Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1962 (Proposition 1962:189 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1962

Nr 189

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 november 19^6 (nr
722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av
betgdelse för försvaret, så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m.; given Stockholms slott den 19
oktober 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret, så ock om
fortsatt giltighet av samma lag; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att möjlighet öppnas för såväl utländsk som
svensk uppfinnare att få hemligt patent på försvarsuppfinning. De ändrade
bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1963. Vidare föreslås,
att försvarsuppfinningslagen erhåller fortsatt giltighet till och med
den 31 december 1965. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 189

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1962

Förslag

till

lag

angående ändring i lagen den 20 november 1946 (nr 722) med särskilda
| bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret, så ock
om fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 3, 4, 8, 9 och 12 §§ lagen den 29 november
1946 med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för
försvaret1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att
lagen, vilken enligt lag den 2 juni 1961 (nr 274) gäller till och med den 31
december 1962, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december
1965.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Uppfinning, som--------nedan sägs.

Sökes här i riket hemligt patent å
annan uppfinning, som har särskilt
avseende å krigsmateriel, må uppfinningen
ej offentliggöras eller, när
den icke är offentliggjord, eljest yppas,
såframt ej annat följer av vad
nedan stadgas.

Vad med-----— bestämmer Konungen.

2 §■

Patentansökningar och — — — bestämmer (granskningsmyndigheten).
Finner granskningsmyndigheten Finner granskningsmyndigheten
uppfinning som i 1 § sägs vara av så- uppfinning som i 1 § första stycket

dan betydelse för försvaret att den
alltjämt bör hemlighållas, skall den
utan dröjsmål meddela beslut därom.
Föreligger ej sådant beslut inom två
månader efter det så beskaffade ansökningshandlingar
inkommit till patentmyndigheten
att ansökningens
föremål tydligt framgår därav, vare
förbud varom stadgas i 1 § ej därefter
gällande med avseende å uppfinningen.
1

sägs vara av sådan betydelse för försvaret
att den alltjämt bör hemlighållas,
skall den utan dröjsmål meddela
beslut därom.

Är fråga om uppfinning som hemlighålles
enligt 1 § andra stycket,
skall granskningsmyndigheten utan
dröjsmål med eget yttrande överlämna
ärendet till Konungen för prövning
av frågan om uppfinningen alltjämt
bär hemlighållas.

Föreligger ej beslut om fortsatt
hemlighållande inom två månader eller,
i ärende som överlämnas till

1 Senaste lydelse av 2 och 4 §§, se SFS 1952: 78.

hungl. Maj.ts proposition nr 189 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Konungens prövning, inom tre månader
efter det så beskaffade ansök -

Den som önskar att förbud varom
stadgas i 1 § skall hävas äger göra
särskild ansökan därom hos granskningsmyndigheten,
som utan dröjsmål
prövar huruvida uppfinningen
är av sådan betydelse för försvaret
att den alltjämt bör hemlighållas.

Har staten icke inom tre månader
efter det granskningsmyndigheten
enligt 2 eller 3 § meddelat beslut om
fortsatt hemlighållande av uppfinning
genom beslut om expropriation
eller annorledes förvärvat all rätt till
uppfinningen, upphör förbudet att
gälla vid utgången av denna tid.
Konungen äger dock, om det av särskilda
omständigheter finnes påkallat,
dessförinnan besluta om förlängning
av tiden med högst tre månader.

Sökes för statens räkning patent å
uppfinning som i 1 § sägs, äger
Konungen, därest uppfinningen är av
särskild betydelse för försvaret, föreskriva,
att 7 § förordningen angående
patent ej skall tillämpas på ansökningen.

It Bihang till riksdagens protokoll 1962.

ningshandlingar inkommit till patentmyndigheten
att ansökningens föremål
tydligt framgår därav, vare förbud
varom stadgas i 1 § ej därefter
gällande med avseende å uppfinningen.

§.

Den som önskar att förbud varom
stadgas i 1 § skall hävas äger göra
särskild ansökan därom hos granskningsmyndigheten.
Är fråga om uppfinning
som i 1 § första stycket sägs,
skall granskningsmyndigheten utan
dröjsmål pröva huruvida uppfinningen
är av sådan betydelse för försvaret
att den alltjämt bör hemlighållas.
Avser ansökningen uppfinning
som hemlighålles enligt 1 § andra
stycket, skall vad i 2 § tredje
stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

§•

Har beträffande uppfinning som i
1 § första stycket sägs uppfinnaren
eller hans rättsinnehavare i ärende
enligt 2 eller 3 § yrkat, att staten
skall övertaga uppfinningen, och
har staten icke inom tre månader
efter det granskningsmyndigheten
meddelat beslut om fortsatt hemlighållande
genom beslut om expropriation
eller annorledes förvärvat all
rätt till uppfinningen, upphör förbudet
att gälla vid utgången av denna
tid. Konungen äger dock, om det av
särskilda omständigheter finnes påkallat,
dessförinnan besluta om förlängning
av tiden med högst tre månader.

§■

År uppfinning som i 1 § sägs av
särskild betydelse för försvaret, äger
Konungen föreskriva, att 7 § förordningen
angående patent ej skall tilllämpas
på ansökningen.

1 samt. Nr 1S9

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1962

(Nuvarande lydelse)

Äro ansökningshandlingarna fullständiga
och har anledning ej förekommit
att, efter vad i 6 § förordningen
angående patent sägs, avslå
ansökningen, varde hemligt patent
meddelat samt bevis därom utfärdat;
och må förty de till ärendet hörande
handlingarna icke utan patenthavarens
tillstånd utlämnas till annan eller
något yppas om dem.

Patentmyndigheten skall

Har statens rätt med avseende å
uppfinning som avses i 8 § övergått
till annan eller upphäves föreskrift
som där sägs, skall alltjämt anhängig
ansökan i fortsättningen handläggas
enligt 7 § förordningen angående patent.
Är patent meddelat, skall anteckning
därom göras i det allmänna
patentregistret samt kungörande och
offentliggörande i övrigt ske i enlighet
med sjätte stycket i samma paragraf.

(Föreslagen lydelse)

Äro ansökningshandlingarna fullständiga
och har anledning ej förekommit
att, efter vad i 6 § förordningen
angående patent sägs, avslå
ansökningen, varde hemligt patent
meddelat samt bevis därom utfärdat;
och må förty de till ärendet hörande
handlingarna icke utan granskningsmyndighetens
tillstånd utlämnas till
annan än patenthavaren eller något
yppas om dem.

för allmänheten.

Upphäves föreskrift som i 8 § sägs,
skall alltjämt anhängig ansökan i
fortsättningen handläggas enligt 7 §
förordningen angående patent. Är patent
meddelat, skall anteckning därom
göras i det allmänna patentregistret
samt kungörande och offentliggörande
i övrigt ske i enlighet med sjätte
stycket i samma paragraf.

9 §•

12 §.

Bryter någon —----strängare straff.

Böter tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

Såvitt gäller uppfinning som hemlighålles enligt 1 § andra stycket skall
den i 2 § angivna tidsfristen om tre månader ej räknas från tidigare dag än
den 1 januari 1963.

Kungl. Maj.ts proposition nr 189 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Handlingar i ärenden angående ansökning
om patent må icke utan sökandens
samtycke till annan utlämnas
i vidare mån än som föranledes
av gällande lagstiftning rörande patent,
dock att, såframt ej annat är
där stadgat, sådana handlingar må
utlämnas, i vad de angå uppfinning
därå patent beviljats.

(Föreslagen lydelse)

§•

Handlingar i ärenden angående ansökning
om patent må icke utan sökandens
samtycke till annan utlämnas
i vidare mån än som föranledes
av gällande lagstiftning rörande patent.
I vad sådana handlingar angå
uppfinning därå patent beviljats
skola de utlämnas, såframt ej annat
är stadgat i nämnda lagstiftning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

Senaste lydelse, se SFS 1942: 551.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1962

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 21 september
1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Lindström, Lindholm, Kling, Edenman, Johansson, ap Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring i lagen
den 29 november 19b6 (nr 722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar
av betydelse för försvaret, så ock om fortsatt giltighet av samma
lag. Föredraganden anför följande.

Försvarsuppfinningslagen innehåller bestämmelser om förbud mot offentliggörande
av uppfinningar, som har särskilt avseende å krigsmateriel och
tillkommit här i riket eller tillhör någon som är bosatt härstädes (1—6 §§),
om expropriation av uppfinningar av särskild betydelse för försvaret (7 §),
om hemligt patent för statens räkning (8 och 9 §§) och om ersättning (10
§). Därjämte innehåller lagen i 11—14 §§ vissa bestämmelser om tystnadsplikt,
straff för överträdelse av föreskrifterna i lagen m. m.

Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 17 januari 1961 föreslagit,
att bestämmelser införes i lagen av innebörd, att utländsk försvarsuppfinning
skall få hemlighållas här, att Kungl. Maj :t under vissa förutsättningar
skall beträffande här i riket patentsökt svensk försvarsuppfinning kunna
medge, att patent får sökas även i främmande stat, samt att även annan
än staten skall kunna få hemligt patent.

Yttranden över försvarets civilförvaltnings framställning har efter remiss
avgivits av överbefälhavaren, armétygförvaltningen, marinförvaltningen och
flygförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse, försvarets forskningsanstalt,
patent- och registreringsverket, granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. m. och Sveriges industriförbund. Vid patentverkets remissvar har
fogats yttranden från Svenska patentombudsföreningen, Svenska industriens
patentingenjörers förening och Svenska uppfinnareföreningen.

Sedan med ledning av yttrandena försvarets civilförvaltnings förslag bearbetats
inom justitiedepartementet, anhåller jag att få upptaga ärendet
till behandling.

Kungl. Maj. ts proposition nr 189 år 1962

Gällande bestämmelser

Alltsedan kriget har i vårt land lagstiftning funnits i syfte att hemlighålla
uppfinningar av betydelse för försvaret och möjliggöra deras utnyttjande
i försvarets tjänst. Försvarsuppfinningslagen, som trädde i kraft den 1 januari
1947, ersatte en äldre lag från år 1942 med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m. Denna senare lag, som tillkom under trycket av det då pågående
världskriget, var en fullmaktslag med förhållandevis långtgående inskränkningar
i den fria förfoganderätten över uppfinningar. Syftet med den nu
gällande lagen var att bibehålla endast de inskränkningar i denna rätt som
ansågs nödvändiga under normala förhållanden.

Enligt 1 § försvarsuppfinningslagen gäller förbud mot offentliggörande av
uppfinning, som har särskilt avseende å krigsmateriel och tillkommit här
i riket eller tillhör någon som är bosatt härstädes. Sådan uppfinning får ej
heller göras till föremål för ansökan om patent eller annan skyddsrätt i
främmande stat eller eljest yppas. Vad som skall förstås med krigsmateriel
bestämmer Kungl. Maj :t, och regler härom finns i en kungörelse den 8 december
1946 (nr 765). Överträdelse av förbudet straffas enligt 12 § med
böter eller fängelse, där ej gärningen enligt annat lagrum är belagd med
strängare straff.

Det ankommer i första hand på den enskilde att själv avgöra, om den uppfinning
han sysslar med är sådan att den icke får offentliggöras. År han
oviss huru därmed förhåller sig, står honom två möjligheter öppna att vinna
klarhet i frågan. Den ena utvägen är att söka patent på uppfinningen. Alla
till patent- och registreringsverket inkomna patentansökningar och därtill
hörande handlingar skall enligt 2 § hållas tillgängliga för en särskild granskningsmyndighet,
den s. k. granskningsnämnden. Finner nämnden, att uppfinningen
är av sådan betydelse för försvaret att den alltjämt bör hemlighållas,
skall nämnden utan dröjsmål meddela beslut därom. Föreligger inte
sådant beslut inom två månader, gäller förbudet mot offentliggörande icke
längre; tidsfristen räknas från det så beskaffade handlingar inkommit till
patentverket att ansökningens föremål tydligt framgår därav. Den andra
möjligheten för den enskilde att få veta, huruvida en försvarsuppfinning får
offentliggöras eller icke är, att han enligt 3 § ansöker direkt hos nämnden,
alt förbudet häves.

Nämndens beslut om fortsatt hemlighållande av uppfinning — såväl beslut
enligt 2 § avseende patentsökt uppfinning som beslut enligt 3 § i anledning
av särskild ansökan om hävande av förbud mot offentliggörande — har
i viss mån provisorisk karaktär. Om staten icke inom tre — eller i visst fall
sex — månader efter nämndens beslut genom expropriation eller annorledes
förvärvat all rätt till uppfinningen, upphör enligt 4 § förbudet mot offentliggörande.
Detta stadgande motiveras av att staten anses ha ett berätti2f
llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 189

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1962

gat krav på fortsatt hemlighållande blott då uppfinningen är av sådan betydelse
för försvaret att staten önskar förvärva hela rätten till den.

Så länge förbudet enligt 1 § gäller, skall enligt 5 § ansökan om patent
icke offentliggöras enligt 7 § första stycket eller 20 § andra stycket patentförordningen.
Det innebär alltså, att patentansökningen icke såsom i normala
fall kungöres och hålles tillgänglig för allmänheten.

Nämndens beslut om fortsatt hemlighållande kan enligt 6 § försvarsuppfinningslagen
överklagas genom besvär hos Kungl. Maj :t.

Stadgandet i 7 § om expropriation av för svar suppfinningar skiljer mellan
å ena sidan uppfinningar av beskaffenhet som sägs i 1 §, d. v. s. uppfinningar
som har särskilt avseende å krigsmateriel, samt å andra sidan övriga
uppfinningar av särskild betydelse för försvaret. I fråga om det förra slaget
av uppfinningar har staten tillerkänts rätt att expropriera hela rätten till
uppfinningen. Beträffande övriga uppfinningar äger Kungl. Maj :t föreskriva,
att uppfinningen må utnyttjas för statens räkning eller av annan som
Kungl. Maj :t bestämmer.

Hemligt patent kan enligt 8 § meddelas för statens räkning på sådan uppfinning
som avses i 1 § och som är av särskild betydelse för försvaret. Kungl.
Maj :t äger sålunda föreskriva, att 7 § patentförordningen ej skall tillämpas
på patentansökningen. Det innebär, att ansökningen handlägges hemligt
hos patentmyndigheten. Skillnaden mot den normala behandlingen framträder,
när prövningsförfarandet kommit därhän, att ansökningen skulle
ha kungjorts enligt 7 § patentförordningen. Sådant kungörande med åtföljande
utläggning för allmänheten förekommer ej, utan patent meddelas
genast och bevis därom utfärdas. Alla handlingar till akten förvaras hemligt
även sedan patent beviljats. Patentet införes i ett särskilt register, som ej
är tillgängligt för allmänheten.

Enligt 9 § upphör hemlighållandet, om statens rätt till uppfinningen övergår
till annan eller om Kungl. Maj :t särskilt beslutar därom. Alltjämt anhängig
ansökan kungöres då i vanlig ordning; beviljat patent offentliggöres
som vanligt patent. Enligt 2 § kungörelsen den 6 december 1946 (nr 764)
med vissa föreskrifter angående tillämpningen av försvarsuppfinningslagen
skall granskningsnämnden, så snart anledning därtill föreligger och i vart
fall inom tre år, ompröva huruvida uppfinningen alltjämt är av sådan betydelse
för försvaret, att patentet bör hemlighållas. Finner nämnden hemlighållande
ej längre erforderligt, skall frågan underställas Kungl. Maj :ts
prövning.

Enligt 10 § försvarsuppfinningslagen skall skälig ersättning utgå av allmänna
medel för skada eller intrång till följd av åtgärder från det allmännas
sida. Rätt till ersättning föreligger dels vid beslut om fortsatt hemlighållande
av uppfinning och dels vid expropriation. Talan om ersättning prövas

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1962

av Stockholms rådhusrätt i den särskilda sammansättning som gäller för
behandling av patentmål.

Försvarets civilförvaltning

Som tidigare nämnts föreslår försvarets civilförvaltning, att bestämmelser
införes i försvarsuppfinningslagen av innebörd, att utländsk försvarsuppfinning
får hemlighållas här och att Kungl. Maj :t under vissa förutsättningar
får beträffande här i riket patentsökt svensk försvarsuppfinning
medgiva, att patent må sökas även i främmande stat. Vidare skall enligt förslaget
jämväl annan än staten kunna få hemligt patent.

Om behovet av de föreslagna ändringarna anför civilförvaltningen i huvudsak
följande:

I olika sammanhang har fråga uppkommit att medgiva svensk uppfinnare
eller hans rättsinnehavare att söka hemligt patent i främmande stat för
uppfinning, som här i riket gjorts till föremål för ansökan om hemligt patent.
Å andra sidan har från olika stater gjorts förfrågningar om möjligheterna
att i Sverige söka och erhålla hemligt patent å uppfinning gjord i
främmande stat av annan än svensk medborgare.

På krigsmaterielområdet har utvecklingen lett till, att det egna landet
icke har möjlighet att på ekonomiskt rimliga villkor åstadkomma all den
utrustning, som ett modernt försvar kräver. Mycket måste köpas utifrån
och stundom måste konstruktion av viss materiel anförtros åt för ändamålet
lämpligt företag i utlandet.

Vad nu sagts gäller för vårt land icke ensidigt så att uppdragen alltid
går i riktning från Sverige till utlandet eller så att det alltid är Sverige, som
köper i utlandet. Det förekommer även på här berörda område, att svenska
företag utför konstruktioner för och säljer materiel till främmande stat.
Här förekommer med andra ord ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter och
materiel.

Det är allmänt omvittnat, att den tekniska utvecklingen sker synnerligen
snabbt och detta gäller icke minst krigsmaterielområdet. Inom varje stat
med egen krigsindustri torde utvecklingen, såvitt angår den militära sekretessen,
följa i huvudsak följande linje. Planering och projektering av nya
vapen och vapensystem eller annan krigsmateriel behandlas med mycket
sträng sekretess. Allteftersom arbetet framskrider och nya konstruktioner
blir färdiga att tagas i bruk, måste sekretessen med nödvändighet
minskas. Allt fler personer kommer i kontakt med den färdiga produkten,
och slutligen kanske den kan anses ha blivit allmänt känd på grund av att
den tagits i allmänt bruk av värnpliktig personal. Vad här anförts leder
fram till att den ursprungligen starka sekretessen icke kan upprätthållas
mer än begränsad tid. Med hänsyn till den intensiva forskning, som bedrives
överallt i världen, framflyttas också teknikens mera allmänt kända
ståndpunkt mycket snabbt så att vad som vid en viss tidpunkt kan betraktas
som en hemlighet, känd av endast några få, efter några år blir allmän
kunskap bland tekniker runt om i världen.

Hemliga militära uppfinningar förlorar därför merendels snabbt sin hemliga
karaktär. Ekonomiska intressen kan bidraga till att krigsmateriel exporteras
även i fall, där den militära sekretessen icke helt släppts, men där man
kan förmoda, att den inom en nära framtid kommer att avlyftas. Den som
köper krigsmateriel i utlandet torde emellertid ha anledning räkna med

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1962

att vad som kan köpas icke är säljarlandets senaste nyheter på området.

I den mån den materiel som köpes avslöjar en gjord uppfinning, kan
detta verka återhållande på villigheten att sälja, om icke garantier skapas
för uppfinnarens eller hans rättsinnehavares rätt till densamma. Kan sådana
garantier lämnas utan att den militära sekretessen äventyras, kan a
andra sidan benägenheten att sälja bli större och köparlandet tå möjlighet
att köpa de senaste nyheterna i stället för de näst senaste. Att detta kan
vara av stor betydelse för ett lands försvar framgår kanske bäst, om man
besinnar den tid, som åtgår för att få fram komplicerad teknisk materiel
från projekt till serieproduktion. I ett föredrag vid svenska uppfinnarföreningens
sammanträde den 5 april 1956 anförde i denna fråga dåvarande
chefen för försvarets forskningsanstalt, att del visat sig, att när det gällde
komplicerad teknisk materiel — det finge vara ett bomb- eller ett jaktplan,
en robot, en luftvärnskanon eller en radarstation — det icke vore möjligt
ens för ett stort land att under fredsförhållanden nämnvärt underskrida
en utvecklingstid fram till serieproduktion på cirka 7 år. Härmed sammanhängde,
att man för sådan materiel i regel icke kunde räkna med mer än
cirka 7 års livslängd. (Industritidningen Norden 1957 sid. 155). Skillnaden
i tid mellan den senaste och näst senaste konstruktionen kan sålunda
uppgå till många år. Finnes möjligheter alt öka förutsättningarna för att
bliva delaktig av de senaste konstruktionerna synes därför föreligga skäl
att utnyttja dessa.

En väg att öka förutsättningarna att på krigsmaterielområdet anskaffa
modernast möjliga materiel synes vara att bereda eventuella uppfinnare
eller deras rättsinnehavare patentskydd för sina uppfinningar, även om deras
egen stats myndigheter såsom villkor för att patent skall få sökas i
annan stat, uppställer kravet, att uppfinningen ändå hemlighålles. Om möjlighet
skapas för utländsk uppfinnare att här erhålla hemligt patent på
uppfinning, som avser krigsmateriel, behöver leverans av sådan materiel
icke hindras av oro hos leverantören för att tillverkning av alster enligt
uppfinningen skall utan vederbörlig licens kunna upptagas av svensk industri.
Dessutom skulle den utländske uppfinnaren här kunna med bevarad
sekretess söka patent inom sådan tid, att han kan räkna prioritet från
det ansökningen inlämnades i den egna staten.

Vad här anförts om patentsökning av utländsk uppfinning i Sverige bör
gälla även omvänt om patentsökning av svensk uppfinning i utlandet. Om
svensk krigsmateriel, som innesluter uppfinning varå hemligt patent här
i landet meddelats eller sökts, exporteras till annan stat synes rimligt att
uppfinningen skyddas genom patent också i importlandet så att fortsatt
tillverkning där icke kan upptagas ulan att licensavgifter eller royalties i
vederbörlig ordning tillföres patenthavaren i Sverige. Är denne som lagen
nu förutsätter staten har staten givetvis ett eget intresse av att få licensavgifter
eller royalties. Om man till äventyrs skulle anse detta intresse
i sammanhanget vara av underordnad betydelse må framhållas att sådana
avgifter stundom kan uppgå till avsevärda belopp och att möjligheten till
export, där sådan kan tillåtas, kan ge anledning till mycket stora ersättningskrav
från uppfinnaren i samband med statens förvärv av all rätt till
uppfinningen. Dessa krav torde i många fall kunna väsentligt reduceras
om uppfinnaren själv kunde tillförsäkras rätten att genom patent — låt
vara hemligt — skydda sina egna intressen i sådan främmande stat dit
export skulle kunna ske eller där tillverkning skulle få upptagas. Med hänsyn
till vad nu anförts om utvecklingen på krigsmaterielområdet och det
utbyte, som här sker mellan staterna, torde den enskildes trygghetsintresse
motivera, att lagstiftningen om uppfinningar av betydelse för försvaret jäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1962

kas i förut angiven riktning. Om uppfinnaren själv skall kunna söka patent
i det främmande landet måste han själv ha rätt till uppfinningen. Kravet
på att staten skall vara innehavare av all rätt till uppfinningen för att hemligt
patent skall kunna meddelas här i riket går således icke att upprätthålla.
Detsamma gäller i än högre grad om utländsk uppfinnare skall beredas
möjlighet att i Sverige erhålla hemligt patent.

Om den närmare utformningen av civilförvaltningens förslag till ändrad
lagstiftning må här anföras följande.

Enligt förslaget skall förbud införas mot offentliggörande av uppfinning,
som har särskilt avseende å krigsmateriel och tillkommit utom riket och
där gjorts till föremål för ansökan om patent eller annan skyddsrätt med
villkor, att uppfinningen med hänsyn till dess betydelse för den främmande
statens försvar ej må offentliggöras eller, när den icke är offentliggjord, göras
till föremål för ansökan om patent i annan stat eller eljest yppas utan
tillstånd av behörig myndighet i den stat, där uppfinningen tillkommit; förbudet
föreslås skola gälla så länge berörda villkor gäller och godkännes av
behörig svensk myndighet. Den utländske uppfinnaren skall kunna få hemligt
patent här i landet under förutsättning, att svensk myndighet lämnat
tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall kunna lämnas i den formen, att en
generell överenskommelse träffas mellan berörda stater om att medborgare
i den ena staten skall beredas möjlighet att söka hemligt patent i den andra.
Tillstånd skall också kunna meddelas från fall till fall av krigsmaktens
patentorgan. Om detta organ lämnar besked, att från svensk synpunkt ej
föreligger hinder mot hemlighållande av utlännings patentansökan, skall
granskningsnämnden meddela beslut om hemlighållande och eventuellt patent
utfärdas som hemligt. Beslutet skall gälla, intill dess nämnden erhåller
meddelande från krigsmaktens patentorgan, att hemlighållandet hävts av
vederbörande myndighet i uppfinningens ursprungsstat. Eftersom hemlighållandet
ytterst sker på begäran av utländsk myndighet, bör enligt förslaget
bestämmelserna om ersättning för skada eller intrång på grund av hemlighållandet
ej avse utländsk uppfinning. Civilförvaltningen föreslår vidare,
att utländsk uppfinning undantages från stadgandet om rätt för staten att
expropriera all rätt till uppfinning.

I fråga om svensk försvarsuppfinning föreslår civilförvaltningen upphävande
av den nuvarande bestämmelsen att förbud mot offentliggörande förfaller,
om ej staten inom viss tid övertar all rätt till uppfinningen. I stället
skall som villkor för förbudets vidmakthållande gälla, att Kungl. Maj :t fastställer
granskningsnämndens beslut om fortsatt hemlighållande. Efter Kungl.
Maj :ts prövning skall hemligt patent kunna utfärdas för den svenska uppfinnaren
eller hans rättsinnehavare. Kungl. Maj :t skall vidare äga medgiva,
att patent får sökas jämväl i främmande stat under villkor att uppfinningen
där hemlighålles under minst samma tid som här i riket.

Slutligen föreslår civilförvaltningen att, så länge förbud mot offentliggörande
gäller, årsavgifter enligt 11 § patentförordningen ej skall utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1962

Yttrandena

I de inhämtade yttrandena över civilförvaltningens framställning har behovet
av ändrade regler för hemlighållande av försvarsuppfinningar vitsordats.

Särskilt understrykes betydelsen från försvarssynpunkt av ökade möjligheter
att —- utan eftersättande av nödvändig sekretess — länderna emellan
ömsesidigt utbyta tekniska nyskapelser på krigsmaterielområdet. Överbefälhavaren
framhåller liksom civilförvaltningen, att utvecklingen på krigsmaterielområdet
lett — och i allt högre grad leder — till att vi ej har möjlighet
att på ekonomiskt rimliga villkor själva åstadkomma all den utrustning,
som ett modernt försvar kräver, utan att mycket måste köpas utifrån
eller konstrueras av utländska företag. Det är därför ett starkt militärt intresse,
att gällande lagstiftning är så utformad att konsekvenserna av denna
tendens kan tagas. I detta ligger då även, framhåller överbefälhavaren, att
svenska företag utför konstruktioner åt och säljer materiel till främmande
stater liksom att ett ömsesidigt utbyte av tekniska erfarenheter sker så långt
som det är till båtnad för vårt försvar och överensstämmer med de riktlinjer
för försvaret som angivits av statsmakterna. Åt utländska uppfinnare
eller deras rättsinnehavare bör skapas sådant skydd, att våra möjligheter
att köpa utländsk krigsmateriel blir så stora som möjligt. Armétygförvaltningen
anser, att den föreslagna lagstiftningen skapar ökade möjligheter
för försvarsmyndigheterna att få kännedom om uppfinning, som tillkommit
i främmande stat och varå där sökts hemligt patent eller motsvarande
skyddsrätt. För att åstadkomma reciprocitet gentemot den främmande staten
och för att stimulera uppfinnareverksamheten i Sverige på krigsmaterielområdet
bör jämväl hemligt patent å uppfinning, som tillkommit här i
riket och här gjorts till föremål för ansökan om hemligt patent, efter tillstånd
av Kungl. Maj :t få sökas i sådan främmande stat. För armétygförvaltningen
är det synnerligen önskvärt, att lagstiftning av föreslagen innebörd
kommer till stånd. Marinförvaltningen anför:

Marinförvaltningen har vid flera tillfällen erbjudits inköpa utövningsrätten
till i utlandet av annan än svensk medborgare gjord och därstädes med
hemligt patent skyddad uppfinning under den förutsättningen att hemligt
patent å uppfinningen meddelades i Sverige. Emellertid har gällande svensk
lagstiftning icke medgivit ett dylikt förfarande. Anledning finnes att antaga
att marinen under sådana förhållanden icke erhållit tillgång till vissa för
dess verksamhet betydelsefulla uppfinningar. Det synes därför angeläget att
de föreslagna ändringarna i patentlagstiftningen snarast kommer till stånd
under i försvarets civilförvaltnings skrivelse angivna förutsättningar.

Försvarets fabriksstgrelse anser det vara av värde för den egna verksamheten,
om styrelsen kan få hemligt patent i utlandet i syfte att patentskydda
och eventuellt exploatera en uppfinning. Den prioritetsrätt som erhålles
genom patentskyddet är av betydelse inte bara från synpunkten att skydda
ett angeläget nyhetsvärde hos en uppfinning utan även med hänsyn till möj -

Kungl. Maj.ts proposition nr 189 år 1962

ligheten för styrelsen att utomlands exploatera en uppfinning, kanske till
båtnad för en utveckling av styrelsens framtida verksamhet. Även för vidareutveckling
av det direkta samarbetet mellan styrelsen och utländska uppfinnare
eller företag inom styrelsens verksamhetsfält kan den ifrågasatta
lagändringen få stor betydelse. Ökat samarbete kan ha till följd inte bara
snabbare och ökat utbyte av tekniska nyheter utan även samverkan för lösande
av vissa projekt.

I vissa remissyttranden framhålles, att förslaget medför fördelar även för
svenska uppfinnare och för svensk industri. Sålunda välkomnar industriens
patentingenjörers förening och uppfinnareföreningen förslaget, att svensk
uppfinnare beredes möjlighet att i utlandet söka patent å här hemlighållen
uppfinning. Enligt den sistnämnda föreningens uppfattning kommer förslaget
i denna del att stimulera uppfinnareverksamheten inom det militärtekniska
området. Industriförbundet hälsar med tillfredsställelse förslaget
att slopa bestämmelsen om obligatoriskt övertagande av all rätt till uppfinningen
som villkor för ett mera permanent hemlighållande och anför härom:

Det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrives inom ett industriföretag
har till syfte att skapa förutsättningar för en tillverkning och därmed
för ett utnyttjande av företagets kapacitet och för företagets vidareutveckling.
Ur företagets synpunkt är det sålunda icke likvärdigt att erhålla ersättning
för uppfinningen och att själv få exploatera den. Det synes därför
ur industriens synpunkt mindre lyckligt, att lagen undantagslöst nödvändiggör
ett slutligt övertagande av all rätt till de uppfinningar som anses
böra hemlighållas. Vidare synes den nuvarande bestämmelsen hindra enskild
industri att genomföra den begränsade exploatering utomlands som
i vissa fall kan tillåtas utan men för rikets försvar. En sådan exploatering
torde emellertid bättre kunna utföras av ett enskilt företag än av en statlig
myndighet. I praktiken torde det också ha visat sig att de med bestämmelsen
förenade olägenheterna medfört att man stundom avstått från att tilllämpa
lagen och i stället träffat överenskommelse med uppfinnaren om att
förhindra ett offentliggörande av uppfinningen.

Samtidigt framhåller emellertid industriförbundet den återhållande verkan
på beslut om hemlighållande som bestämmelsen om övertagande av hela
rätten till uppfinningen hitintills haft. Även industriens patentingenjörers
förening uttalar farhågor för att upphävande av tvånget för staten att övertaga
all rätt till uppfinningen skall verka i riktning mot ett ökat antal hemliga
patentansökningar och patent. Föreningen föreslår därför, att bestämmelser
införes som motverkar denna risk.

Ett par remissorgan ställer sig mera tveksamma till behovet av lagändringar.
Patentverket anser civilförvaltningens framställning kunna ge sken
av att gällande lagstiftning är mer restriktiv än fallet torde vara vid en tolkning,
som ämbetsverket anser fullt möjlig och väl överensstämmande med
förarbetena till lagen. Ingenting hindrar redan nu alt staten övertager rätten
för Sverige till en inhemsk försvarsuppfinning, under det att uppfinnaren eller
hans rättsinnehavare på vissa villkor som anses betryggande från sekre -

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1962

tessynpunkt får exploatera uppfinningen utomlands. Även i så fall kan staten
erhålla hemligt patent i Sverige. Ej heller saknas enligt gällande lag möjlighet
för staten att förvärva rätt till en här patentsökt, från utlandet härrörande
uppfinning och erhålla hemligt patent på denna. Enligt den praxis
som städse tillämpats av granskningsnämnden för patentansökningar omfattar
dess granskning även utlänningars patentansökningar, vilket sker just
för att svenska försvarsmyndigheter skall kunna få kännedom om sådana
ansökningar och förvärva rätt till dem. Ehuru rörelsefriheten inom ramen
för gällande lag sålunda är avsevärt större än förslaget räknat med, har dock
patentverket förståelse för civilförvaltningens önskan att ramen vidgas för
att tillgodose ett legitimt behov av att försvarsuppfinningar kan hemlighållas
även i andra former än som nu är möjligt. Patentverket vill därför inte
motsätta sig att lagen underkastas viss revision, varvid särskilt torde böra
övervägas, huruvida kravet att svenska staten skall vara sökande vid hemligt
patent bör bibehållas.

Patentombudsföreningen ifrågasätter särskilt behovet av ändrade regler i
syfte att möjliggöra för svensk uppfinnare eller hans rättsinnehavare att
söka hemligt patent utomlands å här hemlighållen uppfinning. Dessa personers
rättigheter blir åtminstone i regel desamma vare sig patentet innehaves
av dem eller av staten. Det är i båda fallen ett statligt organ som avgör,
om exploatering får ske, det må gälla här i landet eller i utlandet. Den
enskilde uppfinnaren torde på detta område ha ytterst små möjligheter att
exploatera sin uppfinning, om den alltjämt skall hållas hemlig och blott får
exploateras inom eller åt den inhemska eller främmande krigsmakten. Det
synes därför som om den rätt den enskilde skulle få att söka och inneha
hemligt patent skulle vara honom till föga nytta, utom då han skulle få utöva
sin uppfinning på det civila området. Då måste emellertid hemligheten
hävas och det fallet blir följaktligen ej aktuellt. Då spekulanten på uppfinningen
är antingen den främmande statsmakten eller någon som är beroende
av denna, måste av allt att döma den enskilde uppfinnaren ha statens
medverkan för exploatering i utlandet. Det synes därför föreningen riktigast,
att staten i första hand skall vara skyldig att övertaga rätten till patentet
men kunna efter överenskommelse med uppfinnaren eller dennes
rättsinnehavare medge denne rätt att inneha patent här i landet eller utrikes.
Å andra sidan bör hans medverkan vid exploatering utrikes kunna
ske avtalsmässigt, även om patenträtten i Sverige och, i den mån det är
möjligt, i utlandet tillhör svenska staten. Behovet av ändring i nuvarande
lag beträffande äganderätten till patent synes icke vara starkt. I

I åtskilliga remissyttranden — även i sådana som uttrycker förståelse för
de skäl på vilka civilförvaltningens förslag bygger — framhålles, att förslaget
icke kan läggas till grund för lagstiftning.

En anmärkning är, att förslaget i fråga om villkoren för hemlighållande
av utländska uppfinningar ensidigt tillgodoser försvarets behov och ej tillräckligt
beaktar näringslivets intressen. Granskningsnämnden, som säger

Kungl. Maj.ts proposition nr 18!) ur 1962

sig ha full förståelse för de skäl som ligger till grund för civilförvaltningens
framställning, anser det sålunda ofrånkomligt alt förslaget skärskådas även
från andra synpunkter än försvarets. Ett ställningstagande bör föregås av
en mera allsidig utredning. Försvarets forskningsanstalt anmärker, att
granskningsnämndens befogenheter vid handläggningen av ärenden rörande
hemlighållande av utländska och svenska uppfinningar icke är kongruenta.
I förstnämnda fall avses nämndens prövning bli av endast formell natur,
medan ett beslut i sistnämnda avseende liksom för närvarande skall grunda
sig på en saklig prövning. Frågan huruvida en utländsk uppfinning skall
behandlas som hemlig eller inte torde emellertid kunna ha sådan allmän
ekonomiskpolitisk räckvidd, att det bör övervägas, om inte beslutanderätten
i nämnda avseende bör ankomma på Kungl. Maj :t. Patentverket ifrågasätter,
om man beträffande utländska ansökningar har anledning att införa
särskilda regler om hemlighållande annat än för den tid som kan åtgå för
att pröva ansökning om hemligt patent. Skall längre gående regler om hemlighållande
finnas, synes angeläget att frågan om deras berättigande prövas
av en instans, där bl. a. representation finns för det svenska näringslivet,
och att tiden effektivt begränsas. I den mån civilförvaltningens förslag innebär,
att krigsmaktens patentorgan skall pröva frågan om hemlighållande
här i riket av utländsk uppfinning, är förslaget icke godtagbart, eftersom
organet icke har den opartiska ställning som skulle erfordras för fullgörande
av en dylik uppgift. Patentombudsföreningen understryker vikten av att
såväl förprövning som omprövning av hemlighållandet företages med vidsträckt
kompetens, alltså av icke enbart militär sakkunskap. Därför synes
granskningsnämnden, eventuellt förstärkt i förhållande till den nuvarande,
vara lämpligt bestämmande organ. Industriens patentingenjörers förening
anför liknande synpunkter.

Industriförbundet kritiserar i flera hänseenden förslaget om förutsättningarna
och formerna för hemlighållande av utländska försvar suppfinningar
samt anför därvidlag.

Ett straffsanktionerat förbud mot offentliggörande, som i fråga om de
svenska uppfinningarna givetvis i första hand riktar sig mot uppfinnaren
själv, saknar av naturliga skäl större betydelse i fråga om utländska uppfinningar.
Det synes därför böra övervägas, om lagens bestämmelser icke i stället
med fördel kunde direkt avse hemlighållandet av ifrågavarande patentansökan.
Om den föreslagna konstruktionen likväl bibehålies, synes det
emellertid mindre lämpligt, att kravet på godkännande skall kunna anses
tillgodosett genom generellt medgivande efter överenskommelse med främmande
makt beträffande uppfinningar som tillkommit i detta land. Ett sådant
förfarande torde innebära att främmande makts i eget intresse meddelade
förbud mot offentliggörande utan vidare erkännes och straffsanktioneras
här i riket. Vid den eljest för godkännande erforderliga prövningen
i varje enskilt fall anser även civilförvaltningen avgörandet böra bli beroende
av uppfinningens betydelse för rikets försvar. Något skäl för att prövningen
bör åligga krigsmaktens patentorgan anföres icke av civilförvaltningen.
Enligt förbundets uppfattning måste emellertid denna prövning liksom
motsvarande prövning i fråga om svenska uppfinningar åvila granskningsnämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1962

Industriförbundet understryker vidare, att det av hänsyn till näringslivet
är ett oavvisligt krav, att lika stor återhållsamhet iakttages i fråga om hemlighållande
av utländska uppfinningar som av svenska.

Patentverket säger sig känna betydande tveksamhet inför förslaget, alt
ersättning för skada eller intrång ej skall utgå till utlänning, vars uppfinning
hemlighålles här. Det är möjligt, framhåller patentverket, att det i vissa
fall kan vara befogat att begränsa utländsk uppfinnares rätt till ersättning,
där hemlighållandet medgivits i hans eget intresse. Delta synes emellertid
närmast vara en fråga, som bör regleras avtalsvis. Att avskära rätten
till ersättning och skadestånd kan icke vara lämpligt. Ersättningsfrågorna
beröres från andra synpunkter av industriförbundet. Den förskjutning
från ersättning för rätten till uppfinningen till ersättning för skada till följd
av förbudet mot offentliggörande eller yppande av uppfinningen, som förslaget
innebär, befaras kunna medföra ännu större svårigheter än för närvarande
att i det enskilda fallet bestämma ersättningen. Det synes därför
angeläget, att närmare riktlinjer härför upptages till övervägande. Liknande
synpunkter framhåller industriens patentingenjörers förening.

Förslaget att slopa årsavgifter för hemliga patent möter gensaga från
patentombudsföreningen, som framhåller, att en patenträtt föreligger lika
väl vid hemliga patent som vid öppna. I den mån ett statligt organ äger patentet,
så stannar också avgiften kvar hos staten och har den icke föraktliga
nyttan med sig, att den manar till årlig omprövning av behovet av hemlighållande,
vilket är av vikt för att stocken av hemliga patent ej skall bli
onödigt stor. Patentverket är av samma mening.

I några yttranden framställs önskemål om övergång till ett annat system
för hemlighållande av patentsökta uppfinningar än det, varpå gällande lagstiftning
bygger. Härom anför industriförbundet.

Såsom framhölls vid tillkomsten av gällande lag är institutet hemliga
patent förbundet med olägenheter. När hemliga patent likväl godtogs åtminstone
tills vidare, synes detta ha berott på att olägenheterna ansågs
vara av mera teoretisk än praktisk art samt att det allmänna ansågs kunna
ha ett starkt intresse av att i vissa fall trygga sin rätt till uppfinningen.
Att olägenheterna för det svenska näringslivet av hemliga patent enligt
hittillsvarande erfarenheter icke varit av större betydelse torde utan tvekan
äga samband med att antalet sådana patent varit mycket begränsat. I
detta hänseende kan emellertid de föreslagna ändringarna i lagen — särskilt
utvidgningen till utländska uppfinningar — befaras medföra en förändring.
Det bör vidare påpekas, att det icke kan förväntas, att enskilda
patenthavare — på samma sätt som vid tillkomsten av gällande lag förutsattes
beträffande staten i egenskap av patenthavare — kommer att frivilligt
avstå från att väcka talan om ersättning för patentintrång i god tro.
Olägenheterna av osäkerheten om gällande rätt på denna punkt kommer
därför att bli mer märkbara. Enligt förbundets mening vore det för övrigt
ej rimligt om rätt till skadestånd skulle anses föreligga i detta fall.

Starka skäl synes förbundet tala för att samtidigt med övergången från
det nuvarande systemet med staten såsom den slutlige innehavaren av alla
hemliga uppfinningar till systemet med enskilda innehavare av dessa upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1962 17

tinningar en övergång sker från hemliga patent till det brittiska systemet
med ett uppskjutande av slutprövningen av ansökningen, tills sekretessen
kan hävas.

Även industriens patentingenjörers förening framhåller det otillfredsställande
i att patent meddelas, som kan göras gällande mot envar utan att allmänheten
haft tillfälle att genom invändning motsätta sig patentets beviljande.
Föreningen finner det angeläget, att Sverige övertager det engelska
systemet, enligt vilket ansökningen förblir ansökning så länge icke hemligstämplingen
hävts och ansökningen kungjorts för allmänheten. Patentombudsföreningen
anser, att konsekvenserna av ett sådant system som det
engelska hade bort närmare undersökas och redovisas.

Patentverket, som medger att vissa betänkligheter kan hysas mot institutet
hemliga patent, ifrågasätter likväl, om dessa betänkligheter väger så
tungt, att systemet fördenskull nu bör överges. Detta system torde vara det
vanligaste i utländsk rätt, och till systemet har de svenska statsmakterna
tagit ställning både år 1942 och år 1946. Erfarenheten hittills här i landet
har icke heller givit belägg för att det i praktiken medfört några skadeverkningar.
Möjligen kan dock läget bli ett annat, om lagstiftningen nu utvidgas,
och frågan torde därlör böra upptagas till ytterligare övervägande.

Departementschefen

Det nuvarande förbudet mot offentliggörande av försvarsuppfinning avser
endast uppfinning, som tillkommit här i riket eller tillhör någon som
är bosatt här. Genom detta förbud och de därmed sammanhängande bestämmelserna
om expropriation av uppfinning och om hemligt patent för
statens räkning har det allmänna tryggat sin rätt till viktiga, svenska försvarsuppfinningar.
Det ligger i sakens natur, att i praktiken sällan finns
utrymme för tvångsåtgärder beträffande utländska uppfinningar. Emellertid
har behov uppkommit av bestämmelser, som möjliggör hemlighållande
även av vissa utländska försvarsuppfinningar. Utvecklingen på det försvarstekniska
området har medfört, att vi i fredstid ej kan inom landet
konstruera och framställa all den utrustning ett modernt försvar kräver.
Åtskillig krigsmateriel måste antingen köpas utifrån eller tillverkas här på
utländsk licens.

Våra möjligheter att få del av utländska försvarsuppfinningar är självfallet
begränsade; som regel hemlighåller varje land sina tekniska nyskapelser
på området. Av betydelse för våra möjligheter att köpa modern, utländsk
krigsmateriel är bl. a. de garantier vi kan ge, att nya uppfinningar
ej kommer till annan främmande makts kännedom. Vidare kräver hänsyn
till den utländske uppfinnaren eller hans rättsinnehavare, att skydd beredes
mot att uppfinningen här efterbildas eller obehörigt utnyttjas. För närvarande
kan utländsk uppfinnare ej få svenskt patent, med mindre hans
patentansökan i vanlig ordning kungjorts och framlagts för offentlig granskning.
Endast staten kan få hemligt patent. Utländsk uppfinnare, som vill

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1962

ställa sin uppfinning till förfogande för vårt försvar, måste därför, om den
i hans eget land påbjudna sekretessen kring uppfinningen skall bevaras,
antingen överlåta rätten till uppfinningen på svenska staten eller avstå
från att få uppfinningen patentskyddad här. Det kan med fog antagas, att
han under sådana förhållanden är mindre benägen att tillhandahålla sin
uppfinning. Om utländsk uppfinnare här kunde påräkna patentskydd för
egen räkning utan att sekretessen röjdes, skulle våra möjligheter att utifrån
förvärva modern krigsmateriel öka och vår beredskap därmed stärkas.
Jag delar därför försvarets civilförvaltnings uppfattning, att nuvarande
regler på området behöver ändras så, att även utländsk försvarsuppfinning
kan hemlighållas och utländsk uppfinnare få patentskydd här utan att
hemligheten röjes.

Den i remissyttrandena framkomna kritiken mot försvarets civilförvaltnings
förslag riktar sig väsentligen mot att förslaget, i fråga om de närmare
villkoren för hemlighållande av utländska försvarsuppfinningar, ensidigt
tillgodoser försvarets intressen. Kritiken i denna del kan icke frånkännas
berättigande. Förbud mot offentliggörande av uppfinningar och i
synnerhet hemliga patent innebär en hämsko på den tekniska och industriella
utvecklingen. Det är därför angeläget, att hemlighållande förekommer
endast då viktiga försvar sintressen påkallar det. Försvar suppfinningslagen
uppställer en rad bestämmelser i syfte att begränsa förbudet mot offentliggörande.
Det generella förbudet kan sålunda som regel upprätthållas endast
under viss kort tid, försåvitt inte uppfinningen efter särskild prövning befinnes
vara av sådan betydelse för försvaret att den alltjämt bör hemlighållas.
Denna prövning ankommer på en för ändamålet inrättad nämnd, den
s. k. granskningsnämden, i vilken även andra intressen än försvarets är företrädda.
Det åligger nämnden att fortlöpande bevaka, att uppfinningar ej
hemlighålles längre än som är nödvändigt. Genom bestämmelserna om ersättning
för skada eller intrång, som hemlighållandet vållar, och om tvång
för staten att övertaga all rätt till en uppfinning, som hemlighålles mera
varaktigt, är ytterligare sörjt för återhållsamhet vid tillämpningen av lagen.
Några motsvarande garantier för återhållsamhet vid hemlighållande
av utländska uppfinningar finns ej i civilförvaltningens förslag. Vid den
överarbetning av förslaget som skett inom justitiedepartementet har eftersträvats
att så långt möjligt låta de nyssnämnda bestämmelserna i försvarsuppfinningslagen
vinna tillämpning även på utländska försvarsuppfinningar.

För att förhindra att utländsk uppfinning, varom här är fråga, kommer
till obehörigs kännedom bör det meddelas generellt förbud att offentliggöra
eller eljest yppa sådan utländsk försvarsuppfinning, varå sökes hemligt patent
här i riket; i fråga om andra utländska försvarsuppfinningar torde ett
förbud sakna större praktisk betydelse. Det finns emellertid inte anledning
att upprätthålla förbudet beträffande andra uppfinningar än sådana, som
vi själva har intresse av att införliva med vårt försvar. Huruvida denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1962

förutsättning för hemlighållande föreligger kan avgöras endast efter prövning
från fall till fall. Enligt nuvarande praxis omfattar nämndens granskning
inte bara svenska utan även utländska patentansökningar. Det synes
lämpligt att anknyta härtill och genom särskilt stadgande ålägga granskningsnämnden
skyldighet att ta befattning även med utländsk försvarsuppfinning,
varå här söks hemligt patent. Emellertid bör, såvitt gäller dessa
uppfinningar, nämndens befogenheter begränsas i förhållande till vad som
gäller beträffande svenska försvarsuppfinningar. Det torde kunna förutsättas,
att utländsk uppfinning, varå söks hemligt patent här, som regel hemlighålles
enligt beslut av myndighet i annat land. Det bör vid sådant förhållande
ankomma på Kungl. Maj :t att pröva frågan om vidmakthållande av
det generella förbudet. Ett ytterligare skäl att förlägga denna prövning till
Kungl. Maj :t är att Kungl. Maj: t ändock har att pröva, huruvida hemligt
patent skall få meddelas. Granskningsnämndens befattning med ifrågavarande
uppfinningar bör därför begränsas till att med eget yttrande överlämna
ärendet till Kungl. Maj :t. Sådant överlämnande bör ske inte endast
då ärendet enligt 2 § kommer under nämndens granskning utan även då
nämnden efter ansökan enligt 3 § har att pröva fråga om fortsatt hemlighållande.

Enligt 2 § i dess nuvarande lydelse gäller en tidsfrist av två månader
inom vilken beslut om fortsatt hemlighållande måste ha meddelats; tidsfristen
räknas från det så beskaffade ansökningshandlingar inkommit till patentmyndigheten
att ansökningens föremål tydligt framgår därav. I ärende,
som granskningsnämnden enligt förslaget har att underställa Kungl. Maj :t,
hör ifrågavarande tidsfrist utsträckas till tre månader.

Om Kungl. Maj :t ej meddelar beslut om fortsatt hemlighållande av utländsk
uppfinning, bör förbudet mot offentliggörande förfalla och patentärendet
behandlas enligt vanliga regler. Innan ansökan om patent kungöres,
skall i så fall enligt 7 § patentförordningen underrättelse tillställas sökanden.
I underrättelsen förelägges han viss frist att yttra sig, innan kungörande
sker. Den utländske uppfinnare, som söker hemligt patentskydd
här, blir alltså i tillfälle att återkalla sin ansökan, om Kungl. Maj :t ej
skulle finna skäl att hemlighålla uppfinningen.

Enligt 4 § försvarsuppfinningslagen kan granskningsnämndens beslut om
fortsatt hemlighållande upprätthållas endast under viss kortare tid, såvida
ej staten genom expropriation eller annorledes förvärvat all rätt till uppfinningen.
Denna bestämmelse kan tydligen inte vinna tillämpning på utländsk
försvarsuppfinning, om den utländske uppfinnaren skall kunna få patentskydd
å uppfinningen utan att densamma offentliggöres. Bestämmelsen, som
avser att ge uppfinnaren skydd mot hemlighållande i andra fall än då viktiga
försvarsintressen påkallar det, skulle för övrigt beträffande utländsk
uppfinning knappast fullfölja sitt syfte, eftersom utrymmet för tvångsingripanden
mot utländsk uppfinnare är starkt begränsat. Jag föreslår därför, att
utländsk försvarsuppfinning undantages från bestämmelsen i 4 §.

Också i fråga om svenska försvarsuppfinningar synes föreligga behov av

Kungl. Maj.ts proposition nr 189 år 1962

bestämmelser, som tryggar ett mera varaktigt hemlighållande utan att staten
övertager all rätt till uppfinningen. I vissa fall bör svensk uppfinnare
eller svensk industri kunna medges rätt att för egen räkning exploatera en
hemlighållen uppfinning eller att träffa förberedelser för utnyttjande av
uppfinningen framdeles, sedan hemlighållandet hävts; medgivande bör också
kunna lämnas att utomlands söka hemligt patent å uppfinningen. För
statsverket medför dylika medgivanden den fördelen att uppfinnarens anspråk
på ersättning för hemlighållandet kan begränsas. Man synes i fall
varom här är fråga stundom ha avstått från att tillämpa lagens tvångsföreskrifter
och i stället överenskommit med uppfinnaren att hemlighålla uppfinningen.
Från principiell synpunkt är det önskvärt, att sådana överenskommelser
erhåller lagens uttryckliga stöd. Emellertid är jag inte beredd
att biträda civilförvaltningens förslag, att statens övertagande av rätten
till en uppfinning skall bortfalla som villkor för varaktigt hemlighållande.
Den nuvarande bestämmelsen om statens skyldighet att övertaga all rätt till
uppfinningen har tillkommit i uppfinnarens intresse som en borgen för en
i fredstid påkallad restriktiv tillämpning av lagen. Staten bör alltjämt vara
skyldig att övertaga all rätt till en svensk uppfinning, som hemlighålles i det
allmännas intresse. Om uppfinnaren själv önskar bibehålla rätten till en av
militära skäl hemlighållen uppfinning, bör emellertid hänsyn till uppfinnaren
inte hindra, att förbudet mot offentliggörande vidmakthålles, även om
staten ej övertager all rätt till uppfinningen. Bestämmelsen i 4 § bör därför
i fråga om svensk uppfinning ändras så, att förbudet mot offentliggörande
upphör endast om uppfinnaren yrkar, att staten övertager uppfinnarrätten,
men sådant övertagande ej sker inom viss tid efter det att beslut om fortsatt
hemlighållande meddelats. Framställes ej yrkande, bör förbudet gälla tills
vidare. Det är uppfinnaren obetaget att sedermera enligt 3 § ansöka om förbudets
hävande. Bifalles inte denna ansökan, får uppfinnaren ånyo tillfälle
att påfordra tillämpning av övertaganderegeln.

I vilken utsträckning svensk uppfinnare eller svensk industri må medgivas
rätt att för egen räkning exploatera hemlig uppfinning eller att söka patent
utomlands bör bero av granskningsnämndens prövning. Några uttryckliga
bestämmelser om nämndens rätt att lämna dylika medgivanden torde
inte behövas. Det synes ligga i sakens natur, att befogenheten enligt 2 och
3 §§ att bestämma om det generella förbudets fortsatta giltighet också innefattar
rätt att i visst hänseende medge dispens från förbudet.

Det förefaller inte motiverat att, såsom försvarets civilförvaltning föreslår,
undantaga utländska uppfinnare från den i 10 § stadgade rätten till ersättning
för skada eller intrång på grund av myndighets beslut om hemlighållande
av uppfinning. Visserligen kan det vara anledning att vid hemlighållande
av utländsk uppfinning bedöma ersättningsfrågan från delvis andra
synpunkter, än då svensk uppfinning hemlighålles. Men såsom patentverket
framhåller i sitt yttrande, är frågan om utländsk uppfinnares ersättningsanspråk
närmast ett spörsmål, som bör regleras avtalsvägen.

I ett par yttranden har framställts önskemål, att grunderna för ersätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1962

ningsfrågornas bedömande närmare angives i lagen. Såsom dåvarande departementschefen
framhöll vid tillkomsten av gällande bestämmelser i ämnet
(prop. 1946: 342 s. 32 f), torde närmare riktlinjer för ersättningens
bestämmande inte kunna uppdragas utan prövningen få ske med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet. Jag vill emellertid erinra om att hinder
ej möter att bestämma ersättningen från tid till annan, allteftersom omfattningen
av skadan eller intrånget kan visas. Särskilt i de fall, då rätten
till uppfinningen kvarligger hos uppfinnaren, synes ett dylikt tillvägagångssätt
vara ägnat att underlätta ersättningens bestämmande.

Som jag inledningsvis framhållit är ett väsentligt syfte med förslaget till
lagändring att bereda utländsk uppfinnare möjlighet att få patentskydd för
uppfinning, som hemlighålles av militära skäl. Även svensk uppfinnare,
vars uppfinning hemlighålles utan att staten övertager all rätt till uppfinningen,
bör kunna erhålla svenskt patentskydd. Det är nämligen uppenbart,
att värdet för den svenske uppfinnaren av att få behålla sin uppfinning trots
hemlighållandet i hög grad beror av hans möjligheter att vinna patentskydd.
Enligt nuvarande 8 § försvarsuppfinningslagen kan endast staten få hemligt
patent. Förslaget innebär, att även enskild innehavare av försvar suppfinning
skall kunna erhålla sådant patent. I några yttranden, bl. a. industriförbundets,
har önskemål framställts om att institutet hemligt patent utmönstras
och att i stället endast patentansökan hemlighålles. Med den slutliga prövningen
av ansökningen skulle då anstå till dess hemlighållandet hävts och
tillfälle beretts allmänheten att framställa invändningar mot ansökningen.
Även ansökningar om patent å liknande uppfinning, vilka inkommer under
samma tid, skulle hemlighållas.

Den fråga som sålunda aktualiserats har tidigare varit föremål för lagstiftarens
ställningstagande. När institutet hemligt patent införlivades med
vår lagstiftning, framhöll dåvarande departementschefen (prop. 1942: 204
s. 36), att varken detta institut eller ett system med hemlighållande av patentansökan
går fritt från anmärkningar men att lösningen med hemligt
patent är förenad med de mindre olägenheterna. Mot hemlighållande av patentansökan
och uppskov med prövningen av densamma anmärktes särskilt,
att därmed följer ovisshet om uppfinnarrätten under en tid som kan bli
ganska lång. Olägenheterna för näringslivet av hemliga patent har enligt
hittillsvarande erfarenheter ej varit av större betydelse. Antalet hemliga patent,
som hitintills varit mycket begränsat, kan visserligen förväntas öka
genom den föreslagna utvidgningen av hemliga patent till enskilda innehavare.
Men i vilken omfattning detta kan komma att ske är vanskligt att
bedöma. Ännu svårare är att förutsäga, vilka följder för näringslivet som
en viss ökning av antalet hemliga patent kan få. Det må framhållas, att
systemet med hemliga patent synes vara det vanligaste i utländsk rätt och
att i såväl Danmark som Norge enskild person, även utlänning, kan få hemligt
patent.

Mot förslaget att låta enskild person få hemligt patent har invänts, att

Kungl. Maj. ts proposition nr 189 år 1962

det kan medföra komplikationer vid beivran av patentintrång. Sålunda har
framhållits, att enskild innehavare av hemligt patent icke kan föi-väntas såsom
staten frivilligt avstå från att väcka talan om ersättning för patentintrång
förövat i god tro och att skadeståndsskyldighet i sådant fall ej är
rimlig. Denna invändning synes mig emellertid mindre bärkraftig. Såsom
framhölls i propositionen med förslag till nuvarande försvarsuppfinningslag
(1946: 342 s. 33), kan det med hänsyn till ordalagen i 19 § 2 mom. andra
stycket patentförordningen ifrågasättas, om en talan om ersättning mot den
som i god tro gjort intrång i ett hemligt patent överhuvud skulle kunna
vinna framgång.

Med hänvisning till vad jag sålunda anfört, är jag inte beredd att nu
förorda övergång från hemligt patent till hemlighållande av endast patentansökan.
I 8 § föreslås därför ingen annan ändring än den som betingas
av att hemligt patent skall kunna beviljas även enskild uppfinnare. Jag vill
emellertid tillägga, att försvarsuppfinningslagens giltighetstid i fortsättningen
liksom hittills bör begränsas till tre år i sänder och att frågan om
bibehållande av institutet hemligt patent därför kan upptagas till förnyat
övervägande relativt snart, om institutet i den nu föreslagna utformningen
skulle medföra väsentliga olägenheter.

Det synes inte böra åläggas enskild patentsökande, vars uppfinning hemlighålles
i det allmännas intresse, att genom särskild ansökan hos Kungl.
Maj :t utverka beslut om hemligt patent. I stället bör det uppdragas åt
granskningsnämnden att till Kungl. Maj :t överlämna handlingarna rörande
ansökan om patent å uppfinning, som enligt nämndens beslut ej får offentliggöras.
En sådan ordning är att föredraga också av den anledningen, att
en patentsökande stundom kan ha intresse av att hans ansökan hemlighålles
längre än som är påkallat från allmän synpunkt; genom att inte ansöka
om hemligt patent skulle han kunna ohemult utnyttja hemlighållandet till
förfång för näringslivet och särskilt för senare sökande. Erforderliga bestämmelser
om skyldighet för nämnden att överlämna ärendet till Kungl.
Maj :t torde kunna utfärdas i administrativ ordning.

Förslaget att även annan än staten skall kunna inneha hemligt patent
föranleder ett par följdändringar i försvarsuppfinningslagen. Enligt 8 § andra
stycket är det förbjudet att utan patenthavarens tillstånd utlämna handlingarna
till ett hemligt patent till annan eller att yppa något om dem. Med
patenthavaren kan förstås endast staten. Såsom civilförvaltningen föreslår
torde den tillståndsprövning varom här är fråga framdeles böra ankomma
på granskningsnämnden. Vidare gäller enligt 9 § att, om statens rätt till en
hemlig uppfinning övergår till annan, patentansökan skall kungöras i vanlig
ordning och eventuellt redan beviljat hemligt patent offentliggöras som
vanligt patent. Även denna bestämmelse får ses mot bakgrunden av att för
närvarande endast staten kan inneha hemligt patent. Bestämmelsen torde
höra ändras så, att hemlighållande upphör endast, då särskilt beslut fattas
därom. Som tidigare nämnts åligger det granskningsnämnden enligt tilllämpningsföreskrifterna
till försvarsuppfinningslagen att så snart anledning

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1962

är därtill och i vart fall inom tre år ompröva, om skäl för hemlighållande
alltjämt föreligger. Finner nämnden, att hemlighållande ej längre erfordras,
skall frågan underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Vad i ärendet förekommit ger mig anledning att upptaga några frågor av
mera speciell natur.

Civilförvaltningens förslag att slopa årsavgifter för hemligt patent har avstyrkts
av de remissorgan som direkt berört denna fråga, och inte heller jag
anser en sådan åtgärd påkallad.

Ej heller biträder jag civilförvaltningens förslag att den i 7 § andra stycket
stadgade befogenheten för staten att expropriera all rätt till en uppfinning
ej skall avse utländsk uppfinning. Jag vill emellertid framhålla, att
omständigheterna endast sällan torde kunna vara sådana, att denna befogenhet
bör utnyttjas beträffande utländsk uppfinning.

I ett par yttranden har framförts önskemål om ändrad sammansättning
av granskningsnämnden i syfte att bereda näringslivet ökat inflytande över
nämndens arbete. Frågan om olika intressegruppers representation i nämnden
är inte författningsmässigt reglerad, och jag anser mig därför inte böra
i detta sammanhang göra något uttalande i frågan.

Enligt 2 kap. 8 § strafflagen gäller som allmän regel att böter tillfaller
kronan. Det särskilda stadgandet i 12 § andra stycket försvarsuppfinningslagen
av enahanda innehåll behövs alltså ej och bör i detta sammanhang utmönstras
ur lagen.

De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1963, och lagens
giltighetstid bör samtidigt förlängas med tre år.

Förbudet mot offentliggörande av utländsk försvarsuppfinning bör tilllämpas
på de ansökningar om hemligt patent som föreligger vid ikraftträdandet.
Detta föranleder en särskild övergångsbestämmelse av innehåll, att
den i 2 § angivna tidsfristen om tre månader ej skall räknas från tidigare
dag än den då lagen träder i kraft.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i lagen den 29 november 1946 (nr
722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret,
så ock om fortsatt giltighet av samma lag.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl.
Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

1 Förslaget, som frånsett vissa formella jämkningar är likalydande med motsvarande vid propositionen
fogade lagförslag, har här utelämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1962

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj-.ts lagråd den 11 oktober
1962.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 9 oktober 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 21 september 1962, hade Kungl. Maj:t
förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 november 19k6 (nr 722) med särskilda bestämmelser om
uppfinningar av betydelse för försvaret, så ock om fortsatt giltighet av samma
lag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Ingmar Lidbeck.

Lagrådet yttrade:

I 23 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar föreskrives, att handlingar i ärenden angående ansökning
om patent icke må utan sökandens samtycke till annan utlämnas i vidare
mån än som föranledes av gällande lagstiftning rörande patent, dock
att, såframt ej annat är där stadgat, sådana handlingar må utlämnas, i vad
de angå uppfinning därå patent beviljats. Enligt den föreslagna lydelsen
av 8 § andra stycket försvarsuppfinningslagen skall avgörandet huruvida
handlingar rörande hemligt patent må utlämnas till annan än patenthavaren
ankomma på granskningsmyndigheten. Detta förslag torde förutsätta en
jämkning i nyssnämnda stadgande i 1937 års lag, vilket icke synes möjliggöra
vägran att utlämna handling angående patent i fall då patenthavaren
samtyckt till utlämnandet.

I övrigt lämnas förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 189 år 1962

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 19 oktober
1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lange, Kling, Johansson
af Geijerstam, Hermansson, IJolmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 11 oktober
1962 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 21 september 1962 remitterade
förslaget till lag angående ändring i lagen den 29 november 1946 (nr
122) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret,
så ock om fortsatt giltighet av samma lag.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande samt anför, att i det till
lagrådet remitterade förslaget vidtagits vissa redaktionella jämkningar och
att i överensstämmelse med lagrådets uttalande inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 621054