Kungl. Maj:ts proposition nr 188 (Proposition 1937:188)

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Nr 188.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
slakt av husdjur; given Stockholms slott den 5
mars 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående slakt av husdjur.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

J# ¥** '' *

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 18S.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Förslag

till

Lag

angående slakt ay husdjur.
Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid slakt av husdjur skall omedelbart före blodets avtappande djuret bedövas.
Utan föregående bedövning må dock fjäderfä och kaniner avlivas
därigenom att huvudet hastigt skiljes från kroppen.

2 §•

Ej må vid slakt någon som icke fyllt aderton år verkställa bedövning, ej
heller avtappa blodet eller eljest avliva djuret, med mindre det sker under
uppsikt av någon äldre. Denne åligger tillse att de med avseende å slakten
gällande föreskrifter bliva iakttagna.

3 §•

Bör till följd av sjukdom eller olycksfall djur utan uppskov nedslaktas,
må slakten äga rum utan iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs.

4 §•

Verkställes slakt för annans räkning, åligger det den för vars räkning
slakten utföres eller, där han ej är tillstädes, den som därvid företräder honom
tillse att de med avseende å slakten gällande föreskrifter bliva iakttagna. Är
skälig anledning antaga att sådan tillsyn icke erfordras, äger vad nu sagts
dock ej tillämpning.

5 §•

Förseelse mot denna lag straffes med dagsböter, där ej å förseelsen följer
straff enligt allmän strafflag.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag.

7 §•

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938; dock skall, såvitt angår slakt av
ren, lagen tillämpas först från den dag Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.-ts proposition nr 188.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,
Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för jordbruksdepartementet
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman:

I skrivelse den 7 april 1934, nr 125, har riksdagen, under åberopande av
första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 34 i anledning av en
inom riksdagen väckt motion om ändring i 18 kap. 16 § strafflagen m. m.,
anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta återupptaga den i utskottets utlåtande
omförmälda utredningen rörande behovet av och möjligheterna för ett införande
i vårt land av bedövningstvång vid slakt av husdjur ävensom för
riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda. Jag
anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

Gällande bestämmelser.

Någon särskild lagstiftning angående tillvägagångssättet vid slakt finnes
icke i vårt land. En allmän bestämmelse rörande djurplågeri är upptagen i
strafflagen 18 kap. 16 §, vilken lyder:

Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet, genom misshandel,
överansträngning, vanvård eller annorledes, straffes för djurplågeri med böter.
Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna eljest
synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.

Anmärkas bör i detta sammanhang jämväl lagen den 11 maj 1934 (nr
140) angående köttbesiktning och slakthus. Enligt 3 § i denna lag kan
för stad eller visst område därav beslutas slakthustvång, innefattande ett med
vissa undantag försett förbud att slakta nötkreatur, får, get, svin eller häst
annorledes än i särskilt för ändamålet inrättat och till allmänt begagnande
upplåtet offentligt slakthus, som skall stå under förvaltning av en särskild
styrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Slaktmetoder.

Med ledning av ett utav veterinärhögskolans lärarekollegium år 1925 avgivet
yttrande i ärendet, får jag lämna följande redogörelse för brukliga
slaktmetoder.

Vid all slakt bör av humanitära skäl döden framkallas raskt och med undvikande
av onödiga plågor. De brukliga slaktmetoderna ha dessutom det ändamålet
att tillförsäkra köttet den största möjliga hållbarhet. Detta ernås
därigenom, att man genom att öppna de stora halskärlen eller de främre
bröstkärlen avtappar blodet så fullständigt som möjligt. Slaktmetoderna bruka
indelas i tre grupper:

1. Enkel förblödning genom halsstick, halssnitt, vartill även den s. k.
skåktningen räknas, bröststick eller hjärtstick.

2. Förblödning efter förutgången skada på förlängda märgen (nackstick
eller nackslag).

3. Förblödning efter förutgången bedövning med klubb- eller hammarslag
(pannslag), slagapparat eller sprintskjutapparat.

Bröststicket utföres på så sätt, att utan föregående bedövning de vid bröstingången
belägna stora kärlstammarna helt eller delvis genomskäras. Vid
halssticket genomstickes halsen på tvären för att genomskära de stora halskärlen
på båda sidor utan att skada strupen. Halssnittet eller skåktningen är
det vanliga avlivningssättet för slaktdjur hos judarna och mohammedanerna.
Härvid kastas storboskapen med tillhjälp av kasttyg eller vinschar, varefter
halsen med en skarp kniv raskt genomskäres ända in till halskotorna.
Hjärtstick är lapparnas urgamla metod för slakt av renar. Vid nacksticket
indrives en dolkliknande kniv med kraft mellan nackbenet och första halskotan,
varvid förlängda märgen, som är säte för livsviktiga funktioner, avskäres,
med påföljd att djuret störtar handlöst omkull. Samma effekt kan
ernås genom nackslaget, som antingen utföres med handen hos smådjur
(kanin) eller med klubba hos större djur. Pannslag med klubba utföres för
att åstadkomma en hjärnskakning och åtföljes ofta slaget av en skada på
pannbenet (krossning eller brott). Härigenom åstadkommes genom tryckverkan
på hjärnan eller sönderslitning av densamma en ögonblicklig förlamning
av känsel- och rörelsecentra i stora hjärnan. Genom erfarenhet från
människan är det bevisat, att en ögonblickligt förlamande hjärnskakning är
åtföljd av medvetslöshet. Vid användning av slagapparat eller sprintskjutapparat
indrives i förra fallet medelst en klubba, i senare medelst en explosiv
laddning en sprint i stora hjärnan, och då skjutapparat eller ett vanligt
skjutvapen begagnas för bedövning av slaktdjur, skjutes en kula in i dess
hjärna.

I Sverige användas vid slakt följande metoder för de olika husdjuren: För
häst i regel skjutmetoden med ''formatorapparat’, vidare skott med gevär
eller pistol, och stundom pannslag. Nackstick eller nackslag torde numera

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

hava kommit ur bruk. För nötkreatur användas skjutmetoden med formatorapparat,
pannslag, slagapparat (undantagsvis för smärre nötkreatur) och
skäktning, för kalvar pannslag, bröststick, halsstick och skäktning. För får
och get användas pannslag, bröststick, halsstick, undantagsvis nackslag för
gumsar och bockar, samt skäktning. Till svin användas formatorskjutapparat,
slagapparat, pannslag eller bröststick. På flera av exportslakterierna
betjänar man sig av den s. k. dansk-amerikanska metoden, vilken består däri
att svinen, utan föregående bedövning, vinschas upp i ena bakbenet och
därefter avlivas genom bröststick. Vid ett stort antal exportslakterier bedövas
numera svinen före bröststicket medelst elektrisk ström. Vid slakt av
renar hava lapparna sedan urminnes tider gått så till väga, att renen infångas
med lasso, kastas omkull, vanligen på höger sida, varefter en vanlig täljkniv
stickes in mellan två revben mitt för hjärtat på vänster sida. Stick från höger
sida begagnas av en del slaktare. Renen släppes därefter i regel upp
med kniven kvarsittande i hjärtat och får så förblöda, därvid blodet samlar
sig i brösthålan. Denna renslaktmetod skulle kunna betecknas såsom den
nordlapska till skillnad från det senare tillkomna sydlapska tillvägagångssättet.
I de sydligare rendistrikten plägar man nämligen först göra nackstick
och först därefter göres med samma eller med en liknande kniv sticket i
hjärtat. Under vissa omständigheter komma visserligen även skjutvapen till
användning och framför allt nedskjutas Vildrenar’ vilka icke låta sig infångas
med lasso, men i stort sett hava de båda nyss beskrivna slaktmetoderna
ända till för kort tid sedan varit de enda här i landet brukliga. Efter
lyckade försök i Norge vintern 1922—23 har man börjat införa en så hilvida
förbättrad metod, att vid det förutgående nacksticket användes en relativt
lång och i spetsen något böjd kniv, som genom nackhålet stickes ända
in i stora hjärnan, varvid den kan nå fram till pannbenets inre yta. Fjäderfä
och speciellt höns slaktas i hushållen i regel sålunda, att huvudet avhugges
med en yxa eller annat lämpligt skärande redskap (Väckning’). Vid
hönsslakt i större skala på salutorgen i en del städer har giljotin kommit
till användning. Då många husmödrar önska att på fågel huvudet är kvarsittande,
har Väckningen’ fått på åtskilliga håll vika för andra metoder, av
vilka följande böra närmare beröras: Vid gåsslakt går man i regel så till väga,

att man med en pennkiv eller dylikt gör nackstick på vanligt sätt och
därefter låter blodet avrinna genom det uppkomna såret. Mindre brukligt
är att på halsens framsida avskära antingen samtliga halsådrorna eller ock
endast den på ena sidan, eller att sticka en kniv från gommen upp mot
skallbasen. I större hönserier tillgår slakten av höns numera vanligen sålunda,
att de stora halskärlen avskäras. Det förekommer även, att man
vrider fågelns huvud runt, ''vrider nacken av den’, varigenom ryggmärgen
skadas.

Vad halssticket, halssnittet och bröststicket samt skäktningen beträffar
utföras dessa ingrepp på djur med fullt medvetande och samtliga göra de
därför på åskådaren ett mer eller mindre motbjudande intryck. Nacksticket
oell nackslaget medföra däremot det minst oangenäma intrycket. Djuren

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

störta mycket hastigt och förbli liggande orörliga. Vid nacksticket förblir
medvetandet emellertid bibehållet, tills kvävning inträder eller genom blodavtappning
blodtomhet i hjärnan uppstår. Nacksticket är sålunda icke en
bedövningsmetod utan endast en metod att göra djuret orörligt.

I ett senare sammanhang komma närmare redogörelser att lämnas för förfaringssättet
vid svinslakt enligt den dansk-amerikanska metoden, vid skänning
och vid renslakt.

Historik.

Inledningsvis må framhållas att jag senare kommer att lämna särskilda
redogörelser för de frågor som röra den dansk-amerikanska svinslaktmetoden,
skäktningen och renslakten. Därvid komma utförligare upplysningar
att lämnas för vad som i dessa frågor förevarit.

Frågan om införande av bestämmelser mot onödigt plågande av husdjur
vid slakt har tidigare upprepade gånger varit föremål för behandling inom
riksdagen.

Redan vid 1887 års riksdag föreslogs i sådant syfte i motion (II: 80) en
ändring i 18 kap. 16 § strafflagen. Nämnda motion blev, efter att hava avstyrkts
av lagutskottet (i utlåtande nr 10), av båda kamrarna avslagen. Ej
heller vid 189i och 1895 års riksdagar väckta motioner i ämnet vunno riksdagens
bifall.

Frågan upptogs ånyo genom en vid 1896 års riksdag väckt motion (I: 30).
Riksdagen beslöt att, med bifall till det i motionen framställda yrkandet, i
skrivelse till Kungl. Majit (nr 26) anhålla, att Kungl. Majit täcktes dels låta
utröna, om och till vilken utsträckning stadganden kunde meddelas, i syfte
att vid slakt av hemdjur minsta möjliga lidande medelst förutgående bedövning
eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogades djuren, dels ock, därest
utredningen därtill föranledde, låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lagstiftning i ämnet.

Sedan i anledning av riksdagens nämnda skrivelse yttranden infordrats
från åtskilliga myndigheter, förklarade Kungl. Majit vid ärendets föredragning
den 1 februari 1901, att framställningen icke skulle till vidare åtgärd
föranleda.

Frågan var sedermera föremål för en inom andra kammaren vid 1903
års riksdag framställd interpellation.

Vid 1909 års riksdag väcktes åter motioner i ämnet (1:50 och 11:194),
varvid de yrkanden, som framförts i 1896 års riksdagsskrivelse, återupprepades.
Motionerna tillstyrktes av vederbörande utskott (första kammarens
första tillfälliga utskott, utlåtande nr 10, och andra kammarens femte tillfälliga
utskott, utlåtande nr 7) och biföllos av båda kamrarna. I den skrivelse
till Konungen (nr 152), som blev en följd av kamrarnas nyssnämnda
beslut, anhöll riksdagen, som funne giltig anledning föreligga till ett förnyande
av den utav 1896 års riksdag i ämnet gjorda framställningen, att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

täcktes Kungl. Maj:t dels låta utröna, om och till vilken utsträckning stadganden
kunde meddelas i syfte att vid slakt av husdjur minsta möjliga
lidande medelst förutgående bedövning eller på annat ändamålsenligt sätt
tillfogades djuren, dels ock, därest utredningen därtill föranledde, låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Med anledning av i riksdagen upprepade gånger uttalade önskemål örn
en utvidgning av begreppet straffbart djurplågeri, framlade Kungl. Maj:t
i proposition (nr 6) till 1921 års riksdag förslag till lag om ändrad lydelse av
18 kap. 16 § strafflagen. Enligt föredragande departementschefens i propositionen
uttalade mening borde såsom sådant anses varje handling, som kunde
betecknas som misshandel av ett djur, således varje handling, som tillskyndade
djur lidande av ej alltför obetydlig beskaffenhet och icke varit av
omständigheterna påkallad. Första lagutskottet, som behandlade propositionen,
framhöll i sitt utlåtande (nr 11) att det vore av vikt att tillse, att
varje sådan behandling av djur, som av den allmänna uppfattningen stämplades
såsom rättsstridig, komme att inrymmas under de i lagen givna straffbestämmelserna
för djurplågeri. Prövostenen på en ny lag borde enligt utskottets
mening i första hand vara, om det genom densamma bleve lättare
att beivra sådana fall av otillbörlig behandling av djur, beträffande vilkas
hänförande till straffbart djurplågeri dittills tveksamhet möjligen kunnat
råda. I enlighet med nämnda grundsatser formulerades därefter den lydelse
av paragrafen i fråga, som sedermera godkändes av riksdagen och nu gäller.

Vid 1922 års riksdag hemställdes i motion (II: 139), att den s. k. skärningen
eller slakt enligt judisk ritual skulle i allmän lag förbjudas. I sitt
av riksdagen godkända utlåtande i anledning av motionen (nr 7) hemställde
emellertid första lagutskottet, under anförande bland annat att frågan om en
särskild slaktlag vore under utredning, att motionen icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagens justitieombudsman avlät den 18 december 1922 en framställning
till Kungl. Majit angående lag om slakt.

Vid 1925 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (I: 26 och
II: 35), att riksdagen ville för sin del antaga ett inom de svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbund utarbetat, i motionerna återgivet förslag
till lag angående förfarandet vid slakt. På hemställan av första lagutskottet
(i utlåtande nr 6) anhöll riksdagen (i skrivelse nr 48), att Kungl.
Majit ville låta utröna, örn och till vilken utsträckning stadganden kunde
vara erforderliga i syfte att vid slakt av husdjur, genom föregående bedövning
eller på annat ändamålsenligt sätt, måtte förebyggas att onödigt lidande
tillfogades djuren, ävensom, därest utredningen därtill föranledde, låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

över riksdagens framställning avgåvos efter remiss utlåtanden från ett
stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Medicinalstyrelsen yttrade att det icke syntes omöjligt att formulera stadganden
i syfte att förebygga onödigt lidande vid slakt av husdjur så, att
de åtminstone vid slakt å offentliga slakthus och exportslakterier erhölle med

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

dem avsedd verkan. Däremot ställde sig styrelsen något tveksam med avseende
på bestämmelsernas effektivitet beträffande den slakt, som ägde rum
utanför dessa inrättningar. Att fall av grymhet förekomme vid slakt kunde
naturligtvis icke förnekas, och ville styrelsen därvid särskilt fästa uppmärksamheten
på det s. k. dansk-amerikanska förfarandet, vilket tillämpades
vid flertalet exportslakterier. En lag, som kunde leda till undanröjandet
av sådan grymhet, syntes sålunda högst önsklig. Denna borde dock
taga sikte icke bara på de onödiga lidanden, som borde besparas djuren, utan
även i viss män på den råhet, som vissa, kanske i realiteten nog så humana,
slaktsätt på grund av det intryck, de gjorde, kunde alstra hos slaktens utövare
och åskådare.

I utlåtandet yttrade sig styrelsen ytterligare örn den dansk-amerikanska
svinslaktmetoden samt övergick därefter till skäktningsfrågan. Utlåtandet
i denna del återgives senare i samband med den särskilda redogörelsen för
denna fråga. Styrelsen förordade lagbestämmelser med förbud att slakta
husdjur utan föregående bedövning. Det syntes dock styrelsen skäligt, att undantag
gjordes beträffande skäktningen, därvid till undvikande av onödig
grymhet vid dess verkställande borde stadgas, att den finge verkställas allenast
på offentligt slakthus, samt att djuret omedelbart efter skäktsnittets utförande
skulle bedövas i enlighet med särskilda föreskrifter som meddelades
av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen.

På grundval av den sålunda föreliggande utredningen upprättades år 1926
inom justitiedepartementet ett förslag till lag angående slakt av husdjur.

Enligt 1 § i detta lagförslag skulle vid slakt av husdjur bedövning principiellt
föregå blodets avtappande. Denna regel gällde emellertid icke undantagslöst.
Sålunda stadgades undantag i 1 § beträffande slakt av fjäderfä
och kaniner, såframt avlivandet skedde genom att huvudet hastigt skildes
från kroppen, samt i 3 § i fråga örn s. k. nödslakt eller slakt av djur, som
till följd av sjukdom eller olycksfall utan uppskov nedslaktades. Enligt 4 §
finge vidare, när särskilda omständigheter därtill föranledde, med Konungens
tillstånd och enligt de föreskrifter Konungen meddelade, slakt vid viss
slakteriinrättning verkställas utan föregående bedövning. De arter av slakt
utan bedövning, som på grund därav skulle kunna medgivas, vore enligt uttalanden
i motiveringen i främsta rummet skäktning samt svinslakt enligt den
s. k. dansk-amerikanska metoden. I övergångsbestämmelserna till lagen
stadgades slutligen, att lagen, såvitt anginge slakt av ren, skulle tillämpas
först från den dag Konungen bestämde. Tills vidare skulle sålunda renslakt
kunna fortgå som dittills utan föregående bedövning. Förutom de bestämmelser,
för vilka nu redogjorts, innehöll lagförslaget i 2 § föreskrift, att den
som självständigt förrättade slakt skulle hava uppnått 18 års ålder, varjämte
5 § stadgade en viss tillsynsplikt, då slakt verkställdes för annans räkning.
6—8 §§ innehöllo ansvars- och åtalsbestämmelser. Lagen skulle träda i
kraft den 1 januari 1928. Förslaget remitterades till lagrådet den 11 januari
1927 och torde såsom bilaga A få fogas vid statsrådsprotokollet.

Vid remissen till lagrådet yttrade departementschefen angående behovet
av en slaktlagstiftning samt lagstiftningens omfattning följande:

Kungl. Maj-.ts proposition nr 18S.

I fråga om behovet av lagbestämmelser i detta ämne ansluter jag mig till den
uppfattning, som kommit till uttryck i riksdagens och justitieombudsmannens
framställningar och nu jämväl bestyrkts av det övervägande flertalet i
detta ärende avgivna yttranden från ämbetsmyndigheter och enskilda .sammanslutningar.
Väl står det utom varje tvekan, att den ihärdiga upplysningsverksamhet,
som sedan åratal bedrivits av frivilliga krafter i djurskyddsarbetets
tjänst, på de flesta håll i vårt land vunnit avgjord framgång. På
denna väg hava slaktsätt, som kännetecknats av grymhet och råhet, i stor
utsträckning undanträngts. I folkmedvetandet har förpliktelsen till god behandling
av djuren otvivelaktigt alltmer erhållit insteg; ett erkännande härav
ligger även i de tid efter annan skärpta straffbestämmelser mot djurplågeri,
vilka upptagits i vår lagstiftning. Men knappast synes det göra till fyllest
att härutinnan helt lita till verkan av fortsatt upplysning. Utredningen ger
efter min uppfattning tydligt vid handen, att mångenstädes ännu förekommer
slakt under former, vilka det måste vara angeläget att förhindra. Där
dylika slaktsätt icke innebär straffbart djurplågeri — och i allmänhet torde
en tillämpning av 18 kap. 16 § strafflagen vara utesluten — erbjuder gällande
lagstiftning icke något medel till deras beivrande.

Det torde ligga i sakens natur, att på en allmän sammanfattning av föreskrifter
örn förfarandet vid slakt icke kunna ställas alltför höga anspråk i
fråga om fullständighet eller utformning i detaljer. En långt genomförd reglering
skulle knappast heller vara önskvärd eller lämplig. För lantbefolkningen
kunde den lätteligen bliva oskäligt betungande, och, i den mån den tilläventyrs
komme i alltför skarp motsättning till rådande bruk och vanor,
skulle den svårligen kunna alltigenom upprätthållas. En begränsning är därför
nödvändig. De förslag och uttalanden, vilka tid efter annan förekommit
i fråga örn en lagstiftning i detta ämne, sammanstämma däri, att dess väsentliga
betydelse måste ligga i genomförandet av den allmänna regeln, att vid
slakt bedövning skall föregå djurets avlivande. Att en föreskrift av detta innehåll
jämte därtill anslutna bestämmelser om straff för överträdelse böra
meddelas i form av lag synes följa av deras samband med strafflagens stadganden
örn djurplågeri. Huruvida de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas
erforderliga, böra upptagas i en dylik lag eller lämpligare utfärdas i administrativ
ordning, lärer bliva beroende av den närmare prövningen av
dessa bestämmelsers innehåll och tillämplighet.

Örn en lagstiftning av nu antytt innehåll skall komma till stånd, möter
spörsmålet, huruvida den bör erhålla giltighet beträffande husdjursslakt i
allmänhet eller om den bör vinna tillämpning endast med viss begränsning. I
1909 års skrivelse uttalade riksdagen, att det syntes tveksamt örn den ifrågasatta
lagstiftningen borde omfatta även annan slakt av husdjur än sådan, förrätlad
av deni. vilka utövade slakteriyrket såsom näring eller eljest i mera
avsevärd omfattning tillhandaginge allmänheten nied förrättande av slakt.
För min del har jag emellertid av utredningen i ärendet funnit framgå, att lagens
syfte måste komma att väsentligen äventyras, därest dess tillämplighet
skulle på angivet sätt inskränkas. Vid avfattandet av lagens bestämmelser
bör tydligen dock tillses, att dessa icke bliva onödigt betungande nied hänsyn
till s. k. hemslakt.

Vid förslagets granskning i lagrådet föranledde förslaget i sin helhet intet
uttalande av tre utav lagrådets ledamöter. En ledamot avstyrkte lagstiftningsåtgärd
som vidingen i förslagets syfte och anförde härom:

Strafflagens djurplågeriparagraf avser enligt sin lydelse och mening all sådan
behandling av djur som innefattar uppenbar grymhet. Det är sålunda
ovivelaktigt, och förutsättes även i förslaget, att paragrafen sträcker sig järn -

Kungl. Maj:ts proposition nr LSS.

väl till uppenbar grymhet vid slakt. Vad såsom sådant är att betrakta måste
tydligen vara beroende bl. a. av föreställningssättet hos gemene man i den ort
där slakten sker. Det straffbara djurplågeriets område vidgas utan lagändring,
i den mån känslan av att djuret bör vara fredat för allt onödigt lidande
blir mera utbredd och fördjupad. Att den allmänna uppfattningen alltjämt
gynnsamt påverkas i sådan riktning, genom djurskyddsföreningarnas i mycket
berömvärda strävanden och genom annan upplysningsverksamhet, bestyrkes
av utredningen. Vid dessa förhållanden måste man ställa sig betänksam mot
ett sådant ingripande i den naturliga utvecklingen som en strafflagstiftning
vid sidan av djurplågeriparagrafen innebär. Betänkligheterna okas, när man
ser till de principer varpå det nu remitterade förslaget är byggt. Kriminaliseringen
avser egentligen blott att inskärpa nödvändigheten av att djuret bedövas
omedelbart innan blodet avtappas. Sålunda lämnas därhän exempelvis
det synnerligen svåra lidande som, efter vad det säges, åsynen av pågående
slakt vållar de djur vilka i slakthus vänta på sitt eget avlivande. Vad vidare
angår de tre mest uppmärksammade och brukliga arterna av slakt utan föregående
bedövning, så visar utredningen att skäktning smet oden numera utövas
blott under sådana former att någon anmärkning icke är att göra; renslakten
skill få fortgå som hittills; och även den dansk-amerikanska metoden för
svinslakt anses kunna vara förtjänt av att fortfarande få tillämpas. När härtill
kommer att, såsom detaljgranskningen torde giva vid handen, den närmare
utformningen av en lag enligt förslagets grunder icke är utan sina
vanskligheter, finner jag mig, under erkännande av förslagets ganska måttfulla
läggning, böra avstyrka att lagstiftningsåtgärd i dess syfte vidtages. Skulle
dock något anses böra göras, torde ett förtydligande av djurplågeriparagrafen
vara det lämpligaste.

Sedan det till lagrådet remitterade förslaget inom justitiedepartementet
undergått omarbetning beträffande vissa detaljer, föreslog Kungl. Majit genom
proposition tili 1927 års riksdag (nr 85) riksdagen att antaga det sålunda
omarbetade förslaget. Förslaget torde såsom bilaga B få fogas vid statsrådsprotokollet.

Därvid yttrade departementschefen till bemötande av vad som anförts av
en ledamot i lagrådet:

En av lagrådets ledamöter har funnit sig böra avstyrka, att lagstiftningsåtgärd
vidtages i det föreliggande förslagets syfte. Såvitt till stöd för denna
uppfattning åberopats, att för syftets vinnande särskild lagstiftning icke skulle
vara erforderlig, tillåter jag mig hänvisa till vad föredragande departementschefen
härutinnan anfört vid remissen till lagrådet. Då vidare såsom en anmärkning
mot förslagets principer framhållits, att ’i förslaget lämnas därhän
exempelvis det synnerligen svåra lidande som, efter vad det sägs, åsynen av
pågående slakt vållar de djur vilka i slakthus vänta på sitt eget avlivande’,
torde häremot kunna göras gällande, att det sålunda åberopade förhållandet,
vilket även bland de å området särskilt sakkunniga lärer vara i hög grad
omtvistat, utgör en alltför oviss faktor för att kunna öva inflytande på frågan
örn en lagstiftning i ämnet. Förslagets ståndpunkt i fråga örn renslaklen
synes icke vara uttryckt allenast därmed att ''renslakten skall få fortgå som
hittills’. I princip innebär förslaget icke något undantag för denna slakt; det
har blott ansetts angeläget, att lagen härutinnan icke erhåller tillämpning tidigare
än sådant med hänsyn till de lokala förhållandena kan vara lämpligt.
Vad angår den dansk-amerikanska svinslaktmetoden torde av departementschefens
yttrande hava framgått, att den eftergift av bedövningstvånget, till
vilken lagen skulle lämna möjlighet, helt och hållet beror av de svårigheter
för fläskexporten, vilka antagits kunna följa av tvångets genomförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

I anledning av propositionen väcktes vissa motioner. En av dessa innehöll
yrkande om att 4 § i lagförslaget måtte utgå och i dess ställe, eller såsom
tillägg till 1 §, införas en bestämmelse angående den judiska slaktmetoden
i huvudsaklig överensstämmelse med ett i propositionen omförmält, av
styrelsen för veterinärhögskolan framlagt förslag, enligt vilket i lagen borde
intagas föreskrift därom att slaktdjuret städse skulle bedövas omedelbart
efter skäktsnittets utförande.

Första lagutskottet yttrade (i utlåtande nr 31):

1925 års riksdags skrivelse åsyftade att vinna klarhet rörande kvarstående
missförhållanden vid slakt av husdjur samt de åtgärder, som för deras avhjälpande
kunde vara erforderliga. Departementschefen har funnit slakt
mångenstädes förekomma under former, vilka det måste vara angeläget att
förhindra, och för sådant ändamål föreslagit lagstiftningsåtgärder, som i
främsta rummet avse införande av bedövningstvång vid slakt. Utskottet har
emellertid för sin del icke känt sig övertygat därom, att för djuren plågsamma
slaktsätt alltjämt tillämpas i sådan omfattning, att för deras avskaffande
en lagstiftning av föreslagen art är nödvändig. Den upplysningsverksamhet
rörande lämpliga slaktmetoder, som bedrivits under en lång följd av år, har
obestridligen krönts med stor framgång, och det lärer finnas anledning antaga,
att de ur djurskyddssynpunkt mindre tilltalande slaktsätt, som ännu
på sina håll tillämpas, skola efter hand frivilligt uppgivas. Givetvis skulle
det vara av betydelse för påskyndandet av denna utveckling, därest en väl
avpassad lagstiftning å området läte sig genomföras. Emellertid möta betydande
svårigheter att på ett tillfredsställande sätt i lag reglera de motsatta
intressen, som här göra sig gällande, och det nu framlagda förslaget synes
utskottet bära ett tydligt vittnesbörd härom.

Sålunda skall förslagets huvudregel örn bedövningstvång icke gälla de tre
mest uppmärksammade och brukliga arterna av slakt utan bedövning, nämligen
renslakten, skäktningen och svinslakt enligt den dansk-amerikanska metoden.
Visserligen skulle renslakten blott tills vidare få fortgå som hittills och
de båda andra slaktmetoderna få utövas allenast vid viss slakteriinrättning
samt efter Konungens tillstånd och enligt de föreskrifter Konungen meddelar,
men även med dessa sålunda begränsade eftergifter måste dock enligt utskottets
mening lagens syfte väsentligen förfelas. Vidare synes det mindre tillfredsställande
och i viss mån inkonsekvent att medgiva slakt utan bedövning
i stor skala å slakteriinrättning men förbjuda en sådan metod vid hemslakt.
Ej heller torde det vara lämpligt att i Kungl. Majtts hand lägga avgörandet
om ett visst slaktsätt bör tillåtas eller ej.--------■ -— ---

Såsom allmänt är känt, har skäktningen sedan urminnes tider utövats av
judarna och äger för dem religiös innebörd. Ett förbud mot detta slaktsätt
skulle därför helt visst, såsom även i inkomna yttranden från ledande judiskt
håll erinrats, komma att utav en avsevärd del av de mosaiska trosbekännarna
inom landet uppfattas som ett upphävande av hittills åtnjutna rättigheter och
som en kränkning av deras på sekelgammal tradition grundade religiösa föreställningssätt.
Härmed vill utskottet givetvis icke hava sagt, att hänsynen till
en folkgrupps religiösa uppfattning bör drivas så långt, att staten uraktlåter
att inskrida mot en ritus, även örn den innebär en kränkning av landets lagar
eller för befolkningens stora flertal framstår såsom sårande för den sedliga
känslan. Allenast det vill utskottet framhålla, att, innan eli inskridande sker,
sådana omständigheter skola visas föreligga, all ett dröjsmål från statens sida
icke kan försvaras. Men på den utredning, som Dittills i detta ärende förebragts,
är ulskottet icke berett att föreslå ovillkorligt förbud mot den judiska

Kungl. Maj.ts proposition nr 18S.

slaktmetoden. Det lärer för övrigt kunna tagas för givet, att judarna med hänsyn
till den uppmärksamhet, som skäktningen väckt under de senare åren,
skola låta sig angeläget vara att tillse, att några berättigade anmärkningar ej
kunna riktas mot skäktningen vare sig beträffande förberedelserna till slakten
eller själva avlivandet av djuret.

Ej heller finner utskottet sig kunna förorda det motionsvis framförda förslaget
att i lagen under visst villkor tillstädja skäktningen. Ett sådant medgivande
skulle enligt utskottets åsikt verka stötande, då därigenom legaliserades
en slaktmetod (blodavtappning utan föregående bedövning), som för
landets övriga medborgare vid äventyr av straff bleve förbjuden.

Beträffande frågan, huruvida den dansk-amerikanska svinslnktmetoden innebär
onödigt lidande för djuren, uttalas olika meningar i de i ärendet avgivna
yttrandena. Användningen av denna metod uppges bero därpå, att obligatorisk
bedövning av alla slaktdjur skulle förorsaka sådana tekniska eller
ekonomiska svårigheter för slakterierna, att en föreskrift därom bleve svår
att tillämpa, samt att fläsket efter obedövade djur vore mera hållbart och
vitare i utseendet än efter bedövande, vilka omständigheter vore av stor betydelse
för exporten på England. Beträffande dessa hinder för den danskamerikanska
melodens utbytande mot bedövningsslakt har departementschefen
yttrat, att utredningen knappast syntes giva vid handen, att ett dylikt utbytande
skulle för de slakteriinrättningar, där metoden vore i bruk, kunna i
och för sig medföra några mer avsevärda olägenheter av ekonomisk eller
teknisk art. Däremot torde det, enligt vad departementschefen vidare anfört,
icke för närvarande kunna med säkerhet bedömas, huruvida ett förbud mot
metodens användande skulle, såsom det gjorts gällande, kunna medföra en
ogynnsam verkan med hänsyn till exporten av fläsk till England. Att härav
påkallades en viss varsamhet syntes departementschefen obestridligt, även
örn det icke torde kunna ifrågakomma att i lagen fastställa ett undantag för
dessa slakteriinrättningar. Vid nu angivna förhållanden kan utskottet icke
ansluta sig till införande av förbud mot denna slaktmetod.

Utskottet uttalade därefter, att utskottet såsom av det nu återgivna framginge
icke kunde tillstyrka lagförslaget. Efter det utskottet undersökt frågan
om lämpligheten att stödja strävandena efter mildare slaktmetoder genom
en ändring av den allmänna djurplågeriparagrafen, 18 kap. 16 § strafflagen,
förordade utskottet en ändring av denna paragraf av innehåll, att till de i
paragrafen angivna exemplen å djurplågerihandlingar fogades orden: ''sådant
förfarande vid slakt, att onödigt lidande tillfogas djuret’. Utskottet hemställde
sålunda, att propositionen måtte av riksdagen lämnas utan bifall samt
att riksdagen måtte för sin del antaga utskottets förslag till ändrad lydelse
av 18 kap. 16 § strafflagen.

Vid utskottets utlåtande funnos fogade reservationer, nämligen dels av två
ledamöter med yrkande att propositionen måtte bifallas, dels av en ledamot
med yrkande att propositionen måtte bifallas med den ändring att lagförslagets
4 § (innefattande möjlighet till dispens från bedövningstvånget) måtte
uteslutas, dels ock av en ledamot utan angivet yrkande.

Vid frågans företagande till behandling i kamrarna, stannade dessa i olika
beslut, i det att första kammaren biföll propositionen i oförändrat skick under
det att andra kammaren biföll propositionen med den ändring, att 4 §
i lagförslaget uteslöts och vissa därav föranledda jämkningar i förslaget vidtogos.
Då sammanjämkning icke kom till stånd, förföll frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Vid 1928 års riksdag väcktes fyra motioner (I: 36 samt II: 118, 195 och
293) med yrkanden av innebörd, att det av Kungl. Maj:t för 1927 års riksdag
framlagda förslaget till slaktlag måtte, med vissa ändringar, antagas av
riksdagen. I alla motionerna föreslogs den ändringen i Kungl. Maj:ts förslag,
att 4 §, innehållande regler örn dispens från bedövningstvånget, måtte
uteslutas och därav föranledda formella jämkningar vidtagas. Första lagutskottet
anförde i sitt utlåtande i anledning av motionerna (nr 12):

Enligt utskottets mening bör en slaktlag icke komma till stånd, så framt
icke huvudregeln i en dylik lag, nämligen örn skyldighet att bedöva slaktdjuren
före blodavtappningen, kan — frånsett fjäderfä och kaniner samt renslakten,
där särskilda förhållanden råda — göras undantagslös. I motionerna
har också föreslagits införande av bedövningstvång i den utsträckning,
som nu nämnts. Med den uppfattning, utskottet sålunda har angående
förutsättningen för en slaktlags införande, har utskottet i första hand
att taga ställning till frågan, om förbud nu kan stadgas mot de två mest
uppmärksammade och brukliga arterna av slakt utan bedövning, nämligen
skäktning samt svinslakt enligt den dansk-amerikanska metoden. Vid den
förnyade prövning, som utskottet ägnat denna fråga, har utskottet icke
kommit till annan uppfattning än den utskottet företrädde 1927. Utskottet
kan sålunda icke för närvarande förorda förbud vare sig mot skärningen
eller svinslakten enligt nyssnämnda metod utan anser det lämpligast att
avvakta en lägligare tidpunkt för ett dylikt förbud. Till stöd därför åberopar
utskottet de skäl, som av utskottet anfördes vid 1927 års riksdag.

I fortsättningen av sitt utlåtande yppade utskottet bland annat farhågor
för att ett förbud mot den dansk-amerikanska svinslaktmetoden skulle innebära
en allvarlig rubbning av avsättningsmöjligheterna för svenskt fläsk
samt anförde vidare:

Då utskottet intager nu angivna ståndpunkt till frågan om meddelande av
förbud mot skäktning och slakt enligt den dansk-amerikanska metoden, anser
utskottet sig emellertid böra framhålla, att förändrade förhållanden givetvis
kunna, måhända inom jämförelsevis kort tid, föranleda ett annat bedömande.
Utskottet syftar i främsta rummet på möjligheten av sådana tekniska
framsteg beträffande bedövningsmetoderna eller andra anordningar vid slakten,
att motståndet mot djurens bedövande ej skall framträda med sådan
styrka som nu. Uteslutet är väl ej heller, att det mindre stränga åskådningssätt
hos judarna, vartill tecken icke saknats, så småningom mera allmänt
skall göra sig gällande. Och även i England kan en förändring inträda
i den nu rådande uppfattningen angående fläsk, som härrör av djur,
vilka slaktats i bedövat tillstånd. Att märka vore ock, att frågan örn införande
i Sverige av förbud mot skäktning eller slakt enligt den dansk-amerikanska
metoden givetvis skulle komma i annat läge, därest i utländsk lagstiftning
dylikt förbud mera allmänt bleve infört.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört hemställde utskottet, att
motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Reservationer
anfördes av tre ledamöter till förmån för motionerna samt av en ledamot
med avseende å motiveringen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1930 års riksdag framställdes inom andra kammaren en interpellation
i ämnet, vilken emellertid icke1 blev vid riksdagen besvarad.

1 en den 12 november 1930 dagtecknad skrivelse anhöllo nordiska djurskyddsföreningens
styrelse, djurvännernas nya förening och svenska all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 18S.

manna kvinnoföreningen till djurens skydd hos Kungl. Majit om framläggande
för 1931 års riksdag av förslag till lag om ovillkorlig och fullständig
bedövning av slaktdjur före blodavtappningen.

Vid 1931 års riksdag väcktes en motion (11:44), i vilken hemställdes att
riksdagen måtte antaga ett förslag till slaktlag, i det avseendet avvikande
från det av Kungl. Majit vid 1927 års riksdag framlagda lagförslaget att 4 §
uteslutits och därav föranledda formella jämkningar vidtagits. Såväl skärningen
som den dansk-amerikanska svinslaktmetoden skulle alltså förbjudas.

I avgivet utlåtande (nr 6) i anledning av motionen anförde första lagutskottet,
bland annat:

Utskottet vore av den uppfattningen, att en slaktlag med bedövningstvång
svårligen kunde komma till stånd i vårt land, om lagen icke innebure
ovillkorligt förbud jämväl mot de båda mest uppmärksammade och brukliga
arterna av slakt utan bedövning, nämligen skärning samt svinslakt
enligt den dansk-amerikanska metoden. Kraven på en slaktlag vore åtminstone
numera huvudsakligen föranledda just av opinionen mot dessa slaktsätt
och det torde icke vara försvarligt att tillåta någondera av dessa metoder,
örn man för andra fall läte slakt utan bedövning drabbas av straff.
Emellertid kunde utskottet icke förorda ett omedelbart förbud mot nämnda
slaktsätt. I fråga örn svinslakten enligt den dansk-amerikanska metoden
ansåge utskottet ovisst, om icke ett förbud mot detta slaktsätt skulle kunna
skada var fläskexport till England, och funne utskottet denna ovisshet — i
all synnerhet under rådande tryckta tider för jordbruket — utgöra vägande
skäl mot att införa ett dylikt förbud. En på officiell väg föranstaltad opartisk
undersökning om slaktsättets betydelse för exporten syntes emellertid
vara av största intresse. Utskottet hade särskilt uppmärksammat, alt England
enligt uppgift importerade åtskilligt fläsk från Holland, i vilket land
bedövningstvång vid svinslakt vöre gällande. Spörsmålet huruvida fläskets
hållbarhet kunde röna inverkan av slaktsättet borde också vid en utredning
kunna på auktoritativt sätt besvaras. Vidare ville utskottet, särskilt i anledning
av det ofta framkomna påståendet att ett förbud i vårt land mot
detta slag av svinslakt skulle kunna av de danska fläskexportörerna utnyttjas
i konkurrenssyfte, uttala önskvärdheten av att vid en utredning av denna
fråga kontakt söktes med den danska regeringen. En utredning av ifrågavarande
slag borde tydligen omfatta icke blott nu berörda spörsmål. Vad
särskilt anginge skärningen påkallades ett förnyat övervägande av hithörande
frågor bland annat därav, att förbud mot detta slaktsätt nyligen införts
i Norge och Bajern, under det att sådant förbud enligt en i 1927 års
proposition lämnad uppgift då icke varit gällande i annat europeiskt land
än Schweiz. Det norska skäktningsförbudet hade enligt vad utskottet inhämtat
medfört en icke obetydlig export till Norge av skäktat kött från vissa
firmor i Sverige, som här dreve handel med dylikt kött. Ett närmare studium
av skäktningsförbudets verkningar i nämnda länder och av judarnas
ställning till dessa förbud bleve givetvis av stort intresse för vårt land. Först
sedan en allsidig utredning med beaktande bland annat av nu anförda synpunkter
kommit till stånd, syntes det möjligt att fatta definitiv ståndpunkt
till frågan om bedövningsvång vid slakt borde införas i vårt land.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Maj :t ville skyndsamt föranstalta om ytterligare utredning
rörande behovet av och möjligheterna för ett införande i Sverige av bedövningstvång
vid slakt av husdjur ävensom för riksdagen framlägga de förslag,

Kungl. Maj.-ts proposition nr ISS. 15

vartill utredningen kunde giva anledning. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Med föranledande härav anbefallde Kungl. Maj:t lantbruksstyrelsen att
verkställa utredning angående de ekonomiska verkningarna av ett införande
i Sverige av bedövningstvång vid slakt av husdjur.

I avgivet yttrande den 28 september 1931 anförde lantbruksstyrelsen bland
annat:

Erfarenheten från Norge gåve vid handen, att införandet av lagbestämmelser,
som förhindrade den för judarna ritualenliga slaktmetoden (skäktningen),
kunde få till följd, att den judiska befolkning, som holle på sin
ritual, förläde slakt och därmed också inköp av kött till annat land. Bedövningstvångets
införande i Norge hade sålunda medfört, att ritualenlig slakt
för Norges räkning förlagts till Sverige. Detta åter hade ur ekonomisk synpunkt
medfört en ökad köttimport till Norge. Huru stor denna ökning vore,
hade det icke varit lantbruksstyrelsen möjligt att utröna. Om också nämnda
importökning icke syntes kunna uppskattas till mer än några tiotal ton kött
per år, saknade den dock icke under nuvarande tryckta avsättningsförhållanden
för kött sin betydelse. Skulle nu Sverige införa bestämmelser som omöjliggjorde
dylik ritualenlig siaktning, komme givetvis denna slakt för norsk
räkning att förläggas till annat land, där sådan siaktning vore tillåten. Av
större betydelse syntes emellertid vara, att erfarenheten från Norge gåve anledning
till förmodan, att den ritualtrogna judiska befolkningen i Sverige,
därest slakt enligt skäktningsmetoden förbjödes inom Sverige, komme att
förlägga sin slakt till andra länder, där sådan slakt vore tillåten. Den ekonomiska
betydelsen härav kunde givetvis icke siffermässigt belysas, men
med säkerhet torde kunna antagas, att importen av ritualenligt slaktat kött,
därest den finge obehindrat fortgå, komme att lända den svenska köttproduktionen
till skada.

Ur de synpunkter, lantbruksstyrelsen hade att tillvarataga, syntes därför
eventuella åtgärder, som hindrade skäktning inom Sverige, böra föranleda
övervägande av samtidigt införande av importförbud för kött, som slaktats
enligt skäktningsmetoden. Sådant förbud syntes nämligen få anses innebära
en gärd av rättvisa mot svenska näringsutövare och betraktas som en naturlig
följd av bestämmelser örn införande av bedövningstvång vid slakt. Att
medgiva användning av skäktat kött men förbjuda själva slaktningssättet,
stöde i strid mot annars på näringsområdet tillämpade principer.

Lantbruksstyrelsen övergick därefter till frågan örn förbud mot svinslakt
utan bedövning. Efter att hava framlagt viss utredning till belysande av frågan
uttalade styrelsen, att det syntes styrelsen som örn med ett slutgiltigt
ställningstagande till frågan om införande av bedövningstvång vid slakt av
husdjur borde få anstå i avvaktan på dels resultatet av pågående försök med
bedövning av svin medelst elektricitet, dels ock närmare upplysningar angående
engelska baconimportörers ställning till nämnda bedövningsmetod.

Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 27 januari 1933 avskrevs därefter 1931
års riksdagsskrivelse från vidare behandling.

Vid 1934 års riksdag väcktes två motioner i förevarande ämne. I den ena
motionen (I: 12) hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära lag
örn humanitära bestämmelser om slakt, inbegripet förbud mot den judiska
skäktningen. I den andra motionen (II: 1) hemställdes, i syfte att straffbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

lägga den judiska skäktningen, att riksdagen måtte besluta att i 18 kap. 16 §
strafflagen, djurplågeriparagrafen, måtte bland exemplen på straffbelagt
djurplågeri upptagas ''sådant förfarande vid slakt, att onödigt lidande tillfogas
djuret’. *

Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande i anledning av motionerna (nr
34), att frågan örn humanitära bestämmelser angående slakt torde få anses
ha, sedan lantbruksstyrelsen avgivit sitt nyssnämnda utlåtande, kommit i ett
i viss mån förändrat läge. Sålunda hade bland annat i England år 1934 trätt
i kraft en lag som i stor utsträckning stadgar bedövningstvång vid slakt av
husdjur, därvid dock vissa undantagsbestämmelser meddelats i fråga om den
judiska skäktningen. Enligt vad utskottet vidare inhämtat torde därjämte
den elektriska bedövningsmetod, som omnämnts av lantbruksstyrelsen, ha
utexperimenterats och i viss utsträckning kommit till praktisk användning
såväl i Sverige som Danmark. Utskottet, som i förevarande fråga hyste samma
uppfattning som det uttalat år 1931, hemställde på grund av vad som anförts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville låta återupptaga utredningen rörande behovet av och möjligheterna för
ett införande i vårt land av bedövningstvång vid slakt av husdjur ävensom
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Såsom inledningsvis redan nämnts, avlät därefter riksdagen skrivelse till
Kungl. Maj :t av nu angivna innehåll.

över riksdagens skrivelse avgåvos efter remiss utlåtanden av medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen. Med dessa utlåtanden överlämnades yttranden
av veterinärdirektören vid Malmö stads offentliga slakthus E. Osberg, Sveriges
slakteriförbund förening u. p. a., Sveriges fjäderfäavelsförening och
aktiebolaget Svenska kronkaniner.

I sitt yttrande hemställde medicinalstyrelsen — efter att hava lämnat vissa
upplysningar angående slakt med föregående elektrisk bedövning, för vilka
skall i andra sammanhang redogöras — att Kungl. Majit täcktes vidtaga åtgärder
för att lagbestämmelser angående förfarande vid slakt måtte utfärdas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad styrelsen föreslagit i sitt tidigare
omnämnda utlåtande över 1925 års riksdagsskrivelse.

För det vid medicinalstyrelsens utlåtande över 1934 års riksdagsskrivelse
fogade yttrandet av veterinärdirektören vid Malmö stads offentliga slakthus
E. Osberg skall redogöras i det följande vid behandlingen av utredningen i
frågan om den dansk-amerikanska svinslaktmetoden.

Lantbruksstyrelsen anförde i sitt utlåtande över 1934 års riksdagsskrivelse,
att de synpunkter, som tidigare föranlett styrelsen att, oaktat styrelsens förståelse
för önskemålen om humanare slaktmetoder, ställa sig tveksam rörande
möjligheten av ett omedelbart genomförande av bedövningstvång vid slakt,
icke längre förelåge sedan erfarenheten lärt, att bedövning med numera förefintliga
metoder utan olägenhet kunde genomföras för såväl svin som fjäderfä
och kaniner. Ur de synpunkter styrelsen hade att företräda funne styrelsen
sig under sådana förhållanden icke hava något att erinra mot att bedövningstvång
infördes vid slakt av husdjur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Sveriges slakteriförbund yttrade att förbundet för sin del icke hade något
att erinra mot antagandet av en lag om bedövningstvång vid slakt, sedan numera
en metod för bedövning av svin medelst elektricitet blivit utexperimenterad
och befunnits vara praktiskt användbar.

Sveriges fjäderfäavelsförening hade intet att erinra mot antagandet av en
sådan lag, varom vöre fråga, under förutsättning att den numera vanligaste
slaktmetoden för fjäderfä — genom bedövande slag över hjässan — komme
att vara tillåten även efter genomförandet av lagen.

Aktiebolaget svenska kronkaniner framhöll att enligt den standardiserade
slaktmetoden för kaniner dessa djur redan nu bedövades före blodets avtappande.
Vidare yttrade bolaget att en lag, som föreskreve att huvudet skulle
skiljas från kroppen vid slakt av kaniner, skulle omöjliggöra export av dylikt
kött, då nämligen de utländska köparna allmänt krävde att kaninens huvud
kvarsutte vid kroppen.

I en den 15 januari 1935 till justitiedepartementet inkommen skrivelse hemställde
svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd, med instämmande
av nordiska djurskyddsföreningen, att Kungl. Majit täcktes föreslå
en lag angående slakt av husdjur i huvudsaklig överensstämmelse med det
av Kungl. Majit för 1927 års riksdag framlagda lagförslaget efter uteslutande
av dess 4 §.

Frågan örn införande av en särskild slaktlag var föremål för uppmärksamhet
jämväl vid 1935 drs riksdag. I utlåtande (nr 13) i anledning av motioner
angående djurplågeri, i vilket första lagutskottet hemställde om skrivelse till
Kungl. Majit med anhållan, att Kungl. Majit ville med beaktande av vad utskottet
i utlåtandet anfört föranstalta om utredning angående en särskild lag
om djurskydd och vad därmed ägde samband, uttalade nämligen utskottet,
att utskottet ville med styrka framhålla, att den utredning som utskottet
föreslagit icke borde fördröja framläggande av förslag till lag om slakt, vilket
torde kunna förväntas till nästföljande riksdag. Utskottets hemställan
bifölls av kamrarna, varefter skrivelse i ämnet (nr 61) avläts till Kungl.
Majit.

Sedan de i det föregående nämnda utlåtandena över 1934 års riksdagsskrivelse
inkommit, upprättades år 1935 inom justitiedepartementet ett utkast
till lag om slakt av husdjur, allenast så till vida avvikande från det av
Kungl. Majit för 1927 års riksdag framlagda lagförslaget, som 4 § i sistnämnda
förslag saknade motsvarighet i utkastet och därav föranledda formella
jämkningar vidtagits samt straffbestämmelsen jämkats med hänsyn till 1931
års lagstiftning om dagsböter. Efter remiss hava utlåtanden över utkastet avgivits
av styrelsen för vcterinärliögskolan med överlämnande av yttrande av
veterinärhögskolans lärarekollegium, statens jordbruksnämnd med överlämnande
av yttrande av Sveriges slakteri!örbund förening u. p. a., föreningen
svenska städers offentliga slakthus samt föreståndarna för mosaiska församlingarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö med överlämnande av yttrande
av rabbinerna vid nämnda församlingar ävensom, såvitt utkastet avser slakt
av ren, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 188. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

vilka bifogat yttranden av lappfogdarna i Jämtlands och Västerbottens län
samt länsveterinärerna i Västerbottens och Norrbottens län. Yttranden i ärendet
hava senare under åren 1935—1937 avgivits jämväl av de svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbund, styrelsen för svenska allmänna kvinnoföreningen
till djurens skydd, nordiska djurskyddsföreningen samt av rabbinerna
vid de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Lärarekollegiet vid veterinärhögskolan har tillstyrkt utkastet med uttalande
likvisst av ett önskemål beträffande renslakt, vilket skall omnämnas i det
följande vid redogörelsen för renslaktfrågan. Två ledamöter av kollegiet
hava anmält i viss mån avvikande mening, såsom närmare skall omtalas i
den följande redogörelsen beträffande skäktningsfrågan.

Styrelsen för veterinärhögskolan Ilar likaledes tillstyrkt lagutkastet, ehuru
med en erinran beträffande skärningen vilken skall beröras då i det följande
närmare redogöres för denna fråga. En ledamot av styrelsen har helt anslutit
sig till kollegiets mening.

Statens jordbruksnämnd har i sitt yttrande givit tillkänna, att med hänsyn
till de intressen nämnden hade att företräda anledning till erinran mot utkastet
icke syntes föreligga. I ett av nämnden infordrat yttrande har Sveriges slakteriförbund
förening u. p. a. meddelat, att utkastet icke föranledde någon
erinran från föreningens sida.

Föreningen svenska städers offentliga slakthus har intet att erinra angående
lagutkastet utan tillstyrker det livligt. En av föreningen samtidigt gjord
erinran omtalas i det följande vid redogörelsen för utredningen angående den
dansk-amerikanska svinslaktmetoden.

Utlåtandena av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län samt de vid dessa utlåtanden fogade yttrandena av lappfogdarna i Jämtlands
och Västerbottens län ävensom länsveterinärerna i Västerbottens och
Norrbottens län behandlas i det följande i samband med redogörelsen för renslaktfrågan.

Redogörelse för utlåtandena av rabbiner och föreståndare i mosaiska församlingar
lämnas i den följande redogörelsen för utredningen i skäktningsfrågan.
Där omtalas likaledes skrivelserna från de svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbund och styrelsen för svenska allmänna kvinnoföreningen
till djurens skydd; ett uttalande i den förstnämnda skrivelsen återgives
i samband med utredningen i renslaktfrågan.

Slutligen må anmärkas att chefen för justitiedepartementet vid 1936 års
riksdag besvarade en till honom inom andra kammaren framställd interpellation
i ämnet.

Utländsk rätt.

Här må lämnas en kort översikt över bestämmelser angående slakt, vilka
äro meddelade eller föreslagna i vissa främmande länder.

I Danmark saknas allmänna bestämmelser rörande förfarandet vid
slakt. Emellertid beröres slakten i ett par stadganden uti Lov örn Vrem

Kungl. Majlis proposition nr ISS.

for Dyr den 17 maj 1916. Sålunda föreskrives däri, att den som gjort
sig skyldig till grov misshandel av djur kan för viss tid eller för alltid dömas
förlustig rätten att utföra slakt. Vidare stadgas, att föreskrifter angående
bland annat slakt av djur kunna meddelas av vederbörande regeringsdepartement
eller i polisförordningar. Överträdelse av sådana föreskrifter straffas
då på samma sätt som förseelse mot polisförordning, där ej gärningen förskyller
strängare straff. Regler angående slakt hava ock meddelats i avseende
å de flesta offentliga slakthus. För det offentliga slakthuset i Köpenhamn
gäller bland annat, att alla större slaktdjur, innan slakt äger rum.
skola av därför särskilt utbildade personer bedövas genom skott. Härifrån
kan undantag medgivas endast med magistratens tillåtelse. Kalvar och får
skola bedövas medelst en mindre klubba av viss beskaffenhet. Andra apparater
må användas endast efter särskilt medgivande. Slakt efter judisk ritual
får emellertid tillsvidare äga rum utan bedövning. Enligt uppgift innehålla
även för andra offentliga slakthus meddelade föreskrifter i huvudsak samma
regler.

I Finland utfärdades den 14 april 1934 en lag om djurskydd. Enligt denna
skall vid slakt av husdjur djuret bedövas omedelbart före blodets avtappande.
Där religiösa skäl sådant påkalla, är det likväl enligt lagen tillåtet
att i slaktinrättning, som godkänts av lantbruksministeriet, slakta även sålunda,
att djuret omedelbart efter blodkärlens hastiga avskärande bedövas,
varvid inrättningens djurläkare likväl bör personligen närvara och övervaka
siaktningen. Bedövning må, enligt lagen, ej heller krävas, då djur i anledning
av plötslig sjukdom eller olycksfall måste ofördröjligen avlivas och för bedövning
erforderliga medel ej finnas till hands. Något undantag från bedövningstvånget
göres icke för renslakt; någon effektiv kontroll över bestämmelsernas
efterlevande på denna punkt kan dock enligt uppgift ej ske. Närmare
bestämmelser angående tillämpning av lagen har lämnats i en särskild
förordning.

Denna förordning, som är utfärdad den 25 maj 1934, innehåller bland annat
följande. Slakt av husdjur verkställes så, att djuret ej i onödan åsamkas lidande.
Innan slakten vidtager, bär djuret bedövas genom slag i pannan
med lämpligt redskap eller medelst skott genom pannan i hjärnan eller
med användande av slaktmask eller av elektrisk bedövning på av lantbruksministeriets
veterinäravdelning godkänt sätt. Fjäderfä må avlivas genom
att halsen hastigt avskäres med ett vasst redskap eller, sedan djuret bedövats
medelst slag i huvudet, genom att endera halsådrorna öppnas eller kniven
drives genom gommen in i hjärnan och ådrorna bakom svalget därefter
öppnas.

Påkalla religiösa skäl speciellt slaktsätt, bör beaktas bland annat, att slakten
sker endast i slaktinrättning som godkänts av lantbruksministeriets veterinäravdelning
eller, i fråga om slakt av fjäderfä, i för ändamålet godkänd avdelning
av sådan slaktinrättning eller under uppsikt av hälsovårdsnämnden
i särskilt av nämnden godkänt rum, att då slakten sker i slaktinrättning eller
dess avdelning, inrättningens köttkontrollör är närvarande vid slakttillfället,
att djuret för kullkastning landes med hållbar mjuk rem eller med
rep, att kullkastningen sker skickligt och med skonsamhet på ett tillräckligt
stort mjukt underlag, varvid bör tillses, att djurets huvud ej slår mot golvet,
att för kullkastning av djuret jämväl kan användas av lantbruksministeriets
veterinäravdelning godkänd särskild anordning, att avskärandet av halsådrorna
verkställes av däri förfaren och av vederbörande andlig myndighet
godkänd person, som bör vara redo och tillstädes redan när djuret bindes,
att halsådrornas avskärande verkställes med så vasst redskap som möjligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

och snabbt och genast efter det djuret kullkastats, samt att djuret omedelbart
efter det halsådrorna avskurits bedövas antingen nied skjutapparat eller
medelst slag i pannan eller, i fråga örn fjäderfä, i huvudet, eller ock genom
begagnande av för ändamålet godkänd elektrisk anordning. Slakt må utföras
endast av däri förfaren eller utlärd person, som uppnått minst 21 års
ålder. Dock må till slaktarlärling antagas person, som fyllt 18 år. Yrkesmässig
slakt skall, där ej djur i anledning av plötslig sjukdom eller olycksfall
måste pä ort och ställe nedslaktas, utföras i slaktinrättning eller i annat
avstängt rum, som av vederbörande hälsovårdsmyndighet för ändamålet godkänts.
Privat slakt bör verkställas på en för ändamålet lämplig avskild plats.
Under pågående slakt få husdjur icke hållas avvaktande på platsen för slakten
och obehöriga personer må ej närvara. Hund, katt ävensom pälsdjur,
som vårdas å sluten plats eller i koppel, må, där det ej medelst bedövningsmedel
bragts i medvetslöst tillstånd, dödas antingen medelst slag i huvudet
eller skott i hjärnan eller genom användande av hastigt dödande gift eller
elektrisk ström. För överträdelse av lagen och förordningen, vilka innehålla
bestämmelser även om annat än slakt, är straffet, där ej för brottet
annorstädes är stadgat strängare straff, böter eller vid synnerligen försvårande
omständigheter fängelse i högst sex månader.

Även den norska lagen örn avlivning av husdjur och tamren, utfärdad
den 21 juni 1929, stadgar principiellt bedövningstvång. Utan föregående
bedövning må dock fjäderfä och kaniner avlivas genom att huvudet medelst
ett snabbt hugg skiljes från kroppen. Något undantag för den judiska slaktmetoden
göres icke. Vederbörande departement kan utfärda närmare bestämmelser
om det sätt, varpå bedövningen må äga rum. Slakten skall utföras
av vuxen person, vilken så vitt möjligt skall vara kunnig i slakt. Vid
slakten må så vitt möjligt andra husdjur samt barn under 14 år icke vara
tillstädes. Även vid nödslakt skall så vitt möjligt nu nämnda föreskrifter
iakttagas. Överträdelse av lagen straffas med böter.

Från lagens bestämmelser om bedövning har renslakt tidigare i viss utsträckning
varit undantagen; med ingången av år 1936 gäller bedövningstvånget
emellertid även sådan slakt.

I England gäller en slaktlag, den s. k. Slaughter of Animals Act av den 28
juni 1933. Lagen avser endast yrkesmässig slakt. Sådan slakt skall ske
antingen så att döden ögonblickligen inträder eller ock efter föregående bedövning,
som ögonblickligen åstadkommer okänslighet för smärta intill dess
döden inträder. Dock står det varje kommun fritt att i viss ordning och
inom viss tid från lagens ikraftträdande bestämma, huruvida inom kommunen
bedövningstvånget skall tillämpas vid slakt av får. Undantag från regeln
om bedövningstvång äger ock rum vid slakt av svin i slakthus, där elektrisk
energi icke står att erhålla för skälig kostnad. Även slakt enligt judisk
och mohammedansk ritual är undantagen från bestämmelsen om bedövning,
dock under villkor bland annat att intet onödigt lidande tillfogas
djuret och att slakten verkställes av någon som bemyndigats därtill. Regelmässigt
får yrkesmässig slakt verkställas endast av den, som av vederbörande
myndighet därtill erhållit licens. Sådan licens kan meddelas endast
den som uppnått 18 års ålder. Nödslakt faller icke under lagen, överträdelse
av lagen straffas första gången med böter, högst tio pund, andra
gången med böter, högst tjugu pund. Upprepas förseelsen, kan fängelse i
högst tre månader ådömas. Liknande bestämmelser äro införda i Skottland,
Irländska fristaten och Norra Irland.

I Tyskland har genom lag den 21 april 1933 all slakt av varmblodiga djur
utan föregående bedövning förbjudits; dock må nödslakt försiggå utan bedövning
av djuret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Jämväl i åtskilliga andra länder, såsom Nederländerna och Schweiz, gälla
lagar eller förordningar med bestämmelser angående slakt. I det sistnämnda
landet infördes förbud mot skäktning redan 1892.

I Tjeckoslovakien föreligger ett regeringsförslag till lag mot djurplågeri.
Enligt detta förslag anses som straffbart djurplågeri bland annat att vid dödande
av djur tillfoga djuret onödigt lidande, särskilt att för yrkesmässig
köttförsäljning slakta utan föregående bedövning. Från denna bestämmelse
kan emellertid regeringen medgiva undantag för slakt enligt konfessionella
föreskrifter.

Den dansk-amerikanska svinslaktmetoden.

Såsom av historiken framgår har under behandlingen av frågan om en
särskild slaktlag uppmärksamhet i synnerhet ägnats tre frågor, nämligen
frågorna om förbud mot den dansk-amerikanska svinslaktmetoden, mot
skäktningen och mot ett vid renslakt använt förfaringssätt. I det följande
skall redogöras för utredningens innehåll beträffande var och en av dessa
frågor för sig, och jag torde därvid få börja med den dansk-amerikanska
svinslaktmetoden.

I sitt utlåtande över 1925 års riksdagsskrivelse anförde veterinärhögs kolans
lårarekollegium rörande den dansk-amerikanska slaktmetoden.

Vad svinslakten beträffade, använde man ännu på flera av exportslakterierna
den s. k. dansk-amerikanska metoden, vilken bestode däri, att svinen,
utan föregående bedövning, vinschades upp i ena bakbenet, varefter avblodning
åstadkommes genom bröststick. Svinen befunne sig säkerligen ända
till kort före dödsögonblicket vid medvetande i motsats till vad förhållandet
vore, då slaktdjur bedövades genom ingrepp på stora hjärnan före blodavtappningen.
Det torde näppeligen kunna lämnas bevis för att vid avblodningen
blodtrycket i hjärnan sjönke så raskt, att omedelbar bedövning inträdde.
Den låga huvudställningen torde snarare i någon mån fördröja upphörandet
av de medvetna smärtförnimmelserna. Det funnes med andra ord
ingen garanti för smärtfrihet vid detta slaktsätt och vid en jämförelse med
de moderna bedövningsmetoderna komme exportslakteriernas metod ohjälpligt
till korta. Upplysningsvis hade från medicinalstyrelsen meddelats rörande
avblodningstiden hos svin, som slaktats enligt den dansk-amerikanska
metoden, att vid slakt av åtta stycken s. k. slakterisvin tiden från bröststicket,
till dess blodet slutat att rinna i ström, utgjort i medeltal 37.75 sekunder
och att tiden vid samma prov med en sugga varit 55 sekunder. Vid andelsslakteriernas
svinslakt förekomme vidare redan under förberedelserna före
blodavtappningen uppenbar grymhet genom misshandel. Järnkättingen, som
lades örn ena bakfoten, kunde skära in i och skada huden vid upphissandet
av djuret, det kunde bli ett mer eller mindre kraftigt ryck eller en slitning
i bakbenet, som kunde leda till smärtsamma tänjningar eller slitningar i huden
och muskulaturen m. m., så mycket påtagligare ju tyngre svinet vore. Det
hade visserligen sagts, att den för djuret ovana ställningen samt den starka
blodtillströmningen till huvudet skulle verka bedövande, men ett sådant påstående
folie på sin egen orimlighet och saknade allt stöd i fysiologien. Såsom
slutligt omdöme örn den dansk-amerikanska slaktmetoden kunde sägas,
alt själva bröststicket visserligen utfördes med stor rutin, men att uppvinschningen
och avblodningen dock loge tillräckligt lång tid i anspråk, för att
man icke skulle kunna frigöra sig från föreställningen, att slaktsättet vore
grymt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Kollegiet hemställde slutligen om lagbestämmelser av innebörd att vid all
slakt bedövning skulle ske innan djuret stuckes och avblodades.

Jämväl medicinalstyrelsen och direktören vid det offentliga slakthuset i
Stockholm uttalade i yttranden över 1925 års riksdagsskrivelse, att den ifrågavarande
slaktmetoden innebure grymhet mot djuren.

I andra av dessa yttranden bestreds, att slaktmetoden innebure djurplågeri.
Det uttalades även den åsikten, att kött efter bedövade djur vore
mindx-e hållbart än efter obedövade. Blodet antoges bliva fullständigare avtappat
om bedövning ej föreginge blodavtappningen. Fläsket bleve ock vid
sådan slakt vitare. Dessa omständigheter torde vara av stor betydelse vid
exporten på England, vilken skulle skadas om det svenska fläsket ansåges
underlägset annat, härrörande från djur som slaktats utan bedövning. Skyldighet
att vid slakten verkställa bedövning skulle vidare öka slaktkostnaden.

I propositionen till 1927 års riksdag anförde departementschefen:

Den utredning, som föreligger beträffande den s. k. dansk-amerikanska
svinslaktmetoden, synes knappast giva vid handen, att dess utbytande mot
bedövningsslakt skulle för de slakteriinrättningar, där metoden är i bruk,
kunna i och för sig medföra några mer avsevärda olägenheter av ekonomisk
eller teknisk art. Däremot lärer det icke för närvarande kunna med säkerhet
bedömas, huruvida ett förbud mot metodens användande skulle, såsom
det gjorts gällande, kunna medföra en ogynnsam verkan med hänsyn till
exporten av fläsk till England. Att härav påkallas en viss varsamhet synes
obestridligt, även om det icke lärer kunna ifrågakomma att i lagen fastställa
ett undantag för dessa slakteriinrättningar. Örn emellertid — närmast
av hänsyn till den judiska slaktmetoden — upptages en bestämmelse
om rätt för Kungl. Maj:t att meddela dispens från lagens föreskrifter, torde
denna ^bestämmelse lämpligen kunna erhålla sådan avfattning, att möjlighet
står öppen att med de kontrollföreskrifter, som prövas skäliga, medgiva
fortsatt användning i nödig utsträckning av nu ifrågavarande slaktmetod.

För lagutskottets utlåtande i anledning av propositionen har tidigare redogjorts.

I sitt med anledning av 1934 års riksdagsskrivelse avgivna yttrande har
medicinalstyrelsen förmält, att förhållandena numera torde vara sådana, att
ett allmänt genomfört bedövningstvång vid slakt icke behövde på något sätt
inverka menligt på vår export och att numera fullt utexperimenterade apparater
funnes för bedövning på elektrisk väg av svin. Därjämte har styrelsen
anfört:

Dylika apparater hava sedan ganska lång tid tillbaka med uteslutande gott
resultat prövats vid några baconslakterier, bland vilka ett par äro bland
våra största exportörer av bacon. Så vitt styrelsen kan bedöma saken, torde
man hava god anledning antaga att det icke torde dröja länge förrän de
flesta exportslakterierna, även utan lagstiftning i ämnet, komma att begagna
sig av den nya elektriska bedövningsmetoden vid svinslakten. Från exportslakterihåll
torde således icke numera några avsevärda hinder komma att
resas mot genomförandet av förbud mot slakt utan förutgången bedövning
av slaktdjuren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Styrelsen har vidare överlämnat ett av veterinärdirektören vid Malmö
stads offentliga slakthus E. Osberg till styrelsen avgivet yttrande med bilagor.
I yttrandet åberopar Osberg en av honom verkställd undersökning angående
användningen av bedövning vid slakt av husdjur med särskild hänsyn
till de häremot tidigare anförda betänkligheterna och till förhållandena
vid de svenska exportslakterierna. En redogörelse för den ifrågavarande
undersökningen hade av Osberg framlagts i ett föredrag vid de svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbunds konferens i Stockholm i augusti 1933.
1 föredraget yttrade Osberg bl. a. följande:

Sedan någon tid har jag gjort försök med den elektriska bedövningsmetoden
vid slakthuset i Malmö. Bedövningen sker därigenom att man medelst
en särskild tång låter en pulserande ström av 50—60 volt passera genom djurets
hjärna. Härvid faller djuret i en medvetslöshet eller sömn, som mycket
påminner om den, som uppstår vid inandning av kloroform eller eter. Får
denna ström inverka under 10 å 15 sekunder, blir sömnen så djup, att blodavtappningen
(stickningen) kan ske utan att djuret vaknar upp. Om man å
andra sidan, sedan strömmen brutits, låter djuret ligga i fred, så skall man
finna, att det efter några minuter vaknar och gör försök att resa sig, för att
efter ytterligare några minuter vara fullt återställt. — -—- —- — ■—- — —

Frågan om bedövningens inverkan på slaktprodukten, särskilt fläsket, har
varit föremål för noggrann undersökning på olika håll. De resultat, som
jag i samband med det exportslakteri, som välvilligt lämnat material för
försöken, kom till i detta avseende, lämnade starkt stöd för den åsikten, att
bedövningen icke hade någon menlig inverkan på slaktprodukterna. Detta
resultat har bekräftats genom försök, som verkställts oberoende av varandra
i olika länder, och vad som härvidlag är mest betydelsefullt, även genom
undersökningar i själva England, landet par preference för framställning
och bedömning av bacon. Redan 1913 hade direktör Torell i Kalmar fått
intyg —- från auktoriteter i England — att man ej kunde finna någon skillnad
på bacon efter djur, som slaktats med eller utan bedövning.

Påståendet örn motsatsen har emellertid varit allt för bestämt, för att den
allmänna meningen och framför allt meningen hos våra exportörer skulle
rubbas.

Efter ett av våra första försök läto vi märka det bacon, som härrörde från
de elektriskt bedövade svinen, och anhöllo om meddelande från mottagaren
i England, huruvida något var att anmärka på detta bacon. I svaret säger
mottagaren, att han på vår begäran särskilt undersökt detta bacon i förhållande
till det vanliga och uttalar som sin åsikt ’att den yttre färgen, örn det
skulle vara något, är något mattare än det bacon, som härrör från svin, som
slaktats på vanligt sätt, ehuru vi måste säga, att skillnaden icke alls är

stor.---Vi stekte även något från vardera av dessa sidor och efter stek ningen

var det omöjligt att iakttaga någon skillnad.’------ —---

I ''The Veterinary Record’ nr 14, 1932, publiceras en redogörelse för mycket
ingående försök, som gjorts av dr Anthony. Angående den elektriska
bedövningsmetodens inverkan på fläsket och övriga slaktprodukter skriver
han: ''Vissa prov lia genomgåtts spektroskopiskt i syfte att bestämma, huruvida
köttet efter djur, sorn bedövats med elektricitet, innehöll mera blodfärgämnen
lin köttet från djur, som stuckits utan föregående bedövning.
Resultatet av dessa undersökningar visa, att köttet från de förra innehöll
mindre blodfärgämne än det från de senare.’ Samma resultat har uppnåtts
av dr Elliot i Sheffield, lian skriver vidare: ''Beredd bacon är nu tillgänglig
för undersökning. Det finns inga blödningar; sanningen och färgen är

Kungl. Maj:ts. proposition nr ISS.

fullt tillfredsställande och skiljer sig icke i något avseende från bacon framställt
av svin, vilkas blodavtappning skett utan bedövning. Detta bacon har
nu varit i handeln några veckor, men inga som helst anmärkningar lia gjorts
av kunderna beträffande någon skillnad vare sig i fråga om utseende eller
smak.’---- -—- •-------------------

Ännu äro vi ej vid målet, men den gjorda utredningen och försöken lia
visat, dels att den elektriska bedövningen icke i något avseende har någon
menlig inverkan på slaktprodukten, dels att den utan olägenhet går att passa
in i den dansk-amerikanska slaktmetoden och till slut också att driftkostnaderna
äro mycket obetydliga.

För att få fram de lämpligaste anordningarna för metodens anpassning till
driften äro emellertid ytterligare försök nödvändiga.

Vad som hittills uppnåtts äro resultat av principiell innebörd. Vad som
återstår är alt anpassa och pröva dem under längre tid i den dagliga driften.

Som en mycket stor moralisk tillgång måste härvid räknas det oförbehållsamma
intresse och de förhoppningar på en snar lösning av bedövningsfrågan,
som under försökens gång kommit till uttryck icke blott från ledningens
sida från mer än ett exportslakteri, utan även från arbetspersonalens sida.

Det är mycket, som tyder på att bedövningsfrågan skall kunna lösas i
bästa samförstånd med exportslakterierna. Örn så sker, torde det största
hindret för ett allmänt bedövningstvång vara borta.

I yttrandet till medicinalstyrelsen bar Osberg, såsom nämnts, hänvisat till
den sålunda lämnade redogörelsen samt därutöver anfört följande:

De vunna resultaten gåvo enligt mitt förmenande grundad anledning att
antaga, att den elektriska bedövningsmetoden, sådan den utformats av professor
Max Muller och överingenjören A. Wehrberger i Munchen, med vissa
modifikationer som nödvändiggjordes av det vid de svenska exportslakterierna
tillämpade slaktsättet samt av hänsyn till den svenska arbetsskyddslagstiftningen,
skulle lämpa sig för våra exportslakterier.

Dessa resultat borde emellertid prövas i daglig drift vid något eller några
av våra större exportslakterier. För att möjliggöra detta ställde Svenska Allmänna
Kvinnoföreningen till djurens skydd behövliga medel till förfogande.

Den 1 december 1933 installerades en fullständig anläggning för elektrisk
bedövning vid exportslakteriet i Långebro vid Kristianstad.

I slutet av februari månad 1934 installerades en liknande anläggning vid
exportslakteriet i Halmstad. Med anledning av de gynnsamma erfarenheterna
vid dessa båda slakterier beställde exportslakteriet i Visby en liknande
anläggning.

Denna togs i bruk i maj 1934 och helt nyligen har exportslakteriet i Varberg
följt exemplet. Slakteriet i Falkenberg får inom kort en liknande anläggning.
Från ytterligare ett par slakterier har enligt uppgift, som meddelats
av en utav de firmor som levererade dessa anläggningar, underhandlingar
inletts örn installerande av liknande anläggningar. Det stora intresse
från exportslakteriernas sida som denna utveckling visar torde bättre än
mångå ord ådagalägga, att de betänkligheter som tidigare kommit till uttryck
mot införande av bedövning vid exportslakterierna — och som i stort sett
hänförde sig till då befintliga bedövningsmetoder — genom tillkomsten av
den elektriska bedövningsmetoden övervunnits.

Av avgörande betydelse härför torde vara, att den praktiska erfarenheten
bekräftat, att blodavtappningen vid denna metod är minst lika fullständig
som vid slakt utan bedövning, och att således ingen anledning till farhågor
beträffande köttets kvalité eller hållbarhet finnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

Betydelsefull är också den omständigheten att denna metod icke kräver
förändringar av vare sig byggnader, inredning eller slaktsätt i övrigt, och ej
heller menligt inverkar på arbetstakten.

Osberg har vidare åberopat uttalanden av direktörerna vid slakterierna i
Långebro, Halmstad, Varberg och Visby angående den elektriska bedövningsmetoden,
vilka gingo i en för metoden gynnsam riktning.

Med stöd av det anförda har Osberg i sitt yttrande slutligen uttalat, att han
ansåge sig kunna hävda att de betänkligheter som tidigare funnits mot införande
av lag örn obligatorisk bedövning vid slakt numera saknade grund
och att en sådan lagstiftning nu torde kunna genomföras i bästa samförstånd
med exportslakterierna.

Att lantbruksstyrelsen i sitt yttrande över 1934 års riksdagsskrivelse förklarat
att bedövning med numera förefintliga metoder utan olägenhet kunde
genomföras bland annat för svin och att styrelsen med hänsyn härtill icke
hade något att erinra mot att bedövningstvång infördes, har tidigare omnämnts.

I de yttranden — bland annat från Sveriges slakteriförbund förening u. p. a.
— som avgivits över det inom justitiedepartementet år 1935 upprättade lagutkastet
har ingen erinran gjorts mot införande av bedövningstvång vid svinslakt.
Föreningen svenska städers offentliga slakthus, vilken förklarar sig
icke hava något att erinra angående lagutkastet och livligt tillstyrker detsamma,
uttalar tillika att i och med införande vid slakt av bedövning förmedelst
elektricitet, kontroll av de apparater, som äro avsedda för denna bedövningsmetod,
kan vara påkallad för att därigenom förebygga olycksfall
bland dem, som begagna denna metod. Föreningen ville därför ifrågasätta,
huruvida icke i samband med lagens ikraftträdande borde utfärdas föreskrift
därom, att elektriska apparater avsedda att användas för bedövning
vid slakt skola hava godkänts av myndighet som Kungl. Majit bestämmer.

Slutligen må anmärkas att enligt uppgift elektrisk bedövning vid svinslakt
numera införts vid 28 av landets 42 exportslakterier, eller, såsom de numera
benämnas, kontrollslakterier. Vid ett kontrollslakteri tillämpas annan bedövningsmetod.
Av de 8 offentliga slakthusen tillämpa 2 elektrisk bedövning
vid svinslakt. De övriga 6 använda sig av annan bedövningsmetod vid sådan
slakt.

Skattning.

Skärningen, den judiska och mohammedanska slaktmetoden, användes
vid slakt av nötkreatur, får, getter, fjäderfä och kaniner. Rörande metodens religiösa
innebörd har uppgivits i ett av föreståndarna för de mosaiska församlingarna
i Stockholm och Malmö i utlåtande över 1925 års riksdagsskrivelse
åberopat yttrande av förstnämnda församlings överrabbin, professor M.
Elirenpreis, att de judiska reglerna örn skäktning härleddes ur en i 5 Mosebok
12: 21, 23 och 24 förekommande hänvisning till ett visst slaktsätt och till
förbudet att njuta blod, enär ’blodet är själen’. Härjämte innehölle 3 Mosebok

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

11: 39 och 17: 15 nied flera ställen förhud att njuta kött av ett självdött eller
skadat djur. Vidare talade Talmuds äldre del, Mischna, om skäktmetoden såsom
en sedan länge bestående religiös tradition, varjämte en hel traktat i Talmud
ägnats åt detaljerade bestämmelser om den rituella skäktningen. Dessa
bestämmelser, vilka upptagits i senare judiska ritualkodifikalioner, utgjorde
grundvalen för de nuvarande skäktningsföreskrifterna. Enär djuret måste
slaktas i fullkomligt oskadat tillstånd, vore varje föregående bedövning genom
skott i huvudet eller dylikt rituellt förbjuden. Metoden hade dikterats
av den djurskyddsvänliga anda, som av ålder präglat den judiska religionen
och som framträdde i åtskilliga av dess bud. I Talmud förbjödes allt djurplågeri
på det strängaste och där inskärptes att undvika allt, som orsakade djur
smärtkänsla i onödan.

Av Ehrenpreis’ yttrande samt av en utav veterinärhögskolans dåvarande
rektor, professorn A. V. Sahlstedt, verkställd, med högskolestyrelsens utlåtande
över 1925 års riksdagsskrivelse överlämnad utredning, jämförda med
vissa andra yttranden, inhämtas rörande tillvägagångssättet vid skäktning
följande:

Vid skäktningen kunna två på varandra följande avdelningar urskiljas.
Först fängslas och nedlägges djuret såsom förberedelse till det s. k. skäktsnittet.
Dessa förberedelser, som endast avse att bringa djuret i det för snittets
utförande nödiga läget, höra icke till ritualen och utföras icke av den person,
vilken verkställer skäktsnittet. Något rituellt hinder att med avseende
å de nämnda förberedelserna använda den metod, som kan finnas ur djurskyddssynpunkt
lämplig, möter sålunda icke. Åtminstone å det offentliga
slakthuset i Stockholm äga dessa förberedelser rum i enlighet med vissa särskilt
meddelade föreskrifter sålunda att djuret fängslas med hällor om alla
fyra extremiteterna och dragés omkull med hjälp av en vinsch, varvid fallet
mildras genom en läderdyna. Däremot får skäktsnittet enligt ritualen verkställas
allenast av en utav vederbörande rabbin särskilt auktoriserad skäktförrättare.
Denne, vilken inom den judiska församlingen intager en högre
tjänstemans ställning, skall vara i religiös mening skriftkunnig, gudfruktig
och i alla hänseenden oklanderlig. Han måste hava uppnått aderton års ålder,
men får å andra sidan ej vara för gammal. Sedan djuret lagts omkull
samt huvudet och halsen vänts så, att undersidan kommit uppåt samt kraftigt
sträckts, utföres skäktsnittet sålunda, att halsen genomskäres ända till kotorna
medelst en ytterst skarp, vass och glatt kniv, som skall vara minst dubbelt
så lång som djurets hals. Snittet, som måste utföras i ett sammanhang,
lägges vinkelrätt mot halsens längdriktning några centimeter nedanför struphuvudet.
För dess utförande lärer enligt en uppgift åtgå ungefär en halv
sekund. Djuret avlider sedan på grund av den utav halsådrornas avskärande
föranledda förblödningen.

Frågan, huruvida skäktningen innebär djurplågeri, har ingående undersökts
av professor Sahlstedt. Från ett av honom hållet föredrag i detta ämne
å tredje nordiska veterinärmötet i Oslo 1928 må här återgivas följande.

Inför auditoriet vid en veterinärkongress är det icke behövligt att ingå
på frågan, huruvida förberedelserna till skäktningen, d. v. s. djurets fängsling
och nedläggning, kunna verkställas ulan sådana manipulationer som
kunna medföra plågor för djuret — det veta vi alla vara möjligt utan särdeles
vidlyftiga hjälpmedel. Huruvida förberedelserna medföra någon

Kungl. Maj:ts proposition nr LSS.

ångestkänsla hos djuret, är en sak sorn givetvis är helt undandragen objektiv
bedömning, och ett resonemang därom kan icke bli annat än ofruktbart.

Hur skäktsnittet omedelbart och sedan genom sina följder påverkar djuret,
är däremot förtjänt att diskuteras. Det utföres som bekant med en lång,
ytterst väl skärpt kniv förmedelst tre i omedelbar följd på varandra gjorda
fram- och återgående rörelser med densamma, varvid i regel samtliga mjukdelar
på halsens ventralsida ända intill kotpelaren raskt genomskäras. Från
erfarenheter, vunna örn förhållandena hos människan, vet man, att ett snitt,
utfört med skarp kniv på frisk, ej inflammatoriskt förändrad vävnad i allmänhet
ej är förenat med någon omedelbart inträdande smärta, eller endast
obetydlig sådan. Efter en viss tid infinner sig emellertid en allt efter de genomskurna
vävnadernas art starkare eller svagare smärtkänsla i snittsåret.
Någon omedelbart i samband med skäktsnittet uppkommande avsevärd
smärta behöver man således icke räkna med hos slaktdjuret, men väl kan
man tänka sig, att en starkare smärta kan utlösas en viss tid efter snittet
och förnimmas av djuret, under förutsättning n. b. att detta ej dessförinnan
genom hjärnanämi till följd av avblodningen fått de delar av stora hjärnan,
i vilka smärtförnimmelserna bliva medvetna, bragta ur funktionsdugligt
skick. Det kan här vara på sin plats att erinra örn att erfarenheten från
människan visar, att förmågan av smärtförnimmelse, t. ex. vid narkos, avtrubbas
tidigare än andra funktioner hos hjärnan. Inträder genom den på
snittet följande förblödningen medvetslöshet med bortfall av möjligheten till
smärtförnimmelser så raskt, alt dessförinnan inga sådana hinna utlösas från
såret, kan naturligtvis från djurskyddssynpunkt ingen befogad anmärkning
mot skäktningen göras. Går förblödningen däremot långsamt, så att medvetandet
hos djuret kan förutsättas kvarstå sedan smärtor från snittet infunnit
sig, då är man berättigad antaga, att slaktmetoden är, eller åtminstone
kan vara, plågsam för djuret. I fall av långsam förblödning kan man även
tänka sig, att kvävningskänsla som följd av den minskade cirkulationen för
någon kortare stund skulle kunna infinna sig.

Då djurens subjektiva uppfattning av smärtförnimmelserna icke tager sig
några för oss bedömbara uttryck, äro vi hänvisade till indirekta metoder
för att vinna någon klarhet örn möjligheten och sannolikheten för uppkomsten
av medvetna sådana.

Beträffande betingelserna för medvetandets kvarstående efter skäktsnittet
har man sökt draga slutsatser på olika vägar:

1. Man har diskuterat den som följd av snittet inträdande allmänna blodtryckssänkningens
inverkan på blodtrycket i hjärnan och på blodcirkulationen
därstädes, och av den hastighet, med vilken tryckändringen äger ruin,
dragit slutsatser angående den tid som förflyter innan medvetandet och därmed
smärtförnimmelserna utslockna.

2. Man har av djurets beteende efter snittets utförande, dess spontanta rörelser
i fängslat tillstånd eller efter avfängsling och utfallet av vissa reflexer,
speciellt cornealreflexen, sökt stöd för en uppfattning om förhandenvaron
eller frånvaron av medvetande.

De fysiologer, som uttalat sig örn skäktningen, ha allmänt varit av den
åsikten, att de stora halskärlens avskärande måste åtföljas nästan omedelbart
av så stark blodtryckssänkning i hjärnans kärl och blodtomhet i hjärnan,
att mycket kort tid efter skäktsnittet fullständig medvetslöshet skulle
inträda. Denna slutsats har nog i allmänhet dragits per analogiam av förhållandena
hos människan och utan tanke på, att hjärnans kärliörsörjning
hos idisslarna är olika människans.

Professor Sahlstedt redogjorde i fortsättningen för vissa försök och fortsatte
därefter:

Kungl. Maj.ts proposition nr LSS.

Sammanställer man resultaten av samtliga relaterade försök, får man den
bestämda uppfattningen, att inom mycket kort tid efter skäktsnittet hjärnans
blodförsörjning blivit så ringa, att den med största sannolikhet torde
vara otillräcklig för medvetandets bibehållande och därmed även för smärtförnimmelsers
uppkomst; detta dock under förutsättning att avblodningen
försiggår normalt. Den, som bevittnat ett antal skäktningar, torde emellertid
haft tillfälle iakttaga, att detta icke alltid är fallet. Det händer nämligen
icke så sällan, att blödningen redan på ett tidigt stadium starkt minskas genom
koagulation i de mellan de avskurna ventrala halsmusklerna indragna
kärlstumparna. Detta förklaras dels genom nötblodets stora koagulationsbenägenhet,
dels genom att det utströmmande blodet har att passera färska
sårytor. I sådana fall bruka slaktarna framdraga kärlstumparna och avskära
dem ett stycke för att åter igångsätta blödningen. Det låter sig mycket
väl tänkas, att vid en fördröjd förblödning hjärnans blodtillförsel kan
under en relativt lång stund hållas uppe tillräckligt för medvetandets bibehållande
och även, fastän mindre sannolikt, att medvetandet, efter att ha
varit utslocknat, skulle genom ökad blodtillförsel till hjärnan kunna återväxa.
Detta är sålunda en komplikation, som man, trots att den hör till
undantagen, måste taga med i räkningen, även om man är övertygad att
vid regelrätt förlopp av skärningen djurets medvetande slocknar mycket
hastigt, och att slaktmetoden således då icke i och för sig kan anses innebära
några avsevärda plågor för djuret.

Beträffande de iakttagelser på djurets rörelser efter skäktning, varpå man
grundat omdömen om densamma, skall jag fatta mig kort, i det jag icke kan
finna några skäl för en annan tydning av dem än den som givits av de framstående
fysiologer, vilka uttalat sig i frågan (senast i ''Zur Frage der betäubenden
Wirkung des Schächtschnitts, Gutachten, erteilt 1927’, Berlin, med
utlåtanden av bl. a. Dusser de Barenne, Krogh och Magnus). De ofta mycket
våldsamma rörelser, som de skäktade djuren även vid normalt avblodningsförlopp
utföra, då de ligga fängslade, äro säkerligen icke smärtyttringar,
utan reflektoriska rörelser och av avblodningsasfyxien utlösta kramprörelser
och de resningslörsök, balans- och gångrörelser, djuren i större eller
mindre utsträckning utföra efter avfängsling omedelbart efter snittet, kräva
lika litet som foderupptagande, örn man räcker djuret en hötapp, impulser
från stora hjärnan för sitt utlösande och reglerande. Iakttagelser på
djur, på vilka man avlägsnat storhjärnans bark, lia visat detta. Av dessa
rörelser kan man alltså icke sluta sig till förhandenvaron av medvetande
hos djuren. Något annorlunda ställer det sig med sådana iakttagna fall
(K. Hoefnagel: TJnfall heim Schächten’. Zeitschr. f. Fiedeli- und Milchhygiene,
.Birg, XXXIV, pag. 73. 1924: andra fall beskrivna av Thurmann m.
fl.), där ett djur efter skäktsnittet rest sig, gått en längre sträcka och genom
uppsökande av en dörr, undvikande av hinder m. m. visat sig kunna
utföra rörelsekombinationer, som åtminstone i viss utsträckning fordra storhjärnans
medverkan. Om dessa fall äro riktigt iakttagna, vilket man väl
måste förutsätta, lär man icke kunna frånkomma, att djuren varit vid medvetande
och sannolikt även haft förmåga till smärtförnimmelser. Sådana
fall torde man få sätta i samband med en förlångsammad förblödning, orsakad
av att djuren haft tillfälle att på ett tidigt stadium av förblödningen
resa sig, varvid de avskurna halskärlen blivit mer eller mindre starkt tilltäppta
och blodtilloppet till hjärnan genom vertebralerna därigenom kunnat
underhållas i erforderlig grad. — ----_----—----.

Som av vad här sagts torde framgå, har jag kommit till den uppfattningen,
att skäktning icke behöver innebära något djurplågeri och i regel icke heller
vid utförande lego artis torde göra det. Detta medför emellertid icke nöd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

vändigtvis, att jag anser, att i en eventuell slaktlag skäktning skall utan
vidare upptagas som tillåten slaktmetod. Vid bedömandet av en dylik fråga
är det flera omständigheter än dem, som beröras av en diskussion av densamma
ur fysiologisk synpunkt, att taga i betraktande. Det kan icke bestridas,
att skäktningen gör ett obehagligare, råare intryck på åskådaren
än bedövningsslakt, och en åtminstone i Sverige mycket stark och utbredd
opinion kräver därför dess förbjudande. Det kan ej heller förnekas, att
omständigheter kunna göra sig gällande vid skäktning, som medföra, att
djurens medvetande och smärtförnimmelser ibland, dock sannolikt mera
sällan, få anses kvarstå längre än vad som är förenligt med kraven på en i
nutida mening god slaktmetod. I mitt yttrande i veterinärhögskolans skrivelse
i slaktlagsfrågan 1925 gick jag av dessa orsaker den medelvägen, att
jag föreslog att, om det av religiösa eller andra skäl vore önskvärt, att judarnas
slaktmetod undantoges från bestämmelsen örn bedövning före blodavtappningen,
det borde föreskrivas att omedelbart efter skäktsnittet en bedövningsoperation
(skott eller sprintslag i pannan på djuret) skulle verkställas.
Det synes mig, att man härigenom vunne tillräcklig garanti mot
plågor för djuret för att även extremt djurskyddsintresserade kunde känna
sig tillfreds, och att även de rituellt konservativa judarna borde kunna finna
sig i anordningen, eftersom den religiöst betonade delen av deras slaktmetod
avslutas med snittets läggande.

Till upplysning angående den omfattning i vilken skäktning förekommer
må meddelas, att under år 1935 vid Stockholms stads slakthus skäktades 513
stycken storboskap, 850 kalvar och 100 får. En del härav exporterades till
Norge. Då de organiserade slakteriarbetarna vägrat taga befattning med
sådan slakt, verkställes densamma av oorganiserade arbetare.

Lärarekollegiet vid veterinärhögskolan anförde i sitt utlåtande över 1925
års riksdagsskrivelse i huvudsak följande:

Den allmänna uppmärksamhet, som skäktningen väckt på senare åren,
syntes hava lett därhän, att så avsevärda förbättringar åstadkommits, åtminstone
vad anginge de offentliga slakthusen, att inga berättigade anmärkningar
för närvarande kunde göras mot kullkastningen vid den under slakthusledningens
kontroll försiggående skäktningen. Likaledes hade kollegiet funnit,
att skäktsnittet skedde med ett så skarpslipat instrument, att^ sannolikt föga
nämnvärda smärtförnimmelser torde framkallas fran hudsaret vid själva
snittläggningen, men att därefter, under förutsättning att full medvetslöshet
ännu ej inträtt i och med uvblodningcn, smärtor torde utlösas flan de genomskurna
mjukdelarna. Huru det hos nötkreaturen förhölle sig med medvetandet
efter skäktsnittet, torde icke vara fullt utrett, men belystes till en viss
grad av en del nyare undersökningar, bland annat av professor Sahlstedts
utredning, till vilken hänvisades. Emellertid måste det erkännas, att de fenomen
som iakttogos under de närmaste minuterna efter skäktsnittet, vore
sådana, att varje åskådare, som ej kände sig fullt övertygad örn att snittet
lett till omedelbar medvetslöshet, måste få den föreställningen, att slaktsattet
innebure uppenbar grymhet, ja, vore rent av upprörande. Till försvar för
skäktningen hade anförts vissa religiösa motiv. Man hade sålunda fran judiskt
håll gjort gällande, att skäktningen skulle vara en religiös handling,
baserad på tradition och bibliska föreskrifter. I den mosaiska lagen funnes
dock inga direkta föreskrifter örn delta slaktsätt.

Såsom vid redogörelsen för den dansk-amerikanska svinslaktmetoden
omförmälts hemställde kollegiet slutligen örn lagbestämmelser av inne -

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

börd att vid all slakt bedövning skulle ske innan djuret stuckes och avblodades.

Vid lärarekollegiets yttrande fanns bland annat fogat ett —- tidigare berört
— yttrande av professor Sahlstedt angående den judiska slaktmetoden.

Styrelsen för veterinärhögskolan yttrade i sitt utlåtande över 1925 års
riksdagsskrivelse:

Det kunde visserligen ej bestridas, att metoden kunde innebära en viss
grymhet. Härutinnan hänvisades till ett av professor Sahlstedt avgivet yttrande.
Å andra sidan finge dock ej förbises, att saken här komplicerades av
det förhållande att den judiska slaktmetoden för judarna hade religiös helgd.
Naturligtvis borde så vitt möjligt undvikas, att, då det gällde ett trossamfund,
som medgivits fri religionsutövning här i landet, genom lagstiftningen
ingripa hindrande i vad som för ett dylikt trossamfund utgjorde en integrerande
del av dess ritus. Styrelsen ansåge sig därför böra ifrågasätta, om ej
en modifikation borde göras till judarnas förmån; dock endast under förutsättning,
att saken omhändertoges av de judiska församlingarna. Det kunde
t. ex. till 1 § (i motionärernas lagförslag) fogas ett andra stycke av innebörd
att, om av religiösa skäl en mosaisk församling önskade för sina medlemmars
räkning anordna slakt utan att blodets avtappning föreginges av bedövning,
ansökning om tillstånd därtill skulle göllas hos Konungen, som,
därest ansökningen funnes böra beviljas, skulle äga föreskriva de närmare
villkor, under vilka slakten finge ske, såsom angående plats för densamma,
tillvägagångssättet därvid och uppsikt över slakten. Redan i själva lagen
syntes böra intagas föreskrift därom, att vid sådan slakt alltid skulle omedelbart
efter verkställandet av det för blodets avtappning avsedda snittet
företagas bedövning enligt lagens föreskrifter. De föreskrifter Konungen
hade att meddela angående tillvägagångssättet vid slakten skulle alltså förnämligast
komma att avse att förhindra för djuret onödigt pinsamma förberedelseåtgärder
och att sörja för att snittet verkställdes på det för blodavtappningens
påskyndande effektivaste sättet.

I särskilt yttrande anförde en av ledamöterna i styrelsen professor J. E. Johansson
bland annat följande:

Den judiska slaktmeloden hade spelat en betydande roll i diskussionen
om slaktförfarandet. Efter den omfattande utredning, professor Sahlstedt
lämnat, torde densamma, rituellt utförd, svårligen kunna betecknas som innebärande
grymhet mot djur, även om den framhävde ''dödandet av djuret’.
Då detta emellertid långt ifrån att bereda den ortodoxa judiska menigheten
något större obehag stöde i överensstämmelse med dess världsåskådning, så
bjöde den numera allmänt erkända hänsynen till en folkminoritet, att det
rituella förfarandet undantoges från att beröras av eventuella lagstämmelser
på ifrågavarande område. Man torde kunna förvänta, att vid sådant hänsynstagande
ingen invändning gjordes mot att slaktförfarandet i andra delar
än det rituella underkastades eventuella allmänna bestämmelser, särskilt
örn vederhäftiga representanter för den judiska menigheten hördes före bestämmelsernas
avfattande.

En annan ledamot av högskolans styrelse, godsägaren J. A. Scharp, yttrade,
att han i likhet med lärarekollegiet ansåge, att slakt av husdjur alltid
skulle ske medelst bedövning, innan djurets blod avtappades, och att något
undantag från denna regel icke borde ifrågakomma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Medicinalstyrelsen anförde i sitt utlåtande över 1925 års riksdagsskrivelse,
under förmälan att skäktmetoden blivit demonstrerad för styrelsen, väsentligen
följande:

Styrelsen kunde icke finna, vare sig att de förberedelser, djuren underkastades
före slakten, behövde, örn de utfördes på lämpligt sätt, innebära någon
onödig grymhet mot djuren, eller att själva skäktsnittet kunde i och för sig
utlösa någon svårare smärtförnimmelse hos djuren, varemot det icke torde
få anses helt uteslutet, att djuren under det jämförelsevis långa dödsarbetet
efter skäktsnittets verkställande bibehölle ett visst mått av medvetande och
således därunder kunde beredas ett onödigt lidande. Detta skulle emellertid
besparas dem, om djuren omedelbart efter skäktsnittets verkställande bedövades
genom skjutning eller indrivning av en sprint i hjärnan. Likaledes
har den för närvarande i vissa fall tillämpade metoden att efter skäktsnittets
verkställande avskära förlängda märgen och därmed betaga djuren rörelseförmåga
av styrelsen utdömts. Härefter har styrelsen anfört, att enligt
vad dr Ehrenpreis under hand meddelat, för närvarande i vårt land funnes
omkring 10,000 judiska trosbekännare, av vilka cirka sextio procent eller
6,000 ansåges vara fullt ortodoxa. Därest skäktningen bleve förbjuden, skulle
enligt Ehrenpreis’ utsago dessa fullt ortodoxa judar anse sig förhindrade att
förtära kött från djur, som slaktats inom landet, varför införsel från utlandet
av för dem erforderligt kött skulle bliva nödvändigt. — På grund av det
anförda och med hänsyn till det kränkande av den religiösa känslan hos
judarna, som ett dylikt förbud skulle innebära, ansåge styrelsen synnerligen
tveksamt, huruvida nog starka skäl förelåge för att genom lag förbjuda
skäktning. Det syntes styrelsen därför skäligt, att undantag från den föreslagna
lagens allmänna bestämmelser meddelades beträffande skäktningen,
varvid dock till undvikande av onödig grymhet vid densammas verkställande
borde stadgas, att skäktningen finge verkställas allenast på offentligt slakthus
samt att djuret omedelbart efter skäktsnittets utförande bedövades och
slakten i övrigt utfördes i enlighet med de särskilda föreskrifter, som av Konungen
eller av medicinalstyrelsen meddelas.

I åtskilliga andra utlåtanden över 1925 års riksdagsskrivelse berördes särskilt
skäktningsfrågan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län fann frågan, huruvida skäktningen innebure
större lidande för djuren än slakt efter bedövning, vara omtvistlig,
medan länsstyrelsen i Hallands län ansåg sig icke böra bedöma, huruvida
skäktningen borde förbjudas, men tillika uttryckte den förvissningen, att
det ej torde vara omöjligt att så formulera den ifrågasatta lagen, att ett i
övrigt humaniserat slaktförfarande icke av sådan anledning förhindrades.
— Länsveterinären i Uppsala län förklarade, att mot den föreslagna bestämmelsen
örn bedövning före blodavtappningen icke torde kunna göras några
berättigade invändningar, även om därigenom ’det förfarande vid .slakt omöjliggöres,
som förcskrives av ett religiöst samfund’. — Länsveterinären i
Värmlands läns norra länsveterinärdistrikt framhöll, att då det vid skäktningen
utförda halssnittet skedde snabbt och .säkert av därtill .särskilt väl
utbildade personer och djuret genom avskärningen av halspulsådrorna och
därav följande blodlomhet i hjärnan hastigt bleve känslolöst, så kunde
denna slaktmetod i sig själv möjligen ej betraktas som djurplågeri. Förberedelserna
vid slakten vore dock sådana, alt de kunde rubriceras som onödigt
lidande. Någon undantagsställning borde därför ej inrymmas åt metoden.
— Direktören vid del offentliga slakthuset i Stockholm anförde, alt den
judiska slaktmetoden utgjorde exempel på, att ett slaktsätt, ulan alt i och

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

för sig vara djurplågeri, likväl kunde så anses av en okunnig allmänhet.
Alla de vetenskapligt skolade fysiologers uttalanden, vilka han tagit del av,
utmynnade i förklaringen att genom den nästan ögonblickligen efter halssnittet
inträdande bloduttömningen i hjärnan fullständig medvetslöshet och
okänslighet måste anses inträda, och att denna varade till dess djuret dött.
Med stöd av dessa verkligt sakkunniga uttalanden hade han i tjänsteutlåtanden
tillstyrkt år 1905 slakthusstyrelsen i Göteborg samt år 1911 slakthusoch
saluhallsstyrelsen i Stockholm att medgiva dispens för sagda slaktmetod
från det i nämnda slakthus’ ordningsstadgar föreskrivna bedövningstvång.
Fortfarande hyste han den åsikten, att för slakt enligt mosaisk ritus
undantag borde medgivas från obligatorisk bedövning, till dess auktoritativa
vetenskapsmän intygat, att djurplågeri därvid förelåge. — Slakthus- och
saluhallsstyrelsen i Stockholm hänvisade till slakthusdirektörens yttrande
och uttalade, att styrelsen förutsatte, att frågan bleve föremål för särskild
inom Sverige utförd sakkunnig utredning.

De över 1925 års riksdagsskrivelse hörda föreståndarna för mosaiska församlingar
framhöllo, att en human behandling av djuren sedan urminnes
tider varit påbjuden av den judiska religionen och att ifrågavarande slaktmetod
just avsåge, att slakten, vilken jämväl förlänats karaktären av en religiös
akt, skulle utföras på det för djuret mest smärtfria sätt. Vidare anfördes
i huvudsak följande:

Införande av föreskrift om slakten föregående bedövning skulle faktiskt
förhindra utövande av den judiska slaktmetoden och sålunda ingripa i
många mosaiska trosbekännares religions- och samvetsfrihet samt eventuellt
tvinga dem att avstå från njutande av kött. I stor omfattning företagna,
vetenskapliga undersökningar hade visat, att metoden i avseende å humanitet
icke överträffades av någon annan slaktmetod samt ej innebure något
som helst djurplågeri. På grund därav hemställdes, att vid eventuellt utarbetande
av förslag till lag angående förfarande vid slakt måtte i förslaget
inrymmas medgivande att fortfarande förrätta slakt enligt den judiska metoden
utan föregående bedövning av slaktdjuret. Föreståndarna för den mosaiska
församlingen i Göteborg uttalade särskilt, att ett imponerande antal
icke judiska vetenskapsmän —■ fysiologer, anatomer och veterinärer
med flera — både inom Sverige och från så gott som alla andra europeiska
länder alltjämt hävdade, att av alla slaktmetoder den judiska vöre den mest
humana och för djuren minst plågsamma. Därjämte anmärktes, att, om
undantag ej komme att medgivas för judarnas skäktning, så skulle detta
utav en avsevärd del av de mosaiska trosbekännarna inom landet anses som
ett upphävande av hittills åtnjutna rättigheter och en kränkning av deras
på sekelgammal tradition grundade religiösa föreställningssätt. Föreståndarna
för församlingen i Malmö förklarade ytterligare, att vad denna församling
beträffade nästan samtliga medlemmar skulle beröras av ett skäktningsförbud
samt, därest de ej avstode från förtärande av kött, tvingas att med
stora svårigheter och offer skaffa sadant fran utlandet.

Vid föreståndarnas för den mosaiska församlingen i Stockholm yttrande
var fogad en redogörelse för åtskilliga hundratal uttalanden i en för skäktningsmetodens
bibehållande gynnsam riktning.

Av dessa uttalanden torde böra återgivas ett, som den 10 januari 1923 avgivits
av föreståndaren för statens veterinärbakteriologiska anstalt, professor
Sven Wall, och vilket han genom därå den 11 september 1925 tecknad påskrift
förklarat sig fortfarande godkänna.

Kimot- Majlis proposition nr LSS.

Utlåtandet innehåller, att professor Wall förstnämnda dag på begäran av
Ehrenpreis och i närvaro av direktören vid det offentliga slakthuset i Stockholm
M. Sandeborg och förste besiktningsveterinären G. Hulphers å nämnda
slakthus personligen övervakat slakt enligt judisk ritual av en ko och två oxar
för att utröna huru länge efter halssnittet blödningen varade. Resultatet av
undersökningen var, att kon blödde intill G1/, minuter och de båda oxarna intill
5 minuter efter halssnittets utförande. Blödningen var ymnig den första
minuten och avtog sedan först hastigt och härefter så småningom för att slutligen
nästan omärkligt utslockna. 1 ett fall (vid slakt av den ena oxen) gjordes
icke nacksnitt efter halssnittet. Detta syntes icke lia någon betydelse för blödningen,
men iakttogs i detta fall en rytmisk och kraftig inspirationskramp,
framkallad av blodbristen i förlängda märgen. Krampen var rent automatisk.
Inga rörelser, som skulle kunna misstänkas utgå från medvetna viljeimpulser,
kunde iakttagas. Vid de båda andra fallen gjordes nacksnitt omedelbart
efter halssnittet. Härigenom uteblev den förut omnämnda inspirationskrampen,
som för många tedde sig som tecken på plågor, men som vöre ett
tecken på blodbrist i hjärnan med nedsatt eller upphört medvetande. Ett annat
tecken på att medvetandet vore nedsatt eller upphört iakttogs på ett av djuren,
då nässkiljeväggen c:a 1 minut efter halssnittets utförande genomskars, utan
alt djuret visade något som helst tecken till smärtförnimmelse. Samtidigt övervakades
vanlig slakt av två kor efter bedövning medelst skott genom huvudet.
Bröststicket utfördes i båda fallen V2 minut efter bedövningsskottet och blödningen
i bröststicket varade i båda fallen intill minuter efter bröststickets
utförande. Bedövningen syntes således ej lia något märkbart inflytande på
blödningen, som försiggick på samma sätt såväl utan som efter föregående
bedövning. Den kramp, som regelbundet följde bedövningsslakten, återfanns
även vid slakt enligt judisk ritual efter nacksnitt (förblödningskramp). Den
inspirationskramp, som förefanns vid slakt enligt judisk ritual, då nacksnitt
icke utförts, saknades fullständigt vid vanlig bedövningsslakt, eftersom vid
den vanliga bedövningen andcentrum i förlängda märgen skadats och delvis
eller fullständigt försatts ur funktion. Walls allmänna intryck nu som förut
örn slakt enligt judisk ritual vore, att efter halssnittets utförande omedelbart
inträdde ett nedsatt medvetande, som snart överginge i fullkomlig medvetslöshet
och i döden. Något djurplågeri torde man därför icke kunna tala örn.
Den judiska slaktmetoden såge iner brutal ut än den ur fysiologisk synpunkt
vore.

I propositionen till 1927 års riksdag anförde departementschefen:

Av den nu lämnade^ redogörelsen framgår, att frågan om den judiska
slaktmetoden såväl i vårt land som i andra länder intagit ett synnerligen
framträdande rum i de meningsutbyten, sorn förekommit rörande lagstiftningens
ställning till formerna för utövande av slakt. För de flesta torde
numera såsom ett allmänt intryck kvarstå, att denna långvariga och å ömse
sidor med stor iver förda diskussion icke alltid hållits inom gränserna för
ett objektivt och vederhäftigt bedömande. I varje fall synes det obestridligt,
att även i detta avseende den nutida tekniken medfört förändrade förhållanden.
Även om det obetingat må medgivas, att skäktningen, utövad
utan kontroll och i saknad av de anordningar det moderna slakthusväsendet
erbjuder, kan innebära ett för den allmänna känslan stötande slaktsätt, synes
det knappast antagligt, att den slakt, som enligt denna metod förekommer
å våra offentliga slakthus, skulle påkalla ett ovillkorligt förbud.

Med avseende å frågans principiella sida kan jag ansluta mig till det av
styrelsen för veterinärhögskolan gjorda uttalandet, vilket synts mig även
innefatta en lämplig anvisning för den praktiska lösningen. Något allmänt

Dilion!/ DII riksdagens protokoll Hilli. I sond. Nr 1S8. ,''i

Kungl. Maj.ts proposition nr 18S.

undantag från lagens tillämpning bör alltså enligt min uppfattning icke stadfästas
för den judiska slaktmetoden. På särskild prövning bör ankomma,
huruvida genom betryggande kontrollföreskrifter kan förebyggas, att detta
slaktsätt utövas under former, som måste antagas för djuren medföra
onödigt lidande. Denna prövning lärer böra tillkomma Kungl. Majit. Att
i själva lagen införa mer eller mindre detaljerade bestämmelser till ledning
för detta avgörande synes icke lämpligt eller nödigt, då en noggrann undersökning
av förhandenvarande förhållanden tydligen bör läggas till grund
för varje sådan dispens. Utan särskilt stadgande i lagen torde därvid beaktande
komma att ägnas de synpunkter, vilka innefattas i det av veterinärhögskolans
styrelse avgivna utlåtandet. Av vad nu anförts framgår vidare,
att jag såsom villkor för dispens förutsätter, att slakten enligt den judiska
metoden kommer att utövas å offentligt slakthus eller å annan slakteriinrättning,
som står under offentlig kontroll.

För lagutskottets utlåtande i anledning av propositionen och kamrarnas
skiljaktiga beslut har tidigare redogjorts.

I sitt yttrande i anledning av 1934 års riksdagsskrivelse anförde medicinalstyrelsen,
att elektrisk bedövning numera torde mycket väl kunna användas
vid slakt av större nötkreatur, kalvar och får, vilket i sin ordning torde underlätta
ett genomförande av förbud mot skäktning utan föregående bedövning.
Såsom i historiken meddelats utmynnade styrelsens yttrande i en
hemställan, att Kungl. Majit täcktes vidtaga åtgärder för att lagbestämmelser
angående förfarande vid slakt måtte utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad styrelsen föreslagit i sitt utlåtande över 1925 års riksdagsskrivelse.

I den från svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd med instämmande
av nordiska djurskyddsföreningen den 15 januari 1935 inkomna
framställningen anfördes i skäktningsfrågan bland annat:

Med avseende å skäktens bedömande från religiös aspekt, vill föreningen
först erinra därom, att de ofta åberopade gammaltestamentliga stadgandena
gälla offerkulten och icke den profana slakten. Frågan är därför i verkligheten,
enligt föreningens mening, icke en kultfråga utan en kulturfråga. Men
även örn den vore en kultfråga, borde detta icke få utgöra ett hinder för en
förändring till överensstämmelse med utvecklingens krav. Många exempel
finnas på att judarna under tidernas lopp frångått sådana det gamla testamentets
stadganden, som kommit att stå i strid med senare tiders rättsuppfattning,
varibland exempelvis nämnas stadgandet om blodsoffér, stadgandet om stenande
av personer som begått vissa brott, förbudet mot att taga ränta vid
lån, sabbatsföreskrifterna med flera. Meningarna örn skäkten oell örn vikten
av att fasthålla därvid äro mycket delade bland judarna och i de bildade judiska
kretsarna tillmätes denna fråga ringa betydelse. Föreningen är ock
förvissad örn att jämväl de, som nu vilja bibehålla skärningen, mycket snart
skulle finna sig i att denna förbjudes.

I yttrande över det inom justitiedepartementet år 1935 upprättade utkastet
till slaktlag, vilket, såsom förut nämnts, icke innehåller någon bestämmelse
örn möjlighet att undantaga skäktning från bedövningstvång, har lärarekollegiet
vid veterinärhögskolan uttalat, att utkastet i huvudsak motsvarade de
önskemål som kollegiet framfört i sitt yttrande över 1925 års riksdagsskrivelse,
varför kollegiet tillstyrkte bifall till lagförslaget. En ledamot av kölle -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S8.

giet, professor Sahlstedt, har emellertid anmält en i viss mån avvikande mening
och, med instämmande av ledamoten professor Hulphers, anfört:

Det föreliggande lagförslaget innehåller icke någon undantagsbestämmelse
med avseende på den judiska slaktmetoden (skäktningen), vilket — åtminstone
huvudsakligen — synes grunda sig på förutsättningen, alt den elektriska
bedövningsmetoden skulle vara fullt användbar för nötkreatur och får,
och, såsom ett förfarande, vilket icke åstadkommer någon mekanisk läsion
på hjärnan, skulle kunna av judarna accepteras att användas före den rituella
skäktningen. I själva verket äro emellertid meningarna örn den elektriska
bedövningsmetodens (i dess hittills prövade utföranden) användbarhet för
nötkreatur ganska delade, och man kan icke säga, att den för dessa djurs
vidkommande ännu är till fullo utexperimenterad och genomprövad. Denna
metod synes mig därför icke utan vidare kunna anbefallas som bedövningsoperation
före skäktningen, och de vanligen nyttjade bedövningsmetoderna,
skott eller sprintslag hava, såsom åstadkommande skada på hjärnan, icke godtagits
av judarna till användning före skäktsnittet. Under sådana förhållanden
kommer en tillämpning av slaktlagen i den föreslagna lydelsen eventuellt att
innebära ett förbud att skäkta enligt judisk ritual. Huruvida tillräckligt starka
skäl tala för beredande alltjämt av möjligheter för de mosaiska trosbekännarna
här i landet att utöva sin rituella slaktmetod, är en fråga, som jag icke är
kompetent alt bedöma. Skulle emellertid sådana skäl anses föreligga, synes
mig saken, intill dess att en bedövningsmetod, lämplig att föregå skäktningen,
utformats, kunna så ordnas, att i lagförslagets tilläggsparagraf jämväl den
judiska slaktmetoden upptages, och att denna paragraf sålunda gives följande
lydelse: . . . dock skall, såvitt angår den judiska slaktmetoden (skäktningen)
och slakt av ren, lagen tillämpas först från den dag, Konungen bestämmer.
— Den utredning rörande skäktningen ur djurskyddssynpunkt,
jag före lärarekollegiets avgivande av sitt yttrande i slaktlagsfrågan 1925
verkställde, och vilkens resultat dels finnas hilagda detta yttrande, dels i
utförligare form, intagna i förhandlingarna för 3. nordiska veterinärmötet i
Oslo 1928, gav enligt min uppfattning vid handen, att skäktningen, korrekt
utförd, icke i och för sig kan sägas innebära djurplågeri, och att, om den får
efterföljas av bedövningsoperation (skott eller sprintslag i pannan), full trygghet
även i sådana fall, i vilka komplikationer inträffat, härutinnan kan vinnas.
Därför är jag av den åsikten, att ett uppskov med bedövningstvångets
(d. v. s. bedövning före blodavtappningen) tillämpning beträffande skäktningen,
intill dess att en fullt lämplig och tillförlitlig metod härför blir utarbetad,
ej kan anses medföra någon allvarlig olägenhet. Då emellertid skäktningen
obestridligen på åskådaren gör ett obehagligare intryck än ''faedövningsslakt’
och en så stark opinion mot densamma synes förefinnas här i landet,
att den nog kan sägas höra till sådana handlingar, som väcka ''allmän förargelse’,
är det givetvis under alla förhållanden ett önskemål, att ett eventuellt
uppskov med tillämpningen av bedövningstvånget beträffande denna slaktmetod
blir så kortvarigt som möjligt.

Styrelsen för veterinärhögskolan har tillstyrkt lagutkastet under erinran
likväl, att grunden lill de betänkligheter styrelsen i fråga örn skäktningen uttalade
i sitt yttrande över 1925 års riksdagsskrivelse ej syntes till fullo undanröjd.
En ledamot av styrelsen, professor Henschen, Ilar helt anslutit sig till
lärarekollegiets mening.

I ett utlåtande av rabbinerna vid Stockholms, Göteborgs och Medina mosaiska
församlingar, vilket av föreståndarna för mosaiska församlingen i

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Stockholm bifogats deras yttrande över 1935 års lagutkast, hava dessa rabbiner
anfört:

De hittills använda bedövningsmetoderna, bestående av skott eller
sprintslag i huvudet, vilka förorsaka skada på hjärnan, kunna icke användas
vid skänning, enär denna blott kan utföras på ett fullkomligt
friskt och oskadat djur. De sedan en viss tid i olika länder pågående
experimenten med elektrisk (eller annan) bedövning synas, att döma av
hittills föreliggande resultat, peka på en möjligen framkomlig väg. Vi
avhålla oss från att här ingå på det teoretiska spörsmålet, huruvida denna
bedövning är humanare än det utan bedövning utförda skäktsnittet.
Å andra sidan kunna vi i detta sammanhang hänvisa på det faktum, att en
omedelbart efter skäktsnittet använd bedövningsform1 sedan årtionden
praktiseras i slakthusen i Stockholm och Göteborg, och att Malmö mosaiska
församling är beredd att framdeles införa densamma.

Vi tveka dock ej att här förklara följande:

Med hänsyn till regeringens avsikt nied föreliggande lagförslag och för att
möjligen kunna bringa ur världen detta tvistefrö i samförståndets tecken
anse vi det högeligen önskvärt om man genom fortsatta experiment kunde
nå fram till en bedövningsmetod, vare sig den elektriska eller annan, som
garanterar att djurets organ och funktioner förbli oskadade. I så fall kan
man utgå från, att en dylik genomprövad metod med stöd av en auktoritativ
rabbinsk opinion i olika länder kunde godtagas såsom överensstämmande
med den judiska ritualens krav.

Ingående personliga undersökningar, som undertecknad Ehrenpreis gjort
under en nyligen företagen utrikesresa, giva emellertid vid handen, att experimenten
med elektrisk bedövning av nötkreatur, som synbarligen äro på
god väg, i detta nu ännu icke äro avslutade. Uppfattningarna om den elektriska
bedövningens användbarhet på nötkreatur äro ännu delade. Vissa detaljer
beträffande fysiologiska och patologiska verkningar av den elektriska
strömmen äro ännu icke nöjaktigt klarlagda.---- — —----

För att så snart som möjligt skaffa klarhet i de ännu svävande punkterna
är det vår avsikt att med bistånd av professorer vid härvarande veterinärhögskola
och under medverkan av härvarande slakthus’ inspektor företaga
systematiska experiment med bedövning av nötkreatur, i anslutning till undersökningar,
som de senaste åren företagits i Holland (Utrecht, Breda), i
Tyskland (Offenbach, Frankfurt a/M, Berlin o. s. v.). Enligt nu föreliggande
dispositioner skola bemälda undersökningar, efter anskaffning och inmontering
av en för ändamålet i Munchen tillverkad apparat för elektrisk
bedövning, sättas i gång i början av december 1935. Hur lång tid dessa
försök, vilka möjligen skola försiggå parallellt med liknande experiment i
andra länder, komma att taga i anspråk, kan i förväg ej med full bestämdhet
angivas.

Under åberopande av vad sålunda anförts hava rabbinerna hemställt, att
vidkommande den judiska skäktningen, såväl beträffande nötkreatur som
fjäderfä, det nuvarande tillståndet måtte genom dispensbestämmelse bibehållas.

Föreståndarna för mosaiska församlingen i Stockholm hava i sitt yttrande
över lagutkastet anfört:

1 Härmed lärer åsyftas en efter skäktsnittet verkställd avskärning av förlängda märgen
Såsom av det förut sagda framgår medför emellertid detta förfarande icke någon bedövning
utan endast ett upphörande av djurets rörelseförmåga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18S.

Av vår församling skulle det hälsas med stor tillfredsställelse, örn de bedövningsmetoder,
som nu utexperimenteras, visade sig uppfylla de krav, som
ur judisk rituell uppfattning skulle möjliggöra deras användning vid skäktning.
Dessa experiment hava emellertid ännu icke kommit till ett slutgiltigt
resultat och ett auktoritativt uttalande örn metodens användbarhet ur rituell
synpunkt kan sålunda ännu icke göras. Dock tyda, enligt de upplysningar
vi inhämtat, alla tecken på att experimenten skola leda till ett gynnsamt resultat.
Innan detta uppnåtts och innan sålunda ett auktoritativt stöd åt metodens
användning kunnat erhållas, skulle det för ett stort antal svenska
mosaiska trosbekännare innebära ett svårt ingrepp i deras religiösa sedvänjor,
om legala hinder uppställdes mot skäktning utan föregående bedövning.

Det synes oss därför vara förenligt med rättvisa och överensstämmande
med religions- och samvetsfrihetens princip, om i lagförslaget hänsyn toges
till ovannämnda förhållanden. Vi hemställa därför att i förslaget måtte införas
en dispensbestämmelse av den innebörd, att lagens bestämmelser om
bedövningstvång icke skulle komma till tillämpning beträffande den judiska
slakten, förrän ovannämnda undersökningar ha lett till ett — av oss livligt
åstundat — positivt resultat.

Föreståndarna för mosaiska församlingen i Göteborg ha i ett av dem särskilt
avgivet yttrande över lagutkastet anfört:

Det är med stort intresse som man inom judiska kretsar tagit del av de
experiment, som gjorts med den nya elektriska bedövningsmetoden. Dessa
experiment synas giva vid handen, att denna nya metod icke skulle skada
djuren, utan sålunda skulle kunna komma lill användning även vid siaktning
enligt de religiösa föreskrifterna. Om denna nya bedövningsmetod visar
sig hålla vad den lovar, finnes det grundad anledning antaga att även
de judiskt ortodoxa auktoriteterna skola komma att förklara densamma
tillfredsställande, och att sålunda religiösa hinder icke finnas för metodens
användande vid den rituella slakten.

För att säkert fastslå metodens värde komma nu omedelbart genom de
judiska församlingarnas försorg experiment i större skala att igångsättas
såväl i Stockholm som i utlandet. Resultaten av dessa experiment torde föreligga
inom loppet av ett halvår,1 troligen dessförinnan.

Vi äro övertygade örn att ifall en slaktlag, innehållande absolut förbud
för siaktning utan föregående bedövning, icke genomfördes, innan de ovannämnda
experimenten fullföljts, detta i hög grad skulle dämpa den oro, som
ovedersägligen förefinnes bland de svenska medborgare av mosaiska trosbekännelsen,
som hålla de religiösa föreskrifterna i fråga om siaktningen i
helgd.

Vi hemställa därför, att det föreliggande förslaget till ny slaktlag icke måtte
för riksdagen framläggas, förrän nyssomtalade experiment blivit slutförda,
eller, örn ett uppskov med framläggandet icke kan erhållas, att i förslaget
måtte införas en övergångsbestämmelse, varigenom medgivande under
viss lid lämnas för siaktning utan föregående bedövning.

Föreståndarna för mosaiska församlingen i Malmö, vilka i sitt yttrande
över lagutkastet omnämnt att undersökningar pågå till utrönande av huruvida
elektrisk eller möjligen annan bedövningsmetod skulle kunna vara förenlig
med de religiösa föreskrifterna för den rituella judiska slakten, lia anfört,
att det skulle av församlingen hälsas med stor tillfredsställelse om de

Yttrandet iir da^tecknat dea G november 1035.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

bedövningsmetoder som utexperimenterades visade sig uppfylla de rituella
kraven. Då experimenten icke kommit till slutgiltigt resultat, ehuru enligt
inhämtade upplysningar många tecken tydde på att de skulle leda till
gynnsamt resultat, skulle det för i det närmaste samtliga församlingsmedlemmarna
innebära ett svårt ingrepp i deras religiösa livsföring om legala
hinder uppställdes mot skäktning utan föregående bedövning. Församlingen
hemställde därför om en dispensbestämmelse av innebörd att bedövningstvång
icke skulle komma till tillämpning beträffande den judiska slakten
förrän undersökningarna lett till positivt resultat.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund har i ett yttrande, dagtecknat
den 30 november 1935, bemött vad rabbinerna och föreståndarna förde
mosaiska församlingarna anfört. Förbundet har även anfört, att när första
lagutskottet vid 1931 års riksdag uttalat, att en slaktlag med bedövningstvång
svårligen kunde komma till stånd i vårt land örn den icke innebure
förbud mot skäktning och svinslakt enligt den dansk-amerikanska metoden
samt att det icke torde vara försvarligt att tillåta någon av dessa metoder, örn
man för andra fall läte slakt utan bedövning drabbas av straff, borde judarna
omedelbart hava satt i gång med de försök som de nu åberopade för att
få dispens. Då de icke använt den tid som stått till deras förfogande, syntes
ingen rimlig anledning att bevilja dem särskilt anstånd. Påståendet, att vissa
detaljer beträffande fysiologiska och patologiska verkningar av den elektriska
strömmen ännu icke vore nöjaktigt klarlagda, vöre icke riktigt i vad avser
den elektriska strömmen vid dess användning såsom bedövningsmedel vid
slakt. En undersökning i detta avseende verkställd genom försorg av Reichsgesundheitsamt
i Berlin torde i fråga örn grundlighet, auktoritativ pondus
och vunna resultat icke lämna något övrigt att önska. Till upplysning rörande
denna undersökning hänvisades till ett i svensk veterinärtidskrift, 1935
s. 202, infört referat.

Styrelsen för svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd tiar
i ett yttrande dagtecknat den 16 december 1935 jämväl hänvisat till den av
Iteichsgesundheitsamt i Berlin föranstaltade undersökningen. Ytterligare undersökningar
vore enligt styrelsen fullständigt onödiga, så mycket mer som
bedövning med elektricitet sedan länge vore i bruk flerstädes i Europa vid
skäktning. Något auktoritativt uttalande, att metoden med elektrisk bedövning
vore ur judisk rituell synpunkt oantastlig hade emellertid ej sett dagen
och komme enligt sakens natur förmodligen ej heller att göra det. Styrelsen
hemställde att under föreskrift om bedövningstvång vid slakt måtte inbegripas
även den judiska slakten.

I skrivelse till chefen för justitiedepartementet, dagtecknad den 1 december
1936, ha rabbinerna vid Stockholms, Göteborgs och Malmö mosaiska församlingar
lämnat en redogörelse för de av dem igångsatta undersökningarna
rörande den elektriska bedövningens inverkan på nötkreatur samt därvid
anfört:

Vid slakthuset i Enskede hava på vårt föranstaltande systematiska undersökningar
med elektrisk bedövning av nötkreatur ägt rum alltsedan mitten

Kungl. Maj.ts proposition nr lss.

av januari månad 1936. Dessa hava genomförts av rektorn vid veterinärhögskolan,
professor A. V. Sahlstedt, vilken handhaft den fysiologiska delen
av undersökningarna, professorn vid samma högskola Albert Hjärre, vilken
handhaft den patologisk-anatomiska delen av undersökningarna, samt professorn
vid samma högskola Gustav Hiilphers, vilken närmast hade uppsikt
över den hygieniska sidan av frågan. A id undersökningarna medverkade
jämväl slakthusinspektoren, överveterinären doktor Brandt. Ett biträde förde
protokoll över de gjorda undersökningarna. Experimenten utfördes med
en för ändamålet i Munchen tillverkad apparat för elektrisk bedövning, som
arbetar med den låga spänningen av 42 volt, vilken spänning understigei
den, som i allmänhet tidigare vid dylika experiment använts utomlands.
Undersökningarna hava med smärre avbrott fortgått till juni månad 1936,
varefter de med sommarens ingång tillsvidare avbrutits.

En officiell fullständig redogörelse för undersökningarna föreligger tdl
denna dag icke. Det har därför hittills icke varit möjligt för oss att taga
ställning till frågan. Lika litet kunde vi sätta oss i förbindelse med utländska
rabbiner för att uppnå det behövliga stödet av en auktoritativ rabbinsk
opinion — vilket ej lämpligen kan ske, förrän ett definitivt resultat av undersökningarna
föreligger. ...

Ehuru undersökningarna sålunda icke slutförts, hava professorerna Hjärre
och Sahlstedt på därom gjord anhållan tillställt undertecknad Ehrenpreis
provisoriska redogörelser, den förre med skrivelse av den 5 sistlidne september,
den senare med skrivelse av den 29 november.

Professor Hjärre hänvisar till, att ''fullständiga protokoll och mera utförlig
redogörelse för försöken komma att överlämnas senare’. Hans kortfattade
preliminära redogörelse’ avser de ''patologisk-anatomiska undersökningarna,
som utförts å ett antal efter föregående elektrisk bedövning^ skäktade
nötkreatur’. De mikroskopiska undersökningarna hava utförts a sammanlagt
29 nötkreatur, som skäktats efter föregående elektrisk bedövning.
Fortsatta undersökningar på ett större antal djur torde, efter vår uppfattning,
öka undersökningarnas vetenskapliga bevisvärde. Professor Hjärre avslutar
sitt brev sålunda: ''Sorn en sammanfattning av de hittills vunna re sultaten

av de patologisk-anatomiska undersökningarna skulle jag slutligen
vilja anföra, att morfologiska förändringar av den art, att de kunnat tänkas
inverka på djurens livsduglighet icke påträffats hos något av de elektriskt
bedövade nötkreaturen.’

Professor Sahlstedt å sin sida hänvisar till, att ’en tillämpning av mera
exakt fysiologisk undersökningsmetodik vid försöken icke varit möjlig, delvis
på grund av att ''djuren — på ett pär undantag när — omedelbart skulle
gå till slakt’. Hans hittills gjorda iakttagelser bestyrka den av professor
Hjärre uttalade uppfattningen. Han skriver därom: ’A efter elektrisk be dövning

slaktade djurs kroppar har jag icke kunnat iakttaga några sådana
förändringar, som kunna sättas i direkt samband med denna bedövning . . .
Därför menar jag, att den s. k. elektriska bedövningen icke kail anses medföra
sådana förändringar hos djuret, som enligt den ortodoxa judiska uppfattningen
betraktas som sjukliga tillstånd.’ Professor Sahlstedt avslutar sin
skrivelse på följande sätt:

''Närmare kan jag för närvarande icke yttra mig i frågan. Emellertid synes
det mig vara önskvärt, att försöken med den elektriska bedövningsmeloden
på nötkreatur återupptagas och fullföljas, speciellt för möjliggörande
av ytterligare en del observationer på efter sådan bedövning uppvaknade
djur. Härför vore det enligt min mening förmånligt, örn uppskov nied 1 i 11-lämpningen av ett eventuellt av nästkommande riksdag beslutat allmänt bedövningstvång
vid slakt kunde utverkas beträffande den judiska slaktmeto -

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

den, intill dess att en fullständigare utredning rörande den elektriska bedövningsmetoden
kunde åstadkommas, än som hittills varit möjligt.’

Med hänsyn till det ovan anförda, för att få möjlighet
dels att ostört låta slutföra de under tydligen lovande omständigheter hittills
genomförda försöken med elektrisk bedövning,
dels att efter avslutade undersökningar kunna uppnå ett auktoritativt
rabbinsk! uttalande i frågan, vilket är nödvändigt för att förläna effektivitet
åt vårt ställningstagande, vilja vi vördsamt hemställa, att den judiska
skärningen tills vidare måtte dispenseras från föregående bedövningstvång.

Professor Ehrenpreis har i skrivelse den 26 januari 1937 upplyst att sedan
viss tid vid Köpenhamns slakthus pågingo försök med bedövning av nötkreatur
genom kväve. Dessa försök genomfördes under överinseende av nobelpristagaren
professor Krogh, vilken i ett preliminärt utlåtande yttrat sig
mycket uppmuntrande örn lämpligheten av denna bedövningsart, såväl från
djurskyddssynpunkt som med hänsyn till den judiska ritualens föreskrifter.
Sålunda inledda experiment skulle under den närmaste tiden fortsättas.

Svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd har i skrivelse den
8 januari 1937 — under framhållande av att de här företagna experimenten
givit till resultat att de judiska kraven pa en av dem godtagbar bedövningsmetod
fullständigt uppfylldes av den elektriska bedövningen — anhållit, att
Kungl. Maj:t ville till 1937 års riksdag framlägga det inom justitiedepartementet
år 1935 utarbetade förslaget till lag angående slakt av husdjur.

Renslakt.

Tillvägagångssättet vid slakt av ren har varit föremål för undersökning av
framlidne professorn vid veterinärhögskolan Hj. Dahlström under en av honom
år 1913 företagen studieresa till Övre Soppero i Jukkasjärvi socken.
Av hans däröver avgivna berättelse, vilken år 1915 utgivits i svenska allmänna
djurskyddsföreningens skriftserie, inhämtas bland annat:

Redogörelsen avser den närmast i försäljningssyfte bedrivna masslakten.
Lapparna slakta emellertid även renar för eget behov, som för en medelstor
familj uppgives utgöra 25 till 30 renar om året.

Angående det i Övre Soppero tillämpade slaktsättet har professor Dahlström
i reseberättelsen meddelat:

Slaktrenarna drivas in i stora inhägnader eller fållor. Enstaka renar, som
vägra gå in i dessa, skjutas ned. En man går därefter in i fållan samt fångar
en ren med lasso. Genom ett raskt grepp kastas renen omkull, varefter en
person sticker in en vanlig finnkniv något till vänster om medellinjen mellan
bröstbenets främre och bakre ändar. Med några slag med en yxhammare
drives kniven in ända till skaftet samt får kvarsitta. Djuret släppes nu varvid
det vanligen springer upp. Under den första minuten springer det antingen
omkring, jagat av de övriga, eller blir stående på en fläck. Blicken blir
stin ande och ängslig, och djuret börjar gapa. Under den andra minuten
börjar djuret gå osäkert och vacklar eller ställer sig bredbent. När två minuter
gått, faller djuret vanligen omkull. Det dröjer likväl ännu en minut, innan
blodförlusten blivit så stor, att djuret av matthet faller på sidan. Andnoden
har ökat, men alltjämt befinner renen sig vid fullt medvetande. Då
fyra och en halv minuter gått, höras vanligen rosslande ljud. Först efter sju

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

minuter har andningen upphört. Känsligheten på hornhinnan är då alltjämt
för handen. När åtta minuter gått, synes livet lia flytt. Huvudsyftet
med metoden är, att djuret skall förblöda invärtes, så att det i buk- och
brösthålorna befintliga blodet vid den följande uppslaktningen må kunna
uppsamlas i våmmen. En dylik s. k. blodmage utgör ett viktigt födoämne
för såväl lapparna som de bofasta. -— Dahlström har ock redogjort för en
annan företrädesvis av lapparna i Karesuando använd slaktmetod. Därvid
verkställes före det nyss beskrivna hjärtsticket ett nackstick med därav förorsakad
skada å förlängda märgen, varigenom djuret berövas rörelseförmågan.
Metoden är emellertid förkastlig, emedan nacksticket icke berör den
del av hjärnan, som antages vara säte för medvetandet, men däremot inverkar
hämmande på blodavrinningen. Av samma skäl utdömes jämväl den
i vissa fall praktiserade metoden att före hjärtstickets verkställande tilldela
djuret ett slag i nacken.

Under år 1922 har professor Dahlström på anmodan av nyss omförmälda
djurskyddsförening och med bidrag av staten deltagit uti vissa i trakten av
Röros delvis med bidrag av norska staten verkställda undersökningar rörande
en där utförd storslakt å ren. För resultatet av dessa undersökningar har
Dahlström redogjort uti en i föreningens skriftserie för år 1923 ingående
broschyr.

Av denna berättelse framgår, att i huvudsak samma slaktsätt plägat här
tillämpas som det av Dahlström år 1913 i Övre Soppero iakttagna. Emellertid
verkställdes vid ifrågavarande tillfälle försök med bedövningsslakt genom
användande av olika skjut- och slagapparater. Därjämte prövades en
helt ny metod att åstadkomma bedövning. Nämnda metod kallas av professor
Dahlström ''hjärnsticket’ och beskrives sålunda, att en krökt kniv införes
i stora hjärnan genom håligheten mellan nackbenet och hjärnskålens
botten. Den sålunda åvägabragta hjärnskadan har till omedelbar följd medvetslöshet
hos djuret. Slakten fortsättes därefter med hjärtstick på vanligt
sätt. Dahlström redogör jämväl för vissa olägenheter, som enligt vad han
vid samma undersökningar iakttagit, måste vad angår ren anses förbundna
med de vanliga bedövningsmetoderna, medan han i avsende å det s. k. hjärnsticket
framhåller bland annat, att metoden, som icke medför dylika olägenheter,
är lätt att lära samt säkert verkande och sannolikt icke försämrar
blodavtappningen. Icke heller är därmed förenad kostnad av någon betydelse.
Slutligen påpekar han, att med hänsyn till lappbefolkningens kända
konservativa läggning denna metod, som i viss mån framstår som en förbättring
av det redan av lappar brukade nacksticket, torde vara lättare att
införa bland dem, än vad fallet skulle vara med någon annan metod. Emellertid
anmärker Dahlström, att, innan tvång att använda metoden låter sig
genomföras, den allmänna opinionen i vårt lands nordligaste delar måste
bearbetas ävensom undervisning meddelas.

I yttranden, som under åren 1936 och 1937 avgivits av länsveterinären i
Norrbottens län D. Grimfält och till vilka jag senare återkommer, lämnar
Grimfelt följande uppgifter rörande det sätt varpå renslakten för närvarande
bedrives i Norrbottens län:

Slakten av ren inom länet tillgår f. n. på så sätt, att antingen hjärtstick
göres utan varje bedövning (inom de norra delarna av lappmarken) eller
ock blodavtappningen föregås av s. k. nackstick (inom de södra delarna).
Nacksticket göres med kniv, sorn instickes i mellanrummet mellan nackbenet
oell första halskotan, varvid förlängda märgen avskäres och djuret

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

störtar omkull, till synes livlöst. Beträffande denna metod, som av lapparna
anses fullt tillfredsställande ur bedövningssynpunkt, måste emellertid
framhållas, att den, enligt vad framstående fysiologer konstaterat, icke kan
betraktas som någon bedövningsmetod i verklig mening, alldenstund den
lämnar stora hjärnan intakt och medvetandet alltså finnes kvar, fastän rörelseförmågan
är borta på grund av ledningsbanornas avskärande.

Renslakten försiggår i tvenne säsonger. Den första, som är helt kort —
c:a ett par veckor — äger rum i september (den s. k. barmarlcsslakten) och
måste vara avslutad före brunsttidens inträde omkring den 29 september.
Denna slakt är av jämförelsevis obetydlig omfattning, men försök göras att
upparbeta densamma, då renarna vid denna tid äro vid gott hull. Vinterslakten
börjar, så snart snö och kyla infunnit sig, alltså i slutet av oktober
eller början av november, varvid den till att börja med är av mindre omfattning,
kulminerar under december och januari samt är avslutad omkring
den 1 mars.

Vid slakten drivas renarna in uti de s. k. skiljningsgärdena, vanligen uppförda
av grövre eller smalare stockar, vilka tätt intill varandra neddrivits i
jorden och sammanhållas på lämpligt sätt. Efter skiljningen föres den till
slakt uttagna renen genom en öppning i gärdet antingen till en med detta
sammanbyggt s. k. kontor eller i fria skogen, varefter avlivning och uppslagning
sker, med renen liggande i snön. Slakten verkställes därvid av
uppköparna och deras biträden, vilka vanligen äro av svensk extraktion.
Efter slakten borttransporteras renkropparna, vanligen med lastbil, då skiljningsplatsen
oftast ligger nära landsväg.

I den s. k. lapputredningens år 1936 avgivna betänkande beräknas antalet
renar i de tre nordligaste länen för år 1934 till omkring 275,000, av vilka
mer än 2/3 äro hemmahörande i Norrbottens län. Antalet slaktade renar
uppskattas för samma år till omkring 55,000 med ett sammanlagt slaktvärde
av 1,335,000 kronor.

I sitt yttrande med anledning av 1925 års riksdagsskrivelse upptog veterinärhögskolans
lärarekollegium, i vars yttrande professor Dahlström deltog,
till en början vissa anmärkningar mot det i södra Lappland använda nacksticket,
varefter framhölls, att det icke från anhängarna av denna metod
avhörts några allvarliga farhågor, att den nyss omförmälta nya metoden,
hjärnsticket, skulle erbjuda några tekniska eller ekonomiska svårigheter av
beskaffenhet att utgöra hinder för metodens tillämpning även vid masslakt
av renar.

Styrelsen för veterinärhögskolan berörde i sitt yttrande över 1925 års riksdagsskrivelse
icke särskilt renslakten, men en av styrelsens ledamöter, professor
J. E. Johansson, anförde härom:

Det kunde vara tveksamt, huruvida det ifrågakomna hjärnsticket vore att
anse som ett så betydande framsteg framför lapparnas av ålder tillämpade
hjärtstick, att det borde legaliseras, under det att det senare belädes med
böter eller fängelse. Man hade anfört, att hjärtsticket ej medförde ögonblicklig
bedövning, men väl dödsångest. Erfarenheten från krig, olycksfall
och överfall stödde icke ett sådant antagande, men gåve däremot vid handen,
att en människa efter en skada å hjärtat eller större kärl kunde fortfara
att röra sig flera minuter, t. o. m. timmar utan att visa särskilda tecken
till smärta eller ens veta örn skadan, innan hon folie medvetslös. Toge man

Kungl. Maj.ts. proposition nr 188.

dessutom hänsyn till, att även hjärnsticket kunde misslyckas, så förefölle
det Johansson orimligt att straffbelägga lapparnas gamla slaktmetod.

Lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt anförde i sitt yttrande med
anledning av 1925 års riksdagsskrivelse, att propaganda för införande av
humanare slaktmetoder måste bedrivas under ett flertal år, innan den ifrågasatta
lagen kunde träda i kraft, och att detta särskilt gällde i fråga om slakt
av ren. I yttrandet anfördes beträffande det brukliga tillvägagångssättet vid
dylik slakt.

Renarna slaktas i de allra flesta fall både av lappar och nybyggare utan
föregående bedövning. I vanliga fall dör renen av hjärtstick på 4 till 6 minuter,
men det händer också att döden inträder först efter längre tids förlopp
och ända till 15 minuter efter sticket. Huruvida hjärtsticket utan föregående
bedövning innebär ett så stort djurplågeri som från djurskyddsvänligt
håll framhålles, är jag ej alldeles viss om. Vid samtal, jag haft med
läkare om saken, har av läkarna framhållits, att hjärtsticket, väl utfört, medför
en rätt snabb och relativt smärtfri död. Läkarna, jag talat med, ha själva
ofta varit närvarande vid renslakt. I ogynnsamma fall, när hjärtat icke
träffas av kniven på rätt ställe, kan dock slakten på detta sätt bliva ett djurplågeri
och bliva mycket obehaglig att se på. Detta kan dock vara fallet,
vilken metod som än användes vid slakten. Det mesta talet om djurplågeri
vid slakt av renar har nog, tror jag, uppkommit av att känsliga människor
åsett slakten och funnit den grym. Härmed vill jag dock ej ha sagt att
ändring i metoden icke är önskvärd eller att åtminstone för känslan mera
tilltalande slaktmetoder även av renar finnas. Det hittills bästa sättet torde
den krokiga knivens införande i stora hjärnan vara. I detta fall torde bedövningen
bliva fullständig.

Jämväl i andra yttranden med anledning av 1925 års riksdagsskrivelse
berördes renslakten särskilt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anförde att de av professor Dahlström
omnämnda särskilt för renslakt konstruerade slaktknivarna visserligen försöksvis
kommit till användning, men, då det vore att förmoda, att avsevärd
tid komme att förflyta innan dessa knivar kommit till allmännare användning,
vore det önskligt, att beträffande renslakt övergångstiden för lagens
ikraftträdande ej gjordes alltför snäv. — Landsfiskalerna i Boteå och
Anundsjö distrikt av Västernorrlands län nämnde, i samband med att de
förklarade en lag angående slakt av husdjur vara av behovet påkallad, uttryckligen
slakt av ren. — Likaledes framhöll länsveterinären i Älvsborgs
län, som under förmälan att han tidigare tjänstgjort inom Jämtlands län
förordade det av motionärerna vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget,
därvid bland annat slakt av ren.

I propositionen till 1927 års riksdag yttrade departementschefen till motivering
av förslaget att lagen, såvitt anginge slakt av ren, skulle tillämpas
först från den dag Kungl. Maj:t bestämde:

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att de vid slakt vanligen brukade
bedövningsmetoderna icke äro väl lämpade för slakt av ren. Utredningen
giver ock vid handen, att den av professor Dahlström förordade bedövningsmetoden
ännu icke vunnit sådan användning, att den redan nu skulle
kunna i lag påbjudas. Med hänsyn till de goda vitsord, som lämnats, lärer
dock få antagas, att härutinnan småningom en förändring skall kunna genomföras.
Jag har därför i fråga örn slakt av ren ansett mig böra föreslå,

Kungl. Maj.ts. proposition nr 188.

att åt Kungl. Majit överlämnas att bestämma tiden för lagens ikraftträdande.
Att härigenom tills vidare icke heller stadgandet i 2 § kommer att äga giltighet
med avseende å renslakten lärer särskilt med hänsyn till vad härutinnan
i vissa yttranden anförts icke vara ägnat att möta betänklighet.

I sitt yttrande över det inom justitiedepartementet år 1935 upprättade lagutkastet
har lärarekollegiet vid veterinärhögskolan såsom önskvärt framhållit,
att åtgärder snarast möjligt vidtoges till utarbetande av bedövningsmetoder
som vore lämpliga vid renslakt.

Länsveterinären i Norrbottens län D. Granfelt har till sitt yttrande till länsstyrelsen
med anledning av nämnda lagutkast fogat en promemoria angående
bedövningsmetoder vid slakt och deras användbarhet för renslakten. Grimfelt
har däri företagit en jämförelse mellan de olika bedövningsmetoder som
vid slakt av ren kunna ifrågakomma nämligen: 1) slag med klubba eller dylikt,
2) indrivning av sprint i stora hjärnan, vilket kail ske medelst a) slagsprint,
b) fjädersprint, då sprinten indrives med hjälp av en kraftig fjäder,
eller c) skjutsprint, 3) indrivning av en kula i hjärnan medelst skjutvapen,
med eller utan användning av slaktmask, samt 4) hjärnstick. Rörande sistnämnda
metod anför Grimfelt:

Metoden uppfyller de flesta av de principiella kraven på en god bedövningsmetod,
dock ej alla. Den viktiga förutsättningen att metoden skall
vara lätt att utföra och lära, uppfylles mycket dåligt, i det att det visat sig,
att det förutsätter en betydlig övning och säkerhet hos utövaren, för alt det
skall lyckas. Att utföra ett nackstick med en kort rak kniv är tämligen lätt,
men att göra hjärnstick med lång, krökt kniv är betydligt svårare, ja, för en
person, som aldrig gjort nackstick t. o. m. mycket svårt, så att det inläres
först efter många misslyckade försök. Metodens fördel är att kniven är billig
i anskaffning och icke kostar något i drift, vartill givetvis kommer att den
är ofarlig i användningen. Kniven måste efter införandet i hjärnan vridas
ett pär gånger; underlåtes detta, kommer sannolikt icke någon fullständig
bedövning till stånd. Härtill kommer, att förlängda märgen otvivelaktigt skadas
vid knivens införande genom nackhålet, även örn förlängda märgen
s. a. s. endast klyves på längden i stället för att avskäras såsom vid nacksticket.
Vid detta senare ligger djuret fullständigt förlamat och reagerar ej
för hjärtsticket; efter hjärnsticket åter synes en reflektorisk muskelrörelse
utlösas vid insticket i hjärtat, varjämte cornealreflexen ibland finnes kvar
efter hjärnstick. På lekmannen-åskådaren gör hjärnsticket alltså intrycket
av att giva en mindre fullständig bedövning än nacksticket. Även örn en
sådan synpunkt icke får tillmätas någon större betydelse vid bedömandet av
den föreliggande frågan, så måste det givetvis bliva svårt att övertyga åtminstone
lapparna om att en metod, som liknar deras eget nackstick men enligt
deras egen uppfattning ser ut att giva sämre bedövning, skall vara t. o. m.
bättre ur bedövningssynpunkt än det gamla nacksticket. Även ur kontrollsynpunkt
har metoden sina vanskligheter. Den dahlströmska kniven kan
givetvis även användas till enbart nackstick i ett obevakat ögonblick, för att
icke tala örn att en vanlig ’puukko’ (som ej ger bedövning, även om den
stickes in genom nackhålet) kan få komma till användning, örn ej hjärnstickkniven
finnes till hands.

Grimfelt anför i promemorian vidare:

Vilken eller vilka av ovanstående bedövningsmetoder, som skall givas
företräde i praktiken, är det givetvis omöjligt att avgöra utan fortsatta för -

Kungl. Maj:ts. proposition nr 188.

sök. Under dessa experiment kan det hända, att nya hittills förbisedda faktorer
komma att göra sig gällande och ställa sig hindrande i vägen för godkännande
av en metod, som eljest kan förefalla någorlunda acceptabel. Vid
de nya försöken, som även böra omfatta undersökningar angående de olika
bedövningsmetodernas inverkan i praktiken på blodavtappningen, kvalitetsbedömning
av det genom olika metoder erhållna, uppslaktade köttet, bör
ordnas så, att till biträde kan erhållas någon med renslakt förtrogen, men ej
av slentrianen bunden person, som kan utnyttja de vunna resultaten och på
de olika slaktplatserna demonstrera fördelarna av en god bedövningsmetod
och ett rationellt uppslaktningsförfarande.

I sitt yttrande i ärendet till länsstyrelsen har Grimfelt anfört att med hänsyn
till att försöken att finna en lämplig metod för renslakt ännu icke givit
något definitivt resultat, en undantagsbestämmelse, sådan som den i lagutkastet
med avseende å renslakt införda, torde få anses tillrådlig. Detta uteslöte
icke, att •— därest utexperimenterandet av lämpliga bedövningsmetoder
för ren skulle under loppet av 1936 leda till resultat — lagen skulle kunna
tillämpas även beträffande renslakt från och med den 1 januari 1937, eventuellt
med en kortare övergångstid av högst två år. I fråga om utkastets närmare
utformning framhölls såsom önskvärt att tillämpningsföreskrifter utfärdades
angående sätten för bedövningens verkställande så att t. ex. nacksticket
uttryckligen förbjödes.

Med överlämnande av Grimfelts promemoria och yttrande har länsstyrelsen
i Norrbottens län tillstyrkt lagutkastet och tillika meddelat, att försöken
med olika bedövnings- och slaktmetoder väckt intresse såväl hos
lappar som hos renuppköpare; det vore de sistnämnda som vid den vanliga
upphandlingen av slaktrenar ombesörjde slakten. En både ur djurskyddsoch
köttbehandlingssynpunkt tillfredsställande bedövningsmetod syntes ligga
inom räckhåll och det syntes länsstyrelsen angeläget, att försöken finge fortsättas.

Lappfogden i Västerbottens län H. Cederborg har i sitt yttrande meddelat,
att såvitt han kände, endast två metoder för renslakt ginge fria från vissa
betydelsefulla anmärkningar, ehuruväl icke heller dessa slaktmetoder fyllde
kravet att bedövningsapparaten borde taga ringa utrymme i anspråk och
vara lätt att bära. Av dessa två metoder torde den av professor Dahlström utarbetade
s. k. hjärnsticksmetoden vara den bäst kända och lättast fullkomnade.
Cederborg hade under ett par års tid i samarbete med professor
Dahlström prövat metoden och funnit den tillfredsställande ur alla synpunkter
utom den att kniven vore ytterst otymplig att transportera. På förslag
av Cederborg hade vissa förbättringar av kniven vidtagits, men ännu återstode
rätt mycket att göra innan kniven kunde rekommenderas. Den andia
av Cederborg åsyftade metoden vore en i Norge konstruerad sprintapparat
om vilken han emellertid saknade närmare kännedom. Någon fullt tillförliltig
metod funnes emellertid för närvarande icke, varför ytterligare utredning
borde verkställas innan bedövningstvång fastställdes för renslakt.

Länsveterinären i Västerbottens län .1. Modig, som förklarat sig icke äga
personlig erfarenhet av renslakt, har som sin åsikt framhållit att ett ener -

Kungl. Maj.-ts. proposition nr 188.

giskt upplysningsarbete borde föregå införande av bedövningstvång vid renslakt.
Upplysningsarbetet borde kunna verkställas under en vinter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt yttrande anfört, att det icke
borde möta något hinder att göra den föreslagna slaktlagen tillämplig å renslakt
verkställd av uppköpare av slaktrenar genom av dem anställda slaktare.
Dessa vore i regel icke lappar. Däremot syntes det icke lämpligt att
göra lagen tillämplig å den renslakt som utfördes av lapparna, innan dessa
blivit fullt förtrogna med slaktmetoder som uppfyllde lagens föreskrifter och
vöre praktiskt användbara med hänsyn till lapparnas förhållanden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har förmält sig ej hava någon erinran att
göra mot lagutkastet i vad det avser renslakt. Lappfogden i länet, W. Gardhem,
har i yttrande som bifogats länsstyrelsens utlåtande förklarat, att enligt
hans åsikt intet i lagutkastet vore till hinder för tillämpning vid renslakt,
sedan för sådan slakt praktiskt användbara bedövningsverktyg utexperimenterats
och på grund av ändamålsenlighet och prisbillighet fått
tillräckligt stor spridning bland lapparna.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund har i sitt yttrande
framhållit att det skulle innebära en förbättring i jämförelse med lagutkastet
örn undantaget från bedövningstvång för renslakt, icke komme att omfatta
renslakt utförd av andra än lappar.

Den 24 april 1936 anbefallde Kungl. Majit medicinalstyrelsen att verkställa
utredning av frågan örn lämplig metod att vid renslakt bedöva djuret.
Medicinalstyrelsen uppdrog i anledning härav åt länsveterinären Grimfelt att
verkställa utredning i ärendet. Resultatet av Grimfelts utredning framlades
därefter av Grimfelt i två till medicinalstyrelsen avgivna promemorior,
dagtecknade den 30 juni och den 5 december 1936, varefter medicinalstyrelsen
den 12 december samma år avgav yttrande i ärendet.

I den senare av dessa promemorior anför Grimfelt bland annat:

Under de intill senaste tiden fortsatta försöken med utfinnande av lämplig
bedövningsmetod vid renslakt har det visat sig, att den utan jämförelse effektivaste,
smidigaste och ofarligaste metoden är medelst skjutsprintapparater.
Av dessa finnas ett flertal olika modeller i marknaden, de flesta av tysk tillverkning
(Schermer, Diem) men även av engelskt fabrikat (Cash). Under
sista året bär även utexperimenterats en svensk apparat (H.S.V.) för skjutsprint.
Vilken av dessa typer, som är den lämpligaste för renslakt, har visserligen
ännu icke slutgiltigt blivit bestämt, men under alla förhållanden kan
med absolut säkerhet påstås, att man med dessa apparater tekniskt kan lösa
problemet om lämplig bedövning vid renslakt. Nackdelen med desamma är
endast det relativt höga pris, som de ännu betinga (varierande för olika typer
mellan 56 och 104 kronor). Med en viss driftkostnad måste även räknas, i
det att ammunitionen betingar ett pris av 4V2 till 9 öre per skott.

Med hänsyn till de sistnämnda nackdelarna har jag även gjort försök att
konstruera en fjådersprintapparat, där alltså den drivande kraften utgöres av
en mycket kraftig fjäder, som spännes med en utväxling, varefter avlossning
av sprinten sker genom en utlösare. Försök med denna apparat lia givit viel
handen, att den synes bliva fullt användbar. Fortsatt arbete med densamma
är dock nödvändigt för att göra den mindre och lätthanterligare. Den borde
vid masstillverkning kunna göras billigare än de ovannämnda skjutsprintapparaterna,
varjämte driftkostnaderna bortfalla.

Kungl. Majis, proposition nr 1S8.

Av övriga metoder kan möjligen även tillrådas användning av hjärnstick
med den av professor Dahlström konstruerade kniven, dock endast med en
viss tvekan, då denna metod är mycket svårlärd för personer, som aldrig
gjort det vanliga nacksticket på ren. Detta senare måste givetvis uttryckligen
förbjudas såsom bedövningsmetod, i den följdförfattning till slaktlagen, som
torde böra utgivas.

Användning av skott med slaktmask eller skjutvapen är givetvis effektiv
men alltför farlig för att komma till en allmännare användning vid renslaktplatserna,
varför särskilt tillstånd härför bör för varje fall inhämtas hos ve
derbörande länsstyrelse.

Övriga uti mina tidigare p. m. omnämnda metoder (slag med klubba, slagsprint
m. m.) kunna icke rekommenderas för bedövning av renar, av skäl,
som i dessa p. m. framhållas.

Ett genomförande av bedövningstvång vid renslakt kommer givetvis att
stöta på vissa praktiska svårigheter, dels på grund av yrkesutövarnas konservatism,
dels med hänsyn till de kostnader, som vid användning av skjutsprintapparater
komma att åsamkas renslaktens utövare. För att göra övergången
till bedövningsslakt så mjuk som möjligt torde det bliva nödvändigt
att stadga en övergångstid av förslagsvis två år efter den allmänna slaktlagens
ikraftträdande. Under denna tid bör givetvis en intensiv upplysningspropaganda
bedrivas till förmån för bedövningsslakt, med föredrag och demonstrationer.
För organiserande av denna upplysningsverksamhet kunna
lämpligen lappadministrationens olika tjänstemän och befattningshavare anlitas
(inom Norrbottens län två lappfogdar med biträden, 7 lapptillsyningsmän
samt 29 ordningsmän för lappbyarna). Genom denna verksamhet skulle man
först och främst söka påverka yrkesutövarna vid den kommersiella slakt,
som ovan skildrats. I fråga om lapparnas egen hemslakt äro givetvis möjligheterna
till kontroll mindre, på grund varav kan ifrågasättas antingen en
mycket lång övergångstid (t. ex. 10 år) eller ock helt undantag från bedövningstvång.
-v,4&

På grund av de relativt höga kostnader, som äro förbundna med anskaffning
av skjutsprintapparater kan det vidare anses önskvärt, att i samband
med lagens införande av statsmedel (eller från lappfonderna, vilka den 3%
1934 uppgingo till kr. 1,387,025: —) ställdes en summa av förslagsvis 10,000
kronor för inköp av lämpliga apparater av ovannämnd typ, vilka skulle ställas
till förfogande för lappväsendets befattningshavare, att av dem tillhandahållas
vederbörande yrkesutövare vid renslakten. _____

Grimfelt yttrar slutligen sammanfattningsvis att bedövningstvång vid renslakt
är möjligt att genomföra enligt nu uppdragna riktlinjer, men att i samband
med genomförandet av detsamma en summa av 10,000 kronor bör av
statsmedel eller lappfondsmedel anslås till inköp av bedövningsapparater.

I medicinalstyrelsens yttrande upplyses bland annat att statsinspektörcn
för köttkontrollen Hj. Hansson tillsammans med Grimfelt den 1 december
1936 närvarit vid en renslakt i Nattavara. Därom uppgives vidare:

Vid tillfället avprovades ett par olika av Grimfelt förut prövade skjutsprintapparater,
den ena av tyskt och den andra av engelskt fabrikat. Håda apparaterna
lämnade mycket gott resultat. Såsom var att vänta visade dock befolkningen
stor ovilja mot användande av dessa enligt dess mening onödiga
apparater i synnerhet innan nian fått klart för sig alt apparaterna voro ofarliga
(icke skott med lös kula utan med sprint, sorn icke kan lämna apparaten).
I samband med besöket i Nattavara för övervarande av rensliden bade
Hansson och Grimfelt tillfälle till ingående överläggningar angående olika,

Kungl. Maj:ts. proposition nr ISS.

hittills prövade bedövningsmetoder, varvid enighet rådde därom att tvångsbedövning
av ren före slakten numera är möjlig att genomföra.

Styrelsen anför därefter vidare:

För egen del håller styrelsen före att verkställda försök givit vid handen
att tiden nu kan anses vara inne att även för vårt land påbjuda tvångsbedövning
av ren före slakten. Något undantag för lapparnas husbehovsslakt
(= slakt av djur, vars kött är avsett att användas endast av ägaren och hans
familj) torde därvid icke vara erforderligt, alldenstund hinder icke torde
mota för att bedövningen vid dylik slakt verkställes medelst skott med de
gevär, som lapparna ändock medföra för att skydda sig mot varg. Risk för
olyckshändelse vid användandet av skott med lös kula torde man i detta fall
icke behöva räkna med i samma grad som vid renslakt å de större slaktplatserna
med där tillstädesvarande större mängd människor.

Att i lagen angiva de bedövningsmetoder, som skola anses tillåtna, finner
styrelsen icke lämpligt, utan torde eventuellt erforderliga bestämmelser härom
böra utfärdas av Kungl. Majit.

Såsom länsveterinär Grimfelt framhållit i sin skrivelse den 5 december 1936
kommer sannolikt ett genomförande av bedövningstvång vid renslakt att
stöta på vissa svårigheter dels på grund av lappbefolkningens och yrkesutövarnas
konservativa läggning och dels med hänsyn till kostnaden vid användandet
av de godtagbara bedövningsmetoder, som finnas för närvarande. För
att göra övergången till bedövningsslakt så mjuk som möjligt torde därför bestämmelsen
om tvångsbedövning icke böra träda i kraft förr än ett eller annat
år efter utfärdandet. I fråga örn den icke bofasta lappbefolkningens husbehovsslakt
torde övergångstiden icke böra göras kortare än tre år, vilken tid
då lämpligen bör gälla även beträffande uppköpares och den bofasta befolkningens
renslakt (= enahanda förfarande som i Norge).

Förutsättning för ett lyckligt genomförande av dylika bestämmelser synes
styrelsen vara att under övergångstiden befolkningen genom demonstrationer
av lämpliga bedövningsmetoder göres förtrogen med dessa och lär sig uppskatta
värdet av desammas användande. Dylika demonstrationer torde böra
förläggas till de olika slaktplatserna och där verkställas av lappväsendets befattningshavare
(tillsyningsman eller ordningsmän för lappbyarna). Enligt
styrelsens mening bör därvid icke demonstreras andra metoder än sådana, örn
vilka man vet att de vid prov i tillräcklig omfattning visat sig vara fullt tillfredsställande
och lätta att använda. Sålunda torde av skäl, som anföras i
länsveterinär Grimfelts utredning, det så kallade hjärnsticket knappast böra
ifrågakomma. Demonstrationerna torde tillsvidare endast böra utföras dels
med slagklubba av vid de offentliga slakthusen brukad eller annan lämplig
modell (denna dock icke användbar i fråga örn ren med större holmkrona)
och dels med en av de tvenne skjutsprintapparater, vilka avprovades bland
annat vid Nattavara den 1 december 1936.

Då emellertid ifrågavarande skjutsprintapparater betinga ett ganska högt
pris (65—100 kronor per styck) och även ammunitionen till desamma för
närvarande ställer sig dyrbar (5—8 kronor per 100 patroner), torde ett belopp
av omkring tiotusen (10,000) kronor böra ställas till förfogande för inköp
av bedövningsapparater och ammunition att vid demonstrationstillfällena
användas av lappväsendets befattningshavare eller av yrkesutövarna. Efter
demonstrationernas avslutande (efter 3 år) torde apparaterna böra överlåtas
till yrkesutövarna till billigt pris.

Under åberopande av det sålunda anförda har styrelsen slutligen föreslagit
att bestämmelser utfärdas om bedövningstvång vid slakt av ren under villkor

Kungl. Maj.ts. proposition nr 188. 49

att ikraftträdandet av bestämmelserna äger rum cirka tre år efter utfärdandet; att

ett belopp av förslagsvis 10,000 kronor ställes till förfogande för inköp
av skjutsprintapparater med därtill hörande ammunition;

att genom vederbörande länsstyrelses försorg uppdrag lämnas åt befattningshavare
vid lappväsendet att å renslaktplatserna demonstrera användandet
av lämpliga bedövningsmetoder vid slakt av ren.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

I fortsättningen kommer redogörelse att lämnas för de särskilda bestämmelser
som innehöllos i det för år 1927 års riksdag framlagda förslaget. Redogörelsen
härför synes emellertid lämpligen kunna begränsas till ett återgivande
av departementschefens anförande vid förslagets remitterande till
lagrådet, lagrådets yttrande över förslaget samt departementschefens yttrande
i statsrådet då beslut fattades örn avlåtande av proposition i ämnet.
Beträffande de yttranden som tidigare avgivits över nu ifrågavarande bestämmelser
får jag hänvisa till 1927 års proposition. Efter år 1927 har, såsom
framgår av historiken, någon diskussion icke förekommit rörande dessa
bestämmelser.

Lagens rubrik.

Beträffande lagens rubrik anförde departementschefen vid remissen till
lagrådet:

Såsom framgår av den föreslagna lagens rubrik, skall lagen äga tillämpning
endast i fråga örn slakt av husdjur. Någon närmare bestämning av uttrycket
husdjur har icke ansetts erforderlig, helst uttrycket redan tidigare
brukats i vissa författningar. Att, på sätt i ett yttrande blivit ifrågasatt,
från lagens tillämpning undantaga fjäderfä, har jag icke kunnat anse lämpligt,
särskilt med hänsyn till det i vissa orter brukliga tillvägagångssättet vid
slakt av gäss. De bestämmelser, vilka upptagits i lagförslaget, torde ej heller
äga det innehåll, att ett dylikt undantag kan anses nödvändigt.

I fråga om innebörden av uttrycket slakt — vilket icke heller ansetts behöva
närmare definieras — har i ett yttrande anmärkts, att då därmed torde
åsyftas endast dödande av djur för köttets användande såsom födoämne och
meningen icke kunde vara att förbjuda exempelvis avlivande av hundar och
katter medelst lämpliga gifter eller dylikt, detta möjligen borde komma till
uttryck i lagens avfattning. För min del har jag ansett det icke kunna vara
tvivelaktigt, att de anförda fallen ej innefattas under begreppet slakt. Med
slakt i egentlig mening torde nämligen förstås allenast ett husdjurs avlivande
för köttets användning till föda, varjämte uttrycket i överförd bemärkelse lärer
användas jämväl i fråga örn vissa därmed besläktade fall, såsom när ett
husdjur, vars kött under normala förhållanden användes till föda, skall avlivas,
men köttet — till följd av sjukdom hos djuret eller av annan orsak —
icke tillvaratagas.

I detta sammanhang må anmärkas, att till slakt av husdjur icke kan vara
att hänföra det fall, att ett sådant djur, som förvildats eller av annan orsak
ej kan infångas, dödas genom skjutning å avstånd eller på annat liknande
sätt.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 188.

Kungl. Maj:ts. proposition nr ISS.

1 §■

Vid remissen av förslaget till lagrådet anförde departementschefen bland
annat:

I denna paragraf har upptagits den redan angivna huvudregeln, att vid
slakt av husdjur bedövning skall föregå djurets avlivande. Stadgandet har
erhållit sådan avfattning, att, sedan bedövningen verkställts, blodavtappningen
icke må kunna fördröjas så länge, att djuret hinner återfå medvetandet,
innan till följd av densamma döden inträtt.

I enlighet med vad i åtskilliga yttranden förordats har i fråga om slakt av
fjäderfä och kaniner medgivits det undantag från huvudregeln, att avlivandet
må kunna ske utan föregående bedövning av djuret genom att huvudet hastigt
skiljes från kroppen. Det nu å vissa håll vid slakt av fjäderfä och stundom
även beträffande kaniner praktiserade förfarandet att utan föregående bedövning
avskära djurets huvud eller att endast öppna halsådrorna blir genom
nu berörda stadgande förbjudet. Likaledes må framhållas, att det nu brukliga
tillvägagångssättet att avliva gäss icke medelst huvudets avhuggande
utan genom blodavtappning kommer att vara tillåtet allenast om djuret förut
bedövats, exempelvis genom ett tillräckligt kraftigt slag å främre delen av
huvudet.

Det av motionärerna vid 1925 års riksdag framlagda förslaget upptog vissa
föreskrifter angående det sätt, varpå bedövningen finge äga rum. Sålunda föreslogs,
att bedövningen skulle verkställas därigenom att i stora hjärnan indreves
en sprint eller skötes in en kula; dock att mindre djur kunde bedövas
genom slag i pannan.

För egen del vill jag ansluta mig till vad i vissa utlåtanden anförts mot intagande
i lagen av föreskrifter om ett visst förfarande vid bedövningens verkställande.
Att, såsom i ett par yttranden förordats, för varje fall påbjuda
användning av särskilt konstruerade bedövningsredskap, såsom skott- eller
slagapparater, anser jag för närvarande icke lämpligen kunna ske. Icke
heller kan jag finna riktigt att föreskriva ovillkorlig användning av de bedövningsmetoder,
vilka nu med avseende å de olika djurslagen vanligen begagnas.
Därigenom torde kunna förhindras den utveckling av ännu bättre
bedövningsmetoder, vilken alltjämt fortgår. Jag har därför stannat vid att
icke föreslå någon särskild bestämmelse i fråga örn sättet för bedövningens
åvägabringande. Av det tidigare återgivna yttrandet från veterinärhögskolans
lärarekollegium framgår för övrigt, att med nödig färdighet hos den, som
verkställer slakten, den ena bedövningsmetoden icke behöver giva sämre resultat
än den andra. På den, som verkställer slakt, lärer i allt fall lagen få
anses ställa den fordran att han begagnar sig av ett efter omständigheterna
lämpligt tillvägagångssätt för verkställande av bedövning.

Framhållas kan, hurusom lagen icke avser att förhindra det åtminstone
vid hästslakt stundom brukade, av veterinärhögskolans lärarekollegium omnämnda
förfarandet att medelst gevär eller pistol giva djuret ett skott i huvudet
samt därefter avtappa blodet. Visserligen lärer dylikt skott i regeln
föranleda en ögonblicklig död, vadan här egentligen icke kan sägas, att djuret
bedövas. Emellertid skall enligt uppgift motsvarande förhållande ofta,
särskilt i fråga om svin, inträffa jämväl där s. k. skjutapparat kommer till
användning. Anmärkningen träffar således även denna metod. Påpekas må
för övrigt, att i den finska förordningen skott ur skjutvapen nämnts bland
bedövningsmetoder vid sidan av bedövning medelst skjutapparat. Likaså i
vissa av de inkomna yttrandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S8.

En av lagrådets ledamöter anförde beträffande nu ifrågavarande paragraf:

Då man läser första punkten i dess samband med den andra, föranledes
man till den tolkning att ett avlivande utan föregående bedövning icke vöre
tillåtet utom i de fall andra punkten avser. Vad i remissprotokollet under 1 §
yttras om skjutning av hästar med gevär eller pistol visar dock att meningen
är en annan, nämligen att vid slakt av husdjur blodet ej må avtappas medan
djuret lever utan så är att bedövning omedelbart förut skett. Med en avfattning
som tydliggör detta torde andra punkten böra utgå.

Departementschefen anförde häremot:

Vad sålunda anmärkts har icke synts mig innefatta anledning att vidtaga
ändring i den föreslagna formuleringen. Det synes nämligen uppenbart, att
om ett djur utan särskilda åtgärder för bedövning avlivas genom skjutning
och djuret därvid omedelbart dör, ett sådant tillvägagående icke kommer i
strid med bestämmelsen i 1 §. Anmärkas må ock, att ett förbud mot att i
fråga om andra djur än fjäderfä och kaniner begagna ett sådant avlivningssätt,
som huvudets skiljande från kroppen utan föregående bedövning av djuret
icke torde komma till uttryck genom den avfattning denne ledamot velat
förorda.

2 §.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen bland annat:

För vinnande av det med lagen avsedda syftet, att slaktdjuren må besparas
onödigt lidande, finner jag det vara av vikt, att slakten till den del, den
försiggår medan djuret ännu lever, verkställes endast av därtill lämpliga personer.
Vilka betingelser i sådant hänseende böra uppställas, synes emellertid
tveksamt. Dock torde det vara klart, att för självständigt utförande av
nämnda del av slakten en viss ålder bör kunna fordras; och har jag därvid
ansett den av motionärerna vid 1925 års riksdag föreslagna minimiåldern,
aderton år, lämpligen kunna fastställas. Säkerligen skulle det för en stor del
av landsbygdens befolkning ställa sig olägligt, om en högre ålder bleve föreskriven.
Å andra sidan måste medgivas, att särskilt av hänsyn till yrkesutbildningen
möjlighet bör finnas även för den, som icke fyllt aderton år, att
på annans ansvar deltaga i slakt. Likaledes lära under enahanda förhållanden
smådjur, såsom fjäderfä och kaniner, utan olägenhet kunna avlivas av
underårig person. Jag har därför föreslagit ett stadgande av sådant innehåll,
att under uppsikt av någon, som fyllt aderton år, och på dennes ansvar
jämväl den, vilken icke uppnått nämnda ålder, må verkställa bedövning och
blodavtappning eller eljest avliva djuret. Av stadgandets avfattning framgår,
att den person, vilken sålunda har uppsikt över slakten, ensam bär ansvaret,
därest för slakten gällande föreskrifter icke iakttagas.

Vidkommande fordran å viss utbildning, torde det få anses uteslutet att gå
så långt som i vissa yttranden förordats, eller att kräva utbildning vid slakteriinrättning.
Med den betydande omfattning, vari å landsbygden hemslakt
ännu utövas, skulle en sådan föreskrift bliva oskäligt sträng. Icke heller synes
mig lämpligt att härutinnan skilja mellan yrkes- och hemslakt, helst en
sådan skillnad mången gång kunde bliva vansklig att genomföra. I vissa orter
torde nämligen ofta förekomma, att en och samma person, utan att sådant
är hans huvudsakliga näring, i stor omfattning anlitas av än den ene än den
andre djurägaren för verkställande av slakt. Beträffande slakteriinrättningar
kunde väl ett sådant villkor utan svårighet uppställas, men synes å andra
sidan i detta fall vara tämligen överflödigt. Påpekas må ock, att för vissa
slag av dylika inrättningar särskilda ordningsstadgar fastställts, däri även

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

upptagits föreskrifter i syfte att förhindra onödigt hård behandling av djuren.
Vad angår den av motionärerna föreslagna mindre omfattande bestämmelsen,
att den, som ville utföra slakt, skulle vara däri kunnig, finner jag riktigt vad
i vissa yttranden anmärkts, eller att en sådan bestämmelse är alltför obestämd.
Vid sådant förhållande har jag ansett lämpligast att icke i lagen införes
någon bestämmelse av detta innehåll. På sätt i ett yttrande erinrats,
ligger alltid något korrektiv däri, att det för den enskilde djurägaren icke saknar
betydelse, huruvida djuret vid slakten behandlas på tillfredsställande sätt,
enär motsatsen gärna inverkar ofördelaktigt å det uppslaktade köttets utseende
och beskaffenhet.

I detta sammanhang må anmärkas, att stundom ifrågasatts, örn icke, såsom
fallet är i den finska förordningen, stadgande bör meddelas, att slakt, där
sådant utan olägenhet kan ske, skall företagas utom synhåll för andra slaktdjur.

Härutinnan kan jag inskränka mig till att hänvisa till vad motionärerna
vid 1925 års riksdag i denna fråga yttrat, eller att en sådan bestämmelse av
praktiska skäl ej låter sig genomföra, framför allt av den orsak att de offentliga
slakthusen äro så inrättade, att slakten försiggår i stora, öppna hallar.
En effektiv kontroll är ej heller möjlig åstadkomma, om slakten skall ske i
tillstängda mindre rum. i

Tre ledamöter av lagrådet hänvisade rörande slutstadgandet i paragrafen
till deras vid 5 § framställda erinran.

En av nu ifrågavarande ledamöter anförde ytterligare:

Enligt motionen i ämnet vid 1925 års riksdag skulle slakt få utföras endast
av däri kunnig person, som uppnått 18 års ålder. Föredragande departementschefen
har funnit en sådan bestämmelse, i vad den avser att den som
vill utföra slakt skall vara däri kunnig, vara allt för obestämd. Det vill emellertid
synas som om förslaget självt endast skenbart är befriat från samma
obestämdhet. Då nämligen det heter att slakt skall ske under uppsikt av
viss annan, lärer denna fordran ej vara uppfylld redan därigenom att denne
andre är tillstädes och ger sina råd vid slakten. Det bör krävas att han verkligen
är i stånd att utöva en uppsikt av värde. Förhållandena kunna vara
sådana att den som är under 18 år har full kompetens för slakten, medan
den äldre saknar all förfarenhet däri.

För min del är jag ense med föredragande departementschefen örn obehövligheten
att i lagen stipulera sakkunskap för den som verkställer slakt.
Men jag kan ej finna det vara mera behövligt att genom laghud inskärpa den
naturliga regeln att den allt för unge ej bör syssla med slakt på egen hand.
Jag hemställer alltså att paragrafen måtte utgå. Bibehålies den, torde frasen
''annan vilken uppnått nämnda ålder’ böra, såsom vilseledande, utbytas mot
''någon äldre’; och den som fyllt 15 år borde kanske få utan annans uppsikt
avliva fjäderfä och kaniner.

Rent redaktionellt må erinras att då bedövning ej är ett avlivande, någon
jämkning av ordalagen synes önsklig, samt att uttrycket ’i ty fall’ lärer böra
utgå.

Den fjärde ledamoten i lagrådet anförde:

Det kan ifrågasättas, om icke av hänsyn till förhållanden, som kunna
förekomma i en del hushåll, ett undantag från förbudet i denna paragraf för
minderårig att självständigt verkställa slakt borde göras i fråga om sådan
slakt, som omförmäles i andra punkten av 1 §. En lägsta åldersgräns av 15
år torde för sådana fall vara lämplig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Samme ledamot förklarade vidare att han i fråga om paragrafens redaktionella
avfattning vore ense med den ledamot, vars yttrande senast återgivits.
En förbättring vore även, om slutstadgandet något jämkades, så att
icke ansvaret för att slakten försigginge i vederbörlig ordning så uteslutande
lades på den uppsiktsutövande.

Departementschefen yttrade med anledning av vad sålunda anförts:

Beträffande 2 § har en ledamot av lagrådet hemställt, att paragrafen
måtte utgå. De skäl, vilka kunnat åberopas för en lagbestämmelse av innebörd,
att person under aderton år icke utan tillsyn av en äldre skall äga verkställa
slakt, hava emellertid synts mig äga den betydelse, att jag icke ansett
mig böra tillstyrka någon saklig avvikelse från det remitterade förslaget i
denna del. Mot den något ändrade redaktion, vilken förordats av två ledamöter
av lagrådet, torde icke något vara att invända.

Att, på sätt inom lagrådet blivit ifrågasatt, i lagen lämna medgivande för
den, som icke uppnått aderton års ålder, att utan äldres tillsyn verkställa
slakt av fjäderfä och kaniner, skulle efter min uppfattning innebära ett försvagande
av en i sig riktig och naturlig regel. Då något mera avsevärt praktiskt
behov näppeligen lärer kunna påvisas såsom grund för en dylik eftergift,
har jag ansett mig icke böra biträda denna hemställan.

Med anledning av vad inom lagrådet anförts i fråga om den i 2 § upptagna
bestämmelsen om ansvar har jag ansett förslaget böra undergå ändring så till
vida, att ansvaret icke lägges uteslutande å den, som vid slakten övar tillsyn.
Efter omständigheterna blir alltså att bedöma, huruvida straff bör inträda
både för den, som verkställt slakten och därvid åsidosatt gällande föreskrifter,
och för den, vilken övat uppsikt och därvid gjort sig skyldig till någon
försummelse. Att den sistnämnde är underkastad straffansvar synes utgöra
en nödvändig förutsättning för att stadgandet om uppsikt skall kunna effektivt
upprätthållas.

3 §■

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen, bland annat:

I denna paragraf meddelas bestämmelse örn undantag från den allmänna
regeln örn bedövning för det fall, att ett djur, som angripits av sjukdom eller
råkat ut för någon olycka, bör utan omgång eller uppskov nedslaktas. Motionärernas
förslag avsåg i denna del, att undantaget borde gälla allenast i fråga
örn det föreskrivna sättet för verkställande av slakt. Undantag finge således
icke ske jämväl från föreskriften örn viss minimiålder för den, som
verkställde slakten. I anslutning till en i två yttranden gjord erinran har
jag ansett denna paragraf böra erhålla sådan avfattning, att ifrågavarande
s. k. nödslakt må kunna, där omständigheterna det påkalla, verkställas utan
iakttagande av bestämmelserna i vare sig 1 eller 2 §.

Lagrådet anförde:

För undvikande av omgång, som ej förorsakar tidsutdräkt, bör ett åsidosättande
av bestämmelserna i 1 och 2 §§ ej vara mera tillåtet då djuret bör
utan uppskov avlivas än i andra fall. Orden ''eller omgång’ torde följaktligen
böra utgå.

Det kan ej vara meningen, att stadgandena i 1 och 2 §§ få lämnas å sido
i vidare mån än sådant är nödigt för undvikande av uppskov. Kanske borde
detta uttryckas så, att slakt må ske utan iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs,
örn sjukt eller skadat djur bör avlivas utan uppskov och sådant eljes skulle
vållas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Andra stycket i paragrafen innehåller en sats, vars giltighet ingalunda
bör vara begränsad till ''fall varom i första stycket sågs’. Efter lagrådets
mening bör satsen antingen utgå ur förslaget eller ock sättas som dess allra
första grundläggande bestämmelse. Bibehålies den på sin nuvarande plats,
torde den lämpligen böra sammanslås med första stycket på det sätt att de
nyss citerade orden utbytas mot ’ty fall’.

Departementschefen yttrade i anledning av lagrådets anmärkningar:

Regeln att slakt bör verkställas på det sätt, som med hänsyn till omständigheterna
kan antagas för djuret medföra minsta lidande, motsvarar tydligen
så nära själva syftet med denna lag, att regeln knappast torde behöva
allmängiltigt angivas i lagen. Att den införts i samband med den speciella
bestämmelsen om nödslakt har haft sin orsak däri, att beträffande dylik
slakt ställts utom tillämpning de föreskrifter i lagen, vilka anvisa det vanliga
tillvägagåendet vid slakt. Då emellertid regeln utan uttryckligt stadgande
lärer äga sin giltighet även vid fall av nödslakt, har jag ansett hinder
icke möta för dess uteslutande.

4 §■

Under 4 §, vilken innehöll bestämmelsen örn dispens från bedövningstvånget,
upptog departementschefen vid remissen till lagrådet till behandling
vissa speciella spörsmål. Härom anfördes bland annat:

I det av enskilda motionärer vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget
stadgades dels att det ställe, å vilket slakt ägde rum, skulle, med undantag
för fall av nödslakt, vara så beläget, att slakten icke kunde åses från gata,
allmän väg eller allmän plats, dels ock att barn under femton år ej finge närvara
vid slakt.

De anmärkningar, vilka framställts mot motionärernas förslag i nu berörda
del, hava synts mig beaktansvärda och några motsvarande bestämmelser
hava därför icke upptagits i det förslag jag nu framlägger.

Visserligen finner jag önskvärt, att såvitt möjligt slakt utföres endast å så
beläget ställe, som motionärerna åsyftat. Ett allmänt stadgande av denna
innebörd skulle emellertid säkerligen lända åtskilliga djurägare till ganska
betydande olägenhet. Omöjligt vöre måhända icke att giva stadgandet sådan
avfattning, att det komme att gälla endast för fall, där det kunde utan
större svårighet efterföljas. Värdet av en dylik bestämmelse har dock synts
mig synnerligen tvivelaktigt, helst som det i allt fall torde bliva svårt att
därtill anknyta någon straffbestämmelse. Med avseende å sådana orter, där
ordningsstadgan för rikets städer tillämpas, lärer för övrigt viss möjlighet
finnas att i den ordning 20 § i stadgan omförmäler meddela bestämmelser i
nu förevarande syfte. Oavsett detta gälla i fråga örn exportslakterier och
andra under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar enligt särskilda
författningar åtskilliga föreskrifter, vilka indirekt tjäna samma ändamål.

Beträffande det ifrågasatta förbudet för barn under femton år att närvara
vid slakt finner jag likaledes vissa skäl tala till förmån därför. I anslutning
till vad som anförts i åtskilliga yttranden har jag dock icke kunnat undgå att
färna en dylik föreskrift bliva alltför starkt ingripande i de på landsbygden
rådande förhållandena. I varje fall har jag funnit, att åldergränsen måste
sänkas. Vid övervägande av denna fråga har jag ansett, å ena sidan, att
även en gräns av fjorton år skulle kunna medföra praktiska olägenheter,
samt, å andra sidan, att en bestämmelse, som fastställde en lägre åldersgräns
—- i ett yttrande har t. o. m. uttalats, att man icke kunde sträcka sig utöver

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

tioårsåldern —, skulle vara av föga verklig betydelse. Jag har fördenskull
stannat vid att icke föreslå någon föreskrift i detta hänseende.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 4 § i det förslag som nu framlägges.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen bland annat:

I förenämnda motionärers förslag var upptaget ett stadgande av innehåll,
att för överträdelse av bland annat de bestämmelser, vilka motsvara 1 och
2 §§ i det förslag jag nu framlägger — däremot icke bestämmelserna rörande
nödslakt — skulle ansvara, förutom den eller de personer, som utfört slakten,
vid hemslakt djurets ägare samt vid yrkesslakt slakteriets innehavare och
dess föreståndare. Stadgandet motiverades med att lagen därigenom skulle
vinna i effektivitet. Emellertid har förslaget givit anledning till åtskilliga
erinringar. Sålunda har styrelsen för veterinärhögskolan anfört, att ett så
vidsträckt ansvar för andras handlingar i allmänhet syntes föga tilltalande
och bleve det ännu mindre i detta fall, där överträdelsen skulle kunna komma
att medföra till och med fängelsestraff. En djurägare t. ex. som reste
bort, men före sin avresa givit order om slakt, skulle ju under sin bortovaro
genom dens förvållande, som verkställde slakten, kunna komma att se
sig ställd inför ett allvarligt straffhot, och saken bleve ännu mer komplicerad
därigenom, att vissa överträdelser av lagen torde komma att innebära
straffbart djurplågeri. Det torde nämligen vara otvivelaktigt, att, om vissa
tillvägagångssätt vid slakt just för de moment av onödigt lidande de innebure
för djuren förbjödes av lagstiftningen, det efter lagens ikraftträdande
bleve att straffa även som djurplågeri, om dylika slaktsätt mot lagens förbud
komme till tillämpning. Härmed vore emellertid ej sagt, att alla bestämmelser
uti ifrågavarande riktning borde saknas. Det torde blott böra tillses,
att ansvar endast kunde ifrågakomma, då någon skuld läge vederbörande till
last. Så t. ex. vöre det ju ej annat än rimligt att, om slakt skulle verkställas
för annans räkning än dens, som utförde själva slakten, den, för vars räkning
slakten skulle utföras, eller hans representant gjordes ansvarig för att ej obehörig
person finge utföra slakten. Ej heller torde det vara annat än lämpligt,
att det i lagen stadgades skyldighet för den, för vars räkning slakt skulle
verkställas, eller hans representant att, i den mån omständigheterna sådant
medgåve, söka förekomma, att vid slakten bestämmelserna i 1—4 och 6 §§
(dessa §§ innehålla bl. a. bestämmelser, motsvarande dem, som i departementsförslaget
upptagits under 1 och 3 §§) bleve åsidosatta, och att försummelse
härutinnan belädes med ansvar. Men därutöver syntes något ansvar,
som hänförde sig till andras gärningar, icke böra stadgas i lagen.

Ifrågavarande paragraf har jag ansett böra avfattas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad styrelsen för veterinärhögskolan tillstyrkt, och får jag
alltså i fråga om grunderna för detta stadgande hänvisa till styrelsens uttalande.

Tre ledamöter av lagrådet yttrade:

Paragrafens avfattning lägger den tolkning nära alt djurägare eller förvallare,
som låtit föra husdjur till slakthus eller yrkcsslaktare att för ägarens
räkning slaktas, bleve jämte slaktens verkställare ansvarig för att lagens föreskrifter
iakttagas. Meningen lärer emellertid blott vara att göra husbonde
eller annan arbetsgivare —- eller hans ställföreträdare — ansvarig för huru
slakt verkställes av underordnad i hans tjänst eller på hans tillfälliga uppdrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

Även om denna stadgandets innebörd bleve mera tillfredsställande uttryckt,
mota dock starka betänkligheter mot en lagreglering i denna punkt. Att en
viss tillsynsplikt åligger arbetsgivaren är utan vidare klart, och ett lagstadgande
härom är ägnat att ingiva den föreställningen att det avsetts att åt
denna plikt i förevarande fall giva ett annat innehåll än som följer av ställningen
som arbetsgivare och arbetsledare. Denna ställning kan å andra sidan
enligt sakens natur i vissa fall böra föranleda att ansvaret för åsidosättande
av lagens föreskrifter ligger å arbetsgivaren ensam, icke den som efter
hans anvisningar verkställer slakten. Under vilka omständigheter ansvar bör
drabba den ene eller den andre eller båda är ett spörsmål, som bör överlämnas
åt rättstillämpningen att bedöma. Alldeles samma spörsmål uppstår ju
i talrika jämförliga fall, bland dem ett så närstående som i fråga om ansvar
för djurplågeri enligt allmänna strafflagen; men lagstiftaren bär — såsom
det synes på goda grunder — icke ansett det vara sin uppgift att giva regler
för dess lösning. Det lärer icke vara lämpligt att för detta speciella fall frångå
denna ståndpunkt.

Får, enligt vad alltså hemställes, paragrafen utgå ur förslaget, lärer redan
av denna anledning en jämkning böra företagas i slutstadgandet i 2 §,
så att däri icke direkt angives vem ansvaret drabbar för de av minderårig
under annans uppsikt verkställda åtgärderna. Därmed kunde även vinnas
den fördel att det icke under alla omständigheter bleve uteslutet att ansvar
drabbade den minderårige för vad han, låt vara i äldres närvaro, låtit komma
sig till last.

Den fjärde ledamoten i lagrådet anförde:

Vad som avses med stadgandet i förevarande paragraf, nämligen att utan
åsidosättande av billighetens fordringar inskärpa en även utöver den vanliga
aktsamhetsplikten sig sträckande uppsiktsskyldighet, torde komma till klarare
uttryck, om paragrafen finge utsäga, att den, för vars räkning slakt verkställes
av annan, eller, om han ej är tillstädes på platsen, den, som där företräder
honom, skall noga tillse, att de med avseende å slakten gällande föreskrifterna
bliva iakttagna.

Departementschefen yttrade:

För lagens effektivitet är det påtagligen av icke ringa betydelse, att den,
för vars räkning slakt verkställes av annan, icke är frikallad från allt ansvar
med avseende å sättet för slaktens utförande. Även om det icke är uteslutet,
att under vissa omständigheter sådant ansvar kan inträda oberoende av ett
stadgande i denna lag, synas dock de allmänna rättsgrundsatser, vilka härvid
skulle vinna tillämpning, knappast tillräckligt vägledande för att det särskilda
syftet med den föreslagna bestämmelsen kan antagas bliva tillgodosett.
Då en speciell tillsynsplikt i enlighet med vad här föreslagits icke saknar
motstycke i andra författningar, kan jag icke finna hinder för att ett sådant
stadgande upplages även i denna lag. Med avseende å dess avfattning
kan jag i det väsentliga ansluta mig till det förslag, som framställts i särskilt
yttrande av en ledamot av lagrådet. Till förebyggande av de ej åsyftade konsekvenser,
vilka antytts i de inom lagrådet avgivna yttrandena, har tillagts
en bestämmelse av innebörd, att skyldigheten att öva tillsyn icke gäller för
det fall, att skälig anledning föreligger till antagande, att sådan tillsyn icke
är erforderlig. Därmed lärer vara uteslutet, att ansvar träffar den, som för
slakt låtit föra husdjur lill slakthus eller sådan yrkesslaktare, till vars skicklighet
att utföra uppdraget han kan sätta förtroende. För övriga fall synes
icke genom den förslagna tillsynsplikten ställas något oskäligt anspråk på
djurägaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Frågan om införande av en särskild lagstiftning angående slakt av hus- Departédjur
har, såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen, länge varit före- mef^*ie"
mål för statsmakternas uppmärksamhet. De förslag till slaktlag, som förelagts
riksdagen av Kungl. Maj:t och av enskilda motionärer, lia icke innehållit
någon fullständig reglering av förfarandet vid slakt utan desamma
lia i huvudsak åsyftat att införa skyldighet att vid slakt av husdjur bedöva
djuret före blodets avtappande. 1934 års riksdagsskrivelse i frågan avser
ock ett återupptagande av utredningen rörande behovet av och möjligheterna
för ett införande i vårt land av ett sådant bedövningstvång. Denna begränsning
av den ifrågasatta slaktlagstiftningens innehåll synes även mig
lämplig. Härvidlag kan jag hänvisa till vad som av chefen för justitiedepartementet
i denna fråga anfördes i propositionen till 1927 års riksdag.

Att lagstiftning av innebörd att vid slakt bedövning skall föregå djurets
avlivande icke redan blivit genomförd har, såsom av den tidigare redogörelsen
framgår, sin grund däri att man på skilda håll ansett att vissa intressen
bland annat av ekonomisk eller ideell natur talade mot att en sådan bestämmelse
bleve tillämplig å alla former av slakt. Under åberopande av dylika
intressen har sålunda gjorts gällande att undantag från bedövningstvånget
borde stadgas såväl vid svinslakt enligt den dansk-amerikanska metoden
som ock vid skäktning. I propositionen till 1927 års riksdag föreslogs också
en undantagsbestämmelse av innehåll att, då särskilda omständigheter därtill
föranledde, slakt finge med Kungl. Maj:ts tillstånd och enligt de föreskrifter
Kungl. Majit meddelade verkställas vid viss slakteriinrättning utan föregående
bedövning. Såsom framgår av propositionen var denna dispensmöjlighet
införd i lagförslaget för att lagen icke skulle omöjliggöra svinslakt i exportslakterierna
enligt den dansk-amerikanska metoden eller den judiska skärningen.
Beträffande renslakt gjordes i lagförslaget ett undantag från bedövningstvånget
på det sältet, att lagen i vad anginge sådan slakt förklarades
skola tillämpas först från den dag Kungl. Majit bestämde. De undantag från
bedövningstvånget, som sålunda innehöllos i 1927 års lagförslag, föranledde,
att förslaget föll i andra kammaren. Då frågan vid 1928 års riksdag ånyo
var före, uttalade första lagutskottet att en slaktlag icke borde komma till
stånd såframt icke bedövningstvånget kunde göras undantagslöst — frånsett
fjäderfä och kaniner samt renslakten beträffande vilken särskilda förhållanden
rådde. Denna åsikt har första lagutskottet vidblivit vid de senare
tillfällen — 1931 och 1934 — då utskottet behandlat slaktlagsfrågan.

Av det sagda framgår att svaret på spörsmålet rörande ''behovet av och
möjligheten för ett införande i vårt land av bedövningstvång vid slakt av
husdjur’ i hög grad är beroende av vilken ställning man intar till frågorna
huruvida svinslakt enligt den dansk-amerikanska metoden samt skäktning
böra tillåtas. Dessa två frågor skola nu var för sig upptagas till närmare
granskning.

Frågan örn förbud alt slakta svin utan bedövning före blodavtappningen
har på senare tid kommit i ett annat läge än då statsmakterna tidigare haft
att taga ställning till frågan. Det har vid dessa tidigare tillfällen hänvisats —

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

förutom till att skyldighet att vid slakten verkställa bedövning skulle öka
slaktkostnaden — till det förhållandet att enligt en spridd uppfattning bedövning
före avtappandet av blodet skulle göra blodavtappningen mindre
fullständig och därigenom menligt påverka fläskets kvalitet, vilket skulle
lända till förfång för den svenska fläskexporten till England. Vidare har
framhållits att även om denna uppfattning skulle vara ogrundad, man i
allt fall måste taga hänsyn till att de engelska importörerna fäste avseende
vid om djuret varit bedövat före slakten eller icke.

Den numera föreliggande utredningen torde visa att farhågorna för menliga
verkningar av bedövningstvång vid svinslakt icke längre kunna anses
grundade. Sedan någon tid tillbaka tillämpas vid ungefär två tredjedelar
av våra kontrollslakterier en metod, enligt vilken svinet omedelbart före det
dödande bröststicket bedövas med elektrisk ström. Det har från flera håll
vitsordats, att svinslakt med bedövning enligt denna metod medför lika fullständig
blodavtappning som slakt utan bedövning, och metoden har även ur
andra synpunkter befunnits tillfredsställande. Anmärkningar från England
mot fläsk efter djur, som slaktats med användande av denna metod, ha icke
försports. I nämnda land har för övrigt genom en år 1933 antagen slaktlag
införts förbud mot att yrkesmässigt slakta svin utan föregående bedövning.
Undantag har stadgats endast för det fall att elektrisk energi icke står att erhålla
för skälig kostnad. Hänsynen till den svenska svinexporten lärer alltså
icke längre utgöra hinder för genomförande av ett allmänt bedövningstvång.

Då det gäller att avgöra om skäktning utan föregående bedövning bör vara
tillåten har man uppenbarligen i första hand att taga ställning till frågan
vilken grad av lidande som vid denna slaktmetod tillfogas djuret. Såsom av
det förut anförda framgår kunna vid skäktning särskiljas tre olika moment:
förberedelsen till skärningen, d. v. s. djurets fängslande och kullkastande,
skäktsnittets utförande samt förblödningen. Vad förberedelsen beträffar synes
man kunna utgå ifrån, att densamma med de resurser, som stå till buds
vid slakthusen, i varje fall kan utföras utan att djuret tillfogas något lidande,
om ock möjligheten kvarstår att djuret därunder erfar ångestkänslor. Vad
därefter angår de ögonblickliga verkningarna av själva skäktsnittet, vilket utföres
med en lång ytterst väl skärpt kniv, torde enighet råda om att man icke
behöver räkna med någon omedelbart i samband med snittet uppkommande
avsevärd smärta. Däremot synes frågan örn det lidande som djuret kan
erfara under förblödningen, vilken vid skäktning av nötkreatur uppgives räcka
under en tidrymd av 5 å 7 eller högst 8 minuter, vara mera oviss. Svaret
härpå synes vara beroende av hur lång tid efter skäktsnittet som de delar av
stora hjärnan, i vilka smärtförnimmelserna äro lokaliserade, genom avblodningen
bringas ur funktion. Beträffande denna fråga har från sakkunnigt
håll anförts att inom mycket kort tid efter skäktsnittet hjärnans blodförsörjning
bleve så ringa att den nied största sannolikhet torde vara otillräcklig för
medvetandets bibehållande och därmed även för smärtförnimmelsers uppkomst;
detta dock under förutsättning att avblodningen försigginge normalt.
Detta vore emellertid icke alltid fallet. Det hände nämligen icke så sällan

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

att blödningen på ett tidigt stadium starkt minskades. Ginge förblödningen
långsamt, så att medvetandet hos djuret kunde förutsättas kvarstå sedan
smärtor från snittet infunnit sig, då vöre man berättigad antaga, att slaktmetoden
vore, eller åtminstone kunde vara, plågsam för djuret. I fall av
långsam förblödning kunde man även tänka sig, att kvävningskänsla
som följd av den minskade cirkulationen för någon kortare stund infunne
sig. En fördröjd förblödning vore således en komplikation, som
man, trots att den hörde till undantagen, måste taga med i räkningen,
även örn man vore övertygad att vid regelrätt förlopp av skärningen
djurets medvetande slocknade mycket hastigt, och att slaktmetoden
således då icke i och för sig kunde anses innebära några avsevärda plågor för
djuret. Av det nu anförda synes framgå att vid en jämförelse mellan den
vanliga bedövningsslakten och skäktningsförfarandet i dess olika moment bedövningsslakten
i varje fall framstår som en humanare slaktmetod

Oavsett hur det förhåller sig med graden av det lidande som vid skärning
tillfogas djuret, föreligga även andra omständigheter som tala för ett skäktningsförbud.
Man kan således icke bortse ifrån att skäktningen gör ett mera
motbjudande och ett råare intryck på åskådaren än bedövningsslakten.
Symptomatiskt härför är att de flesta slakteriarbetare vägra taga befattning
med sådan slakt. Vidare måste beaktas, att det otvivelaktigt för stora delar
av vårt folk framstår såsom stötande, att en sådan slaktmetod är lagligen
tillåten, och att en kraftig opinion kräver att skäktningen förbjudes.

Av det sålunda anförda lärer framgå att enligt min mening vägande skäl
av olika natur kunna åberopas till stöd för att ett förbud mot skäktning utan
föregående bedövning införes. Emellertid måste man uppenbarligen mot dessa
skäl väga de intressen som tala mot införandet av ett sådant förbud.

Av dessa intressen torde man kunna bortse från de ekonomiska verkningarna
av ett skäktningsförbud. Ett sådant förbud skulle visserligen medföra
att någon export av skäktat kött icke längre kunde påräknas till Norge, där
skäktning är förbjuden. Vidare är det möjligt att i stället en viss import av
sådant kött skulle komma att äga rum — att redan nu överväga ett förbud
mot sådan import torde nämligen icke vara påkallat — även om en sådan
konsekvens, av skäl som av det följande kommer att framgå, knappast
synes trolig. De ekonomiska verkningarna torde emellertid i vart fall icke
vara av den betydelse att de böra få spela någon avgörande roll.

Större vikt måste däremot tillerkännas den invändning, som framställts
från judiskt håll, nämligen att reglerna om skäktning för de mosaiska trosbekännarna
hade religiös karaktär och att föreskrifter som omöjliggjorde
denna slaktform därför skulle utgöra ett ingrepp i den religions- och samvetsfrihet
som råder i Sverige. Enligt min mening bör man — hur främmande
det än må vara för det allmänna föreställningssättet i vårt land att tillmäta
religiös betydelse åt elt förfaringssätt vid slakt — i möjligaste mån taga hänsyn
till att utav de mosaiska trosbekännarna bär i landet, vilkas antal kan
beräknas till 8 å 9,000, en betydande del faktiskt hysa nyssnämnda uppfattning.
Å andra sidan är det enligt min mening uppenbart afl intresset av att

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

någon störning icke äger rum i ett numerärt ringa antal medborgares religiösa
sedvänjor av dylikt innehåll icke får väga över det etiska intresse, som
uppbäres av en mycket betydande del av befolkningen och som kräver att
djuren skyddas mot onödigt lidande, samt intresset av att undanröja förekomsten
av en slaktmetod som i vida kretsar framstår såsom stötande eller
förargelseväckande.

Emellertid synes frågan om förbud mot skäktning utan föregående bedövning
på sista tiden ha kommit i nytt läge på grund av de resultat som vunnits
i avseende på den elektriska bedövningsmetoden. De hittills använda
bedövningsmetoderna, bestående av skott eller sprintslag i huvudet, varigenom
hjärnan skadas, ha såsom av det föregående framgår icke godtagits av
judarna, enär skäktningen ritualenligt endast får utföras på ett fullkomligt
friskt och oskadat djur. Därest emellertid den elektriska bedövningsmetoden
icke förorsakar någon skada å djurets organ eller funktioner, skulle densammas
användande icke strida mot den judiska ritualens krav. Man skulle
alltså kunna samtidigt tillgodose såväl djurskyddsintresset som de mosaiska
trosbekännarnas önskemål. Medicinalstyrelsen uttalade redan i september
1934 i sitt yttrande i anledning av 1934 års riksdagsskrivelse att elektrisk bedövning
numera mycket väl torde kunna användas vid slakt av större nötkreatur,
kalvar och får, vilket enligt styrelsens mening i sin ordning torde
underlätta ett genomförande av förbud mot skäktning utan föregående bedövning.
I januari 1936 igångsattes i Stockholm på föranstaltande av överrabbinen
vid mosaiska församlingen därstädes, professor M. Ehrenpreis undersökningar
med elektrisk bedövning å nötkreatur. Försöken ledas av professorerna
vid veterinärhögskolan A. V. Sahlstedt, G. Hulphers samt A. Hjärre.
Vid undersökningarna medverkar jämväl överveterinären vid Stockholms
stads offentliga slakthus J. O. Brandt. Dessa undersökningar ha visserligen
ännu icke slutförts, men vid de hittills företagna undersökningarna synes intet
hava framkommit som ger något stöd för ett antagande att bedövningen
skulle medföra sådana förändringar hos djuret att densamma skulle strida mot
den judiska ritualen. De experiment som företagits utomlands synas peka
i samma riktning. Emellertid ha rabbinerna vid de mosaiska församlingarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, för att få möjlighet dels att ostört
låta slutföra försöken med elektrisk bedövning dels ock att efter avslutade
undersökningar kunna uppnå ett auktoritativt rabbinsk uttalande i frågan,
vilket vore nödvändigt för att förläna effektivitet åt de svenska rabbinernas
ställningstagande, hemställt att skäktningen tillsvidare måtte dispenseras från
föregående bedövningstvång. För min del kan jag icke förorda en sådan
undantagsbestämmelse, enär skäktningen i dess nuvarande form därigenom
skulle komma att äga rum under obestämd tid framåt. Däremot synes det
skäligt att de judiska önskemålen på det sätt tillgodoses att lagens ikraftträdande
framskjutes något år. Då ett sådant uppskov synes motiverat även
med hänsyn till önskemålet att bereda de kontrollslakterier, vilka ännu icke
låtit installera elektriska bedövningsapparater nödigt rådrum härtill, synes
med ikraftträdandet av den föreslagna lagstiftningen i dess helhet böra anstå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Jag hemställer alltså att den föreslagna lagen — med visst undantag vartill
jag strax återkommer — skall träda i kraft den 1 juli 1938.

Jag har förvissat mig om att statens elektriska inspektion har sin uppmärksamhet
fäst vid det av Föreningen svenska städers offentliga slakthus i dess
yttrande anmärkta behovet av kontroll över apparater för elektrisk bedövning
av slaktdjur.

Beträffande slakt av ren hade, såsom nyss omförmälts, i propositionen till
1927 års riksdag föreslagits att lagen, såvitt anginge sådan slakt, först skulle
träda i kraft den dag Kungl. Majit bestämde. Denna undantagsbestämmelse
föranleddes av att vid nämnda tidpunkt någon lämplig bedövningsmetod för
sådan slakt ej förelåg. Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att
under den tid som förflutit, sedan nämnda lagförslag framlades, förhållandena
härutinnan i viss mån ändrats. De experiment som företagits beträffande
en lämplig bedövningsmetod vid renslakt ha numera hunnit så långt
att man är på det klara med att det finnes för sådan slakt lämpliga bedövningsmetoder,
även örn ytterligare experiment erfordras för klarläggande av
vilka apparattyper som äro mest ändamålsenliga.

Medicinalstyrelsen, som haft i uppdrag att verkställa utredning rörande
frågan om lämplig bedövningsmetod vid renslakt, har i sitt med anledning
därav avgivna yttrande uttalat att verkställda försök givit vid handen att
tiden nu kunde anses vara inne att även för vårt land -— såsom nyligen
skett i Norge och Finland —- påbjuda tvångsbedövning av ren före slakten.
Emellertid har styrelsen under åberopande av att ett genomförande av
sådant bedövningstvång skulle stöta på vissa svårigheter dels på grund av
lappbefolkningens och yrkesutövarnas konservativa läggning och dels med
hänsyn till kostnaden vid användandet av de godtagbara bedövningsmetoder
som för närvarande finnas, hemställt att ikraftträdandet av bestämmelserna
örn bedövningstvång vid slakt av ren först skulle äga rum omkring tre
år efter slaktlagens utfärdande. Styrelsen har vidare för att underlätta övergången
till bedövningsslakt hemställt dels att ett belopp av förslagsvis tiotusen
kronor skulle ställas till förfogande för inköp av skjutsprintapparater
med därtill hörande ammunition och dels att genom vederbörande länsstyrelses
försorg uppdrag skulle lämnas åt befattningshavare vid lappväsendet
att å renslaktplatserna demonstrera användandet av lämpliga bedövningsmetoder.

I likhet med medicinalstyrelsen finner jag att förbudet mot slakt utan
föregående bedövning bör gälla även vid renslakt och detta även då fråga
är om den slakt som av lapparna företages för att tillgodose deras eget behov
av renkött. Likaledes finner jag att lagens bestämmelser, då fråga är
örn sådan slakt, icke böra träda i kraft förrän efter en viss övergångstid,
så att såväl yrkesslaktarna som lappbefolkningen genom demonstrationer
av lämpliga bedövningsmetoder hinna att bliva förtrogna med sådan bedövning.
Full klarhet synes ännu icke föreligga beträffande vilka apparater
som äro mest ändamålsenliga. Härtill kommer att nu godtagbara apparater
äro relativt dyrbara i användningen. Det lärer icke nu kunna över -

Kungl. Majlis proposition nr 188.

blickas hur lång övergångstiden bör vara, och försiktigheten synes bjuda att
tidpunkten för lagens ikraftträdande lägges i Kungl. Maj:ts hand såvitt angår
slakt varom nu är fråga. Enär det vid renslakt torde vara erforderligt
att giva föreskrifter om vilka bedövningsmetoder som skola få ifrågakomma,
synas bestämmelser härom böra meddelas i administrativ ordning då
lagen i nu ifrågavarande avseende träder i kraft. Frågan örn meddelande av
anslag för inköp av lämpliga apparater lärer komma att i annat sammanhang
upptagas.

Den väsentliga bestämmelsen i förevarande lagförslag, nämligen att vid
slakt bedövning skall föregå djurets avlivande har upptagits i förslagets 1 §.
Förslaget innehåller därjämte åtskilliga bestämmelser av mera speciell natur.
Sålunda göres i 1 § ett undantag från huvudregeln då fråga är om slakt av
fjäderfä eller kaniner. 2 § innehåller bestämmelse om viss ålder för utförande
av slakt. I 3 § uppställes ett undantag från den allmänna regeln om
bedövning och om viss ålder hos den som utför slakten vid s. k. nödslakt,
4 § reglerar frågan örn vem som har att svara för slakts lagenliga utförande,
då slakt verkställes för annans räkning. 5 § innehåller straffbestämmelse
samt 6 och 7 §§ stadganden rörande åtal m. m. Nu angivna särskilda bestämmelser
överensstämma i allo med stadgandena i den år 1927 framlagda
propositionen med det undantag att straffbestämmelsen i 5 § jämkats med
hänsyn till 1931 års lagstiftning örn dagsböter samt att vissa redaktionella
jämkningar företagits i 2, 4, 6 och 7 §§. Beträffande de särskilda bestämmelserna
kan jag alltså hänvisa till vad örn desamma förekommer i berörda
proposition.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande förslag
till lag angående slakt av husdjur, av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar,1 måtte i vad det skiljer sig från det vid Kungl. Maj :ts proposition
nr 85 vid 1927 års riksdag fogade förslaget i ämnet, för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

1 Förslaget, som frånsett en obetydlig redaktionell jämkning i 2 § är lika lydande med det
vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Bilaga A.

Förslag till lag angående slakt av husdjur,
remitterat till lagrådet den 11 januari 1927.
Härigenom förordnas som följer:

1 §•

2 §•

Ej må vid slakt någon, som icke fyllt aderton år, verkställa bedövning eller
blodavtappning, ej heller eljest avliva djuret, med mindre det sker under uppsikt
av annan, vilken uppnått nämnda ålder; och ligge i ty fall å denne ansvaret
för att de med avseende å slakten gällande föreskrifter bliva iakttagna.

3 §•

Bör till följd av sjukdom eller olycksfall djur utan uppskov eller omgång
nedslaktas, må slakten äga rum utan iakttagande av vad i 1 och 2 §§ är
stadgat.

I fall, varom i första stycket sägs, skall slakten verkställas på det sätt, som
med hänsyn till omständigheterna kan antagas för djuret medföra minsta
lidande.

4 §•

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må i de fall Konungen bestämmer
vid viss slakteriinrättning slakt kunna verkställas utan iakttagande
av vad i 1 § första punkten är stadgat. Med avseende å dylik slakt gäde de
föreskrifter Konungen meddelar.

5 §•

Verkställes slakt för annans räkning, åligger likväl den, för vars räkning
slakten utföres, eller, där han ej själv vidtagit åtgärd för dess verkställande,
den som handlar å hans vägnar, tillse att de med avseende å slakten gällande
föreskrifter bliva iakttagna.

6 §■

överträdelse av bestämmelse i denna lag eller med stöd av 4 § utfärdad
föreskrift straffes med böter, högst femhundra kronor, där ej å förseelsen
följer straff enligt allmänna strafflagen.

7 §•

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse, som i 6 § sägs.

8 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928, dock skall, såvitt angår
slakt av ren, lagen tillämpas först från den dag Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Bilaga B.

Förslag till lag angående slakt av husdjur,
förelagt 1927 års riksdag.
Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid slakt av husdjur skall omedelbart före blodets avtappande djuret bedövas.
Utan föregående bedövning må dock fjäderfä och kaniner avlivas därigenom
att huvudet hastigt skiljes från kroppen.

2 §•

Ej må vid slakt någon, som icke fyllt aderton år, verkställa bedövning, ej
heller avtappa blodet eller eljest avliva djuret, med mindre det sker under
uppsikt av någon äldre; och åligger denne tillse att de med avseende å slakten
gällande föreskrifter bliva iakttagna.

3 §.

Bör till följd av sjukdom eller olycksfall djur utan uppskov nedslaktas, må
slakten äga rum utan iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs.

4 §.

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må med Konungens tillstånd
och enligt de föreskrifter Konungen meddelar vid viss slakteriinrättning
slakt verkställas utan iakttagande av vad i 1 § är stadgat.

5 §•

Verkställes slakt för annans räkning, åligger den, för vars räkning slakten
utföres, eller, där han ej är tillstädes, den, som därvid företräder honom, tillse
att de med avseende å slakten gällande föreskrifter bliva iakttagna. Är skälig
anledning antaga att sådan tillsyn icke erfordras, äger vad nu sagts dock ej
tillämpning.

6 §•

överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av föreskrift, som utfärdats
jämlikt 4 §, straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor,
där ej å förseelsen följer straff enligt allmänna strafflagen.

7 §•

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse, som i 6 § sägs.

8 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928, dock skall, såvitt angår
slakt av ren, lagen tillämpas först från den dag Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 mars
1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 2 mars 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsenltegenten
i statsrådet den 19 februari 1937, hade Kungl. Maj:t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag angående slakt av husdjur, i
vad det skiljer sig från det vid Kungl. Maj:ts proposition nr 85 vid 1927 års
riksdag fogade förslaget i ämnet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn M.
Heuman.

Justitieråden Afzelius och Sandström yttrade:

Judarnas rituella slaktsätt, skärningen, har hittills fått obehindrat användas
på grund av den rätt till fri religionsövning, vilken här i landet länge
varit dem tillerkänd. Då det lärer vara berättigat att utgå från att skäktning
numera icke äger rum under andra betingelser än som i Kungl. Maj:ts proposition
till 1927 års riksdag angåvos såsom förutsättningar för dispens från
det föreslagna bedövningstvånget vid slakt, föreligga enligt vår uppfattning
icke sådana förhållanden som skulle innefatta giltig anledning till ovillkorligt
förbud emot detta av judarna fortfarande upprätthållna religionsbruk.
Enligt vad i remissprotokollet upplyses finnes för närvarande utsikt till att
skärningen medelst nya men ännu icke till fullo prövade tekniska metoder
skall kunna så anordnas, att den icke kommer i strid med bedövningstvånget.
Med hänsyn härtill har departementschefen, för att så långt det synts honom
möjligt tillgodose de judiska önskemålen, föreslagit att lagens ikraftträdande
skall uppskjutas till den 1 juli 1938. Då emellertid säkerhet ej kan föreligga
för att de åsyftade försöken inom denna tid lett till sådant resultat alt en
lösning får anses vunnen på denna väg, måste vi tydligen, med den här uttalade
uppfattningen i huvudfrågan, i stället förorda, att i lagens slutstad Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 188.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188,

gande intages föreskrift att såvitt angår det rituella judiska slaktsättet lagen
skall tillämpas först från den dag Konungen bestämmer.

Regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg lämnade förslaget i förevarande
del utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

-■

vs i ''o £• .r v • j -. v- ’ t * ■

. i

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets
samma dag avgivna utlåtande över det den 19 februari 1937 till lagrådet remitterade’förslaget
till lag angående slakt av husdjur.

Under förmälan att förslaget lämnats utan erinran av två utav lagrådets
ledamöter, medan två ledamöter förordat att i lagens slutstadgande föreskrift
intoges att såvitt anginge det rituella judiska slaktsättet lagen skulle tillämpas
först från den dag Konungen bestämde, anför föredraganden, att vad
sålunda inom lagrådet uttalats icke föranlett honom att frånträda sin härutinnan
tidigare intagna ståndpunkt; och hemställer föredraganden att förslaget,
efter viss jämkning av redaktionell natur, måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.