Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1960 (Proposition 1960:189 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

Nr 189

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt
m. m.; given Stockholms slott den 11 november
1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 6 §§
lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar i lagen om ersättning för mistad
fiskerätt m. m. att sökandepart i ersättningsmål, när skäl därtill föreligger,
skall kunna erhålla förskott å rättegångskostnad att utgå i avräkning på den
kostnadsersättning som slutligen kan komma att fastställas. Därjämte lämnas
vissa upplysningar rörande praxis in. m. i fråga om ersättning för mistad
fiskerätt. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr i89 år 1960

Förslag
till £

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 1 december 1950 (nr 599)
om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

•* •.•>!»/> \ \ >-i -..ut .iyt

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ lagen den 1 december 1950 om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Angående fiskevärderingsnämnd---att fastställas.

4. Kronan skall, i den mån ej annat 4. Kronan skall, i den mån ej annat
föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§
rättegångsbalken stadgas, ersätta so- rättegångsbalken stadgas, ersätta sökanden
hans kostnader å målet vid kanden hans kostnader å målet vid
nämnden. nämnden. Vad ovan under 3 är stad gat

om förskott skall äga motsvarande
tillämpning beträffande ersättning
för sådana kostnader.

Lagen om---------vid nämnden.

6 §.

Talan mot — — —--— motsvarande tillämpning.

3. Där ej annat föranledes av 18 3. Där ej annat föranledes av 18
kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken,
skall kronan städse själv vidkännas skall kronan städse själv vidkännas
sina kostnader i hovrätten, så ock sina kostnader i hovrätten, så ock
kostnad som åsamkas motpart genom kostnad som åsamkas motpart genom
att kronan fullföljt talan. att kronan fullföljt talan. Vad ovan i

4 § under 3 är stadgat om förskott
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande ersättning för kostnad
som sist sagts.

Vad i — —-------ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.
1 Senaste lydelse av 4 och 6 §§, se SFS 1957: 687.

Kungl. Maj.ts proposition nr 189 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 21 oktober
1960.

Närvarande:

Statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander,

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor rörande ersättning
för mistad fiskerätt samt anför därvid följande.

1960 års riksdag har under vårsessionen behandlat vissa motioner om
ändringar i lagen om ersättning för mistad fiskerätt. I motionen II: 264 har
hemställts om sådant tillägg till lagens 1 §, att vid ersättnings bestämmande
skall beaktas ej blott den förlust av fiskerätt som ägaren vidkännes utan
även den utvidgning av rätten till fritt eller enskilt fiske som ägaren må ha
vunnit. Vidare har i motionen II: 285 upptagits spörsmål om sökandes
rätt till ersättning för utredningsarbete m. m. i samband med ansökan om
ersättning för mistad fiskerätt.

Tredje lagutskottet har i utlåtande (nr 15) över nu nämnda och vissa
andra motioner uttalat, att den i motionen II: 264 behandlade frågan borde
närmare övervägas inom Kungl. Maj :ts kansli, varvid även borde göras en
undersökning beträffande de i ersättningsmål tillämpade principerna i övrigt
för beräkning i olika fall av värdet av den förlorade fiskerätten samt
huruvida dessa principer stode i överensstämmelse med lagen och dess motiv.
Vidare borde övervägas om något kunde göras för att ytterligare öka
kronans möjligheter att tillvarataga sin rätt. Undersökningen borde verkställas
så snabbt, att eventuella förslag till åtgärder i anledning därav kunde
föreläggas höstriksdagen år 1960.

Vad angår motionen II: 285 har utskottet uttalat som sin uppfattning, att
möjlighet borde beredas sökande att erhålla förskott å utrednings- och andra
rättegångskostnader. Hur bestämmelserna härför skulle utformas borde
bli föremål för närmare utredning. Vid denna utredning borde enligt utskottets
mening jämväl övervägas åtgärder för att åstadkomma en likformig
och från ekonomisk synpunkt lämplig liandläggningsordning vid skilda
fiskevärderingsnämnder.

På förslag av utskottet har riksdagen i skrivelse den 26 april 1960 (nr
183) som sin mening givit Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i
anledning av de båda motionerna.

t Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr ISO

Kungl. Maj.ts proposition nr 189 år 1960

I syfte att utan tidsutdräkt få underlag för den av riksdagen begärda undersökningen
har genom justitiedepartementets försorg anordnats en konferens
den 13 och den 14 juni 1960 med deltagande av ordförandena i fiskevärderingsnämnderna
ävensom vice ordförandena i de fall, där dessa i större utsträckning
tjänstgjort som ersättare för ordföranden. Vad som förekommit under
konferensen finnes redovisat i ett vid konferensen fört protokoll (stencilerat).
Sedan kammarkollegiet tagit del av konferensprotokollet, har från kollegiet
överlämnats en den 6 oktober 1960 dagtecknad promemoria med vissa
synpunkter i anledning av vad som förekommit vid konferensen.

Sedan ärendet därefter beretts i departementet, anhåller jag nu att få upptaga
detsamma. Framställningen uppdelas på två avsnitt, av vilka det första
avser vissa värderingsprinciper och det andra frågan om möjlighet för ersättningssökande
att erhålla förskott å rättegångskostnad, m. in.

Frågan om vissa värderingsprinciper

Gällande bestämmelser m. m. Bestämmelserna i lagarna den 1 december
1950 om gräns mot allmänt vattenområde samt om rätt till fiske har i
vissa fall föranlett minskning av det enskilda vattnet och intrång i förut bestående
enskild fiskerätt. Genom lagen den 1 december 1950 om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. har givits möjlighet för den enskilde att få ersättning
härför av statsmedel.

I 1 § ersättningslagen stadgas att, där vattenområde jämlikt lagen om
gräns mot allmänt vattenområde frångår ägaren, denne skall njuta ersättning
av statsmedel för värdet av fiskerätt och annan förmån, som han sålunda
förlorar, så ock för annan skada som därigenom tillskyndas honom.
Ersättning av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan skada
skall enligt samma lagrum jämväl tillkomma a) jordägare, vilkens fiskerätt
inskränkes därigenom att jämlikt 6—13 §§ eller 18 § lagen om rätt
till fiske annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten må bedriva
fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren, b) den som enligt
urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund innehar
fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan till följd av att enligt
lagen om gräns mot allmänt vattenområde och lagen om rätt till fiske enskild
fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av stadgandena i 6—-20 §§ sistnämnda lag samt c) den som den 1 januari 1951 på grund av servituts-
eller nyttjanderättsupplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis
går förlorad genom den nya lagstiftningen.

Frågan om ersättning för mistad fiskerätt prövas i första instans av fiskevärderingsnämnd.
Vid måls avgörande sitter tre ledamöter i nämnden, en
av dem ordförande. Ordföranden utses av Kungl. Maj :t och skall vara lagkunnig
samt erfaren i domarvärv. Övriga ledamöter bör vara allmänt betrodda
och väl förtrogna med förhållandena i bygden. I riket finnes tio
fiskevärderingsnämnder. Genom år 1957 genomförda lagändringar ombilda -

Kungl. Maj.ts proposition nr 189 år 1960

des nämnderna till specialdomstolar och infördes klagorätt för kronan.
Från nämnderna sker fullföljd till hovrätt och därifrån till högsta domstolen.

Beträffande förfarandet i fiskeersättningsmålen gäller vad i rättegångsbalken
är stadgat om rättegången i tvistemål med vissa mindre avvikelser.

Kronans talan i ersättningsmålen bevakas av kammarkollegiet.

Ursprungligen föreskrevs att ersättningsanspråk vid påföljd av talans förlust
skulle framställas före den 1 januari 1956, d. v. s. inom fcin år från den
nya lagstiftningens ikraftträdande, men anmälningsfristen förlängdes genom
lagändring år 1955 till den 1 januari 1958. Om man bortser från sådana
anspråk som hänför sig till en år 1956 beslutad ändring av 11 § lagen
om rätt till fiske, i vilka fall fristen utlöper den 30 juni 1961, har därför tiden
för framställande av ersättningsanspråk numera utgått.

Beträffande de uttalanden som vid lagstiftningens tillkomst gjordes om
grunderna för bestämmandet av ersättning för mistad fiskerätt må hänvisas
till tredje lagutskottets förut nämnda utlåtande 1960: 15 (s. 3 ff).

1958 års besparingsutredning har i sitt år 1959 avgivna betänkande (SOU
1959: 28) ifrågasatt en omprövning av 1950 års fiskerättslagstiftning för att
därigenom åstadkomma en begränsning av den ersättningsskyldighet, som
till följd av lagstiftningen åvilar staten. Förslaget har föranletts av att statsverket
orsakats och kommer att orsakas utgifter långt utöver vad som förutsågs
då statsmakterna tog ställning till lagstiftningen. I samband med
anslagsäskande rörande ersättning för mistad fiskerätt m. m. har chefen
för jordbruksdepartementet i 1960 års statsverks proposition bil. 11 lämnat
en redogörelse för remissbehandlingen av betänkandet i denna del. I anslutning
härtill framhåller departementschefen att 1957 års reformer, varigenom
klagorätt infördes för kronan samt fiskevärderingsnämnderna ombildades
tdl domstolar, måste ha givit ett klart uttryck för statsmakternas önskan,
att ersättningsfrågorna skall prövas med största omsorg och att kronans
intressen skall beaktas bättre än vad från början var möjligt. Departementschefen
fortsätter:

Ett„ upp8lvande av 1950 ars reformer och återgång till det rättsläge som
var radande fore ar 1951, kan av rättsliga skäl bemötas med tungt vägande
invändningar. Men aven i ekonomiska hänseenden — vilka torde ha^varit
bestammande för bespanngsutredningen — skulle en sådan åtgärd medföra
avsevarda olagenheter saval for enskilda som för staten. Under de cirka nio

P5d^I1UJana°nn ''G, lag^rna gallt har cn anpassning skett till det nya rättsläget
Pa nian„a hall bär de nya reglerna föranlett investeringar i båtar och redskap
som eljest inte skulle ha kommit till stånd. Vidare har under åren
skaTl sva™™™11*16 reglernaS tilIkomst skador förorsakats, för vilka staten

Hnnt5Äta-de nUVa:?nde förhållandena gälla för sådana strandägare, som reda
fatt -s.nja C.\ff.ln!ngsansI,rak definitivt prövade, och återställa tidigare
gal lande fiskerätt sforhallandcn för övriga strandägare torde leda till ett nära
nog kaotiskt tillstånd med betydande rättsosäkerhet

somVframlVlttl7änHningar måsje följaktligen riktas mot de olika utvägar,
som framkastats, att genom ändring i 1950 års fiskerättslagstiftning åstad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

komma en begränsning av kronans ersättningsskyldighet. Jag anser mig därför
inte kunna biträda ett förslag om revidering i detta syfte av ifrågavarande
lagar. Jag förutsätter emellertid, att vid utförandet av kronans talan
i fiskeersättningsmål alla möjligheter tillvaratages att begränsa utgående ersättningsbelopp
till vad som kan anses vara sakligt motiverat.

Tredje lagutskottet har i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1960: 15 inledningsvis
uttalat, att det icke kan ifrågakomma att nu ändra vare sig lagarna
om gräns mot allmänt vattenområde och om rätt till fiske eller lagen
om ersättning för mistad fiskerätt på sådant sätt att de principer som
ligger till grund för lagarna rubbas. För att åstadkomma någon ändring beträffande
ersättningsbeloppen återstår då enligt utskottet endast att undersöka
huruvida sistnämnda lag tillämpats på ett sätt som icke avsågs vid dess
tillkomst och att genom förtydliganden i lagen eller med stöd av lagen utfärdade
författningar eller på annat sätt söka få en ändring till stånd. Rörande
det i motionen II: 264 föreslagna tillägget till 1 § ersättningslagen har
utskottet anfört bl. a. följande.

Enligt motionärens förslag skall vid ersättnings bestämmande »beaktas ej
blott den förlust av fiskerätt som ägaren vidkännes utan även den utvidgning
av rätten till fritt eller enskilt fiske som ägaren må hava vunnit.»

Av de uttalanden som gjordes vid lagens tillkomst anser utskottet framgå,
att lagstiftaren avsåg att principen om kvittning mellan skada och nytta
skulle tillämpas om för en och samme ägare gränsen för det enskilda vattenområdet
på ett ställe förskjutits inåt och på ett annat ställe utåt. Remissinstansernas
yttranden i anledning av motionen II: 264 ger, möjligen med
ett undantag, uttryck åt samma uppfattning. Av yttrandena framgår även att
lagen nästan undantagslöst tillämpas på detta sätt. Utskottet är på grund
härav ej övertygat om behovet av en lagändring för detta fall.

Motionärens förslag innebär emellertid, att vid ersättningens bestämmande
skall beaktas även den ökade rätt till fiske som sökanden vunnit. Att lagstiftaren
ej var främmande för att tillämpa kvittning även i detta fall framgår
av bl. a. det av motionären citerade uttalandet av tredje lagutskottet år
1950. Mot tillämpningen av en sådan princip har gjorts gällande att den innebär,
att den ersättningssökande får betala för en allemansrätt som de flesta
åtnjuter utan någon betalning. Enligt utskottets mening kan en sådan invändning
vara berättigad i vissa fall. Utskottet anser dock alltjämt att det i
många fall måste vara rimligt att åtminstone i viss mån beakta, att sökandens
rätt till fiske, även om denna rätt till följd av 1950 års lagstiftning
ändrats till sitt formella innehåll och numera delvis består i rätt till fritt
fiske, icke undergått sådan ändring att sökandens möjligheter att utnyttja
fisket försämrats. Utskottet hänvisar därvid till kammarkollegiets uttalanden
i utlåtande till utskottet i detta ärende.

Av viss betydelse då det gäller att taga ställning till huruvida ökad rätt till
fritt fiske skall beaktas vid bestämmandet av ersättning för mistad fiskerätt,
är vilka principer som i övrigt ligger till grund för beräkningen av värdet
av den förlorade fiskerätten. Enligt utskottets mening spelar dessa principer
större roll för ersättningsbeloppens storlek än de principer som tilllämpas
i det av motionären påtalade hänseendet. Såsom utskottet inledningsvis
uttalat bör en undersökning av ett större antal avgöranden i ersättningsmål
kunna utvisa vilka principer som tillämpas.

En fråga, som icke kan lämnas åsido i detta sammanhang, är det sätt var -

Kungl. Maj. ts proposition nr 189 år 1960

på kronans talan bevakas i mål om ersättning för mistad fiskerätt. Efter
1957 års reform har kronan ställning av part och kan fullfölja talan mot
fiskevärderingsnämnds avgörande. Beträffande många frågor torde anledning
föreligga att talan prövas i högre instans, särskilt med tanke på de stora
belopp varom här är fråga. Av anförda skäl är det angeläget att kammarkollegiet
—• som för kronans talan i mål av detta slag — tillförsäkras högt kvalificerad
och tillräcklig personal ävensom i övrigt tillräckliga ekonomiska
resurser för att på bästa sätt kunna tillvarataga kronans rätt. Det anförda
innefattar icke någon anmärkning mot kollegiet för att icke på bästa sätt
söka fullgöra sina uppgifter enligt förevarande lagstiftning.

Konferensen. En konferens för diskussion av frågor berörande fiskevärderingsnämndernas
verksamhet har, såsom tidigare omnämnts, genom justitiedepartementets
försorg anordnats den 13 och den 14 juni 1960. I konferensen
deltog, förutom representanter för justitie- och kommunikationsdepartementen,
ordförandena i landets samtliga fiskevärderingsnämnder jämte
vice ordförandena i fem nämnder.

Av det vid konferensen förda protokollet framgår, att konferensen med
utgångspunkt från innehållet i tredje lagutskottets utlåtande 1960: 15 behandlat
olika i ersättningsmål uppkommande principspörsmål. Sålunda diskuterades
frågan om kvittning av nytta mot skada, vilken fråga berör det
av utskottet behandlade motionsförslaget om införande i ersättningslagen
av en regel av innehåll, att vid ersättnings bestämmande skall beaktas ej
blott den förlust av fiskerätt som ägaren vidkännes utan även den utvidgning
av rätten till fritt eller enskilt fiske som ägaren må ha vunnit. Vid konferensens
behandling av denna fråga har icke rått tvekan om att en avräkning
skall ske i det fall att för en och samme fiskerättsägare gränsen för
det enskilda vattenområdet på ett ställe förskjutits inåt och på ett annat utåt.
Giltigheten av en sådan princip har sålunda icke ifrågasatts under konferensen,
utan det problem som i detta sammanhang främst debatterats är
frågan om allemansrättens betydelse, d. v. s. om vid ersättnings bestämmande
även skall beaktas den ökade rätt till fritt fiske som sökande vunnit. I
detta hänseende synes resultatet av diskussionen vid konferensen kunna
sammanfattas på följande sätt: Från rent teoretisk synpunkt synes riktigheten
av att tillämpa en dylik princip kunna ifrågasättas, eftersom det innebär,
att den ersättningssökande får vidkännas avdrag för en förmån som de
flesta åtnjuter utan någon motprestation. Det har dock allmänt ansetts befogat
att i många fall vid ersättnings bestämmande taga viss hänsyn till
allemansrätten. Några närmare riktlinjer, som anger i vilka fall och i vilken
omfattning sådan kvittning mellan nytta och skada bör ske, har emellertid ej
ansetts kunna fastställas. Från flera håll har sålunda framhållits, att förhållandena
inom olika vattenområden varierar starkt och att frågan huruvida
det är möjligt att tillämpa en sådan princip måste bli beroende på en
prövning av omständigheterna i varje särskilt fall.

Övriga frågor rörande ersättningsgrunderna som behandlats vid konferensen
avser inverkan av penningvärdets fall, beaktande av den minskade

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

lönsamhet som på senare tid inträtt för fisket, beräkning av ersättning enligt
arrendeprincipen och beräkning på grundval av marknadsvärdet.

Det vid konferensen förda protokollet torde få överlämnas till riksdagens
vederbörande utskott.

Vissa statistiska uppgifter rörande fiskeersättningsmålen. I den av kammarkollegiet
överlämnade promemorian har lämnats vissa statistiska uppgifter
angående fiskeersättningsmålen. Av dessa uppgifter framgår, att de utdömda
ersättningarna i dessa mål, inklusive ränta och rättegångskostnader, den
30 juni 1959 uppgick till omkring 9 miljoner kronor. Under budgetåret
1959/60 utdömdes cirka 1,2 miljoner kronor. Kollegiet har understrukit, att
det i olika sammanhang nämnda beloppet 150 å 200 miljoner kronor avser
ersättningar, som yrkats och beräknas komma att yrkas. I de hittills avgjorda
målen från Norrlandskusten, dit de stora yrkandena och de stora
ersättningarna i huvudsak är koncentrerade, har utdömts endast mellan
10 och 15 procent av de yrkade beloppen.

Till kollegiet hade den 1 september 1960 inkommit 1 408 fiskeersättningsmål,
varav 486 slutligen avgjorts. Av högre instans slutligt avgjorda mål
uPPgår till 12, därav 3 avgjorts av högsta domstolen, 5 av Svea hovrätt, 3
av hovrätten för Västra Sverige och ett av Stockholms rådhusrätt. På prövning
av högre instans beror för närvarande 22 mål, därav 3 i högsta domstolen,
5 i Svea hovrätt, ett i hovrätten över Skåne och Blekinge, 2 i hovrätten
för Västra Sverige, 3 i hovrätten för Nedre Norrland och 8 i hovrätten
för Övre Norrland.

Departementschefen. I 1950 års lag om ersättning för mistad fiskerätt har
grunderna för den gottgörelse som enligt lagen skall utgå icke angivits i
annan mån än att det stadgats, att rättsägaren är berättigad till ersättning
av statsmedel för värdet av fiskerätt och annan förmån som han har förlorat
och för annan skada som har tillskyndats honom. Därjämte har i den av
Kungl. Maj :t utfärdade kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till lagen
stadgats, att ersättning skall fastställas i penningar att utgå på en gång
och att vid ersättningens bestämmande skall tagas skälig hänsyn till ränteförlust
som må ha skett under tiden från det skadan uppkom. I övrigt
har överlämnats till rättstillämpningen att med ledning av allmänna grundsatser
bedöma hur ersättningarna skall beräknas.

Det är en mångfald frågor av delvis svårbedömd natur som fiskevärderingsnämnderna
och, i förekommande fall, deras överinstanser sålunda har
att taga ställning till vid bestämmandet av ersättning till dem som lidit
intrång i sin fiskerätt. Då riksdagen vid 1960 års vårsession behandlat hithörande
frågor, är det särskilt ett spörsmål som uppmärksammats, nämligen
i vad mån vid ersättningens bestämmande sådan nytta som ersättningssökanden
kan ha vunnit genom den nya fiskerättslagstiftningen må avräknas
vid fastställandet av ersättningen. Härom gjordes vissa uttalanden vid
tillkomsten av 1950 års lagstiftning. Fiskerättskommittén anförde, att vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

bedömande om och i vad mån förlust uppkommit för en viss fastighet borde
beaktas att de nya reglerna kunde ur strandägarsynpunkt få både gynnsamma
och ogynnsamma verkningar, överhuvud taget vore det enligt kommittén
ej oberättigat att vid uppskattningen av liden skada taga viss hänsyn
även till de allmänna fördelar i skilda hänseenden som den nya lagstiftningen
i praktiken kunde medföra för den ersättningsberättigade. Föredragande
departementschefen och tredje lagutskottet gjorde likartade uttalanden.
Det övervägdes att införa en uttrycklig kompensationsregel i lagen,
men tanken härpå avvisades under hänvisning till jämförelsesvårigheter
och risk för obillighet. Då tredje lagutskottet vid 1960 års vårsession
ånyo tagit upp denna fråga, har utskottet konstaterat, att lagstiftaren avsåg
att principen om kvittning av nytta och skada skulle tillämpas om för
en och samme ägare gränsen för det enskilda vattenområdet på ett ställe
förskjutits inåt och på ett annat ställe utåt. Vidare har utskottet uttalat, att
det i många fall måste vara rimligt att åtminstone i viss mån beakta, att
sökandens rätt till fiske, även om denna rätt till följd av 1950 års lagstiftning
ändrats till sitt formella innehåll och numera delvis består i rätt till
fritt fiske, icke undergått sådan ändring att sökandens möjligheter att utnyttja
fisket försämrats.

Den undersökning, som nu på riksdagens begäran verkställts angående
de i fiskeersättningsmål tillämpade principerna och till vilken underlag erhållits
genom anordnande av en konferens med representanter för fiskevärderingsnämnderna,
har bestyrkt, att grundsatsen om beaktande i viss utsträckning
av nytta som den ersättningsberättigade vunnit är accepterad i
praxis. Vid konferensen har diskuterats i vad mån det skulle kunna vara
möjligt att komma fram till några gemensamma normer för hur avräkning
av vunna fördelar skall ske. Enighet har dock rått om att förhållandena är
så växlande, att utrymme måste finnas för beaktande av de speciella omständigheterna
i varje särskilt fall. Det har ej vid undersökningen framkommit
något, som ger stöd för att de resultat som man i hittillsvarande praxis
kommit fram till avviker från vad som kan anses ha förutsatts av statsmakterna
vid lagstiftningens antagande. Anledning kan därför ej anses föreligga
till lagändring i syfte att i lagtexten klargöra vad som skall gälla i
förevarande avseende. Det bör ej heller -— såsom även tredje lagutskottet i
sitt vid 1960 års vårsession avgivna utlåtande uttalat — komma i fråga afl
nu genom lagändring rubba de principer på vilka den gällande lagstiftningen
vilar.

Tredje lagutskottet har i sitt nyss berörda utlåtande framhållit, att jämväl
de principer, som i övrigt ligger till grund för beräkningen av värdet av
den förlorade fiskerätten, i detta sammanhang är av betydelse; enligt utskottets
mening spelar dessa principer större roll för ersättningsbeloppens
storlek än de principer som tillämpas i fråga om kvittning mellan skada
och nytta. Att redan till riksdagens höstsession medhinna en undersökning
av ett större antal avgöranden i ersättningsmål har givetvis icke varit möjligt.
Vid konferensen har emellertid, med anledning av nyssnämnda uttalan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

de från utskottets sida, även berörts andra frågor rörande grunderna för ersättningens
bestämmande än kvittningsfrågan. Sålunda har behandlats inverkan
av penningvärdets fall, grunderna för ränteberäkning, beaktande av
den minskade lönsamhet som på senare år inträtt för fisket, beräkning av ersättning
enligt arrendeprincipen och beräkning på grundval av marknadsvärdet.
Det är här till stor del fråga om spörsmål av invecklad och svårbedömd
natur, där praxis ännu icke synes ha stabiliserat sig. Ej heller i detta
hänseende bör komma i fråga att nu genom lagändring rubba de principer
på vilka den gällande lagstiftningen vilar.

Såsom understrukits av chefen för jordbruksdepartementet i 1960 års
statsverksproposition får 1957 års reformer, varigenom kronan fick klagorätt
och fiskevärderingsnämnderna ombildades till domstolar, anses ha givit
ett klart uttryck för statsmakternas önskan, att ersättningsfrågorna skall
prövas med största omsorg och att kronans intressen skall beaktas bättre än
vad från början var möjligt. Tredje lagutskottet har nu uttalat sig för att
det bör övervägas om något kan göras för att ytterligare öka kronans möjligheter
att tillvarataga sin rätt. Detta är enligt min mening ett av de viktigaste
av de spörsmål rörande fiskeersättningsfrågorna som utskottet upptagit
i sitt utlåtande. Utskottet har närmast åsyftat att kammarkollegiet, som
för kronans talan i mål av detta slag, bör tillförsäkras erforderliga resurser
för fullgörande av sin uppgift. Frågan torde komma att upptagas till prövning
av chefen för finansdepartementet vid anmälan av anslagsäskandena
under sjunde huvudtiteln till 1961 års riksdag.

Frågan om förskott å rättegångskostnad, m. m.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt ersättningslagen gäller såsom huvudregel
för förfarandet i fiskeersättningsmålen, att de för rättegången i tvistemål
stadgade bestämmelserna skall tillämpas. Vissa avvikelser från denna
huvudregel är upptagna i ersättningslagen bl. a. i fråga om utbetalning av
förskottsersättning och beträffande ersättning för rättegångskostnad. I det
förra hänseendet gäller enligt 4 § 3., att nämnden, om skäl därtill föreligger,
äger utan huvudförhandling, i avvaktan på målets avgörande förordna, att
förskott skall utgå i avräkning på ersättning som slutligen kan komma att
fastställas.

I fråga om ersättning för rättegångskostnad gäller skilda bestämmelser i
första instans och överinstanserna. Enligt 4 § 4. skall kronan, i den mån ej
annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta
sökanden hans kostnader å målet vid nämnden. Innebörden av denna
regel beträffande rättegångskostnader i första instans är den, att sökanden
är berättigad till ersättning för sina kostnader, dock ej sådana som uppkommit
genom någon sökandens försummelse i rättegången (18 kap. 6 § rättegångsbalken)
och icke heller sådan kostnad som bedömes såsom oskälig (18
kap. 8 § rättegångsbalken). I överinstanserna föreligger enligt 6 § den av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 189 år 1960

vikelsen i förhållande till rättegångsbalkens allmänna regler att kronan, där
ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, skall vidkännas
sina egna kostnader ävensom den kostnad som åsamkas motpart genom att
kronan fullföljt talan. Lagen om fri rättegång är tillämplig i fiskeersättningsmålen.

Någon särregel som medger utbetalning av förskott å rättegångskostnad
finnes ej i ersättningslagen.

I vattenlagen infördes i samband med vissa år 1952 genomförda lagändringar,
avseende bl. a. möjlighet att meddela deldom i vattenmål, en bestämmelse
om deldom beträffande rättegångskostnad. Enligt denna bestämmelse
i 11 kap. 66 § 4 mom. vattenlagen äger vattendomstol i samband med tilllämpning
av bestämmelserna om deldom i huvudsaken, så ock eljest, när
särskilda skäl föreligger, tillerkänna part ersättning för kostnader å målet
utan hinder därav, att partens talan ännu icke blivit slutligen prövad. I det
sakkunnigförslag som låg till grund för lagändringen (promemoria av 1945
års vattenlagssakkunniga den 12 september 1947) anfördes följande.

Med den uppdelning av avgörandet i större ansökningsmål på flera olika
domar, som numera är vanlig, föreligger det uppenbarligen ett praktiskt behov
av att även kunna döma ut rättegångskostnader så att säga etappvis.
Vattendomstolarna torde också i regel anse sig oförhindrade därtill. Om nu
deldomsinstitutet erhåller en närmare reglering i lagen i enlighet med vad
de sakkunniga föreslagit, synes det vara motiverat att där upptaga även en
bestämmelse om deldom beträffande rättegångskostnad. Det synes sålunda
böra fastslås att vattendomstolen, i samband med tillämpning av bestämmelserna
om deldom i huvudsaken, må tillerkänna part ersättning för kostnader
å målet utan hinder av att partens talan ännu icke blivit slutligen prövad.
Sådan befogenhet torde böra tillkomma vattendomstolen även i andra fall, då
särskilda skäl tala för att part erhåller ersättning för rättegångskostnader
innan målet slutligen avgöres. Så kan vara förhållandet t. ex. om målet —
sedan det varit föremål för handläggning, som ådragit sökandens motparter
kostnader — uppskjutes på längre tid eller förklaras vilande.

Vad nu sagts om deldom beträffande rättegångskostnad bör så förstås, att
vattendomstolen i dylik deldom skall kunna definitivt bestämma den viss
part tillkommande ersättningen för kostnader som han före deldomens meddelande
nedlagt å målet. Naturligtvis bör dock vattendomstolen, om den
finner det lämpligare, kunna inskränka sig till att utdöma visst belopp i avräkning
på den ersättning — avseende partens kostnader under hela rättegången
— som förutsättes skola bestämmas vid slutlig prövning av hans
talan.

Genom ett tillägg till konkurslagen (86 a §), gällande fr. o. in. den 1 januari
1960, bar möjlighet öppnats att i vidlyftiga och långvariga konkurser
tillerkänna rättens ombudsman och förvaltare viss ersättning redan under
pågående konkurs alt utgå i avräkning på det arvode som slutligen bestämmes.
I propositionen (139/59) erinrade föredragande departementschefen om
den praxis i större brottmålsprocesser, enligt vilken offentlig försvarare kan
tillerkännas gottgörelse i avbidan på att arvodet slutligen fastställes samt omnämnde
även att boutredningsman vid långvariga boutredningar anses äga
tillgodonjuta förskottsarvode å det definitiva arvodesbeloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

Frågans behandling vid 1960 års riksdag. Vid sin behandling av den tidigare
berörda motionen II: 285 har tredje lagutskottet inhämtat yttranden
från Svea hovrätt, kammarkollegiet, statskontoret, fiskeristyrelsen och ordförandena
i samtliga fiskevärderingsnämnder. En redogörelse för remissyttrandena
finnes intagen å s. 20—22 i utskottets utlåtande 1960: 15. I utlåtandet
har utskottet anfört följande.

I motionen II: 285 har berörts den år 1957 genomförda reform varigenom
dels kronan erhöll ställning av part och fick rätt att fullfölja talan mot fiskevärderingsnämnds
avgörande, dels nämnderna ombildades till domstolar.
Reformen åsyftade icke att försämra de ersättningsberättigades rätt till ersättning.
Avsikten var endast att ge kronan bättre möjligheter att tillvarataga
sin rätt samt att göra förfarandet snabbare och därmed även billigare.

Av till utskottet inkomna remissyttranden framgår, att ett något olika förfarande
tillämpas vid olika fiskevärderingsnämnder. På grund härav varierar
sökandenas kostnader i hög grad. Utskottet anser, att lantmäteritekniska och
fiskeritekniska undersökningar i första hand bör verkställas genom kammarkollegiets
försorg. Härigenom kan sökandens kostnader i många fall
nedbringas. Det kan dock naturligtvis icke förmenas sökanden att på motpartens
— kronans — bekostnad göra egna undersökningar till bemötande
eller komplettering av genom kollegiets försorg anskaffad utredning.

Motionärernas önskemål synes vara att sökanden skall få möjlighet till ersättning
för utgifter för anlitade egna sakkunniga och att dessa ersättningar
i avbidan på målets avgörande skall kunna utgå såsom förskott.

Sökandens utgifter för anlitande av sakkunniga, däribland även advokat
eller annat ombud, är att hänföra till rättegångskostnad. Enligt 4 § 4. lagen
om ersättning för mistad fiskerätt skall kronan — bortsett från det fall att
sökanden gjort sig skyldig till försummelse i sin processföring eller att kostnaden
ej varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt —- alltid ersätta sökande
dennes kostnader vid fiskevärderingsnämnd.

Den gällande lagstiftningen ger sålunda sökanden den rätt motionärerna
åsyftar, men ersättning torde ej kunna utgå förrän fiskevärderingsnämnd
meddelat dom i målet. Sökanden äger alltså ej uppbära förskott å utrednings-
eller andra rättegångskostnader. Dessa kostnader kan uppgå till betydande
belopp, och det tar ofta lång tid innan målen blir avgjorda. Utskottet
delar därför den av flera remissinstanser uttalade uppfattningen att möjlighet
bör beredas sökande att erhålla förskott å kostnad som nu nämnts.
Hur bestämmelserna härför närmare skall utformas anser utskottet bör bli
föremål för närmare utredning. I syfte att begränsa kostnaderna bör, såsom
Svea hovrätt föreslagit, övervägas om en anordning liknande den i 11 kap.
35 § andra stycket andra punkten vattenlagen kan ifrågakomma.

Vid nyssnämnda utredning bör enligt utskottets mening jämväl övervägas
åtgärder för åstadkommande av en likformig och ur ekonomisk synpunkt
lämplig handläggningsordning vid skilda fiskevärderingsnämnder.

Konferensen. Vid den konferens rörande fiskevärderingsnämndernas verksamhet,
som genom justitiedepartementets försorg anordnats i Stockholm
den 13 och den 14 juni 1960, har jämväl behandlats de i utskottsutlåtandet
berörda frågorna om en likformig ordning vid införande av sakkunnigbevisning
i ersättningsmålen och om förskott å rättegångskostnad.

Vad angår frågan om ett enhetligt utredningssystem har konferensen som
utgångspunkt för sin diskussion haft den i utskottsutlåtandet redovisade upp -

Kungi. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

fattningen, att lantmäteritekniska och fiskeritekniska undersökningar i första
hand bör verkställas genom kammarkollegiets försorg. Konferensen har i
motsats härtill uttalat sig för att fiskevärderingsnämnden i första hand bör
föranstalta om såväl den lantmäteritekniska som den fiskeritekniska utredning
som behövs i målet. Den förda diskussionen utvisar att denna ordning
i allmänhet tillämpas. Det har dock framhållits, att det kan vara svårt att få
till stånd ett fullt enhetligt utredningsförfarande med hänsyn till målens
skiftande karaktär och den lokalt växlande tillgången på experter. För den
ståndpunkt som konferensen intagit i frågan har åberopats huvudsakligen
följande skäl. Det måste vara en oriktig princip att käranden i ett mål skall
behöva grunda sina anspråk på en genom svarandens försorg verkställd utredning.
En partsutredning vill motparten gärna motbevisa och därför kan
det i utskottsutlåtandet förordade systemet leda till dubbelutredningar och
därmed ökade kostnader. Om däremot rätten utser sakkunnig får denne en
opartisk ställning. Rätten har att taga ståndpunkt till vilka moment som
skall belysas i utredningen och bör därför också kunna bedöma vilket mått
av sakkunnigutredning som erfordras i det särskilda fallet.

Vad beträffar frågan huruvida sökanden i fiskeersättningsmålen skall vara
berättigad till förskott på rättegångskostnad har konferensen uttalat sig för
en sådan reform. Det har härvid framhållits, att en möjlighet att erhålla förskott
synes vara befogad i de fall där sökanden haft större kostnader för tillvaratagande
av sin rätt.

Departementschefen. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen
har riksdagen hemställt om lagändring i syfte att sökande i fiskeersättningsmål
skall beredas möjlighet att erhålla förskott å rättegångskostnad. I samband
härmed har riksdagen jämväl begärt att åtgärder för att åstadkomma
en likformig och från ekonomisk synpunkt lämplig handläggningsordning
vid fiskevärderingsnämnderna skall tagas under övervägande. Sistnämnda
begäran har föranletts av att vid olika nämnder ■— enligt vad som konstaterats
i det åberopade utlåtandet av tredje lagutskottet — ett något olika
förfarande tillämpats vid införande av viss sakkunnigutredning i målen.

Med hänsyn till ersättningsmålens natur torde lantmäteritekniska och
fiskeritekniska undersökningar regelmässigt vara erforderliga. Tredje lagutskottet
har uttalat den åsikten, att dessa undersökningar i första hand bör
verkställas genom kammarkollegiets försorg. Sökandens kostnader kan enligt
utskottet härigenom i många fall nedbringas. Det kan dock, enligt vad
utskottet vidare anfört, icke förmenas sökanden att på motpartens — kronans
— bekostnad göra egna undersökningar till bemötande eller komplettering
av den genom kollegiets försorg anskaffade utredningen.

Förfarandet vid fiskevärderingsnämnderna gestaltar sig numera, sedan
kronan erhållit fullföljdsrätt och nämnderna ombildats till specialdomstolar,
som ett rättegångsförfarande. Reglerna för den dispositiva tvistemålsprocessen
är med vissa avvikelser, som här saknar betydelse, tillämpliga på förfarandet.
Bestämmelserna i rättegångsbalken om bevisning genom sakkunnig

Kungi. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

ger regler såväl för de fall då domstol antingen självmant eller efter framställning
av part tillkallar sakkunnig som för sådana fall då part anlitar
egna sakkunniga. Genom nämnda regler får ramen för nämndens och parternas
möjligheter i fråga om införande av sakkunnigbevisning i målen anses
bestämd.

De omförmälda reformerna i avseende å förfarandet har medfört, att den
ersättningssökande och kronan står emot varandra på väsentligen samma
sätt som två enskilda parter i en skadeståndsprocess. Det kan mot bakgrunden
härav i princip icke anses tillfredsställande att kollegiet, med den partsställning
som kronan intager i processen, i första hand skall sörja för de i
målen erforderliga sakkunnigutredningarna. Med den risk för att sådana genom
kollegiets försorg verkställda utredningar icke skulle betraktas såsom
fullt objektiva utan som partsutredningar skulle vidare, såsom också befarats
vid den anordnade konferensen, ett sådant förfarande kunna få en
kostnadshöjande effekt och därigenom motverka sitt syfte. Det synes mig
med hänsyn härtill som om den av konferensen rekommenderade och nu i
allmänhet också tillämpade ordningen, att nämnden föranstaltar om ifrågavarande
utredningar, skulle vara att förorda.

På de skäl som nu anförts har jag ej funnit skäl att förorda, att i berörda
avseende meddelas särbestämmelser för fiskeersättningsmålens handläggning.

Enligt gällande regler rörande rättegångskostnad i fiskeersättningsmål
skall kronan städse ersätta sökanden hans rättegångskostnader vid fiskevärderingsnämnd,
om icke kostnaden uppkommit genom försumlig processföring
från sökandepartens sida eller kostnaden eljest bedömes såsom oskälig.
Detta innebär i princip att den ersättningssökande av egna medel får
förskjuta kostnader, som kronan slutligen skall bära.

Även om, såsom förut sagts, viss sakkunnigutredning tillföres målen genom
nämndens föranstaltande, kan det tydligtvis icke förmenas sökanden
att nedlägga den kostnad å målet som kan finnas nödig för tillvaratagande
av hans rätt. Då riksdagen nu framfört det önskemålet, att sökanden skall
beredas möjlighet att erhålla förskott å rättegångskostnad, som eljest ej ersättes
förrän fiskevärderingsnämnd meddelat dom i målet, har till stöd härför
framhållits, att sökandepartens kostnader kan uppgå till betydande belopp
och att det ofta tar lång tid innan målen blir avgjorda. Det har vid den remissbehandling
i ärendet som föregått riksdagsavgörandet vitsordats, att
fiskeersättningsmålen om ock icke alltid så dock i åtskilliga fall är av så
vidlyftig och komplicerad natur, att de vållar såväl avsevärda kostnader för
sökandena som stor tidsutdräkt med målens avgörande. Den konferens med
representanier för fiskevärderingsnämnderna som anordnats har också uttalat
sig för den av riksdagen föreslagna reformen. Även för egen del är jag
av den meningen, att det kan vara motiverat att bereda en möjlighet att
tillerkänna sökandeparten förskott å kostnadsersättningen, när skäl därtill
föreligger med hänsyn till kostnadens storlek och rättegångens varaktighet.
Det torde ej behöva befaras att en sådan möjlighet kommer att leda till vid -

Kungl. Maj. ts proposition nr 189 år 1960

lyftighet i processföringen. Kronans skyldighet att ersätta rättegångskostnad
gäller endast kostnad, som skäligen varit påkallad för tillvaratagande
av partens rätt. Det förtjänar också omnämnas, alt det i vattenmål efter en
år 1952 genomförd lagändring är möjligt att tillerkänna part ersättning för
rättegångskostnad utan hinder av att partens talan ännu icke blivit slutligen
prövad och att systemets tillämpning i nämnda mål icke såvitt är känt medfört
olägenheter av antydd art. Från allmän synpunkt synes därför en liknande
reform för fiskeersättningsmålens del icke böra möta några betänkligheter.

Tredje lagutskottet har i sitt utlåtande jämväl uttalat, att en anordning
liknande den som avses i andra punkten av 11 kap. 35 § 1 mom. andra stycket
vattenlagen borde övervägas i syfte att begränsa kostnaderna. I nämnda
lagrum har beretts möjlighet att förordna särskild person för att biträda
sakägare i vattenmål med kostnadsfria råd angående bevakandet av deras
rätt. Denna form av rättshjälp har emellertid icke visat sig vara till avsedd
nytta. Ehuru försök gjorts att popularisera systemet har det enligt
vad som upplysts från vattendomstolarna icke kommit till användning annat
än rent undantagsvis. Denna omständighet synes ge anledning till viss
försiktighet inför tillskapandet av en liknande anordning i fiskeersättningsmålen.
Därjämte torde den ifrågasatta anordningen vara mindre lämplig i
förevarande sammanhang av det skälet, att tiden för framställande av ersättningsanspråk
redan har — bortsett från sådana anspråk som kan följa
av en år 1956 genomförd ändring i fiskerättslagen beträffande snörpvadsfisket
vid Blekinge läns södra kust — utlöpt med utgången av år 1957. Sökandeparterna
torde i allmänhet redan ha ordnat biträdesfrågan. Det synes
därför ej vara anledning att införa denna form av rättshjälp i fiskeersättningsmålen.

Rätt till förskott å kostnadsersättning torde böra beredas i samma form,
som redan för närvarande gäller beträffande själva ersättningen för mistad
fiskerätt, och gälla kostnader såväl vid nämnden som vid överinstanserna.
Bestämmelser i ämnet kan lämpligen införas i 4 § under punkten 4 och 6 §
under punkten 3 i ersättningslagen. Vad i ersättningslagen föreskrives om
att talan mot nämndens beslut rörande förskott skall föras särskilt samt
att talan ej må föras mot hovrätts beslut i sådan fråga blir med bestämmelsernas
utformning utan särskilt stadgande tillämpligt jämväl beträffande
förskott å rättegångskostnad.

Om den föreslagna lagändringen genomföres, torde de bestämmelser som
i administrativ ordning utfärdats angående expediering av beslut rörande
förskott å ersättning och utbetalning av sådan ersättning böra göras tillämpliga
även å förskott av förevarande slag.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 januari 1961.

I enlighet med vad i det föregående anförts bär inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag angående ändrad Igdelse av 4 och 6 §§ lagen
den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt in. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

Föredragande departementschefen hemställer, att lagrådets utlåtande över
lagförslaget, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det
i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

1 Bilagan som — frånsett de redaktionella jämkningarna att i 4 § tillagts orden »beträffande
ersättning för sådana kostnader» och i 6 § orden »beträffande ersättning för kostnad som
sist sagts» — är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 189 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 november
1960.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 7 november 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet
Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 21 oktober 1960, hade Kungl.
Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 1 december 1950 om ersättning för
mistad fiskerätt m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn T. Löwbeer.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
T. Johansson

Kungi. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 11 november
1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lange,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam,
Nordlander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 8 november
1960 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 21 oktober 1960 remitterade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att detsamma efter vissa redaktionella jämkningar måtte
jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
T. Johansson

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

6 01575