Kungl Maj:ts proposition nr 189 (Proposition 1947:189)

Kungl Maj:ts proposition nr 189.

Nr 189.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om
fri rättegång; given Stockholm slott den 11 mars 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härigenom jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni
1919 (nr 367) om fri rättegång.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr ISO.

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 397) om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 1—6, 8—11, 13—15 och 17 §§ samt överskrifterna
framför 1 och 10 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1 skola erhålla

ändrad lydelse pa sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

Om fri rättegång vid underrätt.

Vid allmän underrätt, polisdomstol
och krigsrätt samt första domstol i
jorddelningsmål och i vattenmål må
på de villkor och i den omfattning,
som här nedan stadgas, fri rättegång
i visst mål beviljas den, som icke äger
tillgång till gäldande av de med rättegången
därstädes förenade kostnader
eller efter deras utgivande skulle
sakna nödiga medel för eget uppehälle
och för fullgörande av honom
åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång--------

/ brottmål, där brottet är sådant,
att det hör under allmänt åtal eller
må efter angivelse åtalas av allmän
åklagare, må fri rättegång ej beviljas

(Föreslagen lydelse.)

Om fri rättegång vid första domstol.
§•

I mål vid allmän underrätt, krigsrätt,
ägodelningsrått, vattendomstol
eller arbetsdomstolen må på de villkor
och i den omfattning som här nedan
stadgas fri rättegång beviljas den,
som icke äger tillgång till gäldande
av de med rättegången därstädes förenade
kostnaderna eller efter deras
utgivande skulle sakna nödiga medel
för eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet.
Vad nu sagts om mål
skall äga motsvarande tillämpning å
förundersökning i brottmål, så ock å
ärende som avses i lagen om handläggning
av domstolsärenden eller eljest
ej skall handläggas i den för tvistemål
eller brottmål stadgade ordningen.

- —--fri rättegång.

Målsägande i brottmål må, om
brottet hör under allmänt åtal, ej erhålla
fri rättegång i annat fall än då
åklagaren väckt åtal för brottet. I

1 Senaste lydelse av 1—6, 8, 10, 11, 13 och 14 §§ se SFS 1944: 212.

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

målsägande i annat fall än att dkla- ärende som sägs i första stycket md
garen anhängiggjort talan i målet. fri rättegång beviljas allenast om förhandling
utsatts i ärendet eller eljest
med hänsyn till ärendets beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt särskilda
skäl åro därtill.

2 §.

Beslut om fri rättegång meddelas
av rätten eller, då rätten ej sitter, av
dess ordförande.

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas
av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor
och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro sagda
förhållanden ej kända, skall uppgiften vara styrkt genom offentlig myndighet,
som Konungen bestämmer.

3 §.

Part, som åtnjuter fri rättegång,
vare befriad från erläggande av stämpelavgift
i målet och njute tillika den
förmån att av allmänna medel skola
gäldas expeditionslösen, kostnad för
delgivning av stämning och sådant
rättens beslut, av vilket motparten
skall erhålla del, samt för inkallelse
av och ersättning till sådana av parten
åberopade vittnen, vilkas hörande
i målet ej utan skäl påkallats, så
ock ersättning till tjänsteman för särskild
förrättning eller å tjänstens vägnar
förskjuten kostnad. Frihet från
avgift för protokoll, som ej utfärdas
utan särskild begäran, må jämväl efter
det rätten skilt sig från målet åtnjutas,
såframt begäran därom göres
innan tiden för bevarande av talan
mot utslaget, genom vad eller besvär,
gått till ända.

Av allmänna medel skall ock gäldas
ersättning till sakkunnig som utsetts
av rätten, om ersättningen enligt

Part, som åtnjuter fri rättegång,
vare befriad från erläggande av stämpelavgift
för expeditioner angående
rättegången och njute tillika den förmånen
att av allmänna medel skola
utgå expeditionslösen, delgivningskostnad
som eljest skolat åligga parten
samt ersättning till tjänsteman för
särskild förrättning eller å tjänstens
vägnar förskjuten kostnad. Frihet från
avgift för sådan rättens expedition
som ej utfärdas utan särskild begäran
må åtnjutas jämväl efter det rätten
skilt målet från sig, om expeditionen
begäres innan tiden för fullföljd av
talan utgått.

Av allmänna medel skall ock utgå
kostnad för bevisning som ej förebragts
utan skäl ävensom förskott å
kostnad för bevisning, om kostnaden
eller förskottet enligt lag skall utgivas
av parten eller av parterna en för båda
och båda för en.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

lag skall utgivas av parten. Har i det
slutliga utslaget förordnats att ersättning,
vars gäldande ålegat båda parterna,
skall stanna å parten, skall
denna kostnad, även där ersättningen
till den sakkunnige helt eller delvis
utgivits av motparten, utgå av allmänna
medel.

Har i-------------undersökningen avgives.

4 §.

Är part, som åtnjuter fri rättegång,
enligt lag skyldig eller har han eljest
av rättens ordförande anmodats att
komma personligen tillstädes vid rätten,
eller har rätten ålagt honom personlig
inställelse, äge rätten med anledning
av sådan inställelse på begäran
tillerkänna parten gottgörelse av
allmänna medel för resekostnad enligt
lägsta reseklass i allmänna resereglementet,
om han finnes icke själv
kunna svara för kostnaden. Är avståndet
till sammanträdesorten mindre
än fem mil, må dock sådan gottgörelse
utgå allenast såframt synnerliga
skäl därtill åro. Rätten eller, då
rätten ej sitter, dess ordförande äger
besluta om förskott av allmänna medel,
därest parten måste antagas sakna
medel för resan.

Om synnerliga-------

Har part, som åtnjuter fri rättegång,
haft andra nödvändiga utgifter
för rättegången, som icke avses i 3 §
men äro jämförliga med där angivna
kostnader, äge rätten ock tillerkänna
honom ersättning därför med skäligt
belopp, om han finnes icke själv kunna
svara för utgifterna.

Har part, som åtnjuter fri rättegång,
förelagts att infinna sig personligen
vid rätten, må parten på begäran
tillerkännas gottgörelse av allmänna
medel för resekostnad enligt
lägsta reseklass i allmänna resereglementet,
om han finnes icke själv kunna
svara för kostnaden. Är avståndet
till sammanträdesorten mindre än
fem mil, må dock sådan gottgörelse
utgå allenast såframt synnerliga skäl
äro därtill. Därest parten måste antagas
sakna medel för resan, må nödigt
förskott å ersättningen meddelas
honom.

-----vid domstolen.

Har part, som åtnjuter fri rättegång,
haft andra nödvändiga utgifter
för rättegången, som icke avses
i 3 § men äro jämförliga med där
angivna kostnader, må ock ersättning
därför med skäligt belopp tillerkännas
honom, om han finnes icke själv
kunna svara för utgifterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

(Gällonde lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

5 §.

Finnes part, som åtnjuter fri rättegång,
icke kunna själv eller genom
någon, som i tjänsteställning eller eljest
lämnar honom bistånd, behörigen
tillvarataga sina intressen vid talans
anhängiggörande eller utförande,
må på hans begäran lämplig person
förordnas att därvid mot ersättning av
allmänna medel biträda honom.

Rättegångsbiträde förordnas av rätten
eller, då rätten ej sitter, av dess
ordförande. Där ej omständigheterna
annat påkalla, bör med beslut angående
förordnande att biträda part med
talans utförande anstå, till dess parten
varit personligen tillstädes i målet
och rätten därvid funnit, att behov
av biträde föreligger.

Till rättegångsbiträde bör, om målets
beskaffenhet det fordrar, förordnas
någon som avlagt för utövande av
domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Företrädesvis bör därvid anlitas
befattningshavare vid rättshjälpsanstalt
eller annan som vid rätten yrkesmässigt
utövar advokatverksamhet
och ej är avlägset boende; har sådan
person av parten föreslagits till biträde,
bär avvikelse från förslaget ej
ske, såframt ej särskilda skäl därtill
äro.

Vid förordnande av rättegångsbiträde
må, när skäl därtill äro, biträdet
berättigas att sätta annan lämplig
person i sitt ställe.

Finnes part, som åtnjuter fri rättegång,
icke kunna själv eller genom
någon som i tjänsteställning eller eljest
lämnar honom bistånd behörigen
tillvarataga sina intressen vid talans
väckande eller utförande, må på hans
begäran lämplig person förordnas att
mot ersättning av allmänna medel biträda
honom därvid. 1 brottmål skall
dock vad nu sagts icke äga tillämpning
i fråga om den misstänkte utan
gälle beträffande biträde åt honom
vad i rättegångsbalken är stadgat om
offentlig försvarare.

Till rättegångsbiträde skall förordnas
advokat eller annan som avlagt
för utövande av domarämbete föreskrivna
kunskapsprov och finnes
skickad för uppdraget. Företrädesvis
bör därvid anlitas befattningshavare
vid rättshjäipsanstalt eller advokat
som vid rätten brukas som rättegångsombud.
Har parten själv föreslagit
någon som är behörig, skall han förordnas,
om ej hans anlitande skulle
medföra avsevärt ökade kostnader eller
eljest särskilda skäl föranleda annat.
Vid förordnande av rättegångsbiträde
må, när skäl äro därtill, biträdet
berättigas att sätta annan behörig
person i sitt ställe.

Biträde skall kallas till huvudförhandling
eller annat rättens sammanträde
för förhandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

6 §.

Om delgivning och inkallelse, som Part, som åtnjuter fri rättegång, må
i 3 § sägs, föranstalte, såframt par- ej i målet förpliktas gottgöra statsverten
därom framställer begäran, rät- ket ersättning till offentlig försvarare,
ten eller dess ordförande. tolk eller stenograf, eller kostnad som

enligt föreskrift i rättegångsbalken av
allmänna medel utgått för bevisning
varom rätten självmant föranstaltat.

8 §•

När rätten från sig skiljer mål, vari
part åtnjutit fri rättegång, skall rätten,
där parten jämlikt 7 § förklarats
förlustig sagda förmån, förplikta honom
att ersätta statsverket kostnad,
som enligt 3, 4 eller 5 § skolat gäldas
av allmänna medel; dock ankomme
på rätten att pröva, om och i vad
mån sådant åläggande bör ske i fall,
då beslutet om förmånens upphörande
grundats därpå, att det för parten
funnits vara av ringa betydelse, att
hans talan vinner prövning.

Har part, som åtnjutit fri rättegång,
ej förklarats ersättningsskyldig,
men tappar motparten, varde sådan
skyldighet denne ålagd, där han enligt
lag är pliktig gälda vinnande parts
rättegångskostnad.

När rätten från sig skiljer mål vari
part åtnjutit fri rättegång, skall rätten,
där parten jämlikt 7 § förklarats
förlustig sagda förmån, förplikta honom
att ersätta statsverket kostnad
som enligt 3, 4 eller 5 § skolat utgå
av allmänna medel; dock ankomme
på rätten att pröva om och i vad mån
sådant åläggande bör ske i fall, då
beslutet om förmånens upphörande
grundats därpå, att det funnits vara
av ringa betydelse för parten att hans
talan vinner prövning. Föreligga sådana
omständigheter som avses i 31
kap. 2 § rättegångsbalken, må betalningsskyldighet
ej åläggas parten.

Där ej part, som åtnjutit fri rättegång,
enligt första stycket förklarats
skyldig att återgälda kostnad som där
avses, skall sådan skyldighet åläggas
motpart eller annan som enligt lag
skulle varit pliktig att gottgöra parten
kostnaden. Rör målet allmänt
åtal, må åklagaren förpliktas ersätta
kostnaden, om han väckt åtalet utan
skäl; har målsägande utan skål gjort
angivelse eller eljest föranlett åtalet,
må i den omfattning, som finnes skälig,
ersättningsskyldighet ock åläggas
honom.

Vinna makar

stycket avses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Mot beslut, varigenom fri rättegång
beviljats, må talan ej föras.

Har rättens ordförande lämnat utan
bifall ansökan om fri rättegång eller
om förordnande av rättegångsbiträde
eller till rättegångsbiträde förordnat
annan, än part föreslagit, må parten
hos rätten påkalla ny prövning av frågan.

§■

Vad i 8 § är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning när förundersökning,
varunder den misstänkte åtnjutit
fri rättegång, nedlägges eller
avslutas utan att åtal mot honom väckcs.
Det åligger åklagaren att hos rätten
göra anmälan om förundersökningens
nedläggande eller avslutande.

Om fri rättegång i hovrätt och
hos Konungen.

Har part vid underrätt åtnjutit fri
rättegång, vare han, då målet fullföljes
till hovrätten, berättigad att jämväl
med avseende å rättegången därstädes
tillgodonjuta de i 3 § omförmälda
förmåner, såframt ej under tiden
partens förmögenhetsförhållanden
veterligen så ändrats, att han utan
intrång i de medel, som äro nödiga
för hans eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet,
kan gälda kostnaderna
för rättegången i hovrätten. Part
äge ock eljest i hovrätten komma i
åtnjutande av fri rättegång enligt vad
nu sagts, där han, på sätt i 2 § andra
stycket föreskrives, styrker, att han
icke äger tillgång till gäldande av de
med rättegången i hovrätten förenade
kostnader eller efter deras utgivande
skulle sakna nödiga medel för
eget uppehälle och för fullgörande av
honom åliggande underhållsskyldighet.

Har tilltalad, som i hovrätten åtnjuter
fri rättegång, personligen inställt
sig vid muntligt förhör, eller liar
hovrätten ålagt annan part, som åtnjuter
fri rättegång, att komma per -

Om fri rättegång i hovrätt och
högsta domstolen.

§•

Part, som vid underrätt åtnjutit fri
rättegång, vare, om målet fullföljes
till hovrätten, berättigad att jämväl
med avseende å rättegången därstädes
tillgodonjuta de i 3 och 4 §§ omförmälda
förmånerna, såframt ej under
tiden partens förmögenhetsförhållanden
veterligen så ändrats, att han
utan intrång i de medel som äro nödiga
för hans eget uppehälle och för
fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet
kan gälda kostnaderna
för rättegången i hovrätten.
Part äge ock eljest i hovrätten komma
i åtnjutande av fri rättegång enligt
vad nu sagts, där han på sätt i 2 §
föreskrives styrker, att han icke äger
tillgång till gäldande av de med rättegången
i hovrätten förenade kostnaderna
eller efter deras utgivande skulle
sakna nödiga medel för eget uppehälle
och för fullgörande av honom
åliggande underhållsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

(Gällande lydelse.)

sonligen tillstädes vid sådant förhör,
skall vad i 4 § första och andra styckena
stadgas äga motsvarande tilllämpning.
Bestämmelsen i 4 § tredje
stycket skall ock gälla med avseende
å rättegången i hovrätten.

Där part, som i hovrätten åtnjuter
fri rättegång, anlitat biträde för rättegången
därstädes, må hovrätten på
partens begäran i det slutliga utslaget
tillerkänna biträdet ersättning av
allmänna medel, om parten ägt grundad
anledning att fullfölja talan och
därvid haft behov av biträde eller om
parten med hänsyn till målets beskaffenhet
haft behov av biträde för avgivande
av svaromål.

Har hovrätten utsatt muntligt förhör
i mål, där part åtnjuter fri rättegång,
äge hovrätten på partens begäran
förordna lämplig person att biträda
honom vid utförande av hans
talan i hovrätten, om parten är i behov
av sådant biträde; och skall därvid
vad i 5 § tredje och fjärde styckena
stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Vad i 1 § andra och tredje styckena
samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall
äga motsvarande tillämpning med avseende
å fri rättegång i hovrätt.

Mot hovrätts beslut i fråga, som i
denna paragraf avses, må talan ej
föras. 11

(Föreslagen lydelse.)

Har part, som åtnjuter fri rättegång
i hovrätten, därstädes anlitat biträde
av någon som varit förordnad att biträda
honom med talans utförande i
underrätten, skall ersättning till biträdet
utgå av allmänna medel. I annat
fall skall i fråga om parts rätt till
biträde i tillämpliga delar gälla vad i
5 § är stadgat.

Bestämmelserna i 1 § andra och
tredje styckena samt 6—9 §§ skola ock
äga motsvarande tillämpning med avseende
å fri rättegång i hovrätt.

11 §.

Bestämmelserna i 10 § skola äga Bestämmelserna i 10 § skola äga
motsvarande tillämpning i fråga om motsvarande tillämpning i fråga om
mål, som fullföljes hos Konungen. mål som fullföljes till högsta domstolen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

13 §.

Finnes part, som åtnjutit fri rättegång,
efter rättegångens avslutande
kunna utan intrång i de medel som
äro nödiga för hans eget uppehälle
och för fullgörande av honom åliggande
underhållsskyldighet gälda rättegångskostnad,
som enligt denna lag
utgått av allmänna medel eller som
avses i 6 §, och föreligga ej sådana
omständigheter, som angivas i 31 kap.
2 § rättegångsbalken, må han på yrkande
av kronans ombudsman i den
ort där parten har sitt hemvist förpliktas
att ersätta statsverket sådan
kostnad, dock att, om dylik ersättningsskyldighet
ålagts motpart eller
annan, talan som nu sagts ej må väckas
med mindre det visas att kostnaden
icke kunnat uttagas av denne. Talan
må ej väckas senare än fem år efter
rättegångens avslutande.

Vad i---verkställighetsåtgärden avslutats.

Har part guldit kostnad, som mot- Har part guldit kostnad som annan
parten förpliktats att återgälda stats- förpliktats att återgälda statsverket,
verket, inträder han i statsverkets rätt inträder han i statsverkets rätt mot
mot den andre. den andre.

Finnes part, som åtnjutit fri rättegång,
efter rättegångens avslutande
kunna utan intrång i de medel, som
äro nödiga för hans eget uppehälle
och för fullgörande av honom åliggande
underhållsskyldighet, gälda rättegångskostnad,
som enligt denna lag
av allmänna medel guldits, må han på
yrkande av kronans ombudsman i den
ort, där parten har sitt hemvist, förpliktas
att ersätta statsverket sådan
kostnad, dock att, om dylik ersättningsskyldighet
ålagts motparten, talan
som nu sagts ej må väckas med
mindre det visas, att kostnaden icke
kunnat uttagas av denne. Talan må ej
anhängiggöras senare än fem år efter
rättegångens avslutande.

14 §.

Vittnesersättning, som enligt denna
lag skall gäldas av allmänna medel,
skall utgå efter enahanda grunder och
i samma ordning, som stadgas angående
ersättning av allmänna medel
till vittnen i brottmål.

Rättegångsbiträde, som förordnats
enligt denna lag, åtnjute efter rättens
prövning av allmänna medel arvode
för det arbete han nedlagt å rättegången,
så ock gottgörelse för nödvändiga
utgifter. Vid begäran om ersättning
bör redogörelse lämnas för det
arbete och de utgifter uppdraget med -

Rättegångsbiträde som förordnats
enligt denna lag är berättigad att erhålla
arvode för det arbete han nedlagt
å rättegången, så ock gottgörelse
för nödvändiga utgifter samt för tidsspillan
i samband med inställelse vid
rätten. Vid begäran om ersättning bör
redogörelse lämnas för det axbete och

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

(Gällande lydelse.)

fört. Arvode och gottgörelse för utgifter
skola fastställas var för sig.

Arvode till biträde skall bestämmas
till belopp som med avseende å det
arbete uppdraget krävt, den omsorg
och skicklighet, varmed det utförts,
samt omständigheterna i övrigt kan
anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.
Vid bestämmandet av ersättning
bör hänsyn tagas till inställelse
vid rätten å samma rättegångsdag i
annat mål. Finnes talan hava anhängiggjorts
eller fullföljts utan skäl, må,
där biträdet brustit i nödig aktsamhet,
ersättningen till honom efter omständigheterna
nedsättas under vad
som eljest bort utgå eller ock biträdet
förklaras ej äga rätt till ersättning.

Ej må biträde, som förordnats av
rätten eller dess ordförande, av parten
förbehålla sig ytterligare ersättning;
har sådant förbehåll skett, vare det
utan verkan.

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde
gånge i verkställighet, ändå att
det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked
om beslutet skall utan avgift tillhandahållas
biträdet.

Vad i denna lag sägs om rättegångsbiträde
äge ej tillämpning i fall, då,
enligt vad särskilt år stadgat, häktad
eller vid krigsdomstol tilltalad år berättigad
erhålla sådant biträde.

(Föreslagen lydelse.)

de utgifter uppdraget medfört. Arvode
och övrig ersättning skola fastställas
var för sig.

Arvode till biträde skall bestämmas
till det belopp som med avseende å
det arbete uppdraget krävt, den omsorg
och skicklighet, varmed det utförts,
samt övriga omständigheter kan
anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.
Vid bestämmande av ersättning
i övrigt bör hänsyn tagas till inställelse
vid rätten å samma dag i annat
mål. Finnes talan hava anhängiggjorts
eller fullföljts utan skäl, må,
där biträdet brustit i nödig aktsamhet,
ersättningen till honom efter omständigheterna
nedsättas under vad
som eljest bort utgå eller ock biträdet
förklaras ej äga rätt till ersättning.

Biträde må ej förbehålla sig ytterligare
ersättning av parten; har sådant
förbehåll skett, vare det utan verkan.

§•

Beslut rörande fråga som avses i
denna lag meddelas av rätten. Krigsrätts,
ägodelningsråtts eller vattendomstols
beslutanderätt må dock, då
domstolen ej håller sammanträde, utövas
av krigsdomaren, ägodelning sdomaren
eller vattenråttsdomaren.

Har rätten skilt målet från sig, äger
den, till dess part fullföljt talan eller
tiden för sådan talan utgått, bevilja
parten fri rättegång i högre rått och

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

förordna biträde åt honom för rättegången
därstädes.

I fråga om talan mot beslut som
meddelats av krigsdomare, ägodelningsdomare
eller vattenrättsdomare
äge vad som är stadgat om talan mot
krigsrätts, ägodelningsråtts och vattendomstols
beslut motsvarande tillämpning.

17 §.

Närmare föreskrifter rörande ord- Närmare föreskrifter rörande tidningen
för gäldande av ersättning en- lämpningen av denna lag meddelas av
ligt denna lag till tjänstemän och Konungen.
råttegångsbitråden ävensom angående
delgivningar och inkallelser genom
rättens eller dess ordförandes försorg
samt vad i övrigt med avseende å denna
lags tillämpning är att iakttaga
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1948. I mål vari rättegång inletts
före nämnda dag skall dock äldre
lag lända till efterrättelse såvitt part
därigenom kan erhålla förmån, som
icke skulle std till buds vid tillämpning
av nya lagen.

Vad i äldre lag år stadgat om fullföljd
av talan och omedelbar verkställighet
av vissa beslut skall alltjämt
äga tillämpning i fråga om beslut som
meddelats före nya lagens ikraftträdande
eller som hovrätt därefter meddelar
i mål, vilket underrätten avgjort
före ikraftträdandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 februari 1947.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Mossberg, Weijne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet och tillförordnade
chefen för socialdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om ändringar i
lagen om fri rättegång med anledning av processreformen.

Föredraganden anför följande.

I sitt betänkande med förslag till ny rättegångsbalk anförde processlagberedningen,
att den fria rättegången ansetts böra liksom hittills regleras genom
särskild lagstiftning. Det vore emellertid uppenbart, att det nya förfarandet,
särskilt vad anginge överrätterna, kunde påkalla vissa ändringar i
lagen om fri rättegång. Denna fråga borde upptagas till övervägande före nya
RB:s ikraftträdande.

Efter avgivandet av beredningens betänkande ha genom lag den 12 maj
1944 åtskilliga ändringar vidtagits i lagen om fri rättegång. Redan härigenom
ha väsentligt ökade möjligheter beretts att tillgodose de nya behov av
särskilda förmåner åt obemedlade parter vilka uppkomma vid övergången till
ett muntligt processystem. Vissa ytterligare lättnader torde emellertid vara
påkallade. Även i några andra avseenden erfordras med hänsyn till nya
RB:s innehåll att saklig ändring i lagen äger rum. Dessutom böra lagens bestämmelser
på flera punkter undergå formell jämkning i anslutning till föreskrifterna
i nya RB.

I enlighet med det sålunda anförda utarbetades i oktober 1946 inom departementet
en promemoria med utkast till ändringar i lagen om fri rättegång
med anledning av processreformen, över denna promemoria ha, efter
remiss, yttranden avgivits av rikets hovrätter, nedre justitierevisionen, statskontoret,
föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare,
Sveriges advokatsamfund samt styrelserna för Stockholms stads, Stockholms
läns, Norrköpings stads, Malmö stads, Hälsingborgs stads, Göteborgs stads,
Älvsborgs läns, Örebro läns och Västmanlands läns rättshjälpsanstalter. I
flertalet yttranden ha de i promemorian föreslagna lagändringarna i huvudsak
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. De anmärkningar som framställts

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

ha främst avsett frågorna om fri rättegång i ansökningsärenden och om
förordnande av rättegångsbiträde.

Spörsmålet om fri rättegång i ansökningsärenden var föremål
för uppmärksamhet även i samband med 1944 års ändringar i förevarande
lag. Till grund för dessa ändringar låg ett av särskilda sakkunniga den
21 november 1942 avgivet betänkande med förslag rörande fri rättegång (SOU
1942:50). 1 nämnda betänkande erinrades att enligt 1 § i lagen fri rättegång
finge »i visst mål» beviljas den som icke ägde tillgång till gäldande
av de med »rättegången» vid domstolen förenade kostnaderna. De sakkunniga
ansågo sig också med stöd av uttalanden i förarbetena kunna fastslå,
att lagen ursprungligen icke varit avsedd att, såvitt underrättsprocessen angår,
vinna tillämpning å annat än egentliga rättegångsmål. De framhöllo
emellertid tillika att praxis ej strängt upprätthållit denna grundsats. Sedan
Svea hovrätt i ett avgörande år 1934 förklarat hinder ej möta mot att jämväl
vid underrätt bevilja fri rättegång då talan om hemskillnad anhängiggjorts
genom ansökan, hade sålunda fri rättegång ej sällan fått tillgodonjutas i mål
om hemskillnad, äktenskapsskillnad och boskillnad, även om ansökningsvägen
valts. Också i andra ansökningsärenden hade fri rättegång förekommit,
om än detta varit mera ovanligt. För egen del uttalade de sakkunniga,
att det icke syntes strida vare sig mot ordalagen i 1 § av lagen eller mot
det ifrågavarande institutets allmänna karaktär att medgiva fri rättegång i
sådana genom ansökan inför rätta bragta saker, där ansökningen berörde
även annan än sökanden och tvist i det särskilda fallet förelåge mellan flera
parter. I sådant fall måste nämligen rättegång i den bemärkelse ordet hade
i 1 § av lagen anses ha kommit till stånd. Såsom exempel på dylika fall
nämndes ansökan om omyndigförklaring av person som motsatte sig detta
yrkande. Långt mer tvivelsamt bleve enligt de sakkunnigas mening bedömandet
i sådana ansökningsärenden, där något verkligt tvåpartsförhållande
icke uppstode eller ens kunde uppstå, t. ex. vid ansökan om tillstånd till adoption,
vid makars gemensamma ansökan om hem-, äktenskaps- eller boskillnad,
vid egen ansökan om försättande i konkurs eller om omyndigförklaring
m. m. Ehuru det enligt deras mening häst skulle överensstämma med lagstiftningens
principer att ej medgiva fri rättegång i dylika fall, funno de sig

— med hänsyn till de fördelar som, särskilt i områden utan rättshjälpsanstalt,
vore förenade med rådande praxis att medgiva fri rättegång även då
hemskillnad, äktenskapsskillnad och boskillnad begärdes ansökningsvägen

— icke böra föreslå någon ändring i lagen i syfte att utesluta icke tvistiga
ansökningsärenden från dess tillämpningsområde.

I ett par över betänkandet avgivna remissyttranden påyrkades, att möjligheten
att i ansökningsärenden erhålla fri rättegång i den omfattning de
sakkunniga funnit rimlig måtte uttryckligen lagfästas. Departementschefen
fann emellertid icke lämpligt att upptaga förevarande spörsmål till reglering
innan gränsen mellan mål och ärenden blivit bättre klarlagd, vilket väntades
komma att ske i samband med utarbetandet av följdförfattningar till
nya RIL

Kungl. Maj:ts proposition nr 189-

Numera har den 20 december 1946 (nr 807) utfärdats en lag om handläggning
av domstolsärenden, avsedd att träda i kraft samtidigt med nya RB.
Denna lag — som bygger på ett av processlagberedningen upprättat förslag
— avser ärenden angående rättsvård, som allmän underrätt har att upptaga
självmant eller efter ansökan och som ej enligt lag eller författning skola
handläggas i den för tvistemål eller brottmål stadgade ordningen, dock ej
ärenden som angå straff eller annan med brott förenad påföljd. I processlagberedningens
motiv erinrades bland annat, att rättsvårdsärendena från
processuell synpunkt företedde betydande olikheter med rättegångsmålen. I
ett stort antal ärenden förelåge ej, såsom i rättegångsmålen, förutsättningar
för en kontradiktorisk förhandling, då i dessa ärenden något partsförhållande
ej vore för handen. I andra ärenden åter förekomme en viss, mer eller
mindre skarpt utbildad intressemotsättning. När avgörandet sålunda kunde
komma att inverka även på andras rättsställning, borde dessa höras. Handläggningen
borde då i regel äga rum vid förhandling, och de rättsägare som
ägde föra talan borde intaga partsställning. I överensstämmelse härmed föreskrives
i 4 och 5 §§ lagen om handläggning av domstolsärenden, att om
för ärendes prövning sökanden eller annan som ärendet angår finnes böra
höras muntligen, rätten skall utsätta förhandling samt att om sådan förhandling
i tillämpliga delar skall gälla vad i nya RB är stadgat om huvudförhandling
i tvistemål.

I 1946 års promemoria anfördes, att man med hänsyn till nu berörda omständigheter
syntes kunna räkna med att i framtiden förhandling regelmässigt
komme att hållas i ärende vid underrätt däri tvist rådde. Det framhölls
tillika, att i de fall, då muntlig förhandling ej ansåges behövlig eller ärende
upptoges omedelbart av hovrätt, något behov av fri rättegång sannolikt i regel
ej komme att föreligga även om tvist vore för handen. Önskemålet att
fri rättegång må kunna erhållas i tvistiga ansökningsärenden borde därför
enligt promemorian kunna anses bli skäligen tillgodosett genom en föreskrift
att förmånen i fråga finge beviljas, förutom i »mål», även då förhandling utsatts
i ärende som avsåges i lagen om handläggning av domstolsärenden. En
dylik föreskrift upptogs också i 1 § av det vid promemorian fogade lagutkastet.

Med anledning härav har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
anfört följande.

Det synes principiellt riktigt att förmånen av fri rättegång utsträckes att
omfatta sådana ärenden, där avgörandet kan komma att inverka även på
andras rättsställning än sökandens eller där eljest en intressemotsättning föreligger
av beskaffenhet att böra föranleda olika rättsägares hörande i saken.
Tveksamt är däremot om förmånen i dylika fall bör begränsas på sätt i
förslaget skett. Enligt 1 § första stycket i utkastet skulle sålunda fri rättegång
i ärende endast kunna beviljas om förhandling utsatts i ärendet enligt
bestämmelserna i 4 § i lagen om handläggning av domstolsärenden. Härigenom
uteslutes emellertid dels sökanden från möjligheten att erhålla hjälp
vid ärendets anhängiggörande, och dels annan, av avgörandet beroende rättsägare
att redan från början erhålla biträde till bedömande av sakens betydelse
för honom. Ärenden av ifrågavarande slag kunna dock ofta vara av

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

lika invecklad beskaffenhet som rättegångsmålen och såväl för sökanden som
annan rättsägare kräva utgifter för anskaffande av skriftliga bevis eller annan
utredning. Såsom exempel på dylika ärenden må nämnas sådana som
angå omyndigförklaring, vårdnaden om barn, försäljning enligt lagen om
samäganderätt m. fl. Enligt styrelsens mening bör förmånen av fri rättegång
i princip regleras lika i rättegångsmål och sådana ärenden, där en tillämpning
av nyssnämnda lagrum kan ifrågakomma.

Nedre justitierevisionen har erinrat, att lagen om handläggning av domstolsärenden
icke ägde tillämpning å ärenden som anginge straff eller annan
med brott förenad påföljd. På grund härav syntes det nedre revisionen tveksamt,
huruvida 1 § av utkastet medgåve att den tilltalade erhölle fri rättegång
därest muntligt förhör ägde rum i sådant ärende som avsåges i 19 §
lagen om villkorlig dom. För en person som dömts villkorligt och därvid åtnjutit
fri rättegång skulle det emellertid enligt nedre revisionens mening
framstå såsom egendomligt, om han icke kunde erhålla samma förmån när
fråga uppkomme om ändring av vad som föreskrivits i den villkorliga domen.
Nedre revisionen föresloge därför, att rätt att bevilja fri rättegång
skulle medgivas även för det fallet att förhandling utsatts i ärende som anginge
straff eller annan med brott förenad påföljd.

Departementschefen.

Med anledning av vad häradshövdingföreningen anfört vill jag framhålla,
att jag icke utan närmare utredning om de ekonomiska konsekvenserna är
beredd att förorda att fri rättegång må komma till användning i ärenden i
samma utsträckning som i rättegångsmål. I den mån behov av kostnadsfritt
biträde för avfattande av ansökning eller införskaffande av utredning kan
uppkomma t. ex. i ärenden angående adoption eller dödförklaring eller eljest
då något motsatsförhållande till annan icke är för handen, torde detta behov
få tillgodoses genom de organ som ha att meddela utomprocessuell rättshjälp.
Jag erinrar att denna utväg är den enda som står till buds, när fråga
är om ansökan hos annan myndighet än domstol. Enligt min uppfattning
hör alltså tillämpningen av institutet fri rättegång alltjämt vara begränsad
till de fall, då det föreligger en intressemotsättning som är jämförlig med den
mellan parterna i en rättegång. Såsom framhållits i 1942 års betänkande
kan detta icke anses vara fallet endast därför att ansökningen måste utställas
till delgivning med annan. I regel kan frågan, huruvida tvist råder,
tydligen ej avgöras förrän den som sålunda skall höras yttrat sig i saken.
Efter min mening skulle det därför icke vara lämpligt att, i enlighet med
vad häradshövdingföreningen synes vilja förorda, medgiva rätt att bevilja
fri rättegång så snart ett ärende angår annan än sökanden. Det ligger då
närmast till hands att i första hand anknyta till utsättandet av muntlig förhandling.
Emellertid kan det uppenbarligen förekomma fall, då det redan
från början står klart att en ansökan om viss åtgärd kommer att bestridas. I
dylika fall torde rätten höra kunna bevilja sökanden fri rättegång och förordna
biträde åt honom redan för ärendets anhängiggörande. Likaså hör,
om förhandling ej genast utsättes i ärendet, motparten kunna erhålla hi -

Kunyl. Mcij:ts proposition nr 189.

träde för avgivande av skriftligt svaromål. En motsvarande möjlighet synes
böra finnas i ärende som rätten upptager självmant eller efter anmälan,
t. ex. då fråga uppkommer om att fråntaga föräldrar vårdnaden om deras
barn. På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att fri rättegång i ärende
skall kunna beviljas, förutom om muntlig förhandling utsatts, jämväl om
eljest med hänsyn till ärendets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt
särskilda skäl äro därtill. Jag vill erinra att frågor om hemskillnad, äktenskapsskillnad,
boskillnad och omyndighetsförklaring enligt vad processlagberedningen
förutsatt alltid skola behandlas såsom »mål», oaktat att de kunna
väckas genom ansökan. Såvitt angår sådana frågor kommer alltså möjligheten
att erhålla fri rättegång icke att vara beroende av några särskilda
villkor.

Den anmärkning som framställts av nedre justitierevisionen torde böra
föranleda, att med ärenden som avses i lagen om handläggning av domstolsärenden
likställas övriga ärenden som ej handläggas i den för tvistemål
eller brottmål stadgade ordningen.

Med avseende å möjligheterna att erhålla rättegångsbiträde vid
underrätt stadgas för närvarande i 5 § första stycket, att sådant biträde
må förordnas, om parten finnes icke kunna själv eller genom någon
som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga
sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande. I andra stycket
föreskrives emellertid tillika att rätten, där ej omständigheterna annat
påkalla, bör låta anstå med förordnande av biträde för talans utförande till
dess parten varit personligen tillstädes i målet och rätten därvid funnit behov
av biträde föreligga.

Någon ändring i dessa bestämmelser föreslogs icke i promemorian. I några
yttranden ha emellertid framställts önskemål om en uppmjukning av föreskrifterna
i fråga.

Beträffande första stycket har sålunda styrelsen för Örebro läns rättshjälpsanstalt
anfört följande.

Tillämpningen av stadgandet att biträde må förordnas, om part finnes icke
kunna själv eller genom någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar
honom bistånd, behörigen tillvarataga sina intressen, är i fråga om barnuppfostringsmålen
— för vilka ju den fria rättegången spelar en dominerande
roll — mycket växlande vid olika domstolar. Vid vissa domstolar tilllämpar
man stadgandet så, att barnavårdsmannen som regel skall utan biträde
utföra kärandens talan, medan andra domstolar finna käranden i regel
vara i behov av biträde och endast i undantagsfall anse barnavårdsmannen
kunna ensam sköta målet. Enligt styrelsens mening är fastställandet av
faderskapet för ett barn i och för sig en så betydelsefull fråga, att barnet
för tillvaratagandet av sina intressen bör äga rätt att erhålla juridiskt biträde.
Barnets representant har ju ofta att taga ställning till betydelsefulla
bevisningsfrågor. Det gäller exempelvis huruvida barnet skall betraktas som
trolovningsbarn och, om yrkande därom anses böra framställas, att förebringa
den bevisning härom, som kan åstadkommas. Av vikt är också för
ombudet att tillse att barnets rätt till interimistiskt underhållsbidrag tillvaratages;
de uppskov, som föranledas av de på senare åren alltmer förekom -

Kungi. Maj.ts proposition nr ISO.

mande blodundersökningama, medföra att de interimistiska underhållsbesluten
fått en ökad aktualitet. Styrelsen erinrar också om att ärvdabalkssakkunnigas
förslag till föräldrabalk innefattar en vidgad möjlighet för svaranden
i faderskapsmål att framställa invändningar mot käromålet. Därest
förslaget härutinnan upphöjes till lag, torde man alltså kunna räkna med
en mera komplicerad faderskapsprocess; svaranden kommer säkerligen i
större utsträckning än hittills att anlita rättegångsbiträde, och behovet av
juridiskt skolat biträde på kärandesidan torde komma att ytterligare göra
sig gällande. Styrelsen vill ifrågasätta, om icke vid dylikt förhållande orden
»eller genom någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd»
i 5 § böra kunna utgå; någon betydelse i fråga om andra mål än faderskapsmålen
torde stadgandet i denna del icke ha.

Vad angår föreskriften i andra stycket, att biträde för talans utförande i
allmänhet icke bör förordnas innan parten varit personligen tillstädes i målet,
erinrades i promemorian att Sveriges advokatsamfund under förarbetena
till 1944 års lagändring hemställt om uteslutande av detta stadgande men
att departementschefen ansett att bestämmelsen vore till nytta och borde
bibehållas. Dessutom anfördes, att med hänsyn till nya RB:s föreskrifter om
rättegångens uppdelande i förberedelse och huvudförhandling stadgandet i
fråga utan olägenhet syntes kunna kvarstå. I samband därmed framhölls
emellertid att frågan om förordnande av biträde för talans utförande alltid
borde avgöras innan målet företoges till huvudförhandling. Om ingen inställelse
förekomme före denna förhandling, borde kravet på att parten skall
ha varit personligen tillstädes följaktligen eftergivas.

Med anledning av vad som sålunda yttrats i promemorian har styrelsen
för Sveriges advokatsamfund anfört följande.

På sätt i promemorian anförts hemställde styrelsen under förarbetena till
1944 års lagändring, att ifrågavarande bestämmelse måtte uteslutas ur lagen.
Till stöd för denna hemställan åberopade styrelsen bl. a., alt bestämmelsen
visat sig motverka en i och för sig önskvärd koncentration av handläggningen.
Styrelsen framhöll jämväl, att bestämmelsen på sina håll kommit att
tillämpas rent schablonmässigt så, att rättegångsbiträde praktiskt taget aldrig
förordnades, innan parten inställt sig, medan därefter biträdesförordnande
meddelades, ofta utan att parten ens yttrat sig.

Den motivering, som i promemorian lämnats för bestämmelsens bibehållande,
är enligt styrelsens mening icke helt klargörande. Motiveringen innefattar
nämligen allenast en kortfattad redogörelse för huvuddragen av nya
RB:s regler om förberedelse och huvudförhandling, utan angivande av det
närmare sambandet mellan dessa regler och det spörsmål, varom nu är fråga.

Det krav på koncentration, som nya RB uppställer, avser huvudförhandlingen;
motivet är att söka i omedelbarhetsgrundsatsen, som icke kan genomföras
under annan förutsättning iin att allt processmaterial, som får
läggas (ill grund för domen, förebringas vid ett enda rättegångstillfälle eller
i varje fall vid tillfällen, som ligga varandra så nära i tiden, att rätten, när
den skall l>esluta dom i målet, säkert kan minnas vad som förekommit. I
syfte att såvitt möjligt trygga huvudförhandlingens koncentration göres i
promemorian det uttalandet, att frågan om förordnande av biträde vid talans
utförande alltid bör avgöras, innan målet företages till huvudförhandling.
Såvitt nämnda frågas avgörande innebär, alt biträde förordnas, synes ur nu
anförda synpunkter intet vara att erinra. Skulle däremot begäran om förordnande
av biträde vid talans utförande avslås, kunna komplikationer av

Bihang till riksdagens protokoll 1947. I sand. Nr 189. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S9.

olika slag inträffa. Det kan tänkas, att parten jämlikt 49 kap. 4 § nya RB
anmäler missnöje med rättens beslut och anför besvär däröver samt att rätten
enligt 49 kap. 11 § nya RB förordnar, att målet skall vila i avbidan på
utgången av den missnöjdes talan. I så fall inträder ett dröjsmål med målets
avgörande, som för parterna eller endera av dem kan vara synnerligen olägligt.
Del kan emellertid också tänkas, att rätten, oaktat avslagsbeslutet, utsätter
målet till huvudförhandling, och att det därvid visar sig, att den medellösa
parten hehöver biträde vid utförande av sin talan. I så fall lärer det
i allmänhet bliva erforderligt att uppskjuta huvudförhandlingen med allt
vad detta kan innebära av kostnader och olägenheter såväl för det allmänna
som för den medellöses motpart, som måhända inkallat vittnen till huvudförhandlingen.

Såvitt angår tvistemålen — och det är främst dessa som här äro av betydelse
— torde part, som beviljats fri rättegång, allenast i sällsynta undantagsfall
kunna undvara biträdeshjälp vid huvudförhandlingen; skulle saken
vara uppenbar och parten förty själv kunna utföra sin talan, lärer huvudförhandling
i allmänhet komma att hållas i omedelbart samband med förberedelsen.
Även om förhållandena måhända stundom te sig annorlunda, när
det gäller målsägandetalan i brottmål, torde tillräcklig anledning knappast
föreligga, att för dessa uppställa någon annan regel.

Med hänsyn till vad sålunda anförts bör enligt styrelsens mening positiv
föreskrift meddelas av huvudsakligt innehåll, att biträde vid talans utförande
regelmässigt bör förordnas, när mål utsättes till huvudförhandling,
som icke hålles i omedelbart samband med förberedelse.

Ehuru omedelbarhetsgrundsatsen icke i och för sig kräver någon koncentration
av förberedelsen i tvistemål eller mål om enskilt åtal, är det bl. a.
av processekonomiska skäl önskvärt, att även förberedelsen bedrives så
skyndsamt som rimligen kan ske, utan att syftet med densamma äventyras.
Denna synpunkt förtjänar att beaktas, icke minst när det gäller fria rättegångar.
Styrelsen är av den uppfattningen, att den nu ifrågavarande bestämmelsen
i 5 § andra stycket lagen om fri rättegång är ägnad att motverka förberedelsens
koncentrerande till så få förhandlingstillfällen som möjligt. Regelns
logiska konsekvens är nämligen den, att den medellösa parten först
skall inställa sig en gång utan biträde för att ådagalägga sin oförmåga att
själv föra sin talan. Ur utredningssynpunkt är denna inställelse ofta alldeles
meningslös. Stundom kan den rentav leda till att parten hinner fördärva
sin sak, innan ett sakkunnigt biträde får taga hand därom. Att dessa konsekvenser
icke i praktiken inträffat oftare än som skett, beror säkerligen uteslutande
därpå, att flertalet advokater av lojalitet mot klienten inställt sig
redan vid första rättegångstillfället och själva tagit risken av att få nedlägga
arbete och offra dyrbar tid utan ersättning, för den händelse biträdesförordnande
icke meddelas. Denna ordning är i längden icke hållbar. Man
kan icke med fog begära av eu advokat, att han skall inställa sig vid rätten
— måhända på annan ort — utan att veta, om han blir förordnad till biträde
eller icke. Av klienten kan han icke påräkna någon gottgörelse utan
att begära förskottsbetalning; detta är å andra sidan av hänsyn till den obemedlade
klienten föga tilltalande och dessutom i de fall. där biträdesförordnande
meddelas, onödigt, eftersom betalningen i sådant fall skall återställas.

Av nu anförda skäl är det önskvärt, att reglerna om förordnande av biträde
vid talans utförande utformas så, att rätten har frihet att förordna
sådant biträde så snart talan väckts. Vad angår biträde åt käranden bör det
med hänsyn till den fullständighet som stämningsansökan enligt nya RB
skall erhålla, ofta vara möjligt att redan på grund därav bedöma behovet
av biträde även för talans utförande. År det svaranden i tvistemål, som be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

viljas fri rättegång, torde rätten ej sällan kunna med ledning av stämningsansökan
och uppgifter, som svaranden lämnar, redan före första inställelsen
konstatera, att svaranden behöver biträde vid utförande av sin talan.

Ett särskilt skäl att lämna domstolen större frihet att förordna biträde vid
talans utförande redan före första inställelsen ligger däri, att det under förutsättning
att så sker ej sällan torde bliva möjligt för parten att redan till
första inställelsen i tvistemål medföra sådan utredning, att målet kan företagas
till huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen. Såvitt
angår fri rättegång å svarandesidan i tvistemål, tillkommer ytterligare det
skälet, att svaranden kan behöva hjälp av biträde för att kunna utnyttja
sin lagliga rätt att vid första inställelsen såsom svaromål åberopa av honom
ingiven skrift. I brottmål kan ju den misstänkte erhålla offentlig försvarare
redan under förundersökningen.

Styrelsen är sålunda av den meningen, att lagen icke bör lägga hinder i
vägen för rätten att, där så befinnes lämpligt, förordna biträde vid talans
utförande redan före första inställelsen inför rätta. Har sådant biträde ej
tidigare förordnats, bör delta kunna ske vid första inställelsen, även om parten
då ej är närvarande. I mål, där förberedelse skall äga rum torde det ej
sällan vara möjligt att påbörja eller t. o. m. slutföra förberedelsen utan att
parten personligen behöver infinna sig. När omständigheterna äro sådana,
att partens personliga inställelse icke är av behovet påkallad för förberedelsens
främjande, saknas enligt styrelsens mening tillräckliga skäl att påfordra
den medellöses inställelse enbart därför att han skall få tillfälle att ådagalägga
sin oförmåga att själv sköta målet. Även utan partens personliga inställelse
bör rätten i allmänhet kunna bedöma, huruvida de i 5 § första
stycket lagen om fri rättegång bestämda förutsättningarna för förordnande
av biträde vid talans utförande föreligga. Mycket ofta kommer emellertid
parten att på grund av stadgandet i It kap. 5 § nya RB vara personligen
närvarande.

Den ifrågavarande bestämmelsen i 5 § andra stycket lagen om fri rättegång
har tillkommit för att förhindra, att rättegångsbiträde förordnas, där
detta ej behövs. Slopas denna bestämmelse, kan det kanske någon gång inträffa,
att biträde förordnas, ehuru detta ej varit oundgängligen nödvändigt;
denna olägenhet är dock enligt styrelsens mening väsentligt mindre än de
nackdelar, som äro förknippade med en bestämmelse, ägnad att i stor utsträckning
framtvinga onödiga resor för medellösa parter och onödiga uppskov
i målet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer styrelsen, dels att
bestämmelsen i 5 § andra stycket måtte uteslutas ur lagen, dels att föreskrift
meddelas därom, att, där ej särskilda skäl till annat föranleda, biträde
vid talans utförande alltid bör förordnas, när mål utsättes till huvudförhandling,
som icke hålles i omedelbart samband med förberedelse.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har likaledes ansett det
angeläget att rättegångsbiträde skulle kunna förordnas utan avvaktan på
partens personliga inställelse. Bortsett från det onödiga uppskov som detta
dröjsmål ej sällan medförde vore även de förberedande förhandlingarna ofta
av så krävande natur att det icke kunde anses riktigt att parten skulle
tvingas atl själv utföra sin talan. Saknaden av biträde försvårade såväl sakens
förlikande under förberedelsen som dennas fullständighet. Utsikterna
alt omedelbart kunna övergå till huvudförhandling bleve mindre, och då huvudförhandlingen
sedermera ägde rum kunde bristerna i förberedelsen oftare
än eljest skulle blivit fallet komma atl medföra överraskningsmoment och

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

krav på ny eller fortsatt huvudförhandling. Utginge man från att förutsättningen
i första stycket måste vara för handen, d. v. s. att parten funnes ej
själv kunna behörigen utföra sin talan, kunde det enligt styrelsens mening
icke anses klokt att riskera sådana olägenheter som de sålunda nämnda enbart
för vinnande av den säkerligen obetydliga besparing som det nu ifrågavarande
stadgandet kunde medföra.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge samt styrelsen för Örebro läns
rättshjälpsanstalt ha på liknande skäl ifrågasatt om det funnes anledning
att bibehålla kravet på personlig inställelse innan biträde för talans utförande
förordnas.

De parte mentschef en.

För egen del anser jag mig icke böra förorda att någon ändring vidtages
i 5 § första stycket. Villkoret att rätten funnit parten ej kunna själv eller genom
någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen
tillvarataga sina intressen infördes år 1929 för att förmå domstolarna
att iakttaga större återhållsamhet vid meddelande av biträdesförordnanden.
Med bestämmelsen i fråga avsågs att understryka, att särskilt rättegångsbiträde
icke borde förordnas t. ex. åt målsägande i brottmål eller kärande i
faderskapsmål, om erforderligt bistånd kunde lämnas av åklagaren eller
bamavårdsmannen. Vad målsägande beträffar kommer en sådan erinran
framdeles snarast att vara mera påkallad än nu. I 22 kap. 2 § nya RB har
nämligen föreskrivits, att om enskilt anspråk grundas å brott som bör under
allmänt åtal, åklagaren är skyldig att på målsägandens begäran i samband
med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske
utan olägenhet och hans anspråk ej finnes obefogat. Såvitt denna bestämmelse
kan tillämpas bör målsäganden tydligen ej skäligen kunna påfordra
att erhålla biträde enligt lagen om fri rättegång. Även för bamuppfostringsmålens
del torde stadgandet alltjämt ha en uppgift att fylla. Som framgår
av lagtexten bör emellertid i dylikt mål förmånen av rättegångsbiträde ej
förvägras modern, om ej bamavårdsmannen besitter sådan kompetens att
han är fullt skickad att tillvarata hennes intressen i målet. Tydligt är att den
nya rättegångsordningen måste medföra en skärpning av kraven i detta avseende.

Den i andra stycket meddelade föreskriften att parten bör ha varit personligen
tillstädes innan biträde för talans utförande förordnas tillkom likaledes
år 1929. Från processuell synpunkt är denna regel uppenbarligen icke
utan betänkligheter. Dess ekonomiska betydelse torde i praktiken redan nu
vara ganska ringa och kommer att ytterligare minskas genom processreformen.
Under den nya rättegångsordningen lär det nämligen endast mera sällan
komma att inträffa, att part som fått fri rättegång finnes vara i stånd
att på egen hand utföra sin talan. Med hänsyn till vad sålunda anförts
och då stort avseende tydligen måste fästas vid de på praktisk erfarenhet
grundade yttranden som från domar- och advokathåll avgivits i ämnet, förordar
jag att den ifrågavarande bestämmelsen upphäves. Däremot finner jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

icke tillrådligt att, på sätt advokatsamfundet föreslagit, stadga att biträde
för talans utförande regelmässigt bör förordnas när mål utsättes till huvudförhandling
som icke hålles i omedelbart samband med förberedelse. En sådan
regel skulle för övrigt knappast låta förena sig med föreskrifterna i
första stycket.

Beträffande biträde i över rätt var ursprungligen endast föreskrivet,
att om hovrätt eller högsta domstolen i allo eller i huvudsakliga delar
bifölle ändringssökande av part som åtnjöte fri rättegång, ersättning av allmänna
medel kunde i det slutliga utslaget tillerkännas biträde som parten
anlitat för rättegången i överrätten.

I två vid 1939 års riksdag väckta motioner (1:21 och II: 49) framhölls, att
denna ersä‘tningsregel visat sig medföra avsevärda svårigheter för medellösa
parter att erhålla advokathjälp i högre instans, överrätternas befogenhet att
tillerkänna biträde i fri rättegång gottgörelse av allmänna medel borde därför
utvidgas. Första lagutskottet anförde i utlåtande över motionerna (nr 7),
att osäkerheten i fråga om möjligheterna att erhålla ersättning till biträde i
överrätt sannolikt i många fall ledde antingen till att parten nödgades avstå
från att utföra sin talan i överrätten eller också till att den advokat, som av
hänsyn till parten åtoge sig att sköta hans sak i överrätten, åsamkades direkta
utgifter, oaktat det ur alla synpunkter måste anses ha varit erforderligt
för parten att anlita biträde. Därtill komme att den utsträckta användningen
av muntliga förhör i hovrätt föranledde ökat behov av biträde i denna
instans. Utskottet ansåge därför en utvidgning av den fria rättegången i
den riktning motionärerna åsyftat böra övervägas. Utskottets utlåtande godkändes
av riksdagen, som i skrivelse den 1 mars 1939 (nr 67) anhöll att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om ändrade bestämmelser i förevarande
hänseende.

Riksdagens skrivelse lämnades av Kungl. Maj:t till de förut omnämnda sakkunniga.
Dessa framliöllo i sitt betänkande, på tal om biträdeshjälpen i allmänhet,
att enskilda parter, synnerligast ur de mindre bemedlade befolkningslagren,
regelmässigt hade stora svårigheter alt utan bistånd föra sin talan
i andra mål än de allra enklaste. 1 fråga om biträdesförinånen i överrätt
anförde de sakkunniga att även om klagande parts ändringssökande i ingen
eller blott obetydlig del vunne bifall, parten kunde ha haft skälig orsak att
draga målet under överrättens prövning och därvid anlita biträde. Jämväl i
dylikt fall borde möjlighet finnas att tillerkänna biträdet ersättning. Dessutom
borde enligt de sakkunnigas mening beaktas, att svarande i överrätt ofta
behövde hjälp för svaromåls avgivande. Särskilt om muntligt förhör ägde
rum, vore det ej sällan önskvärt alt båda parterna biträddes av lämpliga personer.
De sakkunniga förordade därför, att också den som lämnat part med
fri rättegång biträde vid avgivande av svaromål i överrätt skulle kunna tillerkännas
ersättning av allmänna medel, om överrälten funne att behov av
sådant biträde förelegat.

1 ett över betänkandet avgivet yttrande föreslog Svea hovrätt, all om hov -

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

rätt utsatte muntligt förhör i mål där part hade fri rättegång, hovrätten skulle
äga förordna någon att mot ersättning av allmänna medel biträda parten
vid förhöret.

Både de sakkunnigas och hovrättens förslag blevo med vissa jämkningar
genomförda vid 1944 års lagändring. För närvarande gäller sålunda, att om
part som i hovrätt åtnjuter fri rättegång anlitat biträde för rättegången därstädes,
hovrätten må på partens begäran i det slutliga utslaget tillerkänna
biträdet ersättning av allmänna medel, om parten ägt grundad anledning att
fullfölja talan och därvid haft behov av biträde eller om parten med hänsyn
till målets beskaffenhet haft behov av biträde för avgivande av svaromål. Har
hovrätt utsatt muntligt förhör i mål där part åtnjuter fri rättegång, äger
hovrätten på partens begäran förordna lämplig person att biträda honom vid
utförande av hans talan i hovrätten, om parten är i behov av sådant biträde.
Vad nu sagts om hovrätt äger motsvarande tillämpning beträffande högsta
domstolen.

1 1946 års promemoria erinrades, att enligt nya RB prövningen i överrätt
i allmänhet skall grundas på en muntlig huvudförhandling. Dessutom framhölls,
att det med hänsyn till de uppgifter som vid sådan förhandling skulle
ankomma på parterna syntes kunna antagas, att hjälp av rättskunnigt biträde
regelmässigt bleve erforderlig därvid. I många fall komme syftet med
förhandlingen sannolikt ej att kunna förverkligas på ett tillfredsställande sätt
om ej parterna biträddes av personer med juridisk skolning. Även frånsett
den ökade muntligheten kunde det enligt promemorian förväntas att biträdesbehovet
i överrätt komme att bli mera framträdande än nu. Med de fordringar
nya RB uppställde i fråga om innehållet i fullföljdsinlaga och genmäle
komme nämligen skriftväxlingen att bli en ganska krävande uppgift.
Ej minst bleve detta fallet i högsta domstolen, där frågan om meddelande av
prövningstillstånd skulle avgöras på grundval av det skriftliga materialet.

På grund av vad sålunda anförts föreslogs i 10 § av det vid promemorian
fogade lagutkastet att den som enligt lagen om fri rättegång erhållit biträde
vid talans utförande i underrätt alltid skulle få på det allmännas bekostnad
anlita detta biträde även i överinstanserna. Någon särskild behovsprövning
skulle alltså icke förekomma i nu åsyftade fall. Om parten ville anlita annat
biträde än det av underrätten förordnade eller om någon, som icke åtnjutit
fri rättegång vid underrätten eller ej haft förordnat biträde där, ville erhålla
kostnadsfri biträdeshjälp i högre instans, skulle enligt utkastet härför krävas
särskilt förordnande på motsvarande sätt som är stadgat i fråga om underrättsprocessen.
I promemorian framhölls, att eftersom behov av bistånd uppenbarligen
kunde föreligga redan för avfattande av fullföljdsinlaga, samt
sådan inlaga enligt nya RB skulle avlämnas till den lägre rätten, förordnandet,
intill dess fullföljd skett, borde kunna meddelas av denna domstol. För
att detta skulle vara möjligt även då sökanden ej förut åtnjutit fri rättegång i
målet borde jämväl frågan om fri rättegång i överrätten kunna, innan fullföljd
ägt rum, prövas av den lägre instansen. I enlighet härmed föreskrevs i
15 § andra stycket i utkastet att rätten, oaktat att den skilt målet från sig,

Kungi. Maj:ts proposition nr 189.

skulle äga att, till dess part fullföljt talan eller tiden för sådan talan utgått,
bevilja parten fri rättegång i högre rätt och förordna biträde åt honom för
rättegången därstädes.

Mot den lösning av frågan om biträde i överrätt som sålunda förordats i
promemorian har icke framställts annan anmärkning än att styrelsen för
föreningen Sveriges häradshövdingar — som förklarat sig vilja på det kraftigaste
tillstyrka den ifrågasatta ändringen i 10 § — anfört vissa betänkligheter
mot det i 15 § föreslagna stadgandet om befogenhet för rätten att
sedan den skilt målet från sig bevilja fri rättegång och förordna biträde för
talans fullföljande i högre rätt. Härom har styrelsen bland annat yttrat
följande.

Mot detta stadgande synes till en början kunna invändas att, då enligt huvudregeln
i 10 § överrätten själv äger bevilja fri rättegång i dit fullföljt
mål, det icke är uteslutet att part samtidigt ansöker såväl i underrätten som
i överrätten, vilka domstolar kunna komma till olika resultat, eller i varje
fall att part vars ansökning av underrätten avslagits, i stället för att fullfölja
talan mot detta beslut, till överrätten inger ny ansökan. Har underrätten
väl bifallit ansökningen om fri rättegång men ej tillmötesgått partens
begäran om biträde eller förordnat annat biträde än parten begärt, kunna
liknande komplikationer uppstå, därest parten förnyar sin ansökan i överrätten.

De största betänkligheterna mot förslaget torde emellertid sammanhänga
med de sakliga grunder, efter vilka underrättens avgörande av frågan skall
ske. Redan prövningen av de ekonomiska förutsättningarna för bifall till
ansökningen måste ofta komma att te sig synnerligen vansklig. Dessa förutsättningar
äro i förevarande fall beroende av de sannolika kostnaderna för
rättegången i överrätten, vilka ställa sig olika alltefter det proeessförfarande
som kan väntas komma till användning och böra beräknas efter i
överrätten tillämpade grunder, varom underrätten ej äger närmare kännedom.
Underrättens avgörande skall emellertid även grundas på ett bedömande
av huruvida förutsättningarna för fri rättegång enligt 1 § 2 stycket föreligga
eller ej. Underrätten skall således avgöra bl. a. om det kan anses vara
av ringa betydelse för parten eller ej, om hans talan vinner prövning i överrätten.

Det torde knappast kunna undvikas att den underrätt, vars dom part vill
överklaga, kommer i en skev ställning då det gäller på ovan angivna grunder
fatta beslut i en fråga, som kan vara avgörande för om övérklagandet kommer
till stånd eller ej. Det kan med viss sannolikhet förutses, att detta bedömande
endast i alldeles uppenbara fall kan komma att medföra ett avslag
å ansökningen.

På nu anförda skäl anser styrelsen riktigast att 15 § 2 stycket i lagutkastet
utgår. Därest man emellertid trots därmed förenade, påtagliga olägenheter
skulle vilja bibehålla en möjlighet att få den föreliggande frågan prövad i
underrätten, synes delta knappast kunna låta sig göra på annat sätt än att
underrättens avgörande gives provisorisk karaktär och har avseende allenast
på »rättegångens anhängiggörande» i överrätten d. v. s. på de åtgärder för
talans fullföljd, som skola vidtagas inom den i 50 kaj). 5 8 resp. 51 kap. 5 §
nya rättegångsbalken angivna liden. Efter utgången av denna lid, varunder
frågan om fri rättegång i överrätten ej bör få annorledes än efter besvär
över underrättens däröver meddelade beslut komma under överrättens bedömande,
bör överrätten upptaga frågan till slutligt avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Departementschefen.

Uppenbart är, att det för part, som behöver fri rättegång eller biträde för
att kunna fullfölja talan till högre rätt, i allmänhet måste innebära en betydande
lättnad att för ändamålet kunna vända sig till den domstol där målet
sist handlagts och dit fullföljdsinlagan skall ingivas. Stundom kan det emellertid
vara fördelaktigare för parten att i stället göra ansökan hos överrätten.
Starka praktiska skäl tala således för att båda dessa utvägar hållas öppna.
Den omständigheten att parten därigenom kan få tillfälle att, om ansökan
avslås av den ena domstolen, förnya den hos den andra torde ej behöva medföra
alltför stor olägenhet. I ärenden gäller som allmän regel att avslag å en
ansökning ej hindrar att den upprepas.

Ej heller synes avgörande vikt böra fästas vid invändningen att svårigheter
skulle möta mot en fri och allsidig prövning i den lägre rätten. Den
uppskattning av kostnaderna för rättegången i överrätten som erfordras för
ett riktigt bedömande av sökandens betalningsförmåga torde i det skede varom
nu är fråga ofta ske lättare i den lägre instansen än i överrätten, som icke
äger någon kännedom om målet. Detsamma torde gälla med avseende å den
prövning som skall grunda sig på sakens betydelse. Jag erinrar att denna
prövning icke skall avse frågan om partens utsikter att vinna bifall till sin
talan utan endast taga sikte på vikten av det personliga eller ekonomiska
intresse som står på spel.

Vad häradshövdingföreningen anfört bör följaktligen enligt min uppfattning
icke föranleda att promemorians ståndpunkt i denna del frånträdes.
Det må framhållas att de fall då part har behov av fri rättegång i överrätt,
ehuru denna förmån ej ålnjutits vid underrätten, framdeles torde bli talrikare
än nu. Åtskilliga personer i det inkomstläget att fri rättegång vid underrätt
ej kan beviljas dem böra skäligen kunna påräkna fri rättegång i överrätt
med hänsyn till de ökade kostnaderna för överrättsförfarandet enligt den
nya ordningen.

Vidkommande valet av biträde stadgas nu, att om målets beskaffenhet
fordrar det, bör till biträde utses någon som avlagt för utövande
av domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Dessutom gäller emellertid som
allmän regel att vid förordnande av biträde den utsedde må, när skäl därtill
äro, berättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

Vad sålunda föreskrivits överensstämmer i huvudsak med vad som stadgas
i den samtidigt med lagen om fri rättegång tillkomna lagen angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad. Beträffande sådant biträde kommer
processreformen att medföra en skärpning av behörighetsvillkoren. Enligt
nya RB må nämligen till offentlig försvarare ej förordnas annan än den som
är advokat, d. v. s. tillhör det i 8 kap. nämnda balk omförmälda allmänna
advokatsamfundet. Den förordnade må ej utan rättens medgivande sätta
annan i sitt ställe. Sådant medgivande bör enligt motiven icke vara generellt
utan avse viss person som rätten godkänner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 189-

I nu ifrågavarande promemoria angående ändring i lagen om fri rättegång
anfördes på denna punkt, att övervägande skäl syntes tala för att även
beträffande biträde enligt sistnämnda lag uppställa det kravet att han skulle
vara advokat. Med avseende å biträdes rätt att sätta annan i sitt ställe förordades
däremot, att de nuvarande bestämmelserna skulle bibehållas i stort
sett oförändrade. Som skäl härför anfördes att en övergång till den regel som
i sådant hänseende skulle gälla i fråga om offentlig försvarare kunde medföra
vissa praktiska olägenheter. Bland annat bleve biträdet därigenom förhindrad
att låta talan i överrätt utföras av annan utan att det medgivits av
överrätten. För landsortsadvokatema vore det emellertid ofta förenat med
svårigheter att utan eftersättande av andra viktiga göromål inställa sig
personligen i hovrätt eller högsta domstolen. Med hänsyn härtill borde det
enligt promemorian i viss utsträckning överlåtas åt dem själva att bedöma,
huruvida sådan inställelse vore påkallad eller om partens intressen vid överrättsförhandlingen
lika väl kunde tillvaratagas av någon i domstolsorten
bosatt advokat. Från kostnadssynpunkt vore det tydligen önskvärt att sistnämnda
utväg begagnades när det utan olägenhet läte sig göra.

I enlighet med vad sålunda yttrats föreskrevs i det vid promemorian fogade
lagutkastet, dels att till rättegångsbiträde skulle förordnas advokat som
funnes lämplig därtill, och dels att biträdet, när skäl därtill förekomme,
finge i samband med förordnandet berättigas att sätta annan behörig person
i sitt ställe.

Förslaget att endast advokat må förordnas till rättegångsbiträde har föranlett
erinran endast från styrelsen för Örebro läns rättshjälpsanstalt, som
hemställt om sådan ändring att domstolen kunde, liksom nu, till biträde
förordna hos rättshjälpsanstalt eller samfundsledamot anställd jurist, även
om denne ännu icke vunnit inträde i advokatsamfundet.

Mot den i utkastet upptagna regeln om biträdes rätt att sätta annan i sitt
ställe har anmärkning framställts i flera remissyttranden.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har sålunda uttalat att
det med hänsyn till stadgandet i 8 kap. 5 § nya RB kunde ifrågasättas om
regeln i fråga kunde bibehållas i oförändrat skick.

Svea hovrätt har ansett starka skäl tala för att jämväl annan än advokat
i undantagsfall finge anlitas som ersättare. Om advokat på grund av sjukdom
eller av annat vägande skäl bleve förhindrad att inställa sig vid rätten, kunde
det stundom vara lämpligare att till ersättare utsåges någon hos honom
anställd jurist —■ även om denne icke vore advokat — än att för uppdraget
anlitades annan advokat, som icke alls vore insatt i målet. Det borde vidare
beaktas att i mål, vari advokat vid rättshjälpsanstalt uppträdde som biträde,
parten i regel åtnjöte fri rättegång. Om vid anstalten tjänstgörande befattningshavare
som vore jurist men icke medlem av advokatsamfundet aldrig
skulle kunna få ersätta advokat i sådan rättegång, komme därför befattningshavarens
utbildning i förande av andras talan inför rätta att bli mycket
eftersatt. På grund av del anförda har hovrätten hemställt att lagtexten på
förevarande punkt måtte givas sådan avfattning att, när skäl äro därtill,

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

rättegångsbiträde! undantagsvis kan bemyndigas att till ersättare utse annan
rättsbildad person än advokat.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har på enahanda skäl hemställt
om sådan uppmjukning av den föreslagna bestämmelsen, att som ersättare
kunde användas jämväl hos den förordnade advokaten anställt rättsbildat biträde.
I samband därmed har styrelsen erinrat att en sådan uppmjukning
icke skulle innebära att biträdeshjälpen i fria rättegångar bleve av lägre kvalitet
än i andra mål. Även i mål där fri rättegång ej beviljats vore advokaterna
nödsakade att i viss utsträckning begagna sina biträdande jurister som
substitut.

Departementschefen.

De anmärkningar som sålunda framställts mot utkastet torde böra föranleda
vissa jämkningar. Att uppställa advokatkompetens som behörighetsvillkor
i fråga om förordnat biträde men tillåta att även annan än advokat må
begagnas som ersättare kan efter min mening icke anses tilltalande. Det
skulle ej heller vara väl förenligt med den i 8 kap. 5 § nya RB meddelade
bestämmelsen om skyldighet för advokat att, därest biträde åt part som åtnjuter
fri rättegång ej kan erhållas efter frivilligt åtagande, vid domstol i
det län där han har sitt kontor mottaga förordnande som sådant biträde.
Lämpligast synes vara att genomgående bestämma behörighetsområdet så
att det jämte advokater omfattar även andra som avlagt för utövande av
domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Av lagtexten torde emellertid böra
framgå, att vid meddelande av förordnande visst företräde bör givas åt
advokat.

Från de utgångspunkter för vilka sålunda redogjorts har, på grundval av
förenämnda lagutkast, inom departementet upprättats förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång. Jag övergår
nu till behandlingen av de särskilda bestämmelserna i detta förslag. 1

1 §■

Enligt den nuvarande lydelsen av första stycket i denna paragraf må fri
rättegång i första instans förekomma vid allmän underrätt, polisdomstol och
krigsrätt samt första domstol i jorddelningsmål och vattenmål. Enär polisdomstolarna
skola avskaffas i samband med rättegångsreformen, ha dessa
domstolar uteslutits ur uppräkningen. Vad krigsrätterna beträffar pågår utredning
om deras avskaffande i fredstid. Härtill har emellertid ej kunnat
tagas hänsyn i förevarande sammanhang, eftersom beslut i frågan icke kan
meddelas innan nya RB trätt i kraft. Underdomstolarna i jorddelningsmål
och vattenmål ha ansetts böra erhålla de numera i lag fastställda beteckningarna
ägodelningsrätt och vattendomstol. I övrigt föreslås den sakliga
ändringen att fri rättegång skall kunna beviljas även vid arbetsdomstolen.
Detta torde nämligen vara en förutsättning för att muntlighetsgrundsatsen
skall kunna i full utsträckning tillämpas jämväl i där anhängiga mål. Ändringen
i fråga har föranlett en jämkning i rubriken till lagens första avdelning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Avfattningen av lagtexten på förevarande punkt har hittills ansetts hindra
att fri rättegång beviljades hos lagsökningsdomare. Enligt en den 20 december
1946 (nr 808) utfärdad ny lagsökningslag, som skall träda i kraft den 1
januari 1948, skall anordningen med särskild lagsökningsdomare upphöra. I
stället skola mål om lagsökning och betalningsföreläggande (nu »handräckning
för fordran») upptagas av rätten. Framdeles kommer alltså fri rättegång
att kunna erhållas även i dylika mål. Detta torde särskilt kunna få betydelse,
därest sökande i mål om betalningsföreläggande, på sätt nya lagsökningslagen
medger, vill påkalla muntlig förhandling i målet.

I anslutning till nyssnämnda stadgande föreskrives, såsom förut nämnts,
i första stycket att beslut om fri rättegång skall avse visst »mål». I promemorian
anfördes att övervägande skäl syntes tala för att de förmåner, som
följde med fri rättegång, i brottmål borde kunna få åtnjutas redan under
förundersökningen. För att möjliggöra detta föreslogs en jämkning i 3 §.
Skånska hovrätten har erinrat att den ifrågavarande grundsatsen borde tydligt
komma till uttryck i 1 §. Med anledning härav har i departementsförslaget
i 1 § första stycket upptagits ett stadgande att vad där sägs om
mål skall äga motsvarande tillämpning å förundersökning i brottmål.
Enahanda föreskrift har meddelats beträffande ärende som avses i lagen
om handläggning av domstolsärenden eller eljest ej skall handläggas i den
för tvistemål eller brottmål stadgade ordningen. De begränsningar som enligt
vad jag förut sagt ansetts böra gälla i fråga om rätten att bevilja fri
rättegång i ärenden ha angivits i tredje stycket.

Sistnämnda stycke innehåller för närvarande en föreskrift att i mål rörande
brott som må åtalas av allmän åklagare fri rättegång ej må beviljas målsägande
i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet. Någon
ändring i denna bestämmelse ifrågasattes icke i den till grund för förslaget
liggande promemorian. Det framhölls emellertid att därest målsägande ensam
förde talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk på grund av brott
utan att tillika framställa något ansvarsyrkande, målet enligt nya RB icke
skulle betraktas som brottmål utan som tvistemål. Detta medförde, att stadgandet
komme att få avsevärt minskad betydelse.

I det yttrande över promemorian som avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar
har ifrågasatts, om ej bestämmelsen i 22 kap. 2 § nya RB
om viss skyldighet för åklagare att i samband med åtal utföra även målsägandens
talan borde föranleda att nu åsyftade stadgande i lagen om fri rättegång
ersattes med en föreskrift att fri rättegång överhuvud ej finge beviljas
målsägande i mål rörande brott som hörde under allmänt åtal, där ej
antingen ett utförande av hans talan genom åklagaren ansåges medföra sådan
olägenhet att skyldighet därutinnan enligt 22 kap. 2 § nya RB ej förelåge
eller ock rätten jämlikt 5 § samma kapitel förordnat, att målsägandens
talan skulle handläggas som särskilt mål.

Som jag förut framhållit kan eu målsägande, vars talan finnes kunna föras
av åklagaren, icke anses ha något berättigat anspråk på alt erhålla biträde
enligt förevarande lag. Därav följer emellertid ej att lian icke skulle kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ha behov av fri rättegång. Den omständigheten att hans talan utföres av åklagaren
befriar honom nämligen icke från skyldighet att utgiva ersättning till
vittne eller vidkännas kostnad för annan bevisning som påkallats uteslutande
i hans intresse. En bestämmelse av det innehåll häradshövdingföreningen
förordat skulle därför enligt min uppfattning vara alltför restriktiv. Även i
det slutliga förslaget har följaktligen nu ifrågavarande föreskrift bibehållits
utan saklig ändring. Enär beteckningen »brott som hör under allmänt åtal» i
nya RB begagnas även för angivelsebrott, har emellertid en formell jämkning
vidtagits i stadgandet.

2 §•

I detta lagrum har nuvarande första stycket uteslutits. Enligt förslaget
skola nämligen under 15 § upptagas allmänna bestämmelser om vem som har
att meddela beslut i frågor som avses i lagen.

3 §.

Enligt första stycket i dess nuvarande lydelse skall part, som fått fri rättegång,
bland annat åtnjuta den förmånen att kostnad för delgivning av stämning
och sådant rättens beslut, varav motparten skall erhålla del, samt för
inkallelse av vittnen, som åberopas av parten, i regel skall gäldas av allmänna
medel. I 33 kap. 4 § nya RB föreskrives att all delgivning i rättegång, däribland
delgivning av vittneskallelser, skall ske genom rättens försorg, såvida
ej part begär att själv få ombesörja delgivningen och rätten finner, att denna
uppgift utan olägenhet kan anförtros honom. Beträffande kostnad för delgivning,
som sker genom rättens försorg, meddelas i 33 kap. 26 § bestämmelser
av innebörd att sådan kostnad i allmänhet skall utgivas av den part i
vars intresse delgivningen företages. Jag ämnar emellertid senare i dag anmäla
förslag, att kostnaden i stället skall bestridas av det allmänna, om ej
annat för visst fall angivits i lag eller författning. Särskild föreskrift i lagen
om fri rättegång erfordras följaktligen endast för sådana fall och de fall då
part fått tillstånd att själv ombesörja delgivning. I förslaget har bestämmelsen
avfattats så, att part med fri rättegång njuter den förmånen att av allmänna
medel skall utgå delgivningskostnad som eljest skolat åligga parten.

Paragrafen innehåller vidare vissa stadganden angående bestridandet av
kostnad för bevisning.

Härom var ursprungligen endast föreskrivet att ersättning till vittnen, som
åberopats av parten, under viss förutsättning skulle gäldas av allmänna medel.
I samband med tillkomsten av 1934 års lag om bevisning genom sakkunnig
infördes därutöver en bestämmelse att även ersättning till sakkunnig som
utsetts av rätten skall gäldas av allmänna medel, om ersättningen enligt lag
skall utgivas av parten.

Enligt nya RB kan part bli pliktig att utgiva ersättning till vittne även om
parten ej själv påkallat vittnets hörande. Därest rätten självmant förordnat
om vittnesförhör i dispositivt tvistemål eller mål rörande ansvar för målsägandebrott,
skola nämligen förekommande vittneslöner utgivas av parterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

en för båda och båda för en. På grund härav påkallas en motsvarande utvidgning
av den förmån med avseende å vittneskostnader som för närvarande
följer med fri rättegång. Lämpligast synes vara, att därest i fall som nu är
i fråga endera parten åtnjuter fri rättegång, vittnesersättningen alltid får utgå
av allmänna medel. Härigenom vinnes att den blir underkastad samma begränsningar
som i allmänhet gälla beträffande ersättning av allmänna medel
till vittnen.

Beträffande ersättning till sakkunnig är likaledes föreskrivet, att sådan ersättning
under vissa förhållanden skall utgivas av parterna solidariskt, övervägande
skäl synas tala för att i dylika fall tillämpa samma regel som nyss
förordats i fråga om ersättning till vittne.

Vid sidan av stadgandena om vittnes- och sakkunnigbevisning innehåller
nya RB bestämmelser även om skriftliga bevis och om syn. Beträffande
skriftliga bevis stadgas bland annat, att om någon, som ej är part, efter anmodan
av part eller rätten tillhandahållit skriftlig handling, vederbörande
äger rätt till ersättning för kostnad och besvär efter vad rätten prövar skäligt.
Har handlingens företeende påkallats av enskild part, skall ersättningen
utgivas av parten. Bevisning genom syn kan förekomma i två olika former.
För skärskådan av fastighet, föremål som ej lämpligen kan flyttas till rätten
eller plats där viss händelse timat kan rätten hålla syn på stället. Kostnaden
för sådan syn skall i dispositiva tvistemål och mål om ansvar för målsägandebrott
utgivas av den part som påkallat synen eller, om denna äger rum på
båda parternas begäran eller efter rättens eget initiativ, av parterna solidariskt.
Därest föremål som äger betydelse som bevis utan olägenhet kan flyttas
till rätten, äger rätten förelägga den som innehar föremålet att tillhandahålla
det för syn i domstolens lokaler. Om innehavaren icke är part, skall ersättning
utgå till honom i enlighet med vad som är stadgat beträffande företeende
av skriftligt bevis. Enahanda ersättningsrätt föreligger, om någon som
ej är part tillhandahållit sakkunnig visst föremål för besiktning.

Tydligt torde vara, att förmånen av fri rättegång bör medföra befrielse
från kostnader av nu ifrågavarande slag lika väl som från vittneslöner och
ersättningar till sakkunniga. Om kostnad för syn på stället eller ersättning
för företeende av skriftligt bevis eller för tillhandahållande av föremål för
syn eller besiktning enligt lag skall utgivas av part som åtnjuter fri rättegång
eller av sådan part och motparten solidariskt, bör följaktligen beloppet i stället
utgå av allmänna medel.

På grund av det anförda ha nu gällande bestämmelser om kostnad för bevisning,
då part har fri rättegång, i förslaget ersatts med ett allmänt stadgande
att sådan kostnad skall utgå av allmänna medel, om kostnaden enligt
lag skall utgivas av parten eller av parterna en för båda och båda för eu.
Därvid har dock, i anslutning till vad nu gäller beträffande ersättning till
vittnen, såsom ytterligare förutsättning uppställts all beviset ej förebragts
utan skäl. Av villkoret att betalningsskyldighet för parten skall vara föreskriven
i lag torde med erforderlig tydlighet framgå alt stadgandet icke skall
tillämpas t. ex. å kostnad för anskaffande av läkarintyg eller intyg om barns

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

utvecklingsgrad vid födelsen. I sådant hänseende böra bestämmelserna i 4 §
sista stycket lagen om fri rättegång alltjämt lända till efterrättelse.

I anslutning till vad sålunda föreslagits har, till förebyggande av tvekan,
tillika angivits, att om kostnad för bevisning enligt vad därom stadgats skall
betalas i förskott, även sådant förskott skall utgå av allmänna medel.

4 §•

Jämlikt första stycket av denna paragraf må under vissa förhållanden part
som åtnjuter fri rättegång tillerkännas ersättning av allmänna medel för rese.
kostnad i samband med personlig inställelse i målet. Som villkor härför gäller
för närvarande att parten enligt lag varit skyldig eller eljest av rättens
ordförande anmodats att komma personligen tillstädes eller ock ålagts personlig
inställelse av rätten. Enligt nya RB skall part som har att infinna sig
personligen alltid kallas genom rättens försorg. Detta har föranlett viss jämkning
i paragrafen. Skälen för de ändringar som eljest föreslås i lagrummet
framgå av vad som anförts vid 2 §.

5 §■

I 15 § föreskrives för närvarande att vad i lagen sägs om rättegångsbiträde
ej skall äga tillämpning i fall då, enligt vad särskilt är stadgat, häktad eller
vid krigsdomstol tilltalad är berättigad erhålla sådant biträde. Enligt nya
RB äger i brottmål den misstänkte alltid erhålla offentlig försvarare, om
hans rätt finnes ej kunna tillvaratagas utan biträde. På grund härav har
nyssnämnda bestämmelse om begränsning av möjligheten att förordna biträde
enligt lagen om fri rättegång ändrats till att avse biträde åt misstänkt i
brottmål överhuvud. I samband därmed har stadgandet flyttats till första
stycket av förevarande paragraf. Beträffande de övriga ändringar som vidtagits
i paragrafen ber jag att i huvudsak få hänvisa till det förut anförda. Jag
vill därutöver endast nämna, att förslaget — i likhet med det tidigare utkastet
— innehåller ett stadgande att biträde skall kallas till huvudförhandling
eller annat rättens sammanträde för förhandling. Häradshövdingföreningen
hade i sitt yttrande över utkastet hemställt, att denna bestämmelse, såsom
varande rent processuell, icke måtte medtagas. Då den torde kunna få viss
praktisk betydelse har jag emellertid ej ansett lämpligt att låta den utgå.

6 §.

Under denna paragraf meddelas för närvarande en föreskrift om rätt för
den som har fri rättegång att få delgivning ombesörjd av rätten eller dess
ordförande. Då nya RB såsom redan nämnts förutsätter, att officialdelgivning
skall vara det normala i all slags rättegång, har nu åsyftade bestämmelse
ansetts böra utgå. I stället ha i paragrafen intagits vissa nya stadganden.

Kungi. Maj:ts proposition nr 189.

I den till grund för förslaget liggande promemorian erinrades i förevarande
sammanhang, att den gällande lagen angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad förbjöde att häktad, som åtnjutit fri rättegång, i det slutliga
utslaget förpliktades att gottgöra statsverket ersättning till biträde, såvida
han ej dessförinnan förklarats förlustig sagda förmån. Någon motsvarande
föreskrift funnes ej i nya RB beträffande ersättning till offentlig försvarare.
På grund därav och då någon saklig ändring icke syntes vara påkallad, borde
enligt promemorian ett stadgande i ämnet i stället meddelas i lagen om fri
rättegång.

Samtidigt berördes ett likartat spörsmål. På sätt framgår av vad jag förut
anfört skall enligt nya RB kostnad för bevisning, som rätten självmant införskaffat,
i vissa fall utgivas av parterna en för båda och båda för en. Vid
3 § har föreslagits, att därest i dylikt fall någondera parten åtnjuter fri rättegång,
kostnaden i stället skall bestridas av det allmänna. I den mån nya
RB ej föreskriver skyldighet för parterna att utgiva kostnad som nu är i fråga
skall sådan kostnad redan enligt nämnda balk utgå av allmänna medel. Vid
målets avgörande skall emellertid den tappande parten i regel förpliktas att
återgälda beloppet till statsverket. I promemorian anfördes att sistnämnda regel
tydligen icke borde äga tillämpning i fråga om part som åtnjöte fri rättegång.
Denne borde nämligen icke komma i sämre ställning i nu åsyftade fall
än om kostnaden enligt lag skolat utgivas av honom.

Bestämmelser i enlighet med vad sålunda yttrats upptogos i 6 § av det vid
promemorian fogade lagutkastet.

Skånska hovrätten har i sitt yttrande över promemorian erinrat att enligt
nya RB tolk i vissa fall ägde åtnjuta ersättning av allmänna medel samt att
i tvistemål sådan ersättning skulle återgäldas till statsverket i enlighet med
reglerna om skyldighet att betala rättegångskostnad. Efter hovrättens mening
borde förmånen av fri rättegång medföra befrielse även från dylik återbetalningsskyldighet.
Föreskrift därom borde följaktligen upptagas i 6 §.

Den sålunda framställda anmärkningen har jag ansett böra beaktas. Med
hänsyn härtill och då vad som är stadgat om ersättning till tolk äger motsvarande
tillämpning beträffande stenograf, har i förslaget angivits, att part
som åtnjuter fri rättegång, ej må i målet förpliktas gottgöra statsverket ersättning
till offentlig försvarare, tolk eller stenograf eller kostnad som enligt
föreskrift i nya RB av allmänna medel utgått för bevisning varom rätten
självmant föranstaltat.

8 §.

Enligt första stycket i denna paragraf skall, om part som åtnjutit fri rättegång
sedermera jämlikt 7 § förklarats förmånen förlustig, rätten i regel vid
målets avgörande förplikta honom att ersätta statsverket vad enligt 3, 4 eller
5 § skolat gäldas av allmänna medel. Med hänsyn till vad i nya RB är stadgat
om rättegångskostnad i brottmål påkallas ett undantag från denna regel.
När allmänt åtal ogillas, må enligt 31 kap. 2 § nya RB rätten tillerkänna den

Kungi. Maj:ts proposition nr 189.

tilltalade ersättning av allmänna medel bland annat för inställelsekostnad
och kostnad för bevisning, om åtalet anställts utan skäl eller på grund av
omständigheterna i målet synnerlig anledning eljest förekommer därtill. Avvisas
eller avskrives allmänt åtal, må sådan ersättning alltid tillerkännas den
misstänkte. Tydligt är att tilltalad som skulle varit berättigad att erhålla ersättning
i sålunda angiven ordning icke bör kunna åläggas betalningsskyldighet
till statsverket enligt nu förevarande lagrum. En bestämmelse att så
icke må ske har därför upptagits i förslaget.

I andra stycket föreskrives för närvarande, att därest part som har fri
rättegång ej sålunda ålagts återbetalningsskyldighet till statsverket, sådan
skyldighet skall åläggas motparten, om denne tappar målet och enligt lag
är skyldig att ersätta vinnande parts rättegångskostnad. Enligt nya RB gäller
som huvudregel, att tappande part oavsett målets mer eller mindre tveksamma
beskaffenhet är pliktig att gottgöra motparten hans kostnader. Har den
vinnande genom försumlig processföring förorsakat onödiga utgifter, skall
han dock själv svara för dessa utgifter. Han kan således endast erhålla ersättning
för sina nödvändiga utgifter med avdrag för den merkostnad som
vållats motparten. Om rättegången redan från början varit onödig, kan den
vinnande parten förpliktas att gottgöra motparten hela hans kostnad. Vad
sålunda är stadgat om part äger i stort sett motsvarande tillämpning beträffande
intervenient som ej intager partsställning. Finner rätten att ställföreträdare,
ombud, biträde eller försvarare genom vårdslöshet eller försummelse
varit vållande till kostnad som den part för vilken han uppträder skall ersätta
motparten, må rätten förplikta honom att solidariskt med parten svara
för denna kostnad. Dessutom kan vittne eller sakkunnig åläggas alt ersätta
parterna kostnad som vållats genom hans försummelse. De regler nya RB
sålunda innehåller om skyldighet att ersätta rättegångskostnad böra tydligen
lända till efterrättelse även beträffande kostnad som enligt lagen om fri rättegång
utgått av allmänna medel. I överensstämmelse härmed har ifrågavarande
bestämmelse erhållit ändrad avfattning i förslaget.

Under begreppet »motpart som är skyldig att gälda vinnande parts rättegångskostnad»
innefattas för närvarande även åklagare som anses icke ha
haft skäl att anställa åtal. Enligt nya RB kan åklagare aldrig förpliktas att
ersätta tilltalad hans utgifter å målet. Om sådana omständigheter föreligga
att den tilltalade anses skäligen böra erhålla gottgörelse för dylik kostnad,
skall denna ersättning, såsom förut nämnts, i stället utgå av allmänna medel.
Vad statsverket sålunda utgivit kan emellertid återkrävas av åklagaren, därest
han finnes ha väckt åtal utan skäl. Återbetalningsskyldighet må också, i
den omfattning som finnes skälig, åläggas målsägande, om denne utan skäl
gjort angivelse eller eljest föranlett åtalet. Har den tilltalade haft fri rättegång,
bör uppenbarligen en motsvarande ersättningsplikt kunna föreskrivas
i fråga om den kostnad statsverket fått vidkännas med anledning av den fria
rättegången. I förslaget har därför meddelats ett stadgande som öppnar möjlighet
därtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

9 §.

De nuvarande bestämmelserna i detta lagrum ha med hänsyn till innehållet
i 49 kap. 7 § nya RB och 15 § i förslaget fått utgå. I stället har i paragrafen
upptagits en föreskrit t att vad i 8 § är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning när förundersökning, varunder den misstänkte åtnjutit fri rättegång,
nedlägges eller avslutas utan att åtal mot honom väckes. I anslutning
härtill har stadgats skyldighet för åklagaren alt hos rätten göra anmälan om
förundersökningens nedläggande eller avslutande.

10 §.

I denna paragraf angives vilka rättigheter skola tillkomma part som åtnjuter
fri rättegång i hovrätt.

Enligt första styckets nuvarande lydelse skall parten i första hand äga
tillgodonjuta de förmåner som omförmälas i 3 §.

Under andra stycket föreskri\es bland annat, att vad i 4 § första och andra
styckena är stadgat om rätt åt, erhålla gottgörelse av allmänna medel för
rese- och uppehållskostnad i samband med personlig inställelse skall äga
motsvarande tillämpning, därest tilltalad som i hovrätten åtnjuter fri rättegång
personligen inställt sig vid muntligt förhör eller hovrätten ålagt annan
part med fri rättegång att komma personligen tillstädes vid sådant förhör,
tilltalad intager alltså såtillvida en särställning som gottgörelse till honom
må utdömas även om han infunnit sig utan föreläggande av hovrätten. Sedan
numera i nya RB meddelats bestämmelse att tilltalad skall kallas att
infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätt — förutom i vissa
grövre brottmål — även eljest så snart hans närvaro ej kan antagas sakna
betydelse för utredningen, torde tillräcklig anledning icke föreligga alt bibehålla
nämnda särställning. Det vid 4 § förordade villkoret, att parten förelagts
att infinna sig personligen, bör därför gälla generellt även i hovrätt.

På grund av vad sålunda anförts och då 10 § andra stycket i övrigt endast
innehaller en föreskritt om motsvarande tillämpning av bestämmelserna i
4 § tredje stycket, har lagrummet i fråga fått utgå och erforderlig hänvisning
till 4 § i stället upptagits i första stycket.

Nuvarande tredje och fjärde styckena, som avse frågan om rättegångsbiträde
i hovrätt, motsvaras av andra stycket i förslaget. Beträffande innehållet
i detta stycke her jag få hänvisa till vad jag förut anfört.

Under tredje stycket i lörslaget har, med den jämkning som betingas av
eljest föreslagna ändringar, upptagits det stadgande som nu bär sin plats i
femte stycket.

Nuvarande sista stycket har fått utgå. Vid tillkomsten av nya RB bär
nämligen förutsatts att talan skulle få fullföljas mot hovrättens beslut i här
avsedda frågor.

Biliang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 189. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

11 §•

Enär numera i nya RB uttryckligen föreskrivits att Konungens domsrätt
utövas av högsta domstolen, har lydelsen av denna paragraf ansetts böra
jämkas i överensstämmelse därmed.

Motsvarande anpassning föreslås med avseende å överskriften till 10
och 11 §.

13 §.

I viss överensstämmelse med vad nu är stadgat i lagen angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad ha bestämmelserna om återbetalningsskyldighet
till statsverket i förevarande paragraf utvidgats att omfatta även
det fall som avses i 6 § i förslaget. I övrigt ha vidtagits en del jämkningar i
anslutning till de ändringar som föreslagits i 8 §.

14 §.

I första stycket av denna paragraf föreskrives nu, att vittnesersättning som
enligt lagen skall gäldas av allmänna medel skall utgå efter enahanda grunder
och i samma ordning som stadgas angående ersättning av allmänna medel
till vittnen i brottmål. Med denna hänvisning åsyftas i första hand lagen den
4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.
Det är avsett att nämnda lag vid nya RB:s ikraftträdande skall ersättas av
en ny lag, gällande för alla de fall då ersättning till vittne författningsenligt
skall utgå av allmänna medel. Förslag till sådan lag har genom proposition
(nr 8) förelagts 1947 års riksdag. Erforderliga föreskrifter om utbetalande av
ersättning, som avses i förslaget, och om förskott a dylik ersättning komma
att meddelas i administrativ ordning. Med hänsyn till vad sålunda anförts
är det ej längre påkallat att särskilda bestämmelser angående beräkning och
utbetalning av vittneslöner upptagas i lagen om fri rättegång. Stadgandet i
detta ämne har därför fått utgå.

Nuvarande andra och tredje styckena innehålla föreskrifter angående bestämmande
av ersättning till biträde. Härom stadgas bland annat, att biträdet
äger åtnjuta arvode för det arbete han nedlagt a rättegången samt gottgörelse
för nödvändiga utgifter. Arvode och gottgörelse för utgifter skola bestämmas
var för sig. Dessutom är föreskrivet, att vid bestämmande av ersättning
hänsyn bör tagas till inställelse vid rätten a samma rättegangsdag
i annat mål.

Under förarbetena till 1944 års lagändring framställde styrelsen för Sveriges
advokatsamfund den anmärkningen mot sistnämnda bestämmelse, att
lagtexten borde klart utvisa att icke arvodet utan allenast ersättningen för
resekostnader, vivre och tidsspillan träffades av stadgandet i fråga. Med anledning
därav anförde dåvarande departementschefen att det syntes honom
ligga i sakens natur att arvodet, i vad det avsåge biträdets sakliga insats i
målet, bestämdes ulan hänsynstagande till andra mål samt att han följaktligen
icke funnit påpekandet föranleda nagot förtydligande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

I sitt nu avgivna remissyttrande har advokatsamfundets styrelse förnyat
sin hemställan att regeln om hänsynstagande till biträdets inställelse samma
dag i annat mål måtte omformuleras så, att därav klart framginge att bestämmelsen
icke avsåge arvodet. Till stöd härför har styrelsen anfört, att
samfundet och häradshövdingföreningen enats om att advokaternas kostnadsräkningar
borde uppställas så, att beloppen uppdelades i tre grupper,
nämligen dels utlägg (inklusive dagtraktamente), dels ersättning för reseoch
väntetid, och dels arvode (för arbetet utom rätta och vid rätten). Om ett
ombud eller biträde hade flera mål samma dag, vore det riktigt att uppdela
utläggen, dagtraktamentet och ersättningen för rese- och väntetid på de olika
målen. Däremot kunde det icke anföras något sakligt skäl för att av sådan
anledning reducera arvodet. Erfarenheten gåve emellertid vid handen att
nu ifrågavarande bestämmelse i lagen om fri rättegång ej sällan felaktigt tilllämpades
så att även arvodet nedsattes när biträdet hade flera mål.

Med anledning av vad sålunda anförts har lagtexten i förslaget erhållit
något ändrad avfattning. Dessutom ha vissa andra redaktionella jämkningar
vidtagits samt nuvarande sista stycket uteslutits. Alt beslut om ersättning
till biträde genast skall gå i verkställighet framgår redan av nya RB, och
föreskrift om skyldighet för rätten att kostnadsfritt tillhandahålla skriftligt
besked om beslutet kan utan olägenhet meddelas i administrativ ordning.

15 §.

De nuvarande föreskrifterna i denna paragraf ha, såsom framgår av det
förut anförda, i förslaget ersatts med ett nytt stadgande av större räckvidd i
5 § första stycket. I stället ha här upptagits vissa bestämmelser om behörighet
att meddela beslut i frågor som avses i lagen samt om fullföljd av talan
mot sådant beslut.

För närvarande gäller, att frågor, som äga samband med fri rättegång, i
allmänhet skola prövas av fullsutten rätt. I vissa fall må dock, om rätten ej
sitter, beslut i stället meddelas av dess ordförande. Har ordföranden avslagit
ansökan om fri rättegång eller om förordnande av biträde eller har han
till biträde förordnat annan än part föreslagit, må parten hos rätten påkalla
ny prövning av frågan. Däremot kan beslut som meddelats av rättens ordförande
icke överklagas i hovrätten.

Enligt nya RB är allmän underrätt alltid domför med en lagfaren domare
vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället. Vad
överrätterna beträffar äger Kungl. Maj:t förordna, att åtgärd som avser allenast
måls beredande må vidtagas vid hovrätt av en ledamot eller en tjänsteman
i hovrätten och vid högsta domstolen av nedre justitierevisionen eller en
tjänsteman vid denna. Beslut, som enligt vad nu sagts meddelas av lagfaren
domare i underrätt, av ledamot eller tjänsteman i hovrätt eller av nedre justitierevisionen
eller tjänsteman vid denna, betraktas såsom rättens beslut och
kan överklagas i vanlig ordning. Tydligt är, att dessa regler böra tillämpas
även beträffande frågor som avses i förevarande lag. Såvitt angår de all -

Kungi. Maj:ts proposition nr 189.

männa domstolarna har därför i förslaget endast angivits, att beslut enligt lagen
meddelas av rätten.

Detta stadgande kan utan svårighet tillämpas även i fråga om arbetsdomstolen.
Enligt det förslag till lag angående ändring i lagen om arbetsdomstol
som den 7 februari 1947 remitterats till lagrådet skall nämligen arbetsdomstolen
vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling, i allmänhet vara
domför med ordföranden eller en lagfaren tjänsteman vid domstolen. För
krigsrätternas, ägodelningsrättemas och vattendomstolarnas del finnas icke
några motsvarande regler om rättens domförhet. I sak torde emellertid vid
dessa domstolar böra gälla detsamma som vid de allmänna underrätterna.
I förslaget har därför meddelats bestämmelse att när krigsrätt, ägodelningsrätt
eller vattendomstol ej håller sammanträde, domstolens beslutanderätt må
utövas av krigsdomaren, ägodelningsdomaren eller vattenrättsdomaren. Dessutom
har föreskrift givits, att talan mot beslut av krigsdomare, ägodelningsdomare
eller vattenrättsdomare må fullföljas i samma ordning som är föreskriven
för klagan över krigsrätts, ägodelningsrätts eller vattendomstols
beslut.

Slutligen har, på skäl som förut angivits, i paragrafen upptagits ett stadgande
om befogenhet för rätten att, sedan den skilt målet ifrån sig, under
fullföljdstiden bevilja part fri rättegång i högre rätt samt förordna biträde åt
honom för rättegången därstädes.

17 §.

Beträffande skälen för den jämkning som föreslås i detta lagrum hänvisas
till vad som anförts vid 6 §.

Den föreslagna lagen bör träda i kraft samtidigt med nya RB, d. v. s. den
1 januari 1948. Övervägande skäl synas tala för att den erhåller tillämpning
även i mål som jämlikt föreskrifterna i promulgationslagen till nya RB
alltjämt skola behandlas enligt nuvarande rättegångsordning. Härifrån bör
dock göras undantag, såvitt grundsatsen i fråga skulle medföra att part under
övergångstiden komme i sämre ställning än hittills. Då enligt 25 § promulgationslagen
till nya RB mål, som före nämnda balks ikraftträdande
väckts vid polisdomstol, skall slutbehandlas där, hör sålunda även efter den
1 januari 1948 fri rättegång kunna beviljas vid sådan domstol. I mål som
skall behandlas enligt äldre RB bör vidare den nuvarande föreskriften i 6 §
lagen om fri rättegång om rätt att få vissa delgivningar och inkallelser verkställda
genom rättens eller dess ordförandes försorg alltjämt lända till efterrättelse.
I dylikt mål skola nämligen nya RB:s delgivningsregler icke äga
tillämpning. Har brottmål avgjorts av underrätten före den 1 januari 1948,
skola ej heller stadgandena i nya RB om offentlig försvarare tillämpas vid
överrätterna. På grund härav bör tilltalad i sådant mål fortfarande kunna
erhålla biträde i den ordning som nu stadgas i 10 § tredje och fjärde styckena
förevarande lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Jämväl de regler som för närvarande meddelas i 9 § samt 10 § sista stycket
och 14 § sista stycket böra i viss utsträckning gälla även efter den nya
lagens ikraftträdande. Nya RB:s bestämmelser om fullföljd av talan och omedelbar
verkställighet av vissa beslut skola nämligen enligt 12 § promulgationslagen
till nämnda balk ej tillämpas i fråga om beslut som meddelats
före den 1 januari 1948 och ej heller eljest beträffande hovrätts beslut i mål
som av underrätten avgjorts före nämnda dag.

Vid förslaget ha fogats övergångsbestämmelser i enlighet med det sålunda
anförda.

Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

1 Denna bilaga, som frånselt vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med det vid
propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 18!).

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 mars
1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 10 mars 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 28 februari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn S. Strömberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

Kungl Maj:ts proposition nr 189.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 mars 1947.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för social- och finansdepartementen lagrådets
den It mars 1947 avgivna utlåtande över det den 28 februari 1947 till
lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen den 19 juni
1919 (nr 367) om fri rättegång.

Föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran,
måtte efter vissa redaktionella jämkningar jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Leffler.

Stockholrs» 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470879