Kungl. Maj:ts proposition nr 187 (Proposition 1937:187)

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av strafflagen, m. m.; given Stockholms
slott den 5 mars 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten; samt

4) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående
ocker.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 187.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 17 kap, 1—3 §§, 18 kap. 4 och 5 §§ samt 20
kap. 9 § 2 mom. strafflagen skola upphöra att gälla dels att 5 kap. 10 och
12 §§, 12 kap. 1, 2 och 4 §§, 13 kap. 1 §, 14 kap. 9, 13, 36, 37 och 45 §§,
15 kap. 12 och 16 §§, 18 kap. 1—3 och 6—9 §§, 19 kap. 11 §, 20 kap. 3 och
7 §§, 22 kap. 1 och 11 §§, 23 kap. 1 och 3 §§ samt 25 kap. 12 § strafflagen1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock att i 15 och 18
kap. skola införas nya paragrafer, en i 15 kap. betecknad såsom 15 a § samt
två i 18 kap. betecknade såsom 2 a § och 8 a § av nedan angivna innehåll:

5 KAP.

10 §.

Nu har någon: i annat fall än i 7 eller 8 § sägs brukat våld till avvärjande
av ett påbörjat eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp å person
eller egendom, eller övat våld emot den som medelst inbrott eller eljest olovligen
inträngt i annans rum, hus, gård eller fartyg, eller emot den som vägrat
att från annans hemvist efter tillsägelse sig begiva: var det våld ej större
än nöden krävde, och stod det ej heller i uppenbart missförhållande till den
skada som av angreppet var att befara; då skall han från straff frias. Finnes
han hava gjort svårare våld än nu är sagt, vare lag som i 9 § stadgas.

12 §.

För händelse---straff dömas.

Förhöjt straff, som lagen utsätter för det fall att någon av brottslig gärning
får viss kroppsskada eller död, må ej heller ådömas, där sådan utgång
timat mera av våda än av vållande, såframt ej gärningsmannen efter vunnen
insikt örn faran underlåtit att göra vad i hans förmåga stått för att avvärja
denna verkan. Vad nu är sagt skall dock ej äga tillämpning i de fall varom
i 14 kap. 7, 8 och 14 §§ stadgas.

1 Senaste lydelse, se beträffande 5 kap. 10 § samt 12 kap. 1, 2 och 4 §§ 1890 : 33 s. 1, beträffande
14 kap. 9 § 1931: 327, 36 § 1921: 288, 37 § 1917: 382 och 45 § 1924: 369, beträffande
15 kap. 12 § 1921: 288, beträffande 18 kap. 1 § 1890 : 33 s. 1, 6 § 1917:\382 samt 7-9 §§ 1918:
459, beträffande 19 kap. 11 § 1931: 327, beträffande 20 kap. 3 § 1902: 71 s. 8 och 7 § 1890:
33 s. 1, beträffande 22 kap. 1 och 11 §§ 1890: 33 s. 1, beträffande 23 kap. 1 och 3 §§ 1921:
229 samt beträffande 25 kap. 12 § 1918: 312.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

12 KAP.

1 §•

Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, genom tilllägg,
utplåning eller annorledes förfalskar eller ock förstör någon domstols
eller annan offentlig myndighets dombok elier huvudprotokoll, kronans räkenskapsböcker
eller andra sådana handlingar eller skrifter, som till allmän
nytta och efterrättelse äro; dömes till straffarbete från och med två till och
med åtta år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för
straffarbetet till sex månader nedsättas.

2 §•

Har någon antingen förfalskat allmän handling, som är utgiven i Konungens
namn, eller i Rikets ständers eller deras avdelningars, eller i domstols,
Konungens befallningshavandes eller annan offentlig myndighets, eller
i särskild ämbets- eller tjänstemans uti ärende, som till hans ämbete eller
tjänst hörer, eller å falsk skrift tillsatt eller annorledes förskaffat sig underskrift
eller besegling, varmed sken av allmän handling däråt beredes; och
har han av den falska handlingen, sig eller annan till nytta eller att därmed
skada göra, bruk gjort; dömes till straffarbete från och med sex månader
till och med fyra år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må
tiden för straffarbetet till två månader nedsättas.

4 §•

Den, som falskeligen i annan persons namn skriver köpebrev, testamente,
kontrakt, skuldebrev, växel, invisning, kredit- eller kvittobrev, handelsbok
eller annan enskild handling, som till bevis örn rättighet eller befrielse från
förbindelse tjänar, eller riktig sådan handling genom tillägg, utplåning eller
annorledes förfalskar; eller å falsk skrift tillsätter eller förskaffar sig underskrift,
varmed sken av gällande handling däråt beredes; varde, där han den
handling, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, begagnar,
dömd till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till fängelse i högst sex månader.

13 KAP.

1 §•

Har någon, emot bättre vetande, burit falskt vittnesbörd eller eljest avgivit
falsk utsaga, och det vittnesbörd eller den utsaga med laga edgång inför
domstol, eller annorstädes efter domstols förordnande, bekräftat; dömes, för
mened, till straffarbete från och med ett till och med sex år. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till sex månader
nedsättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

14 KAP.

9 §•

Är någon ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse,
vållande till annans död; dömes till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna
äro mildrande, till böter, dock ej under tio dagsböter.

Var vållandet---två år dömas.

13 §.

För uppsåtlig misshandel, varå ringare eller ingen skada följt, vare straffet
böter eller fängelse i högst ett år.

36 §.

Begår någon---försvårande ansedd.

Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande
led; då må straffet ej sättas lägre än två månaders straffarbete: äro omständigheterna
försvårande; må straffarbetet förhöjas till sådant arbete på livstid,
om högsta strafftiden är i allmänhet bestämd till tio år, och, i annat fall, till
två år utöver den i allmänhet bestämda högsta strafftiden. Sker sådan misshandel
å annan av de personer, som i första stycket äro nämnda; varde den
omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

37 §.

Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, mot skyldeman i rätt uppstigande
led; varde, där ingen skada sker, ändock straffad med fängelse i högst ett år.
Sker sådan förbrytelse mot annan av de personer, som i 36 § äro nämnda;
varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att deli skett emot maka, styveller
svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde
eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän
åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit
förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort som i 11 kap.
9 eller 15 § omförmäles. Utan hinder av vad nu är sagt må, där misshandel
varom i 12 eller 13 § förmäles medfört döden, brottet åtalas av allmän åklagare.

Vållande, varom---än målsägande.

Därest brott---till åtal.

Har brott---åtal angives.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

15 KAP.

12 §.

Tager man kvinna med våld och, emot hennes vilja, med henne övar otukt,
eller tvingar man henne därtill genom hot, som innebär trängande fara; varde
dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två år
nedsättas. Fick kvinnan av den gärning svår kroppsskada; dömes till straffarbete
på livstid eller i tio år: ljöt hon därav döden; dömes gärningsmannen
till straffarbete på livstid.

15 a §.

Har någon förmått kvinna till otukt genom annat våld eller hot om brottslig
gärning än i 12 § avses, eller medelst hot att åtala eller angiva någon
för brott eller att lämna meddelande, som är menligt för någons ära, goda
namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst; dömes till
straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande; må tiden för straffarbetet till sex år höjas.

Stannade gärningen vid försök; straffes högst med straffarbete i två år
eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete
i högst fyra år.

16 §.

Brott, som i 12, 13, 14, 15 eller 15 a § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare,
där ej kvinnan av brottet död ljutit, eller det av henne eller hennes
målsman till sådant åtal angivet varder. Ej heller må sådant åtal anställas
sedan sex månader förflutit efter det brottet skedde, där ej laga förfall visas
eller så är, att döden genom brottet blivit kvinnan tillskyndad.

18 KAP.

1 §•

öva släktingar i rätt upp- och nedstigande led otukt med varandra; dömes
den äldre till straffarbete från och med ett til! och med sex år samt
den yngre till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Har släkting i rätt uppstigande led övat otukt med den, som ej fyllt femton
år eller som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller eljest genom grovt missbruk
av den yngres beroende ställning förmått denne till otukt, skall han
dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

2 §■

övas otukt mellan dem, av vilka den ene är eller varit gift med den
andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led; dömes till straffarbete i
högst två år eller fängelse. Var äktenskapet upplöst, må till böter dömas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Styvfader eller styvmoder, som under omständigheter svarande mot de i
1 § 2 mom. angivna övat otukt med styvbarn eller styvbarns avkomling, dömes
till straffarbete från och med ett till och med sex år.

2 a §.

Ej må den som genom grovt missbruk av beroende ställning förmåtts till
otukt, varom i 1 eller 2 § sägs, till straff dömas; ej heller i något fall den som
vid otuktens övande var under aderton år.

3 §•

öva syskon otukt med varandra; varde dömda till straffarbete i högst två
år eller fängelse.

6 §•

öva religions- eller skollärare, uppfostrare eller läromästare otukt med
ungdom, som de till undervisning eller uppfostran hava, eller göra det adoptivföräldrar
med adoptivbarn, fosterföräldrar med fosterbarn, eller förmyndare
med myndling; varde dömda till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.
Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till straffarbete i högst sex
år dömas.

övar styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman
eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus
eller annan sådan inrättning, otukt med kvinna, som där intagen är; dömes
till straffarbete i högst två år eller fängelse.

7 §•

övar man otukt med kvinna, som ej fyllt tolv år; dömes till straffarbete
från och med fyra till och med åtta år; dock må, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas. Fick kvinnan
av gärningen svår kroppsskada eller ljöt hon därav döden; dömes till
straffarbete från och med åtta till och med tio år eller på livstid.

8 §•

Övar någon, i annat fall än i 7 § sägs, otukt med barn, som ej fyllt femton
år; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra
år eller fängelse i minst sex månader.

8 a §.

Förmår man, i annat fall än här ovan avses, genom grovt missbruk av
överordnad ställning kvinna, som ej fyllt aderton år, till otukt; straffes med
fängelse.

9 §.

övar man otukt med kvinna, som är sinnessjuk eller sinnesslö; dömes tilli
fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

19 KAP.

11 §•

Var som —--tio dagsböter.

Fick annan svår kroppsskada eller död, dömes gärningsmannen, i förra
fallet till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på livstid,
och i senare fallet till straffarbete på livstid. Åstadkoms allmänt farlig översvämning,
varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra
till och med åtta år.

20 KAP.

3 §•

Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolv år, eller från
avvita;

2. om man, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olovligen bortleder
elektrisk ström från elektrisk anläggning.

7 §•

Begår någon andra gången stöld; dömes till straffarbete i högst tre år;
dock må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i
högst sex månader dömas. Inträffar fall, som i 4 § nämnes; vare straffet
straffarbete i högst fyra år.

Kommer han åter tredje gången eller oftare; dömes till straffarbete i högst
fyra år, eller, där stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete i högst
fem år.

Inbrott utan----sagt är.

Samma lag —--straffas skall.

22 KAP.

1 §•

Var, som genom antagande av falskt namn, stånd eller yrke, eller genom
annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar, eller förlust
därav annan tillskyndar, dömes, där ej annorledes här nedan stadgas, till
fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två ar. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år
höjas: äro de synnerligen mildrande; må till böter döinas.

° Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

11 §•

Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar
annans gods, det man i besittning haver; straffes högst med straffarbete
i två år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för
straffarbetet till fyra år höjas.

23 KAP.

1 §■

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava övat bedrägeri mot
sina borgenärer i något av dessa fall:

1) att han under lånat namn köpt egendom och den bland tillgångarna
ej uppgivit, eller under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal egendom
från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen förskingrat, undandolt
eller ur vägen skaffat något av sina tillgångar; eller

2) att han i hemligt förstånd med någon föregiven borgenär uppgivit elier
vidgått falsk skuld; eller

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas
bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat eller uppsåtligen
förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med ett till och
med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för
straffarbetet till sex månader nedsättas.

Samma lag---3) sägs.

3 §•

Prövas gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava visat uppenbar
vårdslöshet mot sina borgenärer därigenom

1) att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter använt, eller på
spel eller andra därmed jämförliga företag, där utgången berott av ren tillfällighet,
eller genom vingleri i växelrörelse eller lättsinnigt ingångna ansvarsförbindelser
förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans
ställning eller tillgångar;

2) att han antingen inom de sista trettio dagarna förr än han sin egendom
avträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjord blev, eller ock
i fall, då konkursen följt på offentlig ackordsförhandling utan konkurs såsom
i 2 § under 1) sägs, inom de sista trettio dagarna före ingivandet av ansökningen
örn inledande av ackordsförhandling eller därefter indragit penningar,
borgat varor eller sålt egendom och ej kan nöjaktigt reda därför visa;

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas
bör, sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;

4) att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse bort, det
han ej kunde rätt för sig göra, genom försäljning av egendom till uppenbart

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

underpris eller på annat sådant sätt berett sig penningtillgång, eller gynnat
någon borgenär, till de övrigas förfång, med betalning, pant eller annan säkerhet
för fordran, som ej förfallen varit eller varför viss förfallotid ej varit
utsatt och krav ej heller hos gäldenären skett, eller, i uppenbar avsikt att fördröja
utbrott av konkurs, sin rörelse fortsatt och därunder penningar eller
varor upplånat;

dömes till fängelse eller, örn omständigheterna äro synnerligen försvårande,
till straffarbete i högst två år; i fall varom under 3) sägs må, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, dömas till böter, dock ej under trettio
dagsböter.

Samma lag---4) sägs.

25 KAP.

12 §.

Har ämbetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller böcker
sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller upptagit
dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som icke
skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar, företett
veterligen oriktiga verifikationer, eller förövat annat sådant bedrägeri; dömes,
ändå att han det förskingrade ersätter eller säkerhet därför ställer, till
avsättning och straffarbete från och med ett till och med sex år. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till sex månader
nedsättas.

Denna lag träder i kraft, beträffande 20 kap. 7 § och 9 § 2 mom. den dag
Konungen förordnar, samt i övrigt den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 8 § giftermålsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

8 §•

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han eljest otukt med
annan, havé andra maken rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej varit
delaktig i gärningen eller samtyckt därtill; han instämme dock sin talan inom
sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år,
sedan den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

angående

Lag

ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 om behörighet
att utöva läkarkonsten skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

3 §•

Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft,
för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts till
straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27 eller 33 §,
15 kap. 9, 14 eller 15 a § eller 18 kap. 6, 8, 8 a eller 9 § strafflagen till fängelse
eller, där han innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas
såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott, som han
förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig förfallen till avsättning från
befattningen eller mistning därav på viss tid
eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan,

skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han sålunda
låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör äga,
eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för viss tid, ej över tio år, eller
för alltid återkalla hans legitimation; dock att för läkare, som blivit av Konungen
eller av medicinalstyrelsen utnämnd till läkarbefattning, legitimationen
ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att, där dylik läkare
dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast för suspensionstiden.

Där läkare---utöva läkarkonsten.

5 §•

Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete
eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27 eller 33 §, 15 kap. 9,
14 eller 15 a § eller 18 kap. 6, 8, 8 a eller 9 § strafflagen till fängelse eller till
ansvar för förseelse, som i 7 § här nedan sägs, eller har innehavare av sådan
läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas såsom brott av ämbetsman,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

gjort sig förfallen till avsättning från befattningen eller mistning därav på
viss tid, skall domstolen till medicinalstyrelsen insända protokoll och utslag
i målet.

Har någon---hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående

ocker.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Var som vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd med
gälds betalning begagnar sig av någons trångmål, oförstånd eller lättsinne till
att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner, vilka märkligen
överstiga vad som efter omständigheterna kunde anses utgöra skälig
ränta, varde, ändå att överenskommelsen har sken av avtal örn annat än försträckning
eller anstånd med betalning, för ocker straffad med fängelse eller
dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete
i högst två år dömas.

Lag samma---skall utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 januari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga angående
ändrade bestämmelser örn nödvärnsrått m. m.

Föredraganden anför:

»Yrkanden om en omarbetning av gällande stadganden rörande nödvärns -rätten hava under de senaste årtiondena framställts från skilda håll. Med anledning
härav tillkallade jag jämlikt nådigt bemyndigande den 11 maj 1934
tre sakkunniga jämte sekreterare att inom departementet biträda med utredning
rörande revision av gällande lagbestämmelser om nödvärnsrått. De sakkunniga
avgåvo den 22 december 1934 betänkande i ämnet jämte förslag
till lag om ändring i vissa delar av 5, 14 och 19 kap. strafflagen (statens off.
utredn. 1934: 56). Sedan numera yttranden över detta betänkande inkommit
från hörda myndigheter och sammanslutningar samt frågan varit föremål
för överväganden inom justitiedepartementet, anhåller jag att få upptaga
densamma till behandling.

Gällande rätt.

Nu gällande bestämmelser angående nödvärnsrått återfinnas i 5 kap. 7 och
9—11 §§ strafflagen. Nödvärn föreligger enligt dessa stadganden då någon
till avvärjande av ett påbörjat eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp
å något av de intressen som omförmälas i 7 eller 10 § är nödgad att
göra intrång i något angriparens eljest rättsligt skyddade intresse.

De angrepp som få avvärjas genom nödvärn kunna vara riktade antingen
mot person eller mot hemfrid och dylikt eller mot egendom. Angreppen äro
med hänsyn till sin svårhetsgrad och i avseende på omfattningen av det
nödvärn som får utövas uppdelade på två grupper. Den ena gruppen, vid
vilken nödvärnsbefogenheten principiellt är större, behandlas i 7 §, den
andra i 10 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Nödvärnsrätt enligt 7 § föreligger i första hand, då någon
varder av annan överfallen med våld eller hot som innebär trängande fara.
Uttrycket överfallen plägar i detta sammanhang tolkas såsom innefattande
krav på att den angripne ej själv vid tillfället i fråga givit anledning till angreppet
eller med andra ord att den angripne icke själv varit den från början
anfallande. Våldet respektive hotet skall för den angripne utgöra trängande
fara. Detta anses innebära att det skall vara* fråga dels om en överhängande
fara eller med andra ord örn ett omedelbart förestående våld, dels
ock om en fara för ett svårt våld å person.

Vidare föreligger nödvärnsrätt enligt 7 §, då någon begår inbrott eller
eljest tränger sig olovligen in i annans rum, hus, gård eller fartyg nattetid.
Inträngandet måste ske olovligen. Nödvärnsrätt föreligger däremot icke, då
någon vägrar att efter tillsägelse avlägsna sig från en lokalitet dit han lovligen
inkommit. Inträngandet måste vidare vara påbörjat, och det är således
icke tillräckligt att det är omedelbart förestående. Det är icke nödvändigt
att den lokalitet i vilken inträngandet ägt rum utgör annans hemvist. Nödvärnsrätt
kan alltså föreligga även då inträngandet icke innebär hemfridsbrott
och då angreppet således icke är straffbart.

Slutligen föreligger nödvärnsrätt enligt 7 §, då vid ett angrepp å egendom
den angripne söker värja sig samt angriparen därvid sätter sig till motvärn,
ävensom då någon, efter det angreppet lett till besittningstagande, vill ’å bär
gärning’ återtaga det tillgripna.

Rätt till nödvärn enligt 10 § föreligger i första hand vid ett
påbörjat eller omedelbart förestående angrepp å person sorn. icke går in under
7 §. Hit höra i främsta rummet sådana angrepp där våldet eller hotet icke
innebär trängande fara samt sådana fall då det väl föreligger trängande fara
men då den angripne icke kan anses ''överfallen’, enär han själv givit anledning
till angreppet. Under ''angrepp å person’ anses även ingå angrepp medelst
s. k. realinjurier, d. v. s. sådana angrepp å ära som innefatta en fysisk
påverkan av den angripne (kroppsliga förnärmelser, t. ex. oanständig beröring,
spottande å någon). Ett ofredande medelst injurier av annat slag (t. ex.
muntliga förolämpningar eller skvmfliga åtbörder) anses däremot enligt den
i rättspraxis härskande uppfattningen ej utgöra ''angrepp å person’.

Såsom nyss nämnts förutsättes i samtliga dessa fall att angreppet är påbörjat
eller omedelbart förestående. Därav följer att nödvärn icke hur lång
tid som helst i förväg får övas mot ett angrepp som är att befara.

Nödvärnsrätt enligt 10 § föreligger vidare vid sådant — påbörjat — olovligt
inträngande i annans rum, hus, gård eller fartyg, som ej sker nattetid.

Slutligen föreligger nödvärnsrätt enligt nyssnämnda paragraf vid ett påbörjat
eller omedelbart förestående ''angrepp å egendom’, där sådant motvärn
från angriparens sida varom i 7 § sägs icke föreligger.

För att nödvärnsrätt skall vara för handen erfordras såväl enligt 7 som
10 §§ att handlingen företages för att avvärja angreppet. Detta får således

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ej vaxa överståndet. Man är t. ex. icke berättigad till nödvärn mot en person
som, efter att ha överfallit och misshandlat någon, håller på att avlägsna
sig. Vid olovligt inträngande är angreppet att anse som överståndet så snart
angriparen fått vederbörandes frivilliga samtycke till att kvarstanna. Men
har sådant lov ej givits, innebär ett kvarstannande efter olovligt inträngande
att angreppet är att anse såsom pågående, och nödvärnsrätt föreligger. Vid
angrepp å egendom är angreppet överståndet då besittning uppstått för angriparen.
Endast i ett fall föreligger nödvärnsrätt även efter det angreppet är
överståndet, nämligen vid sådant återtagande å bar gärning varom förmäles

i 7 §•

Nödvärns handlingen får icke riktas mot någon annan än angriparen.
Beträffande frågan om hur nödvärnshandlingen skall vara beskaffad
gäller vid nödvärn både enligt 7 och 10 §§ att våldet ej får vara ''större än
nöden krävde’. Detta innebär att man är skyldig att välja den försvarsåtgärd
som tillfogar angriparen minst skada. Om den angripne med säkerhet
kan hindra angreppet genom ett skott i angriparens hand eller fot, får han
alltså icke rikta sitt vapen mot hans huvud.

Är fråga om en nödvärnssituation enligt 7 §, finnes ingen annan begränsning
av nödvärnsrätten än den nu sagda, att man får göra det våld som är
nödvändigt för angreppets avvärjande. Vid ifrågavarande fall får man
alltså, om det är erforderligt, taga angriparens liv. Är åter fråga örn en
nödvärnssituation enligt 10 §, gäller utöver kravet på att våldet skall vara
nödvändigt för angreppets avvärjande den ytterligare begränsningen att
det använda våldet icke får stå ''i uppenbart missförhållande till den skada,
som av angreppet var att befara’. Det skall alltså föreligga en viss proportionalitet
mellan angrepp och försvar, mellan den skada som avvärjes och
den skada som göres. I den uppställda begränsningen ligger icke att den
angripne är betagen rätten att i dessa fall tillfoga den angripne ett svårare
våld än det varmed angriparen hotar, exempelvis att tillfoga svår kroppsskada
för att avvärja en mindre svår sådan därest detta är nödvändigt för
angreppets avvärjande. Allenast den begränsningen gäller att det tillfogade
våldet icke får framstå såsom obetingat otillbörligt vid jämförelse med
den skada som hotat.

Därest någon i en nödvärnssituation gjort större våld än han enligt 7
eller 10 § var berättigad till, föreligger s. k. nödvärnsexcess. En nödvärnsexcess
är naturligen alltid en objektivt sett brottslig gärning. Men
det kan hända att den icke kan subjektivt tillräknas och därför enligt allmänna
rättsgrundsatser blir straffri. Sålunda skall straff icke inträda för
den som på grund av ursäktlig villfarelse rörande de faktiska förhållandena
trott sig befogad till åtgärden i fråga (han har t. ex. tyckt sig se angriparen
använda ett livsfarligt tillhygge och av denna grund ansett sig
äga en större nödvärnsrätt än han i verkligheten hade) eller för den som
varken uppsåtligen eller genom oaktsamhet gjort större våld än han varit
berättigad till. För det fall att den som gjort sig skyldig till nödvärnsex -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

cess handlat på grund av en icke ursäktlig villfarelse om de faktiska förhållandena
eller eljest icke med vilja utan endast genom oaktsamhet gjort
större våld än han varit berättigad till, kan han icke straffas för uppsåtligt
brott utan allenast, därest excessen innefattar en kränkning i fråga om vilken
oaktsamhet överhuvud är straffbar, för oaktsamhetsbrott.

Den som gör sig skyldig till nödvärnsexcess blir således på grund av det
anförda ofta helt straffri eller straffad endast enligt de för oaktsamhetsbrott
gällande lägre straffskalorna. Bortsett från vad sålunda följer av
allmänna rättsregler uppställas emellertid i 9 § särskilda mildare bestraffningsregler
vid nödvärnsexcess. Där stadgas sålunda beträffande nödvärnsexcess
dels att domstolen efter omständigheterna skall pröva örn och
i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa
bort och dels att, därest omständigheterna varit sådana att gärningsmannen
svårligen kunnat sig besinna, han ej må dömas till straff. Vad först
angår stadgandet örn straffrihet gäller att ej blott den förhandenvarande
farans storlek eller överhängande beskaffenhet utan även andra föreliggande
omständigheter, såsom att angreppet skett på ett för den angripne
plötsligt eller oväntat sätt, kunna komma i betraktande vid avgörandet av
frågan om straffrihet. Icke blott sådana omständigheter som äro ägnade
att hos den angripne utlösa s. k. asteniska affekter (bestörtning, fruktan,
rädsla) utan även sådana omständigheter som äro ägnade att utlösa s. k.
steniska affekter (vrede, harm) torde böra tagas i betraktande. Om stadgandets
avfattning även lämnar domstolarna befogenhet att taga hänsyn till
rent subjektiva och individuella egendomligheter hos den som utövat nödvärnet
eller om en objektiv måttstock skall anläggas vid bedömandet av
frågan om gärningsmannen kunnat besinna sig, är däremot föremål för delade
meningar. Vad därefter angår stadgandet örn straffminskning får domstolen
vid straffets utmätande gå ned under det minimum som eljest är uppställt
i den tillämpliga straffskalan. Gränsen nedåt utgöres av det allmänna
legala straffminimum (för närvarande en dagsbot, dock minst fem kronor).

I detta sammanhang måste straffbestämmelserna vid vissa fall av s. k.
objektiva överskott, särskilt enligt 14 kap. 4 och 5 §§ strafflagen,
beröras. I nämnda lagrum stadgas att om någon genom uppsåtlig misshandel
dödat annan och misshandeln skedde utan avsikt att dräpa, gärningsmannen
skall dömas, om misshandeln skedde med berått mod, till straffarbete
på livstid eller från och med åtta till och med tio år men, om misshandeln
skedde av hastigt mod, till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.
Vid synnerligen mildrande omständigheter kan straffet nedsättas, i förra
fallet till straffarbete i fyra år och i senare fallet till straffarbete i två år. För
tillämpning av dessa paragrafer erfordras alltså, att döden orsakats av det
förövade misshandelsbrottet och vidare att gärningsmannen ej haft uppsåt
att döda. Föreligga dessa förutsättningar, inträder emellertid straff icke
blott då gärningsmannen kan anses lia varit vållande till döden utan även
då misshandeln av våda lett till den misshandlades död (den misshandlade
knuffas t. ex. omkull i mörkret, slår huvudet i en spetsig sten och ljuter

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 1S7.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

därav döden). Ifrågavarande båda lagrum kunna uppenbarligen bliva tilllämpliga
vid uppsåtlig nödvärnsexcess, d. v. s. då den angripne uppsåtligen
gjort större våld (varvid bortses från den dödliga utgången) än han varit
berättigad till och sedan döden följer. Ehuru bestämmelserna i 5 kap. 9 §
om straffrihet respektive straffminskning vid nödvärnsexcess uppenbarligen
äro tillämpliga även då nödvärnsexcessen blir straffbar enligt något av nu
nämnda lagrum, kan dock, särskilt med hänsyn till straffskalornas maximum,
i dessa fall ofta inträda ett i förhållande till gärningens beskaffenhet
för hårt straff. Det nu sagda gäller även beträffande vissa andra straffbestämmelser
vid objektiva överskott, t. ex. 14 kap. 11 § strafflagen.

I 5 kap. 11 § givas regler om s. k. nödvärnshjälp. Enligt dessa har
icke blott den angripne själv utan även vem som helst annan rätt att genom
nödvärnshandling avvärja angrepp varom nu är fråga. Rätten till nödvärnshjälp
har alldeles samma omfång som den angripnes egen rätt till nödvärn.
Lagens bestämmelser om nödvärnsexcess äro naturligen tillämpliga
även på den som utövar nödvärnshjälp.

Vad angår de av domstolarna tillämpade bevis reglerna i fråga örn
nödvärn är det numera i svensk rättstillämpning fullt erkänt — i enlighet
med vad som gäller i all modern straffprocessrätt — att en tilltalads uppgift att
han handlat i nödvärn tages för god såvida den icke måste anses vederlagd
av omständigheterna i målet. Likaså är det allmänt erkänt att
därest en tilltalads uppgift i sådant hänseende icke blivit vederlagd, han ej
heller är i någon mån bevisskyldig för att han icke överskridit gränserna
för nödvärnsbefogenlieten i det givna fallet.

Historik.

Sin nuvarande lydelse erhöllo bestämmelserna örn nödvärnsrätt genom lagen
den 20 juni 1890 angående ändring i vissa delar av strafflagen. Fråga
örn en ändring av dessa bestämmelser bragtes under statsmakternas prövning
redan genom en motion (II: 32) vid 1901 års riksdag. I motionen
hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utarbetande
och framläggande för riksdagen av förslag till sådan ändring av 5 kap.
7—11 §§ strafflagen, att bestämmelserna rörande rätten till nödvärn dels
gjordes mera betryggande för den som utövat nödvärn, dels ock förtydligades
i syfte som i motionen närmare angåves.

Lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande (nr 20) motionen. Genom skiljaktiga
beslut i kamrarna förföll frågan.

I motion (11:128) vid första riksdagen år 1914 yrkades att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit oberoende
av pågående utredning rörande revision av strafflagen snarast möjligt
måtte för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i strafflagen att
nödvärnsrätten uttryckligen erkändes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Motionen blev på grund av riksdagens upplösning icke föremål för något
riksdagens beslut.

I ett av särskilda sakkunniga år 1921 avgivet betänkande
med förslag angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan framhölls
att det med skäl kunde ifrågasättas, huruvida ej annan ärekränkning än
realinjurie borde berättiga till nödvärn, när den ägde karaktären av personligt
ofredande.

Strafflagskommissionen upptog i sitt år 1 9 2 3 avlämnade förslag
till strafflag, allmänna delen, följande bestämmelser angående nödvärn
uti 3 och 5 §§ i 4 kap., vilket handlade ''örn yttre grunder, som utesluta eller
minska gärnings brottslighet’:

3 §•

Emot ett omedelbart förestående eller ock påbörjat och ännu icke avslutat
straffbart angrepp å enskild rätt bave såväl den angripne som en var
annan rätt till nödvärn.

Innebär angreppet svår fara för person eller tränger sig angriparen nattetid
olovligen in i annans hemvist eller sätter han sig medelst våld å person
eller hot örn sådant våld till motvärn, evad det är dag eller natt, emot den,
som vill värja eller å bar gärning återtaga sin egen eller annans egendom; då
havé man rätt att till försvar göra allt det våld, som nöden kräver. Vid nödvärn
i annat fall må ej större våld göras, än att det icke står i uppenbart
missförhållande till angreppets beskaffenhet.

5 §•

Finnes någon i fall, som i 2, 3 eller 4 §* omtalas, hava gjort större våld
eller svårare skada än i varje fall är sagt, pröve domstolen efter omständigheterna,
örn och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet
bort följa å gärningen.

Nu har någon utan sannolika skäl trott sådan fara vara å färde, som i
något av de i första stycket nämnda lagrum sägs: gjorde han skada och är
gärningen belagd med straff, då den begås av oaktsamhet; varde dömd till
det straff.

Voro förhållandena sådana, att han svårligen kunnat besinna sig, må han
ej dömas till straff.

De i dessa paragrafer föreslagna nödvärnsbestämmelserna skilja sig till
formen ganska mycket från de i strafflagen 5 kap. 7, 10 och 11 §§ i ämnet
meddelade stadganden, men i sak innehålla de endast några få avvikelser
från dessa. De väsentligaste skiljaktigheterna äro följande. Nödvärnsområdet
har i den föreslagna 3 § utsträckts från att omfatta endast angrepp å
vissa enskilda intressen till att omfatta angrepp mot varje enskild rätt. Nödvärnsrätt
skulle således hl. a. komma att föreligga även vid annan ärekränkning
än sådan som sker medelst realinjurier samt vid sådant hem- 1

1 2 § upptog ett stadgande motsvarande nuvarande 5 kap. 8 § strafflagen; uti 4 § reglerades
nödinstitutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

fridsbrott där den som lovligen inkommit i den angripnes hemvist vägrar att
efter tillsägelse avlägsna sig. Genom bestämmelsen i samma paragraf att
angreppet skall vara straffbart bär den tveksamma frågan om nödvärnsrätt
föreligger gentemot en angripare som är otillräknelig eller handlar i
misstag blivit i lagen reglerad. Genom uppställandet av berörda förutsättning
sker emellertid en inskränkning av det nuvarande nödvärnsområdet på
det sätt att nödvärnsrätt uteslutes vid olovligt inträngande i annans rum,
hus, gård eller fartyg som ej utgör hemvist (då alltså något hemfridsbrott
ej är för handen). Slutligen må anmärkas att det för den större
nödvärnsrätten vid angrepp å person enligt förslaget icke fordras att den
angripne är ''överfallen’. På grund härav skulle det större nödvärnet icke
såsom nu vara uteslutet i de fall då den angripne själv från början varit den
anfallande.

Vid 1929 års riksdag framställdes i andra kammaren av herr Lundstedt
— under åberopande av vad som tilldragit sig i det s. k. marsjömålet
(refererat i N. J. A. 1929 s. 130) — en interpellation till justitieministern med
fråga bl. a. huruvida denne ansåge, att den svenska nödvärns- och bevisrätten
fungerade på tillfredsställande sätt. I sitt anförande förklarade interpellanten
bl. a. att man vid en förnuftigt anordnad nödvärnsrätt icke kunde
behöva tåla något som helst fientligt angrepp mot sin kropp utan borde
kunna använda vilka medel som helst som vore nödvändiga för att avvärja
angreppet, till och med om det blott vore förestående och ännu icke påbörjats.
Om gränsen för det nödvändiga våldet överskridits eller icke, finge
naturligtvis icke bedömas uteslutande från skrivbordet, utan det gällde att
sätta sig in i den anfallnes situation. Gällande bevisrätt vid nödvärn vore
så osund och farlig för den personliga tryggheten att man icke kunde tveka
att karakterisera densamma såsom oförenlig med rättskulturen i ett civiliserat
samhälle.

Vid besvarandet av interpellationen förklarade departementschefen, statsrådet
Bissmark, sedan han bemött interpellantens kritik av gällande nödvärnsrätt
och därvid tillämpade bevisregler, att han icke ansåg sig böra förorda
ändring i gällande bestämmelser örn nödvärnsrätten eller i omedelbart
sammanhang därmed stående processuella frågor.

I motion (11:284) vid 1 9 3 4 års riksdag hemställde herrar Hingård
och Thorell att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning
dels rörande ändring av bestämmelserna om rätt till nödvärn i ändamål
att ernå en utvidgning av denna rätt, dels ock rörande sänkning av
straffminimum i 14 kap. 4 och 5 §§ strafflagen vid uppsåtlig misshandel
varav döden följt eller begränsning av dessa lagrums tillämplighet till sådana
fall då vållande till den dödliga utgången läge gärningsmannen till last,
samt framläggande för riksdagen av de förslag vartill utredningen kunde
föranleda.

Beträffande nödvärnsrätten ifrågasatte motionärerna följande utvidgningar:
d e 1 s en något mindre sträng formulering av bestämmelsen att det
våld som brukades för att avvärja angreppet icke finge vara större än nöden

Kungl. Majis proposition nr 187.

krävde, förslagsvis så att strafallet borde inträda därest nödvärnsutövaren
icke gjort avsevärt större våld än nöden krävde, dels en sådan förskjutning
av gränsen mellan de båda nödvärnsområdena att den s. k. större nödvärnsrätten
utsträcktes att gälla vid överfall med våld eller hot såvida det ej
vore uppenbart att allvarlig fara icke varit för handen (således ej blott då
överfallet inneburit trängande fara), dels ock en utvidgning av det angreppsområde
som överhuvud berättigade till nödvärn så att nödvärnsrätt —
i enlighet med strafflagskommissionens förslag — skulle föreligga vid varje
aktuellt straffbart angrepp å enskild rätt och i vart fall vid ärekränkning
och vid andra former av hemfridsbrott än då nödvärnsrätt nu vore medgiven.

I utlåtande (nr 29) i anledning av motionen hemställde första lagutskottet
efter att ingående ha bemött motionärerna att motionen icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av fem ledamöter vilka
hemställde att riksdagen måtte i anledning av motionen hos Kungl. Majit
anhålla örn utredning dels angående sådan utvidgning av nödvärnsrätten
att därunder folie jämväl angrepp i form av ärekränkning annorledes än
genom kroppslig beröring, dels angående nedsättning av straffminimum i
14 kap. 5 § strafflagen.

Vid ärendets behandling i kamrarna biföll första kammaren vad utskottet
i sitt utlåtande hemställt, under det att andra kammaren med avslag å utskottets
hemställan biföll reservationen.

Sedan till svenska kriminalistföreningen för yttrande remitterats
en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria angående
fullföljande av arbetet på revision av strafflagen, anförde föreningens styrelse
i skrivelse till Kungl. Majit den 11 maj 1 9 3 4 bl. a. följande:

Rätten till nödvärn bör göras mer effektiv. Även örn man icke beträder
de vägar, som i sådant hänseende påyrkats vid innevarande års riksdag,
lärer ett väsentligt steg i sådan riktning kunna nås därigenom att å
lämpligt ställe i strafflagens allmänna del, exempelvis såsom ett nytt stycke
i 5 kap. 12 § strafflagen, införes den i modern strafflagstiftning allmänt
upptagna regeln, att i lagen stadgade straffskärpningar vid s. k. objektivt
överskott icke få tillämpas i andra fall än då den handlande insett möjligheten
av den ifrågavarande effektens inträde eller underlåtit att efter förmåga
förebygga den sedan han blivit uppmärksam på faran för dess inträde.
En sådan regel, redan i och för sig särdeles rimlig, skulle särskilt för de fall
då angriparens död orsakats genom en i nödvärn företagen åtgärd förebygga
en nu ej sällan förekommande onödig stränghet i behandlingen av den nödvärnsberätligade
för dylika fall.

Samma dag tillkallades professorn vid Stockholms högskola Nils Stjernberg
samt borgmästaren Jakob Pettersson och advokaten friherre Georg
Stjernstedt att såsom sakkunniga inom departementet biträda med förut omförmälda
utredning rörande revision av gällande bestämmelser örn nödvärn.
Till sekreterare bos de sakkunniga förordnades sedermera hovrättsassessorn
Gunnar Lindskog. Den igångsatta utredningen bar, såsom nämnts,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nu slutförts, i det att betänkande i ämnet jämte förslag till lag om ändring
i vissa delar av 5, 14 och 19 kap. strafflagen framlagts den 22 december 1934.

över betänkandet ha utlåtanden infordrats från Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Östergötlands län, Malmöhus län och Göteborgs och
Bohus län, varjämte tillfälle till yttrande beretts Sveriges advokatsamfund.

Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och från advokatsamfundet.
Myndigheterna lia bifogat av dem infordrade yttranden från
underlydande polis- och åklagarmyndigheter m. fl. Sålunda hava yttranden
avgivits av landsfogdarna i de nämnda länen, polismästaren och tredje
polisintendenten i Stockholm, poliskamrarna i Göteborg och Malmö samt vissa
underåklagare.

Lagförslagets räckvidd.

De sakkunniga utgingo ifrån att en genomgripande omarbetning av nödvärnsinstitutet
icke i detta sammanhang borde komma till stånd. Till stöd
härför åberopades dels att den kritik som riktats mot de gällande nödvärnsreglerna
knappast torde lia åsyftat ändring i huvudgrunderna för nödvärnsinstitutets
utformning och dels olämpligheten av att i det läge vari reformarbetet
på straffrättens område för närvarande befunne sig bryta ut ett
område av stor allmänstraffrättslig betydelse, vars reglering ägde nära samband
med andra allmänstraffrättsliga frågor. De sakkunniga begränsade
sig därför till att med beaktande av de positiva uppslagen i den framkomna
kritiken undersöka i vad mån nödvärnsrätten genom lagändringar som icke
åstadkommo väsentlig rubbning i de nuvarande bestämmelsernas innehåll
och utformning kunde göras mera effektiv.

Vad angår de olika punkter beträffande vilka en reformering av nödvärnsrätten
ifrågasatts, förklarade de sakkunniga till en början att sedan
utvecklingen hos oss omsider nått fram till ett godtagande av de i all modern
straffprocessrätt i fråga om nödvärn gällande bevisgrundsatserna, nödvärnsreglernas
sätt att verka ej längre i bevisningshänseende kunde anses hemfalla
under den kritik som härutinnan tidigare blivit framställd. Tanken att
i lagen fixera de numera i praxis antagna bevisreglerna avvisades och till
stöd härför anfördes att dessa bevisregler för nödvärnets del ej utsade annat
eller mera än vad redan enligt allmänna straffprocessuella bevisgrundsatser
borde anses gälla. Det vore snarast att riskera att ett upptagande av
ifrågavarande regler i strafflagen — där bevisregler för övrigt principiellt
ej hörde hemma — skulle kunna giva anledning till felaktiga slutsatser
e contrario rörande bevisbördan i andra fall. De sakkunniga togo vidare
avstånd från det i motionen vid 1934 års riksdag framställda yrkandet att
en nödvärnshandling alltid borde vara straffa så snart nödvärnsutövaren
icke gjort avsevärt större våld än nöden krävde. I detta avseende åberopades
bl. a. strafflagskommissionens yttrande 1923, att det läge i sakens
natur att den skada som tillfogades angriparen icke finge vara större än

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

som fordrades för att tvinga honom att upphöra med angreppet eller eljest
komma detsamma att misslyckas; något annat kunde icke härledas ur nödvärnsrättens
grund, endast handlingar i försvarssyfte finge ifrågakomma.

Från nu angivna utgångspunkter inskränktes reformförslagen i betänkandet
till frågorna om nödvärnsområdets omfattning, om reglerna för nödvärnsexcessens
bestraffning samt örn beskaffenheten av vissa utav de bestraffningsregler
som i sådant hänseende äro att tillämpa. Härutinnan
föreslogos följande ändringar:

1) Nödvärnsrätt enligt 10 § skulle medgivas även vid viss annan ärekränkning
än s. k. realinjurier.

2) Nödvärnsrätt enligt nyssnämnda paragraf skulle föreligga även vid hemfridsbrott
bestående i att någon som lovligen inkommit i annans hemvist
vägrade att efter tillsägelse begiva sig därifrån.

3) Vissa av de subjektiva förutsättningar, som enligt allmänstraffrättsliga
regler måste vara för handen för att vid nödvärnsexcess straff skall inträda
för uppsåtligt brott, skulle uttryckligen angivas i 9 §. Stadgandet i samma
paragraf örn straffrihet vid nödvärnsexcess skulle undergå viss ändring.

4) 1 5 kap. 12 § skulle införas ett stadgande av innehåll att i lagen stadgade
straffskärpningar vid fall av död eller kroppsskada såsom s. k. objektivt
överskott i regel ej skulle få tillämpas när berörda olyckliga utgång timat
mera av våda än av vållande. I samband därmed skulle vissa ändringar
genomföras i 14 kap. 13 § och 19 kap. 11 § andra stycket strafflagen.

Beträffande den allmänna inställningen till förslaget i de
avgivna yttrandena har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarat
att den icke har något att erinra mot förslaget. Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län samt Sveriges advokatsamfund
ha i det stora hela tillstyrkt förslaget. Betänkligheter ha dock i
flertalet av dessa yttranden framförts mot den föreslagna utvidgade nödvärnsrätten
vid ärekränkning. I övrigt lia endast detaljanmärkningar framställts.
Vad beträffar de yttranden som förut nämnda myndigheter bifogat
från underlydande polis- och åklagarmyndigheter m. fl., har i några av dessa
anmärkning framställts beträffande nödvärnsrätten vid ärekränkning, men
har i övrigt förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Icke i något yttrande har riktats någon invändning mot att de sakkunniga
avstått ifrån en genomgripande omarbetning av nödvärnsreglerna och
inskränkt sig till att endast föreslå sådana lagändringar som icke medförde
någon väsentlig rubbning i de nuvarande bestämmelsernas innehåll och utformning.
Allenast i ett yttrande — av advokatsamfundet — har ifrågasatts
en ändring på någon annan punkt än de sakkunniga föreslagit. Samfundet,
som riktat en allmän kritik mot de gällande nödvärnsreglerna och
i viss må även mot deras tillämpning av åklagare och domstolar, har yttrat
att lagen, då fråga är örn nödvärn enligt 10 §, ej med önskvärd tydlighet
framhåller att under nödvärn förövat våld är en rättsenlig och tillåten
handling och ej ett brott som av skonsamhet undgår bestraffning. Stadgan -

^ Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

det innehölle icke ens ordet nödvärn och dess plats omedelbart efter 9 §
som handlade om nödvärnsexcess vore ägnad att främja nyssnämnda oriktiga
uppfattning. En uppflyttning av stadgandet i 10 § närmast efter 7 §
och en omformulering varav framginge att i där angivna fall rätt till nödvärn
förelåge syntes därför enligt samfundets mening böra övervägas.

Lagförslagets särskilda bestämmelser.

” Nödvärn vid ärekränkning.

Såsom förut nämnts anses enligt gällande lag nödvärnsrätt föreligga vid
ärekränkning allenast då ett angrepp å äran tillika innefattar en fysisk påverkan
(kroppslig förnärmelse) av den angripne (realinjurier). En ärekränkning
medelst injurier av annat slag, t. ex. genom muntliga förolämpningar
eller skymfliga åtbörder, får däremot ej avvärjas genom nödvärnshandling.
I betänkandet föreslogs att vid ärekränkning nödvärnsrätt jämlikt
10 § skulle inträda då någon blivit av annan överfallen med smädliga
yttranden, hotelser eller andra missfirmliga gärningar ändå att angrepp å
person ej var för handen (i sådana fall då ärekränkningen kan betecknas som
angrepp å person, realinjurier, förefinnes ju redan nödvärnsrätt). Det föreslagna
stadgandet skulle intagas i ett nytt andra stycke i 10 §.

I betänkandet anfördes härom bl. a. följande:

Det kunde icke förnekas att ett vässt behov av nödvärnsrättens utsträckande
till att gälla även försvar mot angrepp medelst annan ärekränkning
än realinjurier gjort sig gällande. Å andra sidan torde emellertid uppställande
av en allmän rätt till nödvärn vid ärekränkning möta betänkligheter
särskilt med hänsyn till att en sådan rätt lätteligen skulle kunna leda till
missbruk. Klart syntes vara att det för närvarande endast kunde bliva fråga
om nödvärnsrätt mot sådan ärekränkning som ägde karaktären av ett
personligt ofredande. Men fråga vore om icke en ytterligare begränsning
borde göras. Det förefölle som örn man vid övervägande av i vad mån en
utvidgning av nödvärnsrätten å detta område borde äga rum skulle kunna
hämta vägledning från de synpunkter som tidigare behärskat svensk rättsutveckling
på nödvärnsrättens område. Ända fram till 1890 års lagändring
hade nödvärnsrätten vid angrepp medelst våld å person varit inskränkt till
sådana fall då den angripne varit ''överfallen’. Först genom nämnda lagändring
hade nödvärnsrätt medgivits även mot sådana våldsamma angrepp
å person vid vilka ett ''överfall'' icke kunde anses föreligga. Det förefölle då
ganska naturligt att i enlighet härmed vid nödvärnsrättens utsträckning till
att gälla även försvar mot andra missfirmliga gärningar än realjurier åtminstone
till en början begränsa sig till sådana situationer då vederbörande
kunde anses vara av annan ''överfallen''. Motionärerna vid 1934 års riksdag
hade ock företrädesvis framhållit just sådana fall då någon ''av annan
överfalles med en ström av okvädinsord eller med de grövsta beskyllningar’•
— I uttrycket ''överfallen'' hade man att inlägga — förutom kravet
på att angreppet skulle äga karaktären av ett personligt ofredande — jämväl
eb krav på att den angripne icke givit anledning till angreppet genom att
själv vid tillfället i fråga på dylikt sätt ofreda angriparen eller genom att

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 25

eljest mot denne vidtaga en åtgärd av beskaffenhet att grunda nödvärnsrätt.

Därest man på ovan angivet sätt uppfattade uttrycket ''överfallen’ i det
föreslagna nya nödvärnsstadgandet i 10 §, hade man vunnit en begränsning
av detsamma som vore ägnad att i väsentlig grad avtrubba de betänkligheter
mot att utsträcka nödvärnsrätten till att även gälla angrepp å ära,
vilka uttalats inom Högsta domstolen vid granskningen av det förslag som
legat till grund för gällande nödvärnsregler.1 Den därvid framförda anmärkningen
att vålds användande mot den som angrepe med en ärekränkning
syntes oftare vara ägnat att framkalla än att hindra ett fortsättande
eller upprepande av densamma varför en sådan nödvärnshandling i allmänhet
förfelade sitt ändamål, förlorade väsentligen i bärkraft, därest fråga
allenast vore örn sådana fall då någon blivit av annan med missfirmlig gärning
''överfallen’. Att vidhålla det anförda betraktelsesättet även för dessa
fall skulle ju i verkligheten innebära en privilegiering av andras oförsynthet.
Ej heller kunde för nu angivna fall något större berättigande tillerkännas
den andra anmärkningen inom Högsta domstolen, att det i de flesta
fall vore omöjligt att avgöra huruvida en dylik våldsgärning verkligen hade
karaktären av nödvärn mot ett befarat fortsättande eller upprepande av
ärekränkningen eller örn den icke snarare förövades av hämnd för den redan
skedda förolämpningen. En dylik svårighet förelåge ju nämligen i
större eller mindre grad även vid andra nödvärnssituationer, och det kunde
svårligen anses riktigt att av hänsyn därtill ej medgiva nödvärnsrätt i
fall då sådan otvivelaktigt vöre påkallad. Och de vanskligheter i bevisningshänseende
som kunde föreligga med hänsyn till frågan huruvida förutsättningar
för nödvärnsrättens utövning skulle anses föreligga gjorde sig givetvis
med samma styrka gällande även i fråga örn andra fall av nödvärn.

Det läge i sakens natur, att ett ingripande med våld mot överfall med
allenast injurier åtminstone som regel måste vara tämligen lindrigt för att
icke stå i ''uppenbart missförhållande till den skada, som av angreppet var
att befara’. Att i sådant fall i försvarssyfte tillfoga angriparen svår kroppsskada
torde väl sålunda under inga förhållanden kunna anses tillåtet.

Givetvis måste i dessa såväl som i andra nödvärnsfall den förutsättningen
noggrant fasthållas att nödvärnsåtgärden varit nödvändig till angreppets avvärjande.
I sådant hänseende komme tydligen i de fall varom nu vore fråga
en alldeles särskild betydelse att tilläggas den omständigheten huruvida vederbörande
först blivit tillsagd att upphöra med angreppet men det oaktat
fortsatt detsamma. Att i lagen uppställa krav på en sådan tillsägelse som
formell förutsättning för nödvärnsrättens förhandenvaro blott för dessa fall
syntes dock ej riktigt.

Genom intagande av ett stadgande att våld må övas ''till sådant angrepps
avvärjande’ inskärptes för nu förevarande fall, liksom i 7 § 1 morn., den allmänna
förutsättningen för nödvärnsrätt att angreppet icke finge vara överståndet.
Huruvida så kunde anses vara förhållandet måste, liksom vid
andra nödvärnssituationer, avgöras på grund av omständigheterna i det enskilda
fallet.

Bland de hörda myndigheterna och sammanslutningarna lia såsom förut
nämnts rått delade meningar örn den föreslagna nödvärnsrätten vid äre 1

Berörda förslag medgav nödvärnsrätt vid ärekränkning överhuvud.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

kränkning. Förutom av dem som tillstyrka de sakkunnigas förslag i dess
helhet eller som lämna detsamma utan erinran har förslaget i nu ifrågavarande
del tillstyrkts av advokatsamfundet. Länsstyrelsen i Östergötlands
län har förklarat att det föreslagna stadgandet om nödvärnsrätt vid injurier
icke vore påkallat av något starkare behov och att det möjligen kunde bliva
till en uppmuntran för sådana som vid gräl gärna överginge från ord till
handling. Emellertid ville länsstyrelsen med hänsyn till den varsamma tilllämpning
av stadgandet som kunde förväntas av domstolarna icke bestämt
avstyrka förslaget i denna del.

En avvisande hållning till förslaget har intagits av länsstyrelsen i Malmöhus
län, polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm samt en landsfiskal.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:

Länsstyrelsen hyser för sin del betänkligheter i fråga om en utsträckning
av nödvärnsrätten enligt föreslagna stadgandet i andra stycket av 10 §. Det
kan ej förnekas att fall finnas, där sådan utsträckning står väl i överensstämmelse
med den allmänna rättsuppfattningen, men otvivelaktigt torde
vara att i rättstillämpningen betydande svårigheter skola uppstå. De flesta
slagsmål börja med mer eller mindre ärekränkande yttranden, i följd varav
nödvärnsrätten kan antagas ofta bliva åberopad av den som begått misshandeln.
Den kroppsligen starke synes bliva i hög grad gynnad genom den
föreslagna lagändringen. Ett förfluget ord från den kroppsligen underlägsne
komme lätt att utlösa våldshandling av den andra parten, vilken i
fråga örn bevisningen av ärekränkningen befinner sig i den gynnsamma situation
som karakteriserats i motiven till lagförslaget sålunda, ’att därest en
tilltalads uppgift i sådant hänseende (= handlande i nödvärn) icke blivit vederlagd,
han ej heller är i någon män bevisskyldig för att han icke överskridit
gränserna för nödvärnsbefogenheten i det givna fallet’.

Länsstyrelsen har —- för det fall att nödvärnsrätt vid ärekränkning likväl
skulle medgivas —- ifrågasatt en utvidgning av nödvärnsrättens innehåll.
Länsstyrelsen har nämligen framhållit att om den med ärekränkning angripne
är den kroppsligt svagare, han torde vara tvungen att använda våld
av annan art och med kraftigare verkan än en med angriparen kroppsligt
mera jämställd person, såvida han skall ha någon utsikt att avvärja angreppet.
I en dylik situation skulle det måhända för den kroppsligt svagare vara
till fördel om nödvärnsexcess förklarades inträda först sedan han gjort väsentligt
svårare våld än nöden krävde.

Polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm lia yttrat:

Mot förslaget om en utvidgning av nödvärnsområdet, så att rätt till nödvärn
medgives även vid viss annan ärekränkning än s. k. realinjurier måste

emellertid mycket starka betänkligheter resas.----De sakkunniga synas

ha tagit sikte framför allt på de fall, då man å öppen gata av annan överfalles
med skymfliga tillmålen. Hur gärna man än såge att för sådana fall
en möjlighet tillskapades för den angripne att på ett eftertryckligt sätt visa
angriparen från sig, skulle dock ett legaliserande av våldet från den angripnes
sida i praxis få betänkliga konsekvenser. Temperament och sinnesstämning
hos den angripne kunna växla högst avsevärt. Vet man med sig att

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

man skyddas av lagen för den händelse man med knytnäven ''täpper till munnen’
på sin vedersakare, är det fara värt att detta sätt att freda sig blir det,
som i första hand kommer till användning när det gäller en hel del människor.
Och från tillrättavisningen i denna form är steget icke långt till det
regelrätta slagsmålet. Den i betänkandet omnämnda invändningen från en
av Högsta domstolens ledamöter vid granskningen av 1890 års förslag synes
fortfarande ha allt fog för sig.

Härutöver tillkomma andra omständigheter som göra betänkligheterna
ännu större. En utvidgning av nödvärnsområdet till att omfatta jämväl s. k.
formalinjurier skulle nämligen leda till uppkomsten av bl. a. följande situationer.

En äkta man blir i hemmet överfallen av sin hustru med okvädinsord och
skymfliga tillmälen. Då hustrun icke gör någon min av att vilja sluta, tillgriper
mannen utvägen att med våld i en eller annan form få henne att tiga.
Detta kallas ju i vanliga fall hustrumisshandel, bestraffas strängare än vanlig
misshandel och förekommer tyvärr redan nu i så stor utsträckning att det
knappast går en dag utan att kriminalavdelningen i Stockholm får ett eller
flera fall av sådan misshandel under behandling. I ett annat fall blir sonen
i huset av sin far eller mor ''överfallen'' med tillvitelser av olika slag. Sonen
anser sig icke kunna få vara i fred på annat sätt än att han handgripligen
tillrättavisar fadern eller modern. Detta kallas för misshandel av föräldrar,
faller i nu gällande lagstiftning under allmänt åtal och förskyller ett minimistraff
av två månaders straffarbete. I ett tredje fall sammanbor en man med
en kvinna och samma händelseförlopp utspelas. I ett fjärde fall blir en kafégäst
överfallen av en annan med ärekränkande tillmälen, kanske endast på
den grund att han hyser en annan åsikt i en vardaglig fråga. Med den rätt
den förfördelade har söker han handgripligen tillrättavisa sin motståndare
och det hela slutar med slagsmål.

Man kan alltså på goda grunder antaga att den sålunda ifrågasatta utvidgningen
av nödvärnsområdet kommer att medföra komplikationer av svåraste
slag. Inför denna utsikt synes man hellre böra stanna vid vad som nu
gäller på detta område, nämligen att den förorättade får finna sig i att draga
sig tillbaka och med hjälp av strafflagens 16 kap. söka upprättelse.

I sist berörda yttrande har slutligen framhållits att örn man godtoge de
sakkunnigas förslag, enligt vilket nödvärnsrätt medgåves emot den som vägrat
att från annans hemvist efter tillsägelse sig begiva, åstadkomme man härmed
en rätt till nödvärn å sådan plats från vilken den angripne icke rimligen
kunde draga sig undan oell där han hade all rätt att få vara i fred vare
sig det gällde angrepp på person eller ära.

En landsfiskal har förklarat sig avstyrka förslaget i förevarande del samt
har till stöd härför anfört:

Man måste ställa sig mycket tveksam mot den föreslagna bestämmelsen
att nödvärnsrätt äger rum, där någon blivit av annan överfallen med smädliga
yttranden med mera. Det kan väl härvidlag starkt ifrågasättas, huruvida
man icke härigenom gör ont värre. Den som har någon erfarenhet av
tjänstgöring vid ordningspolisen vet blott alltför väl, att de flesta slagsmål
å allmänna platser uppstå just vid tillämpning av ett nu otillåtet självhämndsförfarande,
som de sakkunniga vilja legalisera. Visserligen skall det
medgivas, att det icke är särdeles tilltalande, att en person utan annat även -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

tyr än ett avlägset ärekränkningsåtal — som för honom kanske saknar all
betydelse — får smäda och smutskasta en oförvitlig person. Men å andra
sidan måste det anses än mindre tilltalande, att tillfälle skall lämnas vederbörande
att i lagens hägn åstadkomma ''uppgörelse’, som i viss mån skulle
innebära en återgång till nävrätten. Härtill komma därjämte icke önskvärda
situationer i ordningshänseende.

I två av de yttranden däri en utvidgning av nödvärnsområdet vid ärekränkning
tillstyrkts, har förordats att detsamma på visst sätt begränsades
i förhållande till vad de sakkunniga föreslagit.

Överståthållarämbetet har sålunda förordat de sakkunnigas förslag att
nödvärnsrätt skulle medgivas även vid vissa fall av ärekränkning vilka icke
nu medförde sådan rätt men förklarat att det föreslagna stadgandet borde
begränsas till att avse sådana fall, då ärekränkningen ägde rum på allmän
plats. Ämbetet har härutinnan anfört följande:

Det är enligt överståthållarämbetets förmenande obestridligt, att fall förekommit
och förekomma, då avsaknaden av nödvärnsrätt vid ärekränkning
framstått i särskilt stötande dager. Dessa fall torde emellertid huvudsakligen,
för att icke säga uteslutande, hava varit sådana, då en person antastats
med missfirmelse å allmän plats. Om man förty i sistberörda fall kan vitsorda
behovet av en begränsad nödvärnsrätt, måste däremot, på sätt polismästaren
och tredje polisintendenten framhålla, betänkligheter uppstå mot
att medgiva denna nödvärnsrätts utsträckande till privatlivets område. Tillräckligt
skydd mot angrepp från en utomståendes sida synes härvidlag vara
berett genom den föreslagna och av Överståthållarämbetet förordade rätten
att med våld avlägsna den, som icke på tillsägelse lämnar annans hemvist.

Poliskammaren i Malmö har uttalat sig för att nödvärnsrätt vid ärekränkning
av det slag varom nu är fråga begränsades till de fall där ärekränkningen
vore av svårare beskaffenhet och någon beivran av densamma icke
syntes kunna vinnas på annat sätt. Poliskammaren har till stöd härför anfört
följande:

I betänkandet har anförts, att en ledamot av Högsta domstolen vid tidigare
framlagt förslag rörande nödvärn vid ärekränkning framhållit, att användande
av våld mot den som angriper med en ärekränkning oftare vore
ägnat att framkalla än att hindra ett fortsättande eller ett upprepande av
densamma, varjämte en dylik våldshandling många gånger kunde komma
att förövas mera av hämnd än i nödvärn. Poliskammaren håller före, att
den nu anförda uppfattningen rörande följderna av en utsträckt lagstiftning
i angivet syfte är riktig. Vid nödvärn har ju godtagits den bevisregeln, att
en persons uppgift att han förövat våld i nödvärn tages för god, därest denna
uppgift icke kan anses vederlagd av omständigheterna. Man kan då tänka
sig det fallet, att en person utan giltigt skäl våldför sig å en annan. Den
våldförde anmäler härefter våldet, men den som förövat detsamma invänder,
att den våldförde överfallit honom med ärekränkning och att han därför
endast utövat laga nödvärn. Resultatet skulle då kunna bliva, att den
våldförde blir bevisningsskyldig för att han icke överfallit den andre med
injurier av antytt slag. Många gånger skulle säkerligen också slagskämpar
begagna sig av obetydliga anledningar, oskyldigt skämt o. s. v., för att skaffa

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sig en till synes giltig anledning för förövande av misshandel. Numera avhålla
sig många från utförande av misshandel, enär det allmänt torde bland
allmänheten råda den åsikten, att den som i ett slagsmål utdelar första slaget
i första hand ådrager sig straff. Denna spärrhake skulle bortfalla, örn
vederbörande till sitt fredande endast behövde uppgiva, alt hans våldshandling
föranletts av ärekränkning från den andres sida. Att situationer emellertid
kunna förekomma, där en person bör hava rätt att med våld freda sig
mot ärekränkning, är givet. Emellertid torde i första hand andra medel
böra tillgripas. Står det vederbörande öppet att till exempel tillkalla polis
eller att genom ojäviga vittnen få fastslaget vem angriparen är och ärekränkningens
art, så torde denna utväg i första hand böra tillgripas. Det
synes därför vara lämpligt, att nödvärnsrätten i här angivet fall något begränsades
dels till att avse svårare ärekränkning och dels till att omfatta endast
sådana fall, där beivran av ärekränkningsbrottet icke synts kunna vinnas
på annat sätt, utan den överfallne ansett sig nödsakad att tillgripa våld till
sitt fredande.

Nödvärn vid hemfridsbrott.

Rätt till nödvärn äger, såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt,
icke rum vid sådana i 11 kap. 10 § strafflagen omförmälda hemfridsbrott
där någon som lovligen inkommit i annans hemvist vägrar att efter tillsägelse
begiva sig därifrån eller därstädes gömmer sig undan utan att kunna
visa skälig anledning därtill. Nödvärnsrätt föreligger ej heller vid de i 12 §
av samma kapitel upptagna hemfridsbrotten — fönster slås in i annans hus;
sten eller annat kastas in i annans gård, hus eller fartyg; stenkastning, bultande
eller annat våld sker å annans hus; oljud eller oväsende åstadkommes
i annans gård eller trädgård. I betänkandet föreslogs att nödvärnsrätt enligt
5 kap. 10 § skulle inträda mot den som vägrat att från annans hemvist efter
tillsägelse sig begiva. Stadgande härom skulle intagas i första stycket av berörda
paragraf. Till stöd för vad som sålunda föreslagits anfördes i betänkandet
bl. a. följande:

Att märka är att flertalet av de i 11 kap. 12 § strafflagen uppräknade formerna
av hemfridsbrott jämte kränkning av hemfrid innefatta angrepp å
egendom och på sådan grund kunna föranleda rätt till nödvärn för den vars
hemfrid kränkes, samt att, därest den som åstadkommer oljud eller oväsende
i annans gård eller trädgård dessförinnan olovligen dit inträngt, ett nödvärnsingripande
på denna grund kan vara tillåtet gentemot honom. Det enda
slag av hemfridsbrott, vid vilket saknaden av nödvärnsrätt kan anses innebära
en påtaglig praktisk olägenhet, är det i 11 kap. 10 § upptagna, att någon
som på lovligt sätt inkommit i annans hemvist vägrar att efter tillsägelse
avlägsna sig därifrån. Visserligen kan med en vägran att efter lovligt
inkommande begiva sig från annans hemvist vara förenat ett sådant hot
örn våld, som grundar rätt till nödvärn, men så är givetvis långt ifrån alltid
fallet. —---Lagens ståndpunkt att i detta fall icke medgiva rätt till nöd värn

står otvivelaktigt ock i strid med en naturlig rättskänslas krav, och i
själva verket torde det bland allmänheten vara en utbredd uppfattning att
nödvärnsrätt här föreligger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar lia tillstyrkt eller lämnat
utan erinran de sakkunnigas förslag på denna punkt. Överståthållarämbetet
har sålunda förklarat att förslaget syntes lämpligt och ägnat att
tillgodose hemvistinnehavarens berättigade intresse. Polismästaren och
tredje polisintendenten i Stockholm ha yttrat att förslaget vore välgrundat
icke minst med tanke på de praktiska erfarenheterna. Det hände nämligen
alltför ofta att en person inför en påträngande fridstörare icke hade
annat val än att handgripligen söka avlägsna vederbörande. Man kunde utan
tvekan betrakta som en brist i gällande lagstiftning att sådan rätt ännu icke
funnes till skydd för hemfriden. Advokatsamfundet har likaledes förklarat
att det funne den föreslagna utvidgningen av nödvärnsrätten vid hemfridsbrott
väl motiverad.

Poliskammaren i Malmö har uttalat vissa betänkligheter mot förslaget i
denna del men likväl tillstyrkt detsamma. Kammaren har sålunda anfört:

Det är troligt, att en utvidgad lagstiftning i detta stycke kommer att i
många fall missbrukas sålunda, att en person, som vill våldföra sig å annan,
kommer att begagna sig av dennes besök för att genomföra det planerade
våldet och därefter förklara, att hans handlingssätt förestavats av att den
förre vägrat avlägsna sig från hans bostad. Särskilt torde detta bliva fallet i
större hyreskaserner, där redan nu våldshandlingar ej sällan förekomma mellan
grannarna och där dessa ofta stå i spänt förhållande till varandra, många
gånger beroende på gräl eller bråk mellan barnen. Emellertid är hemfridens
bevarande av sådan betydelse, att poliskammaren, trots det att vissa
olägenheter kunna tänkas uppkomma av en utvidgad lagstiftning å detta område,
icke tvekar att tillstyrka det föreslagna tillägget.

Straffbarhet vid nöd värn sexcess.

En nödvärn sutövare som gör sig skyldig till nödvärnsexcess kan på grund
av allmänstraffrättsliga regler icke straffas för uppsåtligt brott, örn han saknat
uppsåt att göra våld som inneburit ett överskridande av nödvärnsrätten.
Detsamma gäller örn nödvärnsutövaren på grund av ett ursäktligt eller
oursäktligt misstag rörande de faktiska omständigheterna trott att sådan
fara var å färde att han var befogad till åtgärden i fråga. I dessa fall blir
han antingen straffri eller möjligen straffad för oaktsamhetsbrott. Strafffrihet
inträder — förutom då gärningen icke är straffbelagd såsom oaktsamhetsbrott
-— då densamma tillkommit av våda eller då ett ursäktligt
misstag rörande de faktiska omständigheterna förelegat.

De sakkunniga föreslogo att de nyss angivna subjektiva förutsättningarna
för att straff för uppsåtligt brott skall kunna inträda vid nödvärnsexcess
skulle — till undvikande av oriktig lagtillämpning — uttryckligen angivas
i lagtexten genom att i 9 § efter bestämmelsen om straffnedsättning vid
nödvärnsexcess intogs ett stadgande härom. Detta skulle hava följande
lydelse: Ville han ej sådant våld göra, eller trodde han på grund av om ständigheterna

sådan fara å färde vara, att han ägde det våld öva, må
straff för uppsåtlig gärning ej ådömas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Till motivering av det sålunda föreslagna förtydligande tillägget i 9 § anfördes
i betänkandet i huvudsak följande:

I den avfattning det nuvarande stadgandet i 9 § hade före tillkomsten av
1890 års lag hade åt domaren givits en anvisning att pröva, huruvida den
som gjort sig skyldig till nödvärnsexcess ''för uppsåtlig gärning eller blott såsom
för vållande straffas bör’. Detta stadgande hade uteslutits på grund av
hemställan från lagutskottet vid 1890 års riksdag med den motivering bl. a.,
att en nödvärnsexcess ’väl nästan alltid måste anses vara uppsåtlig’. Denna
uppfattning kunde emellertid icke anses överensstämma med den nu
allmänt härskande uppfattningen av imputationsreglernas innebörd, enligt
vilken, såsom lagutskottet vid 1934 års riksdag anmärkt, ansvar för uppsåtlig
gärning ej kunde ådömas med mindre den angripne ''vid nödvärnshandlingen
insett att han gjort större våld än nöden krävde’. Det kunde ej
betvivlas alt förenämnda uttalande av 1890 års lagutskott icke saknat betydelse
för en tillämpning i mindre lycklig riktning av bestraffningsreglerna
vid nödvärnsexcess.

Redan nu angivna förhållanden syntes utgöra ett bestämt skäl för att i
lagens text för ifrågavarande fall giva tydligt uttryck åt den i nutida straffrätt
allmänt erkända grundsatsen, att en för brottslig gärning tilltalad, som
på grund av omständigheterna, örn ock aldrig så oursäktligt, antagit att
han ägt laglig befogenhet till den ifrågavarande gärningens företagande, icke
kan straffas för uppsåtlig gärning. En sådan grundsats kunde i förevarande
fall lämpligen så uttryckas, att straff för uppsåtlig gärning ej finge ådömas
den, som på grund av omständigheterna trott ''sådan fara å färde vara, att
han ägde det våld öva’. Därmed vore ock givet att en excesshandling icke
kunde ens såsom kulpös tillräknas den som ursäktligt hyst en dylik uppfattning Med

hänsyn till den oklarhet eller ofullständighet som ej sällan vidlådde
domsmotiveringarna då fråga vore örn tillämpning av 14 kap. 4 och 5 §§
respektive 14 kap. 11 och 12 §§ vid fall av nödvärnsexcess, hade de sakkunniga
vidare ansett i lagtexten böra givas tydligt uttryck jämväl åt den grundsatsen,
att det för en tillämpning av dessa lagrum i sådana fall icke vore nog
att vederbörande haft uppsåt att göra intrång i annans kroppsliga integritet,
utan att därutöver jämväl krävdes att uppsåt förelegat just att göra sådant
våld som innebure ett överskridande av nödvärnsrättens gränser. Detta
krav syntes lämpligen kunna i lagtexten uttryckas med orden: ''Ville han ej
sådant våld göra’. Att nämnda krav även utan särskilt lagstadgande måste
uppställas framginge visserligen vid ett noggrannare inträngande i lagens
stadganden i ämnet, då ju 14 kap. 4 och 5 §§ enligt sin lydelse krävde att
vederbörande skulle ha tillfogat annan döden genom ''uppsåtlig misshandel’,
och under uttrycket ''misshandel’ icke torde kunna hänföras intrång i annans
kroppsliga integritet som vore rättsligen tillåtet, det ville för detta fall säga:
icke överskrede nödvärnsgränsen. Men såväl med hänsyn till ovan anförda
förhållanden inom rättspraxis som ock med hänsyn till nödvärnsreglernas
särskilda betydelse för de enskilda medborgarnas känsla av rättssäkerhet
torde likvisst skäl föreligga att bringa även nu nämnda krav till tydligt uttryck
i lagen.

De sakkunniga ingingo i detta sammanhang på en med spörsmålet örn
straffbarheten vid nödvärnsexcess närbesläktad fråga, nämligen den örn man
i lagen borde angiva de subjektiva förutsättningarna för att straff skall kun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

na inträda för uppsåtlig! brott respektive för oaktsamhetsbrott, då någon på
grund av misstag rörande de faktiska omständigheterna trott att det förelegat
en nödvärnssituation och handlat därefter. De sakkunniga avvisade
emellertid denna tanke samt anförde härom:

Huruvida i lagen borde införas jämväl ett stadgande, motsvarande det av
strafflagskommissionen i 4 kap. 5 § föreslagna, har ock varit föremål för
övervägande. Visserligen kunde det framstå såsom önskligt att i lagen tydligt
utsädes att den, som i oursäktlig villfarelse angående något faktiskt förhållande
trott sig vara försatt i en nödvärnssituation och handlat därefter,
ej får dömas till ansvar för uppsåtlig gärning utan endast för vållande till
den skada, han i sådant fall må ha åstadkommit. De sakkunniga ha emellertid
låtit tanken på ett stadgande av denna innebörd falla, särskilt som ett
sådant måste erhålla praktiskt taget samma innehåll som det till införande
i 9 § föreslagna, samt ett analogislut från detta för fall av nu angivna karaktär
måste anses ofrånkomligt. Att den, som ursäktligt trott de faktiska
förhållandena vara sådana, att han befann sig i en nödvärnssituation, icke
kan straffas ens för vållande till den skada, han åstadkommit, är lika tydligt
som i fråga örn motsvarande fall vid nödvärnsexcess.

Det föreslagna tillägget i 9 § rörande de subjektiva förutsättningarna för
ådömande av straff för uppsåtligt brott vid nödvärnsexcess har i samtliga
yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Överståthållarämbetet har anfört:

Domstolarna hava i icke obetydlig utsträckning på ett stundom icke riktigt
sätt bedömt de subjektiva kraven för straffbestämmandet vid nödvärnsexcess
samt härigenom kommit att utmäta straff för brott, som ur berörda
synpunkt måhända icke bort anses vara för handen.---Vad de sak kunniga

föreslagit i syfte att ernå en riktigare tolkning av de subjektiva kraven
vid nödvärnsexcess kan Överståthållarämbetet, å nyss anförda skäl, endast
hälsa med tillfredsställelse.

Poliskammaren i Malmö har yttrat:

I 5 kap. 9 § strafflagen, som handlar örn nödvärnsexcess, angivas icke
gränserna för tillåtet nödvärn på sådant sätt, att allmänheten kan förstå
vad som är tillåtet och vad som eventuellt kan vara straffbart. Väl ha i
lagtillämpningen gränserna blivit tämligen klart angivna, så att, såsom lagutskottet
år 1934 framhållit, därest fråga uppstår om överskridande av nödvärnsrätten,
en person icke kan dömas för uppsåtlig förbrytelse med mindre
han vid nödvärnshandlingen insett att han gjort större våld än nöden krävde.
I lagtexten är detta däremot icke direkt utsagt.

Det av de sakkunniga föreslagna tillägget till 9 § skulle med hänsyn till
omnämnda lagtillämpning kanske icke behövas, men, såsom de sakkunniga
anfört, torde det å andra sidan med hänsyn till de enskilda medborgarnas
känsla av rättssäkerhet vara av betydelse att förutsättningarna för straffbarhet
för uppsåtligt brott erhåller tydligt uttryck i lagen. Att lagtextens
innehåll så tydligt som möjligt sammanfaller med lagtillämpningen torde
vara till fördel såväl för domstolarna som för allmänheten. Poliskammaren
tillstyrker därför för sin del det av de sakkunniga föreslagna tillägget
till 9 §.

Kungl. Ma[:ts proposition nr 187.

Advokatsamfundet har i en utförlig motivering tillstyrkt det föreslagna
tillägget men har, i syfte att förebygga ett felaktigt motsatsslut, förordat
att i lagtexten intoges jämväl en erinran örn vissa subjektiva förutsättningar
för att straff för oaktsamhetsbrott skall kunna inträda dels vid nödvärnsexcess
och dels då någon på grund av villfarelse rörande de faktiska
förhållandena trott att nödvärnssituation förelegat och handlat därefter. I
nu angivna avseenden har samfundet bland annat anfört:

Samfundet finner det välbetänkt, att de sakkunnige så starkt framhävt
vikten av att straff för nödvärnsexcess icke ådömes med mindre de subjektiva
förutsättningarna äro för handen. Vid övervägande av bestämmelser,
ägnade att trygga straffrihet i fall där sådan bör inträda, har inom samfundet
uttalats sympati för den tanke, som framförts i en vid 1934 års riksdag
väckt motion, innebärande en utvidgning av den objektiva nödvärnsgränsen
på det sätt, att straffrihet alltid skulle inträda, där nödvärnsutövaren
ej gjort avsevärt större våld än nöden krävde. Då härmed emellertid
skulle beträdas en väg, som styrelsen veterlig! icke försökts i något annat
lands lagstiftning, och då vidare, på sätt de sakkunnige framhållit, en mera
genomgripande omarbetning av den svenska rättens nödvärnsregler i detta
sammanhang knappast kan ifrågakomma, har samfundet ansett sig böra
förorda den utväg de sakkunnige anvisat. —--För den praktiska bety delsen

av det föreslagna stadgandet är det av synnerlig vikt, att nödvärnsutövaren
icke — vad ordalydelsen dock synes inbjuda till — anses bevisskyldig
för att han ej ville sådant våld göra eller för att han trodde omständigheterna
vara sådana som i stadgandet sägs.

Genom den föreslagna ändringen i 9 § dragés det subjektiva momentet
fram i ljuset och den omständigheten, att lagtexten såsom icke extraordinärt
behandlar det fall, att väl objektivt sett en nödvärnsexcess begåtts
men att den handlande likväl på grund av en, låt vara oursäktlig, missuppfattning
av situationen är fri från uppsåtlig brottslighet, synes ägnad att
motverka tendensen att utan vidare som osannolika avvisa en tilltalads uppgifter
i sådan riktning.

Av motiven framgår, att tillägget i § 9 åsyftar det fall, att nödvärnsutövaren
oursäktligt trott faran lia angiven omfattning; han må då likväl ej
dömas till straff för uppsåtlig gärning. Då stadgandet emellertid ej på något
sätt antyder, att det avser oursäktlig felbedömning av situationen, finnes
anledning befara, att det på sina håll kan komma att få en sådan tolkning,
att straff för culpa ådömes i större utsträckning än avsett (straff för
uppsåtlig gärning må ej ådömas, alltså dömes för vållande). Motiven angiva
visserligen, att vid ursäktlig felbedömning intet som helst straff skall
ådömas, ej ens för vållande. Men till förekommande av ett oriktigt contrarieslut
synes i lagen böra uttryckligen stadgas, att den som ursäktligt
trott nödvärnssituation föreligga eller ursäktligt trott faran vara sådan, att
till dess avvärjande krävdes det våld han övat, skall vara straffri. Väl kan
det sägas vara utan vidare klart, att den som ursäktligt missuppfattat läget
icke bör kunna dömas teir oaktsamhet. Men detsamma kan sägas därom,
att den som trodde, låt vara oursäktligt, faran vara större än den var, icke
bör kunna dömas för uppsåt. Det ena som det andra är en följd av allmänna
imputationsregler men då erfarenheten ådagalagt ett behov av att
i lagtexten erinra örn de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet, torde
sådan erinran böra intagas beträffande båda fallen.
niliang till riksdagens protokoll 19,''I7. 1 sand. Nr 1S7. .''!

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Därest det skulle anses principiellt olämpligt eller med hänsyn till befarade
contrarieslut betänkligt att i lagtexten för ett särskilt fall införa ovan
berörda, i sig självklara föreskrift rörande det subjektiva rekvisitet, må till
övervägande framföras, huruvida möjligen samma mål skulle kunna vinnas
genom en sådan omredigering av lagrummet, att första punkten begränsas
till att avse det fall, att uppsåtligt förövats större våld än nöden krävde,
samt att därefter i en ny andra punkt regleras det fall, då någon på grund
av oursäktlig felbedömning av läget eller eljest gjort sig skyldig till ansvar
för vållande. En sådan uppställning av lagtexten skulle, örn den i övrigt
befinnes lämplig, göra det fullt tydligt, att vid ursäktlig felbedömning strafffrihet
skall inträda.

I sista punkten av 9 § stadgas att den som gjort sig skyldig till nödvärnsexcess
icke må till straff dömas, därest omständigheterna voro sådana, att
han svårligen kunnat sig besinna. Såsom i framställningen rörande gällande
rätt anmärkts är det föremål för delade meningar om stadgandets avfattning
lämnar domstolarna befogenhet att taga hänsyn till rent subjektiva
och individuella egendomligheter hos den som utövat nödvärnet eller
om en objektiv måttstock skall anläggas vid bedömandet av frågan om gärningsmannen
kunnat besinna sig. De sakkunniga ansågo att hänsyn borde
få tagas till nyssnämnda subjektiva och individuella egendomligheter och
föreslogo för att på ett mera otvivelaktigt sätt i lagen giva uttryck åt denna
uppfattning, att sista punkten i 9 § skulle erhålla följande lydelse: Kunde
han vid gärningen svårligen sig besinna; då må han ej till straff dömas.

Till stöd för vad sålunda föreslagits anförde de sakkunniga följande:

Det synes ingalunda opåkallat att, i överensstämmelse med vad i åtskilliga
främmande lagar åtminstone delvis är fallet, rent personliga egenskaper
hos den angripne vid avgörande av frågan örn straffrihet vinna beaktande.
Därest det mildare bedömandet av nödvärnsexcessen har sin grund
särskilt däri, att nödvärnsåtgärden riktar sig just mot den, som genom sitt
angrepp framkallat den föreliggande situationen, är det ganska rimligt, att
denne senare ock till en viss grad får bära risken av de psykiska affekter,
som till följd av den angripnes rent individuella egenskaper, såsom hans
häftiga lynne eller hans lättskrämdhet, kunna hos honom utlösas.

I samtliga yttranden har ifrågavarande ändringsförslag tillstyrkts eller
lämnats utan erinran.

Straffbarhet vid s. k. objektiva överskott.

I strafflagen förekommer ofta en bestämmelse av innehåll att örn en —
vanligen uppsåtlig — brottslig gärning medför en särskild i lagen angiven
sekundär effekt, ett förhöjt straff skall inträda oberoende av om oaktsamhet
med avseende å den sekundära effekten kan läggas gärningsmannen till last
eller om densamma åstadkommits av våda (s. k. objektiva överskott). I framställningen
rörande gällande rätt har anmärkts att vissa av dessa straffbestämmelser,
särskilt 14 kap. 4 och 5 §§, kunna medföra att en uppsåtlig
nödvärnsexcess ådrager nödvärnsutövaren ett straff som icke synes stå

Kungl. Metias proposition nr 187.

i proportion till gärningens beskaffenhet. Vid kritiken av de gällande nödvärnsreglerna
ha därför, såsom av den lämnade historiken framgår, framställts
yrkanden av innebörd antingen att straffminimum skulle nedsättas
i nyss nämnda lagrum eller att lagrummens tillämplighet skulle begränsas
till sådana fall, då vållande till den sekundära effekten, döden, läge
gärningsmannen till last. Förutom den kritik, som i samband med diskussionen
om nödvärnsreglerna riktats mot vissa av de lagrum som stadga straff
för objektiva överskott, ha principiella invändningar framställts mot den
straffrättsliga behandlingen av de objektiva överskotten överhuvud. Det har
sålunda framhållits att det icke stöde väl överens med den moderna straffrättsåskådningen,
vilken ju lägger väsentlig vikt vid det subjektiva, att straffa
gärningsmannen för andra verkningar av hans handling än sådana, som på
något sätt kunna läggas honom till last. Straffbarheten vid objektiva överskott
borde förty inskränkas till att avse endast sådana verkningar.

Med utgångspunkt härifrån avvisade de sakkunniga tanken att företaga
en ändring endast av bestämmelserna i 14 kap. 4 och 5 §§ och föreslogo
en reformering av bestraffningsreglerna vid objektiva överskott. De hemställde
sålunda att i 5 kap. 12 § strafflagen skulle i ett nytt andra stycke intagas
ett stadgande av innehåll att där lagen utsätter förhöjt straff för det fall
att någon av brottslig gärning får viss kroppsskada eller död, sådant straff ej
må ådömas, där utgången timot mera av våda än av vållande, såframt ej gärningsmannen
efter vunnen insikt örn faran underlåtit att göra vad i hans
förmåga stått för att avvärja nämnda verkan. Bestämmelsen skulle dock ej
äga tillämpning i de fall varom stadgas i 14 kap. 7, 8 och 14 §§.

Till stöd för vad sålunda föreslagits och till närmare utveckling av stadgandets
innebörd anförde de sakkunniga i huvudsak följande:

Beträffande yrkandena om en nedsättning av straffminima i 14 kap. 4 och
5 §§ syntes en sådan åtgärd icke vara att förorda. En dylik straffnedsättning
skulle komma att avse även sådana fall då vid uppsåtlig misshandel
dödens inträde kunde läggas gärningsmannen till last. Visserligen framstode
dessa straffbestämmelser såsom särdeles stränga vid jämförelse med
andra fall av vållande till annans död för vilka den ordinära straffskalan
vöre böter eller fängelse i högst sex månader. Men härvid finge ej förbises,
att de i jämförelse med moderna lagar låga straff som vår strafflag uppställde
för vållande till annans död, kunde tänkas lia sin grund bland annat
i förefintligheten av de väsentligt strängare straffbestämmelserna i 14 kap.
4 och 5 §§ för mera kvalificerade fall av sådant vållande. Dessutom torde
en dylik straffnedsättning icke rimligen kunna vidtagas utan att en motsvarande
straffminskning stadgades i fråga örn de i 14 kap. 11 § avsedda fall
då svår kropsskada timat såsom kulpös eller kasuell följd av en tillfogad
uppsåtlig misshandel.

Beträffande åter yrkandet på en begränsning av tillämpligheten av 14 kap.
4 och 5 §§ till sådana fall då vållande lill den dödliga utgången läge gärningsmannen
till last, hade lagutskottet vid 1934 års riksdag med allt skäl
uttalat att det knappast vöre lämpligt att utbryta nu ifrågavarande två lagrum
till särskild behandling. Det vore av skäl som redan här ovan anförts
föga rimligt att därvid förbigå stadgandet i 14 kap. 11 §. Det hade därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

synts de sakkunniga angeläget att i förevarande sammanhang söka inom ramen
för nu gällande strafflag åstadkomma en lösning av spörsmålet på ett
mera allsidigt sätt.

Äldre strafflagar, däribland ock den svenska, stadgade i stor utsträckning
ett förhöjt straff för det fall att en — vanligen uppsåtlig -—- brottslig gärning
medförde en särskild i lagen angiven effekt, oberoende av om oaktsamhet
med avseende å densamma kunde läggas gärningsmannen till last eller densamma
timat av våda (s. k. objektiva överskott). Det vore numera allmänt
erkänt att det icke kunde anses inför rättskänslan försvarligt att tillämpa dylika
straffbestämmelser i fråga om rent kasuella effekter. Nyare strafflagar
och strafflagsförslag inskränkte ock i enlighet härmed gärningsmannens
ansvar till att huvudsakligen avse allenast sådana effekter i förhållande till
vilka culpa förelegat å hans sida. Strafflagskommissionen hade ock i 3 kap.
4 § av sitt förslag till strafflag, allmänna delen, (1923) upptagit ett stadgande
härom. _ *-''i&

Vid övervägande av på vad sätt en sådan regel skulle kunna införlivas med
vår nu gällande strafflag hade de sakkunniga först och främst ansett att
regeln borde begränsas till de fall då lagen utsatte förhöjt straff därest någon
av brottslig gärning finge viss kroppsskada eller död. Genom en dylik
formulering medtoges ej blott de fall då sådan förhöjning skedde till följd
av svår kroppsskada eller död utan även de fall som avsåges i 14 kap. 12 §
och 14 kap. 21 §. Utanför stadgandets räckvidd komme däremot att falla
straffbestämmelserna i 10 kap. 8, 9 och 13 §§; 13 kap. 2 §; 14 kap. 29 §; 15
kap. 9 §; 16 kap. 3 §; 19 kap. 17 § 2 mom. och 20 § samt 25 kap. 2 §.

Med en dylik begränsning uppnådde man att den nya regeln komme att
avse allenast sådana fall som vore av en någorlunda ensartad natur. Och
detta torde vid en partiell strafflagsändring vara att bestämt förorda. Utsträckte
man regeln därutöver, riskerade man att gripa om fall vid vilka
jämväl andra hänsyn kunde ha medverkat vid bestraffningsreglernas utformning
i det hela inom respektive brottsområden. Och att göra en rubbning
härutinnan ginge utöver syftet med ifrågavarande lagändring. De lagrum
å vilka det föreslagna stadgandet skulle äga tillämpning bleve alltså följande:
8 kap. 27 §; 9 kap. 4 och 7 §§; 14 kap. 4, 5, 11 och 12 §§, 18 §
1 morn., 19—21, 23, 28, 30—33 §§, 34 § 2 mom. och 38 §; 15 kap. 5 och
12—15 §§; 18 kap. 7 §; 19 kap. 1, 3, 4, 6—8, 10, 11 och 18 §§; 21 kap.
6 och 8 §§ samt 22 kap. 3 och 4 §§.

Enligt den avfattning den ifrågavarande regeln erhållit i strafflagskommissionens
förslag skulle de stadgade strafförhöjningarna äga tillämpning
då gärningsmannen av oaktsamhet åstadkommit den ifrågavarande verkan,
men även då han efter handlingens företagande insett, att sådan verkan var
att befara, och ej, medan tid var, efter förmåga sökt avvärja den. De
sakkunniga hade ansett sig i förevarande avseenden helt kunna följa
sträfflagskommissionens förslag, ehuru de, då fråga vore örn en partiell
ändring av strafflagen, funnit stadgandets avfattning böra så nära som möjligt
ansluta sig till strafflagens språkbruk.

Den av de sakkunniga föreslagna bestraffningsregeln stöde icke väl tillsammans
med de regler som uppställts i 14 kap. 7, 8 och 14 §§ för sådana
fall då flera deltagit i misshandel varav någon fått döden eller viss kroppsskada.
Men de sakkunniga hade icke ansett lämpligt att i samband med den
nu föreslagna lagändringen föreslå någon rubbning i dessa regler. Visserligen
avsåge de i 7 § och i 14 § 1 mom. givna reglerna för ansvarets fördel -

Kungl. Mafcts proposition nr 187.

ning i dylika fall allenast att göra modifikationer i eljest gällande kausalitetsregler.
Men tydligt vore att den använda metoden för ansvarets fördelning,
såväl enligt dessa stadganden som enligt stadgandena i 8 § och 14 §
2 morn., vore uppbyggda på den förutsättningen alt ansvar skulle inträda
även för kasuell skada. Och att för dessa fall föreslå någon ändring i grunderna
för ansvarets fördelning borde i detta sammanhang så mycket mindre
komma i fråga som det icke vore så särdeles lätt att avgöra vilka regler som
vid en ny lagstiftning lämpligen borde sättas i stället. På nu angivna grunder
hade de sakkunniga till det föreslagna stadgandet fogat ett tillägg enligt
vilket dess bestämmelser ej skulle äga tillämpning i de fall varom i 14 kap. 7,
8 och 14 §§ stadgas.

De sakkunniga föreslogo vidare en ändring i en av de paragrafer, som
innehålla stadganden om objektiva överskott, nämligen 19 kap. 11 §
strafflagen. I första stycket av ifrågavarande paragraf uppställas straffbestämmelser
för uppsåtligt förstörande av vissa trafikinrättningar ävensom för
vidtagande av sådana åtgärder att fara eller olycka vid inrättningarnas begagnande
eller allmänt farlig översvämning därav uppkomma kan. I andra
stycket givas regler örn förhöjt straff vid objektiva överskott, bestående bland
annat av svår kroppsskada eller död, och därvid gälla olika straffskalor allteftersom
gärningsmannen bort eller icke bort kunna inse att den inträdda
effekten var att befara. De sakkunniga föreslogo såsom en nödvändig konsekvens
av det ifrågasatta nya stadgandet i 5 kap. 12 § ett borttagande av
bestämmelsen om förhöjt straff för det fall att gärningsmannen icke bort
kunna inse att effekten var att befara samt att straffbestämmelsen i övrigt
skulle undergå viss formell ändring i det att orden: ’och var den brottsliges
handling av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka därav
var att befara’ skulle utgå.

I betänkandet föreslogs slutligen att straffbestämmelsen i 14 kap. 1 3 §
strafflagen för uppsåtlig misshandel, varå ringare eller ingen skada följt,
skulle undergå den ändring att det nuvarande maximum, sex månaders fängelse,
skulle vid försvårande omständigheter höjas till fängelse i högst ett
år. Till motivering härav anförde de sakkunniga:

Även i en strafflag, som är uppbyggd enligt moderna rättsprinciper, måste
den verkan, som utan att lia varit föremål för gärningsmannens uppsåt följer
av ett brott, för straffmätningen tillerkännas en stor betydelse. Denna
omständighet måste tydligen vid en partiell lagändring av förevarande slag
beaktas. Efter genomförandet av densamma komma nämligen ett flertal
fall, som hittills bestraffats enligt 14 kap. 4 och 5 §§ respektive 14 kap. 11
och 12 §§, att bestraffas allenast i den mån de innefatta uppsåtlig misshandel.
I allmänhet äro väl de straffskalor, som i vår lag uppställas för uppsåtlig
misshandel, tillräckliga för beaktande även av sådana fall, då död
eller svår kroppsskada inträtt såsom kasuell följd av den uppsåtliga misshandeln.
Så kan emellertid svårligen anses vara förhållandet i fråga om
den i 14 kap. 13 § uppställda straffskalan för uppsåtlig misshandel: böter
eller fängelse i högst sex månader. Denna straffskala har redan under nuvarande
förhållanden ofta ansetts vara alldeles för otillräcklig för beaktande
av alla de försvårande omständigheter, som även vid sådan misshandel
kunna föreligga och som i moderna strafflagar även för dylika fall i vid -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sträckt mån beaktas vid bestraffningsreglernas uppställande. Svenska kriminalistföreningens
styrelse har i sin ovannämnda skrivelse till Kungl. Maj:t
särskilt riktat uppmärksamheten på sådana fall, då misshandeln övas mot
saklös person. De sakkunniga ha på nu angivna grunder ansett sig böra
föreslå, att en straffskärpning genomföres i detta lagrum. En sådan synes,
utan att medföra någon väsentlig rubbning i förhållandet till andra närliggande
straffskalor i strafflagen, kunna uppnås därigenom, att i detta lagrum
göres ett tillägg, enligt vilket straffet, där omständigheterna äro försvårande,
må kunna höjas till fängelse i ett år.

De sakkunnigas förslag rörande straffbarheten vid objektiva överskott
har i samtliga yttranden i princip tillstyrks eller lämnats utan erinran.

Polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm ha förklarat att
förslaget om visst tillägg till 5 kap. 12 § syntes vara väl motiverat. Någon
ändring av 14 kap. 4 eller 5 § syftande till en nedsättning av där stadgade
straff syntes icke påkallad. Med de av de sakkunniga föreslagna tilläggen
till 5 kap. 9 och 12 §§ torde faran för en onödig stränghet i fråga om behandlingen
av den nödvärnsberättigade vara till stor del undanröjd.

Advokatsamfundet har uttalat sin tillfredsställelse över att frågan örn
straffskärpningen vid de objektiva överskotten upptagits till behandling.
Samfundet hade ingen erinran att framställa vare sig mot den av de sakkunniga
föreslagna lösningen av detta spörsmål eller mot de övriga därmed
sammanhängande ändringsförslagen.

Överståthållarämbetet har förklarat att ämbetet i huvudsak kunde ansluta
sig till vad de sakkunniga föreslagit beträffande förutsättningarna för
straffskärpnings inträdande vid objektivt överskott. Ämbetet har emellertid
till förekommande av en icke önskvärd konsekvens av den föreslagna
lagändringen hemställt örn viss ändring av åtalsreglerna vid misshandel
samt har härom anfört:

Den föreslagna nya bestämmelsen synes åtminstone stundom kunna medföra
icke avsedda och ej heller önskvärda konsekvenser. Örn misshandel
enligt 12 eller 13 § i 14 kap. strafflagen ägt rum å sådan plats och under
sådana omständigheter i övrigt, att brottet endast får åtalas efter angivelse
av målsägande, samt misshandeln, ehuru mera av våda än vållande, föranlett
den misshandlades död, kan tänkas, att behörig målsägande därefter
saknas. Därmed skulle emellertid, just å den grund att döden följt av misshandeln,
straffrihet faktiskt komma att inträda för gärningsmannen. Ett
dylikt resultat — låt vara att detsamma kanske blott sällan uppkommer —
måste betecknas såsom föga tilltalande och till förekommande därav torde
sådan ändring böra ske beträffande åtalsreglerna i 14 kap. strafflagen, att
i fall av angiven art allmän åklagare äger utföra åtal i saken.

Mot den föreslagna höjningen av maximum vid misshandel enligt 14
kap. 13 § har ej heller någon erinran gjorts.

Polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm ha härom anfört:

Erfarenheten har givit talrika exempel på behovet och nödvändigheten av
en sådan straffskärpning. Fall kunna åberopas där vederbörande våldsverkare
gjort sig skyldig till synnerligen grov misshandel, men där alle -

Kungl. Metias proposition nr 187.

nast lyckliga omständigheter eller den anfallnes starka fysik bidragit till
att något allvarligare men icke drabbat honom. Med kännedom örn domstolarnas
obenägenhet att tillgripa straffmaximum synes den föreslagna
straffskärpningen för övrigt vara ännu mera motiverad.

Av det anförda framgår att i åtskilliga avseenden kritik riktats mot gällande
lagbestämmelser om nödvärn. Denna kritik har gällt — förutom bestämmelsernas
avfattning — nödvärnsområdets avgränsning, särskilt vid ärekränknings-
och hemfridsbrott, samt nödvärnsrättens innehåll, d. v. s. frågan
örn vilket våld som får utövas. Anmärkning har vidare framställts mot domstolarnas
uppfattning angående bevisbördans fördelning då fråga uppkommer
huruvida nödvärnsrätt överhuvud förelegat eller örn dess gränser överskridits
genom s. k. nödvärnsexcess. Slutligen har kritiken riktat sig mot
det förhållandet att på grund av stadgandena om förhöjt straff vid vissa
s. k. objektiva överskott alltför stränga straff ofta komma att drabba en
nödvärnsutövare som gör sig skyldig till nödvärnsexcess.

De sakkunnigas betänkande och däröver avgivna yttranden synas ådagalägga
att berörda kritik i vissa avseenden är berättigad. I likhet med
de sakkunniga finner jag emellertid att en genomgripande omreglering av
nödvärnsinstitutet lämpligen bör äga rum först i samband med en mera omfattande
straff lagsreform. Såsom de sakkunniga funnit, bör därför för närvarande
allenast ifrågasättas alt, genom lagändringar som icke åstadkomma
väsentlig rubbning i de nuvarande bestämmelsernas innehåll och utformning,
göra nödvärnsrätten mera effektiv.

Vid en sådan begränsad omarbetning inställer sig till en början frågan
huruvida kritiken mot domstolarnas uppfattning rörande bevisbördans
fördelning i mål rörande nödvärnsrätt bör föranleda någon ändring i
de lagrum som reglera nödvärnsrätten. Då i svensk rättstillämpning en
tilltalads uppgift att han handlat i nödvärn respektive att han icke överskridit
gränserna för sin nödvärnsbefogenhet numera tages för god, såvida
den icke blivit vederlagd av omständigheterna i målet, finner jag liksom
de sakkunniga att ett intagande bland nödvärnsreglerna av nu nämnda, med
allmänna straffprocessuella bevisgrundsatser överensstämmande regel icke bör
ske. I detta sammanhang må framhållas att den pågående reformeringen
av åklagarväsendet kan förväntas medföra att en invändning om nödvärnsrätt
kommer att i större utsträckning än hittills vinna beaktande redan vid
övervägande av åtalsfrågan. Även beträffande frågan huruvida en reformering
av nödvärnsrättens innehåll är påkallad synes den avvisande
hållning som de sakkunniga härutinnan intagit vara befogad. Till
denna fråga återkommer jag i samband med behandlingen av de sakkunnigas
förslag örn straffbarhet vid nödvärnsexcess.

Härefter återstår till övervägande nödvärnsområdets omfattning vid ärekränknings-
och hemfridsbrott, reglerna för nödvärnsexcessens bestraffning
samt vissa bestraffningsregler som vid nödvärnsexcess ofta bliva tillämpliga
(straffbarheten vid objektiva överskott). Att begränsa reformen till dessa
frågor har vunnit gillande i de avgivna yttrandena

Departe ments chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Mot en utvidgning av nödvärnsrätten vid ärekränkning_för närva rande

begränsad till s. k. realinjurie^ d. v. s. kroppsliga förnärmelser — kan
knappast riktas någon invändning av principiell natur. Då nödvärnsrätt föreligger
mot den som förövar en obetydlig misshandel eller mot den som rycker
eller sliter i annans kläder, synes det föga konsekvent att icke medgiva den
som av annan överfalles med förolämpningar och smädelser rätt att med
våld freda sig mot ett fortsatt angrepp. Principiellt sett kan det svårligen
törklaras varför den angripne i de förra fallen skall få avvärja angreppet
men i det senare vara nödsakad att finna sig i den fortsatta kränkningen.
Den allmänna opinionen i vårt land, även bland dem som principiellt ogilla
att en angripen fredar sig med våld, reagerar ock, enligt vad erfarenheten
givd vid handen, ofta starkt, då någon dömes till straff för att han på sådant
sätt sökt avvärja fortsättandet eller upprepandet av en ärekränkning. Alla
modernare lagar och senare lagförslag medgiva också generellt nödvärnsrätt
mot olovliga angrepp å enskild rätt utan att undantag göres för ärekränkning.
Särskilt må erinras om att enligt strafflagskommissionens förslag av
år 1923 nödvärnsrätt skulle föreligga vid varje straffbart angrepp å enskild
rätt, således alltid vid ärekränkning.

Emellertid har mot en utvidgning av nödvärnsrätten i ifrågavarande avseende
framställts vissa invändningar med hänsyn till de praktiska konsekvenserna
därav. I sådant hänseende har i de avgivna yttrandena anförts
att en nödvärnshandling vid ärekränkning i allmänhet skulle förfela sitt ändamål,
enär användande av våld mot den som angriper med ärekränkning mer
kan vara ägnat att framkalla än att hindra ett fortsättande eller upprepande
av angreppet. Vidare har anmärkts att en utvidgning av nödvärnsrätten i
praktiken skulle lämna en med ärekränkning angripen tillfälle icke blott att
avvärja ett fortsättande av ärekränkningen utan också att i lagens hägn hämnas
för en liden förolämpning. I rättstillämpningen skulle det nämligen i de
flesta fall bliva omöjligt att avgöra huruvida en våldsgärning haft karaktären
av nödvärn mot ett befarat fortsättande eller upprepande av ärekränkningen
eller örn den icke snarare förövats av hämnd för den redan skedda förolämpningen.
Den som utövat våldshandlingen befunne sig ju i den gynnsamma
situationen att han icke vore bevisskyldig för att han handlat i nödvärn.

De sålunda gjorda invändningarna synas emellertid ej övertygande. Det
torde visserligen vara riktigt att användande av våld mot den som angriper
med en ärekränkning ofta icke leder till målet att hindra angreppets fullföljande.
Men alldeles samma resonemang kan tillämpas på det fall då någon
söker avvärja en påbörjad misshandel genom våld. Även mot invändningen
att medgivande av nödvärnsrätt vid ärekränkning i praktiken kan öppna
möjlighet för den ärekränkte att utöva våld allenast i hämndsyfte kan anföras
att uppställandet av nödvärnsrätt vid angrepp medelst misshandel kan
medföra alldeles samma möjlighet till missbruk. Några olägenheter av nu
angivet slag synas emellertid icke ha gjort sig gällande i praktiken. Någon
större risk för att den som övat våld allenast för att hämnas för en ärekränkning
eller utan att någon ärekränkning förelegat skall undgå straff
genom att åberopa att han handlat i nödvärn torde knappast föreligga.

Kungl. Marits proposition nr 187.

De sakkunniga ha föreslagit den begränsningen att nödvärnsrätt (bortsett
från angrepp medelst realinjurier) skulle föreligga allenast då den angripne
blivit ’överfallen’ med smädliga yttranden, hotelser eller andra missfirmliga
gärningar. Genom en dylik begränsning av nödvärnsområdet synas de risker
för missbruk som alltid äro förbundna med medgivande av nödvärnsrätt
vid angrepp av mindre allvarlig beskaffenhet ha i görligaste mån förminskats.
Med uppställandet av kravet på att den angripne skall ha blivit ''överfallen’
ha de sakkunniga avsett att inskränka nödvärnsrätten till sådana fall då angreppet
ägt karaktären av ett personligt ofredande samt den angripne tillika
icke givit anledning till angreppet genom att själv vid tillfället i fråga ofreda
angriparen genom ärekränkning varom nu är fråga eller genom annan åtgärd
av beskaffenhet att grunda nödvärnsrätt. Enligt min mening inskränkes
genom rekvisitet ''överfallen’ rätten till nödvärn mot ärekränkning ännu
något mera än de sakkunniga förutsatt. Man synes sålunda överhuvud icke
kunna tala om ett ''överfall'' med ärekränkning när den ärekränkte själv
genom klandervärt uppträdande givit angriparen skälig anledning till angreppet.
Detta gäller i synnerhet i de fall där angriparen och den ärekränkte
stå i ett visst personligt förhållande till varandra. Om därvid
den ene kritiserar den andres olämpliga uppförande i ordalag som i strängt
juridisk mening innefatta ärekränkning, torde den senare dock icke på
grund härav kunna sägas hava blivit ''överfallen'' med smädliga yttranden.

Det har i ett av de utlåtanden i vilka den föreslagna utvidgningen av nödvärnsrätten
avstyrkts gjorts gällande, att enligt förslaget nödvärnsrätt skulle
föreligga bland annat då en äkta man blir i hemmet ''överfallen'' av sin hustru
med okvädinsord och hustrun icke gör någon min av att vilja sluta, eller
då en son i hemmet ''överfalles'' av sin får eller mor med tillvitelser av olika
slag. Det synes uppenbart att i intetdera av dessa fall bör föreligga nödvärnsrätt,
och med den nu angivna tolkningen av uttrycket ''överfallen'' kan
en sådan rätt ej heller anses vara medgiven enligt den av de sakkunniga
föreslagna bestämmelsen. Det torde för övrigt icke vara någon risk för att
domstolarna, som hittills med så stor försiktighet tillämpat nödvärnsreglerna,
skulle ådagalägga någon benägenhet att godkänna påståenden om
nödvärnsrätt mot ärekränkning i sådana fall då detta skulle vara för rättskänslan
stötande.

I ett yttrande har yrkats att den föreslagna utvidgade nödvärnsrätten vid
ärekränkning borde begränsas till att avse sådana fall då ärekränkningen ägde
rum på allmän plats, enär de fall då avsaknaden av nödvärnsrätt vid ärekränkning
framstått i särskilt stötande dager huvudsakligen för att icke säga
uteslutande varit sådana då en person antastats med missfirmelse å sådan
plats. Vad sålunda yrkats kan möjligen vara befogat om man endast tar
sikte på förhållandena i städer och tättbebyggda områden. Den föreslagna
inskränkningen skulle emellertid för landsbygdens vidkommande innebära
en alltför långt gående och föga rationell begränsning.

Slutligen har i ett yttrande förordats en annan inskränkning av den föreslagna
nödvärnsrätten vid ärekränkning, av innebörd att nödvärnsrätten

Kungl. Majlis proposition nr 187.

skulle begränsas till de fall där ärekränkningen vore av svårare beskaffenhet
och någon beivran av densamma icke syntes kunna vinnas på annat sätt.

Den tanke som ligger bakom yrkandet på att begränsa nödvärnsrätten vid
annan ärekränkning än realinjurier till vissa svårare angrepp synes riktig.
En tämligen obetydlig ärekränkning som icke består i kroppslig förnärmelse
bör icke föranleda nödvärnsrätt, utan den angripne bör i sådant fall, även
örn angreppet fortsättes, vara hänvisad till att söka vinna upprättelse genom
anställande av åtal för ärekränkning. Det torde kunna ifrågasättas om icke
nödvärnsrätt vid ringare angrepp i viss omfattning är utesluten redan genom
det i förslaget uppställda kravet att den angripne skall vara överfallen. För
att ett överfall skall föreligga torde nämligen angreppet icke få vara av alltför
obetydlig beskaffenhet. Då det emellertid synes erforderligt att i lagen
giva ett fullt otvetydigt uttryck åt kravet på att ärekränkningen skall ha varit
av viss svårhetsgrad, bör lagtexten på denna punkt förtydligas. En lämplig
formulering synes vara att föreskriva, att nödvärnsrätt skall föreligga då någon
av annan överfallits med grov ärekränkning. Vad åter angår förslaget
att för nödvärnsrätt skulle fordras att beivran av ärekränkningsbrottet icke
synts kunna vinnas på annat sätt, d. v. s. i rättslig väg, strider detsamma alldeles
mot nödvärnsrättens begrepp.

De sakkunnigas förslag om nödvärnsrätt vid ärekränkning torde alltså —
med nyss omförmälda ändring -— böra godkännas. Den föreslagna bestämmelsen
synes emellertid även böra undergå den formella jämkning, att orden
''ändå att angrepp å person ej var för handen’, vilka icke lära vara erforderliga,
uteslutas.

Förslaget örn utvidgning av nödvärnsrätten vid hemfridsbrott till att
gälla även det fall, då någon (som lovligen inkommit) vägrar att från annans
hemvist efter tillsägelse sig begiva, har tillstyrkts i samtliga avgivna
yttranden. Då principiella skäl synas tala för medgivandet av nödvärnsrätt
i dessa fall, och då, såsom polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm
i sitt yttrande vitsordat, de praktiska erfarenheterna ådagalägga att behov
av nödvärnsrätt i förevarande fall föreligger, ansluter jag mig även härutinnan
till de sakkunnigas förslag.

Om en nödvärnsutövare gjort sig skyldig till nödvärnsexcess, d. v. s.
gjort större våld än han var berättigad till, blir han på grund av allmänstraffrättsliga
regler icke alltid straffad för uppsåtligt brott. Örn han saknade uppsåt
att göra våld som innebar ett överskridande av nödvärnsrätten eller om han
på grund av ett — ursäktligt eller oursäktligt — misstag rörande de faktiska
omständigheterna trodde att sådan fara var å färde att han var befogad till åtgärden
i fråga, blir han på grund av allmänstraffrättsliga regler om de subjektiva
förutsättningarna för straffbarhet antingen straffri eller straffad allenast
för oaktsamhetsbrott. Härom hänvisas till den föregående framställningen.
Berörda allmänstraffrättsliga grundsatser ha icke kommit till uttryck
i nu gällande bestämmelser. De sakkunniga ha emellertid funnit sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

böra föreslå att i 9 §, som reglerar straffbarheten vid nödvärnsexcess, skall
givas uttryck åt nämnda grundsatser genom införande av ett tillägg till paragrafen
av följande innehåll: Ville han ej sådant våld göra (d. v. s. våld som
innebar ett överskridande av nödvärnsrättens gränser), eller trodde han på
grund av omständigheterna sådan fara å färde vara, att han ägde det våld
öva, må straff för uppsåtlig gärning ej ådömas. Till stöd för intagandet i lagen
av nämnda tillägg ha de sakkunniga åberopat att bestraffningsreglerna
vid nödvärnsexcess i viss utsträckning tillämpats i mindre lycklig riktning,
vilket i någon mån vore att tillskriva ett — mot gällande allmänstraffrättsliga
regler stridande — uttalande av lagutskottet vid 1890 års riksdag, att en
nödvärnsexcess ’väl nästan alltid måste anses vara uppsåtlig’.

Det lär icke kunna förnekas att det, såsom ock i vissa yttranden gjorts gällande,
rått någon oklarhet rörande betydelsen av de subjektiva omständigheterna
vid nödvärnsexcess och att i följd härav en oriktig lagtillämpning i
ifrågavarande avseende stundom förekommit. Onekligen kunna på grund
härav skäl föreligga för intagande av ett förtydligande tillägg i lagtexten.
Emellertid synes det som om dessa skäl i icke oväsentlig grad förlorat i betydelse
sedan genom de sakkunnigas betänkande och det uttalande som gjorts
av första lagutskottet vid 1934 års riksdag blivit fullt klarlagt vilken inverkan
de subjektiva omständigheterna ha på straffbarheten vid nödvärnsexcess.
Därtill kommer att vägande omständigheter kunna åberopas mot ett
intagande i lagen av den föreslagna bestämmelsen. Det är överhuvud föga
tilltalande att i strafflagen för särskilt fall angiva en regel som utan uttryckligt
stadgande äger allmän giltighet. Härtill kommer att regelns införande
just i nu ifrågavarande lagrum möter särskilda betänkligheter.
Lagrummet innehåller nämligen i sin nuvarade lydelse tvenne regler av
undantagsnatur om straffrihet och örn straffnedsättning vid nödvärnsexcess.
Redan det föreslagna tillägget skulle därför göra lagrummet tämligen
svåröverskådligt. Men icke nog härmed. För undvikande av feltolkning
av tillägget skulle vara nödvändigt att ytterligare tillägg till paragrafen
gjordes. I tillägget utsäges allenast när straff för uppsåtligt brott skall vara
uteslutet, men det angives däremot ej när straff för oaktsamhetsbrott icke
kan ifrågakomma och excessen således skall vara straffri. Med den föreslagna
formuleringen föreligger det därför, såsom advokatsamfundet framhållit,
anledning befara att paragrafen genom ett oriktigt motsatsslut kan
komma att tolkas så som örn straff för oaktsamhetsbrott skulle ådömas vid
nödvärnsexcess så snart straff för uppsåtlig gärning är uteslutet, alltså även
örn straffrihet rätteligen skall inträda därför att nödvärnsutövaren ursäktligt
trott faran vara sådan att till dess avvärjande krävdes det våld han övat. Ett
tillägg till eller en omarbetning av lagtexten så att av densamma framgår
även när straff för oaktsamhetsbrott är uteslutet — vilket för visst fall påyrkats
av advokatsamfundet — torde alltså vara erforderligt. Detta kan emellertid
knappast företagas utan att lagrummet tekniskt sett blir ytterst oformligt.
Ännu mera skulle detta bliva fallet örn man i likhet med advokatsamfundet
anser att i lagen jämväl böra intagas stadganden örn de subjektiva

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

förutsättningarna för straffbarhet för uppsåtligt brott respektive för oaktsamhetsbrott,
då någon på grund av villfarelse rörande de faktiska omständigheterna
trott att nödvärnssituation förelegat och handlat därefter.

Av det sålunda anförda framgår att det numera icke lärer vara av behovet
påkallat att i lagen intaga en bestämmelse av det innehåll de sakkunniga
föreslagit och att mot införandet i lagen av en sådan bestämmelse kunna
anföras såväl principiella som praktiska betänkligheter vilka synas böra
tillerkännas avgörande betydelse.

I nu förevarande lagrum gives, såsom nyss antytts, en speciell bestämmelse
om straffrihet vid nödvärnsexcess av innehåll att den som gjort sig skyldig
till en excesshandling icke må till straff dömas, därest omständigheterna
voro sådana, att han svårligen kunnat sig besinna. Rörande innebörden av
detta stadgande råder i ett avseende delade meningar, nämligen beträffande
frågan om stadgandets avfattning lämnar domstolarna befogenhet att taga
hänsyn till rent subjektiva och individuella egendomligheler hos den som
utövat nödvärnet eller om en objektiv måttstock skall anläggas vid bedömandet
av om gärningsmannen kunnat besinna sig. De sakkunniga, som ansett
det rimligt att angriparen till en viss grad får bära risken av de psykiska
affekter som till följd av den angripnes rent individuella egenskaper, såsom
hans häftiga lynne eller hans lättskrämdhet, kunna hos honom utlösas, ha
för att få denna ståndpunkt i lagen fastslagen hemställt att nuvarande avfattning
''voro omständigheterna sådana att han svårligen kunnat sig besinna’
utbytes mot orden ''kunde han vid gärningen svårligen sig besinna''.
Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har i samtliga avgivna yttranden tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. För egen del finner jag förslaget på
denna punkt välgrundat.

Av det nu anförda framgår att en person som gör sig skyldig till nödvärnsexcess
på grund av allmänstraffrättsliga regler ofta blir straffad endast
för oaktsamhetsbrott eller blir helt sträf fri. Bortsett härifrån har lagen emellertid
privilegierat excesshandlingen dels genom den nyss behandlade strafffrihetsregeln
för fall då omständigheterna voro sådana att gärningsmannen
svårligen kunnat sig besinna och dels genom en straffnedsättningsbestämmelse
av innehåll att domstolen efter omständigheterna skall pröva om och
i vad mån straffet (för uppsåtligt brott respektive för oaktsamhetsbrott)
må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort. Att nödvärnsexcessen
föranleder ett mildare bedömande har såsom de sakkunniga
framhållit sin grund dels objektivt sett däri, att vederbörande verkligen
varit befogad att öva visst våld, varför gärningen endast till den del den
åstadkommit en effekt som överskjuter nämnda kvantum innebär en rättskränkning,
dels subjektivt sett däri, att den situation i vilken gärningen företagits
i sig innefattar en synnerligen stark frestelse till den rättsstridiga gärningens
företagande. Ytterligare tillkommer den omständigheten att gärningen
tillika är riktad just mot den person som genom sitt angrepp framkallat
den föreliggande situationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Då den som gör sig skyldig till en excesshandling således synnerligen ofta
frias från straff eller erhåller ett nedsatt straff, kunde man ifrågasätta om det
icke vore lämpligt att företaga en utvidgning av nödvärnsrättens
innehåll, exempelvis så att nödvärnshandlingen förklarades rättsenlig
så snart nödvärnsutövaren icke gjort avsevärt större våld än nöden krävde.
Härigenom skulle det område inom vilket nödvärnsexcess kan uppkomma
i motsvarande mån inskränkas. Genom en sådan utvidgning, vilken föreslagits
i en vid 1934 års riksdag väckt motion, vunne man att nödvärnsutövarens
straffrihet icke skulle bliva beroende av domstolens prövning av de alltid
svårbedömda subjektiva omständigheterna, utan straffrihet skulle inträda
redan på grund av att handlingen objektivt sett vore rättsenlig. Någon ändring
i praktiken av det straffbara området skulle genom en sådan lagändring
knappast komma till stånd, enär nödvärnsutövaren, såsom första lagutskottet
i sitt utlåtande över motionen anfört, redan nu torde böra på subjektiva
grunder frias från straff i så gott som alla fall då det icke är uppenbart
att han använt avsevärt större våld än nöden krävde. Lagutskottet avstyrkte
emellertid detta ändringsförslag av principiella skäl och jämväl de sakkunniga
ha avvisat den sålunda ifrågasatta utvidgningen av nödvärnsrättens innehåll.
Även om vissa praktiska synpunkter kunna åberopas till stöd för en
utvidgning av nödvärnsrättens innehåll, torde dock, med hänsyn till den avvisande
hållning som intagits av de instanser som hittills behandlat frågan,
med densammas upptagande till förnyat skärskådande böra anstå till dess
en mer omfattande reformering av nödvärnsrätten kommer till stånd.

Såsom i annat sammanhang omnämnts förekommer i strafflagen ofta en
bestämmelse av innehåll att, om en — vanligen uppsåtlig — brottslig gärning
medför en särskild i lagen angiven sekundär effekt, ett förhöjt straff
skall inträda oberoende av om den sekundära effekten uppstått av oaktsamhet
eller av våda, s. k. objektiva överskott. Då vissa av dessa
straffbestämmelser, särskilt de i 14 kap. 4 och 5 §§ omförmälda — vilka
stadga förhöjt straff då döden inträder som sekundär följd av en misshandel
— kunna föranleda att häktning företages i större utsträckning än som är
motiverat samt att ett straff som icke står i proportion till gärningens beskaffenhet
kan komma att inträda bland annat för en nödvärnsutövare
som gjort sig skyldig till uppsåtlig nödvärnsexcess, har vid kritiken av gällande
nödvärnsregler yrkats antingen att straffminimum i nämnda lagrum
skulle nedsättas eller att lagrummens tillämplighet skulle begränsas till sådana
fall då vållande till den sekundära effekten, döden, läge gärningsmannen
till last. De sakkunniga ha emellertid, liksom 1934 års riksdag i anledning
av förut berörda motion, avvisat denna lösning. I stället har föreslagits
en reformering av bestraffningsreglerna vid sådana objektiva överskott
där den sekundära följden utgöres av viss kroppsskada eller död. I betänkandet
har sålunda hemställts att i 5 kap. 12 § strafflagen skulle i ett nytt
andra stycke intagas ett stadgande av innehåll att, då lagen utsätter förhöjt
straff för det fall att någon av brottslig gärning får viss kroppsskada eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

död, sådant straff ej må ådömas, där utgången timat mera av våda än av
vållande, såframt ej gärningsmannen efter vunnen insikt om faran underlåtit
att göra vad i hans förmåga stått för att avvärja nämnda verkan. Bestämmelsen
skulle dock ej äga tillämpning i de fall varom stadgas i 14 kap.
7, 8 och 14 §§. Nämnda paragrafer innehålla speciella regler för fall då
flera personer deltagit i en misshandel som lett till döden eller till viss svårare
kroppsskada. De sakkunnigas nu nämnda förslag har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran i samtliga avgivna yttranden.

I likhet med de sakkunniga finner jag att i detta sammanhang en reformering
av de erkänt otillfredsställande straffbestämmelserna om objektiva
överskott bör komma till stånd, varemot fristående ändringar av straffbestämmelserna
i 14 kap. 4 och 5 §§ icke böra ifrågakomma. Även det sätt
på vilket lagändringen genom det föreslagna stadgandet i 5 kap. 12 § strafflagen
begränsats synes under förhandenvarande omständigheter välbetänkt.

Mot den lagändring som de sakkunniga, såsom en nödvändig konsekvens
av den uppställda regeln, föreslagit i 19 kap. 11 § andra stycket måste på
en punkt erinran göras. Enligt den formulering av sistnämnda lagrum som
de sakkunniga föreslagit skulle bestämmelsen om förhöjt straff, då allmänt
farlig översvämning åstadkommes genom handling varom i första stycket av
samma paragraf sägs, bortfalla. Då en sådan ändring uppenbarligen icke
varit av de sakkunniga åsyftad, bör den föreslagna lagtexten med hänsyn härtill
jämkas.

Därest strafflagens bestämmelser om förhöjt straff då någon av misshandel
erhållit viss kroppsskada eller död ej längre skola tillämpas när effekten
inträffat av våda, synes det — såsom de sakkunniga funnit — vara
påkallat att i gengäld företaga en höjning av maximistraffet
för sådan uppsåtlig misshandel varom förmäles i 14 kap. 13 § strafflagen.
Då döden eller svår kroppsskada inträffat som en vådaföljd av misshandel,
skulle nämligen med hänsyn till den nya bestämmelsen om objektiva
överskott framdeles straffet kunna komma att utmätas enligt straffskalan
i 13 §. Därtill kommer att, såsom de sakkunniga funnit, denna straffskala
redan under nuvarande förhållanden ofta befunnits otillräcklig för
beaktande av alla de försvarande omständigheter som även vid misshandel
enligt berörda lagrum kunna föreligga. Emellertid synes det knappast befogat
att, i enlighet med de sakkunnigas förslag, låta höjningen av maximum
från sex månader till ett år inträda allenast vid försvårande omständigheter,
utan synes det lämpligt att maximum även för normala fall bestämmes till
fängelse i ett år.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande framhållit, att örn misshandel enligt
12 eller 13 § i 14 kap. strafflagen ägt rum å sådan plats och under sådana
omständigheter i övrigt att brottet endast får åtalas efter angivelse av
målsägande samt misshandeln av våda föranlett den misshandlades död, det
kan tänkas att behörig målsägande skulle komma att saknas och att sålunda
straffrihet skulle komma att inträda för gärningsmannen just på den grund
att döden följt av misshandeln. Till förekommande av en sådan konsekvens

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

av ändringen av straffbarheten vid objektiva överskott har ämbetet hemställt
örn den ändring av åtalsreglerna i 14 kap. strafflagen att i fall av
angiven art allmän åklagare äger utföra åtal i saken. Med hänsyn till vad ämbetet
sålunda yrkat böra åtalsreglerna i 45 § av nyssnämnda kapitel underkastas
ändring i berörda avseende.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ett i enlighet med
det anförda utarbetat förslag till lag om ändring i vissa delar av 5, H och 19
kap. strafflagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 5, 11 och 19 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 9, 10 och 12 §§, 14 kap. 13 och 45 §§
samt 19 kap. 11 § strafflagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

5 KAP.

9 §•

Finnes någon i fall som i 7 eller 8 § sagt är hava gjort större våld än
nöden krävde, pröve domstolen efter omständigheterna, örn och i vad mån
straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort. Kunde
han vid gärningen svårligen sig besinna, må han ej till straff dömas.

10 §.

Nu har någon i annat fall än i 7 eller 8 § sägs brukat våld till avvärjande
av ett påbörjat eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp å person
eller egendom, eller övat våld emot den som medelst inbrott eller eljest olovligen
inträngt i annans rum, hus, gård eller fartyg, eller emot den som vägrat
att från annans hemvist efter tillsägelse sig begiva; var det våld ej större
än nöden krävde, och stod det ej heller i uppenbart missförhållande till den
skada som av angreppet var att befara, skall han från straff frias.

Lag samma vare, där någon som av annan överfallits med grov ärekränkning
brukat våld till sådant angrepps avvärjande.

Har någon gjort svårare våld än nu är sagt, vare lag som i 9 § stadgas.

12 §.

För händelse---straff dömas.

Förhöjt straff, som lagen utsätter för det fall att någon av brottslig gärning
får viss kroppsskada eller död, må ej heller ådömas, där sådan utgång
timat mera av våda än av vållande, såframt ej gärningsmannen efter vunnen
insikt om faran underlåtit att göra vad i hans förmåga stått för att avvärja
denna verkan. Vad nu är sagt skall dock ej äga tillämpning i de fall varom
i 14 kap. 7, 8 och 14 §§ stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

14 KAP.

13 §.

För uppsåtlig misshandel, varå ringare eller ingen skada följt, vare straffet
böter eller fängelse i högst ett år.

45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styveller
svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde
eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän
åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit
förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort som i 11 kap.
9 eller 15 § omförmäles. Utan hinder av vad nu är sagt må, där misshandel
varom i 12 eller 13 § förmäles medfört döden, brottet åtalas av allmän åklagare.

Vållande, varom---än målsägande.

Därest brott---till åtal.

Har brott---åtal angives.

19 KAP.

11 §•

Var som---tio dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 187.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Utdrag uv protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 november 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Sköld, Nilsson,
Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga angående
ändringar i strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott
m. m.

Föredraganden anför:

»Såsom ett led i den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 december
1932 igångsatta utredningen angående partiella reformer på strafflagstiftningens
område uppdrog chefen för justitiedepartementet den 15 juni
1935 åt professorn Ragnar Bergendal och hovrättsassessorn Gunnar Lindskog
att utarbeta förslag till ändringar i strafflagens speciella del i syfte att
bringa strafflatituderna för olika brott i bättre överensstämmelse med brottens
svårhetsgrad enligt nu rådande uppfattning. Den 6 december 1935 anmodades
överläkaren docenten Torsten Sondén — med vilken Bergendal
och Lindskog tidigare under utredningen samrått — att deltaga i densamma
såvitt anginge 18 kap. strafflagen. Såsom resultat av utredningen avgåvo
de sakkunniga den 31 december 1935 en promemoria angående ändringar
i strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott m. m. (statens
off. utredn. 1935: 68). över promemorian ha yttranden avgivits av
justitiekanslersämbetet, medicinalstyrelsen, såvitt angår 18 kap. strafflagen
och lagen om behörighet att utöva läkarkonsten, fångvårdsstyrelsen, Överståthållarämbetet,
tredje polisintendenten i Stockholm, en stadsfiskal i Stockholm,
polismästarna i Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Karlskrona, Malmö,
Lund, Hälsingborg, Göteborg, Borås, örebro och Gävle, förste polisintendenten
i Göteborg, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, styrelserna för föreningarna
Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler
och Sveriges stadsfiskaler ävensom av fyra häradshövdingar och aderton
rådhusrätter. Tillfälle till yttrande hade beretts samtliga domhavande och
rådhusrätter samt, utöver förut angivna föreningsstyrelser, styrelserna för föreningen
Sveriges häradshövdingar och svenska kriminalistföreningen. Sedan

Kungl. Majlis proposition nr 187.

frågan med ledning av de avgivna yttrandena varit föremål för ytterligare
överväganden, anhåller jag att få upptaga densamma till behandling.

Lagförslagens räckvidd.

1 promemorian lia de sakkunniga till en början fastslagit, att de vid full
görande av sitt uppdrag att bringa strafflatituderna för olika brott i bättre
överensstämmelse med brottens svårhetsgrad enligt nu rådande uppfattning
bade att utgå från den uppfattning, som finge anses komma till uttryck i
strafflagens nuvarande lydelse såväl beträffande det straff som i genomsnitt
borde svara mot den ena eller andra svårhetsgraden hos en brottslig
gärning som beträffande det principiella tillämpningsområdet för de särskilda
straffarterna i förhållande till varandra. Vidare har framhållits att
med hänsyn till den förestående allmänna strafflagsrevisionen de föreslagna
ändringarna i straffskalorna måste betraktas såsom i viss mån provisoriska.
Redan av hänsyn härtill lia de sakkunniga ansett att ändringarnas antal ej
borde bliva alltför stort. Den erforderliga begränsningen har vunnits därigenom
att i regel endast sådana straffbestämmelser upptagits till granskning,
beträffande vilka tillämpningsfrekvensen varit så pass stor att ett praktiskt
behov av lagändring gjort sig gällande. Av dessa skäl ha i förslaget
lämnats orubbade vissa stadganden i bl. a. 8, 9 och 15 kap. strafflagen,
oaktat de, enligt de sakkunniga, upptaga straffsatser som för nutida uppfattning
väl kunna synas alltför stränga. Ytterligare har den begränsningen
iakttagits, att då ett stadgande om visst brott synts upptaga lämpliga
högsta och lägsta straff, detsamma i regel lämnats orubbat, även om straffskalans
närmare utbyggnad, t. ex. i fråga örn vilken straffart som nämnes
först, ansetts kunna lämna rum för erinran.

De sakkunniga ha vidare ansett sig böra lämna å sido vissa lagrum, som
i annat sammanhang äro föremål för utredning, nämligen 14 kap. 26—28 §§
(fosterfördrivning), 18 kap. 13 § 2 mom. (den s. k. preventivlagen) samt 22
kap. 19 § (bittegodsdeliktet). Med hänsyn till det tillägg, som föreslagits
till 5 kap. 12 § i ett år 1934 avgivet betänkande med förslag till revision av
gällande bestämmelser örn nödvärnsrätt m. m., ha de sakkunniga ansett
sig kunna avstå från att föreslå vissa nedsättningar av straffminima vid s. k.
objektiva överskott, vilka eljest torde varit erforderliga.

Slutligen ha de sakkunniga framhållit att det, i fråga örn de brott som
sålunda varit föremål för de sakkunnigas närmare överväganden, visat sig,
att en för nutida förhållanden tillfredsställande reglering icke kunde uppnås
blott genom en förändring av straffsatserna utan att det vore nödvändigt att
vidtaga icke obetydliga ändringar av gränserna mellan det straffbelagda och
det straffria området och att i samband därmed inom det förra området genomföra
en ny uppdelning av de brottsliga gärningarna på särskilda straffbestämmelser.
Dessa svårigheter bade i synnerhet gjort sig gällande i fråga
örn förmögenhetsbrotten (20—24 kap.) och otuktsförbrytelserna (18 kap.
1—10 §§). Vad angår de förra hade de sakkunniga därför nödgats in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skränka sig till att föreslå ett fåtal ändringar i straffbestämmelserna, vilka
synts vara särskilt trängande och möjliga att genomföra utan avbidan å den
mera genomgripande omarbetning av ifrågavarande kapitel, som vore förestående.
Beträffande otuktsförbrytelsernas jämförelsevis mera begränsade
område hade däremot en omarbetning även av brottsbegreppen, låt vara i
viss mån av provisorisk karaktär, synts kunna i detta sammanhang åstadkommas
och de sakkunnigas förslag innefattade en sådan. Den innebure såväl
upphävande, helt eller delvis, av vissa av de nuvarande straffbestämmelserna
som straffbeläggande av vissa förut strafflösa gärningar. Jämväl
i 15 kap. hade föreslagits någon utvidgning av det straffbara området.

I fråga örn straffskalorna innebär förslaget dels nedsättningar, särskilt av
minima, eller införande av nedsatt straff för fall av mildrande omständigheter,
dels ock skärpningar, bl. a. vid vållande till annans död, vid bedrägeri
samt vid vissa fall av förskingring och trolöshet mot huvudman.

De sakkunnigas utredning utmynnar i första hand i ett förslag till lag om
ändring i vissa delar av strafflagen. De föreslagna ändringarna avse följande
lagrum: 12 kap. 1, 2, 4 och 21 §§ (förfalskning av vissa allmänna och
enskilda handlingar), 13 kap. 1 § (mened), 14 kap. 9, 36 och 37 §§ (vållande
till annans död, misshandel å maka m. m.), 15 kap. 12—15 §§ (våldtäkt
m. m.), 17 kap. 1—-3 §§ (upphävande av straffbestämmelserna för hor), 18
kap. 1—10 §§ (vissa otuktsbrott: blodskam, otukt med missbruk av auktoritet,
otukt med minderårig, otukt med sinnessjuk eller sinnesslö kvinna, homosexuell
otukt och otukt med djur), 20 kap. 4 och 7 §§ samt 9 § 2 mom.
(kvalificerad stöld; återfall), 22 kap. 1, 11 och 14 §§ (bedrägeri; förskingring;
trolöshet mot huvudman), 23 kap. 1 och 3 §§ (bedrägeri och vårdslöshet mot
borgenärer) samt 25 kap. 12 och 20 §§ (ämbetsmans förskingring; avsättning
såsom påföljd). Därjämte framlägga de sakkunniga dels såsom en konsekvens
av ändringen i 17 kap. ett förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap.
8 § giftermålsbalken dels ock ett förslag till lag angående ändrad lydelse
av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att utöva
läkarkonsten.

Beträffande den närmare motiveringen för lagförslagen får jag hänvisa
till de sakkunnigas promemoria.

Frågan huruvida med den förevarande reformen bör anstå i
avbidan på den allmänna straff lagsrevisionen upptages
till behandling i några yttranden.

Polismästaren i Örebro är tveksam örn nödvändigheten att skapa en provisorisk
lagstiftning, som måhända efter något år ånyo kan komma att bliva
föremål för ändringar, men finner å andra sidan att det dock måste medgivas
att åtskilliga företeelser inom gällande strafflagstiftning äro av den beskaffenhet
att ett skyndsamt ingripande är av nöden. I yttranden av fångvårdsstyrelsen,
Stockholms rådhusrätt samt rådhusrätten och polismästaren
i Eskilstuna förordas mera positivt att en reform bör genomföras utan avbidan
på den allmänna strafflagsrevisionen. Fångvårdsstyrelsen yttrar så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lunda att, ehuru provisoriska ändringar i strafflagen principiellt äro mindre
tilltalande, de av de sakkunniga påvisade bristerna dock äro så stora att de
mer än väl motivera en partiell reform. Polismästaren och rådhusrätten i
Eskilstuna anföra:

Ehuru vi hysa den uppfattningen, att dylika provisoriska ändringar icke
utan tungt vägande skäl böra genomföras, hava vi intet att erinra mot att
straffsatserna redan nu bringas i närmare överensstämmelse med nu rådande
rättsuppfattning och förhållanden. De påtalade bristerna i fråga örn
straffsatsernas avvägning äro enligt vårt förmenande så påtagliga och betydande,
att de mer än väi uppväga betänkligheterna av en provisorisk reform
på detta område. Då därjämte en dylik reform under alla förhållanden torde
bliva bestående under åtminstone ett flertal år framåt, torde skälen mot
en reform redan nu och utan samband med den tilltänkta strafflagsreformen
icke kunna tillmätas alltför stor vikt.

I några yttranden upptages frågan örn den omfattning i vilken
en ändring av strafflatituderna bör komma till stånd.

J ustitiekansler sämb etet anför härom:

Förslaget berör icke något större antal straffstadganden. Säkerligen kunna
efter nutida åskådning mindre väl avvägda straffsatser påvisas i åtskilliga
fall som icke omfattas av förslaget. I avbidan på en allmän strafflagsrevision
är dock en viss återhållsamhet tillrådlig, och mot de grunder, efter
vilka förslaget begränsats, synes intet vara att erinra.

Sveriges advokatsamfund yttrar:

Det av de sakkunniga utarbetade förslaget innebär huvudsakligen endast,
att inom gällande strafflags ram vissa som provisoriska betecknade jämkningar
göras beträffande strafflatituderna för vissa brott. Ehuru det enligt
styrelsens förmenande varit önskvärt att en mer djupgående överarbetning
av de i strafflagens speciella del upptagna straffsatserna kunnat ske, måste
styrelsen dock finna de skäl för begränsningen, som av de sakkunniga anförts,
beaktansvärda.

Frågan örn lämpligheten av en nedsättning utav straffminima
med hänsyn till domstolarnas benägenhet att vid straffmätningen
hålla sig vid eller i närheten av minimigränsen upptages av föreningen
Sveriges landsfogdar i dess yttrande. Föreningen anför därom bl. a.:

Föreningen vill till en början göra det uttalandet, att landsfogdarna i sin
verksamhet som allmänna åklagare vunnit den erfarenheten, att många domstolar
vid sin straffmätning i regel hålla sig vid eller i närheten av minimigränsen
i den för respektive brott stadgade normala straffskalan. Med hänsyn
till denna mildhetstendens med avseende å straffmätningen anser föreningen
det nödvändigt att framgå med största försiktighet, då det gäller
nedsättning av minimigränsen i den normala straffskalan för de olika brotten.
För tillgodoseende av mildhetskravet i vissa fall är det därför enligt
föreningens mening bättre att bibehålla nuvarande minimigräns i den normala
skalan, men tillfoga en särskild straffskala med lägre minimum fbifall
av synnerligen förmildrande omständigheter. Det synes föreningen, som
örn de sakkunniga även i viss omfattning delat denna uppfattning. Å andra
sidan vill föreningen gärna vitsorda, att det finnes några strafflagrum, vilka
innehålla straffminima, vilka även i fråga örn den normala straffskalan äro
alltför höga. Som typiska exempel härå må anföras 15 kap. 12 § och 25 kap.

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Departements chefen.

12 §. Det måste därför även ur åklagaresynpunkt hälsas med tillfredsställelse,
att vissa abnormt höga minimigränser nedsättas. Och anser föreningen
att de sakkunniga härutinnan utvalt de lagrum, som även enligt åklagareerfarenhet
äro just de, som närmast böra komma i fråga.

Beträffande de avhörda myndigheternas och sammanslutningarnas a 1 tmanna
inställning till förslaget tillstyrkes eller lämnas detsamma
utan erinran av polismästarna i Hälsingborg, Borås och Gävle, föreningen
Sveriges stadsdomare, en häradshövding (Linköpings domsaga) och
sju rådhusrätter (Malmö, Laholm, Uddevalla, Vänersborg, Borås, Skellefteå
och Luleå).

I övriga yttranden framställas anmärkningar allenast mot enstaka punkter
i förslaget. Redogörelse härför kommer att lämnas vid behandlingen av
förslagets särskilda bestämmelser.

Under det senaste årtiondet lia, jämsides med arbetet på förberedandet av
en allmän strafflagsreform, företagits vissa partiella nydaningar på det straffrättsliga
området. Lagstiftningsåtgärder lia sålunda kommit till stånd bland
annat angående preskription i brottmål (1926), angående förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare och internering av återfallsförbrytare (1927),
angående dagsbotssystem (1931), angående sterilisering av vissa sinnessjuka,
sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet (1934), angående
utpressning (samma år), angående ungdomsfängelse (1935) samt angående
avskaffande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen och vissa andra straffpåföljder
(1936). Beträffande åtskilliga andra partiella strafflagsreformer
föreligga utarbetade förslag eller pågå utredningar. Såsom skäl för det vid
sidan av arbetet på den allmänna strafflagsrevisionen bedrivna partiella reformarbetet
har framför allt åberopats, att den gällande straffrätten i vissa
punkter vore så otillfredsställande att en förändring därav icke borde uppskjutas
längre än nödigt. Detta skäl synes i hög grad tala för genomförandet
av en partiell reform som har till syfte att bringa strafflatituderna för
olika brott i bättre överensstämmelse med brottens svårhetsgrad enligt nu
rådande uppfattning. Med tiden förändras den allmänna rättsuppfattningen
då det gäller frågan örn vilken grad av samhällsfarlighet, som en viss i strafflagen
upptagen handling kan anses ådagalägga, ävensom frågan huruvida en
handling är av sådan natur att samhället bör emot densamma reagera med
straff. Det är redan på grund härav i och för sig uppenbart att en så gammal
strafflag som vår måste innehålla icke så få straffbestämmelser som äro
stridande mot nu rådande uppfattning. Ehuru en snar reform i angivet avseende
sålunda är av behovet påkallad, kan man naturligen mot denna, liksom
mot varje annan partiell och därmed också provisorisk reform som föregriper
den allmänna strafflagsrevisionen, rikta vissa principiella invändningar.
Då emellertid dessa invändningar endast i mindre grad göra sig gällande
beträffande en reform, som i huvudsak tar sikte på en ändring allenast av
straffsatserna, synes en förestående allmän strafflagsrevision icke böra utgöra
hinder för den förevarande partiella reformens genomförande. I de

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

avgivna yttrandena har icke heller påyrkats något uppskov nied frågans
lösning.

Beträffande den omfattning, i vilken en ändring av strafflatituderna bör
komma till stånd, synas de sakkunniga ha på ett lämpligt sätt begränsat
sitt uppdrag. De lagrum, som varit föremål för de sakkunnigas närmare
överväganden härutinnan, böra alltså enligt min mening undergå ändringar.

Det framlagda förslaget omfattar emellertid på vissa punkter mer än en
förändring av straffsatserna i de särskilda lagrummen. Särskilt beträffande
otuktsförbrytelserna har sålunda föreslagits en tämligen vittgående
omarbetning av brottsbegreppen jämte en ändring av gränserna mellan det
straffbelagda och det straffria området. De sakkunniga ha motiverat denna
utvidgning av uppgiften därmed, att en för nutida förhållanden tillfredsställande
reglering av detta brottsområde icke kunde uppnås blott genom en förändring
av straffsatserna. Den ståndpunkt de sakkunniga sålunda intagit
synes befogad, även örn jag på en punkt, varpå jag senare kommer att ingå,
icke kunnat ansluta mig till förslaget. Såsom de sakkunniga antytt synes
en omarbetning av brottsbegreppen för ifrågavarande slag av brott kunna
äga rum utan att rubbningar därigenom föranledas inom andra brottsområden.

De särskilda bestämmelserna i förslagen.

12 kap. strafflagen.

1, 2 och A §§.

Enligt 12 kap. 1 § utgör straffet för förfalskning av sådana allmänna
handlingar som pläga betecknas arkivhandlingar straffarbete från och med
2 till och med 8 år. De sakkunniga föreslå ett tillägg till paragrafen av innehåll,
att om omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet
må nedsättas till 6 månader.

2 § innehåller straffbestämmelse mot förfalskning av vissa utav de allmänna
handlingar som bruka kallas expeditionshandlingar. Straffet utgöres
av straffarbete från och med 6 månader till och med 4 år. De sakkunniga
föreslå att straffet vid synnerligen mildrande omständigheter må kunna nedsättas
till straffarbete i 2 månader.

I 4 § givas straffbestämmelser mot förfalskning av enskilda handlingar
av dispositiv natur (''enskild handling, som till bevis örn rättighet eller befrielse
från förbindelse tjänar’). Straffet är straffarbete från och med 6 månader
till och med 4 år, varjämte vid synnerligen mildrande omständigheter
tiden för straffarbetet må nedsättas till 2 månader eller ock till fängelse dömas.
De sakkunniga föreslå att skalan för de normala fallen skall utgöra
straffarbete i högst 4 år; minimum skulle alltså sänkas från 6 till 2 månaders

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

straffarbete. Vid synnerligen mildrande omständigheter föreslås att straffet
skall utgöras av fängelse i högst 6 månader.

De sakkunniga ha även föreslagit ändring i 21 §, som innehåller bestämmelser
om ådömande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen. Då denna paragraf
enligt lagen den 5 juni 1936 (nr 244) om ändring i vissa delar av
strafflagen skall upphöra att gälla från och med den 1 januari 1937, har
emellertid frågan om ändring i paragrafen förfallit.

De föreslagna straffnedsättningarna tillstyrkas eller lämnas utan erinran i
flertalet yttranden. Polismästaren i Malmö anför sålunda beträffande straffet
för förfalskning av allmänna handlingar i 1 och 2 §§:

Då gränserna mellan offentlig och enskild affärsverksamhet i våra dagar
blivit allt mer flytande, till en del beroende på den växande utvidgningen av
de offentliga organens verksamhet, har följden blivit, att en handlings egenskap
att vara offentlig i ett stort antal fall icke framträder med önskvärd tydlighet,
varför straffen för förfalskning icke sällan komma att verka allt för
stränga. De sakkunnigas förslag till straffnedsältningsmöjlighet vid förmildrande
omständigheter måste därför anses passa för nutida samhällsförhållanden.

Tredje polisintendenten i Stockholm anför beträffande straffnedsättningarna
i 4 §, att erfarenheten visat, att domstolarna — tydligen för att öppna utväg
för tillämpande av lagen om villkorlig straffdom — på senare tid i allt
större utsträckning ansett förmildrande omständigheter föreligga och därigenom
de facto sänkt normalstraffet under sexmånadersgränsen.

Polismästaren i Örebro, som ansluter sig till de föreslagna straffnedsättningarna,
anser att en sänkning av straffminimum även i 5 § bör tagas under
övervägande.

I tre yttranden, avgivna av Överståthållarämbetet, en stadsfiskal i Stockholm
och rådhusrätten i Trosa, avstyrkas de föreslagna straffnedsättningarna.

Överståthållarämbetet anför:

Även om åtskilliga skäl tala för dessa straffnedsättningar, synes dock med
dem vara förbunden den allvarliga faran, att ifrågavarande slag av förfalskningsbrott
i rättsskipningen kunna komma att regelmässigt bestraffas vida
lindrigare än nu. Med hänsyn till det stora intresse, som samhället måste ha
däri, att handlingar, vilka i olika avseenden skola tjäna till bevismedel, äro
i åtnjutande av ett kraftigt straffskydd, anser ämbetet försiktigheten bjuda
att icke föreskriva generella straffnedsättningar i den utsträckning förslaget
upptager. Det behov av nedsättning av straffet i 1 och 2 §§, som någon enstaka
gång måhända föreligger, torde kunna tillgodoses på annat sätt än som
föreslås, till exempel genom en i lagen intagen föreskrift, att viss straffnedsättning
må äga rum, där förfalskningsåtgärden berört endast någon mindre
väsentlig del av en handling, eller genom annan föreskrift, som tvingar rättsskipningen
till stark begränsning av straffnedsättningens användande.

Stadsfiskalen i Stockholm har yttrat, att en förfalskning knappast kunde
betecknas som en överilad handling, då den alltid krävde åtminstone någon
teknisk förberedelse. I de fall då fråga vore om offentliga handlingar och
då således förfalskningen innebure ett angrepp på statens auktoritet, syntes

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

det särskilt betänkligt att gå in för en sänkning av straffet. De offentliga
handlingarna vore onekligen och komnie vid en utvidgning av statens verksamhet
att än mer bliva hörnstenar i rättslivet.

Till stöd för de föreslagna straffnedsättningarna vid förfalskning av all - Departementsmänna
handlingar enligt 1 och 2 §§ lia de sakkunniga anfört, att beträffande
den statliga affärsverksamheten samt åtskilliga grenar av den kommunala
förvaltningen gällde, att det offentligträttsliga momentet i manga fall vore
föga framträdande. En förfalskningsåtgärd, som hänförde sig till ett sådant
fall, vore till sin innebörd nära jämförlig med förfalskning av åtskilliga enskilda
handlingar. Även bortsett härifrån kunde det tänkas förekomma och
hade förekommit, att förfalskningsåtgärden berörde endast någon mindre
väsentlig del av en handling och måhända samtidigt till sitt syfte ej vore särdeles
förgriplig. Vad de sakkunniga sålunda åberopat synes mig riktigt. Mot
de föreslagna straffnedsättningarna har huvudsakligen invänts att härmed
vore förbunden den allvarliga faran att förfalskningsbrotten i rättsskipningen
kunde komma att regelmässigt bestraffas vida lindrigare än nu. Denna
invändning kan måhända icke frånkännas allt berättigande. Då emellertid
strafflindringen skulle begränsas till sådana fall som kunna betecknas såsom
synnerligen mildrande, torde den i angivna avseende uttalade farhågan
icke böra tillmätas den betydelse att möjligheten till strafflindring avvisas för
de fall, där en sådan verkligen är befogad. Naturligen kunde det tänkas att
man, såsom Överståthållarämbetet i sitt yttrande föreslagit, sökte undgå den
befarade konsekvensen genom att i lagtexten närmare angiva, under vilka
förutsättningar en straffnedsättning skulle kunna få äga rum. Då emellertid
med en sådan begränsning, vilken för övrigt knappast skulle stå i överensstämmelse
med de nuvarande strafflagsbestämmelsernas tekniska utformning,
möjlighet till strafflindring icke lärer kunna vinnas i alla de fall, där
en sådan är påkallad, synes den sålunda förordade lösningen icke böra
ifrågakomma.

Beträffande den föreslagna nedsättningen av normalskalans minimum i
4 § lia de sakkunniga framhållit, att även i fall där denna skala bleve tillämplig,
brottsligheten kunde framstå såsom ganska lindrig, t. ex. om en växel
eller annan värdehandling avsåge endast ett mindre belopp eller om förfalskningsåtgärden
varit klumpigt utförd och faran för vilseledande följaktligen
ej varit stor. Den ifrågavarande straffbestämmelsen hade därför ej
sällan berett domstolarna svårighet att undvika ett alltför strängt straff.

Mot den föreslagna nedsättningen har huvudsakligen riktats samma invändning
som mot de sakkunnigas förslag örn strafflindringar i 1 och 2 §§, nämligen
att straffet även vid normala brott av ifrågavarande slag skulle komma
att sättas alltför lågt. Såsom jag till bemötande av invändningen mot
de föreslagna straffnedsättningarna i 1 och 2 §§ anfört bör emellertid denna
omständighet icke utgöra hinder för genomförandet av ifrågavarande,
enligt min mening befogade strafflindring. Vad slutligen angår den föreslagna
ändringen att straffskalan vid synnerligen förmildrande omständig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

heter skall utgöras av fängelse i högst 6 månader, synes någon befogad invändning
häremot icke kunna framställas.

I ett yttrande har föreslagits att en nedsättning av straffminimum borde
företagas även i 5 §, så att för däri avsedd förfalskning även bötesstraff skulle
kunna ådömas. Det torde visserligen icke vara uteslutet att sådana fall av
förfalskning kunna tänkas, mot vilka ett bötesstraff utgör en fullt tillräcklig
reaktion. I våra grannländer ingår ju ock bötesstraff i skalan för förfalskningsbrott.
Emellertid synes försiktigheten bjuda att man vid förevarande
partiella reform icke bryter mot den nu gällande principen att ett förfalskningsbrott
alltid skall vara belagt med frihetsstraff. I de sällsynta fall, där
undergåendet av ett sådant straff synes alltför hårt, torde man såsom regel
kunna använda sig av villkorlig dom.

13 kap. strafflagen.

1 §■

Straffet för mened utgör enligt förevarande paragraf straffarbete från och
med 2 till och med 6 år. De sakkunniga föreslå dels en sänkning av minimum
till ett år, dels ock att straffet vid synnerligen mildrande omständigheter
skall kunna nedsättas till straffarbete i 6 månader.

De sålunda föreslagna ändringarna tillstyrkas eller lämnas utan erinran
i flertalet yttranden. Tredje polisintendenten i Stockholm samt polismästaren
i Malmö framhålla sålunda, att sänkningen av minimum möjliggör för åklagarmyndigheterna
att utan tillgripande av häktning bringa tveksamma fall
under domstolarnas prövning. Polismästaren i Örebro förklarar, att det är
uppenbart att nu gällande straff för mened är för strängt samt att följden
härav blivit den, att en åklagare icke anser sig kunna åtala i andra fall än
dem som äro uppenbara. I yttrandet förordas vidare att, såsom av professor
Thyrén i hans förberedande utkast till strafflag föreslagits, straffskalan skall
omfatta även fängelse. Rådhusrätten i Arboga, som jämväl förordar de föreslagna
straffnedsättningarna, hemställer att obetänksamhet uttryckligen
jämställes med synnerligen mildrande omständigheter.

De föreslagna straffnedsättningarna avstyrkas i de yttranden som avgivits
av Överståthållarämbetet, en stadsfiskal i Stockholm och föreningen Sveriges
landsfiskaler. Överståthållarämbetet uttalar i likhet med stadsfiskalen i Stockholm
farhåga för att en straffnedsättning skulle verka undergrävande på
känslan av ansvar för sanningsenligheten av de uppgifter, som lämnas efter
avlagd ed, samt förklarar att en uppmjukning av uppfattningen av edens
helgd kunde förväntas uppstå. Ämbetet framhåller vidare gentemot ett uttalande
i de sakkunnigas motivering, att det är synnerligen betydelsefullt att
den föreställningen icke vinner insteg, att mened i mål som röra exempelvis
olovlig befattning med brännvin är mindre brottslig än mened i mål som
äro av väsentligare betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

Föreningen Sveriges landsfiskaler anför:

Så länge vårt rättssystem fäster avgörande betydelse vid vittnesutsagorna
såsom bevismedel är det av stor vikt att största möjliga garantier skapas för
att vittnena verkligen lämna riktiga uppgifter. Erfarenheten ger tyvärr belägg
för den uppfattningen, att allmänhetens känsla för vittnesedens betydelse
ej längre är densamma som förr. En missriktad solidaritetskänsla för
någon av parterna väger stundom tyngre hos vittnet än dess plikt att omtala
sina iakttagelser. Mot denna tendens till vittnesmålens minskade trovärdighet
lärer intet annat medel finnas än ett avskräckande straffhot. Det synes
därför föga välbetänkt att nu sänka straffsatsen för menedsbrottet. En sådan
åtgärd kan dessutom lätt uppfattas som en eftergift från samhällets sida
i kravet på ovillkorlig sanningsplikt.

De sakkunniga lia uttalat att det i vårt land torde vara en allmänt omfat-Departement
tad mening att det nuvarande minimistraffet för mened, 2 års .straffarbete, chetenvore
alltför högt i förhållande till brottets normala svårhetsgrad och att
domstolarna på grund därav i viss utsträckning föranletts att frikänna för
mened tilltalade personer. Riktigheten av denna uppfattning bekräftas av
den utredning som de sakkunniga förebragt rörande domstolspraxis beträffande
ifrågavarande brott. Att berörda minimum enligt nutida rättsuppfattning
är alltför högt synes även bestyrkas av den ställning, som i de avgivna
yttrandena intagits till förevarande förslag, ävensom av det utav de sakkunniga
åberopade förhållandet, att om minimistraffet sänktes på sätt som föreslagits,
detsamma ändock komme att ligga högre än i närmast jämförliga
straffbestämmelser i åtskilliga andra närbesläktade länder. För en sänkning
kan, såsom skett i några yttranden, även åberopas den omständigheten
att häktning efter den föreslagna nedsätlningen av straffet icke längre
skulle vara obligatorisk. Uppenbarligen måste det ur skilda synpunkter vara
högst ogynnsamt att häktning ovillkorligen måste äga rum vid ett brott sådant
som mened, där frågan huruvida åtalet kommer att bifallas med hänsyn
till de särskilda bevisningsvårigheterna ofta måste vara tämligen osäker.

Det måste alltid framstå såsom mindre lyckligt att en person, som frikännes
för ett brott, varit häktad i målet, och detta förhållande måste i sin tur göra
åklagarna mindre benägna att åtala i andra fall än dem som förefalla fullt
klara.

I några yttranden har emellertid framhållits, att känslan för vittnesedens
helgd icke är densamma nu som tidigare och att personer som åberopas såsom
vittnen i en rättegång i icke obetydlig utsträckning utsättas för stark
press från partens eller parten närståendes sida i syfte att förmå vittnet att
avgiva en för parten förmånlig utsaga. Det senare förhållandet har ock beaktats
i lagstiftningen genom den vid 1934 års riksdag genomförda ändringen
i 11 kap. 8 § strafflagen, varigenom utvidgat straffskydd bereus vittne.
Naturligen ligger det vikt uppå att icke företaga någon lagstiftningsåtgärd,
varigenom det utomordenligt betydelsefulla samhällsintresset av sanningspliktens
upprätthållande vid avgivande av vittnesmål -— och detta oberoende
av den betydelse som det mål, vari utsagan avgives, i och för sig äger —
kan äventyras. Emellertid torde knappast någon risk föreligga alt straff -

Kungl. Rlaj.ts proposition nr 187.

nedsättningen skall verka i sådan riktning med hänsyn till det stränga
minimistraff som alltjämt skulle gälla. I allt fall gör sig emellertid en annan
synpunkt gällande i motsatt riktning, som synes böra tillmätas det största beaktande.
Det har ofta vitsordats, att ett sträffbuds allmänpreventiva verkan
i hög grad är beroende av att detsammas överträdande verkligen blir i icke
alltför ringa utsträckning beivrat, under det att straffets storlek har en jämrelsevis
mindre betydelse. Nu lärer man emellertid med största visshet kunna
antaga att den föreslagna straffnedsättningens genomförande skall visa sig
ägnat att stärka ifrågavarande straffbestämmelses allmänpreventiva verkan.
Det synes som om fördelen härav skulle mer än väl uppväga den nyss berörda
risken för att straffnedsättningen skulle kunna komma att uppfattas
som en eftergift från samhällets sida beträffande sanningspliktens upprätthållande.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag övervägande skäl
tala för att i detta sammanhang upptaga förslaget om en nedsättning av minimistraffet
för mened.

I fråga om det närmare bestämmandet av minimistraffets storlek synes
det för närvarande icke tillrådligt att såsom professor Thyrén föreslagit inrymma
fängelsestraff i skalan. De av de sakkunniga föreslagna minimistraffen
— för normala fall ett års straffarbete och vid synnerligen mildrande
omständigheter straffarbete i 6 månader — torde böra godtagas.

14 kap. strafflagen.

9, 36 och 37 §§.

Enligt 9 § första stycket av förevarande kapitel är straffet för vållande
till annans död böter, dock ej under 10 dagsböter, eller fängelse i högst 6
månader. Om vållandet var synnerligen grovt, kan jämlikt andra stycket

1 paragrafen dömas till straffarbete i högst 2 år. De sakkunniga föreslå nu
att straffet för ordinära fäll bestämmes till fängelse i högst ett år samt att
till böter skall få dömas endast där omständigheterna äro mildrande. Någon
ändring i lagrummets andra stycke föreslås ej.

I 36 § andra stycket första punkten stadgas, att vid annan misshandel
å skyldeman i rätt uppstigande led än dråp straffet ej må sättas lägre än

2 månaders straffarbete; under försvårande omständigheter må straffet på
visst sätt höjas utöver eljest för misshandeln gällande straffmaximum. I
denna punkt föreslå de sakkunniga ingen ändring. I sista punkten av samma
stycke stadgas att om annan misshandel än dråp sker å maka, styv- eller
svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller
annan, under vars lydnad gärningsmannen står, denna omständighet skall
anses såsom synnerligen försvårande samt att i sådana fall ej skall få dömas
till lindrigare straff än fängelse. Beträffande denna punkt hemställa de sakkunniga,
alt förefintligheten av någon utav dessa relationer skall beaktas
endast såsom en synnerligen försvårande omständighet. Satsen ''och må ej
till lindrigare straff än fängelse dömas’ skulle alltså utgå ur lagrummet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7.

Enligt 37 § skall straffet i 14 kap. 15 § strafflagen för resande av livsfarligt
vapen, i de fall där skada ej uppstår, utgöra fängelse i högst ett år, då
förbrytelsen äger rum mot någon av de i 36 § nämnda personerna. De
sakkunniga föreslå ingen ändring i detta stadgande, såvitt brottet företagits
mot skyldeman i rätt uppstigande led. Om däremot gärningen förövats
mot någon av de övriga i 36 § nämnda personerna — maka, styv- eller svärföräldrar,
adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller annan,
under vars lydnad nian står — föreslås att detta förhållande vid tilllämpning
av 14 kap. 15 § blott skall beaktas såsom en synnerligen försvårande
omständighet.

Den föreslagna ändringen i 9 § rörande straffet för vållande till annans
död tillstyrkes av en stadsfiskal i Stockholm samt polismästaren i Örebro.

I flertalet övriga yttranden lämnas förslaget utan anmärkning.

Polismästaren i Norrköping och rådhusrätten därstädes hemställa att normallatituden
skall omfatta även böter med ett tämligen högt dagsbotsantal
såsom minimum. Rådhusrätten åberopar till stöd härför, att det ofta är
svårt att vid vårdslöshetsförbrytelser finna mildrande omständigheter, men
att även om sådana omständigheter icke äro för handen, bötesstraff understundom
kan vara en fullt tillräcklig reaktion. Rådhusrätten föreslår därför
att bötesstraffet bibehålies i normallatituden med 50 dagsböter såsom minimum.
I båda yttrandena framhålles, att borttagandet av bötesstraffet
ur normallatituden kan medföra att domstolarna för att undgå att döma
till frihetsstraff alltför ofta komma att anse förmildrande omständigheter
föreligga.

I några yttranden föreslås ändringar i skärpande riktning i andra stycket
av paragrafen. Rådhusrätten i Norrköping hemställer sålunda att skalan i
andra stycket göres tillämplig så snart det föreligger grovt vållande. Ordet
''synnerligen’ skulle alltså utgå ur nämnda stycke. Polismästaren i Malmö,
som finner skärpandet av det normala straffet för vållande till annans död
med hänsyn till den under senare åren väsentligt stegrade brottsfrekvensen
på detta område vara av behovet påkallat, ifrågasätter om icke även straffet
för synnerligen grovt vållande samtidigt bör höjas samt anför härom:

Då efter 4 och 5 §§ straffminima för uppsåtlig misshandel i berått eller
hastigt mod med dödlig utgång utgöra respektive 8 och 4 års straffarbete
synes det icke konsekvent, att även ett synnerligen grovt vallande icke straffas
med mera än 2 års straffarbete. Gärningsmännen kunna i senare fallet
befinna sig på olika stadier från rent vållande till eventuellt uppsåt och således
komma ganska nära det uppsåtliga brottet, under det att brottsligt
uppsåt beträffande själva dödandet enligt 4 och 5 §§ helt saknas. Maximistraffet
för ett synnerligen grovt vållande borde därför lämpligen höjas till
minimistraffct för det normala brottet enligt 5 § eller till 4 års straffarbete.

Polismästaren i örebro ifrågasätter huruvida det icke är nödvändigt att
efter införande av lagen den 7 juni 1934 angående straff för vissa brott vid
förande av motorfordon ändra straffskalan i 17 § i 14 kap. för vallande
till sådan kroppsskada som omförmäles uti 10 § i samma kap. så att ska -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements chefen.

ian, med bibehållande av nuvarande minimum, täcker maximum i 2 § i
förenämnda lag, nämligen straffarbete i ett år. Tillika ifrågasättes, örn ej
brottet i 17 §, åtminstone då det begås under förande av motorfordon, bör
läggas under allmänt åtal.

De föreslagna straffnedsättningarna i 36 och 37 §§ lämnas i flertalet yttranden
utan anmärkning. Ändringarna tillstyrkas positivt av en stadsfiskal
i Stockholm och polismästaren i Örebro. Jämväl justitiekanslersämbetet och
polismästaren i Göteborg ansluta sig till de föreslagna nedsättningarna men
hemställa om ändringar jämväl i andra delar av 36 §.

Justitiekanslersämbetet anför sålunda:

Ämbetet,, som intet har att erinra mot den av de sakkunniga föreslagna
ändringen i 36 §, anser vad de sakkunniga anfört giva skäl jämväl för en
jämkning i stadgandet i vad det avser misshandel mot skyldeman i rätt uppstigande
led. Det är näppeligen rimligt att en, örn än aldrig så ringa misshandel,
som i vanliga fall skolat sonas med ett lågt bötesstraff, icke må i
förevarande fall bedömas lindrigare än med straffarbete i 2 månader, exempelvis
där en berusad hustyranns brutala uppträdande mot hustrun gett sonen
impulsen till en överilad handling. Det må här uppmärksammas att
även lindrigare misshandel är under allmänt åtal, när den riktas mot skyldeman
i rätt uppstigande led.

Polismästaren i Göteborg har ifrågasatt huruvida icke i sammanhang med
de föreslagna ändringarna av 36 och 37 §§ en mildring av straffet jämväl
för den, som misshandlat skyldeman i rätt uppstigande led, borde för undantagsfall
möjliggöras. Det nuvarande läget torde göra ascendenten synnerligen
betänksam att påkalla polisskydd mot hotfulla avkomlingar, då
han därigenom kunde ådraga dessa ett frihetsstraff, som han ville göra
allt för att skydda dem för. Det syntes tveksamt huruvida misshandel av
nu ifrågavarande slag borde vara underkastad allmänt åtal med mindre
straffminimum sänktes.

I några yttranden hemställes att i detta sammanhang ändringar företagas
även beträffande misshandelsbrotten i övrigt. Rådhusrätten och polismästaren
i Eskilstuna ha sålunda yttrat, att det måhända kunde anses befogat
att en omarbetning skett även av bestämmelserna örn misshandelsbrotten.
Den betydande vikt, som fortfarande vid straffmätningen
tillmättes den skada som skett av misshandeln, syntes något betänklig och
föga i överensstämmelse med nu rådande rättsuppfattning. Rådhusrätten
i Västerås ifrågasätter, om ej straffsatsen i 14 kap. 13 § strafflagen bör
skärpas, antingen så att straffmaximum höjes till fängelse i högst ett år
eller ock så att straffarbete införes i straffskalan.

• Till stöd för den föreslagna straffhöjningen i 9 § lia de sakkunniga åberopat,
dels att den nu gällande straffskalan för vållande till annans död framstode
såsom anmärkningsvärt låg i jämförelse med de straff som för motsvarande
fall uppställdes i åtskilliga oss närstående länders strafflagar, dels
ock den sedan omkring år 1920 ständigt fortgående stegringen av de hithörande
brottens antal. De sakkunniga ha ock hänvisat till att straffen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

vissa brott vid förande av motorfordon blivit genom lag av den 7 juni 1934
skärpta, i allmänhet till fängelse i högst ett år, samt framhållit, att då grunden
för straffbarheten av de i nyssnämnda lag angivna brotten huvudsakligen
vore den därigenom framkallade faran för andra människors liv, det ej
kunde anses rimligt att den straffbestämmelse, som i första hand bleve att
tillämpa då faran förverkligats, skulle vara avsevärt lindrigare.

I likhet med de sakkunniga finner jag, att en höjning av straffskalan för
de normala fallen av vållande till annans död är påkallad. Beträffande skalans
avvägning synes den av de sakkunniga föreslagna höjningen av maximistraffet
från 6 månaders till ett års fängelse lämplig. Någon anmärkning mot
förslaget härutinnan har ej heller framställts i de avgivna yttrandena. Vad
minimistraffet beträffar synas två möjligheter kunna ifrågakomma. Antingen
kan man i likhet med de sakkunniga bestämma minimum för normalfallen
till en månads fängelse samt förbehålla bötesstraffet för sådana fall, då
omständigheterna äro mildrande, eller ock kan man, såsom i två yttranden
föreslås, låta skalan för normalfallen omfatta även bötesstraff, därvid man
dock naturligen måste stadga ett tämligen högt dagsbotsantal såsom minimum.
Då emellertid enligt min mening vållande till annans död alltid bör föranleda
frihetsstraff, såframt ej mildrande omständigheter föreligga, och då en
sådan rättstillämpning icke lärer kunna vinnas på annat sätt än genom att
bötesstraff icke upptages i skalan för normalfallen, ansluter jag mig till det
av de sakkunniga förordade alternativet.

I ett yttrande har, med hänvisning särskilt till de i 4 och 5 §§ stadgade höga
straffminima för uppsåtlig misshandel med dödlig utgång, förordats en höjning
av maximistraffet i andra stycket av 9 § vid synnerligen grovt vållande
till annans död. Uppenbarligen kan det tänkas att förhållandena vid detta
brott äro sådana att straffet i förevarande lagrum framstår såsom väl lågt.
Framför allt gäller detta om fallet ligger så till att man har anledning
misstänka att gärningsmannen handlat i uppsåt att döda. Då emellertid
de fall, där det kan ifrågakomma att utdöma ett högre straff än 2 års
straffarbete, i praktiken torde vara ganska sällsynta, finner jag i likhet med
de sakkunniga att en ändring i skärpande riktning nu icke är oundgängligen
erforderlig. Beträffande den i yttrandet gjorda hänvisningen till straffsatserna
i 4 och 5 §§ må för övrigt framhållas, att skillnaden mellan maximum i
förevarande lagrum och minima i 4 och 5 §§ kommer att framstå såsom
mindre stötande, därest det för närvarande till lagrådet remitterade förslaget
till ändring i, bland annat, 5 kap. 12 § strafflagen — enligt vilket tilllämpningen
av förstnämnda båda lagrum skulle bli utesluten, då döden inträtt
av våda — kommer att genomföras. Det i ett yttrande framställda förslaget
att skalan i andra stycket av 9 § skulle göras tillämplig så snart vållandet
vore grovt — även om det icke kunde betecknas såsom ''synnerligen’ grovt —
anser jag mig icke böra förorda.

En höjning av straffmaximum i 17 § från 6 månaders fängelse till ett års
straffarbete för vållande till den svåraste graden av kroppsskada har, under
åberopande av straffsatserna i nyssberörda lag den 7 juni 1934 örn straff

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

för vissa brott vid förande av motorfordon, föreslagits i ett yttrande. Ehuru
enligt min mening vissa skäl kunna åberopas för en höjning av straffmaximum,
lärer dock en ändring i detta sammanhang icke vara erforderlig.
Beträffande det i samma yttrande framställda förslaget att lägga förevarande
brott under allmänt åtal, åtminstone då det begåtts under förande av
motorfordon, må framhållas att brottet under sist angivna förutsättning
redan nu jämlikt 19 § 2. i strafflagens promulgationsförordning lärer ligga
under sådant åtal. För övriga fall synes det icke föreligga tillräcklig anledning
att göra brottet till åklagarbrott.

Mot de föreslagna strafflindringarna i 36 och 37 §§ vid misshandel av
den ringaste graden samt vid resande av livsfarligt vapen, såvitt brotten förövas
mot make, styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar,
förmyndare, husbonde eller annan under vars lydnad gärningsmannen står,
har någon anmärkning icke framställts i de avgivna yttrandena. Ehuru det
i och för sig är mindre tilltalande att företaga en sänkning i straffsatserna
för misshandelsbrott — de låga straffen för sådana brott lia ju ofta påtalats
— synes det dock vara alltför hårt att brott av nu ifrågavarande slag
aldrig skulle kunna sonas med lägre straff än fängelse. I likhet med de
sakkunniga finner jag alltså att den särskilda kvalifikation, som ligger i
relationen mellan gärningsmannen och den angripne, blir tillfredsställande
beaktad genom att den förklaras utgöra en synnerligen försvårande omständighet.

I två yttranden har hemställts om nedsättning av minimum i 36 § även
för det fall att misshandeln förövats å skyldeman i rätt uppstigande led.
Till denna mening kan jag ej ansluta mig. Misshandel å sådan skyldeman
torde, även i jämförelse med misshandel å någon av de nyss nämnda personerna,
för det allmänna rättsmedvetandet framstå såsom en så allvarlig
handling att någon straffnedsättning icke i detta sammanhang är påkallad.
För sådana säkerligen mycket sällsynta undantagsfall, då undergående av
det nu gällande minimistraffet, 2 månaders straffarbete, framstår såsom alltför
hårt, torde villkorlig dom kunna ifrågakomma. Någon ändring av åtalsreglerna
för förevarande brott synes ej heller erforderlig. Att i detta sammanhang
vidtaga den i ett yttrande berörda omredigeringen av lagrummet
synes ej böra ske.

Till det i ett annat yttrande framställda förslaget att nu verkställa en omarbetning
av straffbestämmelserna för misshandelsbrotten kan jag icke ansluta
mig. En sådan omarbetning, för vilken visserligen skäl kunna anföras,
skulle kräva en mycket omfattande utredning och faller dessutom utanför
ramen för ifrågavarande partiella reform Det i ett yttrande framställda
förslaget om höjning av straffminimum för sådan ringare misshandel,
varom förmäles i 13 §, har upptagits i sammanhang med förut berörda,
till lagrådet remitterade förslag rörande ändring i vissa delar av
strafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

15 kap. strafflagen.

12—15 §§.

Straffet för våldtäkt utgör enligt 12 § straffarbete från och med 6 till och
med 10 år. Därjämte uppställas i paragrafen strängare straffskalor för
det fall att kvinnan av gärningen får svår kroppsskada eller ljuter döden.
I 13 § stadgas samma straff som i 12 § för det fall att någon övar otukt med
kvinna, vilken han genom dövande eller annat medel uppsåtligen försatt i
yrsel, sömn eller vanmakt, så att hon saknat bruket av fri vilja eller varit
ur stånd att sig värja. 14 § innehåller straffbestämmelser för försök till
brott enligt 12 eller 13 §. I 15 § straffbelägges otukt, som övas med kvinna
vilken utan gärningsmannens åtgörande befinner sig i det uti 13 §
omförmälda motståndslösa tillståndet.

De sakkunniga föreslå nu en nedsättning av minimum för våldtäkt och
för brott enligt 13 § från 6 till 4 år, varjämte föreslås, att då omständigheterna
äro synnerligen mildrande straffet skall få nedsättas till 2 års straffarbete.
Vidare skall enligt de sakkunnigas förslag i lagen införas en ny straffbestämmelse
av följande lydelse:

Har man förmått kvinna till otukt genom annat våld eller hot om brottslig
gärning än i 12 § avses, eller medelst hot att åtala eller angiva någon för
brott eller att lämna meddelande, som är menligt för någons ära, goda namn
och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst; dömes till straffarbete
i högst fyra år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande;
må tiden för straffarbetet till sex år höjas.

Stannade gärningen vid försök; straffes högst med straffarbete i två år
eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete i
högst fyra år.

Nu nämnda straffbestämmelse föreslås skola intagas såsom 15 §. För
att erhålla plats åt denna nya paragraf ha i 15 kap. vissa redaktionella jämkningar
företagits. Sålunda har nuvarande 13 § införts som ett andra stycke
i 12 §, till vars straffbestämmelser den redan nu hänvisar, och i anslutning
Härtill ha nuvarande 14 och 15 §§ betecknats som respektive 13 § och 14 §
samt hänvisningen i nuvarande 14 § till 12 och 13 §§ ändrats till att avse
endast 12 §.

De föreslagna straffnedsättningarna i nuvarande 12 och 13 §§ tillstyrkas av
Överståthållarämbetet, en stadsfiskal i Stockholm samt styrelsen för föreningen
Sveriges landsfogdar. I övriga yttranden lämnas ändringarna utan
erinran. Rådhusrätten i Gävle anser emellertid att det med hänsyn till den
föreslagna nya 15 § torde vara erforderligt att angiva att med våld i 12 §
avses s. k. absolut våld.

Den föreslagna nya 15 § tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet
avgivna yttranden. Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar framhåller
sålunda, att paragrafen kommer att fylla en lucka i strafflagen som förut
ofta gjort sig påmind samt tillägger att straffbudet säkerligen kommer att
i praktiken visa sig vara av stort värde.

Fallang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 187. • 5

Kungl. Mcij:ts proposition nr 1S7.

Departementschefen.

I två yttranden hemställes att endast vissa av de i nämnda lagrum upptagna
handlingsformerna skola straffbeläggas. Tredje polisintendenten i
Stockholm anser sålunda att kriminaliseringen bör omfatta endast de fall
då tvångsmedlet utgöres av annat våld eller hot örn brottslig gärning än i
12 § avses, under det att rådhusrätten i Norrköping vill straffbelägga gärningen
endast vid fullbordat brott men ej vid försök.

Tredje polisintendenten anför:

I förslagets 15 § straffbelägges till en början användande av lindrigare
former av våld och hot örn brottslig gärning, än i 12—14 §§ angivits, för att
förmå kvinna till otukt. Mot införande av härför föreslagna straff, vilket
bildar en övergång mellan det för vissa hithörande fall alltför lindriga straffet
i 15 kap. 22 § och straffet i 12—14 §§ i samma kapitel, är intet att invända.
Genom innehållet i övrigt i den föreslagna 15 § straffbeläggas vissa
slag av gärningar, varigenom man förmår kvinna till otukt och vilka hittills
ej varit kriminaliserade. Utsträckandet av straffbarheten till det angivna
förfarandet må väl ur teoretiska synpunkter vara berättigat; något
praktiskt behov därav torde däremot, att döma av hittills av polismyndigheten
i Stockholm gjorda erfarenheter, ej föreligga. På grund härav och
då en utvidgning av det straffbara området just i hithörande fall, såsom de
sakkunniga även antytt, lätt kan locka till utpressningsförsök och trakasserier
av hämndlystnad eller liknande motiv, torde värdet av den föreslagna
utvidgningen av straffbarheten kunna diskuteras.

Rådhusrätten i Norrköping yttrar:

Första stycket av den föreslagna 15 § torde fylla ett behov. Vidkommande
andra stycket åter ställer sig rådhusrätten tveksam med hänsyn till den
synnerligen begränsade omfattning, i vilken försöket i övrigt straffbelägges i
svensk rätt. Rådhusrätten håller före, att med införandet av dessa bestämmelser
torde böra anstå, till dess vid en allmän revision av strafflagen försöksstraffet
gives en större plats i systemet.

En stadsfiskal i Stockholm hemställer om vidtagande av den formella
jämkning i den föreslagna lagtexten att ordet :man’ i § 15 utbytes mot
"någon’ för att undvika den feltolkningen att lagrummet icke skulle vara
tillämpligt då tvånget utövas av kvinna.

Slutligen må anmärkas att medicinalstyrelsen i sitt yttrande förordar
obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning av personer, åtalade för våldtäkt
eller försök därtill.

Vad först angår de föreslagna straffnedsättningarna i 12 och 13 §§ lia de
sakkunniga härom anfört, att våldtäktsbrotten visserligen utgjorde en brottskategori
som i sin typiska form ådagalade grov asocialitet och krävde sträng
bestraffning av allmänpreventiva skäl, men att det höga minimum av 6 års
straffarbete omöjliggjorde en önskvärd differentiering mellan svårare och
lindrigare fall samt en för åtskilliga lindrigare fall obetingat påkallad mildare
straffmätning. Vidare har framhållits att domstolarna därför ej sällan,
då mildrande omständigheter synts vara för handen (exempel: kvinnan
för notoriskt ett sedeslöst liv och har kanske tidigare tillåtit gärningsmannen
könsumgänge, hon har tidigare under längre tid statt i könsförhallande

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

till honom, eller hon har vid brottstillfället frivilligt inlåtit sig ganska nära
med honom, dock utan att vilja tillåta könsumgänge) i stället för att tilllämpa
15 kap. 12 §, såsom rätteligen bort ske, för att kunna ådöma ett
mot gärningens svårhetsgrad mera passande straff tillämpat 15 kap. 14 §
(törsöksparagrafen) eller 15 kap. 22 § första stycket (den allmänna tvångsparagrafen).
Slutligen har ytterligare åberopats att vårt land med avseende
å minimas stränghet intoge en fullständig särställning samt att professor
Thyrén i ett efterlämnat lagutkast, omfattande bl. a. brott mot familj eller
sedlighet, för 12 och 13 paragrafernas fall upptagit en straffskala av fängelse
i 2 till 3 år eller tukthus i 6 till 8 år med stadgande tillika, att där
omständigheterna vore synnerligen mildrande, straffet skulle kunna nedsättas
till fängelse i 6 månader. Vad de sakkunniga sålunda anfört till
stöd för en nedsättning av straffskalorna synes övertygande, och de föreslagna
minima förefalla väl avvägda. Någon erinran i sak har ej heller
gjorts mot förslaget på denna punkt.

Vad sedan angår den föreslagna nya straffbestämmelsen i 15 § lärer
enighet råda därom, att nu gällande lag icke i tillräcklig omfattning stadgar
straff för den som genom tvång förmår en kvinna till otukt. Örn såsom
tvångsmedel varken brukats s. k. absolut våld eller hot som innebär trängande
fara samt därför 15 kap. 12 § ej kan komma till användning, kan för
närvarande straff för fullbordad gärning inträda allenast enligt den allmänna
tvångsbestämmelsen i 15 kap. 22 § första stycket, i fråga om hot dock endast
örn hotet avsett något rättsstridigt; har angreppet i nu angivna fall
stannat vid försök, kan det överhuvud icke straffas. Framtvingande av
könsumgänge med en kvinna och försök därtill är således i viss omfattning
straffritt, och där straff jämlikt den allmänna tvångsbestämmelsen kan
ifrågakomma torde skalan mången gång vara alltför lindrig. Frågan gäller
alltså huru det tvång skall vara beskaffat, som skall kunna föranleda straff
i nu ifrågavarande hänseende. De sakkunniga lia stannat för att bestämma
tvångsmedlet så, att samtliga de former av tvång som jämlikt 21 kap. 10 §
strafflagen kunna giva upphov till ett utpressningsbrott även skola kunna
konstituera ett brott enligt förevarande paragraf (såvida icke tvånget är av
den svårhetsgrad att handlingen blir straffbar redan såsom våldtäkt enligt
15 kap. 12 §). Straff skall sålunda inträda, då kvinna förmås till otukt 1)
genom annat våld eller hot örn brottslig gärning än i 12 § avses, 2) genom
hot örn åtal eller angivelse av henne eller annan för brott, eller slutligen
3) genom hot att meddelande skall lämnas som är menligt för hennes eller
annans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller
fortkomst. Straff skall även inträda, då gärningen stannat vid försök.

Att den först omnämnda formen av tvång ''annat våld eller hot om
brottslig gärning än i 12 § avses’ bör upptagas, därom lärer enighet råda
Mera tveksamt är, örn de under 2) och 3) angivna formerna av tvång böra
kunna giva upphov lill sådant brott varom nu är fråga. I ett yttrande har
förordats att desamma borde uteslutas ur den föreslagna paragrafen. Till

Kungl. Majlis proposition nr 1S7.

stöd härför har åberopats att något praktiskt behov av dessa falls kriminalisering
ej förelåge samt att deras straffbeläggande kunde locka till utpressningsförsök
eller trakasserier av hämndlystnad eller liknande motiv.

Beträffande förevarande spörsmål må till en början framhållas att önskemålet
att vinna överensstämmelse med straffbestämmelsen för utpressning
i och för sig icke synes böra tillmätas avgörande betydelse. Det typiska
utpressningsbrotlet förövas nämligen just genom användande av sådant psykiskt
tvång varom nu är fråga, under det att en rättskapabel kvinnas könsliga
integritet i regel angripes genom våld å person av grövre eller ringare
slag. Emellertid torde det likvisst föreligga starka skäl för att, då en viss
utvidgning av det brottsliga området nu allmänt anses böra företagas, medtaga
även sådana angrepp, där tvångsmedlet icke utgjorts av våld eller hot
örn brottslig gärning. Dessa angrepp, vilka ju alltid måste företagas i berått
mod, torde utvisa en lika samhällsfarlig vilja som ett angrepp medelst ringare
våld eller hot, vilket väl oftast företages i hastigt mod och kanske under
inflytande av alkohol. Den i förut anförda yttrande åberopade omständigheten,
att något praktiskt behov av en kriminalisering av de nu ifrågavarande
fallen ej förelåge, synes ej böra tillerkännes någon väsentlig betydelse,
då såväl de omständigheter under vilka tilltvingandet sker som ock
det förhållandet att gärningen för närvarande är straffri naturligen leder
till, att den endast undantagsvis kommer till polismyndighetens eller allmänhetens
kännedom. Att sådana handlingar icke så sällan förekomma,
låt vara i mindre utsträckning än de till den förstnämnda gruppen hörande,
lärer icke kunna betvivlas. Och beträffande invändningen att en kriminalisering
lätteligen kan ge upphov till utpressning, finner jag, i likhet med de
sakkunniga, farhågorna i detta avseende överdrivna, sedan straff för utpressning
och försök därtill numera införts. Av vad sålunda anförts framgår,
att tvångsmedlet synes mig lämpligen böra bestämmas på sätt de sakkunniga
föreslagit.

I likhet med de sakkunniga finner jag ock att de sålunda i 15 § upptagna
angreppen mot kvinnans könsliga integritet böra straffas även på försöksstadiet.
Då bland de sällsynta försöksbestämmelserna i nu gällande strafflag
även upptagits försök till våldtäkt, synes det vara ali anledning att också
straffa försök alt förmå en kvinna till otukt genom användande av annat
våld eller hot om brottslig gärning än i våldtäktsparagrafen avses. Och
örn tvångsmedlet består av hot örn åtal eller angivelse för brott eller av hot
om att lämna meddelande, som är menligt för någons ära, goda namn och
medborgerliga ansende, yrke, näring eller fortkomst, är det av minst lika
stor vikt att handlingen kan straffas redan på försöksstadiet. För de fall
då tvånget lett till åsyftat resultat torde nämligen av skäl, som icke närmare
behöva utvecklas, kvinnan ofta nog vara föga benägen att söka få till stånd
något ingripande mot gärningsmannen. Men då kvinnan ännu icke givit
vika för det framställda hotet, kan saken ej så sällan ligga annorlunda till.
Och framför allt är att beakta, att blotta vetskapen örn att straff kan kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ma att inträda redan på grund av framställande av hot i nu ifrågavarande
syfte torde vara ägnad att verka avhållande på den, som eljest kunde vara
sinnad att på angivet sätt söka förmå en kvinna till otukt. Straffbestämmelsen
kommer med ali sannolikhet att få sin största betydelse just genom
denna sin avhållande verkan.

Vad angår de föreslagna straffskalorna i 15 § synas desamma väl avvägda.
Den särskilda straffskalan vid försök, där synnerligen försvårande omständigheter
föreligga, synes dock ge anledning till viss tvekan. De sakkunniga
ha föreslagit att för detta fall straffet skall kunna höjas, från maximum
för de normala försöksfallen -—- 2 års straffarbete — till straffarbete
i högst 4 år. Samma straffskalor gälla enligt 21 kap. 10 § andra stycket
vid försök till utpressning. Då vid försök till utpressning på förslag av
kriminalistföreningen en särskild skala infördes för synnerligen försvårande
omständigheter — det ursprungliga inom departementet utarbetade förslaget
upptog icke någon särskild skala för sådana fall, utan maximum för
försök till utpressning utgjorde straffarbete i 2 år — torde man närmast
haft i sikte den kategori av utpressare som yrkes- eller vanemässigt ägnar
sig åt utpressning. Någon motsvarande kategori av brottslingar lärer emellertid
icke förekomma vid ifrågavarande brottstyp. Med hänsyn till att vid
försök till detta brott liksom vid egentlig våldtäkt s. k. objektiva överskott
eller andra synnerligen försvårande omständigheter kunna föreligga (kvinnan
berövar sig t. ex. livet för att icke behöva foga sig i mannens önskan)
har jag emellertid funnit mig böra godtaga de sakkunnigas förslag även på
denna punkt.

I formellt hänseende har i ett yttrande anmärkts att uttrycket ’har man
förmått kvinna till otukt’ kunde ge anledning till tvekan huruvida straffbestämmelsen
vore tillämplig, då tvånget utövats av kvinna. I yttrandet har
därför hemställts att ordet ''man’ Skulle utbytas mot ''någon’. Ehuru enligt
min mening någon tvekan knappast synes kunna uppstå därom att paragrafen
skall vara tillämplig även då den som utövar tvånget är kvinna, synes
dock för undvikande av varje missförstånd lämpligt att vid beskrivningen
av brottssubjektet ordet ''man’ utbytes mot ''någon’.

Till medicinalstyrelsens förslag örn obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning
vid våldtäktsförbrytelser återkommer jag i samband med behandlingen
av ändringsförslagen i 18 kap.

17 kap. strafflagen.

1—3 §§.

Förevarande paragrafer innehålla bestämmelser örn straff för hor. Enligt
1 § utgör straffet för enkelt hor, för den gifte fängelse i högst 6 månader eller
böter samt för den ogifte böter. Straffet för dubbelt hor är enligt 2 §
fängelse från och med 0 månader till och med 2 år. Enligt 3 § får hors -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

brott ej åtalas av allmän åklagare, där ej den oskyldiga makan angivit brottet
till åtal eller, under åberopande av horsbrottet, sökt skillnad i äktenskapet
eller mannen ålagts att utgiva underhåll till barn, som avlats i hordom, eller
ock brottet eljest hör under allmänt åtal. De sakkunniga föreslå att straffet
för hor helt upphäves, i följd varav nämnda paragrafer skulle utgå ur strafflagen.

Innan redogörelse lämnas för de över förslaget avgivna yttrandena må
erinras, att hor fortfarande är kriminaliserat i Finland, Holland och Tyskland
under det att gärningen ej bestraffas i Danmark, Norge och England.
I Norge avskaffades straffbestämmelsen 1927. I regeringspropositionen härom
framhölls huvudsakligen, att även örn man icke helt kunde dela den meningen,
att frågan örn den äktenskapliga troheten vore en privatsak, så måste det
dock erkännas vara ''lite smakelig’ att söka främja denna trohet genom straffbud,
samt att det i varje fall vore bättre att icke lia någon straffbestämmelse
alls än en bestämmelse, som i praxis så gott som uteslutande missbrukades.
Lagstiftningens ogillande av brott mot den äktenskapliga troheten hade dessutom
fått ett naturligare uttryck på annat sätt, nämligen i den rätt, som medgivits
den förorättade maken att kräva upplösning av äktenskapet. — I Danmark
upphävdes straffbestämmelsen genom 1930 års strafflag. I det kommittébetänkande
som låg till grund för berörda strafflag anfördes såsom skäl
härför, att straff ej vore något lämpligt värn för äktenskapets renhet samt
att begäran om åtal oftast framställdes i fall, då förutsättningarna för äktenskapligt
samliv redan brustit och förseelsen därför varit mera ursäktlig, vartill
komme, att bevekelsegrunderna för en sådan begäran i regel vore mindre
tilltalande.

De sakkunnigas förslag att upphäva straffbestämmelserna för horsbrott
tillstyrkes av tredje polisintendenten samt cn stadsfiskal i Stockholm, polismästarna
i Karlskrona och Malmö, styrelsen för Sveriges advokatsamfund
ävensom häradshövdingen i Kinds och Redvägs domsaga. Polismästaren i
Malmö förklarar sålunda, att borttagande av dessa straffbestämmelser synes
överensstämma med nutida åskådningssätt, och advokatsamfundet yttrar, att
enligt dess mening tvekan icke kan råda därom att ifrågavarande handlingar
böra vara straffria.

Tredje polisintendenten i Stockholm anför:

Åtal för horsbrott hava under senare tid i Stockholm väckts av allmän
åklagare endast i de fall, då angivelse av enskild part skett. Dylika angivelser
hava med tiden blivit allt sällsyntare och torde under de senaste
åren icke hava uppgått till mer än två å tre per år. I regel hava de utgått från
en make, som legat i skilsmässa, och skälig anledning har funnits till antagande,
att angivelsen skett av hämndlystnad eller i syfte att bereda den angivande
maken större ekonomiska fördelar i skilsmässoprocessen. Av de verkställda
åtalen hava minst hälften ogillats. För fällande utslag i de fall, då
vederbörande nekat, synes hava erfordrats mer än vanligt stark bevisning,
vilket tyder på obenägenhet från de dömande myndigheternas sida att utkräva
ansvar för ifrågavarande slags brott. De erfarenheter, polismvndighe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ten i Stockholm erhållit på ifrågavarande område, giva icke anledning motsätta
sig avskaffande av straffet för horsbrolt.

Stadsfiskalen i Stockholm har förklarat att det torde vara ställt utom allt
tvivel att straffet för horsbrott vore moget för avskaffande. Stralfet tjänade
numera icke något vare sig moraliskt eller socialt ändamål utan vöre i själva
verket endast, enligt vad erfarenheten visade, ett av staten tillhandahållet påtryckningsmedel,
som enskild person kunde använda i privatekonomiskt
syfte. Polismästaren i Karlskrona har yttrat att skilda meningar givetvis
kunde råda örn lämpligheten av att alldeles borttaga straffet för horsbrott.
Obestridligt torde emellertid vara, att angivelse för dylikt brott i de allra
flesta fall vore dikterad av hämndlystnad eller önskan att skandalisera eller
tvinga den skyldige att vid äktenskapsskillnad utgiva ersättningar, som eljest
icke kunde komma i fråga, och med hänsyn härtill vore måhända ett avkriminaliserande
av horsbrottet befogat.

Polismästaren i Lund uttalar däremot betänkligheter mot straffets avskaffande
samt anför härom:

Även om jag tillfullo måste medgiva riktigheten av de skäl, som anförts
för den föreslagna åtgärden, synes mig dock straffhotets bortfallande giva
rum för allvarliga betänkligheter. Enligt min mening kan det icke rada
tvekan om att handlingens karaktär av brottslig gärning på ett helt annat
sätt än civila lagbestämmelser understryker samhällets ogillande av handlingen
och därmed också i många fall bidrager att verka återhållande.

Häradshövdingen i Uppsala läns norra domsaga avstyrker straffets fullständiga
borttagande och vill endast förorda att straffrihet införes för ogift
part.

I några yttranden, vari straffets borttagande förordas, hemställes att även
vissa andra straffbestämmelser underkastas ändring eller helt upphävas.
Tredje polisintendenten i Stockholm anser sålunda att det bör tagas undei
omprövning, huruvida icke de gällande straffen för tvegifte äro väl stränga,
särskilt i betraktande därav, att de torde drabba även vissa kulpösa förfaranden,
under det att häradshövdingen i Kinds och Redvägs domsaga uttalar
att stadgandet i 15 kap. 20 § om straff för enlevering av hustru med
hennes vilja i uppsåt att henne till otukt förmå bör upphävas. I

I sin motivering för borttagande av straffet för hor ha de sakkunniga framhållit,
att tillgänglig statistik med tydlighet utvisade att horsbrott sedan lång
tid tillbaka av allmän åklagare ej beivrats på långt när i den utsträckning
sorn lagens stadganden bjöde samt att det torde vara en allmän erfarenhet
att åtal för sådant brott i flertalet fall anhängiggjordes av enskild målsägande
och att de motiv som föranlett dessa åtal i regel varit hämndlystnad eller
önskan att utöva press på motparten i ekonomiska mellanvaranden i sammanhang
med äktenskapets upplösning. Gentemot den synpunkt, som ofta
åberopas till stöd för straffets bibehållande, nämligen att staten genom kriminaliseringen
ger uttryck åt sin principiella inställning till äktenskapsinstitulionen
såsom en av samhällets grundvalar, ha de sakkunniga aldort att upp -

Departement schefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

rättliållandet till skydd för äktenskapets helgd av straffbestämmelser, som i
praxis nästan alltid missbrukades, knappast kunde anses annat än som en
opåkallad eftergift för en uppfattning, som alltjämt till men för strafflagens
allmänna auktoritet ville tilldela strafflagen omöjliga uppgifter på det moraliska
planet. Samhällets moraliska ogillande av horsbrottet komme enligt
de sakkunniga tillräckligt och på sin rätta plats till synes i äktenskapslagstiftningens
föreskrifter om rätt för den oskyldige maken att vinna äktenskapsskillnad
på grund av andra makens horsbrott samt att erhålla skadestånd
då förhållandet inneburit en grov kränkning av honom eller henne.

Enligt min mening är det väl ett samhiilleligt intresse av största betydelse
att troheten inom äktenskapet hålles i helgd. Emellertid torde detta
intresse icke tillgodoses genom bibehållandet av straffbestämmelser, vilka
enligt vad erfarenheten ger vid handen endast i enstaka fall bringas i tilllämpning
och då så gott som undantagslöst av enskild part, som drives avhämndlystnad
eller av önskan att bereda sig obehöriga fördelar av ekonomisk
natur eller med avseende å vårdnaden av barnen. Tvärtom synes
en straffbestämmelse, som i sin praktiska tillämpning gestaltar sig på nu
angivet sätt, snarare ägnad att motverka än att befordra det syfte som
man genom kriminaliseringen vill uppnå liksom den naturligen ock, såsom
varje annan straffbestämmelse vilken endast tillämpas i enstaka fall
och som drabbar ojämnt och kanske också orättvist, kan leda till skada
för strafflagens allmänna auktoritet. Det finnes även andra, och icke så
få, handlingar, vilka framstå icke blott såsom omoraliska utan även såsom
samhällsskadliga, men beträffande vilka samhället likväl funnit sig
böra avstå från att straffa, antingen därför att straffet visat sig odugligt
såsom medel att bekämpa handlingen i fråga eller därför att straffet visat
sig vara förbundet med kriminalpolitiska eller andra olägenheter av betydande
grad. På nu anförda skäl finner jag mig böra förorda att, såsom
nyligen skett i Danmark och Norge och till överensstämmelse med den praxis
som i England tillämpas, straffet för äktenskapsbrott avskaffas. Förslaget
härom har ju ock vunnit gillande eller lämnats utan erinran i de allra flesta
yttrandena. Samhällets ogillande av äktenskapsbrottet kommer även att
i framtiden få sitt uttryck i lagstiftningen genom att lagen till äktenskapsbrottet
knyter rättsverkningar av civil natur, bestående i rätt för den oskyldige
maken att vinna äktenskapsskillnad samt i vissa fall erhålla skadestånd.

Yrkandena om en ändring beträffande tvegiftesbrottets bestraffning och
om upphävande av bestämmelsen i 15 kap. 20 § strafflagen synas icke böra
upptagas i detta sammanhang.

18 kap. strafflagen.

§§■

1—5 §§ i 18 kap. innehålla straffbestämmelser beträffande blodskamsbrott.
Enligt 1 §, som avser otukt mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande
led (mellan ascendent och descendent), straffas ascendenten med

Kungl. Maj-.ts proposition nr 187.

straffarbete på livstid eller från och med 8 till och med 10 år, under det
att descendenten ådömes straffarbete i högst 4 år. Vid otukt mellan personer
i rätt upp- och nedstigande svågerlag (den ene är eller har varit gift
med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led) utgör straffe*
enligt 2 § för parten i det uppstigande svågerlaget straffarbete från och med
6 månader till och med 4 år och för parten i det nedstigande svågerlaget
fängelse i högst 6 månader eller straffarbete i högst 2 år. Enligt 3 § bestraffas
otukt mellan syskon med straffarbete från och med 2 till och med 6 år.

4 § innehåller straffbestämmelser för otukt mellan ett syskon och det andras
avkomling. Båda parterna straffas högst med straffarbete i 2 år. Enligt

5 § slutligen straffas med böter otukt mellan personer, som äro med varandra
besvågrade genom enderas äktenskap med den andras syskon eller syskons
avkomling eller med någon från vilkens syskon den andra härstammar.

De sakkunniga föreslå till en början den inskränkningen av det straffbara
området att de i 5 § upptagna fallen uteslutas från blodskamsbrotten. I
övrigt föreslås vittgående jämkningar i straffsatserna huvudsakligen i mildrande
men även i skärpande riktning, varjämte för vissa fall straffrihet
skall inträda.

1 § i de sakkunnigas förslag innehåller straffbestämmelser för otukt mellan
ascendent och descendent. Straffet skall utgöra enligt paragrafens första
stycke för den äldre straffarbete från och med ett till och med 6 år samt
för den yngre straffarbete i högst 2 år eller fängelse. I andra stycket stadgas,
att örn en manlig ascendent övat otukt med kvinna, som ej fyllt femton
år eller som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller eljest med grovt missbruk
av kvinnas beroende ställning förmått henne till otukt, straffet skall utgöra
straffarbete från och med 4 till och med 10 år. I 2 § första stycket
upptagas straffbestämmelser för otukt mellan personer i rätt lipp- och nedstigande
svågerlag. Straffet skall för båda parterna utgöra straffarbete i
högst 2 år eller fängelse. Var det svågerlagsgrundande äktenskapet upplöst,
må till böter dömas. I andra stycket av paragrafen stadgas, att om styvfader
övat otukt med styvdotter eller styvbarns dotter under omständigheter
svarande mot de i andra stycket av 1 § angivna, styvfadern skall dömas till
straffarbete från och med 1 till och med 6 år. I 3 § föreslås att straffrihet
i fall som omförmälas i 1 och 2 §§ under vissa omständigheter skall inträda.
Kvinna, som genom grovt missbruk av hennes beroende ställning förmåtts
till otukt varom i nyssnämnda paragrafer sägs, må sålunda icke dömas
lill straff. Detsamma skall gälla kvinna eller man, som vid gärningens förövande
var under aderton år. 4 § upptager straffbestämmelser för otukt
mellan syskon. Straffet föreslås skola utgöra straffarbete i högst 2 år eller
fängelse. I 5 § slutligen givas straffbestämmelser för otukt mellan ett
syskon och det andras avkomling. Skalan föreslås skola upptaga böter eller
fängelse i högst 6 månader.

De föreslagna ändringarna i fråga örn blodskamsbrottens bestraffning tillstyrkas
eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Invändningar mot
förslaget riktas allenast mot vissa punkter.

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Vad först beträffar det område, inom vilket sexuella förbindelser böra bestraffas
såsom blodskamsbrott, framställes icke någon invändning mot förslaget
att från straff utesluta de i den nuvarande 5 § upptagna fallen.

En ytterligare inskränkning av det straffbara området föreslås av medicinalstyrelsen
och rådhusrätten i Västerås, vilka förorda, att även otukt
mellan ett syskon och det andras avkomling bör vara straffri.

Medicinalstyrelsen anför härom:

Könsförbindelser av detta slag beivras för närvarande endast i undantagsfall.
Enligt styrelsens förmenande synes ock det allmänna rättsmedvetandet
kunna reagera mot det nuvarande förhållandet, att könsförbindelser av
ifrågavarande slag straffbeläggas, samtidigt som kännedom finnes om möjlighet
för kontrahenterna att ingå äktenskap efter tillstånd av Konungen enligt
giftermålsbalkens 2 kap. 8 §. Styrelsen vill därför hävda den uppfattningen,
att bestämmelsen om straff för otukt mellan ett syskon och det andras
avkomling numera bör uteslutas ur strafflagen, eller om detta icke anses
kunna genomföras, högre straff än böter för detta slag av brott i varje
fall icke måtte komma i fråga.

Rådhusrätten i Västerås yttrar:

Det torde redan hava ingått i allmänna medvetandet, att absolut hinder
ej föreligger för äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling,
och att giva straffrättslig sanktion åt ett dispensabelt äktenskapshinder måste
ur flera synpunkter anses mindre tilltalande. Enligt rådhusrättens mening
synes tiden vara inne att upphäva detta straffbud.

I några yttranden föreslås vissa inskränkningar av det straffbara området
även såvitt angår otukt mellan personer i rätt upp- och nedstigande svågerlag.
Rådhusrätten samt polismästaren i Eskilstuna förorda sålunda att
straffet skall inskränkas till de fall, då det svågerlagsgrundande äktenskapet
består vid tidpunkten för otuktens övande.

Även mot övriga ändringsförslag framställas vissa anmärkningar. Beträffande
de föreslagna straffbestämmelserna i 1 och 2 §§ avstyrker rådhusrätten
i Trälleberg sänkningen av straffmaxima. Rådhusrätten anför härom: Beträffande

de brott, som avses i 1 och 2 §§, kunna onekligen mildrande
omständigheter sägas föreligga i fall, då brotten väsentligen framkallats av
vissa yttre miljöförhållanden, särskilt trångboddhet. Med hänsyn härtill
finner rådhusrätten skäl finnas till nedsättning av straffminima i den utsträckning,
som föreslagits i promemorian. Emellertid finnes en särskilt
svårartad kategori brottslingar. ’Det är’, för att citera promemorian, ''hustruplågarna
och familjetyrannerna, som under åratal sexuellt utnyttja sina
döttrar och genom misshandel och hot hålla familjen i ständig skräck och
dödsångest.’ I betraktande av den synnerligen upprörande karaktären av
deras förbrytelser betvivlar rådhusrätten starkt, att en straffminskning för
dem skulle vara påkallad av nutida rättsuppfattning. På grund härav avstyrker
rådhusrätten de föreslagna sänkningarna av straffmaxima i förevarande
paragrafer. Däremot tillstyrker rådhusrätten sänkningarna av samma
lagrums straffminima.

Polismästaren i Malmö ifrågasätter om icke de i andra stycket av 1 och
2 §§ föreslagna straffskärpningarna för manlig släkting böra drabba jämväl
kvinnlig släkting som övat otukt med gosse under 15 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Beträffande den föreslagna straffbestämmelsen i 2 § andra stycket för
otukt i vissa kvalificerade fall mellan styvfader och styvdotter eller styvbarns
dotter ifrågasätter Stockholms rådhusrätt huruvida icke straffminimum
är alltför lågt, då motsvarande straff enligt 1 § ansetts böra sättas til!
straffarbete i 4 år.

Den föreslagna bestämmelsen i 3 § örn strafallet i vissa fall tillstyrkes
av polismästaren i Malmö, som förklarar att det länge med full rätt ansetts
såsom en orimlighet, att den som vid blodskamsbrott utan tvivel varit den
Jörförde eller för den största skadan utsatte ovillkorligen skall straffas.
Beträffande de föreslagna nedsättningarna i 4 och 5 §§ anföres, att desamma
äro väl motiverade, enär otukt mellan vuxna personer i här avsedda
skyldskapsförhållanden, ehuru förkastlig från moralisk synpunkt, måste
framstå som relativt ofarlig för rättsordningen.

Rådhusrätten i Arboga har yttrat att formuleringen i 4 och 5 §§ gåve vid
handen att även otukt mellan syskon av samma kön vore straffbar enligt
dessa paragrafer. Då sådana fall borde bestraffas enligt 10 §, vore en förtydligande
ändring i angivet avseende erforderlig. En liknande invändning
har framställts av domhavanden i Kinds och Redvägs domsaga i avseende
på 7 §.

Beträffande det område inom vilket sexuella förbindelser böra vara straffbelagda
såsom blodskam anser jag i likhet med de sakkunniga att de i den
nuvarande 5 § upptagna fallen böra utgå ur strafflagen. Mot denna ändring
har ej heller i något yttrande invändning framställts. Vad därefter an
går otukt mellan ett syskon och det andras avkomling lia de sakkunniga
med viss tvekan förordat att sådana förbindelser fortfarande skola vara
straffbelagda men föreslagit en nedsättning av straffet till böter eller fängelse
i högst 6 månader. Till stöd för straffets bibehållande har åberopats
att ett fullständigt upphävande av straffbarheten i detta hänseende säkerligen
i mångas ögon skulle innebära ett väl kraftigt avsteg från vad för
närvarande gällde och att det alltjämt bestående äktenskapshindret enligt
2 kap. 8 § giftermålsbalk^! syntes erfordra en straffrättslig sanktion. Dessa
skäl synas icke bärande. Det torde med fog kunna ifrågasättas örn detta
straffbud uppbäres av någon allmän opinion. Säkerligen råder det t. o. m.
på många håll, varom även rättspraxis lämnar vittnesbörd, okunnighet örn
att könsförbindelser av detta slag överhuvud äro straffbara. För den
som bar vetskap örn alt äktenskap, låt vara först efter erhållen dispens, kan
komma till stånd mellan personer som äro nied varandra besläktade på nu
angivet sätt måste det framstå såsom egendomligt att en utomäktenskaplig
förbindelse mellan sådana personer under alla förhållanden är straffbelagd.
Vad därefter beträffar det senare av de sakkunniga åberopade skälet förefaller
det icke erforderligt att genom kriminalisering söka upprätthålla ett
dispensabelt äktenskapshinder. Enligt mili mening bör alltså även detta
.straffbud utgå ur strafflagen. Då härigenom 5 § i de sakkunnigas förslag
skulle utgå, torde av redaktionella skäl nuvarande första stycket i 6 § er

Departementschefen.

<6 Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

hålla paragrafnummer 5, varefter andra stycket i G § ensamt kommer att
utgöra 6 §.

I några yttranden har förordats att vid otukt mellan personer i rätt uppoch
nedstigande svågerlag straff skulle inträda endast, därest det svågerlagsgrundaude
äktenskapet bestode vid tidpunkten för otuktens övande.
Ehuru vissa skäl kunna tala för att från straff utesluta de fall där det svågerlagsgrundande
äktenskapet icke längre består, synes dock rådligast att
icke i detta sammanhang företaga en så långt gående ändring i förhållande
till gällande rätt. För närvarande lärer man alltså böra begränsa sig tili
den ändring de sakkunniga förordat, innebärande att straffet i dessa fall,
därest ej i övrigt kvalificerande omständigheter föreligga, skall kunna nedsättas
till böter.

Av den utredning som de sakkunniga förebragt rörande blodskamsbrotten
i Sverige framgår, att blodskamsförbrytelse enligt 1 §, d. v. s. otukt mellan
personer i rätt upp- och nedstigande släktskap (i praktiken nästan alltid
mellan fader och dotter) kan vara av högst olikartad beskaffenhet. I
det övervägande antalet fall har brottet karaktären av ett sexuellt övergrepp
mot en minderårig, psykiskt defekt eller eljest skyddslös kvinna, och
den brottsliga förbindelsen har kommit till stånd därigenom att fadern genom
våld, hot eller ekonomiskt tvång eller genom bruk av sin maktställning
som husfader förmått henne till otukt och sedan, ofta under utnyttjande av
det över henne vilande straffhotet, tvingat henne att fortsätta förbindelsen.
Denna har därför i regel för dottern inneburit ett långvarigt och svårt lidande.
Ibland har brottet, ehuru det riktar sig mot en kvinna i nu angivna
skyddslösa läge, dock allenast karaktären av en tillfällig förlöpning. I
andra mera sparsamt förekommande fall åter är det fråga om en fullt
frivillig förbindelse mellan en far och hans vuxna och fullmyndiga dotter.
Med utgångspunkt från förhandenvaron av dessa vitt skilda brottstyper
ha de sakkunniga uppställt två olika skalor, en strängare för manlig
ascendent vilken antingen övat otukt med kvinna, som ej fyllt 15 år eller
som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller ock med grovt missbruk av kvinnas
beroende ställning förmått henne till otukt, samt en lindrigare skala avsedd
för manlig eller kvinnlig ascendent i övriga fall. Därjämte har liksom hittills
uppställts en särskild mildare skala för descendenten. Mot de föreslagna
skalorna, för vilka tidigare närmare redogjorts, har allenast i ett
yttrande framställts en invändning, av innebörd att en straffmildring för de
svårare fallen icke skulle vara påkallad av nutida rättsuppfattning, i följd
varav en sänkning av maximum för dessa fall icke borde äga rum. Då
enligt min mening den föreslagna sänkningen från livstids straffarbete till
10 års straffarbete ur humanitär synpunkt torde vara befogad och ur allmänpreventiv
synpunkt ej lärer medföra några vådor samt avvägningen av skalorna
även i övrigt synes lämplig med hänsyn till den kunskap som numera
vunnits rörande blodskamsbrotten, ansluter jag mig till de av de sakkunniga
föreslagna straffsatserna, dock att enligt min mening den strängare skalan
bör kunna bliva tillämplig även i sådana fall då ascendenten är kvinna och

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

descendenten man. Även om dessa fall i praktiken endast sällan förekomma,
synes det icke tilltalande att på grund härav uppdraga någon gränslinje
med hänsyn till ascendentens kön.

Beträffande det i 2 § upptagna brottet — otukt mellan personer i rätt uppoch
nedstigande svågerlag (i praktiken nästan alltid otukt mellan styvfader
och styvdotter) — ger de sakkunnigas utredning vid handen, att detta brott
uppvisar brottstyper som nära motsvara dem som förekomma vid otukt mellan
ascendent och descendent, ehuru frivilligt ingangna förbindelser i nu
förevarande fall äro vanligare än mellan fäder och döttrar. De sakkunniga
ha därför även här uppställt två olika skalor, en strängare för de fall då
styvfader övat otukt med styvdotter eller styvbarns dotter under de kvalificerande
omständigheter som angivas i andra stycket av den föreslagna
nva 1 § och en lindrigare avsedd för övriga fall. I den lindrigare skalan
har såsom förut antytts upptagits ett särskilt minimum av böter för fall då
det svågerlagsgrundande äktenskapet var upplöst. Någon särskild skala för
parten i det nedstigande svågerlaget (styvbarnet m. fl.) har ej uppställts,
utan på denna part är den lindrigare skalan tillämplig (försåvitt icke strafffrihet
enligt 3 § inträder). Beträffande den föreslagna straffsatsen för
de kvalificerade fallen har i ett yttrande ifrågasatts huruvida icke det föreslagna
minimum, straffarbete i ett år, vore alltför lågt i jämförelse med
motsvarande minimum i 1 §, 4 år. Denna mening synes ha ett visst fog
för sig. Då emellertid i dessa fall icke förekommer något blodsband
mellan parterna och det för blodskamsbrottet speciellt utmärkande momentet
att handlingen utgör ’en borgerlig ordning och goda seder synnerligen
kränkande gärning’ kan vara ganska förtunnat, finner jag mig dock
böra ansluta mig till de sakkunnigas förslag rörande minimistraffets storlek.
Beträffande den i ett annat yttrande framställda anmärkningen mot
maximum i nu ifrågavarande skala må framhållas att enligt förslaget maximum
i själva verket skulle undergå en höjning från 4 till 6 års straffarbete.
Denna skala lärer möjliggöra utdömande av ett mot brottets svårhetsgrad
svarande straff, även då synnerligen försvårande omständigheter föreligga.
.lag ansluter mig alltså till de sakkunnigas förslag i avseende på de kvalificerade
fallen; dock bör denna bestämmelse kunna bliva tillämplig även
på styvmoder. Jämväl de föreslagna straffsatserna för de icke kvalificerade
fallen, mot vilka någon anmärkning ej framställts, finner jag lämpligt avvägda.

Mot de sakkunnigas i 3 § upptagna förslag om straffrihet för kvinna, som
genom grovt missbruk av hennes beroende ställning förmatts till otukt valmu
i 1 eller 2 § sägs, så ock för man eller kvinna, som vid sådan otukts förövande
var under aderton år, har någon invändning ej gjorts. För min
del finner jag det riktigt att den som befinner sig i nu angivet läge undgår
åtal och straff. Införande av straffrihet i dessa fall medför ock såsom dc
sakkunniga framhållit den fördelen att den äldre förhindras att utnyttja det
över den yngre vilande straffhotet till alt förmå denne alt hemlighålla och
fortsätta en förbindelse från vilken denne gjort ansatser att befria sig. Straff -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 187.

friheten bör emellertid, såsom konsekvens av de utav mig i 1 och 2 §§ föreslagna
ändringarna, utsträckas även till man, som genom grovt missbruk av
hans beroende ställning förmåtts till otukt. Paragrafen har därjämte i redaktionellt
hänseende underkastats jämkning.

I fråga örn den i 4 § för otukt mellan syskon föreslagna nedsättningen av
straffet, varemot någon anmärkning i sak icke blivit framställd, ansluter
jag mig till de sakkunniga. Vad beträffar den i ett yttrande gjorda anmärkningen
att formuleringen i 4 § syntes ge vid handen att även homosexuell
otukt skulle falla under denna paragraf, må framhållas, att denna invändning,
vilken gäller även paragrafernas nuvarande lydelse och som med
samma berättigande skulle kunna framställas mot vissa andra lagrum i
förevarande kapitel, icke synes behöva föranleda några omformuleringar
i kapitlet med hänsyn till att det enligt nuvarande praxis är ställt utom allt
tvivel att övande av homosexuell otukt aldrig är hänförlig under annan bestämmelse
i 18 kap. än 10 §.

5 och 6 §§.

Den nuvarande 6 § innehåller bestämmelser örn straff för övande av otukt,
som innebär missbruk av auktoritet. Första stycket stadgar sålunda straff
för religions- och skollärare, uppfostrare och läromästare, vilka öva otukt
med ungdom, som de hava till undervisning eller uppfostran, samt vidare
för adoptivföräldrar, fosterföräldrar och förmyndare, vilka öva otukt med
adoptivbarn, fosterbarn eller myndling. Straffet utgör straffarbete från och
med 6 månader till och med 4 år eller fängelse. Andra stycket föreskriver
att styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman
eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus eller
annan sådan inrättning, vilken .ovar otukt med kvinnsperson, som där är
intagen, skall dömas till straffarbete i högst 2 år eller fängelse i högst 6 månader.
Enligt båda lagrummen inträder straff endast för den av parterna i
förbindelsen som innehar den nu angivna vårdnadsställningen; den andra
parten är straffri.

De sakkunniga föreslå nu att minimum i första stycket, såvitt fråga är
om straffarbete, nedsättes till den lägsta straffarbetstiden — 2 månader.
Maximum — 4 års straffarbete — bibehålies för normala fall, men de sakkunniga
föreslå en tilläggsbestämmelse av innehåll att vid synnerligen försvårande
omständigheter straffet må höjas till straffarbete i högst 6 år. 1
andra stycket föreslås — förutom en redaktionell jämkning — den ändringen
att vid tillämpning av fängelsestraff sådant straff skall kunna ådömas
upp till den för denna straffart gällande högsta strafftiden 2 år.

Mot de sålunda föreslagna straffsatserna framställes allenast på en punkt
anmärkning. Föreningen Sveriges landsfogdar anser sålunda att de i 6 §
föreslagna normala straff skalorna såtillvida äro för milda, som de innehålla
fängelse. De brott, som falla under detta lagrum äro enligt föreningens
åsikt så samhällsfarliga, att de icke böra förskylla lindrigare straff än

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 79

straffarbete; åtminstone bör fängelsestraff ej vara medgivet annat än i fall
av synnerligen förmildrande omständigheter.

De föreslagna ändringarna i straffsatserna, av vilka höjningen av maxi- Dep^^ntl''
mum vid synnerligen försvårande omständigheter i första stycket — vilket
lagrum enligt vad förut anförts bör upptagas såsom 5 § — huvudsakligen
avser att möjliggöra en tillbörlig straffreaktion för fall då fosterfader eller
adoptivfader övar otukt med fosterdotter eller adoptivdotter under omständigheter
svarande mot dem som avses i 2 § första stycket vid styvfaders
otukt med styvdotter, synas väl motiverade. Vad beträffar invändningen att
lindrigare straff än straffarbete icke borde kunna ådömas — åtminstone icke
i andra fall än då synnerligen förmildrande omständigheter förelåge — må
framhållas, att stadgandena i förevarande lagrum äro tillämpliga även örn
i det förhandenvarande fallet icke kan anses föreligga något missbruk av
den personliga ställningen, ja t. o. m. örn den straffria parten varit den förledande.
Lägre straff än straffarbete måste på grund härav ingå i skalan.

Då de senast avsedda fallen uppenbarligen måste rubriceras såsom synnerligen
förmildrande, kunde man naturligen tänka sig att fängelsestraff upptoges
i skalan allenast för de fall då sådana omständigheter förelåge. Som
det emellertid synes önskvärt att i möjligaste mån undvika att för samma
brott uppställa tre olika skalor, finner jag ej anledning att frångå vad de
sakkunniga föreslagit.

7 och 8 §§.

Nu ifrågavarande paragrafer innehålla straffbestämmelser för otukt med
minderårig kvinna. I 7 § stadgas sålunda, att man som övar otukt nied kvinna,
som ej fyllt tolv år, skall dömas till straffarbete från och med 4 till och med
8 år och, örn hon av gärningen fick svår kroppsskada eller död, till straffarbete
från och med 8 till och med 10 år eller på livstid. Övar man otukt med
kvinna, som fyllt tolv men ej femton år, dömes han enligt 8 § till straffarbete
i högst 2 år eller fängelse i högst 6 månader.

De sakkunniga, som sammanföra straffbestämmelserna för otukt varom
nu är fråga i en paragraf (7 §), föreslå dels den lindring av straffet för otukt
med kvinna som ej fyllt tolv år, att där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, tiden för straffarbetet må nedsättas till 2 år, dels ock en skärpning
av straffet för otukt med kvinna som fyllt tolv men ej femton år, så att
detsamma skall utgöra straffarbete från och med fi månader till och
med 4 år eller fängelse i minst 0 månader. Bestämmelserna örn otukt
med kvinna under tolv år upptagas i första stycket av 7 § och stadgandet
örn otukt nied kvinna mellan tolv och femton ar i andra stycket av
samma paragraf. De sakkunnig^ föreslå därjämte vissa utvidgningar av det
straffbara området för otukt nied minderårig. Straffskyddet föreslås sålunda
skola utsträckas att avse även gossar under femton år och för detta brott
skall gälla samma straffskala som för otukt med kvinna mellan tolv och

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

femton år. Ändringen genomföres på så sätt att andra stycket i 7 § (motsvarande
nuvarande 8 §) göres tillämplig beträffande all otukt med barn under
femton år, i andra fall än som avses i 7 § första stycket (nuvarande 7 §).
Ytterligare föreslås den utvidgningen av det straffbara området att i särskilda
fall straffskydd beredes även kvinna som fyllt femton men ej aderton år.
De sakkunniga föreslå nämligen en ny straffbestämmelse, som skulle intagas
såsom 8 §, av följande lydelse:

Förmår man, i annat fall än här ovan avses, till otukt kvinna, som ej fyllt
aderton år, under grovt missbruk av överordnad ställning eller eljest av en
på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet; straffes med fängelse.

Brottet må ej åtalas av allmän åklagare, där ej kvinnan eller hennes målsman
det till sådant åtal angiver.

De föreslagna ändringarna i straffsatserna i 7 § lämnas i flertalet yttranden
utan erinran. Polismästaren i Malmö och rådhusrätten i Träleborg ställa
sig emellertid tveksamma till den föreslagna nedsättningen av minimum vid
otukt med kvinna under tolv år där omständigheterna äro synnerligen mildrande.
Rådhusrätten anför härom bl. a.:

Även om otukt förekommit endast vid något enstaka tillfälle samt någon
fysisk skada icke orsakats av densamma, kan rådhusrätten dock icke, såsom
de sakkunniga, finna dessa omständigheter synnerligen mildrande och förtjänta
av en lindrigare straffskala. Därtill är brottet i sig självt av alltför
djupt asocial karaktär. Det allmänna rättsmedvetandet torde näppeligen
vara böjt för att med särskild mildhet omfatta dylika fall eller att sålunda
godtaga en nedsättning av nuvarande straffminimum för ifrågavarande
brott.

Förslaget att utsträcka straffskyddet till att avse även gossar under femton
år beröres allenast i ett yttrande av en stadsfiskal i Stockholm, som
förklarar sig vilja understryka önskvärdheten av införande av sådant straffskydd.

Den till införande i 8 § föreslagna bestämmelsen om utsträckning av
straffskyddet till att för särskilda fall avse även kvinnor mellan femton
och aderton år tillstyrkes av styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som
förklarar att den föreslagna utvidgningen synes tillrådlig, samt av polismästaren
i Malmö, som yttrar att man med rätta måste anse, att den
unga kvinnan såsom samhällsförhållandena numera gestaltat sig bör tillförsäkras
ett särskilt skydd till förhindrande av att hon på grund av sin
ungdom och bristande erfarenhet förledes till otukt, som måhända kan
medföra ödesdigra verkningar för hennes framtida liv. Ett skyddande av.
den unga kvinnan vid hennes utträde i livet måste framstå såsom ett samhällsintresse
av stor betydelse, och bestämmelsen, rätt tillämpad, torde därför
hava en synnerligen viktig uppgift att fylla.

Rådhusrätten och polismästaren i Eskilstuna vilja däremot icke förorda
den nya straffbestämmelsen och anföra härom:

Mot det föreslagna nya straffbudet i 18 kap. 8 § strafflagen ställa vi oss
tveksamma. En utsträckning av de nu befintliga hithörande straffbestämmelserna
torde, åtminstone i detta sammanhang, vara ägnad att väcka be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

tänkligheter, så mycket mera som man här rör sig på ett område, där man
bör gå fram med en viss försiktighet. Men härtill kommer, att bestämmelsen
knappast kan i den föreslagna formen komma till användning. Redan inskränkningen
i åtalsrätten torde motivera denna uppfattning. För det säkerligen
synnerligen ringa antal fall, då kvinnan eller hennes målsman ville
draga brottet under domstolens behandling, skulle bevisningen komma att
stöta på mycket stora svårigheter. Den praktiska nyttan av straffbudet torde
vid nu angivna förhållanden bliva mycket ringa, och straffbudet torde därför
utan skada kunna utgå. Det torde för övrigt icke kunna anses helt uteslutet,
att ett dylikt straffbud kunde användas för att utöva obehörig påtryckning
på män, som av en eller annan anledning inlåtit sig i förbindelser med
kvinnor i ifrågakommen ålder.

I ett flertal yttranden avstyrkes eller ifrågasättes lämpligheten av det nya
straffbudet, såvitt angår övande av otukt under grovt missbruk av en på
ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet, varjämte i ett av dessa yttranden
förordas, att i vart fall bestämmelsen i andra stycket att brottet
endast får åtalas efter angivelse bör utgå.

Överståthållarämbetet förklarar sålunda, att uttrycket ’en på ålder och erfarenhet
grundad överlägsenhet’ torde giva möjlighet till en utvidgning av
brottsbegreppet utöver vad som kan anses behövligt och lämpligt, och tredje
polisintendenten i Stockholm ifrågasätter huruvida icke ifrågavarande brottsbeskrivning
är alltför vagt formulerad. Häradshövdingen i Kinds och Redvägs
domsaga yttrar att lämpligheten av brottsbeskrivningen torde kunna
starkt ifrågasättas. Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler förklarar
att ett på detta vaga sätt formulerat stadgande måste vid tillämpningen komma
att bereda så avsevärda svårigheter i bevisningshänseende att det praktiskt
taget förblir en tom bokstav. Stockholms rådhusrätt har i princip intet att
erinra mot den föreslagna kriminaliseringen, men ifrågasätter örn det från
dansk rätt hämtade rekvisitet (under grovt missbruk av) ’en på ålder och erfarenhet
grundad överlägsenhet’ bör bibehållas. Säkerligen, yttrar rådhusrätten,
kommer detta stadgande att i praktiken mycket sällan kunna tillämpas,
ej minst med hänsyn till bevisningssvårigheter; även de valda ordalagen förefalla
något främmande för svenskt lagspråk.

Rådhusrätten i Västerås anför:

Det föreslagna stadgandet måste i och för sig anses väl befogat, men det
torde icke kunna bestridas, att det använda uttrycket ’på ålder och erfarenhet
grundad överlägsenhet’ såsom rekvisit för straffbarhet är synnerligen vagt
och i praktiken kan giva anledning till en mycket osäker och ojämn lagtillämpning.
Då här är fråga om ett nytt straffbud, torde det vara lämpligt
att gå försiktigt fram, och starka skäl torde föreligga att för närvarande stanna
vid att bestraffa endast det grova missbruket av överordnad ställning, särskilt
som redan därmed det stora flertalet av de fall, som avses, torde drabbas
av straffhot.

En stadsfiskal i Stockholm yttrar:

Bestämmelsen att brottet icke må åtalas av allmän åklagare, där ej kvinnan
eller hennes målsman det till sådant åtal angiver, synes icke lycklig och kunna
ge anledning till konflikter. 1 de tyvärr ingalunda sällan förekommande
fall, då en kvinna på lö å 17 år flyttar ihop med en man, kan genom det före Bihang

lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 187. 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements chefen.

slagna stadgandet t. o. m. skapas samma situation som i fråga om de nu till
avskaffande föreslagna straffen för horsbrott med det tillägg, att det vapen,
som åtalshotet onekligen är, här även sättes i målsmans hand. Då det emellertid,
på sätt de sakkunniga framhållit, av flera skäl är önskligt att skydda
kvinnlig ungdom upp till 18 års ålder samt det i paragrafen upptagna andra
fallet ’av en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet’ är så vagt formulerat,
att det säkerligen ytterst sällan kommer att kunna föranleda ådömande
av straff men kanske stundom ett åtal, anser jag, att det ovan citerade
ledet i paragrafen bör utgå, samt att, för förhindrande av köpslående om åtal
åtminstone i de fall, som blivit för åtalsmyndigheten kända, det föreslagna
andra stycket slopas.

Till stöd för den föreslagna ändringen av straffsatserna för otukt med minderårig
kvinna ha de sakkunniga åberopat att den nu förefintliga betydande
luckan mellan straffminimum för otukt med kvinna under tolv år och straffmaximum
för otukt med kvinna mellan tolv och femton år ur rent principiella
synpunkter vore olämplig och att skalorna rimligen borde åtminstone
gränsa intill varandra eller, bättre, gripa över i varandra. Såsom skäl för
den föreslagna strafflindringen i den nuvarande 7 § har särskilt åberopats,
att paragrafens minimum vore alltför högt, åtminstone för de fall där otukt
förekommit endast vid något enstaka tillfälle samt någon fysisk skada icke
orsakats av densamma, under det att till stöd för straffskärpningen i nuvarande
8 § hänvisats till den mycket påtagliga fortgående stegring av årliga
antalet brott mot denna paragraf, vilken ägt rum under tiden till och med
år 1929.

Mot de sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande avseende har invändning
framställts allenast såvitt angår den föreslagna strafflindringen vid otukt med
kvinna under tolv år. Denna invändning synes dock icke befogad. Vid
otukts övande med kvinna under tolv år torde omständigheterna kunna vara
sådana, att gärningen bör bedömas mildare än ett otuktsbrott mot kvinna
som uppnått denna ålder, särskilt med hänsyn till att fullbordat brott kan
föreligga utan att samlag kommit till stånd. Det nuvarande minimum — 4
års straffarbete — lär därför kunna i särskilda fall framstå såsom alltför
strängt. Jag ansluter mig alltså till den av de sakkunniga föreslagna strafflindringen
i den nuvarande 7 §. Även den föreslagna straffskärpningen i den
nuvarande 8 § synes befogad.

De sakkunnigas förslag att utsträcka straffskyddet även till gossar har. icke
i något yttrande mött motstånd. Då erfarenheten visat att även i fråga örn
dem alltför tidiga sexuella upplevelser kunna vara skadliga och då det ej
sällan lärer förekomma att gossar av vuxna kvinnor förledas till otukt, finner
jag det angeläget att, i likhet med vad som skett i alla modernare lagar
och i enlighet med den mening som redan för ett kvartssekel sedan uttalats
av reglementeringskommittén, en kriminalisering på denna punkt kommer
till stånd. Den föreslagna åldersgränsen femton år synes mig riktig och straffsatserna
lämpligt avvägda.

I modern lagstiftning föreligger en tydlig tendens att utsträcka straffskyddet
för unga kvinnor utöver femtonårsgränsen. Denna tendens torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

företrädesvis vara betingad av den omständigheten att unga kvinnor numera,
på grund av ändrade sociala förhållanden, i större utsträckning än
förr redan i de första ungdomsåren lämna föräldrahemmet för att på egen
hand skaffa sig sin försörjning. Då de under tiden närmast efter femtonårsåldern
ofta äro i kroppsligt avseende utvecklade utan att de vunnit motsvarande
psykiska mognad och självständighet, kunna de lätt — undandragna
det stöd som familjegemenskapen skulle berett dem — bliva i
sexuellt avseende utnyttjade. Detta kan, särskilt örn de därvid råka i
graviditet, lätt komma att medföra djupt olyckliga verkningar. Det sålunda
erforderliga straffskyddet för unga kvinnor som uppnått femtonårsgränsen
synes kunna komma till stånd antingen genom en generell höjning
av straffbarhetsgränsen, t. ex. till sexton år, eller genom att man, utan
alt företaga någon allmän höjning, för särskilda fall stadgar straff för den
som övar otukt med kvinnlig ungdom över femton år. De sakkunniga ha,
som det vill synas på goda skäl, avvisat den förra lösningen. En generell
höjning av straffbarhetsgränsen skulle säkerligen, såsom de sakkunniga
framhållit, medföra att under kriminaliseringen skulle indragas även sådana
fall, då den presumtion om förförelse av kvinnan som till väsentlig del
utgör grunden för straffet ej kan upprätthållas. Uppenbarligen förekommer
det ganska ofta att kvinnor i åldern mellan femton och sexton år själva ta
initiativet till sexuella förbindelser såväl med jämnåriga ynglingar som med
något äldre män. En generell sextonårsgräns torde på grund härav icke
kunna uppställas utan att man samtidigt föreskriver att straff ej skall inträda,
där det ådagalagts att kvinnan varit den förförande. Men uppställandet
av en sådan x-egel lärer av flera skäl vara olämpligt. Den lösning som de
sakkunniga föreslagit, nämligen att endast för särskilda fall kriminalisera
otukt med kvinna under aderton år, synes således böra tillerkännas företräde.
Av de två till kriminalisering föreslagna förfarandena avser det ena
att den unga kvinnan förmås till otukt genom grovt missbruk av överordnad
ställning och det andra att hon förmås därtill under grovt missbruk av
en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet. Båda de föreslagna
straffbestämmelserna lia avstyrkts i ett yttrande under hänvisning dels till
att den praktiska nyttan av stadgandet med hänsyn till bevisningssvårigheterna
skulle bliva mycket ringa, och dels till att det icke vore uteslutet att
straffbudet kunde användas för att utöva obehörig påtryckning på män, som
inlåtit sig med kvinnor som ej fyllt aderton år. I ett flertal yttranden, där
den förstnämnda bestämmelsen lämnas utan anmärkning, avstyrkes eller
ifrågasättes lämpligheten av det senare stadgandet. Därvid åberopas dels de
två nyss förut omförmälda skälen att på grund av svårigheterna att förebringa
bindande bevisning en fällande dom endast sällan skulle kunna komma
till stånd samt att kriminaliseringen skulle kunna ge upphov till ulpressningsåtgärder
mot förföraren, dels ock att stadgandet vore vagt formulerat
samt att på grund därav en osäker och ojämn rättstillämpning vore att befara.

Den sålunda framställda kritiken synes knappast grundad i den mån den

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Departements

chefen.

riktar sig mot den först angivna kriminaliseringen, under det att kritiken
mot den senare kriminaliseringen synes ha mera fog för sig. Det lärer sålunda
icke kunna förnekas att begreppet ''grovt missbruk av en på ålder oell
erfarenhet grundad överlägsenhet’ är tämligen svävande till sin innebörd
och att detsamma kan komma att vålla svårigheter i rättstillämpningen, örn
det överhuvud med hänsyn till bevisningssvårigheterna kommer att få någon
praktisk betydelse. Och det lärer ej heller vara uteslutet att stadgandet
kan ge upphov till utpressningsförsök och måhända ock till obefogade
åtal. På grund härav kan jag endast förorda ett upptagande av den första
utav de av de sakkunniga föreslagna utvidgningarna av det straffbara området
vid otukt med kvinna under aderton år. Den föreslagna straffskalan,
mot vilken någon anmärkning icke blivit framställd, finner jag lämplig.

Det i andra stycket av paragrafen upptagna stadgandet att ifrågavarande
brott ej må åtalas av allmän åklagare, där ej kvinnan eller hennes målsman
brottet till sådant åtal angiver, synes mindre lyckligt. Såsom av en stadsfiskal
i Stockholm framhållits torde nämligen detta stadgande öka möjligheterna
för kvinnan och hennes målsman att under utnyttjande av åtalshotet
skaffa sig mer eller mindre obehöriga ekonomiska förmåner av ''förföraren''.
Å andra sidan synes önskemålet att tillse att kvinnan icke tillfogas
lidande genom att hennes sak mot hennes vilja genom en rättegång
framdrages i ljuset icke kräva att brottet göres till angivelsebrott. Det torde
nämligen ligga i sakens natur att ifrågavarande brott knappast kan komma
att föranleda åtal utan att kvinnan eller hennes målsman tar initiativet därtill.
Av dessa skäl har det föreslagna andra stycket ansetts icke böra upptagas.

9 §.

Nuvarande 9 § stadgar straff för övande av otukt med avvita kvinna.
Straffet utgör straffarbete från och med 6 månader till och med 4 år. De
sakkunniga föreslå nu dels en utvidgning av det straffbara området till
att omfatta övande av otukt med kvinna som är sinnessjuk eller sinnesslö,
dels ock den mildring av straffskalan att straffet skall utgöras av fängelse
eller straffarbete i högst 4 år.

De föreslagna ändringarna lämnas i flertalet yttranden utan erinran. Medicinalstyrelsen,
som tillstyrker förslaget, uttalar att ett ersättande av begreppet
''avvita'' med ''sinnessjuk eller sinnesslö’ innebär en fördel, och att den
ändrade straffsatsen kan, såsom de sakkunniga framhållit, giva stadgandet
betydligt ökad effektivitet.

Allenast i ett yttrande, avgivet av Stockholms rådhusrätt, göres en invändning
mot förslaget. Rådhusrätten anser det nämligen tveksamt om i
straffskalan bör ingå även fängelse. Det förefaller rådhusrätten som örn
ett straffminimum av 2 månaders straffarbete vöre att föredraga.

De sakkunniga lia i sin motivering framhållit att uttrycket ''avvita'', som
i äldre tid betecknade alla höggradiga och tydliga fall av sinnessjukdom och

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sinnesslöhet, så småningom erhållit en begränsad och speciell innebörd samt
att det för närvarande både på juridiskt och medicinskt håll torde råda osäkerhet
om vad som menades därmed. På grund därav och då tillika straffskalan
förefallit alltför sträng att vinna tillämpning annat än i mycket svårartade
fall, syntes man numera i stor utsträckning undvika att tillämpa bestämmelsen.
De sakkunniga ha nu föreslagit att straffbarheten skall knytas
till begreppet sinnessjuk eller sinnesslö, varigenom överensstämmelse
skulle vinnas med det i giftermålsbalken uppställda förbudet mot äktenskap
för sinnessjuka och sinnesslöa. Såsom motivering för denna utvidgning av
det straffbara området lia de sakkunniga framhållit, dels att det måste anses
synnerligen otillfredsställande att sinnessjukdom och sinnesslöhet utgjorde
indispensabel! äktenskapshinder medan samtidigt en man kunde utan straffpåföljd
öppet underhålla sexuell förbindelse och avla barn med en notoriskt
sinnessjuk eller sinnesslö kvinna, såvida hon icke kunde betecknas såsom
avvita, dels ock det förhållandet att särskilt på landsbygden boende psykiskt
defekta kvinnor nu ej sällan systematiskt utnyttjades till otukt utan att någon
möjlighet funnes att ingripa mot mannen. Beträffande den föreslagna
bestämmelsens tillämpning lia de sakkunniga framhållit, att på grund av de
subjektiva förutsättningarna för straffbarhet straff skulle inträda allenast, då
det gällde notoriskt sinnessjuka eller sinnesslöa kvinnor eller då mannen
eljest erfarit eller måste lia insett, att den kvinna han inlåtit sig med var
sinnessjuk eller sinnesslö. Vad angår straffsatsen har den föreslagna mildringen
av skalan, vilken redan tidigare ansetts såsom väl sträng, motiverats
med utvidgningen av lagrummets tillämpningsområde.

Den sålunda föreslagna utvidgningen av straffbudet synes väl motiverad.
Den nu gällande bestämmelsen torde sakna praktisk betydelse då det gäller
att förhindra otukt med psykiskt defekta kvinnor, vilket bäst framgår
av att lagrummet endast kommer till tillämpning i några få fall om året.
Genom den år 1934 genomförda steriliseringslagstiftningen har viss möjlighet
öppnats att förebygga följderna av sådana förbindelser. Men uppenbarligen
ligger det i samhällets intresse att kraftigt inskrida redan mot att dylika förbindelser
överhuvud uppstå. Även den förordade mildringen av straffskalan
finner jag befogad. Att såsom i ett yttrande föreslagits icke låta fängelse ingå
i skalan synes icke stå väl samman med de i vissa andia lagrum av detta
kapitel uppställda straffsatserna. Med hänsyn till att kvinnor varom nu är
fråga — särskilt de sinnesslöa — ofta i sexuellt avseende äro synnerligen aktiva,
kan mången gång straffarbete för den manliga kontrahenten framstå
såsom ett alltför strängt straff.

Såsom av det föregående framgår fordras för tillämpligheten av nu berörda
lagrum i 18 kap. icke att samlag mellan parterna kommit till stånd utan
för brottets fullbordan kräves allenast att otukt mellan parterna övats. I ett
yttrande av rådhusrätten i Hälsingborg ifrågasättes, huruvida icke, såsom
av professor Thyrén föreslagits och såsom skett i åtskilliga utländska straff -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lagar, skillnad bör göras mellan samlag och annan otukt, i vilket fall olika
straffskalor skulle kunna uppställas. Även om vissa skäl kunna åberopas
för en sådan lösning och densamma vid en blivande strafflagsreform bör
övervägas, lärer det i allt fall icke kunna ifrågakomma alt vid nu förevarande
partiella reform företaga en ändring av angivet slag, vilken skulle
förutsätta en alltför genomgripande omläggning av 18 kap.

Homosexuell otukt.

I 18 kap. 10 § stadgas straff för den som med annan person övar
otukt som emot naturen är. Straffet utgör straffarbete i högst 2 år. Enligt
rättspraxis faller under stadgandet allenast otukt mellan personer av
samma kön, s. k. homosexuell otukt. Lagrummet är tillämpligt såväl då båda
parterna äro män som då båda äro kvinnor, men i praxis torde tilllämpning
av lagrummet ytterst sällan örn ens någonsin lia påkallats, då fråga
varit örn otukt mellan kvinnor. Såsom förut framhållits utesluter detta
lagrum samtidig tillämpning av annan paragraf i 18 kap.

De sakkunniga föreslå att otukt varom nu är fråga skall bestraffas allenast
då den övats med person under tjugu år samt då styresman, föreståndare
eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman eller vaktbetjänt vid inrättning,
som avses i nuvarande 6 § andra stycket, övar sådan otukt med där intagen
person, även om den, med vilken otukten övades, fyllt tjugu år. Straffet
utgör i det förra fallet fängelse eller straffarbete i högst två år. Om otukten
övades med barn under femton år, må tiden för straffarbetet höjas till 4 år.
Och vid otukt mellan dem, som i ålder och utveckling voro nära jämställda,
skall där omständigheterna vörö synnerligen mildrande kunna från straff
frias. Härmed avses enligt de sakunnigas motivering icke blott att domstolen
i sådana fall skall kunna fria från straff utan jämväl att åklagaren skall
vara berättigad att underlåta åtal. Vad därefter beträffar det senare fallet,
då homosexuell otukt med person över tjugu år kommit till stånd under missbruk
av viss tjänsteställning, utgör straffet liksom enligt huvudbestämmelsen
fängelse eller straffarbete i högst 2 år. Straffrihet kan i dessa fall ej inträda.

Innan redogörelse lämnas för de sakkunnigas motivering och de över ifrågavarande
förslag avgivna yttrandena må erinras om att Kungl. Maj:t med
anledning av en vid 1933 års riksdag väckt motion (II: 1) örn upphävande av
18 kap. 10 § strafflagen m. m. anbefallt medicinalstyrelsen att avgiva utlåtande
i ämnet. Sådant utlåtande avgavs den 24 oktober 1935. Styrelsen
anförde däri rörande homosexualitetens väsen bl. a.:

Samtliga människor hava, utom de organ och organkaraktärer, som bestämma
deras egenskap av fnan eller kvinna, rudimentära anlag till det andra
könets organ. Det är mycket sannolikt att motsvarande dubbelhet i organanläggningen
förefinnes även beträffande vissa för människans erotiska
uppträdande viktiga centra i centrala nervsystemet. Man har därför anledning
att antaga, att varje människa i fråga om sina anlag bär på en större
eller mindre grad av bisexualitet. I en viss ålder, innan ännu sexualiteten
mognat, kan den dubbla anlagstypen taga sig normalt uttryck i en psykisk
dragning till personer av samma kön, vilken ofta måste betecknas såsom i

Kanyl. Maj:ts proposition nr 187.

viss män erotisk. I och med mognaden fixeras den erotiska dragningen i
flertalet fall till personer av motsatt kön. I vissa fall uteblir denna utveckling
och ersättes med en utveckling, som blir mer eller mindre utprägla^ homosexuell.
Vid denna från det vanliga avvikande utveckling torde i många
kanske i flertalet fall biologiska moment vara utslagsgivande, och dessa kunna
ibland antagas vara ärftligt betingade. I många andra fall åter spela miljöfaktorer
en bestämmande roll, och särskilt gäller detta yttre påverkan i
genombrottsåldern. Just den rudimentära bisexualiteten, som hos många visar
sig vara en potentiell homosexualitet, gör det nödvändigt att skydda den
mognande ungdomen för vanor, som kunna hindra dess känslolivs utveckling
till heterosexualitet.

Medicinalstyrelsen upptog därefter till behandling frågan örn samhällets
reaktion mot homosexuella handlingar och anförde därom hl. a..

Homosexualiteten kan med denna grundsyn betecknas såsom en biologiskt
betingad men ändock socialt anormal företeelse. Med denna var ändrade
uppfattning blir det enligt styrelsens mening berättigat eller rättare framstår
det såsom det enda försvarliga att inskränka samhällets ingripande till sådana
fall, i vilka homosexualitetens yttringar kunna leda till skada för andra
personer. Detta ingripande bör därför endast avse behövligt skydd för barn
och ungdom. Skyddet bör icke ske i form av straff för handlingar, som hos
vederbörande äro uttryck för hans fysiska eller psykiska skapnad, utan av
samma åtgärd, som samhället vidtager mot andra på det psykiska området
anormala, för andras säkerhet, liv eller hälsa farliga personer, d. v. s. omhändertagande,
läkarbehandling och skyddsförvaring i de fall, för den tid
och på det sätt, där detta befinnes vara erforderligt.

Då könsdriftens slutliga differentiering ofta inträffar först efter den ålder,
intill vilken kvinnans sexuella integritet är skyddad av strafflagen, är det
emellertid befogat tillämpa en högre skyddsålder gentemot homosexuella genitalaggressioner.
Åldersgränsen kan diskuteras och blir i viss mån villkorlig.
Styrelsen har ansett sig böra sätta gränsen till tjugu år.

Styrelsen har sålunda gjort sig till tolk för den uppfattningen, alt samhällets
reaktion emot homosexuella delikter riktade mot ungdom icke bör vara
ett kriminaliserande utan ett omhändertagande med skyddsförvaring. Ett
rättsligt förfarande med åtal borde nämligen enligt styrelsens förmenande i
varje fall av homosexualitet, som tagit sig nämnda uttryck, föranleda en undersökning
av den tilltalades sinnesbeskaffenhet enligt 41 § sinnessjuklagen
och med "den uppfattning, som numera råder angående homosexualitetens
väsen, leda till att den åtalade på grund av psykisk abnormitet bomme att
förklaras från ansvar fri och med hänsyn till recidivrisken vara i behov av
vård å sinnessjukhus. Då sålunda samhällets reaktion i varje här åsyftat
fall rätteligen bolde komma att följas av vård å sinnessjukhus, synes det
styrelsen som om den rationella åtgärden bleve ett omedelbart omhändertagande
å sinnessjukhus under betryggande former men utan föregående åtal
inför domstol. Genom ett sådant förfarande hade samhället även vunnit,
att den asociale homosexuelle säkert bomme i åtnjutande av den specialbehandling,
som i vissa fall dock visat sig kunna giva något resultat.

Med avseende på sättet för reglerande av den samhällets åtgärd, som i fall
av denna art blir av nöden, synes det styrelsen möjligt att genom vissa ändringar
i sinnessjuklagen ernå de erforderliga lagbestämmelserna.

Homosexualiteten är enligt ovan hävdade uppfattning beroende på en såväl
somatiskt sorn psykiskt betingad abnormitet, ett avvikande från typen,
som med hänsyn lill sina yttringar under de här avsedda förhållandena torde
böra jämställas med sinnessjukdom, vilket betraktelsesätt ligger så mycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

närmare lill hands som sinnessjuklagen av förklarliga skäl icke innehåller
någon definition av begreppet sinnessjuk.

De av styrelsen föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen utgjordes dels
av ett tillägg till 6 §, enligt vilket den skyldighet att bereda vård åt sinnessjuk
som åligger vissa personer och myndigheter skulle utsträckas att gälla
omhändertagande av den, som förövat otukt med person under tjugu år
av samma kön, och dels av en ändring i 18 § av innebörd, att utskrivning
av de sålunda på sinnessjukhus intagna homosexuella skulle, i likhet med
vad nu gäller för kriminalpatienter och vissa andra samhällsfarliga sinnessjuka,
få ske endast efter beslut av sinnessjuknämnden.

Styrelsen uttalade slutligen, att om ändringar i sinnessjuklagen genomfördes
i huvudsaklig överensstämmelse med vad sålunda föreslagits, straffbestämmelsen
om otukt mot naturen enligt 18 kap. 10 § strafflagen borde
därur utgå.

De sakkunniga anförde till stöd för sitt nyssberörda förslag i huvudsak följande: De

senaste årtiondenas medicinska forskningar ha uppvisat, att den egentliga
homosexualiteten har sin orsak i vissa, sannolikt medfödda, avvikelser
från det normala samt att just på grund härav många homosexuellt inställda
för ernående av driftstillfredsställelse av sin natur drivas till homosexuella
handlingar utan att låta sig avskräckas av ett straffhot. Då i enlighet härmed
det nuvarande straffbudet ej •— även om det kunde effektivt genomföras
— kan åstadkomma ett undertryckande av homosexualiteten utan så
till vida är ändamålslöst, kan dess fortsatta upprätthållande vara motiverat
endast av hänsyn till de faror, som homosexuella handlingar kunna anses
medföra. Ur sådana synpunkter erfordras emellertid ej ett straffbeläggande
av dessa handlingar i princip; tvärtom tala åtskilliga skäl däremot.
Homosexuella handlingar, företagna mellan vuxna och ansvariga personer,
äro i regel socialt oskadliga; deras framdragande i offentlighetens ljus
giver däremot näring åt sensationslystnad och skandalhunger och kan därigenom
medföra en viss smittorisk. Härtill kommer, att straffbudet enligt
erfarenhetens vittnesbörd, i vårt och andra länder, ej låter sig effektivt genomföra;
straff drabbar, slumpvis, endast ett ringa fåtal av de många homosexuella
handlingar, som ständigt begås. Detta är å ena sidan sårande för
rättskänslan och i viss mån skadligt för strafflagens allmänna auktoritet.
A andra sidan innebär det hot om straff och därmed i många fall om ekonomisk
och social ruin, som vilar över homosexuella, eljest socialt välanpassade
människor, ofta en avsevärd ökning av det svåra personliga lidande,
som redan medvetandet örn deras abnormitet medför, och gör dem
ej sällan till offer för utpressning eller annan brottslighet.

Då homosexualitetens yttringar rikta sig mot barn eller ungdom kunna de
emellertid, såsom även medicinalstyrelsen framhållit, leda till skada, och i
sådana fall måste samhället ingripa med repressiva åtgärder. Styrelsen har
gjort sig till tolk för uppfattningen att samhällets reaktion mot homosexuella
delikter riktade mot ungdom icke borde vara ett kriminaliserande utan ett
omhändertagande å sinnessjukhus. De sakkunniga få såsom sin mening uttala,
att medicinalstyrelsens uppfattning — vilken ej lärer representera någon
övervägande läkaropinion — i vart fall för närvarande ej torde böra läggas
till grund för lagstiftning. Det skulle innebära ett alltför starkt brott
mot hittills tillämpade rättspsykiatriska principer att föreskriva att homo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

sexuell böjelse städse skulle, i fråga om förevarande gärningar, föranleda
att gärningsmannen hänfördes under 5 kap. 5 § strafflagen eller behandlades
såsom jämställd nied därunder hänförliga personer. Härvid måste ytterligare
uppmärksammas, att homosexuella gärningar ju även i viss utsträckning
förövas av personer, vilka ej ens äro homosexuella utan lia normal
könsdrift. Och det måste möta betydande praktiska betänkligheter
alt till vård å sinnessjukhusen hänvisa ett — förmodligen ganska stort -—
antal personer, vilka ej uppvisa annan avvikelse från det normala än att
de förövat otillåtna homosexuella handlingar. De sakkunniga hålla sålunda
före att homosexuell otukt nied barn eller ungdom alltjämt bör vara belagd
med straff.

De sakkunnigas förslag tillstyrkes av rådhusrätten i Arboga, som förklarar
att det synes fullt följdriktigt att på sätt de sakkunniga föreslagit enligt 10 §
bestraffa endast de fall av homosexuell otukt, som riktas mot barn samt
icke fullt utvuxen och mognad ungdom.

I några yttranden, som i princip ansluta sig till förslaget, uttalas vissa betänkligheter
mot detsamma eller framställas anmärkningar på enskilda punkter.
Detta gäller de yttranden som avgivits av justitiekanslersämbetet, Överståthållarämbetet,
en stadsfiskal i Stockholm, polismästarna i Uppsala och
Norrköping, styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler samt rådhusrätten
i Hälsingborg.

Överståthållarämbetet och polismästaren i Norrköping framhålla sålunda,
att den principiella straffriheten dels kan befaras medföra ett mera ohöljt
ådagaläggande av homosexuella böjelser och ett mera öppet inledande av
homosexuella förbindelser, dels ock kan försvåra kampen mot den manliga
prostitutionen. Överståthållarämbetet anför härom:

Införande i strafflagstiftningen av principiell strafflöshet för homosexuella
handlingar kan befaras medföra uppkomsten av åtskilliga i den allmänna
meningen synnerligen stötande företeelser, såsom ett mer ohöljt utbjudande
till otukt från vuxna mäns sida eller ett mer öppet inledande av förbindelser
mellan vuxna män i otuktigt syfte. Dessutom kan strafflösheten inbjuda
till ett öppet manifesterande av homosexuella böjelser, även om detta äger
rum under former, som i och för sig icke kunna anses vara anstötliga. Dylika
företeelser kunna väl även nu förekomma, men det nuvarande straffhotet
i 10 § är dock ägnat att hålla dessa företeelser tillbaka. Visserligen anföres
i motiven, att gent emot manlig prostitution skall såsom hitintills kunna ingripas
med stöd av lösdrivarlagen, ävensom att sådana yttringar av homosexuella
böjelser, som såra den yttre anständigheten, alltjämt böra kunna
åtkommas jämlikt 18 kap. 13 § 1 mom. Varken nämnda lagstiftning eller
straffbestämmelse torde emellertid innebära samma korrektiv mot sagda
företeelser, som nuvarande straffbestämmelsen i 10 §. Även örn emellertid
Överståthållarämbetet icke avstyrker förslaget i förevarande del, enär åtskilliga
i motiven anförda skäl tala för detsamma, anser ämbetet likväl nödvändigt,
att antydda följder av den föreslagna straffriheten och särskilt sådant
manifesterande av homosexuella böjelser, som ovan omförmälts, i möjligaste
mån förhindras genom lagstiftning.

Även i det av polismästaren i Uppsala avgivna yttrandet tages sikte på att
möjligheten att bekämpa den manliga prostitutionen måste bevaras. I nämnda
yttrande förordas sålunda alt straff skall inträda för homosexuell otukt för

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

person under tjugu år som för att därmed bereda sig vinning låter bruka sig
till sådan otukt. Härom anföres bl. a. följande:

Visserligen har man vid fall av dylik karaktär möjlighet att ingripa mot
vederbörande med stöd av barnavårdslagen, men omständigheterna kunna
vara sådana, att denna utväg på grund av vederbörandes karaktär och utveckling
icke framstår såsom den riktiga. Jag anser det i viss mån betänkligt
att inordna dessa fall under icke straffbar otukt. Icke sällan lärer det
väl förhålla sig så, att ungdomar i åldern under tjugu år utan böjelse i och
för sig till homosexuell otukt mot betalning låta bruka sig därtill. Därest
det överhuvudtaget anses nödvändigt att under några förhållanden straffbelägga
homosexuell otukt, synes det kunna ifrågasättas, örn man icke här
har ett område, där ett dylikt intresse gör sig gällande.

Rådhusrätten i Hälsingborg anför:

Att helt borttaga straff för homosexuella gärningar mellan personer över
tjugu år synes betänkligt. Icke ens yrkesmässigt bedrivande av sådana gärningar
skulle då vara strafflagda, ej heller alla fall av missbruk av nödläge
eller beroende.

Justitiekanslersämbetet avstyrker den föreslagna bestämmelsen, att från
straff må frias då homosexuell otukt övats mellan dem som äro i ålder och
utveckling nära jämställda samt omständigheterna äro synnerligen mildrande,
och anför härom:

Under viss angiven förutsättning hava de sakkunniga ansett önskvärt att
åtal icke skall behöva anställas. Enligt ämbetets mening föreligger här ett
typiskt fält för en reglerad åtalseftergift. Ämbetet betraktar införandet av
möjlighet att eftergiva åtal och ett generellt reglerande av de former under
vilka en sådan befogenhet må utövas såsom en angelägen uppgift för lagstiftningen.
Därvid träder i förgrunden spörsmålet om vilka garantier böra
uppställas mot godtycklig tillämpning. Innan ämnet blivit närmare övervägt
efter vidare linjer, ställer sig ämbetet betänksamt mot att, såsom här
föreslagits, för ett specialfall införa åtalseftergift.

En stadsfiskal i Stockholm och styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler
framställa anmärkningar mot den föreslagna tjuguårsgränsen. Sålunda
ifrågasätter stadsfiskalen lämpligheten av att införa ytterligare en åldersgräns
inom sedlighetsbrottens område samt förordar en utsträckning av
ungdomsskyddet till tjuguett år, under det att föreningen anser att straffbarhetsgränsen
lämpligen bör sänkas till aderton år.

Den föreslagna principiella straffriheten för homosexuell otukt avstyrkes
i två yttranden, avgivna av häradshövdingen i Västerbergslags domsaga och
rådhusrätten i Trosa. I förstnämnda yttrande anföres sålunda:

Att helt upphäva straffbestämmelser för homosexuella handlingar, när
objektet uppnått en ålder av tjugu år, synes mig vara att gå allt för långt.
Visserligen torde enligt numera gällande uppfattning sådana handlingar vara
beroende av en viss abnormitet hos gärningsmannen, en abnormitet, som må
kallas sjukdom, men därmed är icke sagt, att denna sjukdom är till sin intensitet
så utpräglad att den icke kan behärskas. Är det riktigt att abnormiteten
beror på att den i övrigt normala könsdriften allenast så till vida är abnorm
att den riktar sig mot personer av samma kön i stället för mot personer
av det andra könet, följer ingalunda därav, att denna förvända drift är
så stark att den icke skall kunna behärskas. Det föreligger många fall, då
den normala könsdriften måste behärskas och då underlåtenheten att så göra

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

innebär en klandervärd, omoralisk eller straffbar handling (fall av venerisk
sjukdom). I fråga om homosexuella handlingar föreligga för en i övrigt normalt
tänkande och kännande så många omständigheter, som utgöra avhållande
motiv och vars övervinnande utgöra tecken på en omoralisk eller brottslig
vilja, att den homosexuelle bör lättare kunna avhålla sig från sådana
handlingar än den icke homosexuelle från att på ett normalt sätt tillfredsställa
sin könsdrift. Utredningen i saken giver icke något som helst stöd för att
den homosexuelles vilja icke skulle vara påverkbar för hotet av ett straff
eller för ett straff. Han begår icke sina gärningar i blind yra, utan han vidtager
antagligen i förväg diverse förberedande åtgärder för att realisera sitt
uppsåt, under vilken tid han har tillfälle att reflektera på sitt uppsåts rätta
innebörd. Ingen har påstått, att han skulle vara omedveten örn sin abnormitet.
Även vid begående av sådana handlingar emot personer, som uppnått
en ålder av tjugu år, är han att betrakta såsom en smittospridare i moraliskt
avseende. Det förkastliga och socialt farliga i ifrågavarande handlingar framstår
i så mycket bjärtare färg, när gärningsmannen i samhället intager en
mera framskjuten ställning. Man tänke sig t. ex. en präst. Exemplet är
valt ur verkligheten. Att en sådan, utan reaktion från samhället, skall kunna
mot tjuguåringar och äldre begå sådana handlingar, är väl varken lämpligt
eller riktigt. Sådana handlingar måste anses utgöra ett straffbart socialt
ont.

Slutligen må anmärkas att medicinalstyrelsen under hänvisning till sitt
förut berörda utlåtande förordar att den homosexuelle skall omhändertagas
på sinnessjukhus i de fall då någon reaktion från det allmännas sida är behövlig.

Av det förut anförda framgår att medicinalstyrelsen uppfattat homosexua- Departementsliteten
såsom en biologiskt betingad företeelse och den samhälleliga reaktio- chef<™-nen mot homosexuella handlingar såsom en medicinsk fråga. Emellertid lärer
det icke från medicinskt håll kunna bestridas att homosexualiteten i vissa fall
kan lia sin grund i faktorer vilka icke äro av biologisk natur. Den omständigheten
att homosexualiteten under vissa tider och bland vissa folk nått en
särskilt stor spridning synes utgöra ett talande vittnesbörd om att även
sociala faktorer kunna spela en betydande roll i detta sammanhang. Enligt
min mening bör alltså spörsmålet om den samhälleliga reaktionen mot homosexuella
handlingar icke betraktas som en enbart medicinsk fråga utan torde
även andra synpunkter böra komma under beaktande.

De sakkunniga ha till stöd för den av dem föreslagna principiella strafffriheten
främst åberopat att homosexuella handlingar företagna mellan vuxna
och ansvariga personer i regel vore socialt oskadliga. Erfarenheten synes
emellertid giva vid handen att denna form av otukt i olika avseenden kan
medföra allvarliga sociala vådor. Sålunda kan dylik otukt, även örn den
äger rum mellan vuxna och ansvariga personer, medföra skadliga psykologiska
verkningar för håda parterna eller endera av dem, liksom den även
kan innebära en fara för psykisk smitta. Det förhållandet att de homosexuella
ofta för att tillfredsställa sin drift förmå heterosexuella personer
att, mot vederlag i en eller annan form, stå dem lill tjänst kan icke heller ur
samhällelig synpunkt vara likgiltigt. Av det nu sagda framgår att jag icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7.

kan förorda att en inskränkning av tillämpningsområdet för ifrågavarande
lagrum företages utan att man samtidigt tillser, att samhället erhåller möjlighet
att bekämpa sådana yttringar av homosexualiteten, vilka ur olika
synpunkter framstå såsom samhällsfarliga. De sakkunnigas förslag torde
emellertid icke tillgodose detta krav. I ett flertal yttranden framhålles sålunda,
att borttagandet av straffet dels kan befaras medföra ett mera ohöljt
ådagaläggande av homosexuella böjelser och ett mera öppet inledande av
homosexuella förbindelser, dels ock kan försvåra kampen mot den manliga
prostitutionen. Överståthållarämbetet finner det nödvändigt att sådana följder
av straffriheten förhindras genom lagstiftning. De sålunda framförda
invändningarna synas värda beaktande. De sakkunniga framhålla visserligen
att sådana yttringar av homosexuella böjelser, som såra den yttre anständigheten,
kunna beivras jämlikt 18 kap. 13 § första stycket strafflagen, vari stadgas
straff för gärning som sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse
eller fara för andras förförelse därav kommer, ävensom att emot den manliga
prostitutionen kan såsom hittills i svårare fall ingripas med stöd av lösdrivarlagstiftningen.
Emellertid torde det, under förutsättning att principiell strafflrihet
för homosexuella handlingar införes, uppstå betydande risker för att
homosexuella förbindelser komma att ingås eller anbud därom framställas
under former, som påkalla särskilda lagstiftningsåtgärder. Erinras må att
redan reglementeringskommittén i sitt år 1910 avgivna betänkande föreslog
att straff intill sex månaders fängelse skulle stadgas för den som genom ord,
tecken eller annan gärning, på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse,
uppfordrar eller inbjuder till otukt. Vad därefter angår bekämpandet
av den manliga prostitutionen må framhållas att gällande lösdrivarlagstiftning
icke möjliggör ett ingripande i andra fall än då fråga är om helyrkesprostituerade.
De personer — ofta icke själva homosexuella — som mot ersättning
i en eller annan form låta bruka sig till homosexuell otukt torde
emellertid i flertalet fall icke tillhöra nyssnämnda kategori. Det kan vidare
ifrågasättas örn det icke, därest homosexuella handlingar lämnas straffria
utom då de riktas mot ungdom, är nödvändigt att kriminalisera även försök
att förleda ungdom till homosexuell otukt. Slutligen må framhållas att ett
borttagande av straffet i föreslagen omfattning synes kräva att möjlighet beredes
att, där förhållandena det påkalla, från tjänstgöring avstänga eller vidtaga
andra lämpliga åtgärder mot personer, vilka ha till uppgift att uppfostra
eller undervisa ungdom och som ådagalagt homosexuella böjelser, även örn
dessa tagit sig uttryck endast i sådana handlingar som enligt den nya lagstiftningen
skulle lämnas straffria.

Ett genomförande av principiell straffrihet för homosexuell otukt kräver
alltså enligt min mening — utöver de av de sakkunniga föreslagna kriminaliseringarna
— ändringar inom andra områden av lagstiftningen. Då vissa
av dessa ändringar, såsom framgår av de förslag till vanartslag som under
det sista årtiondet framlagts, ha mycket nära samband med den större
frågan om ingripandet mot personer som äro hemfallna åt sedeslöst levnadssätt
av samhällsskadlig art, vilken fråga alltjämt väntar på sin lösning, torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

desamma icke nu kunna genomföras. Frågan örn den homosexuella otuktens
straffrättsliga behandling är alltså enligt min mening icke så färdigberedd
att jag kan förorda att den nu bör bringas till avgörande.

Otukt med djur.

I 18 kap. 10 § upptages även en straffbestämmelse för den som övar
otukt med djur, s. k. tidelag. Straffet utgör, liksom vid homosexuell otukt,
straffarbete i högst 2 år. Enligt de sakkunnigas förslag skall denna bestämmelse
utgå ur strafflagen.

Medicinalstyrelsen har i sitt förut berörda, den 24 oktober 1935 avgivna
utlåtande rörande de frågor, som avsågos i den tidigare omtalade motionen
vid 1933 års riksdag, uttalat sig för bestämmelsens upphävande. Till stöd
härför anförde styrelsen att tidelag i och för sig enligt rådande rättsuppfattning
icke längre syntes böra straffas samt att de fall därav, mot vilka samhället
kunde ha skäl reagera därest 18 kap. 10 § i denna del skulle upphävas,
antingen torde vara att hänföra till sådan i 18 kap. 13 § åsyftad gärning,
som sårar tukt och sedlighet så att allmän förargelse eller fara för annans
förförelse därav kommer, eller till sådan uppenbar grymhet mot djur, som
avses i 18 kap. 16 §, vadan möjlighet till erforderlig rättsreaktion alltjämt
skulle föreligga. Styrelsen tilläde, att erfarenheten för övrigt visat, att de
straffmyndiga personer som åtalades för tidelag praktiskt taget alltid vore
så psykiskt abnorma, att de måste lämnas straffria och omhändertagas på
annat sätt.

De sakkunniga ha till stöd för den föreslagna straffriheten åberopat att
straffet för tidelag ej kunde sägas fylla någon egentlig uppgift, i all synnerhet
som de, vilka beginge dylika gärningar, ofta vore mer eller mindre psykiskt
defekta. Vidare har framhållits, att dylika handlingar i allmänhet företoges
i största avskildhet och att, örn förhållandet ändock skulle bliva upptäckt, ett
straffrättsligt förfarande, genom den uppmärksamhet som därigenom påkallades,
ofta nog torde göra mera skada än nytta. Slutligen har ock erinrats
örn att för de säkerligen mycket sällsynta fall, där ett behov av straffinskridande
mot otuktiga handlingar med djur även enligt rådande rättsuppfattning
kunde anses föreligga, såsom medicinalstyrelsen framhållit, andra straffbestämmelser
i 18 kap. (13 § första stycket och 16 §) torde erbjuda möjligheter
till erforderlig reaktion.

Förslaget örn borttagande av straffet för otukt med djur tillstyrkes förutom
av medicinalstyrelsen, som hänvisar till sitt nyss omnämnda utlåtande, jämväl
av styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som yttrar att enligt styrelsens
förmenande tvekan icke kan råda örn att straffet för tidelag bör upphävas.
Även styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar förklarar sig icke i och för
sig hava någon erinran mot straffets borttagande, men erinrar örn att
straffriheten kommer att försvåra möjligheterna för en husbonde att få en
tjänare, som gjort sig skyldig till sådan otukt, skild från tjänsten.

Den föreslagna straffriheten har avstyrkts allenast av polismästaren i Karls -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Departements chefen.

Departementschefen.

krona, som förklarat att otukt med djur fortfarande borde vara belagd med
straff dels på grund av brottets avskyvärda beskaffenhet och dels enär strafffrihet
kunde misstänkas medföra icke önskvärda moraliska konsekvenser. Visserligen
vore det sant, att personer som beginge dylika handlingar i de flesta
fall vore psykiskt undermåliga och därför i alla fall borde omhändertagas,
men detta omhändertagande möjliggjordes bäst genom att åtal komme till
stånd.

Då av förut angivna skäl någon ändring icke föreslagits beträffande det
stadgande i paragrafen som avser homosexuell otukt, lärer någon ändring
i detta sammanhang icke heller böra företagas beträffande paragrafen i
övrigt.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande hemställt att frågan om obligatorisk
rättspsykiatrisk undersökning av sedlighetsförbrytare
ånyo skulle upptagas till prövning, varjämte styrelsen framhållit,
att undersökning av för våldtäkt eller försök därtill åtalade jämväl
borde göras obligatorisk. Styrelsen påpekar att kravet på obligatorisk
undersökning av våldtäktsförbrytare hävdades redan av 1926 års sinnessjuksakkunniga
i deras ar 1927 framlagda betänkande, ehuru nu gällande
sinnessjuklag icke kom att innehålla bestämmelser härom.

Från rättspsykiatriskt håll har under de senare åren ofta gjorts gällande
att domstolarna visat en viss obenägenhet att förordna om undersökning av
tilltalads sinnesbeskaffenhet. Sålunda skulle ej sällan ha inträffat, att en
undersökning, som kommit till stand först efter det en person upprepade
gånger straffats, visat att denne redan vid åtalade gärningarnas begående
varit psykiskt defekt. För min del finner jag det vara ett önskemål att undersökning
av tilltalads sinnesbeskaffenhet kommer att företagas i större
utsträckning än hittills, i all synnerhet då fråga är örn sedlighets- och våldtäktsbrott,
där man ofta har anledning räkna med att den tilltalade varit av
sådan sinnesbeskaffenhet som utesluter eller minskar straffbarheten. Att, såsom
medicinalstyrelsen förordar, i delta sammanhang föreskriva obligatorisk
rättspsykiatrisk undersökning av sedlighets- och våldtäktsförbrytare lärer
emellertid vara uteslutet redan på den grund att den nuvarande organisationen
icke möjliggör att undersökningar företagas i den utsträckning som ett
sådant stadgande skulle föranleda. De här framlagda ändringsförslagen i 15
och 18 kap. torde ej heller för sitt genomförande kräva någon omedelbar
ändring av sinnessjuklagens stadganden om undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

20 kap. strafflagen.

U, 7 och 9 §§.

Enligt 4 § i förevarande kapitel utgör straffet för kvalificerad stöld — vanligast
inbrottsstöld och fickstöld, men även ett antal andra, mindre ofta
förekommande former — straffarbete i högst 4 år. 7 § innehåller bestämmelser
om straff för återfall i tjuvnadsbrott. Straffet utgör för vanlig stöld:
andra resan, straffarbete i högst 3 år, dock att, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, må dömas till fängelse i högst 6 månader; tredje
resan, straffarbete i högst 4 år; samt fjärde eller högre resa, straffarbete
från och med 6 månader till och med 6 år. För kvalificerad stöld enligt
4 § utgör straffet för andra resan, straffarbete i högst 5 år; tredje resan,
straffarbete i högst 6 år; samt fjärde eller högre resa, straffarbete från och
med ett till och med 10 år.

I 9 § första stycket stadgas att, där någon å särskilda ställen eller tider
begått stöld och härför lagföres på en gång, ett gemensamt straff skall utmätas
på sätt i 4 kap. 3 § är stadgat för fortsatt förbrytelse, därvid emellertid
straffet må förhöjas till straffarbete i ett år utöver den för det svåraste
fallet bestämda högsta strafftiden. Enligt andra stycket i samma paragraf
må dock genom sådan förhöjning högsta strafftiden i intet fall överskrida
10 år.

De sakkunniga föreslå nu att straffmaxima i 4 och 7 §§ nedsättas på följande
sätt: för tredje eller högre resan vanlig stöld till straffarbete i 4 år; för
första resan kvalificerad stöld till straffarbete i 3 år, för andra resan sådan
stöld till straffarbete i 4 år samt för tredje eller högre resan kvalificerad
stöld till straffarbete i 5 år. Dessutom föreslås att den särskilda regeln i
9 § andra stycket angående begränsning av den i samma paragraf stadgade
straffhöjningen till 10 års straffarbete skall utgå, enär denna regel med
hänsyn till de föreslagna straffnedsättningarna i 7 § blir överflödig.

De sålunda föreslagna ändringarna ha tillstyrkts av rådhusrätten och
polismästaren i Eskilstuna, vilka framhållit att stöldbrotten i förhållande
till framför allt bedrägeri och förskingring vore alltför strängt straffbelagda,
då bedrägeri och förskingring numera torde ur samhällets synpunkt vara
långt farligare än flertalet enkla stöldbrott. Den ändring av dessa förhållanden,
som i förslaget skett, vore därför ägnad att väcka tillfredsställelse. I
ifrågavarande yttranden har emellertid vidare framhållits att det kunde anses
tvivelaktigt, om man med de föreslagna ändringarna nått fram till en
riktig och slutgiltig avvägning mellan de nu ifrågakomna brottstyperna. Då
emellertid detta spörsmål syntes böra erhålla sin definitiva lösning i samband
med en mera vittgående strafflagsreform, torde de sakkunnigas förslag i denna
del för närvarande kunna godtagas.

I några yttranden göres gällande att de föreslagna nedsättningarna av
maxima vid återfall i tjuvnadsbrott böra föranleda en ändring av den bestämmelse
i lagen den 22 april 1927 om internering av återfallsförbrytare,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departementschefen.

vilken för internering första gången kräver att vederbörande undergått straffarbete
i sammanlagt minst 10 år. Därest denna tid icke sänkes, skulle efter
nedsättningen av straffmaxima för återfall i tjuvnad de fall där internering
skulle kunna komma till användning bli än färre än för närvarande. Denna
mening uttalas av Överståthållarämbetet, en stadsfiskal och tredje polisintendenten
i Stockholm, polismästaren i Örebro, styrelsen för föreningen Sveriges
landsfogdar, häradshövdingen i Västerbergslags domsaga och rådhusrätten i
Göteborg. I vissa av dessa yttranden framhålles, att de av de sakkunniga
föreslagna straffnedsättningarna överhuvud icke böra genomföras förrän
ändring skett i interneringslagen.

Överståthållarämbetet ifrågasätter lämpligheten av att även sådana allvarliga
brott, som avses i 4 § 5 och 6 inom., omfattas av den straffnedsättning
som föreslås i 4 §.

Betänkligheter mot de föreslagna straffnedsättningarna uttalas av styrelsen
för föreningen Sveriges landsfogdar och rådhusrätten i Trosa. Föreningen
förklarar sålunda att de sakkunniga knappast förebragt några bärande
skäl för de föreslagna sänkningarna och framhåller att desamma torde komma
att medföra en genomgående sänkning vid utmätandet av straffen för
dessa de vanligaste av alla grövre brott.

I ett yttrande framkastas tanken på vidtagandet av en ändring även beträffande
straffet för enkel tjuvnad. Rådhusrätten i Hälsingborg ifrågasätter
sålunda huruvida icke normalslraffet för detta brott bör sättas till
fängelse.

De sakkunniga lia i sin motivering till de föreslagna straffnedsättningarna
erinrat att de mycket höga straff som vore stadgade för stöld hade sin historiska
förklaring däri, att brottet av ålder ansetts synnerligen nesligt, ävensom
att en mera rationell grund för en sträng bestraffning av itererad tjuvnad
varit att finna i behovet av att kunna effektivt oskadliggöra de oförbätterliga
återfallsförbrytare, som förekomme oftare vid detta brott än vid
något annat. Emellertid lia de sakkunniga framhållit att dessa skäl numera
ej ägde någon avgörande betydelse samt ha till stöd härför åberopat, dels
att sedan förmögenhetsbrott av annat slag än tjuvnad nu blivit vanligare och
på grund av sina ofta i vidare kretsar kännbara ekonomiska verkningar påkallat
en allt större uppmärksamhet, ett tjuvnadsbrott av genomsnittlig svårhetsgrad
för den allmänna uppfattningen knappast torde framstå såsom mera
straffvärt än andra lukrativa förmögenhetsbrott av sådan beskaffenhet, dels
ock att behovet av effektiv reaktion mot yrkesmässiga eller eljest utpräglat
kroniska tjuvar numera i vår, liksom i annan modern strafflagstiftning, vore
tillgodosett genom bestämmelser om internering såsom skyddsåtgärd. Hinder
förelåge alltså ej för en anpassning av tjuvnadsstraffen efter nuvarande uppfattning
om brottets svårhetsgrad. De sakkunniga ha därefter företagit en
jämförelse mellan tjuvnads- och förskingringsbrottens svårhetsgrad och
ha därvid kommit till det resultatet att i fråga om straffmaxima likställighet
borde råda mellan tjuvnad och förskingring och att detta borde uppnås ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

nom en sänkning av straffet för det förra brottet och en höjning av straffet
för det senare. Härvid ha de sakkunniga ansett det riktigast att inställa
bedömandet ej på straffet för ett enstaka brott utan på straffet för flera
sammanträffande brott. Med hänsyn tagen jämväl till de straffmaxima, som
äro stadgade i 22 kap. 1 § för bedrägeri och i 23 kap. 1 § för konkursbedrägeri
(i vilket sistnämnda fall sammanträffande av den art, som avses i 4

kap. 2 §, är av mycket ringa betydelse), ha de sakkunniga antagit, att det

sammanlagda straffet för såväl flera tjuvnadsbrott som flera förskingringsbrott
borde i svåraste fall sättas till straffarbete i 6 år.

Vid det närmare genomförandet av denna ståndpunkt lia de sakkunniga
bibehållit den nuvarande uppdelningen av tjuvnadsbrotten i 20 kap., dock med
det undantag att någon särskild ytterligare straffhöjning för återfall utöver
tredje resan ej vidare skall äga rum. De synpunkter som på sin tid kunnat
åberopas till stöd för en sådan förhöjning borde nämligen enligt de sakkunniga
numera helt tillgodoses genom interneringslagstiftningen.

Med utgångspunkt från att tredje eller högre resan kvalificerad stöld på

särskilda tider eller ställen skall hemfalla under ett straffmaximum av 6 års

straffarbete och med beaktande av den i 9 § stadgade straffskärpningen av
ett år har i 7 § maximum för en enstaka stöld av den angivna beskaffenheten
föreslagits till 5 år, varav följt ett straffmaximum för kvalificerad stöld vid
andra resan av 4 år och vid första resan av 3 år. Beträffande den enkla stölden
har med utgångspunkt från att särskild ytterligare straffhöjning för återfall
utöver tredje resan ej vidare borde äga rum föreslagits, att straffet för
fjärde eller högre resan, vilket nu utgör straffarbete från och med 6 månader
till och med 6 år, skall vara lika med straffet för tredje resan sådan stöld
d. v. s. straffarbete i högst 4 år.

De skäl som av de sakkunniga sålunda åberopats för en sänkning av straffen
vid återfall i tjuvnad och vid första resan kvalificerad stöld synas riktiga.
De föreslagna straffnedsättningarna ha ock i flertalet yttranden vunnit gillande.
Emellertid har i några yttranden framhållits att en sträffnedsättning
ovillkorligen krävde att förutsättningarna för tillgripande av internering mildrades.
Denna synpunkt synes värd beaktande. Då enligt nu gällande
regler internering första gången icke kan ådömas förrän den tilltalade
undergått sammanlagt 10 års straffarbete, är det uppenbart att de föreslagna
straffnedsättningarna skulle i hög grad inskränka den redan nu tämligen
begränsade möjligheten att använda den mest rationella och effektiva
reaktionen mot yrkesmässiga eller eljest utpräglat kroniska tjuvar, nämligen
internering. Jag kan alltså icke förorda att de föreslagna sänkningarna genomföras
förrän interneringslagen undergått sådan omarbetning, att straffncdsättningarna
icke försvåra tillgripandet av nämnda skyddsåtgärd. För
närvarande är inom departementet under utarbetande ett förslag lill ny interneringslag,
enligt vilket förutsättningarna för ådömande av internering i
högst betydande grad skulle mildras. Då det icke med säkerhet kan beräknas
att delta förslag kan föreläggas 1937 års riksdag, men det å andra sidan
synes angeläget alt riksdagen i allt fall får taga ställning lill de föreslagna
nedsättningarna i 20 kap. i samband med övriga ändringsförslag beträffande

Mimny till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 137. 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

förmögenhetsbrotten, synes den lämpligaste lösningen vara den, att ändringarna
i 20 kap. nu vidtagas, men att deras ikraftträdande uppskjutes till den
dag — efter en ny interneringslags antagande — som Kungl. Maj:t förordnar.

I detta sammanhang må därjämte framhållas, att då det i ett yttrande göres
gällande att de föreslagna nedsättningarna av maxima komma att medföra
en genomgående sänkning vid utmätandet av straffen för ifrågavarande brott,
en sådan sänkning enligt min mening icke blott låter sig väl förena med den
nutida uppfattningen om brottets svårhetsgrad utan även framstår såsom
önskvärd därför att den kan förväntas öka domstolarnas benägenhet att, då
fråga är om kroniska förbrytare, inskrida mot deras samhällsfarlighet icke
med ett långvarigt frihetsstraff, som med hänsyn till det konkreta brottets
ringhet kanske framstår såsom stötande, utan med internering. Erinras må
att man i den nya danska strafflagen väsentligt nedsatt maximistraffen för
tjuvnadsbrott just för att förmå domstolarna till att i större utsträckning använda
frihetsberövande på relativt obestämd tid mot återfallsförbrytare.

Örn sålunda en nedsättning i vissa fall av straffmaxima för tjuvnadsbrott
får anses erforderlig, uppstår fråga huruvida man samtidigt härmed bör övergå
till ett nytt system för tjuvnadsbrottens uppdelning på olika svårhetsgrader
i enlighet med de principer som göra sig gällande i modern strafflagstiftning.
Man skulle då bl. a. ha att taga i övervägande, dels att införa en unifiering
av straffen för de grundläggande enkla förmögenhetsbrotten, tjuvnad,
bedrägeri, förskingring och trolöshet, dels att ersätta de nuvarande tjuvnadskvalifikationerna
för vissa speciella fall med en generell kvalifikation vid
’grov tjuvnad", dels ock att möjliggöra straffskärpning vid återfall inom en
större grupp av förmögenhetsbrott än nu gällande lag medger. Med hänsyn
till de omfattande utredningar även beträffande andra förmögenhetsbrott än
tjuvnadsbrotten, som erfordras för en sådan omarbetning, lärer frågan härom
böra anstå till en blivande allmän strafflagsreform. Då emellertid med de tekniskt
synnerligen enkla ändringar, som av de sakkunniga föreslagits, avsevärda
kriminalpolitiska fördelar synas vara att vinna, lärer den omständigheten
att dessa ändringar kunna beräknas bliva relativt provisoriska icke
böra utgöra hinder för deras genomförande.

Även i fråga om den närmare avvägningen av straffsatserna ansluter jag
mig till de sakkunnigas förslag. Det i ett yttrande framställda förslaget att
även straffskalan för enkel tjuvnad skulle undergå ändring och att normalstraffet
för detta brott skulle utgöras av fängelse bör enligt min mening icke
i detta sammanhang tagas under övervägande.

Till en av mig i 3 § av detta kapitel föreslagen ändring återkommer jag i
samband med behandlingen av ändringen i 22 kap. 11 §.

22 kap. 1 § strafflagen.

Enligt förevarande paragraf utgör normalstraffet för bedrägeri böter eller
fängelse i högst 6 månader eller straffarbete i högst 2 år. Vid synnerligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

försvårande omständigheter må tiden för straffarbetet höjas till 4 år. De
sakkunniga föreslå att bötesstraff icke längre skall ingå i normalskalan;
endast när omständigheterna äro synnerligen mildrande får enligt förslaget
dömas till böter. På grund av hänvisning kommer en sådan ändring att
vinna tillämpning jämväl för de brott, som omförmälas i 2 och 5 §§ av förevarande
kapitel.

Den föreslagna straffskärpningen tillstyrkes av en stadsfiskal i Stockholm,
Stockholms rådhusrätt samt rådhusrätten och polismästaren i Eskilstuna.
Stadsfiskalen yttrar att en straffskärpning synes vara synnerligen väl motiverad
och länge varit av behovet påkallad. Stockholms rådhusrätt förklarar
sig icke vilja yrka på någon ändring av de föreslagna straffsatserna men vill,
med stöd av den erfarenhet som vunnits inom rådhusrätten, understryka den
av de sakkunniga uttalade åsikten örn lämpligheten av en höjning även av
maximistraffet.

Rådhusrätten i Norrköping avstyrker den föreslagna ändringen under förklaring
att, om densamma genomföres, straffet måhända kan bliva alltför
hårt för en tilltalad, för vilken annan mildrande omständighet än beloppets
ringhet icke kan påvisas. I allt fall torde enligt rådhusrättens mening med
bötesstraffets borttagande ur normallatituden böra anstå till dess nya bestämmelser
införts angående sammanträffande av brott.

De sakkunniga ha i sin motivering, sedan de erinrat om att antalet för be- Departementsdrägeri
dömda i det närmaste fördubblats under tiden från år 1923 till år chefen1932,
framhållit att rättsskipningens reaktion mot bedrägeribrotten ofta vore
alltför lindrig i förhållande till brottets beskaffenhet och att erfarenheten
bestyrkt att en mer energisk bestraffning vore av nöden. De sakkunniga ha
därefter i första hand till prövning upptagit frågan om en höjning av maximistraffet
för de svåraste fallen av bedrägeri och förklara att starka skäl kunde
anses tala härför. Då en sådan höjning emellertid skulle erfordra dels en
mera djupgående omarbetning av brottsbegreppet och dels en omarbetning i
viss utsträckning av reglerna örn sammanträffande av brott, avvisas tanken
på att för närvarande företaga en höjning av maximistraffet. De sakkunniga
ha emellertid ansett det angeläget att i detta sammanhang råda bot
på det nuvarande missförhållandet att straffen utmätas allt för lågt inom de
gällande straffbestämmelsernas ram och finna att detta ej kan ske annorledes
än genom en höjning av minimistraffet. Då det emellertid synts de sakkunniga
nödvändigt att bibehålla nuvarande minimum av lägsta bötesstraff för
de lindrigaste fallen, lia de sakkunniga förordat den lösningen, att bötesstraff
skall kunna ådömas endast då omständigheterna äro synnerligen mildrande
och att minimum för normalfallen alltså skall utgöras av lägsta frihetsstraff.

De sakkunniga utgå ifrån, att denna ändring ej blott skall medföra en höjning
av stral imedium utan även leda lill alt domstolarna komma att anse omständigheterna
vara synnerligen försvårande i ett större antal fall än för närvarande.

Till vad de sakkunniga sålunda anfört kan jag ansluta mig. I ett yttrande

leo

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

har framställts den invändningen, att med bötesstraffets borttagande ur normallatituden
borde anstå till dess andra bestämmelser införts angående sammanträffande
av brott. Därmed lärer åsyftas det förhållandet, att domstolarna
stundom, då en person begått ett stort antal bedrägeribrott, för att
undvika ådömande av ett enligt domstolens mening väl långt frihetsstraff,
döma till böter, ehuru det enskilda brottet i och för sig med en riktig lagtillämpning
bort föranleda frihetsstraff. Vad sålunda anförts synes mig
emellertid knappast vara av beskaffenhet att böra föranleda uppskov med
den föreslagna straffskärpningen. I detta sammanhang må erinras att bland
annat med hänsyn till de mindre tillfredsställande resultat i avseende på
straffmätningen, som gällande regler om brottskonkurrens understundom
kunna giva upphov till, inom departementet igångsatts utredning angående
en reform av stadgandena rörande sammanträffande av brott.

22 kap. 11 § samt 20 kap. 3 § strafflagen.

I 22 kap. 11 § straffbelägges förskingring. Straffet härför utgör högst
straffarbete i 2 år; straffskalan inrymmer alltså böter, fängelse i högst 2 år
och straffarbete i högst 2 år. I 14 § stadgas straff för trolöshet mot huvudman.
Beträffande straffskalan hänvisas härvid till 11 §. De sakkunniga
hemställa nu örn införande av en särskild kvalifikation med högre straffskala
vid ifrågavarande brott. Det föreslås sålunda att i 11 § ett nytt stycke införes
av innehåll, att där någon förskingrar gods till högre värde än 5,000 kronor,
som han på grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott, straffet skall vara
straffarbete i lägst 2 månader och högst 4 år. Ett i sak överensstämmande
stadgande rörande trolöshet mot huvudman föreslås i 14 §.

Innan redogörelse lämnas för de över förslaget avgivna yttrandena må
erinras om att i motioner vid 1933 års riksdag (I: 127 och II: 240) hemställdes
om införande i 22 kap. 11 § av en andra punkt med följande lydelse:
''Har därav kommit synnerlig förlust eller olägenhet, eller är gärningen eljest
med synnerligen försvårande omständigheter förenad, må tiden för straffarbetet
till fyra år höjas’. Motionerna vunno ej riksdagens bifall men föranledde
skrivelse (nr 85), vari riksdagen anhöll att Kungl. Maj:t ville snarast
framlägga förslag till ändring i 22 kap. 11 § strafflagen, innebärande
höjning av straffet för svårare förskingrings- och trolöshetsbrott.

I samtliga yttranden över det nu remitterade förslaget, vilka ingå på frågan
om en ändring av straffen för berörda brott, har man visserligen tillstyrkt
eller lämnat utan erinran förslaget om en straffskärpning men samtidigt
uttalat betänkligheter mot den föreslagna kvalifikationsgrunden, särskilt
i avseende på 5,000-kronorsgränsen, samt förordat att skärpningsbestämmelsen
konstruerades på annat sätt. I nu angiven riktning uttala sig
fångvårdsstyrelsen, Överståthållarämbetet, tredje polisintendenten och en
stadsfiskal i Stockholm, polismästaren i örebro, styrelserna för föreningarna
Sveriges advokatsamfund, Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler
samt rådhusrätten och polismästaren i Eskilstuna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

101

Mot den föreslagna kvalifikationen, såvitt densamma innefattar krav på
visst till beloppet bestämt förmögenhetsresultat, anför sålunda fångvårdsstyrelsen
att det är olämpligt att en för alla bär avsedda fall gemensam gräns för
straffskärpnings användande fastställes genom bestämmelse, att skärpning
är tillåten endast örn det förskingrade överstiger ett visst värde. En dylik
generell gräns måste nämligen alltid bliva godtycklig. Överståthållarämbetet
anser den tanken riktig som kommit till uttryck i de föreslagna ändringarna
i 22 kap. 11 och 14 §§, men ställer sig tveksam till, huruvida den föreslagna
avfattningen av lagbuden med deras bundenhet vid visst penningbelopp är
lämplig. Polismästaren i örebro har förklarat att den av de sakkunniga
föreslagna kvalifikationsgrunden icke syntes taga tillbörlig hänsyn till effekten.
Att enbart kvalificera förskingring av gods till högre värde än 5,000
kronor, som man på grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott, syntes icke
tillfredsställande. En förskingring av en advokat av 5,100 kronor från en
rik man, som av denna förlust ej på något sätt rubbades i sin ekonomiska
ställning, syntes ingalunda så kvalificerad som exempelvis enkel förskingring
av ett vida mindre belopp från en person, som därigenom råkade i nöd.
Föreningen Sveriges landsfiskaler har givit uttryck åt liknande synpunkter
och förklarat att en sådan kvalifikationsgrund av flera skäl vore ägnad att
väcka allvarliga betänkligheter, då skadeeffekten uppenbarligen måste vara
den yttersta grunden för varje bedömande av ett förmögenhetsbrotts svårhetsgrad.
Denna effekt kunde emellertid icke, såsom av de sakkunniga föreslagits,
generaliseras utan måste prövas från fall till fall med hänsyn tagen
till den större eller mindre verkan, som brottet åstadkommit på målsägarens
förmögenhetsförhållanden.

Stadsfiskal^! i Slockholm anför beträffande 5,000-kronorsgränsen:

Visserligen finnes en likartad konstruktion i fråga om tjuvnadsbrotten, där
ju skillnaden mellan snatteri och stöld gjorts beroende av det tillgripnas
värde, men detta motiverar knappast nu införande av en likartad bestämmelse
i fråga örn förskingrings- och trolöshetsbrotten, i all synnerhet som en allmän
strafflagsrevision åtminstone delvis torde komma att lägga andra synpunkter
på hithörande problem, örn förslaget i denna del upphöjes till lag,
komma i åtskilliga gränsfall domstolarna säkerligen att mången gång just
för värdets bestämmande få svårigheter att bemästra. Jag får även fästa
uppmärksamheten på stadgandet i 2 kap. 14 § strafflagen, att om straff är
beroende av värdet å viss egendom, det värde gäller, egendomen hade å den
tid, brottet förövades. Det är således nödvändigt, enligt de föreslagna bestämmelserna,
att fastslå, när ett förskingrings- eller trolöshetsbrott är fullbordat,
vilket uppenbarligen i dessa fall är mycket svårare än vid tillgreppsbrotten
och i vissa fall även föranlett domstolsutslag i olika riktningar.
Framhållas må i detta sammanhang också att ett brotts svårhet även influeras
av den brottsliga viljans intensitet, ej uteslutande av den brottsliga effekten,
samt att allmänheten troligen får svårt att acceptera den föreslagna
gränslinjen särskilt vid jämförelse med tjuvnadsbrotten. Av anförda skäl
anser jag icke lämpligt att i förskingrings- och trolöshetsparagraferna ^införa
en efter värdet graderad straffskala.

Emellertid framföres i yttrandena, såsom nyss omnämnts, icke endast
kritik mot de sakkunnigas förslag till kvalifikation, utan andra förslag i detta

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

avseende framläggas även. Polismästaren i örebro och styrelsen för föreningen
Sveriges landsfogdar förorda att den av de sakkunniga föreslagna
kvalifikationen upptages men att densamma på visst sätt kompletteras. Polismästaren
hemställer sålunda att kvalifikationsgrunden omarbetas att omfatta
jämväl fall, varav kommit synnerlig förlust eller olägenhet. Föreningen
anför å sin sida:

Det synes som om straffskärpningen icke borde uteslutande anknytas till
värdet av förmögenhetsskadan. Även andra synpunkter torde vinna beaktande
såsom att vederbörande vid genomförandet av brottet visat upprörande
missbruk av givet förtroende, gjort bruk av intellektuell handlingsförfalskning
och dylikt. Lämpligen borde därför i fråga om straffskärpningsfallen
tilläggas ''eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande’
etc. samt överlämnas åt domstolarna att in casu bedöma denna fråga.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund förordar att såsom kvalifikationsgrund
skall upptagas allenast yrke eller tjänst, samt anför närmare härom:

Intet synes vara att erinra mot det moment i villkoren för straffskärpning,
som angives med att förskingringen avsett gods vilket vederbörande på
grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott eller att den trolösa handlingen
skett i utövningen av yrke eller tjänst. Däremot hyser styrelsen betänkligheter
mot att som förutsättning för straffskärpning föreskrives, att den genom
brottet förorsakade skadan uppgår till visst värde. Enligt styrelsens
uppfattning torde det ej vara praktiskt erforderligt eller önskvärt att uppställa
ett dylikt villkor. Som hittills bör åt domstolen kunna överlämnas att
vid straffmätningen taga hänsyn även till den skada som genom brottet
uppstått, varigenom den fördelen vinnes, att straffmätningen icke göres beroende
av en yttre omständighet, utan att hänsyn kan tagas till förhållandena
i det särskilda fallet. Då emellertid, som de sakkunniga framhållit, även vid
förskingring eller trolöshet i yrke eller tjänst relativt lindriga fall kunna förekomma,
bör den i första stycket angivna straffskalan tillämpas, där omständigheterna
äro mildrande. Utsträckningen i preskriptionstid även för de
lindriga fallen synes icke böra tillmätas större vikt. Den längre preskriptionstiden
gäller ju även för lindriga fall enligt 22 kap. 1 §.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler samt rådhusrätten och polismästaren
i Eskilstuna hemställa att kvalifikationen bestämmes i enlighet
med det förslag som framlades i motionerna vid 1933 års riksdag. Stadsfiskal
i Stockholm uttalar sig i liknande riktning, i det att han förordar
ett stadgande av innehåll att straffskärpning skall inträda, därest omständigheterna
äro synnerligen försvårande eller den uppkomna skadan av större
omfattning.

Fångvårdsstyrelsen uttalar sig för en allmänt avfattad kvalifikation. Styrelsen
yttrar sålunda, att det bör överlämnas åt domstolen att i varje särskilt
fall efter föreliggande omständigheter pröva, huruvida skärpt bestraffning
är påkallad.

Överståthållarämbetet föreslår slutligen den metoden att man ökar den
normala skalans maximum och stadgar ett lägre maximum för vissa lindrigare
fall. Ämbetet anför härom:

Måhända skulle syftet med lagändringen kunna uppnås på det sättet, att
straffet i 11 § bestämdes till att utgöra högst straffarbete i 4 år med tillägg

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

103

att om brottet vore ringa eller det icke vore fråga om gods, som man på
grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott, straffmaximum skulle utgöra
straffarbete i 2 år. Motsvarande föreskrift skulle i så fall intagas i 14 §.

Visserligen synes en sådan avfattning av lagbuden icke hava varit främmande
för förslagsställarna men av dem icke befunnits lämplig. Skälen härför synas
dock icke övertygande.

Såsom de sakkunniga anfört torde det ej råda mer än en mening därom Departementsatt
straffen för grövre förskingringsbrott böra höjas. En sådan skärpning chelenframstår
såsom påkallad såväl med hänsyn till dylika brotts svårhetsgrad i
förhållande till andra förmögenhetsbrott som ock på grund av att förskingringsbrottens
frekvens hos oss är anmärkningsvärt hög i jämförelse med
vissa andra länder och även visar tendens till fortsatt stegring. Mot en höjning
av maximum för de svårare fallen till 4 års straffarbete, som de sakkunniga
föreslagit, synes alltså någon befogad invändning icke kunna framställas.
Å andra sidan lärer det ock råda enighet därom att någon höjning av
straffen för de lindrigare förskingringsfallen icke bör komma till stånd.

Det synes alltså icke råda någon meningsskiljaktighet om i vilken riktning
straffbestämmelserna för förskingring böra ändras. Meningarna äro däremot,
såsom av det tidigare anförda framgår, delade om hur man lagtekniskt
bör gå till väga för att uppnå att strängare straff komma att utmätas
för de mera svårartade fallen utan att detta medför en höjning av
straffen även för de lindrigare förskingringsbrotten. För uppnående av
detta syfte kunna såsom de sakkunniga framhållit olika metoder användas.

Den väg, som ligger närmast till hands — och på vilken de sakkunniga
även inslagit — synes vara den att i lagen noggrant angiva vid vilka fall
av förskingring det strängare straffet skall inträda. Med denna väg är
uppenbarligen den fördelen förbunden att det av lagen klart framgår när
ett förskingringsfall icke får föranleda en strängare bestraffning, liksom man
å andra sidan genom uppställandet av ett högre minimum för de i lagen angivna
svårare fallen vinner att dessa fall verkligen bli hårdare bestraffade.

A andra sidan har denna metod vissa påtagliga nackdelar. Det är sålunda
till en början klart, att det icke gärna är möjligt att i lagen uppräkna alla
de fall som böra medföra ett strängare straff, utan man måste nöja sig med
att under straffskärpningen indraga allenast de mest typiska av de grova
förskingringsfallen. Vidare är att beakta, att om man vill giva en noggrann
avgränsning av kvalilikationsfallen, detta medför även den konsekvensen
att gränsen mellan de kvalificerade och icke kvalificerade fallen lätteligen
blir irrationell. De sakkunnigas förslag synes lämna exempel härpå,
då däri såsom kvalifikationsgrund upptagits, tillsammans med det förhållandet
att den brottslige fått sig det förskingrade anförtrott på grund av yrke
eller tjänst, den omständigheten att det förskingrade godsets värde överstigit
ä,000 kronor. Såsom i ett flertal yttranden framhållits kan en sådan absolut
värdegräns ibland leda till otillfredsställande resultat. Slutligen kan mot den
nu ifrågavarande metoden anmärkas, att det knappast är i överensstämmelse
med modern lagstiftningsteknik att i lagen uppräkna kvalilikationsfallen.

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

En rakt motsatt metod, vilken förordats i ett yttrande, vore att i stället
angiva vilka fall som skulle omfattas av den lindrigare skalan. Mot denna
metod synas samma invändningar kunna riktas som mot den förut behandlade.
Men därtill kommer, att det lagtekniskt sett torde vara mycket svårt
att någorlunda tillfredsställande angiva vilka fall som skulle komma under
en sådan lägre skala.

En annan möjlighet vore att ange de viktigaste kvalifikationsgrunderna,
vilka skulle föranleda ett högre straff, samt att därjämte stadga att den högre
straffskalan skulle bli tillämplig även när eljest synnerligen försvårande omständigheter
förelåge. Mot denna lösning kan invändas, att en sådan uppräkning
av de viktigaste straffskärpande omständigheterna knappast fyller
något praktiskt behov. Även utan uttryckligt angivande i lagtexten torde det
nämligen stå fullt klart att vissa förhållanden, såsom att brottsobjektets
värde uppgått till ett högt belopp, att av brottet eljest följt synnerlig förlust
eller olägenhet, att brottet begåtts i utövning av yrke eller tjänst, att brottslingen
sökt dölja brottet genom missbruk av bevismedel (jfr 25 kap. 12 §
strafflagen) m. m., böra utgöra synnerligen försvårande omständigheter och
alltså föra in brottet under en strängare skala.

Det återstår slutligen metoden att införa en allmänt avfattad kvalifikation
eller med andra ord att stadga skärpt straff för de fall, då omständigheterna
äro synnerligen försvårande. Mot denna metod har av de sakkunniga i första
hand invänts att den allmänpreventiva effekten av en sådan avgränsad straffskärpning
torde försvagas av den hos de hithörande brottslingarna mycket
vanliga benägenheten att betrakta just det egna brottet såsom en jämförelsevis
lindrig oegentlighet. Denna invändning synes icke böra tillmätas allt för
stor betydelse. Den allmänpreventiva verkan av en straffbestämmelse torde,
såsom ofta framhållits, mindre bero på skalans uppbyggnad, varom brottslingen
i regel är okunnig, än på svårhetsgraden av de straff som utdömas.
De sakkunniga lia vidare invänt, att ifrågavarande metod skulle medföra
att även för mycket lindriga förskingringsfall preskriptionstiden enligt
5 kap. 14 § skulle komma att förlängas från 5 till 10 år. Naturligen kan det
icke bestridas att denna konsekvens är teoretiskt sett föga tilltalande, även om
samma förhållande redan nu gäller i avseende på bedrägeribrotten. Nämnda
olägenhet torde emellertid i praktiken vara av ytterst ringa betydelse. Möjligen
kunde mot nu ifrågavarande metod även invändas att man med densamma
icke bereder tillräcklig garanti mot att icke en höjning av straffen
även för lindrigare förskingringsfall kan komma att inträffa. En sådan farhåga
torde emellertid med hänsyn till den straffmätning inom de uppställda
skalorna, vilken domstolarna pläga tillämpa, sakna grund. Enligt min mening
kan någon vägande invändning alltså icke framställas mot den lösningen av
den föreliggande frågan, att man vid synnerligen försvårande omständigheter
stadgar ett maximum av 4 års straffarbete. Härigenom beredes domstolarna
möjlighet att, oberoende av de försvårande omständigheternas art, utdöma
ett tillräckligt långt frihetsstraff.

Enligt 20 kap. 3 § 1—4 mom. skola vissa fall av förskingring bestraf -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7.

105

fas såsom tjuvnad. För dessa förskingringsfall kommer på grund härav att
gälla ett strängare minimistraff än för vanlig förskingring enligt nu gällande
straffskala. Dessutom bliva å dessa fall reglerna i 20 kap. örn skärpt bestraffning
vid återfall tillämpliga. De sakkunniga lia, ehuru med viss tvekan, förordat
att nu ifrågavarande lagrum bibehållas vid sidan av den utav dem föreslagna
särskilda förskingringskvalifikationen. Till stöd härför har åberopats
att särskilt beträffande underordnade anställda vore den egna besittningen
av det objekt som förskingrades så föga utpräglad, att förskingringen för den
allmänna åskådningen torde vara nära jämställd med tjuvnad; i dessa fall
hade ock 20 kapitlets regler örn skärpt bestraffning vid återfall en uppgift
att fylla. Beträffande sådana självständiga företagare, som avsåges i 20
kap. 3 §, ägde möjligen dessa förhållanden endast i mindre grad tillämpning,
och skäl kunde anföras för att å sådana brottslingar bringa till användning
den föreslagna straffskärpningen i 22 kap. 11 §. Då emellertid, på grund av
den uppställda värdegränsen för det förskingrade, denna skärpning endast
mycket sällan skulle kunna komma till användning å de fall, som avsåges i
20 kap. 3 §, ha de sakkunniga ansett att sistnämnda lagrum åtminstone för
närvarande kunde lämnas oförändrat.

Därest den av de sakkunniga föreslagna särskilda kvalifikationen vid förskingring
ersättes med en kvalifikation av generell natur, synes frågan om
bibehållandet av nyssnämnda stadganden i 20 kap. 3 § komma i ett annat
läge. Det är sålunda att märka att då fråga är om förskingring av någon av
de självständiga företagare som nämnas i sist berörda lagrum, det ej sällan
torde kunna inträffa att omständigheterna äro synnerligen försvårande. Men
det vore uppenbart orimligt, om enbart den omständigheten att brottssubjektet
tillhör den kategori som omnämnes i 20 kap. 3 § skulle medföra att
han bomme att straffas lindrigare än en i motsvarande förhållanden varande
person, vars brott komme in under förskingring. Vidare må erinras
att den omständigheten att, vid upphävande av 20 kap. 3 § 1—4 mom. återfallsbestämmelserna
icke längre skulle bliva tillämpliga på sådana brott, icke
torde innebära någon nämnvärd olägenhet med hänsyn till att ett återfall i
förskingring väl ofta skulle bringa brottet under den nu föreslagna allmänna
kvalifikationen vid förskingring. Däremot kan det icke bestridas att då upphävandet
av nyssnämnda lagrum skulle medföra att vid där angivna fall det
för förskingringsbrotten i jämförelse med tjuvnadsbrotten stadgade lägre
minimum bleve tillämpligt, detta möjligen skulle kunna föranleda domstolarna
att utmäta lägre straff än som för närvarande vid sådana brottsfall utdömas.
Vid övervägande av nu angivna synpunkter synas emellertid de
skäl avgörande som tala för ett upphävande av stadgandena i 20 kap. 3 §
1—4 mom.

Dc skäl, som tidigare åberopats till stöd för att i 11 § införes en bestämmelse
örn att straffet vid synnerligen försvårande omständigheter må höjas
till straffarbete i högst 4 år, lära lia giltighet även i avseende på trolöslietsbrottet
i 14 §. Med hänsyn till alt i denna paragraf hänvisas till straffskalan
i 11 § erfordras emellertid icke någon ändring i 14 §.

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

23 kap. strafflagen.

Departements chefen.

1 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn konkursgäldenärs bedrägeri
mot borgenärer. Straffet utgör straffarbete från och med 2 till och med 6
år. Vid synnerligen mildrande omständigheter må straffet nedsättas till
straffarbete i 6 månader. De sakkunniga föreslå nu att straffminimum för
normalfallen skall nedsättas från 2 till ett års straffarbete.

Ifrågavarande ändringsförslag behandlas allenast i ett yttrande, avgivet av
en stadsfiskal i Stockholm. Däri anföres följande:

För den i § 1 föreslagna sänkningen av straff minimum tala kanske en del
skäl, men det bör icke förbises, att sänkningen kommer att medföra att häktningstvång
vid de svåraste konkursbrotten icke vidare kommer att föreligga.
Denna verkan av den föreslagna ändringen anser jag betänklig, enär vederbörande
i händelse av en lagändring kunna befaras som regel underlåta häktning,
vilket enligt min mening är olämpligt i fråga om de grövre konkursbrotten,
vilka, enligt vad erfarenheten utvisar, i icke obetydlig omfattning
begås av personer med större försänkningar och resurser i allmänhet och
mången gång även i högre social samhällsställning än de personer, som
eljest komma i kontakt med strafflagen. Häri ligga vissa risker, t. ex. för
rymning, undanröjande av bevis o. s. v. Även risken för självmord kanske
härvidlag icke bör förbises. I detta sista fall innebär en häktning ju till och
med ett skydd för den brottslige själv. På grund av det anförda får jag avstyrka
den i § 1 föreslagna ändringen.

Såsom skäl för den föreslagna strafflindringen ha de sakkunniga åberopat
att den stora skillnad i bestraffningen som för närvarande bestode mellan
förevarande brott och det vanliga bedrägeriet icke alltid vore tillräckligt motiverad.
Erfarenheten visade ock att domstolarna nödgats att för ifrågavarande
brott utmäta straff som varit oskäligt stränga. Vidare har framhållits
att den i åtskilliga hänseenden mycket osäkra gränsdragningen mot bedrägeribrottet
kommit att för straffbarhetens grad erhålla en icke önskvärd
betydelse; på grund därav torde det enligt de sakkunniga icke vara överdrivet
att påstå, att straffmåttet för bedrägligt förfarande av en konkursgäldenär
kommit att i åtskilliga fall röna inflytande av det sätt varpå åtal utförts eller
på andra tillfälligheter av processuell natur.

Den av de sakkunniga föreslagna strafflindringen synes mig lämplig. Det
nuvarande minimum för normalfallen gör att i jämförelse med främmande
rätt ifrågavarande stadgande framstår som ett av de hårdaste i strafflagen.
Beträffande den invändning som i ett yttrande riktats mot förslaget, nämligen
att häktningstvång icke längre skulle komma att föreligga, må framhållas
att, med hänsyn lill att vid synnerligen förmildrande omständigheter
straffet kan understiga 2 års straffarbete, häktning redan nu icke lärer vara
obligatorisk.

3 §■

I denna paragraf upptagas straffbestämmelser för vissa förfaranden, som
innebära uppenbar vårdslöshet av konkursgäldenär mot borgenärer. Sträf -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

107

fet utgör fängelse, varför straffskalan alltså omfattar sådant straff från och
med en månad till och med 2 år. De sakkunniga föreslå att, om omständigheterna
äro synnerligen försvårande, straffet må utgöra straffarbete i högst

2 år.

Den föreslagna straffskärpningen tillstyrkes av polismästarna i Norrköping
och Lund samt Stockholms rådhusrätt. Rådhusrätten förklarar sålunda
att den till fullo delar de sakkunnigas mening att straffmaximum vid synnerligen
försvårande omständigheter bör höjas till straffarbete i 2 år.

Mot ifrågavarande straffskärpning 1''ramställes anmärkning allenast i det
av rådhusrätten i Träleborg avgivna yttrandet. Anmärkningen tar närmast
sikte på sådana fall av uppenbar vårdslöshet mot borgenärer som avses i

3 morn. av paragrafen, d. v. s. då vårdslösheten består i att konkursgäldenärens
bokföringsskyldighet icke blivit ordentligt fullgjord. Rådhusrätten förklarar
sålunda att någon skärpning av straffskalan icke bör ifrågakomma
förrän kunnighet i bokföring kräves såsom villkor för rättighet att idka sådan
rörelse för vilken bokföringsskyldighet föreligger. Därjämte uttalar rådhusrätten
den meningen att såsom förutsättning för att oordentlig bokföring
överhuvud skall straffas vid konkurs bör uppställas att den oordentliga bokföringen
varit en, väl icke avgörande, men åtminstone medverkande orsak
till konkursgäldenärens obestånd.

I de yttranden som avgivits av polismästarna i Norrköping och Lund, styrelsen
för Sveriges advokatsamfund, Stockholms rådhusrätt samt radhusrätterna
i Norrköping och Gävle förordas, att möjlighet öppnas att då omständigheterna
äro synnerligen mildrande eller vårdslösheten i allt fall är av
lindrigare beskaffenhet döma allenast till böter. Advokatsamfundet antör sålunda
bl. a.:

Mot införande av bötesstraff i straffskalan i detta lagrum torde endast teoretiska
skäl kunna anföras, nämligen att det får anses oriktigt ådöma böter,
då den brottslige a priori måste antagas sakna tillgång till deras gäldande.
Denna invändning torde icke böra tillerkännas avgörande betydelse. Särskilt
må erinras om att straff för brott mot 23 kap. 3 § kan enligt 4 i? samma
kap. ådömas personer, vilka icke äro i konkurstillstånd. Hinder anses ej heller
föreligga att för annat brott ådöma en konkursgäldenär bötesstraff. Med
hänsyn härtill synes avgörande vikt böra tillmätas frågan örn nuvarande minimum
— en månads fängelse — utgör en lämpligt avvägd reaktion mot de
i nu åsyftade lagrum angivna brottsliga handlingarna. Detta torde icke vara
fallet. Erfarenheten giver vid handen, att under nuvarande förhållanden de
oftast förekommande brotten till sin natur äro synnerligen lindriga. Det får
med hänsyn härtill anses stötande att, såsom nu ofta sker, dessa förseelser av
någon borgenär, vilken törhända bevakat endast en obetydlig fordran i honkursen,
skola kunna utnyttjas i illvilligt syfte och föranleda att gäldenären
ovillkorligen berövas friheten. Med hänsyn till stadgandet i 6 §, att konkursgäldenären
frias från ansvar enligt 3 §, örn han inför rätten styrker, att borgenärerna
i konkursen blivit till fullo förnöjda, förekommer ej sällan, alt åtal
eller hot örn åtal för vårdslöshet användes som påtryckning för att förmå
gäldenären uppbringa medel hos anhöriga eller andra närstående.

Rådhusrätten i Gävle, som anlägger ungefär liknande synpunkter, anför:

108

Kungl. Alaj-.ts proposition nr 187.

Departements

chejen.

Fall pläga förekomma då gäldenär, som icke ordentligen fullgjort sin bokföringsskyldighet,
måste ådömas urbota bestraffning, ehuru skadan varit
ingen eller ringa, och den brottsliga handlingen till övervägande del varit beroende
på bristande insikt i bokföring. En bestämmelse om bötesstraff synes
även vara tillämplig pa de styrelseledamöter i aktiebolags- eller föreningskonkurser,
som icke haft ställningen av ledare utav bolagets eller föreningens
angelägenheter, och knappast haft anledning att mera ingående följa
bokiöringen inom företaget. Enligt gällande lagstiftning kunna dylika styrelseledamöter
drabbas av fängelsestraff på grund av att bokföringen icke
blivit ordentligen fullgjord, om angivelse till åtal sker av någon borgenär, och
det betänkliga härvidlag är, att borgenärer ej sällan begagna sin rätt till angivelse
för att av styrelseledamöterna söka utkräva ekonomiska förmåner
eller eljest på otillbörligt sätt. Väl lia domstolarna alltmer övergått till att
allenast fälla vederbörande ledare till ansvar i fall av nu ifrågavarande art,
men detta, som näppeligen står i överensstämmelse med lagens bokstav, ådagalägger,
att föreskriften örn fängelse såsom minimistraff i många fall ansetts
vara onödigt hård. Om bötesstraff kunde ifrågakomma för under synnerligen
mildrande omständigheter begångna brott mot denna paragraf eller
åtminstone mot 3 mom. i paragrafen, skulle den betänkliga press, som nu
kan utövas, av borgenär mot styrelseledamöter i aktiebolag och föreningar,
som råkat i konkurs, till väsentlig del bortfalla.

Stockholms rådhusrätt har yttrat att fall lia förekommit, då domstolen endast
genom tillämpning av lagen örn villkorlig straffdom kunnat undgå att
komma till resultat, som synts mindre tillfredsställande. Härvid avsåge rådhusrätten
huvudsakligen en del relativt oskyldiga fall av bokföringsförsummelse;
och kunde ett för undantagsfall avsett bötesstraff lämpligen begränsas
till dylika försummelser.

Till stöd för den föreslagna straffskärpningen ha de sakkunniga åberopat
att i flera av de i paragrafen upptagna fallen brottet skulle i visst hänseende
vara uppsåtlig! och att, även bortsett härifrån, vårdslösheten kunde
vara så grov, att den gåve rum för stark misstanke örn sådant bedrägligt
uppsåt, som, om det vore fullt styrkt, borde föranleda gärningens hänförande
under 1 §. Även med hänsyn till den ej sällan förekommande situationen
att gäldenären gjort sig skyldig till flera otillbörliga åtgärder som
för borgenärerna föranlett betydande förlust, syntes det de sakkunniga oriktigt,
att strängare straff än fängelse ej skulle stå till buds. Slutligen har framhållits
att upptagande av straffarbete i skalan torde medverka till en ofta
välbehövlig skärpning av bedömandet av hithörande brott.

Vad de sakkunniga sålunda anfört finner jag riktigt. Redan den svävande
och ovissa gränsen på vissa punkter mellan de särskilda handlingstyper
som ingå under bedrägeri och vårdslöshet mot borgenärer synes, för undvikande
av stötande ojämnheter i rättstillämpningen, nödvändiggöra att åt
straffskalan gives en ökad spännvidd uppåt. Och även om i praktiken
straffarbete ytterst sällan skulle komma att ådömas, är dock bestämmelsen,
såsom de sakkunniga anmärkt, ägnad att motverka utdömandet av lägsta
möjliga frihetsstraff i fall där förhållandena betinga strängare straff.

Från flera håll ha yrkanden framställts om att vid lindrigare fall av vårds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

109

löshet mot borgenärer böter borde kunna utdömas. Till stöd härför har
åberopats att fängelsestraff under vissa omständigheter framstode såsom
obilligt, exempelvis vid lindriga fall av oordentlig bokföring eller då konkursgäldenären
saknat tillräckliga insikter i bokföring eller då fråga vore
om sådana styrelseledamöter i bolag vilka icke själva vore ansvariga för bokföringen.
Det nu gällande stränga minimum hade medfört att domstolarna
blivit benägna att antingen tillämpa villkorlig dom i större utsträckning än
som bort förekomma eller att helt fria från straff. Vidare har framhållits,
att den omständigheten att man nu icke har möjlighet att döma till lägre
straff än frihetsstraff kunde av borgenär i konkursen — utan vars initiativ
åtal för nu ifrågavarande brott icke kan komma till stånd — användas
såsom påtryckningsmedel för att förmå gäldenären att uppbringa medel hos
anhöriga eller andra närstående eller ock att vid bolags konkurs förmå styrelseledamöter
till utbetalningar.

Mot att för vissa undantagsfall medgiva en nedsättning av minimum till
böter kan i första hand riktas den principiella invändningen, att det strider
mot bötesstraffets syfte att använda detsamma mot personer som regelmässigt
äro urståndsätta att med egna medel gälda böterna. Och den omständigheten
att straffbestämmelsen i förevarande paragraf i undantagsfall
kan bli tillämplig på personer som icke själva befinna sig i konkurs,
t. ex. vid bolags konkurs på dess styrelseledamöter, synes icke nämnvärt
förringa betydelsen av detta skäl. För övrigt må märkas att bestämmelsens
införande skulle i praktiken medföra ogynnsamma och oberäkneliga verkningar
av skilda slag samt vid sin tillämpning vålla svårigheter bl. a. beträffande
dagsbotens bestämmande. Beträffande det till stöd för den förordade
sträffnedsättningen åberopade skälet, att fängelsestraff vid dessa
brott ibland framstode såsom alltför hårt, må understrykas att straffbestämmelsen
är tillämplig allenast då det föreligger uppenbar vårdslöshet mot
borgenärerna. För sådana fall synes ett fängelsestraff icke obilligt. Av nu
anförda skäl finner jag mig icke böra upptaga någon bestämmelse om bötesstraff
för ifrågavarande brott.

25 kap. strafflagen.

12 §.

I förevarande paragraf stadgas straff för förskingring av ämbetsman
i vissa fall, nämligen då han genom falska räkenskaper eller böcker
sökt dölja sitt tillgrepp eller då han till bristens döljande undanskaffat handlingar,
företett veterligen oriktiga verifikationer eller förövat annat sådant
bedrägeri. Straffet utgör straffarbete från och med 2 år 6 månader till och
med 10 år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet
nedsättas till ett år. Dessutom skall dömas till avsättning. De sakkunniga
föreslå att, med bibehållande av avsättningsstraffet, maximum för

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

straffarbetet sättes till 6 år samt minimum till ett år eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, till 6 månader.

Ifrågavarande ändringsförslag har särskilt behandlats allenast av polismästaren
i Malmö, som i sitt yttrande förklarat att det icke torde kunna bestridas
att de nuvarande straffsatserna i 12 § ofta bomme att verka med
orimlig stränghet särskilt i jämförelse med straffet för andra icke kvalificerade
förskingringsbrott. Då den skyldige i dessa fall dessutom drabbades
av synnerligen kännbara påföljdsstraff, syntes den föreslagna sänkningen
väl motsvaras av dessa förbrytelsers i många fall ganska ringa svårhetsgrad.

Departements- De sakkunniga ha i sin motivering till de föreslagna straffnedsättningarna
till en början anfört att skillnaden mellan straffen för ämbetsmans förskingringsbrott
och för sådant brott av annan måste betecknas såsom helt
orimlig. Även efter den fördubbling av straffmaximum i 22 kap. 11 § för
förskingring, som de sakkunniga för vissa fall föreslagit, måste ett bibehållande
av straffskalan i nu förevarande paragraf framstå såsom orättvist, då i
själva verket de båda arterna av förskingring i fråga om svårhetsgraden ej
behövde avvika från varandra synnerligen mycket. Den offentligträttsliga
innebörden hos nu ifrågavarande brott vunne i icke ringa mån beaktande genom
det ovillkorliga avsättningsstraffet och vore för övrigt mången gång
föga framträdande. I det senare avseendet har särskilt erinrats örn att
den offentliga verksamheten numera i sina mera periferiska delar ej
alltför mycket skilde sig från den enskilda verksamheten. 1 enlighet
härmed vore de som drabbades av straff enligt förevarande paragraf (jämförd
med 22 § första stycket) mycket ofta befattningshavare inom statens
affärsverksamhet, t. ex. poststationsföreståndare, eller inom den kommunala
förvaltningen; bland de sistnämnda märktes talrika innehavare av oavlönade
förtroendeuppdrag (kommunalnämndsordförande o. dyl.). Även i fråga örn
den mera centrala statsförvaltningen gällde, att de som dömdes till ansvar
enligt förevarande lagrum i allmänhet icke vore ämbetsmän i egentlig mening
(10 kap. 1 § andra stycket) utan oftast ganska underordnade befattningshavare,
t. ex. inom uppbördsväsendet. Att straffskalan uppfattats såsom
oskäligt sträng komme till uttryck bl. a. däri, att domstolarna ibland syntes
på alltför svaga grunder anse omständigheterna vara synnerligen mildrande.

De skäl som de sakkunniga sålunda åberopat för en nedsättning av straffminima
synas övertygande och de föreslagna skalorna lämpligt avvägda. Erinran
har ej heller från något håll framställts mot de sakkunnigas förslag. Möjligen
kunde mot en strafflindring åberopas, att de hithörande oredlighetsbrotten
snarare synas öka än minska. Såsom de sakkunniga framhållit torde
emellertid ökningen av antalet åtal och fällande domar främst bero på den
offentliga förvaltningens oavlåtligt vidgade omfattning och av en större
stränghet i befordrande till åtal av förekommande förskingringar. I vart
fall torde den föreslagna sänkningen icke förminska straffbestämmelsens
allmänpreventiva verkan. Såsom ofta framhållits, torde det nämligen för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

lil

hålla sig så, alt det för varje brott finnes en viss gräns utöver vilken en
skärpning av straffet icke leder till någon nämnvärd ökning av straffets avskräckande
verkan. Även med de nu föreslagna straffskalorna torde denna
gräns icke vara underskriden. Nu berörda förhållande bör alltså enligt min
mening icke stå i vägen för en sänkning av straffskalorna, vilken med hänsyn
till brottets svårhetsgrad synes starkt motiverad.

20 §.

Den ändring som av de sakkunniga i denna paragraf förordats har föranletts
av de sakkunnigas förslag i 18 kap. 10 § om ändrade bestämmelser rörande
bestraffningen av homosexuell otukt. Då detta förslag icke upptagits,
blir den i förevarande paragraf förordade ändringen ej erforderlig. Med
hänsyn till uppdelningen av nuvarande 6 § i 18 kap. på 5 och 6 §§ måste
emellertid paragrafen undergå viss redaktionell jämkning.

11 kap. 8 § giftermålsbalken.

I denna paragraf föreslås i enlighet med de sakkunnigas förslag viss redaktionell
jämkning, vilken föranletts av att hor icke längre skall utgöra en
straffbelagd gärning.

3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att utöva

läkarkonsten.

De sakkunniga ha i dessa paragrafer föreslagit vissa ändringar dels av
saklig och dels av redaktionell natur. Rörande den närmare innebörden av
desamma får jag hänvisa till de sakkunnigas promemoria. Mot dessa ändringar,
beträffande vilka jag samrått med chefen för socialdepartementet,
har någon anmärkning icke framställts och desamma synas befogade. På
grund av att de sakkunnigas förslag rörande bestraffningen av homosexuell
otukt icke upptagits, skola emellertid de i förevarande paragrafer föreslagna
hänvisningarna till 18 kap. 10 § strafflagen utgå. Uppdelningen av 6 § i samma
kap. föranleder viss redaktionell jämkning i nu ifrågavarande paragrafer.

Förslag

rörande ändring i 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker.

Vid övervägande inom departementet av det förut behandlade sakkunnigförslaget
och de däröver avgivna yttrandena har fråga uppkommit huruvida
icke i samband med de föreslagna ändringarna i straffsatserna för vissa förmögenhetsbrott
— stöld, bedrägeri, förskingring, trolöshet mot huvudman,
bedrägeri och vårdslöshet mot borgenärer — ändring borde företagas jämväl
beträffande straffsatserna för ytterligare ett förmögenhetsbrott, nämligen

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ocker. Med anledning härav har inom departementet utarbetats en promemoria
rörande ändring i 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker. I berörda
promemoria har bl. a. anförts:

Jämlikt 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker utgör straffet för detta
brott böter från och med 25 till och med 1,000 kronor (d. v. s. numera dagsböter)
eller fängelse i högst ett år, där ej å förbrytelsen straff är i allmänna
strafflagen utsatt. Den sålunda gällande skalan torde vara alltför låg i förhållande
till detta brotts ofta mycket allvarliga karaktär. En lämpligare avvägning
av skalan synes vara att bestämma straffet för normala fall till fängelse
eller böter samt, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
till straffarbete i högst 2 år. Det kunde naturligen ifrågasättas om icke i
detta sammanhang jämväl en omarbetning av själva brottsbegreppet borde
komma till stånd. Då en sådan omarbetning, vilken faller utanför ramen för
de i de sakkunnigas promemoria föreslagna ändringarna, emellertid icke
synes vara så trängande som en höjning av straffskalan och då den skulle
kräva en jämförelsevis omfattande utredning, torde frågan härom icke i detta
sammanhang böra upptagas. I överensstämmelse med vad nu anförts har
inom departementet upprättats bifogade utkast till ändrad lydelse av 1 §
lagen den 14 juni 1901 angående ocker.

Utkastet var av följande lydelse:

1 §•

Var som vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd med
gälds betalning begagnar sig av någons trångmål, oförstånd eller lättsinne
till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner, vilka
märkligen överstiga vad som efter omständigheterna kunde anses utgöra skälig
ränta, varde, ändå att överenskommelsen har sken av avtal om annat än
försträckning eller anstånd med betalning, för ocker straffad med fängelse
eller böter, där ej å förbrytelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt. Äro
omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år
dömas.

Lag samma---skall utgå.

över berörda promemoria ha yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
Överståthållarämbetet, polismästaren i Stockholm och en stadsfiskal därstädes,
polismästarna i Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Karlskrona, Malmö,
Lund, Hälsingborg, Göteborg, Borås, örebro och Gävle, Stockholms rådhusrätt
samt rådhusrätterna i Göteborg och Malmö, styrelsen för Sveriges advokatsamfund
ävensom styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar,
Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges
stadsfiskaler.

Förslaget tillstyrkes utan erinran av polismästarna i Uppsala, Norrköping,
Karlskrona, Malmö, Lund, Hälsingborg, Göteborg, Borås och Gävle, Stockholms
rådhusrätt samt rådhusrätterna i Göteborg och Malmö ävensom av
styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare,
Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler.

Även justitiekanslersämbetet tillstyrker den föreslagna straffskärpningen,
men hemställer alt orden ''där ej å förbrytelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt’ böra utgå.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 187.

113

Polismästarna i Eskilstuna och örebro påyrka en ytterligare skärpning av
straffet utöver den i promemorian föreslagna. Polismästaren i Eskilstuna
anser sålunda att straffarbete bör kunna tillgripas icke endast då synnerligen
försvårande omständigheter föreligga, utan att straffarbete bör ingå i den
normala skalan. I båda yttrandena bar förordats fängelsestraff såsom det
normala straffet för ocker samt att böter följaktligen skulle kunna ådömas
endast då omständigheterna vore mildrande. Polismästaren i örebro anför
till stöd för sin mening:

Det lider intet tvivel om att gällande straff är för lågt, särskilt efter införande
av dagsbotssystemet. Man torde nämligen kunna utgå ifrån att en
person, som ådagalägger sådant karaktärslyte som en ockrare, icke kan antagas
samvetsgrant och riktigt uppgiva sina inkomster för taxeringsmyndigheterna.
Ett utdömt dagsbotsbelopp, baserat på taxerad inkomst, kan sålunda
icke antagas svara mot den bötfälldes verkliga ekonomiska förhållanden.
Det är sålunda anledning antaga att samhällets reaktion mot brottet i form
av utdömda dagsböter för ockraren icke är annat än en bagatell. Den i promemorian
föreslagna straffskärpningen synes visserligen vara ett steg i rätt
riktning men torde ändock kunna giva utrymme för felaktigheter, därest domstolarna,
vilket är anledning att förmoda, komma att i övervägande fall tilllämpa
bötesstraffet. Det synes därför ur anförda synpunkt vara riktigast att
lagen får en sådan formulering att fängelsestraffet blir huvudstraff och bötesstraff
endast må användas då förmildrande omständigheter föreligga.

En stadsfiskal i Stockholm förordar, under åberopande av att visst samband
torde förefinnas mellan ocker och trolöshetsbrott, att straffskalan för
ocker göres lika med skalan för trolöshetsbrott.

I några yttranden har man, utan att avstyrka en straffskärpning, uttalat
den meningen att en omarbetning av ockerbegreppet vore av större betydelse
än en skärpning av straffet. I denna riktning ha Överståthållarämbetet, en
stadsfiskal i Stockholm, polismästarna i Stockholm och Eskilstuna samt styrelsen
för Sveriges advokatsamfund yttrat sig.

Överståthållarämbetet anför sålunda:

Ämbetet har, i likhet med polismästaren och stadsfiskalen, den uppfattningen,
att det för åvägabringande av tillräcklig effektivitet åt ockerlagstiftningen
är angelägnare att brottsbegreppet närmare klarlägges och i erforderlig
utsträckning utvidgas än att straffet höjes. Då det emellertid, på sätt polismästaren
framhållit, är möjligt, att även en skärpning av straffskalan och
särskilt då införande däri av straffarbetsstraff kan medverka till höjande av
lagens effektivitet, tillstyrker ämbetet även ur nu ifrågakomna synpunkt den
föreslagna straffskärpningens genomförande.

Polismästaren i Stockholm yttrar att en skyndsam omarbetning av brottsbegreppet
torde vara lika mycket av behovet påkallad som en straffskärpning,
under det att stadsfiskalen därstädes förklarar att det måste anses vara
angelägnare att genom en omarbetning av ockerlagens definition å ocker med
beaktande av 31 § avtalslagen bringa brottsbegreppet i bättre överensstämmelse
med nu allmänt rådande uppfattning än att skärpa straffet.

Polismästaren i Eskilstuna yttrar bl. a.:

Att enbart tillgripa en straffskärpning torde säkerligen icke komma att
åstadkomma den verkan, som med lagändringen avses. Ehuru, enligt vad i

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. / sami. Nr 1S7. 8

Departements chefen.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

promemorian angives, en omarbetning nu icke kan låta sig göra, torde ändå
kunna ifrågasättas, om icke en mindre jämkning i brottsrekvisitet kunde
verkställas, så att det synnerligen osympatiska och ofta i tysthet förekommande
ockerbrottet något lättare än vad som nu är fallet bleve åtkomligt. En
relativt enkel väg synes vara, örn brottsrekvisitet något utvidgades, så att
ordet ''märkligen’ uteslötes ur lagtexten.

Sveriges advokatsamfund anför:

Erfarenheten visar, att den nuvarande lagstiftningen om straffrättsligt
ocker icke fyller sitt ändamål. Enligt styrelsens uppfattning får orsaken
härtill sökas närmast i det förhållandet, att lagen den 14 juni 1901 angående
ocker bestämmer ockerbegreppet att omfatta endast kreditocker. 1
detta avseende torde det vara tillräckligt att erinra därom, att ett visst förfarande
kan bliva straffritt, ehuru det enligt 31 § avtalslagen måste karakteriseras
såsom civilrättsligt ocker. Styrelsen, som saknar anledning att i
detta sammanhang närmare ingå på frågan, i vilken utsträckning civilrättsligt
ocker jämväl bör straffbeläggas, anser sig dock böra uttala, att en reform
av det straffrättsliga ockerinstitutet bör syfta till att uppnå en större
överensstämmelse med motsvarande civilrättsliga begrepp. En dylik reform
bör enligt styrelsens förmenande med det snaraste genomföras. Styrelsen
förutsätter härvidlag, att såväl det civilrättsliga som i synnerhet det straffrättsliga
ockerbegreppet göres till föremål för en inträngande analys i syfte
att närmare söka klarlägga begreppets innebörd. Det torde nämligen icke
kunna förnekas, att de nuvarande lagbestämmelserna i sin generella och
därför obestämda avfattning kunna giva anledning till alltför skiftande tolk
ningar.

Under nu angivna förhållanden torde man kunna ifrågasätta lämpligheten
av en partiell reform, som endast åsyftar att med bibehållande av den nuvarande
brottsbeskrivningen höja straffsatserna för ett särskilt slag av ocker,
kreditockret. Vid den förutsatta omarbetningen av det straffrättsliga ockerbegreppet
torde nämligen de nu föreslagna straffsatserna icke kunna bibehållas
oförändrade. Den nu föreslagna reformen kan förty efter all sannolikhet
icke beräknas få mer än några års livslängd.

Ehuru styrelsen sålunda för sin del anser en genomgripande omarbetning
av själva brottsbeskrivningen omedelbart böra ske och på denna grund av
ovan anförda skäl nödgas giva uttryck för en viss tvekan om den ifrågasatta
reformens lämplighet, finner den sig dock icke böra avstyrka förslagets
upphöjande till lag.

Det torde, såsom ock av de avgivna yttrandena framgår, icke råda mer
än en mening därom att de nu gällande straffbestämmelserna för ocker icke
möjliggöra ett effektivt ingripande mot gärningar av ifrågavarande slag. För
att sådant skall kunna ske lärer det vara erforderligt icke blott att höja straffet
utan även att verkställa en omarbetning av själva brottsbegreppet så att
åt detsamma gives en vidare utsträckning och så att brottsbeskrivningen erhåller
en klarare avfattning. Såsom redan i den inom departementet utarbetade
promemorian anmärkts, kan emellertid en omarbetning i detta sammanhang
icke företagas, enär den skulle erfordra en jämförelsevis omfattande
utredning. Hur svårlöst detta spörsmål är framgår bl. a. av det utlåtande
som år 1928 avgivits av första lagutskottet i anledning av en i ärendet väckt
motion samt av de yttranden som inhämtats över den skrivelse till Kungl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

115

Maj:t som av riksdagen beslutats i anledning av motionen. Örn en omarbetning
av brottsbegreppet alltså icke nu kan företagas, uppstår frågan örn
man på grund härav bör avstå även från att genomföra en skärpning av
straffet. Enligt min mening saknar en sådan skärpning, även om brottsbegreppet
lämnas oförändrat, icke betydelse. Den enda invändning som med
visst fog synes kunna riktas mot en höjning av straffet, nämligen att de nya
straffsatserna icke kunna förväntas bliva bestående efter omarbetningen av
brottsbegreppet och att i följd därav den föreslagna reformen icke kan beräknas
få någon längre livslängd, synes icke böra tillmätas någon avgörande
betydelse. Att vid denna omarbetning straffsatserna komma att höjas åtminstone
till i promemorian föreslagen nivå synes, i betraktande av de i
modernare lagar och lagförslag förekommande straffsaterna, icke kunna betvivlas.

Beträffande frågan i vilken grad straffet bör skärpas ha de i promemorian
föreslagna skalorna vunnit gillande i flertalet yttranden. I några utlåtanden
har emellertid en ytterligare skärpning förordats. Därvid har yrkats dels
att straffarbete borde kunna utdömas även då omständigheterna icke vore
synnerligen försvårande, dels ock att böter skulle få ådömas endast då omständigheterna
vore mildrande. Vad förstnämnda förslag angår bör det enligt
min mening icke ifrågakomma att utan samband med omarbetning av
brottsbegreppet företaga en så långt gående skärpning av straffet för de
normala fallen. Vad åter det senare förslaget angår synes det i sak riktigt
att normalfallen av ocker böra sonas med frihetsstraff och att böter således
böra ådömas endast då omständigheterna äro mildrande. Att åt den i promemorian
föreslagna lagtexten bör givas en sådan tolkning torde emellertid
framgå av den omständigheten att i normalskalan fängelse utan någon tidsbegränsning
nämnts såsom första straffart vilken bör ifrågakomma. Naturligen
skulle en bestämmelse att böter må ådömas endast då omständigheterna
äro mildrande utgöra en än säkrare garanti för att frihetsstraff
komme alt ådömas i normalfallen. Då man emellertid torde böra undvika
att uppställa icke mindre än tre skalor för ett brott, vars straffmaximum
ligger vid 2 års straffarbete, synas straffskalorna böra erhålla den i promemorian
föreslagna utformningen; dock bör i paragrafen angivas att bötesstraffet
skall utgöras av dagsböter.

Justitiekanslersämbetet har i sitt yttrande hemställt att den från paragrafens
nuvarande avfattning bibehållna regeln att straff enligt lagrummet i
fråga endast bör ådömas, ’där ej å förbrytelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt’, skulle utgå, och att alltså, då handlingen ingår såväl under
ockerbestämmelsen som under något i strafflagen upptaget lagrum, konkurrenslärans
allmänna regler skulle vara tillämpliga. Då detta med hänsyn till
den föreslagna straffskärpningen synes principiellt riktigt, lärer paragrafen
böra avfattas i enlighet med vad ämbetet sålunda förordat. I

I enlighet med vad i det föregående anförts lia upprättats förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten;

4) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående
ocker.

Vid upprättande av förslaget till förstnämnda lag har hänsyn tagits till
lagstiftningen angående avskaffande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen
jämte vissa andra straffpåföljder, vilken lagstiftning träder i kraft den 1
januari 1937.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

117

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 17 kap. 1—3 §§ samt 20 kap. 9 § 2 mom.
strafflagen skola upphöra att gälla dels ock att 12 kap. 1, 2 och 4 §§, 13 kap.
1 §, 14 kap. 9, 36 och 37 §§, 15 kap. 12—15 §§, 18 kap. 1—9 §§, 20 kap. 3,
4 och 7 §§, 22 kap. 1 och 11 §§, 23 kap. 1 och 3 §§ samt 25 kap. 12 och
20 §§ strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

12 KAP.

1 §•

Den sorn, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, genom tilllägg,
utplåning eller annorledes förfalskar eller ock förstör någon domstols
eller annan offentlig myndighets dombok eller huvudprotokoll, kronans räkenskapsböcker
eller andra sådana handlingar eller skrifter, som till allmän
nytta och efterrättelse äro; dömes till straffarbete från och med två till och
med åtta år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för
straffarbetet till sex månader nedsättas.

2 §.

1 Senaste lydelse, se beträffande 12 kap. 1, 2 och 4 §§ 1890: 33 s. 1, beträffande 14 kap. 9 §
1931: 327, 36 § 1921: 288 och 37 § 1917: 382, beträffande 15 kap. 12 § 1921: 288, beträffande
18 kap. 1 § 1890: 33 s. 1, 5 § 1872: 27 s. 8, 6 § 1917: 382 samt 7—9 §§ 1918: 459, beträffande
20 kap. 3 § 1902: 71 s. 8, 4 § 1918: 268 och 7 § 1890: 33 s. 1, beträffande 22 kap. 1 och 11 §§
1890: 33 s. 1, beträffande 23 kap. 1 och 3 §§ 1921: 229 samt beträffande 25 kap. 12 § 1918: 312
och 20 § 1936: 244.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

4 §■

Den, som falskeligen i annan persons namn skriver köpebrev, testamente,
kontrakt, skuldebrev, växel, invisning, kredit- eller kvittobrev, handelsbok
eller annan enskild handling, som till bevis om rättighet eller befrielse från
förbindelse tjänar, eller riktig sådan handling genom tillägg, utplåning eller
annorledes förfalskar; eller å falsk skrift tillsätter eller förskaffar sig underskrift,
varmed sken av gällande handling däråt beredes; varde, där han den
handling, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, begagnar,
dömd till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till fängelse i högst sex månader.

13 KAP.

1 §•

14 KAP.

9§.

Var vållandet---två år dömas.

36 §.

Begår någon----försvårande ansedd.

Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande
led; då må straffet ej sättas lägre än två månaders straffarbete: äro omständigheterna
försvårande; må straffarbetet förhöjas till sådant arbete på livstid,
örn högsta strafftiden är i allmänhet bestämd till tio år, och, i annat fall, till
två år utöver den i allmänhet bestämda högsta strafftiden. Sker sådan misshandel
å annan av de personer, som i första stycket äro nämnda; varde den
omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

37 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

119

15 KAP.

12 §.

Tager man kvinna med våld och, emot hennes vilja, med henne ovar otukt,
eller tvingar man henne därtill genom hot, som innebär trängande fara; varde
dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två år
nedsättas. Fick kvinnan av den gärning svår kroppsskada; dömes till straffarbete
på livstid eller i tio år: ljöt hon därav döden; dömes gärningsmannen
till straffarbete på livstid.

Har någon, genom dövande eller annat medel, uppsåtligen försatt kvinna
i yrsel, sömn eller vanmakt, så att hon saknat bruket av fri vilja eller varit
ur stånd att sig värja, och har han med henne i den belägenhet otukt övat;
vare lag som i 1 mom. stadgas.

13 §.

Har någon, i uppsåt, som i 12 § omtalas, våld, hot eller list, som där
sägs, emot kvinna brukat, utan att uppsåtet fullbordat blev; varde till straffarbete
i högst sex år eller fängelse dömd. Fick kvinnan av den gärning
svår kroppsskada; då skall till straffarbete från och med fyra till och med
tio år dömas: ljöt hon därav döden; dömes till straffarbete på livstid eller
från och med åtta till och med tio år.

14 §.

Har någon övat otukt med kvinna, den där, honom veterligen, befanns
i yrsel, sömn eller vanmakt, så att hon saknade bruket av fri vilja eller
var ur stånd att sig värja, och hade han ej i det tillstånd henne försatt;
dömes till straffarbete från och med två till och med sex år. Fick kvinnan
svår kroppsskada; dömes gärningsmannen till straffarbete från och med
sex till och med tio år: ljöt hon därav döden; då skall till straffarbete på
livstid eller i tio år dömas.

15 §.

Har någon förmått kvinna till otukt genom annat våld eller hot örn brottslig
gärning än i 12 § avses, eller medelst hot att åtala eller angiva någon
för brott eller att lämna meddelande, som är menligt för någons ära, goda
namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst; dömes till
straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande; må tiden för straffarbetet till sex år höjas.

Stannade gärningen vid försök; straffes högst med straffarbete i två år
eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete
i högst fyra år.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

18 KAP.

1 §•

öva släktingar i rätt upp- och nedstigande led otukt med varandra; dömes
den äldre till straffarbete från och med ett till och med sex år samt
den yngre till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Ilar släkting i rätt uppstigande led övat otukt med den, som ej fyllt femton
år eller som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller eljest genom grovt missbruk
av den yngres beroende ställning förmått denne till otukt, skall han
dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

2 §‘

Styvfader eller styvmoder, som under omständigheter svarande mot de i
1 § 2 mom. angivna övat otukt med styvbarn eller styvbarns barn, dömes till
straffarbete från och med ett till och med sex år.

3 §.

4§-

öva syskon otukt med varandra; varde dömda till straffarbete i högst
två år eller fängelse.

5 §•

Öva religions- eller skollärare, uppfostrare eller läromästare otukt med
ungdom, som de till undervisning eller uppfostran hava, eller göra det
adoptivföräldrar med adoptivbarn, fosterföräldrar med fosterbarn, eller förmyndare
med myndling; varde dömda till straffarbete i högst fyra år eller
fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till straffarbete
i högst sex år dömas.

6 §•

7 §•

Övar man otukt med kvinna, som ej fyllt tolv år; dömes till straffarbete
från och med fyra till och med åtta år; dock må, där omständigheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

121

äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas. Fick
kvinnan av gärningen svår kroppsskada eller ljöt hon därav döden; dömes
till straffarbete från och med åtta till och med tio år eller på livstid.

övar någon eljest otukt med barn, som ej fyllt femton år; dömes till
straffarbete från och med sex månader till och med fyra år eller fängelse
i minst sex månader.

8 §.

Förmår man, i annat fall än här ovan avses, genom grovt missbruk av överordnad
ställning kvinna, som ej fyllt aderton år, till otukt; straffes med
fängelse.

9 §.

övar man otukt med kvinna, som är sinnessjuk eller sinnesslö; dömes till
fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

20 KAP.

3 §.

Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolv år, eller från
avvita;

2. örn man, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olovligen bortleder
elektrisk ström från elektrisk anläggning.

4 §•

Till straffarbete i högst tre år dömes:

1. om man stjäl i kyrka något, som kyrkan tillhörer eller av andra där
i förvar satt är;

2. om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten förtrott
är, evad det sker i posthus eller under forslingen;

3. om man stjäl ur förseglat brev, som ej åt allmänna posten förtrott är,
eller ur kläder, som någon bär på sig;

4. om man stjäl medelst inbrott, som i 5 § sägs, eller, för brottets förövande,
bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista, skrin eller
annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel
tillsluten är;

5. om man stjäl nattetid i hus, som bebott är, och gärningsmannen olovligen,
dock utan inbrott, dit inkommit eller där sig undangömt;

6. om gärningsmannen för stöldens förövande sig med vapen inställt eller
använt ringare skräckmedel eller hot, än att gärningen till rån hänföras
kan;

7. om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark;

8. örn man stjäl av fartyg, som strandat eller eljest förolyckat är eller

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

utan folk i sjö driver, eller, under bärgning, vad till dylikt fartyg hörer
eller därå fört var;

9. om man stjäl från den, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd,
skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara är
satt ur stånd att sin egendom värja; eller

10. om man stjäl gift eller sprängämne i uppsåt att därmed skada annan
till liv eller hälsa eller förstöra eller skada annans egendom.

Går i---månader dömas.

7 §•

Kommer han åter tredje gången eller oftare; dömes till straffarbete i
högst fyra år, eller, där stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete i
högst fem år.

Inbrott utan — — — sagt är.

Samma lag---straffas skall.

22 KAP,

1 §•

Var, som genom antagande av falskt namn, stånd eller yrke, eller genom
annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar, eller förlust
därav annan tillskyndar, dömes, där ej annorledes här nedan stadgas, till
fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra
år höjas: äro de synnerligen mildrande; må till böter dömas.

11 §•

23 KAP.

1 §■

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava övat bedrägeri mot
sina borgenärer i något av dessa fall:

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

123

2) att han i hemligt förstånd med någon föregiven borgenär uppgivit eller
vidgått falsk skuld; eller

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med ett till och
med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för
straffarbetet till sex månader nedsättas.

Samma lag---3) sägs.

3 §•

Prövas gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava visat uppenbar
vårdslöshet mot sina borgenärer därigenom

2) att han antingen inom de sista trettio dagarna förr än han sin egendom
avträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjord blev, eller
ock i fall, då konkursen följt på offentlig ackordsförhandling utan konkurs
såsom i 2 § under 1) sägs, inom de sista trettio dagarna före ingivandet av
ansökningen om inledande av ackordsförhandling eller därefter indragit
penningar, borgat varor eller sålt egendom och ej kan nöjaktigt reda därför
visa;

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas
bör, sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;

4) att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse bort, det
han ej kunde rätt för sig göra, genom försäljning av egendom till uppenbart
underpris eller på annat sådant sätt berett sig penningtillgång, eller
gynnat någon borgenär, till de övrigas förfång, med betalning, pant eller
annan säkerhet för fordran, som ej förfallen varit eller varför viss förfallotid
ej varit utsatt och krav ej heller hos gäldenären skett, eller, i uppenbar
avsikt att fördröja utbrott av konkurs, sin rörelse fortsatt och därunder
penningar eller varor upplånat;

dömes till fängelse eller, örn omständigheterna äro synnerligen försvårande,
till straffarbete i högst två år.

Samma lag---4) sägs.

25 KAP.

12 §.

Har ämbetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller böcker
sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som
icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar,
företett veterligen oriktiga verifikationer, eller förövat annat sådant bedrägeri;
dömes, ändå att han det förskingrade ersätter eller säkerhet därför
ställer, till avsättning och straffarbete från och med ett till och med
sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet
till sex månader nedsättas.

20 §.

Varder ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra
ungdom, enligt 18 kap. 5 § dömd till fängelse för otukt med ungdom, som
han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning eller uppfostran,
eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för någon tukt och sedlighet
sårande gärning, därav synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse kom;
skall tillika till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss tid dömas.

Denna lag träder i kraft, beträffande 20 kap. 4 och 7 §§ samt 9 § 2 mom.
den dag Konungen förordnar, samt i övrigt den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

125

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 8 § giftermålsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

8 §.

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han eljest otukt med
annan, bave andra maken rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej varit
delaktig i gärningen eller samtyckt därtill; han instämme dock sin talan inom
sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år,
sedan den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 örn behörighet
att utöva läkarkonsten skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

3 §.

Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft,

för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts till
straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27 eller 33 §,
15 kap. 9, 13 eller 15 § eller ^18 kap. 5 eller 6 §, 7 § 2 morn., 8 eller 9 § strafflagen
till fängelse

eller, där han innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas
såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott, som han
förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig förfallen till avsättning från
befattningen eller mistning därav på viss tid

eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan,

skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han sålunda
låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör
äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för viss tid, ej över tio år,
eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för läkare, som blivit
av Konungen eller av medicinalstyrelsen utnämnd till läkarbefattning, legitimationen
ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att, där
dylik läkare dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast
för suspensionstiden.

Där läkare---utöva läkarkonsten.

5 §.

Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete
eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27 eller 33 §, 15 kap. 9,
13 eller 15 § eller 18 kap. 5 eller 6 §, 7 § 2 morn., 8 eller 9 § strafflagen till
fängelse eller till ansvar för förseelse, som i 7 § här nedan sägs, eller har innehavare
av sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas såsom brott

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

127

av ämbetsman, gjort sig förfallen till avsättning från befattningen eller mistning
därav på viss tid, skall domstolen till medicinalstyrelsen insända protokoll
och utslag i målet.

Har någon---hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

128

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående

ocker.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Lag samma---skall utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

129

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den A januari
1937.

Närvarande:

justi tierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justi tieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 22 maj 1936 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 31 januari 1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av 5, 1A och 19 kap. strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Gunnar Lindskog.

Lagrådet fann förslaget ej föranleda erinran i andra hänseenden än som
framgå av efterföljande uttalanden.

5 kap. 9 §.

Enligt nuvarande lydelse av andra punkten i förevarande lagrum är straff
uteslutet vid nödvärnsexcess, där omständigheterna voro sådana att den, som
handlade i nödvärn, svårligen kunnat sig besinna. De sakkunnigas förslag,
till vilket föredragande departementschefen anslutit sig, innebär allenast den
ändring att förutsättningen för strafflöshet angives med orden »kunde han
vid gärningen svårligen sig besinna». Betydelsen av en sålunda ändrad avfattning
är enligt de sakkunnigas uttalande den, att därigenom skulle på ett
mera otvivelaktigt sätt komma till uttryck i lagen, att vissa rent individuella
egenskaper hos den angripne — såsom exempelvis häftigt lynne och lättskrämdhet
— böra vinna beaktande vid bedömandet av nödvärnsexcess.

Att till »omständigheter», vilka enligt ifrågavarande lagbestämmelse böra
komma i betraktande vid dess tillämpning, är att räkna även skälig hänsyn till
sådana förhållanden, som här åsyftas av de sakkunniga, kan efter lagrådets
uppfattning knappast vara föremål för tvekan. Uppenbart är nämligen, att
reaktionen emot ett orättmätigt angrepp blir i hög grad beroende av de personliga
egenskaperna hos den, som utsättes för rättskränkningen; vad den
ene förmår att bedöma med lugn och måtta kan hos den andre framkalla en
ögonblicklig, kanske helt onödig eller överdriven våldshandling. Med den
utveckling nödvärnsreglerna numera äga hos oss står helt visst i god över Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 187. 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ensslämmelse, att omständigheter av dylikt slag få gälla till förmån för den,
som dragés till ansvar för en nödvärnsexcess. Ett godkännande härav utesluter
dock icke, att även i detta avseende måste åt domaren bevaras frihet
vid prövningen. Ej heller den, som till sitt försvar vill åberopa att hans
sinnesart i utpräglad mån gör honom benägen till våld och överilning, kan,
där han över huvud är tillräknelig för sina gärningar, vara fritagen från skyldighet
att i varje läge iakttaga åtminstone något mått av självbehärskning
och förnuftigt omdöme. Att ett sådant anspråk upprätthålles även när fråga
är om nödvärnsexcess, kräves av omsorg för rättssäkerheten. Härav följer
emellertid icke, att till grund för avgörandet skall läggas en abstrakt beräkning
av den grad av aktsamhet eller eftertanke som i dylika fall regelmässigt
bort kunna påfordras. Fastmera lärer det ingå i domarens uppgift att undersöka,
huru med hänsyn till den angripnes personliga förutsättningar den föreliggande
situationen måste hava tett sig för honom, och att därefter bedöma
huruvida han rättvisligen bör befrias från straff. Åt en lagregel i detta
ämne torde icke böra givas annat innehåll än som lämnar fullt utrymme åt
domarens fria prövning av de omständigheter, vilka tjäna till att belysa nödvärnsfrågan.

Om stadgandets innebörd anses vara den här återgivna, lärer någon anmärkning
icke kunna riktas emot lagtextens nuvarande avfattning. Ej heller
torde de sakkunniga hava funnit en ändring vara i och för sig påkallad; orsaken
till framläggandet av deras förslag är att söka i ett uttalande under lagens
förarbeten, vilket synts kunna göra tolkningen i någon mån oviss. Av
ett uttryck i motiven till Nya lagberedningens för femtio år sedan avgivna
förslag i detta ämne skulle nämligen, såsom de sakkunniga framhållit, kunna
slutas, att »meningen med stadgandet varit att föreskriva anläggandet av en
objektiv måttstock på frågan, huruvida de föreliggande omständigheterna utgöra
grund för straffrihet eller icke». Lagrådet har för sin del icke kunnat
tillägga detta förhållande sådan betydelse att det bör leda till en lagändring.
Att ett uttalande sadant som det nu asyftade, vilket icke i någon form återgår
i lagtexten, ej kan vara bindande för rättstillämpningen, är överflödigt
att här utveckla. Huruvida det verkligen under någon tid övat ett mer väsentligt
inflytande på domstolarnas praxis, lärer knappast med säkerhet kunna
bedömas. Någon bestämd slutsats i detta avseende kan — naturligt nog i
fråga om ett spörsmål av denna art — icke dragas av tillgängliga rättsfallsreferat,
och till stöd för ändringsförslaget har ej heller åberopats något avgörande,
som skulle utvisa att den anmärkta uppfattningen varit eller är den
förhärskande. I varje fall synes det mindre antagligt att, även örn en sådan
åsikt en gång vunnit insteg, den allt fortfarande skulle göra sig gällande, och
den med lagrummets ordalydelse väl förenliga tolkning, som här angivits,
torde numera vara obestridd. Såsom redan antytts, äger den nämligen väsentliga
beröringspunkter med den friare uppfattning i fråga om nödvärnsreglernas
tillämpning, som efter hand blivit den allmänna.

I en ny lydelse av lagrummet i enlighet med förslaget skulle efter lagrådets
mening icke rätteligen kunna inläggas annan innebörd än som bör anses följa

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

131

av den nuvarande avfattningen. I val mellan dessa texter måste åt den sistnämnda
givas företräde, då den tydligare framhåller domstolens frihet vid
prövningen av föreliggande omständigheter. Med erinran om vad i det föregående
anförts kan ej heller förbises, att under dessa förhållanden en lagändring
tilläventyrs skulle kunna oriktigt uppfattas såsom avsedd att i nskränka
denna frihet i vad den hänför sig till en även efter rättssäkerhetens
krav lämpad värdesättning av de individuella egenskapernas betydelse
för nödvärnsexcessen.

Av dessa skäl hemställer lagrådet, att förevarande lagrum bibehålies vid
den gällande lydelsen.

5 kap. 10 §.

Till grund för stadgandet i det föreslagna andra stycket ligger den uppfattning
att, då rätt till nödvärn enligt gällande lag är i det stora hela utesluten
vid ärekränkningsbrott, häri röjer sig en brist hos vår lagstiftning, vilken
nu bör avhjälpas. Denna fråga var i samband med de nu snart femtioåriga
nödvärnsreglernas tillkomst föremål för övervägande men har i senare
meningsutbyten örn dessa regler intagit ett föga framträdande rum. Kritiken
har i allmänhet riktat sig mot andra punkter, och först på sistone har,
vid sidan av starkare betonade reformkrav i ämnet, ånyo framförts tanken
på denna utvidgning av nödvärnsrätten. Att en sådan lagstiftningsåtgärd
skulle uppbäras av något mer utbrett intresse i landet synes knappast antagligt.

Den betydelse, som bör fästas vid detta spörsmål, hänför sig näppeligen i
främsta rummet till själva utvidgningen av området för nödvärnsrätten. Någon
större förändring genomföres på denna väg i verkligheten icke. Nödvärnsrätt
kan ej avse annat än avvärjande av ett påbörjat eller omedelbart
förestående angrepp, och häri ligger en begränsning, som måste utesluta dess
användning vid flertalet ärekränkningsbrott. Det säger sig självt, att de fall
måste bliva ytterligt sällsynta, om ens några, då våld skulle kunna brukas
till skydd emot en »förestående» ärekränkning. Ej heller lärer annat än
under särskilda omständigheter så kunna ske vid »påbörjad» ärekränkning,
enär för att anlitandet av våld skall kunna vara lovligt såsom nödvärn måste
förutsättas att ärekränkningen ännu icke var avslutad. I huvudsak synas de
situationer, i vilka det föreslagna stadgandet skulle kunna vinna tillämpning,
ganska väl åskådliggöras genom det stundom anförda exemplet att någon
vill »tysta munnen» på den som gör sig skyldig till ofredande med »en ström
av okvädinsord», oanständiga tillmålen eller liknande. Även örn ytterligare
några fall skulle kunna påvisas, där en ärekränkning försiggår i sådan form
att den kan tänkas bliva hejdad innan den hunnit fullbordas, torde dessa fall
i praktiken dock vara föga avsevärda, över huvud erhåller stadgandet alltså
en starkt begränsad räckvidd; det kommer att medgiva ett ingripande med
våld mot vissa ärekränkningsbrott, vilka väl kunna ådagalägga råhet och
oförsynthet men knappast äro av den allvarligare beskaffenhet att de innefatta
fara eller skada för den angripne. Från dessa utgångspunkter måste
det synas naturligt, att när en representant för den svenska straffrättsveten -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skapen å 1881 års nordiska juristmöte uttalade sig för en genomgripande reformering
av dåtidens i hög grad föråldrade svenska nödvärnsregler och därvid
förordade nödvärnsrätt även vid angrepp å äran, han i sistnämnda hänseende
fann sig böra anmärka, »att hela denna fråga icke vore av synnerligen
stor praktisk betydelse».

Vad här framhållits till belysning av den föreslagna lagändringens innebörd
avser det rättsliga bedömande, som blir en följd av att befogenhet
till ingripande med våld emot ärekränkning sammanställes med nödvärnsrätt.
En annan fråga är, huru långt det allmänna föreställningssättet skall kunna
tillägna sig en riktig och klar insikt i detta avseende. För populär uppfattning
kan, såsom det vill synas, i nödvärnsrätt vid ärekränkning lätteligen
inläggas ett allmännare medgivande att med måttligt våld omedelbart
besvara en sådan förgripelse, och stundom synes jämväl en förväxling med
sådant ofredande, som närmast blir att beteckna såsom förargelseväckande
beteende, ligga tämligen nära. I senare avseendet gives icke någon nödvärnsrätt,
och om brukande av våld vid sådan förnärmelse, som ostridig!
innebär ärekränkning, gäller att, örn därvid icke strängt fasthålles vid nödvärnsrättens
nyss antydda kännetecken, en sådan handling blir liktydig med
en tuktan och därför icke kommer att falla inom ramen för det tillåtna.
Huruvida i dylika fall eftergift av straff skulle under vissa betingelser kunna
vara på sin plats, är ett spörsmål som icke föreligger bär och därför kan
lämnas åsido. Allenast må anmärkas, att lagändringen ej osannolikt kan
hava till följd att den, som vid utdelandet av en dylik handgriplig tillrättavisning
menat sig vara i sin goda rätt, skall finna sig vara hemfallen under
ansvar för misshandel.

Emot införande av nödvärnsrätt vid ärekränkning anfördes redan under
förberedelserna till den gällande lagstiftningen skäl, vilka såväl då som alltsedan
fått vara de avgörande. Dessa skäl äro återgivna av de sakkunniga
och behöva icke här upprepas. Enligt lagrådets uppfattning äga de fortfarande
sitt berättigande. Av utredningen i detta ärende har framgått att de
betänkligheter, som sålunda redan under ett tidigare skede gjorde sig gällande,
ännu kvarstå på många håll. Bland annat gäller detta det föreslagna
stadgandets väl oförnekliga verkan att kunna leda till våldsam uppgörelse av
eljest ganska oväsentliga tvister och trätor. Beaktansvärda äro i detta avseende
vissa uttalanden av myndigheter som företräda ordningsmakten.

De möjligheter till misstag och missbruk, som påtagligen inneslutas i rätten
till nödvärn vid ärekränkning, hava såväl av de sakkunniga som av departementschefen
funnits böra leda till vissa förbehåll och inskränkningar
vid lagfästandet av sådan rätt. Sålunda har bland annat i bestämningen
»överfallen» inlagts en särskild betydelse i olika riktningar. Även om härmed
anses vara på nöjaktigt sätt angivet, att den för ärekränkning utsatte,
vilken tillgriper våld, icke äger åberopa nödvärnsrätt, därest han vid tillfället
själv förgått sig eller, såsom det heter i remissprotokollet, »givit skälig
anledning till angreppet», måste dock ifrågasättas huruvida av det nämnda
uttrycket kan hämtas ledning i det säkerligen icke ovanliga fall att en
träta, där det ena ordet ger det andra, övergått till handgemäng; att där av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

133

göra vem av de båda som först »överföll» den andre med smädelse, lärer ofta
vara ogörligt, vid lugnare besinning till och med för dem själva. Ej heller
är det alldeles sällsynt att en »kritik», som den ene finner avfattad i väl
valda och fullt tillständiga ordalag, av den andre betecknas just såsom
»överfall» med grov ärekränkning. Att såsom enligt det remitterade förslaget
skulle ske, överlämna åt delomännens avgörande huruvida en ärekränkning
är »grov» eller icke, torde knappast vara ägnat att avstyra våldsamheter
under nödvärnsrättens hägn; mindre troligt är att de vid ett sådant tillfälle
skola hava samma uppfattning om ordens valör och med hänsyn härtill
var å sin sida dämpa sitt uppträdande.

Med avseende å de nu berörda och även andra under förarbetena ifrågasatta
restriktiva bestämmelser synes gälla, att även örn dessa så till vida äro
erkännansvärda som de åsyfta ett förebyggande av blott alltför närliggande
missbruk och missuppfattningar, de dock från annan synpunkt äro mindre
ändamålsenliga. På nödvärnsregler synes i särskild grad böra ställas anspråk
på enkelhet, klarhet och lättfattlighet; de måste över huvud vara så anordnade
att de utan svårighet upptagas i det folkliga medvetandet. Ju flera
och ju finare de distinktioner äro som fästas vid en sådan regel, desto mer
lärer den förlora sin verkan i lägen, där det gäller omedelbar handling. I
allt för hög grad kan ett giltigt bruk av nödvärnsrätten icke göras beroende
av lagkunskap. Att dylika lagbestämmelser otvivelaktigt kunna erbjuda fullgod
ledning för domstolen, när den efteråt har att skipa rättvisa, utesluter
icke att de likväl måste anses hava förfelat sitt främsta ändamål, därest de
få antagas icke kunna utöva ett tillbörligt inflytande i handlingens ögonblick.
Visserligen har gjorts gällande, att i huvudsak här icke skulle föreligga
andra förhållanden än som kunna vara för handen även i fråga örn den
hos oss redan erkända nödvärnsrätten och att således nu berörda svårigheter
icke vore obekanta i vår lagstiftning. Det måste dock betvivlas att en sådan
jämförelse mellan att sätta våld mot våld och att sätta våld mot ärekränkning
skall i verkligheten visa sig i allo hållbar. Ett angrepp, som innebär
omedelbar fara för liv och lem, för hemfrid eller egendomsskada, är på helt
annat sätt verkande och långt mer ägnat att framkalla en naturlig och efter
förhållandena lämpad försvarsåtgärd än vad en ärekränkning är, helst örn
därvid nödvärnsrätten är förbunden med förbehåll, vilka icke kunna vara
för en och var helt självfallna. Någon verklig motsvarighet till den fara,
som i det förra fallet avgör motvärnets berättigande, föreligger ej i det senare.

Av största betydelse för tillämpningen av de hos oss gällande reglerna om
nödvärn är obestritt den numera i domstolspraxis fullt genomförda principen
att en tilltalads uppgift att han handlat i nödvärn tages för god, såvida den
icke måste anses vederlagd av omständigheterna i målet. Det synes kunna
ifrågasättas huruvida det skall visa sig möjligt att i vanlig utsträckning låta
denna viktiga grundsats gälla även till förmån för den, som till sitt fredande
från ansvar för misshandel kan åberopa allenast en enkel uppgift att han
handlat i nödvärn mot ärekränkning. Genom att grundlöst framkomma med
ett dylikt påstående skulle nämligen under vissa omständigheter den tillta -

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lade alltför lätt kunna undandraga sig straff. Om härav skulle framtvingas
en särskild varsamhet i regelns tillämpning, är dock av vikt att detta icke
får återverka på bedömandet av andra nödvärnsfrågor och medföra ett återupplivande
av en äldre, numera övergiven uppfattning örn bevisskyldighet i
dylika fall.

Beträffande det våld, som skulle vara medgivet vid nödvärn mot ärekränkning,
hava de sakkunniga anfört att detta måste vara lindrigt och att tillfogande
av svår kroppsskada väl under inga förhållanden skulle kunna anses
tillåtet. Då i de fall, där laga förutsättning för nödvärnsrätt skulle kunna
vara för handen, »skadan» väl mestadels icke kan bestå i annat än obehaget
att tåla några sannolikt tämligen vettlösa smädelser, måste varje överskridande
av lindrigt våld regelmässigt bliva att bedöma såsom nödvärnsexcess.
Om man därvid skulle utgå från att vid rättens utövning en sådan återhållsamhet
genomgående kommer att iakttagas, lärer emellertid kunna befaras
att ett dylikt antagande ej sällan skall visa sig hava varit en illusion.

Såsom ett verksamt argument för lämpligheten att även i vårt land införa
nödvärnsrätt vid ärekränkning har kunnat åberopas, att denna ståndpunkt i
stor utsträckning vunnit godkännande i modern främmande rätt. I vissa
kulturländer är den dock icke antagen. Vidare är att märka, att de åberopade
utländska nödvärnsreglerna ofta äro av annan typ än våra, i det att
de vanligen hava formen av ett generellt medgivande av nödvärnsrätt vid
orättmätigt angrepp å enskild rätt. Att i en dylik abstrakt hållen regel icke
undantaga angrepp å äran synes vara ej oväsentligen skilt från att i en lag,
sådan som den svenska, bland kasuistiskt avfattade, till vissa speciella slag
av angrepp hänförliga nödvärnsregler positivt fastställa ett nytt
sådant område för nödvärnsrätt. Genom att den nu ifrågavarande rätten,
såsom i senare fallet sker, ställes i jämbredd med annan, efter sin natur vidsträcktare
och på olikartat sätt verkande nödvärnsrätt, gives däråt en större
och självständigare betydelse än om den blott härledes från en allmän formel
av nyss nämnda slag. För att avgöra huruvida utlandets föredöme kan
mana till efterföljd hos oss vore därför av större värde att vinna upplysning
om den erfarenhet som där föreligger rörande behovet och den faktiska tilllämpningen
av den, teoretiskt sett, obegränsade regeln örn rätt till nödvärn
vid ärekränkning.

Lagrådet avstyrker föreslagen ändring i förevarande lagrum så vitt angår
nödvärnsrätt vid ärekränkning. Skulle lagstiftningsåtgärd i detta avseende
ändock finnas påkallad, bör enligt lagrådets uppfattning åt de sakkunnigas
förslag givas företräde framför det remitterade förslaget. Med avseende å
den räckvidd en dylik bestämmelse kan erhålla synes nämligen dess innebörd
bättre komma till uttryck enligt det förra förslaget, och i fråga örn den
i det remitterade förslaget brukade men för 16 kap. strafflagen okända beteckningen
»grov ärekränkning» hänvisas till vad därutinnan anmärkts i
det föregående.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

135

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 februari
1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 18 januari 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 20 november 1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten; samt

4) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående
ocker.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Gunnar Lindskog.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen

föranledde följande yttranden.

13 kap. 1 §.

Lagrådet:

Det har ofta anmärkts att de svenska domstolarna vid sin straffmätning i
allt för ringa grad låta sig bestämmas av den samhällsfara som brottslighet
i ett visst avseende utgör och den reaktion som därav må påkallas. Straffet
kommer ofta att framgå ur en tämligen schematisk uppskattning av det
straff som det typiska fallet inom brottsarten anses normalt förskylla. Detta
normalstraff förlägges i allmänhet ganska nära straffminimum, och vid mer
väsentliga avvikelser från typfallet sker jämkning uppåt eller nedåt. Till detta
förhållande måste tagas hänsyn, när fråga uppkommer örn sänkning av straffskalornas
minima. En sådan sänkning kommer att innebära ej blott ökad

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

möjlighet för domaren att avpassa straffmåttet efter en lindrigare grad av
brottslighet utan jämväl att normalstraffet kommer att sänkas. Även där en
sådan lagändring kan i det förra avseendet mottagas med tillfredsställelse,
kan den i det senare hänseendet vara ägnad att väcka betänklighet.

Åt de synpunkter vilka nu antytts måste enligt lagrådets mening givas särskild
uppmärksamhet vid den föreslagna sänkningen av straffminimum för
menedsbrottet. Det kan väl icke förnekas att i vissa fall av mened ett straff
av två års straffarbete måste anses hårt. Lämpligheten av en allmän
sänkning av normalstraffet kan dock med fog sättas i fråga redan därför,
att eden såsom garanti för sanningsplikten i rättegång numera hos många
icke äger samma religiösa helgd som den tidigare haft. Hänsyn måste vidare
tagas till att, såsom i ett yttrande över sakkunnigförslaget anförts, en missriktad
solidaritetskänsla — vare sig den gäller en enskild individ eller en
samhällsgrupp — hos ett vittne stundom väger tyngre än plikten mot samhället.
I betraktande härav kommer värnandet örn det för rättssamhället så
betydelsefulla edsinstitutet att i mycket bero av den straffrättsliga reaktion
som riktas mot missbruk av eden. Ur denna synpunkt kan det förefalla
tvivelaktigt örn under nuvarande förhållanden en allmän straffsänkning bör
genomföras, då därmed kan framkallas den föreställningen att en mindre
sträng uppfattning gör sig gällande i avseende å menedsbrottet.

Gentemot sådana farhågor har anförts bland annat, att det med största
visshet kan antagas att den föreslagna straffnedsättningen skall visa sig ägnad
att stärka denna straffbestämmelses allmänpreventiva verkan. Det göres
sålunda gällande, att domstolarna på grund av minimistraffets storlek
i förhållande till brottets normala svårhetsgrad skulle hava föranletts att i
viss utsträckning frikänna för mened tilltalade personer. På grund av den
med hänsyn till nuvarande minimistraff ovillkorliga skyldigheten att vid
menedsbrott företaga häktning skulle åklagarna i sin tur vara mindre benägna
att åtala i andra fall än sådana, som synas fullt klara. Vid en sänkning
av minimum skulle, menar man tydligen, dessa återhållande moment bortfalla,
och den större utsträckning i vilken menedsbrott skulle bliva beivrade
måste i hög grad öka straffets allmänpreventiva verkan.

De antaganden, på vilka detta betraktelsesätt grundar sig, äro emelleitid
knappast riktiga och kunna i viss mån vara ägnade att framkalla missförstånd.
Åklagarnas försiktighet vid anställande av åtal för menedsbrott
och det relativt stora antal friande domar som meddelats i anledning av sådana
åtal torde säkerligen uteslutande hava sin grund i de beträffande detta
brott speciella bevissvårigheterna. Med den föreslagna sänkningen av straffminimum
ändras ingenting häri, och det synes därför föga sannolikt att fällande
dom skall komma att meddelas i en högre proportion än nu. Därest
efter den nya straffskalans införande åtal skulle följa i ett större antal fall
utan att häktning företages, kunna dessutom bevissvårigheterna därigenom
ökas, och under sådana förhållanden lärer även av denna grund icke vara att
vänta ett sakfällande i större utsträckning.

Vid bedömande av den föreslagna sänkningen av straffminimum synes

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

icke böra förbises att straffbudets allmänpreventiva verkan i någon mån
kan komma att nedsättas, och frågan gäller huruvida trots detta nämnda
verkan kan antagas bliva tillräckligt stor. Hur naturliga de nu antydda
farhågorna än må förefalla, torde frågan likväl icke behöva besvaras nekande.
Då det nuvarande minimum sannolikt uppfattats såsom väl högt, kan
nämligen därav hava föranletts att normalstraffet kommit att sättas ännu
närmare minimum än eljest skulle hava varit fallet. Vid en sänkning av
minimum finnes anledning att förutsätta ett i viss man motsatt förhållande.
Nedsättningen i normalstraffet torde alltså ej komma att motsvara skillnaden
mellan det gamla och det nya straffminimum. Med en nedsättning av straffminimum
kan vidare förväntas att domstolarna skola i högre grad än måhända
hittills skett beakta angelägenheten av sådan differentiering i straffmätningen,
som ifrågavarande brotts allmänfarliga beskaffenhet påkallar.
Slutligen bör, såsom i remissprotokollet anmärkes, även det föreslagna straffminimum
kunna öva en kraftig verkan i allmänpreventiv riktning. Vid dessa
förhållanden har lagrådet ansett sig kunna lämna förslaget i förevarande
del utan erinran.

14 kap. 9 §.

Lagrådet:

I fråga om straff för den, som ouppsåtligen genom vårdslöshet, oförsiktighet
eller försummelse varit vållande till annans död, innebär förslaget i förhållande
till gällande lag en betydande skärpning, i det att den för de ordinära
brottsfallen avsedda straffskalan upptager allenast fängelse med förhöjning
av dess maximum, nu sex månader, till ett år. Blott där brottet är
begånget under omständigheter som kunna anses mildrande skall straffet få
stanna vid böter. Den nuvarande särskilda skalan vid synnerligen grovt
vållande skall kvarstå oförändrad.

Erfarenheten från domstolarna torde bestyrka, att under den ofta tillämpade
straffbestämmelsen i första stycket inrymmas fall av vitt skilda brottslighetsgrader.
Härav synes följa, att straffskalan bör vara tillräckligt vidsträckt
för att medgiva en icke alltför bunden straffmätning. Från denna
synpunkt och med beaktande jämväl av de skäl, som åberopats för att straffskalan
bör ombildas i skärpande riktning, är intet att erinra emot att möjlighet
beredes till ådömande av strängare straff än den nuvarande skalan
tillstädjer. Däremot synes icke nödvändigt att i en ny skala för ordinära
fall utesluta böter, därest av stadgandets avfattning framgår att denna straffart
skall ifrågakomma först i andra hand. Varken i gällande lag eller i det
av Thyrén framlagda strafflagsutkastet är ett lindrigare bedömande än
det regelmässiga knutet till förutsättningen av mildrande omständighetei
utan avses kunna ske genom straffets utmätande inom den enhetligt angivna
skalan. Ej heller kan under alla förhållanden rättskänslan kräva, att när en
oförvitlig person varit nog olycklig att genom en icke alltför oförlåtlig oaktsamhet
eller obetänksamhet hava bragt en medmänniska — kanske en anhörig
eller en vän — örn livet, hans börda skall ökas genom ett efter omständigheterna
särskilt tungt verkande straff. Även örn ett frihetsstraff måhända

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

kan komma att villkorligt eftergivas, drabbar det likväl i här åsyftade fall
med ojämförligt större hårdhet än ett bötesstraff. För att även detta senare
under alla förhållanden skall bliva allvarligt nog kan sörjas genom att i lagen
fastställes ett lämpligt minimum. Anvisar lagen ej annat straff än fängelse för
samtliga de växlande fall, vilka rätteligen bliva att hänföra under en ordinär
straffskala, kan därav framkallas en benägenhet att i bedömandet gå vid
sidan om lagen genom att låtä omständigheterna gälla såsom mildrande även
där detta med riktig tillämpning av vanliga straffrättsliga grunder ej skulle
vara befogat.

Den skärpning, som i fråga om första stycket är påkallad främst av allmänpreventiva
hänsyn, kan enligt lagrådets uppfattning med tillräcklig verkan
och utan att lägga hinder för skäligt bedömande i enskilda fall genomlöras
på det sätt, att i straffskalan upptages först fängelse med det i förslaget
angivna maximum och därefter böter, dock ej under tjugu dagsböter.
Emot att andra stycket bibehalles vid nu gällande lydelse har lagrådet icke
något att erinra.

15 kap.

Lagrådet:

För att icke försvåra användningen av de viktiga hjälpmedel, som referat
från domstolspraxis och vetenskaplig litteratur erbjuda för strafflagstolkningen,
är i allmänhet önskvärt att vid partiella reformer strafflagens uppställning
och paragrafföljd så långt sig göra låter lämnas orubbade. Av liknande
hänsyn har numera inom lagstiftningen flerstädes anlitats utvägen
att införa nya stadganden under beteckning av a-paragrafer. Även i strafflagen
har en sådan metod blivit begagnad (jfr 8, 10 och 11 kap.). Med avseende
a de ändringar, som nu föreslås i 15 kap., synes hinder ej möta för
att gå tillväga på samma sätt. Härav skulle följa, att det i förslaget såsom
andra stycke i 12 § upptagna stadgandet fortfarande betecknas 13 §,
att gällande lags 14 och 15 §§ bibehållas vid oförändrad paragrafbeteckning,
samt att det nya stadgandet i förslagets 15 § erhåller beteckningen
15 a §.

18 kap.

Lagrådet:

Under hänvisning till sitt yttrande vid 15 kap. tillstyrker lagrådet att den
föreslagna paragrafindelningen i 18 kap. sålunda ändras, a 11 3 § erhåller
beteckningen 2a §, att 4§ betecknas 3 §, a 11 5 och 6 §§ sammanföras
under beteckningen 6 §, att andra stycket i 7 § — med en av omflyttningen
föranledd jämkning av ordalagen — betecknas 8 §, samt att det nya
stadgandet i 8 § upptages i lagen såsom 8 a §.

18 kap. 1 och 2 §§.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Sandström:

För blodskamsbrott av släktingar i rätt upp- och nedstigande led innehåller
förevarande paragraf, såvitt angår ascendenten, tvenne straffskalor, av
vilka den ena, stadgande straffarbete från och med ett till och med sex år,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

139

närmast avser de lindrigare fall, då otukt övas med en vuxen och psykiskt
fullmålig dotter, eller därmed likartade fall, och den andra, stadgande straffarbete
från och med fyra till och med tio år, uttryckligen angivits tillämplig
i de svårare fall, då otukt övas med den som ej fyllt 15 år eller som är sinnessjuk
eller sinnesslö eller ock där brottet eljest sker med grovt missbruk
av den yngres beroende ställning. De båda straffskalorna förekomma i förslaget
i nu nämnd ordning, varför i rent yttre avseende den lindrigare framträder
såsom den normala skalan och den strängare såsom en skala för undantagsfall.

Den redogörelse, som i de sakkunnigas promemoria lämnats angående förekomsten
av blodskamsförbrytelser, visar att redan på grund av den åldersbestämmelse,
som är upptagen i den strängare skalan, mer än 60 % av
ifrågavarande slags förbrytelser direkt komma att falla under denna skala.
Huru många de andra fall äro, på vilka samma skala är omedelbart tilllämplig,
kan naturligtvis icke bliva föremål för någon exakt beräkning. I
de sakkunnigas redogörelse förekommer emellertid det uttalandet att, när
fråga är om vuxna kvinnor, kan man nästan säga det vara regel att de äro
mer eller mindre imbecilla. Vad återigen angår grovt missbruk av den yngres
beroende ställning lärer för vanligt betraktelsesätt ett sådant missbruk i
regel få anses föreligga jämväl då den yngre — vanligen en dotter —fyllt 15
år. Ascendentens ålder i förening med hans ställning som fostrare och familjens
överhuvud måste ställa den yngre under ett mycket starkt inflytande
från hans sida. Ävenledes kan, särskilt i de fall då ascendenten brukar betecknas
såsom hustruplågare och familjetyrann, det grova missbruket vara
ytterligare kvalificerat.

Allt sammantaget synes man böra utgå från att de fall då den mildare skalan
kommer till användning bliva tämligen få. Redan på grund härav måste
sättas i fråga huruvida förslagets uppdelning av fallen på skilda skalor
är lämplig.

Mot förslagets ståndpunkt kunna emellertid riktas anmärkningar även från
andra synpunkter. Sålunda är att märka, att varje åldersgräns sådan som den i
den strängare skalan förekommande måste bliva mer eller mindre artificiell.
Otukt med dotter, som väl fyllt femton år men befinner sig jämförelsevis
nära denna åldersgräns, kan i verkligheten icke bedömas väsentligt annorlunda
än otukt med dotter som befinner sig något under gränsen. I fråga örn
dotter i åren närmast över 15-årsåldern tillkomma dessutom som försvårande
moment för ascendenten den då särskilt stora faran i avseende å dotterns
moraliska utveckling samt utsikten att hon kommer i grossess. I ett betydande
antal fall, där den lindrigare skalan formellt sett skulle kunna tänkas
bliva tillämpad, bör således den strängare skalan indirekt öva ett mycket
starkt inflytande på straffmätningen i höjande riktning, så att straffet ofta
kommer att närma sig den strängare skalans minimum. Frågans betydelse
framgår av det förhållandet att incestbrotten mot flickor i åldern 15—17 år
utgöra 25 % av samtliga fallen. Det synes ej osannolikt att det sammanhang,
som sålunda förefinnes mellan dessa brottsfall, många gånger icke kommer

140

Kungl. May.ts proposition nr 187.

att beaktas. Därigenom skulle i lagrummets tillämpning lätteligen uppkomma
en viss ojämnhet och brist på följdriktighet.

En annan anmärkning mot förslagets ståndpunkt föranledes av den för
tillämpningen av den strängare skalan uppställda förutsättningen att ascendenten
»eljest genom grovt missbruk av den yngres beroende ställning förmått
denne till otukt». Såsom redan framhållits kan sådant missbruk i ett
mycket stort antal fall presumeras, även då det gäller döttrar som fyllt 15 år.
Då emellertid förhållandet angivits såsom förutsättning för tillämpningen av
en straffskala med avsevärt förhöjt minimum, kan många gånger komma att
utkrävas en bevisning, som är svår att åstadkomma. Den missuppfattningen
är väl icke heller helt utesluten att för skalans tillämpning skulle fordras sådan
ytterligare kvalifikation av det gröva missbruket varom förut talats. En
dylik restriktiv tolkning i fråga om tillämpligheten skulle kanske i och för
sig icke innebära någon allvarligare olägenhet, särskilt som straffet enligt den
lindrigare skalan kan bliva jämförelsevis högt. Bedömandet måste mellerud
bliva ett annat då sambandet med 3 § beaktas. Såsom de sakkunniga framhållit,
är den yngres intresse icke tillgodosett därigenom att villkorlig dom kan
erhållas. Varje inskränkning i den möjlighet till åtals- och straffrihet, som
öppnas genom 3 §, måste framstå såsom betänklig.

Med hänsyn till de allvarliga olägenheter, vilka sålunda äro förenade med
förslagets dubbla straffskalor för ascendenten, synes en omarbetning vara att
föroida. Förhållandenas natur torde såsom den närmast liggande utvägen
anvisa, att den strängare skalan göres till normalskala samt att straffnedsättning
ned till ett års straffarbete medgives för det fall att den yngre fyllt 15
år samt omständigheterna i övrigt äro synnerligen mildrande. Med dessa
fordringar torde med tillräcklig tydlighet komma till uttryck, att de fall
som närmast åsyftas för ett lindrigare bedömande äro de, då fråga är om
frivillig förbindelse mellan en far och hans vuxna psykiskt fullmåliga dotter.
Vid bifall till denna hemställan bör den föreslagna 2 § i förevarande kapitel
i enlighet härmed omarbetas, och torde därvid anledning saknas att utbyta
gällande lags »styvbarns avkomling» mot »styvbarns barn».

20 kap. 3 §.

Lagrådet:

De sakkunniga hade i samband med frågan örn skärpning av straffet för
vissa fall av förskingringsbrott till behandling upptagit spörsmålet huruvida
ej de fyra första momenten i förevarande paragraf enligt dess nuvarande
lydelse borde upphävas. Anledning härtill förelåge däri, att eljest ej å de
där angivna brotten, vilka i själva verket utgjorde förskingringsbrott, den i
fråga om sådant brott i 22 kap. 11 § föreslagna straffskärpningen kunde vinna
tillämpning. De sakkunniga funno emellertid lagrummet åtminstone för
närvarande icke behöva undergå ändring och anförde därvid såsom skäl
bland annat, att för nämnda skärpning förutsatts ett visst högre värde av det
förskingrade och att den med hänsyn till detta värde endast mycket sällan
kunde komma till användning uti de i förevarande paragraf avsedda fallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

141

I det remitterade förslaget har straffskärpningen i 22 kap. 11 § genomförts
efter andra linjer än de av de sakkunniga föreslagna. Värdegränsen har borttagits
och såsom förutsättning för det strängare straffet hava endast angivits
synnerligen försvårande omständigheter. Därmed anses, enligt vad remissprotokollet
ger vid handen, frågan om bibehållandet av nyssnämnda moment
i här förevarande paragraf hava kommit i ett annat läge, och i det remitterade
förslaget föreslås deras upphävande.

Att vid en allmän strafflagsreform även förevarande lagrum bör bliva föremål
för omarbetning torde vara otvivelaktigt. Däremot kan sättas i fråga
huruvida tillräckliga skäl anförts för att företaga en sådan omarbetning, åtminstone
i den omfattning som föreslagits, i samband med förevarande i huvudsak
till ändring av vissa straffskalor inskränkta reform. Sålunda är att
märka att beträffande de viktigaste av ifrågavarande fall, nämligen de i
första momentet upptagna, den föreslagna ändringen i allmänhet skulle hava
till följd, ej blott att straffminimum och på grund därav normalstraffet komme
att väsentligt sänkas samt att återfallsbestämmelserna i 20 kap. ej bleve
tillämpliga, utan därjämte att tillgrepp uti ifrågavarande tjänsteförhållanden, i
stället för att såsom nu vara underlagt en enhetlig behandling, skulle bliva föremål
för en differentiering, vilken säkerligen i åtskilliga fall måste för den allmänna
uppfattningen te sig svårförklarlig. Tillgrepp under dessa omständigheter
skulle nämligen komma att behandlas såsom förskingring endast då
de i momentet omnämnda brottssubjekten erhållit ensambesittning av det
som lämnats i deras vård, varemot då sambesittning förelåge tillgreppet alltjämt
enligt allmänna straffrättsgrunder komme att anses såsom tjuvnad.
Även då ensambesittning uppnåtts är emellertid, såsom de sakkunniga framhållit,
särskilt beträffande underordnade anställda denna besittning så föga
utpräglad att förskingringen för den allmänna åskådningen torde vara nära
jämställd med tjuvnad. De praktiska olägenheter, som sålunda måste anses
åtfölja upphävandet av ifrågavarande moment, väga otvivelaktigt tyngre än
den vinst som i systematiskt avseende kan ernås. Då härtill kommer, att i
fall av denna beskaffenhet den för förskingringsbrott föreslagna straffskärpningen
endast i sällsynta undantagsfall torde medföra att straffet komme att
sättas högre än de för tjuvnadsbrotten stadgade maxima, synes utan olägenhet
med prövningen av frågan angående omarbetning av förevarande lagrum
kunna anstå till en mera genomgripande strafflagsreform. Lagrådet avstyrker
fördenskull att ändring nu vidtages i förevarande paragraf.

20 kap. 4, 7 och 9 §§.

Lagrådet:

Beträffande de här ifrågasatta ändringarna i straffskalorna bör uppmärksammas
att, då det gäller maxima, de svenska domstolarna visat sig ytterst
obenägna att begagna dessa eller att ens närma sig dem. Denna obenägenhet
är självfallet mera framträdande ju vidare straffskalan och ju högre
dess maximum är. Ej heller såvitt tjuvnadsbrotten angår jävas dessa iakttagelser
av brottmålsstatistiken. Under tjuguårsperioden 1913—1932 bär straff -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

arbete över sex år — strafftidens längd är ej närmare angiven — ådömts i
två fall av tredje resan kvalificerad stöld och i nio fall av fjärde eller högre
resa kvalificerad stöld, därav två fall efter den 1 januari 1928 eller den dag
då lagen om internering av återfallsförbrytare trädde i kraft. De fall då en
strafftid av över fyra till sex års straffarbete kommit till användning ha varit
71 för fjärde eller högre resa kvalificerad stöld, därav 18 fall efter den 1 januari
1928, 21 fall för sådan resa okvalificerad stöld, därav 2 fall efter den 1
januari 1928, 9 fall för tredje resan kvalificerad stöld, därav ett fall efter den
1 januari 1928, ett fall 1929 för tredje resan okvalificerad stöld, 10 fall förandra
resan kvalificerad stöld, därav ett efter den 1 januari 1928, och 8 fall
för första resan kvalificerad stöld, därav tre efter sistnämnda dag. För att
belysa straffmätningen kan för övrigt nämnas att i ett mycket uppmärksammat
fall, som inträffade för några år sedan, en person, vilken genom inbrott
under omständigheter utvisande den största förslagenhet och hänsynslöshet
tillgrep närmare en halv miljon kronor skattemedel, blev dömd till tre års
straffarbete,

Det måste betvivlas att vid fastställandet av de nu föreslagna straffskalorna
en lämplig metod blivit använd, då såsom utgångspunkt och norm
valts det högsta straff, som vid återfall och sammanträffande av brott må
utdömas. Pa detta sätt har det straff, som har den minsta användningen
och dessutom otvivelaktigt är svårast att a priori fastställa, blivit bestämmande
för de praktiskt betydelsefullare och lättare fastställbara lägre maxima.
Olägenheten av den använda metoden blir så mycket påtagligare som
utgångspunkten bestämts genom en jämförelse med det svåraste straff som
vid sammanträffande av brott kan ådömas för förskingring. En sådan jämförelse
måste anses föga naturlig. Den tager icke tillräcklig hänsyn till brottstypernas
egenart och icke heller till den speciella verkan av återfall i fråga
om tjuvnadsbrotten, vilken alltjämt skall kvarstå. Utgångspunkten kan därför
betecknas såsom tämligen godtycklig. En jämförelse skulle snarare kunna
tänkas i fråga om fall av mindre komplicerad natur, hämtade från de
båda brottsgrupperna. Därvid måste t. ex. det maximistraff, som enligt förslaget
skall gälla för första resan kvalificerad stöld, tre år, framstå såsom för
lågt i förhållande till maximistraffet för förskingring, fyra år.

En riktigare metod för prövning av maximistraffen i 20 kapitlets straffskalor
synes emellertid ligga i en undersökning huruvida det lägsta av de
maximistraff, beträffande vilka en ändring kan ifrågakomma, är för högt.
Detta straff synes vara det i 4 § för kvalificerad stöld bestämda, vilket utgör
straffarbete i fyra år. En sådan granskning lärer emellertid ej giva vid handen
att straffet i och för sig kan anses vara för högt. Det synes ej vara
lämpligt att ett fall som det nyss särskilt omnämnda skulle bliva föremål för
ett mildare bedömande, något som säkerligen bleve förhållandet, därest förslagets
maximum för 4 §, tre år, bleve antaget. Vidare är att märka att 4 §
omfattar jämväl sådana svåra fall som inbrottsstöld nattetid i bebott hus samt
stöld, där »gärningsmannen för stöldens förövande sig med vapen inställt eller
använt ringare skräckmedel eller hot än att gärningen till rån hänföras

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

143

kan». De sakkunniga hava själva anfört att det föreslagna straffmaximum
för kvalificerad stöld möjligen kan synas väl lågt, men de ha ansett det försvarligt
bland annat av hänsyn därtill att avgränsningen av de kvalificerade
fallen i 4 § är ganska godtycklig för nutida förhållanden; vissa ungefär
lika svåra fall vore hänförliga allenast under 1 §. De lindrigare kvalifikationsfall,
som inbegripas under paragrafen, lia alltså i sista hand fått bliva
utslagsgivande. Jämväl med hänsyn till vad som anmärkts angående våra
domstolars tillvägagående vid straffmätningen synes det emellertid vara
naturligare att låta straffmaximum bestämmas av de svårare kvalifikationsfallen.

Örn sålunda nuvarande straffmaximum i 4 § icke i och för sig kan anses
för högt, synas några befogade anmärkningar icke heller kunna göras mot
maxima i de skalor, som äro angivna i 7 och 9 §§, så långt som tredje resan
stöld är i fråga. Det svåraste straff som skulle kunna ådömas för sådan
resa kvalificerad stöld är sju års straffarbete. Ett sådant straff synes knappast
ens från de sakkunnigas egna utgångspunkter kunna te sig såsom alltför
strängt.

Med den uppfattning varåt nu givits uttryck kvarstår för här behandlade
straffskalors del endast frågan angående straffmaximum för fjärde och
högre resa stöld. På grund av det samband detta spörsmål äger med en
revision av interneringslagstiftningen synes det icke böra erhålla sin lösning,
förrän denna revision genomförts och därmed vunnits en fastare
grund för en omläggning av dessa skalor. Med hänsyn till de siffror, som inledningsvis
återgivits från brottmålsstatistiken, kan ett sådant dröjsmål icke
ingiva betänklighet.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställer lagrådet att förevarande paragrafer
för närvarande lämnas oförändrade. Godkännes denna hemställan,
föranledes därav ändrad avfattning av slutstadgandet.

23 kap. 3 §.

Lagrådet:

Alltsedan strafflagens tillkomst har straffet för de olika förbrytelser, vilka
i förevarande lagrum sammanfattas under beteckningen uppenbar vårdslöshet
mot konkursborgenärer, varit bestämt till fängelse. Bland här avsedda
brottsliga förfaranden ingår även underlåtenhet å gäldenärens sida att ordentligen
fullgöra honom åliggande bokföringsskyldighet. Beträffande detta
särskilda slag av brottslighet i dess lindrigaste yttringar har redan tidigt
framträtt den uppfattning, att möjlighet borde erbjudas att under vissa förhållanden
låta straffet stanna vid böter. I sådan riktning uttalade sig vid
granskningen av det förslag, som ledde till 1890 års strafflagsändringar, två
ledamöter av Högsta domstolen (jfr Kungl. Maj:ts proposition 1890 nr 21).
Att samma betraktelsesätt numera är ganska utbrett bland dem, vilka äga erfarenhet
om stadgandets praktiska verkningar, framgår av yttranden, som avgivits
över det föreliggande sakkunnigförslaget. De skäl, vilka därvid åbe -

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

ropats till stöd för att vid synnerligen mildrande omständigheter medgiva
användning av bötesstraff, synas påkalla ett allvarligt beaktande.

I fråga om den utsträckning, vari bokföringsskyldighet gäller för idkare
av handel eller annan näring, må allenast erinras, att även verksamhet, som
drives i enkla former och med obetydlig omsättning, kan vara inbegripen
under dylik skyldighet. De krav lagen ställer på bokföringens beskaffenhet
måste tydligen vara sådana, att de näppeligen kunna helt uppfyllas utan att
hos den ansvarige finnes åtminstone ett visst mått av insikt och utbildning
eller ock att hans ställning tillåter honom att anlita ett kunnigt biträde. Ofta
saknas dessa förutsättningar, och näringslagstiftningen har icke gjort dem till
villkor för rätten att utöva verksamhet, med vilken följer bokföringsplikt.
I sådana fall kommer därför ej sällan, när konkurs inträffar, straffskyldighet
att föreligga på grund av försummad eller eljest bristfällig bokföring i ett
eller annat avseende. Helt naturligt kan icke ifrågakomma att under några
förhållanden stadga straffrihet, och i allmänhet bör fortfarande gälla att
straffet skall vara urbota. Men såsom omständigheter, vilka borde komma
i betraktande för ett något mildare bedömande i form av ett icke alltför obetydligt
bötesstraff, skulle kunna nämnas, att bristerna i bokföringen äro enstaka
eller att de icke och i varje fall endast i oväsentlig mån försvåra översikten
av konkursboets ställning; att de påtagligen äro att tillskriva oförstånd
eller okunnighet och tillkommit utan avsikt att vilseleda; samt att, där bokföringen
handhafts av annan än den ansvarige själv, denne senare efter förhållandena
får anses hava gjort vad av honom skäligen kunnat fordras för
att skyldigheten skulle bliva nöjaktigt fullgjord.

En omständighet, som måste anses häntyda på att den nuvarande straffskalan
stundom framstår såsom alltför trång, ligger däri, att domstolarna i
anmärkningsvärt talrika fall vid straffets bestämmande stanna vid skalans
minimum, en månads fängelse. Samma iakttagelse göres, då åtskilliga underrätter
— enligt mångas mening oegentligt när det gäller detta slag av
brott — vid ådömande av straff för nu ifrågavarande konkursförbrytelse
tillämpa lagen örn villkorlig dom. Från allmänpreventionens synpunkt måste
förvisso användning av villkorlig dom här möta betänklighet. Men likartade
skäl torde knappast kunna anföras emot att i särskilda undantagsfall, kännetecknade
av att omständigheterna skola vara synnerligen mildrande, låta
straffet utgöras av böter. Enligt de grunder som här antytts skulle nämligen
denna mildring icke utövas i andra fall än där straffhotet måste sakna egentligt
inflytande på brottsligheten.

I remissprotokollet har — såsom ock skedde i samband med 1890 års strafflagsändringar
— framhållits, att straffskyldighet inträder allenast när bokföringens
brister kunna anses ådagalägga uppenbar vårdslöshet och att
i denna bestämning alltså skulle ligga ett skydd emot en alltför vidsträckt
tillämpning av straffbestämmelsen. Härvid må endast anmärkas, att i domstolspraxis
blott sällan torde förekomma, att åtal ogillas av den sålunda angivna
grunden; fortfarande dömes till straff i många fall, vilka här framhållits
såsom förtjänta av uppmärksamhet i samband med övervägande örn en

Kungl. Majlis proposition nr 187.

145

vidgad straffskala. Det synes ej heller kunna förnekas, att i åtskilliga av
dessa fall vårdslöshet väl kail vara »uppenbar» och av beskaffenhet att böra
beivras, ehuru den icke med nödvändighet kan anses påkalla ådömande av
frihetsstraff. Den tolkningsgrund, vilken sålunda bragts i erinran, innebär
följaktligen icke något skäl för att ej genomföra den strafflindring som här
förordas.

Emot upptagande av böter i straffskalan har stundom och nu även av departementschefen
åberopats, att från principiell synpunkt det vore oegentligt
att stadga sådant straff för den, vars insolvens blivit ådagalagd genom konkursen.
Det är dock ingalunda ovanligt, att bötesstraff måste ådömas även
personer, vilkas betalningsoförmåga är notorisk, och den som är eller varit
i konkurstillstånd befinner sig härutinnan näppeligen i ett särskilt läge. I
varje fall torde efter den reform av bötesstraffet, vilken nu synes förestå, varken
den nämnda invändningen eller vad i övrigt anförts örn svårigheter vid
straffets utmätande bliva av betydelse.

Av nu anförda skäl finner sig lagrådet böra tillstyrka, att i fråga om brott,
som avses i förevarande lagrum under 3), straffet må, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, bestämmas till böter, dock ej under trettio dagsböter,
Den ändring av lagrummet vilken innefattas i det remitterade förslaget
föranleder icke någon lagrådets erinran.

Övriga lagförslag.
Lagrådet lämnade dessa förslag utan erinran.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Hiliana tdi riksdagens protokoll 1937

1 saini

Nr 1S7.

146

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets
den 4 januari 1937 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 31 januari
1936 remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av 5, lb och 19
kap. strafflagen samt anför:

»Enligt det remitterade förslaget skulle andra punkten i 5 kap. 9 § strafflagen
undergå viss ändring för att på ett mera otvetydigt sätt i lagen skulle
bringas till uttryck att även vissa rent individuella egenskaper lios den angripne
— såsom häftigt lynne eller lättskrämdhet — borde vinna beaktande
vid bedömandet av nödvärnsexcess. I sin utförliga redogörelse för innebörden
av ifrågavarande lagbestämmelse har lagrådet utvecklat, att redan den
nuvarande lydelsen måste anses giva domstolarna både möjlighet och anvisning
att tillbörligen beakta nyssnämnda särskilda omständigheter. På
grund härav och då den ifrågasatta lagändringen till äventyrs skulle kunna
oriktigt uppfattas såsom avsedd att inskränka domstolarnas frihet vid värdesättningen
av de individuella egenskapernas betydelse för nödvärnsexcessen,
har lagrådet hemställt att lagrummet måtte bibehållas vid sin nuvarande lydelse.
Med hänsyn till den tolkning som lagrådet sålunda ansett böra givas
åt det nu gällande stadgandet har jag funnit mig icke böra framlägga något
ändringsförslag i denna del.

Vidare har lagrådet avstyrkt föreslagen ändring i 5 kap. 10 § strafflagen
såvitt angår nödvärnsrätt vid ärekränkning. Efter att inledningsvis ha anfört
att det knappast syntes antagligt att den ifrågavarande lagstiftningsåtgärden
uppbures av något mer utbrett intresse i landet har lagrådet, med
framhållande av lagändringens begränsade räckvidd och risken för att det
allmänna föreställningssättet ej skulle kunna tillägna sig en riktig och klar
insikt om lagens innebörd, uttalat, att de skäl emot införande av nödvärnsrätt
vid ärekränkning, som anfördes redan under förberedelserna till den
gällande lagstiftningen, fortfarande ägde sitt berättigande. Vad lagrådet i nu
angivna hänseenden närmare anfört synes mig om än beaktansvärt dock icke
innefatta avgörande skäl mot förslaget. Vid frågans övervägande har jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

147

emellertid icke kunnat undgå att särskilt taga intryck av vad lagrådet i fortsättningen
av sitt utlåtande uttalat angående det inflytande lagändringen kan
komma att utöva å tillämpningen av grundsatsen att en tilltalads uppgift att
han handlat i nödvärn skall tagas för god, där den icke måste anses vederlagd
av omständigheterna i målet. Lagrådet har härutinnan framhållit, att det
syntes kunna ifrågasättas huruvida det skulle visa sig möjligt att i vanlig utsträckning
låta denna grundsats gälla även till förmån för den, som till sitt
fredande från ansvar för misshandel kunde åberopa allenast en enkel uppgift
att han handlat i nödvärn mot ärekränkning. Ett undantagslöst fasthållande
vid nämnda grundsats är enligt min mening av synnerlig betydelse
för nödvärnsreglernas verkningssätt, och skulle avsteg från densamma behöva
ske då fråga är om nödvärn mot ärekränkning, måste man, vilket även
lagrådet antytt, räkna med möjligheten av återverkningar vid bedömandet av
andra praktiskt mera betydelsefulla nödvärnsfall. Med hänsyn härtill och
då denna lagstiftningsfråga ej torde vara av trängande beskaffenhet lärer
med densamma böra anstå i avvaktan på en mera allmän reform. Vid sådant
förhållande saknar jag anledning föreslå annan ändring i 5 kap. 10 § än
att satsen ''eller emot den som vägrat att från annans hemvist efter tillsägelse
sig begiva’ infogas i lagrummets första punkt.»

Föredraganden anmäler vidare lagrådets den 26 februari 1937 avgivna utlåtande
över de den 20 november 1936 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om ändring i vissa delar av sträf flogen;

2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september
1915 (nr 362) örn behörighet att utöva låkarkonsten; samt

4) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående
ocker.

Föredraganden anför:

»Enligt det remitterade förslaget skall det ordinära straffet i 14 kap. 9 §
första stycket strafflagen för vållande till annans död skärpas, i det att straffskalan
skall upptaga allenast fängelse med förhöjning av dess maximum
från 6 månader till ett år. Blott vid mildrande omständigheter skall straffet
få stanna vid böter. En sådan skärpning av straffskalan ansågs särskilt motiverad
av stegringen i antalet fall, där vårdslöshet vid förande av motorfordon
lett till dödlig utgång. Lagrådet har ansett att det icke vore nödvändigt
att i en ny skala för ordinära fall utesluta böter, därest av stadgandets avfattning
framginge att böter skulle ifrågakomma först i andra hand samt
ett lämpligt minimum för bötesstraffet fastställdes, och har förordat att i
straffskalan skulle upptagas först fängelse med det i förslaget angivna maximum
och därefter böter, dock ej under 20 dagsböter. Lagrådets utlåtande
ger vid handen, att lagrådet ansett bötesstraff böra kunna inträda även då
omständigheterna icke kunna anses mildrande. Då jag, såsom av mitt yttrande
vid remissen till lagrådet framgår, icke kan dela denna mening, och då
risk synes föreligga för att vid genomförande av lagrådets förslag den straff

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7.

skärpning, som även av lagrådet anses påkallad, i praktiken skulle utebliva,
har jag icke ansett mig böra frångå det remitterade förslaget. Jag kan icke
underlåta att i detta sammanhang erinra om att den norska strafflagen medgiver
bötesstraff för ifrågavarande brott allenast då omständigheterna äro
synnerligen mildrande.

Vid 18 kap. 1 och 2 §§ strafflagen ha tre av lagrådets ledamöter framhållit
att redan på grund av det tämligen ringa antalet av de fall, då den mildare
skalan i 1 § skulle komma till användning, man måste sätta i fråga, huruvida
förslagets uppdelning på skilda skalor vore lämplig. Mot uppdelningen
kunde vidare anmärkas att det ej vore osannolikt att i rättstillämpningen
många gånger ej komme att beaktas det sammanhang, som förefunnes mellan
brottsfall å ömse sidor örn den uppställda, ofrånkomligt artificiella åldersgränsen
av 15 år och som talade för att i ett betydande antal fall, där den
lindrigare skalan formellt sett skulle kunna tänkas bliva tillämpad, den strängare
skalan borde indirekt öva ett mycket starkt inflytande på straffmätningen
i höjande riktning. Därigenom skulle i lagrummets tillämpning lätteligen
uppkomma en viss ojämnhet och brist på följdriktighet. En annan anmärkning
mot förslagets ståndpunkt innefattade att den för tillämpning av den
strängare skalan uppställda förutsättningen att ascendenten ''genom grovt
missbruk av den yngres beroende ställning förmått denne till otukt’ kunde
komma att föranleda utkrävande av en bevisning, som vore svår att åstadkomma,
eller möjligen missuppfattas därhän att viss ytterligare kvalifikation
av det grova missbruket skulle fordras. En dylik restriktiv tolkning
kunde leda till en betänklig inskränkning av den åtals- och straffrihet som
öppnades genom 3 §. Med hänsyn till de allvarliga olägenheter, vilka sålunda
vore förenade med förslagets dubbla straffskalor, har förordats att den
strängare skalan gjordes till normalskala och att straffnedsättning ned till
ett års straffarbete medgåves för det fall att den yngre fyllt 15 år samt omständigheterna
i övrigt vore synnerligen mildrande. Därest så skedde, borde
2 § i enlighet härmed omarbetas.

Att jag trots att de fall, då den mildare skalan i 1 § skulle kunna komma
till användning, säkerligen måste bliva långt färre än de fall, beträffande
vilka andra stycket i paragrafen skulle erhålla tillämplighet, i det remitterade
förslaget behållit de sakkunnigas uppställning av paragrafen har sin grund
främst däri, att jag funnit det vara av vikt att i möjligaste mån säkerställa
tillbörligt beaktande av de för ifrågavarande brott karakteristiska kvalificerande
omständigheterna genom att dessa uttryckligen angåves i lagtexten. Ett
sådant uttryckligt angivande synes vara av betydelse även indirekt så till vida,
att domstolarna därigenom erhålla anvisning att då omständigheterna väl
icke kunna till fullo motivera tillämpning av den strängare skalan men dock
äro försvårande — det föreligger måhända icke ''grovt missbruk’ men väl
''missbruk'' av den yngres beroende ställning — utmäta straffet för ascendenten
inom den övre delen av den mildare skalan, som ju griper över i den strängare.
Den anmärkning, som grundats huvudsakligen å sambandet mellan den
kvalificerande omständigheten att den yngre förmåtts till otukt genom grovt

Kungl. Majlis proposition nr 1S7.

149

missbruk av beroende ställning samt det däremot svarande straffrihetsstadgandet
i 3 §, kan jag ej heller tillmäta avgörande betydelse. Väl är det sant
att frågan örn ascendenten bör ådömas straff enligt den strängare eller den
mildare skalan kan komma att inverka på frågan örn straffrihet för descendenten.
Det bör emellertid erinras att enligt förslaget straffrihet alltid skall
inträda då descendenten ej fyllt 18 år. Skulle domstolen, då descendenten
uppnått denna ålder, icke finna tillräcklig grund för antagande att grovt
missbruk av dennes beroende ställning varit för handen, torde skäl föreligga
för ådömande av straff. Den straffskala, som därvid blir att tillämpa, möjliggör
ådömande av ett lågt straff och eventuellt villkorlig dom, därest förhållandena
så påkalla.

Till vad som anförts med avseende å 1 § kommer, att en omarbetning av
2 § i enlighet med den beträffande 1 § föreslagna omredigeringen synes förbunden
med särskilda olägenheter. Bortsett från att det möter betydande
svårigheter att uppnå en fullt tillfredsställande avfattning av lagrummet,
måste avsevärd vikt fästas vid att en omläggning av lagrummets straffskalor,
enligt vilken straffarbete från och med ett till och med 6 år bleve normalskola
i varje fall vid styvfaders och styvmoders otukt med styvbarn, skulle komma
att innebära en icke önskvärd skärpning av straffet för åtskilliga av dessa
fall. Av en sådan omläggning skulle i vart fall lätteligen kunna föranledas
en alltför sträng lagtillämpning.

På skäl som nu angivits finner jag ej anledning upptaga ifrågavarande
ändringsförslag. En inom lagrådet framställd anmärkning beträffande avfattningen
av 2 § har iakttagits.

Det i sammanhang med skärpningsförslaget beträffande 22 kap. 11 § strafflagen
framställda förslaget örn upphävande av 20 kap. 3 § 1—4 morn., enligt
vilka lagrum vissa förskingringsfall för närvarande äro underkastade en
strängare behandling genom att hänföras till tjuvnad, har avstyrkts av lagrådet,
som funnit att prövningen av denna fråga utan olägenhet kunde anstå
till en mera genomgripande strafflagsreform. Som skäl härför har lagrådet
beträffande de viktigaste av ifrågavarande fall, nämligen de i 3 § 1 mom. upptagna
tillgreppen uti vissa tjänsteförhållanden, anfört, att den föreslagna ändringen
i allmänhet skulle lia till följd, ej blott att straffminimum och på grund
därav normalstraffet komme att väsentligt sänkas samt att återfallsbestämmelserna
i 20 kap. ej bleve tillämpliga, utan även att ifrågavarande tillgrepp
i stället för att såsom nu vara underlagda en enhetlig behandling skulle bliva
föremål för en differentiering, vilken säkerligen i åtskilliga fall måste för
den allmänna uppfattningen te sig svårförklarlig. Gärningen skulle nämligen
komma att behandlas sorn förskingring endast då den brottslige erhållit ensambesittning
till det som lämnats i hans vård, varemot då sambesittning
förelåge tillgreppet alltjämt komme att anses som tjuvnad.

Gentemot vad lagrådet sålunda framhållit må, utöver vad i remissprotokollet
blivit anfört, erinras örn att vid det långt övervägande flertalet
fall av tillgrepp i tjänsteförhållanden sambesittning måste antagas vara för
handen och gärningen därför, även örn 3 § 1 moni. upphäves, alltjämt bliva att

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hänföra till tjuvnad. Lagrådets anmärkning om olägenheterna av straffnedsältning
och bortfall av återfallsbestämmelserna vid förslagets genomförande
kan således avse endast ett mycket begränsat antal fall. Att dessa erhålla en
annan behandling än huvudparten av fallen och bestraffas såsom förskingring
är emellertid enligt min mening sakligt befogat. Även för den allmänna
uppfattningen torde det ej vara främmande att betrakta den enskilde tjänare
som tillgriper en sak, vartill han har ensambesiltning, på annat sätt än den
som tillgriper en sak som befinner sig i jämväl husbondens besittning. Jag
har därför vid frågans förnyade övervägande ej funnit skäl frångå det remitterade
förslaget. Av lagrådets ullåtande synes för övrigt framgå, att lagrådet
icke räknar med att särbestämmelserna i 3 § 1—4 mom. vid en blivande
reform komma att bibehållas.

I 20 kap. strafflagen skola enligt det remitterade förslaget straffsatserna
för första resan kvalificerad stöld och för återfall i tjuvnad sänkas. Maximum
vid första resan kvalificerad stöld föreslås sålunda sänkt från 4 till 3
års straffarbete och maximum vid andra resan kvalificerad stöld från 5 till
4 års straffarbete. Straffmaximum vid tredje eller högre resa kvalificerad
stöld nedsättes från 6 respektive 10 års straffarbete till 5 års straffarbete,
varjämte minimum för fjärde och högre resa nedsättes från ett år till 2 månaders
straffarbete. Beträffande den enkla stölden föreslås att straffet för
fjärde eller högre resa — för närvarande straffarbete från och med 6 månader
till och med 6 år — skall vara lika med straffet för tredje resan sådan
stöld, d. v. s. straffarbete i högst 4 år.

Under erinran om att de svenska domstolarna visat sig ytterst obenägna att
begagna maxima i straffskalorna eller ens närma sig dem har lagrådet uttalat
att det nuvarande maximistraffet för första resan kvalificerad stöld icke
kunde anses för högt. Några befogade anmärkningar syntes icke heller kunna
göras mot maxima vid återfall så långt som tredje resan stöld vore i fråga.
Vad slutligen anginge straff maximum för fjärde och högre resa stöld har
lagrådet ansett att spörsmålet härom med hänsyn till sambandet med en
revision av interneringslagstiftningen icke syntes böra erhålla sin lösning
förrän denna revision genomförts och därmed vunnits en fastare grund för
en omläggning av dessa skalor. Med stöd av vad sålunda anförts har lagrådet
hemställt att nu ifrågavarande lagrum för närvarande lämnades oförändrade.

Med de föreslagna nedsättningarna av maximistraffen har åsyftats att ernå
en allmän sänkning av straffen för de tjuvnadsbrott som beröras av ändringarna.
På skäl som i remissprotokollet angivits finner jag alltjämt en sådan
sänkning önskvärd. Även med den nedsättning av maximistraffen som
föreslagits lärer möjlighet finnas till erforderlig straffreaktion mot de grövsta
tjuvnadsfallen. Med hänsyn till vad lagrådet anfört mot den föreslagna sänkningen
av maximistraffet i 4 § för första resan kvalificerad stöld anser jag
emellertid detta straff lämpligen böra bibehållas vid 4 års straffarbete. Att
härigenom samma maximistraff skulle komma att gälla för första och andra
resan kvalificerad stöld synes icke böra tillmätas betydelse, enär den även

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

151

vid andra resan tillämpliga skalan dock lärer möjliggöra att behörig hänsyn
tages till att gärningsmannen tidigare undergått straff'' för stöld.

Vad beträffar lagrådets hänvisning till det samband som föreligger mellan
nedsättningen av straffskalorna för tjuvnadsbrott och revisionen av interneringslagstiftningen
må erinras om att enligt det remitterade förslaget ändringarna
i 20 kap. skola träda i kraft först efter nämnda lagstiftnings genomförande.
Vidare må framhållas att efter remissen till lagrådet av nu förevarande
förslag arbetet på en revision av interneringslagstiftningen framskridit
så långt att de sakkunniga framlagt ett betänkande med förslag till
revision av förvarings- och interneringslagarna. Med hänsyn till nämnda
förslag och de yttranden som däröver avgivits lärer man kunna utgå ifrån
att frågan örn de nu föreslagna sänkningarna i straffskalorna för tjuvnadsbrotten
icke kommer att påverkas av interneringslagstiftningens utformning.

På grund av vad sålunda anförts finner jag att — bortsett från straffbestämmelsen
för första resan kvalificerad stöld — tillräckliga skäl icke föreligga
att avstå från att nu genomföra en nedsättning av de alltför stränga
straffen för tjuvnadsbrott.

Enligt det remitterade förslaget skall för de i 23 kap. 3 § strafflagen upptagna
förbrytelser, vilka sammanfattas under beteckningen uppenbar vårdslöshet
mot konkursborgenärer, kunna dömas till straffarbete i högst två år
om omständigheterna äro synnerligen försvårande. Liksom enligt gällande
rätt skall icke kunna dömas till lägre straff än fängelse. Mot den föreslagna
straffskärpningen vid synnerligen försvårande omständigheter har lagrådet
icke framställt någon erinran. Däremot har lagrådet hemställt att i fråga om
brott som avses i förevarande lagrum under 3) — d. v. s. underlåtenhet av
gäldenären att ordentligen fullgöra honom åliggande bokföringsskyldighet
— straffet skulle kunna, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
bestämmas till böter, dock ej under 30 dagsböter. I lagrådets utlåtande ha
angivits vissa fall vilka borde komma i betraktande för ett sådant mildare
bedömande. Till bestyrkande av att den nuvarande straffskalan stundom
framstode såsom alltför trång har lagrådet åberopat att domstolarna i anmärkningsvärt
talrika fall vid straffets bestämmande stannade vid skalans
minimum ävensom att åtskilliga underrätter tillämpade lagen örn villkorlig
straffdom. Från allmänpreventionens synpunkt måste enligt lagrådets mening
användande av villkorlig dom här möta betänkligheter, under det att likartade
skäl knappast torde kunna anföras emot att i särskilda undantagsfall låta
straffet utgöras av böter, enär denna mildring icke skulle utövas i andra fall
äp, där straffhotet måste sakna egentligt inflytande på brottsligheten.

Av lagrådets utlåtande framgår att sådana fall av oordentlig bokföring någon
gång kunna förekomma, där man måste beteckna vårdslösheten såsom
uppenbar men där fängelsestraff dock framstår såsom alltför strängt. Särskilt
synes detta kunna inträffa då fråga är örn en mindre företagare utan
tillgång till sakkunnigt biträde i sin rörelse och bristerna i bokföringen äro
att tillskriva oförstånd eller okunnighet. På grund härav finner jag mig
böra frånträda den i det remitterade lörslagct härutinnan intagna stånd -

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

punkten trots de betänkligheter som bland annat ur allmänpreventiv synpunkt
möta mot bötesstraff vid brottsfall av detta slag. Jag ansluter mig alltså
till lagrådets förslag att vid underlåtenhet av gäldenär att ordentligen fullgöra
honom åliggande bokföringsskyldighet straffet skall kunna, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, bestämmas till böter, dock ej under 30
dagsböter.

De av lagrådet föreslagna ändringarna i 15 och 18 kap. strafflagen i fråga
om paragrafbeteckningarna lia iakttagits. Härav har bland annat föranletts
att jämkning måst ske i 15 kap. 16 §, att 18 kap. 4 och 5 §§ föreslagits till
upphävande, att någon ändring av 25 kap. 20 § ej behöver ifrågakomma
ävensom att jämkningar måst företagas i förslaget till lag angående ändrad
lydelse av lagen örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 5, 14 och 19 kap. strafflagen
samt förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen ha sammanförts
till ett förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen.

I enlighet med vad nu anförts hava upprättats förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten; samt

4) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående
ocker.»

Föredraganden hemställer att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Tage Evers.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

365588