Kungl. Maj:ts proposition nr 187 (Proposition 1947:187)

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 1A
juni 1917 (nr 377) om äktenskaplig börd, m. m.; given
Drottningholms slott den 11 mars 19A7.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr

377) om äktenskaplig börd;

2) lag angående ändrad lydelse av 19, 21 och 22 §§ lagen den 11 juni 1920
(nr 407) om barn i äktenskap;

3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 23 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr

378) om adoption;

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom
äktenskap; samt

5) lag angående ändring i 8 och 12 kap. lagen den 27 juni 1924 (nr 320)
om förmynderskap.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag:

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 377)

om äktenskaplig hörd.

Härigenom förordnas, att 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig
börd skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

2 §•

Vill mannen vinna förklarande att
barnet icke har äktenskaplig börd,
instämme sin talan inom sex månader
från det han fick kunskap om
barnets födelse. Har barnet ej särskild
förmyndare, söke mannen hos
rätten förordnande av god man att
bevaka dess rätt. Är d landet ej rättegångsdag,
äge domaren förordna god
man att bevaka barnets rätt, intill
dess på anmälan av domaren god
man av rätten förordnats.

År mannen — ---av förmynda ren.

6 §.

Hätten bär att sörja för fullständig
utredning och äger för sådant ändamål
införskaffa erforderlig bevisning.
Modern varde i målet hörd, där
det kan ske. Ej vare rätten bunden
av parts erkännande. Ed må ej bjudas.

Varder någon enligt rättens förordnande
inkallad såsom vittne eller
för att upplysningsvis höras, skall be -

(Föreslagen lydelse.)

2 §•

Vill mannen vinna förklarande att
barnet icke har äktenskaplig börd.
skall han väcka talan mot barnet inom
sex månader från det han fick kunskap
om barnets födelse. Har barnet
ej särskild förmyndare, söke mannen
hos rätten förordnande av god man att
bevaka dess rätt.

År mannen —--av förmynda ren.

6§.

Rätten har att sörja för fullständig
utredning och äger för sådant ändamål
införskaffa erforderlig bevisning. Modern
varde i målet hörd, där det kan
ske.

Kungi. Maj.ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

träffande ersättning av allmänna medel
för inställelsen och sådan ersättnings
återgäldande i tillämpliga delar
gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

Rätten må, där part det begär, förordna, att målet skall handläggas inom
stängda dörrar.

Denna lag skall träda i kraft den 1
januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya
rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Förslag till Lag angående

ändrad lydelse av 19, 21 och 22 §§ lagen den 11 juni 1920
(nr 407) om barn i äktenskap.

Härigenom förordnas, att 19, 21 och
barn i äktenskap1 skola erhålla ändrs

(Gällande lydelse.)

19 §.

I mål, som avses i 8, 9 eller 11 §, äge
rätten infordra yttrande från barnavårdsnämnd
samt jämväl i övrigt införskaffa
erforderlig utredning.

Har rätten--- —- rätten hämtad.

Varder någon enligt rättens förordnande
inkallad såsom vittne eller
för att upplysningsvis höras, skall beträffande
ersättning av allmänna medel
för inställelsen och sådan ersättnings
återgäldande i tillämpliga delar
gälla vad i avseende å brottmål är
stadgat.

Rätten må---stängda dörrar.

21 §.

I mål, som avses i 8, 9 eller 11 §.
äge rätten, på yrkande, att för tiden
intill dess laga kraft ägande dom fö -

22 §§ lagen den It jum lyzu om
lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse.)

19 §.

I mål eller ärende, som avses i 8,
9 eller 11 §, äge rätten infordra yttrande
från barnavårdsnämnd samt
jämväl i övrigt införskaffa erforderlig
utredning.

Har rätten---rätten hämtad.

Där allmän åklagare eller barnavårdsnämnd
för talan jämlikt 8 §,
skall vad i 20 § lagen om införande
av nya rättegångsbalken är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Rätten må---stängda dörrar.

21 §.

I mål eller ärende, som avses i 8, 9
eller 11 §, äge rätten, på yrkande, att
för tiden till dess laga kraft ägande

1 Senaste lydelse av 21 och 22 §§, se SFS 1944: 268.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187,

(Gällande lydelse.)

religger förordna om vårdnaden, efter
vad som finnes skäligt. Föres talan
om utbekommande av underhållsbidrag
eller om jämkning i vad genom
avtal eller rättens beslut blivit
bestämt om sådant bidrag, äge ock
rätten, på yrkande, för nämnda tid
förordna därom, efter vad som finnes
skäligt.

Är d landet ansökan eller anmälan
ingiven till domaren eller stämning
uttagen, men har målet ej förevarit
vid rätten, äge domaren, på yrkande,
meddela förordnande, som i första
stycket sagts. Innan förordnande
meddelas, skall tillfälle att yttra sig
över yrkandet beredas motparten.
Har förordnande meddelats, tage rätten
vid första rättegångstillfället i målet
under omprövning, huruvida förordnandet
skall äga bestånd.

Förordnande, som —---rätten

återkallas.

22 §.

Klagan över rättens slutliga utslag
i mål, som i denna lag avses, skall,
även om målet är av beskaffenhet att
böra anhängiggöras genom stämning,
föras genom besvär.

Är part missnöjd med rättens förordnande,
varom i 21 § förmäles, eller
beslut, varigenom domarens förordnande
enligt samma paragraf förklarats
skola äga bestånd, må däröver
föras särskild klagan. Har domaren
meddelat förordnande enligt 21 §, må
klagan föras hos hovrätten; och vare
tiden för besvärs anförande räknad
från det klaganden erhöll del av be -

(Föreslagen lydelse.)

dom eller beslut föreligger förordna
om vårdnaden, efter vad som finnes
skäligt. Föres talan om idbekommande
av underhållsbidrag eller om jämkning
i vad genom avtal eller av rätten
blivit bestämt om sådant bidrag, äge
ock rätten, på yrkande, för tiden till
dess laga kraft ägande dom föreligger
förordna därom, efter vad som finnes
skäligt.

Förordnande, varom i första stycket
sägs, må meddelas utan huvudförhandling.
Innan förordnande meddelas,
skall tillfälle att yttra sig över
yrkandet beredas motparten. Har förordnande
meddelats, pröve rätten,
när målet eller ärendet avgöres, om
åtgärden skall bestå.

Förordnande, som---rätten

återkallas.

22 §.

Mot beslut, som av underrätt meddelats
under rättegången i fråga, varom
förmäles i 21 §, skall talan föras
särskilt.

Mot hovrättens beslut i Iråga, som
nu nämnts, må talan ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

slutet, över hovrättens beslut i fråga,
som i detta stycke avses, må klagan
ej föras.

Denna lag skall träda i kraft den 1
januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införcmde
av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

L ag

angående ändrad lydelse av 9 och 23 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 378)

om adoption.

Härigenom förordnas, att 9 och 23 §§ lagen den 14 juni 1917 om adoption1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

9 §.

Rätten har--— är kyrkobok förd.

Fader eller---han höras.

Varder någon enligt rättens förordnande
inkallad såsom vittne eller för
att upplysningsvis höras, skall beträffande
ersättning av allmänna medel
för inställelsen och sådan ersättnings
återgäldande i tillämpliga delar gälla
vad i avseende å brottmål år stadgat.

23 §.

Är ansökan---hans rätt.

(Föreslagen lydelse.)

9 §.

Rätten har---är kyrkobok förd.

Fader eller----han höras

23 §.

Är ansökan----hans rätt.

Där barnavårdsnämnd enligt 20 §
för talan, skall vad i 20 § lagen om
införande av nya rättegångsbalken är
stadgat äga motsvarande tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1
januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande
av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

1 Senaste lydelse av 9 §, se SFS 1923: 161.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag:

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 jnni 191? (nr 376) om barn utom

äktenskap.

Härigenom förordnas, dels att 2, 25 och 28—33 §§ lagen den 14 juni 191?
om barn utom äktenskap1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives
och dels att 22, 24 och 27 §§ nämnda lag skola upphöra att gälla.

< Gällande lydelse.)

2 §•

Modern have----ingått äkten skap.

Äro föräldrarna---är lämplig.

Finnes modern ej vara lämplig förese
barnet, eller dör hon, skall rätten
överflytta vårdnaden å fadern eller
särskilt förordnad förmyndare. Uppkommer
fråga härom, och kan utslag
ej omedelbart givas, äge rätten att,
för tiden intill dess slutligt utslag meddelas,
förordna om vårdnaden, efter
vad som finnes skäligt. Har å landet
frågan ej förevarit vid rätten, äge domaren
meddela förordnande efter vad
nu är sagt. Beträffande förordnande,
som sålunda meddelas av rätten eller
domaren, samt slutligt utslag, varigenom
överflyttning av vårdnaden
skett, skall i övrigt vad nedan i 28 §
andra stycket, 29 § andra och tredje
styckena, 30 § samt 31 § andra stycket
stadgas i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

Har modern — ---om underhåll.

Fader eller---dem emellan.

(Föreslagen lydelse.)

2 §.

Modern have----ingått äkten skap.

Äro föräldrarna---är lämplig.

Finnes modern ej vara lämplig förese
barnet, eller dör hon, skall rätten
överflytta vårdnaden å fadern eller
särskilt förordnad förmyndare. Uppkommer
fråga härom, och kan slutligt
beslut ej omedelbart givas, äge
rätten att, för tiden till dess ärendet
av rätten avgöres, förordna om vårdnaden,
efter vad som finnes skäligt.
Beträffande sådant förordnande samt
slutligt beslut, varigenom överflyttning
av vårdnaden skett, skall vad nedan
i 29—31 §§ stadgas i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

Har modern —--om underhåll.

Fader eller---dem emellan.

1 Senaste lydelse av 2 §, se SFS 1924: 327 och av 33 §, se SFS 1944:269.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

25 §. 25 §•

Rätten skall tillse, att en var, som Rätten skall tillse, att en var, som

äger att för barnet föra talan, erhåller
tillfälle att yttra sig i målet, samt
sörja för fullständig utredning, särskilt
beträffande den tid, då uppgivet
samlag ägt rum, och de omständigheter,
som kunna vara av betydelse för
bedömande, huruvida barnet kan vara
avlat vid det samlag; och äger rätten
för utrednings vinnande införskaffa
erforderlig bevisning. Ej vare rätten
bunden av parts erkännande. Ed må
ej bjudas.

Har rätten-----rätten hämtad.

Erfordras upplysning---av

sakkunnig.

Varder någon enligt rättens förordnande
inkallad såsom vittne eller för
att upplysningsvis höras, skall beträffande
ersättning av allmänna medel
för inställelsen och sådan ersättnings
återgäldande i tillämpliga delar gälla
vad i avseende å brottmål är stadgat.

28 §.

Kan utslag ej omedelbart givas, men
är tvist allenast om beloppet av underhållsbidrag,
eller föreligga sannolika
skäl till antagande att svaranden
är bidragsskyldig, äge rätten på yrkande
av käranden förordna, att svaranden
skall utgiva skäligt bidrag lör
liden till dess rätten meddelar slutligt
utslag.

Sådant förordnande kan när som
helst av rätten återkallas.

29 §.

Är å landet stämning uttagen, men
har målet ännu ej förevarit vid rätten,
äge på ansökan av käranden, där

äger att för barnet föra talan, erhaller
tillfälle att yttra sig i målet, samt sörja
för fullständig utredning, särskilt
beträffande den tid, då uppgivet samlag
ägt rum, och de omständigheter,
som kunna vara av betydelse för bedömande,
huruvida barnet kan vara
avlat vid det samlag; och äger rätten
för utrednings vinnande införskaffa
erforderlig bevisning.

Har rätten---rätten hämtad.

Erfordras upplysning----av

sakkunnig.

28 §.

Kan dom ej omedelbart givas, men
är tvist allenast om beloppet av underhållsbidrag,
eller föreligga sannolika
skäl till antagande att svaranden
är bidragsskyldig, äge rätten på yrkande
av käranden förordna, att svaranden
skall utgiva skäligt bidrag för
tiden till dess målet av rätten avgöres.

29 g.

Förordnande, varom i 28 § sägs, må
meddelas utan huvudförhandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.)

denne förebringar sannolika skäl till
antagande att svaranden är bidragsskyldig,
domaren förordna, att svaranden
skall utgiva skäligt bidrag för
tiden till dess rätten meddelar slutligt
utslag.

Innan förordnande — — — över
ansökningen.

Har förordnande meddelats, tage
rätten vid första råttegängstillfället i
målet under omprövning, huruvida
förordnandet skall äga bestånd. Det
kan jämväl därefter när som helst av
rätten återkallas.

(Föreslagen lydelse.)

Innan förordnande---över

ansökningen.

30 §.

Förordnande, som i 28 eller 29 §
sägs, gånge i verkställighet lika som
laga kraft ägande dom. Slutligt utslag,
varigenom rätten ådömt svaranden bidragsskyldighet,
gånge på enahanda
sätt i verkställighet, där ej rätten annorlunda
förordnat.

31 §.

Klagan över rättens slutliga utslag
föres genom besvär.

År part missnöjd med rättens förordnande,
varom i 28 § förmäles, eller
beslut, varigenom förordnande enligt
29 § förklarats skola äga bestånd,
skall särskild klagan däröver föras.
Har domaren meddelat förordnande
enligt 29 §, må klagan föras hos hovrätten;
och varde tiden för besvärs
anförande räknad från det klaganden
erhöll del av beslutet, över hovrättens
beslut i fråga, som i detta stycke avses,
må klagan ej föras.

30 §.

Förordnande, varom i 28 § sägs,
gånge i verkställighet lika med laga
kraft ägande dom men kan när som
helst av rätten återkallas.

Dom, varigenom rätten ålagt svaranden
bidragsskyldighet, gånge på
enahanda sätt i verkställighet, där ej
rätten annorlunda förordnat.

31 §.

Mot beslut, som av underrätt meddelats
i fråga, varom i 28 § förmäles,
skall talan föras särskilt.

Mot hovrättens beslut i fråga, som
nu nämnts, må talan ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.)

32 §.

Har svaranden, efter det lian på
grund av förordnande, som i 28 eller
29 § sägs, eller slutligt utslag, som e.j
vunnit laga kraft, betalat underhållsbidrag,
genom laga kraft ägande dom
funnits icke vara underhållsskyldig,
må han dock ej av den, som mottagit
underhållsbidraget, söka åter vad
han utgivit men äge av allmänna medel
återbekomma guldna bidragsbelopp
jämte ränta efter sex för hundra
om året från betalningsdagen.

Ansökan härom----av under rätt.

Vad av — --ägde rum.

I Konungens---är stadgad.

33 §.

Har, efter----är sagt.

Föres talan, som avses i första stycket,
och kan utslag ej omedelbart givas,
äge rätten, på yrkande, att för
tiden till dess rätten meddelar slutligt
utslag förordna om underhållsbidraget,
efter vad som finnes skäligt. Har
å landet målet ej förevarit vid rätten,
äge domaren meddela förordnande efter
vad nu är sagt. Beträffande förordnande,
som sålunda meddelas av
rätten eller domaren, samt slutligt utslag,
varigenom jämkning vunnits
med avseende å bidragsskyldigheten.
skall i övrigt vad i 28 § andra stycket,
29 § andra och tredje styckena, 30 §
samt 31 § andra stycket stadgas äga
motsvarande tillämpning.

Talan, som----för alla.

(Föreslagen lydelse.)

32 §.

Har svaranden, efter det han på
grund av förordnande, varom i 28 §
sägs, eller dom, som ej vunnit laga
kraft, betalat underhållsbidrag, genom
laga kraft ägande dom funnits
icke vara underhållsskyldig, må han
dock ej av den, som mottagit underhållsbidraget,
söka åter vad han utgivit
men äge av allmänna medel
återbekomma guldna bidragsbelopp
jämte ränta efter sex för hundra om
året från betalningsdagen.

Ansökan härom---av under rätt.

Vad av--- — ägde rum.

I Konungens---är stadgad.

33 §.

Har, efter ----är sagt.

Föres talan, som avses i första stycket,
och kan dom ej omedelbart givas,
äge rätten, på yrkande, att för tiden
till dess målet av rätten avgöres förordna
om underhållsbidraget, efter
vad som finnes skäligt. Beträffande
sådant förordnande samt dom, varigenom
jämkning vunnits med avseende
å bidragsskyldigheten, skall vad i 29
—31 §§ stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Talan, som----för alla.

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande
av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag

angående ändring i 8 och 12 kap. lagen den 27 juni 1924 (nr 320) om

förmynderskap.

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 16 § samt 12 kap. 4—6, 8, 11, 14,
15, 20 och 23—27 §§ lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives och dels att 12 kap. 2 och 18 §§
nämnda lag skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.)

8 KAP.

16 §.

Har förmyndaren i fall, då, enligt
vad ovan i detta kapitel är stadgat,
överförmyndarens eller rättens samtycke
bort inhämtas, å den omyndiges
vägnar ingått avtal utan sådant samtycke,
må den, med vilken avtalet
slöts, där ej annat förbehåll gjorts,
icke frånträda avtalet, såframt förmyndaren
söker godkännande inom
en månad eller, om ärendet hör till
häradsrätt, sist vid det ting, som infaller
näst efter en månad från det avtalet
slöts. Varder ansökan avslagen
av den myndighet, av vilken den först
skall prövas, äge den, med vilken avtalet
slöts, härefter frånträda avtalet,
såframt ej annan överenskommelse
träffats.

(Föreslagen lydelse.)

8 KAP.

16 §.

Har förmyndaren i fall, då, enligt
vad ovan i detta kapitel är stadgat,
överförmyndarens eller rättens samtycke
bort inhämtas, å den omyndiges
vägnar ingått avtal utan sådant samtycke,
må den, med vilken avtalet
slöts, där ej annat förbehåll gjorts,
icke frånträda avtalet, såframt förmyndaren
söker godkännande inom
en månad från det avtalet slöts. Varder
ansökan avslagen av den myndighet,
av vilken den först skall prövas,
äge den, med vilken avtalet slöts, härefter
frånträda avtalet, såframt ej annan
överenskommelse träffats.

12 KAP.

4 §■

4 §•

Har ansökan om omyndighetsför- Har ansökan om omyndighetsförklaring
gjorts av annan än den, om klaring gjorts av den, om vars för 1

Senaste lydelse av 12 kap. 20 §, se SFS 1930:110.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

vars försättande i omyndighet är fråga,
och har denne icke heller medgivit,
att omyndighetsförklaring må
meddelas, skall rätten utfärda kallelse
å honom att å utsatt dag inställa sig
för rätten; och åligge det sökanden
att, på sätt om stämning i tvistemål år
stadgat, i god tid före nämnda dag
giva honom del av kallelsen. Kommer
han ej, när kallelse behörigen skett,
och visar han ej heller laga förfall,
äge rätten ändock företaga målet till
avgörande.

Är ansökan ingiven till domaren,
skall denne utfärda kallelse, varom i
första stycket sägs.

I fall, då fråga är, att någon skall
förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan
rubbning av sjålsverksamheten, äge
vad nu är stadgat om kallelse ej tilllämpning,
såframt det må antagas, att
hans hörande skulle vara utan gagn.

5 g.

Når den, som försatts i omyndighet,
gjort ansökan att bliva förklarad myndig,
skall rätten, såframt ansökningen
ej finnes böra omedelbart avslas, inhämta
yttrande från förmyndaren eller,
om så erfordras, utfärda kallelse
å honom att ä utsatt dag inställa sig
för rätten.

Är ansökan ingiven till domaren,
äger denne inhämta yttrande eller utfärda
kallelse, varom ovan sägs.

sättande i omyndighet är fråga, eller
har denne eljest medgivit, att omyndighetsförklaring
må meddelas, äge
rätten utan huvudförhandling omedelbart
företaga målet till avgörande.
Vad nu sagts äge ock tillämpning, då
fråga är att någon skall förklaras
omyndig på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av
sjålsverksamheten, såframt det må antagas
att hans hörande skulle vara
utan gagn.

1 annat fall än som avses i första
stycket skall rätten utfärda föreläggande
för den, om vars försättande i
omyndighet är fråga, att svara i målet.
Angående sådant föreläggande gälle
vad om stämning är stadgat.

5 §.

Ansökan av den som försatts i
omyndighet att bliva förklarad myndig
må, om den finnes uppenbart
ogrundad, utan huvudförhandling
omedelbart avslås. 1 annat fall skall
rätten utfärda föreläggande för förmyndaren
att svara i målet. Angående
sådant föreläggande gälle vad om
stämning är stadgat.

6 §.

Har ansökan---finnes erfor derligt.

Den, som förordnats till rättegångsbiträde,
åtnjute av allmänna medel

ö 8-

Har ansökan — ---finnes erfor derligt.

Den, som förordnats till rättegångsbiträde,
åtnjute av allmänna medel

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

efter rättens prövning skäligt arvode efter rättens prövning skäligt arvode
för det arbete, han nedlagt å målet för det arbete, han nedlagt å målet
för dess förberedande och utförande, för dess förberedande och utförande,
så ock ersättning för nödvändiga ut- så ock ersättning för nödvändiga utgifter
och tidsspillan. / det slutliga ut- gifter och tidsspillan. Då målet avgöslaget
skall den, för vilken rättegångs- res skall den, för vilken rättegångsbiträde
förordnats, förpliktas att till biträde förordnats, förpliktas att till
statsverket återgälda vad biträdet till- statsverket återgälda vad biträdet tillerkänts
i arvode och ersättning, så- erkänts i arvode och ersättning, såframt
ej sådan skyldighet finnes böra framt ej sådan skyldighet finnes böra
alaggas motparten. åläggas motparten eller, där ansök ningen

gjorts av överförmyndaren,
kostnaden prövas skola stanna å statsverket.

Vad i---må förordnas. yad i----må förordnas.

8 §• 8 §.

Kan i mål om omyndighetsförkla- Rån i mål om omyndighetsförklaring
utslag ej omedelbart givas, äge ring dom ej omedelbart givas, äge räträtten,
såframt dröjsmål uppenbarli- ten, såframt dröjsmål uppenbarligen
gen skulle medföra fara för den, vars skulle medföra fara för den, vars förförsättande
i omyndighetstillstånd är sättande i omyndighetstillstånd är i
i fråga, eller för hans egendom, för- fråga, eller för hans egendom förordna,
att han skall vara omyndig ordna, att han skall vara omyndig ununder
tiden intill dess rätten meddelar der tiden till dess målet av rätten avslutligt
utslag. Innan målet förevarit göres_ Förordnande, varom nu är sagt.
vid rätten, äge jämväl domaren med- må meddelas utan huvudförhandling,
dela förordnande efter vad nu är sagt.

Rätten tage dock vid första rättegångstillfållet
under omprövning, huruvida
förordnandet skall äga bestånd.

Innan förordnande - rätten Innan förordnande----rätten

återkallas. återkallas.

Mot rättens eller domarens förord- Mot beslut, som av underrätt mednande,
varom i första stycket stadgas, delats i fråga, varom i första stycket
så ock mot beslut, varigenom doma- förmäles, skall talan föras särskilt,
rens förordnande förklarats skola äga
bestånd, skall, i händelse av missnöje,
särskild talan föras. 11

11 §• 11 §.

Om slutligt utslag, varigenom någon Om dom, varigenom någon förklaförklarats
omyndig, så ock om för- rats omyndig, så ock om förordnande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.)

ordnande, som i 8 § avses, skall ofördröjligen
genom rättens eller domarens
försorg kungörelse införas i allmänna
tidningarna.

Har slutligt utslag, varigenom någon
förklarats omyndig, blivit i högre
rätt ändrat genom utslag, som vunnit
laga kraft, eller har den, som förklarats
omyndig, genom laga kraft ägande
utslag förklarats myndig, eller har
förordnande, som i 8 § sägs, förklarats
icke skola äga bestånd eller återkallats
eller i högre rätt upphävts,
skall därom kungörelse ske, efter vad
i första stycket sägs.

14 §.

Kan i ärende angående förmyndares
förordnande beslut ej omedelbart
givas, äge rätten, såframt omedelbar
vård erfordras om den omyndiges angelägenheter,
förordna förmyndare
för tiden intill dess slutligt beslut meddelas.
Å landet samt i stad, där rädstuvurält
ej finnes, äge ock i fall, varom
nu är sagt, domaren för samma
tid förordna förmyndare.

Har i mål om omyndighetsförklaring
rätten eller domaren, på sätt i
8 § stadgas, meddelat beslut, att den,
vars försättande i omyndighetstillstånd
är i fråga, skall vara omyndig
under tiden tills slutligt utslag meddelas,
skall rätten eller domaren med
avseende å nämnda tid för honom förordna
förmyndare.

Mot rättens eller domarens beslut i
fråga, varom i denna paragraf stadgas,
skall, i händelse av missnöje, särskild
talan föras.

15 §.

Uppkommer fråga om förmyndares
entledigande av orsak, varom i 2 kaj).

(Föreslagen lydelse.)

som i 8 § avses, skall ofördröjligen
genom rättens försorg kungörelse införas
i allmänna tidningarna.

Har dom, varigenom någon förklarats
omyndig, blivit i högre rätt ändrad
genom dom, som vunnit laga
kraft, eller har den, som förklarats
omyndig, genom laga kraft ägande
dom förklarats myndig, eller har förordnande,
som i 8 § sägs, återkallats
eller i högre rätt upphävts, skall
kungörelse därom ske, efter vad i
första stycket sägs.

14 §.

Kan i ärende angående förmyndares
förordnande slutligt beslut ej
omedelbart givas, äge rätten, såframt
omedelbar vård erfordras om den
omyndiges angelägenheter, förordna
förmyndare för tiden till dess ärendet
av rätten avgöres.

Har i mål om omyndighetsförklaring
rätten, på sätt i 8 § stadgas, meddelat
beslut, att den, vars försättande
i omyndighetstillstånd är i fråga, skall
vara omyndig under tiden till dess
målet av rätten avgöres, skall rätten
i där angiven ordning med avseende
å nämnda tid förordna förmyndare
för honom.

Mot beslut, som av underrätt meddelats
i fråga, varom i första eller and
ra stycket förmäles, skall talan föras
särskilt.

15 g.

Uppkommer fråga om förmyndares
entledigande av orsak, varom i 2 kap.

Kungi. Maj.ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.)

9 § sägs, och kan utslag ej omedelbart
givas, äge rätten, såframt dröjsmål
skulle medföra fara för den omyndiges
rätt och bästa, förordna om förmyndarens
skiljande från utövningen
av förmynderskapet under tiden intill
dess rätten meddelar slutligt utslag.
Ä landet samt i stad, där rådstuvurått
ej finnes, äge domaren, innan frågan
om förmyndarens entledigande förevarit
vid rätten, meddela förordnande
efter vad nu är sagt. Rätten tage
dock vid första rättegångstillfället under
omprövning, huruvida förordnandet
skall äga bestånd.

Innan beslut — — — yttra sig.

Mot rättens eller domarens förordnande,
varom i första stycket stadgas,
så oek mot beslut, varigenom domarens
förordnande förklarats skola äga
bestånd, skall, i händelse av missnöje,
särskild talan föras.

20 §.

Vad i---god man.

Å landet samt i stad, där rådstuvuräitt
ej finnes, äge domaren entlediga
god man, som förordnats enligt 11
kap. 3 eller i § 1—5., om den, för
vilken han förordnats, det begär. Det
åligger domaren att å nästa rättegångsdag
anmäla sitt beslut för
rätten.

(Föreslagen lydelse.)

9 § sägs, och kan slutligt beslut ej
omedelbart givas, äge rätten, såframt
dröjsmål skulle medföra fara för den
omyndiges rätt och bästa, förordna
om förmyndarens skiljande från utövningen
av förmynderskapet under
tiden till dess ärendet av rätten avgöres.

Innan beslut--— yttra sig.

Mot beslut, som av underrätt meddelats
i fråga, varom i första stycket
förmäles, skall talan föras särskilt.

20 §.

Vad i — — — god man.

23 §.

I fråga om mål eller ärende, vari
allmän åklagare, överförmyndare eller
barnavårdsnämnd för talan, skall
vad i 20 § lagen om införande av
nya rättegångsbalken är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.)

23 §.

I mål eller ärende, däri överförmyndaren
fört talan, äge rätten, när
skäl därtill äro, i det slutliga utslaget
tillerkänna överförmyndaren ersättning
av allmänna medel för det arbete
han nedlagt å målets utförande
ävensom för nödiga utgifter. Rätten
pröve ock i utslaget, huruvida ersättningen
skall till statsverket återgäldas
av övex-förmyndarens motpart.

Varder någon på begäran av överförmyndaren
eller enligt rättens förordnande
inkallad såsom vittne eller
för att upplysningsvis höras, skall
beträffande ersättning av allmänna
medel för inställelsen och sådan ersättnings
återgäldande i tillämpliga
delar gälla vad i avseende å brottmål
är stadgat.

Överförmyndaren äge i mål eller ä
mäktig.

(Föreslagen lydelse.)

24 §.

I mål eller ärende, däri överförmyndaren
fört talan, äge rätten, när
skäl äro därtill, vid målets eller ärendets
avgörande tillerkänna överförmyndaren
ersättning av allmänna
medel för det arbete han nedlagt å
målets eller ärendets utförande ävensom
för nödiga utgifter. Rätten pröve
ock, huruvida ersättningen skall
återgäldas av överförmyndarens motpart
eller stanna å statsverket.

däri han för talan, anlita full -

25 §. 25 §.

Vill någon föra talan mot överför- Vill någon föra talan mot överförmyndarens
beslut, göre det skriftligen myndarens beslut, göre det skriftligen
hos rätten. Klagandens inlaga skall hos rätten inom två veckor från den
ingivas i stad, där rådstuvurätt finnes, dag klaganden erhöll del av beslutet,
till rätten och eljest till domaren inom
tjugu dagar från det klaganden erhöll
del av beslutet eller ock på klagandens
eget äventyr med posten insändas
så tidigt, att inlagan må vara rätten
eller domaren tillhanda före utgången
av den tid, som nyss stadgats.

20 §.

Talan mot rättens eller domarens
beslut föres genom besvär. Klagan
över domarens beslut föres i hovrätten,
och varde tiden för besvärs anförande
räknad från det klaganden erhöll
del av beslutet.

Bihang till riksdagens protokoll 11)47. 1 samt. Nr 187

2f) 8.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

I ärenden, som först handlagts av överförmyndaren, så ock i frågor, varom
i 8 § första stycket samt 14 och 15 §§ förmäles, må talan mot hovrättens beslut
ej föras.

27 §.

Beslut, som av överförmyndaren,
rätten eller domaren meddelas i mål
och ärenden enligt denna lag, skola
lända till efterrättelse utan hinder av
att talan däremot föres, utom för sd
vitt angår rättens beslut, varigenom
omyndighetsförklaring eller avtal om
sammanlevnad i oskiftat bo häves eller
förordnande meddelas om gäldande
av särskild ersättning, på sätt i
10 kap. 2 § tredje stycket sägs, eller
förmyndare eller god man dömes till
utgivande av försutet vite.

27 §.

Beslut eller dom, som meddelas av
överförmyndaren eller rätten, skall
lända till efterrättelse utan hinder av
att talan däremot föres, utom såvitt
angår dom, som innefattar hcivande av
omyndighetsförklaring, eller rättens
avgörande, varigenom avtal om sammanlevnad
i oskiftat bo häves eller
förordnande meddelas om gäldande
av särskild ersättning, på sätt i 10
kap. 2 § tredje stycket sägs, eller
förmyndare eller god man dömes till
utgivande av försuttet vite.

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande
av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 februari 19i7.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Mossberg, Weijne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga om
vissa ändringar i lagstiftningen om föräldrar och barn samt om förmgnderskap
med anledning av rättegång sreformen samt anför därvid följande.

I lagstiftningen om föräldrar och barn samt om förmynderskap förekomma
åtskilliga bestämmelser av processuell natur, vilka måste omarbetas i anslutning
till reglerna i nya RB. De sakkunniga, vilka tillkallats för att biträda
med arbetet på ett sammanförande till en eller flera större enheter av
det flertal lagar som bruka gemensamt betecknas nya ärvdabalken, ha i
samband med detta arbete även upptagit spörsmålet om dylika ändringar
inom föräldrarätten. Den 29 juni 1946 ha de sakkunniga, som funnit lämpligt
att lagarna inom ärvdabalkens ram sammanföras till två balkar, en föräldrabalk
och en ärvdabalk, avgivit betänkande med förslag till föräldrabalk
(SOU 1946: 49). Denna balk motsvarar enligt förslaget nu gällande lagar
om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om adoption, om barn utom
äktenskap och om förmynderskap. Flertalet av de inom detta lagstiftningsområde
förekommande processuella bestämmelserna har i förslaget till föräldrabalk
sammanförts till ett särskilt kapitel, i samband varmed de underkastats
ändringar i anledning av nya RB samt även i övrigt vissa jämkningar
och tillägg vidtagits. Enligt förslaget skall föräldrabalken träda i kraft
samtidigt med nya RB eller den 1 januari 1948. Emellertid torde det knappast
kunna medhinnas att för 1947 års riksdag framlägga förslag till mera
omfattande ändringar på förevarande lagstiftningsområde. Med hänsyn härtill
är det nödvändigt, att frågan om de ändringar i förutnämnda lagar som
föranledas av rättegångsreformen upptagas till fristående behandling. Jag
anhåller att nu få anmäla denna fråga.

De bestämmelser av processuell natur, vilka meddelas i lagarna om föräldrar
och barn samt om förmynderskap, avse icke alt uttömmande reglera
rättegången i mål och ärenden inom detta rättsområde. Bestämmelserna in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nefatta endast vissa tillägg till och undantag från den allmänna processordningen,
som alltså i övrigt skall tillämpas. Dessa tillägg och undantag äro
betingade av ifrågavarande måls och ärendens särskilda natur. Vissa av specialbestämmelserna
röna icke någon inverkan av rättegångsreformen och
kunna alltså kvarstå oförändrade efter reformens genomförande. Beträffande
andra åter erfordras såsom förut framhållits en omarbetning för att bringa
dem i överensstämmelse med den nya rättegångsordningen.

I mål och ärenden på förevarande lagstiftningsområde har i regel det allmänna
ett betydande intresse att bevaka. Detta är särskilt framträdande i
sådana mål som reglera barnets familjerättsliga status. 1 lagarna på området
ha även i anledning härav givits åtskilliga stadganden, varigenom parternas
dispositionsrätt i fråga om bevisning och annan utredning starkt begränsats.
Enligt dessa bestämmelser gäller bl. a., att rätten har att sörja för
fullständig utredning och för detta ändamål äger självmant införskaffa erforderlig
bevisning. I anslutning härtill har beträffande vissa mål och ärenden
påpekats, att utredningen särskilt bör avse vissa angivna för avgörandet
betydelsefulla omständigheter. Till dessa bestämmelser om utredningsplikt
ha fogats stadganden om skyldighet att höra vissa personer vilkas utsagor
kunna vara av särskild vikt samt att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd
eller annan myndighet. I vissa lagrum stadgas vidare, att rätten
ej är bunden av parts erkännande och att ed ej må bjudas. Härjämte
meddelas föreskrifter om hämtning av part eller annan vars personliga hörande
är av betydelse. Slutligen föreskrives i flera av lagarna, att om någon
enligt rättens förordnande inkallats såsom vittne eller för att höras upplysningsvis,
frågan om ersättning för inställelsen skall bedömas enligt reglerna
om ersättning till åklagarvittnen i brottmål.

Frågan om bevisningen i indispositiva mål har numera blivit föremål för
reglering i nya RB. Av 35 kap. 6 § nya RB framgår, att rätten äger självmant
föranstalta därom. Vidare följer av 3 § i samma kapitel, att rätten icke
är bunden av parts erkännande. I nya RB har ej heller bjuden ed upptagits
bland bevismedlen. Finner rätten med hänsyn till utredningen erforderligt
att part höres personligen, kan rätten enligt 44 kap. 3 och 5 §§ förordna om
hans hämtande. Kostnaden för bevisning som införskaffas av rätten skall
förskjutas av allmänna medel och i fråga om skyldighet att återgälda sådan
kostnad skall gälla vad om rättegångskostnad i tvistemål i allmänhet är
stadgat.

Genom dessa för indispositiva tvistemål överhuvud gällande regler i nya
RB torde förutnämnda särbestämmelser i lagarna om föräldrar och barn
samt förmvnderskap i stort bli överflödiga. Det är emellertid att märka, att
dessa bestämmelser i vissa avseenden reglera frågan om rättens skyldighet
att sörja för utredning och bevisning mera ingående än de allmänna stadgandena
i nya RB. Vissa bestämmelser torde vidare ha en större räckvidd än
de i nya RB upptagna, vilka senare icke i allo torde äga tillämpning å ärenden
som skola behandlas enligt lagen om handläggning av domstolsärenden.
De särskilda bestämmelserna i de olika lagarna torde alltså icke kunna helt

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

utgå i samband med rättegångsreformens genomförande utan vissa särregler
torde fortfarande böra upptagas i lagarna. Härvid lärer det icke möta
något hinder att för sammanhangets skull i viss utsträckning låta även vissa
stadganden, som strängt taget täckas av de allmänna reglerna i nya RB,
kvarstå i avbidan på en mera omfattande översyn av lagstiftningen inom
denna del av familjerätten.

Beträffande fullföljd av talan mot underrätts dom eller slutliga beslut i
mål och ärenden enligt förevarande lagar torde vad i nya RB och lagen om
handläggning av domstolsärenden är stadgat böra äga tillämpning. Även i
mål om underhållsskyldighet och om faderskapet till barn utom äktenskap,
vilka för närvarande fullföljas besvärsvägen, bör alltså rättsmedlet vara vad.
Detsamma bör gälla rättens dom i fråga om omyndighetsförklaring eller sådan
förklarings hävande; det är nämligen förutsatt att dylika frågor — liksom
för närvarande — skola handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

Enligt bestämmelser i lagarna om barn i och barn utom äktenskap samt i
förmynderskapslagen finnes möjlighet för rätten att i mål och ärenden angående
vårdnad, underhåll och omyndighetsförklaring samt om tillsättande eller
entledigande av förmyndare eller god man meddela provisoriskt beslut. Förordnande
härom kan på landet meddelas även av domaren. Av denne meddelat
förordnande skall vid första rättegångstillfället tagas under omprövning av
rätten. Dessa bestämmelser böra omarbetas i anslutning till nya RB samt
lagen om handläggning av domstolsärenden. Härvid torde bestämmelserna
om domares befogenhet att meddela provisoriskt beslut i mål av förevarande
slag med hänsyn till nya RB:s domförhetsregler böra utbytas mot
stadgande, att sådant förordnande må meddelas utan huvudförhandling.
Vad angår ärenden erfordras icke något motsvarande stadgande, då enligt
lagen om handläggning av domstolsärenden rätten alltid är domför med
en lagfaren domare i fråga om åtgärd, som icke innefattar slutligt avgörande.
I likhet med vad i 15 kap. 6 § nya RB föreskrives beträffande där
avsedda åtgärder synes böra gälla, att rätten skall ompröva frågan, när målet
eller ärendet avgöres.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att bestämmelserna i lagen om barn
utom äktenskap rörande provisoriska beslut om vårdnad och underhåll ha
en från motsvarande stadganden i lagen om barn i äktenskap avvikande utformning.
Medan enligt sistnämnda lag provisoriska beslut i dylika frågor
avse tiden till dess laga kraft ägande dom föreligger, lända enligt lagen om
barn utom äktenskap sådana beslut till efterrättelse till dess slutligt utslag
meddelas, varjämte stadgas att slutligt utslag skall gå i verkställighet lika
som laga kraft ägande dom, där ej rätten annorlunda förordnat. Det är tydligen
önskvärt, all denna olikhet i bestämmelsernas utformning upphör.
En sådan ändring är emellertid icke i och för sig påkallad av rältegångsreformen.
Med hänsyn härtill torde detta spörsmål icke lämpligen nu böra
upptagas ulan anstå till den tillärnade omarbetningen av lagstiftningen om
föräldrar och barn, vid vilken fråga om en utjämning även i materiellt av -

22 Kungl. Maj.-ts proposition nr 187.

seende mellan reglerna om barn i äktenskap och barn utom äktenskap lärer
uppkomma.

Enligt bestämmelser i lagen om barn i äktenskap, adoptionslagen och
förmynderskapslagen tillkommer det allmän åklagare, barnavårdsnämnd eller
överförmyndare att föra talan i vissa mål och ärenden. Sålunda må enligt
8 § lagen om barn i äktenskap fråga om överflyttning av vårdnaden om
barn i äktenskap väckas av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd. Jämlikt
20 § lagen om adoption äger barnavårdsnämnd föra talan om hävande av
adoptivförhållande. Överförmyndare kan enligt 12 kap. 3 § förmynderskapslagen
göra ansökan om omyndighetsförklaring samt, jämlikt 16 § i samma
kapitel, om förmyndares förordnande eller entledigande och vissa andra
åtgärder i avseende å förmynderskap. I samma lagrum stadgas vidare, att
förmyndare, som gjort sig skyldig till försummelse i vårdnaden om underårig,
må entledigas på ansökan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd.

Anledningen till att allmän åklagare, barnavårdsnämnd och överförmyndare
tillerkänts talerätt i nu angivna fall är den, att det allmänna ansetts ha
ett så starkt intresse i saken att behörighet att föra talan ej borde uteslutande
förbehållas den eller de enskilda som frågan närmast angår. I så måtto likna
ifrågavarande mål och ärenden vissa andra tvistemål, i vilka allmän åklagare
eller annan myndighet äger föra talan å det allmännas vägnar Bestämmelser
om åklagares eller annan myndighets behörighet att väcka och
utföra talan i fall av den beskaffenhet som här avses finnas i åtskilliga
lagar. Sålunda är t. ex. allmän åklagare enligt 10 kap. 1 § giftermålsbalken
i vissa fall pliktig att yrka äktenskaps återgång. Beträffande sådana mål
gälla enligt lagen om införande av nya RB vissa särbestämmelser. I 20 §
samma lag stadgas sålunda, att om i mål, som ej angår allmänt åtal, allmän
åklagare eller annan myndighet på grund av stadgande i lag eller författning
för talan å det allmännas vägnar samt denna talan ej avser tillvaratagande
av kronans eller annans enskilda rätt, skall om rättegångskostnad
och ordningen för målets fullföljd i högre rätt gälla vad i nya RB är stadgat
angående allmänt åtal. Vidare stadgas i lagrummet, att beträffande den som
för talan å det allmännas vägnar skall i stället för vad i fråga om tvistemål
stadgats om föreläggande för part och om parts utevaro i tvistemål gälla
vad om åklagare är föreskrivet.

De förutnämnda sakkunniga för kodifiering av ärvdabalken ha i sitt betänkande
uttalat, att dessa bestämmelser om brottmålsreglemas tillämpning
i vissa hänseenden förefölle ägnade att tillämpas även beträffande mål eller
ärenden, i vilka talan föres av allmän åklagare, barnavårdsnämnd eller överförmyndare.
Det syntes sålunda lämpligt, framhöllo de sakkunniga, att i
stället för vad i fråga om tvistemål stadgas om föreläggande för part och
om parts utevaro beträffande part som nu avses gällde vad om åklagare är
föreskrivet. Föreläggande för honom att komma tillstädes vid äventyr, att
hans talan eljest förfölle, borde sålunda ej förekomma, liksom han ej heller
borde anmodas komma tillstädes vid vite. Hans utevaro från huvudförhandlingen
i underrätt borde föranleda att denna inställdes. Även beträffande

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

rättegångskostnaderna vore det lämpligare att tillämpa brottmålsreglerna än
de för tvistemål avsedda. Med hänsyn till det anförda ha de sakkunniga föreslagit,
att de i 20 § promulgationslagen till nya RB upptagna reglerna skola
äga motsvarande tillämpning med avseende å mål och ärenden, i vilka allmän
åklagare, barnavårdsnämnd eller överförmyndare för talan.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har i allmänhet lämnats utan erinran
i de yttranden som avgivits över förslaget till föräldrahalk. Även enligt min
mening höra principerna i 20 § promulgationslagen till nya RB lända till
efterrättelse i nu avsedda mål och ärenden. Det kan för övrigt ifrågasättas,
om icke detta lagrum äger direkt tillämpning på åtminstone vissa slag av
dylika mål och ärenden. För tydlighetens skull synes det emellertid lämpligt
att uttryckligen stadga att bestämmelserna i lagrummet skola gälla. I
lagen om barn i äktenskap samt i adoptionslagen och förmynderskapslagen
bör alltså med avseende å nu nämnda mål och ärenden införas en hänvisning
till 20 § i promulgationslagen till nya RB. Denna hänvisning torde icke medföra
någon ändring i regeln att talan mot rättens avgörande av ärende städse
skall föras genom besvär.

Jag övergår nu till den mest betydelsefulla frågan i detta sammanhang
eller huru bevisningen i mål om faderskapet till barn utom äktenskap bör
anordnas efter nya RB:s ikraftträdande. För att kunna tillerkänna parts utsaga
angående uppgivet samlag avgörande vikt såsom bevis är man som bekant
enligt gällande lag hänvisad till att anlita partsed, varom bestämmelser
meddelas i 27 § lagen om barn utom äktenskap. Enligt denna paragraf gäller,
att om anledning förekommer därtill att svaranden haft samlag med modern
under konceptionstiden, rätten äger förelägga antingen modem att med
ed bekräfta (fyllnadsed) eller fadern att med ed förneka (värjemålsed), att
sådant samlag ägt rum. I båda fallen är eden — liksom överhuvud då enligt
gällande rättegångsordning partsed förekommer såsom bevismedel i rättegång
— normerad, d. v. s. knuten till ett av rätten fastställt edstema, som
parten har att ordagrant följa. Eden är anordnad såsom ett subsidiärt bevismedel,
vilket får tillgripas först sedan annan bevisning funnits otillräcklig.
Verkan av fyllnadsed är, att fullt bevis anses föreligga rörande den omständighet
som är i fråga, samt av värjemålsed, att det påstående som skall bemötas
genom eden anses vederlagt. Edens avläggande utesluter alltså motbevisning.
Såsom känt är har partseden kommit till vidsträckt användning i
mål om fastställelse av faderskap till barn utom äktenskap.

I nya RB har parts ed icke bibehållits bland bevismedlen i rättegång. Den
normerade partseden låter sig ej väl förena med grunderna för fri bevisprövning.
Såvitt angår tvistemål har i stället införts institutet förhör med part
under sanningsförsäkran. De partseder, om vilka särskilda bestämmelser äro
givna i andra lagar än äldre RB, böra enligt vad processlagberedningen uttalat
ej heller bibehållas efter nya balkens ikraftträdande. Beredningen framhåller
emellertid, att partseden i faderskapsmål intager en särställning. På
grund av svårigheterna att i dylika mål åstadkomma bevisning kunde ifrågasättas
att för dessa mål bibehålla ed som bevismedel. Olägenheterna av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

normerade eden vore dock så betydande, att ed i denna form ej borde ifrågakomma.
Frågan om edgång i nu avsedda mål borde enligt beredningens åsikt
upptagas i samband med den allmänna revisionen av lagstiftningen om barn
utom äktenskap.

Frågan om bevisningen i faderskapsmål har sedermera upptagits till ingående
behandling av ärvdabalkssakkunniga. De sakkunniga, vilka i likhet med
processlagberedningen ansett, att den normerade eden i faderskapsmål icke
borde bibehållas, ha beträffande frågan, huru bevisningen i dylika mål i
fortsättningen bör anordnas, anfört följande.

Då parternas uppgifter ofta äro den viktigaste kunskapskällan i dessa mål,
måste deras utsagor kunna delgivas domstolen under betryggande former.
Parternas hörande måste ordnas på sådant sätt, att de ställas under visst
tryck att hålla sig till sanningen. Härigenom vinnes större garanti för bevismaterialets
pålitlighet och deras utsagor kunna tillmätas större betydelse
som bevis. Möjlighet att höra part under straffansvar förefinnes enligt nya
RB:s bestämmelser om förhör med part under sanningsförsäkran. Enligt
straffrättskommitténs förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten
skall straffet för osann partsutsaga vara straffarbete i högst två
år eller fängelse eller, om brottet sker av grov oaktsamhet, fängelse eller
böter. Förhör under sanningsförsäkran är ett primärt bevismedel och dess
användning är alltså icke beroende av att annan bevisning ej är att tillgå.
Förhör kan äga rum med båda parterna.

Det kan icke på förhand med säkerhet bedömas, i vilken omfattning förhör
under sanningsförsäkran kommer att anlitas eller vilket bevisvärde som
kommer att tillerkännas detsamma. Tydligt är emellertid, att om den nuvarande
normerade eden i faderskapsmål bortfaller utan att några särregler
givas angående bevisningen i dessa mål, förhör med part under sanningsförsäkran
i stor utsträckning måste äga rum, och då det ofta är svårt att förebringa
annan bevisning om samlag mellan parterna, måste avgörandet i allmänhet
ske med ledning av de uppgifter som framkomma vid förhöret. Målen
om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap intaga härigenom
eu särställning i jämförelse med andra tvistemål, där oftast även andra
bevismedel stå till buds.

Det kan ifrågasättas, huruvida förhör under sanningsförsäkran i faderskapsmål
kan fylla den uppgift som det sålunda skulle få. Enligt de sakkunnigas
mening kan man befara en försämring av de nuvarande möjligheterna
att komma till ett materiellt riktigt resultat. Särskilt om parterna under
sanningsförsäkran lämna stridande uppgifter rörande samlag, blir avgörandet
för domstolen synnerligen vanskligt.

Enligt de sakkunnigas åsikt är det, åtminstone för närvarande, knappast
tillrådligt att i faderskapsmål släppa de möjligheter till sanningens utforskande
som ett avhörande under ed innebär. Ett edligt förhör utsätter parten
för ett starkare tryck att hålla sig till sanningen än ett förhör under sanningsförsäkran
ej endast därigenom att straffet för mened är strängare än det
för osann partsutsaga. Den högtidliga edens betydelse för inskärpande av
sanningsplikten måste också beaktas. Även om eden icke längre har samma
betydelse i detta hänseende som tidigare, skulle dock säkerligen dess avskaffande
innebära ett försvagande av bevisningsmöjligheterna. Uppfattningen
om edens vikt torde alltjämt vara sådan, att den skärper känslan av förpliktelse
att tala sanning. Med edsinstitutet i faderskapsmål äro visserligen åtskilliga
olägenheter förenade men dessa avse närmast den normerade partseden
och ej ett fritt edligt förhör. Mot införande av partsed i denna form kan
emellertid riktas den invändningen, att därigenom skulle följa en viss degra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

dering av förhöret under sanningsförsäkran. De sakkunniga anse dock denna
följd icke bliva så framträdande, då partsförhör under edsansvar skall förekomma
endast i sådana mål, där partsed, ehuru i annan form, sedan länge
varit det förhärskande bevismedlet.

Om sålunda möjlighet bör finnas att i faderskapsmål höra part på ed,
uppstår frågau, om detta förhör bör träda i stället för partsförhöret under
sanningsförsäkran eller om båda bevismedlen böra vara tillgängliga. I det
senare fallet skulle det edliga förhöret komma till användning först sedan det
visat sig att erforderlig bevisning ej kunnat åstadkommas genom förhör under
sanningsförsäkran eller på annat sätt. En sådan anordning skulle kunna
tänkas medföra en i och för sig önskvärd begränsning av edens användning.
De sakkunniga anse dock övervägande skäl tala för det förra alternativet.
Att ha två så likartade bevismedel som förhör på ed och förhör under sanningsförsäkran
i samma mål synes nämligen mindre lämpligt och skulle säkerligen
verka förvillande. I faderskapsmål bör alltså institutet förhör med
part under sanningsförsäkran ej förekomma utan möjlighet i stället finnas
att höra modern eller mannen under vittnesansvar.

Ett sådant förhör kan tydligen anordnas i olika former. Eden kan sålunda
avläggas antingen som löftesed eller som bekräftelseed. Det senare är fallet
i Norge, där sedan 1915 särregler gälla angående bevisningen i faderskapsmål.
1 den norska lagstiftningen om barn utom äktenskap föreskrives sålunda,
att rätten äger, efter det bevisningen blivit slutligen förebragt, låta parterna
eller en av dem edfästa sin utsaga. För svensk rätts vidkommande torde
emellertid anledning saknas att beträffande partsed i faderskapsmål frångå
den för vittnesmål i allmänhet gällande principen att eden upptages före
avgivandet av utsagan. Beträffande partsförhör under sanningsförsäkran gälier
också, att partens försäkran avlägges före förhörets början.

Att eden skall avläggas före utsagans avgivande behöver naturligtvis ej
medföra, att parternas alla uppgifter delgivas domstolen under edsansvar.
Tvärtom synes det lämpligt att modern och mannen kunna ingående höras
angående alla omständigheter av betydelse utan att därvid vara underkastade
något straffhot. Ett sådant hot kan nämligen lätt medföra, att partens utvecklande
av sin talan blir alltför knapphändigt, med påföljd att utredningen
försvåras. Enligt de sakkunnigas mening bör ett sådant förhör med parterna
alltid äga rum i faderskapsmål innan edgång tillgripes. Den omständigheten
att parten vet med sig, att han senare kan komma att höras under vittnesansvar,
torde ofta kunna förmå honom att redan från början hålla sig
till sanningen. Under sådana omständigheter torde det icke vara uteslutet att
i vissa fall de därvid avgivna utsagorna verka så övertygande, att edgång
ej behöver tillgripas. Om vittnesförhör finnes påkallat, lärer det, med hänsyn
till att modern och mannen böra ha ingående hörts därförinnan, ej heller
vara nödvändigt att därvid upptaga allt som framkommit vid det förra förhöret.
Vittnesförhöret torde i stället böra taga sikte på vissa för avgörandet
särskilt betydelsefulla omständigheter, beträffande vilka ett klarläggande
framstår som nödvändigt. Med hänsyn härtill synes böra stadgas, att förhöret
må begränsas till vissa frågor angående det uppgivna samlaget eller
andra omständigheter av särskild vikt för avgörandet. I detta sammanhang
må påpekas, att del ofta är mindre klokt att till modern eller mannen direkt
ställa fråga in huruvida uppgivet samlag verkligen ägt rum eller ej. I stället
kan rätten formulera ett par frågor som avse vissa omständigheter av indicienatur
som finnas vara avgörande för bedömande vems uppgifter som
förtjäna tilltro. Delta tillvägagångssätt innebär bl. a. den fördelen, all något
större möjlighet föreligger att vid behov bevisa att lämnad uppgift är oriktig.

Förhör under sanningsförsäkran kan enligt nya BB äga rum med båda
parterna. Del synes emellertid i regel ej lämpligt all hörn såväl modern

Kungi. Maj.ts proposition nr 1S7.

som mannen under edsansvar. Visserligen skulle det i en del fall kunna vara
av värde att under straffhot höra dem mot varandra. Att höra modern och
mannen som vittnen om ett faktum, som båda måste känna till men varom
de lämnat stridiga uppgifter, skulle emellertid säkerligen framstå som
stötande, i det ed e.j sällan skulle komma att stå emot ed. Förhör torde alltså
i regel böra ske endast med ena parten. Företräde synes härvid böra
lämnas den, vars utsaga under vittnesansvar med hänsyn till samtliga omständigheter
kan antagas bäst tjäna till upplysning i saken. Undantagsvis
synes emellertid förhör med båda kunna tillåtas. Så kan vara fallet, om stridigheten
i deras uppgifter förklaras av att endera glömt tidpunkten för samlag
eller av annan särskild orsak. Att ena parten hörts som vittne angående
ett särskilt sakförhållande bör tydligen ej utgöra hinder mot att förhör
äger rum med den andra rörande någon annan omständighet som kan
vara av betydelse för avgörandet. Självfallet skall ej den fä höras under vittnesansvar.
som ej äger avlägga ed eller försäkran som vittne.

Såsom framgår av det anförda bör vittnesförhöret vara ett subsidiärt bevismedel,
om vars användande rätten förordnar, när den i övrigt förda bevisningen
finnes icke vara tillräcklig att bibringa rätten en bestämd övertygelse
om visst på prövningen inverkande sakförhållande. Skäl synas vidare
tala för att bevismedlet får tillgripas endast då viss sannolikhet för
det av käranden påstådda faktum redan åstadkommits. Anledning hör sålunda
förekomma till att mannen haft samlag med modern under konceptionstiden
för att hörande under vittnesansvar skall kunna ifrågakomma. I
detta hänseende ansluter sig förslaget till gällande rätt, enligt vilken samma
förutsättning gäller för att normerad ed skall åläggas. En annan sak är, att
kravet på bevisning i detta hänseende ej kan ställas så högt.

Det nu anförda har närmast gällt bevisningen beträffande frågan, huruvida
samlag förekommit mellan parterna under konceptionstiden. Även om
detta spörsmål är av den ojämförligt största betydelsen i detta sammanhang,
kan ej bortses från att bevisningen i vissa fall kan avse även omständigheter
av beskaffenhet att kunna kullkasta presumtionen att den som
haft sådant samlag med modern är fader till barnet. De sakkunnigas förslag,
att presumtionen skall hävas när det är uppenbart osannolikt att samlaget
i fråga verkat befruktande, förutsätter bl. a. att utredningen kan taga
sikte även på frågan, om modern under konceptionstiden haft samlag med
annan än svaranden. Uppenbarligen är det av största värde för utredningen
i målet att kunna höra part under straffansvar även om sådana omständigheter
som kunna häva presumtionen. Har man öppnat möjlighet att höra
modern eller mannen som vittne beträffande frågan om de haft samlag med
varandra, torde sådant förhör vid behov böra kunna äga rum även rörande
dylika omständigheter.

Förut har framhållits, att vittnesförhör ej bör äga rum innan parterna
ingående hörts i målet. Det ligger i sakens natur, att den som sålunda hörts
kommer att vid ett omedelbart därefter följande förhör under vittnesansvar
känna sig bunden av de vid det första förhöret lämnade uppgifterna. Den
högtidliga eden bör visserligen vara ägnad att bringa honom till eftertanke,
och redan möjligheten att vederbörande kan komma att höras på ed torde
utgöra en särskild anledning för parten att redan från början hålla sig till
sanningen. För att öka möjligheterna att kunna lita på vad som uttalas vid
vittnesförhöret torde emellertid domstolen böra ha möjlighet att, då särskilda
skäl tala därför, medgiva anstånd med förhöret. Den som vid vittnesförhör
omedelbart efter det vanliga partsförhöret möjligen skulle varit
beredd att bekräfta en oriktig uppgift kan genom ett sådant uppskov komma
på andra tankar och han har en möjlighet att utebliva från vittnesförhöret

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

och härigenom på ett för honom mindre besvärande sätt än eljest indirekt
frånträda sina redan lämnade uppgifter.

Verkan i rättegången av förhör under vittnesansvar är att bedöma i enlighet
med reglerna om fri bevisprövning. Att ena parten på ed uttalat sig
angående en viss omständighet innebär alltså icke, att denna omständighet
under alla förhållanden måste anses styrkt. Domaren har att uppskatta värdet
av vad vid förhöret framkommit i jämförelse med annan bevisning i
målet. Tydligt är emellertid, att under edsansvar lämnade uppgifter i många
fall kunna vara avgörande, liksom att en vägran att uttala sig på ed angående
ett visst faktum kan i hög grad tala emot riktigheten av partens ståndpunkt.
Att använda tvångsmedel mot part för att få honom att yttra sig vid
förhöret är icke behövligt, då partens tredska utgör tillräcklig grund för bedömandet
av vad som är sanning i målet.

Då förhör under vittnesansvar är att anse som ett särskilt bevismedel, som
icke skall komma till användning med mindre den eljest förebragta utredningen
är otillräcklig, kan sådant förhör uppenbarligen icke förekomma under
förberedelsen utan måste uppskjutas till huvudförhandlingen. Möter
synnerligt hinder för den som skall höras, bör emellertid förhöret — i likhet
med vad som gäller beträffande förhör under sanningsförsäkran — enligt
rättens beslut kunna äga rum utom huvudförhandlingen. Kan han på
grund av sjukdom ej infinna sig, bör han kunna höras där han vistas.

På grund av det anförda ha ärvdabalksakkunniga föreslagit, att de nuvarande
bestämmelserna om normerad ed i 27 § lagen om barn utom äktenskap
skulle ersättas med ett stadgande av följande lydelse:

Förekommer i mål om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap
anledning till antagande, att mannen haft samlag med modern å tid, då
barnet kan vara avlat, må modern eller mannen höras under vittnesansvar,
om erforderlig utredning eljest ej kan vinnas. Förhöret må begränsas till
vissa frågor rörande det uppgivna samlaget eller andra omständigheter av
särskild vikt för avgörandet. Ej må utan synnerliga skäl förhör angående ett
och samma sakförhållande äga rum med både modern och mannen. Företräde
skall givas den, vars utsaga med hänsyn till samtliga omständigheter
i målet kan antagas bäst tjäna till upplysning i saken. Den, som ej äger
avlägga ed eller försäkran såsom vittne, må ej höras under vittnesansvar.

Rätten äge, om särskilda skäl äro därtill, medgiva anstånd med förhöret.
Möter synnerligt hinder för den som skall höras att inställa sig vid huvudförhandling,
må förhöret enligt rättens beslut äga rum utom huvudförhandling.
Kan den som skall höras på grund av sjukdom ej infinna sig, må
han höras där han vistas. I fråga om avläggande av ed och dess utbyte mot
försäkran på heder och samvete samt förhöret i övrigt äge vad i 36 kap. 11
och 12 samt 14—18 §§ rättegångsbalken är stadgat om vittnesförhör motsvarande
tillämpning. _ ..

I mål som avses i denna paragraf gälle ej vad i rättegångsbalken är stadgat
om förhör med part under sanningsförsäkran.

I yttrandena över förslaget till föräldrabalk (efter remiss ha utlåtanden
avgivits av bl. a. rikets hovrätter, socialstyrelsen, vissa länsstyrelser, vissa
barnavårdsnämnder, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges
stadsdomare, Sveriges advokatsamfund samt svenska tattigvårds- och
barna vårds förbundet) har förslaget i förevarande del i allmänhet lämnats
ulan erinran. 1 flera yttranden har emellertid hävdats, att möjligheten att

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

höra parterna under sanningsförsäkran vore tillfyllest jämväl i dessa mål,
varför några särregler om bevisningen icke erfordrades. Denna ståndpunkt
bär intagits av föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokatsamfund
och en ledamot av Göta hovrätt. Även hovrätten för övre Norrland har
— med förklaring att hovrätten icke velat taga bestämd ståndpunkt till förevarande
vanskliga spörsmål — dock framhållit, att skäl syntes tala för att,
i stället för partsförhör under vittnesansvar, även i faderskapsmål medgiva
partsförhör under sanningsförsäkran. T va ledamöter i hovrätten ha emellertid
anmält skiljaktig mening och ansett någon erinran mot det av de sakkunniga
framlagda förslaget icke böra framställas.

Advokatsamfundet har anfört:

Frågan, huru bevisningen i faderskapsmål bör anordnas efter nya RB:s
ikraftträdande, är utan tvivel ett synnerligen svårbesvarat spörsmål. Att den
normerade partseden icke väl kan förenas med grundsatsen om fri bevisprövning
ligger i öppen dag, och styrelsen är ense med de sakkunniga om
att denna form av partsed icke bör bibehållas.

Vid sådant förhållande föreligga enligt styrelsens mening endast två alternativ
till frågans lösande. Det ena alternativet är det som de sakkunniga
föreslagit, nämligen att införa möjlighet att höra modern och mannen under
vittnesansvar. Den andra utvägen vore att låta nya RB:s regler om bevisning
i tvistemål gälla även för faderskapsmålens vidkommande och sålunda jämväl
i dessa mål tillämpa vanliga regler om förhör under sanningsförsäkran.

Eu lösning i enlighet med de sakkunnigas förslag har en påtaglig fördel,
nämligen att man därigenom utsätter parten för starkast möjliga tryck att
hålla sig till sanningen. Å andra sidan medför denna lösning lika påtagliga
olägenheter. Då man av naturliga skäl måste undvika, att ed regelmässigt
skulle komma att stå mot ed, är man nämligen nödsakad att uppställa den
regeln, att förhör angående ett och samma sakförhållande ej utan synnerliga
skäl må äga rum med både modern och mannen. Konsekvensen härav
blir emellertid, att domstolen på grundval av en utredning, som icke innefattar
vare sig moderns eller mannens hörande under straffansvar, har att
avgöra, vilken av dessa två som skall höras på ed. Härmed har man i själva
verket avlägsnat sig ganska långt från den fria bevisprövningens princip,
ty hur mycket man än understryker, att partens uttalande på ed icke innebär,
alt den omständighet, varom parten sålunda uttalat sig, under alla förhållanden
skall anses styrkt, ligger det i sakens natur, att domstolarna —
troligen nästan undantagslöst — komma att grunda sin dom på vad parten
under ed^ uttalat. Den som fått förmånen att bliva hörd på ed kommer att
vinna målet. En lösning efter nu angivna linjer innebär därför i viss mån,
att nu gällande system bibehålies, låt vara att den normerade eden bortfaller.

Det kan till och med icke utan visst fog göras gällande, att den av de sakkunniga
föreslagna lösningen i ett avseende innebär en försämring i förhållande
till nu gällande rätt. För närvarande står det nämligen öppet för den
part, som icke fått eden, att överklaga edgångsutslaget. En sådan möjlighet
låter sig icke väl förena med den nya rättegångsordningen. Om man nämligen
skulle medgiva ena parten rätt att föra särskild talan mot domstolens
beslut att höra andra parten på ed, skulle följden bliva, att rättegången i underrätten
måste vila i avbidan på lagakraftägande beslut i edgångsfrågan.
Men i så fall måste antingen ny huvudförhandling hållas i underrätten, vittnesbevisning
upptagas ånyo elc., eller också dom meddelas utan att densamma
längre vore grundad omedelbart på det vid huvudförhandlingen förebragta
processmaterialet. Ingendera lösningen vore tillfredsställande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Mot de sakkunnigas förslag till frågans ordnande kan slutligen också anföras,
att reglerna stundom kunna bliva svåra att genomföra med bibehållande
av omedelbarhet och koncentration i processen. Endast i undantagsfall
lärer det nämligen bliva möjligt för rätten alt under förberedelsen träffa
avgörande i frågan, vilkendera parten som skall höras på ed, om ens någon
befogenhet för rätten att under förberedelsen träffa ett dylikt avgörande är
åsyftad. Om rätten sedermera vid huvudförhandlingen medgiver anstånd med
förhöret, måste antingen ny huvudförhandling äga rum eller ock förhöret äga
rum vid eu fortsatt huvudförhandling. 1 sistnämnda fall ha intrycken av den
tidigare upptagna bevisningen hunnit förflyktigas, och det är än större risk
än vanligt för att målets avgörande utan vidare grundas på vad den under
edsansvar hörda parten därvid uppgivit. Av den fria bevisprövningen är i så
fall icke mycket kvar.

De olägenheter, som nu anförts, skulle undvikas, om frågan löstes i enlighet
med det andra alternativet, nämligen så, att de allmänna reglerna om
bevisning i tvistemål finge gälla. Redan den omständigheten, att man sluppe
ifrån särregler för faderskapsmålen, skulle i och för sig vara en fördel. A
andra sidan är det uppenbart, att man med en sådan lösning skulle avstå
från det mest effektiva medel som står till buds för att få en part att hålla
sig till sanningen. I regel skulle säkerligen både modern och mannen komma
att höras under sanningsförsäkran och därvid ofta lämna motstridiga uppgifter.

Vilkendera lösningen som bör väljas, måste bero på, vilken som kan antagas
bäst främja målens materiellt riktiga avgörande. Det är självfallet förenat
med utomordentlig svårighet att nu bilda sig en bestämd uppfattning
härom. Styrelsen är emellertid av den meningen, att förhör med parterna under
sanningsförsäkran samt fri bevisprövning innefatta större möjligheter att
ernå materiellt riktiga resultat än en ordning, som bibehåller parts ed såsom
ett visserligen ej teoretiskt men dock i praktiken avgörande bevismedel. Styrelsen
vill därför förorda, att ifrågavarande stadgande får utgå ur förslaget
och att allmänna regler om bevisning i tvistemål få gälla även i fråga om
faderskapsmålen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har till en början uttalat, att den
normerade partseden i faderskapsmål icke borde bibehållas. Erfarenheten
visade, att dess användning alltmer begränsats. Möjligheten av utredning
genom blodgruppsundersökning och annan antropologisk undersökning ävensom
den fria bevisprövning som tillämpades hade i stor utsträckning gjort
behovet av särskilda garantier för pålitligheten av parts utsaga i dessa mål
mindre påtagligt. Numera brukade även svarande i faderskapsmål nästan
regelmässigt medgiva samlag under konceptionstiden och endast bestrida
faderskapet under hemställan om blodgruppsundersökning.

Föreningen har vidare — under erinran att enligt de sakkunnigas förslag
institutet förhör med part under sanningsförsäkran ej borde förekomma i
faderskapsmål utan möjlighet i stället finnas att höra modern eller mannen
under vittnesansvar — yttrat följande.

I själva verket synes man nödsakad erkänna all icke någotdera av alternativen,
parts hörande under sanningsförsäkran respektive under vittnesansvar,
kan anses fullt tillfredsställande. De särskilda bestämmelser rörande
sistnämnda ed, som på av de sakkunniga anförda skäl utan tvivel måste
anses erforderliga, måste säkerligen komma alt medföra högst avsevärda
svårigheter vid själva processförfarandets ordnande. Uppskov med huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

förhandlingen torde e.j sällan bliva nödvändigt, något som särskilt i mål av
ifrågavarande slag är ägnat att menligt inverka på koncentrationen och på
omedelbarheten i avgörandet. Stadgandet att e.j utan synnerliga skäl förhör
angående ett och samma sakförhållande bör äga rum med både modern och
mannen och om företräde efter vissa grunder åt endera av dem synes rätteligen
kräva ett beslut i saken av beskaffenhet att kunna av den andra parten
överklagas. I motsatt fall kan denne lätt bibringas den uppfattningen att
målet redan genom edgångens anförtroende åt den andra parten blivit de
facto avgjort.

I nu angivna hänseenden synes parts sanningsförsäkran vara att föredraga,
då den regelmässigt såsom primärt bevismedel inleder bevisupptagningen
i huvudförhandlingen och, om den medgives båda parterna, ej rimligen
torde kunna föranleda uppskov med denna. Den förutsätter ock att
båda parterna kunna uttala sig om samma sak och framstår därför som ett
mera opartiskt processförfarande än ett vittnesförhör med allenast den ena
parten. Ett anlitande av partsförsäkran skulle ej heller kunna sägas medföra
större svårigheter för bevisprövningen än parternas hörande under vittnesansvar
enligt i förslaget angivna grunder. I senare fallet kräves bedömande
av vilken eller vilka omständigheter av särskild vikt för avgörandet som
böra föranleda partsförhör, vilken av parterna som skall höras rörande den
ena eller andra frågan och vilket bevisvärde parts utsaga under vittnesansvar
bör tillerkännas i förhållande till den andra partens berättelse och övrig
bevisning i saken.

Det är naturligen förenat med svårigheter att utan erfarenhet om tillämpningen
av någotdera av alternativen taga ståndpunkt till frågan, vilketdera
av dem som bör föredragas. Föreningen anser dock övervägande skäl tala
för att nya rättegångsbalkens bestämmelser om parts hörande under sanningsförsäkran
vinna tillämpning även i faderskapsmål och hemställer således
att förslagets ifrågavarande stadgande utgår.

Hovrätten för övre Norrland har yttrat följande:

Vad man genom parts hörande under vittnesansvar vill vinna är större
garanti för sanna uppgifter medelst dels det strängare straffhot som följer
med vittneseden, dels ock det högtidliga edsavläggandet. Häremot bör framhållas,
att det dock är förenat med betänkligheter att — sedan man för tvistemål
infört bevismedlet parts hörande under sanningsförsäkran och för
brottmål avvisat tanken på såväl normerad partsed som hörande av part
under sanningsförsäkran — man likväl i faderskapsmål, vilka ju icke sakna
beröringspunkter med brottmål, återinför partseden i denna nya form, låt
vara icke längre normerad. Det må för övrigt framhållas att parts hörande
under vittnesansvar i praktiken kan komma att väsentligen närma sig den
normerade partseden, om nämligen den del av relevanta fakta, som skall bli
föremål för förhöret, i högre grad begränsas. — Dessutom synes mot de sakkunnigas
motivering kunna sägas, att man torde i viss mån överskatta den
inverkan, som ett något skärpt straffansvar eller det mer eller mindre högtidliga
edsavläggandet må ha å partens benägenhet att tala sanning.

Med de sakkunnigas förslag lärer kunna inträffa, att sedan underrätten
under vittnesansvar i ett faderskapsmål hört parten A rörande visst sakförhållande,
domstol i högre instans, dit målet fullföljts, finner mer eller mindre
uppenbart att i stället motparten B borde höras under vittnesansvar om
samma sakförhållande. Antingen blir då överinstansen genom de föreslagna
lagstadgandena förhindrad att begagna det såsom värdefullaste ansedda bevismediet
i målet, eller ock anställes förhör även med B, varmed den vanskliga
situation inträtt som man velat undvika, nämligen att båda parterna un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

der vittnesansvar hörts om samma sak. En viss bundenhet för den högre
instansen inträder på detta sätt, till vilken någon motsvarighet för närvarande
icke finnes.

Skäl synes enligt hovrättens uppfattning tala för att, i stället för partsförhör
under vittnesansvar, även i faderskapsmål medgiva partsförhör under
sanningsförsäkran. Då det emellertid, såsom de sakkunniga framhållit, kan
medföra vanskligheter vid domsavgörandet, om parterna under sanningsförsäkran
lämna stridiga uppgifter rörande visst sakförhållande, synes det vara
lämpligt att för faderskapsmålen införa den särskilda bestämmelsen att förhör
under sanningsförsäkran angående ett och samma sakförhållande ej utan
särskilda skäl bör äga rum med både modern och mannen.

I likhet med ärvdabalksakkunniga och de i ärendet hörda myndigheterna
och sammanslutningarna är jag av den uppfattningen, att den nuvarande
normerade eden i faderskapsmål icke lämpligen bör bibehållas efter rättegångsreformens
genomförande. Fråga uppstår då, om på sätt de sakkunniga
förordat partsed i annan form skall införas beträffande sådana mål eller om
även i dem förhör med part under sanningsförsäkran skall anses tillfyllest.

Ett avhörande under ed innebär tydligen den fördelen, att parten utsättes
för starkare tryck att hålla sig till sanningen än vid ett förhör under sanningsförsäkran.
Värdet härav bör emellertid enligt min åsikt icke överdrivas.
A andra sidan äro åtskilliga nackdelar förbundna med förslaget om bibehållande
av en form av edligt förhör i faderskapsmål. Dessa olägenheter, som
ingående redovisats i de avgivna yttrandena, sammanhänga delvis med att
ett sådant partsförhör står i mindre god överensstämmelse med nya RB:s
bevisningssystem och dess regler för förfarandet. En lösning enligt den av
de sakkunniga anvisade linjen skulle således medföra, att faderskapsmålen
i vissa hänseenden komme att intaga en särställning, vilket i och för sig
måste anses mindre tilltalande. Man torde nämligen ej kunna bortse från,
att även om svårigheterna att åstadkomma annan bevisning än genom parternas
egna utsagor äro särskilt framträdande i målen om fastställande av
faderskap till barn utom äktenskap, liknande svårigheter kunna göra sig
gällande även i andra mål.

Valet mellan de båda lösningar som här erbjuda sig är synnerligen vanskligt,
i all synnerhet innan närmare erfarenheter vunnits rörande institutet
förhör under sanningsförsäkran, och det är enligt min åsikt helt naturligt,
att på denna punkt olika meningar kommit till uttryck. Vid övervägande av
de skäl som tala för och emot de olika alternativen har jag för egen del stannat
för alt institutet förhör under sanningsförsäkran bör vinna tillämpning
även i faderskapsmål. Enligt min åsikt är del nämligen berättigat att antaga,
att domstolarna efter den nya rättegångsordningens genomförande skola
kunna komma till rätta med de speciella svårigheter som möta beträffande
faderskapsmålen utan att särskild edgång behöver tillgripas. Att såsom hovrätten
för övre Norrland ifrågasatt på visst sätt inskränka möjligheterna alt
i dessa mål höra part under sanningsförsäkran synes mindre lämpligt.

I det föregående har modern till barn utom äktenskap betecknats såsom
part i målet om fastställande av faderskapet. Det bör emellertid framhållas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

att barnet är den verkliga parten i målet, medan modern för talan i målet
såsom legal ställföreträdare för barnet. Vad i nya RB stadgas om förhör
med part under sanningsförsäkran gäller emellertid även parts legala ställföreträdare,
oavsett om denne för talan eller ej. Även om modern icke uppträder
i rättegången som barnets ställföreträdare utan dess talan utföres av
annan representant, t. ex. barnavårdsmannen, lärer alltså modern kunna
höras under sanningsförsäkran.

Med ledning av nu anförda synpunkter ha inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den i i juni 1917 (nr
377) om äktenskaplig börd;

2) lag angående ändrad lydelse av 19, 21 och 22 §§ lagen den 11 juni 1920
(nr 407) om barn i äktenskap;

3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 23 §§ lagen den 14 juni 1917
(nr 378) om adoption;

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom
äktenskap; samt

5) lag angående ändring i 8 och 12 kap. lagen den 27 juni 1924 (nr 320)
om förmynderskap.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i dessa lagförslag vill jag anföra
följande, varvid förslagen torde få behandlas vart för sig.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 och G §§ lagen den 14 juni 1917 om
äktenskaplig börd.

Beträffande ställföreträdarskapet för barn i rättegång om äktenskaplig
börd stadgas i 2 § första stycket av förevarande lag, att om barnet ej har
särskild förmyndare, mannen i äktenskapet skall hos rätten söka förordnande
av god man att bevaka dess rätt. På landet äger domaren förordna
god man att bevaka barnets rätt, intill dess på anmälan av domaren god
man förordnas av rätten. Då såsom förut nämnts enligt lagen om handläggning
av domstolsärenden rätten alltid är domför med en lagfaren domare
i fråga om åtgärd som icke innefattar slutligt avgörande, har sistnämnda
stadgande såsom överflödigt icke upptagits i lagförslaget. I första punkten
av stycket har bestämmelsen, att mannen inom viss tid skall instämma sin
talan, ändrats till att mannen inom samma tid skall väcka talan. Ändringen
sammanhänger med att enligt nya RB talan anses anhängiggjord, då ansökan
om stämning inkom till rätten, medan enligt äldre rätt den avgörande
tidpunkten är den, då stämningen delgives. Motsvarande ändring har däremot
icke ansetts behöva vidtagas i 3 och 5 §§, i vilka liknande uttryck förekomma.
Utan särskilt stadgande torde dock vara uppenbart, att även talerätten
enligt 3 § är bevarad, om ansökan om stämning inkommit till rätten
inom där angiven tid från erhållen kännedom om barnets födelse och mannens
död.

I 6 § första stycket ha bestämmelserna om att rätten ej är bunden av parts

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

erkännande och att ed ej må bjudas uteslutits. Även andra stycket i paragrafen
har i anledning av nya RB:s regler om bevisningen i indispositiva
mål ansetts kunna utgå.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 19, 21 och 22 §§ lagen den 11 juni
1920 om barn 1 äktenskap.

Då fråga om vårdnad kan förekomma som självständigt ärende, har härav
betingad jämkning av ordalagen vidtagits i 19 § första stycket. Det nuvarande
tredje stycket i paragrafen har utgått. I motsvarande stycke har i förslaget
med avseende å det fall att allmän åklagare eller barnavårdsnämnd för
talan om vårdnadsöverflyttning upptagits hänvisning till reglerna i 20 § lagen
om införande av nya RB.

Den i 22 § första stycket upptagna bestämmelsen att klagan över rättens
slutliga utslag skall föras genom besvär har utgått; såsom jag förut nämnt
torde nämligen allmänna fullföljdsregler böra tillämpas. Vidare ha bestämmelserna
i 21 § och 22 § andra stycket om provisoriska beslut omarbetats
i anslutning till vad jag förut anfört. Det bör uppmärksammas, att fullföljd
enligt 22 § i förslaget må äga rum så snart provisoriskt beslut meddelats »i
fråga» som avses i 21 §, varemot det nuvarande stadgandet i 22 § andra
stycket reglerar endast talan mot »förordnande eller beslut, varigenom förordnande
förklarats skola äga bestånd». Enligt förslaget skall alltså talan
kunna föras även mot beslut, varigenom framställd begäran om interimistiskt
förordnande avslagits. Paragrafen avser endast beslut som meddelats
under rättegången. Har rätten i samband med domen eller det slutliga beslutet
meddelat provisoriskt förordnande om vårdnad eller underhåll, skall
talan häremot föras i samma ordning som talan mot domen eller det slutliga
beslutet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse ay 9 och 23 §§ lagen den 14 juni 1917
om adoption.

Tredje stycket i 9 § har i likhet med motsvarande bestämmelse i föregående
lagar ansetts kunna utgå. Såsom ett andra stycke i 23 § bar för det
fall att barnavårdsnämnd för talan om adoptivförhållandes hävande upptagits
hänvisning till 20 § promulgationslagen till nya RB.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 om barn utom
äktenskap.

De i denna lag under 2 samt 28—33 §§ upptagna bestämmelserna om provisoriska
beslut i vårdnads- och nnderbållsfrågor samt om omedelbar verkställighet
av slutligt avgörande i mål och ärenden härom ha omarbetats i
anslutning till reglerna i nya RB samt lagen om handläggning av domstolsärenden.
Vidare ha i överensstämmelse med vad förut anförts bestämmelserna
i 27 § om partsed upphävts, varjämte vissa stadganden i 25 § uteslutits.

Enligt 22 § gäller nu, att därest svaranden ej äger känt hemvist inom riket

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 187. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

och upplysning ej kunnat vinnas var han uppehåller sig, stämningen må
delgivas genom kungörelse, även om övriga i äldre RB angivna förutsättningar
för dylik delgivning ej äro för handen. Med hänsyn till den lindring
i de allmänna villkoren för kungörelsedelgivning som införts genom nya RB
torde något behov av särskilda regler om delgivning av stämning i faderskapsmål
ej längre föreligga. På grund härav har förevarande paragraf —
i likhet med vad som enligt lag den 20 december 1946 redan skett med motsvarande
lagrum i giftermålsbalken — förklarats skola utgå. Även 24 §,
enligt vilken reglerna om återvinning icke skola äga tillämpning, har uteslutits
som följd av nya RB:s regler om verkan av parts utevaro i indispositiva
tvistemål.

Förslaget till lag angående ändring i 8 och 12 kap. lagen den 27 juni 1924 om förmyndcrskap.

I 8 kap. 16 § föreskrives nu, att om förmyndaren utan vederbörligt tillstånd
ingått avtal å den omyndiges vägnar, den med vilken avtalet slöts icke
äger frånträda avtalet, såframt förmyndaren söker godkännande inom en
månad eller, om ärendet hör till häradsrätt, sist vid det ting som infaller näst
efter en månad från det avtalet slöts. Efter nya RB:s införande förutsättes
emellertid rätten även på landet alltid vara tillgänglig, varför något skäl ej
föreligger att därefter i fråga om tidsfristen för ansökan vid häradsrätt anknyta
till tingsordningen. På grund härav och då ej heller av annan orsak
torde vara påkallat, att tiden sättes längre på landet än i stad, har i förslaget
fristen för alla fall bestämts till en månad från avtalets ingående.
Av övergångsbestämmelserna till förevarande lagförslag, jämförda med 14 §
lagen om nya RB:s införande, framgår att, om avtalet slutits före nya RB:s
ikraftträdande, fristen skall beräknas enligt äldre bestämmelser.

I 12 kap. 2 § stadgas, att på landet samt i stad, där rådhusrätt ej finnes,
må å tid, då rättegångsdag ej inträffar, ansökan om omyndighetsförklaring
eller sådan förklarings hävande ingivas till domaren. Då enligt den nya rättegångsordningen
rätten även på landet förutsättes alltid vara tillgänglig, har
denna paragraf utgått i förslaget.

Enligt 12 kap. 4 § i dess nuvarande lydelse äger rätten att, då omyndighetsförklaring
sökts eller medgivits av den, om vars försättande i omyndighet
är fråga, utan kallelse pröva ansökningen. I förslaget har med hänsyn
till domförhetsreglerna i 1 kap. 4 och 11 §§ nya RB för detta fall i stället
stadgats, att rätten äger utan huvudförhandling omedelbart företaga målet till
avgörande. Vidare har i första stycket i förslaget även upptagits det fall, som
nu omnämnes i tredje stycket. Nuvarande andra stycket har utgått såsom
överflödigt. I stället har här införts en regel om förfarandet i de fall, då den
som ansökningen gäller skall höras. Att dennes utevaro ej hindrar målets
avgörande följer av 44 kap. 6 § och 42 kap. 10 § nya RB.

I 12 kap. 5 § i förslaget ha ändringar motsvarande de i 4 § föreslagna vidtagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

I 6 § andra stycket har föreslagits en mindre jämkning, som betingas av
det i 23 § första stycket upptagna förslaget beträffande rättegångskostnad
i mål, däri överförmyndaren för talan.

Bestämmelserna om provisoriska beslut i 8 § ha omarbetats, varvid domarens
befogenhet att meddela sådant beslut ersatts med föreskrift, att beslut må
meddelas utan huvudförhandling. Någon föreskrift, som ålägger rätten att
när målet förekommer taga under omprövning, huruvida provisoriskt förordnande
skall äga bestånd, har icke synts erforderlig, enär dom regelmässigt
skall givas i anslutning till eller kort efter huvudförhandlingen. Motsvarande
ändringar ha vidtagits beträffande de i 14 och 15 §§ upptagna bestämmelserna
om provisoriska beslut i ärenden om förmyndares förordnande och
entledigande.

18 § samt 20 § andra stycket ha utgått såsom överflödiga.

I 23 § har införts en hänvisning till 20 § promulgationslagen till nya RB
beträffande mål och ärenden, vari allmän åklagare, överförmyndare eller
barnavårdsnämnd för talan. De nuvarande bestämmelserna i 23 § första och
tredje styckena ha upptagits som 24 § medan andra stycket i 23 § utgått. Vad
angår den nuvarande 24 § har denna utgått såsom obehövlig med hänsyn till
att rätten enligt vad som i allmänhet skall gälla har att sörja för delgivning.

25 § har omarbetats, varvid klagotiden i anslutning till 52 kap. 1 § nya RB
bestämts till två veckor.

Första stycket i 26 § har utgått med hänsyn till att allmänna fullföljdsregler
skola tillämpas.

I övrigt ha i ett par nu icke nämnda lagrum smärre jämkningar vidtagits.

I samtliga lagförslag har tiden för ikraftträdandet bestämts till den 1 januari
1948, från och med vilken dag nya RB skall lända till efterrättelse. Då beträffande
de nya bestämmelsernas tillämpning i tidigare anhängiggjorda mål
samma regler böra gälla som upptagits i promulgationslagen till nya RB,
har i lagförslagens slutbestämmelser hänvisats till promulgationslagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Karl Gustaf Grönhagen.

1 Denna bilaga har här uteslutits utom såvitt angår vissa paragrafer i förslaget till lag angående
ändring i 8 och 12 kap. lagen om förmynderskap, beträffande vilka förslaget skiljer sig
från det vid propositionen fogade förslaget i ämnet.

Kungi. Maj.ts proposition nr 187.

Förslag:

till

Lag

angående ändring i 8 och 12 kap. lagen den 27 juni 1921 (nr 320) om

förmynderskap.

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 16 § samt 12 kap. 4—6, 8, 11, 14, 15,
20 och 23—27 §§ lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives och dels att 12 kap. 2 och 18 §§ nämnda
lag skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

11 §•

Om slutligt utslag, varigenom någon
förklarats omyndig, så ock om
förordnande, som i 8 § avses, skall
ofördröjligen genom rättens eller domarens
försorg kungörelse införas i
allmänna tidningarna.

27 §.

Beslut, som av överförmyndaren,
rätten eller domaren meddelas i mål
och ärenden enligt denna lag, skola
lända till efterrättelse utan hinder av

1 Senaste lydelse av 20 §, se SFS 1930: 110.

11 §•

Om dom, varigenom någon förklarats
omyndig, så ock om förordnande,
som i 8 § avses, skall ofördröjligen
genom rättens försorg kungörelse
införas i allmänna tidningarna.

Har dom, varigenom någon förklarats
omyndig, blivit i högre rätt ändrad
genom dom, som vunnit laga
kraft, eller har den, som förklarats
omyndig, genom laga kraft ägande
dom förklarats myndig, eller har förordnande,
som i 8 § sägs, hävts genom
laga kraft ägande beslut, skall
kungörelse därom ske, efter vad i
första stycket sägs.

27 §.

Beslut eller dom, som meddelas av
överförmyndaren eller rätten, skall
lända till efterrättelse utan hinder av
att talan däremot föres, utom såvitt

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.)

att talan däremot föres, utom för så
vitt angår rättens beslut, varigenom
omyndighetsförklaring eller avtal om
sammanlevnad i oskiftat bo häves eller
förordnande meddelas om gäldande
av särskild ersättning, på sätt i
10 kap. 2 § tredje stycket sägs, eller
förmyndare eller god man dömes till
utgivande av försutet vite.

(Föreslagen lydelse.)

angår rättens avgörande, varigenom
omyndighetsförklaring eller avtal om
sammanlevnad i oskiftat bo häves eller
förordnande meddelas om gäldande
av särskild ersättning, på sätt i
10 kap. 2 § tredje stycket sägs, eller
förmyndare eller god man dömes till
utgivande av försuttet vite.

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1918; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen o.rri införande
av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 mars
1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 10 mars 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 28 februari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag angående ändrad Igdelse av 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr

377) om äktenskaplig börd;

2) lag angående ändrad Igdelse av 19, 21 och 22 §§ lagen den 11 juni 1920
(nr 407) om barn i äktenskap;

3) lag angående ändrad Igdelse av 9 och 23 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr

378) om adoption;

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom
äktenskap; samt

5) lag angående ändring i 8 och 12 kap. lagen den 27 juni 1924 (nr 320)
om förmgnderskap.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn
S. Edling.

Lagrådet yttrade:

Enligt det remitterade förslaget skall, i motsats till vad som är fallet enligt
nu gällande bestämmelser, beslut av rätten enligt 12 kap. 8 § andra stycket
lagen om förmynderskap om återkallelse av provisorisk omyndighetsförklaring
kunna särskilt överklagas. Häremot synes intet vara att erinra. Enligt
sakens natur bör emellertid sådant beslut utan hinder av besvär omedelbart
lända till efterrättelse, eftersom eljest risk föreligger att återkallelsen blir
utan verkan. Det i 11 § andra stycket i samma kapitel föreslagna stadgandet
att kungörelse skall äga rum först sedan beslut om provisorisk omyndighetsförklaring
hävts genom laga kraft ägande beslut synes ej stå i god överensstämmelse
med denna ståndpunkt. Lagrådet hemställer därför, att sistnämnda
stycke avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med gällande lydelse, dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

att orden »förklarats icke skola äga bestånd eller» utgå. I anslutning härtill
synes 27 § i nämnda kapitel böra så förtydligas att beslut eller dom varom
där är fråga skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan däremot
föres, utom såvitt angår dom, som innefattar hävande av omyndighetsförklaring,
eller rättens avgörande, varigenom avtal om sammanlevnad i oskiftat
bo häves, o. s. v.

I övrigt lämnas förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 11 mars 1947.

Närvaran de:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets
denna dag avgivna utlåtande över de till lagrådet den 28 februari 1947 remitterade
förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr

377) om äktenskaplig börd;

2) lag angående ändrad lydelse av 19, 21 och 22 §§ lagen den 11 juni 1920
(nr 407) om barn i äktenskap;

3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 23 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr

378) om adoption;

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom
äktenskap; samt

5) lag angående ändring i 8 och 12 kap. lagen den 27 juni 1924 (nr 320)
om förmynderskap.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande framhåller föredraganden, att de
ändringar i 12 kap. 11 och 27 §§ i det remitterade förslaget till lag angående
ändring i lagen om förmynderskap, som lagrådet ifrågasatt, torde böra godtagas,
samt hemställer att lagförslagen, sedan det nyssnämnda förslaget ändrats
i enlighet med det anförda, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Leffler.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470512