Kungl. Maj:ts proposition nr 18 (Proposition 1949:18)

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

Nr 18.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål
m. m.; given Drottningholms slott den 30 december
19/18.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att, under förutsättning att av riksdagen
såsom vilande antaget förslag till tryckfrihetsförordning varder slutligen
godkänt, antaga härvid fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål; samt

2) lag angående beslag å vissa skrifter.

GUSTAF,

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framläggas vissa av den nya tryckfrihetsförordningen föranledda
lagförslag.

Sålunda föreslås att 1946 års lag med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål skall ersättas med en ny lag i samma ämne. Bland
de frågor som behandlas i lagförslaget må särskilt nämnas juryns möjlighet
att vid sin enskilda överläggning erhålla upplysningar i rättsliga spörsmål.
I detta hänseende föreslås att juryn skall kunna sammanträda med rätten
för att inhämta sådana upplysningar.

Vidare föreslås en lag angående beslag å vissa skrifter, vilken möjliggör
ingripanden mot uppviglande propaganda, då denna sprides vid krigsmakten
genom skrifter som icke äro tryckta och som således ej falla under
tryckfrihetsförordningen. Lagen är avsedd att ersätta 1936 års lag angående
indragning av vissa skrifter.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 saml. Nr 18.

Kungl. Maj.to proposition nr 18.

(Gällande lag.)

Nr 806.

Lag

med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål;

given Stockholms slott den 20 december
19-16.

1 §•

Mål angående brott som avses i
§ 3 tryckfrihetsförordningen upptages,
om den skrift som föranlett åtalet
är tryckt i stad i vars rådhusrätt
enligt gällande bestämmelser
jämte borgmästaren finnas minst
två lagfarna ledamöter, vid den rådhusrätten
men i annat fall vid rådhusrätten
i stad som är säte för länsstyrelsen
i det län där skriften är
tryckt eller, om den staden hör till
domsaga, vid den rådhusrätt i länet
med angiven sammansättning som är
närmast tryckningsorten.

Beträffande sådan utom riket på
svenska språket tryckt skrift, å vilken
huvuddistributören finnes angiven,
vare dennes boningsort ansedd
som tryckningsort.

Är vid talans väckande tryckningsorten
eller, ifall som avses i andra
stycket, huvuddistributörens boningsort
ej känd eller är fråga om annan
utom riket tryckt skrift än i andra
stycket sägs, vare som tryckningsort
ansedd ort där skriften anträffas.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

Förslag: till

Lag

med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Laga domstol i tryckfrihetsmål är
för skrift, som är tryckt i Stockholms
stad eller län, Stockholms rådhusrätt
och för annan skrift den i tryckfrihetsmål
behöriga rådhusrätten i det
län där tryckning sorten är belägen;
finnas i länet flera rådhusrätter med
sådan behörighet, skall målet, om
skriften tryckts i stad där behörig
rådhusrätt finnes, upptagas av den
rådhusrätten och i annat fall av den
av de behöriga rådhusrätterna som är
närmast tryckningsorten. Finnes för
periodisk skrift särskild utgivningsort,
skall i fråga om rättens behörighet
även den orten anses som tryckningsort.

Är skriften tryckt utom riket, skall
som tryckningsort anses den ort, där
den som låtit utlämna skriften för
spridning inom riket har sitt hemvist.

Är vid talans väckande tryckningsorten
eller, om skriften tryckts utom
riket, ort som avses i andra stycket
ej känd, gälle som tryckningsort den
ort där exemplar av skriften anträffas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

(Gällande lag.)

2 §•

I mål varom i 1 § förmäles skall
rätten vid förberedande behandling
så snart ske kan utreda vem som
är ansvarig för skriftens innehåll;
och må rätten därvid meddela beslut
i sådan fråga. Tillika skall bestämmas,
huruvida frågan om skriftens
innehåll år brottsligt skall prövas av
jury.

Vid målets beredande må rätten,
även då fråga är om allmänt åtal,
höra part eller annan så ock meddela
beslut i fråga om målets avvisande.

Om särskild talan mot beslut, varigenom
rätten ogillat invändning av
den tilltalade, att han icke är ansvarig
för skriftens innehåll, gälle vad i
rättegångsbalken är stadgat angående
invändning om rättegångshinder.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

2 §.

I mål, vari talan föres om ansvar,
skall rätten vid förberedande behandling
så snart ske kan utreda huruvida
den tilltalade är ansvarig för skriften
samt, om så erfordras, meddela beslut
därom.

Vid målets beredande må rätten,
även då fråga är om allmänt åtal, höra
part eller annan så ock meddela
beslut i fråga om målets avvisande.
För behandling av fråga som avses i
första stycket må huvudförhandling
utsättas; angående rättens sammansättning
vid sådan förhandling eller
vid huvudförhandling, som eljest utsattes
ehuru målet i övrigt ej är berett
till huvudförhandling, gälle vad
i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling.

Om särskild talan mot beslut, varigenom
rätten ogillat invändning av
den tilltalade att han icke är ansvarig
för skriften, gälle vad i rättegångsbalken
är stadgat angående invändning
om rättegångshinder.

3 §•

Då jury skall medverka, skola i
samband med målets beredande vid
sammanträde med parterna inför rätten
de åtgärder för juryns bildande
vidtagas som i tryckfrihetsförordningen
stadgas. Sedan målets beredande
slutförts, skall rätten utsätta
tid för huvudförhandling inför juryn.

3 §•

Vid målets beredande skall tillika
bestämmas, huruvida skriftens brottslighet
skall prövas av jury.

tid för huvudförhandling inför juryn.
Skall jury ej medverka, varde målet, sedan beredandet slutförts, utsatt
till huvudförhandling i den för brottmål i allmänhet gällande ordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

(Gällande lag.)

4§.

Angående rättens sammansättning
vid huvudförhandling inför jury gälle
vad i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskrivet om domförhet vid
huvudförhandling. De till tjänstgöring
i juryn utsedda skola genom rättens
försorg skriftligen kallas till förhandlingen;
och skall kallelsen innehålla
såväl uppgift å den tid inom
vilken anmälan om laga förfall eller
begäran om befrielse från jurymannauppdraget
på annan grund senast
bör vara till rätten inkommen, som
ock erinran om påföljd för försummelse
att hörsamma kallelsen.

Visar juryman laga förfall eller beviljas
honom befrielse från jury mannauppdraget,
inkallas suppleant till
tjänstgöring. Finner rätten att juryman
icke styrkt laga förfall eller avslås
begäran om befrielse från uppdraget,
varde jurymannen underrättad
därom. De av rätten uttagna
suppleanterna skola inkallas i den
ordning vari de utlottats och de av
part ulsedda suppleanterna i den ordning
de nämnts.

Uteblir juryman å tid till vilken förhandlingen inför juryn utsatts, skall
suppleant för den uteblivne inkallas, om uppskov med målet därigenom
kan undvikas. Äger den uteblivne ej laga förfall och vållas av utevaron
uppskov med målet, vare han skyldig att ersätta statsverket och parterna
den kostnad, som genom försummelsen uppkommer; dock må ersättningsskyldigheten
jämkas efter vad rätten finner skäligt.

5 §. 5 §.

Då fulltalig jury tillstädeskommit inför rätten, skola juryns medlemmar
avlägga denna försäkran; »Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete,
att jag såsom ledamot i denna jury efter bästa förstånd skall besvara
de frågor som av rätten framställas och i obrottslig tystnad hålla såväl
vad under juryns överläggningar yttras som huru de särskilda medlemmarna
rösta. Detta vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget
hålla.»

(Kungl. Maj:ts förslag.)

4 §.

Angående rättens sammansättning
vid huvudförhandling inför jury gälle
vad i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling.
De till tjänstgöring
i juryn utsedda skola genom rättens
försorg skriftligen kallas till förhandlingen.
Kallelsen skall innehålla såväl
uppgift å den tid, inom vilken anmälan
om laga förfall bör vara till
rätten inkommen, som ock erinran
om påföljd för försummelse att hörsamma
kallelsen.

Visar juryman laga förfall, inkallas
från samma grupp av jurymän
suppleant till tjänstgöring. Finner
rätten att juryman icke styrkt laga
förfall, varde jurymannen underrättad
därom. Suppleanter kallas i den
ordning vari de utlottats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

(Gällande lag.) (Kungl. Maj.ts förslag.)

6 §. 6 §.

Vid huvudförhandlingen äger juryman att med rättens tillstånd framställa
fråga till part, vittne, sakkunnig eller annan.

Fortsatt huvudförhandling må ej hållas, med mindre juryns sammansättning
är oförändrad.

7 §•

Sedan förhandlingen inför juryn
blivit förd till slut, skall rätten utan
uppskov till juryns besvarande skriftligen
avfatta frågan, huruvida skriftens
innehåll är brottsligt efter det
eller de lagrum som åklagaren eller
målsäganden funnit tillämpliga. Avser
åtalet flera brott eller föranleder
målets beskaffenhet i övrigt flera frågor,
skola de framställas var för sig.
Innan frågorna till juryn slutligen
avfattas, skall närvarande part beredas
tillfälle att yttra sig över desamma.
Därefter överlägge juryn i enrum
under en av juryn utsedd ordförande.
Framställd fråga skall av juryn
besvaras med ja eller nej. Ej må juryn
åtskiljas innan samtliga frågor
blivit besvarade.

8 §■

Vid juryns överläggning skola
handlingarna i målet jämte rättens
protokoll vara tillgängliga för juryn.

7 §•

Sedan förhandlingen inför juryn
blivit förd till slut, skall rätten utan
uppskov till juryns besvarande skriftligen
avfatta frågan, huruvida skriften
är brottslig efter det eller de
lagrum som åklagaren eller målsäganden
funnit tillämpliga. Avser
åtalet flera brott eller föranleder
målets beskaffenhet eljest flera frågor,
skola de framställas var för sig.
Innan frågorna till juryn slutligen
avfattas, skall närvarande part beredas
tillfälle att yttra sig över desamma.

8 §•

Om de frågor, som av rätten framställts
till juryn, överlägge juryn
omedelbart i enrum under en av juryn
utsedd ordförande. Under överläggningen
skall, om det påkallas av
någon av jurymännen, juryn sammanträda
med rätten för att inhämta
upplysningar om vad lag stadgar. Ej
må i rättens närvaro juryn överlägga
angående sitt svar eller företaga omröstning.

Framställd fråga skall av juryn besvaras
med ja eller nej. Juryn må ej
åtskiljas, innan samtliga frågor blivit
besvarade.

9 §.

Vid juryns överläggning skola
handlingarna i målet jämte rättens
protokoll vara tillgängliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18.

(Gällande lag.)

Juryns beslut skall grundas å vad
vid huvudförhandlingen inför juryn
förekommit. Har ny huvudförhandling
ägt rum, skall beslutet grundas å
vad därvid förekommit.

Juryns svar skall, skriftligen avfattat,
tillställas rätten, varefter dom
skall meddelas senast påföljande söckendag.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

Juryns prövning skall grundas å
vad vid huvudförhandlingen inför juryn
förekommit. Har ny huvudförhandling
ägt rum, skall prövningen
grundas å vad därvid förekommit.

Juryns svar skall, skriftligen avfattat,
tillställas rätten.

10 §.

Då i mål, vari målsägande fört talan,
skriftens brottslighet prövats av
jury, må, om omständigheterna föranleda
därtill, förordnas att målsäganden
och den tilltalade skola bära
var sin rättegångskostnad.

11 §•

Dom skall meddelas senast söckendagen
efter det juryns svar tillställts
rätten; vid avkunnande av dom erfordras
ej att juryn är närvarande.

9 §. 12 §.

Juryman åtnjuter av statsmedel dagtraktamente och reseersättning enligt
de grunder som gälla för landstingsmän.

13 §.

Vad i denna lag är stadgat om mål,
vari talan föres om ansvar, skall i tilllämpliga
delar gälla beträffande mål,
vari utan samband med åtal talan föres
om tryckt skrifts konfiskering eller
om enskilt anspråk; i mål om enskilt
anspråk gälle dock följande särskilda
bestämmelser.

Vid målets beredande skall utredas,
huruvida anspråket enligt tryckfrihetsförordningen
må göras gällande
mot svaranden samt, om så erfordras,
beslut därom meddelas. Om förelåg -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 18.

(Gällande lag.) (Kungl. Maj.ts förslag.)

gande för part att komma tillstädes
och om verkan av parts utevaro gälle
vad i rättegångsbalken är stadgat angående
sak, varom förlikning ej år
tillåten. Skall jury ej medverka, varde
målet utsatt till huvudförhandling
i den för tvistemål i allmänhet gällande
ordningen.

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av
nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Genom lagen upphäves lagen den
9 april 1937 (nr 118) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1950.

Genom lagen upphäves lagen den
20 december 1946 (nr 806) med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål;
dock skall i fråga om rättegången
i mål, som enligt övergångsbestämmelserna
till nya tryckfrihetsförordningen
skall behandlas enligt
den äldre förordningen, äldre lag tilllämpas.

Kungi. Maj.ts proposition nr 18.

Förslag

till

Lag

angående beslag å vissa skrifter.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Anträffas vid avdelning av krigsmakten skrift, som mångfaldigats på annat
sätt än genom tryckpress, och innefattar dess spridande uppenbart sådan
enligt lag straffbar uppvigling att krigsman därigenom kan förledas åsidosätta
sin tjänsteplikt, må skriften, efter beslut av befattningshavare som enligt
lag har bestraffningsrätt över personal vid avdelningen, tagas i beslag.
Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut åtgärd som nu sagts vidtagas
av annan befattningshavare av officers eller underofficers grad. Anmälan
därom skall dock skyndsamt göras hos befattningshavare som först sagts;
denne har att genast pröva, om beslaget skall bestå.

2 §.

Har skrift med stöd av 1 § tagits i beslag, skall befattningshavare, som
meddelat beslut därom eller fastställt åtgärd av annan befattningshavare,
genast överlämna ett exemplar av skriften jämte underrättelse om beslaget
till allmän åklagare; om dennes skyldighet att pröva beslaget gälle vad i lag
är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

Genom lagen upphäves lagen den 26 juni 1936 (nr 328) angående indragning
av vissa skrifter; dock skall vad i nämnda lag är föreskrivet alltjämt
äga tillämpning i fråga om skrift, beträffande vilken förordnande om indragning
meddelats före nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18-

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 september 19A8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för försvarsdepartementet fråga om ändrade
bestämmelser angående rättegången i tryckfrihetsmål in. m. samt anför följande.

I ett den 30 oktober 1947 avlämnat betänkande (SOU 1947:60) ha 1944
års tryckfrihetssakkunniga föreslagit en ny tryckfrihetsförordning och i
samband därmed även upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål och lag angående beslag å vissa skrifter.

Förslag till ny tryckfrihetsförordning har därefter genom proposition den
2 april 1948 (nr 230) framlagts till riksdagens prövning i. grundlagsenlig
ordning. Därvid anförde jag att de övriga, i sakkunnigförslaget upptagna
lagarna, vilka icke äro av grundlags natur, borde behandlas särskilt i samband
med framläggande av ett för granskning i lagrådet upprättat förslag
till bestämmelser i hithörande ämnen.

Sedan riksdagen den 30 juni 1948 såsom vilande antagit ett förslag till
ny tryckfrihetsförordning i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen,
anhåller jag att nu få upptaga nyssnämnda särskilda lagstiftningsfrågor
till behandling. Beträffande det huvudsakliga innehållet i de sakkunnigas
betänkande, såvitt angår tryckfrihetsförordningen, samt de yttranden
som inhämtats däröver vill jag hänvisa till propositionen.

Vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål.

Särskilda bestämmelser angående rättegången i tryckfrihetsmål voro ursprungligen
upptagna endast i tryckfrihetsförordningen; i den mån processuella
frågor icke därigenom reglerades, gällde allmänna, främst i rättegångsbalken
upptagna lagbestämmelser. Vid 1937 års reform av tryckfrihetsprocessen
infördes för denna ett förfarande enligt de inoderna principer
som följdes vid det då pågående arbetet på en allmän rättegångsreform.
Samtliga de bestämmelser som voro erforderliga härför ansågos dock icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 18.

lämpligen kunna inarbetas i tryckfrihetsförordningen. I denna bibehöllos
därför huvudsakligen endast de grundläggande bestämmelserna angående
juryn och dess sammansättning, under det att reglerna om forum och domstolsförfarande
i tryckfrihetsmål utbrötos till en särskild lag utan grundlags
natur, lagen den 9 april 1937 (nr 118). Denna lag har sedermera i anledning
av rättegångsreformen omarbetats, därvid åtskilliga särskilda stadganden
uteslutits, vilka genom tillkomsten av motsvarande allmänna bestämmelser
i den nya rättegångsbalken blivit överflödiga. I stället för 1937 års
lag gäller sålunda lagen den 20 december 1946 (nr 806) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål, vilken lag trätt i kraft den 1 januari
1948. Beträffande processuella frågor, vilka icke äro reglerade i tryckfrihetsförordningen
eller i 1946 års lag, äro allmänna lagbestämmelser tillämpliga.

De sakkunnigas förslag ansluter sig till vad sålunda redan nu gäller i
fråga om de ämnen som behandlas i tryckfrihetsförordningen och de frågor
vilka regleras i särskild lag. Vid upprättandet av förslag till sådan lag ha
bestämmelserna i 1946 års lag i väsentliga delar lämnats oförändrade eller
allenast formella jämkningar vidtagits. De föreslagna ändringarna sammanhänga
med de ändrade regler rörande rättegången i tryckfrihetsmål, vilka
upptagits i förslaget till tryckfrihetsförordning.

Nu gällande regler om forum i tryckfrihetsmål innebära att
dylika mål skola upptagas endast av vissa närmare angivna rådhusrätter
samt att, som allmän regel, behörigheten för sådan rådhusrätt att upptaga
visst mål beror på var den i målet avsedda skriften tryckts. De sakkunnigas
förslag avser att inskränka antalet behöriga tryckfrihetsdomstolar till en i
varje län, i regel rådhusrätten i residensstaden; för Stockholms stad och län
skall Stockholms rådhusrätt vara tryckfrihetsdomstol. Såsom allmän regel
har de sakkunnigas förslag i dessa hänseenden godtagits; därjämte har
emellertid, enligt propositionen (s. 98), i det vilande förslaget upptagits en
bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t skulle äga förordna om behörighet
att upptaga tryckfrihetsmål även för annan rådhusrätt än sådan som
avses i de sakkunnigas förslag. Om sådant förordnande meddelas, finnas
alltså inom samma län flera rådhusrätter med behörighet att upptaga
tryckfrihetsmål. Denna ändring i förslaget till tryckfrihetsförordning föranleder
även en jämkning i de forumregler som enligt de sakkunnigas förslag
skulle upptagas i lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål.
Därvid har jag funnit lämpligt förorda den regeln att, då flera
rådhusrätter med behörighet att upptaga tryckfrihetsmål finnas inom länet
samt skriften tryckts i annan ort än den som äger sådan behörig domstol,
den av de behöriga domstolarna inom länet som är närmast tryckningsorten
skall upptaga målet.

I fråga om förhållandet mellan domstolen och juryn ha
de sakkunniga framhållit betydelsen av att juryn beredes tillfälle att i förekommande
rättsliga spörsmål erhålla upplysningar om gällande rättsreglers
innebörd och tillämpning. Då lekmän i den allmänna rättsskipningen del -

Kunffl. Maj:ts proposition nr 18.

taga såsom nämnd, åligger det domaren att tillföra lekmännen den erforderliga
lagkunskapen. Inom juryprocessen måste för detta ändamål särskilda
anordningar vidtagas. De sakkunniga föreslå därför att rättens ordförande
skall kunna av juryn tillkallas under juryns enskilda överläggning
för att lämna upplysningar i rättsliga frågor; varje juryman skall äga befogenhet
att påkalla sådana upplysningar. Bestämmelser härom äro upptagna
i 8 §. Rörande den närmare motiveringen för detta förslag, särskilt de överväganden
som tidigare förekommit i denna fråga samt de anordningar som
finnas i andra länders jurvprocess, hänvisas till de sakkunnigas betänkande
(s. 197—200).

De sakkunnigas förslag har föranlett kritik i några av de yttranden som
avgivits däröver. Denna kritik har jag återgivit vid framläggande av propositionen
angående ny tryckfrihetsförordning (s. 75—76). I samband därmed
har jag även utvecklat min ståndpunkt till förslaget i den del som nu avses
(s. 100). Såsom jag därvid framhållit är det otvivelaktigt av stor betydelse
att juryn får tillgång till upplysningar i rättsliga spörsmål, och de sakkunnigas
förslag, enligt vilket det skall ankomma på juryn att taga initiativ till
en av omständigheterna påkallad information genom rättens ordförande,
torde erbjuda en lämplig utväg.

övriga av de sakkunniga föreslagna ändrade bestämmelser
ha icke föranlett anmärkningar i yttrandena. I dessa delar har
jag funnit lämpligt biträda de sakkunnigas förslag. Beträffande motiveringen
hänvisas till vad de sakkunniga anfört i sitt betänkande (s. 294—-298); dock vill jag här framhålla följande.

I 2 § andra stycket ha de sakkunniga upptagit ett stadgande, enligt vilket
särskild huvudförhandling kan förekomma beträffande fråga om ansvarighet
eller rättegångsfråga. Stadgandet ansluter sig till bestämmelserna
i 45 kap. 14 § och 47 kap. 22 § nya rättegångsbalken och är föranlett av
att dylik fråga bör kunna avgöras före huvudförhandling inför jury även i
sådana fall då frågans bedömande anses böra kräva huvudförhandling.

Reglerna om domstolens sammansättning, såväl då jury icke medverkar
som vid huvudförhandling inför jury, överensstämma med vad nu gäller.
De sakkunniga ha sålunda icke upptagit de av processlagberedningen framlagda
förslagen att rätten i tryckfrihetsmål, då jury ej medverkar, vid huvudförhandling
alltid skall vara sammansatt av domare och nämnd samt att
rätten vid huvudförhandling inför jury skall bestå av en lagfaren domare
(SOU 1944: 10 s. 141—143). Dessa förslag stodo i samband med att enligt
processlagberedningens förslag juryn, då den avgivit sitt utlåtande angående
skriftens brottslighet, skulle medverka även vid straffmätning. En sådan
utvidgning av juryns befogenheter ha de sakkunniga icke ansett sig
böra förorda och, såsom jag framhållit vid behandlingen av förslaget till
tryckfrihetsförordning (s. 98), delar jag de sakkunnigas uppfattning i denna
fråga.

En från eljest gällande regler avvikande bestämmelse angående skyldigheten
att gälda rättegångskostnad i vissa fall har upptagits i 10 §. Beträf -

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 18.

fande mål, vari utan samband med åtal talan föres om tryckt skrifts konfiskering
eller om enskilt anspråk, föreslås bestämmelser i 13 §, vilka sakna
motsvarighet i 1946 års lag. I övrigt ha, på sätt de sakkunniga förordat,
formella jämkningar vidtagits.

Beslag å vissa skrifter.

Enligt 4 § 12 och 13 mom. gällande tryckfrihetsförordning kunna tryckta
skrifter, vilka anträffas vid trupp eller ombord å flottans fartyg, i vissa fall
indragas. Förutsättning är att de uppenbarligen åsyfta att utplåna känslan
av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest
undergräva krigslydnaden. Förordnande om indragning meddelas i regel
av tryckfrihetsombudet i orten eller, såvitt angår Stockholm, av särskilda
för ändamålet tillsatta personer; i vissa fall äger militär befälhavare besluta
därom. Åtgärden skall för att bli bestående prövas av riksdagens tryckfrihetskommitté.

I fråga om indragning av skrifter, vilka mångfaldigats på annat sätt än
genom tryck, finnas motsvarande bestämmelser i lagen den 26 juni 1936
(nr 328) angående indragning av vissa skrifter. Beslutanderätten tillkommer
i sådant fall alltid militär befälhavare. Förordnandet skall, liksom i fråga
om tryckta skrifter, prövas av tryckfrihetskommittén.

Några bestämmelser om indragning av tryckta skrifter ha icke upptagits
i det såsom vilande antagna förslaget till tryckfrihetsförordning. Förslaget
bygger på att ingripande mot tryckt skrift skall få ske endast på grund av
skriftens brottslighet och att frågan om konfiskation av skriften på sådan
grund skall prövas av domstol. I avbidan på domstolens prövning kan skriften
läggas under beslag enligt de regler som meddelas härom i tryckfrihetsförordningen.
För att underlätta ett snabbt ingripande mot vissa uppviglande
skrifter, vilka spridas vid avdelning av krigsmakten, har i 10 kap.
11 § tryckfrihetsförordningen upptagits en bestämmelse om rätt för militär
befälhavare att taga tryckt skrift i förvar i avbidan på skriftens läggande
under beslag.

För att i motsvarande fall möjliggöra ett snabbt ingripande även mot
skrifter, vilka mångfaldigats på annat sätt än genom tryckpress, föreslå de
sakkunniga bestämmelser i en särskild lag angående beslag å vissa skrifter.
Lagen är således avsedd att ersätta 1936 års lag angående indragning av
vissa skrifter. Beträffande den närmare motiveringen för de förslagna bestämmelserna
hänvisas till de sakkunnigas betänkande (s. 298—299).

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har i allmänhet icke föranlett anmärkningar
i yttrandena. Dock anför militieombiidsmannen att bestämmelserna
böra närmare anknyta till befälhavares allmänna befogenheter. Bestämmelserna
i den särskilda lagen kunna i annat fall uppfattas som begränsningar
av den mera allmänna beslagsrätt som tillkommer befälhavare
i fråga om skriftliga handlingar. I varje fall synes viss oklarhet komma
att förefinnas rörande förhållandet mellan föreskrifterna i den särskilda

Kungl. Maj.ts proposition nr 18-

lagen och de allmänna bestämmelserna. Militieombudsmannen anser det
böra övervägas om ej dessa föreskrifter lämpligen kunde inarbetas i den
nya militära rättegångslagen.

Beträffande det av militieombudsmannen berörda spörsmålet vill jag
framhålla att de föreslagna bestämmelserna i den särskilda lagen angående
beslag å vissa skrifter ha en vidsträcktare räckvidd än reglerna om militär
befälhavares beslagsrätt i andra fall. De avse sålunda även fall då annan
än krigsman sprider ifrågavarande skrifter vid avdelning av krigsmakten.
Mål mot denne angående uppviglingsbrott, som sker därigenom, utgör icke
militärt mål och skall således icke behandlas enligt den militära rättegångslagen.
Det torde därför icke vara lämpligt att inarbeta bestämmelserna i
nämnda lag. Den omständigheten att militär befälhavare i vissa fall kan
äga befogenhet att ingripa mot skriften såväl enligt de nu föreslagna bestämmelserna
som enligt mera allmänna beslagsregler torde knappast i
praktiken vålla några svårigheter. Vad de sakkunniga föreslagit, vilket anknyter
till den föreslagna bestämmelsen i 10 kap. 11 § tryckfrihetsförordningen,
finner jag vara lämpligt.

I enlighet med de synpunkter som nu anförts ha upprättast förslag1 till
. 1) lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål; samt

2) lag angående beslag å vissa skrifter.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 §
regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Olle Hellberg.

1 Det under 2) angivna lagförslaget, vilket är av samma lydelse som det vid propositionen
fogade, har här uteslutits.

14,

Kungl. Maj.ts proposition nr 18.

(Gällande lag.)

Nr 806.

Lag

med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål;

given Stockholms slott den 20 december
1946.

1 §•

Beträffande sådan utom riket på
svenska språket tryckt skrift, å vilken
huvuddistributören finnes angiven,
vare dennes boningsort ansedd
som tryckning sort.

Är vid talans väckande tryckningsorten
eller, i fall som avses i andra
stycket, huvuddistributörens boningsort
ej känd eller är fråga om annan
utom riket tryckt skrift än i andra
stycket sägs, vare som tryckningsort
ansedd ort där skriften anträffas.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

Förslag till

Lag

med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Laga domstol i tryckfrihetsmål är
för skrift, som är tryckt i Stockholms
stad eller län, Stockholms rådhusrätt
och för annan skrift domstolen i den
ort, där skriften tryckts, om denna
domstol enligt tryckfrihetsförordningen
är behörig att upptaga tryckfrihetsmål.
Äger sistnämnda domstol ej
sådan behörighet, upptages målet au
den därtill behöriga domstolen i länet
eller, om flera sådana finnas, den av
dem som är närmast tryckningsorten.
Finnes för periodisk skrift särskild
utgivningsort, skall i fråga om rättens
behörighet även den orten anses som
tryckning sort.

Är skriften tryckt utom riket, skall
som tryckningsort anses den ort, där
den som låtit utlämna skriften för
spridning inom riket har sitt hemvist.

Är vid talans väckande tryckningsorten
eller, om skriften tryckts utom
riket, den ort som avses i andra stycket
ej känd, gälle som tryckningsort
den ort där exemplar av skriften anträffas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18-

(Gällande lag.)

2 §•

/ mål varom i 1 § förmäles skall rätten
vid förberedande behandling så
snart ske kan utreda vem som är ansvarig
för skriftens innehåll; och må
rätten därvid meddela beslut i sådan
fråga. Tillika skall bestämmas, huruvida
frågan om skriftens innehåll är
brottsligt skall prövas av jurg.

Vid målets beredande må rätten,
även då fråga är om allmänt åtal,
höra part eller annan så ock meddela
beslut i fråga om målets avvisande.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

2 §.

I tryckfrihetsmål, vari talan föres
om ansvar, skall rätten vid förberedande
behandling så snart ske kan
utreda vem som är ansvarig för tryckfrihetsbrott
genom skriften samt, om
så erfordras, meddela beslut därom.

Vid målets beredande må rätten,
även då fråga är om allmänt åtal, höra
part eller annan så ock meddela
beslut i fråga om målets avvisande.
För behandling av rättegångsfråga eller
fråga som avses i första stycket
må huvudförhandling utsättas, ehuru
målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.
Angående rättens sammansättning
vid sådan förhandling
gälle vad i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskrivet om domförhet vid
huvudförhandling.

3 §.

Vid målets beredande skall tillika
bestämmas, huruvida skriftens brottslighet
skall prövas av jury.

Då jury skall medverka, skola vid
sammanträde med parterna inför rätten
de åtgärder för juryns bildande
vidtagas som i tryckfrihetsförordningen
stadgas. Sedan målets beredande
slutförts, skall rätten utsätta
tid för huvudförhandling inför juryn.
Skall jury ej medverka, varde målet, sedan beredandet slutförts, utsatt
till huvudförhandling i den för brottmål i allmänhet gällande ordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18-(Gällande lag.) (Kungl. Maj:ts förslag.)

4 §•

Angående rättens sammansättning
vid huvudförhandling inför jury gälle
vad i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskrivet om domförhet vid
huvudförhandling. De till tjänstgöring
i juryn utsedda skola genom rättens
försorg skriftligen kallas till förhandlingen;
och skall kallelsen innehålla
såväl uppgift å den tid inom
vilken anmälan om laga förfall eller
begäran om befrielse från jury mannauppdraget
på annan grund senast
bör vara till rätten inkommen, som
ock erinran om påföljd för försummelse
att hörsamma kallelsen.

4 §■

Angående rättens sammansättning
vid huvudförhandling inför jury gälle
vad i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling.
De till tjänstgöring
i juryn utsedda skola genom rättens
försorg skriftligen kallas till förhandlingen.
Kallelsen skall innehålla såväl
uppgift å den tid, inom vilken anmällan
om laga förfall bör vara till rätten
inkommen, som ock erinran om
påföljd för försummelse att hörsamma
kallelsen.

Visar juryman laga förfall, inkallas
inom samma grupp av jurymän
suppleant till tjänstgöring. Finner
rätten att juryman icke styrkt laga
förfall, varde jurymannen underrättad
därom. Suppleanter kallas i den
ordning vari de utlottats.

5 §■ 5 §.

Då fulltalig jury tillstädeskommit inför rätten, skola juryns medlemmar
avlägga denna försäkran: »Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete,
att jag såsom ledamot i denna jury efter bästa förstånd skall besvara
de frågor som av rätten framställas och i obrottslig tystnad hålla såväl
vad under juryns överläggningar yttras som huru de särskilda medlemmarna
rösta. Detta vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare
troget hålla.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

(Gällande lag.) (Kungl. Maj:ts förslag.)

6 §. 6 §.

Vid huvudförhandlingen äger juryman att med rättens tillstånd framställa
fråga till part, vittne, sakkunnig eller annan.

Fortsatt huvudförhandling må ej hållas, med mindre juryns sammansättning
är oförändrad.

7 §•

Sedan förhandlingen inför juryn
blivit förd till slut, skall rätten utan
uppskov till juryns besvarande skriftligen
avfatta frågan, huruvida skriften
är brottslig efter det'' eller de
lagrum som åklagaren eller målsäganden
funnit tillämpliga. Avser
åtalet flera brott eller föranleder
målets beskaffenhet i övrigt flera frågor,
skola de framställas var för sig.
Innan frågorna till juryn slutligen
avfattas, skall närvarande part beredas
tillfälle att yttra sig över desamma.

8 §•

över de frågor, som av rätten framställts
till juryn, överlägge juryn i enrum
under en av juryn utsedd ordförande.
Vid överläggningen skall, om
det påkallas av någon av jurymännen,
rättens ordförande komma tillstädes
för att meddela upplysningar
om vad lag stadgar. Han skall dock
avträda, sedan upplysningarna meddelats
och i varje fall innan brottslighetsfrågan
upptages till omröstning
inom juryn. Framställd fråga skall
av juryn besvaras med ja eller nej.
Ej må juryn åtskiljas, innan samtliga
frågor blivit besvarade.

8 §. 9 §.

Vid juryns överläggning skola handlingarna i målet jämte rättens protokoll
vara tillgängliga för juryn.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 18.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18-

(Gällande lag.)

Juryns beslut skall grundas å vad
vid huvudförhandlingen inför juryn
förekommit. Har ny huvudförhandling
ägt rum, skall beslutet grundas å
vad därvid förekommit.

Juryns svar skall, skriftligen avfattat,
tillställas rätten, varefter dom
skall meddelas senast påföljande söckendag.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

Juryns prövning skall grundas å
vad vid huvudförhandlingen inför juryn
förekommit. Har ny huvudförhandling
ägt rum, skall prövningen
grundas å vad därvid förekommit.

Juryns svar skall, skriftligen avfattat,
tillställas rätten.

10 §.

Då i mål, vari målsägande fört talan,
skriftens brottslighet prövats av
jury, må, om omständigheterna föranleda
därtill, förordnas att målsåganden
och den tilltalade skola bära
var sin rättegångskostnad.

11 §•

Dom skall meddelas senast söckendagen
efter det juryns svar tillställts
rätten; vid avkunnande av dom erfordras
ej att juryn är närvarande.

9 §. 12 §.

Juryman åtnjuter av statsmedel dagtraktamente och reseersättning enligt
de grunder som gälla för landstingsmän.

13 §.

Vad i denna lag år stadgat om mål,
vari talan föres om ansvar, skall i tilllämpliga
delar gälla beträffande mål,
vari utan samband med åtal talan föres
om tryckt skrifts konfiskering eller
om enskilt anspråk; i mål om enskilt
anspråk gälle dock följande särskilda
bestämmelser.

Vid målets beredande skall utredas,
huruvida anspråket enligt tryckfrihetsförordningen
må göras gällande
mot svaranden. Om föreläggande för
part att komma tillstädes och om verkan
av parts utevaro gälle vad i rättegångsbalken
är stadgat angående

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

(Gällande lag.) (Kungl. Maj:ts förslag.)

sak, varom förlikning ej år tillåten.
Skall jury ej medverka, mrde målet
utsatt till huvudförhandling i den för
tvistemål i allmänhet gällande ordningen.

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av
nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Genom lagen upphäves lagen den
9 april 1937 (nr 118) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 3 december
1948.

N är var ande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 18 september 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet samma dag, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål
samt till lag angående beslag å vissa skrifter.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Björn Kjellin.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess
ledamöter.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser om rättegången i

tryckfrihetsmål.

2 §.

Lagrådet:

Det är uppenbarligen icke med förslaget åsyftat att rätten skall i ansvarighetsfrågan
vid målets beredande meddela beslut i vidare mån än huruvida
den tilltalade är ansvarig för skriften, även om utredningen till äventyrs
utpekar någon annan. En mera exakt formulering i detta avseende tillstyrkes.

Föreskriften att särskild huvudförhandling må utsättas för behandling
av rättegångsfråga synes, såsom innefattande en upprepning av vad rättegångsbalken
stadgar, böra utgå.

Att döma av motiven skulle meningen med de i 2 och 4 §§ upptagna bestämmelserna
om rättens sammansättning vara den, att vid huvudförhandlingar,
som där avses, rätten skall bestå av tre eller fyra lagfarna domare.
Bestämmelsernas formulering har visserligen hämtats från gällande lag
men skulle enligt lagrådets mening vinna i klarhet, om i stället för den
knappast entydiga hänvisningen till rättegångsbalken den åsyftade inne -

Kungl. Maj.ts proposition nr 18.

börden direkt uttrycktes i lagtexten. Som regeln skulle vara densamma
för de ifrågavarande slagen av huvudförhandlingar, torde den lämpligen
kunna meddelas för dem gemensamt i en särskild paragraf omedelbart efter
förslagets 4 §. Iakttages vad lagrådet anfört rörande föreskriften om särskild
huvudförhandling för behandling av rättegångsfråga, måste beaktas
att regeln om rättens sammansättning emellertid skall avse även dylik
huvudförhandling. I vissa andra fall torde ock kunna förekomma huvudförhandling
på det förberedande stadiet, och jämväl då synes rättens sammansättning
böra vara den nu angivna. Lagrådet hemställer, förty att tredje
punkten i andra stycket av 2 § samt första punkten i 4 § utgå samt att
omedelbart efter 4 § insättes en ny paragraf av innehåll att vid huvudförhandling,
där jury medverkar, så ock vid huvudförhandling, som utsättes,
ehuru målet ej i sin helhet är berett till huvudförhandling, rätten skall bestå
av tre eller fyra lagfarna domare.

* §■

Lagrådet:

Beträffande första punkten i denna paragraf hänvisar lagrådet till vad
lagrådet därom anfört vid 2 §.

5 §.

Lagrådet:

Om, i enlighet med vad lagrådet hemställt vid 2 §, efter 4 § insättes en
ny paragraf, betecknad 5 §, föranledes därav ändrad nummerbeteckning
av förevarande och efterföljande paragrafer.

8 §•

Lagrådet:

Sedan förhandlingen inför juryn slutförts, bör det vara jurymännen betaget
att före överläggningen om de av rätten framställda frågorna träda
i förbindelse med parterna eller andra. Jurymännen skulle eljest kunna utsättas
för obehörig påverkan, ägnad att rubba den objektivitet som utgör
förutsättning för att juryn skall kunna fylla sin uppgift. Överläggningen
bör därför städse äga rum omedelbart efter det förhandlingen avslutats och
frågorna tillställts juryn. Att så skall ske får även anses framgå av 7 § i den
nu gällande lagen. Däremot uppställer det remitterade förslagets text intet
hinder för att efter frågornas överlämnande till juryn någon tid kan komma
att förflyta innan juryn sammanträder i enrum för överläggning. Det hemställes
att till förebyggande härav i förevarande paragraf uttryckligen stadgas
att juryn omedelbart efter det att frågorna framställts skall överlägga
i enrum.

Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech:

I enlighet med sakkunnigförslaget har i förevarande paragraf upptagits en
bestämmelse, att vid överläggningen rättens ordförande skall, om det på -

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

kallas av någon av jurymännen, komma tillstädes för att meddela upplysningar
om vad lag stadgar. Han skall dock avträda sedan upplysningarna
meddelats och i varje fall innan brottslighetsfrågan upptages till omröstning
inom juryn. Bestämmelsen kan ledas tillbaka till 1934 års betänkande.
Däri föreslogs att rättens ordförande eller domaren skulle vara närvarande
under juryns överläggning för upplysningars meddelande, men skulle avträda
innan ansvarsfrågan upptoges till slutlig prövning. Mot detta förslag
anmärkte lagrådets flesta ledamöter att det knappast vore väl förenligt med
juryns uppgift och ställning i rättegången, om dess överläggning till beslut
komme att äga rum under sådana former, att en viss påverkan från domstolens
sida i verkligheten eller åtminstone till skenet icke kunde anses utesluten.
Av den motivering, som nu åberopats av de sakkunniga, framgår att
dessa ansett anmärkningen ej kunna frånkännas visst berättigande. Enligt
deras mening syntes anmärkningen dock icke träffa en anordning, varigenom
det överlämnades åt juryn att taga initiativ till en information från
domstolens sida. Det är att antaga att de sakkunniga avsett att ytterligare
minska betänkligheterna mot en dylik information, då denna i förslaget preciserats
till att gälla vad lag stadgar. Härmed lä^er avses gällande rättsreglers
innebörd och tillämpning, men alldeles entydigt är uttrycket icke. Av
remissprotokollet synes framgå att departementschefen velat giva uttrycket
en något snävare innebörd än de sakkunniga. Dessa åberopa bland annat att
en grundlig genomgång av saken och dess förhållande till gällande lag ocn
härskande praxis vore det bästa medlet att sätta varje juryman i stånd att
självständigt bedöma de frågor han har att avgöra; och det framgår av sammanhanget
att de sakkunniga ansett att denna genomgång skulle ske under
medverkan av rättens ordförande. Departementschefen åter betonar att
rättens ordförande skall yttra sig endast om de rättsliga spörsmål varom
han tillfrågas — hans uppgift vore alltså att informera juryn om en rent
objektiv lagtolkning —- samt tillägger, att rättens ordförande icke får ingå
på en diskussion av själva målet, även om jurymännen skulle vilja upptaga
sådana spörsmål.

Medan de sakkunniga lämnat öppet, huruvida rättens ordförande skulle
äga uttala sig direkt om de åberopade lagrummens tillämplighet i det föreliggande
fallet, har således departementschefen menat att lian skall inskränka
sig till en mera allmänt hållen lagtolkning, som endast skall få röra
spörsmål, varom han tillfrågas.

Det är givet att — liksom jurymännens frågor till rättens ordförande enligt
sakens natur måste bliva i viss mån färgade av det konkreta fall som
är föremål för prövning — även den lagtolkning, som därav föranledes, lätt
kan röna inverkan av omständigheterna i det särskilda fallet. Detta gäller
även en lagtolkning, som eftersträvar att hålla sig inom de gränser departementschefen
antytt, och det möter därför svårigheter att i ett lagbud göra
en skarp gränsdragning. Den praktiska tillämpningen bör dock kunna
bringas i överensstämmelse med den innebörd som är åsyftad.

Enligt vår mening kan den ifrågasatta informationen anses förenlig med

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

juryns uppgift i tryckfrihetsprocessen och dess ställning såsom en från
domstolen fristående institution endast om den förlänas den snävare omfattning
som departementschefen förordat. Detta synes gälla även om det
skall ankomma på juryn att taga initiativ till att information kommer till
stånd. Att informationen icke utsträckes till ett bedömande av det föreliggande
fallet synes så mycket mera angeläget som, för den händelse juryns
utlåtande blir fällande, frågan om skriftens brottslighet enligt det vilande
grundlagsförslaget skall prövas jämväl av rätten. Såsom departementschefen
framhållit, bör den lagtolkning som meddelas vara rent objektiv, vilket
torde innebära, bland annat, att även sådana från auktoritativt håll framkomna
tolkningsalternativ, vilka den som meddelar informationen äger kännedom
om men för sin del ej vill biträda, böra delgivas juryn.

Mot anordnandet av en på angivna sätt begränsad information kan måhända
invändas, att dess betydelse skulle bli tämligen ringa. Erfarenheten
lärer dock ha visat, att möjlighet till personlig information kan vara av visst
värde därigenom att missförstånd om lagbudens rätta tolkning sålunda
förebygges. En sådan information kan icke anses stridande mot grundlagsförslagets
anda, då det icke är åsyftat att den skall vara i någon mån bindande
för juryn. Den kan å ena sidan knappast tänkas erhålla någon större
betydelse för bättre förståelse av innebörden av regeln i 1 kap. 4 § grundlagsförslaget,
d. v. s. den lagregel som framför andra lämnar rum för ett
mera lekmannamässigt bedömande av tryckfrihetsmålen. Men denna lagregel
lärer å andra sidan icke göra det mindre nödvändigt att jurymännen ha
kännedom om de tillämpliga allmänna rättsreglernas innebörd. Tvärtom torde
dylik kännedom vara en förutsättning för riktig tillämpning jämväl av
den speciella regeln. Vi vilja med hänsyn till det nu anförda, trots de betänkligheter
från principiell synpunkt som förslaget i denna del kan vara
ägnat att väcka, icke avstyrka en anordning som öppnar väg för en information
av den mera begränsade omfattningen.

Till bättre klargörande av informationens karaktär synes det framför
förslagets formulering vara att föredraga, om informationen angives skola
avse åberopade lagrums rätta tolkning.

Även beträffande tillvägagångssättet vid informationens meddelande vilja
vi förorda viss ändring i förslaget. Syftet att informationen skall få den snävare
omfattning och skarpare avgränsning som förut sagts torde nämligen
kunna antagas bli bättre tillgodosett ifall det -—- i stället för att rättens ordförande
skall komma tillstädes vid juryns överläggning -— föreskrives att
det skall ankomma på juryn att för mottagande av informationen inställa
sig inför rätten. Det synes lämpligt att därvid ej blott rättens ordförande
utan även rättens övriga ledamöter äro tillstädes, och det torde falla av sig
självt, att det bör stå de sistnämnda fritt att medverka vid informationen.
Likaså torde — med hänsyn till informationens karaktär att utgöra ett led
i juryns överläggning — utan särskilt stadgande vara klart att även informationen
är undandragen offentligheten.

^ Kungt. Maj ds proposition nr 18.

Beaktas det nu anförda kan förevarande paragraf, i vad den rör förhållandet
mellan domstolen och juryn, erhålla sådan ändrad lydelse, att —
i stället för vad förslaget föreskriver i andra och tredje punkterna —- efter
första punkten såsom en modifikation av den däri upptagna bestämmelsen
stadgas, att juryn, om det påkallas av någon av jurymännen, under överläggningen
skall inställa sig inför rätten för att inhämta upplysning om
rätta tolkningen av åberopade lagrum.

Regeringsrådet Quensel:

Beträffande de föreslagna bestämmelserna om upplysning för juryn om
vad lag stadgar så är icke utan vidare klart, hur syftet med dem skall förstås
och vad de innebära.

Grunden till förslaget i denna del lärer vara att söka i vad tryckfrihetssakkunniga
anfört därom att, ehuru lekmannasynpunkter må göra sig gällande
vid bedömandet av processmaterialet, juryn dock ej äger döma enbart
efter sitt rättsmedvetande utan, liksom domstol, är bunden av lagens
eget innehåll men icke kan förutsättas kunna utan ledning riktigt avgöra de
ofta invecklade juridiska spörsmålen, ävensom att prövningen i tryckfrihetsmål
bör anordnas så, att tillbörlig hänsyn tages även till det anspråk
på rättsskydd, som tillkommer den genom tryckfrihetsbrott kränkta parten.

Det är visserligen icke fråga om att -— i överensstämmelse med t. ex.
engelsk uppfattning av förhållandet mellan domare och jury — så långt
det med hänsyn till svårigheten att särskilja sak- och rättsfrågorna låter
sig göra, lägga de senare till domarens avgörande och sålunda söka reducera
juryns uppgift beträffande lagtolkningen till något blott formellt. Domarens
upplysningsverksamhet — i motiven kallad information — har i
förslaget gjorts villkorad av att den begärts av någon av jurymännen, och
det bär tydligen avsetts att informationen icke ens i princip skulle vara
bindande för juryn utan närmast borde betraktas som råd eller förslag till
lagtolkning. Men med hänsyn till nyss berörda och övriga uttalanden under
förarbetena torde kunna antagas, att med informationen dock åsyftats något
mera än blott hjälp för de jurymän, som eventuellt önska intränga i och
efter vanlig objektiv tolkningsmetod bedöma de rättsliga spörsmålen. Meningen
synes vara att söka tillgodose ett i rättssäkerhetens intresse uppställt
krav att brottslighetsfrågan, oaktat den prövas av jury, skall avgöras
på grundval icke av rent lekmannamässig uppfattning om lagens innebörd
utan av sådan lagtolkning, som rättsbildad domare har att prestera. Man torde
tänkt sig att, där juryn saknar kvalifikationer för en juridiskt riktig lagtolkning,
denna brist skulle kunna i avsevärd mån botas genom informationen
utan att juryn vare sig formellt eller reellt berövades något av dess
självständighet såsom lagtolkare.

Till en början må anmärkas att, med nu angivna uppfattning om syftet
med förslaget om informationen, det synes tvivelaktigt, huruvida detta förslag,
som ju icke blev av riksdagen prövat i samband med grundlagsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

slaget, står i sådan överensstämmelse med detta, att här kan anses vara
fråga blott om en närmare föreskrift beträffande den i grundlagsförslaget
bestämda tryckfrihetsprocessen.

Information från domarens sida i syfte att förtaga eller begränsa det lekmannamässiga
i juryns lagtolkning är en nyhet som icke torde sakna principiell
betydelse. Tryckfrihetsmålens faktiska sidor ligga ej sällan i så öppen
dag, att utrymme saknas för egentlig bevisprövning. Även då detta icke
är förhållandet, kommer dock lagtolkningen, bl. a. tolkningen av den för
tryckfrihetsmålen speciella regel, som återfinnes i 1 kap. 4 § grundlagsförslaget,
att utgöra en mycket väsentlig del av prövningen av brottslighetsfrågan.
Där denna prövning i tryckfrihetsmål, till skillnad från andra mål,
utan förbehåll i sin helhet överlämnats åt en av lekmän bestående jury,
torde man däri kunna se ett uttryck för tanken, att brottslighetsfrågan,
såväl i vad den beror på lagtolkning som i övrigt, lämpligen avgöres efter
fri lekmannauppfattning för att därigenom tryckfrihetsintresset skall främjas,
även om rättsskyddet för motstående intressen förlorar mer eller mindre
i effektivitet. Denna uppfattning torde icke heller jävas av satsen om
juryns bundenhet av lag. Tillämplig lag är i dessa mål icke blott eller ens
främst vanliga straffrättsliga och andra allmänna regler utan i första rummet
den i nyssberörda paragraf i grundlagsförslaget inrymda, för tryckfrihetsmålen
speciella bestämmelsen, för vars tolkning lagstiftaren torde ansett
lekmän särskilt skickade och som — därest bestämmelsen över huvud
skall kunna antagas innehålla något utöver vad i allmänhet gäller — torde
kunna leda till friande dom oavsett lagens brottskonstruktioner i övrigt.
Även den omständigheten, att juryns skyldighet att döma efter lag inskränkts
till att äga giltighet blott som teori, i det att jurymännen befriats
från ansvar för sina avgöranden och icke behöva motivera dem samt omröstningen
skall vara hemlig för att jurymännen må vara oberoende, synes
stödja antagandet att meningen är, att juryns lagtolkning må ske fritt efter
lekmannauppfattning.

Jämförelse med de lekmannanämnder, som under domaransvar döma
gemensamt med rättsbildad domare och ha till huvudsaklig uppgift att
medverka vid bevisprövning och utmätning av straff, ersättningsbelopp
o. d., blir lätteligen missvisande i förevarande sammanhang. Även jämförelse
med fall, då i främmande länder jury medverkar i den allmänna
rättskipningen, haltar på grund av den särskilda uppgiften att skydda
tryckfriheten, som juryn i den svenska tryckfrihetsprocessen erhållit.

Juryns faktiska frihet att döma efter gottfinnande skulle visserligen kunna
lända även tryckfrihetsintresset till förfång och då strida mot grunderna
för juryinstitutets användning. Ett gott skydd mot ett dylikt resultat skapar
emellertid grundlagsförslaget självt genom sina regler om obligatorisk överprövning
domstolsvägen av jurydom, när den är fällande. Förslaget om information
angående lagens innehåll skulle således få sin egentliga betydelse
som ett medel att förekomma att brottslighetsfrågan bedömes mildare, än
om lagtolkningen ankomme på den juridiska sakkunskapen. Varje förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

med dylik syftning torde kunna sägas beröra själva den hittillsvarande
grunden för jurys användning i tryckfrihetsmål, alldeles oavsett beskaffenheten
och effektiviteten av de medel som föreslås för syftets ernående. Om
man vid revision av tryckfrihetsförordningen avser en reform av ifrågavarande
Innebörd, synes förhållandet därför böra komma till uttryck i de nya
grundlagsbestämmelserna. Men det vilande förslaget till ny tryckfrihetsförordning
innehåller intet sådant. Det skiljer alltjämt strängt mellan domares
och jurys uppgifter och hänför till de senare prövningen av brottslighetsfrågan
i hela dess vidd, utan antydan om att lagtolkningen likväl ej må
vara rent lekmannamässig. Medan man på nyssberörda särskilda väg ger
skydd för tryckfrihetsintresset mot menliga följder av en dylik lagtolkning,
lämnas de motstående intressena utan sådant skydd.

Menade man, att ändamålet med juryinstitutionens användning i tryckfrihetsmål
mindre vård att få till stånd ett lekmannamässigt bedömande än
att undandraga brottslighetsfrågan från de statsanställdas prövning, så kan
väl däri ligga ett mått av sanning, historiskt sett. Att detta alltjämt skulle
vara egentliga skälet till juryns bibehållande torde dock knappast kunna
påstås. Ej heller har beträffande kvalifikationer såsom juryman lagfaren
person fått företräde eller statsanställd diskvalificerats. Men skulle dock
idén med jury huvudsakligen vara den senast ifrågasatta, synes förevarande
förslag om information från rättens ordförandes sida likväl främmande för
grundlagsförslaget. Det framstode ju då såsom av särskild betydelse att,
om rättskunnighet skulle tillföras juryn, det skedde på helt annan väg.

Anses emellertid hinder icke ur ovan angivna synpunkt föreligga att utan
tillägg till grundlagsförslaget i nu förevarande ordning genomföra förslaget
om information, är dock mot detsamma att erinra, att man däri knappast
på ett tillfredsställande sätt bemästrat svårigheterna att förena intresset av
en juridiskt riktig lagtolkning med juryinstitutionen och intresset att jämväl
beträffande lagtolkningen bevara lekmännens självständighet.

Det synes icke troligt att information från domarens sida skulle i synnerlig
mån inverka i avsedd riktning. Förutom att juryn, om den vid lagtolkningen
läte sig leda av domaren, ofta skulle se sin uppgift nedbragt
till ett minimum, så har man ju icke hos oss, såsom t. ex. i England, en
nedärvd allmän föreställning att, även då jury medverkar, lagtolkningen
egentligen är domarens sak, utan tvärtom har av ålder intet slag av inblandning
från domarens sida i juryns grundlagsbestämda uppgifter praktiserats
eller ansetts tillbörligt.

Om således jämväl en ovillkorlig och till formen bestämd auktoritativ
information kan antagas bliva föga verksam, lärer institutets närmare utformning
efter förslagets anvisningar än mer nedsätta effektiviteten. Att
tillmäta förslaget någon nämnvärd betydelse som medel att skydda mot
missbruk av tryckfriheten eller ge upprättelse åt den, som blivit kränkt genom
sådant missbruk, torde icke vara befogat.

Det föreslagna villkoret för att information må lämnas är ägnat att utesluta
information just i fall, då den bäst behöves, såsom då juryn har eu

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

felaktig uppfattning om lagens innebörd men icke förstår, att annan tolkning
kan ifrågasättas, och endast därför underlåter att söka skaffa sig upplysning.
Å andra sidan kan ifrågavarande villkor knappast verka till ökning
av juryns självständighet i fall, då informationen kommer till stånd. Ej
heller utgör det någon garanti för att ej så sker mot nästan alla jurymännens
vilja; och för den, som ej önskat informationen, torde den icke kännas
mindre påtvungen eller besvärande, om den tillkommit på en jurymans initiativ
än om det skett enligt en allmän regel.

Skall informationen kunna bibringa juryn förmåga att självständigt tolka
lagen, fordras åtminstone att domaren utvecklar grunderna för sin mening
och framhåller de andra tolkningsmöjligheter, som tilläventyrs kunna tänkas,
samt skälen för och emot dessa. Äro de juridiska problemen invecklade,
såsom i motiven antagits ofta vara fallet, kan utredningen behöva innefatta
redogörelser för praxis och doktrin. I själva verket skulle tarvas vida mer,
men någon fullgod ersättning för vad som brister lekmännen i skolning och
träning för lagtolkningsuppgiften kan uppenbarligen icke ernås på denna
väg. Längre än till en halvmesyr kan man icke komma. Att ge informationen
karaktär av råd eller förslag och framhålla skäl även mot den tolkning,
man anser som den rätta, kan tänkas ytterligare minska informationens
verkan men torde sällan medföra något av värde. De jurymän, som sakna
vana vid kritisk behandling av liknande ämnen, torde svårligen kunna tillgodogöra
sig information av dylikt slag. Snarare är troligt, att de skulle förbryllas
och kanske helt förvillas därav. Naturligtvis kan förhållandet gestalta
sig annorlunda beträffande jurymän med lagfarenhet eller eljest högre bildning.
Men med förutsättningarna att förstå utredningar av de rättsliga frågorna
växa då också möjligheterna att skaffa sig den upplysning, som
eventuellt kan behövas, på annat sätt än med domarens hjälp.

Det remitterade förslaget bygger — måhända i viss motsättning mot vad
de sakkunniga tänkt sig — på att en skarp gräns kan upprätthållas mellan
de s. k. sak- och rättsfrågorna. Tydligt är också att, om domaren i fall, då
bevisprövning verkligen erfordras, skulle inlåta sig på anvisningar även i
detta hänseende, bristen på uttryckligt stöd i grundlagen bleve än mer framträdande.
Men det lärer icke alltid vara möjligt att verkställa lagtolkningen
i avseende å visst fall utan att därmed komma in på frågan i övrigt om fallets
subsumtion under det ena eller andra lagbudet. Där omständigheterna,
såsom ej är ovanligt i tryckfrihetsmål, knappast medge olika bedömanden
av målets faktiska sidor, blir ju ock subsumtionen lätteligen en omedelbar
logisk följd av lagtolkningen. Upplysning om lagens innebörd kan då i själva
verket ge ett uttömmande svar å hela den till juryn hänskjutna frågan.
Emellertid är det väl just detta resultat, som man velat undvika genom kravet
att informationen skall begränsas till de rent rättsliga spörsmålen.

Gränsen mellan vad som vore blott ett fullgörande av plikten att lämna
upplysning om lagens stadganden och vad som borde anses som en otillbörlig
påverkan av juryn bleve sålunda mången gång svår att draga och
därmed tillämpningen av informationsinstitutet en vansklig uppgift. Visst

Kungl. Maj.ts proposition nr 18.

beaktande förtjäna de uttalade farhågorna, att domarna kunna utsättas för
misstankar att de överskridit sin befogenhet, särskilt om informationen sker
blott muntligen och vid enskild överläggning. Hos allmänheten kan då åtminstone
framkallas föreställningen att juryns utlåtande grundar sig på
informationen och överensstämmer med domarens mening, även där så alls
ej är förhållandet. Av stor vikt synes emellertid vara att domaren icke obefogat
kommer att te sig såsom i någon mån medansvarig för jurydomen.
När lagfaren domare dömer gemensamt med lekmän, sker visserligen information
enskilt, men då skall den ej vara begränsad till rättsfrågorna
och domarens egen mening om hur målet bör avgöras kommer till uttryck
i hans votum.

Över huvud taget lärer det få anses mycket främmande för svensk domares
ställning i rättegång att han skulle däri avge råd eller förslag till lösning
av rättsliga spörsmål, i vilkas avgörande han icke deltager. Det remitterade
förslaget synes emellertid innebära, att rättens ordförande skulle
fungera som ett slags utredningsman i fråga om lagens innehåll inför lekmannadomare,
som ägde bestämma i vad mån han finge uttala sig i frågan
och som hade att bedöma riktigheten av hans lagtolkning, detta t. o. m.
ehuru deras dom sedermera kan bliva underställd hans prövning. Skall
domaren meddela information, synes det, här som eljest inom vårt rättsväsende,
böra ske i form av auktoritativa anvisningar, som lämnas vid sammanträde,
därvid han själv är ordförande, och så att hans lagtolkning ej
måste bli okänd för parter och allmänhet.

Uppgiften att biträda juryn med utredning och förslag lärer bättre lämpa
sig för en till juryns tjänst ställd sekreterare med erforderlig utbildning.
Men även mot en dylik lösning resa sig vissa av de betänkligheter, som
ovan framhållits. Åtminstone gäller detta, om icke bestämmelserna om information
reducerades till att avse och innebära blott, att de jurymän, som
för sin del önska sakkunnigt biträde för att sätta sig in i juridiska spörsmål,
ägde för ändamålet vända sig till lämplig anvisad person, som icke
hade domarfunktion i målet. Behovet av att i lag reglera frågan om möjligheterna
för enskild juryman att av annan än ledamot i rätten erhålla
hjälp med anskaffning av studiematerial och vägledning vid dess begagnande
synes dock ringa.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att andra och tredje
punkterna i det remitterade förslagets 8 § utgå.

13 §.

Lagrådet:

I denna paragraf upptagas bl. a. vissa särskilda bestämmelser angående
talan, som utan samband med åtal föres om enskilt anspråk. Med hänsyn
till att juryprövning kan förekomma även i sådana tryckfrihetsmål innehåller
förslaget den bestämmelsen, att vid målets beredande skall utredas, huruvida
anspråket enligt tryckfrihetsförordningen må göras gällande mot
svaranden. Stadgandet synes emellertid böra — i likhet med regeln i 2 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

för det fall att ansvar stalan föres — uttryckligen angiva att jämväl beslut
i frågan i vissa fall skall meddelas på förberedelsestadiet. Därest stadgandet
erhåller den lydelsen att rätten iskall på sätt i 2 § stadgas utreda och,
om så erfordras, meddela beslut i frågan, vinnes tillika, att det klart framgår,
att särskild huvudförhandling för frågans behandling kan utsättas på
det förberedande stadiet.

Bestämmelsen i andra stycket av paragrafen, att de regler i rättegångsbalken
om föreläggande för part att komma tillstädes och om verkan av
parts utevaro, som avse indispositiva mål, skola gälla även i sådant tryckfrihetsmål,
som endast gäller enskilt ansprak, bör, da bestämmelsen icke
utgör något undantag från stadgandena i den förevarande lagen, lämpligen
upptagas för sig som ett särskilt andra stycke i paragrafen, under det att
samtliga övriga bestämmelser i paragrafen kunna upptagas såsom ett första
stycke.

Slutbestämmelserna.

Lagrådet:

Det må erinras om det i 26 § promulgationslagen till rättegångsbalken
reglerade fallet, att antalet vid rådhusrätt tjänstgörande lagfarna domare
understiger tre. Sådant förhållande lärer ännu en tid framåt komma att
bestå jämväl vid någon av de rådhusrätter, som skola vara behöriga i tryckfrihetsmål.
I övergångsbestämmelserna till förevarande lag torde därför, om
lagrådets vid 2 § gjorda hemställan beträffande stadgandena om rättens
sammansättning vinner beaktande, böra upptagas ett stadgande av innebörd,
att vad i 26 § nämnda promulgationslag sägs i tillämpliga delar
skall gälla jämväl i tryckfrihetsmål.

Förslaget till lag angående beslag å vissa skrifter.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 30 december 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för förvarsdepartementet lagrådets den 3
december 1948 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 18 september 1948
remitterade förslagen till

1) lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål; samt

2) lag angående beslag å vissa skrifter.

Föredraganden anför följande.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål.

2 och 4 §§.

Det remitterade förslaget innehåller i 2 och 4 §§ bestämmelser angående
rättens sammansättning i vissa närmare angivna fall. Lagrådet har anfört
att den därvid begagnade formuleringen, nämligen att därom skall gälla vad
i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling,
visserligen hämtats från gällande lag men enligt lagrådets mening
skulle vinna i klarhet, om i stället för den knappast entydiga hänvisningen
till rättegångsbalken den åsyftade innebörden direkt uttrycktes i
lagtexten. Därför har lagrådet hemställt att tredje punkten i andra stycket
av 2 § samt första punkten i 4 § skola utgå samt att omedelbart efter 4 §
skall insättas en ny paragraf av innehåll att vid huvudförhandling, där
jury medverkar, så ock vid huvudförhandling, som utsättes ehuru målet ej
i sin helhet är berett till huvudförhandling, rätten skall bestå av tre eller
fyra lagfarna domare.

Den formulering mot vilken lagrådet sålunda anmärkt återfinnes i flera
av de lagändringar som genomförts i samband med tillkomsten av nya

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

rättegångsbalken utan att — bortsett från en mindre formell jämkning —
ha gjorts till föremål för erinran från lagrådets sida. Sålunda förekommer
denna formulering i 4 kap. 4 § strafflagen, 16 § lagen om verkställighet
av bötesstraff och 9 § lagen om villkorlig dom. Samma formulering har upptagits
i 4 § 1946 års lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål,
varifrån den oförändrad överflyttats till det remitterade förslaget.
Med hänsyn härtill torde det icke vara lämpligt att nu övergå till ett annat
uttryckssätt.

Vad lagrådet i övrigt anfört vid 2 § torde böra iakttagas; härav föranledas
jämkningar av ordalagen i första och andra styckena.

8 §•

Såsom lagrådet framhållit bör juryns överläggning städse ske omedelbart
efter det förhandlingen avslutats och frågorna tillställts juryn. Det torde
vara lämpligt att, på sätt lagrådet hemställt, förtydliga lagtexten i detta
hänseende.

Enligt det remitterade förslaget skall juryn äga möjlighet att vid sin
överläggning erhålla upplysningar om vad lag stadgar; det skall ankomma
på rättens ordförande att, såsom närmare angives, meddela sådana upplysningar.
Bestämmelserna härom, vilka sakna motsvarighet i 1946 års lag,
ha utförligt behandlats vid lagrådsgranskningen. Lagrådets flesta ledamöter
ha därvid funnit sig kunna i princip godtaga en sådan anordning för information
av juryn som upptagits i det till lagrådet remitterade förslaget.
Vissa ändringar i de föreslagna bestämmelserna förordas emellertid. Å
andra sidan har en lagrådsledamot på anförda skäl hemställt att hithörande
bestämmelser skola utgå.

Vid framläggandet av propositionen angående ny tryckfrihetsförordning
har jag redogjort för de tryckfrihetssakkunnigas förslag till bestämmelser
i det hänseende som nu avses och de yttranden som avgivits däröver samt
närmare utvecklat min principiella ståndpunkt till förslaget. Därvid har jag
framhållit betydelsen av att juryn får tillgång till upplysningar i rättsliga
spörsmål. Den ståndpunkt som sålunda kommit till uttryck i propositionen
har icke föranlett någon erinran från riksdagens sida.

Frågan om juryns möjligheter att vinna kännedom om lagens innehall berör
ett av de centrala problemen rörande rättsskipningen i tryckfrihetsmål,
nämligen syftet med juryprövningen och den ställning i rättegången som juryn
med hänsyn härtill bör äga. Såsom framgår av de sakkunnigas utredning
har jurvinstitutionen till ändamål att låta en upplyst, allmänt medborgerlig
uppfattning komma till uttryck vid avgörandet av tryckfrihetsmålen och att
därigenom skapa en folklig garanti för tryckfriheten. Ur denna synpunkt
har juryn ansetts böra intaga en i förhållande till domstolen fristående ställning.
Däremot har det icke varit avsett att med jurysystemet upphäva den
skyldighet att döma efter lag som gäller vid all rättsskipning, vare sig den
utövas av rättsbildade domare eller av lekmän. De sakkunniga framhålla
att tryckfrihetsmålen icke i detta hänseende intaga någon särställning och

Kungl. Maj.ts proposition nr 18.

erinra om stadgandet i 86 § regeringsformen, enligt vilket tryckt skrifts innehåll
icke får medföra straff annat än om detta innehåll strider mot tydlig
lag. Av tryckfrihetsförordningen framgår i skilda sammanhang att tryckfriheten
skall betraktas som en lagbunden frihet och således varken får utövas
i strid mot tillämplig lag eller inskränkas annat än med stöd av sådan
lag. Den fråga juryn får sig förelagd till besvarande är avfattad på sådant
sätt att det icke kan råda någon tvekan om att juryns prövning skall grundas
på lag.

Stundom har den uppfattningen framförts att det stadgande som upptagits
i 1 kap. 4 § första stycket grundlagsförslaget och som äger sin motsvarighet
i ingressen till 3 § i nu gällande tryckfrihetsförordning skulle
medföra en rätt för juryn att i friande riktning åsidosätta gällande straffbud.
Med anledning av den diskussion som förts inom lagrådet härom vill
jag såsom min uppfattning framhålla att någon sådan rätt icke bör utläsas
ur stadgandet; detta måste ses som en erinran om de synpunkter som
böra anläggas vid lagens tillämpning och den anda vari lagstiftaren velat
ha lagbuden beaktade.

För min del ansluter jag mig således alltjämt till de sakkunnigas uppfattning
i fråga om juryns skyldighet att tillämpa lag. En konsekvens härav
är att juryn måste beredas tillräckliga möjligheter att taga kännedom om
lagens innehåll. Före år 1937 kunde domstolen tillse att inom juryn städse
tanns någon ledamot, som kunde lämna de övriga erforderlig ledning beträffande
rättsreglernas innebörd och tillämpning. Genom borttagandet av
domstolens rätt att omedelbart för det föreliggande målet utse jurymän uppkom
behov av andra anordningar för att sörja för upplysning åt juryn i rättsliga
frågor. Det förslag härom som utarbetades mötte emellertid motstånd
inom lagrådet och någon lagstiftning i denna fråga kom icke till stånd. Uppenbarligen
gäller det emellertid en fråga av stor vikt, och en anordning
som lämnar juryn tillgång till erforderliga upplysningar utan att äventyra
dess oberoende ställning bör eftersträvas. De sakkunniga ha påpekat att
en anordning som medger domaren att på juryns begäran komma tillstädes
under dess överläggning överensstämmer med en modern utvecklingslinje
i utländsk juryprocess. Särskilt kan här erinras om att i Danmark genom
lagändring år 1936 öppnats en möjlighet för rättens ordförande att närvara
vid juryns överläggning för att besvara de frågor som jurymännen i
anledning av målet vilja ställa till honom.

Ehuru jag således icke finner vad som förekommit vid lagrådsgranskningen
utgöra tillräcklig anledning att frångå den principiella uppfattning som
jag tidigare hävdat på denna punkt, föreligga otvivelaktigt vissa tveksamma
frågor beträffande anordnandet av informationen. Lagrådets flesta ledamöter
ha anfört att det till bättre klargörande av informationens karaktär
syntes framför förslagets formulering vara att föredraga, om informationen
angåves skola avse åberopade lagrums rätta tolkning. I det remitterade förslaget
användes uttrycket »upplysningar om vad lag stadgar», vilket uttryck
är hämtat från nya rättegångsbalkens bestämmelser om överläggning
till dom, då nämnd har säte i rätten. Detta uttryck anger enligt min mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

bättre vad som avses, varför jag icke på denna punkt vidtagit någon ändring
i förslaget. Att det kan bli fråga om att lämna upplysningar ej allenast om
skriven lag utan även om eljest vedertagna rättsgrundsatser ligger i sakens
natur.

Vad lagrådets flesta ledamöter i övrigt anfört beträffande tillvägagångssättet
vid informationens meddelande torde i huvudsak böra beaktas. Dock
lär det icke vara nödvändigt utsäga att juryn skall inställa sig inför rätten.
Det torde vara tillräckligt att angiva att juryn skall sammanträda med rätten
för att inhämta upplysningarna; hur detta sammanträde skall anordnas är
en praktisk fråga som ej behöver beaktas i lagtexten. Såsom lagrådets flesta
ledamöter framhållit är detta sammanträde ett led i juryns överläggning och
således undandraget offentligheten. I lagtexten torde böra uttryckligen angivas
att juryn icke i rättens närvaro får överlägga angående sitt svar eller
företaga omröstning.

13 §.

I anledning av vad lagrådet anfört har i andra stycket första punkten angivits
att, om så erfordras, beslut skall meddelas i fråga som där avses. Att
särskild huvudförhandling kan utsättas för frågans behandling torde framgå
vid en jämförelse med 2 § andra stycket. I övrigt har jag icke ansett vad
lagrådet anfört böra medföra någon avvikelse från den föreslagna formuleringen.

Slutbestämmelserna.

Med hänsyn till vad jag anfört vid 2 och 4 §§ bortfaller behovet av det
tillägg till övergångsbestämmelserna, varom lagrådet hemställt.

Förslaget till lag angående beslag å vissa skrifter.

Det remitterade förslaget har av lagrådet lämnats utan erinran.

Föredraganden anför alt, utöver de ändringar som förut nämnts, vissa
redaktionella jämkningar vidtagits i det under 1) angivna remitterade förslaget
samt hemställer att lagförslagen måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Georg Dahlin.

3 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 18.