Kungl. Maj:ts proposition nr 187 (Proposition 1955:187)

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

Nr 187

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken, m. m.; given
Stockholms slott den 31 mars 1955.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande
av föräldrabalken.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att Stockholms förmyndarkammare skall upphöra
att vara organ för förmyndarkontrollen i huvudstaden samt att denna
kontroll i stället skall omhänderhavas av en stadens nämnd, kallad överförmyndarnämnden.

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 187

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

Förslag

till

Lag

om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken

Härigenom förordnas, dels att 19 kap. 2 och 14 §§ samt 20 kap. 33 och
40 §§ föräldrabalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att i 19 kap. skall införas en ny paragraf, betecknad 16 §, av nedan
angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 kap.
2 §•

I Stockholms stad skall överförmyndare
icke utses utan skall vad
om överförmyndare stadgas gälla förmyndarkammaren.
Dock må frågor
om samtycke, tillstånd eller förordnande,
varom sägs i 15 kap. 5, 8, 9,
10,12 och 14 §§, i den mån Konungen
därom förordnar å förmyndarkammarens
vägnar upptagas och avgöras
av någon dess ledamot eller
tjänsteman eller annan lämplig person,
som rådhusrätten utser.

Ledamot av förmyndarkammaren
och den som är utsedd att i angivna
hänseende fullgöra överförmyndares
åligganden må ej, utan att Svea
hovrätt givit tillstånd därtill, av rådhusrätten
förordnas till förmyndare
eller god man.

Rätten skall vaka över att överförmyndaren
fullgör sina åligganden.
Med avseende å Stockholms förmyn -

I Stockholms stad skall i stället
för överförmyndare finnas en stadens
nämnd, kallad överförmyndarnämnden.

§•

Rätten skall vaka över att överförmyndaren
fullgör sina åligganden.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 187
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

darkammare utövas denna tillsyn av
Svea hovrätt.

överförmyndaren är------underkastad ämbetsansvar.

16 §.

överförmyndarnämnden i Stockholm
skall bestå av tre ledamöter.
Bestämmelserna i 5 §, 7—10 §§ och
lb § andra stycket i detta kapitel
skola i tillämpliga delar gälla ledamot
av nämnden. 1 övrigt skall vad
om överförmyndare stadgas äga motsvarande
tillämpning ä nämnden;
dock må frågor som ankomma på
nämnden, i den mån Konungen därom
förordnar, å nämndens vägnar
avgöras av någon dess ledamot eller
tjänsteman.

Staden äger uppbära arvode som
avses i 12 §. Sådant arvode må, då
särskilda skäl föranleda därtill, eftergivas
av staden.

20 kap.

33 §.

Talan mot överförmyndarens beslut föres skriftligen hos rätten inom två
veckor från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Med avseende å talan mot beslut
som Stockholms förmyndarkammare
meddelar skall i stället för vad i första
stycket sägs gälla vad som är föreskrivet
om talan mot rättens beslut.

40 §.

över hovrättens beslut i fråga som över hovrättens beslut i fråga som
avses i 39 § må klagan ej föras. Sam- avses i 39 § må klagan ej föras. Samma
lag vare med avseende å ärende ma lag vare med avseende å ärende
som först handlagts av överförmyn- som först handlagts av överförmyndaren.
Vad sist sagts gäller dock ej daren.
ärende som handlagts av Stockholms
förmyndar kammare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957; dock skall med avseende
å talan mot beslut av Stockholms förmyndarkammare
samt mot hovrättens
beslut i ärende, som handlagts
av förmyndarkammaren, även efter
lagens ikraftträdande gälla vad i
äldre lag är stadgat.

Val av ledamöter i Stockholms
överförmyndarnämnd och ersättare
för dem skall ske under år 1956 i enlighet
med de nya bestämmelserna.

Förslag

till

om ändrad lydelse av 5

Lag

lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande
av föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 10 juni 1949 om införande av
föräldrabalken skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Arvode, varom förmäles i 19 kap.
12 § föräldrabalken, skall ej utgå
till Stockholms förmyndarkammare
beträffande sådant förmynderskap
för underårig eller godmanskap, som
ställts under Stockholms rådhusrätts
tillsyn i samband med inregistrering
av bouppteckning, för vilken bouppteckningsavgift
utgått.

Arvode, varom förmäles i 19 kap.
12 § föräldrabalken, skall ej utgå till
Stockholms stad beträffande sådant
godmanskap, som ställts under
Stockholms rådhusrätts tillsyn i samband
med inregistrering av bouppteckning,
för vilken bouppteckningsavgift
utgått.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

Utdrag av protokollet över juslitiedepartementsärendcn, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för inrikesdepartementet fråga om omorganisation
av förmyndarkontrollen i Stockholm samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 juni 1950 tillkallade jag
den 12 februari 1951 en särskild sakkunnig, regeringsrådet Erik M. Kellberg,
för att biträda med utredning rörande — såvitt nu är i fråga — omorganisation
av förmyndarkontrollen i Stockholm. Till sekreterare utsågs
den 19 november 1951 hovrättsassessorn Sara Falk.

I direktiven för utredningsmannen framhöll jag, att förmyndarkontrollen
i Stockholm på grund av historiska skäl är ordnad på annat sätt än i riket i
övrigt. Enligt de allmänna reglerna på detta område står förmyndares förvaltning
under tillsyn av överförmyndaren. I regel finnes för varje kommun
en överförmyndare, som väljes för fyra år av stads- eller kommunalfullmäktige.
Rätten skall vaka över att överförmyndaren fullgör sina åligganden.
I åtskilliga fall erfordras för åtgärd av förmyndaren i fråga om förvaltningen
av den omyndiges egendom tillstånd av överförmyndaren eller
rätten. Den av förmyndaren utövade förvaltningen skall sålunda stå under
kontroll av två andra organ, nämligen överförmyndaren och rätten, vilken
senare också skall kontrollera överförmyndaren. I Stockholm finnes emellertid
icke någon överförmyndare, utan dennes funktioner fullgöres i stället
huvudsakligen av ett särskilt organ, Stockholms förmyndarkammare, som
tillkommit redan på 1600-talet. Förmyndarkammaren är nära anknuten till
Stockholms rådhusrätt, som genom en särskild förmynderskapsavdelning
fullgör de funktioner i fråga om förmyndarvården som ankommer på rätten.
Förmynderskapsavdelningen består till väsentlig del av samma personer som
sitter i förmyndarkammaren. Med hänsyn härtill har genom en lagändring
år 1942 föreskrivits att den övervakningsskyldighet, som enligt allmänna
regler åvilar rätten beträffande överförmyndarens verksamhet, i fråga om
förmyndarkammaren skall utövas av Svea hovrätt.

Vidare framhöll jag i direktiven för utredningen, att frågan om förmyndarkammarens
fortsatta bestånd hade upptagits vid flera tillfällen utan att

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

dock någon avveckling av kammaren kommit till stånd samt att spörsmålet
åter hade blivit aktuellt. I ett i april 1949 avgivet betänkande rörande
rationalisering av bl. a. förmyndarkammarens verksamhet hade nämligen
särskilda utredningsmän inom Stockholms stadskanslis organisationsavdelning
påpekat, att de årsredogörelser som förmyndarkammaren, med anledning
av bestämmelserna om Svea hovrätts kontroll över kammarens verksamhet,
insände till hovrätten icke kunde vara till nytta för den kontroll som
hovrätten utövade; denna kontroll var mera formell än reell. Med hänsyn
bl. a. härtill ansåg jag det påkallat, att organisationsfrågan ånyo utreddes.

Jag anförde, att en omläggning av förmyndarkontrollen kan tänkas ske
efter skilda linjer. En möjlighet vore att i huvudsak bibehålla den nuvarande
organisationen men förstärka den kontroll över överförmyndarverksamheten
som skall utövas av domstol, så att den blir fullt effektiv. Den
nyss omtalade, inom Stockholms stadskanslis organisationsavdelning verkställda
utredningen hade — såvitt angår nu förevarande spörsmål —- utmynnat
i ett förslag att förmyndarkammaren fortfarande skulle vara anknuten
till rådhusrätten men att den skulle stå under ledning av särskilda
överförmyndare, som icke skulle behöva ha domarkompetens men som borde
vara skolade och erfarna i ekonomiska frågor. En annan lösning skulle
vara att helt häva det organisatoriska sambandet mellan överförmyndarorganisationen
och rådhusrätten. Jag fann för min del övervägande skäl tala för
att man borde söka en lösning efter den senare linjen samt framhöll alt
det borde noggrant övervägas, huruvida överförmyndaruppgifterna bör omhänderhavas
av organ av samma typ som i riket i övrigt eller om en särskild
förvaltningsorganisation bör skapas. I sistnämnda fall borde formerna härför
närmare utredas.

Utredningsmannen har till fullgörande av sitt uppdrag den 30 juni 1954
avgivit en promemoria (stencilerad) innehållande förslag till ändrade bestämmelser
om förmyndarkontrollen i Stockholm jämte därtill hörande motiv.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,
överståthållarämbetet efter hörande av Stockholms stad, Stockholms rådhusrätt
efter hörande av Stockholms förmyndarkammare, Sveriges advokatsamfund,
svenska bankföreningen och svenska stadsförbundet. Vidare har
yttrande inkommit från Sveriges juristförbund.

Sedan ärendet härefter ytterligare beretts inom justitiedepartementet, anhåller
jag nu att få upptaga det till behandling.

I. Historik

Stockholms förmyndarkammare inrättades genom kungl. förordning den
27 april 1667. Såsom anledning angavs i förordningen såväl den skada, som
tillfogades omyndiga genom att vårdslösa förmyndare förfor deras ägodelar
och försummade att sörja för deras uppfostran, som även de olägenheter,
vilka ådrogs förmyndarna genom förmynderskapen. Till avhjälpande

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

härav meddelades bestämmelser, vad angick borgerskapet i staden, att förvaltningen
av omyndigs egendom i regel skulle utövas i samråd med förmyndarkammaren.
Kammaren anknöts till Stockholms rådhusrätt. I mitten av
1800-talet förenades den med rådhusrättens förmynderskapsavdelning.

Förmyndarkammarens befogenheter med avseende å omyndigs egendom
utvidgades med tiden. Enligt kungl. instruktion den 21 juni 1907 (bihanget
till svensk författningssamling, nr 41) tillkom det förmyndarkammaren att
utöva vård och inseende över de under Stockholms stads domvärjo lydande
omyndigas samt frånvarande och okända arvingars tillhörigheter i fastigheter,
lösegendom, kontanta medel och värdehandlingar. Särskilt skulle tillses
att tillgångarna var placerade på tillfredsställande sätt och att de icke
minskades med mindre det prövades nödigt för de omyndigas sannskyldiga
nytta. Förmyndarkammaren förvaltade de omyndigas kontanta medel och
var i denna del att likställa med en bankinrättning. Värdehandlingar förvarades
av kammaren, varemot förvaltningen av desamma i huvudsak utövades
av förmyndarna eller eljest förordnade gode män under viss kontroll
från kammarens sida.

Genom lagen den 27 juni 1924 (nr 320) om förmynderskap jämte därmed
sammanhängande lagstiftning ställdes beträffande riket med undantag av
Stockholm förmyndarvården från och med den 1 januari 1925 under tillsyn
av rätten och kommunvis utsedda överförmyndare, varjämte föreskrifter
meddelades om överförmyndarnas verksamhet. Bestämmelser om förmyndarkammaren
upptogs i 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående införande
av lagen om förmynderskap. Enligt detta lagrum skulle med den
nya lagens ikraftträdande förmyndarkammaren upphöra med den verksamhet,
som i enlighet med äldre föreskrifter utövats. Kammarens förvaltning
av omyndigas samt frånvarande och okända arvingars kontanta medel skulle
dock fortfarande handhavas av kammaren, såvitt anginge medel som där innestode,
när nya lagen trädde i kraft. Intill dess Kungl. Maj :t annorlunda förordnade
skulle överförmyndare icke utses i Stockholm, utan skulle under
tiden de nya stadgandena om överförmyndare i stället gälla i fråga om förmyndarkammaren.

Redan under förarbetena till förmynderskapslagen hade strävanden att
bibehålla förmyndarkammaren gjort sig gällande, bland annat från Stockholms
rådhusrätts sida. Efter lagens tillkomst upptogs förhandlingar mellan
delegerade för Stockholms stad och förmyndarkammaren angående det definitiva
ordnandet av överförmynderiet i Stockholm. De delegerade framlade
år 1929 ett betänkande, vari föreslogs att den genom förmynderskapslagstiftningen
tillkomna provisoriska anordningen skulle tills vidare bibehållas.
I enlighet härmed uteslöts år 1933 ur 13 § promulgationslagen till
förmynderskapslagen bestämmelsen att Konungen ägde förordna, att överförmyndare
skulle utses i Stockholm. Genom kungl. brev till överståthållarämbetet
den 24 november 1933 (nr 632) föreskrevs, att förmyndarkammarens
kvarstående medelsförvaltning skulle den 1 januari 1934 övertagas av
staden och utövas genom drätselnämnden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

Frågan om förmyndarkontrollen i Stockholm har senare utretts av särskilda
sakkunniga inom justitiedepartementet, tillkallade enligt ett år 1938
av Kungl. Maj :t givet bemyndigande. De sakkunniga, som avlämnade ett betänkande
år 1941, stannade vid att föreslå bibehållandet i princip av gällande
organisationsform i Stockholm men förordade, att det skulle ankomma på
Svea hovrätt i stället för — såsom enligt 1924 års förmynderskapslag dittills
varit fallet -— rådhusrätten att övervaka förmyndarvården i Stockholm.
Genom lag den 12 juni 1942 (nr 357) om ändring av 13 § promulgationslagen
till förmynderskapslagen överflyttades enligt förslaget tillsynen över
förmyndarkammaren till Svea hovrätt.

Den förut nämnda, inom Stockholms stadskansli år 1949 framlagda utredningen
utmynnade i ett förslag att omorganisera förmyndarkammaren.
Förslaget innebar i huvudsak att kammaren skulle vara uppdelad på två
rotlar, vardera under ledning av en överförmyndare. Dessa skulle stå under
tillsyn av rådhusrätten. Förslaget synes i nu berörda delar icke ha föranlett
någon åtgärd från stadens sida.

IL Gällande bestämmelser om förmyndarkontroll, m. m.

Föräldrabalken innehåller i 9—19 kap. stadganden om förmyndarvården
och i 20 kap. vissa därtill hörande processuella bestämmelser. Regleringen
av detta ämne i föräldrabalken har ersatt 1924 års lagstiftning.

Bestämmelserna om överförmyndare återfinnes i 19 kap. föräldrabalken.
I regel skall en överförmyndare väljas för varje kommun. Om tillsynen
icke kan utövas av en överförmyndare ensam, må dock rätten på framställning
av kommunen förordna att flera överförmyndare skall väljas. I sådant
fall äger rätten indela kommunen i distrikt eller bestämma annan lämplig
grund för förmynderskapens fördelning mellan överförmyndarna. Valet
avser en tid av fyra år och skall förrättas av kommunens beslutande representation
inom utgången av oktober månad året före det, med vilket överförmyndarens
tjänstgöringstid börjar. Om överförmyndaren avgår före valperiodens
utgång, skall annan väljas för den tid som återstår.

överförmyndaren skall vara i praktiska värv väl förfaren och ha uppnått
25 års ålder. Han får icke vara omyndig eller i konkurstillstånd. Rätt att
avsäga sig uppdraget äger endast den som icke är bosatt inom kommunen,
ämbets- eller tjänsteman som av sin befattning är förhindrad att fullgöra
uppdraget, den som efter de fyra sistförflutna årens tjänstgöring som överförmyndare
är i tur att avgå från befattningen, den som uppnått 60 års ålder
och den som eljest uppgiver förhinder, vilket godkännes av valmyndigheten,
överförmyndare som finnes icke vara lämplig kan när som helst av rätten
entledigas. Med avseende å sin befattning är överförmyndaren underkastad
ämbetsansvar. För varje överförmyndare skall väljas en ersättare, och om
både överförmyndaren och ersättaren är förhindrade uppehålla befattningen,
äger rätten förordna tillfällig vikarie.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

överförmyndaren äger uppbära arvode till belopp, motsvarande en procent
av den omyndiges behållna årsinkomst, där denna icke överstigit 200
kronor, och eljest två procent därav, dock av varje omyndig högst 1 000 kronor
för år. I vissa fall ankommer på rätten att bestämma arvodet. Om det
finnes lämpligt, äger kommunen lämna bidrag till arvodet och till bestridande
av de med verksamheten förenade kostnaderna. Kommunen har även
rätt att i ordning, som godkännes av Kungl. Maj:t, bestrida samtliga utgifter
för dessa ändamål och att om så sker uppbära de eljest till överförmyndaren
utgående arvodena.

Genom överförmyndarens verksamhet underkastas förmyndarnas förvaltning
av de omyndigas tillgångar en fortlöpande reglering och kontroll, överförmyndarens
uppgifter är av olika slag; här skall endast givas en översikt
av de viktigaste bestämmelserna.

Vissa åtgärder med avseende å omyndigs egendom får icke företagas utan
överförmyndarens medgivande. Såväl placeringen av penningmedel som förfogandet
över värdehandlingar är sålunda i viss utsträckning beroende av
överförmyndarens tillstånd. För omyndig delägare i dödsbo får endast med
överförmyndarens samtycke slutas avtal om sammanlevnad i oskiftat bo,
och sådant samtycke fordras i allmänhet även för arvskifte i dödsbo vari
omyndig äger del. Vidare får förmyndaren i regel endast med överförmyndarens
samtycke låta den omyndige driva näring eller å dennes vägnar upptaga
lån, ingå växelförbindelse eller borgen eller pantförskriva eller bortgiva
egendom. För upplåtelse av servituts- eller nyttjanderätt till omyndigs fasta
egendom kräves likaledes i regel överförmyndarens samtycke. Om förmyndaren
hos rätten ansökt om tillstånd att försälja eller inteckna sådan egendom,
åligger det överförmyndaren att i ärendet avgiva yttrande.

Med ledning av förteckning över den omyndiges tillgångar och andra redovisningshandlingar,
som förmyndaren har att avgiva till överförmyndaren,
skall denne granska förmyndarens förvaltning. Därvid skall särskilt
tillses att tillgångarna är anbragta med erforderlig trygghet och att de lämnar
skälig avkastning samt att utgifterna för den omyndige icke överstigit
vad som må anses skäligt, överförmyndaren äger yrka att förmyndaren
skall beediga förteckningen över tillgångarna samt har att påkalla rättens
ingripande mot förmyndare som icke inkommer med föreskrivna handlingar.
överförmyndaren äger även genomgå till förvaltningen hörande räkenskaper,
hetalningsbevis och andra verifikationer samt värdehandlingar. I fall
där särskild sakkunskap erfordras äger överförmyndaren anlita annan att
utföra eller biträda vid revisionen. Om granskningen ger anledning därtill,
skall överförmyndaren bereda förmyndaren tillfälle alt förklara sig samt
i svårare fall påkalla rättens ingripande mot denne. Varje år skall överförmyndaren
till rätten överlämna en uppgift (årsredogörelse) rörande tillsynen
över förmyndarnas förvaltning under föregående år. överförmyndaren
skall därjämte föra hok angående de förmynderskap som inskrivits hos rätten
och förteckning över ärenden rörande ej inskrivna förmynderskap.

I förekommande fall äger överförmyndaren göra ansökan hos rätten att

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 187

någon skall förklaras omyndig, att förmyndare skall förordnas eller entledigas
eller att dödsbo, vari omyndig äger del, skall avträdas till förvaltning
av boutredningsman. Sistnämnda befogenhet tillkommer överförmyndaren
jämlikt 2 kap. 1 § första stycket lagen om boutredning och arvskifte.

Närmare föreskrifter om överförmyndares verksamhet är meddelade i
överförmyndarkungörelsen den 31 mars 1952 (nr 304).

Med rätten förstås den allmänna underrätt, vid vilken förmynderskapet
är inskrivet (förmynderskapsdomstolen). Vid sidan av sin omedelbara befattning
med förmyndarvården skall rätten utöva tillsyn över överförmyndarnas
verksamhet. Rätten skall sålunda granska den av överförmyndaren
avgivna årsredogörelsen och dennes förteckning över ärenden rörande icke
inskrivna förmynderskap ävensom med lämpliga tidsmellanrum den av
överförmyndaren förda förmynderskapsboken; där det finnes lämpligt äger
rätten verkställa särskild inspektion hos överförmyndaren (förmyndarvardskungörelsen
den 31 mars 1952, nr 303). Det åligger därjämte rätten
att skyndsamt lämna överförmyndaren meddelande om alla förmynderskap
som inskrives samt att ge honom del av rättens beslut i förmynderskapsärenden
(kungörelsen den 16 december 1949, nr 661, om skyldighet för
domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken).

I Göteborg är utsedda tre överförmyndare och i Malmö två överförmyndare.
I vardera av städerna Jönköping och Växjö är likaledes utsedda två
överförmyndare. I övrigt torde endast i ett fåtal kommuner på landsbygden
avvikelse ha skett från huvudregeln om en överförmyndare i varje kommun.
Då flera överförmyndare utsetts, har förmynderskapen vanligen fördelats
dem emellan efter registernamnens begynnelsebokstäver, överförmyndarna
har valts från skilda yrkesgrupper: jurister i allmän eller enskild
tjänst, banktjänstemän, präster, lärare, enskilda företagare, hantverkare och
fackarbetare. Deras uppdrag fullgöres i allmänhet vid sidan av förvärvsarbete.
Om överförmyndaren har tillgång till kontor eller annat lämpligt arbetsrum,
brukar detta användas som expeditionslokal. I större distrikt förekommer,
att kommunen ställer lokal till förfogande kostnadsfritt eller eljest
på förmånliga villkor. Eljest utföres göromålen i allmänhet i överförmyndarens
bostad. Endast i de största kommunerna torde avlönat biträde anlitas
för skrivarbete och handräckning. Kontanta bidrag till arvode och omkostnader
lärer förekomma endast i ett fåtal kommuner. Möjligheten för kommunen
att själv uppbära överförmyndararvodena och med desamma bestrida
utgifterna för verksamheten har icke anlitats i något fall.

Från överförmyndarinstitutionen sådan denna i allmänhet är anordnad
skiljer sig förmyndarkammaren genom sin organisation med fast
anställda befattningshavare och genom sin anknytning till Stockholms rådhusrätt.
Frånsett därav betingade särskilda föreskrifter är de allmänna bestämmelserna
om förmyndarkontrollen tillämpliga jämväl å kammarens
verksamhet.

Enligt föräldrabalken 19 kap. 2 § skall i Stockholms stad överförmyn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

dare icke utses utan skall vad om överförmyndare stadgas gälla förmyndarkammaren.
Dock må enligt samma paragraf frågor om samtycke, tillstånd
eller förordnande — avseende i huvudsak placering och förvaltning av penningmedel
och värdepapper —• i den mån Kungl. Maj :t därom förordnar, å
kammarens vägnar upptagas och avgöras av någon dess ledamot eller tjänsteman
eller annan lämplig person som rådhusrätten utser. Sådant bemyndigande
har meddelats endast för kammarens ledamöter.

Rörande förmyndarkammarens verksamhet har föreskrifter givits senast
i kungl. brev till överståthållarämbetet den 5 december 1952 (nr 801).
Föreskrifterna, som gäller från och med den 1 januari 1953 och nära överensstämmer
med dessförinnan gällande bestämmelser rörande verksamheten,
innehåller i huvudsak följande. Kammaren består av borgmästaren som
ordförande och fyra assessorer, de s. k. förmynderskapsassessorerna. I handläggning
av ärende som icke avser visst förmynderskap eller godmanskap
deltager samtliga ledamöter. I övrigt sammanträder kammaren icke med
fem utan med tre ledamöter, vilket sammanhänger med följande organisation
av arbetet. Kammarens förmynderskapsbok är delad i fyra rotlar, å
vilka förmynderskapen och godmanskapen fördelas efter registernamnens
begynnelsebokstäver. Efter samma grunder är förteckningen över ärenden
rörande icke inskrivna förmynderskap delad. Varje rotel förestås av en assessor.
Ärende som avser visst förmynderskap eller godmanskap handlägges
av borgmästaren, den till tjänsteåren äldste assessorn och den assessor
till vars rotel ärendet hör. Om ärendet tillhör den äldste assessorns rotel,
deltager jämte borgmästaren och nämnde assessor den till tjänsteåren näst
äldste av assessorerna. Assessor ensam äger att beträffande förmynderskap
eller godmanskap, som tillhör hans rotel, i kammarens ställe handlägga sådana
frågor om samtycke, tillstånd eller förordnande som avses i föräldrabalken
19 kap. 2 §. Om han finner dylikt beslut icke böra meddelas eller
anser frågan tveksam, skall ärendet hänskjutas till kammaren. Vidare åligger
det assessor att utföra åtskilliga andra göromål. I övrigt skall kammaren
och dess befattningshavare, i den mån icke annat blivit föreskrivit, i tillämpliga
delar ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i överförmyndarkungörelsen.

Med samtliga ledamöter sammanträder kammaren ett tiotal gånger om
året i huvudsak för besvarande av remisser eller avgivande av eljest infordrade
yttranden samt för handläggning av ärenden rörande vissa under
kammarens förvaltning stående donationsfonder. Dessa ärenden, vilka alltså
icke avser visst förmynderskap eller godmanskap, förberedes av äldste
assessorn. Sammanträde med tre ledamöter äger rum en gång i veckan. Under
sammanträdet växlar assessorerna beroende på den rotel, till vilken det
föreliggande förmynderskapet eller godmanskapet hör. I denna ordning
handlägges ärenden rörande bland annat avtal om sammanlevnad i oskiftat
bo, godkännande av arvskifte, rätt att driva näring samt kammarens ansökningar
om omyndighetsförklaring eller om dödsbos avträdande till förvaltning
av boutredningsman ävensom sådana ärendes som assessor hänskjutit

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

till kammarens avgörande. Antalet sålunda handlagda ärenden uppgår årligen
till omkring 700, därav drygt ett hundratal utgör ärenden som av assessor
hänskjutits till kammaren. Det stora flertalet ärenden handlägges
emellertid av de särskilda assessorerna, vilka dessutom, en var beträffande
de till hans rotel hörande förmynderskapen och godmanskapen, fullgör övriga
med förmyndarkontrollen sammanhängande uppgifter.

Bortsett från att en del ärenden avgöres kollegialt, är förmynderskapsassessorerna
att likställa med överförmyndare. Assessorerna har sålunda,
en var beträffande sin rotel, att enligt allmänna bestämmelser meddela samtycke,
tillstånd eller förordnande med avseende å förmyndares och gode
mäns förvaltning, att granska förteckning över tillgångar och andra redovisningshandlingar
samt vidtaga av granskningen föranledda åtgärder, att
föra förmynderskapsboken och förteckningen över ärenden rörande icke
inskrivna förmynderskap ävensom till Svea hovrätt överlämna årsredogörelse
rörande föregående års förvaltning och nyssnämnda förteckning. Härtill
kommer de uppgifter assessorerna har att fullgöra såsom ledamöter av
rådhusrättens förmynderskapsavdelning, vilka uppgifter kan beräknas upptaga
ungefär en fjärdedel av arbetstiden.

Borgmästaren och de fyra förmynderskapsassessorerna utgör förmyndarkammarens
juridiskt utbildade befattningshavare. Kanslipersonalen består
av två revisorer, fyra kanslibiträden, fyra kontorsbiträden och en stadstjänare.
Dessa anställes av direktionen för Stockholms stads rätts- och polisväsen.
Vid utgången av år 1953 stod 9 444 förmynderskap och godmanskap
under kammarens tillsyn. Därav var 6 788 förmynderskap och godmanskap
förenade med förmögenhetsförvaltning.

Förmyndarkammaren är samorganiserad med Stockholms rådhusrätt såtillvida,
att kammarens ledamöter även är ledamöter av rådhusrättens förmynderskapsavdelning.
Denna avdelning, som utgör förmynderskapsdomstol
för Stockholm, består såvitt här är i fråga av borgmästaren såsom ordförande,
magistratsrådmannen och de fyra förmynderskapsassessorerna.
Mål och ärenden rörande förmynderskap och godmanskap fördelas mellan
assessorerna efter registernamnens begynnelsebokstäver i samma ordning
som gäller beträffande fördelningen av förmynderskapen och godmanskapen
i kammaren samt handlägges av borgmästaren såsom ordförande, magistratsrådmannen
och vederbörande assessor. Två av rättens ledamöter
(borgmästaren och assessorn) är följaktligen identiska med ordföranden
och rotelinnehavaren i kammaren vid handläggningen därstädes av ärende
rörande samma förmynderskap eller godmanskap.

Den tillsyn över förmyndarkammarens verksamhet, som tidigare i överensstämmelse
med allmänna regler ankommit på Stockholms rådhusrätt,
utövas såsom förut nämnts numera av Svea hovrätt (19 kap. 14 § föräldrabalken).
Enligt övergångsbestämmelse till överförmyndarkungörelsen skall
årsredogörelse rörande förmyndarnas förvaltning av kammaren avlämnas
till hovrätten före den 1 december och inom samma tid skall kammaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

till hovrätten för granskning insända förteckningen över ärenden rörande
icke inskrivna förmynderskap.

Till kammaren utgår överförmyndararvoden enligt vanliga regler. Dessa
arvoden tillfaller Stockholms stad enligt särskild föreskrift av Kungl. Maj :t,
senast meddelad i förutnämnda kungl. brev till överståthållarämbetet den
5 december 1952 (nr 801). Staden svarar för förmyndarkammarens omkostnader.

III. Huvudgrunderna i förslaget

Utredningsmannen. Utredningsmannen framhåller, att Stockholms förmyndarkammare
ovedersägligen har varit av stor betydelse för tillvaratagandet
av de omyndigas intressen. Före tillkomsten av 1924 års förmynderskapslagstiftning
var förmyndarvården, sådan den i allmänhet utövades, behäftad
med avsevärda brister, särskilt därutinnan att förmyndarnas förvaltning
icke var föremål för betryggande kontroll. Medan ofta klagomål förekom
över att tillräcklig garanti saknades för att omyndigas medel icke förskingrades
av oredliga förmyndare, kunde dock veterligen aldrig göras gällande
att förmyndarkammarens verksamhet, vilken under denna tid omfattade
både förvaring och förvaltning av omyndigas tillgångar, icke lämnade
erforderlig trygghet i angivna hänseende. Numera utövar förmyndarkammaren
de funktioner som ankommer på överförmyndare. Även dessa uppgifter,
som väsentligt skiljer sig från kammarens tidigare åligganden, har den
fyllt på ett förtjänstfullt sätt.

Utredningsmannen framhåller vidare, att den olikhet i organisatoriskt
hänseende, som kontrollen över förmyndarvården i Stockholm företer vid
jämförelse med övriga delar av landet, är betingad av historiska skäl. Det
spörsmålet uppställer sig då, huruvida under nuvarande, helt ändrade förhållanden
anledning finnes att bibehålla en dylik särställning. För besvarande
härav torde, enligt utredningsmannen, i första hand böra undersökas om
den i Stockholm bestående ordningen erbjuder så avsevärda fördelar framför
det allmänna systemet, att en övergång till detta skulle innebära en försämring
av förmyndarkontrollen i huvudstaden. Härom anför utredningsmannen
:

Till stöd för förmyndarkammarens bibehållande som kontrollorgan har
främst åberopats omfattningen av förmyndarvården i Stockholm ävensom
det förhållandet att förmynderskap med vidlyftig eller invecklad förmögenhetsförvaltning
vore vanligare där än på andra håll. Att tillsynen utövades
av juridiskt utbildad, för domartjänst skolad personal vore därför särskilt
fördelaktigt. Den kollegiala handläggningen av viktigare ärenden samt möjligheten
för kammarens ledamöter att utan omgång samråda beträffande
andra ärenden eller principiella frågor vore även av stort värde. Eftersom ledamöterna
vore fast anställda, kunde tätare ombyten av befattningshavare
undvikas. Anknytningen till och den omedelbara kontakten med rådhusrätten
medförde vidare att handläggningen av vissa ärenden förenklades och
att arbetet även i övrigt underlättades. Denna anordning vore jämväl till
fördel för allmänheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

Nu åberopade förhållanden innebär enligt utredningsmannens uppfattning
emellertid både en styrka och en svaghet. På samma gång som kammarledamöternas
juridiska kvalifikationer säkerställer att svårlösta rättsfrågor
erhåller kompetent handläggning, kan frånvaron i allmänhet av en mer
omedelbar kontakt med ekonomiska och sociala frågor inverka menligt på
tillsynen i andra avseenden. Risk föreligger även att vid tillsynens utövande
det skönsmässigt lämpliga kan få vika för vad som främst ter sig juridiskt
oantastligt. Utredningsmannen uttalar härom ytterligare:

Såväl härigenom som till följd av en viss formalism i det expeditionella
arbetet får kammarens verksamhet en byråkratisk prägel, vilken visserligen
kan vara försvarlig i rent juridiska angelägenheter men som går längre
än vad som kräves för en effektiv förmyndarkontroll. Att den nuvarande
organisationen erbjuder möjlighet till kollegialt arbete och samråd är givetvis
en fördel, men hinder föreligger icke att även med en ändrad organisationsform
gemensamma överläggningar mellan överförmyndarna äga rum
då så finnes lämpligt. — Kammarledamöternas ställning såsom tillika ledamöter
av rådhusrätten medför i praktiken, tvärt emot vad som antagits, relativt
täta byten av befattningshavare. Under det att valda överförmyndare
tjänstgöra minst fyra år, lämna assessorerna i regel befattningarna i kammaren
efter omkring tre års tjänstgöring, vartill kommer att tidvis avbrott
sker för kortare eller längre förordnanden på andra avdelningar i rådhusrätten
än förmynderskapsavdelningen. Detta med befordringsgången sammanhängande
förhållande innebär uppenbara olägenheter både för tillsynens
kontinuitet och för kontakten med allmänheten. — Intet talar mot att det
personliga förhållandet mellan allmänheten och kammarens ledamöter är
gott. För tillsynen, särskilt av de omyndigförklarades mer ömtåliga angelägenheter,
krävas emellertid egenskaper — främst förmåga att ägna ett personligt
intresse åt det enskilda fallet — som kammarens ledamöter icke alltid
kunna förväntas besitta. Uteslutet är ej heller att kammarens anknytning
till rådhusrätten, oaktat den ur många synpunkter är av praktiskt Värde,
kan hos mången hämma den personliga kontakten med förmynderskapsassessorn.

1938 års sakkunniga antog, att det nuvarande systemet innebar en kostnadsbesparing
i jämförelse med en organisation med överförmyndare i närmare
överensstämmelse med de för landet i övrigt gällande reglerna. Detta
antagande kan enligt utredningsmannens mening icke anses hållbart. Sammanfattningsvis
anför utredningsmannen att -— även om förmyndarkammaren
i vissa avseenden, såsom i fråga om tillgång till juridisk sakkunskap
och möjlighet till kollegialt samråd, erbjuder fördelar som måhända ej skulle
kunna i samma omfattning uppnås vid en överförmyndarinstitution av
den regelmässiga typen — kammaren dock icke kan anses äga sådana företräden
framför en dylik institution att på grund därav dess fortbestånd framstår
som önskvärt.

Utredningsmannen framhåller härefter, att den kritik som riktats mot förmyndarkammaren
tagit sikte, icke så mycket på förhållanden inom själva
kammaren, som på olägenheter vilka är förbundna med dess anknytning
till Stockholms rådhusrätt. Härom anför utredningsmannen vidare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

En invändning av nu antytt slag avser handläggningen av sådana på förmynderskapsdomstolen
ankommande ärenden i vilka rätten före ärendets
avgörande har att inhämta yttrande av överförmyndaren, främst frågor om
försäljning av eller inteckning i omyndigs fasta egendom. Enär vid handläggning
av dylika ärenden vederbörande förmynderskapsassessor är ledamot
av rätten, avger han icke något yttrande i sin egenskap av överförmyndare.
Ärenden av detta slag underkastas följaktligen icke den dubbla prövning
—- av överförmyndare och av domstol — som förutsättes i förmynderskapslagstiftningen.

En annan anmärkning gäller de brister som är förknippade med den judiciella
tillsynen av kammarens verksamhet. Denna tillsyn, vilken tidigare enligt
allmänna regler utövades av Stockholms rådhusrätt såsom förmynderskapsdomstol,
överflyttades enligt förslag av 1938 års sakkunniga till Svea
hovrätt. Därigenom ville man undanröja den oegentlighet som låg i att tillsynen
utövades av den domstol, i vilken förmynderskapsassessorerna själva
är ledamöter. Emellertid är ej heller den sålunda vidtagna anordningen tillfredsställande.
Visserligen är den uppgift, som kammaren årligen avgiver
till hovrätten rörande förmyndares och gode mäns förvaltning, av enahanda
beskaffenhet som de uppgifter vilka överförmyndarna i landet i övrigt skall
överlämna till förmynderskapsdomstolarna. Att märka är dock att hovrätten,
i motsats till dessa, icke äger omedelbar tillgång till de för granskning av
uppgifterna erforderliga förmynderskapsböckerna ävensom att hovrätten saknar
den direkta kontakt med förmyndarvården som en förmynderskapsdomstol
på olika sätt förvärvar och som självfallet underlättar och främjar den
judiciella tillsynen. Berörda omständigheter bidrar även till att hovrättens
tillsyn genom inspektion av kammarens verksamhet— ehuru sådan inspektion
till skillnad från vad eljest gäller rörande rättens inspektion av
överförmyndarverksamheten skall ske varje år — svårligen kan bli särdeles
effektiv.

Utredningsmannen anför vidare att, oaktat rådhusrätten såväl vid tillkomsten
av 1924 års förmynderskapslagstiftning som senare hävdat att förmyndarkammaren
borde bibehållas såsom organ för förmyndarkontrollen i
huvudstaden, det även inom nämnda domstol har höjts röster för en avveckling
av kammaren. Därvid har särskilt åberopats att kammaren organisatoriskt
sett utgör en belastning för rådhusrätten. Skyldigheten att besätta
assessorstjänsterna i kammaren medför exempelvis olägenheter för befordringsgången
inom rådhusrätten.

Av det anförda framgår enligt utredningsmannens mening, att förmyndarkammarens
bibehållande som kontrollorgan för förmyndarvården i Stockholm
icke längre är sakligt motiverat. Fastmera torde kunna sägas, att en
avveckling av kammaren i förening med en normalisering av förmyndarkontrollen
i enlighet med de allmänna bestämmelserna skulle vara till fördel
för förmyndarvården. Utredningsmannen anser sig därför böra tillstyrka att
åtgärder i sådant syfte vidtages.

Utredningsmannen övergår härefter till att undersöka, huruvida förmyn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

darkontrollen i Stockholm bör anordnas i enlighet med någotdera av de
alternativ som lagen erbjuder.

Beträffande det av lagen anvisade huvudalternativet, d. v. s. att verksamheten
utövas i överförmyndarens egen regi, anför utredningsmannen, att
överförmyndaren komme att uppbära överförmyndararvodena och i det stora
hela ensam bestämma verksamhetens organisation. Antalet överförmyndare
bleve beroende av rättens förordnande. För fördelning av förmynderskapen
skulle staden av rätten indelas i distrikt, ett för varje överförmyndare,
om icke annan fördelningsgrund, exempelvis efter registernamnens begynnelsebokstäver,
ansåges lämpligare. Staden komme att sakna allt inflytande
på verksamhetens organisation, men ägde lämna bidrag till omkostnaderna.
Utredningsmannen fortsätter:

Detta alternativ kan för en stad av Stockholms storlek innebära åtskilliga
olägenheter. Sannolikt skulle fordras 6—8 överförmyndare, vilka var för sig
ägde bestämma arbetstid, lokal, biträdespersonal etc. Hinder förelåge icke att
verksamheten utövades i överförmyndarens bostad, även om denna vo^e

olämpligt belägen. Visserligen kunde överförmyndarna---ena sig om

att organisera verksamheten i en gemensam expeditionslokal. Med ett större
antal överförmyndare torde dock någon eller några sannolikt föredraga att
anordna verksamheten på billigare sätt, och möjlighet skulle då saknas att
rationalisera verksamheten med ett effektivt utnyttjande av biträdespersonal
och kontorsutrustning. Fördelningen av förmynderskapen komme att
utgöra en särskild svårighet. Vid indelning av staden i distrikt skulle tillsynen
flyttas till annan överförmyndare, om förmyndare eller, beträffande
omyndigförklarade, den omyndige bosatte sig i annan del av staden. Byte av
överförmyndare bör emellertid undvikas, eftersom därigenom kontinuiteten
i tillsynen och den personliga kontakten brytes. Om åter förmynderskapen
fördelades efter registernamn, kunde inträffa att förmyndarna komme att
bo på betydande avstånd från vederbörande överförmyndares expeditionslokal,
vilket likaledes skulle försvåra den personliga kontakten.

Nackdelarna med en organisation för överförmynderiet i Stockholm enligt
nu nämnda alternativ framgår, enligt utredningsmannen, av det anförda.
Storleken av överförmyndararvodena i Stockholm talar även mot en sådan
anordning. Arvodena uppgår numera till omkring 200 000 kronor årligen,
och det förefaller mindre välbetänkt att ställa ett så betydande belopp till
överförmyndarnas fria disposition utan garanti för att verksamheten blir tillfredsställande
organiserad, helst som därvid kunde inträffa att fördelningen
av arvodena mellan överförmyndarna bleve alltför ojämn.

Det andra av de i lagen uppställda alternativen innebär, att staden skulle i
ordning som godkännes av Kungl. Maj :t bestrida samtliga utgifter för överförmynderiet,
varvid staden ägde uppbära överförmyndararvodena. Genom
en sådan anordning — vilken enligt lagstiftarens mening kunde vara lämplig
särskilt i större städer — skulle givetvis en säkrare grund läggas för
verksamheten. Anordningen bygger emellertid på ett initiativ från stadens
sida; den kommer icke till stånd med mindre staden fattar beslut därom. Ej
heller kan staden mot sin vilja åläggas att för verksamhetens bedrivande
träffa sådana anstalter som måste anses nödvändiga för att överförmynde -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

riet skall behörigen kunna fullgöra sin uppgift. Även om det får antagas att
staden skulle befinnas villig att medverka till en tillfredsställande lösning av
frågan, kan dock ej anses uteslutet att motsatsen inträffar. Ett dylikt osäkerhetstillstånd
bör undvikas. Med hänsyn härtill finner utredningsmannen icke
heller att ett anlitande för Stockholms vidkommande av detta alternativ
kan tillstyrkas.

Vad nu framhållits visar enligt utredningsmannens mening, att överförmynderiet
i Stockholm bör ordnas i fastare former än vad som är möjligt
enligt de allmänna stadgandena i ämnet. Självfallet bör dock dessa icke frångås
i vidare mån än som påkallas av överförmynderiets omfattning eller
andra särskilda förhållanden i huvudstaden.

Härefter upptager utredningsmannen till övervägande en tredje utväg, som
föreslagits av befattningshavare hos Stockholms stad vid diskussioner under
hand med utredningsmannen. Dessa befattningshavare har ifrågasatt,
huruvida icke förmyndarkontrollen kunde anförtros åt något redan bestående
eller nybildat kommunalt organ. Därvid har för utredningsmannen framhållits,
att överförmyndarinstitutionen sådan den regelmässigt är utformad
saknar motsvarighet bland kommunala institutioner i huvudstaden. Den
kommunala självstyrelsen, sedan gammalt utövad av kommunens valda förtroendemän,
hade nämligen i Stockholm på grund av den kraftiga expansion
som under de senaste årtiondena där ägt rum på olika områden ändrat
karaktär. Förvaltningen vore fördelad på ett växande antal kommunala
verk, ett vart under ledning av en nämnd eller en styrelse. Nämnden eller
styrelsen, i vilken förtroendemännen deltoge såsom ledamöter, sammanträdde
i allmänhet endast för avgörande av mer betydelsefulla ärenden eller för överläggningar
av principiell natur. Det löpande arbetet och andra med uppdraget
sammanhängande göromål utfördes i stället av en omfattande tjänstemannakår
med starkt vidgade befogenheter. Större likformighet i nu berörda
hänseende skulle vad överförmynderiet angår vinnas — har man framhållit
— om detta för huvudstaden uppdroges åt ett kommunalt verk, i vars
styrelse eller nämnd kommunalvalda förtroendemän inginge såsom ledamöter.
Verket skulle utgöra chefsmyndighet för överförmynderiet medan tillsynen
över förmyndarvården i praktiken skulle utövas av verkets tjänstemän.
Med en sådan anordning skulle överförmynderiet utan svårighet kunna
inlemmas i den kommunala förvaltningen; organisationsfrågan skulle förenklas
och verksamheten skulle vinna i stabilitet.

Eu lösning av frågan på denna väg, vilken måhända vid första påseendet
förefaller framkomlig, kan emellertid icke tillstyrkas av utredningsmannen,
överförmyndarinstitutionen tillkom efter ingående överväganden rörande
den lämpligaste formen för kontroll över förmyndares förvaltning. Stor
vikt lades vid att verksamheten handhades såsom ett förtroendeuppdrag
av kommunalvalda befattningshavare, varigenom skulle vinnas att förmyndarkontrollen
komine atl utövas utan onödig formalism och under god personlig
kontakt med allmänheten. Meningen var även att förmyndarkontrollen
i Stockholm efter eu övergångstid skulle liksom annorstädes anförtros åt

‘2 liilwng till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. AV 187

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

valda förtroendemän. Vad som anförts rörande kommunalstyrelsens utveckling
i huvudstaden — en utveckling som för övrigt icke saknar motsvarighet
i andra större kommuner — synes icke utgöra skäl för fortsatt avvikelse
från de allmänna bestämmelserna i nu förevarande avseende. Även
om tendenser till byråkratisering av verksamheten skulle kunna stävjas,
måste dock av tillsynens utövande genom underordnade tjänstemän följa,
att dessa bundes av arbetsföreskrifter och tjänstereglementen på ett för en
tillfredsställande förmyndarkontroll främmande sätt. Tillsynen kräver av
sin utövare självständighet och auktoritet i en utsträckning, som icke alltid
kan förväntas av befattningshavare underställda en chefsmyndighet.

Utredningsmannen framhåller härefter, att den för förmyndarkontrollen
i Stockholm nödvändiga stabiliteten i organisatoriskt avseende synes böra
åvägabringas, icke genom att verksamheten infogas som ett led i stadens
förvaltning, utan genom att överförmyndarna, tillsatta genom val i vanlig
ordning, ekonomiskt anknytes till staden och att i samband därmed åtgärder
vidtages för att säkerställa deras behov av expeditionslokaler, biträdespersonal
etc. I olika avseenden är förmyndarkontrollen att jämställa
med de kommunala förvaltningsangelägenheterna; förutom att överförmyndarna
väljes av kommunen kan, där så anses erforderligt, kommunala medel
tas i anspråk för verksamheten. Redan nu gäller för Stockholms vidkommande,
att staden i sista hand ekonomiskt ansvarar för förmyndarkontrollen.
En anordning, varigenom staden tillförbindes att inom ramen för de
bestämmelser som kan finnas erforderliga svara för det blivande överförmynderiet
i huvudstaden, måste i betraktande härav anses ligga nära till
hands. I enlighet med det nu sagda bör staden åläggas bestrida de med förmyndarkontrollen
förenade kostnaderna, däribland ersättningen till överförmyndarna,
vilken torde böra utgå i form av ett bestämt årligt arvode. Vidare
bör till överförmyndarnas förfogande ställas ett kansli med erforderlig biträdespersonal
och utrustning. Samtidigt bör staden berättigas uppbära de
i lag föreskrivna överförmyndararvodena.

Antalet överförmyndare bör enligt utredningsmannens mening bestämmas
av Kungl. Maj :t och sättas till tre eller fyra. Rörande överförmyndarnas
kvalifikationer framhåller utredningsmannen, att formella behörighetsvillkor
i fråga om utbildning eller dylikt icke föreligger beträffande den som
får väljas till överförmyndare. Enligt lagen fordras i huvudsak endast att
denne är väl förfaren i praktiska värv. Med befattningen följer emellertid
stort ansvar för enskildas angelägenheter, överförmyndarbefattningarna ställer
stora anspråk på sina utövares duglighet, erfarenhet och omdöme. Detta
ar givetvis särskilt fallet i en kommun av Stockholms storlek. Utredningsmannen
fortsätter:

Val av kommunala förtroendeposter i Stockholm förberedas i allmänhet
av en valkommitté som stadsfullmäktige årligen utser inom sig. Kommitténs
förslag till innehavare av lediga poster föreläggas stadsfullmäktige i form
av tryckta valsedlar men åtföljas ej av särskilt yttrande. Valutgången följer

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

i regel, enligt vad för utredningen uppgivits, partifördelningen inom fullmäktige.
I stor utsträckning utses personer som i olika avseenden äro engagerade
i det kommunalpolitiska livet, varvid företräde brukar givas den som
där varit längst verksam. Såsom förut nämnts utföras de med uppdragen
förenade göromålen i huvudsak av tjänstemän anställda hos staden. Huruvida
den valde är särskilt lämpad att fullgöra just det uppdrag vartill han
utsetts, blir därför av mindre vikt Utredningsmannen

anför vidare att, eftersom överförmyndarbefattningarna
i huvudstaden kommer att ställa stora krav på sina innehavare, till
uppdragen bör ifrågakomma endast personer som verkligen är skickade att
handhava dessa. I annat fall skulle överförmyndarna icke kunna fylla sin
viktiga uppgift, vilket bleve till skada främst för de omyndiga. Det vore därför
olämpligt om nomineringen av kandidater till överförmynderiet i Stockholm,
på samma sätt som gäller i fråga om besättandet av andra förtroendeposter
i huvudstaden, bleve beroende av vederbörandes kommunalpolitiska
verksamhet och anciennitet. Beträffande åldern bör beaktas att överförmyndarna
i allmänhet brukar kvarstå två eller flera fyraårsperioder. Mindre
lyckligt vore om detta för kontinuiteten önskvärda förhållande skulle för
Stockholms del omöjliggöras genom att överförmyndaren vid det första
valet vore för långt till åren kommen.

Med hänsyn till vad som upplysts om förfarandet i allmänhet vid besättandet
av kommunala förtroendeposter i Stockholm har utredningsmannen
övervägt, huruvida särskilda anordningar borde vidtagas för att säkerställa
att överförmyndarbefattningarna i huvudstaden erhåller tillräckligt kvalificerade
innehavare. Detta kunde tänkas ske genom en skärpning av behörighetsvillkoren
eller genom en närmare reglering av valförfarandet. Förmyndarkontrollen
underlättas om överförmyndaren är förtrogen med juridisk
eller ekonomisk verksamhet. Närmast till hands ligger därför att söka
lämpliga överförmyndare bland praktiserande jurister och revisorer, förvaltningstjänstemän,
bankmän och affärsmän. Med intresse och fallenhet för de
med uppdraget förenade göromålen bör dock även andra än de nu nämnda
kunna bli dugliga överförmyndare. Visserligen kommer överförmyndarbefattningarna
i Stockholm att vara särskilt krävande. Behovet av utbildning
eller kvalifikationer i angivna hänseenden kan dock ej antagas vara så
mycket större i huvudstaden än annorstädes, att enbart på grund härav speciella
behörighetsvillkor för befattningarna kan anses motiverade. För Stockholms
del blir dessutom möjligt att, om vid överförmyndarnas sida ställes
ett välutrustat kansli, tillföra dem viss sakkunskap.

1 syfte att tillförsäkra huvudstaden kvalificerade överförmyndare har utredningsmannen
även, såsom nämnts, övervägt huruvida särskilda bestämmelser
borde meddelas rörande själva valförfarandet. Tänkbart vore sålunda
antingen att valet skulle vara bundet till vissa av myndighet föreslagna kandidater
eller att valet skulle underställas myndighet för godkännande. Härvidlag
synes överståthållarämbetet eller rådhusrätten närmast böra ifrågakomma.
För rådhusrättens del skulle en möjlighet till inflytande på valet

Kungi. Maj:ts proposition nr 187

få ett naturligt samband med den befogenhet som enligt de allmänna reglerna
tillkommer rådhusrätten såsom förmynderskapsdomstol att entlediga
överförmyndare som finnes icke vara lämplig. Emellertid anser utredningsmannen
ej heller särskilda bestämmelser i nu antydd riktning vara motiverade
för Stockholms del. Såväl det stora ansvar och den ansenliga arbetsbörda,
vilka är förenade med befattningarna, som den omständigheten att
till överförmyndarna bör utgå ett däremot svarande, betydande arvode måste
anses i sin mån förhindra att posterna icke blir tillfredsställande besatta. I
andra större städer har befogade anmärkningar mot överförmyndarnas kompetens
icke försports.

Det ligger i sakens natur att kommunala förtroendeposter i allmänhet tillsättes
utan ansökningsförfarande. Särskilda omständigheter kan emellertid
enligt utredningsmannens uppfattning anföras till stöd för att överförmyndarbefattningarna
i Stockholm borde före valet ledigförklaras med tillkännagivande,
att befattningarna finge sökas i viss ordning. I en stad av Stockholms
storlek finnes säkerligen mången som skulle vara lämplig som överförmyndare
men som utan ett ansökningsförfarande icke skulle komma i
åtanke. Annat är merendels förhållandet i en mindre kommun, där den
kommunala representationen kan antagas besitta större personkännedom än
vad fallet är i huvudstaden. Med hänsyn till att innehavarens lämplighet
för uppdraget bör prövas med särskild omsorg vore det givetvis fördelaktigt
om valet koinme att ske bland ett större antal personer. Till skillnad mot
flertalet andra uppdragshavare kommer överförmyndarna att stå i livlig kontakt
med allmänheten. Ett offentligt ansökningsförfarande skulle därför
även kunna vara av allmänt intresse. Ett förfarande som nu sagts — vilket
i vissa fall, såsom då det blir fråga om omval av överförmyndare, skulle
kunna vara utan nämnvärd betydelse — bör dock icke vara obligatoriskt.
Det bör därför stå staden fritt att, om och när så anses lämpligt, anordna
sådant förfarande.

Utredningsmannen anför vidare att överförmyndarna i Stockholm till skillnad
mot överförmyndarna på andra håll bör erhålla visst årligt arvode.
Arvodets belopp bör i första hand bestämmas av staden. Därvid får bl. a.
beaktas, att överförmyndaruppdragen i Stockholm torde nödvändiggöra att
vederbörande avstår från annat förvärvsarbete. Arvodet för en var av överförmyndarna
bör bestämmas till omkring 25 000 kronor om året.

Yttrandena. Utredningsmannens uppfattning, att förmyndarkammaren
icke längre bör bibehållas såsom förmyndarkontrollerande
organ, har biträtts i flertalet yttranden. Sålunda finner
Stockholms rådhusrätt, att en avveckling av förmyndarkammaren är sakligt
motiverad. Rådhusrätten kan emellertid icke instämma i utredningsmannens
uttalande, att en avveckling av kammaren i förening med normaliseling
av föi myndarkontrollen i enlighet med de allmänna bestämmelserna
obetingat skulle vara till fördel. Förmyndarkammaren har anfört, att principiella
skäl otvivelaktigt talar för ett hävande av sambandet mellan överförmynderiet
och rådhusrätten. Även ur organisatorisk synpunkt har det

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

nuvarande systemet vissa nackdelar. Dessa framträder bl. a. då det gäller
befordringsgången för juristerna inom rådhusrätten i dess helhet. Systemet
såsom det nu ter sig medför nämligen, att det ofta är svårt att kvarhålla
befattningshavare tillräckligt länge och i alla situationer i dennes tjänst
(med assessors tjänsteställning) hos kammaren. Stockholms stad har yttrat,
att den nuvarande organisationen i stort sett har fungerat väl. Enligt
stadens mening talar emellertid närmast principiella men även praktiska
skäl för en omorganisation av förmyndarkontrollen i Stockholm. Det
kan ej vara tillfredsställande att låta förmyndarkammaren och förmynderskapsdomstolen
delvis vara identiska. Enär överförmyndarinstitutionen är
en kommunal angelägenhet, är ett frigörande av rådhusrätten från överförmyndarskapet
även en förutsättning för ett förstatligande av rådhusrätten
— ett önskemål som från stadens sida framförts flera gånger under
senare år. Då förmyndarkontrollen icke blott är en rättslig fråga utan även
inbegriper avsevärda ekonomiska och sociala aspekter, finnes skäl för att
låta frågorna omhänderhavas av ett organ, som i första hand har en annan
expertis än den juridiska. Överståthållarämbetet har anfört att från de institutioner,
som genom sin verksamhet har kontakt med förmyndarkammaren,
har framhållits, att denna på ett förtjänstfullt sätt fyllt uppgiften
som överförmyndare i staden. Ehuru med hänsyn bl. a. härtill det synes
ämbetet vara vanskligt att ändra förmyndarkontrollens organisation och
söka skapa en ersättning för det nuvarande systemet, vilken kan antagas
komma att fungera lika väl som detta, anser sig ämbetet likväl icke kunna
motsätta sig, att en skilsmässa i organisatoriskt avseende kommer till
stånd mellan rådhusrätten och överförmynderiet; härför talar ej minst det
förhållandet, att ett förstatligande av stadsdomstolarna alltmera torde framstå
såsom en ofrånkomlighet. Sveriges advokatsamfund har understrukit
vad utredningsmannen anfört därom att överförmyndarverksamheten i
Stockholm utövas på ett sätt, som i fråga om tillsynens allmänna effektivitet
icke lämnar rum för några anmärkningar. Någon förändring av
gällande bestämmelser ur synpunkten att gora förmyndarkontrollen mera
effektiv eller ändamålsenlig är icke påkallad. Tvärtom torde förmyndarkontrollen
i Stockholm vara överlägsen motsvarande kontroll i de flesta
orter i landet. De skäl som föranlett departementschefen att påkalla förnyad
utredning av överförmyndarorganisationen i Stockholm får emellertid
anses övertygande. Svea hovrätts kontroll av överförmyndarnas förvaltning
är övervägande formell. Härtill kommer den av utredningsmannen
anförda olägenheten, att förmynderskapsassessorn tillika är ledamot
av rätten, varför åtskilliga till förmynderskapsdomstolen hänskjutna ärenden
icke underkastas den dubbla prövning — av överförmyndare och domstol
— som förutsättes i förmynderskapslagstiftningen. Sveriges juristförbund
anser, att från juristpersonalens synpunkt anledning saknas att bibehålla
den nuvarande ordningen.

Svea hovrätt har anfört, att med hänsyn till förekomsten av omfattande
och komplicerade förmynderskap i Stockholm stora krav måste ställas på
den organisation, som skall handhava vården om förmyndarförvaltningen

Kungl. Maj. ts proposition nr 187

därstädes. Enligt vad hovrätten erfarit är förmyndarkammaren i stort sett
väl avpassad med tanke på de i huvudstaden rådande speciella förhållandena.
Hovrätten fortsätter:

Tillgången på juridiskt utbildad, för domartjänst skolad personal i förening
med möjligheten att till kollegial behandling hänskjuta viktigare ärenden
utSör garanti för att de omyndigas intressen bli på ett tillfredsställande
sätt tillvaratagna. Även den omedelbara kontakten mellan rådhusrätten och
överförmyndare är, med den omfattning förmyndarvården i Stockholm har,
av icke obetydligt värde. De fördelar, med vilka förmyndarkammarens verksamhet
sålunda är förenad, få icke lämnas ur sikte, när det gäller att överväga
en annan ordning, även om denna medför överensstämmelse med en
överförmyndarinstitution av den regelmässiga typen. Vad angår själva likformigheten
på förmynderskapsrättens område skall nyttan därav icke
överskattas; det är rimligt att taga hänsyn till de särskilda förhållanden
som råda i rikets huvudstad.

Det synes hovrätten, som om fördelarna med förmyndarkammarens nuvarande
verksamhet blivit något undanskymda i jämförelse med de skäl
som talar för en ändring. Hovrätten anför vidare:

De invändningar, som riktats mot nuvarande ordning, sammanhänga
bland annat med kammarens anknytning till rådhusrätten på sådant sätt
att vissa ärenden icke underkastas den dubbla prövning — av överförmyndare
och av domstol — som förutsättes i förmynderskapslagstiftningen.
Även om de härvid framförda betänkligheterna ligga mera på det principiella
planet än på det rent praktiska, synas de i själva verket utgöra det
allvarligaste skälet för en ändring av organisationen. I utredningen har jämväl
riktats viss kritik mot nu gällande ordning för tillsynen å kammarens
verksamhet. Vad utredningsmannen i detta hänseende anfört synes — liksom
övriga erinringar — icke i någon högre grad kunna åberopas till stöd
för en så genomgripande reform som kammarens avskaffande.

Under sådana omständigheter kan enligt hovrättens uppfattning med fog
ställas frågan, huruvida reformen måhända kunde, till bevarande av fördelarna
med kammarens verksamhet, begränsas till åtgärder som ginge direkt
ut på att undanröja de berättigade anledningarna till kritik.

Ytterligare framhåller hovrätten att, oaktat den föreslagna tillämpningen
av vanliga normer inom förmynderskapslagstiftningen ter sig naturlig och
skulle medföra förhållanden som är jämförliga med de eljest i riket förekommande,
det å andra sidan synes vara tydligt att den jämna standard,
som nu är karakteristisk för överförmyndarkontrollen i Stockholm, icke
med säkerhet kan paräknas. Hur stor den här hotande försämringen kan bli
är svårt att på förhand angiva. Hovrätten yttrar:

Inför risken för den berörda kvalitetsförsämringen i fråga om handhavandet
av överförmyndarens åligganden synes önskvärt att närmare undersöka
huruvida, med bibehållande av förmyndarkammaren i huvudsakligen
nuvarande gestaltning, inom rådhusrätten skulle kunna vidtagas sådana "organisatoriska
ändringar att de förut angivna principiella invändningarna
bortfölle. Även beträffande tillsynen å kammarens verksamhet borde i anslutning
härtill övervägas att låta denna tillsyn övergå från hovrätten till
rådhusrätten med annan avdelning än förmynderskapsavdelningen såsom
kontrollerande organ. Innan sådan utredning verkställts och dess resultat

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7

tagits i beräkning i samband med andra i ärendet relevanta faktorer, möter
det svårigheter att taga bestämd ställning till huvudfrågan om förmyndarkammarens
avskaffande. Måhända skall det visa sig att den antydda lösningen
är förknippad med så stora svårigheter att övervägande skäl tala
för genomförande av utredningsmannens förslag.

Skulle svårigheterna vara av mindre storleksgrad kan det enligt hovrättens
mening tänkas, att de sakliga fördelarna med förmyndarkammarens
nuvarande verksamhet lämnar utslag för kammarens bibehållande i anslutning
till organisatoriska förändringar i förut angiven riktning.

Svenska bankföreningen har avstyrkt utredningsmannens förslag. Bankföreningen
anser, att eftersom det nuvarande systemet fungerar väl och
allvarliga risker föreligger att det föreslagna systemet icke skulle fungera
så tillfredsställande som det nuvarande, någon principiell ändring i fråga
om förmyndarkontrollen icke bör göras. Utredningsmannen har — med hänvisning
bl. a. till en viss formalism i det expeditionella arbetet samt kammarens
byråkratiska prägel liksom de relativt täta bytena av befattningshavare
_ anfört, att kammaren icke kan anses äga sådana företräden

framför en överförmyndarinstitution av den regelmässiga typen, att dess
fortbestånd framstår som önskvärt. Bankföreningen har icke blivit övertygad
av det resonemang som utredningsmannen fört på denna punkt. Bankföreningen
yttrar i fortsättningen:

Vidare behandlar utredningsmannen de »allvarliga principiella invändningar
som föranledas av kammarens anknytning till rådhusrätten». En invändning
avser handläggningen av sådana på förmyndarskapsdomstolen
ankommande ärenden, i vilka rätten före ärendets avgörande har att inhämta
yttrande av överförmyndare. Enär vid handläggningen av dylika
ärenden vederbörande förmynderskapsassessor är ledamot av rätten, avger
han icke något yttrande i sin egenskap av överförmyndare. Ärenden av detta
slag underkastas följaktligen icke den dubbla prövning — av överförmyndare
och av domstol — som förutsättes i förmynderskapslagstiftmngen.
Rent principiellt sett är denna invändning otvivelaktigt värd beaktande. Enligt
bankföreningens mening bör invändningen dock icke tillmätas alltför
stor betydelse. Den omständigheten att förmynderskapsassessorn vid handläggningen
av dylika ärenden är ledamot av rätten är ej enbart en svaghet
utan kan också vara ägnad att ge rättens ledamöter en mera differentierad

bild av det ifrågavarande fallet. .. ...

En annan principiell invändning som åberopats avser tillsynen over förmyndarkammaren.
På närmare anförda skäl yttrar utredningsmannen, att
hovrättens tillsyn över kammarens verksamhet svårligen kan bli särdeles effektiv.
Enligt bankföreningens mening är detta främst en praktisk fråga
som utan tvivel kan lösas genom organisatoriska eller andra ändringar, om
så skulle vara påkallat.

Bankföreningen framhåller vidare att det anmärkts, att olägenheter med
den nuvarande organisationen skulle föreligga såtillvida, att befattningshavare
inom förmyndarkammaren utbytes alltför ofta. Ehuru dessa olägenheter
enligt bankföreningens mening knappast visat sig vara av någon större
betydelse, vill bankföreningen förslagsvis framföra den tanken, att eu av
befattningshavarna i kammaren erhåller förbättrad löneställning, t. cx. motsvarande
rådman, varvid förutsättes, att hans tjänstgöring inom kammaren

Kungl. Maj. ts proposition nr 187

skall vara permanent. Enligt bankföreningens mening utgör de synpunkter
som anförts till stöd för en ändring knappast tillräckligt skäl för att frångå
en organisationsform, som under långvarig prövning visat sig väl fylla
sitt ändamål.

Utredningsmannens förslag till förmyndarkontrollens
organisation i Stockholm har biträtts av Stockholms rådhusrätt,
som framhållit vikten av att överförmynderiet i Stockholm -—- såsom
utredningsmannen uttalat ■— anordnas i fastare former än som är möjligt
enligt de allmänna bestämmelserna. Vidare har rådhusrätten den uppfattningen,
att utredningsmannen i någon mån underskattat risken att vid
tillsättning av överförmyndare posterna icke skulle bli besatta med tillfredsställande
arbetskrafter. Garantier bör skapas för att tillgodose behovet av
väl kvalificerade befattningshavare. En skiljaktig ledamot av förmyndarkammaren,
borgmästaren Bång, har anslutit sig till utredningsmannens förslag
i väsentliga delar. Borgmästaren Bång har därvid anmärkt att det är
tydligt, att förhållandena i Stockholm fordrar en fastare organisation av
överförmynderiet än som måhända behöves på andra håll i landet. Det fordras
också i talrika fall speciell kompetens hos överförmyndarna, måhända
något mera markerad än den som kan vara erforderlig i andra distrikt. Likväl
synes det vara av värde i och för sig, att den nya organisationen avpassas
så mycket som möjligt efter vad som gäller för landet i övrigt. Borgmästaren
Bång anför vidare:

Vid övervägande av omständigheterna anser jag, att det icke borde vara
Ui51IUte"’ att det nya överförmynderiet, utan organisatorisk anslutning till
rådhusrätten men dock i viss mån i anslutning till en tidigare tradition i
Stockholm bibehålies såsom ett kollegium på sådant sätt, att, samtidigt som
överförmyndarna var för sig äro verksamma i de flesta frågor, de äga möjlighet
eller kanske även skyldighet att hänskjuta vissa frågor till gemensamt
avgörande.

Därest vidare utredning icke skulle finnas påkallad, anser sig Svea hovrätt
— i förhoppning om att helhjärtade insatser skall göras för att överförmyndarvalet
kommer att ständigt tillföra staden fullt kompetenta innehavare
av överförmyndarbefattningarna — icke böra avstyrka förslaget, såvitt
angår omorganisationsfrågan i väsentliga delar. Hovrätten framhåller,
att proceduren vid tillsättning av överförmyndare har stor betydelse samt
anför härom:

Redan uppdragets tidsbegränsning kan göra det vanskligt att erhålla
lämpliga arbetskrafter. Hovrätten vill även kraftigt understryka vad utredningsmannen
anfört om det olämpliga i att tillsättningen bleve beroende
av kommunalpolitisk verksamhet och anciennitet. Endast den, som genom
kunskaper och erfarenhet visar sig vara skickad att handha ifrågavarande
uppgifter, bör utses till överförmyndare. Enligt hovrättens mening är
det därför av vikt att garantier såvitt möjligt skapas för att valförfarandet
äger rum efter sålunda angivna principer. Härutinnan har utredningsmannen
ansett ett offentligt ansökningsförfarande vara av allmänt intresse men
velat överlämna åt staden att bestämma om sådant förfarande skall anord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

nas eller icke. Hovrätten får som sin bestämda åsikt uttala att förfarandet
bör göras obligatoriskt. I jämförelse härmed synes det vara av mindre vikt
huruvida bestämmelser givas om skyldighet att låta valet underställas myndighet
för godkännande.

Under remissbehandlingen har ytterligare två förslag till
ordnande av förmyndarkontrollen i Stockholm framförts.
Förmyndarkammaren, Sveriges advokatsamfund och Sveriges juristförbund
har föreslagit, att överförmyndare skall tillsättas såsom ordinarie
tjänstemän i stadens tjänst. Stockholms stad, till vars förslag överstathållarämbetet
anslutit sig, har förordat att förmyndarkontrollen — i enlighet med
de grunder som gäller för stadens förvaltning i övrigt — skall anförtros åt
en nämnd som väljes efter sedvanliga politiska grunder.

Förmyndarkammaren har anfört, att — såsom utredningsmannen jämväl
uttalat -— överförmynderiet i Stockholm bör anordnas i fastare former än
som är möjligt enligt de allmänna stadgandena i ämnet och att en större
stabilitet i organisatoriskt hänseende bör eftersträvas. Enligt förmyndarkammarens
uppfattning kan ett tillfredsställande resultat i detta hänseende
icke uppnås med mindre överförmyndarna erhåller ställningen såsom heltidsanställda
ordinarie tjänstemän hos staden. Att de till sitt biträde behöver
ett väl kvalificerat kansli har också utredningsmannen framhållit. Antalet
överförmyndare i Stockholm bör vara fyra. Föreskrift torde böra meddelas
om att vissa ärenden skall hänskjutas till avgörande av överförmyndarna
gemensamt. För att organisationen skall få erforderlig fasthet bör en
av överförmyndarna ha ställning som chef för överförmynderiet. Denne bör
lämpligen efter stadens hörande utnämnas av Kungl. Maj:t. Då juridisk sakkunskap
med nödvändighet måste vara representerad i överförmynderiet,
synes det lämpligast att denna sakkunskap tillföres organisationen på så
sätt, att som behörighetsvillkor för chefsbefattningen uppställes att vederbörande
är lagfaren och förvärvat god erfarenhet i rättsliga angelägenheter.
Dessutom bör han vara väl förfaren i praktiska värv. I övrigt kan särskilda
behörighetsvillkor för överförmyndarna icke anses motiverade, utan det
räcker med vissa allmänna egenskaper. För den händelse överförmyndarna
skulle komma att utses genom val bör emellertid garantier skapas för att
befattningarna blir tillfredsställande besatta. Detta kan lämpligen ske på
det sättet att valet underställes myndighet för godkännande.

Sveriges juristförbund, som under hand tagit del av såväl förmyndarkammarens
som stadens förslag, har funnit att förmyndarkammarens förslag
står bäst i linje med den nuvarande ordningen. Jämväl Sveriges advokatsamfund
anser det ligga närmast till hands att skapa en särskild institution,
ett överförinynderi, inom vilket finnes fast anställda överförmyndare, vilka
tillsättes såsom stadens tjänstemän efter förtjänst och skicklighet och efter
ansökningsförf arande.

Stockholms stad har i sitt av stadsfullmäktige avgivna yttrande — med
överlämnande av stadskollegiets utlåtande nr 410/1954, vari finnes intagna

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

jämväl yttranden av flera av stadens övriga förvaltningsmyndigheter — tillstyrkt
en omorganisation av förmyndarkontrollen i Stockholm på sätt, som
förordats av föredragande borgarrådet. Till grund för dennes ståndpunkt
ligger huvudsakligen dels ett av kammarkontoret, stadskansliets organisationsavdelning
och lönedirektören gemensamt utformat tjänsteutlåtande
och dels ett yttrande av direktionen för rätts- och polisväsendet.

Kammarkontoret, stadskansliets organisationsavdelning och lönedirektören
har i sitt gemensamma utlåtande förklarat sig icke kunna biträda utredningsmannens
förslag till förmyndarkontrollens organisation i Stockholm
med hänsyn till förslagets såväl principiella som praktiska och ekonomiska
konsekvenser. Härom anföres:

Utredningen har i motiveringen till sitt förslag lagt stor vikt vid att överförmyndarverksamheten
i Stockholm handhaves såsom ett förtroendeuppdrag
på samma sätt som i riket i övrigt. Goda skäl finnas för denna uppfattning.
Samtidigt har utredningen funnit, att krav på speciella och utmärkta
kvalifikationer måste ställas på innehavarna av överförmvndarbefattningarna
i huvudstaden. Att utredningen fäst synnerlig vikt härvid framgår
på olika sätt. Bl. a. har övervägts särskilda anordningar för att säkerställa
att befattningarna erhålla tillräckligt kvalificerade innehavare. I sådant
syfte har diskuterats att uppställa särskilda behörighetsvillkor eller
kompetenskrav eller ock att reglera själva valförfarandet. Utredningen uttalar
sig för ett offentligt ansökningsförfarande men har dock stannat vid
att icke framföra förslag till någon formell reglering av valet av överförmyndare.
Man understryker likväl angelägenheten av att överförmyndare
är förtrogen med juridisk eller ekonomisk verksamhet och anför, att »det
vore olämpligt, om nomineringen av kandidater till överförmynderiet i
Stockholm, på samma sätt som gäller i fråga om besättandet av andra
förtroendeposter i huvudstaden, bleve beroende av vederbörandes kommunalpolitiska
verksamhet och anciennitet». Vidare framhålles nödvändigheten
av att överförmyndare avstår från annat förvärvsarbete samt att han omräljes
för flera 4-årsperioder.

Enligt kammarkontorets m. flis mening innebär denna utredningens argumentation
en inre motsägelse. Principen att överförmynderskapet är en förtroendeuppgift
kan rimligen icke realiseras annorledes än på det sätt, efter
vilket stadsfullmäktige meddelar de lekmannamässiga förtroendeuppdragen.
Dessa grunder för förtroendeval föreligger icke, om det skall tillämpas sådana
rigorösa behörighetsvillkor, som utredningen förutsätter, och sådant
formellt ansökningsförfarande, som utredningen förordar. Ej heller är dessa
grunder förenliga med det tvång till omval, som uppgiftens karaktär närmast
fordrar om man liksom utredningen utgår ifrån att överförmynderiet
skall bli vederbörandes enda sysselsättning och försörjning. Därest utredningsmannens
förslag anloges, torde det i praktiken icke komma att tilllämpas
såsom avsetts. Härom anför kammarkontoret in. fl. följande.

Det kan förmodas, att den faktiska tillämpningen sker efter endera av
följande två alternativ. Antingen tillämpas utredningens intentioner i fråga
om kvalifikationsvillkor och valförfarande. Karaktären av förtroendeval
försvinner då och kvar står det för kommunalförvaltningen egenartade resultatet,
att de heltidstjänstgörande, välkvalificerade tjänstemän, som skola
vara överförmyndare, efter ansökningsförfarande utses direkt av stadsfull -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

mäktige. Eller också utses överförmyndarna efter sedvanliga politiska grunder.
De kompetenskrav och behörighetsvillkor i övrigt, som uttalats, kunna
då knappast tillgodoses, däribland naturligtvis ej någon garanti för att tillgodose
kravet på återval för att säkra kontinuiteten i arbetet.

Kammarkontoret m. fl. uttalar vidare, att man kan utgå ifrån att den av
utredningsmannen förslagna ordningen — tvärt emot vad utredningsmannen
antagit — i verkligheten kommer att draga ännu högre kostnader för
staden än nuvarande organisation. Det bör i detta sammanhang påpekas,
att överförmynderiet eljest i vårt land genomgående fungerar utan kostnad
för kommunen.

Härefter övergår kammarkontoret in. fl. till att behandla frågan, hur förmyndarkontrollen
i Stockholm lämpligast bör vara anordnad. De framhåller,
att de kritiska synpunkter som förut anförts har utgått från den förutsättningen,
att staden skall ha ett ekonomiskt ansvar och intresse i sak
för överförmyndarverksamhetens organisation. Det kan visserligen hävdas,
att denna verksamhet i och för sig icke är en kommunal förvaltningsuppgift.
Det kan då ligga nära till hands att förfäkta den meningen, att staden
icke skall ha något ekonomiskt ansvar för verksamheten, utan att denna,
i likhet med vad annorledes äger rum, får utövas enligt det av lagen anvisade
huvudalternativet, d. v. s. i överförmyndarnas egen regi såsom en självbärande
rörelse, övervägande skäl, bl. a. det sociala ansvaret, synes dock tala
för att Stockholms stad, i likhet med vad utredningsmannen föreslagit, ekonomiskt
svarar för förmyndarkontrollen och reellt får ansvara för verksamhetens
handhavande. Därvid torde det dock vara ett rimligt krav, att
organisationen anordnas på ett sätt, som staden finner i sak ändamålsenligt,
och så att staden icke till skillnad mot övriga kommuner i landet belastas
med en nettokostnad eller i varje fall, att denna kostnad blir så liten som
möjligt.

På de allmänna grunder som utredningsmannen anfört ansluter kammarkontoret
m. fl. sig till uppfattningen, att förmyndarkontrollen i Stockholm
liksom annorstädes bör erhålla karaktären av en förtroendeuppgift.
Likaså biträdes uppfattningen, att denna verksamhets karaktär i Stockholm
medför vissa speciella krav på överförmynderiets organiserande. Det gäller
sålunda att finna en lösning, som tillgodoser dessa båda syften och som
icke medför högre kostnader, än att de så vitt möjligt täckes av de staden
tillkommande överförmyndararvodena.

I ändamål att tillgodose dessa krav förordar kammarkontoret in. fl. följande
organisation. Handhavandet av förmyndarkontrollen anförtros åt en
nämnd, förslagsvis kallad förmynderskapsnämnden, bestående av tre ledamöter
jämte suppleanter, vilka väljes efter sedvanliga politiska grunder av
stadsfullmäktige för två år i sänder. Nämnden skall i likhet med vad som
nu gäller för förmyndarkammaren vara överförmyndare i Stockholm. Till
sitt förfogande skall nämnden ha ett kansli under ledning av en chef med
juridisk utbildning och goda ekonomiska insikter. Beslutanderätten och
ansvaret för såväl förmynderskapsärenden som ärenden rörande kansliets

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

administration skall tillkomma nämnden. För att underlätta ärendenas
handläggning och befordra snabbheten i besluten skall, liksom nu sker, beslutanderätten
i vissa förmynderskapsfrågor delegeras till en var av ledamöterna
och vissa tjänstemän. Nämndledamöterna — liksom kanslichefen

— skall ha bestämda mottagningstider för att upprätthålla den personliga
kontakten med förmyndare och myndlingar. Bestämmelser i ovannämnda
hänseenden avses skola komma att intagas i instruktion för nämnden, antagen
av stadsfullmäktige och fastställd av Konungen. Den rättsliga kontrollen
över förmynderskapsärendenas behandling skall i enlighet med vad
utredningen föreslagit utövas av rådhusrätten.

Förutom kanslichefen torde kansliet böra bestå av ytterligare tre tjänstemän
med ekonomisk sakkunskap, vilka var för sin rotel har att granska
redovisningar, komplettera ansökningar, verkställa erforderliga utredningar
och i övrigt förbereda ärendena samt föredraga desamma för respektive
nämndledamöter eller i nämnden. Huvuddelen av arbetet kommer sålunda
att åvila kansliet, under det att beslutanderätten och ansvaret lägges på
nämndledamöterna och kanslichefen. För fullgörande av det expeditionella
arbetet å kansliet bör detta utrustas med viss biträdespersonal. Med en rationell
organisation av detta arbete synes möjligt att begränsa biträdespersonalen
till en lcontorsskrivare, ett kanslibiträde och fyra kontorsbiträden. Härjämte
torde en expeditionsvakt erfordras.

Kammarkontoret m. fl. framhåller slutligen, att det av dem framlagda
förslaget innebär att överförmyndarverksamheten kommer att utövas av
förtroendemän, valda helt efter de principer, varigenom förtroendet kommer
till uttryck i det offentliga livet, och med biträde av väl kvalificerade tjänstemän.
Verksamheten torde med förslagets realiserande givas en sådan fast
organisation som omnämndes i direktiven för utredningen. Förslaget kommer
dessutom att innebära rimligare kostnader i förhållande till utredningsmannens
förslag.

Direktionen för rätts- och polisväsendet — som vid avgivandet av sitt utlåtande
haft tillgång till rådhusrättens och förmyndarkammarens yttranden

— har tillstyrkt kammarkontorets m. fl :s förslag samt därvid understrukit
vikten av att ledamöterna av nämnden för förmyndarkontrollen utses med
särskild hänsyn till förmyndarärendenas stora ekonomiska och sociala vikt;
anciennitetssynpunkter och partipolitiska intressen bör träda i bakgrunden.

Beträffande vissa detaljfrågor har direktionen tillstyrkt ändringar i förslaget.
Sålunda bör den nya nämnden, med hänsyn till de arbetsuppgifter
som skulle åvila densamma, enligt direktionens mening benämnas överförmyndarnämnden.
Då överförmyndarna i allmänhet utses för fyra år och då
det med hänsyn till arbetsuppgifternas art är angeläget att nämndledamöterna
under en längre tid får syssla med dessa frågor bör mandattiden även
för Stockholms del bli fyra år. Vidare är direktionen tveksam, om ej biträdespersonalen
är för knappt tillmätt.

Föredragande borgarrådet har anfört, att utredningsmannens förslag innebär
ett försök att utforma förmyndarkontrollen i Stockholm i nära an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

slutning till rikslagstiftningen. Såsom kammarkontoret in. fl. anfört låter
sig emellertid förslaget svårligen inpassas i de för Stockholms stad rådande
speciella förhållandena. Påtaglig risk finnes för att denna lösning i praktiken
ej blir vad utredningsmannen eftersträvat. Borgarrådet är därför ej
benägen att förorda utredningsmannens lösning. Han kan ej heller tillstyrka
det av förmyndarkammaren framlagda förslaget, vilket skulle innebära, att
förmyndarkontrollen även fortsättningsvis skulle helt handhavas av tjänstemän.
Mot detta alternativ talar också, att dessa tjänstemän sannolikt
skulle i praktiken komma att intaga en isolerad ställning inom den kommunala
tjänstemannakarriären med avsevärda risker för rekryteringen.
Kammarens förslag skulle för övrigt innebära, att stadsfullmäktige skulle
komma att tillsätta ordinarie tjänstemän hos staden, något som vore helt
främmande för huvudstadens kommunala förvaltningssystem.

En lämplig avvägning mellan de olika synpunkterna synes ha skett i
det av kammarkontoret m. fl. framlagda alternativet. Därigenom skulle
förmyndarkontrollen i princip få karaktären av en förtroendeuppgift med
ansvaret hos en kommunalvald nämnd, som till sitt förfogande skulle få
ett kansli med en kvalificerad chef. Systemet skulle låta sig väl infogas i
den allmänna förvaltningsorganisationen för Stockholms stad. För egen del
förordar därför borgarrådet, att detta alternativ lägges till grund för den
nya organisationen.

Grundtanken är, att ansvaret för kontrollen skall helt åvila nämnden.
Detta i förening med ärendenas art och sättet för deras handläggning kommer
att ställa särskilda krav på nämndens ledamöter, och borgarrådet förutsätter,
att stadsfullmäktige vid val av dem beaktar detta. Nämndledamöterna
skall ha viss daglig mottagningstid för allmänheten, och deras
uppgifter i övrigt torde även bli relativt tidskrävande. Borgarrådet förutsätter
därför, att ersättning skall utgå till dem efter relativt generösa
grunder.

Vidare anför borgarrådet:

Mot den nuvarande organisationen av förmyndarkontrollen i Stockholm
har gjorts den invändningen, att förmynderskapsassessorerna i regel blott
tjänstgöra en kortare tid i kammaren, som regel tre år, och sedan övergå
till någon annan avdelning av rådhusrätten, vilket medfört en bristande
kontinuitet. För att undvika alltför täta personombyten i den nya nämnden
bör därför såsom rätts- och polisdirektionen--— föreslagit mandat tiden

i den nya nämnden sättas till fyra år mot två år enligt kammarkontorets
in. fl :s förslag. Detta innebär visserligen ett avsteg från den i
allmänhet tillämpade mandattiden inom kommunalförvaltningen i Stockholm.
Undantag därifrån finnas emellertid redan. Som en följd av reglerna
i sjukhuslagen för riket har exempelvis sjukhusdirektionen fyraårig valperiod.
Rikslagstiftningen för förmyndarkontrollen motiverar också den
längre perioden; överförmyndarna för riket i övrigt skola nämligen utses
för fyra år i taget. Jag förordar även förslaget om alt antalet nämndledamöter
sättes till tre jämte lika många suppleanter. Nämnden bör inom sig
utse ordförande.

Det nya organet skulle enligt förslagsställarna benämnas förmynder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

skapsnämnden. Då emellertid nämnden skall vara överförmyndare i Stockholm,
förordar jag i likhet med direktionen för rätts- och polisväsendet,
att den kallas överförmyndarnämnden. Förmynderskapsnämnden är en delvis
missledande benämning liksom för övrigt förmyndarkammaren, som
numera icke har om hand förvaltning av förmyndarmedel utan är en överför
myndarkammare.

I princip skall den nya nämnden vara det ansvariga överförmyndarorganet
i Stockholm. Av praktiska skäl har emellertid förslagsställarna förutsatt,
att vissa arbetsuppgifter skall delegeras till nämndledamöterna liksom
till kanslichefen och kansliets tjänstemän i övrigt. Förebild härför finnes
i föräldrabalkens bestämmelser om delegation av beslutanderätten för förmyndarkammarens
del.

Närmare bestämmelser om delegationsrätten har förutsatts skola intagas
i en av stadsfullmäktige antagen och av Kungl. Maj:t fastställd instruktion
för nämnden. Så snart Kungl. Maj :ts och riksdagens beslut föreligger i
frågan, bör staden utarbeta ett förslag till en sådan instruktion. I detta
sammanhang får ställning tas till delegationsbestämmelsernas närmare
gestaltning, ersättningen åt den blivande nämndens ledamöter samt utformningen
i detalj av nämndens kansli. Redan nu vill borgarrådet emellertid
framhålla, att man med hänsyn till de krav på juridiska och ekonomiska
insikter och på personliga kvalifikationer, som måste ställas på kanslichefen,
bör utgå ifrån att denna placeras på chefslöneplan. I fråga om behovet
av personal i övrigt anser borgarrådet i likhet med rätts- och polisdirektionen
det icke vara uteslutet, att det av kammarkontoret m. fl. framlagda
förslaget till personalstat kan komma att visa sig vara för snävt tilltaget.

överståthållarämbetet har yttrat, att ämbetet stannat för att ansluta sig
till stadens förslag, samt anfört:

Ämbetet vill härvid understryka vikten av att till ledamöter i överförmyndarnämnden
utses personer, som uppfylla högt ställda krav på duglighet,
erfarenhet och omdöme. Valet bör träffas med särskild hänsyn till
förmyndarärendenas stora ekonomiska och sociala vikt. Icke heller betydelsen
av tillgång till juridisk sakkunskap får underskattas — allra minst
i en stad som Stockholm med dess mångskiftande och icke sällan med invecklade
rättsfrågor förenade förmyndarärenden. Stadens förslag har även
velat tillgodose kravet härpå genom att juridisk utbildning skäll vara ett
behörighetsvillkor för befattningen som nämndens kanslichef. Nämndledamöterna
skola enligt förslaget ha viss daglig mottagningstid för allmänheten.
Utan att närmare taga ställning till omfattningen härav vill ämbetet
betona vikten av att ledamöterna ägna tid åt den personliga kontakten med
förmyndare och myndlingar.

Stadens förslag innebär, att nämnden i viss utsträckning skulle kunna
delegera beslutanderätten till ledamöterna och till kansliets tjänstemän.
Bestämmelserna angående denna delegationsrätt har förutsatts skola närmare
utformas i en av stadsfullmäktige antagen och av Kungl. Maj:t fastställd
instruktion för nämnden. Ämbetet vill framhålla vikten av att denna
delegationsrätt blir klart utformad och att omfattningen av densamma be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

stämmes med hänsyn till det ansvar som är förenat med handläggningen
av förmyndarärenden.

Sveriges juristförbund har kritiskt granskat stadens förslag och anser,
att man med kännedom om det sedvanliga arbetssättet i stadens nämnder,
där ledamöterna har att fatta beslut i förekommande ärenden efter föredragning
av tjänstemän, måste anse det vara olyckligt, om en liknande
ordning skulle introduceras i förmynderskapsfrågor. Förbundet fortsätter:

Nu gällande bestämmelser förutsätta personlig kontakt och förtroendefullt
samarbete mellan den enskilde förmyndaren och överförmyndaren.
Att åstadkomma sådant resultat i en s. k. förmynderskapsnämnd torde
komma att visa sig ogörligt. All sannolikhet talar för att den direkta kontakten
med förmyndaren och allmänheten kommer att handhas av tjänstemännen.
Visserligen föreslås, att nämndledamöterna jämte kanslichefen
skola ha bestämda mottagningstider. Såvitt nämndledamöterna angår torde
emellertid bestämmelsen härom sakna berättigande. Den som icke helt ägnar
sig åt att göra sig förtrogen med de förmynderskap, som sortera under honom,
kan nämligen icke anses ha möjlighet att taga ställning till de speciella
problem och ofta mycket svårbedömbara spörsmål, som åtskilliga
förmynderskap erbjuda. Den av staden tänkta anordningen är därför i
denna del förbunden med väsentliga brister.

Det föreslagna systemet medför att just personer, som utredningsmannen
funnit det olyckligt att utse till överförmyndare, kommer att väljas till
befattningarna, nämligen sådana, som står i tur på grund av kommunalpolitisk
verksamhet och anciennitet. Som slutomdöme om stadens förslag
vill förbundet framhålla, att detsamma måste bedömas som en produkt, i
stort sett oförenlig med förmynderskapslagstiftningens anda och såsom
sådan betänklig att omsätta i praktiken.

Departementschefen. Kontrollen över förmyndare och gode män i Stockholm
utövas av förmyndarkammaren, vilken består av borgmästaren och
fyra assessorer i rådhusrätten. Denna anordning, vilken är historiskt betingad,
skiljer sig från vad som gäller i samtliga övriga kommuner i riket,
där kontrollen utövas av kommunalvalda överförmyndare.

Både i samband med tillkomsten av 1924 års förmynderskapslagstiftning
och under tiden därefter har olika meningar yppats om lämpligheten av att
bibehålla förmyndarkammaren såsom organ för det allmännas kontroll över
förinyndarvården. Enighet synes numera råda om att kammaren på ett förtjänstfullt
sätt fullgör sina åligganden. Mot det gällande systemet kan dock
riktas anmärkningar av principiell natur.

Främst kommer härvid i betraktande de olägenheter som sammanhänger
med att borgmästaren och förmynderskapsassessorerna, jämte inagistratsrådmannen,
bildar den avdelning av rådhusrätten, som har att utöva förmynderskapsdomstolens
åligganden. I förmynderskapslagstiftningen stadgas,
att förmynderskap skall stå under tillsyn både av överförmyndare och
av rätten. Förmyndare förordnas och entledigas av rätten. Den omedelbara

Kungl. Maj. ts proposition nr 187

tillsynen över förmyndares förvaltningsåtgärder utövas av överförmyndaren.
Vissa viktigare ärenden, främst frågor om försäljning av omyndigs
fasta egendom eller inteckning däri, skall dock, efter yttrande av överförmyndaren,
prövas av förmynderskapsdomstolen. Rätten skall vaka över att
överförmyndaren fullgör sina åligganden. För att få en betryggande kontroll
äver förinyndarvården har sålunda domstolen ställts över och vid sidan av
överförmyndaren. Då förmyndarkammaren och rådhusrättens förmynderskapsavdelning
delvis är identiska, kommer utövningen av dessa funktioner
i Stockholm icke att innefatta samma kontroll som gäller för landet i övrigt.
För att motverka olägenheterna härav vidtogs år 1942 den extraordinära anordningen
att förmyndarkammaren ställdes under Svea hovrätts tillsyn.
Mot denna anordning kan göras både principiella och praktiska invändningar.

Även i organisatoriskt hänseende är det nuvarande systemet förbundet
med vissa nackdelar. Det har sålunda framhållits, att rådhusrättens skyldighet
att besätta assessorstjänsterna i kammaren medför olägenheter för befordringsgången
i rådhusrätten. Svårigheter har yppats att rekrytera dessa
tjänster, och ombyte av förmynderskapsassessorer sker oftare än vad fallet
är beträffande överförmyndare på andra orter. Detta är ägnat att medföra
bristande kontinuitet i arbetet. I den år 1949 inom Stockholms stadskansli
framlagda rationaliseringsutredningen anfördes bl. a. att, då ledamöterna av
förmyndarkammaren jämväl fungerar såsom ledamöter av förmynderskapsdomstolen,
deras arbete blir splittrat på alltför många uppgifter. Då dessutom
de flesta och mest tidsödande arbetsuppgifterna synes vara sådana,
som icke ovillkorligen kräver domarkompetens, blir denna personal mindre
väl utnyttjad.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1954 har jag nyligen
tillkallat sakkunniga för att verkställa utredning rörande rådhusrätternas
framtida ställning och därmed sammanhängande spörsmål. En förutsättningslös
prövning härav to,rde för Stockholms vidkommande icke
kunna äga rum, så länge det nuvarande sambandet mellan rådhusrätten
och förmyndarkammaren består. Att kammaren, i händelse av rådhusrättens
förstatligande, skulle bli statlig, samtidigt som förmyndarkontrollen i
alla andra kommuner utövas av kommunalvalda överförmyndare, kan nämligen
icke vara en lämplig utväg.

På grund av vad sålunda anförts finner jag, i likhet med utredningsmannen,
att förmyndarkammaren icke längre bör bibehållas såsom kontrollorgan
för förinyndarvården i Stockholm. Då det gäller att ersätta förmyndarkammaren
med ett annat organ, erbjuder sig i första hand den lösningen
att förmyndarkontrollen, enligt det i lagen angivna huvudalternativet, utövas
av överförmyndare, som uppbär arvoden av de omyndiga och själva
bestrider sina kostnader. Såsom utredningsmannen anfört torde emellertid
förhållandena i Stockholm vara sådana, att denna utväg icke är lämplig.
Kontrollen bör därför organiseras av staden, som skall äga uppbära arvodena.
Det av utredningsmannen utarbetade förslaget, vilket bygger på

Kungl. Maj. ts proposition nr 187

denna princip, har i vissa hänseenden ytterligare bearbetats hos stadens
myndigheter. Då det förslag, som staden därvid kommit fram till, väl tillgodoser
de krav som bör ställas på förmyndarkontrollen i Stockholm, anser
jag detta kunna godtagas.

Förmyndarkontrollen i Stockholm bör alltså omhänderhavas av en av
stadsfullmäktige vald nämnd, bestående av tre ledamöter jämte suppleanter.
Såsom föredragande borgarrådet förordat bör nämnden kallas överförmyndarnämnden
och dess ledamöter jämte suppleanter — i överensstämmelse
med vad som gäller om överförmyndare i allmänhet — väljas för en
tid av fyra år. Nämnden skall vara överförmyndare i Stockholm; dock
skall beslutanderätt få delegeras till ledamot eller tjänsteman. Tillsynen
över att nämnden fullgör sina åligganden kommer att enligt vanliga regler
utövas av rådhusrätten såsom förmynderskapsdomstol.

Sedan principiell ställning tagits till förmyndarkontrollens framtida organisation
i Stockholm, torde erforderliga administrativa bestämmelser fä
utarbetas. Beträffande frågan om delegation har man härvid att utgå från
att ansvaret för tillsynen över förmynderskapen skall ligga hos nämnden.
Det torde vara lämpligt att förmynderskapen uppdelas på ledamöterna.
Dessa får därigenom en ställning motsvarande en överförmyndares. Ärenden
av större vikt bör de emellertid icke avgöra själva, utan dessa bör företagas
vid sammanträde med hela nämnden. Delegation till tjänsteman bör
avse att i enlighet med nämndens principbeslut avgöra enklare ärenden.

Enligt stadens förslag kommer överförmynderiet i Stockholm att naturligt
ansluta sig till stadens förvaltning i övrigt. I likhet med föredragande
borgarrådet och överståthållarämbetet vill jag understryka vikten av att till
ledamöter i nämnden utses personer, som är väl kvalificerade för uppdraget.
Resultatet av reformen torde till väsentlig del vara beroende av att nämnden
till sitt förfogande får en tillräcklig kansliorganisation. Det synes icke erforderligt
att i detta sammanhang ta ställning till det organisationsförslag
som framlagts av kammarkontoret in. fl. Det ankommer på Stockholms stad
att förse nämnden med det kansli som visar sig vara behövligt.

IT. Specialmotivering till lagförslagen

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken.
Vidare erfordras ändring i 5 § promulgationslagen till föräldrabalken,
vartill förslag jämväl uppgjorts. De inom justitiedepartementet utarbetade
lagförslagen har fogats såsom bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll. Till jämförelse
återgives även utredningsmannens författningsförslag (Bilaga B)
och det av föredragande borgarrådet förordade (Bilaga C). Beträffande de
föreslagna lagändringarna får jag, utöver vad som framgår av den tidigare
framställningen, anföra följande.

1 Denna bilaga, som överensstämmer med de vid propositionen fogade lagförslagen, har bär
utelämnats.

it II i han t] till riksdagens protokoll I9ä.r>. 1 sand. Nr 187

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

1. Förslaget till lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken

19 kap.

2 §.

I sin gällande lydelse innehåller denna paragraf i första stycket bestämmelserna,
att i Stockholms stad överförmyndare icke skall utses och att vad
om överförmyndare stadgas skall gälla förmyndarkammaren. Härefter följer
stadgandet om förmyndarkammarens rätt att, i den mån Kungl. Maj :t
därom förordnar i vissa fall delegera sin myndighet till någon kammarens
ledamot eller tjänsteman eller annan lämplig person, som rådhusrätten utser.
Andra stycket innehåller en föreskrift av innebörd att Svea hovrätts
tillstånd erfordras för att ledamot av förmyndarkammaren och den, till vilken
kammarens beslutanderätt enligt första stycket delegerats, skall få av
rådhusrätten förordnas till förmyndare eller god man.

Departementschefen. I det inom justitiedepartementet upprättade lagförslaget
har i denna paragraf angivits, att i Stockholm skall finnas en överförmyndarnämnd.
Närmare regler om denna nämnd har upptagits i en ny
paragraf sist i kapitlet, betecknad 16 §.

Stadgandet i det nuvarande andra stycket av 2 § tillkom i anledning av
ett förslag av 1938 års sakkunniga och infördes genom lagen den 12 juni
1942 om ändring av 13 § promulgationslagen till förmynderskapslagen. I
enlighet med de direktiv som lämnats de sakkunniga hade dessa till övervägande
upptagit jämväl frågan om lämpligheten av att befattningshavare
vid Stockholms rådhusrätt av rådhusrätten förordnades att vara förmyndare
eller god man. De sakkunniga ansåg sig emellertid icke böra framlägga något
törslag om förbud däremot utan förordade en mindre ingripande regel. De
anförde, att förmyndarkammarens egna ledamöter genom sin dubbla ställning
av överförmyndare och medlemmar av förmynderskapsdomstolen intog
en vida starkare ställning beträffande förmynderskapsvården än andra
ledamöter av Stockholms rådhusrätt, ledamöterna av andra rådhusrätter
eller ordförandena i häradsrätterna. I den mån en medlem av Stockholms
förmyndarkammare utövade ett förmynderskap eller ett godmanskap, över
vilket Stockholms rådhusrätt utövade tillsynen, förenade han funktioner såsom
förmyndare, överförmyndare och medlem av förmynderskapsdomstolen.
Ett dylikt hopande på en hand av befogenheter syntes böra undvikas.
De sakkunniga ansåg därför, att förbud borde utfärdas för medlemmar av
förmyndarkammaren — med vilka de personer som fått rådhusrättens uppdrag
att utöva överfönnyndarfunktioner borde jämställas — att annat än i
vissa angivna undantagsfall, avseende huvudsakligen nära anförvanter, inneha
under förmyndarkammaren lydande förmynderskap eller uppdrag som
god man. Departementschefen anförde, att behovet av undantag från förbudet
kunde tillgodoses genom stadgande att sådant undantag fick medgivas
av hovrätten. I enlighet med vad departementschefen sålunda anfört fick bestämmelsen
sin nuvarande utformning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

Regeln är således betingad av det personella sambandet mellan förmyndarkammaren
och rådhusrätten i dess egenskap av förinynderskapsdomstol.
Genom den nu föreslagna reformen brytes detta samband. Beträffande riket
i övrigt finnes icke något motsvarande förbud för överförmyndarna. I 17 §
andra stycket överförmyndarkungörelsen sägs för det fall att överförmyndaren
själv är förmyndare eller god man för någon inom det distrikt, för vilket
han utsetts, att det åligger ersättaren att fullgöra tillsynen över förmynderskapet
eller godmanskapet.

Enligt 16 § första stycket i förslaget skall bl. a. bestämmelserna i 19 kap.
8 § i tillämpliga delar gälla ledamot i överförmyndarnämnden. I 8 § andra
stycket stadgas — såvitt nu är i fråga — att ledamot av rådhusrätt, som arbetar
å endast en avdelning, ej må vara överförmyndare i staden. Detta stadgande
är enligt vad som framgår av förarbetena till detsamma analogivis
tillämpligt jämväl å ledamot av förmynderskapsavdelning i rådhusrätt, som
arbetar på flera avdelningar. Härav följer, att ledamot av förmynderskapsa
vdel ningen vid Stockholms rådhusrätt ej får vara ledamot av överförmyndarnämnden.
Att ledamot av förmynderskapsavdelningen ej får utan särskilt
— av Kungl. Maj :t meddelat — tillstånd vara tjänsteman hos överförmyndarnämnden
framgår av 9 § 1 mom. andra punkten i kungl. kungörelsen
den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och
magistrat (nr 825). Ytterligare må påpekas det hinder mot uppkomsten
av ett personellt samband mellan förmynderskapsavdelningen och
överförmyndarnämnden som innefattas i rättegångsbalkens regler om domarjäv;
sålunda framgår av 4 kap. 13 § 7. sagda balk att domare är jävig
att handlägga mål, om han hos annan myndighet än domstol tagit befattning
med saken. Vad sålunda stadgas om mål gäller jämlikt 11 § lagen den
20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden (nr 807) även i fråga
om sådana ärenden.

På grund av vad sålunda anförts lärer anledning saknas att behålla en
särregel av detta slag för Stockholms vidkommande. Bestämmelser om'' huru
skall förfaras därest ledamot av överförmyndarnämnden — eller tjänsteman
till vilken beslutanderätt delegerats — själv kommer att inneha förmynderskap
eller godmanskap, som står under överförmyndarnämndens tillsyn,
torde få utfärdas på administrativ väg. Det nuvarande andra stycket av
paragrafen har således utgått ur förslaget.

14 §.

Första stycket av paragrafen i dess nuvarande lydelse innehåller stadgandet
om rättens —- d. v. s. förmynderskapsdomstolens — allmänna övervakningsplikt
i avseende å överförmyndaren. Vidare uttryckes här den förut
omnämnda särregeln, att denna tillsyn beträffande förmyndarkammaren utövas
av Svea hovrätt.

Department schef en. Skäl torde saknas att beträffande den allmänna övervakningen
av överförmyndarnämndens åligganden stadga en ordning som

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

avviker från den beträffande överförmyndare i allmänhet gällande. överförmyndarnämnden
bör således stå under tillsyn av Stockholms rådhusrätt.
På grund härav har särregeln i 14 § första stycket andra punkten utgått.

16 §.

Föredragande borgarrådet har i sitt författningsförslag upptagit de huvudsakliga
bestämmelserna om överförmyndarnämnden i 2 §. Beträffande
detta förslag må hänvisas till bilaga C.

Borgarrådet har beträffande första och andra styckena i sitt förslag antört,
att överförmyndarnämnden skall fungera såsom en vanlig kommunal
nämnd, för vilken lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm
(nr 337) skall gälla med de undantag som är betingade av de speciella
förhållandena. Utöver vad som stadgas i de allmänna författningarna om förmyndarkontrollen
skall gälla av Stockholms stadsfullmäktige antagna och
av Kungl. Maj :t fastställda specialregler för överförmyndarnämnden. Rörande
femte stycket har föredragande borgarrådet uttalat, att han är tveksam
huruvida — såsom hittills varit fallet beträffande förmyndarkammaren
— frågan om rätt för överförmyndarnämnden att eftergiva överförmyndararvode
kan bestämmas i administrativ ordning. Föredragande borgarrådet
förordar, att bestämmelser härom upptages i lagen.

Departementschefen. I 2 § har, såsom förut nämnts, stadgats, att i Stockholms
stad i stället för överförmyndare skall finnas en stadens nämnd,
kallad överförmyndarnämnden. Härav följer, att vad som i allmänhet gäller
i fråga om stadens nämnder skall — i den mån annat ej är särskilt föreskrivet
— gälla i avseende å överförmyndarnämnden; sålunda åligger det staden
att bestrida kostnaderna för nämnden, och i den mån nämndens verksamhet
icke omfattas av rättens övervakningsplikt blir nämnden underställd
stadskollegiets myndighet.

I första stycket av 16 § har stadgats, att överförmyndarnämnden skall bestå
av tre ledamöter. Dessutom har vissa uppräknade paragrafer i 19 kap.
gjorts tillämpliga å ledamot i nämnden. Dessa lagrum upptar i huvudsak bestämmelser
om valförfarande, mandattid, behörighet, avsägelserätt, entledigande,
ersättare och ämbetsansvar. Vidare har föreskrivits, att vad som
i övrigt stadgas om överförmyndare skall äga motsvarande tillämpning å
nämnden, varjämte intagits en föreskrift om delegationsrätten. Den hittillsvarande
möjligheten att delegera beslutanderätt jämväl till annan lämplig
person, som rådhusrätten utser, har aldrig begagnats och torde böra utgå.

I andra stycket första punkten uttryckes stadens rätt att uppbära överförmyndararvodena.

Genom kungl. brev till överståthållarämbetet den 10 januari 1947 (nr 5)
har Stockholms stad bemyndigats att efterskänka eller nedsätta överförmyndararvoden
i sådana fall, där skyldighet att utgiva dylikt arvode är
för myndlingen eller hans familj förenad med avsevärd olägenhet eller där

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

eljest särskilda skäl föreligger för eftergift. Möjlighet att bereda dylik eftergift
synes böra finnas även i fortsättningen. Emellertid torde i princip anses
gälla, att kommun ej utan stöd av särskilt stadgande äger ge avkall på
ekonomisk rättighet. Enligt hittills gällande ordning har såväl stadens rätt
till överförmyndararvoden som dess befogenhet att eftergiva sådana arvoden
reglerats på administrativ väg. Enligt det nya systemet grundar sig stadens
rätt till överförmyndararvoden på allmän lag. Därför lärer jämväl befogenheten
att eftergiva dylikt arvode böra regleras i lag. I andra stycket
andra punkten av denna paragraf har föreskrivits, att staden äger eftergiva
överförmyndararvode, då särskilda skäl därtill föreligger. Bestämmelse om
delegation till överförmyndarnämnden att besluta i sådana ärenden torde
icke behöva upptagas i lag.

20 kap.

33 och 40'' §§.

Förevarande paragrafer innehåller dels regler om fullföljd av talan mot
överförmyndarens beslut och mot hovrättens beslut i bl. a. ärende som förut
handlagts av överförmyndaren och dels vissa undantagsregler i sådant
hänseende beträffande förmyndarkammaren.

Departementschefen. Av föreskriften i 19 kap. 16 § första stycket, att vad
om överförmyndare stadgas skall äga motsvarande tillämpning å överförmyndarnämnden,
följer att de allmänna reglerna i dessa lagrum jämväl avser
nämnden. Särbestämmelserna rörande förmyndarkammaren har utgått ur
förslaget.

Övergångsbestämmelserna

Vid ikraftträdandet av förevarande lagstiftning måste överförmyndarnämnden
redan vara tillsatt. Det torde därför böra föreskrivas, att Stockholms
stadsfullmäktige redan före ikraftträdandet skall välja ledamöter
och suppleanter i nämnden. De regler som gäller i avseende å beslut av förmyndarkammaren
och å beslut av hovrätten i ärende som först handlagts
av förmyndarkammaren torde böra under övergångstiden behålla sin giltighet.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1957.

2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 § promulgationslagen

till föräldrabalken

Departementschefen. Den skyldighet att utgiva bouppteckningsavgift i
Stockholm som förelåg enligt äldre föreskrifter upphävdes genom kungl.
brev till överståthållarämbetet den 30 december 1930 (nr 453) såvitt avsåg

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

dödsbon efter personer som avled efter ingången av år 1931. Den i förevarande
lagrum intagna bestämmelsen om förmynderskap för underårig
saknar därför tillämpning och bör utgå.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om
införande av föräldrabalken.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga A1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

Bilaga B.

Utredningsmannens författningsförslag

Förslag

till

Lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 19 kap. 2 och 14 §§ samt 20 kap. 33 och 40 §
föräldrabalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 1
2

1 Stockholms stad skall överförmyndare
icke utses utan skall vad om
överförmyndare stadgas gälla förmyndarkammaren.
Dock må frågor
om samtycke, tillstånd eller förordnande,
varom sägs i 15 kap. 5, 8, 9,
10, 12 och U §§, i den män Konungen
därom förordnar å förmyndarkammarens
vägnar upptagas och avgöras
av någon dess ledamot eller
tjänsteman eller annan lämplig person,
som rådhusrätten utser.

Ledamot av förmyndarkammaren
och den som är utsedd att i angivna
hänseende fullgöra överförmyndares
åligganden må ej, utan att Svea hovrätt
givit tillstånd därtill, av rådhusrätten
förordnas till förmyndare eller
god man.

Rätten skall vaka över att överförmyndaren
fullgör sina åligganden.
Med avseende å Stockholms förmyndarkammare
utövas denna tillsyn av
Svea hovrätt.

överförmyndaren är —------

I Stockholm väljas överförmyndare
till det antal, som efter förslag av
staden bestämmes av Konungen. På
rådhusrätten ankommer att förordna
om förmynderskapens fördelning
mellan överförmyndarna.

Det åligger staden att i ordning,
som av Konungen godkännes, bestrida
arvode åt överförmyndarna
och de med deras verksamhet förenade
kostnaderna; och äger staden
uppbära belopp som avses i 12 §.

I övrigt skall vad i detta kapitel
stadgas om överförmyndare i tilllämpliga
delar gälla jämväl beträffande
överförmyndarna i Stockholm.

§•

Rätten skall vaka över att överförmyndaren
fullgör sina åligganden.

— underkastad ämbetsansvar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 kap.

33 §.

Talan mot-------av beslutet.

Med avseende å talan mot beslut
som Stockholms förmyndarkammare
meddelar skall i stället för vad i
första stycket sägs gälla vad som är
föreskrivet om talan mot rättens beslut.

över hovrättens beslut i fråga som
avses i 39 § må klagan ej föras.
Samma lag vare med avseende å
ärende som först handlagts av överförmyndaren.
Vad sist sagts gäller
dock ej ärende som handlagts av
Stockholms förmyndarkammare.

§•

Över hovrättens beslut i fråga som
avses i 39 § må klagan ej föras.
Samma lag vare med avseende å
ärende som först handlagts av överförmyndaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957; dock skola bestämmelserna
om val av överförmyndare och
ersättare för dem äga tillämpning
redan under år 1956, och skall med
avseende å talan mot beslut av
Stockholms förmyndarkammare samt
mot hovrättens beslut i ärende, som
handlagts av förmyndarkammaren,
även efter lagens ikraftträdande gälla
vad i äldre lag är stadgat.

Stockholm stad åligger att senast
den 1 juli 1956 söka Konungens godkännande
å ordningen för bestridande
av omkostnaderna för överförmyndarverksamheten
i Stockholm.

Förmyndarkammaren upphör vid
denna lags ikraftträdande med sin
verksamhet, och meddelar Konungen
de bestämmelser som i anledning
därav må erfordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande
av föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 10 juni 1949 om införande av föräldrabalken
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Arvode, varom förmäles i 19 kap.
12 § föräldrabalken, skall ej utgå till
Stockholms förmyndarkammare beträffande
sådant förmynderskap för
underårig eller godmanskap, som
ställts under Stockholms rådhusrätts
tillsyn i samband med inregistrering
av bouppteckning, för vilken bouppteckningsavgift
utgått.

§•

Arvode, varom förmäles i 19 kap.
12 § föräldrabalken, skall ej utgå till
överförmyndare i Stockholm beträffande
sådant godmanskap, som
ställts under Stockholms rådhusrätts
tillsyn i samband med inregistrering
av bouppteckning, för vilken bouppteckningsavgift
utgått.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

Bilaga C

Föredragande borgarrådets förslag till författningsändringar -

Förslag

till

Lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrahalken

Härigenom förordnas, att 19 kap. 2 och 14 §§ samt 20 kap. 33 och 40 §§
föräldrahalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19 kap.

2 §.

I Stockholms stad skall överförmyndare icke utses, utan skall vad om
överförmyndare stadgas gälla överförmyndarnämnden. Dock må frågor om
samtycke, tillstånd eller förordnande, varom sägs i 15 kap. 5, 8, 9, 10, 12
och 14 §§, i enlighet med vad därom föreskrives i den av Konungen på förslag
av Stockholms stadsfullmäktige fastställda instruktionen för nämnden,
å nämndens vägnar upptagas och avgöras av någon nämndens ledamot eller
tjänsteman.

Angående överförmyndarnämnden lända i övrigt till efterrättelse lagen
om kommunalstyrelse i Stockholm, dock att ledamöterna jämte suppleanter
skola väljas för en tid av fyra kalenderår, ävensom av Konungen på förslag
av Stockholms stadsfullmäktige fastställt reglemente för överförmyndarverksamheten
i Stockholm.

Ledamot av nämnden och tjänsteman, som avses i 2 § 1 stycket, må ej
av rådhusrätten i Stockholm förordnas till förmyndare eller god man.

Det åligger staden att bestrida arvode åt nämndens ledamöter och kostnaderna
för nämndens verksamhet; och äger staden uppbära belopp som
avses i 12 §.

Stockholms stad äger genom överförmyndarnämnden efterskänka eller
nedsätta överförmyndararvode i sådant fall, där skyldighet att utgiva dylikt
arvode är för myndlingen eller hans familj förenad med avsevärd olägenhet
eller där eljest särskilda skäl föreligga för eftergift.

14 §.

Rätten skall vaka över att överförmyndaren och i avseende å förmynderskapsvården
i Stockholm överförmyndarnämnden fullgör sina åligganden.

överförmyndaren är i sin befattning med överförmyndarärenden underkastad
ämbetsansvar, även om han eljest ej är underkastad sådant ansvar.
Vad nu sagts gäller i Stockholm ledamot av överförmyndarnämnden samt
tjänsteman, som avses i 2 § 1 stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

■ 20 kap.

33 §.

Talan mot beslut av överförmyndare, ävensom mot beslut av överförmyndarnämnden
i Stockholm i ärende rörande förmynderskap, föres skriftligen
hos rätten inom två veckor från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

40 §.

över hovrättens beslut i fråga, som avses i 39 §, må klagan ej föras.
Samma lag vare med avseende å ärende, som först handlagts av överförmyndaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956; dock skola bestämmelserna
om val av överförmyndarnämnd i Stockholm äga tillämpning redan under
år 1955. Med avseende å talan mot beslut av Stockholms förmyndarkammare
samt mot hovrättens beslut i ärende, som handlagts av förmyndarkammaren,
skall även efter lagens ikraftträdande gälla vad i äldre lag är
stadgat.

Förmyndarkammaren upphör vid denna lags ikraftträdande med sin
verksamhet, och meddelar Konungen de bestämmelser, som i anledning därav
må erfordras.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande
av foräldrabalken

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 10 juni 1949 om införande av
foräldrabalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

5 §•

Arvode, varom förmäles i 19 kap. 12 § foräldrabalken, skall ej utgå till
Stockholms stad beträffande sådant godmanskap, som ställts under Stockholms
rådhusrätts tillsyn i samband med inregistrering av bouppteckning,
för vilken bouppteckningsavgift utgått.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 30 mars
1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 29 mars 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 18 mars 1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande
av föräldrabalken.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av e. o. hovrättsassessorn S. Petterson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 mars 1955.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson, Lindell, Lange.

Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet anmäler
t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 30
mars 1955 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 18 mars 1955 remitterade
förslagen till

1) lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande
av föräldrabalken.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslagen utan erinran hemställer föredraganden,
att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande, därvid föredraganden framhåller,
att han icke har något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas
senare än under innevarande vårsession.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdde
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Axel Nilsson