Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956 (Proposition 1956:185 - höst)

Utan förvarning

Med förvarning

Svårt

skadade

Svårt

skadade

Höjddetonation...........

Lågdetonation............

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

Nr 185

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 19)) (nr 536);
given Stockholms slott den 28 september 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli
1944 (nr 536).

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

De i propositionen föreslagna ändringarna i civilförsvarslagen berör endast
kapitlet om anordnande av skyddsrum. Till grund för ändringsförslaget
ligger emellertid en av den krigstekniska utvecklingen betingad, delvis ny
inriktning av civilförsvarets förebyggande verksamhet. Sålunda sättes mera
än tidigare utrymningen i centrum såsom den viktigaste förebyggande civilförsvarsåtgärden
mot atomvapenanfall.

i propositionen redogöres för den avsedda framtida utrymningsplanläggningen
innebärande att för de utsatta orterna utrymning planeras efter två
huvudalternativ, nämligen dels successiv utrymning, som kan genomföras
då viss tid står till förfogande, dels samtidig snabbutrymning av alla utrymningsberättigade
i händelse av överraskande anfall.

Den successiva utrymningen inledes med en beredskapsutrymning, omfattande
i alla utrymningsorter barn, sjuka och åldringar samt vårdare till
dem och i vissa av dessa orter därjämte andra kategorier icke förvärvsarbetande.
I dessa senare fall beräknas beredskapsutrymningen komma att
omfatta ca 50 % av befolkningen i orten. Beredskapsutrymningen torde
utan vidare åtgärder från myndigheternas sida få till följd en ytterligare
minskning av den kvarvarande befolkningen på grund av brist på arbets1—Bihang
till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 185

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

tillfällen. Som ett komplement till beredskapsutrymningen planlägges i
varje fall för de största städerna en omflyttning av de kvarvarande, så att
de åtminstone under fritid vistas i de mindre riskabla ytterområdena. I mera
utsatta orter planeras såsom ett sista led i den successiva utrymningen en
slutlig utrymning, som genomföres på en gång eller i etapper då läget ytterligare
skärpts och vilken omfattar alla som kan utrymmas utan att för totalförsvaret
oundgänglig verksamhet lamslås.

För skyddsrumsbyggandet uppdrages i propositionen i huvudsak följande
riktlinjer. I alla tätorter som kan betraktas som anfallsmål skall i princip
skyddsrum inrättas även i fortsättningen. Det förutsättes därvid att skyddsrumsbyggandet
begränsas genom att det invånarantal som kan motivera
inrättandet av skyddsrum höjes. I de mest utsatta orterna, i synnerhet de
där man måste räkna med risk för atomvapenanfall, skall i innerområden
och eljest särskilt riskfyllda delar endast bergrum eller likvärdiga betongskyddsrum
(befolkningsskyddsrum) byggas. I övriga delar av dessa orter
och i de mindre utsatta orterna anordnas skyddsrummen såsom normalskyddsrum.
Förläggningen och dimensioneringen av befolkningsslcyddsrummen
bestämmes med hänsyn till den verksamhet som under krig skall fortgå
i nämnda särskilt riskfyllda områden. Inom områden, där varken normalskyddsrum
eller befolkningsskyddsrum skall inrättas, vidmakthålles befintliga
skyddsrum och förutsättes i ett beredskapsläge källare o. dyl., där så
anses erforderligt, kunna iordningställas till skydd mot strålning från
radioaktiv stoftbeläggning.

Lagförslaget innebär i huvudsak, att det skall ankomma på Konungen
eller efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen att bestämma de
områden och platser, där enskilda skyddsrum skall inrättas. Tidigare har
detta bestämts i organisationsplan, som fastställes av länsstyrelsen. Lagändringen
föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1957.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

Förslag

till

Lag

om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536)

Härigenom förordnas, att 22 § och 24 § 1 mom. civilförsvarslagen den
15 juli 19441 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §. 22 §.

Inom stad---—----allmän plats.

Konungen äger föreskriva, att i Konungen äger föreskriva, att i
ort, som avses i första stycket, eller ort, som avses i första stycket, eller
i viss del därav jämväl skola anord- i viss del därav jämväl skola anordnas
skyddsrum, avsedda för hela nas skyddsrum, avsedda för civilbecivilbefolkningen
inom särskilda folkningen inom ifrågavarande omstörre
upptagningsområden. råde.

I första — ------allmänna skyddsrum.

Den omfattning-------23 § stadgas.

24 §. 24 §.

1 mom. Inom område eller å 1 mom. Inom område eller å plats,
plats, där enligt organisationsplanen som bestämmes av Konungen eller
särskilt civilförsvar skall vara orga- efter Konungens bemyndigande av
niserat, skola följande anläggningar civilförsvarsstyrelsen, skola följande
och byggnader förses med skydds- anläggningar och byggnader förrum
(enskilt skyddsrum): ses med skyddsrum (enskilt

skyddsrum):

1. hamn, järnvägsstation------allmänna samfärdseln;

2. industriell anläggning, —----— äro sysselsatta;

3. anläggning, som------tjugufem personer;

4. byggnad med------eller affärslokal; samt

5. annan anläggning-------och läge.

Vind anses-----— — eller arbetsrum.

1 Senaste lydelse av 22 § och 24 § 1 mom., se SFS 1951: 289.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1957. Intill dess Konungen
eller civilförsvarsstyrelsen för område
eller plats meddelat beslut som
avses i 24 § 1 mom. skall i fråga om
skyldigheten att inom området eller
å platsen inrätta enskilt skyddsrum
tillämpas de vid denna lags ikraftträdande
gällande bestämmelserna.

Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen
äger förordna, att den i civilförsvarslagen
stadgade skyldigheten att utrusta
och underhålla enskilt skyddsrum
skall avse jämväl skyddsrum,
som finnes inrättat inom område
eller å plats, där skyldigheten att förse
anläggningar och byggnader med
skyddsrum kommer att upphöra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 juni
1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Torsten Nilsson, Sträng, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange,
Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om revidering
av viss civilförsvarsplanläggning m. m. samt anför därvid följande.

1. Inledning

Efter krigsslutet 1945 blev de då gällande anordningarna för civilförsvaret
föremål för en allmän översyn av särskilda sakkunniga, representerande
samtliga partier i riksdagen (1945 års civilförsvarsutredning). På
grundval av denna översyn underställdes frågan om civilförsvarets fortsatta
bestånd och utformning 1948 års riksdag (prop. 81/1948). Genom
riksdagens beslut i anledning härav blev 1944 års civilförsvarslag permanent.
Frågan om civilförsvarsåtgärdernas karaktär, om civilförsvarets verksamhetsområden
och tjänstegrenar m. m. prövades även i sammanhanget.
Skyddsrumsfrågan löstes icke utan gjordes senare till föremål för en
särskild utredning, vars resultat underställdes 1951 års riksdag (prop.
176/1951). Härvid fattade riksdagen beslut om att normalskyddsrum i
huvudsak alltfort skulle anordnas och att fullträffsäkra befolkningsskyddsrum
skulle byggas i de större städerna. Redan då hade den mycket snabba
utvecklingen av atomstridsmedlen börjat, men besluten byggde huvudsakligen
på de begränsade erfarenheterna från slutet av det andra världskriget.

I det nya läge som uppkommit till följd av den krigstekniska utvecklingen
tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13
mars 1953 fem sakkunniga för att pröva civilförsvarets behov och överse
dess planläggning. De sakkunniga, vilka antog benämningen 1953 års civilförsvarsutredning
och som i det följande benämnes civilförsvarsutredningen,
utgöres av förre landshövdingen Torsten Löfgren, ordförande, riksombudsmannen,
numera ledamoten av riksdagens första kammare Birger Lundström,
ledamoten av riksdagens första kammare, disponenten A. Tage Mag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

nusson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare, lantbrukaren
Johannes Onsjö och trämassearbetaren E. Oskar Åkerström. Med stöd av
Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade jag den 1 april 1955 överdirektören
i arbetsmarknadsstyrelsen Erik Montell såsom ytterligare ledamot i utredningen.

Den 31 mars 1955 uppdrog Kungl. Maj:t åt civilförsvarsutredningen att
skyndsamt pröva de allmänna synpunkter på civilförsvaret samt de riktlinjer
för den framtida civilförsvarsplanläggningen och civilförsvarsorganisationen,
som innefattades i en av chefen för försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen
samma dag till utredningen överlämnad promemoria om
revidering av civilförsvarsplanläggningen (marspromemorian) och en promemorian
åtföljande missivskrivelse. Med utgångspunkt från vissa uttalanden
av överbefälhavaren i ett av denne 1954 framlagt förslag till riktlinjer
för vårt försvar framhöll chefen för försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen
i missivskrivelsen, att de i samarbete för att fullfölja överbefälhavarens
undersökningar närmare behandlat vilka försvarsförberedelser som kunde
vara erforderliga inom civilförsvarsstyrelsens verksamhetsområde för alt
minska landets sårbarhet i krig. Vägledande hade därvid varil dels den syn
på ett kommande krig, som företrädes i överbefälhavarens förslag, dels de
uppgifter och den betydelse, som i samma förslag tillmätes civilförsvaret
inom det samlade totalförsvaret. Marspromemorian avsåg i första hand utrymningsfrågan
och innefattade förslag om mycket långt gående utrymning
av de större orterna samt i anslutning härtill förslag till revidering av
civilförsvarsplanläggningen i övrigt.

Civilförsvarsutredningen inhämtade yttranden över marspromemorian
från riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens jordbruksnämnd,
arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, järnvägsstyrelsen och
telestyrelsen.

Den 24 november 1955 avgav civilförsvarsutredningen ett delbetänkande,
vari de grundläggande frågorna om civilförsvarets inriktning och fortsatta
uppbyggnad behandlas. Med hänvisning till utredningens direktiv underställes
Kungl. Maj :t i betänkandet förslag till principiellt ställningstagande i
dessa frågor. I första hand avser förslagen utrymningsproblemet och i samband
därmed frågor angående skyddsrummens betydelse och fortsatta anordnande.
Ytterligare behandlas i betänkandet vissa frågor om samordning
av planläggningen och preliminära riktlinjer för det fortsatta utredningsarbetet.
Vid utredningens överväganden har till prövning även upptagits de
allmänna synpunkterna på den framtida civilförsvarsplanläggningen, som
framlägges i marspromemorian. Civilförsvarsutredningens förslag om utrymning
går i stort sett icke lika långt som marspromemorians förslag. Beträffande
skyddsrumsbyggandet innebär utredningens förslag bland annat,
att normalskyddsrum även framdeles skall anordnas i de större städernas

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956 7

ytterområden men däremot i regel icke i orter med mindre än 5 000 invånare.

Över delbetänkandet har yttranden avgivits av civilförsvarsstyrelsen —
med bifogande av särskilt yttrande av civilförsvarsstyrelsens kvinnoutskott
— överbefälhavaren — efter hörande av försvarsgrenscheferna och militärbefälhavaren
i I. militärområdet — riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
statens jordbruksnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd, beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen,
försvarets forskningsanstalt, bostadsstyrelsen, 1954 års utredning angående
totalförsvarets personalbehov, 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, svenska stadsförbundet,
Sveriges industriförbund, svenska arbetsgivareföreningen (de båda sistnämnda
har yttrat sig gemensamt), landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens
centralorganisation, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges civilförsvarsförbund samt överstyrelsen för
svenska röda korset. Vid överståthållarämbetets yttrande har fogats utlåtanden
av stadsfullmäktige i Stockholm och civilförsvarschefen i Stockholms
civilförsvarsområde. Länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Örebro och Norrbottens län har överlämnat yttranden av ett antal
civilförsvarschefer i länen, däribland civilförsvarscheferna i Göteborg,
Malmö, Hälsingborg, Uppsala, Halmstad, Örebro, Karlskoga och Luleå. Länsstyrelsen
i Jämtlands län har bilagt yttrande av civilförsvarsnämnden i
Östersund, och länsstyrelsen i Älvsborgs län yttranden av stadsfullmäktige i
Borås och Trollhättan. Till länsstyrelsens i Norrbottens län yttrande har
fogats ett yttrande av föreningen Norrbottens läns landsfiskaler.

I remissyttrandena är meningarna delade i fråga om utredningens förslag
till reviderad utrymningsplanläggning. Ett stort antal remissinstanser
ansluter sig i huvudsak till utredningen såväl i denna del som i skyddsrumsfrågan.
Flertalet hörda myndigheter och organisationer anser sig
dock icke kunna i alla delar tillstyrka dessa förslag. Några få remissinstanser
förordar att försvarsstabens och civilförsvarsstyrelsens promemoria följes
vid utrymningsplanläggningen. Flertalet av de remissyttranden, som icke
direkt godtar civilförsvarsutredningens utrymningsförslag, förordar en
sammanjämkning av de olika förslagen, i allmänhet så att planläggning
sker efter båda alternativen. Utredningens allmänna uppfattning att civilförsvaret
bör givas ökad effektivitet om dess uppgift inom det totala försvaret
skall kunna fullgöras omfattas av praktiskt taget samtliga remissinstanser.
Med ett par undantag framhålles genomgående vikten av att ett
snabbt ställningstagande sker från statsmakternas sida i de grundläggande
frågorna om civilförsvaret.

Efter eu översikt av civilförsvarets uppgifter och inriktning enligt nuvarande
ordning samt en redogörelse för de nya anfallsmedlen och dessas

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

verkningar avser jag att i det följande behandla först vissa allmänna synpunkter
på civilförsvaret, särskilt i fråga om utrymningsplanläggningen,
och sedan byggandet av skyddsrum.

2. översikt av civilförsvarets uppgifter och inriktning
enligt nuvarande ordning

Civilförsvarets huvudsakliga uppgift har i 1948 års civilförsvarsproposition
angivits vara att skydda den civila befolkningen och egendomen mot
skador till följd av luftanfall och viss annan fientlig verksamhet. De åtgärder
som skall vidtagas härför brukar uppdelas i förebyggande och
skadeavhjälpande. Exempel på förebyggande åtgärder är utrymning av
tätorter, byggande av skyddsrum, alarmering och undanförsel av viktiga
varuförråd. Bland skadeavhjälpande åtgärder må särskilt nämnas bekämpande
av brand, röjning av samfärdsleder och byggnader, räddning av innestängda
samt vård av skadade och sjuka.

Den följande framställningen kommer i stort sett att avse allenast utrymning
och skyddsrumsbyggande. Till en början skall dock även något
beröras civilförsvarets huvudsakliga inriktning.

1945 års civilförsvarsutredning framhöll beträffande den relativa vikten
av de passivt förebyggande och de aktivt skadeavhjälpande civilförsvarsåtgärderna,
att båda i och för sig vore lika viktiga. Om samhället genom
olika förebyggande åtgärder skänktes ökad motståndskraft i krig, komme
nämligen arbetsuppgifterna för den aktiva organisationen att nedbringas.
Av kostnadsskäl måste, anförde 1945 års civilförsvarsutredning vidare,
åtgärderna i fredstid begränsas till vad som ur beredskapssynpunkt vore
oundgängligen nödvändigt. I stor utsträckning finge man sålunda inskränka
verksamheten till planläggning. En bestämmande faktor i detta sammanhang
vore den förvarningstid, som kunde påräknas före ett krigsutbrott. Även
i ett mera markant fredsläge torde, ansåg nämnda utredning, försiktigheten
bjuda att man utginge från att förvarningstiden kunde komma att bli
kort. Civilförsvarets beredskap måste därför — i djupaste fred såväl som
i ett mera hotande läge — ständigt hållas på samma nivå som den militära
beredskapen.

De sålunda anförda synpunkterna i fråga om civilförsvarets inriktning
förklarade sig dåvarande departementschefen i 1948 års civilförsvarsproposition
kunna i allt väsentligt ansluta sig till. Uppenbarligen krävdes,
tilläde han, beträffande såväl den förebyggande som den skadeavhjälpande
verksamheten en utbyggnad så långt de tekniska och ekonomiska möjligheterna
det medgåve.

Såsom inledningsvis framhållits är vårt nuvarande civilförsvar i huvudsak
uppbyggt efter erfarenheterna från det andra världskriget. Vid hittillsvarande
planläggning har man utgått från att angreppen mot befolk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

ningscentra kommer att ske med i och för sig synnerligen kraftiga anfallsvapen
— även atombomber — men dock med relativt begränsade verkningsområden.
De väsentligaste förebyggande skyddsåtgärderna, utrymning
och byggande av skyddsrum, samt det lokala civilförsvaret har dimensionerats
från denna utgångspunkt. Däremot har man vid organisationens
utformning och vid planläggningen icke kunnat ta hänsyn till vätebomben
och den hastiga utvecklingen av andra anfallsmedel och ej heller till att
förvarningstiden för det särskilda luftanfallet ofta reduceras till ett minimum.

I utrymningsfrågan ansåg 1945 års civilförsvarsutredning, att
den för upprätthållande av produktion och samhällsfunktioner i övrigt
nödvändiga delen av befolkningen principiellt borde stanna kvar i utrymningsorterna
så länge som möjligt. En planläggning för utrymning av
vissa kategorier, som inte hade denna betydelse, borde däremot göras.
Samtidigt syntes det 1945 års utredning emellertid icke försvarligt att låta
förberedelsearbetet stanna vid detta. Situationer kunde uppkomma, då
upprätthållande av ett bortflyttningsförbud för icke utrymningsberättigade
kategorier helt enkelt icke vore möjligt. Man borde därför även planlägga
för massutrymningar.

Till detta och i den allmänna avvägningsfrågan anförde dåvarande departementschefen
i 1948 års civilförsvarsproposition följande.

Någon tvekan kan ej råda om att, i den mån atombomber komma att
tillgripas som anfallsmedel i ett framtida krig, möjligheterna att genom
passiva åtgärder av olika slag skydda befolkning och egendom från krigets
verkningar starkt beskurits. Lika ovedersägligt är dock att möjligheterna
att begränsa verkningarna av bomberna äro betydande. Utrymning av befolkningen
från tätorterna är alltjämt ett effektivt skyddsmedel, som
uppenbarligen får än större betydelse inför hotet från det nya vapnet, som
på grund av höga framställningskostnader och begränsade tillverkningsmöjligheter
till övervägande del torde komma att sättas in mot större
befolkningscentra.

Särskild uppmärksamhet ådrar sig utrymnings- och socialtjänsten. Civilförsvarets
främsta uppgift är att rädda människoliv. Med hänsyn till anfallsmedlens
utveckling måste antagas att förstörelsen i ett framtida krig kommer
att bli än mera omfattande än under det sista världskriget. Behovet
av utrymning kommer därför att öka. Den nuvarande utrymningsplanläggningen
torde icke i alla avseenden motsvara de krav som mot bakgrunden
av erfarenheterna från kriget i Europa böra uppställas. Med hänsyn
till det nu anförda anser jag det angeläget att erforderlig omläggning
av utrymningsplanläggningen kommer till stånd i huvudsaklig anslutning
till vad utredningen anfört.

I enlighet med dessa allmänna riktlinjer föreligger f. n. i riket en väl
utförd utrymningsplanläggning avseende i huvudsak barn, åldringar och
sjuka samt vårdare till dem. Dessa kategorier, vanligen benämnda kategorierna
1—3, omfattar 30—35 procent av fredsbefolkningen i utrymnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

orterna. Härjämte finnes planer för s. k. snabbutrymning och för vissa
särskilda utrymningsåtgärder.

Beträffande skyddsrum sbyggandet har den nu gällande inriktningen
bestämts genom 1951 års riksdags beslut bärom.

Målsättningen för skyddsrumsbyggandet kom vid detta tillfälle delvis
till uttryck i propositionen 176/1951 genom följande uttalande av departementschefen,
i vilket även utrymningsfrågan berördes.

Uppenbarligen förhåller det sig så att om vårt land överhuvud skall
kunna utstå påfrestningarna av ett krig, så måste det finnas skyddsrum
som ge ett tillfredsställande skydd för civilförsvarets ledning och personal
samt för civilbefolkningen. Och med hänsyn till de moderna stridsmedlens
verkningar kan, såsom också torde framgå av den lämnade redogörelsen,
ett absolut skydd endast lämnas genom fullträffsäkra skyddsrum. Utredningens
(skyddsrumsutredningens) förslag om att sådana skyddsrum skola
inrättas i ökad omfattning har också i och för sig tillstyrkts vid remissbehandlingen.
Jag kan i princip ansluta mig till detsamma och vill även i
likhet med utredningen förorda att dessa skyddsrum om möjligt anordnas
i berg. På grund av markförhållandena kommer det dock uppenbarligen
att bli nödvändigt att även bygga betongrum antingen friliggande eller i
anslutning till bostadskvarter.

Det har gjorts gällande, att det effektivaste och billigaste skyddet mot
anfall från luften åstadkommes genom att industrien utsprides och civilbefolkningen
evakueras från de utsatta områdena. Detta är i och för sig
riktigt men å andra sidan äro sådana åtgärder givetvis möjliga endast i
begränsad utsträckning, om samhället överhuvud skall fungera. Omfattningen,
i vilken utrymning kan ske, blir i stället en viktig faktor vid den
avvägning emellan skyddsbehov och risker, som måste ske då skyddsrummens
storlek skall bestämmas.

Riksdagen godkände det i propositionen upptagna förslaget, innebärande
att s. k. fullträffsäkra skyddsrum skulle anordnas för civilbefolkningen i de
centrala delarna av de större städerna samt för det allmänna civilförsvaret.
Utbyggnadstakten finge bestämmas av en fortlöpande avvägning mellan
å ena sidan tillgängliga resurser särskilt i form av arbetskraft och material
eller snarare de investeringsbehov som förelåge i övrigt samt å andra
sidan det rådande utrikes- och militärpolitiska läget och därmed förknippade
riskmoment. I övrigt skulle i princip skyddsrumsbehovet tillgodoses
med normalskyddsrum i nybyggnader, varjämte planerna för provisoriska
skyddsanordningar borde fullföljas. — De närmare bestämmelserna om
skyddsrumsbyggandet kommer att redovisas i ett följande avsnitt. Här må
endast nämnas, att normalskyddsrum f. n. i princip inrättas i orter med
lägst 500 invånare samt att skyddsrumsbeståndet enligt gällande planer
omfattar cirka 1 200 000 platser i enskilda normalskyddsrum, färdigställda
efter den 1 januari 1945. Härtill kommer 100 000 platser i 15 befolkningsskyddsrum,
varmed här och i det följande menas bergrum eller likvärdiga
betongskyddsrum avsedda för civilbefolkningen, samt därutöver bl. a. ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

antal allmänna skyddsrum för civilförsvaret m. fl. i normalskyddsrumsutförande.
Befolkningsskyddsrummen skall anordnas inom vissa områden
i städerna Stockholm, Katrineholm, Norrköping, Karlskrona, Malmö, Hälsingborg,
Göteborg, Borås, Örebro och Västerås. För dessa skyddsrum beräknas
bruttokostnaden till i runt tal 68 miljoner kronor och fredsanvändningsvärdet
till cirka 16 miljoner kronor. Endast en del av dessa skyddsrum
är emellertid färdigställda. Hittills har till byggandet av befolkningsskyddsrum
av statsmedel anslagits omkring 46 miljoner kronor, varav närmare
37 miljoner till förutnämnda 15 skyddsrum. I detta sammanhang må
också tilläggas, att man vid planeringen av befolkningsskyddsrummen samt
i viss mån vid skyddsrumsplaneringen över huvud utgår från att civilbefolkningen
skall få någon förvarningstid efter larm för att uppsöka
skyddsrummen. Denna tid uppskattades i 1951 års civilförsvarsproposition
till 3—5 minuter vid daganfall.

3. De nya anfallsmedlen och dessas verkningar

I såväl marspromemorian som civilförsvarsutredningens betänkande har
i första hand atomstridsmedlens verkningar ansetts grundläggande för den
framtida utformningen av civilförsvaret. Tillgången på sådana stridsmedel
och möjligheten att bringa dem till verkan ökas snabbt inom de båda
maktblocken i öst och väst, framhålles i marspromemorian. Man måste
enligt promemorian räkna med att stormakterna redan om några få år
kommer att förfoga även över vätebomber i stort antal. Verkningsområdena
för dessa vapen är så stora i förhållande till nästan alla tänkbara mål,
såsom städer, industriområden och baser, att kravet på precision vid fällning
av bomberna kan reduceras. Detta kan, heter det vidare i promemorian,
i sin tur göra det möjligt att utföra anfallen med snabba flygplan
på stor höjd och längre fram med fjärrobotar, vilket allt försvårar motåtgärder.

Atombomber av såväl uran- som vätetyp verkar genom lufttryck, värmestrålning
och radioaktiv strålning. Verkningarna är dels primära, d. v. s.
sådana som uppstår vid själva detonationen, dels sekundära, framför allt
skador av kvardröjande radioaktiv strålning från partiklar som bildas vid
detonationen. Verkningarna blir olika om detonationen sker på hög höjd
eller på låg höjd. Vid böghöjdsdetonation blir de primära skadorna störst
men risken är liten att radioaktivt stoft skall falla ned och åstadkomma
skador. Detonerar atombomben vid eller nära markytan, reduceras radien
för det område inom vilket primära skador uppkommer till 2/a eller 3/4 av
motsvarande radie vid en höghöjdsdetonation. Låghöjdsdetonationen medför
emellertid en beläggning av radioaktivt stoft på marken.

De primära verkningarna belyses av en i bilaga till marspromemorian
intagen tabell, som här återges.

Kungi. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

V erkn ingsradier

för uran- och vätebomber av olika styrka, utlösta på så hög höjd, höghöjdsdelonation, att de
mot svensk bebyggelse ger verkan inom maximalt område. (Beräkning efter The EfTects of

Atomic Weapons, utförd av FOA 2)

	Yttre gränsradier (km) för angiven skada
Skadans art	Nominell1 atombomb 20 kiloton	10 ggr starkare	100 ggr starkare	1 000 ggr starkare
Detonationshöjd i meter..........	600	1 300	(2 800)	(6 000)
Betonghus totalraseras........... Tegelhus med träbjälklag samt trä-	0,6	1,3	3	6
hus totalraseras................	1,6	3,5	8	16
Lätta skador på byggnader.......	3	6,5	14	30
Trävirke och tyg antänds........	1,7	3,7	7	123
Svåra brännskador på oskyddad hud Radioaktiv verkan av initialstrål-	2,3	4,8	8,5	143
ningen2, 50 % dödlighet........ Skadegräns för oskyddade personer	1,3	1,5	2	3*
i öppen terräng................	3	6,5	14	30

God sikt: 1,5 mil

Vissa undersökningar rörande de primära verkningarna har också verkställts
på initiativ av civilförsvarsutredningen. För att få ett i möjligaste
mån tillförlitligt underlag för sina bedömanden har utredningen låtit utföra
s. k. stadsanalyser, d. v. s. undersökningar av hur verkan av olika anfall blir
mot bebyggelse och stadsbildningar av det slag vi har här i landet. Stadsanalyser
har utförts i Stockholm, Göteborg, Malmö, Linköping och Umeå. Man
har insamlat och systematiserat de uppgifter om respektive stads struktur
som har betydelse för beräkningen av anfallsverkningarna, såsom bebyggelse
och befolkningsförhållanden m. m., och med utgångspunkt från redovisade
förutsättningar rörande anfallsmedel och deras verkan fått fram
skadebilder över såväl materiella skador som personskador. Antalet möjliga
anfallsalternativ är av naturliga skäl så stort att det vid arbetet varit nödvändigt
att begränsa dessa. För Stockholm och Göteborg har man räknat med
detonation av en 80 kilotons atombomb och för Malmö, Linköping och Umeå
20 kilotons atombomb. Beträffande Stockholm har undersökningen dessutom
omfattat verkan av en 20 000 kilotons (20 megatons) vätebomb. I exemplen
har personskadorna framräknats med utgångspunkt från den befolkningsfördelning
som kan antagas råda vid olika tillfällen. Undersökningen avser

1 Atombomb med samma effekt som 1945 års Japan-bomber. Atomvapnens styrka brukar
ofta anges med den mängd av sprängämnet trotyl som behövs för att frigöra samma energi.
Sålunda säger man att de atombomber som fälldes över Japan var på 20 000 ton eller 20 kiloton.
Detta innebär dock icke, att man med en sådan atombomb får samma verkan som med t. ex.

2 000 tiotons bomber med trotyl, ty dessa senare kan fördelas på lämpligare sätt över målytan
medan atombombens hela verkan utgår från en central sprängningspunkt.

3 Strålning med stor räckvidd, som utgår från detonationspunkten under omkring 1 minut.
3 Dessa värden kan eventuellt vara något större.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

således förhållandena såväl före som efter utrymning, förhållandena dag och
natt, ävensom de fall att skyddsrummen hunnit uppsökas respektive att
så icke skett. Samtliga de förutsättningar, som legat till grund för analysernas
bedrivande, och tillvägagångssättet i övrigt redovisas i betänkandet
och till detta hörande bilagor. Resultaten av analyserna kan enligt civilförsvarsutredningen
betraktas såsom belysande exempel på vad som inträffar
om de studerade orterna bekämpas med svåra massförstörelsemedel.

Sammanfattningsvis kommenteras resultaten och de slutsatser som synts
kunna dragas därav på följande sätt av den vid undersökningarna anlitade
expertisen.

Av analyserna i Göteborg och Malmö avseende detonation av atombomber
på optimal höjd mot respektive städers centrum, framginge, att skadegörelsen
å såväl människor som byggnader vore mycket stor inom städernas
inre delar (innerområden) ut till visst avstånd från centrum. Analyserna
gåve emellertid samtidigt vid handen, att de områden, som sålunda
hårdast drabbades av förstörelsen, vore relativt begränsade till sin omfattning.
Den jämförelsevis svåra förstörelsen i de inre delarna berodde i
väsentlig grad på den föga motståndskraftiga bebyggelsen i och omkring
städernas cityområden. Ehuruväl analyserna visade, att ett icke obetydligt
antal människor här kunde överleva de primära verkningarna av anfallet,
torde dock dessa människor icke kunna räddas annat än i ringa omfattning
på grund av ras- och brandsituationen. Utbyggnad av normalskyddsrum
i dessa inre områden torde därför icke nämnvärt minska förlusterna.
Fullträffsäkra skyddsrum i dessa centrala stadsdelar gåve däremot ett
avsevärt skydd, och de människor, som där överlevt, kunde bedömas bli
räddade av civilförsvaret. Undersökningsresultaten tydde på att områdena
i fråga borde totalt utrymmas. I den mån för upprätthållande av produktion
och annan betydelsefull verksamhet människor måste uppehålla sig
där, borde fullträffsäkert skydd beredas dem.

Utanför det hårdast drabbade området vidtoge en mera modern och
öppen bebyggelse, som vid jämförelse med den äldre citybebyggelsen hade
en betydande motståndskraft. I dylik bättre bebyggelse (ytterområdet) bleve
förlusterna primärt förhållandevis små och möjligheterna att rädda de
överlevande så gynnsamma, att befolkningen i dessa områden bedömts
kunna stanna kvar. En del bostadsområden med moderna byggnader av
punkt-, lamell- eller radhustyp kunde med fördel utnyttjas som inkvarteringsområden
för befolkning som utflyttat från stadens innerområden.
Normalskyddsrummen hade i ytterområdet enligt vad analysen visat ett
betydande skyddsvärde.

I fråga om verkningarna av uranbomber hänvisas i övrigt till den utförliga
redogörelsen i prop. 176/1951.

Särskilt intresse tilldrar sig undersökningen av vätebombsanfall mot
Stockholm. Denna undersökning avsåg att få största möjliga kännedom
om vätebombens verkningar mot befolkning, bebyggelse och skyddsrum.
Därvid avsågs verkan av den i diskussionen hittills förekommande största
bomben, d. v. s. 20 megaton, som förutsättes detonera med nollpunkten i
gamla staden i Stockholm. Undersökningen grundar sig på de regler ro -

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

rande vätebombens verkan, som angivits av den expertis vid försvarets
forskningsanstalt som civilförsvarsutredningen anlitat för ändamålet. Med
ledning av dessa grundvärden har de procentuella personskadorna inom
olika delområden av Stor-Stockholm beräknats. Undersökningen visar, att
personförlusterna totalt sett blir mycket stora om en detonation skulle
inträffa före utrymning och mobilisering — d. v. s. att befolkningsfördelningen
är fredsmässig inom samtliga områden — och utan att förvarning
givits. Endast omkring 25 procent av befolkningen inom totalområdet —
Stor-Stockholm —- skulle bli oskadad. Även om förvarning kunnat ges och
skyddsrummen hunnit uppsökas, skulle de totala förlusterna ändock bli
stora. Endast omkring 36 procent av befolkningen skulle i sådant fall bli
oskadad. Förhållandena blir betydligt gynnsammare om utrymningsåtgärder
hunnit vidtagas. I undersökningen har man vid de fortsatta beräkningarna
utgått från arbetshypotesen att 417 000 människor — d. v. s. 40
procent av fredsbefolkningen — finns inom berörda totalområde efter bortflyttning
och mobilisering samt att dessa människor omflyttats till områden
en mil och längre bort från stadens centrum. Den genomsnittliga riskprocenten
bleve då följande.

1 Inberäknat lätt skadade.

I absoluta tal innebär detta, i det extrema fall som här har undersökts,
att i höjddetonationsfallet cirka 50 000 människor skulle omkomma eller
svårt skadas, om befolkningen givits tillfälle att uppsöka skyddsrum. Om
sistnämnda förutsättning icke är för handen uppgår förlustsiffran i motsvarande
fall till ca 87 000. I lågdetonationsfallet blir som synes förlusttalen
betydligt mindre. Till jämförelse må nämnas att vid anfall med en
80 kilotons atombomb mot stadens centrala delar inga människor, som
uppehåller sig inom områden mer än en mil från stadens centrum, beräknas
bli skadade.

1 undersökningen har slutligen påvisats, att för den händelse detonationen
icke äger rum över stadens centrum utan någontans i omgivningarna,
exempelvis vid någon punkt på 15 km avstånd från centrum, de totala
förlustsiffrorna icke nämnvärt förändras.

För de sekundära verkningarna av strålning från radioaktiv
beläggning på marken redogöres i både marspromemorian och civilförsvarsutredningens
betänkande. Sådan beläggning uppkommer som förut
nämnts så gott som uteslutande vid låghöjdsdetonation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

I redogörelserna framhålles till en början, att spridningen av det radioaktiva
stoftet är beroende av ett flertal faktorer, såsom markbeskaffenheten
vid detonationspunkten samt vindarnas riktning och styrka och
andra meteorologiska förhållanden vid detonationen. Det är därför icke
möjligt att exakt förutse utbredningen av den radioaktiva beläggningen.
Man har dock att räkna med såväl närbeläggning inom området för de
primära verkningarna och i dess omedelbara omgivning som fjärrbeläggning
av radioaktivt stoft som förs av vindarna på stora höjder och som
kan utfalla långt från detonationspunkten och täcka stora områden.

Närbeläggningen efter en vätebombsdetonation på låg höjd kan enligt
marspromemorian i riktning med och tvärs vinden sträcka sig ända till
30 km från detonationspunkten. Beläggningen är mycket kraftig i centrum
av skadeområdet men avtar med avståndet därifrån. Dessutom avtar strålningen
med tiden, särskilt snabbt inom de första timmarna efter detonationen.
Strax efter detonationen kan strålningen vara så stark att dödlig
strålningsdos vid vistelse utomhus utan skydd erhålles på några minuter.
Senare kan man få farliga doser endast om man oskyddad utsätter sig
för strålningen under timmar eller dygn, allt eftersom strålningens intensitet
avtar. I marspromemorian framhålles, att den radioaktiva närbeläggningen
gör det svårt för de överlevande i skyddsrum o. d. att lämna skyddet
och därmed skadeområdet samt för räddningspersonal där utanför att
bege sig in i skadeområdet.

Civilförsvarsutredningen har återgivit uppgifter från en av utredningens
expertis gjord uppskattning av närbeläggningens utbredning och intensitet
vid lågdetonation av en 20 megatons vätebomb över Stockholm, därvid
vindstyrkan antagits vara cirka 5 m/sek. Det visar sig då, att större delen
av områdena innanför en mils avstånd från centrum omfattas av närbeläggningen
och att den med betydande intensitet även drabbar delar av
områdena närmast utanför, framför allt i vindriktningen. Av området
utanför 15 km från centrum torde dock i regel större delen undgå närbeläggning.
Strålningen inom beläggningsområdet anses vara så stark att
tillträde därtill icke kan ske förrän viss tid förflutit efter detonationen,
växlande mellan 1—7 dagar allt efter beläggningens intensitet. En närmare
analys visar, att utrymning av området utanför 15 km kan ske inom
2 dygn medan de kraftigast belagda delarna av områdena innanför 7,5 km
kan fordra en väntetid av upp till 7 dygn.

För att undgå strålningsskador från det radioaktiva stoftet kan man,
sägs det i marspromemorian, antingen avlägsna sig från det belagda området
eller också uppehålla sig i rum, där omgivande väggar skyddar.
Strålningen som utgår från stoftet framkallar ej nämnvärd skada på längre
avstånd än 40 in. Sammanlagt 40 cm betong eller 65 cm tegel ger ett
mycket gott skydd även vid stark strålning. Källarvåningar skyddar vanligen
ganska bra och i flertalet skyddsrum kan man uppehålla sig prak -

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

tiskt taget obegränsad tid, även vid mycket kraftig radioaktiv beläggning.

Beträffande fjärrbeläggningen anföres i civilförsvarsutredningens betänkande,
att den kan vara av mycket varierande utbredning och intensitet.
Som exempel anges, att detonation av en 15 megatons vätebomb vid en vindstyrka
av 10 m/sek. uppskattningsvis kan ge ett fjärrbeläggningsområde av
ellipsformad utbredning med en längd av ca 350 km och en bredd upp till
65 km, d. v. s. en yta om ca 20 000 km2 (ungefär motsvarande Värmlands
landareal). Området kan dock bli starkt begränsat genom exempelvis nederbörd,
varvid intensiteten emellertid blir högre. I såväl betänkandet som
marspromemorian framhålles, att om man känner vindförhållandena även
på stor höjd det är möjligt att förutse ungefär i vilken riktning det radioaktiva
stoftet kommer att falla ut samt att, då det dröjer upp till flera timmar
innan stoftet når marken, det finns möjligheter att förvarna befolkningen
inom riskområdet så att fullgott skydd hinner uppsökas.

Skyddsåtgärderna för de av fjärrbeläggningen drabbade områdena anses
bli desamma som vid närbeläggning. Utrymning måste även i förstnämnda
fall ske så snart förhållandena det medger. Väntetiderna är från något
dygn upp till någon vecka. En återgång till det belagda området med upptagande
av normal verksamhet måste med hänsyn till de kvarstående strålningsriskerna
anstå avsevärd tid, som kan röra sig om månader eller år.

Rörande verkningarna på livsmedelsproduktionen av fjärrbeläggning med
radioaktivt stoft har den av civilförsvarsutredningen anlitade expertisen
lämnat vissa uppgifter, beträffande vilka hänvisas till betänkandet.

I marspromemorian beröres även radiologiska, biologiska och kemiska
stridsmedel, vilka jämte atomstridsmedel med en sammanfattande term
brukar benämnas ABC-stridsmedel. De radiologiska stridsmedlen utgöres
av radioaktiva biprodukter, som erhålles vid drift av atomreaktorer. För
biologisk krigföring kan användas levande organismer, som förorsakar
sjukdomar på människor, djur eller växter. Även användning av gifter, bildade
av levande organismer, samt av växtförstörande kemikalier betecknas
som biologisk krigföring. Bland de kemiska stridsmedlen märkes i första
hand nervgaserna, som i avseende å giftighet och förmåga till snabb verkan
är överlägsna tidigare kända stridsgaser.

Visst skydd mot de nu berörda ABC-stridsmedlen vinnes genom de skyddsåtgärder
som vidtages mot atomstridsmedel. Därutöver kräves emellertid
enligt marspromemorian bland annat förberedelser av hygienisk och sjukvårdsteknisk
art samt ett ytterligare förbättrat gasskydd.

Rörande den flygtekniska utvecklingen anföres i marspromemorian följande.

De moderna massförstörelsemedlen beräknas för närvarande huvudsakligen
komma att föras fram mot målet av bemannade flygplan. I en nära
framtid kan robotar i stor utsträckning komma till användning för dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 är 1956

transporter. Utvecklingen går för såväl flygplan som robotar mot allt högre
hastigheter och höjder. Med nuvarande möjligheter att upptäcka och följa
anfall med flyg och robotar blir förvarningstiderna för luftförsvaret korta,
vilket såsom här tidigare framhållits minskar försvarets effektivitet. De
korta förvarningstiderna minskar även möjligheterna att söka skydd. Måhända
kan den tekniska utvecklingen möjliggöra framställning av förvarningsmedel
med väsentligt bättre effekt än för närvarande, och kanske
kan det lyckas vetenskapsmän att finna ett försvarsmedel t. o. in. mot
framtidens ytterst snabba fjärrobotar med atomstridsspets. Det synes dock
osannolikt, att praktiskt användbara försvarsmedel mot sådana vapen kan
komma till stånd inom överblickbar tid.

Avslutningsvis må i detta sammanhang återges vad försvarets forskningsanstalt
i sitt remissyttrande över civilförsvarsutredningens betänkande anför
om snabbheten i den militärtekniska utvecklingen.

Uppgifter ha framkommit, som tyda på att vätebomber kunna framställas
utan att innehålla någon uranladdning. Om detta skulle vara riktigt,
torde större möjligheter än hittills föreligga för framställning av vätebomber
och att konstruera sådana av lättare typ samt med varierande styrka.
Tillgången på den äldre typen atomvapen, uranvapen, har ökat. Tekniken
för framförande av atomvapen till målet med hjälp av t. ex. robotar av
olika slag har förbättrats. Forskningen på de biologiska stridsområdena har
lett till nya anfallsmöjligheter, vars bemästrande kräver ett intensivt samarbete
mellan företrädare för flera skilda naturvetenskapsområden. Slutligen
ha nyupptäckta stridsgasers verkningar liksom modifierade metoder
för utspridning av stridsgaser medfört, att förlusterna i döda och skadade
vid stridsgasanfall mot oskyddad befolkning under vissa förhållanden i
storleksordning kunna bli jämförbara med förlusterna vid ett atomvapenanfall.
4

4. Allmänna synpunkter på civilförsvarets inriktning, särskilt i fråga
om utrymningsplanläggningen

Marspromemorian

I marspromemorian fastslås inledningsvis, att civilförsvarets primära
uppgift är att vidmakthålla motståndskraften genom att skydda människoliv.
Utöver denna primäruppgift skall civilförsvaret även skydda samhällsviktiga
funktioner och egendom. Härefter bedömes civilförsvarets möjligheter
mot bakgrunden av vissa allmänna uttalanden om vårt samhälles
sårbarhet och motståndskraft. Enligt promemorian är det vissa förhållanden
som gör det möjligt för oss att nå en jämförelsevis hög motståndskraft
mot de moderna massförstörelsevapnen. Detta utvecklas närmare på
följande sätt.

Vi har ett vidsträckt land och en liten befolkning. Detta underlättar i
hög grad den radikala utspridning som i dag krävs mer än någonsin tidigare.
Vi har få stora befolkningskoncentrationer, vilket ytterligare förbätt 2-

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 185

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

rar möjligheterna till utspridning. Vi har berg som kan ge skydd och vi har
en väl utvecklad, relativt självständig regional och lokal administration.

Genom de senaste årtiondenas snabba materiella utveckling har vårt folk
en materiell levnadsstandard, som om det blir nödvändigt kan pressas ned
avsevärt utan fara för människornas existens, arbetsförmåga och andliga
motståndskraft.

Under ett krigsskede kan och bör enligt promemorian en hel del samhällsverksamhet
minskas starkt till förmån för åtgärder, som är av väsentlig
betydelse.

Med utgångspunkt från dylika allmänna synpunkter göres i promemorian
en mycket summarisk genomgång av olika delar av det svenska samhället
och svensk samhällsverksamhet i följande ordningsföljd, som anger
graden av deras betydelse för det totala försvaret, nämligen befolkningen,
krigsmakten, kommunikationerna, lagerhållning, bostäder, kraft och bränsle,
produktion och distribution, uppfostran, rättssäkerhet och kultur samt
ekonomi.

I fråga om befolkningen anföres i marspromemorian.

Massförstörelsevapnens effekt gör det nödvändigt att så effektivt som
möjligt skydda människan, som ytterst bär upp motståndskraften. Detta
skydd kan främst åstadkommas genom utspridning och genom anläggning
av skyddsrum. De korta och osäkra förvarningstider, som man måste räkna
med, gör det önskvärt att konstant utnyttja skyddsrummen som arbetsplatser
och bostäder. Detta kan av både praktiska och ekonomiska skäl
ej komma ifråga för en stor del av befolkningen. Utspridning av eljest utsatt
befolkning är därför den ojämförligt viktigaste skyddsåtgärden.

Ur renodlad skyddssynpunkt skulle en homogen utspridning över hela
landet vara idealet, dock med undvikande av farliga områden. Det är emellertid
ej möjligt att helt överge tätorterna utan risk för sammanbrott av
produktion, försörjning, kommunikationer och administration.

En kompromiss blir därför nödvändig vid vilken befolkningen är så utspridd,
att den endast i ringa utsträckning är lockande som bekämpningsobjekt,
men på många platser dock kvar till så stor del, att terrorangrepp
kan medföra avsevärda lokala påfrestningar.

Promemorian anför vidare vissa synpunkter på civilförsvarets betydelse
för det militära försvaret. Bland annat uttalas, att det militära försvaret
inte kan föras utan stöd av samhället i övrigt och att samhällsandan måste
vara god och hållfast för att krigsmakten i längden skall kunna fylla sin
uppgift. Medborgarnas motståndsvilja beror i många lägen av det skydd,
som kan ges dem. Som en avgörande faktor för motståndsandans upprätthållande
och befästande har sålunda civilförsvaret en för den samlade försvarsinsatsen
avgörande betydelse.

Det framhålles i promemorian att civilförsvaret även i andra avseenden
har betydelse för krigsmaktens möjligheter att genomföra sina uppgifter.
Planlagda, väntade eller pågående militära operationer kan sålunda nödvändiggöra
särskilda utrymningar. Det anses viktigt, att dylika åtgärder
leds så att samordning med den militära verksamheten säkerställes och

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

att civilförsvaret ges resurser härför. Detta är ägnat att fördelaktigt begränsa
krigsmaktens uppgifter.

I ett följande avsnitt behandlas i promemorian riktlinjerna för civilförsvarets
verksamhet, varvid först framhålles att denna måste anpassas efter
teknikens och krigets utveckling. Liksom tillkomsten av atomstridsmedlen
väsentligt förändrat anfallen och deras verkan mot hemorten, måste den
verksamhet, som avser att skydda befolkningens liv och hemortens materiella
tillgångar, väsentligt omgestaltas. Civilförsvaret måste främst vara i
stånd att möta ett krig med atomstridsmedel. Men det krävs också en sådan
inriktning av verksamheten att största möjliga skydd kan erhållas mot
övriga stridsmedel, däribland även biologiska och kemiska.

Från dessa allmänna utgångspunkter förordas i marspromemorian åtgärder
för utspridning av befolkningen, byggande av skyddsrum, undanförsel,
varning för radioaktiv beläggning samt skadeavhjälpande verksamhet.

Av praktiska och ekonomiska skäl måste, heter det i fortsättningen,
skyddsåtgärderna variera mellan olika orter med hänsyn till deras betydelse
för riksförsvaret och därav följande anfallsrisker. I promemorian menas
med förstagradsmål: områden, som bedöms vara särskilt utsatta för
anfall genom att hysa en talrik befolkning eller genom att eljest äga stor
betydelse för krigsinsats och motståndskraft; med andragradsmål: tätorter,
där produktion och övrig samhällsviktig verksamhet bör kunna upprätthållas
i huvudsak utan att befolkningsanhopningen gör området särskilt
lockande eller särskilt känsligt för angrepp eller där endast objekt av mera
begränsad betydelse kan locka till angrepp; samt med tredjegradsmål: smärre
tätorter inom mindre utsatta områden, som genom ringa befolkningsanhopning
och ringa krigsviktig verksamhet bedöms vara icke lockande mål.

I detta sammanhang skall närmast beröras de synpunkter som i marspromemorian
anlägges rörande utrymning av befolkningen från tätorterna.

I promemorian understrykes härvid, att den tekniska utvecklingen medfört
att vi ej med tillräcklig säkerhet kan påräkna sådan förvarningstid
mot flyganfall att befolkningen i tid hinner ta skydd efter alarmering. En
vätebombsexplosion över någon av våra största städer skulle, om den kom
utan förvarning och utan att utrymning verkställts, utrota praktiskt taget
hela befolkningen. Det står klart — fortsätter promemorian — att förluster
av sådan storleksordning skulle allvarligt skada vår förmåga till fortsatt
motstånd.

Marspromemorians slutsats blir, att en minskning av de fredsmässiga
människokoncentrationerna är nödvändig vid omställning till krig. För
krigsansträngningen och försörjningen är det dock av vikt att viss verksamhet
fortgår i tätorterna.

Från förstagradsmålen anses hortflyttning böra ske av alla, som ej erfordras
för krigsproduktion eller sådan samhällsviktig verksamhet, som är

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

bunden till orten. För utrymningens omfattning i andra- och tredjegradsmålen
kan kraven sättas lägre. Om befolkningen i en tätort nedbringas til!
omkring 15 000 bör, sägs det, orten ej vara särskilt lockande som anfallsmål
för ren terrorbekämpning. De förluster, som uppstår om en eller flera
sådana orter likväl anfalles, anses kunna bäras utan att landets motståndskraft
allvarligt påverkas. För orter, som reducerats till denna storlek skulle
utrymning utöver planläggningen, övriga skyddsåtgärder och behovet avhjälp
efter ett anfall bli av begränsad omfattning.

Siffran 15 000 anses vara en lämplig gräns även i fråga om utspridningens
inverkan på viktig samhällsverksamhet. Beträffande det övervägande antalet
av landets tätorter anses de direkta återverkningarna på samhällsviktig
verksamhet nämligen då bli obetydliga. Också med hänsyn till inkvarteringsmöjligheterna
anses siffran 15 000 vara lämplig.

Om befolkningen sprids enligt dessa principer, skulle enligt promemorian
endast i Stockholm, Göteborg och Malmö mer än 15 000 personer behöva bli
kvar. Överslagsberäkningar visar, sägs det vidare, att befolkningen i dessa
städer bör kunna minskas till omkring 50 000 i Stockholm, 35 000 i Göteborg
och 20 000 i Malmö.

Inalles skulle enligt marspromemorians riktlinjer ca 2,5 miljoner människor
utrymmas. Genomförandet av sådan utspridning kräver en radikal
förändring av gällande planer.

Primärt bör liksom nu, sägs det i promemorian, utrymningsplanläggningen
grundas på att viss beredskapstid står till förfogande. Redan vid
lägre beredskap bör sådana utrymningsåtgärder vidtagas, som kan genomföras
utan väsentliga störningar av näringslivet eller som är av betydelse
för krigsansträngningen även i det för krig omställda samhället och kräver
lång tid, t. ex. bortflyttning av företag. Detta slag av utrymning benämnes
i promemorian beredskaps utrym ning och beräknas där kunna
omfatta 50 procent av befolkningen i berörda orter. Tages hänsyn jämväl till
militärinkallelserna, skulle efter beredslcapsutrymning endast 30—40 procent
av befolkningen finnas kvar i orten. För beredskapsutrymningen av
de större städerna avses järnvägarna skola anlitas. Då ett krigsutbrott bedöines
vara omedelbart förestående, anses bortflyttning av de förvärvsarbetande
böra ske. Denna utrymning, som i promemorian benämnes krigsutrymning,
skall då högsta beredskap anbefalles för civilförsvaret kunna
igångsättas utan dröjsmål och genomföras inom ett fåtal timmar. Transporterna
beräknas kunna utföras med motorfordon. Vid planläggningen för
krigsutrymning bör man enligt promemorian eftersträva att hålla familjer
samman och att återförena genom beredskapsutrymningen splittrade familjer.
De som skall stanna kvar i utrymningsorterna efter krigsutrymning
måste på förhand ha fått besked härom.

Enligt en till civilförsvar sutredningen överlämnad, den 23 maj 1955 daterad
tablå över utrymningsbehov och inkvartering enligt marspromemo -

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1956

dans riktlinjer, beräknas beredskapsutrymningen omfatta ca 1 736 000
och krigsutrymningen ca 744 000 människor.

Då man icke kan helt bortse från att krig kan utbryta innan några som
helst utrymningsåtgärder hunnit vidtagas eller medan beredskapsutrymning
pågår, anses det i promemorian nödvändigt att även en samtidig
snabbutrymning av alla i de största orterna bosatta bortflyttningsberättigade
planeras.

Förberedande planläggning för utrymning av vissa sannolika militära
operationsområden — invasions utrymning — bör vidare utföras.

Slutligen måste man enligt promemorian vid utrymningsplanläggningen
beakta, att det kan bli nödvändigt att tillfälligt flytta bort befolkningen från
områden som utsatts för radioaktiv fjärrbeläggning.

De i marspromemorian uppdragna riktlinjerna för övriga civilförsvarsåtgärder
är i största korthet följande. Inom förstagradsmålen måste kvarvarande
befolkning beredas bästa möjliga skydd vid arbete, vila och rekreation.
För befolkningen inom andra- och tredjegradsmålen skall finnas skydd
av minst normalskyddsrumskaraktär. Alla skall ha tillgång till skydd mot
radioaktiv beläggning. Till dessa spörsmål återkommer jag i följande avsnitt.

Vidare skall enligt promemorian den skadeavhjälpande organisationen
omfatta allsidigt uppbyggda rörliga enheter av hög kvalitet samt verkskydds-,
hemskydds- och blockorganisationer. Inom utrymda större tätorter utgår
dock hemskydds- och blockorganisationerna.

Civilförsvarsutredningen

Även civilförsvarsutredningen finner civilförsvarets uppgift vara att i
möjligaste män förebygga och mildra de olyckor, lidanden och materiella
förluster, som under ett totalt krig kan förutsättas drabba civilbefolkningen.
Det framhålles att civilförsvaret ej kan beräknas helt skydda civilbefolkningen
för förluster av liv och egendom, men att det måste byggas upp och
organiseras så att det inom ramen för landets resurser och med hänsyn till
utvecklingen av beräkneliga anfallsmetoder kan åstadkomma bästa möjliga
effekt. Civilförsvarets uppgift är i första hand av humanitär art men denna
uppgift har samtidigt en utomordentlig betydelse för att göra vårt land motståndskraftigt
i händelse av anfall. Utredningen fortsätter:

Ett starkt skydd för civilbefolkningen genom ett ändamålsenligt civilförsvar
och en effektiv försörjningsapparat är likaväl som effektivt militärt
försvar en ofrånkomlig förutsättning för att vi skola kunna värna vår frihet
och självständighet mot en angripande fiende. De civila delarna av försvaret
äro den grund, på vilken totalförsvaret måste bygga. En bättre avvägning
än för närvarande av anslagen till det totala försvarets olika grenar är därlör
nödvändig, om största möjliga effekt skall kunna utvinnas. Utredningen
är av den uppfattningen, att civilförsvaret måste givas ökad effektivitet, om
dess uppgift inom det totala försvaret skall kunna fullgöras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

Under den tid ett civilförsvar i vårt land varit organiserat, har utvecklingen
mot alltmer kraftigt verkande anfallsmedel gått snabbt särskilt under
den senaste tiden. Vi måste nu räkna med atomvapen, robotvapen, gas och
kemiska anfallsmetoder av tidigare ej förutsedd förstörelseverkan. Samtidigt
måste vi också räkna med väsentligt kortare förvarningstider än förut —
ja i vissa fall överhuvud inga förvarningstider. Icke minst civilbefolkningen
måste förutsättas kunna bli föremål för de nya anfallsmedlens förödande
verkningar.

Denna snabba utveckling har gjort, att vårt civilförsvar, som uppbyggts
under andra förutsättningar än dem som man numera måste taga hänsyn
till, ej hunnit anpassas efter de nya förhållandena. Så lär också i stort sett
vara fallet i alla de länder, som brottas med civilförsvarets problem, ej
minst de länder, som deltagit i det sista världskriget, trots deras direkta
erfarenheter av ett modernt totalkrig.

Vid hittillsvarande planläggningar har man utgått från att angreppen
mot befolkningscentra komme att ske med i och för sig synnerligen kraftiga
anfallsvapen — även atombomber — men dock med relativt begränsade
verkningsområden. De väsentliga skyddsåtgärderna, skyddsrum, utrymning
och lokalt uppbyggt civilförsvar, ha dimensionerats från denna utgångspunkt.
Tillkomsten av vätebomben och jämväl den hastiga utvecklingen av
andra anfallsvapen har nödvändiggjort en översyn av denna planläggning.
Speciellt vätebomben har verkningar, som möjliggöra totalförstörelse av
städer och samhällen inom väsentligt större områden än vad man haft anledning
att räkna med i fråga om hittillsvarande atombomber, varjämte
man härutöver har att taga hänsyn till långt gående fjärrverkningar (radioaktivitet).

Utredningen anlägger härefter vissa allmänna synpunkter på u t r y mningsfrågan.

Uppenbarligen är det, framhåller utredningen, ej möjligt att med säkerhet
förutse hur och var eventuella anfall kan komma att sättas in. Man måste
dock räkna med anfall i ett krigs första skede med syfte att genom terror
snabbt bryta ned befolkningens motståndskraft. Sannolikt skulle sådana
anfall främst komma att riktas mot de stora befolkningscentra, i varje fall
om större delen av befolkningen fått kvarstanna där. Man måste därför enligt
utredningen planlägga för en mer omfattande utrymning av dessa
centra än tidigare. Å andra sidan utgår utredningen från att det för vår motståndskraft
är väsentligt, att för krigsmakten och folkförsörjningen oundgänglig
industri och annan dylik verksamhet upprätthålles. Då denna verksamhet
till betydande del är förlagd till orter med koncentrerad befolkning
finner utredningen det ofrånkomligt, att den för verksamheten och för betjänande
av kommunikationer in. in. behövliga personalen samt för dess
skydd erforderlig civilförsvarspersonal får taga risken av att stanna kvar i
orten så länge verksamheten bedömes möjlig. Utrymningen från dessa orter
skulle därför maximalt kunna omfatta den del av befolkningen, som ej erfordras
för nyssnämnda ändamål. Redan en utrymning av denna omfattning
medför enligt utredningen stora svårigheter och kräver betydande förberedelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18ö år 19ö6

Civilförsvarsutredningen fäster stor vikt vid att i samband med utrymningsplanläggningen
en avvägning göres mellan å ena sidan ur skyddssynpunkt
önskvärda åtgärder och å andra sidan praktiska möjligheter att genomföra
sådana åtgärder. Vid bedömande av huru långt planläggningen i
varje skede kan sikta har man sålunda att taga hänsyn till transportmöjligheter,
lämpliga inkvarteringsområden, skyddsanordningar för den utrymda
befolkningen samt ej minst möjligheten att uppehålla livsviktig produktion
och försörjningsmöjligheterna. Sysselsättningsmöjligheterna för
den utrymda befolkningen och de psykologiska problemen måste också
beaktas.

Även civilförsvarsutredningen anser det vara riktigt att gradera olika
orter med hänsyn till anfallsrisken. Stor hänsyn måste emellertid vid en dylik
gradering tagas till inte bara anfallsrisken i och för sig utan även till
graden av den skada och förstörelse, som anfallen kan medföra för befolkning
och bebyggelse, beroende på anhopningen av människor och egendom,
ortens bebyggelsestruktur in. in. Utredningens uppfattning medför, att de
stora tätorterna regelmässigt klassas högt i vad avser civilförsvarsåtgärder.
Det framstår för utredningen som angeläget att väsentlig utrymning av alla
orter med förhållandevis stor folkmängd förberedes.

Civilförsvarsutredningen finner det emellertid icke möjligt att driva utrymningen
så långt eller på det sätt som föreslagits i marspromemorian.
Denna uppfattning grundar utredningen bl. a. på de yttranden, som avgivits
över promemorian av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och
jordbruksnämnden. I dessa yttranden förordas sådana begränsningar av
såväl beredskapsutrymning som krigsutrymning att störningarna i samhällslivet
väsentligt minskas. Utredningen utvecklar sin syn på marspromemorians
utrymningsförslag i bl. a. följande uttalande.

Det är för civilförsvarsutredningen uppenbart, att de samhällsomdanande
åtgärder som genomförandet av marspromemorians utrymningsförslag innebär,
särskilt i fråga om krigsutrvmningen, icke kan vidtagas utan komplicerade
återverkningar på försörjningen, vilket klart belyses i rik snämndens
och jordbruksnämndens yttranden. Det ligger i sakens natur att försörjningsvårigheterna
i krig bli stora och att de väsentligt ökas genom omfattande
befolkningsomflyttningar, framför allt av dem som äro sysselsatta i
verksamhet av betydelse för folkförsörjningen. Å andra sidan är det klart,
att i den mån förflyttning av befolkningen motiveras av säkerhetsskäl, försörjningssynpunkterna
böra anpassas härefter intill den gräns en sådan
anpassning är möjlig. Utöver denna gräns kan man dock svårligen tänka
sig gå. Skulle försörjningssvårigheterna bli så stora, att nödtorftigt uppehälle
ej går att ordna för befolkningen eller alt försvarsansträngningarna i
andra avseenden ej få det tillskott av materiel och förnödenheter, som krigföringen
kräver, kan i och för sig berättigad önskan att vidtaga utrymningsåtgärdcr
icke tillgodoses. De olika synpunkterna måste sålunda ovillkorligen
mötas och redan på planläggningsstadiet samman jämkas. Först härigenom
kan en utrymningsplanläggning åstadkommas, som står i rimlig pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

portion till försörjningsmöjligheterna. Detta är ett villkor, som man icke
lar förbigå, när utrymningar planläggas.

Det kommer alltid att föreligga svårigheter att bedöma var gränsen för
det möjliga går ifråga om försörjning under krigsförhållanden, alldenstund
försörjningskraven knappast kunna entydigt bestämmas. På samma sätt
kan ej heller med visshet förutsägas vilka utrymningsåtgärder som behöva
vidtagas för att tillförsäkra befolkningen nöjaktigt skydd. I sistnämnda
hänseende har utredningen sökt erhålla visst underlag för sina bedömanden
genom de utförda stadsanalyserna.

Utredningen anför härutöver ytterligare vissa skäl mot den föreslagna
krigsutrymningen.

Sålunda synes det ej vara praktiskt möjligt att göra en så individuell planläggning
för utrymningen att de utrymda kunna dirigeras till vissa på förhand
angivna orter i syfte att där återförenas med sina tidigare evakuerade
familjer eller utnyttjas i där pågående produktiv verksamhet. Med all sannolikhet
komine de krigsutrymmande — vilka förutsättas vara i produktiv
verksamhet sysselsatta — att skingras på ett sätt, som skulle medföra stora
svårigheter för arbetsmarknadsorganen att inom önskvärd tid taga dem i
anspråk för fortsatt samhällsviktig verksamhet. Binder man sig för krigsutryinningsprincipen
kan man försätta sig i ett läge, som är i en anfallandes
intresse, och frånsäger sig friheten att handla på det sätt, som under
föreliggande förhållanden kan vara bäst ägnat att gagna landets intressen i
fråga om arbetskraftens utnyttjande för produktion och försörjning.

Då krigsutrymningen skulle genomföras vid överhängande krigsfara
torde riskerna för kaotiska tillstånd under utrymningen av flera skäl vara
uppenbara. Man kan exempelvis förutsätta, att utrymningsvägarna behöva
tagas i anspråk för militära transporter. Utrymningen kan behöva företagas
under årstider då vägförhållandena äro ogynnsamma, under mörker
och med fordonsanhopningar som delvis kunna befaras gå in i varandra
från olika utrymningsorter m. in. Ett dylikt svaghetstillstånd kan komma
att utnyttjas av en angripare, som för angreppet väljer den tidpunkt, då
fordonsanhopningen är som störst på vägarna. Man kan ej heller bortse
från att mottagandet på inkvarteringsorterna av nya utrymningskategorier
vid den mest kritiska tidpunkten kan vålla mycket stora svårigheter.

Av nu i olika avseenden anförda skäl har civilförsvarsutredningen funnit
marspromemorians förslag angående krigsutrymningen icke kunna läggas
till grund för utrymningsplanläggningen.

Vid utrymningsplanläggningen har man enligt civilförsvarsutredningen
i stort sett att taga hänsyn till två alternativa förutsättningar. Enligt den
första utgår man ifrån, att landets regering kan förutse ett krigshot i så
god tid, att utrymningsåtgärder kan genomföras i etapper enligt gjord
planläggning, allt efter som läget det kräver. I det andra fallet ställes man
inför ett plötsligt krigshot, som kräver snabba, samtliga utrymningskategorier
berörande åtgärder. Mellan dessa gränsfall kan givetvis ett flertal
olika situationer förekomma.

Civilförsvarsutredningens förslag i utrvmningsfrågan innebär i sammanfattning: -

Kungl. Mäj:ts proposition nr 185 år 1956

a) Beredskapsutrymning av icke förvärvsarbetande befolkningsgrupper
(ca 50 % av fredsbefolkningen) i städer med minst 50 000 invånare;

b) beredskapsutrymning av de ömtåligaste befolkningsgrupperna (ca
35 % av fredsbefolkningen) i städer av storleksordningen 20 000—50 000
invånare;

c) omflyttning av förvärvsarbetande befolkning från de mest riskfyllda
delarna (inre utrymningsområden) i städer med minst 50 000 invånare till
närliggande ytterområden, där inkvartering kan beredas och — enligt analyser
— skäligt skydd anses föreligga;

allt med de jämkningar i fråga om gränsdragningar, som kan föranledas
av särskilda förhållanden och som bestämmes av de planläggande myndigheterna
för varje särskild ort.

Förslagen om beredskapsutrymning ansluter sig i huvudsak till nu gällande
riktlinjer för utrymningsplanläggning, dock att beredskapsutrymning
enligt a) principiellt skall omfatta icke endast de befolkningskategorier,
för vilka utrymning nu planlägges, utan även övriga befolkningsgrupper,
som icke är förvärvsarbetande.

I städer med mindre än 20 000 invånare anses beredskapsutrymning
principiellt ej behöva ske.

Omflyttning enligt c) skall ske i anslutning till beredskapsutrvmningen
och genomföras successivt. Det förutsättes, att den omflyttade befolkningen
skall ha sådana transportmöjligheter till de inre utrymningsområdena
att den kan arbeta i dessa områden så länge verksamhet där bedömes
möjlig. I den män arbetsunderlag saknas, skall den i anledning härav ledigblivna
arbetskraften av arbetsmarknadsorgahen dirigeras till andra orter,
där förutsättningar finns för dess utnyttjande. Genom dylikt förfarande
bör enligt utredningens mening skyddskravet skäligen tillgodoses utan att
man binder sig för en mer eller mindre panikartad massutrymning inför
ett omedelbart krigs- eller anfallshot med alla de vanskligheter, som är
förknippade därmed.

Förhållandena kan emellertid bli sådana, att utrymningsåtgärderna ej
hunnit genomföras i planmässig ordning innan anfallshotet blir aktuellt.
För sådant fall måste snabbutrymningar vara förberedda.

Vid planläggning för utrymningar, speciellt snabbutrymningar, finns
enligt civilförsvarsutredningens mening ej möjlighet att förutse alla situationer,
som kan uppkomma. Man måste därför räkna med improvisationer
och även sätta tillit till den enskilda människans förmåga att handla. Civilförsvarsmyndigheterna
bör emellertid genom spel och övningar träna sina
ledningsorgan att handla efter omständigheterna.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag skulle ca 1,4 miljoner människor
utrymmas i ett första utrymningsskede. Härtill kommer den föreslagna
omflyttningen av befolkning från de svåraste riskområdena i de större
städerna. För Stor-Stockholms del räknar utredningen med åt! efter be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

redskapsutrymning och sedan värnpliktiga frånräknats skulle kvarbli ca
375 000 huvudsakligen i förvärvsarbete sysselsatta personer. Utredningen
synes emellertid förutsätta att detta antal i samband med en bl. a. av
arbetsmarknadsskäl företagen fortsatt utrymning och utflyttning skall ytterligare
reduceras och utgår vid sin beräkning av skyddsrumsbehovet — med
stöd av en av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap gjord undersökning
— från att i det s. k. inre utrymningsområdet endast ca 100 000
personer kvarblir i sin verksamhet.

Den förutnämnda för kvarblivande personer i Stor-Stockholm beräknade
siffran 375 000 motsvaras enligt utredningen för en tätort med 50 000
invånare av 18 000 och för en ort med 20 000 invånare av 11 000 personer.

Beredskapsutrymningen anses av utredningen utgöra en synnerligen viktig
del av civilförsvarsberedskapen. Det kan därför i allmänhet vara motiverat,
att dess igångsättande sker samtidigt med intagandet av den lägsta
graden av civilförsvarsberedskap. Det synes emellertid utredningen ej
lämpligt, att förordnande om sådan civilförsvarsberedskap automatiskt
utlöser åtgärder för beredskapsutrymningen. En dylik sammankoppling
kan nämligen tänkas medföra en viss ej önskvärd återhållsamhet i fråga
om påbjudandet av civilförsvarsberedskap, bl. a. med hänsyn till de samhällsingripande
konsekvenser, som en beredskapsutrymning alltid kommer
att medföra. Utredningen förordar därför ett bibehållande av nuvarande
författningsbestämmelser, enligt vilka Konungen eller myndighet som
Konungen därtill bemyndigar, har att bestämma om beredskapsutrymning
och dess omfattning. Därigenom vinnes bl. a. möjlighet att — om förhållandena
ger anledning därtill -— begränsa utrymningen att exempelvis
omfatta endast en del eller delar av landet.

Utredningens omflyttningsförslag avser att den efter beredskapsutrymningen
kvarvarande befolkningen i de mest riskfyllda områdena anvisas
uppehållsplatser under fritiden inom mera skyddade områden, med bibehållen
möjlighet för dem som har viktiga uppgifter och arbetstillfällen att fortsätta
sin verksamhet i orten så länge det är behövligt och möjligt. Bedömes
ett omedelbart krigshot föreligga, kan givetvis ett avbrott i verksamheten i
utrymningsorten bli nödvändigt. Förhållandena kan också bli sådana, att
verksamheten inte kan fortsätta på längre sikt eller återupptas efter avbrott.

En bestämd fördel med detta förslag ligger enligt utredningens mening
däri, att om ett uppkommet krigshot minskas så att verksamheten kan
återupptas, kan den efter omflyttningen alltjämt samlade arbetskraften
omedelbart återinsättas i arbete. Om förutsättningar för fortsatt arbete
saknas på grund av bestående krigshot eller angreppshandlingar, finns
den lösgjorda arbetskraften tillräckligt samlad för att möjliggöra för arbetsmarknadens
organ att fånga upp den och sätta in den i produktivt
arbete på annat håll. På detta sätt ges förutsättningar för den handlingsfrihet
som olika situationer påkallar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 är 1956

Omflyttningsplanläggningen kräver en gränsdragning mellan ett inre
utrymningsområde och det ytterområde, som beräknas bli ianspråktaget
för de omflyttades inkvartering. Denna gränsdragning måste ske så att
de som vistas inom inkvarteringsområdet får skäligt skydd mot skadeverkningarna
av de beräkneliga anfallsvapnen.

Vid gränsdragningen måste hänsyn tas till de sannolika vapnens verkningsområden
och en avvägning ske mellan å ena sidan kravet på skydd
för befolkningen, då den uppehåller sig i inkvarteringsområdet, och å
andra sidan önskemålet, att denna befolkning inkvarteras så att bästa
möjliga kontakt med verksamhetsområdet bibehålies. Ledning för denna
avvägning kan vinnas genom stadsanalvser. Av de redan verkställda analyserna
jämte vissa kompletterande undersökningar har utredningen funnit,
att om man räknar med anfall med en 80 kilotons atombomb mot Göteborgs
och Malmös centrala delar, områden på ett avstånd av inemot 3 km
därifrån skulle kunna utnyttjas för inkvartering.

För Stockholms del bör man enligt utredningens mening räkna med inkvartering
av omflyttad befolkning 10 km från stadens centrala del. I första
hand bör de som bor på närmare avstånd än 5 km omflyttas, men då man
inte kan bortse från möjligheten av anfall med vätebomb av nu känd maximal
styrka (15—20 megaton) bör planer finnas för att omflytta även dem
som bor i bältet mellan 5 och 10 km.

De här angivna principerna för gränsdragningen gör inte anspråk på att
exakt ange skyddsavstånden. Vid planläggningen förutsättes ytterligare
studier etc., bl. a. för de städer som inte omfattats av hittillsvarande analyser.

Civilförsvarsutredningen framlägger också ett förslag, avseende att trygga
samordning av planläggningen för beredskap och krig inom
totalförsvarets olika grenar.

De riktlinjer, som utredningen förordat i fråga om förebyggande skyddsåtgärder
för civilbefolkning och produktion m. in. inför ett eventuellt krigshot,
kräver en långsiktig planläggning och vissa förberedelser i övrigt inom
totalförsvarets ram. Utredningen nämner som exempel planläggning i fråga
om områden dit befolkningen skall utrymmas eller omflyttas, sättet för
denna befolknings förflyttning till respektive områden samt åtgärder för
dess försörjning i olika avseenden och arbetskraftens ianspråktagande för
uppgifter inom totalförsvaret. Den föreslagna principen för det fortsatta
utbyggandet av fullträffsäkra befolkningsskyddsrum kräver ett ingående
planläggningsarbete. Vissa åtgärder måste vidtagas i fredstid, exempelvis
utspridning av förråd, byggnadsanordningar för civilbefolkningens skydd,
förberedelser för utflyttning av verksamhet från särskilt sårbara orter m. in.

Detta planläggnings- och förberedelsearbete är nödvändigt för att i möjligaste
mån förebygga kaos och lamslående av landets samhälls- och näringsliv
vid ett fientligt angrepp, även om man måste räkna med att ej förutsedda
förhållanden kan inträffa, som kräver improvisationer.

Kungl. Maj.ts proposition nr t Hö år 1956

Ett genomförande av de åtgärder, som en planläggning av ifrågavarande
slag avser, förutsätter medverkan av så gott som samtliga det totala försvarets
olika grenar. Planläggningen måste därför ske i intimt samarbete
mellan de organ, som har ansvaret för dessa olika grenar, och med avvägning
av dessas skilda krav och möjligheter.

Då det gäller att komma till rätta med detta problem framlägger utredningen
förslag om en anordning, som utan rubbning av de berörda myndigheternas
nuvarande uppgifter och befogenheter skulle kunna förväntas medföra
förutsättningar för bättre samordning i planläggningsarbetet. Förslaget
innebär, att en samarbetsdelegation tillsättes med en representant för envar
av chefen för försvarsstaben, civilförsvarsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens jordbruksnämnd
och medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd och att till ordförande
utses en ledamot av regeringen. Delegationens uppgift skulle bli att
följa planläggningen för beredskap och krig inom totalförsvarets civila grenar
enligt de riktlinjer, som fastställes av Kungl. Maj:t, samt att verka för
att denna planläggning i möjligaste mån fullföljes och samordnas mellan
de olika arbetsgrenarna.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser är ense med utredningen om civilförsv arets
uppgift, nämligen att i görligaste mån förebygga och mildra de
olyckor, lidanden och materiella förluster som kan drabba civilbefolkningen
i ett krig samt att härigenom stärka landets motståndskraft. Överbefälhavaren
hävdar, att uppgiften att ge totalförsvaret tillräcklig styrka
bör ses som det primära. Om uppgiften ställes så, tillgodoses även de viktiga
humanitära kraven, menar han.

Praktiskt taget fullständig enighet råder också om att civilförsvaret
måste ges ökad effektivitet om dess uppgifter inom totalförsvaret skall
kunna fullgöras. Vidare understrykes genomgående utredningens uttalande
om behovet av planläggning av långt gående utryinningsåtgärder inför befarade
krigshandlingar, liksom behovet av alt även i fortsättningen skyddsrum
anordnas för civilbefolkningen. I stort sett är man således ense om
den uppfattningen, att civilförsvaret ökat i betydelse och att det i framtiden
måste inriktas på åtgärder av nu nämnda slag.

I yttranden från bl. a. länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus,
Kopparbergs och Jämtlands län ansluter man sig uttryckligen till utredningens
uppfattning att avvägningen av anslagen till det totala försvarets
olika grenar bör omprövas. Landsorganisationen understryker angelägenheten
av att från statsmakternas sida snara åtgärder vidtages för civilförsvarets
fortsatta uppbyggnad och anpassning till de skärpta anspråk
som i nuläget måste ställas på denna försvarsverksamhet. Det kan visser -

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 är 1956

ligen inte undgås att sådana åtgärder blir mycket kostnadskrävande, möjligen
i en omfattning som kan göra det nödvändigt att i motsvarande mån
nedbringa statens kostnader för det militära försvaret. Vid en avvägning
av å ena sidan de civila och å andra sidan de militära försvarsgrenarnas
anslagsbehov bör det emellertid enligt landsorganisationens uppfattning
icke förbises, att krigföringsteknikens radikalt förändrade karaktär pålägger
civilförsvaret nya uppgifter i vida högre grad än denna förändrade
teknik påverkar de militära försvarsanstalterna.

I fråga om de båda huvudgrupperna av civilförsvarsåtgärder till befolkningens
och samhällets skydd, de förebyggande och de skadeavhjälpande
åtgärderna, har remissinstanserna liksom utredningen framför allt uppehållit
sig vid de förstnämnda åtgärderna. Det grundläggande problemet,
vars lösning delvis varit bestämmande för ställningstagandet i utrymningsfrågan
och därmed i viss mån även i fråga om skyddsrummen har varit
avvägningen mellan skyddssynpunkter, å ena, och
samhällets och näringslivets krav, å andra sidan. Härutöver
har emellertid i flera yttranden påpekats de psykologiska faktorernas
stora betydelse för samma ställningstagande. I det följande skall, innan
remissinstansernas uppfattning i de konkreta utrymningsfrågorna redovisas,
upptagas dels vissa allmänna synpunkter på det nämnda avvägningsproblemet
som framkommit vid remissbehandlingen, dels vad som härvid
framhållits beträffande de psykologiska och ekonomiska faktorernas samt
arbetsmarknadssynpunkternas betydelse i sammanhanget.

I stort sett har utredningens allmänna betraktelsesätt att mot behovet
av Utrymningar ställa följderna för näringsliv och samhällsverksamhet omfattats
med förståelse. Väsentliga skiftningar i utgångspunkter och slutsatser
har emellertid framkommit. Dessa meningsbrytningar går ofta tillbaka
till den skillnad i princip, vilken såsom påpekats i några remissyttranden
torde få anses föreligga mellan marspromemorian och utredningen,
i det att den förra med sitt förslag särskilt synes ha avsett försvaret vid
ett hastigt intensivt angrepp, ett blixtanfall, och under den närmaste tiden
därefter, medan utredningen mera tagit hänsyn till ett långvarigt krig och
försörjningsmöjligheterna under ett sådant vid sina överväganden. Här
skall endast några av de viktigaste av de synpunkter som framkommit i avvägningsfrågan
redovisas.

överbefälhavaren delar utredningens uppfattning att en avvägning måste
ske mellan kravet på skydd och kravet på att upprätthålla den mest samhäll
sviktiga verksamheten. Enligt överbefälhavarens mening redovisar dock
delbetänkandet varken riskgränser eller behov av samhällsviktig verksamhet
— särskilt då av produktion — på ett sådant sätt att avvägningen av
de föreslagna civilförsvarsåtgärderna motiveras, överbefälhavarens allmänna
utgångspunkt är att risk för sådana förluster, som innebär fara för
totalt sammanbrott, icke får tagas. Blotta förekomsten av sådana risker

Kungi. Maj:ts proposition nr 185 är 1956

kan på ett ödesdigert sätt försvaga vår inotståndsvilja och därigenom inskränka
statsmakternas handlingsmöjligheter i ett trängt läge. Överbefälhavaren
upptar till granskning såväl riksnämndens som jordbruksnämndens
yttranden över marspromemorian och anser att målsättningen för försörjningen
måste begränsas. Han kan icke ansluta sig till jordbruksnämndens
uppfattning, att man som ett första alternativ vid planläggningen bör
räkna med ett näringsliv med i stort sett nuvarande lokalisering och härutöver
träffa anstalter för den nödtorftiga försörjningen av en stadsbefolkning,
som är stadd på flykt, överbefälhavaren anser detta vara en
huvudplan som bortser från de väsentliga villkoren för det moderna kriget.
Härutöver anföres att, eftersom total förstörelse inom anfallsmålen är
möjlig, en stark decentralisering av förråd och andra resurser måste genomföras
oavsett utrymningsgraden, om man med någon säkerhet skall
kunna disponera dessa resurser. Chefen för flygvapnet, till vars uppfattning
överbefälhavaren ansluter sig, anför följande.

För att i maximal utsträckning kunna tillgodose skyddet såväl för vår
psykiska motståndskraft (mot terroranfall) som för vårt näringsliv, synes
den praktiska och logiska lösningen vara att eftersträva en så långt gående
utrymning som överhuvudtaget är möjlig med hänsyn till praktiska förhållanden
(transport-, försörjnings- och inkvarteringsmöjligheter o. s. v.),
dock utan att omöjliggöra det näringsliv som är ofrånkomligen nödvändigt
för samhällslivet och krigföringen. För skyddet mot terroranfall (och därmed
för totalförsvaret) är det därför av en utomordentlig betydelse att kraven
på näringslivet icke överdrivas.

Civilförsvarsstyrelsen anser i likhet med utredningen att långt gående
utrymningar är att hänföra till civilförsvarets viktigaste förebyggande åtgärder,
när det gäller att rädda människoliv. I och för sig vore det därför
angeläget, om genom utrymningsåtgärder befolkningskoncentrationen i våra
större städer kunde nedbringas så mycket, att risken för stora förluster
vid terroranfall mot dem kunde undvikas, varigenom även sannolikheten
för anfall skulle minska. Otvivelaktigt skulle en konsekvent genomförd utspridning
av befolkningen i sådan omfattning medföra svårigheter för folkförsörjningen
liksom för de för vårt totalförsvar vitala delarna av industriproduktionen.
Vid utrymningsplanläggningen måste på grund härav samtliga
de intressen och faktorer, som här spelar in, vägas mot varandra. Denna
avvägning bör främst göras mellan å ena sidan önskemålet att bereda civilbefolkningen
tillräckligt skydd samt å andra sidan de praktiska möjligheterna
(t. ex. ur transportsynpunkt) att genomföra en omfattande utrymning
ävensom behovet av att arbetskraft tillförsäkras den under krig
verksamma industrien.

Civilförsvarsförbundet är överens med utredningen om att man bör söka
planera utrymningsåtgärderna på sådant sätt, att man under en nådatid
till det yttersta kan anspänna den krigs- och försörjningsvik tiga produktionen.
Efter ett krigsutbrott torde man å andra sidan — åtminstone under

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

den första tiden — nödgas räkna med att kunna kvarhålla endast ett relativt
fåtal människor inom våra större produktionscentra.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att ett krig med atomvapen
såsom sannolik aspekt ställer ofrånkomliga krav på en radikal omvärdering
av synpunkterna på de förebyggande civilförsvarsåtgärderna. Det
väsentliga måste vara att komma över krigets initialskede med så små
förluster som möjligt. Önskemålet att göra minsta möjliga ingrepp i den
normala samhällsfunktionen ter sig enligt länsstyrelsens uppfattning som
ett andrahandsproblem. Ståndpunkten leder för länsstyrelsens del till ett
förslag om krigsutrymning i två etapper, vilket kommer att redovisas i det
följande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det vara ett realistiskt betraktelsesätt,
som civilförsvarsutredningen tillämpat vid bedömandet av avvägningsfrågan.
Länsstyrelsen finner det samtidigt oundgängligt att man jämsides
med utredningens planläggning beaktar de grundläggande synpunkterna
i marspromemorian vid planläggningen av utrymningen av de större
städerna. Det måste, säger länsstyrelsen, vara ytterst svårt och ansvarsfullt
att till de yttersta konsekvenserna taga ståndpunkt i den grundläggande
principfråga det här gäller. Ett övervägande av vad som kan väntas
bli praktiskt möjligt visar, att ingendera lösningen skulle kunna konsekvent
och till fullo genomföras. Å ena sidan vågar länsstyrelsen icke tro
på möjligheten att i full utsträckning genomföra en totalutrymning enligt
principerna i marspromemorian, detta såväl på grund av svagheter i fråga
om transportorganisation, transportmedel och transportvägar som med
hänsyn till svårigheten att hastigt omplacera så stora människomassor utan
att de löper nästan lika stora risker som i hemorten med dess bättre skyddsrumsförhållanden.
Å andra sidan synes det länsstyrelsen ganska verklighetsfrämmande
att tänka sig — frånsett det fallet att vistelse i fullträffsäkra
skyddsrum kan beredas dygnet om — att viss del av befolkningen
skulle i det helas intresse »offra sig» för att uppehålla produktionen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som utgår från att utrymning av befolkningscentra
otvivelaktigt måste företas i viss omfattning, vill bestämt varna
mot att driva utrymning som försvarsåtgärd för långt. Ett lands försvarsförmåga
är nämligen i högsta grad avhängig av ett funktionsdugligt näringsliv.
Länsstyrelsen erinrar om att utrymningar är förenade med svagheter
och understryker i detta sammanhang, att riskerna för befolkningen icke
elimineras genom utrymning. Även i inkvarteringsområdena, vilka till skillnad
mot tätorterna saknar skyddsrum, blir riskerna stora.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Hallands län och civilförsvarschefen
i Stockholms civilförsvarsområde.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund framhåller,
att civilförsvarets huvuduppgift måste vara att vidmakthålla landets motståndskraft
genom att skydda människoliv. Denna målsättning får dock

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

enligt dessa organisationer ej medföra, att motståndskraften väsentligt försvagas
på grund av att för krigs- och folkförsörjning oundgänglig produktion
ej kan upprätthållas. För att båda dessa syften skall kunna nöjaktigt
tillgodoses bör denna produktion så långt möjligt förläggas till andra
industriorter än de största städerna. Organisationerna har uppmärksammat
att man på många håll tycks räkna med att produktionen är ett
andrahandsproblem närmast efter ett krigsutbrott och att man måste inrikta
sig på att föra krig med de tillgångar, som från början står till buds.
Detta betraktelsesätt bygger på den uppfattningen att ett krig med massförstörelsemedel
måste bli kort men våldsamt. Vår planläggning synes
dock enligt organisationerna ej enbart kunna grundas på denna osäkra
premiss utan måste även inriktas på ett längre krigsskede. Man kan ej
heller bortse från möjligheterna av att vårt land utsättes för ett långvarigt
nervkrig. En fiende kan tänkas genom hot om anfall med atomvapen
mot någon av våra större städer försöka förmå landet till underkastelse.
I dessa lägen är det av avgörande betydelse att befolkningen är tillräckligt
utspridd och skyddad men även att produktionen ej så begränsas, att landets
värnkraft väsentligt försvagas.

Sveriges lantbruksförbund anför sammanfattningsvis, att förbundet i
princip icke har något att erinra mot civilförsvarsutredningens förslag.
Genom hänsynstagande till samtliga faktorer har avvägningar gjorts, vars
resultat synts förbundet vara realistiskt. Förbundet vill således fastslå, att
utrymningar, även om de är att hänföra till civilförsvarets viktigaste förebyggande
åtgärder, ej får drivas så långt, att samhällets funktionsmöjligheter
och landets motståndskraft äventyras.

Överståthållarämbetet ansluter sig till utredningen i fråga om utrymningsverksamhetens
omfattning men framhåller svårigheterna bl. a. ur
psykologisk synpunkt. Detta göres även av länsstyrelsen i Jämtlands län,
som understryker betydelsen av svaret på frågan, hur den i tätorter kvarhållna
civilbefolkningen kommer att reagera, då det eller de första anfallen
med vätebomber sätts in mot en tätort.

De psykologiska synpunkterna har särskilt behandlats av
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Nämnden har intet att erinra
mot den uppfattning om civilförsvarets betydelse och om behovet av att
ge civilförsvaret ökad effektivitet, som utredningen anfört. Ett civilförsvar
uppbyggt på grundval av ett realistiskt bedömande av ett modernt krigs
fruktansvärda risker för befolkningen är en av förutsättningarna för att
motståndsandan skall kunna bevaras hos ett folk. Beredskapsnämnden
framhåller att det därför är av synnerlig vikt, att förberedelser vidtages
med tanke på att vårt land kan utsättas för angrepp med atomvapen. Det
finns alltid en avsevärd risk, att folket i en viss situation skall kunna
skrämmas att ge upp, om den föreställningen vinner insteg, att vi helt
saknar försvarsmöjligheter mot ett visst slag av angrepp. Skall detta kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 195(i

undvikas, måste man i förväg överväga och planlägga hur ett försvar mot
ett anfall med det starkaste av alla nu kända förstörelsemedel skall uppbyggas.
En sådan planläggning blir beroende av de antaganden, som kan
göras om krigsriskernas art och omfattning. Det är dock uppenbart, att
dessa antaganden måste bli osäkra, och att det därför följer stora olägenheter
med att helt binda sig vid något av dem. Nämnden anser, att man
vid en planering för befolkningens skydd under ett modernt krig icke kan
få tillåta sig en bedömning, som innebär att en angripare med säkerhet
skulle avstå från att använda de resurser han bevisligen förfogar över.
Vid ett ställningstagande till avvägningsproblemet kan man enligt nämnden
icke uteslutande ta hänsyn till ekonomiska faktorer. De psykologiska
faktorerna måste tillmätas betydelse. Härvid måste två frågeställningar
beaktas, den ena gäller den motståndsvilja hos befolkningen, som skapar
de nödvändiga grundvalarna för en självständig politik inför hot och påtryckningar
innan Sverige indragits i kriget, den andra motståndsviljans
vidmakthållande sedan krigshandlingar mot vårt land redan börjat. Nämnden
erinrar om nyligen verkställda opinionsundersökningar, vilka med
bestämdhet tyder på att just risken för anfall med atomvapen härvidlag
är en faktor av stor betydelse. Nämnden anför vidare.

Man torde ha rätt att dra den slutsatsen, att folkets motståndsvilja i
hög grad är beroende av huruvida civilbefolkningen känner sig vara i rimlig
utsträckning skyddad vid anfall även med atomvapen och är underkunnig
om hur var och en skall förhålla sig. Nämnden utgår liksom i sitt
tidigare utlåtande från att parollen »motstånd i varje läge» alltjämt skall
gälla. En konsekvens är då, att motstånd skall vara möjligt och kunna
äga rum med utsikt till framgång, liksom även att förtroende redan i
fredstid skapats i detta hänseende hos folket som helhet. Härigenom lägges
också en av de viktigaste grundvalarna för förhoppningen, att den
som överväger ett angrepp på Sverige avstår från detta med tanke på de
sannolika svårigheterna i att slå ned svenskt motstånd.

Skyddet av civilbefolkningen träder därvid i förgrunden. Det kan inte
vara fråga om att väga detta elementära behov mot de sekundära svårigheter,
som kunna uppkomma genom att behovet tillfredsställs. Det primära
är behovet, och om detta icke blir tillgodosett, kan motståndsandan knappast
hålla. Dessutom är det av avgörande betydelse för ett ställningstagande,
att man inser att svårigheterna, som äro oerhört stora för både
folkförsörjningen och vården om de utflyttade, under alla förhållanden äro
mindre än de svårigheter, som skulle uppkomma, om ett anfall med massförstörelsemedel
under nuvarande civilförsvarsplanläggning sattes in mot
våra större befolkningscentra.

Nämnden utgår i sitt yttrande från att de planer för utrymning och
skyddsrum, som utredningen framlagt, utsätter svenska medborgare för
vida större risker än den plan som utarbetats av civilförsvarsstyrelsen och
försvarsstaben. Enligt nämnden kan den av utredningen föreslagna planläggningen
medföra så stora förluster, att man måste ifrågasätta om ett
land som Sverige kan bära dem. Det är enligt nämnden nödvändigt att
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 185

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

hålla fast vid grundtanken att civilförsvarets primära uppgift är att skydda
medborgarnas liv mot fientliga angrepp. Självfallet måste också civila
medborgare vara beredda att under ett krig riskera livet, men det gäller
i fråga om dem likaväl som i fråga om de stridande att insatsen helt måste
vägas mot vad som kan vinnas. Sammanfattningsvis säger nämnden följande.

Slutsatsen av vad ovan sagts är, att den av civilförsvarsutredningen förordade
planläggningen i huvudsak synes motiverad med hänsyn till ett
bestämt läge, där man räknar med ett långvarigt krig, i vilket det är
osannolikt, att tyngre atomvapen sättas in mot vårt land. Den är däremot
klart otillräcklig i ett annat läge, där man räknar med att motståndaren
avser att betvinga vårt land genom en snabb och våldsam kraftinsats, i
vilken alla tillgängliga vapen utnyttjas. Beredskapsnämnden anser för sin
del, att det sistnämnda läget är vida mer sannolikt men vågar icke utesluta
möjligheterna av det förstnämnda.

Under dessa omständigheter är det enligt beredskapsnämndens mening
nödvändigt att så långt som möjligt genomföra en alternativ planläggning
utöver den »beredskapsutrymning», om vilken alla instanser synas vara
eniga. Civilförsvarsutredningens betänkande bör läggas till grund för det
ena, civilförsvarsstyrelsens och försvarsstabens promemoria för det andra
av dessa alternativ. Dessa böra betraktas som olika grader inom ett enhetligt
planlagt system.--— Endast om man under planläggningsarbetet

håller båda dessa vägar öppna, har statsledningen möjlighet att bevara sin
handlingsfrihet inför alla de risker och påtryckningar, som kunna komma
i fråga. Därtill kommer, att ett sådant planläggningsarbete torde skapa de
bästa förutsättningarna för att hos svenska folket bevara tillförsikten till
att vi kunna och skola bjuda »motstånd i varje läge».

Även överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen uppehåller sig vid frågan
om psykologiska synpunkter och risktagande, överbefälhavaren understryker
sålunda, att civilförsvaret bör planläggas och ordnas så, att de
psykologiska påfrestningarna på civilbefolkningen vid krigsutbrottet blir
så små som möjligt, även om detta måste ske till priset av stora olägenheter
i andra avseenden. Risk finns enligt överbefälhavarens uppfattning
att kriget utbryter innan krigsledningen inom alla totalförsvarets instanser
blivit effektiv eller att ledningens effektivitet skadas i början av kriget.
Detta talar för att radikala skyddsåtgärder planläggs eftersom de omedelbara
möjligheterna till snabb och effektiv improvisation utöver planerna
kan bli små.

Civilförsvarsstgrelsen ansluter sig rent principiellt till utredningens uppfattning,
att vissa grupper av civilbefolkningen måste vara beredda att ta
risker. De risker, som utredningen härvid förutsätter, är dock enligt styrelsens
uppfattning alltför stora. Härutöver bör den kvarvarande befolkningens
reaktioner inför ett påtagligt anfallshot med exempelvis atombomber
tillmätas stor betydelse. Utredningen synes enligt styrelsen ha
undervärderat de psykologiska faktorer, som kan förväntas i ett sådant
läge diktera befolkningens handlande. Länsstyrelsen i Kopparbergs lån är,

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

i likhet med länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands län, ense med
utredningen om angelägenheten av att allmänheten göres förtrogen med
riskernas realitet och att på detta område en mera regelmässigt given saklig
information bör komma till stånd.

Beträffande arbetskraftsynpunkterna erinrar arbetsmarknadsstyrelsen
till en början om skälen för den kritiska hållning, som styrelsen
i ett tidigare yttrande till civilförsvarsutredningen intagit till marspromemorians
förslag om krigsutrymning. Styrelsen anser för sin del att
följande arbetskraftsynpunkter bör läggas till grund vid genomförandet
av evakueringar.

Styrelsen anser att den produktiva befolkningen bör kunna indelas i
grupper efter angelägenhetsgrad. En stor del utgöres av sådan arbetskraft,
vars produktion icke är i de sammanhang det här gäller av viktig natur,
och som icke kan ersätta eller snabbt omskolas för att ersätta avgångar
av personal ur den i försvars- och försörjningssynpunkt viktiga produktionen.
En annan del utgöres av arbetskraft, som icke är sysselsatt i sådan
viktig produktion, men som kan rycka in som ersättare i dylik produktion.
En tredje grupp är den personal, som redan i fred är sysselsatt med
även i krig viktig verksamhet. Gränserna mellan de olika grupperna äro
ingalunda klara men torde kunna fastställas efter undersökningar av de
berörda myndigheterna.

Sedan en dylik gränsdragning verkställts skulle enligt styrelsens mening
den produktiva delen av befolkningen indelas i utrymningskategorier. En
dylik indelning förutsätter, att undersökningar härom göres. På grundval
av resultaten av sådana undersökningar bör enligt styrelsens uppfattning
successiva utrymningar planläggas. Styrelsen kommer här med följande
förslag. Vid beredskapsutrymning evakueras all icke produktiv befolkning
(kategorierna I—III). I samband därmed, eller så snart efter beredskapsutrymning
kan ske, äger omflyttning från innerdelarna av storstäderna mot
ytterområdena rum. Dessa åtgärder skall i detalj vara planlagda och ske
efter fastställt schema. Från ytterområdena evakueras sedermera enligt viss
mera allmän planläggning och enligt direktiv som då utfärdas av myndigheterna
successivt personer ur kategorierna IV och följande så att den slutligt
kvarvarande befolkningen nedgår så långt möjligt är. Några definitiva siffror
på hur stor denna kommer att bli är styrelsen f. n. icke beredd att lämna.
De torde dock bli betydligt lägre än vad civilförsvarsutredningen angivit.
Om den trygghet, sem en så relativt gles »bebyggelse» medför, kompletteras
med fullträffsäkra skyddsrum i anslutning till arbetsplatserna och förbättrade
normalskyddsrum i förorterna, kan myndigheterna garantera en
viss grad av trygghet som i sin tur skulle kunna accepteras av befolkningen
själv. Systemet innebär den bestämda fördelen att evakuering av arbetskraft
så långt det överhuvudtaget är möjligt kan ledas. Produktionen kan
då också under en »nådatid» fortgå även i de större städerna. En sådan
produktion kan vara en realitet att räkna med under det att produktionen i

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

de större städerna vid ett akut krigshot och efter ett krigsutbrott är problematisk.
Inträffar under den av styrelsen enligt ovan föreslagna reglerade
evakueringen av produktiv befolkning ett akut krigshot bör summariska planer
föreligga för att genomföra den i marspromemorian föreslagna krigsutrymningen.
En dylik utrymning kommer samtidigt att bli lättare att genomföra
för varje dag som går (för varje kategori som evakueras) och de
skadliga störningarna i livsviktig verksamhet på samma gång att minskas.

Arbetsmarknadsstyrelsen fortsätter.

Bedömes det, efter tillkomsten av atomstridsmedel, knappast vara realistiskt
att räkna med produktion under krig i de största städerna måste
substitut härför skapas. Styrelsen anser det icke uteslutet att produktionen
i de mindre städerna och på landsbygden skulle kunna fördubblas
genom att där, med utnyttjande av från storstäderna evakuerad arbetskraft,
övergå till treskiftsdrift. En sådan omläggning fordrar emellertid
en mycket detaljerad planläggning och innebär att redan vid beredskapsutrymning
eller omedelbart därefter (under »nådatiden») omflyttning av
arbetskraft från storstäderna till landsorten äger rum. En bedömning måste
i varje särskilt fall ske av vilket som är att föredraga, en »nådatidsproduktion»
i storstäderna eller en mera långsiktig men kanske mindre effektiv
produktion i landsorten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län är inne på liknande tankegångar och
anser att de i krigsviktig industri i utrymningsorterna sysselsatta arbetarna
bör vara i planerna fördelade på den erforderliga ersättningsindustrien.
De bör också själva vara underrättade om vart de skall bege sig för att få
sysselsättning, om verksamheten i utrymningsorten överges.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap —- som icke räknar med
någon nämnvärd produktion i de tre största städerna efter ett krigsutbrott
— förutsätter, att man för dessa städer planlägger för en eventuell vidarebortflyttning
från ytterområdena av personer, som inte bör vara kvar.

I remissvaren framlägges också vissa ekonomiska försvarssynpunkter
i samband med utrymning.

En del remissinstanser förordar i huvudsak en undersökning av möjligheterna
att redan i fred gynna en utflyttning av livsmedelsindustrien från
de större tätorterna eller åtminstone motverka nuvarande centraliseringstendenser.
Hit hör jordbruksnämnden och försvarets forskningsanstalt.
Länsstyrelsen i Södermanlands län betonar också nödvändigheten av att
man förbereder sig för att upprätthålla den oundgängliga produktionen
från fabriker i mindre utsatta orter. En annan vital fråga är enligt länsstyrelsen
lagringen av råvaror, konsumtionsvaror in. in.

I andra yttranden framhålles mera vikten av en decentraliserad lagerhållning.
Så är fallet med yttrandena från överbefälhavaren, riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap och länsstyrelsen i Kronobergs län. Riksnämnden
understryker sålunda, att man ej får lita på en nådatids- eller
krigsproduktion, då det gäller sådana förnödenheter som är oundgängligen

Kungl. Maj:ts proposition nr, 185 år 1956

nödvändiga för ett försvar, utan att dessa måste anskaffas i tidigare skede.
Produktionen av sådan materiel sker nämligen i stor utsträckning i flera
led, och produktionskedjorna berör ofta vitt skilda delar av landet. En
tillfredsställande fredsanskaffning är i särskild grad påkallad i fråga om
sådana förnödenheter, där någon av de tre största städerna eller annan
speciellt utsatt ort skulle beröras av produktionskedjan.

Sveriges lantbruksförbund pekar på svårigheterna för en omflyttning av
livsmedelsindustrierna och lagren av såväl råvaror som färdigprodukter,
vilka nu mestadels är belägna i evakueringorterna. Särskilt understrykes
bristen på lokaler redan för nuvarande beredskapslagring. Det torde därför
enligt förbundet vara nödvändigt, därest utredningens förslag antages,
att i statlig regi uppföres eller på annat sätt anskaffas lämpliga lagerlokaler
för nämnda ändamål.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Boluis lön, civilförsvar schef en i Göteborgs
civilförsvarsområde samt svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund
anser en omprövning av riktlinjerna för och en genomgripande
översyn av den ekonomiska försvarsberedskapen över huvud nödvändig.

Beträffande utrymningsplanläggningens närmare utförande
föreligger i remissyttrandena delvis olika uppfattningar. Flera
remissinstanser förklarar sig kunna godtaga civilförsvarsutredningens förslag
såsom underlag för den fortsatta planläggningen. Denna uppfattning
företrädes bl. a. av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,
V ästernorrlands och Västerbottens län. Civilförsvar schef erna i Stockholms
Göteborgs och Malmö civilförsvarsområden samt stadsfullmäktige i Stockholm
finner i stort sett ingen anledning till erinran mot utredningens synpunkter
på utrymningsplanläggningen. Några myndigheter, överbefälhavaren
samt länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge och Malmöhus län, avstyrker
civilförsvarsutredningens förslag och förordar att i stället inarspromemorians
förslag om krigsutrymning lägges till grund för planläggningen.
Andra remissinstanser återigen anser, att det ena förslaget inte
utesluter det andra, utan att eu kompletterande eller alternativ planläggning
bör komma till utförande, som grundar sig på de väsentliga tankarna
i såväl utredningens förslag som marspromemorians riktlinjer. Denna senare
uppfattning företrädes mer eller mindre bestämt bl. a. av civilförsvarsstyrelsen
— som anser sig kunna i vissa väsentliga hänseenden
godtaga de av civilförsvarsutredningen i utrymningsfrågan uppdragna riktlinjerna
men i andra hänseenden vill föreslå vissa ändringar och tillägg —
arbetsmarknadsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, försvarets
forskningsanstalt, civilförsvarsförbundet, landsorganisationen samt
länsstyrelserna i Östergötlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

Jämtlands och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser,
att andra alternativ till den av civilförsvarsutredningen förordade omflyttningen
och den i marspromemorian föreslagna krigsutrymningen måste
övervägas.

Till de framlagda förslagen om beredskapsut rymning ansluter
sig i princip samtliga remissinstanser. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
framhåller, att redan beredskapsutrymningar av föreslagen
storlek skulle komma att medföra betydande påfrestningar på samhällslivet,
särskilt transportväsendet och handeln, men har inte något att erinra
mot utredningens förslag. Jordbruksnämnden delar också utredningens
uppfattning angående planläggningen av beredskapsutrymning. Även om
återverkningarna på folkförsörjningen av en beredskapsutrymning enligt
de av utredningen tänkta planerna på olika sätt blir betydande, torde de
icke bli av sådan storleksordning, att dessa planer ur folkförsörjningssynpunkt
blir omöjliga att genomföra. Landsorganisationen ifrågasätter riktigheten
av att så schematiskt begränsa beredskapsutrymningen som utredningen
föreslagit. Det synes landsorganisationen över huvud inte vara möjligt
att uppställa någon annan riktlinje än att sådan utrymning skall omfatta
alla invånare, vilkas kvarstannande inte är nödvändig för försvaret, folkförsörjningen
och vitala samhällsfunktioner.

Beträffande de särskilda förslagen om beredskapsutrymningens omfattning
har följande framkommit.

Förslaget om beredskapsutrymning av icke förvärvsarbetande befolkning
i städer med minst 50 000 invånare har vunnit allmän anslutning.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat att städerna Jönköping och
Huskvarna bör betraktas som en enhet i detta hänseende och sålunda ingå
i denna planläggning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ifrågasatt
detsamma för Sundsvallsortens del.

I vad avser städer av storleksordningen 20 000-—50 000 invånare anser
civilförsvar sstyr elsen i motsats till civilförsvarsutredningen, att beredskapsutrymningen
icke bör stanna vid föreslagna ca 35 procent av fredsbefolkningen
utan bör ha enahanda omfattning, som föreslagits för städer med
minst 50 000 invånare. Motiven härför är dels att faran för och konsekvenserna
av anfall jämväl i förevarande fall bedömes vara betydande, dels att
den befolkning som omfattas av den sålunda utvidgade beredskapsutrymningen
i huvudsak torde utgöras av icke förvärvsarbetande, vilka icke
bör utsättas för onödiga risker. Samma uppfattning har bl. a. civilförsvarsförbundet
och länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus och Västernorrlands
län.

Beträffande orter med mindre än 20 000 invånare ansluter sig civilförsvarsstyrelsen
till utredningens förslag såtillvida att beredskapsutrymning
av ifrågavarande orter icke anses böra ske under alla förhållanden. Styrelsen
finner det däremot vara värdefullt, att planläggning för beredskapsutrym -

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

ning verkställes för de orter som enligt myndigheternas bedömanden är
troliga anfallsmål. Härigenom erhåller man en god beredskap utan att man
på förhand binder sig för en utrymningsåtgärd. En sådan planläggning är
en relativt enkel och ej särskilt kostsam civilförsvarsåtgärd. En liknande
uppfattning företrädes av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län. överbefälhavaren
anser att utrymningsplanläggningen bör omfatta de icke förvärvsarbetande
inte bara i de större städerna utan även inom övriga tätorter
med större invånarantal än 10 000. Denna siffra betraktas därvid som ungefärlig.
Från särskilt utsatta orter bör utrymningen drivas så långt som möjligt
oavsett det ursprungliga invånarantalet. Att planläggning sker förutsättes
dock icke betyda, att utrymning automatiskt måste genomföras i varje
beredskapsläge. Civilförsvarsförbundet anser, att beredskapsutrymning för
orter under 20 000 invånare bör planläggas i samma omfattning som för
närvarande. Samma uppfattning har svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund samt länsstyrelsen i Kopparbergs lån.

Eu omflyttning i enlighet med civilförsvarsutredningens förslag
av den efter beredskapsutrymning kvarvarande befolkningen i städer av
storleksordningen 50 000 och därutöver anses av flertalet remissinstanser
vara en ändamålsenlig åtgärd. Samtidigt har emellertid från vissa håll
ifrågasatts om denna åtgärd är tillfyllest. Synpunkter och förslag om längre
gående bortflyttning (krigsutrymning) än vad civilförsvarsutredningen
tänkt sig har framförts i sådant sammanhang.

Civilförsvarsstyrelsen anser i likhet med civilförsvarsutredningen lämpligt
att, i anslutning till beredskapsutrymningen, en omflyttning sker av
dem som bor i de inre områdena till ytterområdena men att en komplettering
behövs. Styrelsen anför härom följande.

Den moderna bebyggelsen i städernas ytterområden ger ett i förhållande
till den äldre bebyggelsen i innerområdena bättre skydd mot verkningarna
av såväl väte- och atombomber som konventionella bomber. Styrelsen finner
det därför riktigt och värdefullt att — såsom utredningen förordar —
utnyttja de nyuppförda bostadskvarteren i städernas ytterområden såsom
bostäder åt den omflyttade befolkningen. Styrelsen vill emellertid ej underlåta
framhålla, att omflyttningen kan komma att vara förenad med svårigheter,
som nu icke kunna förutses. Utöver omflyttningen är det enligt styrelsens
mening nödvändigt — så länge risker för anfall med atomstridsmedel
alltjämt föreligga — att omedelbart före ett krigsutbrott en krigsutrymning
företages av den del av den till ytterområdena omflyttade befolkningen,
som icke oundgängligen måste utnyttjas inom folkförsörjningen
och krigsproduktionen. Krigsutrymningen utgör alltså eu komplettering
till omflyttningen genom att de omflyttade föras vidare ut ur ytterområdena,
vilka i de flesta fall måste betraktas såsom starkt riskbetonade.

Styrelsen och försvarsstaben ha genom särskilda trafikexperter låtit verkställa
eu utredning angående de trafiktekniska möjligheterna att genomföra
eu krigsutrymning av Stor-Stockbolm. Resultatet av denna utredning kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

mer att av överbefälhavaren överlämnas i samband med dennes remissutlåtande.
Av utredningen framgår, bland annat, att en krigsutrymning av
Stor-Stockholm, omfattande cirka 400 000 personer, kan genomföras till
områden minst 50 km från centrum på en tid av 10—16 timmar, beroende
på olika omständigheter. Man kan utgå ifrån att för övriga här avsedda städer
en krigsutrymning kan göras på kortare tid än den nyss nämnda.

Överbefälhavaren anser, att man först bör undersöka omflyttningens
verkningar och effekt och de krav den ställer i planläggningshänseende,
innan beslut fattas om att sådan planläggning skall utföras. För överbefälhavaren
är det mest väsentligt att som princip få fastställd den krigsutrymning,
varom förslag framlagts i marspromemorian. Som motiv för denna
uppfattning anföres i stort sett samma skäl som i marspromemorian. Det
efter dennas tillkomst framlagda utredningsmaterialet beträffande stadsanalyser
och försörjningssynpunkter tillmäts icke sådan betydelse, att skäl
för ändrad uppfattning i utrymningsfrågan föreligger.

Civilförsvarsförbundet anmäler i stort sett liknande synpunkter som
civilförsvarsstyrelsen. Förbundet finner sålunda flera skäl tala för att den
föreslagna omflyttningen inte kan ersätta krigsutrymningen. Man bör dock
enligt förbundet söka finna en lösning, som tillfredsställer önskemålen att
under en period av krigshot i det längsta behålla handlingsfriheten. En sådan
lösning torde man enligt förbundet kunna finna genom att planlägga
för såväl omflyttning som krigsutrymning. Förbundet yttrar vidare härom.

Omflyttningen skulle då genomföras som en beredskapsåtgärd enligt
kommitténs förslag. Genom att man sålunda vidtagit omflyttning bör man
kunna gå längre i risktagande, när det gäller att bestämma tidpunkten för
krigsutrymning. Skulle man råka i det läget, att krigsutrymningen inte hinner
företagas före krigsutbrottet, har man dock genom omflyttningen minskat
riskerna för befolkningen, särskilt om den beredes skydd på sätt förbundet
—--anger vid sin behandling av skyddsrumsprogrammet. Den be slutande

myndigheten har genom att krigsutrymning planlagts möjligheter
att med hänsyn till lägets vidare utveckling avgöra om en sådan utrymning
blir aktuell och när den i så fall kan företagas.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap finner vägande skäl tala
för civilförsvarsutredningens förslag beträffande planläggning av omflyttning
i de största städerna men anser att en sådan omflyttning bör betraktas
som ett led i en eventuell senare krigsutrymning. Nämnden förutsätter
således att planläggning sker för en vidarebortflyttning av den befolkning
som inte bör vara kvar efter ett krigsutbrott.

Länsstyrelsen i Östergötlands län delar i vissa hänseenden marspromemorians
synpunkter på krigsutrymning. Likväl står det klart för länsstyrelsen,
att försörjnings-, arbetskrafts- och ekonomiska förhållanden kan
göra det omöjligt eller olämpligt att genomföra en sådan utrymning i den
omfattning och med den snabbhet, som föreslagits i promemorian. Det
framstår emellertid som synnerligen angeläget för länsstyrelsen att varje
möjlighet tillvaratas att utöver beredskapsutrymningen åstadkomma ökad

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

spridning av såväl befolkning som näringsliv, förråd och förvaltning. Detta
bör planläggas för att undvika väsentliga avbrott i produktionen och för
att i möjligaste mån tillgodose även arbetsmarknadens krav på sammanhållande
av arbetskraften.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som icke finner uteslutet att behov kan
föreligga av planläggning för en mer eller mindre total utrymning av en eller
flera av de största städerna anser, att omflyttning är tillfyllest för de orter,
som ifrågakommer i länet. Samma uppfattning har länsstyrelsen i Hallands
län, såvitt angår detta län.

Civilförsvar schef eu i Stockholms civilförsvarsområde erinrar om att nuvarande
utrymningsplanläggning är utförd med sikte på möjligheten av
atombombkrigföring, ehuru icke med hänsynstagande till verkningar av
väteboinbsanfall. Sammanfattningsvis framhåller civilförsvarschefen, att
utredningens förslag i allt väsentligt och så långt praktiska skäl gör det
lämpligt och möjligt synes tillgodose kraven på det skydd, som en utrymning
skall ge, även med skälig hänsyn till verkan av vätevapen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner utredningens förslag om omflyttning
vara ett otillräckligt försök att förebygga förlusterna. Det av utredningen
redovisade exemplet anser länsstyrelsen vara ett bevis härför. Frågan
om skydd för befolkningen i våra storstäder måste enligt länsstyrelsens
uppfattning genomarbetas på ett helt annat sätt än vad utredningen gjort.
Andra alternativ till det av utredningen förordade omflyttningsalternativet
och den i marspromemorian föreslagna krigsutrymningen måste övervägas.
Länsstyrelsen tänker sig härvid — utöver beredskapsutrymning — en
krigsutrymning i två etapper och anför.

I den första etappen, som skulle verkställas vid en mera allvarlig skärpning
av läget men innan krigsutbrott bedömdes omedelbart förestående,
skulle kunna utrymmas andra förvärvsarbetande än dem, som voro sysselsatta
i kvalificerad krigsproduktion eller viktig samhällsverksamhet. De
som efter genomförandet av denna första etapp kvarstannade i de större
städerna måste räkna med betydande risker vid ett hastigt inträffat krigsutbrott.
Med hänsyn till den psykiska påfrestning, som detta kan innebära
i ett skärpt läge, bör planläggningen uppläggas så, att de som kvarstanna
skola kunna, om vila i fullträffskyddsrum i anslutning till arbetsplatsen
icke kan beredas dem, tillbringa sin vilotid i områden, belägna
på erforderligt avstånd från riskområdena.

Den andra utrymningsetappen skulle genomföras, då krigshotet bedömdes
som så omedelbart förestående, att det icke längre vore försvarligt att
söka uppehålla ens den produktion eller den samhällsviktiga verksamhet,
som här antytts. Därefter skulle i det inre utrymningsområdet finnas kvar
allenast den personal, som erfordras för upprätthållande av försvaret samt
sådan viktig verksamhet inom produktion och samfärdsel, som bedömcs
böra fortgå, oavsett storleken av föreliggande risker. Denna verksamhet
skulle i största utsträckning bedrivas i skyddade utrymmen. En på delta
sätt genomförd krigsutrymning skulle enligt länsstyrelsens uppfattning
väsentligt reducera riskerna för förluster i människoliv i förhållande till

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

det av utredningen förordade omflyttningsalternativet samtidigt som det
gåve möjlighet att i betydande omfattning upprätthålla särskilt viktig
verksamhet i de största städerna praktiskt taget ända fram till krigsutbrottet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län behandlar utrymningsproblemet med utgångspunkt
från det utsatta läge och de talrika kuststäder med koncentrerad
befolkning, som kännetecknar länet. En långtgående utrymningsplanläggning
är enligt länsstyrelsen ett oavvisligt krav. Därmed avses inte,
att planläggningen i ett verkställighetsläge under alla förhållanden skulle
genomföras maximalt. Enligt länsstyrelsens mening har utredningen icke
tillräckligt tillgodosett utrymningskravet. Länsstyrelsen finner det alltför
riskfyllt med så stora befolkningskoncentrationer, som skulle bli följden
av utredningens förslag om omflyttning till städernas ytterområden. Fara
skulle föreligga, att människorna själva ger sig i väg med de risker för
kaos som detta kan innebära. Gjorda överslagsberäkningar har gett länsstyrelsen
anledning antaga, att en krigsutrymning på sätt marspromemorian
föreslagit är möjlig att genomföra på relativt kort tid huvudsakligen
med motorfordon även beträffande Malmö. En liknande uppfattning
företrädes av länsstyrelserna i Kronobergs och Blekinge län.

Civilförsvarschefen i Malmö civilförsvarsområde anser däremot — under
förutsättning att såväl omflyttningen som den därav föranledda inkvarteringen
göres på ett sådant sätt att inga befolkningskoncentrationer finnes,
som kan utgöra lockande anfallsmål — att kvarhållande av befolkningen
i tätorternas ytterområden eller närhet icke innebär större risker än som
får tagas av befolkningen i ej utrymda orter.

Landsorganisationen kan inte biträda förslaget om att de förvärvsarbetande
hänvisas till det skydd, som omflyttning till respektive utrymningsorters
ytterområden samt skyddsrum kan bereda. Landsorganisationen anser
att en krigsutrymning av i princip den karaktär som föreslagits i marspromemorian
bör planläggas utöver beredskapsutrymning och omflyttning.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund instämmer
i huvudsak i civilförsvarsutredningens invändningar mot den i marspromemorian
föreslagna krigsutrymningen och finner den föreslagna omfattningen
av de kvarvarande i de större städerna till bostäder utanför städernas
centrala delar utgöra en lämplig utväg för att minska landets sårbarhet.
Beträffande Stockholm, Göteborg och Malmö anser dock organisationerna
att övervägande skäl talar för att dessa tre städer redan vid
krigsutbrott krigsutrymmes. För övriga städer anses, att krigsutrymning
visserligen bör planeras men där tillgripas först sedan krig utbrutit och
det visat sig att landet angripes med atomvapen. Detta ställningstagande
grundas framför allt på hänsyn till den omfattande beredskapsutrymningen
och den sannolikt mindre risken för överraskande anfall med atom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

vapen samt det stora behovet av industriproduktion även under krig. Det
synes organisationerna lämpligt att vid civilförsvarets fredsplanläggning
av utrymningen gå fram i etapper på så sätt, att åtgärdernas omfattning
utvidgas allt eftersom planeringen på den ekonomiska försvarsberedskapens
område fortskrider.

Frågan om särskilda utrymningsåtgärder vid akuta situationer innan de
mera planmässiga utrymningarna hunnit genomföras — samtidig
snabb utrym ning -— ägnas en del uppmärksamhet utöver vad som
framkommit av den tidigare redogörelsen. Civilförsvarsförbundet och de
flesta länsstyrelser samt civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde
delar utredningens synpunkter i denna fråga. Civilförsvarsstyrelsen
understryker att de med en snabbutrymning sammanhängande problemen
bör ägnas ett ingående studium och att planer bör utarbetas som medgiver
erforderlig handlingsfrihet i skilda situationer. En snabbutrymning kan
utvecklas till en katastrof av oöverskådliga mått, men detta torde i någon
mån kunna förhindras genom planläggning så långt det är möjligt. Länsstyrelserna
i Kristianstads, Örebro och Gävleborgs län samt civilförsvarschefen
i Luleå anser att planerna för snabbutrymning bör göras så fullständiga
som möjligt. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län bör en översyn av
den nuvarande planläggningen för snabbutrymning ske, så att tillräckliga
skyddsavstånd skapas med hänsyn till riskerna av de sannolika anfallsvapnen.
Länsstyrelsen anser vidare att civilförsvarsutredningen icke tillräckligt
beaktat de allvarliga lägen, som uppkommer genom att befolkningen i trängda
situationer på egen hand kan komma i rörelse för att söka sig bort från
hemorten. Överbefälhavaren framhåller, att snabbutrymning ställer större
krav på civilförsvaret och samhället än någon annan utrymningsform eller
utrymningsgrad. Planläggning erfordras som underlag för improvisationer
och detta i allt högre grad ju mera ledningen och de som skall omsätta
ledningens beslut i handling, d. v. s. befolkningen, saknar erfarenhet och
övning.

Utredningens uttalande rörande behovet av tryggad samordning av
planläggningen för beredskap och krig inom totalförsvarets civila
grenar delas i allmänhet av remissinstanserna. Från några håll har man velat
gå längre än vad utredningen syftat till och förordat, att i Kungl. Maj :ts
kansli fastare former tillskapas för att trygga samordningen av det totala
försvarets olika frågor.

Till dem som särskilt uttalar sig för den tilltänkta samordningen av
planläggningsarbetet bör telestyrelsen, försvarets forskningsanstalt, jordbruksnämnden,
medicinalstyrelsens sjukvårdsbercdskapsnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, överstyrelsen
för svenska röda korset, landsorganisationen, svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund samt länsstyrelserna i Söderman -

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

lands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands
lån.

Länsstyrelsen i Kalmar län förordar att en byrå inrättas för civila beredskapsfrågor
inom Kungl. Maj :ts kansli, direkt underställd det statsråd
som har att svara för den allmänna beredskapen. En liknande uppfattning
företrädes av länsstyrelsen i Västerbottens län.

Civilförsvarsstyrelsen erinrar om att i stort sett friktionsfritt samarbete
redan för närvarande sker mellan centrala, civila och militära myndigheter.
Behovet att ytterligare effektivisera detta samarbete framstår för
styrelsen mindre framträdande. Däremot föreligger numera — sedan det
civila försvaret vuxit enormt både kvantitativt och i betydelse för det
totala förvaret — ett starkt behov av att förutsättningar skapas i Kungl.
Maj :ts kansli för ett gemensamt bedömande och kontinuerligt följande
av den samlade verksamheten. Så sker ej och kan ej ske i dag, då ärenden
rörande de olika civilförsvarsgrenarna utgör endast en del av skilda departements
verksamhetsfält. I stället för en samarbetsdelegation mellan
skilda centrala myndigheter önskar därför styrelsen att i Kungl. Maj :ts
kansli skapas ett organ under ett statsråd för Kungl. Maj :ts handläggning
av civilförsvarsfrågor. En liknande uppfattning hyser överbefälhavaren och
länsstyrelsen i Östergötlands län.

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar finner utredningens förslag
om samarbetsorgan starkt motiverat. Ur psykologisk synpunkt anser nämnden
det kunna ifrågasättas, om icke hithörande ärenden är av så stor betydelse,
att statsministern borde påtaga sig ledarskapet för samarbetsdelegationen.
Vidare erinrar nämnden om att informations- och upplysningsverksamheten
intimt måste sammanknytas med totalförsvarets övriga grenar,
varför nämnden bör ingå i delegationen.

Överståthållarämbetet, som anser ett framträdande behov föreligga av
försvarsplaneringens samordning, finner den av utredningen föreslagna
samarbetsdelegationen kunna bli av betydande värde. Även storstädernas
intressen bör därvid vara företrädda. Emellertid ifrågasätter ämbetet om
den föreslagna anordningen är ägnad att säkerställa en tillfredsställande
samordning. Det ligger enligt ämbetet nära till hands att anse, att ett
gemensamt beredningsorgan bör innesluta, förutom företrädare för den
högsta ledningen av totalförsvarets olika grenar, jämväl de ledamöter av
statsrådet som har att handlägga försvarsfrågor.

1954- års utredning rörande totalförsvarets personalbehov och länsstyrelsen
i Norrbottens län delar utredningens mening, att planläggningen för
totalförsvaret kräver ett intimt samarbete mellan företrädare för de olika
grenarna men anser, att det måste ankomma på vederbörande myndigheter
att vidtaga de åtgärder, som kan behövas för att eliminera eventuella
brister. Därför ifrågasättes starkt, om en samarbetsdelegation, som sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

manträder med långa intervaller, skulle kunna få någon nämnvärd betydelse
i detta hänseende.

Departementschefen

Det svenska civilförsvaret byggdes upp och organiserades under det andra
världskriget. Visserligen fanns redan tidigare vissa organ för det civila
luftskyddet men det var den oerhörda utveckling, som under kriget skedde
på luftkrigföringens område och de fruktansvärda skador, förluster och
lidanden, civilbefolkningen i flera krigförande länder härigenom tillfogades,
som framtvingade en nyordning och en fastare organisation av civilförsvaret.
Två utredningar verkställdes och ledde vid 1944 års riksdag
till antagandet av en civilförsvarslag och inrättandet av civilförsvarsstyrelsen.
I båda fallen rörde det sig dock om provisorier och civilförsvaret
omprövades av 1945 års civilförsvarsutredning, som i sitt 1947 framlagda
betänkande (SOU 1947:10) även kunde bygga på erfarenheterna av de
robotvapen och atombomber som använts i krigets slutskede. Förslag på
grundval av detta betänkande underställdes 1948 års riksdag (prop. nr 81),
varvid min företrädare med utgångspunkt från dessa erfarenheter och de
behov, de utvisade, framhöll att ett militärförsvar icke utan stöd av ett
funktionsdugligt civilförsvar kan skapa möjlighet till effektivt motstånd
mot ett angrepp med det moderna krigets medel. Slutsatsen ledde till att
en utbyggnad av åtgärderna i fråga om civilförsvarets förebyggande och
skadeavhjälpande verksamhet så långt de tekniska och ekonomiska möjligheterna
medgav ansågs nödvändig. I fråga om de förebyggande åtgärderna
framhölls särskilt att utrymning av befolkningen från tätorterna alltjämt
var ett effektivt skyddsmedel, som uppenbarligen fick än större betydelse
inför hotet från det nya vapnet, samt förordades viss omläggning av
utrymningsplanläggningen med bl. a. förberedelser för massutrymning.
Riksdagen godkände propositionen och beslöt en permanent lag och organisation
av civilförsvaret.

Skyddsrumsfrågan hänsköts dock till en särskild utredning som skulle
beakta bl. a. de nyaste vetenskapliga rönen, särskilt rörande verkningarna
av och skyddsmedlen mot den radioaktiva strålningen. På denna utrednings
betänkande (SOU 1950: 13) byggde en proposition till 1951 års riksdag
(nr 176) med förslag om bl. a. att bygga s. k. fullträffsäkra skyddsrum
för civilbefolkningen i de största städernas kärnområden. I fråga om
skyddsrummens storlek och placering räknade man härvid i bästa fall
med en förvarningstid av 3—5 minuter vid daganfall. Riksdagen godkände
förslagen och 15 sådana skyddsrum med plats för ca 100 000 personer är
numera färdigställda eller under byggnad eller planering.

I 1951 års skyddsrumsproposition redovisades den utveckling som skett
i fråga om atomstridsmedlen samt krigstekniken över huvud och denna ut -

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

veckling utgjorde grunden till de förslag, som framlades. Även vätebomben
omnämndes och man konstaterade att de föreslagna befolkningsskyddsrummen
gav fullt skydd mot dess strålningsverkningar vid högdetonation.
Jämväl utrymningsfrågan uppmärksammades. Departementschefen framhöll,
att å ena sidan det effektivaste och billigaste skyddet mot anfall från
luften åstadkommes genom att industrien utsprides och civilbefolkningen
evakueras från de utsatta områdena men att å andra sidan sådana åtgärder
endast är möjliga i begränsad utsträckning om samhället över huvud skall
fungera.

Jag har så pass utförligt uppehållit mig vid utgångspunkterna för och
några huvuddrag i den nuvarande planläggningen för civilförsvaret därför
att det i den allmänna debatten i anslutning till förevarande ärende gjorts
gällande, att denna planläggning icke tagit hänsyn till krigsteknikens utveckling
och lämnade oss utan förberedelser och skydd mot atomanfall.
Den summariska redogörelsen här och i det föregående torde visa att detta,
i varje fall såvitt avser anfall med andra atomvapen än vätebomben, icke
är riktigt och att planeringen av skyddsrumsbyggandet sker just med
tanke på sådana anfall.

Emellertid har, sedan statsmakterna 1948 och 1951 tog ställning till
civilförsvarets organisation, en mycket hastig utveckling skett av krigstekniken,
särskilt då det gäller atomstridsmedlen. Dessa stridsmedel, som
då — bortsett från erfarenheterna av atombombfällningen mot Hiroshima
och Nagasaki 1945 — diskuterades i huvudsak från teoretiska utgångspunkter,
har nu av flera av stormakterna prövats genom försöksfällningar
av verkliga bomber och dessa försök har även avsett det allra kraftigaste
förstörelseverktyget, vätebomben, vilken 1951 omnämndes mera som en
teoretisk möjlighet. Tillgången på atomstridsmedel ökas snabbt inom vissa
stormakters vapenarsenaler. I den i ärendet föreliggande, av försvarsstaben
och civilförsvarsstyrelsen utarbetade s. k. marspromemorian uttalas,
att man måste räkna med att vätebomber redan om några få år kommer
att disponeras av stormakterna i stort antal och att medel att föra dem
till deras mål icke kommer att saknas. Härtill kommer att enligt en samstämmig
uppfattning hos experterna förvarningstiden vid anfall från luften
genom tillkomsten av nya robottyper och mycket snabba flygplan i
många fall måste beräknas gå ner mot noll.

Vätebombens verkningar har behandlats i den redogörelse för de nya
anfallsmedlen, som lämnats i ett tidigare avsnitt, till vilket hänvisas. Här
skall endast nämnas några särskilt betydelsefulla fakta. Man brukar skilja
mellan primära verkningar, som uppstår vid själva detonationen, och sekundära
verkningar, särskilt skador av kvardröjande radioaktiv strålning från
partiklar och stoft som sprides vid detonationen. Sådana skador uppstår
vid låghöjdsdetonation och kan vid ogynnsamma väderleksförhållanden
sträcka sig över mycket stora områden. I ett av civilförsvarsutredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

åberopat exempel har fjärrbeläggningsområdet en längd av ca 350 km och
en bredd av upp till 65 km samt omfattar en yta motsvarande Värmlands
landareal. Inom ett sådant område måste skydd sökas eller också måste området
utrymmas. Härför kan befolkningen dock i regel räkna med en förvarningstid
av upp till flera timmar. Sedan det radioaktiva stoftet fallit ut
kan området ej beträdas och alltså utrymning ej ske förrän efter 1—7 dagar.
De primära verkningarna belyses av undersökningar (s. k. stadsanalyser) av
verkningarna av olika atomanfall, dock ej med vätebomber, mot den faktiska
bebyggelsen och människorna där, som utredningen gjort i fråga om
fem städer bl. a. de tre största. För Stockholms del har en undersökning även
skett av verkningarna av en vätebomb. Enligt denna undersökning skulle,
om en sådan bomb med hittills känd maximal styrka detonerade nattetid
på hög höjd över stadens centrum utan förvarning innan utrymning skett,
av 1 042 000 människor i Stor-Stockholm 760 000 dödas och 55 000 svårt
skadas inom ett område av upp till 3 mil från detonationspunkten. Om
förvarning hunnit ges och de nuvarande skyddsrummen och källarvåningarna
uppsökts minskas de dödades antal endast till ca 600 000 och de oskadade
ökas från 25 till 36 %, av vilka dock ett stort antal senare beräknas
omkomma genom sekundära skador. Men även om en omfattande utrymning
och mobilisering skett så att endast 40 % eller ca 415 000 förvärvsarbetande
finns kvar och dessa flyttat ut till områden 10 km eller mer
från centrum skulle vid en höjddetonation utan förvarning 87 000 människor
och i förvarningsfallet 50 000 människor omkomma eller svårt
skadas. Vid ett anfall med en vanlig atombomb (uranbomb) skulle däremot
de människor som uppehåller sig i dessa ytterområden och även i en
sektor 7,5—10 km från centrum helt undgå skador, varemot i de centrala
delarna skadorna även i ett sådant fall blir av ungefär samma storleksordning
som vid ett vätebombsanfall.

Man har mot bakgrunden av de fasansfulla verkningarna av atomvapnen
frågat sig, om sådana förstörelseverktyg över huvud kommer att användas
i ett kommande krig eller om deras existens inte rentav skulle kunna göra
att något allmänt krig ej utbryter. Frågan berördes av statsministern i ett
interpellationssvar i riksdagens första kammare den 18 maj 1954 och jag
vill här endast hänvisa till detta uttalande. Statsministern ansåg det vara
en farlig illusion att förlita sig på att medvetandet om förstörelsemedlens
oerhörda verkan skall kunna förhindra krig samt förklarade att det föreföll
sannolikt att atomvapen kommer att användas om ett storkrig utbryter.

Självfallet förändrar icke detta förhållande den allmänna målsättningen
för vårt försvar. Även i denna del kan jag helt instämma i statsministerns
uttalande i det nämnda interpellationssvaret. Han underströk att vår alliansfria
utrikespolitik ligger fast men att vi måste vara beredda att försvara
vår självständighet även vid ett anfall med atomvapen. Vi borde
emellertid icke göra oss några illusioner om vad ett sådant försvar kan

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

komma att innebära. Men icke ens hotet om ett atomkrig kunde — framhöll
statsministern vidare — minska vår fasta beslutsamhet att till det
yttersta försvara vår frihet och vårt oberoende mot varje angrepp. Ju bättre
vi var rustade att möta ett sådant angrepp desto mindre var riskerna för
att en fiende genom ultimata och utpressningshot skulle söka tilltvinga sig
eftergifter av oss. I ett senare sammanhang i samma interpellationssvar
framhöll statsministern, att även om de moderna förstörelsemedlen ställde
vårt civilförsvar inför mycket stora svårigheter, det icke funnes skäl att
därav dra den slutsatsen, att ett civilförsvar skulle vara meningslöst. Det
funnes all anledning att förmoda att effektiva civilförsvarsåtgärder var
ägnade att kraftigt begränsa även skadeverkningarna av den med nuvarande
medel och metoder möjliga hemortsbekämpningen.

Från dessa allmänna utgångspunkter, som uppenbarligen alltjämt äger
full giltighet, skall nu till prövning upptas frågan om civilförsvarets nuvarande
organisation och planläggning är anpassad efter de stora krav, krigsteknikens
utveckling ställer, så att vi ifråga om det civila försvaret kan
anses tillfredsställande rustade att möta ett angrepp med atomvapen. Härvid
kan till en början fastslås, att civilförsvarets allmänna uppgifter får
anses vara i huvudsak oförändrade. Civilförsvarets främsta uppgift är alltjämt
den i 1948 års civilförsvarsproposition fastslagna ■— att rädda människoliv.
Härtill kommer uppgiften att skydda samhällsviktiga funktioner
och egendom i den mån detta icke anses falla på krigsmakten samt självfallet
att under fred förbereda och planlägga verksamheten i krig. Vissa
problem träder dock i förgrunden på ett helt annat sätt än tidigare. Jag
vill särskilt framhålla de faktorer, som sammanhänger med det psykologiska
försvaret, där civilförsvarets åtgärder och förberedelser måste vara
sådana att motståndsviljan upprätthålles. Redan ett hot om användande av
atomvapen kan få allvarliga verkningar, om inte tillräckliga förebyggande
åtgärder vidtagits. Och träffar oss ett atomanfall oförberett kan förlusterna
i människoliv bli så oerhörda att motståndsviljan hos folket brytes ned.

Beträffande omfattningen och karaktären av civilförsvarets verksamhet
i krig samt planläggningen för densamma måste en omprövning ske med
anledning av den förut skildrade utvecklingen, som icke beaktats vid 1948
och 1951 års ställningstaganden. I det nya läge som uppkommit till följd
av denna utveckling tillsattes våren 1953 eu parlamentarisk utredning,
1953 års civilförsvarsutredning. I mars 1955 överlämnades till denna utredning
från civilförsvarsstyrelsen och försvarsstaben en promemoria om
revidering av civilförsvarsplanläggningen (marspromemorian). I denna
promemoria har med hänvisning till de nuvarande civilförsvarsförberedelsernas
otillräcklighet gentemot de nya massförstörelsemedlen summariskt
uppdragits riktlinjer för en framtida civilförsvarsplanläggning och civilförsvarsorganisation.
Civilförsvarsutredningen har därefter i ett i november
1955 avgivet delbetänkande yttrat sig över marspromemorians förslag och

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 ar 1956

för egen del framlagt förslag om reviderad utrymningsplanläggning och
skyddsrumsbyggande.

Det är sålunda framför allt civilförsvarets förebyggande verksamhet,
som nu är under bedömande, medan den andra huvudgruppen civilförsvarsåtgärder,
de skadeavhjälpande, liksom civilförsvarets organisation i
fred alltjämt prövas av civilförsvarsutredningen. Själva avvägningen mellan
de förebyggande och skadeavhjälpande åtgärderna kan sålunda icke
behandlas nu. Den senaste krigstekniska utvecklingen synes emellertid
medföra att de förebyggande åtgärderna fått en relativt sett väsentligt
större betydelse. Mycket torde därför tala för att även inom organisationen
tyngdpunkten i högre grad än tidigare bör läggas på de grenar, som sysslar
med utrymningsplanläggning och skyddsrumsbyggande.

Civilförsvarsutredningen har understrukit att civilförsvaret i allmänhet
måste ges ökad effektivitet om dess uppgift inom det totala försvaret skall
kunna fullgöras och denna uppfattning omfattas av praktiskt taget alla
remissinstanser. Såsom torde framgå av vad jag här förut anfört och åberopat
är jag för egen del av samma mening. Den definitiva bedömningen
härav bör emellertid anstå tills civilförsvarsutredningens slutbetänkande
föreligger.

I både marspromemorian och civilförsvarsutredningens betänkande har
utrymningen satts i centrum såsom den viktigaste förebyggande civilförsvarsåtgärden
mot ett atomanfall och mot denna grundinställning har i
allmänhet inga erinringar gjorts vid remissbehandlingen. Självfallet har
också skyddsrumsbyggandet uppmärksammats. Med hänsyn till de krav,
som måste ställas på skyddet i de utsatta orterna, kan det dock icke bli
fråga om att där inrätta skyddsrum för annat än en relativt begränsad del
av befolkningen. Planeringen av skyddsrumsbyggandet måste därför i viss
mån anpassas efter utrymningens omfattning och karaktär. Jag återkommer
senare till de avvägningsfrågor, som här uppkommer.

I fråga om utrymningen råder i stort sett enighet om att i god tid före
ett krigsutbrott s. k. beredskapsutrymning bör genomföras i varje fall från
städer med över 50 000 invånare av alla icke förvärvsarbetande samt att
viss planering måste ske av snabbutrymning av hela befolkningen på en
gång i händelse av ett överraskande anfall (samtidig snabbutrymning). Jag
har intet att erinra mot dessa förslag, som bortsett från att omfattningen
av beredskapsutrymningen ökat överensstämmer med vad som f. n. planeras.
Beredskapsutrymningen skulle enligt de nu framlagda förslagen omfatta
50 % av befolkningen i utrymningsorten. Medräknas även inkallade
värnpliktiga kommer befolkningsminskningen att uppgå till 60 å 65 %. Det
bör vidare bemärkas att en ytterligare minskning av befolkningen i orten
utan särskilda åtgärder från myndigheternas sida kan förutses. För många
personer, sysselsatta i handel och fria yrken m. in., torde nämligen underlag
för verksamheten komma att saknas efter den uttunning av befolk4
— Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. AV 185

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

ningen, som skett genom beredskapsutrymning och inkallelser. Såsom framhållits
i flera remissyttranden torde en så omfattande beredskapsutrymning
böra förberedas även för vissa orter med mindre än 50 000 invånare. Någon
bestämd undre gräns för denna planering eller för planläggningen av beredskapsutrymning
överhuvud synes icke böra fixeras. Avgörandet härutinnan
får bero på en bedömning av sannolikheten för att orten utsättes för
anfall och det finns ingen anledning att här gå in på dessa frågor. Det bör
ankomma på Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer
att fastställa vilka orter som skall omfattas av utrymningsplanläggningen.
Att planläggning sker betyder självfallet icke att utrymning automatiskt
skall genomföras i varje beredskapsläge. Redan beredskapsutrymningen
medför betydande rubbningar i försörjning och samfärdsel, olägenheter
som visserligen måste tas men som icke bör tas utan starka skäl. Liksom
f. n. gäller bör därför utrymning för varje fall beslutas av Kungl. Maj:t
eller myndighet, som Kungl. Maj :t bemyndigar därtill.

Alltjämt skulle dock efter beredskapsutrymning och inkallelser i de berörda
städerna bo kvar ett stort antal människor, enligt en beräkning efter
marspromemorians riktlinjer sammanlagt för landets alla utrymningsorter
närmare 750 000 personer. I fråga om vilka civilförsvarsåtgärder, som bör
planeras och vidtagas till dessa människors skydd, är meningarna i viss mån
delade både hos marspromemorians författare, å ena, och civilförsvarsutredningen
å andra sidan och mellan remissinstanserna inbördes. Meningsskilj
aktigheterna går tillbaka på en motsättning rörande den avvägning
mellan skydd och samhällsverksamhet, som måste ske vid bestämmandet
av utrymningens omfattning. Otvivelaktigt innebär nämligen utspridning
av den övervägande delen av de förvärvsarbetande från de utsatta tätorterna
till mindre orter och landsbygd mycket betydande rubbningar i samhällslivet
och folkförsörjningen och det har bl. a. av jordbruksnämnden
ifrågasatts om en sådan utrymning därför överhuvud kan genomföras. Med
utgångspunkt från tesen att skyddet av människorna är den primära civilförsvarsuppgiften
bedömes i marspromemorian risken för förödande anfall
med atomvapen som sådan att en mycket omfattande utspridning av
befolkningen måste ske, oavsett om härigenom uppstår betydande svårigheter
för samhällsverksamheten. Sålunda föreslås att utrymning även av de
förvärvsarbetande skall ske så att i de utsatta städerna högst 15 000 personer
eller för Stor-Stockholms, Stor-Göteborgs och Malmös del resp. 50 000,
35 000 och 20 000 personer finns kvar i krig.

Civilförsvarsutredningen har funnit att en så omfattande utrymning
äventyrar samhällets funktionsmöjlighet och landets motståndskraft. Å
andra sidan synes utredningen icke bedöma anfallsriskerna lika allvarligt
som marspromemorian. Vid de stadsanalyser, på vilka utredningen delvis
bygger sitt ställningstagande, har som förut anförts utredningen räknat

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956 51

med anfall med vätebomb endast mot Stockholm. Härtill kommer att utredningen
ifrågasätter de tekniska möjligheterna att genomföra den i promemorian
föreslagna krigsutrymningen, enligt vilken den efter beredskapsutrymning
kvarvarande befolkningen skall utrymmas på en gång först omedelbart
inför ett väntat krigsutbrott. Civilförsvarsuti-edningens avvägning
leder alltså fram till att denna utrymning ej kan och bör ske. I stället förordas
att den ifrågavarande kvarvarande befolkningen i städer med över
50 000 invånare redan på ett tidigt stadium omflyttas till bostäder i ytterområdena.
Under dagen förutsättes de så länge som möjligt behålla sina
arbetsplatser i de inre utrymningsområdena, där befolkningsskyddsrum föreslås
anordnade. Härvid räknar dock utredningen med att endast en
mindre del kommer att vara kvar i dessa områden, för Stor-Stockholms del
ca 100 000 personer.

Både marspromemorian och utredningen har anpassat skyddsrumsplanläggningen
efter vad de sålunda förordat ifråga om utrymning.

Vid remissbehandlingen är det endast några få myndigheter, som helt avstyrkt
utredningens förslag och förordat marspromemorians riktlinjer för
krigsutrymningen. Ett stort antal remissinstanser tillstyrker däremot mer
eller mindre oreserverat att utredningens omflyttningsförslag lägges till
grund för planläggningen. I ej så få yttranden anses emellertid att detta endast
är ett av de alternativ, som bör förberedas, och att samtidigt en mer
eller mindre långtgående krigsutrymning bör planeras. Till dem som särskilt
med hänsyn till riskerna för atomanfall ansluter sig till en sådan alternativ
planläggning hör bl. a. landsorganisationen, sju länsstyrelser och
icke minst av psykologiska skäl beredskapsnämnden för det psykologiska
försvaret. Det framhålles även att en omflyttning enligt utredningens förslag,
som ju skulle ske vid en relativt tidig tidpunkt och före krigsutrymning,
kan utgöra en lämplig etapp på vägen till den senare utrymningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen förordar en sådan linje och en successiv utrymning
av flertalet förvärvsarbetande från de utsatta orterna samtidigt som
en krigsutrymning enligt marspromemorian planeras, och en liknande ordning
föreslås av länsstyrelsen i Kopparbergs län.

För egen del vill jag i fråga om utrymning utöver beredskapsutrymning
av de icke förvärvsarbetande, vilken förstnämnda utrymning jag i fortsättningen
benämner slutlig utrymning, till en början understryka, att man
vid planeringen, då det gäller mera utsatta orter, bör utgå från att även de
farligaste vapnen kan komma att sättas in. Man måste sålunda räkna med
anfall med vätebomber och andra atomvapen. Med hänsyn till dessa vapens,
särskilt vätebombens, förödande verkningar får det därför anses
nödvändigt att för vissa orter, framför allt de större städerna, planlägga
bl. a. för en praktiskt taget fullständig utrymning, därvid endast personal
för brand- och bevakningstjänst samt annan utomordentligt krigsviktig
verksamhet kan tänkas bli kvar.

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 ur 1!)5t>

Mot en så långt driven utrymning, som sannolikt kommer att t. o. m.
bli något mer omfattande än som antagits bli fallet vid tillämpning av
marspromemorians riktlinjer, har åberopats, att den av transportmässiga
och andra tekniska skäl icke skulle kunna genomföras på kort tid. Meningarna
härom är emellertid delade och i varje fall torde de tekniska
möjligheterna att verkställa utrymningen kunna avsevärt ökas genom eu
så noggrann planering som möjligt och genom olika praktiska åtgärder såsom
förbättring av vägnätet m. m. Detsamma gäller vissa andra olägenheter,
som av utredningen åberopats mot krigsutrymningen. Otvivelaktigt ter sig
uppgiften att snabbt företa en slutlig utrymning ändock svår, men den kan
näppeligen vara olöslig. Och självfallet är det nödvändigt att de yttersta
ansträngningar göres för att lösa uppgiften på bästa möjliga sätt.

De svårigheter som är förknippade med eu mycket omfattande utrymning
bör i betydande utsträckning kunna undgås genom att utrymningen
sker successivt och i den mån läget tillåter detta efter en omflyttning i
enlighet med vad utredningen förordat.

Huruvida och i vilket tempo en mycket långt driven utrymning bör företagas
måste bli beroende av i första hand hur nära förestående ett anfall
med eventuellt användande av atombomber kan bedömas vara. Utrymningsplanläggningen
bör därför grundas på tvenne alternativa förutsättningar,
nämligen dels att viss beredskapstid står till förfogande och dels att
behovet av utrymning kommer mer eller mindre överraskande så att största
möjliga skyndsamhet kan vara av nöden.

I det förstnämnda fallet, alltså då tid för successiv utrymning antas stå
till förfogande, bör utrymningen, såsom jag redan framhållit, till en början
avse alla icke förvärvsarbetande samt ledsagare och vårdare till dem
m. fl., dvs. ca 50 % av befolkningen. Enligt vad jag tidigare anfört kommer
därefter utan särskilda åtgärder från myndigheternas sida en viss ytterligare
minskning av den kvarvarande befolkningen att ske på grund av
brist på arbetstillfällen. För återstoden har civilförsvarsutredningen för de
större städerna förordat en omflyttning från innerområdena till närliggande
ytterområden. Enligt min mening bör planläggningen även avse en sådan
omflyttning. Riskerna för den kvarvarande befolkningen kan nämligen i
vissa lägen anses betydligt mindre om en sådan omflyttning företages. Här
vid bör man utgå från att de omflyttade stannar kvar på sina arbetsplatser
under arbetstid och tillbringar vilo- och fritiden i det mindre riskabla
ytterområdet. Om läget skärpes kan de omflyttade stanna dygnet runt i
detta område för att därifrån eventuellt slutligt utrymmas. Olika variationer
är här tänkbara. En uppdelning av dem som avses att slutligt utrymmas
i olika kategorier blir säkerligen nödvändig. Jag delar alltså i detta
hänseende arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning. Emellertid vill jag understryka,
att omflyttningen endast bör utgöra ett alternativ till eller ett
led i en slutlig utrymning och att denna senare därför alltid bör planläg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S5 år 1956

i»as samtidigt, men det bör även framhållas, att omflyttningen i vissa lägen
bör kunna bli eu bestående anordning. Utvecklingen kan även leda till
att återfljdtning blir tänkbar, åtminstone i viss utsträckning. Om endast
Omflyttning skett underlättas naturligtvis denna återflyttning och den kan
bli ett led i densamma. Även för en återflyttning av evakuerade bör planer
upprättas.

I fråga om det andra fallet, då samtidig snabbutrymning av hela befolkningen
i orten måste ske, vill jag understryka vikten av att planläggningen
göres så fullständig som möjligt och att de nuvarande planerna överses
med hänsyn till de nya riskerna. Denna planläggning torde böra ges hög
prioritet. Visserligen måste man som utredningen framhållit speciellt för
denna utrymningsform räkna med oförutsedda lägen och improvisationer,
men de mycket allvarliga risker som är förbundna härmed kan minskas
om förberedelser sker.

Förberedande planläggning för utrymning av vissa sannolika militära
operationsområden torde vidare bli ofrånkomlig. Det kan också bli nödvändigt
att tillfälligt flytta bort befolkningen från områden som utsatts
för radioaktiv fjärrbeläggning. Vad beträffar andra åtgärder för skydd av
befolkningen mot kringdrivande radioaktivt stoft förutsätter jag att civilförsvarsutredningen
ägnar fortsatt uppmärksamhet häråt.

Frågan om vilka städer eller områden som bör innefattas i utrymningsplaneringen
över huvud taget och för vilka städer och områden planerna
bör avse slutlig utrymning jämte övriga former av utrymning, inbegripet
omflyttning, eller endast en mera begränsad utrymning synes icke böra diskuteras
här. För prövningen fordras bl. a. tillgång till ett omfattande material
om arbetskraftens och den krigsviktiga industriens fördelning och
om härutinnan föreliggande planer m. m., vilket material icke kan redovisas
i detta sammanhang. Att fullständig utrvmningsplanläggning i varje
fall bör göras för de största städerna är uppenbart. Bedömningen av för
vilka städer eller områden i övrigt som utrymningsplaner bör upprättas
måste självfallet föregå delaljplanläggningen av civilförsvarsåtgärderna;
en sådan bedömning har ju också skett vid den uppdelning av orterna i
olika riskgrupper, som förutsätts både i marspromemorian och av utredningen.

Placeringen av de evakuerade kommer att erbjuda stora svårigheter, särskilt
vintertid, då större krav måste ställas på bostäderna. Utflyttningen
måste därför helt säkert ske till ett relativt stort område. Den kommer inte
blott att utsätta den evakuerade befolkningen för stora påfrestningar utan
även att kräva betydande insatser av invånarna i inkvarteringsområdena.
Men eftersom del här gäller att rädda människoliv och att bevara vår motståndskraft
får man förutsätta att befolkningen beredvilligt kommer att
medverka.

Jag är angelägen att framhålla att vad som här förordats är planläggning

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1956

av olika åtgärder för utrymning av utsatta orter, medan frågan om vilka
åtgärder som i ett visst läge bör vidtagas icke närmare diskuterats. För att
handlingsfriheten skall bevaras måste emellertid övriga civilförsvarsanordningar
så långt det är möjligt anpassas därefter så att de i olika lägen i
görligaste mån kan fylla sin uppgift. I det följande kommer jag att beröra
skyddsrumsbyggandets anpassning efter de här uppdragna riktlinjerna.
Redan i detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att för den personal
i brand- och bevakningstjänst och i ytterst krigsviktig industri som
kan behöva finnas kvar i de inre delarna av en slutligt utrymd ort bör
bergskyddsrum eller därmed jämförbara skyddsrum finnas i den omfattning
som erfordras för att bereda nämnda personal liggplatser i skydd.

Sammanfattningsvis innebär vad här förordats i huvudsak följande. För
de större städerna och vissa andra utsatta områden och orter skall planer
upprättas för såväl en nära nog fullständig utrymning som för en beredskapsutrymning
avseende alla icke arbetsföra och vissa därmed jämställda
kategorier. I förstnämnda hänseende bör planeringen omfatta dels snabbutrymning
i en följd och dels utrymning i etapper, därvid den första etappen
skall utgöras av beredskapsutrymningen. I anslutning härtill bör såsom
en andra etapp planeras en omflyttning av innerområdenas kvarvarande
befolkning till ytterområdena. För vissa andra städer och områden
skall planer upprättas för en mindre långtgående utrymning. Vilka städer
och områden de olika planerna skall avse beslutas centralt. Den planläggning
som här förordas innefattar alltså olika alternativ. Det är naturligtvis
bedömningen av de förhandenvarande anfallsriskerna som måste bli
avgörande för valet av alternativ. Genom att planläggningen icke, såsom
förutsatts i marspromemorian, inriktats på en enda form av utrymning,
kommer denna bedömning i större utsträckning än vad man där synes ha
tänkt sig att kunna ske i själva det aktuella läget med hänsyn till förhållandena
på en viss ort eller för någon eller några kategorier utrymningsberättigade.
En smidigare anpassning efter omständigheterna blir härigenom
möjlig.

Ett genomförande av utrymningsplanläggningen efter de angivna riktlinjerna
torde icke i och för sig kräva beslut av riksdagen. Emellertid är utrymningsfrågans
lösning av så genomgripande betydelse för vårt folk och hela
vårt totalförsvar, att jag har ansett mig böra för riksdagen anmäla och
närmare motivera mitt förslag till Kungl. Maj :ts ställningstagande i frågan.
Härtill har även bidragit att detta ställningstagande för civilförsvarets
del får betydande konsekvenser för skyddsrumsbyggande och för utformningen
av den skadeavhjälpande organisationen. Att det också i hög grad
påverkar vår planläggning för krig beträffande arbetsmarknaden samt på
det ekonomiska och psykologiska försvarets område torde framgå av vad
jag förut anfört.

Å andra sidan har såsom härvid jämväl antytts vår försörjning i krig och

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

det ekonomiska försvaret över huvud samt dess planering en direkt betydelse
för den avvägning mellan skydd och samhällsverksamhet, som bestämmer
utrymningens omfattning och i vissa fall även ställningstagandet i det
konkreta fallet till valet av utrymningsalternativ. Jag behöver här endast
peka på sådana åtgärder som utspridning av industrier från de stora städerna
till mindre tätorter eller till landsbygden och inrättande av bergrum
för krigsviktiga industrier eller annan i krig betydelsefull verksamhet. I
själva verket rör det sig här om åtgärder, som har en betydelse för att förebygga
krigsskador, vilken är väl jämförlig med utrymningens och skyddsrumsbyggandets.
Planläggningen av sådana åtgärder ankommer emellertid
i regel icke på civilförsvaret och skall därför icke närmare behandlas här.
Jag vill emellertid kraftigt framhålla vikten av att dessa frågor tas upp av
berörda organ och att försvarssynpunkterna vid bedömningen av industriens
lokaliserings- och investeringsfrågor ges den betydelse, som enligt
det sagda bör tillmätas dem.

Det är uppenbarligen mycket omfattande planläggningsuppgifter som
måste lösas för att tillfredsställande beredskap skall erhållas för de olika
civila grenarna av totalförsvaret. Detta gäller såväl inom varje sådan för:-svarsgren för sig som i fråga om samordningen av planeringsarbetet dessa
försvarsgrenar sinsemellan och med det militära försvaret. Vad angår civilförsvarets
utrymningsplanläggning torde arbetet härmed komma att bli
omfattande och tidskrävande. En prioritering av uppgifterna blir sannolikt
nödvändig. Det är min avsikt att snarast möjligt taga upp frågan vilka
provisoriska åtgärder, som kan erfordras för att det planläggningsarbete
som härvid befinnes mest angeläget skall komma till utförande och bedrivas
effektivt. Den definitiva organisationen av arbetet torde få prövas i samband
med civilförsvarsutredningens förslag till fredsorganisation av civilförsvaret.

I fråga om planeringen på längre sikt kommer försörjningsfrågan i krig
och därmed sammanhängande arbetskraftsproblem i förgrunden. I ett yttrande
av 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov har
framhållits nödvändigheten av ett siffermässigt väl dokumenterat underlag
för en sådan långsiktig planläggning och några remissinstanser har ansett
en omprövning av riktlinjerna för och en genomgående översyn av den
ekonomiska försvarsberedskapen över huvud nödvändig. Denna fråga, som
är av stor betydelse för effektiviseringen av vårt civila försvar, torde emellertid
få behandlas i annat sammanhang.

De mångskiftande planläggningsuppgifter, det här gäller och som endast
kunnat summariskt angivas i det föregående, kräver för sitt lösande i regel
medverkan av flera olika grenar inom totalförsvaret. En samordning blir
här nödvändig och utredningen i ärendet visar enligt min mening tydligt,
att denna behöver förbättras och effektiviseras. Jag är emellertid icke beredd
att nu taga ställning till bur samordningsproblemet bäst bör lösas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

Det torde få ytterligare övervägas och därefter tagas upp vid höstens budgetarbete,
så att eventuellt förslag kan föreläggas 1957 års riksdag. Det
sagda bör dock icke hindra att provisoriska åtgärder vidtages för att redan
nu förbättra samordningen.

5. Byggande av skyddsrum
Gällande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om skyddsrum finnes i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944. Lagen skiljer mellan allmänna och enskilda
skyddsrum.

Allmänna skyddsrum är avsedda dels för det allmänna civilförsvarets
personal och verksamhet samt för vägfarande och andra som
uppehåller sig på allmän plats, dels för hela civilbefolkningen inom särskilda
större upptagningsområden, s. k. befolkningsskyddsrum. Allmänna skyddsrum
av förstnämnda slag skall i mån av behov finnas inom stad och
köping samt inom annat tättbebyggt område, som icke är av endast
ringa omfattning och betydelse, så ock annorstädes där särskilda förhållanden
påkallar det. Konungen äger föreskriva att i ort som nyss
sagts eller i viss del därav jämväl skall anordnas befolkningsskyddsrum
(22 §). Befolkningsskyddsrum skall vara fullträffsäkert. Annat allmänt
skyddsrum skall inrättas som fullträffsäkert om Konungen så bestämmer
och eljest såsom normalskyddsrum. Fullträffsäkert skyddsrum skall skydda
mot omedelbar träffverkan av bomber och projektiler av sådana typer,
vilka vid storanfall med massinsats antages komma till användning. Sådant
skyddsrum skall jämväl erbjuda skydd mot övriga verkningar av bomber
och projektiler av alla slag. Normalskyddsrum skall erbjuda skäligt skydd
mot andra verkningar av bomber och projektiler än omedelbar träffverkan.
Det skall, om det är beläget inom eller i omedelbar närhet av byggnad,
motstå den belastning som kan uppkomma, för den händelse byggnaden
störtar samman (23 §). Med beaktande av vad som sägs i 22 och 23 §§
bestämmes den omfattning, vari allmänna skyddsrum skall finnas, samt
skyddsrummens beskaffenhet och ungefärliga belägenhet i organisationsplan
som fastställes av länsstyrelsen (22 och 10 §§). Civilförsvarsstyrelsen
har bedömt lämplig medelstorlek för befolkningsskyddsrum vara anläggningar
för 3 000—5 000 sittande personer (0,4 m2/person) och högsta gångavstånd
mellan bostad (arbetsplats) och skyddsrummet till 300 meter. Det
åligger kommun att i enlighet med organisationsplanen inrätta och utrusta
samt vårda och underhålla allmänna skyddsrum (45 § 1 mom.). Till inrättandet
och utrustandet utgår statsbidrag med i regel "U av kostnaden
(47 §).

Kiingl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

Enskilda skyddsrum skall inrättas för vissa anläggningar och
byggnader inom område eller å plats, där enligt organisationsplanen särskilt
civilförsvar skall vara organiserat, d. v. s. i regel inom område med
minst 500 invånare och en boendetäthet av 25 invånare per hektar. De
anläggningar och byggnader som där skall förses med skyddsrum är hamnar,
järnvägsstationer och därmed jämförliga anläggningar, industriell anläggning
som antingen ensam regelmässigt sysselsätter 25 personer samtidigt
eller tillsammans med andra närbelägna industriella anläggningar
utgör en grupp med minst så många anställda, undervisnings- och vårdanstalter
samt hotell och pensionat, som är avsedda att hysa minst 25
personer, byggnad med mer än två våningar, som till väsentlig del är avsedd
till bostad eller till kontors- eller affärslokal, samt efter länsstyrelsens
förordnande annan anläggning eller byggnad, där människor bor eller eljest
vanligen vistas (24 §). Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus, skall
kunna hysa minst så många personer som beräknas under fredstid bo i
huset, samt i annat fall beräknas för så många människor som kan antagas
under krig i allmänhet samtidigt vistas inom anläggningen eller
byggnaden eller den del därav, för vilken skyddsrummet är avsett (25 §).
Enskilt skyddsrum skall vara anordnat som normalskyddsrum. Om det är
avsett för högst 25 personer, behöver det dock icke skydda mot rök- och
stridsgaser, såvida icke länsstyrelsen i särskilt fall förordnar annorlunda
(26 §). Konungen äger för särskilda fall förordna, att enskilt skyddsrum
skall fylla större krav på skyddsförmåga och utrymme än vad som framgår
av förut refererade bestämmelser (29 §). Skyldighet att inrätta, utrusta
och underhålla enskilt skyddsrum åvilar anläggningens eller byggnadens
ägare (59 § 1 inom.). Har förordnande enligt 29 § meddelats, är fastighetsägaren
berättigad till skälig ersättning av statsmedel för den merkostnad
som därigenom åsamkas honom (70 §). Kan skyddsbehovet för viss anläggning
eller byggnad enligt organisationsplanen tillgodoses genom allmänt
befolkningsskyddsrum, äger länsstyrelsen befria fastighetsägaren från
den i 59 § 1 mom. stadgade skyldigheten (59 § 2 inom.). Har länsstyrelsen
medgivit sådan befrielse är ägaren pliktig att i stället utge bidrag till kommunen
(fastighetsägarbidrag) med belopp högst motsvarande normalkostnaden
för anordnande av skyddsrum för anläggningen eller byggnaden.
Länsstyrelsen äger att efter civilförsvarsstyrelsens anvisningar medge befrielse
helt eller delvis från bidragsplikten (59 b §). Därest anordnande av
allmänt eller enskilt skyddsrum, som skall vara normalskyddsrum, prövas
medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen medge undantag från bestämmelserna
härom. Dylikt undantag må ock eljest medges av länsstyrelsen, i
den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk på skydd mot
skada av fientlig verksamhet. Konungen eller, eller Konungens bemyndigande,
civilförsvarsstyrelsen äger medge undantag från bestämmelserna om
beskaffenheten av fullträffsäkert skyddsrum (28 §). Enligt Kungl. Maj:ts

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1956

beslut den 30 juni 1955 har allmän dispens meddelats från gällande bestämmelser
om skyldighet att färdigställa enskilt normalskyddsrum i bostadshus.

Angående skyddsrumsbyggandets omfattning och principerna för inrättandet
av befolkningsskvddsrum hänvisas till vad därom anförts i det föregående
under avsnitt 2.

Marspromemorian

De i marspromemorian uppdragna riktlinjerna för skyddsrumsbvggandet
avviker i vissa delar från nu gällande grunder.

Man utgår från att de korta och osäkra förvarningstiderna vid luftangrepp,
som man har att räkna med, icke möjliggör att skyddsrum uppsökes
först efter flyglarm. Dessa och andra skyddstekniska förhållanden
leder till slutsatsen att i förstagradsmålen och delvis i andragradsmålen
den kvarvarande befolkningen bör få bästa möjliga skydd vid såväl arbete
som vila och rekreation, d. v. s. i bergrum eller där så ej är möjligt i betongrum
av motsvarande styrka.

Angående behovet av bergrum och motsvarande skyddsrum anföres
följande.

Det totala behovet av bergrum kan först beräknas efter grundlig undersökning.
Härvid synes det nödvändigt att delvis bedöma behovet i sammanhang
med industri- och försörjningsplanläggningen. Det kan ifrågasättas
om inte i en del fall förflyttning till mindre utsatt ort kan genomföras
redan i fred för ungefär samma kostnad som fordras för att ge en
anläggning och dess personal fullgott skydd inom en utsatt tätort. Viss
krigsproduktion bör måhända också ersättas av ökad lagerhållning. Oavsett
den utflyttning av industrier och andra företag, som ur skyddssynpunkt
genomförs under fred eller vid krig, kommer säkerligen ett stort
behov av bergrum att kvarstå inom de mest utsatta orterna. Behovet av
att kunna leva och bo i skyddsrum medför att det erforderliga utrymmet
per capita blir avsevärt mycket större än vad som nu beräknas. Behovet
av bergrum för ledningscentraler och uppehållsplatser förutses bli ungefär
lika stort som vid nuvarande planläggning. För mindre civilförsvarsenheter
inom förstagradsmålen och måhända delvis även inom vissa andragradsmål
erfordras bergrum (motsvarande).

I fråga om normalskyddsrumsbehovet utgår man i marspromemorian
från att nästan alla hus inom förstagradsmålen kommer att bli obebodda
vid föreslagen krigsutrymning. Behovet av normalskyddsrum i dessa orter
skulle således bortfalla, då den efter krigsutrymningen kvarvarande befolkningen
förutsättes skola få skydd i befolkningsskyddsrum. En viss tillgång
på normalskyddsrum anses dock önskvärd med hänsyn till dels att de som
måste kvarstanna i orten kan vilja på arbetsfri tid tillfälligt uppsöka sina
hem, dels att ett mindre antal evakuerade tillfälligt kommer att besöka
de utrymda orterna. Dessa behov anses i de flesta utrymningsorterna
huvudsakligen kunna täckas genom den nuvarande tillgången på normal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

skyddsrum. Skyldighet att anordna normalskyddsrum i samband med nybebyggelse
bör därför enligt marspromemorian tills vidare slopas i sådana
orter eller delar av orter.

Inom andra- och tredjegradsmålen anses i och för sig önskvärt, att befolkningen
erhåller skydd genom befolkningsskyddsrum. Då detta önskemål
av ekonomiska skäl icke kan realiseras, förutsätter marspromemorian
att skyddet i huvudsak beredes genom normalskyddsrum. På grund härav
— liksom också på grund av den ökning av befolkningen inom vissa tredjegradsmål
som kan väntas — skulle det totala behovet av utrymme i normalskyddsrum
inom dessa orter komma att stiga.

Inom landsbygden anses egentliga skyddsrum icke vara erforderliga,
men skydd mot radioaktiv fjärrbeläggning bör finnas även där. Förbättrade
källare beräknas ge fullgott skydd inom hela verkningsområdet och
inom stora delar av detta ger vistelse i väl tätade rum sannolikt tillräcklig!
skydd.

Sammanfattningsvis framhålles, att skyddsrum framdeles bör byggas i
enlighet med det för krig omställda samhällets behov, d. v. s. det läge som
råder då krigsutrymning helt genomförts.

I marspromemorian beröres också konsekvenserna i kostnadshänseende
av det i promemorian förordade programmet för skyddsrumsbyggandet.
Detta skiljer sig från vad som nu gäller huvudsakligen i fråga om förstagradsmålen.
Antalet människor som beräknas efter krigsutrymning bli
kvar i dessa områden anges till ca 200 000. Dessa avses skola beredas skydd
i befolkningsskyddsrum, varemot några normalskyddsrum i princip icke
vidare skulle inrättas i berörda orter. Kostnaderna för befolkningsskyddsrumraen,
vilka måste bereda möjlighet till vila och rekreation, uppskattas
efter 2 600 kronor per person till sammanlagt 520 miljoner kronor. Då enligt
nuvarande planläggning befolkningsskyddsrum skall utföras för ca 700 000
människor till en uppskattad kostnad av 600 kronor per person eller sammanlagt
420 miljoner kronor och normalskyddsrum i förstagradsmålen årligen
byggs för en beräknad kostnad av ca 14 miljoner kronor eller alltså
ett kapitaliserat värde av 280 miljoner kronor, skulle rent överslagsmässigt
det i promemorian förordade programmet bli omkring 180 miljoner kronor
billigare. Därvid har emellertid icke medräknats kostnaderna för skydd på
arbetsplatserna och för de normalskyddsrum, som även i fortsättningen
kan behöva byggas inom delar av förstagradsmålen.

Civilförsvarsutredningen

Ett ställningstagande till riktlinjerna för fortsatt skyddsrumsbyggande
kräver enligt utredningen ett bedömande av flera faktorer. Till grund måste
läggas en sannolikhetsprognos rörande de anfallsvapen som kan komma
att användas mot orten. Vidare påverkas behovet av skyddsrum av de ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

rymningsåtgärder som skall vidtagas. Slutligen gäller det att klarlägga
skyddsvärdet och ändamålsenligheten i övrigt av olika slag av skyddsrum.
Utredningens inställning i de båda förstnämnda hänseendena framgår
av de tidigare avsnitten. Här skall närmast synpunkterna på skyddsvärde
och ändamålsenlighet beröras.

Civilförsvarsutredningen konstaterar, att möjligheterna till förv a rn
i n g är av väsentlig betydelse, när det gäller att bereda befolkningen
skydd mot fientligt flyganfall. Frågorna om förvarningstider och luftförsvarsorientering
har varit föremål för ingående undersökningar inom krigsmakten
i samråd med berörda civila myndigheter. Resultaten av denna utredning
(alarmeringsutredningen 1953/54) har den 17 juli 1954 framlagts
för chefen för flygvapnet av inspektören för luftbevakningen. Civilförsvarsutredningen,
som tagit del av nämnda utredningsresultat, anför härom
följande.

I detta sammanhang kan konstateras, att varning icke kan givas för
robotar av viss typ. Vidare har framgått, att de på grund av den ökade
flyghastigheten allt kortare förvarningstiderna kunna kompenseras av förbättrade
tekniska anordningar, såsom radar, men att samtidigt vissa osäkerhetsmoment
tillkommit, som minska systemets tillförlitlighet. Man kan
således ej utgå från att förvarning kan ges under alla förhållanden. Möjligheterna
att ernå vissa förvarningstider före befarade anfall ha dock av
ansvariga militära myndigheter bedömts tillräckligt stora för att ur olika
synpunkter motivera luftbevakningens bibehållande och ständiga förbättring.
Med beaktande härav anser civilförsvarsutredningen, som vill understryka
angelägenheten av att man oavbrutet söker förbättra luftbevakningens
tillförlitlighet, att civilförsvarets organisation för alarmering med
därtill knutna åtgärder alltfort böra bibehållas.

I fråga om sambandet mellan förvarning och skyddsrum bör man enligt
civilförsvarsutredningen utgå från det aktuella läget, nämligen att förvarningstiderna
är korta och att de under ogynnsamma betingelser kan
helt utebli. Frågan blir då närmast om osäkerheten i förvarningstiderna
är av den utslagsgivande betydelse, att skyddsrummen kan anses mer eller
mindre sakna värde såsom en faktor i systemet av skyddsåtgärder. Civilförsvarsutredningen
vill för sin del icke draga denna slutsats av det förhållandet,
att luftbevaknings- och luftorienteringssystemet är behäftat med
svagheter. Avsaknaden av absolut säkerhet bör icke föranleda, att det som
kan utvinnas icke tillvaratas.

Vad härefter gäller motståndskraften hos skyddsrummen, har man tidigare
räkna med att befolkningsskyddsrum skall ge fullgott skydd även
i nollpunkten mot uranbomber som utlöses på den höjd som medför optimal
skadeverkan mot bebyggelse. Lågdetonation av uranbomb av Japan-typ
på närmare avstånd än några hundra meter beräknades däremot medföra
skador på befolkningsskyddsrum, varvid i fråga om bergrum ingångarna
ansetts utgöra det sårbaraste partiet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 är 1956

(»1

När det gäller vätebomber kan man enligt uttalande av utredningens
expertis likaså räkna med att moderna bergskyddsrum ger fullgott skydd
i nollpunkten vid höghöjdsdetonation, d. v. s. detonation på höjd som beräknas
ge optimal verkan mot ovanjordsbebyggelse. Vid markdetonation
eller låghöjdsdelonation torde man kunna räkna med att sådana skyddsrum
ger tillräckligt skydd mot de mekaniska skadeeffekterna och initialstrålningseffekterna
på någon eller några kilometers avstånd från detonationscentrum
beroende på vätebombens storlek.

Eftersom befolkningsskyddsrummen således anses erbjuda fullgott skydd
även mot vätebomber vid höghöjdsdetonation och i fråga om markdetonation
skydd på ett avstånd från detonationspunkten som är ca 5 gånger
mindre än skyddsavståndet för normalskyddsrummen, anser civilförsvarsutredningen
det befogat att befolkningsskyddsrum anordnas även i fortsättningen.
Man kan ej heller utesluta möjligheten av tekniska förbättringar,
som innebär ökat skyddsvärde, tillägger utredningen.

Såsom framgått av det föregående avser man för närvarande att inom
vissa riskområden, de s. k. upptagningsområdena, skapa skydd för civilbefolkningen
genom befolkningsskyddsrum. Civilförsvarsutredningen
anser, att de riktlinjer, som hittills tillämpats vid utbyggandet av
dylika skyddsrum, behöver revideras i samband med de nu föreslagna principerna
för utrymningsplanläggningen. Dessa principer är nämligen utformade
efter annan målsättning än vad som låg till grund för skyddsrumsfrågans
prövning av statsmakterna år 1951. Vid sistnämnda tidpunkt hade
man ej planerat för utrymningar på sätt som nu ifrågasatts.

Inom de större städerna kan skyddsbehovet i de inre och tättbebyggda
delarna, de förutnämnda inre utrymningsområdena, icke tillgodoses annat än
genom befolkningsskyddsrum. Det är, anser civilförsvarsutredningen, inte
möjligt att bereda nu avsett skydd för arbetande inom all i fredstid pågående
verksamhet i dessa områden. Redan av ekonomiska skäl synes detta
ogenomförbart inom rimlig tid. En viss begränsning av den fredsmässiga
verksamheten kan emellertid påräknas som en direkt följd av beredskapsutrymning,
omflyttning och mobilisering. Utredningen hänvisar i detta
sammanhang till att enligt en av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
företagen studie av dessa förhållanden beträffande Stor-Stockholm
ca 100 000 personer beräknas kvarbli i sin verksamhet i det inre utrymningsområdet.
Den befolkningsminskning, som sålunda kan förutses, är
ägnad att minska behovet av skyddsrumsplatser i berörda områden.

t princip anser civilförsvarsutredningen att befolkningsskyddsrum skall
byggas i städer med minst 50 000 invånare, d. v. s. Stor-Stockholm, Göteborg,
Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Uppsala, Västerås, Borås,
Linköping, Eskilstuna och Gävle, ävensom undantagsvis i annan ort, då synnerliga
skäl kan ge anledning därtill.

Skyddsbehovet avser i första hand dem som är sysselsatta i sådan verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 dr 1956

samhet vars fortsatta bedrivande i det längsta prövas särskilt betydelsefullt
ur totalförsvarets synpunkt. I den män skyddsbehovet ej kan tillgodoses
ens för alla dessa, måste en avvägning ske efter angelägenhetsgrad och utbyggnadsprogrammet
anpassas härefter. Det har synts utredningen vanskligt
att på längre sikt individuellt fastslå varje särskilt företags betydelse i
förevarande hänseende. Endast i vissa fall kan förhållandena bedömas med
sådan säkerhet, att anordnandet av ett befolkningsskvddsrum, avsett för
sysselsatta vid viss enskild anläggning, kan vara motiverat. Man måste i
stället söka tillgodose skyddsrumsbehovet inom områden, där verksamhet
av ifrågavarande slag är koncentrerad. Härom anför utredningen följande.

Genom stadsanalyserna har en kartläggning skett, utvisande de områden
inom respektive städer, där en koncentration av näringsverksamhet av olika
slag är till finnandes. En dylik kartläggning — som också bör ske för andra
städer av sådan storlek eller karaktär i övrigt, att befolkningsskyddsrum
finnas motiverade — bör kunna tjäna till ledning vid planeringen för
sådana skyddsrum. Vid denna planläggning måste hänsyn tagas till möjligheten
att inom området förlägga skyddsrum på det sätt, att det blir
till största nytta för där arbetande befolkning, därvid möjlighet att med
kort varsel nå skyddsrummet för de olika anläggningarna beaktas. Särskilda
risker på grund av kringliggande bebyggelses art böra undvikas.

De befolkningsskyddsrum, som redan finns eller är under uppförande,
måste enligt utredningens mening alltjämt tillmätas stort värde. I många
fall är de förlagda så, att de kan tjäna det syfte, som i fortsättningen i första
hand bör tillgodoses. Vidare kan de i stor utsträckning tjäna till skydd för
personal, som måste bli kvar även efter utrymning, exempelvis inom civilförsvarets
olika grenar samt inom kommunikationsväsendet och annan allmän
verksamhet. Alldeles särskilt får de betydelse, därest ett anfall skulle
ske innan planerade utrymningsåtgärder hunnit genomföras.

Enligt av utredningen vidtagna approximativa beräkningar uppskattas
det sammanlagda behovet av befolkningsskyddsrum i hela landet till ca
300 000 skyddsplatser. Reduceras detta behov med hänsyn till anläggningar,
som redan finns eller är under uppförande och som antages kunna utnyttjas
i enlighet med det mål utredningen velat uppställa, kan nybyggnadsbehovet
uppskattningsvis angivas till 260 000 skyddsrumsplatser. Härvid förutsättes
att vissa moderniseringar av äldre anläggningar måste ske för att de
skall få det skyddsvärde, som numera anses böra tillkomma befolkningsskyddsrum.

Enligt utredningens mening bör, i likhet med vad som hittills gällt, befolkningsskyddsrummen
anordnas av kommun med rätt till statsbidrag med
5/3 av den verkliga kostnaden sedan fredsanvändningsvärdet frånräknats.
Däremot anser utredningen skyldigheten för fastighetsägare att i vissa fall
utge s. k. fastighetsägarbidrag till befolkningsskyddsrum i stället för att
anordna normalskyddsrum inom fastigheten ej längre böra kvarstå. För
sistnämnda uppfattning framlägger utredningen följande skäl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

Enligt de föreslagna riktlinjerna för byggandet av befolkningsskyddsrum
skulle dessa uppföras inom vissa större städers inre utrymningsområde,
d. v. s. inom område, där normalskyddsrum bedömas sakna ett skyddsvärde,
som kan motivera åläggande för vederbörande fastighetsägare att anordna
sådana. I avvaktan på ändrade lagbestämmelser har utredningen i det föregående
föreslagit allmän dispens från skyldigheten att anordna normalskyddsrum
inom förevarande områden. Vid sådant förhållande synes det
rimligt och följdriktigt att dispensera från skyldigheten att lämna bidrag
till befolkningsskyddsrum, som kan komma att anordnas inom området.

Kostnaderna för befolkningsskyddsrum är enligt uppgift av civilförsvarsstyrelsen
erfarenhetsmässigt i genomsnitt följande, sedan avdrag gjorts för
den del av anläggningskostnaden som motsvaras av kapitaliserat fredsanvändningsvärde
för berganläggningar (i genomsnitt 30 %).

B er g an läggn in gar :

Skyddsrum för 2 000—10 000 personer (0,40 m2/p) . .
» » 10 000—20 000 personer » . .

Betonganläggningar:

Skyddsrum för 2 000 personer (0,40 m2/p) ........

» » 3 000 personer » ........

» » 7 000 personer » ........

» »10 000 personer » ........

600 kr/person
550 kr/person

800 kr/person
750 kr/person
600 kr/person
550 kr/person

Vid en överslagsberäkning av kostnaderna för det angivna sammanlagda
platsbehovet i befolkningsskyddsrum bör hänsyn tagas till den sannolika
proportionen mellan berganläggningar och betonganläggningar samt till att
dessa skyddsrum med nu ifrågavarande målsättning torde komma att bli
av mindre storlek.

Mot denna bakgrund har utredningen räknat med en kostnad av 700
kronor per skyddsplats, vilket skulle innebära, att det totala beloppet för
nybyggnader av befolkningsskyddsrum koinme att uppgå till i runt tal
180 miljoner kronor. Härav skulle på statsverket belöpa 120 miljoner kronor.

Civilförsvarsutredningen har i sitt delbetänkande ej tagit ställning till
frågan om andra allmänna skyddsrum än befolkningsskyddsrum, exempelvis
för civilförsvarets personal. Härtill vill utredningen återkomma i ett
senare yttrande.

I fråga om normalskyddsrummens tekniska skyddsvärde har de studier
som skett i samband med stadsanalyserna beträffande Stockholm, Göteborg
och Malmö givit vid handen, att vid anfall med atombomber mot städernas
centrala delar normalskyddsrum i ytterområdena på ett avstånd
från centrum av 1—-1,5 km beroende på bombstorleken ger ett gott skydd
och följaktligen är av stort värde. Den särskilda undersökningen i Storstockholm
angående verkan av ett anfall med den nu kända största vätebomben
har visat, att normalskyddsrum i de ytterområden som är belägna

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

minst 7,5 km från nollpunkten ger ett rimligt skydd. Utredningen finner
därför att med undantag för de inre utrymningsområdena n o r in a 1-skyddsru m bör bibehållas i de större städerna.

Inre utrymningsområden förutsättes i princip förekomma i städer med
mer än 50 000 invånare. Normalskyddsrum inom dessa områden väntas ge
mycket ringa skyddsvärde, och befolkningen skall enligt utredningens förslag
i största möjliga utsträckning vara utflyttad därifrån redan före ett
krigsutbrott. Utredningen anser på grund härav betrielse böra meddelas irån
skyldigheten att anordna normalskyddsrum inom nämnda områden. Dispens
bör enligt utredningen kunna ges av länsstyrelserna jämlikt 28 § eller
59 § 2 mom. civilförsvarslagen.

Vad angår anordnandet av normalskyddsrum i mindre orter
och på landsbygd har utredningen låtit kartlägga den omfattning,
vari särskilt civilförsvar för närvarande organiseras, ävensom de
kostnader, som i olika hänseenden är förenade härmed, bland annat kostnaderna
för de enskilda skyddsrummen. Enligt beräkningar, som civilförsvarsstyrelsen
gjort med ledning av bostadsstyrelsens och arbetsmarknadsstyrelsens
uppgifter, har sammanlagt omkring 17 000 enskilda skyddsrum
med plats för ca 1 100 000 människor tillkommit i bostadshus i hela riket
i samband med den fortlöpande byggnadsverksamheten sedan civilförsvarslagens
tillkomst år 1945 fram till och med år 1954. Genomsnittligt beräknas
enligt samma källa den årliga tillväxten av skyddsrum av detta slag
till 1 900 skyddsrum med drygt 125 000 platser i hela landet.

Det stora flertalet enskilda skyddsrum är att hänföra till de större städerna.
Tillgängligt siffermaterial ger en uppfattning om det förhållandevis
ringa antal skyddsrum, som tillförts eller tillföres mindre orter. Under
tiden 1 oktober 1945—1 mars 1954 har i företrädesvis bostadshus tillkommit
sammanlagt 1 819 skyddsrum i 588 orter med högst 5 000 invånare,
d. v. s. något mer än 10 % av förut nämnda 17 000. Omräknat i antal
skyddsrumsplatser innebär detta att ca 12 900 platser tillkommer årligen
i samband med bostadsbyggandet i orter med upp till 5 000 invånare.
Medelkostnaden för normalskyddsrum beräknas för närvarande till 140
kronor per skyddsplats. Denna siffra avser den merkostnad, som betingas
av skyddsrummets anordnande, och grundar sig på civilförsvarsstyrelsens,
byggnadsstyrelsens och bostadsstyrelsens kostnadsberäkning för skyddsrum
av varierande storlek.

Enligt sålunda tillgängligt siffermaterial skulle den årliga kostnaden i
hela riket för enskilda skyddsrum i bostadshus, vilken kostnad uppgår
till ca 17,5 miljoner kronor, minska med ca 1,8 miljoner kronor om generellt
undantag från skyddsrumsskyldighet medgåves för orter med högst
5 000 invånare. Eftersom skyddsrum inrättas även för andra anläggningar
och byggnader än bostadshus blir vid dylikt generellt undantag besparingen
i investeringar större än den här angivna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 ur 1956

Civilförsvarsutredningen har den uppfattningen att något allvarligt eftersättande
av väsentliga skyddskrav inte behöver befaras, om man vidtager
den besparingsåtgärden att anordnandet av normalskyddsrum i tätorter
med högst 5 000 invånare upphör. Utredningen utgår härvid från att anfallsrisken
och följaktligen också katastrofrisken (konflagrationsbränder
etc.) för de minsta orterna — och härvid har gränsen vid 5 000 invånare
ansetts tillämplig — regelmässigt är liten. Utredningen anser följaktligen,
att tillräckliga motiv principiellt icke föreligger för investeringar i normalskyddsrum
i tätorter av storleken 5 000 invånare eller mindre samt på
landsbygd eller för underhåll av redan anordnade skyddsrum.

Utredningen har i detta sammanhang ej bortsett från den tidigare påvisade
risken av radioaktiv fjärrbeläggning vid anfall med vätebomb. Enligt
vad utredningen inhämtat genom sina experter torde man, även om
beläggningsproblemet måste ytterligare studeras, av vad som redan nu är
känt kunna draga den slutsatsen, att rimligt skydd mot fjärrbeläggningen
utanför vätebombens totalförstörelseområde kan vinnas med enklare medel
än normalskyddsrum, exempelvis i lämpliga källare och dylikt.

En massutrymning från större tätorter kan emellertid medföra speciella
skyddskrav för landsbygden och för mindre tätorter, dit utrymd befolkning
förlägges. Detta skydd måste enligt utredningens mening beredas efter
andra linjer än genom bibehållandet av nuvarande skyldighet för vederbörande
fastighetsägare att uppföra normalskyddsrum i dylika mindre
orter. Såsom nyss påvisats har denna skyldighet ej varit av större betydelse
till skydd för ortens egen befolkning och kan beräknas bli av än
mindre betydelse för en vid inkvartering utökad befolkning. Utredningen
anser det ej heller skäligt att ålägga fastighetsägare att bygga skyddsrum
med hänsyn till en eventuell inkvartering på grund av utrymning. I den
mån man redan genom planläggningen kan förutse, att viss ort kommer
att tagas i anspråk för dylik inkvartering, kan skyddsåtgärder av mera
provisorisk art lämpligen förberedas och verkställas i ett beredskapsläge.

Den begränsning av skyldigheten att anordna normalskyddsrum, som nu
förordats beträffande bostadshus, synes också principiellt böra tillämpas
i fråga om de övriga anläggningar m. in., som anges i 24 § civilförsvarslagen.

Såväl i fråga om bostäder som övriga ifrågavarande anläggningar och
byggnader kan emellertid särskilda skäl föreligga att frångå den principiella
ståndpunkten och kräva anordnandet av normalskyddsrum. Sådana
särskilda förhållanden är exempelvis att en ort eller en anläggning på grund
av sin betydelse ur militär- eller försörjningssynpunkt kan bedömas vara
särskilt utsatt för anfallsrisk och förstörelse. Prövning av i vilken mån
fylika undantag kan anses vara motiverade bör ske i samband med civilförsvarsplanläggningen
inom respektive län. För vinnande av enhetlighet
5—• Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 185

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

synes planläggningen i förevarande avseende böra underställas civilförsvarsstyrelsen
för fastställelse.

Såsom tidigare anförts är enligt civilförsvarslagen skyldigheten att anordna
enskilda skyddsrum knuten till de platser, där särskilt civilförsvar
enligt organisationsplanen skall vara organiserat. Utredningen, som avser
att i ett senare betänkande framlägga förslag rörande det särskilda civilförsvaret,
anser sig i avvaktan härpå icke böra föreslå någon ändring i
nämnda bestämmelse. För att ernå den här åsyftade begränsningen i skyddsrumsbyggandet
beträffande normalskyddsrum i mindre orter och på landsbygd
föreslår civilförsvarsutredningen i stället, att direktiv meddelas länsstyrelserna
av innehåll, att länsstyrelsen jämlikt 28 § civilförsvarslagen
efter de riktlinjer utredningen förordat bör ge dispens från skyldigheten att
anordna dylika skyddsrum.

En annan fråga är, huruvida även i fortsättningen normalskyddsrummen
tekniskt skall behöva utföras enligt de krav, som uppställes i nu gällande
författningar och anvisningar. Utredningen erinrar om den undersökning
i detta hänseende, som med Kungl. Maj :ts medgivande pågår inom civilförsvarsstyrelsen.
Ur investeringssynpunkt är det enligt utredningen önskvärt,
att man i detta avseende kan komma fram till förenklingar i förbilligande
syfte utan att eftersätta ett rimligt skyddsvärde.

Utredningens förslag i fråga om utrymning förutsätter, att då beredskap
anbefalles och i samband därmed utrymningsåtgärder vidtages, normalskyddsrummen
skall vara färdigställda i fullgott skick. De anordningar, som
kräves för att skyddsrummen skall vara i sådant skick, bör därför vara
vidtagna vid sagda tidpunkt. På grund härav anser civilförsvarsutredningen,
att anstånd med sådana anordningar icke bör vidare medgivas.

Remissyttrandena

Med de undantag och reservationer som redovisas här nedan ansluter
man sig i remissyttrandena i stort till civilförsvarsutredningens förslag
om befolkningsskyddsrum och enskilda skyddsrum. Mot utredningen avvikande
uppfattningar har framkommit bl. a. i fråga om förvarningsmöjligheternas
inverkan på skyddsrumsplaneringen, de praktiska möjligheterna
att anordna skyddade arbetsplatser, lämpligheten av att upphöra med
skyddsrumsbyggandet i mindre orter och på landsbygden samt skyldigheten
att där underhålla redan befintliga normalskyddsrum.

Bland de remissinstanser som har en med utredningen samstämmig
uppfattning i fråga om värderingen av möjlig förvarning i form
av f 1 y g 1 a r m och dennas inverkan på skyddsrumsbedömandet märks
överståthållarämbetet. Ämbetet vill för sin del icke draga den slutsatsen
av förvarningsfrågans nuvarande läge, att skyddsrummen skulle sakna
värde. Överståthållarämbetet finner det nuvarande ofördelaktiga läget när -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S5 dr 1956

mast böra leda till att ökade ansträngningar göres för att förbättra luftbevaknings-
och luftförsvarsorienteringssystemet. Mindre och därmed flera
skyddsrumsenheter bör också övervägas för att förkorta avstånden. Skulle
det visa sig ogörligt att förbättra läget i fråga om förvarningen, anser
överståthållarämbetet skyddsrummen likväl äga ett betydande värde som
en reserv till utrymningsåtgärderna. Om händelseutvecklingen skulle förlöpa
så snabbt att risk för omedelbara anfall bedönres föreligga innan
utrymning hunnit genomföras, erbjuder bergskyddsrummen likväl en skyddad
tillflyktsort, som tillfälligt kan tagas i anspråk, frivilligt eller på myndighets
uppmaning. Även om skyddsrummen endast skulle komma att
tjäna som ett tillfälligt katastrofskydd i avvaktan på utrymningstransporter,
synes goda skäl föreligga för deras inrättande. Civilförsvarsstyrelsen
anser, att man icke kan räkna med möjligheter till förvarning i sådan
utsträckning, att civilförsvarets planläggning kan generellt grundas härpå.
De senaste årens tekniska utveckling anses i hög grad ha bestyrkt detta.
I förvarningsproblemet ingår enligt styrelsen även en psykologisk faktor.
Därest skyddsrum anordnas för att uppsökas vid flyglarm, måste allmänheten
kunna lita på att sådan varning verkligen kan ges i tid. Civilförsvarsförbnndet
har en liknande uppfattning. Civilförsvarsutredningens formuleringar,
när den bedömer förvarningsmöjligheterna, ger således enligt förbundets
uppfattning en alltför optimistisk syn på de verkliga förhållandena.
Förbundet ansluter sig till den värdering som kommit till uttryck

i marspromemorian, där det heter att de korta och osäkra förvarningstider
vid luftangrepp som man har att räkna med ej möjliggör skydd
genom uppsökande av skyddsrum efter flyglarm. Samma uppfattning anmäles
av överbefälhavaren. Länsstyrelsen i Stockholms lån finner utredningens
värdesättning av de fullträffsäkra skyddsrummen icke helt övertygande
med hänsyn till vad som anförts om förvarningstiderna. En liknande
uppfattning företrädes även av ett antal andra länsstyrelser.

I remissvaren framlägges i övrigt följande allmänna synpunkter
på skyddsrums byggande t, särskilt i fråga om b e folk ii

i n g s s k y d d s r u in.

Överståthållarämbetet anser det icke godtagbart att i så hög grad som
enligt utredningens förslag är fallet ensidigt bygga civilbefolkningens
skydd på utrymningsåtgärder. Även om man har den uppfattningen, att
utrymning är det primära skyddsmedlet och därför utgår från att åtgärder
av detta slag skall vidtagas i den omfattning utredningen tänkt sig, måste
det inge farhågor att civilbefolkningen inom ett förstahandsmål som Stockholm
icke kan, om utrymningsmetoden skulle visa sig otillräcklig, beredas
några möjligheter till annat skydd. I korthet kan det av utredningen tänkta
systemet sägas kräva att utrymning sker vid rätt tidpunkt, varken för sent
eller för tidigt, förklarar överståthållarämbetet. Då en sådan utgångspunkt
synes ämbetet vansklig, förordar ämbetet alt det av civilförsvarsutred -

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

ningen föreslagna programmet för byggande av befolkningsskyddsrum
avsevärt utvidgas. Även stadsfullmäktige i Stockholm finner ett vidgat
skyddsrumsprogram för det inre utrymningsområdet befogat. Liknande
synpunkter företrädes av länsstyrelsen i Södermanlands lön, som anser,
att allt bör göras för att genomföra utrymningar i praktiken om förhållandena
så kräver, men att man samtidigt bör klart se den sanningen i
ögonen att detta även i bästa fall endast till viss del blir möjligt, och att
man alltså måste i mycket stor utsträckning sörja för skyddsrum och andra
civilförsvarsanordningar. Stadsfullmäktige i Trollhättan erinrar om att de
faktorer som inverkar på utrymnings- och skyddsrumsproblemen växlar
snabbt. Trots det samband som finns mellan utrymnings- och skyddsrumsproblemen
torde dessa problem enligt fullmäktiges mening icke kunna
lösas så att skyddsrumsbyggandet vid varje tidpunkt kan ansluta sig till
den uppfattning som man för tillfället hyser rörande utrymning. Vid
planerandet av skyddsrumsbyggandet måste man i viss mån ta hänsyn
till att utrymningsplanläggningen kan komma att ändras. Fortifikationsförvaltningen
uppehåller sig också vid förhållandet mellan utrymning och
skyddsrumsbyggande samt anför.

Med den föreslagna avvägningen mellan utrymningsåtgärder och
skyddsrumsbyggande kommer en viss tidsperiod vid ett spänt läge att innebära
en särskild risk för befolkningen i de centrala delarna av de större
städerna, nämligen strax före och under den tid, då utrymning verkställes.
Enligt den angivna planen för skyddsrumsbyggandet kommer civilbefolkningen
på nämnda platser att under denna tidsperiod, som kan sträcka sig
över flera dygn, att vara i stor utsträckning oskyddad — och detta även
om angriparen i syfte t. ex. att lokalisera konflikten skulle använda sig
av helt konventionella angreppsmedel. Den risk, som i detta avseende tages
genom att icke bygga ytterligare bergskyddsrum med för civilbefolkningen
lämplig lokalisering inne i de större städerna, synes vara väsentligt större
än den risk man tar genom att helt bortse från markdetonerande vätebomber.
Man bör också betänka, att bristande tillgång på fullträffsäkra
skyddsrum för civilbefolkningen i dessa städer kan på ett mycket olämpligt
sätt binda statsmakternas handlingsfrihet i ett läge av stark utrikespolitisk
spänning. Fortifikationsförvaltningen anser därför, alt en rimligare
avvägning av riskerna skulle kunna uppnås, om ansträngningarna i princip
fördelades så, att å ena sidan utbyggandet av bergrum (befolkningsskyddsrum)
i städernas centrumområden fortsattes i större utsträckning
än utredningen föreslagit och å andra sidan radien för de berörda utrymningsområdena
minskades. Det bör i detta sammanhang beaktas, att bergrummen
äro användbara även för andra ändamål än som skyddsrum och
sålunda representera ett icke oväsentligt fredsanvändningsvärde.

Civilförsvarsstyrelsen utgår från att man av ekonomiska skäl nödgas
inrikta sig på att söka tillgodose de allra nödvändigaste skyddsrumsbehoven.
Man måste därvid tillse att de människor som skall skyddas har möjlighet
såväl att hinna uppsöka skyddsrummen som att kunna vistas där
under tiden för anfallets skadeverkningar. Skyddsrummen måste enligt

65)

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1!)56

styrelsens mening i viss utsträckning dimensioneras om, så att de kan ge
skydd åt den i produktionen m. m. arbetande befolkningen. Där så är möjligt
med hänsyn till arbetets art och lokala förhållanden bör man enligt
styrelsens bestämda uppfattning eftersträva att förlägga arbetsplats och
uppehållsplats under fritid i direkt anslutning till varandra och till bergrum.
Vidare måste de med hänsyn till risken för kvarliggande radioaktiv
beläggning utformas såsom liggskyddsrum, där människorna i relativ trygghet
kan vila ut. Överbefälhavaren betonar betydelsen av att i första hand
skydda den krigsviktiga verksamheten och att skyddsrummen medger varaktig
vistelse även vid vila och under fritid. Vid planläggning av skydd
för verksamhet bör vidare övervägas om flyttning i fredstid till mindre
utsatt läge kan genomföras till ungefär samma kostnad. Skyddsrumsbyggandet
anses böra inriktas på att i första hand tillgodose det för krig omställda
samhällets behov. Civilförsvarsförbundet anser att man måste söka
en lösning, som ger befolkningen möjlighet att längre tid vistas i skyddsrummen
och som gör deras vistelse där så dräglig som möjligt. Vidare
finner förbundet att den verksamhet, som man vill bedriva i de större
städernas centrala delar, måste förläggas till bergrum eller i annat motsvarande
skydd. Liknande synpunkter företrädes av länsstyrelserna i
Malmöhus, Västmanlands och Norrbottens län. Civilförsvar schef en i Stockholms
civilförsvarsområde anser att tillkomsten av befolkningsskyddsrum
för de arbetande icke är tillfyllest, om man verkligen vill under krig trygga
den nödvändiga produktionen. Det synes honom i så fall vara oundgängligt
att anlägga verkstäder i berg. Om investeringsläget icke tillåter byggande
av såväl skyddsrum för de arbetande som verkstäder i berg, torde
det böra noga övervägas vilketdera ändamålet som skall ha företräde.
Länsstyrelsen i Kopparbergs lön finner det uppenbart, att de som ltvarstannar
eller har sitt arbete i de större städernas centrala områden måste
ha tillgång till befolkningsskyddsrum. Man måste emellertid bilda sig
en realistisk uppfattning om betingelserna för folk att vistas där, innan
grundlinjerna för den framtida skyddsrumspolitiken på sådana orter kan
dragas upp. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör man såsom ett realistiskt
betraktelsesätt utgå från att den huvudsakliga verksamheten i särskilt
utsatta stadscentra måste äga rum i skyddsrum och att även vilotiden
i största utsträckning måste tillbringas i skydd. Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund framhåller, att det med hänsyn till
de korta förvarningstiderna är av väsentlig betydelse all skyddsrummen
förlägges i omedelbar anslutning till fabriker och andra arbetsplatser. Det
torde enligl dessa organisationers uppfattning ej finnas några möjligheter
att inom rimlig lid och till överkomlig kostnad förlägga någon mera avsevärd
del av den krigsviktiga industrien till bergverkstäder. I den utsträckning
likväl sådana bergverkstäder bygges av försvarshänsyn, bör statliga

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 är 1956

bidrag utgivas för täckande av de med anläggningen förenade merkostnaderna.

Beträffande anordnandet av normalskyddsrum i de större
städerna delas allmänt utredningens uppfattning, att sådana skyddsrum
framdeles icke skall byggas i de inre utrymningsområdena. I fråga om
ytterområdena ansluter man sig till utredningens förslag att normalskyddsrum
även i fortsättningen bygges där. överbefälhavaren föreslår dock med
hänsyn till nödvändigheten att samla resurserna till de för krig väsentliga
skyddsrummen, att normalskyddsrum i de tre största städernas ytterområden
bygges endast under förutsättning att detta ej medför begränsning
av de viktigaste investeringarna i bergrum för nödvändig verksamhet.
Bostadsshjrelsen ifrågasätter över huvud taget skyddsvärdet hos normalskyddsrummen
och uttalar sig för flera befolkningsskyddsrum. Civilförsvarsstyrelsen,
som förutsätter att utrymningsplanläggningen för Storstockholm
baseras på det s. k. vätebombsalternativet, anser i konsekvens
härmed att skäl ej finns att anordna nya normalskyddsrum innanför en
gräns, som löper 10 km från stadens centrum. Utredningen har i detta
hänseende förordat en principiell 5 kilometersgräns.

Beträffande normalskyddsrum i mindre orter och på
landsbygd ansluter man sig i flertalet yttranden till civilförsvarsutredningens
förslag att en begränsning av det fortsatta skyddsrumsbyggandet bör
ske. Civilförsvarsstyrelsen anser i likhet med utredningen, att ett skyddsrum
med skyddsvärde motsvarande det nuvarande bör utgöra den allmänna normen
för husskyddsrum i alla orter med mer än 5 000 invånare med undantag
för de inre utrymningsområdena. Styrelsen vill icke motsätta sig att skyddskravet
i orter med mindre invånarantal än 5 000 sättes lägre. I dessa orter
torde enligt styrelsens mening enklare skyddsanordningar kunna tillskapas
inför ett akut krigshot. Gränsen 5 000 invånare bör dock icke fixeras,
utan skyddsbehovet bör kunna prövas från fall till fall med hänsyn till
varje orts betydelse såsom anfallsmål. Till civilförsvarsutredningens förslag
ansluter sig i stort sett även länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,
Örebro, Värmlands och Jämtlands län, ävensom civilförsvarsförbundet.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner civilförsvarsutredningens motivering
för en gränsdragning vid 5 000 invånare icke övertygande. Länsstyrelsen
anför:

Såsom länsstyrelsen tidigare antytt bör det primära vid alla förebyggande
civilförsvarsåtgärder vara att söka skapa godtagbart skydd åt så många
människor som möjligt inom de gränser, som äro rimliga. Den ökade omfattningen
av utrymningen från de större och medelstora städerna kommer
säkerligen att medföra en väsentligt ökad beläggning i krig av en stor
del av de mindre tätorterna under 5 000 invånare och att ställa sådana orter
utan alla skyddsrum kan länsstyrelsen icke anse vara försvarligt.

En stor del av de orter, som ligga under eller relativt nära den av utred -

Kungi. Maj:ts proposition nr 185 år W56

ningen föreslagna nedre gränsen, äro föremål för saneringar och stadda i
stark tillväxt. Tendensen i dessa samhällen går mot uppförande av större
byggnader. Det kan därför förutses att tillskottet av skyddsrum, under förutsättning
att nuvarande bestämmelser angående normalskyddsrum bibehölles,
fortsättningsvis skulle komma att visa högre årliga siffror än de
av utredningen åberopade. Det skulle enligt länsstyrelsens uppfattning vara
bättre att låta gränsdragningen för skyddsrumsbyggandet gå vid orter med
förslagsvis 2 000 invånare. Därigenom skulle man undgå att för ett säkerligen
ganska stort antal orter behöva tillgripa sådan prövning, som utredningen
antytt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län nämner 3 000 invånare som eventuell
gräns i detta avseende. Länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Malmöhus,
Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län ställer sig tveksamma
inför utredningens förslag om begränsning av skyddsrumsbyggandet i
mindre orter. Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår att med nya dispensbestämmelser
får anstå till dess utredningens slutliga förslag till organisation
föreligger. Länsstyrelserna synes med stöd av 28 § civilförsvarslagen ändock
kunna beakta de föreslagna allmänna riktlinjerna på området. Under alla
förhållanden bör det anstå med nya centrala direktiv till dess den inom civilförsvarsstyrelsen
pågående utredningen om normalskyddsrummens framtida
utformning slutförts. Även länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att
några ändringar i nu gällande bestämmelser inte bör ske för närvarande.
Länsstyrelsen i Kalmar län vill bibehålla nuvarande bestämmelser, ehuru
med viss översyn av tillämpningen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län framhåller betydelsen av att bestämmelserna i praktiken tillämpas
enhetligt för de kommuner som ingår i regionplaneförbundet för Göteborg
med omnejd. Länsstyrelsen anser att för hela detta område bör tillämpas
samma skyddsrumsskyldighet, som av utredningen föreslås gälla inom
Göteborgs stads ytterområden. Godtages detta förslag kommer inom en
nära framtid mycket goda skyddsutrymmen att stå till förfogande för den
del av Göteborgs befolkning som avses att omflyttas. Länsstyrelsen föreslår
att normalskyddsrum principiellt anordnas i orter ned till 1 000 invånare.
Vad gäller bostadshus delar dock länsstyrelsen civilförsvarsutredningens
uppfattning att skyddsrumsbyggandet bör upphöra vid invånarantalet
5 000. Även länsstyrelsen i Örebro län vill ha kvar ett mer generellt
skyddsrumsbyggande för vissa byggnader, nämligen utbildnings- och vårdanstalter,
och samma uttalande har länsstyrelsen i Kopparbergs län gjort
beträffande undervisningsanstalter. Civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde
understryker liksom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län vikten av att skyddsrumsbyggandet icke avbrytes i bältet utanför det
inre utrymningsområdet. Han vill härvid betrakta hela Stor-Stockholm
såsom eu tätort. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det inte möjligt att
— såsom utredningen föreslår — draga en generell gräns på grundval av
en orts fredsmässiga befolkningssiffra. Huvudregeln bör enligt länsstyrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

sens mening i stället vara en bedömning från fall till fall — efter en i samråd
med militära myndigheter verkställd undersökning.

Civilförsvarsstyrelsen anmäler, att förslag f. n. utarbetas inom styrelsen
angående en modifierad norm alskyddsrum styp avsedd att
utföras i samband med nybebyggelse i stället för det nuvarande normalskyddsruminet.
Det förutsätter att man nedsätter kravet på skydd mot
närverkan. Skyddsrummet skulle utformas som »liggskyddsrum» och så
långt sig göra låter grunda sig på det skydd som byggnadens källarplan i
sig representerar. Kostnaden för ett sådant skyddsrum beräknas per skyddad
person uppgå till ungefär hälften av nuvarande kostnad.

Civilförsvarsutredningens uttalande att motiv saknas för bibehållen
skyldighet att underhålla normalskyddsrum, där
skyldighet att nyanordna dylika skyddsrum slopas, har rönt allmänt motstånd.
Civilförsvarsstyrelsen anför härom:

I anslutning till utredningens förslag om att slopa byggandet av normalskyddsrum
i orter med mindre invånarantal än 5 000 uttalas, att motiv ej
heller finnes för att där underhålla redan anordnade skyddsrum. Besked
lämnas emellertid icke om, huru utredningen avser att man skall förfara
med redan anordnade normalskyddsrum inom de större städernas inre
utrymningsområden, där för framtiden normalskyddsrum ej heller skola
anordnas. Det är styrelsens bestämda mening, att normalskyddsrummen
även inom områden, där för framtiden sådana skyddsrum icke skola anordnas,
dock representera ett värde, som det icke vare sig av beredskaps- eller
ekonomiska skäl kan vara försvarligt att rasera. Vid utrymningsplanläggningen
bör emellertid hänsyn icke tagas till förekomsten av dessa skyddsrum,
men de kunna under vissa förhållanden få betydelse, när utrymningsplanerna
skola tillämpas i praktiken. Dispens för att i vidare omfattning
än vad nu sker fredsmässigt kunna utnyttja ifrågavarande skyddsrum bör
dock medgivas.

Den av utredningen förordade befrielsen från skyldigheten
att utge fastighetsägarbidrag tillstyrkes eller lämnas
utan erinran av alla andra remissinstanser än överståthållarämbetet samt
stadsfullmäktige i Stockholm och Borås.

Departementschefen

Som jag redan framhållit i det föregående avsnittet redovisades i samband
med statsmakternas senaste ställningstagande till principerna för det
fortsatta skyddsrumsbyggande! den krigstekniska utveckling, framför allt
på atomstridsmedlens område, som då var känd. I den till grund för 1951
års civilförsvarsproposition liggande utredningen räknade man med typer
av atomvapen, som var 6—8 gånger effektivare än de atombomber vilka
1945 fälldes mot Japan. Vissa antaganden gjordes också rörande verkningarna
av vätebomben, om vilken man emellertid 1951 icke visste mer än

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

vad som förekommit i den teoretiska diskussionen. Av de undersökningar
som gjorts ansåg man sig kunna sluta, att skyddsrum även av ganska enkelt
slag erbjuder ett visst skydd mot den radioaktiva strålning, som
uppkommer vid uranboinbsexplosioner, samt att skyddsrum med tillräcklig
berg- eller betongtäckning skyddar mot alla verkningar av högdetonerande
dylika bomber, också då detonationen sker rakt över skyddsrummet.
Man framhöll dock, att vid den tekniska utformningen av skyddsrummen
måste beaktas de svårigheter i fråga om lufttillförseln som kan uppkomma
till följd av att detonationen framkallar omfattande katastrofbränder,
eldorkaner.

Min företrädare förordade i 1951 års proposition, att s. k. fullträffsäkra
skyddsrum skulle byggas i ökad omfattning såväl för det allmänna civilförsvaret
som för civilbefolkningen. Dessa sistnämnda skyddsrum, vilka
skulle byggas i berg eller av betong med motsvarande skyddsvärde, benämnes
i det följande befolkningsskyddsrum. Med hänsyn till att skyddsbehovet
var särskilt stort i de centrala delarna av våra största städer, där källarskyddsrum
med godtagbart skyddsvärde saknades och av tekniska skäl ansågs
icke kunna inrättas i den befintliga bebyggelsen, skulle utbyggnaden av
de fullträffsäkra skyddsrummen i första hand ske inom dessa områden.
Storleken av befolkningsskyddsrummen finge bestämmas efter förhållandena
i varje särskilt fall, och i organisationsplanen skulle anges för vilket
område skyddsrummet vore avsett. Vid fastställandet av detta upptagningsområde
kunde man utgå från en förvarningstid av i bästa fall 3—5 minuter
vid daganfall. Enligt min företrädares mening borde upptagningsområdet om
möjligt göras mindre än vad skyddsrumsutredningen räknat med, då utredningen
utgått från ett maximiavstånd mellan bostad resp. arbetsplats
och skyddsrum av 400 meter.

I fråga om normalskyddsrum förklarades i 1951 års proposition att sådana
i princip borde inrättas liksom tidigare vid nybyggnad inom alla områden
med särskilt civilförsvar. De skyddsmöjligheter normalskyddsrummen
ger ansågs tillräckliga inom de mindre utsatta orterna. I den mån befolkningsskyddsrum
icke anordnades i de mera utsatta orterna, borde normalskyddsrum
inrättas även där. Författningsmässigt skulle alltså skyldigheten
att anordna normalskyddsrum bibehållas oförändrad men möjlighet
införas att göra undantag, då skyddsbehovet för den nya fastigheten kunde
tillgodoses genom ett befolkningsskyddsrum eller då det på grund av bebyggelsens
struktur måste anses särskilt olämpligt att normalskyddsrum
bygges. I de fall då befrielse meddelades från nämnda skyldighet skulle vederbörande
ägare i stället vara pliktig att till kommunen utge bidrag till
kostnaden för befolkningsskyddsrummen, s. k. fastighetsägarbidrag. I propositionen
berördes också möjligheten att begränsa byggandet av normalskyddsrum
genom att undantaga de minst utsatta orterna eller sänka
kraven på beskaffenheten av de enskilda skyddsrummen i dessa orter, men

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

det förklarades att man icke var beredd att utan särskild utredning förorda
någon av dessa lösningar.

Som jag tidigare nämnt omfattar skyddsrumsbeståndet f. n. ca 1 200 000
sittplatser i enskilda normalskyddsrum, färdigställda efter den 1 januari
1945, och ca 100 000 sittplatser i 15 befolkningsskyddsrum, av vilka de flesta
dock ännu icke helt färdigställts. Nämnda befolkningsskyddsrum inrättas i
Stockholm, Katrineholm, Norrköping, Karlskrona, Malmö, Hälsingborg,
Göteborg, Borås, Örebro och Västerås. De utrustas med tekniska hjälpmedel,
som gör det möjligt att även vid full beläggning luftisolera rummen från
yttervärlden under större delen av ett dygn, när detta på grund av eldstormar,
radioaktiva stridsämnen eller eljest är nödvändigt.

Tillkomsten av vätebomben har självfallet inneburit en viss förändring
i fråga om skyddsvärdet hos befolkningsskyddsrummen. De beräknas visserligen
enligt civilförsvarsutredningens expertis ge fullgott skydd mot
höghöjdsdetonation av vätebomb även rakt över skyddsrummet. Men vid
mark- eller låghöjdsdetonation har det avstånd från detonationspunkten på
vilket dessa skyddsrum anses erbjuda godtagbart skydd förlängts till någon
eller några kilometer beroende på vätebombens storlek. Skyddsavståndet för
normalskyddsrum av standardtyp i nybyggda hus har av samma expertis
i fråga om den största nu kända vätebomben angivits till 7,5 km, medan
nämnda avstånd för uranbomberna uppskattas till 1—1,5 km beroende på
bombstorleken. Därmed menas att de på dessa avstånd från nollpunkten
belägna skyddsrummen i regel ger fullständigt skydd åt de personer som
uppehåller sig däri.

De i marspromemorian och civilförsvarsutredningens betänkande framlagda
förslagen i fråga om det fortsatta skyddsrumsbyggandet sammanfaller
i så måtto att enligt båda förslagen befolkningsskyddsrum skall anordnas
i de mest utsatta orterna, att befolkningen i de mindre utsatta tätorterna
i huvudsak beredes skydd genom normalskyddsrum samt att man
för landsbygdens del inskränker sig till att förorda enklare skyddsanordningar
mot radioaktiv strålning vid fjärrbeläggning, exempelvis iordningställda
källare och dylikt. Civilförsvarsutredningen drar i sitt förslag dock
upp mera bestämda gränser. Sålunda skall enligt utredningen befolkningsskyddsrum
i princip byggas i städer med minst 50 000 invånare, d. v. s.
Stor-Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Uppsala,
Västerås, Borås, Linköping, Eskilstuna och Gävle, samt normalskyddsrum
inrättas i tätorter med minst 5 000 invånare.

De väsentligaste skiljaktigheterna i de båda förslagen hänför sig till den
betydelse som tillmätts de minskade möjligheterna till förvarning. I marspromemorian
utgår man från att förvarningsmöjligheterna är så osäkra att
den i förstagradsmålen efter krigsutrymning kvarvarande befolkningen
anses böra arbeta och bo i bergrum eller likvärdigt skydd. Enligt beräkningarna
i promemorian erfordras därför ca 200 000 liggplatser i sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

skyddsrum, varav 50 000 i Stockholm. Däremot skulle behov av normalskyddsrum
i förstagradsmålen utöver dem som redan inrättats icke föreligga.
Skyldigheten att anordna normalskyddsrum i samband med nybebyggelse
skulle alltså kunna slopas, såvitt avser dessa orter. Civilförsvarsutredningen
bedömer också förvarningsmöjligheterna som osäkra men menar
att viss risk måste tagas och vill förlägga befolkningsskyddsrummen till de
delar av de inre utryinningsområdena i nämnda städer, där för totalförsvaret
viktig verksamhet är koncentrerad och så att skyddsrummen med kort
varsel kan uppnås från de olika anläggningarna. Utredningen räknar med
300 000 sittplatser i sådana skyddsrum, varav 100 000 platser i Stockholm.
Av vad jag tidigare anfört framgår, att sedan beredskapsutryinning genomförts,
de i de inre utryinningsområdena sysselsatta personerna enligt civilförsvarsutredningens
mening under fritid skall uppehålla sig i städernas
ytterområden. Skyldigheten att inrätta normalskyddsrum inom dessa områden
måste därför enligt utredningen bibehållas.

För såväl marspromemorians författare och civilförsvarsutredningen som
remissinstanserna har det stått klart, att svaret på frågan om våra möjligheter
att erhålla förvarning inför ett fientligt anfall är för skyddsrumsplaneringen
grundläggande. Vid denna bedömning måste man naturligtvis
skilja mellan våra möjligheter å ena sidan att få kännedom om
att risk föreligger för att vårt land kommer att utsättas för angreppshandlingar
och å andra sidan att bli förvarnade inför ett enskilt luftanfall. I
förstnämnda hänseende är det av den allra största betydelse för vårt civilförsvar
— liksom för försvaret i dess helhet — att vi genom att vaksamt
följa händelseutvecklingen på det utrikespolitiska planet bereder oss möjlighet
att bli varnade. Man torde också vid planeringen kunna utgå från
att vi får sådan varning i så god tid att vi hinner antingen genomföra
beredskapsutrymning eller — om läget anses påkalla detta — samtidig
snabbutrymning, därvid i vissa lägen ett tillfälligt utnyttjande av förefintliga
skyddsrum kan komma ifråga. Beträffande förvarning inför det enskilda
luftanfallet synes man däremot åtminstone i vissa lägen och för
vissa orter vara nödsakad att betrakta möjligheterna härtill såsom ytterligt
osäkra.

Såvitt avser utrymningsorterna, har flera remissinstanser, däribland
särskilt överståthållarämbetet, hävdat, att en väsentlig uppgift för
skyddsrummen — vid sidan av uppgiften att mera stadigvarande bereda
skydd vid luftanfall — är att tjäna som tillfälligt katastrofskydd i väntan
på utrymningstransporter in. in. Skyddsrummen skulle då uppsökas redan
innan larm på grund av luftanfall givits. För egen del finner jag denna
synpunkt beaktansvärd. Med den utrymningsplanläggning som tidigare
förordats erfordras, som jag ser saken, skyddsrum bl. a. i ytterområdena
av våra största städer. Vare sig omflyttning hunnit vidtagas eller ej anser
jag det nämligen ofrånkomligt, alt så många som möjligt av de personer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

som när kriget bedömes omedelbart förestående och utrymning beordras
befinner sig i dessa städers innerområden och som icke avses skola under
krig vara verksamma där, planmässigt förflyttar sig eller överföres till
ytterområdena, därest utrymningen icke omedelbart kan fullföljas i ett
sammanhang. Skyddsbehovet i de centrala delarna av våra största städer
måste nämligen tillgodoses genom befolkningsskyddsrum, och det torde
icke vara möjligt att bygga sådana skyddsrum för annat än en begränsad
del av befolkningen.

Å andra sidan måste man från de förut angivna utgångspunkterna räkna
med att i varje fall en mindre del av befolkningen kan finnas kvar i innerområdet,
då anfallet kommer. Det gäller i bästa fall endast dem, som i krig
under alla förhållanden skall ha sin verksamhet där, men det kan också
gälla andra grupper som ofta i anslutning till en omflyttning fått stanna
kvar för att så länge som möjligt uppehålla viss viktig produktion eller
som eljest inte hunnit planenligt utrymmas eller bege sig till ytterområdena.
Även i innerområdena fordras sålunda skyddsrum. Där befolkningsskyddsrum
med hänsyn till anfallsriskerna och av skyddstekniska skäl måste
byggas, torde det emellertid vara realistiskt att räkna med att de inrättas
och dimensioneras i första hand endast för dem som även efter ett krigsutbrott
skall kvar stanna i nämnda områden. Och som jag förut anfört bör
utrymningsplanläggningen inriktas på att utrymningen i vissa orter i ett
skärpt läge skall drivas så långt det över huvud är möjligt utan att för
samhällslivet och krigföringen oundgänglig verksamhet lamslås. Dessa kvarvarande
måste beredas sådant utrymme i skyddsrummen, att de kan vistas
där längre tider. Skyddsrummen bör sålunda utformas som liggskyddsrum
med ca 1,5 in2 utrymme per skyddad person och icke som utredningen
tänkt sig endast 0,4 in2. Dessa skyddsrum kan alltså då liggplatser ej erfordras
bereda skydd för omkring fyra gånger så många personer. Ett
visst skydd kan således med denna ordning tillfälligt beredas även dem
som avses att evakueras men ej hunnit bort från staden.

I de särskilt utsatta orternas ytterområden erfordras skyddsplatser dels
för dem, som anses böra kvarstanna där för längre eller kortare tid med
hänsyn till produktionen, dels för dem som tillfälligt uppehåller sig där
i avbidan på utrymning. Då inom dessa områden normalskyddsrum enligt
gällande bestämmelser i fråga om bostadshus byggts för hela fredsbefolkningen
och i övrigt för dem som i krig skall uppehålla sig i byggnaden
torde skyddsbehovet, såvitt avser den nuvarande bebyggelsen, vara relativt
tillfredsställande tillgodosett, i varje fall om man förutsätter att beredskapsutrymning
skett. Även hädanefter bör skyddsrum byggas i anslutning
till nybebyggelse. Jag återkommer strax till frågan om hur dessa skyddsrum
bör vara beskaffade. — Vad nu sagts bör i tillämpliga delar gälla
även sådana utrymningsorter som ej skall förses med befolkningsskydds -

rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

I fråga om skyddsrumsbyggandet i utrymningsorterna vill jag sålunda
sammanfattningsvis förorda, att skyddsrum även i fortsättningen inrättas
såväl i de centrala delarna av dessa orter som i ytterområdena. Med hänsyn
till den särskilda risken för anfall med atombomber mot vissa av dessa
orter och då bebyggelsen i de centrala delarna där ofta är av ålderdomlig
karaktär och de kraftigaste verkningarna av ett luftanfall, vare sig med
konventionella bomber eller med atomstridsmedel, får antagas i regel komma
att träffa dessa delar bör endast befolkningsskyddsrum inrättas i sådana
särskilt riskfyllda områden. I vilken omfattning dylika skyddsrum
skall byggas får bestämmas i huvudsak efter det antal personer, som under
krig kan beräknas komma att vara verksamma i de inre utrymningsområdena,
och med beaktande av att dessa människor måste kunna beredas liggplatser
i skyddsrummen. I den mån den krigsviktiga produktionen inrymmes
i bergrum eller annat jämförbart skydd samt liggplatser för dygnsvilan
kan anordnas i anslutning härtill kan behovet av ifrågavarande
skyddsrum minska. Här skall emellertid icke vidare behandlas frågan om
skyddade utrymmen för produktionen, vilken fråga måste lösas i samband
med andra spörsmål avseende den ekonomiska försvarsberedskapen. Jag
vill emellertid understryka värdet ur totalförsvarets synpunkt av att den
krigsviktiga produktion, som icke kan utspridas på landsorten, i större
utsträckning förlägges i berg. Här står man emellertid inför en ekonomisk
avvägningsfråga till vilken ställning måste tas vid den samordnande planläggning
som diskuterats i föregående avsnitt.

Vid bedömningen av spörsmålet var inom berörda områden befolkningsskyddsrummen
skall förläggas bör med den alternativa målsättning för
planläggningen jag tidigare förordat olika synpunkter få göra sig gällande.
Sålunda är det med tanke på ett läge då man kan påräkna någon förvarningstid
för att uppsöka skyddsrummen angeläget, att dessa förlägges till
platser, där för totalförsvaret viktig verksamhet är koncentrerad eller där
eljest under dagen ett större antal människor kan väntas uppehålla sig.
Varthän den krigstekniska utvecklingen leder, om till kortare eller möjligen
något längre förvarningstider än som nu i vissa fall kan påräknas,
torde icke kunna förutsägas. Skulle man emellertid behöva utgå från att
någon förvarning inför det enskilda luftanfallet inte kan ges, får verksamheten
i stället i den mån så är möjligt samt liggplatser för dygnsvila inrymmas
i de befolkningsskyddsrum som finns. De skyddsrum av denna typ
som redan nu inrättats eller håller på att inrättas torde då också kunna
fullt utnyttjas efter de nya riktlinjerna. I den mån nya sådana skyddsrum
skall byggas synes man böra eftersträva att i görligaste mån samtidigt tillgodose
de angivna olika synpunkterna.

Av vad jag nu anfört framgår, att enskilda skyddsrum enligt min mening
icke längre bör byggas i områden med befolkningsskyddsrum. Härav bör
följa att skyldigheten att erlägga fastighetsägarbidrag, vilken skyldighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

anknyter till plikten att inrätta enskilda skyddsrum, bortfaller. Jag återkommer
till frågan om de lagtekniska konsekvenserna härav.

Skyddsrummen i ytterområdena av orter med befolkningsskyddsrum i
de centrala delarna samt i övriga utrymningsorter torde med hänsyn till
våra resurser icke kunna utföras annat än som normalskyddsrum. Utifrån
de nya utgångspunkterna synes det bli nödvändigt att för vissa lägen räkna
med liggplats för de skyddssökande även i normalskyddsrummen. De av
civilförsvarsstyrelsen omnämnda undersökningarna rörande en modifierad
normalskyddsrumstyp, som utformas såsom »liggskyddsrum» och likväl
beräknas draga blott hälften så stor kostnad per skyddad person som nuvarande
skyddsrum, erbjuder därför särskilt intresse. Undersökningarna är
emellertid så nyligen slutförda att ställning till därpå grundade förslag icke
kan tagas i detta sammanhang. Jag vill understryka, att jag här icke heller
tagit slutlig ställning till frågan i vilka byggnader enskilda skyddsrum bör
inrättas eller till spörsmålet för vilka personer (freds- eller krigsbefDikning)
de bör dimensioneras. Tills vidare torde i enlighet med vad utredningen
förordat nuvarande regler böra gälla.

Slutligen må framhållas, att de skyddsrum, som sålunda skall finnas i
utrymningsorterna, enligt vad redan antytts kan tillfälligt utnyttjas på
annat sätt än som här primärt förutsatts. Skulle exempelvis larm mot luftanfall
till äventyrs hinna ges, bör givetvis även andra än de personer för
vilka befolkningsskyddsrummen inrättats beredas tillfälle att ta sin tillflykt
dit. Vid bedömandet av skyddsrummens värde bör också beaktas det
förhållandet att de genom sin blotta förekomst är ägnade att skapa viss tillförsikt
hos befolkningen inför ett krigshot och att därigenom stärka motståndsviljan.

I de för luftanfall mindre utsatta orterna, där i synnerhet
risken för atombomsanfall måste bedömas som liten, får skyddsbehovet
tillgodoses genom normalskyddsrum. Inom de områden som över huvud
taget icke kan betraktas som anfallsmål torde erforderligt skydd
mot radioaktiv strålning kunna erhållas i källare o. dyl., som iordningställes
i ett beredskapsläge. Några meningsskiljaktigheter i de båda sistnämnda
hänseendena har icke framkommit i förevarande ärende annat än i gränsdragningsfrågorna,
till vilka jag nu övergår.

Det kan enligt min mening icke komma i fråga att i detta sammanhang
närmare ange i vilka orter eller delar av orter skyddsrum av det ena eller
andra slaget bör anordnas. I grova drag synes dock de av civilförsvarsutredningen
angivna principerna kunna läggas till grund för denna bedömning.
I varje fall torde det vara möjligt att avsevärt höja den nuvarande minimigränsen
för invånarantalet i de orter, där skyldighet att inrätta enskilda
skyddsrum skall föreligga. Vid avgörandet av frågan måste emellertid hänsyn
tagas ej blott till invånarantalet utan också till andra omständigheter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

som kan göra orten till ett mer eller mindre lockande anfallsmål. Sådana
på en allmän riskbedömning grundade beslut torde böra meddelas centralt.

Jag skall härefter något beröra de konsekvenser i kostnadshänseende,
som de av mig förordade riktlinjerna för byggandet av
befolkningsskyddsrum för med sig. I marspromemorian beräknas de totala
kostnaderna för befolkningsskyddsrum, avsedda att ge vilo- och rekreationsplatser
för sammanlagt 200 000 personer, till 2 G00 kronor per person
eller tillhopa 520 miljoner kronor. Civilförsvarsutredningen uppskattar kostnaden
för de av utredningen föreslagna, för 260 000 personer avsedda
befolkningsskyddsrummen, sedan det kapitaliserade fredsanvändningsvärdet
frånräknats, till 180 miljoner kronor eller sålunda 700 kronor per skyddsplats.
Därvid räknar utredningen med att de skyddssökande endast skall
beredas sittplats. Som jag tidigare anfört bör befolkningsskyddsrummen
dimensioneras med utgångspunkt från det antal personer som kan antagas
komma att i krig vara verksamma i de inre utrymningsområdena. F. n.
torde det icke vara möjligt att med någon bestämdhet ange detta antal. De
i marspromemorian och av utredningen angivna siffrorna synes vara alltför
överslagsmässiga för att kunna utgöra någon säker grundval för bedömandet
av skyddsplatsbehovet. Härför torde erfordras en ingående undersökning
av bl. a. vilken verksamhet som i krig måste uppehållas i berörda områden.
Vid planeringen av befolkningsskyddsrummen bör vidare beaktas, att de
skyddssökande enligt vad jag förut anfört måste kunna beredas liggplats i
skyddsrummen. Det blir därför nödvändigt, att beräkna betydligt större
utrymme per person än vad som legat till grund för utredningens uppskattning
av kostnaderna för sådana skyddsrum. Jag är emellertid icke beredd
att nu förorda något visst program för utbyggandet av dessa skyddsrum
men anser att ett sådant bör föreläggas riksdagen så snart erforderliga förberedelser
härför blivit färdiga.

De i det föregående uppdragna riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet
torde föranleda vissa ändringar i civilförsvarslagen. Visserligen
synes det senare bli nödvändigt med en genomgripande revision av
lagen, varför i avvaktan härpå inga andra ändringar bör göras än som kan
anses oundgängliga för att de nya principerna skall kunna tillgodoses.
Emellertid är det enligt min mening icke möjligt, att som utredningen föreslagit
inskränka sig till att förorda, att länsstyrelserna meddelar generella
dispenser från skyldigheten att inrätta normalskyddsrum eller att utge fastighetsägarbidrag
i områden där sådan skyldighet icke längre anses böra
föreligga.

Vad först beträffar befolkningsskyddsrummen stadgas f. n. i 22 § andra
stycket, att Konungen äger föreskriva att i vissa orter eller delar därav
skall anordnas skyddsrum, avsedda för hela civilbefolkningen inom särskilda
större upptagningsområden. Enligt vad jag tidigare anfört bör sådana

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 är 1956

skyddsrum i fortsättningen huvudsakligen inrättas inom de inre utrymningsområdena,
d. v. s. de områden i de största städerna, som inför ett
krigshot först och främst bör utrymmas och där utrymningen bör drivas
längst. Skyddsrummen skulle då i första hand tillgodose skyddsbehovet
för dem som även i krig skall stanna kvar i dessa områden. I andra hand
skulle skyddsrummen kunna användas som tillfälligt skydd för ett större
antal personer i avvaktan på att utrymningsåtgärder hinner vidtagas. Med
denna inriktning bör man enligt min mening icke binda planeringen vid
att varje skyddsrum skall vara avsett för hela civilbefolkningen inom visst
upptagningsområde. Jag föreslår därför en ändring i 22 § andra stycket av
innehåll, att Konungen äger föreskriva att i ort, som avses i paragrafens
första stycke, eller viss del därav skall anordnas skyddsrum, avsedda för
civilbefolkningen inom ifrågavarande område.

Enskilda skyddsrum skall jämlikt 24 § inrättas inom område eller å
plats, där enligt organisationsplanen särskilt civilförsvar skall vara organiserat.
Civilförsvarsstyrelsen har i anvisningar för upprättande av organisationsplan
föreskrivit bl. a., att särskilt civilförsvar skall organiseras
inom område med sammanhängande markerad tätbebyggelse, där folkmängden
uppgår till minst 500 och boendetätheten till minst 25 invånare
per hektar. I enlighet med vad jag tidigare förordat bör skyldigheten att
anordna enskilda normalskyddsrum icke bibehållas i de inre utrymningsområdena
och ej heller i de mindre tätorter, som icke kan anses utgöra
anfallsmål. Civilförsvarsutredningen avser att senare framlägga förslag rörande
det särskilda civilförsvaret. Det är därför för tidigt att nu taga ställning
till huruvida skyldigheten att organisera särskilt civilförsvar bör
upphöra i de områden, där enskilda skyddsrum icke vidare skall inrättas.
Det i fråga om skyldigheten att vidtaga nämnda civilförsvarsåtgärder föreliggande
sambandet måste därför brytas. Som jag tidigare sagt torde det
böra ankomma på central myndighet att göra den riskbedömning, som bör
ligga till grund för avgörandet inom vilka områden och på vilka platser
enskilda skyddsrum i fortsättningen skall inrättas. På anförda skäl förordar
jag, att 24 § 1 mom. ändras så att det överlämnas åt Konungen eller
efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen att bestämma nyssnämnda
områden och platser. Bestämmandet av dessa områden och platser
bör ske utan onödig tidsutdräkt. Det stora flertalet fall synes kunna
avgöras efter schematiska linjer och således utan omgång. Jag föreslår
därför, att lagändringen får träda i kraft redan den 1 januari 1957. Då för
ett mindre antal orter en mera ingående prövning torde bli nödvändig förordar
jag emellertid att i en övergångsbestämmelse stadgas, att intill dess
Konungen eller civilförsvarsstyrelsen för område eller plats meddelat beslut
som avses i 24 § 1 mom. skall i fråga om skyldigheten att inom området
eller å platsen inrätta enskilt skyddsrum tillämpas de vid lagändringens
ikraftträdande gällande bestämmelserna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 ur 1956

När jag här intagit den ståndpunkten att normalskyddsrum icke längre
skall behöva inrättas i vissa orter där detta f. n. är påbjudet följer näppeligen
därav att skyddsrum som redan finns å sådana orter skall slopas.
Detta skulle förutsätta att skyddsrum i dessa orter anses helt sakna värde.
Så är emellertid ej förhållandet även om en bedömning av behovet å ena
sidan och kostnaden å den andra lett till att man ansett sig böra avstå
iiån ny uppförande. Enligt o9 § 1 inom. är det en förutsättning för skyldigheten
att utrusta och underhålla enskilt skyddsrum att sådant enligt gällande
bestämmelser skall finnas för den anläggning eller byggnad, varom
fråga är. Därest inom visst område skyldigheten att förse anläggningar och
byggnader med enskilda skyddsrum upphör, bortfaller alltså även skyldigheten
att utrusta och underhålla där inom redan befintliga skyddsrum. Jag
''iH därför i anslutning till ändringen i 24 § föreslå en övergångsbestänimelse
av innehåll, att den i civilförsvarslagen stadgade skyldigheten att
utiusta och underhålla enskilt skyddsrum skall avse jämväl skyddsrum,
som finnes inrättat inom område eller å plats, där skyldigheten att förse
anläggningar och byggnader med skyddsrum kommer att upphöra. Denna
regel bör emellertid icke göras generellt tillämplig i fråga om alla sådana
områden och platser. I de förut berörda inre utrymningsområdena t. ex.
torde skyrddet i allmänhet icke alls böra bygga på normalskyddsrum. Det
torde därför få ankomma på Konungen eller efter Konungens bemyndigande
civilförsvarsstyrelsen att förordna i vilka områden sagda utrustnings-
och underhållsskyldighet skall fortbestå. Därvid bör också anges
vilka slag av skyddsrum som avses med sådant förordnande. De provisoriska
skyddsrum, som anordnades innan lagen den 1 mars 1940 om skyldighet
för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum
m. m. trädde i kraft, bör sålunda i regel icke omfattas därav.

Vissa övergångssvårigheter torde jämväl komma att ge sig tillkänna i vad
gäller skyldigheten att utge s. k. fastighetsägarbidrag. Härom stadgas i 59
b § jämfört med 59 § 2 inom., att om länsstyrelse med hänsyn till att
skyddsbehovet för viss anläggning eller byggnad enligt organisationsplanen
kan tillgodoses genom ett befolkningsskyddsrum befriat ägaren från skyldigheten
att inrätta, utrusta och underhålla enskilt skyddsrum för anläggningen
eller byggnaden, så inträder i stället en plikt för ägaren att till
kommunen utge bidrag för skyddsrumskostnad. Upphör skyldigheten att
förse anläggningar och byggnader med enskilt skyddsrum i område där befolkningsskyddsrum
anlagts, så bortfaller också grunden för nämnda bidragsplikt
även om anläggningen eller byggnaden är belägen inom skyddsrummets
upptagningsområde. Med hänsyn härtill torde frågan om bibehållande
av bidragsplikten över huvud taget böra upptagas till prövning. Detta
framstår så mycket mera motiverat som summan av hittills beslutade fastighetsägarbidrag
enligt vad som upplysts mig är mycket blygsam, huvudsakligen
beroende på att nybebyggelsen inom de områden dit befolknings <)

B ilning till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 185

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 dr 1956

skyddsrummen förlagts varit obetydlig. Tillräckligt underlag för en sådan
prövning föreligger emellertid icke nu, varför frågan måste underkastas
ytterligare behandling. I avvaktan på att denna fråga kan avgöras torde
länsstyrelserna med stöd av 59 b § andra stycket kunna medge befrielse
från bidragsplikten.

6. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över ett i enlighet med det anförda inom inrikesdepartementet
upprättat förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944
(nr 536), av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ingvar Mellquist

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här utelämnats. ,

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 september
1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över inrikesärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 29 juni 1956, hade Kungl.
Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om
ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 19H (nr 536).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn Stig Nordlund.

Lagrådet yttrade: Enligt vad lagrådet inhämtat är det meningen, att stadgandet
i andra stycket av de föreslagna övergångsbestämmelserna skall
kunna vinna tillämpning även i de fall att, sedan genom beslut enligt 24 §
1 inom. för visst område eller viss plats bestämts skyldighet att inrätta enskilt
skyddsrum, skyldigheten genom nytt beslut bringas att upphöra. Med
hänsyn till stadgandets plats bland övergångsbestämmelserna kan dess avfattning
knappast anses otvetydigt ge vid handen att det skall äga tillämplighet
jämväl i dessa fall, något som ej heller framgår av motiveringen. Det
synes däiför kunna ifrågasättas, huruvida icke förevarande bestämmelse
borde utbytas mot eu allmän föreskrift i 59 §. Då del huvudsakligen är övergångsfallen,
som kunna antagas få praktisk betydelse, synes det dock försvarligt
att upptaga stadgandet bland övergångsbestämmelserna.

I övrigt lämnas förslaget av lagrådet utan erinran.

Ur protokollet:
Sverker Jonson

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 Or 1956

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 september
1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, lagrådets den 6 september
1956 avgivna utlåtande över det den 29 juni 1956 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944
i nr 536) och anför.

Lagrådet, som i övrigt lämnat förslaget utan erinran, har funnit det kunna
ifrågasättas, huruvida icke stadgandet i andra stycket av de föreslagna övergångsbestämmelserna
—- med hänsyn till att stadgandet avsetts skola äga
tillämplighet jämväl i andra fall än övergångsfallen — borde utbytas mot
en allmän föreskrift i 59 § civilförsvarslagen. Enär stadgandets huvudsakliga
praktiska betydelse kan antagas hänföra sig till övergångsfallen, har
lagrådet dock ansett den föreslagna placeringen försvarlig.

Avsikten är, att berörda stadgande skall erhålla den vidsträcktare tillämplighet
lagrådet angivit. Anledningen till att det likväl upptagits bland övergångsbestämmelserna
är att jag, som jag framhöll i samband med remissen
till lagrådet, i avvaktan på en förestående genomgripande revision av civilförsvarslagen
icke ville föreslå andra ändringar däri än som kan anses oundgängliga
för att de nya principerna skall kunna tillgodoses. Lagrådets uttalande
synes mig icke böra föranleda någon ändring i lagförslaget.

Vid remissen till lagrådet berörde jag vissa av civilförsvarsstyrelsen kort
dessförinnan överlämnade förslag avseende bl. a. en modifierad typ av normalskyddsrum.
Dessa förslag är nu efter remissbehandling föremål för
prövning i inrikesdepartementet. Med hänsyn till därvid framkomna omständigheter
torde mitt uttalande å s. 74 i remissprotokollet rörande skyddsavståndet
för nuvarande standardtyp av normalskyddsrum i nybyggda hus
böra förtydligas. Dessa skyddsrum synes sålunda på angivna avstånd av 7,5
km resp. 1—1,5 km från nollpunkten i regel ge godtagbart skydd mot alla
verkningar av en höghöjdsdetonerande väte- resp. uranbomb, varemot vid
låghöjdsdetonation av sådana bomber risk föreligger för att skyddsrummen

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

på grund av skador som förorsakats av tryckvågen icke ger tillräckligt skydd
mot den radioaktiva strålningen från utfallande partiklar och stoft.

Föredraganden hemställer härefter, att förut omförmälda lagförslag måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ingvar Mellquist