promemorian alltför ensidigt angetts vara
sportdykarrörelsens utveckling. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar
i sammanhanget att hittillsvarande svårigheter för de kulturvårdande organen
att systematiskt ta till vara de kulturhistoriska intressen som bl. a. vrakfynden
representerar i vissa avseenden mera beror på otillräcklig tillgång på personal
och medel än på brister i lagstiftningen. De nuvarande lagreglerna är emellertid
enligt länsstyrelsens mening alltför knapphändiga och oklara.

Förslaget att ge bestämmelserna om skydd för sjöfynd i en särskild lag
har i allmanhet mte föranlett någon erinran från remissinstanserna. Nordiska
museet finner det välbetänkt att inte foga bestämmelserna till lagen om fornminnen
bl. a, av det skälet att någon exakt motsvarighet till fasta fornlämningar
i denna lags mening inte förekommer bland sjöfynden. Svea hovrätt
anser däremot principen för lagstiftningen — att skydda föremål med hänsyn
till deras kulturhistoriska värde — i viss mån tala för att anknyta de erforderliga
bestämmelserna till lagen om fornminnen. Hovrätten vill dock inte motsätta
sig reglering i särskild lag, eftersom bestämmelserna blir ganska vidlyftiga
och dessutom berör föremål som klart avgränsas från de föremål som
avses i lagen om fornminnen. En av hovrättens ledamöter förordar att bestämmelserna
om sjöfynd, om de inte lämpligen kan ges genom tillägg till lagen om
fornminnen, i vart fall bör ges ett innehåll som i den mån avvikelser inte är
nödvändiga överensstämmer med denna lag. Ett visst skydd synes enligt riksantikvarieämbetets
mening kunna beredas sjöfynd genom lagen om fornminnen.
Sålunda kan äldre fartygsvrak tryggas mot okontrollerade ingrepp genom de
bestämmelser i 15 § denna lag vilka ger ämbetet befogenhet att självt eller
genom annan undersöka plats för fornfynd. Vidare kan kulturhistoriskt värdefulla
fynd av föremål av guld, silver eller koppar tillföras staten med stöd av
föreskrifterna om hembud i 11 och 12 §§ samma lag. Lagen om fornminnen
har emellertid också med den tolkning som ämbetet gett den inneburit ett
bristfälligt skydd särskilt vad gällt äldre skeppsvrak. Ämbetet noterar att
promemorian intar den ståndpunkten att lagen om fornminnen inte är tilllämplig
pa föremål som finns på botten av hav, sjöar och vattendrag med
undantag av sådant som kan inrymmas under begreppet fast fornlämning. Skulle
denna tolkning vara riktig, är det enligt ämbetets mening än mer behövligt med
ny lagstiftning än vad ämbetet förutsatte i sin skrivelse den 15 december 1959.
Ovissheten om hur lagen om fornminnen skall tolkas talar enligt ämbetet för
att skyddet för sjöfynd behandlas i särskild lagstiftning. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län ställer sig kritisk till att bestämmelserna om skydd för sjöfynd
meddelas i en särskild lag. Länsstyrelsen finner det för överskådlighetens

2 g Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

skull angeläget att lagstiftningen om sjöfynd respektive fornminnen mte splittras
på ett flertal författningar och förordar med hänsyn härtill att de bestämmelser
som behövs i fråga om skydd för sjöfynd tas in i 1918 års lag om sjöfynd
eller i lagen om fornminnen.

Den föreslagna lagstiftningen tillgodoser inte intresset av att bereda skydd
för båtfynd i fast mark påpekar stadsantikvarien i Stockholmi. Eftersom många
sådana fynd gjorts i samband med bro och tunnelarbeten inom staden och
vtterligare fynd kan väntas vid kommande arbeten, de sistnämnda i allt större
utsträckning under ledning av privata entreprenörer, anser stadsantikvarien det
vara angeläget att den förevarande lagstiftningen eller lagen om fornminnen
kompletteras. överståthåUarämbetet, som instämt i stadsantikvariens yttiande,
framhåller som sin mening att den önskvärda kompletteringen bor ske genom
tillägg till lagen om fornminnen.

I fråga om rätten till sjöfynden uttalar Svea hovrätt att förslagets
bestämmelser om att föremål under vissa förutsättningar skall tillfalla staten synes
innebära att det föreskrivs en presumtion för statens äganderätt. Hovratten
anser det med den föreslagna åldersgränsen vara realistiskt att som regel rakna
med att ägare till föremålen inte längre finns. Med beaktande av presumtionens
styrka ifrågasätter hovrätten, om inte bestämmelserna bör ges en formulering av
innebörd att föremålen skall anses tillhöra staten, för såvitt inte enskild styrker
sin äganderätt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolins län finner sig inte kunna
instämma i förslagets regel om att vrakfynd och löst sjöfynd under vissa förutsättningar
tillhör staten. Enligt 1918 års lag om sjöfynd förutsätts att det
finns en ägare till ett vrak, oavsett dess ålder. Det finns inte någon bestämmelse
om att äganderätten till ett vrak eller delar därav skulle upphöra medan det
ligger kvar på den plats där fartyget gått under. Någon form av kungörande —
förslagsvis i överensstämmelse med bestämmelserna i 1918 års lag om sjöfynd
bör därför föregå en förklaring om att ett fynd tillhör staten. Därigenom skulle
i allt fall ett rättsligt förfarande upprätthållas.

Den i promemorian föreslagna t i d s g r ä n s e n av 150 år för att ett föremål
skall falla under lagens tillämpning har upptagits till granskning av flera remissinstanser.
Länsstyrelsen i Stockholms län och landsantikvarien i Stockholms län
anser denna gräns vara lämpligt avvägd. Svea hovrätt anser att regeln om
150 år bör gälla i fråga om vrakfynd men ifrågasätter om mte tiden för Övriga
föremål bör sättas till 100 år. Smycken och liknande föremal som gatt förlorade
för 100_150 år sedan kan nämligen vara av sådant kulturhistoriskt värde att

de bör omfattas av skyddslagstiftningen.

En gräns vid 100 år förordas av Nordiska museet. Ett vrakfynd omfattar
vanligen skrov med fast inredning, utrustning, besättningens personliga tillhörigheter
samt last. I flertalet vrakfynd som gjorts på senare år har fartygslasterna
visat sig vara mycket värdefulla ur kulturhistorisk synpunkt. De uto-ör
slutna, väl bevarade och väl daterade fyndkomplex och har stor betydelse
inte minst som illustrationsmaterial till den handelsstatistik som grundar sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

på fraktlistor och andra arkivaliska källor. När det gäller skeppslasterna intresserar
sjöfynden alla museer med kulturhistoria och konsthantverk på sitt program.
Hittills bärgade vrakfynd i Östersjön är från nyare tid och ett stort antal
föremål kan på väsentliga punkter komplettera de samlingar som Nordiska
museet förvärvat på annat sätt. Med hänsyn i första hand till fartygslasterna
finner museet den åldersgräns som föreslås i promemorian alltför hög. De kulturhistoriska
intressena skulle enligt museets mening tillgodoses vida bättre med
en åldersgräns på 100 år. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som utgår
från att lagen om fornminnen i princip också omfattar sjöfynd, påtalar att det
genom de skilda tidsgränserna kommer att vara oklart huruvida 11 § lagen om
fornminnen gäller för sjöfynd som gått förlorade för högst 150 år sedan. Enligt
länsstyrelsens mening kan det med hänsyn till lagförslagets regel i 5 § om att
staten kan efterge sin rätt till fynd som saknar kulturhistoriskt intresse knappast
möta betänkligheter att bestämma tidsgränsen till den som gäller enligt lagen
om fornminnen, dvs. till 100 år.

En mera elastisk tidsgräns som innebär skydd för sjöfynd som gått förlorade
»under gangna tider» förordas av riksantikvarieämbetet och statens sjöhistoriska
museum. Ämbetet anför att enligt 2 § lagen om fornminnen gäller i fråga om
objekt som skapats av människohand och är att hänföra till fast fornlämning
att de skall vara från »forna tider». Vidare stadgas i 1 § lagen om byggnadsminnen,
att byggnad som bevarar egenarten hos »gången tids» byggnadsskick
under viss ytterligare förutsättning kan förklaras för byggnadsminne. I båda
dessa lagar är således en mer elastisk tidsgräns avgörande för frågan om de
viktigare objekten skall omfattas av lagstiftningen eller ej. Enligt ämbetet bör
det finnas anledning att som minne av vår kulturutveckling bevara också
fartyg som gått förlorat inom en sådan mer elastisk tidsgräns och som kanske
konstruerats för ett speciellt ändamål och därför är enastående i sitt slag.
Begreppsmässigt måste flera beröringspunkter anses föreligga mellan fast fornlämning,
byggnadsminne och fartygsvrak. Tidsgränsen 150 år synes ämbetet
alltför vid. Ämbetet föreslår att lagförslagets 1 § ändras på så sätt att föremål
som gått förlorade under »gången tid» tillhör staten.

Frågan om till de skyddade objekten bör hänföras även lösa sjöfynd har
berörts av nagra remissinstanser. Riksantikvarieämbetet erinrar om att promemorians
förslag härvidlag sträcker sig längre än vad som gäller om lösa fynd
enligt lagen om fornminnen. När det gäller sjöfynd föreligger det väsentligt
sämre möjligheter för myndigheterna att slå fast varifrån fynden härrör än i
fråga om fynd pa land. De uppgifter som lämnas av dykaren-bärgaren måste
i allmänhet godtas, eftersom kontrollmöjligheter ofta saknas. För att förseelser
mot bestämmelser om skydd för vrak skall kunna beivras, är det därför av stor
betydelse att vederbörande ej kan undandra sig ansvar endast genom att påstå
att bärgade föremål är lösfynd. Härtill kommer det förhållandet att sjöbotten
i t. ex. »naturliga hamnar» utgör rika gömmor för lösfynd av stort kulturhistoriskt
värde. Dessa »hamnar» kan jämföras med »lämningar av fordom övergivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

bostäder, boplatser eller arbetsplatser samt bildningar som uppkommit vid bruket
av dylika bostäder eller platser» enligt 2 § lagen om fornminnen. Sådana
platser, utan anordningar som gör dem till fasta fornlämningar, kan sedan
hundratals år oavbrutet ha begagnats som ankarplatser av sjöfarande. Enligt
ämbetets uppfattning är därför de bestämmelser om löst sjöfynd som föreslagits
av stort värde när det gäller att trygga alla de slag av bottenfynd som kan
komma i fråga på en sådan plats.

Svenska sportdykarförbundet, som anser det vara tillräckligt om äldre vrak
och lösa föremål som påträffas i närheten av sådana vrak får tillfalla staten,
framhåller att det saknas anledning att behandla de lösa sjöfynden efter andra
principer än dem som anges i It och 12 §§ lagen om fornminnen.

Sjöfartsstyrelsen påpekar att den föreslagna lagtexten inte innehåller någon
begränsning med avseende på nationaliteten, ehuru det i motiveringen talas om
vrak av svenska fartyg. Styrelsen anser det vara riktigt att även fartyg av utländskt
ursprung som har kulturhistoriskt värde skall tillfalla svenska staten.
Härigenom undgås också eventuella svårigheter att fastställa nationaliteten på
mycket gamla vrak.

I fråga om lagstiftningens tillämpningsområde i geografisk mening
anser justitiekanslern att fynd inom rikets vattenområden över huvud, inre vatten
som territorialhav, bör omfattas av bestämmelserna. Chefen för marinen anser
att lagstiftningen bör anges avse svenskt sjöterritorium och fiskeristyrelsen,
som är inne på liknande tankegångar, ifrågasätter om inte tillämpningsområdet bör
anpassas till lagstiftningen om Sveriges sjöterritorium. Sjöfartsstyrelsen anser
det ligga nära till hands att ange tillämpningsområdet till det svenska sjöterritoriet
men finner sig böra ifrågasätta om inte lagens bestämmelser bör utsträckas
till att omfatta hela den svenska delen av kontinentalsockeln, sådan denna bestämts
enligt förslaget till lag om kontinentalsockeln. Styrelsen framhåller vidare
att uttrycket sjöbotten, som inte är adekvat i andra fall än där fråga är om
botten under insjöar, bör utbytas mot havsbotten.

I fråga om det i promemorian föreslagna förbudet att undersöka vrakfynd
förutsätter Svea hovrätt att därmed avses förfarande som innebär ingrepp i
eller förändring av fyndet, dvs. sådant förfarande som är straffbelagt enligt
förslaget. Det skulle nämligen, menar hovrätten, vara orealistiskt att anta
att en sportdykare som upptäcker ett vrak inte skulle omedelbart närmare
besiktiga sitt fynd. Liknande synpunkter framförs av Svenska sportdy karförbundet.
Förbundet anser också att riksantikvarieämbetet, om ämbetet överlåter
undersökning och bärgning till annan, bör tillerkänna upphittaren av fyndet
företrädesrätt till uppdraget, om det inte finns anledning att anta att han är
olämplig.

Förslagets regler om h i 11 e 1 ö n har föranlett Svea hovrätt att uttala att befogenheten
för riksantikvarieämbetet att utge ersättning och hittelön synes böra
föreligga även vid fynd av vrak. Liknande synpunkter anförs av Svenska
sportdykarförbundet, som också anser att bestämmelsen bör utformas så att
det blir en skyldighet att utge hittelön.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

I det fall att sjöfynd påträffats i samband med arbetsföretag framgår
enligt riksantikvarieämbetet inte klart av förslaget om riksantikvarien kan uppdra
åt företagaren att på egen bekostnad låta utföra erforderlig vetenskaplig undersökning
av fyndet eller vidta särskild åtgärd för att bärga eller på annat sätt
bevara detta. En ekonomisk skyldighet av sådant innehåll måste åvila arbetsföretaget.
En föreskrift härom vilar på tanken att en sådan kostnad bör tas
i beräkning såsom en omkostnad för företaget (jfr 9 § lagen om fornminnen
samt NJA avd. II 1942 sid. 570). Undantag från föreskriften bör enligt ämbetet
kunna medges endast om särskilda förhållanden gör att åläggandet skulle framstå
som obilligt. Även överståthållarämbetet och stadsantikvarien i Stockholm
har efterlyst regler om det ekonomiska ansvaret, när sjöfynd görs i samband
med väg- eller vattenarbeten.

Med anledning av straffbestämmelserna i förslaget framhåller sjöfarts
styr elsen, att det vid muddrings- eller utfyllnadsarbeten i havet inte företas
eller rimligen kan företas en bottenundersökning av sådan omfattning att förekomsten
av vrak- eller sjöfynd säkert kan konstateras. Det kan därför tänkas
att man får kännedom om äldre vrak- eller sjöfynd först i samband med att man
under arbetets gång påträffar lösryckta delar. Skadegörelse har alltså redan
skett. Straffstadgandet bör med hänsyn härtill utformas så att en sådan oavsiktlig
skadegörelse inte blir straffbelagd.

Nordiska museet ifrågasätter om riksantikvarieämbetet, som enligt förslaget
skall vara organ för tillämpningen av den nya lagstiftningen, inom sig
har den maritimhistoriska expertis som behövs för att avgöra de olika frågorna.
Sådan expertis finns på statens sjöhistoriska museum. Om det av administrativa
skäl inte anses lämpligt att överlämna uppgifterna i fråga till museet, bör dessa
hänskjutas till en nämnd i vilken utom ämbetet även detta museum är representerat.

Departementschefen

Frågan om lagstiftningsåtgärder till skydd för äldre sjöfynd har under senare
tid fått särskild aktualitet. Genom tekniska framsteg har de praktiska möjligheterna
att ta till vara fynd av marinhistoriskt intresse ökat i betydande grad.
Med dykteknikens utveckling har också i växande utsträckning följt en aktivitet
i syfte att upptäcka och bärga sjöfynd. Utvecklingen har varit densamma

1 övriga nordiska länder, som i likhet med vårt land har många historiskt kända
skeppsvrak vid sina kuster. Otvivelaktigt har åtskilliga äldre skeppsvrak ett
betydande kulturhistoriskt intresse. I syfte att tillgodose de nationella allmänna
värdena och den kulturhistoriska forskningens intressen har i departementspromemorian
framlagts förslag till lagstiftning om skydd för vissa äldre sjöfynd.
Remissinstanserna har utan undantag funnit ett lagskydd för äldre sjöfynd
vara väl motiverat. Även enligt min mening synes nu föreligga behov av lag 2

— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 19

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

stiftningsåtgärder på detta område. Jag vill också erinra om att lagstiftning som
skyddar äldre skeppsvrak på senare tid har genomförts i Danmark, Finland och
Norge.

Lagstiftningen om sjöfynd bör i sak tjäna samma ändamål som lagen om
fornminnen. Departementspromemorians förslag till en särskild lag upptar också
många bestämmelser med direkt motsvarighet i fornminneslagen. För att undvika
en splittring av fornminneslagstiftningen på två skilda lagar förordar jag
därför att bestämmelserna i fråga om sjöfynden meddelas inom ramen för lagen
om fornminnen. Även i Finland och Norge har denna lösning valts.

Om ett sjöfynd har ett sådant kulturhistoriskt värde att det bör skyddas beror
i första hand på fyndets ålder. En avgränsning av skyddsvärda sjöfynd med
hänsyn till åldern bör i enlighet med promemorieförslaget ske genom att ange
en bestämd tidsgräns. Denna bör lämpligen sättas till 100 år. Vid den närmare
utformningen av skyddsbestämmelserna måste emellertid skillnad göras mellan
olika slag av sjöfynd. Vraken torde erhålla ett godtagbart skydd om reglerna för
fasta fornlämningar görs tillämpliga på dem. Skyddet för sjöfynd kan som
Nordiska museet betonat inte begränsas till själva vraken. Det bör avse även
annat som har nära samband med vraket. Skeppslasten har t.ex. ofta visat sig
vara mycket värdefull från kulturhistorisk synpunkt. Det synes naturligt att
skyddsreglerna i denna del utformas på samma sätt som för själva vraket.
Enligt min mening bör därför fornminneslagens regler om fasta fornlämningar
och om föremål som påträffas i dessa i princip göras tillämpliga på sådana sjöfynd
som i departementspromemorian benämns vrakfynd, dvs. vrak av skepp
samt föremål som påträffas i vraket eller i dess närhet och kan antas härröra
från vraket. Tidsgränsen bör för vrakfyndens del räknas från det skeppet
blivit vrak. I likhet med Svenska sportdykarförbundet finner jag det inte påkallat
att meddela särskilda regler om skydd för sjöfynd som inte har samband
med vrak. För sådana fynd, som i promemorian benämns lösa sjöfynd, och för
vrak som inte uppnått den förut angivna åldern bör gälla fornminneslagens
regler om fynd som ej har samband med fast fornlämning.

För vrakfyndens del innebär mitt förslag att ingrepp i fynden på samma sätt
som i fråga om fasta fornlämningar förutsätter tillstånd av riksantikvarien.
Likaså kommer bestämmelsen i fornminneslagen om att föremål som påträffas i
fast fornlämning skall tillfalla staten att gälla på motsvarande sätt i fråga om
vrakfynden.

Genom att bestämmelserna om skydd för sjöfynd knyts till lagen om fornminnen
kan bestämmelserna i denna lag om vad som krävs för tillstand till
ingrepp i fast fornlämning, om ersättning till den som påträffar föremål som
omfattas av lagen och om straff m. m. i huvudsak göras tillämpliga också på
sjöfynden.

Frågan om lagens territoriella giltighet har berörts av några remissinstanser.
Lagen bör givetvis gälla inom svenskt territorium. Det skulle emellertid kunna
tänkas att kulturhistoriskt värdefulla vrak ligger vid svensk kust men utanför

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

territorialgränsen. Lagen bör i en sådan situation i varje fall för svenska medborgare
kunna tillämpas också utanför territorialgränsen.

En erinran om att fornminneslagens regler gäller för vissa äldre sjöfynd bör
tas in i 1918 års lag med vissa bestämmelser om sjöfynd.

I enlighet härmed har inom ecklesiastikdepartementet upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen,

2) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser
om sjöfynd.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.
Om innehållet i förslagen får jag, utöver vad som framgår av den tidigare
framställningen, anföra följande.

Förslaget till ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen

9 a §.

Som jag tidigare anfört bör förutsättningen för skyddet vara att fyndet uppnått
en viss ålder. Skeppsvrak skall kunna antas vara minst 100 år gammalt.
Tiden skall sålunda räknas från det skeppet blivit vrak. Benämningen skeppsvrak
har valts som en sammanfattande beteckning för vrak av alla slags farkoster,
större som mindre. Även båtfynd som görs i fast mark omfattas av bestämmelserna.
Det förbud i fråga om åtgärder med fynd som följer av 1 § innefattar
givetvis endast förfarande som innebär ingrepp i eller förändring av fyndet, dvs.
sådant förfarande som är straffbelagt enligt 16 §. Förbudet hindrar således inte
en sådan närmare undersökning av fyndet som fordras för att fastställa dess
ålder eller identitet med ett historiskt känt vrak. Bestämmelserna i 6 § andra
stycket om att markens ägare skall underrättas, som synts motiverade med
hänsyn till att även fynd i fast mark omfattas av bestämmelserna, har kompletterats
med en bestämmelse om att också vattenområdets ägare skall underrättas.
Underrättelse till vattenområdets ägare torde vara av betydelse främst
vid bärgningsföretag i fall när företaget genom grumling eller på annat sätt inverkar
på utnyttjandet av vattenområdet. Stadgandet i 7 § som gjorts tillämpligt
också på vrakfynd torde i praktiken sakna betydelse för fynd som görs
i vatten. Bestämmelserna i 8 och 9 §§ har för sjöfyndens del funnits påkallade
främst för båtfynd som görs i fast mark. De gäller emellertid också för arbetsföretag
i vatten. Skyddsbestämmelserna har inte ansetts böra betaga den som
kan visa sig vara ägare av ett vrak eller annat föremål rätten att tillgodogöra
sig sin egendom. Ägaren har därför ansetts böra kunna ges tillstånd till undersökning
och bärgning även om i övrigt skäl att vidta en sådan åtgärd inte föreligger.
En föreskrift av denna innebörd har meddelats i fjärde stycket av denna
paragraf.

Andra och tredje styckena av denna paragraf innehåller för vrakfyndens def
en motsvarighet till de bestämmelser som meddelas i 5 §. Omhändertagandet
av vrakfynden måste enligt sakens natur ske i andra former än för de fasta:

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 19 år 1967

f ornlämningarna. Vad som här i första hand kommer i fråga är undersökning
och bärgning av fyndet. Beträffande vrakfynd i fast mark kan väl nagon gang
även annan åtgärd bli aktuell. X enlighet härmed har angetts att riksantikvarien
äger låta undersöka och bärga vrakfynd och att han äger vidta annan åtgärd
för dess skydd och vård. Riksantikvarien har ansetts böra erhålla rätt
att överlåta vidtagandet av åtgärd på annan inte endast — såsom i fråga om
fast fornlämning — vad avser undersökning av fyndet utan också i fråga om
bärgning av fyndet som helhet eller delar därav. Genom en sådan regel blir
det möjligt för riksantikvarien att få värdefullt bistånd av sportdykare som
genom sitt kunnande och intresse äger förutsättningar för uppgiften. Härigenom
främjas ett fortsatt samarbete mellan de fornvårdande institutionerna och
sportdykarna.

Övriga bestämmelser i fornminneslagen om fasta fornlämningar har ansetts
sakna betydelse för vrakfyndens del.

10 §.

Enligt 10 § första stycket i dess nuvarande lydelse skall föremål, som påträffas
i fast fornlämning och har samband med denna, tillfalla kronan. Stadgandet
upptar ingen regel om att som villkor härför skall gälla att föremålet vid påträffandet
saknar ägare. Detta beror som lagrådet yttrade vid tillkomsten av
lagen om fornminnen uppenbarligen på att äganderättsfrågan ansetts sakna,
praktisk betydelse. Lagrådet anförde emellertid (prop. 1942: 8 s. 81) att om i
något fall någon förmådde styrka äganderätt till föremål som påträffades i fast
fornlämning 10 § inte betog honom hans rätt till föremålet.

I fråga om vrakfynden kan man inte bortse från att enskild ägare kan finnas
till föremål som omfattas av skyddsbestämmelserna. Det har därför ansetts
böra föreskrivas att regeln om att vraket och annat vrakfynd skall tillfalla
kronan gäller endast i fall där ägare till föremålet ej finns.

Avgränsningen av 10 § första stycket i dess nuvarande lydelse till sådana fornfynd
som har samband med fast fornlämning utgör utgångspunkt för vad som i
de följande paragraferna i övrigt skall förstås med fornfynd. Som framgått av
departementspromemorian och riksantikvarieämbetets yttrande har ifrågasatts
om bestämmelserna rörande fornfynd utan samband med fast fornlämning omfattar
fynd i vatten. Med den nu föreslagna regleringen kommer detta att vara

fallet.

Bestämmelserna i 10 § andra stycket har ansetts böra gälla också för skeppsvrak
som bärgats och för fynd som görs i eller i närheten av skeppsvrak som
omfattas av lagskyddet.

16 §.

Straffbestämmelserna i 16 § har kompletterats med bestämmelser som skall
trygga efterlevnaden av det genom lagändringen skapade skyddet för skeppsvrak
och för föremål som påträffas i eller i närheten av sådant vrak och har
samband med detta. Samtidigt har gjorts vissa redaktionella ändringar i paragrafen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967
19 och 20 §§.

Ändringarna är av redaktionell art.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa

bestämmelser om sjöfynd

I samband med ändringarna i fornminneslagen har en erinran om fornminneslagens
bestämmelser om äldre sjöfynd införts i lagen med vissa bestämmelser
om sjöfynd.

Övergångsbestämmelser

Lagändringarna har ansetts böra träda i kraft den 1 april 1967.

Hemställan

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen för det i
87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen

Härigenom förordnas, dels att 10, 10, 19 och 20 §§ lagen den 12 juni 1942 om
fornminnen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen
skall införas en ny paragraf, betecknad 9 a §, och omedelbart före denna en ny
rubrik av nedan angiven lydelse.

(.Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om skeppsvrak

9a §.

Bestämmelserna i 1 och 6—9 §§
gälla i tillämpliga delar i fråga om
skeppsvrak, som kan antagas vara
minst etthundra år gammalt, samt
om föremål som påträffas i eller i närheten
av sådant vrak och har samband
med detta. Bestämmelserna i
6 § andra stycket gälla härvid även
ägare av vattenområde.

Riksantikvarien får låta undersölca
och bärga skeppsvrak och annat föremål
som avses i första stycket samt
vidtaga annan åtgärd för föremålets
skydd och vård. Riksantikvarien får
medgiva annan att under villkor som
riksantikvarien bestämmer företaga
undersökningen och bärgningen.

Före vidtagandet av åtgärd som
avses i andra stycket skall markens
eller vattenområdets ägare underrättas.
Medför åtgärden att kostnad eller
skada åsamkas ägaren eller annan,
skall skälig ersättning därför givas.

Tillstånd till åtgärd som avses i

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 19 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 § första stycket får lämnas vrakets
eller annat föremåls ägare även om
det icke föreligger sådant skäl för åtgärden
som anges där.

10 §.

Föremål, som----------tillfalla kronan.

Skedde fyndet-----------finnes skäligt.

Bärgas skeppsvrak eller annat föremål
som avses i 9 a § och finnes ej
ägare till föremålet, skall det tillfalla
kronan. Bestämmelserna i andra stycket
äga motsvarande tillämpning i
fråga om sådant föremål.

Den som olovligen företager sådan
åtgärd med avseende å fast fornlämning
som i 1 § andra stycket sägs
eller uraktlåter i 8 § andra stycket
stadgad anmälningsskyldighet straffes
med dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
fängelse i högst sex månader. Han
vare ock skyldig att ersätta all kostnad
som föranledes av förseelsen.

Den som

Den som i fråga om fast fornlämning
eller sådant skeppsvrak eller annat
föremål som avses i 9 a § utan
lov vidtager åtgärd som sägs i 1 §
andra stycket eller underlåter att
fullgöra anmälningsskyldighet enligt
8 § andra stycket dömes till böter
eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, fängelse i högst
sex månader. Han är även skyldig
att ersätta all kostnad som föranledes
av förseelsen.

hembjudas kronan.

19 §.

I ärende----------

Över länsstyrelsens beslut må klagan
hos Konungen i vederbörande
statsdepartement föras i den ordning
som är stadgad för ekonomimål i allmänhet.

slutliga avgörande.

Talan mot länsstyrelsens beslut enligt
denna lag eller bestämmelser som
meddelats med stöd av lagen föres
hos Konungen genom besvär.

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 19 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 §.

Över riksantikvariens beslut i fråga Talan mot riksantikvariens beslut

som avses i denna lag må besvär an- enligt denna lag föres hos Konungen
föras hos Konungen i vederbörande genom besvär,
statsdepartement inom trettio dagar
från det klaganden erhöll del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1967.

Beträffande talan mot riksantikvariens beslut, som meddelats före denna lags
ikraftträdande, skall 20 § i dess äldre lydelse tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd

Härigenom förordnas, att i lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser
ddseJ°fynd SkaH infÖraS Cn 117 Pai''agraf’ betecknad 9 §» av nedan angiven ly -

9 §.

Om vissa äldre sjöfynd stadgas i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1967.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

Bilaga 2

I justitiedepartementets promemoria intaget förslag till
Lag om skydd för vissa äldre sjöfynd

Härigenom förordnas.

1 §•

Vrak av fartyg och andra farkoster med därtill hörande i vraket eller i dess
närhet befintliga lösa föremål (vrakfynd) så ock föremål utan påtagligt samband
med visst vrak (löst sjöfynd), som påträffas på sjöbottnen inom svensk skärgård
eller vid svensk kust eller på bottnen av svenska insjöar, älvar, åar eller
kanaler, tillhöra kronan, därest det kan antagas att föremålet gått förlorat för
mer än etthundrafemtio år sedan och det efter omständigheterna synes uppenbart
att enskild ägare ej längre finnes.

2§.

Den som påträffar vrakfynd eller löst sjöfynd vare skyldig att ofördröjligen
anmäla fyndet till riksantikvarien eller ombud som denne utsett eller hos polismyndighet
med angivande av fyndplats, tid för fyndet och de närmare omständigheterna
därvid.

Undersökning eller bärgning av vrakfynd må icke äga rum med mindre tillstånd
i den ordning nedan sägs lämnats till bärgningen. Har löst sjöfynd omhändertagits
av upphittaren, skall jämte anmälan enligt första stycket fyndet
överlämnas till riksantikvarien, hans ombud eller polismyndighet eller, där föremålet
är skrymmande eller av avsevärd tyngd, uppgift lämnas om dess förvaringsort.

3 §•

Är fråga om vrakfynd äger riksantikvarien föranstalta om fyndets undersökning
och bärgning. Sådan undersökning och bärgning må ock av riksantikvarien
uppdragas åt annan att på av riksantikvarien föreskrivna villkor verkställas.

Länsstyrelsen äger att vid vite fridlysa platsen för vrakfynd för tid intill dess
undersökningen eller bärgningen blivit utförd.

4§.

Är fråga om löst sjöfynd, skall, om fyndet ej omhändertagits av upphittaren,
vad i 3 § är stadgat om undersökning, bärgning och fridlysning äga motsvarande
tillämpning. Har fyndet omhändertagits men ej överlämnats till riksantikvarien,
hans ombud eller polismyndighet, äge riksantikvarien låta undersöka fyndet på
den av upphittaren uppgivna förvaringsorten, och gälle även därvid vad om
fridlysning är stadgat i 3 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

5§.

Finner riksantikvarien, att vrak eller i vrakfynd ingående löst föremål eller
löst sjöfynd icke är av den vetenskapliga eller historiska betydelse att det bör av
kronan behållas, tillfälle det upphittaren.

6§.

Påträffas vid vetenskaplig undersökning, vartill riksantikvarien givit sitt tillstånd,
vrakfynd eller löst sjöfynd, må riksantikvarien tillerkänna den som låtit
utföra undersökningen ersättning för nödiga kostnader och med undersökningen
förenat arbete. Påträffas eljest i vrakfynd ingående löst föremål eller löst sjöfynd,
äge riksantikvarien, där föremålet ej skall tillfalla upphittaren, tillerkänna
honom ersättning för nödiga kostnader och utfört arbete i anledning av fyndet
så ock förordna om hittelön, som i fråga om föremål som helt eller delvis är av
guld eller silver icke må understiga det belopp, som motsvarar metallvärdet
efter vikt jämte en åttondels förhöjning.

7 §.

Fynd enligt denna lag, som icke skall tillfalla upphittaren, må av riksantikvarien
överlåtas på museum, som för framtiden kan taga erforderlig vård om föremålet.
I fråga om fynd av större betydelse må dock sådan överlåtelse ej ske
utan Konungens medgivande.

8 §•

Anträffas under upprensning av farled, sandupptagning från sjöbottnen, utfyllnad
av strandområde eller annat dylikt arbete sjöfynd som i 1 § sägs, skall
arbetet i vad det berör sjöfyndet omedelbart avbrytas och den som leder arbetet
utan dröjsmål anmäla fyndet till riksantikvarien eller hans ombud eller hos polismyndighet.

Riksantikvarien skall skyndsamt pröva huru med fyndet skall förfaras. Ej
må därvid vållas hinder eller olägenhet för arbetets fortsatta utförande, som ej
står i rimligt förhållande till fyndets betydelse.

Vad i 3 § är stadgat om fridlysning skall äga motsvarande tillämpning i fall
som här avses.

9 §•

Den som underlåter att göra anmälan, där det är i denna lag föreskrivet,
dömes till böter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse
i högst sex månader.

Såsom i första stycket sägs straffes ock den som eljest undandöljer eller skadar,
förändrar, avyttrar eller förvärvar sjöfynd, som enligt denna lag skall tillhöra
kronan.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

10 §.

Riksantikvarien äge i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig handräckning
hos överexekutor.

I fråga om handräckning som nu sagts gälle i tillämpliga delar de bestämmelser
som äro stadgade för de i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

11 §•

I ärende som enligt denna lag ankommer på länsstyrelsen äge länsstyrelsen,
om så finnes påkallat, meddela föreskrift att gälla tills vidare i avbidan på ärendets
slutliga avgörande.

Över länsstyrelsens beslut må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement
föras i den ordning, som är stadgad för ekonomimal i allmänhet.

12 §.

Över riksantikvariens beslut i fråga som avses i denna lag ma besvär anföras
hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom trettio dagar från det
klaganden erhöll del av beslutet.

13 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den

196 .

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

TJtdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 16 januari 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Söderlund,

regeringsrådet åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 21 december 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll
över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25
november 1966, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till 1) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen
och 2) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser
om sjöfynd.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Gunnar Hallmo.

Lagrådet yttrade:

F ornminneslagen

9 a och 10 §§.

Vid utformningen av de nya bestämmelserna har i förslaget gjorts skillnad mellan
olika slag av fynd. Vrak efter skepp som kan antas ha förlist för minst 100 år
sedan samt föremål som påträffas i eller i närheten av sådant vrak och har samband
med detta hänförs till en särskild kategori. För sådana fynd skall i princip
gälla samma regler som för fasta fornlämningar och föremål (fornfynd) som påträffas
i och har samband med dem (9 a § och 10 § tredje stycket). För andra
föremål som kan antas vara minst 100 år gamla skall fornminneslagens
regler om fynd utan samband med fast fornlämning äga tillämpning (11 §). Här
kommer i fråga skeppsvrak som förlist för mindre än 100 år sedan, lösa vrakdelar
som icke påträffas i eller i närheten av ett skeppsvrak och föremål som
saknar samband med skeppsvrak, t. ex. saker som tappats i vattnet.

Det åsyftade skyddet för den förstnämnda kategorin äldre vrakfynd har lagtekniskt
uppnåtts genom att i 9 a § gjorts hänvisning till de för fasta fornlämningar
gällande reglerna i 1 § och 6—9 §§, varjämte andra och tredje styckena
i 9 a § motsvarar de bestämmelser som meddelats i 5 §. Övriga bestämmelser om
fasta fornlämningar i fornminneslagen (2—4 §§) har ansetts sakna betydelse för

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

vrakfyndens del. Vidare har de i 16 § första stycket meddelade straffbestämmelserna,
som enligt lagrummets nuvarande lydelse gäller åtgärder med avseende
å fast fornlämning, gjorts tillämpliga även beträffande förfaranden i fråga
om sådant skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9 a §.

När det gäller de fasta fornlämningama innehåller fornminneslagen inga särskilda
regler om kronans rätt till dessa. Det ligger i sakens natur att skyddsbestämmelserna
för de fasta fornlämningama blir effektiva även utan sådana
regler. Annorlunda förhåller det sig med vrakfynden. Även om reglerna för fasta
fornlämningar i princip skall tillämpas, sa maste vid skyddsbestämmelsernas
utformning beaktas att dessa fynd utgör lösa, flyttbara föremål. På samma sätt
som gäller i fråga om fornfynd som påträffas i en fast fornlämning bör regler
meddelas om rätten till sådana vrakfynd varom nu är fråga. Så har också skett
i det remitterade förslaget. I 10 § tredje stycket föreskrivs sålunda att, om
skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9 a § bärgas och ägare ej finns till
föremålet, det skall tillfalla kronan. Vidare görs bestämmelserna i 10 § andra
stycket om ersättning i vissa fall och om hittelön direkt tillämpliga även på
vrakfynden.

Genom att skyddsbestämmelserna knutits till lagen om fornminnen har en
splittring av fornminneslagstiftningen på skilda lagar undvikits och förenklingar
i lagtekniskt hänseende uppnåtts. Ehuru det kan förefalla onödigt invecklat att
skilja mellan vrak av fartyg, yngre än 100 år, vrak av 100-årigt fartyg och vrak
av fartyg, som förlist för mer än 100 år sedan, lär detta knappast orsaka några
praktiska olägenheter. Lagrådet har således i sak ingen erinran mot innehållet
av skyddsbestämmelserna. På en punkt synes dock en omredigering av lagtexten
böra göras. Såsom nyss nämnts har reglerna om kronans rätt till vrakfynd
m.m. upptagits i ett särskilt stycke under 10 §. Härigenom har dessa bestämmelser
fått sin plats i den avdelning av fornminneslagen som enligt rubriken
handlar om fornfynd. Bortsett från att bestämmelserna — som endast rör
skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9 a § — systematiskt icke hör hemma
i denna avdelning, kan placeringen ge anledning till oklarhet om vilka övriga
bestämmelser i detta avsnitt som skall gälla nu ifragavarande vrakfynd. Enligt
lagrådets uppfattning bör bestämmelserna flyttas och upptas under den nya
rubriken »Om skeppsvrak» och där införas som en särskild paragraf, benämnd
9 b §. I samband därmed torde hänvisningen i andra punkten böra ändras till
att avse, förutom 10 § andra stycket, även 12 och 13 §§.

I detta sammanhang förtjänar påpekas att straffbestämmelsen i 16 § andra
stycket andra punkten blir tillämplig även i fråga om sådana vrakfynd, som
enligt 9 b § skall tillfalla kronan.

Såsom förutsättning för tillämplighet av 9 a § anges att skeppsvraket kan antas
vara minst 100 år gammalt. Enligt uttalande i remissprotokollet skall tidslängden
räknas från det skeppet blivit vrak. Detta framgår dock icke fullt klart av
lagtexten. Tidsbestämningen i och för sig kan uppfattas såsom avseende skeppets
ålder. Ett förtydligande på denna punkt synes önskvärt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

11 §.

Ett sjöfynd som icke omfattas av bestämmelserna i 9 a § kan, såsom förut
nämnts, vara att hänföra till sådant fornfynd som avses i 11 §. I det remitterade
förslaget framgår detta indirekt genom att hänvisningen i 11 § till 10 § även
kommer att avse det föreslagna nya tredje stycket. Godtas det av lagrådet framlagda
förslaget att 10 § tredje stycket skall brytas ut till en särskild paragraf,
bör en direkt hänvisning till 9 a § upptas i 11 §. Härigenom framgår tydligare än
med den av förslaget valda lösningen att vissa sjöfynd kan vara att hänföra
under paragrafen. I 11 § bör sålunda efter orden »i annat fall än i» insättas
orden »9 a § eller».

16 och 17 §§.

Förutom att såsom tidigare anmärkts bestämmelserna i första stycket av
16 § gjorts tillämpliga på förfaranden beträffande sådant skeppsvrak och andra
föremål som avses i 9 a §, har i det remitterade förslaget företagits vissa redaktionella
ändringar i lagrummets lydelse. Enligt lagrådets mening framstår det som
lämpligt att i detta sammanhang ytterligare söka bringa straffbestämmelserna
i överensstämmelse med brottsbalkens terminologi. I sådant syfte bör i 16 §
första stycket införas den numera gängse gradindelningen av brott. Straffsatsen
synes kunna bestämmas till böter för den normala brottsgraden och fängelse i
högst sex månader om brottet är grovt. Därjämte bör det i 17 § givna stadgandet
upphävas såsom överflödigt.

De av lagrådet föreslagna ändringarna föranleder vissa jämkningar i ingressen
till fornminneslagen.

Sjöfyndslagen

9 §•

Lagen om hittegods upptar i 11 § bestämmelse om att särskilda regler gäller
för fornfynd och sjöfynd. Departementschefen har nu föreslagit att i sjöfyndslagen
skall på liknande sätt tas in en erinran om att för vissa äldre sjöfynd gäller
fornminneslagens regler.

Med hänsyn till att i fornminneslagen nu införs en ny avdelning under rubriken
»Om skeppsvrak» är det enligt lagrådets mening påkallat att göra jämväl
en viss jämkning i 11 § hittegodslagen. Paragrafen kan lämpligen ges följande
lydelse »Om skeppsvrak och fornfynd samt om sjöfynd stadgas särskilt». Genom
en sådan ändring vinns den fördelen att det blir fullt klart att även skeppsvrak,
som påträffas i fast mark, kommer att i princip bli undantagna från hittegodslagens
tillämpningsområde.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 27
januari 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Palme, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 16 januari
1967 avgivna utlåtande över de den 25 november 1966 till lagrådet remitterade
förslagen till 1) lag angående ändring i lagen den 12 juni 19J/.2 (nr 350) om fornminnen
och 2) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd.

Föredragande departementschefen redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Viss ökad tydlighet uppnås om bestämmelserna i 10 § tredje stycket förslaget
till ändring av fornminneslagen flyttas på sätt lagrådet förordat. En sådan omredigering
bör därför göras. Den bör som lagrådet funnit föranleda viss jämkning
av 11 § fornminneslagen och 11 § hittegodslagen. Lagrådets önskemål
om förtydligande av tidsbestämningen i 9 a § förslaget till ändring av fornminneslagen
och om ytterligare redaktionell jämkning av straffbestämmelserna i
förslaget bör vidare tillgodoses.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar
böra vidtas i lagtexten.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen
att anta lagförslagen med de ändringar som sålunda angetts och förslag
till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 22 april 1938 (nr 121) om
hittegods.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Ivar Haeggströms Tryckeri AB • Stockholm 1967
670115