Kungl. Maj:ts proposition nr 185 (Proposition 1952:185)

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Nr 185.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om in- och upplåning
vid centralkassa för jordbrukskredit; given
Stockholms slott den 21 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning med särskilda bestämmelser om
in- och upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit.

GUSTAF ADOLF.

Sam. B. Norup.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom förordning den 26 juni 1948, vilken gäller till utgången av innevarande
år, ha centralkassorna för jordbrukskredit provisoriskt berättigats
att öka sin inlåning från allmänheten. I propositionen föreslås, att bestämmelserna
härom skola erhålla fortsatt giltighet för ytterligare ett år. Dessutom
föreslås att Kungl. Maj :t skall kunna för samma tid medgiva, att beträffande
viss centralkassa inlåningsnraximum höjes från trettio till högst
femtio gånger centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors fonder
och insatskapital.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 1S5.

Ilungl. Maj.ts proposition nr 185.

Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser om in- och upplåning
vid centralkassa för jordbrukskredit.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid bestämmande av den omfattning, i vilken centralkassa för jordbrukskredit
på grund av stadgandet i 32 § första stycket förordningen den 5 juni
1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor må in- och upplåna penningar,
skola under år 1953 dels med kontanta penningar i centralkassan likställas
kontanta penningar i därtill anslutna jordbrukskassor, dels med fordringar,
som avses i nämnda stadgande, likställas fordringar på grund av
lån, för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom hälften av det senast
fastställda taxeringsvärdet å sådan i 52 § andra stycket sagda förordning
omförmäld fastighet, vars huvudsakliga värde består i tomt eller bostadsbyggnad.

2 §.

På framställning av centralkassa äger Konungen efter hörande av bankoch
fondinspektionen medgiva att, utan hinder av stadgandet i 32 § andra
stycket förordningen om jordbrukets kreditkassor, in- och upplåningen med
det avdrag, som i nyssnämnda författningsrum sägs, under år 1953 må överstiga
centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors fonder och insatskapital
det antal gånger, över trettio men högst femtio, som Konungen
med hänsyn till omständigheterna finner skäligt bestämma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, fråga om nya bestämmelser
rörande in- och upplåningen vid centralkassor för jordbrukskredit
samt anför därvid följande.

Inledning.

I skrivelse den 11 december 1951 har 1950 års jordbrukskasseutredning —
som fått i uppdrag att verkställa översyn av lagstiftningen angående jordbrukets
kreditkassor — anmält att uppdraget ej kunde slutföras inom beräknad
tid och att därför viss provisorisk lagstiftning erfordrades rörande
in- och upplåningen vid centralkassa för jordbrukskredit. Förslag till sådan
lagstiftning har bifogats.

Över framställningen ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av bank- och
fondinspektionen, sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret,
fullmäktige i riksbanken, länsstyrelsen i Östergötlands län, som bifogat yttrande
från Östergötlands centralkassa för jordbrukskredit, länsstyrelsen i
Kristianstads län, länsstyrelsen i Skaraborgs län, som bifogat yttrande från
Västra Sveriges centralkassa för jordbrukskredit, samt svenska jordbrukskreditkassan.

Jordbrukskasserörelsens organisation m. m.

Jordbrukslcasserörelsen är författningsmässigt reglerad genom förordningen
den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor (jordbrukskasseförordningen).

Kasserörelsen är organiserad i tre led, jordbrukskassorna, centralkassorna
och svenska jordbrukskreditkassan. Varje centralkassa skall vara anslu -

Kungi. Maj:ts proposition nr 185.

ten till svenska jordbrukskreditkassan och varje jordbrukskassa till den centralkassa,
inom vars verksamhetsområde styrelsen har sitt säte.

Jordbrukskassorna äro kasserörelsens lokala organ. Deras huvudsakliga
uppgift är att bereda sina medlemmar kredit. De härför erforderliga medlen
erhålla jordbrukskassorna genom att hos vederbörande centralkassa
återbelåna fordringsbevis, som belånats hos jordbrukskassan.

Centralkassorna tjänstgöra som nyss nämnts såsom kreditgivare åt jordbrukskassorna.
Medel för detta ändamål anskaffa de bl. a. genom att från
allmänheten mottaga inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas
— sparkasseräkning, depositionsräkning, kapitalräkning och checkräkning.

Svenska jordbrukskreditkassan bedriver viss utlåning till centralkassorna
samt utövar dessutom kontroll och tillsyn över centralkassorna och jordbrukskassorna.

Jordbrukets kreditkassor äro samtliga organiserade såsom ekonomiska
föreningar med begränsad personlig ansvarighet. Lagen om ekonomiska föreningar
är tillämplig för kassorna i den mån särskilda föreskrifter icke meddelats
för dem.

Centralkassornas inlåningsrätt.1

Centralkassornas inlåningsrätt regleras främst genom bestämmelserna i
32 § jordbrukskasseförordningen. Enligt första stycket av denna paragraf
gäller som huvudregel att centralkassa äger inlåna penningar dels till ett belopp,
för vilket full täckning hos kassan finnes i kontanta penningar, i medel
som för kassans räkning innestå hos riksbanken, jordbrukskreditkassan
eller inländskt bankaktiebolag eller å postgiro, i statens eller Sveriges allmänna
hypoteksbanks obligationer eller i fordringar på grund av lån, för
vilkas fulla gäldande staten är ansvarig eller för vilka säkerheten utgöres
av inteckning inom sex tiondelar av senast fastställda taxeringsvärdet å
jordbruksfastighet, dels ock därutöver till ett belopp motsvarande tolv och
en halv gånger centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors fonder
och insatskapital.

Enligt en i andra stycket intagen särskild regel må dock i intet fall inoch
upplåningen, med avdrag av ett belopp motsvarande centralkassans
kassa och de medel, som för centralkassans räkning innestå hos riksbanken,
jordbrukskreditkassan eller inländskt bankaktiebolag eller å postgiro,
överstiga trettio gånger centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors
fonder och insatskapital.

De nu nämnda reglerna modifieras emellertid genom en förordning den
26 juni 1948 (nr 376) med särskilda bestämmelser angående in- och upplåning
vid centralkassa för jordbrukskredit. Enligt denna förordning skola vid
bestämmande av den omfattning, i vilken centralkassa enligt huvudregeln

1 Med inlåning avses här och i det följande även upplåning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

må in- och upplåna penningar, dels med kontanta penningar i centralkassan
likställas kontanta penningar i därtill anslutna jordbrukskassor, dels
med sådana fordringar, som upptagas i huvudregeln, likställas fordringar på
grund av lån, för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom hälften av
det senast fastställda taxeringsvärdet å sådan i 52 § andra stycket jordbrukskasseförordningen
omförmäld fastighet, vars huvudsakliga värde består
i tomt eller bostadsbyggnad.

Förordningen är av provisorisk karaktär och dess giltighetstid utlöper
med utgången av 1952. Den tillkom med anledning av att det visat sig svårt
för centralkassorna att åstadkomma den fondbildning som kräves enligt
32 § första stycket jordbrukskasseförordningen. Beträffande den närmare
motiveringen torde jag få hänvisa till propositionen nr 234/1948. Att utvidgningen
av inlåningsrätten erhöll endast provisorisk giltighet berodde därpå,
att man icke ville föregripa resultatet av pågående utredningar om en omorganisation
av kreditväsendet.

Framställningen.

Jordbrukskasseutredningen anför i sin omförmälda skrivelse att utredningens
uppdrag kan väntas vara slutfört inom sådan tid, att en ny författning
om jordbrukets kreditkassor kan träda i kraft den 1 januari 1954.
I avvaktan härpå böra enligt utredningens mening 1948 års provisoriska bestämmelser
om vidgad inlåningsrätt för centralkassa erhålla fortsatt giltighet.
Som skäl härför anföres att de svårigheter att redovisa erforderlig fondtäckning
som föranlett 1948 års lagstiftning icke minskat utan tvärtom ytterligare
skärpts. Centralkassornas sammanlagda verkliga inlåning hade sålunda
stigit från omkring 291 miljoner kronor den 30 november 1947 till
omkring 455 miljoner kronor den 31 oktober 1951. Av inhämtade uppgifter
framginge också att den inlåningsrätt, som förelåge enligt huvudregeln i
32 § första stycket jordbrukskasseförordningen jämförd med de provisoriska
bestämmelserna, sistnämnda dag utnyttjats till 99 % av fyra kassor, till
98 % av två kassor, till 97 % av två kassor, till 93 % av en kassa och till
85 % av den återstående kassan. Utredningen funne det därför tämligen
klart, att det medgivande som lämnats genom 1948 års lagstiftning borde
förlängas att gälla även för år 1953.

Vidare anför utredningen att vissa svårigheter för centralkassorna uppkommit
även genom den begränsning av inlåningsrätten som innefattas i
den särskilda regeln i 32 § andra stycket jordbrukskasseförordningen och
som icke påverkas av 1948 års bestämmelser. Utredningen framlägger en
tablå, som visar att inlåningsrätten enligt denna regel per den 31 oktober
1951 utnyttjats fullt ut av en kassa, till 95 % av en kassa, till 90 % av två
kassor, till 87 % av en kassa, till 82 % av en kassa och till 70 å 80 % av de
återstående fyra kassorna. Under hänvisning till dessa siffror yttrar utredningen
:

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

Tidigare har den övre gräns för kassornas inlåningsrätt, som bestämmes
av vad här kallas huvudregeln, i allmänhet legat avsevärt lägre än den
gräns, som bestämmes av den särskilda regeln. Den allmänna ekonomiska
utvecklingen har emellertid medfört förändringar härutinnan. Möjligheterna
att hålla takten mellan den alltmera stegrade inlåningen och den fondtäckning,
som erfordras enligt den särskilda regeln, försvåras nämligen av
gällande skattebestämmelser. Och placeringar av den natur, som enligt den
särskilda regeln få avdragas — kassa, vissa banktillgodohavanden — kunna
av räntabilitetsskäl komma i fråga endast i jämförelsevis ringa omfattning.

Den bilagda tablån torde tämligen väl belysa vad här senast anförts. Av
tablån framgår att den särskilda regeln för de flesta centralkassornas vidkommande
visserligen ännu så länge ger ett högre inlåningsmaximum än
huvudregeln. Men för åtminstone tre centralkassor — Mellersta Sveriges,
Gävleborgs läns och övre Norrlands — är skillnaden mellan de resultat som
de två reglerna ge för den 31 oktober 1951 jämförelsevis obetydlig. Och för
en av dessa tre — Gävleborgs läns — ligger maximum enligt den särskilda
regeln t. o. in. något lägre än gränsen enligt huvudregeln. Sistnämnda centralkassa
har för övrigt utnyttjat sin inlåningsrätt enligt huvudregeln till
99 % och sin inlåningsrätt enligt den särskilda regeln till 100 %.

Skillnaden i elasticitet mellan huvudregeln och den särskilda regeln torde
komma att ytterligare framträda, sedan nya fastighetstaxeringsvärden blivit
fastslällda vid 1952 års fastighetstaxering. Då en ej obetydlig höjning av
taxeringsvärdena torde vara att vänta, blir följden, att det kapital som är
utlånat mot säkerhet av inteckningar i fast egendom till en större del än
förut kommer att räknas såsom placerat i sådana tillgångar, som ingå i centralkassornas
inlåningsunderlag enligt huvudregeln. Härigenom erhålles en
ökning av inlåningsrätten enligt huvudregeln medan inlåningen enligt den
särskilda regeln icke kommer att påverkas.

På grund av vad sålunda anförts anser jordbrukskasseutredningen att
även nu ifrågavarande särskilda regel bör modifieras genom provisoriska
bestämmelser. Utredningen framhåller, att 1948 års sparbankssakkunniga
framlagt förslag om en motsvarande provisorisk ökning av sparbankernas
inlåningsrätt, samt anför härom följande.

Sparbankernas inlåningsregler äro konstruerade på samma sätt som centralkassornas.
För sparbankerna gäller en i 25 § sparbankslagen intagen
huvudregel, enligt vilken sparbank må inlåna penningar, dels till ett belopp
som motsvaras av vissa angivna tillgångar — i stort sett samma slags tillgångar
som de vilka uppräknas i 32 § första stycket jordbrukskasseförordningen
— dels ock därutöver till ett belopp av högst tolv och en halv gånger
sparbankens fonder. Därjämte finnes i samma lagrum en särskild regel enligt
vilken inlåningen — med avdrag av ett belopp för vilket täckning finnes
i kontanter och vissa andra likvida tillgångar — i intet fall må överstiga
trettio gånger sparbankens fonder. 25 § sparbankslagen suppleras av en
lag den 30 juni 1947 (nr 321) med särskilda bestämmelser angående sparbanks
inlåning. Lagen är av provisorisk natur och dess giltighetstid utlöper
liksom 1948 års förordning om centralkassornas in- och upplåning vid utgången
av år 1952. Genom denna lag har Konungen bemyndigats att medgiva
lindring i den särskilda regeln i 25 § sparbankslagen. Vissa sparbanker
kunna nämligen efter ansökan få tillstånd att beräkna sin inlåningsrätt enligt
den särskilda regeln efter en relation mellan fonder och inlåning av 1 till
50 i stället för 1 till 30.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1S5.

1948 års sparbankssakkunniga ha i skrivelse till Konungen den 1 november
1951 framställt förslag att de provisoriska bestämmelserna i 1947 års
lag skola förnyas att gälla intill utgången av år 1955. Enligt förslaget skall
emellertid bemyndigandet för Konungen att efter ansökan medgiva sparbank
rätt alt beräkna maximal inlåning enligt den särskilda regeln efter relationstalet
50 utsträckas att avse samtliga sparbanker, icke såsom hittills
blott vissa av dem.

Jordbrukskasseutredningen förordar, att möjlighet skall beredas även
för centralkassorna att genom dispens få den särskilda gränsen för inlåningen
höjd från 30 till 50 gånger fonder och insatskapital. I utredningens
skrivelse anföres, att för centralkassornas del något direkt behov av ett så
högt relationstal som 50 knappast torde komma att uppstå under år 1953,
utan att ett lägre tal nog i och för sig skulle kunna räcka. Men skulle, såsom
sparbankssakkunniga föreslagit, talet 50 bli fastställt att provisoriskt gälla
lör sparbankerna, så borde lämpligen samma tal få provisoriskt gälla för
centralkassorna till dess slutliga bestämmelser om deras inlåning trädde i
kraft.

Slutligen torde jag få nämna att jordbrukskasseutredningen i sin skrivelse
upptagit även frågan i vad mån provisoriska bestämmelser kunde vara påkallade
på den grund, att en ny föreningslag träder i kraft den 1 januari
1953. Utredningen erinrar att svenska jordbrukskreditkassan redan under
förarbetet till den nya föreningslagen framhållit, att de nya reglerna om fusion
icke torde kunna oförändrade tillämpas på kreditkassorna samt att bestämmelsen
om revisors rätt att anlita medhjälpare syntes föga lämplig för
en penninginrättning, där ju revisionsarbetet är av särskilt grannlaga natur.
Även utredningen finner skäl kunna anföras för att på dessa punkter meddela
särskilda regler för kreditkassorna men anser att därmed utan olägenhet
kan anstå till dess ny författning angående jordbrukskasserörelsen utfärdas.
Till motivering härav anför utredningen följande.

Frågan om fusion är av icke ringa betydelse för jordbrukskasserörelsen.
Det förekommer nämligen ganska ofta att jordbrukskassor sammanslås.
Sådana sammanslagningar ske efter i stort sett samma mönster som sammanslagning
av banker. Det för närvarande tillämpade förfarandet vid sammanslagning
av jordbrukskassor kan i korthet beskrivas så, att den upphörande
kassan överlåter sina tillgångar och skulder till den övertagande kassan varjämte
medlemmarna i den förstnämnda kassan överföras till den sistnämnda.
Den upphörande kassans rörelse fortsättes av den övertagande
medan den upphörande likviderar. Denna metod har befunnits enkel och
praktisk och torde icke innebära några vådor för vederbörande kassors medlemmar
eller borgenärer. Det fusionsförfarande som regleras genom den
nya föreningslagen är betydligt mera invecklat och — för kassornas del —
osmidigt.

Av stor betydelse vid prövningen av hur denna lagstiftningsfråga definitivt
bör lösas blir den ställning 1949 års banklagssakkunniga komma att ta
till spörsmålet om bankers fusion. Jordbrukskasseutredningen har, i avbidan
på nämnda ställningstagande, för egen del helst velat undvika att ens
provisoriskt ta upp frågan. Detta torde heller icke erfordras. Utredningen
utgår nämligen från att den nya föreningslagen icke skall behöva lägga

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

några avgörande hinder i vägen för det förfarande som enligt ovan tillämpas
vid sammanslagning av jordbrukskassor. Detta förfarande förutsättes således
utan särskilda lagstiftningsåtgärder fortfarande kunna användas under
den korta övergångstid varom här är fråga.

Vad beträffar revisorsfrågan så lärer det icke vara omöjligt för jordbrukets
kreditkassor att för den korta övergångstiden under hand finna en tillfredsställande
lösning.

Yttrandena.

Jordbrukskasseutredningens förslag om förlängd giltighetstid
för 1948 års provisoriska bestämmelser har ej
föranlett någon erinran i remissyttrandena.

Förslaget att öppna möjlighet till dispens från den särskilda
regeln i 32 § andra stycket jordbrukskasseförordningen har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelserna
i Östergötlands, Kristianstads och Skaraborgs län, svenska jordbrukskreditkassan
samt Östergötlands och Västra Sveriges centralkassor för jordbrukskredit.

Fullmäktige i riksbanken ställa sig något tveksamma till förslaget men
vilja icke motsätta sig bifall därtill. Fullmäktige anföra:

Den omständigheten att några centralkassor närma sig gränsen för sin
inlåningsrätt och därmed i viss mån förlora sin rörelsefrihet i fråga om utlåningen
kan icke i och för sig utgöra tillräcklig anledning för en utvidgning
av nämnda rätt. Inlåningsbestämmelserna ha tillkommit i insättarnas
intresse och frågan om inlåningsrättens omfattning måste självfallet
i främsta rummet bedömas med hänsyn till kravet på säkerhet
för insätt armedlen. Därest de föreslagna provisoriska reglerna genomföras
och inlåningen ökar, innebär detta att även utrymmet för utlåningen ökar.
Det sistnämnda kan icke anses förenligt med de krav på återhållsamhet i
kreditgivningen, som ställas i nuvarande läge. Med hänsyn till att fullmäktige
tillstyrkt liknande regler för sparbankerna, och att för affärsbankerna
gäller en provisoriskt utvidgad inlåningsrätt enligt lagstiftning av år 1946,
samt med hänsyn till att önskvärda kreditrestriktioner lämpligen icke böra
göras beroende av att inlåningen hämmas och kasserörelsens sparfrämjande
verksamhet därigenom försvåras, vilja fullmäktige icke motsätta sig
bifall till utredningens förslag.

Sparbanksinspektionen yttrar, att behov av den föreslagna dispensmöjligheten
i och för sig syntes föreligga. Någon närmare motivering hade emellertid
icke lämnats till förslaget att gångertalet skulle höjas just till 50 annat
än genom hänvisning till att samma höjning av sparbankssakkunniga föreslagits
för sparbankernas del såsom en provisorisk åtgärd. Utredningen syntes
därvid ha bortsett från den skillnad som förelåge mellan centralkassor
och sparbanker såtillvida, att 50-gångerregeln intill den 1 juli 1937 varit
tillämplig på alla sparbanker och ännu gällde för flera av dem, medan så
ej vore fallet för centralkassornas vidkommande. Sparbanksinspektionen

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

ville emellertid icke motsätta sig att en provisorisk bestämmelse av det föreslagna
innehållet utfärdades.

Både fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen betona, att deras
ställningstagande icke får tillmätas prejudicerande betydelse för den
fortsatta översynen av lagstiftningen om jordbrukskasserörelsen.

Bank- och fondinspektionen vitsordar, att en uppmjukning av nu ifrågavarande
maximeringsregel synes behövlig, men avstyrker utredningens förslag
och förordar i stället, att före jämförelsen mellan inlåning och fonder
skall från inlåningssumman få avdragas ej blott vad som täckes av kassa
och banktillgodohavanden utan även vad som motsvaras av fordringar på
grund av lån mot statlig garanti.

Inspektionen har i sitt yttrande till en början anfört, att behovet av fondtäckning
hos centralkassorna bör bedömas efter jämförelse med motsvarande
förhållanden hos andra kreditinrättningar.

I yttrandet anställes en sådan jämförelse först med landshypoteksföreningarna,
vilka i likhet med jordbrukets kreditkassor äro kooperativt organiserade
kreditinrättningar med ändamål att utlämna lån till jordbrukarna.
Beträffande hypoteksföreningarna anför inspektionen:

Per den 31 december 1950 hade åtta av de tio hypoteksföreningarna reservfonder
uppgående till mer än 2 procent av utlåningen; relationen mellan hypoteksföreningarnas
sammanlagda fonder och utlåning var 2,17 procent. Om
jämväl hypoteksbankens reservfond tages i betraktande — denna fond får
nämligen tagas i anspråk för täckande av förluster i föreningarnas rörelse
— finner man att landshypoteksorganisationen i sin helhet vid angivna tidpunkt
hade ett eget kapital motsvarande ca 32/3 procent av utlåningen.

Inom hypoteksorganisationen har man sålunda funnit det angeläget att
bygga upp en fondställning som faktiskt är något bättre än t. o. m. den fondrelation
som redan enligt nu gällande bestämmelser kräves för jordbrukskasserörelsen,
vars låneportfölj inrymmer större risker än hypoteksföreningarnas
placeringar, vilka uteslutande bestå av bottenlån och statsgaranterade
lån. , *$.!

Inspektionen övergår därefter till en jämförelse med sparbankerna och
framhåller därvid bl. a., att den möjlighet till dispens från 30-gångerregeln
som genom provisorisk lagstiftning medgivits för sparbankerna icke tillkommit
i syfte att öka utrymmet för sparbanksinlåning utan införts för att utjämna
verkningarna av en år 1937 vidtagen skärpning i kravet på fondtäckning.
Det vore vidare att märka, att dispensbestämmelsen för sparbankerna
hittills behövt utnyttjas i blott ett fåtal fall. Per den 31 december
1950 hade sålunda endast 29 av landets cirka 450 sparbanker erhållit dispens
och av dessa 29 sparbanker hade vid angivna tidpunkt allenast 10 en inlåning,
som översteg den enligt 30-gångerregeln medgivna. Slutligen måste
man hålla i minnet, att centralkassornas tillgångar i sin helhet betraktade
måste anses mera riskbetonade än sparbankernas placeringar.

1 det följande framhåller inspektionen att jordbrukskasseutredningens
uppgifter om hur långt centralkassorna utnyttjat sin inlåningsrätt enligt
30-gångerregeln gällde förhållandena per den 31 oktober 1951. De hänförde

2 Ilihang lill riksdagens protokoll 1952. 1 samt. AV 185.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

sig således till en tidpunkt kort före årsskiftet, då i samband med bokslutet
sådana konsolideringar i allmänhet kunde göras, att inlåningsrätten ej oväsentligt
vidgades. Med ledning av numera framlagda bokslut för år 1951
kunde det antagas, att de fyra centralkassor som den 31 oktober 1951 utnyttjat
sin inlåningsrätt till 90 % eller däröver skulle komma att besluta
sådana fondavsättningar att deras inlåningsrätt komme att bli avsevärt förbättrad.
Nämnda fyra kassor — som den 31 december 1951 utnyttjat sin
inlåningsrätt enligt 30-gångerregeln till respektive 92,5, 95, 94 och 89,5 % —
''skulle sålunda, därest de i bokslutet föreslagna fondavsättningarna kunnat
ske redan vid sist angivna tidpunkt, i stället ha utnyttjat inlåningsrätten
till 91,5, 90, 89,5 och 85,5 %. Något omedelbart behov av en ändring i 30-gångerregeln syntes fördenskull icke föreligga — i vart fall icke därest en
återhållsam kreditpolitik i enlighet med riksbankens intentioner tillämpades
vid rörelsens bedrivande.

Inspektionen tillägger emellertid att den likväl icke vill motsätta sig en
provisorisk uppmjukning av nämnda regel men anser denna böra ske på
annat sätt än genom införande av dispensmöjlighet. Skälen härför utvecklas
av inspektionen på följande sätt.

Det måste erkännas, att inlåningssituationen för jordbrukskasserörelsen
på något längre sikt icke är helt tillfredsställande och att man med hänsyn
till bl. a. de anspråk, som ställas på rörelsen i samband med den statliga
kreditgarantigivningen på jordbrukets område, kanske ändå bör överväga
att genomföra vissa lättnader i angivna regel. Självfallet kan man härvid
icke gå längre än som är förenligt med insättarnas rimliga krav på säkerhet
och det måste förutsättas, att en eventuellt jämkad bestämmelse är avsedd
att fungera allenast som ett provisorium intill dess statsmakterna efter
att ha mottagit jordbrukskasseutredningens förslag till ny lagstiftning blivit
i tillfälle att taga definitiv ställning till frågan om centralkassornas inlåningsrätt.

»Något direkt behov av ett så högt relationstal som 50 torde för centralkassornas
del knappast komma att uppstå under år 1953» — säger jordbrukskasseutredningen
— »utan ett lägre tal skulle nog i och för sig kunna
räcka.» Vad sålunda anförts vill inspektionen starkt understryka, vilket innebär
att inspektionen icke kan ansluta sig till utredningens — under hänvisning
till sparbankssakkunnigas ovan relaterade förslag framförda —
önskemål, att man likväl ersätter 30-gångerregeln med en 50-gångerregel.
Denna sin åsikt grundar inspektionen icke blott på vad ovan anförts utan
även därpå, att en sålunda jämkad regel skulle kunna medföra, att jordbrukskasserörelsen
än starkare än hittills inriktade sig på att lämna bottenkrediter,
vilket skulle helt strida mot rörelsens syfte, nämligen att i första
hand tillhandahålla driftskrediter åt jordbrukarna, varav vid vissa tillfällen
under senare år förelegat behov som ej kunnat helt tillgodoses. Under beaktande
härav och med särskild hänsyn tagen till kasserörelsens medverkan
i den statliga kreditgarantigivningen har inspektionen kommit till den uppfattningen,
att man borde kunna tillgodose de här föreliggande, delvis mot
varandra stridande intressena genom att jämka 30-gångerregeln på det sätt
att med kontanta penningar och banktillgodohavanden jämställdes lån mot
statlig garanti.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

En regel som den förordade skulle medföra en sådan förbättring av inlåningssituationen
för centralkassorna, att marginalen i avseende å inlåningsrätten
komme att vidgas med 3—6 procent. Ingen kassa skulle nå
upp till 90-procentsgränsen. Och det är härvid att märka, att den förbättring
av fondrelationen, som sammanhänger med fondavsättningarna vid årsskiftet,
icke beaktats; tages hänsyn även härtill, torde icke någon centralkassa
ha utnyttjat sin inlåningsrätt enligt 30-gångerregeln till mera än högst
ca 85 procent. Då en sådan relation synes tillräcklig för att tillförsäkra centralkassorna
den erforderliga handlingsfriheten under den tid provisoriet är
avsett att gälla, d. v. s. till utgången av 1953, föreslår inspektionen att 30-gångerregeln icke utbytes mot en 50-gångerregel utan i stället modifieras
enligt ämbetsverkets förslag; en sådan mindre modifikation synes ej heller
vara ägnad att föregripa jordbrukskasseutredningens blivande förslag i
ämnet.

Departementschefen.

Förordningen den 26 juni 1948 med särskilda bestämmelser angående
in- och upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit tillkom som ett provisorium
i avvaktan på resultatet av en allmän översyn av lagstiftningen
rörande jordbrukets kreditkassor. Förordningen gäller till utgången av år
1952. Eftersom ny lagstiftning angående jordbrukskasserörelsen ej hinner
genomföras till denna tidpunkt utan beräknas kunna träda i kraft först
den 1 januari 1954, har jordbrukskasseutredningen föreslagit att bestämmelserna
i 1948 års förordning skola erhålla fortsatt giltighet för ytterligare
ett år. Detta förslag har lämnats utan erinran av alla de i ärendet hörda
remissinstanserna och även jag finner det väl grundat. Jag förordar därför
att förslaget genomföres.

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen medföra 1948 års bestämmelser
endast den verkan att inlåningen kan ökas utöver vad eljest skulle
varit tillåtet enligt den huvudregel i ämnet som meddelas i 32 § första stycket
jordbrukskasseförordningen. Något avsteg får sålunda icke göras från
den i andra stycket av samma paragraf givna särskilda regeln att inlåningen,
frånsett vad som täckes av kassa och banktillgodohavanden, aldrig må överstiga
trettio gånger centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors
fonder och insatskapital. Jordbrukskasseutredningen har nu föreslagit, att
även denna regel skall provisoriskt modifieras genom att Kungl. Maj :t får
möjlighet att för viss centralkassa medgiva höjning av inlåningsmaximum
från 30 till 50 gånger fonder och insatskapital.

Vid remissbehandlingen ha samtliga hörda instanser utom en tillstyrkt
detta förslag eller lämnat det utan erinran eller i vart fall förklarat sig icke
vilja motsätta sig det. Det enda undantaget är bank- och fondinspektionen,
som dock i och för sig ej bestrider behovet av en uppmjukning också på denna
punkt men anser att den bör åstadkommas på annat sätt än utredningen
föreslagit. Enligt inspektionens mening bör frågan lösas så, att före jämförelsen
mellan inlåning och eget kapital får från inlåningssumman avdragas ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

blott vad som täckes av kassa och banktillgodohavanden utan även vad som
motsvaras av fordringar på grund av lån mot statlig garanti.

För min del har jag av utredningen i ärendet blivit övertygad om att en
utvidgning av centralkassornas inlåningsrätt är påkallad jämväl i det avseende
varom nu är fråga. I avvaktan på en slutlig reglering av detta spörsmål
synes mig den av utredningen förordade lösningen med dispensgivning
från fall till fall vara att föredraga framför den som bank- och fondinspektionen
föreslagit. Emellertid har utredningen själv framhållit att något behov
av att kunna höja inlåningsmaximum till så mycket som 50 gånger
fonder och insatser knappast torde uppstå under 1953. Det synes mig därför
lämpligast att Kungl. Maj :t får befogenhet att inom nämnda gräns för
varje särskilt fall bestämma vilket relationstal som skall vara avgörande.
Erforderligt underlag för bedömningen härav bör kunna erhållas genom att
bank- och fondinspektionen höres i ärendet.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit i fråga om utfärdande av dispensbestämmelser
torde 1948 års förordning böra ersättas med en ny förordning,
i vilken samtliga provisoriska regler angående centralkassornas inlåning
sammanföras. Stadgandena i den nya förordningen böra gälla endast för år
1953. Förordningen bör emellertid utfärdas i god tid före ingången av
nämnda år, så att ansökan om dispens från föreskrifterna i 32 § andra
stycket jordbrukskasseförordningen kan göras och prövas i förväg.

Jag delar utredningens uppfattning att några provisoriska regler om undantag
från bestämmelserna i den nya föreningslagen icke äro påkallade.
Vad i nämnda lag stadgas om fusion torde icke hindra att vid sammanslagning
av jordbrukskassor tillsvidare förfares på samma sätt som hittills.

Härefter hemställer föredraganden att inom jordbruksdepartementet upprättat
förslag till förordning med särskilda bestämmelser om in- och upplåning
vid centralkassa för jordbrukskredit måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Liizell.

527353. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.