Kungl. Maj:ts proposition Nr 187 (Proposition 1924:187)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

Nr 1S7.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning till vissa
vintillverkare samt vissa medlemmar av vindragarlaget i Stockholm;
given Stockholms slott den 19 mars 1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. J. Beskow.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den
19 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern 1 rygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow. Malmroth. Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Departementschefen, statsrådet Beskow, anför:

Då 1917 ars riksdag för sin del beslöt antagandet av förordningen den
14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, framhöll riksdagen i sin
skrivelse i ämnet, att genomförandet av den ifrågavarande lagstiftningen
uppenbarligen komme att föranleda ersättningsanspråk från olika yrkesgrupper.
Riksdagen uttalade därjämte sin förvissning, att Kungl. Maj:t
komme att låta verkställa utredning av frågan, i vad mån ersättning borde
utgå, ävensom förelägga riksdagen det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda. På grund av bemyndigande den 29 juni 1917 tillkallade dåvarande
chefen för finansdepartementet den 31 december samma år vissa
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 14S höft. (Nr 1S7.)

inledning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

personer att såsom sakkunniga verkställa den utredning, varom 1917 års
riksdag sålunda anhållit.

I fråga om tillverkare av viner anförde dessa sakkunniga i sitt den 31
augusti 1918 avgivna betänkande följande:

»Den partihandel med vin, som av de fåtaliga företagen för vintillverkning
inom riket hittills bedrivits, torde jämväl efter den nya rusdryckslagstiftningens
genomförande kunna fortgå. Visserligen måste försäljningen på
grund av denna lagstiftning ske enbart genom detaljhandelsbolagen, men, i
den mån de svenska vintillverkarna kunna salubjuda vin av för konsumtionen
begärligt och eljest lämpligt slag och med de av lagen alltjämt tillstadda
medel bedriva en framgångsrik reklamverksamhet bland allmänheten,
synes produktionen utan avsevärda störningar kunna tillsvidare fortsättas.

I varje fall kan icke i nuvarande läge med någon som helst visshet förutsägas,
att den motsatta utvecklingen skulle bli en följd av den nya lagens
tillämpning, vadan de sakkunniga finna, att med en slutlig prövning av vintillverkarnas
ersättningskrav — ett par framställningar av denna art ha till
de sakkunniga ingivits — bör anstå, tills nödig erfarenhet i här berörda hänseende
vid en senare tidpunkt vunnits.»

Vid avlåtande av Kungl. Maj:ts proposition den 12 mars 1920 (nr 287)
angående ersättning till vissa näringsidkare i anledning av genomförandet
av förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker,
m. m. yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet,
att frågan om ersättning till denna grupp av näringsidkare
tillsvidare borde stå öppen. Vad departementschefen sålunda yttrat lämnades
av riksdagen utan erinran.

Framställningar
om
ersättning
och tidigare
utlåtanden
över dessa.

Sedermera hava emellertid till Kungl. Maj:t inkommit framställningar
om ersättning från följande vintillverkare, nämligen aktiebolaget Skånska
fruktvin- och likörfabriken i Bjuf, aktiebolaget önos i Tollarp, firman J.
M:son Englander i Tingsryd samt firman B. P. Gullbergh i Malmö.

Aktiebolaget Skånska fruktvin- och likörfabriken i Bjuf, som framställt
sina ersättningsanspråk i skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet
den 16 november 1921, har hemställt, att aktiebolaget Vin&
spritcentralen måtte förständigas antingen att inlösa företaget till beräknat
värde samt ersätta dess styrelse och personal för mistad inkomst
enligt gängse grunder eller att såsom förlagslån omedelbart försträcka
företaget ett belopp å 60,000 kronor, löpande med högst 5 procents ränta,
avsett att användas som rörelsekapital i fall av driftens återupptagande
under förutsättning, att dels aktiebolaget Vin- & spritcentralen förbunde
sig att under de närmaste tre åren av företagets årliga vinfabrikation
inköpa minst 100,000 liter och dels att Stockholms allmänna restaurangaktiebolag
förbunde sig att köpa minst 50,000 kilogram per år av bolagets
sylt- och marmeladfabrikat. I framställningen angåvos därjämte de grunder,
som borde komma till användning, därest inlösning komme till stånd.

Aktiebolaget Önos i Tollarp har i en den 30 november 1921 dagtecknad
framställning hemställt om ersättning för de personer i företaget, som ge -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

nom tvungen arbetsnedläggelse blivit nödlidande, ävensom om inlösen av
bolaget tillhöriga förmögenhetsobjekt. De personliga ersättningarna borde
fastställas enligt de vid tobaksmonopolets införande tillämpade grunder.
Bolaget har ock angivit de normer, efter vilka inlösningen av bolagets
tillgångar borde äga rum.

Firman J. M:son Englander i Tingsryd, vars framställning om ersättning
är dagtecknad den 15 december 1921, har fixerat sina ersättningsanspråk
på följande sätt:

»Som ersättning för förlorad näringsrätt göra vi anspråk på tre gånger
en beräknad medelvinst per år å kronor 4,400: — eller kronor 13,200: —.
Härtill kommer ersättning för firmanamnet och våra varumärken med kronor
10,000: —. Vid realisation av våra lager uppstod en förlust av c:a kronor
6,000: —, vilket belopp vi likaledes önska erhålla gottgörelse för. Inlösen
av kvarvarande tomt, källare och inventarier betingar ett pris av kronor
18,000: —. Personlig ersättning ifrågakommer numer endast för undertecknad,
och får jag som förutvarande chef för firman anhålla om gottgörelse
för förlorad anställning med kronor 10,000: —. Sammanlagda ersättningsbelopp
skulle följaktligen uppgå till kronor 57,200: —.»

Firman B. P. Gullbergh i Malmö har i sin den 4 mars 1922 dagtecknade
framställning anhållit om ersättning »för mistade rättigheter och möjligheter
för utövande av min vinförsäljning och vinfabrikation» med 200,000
kronor samt om ersättning för inneliggande lager, inventarier m. m. enligt
förteckning med ett sammanlagt belopp av 2o6,411 kronor 95 öre.

över ifrågavarande framställningar anbefalldes kontrollstyrelsen att avgiva
yttranden.

I fråga om aktiebolaget Skånska fruktvin- och likörfabrikens i Bjuf
framställning anförde kontrollstyrelsen i anledning härav i utlåtande den
15 mars 1922, att kontrollstyrelsen ansåge, att ett mindre belopp kunde
av statsmakterna utbetalas. Om beloppets storlek funne kontrollstyrelsen
sig ej med bestämdhet kunna yttra sig; dock syntes ersättningssumman ej
skäligen böra överstiga 25,000 kronor. Aktiebolaget önos’ i Tollarp framställning
fann sig kontrollstyrelsen i ett den 18 mars 1922 avgivet utlåtande
för det dåvarande förhindrad tillstyrka, då erforderlig utredning icke
förelåge. över firman J. M:son Englanders framställning avgav kontrollstyrelsen
utlåtande den 4 april 1922 och hemställde därvid, att framställningen
måtte åtminstone för det dåvarande såsom obestyrkt lämnas utan
avseende. Firman B. P. Gullberghs i Malmö framställning avstyrktes slutligen
i utlåtande den 20 mars 1922 med hänsyn till sakens outredda skick.

över aktiebolaget Önos’ i Tollarp framställning har sedermera jämväl
länsstyrelsen i Kristianstads län avgivit utlåtande. Länsstyrelsen har
därvid framhållit, att det icke kunde anses mer än billigt, att bolaget
bereddes skälig ersättning för de olägenheter, som genom statens förvållande
tillfogats bolaget. Då någon tillfyllestgörande utredning icke förelåge
och då länsstyrelsen saknade kännedom om de normer, som tidigare

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

Departementschefen

den 12 januari
1924.

följts vid fastställande av enahanda ersättningar, funne länsstyrelsen sig
dock ur stånd att avgiva något som helst förslag beträffande storleken av
den ersättning, som till äventyrs kunde höra ifrågakomma.

Då med ingången av innevarande år fem år förflutit efter rusdrycksförsäljningsförordningens
ikraftträdande, fann jag anledning antaga, att
tillräckliga erfarenheter borde föreligga för ett slutligt ståndpunktstagande
i frågan. Jag anmälde därför den 12 januari detta år i statsrådet nu
nämnda framställningar jämte en liknande framställning från vindragarlaget
i Stockholm och anförde därvid, efter att hava lämnat en redogörelse
för de av mig nu omförmälda förhållanden, följande:

»I förenämnda ansökningar har särskilt gjorts gällande, att sättet för
detaljhandelns ordnande i den rusdryckslagstiftning, som trädde i kraft den
1 januari 1919, lagt oöverstigliga hinder i vägen för de svenska vintillverkarna
att nå den kundkrets, hos vilken de tidigare kunnat påräkna
avsättning för sin tillverkning. Att åtminstone i viss mån så varit fallet,
synes mig icke uteslutet. Men huruvida härigenom må anses hava uppkommit
någon moralisk förpliktelse för det allmänna — om någon rättslig
förpliktelse torde ej kunna vara tal — att bereda gottgörelse för det lidna
intrånget i näringsfriheten, är en annan sak.

Denna principiella fråga torde först böra klargöras, och kommer man då
till positivt resultat, är därmed den synvinkel given, som bör anläggas för
bedömande i de särskilda fallen, vilket mått av utredning skäligen kan
anses åligga vederbörande sökande att åvägabringa.

Då rusdrycksförsäljningsförordningen nu varit i kraft i fem år, torde
tillräcklig erfarenhet hava vunnits för upptagande av principfrågan till
behandling. Då detta spörsmål tydligen icke är av större omfattning, torde
emellertid dess utredande icke behöva uppdragas åt särskilda sakkunniga utan
kunna utföras genom kontrollstyrelsen, som ju därvid genom hänvändelse till
respektive sökandena kan införskaffa erforderliga ytterligare upplysningar.

I detta sammanhang tillåter jag mig jämväl anmäla, att det gamla vindragarlaget
i Stockholm hos Kungl. Maj:t gjort framställning om bistånd
i det betryckta läge, vari laget förmenar sig hava kommit på grund av den
inträdda centraliseringen av vinimporten.

Denna framställning synes lämpligen kunna utredas av kontrollstyrelsen
samtidigt med de förut nämnda.

För ett positivt avgörande av de ärenden, varom nu är fråga, fordras
givetvis riksdagens medverkan.»

I enlighet med min hemställan uppdrog Kungl. Maj:t åt kontrollstyrelsen
att i anledning av förut omförmälda ansökningar undersöka, huruvida ersättningsskyldighet
kunde anses böra åligga det allmänna i fall, sådana som de
föreliggande, samt att, därest så funnes vara förhållandet, avgiva det förslag,
vartill kontrollstyrelsen kunde finna skäl.

Efter verkställd utredning har kontrollstyrelsen dels avgivit ett den 6
mars 1924 dagtecknat utlåtande dels inkommit med tvenne den 7 och 12
mars 1924 dagtecknade kompletterande skrivelser, berörande vissa frågor, till
vilka kontrollstyrelsen i sitt första utlåtande, då erforderliga uppgifter ännu
ej kommit styrelsen till hända, ej kunnat taga ställning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

Jag vill till en början upptaga till behandling vintillverkarnas ersättningskrav.

I utlåtandet den 6 mars 1924 angiver kontrollstyrelsen till en början de
principiella utgångspunkterna för utredningen sålunda:

»Rusdrycksförsäljningsförordningen innehåller icke några bestämmelser,
som beröra vederbörande företagares rätt att bedriva själva tillverkningen.
Tillverkningsrätten regleras av bestämmelserna i § 7 mom. 2 i förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, i den lydelse författningsrummet
erhållit genom förordningarna den 14 juni 1917 och 8 juni 1923.
Sagda bestämmelser inskränka emellertid icke äldre företagares rätt att
fortsätta av dem tidigare bedriven tillverkning, utan innebära endast förbud
mot inrättandet av nya fabriker utan därtill av Kungl. Maj:t lämnat tillstånd.
Någon lagstiftning, som på sådant sätt inskränkt rätten att bedriva
tillverkning av alkoholhaltiga drycker, att därpå skulle kunna grundas
ersättningsanspråk mot det allmänna, föreligger sålunda icke. I de framställningar,
som nu överlämnats till kontrollstyrelsen, åberopas ej heller
några dylika skäl. De sökande anföra i stället såsom motiv för sina ersättningsanspråk
:

dels att deras möjligheter att försälja av dem tillverkade varor genom
den nya rusdrycksförsäljningsförordningen omintetgjorts eller åtminstone
väsentligen inskränkts,

dels att det för dem mött understundom oöverstigliga svårigheter att få
inköpa de spritdrycker, som varit nödvändiga för deras tillverkning såsom
utgångsmaterial eller såsom tillsats i syfte att öka hållbarheten eller dylikt.

Med hänsyn härtill anser sig kontrollstyrelsen till en början böra lämna
en redogörelse för de författningsbestämmelser, som reglerat tillverkares försäljningsrätt
och tillverkares rätt att inköpa för tillverkningen erforderliga
spritdrycker från och med år 1905, då nya förordningar om försäljningen
såväl av brännvin som av vin och Öl utfärdades, till nuvarande tidpunkt.
Då en av de ersättaingssökande uppger sig hava rätt att tillverka ej blott
vin utan jämväl spritdrycker — rättigheten grundad på tidigare tillverkning
av punsch och likörer — har redogörelsen ansetts böra omfatta såväl spritdrycker
(i tidigare lagstiftning närmast motsvarat av uttrycket brännvin)
som vin.»

Förändringarna i de bestämmelser, vilka reglera tillverkares försäljningsrätt
under den tid, som kontrollstyrelsens redogörelse avser, sammanfattar
styrelsen sålunda:

»Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår, har tillverkarnas —
detta gäller såväl tillverkare av brännvin som tillverkare av vin — försäljningsrätt
under loppet av de bägge sista decennierna undergått betydande
inskränkningar.'' Den rätt att försälja direkt till den konsumerande allmänheten,
som tidigare tillkommit tillverkare, har helt bortfallit. Den rätt
att försälja till återförsäljare, som kvarstod, sedan rätten att sälja direkt
till konsumenterna borttagits, har slutligen också från och med ingången
av innevarande är inskränkts, så att tillverkarna nu äro hänvisade till
partihandelsbolagen som enda köpare inom landet. Att märka är emellertid,
att dessa inskränkningar drabbat alla tillverkare och att importrätten
praktiskt taget begränsats på samma siitt. Enbart av den omständigheten,
att tillverkarnas försäljningsrätt formellt sett inskränkts, därigenom att de
hiinvisats att sälja uteslutande till partihandelsbolag, kan man därför icke

Vintillver karna.

Principiella

utgångs punkter.

Försäljningsbestämmelsernas
utveckling.

Tillverkarnas
möjlighet att
inköpa för
tillverkningen
erforderliga
alkoholhaltiga
varor.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

sluta, att deras möjlighet att vinna avsättning för sin tillverkning i mera
väsentlig grad begränsats. Till frågan huruvida detta i verkligheten ägt
rum, skall kontrollstyrelsen i det följande återkomma.»

Även de bestämmelser, som reglera tillverkares rätt att inköpa för tillverkningen
erforderliga alkoholhaltiga varor — sprit för vinförskäring m. m.

hava, framhåller kontrollstyrelsen, under årens lopp undergått betydande
förändringar. Tillverkarna, som tidigare hade full frihet att inköpa de
alkoholhaltiga varor, som de för sin tillverkning behövde, hade fått vidkännas
betydande inskränkningar i denna rätt och vore numera — i varje
fall gällde detta beträffande vintillverkarna — hänvisade att begära kontrollstyrelsens
tillstånd till inköp. Denna utveckling innebure ingalunda i
och för sig, att några väsentliga och sålunda givetvis än mindre några
oöverstigliga hinder skapats för tillverkarna att erhålla för deras tillverkning
erforderliga alkoholhaltiga varor. Även i dessa avseenden ansåge
styrelsen det sålunda erforderligt att undersöka, huru förhållandena gestaltat
sig i praxis.

Berörda undersökning avser till en början spörsmålet, huruvida tillverkarna
erhållit för tillverkningen erforderliga kvantiteter alkoholhaltiga
varor. Undersökningen omfattar tiden från och med den 1 januari 1918,
d. v. s. större delen av den tidrymd, under vilken det för vintillverkare
varit nödvändigt att hava kontrollstyrelsens tillstånd för att kunna verkställa
förskäring av vin till avsalu. Resultatet av undersökningen, som
huvudsakligen innehåller en detaljerad redogörelse för alla de ansökningar
om inköp av sprit för vinförskäring, som under nyss nämnda tidrymd
kommit kontrollstyrelsen till banda, och styrelsens i anledning av ansökningarna
fattade beslut, sammanfattar styrelsen på följande sätt:

»Av den i det föregående lämnade redogörelsen torde framgå, att vintillverkarna
under den tid, redogörelsen avser, således även efter gällande
rusdrycksförsäljningsförordnings ikraftträdande, haft tillfälle inköpa för tillverkningens
bedrivande — med andra ord för vinförskäringen — nödvändigt
brännvin eller sprit i erforderlig utsträckning. De villkor, som kontrollstyrelsen
i samband med tillståndsbevisens utfärdande föreskrivit för
tillverkarna att iakttaga, och för vilkas huvudsakliga innehåll redogörelse
lämnats i det föregående, torde icke kunna sägas hava varit på något sätt
betungande. I den mån dessa villkor haft karaktären av rena kontrollföreskrifter,
avseende att möjliggöra för styrelsen att kontrollera, att spriten
kommit till användning för uppgivet ändamål, eller att reglera den högsta
sprittillsatsen per liter vin, ha heller icke några invändningar framställts
mot dem från tillverkarnas sida. Däremot har i ett fall gjorts gällande,
att ett tillståndsbevis varit värdelöst, enär det avsett inköp hos detaljhandelsbolag.
I fråga om denna redan i det föregående berörda sak vill kontrollstyrelsen
dels erinra, att tillståndsbevis i åsyftade fall utställdes för inköp
hos partihandlare, så snart sökanden angav, att han önskade inköpa
spriten hos dylik, dels framhålla, att styrelsen givetvis saknar varje anledning
att annat än i rena undantagsfall, dä särskild kontroll, som bäst kan
verkställas genom systembolag, är erforderlig, ålägga tillverkare att verkställa
sina inköp hos detaljhandelsbolag, om han uttryckt en önskan att få

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

verkställa dem genom partihandlare eller tvärtom. Det har vidare gjorts
gällande, att kontrollstyrelsen skulle orsakat tillverkare betydande olagenheter
genom att föreskriva, att de tillverkade varorna icke finge saluioias
under beteckningen vin. Även detta påstående kräver emellertid sitt beriktigande.
Kontrollstyrelsen har i ifrågavarande fall ställt såsom villkor tor
medgivande av tillstånd till inköp av sprit dels att alkoholfria drycker, vid
vilkas tillverkning sprit kommit till användning såsom lösningsmedel tor
essenser m. m., icke salufördes under beteckningen vin, dels att viner, tillverkade
av inhemska råvaror, icke salufördes under beteckningar, som gave
dem sken av att vara importerade druvviner. I ett tillståndsbevis av den
15 januari 1920 har visserligen inryckts ett förbehåll att ''de varor, vid
vilkas tillverkning sprit tillsättes, må icke försäljas under namn av vin
eller under beteckning, vari ordet Vin’ ingår’, men det torde med hänsyn
till den skriftväxling, som förts mellan kontrollstyrelsen och bolaget under
tiden före bevisets utfärdande, ha stått fullt klart för bolaget, att den
ifrågavarande bestämmelsen egentligen syftat på bolagets tillverkning av
s k. alkoholfria Viner’. Bolaget hade dagarna före tillståndsbevisets utfärdande
avgivit en förbindelse rörande beteckningen av sina s. k. alkoholfria
»viner» samt fruktviner, varav avskrift här bilägges. Att denna förbindelse
av kontrollstyrelsen godtagits och att kontrollstyrelsens tillståndsbevis
var avsett att ansluta sig därtill, ligger ju i öppen dag, da omedelbart
därefter bolaget, på sin samtidigt med förbindelsen ingivna ansökning
om tilldelning av sprit ’att användas vid förskärmg av fruktviner , enligt
det nu ifrågavarande beviset erhöll tillstånd, att för det uppgivna ändamålet
inköpa tretusen liter sprit. Ett enkelt påpekande hos kontrollstyrelsen
från bolagets sida hade givetvis varit fullt tillräckligt for att kontrollstyrelsen
skulle hava utbytt åsyftade formulering mot en ny sådan, som mera
fullständigt anslöt sig till bolagets nyssnämnda förbindelse. Kiktigheten
härav framgår av att nyss återgivna villkor ej återfinnes i ett den a oktober
1921 av kontrollstyrelsen utställt tillståndsbevis. I detta bevis har nämligen
utan påpekande eller framställning från bolagets sida villkoret ifråga formulerats
på följande sätt: ''att vinet ej saluföres under benämning, varigenom
åt detsamma gives sken av druvvin, eller eljest under beteckning,

som ej motsvarar varans ursprung’. .

På riktigheten av det i det föregående framställda påståendet, att vmtiliverkare
haft tillfälle i erforderlig utsträckning inköpa sprit och brännvin,
torde icke heller den omständigheten inverka, att ansökningar om tillstånd
till inköp av sprit för förskäringsändamål i några fall avslagits. De motiv,
som i dessa fall föranlett avslagsbesluten, hava icke varit sådana, att de
med fog kunna ge anledning till några farhågor, att vintillyerkare i normala
fall framdeles skulle stå utan möjlighet att inköpa för vinförskäringen
erforderlig sprit, i den omfattning sådan oundgängligen eifordras.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår, har däremot den enda tillverkare,
som gjort gällande, att han jämlikt gällande bestämmelser haft ratt
bedriva tillverkning av spritdrycker, icke kunnat inköpa för tillverkning av
punsch och likörer erforderlig arrak, rom etc. Det avgörande i detta lull
har emellertid varit, att partihandelsbolagen med rusdrycker, som enligt rusdrycksförsäljningsförordningens
bestämmelser hava rätt att sälja till tillverkare
av denna art, icke funnit tillverkningsrätten i omskrivna fall så obestridlig,
att de ansett sig kunna sälja. Vid sådant förhållande kan emellertid uppenbarligen
ej detta fall sägas utgöra någon anledning till antagande, att tillverkan:
av spritdrycker, vars ti 11 verkningsrätt verkligen är obestridlig, skulle

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

sakna möjlighet att inköpa för sin tillverkning erforderliga alkoholhaltiga

TillTerkarnas
försäljningsmöjligheter

i praktiken.

,Av, det °varL anförda ^rde framgå, att de ändringar, som under senare
ld och särskilt genom rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande vid“!,
.glts 1 fraga °''rl de bestämmelser, som reglera tillverkares möjlighet att inköpa
for tillverkningen erforderliga spritdrycker, icke till sin ordalydelse äro
av den art eller i praktiken fått sådan tillämpning, att på dem kan grundas
någon som helst ratt för tillverkare till ersättning för intrång i näringsverksamhet.
Ej heller äro de av den art, att de kunnat skapa någon moralisk
™rp !fle,lse for det allmänna att lämna ersättning. Det enda fall, då dylik
förpliktelse pa har angivna skäl eventuellt skulle kunna tänkas föreligga
vore i fraga om den tillverkare — Skånska fruktvin- och likörfabriken i
’.S0111 formenar sig hava rätt till tillverkning av spritdrycker. Då
emellertid tillverkningsrätten i detta fall icke kan anses obestridlig, då tillyerknmgen
i varje fall icke pågått mer än en eller annan månad efter den
* 31111 ?ch bolaget sedermera icke gjort något försök till dess upptagande
förrän i början pa år 1922, samt då de tillverkade kvantiteterna varit obetydliga
i förhållande till fabrikens tillverkning av vin och de färdiga produkterna
åtminstone delvis synas hava försålts såsom vin, torde ej heller i detta
tall ur har angivna synpunkt ersättning med skäl kunna ifrågasättas.»

Efter det styrelsen konstaterat, att några berättigade anspråk på ersättning
ej kunna grundas på de förändringar, vilka ägt rum i den lagstiftning,
som reglerar tillverkares rätt att inköpa för tillverkningen erforderliga alkoholhaltiga
varor, övergår styrelsen till att undersöka, huruvida de förändrade
försäljningsbetingelser, under vilka tillverkarna haft att arbeta, kunna motivera
ersättningsskyldighet för det allmänna.

Styrelsen framhåller därvid först, att i fråga om tillverkarna av spritdrycker
redan de ändringar i deras försäljningsrättigheter, som hade genomförts
åren 1914 och 1915 och på vilka inga ersättningsanspråk grundats eller
rimligen kunnat grundas, skapat ett läge, som icke i väsentlig mån hade förändrats
genom rusdrycksförsäljningsförordningen eller genom senare i denna
vidtagna ändringar. I fråga om den firma — aktiebolaget Skånska fruktvin-
och likörfabriken i Bjuf — som förmenade sig hava rätt att tillverka
spritdrycker, kunde sålunda icke heller försvårade avsättningsmöjligheter för
spritdrycker, som firman eventuellt framdeles skulle komma att tillverka,
enligt styrelsens mening åberopas såsom skäl för ersättning från det allmännas
sida för intrång i firmans näringsverksamhet, i vad denna avsåge tillverkning
av sådana drycker.

I viss mån annorlunda gestaltade sig däremot enligt styrelsens uppfattning
förhållandena för vintillverkarna. De bestämmelser, som reglerade deras försäljningsrätt,
hade, som styrelsen framhållit, undergått betydande förändringar
i inskränkande riktning genom rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande.
De ändringar, som sedermera vidtagits, hade också gått i inskränkande
riktning. Ändringarna hade dock icke varit av den art, att det i och för
sig måste anses klart, att de hade omöjliggjort eller väsentligen försvårat
vintillverkarnas försäljning.

Efter att hava erinrat om de s. k. 1917 års ersättningssakkunnigas ställning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

i förevarande spörsmål lämnar styrelsen en redogörelse för huru förhållandena
i praktiken gestaltat sig och anför därvid följande:

»När nu på grundval av de erfarenheter, som vunnits under åren 1919
till och med 1923, utredning skall verkställas rörande i vad mån de ersättningssökande
firmornas avsättning av vin, som av dem tillverkats, försvårats
på grund av genomförandet av 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning,
inställer sig i första hand till besvarande frågan: I vilken utsträckning och
på vad sätt hava firmorna sökt utnyttja de möjligheter att vinna avsättning
för sin tillverkning, som rusdrycksförsäljningsförordningen erbjuder? Såsom
kontrollstyrelsen i tidigare utlåtanden rörande denna fråga framhållit, måste
det nämligen givetvis förutsättas, att vintillverkarna, innan de framkommit
med ersättningsanspråk, bort på ett verksamt sätt själva sökt bereda sig avsättning
för sina varor. För att utröna vad som av de ersättningssökande i
detta avseende åtgjorts, har kontrollstyrelsen från pris- och inköpsnämnden
och från aktiebolaget Vin- och spritcentralen införskaffat vissa uppgifter.
Av dessa uppgifter, som lämnats i skrivelser den 15 och 19 februari 1924
— — — framgår följande. Aktiebolaget Önos i Tollarp och firman J. M:son
Englander i Tingsryd hava icke under den tid uppgifterna avse — tiden
efter den 1 januari 1919 — ingivit några offerter å vin till pris- och
inköpsnämnden eller till aktiebolaget Vin- och spritcentralen. Aktiebolaget
Skånska fruktvin- och likörfabriken i Bjuf har icke heller ingivit någon
offert å vin till pris- och inköpsnämnden. Däremot har nämnda företag i
april 1922 inlämnat prov å vid dess fabrik tillverkat vin till aktiebolaget
Vin- och spritcentralen. Efter verkställd prövning av proverna meddelade
sistnämnda företag, att det funnit vinerna av sådan beskaffenhet, att det
icke kunde hava någon användning för dem. I skrivelse den 13 december
1922 offererade vidare aktiebolaget Skånska fruktvin- och likörfabriken ett
bärvin till aktiebolaget Vin- och spritcentralen. I anledning härav meddelade
spritcentralen den 30 december 1922 bolaget, att offerten icke gåve
anledning till inköp. Rörande anledningen härtill anför spritcentralen i
sin här förevarande skrivelse, att vinets typ och smak vid verkställd prövning
icke syntes tilltalande. Vad slutligen firman B. P. Gullbergh i Malmö
beträffar, har denna icke ingivit någon offert å vin till aktiebolaget Vinoch
spritcentralen. Däremot har firman i samband med hemställan till Vinoch
spritcentralen om utgivande av ersättning till firman för förluster på
grund av upphörd verksamhet inom vinbranschen förutsatt, att spritcentralen
skulle inlösa firmans inneliggande lager av viner. Nämnda framställning
föranledde icke någon åtgärd från spritcentralens sida. Någon offert från
firman B. P. Gullbergh i Malmö till pris- och inköpsnämnden föreligger
ej heller. Däremot har pris- och inköpsnämnden och genom dennas förmedling
aktiebolaget Vin- och spritcentralen i april 1922 haft tillfälle avgiva
utlåtande över kvaliteten hos ett till kontrollstyrelsen i samband med
ansökan om tillstånd till inköp av sprit för förskäringsändamål av firman
insänt prov.

Då ingenting i de olika skrifter, som ingivits av de ersättningssökande,
tyder på att de i övrigt vidtagit några åtgärder för att tillvarataga de möjligheter
att vinna avsättning för av dem tillverkade viner, som rusdrycksförsäljningsförordningen
dock erbjuder, kunna knappast de erfarenheter, som
vunnits under de gångna åren, sägas hava ökat möjligheterna att bedöma,
huruvida vintillverkarna, diirest till buds stående möjligheter av dem utnyttjats,
kunnat med framgång bedriva sin rörelse även efter rusdryckstorsäljningsförordningens
genomförande. Den omständigheten, att vintillver

Kung!. Maj:ts proposition Nr 187.

Ersättnings beloppens beräkning.

kärna förhållit sig i stort sett passiva, i vad det för dem gällt att söka bereda
sig avsättning för sin tillverkning, är givetvis också ägnat att i avsevärd
grad försvaga den moraliska förpliktelse att bereda dem ersättning, som
eljest, med hänsyn till betydelsen ur samhällets synpunkt av att yrkesutövare
kunna bedriva sin rörelse i förvissning om att i sinom tid få njuta frukterna
av den, till äventyrs kunnat anses föreligga för det allmänna — om
någon rättslig förpliktelse torde, såsom frambålles av föredragande departementschefen
i hans anförande till statsrådsprotokollet den 12 januari 1924
icke kunna vara tal.

Oaktat sålunda enligt styrelsens uppfattning icke någon moralisk förpliktelse
i egentlig mening till utbetalande av ersättning från det allmänna kan
anses föreligga, vill styrelsen dock icke förneka, att vissa skäl ur ren billighetssynpunkt
kunna anföras för utbetalandet av mera blygsamma ersättningsbelopp
åtminstone i fråga om vissa av de ersättningssökande. Såsom förut
framhållits, voro de ändringar, som genom rusdrycksförsäljningsförordningen
vidtogos i fråga om de bestämmelser, som reglerade tillverkares rätt att försälja
vin, av ganska genomgripande natur. Att döma av vad som i de ersättningssökandes
skrivelser framhållits, synes det härvidlag hava varit av mindre
om ens någon betydelse, att vintillverkarna genom dessa lagändringar berövades
rätten att sälja direkt till den konsumerande allmänheten. Det betydelsefulla
synes enligt de ersättningssökandes mening hava varit, att det
omöjliggjordes för speceribandlare att sälja vin. Därigenom blev det, alltjämt
enligt de ersättningssökandes egen uppfattning, för de svenska vintillverkarna
betydligt svårare att nå den kundkrets, särskilt på landsbygden, inom vilken
de tidigare kunnat påräkna avsättning för sina varor. Häremot kan visserligen
invändas, att då försäljningen av utländska viner blev föremål för
samma inskränkningar som försäljningen av inhemska, det bort vara möjligt
att även framgent vinna avsättning för de inhemska vinerna om än i reducerad
omfattning, eftersom den totala vinförsäljningen nedgått, förutsatt att
de inhemska vinerna verkligen varit av sådan kvalitet och kunnat tillverkas
i sådana prislägen, att de varit konkurrensdugliga. Voro de å andra sidan
icke detta, lär det näppeligen kunna anses skäligt, att staten bereder deras
tillverkare någon ersättning. Även om viss och ej så liten betydelse måste
tillerkännas sist anförda synpunkt, vars överensstämmelse med de faktiska
förhållandena icke är möjlig att fastställa, då vintillverkarna, som nämnts,
ej gjort någonting för att bereda sig avsättning för sin tillverkning, lär det
dock få anses sannolikt, att förändringarna i försäljningsbestämmelserna mera
försvårat avsättningen av viner av inhemsk tillverkning än av utländska
viner. I varje fall synes det ostridigt, att tillverkarna av den nya rusdrycksförsäljningsförordningens
genomförande beretts vissa svårigheter. Ett ytterligare
skäl för att ersättning bör beredas vissa av de sökande, finner kontrollstyrelsen
däri, att de sökande förebragt vissa skäl för att inskränkningar i
deras vintillverkning måste i viss grad försvåra även den tillverkning av
saft m. m., som de bedrivit i nära samband med vintillverkningen.

Med hänsyn till vad som i det föregående anförts finner kontrollstyrelsen
sig, om än med viss tvekan, höra tillstyrka, att ersättning av det allmänna
beredes vissa av de sökande.»

Efter att sålunda som sin principiella mening hava angivit, att ersättning
till åtminstone vissa av de sökande kunde anses berättigad, framhåller kontrollstyrelsen,
att man ej kunde finna några normer, som möjliggjorde en
beräkning efter objektiva grunder av de ersättningsbelopp, vilka borde ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

komma. En inlösen av företagens samtliga tillgångar i fastigheter, maskiner,
lager etc. eller eventuellt i stället härför ersättning till företagen för den
värdeminskning, deras tillgångar skulle undergå vid nedläggande av vinfabrikationen,
jämte ersättning utöver dessa belopp för mistad möjlighet att
fortsätta med fabrikationen, kunde icke rimligen ifrågasättas. Ett inlösningseller
ersättningsförfarande av sådan art Ange nämligen obetingat anses förutsätta,
att det för företagen verkligen varit omöjligt att fortsätta sin verksamhet,
en förutsättning som i här förevarande fall icke av de ersättningssökande
kunnat visas föreligga. Vid ersättningsbeloppens fastställande vore
man därför hänvisad till en ungefärlig uppskattning av den förlust, som hade
åsamkats företagen genom det förändrade läge, i vilket de kommit eller deras
ledning trott dem komma genom förändrad lagstiftning. Härvid syntes uppgifterna
om företagens nettovinster från föregående år kunna lämna viss ledning.

De anläggningar, som krävdes för vintillverkningen, vore ingalunda av den
omfattande art, att det funnes anledning antaga, att i allmänhet några mera
betydande svårigheter kunde möta mot användning för annat ändamål av
de lokaler, som disponerats för vintillverkningen. Likaså vore den maskinella
utrustning, som krävdes för vintillverkning, icke av mera betydande omfattning.

Som villkor för ersättning ansåge kontrollstyrelsen böra fordras, att det
företag, till vilket ersättning utginge, nedlade all tillverkning av rusdrycker.
Det kunde visserligen synas, som om ett dylikt villkor icke vore ur allmänna
synpunkter påkallat, då statsmakterna icke funnit sig böra genom
lagstiftning förhindra fortsättande av tillverkningen vid fabriker, där dylik
tidigare ägt rum. Enligt kontrollstyrelsens uppfattning vore det emellertid
för det allmänna ur sociala och andra synpunkter av icke obetydligt värde,
att, sedan en helt ny försäljningslagstiftning genomförts, få möjlighet att
pröva, i vilken utsträckning och av vilka företag vintillverkningen skulle
få bedrivas. Den uppfattningen kunde måhända ock göras gällande, att ett
nedläggande av tillverkningen endast borde krävas i samband med fullständig
inlösen av företagens anläggningar. Ej heller denna synpunkt vore
emellertid enligt styrelsens uppfattning av större betydelse. Om staten av
rena billighetsskäl ansåge sig böra utbetala ersättning, kunde det icke sägas
vara oskäligt, att staten uppställde de villkor för ersättningens utbetalande,
som den funne ur allmänna synpunkter påkallade.

Efter att hava angivit det sätt, på vilket nu angivna villkor borde realiseras,
upptager styrelsen till behandling den med spörsmålet om ersättning
till företagen nära sammanhörande frågan, huruvida ersättning för mistade
arbetstillfällen borde utgå till vid företagen anställd personal. Med hänsyn
till föreliggande omständigheter funne kontrollstyrelsen emellertid icke tillräckliga
skäl kunna anföras för tillstyrkande av sådan ersättning.

I fråga om storleken av det ersättningsbelopp, som borde tillkomma aktiebolaget
Skånska fruktvin- och likörfabriken i Bjuf, autor kontrollstyrelsen
i förberörda utlåtande den (i mars 1924 i huvudsak följande:

Villkor (or
ersättnings
utbetalande.

Ersättning till
personal.

Ersättningsbeloppens
stor
lek.

Kungl. Maj:ts proposition Nr lt>7.

»Såsom kontrollstyrelsen tidigare framhållit, kan det ej heller skäligen
ifrågasättas, att staten skulle inlösa företagets samtliga tillgångar och därutöver
lämna viss ersättning. I stället torde man, såsom jämväl tidigare
framhållits, vara hänvisad till en approximativ uppskattning av ersättningens
skäliga storlek, vid vilken uppskattning en viss ledning torde kunna erhållas
av företagets nettovinster under tidigare år. En med ledning av tidigare
lämnade och särskilt för den av kontrollstyrelsen nu verkställda utredningen
infordrade uppgifter — — — gjord sammanställning utvisar, att nettovinsterna
resp. förlusterna uppgått till följande till hela krontal avrundade
belopp.

År		Kronor
1906	vinst..................	............... 608
1907	» .................	.............. 47
1908	» .................	.............. 3,514
1909	» .................	............. 1,534
1910	» ...............	.............. 42
1911	» .................	............. 6,239
1912	» .................	.............. 3,620

År		Kronor
1913	vinst ............	............. 1,996
1914	förlust..............	.............. 1,036
1915	» ..............	.............. 16,197
1916	» ..............	.............. 3,035
1917	vinst................	.............. 20,294
1918	»	............ 14,260

Av de nu återgivna siffrorna framgår, att företagets vinst under åren
1906 till och med 1913 varit jämförelsevis obetydlig. Endast ett enda år
nämligen år 1911, då vinsten uppgick till 6,239 kronor, har den överstigit
4,000 kronor. Under tre år — åren 1906, 1907 och 1910 — understeg den däremot
1,000 kronor. Förlusterna under åren 1914, 1915 och 1916 voro så betydande,
att de sammanlagt överstego vinsten under de åtta föregående
åren. Åren 1917 och 1918 lämnade däremot betydande vinster. Att av resultaten
av rörelsen under des«a bägge år draga någon slutsats om företagets
utveckling, därest lagstiftningen även efter den 1 januari 1919 varit
oförändrad, låter sig dock näppeligen göra. Därtill voro förhallandena
dessa år, då bland annat en verklig vinbrist rådde, alltför abnorma. En beräkning
av företagets årliga medelvinst torde därför lämpligen kunna göras
på det sättet, att man bortser ifrån de två första årens resultat, då dessa
år kunna betraktas såsom organisationsår, och sätter vinsten åren 1917 och
1918 lika med den största vinst, som förekommit under tidigare år, d. v. s.
lika med vinsten år 1911. Ur företagets synpunkt torde dessa antaganden
vara de gynnsammaste, som rimligen kunna ifrågasättas. Med frånräknande
av förlusterna åren 1914—1916 har med denna beräkningsgrund företagets
sammanlagda nettovinst under de elva åren 1908—1918 uppgått till
9,155 kronor eller i medeltal per år till 832 kronor. Kapitaliserat efter 5
7o% motsvarar denna årliga avkastning ett belopp av 16,640 kronor.
Vid sidan av vinfabrikationen har bolaget emellertid bedrivit tillverkning
av alkoholfria viner, saft och sylt. Enligt av kontrollstyrelsen infordrade
uppgifter hava de försäljningssummor, som dessa fabrikat betingat, under
tidigare år varit jämförelsevis obetydliga i förhållande till de försäljningssummor,
som vinerna betingat. De senare åren har däremot förhållandet
varit ett annat. År 1915 uppgick sålunda försäljningssumman för
dessa fabrikat till ungefär 28 procent av försäljningssumman för det egentliga
vinet. Åren 1916, 1917 och 1918 voro motsvarande tal ungefär 21, 4 och
34 procent. Med hänsyn härtill borde givetvis den ovan beräknade medelvinsten
reduceras i viss utsträckning. Då det emellertid icke låter sig
göra att beräkna, i vad mån företagets vinster härröra från den ena eller
andra grenen av dess verksamhet, och de olika grenarna till viss grad torde

Kungl. Maj:ts proposition År 187.

vara beroende av varandra, bar kontrollstyrelsen emellertid icke ansett
sig böra företaga någon dylik reduktion.

Under erinran dels om att det kapital iserade värdet av företagets nettovinster
givetvis icke i och för sig är ett fullgiltig! uttryck för ett skäligt
ersättningsbelopp och dels om att kontrollstyrelsen ansett att ersättningsutbetalande
bör förbindas med ett avstående från framtida tillverkningsrätt,
vilket villkor givetvis medför värdeminskning i fråga om maskiner
och dylikt, finner kontrollstyrelsen sig kunna tillstyrka utbetalandet av
ett ersättningsbelopp å 25,000 kronor.»

Vad angår det ersättningsbelopp, som borde tillkomma aktiebolaget
Önos i Tollarp, yttrar kontrollstyrelsen i skrivelsen den 12 mars 1924 i
huvudsak följande:

»Av skäl, som angåvos i kontrollstyrelsens utlåtande den 6 mars i år,
kan det enligt kontrollstyrelsens mening ej med fog ifrågasättas, att staten
skulle inlösa företagets samtliga tillgångar och därutöver lämna viss ersättning.
Liksom för de vintillverkares vidkommande, för vilka i nyssnämnda
utlåtande ersättningsbelopp föreslogos, torde man för här förevarande
firma vara hänvisad till en approximativ uppskattning av
ersättningens skäliga storlek. Vid denna uppskattning torde liksom
ifråga om aktiebolaget Skånska fruktvin- och likörfabriken i Bjuf
en viss ledning kunna erhållas av företagets nettovinster under tidigare år.
Enligt av bolaget lämnade uppgifter hava dessa nettovinster, avrundade
till hela krontal, sedan bolagets bildande varit av följande storlek:

År	Kronor	År	Kronor
1903......................	...... uppgift saknas	1911 vinst..............	.............. 2,866
1904..................	... » »	1912 » .................	.............. 6,299
1905 ..............	..... » »	1913 » .................	.............. 5,165
1906 vinst..........	.................... 1,438	1914 » ..............	............... 2,533
1907 » ..........	..................... 1,244	1915 » ..............	........... 2,876
1908 förlust	..................... 15,797	1916 » ...............	............. 4,287
1909 vinst..........	.................... 9,080	1917 » .................	............. 27,252
1910 » ..........	..................... 4,271	1918 » ................	............. 10,433

Av ovan gjorda sammanställning framgår, att bolagets vinst under
tidigare år varit jämförelsevis obetydlig. Däremot har den, särskilt för
år 1917 men även för år 1918, uppgått till betydande belopp. Av skäl,
som anförts i kontrollstyrelsens meranämnda yttrande den 6 mars 1924,
torde man dock ur resultatet av verksamheten under dessa bägge år
näppeligen kunna draga någon slutsats om företagets utveckling, därest
lagstiftningen även efter den 1 januari 1919 varit oförändrad. Därtill
voro förhållandena dessa år alltför abnorma. En beräkning av företagets
årliga medelvinst torde därför, såsom i utlåtandet den 6 mars 1924 skett
i fråga om aktiebolaget Skånska fruktvin- och likörfabriken i Bjuf,
böra göras på det sättet, att man bortser från de första åren såsom organisationsår
och sätter vinsten åren 1917 och 1918 lika med den största
vinst, som förekommit under tidigare år, d. v. s. lika med vinsten år 1909.
Med frånräknande av förlusten år 1908 kan med denna beräkningsgrund
företagets sammanlagda nettovinst under de tretton åren 1900 till och
med 1918 beräknas till 42,422 kronor. Den årliga medelvinsten har sålunda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

varit 3,263 kronor. Kapitaliserat efter 5 % motsvarar denna årliga avkastning
ett belopp av 65,260 kronor. Liksom aktiebolaget Skånska fruktvin-
och likörfabriken i Ljuf har aktiebolaget Önos i Tollarp vid sidan
av vinfabrikationen bedrivit tillverkning av salt och sylt m. m. Då det
ersättningsbelopp, varom här är fråga, hänför sig till tillverkarnas svårighet
att fortsätta med av dem tidigare bedriven tillverkning och försäljning
av vin, borde givetvis en reduktion av det beräknade kapitaliserade
'' ‘ii det av medelvinsten företagas med hänsyn till att eu del av vinsten
belöpt sig på tillverkning av andra varor än vin. För aktiebolaget Skånska
fruktvin- och likörfabriken i Bjuf ansåg sig kontrollstyrelsen visserligen
på anförda skäl kunna underlåta att företaga dylik reduktion. Ifråga
om aktiebolaget Önos i Tollarp torde däremot en dylik reduktion vara
ofrånkomlig med hänsyn till den betydande del av tillverkningen, som
särskilt under senare år, tillverkningen av andra varor än vin utgjort.
De summor, som bolaget erhållit vid försäljning av andra varor än vin,
uppgingo sålunda enligt av bolaget lämnade uppgifter för åren 1914, 1915
och 1916 till större belopp än de, som bolaget erhållit för försålt vin.

Under hänsynstagande härtill och till övriga på frågan inverkande omständigheter
har kontrollstyrelsen funnit sig kunna tillstyrka utbetalande
till aktiebolaget Önos i Tollarp av ett ersättningsbelopp å 50,000 kronor.»

Beträffande ersättningsbeloppet till firman J. M:son Englander i Tingstad
anför kontrollstyrelsen i utlåtandet den 6 mars 1924 huvudsakligen
följande:

»När kontrollstyrelsen i december 1921 erhöll ifrågavarande framställning
på remiss, anmodade kontrollstyrelsen bland annat landsfiskalen i Tings
ryds distrikt att meddela kontrollstyrelsen så vitt möjligt fullständiga
upplysningar om arten och omfattningen av sökandefirmans uppgivna förvärvsrörelse
ävensom alla de upplysningar i övrigt, som kunde belysa den
förevarande frågan. I ett den 21 mars 1922 dagtecknat yttrande meddelade
vederbörande landsfiskal bland annat följande. Enligt vad det vid
länsstyrelsen i Kronobergs län förda handelsregistret utvisade, hade hemmansägaren
Gustav Herman Englander senast varit antecknad som innehavare
av firman J. M:son Englander. Enligt vad av landsfiskalen införskaffade
utdrag ur inkomsttaxeringslängderna för Tingsås socken för
aren 1913—1919 utvisade, hade emellertid icke denne under de år, firman
lagt till grund för sin inkomstberäkning, taxerats för någon inkomst av
rörelse eller yrke. När kontrollstyrelsen den 4 april 1922 avgav underdånigt
utlåtande över framställningen, hemställde kontrollstyrelsen — med
hänsyn särskilt till vad landsfiskalen anfört — ’att den förevarande framställningen
måtte åtminstone för närvarande såsom obestyrkt lämnas utan
avseende’. När kontrollstyrelsen nu haft att verkställa en ny utredning
rörande bland annat förevarande firmas ersättningsanspråk, har det synts
kontrollstyrelsen i första hand erforderligt att söka bringa klarhet om anledningen
till den bristande överensstämmelsen mellan firmans i dess framställning
lämnade uppgifter om firmans nettovinster och landsfiskalens
med utdrag ur inkomsttaxeringslängderna styrkta uppgifter rörande taxeringen
för den såsom firmans innehavare i handelsregistret antecknade
hemmansägaren Gustav Herman Englander. Kontrollstyrelsen anmodade
därför jur. kand. L. Stael von Holstein, som av firman i dess framställning
den 15 december 1921 uppgives såsom firmans ombud, att införskaffa för
ovan berörda frågas klargörande erforderliga upplysningar. Då emellertid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

ej några upplysningar härigenom kommo kontrollstyrelsen till hända, avlät
styrelsen den 14 februari 1924 eu skrivelse direkt till firman med begäran
bland annat, att upplysningar i förevarande avseende snarast måtte
tillställas kontrollstyrelsen. Ej heller på ifrågavarande skrivelse har dock
något svar erhållits. Då firman sålunda icke kunnat eller velat styrka, att
firman under tidigare år haft någon vinst å av densamma bedriven tillverkning
av vin, finner kontrollstyrelsen sig icke kunna tillstyrka ersättning
till firman.»

Sedermera har kontrollstyrelsen i skrivelsen den 7 mars 1924 meddelat,
att firman besvarat kontrollstyrelsens skrivelse den 14 nästföregående februari.
Vad firman därvid anfört hade emellertid icke kunnat föranleda
kontrollstyrelsen att tillstyrka ersättning till firman.

Vidkommande storleken av den ersättning, som borde tillkomma firman
B. P. Gullbergh i Malmö, anför kontrollstyrelsen i utlåtandet den 6 mars
1924 följande:

»Nämnda firma har från år 1899 bedrivit tillverkning av vin och från
och med den 30 mars 1916 jämväl handel med vin med stöd av tillstånd
jämlikt 13 § i 1905 års vin- och ölförsäljningsförordning. Sistnämnda gren
av bolagets rörelse torde närmast vara att jämföra med den rörelse, som
bedrivits av de egentliga vin- och spirituosahandlarna. Då ersättningsfrågorna
för dessa firmor, såsom framgår av ersättningssakkunniges betänkande,
ordnades genom aktiebolaget Vin- och spritcentralen, kunde det
synas, som om ett liknande tillvägagångssätt borde väljas även i förevarande
fall. Emellertid lär det att döma av de upplysningar, som kontrollstyrelsen
inhämtat av firman, icke vara möjligt att särskilja de olika grenarna
av firmans verksamhet. Vid sådant förhållande och då vinhandel
med stöd av tillstånd jämlikt 13 § i 1905 års vin- och ölförsäljningsförordnipg
av firman endast bedrivits under ett par av krigsåren, medan vinfabrikationen
är av långt äldre datum, synes övervägande skäl tala för att
jämställa firman i ersättningsavseende med övriga vintillverkare.

Vad frågan om ersättning för vintillverkningen beträffar, kompliceras
denna därav, att firman jämsides med vintillverkningen ända till ar 1916

bedrivit handel med kolonialvaror och att det---icke låter sig göra

att i ekonomiskt avseende särskilja dessa bägge grenar av firmans verksamhet.
Det lär icke blott vara omöjligt att klarlägga, hur mycket av nettovinsten
för de olika åren, som belöper sig på vintillverkningen, och hur mycket,
som belöper sig på kolonialvaruhandeln, utan det lär även vara omöjligt,
att med tillhjälp av firmans bokföring beräkna, hur stor del av firmans
totala omsättning, vinförsäljningen utgjort.

Då ersättning tidigare icke lämnats till firmor, av vilkas rörelse vinförsäljningen
utgjort allenast eu mindre del, måste grunden för firmans ersättningsanspråk,
i den mån dessa hänföra sig till vinfabrikationen före år
1916, betecknas såsom mycket svag. Den omständigheten, att vederbörande
företagare själv anser, att den förtjänst, han haft, härflutit från vinaffären,
lär nämligen icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse, särskilt
som han själv upplyst, att omsättningen av kolonialvaror i kronor räknat
under de år, denna handel bedrivits parallellt med vinförsäljningen,
sannolikt varit större än omsättningen av vin.

Sammanfattningsvis torde med hänsyn till vad ovan anförts kunna
sägas, att firman B. V. Gullberghs ersättningsanspråk i den mån, de hänföra

De i artements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

sig till tiden före år 1916, äro svagare grundade än aktiebolaget Skånska
fruktvin- och likörfabrikens i Bjuf samt aktiebolaget önos’ i Tollarp ersättningsanspråk.
I den mån däremot, som de avse tiden efter kolonialvaruhandelns
nedläggande — augusti 1916 — äro de lika väl grundade som
omförmälda tillverkares.

Vid övervägande av dessa på frågan inverkande omständigheter bar
kontrollstyrelsen funnit sig böra tillstyrka ersättning även för firman
B. P. Gullbergh. Lika litet som i fråga om de tillverkare, vilkas ersättningsanspråk
tidigare behandlats, kan det emellertid i förevarande fall
anses motiverat med en ersättning av den omfattning, som firman själv
begärt. Av skäl, som framgå av det föregående, är det emellertid i fråga
om denna firma än svårare än i fråga om övriga firmor att erhålla en
uppfattning om ersättningsbeloppets skäliga storlek. Vid sådant förhållande
har kontrollstyrelsen funnit övervägande skäl tala för, att för denna
firma föreslå samma belopp, som styrelsen föreslagit för aktiebolaget
Skånska fruktvin- och liköriabriken i Bjuf, nämligen 25,000 kronor.»

Såsom jag uttalade i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 12
januari innevarande år, torde det ej kunna vara tal om att någon rättslig
förpliktelse för statsverket att utbetala ersättning till vintillverkarna
skulle föreligga. Jag framhöll emellertid samtidigt, att det åtminstone i
viss mån syntes mig icke uteslutet, att det sätt, på vilket detaljhandeln
med rusdrycker ordnats i den rusdryckslagstiftning, som trätt i kraft
den 1 januari 1919, lagt hinder i vägen för de svenska vintillverkarna
att nå den kundkrets, hos vilken de tidigare kunnat påräkna avsättning
för sin tillverkning. Men huruvida härigenom kunde anses hava uppkommit
någon moralisk förpliktelse för det allmänna att bereda gottgörelse
för det lidna intrånget i näringsfriheten, fann jag vara ovisst.

Den av kontrollstyrelsen förebragta utredningen synes mig hava givit
vid handen, att vintillverkarnas möjligheter att vinna avsättning för sin
tillverkning begränsats genom rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande
och att förlust därigenom tillskyndats tillverkarna. Visserligen
lärer det kunna göras gällande, att tillverkarna ej planmässigt och omsorgsfullt
tillvaratagit de möjligheter att söka försälja av dem tillverkade varor,
som rusdrycksförsäljningsförordningen erbjuder. Hade så skett, lärer det
väl ej heller varit uteslutet, att de i viss utsträckning verkligen kunnat
vinna avsättning för sin tillverkning. Ett utnyttjande av försäljningsmöjligheterna
skulle emellertid, då tillverkarna åtminstone i viss mån måst
vända sig till en annan kundkrets än den, som tidigare köpt deras varor,
kommit att medföra vissa, kanske ej obetydliga kostnader för reklam och
dylikt. Då utsikterna för vintillverkasna att kunna ernå en sådan avsättning
för sina varor, att företagens existens därigenom tryggats, för
tillverkarna mast te sig jämförelsevis osäkra, lärer tillverkarnas obenägenhet
att ikläda sig dessa kostnader få anses i viss grad förklarlig.
Det synes mig ej heller onaturligt, att tillverkarna känt sig stå inför
svårigheter, som de — måhända med orätt — icke ansett sig kunna bemästra,
och att denna känsla i sin mån bidragit till att hämma deras

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

företagsamhet. Vid övervägande av de på frågan inverkande omständigheter
finner jag därför skäl föreligga för utbetalande av någon ersättning
från det allmännas sida till åtminstone vissa av de vintillverkare,
som gjort framställning om sådan ersättning.

Lika med kontrollstyrelsen finner jag det emellertid uteslutet, att företagarna
skulle beredas full ersättning för den värdeminskning, deras tillgångar
undergå vid nedläggande av vinfabrikationen, jämte ersättning
därutöver för mistad möjlighet att fortsätta med fabrikationen. Ett dylikt
inlösnings- eller ersättningsförfarande måste nämligen även enligt min
mening obetingat förutsätta, att det för företagen varit fullständigt
omöjligt att fortsätta sin verksamhet, en förutsättning som i bär förevarande
fall icke kan anses föreligga. Vid sådant förhållande är man
givetvis hänvisad till en mer eller mindre ungefärlig beräkning av de
ersättningsbelopp, som kunna anses skäliga. Kontrollstyrelsen har i detta
avseende, med ledning av vissa på grundval av företagens tidigare avkastning
verkställda beräkningar, föreslagit, att aktiebolaget Skånska fruktvinocb
likörfabriken i Bjuf skulle erhålla ett belopp av 25,000 kronor, aktiebolaget
Önos i Tollarp 50,000 kronor och firman B. P. Gullbergh i Malmö
25,000 kronor. Dessa belopp finner jag mig kunna godtaga. Däremot bar
kontrollstyrelsen avstyrkt beviljande av ersättning till firman J. M:son
Englander i Tingsryd. De skäl, som kontrollstyrelsen härför anfört, synas
mig övertygande.

Såsom villkor för ersättnings utbekommande bar kontrollstyrelsen föreslagit,
att det skulle stadgas skyldighet för den, som erbölle ersättning,
att nedlägga av honom bedriven tillverkning av rusdrycker. Detta villkor
finner jag befogat och lämpligt. Även om det i och för sig måste anses
fördelaktigt, om en del av det vinbehov, som nu tillgodoses genom importerade
viner, kunde tillgodoses genom inhemsk tillverkning, lärer det
dock, såsom ock kontrollstyrelsen framhållit, få anses innebära en betydande
fördel för det allmänna att, sedan den nya försäljningslagstiftningen
genomförts, få tillfälle att bestämma, av vilka företag och på vilket
sätt vintillverkning inom landet må bedrivas. Då rätten till vintillverkning
icke tillkommer viss person utan jämlikt stadgandet i § 7 mom. 2
i näringsfrihetsförordningen är bunden vid den byggnad, inom vilken
tillverkningen bedrivits, bör garanti skapas för att tillverkningen, om
den nedlägges av de nuvarande tillverkarna, icke upptages av annan person,
som erhållit dispositionsrätt till lokalerna. Om ersättnings utbetalande
beslutas, lärer det få ankomma på Kungl. Maj:t att finna en form, som
ger säkerhet i detta avseende.

Kontrollstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att av villkoret om
skyldighet för vederbörande företag att nedlägga sin tillverkning av rusdrycker
borde följa, att företagen så vitt möjligt borde beredas tillfälle att
avyttra sina inneliggande lager av vin. Kontrollstyrelsen har ock med
Uihang till riksdagens protokoll HI2i. 1 sand. H8 höft. (Nr 187.) 2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

Vindragar hget.

Framställningen
om ersättning
och
tidigare yttranden
över
densamma.

hänsyn härtill under hand inhämtat, att aktiebolaget Vin- & spritcentralen
ej vore obenäget att inlösa vederbörande företags vinlager, under förutsättning
att inlösningspriset fastställdes av opartiska sakkunniga med hänsyn
till ifrågavarande viners värde vid inlösningstillfället. Att en dylik inlösning
kommer till stånd synes mig önskvärt och lämpligt.

För statens vidkommande måste den ersättning, som eventuellt nu kan
komma att lämnas, anses innefatta en fullständig avveckling av förhållandet
till vintillverkarna. En förutsättning för utbetalning av de ersättningsbelopp,
vilka kunna komma att av riksdagen beviljas, bör fördenskull
vara, att inga som helst ersättningskrav därefter riktas mot statsverket.
De tillverkare, som enligt kontrollstyrelsens förslag skulle erhålla
ersättning, hava skriftligen godtagit de föreslagna ersättningsbeloppen.

Jag övergår härefter till frågan om ersättning till vindragarlaget.

Vindragarlaget framställde sina ersättningsanspråk i en den 15 december
1921 dagtecknad skrivelse i den formen, att laget anhöll, att Kungl. Maj:t
ville söka bereda laget den möjlighet till utkomst, utan vilken lagets medlemmar
icke kunde existera, eller, om detta icke vore möjligt, något understöd
i en eller annan form.

Som stöd för framställningen anfördes, att laget, som sysslade med
lossning, tappning, lagring m. m. av s. k. våta varor, till utgången av
år 1918 haft mycket arbete för vinagenters räkning samt för handlande,
som förde vin i sina affärer, ävensom med tappningar för privatpersoner.
Från och med år 1919 hade emellertid laget förlorat dessa arbeten, som
dåmera i huvudsak utfördes av dotterbolag till aktiebolaget Vin- & spritcentralen.
Koncentrationen av partihandeln med rusdrycker hade sålunda
enligt lagets förmenande hårt drabbat detsamma. Med hänsyn härtill hade
laget anhållit, att aktiebolaget Vin- & spritcentralen måtte åter bereda
laget de tillfällen till arbete, som det gått miste om, eller, därest detta icke
vore möjligt, understöd i en eller annan form. Laget hade emellertid
erhållit ett avböjande svar på denna framställning.

Kontrollstyrelsen, som anbefalldes avgiva utlåtande över berörda framställning,
inhämtade från aktiebolaget Vin- & spritcentralens styrelse
yttrande i ärendet. Häri framhöll bolagsstyrelsen, att det vore svårt
att avgöra, huruvida den minskning av möjligheterna att utnyttja lagets
arbetskraft, som den nya rusdrycksförsäljningsförordningen och den genomförda
koncentrationen av partihandeln medfört, vore den främsta
orsaken till den inkomstminskning, som inträtt, eller om icke snarare den
viktigaste orsaken vore den allmänna depressionen. Under anförande
vidare, att det icke vore möjligt att avgöra, huruvida inkomstminskningen
skulle bliva beståndande, avstyrkte bolagsstyrelsen bifall till framställningen.
Kontrollstyrelsen hemställde ock i sitt den 27 februari 1922 avgivna
utlåtande, att med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst, framställningen
icke måtte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

Sedermera har jämväl statskontoret i utlåtande den 16 maj 1922 avstyrkt
framställningen. Därvid har statskontoret framhållit, att, då av den inkomstminskning
för laget, som inträtt under år 1921, icke syntes kunna dragas
några slutsatser om i vad mån minskningen vore att tillskriva den nya rusdryckslagstiftningens
inverkan, det vore för tidigt att ännu taga ställning till
frågan, huruvida ersättning av allmänna medel borde beredas sökandena.
En ledamot i statskontoret anmälde skiljaktig mening och uttalade, att, då
det syntes påtagligt, att rusdrycksförsäljningsförordningen medfört inkomstminskning
för vindragarlaget, utredning borde verkställas, huruvida det läte
sig göra att under nuvarande förhållanden bereda vindragarlaget arbete samt,
därest så icke vore möjligt, i vad mån ersättning av statsmedel borde till -

erkännas laget.

Vidkommande denna fråga anför kontrollstyrelsen i sitt utlåtande den 6

mars 1924 i huvudsak följande:

»För belysande särskilt av utvecklingen under åren 1922 och 1923 av
lagets arbetsmöjligheter och inkomster har kontrollstyrelsen för verkställande
av den utredning, som nu uppdragits åt kontrollstyrelsen, från laget infordrat
vissa uppgifter,---. På grundval av dessa och tidigare läm nade

uppgifter har nedanstående sammanställning av Jagets brutto- och
nettoinkomster avrundade till hela krontal av arbete med vin och sprit för
sig och av arbete med andra flytande varor för sig verkställts.

A r
1910	Brutto ... Utgifter Netto ..
1911	Brutto .. Utgifter Netto ....
1912	Brutto ■ Utgifter Netto ....
1913	Brutto .. Utgifter Netto.....
1916	Brutto .. Utgifter Netto.....
1920	Brutto .. Utgifter Netto.....
1921	Brutto Utgifter Netto ...
1922	Brutto Utgifter Netto ...
1923	Brutto Utgifter Netto .. .

Vin och	Andra fly-	Summa
sprit	tande varor
26,287	26,163	52,450
7,298	7,263	14,561
18,989	18,900	37,889
30,675	23,930	54,605
7,853	6,124	13,977
22,822	17,806	40,628
34,305	20,586	54,891
8,670	5,187	13,857
25,635	15,399	41,034
34,255	21,694	55,949
9,372	5,935	15,307
24,883	15,759	40,642
49,898	12,922	62,820
15,805	4,093	19,898
34,093	8,829	42,922
148,719	14,296	163,015
60,555	5,821	66,376
88,164	8,475	96,639
47,688	21,747	69,435
14,293	5,503	19,796
33,395	16,244	49,639
15,360	43,074	58,434
6,001	14,362	20,363
9,359	28,712	38,071
12,325	41,464	53,789
4,588	17,405	21,993
7,737	24,059	31,796

Kontroll styrelsen
den
\ mars 1934

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

Av ovanstående sammanställning framgår, att lagets nettoinkomst av arbete
med vin och sprit under åren 1910—1913 i medeltal uppgått till ungefär
23,000 kronor och av arbete med andra flytande varor till ungefär 17,000
kronor. Den sammanlagda nettoinkomsten har sålunda för laget under dessa
ar i medeltal varit 40,000 kronor. År 1920 var inkomsten av arbete med
vin och sprit vida större än den någonsin tidigare varit. Ännu år 1921
var den 45 procent större än den ovan beräknade medelinkomsten. Åren
1922 och 1923 utvisa däremot eu betydande nedgång, sa att inkomsten av
arbete med vin och sprit år 1922 var c:a 60 procent och 1923 c:a 66 procent
lägre än medelinkomsten åren 1910—1913. Visserligen hava inkomsterna
av arbete med andra flytande varor, som vore jämförelsevis små år 1920,
stigit, sa att de år 1921 ungefärligen uppgingo till samma belopp som medelinkomsten
för åren 1910—1913 och åren 1922 och 1923 vida överstego
denna inkomst, men denna stegring har icke varit tillräcklig för att kompensera
minskningen av inkomsterna av arbete med vin och sprit.

Laget befinner sig sålunda för närvarande obestridligen i ett ogynnsamt
ekonomiskt läge. Såsom meddelats i lagets senast ingivna skrift har detta
lett dels till att laget efter den 1 oktober 1922 funnit sig icke kunna fortsätta
utbetalningarna av pensioner till de medlemmar i laget, som på grund
av ålder eller annan anledning äro oförmögna till arbete, dels till att laget
på begäran av dessa pensionärer måst försälja sin fastighet och fördela köpeskillingen
på medlemmarna. Lagets arbetsföra medlemmar hava däremot
såväl under år 1922 som år 1923 åtnjutit en inkomst, som icke, även om
hänsyn tages till penningvärdets fall, mera väsentligt understiger inkomsten
under tidigare år. De ordinarie medlemmarna erhöllo nämligen år 1922
vardera 2,460 kronor och år 1923 vardera 2,600 kronor, medan ordinarie
medlem år 1910 erhöll 1,995 kronor och är 1911 2,130 kronor.

Även om det sålunda, såsom ovan framhållits, är obestridligt, att laget
befinner sig i ett ekonomiskt betryckt läge främst på grund av minskade
inkomster av arbete med vin och sprit, är det icke desto mindre förenat med
nära nog oöverkomliga svårigheter att avgöra, till vilken grad dessa svårigheter
hava sin orsak i den nya rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande.
Svårigheterna äro nämligen dels föranledda av att det arbete med
tappning och lagring, som laget tidigare haft att tillgå, icke längre står till
dess disposition, dels att det direkta arbetet i hamnen med lossning och
dylikt är mindre omfattande än tidigare. Vad beträffar minskningen av
det förstnämnda slaget av arbete torde den i huvudsak få anses vara en direkt
följd av rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande och partihandelns
koncentration. Lossningsarbetet bär väl däremot minskats närmast
på grund av att importen av vin och spritdrycker för närvarande är
betydligt mindre än tidigare. Detta förhållande kan väl delvis sägas vara
eu följd av den inskränkning av konsumtionen, som rusdrycksförsäljningsförordningen
åstadkommit, men det sammanhänger å andra sidan, åtminstone
vad angår vinet, i hög grad med den allmänna ekonomiska depressionen.
När de ekonomiska konjunkturerna bliva gynnsammare, finnes det
all anledning att antaga, att vinimporten skall komma att stiga och att i
följd härav laget skall få bättre tillgång på arbete. Att siffermässigt särskilja
den andel, som den allmänna ekonomiska depressionen haft i den inkomstminskning,
som laget i här förevarande avseende lidit, från den andel,
som rusdrycksförsäljningsförordningen haft i samma inkomstminskning, låter
sig näppeligen göra. Vid sådant förhållande kan man endast konstatera,
att rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande varit eu bidragande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

och antagligen jämförelsevis betydande orsak till det ekonomiskt betryckta
läge, i vilket laget för närvarande befinner sig.

Såsom tidigare framhållits, hava lagets arbetsdugliga medlemmar jämväl
under år 1923 åtnjutit inkomster, som om än blygsamma dock icke varit
väsentligt mindre än de inkomster, arbetsdugliga medlemmar under tidigare
år åtnjutit. Förutsatt att icke de inkomster, som laget haft av arbete med
andra flytande varor än vin och sprit på grund av förhållanden, som falla
utanför ramen för denna utredning, komma att minskas, och att laget i samma
omfattning som under de sista åren får tillgodonjuta inkomster av arbete
med vin och sprit, synes icke heller — i varje fall icke av det material,
som stått till kontrollstyrelsens disposition — kunna dragas den slutsatsen,
att det framdeles skulle bliva omöjligt för lagets medlemmar att förtjäna
sitt uppehälle. Minska däremot även inkomsterna av arbete med andra
flytande varor än vin och sprit, blir förhållandet givetvis ett annat. Som
nyss nämnts, lär det emellertid icke tillkomma kontrollstyrelsen att utreda
frågan ur denna synpunkt.

Med hänsyn till vad ovan anförts och då lagets arbete icke torde kunna
sägas hava varit av så speciell art, att det är uteslutet, att lagets medlemmar
kunna förskaffa sig inkomst genom arbete, som tidigare ansetts falla
utanför lagets verksamhetsområde, har kontrollstyrelsen icke funnit sig
kunna tillstyrka ersättning till lagets för närvarande arbetsdugliga medlemmar.

Annorlunda gestalta sig däremot förhållandena för de medlemmars av
laget vidkommande, som på grund av ålder eller av annan anledning äro oförmögna
till arbete. Dessa hava under den tid, de själva voro arbetsföra,
med delvis jämförelsevis betydande belopp bidragit till pensionering av de
medlemmar i laget, som då voro oförmögna till arbete. Detta har givetvis
skett i förhoppning, att de själva en gång skulle komma att åtnjuta understöd.
Dylikt understöd hava ock vissa av dem åtnjutit, men laget har, som
tidigare nämnts, icke efter den 1 oktober 1922 sett sig i stånd att fortsätta
med utbetalandet av understöd. Då det med skäl torde kunna sägas, att
lagets oförmåga härvidlag orsakats av de minskade inkomsterna av arbetet
med vin och sprit, har kontrollstyrelsen funnit det med fog kunna ifrågasättas,
att det allmänna i dessa fall träder emellan och utbetalar de understöd,
som laget numera icke är i stånd att utbetala, så mycker mer som de
belopp, det här gäller, äro relativt obetydliga. Enligt av kontrollstyrelsen

infordrade uppgifter,---har laget för närvarande åtta till arbete oförmögna

medlemmar, av vilka sex tidigare åtnjutit understöd, medan två avgått
efter den tidpunkt, då laget upphörde att utbetala understöd.

I nedanstående förteckning hava sammanställts namnen å dessa personer,

deras födelseår, den tidpunkt, då lagda understödsbelopp, de åtnjutit.	de upphört att	arbeta,	och det	saraman-
Namn	Födelsedatum	Avgåni	''sdntum	Understöd
Frans Oskar Johansson .....................	...... V„ 1852	7,	1904	14,771:7 5
Johan Oskar Höglund........................	....... 27/., 1843	lu	1908	12,415:02
Fredrik August Åberg .....................	....... "/jo 1846	",	1910	ll,185:oi
Anders Gustaf Runngren .................	........ "jo 1865	7,	1918	5,301:6 8
Anders Gustaf Larsson .....................	........ 1 , 186(i	7,	1921	900: oi
Carl Theodor Andersson ...................	........ 21/, 1857	7,	1922	433:3 3
Bernhard Gottfrid Löfgren	........ 1 /, 1867		1922	—
Johan Ture Törnblom........................	....... 27„ 1868	Vo	1923	—

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

Såsom av ovanstående sammanställning framgår, hava de av lagets medlemmar,
som tidigare åtnjutit understöd i medeltal för år uppburit följande
belopp: Johansson 809 kronor, Höglund 856 kronor, Åberg 895 kronor,
Runngren 1,178 kronor, Larsson 720 kronor ocli Andersson 866 kronor.

Med hänsyn härtill och till vad kontrollstyrelsen i det föregående anfört
finner sig kontrollstyrelsen böra föreslå, att till var och en av ovannämnda
åtta personer måtte av allmänna medel under deras återstående livstid utgå
ett belopp av 800 kronor för år att utbetalas i efterskott kvartalsvis med
200 kronor.

Det kunde synas, som om såsom eu konsekvens av ovannämnda förslag
borde följa, att de nu arbetsföra medlemmar av laget, som bidragit till utbetalande
av understöd åt icke arbetsföra medlemmar av laget, åtminstone
borde gottgöras för de belopp, som de för detta ändamål irtbetalt, då de
sannolikt icke kunna påräkna att komma i åtnjutande av understöd från
laget, då de själva bliva oförmögna till arbete. Principiellt finner kontrollstyrelsen
intet att erinra häremot, men med hänsyn till vad styrelsen i det
föregående anfört rörande lagets nuvarande ställning och framtida utsikter
i ekonomiskt avseende, liar kontrollstyrelsen dock icke funnit tillräckliga
skäl föreligga för ett förslag i denna riktning.»

I anledning av kontrollstyrelsens nu återgivna utlåtande har vindragarlaget
den 17 mars 1924 till finansdepartementet inkommit med en skrift i ämnet.

I nämnda skrift framhålles, att kontrollstyrelsen, då den avstyrkt ersättning
till lagets arbetsföra medlemmar, såsom stöd härför åberopat dels lagets
nuvarande ställning dels dess framtida utsikter i ekonomiskt avseende. Det
vore riktigt, att lagets arbetsföra medlemmar hittills av arbetet inom laget
åtnjutit en torftig bärgning. Lagets största inkomstkälla — tappning och
lagring av spirituösa — sinade dock redan och kunde förväntas bliva alldeles
uttömd under den närmaste framtiden. Det vore ock fullständigt uteslutet, att
lagets medlemmar kunde skaffa sig försörjning inom annat yrke, då den
yngste vore 43 år. Lagets brydsamma läge förhindrade därjämte antagandet
av nya medlemmar. Så småningom bleve därigenom lossningsarbetet för
tungt, och lagets medlemmar vore då hänvisade till det lättare arbetet med
tappning och lagring, men just detta lättare arbete vore laget numera i det
närmaste berövat. Tappning av vin och sprit, som år 1912 hade inbringat
12,395 kronor, hade nämligen år 1923 inbringat 2,022 kronor och under innevarande
år allenast 70 kronor 77 öre. Under erinran att kontrollstyrelsen
icke principiellt funnit sig hava något att erinra mot att lagets medlemmar
bereddes gottgörelse för de belopp, som de själva utgivit till lagets pensionärer,
hemställde laget slutligen om att de medlemmar av laget, för vilka
kontrollstyrelsen icke tillstyrkt något understöd, åtminstone måtte få åter,
vad de inbetalt för pensionering av äldre kamrater.

Dep artementsct''<ifen.

Av den av kontrollstyrelsen verkställda utredningen samt vad övrigt
i ärendet förekommit framgår, att vindragarlaget för närvarande befinner
sig i ett ekonomiskt betryckt läge främst på grund av minskade inkomster
av arbete med vin och sprit. Såsom kontrollstyrelsen jämväl

Kungi. Maj:ts proposition Nr 187.

framhållit, är det emellertid icke desto mindre förenat med svårigheter
att avgöra, till vilken grad denna minskning av inkomsterna har
sin orsak i rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande. Att laget
numera i det närmaste förlorat allt arbete med tappning och lagring för
privatpersoners och vinagenters räkning, varav laget, såsom det uppgives,
tidigare åtnjutit icke obetydlig inkomst, lärer dock vara att tillskriva
rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande och partihandelns koncentration.
Då tappning och lagring av viner väl allt framgent lärer
komma att utföras av partihandelsbolagen, torde det ock vara sannolikt,
att inkomstminskningen till viss grad kommer att bliva beståndande.
På sätt kontrollstyrelsen anfört hava emellertid lagets arbetsföra
medlemmar hittills åtnjutit inkomster, som, om än blygsamma,
dock icke varit väsentligt mindre än de inkomster, arbetsdugliga medlemmar
av laget under tidigare år åtnjutit. I lagets senaste skrift bestrides
icke heller detta förhållande. Men laget framhåller, att en bestämd
vändning i detta avseende numera inträtt och finner sig icke våga hoppas på
eu gynnsam utveckling i framtiden. I anledning härav finner jag mig böra
erinra därom, att en väsentlig del av lagets inkomst alltid härflutit från arbete
med andra varor än vin och sprit. Så länge dessa inkomster stå laget
till buds, torde lagets medlemmar icke kunna anses helt nödställda. Skulle
åter en större eller mindre minskning inträda i fråga om dessa inkomster, lärer
den i varje fall icke vara beroende på några av statsmakterna vidtagna åtgärder
och sålunda ej heller utgöra skäl för understöd från det allmännas sida.
Med hänsyn härtill och då det arbete — särskilt lossningsarbete — varmed
lagets medlemmar sysslat, näppeligen kan sägas hava varit av så
speciell art, att det är uteslutet, att de framdeles, om lagets inkomster
skulle sjunka än ytterligare, skulle kunna förskaffa sig inkomst genom
arbete, som lagets medlemmar tidigare ej tagit befattning med, har jag i
likhet med kontrollstyrelsen ej kunnat finna tillräckliga skäl föreligga för
utbetalande av ersättning av allmänna medel till de medlemmar av laget,
som för närvarande äro arbetsföra.

Såsom framgår av uppgifter, lämnade av vindragarlaget, har laget efter
den 1 oktober 1922 icke ansett sig i stånd att utbetala understöd till de
medlemmar av laget, som på grund av ålder eller av annan anledning äro oförmögna
till arbete. Dessa hava under den tid, de varit arbetsföra, med delvis
jämförelsevis betydande belopp bidragit till pensionering av de medlemmar
av laget, som då varit oförmögna till arbete. Vid sådant förhållande och då
anledningen till att laget numera icke längre kan utbetala understöd närmast
är att söka i den delvis på grund av rusdrycksförsäljningsförordningens
genomförande minskade inkomsten av arbete med vin och sprit, lära goda
skäl kunna anses föreligga för det allmänna att träda hjälpande emellan.
Så mycket mindre betänkligheter lärer detta möta, som de belopp, det kan
bliva fråga om, äro relativt obetydliga. I vindragarlagets senaste skrift

Beredande av
medel för
ersäitninqar
och understöd.

Hemställan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

uppgives, att, utöver de av kontrollstyrelsen omförmälda åtta medlemmarna
av laget, finnas ytterligare fem medlemmar, som äro att anse såsom oförmögna
till arbete. De skäl, som jag nyss angivit, synas mig tala för
utbetalande av understöd jämväl till dem, förutsatt att de styrka sig vara
oförmögna till arbete.

På grundval av de understödsbelopp, som vissa av de nu icke arbetsföra
medlemmarna av laget tidigare åtnjutit ifrån detsamma, bar kontrollstyrelsen
föreslagit, att det årliga understödsbeloppet skulle fastställas
till 800 kronor att utbetalas med en fjärdedel eller 200 kronor i efterskott
kvartalsvis. Det torde emellertid enligt min mening kunna ifrågasättas,
huruvida icke ett på sådant sätt utmätt belopp är något för högt. För
min del har jag — med hänsyn jämväl till de blygsamma belopp, som i
understöd pläga tilldelas statens egna befattningshavare, vilka ej äga rätt
till pension — funnit mig böra föreslå ett årligt understöd till icke arbetsföra
medlemmar av vindragarlaget, vilka styrka sig vara i behövande omständigheter,
med 600 kronor.

I enlighet med kontrollstyrelsens hemställan torde såväl de ersättningssummor,
vilka föreslagits för vissa vintillverkare, som de årliga understödsbelopp,
vilka enligt mitt förslag skulle utgå till vissa icke arbetsföra medlemmar
av vindragarlaget, böra bestridas ur statsverkets fond av rusdrycksmedel.

I överensstämmelse med vad jag förut anfört får jag hemställa, att Kung].
Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta

dels att till aktiebolaget Skånska fruktvin- och likörfabriken i Bjuf, aktiebolaget
önos i Tollarp samt firman B. P. Gullbergh i Malmö må ur statsverkets
fond av rusdrycksmedel utbetalas följande belopp, nämligen till aktiebolaget
Önos femtiotusen kronor samt till envar av de båda övriga tjugufemtusen
kronor, allt under villkor att i enlighet med Kung]. Maj:ts
bestämmande före utbetalningen sådana åtgärder vidtagas, att någon tillverkning
av rusdrycker icke vidare må kunna utan särskilt tillstånd be
drivas i de lokaler, vilka av ersättningstagarna tidigare j för sådant ändamål
begagnats, ävensom att ersättningstagarna skriftligen förbinda sig att icke
framdeles mot statsverket framställa några ersättningsanspråk i anledning
av deras tidigare bedrivna tillverkning av rusdrycker;

dels ock att till de medlemmar av vindragarlaget i Stockholm, som nu
äro varaktigt oförmögna till arbete, må ur statsverkets fond av rusdrycksmedel
under vederbörandes återstående livstid, så länge arbetsoförmågan varar
och vederbörande styrker sig vara i behövande omständigheter, årligen utbetalas
ett belopp av sexhundra kronor att utgå med en fjärdedel eller etthundrafemtio
kronor kvartalsvis i efterskott från och med tredje kvartalet
år 1924.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla och förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bil. litt... vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

E. Regnér.

Bihang till riksdagens protokoll 192\. 1 samt.

U8 höft. (Nr 187.)