Kungl. Maj:ts proposition nr 188 (Proposition 1934:188)

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Nr 188.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen; given Stockholms
slott den 28 februari 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1934

1 sami.

Nr 188.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Förslag

till

Lag

Olli ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

13 §.

Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning
eller bild, som sårar tukt och sedlighet, eller föremål som är avsett för
otuktigt bruk; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, örn man genom
annan gärning sårar tukt och sedlighet så att allmän förargelse eller fara för
andras förförelse därav kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål som är avsett att
förebygga följder av könsumgänge, eller i skrift, som han utsprider, eller eljest
genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuder eller själv eller genom
annan till försäljning kringför dylika föremål; varde, ändå att gärningen
ej är sådan som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 16 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn ändring i 18
kap. 13 § strafflagen samt anför:

£ '' l. Tillkomsten av den s. k. preventivlagen.

I 18 kap. 13 § strafflagen enligt dess ursprungliga lydelse belädes med
straff utspridande av skrift, målning, teckning eller bild som sårade tukt och
sedlighet, liksom ock annan gärning som sårade tukt och sedlighet så att allmän
förargelse eller fara för andras förförelse därav uppkom.

Med anledning av en särskilt inom huvudstaden livlig propaganda i syfte
att utbreda kännedom örn s. k. preventiva medel och mana till deras användning,
utarbetades i början av år 1910 inom justitiedepartementet ett förslag
till lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. Enligt detta förslag
skulle till nämnda paragraf fogas ett andra moment av innehåll, att den som
offentligen utställde eller förevisade föremål, som vore avsett för otuktigt
bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge, eller genom offentligt
tillkännagivande till salu utbjöde eller själv eller genom annan till försäljning
kringförde sådana föremål, eller offentligen, vare sig muntligen eller genom
utspridande av skrift, sökte förleda till användande av föremål som nu sagts,
eller meddelade anvisning örn sättet för deras användande, skulle, ändå att
gärningen ej vore sådan som i 1 mom. sades, dömas efter ty där stadgades.

I samband därmed föreslogs en höjning av det i 1 mom. stadgade straffmaximum.

Vid ärendets behandling i statsrådet den 29 april 1910 anförde dåvarande
chefen för justitiedepartementet, efter att hava lämnat en redogörelse för den
i nyss nämnda lagrum enligt dess då gällande lydelse givna bestämmelsen:

Visserligen torde det icke lida något tvivel, att offentligt föredrag örn preventiva
medel, särskilt örn det hålles inför en okritisk publik och innefattar
öppen eller förtäckt uppmaning till deras användande, kan träffas av den

Kungl. Maj:is proposition nr 188.

angivna lagbestämmelsen och sålunda redan nu bliva bestraffat. Men möjligt
är ock, att föredrag med liknande innehåll kan klädas i den försiktiga
form, att det faller utom de för straffbarhet nu i lag uppdragna gränser, även
örn faran för att andra därav förledas till sedeslöshet må vara än så stor.
Vidare torde ett utbjudande till salu av preventiva medel, deras utställande
för allmänheten och annonsering därom endast sällan ske på sådant sätt, att
ansvar därför kan enligt gällande lag ifrågakomma. Men även ett dylikt
offentligt utbjudande innefattar otvivelaktigt en fara för andras förförelse,
som icke bör lämnas ur sikte och som tvivelsutan är stor nog för att gälla såsom
grund för ett med straffhot förenat förbud mot dylikt offentligt salubjudande
eller utställande.

Sedan medicinalstyrelsen och den s. k. reglementeringskommittén avgivit
infordrade utlåtanden över förslaget, remitterades detta till lagrådet. Av dess
ledamöter förenade sig justitieråden friherre Marks von Wurtemberg och
Petrén samt regeringsrådet Wall om följande yttrande:

Den propaganda för s. k. preventivmedel, som under senaste tiden förekommit
här i landet, har från ett visst håll bedrivits under sådana former, att
den otvivelaktigt medfört stor fara för ungdomens sedliga förvildning. Inför
stora skaror av män eller kvinnor hava i fråga örn dessa medel hållits
föredrag, i vilka det ömtåliga ämnet behandlats på ett sätt, som varit i hög
grad anstötligt och ägnat att hos de mindre kritiska åhörarna utbreda en lättsinnig
och ansvarslös åskådning i fråga örn de för individerna såväl som för
samhället betydelsefulla sexuella problemen och därmed sammanhängande
ämnen. ^

Det är under dylika omständigheter förklarligt, örn hos mången väckts tankar
på ett ingripande från lagstiftningens sida i syfte att stävja eller förhindra
nämnda propaganda, och örn dessa tankar tagit form i ett förslag, sådant
som det nu föreliggande.

Innan en lagstiftningsåtgärd av ifrågavarande art kommer till stånd, bör
emellertid noga tillses, såväl huruvida den är ägnad att leda till det åsyftade
målet, som ock huruvida den icke tilläventyrs är förenad med vådor
och olägenheter, vilka mera än uppväga de fördelar man tror sig uppnå. En
undersökning härav är desto mera angelägen, som förslaget tillkommit i anledning
av ett individuellt, nyss inträffat fall och under det omedelbara intrycket
av den stämning det framkallat.

Förslagets viktigaste bestämmelse är den, som riktar sig mot offentliga, i
tal och skrift förekommande yttranden, vilka åsyfta förledande till bruk av
preventiva medel eller innefatta meddelande av anvisning i fråga örn deras
begagnande.

Medan enligt gällande lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen sådana yttranden
kunna straffas allenast i händelse de såra tukt och sedlighet, så att allmän
förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer, skola de, enligt
vad i förslaget uttalas, beläggas med straff även när de ej kunna anses
i nyssnämnda mening sårande för tukt och sedlighet.

Härvid är dock att märka hurusom den föreslagna bestämmelsen icke skulle
kunna erhålla tillämpning å yttranden i tryckt skrift. I avseende å dessa
måste nämligen tills vidare tillämpas tryckfrihetsförordningens bestämmelser,
enligt vilka för straffbarhet erfordras, att tukt och sedlighet sårats. Det
torde visserligen få antagas vara åsyftat, att tryckfrihetsförordningen framdeles
skulle uti ifrågavarande hänseende bringas till överensstämmelse med
den nu föreslagna lydelsen av 18 kap. 13 § strafflagen; men även örn en dylik
grundlagsändring skulle efter någon tid komma till stånd, måste det be -

Kungl. Majlis proposition nr LSS.

traktas såsom i viss mån oegentligt och menligt för lagens helgd, att under
mellantiden yttranden av här förutsatta art ansåges tillåtna där de spredes i
tryck, men straffades när de förekomme i muntlig framställning.

Långt viktigare äro emellertid de principiella betänkligheter, . som låta sig
anföra mot att över huvud belägga med straff sådana framställningar rörande
preventivmedel, som icke i strafflagens mening såra tukt och sedlighet. Det
borde knappt behöva framhållas, att spörsmålet härom ingalunda sammanfaller
med frågan örn dessa medels skadlighet ur samhällets synpunkt. Det
betraktas i vår tid icke såsom en statens sak att undertrycka varje mening,
vars spridande anses stå i strid med samhällets bästa. Historiens lärdomar
hava tillräckligt ådagalagt de sorgliga konsekvenserna av en sådan uppfattning
rörande samhällsmaktens uppgift. I varje tidevarv, men framför allt i
en brytningstid sådan som den nuvarande, måste det inträffa, att uppfattningen
örn vad som länder till enskilt och allmänt väl till den grad skiftar,
att meningar, som omfattas av vissa samhällsmedlemmar eller samhällsgrupper,
av andra betraktas såsom i högsta grad fördärvliga. . Skulle dessa
meningar taga sig uttryck i handlingar, som staten ansett sig kunna och
böra i lag förbjuda, eller i uppeggande till dylika handlingar, måste samhället,
såvida det skall fylla sin uppgift att upprätthålla rättstillståndet, inskrida
med straff eller andra tvångsmedel. Men i övrigt bör enligt nutida, på dyrköpt
erfarenhet grundad uppfattning staten i det längsta möjliga, avhålla
sig från ingripande mot den, som på ett till formen oantastligt sätt vill verka
för sina meningars spridande eller genomförande. Från en dylik utgångspunkt
kan det icke vara riktigt att genom straffbud söka fullständigt utesluta
preventivmedlen från den offentliga diskussionens område. .Envar, som i
någon mån sysselsatt sig med de nationalekonomiska befolkningsspörsmålen
och därmed sammanhängande sociala frågor, vet, att spörsmålet örn önskvärdheten
av folkökning ingalunda hör till de samhällsproblem, som en gång för
alla vunnit en enkel, oemotsäglig lösning; och skulle han havn. bildat sig en
än så bestämd mening rörande de ekonomiska, sociala eller politiska vådorna
av nativitetens avsiktliga begränsande, så vore därifrån ett stort och måhända
ödesdigert steg till den ståndpunkten, att varje offentligt uttalande till
förmån för preventivmedel borde förbjudas och straffas.

Ett sådant undertryckande ifrågasattes näppeligen i avseende å andra läror,
som stå i skarp motsats med de bestämmandes uppfattning örn det allmänna
'' bästa. Den, som t. ex. anser ett fullständigt förverkligande av socialismens
principer innebära en olycka för samhället och mänskligheten, finner det ej
gärna möjligt eller önskvärt att med tvångsmedel inskrida mot de socialistiska
lärornas förkunnande, ehuru det måste vara honom klart, att deras allmännare
spridande kan medföra stor fara för det samhälle, som hans övertygelse
bjuder honom att försvara. Den, som i religionen eller dess bestående
former ser ett oumbärligt villkor för samhällets och dess medlemmars
andliga hälsa och välfärd, eller som i varje fall bekymras över den andliga
och sedliga rotlöshet, vartill ett hastigt och hänsynslöst undanträngande av
den hävdvunna religiösa uppfattningen kan. giva upphov, lärer knappast
tänka sig möjligheten av något lagens inskridande mot den, som, utan. att
göra sig skyldig till gäckeri eller smädelse, angriper religionen eller vissa
trosläror. Och den, som tror ett fullständigt rusdrycksförbud. vara nödvändigt
för folkets räddande från undergång, lärer väl ej sträcka sina önskningar
därhän att, sedan förbudet genomförts, varje meningsyttring rörande olägenheter,
som det ansåges medföra, skulle förbjudas och straffas.

Det erkännande av yttrandefriheten, vartill samhället sålunda nått fram,
hämtar sitt berättigande ur flera silrskilda förhållanden. Viktigare än något
annat är måhända det faktum, att ett genomförande av grundsatsen örn sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

hällets befogenhet och plikt att söka undertrycka villomeningar visat sig i
många fall leda till de mest beklagansvärda misstag. Till den nuvarande
samhällsordningens förtjänster torde det böra räknas, att den, i känslan av
att de fördelar, yttrandefriheten ur nämnda och andra synpunkter medför,
överväga olägenheterna, vetat att i det stora hela hålla yttranderätten i helgd,
även när såsom i förevarande fall frestelse till dess inskränkande legat nära
till hands. Andra samhällsformer kunna måhända medföra ett återfall i
forna tiders tvång; men att för närvarande inskränka möjligheten av det meningsutbyte,
som ledes av allvarliga bevekelsegrunder, synes ej utan tvingande
skäl kunna förordas.

Att vidare ingå på ^ hithörande principspörsmål kan nu ej ifrågakomma.
Dock torde det vara på sin plats att här framhålla, hurusom i våra dagars
samhälle lagens helgd lätt kan komma att lida, örn lagstiftningen börjar anlitas
för undertryckande av meningar, som ej innefatta kränkning av någons
rätt eller uppeggande till otillåtna handlingar eller till ett tygellöst levnadssätt
men likväl av flertalet anses samhällsfarliga. Redan ett första steg på
denna väg kan ur nämnda synpunkt vara betänkligt, och skulle det, såsom lätt
kan befaras, komma att följas av andra försök att låta lagens maktspråk träda
i stället för upplysning och andlig fostran, är det fara värt, att lagens
auktoritet, som i våra dagar behöver i högsta möjliga grad upprätthållas,
komme att väsentligen försvagas.

Måhända ville man mot det nu anförda invända, att, när det gäller frågan
om yttrandefrihetens gränser, de sexuella spörsmålen intaga en särställning,
som påkallar mera vittgående begränsning av yttranderätten än på andra områden
bör ifrågakomma. Sant är, att när gällande strafflag likasom främmande
lagar med straff belägger uttalanden, som såra tukt och sedlighet
och kunna leda till andras förförelse, detta innebär, att även ett i och för sig
icke osedligt uttalande kan bliva straffbart med hänsyn till de förhållanden,
varunder det framförts. Att sålunda bestraffa en framställning av de preventiva
medlen, vilken, ehuru möjligen fri från otuktigt syfte, dock med
hänsyn till de omständigheter, varunder den förekommit, är att anse såsom
sårande för tukt och sedlighet, lärer ej heller kunna utgöra något obehörigt
ingrepp i yttranderätten. Men en annan sak är att av hänsyn till den allmänna
sedligheten förbjuda även en taktfull, allvarlig och tydligen från varje
otuktigt syfte fri framställning rörande lämpligheten av preventivmedels användande
under vissa omständigheter. Den fara för utbredande av osedlighet
eller för nativitetens avtagande, som kan vara förenad även med en
sadan framställning, må — örn den ock från en del håll överdrives — dock
ej förnekas eller underskattas. Men den hör till de vådor, som ej lämpligen
kunna på lagstiftningens väg förekommas, utan för vilkas motverkande andra
medel böra tagas i anspråk.

För att bedöma lämpligheten av ett absolut förbud mot preventivmedlens
offentliga förordande eller beskrivande är det av nöden att göra sig redo för
alla de konsekvenser ett dylikt förbud medför. Dessa hava i viss mån påpekats
i^de utlåtanden, som redan avgivits över förslaget. I medicinalstyrelsens
utlåtande har ur medicinsk synpunkt erinrats, att fall förekomma, där
användandet av preventivmedel sker i ett syfte, som förtjänar respekteras,
samt att inskränkning ej borde göras i de vid medicinska läroverk anställda
lärarnas rätt att vid sin undervisning beröra även frågor örn de preventiva
medlen.. Och i ett annat utlåtande har framhållits angelägenheten av att
hinder icke läggas i vägen för en fullt objektiv, i icke otuktigt syfte lämnad
redogörelse för dessa medel, t. ex. i en historisk, nationalekonomisk eller
medicinsk framställning, vare sig i skrift eller offentligt föredrag. Befogenheten
av dessa erinringar synes ovedersäglig. Vad beträffar det av medici -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

nalstyrelsen tillstyrkta förbehållet förefaller emellertid uppenbart, att örn det
skall vara tillåtet att vid den officiella medicinska undervisningen beröra
frågor örn de preventiva medlen, det icke rimligen kan förbjudas att i litteraturen
behandla dessa frågor ur medicinsk synpunkt. Och skulle, såsom i det
senare av nämnda utlåtanden med fog påpekats, det för uppnående av syftet
med den ifrågasatta lagstiftningen vara av nöden, att densamma utsträcktes
att gälla även föredrag och diskussioner inom slutna sällskap och föreningar,
måste det förefalla stötande, om härvid ej skulle göras undantag ^ åtminstone
för läkarsällskap och andra medicinska föreningar. Vill man från den tillämnade
straffbestämmelsen göra undantag för historiska, nationalekonomiska
eller därmed jämförliga framställningar, är det svårt att tänka sig någon
annan begränsning av undantaget än den, helt visst ganska svävande, att
framställning, som ej skedde i otuktigt syfte eller eljest på grund av omständigheterna
kunde anses sårande för tukt och sedlighet, icke skulle drabbas av
bestämmelsen. Med en dylik begränsning skulle emellertid det nya stadgandet
knappast komma att inrymma andra fall än som enligt lagens nuvarande
lydelse kunna bestraffas.

Till vad nu blivit yttrat i fråga örn förbud mot preventivmedlens offentliga
förordande eller beskrivande må läggas, att man i allmänhet ej heller i
främmande länder tilltrott sig att principiellt förbjuda dessa medels behandlande
i tal eller skrift. Strafflagarnas bestämmelser mot råa och anstötliga
yttranden torde i de flesta länder bereda möjlighet att åtkomma framställningar
av uppenbart otuktig beskaffenhet, och framställning, som öppet eller
förtäckt innefattar affärsmässig reklam för vissa slags varor av hithörande
art, drabbas i en del länder av speciella ansvarsbestämmelser. Längre synes
man i allmänhet, åtminstone hittills, ej hava ansett sig böra gå. Såvitt nu
kunnat utrönas har •— örn man bortser från ett enstaka engelskt rättsfall —
endast i ett land, nämligen Norge, staten lagt hinder i vägen för möjligheten
att över huvud offentligen behandla frågan örn preventivmedel. I Norges nu
gällande strafflag likasom dessförinnan i en lag av år 1891 har upptagits ett
ovillkorligt förbud mot offentliga framställningar rörande preventivmedlen.
Men den omständigheten, att sålunda i ett främmande land ett dylikt förbud
sedan någon tid förekommit, synes ej vara tillfyllest att vederlägga de
betänkligheter, som i det föregående gjorts gällande mot införande i vårt land
av ett liknande förbud. Särskilt bör framhållas, att under de överläggningar,
som i Norge föregått bestämmelsens införande, uttalats, att densamma trots
sin generella omfattning ej behövde eller borde föranleda åtalande av vetenskapliga
framställningar rörande preventivmedlen. Dylika uttalanden hava
sin grund i en uppfattning av den offentliga åtalsplikten, som gör sig gällande
i Norge såväl som i flera andra länder, men som är främmande för var lagstiftning
och rättsåskådning. , „

Med hänsyn till vad i det föregående blivit anfört kan det här asyitade
förbudet mot offentliga yttranden rörande preventivmedel icke tillstyrkas.
Åtminstone torde, innan ett sådant förbud meddelas, böra tillses,_ i vad mån
gällande lagstiftning medför skydd emot yttranden, som lämpligen kunna
straffas

Utöver nämnda förbud innefattar det remitterade förslaget stadgande örn
.straff för den, som offentligen utställer eller förevisar eller genom offentligt
tillkännagivande till salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning
kringför preventiva medel.

Vad vidkommer offentligt utställande eller förevisande av dessa medel, torde
ett sådant förfarande i alla de fall, då skada därav kan föranledas, vara
straffbart redan enligt gällande lag. Den föreslagna bestämmelsen i detta
hänseende synes därför vara överflödig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Beträffande _ åter. förbudet mot ifrågakomna medels utbjudande till salu
genom offentligt tillkännagivande torde ur sedlighetens och den offentliga
anständighetens synpunkt kunna till stöd för detsamma anföras starka skäl.
vilka måhända överväga de invändningar, som från andra synpunkter kunna
framställas däremot. Skall förbudet bliva av någon större praktisk betydelse,
torde det emellertid vara nödigt, att detsamma utsträckes att avse
jämväl försändande till allmänheten genom posten eller annorledes av priskuranter
och annat, varigenom preventivmedel salubjudas. Därjämte erfordras
uppenbarligen, att tryckfrihetsförordningen ändras. I annan händelse kommer
straffbestämmelsen att gälla allenast i fråga örn skrivna tillkännagivanden
uti ifrågavarande syfte, under det att de tryckta lämnas straffria. En
dylik anordning synes vara så stötande, att det knappast torde böra ifrågakomma
att vidtaga ändring i strafflagen i detta hänseende, förr än motsvarande
ändring^ tryckfrihetsförordningen kan genomföras.

Mot det ifrågasatta förbudet rörande kringförande till försäljning av de
nämnda medlen torde icke något vara att erinra, men tvivelaktigt synes vara.
huruvida detta förbud är av den betydelse, att en ändring i strafflagen bör
vidtagas enbart för genomförandet därav.

Bestämmelserna i det föreslagna nya momentet i paragrafen angivas röra
icke allenast preventiva medel utan även föremål, som äro avsedda för otuktigt
bruk. Såvitt angår de med sistnämnda uttryck åsyftade föremål lära
emellertid bestämmelserna vara utan nämnvärd betydelse. Uti de i momentet
angivna fall torde nämligen, då fråga är örn sådana föremål, gärningen i regel
vara straffbar redan enligt gällande lag.

Det remitterade förslaget innebär slutligen en höjning av paragrafens
straffmaximum. Att brott, som falla under denna paragraf, kunna antaga
sådana former, att de förtjäna högre straff än vad lagen nu medgiver, är
måhända riktigt. Men även härvidlag kan ifrågasättas, huruvida, för den
händelse de tilltänkta förändringarna i paragrafen i övrigt icke bliva genomförda,
tillräckliga ^skäl finnas att för närvarande göra ändring i straffskalan.
Skall emellertid sådan ändring ske, torde, till undvikande av mindre väl avpassad
straffmätning, den nuvarande straffskalan böra bibehållas som den
normala, och det högre straffmattet bliva tillämpligt allenast då synnerligen
försvårande omständigheter föreligga.

Justitierådet Quensel anförde:

Å ena sidan synes, såsom medicinalstyrelsen framhållit, förslaget allt för
vittgående därutinnan, att detsamma lägger hinder i vägen för att i den medicinska
undervisningen frågan örn de preventiva medlen offentligen behandlas.

Ä andra sidan synes, såsom den i ärendet hörda kommitté anmärkt, förslaget
icke tillräckligt effektivt. Örn någon söker förleda till användande av
föremål, varom fråga är, eller meddelar anvisning örn sättet för deras användande,
_ drabbas han nämligen av straff, endast örn hans åtgärder vidtagits
offentligen. Samma åtgärder torde emellertid vara lika ägnade att väcka betänkligheter,
örn de äga rum inom andra slutna sällskap eller föreningar än
läkaresällskap eller medicinska föreningar.

Vad ovannämnda kommitté påpekat i fråga örn utbjudande till försäljning
medelst kringsända reklamer synes likaledes värt beaktande. Då tryckta meddelanden
ej lära kunna träffas av föreliggande lagstiftning, skulle väl upptagande
däri av ett straffbud, som avsåge kringsända reklamer, för närvarande
komma att sakna större betydelse. Men då det är att förutse, att förslaget,
därest det antages, snarast möjligt efterföljes av ändringar i tryckfrihetsförordningen,
torde det vara av vikt, att strafflagen så avfattas, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

dess bestämmelser komma att motsvara dem, vilkas införande i tryckfrihetsförordningen
kan anses önskvärt.

Jag tillstyrker alltså, att förslaget måtte omarbetas i nu angivna hänseenden.

Sedan förslaget i anledning av de framställda anmärkningarna i vissa
delar undergått omarbetning, anmäldes ärendet den 20 maj 1910 åter i statsrådet,
därvid föredragande departementschefen anförde bland annat:

Förslagets viktigaste bestämmelse — förbudet mot offentligt förledande
till preventivmedels användande eller offentligt lämnade anvisningar örn sättet
för sådana medels användande — har av lagrådets flesta ledamöter avstyrkts
huvudsakligen på den grund, att ett dylikt förbud skulle göra intrång
på den yttrandefrihet, som bör vara medborgarnas rättighet. Ifrågavarande
ledamöter av lagrådet medgiva, att bestraffande av en framställning av de
preventiva medlen, vilken är sårande för tukt och sedlighet, ej utgör något
obehörigt ingrepp i yttranderätten, men de finna en från varje otuktigt syfte
fri framställning rörande lämpligheten av att preventivmedel under vissa omständigheter
användas icke böra på grund av vådan för den allmänna sedligheten
drabbas av förbud.

Denna uppfattning kan jag ej dela. Att en framställning av. det senare
slaget, huru fri från omoraliska motiv den än må vara, kan vara i hög grad
ägnad att förvilla de sedliga begreppen på det sexuella området, lärer ej kunna
förnekas, och den sociala fara, som därigenom uppstår, är av sådan art,
att hela folkets såväl andliga som fysiska hälsa allvarligt äventyras. I fråga
om de högeligen samhällsvådliga verkningar, som följa av folkets tillbakagång
i sexuell moral, tala historiens lärdomar ett alltför tydligt språk. Behjärtar
man detta, kan jag för min del ej med hänsyn till yttrandefriheten finna
den fordran å de enskilda medborgarna oberättigad, att de avhålla sig från
uttalanden i tal eller skrift, vilka, örn än icke tillkomna i osedligt syfte, dock
bland allmänheten sprida det fördärv, som för nationens bestånd är kanske
det allra farligaste. 1

Att icke varje offentlig framställning rörande de preventiva medlen bör
förbjudas, kan jag dock medgiva. I den offentliga undervisningen vid de medicinska
läroverken böra hithörande frågor fortfarande få behandlas; och även
för andra fall är måhända, såsom i avgivna utlåtanden över förslaget blivit
framhållet, ett ovillkorligt förbud ej alltid på sin plats. För att förebygga, att
förbudet bomme att drabba vad jag skulle vilja benämna fullt legitima framställningar
i ämnet, har jag tänkt mig bestämmelsens avfattning lämpligen
kunna ändras därhän, att framställningar av ifrågavarande slag bleve underkastade
förbud, endast örn de skedde »under sådana förhållanden, att allmän
fara för andras förförelse därav kommer».

Vidtages sådan ändring i förslaget, synes mig de av lagrådets flesta ledamöter
anförda principiella betänkligheter mot förslaget i förevarande del icke
vidare kunna tillmätas den betydelse, att förslaget på grund därav bör förfalla.

Beträffande de övriga föreskrifterna i förslaget hava ej heller de blivit av
lagrådets flesta ledamöter tillstyrkta. Genom dessa bestämmelser skulle dock,
i den mån genom lagstiftning lämpligen kan ske, en damm sättas för den
smutsiga trafik, som i vinningslystet syfte drives med utbjudande till allmänheten
av preventiva medel och som icke kan med nuvarande lagstiftning åtkommas.
Att dylika medels salubjudande genom offentliga meddelanden och
deras kringförande till försäljning för närvarande i allmänhet icke är straffbart,
erkännes i det yttrande, lagrådets flesta ledamöter avgivit, och dylika
åtgärder innefatta obestridligen ett det allra kraftigaste handtag till sedes -

Kungl. Maj :ts proposition nr 188.

löshetens befrämjande. Vad i yttrandet anföres mot en lagstiftning till stävjande
av nämnda trafik har icke övertygat mig örn vare sig obehövligheten eller
kraftlösheten av de härutinnan ifrågasatta bestämmelser. Jag vidhåller
därför min åsikt örn deras önskvärdhet. I anledning av gjord erinran torde
emellertid sådan ändring i förslaget böra vidtagas, att med tydlighet må framgå,
att jämväl utbjudande till försäljning av preventivmedel genom kringsända
reklamer skall vara underkastat straff. •

Såsom en given vinst av den ifrågasatta lagändringen skulle jag även vilja
beteckna, att därigenom vunnes ett klart och otvetydigt lagbud i ifrågavarande
hänseende. Gällande lag torde knappast kunna i sådant avseende anses fullt
tillfredsställande, och senaste tidens erfarenhet har ådagalagt önskvärdheten
av lagstadganden, som äro begripliga även för dem, vilka vilja i dessa frågor
tangera det tillåtnas yttersta gränser.

Det sålunda omarbetade förslaget blev därefter genom proposition (nr 223)
förelagt 1910 års riksdag.

Uti en med anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion
(nr 91) hemställdes, att riksdagen ville, med ändring av det utav Kungl.
Maj:t framlagda förslaget, giva ifrågavarande lagrum sådan lydelse, att detsamma
komme att rikta sig jämväl mot själva försäljandet eller tillhandahållandet
av ifrågakomna medel från butik eller nederlag samt mot tillhandahållandet
av sådana föremål enskilda emellan, även örn det ej ägde rum genom
kringförande till avsalu. Motionärerna hänsköto emellertid även till övervägande
den tanken, att, med hänsyn till läkarvetenskapens krav, undantag
från de föreslagna bestämmelserna skulle kunna göras för försäljning ellen
utlämnande av här avsedda föremål från apotek efter legitimerad läkares ordination.

Lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande (nr 52) att propositionen måtte
av riksdagen bifallas, samt att berörda motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd. Till stöd för denna hemställan anförde utskottet bland
annat:

Lika med föredragande departementschefen och med hänsyn till vad av
honom blivit anfört finner utskottet en lagstiftning, som tydligare och effektivare
än gällande lag vänder sig mot de samhällsfarliga förhållanden, varom
här är fråga, vara av behovet påkallad.

Vad först angår offentligt utställande eller förevisande av ifrågavarande
föremål har lagrådet framhållit, att sådant redan enligt gällande lag torde
vara straffbart i alla de fall, då skada därav kan föranledas. Men även om så
skulle vara händelsen, lärer, då tvekan härom icke är utesluten, ett förtydligande
i nämnda avseende icke kunna anses annat än lämpligt. •

Beträffande därefter förbudet mot ifrågakomna föremåls utbjudande till
salu genom tillkännagivande för allmänheten har lagrådet framhållit, att ur
sedlighetens och den offentliga anständighetens synpunkt till stöd för detsamma
kunde anföras starka skäl, vilka måhända övervägde de skäl, som från
andra synpunkter kunde framställas däremot, samt beträffande det ifrågasatta
förbudet rörande kringförande till försäljning av nämnda föremål, att något
däremot icke syntes vara att erinra. De skäl, som det oaktat bestämt lagrådet
för att avstyrka den föreslagna lagstiftningen i sist berörda delar —
nämligen i förra fallet att densamma ej omedelbart finge avseende å tryckt

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

skrift, och i senare fallet betydelselösheten av ett förbud ensamt mot kringförande
till försäljning — synas utskottet emot det även av lagrådet erkända
befintliga samhällsbehovet i det omförmälda avseendet icke förtjäna beaktande.

Vidkommande därefter förslaget, i vad det avser sådant förledande till användande
av ifrågavarande föremål eller meddelande av anvisning om sättet
för deras användande, att allmän fara för andras förförelse därav kommer, lär
i många eller kanske i de flesta fall straff därå följa redan enligt gällande lag.
Att detta icke alltid blir fallet, torde dock kunna anses antagligt. Vid sådaut
förhållande och då det enligt utskottets mening måste vara en ovillkorligen bjudande
plikt för samhället att reagera mot en dylik fara och de skadliga verkningarna
därav, synes utskottet den föreslagna lagstiftningen även i denna del
vara önskvärd. Att ett sådant reagerande inom föreslagna gränser skulle, såsom
man sökt göra gällande, innebära ett obehörigt ingrepp i yttrandefriheten
i tal och skrift, synes utskottet icke kunna med större fog åberopas emot den
nu föreslagna än emot den redan gällande lagstiftningen pa detta område.
Enligt vad som framgår av exemplet från främmande länders lagstiftning i
detta ämne, har man ej heller där ansett sig av nämnda hänsyn förhindrad
från mer eller mindre ingripande åtgärder i den riktning, varom här är fråga.

Lika med de i ärendet hörda myndigheter finner utskottet det varn av vikt,
att hithörande frågor fortfarande få behandlas i den offentliga medicinska undervisningen
liksom eljest under omständigheter, som icke äro ägnade att medföra
sådan fara, som här förutsatts. Med den avfattning, som i sådant syfte
givits åt förslaget, synes icke heller hinder i nämnda hänseende kunna komma
att möta.

Vid utskottets utlåtande funnos fogade reservationer, dels av herrar Pettersson
i Södertälje, Jansson i Edsbäcken och Olsson i See, vilka hemställde,
att riksdagen, med avslag å propositionen, måtte i anledning av densamma i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes efter verkställd
utredning taga under övervägande, vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas i
syfte att på ett verksamt sätt motarbeta den fara för vårt folks sedliga liv
sorn vöre förenad med den framträdande propagandan för användning i oriktigt
syfte av s. k. preventiva medel, samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill detta övervägande kunde föranleda, ävensom att omförmälda motion
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd, dels av herr Lindhagen vilken
yrkade avslag å propositionen och motionen, dels ock av herr Widén.

Vad utskottet hemställt blev av riksdagen bifallet, av första kammaren
utan votering och av andra kammaren med 110 röster mot 96, vilka tillf ollo
den av herr Pettersson i Södertälje m. fl. avgivna reservationen.

Gällande rätt.

I överensstämmelse med det av riksdagen salunda antagna förslaget utfärdades
den 10 juni 1910 lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.
Efter en genom lag den 22 juni 1911 vidtagen ändring av paragrafens 1 mom.
av innebörd, att därunder uttryckligen hänfördes ej allenast — såsom dittills
— utspridande av skrift, målning, teckning eller bild, som sårade lukt och
sedlighet, utan även saluhållande och utbjudande av sadan skrift m. m., har
paragrafen haft följande lydelse:

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning
eller bild, som tukt och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag
samma vare, örn man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän
förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett för otuktigt
bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge; eller i skrift, som han
utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuder
eller själv eller genom annan till försäljning kringför dylika föremål; eller under
sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav kommer, vare sig
muntligen eller genom utspridande av skrift söker förleda till användande av föremål,
som nu sagts, eller meddelar anvisning örn sättet för deras användande;
varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där
stadgas.

Genom en år 1912 definitivt antagen ändring i tryckfrihetsförordningen
bragtes dess föreskrifter i ifrågavarande ämne i överensstämmelse med 18
kap. 13 § 2 mom. strafflagen.

Före 1910 stadgades i 18 kap. 13 § strafflagen straff blott för gärningar
som såra tukt och sedlighet, men genom det nämnda år införda 2 mom. —
den s. k. preventivlagen — kriminaliserades två grupper av förfaranden även
örn de icke såra tukt och sedlighet.

Den första av dessa grupper omfattar vissa gärningar som beläggas med
straff, oberoende av om de framkalla fara för andras förförelse. Till denna
grupp hänföras dels offentligt utställande eller förevisande av föremål, avsedda
för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge, dels
utbjudande till salu av sådana föremål genom utspridande av skrift eller annat
tillkännagivande för allmänheten, och dels kringförande till försäljning av
dylika föremål.

Den andra av ifrågavarande grupper omfattar handlingar vilka för sin
straffbarhet förutsätta att de begås under sådana förhållanden, att allmän
fara för andras förförelse därav kommer. Hit räknas försök att förleda till
användande av dylika föremål och meddelande av anvisning örn sättet för deras
användande, vare sig muntligen eller genom utspridande av skrift; någon
fordran på handlingens offentlighet är ej uppställd.

Ehuru förevarande stadgande huvudsakligen torde åsyfta ett motverkande
av vissa förfaranden avsedda att förebygga befruktning, är det dock så avfattat
att det riktar sig även mot åtgärder till skydd mot smittas överförande
vid könsumgänge. Det torde jämväl vara tillämpligt på en del särskilda medel
för fosterfördrivning.

Lagrummet avser endast »föremål». Utanför dess tillämpning falla sådana
i antikonceptionellt eller profylaktiskt syfte brukade medel och metoder, i
vilka icke ingår användandet av mekaniskt verkande föremål. Bland annat
torde således till förebyggande av smittas överförande använda desinfekterande
— kemiskt verkande — medel och metoder falla utom straffbestämmelsen
i fråga.

Kungl. Majds proposition nr 188.

1918 års lagstiftning om åtgärder mot könssjukdomar.

I detta sammanhang torde böra beröras den ståndpunkt statsmakterna genom
stadgandet i 27 § andra stycket lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar intagit till frågan örn den s. k. personliga
profylaxen mot könssjukdomar.

Med den gemensamma benämningen »den personliga profylaxen» plägar man
beteckna en del individuella åtgärder, vilka kunna företagas för att förhindra
uppkomsten av smittsam könssjukdom hos personer som utsatt eller utsätta
sig för möjligheten att bliva infekterade. Dessa åtgärder äro av två slag, dels
sådana som företagas före könsumgänget -—- medel vilka hindra smittas överförande
— och dels sådana vilka företagas efter könsumgänget — smittdödande
(desinfekterande) medel. Till de förra hör främst användandet av den
s. k. kondomen samt vidare en del skyddande salvor vilka ingnidas före könsumgänget,
till de senare höra indrypning, sprutning och sköljning med olika
bakteriedödanue vätskor samt ingnidning med olika bakteriedödande salvor.

Enligt omförmälda stadgande i 27 § andra stycket i lagen angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar äger Konungen förordna örn de åtgärder,
som erfordras för att bland allmänheten sprida kunskap — förutom
örn könssjukdomarnas natur och smittfarlighet samt örn skyldigheten för envar
som angripits av sådan sjukdom att skyndsamt söka läkarvård — jämväl
om medel, som stå till buds för att hindra smittas överförande. Det är tydligt,
att med detta stadgande ej avses de åtgärder av mera allmän natur vilka kunna
tänkas motarbeta de veneriska sjukdomarna — allmän folkupplysning, förhindrande
av prostitutionens rekrytering, förbättrade ekonomiska levnadsvillkor
och bostadsförhållanden m. m. — utan att här åsyftas upplysning örn de
individuella åtgärder, vilka kunna företagas av personer som utsätta sig för
smittfara. Genom antagandet av denna lagbestämmelse har sålunda från statsmakternas
sida givits ett erkännande av den personliga profylaxens betydelse
för bekämpande av könssjukdomarna.

Sedan åt tillkallade sakkunniga uppdragits att verkställa utredning angående
de åtgärder som erfordras för att bland allmänheten sprida sådan kunskap
som avses i nyssnämnda stadgande, hava dessa sakkunniga till fullgörande
av uppdraget den 9 mars 1921 avgivit betänkande angående åtgärder
för spridande av kunskap örn könssjukdomarnas natur och smittfarlighet
m. m. I en särskild avdelning av detta betänkande har behandlats frågan örn
åtgärder för spridande av kunskap örn den personliga profylaxen. De sakkunniga
hava däri, under hänvisning till ett av en av de sakkunniga, docenten
Karl Marcus, avgivet utlåtande, förordat att kunskap örn den personliga profylaxen
genom flygblad och andra skrifter samt genom av läkare för vuxna
hållna föreläsningar sprides bland allmänheten. Det har emellertid av de sakkunniga
ansetts önskvärt att utredning sker, huruvida på grund av lydelsen
av 18 kap. 13 § 2 morn. strafflagen hinder kan anses föreligga mot en dylik
upplysningsverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Förslag till upphävande eller ändring av preventivlagcn.

Vid åtskilliga riksdagar hava genom motioner framförts yrkanden örn upphävande
eller ändring av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen.

I motion vid 1922 års riksdag (11:141) yrkades att riksdagen måtte besluta
upphävande av nämnda lagrum. I utlåtande (nr 21) i anledning av
motionen anförde första lagutskottet, efter att hava redogjort för bestämmelserna
i lagrummet, följande:

Den viktigaste^ av berörda bestämmelser är givetvis, såsom vid lagens tillkomst
inom lagrådet påpekats, den, som riktar sig mot offentliga i tal eller
skrift förekommande yttranden, vilka söka förleda till användande av preventiva
medel eller innefatta meddelanden av anvisning om sättet för deras begagnande.
Beträffande de starka principiella betänkligheter, som möta mot
att över huvud belägga med straff sådana framställningar rörande dylika medel,
som icke i strafflagens mening såra tukt och sedlighet, får utskottet hänvisa
till vad lagradets flertal härutinnan anfört. De av majoriteten inom lagrådet
framställda anmärkningarna äga enligt utskottets mening giltighet jämväl
i fråga örn nu gällande lag, oaktat densamma, i motsats till det till lagrådet
överlämnade förslaget, belägger med straff yttrande av nu ifrågavarande
innehåll, endast då det fälles under sådana omständigheter, att allmän fara
för andras förförelse därav kommer. Även en till formen värdig, vederhäftig
och moraliskt berättigad framställning torde nämligen, mot talarens eller författarens
syfte, möjligen kunna medföra sådan fara, och att belägga en dylik
framställning med straff måste anses betänkligt. Med skärpa har i lagrådet
framhållits, att det i vår tid icke betraktas såsom en statens sak att undertrycka
varje mening, vars spridande anses stå i strid med samhällets bästa. Skulle
en dylik mening taga sig uttryck i handlingar, som staten ansett sig kunna
och böra i lag förbjuda, eller i uppeggande till dylika handlingar, måste samhället,
såvida det skall fylla sin uppgift att upprätthålla rättstillståndet, givetvis
inskrida med straff eller andra tvångsmedel, men i övrigt bör enligt
nutida uppfattning staten i det längsta möjliga avhålla sig från ingripande
mot den, som på ett till formen oantastligt sätt vill verka för sina meningars
spridande eller genomförande. Alldeles oavsett vilken uppfattning man hyser
angående preventivmedlens skadlighet och vådan av att kännedom rörande desamma
sprides inom vida kretsar, måste man därför ifrågasätta riktigheten
av ett förbud mot varje framställning rörande dessa medel, som kan medföra
sådan fara, varom i lagrummet förmäles.

Utöver de tungt vägande principiella anmärkningar, som sålunda kunna
riktas mot ett förbjudande av preventivmedlens offentliga förordande eller beskrivande,
anfördes redan vid tillkomsten av ifrågavarande lagbestämmelser,
att lämpligheten av ett dylikt förbud även ur andra synpunkter vore tvivelaktig.
De betänkligheter, som då kommo till uttryck, hava numera vunnit
i styrka. Under den tid, som förflutit sedan år 1910, synes nämligen uppfattningen
rörande preventiva medel och betydelsen av vidgad kännedom örn
deras användning hava undergått en viss förändring. Vid lagbudets tillkomst
framhölls visserligen, att ett användande av dylika medel för att förhindra
befruktning under vissa omständigheter kunde vara berättigat. Mindre avseende
fästes emellertid då vid ifrågavarande medels förmåga att hindra överförandet
av könssjukdomar. Såsom även framgår av ovanberörda utav medicinalstyrelsen
avgivna utlåtande, ansågos visserligen vissa slag av sådana
medel, varom nu är fråga, äga värde för att förhindra överförandet av venerisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

smitta, men då de icke medförde något säkert skydd och under vissa förhållanden
icke erbjöde något skydd alls, samt en vidgad kännedom örn sättet för
dessa medels begagnande skulle öka sedeslösheten och därmed även antalet
smittmöjligheter, ansågs ett mera allmänt bruk av dylika medel till och med
kunna bidraga till att öka spridningen av de veneriska sjukdomarna. Denna
uppfattning delades även av ett stort antal läkare. I detta avseende synes
emellertid numera ett omslag i uppfattningen hava inträtt. Vissa slag av
preventiva medel hava sålunda, särskilt på grund av under världskriget vunnen
erfarenhet, från speciellt sakkunnigt håll betecknats såsom mycket värdefulla
hjälpmedel vid könssjukdomarnas bekämpande. Även örn dessa medel
icke erbjuda något absolut säkert skydd mot smitta, hava de dock, rätt använda,
visat sig kunna nedbringa smittfaran till ett minimum. Den oerhörda
spridning, som könssjukdomarna vunnit, samt insikten örn att desamma på
det allvarligaste hota att undergräva folkens hälsa och på den grund måste
bekämpas med alla till buds stående medel, har därför medfört, att från olika
håll påyrkats, att upplysning måtte spridas örn den s. k. personliga profylaxen
och de verksammaste medlen för densamma. Till denna uppfattning hava
även statsmakterna i vårt land anslutit sig. Uti 27 § av lagen den 20 juni
1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar har sålunda föreskrivits,
bland annat, att Konungen skall förordna örn de åtgärder, som erfordras
för att bland allmänheten sprida kunskap örn könssjukdomarnas natur
och smittfärlighet samt örn de medel, som stå till buds för att hindra smittas
överförande. Frågan örn vilka åtgärder i detta syfte, som böra av Kungl.
Maj:t anbefallas, har även varit föremål för utredning av inom civildepartementet
tillkallade sakkunniga, vilka den 9 mars 1921 avgivit ett betänkande
angående åtgärder för spridande av kunskap örn könssjukdomarnas natur och
smittfarlighet m. m. I nämnda betänkande hava, bland annat, framlagts riktlinjer
för ett upplysningsarbete, åsyftande att bland den stora allmänheten
sprida kunskap om den individuella profylaxen. En förutsättning för denna
upplysningsverksamhets bedrivande är givetvis, att det nu ifrågavarande förbudet
mot preventivmedlens offentliga förordande och beskrivande icke lägger
hinder i vägen för densamma. Uppenbart torde vara, att så icke är förhållandet,
därest upplysningsverksamheten avser spridande av kunskap rörande
vissa desinfekterande medel och metoder. Dessa torde nämligen icke kunna
anses såsom »föremål» i lagens mening. Vida svårare ställer sig däremot
spörsmålets besvarande, därest fråga är om vissa mekaniskt verkande medel.
Jämväl en värdig, från allt osedligt syfte fri framställning, varigenom dylika
medel rekommenderas eller anvisning meddelas om sättet för deras begagnande,
torde måhända icke under alla förhållanden kunna undgå att enligt ifrågavarande
lagrum drabbas av ansvar. Även örn denna fara vid en riktig lagtolkning
icke skulle föreligga, kan dock straffbudets tillvaro avskräcka från bedrivandet
av en allmännyttig upplysningsverksamhet på detta område. Det
har i sådant avseende från läkarhåll anförts, att straffbestämmelsens förefintlighet
och svårigheten att bestämma dess räckvidd hos personer, som haft för
avsikt att på olika sätt verka för en vidgad kännedom om den personliga
profylaxen, framkallat tvekan örn de tilltänkta åtgärdernas tillåtlighet och därigenom
kommit dem att avstå från det tillärnade företaget. Även av detta
skäl synes det utskottet vara påkallat, att det nu bestående förbudet mot offentliga
yttranden rörande preventivmedel borttages eller modifieras.

Då utskottet sålunda vill bereda ökad frihet för en allvarlig, vederhäftig
upplysningsverksamhet i dessa ämnen, förbiser utskottet ingalunda, att åtgärder
i denna riktning kunna medföra vissa vådor. Något slutgiltigt svar
på frågan i vad mån ett spridande av kunskap om do preventiva medlen och
en därav följande ökad användning av desamma inverka på nativitetens ned -

Kungl. Majlis proposition nr 188.

gång lärer visserligen icke kunna givas. Men det torde ej kunna förnekas,
att från moralisk synpunkt betänkligheter kunna anföras också mot en upplysningsverksamhet
av nyssnämnda slag, enär varje offentlig behandling av
dessa ömtåliga ämnen givetvis kan medföra risk för ett undergrävande av
den sexuella moralen och bidraga till sedeslöshetens befrämjande. Det rätta
handhavandet av den ifrågasatta upplysningsverksamheten är därför en utomordentligt
vansklig uppgift, och stora svårigheter möta, då det gäller att uppdraga
gränsen mellan ett nyttigt kunskapsspridande och en propaganda av
icke önskvärt slag. Enligt utskottets uppfattning, vilken, såsom ovan nämnts,
torde överensstämma med den, som funnit ett uttryck i lagen den 20 juni 1918,
böra emellertid dessa betänkligheter vika med hänsyn till vikten av en vidgad
kunskap örn den personliga profylaxen såsom ett av de betydelsefullaste vapnen
i kampen mot könssjukdomarna.

Vad härefter angår straffbestämmelsen för den, som offentligen utställer
eller förevisar preventiva medel, torde visserligen ett sådant utställande eller
förevisande i allmänhet anses sårande för anständigheten. Men det kan dock
starkt ifrågasättas, huruvida ett särskilt förbud för dylikt förfarande är erforderligt.
Såsom inom lagrådet påpekats, torde nämligen sådana åtgärder
i de flesta fall, då skada därav kan föranledas, kunna straffas såsom tukt
och sedlighet sårande gärningar. Måhända kan dock förbudet i denna del
äga en viss betydelse bland annat därigenom, att detsamma tydligt angiver
vilka handlingar, som icke äro tillåtna.

Beträffande vidare förbudet mot offentligt utbjudande till salu av ifrågavarande
medel genom utspridande av skrift eller annat tillkännagivande, kunna
visserligen, såsom lagrådets majoritet anfört, till stöd för berörda förbud
starka skäl anföras. Erfarenheten har emellertid visat, att den härutinnan givna
straffbestämmelsen i stort sett är overksam för vinnande av det därmed
avsedda syftet. Det torde vara en allmän iakttagelse, att utbjudandet av preventiva
medel så gott som öppet äger rum såväl i skrift som genom tillkännagivande
av annan art. Härvid får dock icke förbises, att straffbudet lagt
hinder i vägen för några av de mest stötande och för den allmänna moralen
farligaste formerna av dylikt utbjudande. Därmed är givetvis något vunnet,
men i huvudsak torde lagbestämmelsen i denna del kunna anses ineffektiv.

Vidkommande härefter förbudet mot kringförande till försäljning av ifrågakomna
medel, torde detta förbud i viss mån hava en uppgift att fylla. Särskilt
då kringförandet bedrives under sådana former, som före lagens ikraftträdande
mångenstädes voro vanliga, innebär det säkerligen en allvarlig fara
för i synnerhet ungdomens förförelse. I denna del torde även lagens straffhot
hava i stort sett lett till åsyftat resultat.

Vad slutligen beträffar ifrågavarande lagstiftning i vad den riktar sig mot
icke blott preventiva medel utan även föremål, avsedda för otuktig t bruk, torde,
såsom inom lagrådet erinrats, stadgandena i denna del vara utan nämnvärd
betydelse. De i paragrafens 2 moment omförmälda förfaranden torde
nämligen, såvitt de avse föremål av nyssnämnda slag, kunna drabbas av
straff enligt 1 momentet.

Såsom av det anförda framgår, finner utskottet uppenbart, att den s. k.
preventivlagen är behäftad med väsentliga brister. Å ena sidan är densamma
i viss mån overksam för vinnande av de mål, som därmed avses, å andra sidan
kan densamma innebära en fara för yttrandefriheten i viktiga samhällsfrågor
och lägga hinder i vägen för en sund upplysningsverksamhet. Härtill kommer,
att lagbudet, som riktar sig mot vissa speciella förfaranden, saknar den allmängiltighet,
som en straffbestämmelse i allmänhet bör äga, samt att samhället
även oavsett nämnda lag icke står utan vapen mot vissa av de i lagbudet
straffbelagda handlingarna. Det oaktat kan utskottet icke tillstyrka bifall

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

till motionärens yrkande, att preventivlagen måtte utan vidare upphävas. Det
torde icke vara försvarligt att åter lämna fältet fritt för den farliga försäljningen
genom kringförande av preventiva medel. Ej heller kan det förbises,
att den genom tal eller skrift i vinningslystet syfte drivna propagandan för
sådana medel under vissa förhållanden kan innebära en fara för ungdomens
förförelse, inför vilken lagstiftningen ej kan ställa sig likgiltig.

På vilket sätt de ovan antydda bristerna i den nu gällande lagen böra avhjälpas
samt nyssnämnda och andra berättigade önskemål förverkligas, kan
utskottet för närvarande icke angiva. Ett avgörande härutinnan torde förutsätta,
att frågan göres till föremål för en allsidig utredning. Utskottet vill
därför för sin del förorda, att en sådan utredning verkställes genom Kungl.
Maj :ts försorg. Av en dylik utredning torde komma att framgå, huruvida ifrågavarande
lagrum bör kvarstå i omarbetat skick eller örn detsamma bör belt
upphävas och ersättas med stadganden av annan art. [Vid utredningen kan
även komma under övervägande den vid lagens tillkomst inom reglementeringskommittén
framkastade, av motionärerna vid 1910 års riksdag upptagna
tanken, att de preventiva medlen böra inriktas bland varor, som kunna erhållas
endast å apotek. En reform i denna riktning synes utskottet erbjuda vissa
fördelar, örn det också måste erkännas, att en del praktiska olägenheter därmed
kunna vara förenade. Att ett upphävande eller en omarbetning av meromnämnda
lagrum torde komma att nödvändiggöra en ändring jämväl av tryckfrihetsförordningen,
lärer knappast behöva påpekas.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit täcktes låta verkställa
utredning huruvida och under vilka förutsättningar lagrummet kunde upphävas
eller omarbetas samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen
kunde giva anledning.

Kamrarna stannade emellertid i olika beslut, varigenom frågan förföll.

I motion vid 1923 års riksdag (lii 144) yrkades att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn sådan utredning som föreslagits av första
lagutskottet vid 1922 års riksdag. I utlåtande (nr 7) hemställde första lagutskottet,
under åberopande av de skäl som anförts i dess nyssnämnda utlåtande
vid 1922 års riksdag, örn bifall till motionen. Utskottets hemställan bifölls
av båda kamrarna, varefter riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 7 mars
1923 (nr 42) hemställde, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning
huruvida och under vilka förutsättningar 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen
kunde upphävas eller omarbetas samt för riksdagen framlägga det förslag
vartill utredningen kunde giva anledning.

över denna skrivelse avgåvos i anledning av remiss utlåtanden av medicinalstyrelsen
m. fl. Vid medicinalstyrelsens utlåtande fanns fogat yttrande
av dåvarande medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, hovrättsrådet
Anders Penström. I detta yttrande uttalades den åsikten, att därest efter
vederbörandes prövning av alla på frågan inverkande omständigheter skulle
befinnas önskvärt att det upplysningsarbete, som i lagen angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar åsyftades, jämväl i större eller mindre utsträckning
komme att omfatta de mekaniskt verkande skyddsmedlen mot smitta,
det syntes på goda grunder kunna antagas att en upplysningsverksamhet
av den auktoritativa art varom här vore fråga skulle kunna så anordnas att

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 188. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

deli ej behövde medföra allmän fara för andras förförelse oell således icke
råkade i konflikt med bestämmelserna i 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen.
Vidare angåvos i yttrandet vissa synpunkter beträffande ifrågavarande upplysningsarbetes
anordnande.

Sedan ärendet varit föremål för ytterligare utredning inom justitiedepartementet
upprättades inom departementet förslag till lag örn ändrad lydelse
av 18 kap. 13 § strafflagen. Enligt detta förslag skulle ur 13 § 2 mom.
utgå vad däri förekommer örn förledande till användande av föremål som i
lagrummet omförmälas och örn meddelande av anvisning örn sättet för deras
användande, men i övrigt skulle paragrafen bibehållas oförändrad. Förslaget
anmäldes för Kungl. Majit den 11 december 1925 och därvid beslöts att över
förslaget skulle inhämtas yttrande från lagrådet.1 Lagrådet avgav sådant
yttrande den 10 maj 1926. I yttrandet2 anförde lagrådet till en början, att
då det ifrågasattes att delvis upphäva 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen läget
i viss mån syntes vara ett annat än då dessa bestämmelser tillkommit. Även
för den, som delade de principiella betänkligheter som framställts mot bestämmelsernas
antagande och således icke skulle varit benägen att medverka
till deras tillkomst, syntes det ej därför vara självfallet att stadgandena, då
de nu funnes i lagen, borde därur avföras. Bortsett från att ett dylikt växlande
av ståndpunkt under loppet av en kortare tid inom lagstiftningen särskilt
å strafflagens område i regel måste verka ogynnsamt å den allmänna
rättsuppfattningen, syntes praktiskt sett ett upphävande i förevarande fall
av de givna bestämmelserna kunna befaras icke helt återföra förhållandena i
det läge som förevarit vid bestämmelsernas antagande. Det hade då av förslagets
motståndare gjorts gällande att propaganda till förmån för användande
av preventiva medel i antikonceptionellt syfte, i den mån den borde göras till
föremål för straffrättsligt ingripande, redan varit åtkomlig såsom sårande
tukt och sedlighet och därmed hemfallen under 18 kap. 13 § strafflagen enligt
dess dåvarande lydelse, motsvarande nuvarande första momentet av paragrafen.
Eall hade också förekommit då sådan propaganda bestraffats med tilllämpning
av nämnda lagstadgande. Skulle andra momentet i den del varom
vore fråga upphävas, skulle därav lätt kunna tänkas uppkomma den föreställningen,
att lagstiftaren ansett dylikt förfarande icke utom i flagranta fall
innebära en sedlighetssårande gärning. Beträffande frågan huruvida den
föreslagna lagändringen kunde anses behövlig för att möjliggöra en sådan
upplysningsverksamhet, som avsåges i 27 § andra stycket lagen angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar, förklarade lagrådet, att det delade
den uppfattning rörande preventivlagens ställning i förhållande till en å förevarande
område önskvärd upplysningsverksamhet, som kommit till uttryck
i hovrättsrådet Renströms förut omnämnda yttrande. En upplysningsverksamhet
— omfattande jämväl de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse
i profylaktiskt avseende -— vilken, i allvarlig och värdig form och med
beaktande av de synpunkter som angåves i Renströms yttrande samt i det
den 9 mars 1921 avgivna betänkandet angående åtgärder för spridande av
kunskap örn könssjukdomarnas natur och smittfarlighet m. m. och i ett över

1 Se bilaga 1 till första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1927.

2 Se bilaga 2 till samma utlåtande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

detta betänkande av skolöverstyrelsen avgivet utlåtande, från auktoritativt
håll komme till stånd uteslutande i sjette att förebygga utbredande av könssjukdomar,
syntes icke kunna medföra någon »allmän fara för andras förförelse»
och således icke heller komma i strid med preventivlagen. Med hänsyn
till denna lagrådets åsikt och då å andra sidan den föreslagna lagändringen,
såsom lämnande fältet öppet även för en icke auktoritativ och måhända
till syfte och form tvivelaktig upplysningsverksamhet å ifrågavarande
område, kunde befaras medföra risk för sedeslöshetens befrämjande särskilt
bland ungdomen, ansåge sig lagrådet böra avstyrka vidtagandet av nämnda
lagändring. Lagrådet förklarade slutligen att det även tagit under övervägande
möjligheten av en sådan omformulering av preventivlagens bestämmelser
att därigenom från lagens tillämplighet uttryckligen undantoges den
enligt 27 § i 1918 års lag anordnade, av staten kontrollerade upplysningsverksamheten.
Lagrådet hade emellertid funnit hinder ur lagteknisk synpunkt
möta för en omformulering i dylik riktning.

Det till lagrådet remitterade förslaget ledde sedermera icke till något Kungl.
Maj:ts beslut, men i motioner vid 1927 års riksdag (I: 7 och II: 6) hemställdes,
att riksdagen ville för sin del antaga förslaget. Korsta lagutskottet avstyrkte
i utlåtande (nr 26) motionerna och frågan förföll genom skiljaktiga
beslut i kamrarna.

Den 7 december 1928 beslöt Kungl. Maj:t, att riksdagens förut omnämnda
skrivelse den 7 mars 1923 icke skulle till vidare åtgärd föranleda.

I motioner vid 1929 års riksdag (I: 103 och II: 203) yrkades, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville
i folkhälsans intresse föranstalta om en förutsättningslös och allsidig utredning
i vad mån en revision av bl. a. 18 kap. 13 § strafflagen vore påkallad.
I utlåtande (nr 16) hemställde första lagutskottet, att motionerna såvitt avsåge
förevarande fråga icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1930 års riksdag hemställdes i motion (II: 348), att riksdagen måtte
besluta, att andra momentet i 18 kap. 13 § strafflagen skulle utgå. Första
lagutskottet hemställde i sitt utlåtande (nr 11) över motionen, att motionen
måtte avslås. Reservanter inom utskottet yrkade, att riksdagen måtte antaga
1925 års lagförslag. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Slutligen yrkades jämväl vid 1933 års riksdag i motioner (I: 11 och 187)
att riksdagen måtte besluta upphävande av andra momentet i 18 kap. 13 §
strafflagen. Första lagutskottet hemställde i utlåtande (nr 17), att motionerna
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Reservanter hemställde,
att riksdagen måtte antaga 1925 års förslag. Genom skiljaktiga beslut
i kamrarna förföll frågan.

Framställning från medicinalstyrelsen.

Till Kungl. Maji hava inkommit två framställningar, den ena den 14 januari
1933 från verkställande gruppen av Svenska Kvinnors Vänsterförbund

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

och den andra den 25 i samma månad från Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund
och Stockholms Fackliga Centralorganisations Kvinnosektion, vilka
framställningar avse — förutom andra ämnen — fosterfördrivningsfrågan och
preventivlagen. Den 3 mars 1933 remitterades dessa framställningar till
medicinalstyrelsen med anmodan att däröver avgiva utlåtande i samband med
att styrelsen avlämnade resultatet av en inom styrelsen pågående utredning
angående förekomsten av aborter samt det förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda. >

En av Malmö läkareförening med instämmande uttalanden från Sydöstra
Skånes, Mellersta Skånes och Nordvästra Skånes läkareföreningar hos Kungl.
Majit gjord framställning den 27 maj 1933 i samma ämnen har den 10 oktober
samma år remitterats till medicinalstyrelsen att tagas under övervägande vid
behandlingen av de båda nyss omförmälda remisserna.

Den 3 mars 1933 förordnade Kungl. Majit att professorn Ragnar Bergendal,
som den 16 december 1932 tillkallats för att inom justitiedepartementet biträda
med verkställande av utredning angående partiella reformer på strafflagstiftningens
område, skulle stå till medicinalstyrelsens förfogande för det
samråd, vartill styrelsen kunde finna anledning vid behandlingen inom styrelsen
av de frågor, rörande vilka styrelsens utlåtande infordrats.

I en den 9 februari 1934 till Kungl. Majit inkommen skrivelse har medicinalstyrelsen
upplyst, att styrelsen ansåge för närvarande åtskilliga svårigheter
möta att närmare bestämma tidpunkten för slutförandet av den pågående
abortutredningen. Denna omständighet hade föranlett styrelsen att upptaga
preventivlagen till särskild behandling, under det att övriga med remisserna
sammanhängande frågor bomme att handläggas i samband med styrelsens
blivande yttrande i fosterfördrivningsfrågan, något som styrelsen ansåge
kunna ske utan olägenhet.

Beträffande preventivlagen har styrelsen i skrivelsen anfört följande:

Styrelsen har dels den 4 maj 1910 dels ock den 14 november 1923 avgivit
underdåniga utlåtanden rörande preventivlagen. I det förstnämnda utlåtandet
uttalade styrelsen den åsikten att de s. k. preventiva medlens roll såsom skydd
mot smittsamma könssjukdomar icke vore av den betydelse, att hänsynen därtill
borde ställa sig hindrande i vägen för stiftande av den lag, det till styrelsen
då remitterade förslaget åsyftade.

I sitt yttrande av år 1923 företrädde styrelsen visserligen den uppfattningen
att man svårligen kunde i propositionen till 1910 års riksdag, i utskottsutlåtanden
eller riksdagsdebatter finna någon avsikt att genom preventivlagen
lägga hinder i vägen, vare sig för den medicinska undervisningen i ämnet
eller för det allmänna upplysningsarbetet beträffande könssjukdomarnas
smittfarlighet och sätten att förekomma smittöverföring genom könsumgänge.
Styrelsen förordade dock — därest preventivlagen kunde anses lägga hinder i
vägen för ett fullt utnyttjande av den medicinska vetenskapens nuvarande
profylaktiska möjligheter, däri inbegripna föremål, vilka jämväl kunde hava
antikonceptionell verkan — en omarbetning av lagrummet i syfte att undanröja
denna olägenhet.

Styrelsen åsyftade därvid ökade möjligheter att bekämpa de smittsamma
könssjukdomarna genom användandet av de i preventivlagen avsedda föremålen,
vilka möjligheter kunde ordnas genom tillämpande av erfarenheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

från världskriget i förening nied ett metodiskt bedrivet upplysningsarbete av
den art som åsyftas i 27 § av könslagen.

Sedan styrelsens utlåtande av år 1923 avgivits, hava mycket vägande uttalanden
gjorts i den riktningen, att en upplysningsverksamhet — omfattande
jämväl de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i profylaktiskt avseende
— vilken i allvarlig och värdig form från auktoritativt håll kommer
till stånd uteslutande i syfte att förebygga utbredande av könssjukdomar, icke
lärer kunna anses medföra »allmän fara för andras förförelse» och således
icke heller komma i strid med preventivlagen. Denna ur utdrag av lagrådets
protokoll den 10 maj 1926 återgivna uppfattning (jfr bil. 2 till första lagutskottets
uti. nr 26 vid 1927 års riksdag) har delats av 1927 års och även
vissa efterföljande riksdagars första lagutskott (åren 1929, 1930 samt 1933).
Det oaktat, förefinnes dock i läkarkretsar en tämligen utbredd ovisshet, huruvida
en allsidig upplysningsverksamhet beträffande den personliga profylaxen
mot könssjukdomarna är förenlig med nu gällande lagbestämmelser eller
icke. Detta förhållande har yttrat sig bland annat däri att — såvitt styrelsen
kunnat erhålla kännedom härom -— läkarnas deltagande i ifrågavarande upplysningsverksamhet
varit mycket ringa till sin omfattning, ehuru med någon
ökning under senaste år. Ett mycket belysande exempel på det osäkerhetstillstånd
som i berörda avseende råder bland läkare, må här meddelas. Då
styrelsen förlidet år fann det högeligen önskvärt att omarbeta de tryckta föreskrifter,
som jämlikt 8 § av könslagen skola av läkare överlämnas till de könssjuka
och till vilka föreskrifter det åligger styrelsen att fastställa formulär
den medlem av styrelsens vetenskapliga råd, vilken anmodats att härvid biträda
styrelsen, på grund av stadgandet i preventivlagen ansåg sig icke kunna
medverka till att råd och anvisningar rörande mekaniskt verkande medel
-—- s. k. preservativ — intogos i nämnda föreskrifter.

Under nuvarande förhållanden har tillståndet blivit sådant, att upplysningsverksamheten
på området — i stort sett — utövas av fabrikanter och försäljare
genom reklamblad, råd, anvisningar och dylikt, vilka medfölja preservativen,
som i stor utsträckning försäljas mot postförskott eller i en helt
säkert vida förgrenad och i många former arbetande smyghandel: ett sakernas
tillstånd som står i bjärt motsättning till det som lagstiftaren för visso
avsett och förväntat. Betänker man detta och ser det senast anförda mot bakgrunden
av de ringa antal överträdelser av preventivlagen, som åtalats, vilket
torde belöpa sig till omkring 10 per år, måste man fråga sig, huruvida lagrummet
i det stora hela haft någon annan påtaglig effekt än, att detsamma
lagt hinder i vägen för en ansvarsfull och på fackkunskap grundad offentlig
upplysningsverksamhet, vilken är den enda faktor, som är mäktig att ställa
denna specialfråga — den personliga profylaxen — i dess rätta sammanhang
och att giva densamma den belysning, som erfordras med hänsyn till den
individuella och sociala hygienens intressen.

Styrelsen måste finna det utgöra en påtaglig och från hälsovårdens synpunkt
sett beklaglig inkonsekvens att på samma gång som statsmakterna stadfäste
principen fri läkare- och sjukhusvård samt bebandlingsskyldighet för
könssjuka i smittsamt skede icke sådana mått och steg träffades, som vore
ägnade att vederhäftigt och strängt sakligt upplysa örn de verksammaste medlen
mot överförande av smitta vid könsumgänge och härigenom kraftigt bidraga
till att förebygga dessa sjukdomars spridning, något som torde hava avsetts
med ovan omförmälda stadgande i 27 § könslagen. Det skulle för visso hava ur
hälsovårdssynpunkt varit till stort gagn örn samtidigt med tillkomsten av
nyssnämnda lag en revision av preventivlagen ägt rum. Den omständigheten
att så icke skett har otvivelaktigt bidragit till att nyssnämnda stadgande i
könslagen icke fått åsyftad tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Styrelsen anser sig böra understryka betydelsen av nyssberörda förhållanden,
alldenstund de smittsamma könssjukdomarna äga en stor social betydelse,
icke blott genom sitt stora antal sjukdomsfall utan även genom de allvarliga
menliga följder, desamma ofta hava för individen. Vad först beträffar de
smittsamma könssjukdomarnas förekomst här i landet får styrelsen hänvisa
till bilagda sammanställning (bil. 2). För att ställa sifferuppgifterna beträffande
dessa sjukdomars förekomst åren 1922—1933 i jämförelse med någon
annan stor sjukdomsgrupps frekvenssiffror, har styrelsen i sammanställningen
uppfört antalet under motsvarande år förekommande smittsamma sjukdomar,
för vilka anmälningsplikt föreligger jämlikt 2 § av gällande epidemilag.
Såsom de i sammanställningen anförda uppgifterna utvisa överstiga under en
följd av år de smittsamma könssjukdomarna icke obetydligt de nyssnämnda
sjukdomarna i fråga örn antalet sjukdomsfall. Beträffande de förra kan man
konstatera vissa växlingar. Särskilt erbjuder det sist förflutna året en gynnsam
siffra. I detta avseende äro åren 1923 och 1924 i det närmaste likställda
med år 1933. Uppgången i sjukdomsfrekvensen efter förstnämnda båda år
torde emellertid böra utgöra en varning mot att av de ljusare förhållandena år
1933 draga några slutsatser angående utsikterna till en fortsatt nedgång i
könssjukdomarnas frekvens och därmed en bestående förbättring. Flera faktorer
inverka säkerligen på växlingarna i sjukdomsfrekvensen, och styrelsen
vill härvid framhålla, att forskare på området ansett den allmänna ekonomiska
situationens skiftningar inverka på denna frekvens. Styrelsen har ett
allmänt intryck av att de åtgärder, som i kraft av könslagen hittills vidtagits,
icke kunna åstadkomma större effekt med nuvarande behandlingsmetoder och
att vi med hänsyn till dessa omständigheter kommit så att säga i ett jämviktsläge
i fråga örn behandlingsmöjligheterna för nämnda sjukdomar.

_ Det är visserligen sant, att den hittills mest fruktade av ifrågavarande
sjukdomar — syfilis —• med väsentligt större framgång behandlas nu för
tiden än tidigare. Det må dock erinras örn att för kort tid förflutit efter det
de nutida behandlingsmetoderna börjat allmänt tillämpas för att man skall
kunna draga några bestämda slutsatser rörande dessa behandlingsmetoders
betydelse för förebyggande av de senare, ofta så ödesdigra yttringarna av
denna sjukdom, bland vilka må nämnas tidig åderförkalkning samt sjukdomar
i. det centrala nervsystemet (paralysis generalis, tabes dorsalis m. fl.).
Det hinder, som en syfilitisk infektion reser mot inträdande i äktenskap under
åren närmast efter smittans förvärvande må i detta sammanhang förtjäna att
uppmärksammas. Likaså att sjukdomen ifråga anses kunna medföra vissa
ur ärftlighetssynpunkt betydelsefulla skador. Vad den till spridningen största
sjukdomen, gonorrén (dröppeln) beträffar, hava tyvärr icke behandlingsmetoderna
under senare år utvecklats i en med den antisyfilitiska terapien
jämförlig grad. De allvarliga följderna av denna sjukdom, inflammationer
i kvinnans bäckenorgan, ofta ledande till mångåriga lidanden och sterilitet,* 1
svåra ögoninflammationer hos nyfödda, understundom ledande till blindhet,
samt inflammationer i de sädesbildande och sädesförande organen hos mannen

1 Frekvens av adnexkomplikationer vid kvinnlig gonorré: enligt Kumm (äldre uppgift) 10 %. enligt
Wagner (Prag) Halban-Seitz Handb. 1925 20—30 X, enligt Reisner (Wurzburg) Zftf. Geb. u.
Gyn. 1928 Bd 93, av 401 fall, undersökta av gynekolog, i 134 fall adnexkomplikation = 33 %.
Medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd i gynekologi och obstetrik, professor E. Bovin, som
deltagit i handläggningen av förevarande ärende, anser att siffrorna 15—20 % komma sanningen närmast.

I Alma Sundquists statistik år 1910 hade av 438 kvinnor med gonorré 67 adnexinflammation
(= 15,3 %). — I en statistik från Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm år 1925 av F. Holtz hade av
300 patienter med inflammation i äggledare och äggstockar, med visshet beroende på gonorré och
under en observationstid av 1—6 år 30 kvinnor sedermera blivit i grossess = 10 %. (Samtliga uppgifter
i denna not meddelade av prof. Bovin.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 23

(epididymitis, prostatitis), vilka, örn de bliva dubbelsidiga, kunna leda till
sterilitet.1 . e

Styrelsen anser det icke behövligt att närmare ingå på frågan örn följdsjukdomarna
till de nämnda sjukdomarna. Ämnet har sa ofta förekommit vid
överläggningar och debatter örn preventivlagen att det torde vara väl känt.

Den omständighet, som närmast föranleder styrelsen att hemställa örn
ändring i preventivlagen, är de mekaniskt verkande medlens av fackmän allmänt
erkända företräde framför de kemiska, desinfekterande, vilka icke avses
i gällande lagstiftning. Stadfäst blev erfarenheten örn detta företräde under
världskriget. Någon ändring i denna uppfattning har, såvitt för styrelsen är
känt, icke sedermera förekommit bland framstående fackmän. Till belysande
av de förhandenvarande åsikterna rörande denna fråga må här nedan några
helt korta citat lämnas:

Prof. Dr A. Buschke, Berlin 1932. »Som individuellt profylaktikum emot alla
könssjukdomar är kondomen vida överlägsen alla kemiska medel. Förutsatt att
den icke brister, erbjuder den ett nästan absolut skydd mot gonorré, under det
att överförandet av syfilis naturligtvis icke så säkert förhindras genom användandet
av kon dom.»

Prof. Dr A. Grotjahn, Berlin 1926. »Å andra sidan ha vi i kondomen det enda
tillförlitliga medlet mot infektion med könssjukdomar. Det är intet tvivel underkastat
att könssjukdomarnas fruktansvärda gissel skulle vara fullkomligt försvunnet
inom några årtionden örn värjo samlag, som icke skall tjäna till alstrandet
av avkomma, företoges med användande av kondom.»

Docent Dr H. Hecht, Prag 1927. »Kondomen är det kanske mest utbredda och
i vissa avseenden också det säkraste skyddsmedlet, i synnerhet för kvinnor. En
stor fördel är, att den är förhållandevis enkel att använda, icke alltför dyr och
tämligen pålitlig. Den skyddar också samtidigt mot alla könssjukdomarna, vilket
man icke kan påstå örn talrika andra skyddsmedel.»

Venereal profylaxis in the services, Reported by tile Surgeon Commander, London
1931. »Författaren anser det sätt, på vilket profylaxen tidigare genomförts
inom engelska marinen, vara otillfredsställande. De kemiska medel, som hittills
kommit till användning, äro redan genom lång lagring mer eller mindre
obrukbara och användas dessutom många gånger icke pa ett riktigt sätt eller också
för sent. Skall man överhuvud taget använda kemiska medel, av vilka de, som
innehålla tvålhaltiga ämnen äro de verksammaste, så måste en i alla tekniska detaljer
uttömmande bruksanvisning bifogas. Numera, liksom förr, är dock kondomen
det säkraste skydd, som man kan erhålla och vars utdelning till manskapet
därför anbefallts.»

Prof. Dr H. Haxthausen, Köpenhamn, 1930. »Kondomen giver det säkraste
skyddet; de kemiska medlen äro endast användbara för mannen. För den manliga
gonorrén är den kemiska profylaktiska behandlingen nästan alltid pålitlig; misslyckas
den, skadar den dock icke.»

1 Prostatitis 40—70 % samt epididymitis 27—32 % (varav 10 % dubbelsidig) (Handbuch der
Geschlechtskrankheiten 1910): prostatitis 35—70 %, epididymitis 27.9 29.9 % (varav 10 ^ dubbelsidig),
av dessa 92 % sterila. (Finger: die Blenorrbae der Sexualorgane 1901) prostatitis 2o—50%,
epididymitis 6—10 % (därav 10 * dubbelsidig) (Lomholt: Konssygdommene og deres behandling 1933);
alla siffror refererande till totala antalet behandlade gonorréfall. Enligt vad docenten överläkaren Karl
Marens, vilken såsom medlem av styrelsens vetenskapliga råd deltagit i handläggningen av detta
ärende meddelat torde 50—70 % prostatitis och 10—20 % epididymitis vara verkligheten närmast.
Med hänsyn till de senaste åren anmälda nya fallen av gonorré hos män (omkring 10,000) betyder
detta, att i Sverige årligen cirka 200 män bliva sterila till följd av denna sjukdom. (Samtliga uppgifter
i denna not meddelade av doc. Marcus.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Det anförda må vara tillräckligt såsom stöd för den även av styrelsen företrädda^
uppfattningen, att den s. k. kondomen — ett sådant »föremål», som
avses i lagen. - kan sägas vara det bästa hittills kända medlet mot överförande
av smittsam könssjukdom vid könsumgänge. Då densamma sålunda
måste betecknas såsom ett betydelsefullt medel mot utbredningen av för folkhälsan
mycket skadliga sjukdomar, anser styrelsen skäl föreligga för att kondomen
borde.göras till apoteksvara. Styrelsen anser sig emellertid icke kunna
förorda, att ifrågavarande artikel monopoliseras för apoteken, utan har tänkt
sig, att. särskilda föreskrifter borde utfärdas, att vad i apoteksvarustadgan är
föreskrivet rörande i dess bilaga III upptagna varor skall gälla ifrågavarande
preservativ, att detsamma skall tillhandahållas å apoteksinrättningarna i riket,
och att pris a preservativet skall införas i medicinaltaxan. Härigenom vunnes
två fördelar: den ena, att styrelsen kunde bestämma pris och kvalitet å
preservativ, som komme att saluföras å apoteksinrättningarna, och den andra,
att styrelsen kunde utöva kontroll i nämnda hänseenden över de preservativ,
som komme att ^.försäljas i fria handeln. En sådan anordning vore fördelaktig
även på så sätt, att en av styrelsen reglerad prissättning i icke ringa
mån skulle kunna medföra en sänkning av nu i allmänhet tillämpade priser
och därigenom begränsa en icke önskvärd reklam och även i viss grad stävja
den nu pågående smyghandeln.

Det som främst torde kunna föranleda betänkligheter mot styrelsens förslag
är att preservativet i fråga är verksamt icke blott som skydd mot smitta
utan även antikonceptionellt. . Styrelsen kan självfallet icke lämna de betänkligheter,
som av denna anledning uppkomma obeaktade. Den damm, som lagstadgandet
avsett att bygga mot antikonceptionella medel och förfaranden,
har förvisso varit av ringa, örn ens någon betydelse — åtminstone under de sista
tio åren av preventivlagens tillvaro. Det vore enligt styrelsens förmenande en
felsyn att utgå fran att vetskapen örn föremal av den art, som avses i preventivlagen,
och örn deras användning samt tillgången på sådana skulle i nämnvärd
grad minska användningen av antikonceptionella medel eller vidtagandet av
andra åtgärder för förebyggande av konception. Den nutida läkemedelsindustrien
har under senare år tillverkat och utsläppt i handeln ett flertal antikonceptionellt
verkande preparat, vilka torde vara väl kända för den breda allmänheten.
Det. torde icke med större fog kunna hävdas, att förhandenvaron av de
antikonceptionella medlen, oavsett av vad art de vara må, i väsentlig mån bär
skulden till den sjunkande nativiteten i landet. Här göra sig säkerligen flera
andra faktorer gällande såsom: mera komplicerade och försvårade sociala förhållanden
än tidigare, starka förändringar i livsåskådning och samhällssyn
hos stora folklager o. s. v. Men även örn tillgången på antikonceptionella
»föremål» i och för sig till en viss grad har betydelse för en minskad folkökning
finner styrelsen, fran sin ståndpunkt, den vinst, dessa medel onekligen utgöra
för en förbättrad sexuell hygien genom sin förebyggande verkan mot könssjukdom,
vida överväga den fara de ur samhällssynpunkt kunna medföra såsom
antikonceptionella.. Styrelsen har anledning göra dessa uttalanden på den
grund att medlen i fråga självfallet ha sin ojämförligt största betydelse som
smittskydd vid de tillfälliga och lösaktiga sexuella förbindelserna och att en
tillräckligt både stor och sorglig erfarenhet föreligger i det hänseendet att
tillvaron av ett stort antal individer, som tillkommit genom dylika förbindelser,
utgjort och utgöra en tung börda för samhället och ofta nog även för dessa
individer själva.

Det är uppenbart att med den formulering, styrelsen här nedan framlägger
för ifrågavarande ^lagrum, upplysningsverksamheten lämnas fri, såvida framställningen
icke sårar tukt och sedlighet. Styrelsen skulle för sin del gärna
sett, att bestämmelser kunna åstadkommas, vilka vore ägnade att trygga en

Kungl. Majlis proposition nr 188.

lojal, ansvarskännande och sakkunnig upplysningsverksamhet, och har styrelsen
härvid uppmärksammat den statligt understödda föreläsningsverksamheten.
Denna tankegång är ingalunda ny. Den har framförts i »Betänkande
angående åtgärder för spridande av kunskap örn könssjukdomarnas natur och
smittfarlighet m. m., avgivet av för ändamålet inom Kungl. Civildepartementet
den 25 oktober 1918 tillkallade sakkunniga den 9 mars 1921». Lagrådet har
i ovan åberopade yttrande av år 1926 bland annat anfört: »Även en tredje
möjlighet har ju under förarbetena ifrågasatts, nämligen en sådan omformulering
av preventivlagens bestämmelser, att därigenom från lagens tillämplighet
uttryckligen undantoges den enligt 27 § i 1918 års lag anordnade, av staten
kontrollerade upplysningsverksamheten. Lagrådet har tagit även denna möjlighet
under övervägande men funnit hinder ur lagteknisk synpunkt möta för
en omformulering i dylik riktning.» Av detta och även av andra skäl har
styrelsen avstått från att föreslå ett bindande av upplysningsverksamheten genom
nya bestämmelser.

Styrelsen har, såsom framgår av närslutna underdåniga skrivelse, som samtidigt
med denna skrivelse ingives till ecklesiastikdepartementet, uttalat sig
för att ämnet sexualhygien, häri inbegripet könssjukdomarna och deras bekämpande,
snarast måtte bliva föremål för undervisning i landets skolor i väsentligt
vidare omfattning än vad nu är fallet. Skedde så, bortfölle efter en
övergångstid behovet av en elementär upplysningsverksamhet i detta ämne
utanför skolorna. Föreläsningar i ämnet kunde läggas på ett bredare plan
med inriktning på sexualhygienens stora etiska och sociala problem. _ Undanröjdes
varje tvivel örn att en tukt och sedlighet icke sårande upplysningsverksamhet
vore förenlig med lagrummets anda och bokstav, har styrelsen all
anledning antaga att sammanslutningar av läkare skulle ställa sig beredda
att anvisa väl skickade föreläsare såväl för offentlig föreläsningsverksamhet
som för enskilda sammanslutningar.

Under sådana förhållanden komme enligt styrelsens förmenande undermåliga
föreläsare efter hand och förmodligen ganska snart att förlora sin publik; och
kunde det då förväntas att jämväl den fria, både offentliga och av enskilda
sammanslutningar bedrivna föreläsningsverksamheten utövades så, att det avsedda
målet — att fostra en i sedligt avseende högtstående och ansvarskännande
ungdom — nåddes.

Örn styrelsen sålunda är av den bestämda uppfattningen att ifrågavarande
lagrum bör omarbetas så att detsamma ej, såsom hittills faktiskt varit förhållandet,
verkar som ett hinder för en ansvarsfull upplysningsverksamhet
angående ifrågavarande medels betydelse såsom skydd mot de smittsamma
könssjukdomarna anser styrelsen däremot de i samma lagrum intagna bestämmelser
böra bibehållas, vilka kunna innebära förhindrande av en försäljningsverksamhet,
avseende spridning av ifrågavarande medel ur synpunkter,
som icke äro av hygienisk utan allenast kommersiell natur. Man synes nämligen
icke böra helt avhända sig möjligheten att, örn så skulle erfordras, på ett
lämpligt sätt begränsa en av enskild vinningslystnad beroende propaganda för
dylika medel. En sådan propaganda skulle ur samhällelig synpunkt sakna
berättigande, örn statsmakterna — såsom styrelsen i det föregående utvecklat
— vidtoge erforderliga åtgärder för dels en förbättrad sexualhygienisk upplysning
dels ock tillhandahållande av preventiva medel genom desammas inordnande
bland sådana varor, som skola försäljas på apoteksinrättningarna.

Genom bortskärandet av de delar av andra momentet i 18 kap. 13 § strafflagen,
vilkas fortsatta giltighet styrelsen av ovan angivna skäl finner olämplig,
som numera knappast torde uppbäras av en allmän rättsuppfattning,
och vilkas tillvaro får antagas hava medfört en bristande energi från åklagarmaktens
sida vid tillämpning även av övriga delar av lagrummet, skulle man

Departe ments chefen.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

kanske kunna hoppas, att en ändring till det bättre skulle i sistnämnda delar
låta sig åvägabringas.

Slutligen får styrelsen föreslå en redaktionell ändring av bestämmelserna i
18 kap. 13 § strafflagen, i det styrelsen ifrågasätter, att de i andra momentet
i nämnda paragraf upptagna bestämmelserna om »föremål, som äro avsedda för
otuktigt bruk», överflyttas till första momentet av samma paragraf. Därigenom,
skulle enligt styrelsens förmenande åstadkommas en för nutida medicinsk
biologisk uppfattning synnerligen önskvärd åtskillnad mellan dessa »föremål»,
å ena, samt de såsom profylaktiska medel mot de smittsamma könssjukdomarna
betydelsefulla mekaniskt verkande preventiven å andra sidan.

Under åberopande av det sålunda anförda har medicinalstyrelsen föreslagit,
att 18 kap. 13 § strafflagen måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning
eller bild, som tukt och sedlighet sårar, eller föremål avsett för otuktigt bruk,
eller utställer eller förevisar någon offentligen sådant föremål; straffes med böter
eller fängelse. Lag samma vare, örn man genom annan gärning sårar tukt och
sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett till att
förebygga följder av könsumgänge; eller i skrift, som han utsprider, eller eljest
genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuder eller själv eller genom
annan till försäljning kringför dylika föremål; varde, ändå att gärningen ej är
sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.

I den slutliga handläggningen inom medicinalstyrelsen av detta ärende hava
deltagit generaldirektören Hellström, medicinalråden Edén och Herrlin, byråcheferna
von Dardel och Matérn, medicinalrådet Byttner samt medlemmarna
av styrelsens vetenskapliga råd professorn Bovin och överläkaren K. Marcus,
varjämte professorn Bergendal biträtt vid ärendets handläggning.

Mot medicinalstyrelsens beslut i ärendet har medicinalrådet Herrlin anmält
skiljaktig mening samt därvid dels uttalat att spörsmålet örn lagstiftning rörande
de uteslutande antikonceptionellt verkande preventivmedlen enligt hans
mening borde prövas i samband med ifrågasatt revision av lagbestämmelserna
örn fosterfördrivning, och dels ifrågasatt lämpligheten av att bibehålla förbud
mot att i skrift eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till
salu utbjuda preventivmedel.

Vid medicinalstyrelsens nu ifrågavarande framställning finnas fogade dels
sammanställningar angående förekomsten av smittsamma könssjukdomar och
epidemiska sjukdomar och dels avskrift av den i framställningen omnämnda
skrivelsen angående undervisning i sexualhygien. Nyssnämnda sammanställningar
torde få såsom bilaga B fogas vid statsrådsprotokollet.

Den viktigaste och samtidigt mest omstridda bestämmelsen i preventivlagen
lärer vara den som riktar sig mot yttranden i tal eller skrift, vilka
hava till syfte att förleda till användande av preventivföremål eller innefatta
anvisning örn sättet för deras begagnande. En framställning som sker i
nämnda syfte eller avser meddelande av anvisning som nyss sagts är enligt
ifrågavarande lagrum förbjuden, örn den äger rum »under sådana förhållanden,
att allmän fara för andras förförelse därav kommer». Såsom förut an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 27

givits kräves icke för straffbarhet att framställningen sårar tukt och sedlighet.

Enligt det år 1910 till lagrådet remitterade förslaget till preventivlag skulle
varje offentlig framställning rörande preventiva föremal drabbas av förbud.
I förslaget saknades sålunda nyssnämnda i lagen upptagna särskilda villkor
för straffbarhet, att framställningen skett under förhållanden, varav kommit
allmän fara för andras förförelse. Nämnda villkor tillfogades med anledning
av vad lagrådets flesta ledamöter vid granskning av förslaget yttrat. Vid
anmälan inför Kungl. Maj :t av lagrådets utlåtande anförde föredragande departementschefen,
att han icke kunde dela den av lagrådets flesta ledamöter
uttalade uppfattningen att en från varje otuktigt syfte fri framställning rörande
lämpligheten av att preventivmedel under vissa omständigheter användes
icke borde drabbas av förbud. Att en framställning av detta slag, huru fri
från omoraliska motiv den än vore, kunde vara i hög grad ägnad att förvilla
de sedliga begreppen på det sexuella området, syntes ej kunna förnekas, och
den sociala fara som därigenom uppstode vore av sådan art, att hela folkets
såväl andliga som fysiska hälsa allvarligt äventyrades. Dock kunde medgivas
att icke varje offentlig framställning rörande de preventiva medlen borde
förbjudas. I den offentliga undervisningen vid de medicinska läroverken borde
hithörande frågor fortfarande få behandlas; och även för andra fall vore måhända,
såsom i avgivna utlåtanden över förslaget blivit framhållet, ett ovillkorligt
förbud ej alltid på sin plats. För att förebygga att förbudet komme
att drabba vad som kunde benämnas fullt legitima framställningar i ämnet
hade departementschefen tänkt sig bestämmelsens avfattning lämpligen kunna
ändras därhän, att framställningar av ifrågavarande slag bleve underkastade
förbud endast örn de skedde »under sådana förhållanden, att allmän fara för
andras förförelse därav kommer».

De ordalag, vari det sålunda tillfogade särskilda villkoret avfattats, torde
icke kunna anses med tillräcklig tydlighet utmärka vad därmed åsyftats.
Vad nyss återgivits ur propositionen giver ej heller erforderlig ledning för
tolkning av stadgandet. I propositionen har a ena sidan framhållits, att förbudet
borde kunna drabba jämväl en sådan framställning rörande lämpligheten
av att preventivmedel under vissa omständigheter användes, vilken vore fri
från varje otuktigt syfte. Å andra sidan har anförts, att förbudet icke borde
drabba fullt legitima framställningar i ämnet. Till ledning för bedömande av
när en framställning skall anses fullt legitim förekommer i propositionen
allenast ett uttalande, att hithörande frågor fortfarande borde få behandlas
i den offentliga undervisningen vid de medicinska läroverken samt att även
för andra fall ett ovillkorligt förbud måhända ej alltid vore på sin plats.

Vad som förekom under förarbetena till ifrågavarande stadgande synes emellertid
närmast giva vid handen att till grund för förslaget legat den asikten, att
varje annan användning av preventiva föremål än sådan som avsåge att förebygga
en av medicinska skäl ej önskvärd konception vore förkastlig och borde såvitt
möjligt förhindras. Man torde därför få antaga, att med stadgandet avsetts
att meddela förbud mot varje offentlig framställning som kunde anses inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

fatta »förledande» till eller anvisning om användande av preventiva föremål
i fall då enligt vad nyss angivits en användning av sådana föremål borde förhindras.
Med en sådan tolkning av stadgandet skulle det alltså icke ens vara
tillåtet att offentligen lämna anvisning örn användande av preventiva föremål
såsom skydd mot smittsamma könssjukdomar. Med hänsyn härtill torde
det få anses mycket förklarligt, örn stadgandet alltjämt — oavsett innehållet
i lagrådets ofta åberopade, år 1926 avgivna yttrande i ämnet — inom läkarkretsar
uppfattas såsom ett förbud mot praktiskt taget varje offentligt omnämnande
av preventiva föremål. Visserligen har efter tillkomsten av sistnämnda
lagradsyttrande städse såsom skäl emot ändring av preventivlagen
anförts, att genom detta yttrande vore klarlagt att preventivlagens bestämmelser
icke lade hinder i vägen för en lojal upplysningsverksamhet i ämnet.
Enligt min mening kan emellertid lagrådets uttalande icke anses hava avlägsnat
den radande oklarheten beträffande rätta tolkningen av ifrågavarande
bestämmelser. Av den nu inkomna framställningen från medicinalstyrelsen
framgår i varje fall att preventivlagen alltjämt bland läkarna uppfattas såsom
ett hinder mot en nödig och nyttig upplysningsverksamhet. Det synes
vid sådant förhållande i hög grad angeläget att lagen undergår sådan ändring
att varje tvekan på förevarande punkt undanröjes.

Angående den stora vikten av att en ansvarsfull och på fackkunskap grundad
offentlig upplysningsverksamhet rörande de mekaniskt verkande preventivmedlens
betydelse i profylaktiskt hänseende kommer till stånd torde jag
kunna inskränka mig till en hänvisning till medicinalstyrelsens framställning.

I detta sammanhang må erinras örn vad dåvarande departementschefen uttalat
vid remissen till lagrådet av det år 1925 upprättade förslaget till ändring
av preventivlagen. Det skulle enligt hans mening — i vilken jag instämmer —
innebära en märklig inkonsekvens från statsmakternas sida att, då det gällde
att realisera stadgandet i 27 § i 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar, av moraliska skäl vidmakthålla förbudet mot upplysning
rörande vissa preventivmedel, vilka skilde sig från de av strafflagen
tolererade och enligt särskilda bestämmelser för arméns och marinens
ungdom påbjudna kemiskt verkande medlen allenast därigenom att de komme
till användning vid könsumgänget och hade en mekanisk verkan. Det syntes
icke med fog kunna göras gällande att en allmän upplysningsverksamhet rörande
angelägenheten av att den som utsatte sig för smittfara begagnade det
senare slaget av profylaktiska medel skulle vara mera undergrävande för sedligheten
än en motsvarande upplysningsverksamhet beträffande de förra —
kemiskt verkande ■— medlen.

feåsom medicinalstyrelsen föreslagit torde en ändring av ifrågavarande paragraf
kunna genomföras pa det sätt, att den del av andra momentet som riktar
sig mot yttranden i tal eller skrift, vilka åsyfta att förleda till användande
av preventivföremål eller innefatta meddelande av anvisning örn sättet för deras
begagnande, utgår ur lagrummet. Efter en dylik ändring bliva gärningar
av nyss angiven art straffbara under de i paragrafens första moment angivna
förutsättningar, d. v. s., beträffande utspridande av skrift, därest

Kungl. Majlis proposition nr 188.

denna sårar tukt och sedlighet, samt i fråga örn annan gärning, därest den
»sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras
förförelse därav kommer». Därmed vinnes enligt min mening det straffskydd
som kan anses erforderligt och önskvärt. Även 1910 års lagutskott ■—• som
dock tillstyrkte Kungl. Maj :ts förslag till den nuvarande straffbestämmelsen
— medgav, att redan enligt då gällande lag i många eller kanske i de flesta
fall straff följde å gärningar av ifrågavarande slag. Det bör i detta sammanhang
erinras örn att det fall av propaganda för preventivmedel, diket var den
direkta anledningen till preventivlagens tillkomst, redan enligt det vid samma
tid gällande stadgandet örn straff för tukt och sedlighet sårande gärning —
för vilken straffmaximum då var endast sex månaders fängelse — föranledde
frihetsstraff.

Den av denna ändring berörda delen av andra momentet i förevarande paragraf
innefattar förbud jämväl mot muntlig eller skriftlig propaganda för användande
av »föremål, som är avsett för otuktigt bruk». Även detta förbud
lärer utan olägenhet kunna utgå. Otvivelaktigt torde nämligen dylika åtgärder
vara straffbara enligt första momentet i paragrafen.

Beträffande de i det föregående ej behandlade delarna av andra momentet
i paragrafen skulle enligt min mening det riktiga vara att jämväl dessa delar
finge utgå. I stället borde då i särskild författning meddelas bestämmelser
till förhindrande av att försäljning av preventiva medel skedde under anstötliga
former. Emellertid har jag funnit mig icke böra för närvarande föreslå
någon ändring utöver vad som åsyftas med medicinalstyrelsens framställning.
Vad särskilt angår förbudet mot utbjudande till salu av preventivföremål genom
utspridande av skrift eller annat tillkännagivande för allmänheten har
detsamma visat sig ej utgöra hinder för ett icke anstötligt skriftligt meddelande
örn saluhållande av preventivföremål. Såsom skydd mot en braskande
eller eljest anstötlig reklam för dylika varor lärer stadgandet hava en uppgift
att fylla.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna ändringen beträffande föremål som
äro avsedda för otuktigt bruk synes böra genomföras. Då utställande eller
offentligt förevisande av dylikt föremål utan särskild bestämmelse därom kan
hänföras under paragrafens första moment, bör emellertid ändringen ske sålunda,
att dessa föremål uteslutas ur andra momentet — vilket alltså kommer
att avse allenast preventivföremål — samt att i första momentet genom
infogande i första punkten av orden »eller föremål avsett för otuktigt bruk»
stadgas förbud mot utspridande, saluhållande eller utbjudande av föremål av
sist angivet slag.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder Ilar inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag orri ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.

En konsekvens av en dylik ändring torde bliva, att motsvarande ändring
bör företagas i § 3 13 :o tryckfrihetsförordningen. Fråga örn denna ändring
torde jag senare få anmäla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Föredraganden uppläser härefter berörda lagförslag av den lydelse bilaga A1
till detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

	1922	1923	1924	1925	1926	1927	1928	1929	1930	1931	1932	1933
Smittsamma könssjukdomar	13,135	11,821	11,334	12,457	14,152	14,154	14,830	15,346	15,727	14,241	13,175	11,939
\| På 10,000 av medelfolkmängden	22.0	19.7	18.8	20.6	23.3	23.3	24.3	25.1	25.7	23.1	_1	_1
1 Smittsamma könssjukdomar, ålder Under 1 år.........	79	78	72	57	56	54	40	30	31	40		_
1-10 ».........	100	120	104	103	124	120	133	110	90	67	—	—
10-15 >.........	39	45	55	54	64	50	31	50	37	37	—	—
15-20 »........	1,703	1,489	1,504	1,781	2,199	2,280	1,889	2,140	2,193	1,690	—	—
20-25 ».........	4,429	3,750	3,749	4,208	4,742	4,817	5,094	5,419	5,557	4,903	—	—
25—30 ».........	3,268	2,935	2,732	2,904	3,375	3,245	3,655	3,660	3,706	3,520	—	—
30-40 ».........	2,569	2,493	2,277	2 396	2,604	2,560	2,829	2,729	2,849	2,752	—	—
40—50 ».........	687	630	579	673	694	746	810	842	869	881	—	—
50-60 ».........	161	188	184	172	200	182	221	268	316	278	—	—
Över 60 ».........	61	59	44	49	63	62	79	62	69	58	—	—
Okänd ålder.........	39	34	34	60	31	38	49	36	10	15	—	—
Epidemiska sjukdomar . . .	18,670	17,438	17,695	16,850	13,609	10,198	10,161	13,028	13,460	9,824	10,250	11,828
På 10,000 av medelfolkmängden	31.3	29.1	29.4	27.9	22.4	16.8	16.7	21.8	22.0	16.0	_1	-1

Under rubriken »Epidemiska sjukdomar» ingå, scharlakansfeber, difteri, smittkoppor, nervfeber, paratyfus, rödsot, akut barnförlamning, sömnsjuka

och epidemisk hjärnfeber samt fr. den 1 juli 1928 även undulantfeber. gJ

1 Uppgift härom saknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Fall av smittsam könssjukdom

enligt förste provinsialläkarnas halvmånadsrapporter.

	Syphilis congenita	Syphilis acqnisita	Gonorrhoea	Ulena	molle


	män	kvinnor	män	kvinnor	män	kvinnor	män	kvinnor
1932 ........	11	14	500	271	9,075	3,210	87	7
1933 ........	17	20	332	188	8,253	3,041	72	9

Fall av epidemiska sjukdomar

enligt förste provinsialläkarnas halvmånadsrapporter.

1932 1933

Scharlabansfeber................. 5,274 7,485

Difteri........... 1,913 1,728

Smittkoppor................... 10 —

Nervfeber och paratyfus.............. 615 314

Rödsot...................... 1,383 1,501

Akut barnförlamning........... 784 511

Sömnsjuka............•....... 86 75

Epidemisk hjernfeber............... 60 59

Undnlantfeber................... 125 155

10,250 11,828

Kungl. Maj:ts proposition nr 188-

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 februari
1934.

Närvarande:

justitierådet Eklund,
regeringsrådet Aschan,
jnstitieråden Grefberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 16 februari 1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet G. A.
Eriksson.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Regeringsrådet Aschan samt justitieråden Grefberg och Forssman:

Redan vid tillkomsten av den bestämmelse, vars upphävande nu föreslås,
anförde dåvarande departementschefen till statsrådsprotokollet den 20 maj 1910
bland annat att icke varje offentlig framställning rörande de preventiva medlen
borde förbjudas, att i den offentliga undervisningen vid de medicinska läroverken
hithörande frågor fortfarande borde få behandlas, att även för andra
fall ett ovillkorligt förbud måhända ej alltid vore på sin plats, samt att han,
för att förebygga att förbudet komme att drabba vad han ville benämna fullt
legitima framställningar i ämnet, hade tänkt sig bestämmelsens avfattning
lämpligen kunna ändras därhän, att framställningar av ifrågavarande slag
bleve underkastade förbud endast örn de skedde »under sådana förhållanden,
att allmän fara för andras förförelse därav kommer». Dessa ord inflöto också
i lagstadgandet och återfinnas alltjämt däri. När år 1926 en lagändring föreslogs
av enahanda innebörd som den nu förevarande, har lagrådet i sitt i remissprotokollet
omförmälda utlåtande den 10 maj 1926 — som det vill synas
på goda grunder — uttalat att en upplysningsverksamhet — omfattande jämväl
de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i profylaktiskt avseende
— vilken, i allvarlig och värdig form och med beaktande av vissa i utlåtandet
närmare angivna synpunkter, från auktoritativt håll komme till stånd
uteslutande i syfte att förebygga utbredande av könssjukdomar icke torde
kunna anses medföra någon »allmän fara för andras förförelse» och således

Bihang till riksdagens protokoll 193b. 1 sami. Nr 1S8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

icke heller komma i strid med preventivlagen; med hänsyn till denna lagrådets
åsikt och då å andra sidan den föreslagna lagändringen, såsom lämnande fältet
öppet även för en icke auktoritativ och måhända till syfte och form tvivelaktig
upplysningsverksamhet å ifrågavarande område, kunde befaras medföra
risk för sedeslöshetens befrämjande särskilt bland ungdomen, ansåge sig
lagrådet böra avstyrka lagändringen. Slutligen har riksdagens första lagutskott
i utlåtanden i ämnet åren 1927, 1929 och 1930 samt så nyligen som år
1933 avstyrkt förslag, åsyftande bland annat sådan lagändring varom nu är
fråga, under uttalande att någon tvekan ej längre kunde behöva råda därom
att utan hinder av preventivlagen en vidsträckt upplysningsverksamhet kunde
anordnas jämväl rörande de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i
kampen mot könssjukdomarna.

Vad sålunda förekommit lärer oförtydbart utmärka att farhågorna för att
preventivlagen skulle lägga hinder i vägen för en lojal upplysningsverksamhet
i hithörande ämnen icke äro berättigade. Det är vid sådant förhållande
ägnat att förvåna att, såsom i ärendet upplyses vara händelsen, preventivlagen
alltjämt bland läkarna uppfattas såsom ett hinder mot en nödig och nyttig
upplysningsverksamhet. Dör undanröjande av denna missuppfattning kan
emellertid den ifrågasatta lagändringen icke vara nödig.

Utöver vikten av en ansvarsfull och på fackkunskap grundad offentlig upplysningsverksamhet
på området har något annat skäl för lagändringen ej åberopats
än nödvändigheten av att undanröja förut berörda ovisshet örn bestämmelsens
rätta innebörd. Då efter vad förut anförts någon sådan ovisshet icke
behöver föreligga samt man svårligen kan överblicka, vilka konsekvenser lagändringen
skulle få ■—- i vilket hänseende man måste räkna med att icke önskvärda
följder kunna inställa sig — föranlåtas vi att avstyrka vidtagandet
av densamma.

Justitierådet Eklund:

Jag delar den uppfattning, åt vilken tre ledamöter av lagrådet givit uttryck
i sitt i remissprotokollet återgivna yttrande över 1910 års förslag till lagstiftning
i ämnet, och lämnar därför nu föreliggande förslag utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. May.ts proposition nr 188.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 28 februari 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 26 februari
1934 avgivna utlåtande över det den 16 i samma manad till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. Föredraganden
anför:

»Förslaget har av en av lagrådets ledamöter lämnats utan anmärkning.

Lagrådets tre övriga ledamöter hava ansett farhågorna för att preventivlagen
skulle lägga hinder i vägen för en lojal upplysningsverksamhet i hithörande
ämnen icke vara berättigade. Det vore enligt dessa ledamöters mening ägnat
att förvåna att preventivlagen alltjämt bland läkarna uppfattades såsom ett
hinder mot en nödig och nyttig upplysningsverksamhet; och för undanröjandet
av denna missuppfattning kunde den ifrågasatta lagändringen icke vara nödig.
Då någon ovisshet örn bestämmelsens rätta innebörd icke behövde föreligga
samt man svårligen kunde överblicka, vilka konsekvenser lagändringen
skulle få — i vilket hänseende man måste räkna med att icke önskvärda följder
kunde inställa sig — hava ifrågavarande ledamöter avstyrkt vidtagandet
av lagändringen.

Såsom framgår av det sagda är anledningen till avstyrkandet av ändringsförslaget
icke den, att en upplysningsverksamhet angående preventivföremålen
ansetts olämplig eller onödig. Behovet av en upplysningsverksamhet angående
dessa föremåls betydelse torde också numera allmänt vitsordas. De avstyrkande
ledamöterna i lagrådet hava emellertid ansett, att preventivlagen
icke utgör något hinder mot en nödig och nyttig upplysningsverksamhet i
ämnet. Angående frågan huruvida fog finnes för den bland läkarna gängse
motsatta uppfattningen har jag vid remissen till lagrådet —• under hänvisning
till vad som får antagas hava varit avsett vid stadgandets tillkomst —
uttalat annan åsikt än nyssnämnda lagrådsledamöter. Jag vidhåller alltjämt,
att det måste anses i hög grad önskvärt att lagrummet undergår sådan
ändring att varje tvekan på denna punkt undanröjes. Att bibehålla det -

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

samma oförändrat under hänvisning till att det bör tolkas annorlunda än ordalagen
närmast giva vid handen och på ett sätt som knappast överensstämmer
med dess avsedda innebörd kan icke anses riktigt. Detta särskilt då lagbudet
riktar sig även till personer som icke kunna förväntas hava tillgång till de
olika mer eller mindre kända källor som innehålla uttalanden örn synpunkter
vilka ansetts böra beaktas vid tillämpningen.

Gentemot uttalandet att man måste räkna med att icke önskvärda följder
av lagändringen kunna inställa sig vill jag framhålla, att straffbestämmelsen
i 13 § 1 mom. synes tillfyllest för att stävja olämpliga framställningar i förevarande
ämne. .Tåg hyser således ingen farhåga i detta hänseende.»

Föredraganden hemställer därefter att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

340596