Kungl. Maj:ts proposition nr 185- (Proposition 1936:185)

Kungl. Maj:ts proposition nr 185-

Nr 185.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till
låneunderstöd åt vissa fastighetsägare i Kiruna och
Malmberget; given Stockholms slott den 6 mars 1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn anslag till
låneunderstöd åt vissa fastighetsägare i Kiruna och Malmberget och anför
därvid följande:

I en den 6 mars 1935 dagtecknad skrift har Kiruna fastighetsägareförening
— under förmälan att på grund av rådande förhållanden i avseende å
driften vid Norrbottens gruvfält fastighetsägarna i Kiruna och Malmberget,
vilka till 90 procent utgjordes av arbetare, i stor utsträckning såge sig ur stånd
att i föreskriven ordning fullgöra ingångna låneförpliktelser och i följd härav
hade att befara exekutiv försäljning av sina fastigheter — hos Kungl. Maj:t
hemställt om åtgärder i syfte att ett tillräckligt stort, förslagsvis under fem
Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 185.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185-

år räntefritt lån måtte under statlig eller kommunal kontroll ställas till förfogande
för de fastighetsägare i nämnda samhällen, som i vederbörlig ordning
gjorde anhållan därom.

över denna framställning ha till en början utlåtanden infordrats från länsstyrelsen
i Norrbottens län samt styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa.
Sedan viss från styrelsen för hypotekskassan såsom svar å
remissen inkommen utredning överlämnats till länsstyrelsen samt länsstyrelsen
å sin sida inhämtat yttranden över framställningen från landsfiskalen i
i Kiruna distrikt, municipalnämnden i Kiruna ävensom styrelsen för Kiruna,
Gällivare och Malmbergets stadshypoteksförening, har länsstyrelsen verkställt
en närmare utredning i ärendet samt därefter den 18 november 1935 inkommit
med det begärda utlåtandet. Jag anhåller nu att få lämna en redogörelse
för den av länsstyrelsen verkställda utredningen samt länsstyrelsens i
anslutning därtill framställda förslag.

Länsstyrelsens utredning och förslag.

Härvid må först angående sättet för utredningens bedrivande nämnas, att
länsstyrelsen hållit sammanträden i Kiruna och Malmberget med representanter
för av frågan berörda intressen och lokalmyndigheter, varvid förevarande
spörsmål ingående dryftats. För vinnande av nödig utredning rörande
uppgivna lånesökandes ekonomiska förhållanden m. m. har länsstyrelsen
vidare från dem infordrat deklarationer å av länsstyrelsen för ändamålet
utarbetade och tillhandahållna blanketter. Uppgifterna i deklarationernå
ha därefter i viss utsträckning, särskilt beträffande inkomstsiffrorna
och delvis skuldsättningen, underkastats kontroll genom länsstyrelsens försorg.
Med ledning av det sålunda hopbragta materialet har länsstyrelsen
verkställt en förberedande undersökning av de skilda sökandenas ekonomiska
ställning och hjälpbehov. Denna rent pappersmässiga bedömning har därefter
genom förmedling av vederbörande landsfiskaler kompletterats med en
prövning, verkställd enligt av länsstyrelsen meddelade direktiv av personer i
ansvarig ställning med en närmare och omedelbar kännedom om respektive
sökande. Slutligen har länsstyrelsen från socialstyrelsen, olika lokala myndigheter,
Luossavaara—Raunavaara aktiebolag, hypoteksföreningen m. fl.
införskaffat för ärendets utredning erforderliga ytterligare uppgifter.

Vad angår själva utlåtandet må inledningsvis nämnas, att länsstyrelsen däri
till en början undersöker, i vad mån fastighetsägarna i Kiruna och Malmberget
i allmänhet kunna sägas befinna sig i särskilt svåra förhållanden, och
i samband därmed berör jämväl frågan om befogenheten överhuvud av den
begärda hjälpaktionen. Sedan länsstyrelsen på anförda skäl funnit särskilda
hjälpåtgärder böra vidtagas, övergår länsstyrelsen till att söka angiva arten
och omfattningen av dessa åtgärder samt kostnaderna härför. Länsstyrelsen
avhandlar vidare spörsmålet om den lämpligaste formen för lämnande av
föreslagen lånehjälp samt antyder slutligen behovet av vissa ytterligare åtgärder,
berörande enbart fastighetsägarna i Malmberget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185-

Särskilda svårigheter för fastighetsägarna i Kiruna och Malmberget. Befogenheten
av den ifrågasatta hjälpaktionen. Till utredning om frågan i vad
mån fastighetsägarna i Kiruna och Malmberget i allmänhet kunna anses befinna
sig i särskilt svåra förhållanden lämnar länsstyrelsen vissa uppgifter
rörande befolkningssiffrornas nedgång i de båda samhällena. Härutinnan
må hänvisas till följande av länsstyrelsen upprättade tabell.

Invånarantalet i Kiruna och Malmberget den S1/i2 1920—1935.

Å r	Kiruna municip.	Stor-Kiruna	Malmbergets municip.	Malmberget med Kilen och Bol.-omr.
1920 ...............	7,054		4,795
1921...............	7,559		4,795
1922 ...............	8,207		4,731
1923 ...............	8,347		4,600
1924 ...............	8,598		3,787
1925 ...............	9,070		4,117
1926 ...............	9,726		4,137
1927 ...............	10,300		4,630
1928 ...............	10,562		4,610
1929 ...............	10,838	12,405	5,112
1930 ...............	11,338	12,884	4,300
1931...............	11,230	12,685	4,598
1932 ...............	10,768	12,006	5,066	7,267
1933 ...............	10,580	11,692	4,449
1934 ...............	10,389	11,483	4,440	6,702

I tabellen angives för Kiruna folkmängden dels i municipalsamhället, dels
ock — i den mån uppgifter därom funnits tillgängliga — i det av municipalsamhället,
statens järnvägars område och »Bolagsområdet», inklusive »ön»,
bestående s. k. Stor-Kiruna, vilket av länsstyrelsen betecknas såsom utgörande
ett enda hyresområde. Beträffande Malmberget gälla uppgifterna, med
ett par undantag, endast municipalsamhället; till hyresområdet angivas
emellertid höra även »Kilen» och »Bolagsområdet».

Enär sålunda hyresområdena ej sammanfalla med municipalsamhällena,
finner länsstyrelsen konjunkturväxlingarna icke komma till klart uttryck
enbart i de meddelade befolkningssiffrorna. Dessa ha därför av länsstyrelsen
sammanställts med uppgifter om antalet anställda vid LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag — i det följande kallat gruvbolaget. Länsstyrelsen
betonar i detta sammanhang, att gruvbolaget praktiskt taget är den enda
arbetsgivaren på ifrågavarande orter och att uppgifterna sålunda redovisa
den vida övervägande delen av den löntagande befolkningen. Beträffande
nu berörda uppgifter torde få hänvisas till denna tabell.

Kungl. Majis proposition nr 185•

Å r	Vid gruvbolaget anställda	Å r	Vid gruvbolaget anställda
i Kiruna	i Malmberget	i Kiruna	i Malmberget
1920 .......	982	1,564	1928 .......	1,970	1,376
1921.......	1,371	1,370	1929 .......	2,034	1,667
1922 .......	1,521	1,287	1930 .......	1,990	1,740
1923 .......	1,477	1,131	1931.......	1,898	1,578
1924 .......	1,465	1,029	1932 .......	1,625	1,178
1925 .......	1,683	989	1933 .......	1,485	873
1926 .......	1,747	961	1934 .......	1,438	791
1927 .......	1,869	1,283	1935 .......	1,472	726

I sitt utlåtande framhåller länsstyrelsen, hurusom befolkningssiffrorna
beträffande Kiruna visa en tämligen jämn uppgång från 1920-talets början
intill år 1930. Den höga siffran för sistnämnda år angives delvis vara beroende
på att åtskilliga byggnadsarbetare erhållit arbete i orten inom den
under föregående år livliga och vid nämnda tidpunkt ännu fortgående byggnadsverksamheten,
varjämte ett antal järnvägstjänstemän vid uppkommen
stor belastning på järnvägen och därav följande ansvällning av trafikpersonalen
i Kiruna måst tillfälligt taga sig bostad i municipalsamhället. Huvudsakligen
uppgives stegringen emellertid ha berott på ökning av arbetsstyrkan
vid gruvorna. Vad angår befolkningssiffrorna för Malmberget framhåller
länsstyrelsen vidare, att desamma visa markerade svängningar, vilka för
detta jämförelsevis obetydliga samhälle måste återspegla häftiga växlingar i
uthyrningsmöjligheterna. Delvis anses emellertid dessa svängningar vara
beroende på flyttningar från och till bolags- och järnvägsområdena.

I fråga örn siffrorna rörande antalet anställda vid gruvbolaget anmärker
länsstyrelsen, att dessa siffror för Malmberget kunna sägas vara i stort sett
fallande; siffrorna för de senaste åren ansluta sig väl till siffrorna från 1920-talets förra hälft. Åren 1927—1931 förete ur denna synpunkt en tillfällig
men utpräglad störning av utvecklingskurvan; att man likväl under de år,
uppsvinget ägde rum, ej uppfattade detsamma endast som en störning, finner
länsstyrelsen dock vara förklarligt. Beträffande Kiruna framhåller länsstyrelsen,
att siffrorna till en början utvisa en stegring, fördelad över ett
större antal år och ej av så tillfällig karaktär. Nedgången efter år 1930 är
ej heller så stark; under senaste året förekommer rent av en obetydlig uppgång.

Länsstyrelsen finner det naturligt, att befolkningssiffrorna falla långsammare
än anställningssiffrorna. De arbetslösa försvinna ej genast från orten,
och i den mån arbete tillfälligt beredes dem utom ox ten, kvarstå de alltjämt
såsom skrivna i malmfälten och ha alltjämt familjerna boende därstädes.

Länsstyrelsen uttalar vidare, att anställningssiffrorna med hänsyn till
gruvarbetets dominerande betydelse för ifrågavarande samhällen i och för

Kungl. Makts proposition nr 185-

sig kunde giva en riktig uppfattning om samhällenas ekonomiska bärkraft,
därest icke en omständighet tillkomme, som föranleder att dessa siffror för
de senare åren komma att framstå såsom alltför optimistiska. Härmed åsyftas
de inskränkningar i de anställdas arbetstid, som av gruvbolaget måst vidtagas
för att undgå avskedanden i större utsträckning än som skett. Att
jämväl vissa lönereduktioner genomförts, anser länsstyrelsen däremot vara
av jämförelsevis ringa betydelse. Länsstyrelsen meddelar i anslutning härtill
uppgifter rörande arbetstiden, utvisande att denna, räknat för vecka, utgjort
under större delen av år 1930 6 dagar, därefter någon tid 5 dagar, under
större delen av år 1931 4 dagar, under större delen av år 1932 3 dagar,
under en tid av sistnämnda år samt större delen av år 1933 21l2 dagar, därefter
under en del av år 1933 i fråga om Malmberget 3 dagar och i fråga om
Kiruna 4 dagar samt under år 1934 och tiden därefter, fram till dagen för
länsstyrelsens yttrande, för Kiruna 4 dagar och för Malmberget, med undantag
för början av år 1934, likaledes 4 dagar. Länsstyrelsen tillägger, att en
begränsning av arbetstiden till 4 dagar i veckan föranleder att löneinkomsten
nedgår till omkring 2h av vad som kunnat utgå vid full drift. Att under
dessa omständigheter en viss överflyttning sker från dyrare till billigare
lägenheter finner länsstyrelsen vara tydligt. I vad mån denna överflyttning,
såsom i den av Kiruna fastighetsägareförening gjorda framställningen antydes,
åstadkommes genom en inskränkning i rumsantalet, har emellertid
undandragit sig länsstyrelsens bedömande.

Länsstyrelsen övergår härpå till en närmare redogörelse rörande förhållandena
på hyresmarknaden. Vad först angår byggnadsverksamheten hänvisar
länsstyrelsen till följande tabell.

Å r	Tillskott rumsenheter1	Rumsenheter pr invånare
Kiruna (netto)	Malmberget (brutto)	Kiruna	Malmberget
1922 ...............	148	5	0.642
1923 ...............	217	(uppg. saknas)	0.658
1924 ..............	165	12	0.658	0.655
1925 .......•.......	279	12	0.655	0.606
1926 ...............	469	5	0.658	0.604
1927 ...............	246	12	0.645	0.542
1928 ...............	455	36	0.670	0.545
1929 ...............	379	65	0.690	0.499
1930 ...............	276	118	0.682	0.607
1931...............	210	130	0.710	0.596
1932 ...............	69	19	0.745	0.565
1933 ...............	0	(uppg. saknas)	0.768	0.650
1934 ...............	16	—	0.772	0.655

< Eldstäder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185-

Länsstyrelsen'' anmärker, att för tabellen erforderliga bruttosiffror äro
hämtade ur »Sociala meddelanden». Dessa siffror ha beträffande Kiruna
minskats med av lokalmyndigheterna därstädes uppgivna antal årligen slopade
rumsenheter. Vidkommande Malmberget ha siffror rörande den årliga
avgången ej stått att erhålla utan endast uppgift därom, att den totala avgången
av rumsenheter sedan 1920 uppgår till omkring 50. Totalantalet rum
under olika år har beräknats ur uppgiften från 1933 års allmänna hyresräkning
med avdrag för ökningen under respektive år.

Länsstyrelsen anför närmare i anslutning till tabellen.

Såsom framgår av tabellen bedrevs under 1920-talet en mycket livlig byggnadsverksamhet
i Kiruna. Enbart under 1928—1930 iordningställdes därstädes
över 1,200 rum. Emellertid motsvaras detta avsevärda bostadstillskott
av en ökning av invånarantalet, och i själva verket ansågs bostadsbrist råda
å orten ända till år 1931. Om man dividerar antalet rumsenheter med invånarantalet
för ett vart av åren 1922—1934 och undersöker variationerna hos
det sålunda erhållna relationstalet, finner man att detta tal endast tämligen
långsamt stegras under tiden intill omkring 1930—1931. Det »behövliga»
talet synes ligga vid omkring 0.70; tal därunder skulle antyda viss bostadsbrist,
tal däröver bostadsöverskott. Enligt tabellen skulle sålunda för närvarande
förefinnas ett bostadsöverskott i Kiruna på cirka 10 procent, vilket resultat
tämligen väl stämmer överens med företagen direkt överslagsberäkning
av antalet lediga rumsenheter. — Vad angår Malmberget framstå de
tvära kastningarna i den i tabellens sista kolumn beräknade kvoten såsom
anmärkningsvärda. Dessa torde sammanhänga dels med de förut påpekade
häftiga variationerna i samhällets invånarantal, dels med det förhållandet
att municipalsamhället utgör endast inemot tre fjärdedelar av det faktiska
hyresområdet.

Rörande hyresledigheten meddelar länsstyrelsen i fråga om Kiruna uppgifter,
sammanställda i följande tablå.

Kiruna	Gruvbolagets	S. J:s	Privata ägare	Summa
Antal lägenheter..........	873	219	2,118	3,210
> > lediga.......	99	2	172	273
> rumsenheter.........	1,946	617	4,625	7,188
> » lediga......	178	7	312	497
Outhyrda i %:
av lägenhetsantal.........	11.2	1	8.1	8.5
> rumsantal :..........	9.2	1.1	6.7	6.9

Dessa uppgifter härröra, såvitt angår gruvbolaget och statens järnvägar,
från september 1935, men äro i övrigt hämtade från hyresräkningen 1933,
efter vilken tid bostadsproduktionen i såväl Kiruna som Malmberget ansetts
vara praktiskt taget betydelselös.

Länsstyrelsen omnämner, att antalet outhyrda rum inom gruvbolagets
fastigheter enligt uppgift ökats med 73 under tiden 1933—september 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185-

Under den ingalunda bevisade förutsättningen, att ett motsvarande antal rum
i stället förhyrts i municipalsamhället, skulle antalet outhyrda rum där ha
nedgått i samma mån. Då invånarantalet under tiden minskat, finner länsstyrelsen
en dylik beräkning visserligen icke vara tillåten, men vid sammanträde
i Kiruna under augusti 1935 syntes man dock ha varit av den åsikten,
att förhållandena snarast undergått någon förbättring.

Beträffande Malmberget uppgiver länsstyrelsen, att antalet rumsenheter
enligt 1933 års hyresräkning utgjorde 2,885, varav 182 eller 6.4 procent voro
outhyrda. Inom »Kilen», som i viss mån tillhör municipalsamhället, har
gruvbolaget 231 bostadsrum, av vilka 18 stå tomma. Vid sammanträde i
Malmberget den 11 oktober 1935 uppgavs antalet då outhyrda rum till omkring
300, vilket skulle utgöra något mera än 10 procent.

I anslutning till dessa uppgifter anför länsstyrelsen vidare:

Det torde ingalunda få anses uteslutet, att i allt fall huvudparten av det
rumsöverskott, som för närvarande finnes i Kiruna, skall kunna absorberas
av den nuvarande befolkningen, därest blott de ekonomiska svårigheter, vilka
förorsakat nu rådande inskränkningar, i någon mån lätta. Bebyggelsen är
här i stort sett modern; rumsenheter som anses mindre lämpliga såsom bostäder
finnas knappast. — En viss dylik absorption är nog tänkbar även vad
angår Malmberget. Bebyggelsen är emellertid där merendels äldre och särdeles
heterogen; åtskilliga rum äro av den art, att de helst borde utgå ur bostadsmarknaden.
Genom en utgallring — på sätt länsstyrelsen i utlåtandet
ämnar föreslå — av vissa sämre lägenheter skulle väl hyresmarknaden, i
allt fall för tillfället, avsevärt lättas; till samma räntabilitet som tidigare
komma dock fastigheterna svårligen upp, då en höjning av rumspriserna till
förutvarande nivå knappast låter sig genomföras, därest icke ren rumsbrist
uppkommer.

Beträffande slutligen hyresnivån anför länsstyrelsen:

Denna har i Kiruna tidigare varit mycket hög, för de små lägenheterna omkring
40 procent högre än riksmedeltalet (utom Stockholm). Den har under
de sista 5 åren emellertid sänkts med 30 å 40 procent, så att nivån nu ligger
vid 80 å 90 procent av den för riket gällande (för olika lägenhetskategorier).
Även med fullständig uthyrning kunna fastigheterna med nu rådande hyror
ej förränta det nedlagda kapitalet, vilket även tydligt framgår av i deklarationsuppgifterna
beräknade nuvarande avkastningsvärden. — I Malmberget
voro hyrorna redan 1928 lägre än riksmedeltalet och hade därför vid 1933 års
hyresräkning ej undergått så stora sänkningar. Emellertid ha hyrorna sedan
dess sänkts väsentligt, upp till 40 procent och mera enligt vad som uppgivits.
För ekonomiskt svaga fastighetsägare måste frestelsen vara stor att vid en
hyreskris söka få lägenheterna uthyrda till snart sagt vilket pris som helst,
och så har här tydligen även skett.

Länsstyrelsen meddelar härefter vissa uppgifter till belysande av skattebördan.
Den totala utdebiteringen, inklusive municipalskatt, uppgick i enlighet
härmed i de båda samhällena under följande år till dessa belopp:

Kungl. Ma[:ts proposition nr 185-

	År	Utdebitering	Skattelindring	Rest
Kiruna . . .	1928	9: 68	_	9: 68
	1932	14: 19	—	14: 19
	1933	16: 63	—	16: 53
	1934	17: 10	1: 05	16: 05
Malmberget .	1928	15: 83	0: 60	15:23
	1932	15: —	0: 35	14: 65
	1933	22: 70	2: 515	20: 185
	1934	23: 40	4: 19	19: 21

Till sist berör länsstyrelsen i detta sammanhang frågan örn fastighetsägarnas
lånemöjligheter. Härutinnan anför länsstyrelsen närmare:

Lån i hypoteksföreningen utlämnas till samma räntefot som i övriga hypoteksföreningar,
men amorteringen är enligt reglementet fastställd till minst
11/2 procent för år (emot 1U eller 1 procent i andra föreningar). Detta motsvarar
en amorteringstid för lånen av omkring 30 år. Under senare år ha
uppstått stora restantier vid uppbörderna. Enligt av hypoteksföreningen den
6 november 1935 lämnad uppgift1 uppgingo äldre, ej inbetalda annuiteter nämnda
dag till omkring 73,000 kronor, varjämte av annuiteter å 139,699 kronor 7 öre,
som förfallit den 10 oktober 1935, återstodo oguldna 54,175 kronor. Hela det
utestående restantiebeloppet skulle sålunda uppgå till omkring 127,000 kronor.
Hypoteksföreningen har för inbetalning av oguldna restantier beviljat
stödlån mot en räntefot av omkring 3 V2 procent upp till 50 procent av taxeringsvärdet.
Dessa skola betalas på 5 år med en tiondel varje halvår.

Gruvbolagets arbetare ha genom bolaget kunnat erhålla 4 V2 procent byggnadslån
med 15 års amortering, motsvarande en annuitet på 9.3 procent. Av
sådant lån har emellertid en del kunnat erhållas såsom byggnadsbidrag utan
återbetalningsskyldighet; bidraget har beräknats efter högst 500 kronor för
rum och har kunnat uppgå till högst 2,500 kronor. Bolaget medgiver för närvarande
anstånd med kapitalavbetalningarna, och räntan betalas genom avdrag
på lönen. Från detta håll lärer man kunna bortse från risk för exekutiva
åtgärder.

Fastigheter äro vidare i ett stort antal fall belånade i aktiebolaget Svenska
handelsbanken. Enligt uppgift från banken finnas emellertid praktiskt taget
inga ränterestantier.

Hypoteksföreningen torde i nuvarande läge icke utlämna några nya lån,
och lån enbart mot inteckningssäkerhet lära för närvarande ej heller stå att
erhålla från annan långivare.

Länsstyrelsen övergår härefter till att angiva sin ståndpunkt rörande befogenheten
av den ifrågasatta hjälpaktionen samt uttalar i sådant hänseende:

Av utredningen torde framgå, att fastighetsägarna i Kiruna och Malmberget
för närvarande i stor utsträckning verkligen ha att dragas med ganska
betydande svårigheter. Till vederbörandes undergrävda ställning torde emellertid
i någon mån ha bidragit även en tämligen påtaglig obenägenhet, särskilt
under depressionstidens början, att anpassa levnadsstandarden efter de

1 Denna uppgift omfattar tydligen även lån i Gällivare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S5-

sänkta löne- och hyresinkomsterna. Det torde vidare vara klart, att situationen
i Malmberget överhuvud taget är pressad i än högre grad än i Kiruna.

Uppenbarligen kan emellertid icke det beträngda läge, vari åtskilliga fastighetsägare
i de lappländska malmfältssamhällena i nuvarande stund befinna
sig, i och för sig åberopas såsom tillräckligt motiv för en statlig hjälpaktion
av i ärendet ifrågasatt slag. Till stöd för en sådan lärer dock i detta
särskilda fall kunna anföras vissa åtminstone delvis ganska tungt vägande
skäl. Sålunda är att märka, hurusom hyreskrisen orsakats av ett konjunkturomslag
inom gruvindustrin, vilket häftigt och oväntat bröt in över samhällena.
Fastighetsägarna ha med andra ord oförskyllt försatts i ett markerat
sämre läge än det, vari de på sin tid uppgjorde räntabilitetskalkyler för sina
byggen. Och detta har träffat vederbörande så mycket hårdare som samtidigt
löneintäkterna högst väsentligt nedgått. Samhällenas hela existensberättigande
är betingat av det halvstatliga gruvbolagets verksamhet. Detta har
kraftigt uppmuntrat sina anställda att förskaffa sig egna fastigheter. Endast
tack vare den livliga enskilda byggnadsverksamheten blev det för övrigt i
Kiruna under uppgångsperioden på 1920-talet möjligt att jämväl åt det då
hastigt växande antalet järnvägsfunktionärer därstädes anskaffa bostäder.
Slutligen skulle en tvångsrealisation i störe skala av fastigheter i Kiruna och
Malmberget, sådan som nu synes hota, medföra synnerligen starka påfrestningar
på vederbörande fattigvårdssamhällen och andra kommunala enheter,
vilka redan i osedvanlig grad betungats med kristidens bördor.

Å andra sidan kunna även vissa skäl anföras emot ett statsingripande i
ärendet. Ur principiell synpunkt kan det sålunda framstå såsom betänkligt,
därest det allmänna på detta extraordinära sätt lämnar ekonomiskt bistånd
åt en speciell kategori medborgare. Ur vissa synpunkter kunde det synas
ligga närmast till hands, att det orterna i fråga helt dominerande gruvbolaget
här självt trädde hjälpande emellan, åtminstone beträffande hos bolaget
direkt anställda. En sådan företeelse som den starkt markerade, konjunkturbetonade
ansvällningen av driften i Malmberget ännu under 1920-talets sista del leder i allt fall tanken in på dylika banor; bolaget hade måhända
exempelvis bort under de goda åren företaga måttliga avsättningar
till en fond, med vars medel sådana arbetare och andra, som med anledning
av verksamhetens expansion åt sig uppfört bostäder i orten, under en kommande
nedgångsperiod kunnat stödjas. Synpunkter av denna och liknande
art torde i själva verket ej så lätt kunna gendrivas, och även om tankegången
i nu förevarande sammanhang kanske ej bör tillmätas avgörande betydelse,
lärer densamma i allt fall för framtiden förtjäna ett närmare övervägande
från bolagsledningens sida. Emot en stödaktion kan vidare anföras,
hurusom det på visst sätt framstår såsom naturligare, att i det ifrågavarande
läget de redan engagerade kreditgivarna på egen hand medverka till krisens
övervinnande utan oproportionerliga förluster för vederbörande närmast berörda,
än att nu staten direkt ekonomiskt inblandas i saken. Kreditinstituten
torde i själva verket genom en vidsträckt användning av ett på ändamålsenligt
sätt anordnat administrationsförfarande blist tillgodose jämväl sitt
eget intresse, betraktat på den något längre sikten; att märka är emellertid,
att denna utväg knappast står den av stränga reglementariska föreskrifter
bundna hypoteksföreningen till buds. — Vad särskilt beträffar Malmberget
tillkomma bitr vissa speciella komplikationer. Länsstyrelsen har därvid
närmast för ögonen den konkurrens, som är rådande mellan bostäderna å
<lcn fria hyresmarknaden inom municipalsamhället och gruvbolagets talrika
lägenheter utom detsamma, varvid särskilt får beaktas, att bolagsnamnen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

enlighet med gällande kollektivavtal uthyras till synnerligen låga priser, eller
endast 144 kronor för rum och år.

Efter närmare övervägande av alla de synpunkter, som sålunda kunna
anföras för eller emot ett statsingripande, har länsstyrelsen för sin del funnit
skälen för en positiv lösning väga tyngre än dem, som peka i motsatt riktning.
Länsstyrelsen förutsätter dock härvid, att det statliga stödet rationellt
utformas som en verklig hjälp till självhjälp samt att aktionens omfattning
i görligaste mån begränsas. Likaledes utgår länsstyrelsen från antagandet,
att det allmännas uppoffringar ej skola behöva bliva oskäligt stora.

Arten och omfattningen av ifrågasatt hjälpaktion. Kostnaderna härför.
För bedömande av arten och omfattningen av den av länsstyrelsen sålunda
i princip tillstyrkta hjälpaktionen samt kostnaderna härför har länsstyrelsen
ansett erforderligt verkställa en ingående analys av de inkomna deklarationerna.
Länsstyrelsen anmärker härutinnan till en början, att deklarationsblanketten
utarbetats med tanke på, att man skulle vinna upplysning främst i
följande hänseenden: fastighetens räntabilitet vid förvärvet och för närvarande,
i vad mån lägenheter stått outhyrda och i vad mån ägaren eljest
kunde anses drabbad av hyreskrisen, fastighetslånens placering och i vad
mån risk för exekutiva åtgärder kunde anses föreligga, ägarens allmänna
ekonomiska ställning samt försörjningsplikt ävensom i vad mån ägaren placerat
eget kapital i fastigheten. Länsstyrelsen uppgiver vidare:

Fran Kiruna ha inkommit 207 deklarationer, därav 70 i vilka angivas att
exekutiva åtgärder befaras inom den närmaste tiden. Av återstående 137
deklarationer innehålla de flesta uppgift om att sådan åtgärd ej väntas, medan
ett mindre antal ej innehåller svar på frågan. Av dem, som befara exekutiva
åtgärder, ha 34 eller 49 procent lån i hypoteksföreningen; av de
övriga ha 22 eller 16 procent lån därstädes. Från Malmberget ha inkommit
107 deklarationer; i 62 anses exekutiva åtgärder hota. I denna grupp ha 45
lånesökande, eller sålunda 73 procent, lån i hypoteksföreningen; av återstående
45 fastighetsägare ha 24 eller 53 procent sådana lån.

Med ledning av deklarationsuppgifterna har länsstyrelsen upprättat följande
sammanställningar.

Kiruna.

1	Sökande som befara exe-kutiva åtgärder	Sökande som ej befara exekutiva åtgärder
	Fastigheten har av sökanden	Fastigheten har av sökanden	Total summa
	byggts	köpts	summa	byggts	köpts	summa
Förvärvskostnad . . .	776,600	983,600	1,760,200	1,436,300	783,700	2,220,000	3,980,200
Tax.-värde vid förvärvet	474,000	930,700	1,404,700	935,500	603,500	1,539,000	2,943,700
Nuv. tax. värde ....	536,100	925,100	1,461,200	999,500	769,200	1,768,700	3,229,900
Lån i hyp. föreningen .	148,201	334,019	482,220	37,704	188,598	226,302	708,522
Sammanlagd skuld mot int. säkerhet ....	429,265	833,139	1,262,404	785,898	529,145	1,315,043	2,577,447
Total skuld......	576,966	981,139	1,558,105	1,061,402	677,152	1,738,554	3,296,659

Kungl. Maj :ts proposition nr 185-Malmberget.

	Sökande som be-fara exekutiva åtgärder	Sökande som ej befara exekutiva åtgärder	Summa
Förvärvskostnad...........	761,700	596,800	1,358,500
Taxeringsvärde vid förvärvet.....	750,800	517,100	1,267,900
Nuvarande taxeringsvärde......	868,700	643,300	1,512,000
Lån i hypoteksföreningen.......	266,868	115,807	382,675
Sammanlagd skuld mot int. säkerhet .	527,233	373,460	900,693
Total skuld.............	720,233	547,118	1,267,351

Länsstyrelsen anmärker, att i Malmberget övervägande delen av bostadsbeståndet
härrör från tiden före 1920, varför en uppdelning av deklaranterna
i sådana som köpt och sådana som byggt sina fastigheter beträffande Malmberget
ej varit av samma intresse som i fråga om Kiruna. Länsstyrelsen anför
vidare i anslutning lill de meddelade sifferuppgifterna:

Av de 207 fastigheterna i Kiruna äro endast 40 uppförda före 1920, 13 fastigheter
ha förvärvats före 1920 och likaledes 13 efter 1931. Det stora flertalet
eller ISO (rörande en fastighet saknas uppgift om förvärvsår) har sålunda
kommit i vederbörandes ägo under perioden 1921—1931. Jämföras beträffande
Kiruna taxeringsvärdena med förvärvskostnaderna, befinnes, att
dessa kostnader i fråga om de köpta fastigheterna stämma rätt väl med de
nuvarande taxeringsvärdena. De utgöra sålunda för den ena gruppen 102
procent och för den andra 106 procent av ifrågavarande taxeringsvärden. I
de fall åter, då deklaranterna siälva uppfört sina fastigheter, överstiga förvärvskostnaderna
väsentligt de nuvarande taxeringsvärdena och utgöra tämligen
noga 144 procent av dessa för båda grupperna. Detta beror av allt att
döma mera på att byggnadskostnaderna varit höga, än därpå att taxeringsvärdena
i allmänhet skulle vara anmärkningsvärt låga. — För samtliga deklarationer
från Kiruna uppgå taxeringsvärdena till 81 procent av förvärvskostnaderna,
vilket knappast kan betecknas såsom särskilt lågt, jämfört med
förhållandena på åtskilliga andra orter. — Någon exakt beräkning av medeltalet
för byggnadskostnaden per rumsenhet har ej uppgjorts, enär en sådan
på grund av det mycket varierande materialet skulle vara av mindre värde;
många fastigheter sakna sålunda, utom centralvärme, även vatten och avlopp.
Vid genomgång av ett 30-tal deklarationer, vilka ansetts vara av intresse ur
understödssynpunkt, har emellertid byggnadskostnaden i allmänhet funnits
ligga omkring 3,500 kronor per rumsenhet för byggen från 1920-talet, men i
åtskilliga fall går den upp till över 4,000 kronor, någon gång till över 5,000
kronor, vilket måste anses för mycket för hus av denna beskaffenhet. För
fastigheter utan värme, vatten oell avlopp förekomma byggnadskostnader på

3,000 kronor per rumsenhet, vilket även det är högt. Till jämförelse må nämnas,
att en entreprenör i Luleå för närvarande offererar 2,500 kronor per
rumsenhet med »normal» utrustning (inklusive värme) och en annan 3,300—
3,500 kronor med alla moderna bekvämligheter (badrum, sopnedkast etc.). —-De höga byggnadskostnaderna kunna då tänkas svara mot de höga hyrorna i
dessa hus. Medelhyran per rumsenhet och år var, värmekostnaden fråndragen,
enligt 1928 års hyresräkning i Kiruna 259 kronor. Kapitaliseras detta
belopp efter 11 procent — 4 procent omkostnader utom värme och 7 procent
netto, vilken sistnämnda siffra ej torde vara för hög i betraktande av att

Kungl. Maj:ts proposition nr 185-

exempelvis hypoteksföreningarna kapitalisera efter 6 procent och bostadskreditföreningarna
efter 7 procent av nettot på trähus, varom ju här är fråga
— erhålles en tillåten »ekonomisk byggnadskostnad» av 2,350 kronor. Emellertid
ingå i det hyresmaterial, varur medelhyran beräknats, så många hus
av äldre årgång med lägre hyror, att en beräkning för enbart nyare hus blir
nödvändig. För sådant ändamål ha ur nyss omförmälda 30 deklarationer
sammanställts uppgifter rörande 21 hus — de största och äldre lia därvid
icke medtagits — och för dessa befanns det, att byggnadskostnaden uppgick
till 403,000 kronor, avkastningsvärdet till 395,000 kronor och taxeringsvärdet
till 256,000 kronor. Det visade sig alltså, att byggnadskostnaderna för dessa
fastigheter i genomsnitt förräntades av de vid byggnadstiden rådande hyrorna;
för enstaka fastigheter kan förhållandet tydligen ha varit ett annat. —
Totala beloppet av nuvarande taxeringsvärden å samtliga i deklarationerna
avsedda fastigheter i Kiruna, 3,229,900 kronor, bör sammanställas med hela
taxeringsvärdet för skattepliktiga fastigheter i Kiruna år 1934, 18 Va miljoner
kronor. Det förra talet utgör 17.5 procent av det senare. — Lånebeloppen i
hypoteksföreningen uppgå för dem, som befara exekutiva åtgärder, till 38
procent av inteckningslånen överhuvud samt till 17 procent av totala skuldbeloppet.
För de övriga utgöra motsvarande tal 33 respektive 13 procent.

Vad angår Malmberget äro av de 107 i deklarationerna avsedda fastigheterna
70 uppförda före 1920, vilket motsvarar 65 procent (för Kiruna var det
däremot svarande procenttalet 19.3). De nuvarande taxeringsvärdena äro
jämförelsevis höga. De uppgå sålunda enligt tabellen till lil procent av förvärvskostnaderna.
Vid en beräkning, omfattande 41 fastigheter för vilka i
förevarande avseende lämnats tillräckligt fullständiga uppgifter, befanns, att
taxeringsvärdet vid förvärvet i genomsnitt utgjorde 132 procent av avkastningsvärdet.
— Totala taxeringsvärdet för ifrågavarande 107 fastigheter,

1,512,000 kronor, motsvarar 23 procent av taxeringsvärdet å samtliga fastigheter
1934, utgörande omkring 6 V2 miljoner kronor.

Länsstyrelsen omnämner härpå, hurusom vederbörande i deklarationsuppgifterna
fått angiva dels det kapital, de anse sig ha nedlagt i fastigheterna,
dels de lånebelopp, varmed de skulle anse sig hjälpta. Angående utredningen
i dessa hänseenden hänvisar länsstyrelsen till följande uppställning.

	Eget kapital	Begärt låne-
			belopp
	Beräknat	Uppgivet
Kiruna:
Sökande som byggt, befara exekutiva åtgärder . . .	199,634	194,221	118,760
> > köpt, > » » . . .	2,461	256,659	245,043
» » byggt, befara ej exekutiva åtgärder .	374,898	401,601	175,874
» > köpt, > > > j . .	106,548	211,491	118,398
Summa	683,541	1,063,972	658,075
Malmberget:
Sökande, som befara exekutiva åtgärder......	41,567	223,028	157,115
» > ej befara exekutiva åtgärder.....	49,682	351,990	186,877
Summa	91,249	575,018	343,992

Till förklaring rörande posterna under rubriken »Eget kapital» anför länsstyrelsen
:

Kungl. Maj.ts proposition nr 185-

Svaren på frågan om storleken av nedlagt eget kapital lia ej varit nämnvärt
upplysande. Många lia sålunda blott uppgivit det belopp, som funnits tillgängligt
vid köp eller bygge, utan att taga hänsyn till senare amorteringar.
Andra åter ha som kapitalplacering räknat gäldande av räntor, kostnader för
reparationer o. s. v. Länsstyrelsen bär därför såsom beräknat eget kapital
upptagit skillnaden mellan de uppgivna kostnaderna för fastigheternas förvärvande
och den totala summan av fastighetsägarnas skulder. Invändningar
kunna väl resas mot metoden, men det på sådant sätt erhållna värdet torde
dock vara någorlunda riktigt i det övervägande antalet fall. Om en person
vid ett fastighetsförvärv väl erlägger en del av köpesumman kontant och sålunda
då insätter ett visst »eget kapital» i fastighetsaffären men därefter på
grund av ekonomiska svårigheter eller andra orsaker ytterligare belånar
fastigheten och förbrukar de erhållna medlen till andra ändamål, minskas
självfallet hans i fastigheten nedlagda kapital med det förbrukade beloppet.
Många av deklaranterna synas ej ha insett detta, och härav förklaras den
stora skillnaden mellan de båda ifrågavarande kolumnerna. Särskilt framträder
skillnaden i fråga om dem, som köpt fastigheter i Kiruna, samt för
båda grupperna i Malmberget. Detta tyder möjligen på, att de ekonomiska
svårigheterna varit större för dessa grupper än för de övriga. Många andra omständigheter
visa ju även hän på, att de ekonomiska förhållandena i Malmberget
gestalta sig annorlunda än i Kiruna.

Härefter ingår länsstyrelsen närmare på frågan örn orten och omfattningen
av en hjälpaktion samt anför därutinnan:

Då de svårigheter, fastighetsägarna haft och ha att kämpa med, icke såvitt
man kan beräkna på flera år kunna övervinnas, torde den lånehjälp, som
möjligen kan anses påkallad, böra sträcka sig över ett flertal år. Vid en av
länsstyrelsen företagen överslagsberäkning av medelsbehovet för en sådan
stödaktion har antagits, att lånebeloppet per understödd fastighetsägare uppgår
till summan av följande poster, nämligen

eventuellt förfallen annuitet i hypoteksföreningen,
eventuellt förfallen ränta å inteckningslån hos annan bank,
de tre närmaste årens annuiteter i hypoteksföreningen, och
samma års räntor på övriga lån mot säkerhet av inteckning.

Vid fall av mindre hjälpbehov torde dock det på angivet sätt beräknade
lånebeloppet kunna minskas, förslagsvis till två tredjedelar eller hälften.

Förslaget att anordna hjälpaktionen på nu antytt sätt förutsätter dock,
att i allt fall ej väsentlig avmattning inträder i den tendens till förbättrat konjunkturläge,
som under senare tid kommit till synes.

För att erhålla en uppfattning om till vilket belopp kostnaderna för en
stödaktion under angivna förutsättningar komme att stiga, har länsstyrelsen
genomgått samtliga deklarationer och preliminärt beräknat de summor, som
borde tilldelas de olika sökandena. Därvid har hänsyn tagits, förutom till
deklarationsuppgifterna, även till uppgifter rörande sökandenas ekonomiska
och personliga förhållanden, inhämtade från en kommitté i vartdera municipalsamhället.

De principer, i enlighet med vilka länsstyrelsen vid beräkningen verkställt
urvalet av understödsfallen, kunna angivas sålunda:

1) Då det antagits, att hjälpen är avsedd ali bereda vederbörande möjlighet
att efter understödstidens utgång »stå på egna ben», lia uteslutits fall,
där detta icke kunnat antagas bliva förhållandet, däribland i första hand
naturligen mer eller mindre utpräglade fattigvårds- och konkursfall (aktuella
eller sannolikt blivande).

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

2) Sökande med mindre väl vitsordad allmän personlig skötsamhet ha ej
heller ansetts böra ifrågakomma till erhållande av lån.

3) Fastigheter, som icke kunna anses såsom egnahem, lia uteslutits, enär
de ansetts falla utom ramen för ifrågavarande hjälpverksamhet. Som maximibelopp
för taxeringsvärdet har satts 30,000 kronor.

4) Då med den föreslagna aktionen avses att förhindra tvångsförsäljningar,
ha sådana fall uteslutits, där egentlig risk därför ej ansetts föreligga.
Detta har bland annat varit fallet i fråga om det ej ringa antal fastigheter,
vari gruvbolaget haft det huvudsakliga lånet. Hit höra naturligen också de
visserligen ganska fåtaliga fall, där sökandens ekonomiska situation överhuvud
synes vara jämförelsevis tillfredsställande.

5) Pensionärer ha i allmänhet måst uteslutas. Otänkbart lärer emellertid
ej vara, att vid en blivande definitiv prövning särskilda omständigheter finnas
motivera beslut i annan riktning.

6) Lån har vidare ansetts böra beviljas blott där fastigheten lämnar avkastning
av sådan storlek, att de direkta utgifterna för densamma, inklusive
räntor å inteckningslånen, därav täckas, eventuellt med något mindre tillskott
ur sökandens lön för den händelse denna anses vara tillräcklig härför.

7) Något mildare bedömningsregler ha tillämpats beträffande sökande
med stora familjer, enär ur social synpunkt måste anses önskligt att åt dessa
bevara det egna hemmet.

Rörande kostnaderna för en stödåtgärd av föreslagen art säger sig länsstyrelsen,
förutsatt att nyss omförmälda riktlinjer skulle bliva gällande, ha kommit
till det preliminära resultatet, att i första hand skulle till erhållande av
stödlån ifrågakomma i Kiruna 20 å 25 fastighetsägare med ett sammanlagt
lånebelopp av omkring 50,000 kronor och i Malmberget 25 å 30 fastighetsägare
med ett lånebelopp av tillhopa 45,000 kronor. Emellertid anför länsstyrelsen
ytterligare:

Tydligen är det ingalunda omöjligt, att en kommande, mera ingående prövning
kan giva ett från den preliminära beräkningen tämligen avsevärt avvikande
resultat. Vid en något liberalare bedömning av låneframställningarna
springer ock sammanlagda beloppet snabbt i höjden. Att märka är även,
att i tiden, intill dess en definitiv prövning kan äga rum, förändringar kunna
inträffa med avseende på sökandenas ekonomi, vilka motivera ändringar i förslaget.
Även örn det kostnadsbelopp, vari den företagna överslagsberäkningen
sålunda resulterat, måhända är hållet i underkant, och därför ett för utlåning
avsett blivande anslagsbelopp för säkerhets skull torde böra sättas ej oväsentligt
högre, förslagsvis till en med åtminstone 25 procent förhöjd summa,
lärer vara klart, att den begärda hjälpaktionens omfattning knappast behöver
bliva av alltför avskräckande storleksordning. Sedd ur en annan synpunkt,
kan utredningen även sägas giva tydligt vid handen, att av vederbörande sökande
i ärendet framställda anspråk på det allmänna genomsnittligt sett
varit orimligt högt uppdrivna.

Formen för den föreslagna Idnehjälpen. Länsstyrelsen berör härefter frågan
om den lämpligaste formen för den föreslagna lånehjälpen och anför
därutinnan:

Stödkrediten vilken, på sätt angivits, förutsättes skola avse, bland annat,
vissa under de tre närmaste åren förfallande annuiteter och räntor, torde
lämpligen böra vara räntefri under nämnda tid — men knappast längre —
samt amorteras under en därefter följande period om förslagsvis 10 år. Än -

Kungl. Ma[:ts proposition nr 1S5-

damålsenligt torde väl vara, att lånemedlen distribueras antingen under länsstyrelsens
överinseende av särskilda å de båda orterna inrättade lånenämnder
eller ock av länsstyrelsen själv med biträde av rådgivande lokala nämnder.
Länsstyrelsen föreslår, att för verksamheten meddelas närmare direktiv i huvudsaklig
överensstämmelse med de principer, som av länsstyrelsen tillämpats
vid det förberedande urvalet bland deklaranterna. Medlen torde i allmänhet
böra, allt efter det respektive gäldbelopp förfalla till betalning, av
lånenämnden eller länsstyrelsen utbetalas direkt till vederbörande långivare.
Vad angår den betydande del av statskrediten, som är avsedd till täckning av
förfallna och förfallande annuiteter lill hypoteksföreningen, lärer kunna ifrågasättas,
huruvida icke dessa medel lämpligen borde utlämnas i form av ett
direkt till föreningen ställt lån. Härigenom erhölle föreningen möjlighet att
reglera sitt mellanhavande med hypotekskassan, samtidigt som hypotekslåntagarna
komme i åtnjutande av ett slags specialmoratorium på tre år. Enär
vid den ifrågasatta anordningen hypoteksföreningens fordringar hos låntagarna
ej minskades genom kreditgivningen, uppkomme å de av låntagarna
hos föreningen belånade inteckningarna inga nya överhypotek av den art
låntagarna redan kunna ha pantförskrivit till annan långivare. Det skulle
därför sannolikt bliva möjligt ordna så, att staten för sitt lån till hypoteksföreningen
komme i åtnjutande av säkerhet i vissa delar av ifrågavarande
inteckningar. — Räntebetalningar till sådana långivare, som inneha överhypotek
i hos hypoteksföreningen partiellt belånade inteckningar, förutsättas
regelmässigt ej böra ske med mindre överhypoteket i motsvarande omfattning
avstås åt staten. Överhuvud torde i de olika fallen alla möjligheter
att förskaffa det allmänna någorlunda nöjaktig säkerhet för lånen böra tillvaratagas.
Säkerhetssynpunkten lärer å andra sidan ej böra alltför hårt
understrykas, därest man skall ha någon utsikt att vinna syftet med hjälpaktionen;
man får nöja sig med den säkerhet, som i varje särskilt fall överhuvud
går att åstadkomma. — Ett annat tänkbart sätt att organisera en statshjälp
åt beträngda fastighetsägare å berörda orter vöre, att dessa temporärt
underställdes administration genom ett för ändamålet särskilt bildat förvaltningsföretag
med erforderlig statskredit och betryggande statlig representation
i ledningen. — Slutligen framhålles, att huru frågan örn stödkreditgivningens
former än må lösas, möjlighet bör hållas öppen för det allmänna att,
därest i visst fall anledning därtill skulle yppas under treårstidens lopp, omedelbart
låta inhibera ytterligare utbetalning av lånemedel.

Särskilda åtgärder beträffande Malmberget. Beträffande Malmberget förordar
länsstyrelsen slutligen vissa ytterligare åtgärder. I utlåtandet anföres
därom följande:

Med hänsyn till det delvis underhaltiga bostadsbeståndet i Malmberget
samt förhållandena å hyresmarknaden därstädes anser sig länsstyrelsen — i
anslutning till förslag, som vid ett av länsstyrelsen i oktober 1935 i Malmberget
hållet sammanträde framställts därom, att det allmänna skulle förhyra
eller på annat sätt undandraga hyresmarknaden vissa rum —- böra i
fråga örn nämnda samhälle föreslå en parallellaktion, avseende temporär eller
helst definitiv utslagning ur bostadsmarknaden av ett lämpligt antal av
de sämsta lägenheterna. Härigenom skulle vinnas ej blott en i och för sig
socialt högeligen önskvärd sanering av samhällets äldre bostadskvarter utan
även en viss återställelse av den rubbade jämvikten mellan tillgång och efterfrågan
å bostadslägenheter i orten och härmed också ekonomiskt stöd åt fastighetsägarna.
För vinnande av ökad effekt i hyresregleringshänseende förutsättes
härvid en viss samverkan mellan det allmännas organ och ledningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 185-

för gruvberget; enligt vad länsstyrelsen tror sig förstå, skulle från bolagets
sida ej möta hinder mot ett dylikt samgående. Länsstyrelsen har ej varit i
tillfälle att företaga ens en approximativ beräkning av kostnaderna för den
sålunda förordade saneringsaktionen. Dock torde med tämligen hög grad
av sannolikhet kunna antagas, att man redan med ett jämförelsevis blygsamt
belopp, förslagsvis 50,000 kronor, skulle kunna uppnå ej oväsentliga resultat,
blott anslaget utnyttjades på fullt ändamålsenligt sätt.

Yttranden över länsstyrelsens förslag m. m.

1 sedermera inkomna skrifter ha Kiruna fastighetsägareförening och Malmbergets
fastighetsägareförening framställt vissa erinringar i anledning av
länsstyrelsens utlåtande. Sålunda framhålles, att åtskilliga fastighetsägare
i vartdera samhället äro gemensamt engagerade genom borgensförbindelser
och att särskilt med hänsyn härtill den föreslagna låneaktionen bör givas
större omfattning än länsstyrelsen ansett erforderligt. En uppmjukning av
de av länsstyrelsen förordade grunderna för bedömning av understödsfallen
förklaras vara påkallad, särskilt såvitt angår pensionärer och av länsstyrelsen
föreslagen begränsning med avseende å fastighets taxeringsvärde. Malmbergets
fastighetsägareförening hemställer för sin del, under tillstyrkande av
den av länsstyrelsen förordade parallellaktionen beträffande Malmberget, att
ett belopp av 150,000 kronor måtte ställas till förfogande för lån åt fastighetsägare
i nämnda samhälle samt att utlämnat lån måtte vara räntefritt
under de tre första åren och därefter löpa med lägsta möjliga ränta och amortering
så länge inskränkningarna i gruvdriften fortbestå.

I ärendet lia härpå avgivits utlåtanden av styrelsen för hypotekskassan den
10 januari, av gruvbolaget den 17 februari samt av statskontoret den 19 februari
1936. Aktiebolaget Svenska handelsbanken, som haft tillfälle taga del av
länsstyrelsens utredning, har därjämte under hand meddelat vissa upplysningar
i ärendet.

Stgrelsen för hypotekskassan anför:

Styrelsen finner den verkställda utredningen giva vid handen, att en hjälpaktion
är synnerligen önskvärd samt att en sådan aktion för att vara till
gagn bör erhålla minst den omfattning, som föreslagits av länsstyrelsen. Vad
särskilt beträffar formen för lånehjälpen vill styrelsen med anledning av de
synpunkter, som framhållits av länsstyrelsen, endast anmärka, att styrelsen
anser långivning direkt till hypoteksföreningen icke böra ifrågakomma, enär
stödlån av ifrågavarande art under förhandenvarande förhållanden icke synas
böra tillerkännas annan än vederbörande fastighetsägare. Däremot finner
styrelsen, att i enlighet med vad länsstyrelsen föreslagit lånemedlen i
allmänhet böra av länsstyrelsen eller under dess inseende ställd lånenämnd
utbetalas direkt till vederbörande långivare. Det av länsstyrelsen framlagda
förslaget om en parallellaktion för vinnande av bättre förhållanden på hyresmarknaden
inom Malmberget synes styrelsen vara värt beaktande.

Gruvbolaget anför:

Först och främst vill bolaget vitsorda, att fastighetsägarna i de båda samhällena
under de senaste åren varit utsatta för mycket starka ekonomiska

Kungl. Majlis proposition nr 185-

påfrestningar till följd av den rådande krisens verkningar, vilka som bekant
i alldeles särskilt hög grad gått ut över bolagets rörelse. Att en hel del av
fastighetsägarna därigenom råkat i ett mycket betryckt ekonomiskt läge är
otvivelaktigt.

Bolaget har också för egen del haft en betydande känning av det försämrade
läget på fastighets- och hyresmarknaden. En följd av detsamma halvard,
att antalet outhyrda rum i bolaget tillhöriga bostadsfastigheter har
stigit till icke mindre än 178 i Kiruna och 220 i Malmberget. Dessa siffror
motsvara 9.2 respektive 12.3 procent av hela rumsbeståndet i bolagets bostadshus
i de båda samhällena. Med stöd av i hithörande avseende förekommande
uppgifter i länsstyrelsens utlåtande lärer det kunna göras gällande, att
procenttalet outhyrda lägenheter är väsentligt större för bolagets ifrågavarande
fastigheter än för motsvarande fastigheter i privat ägo. Detta har sin
grund i att bolaget under rådande förhållanden icke velat driva en skärpt
konkurrens med de privata fastighetsägarna och, i synnerhet vad Malmberget
beträffar, funnit lämpligt att helt och hållet draga bort från hyresmarknaden
bolagets minst ändamålsenliga och mest avsides liggande arbetarbostäder.
Bolaget har således härigenom redan i viss mån lämnat sin medverkan
till en sådan särskild saneringsaktion, som av länsstyrelsen i fråga om
Malmberget föreslagits.

Även såsom innehavare av lån i egnahemsfastigheter har bolaget helt naturligt
kommit att beröras av svårigheterna på det ifrågavarande området.
Bolaget har alltsedan början av år 1931 medgivit sådana låntagare, som därom
gjort framställning, frihet tillsvidare från skyldigheten att erlägga avtalsenliga
amorteringar. Kravet på lånens förräntning har bolaget däremot
i princip upprätthållit, men icke funnit sig kunna i praktiken helt genomföra.
Den 31 december 1935 uppgick bolagets sammanlagda fordran på
grund av lämnade fastighetslån till 1,220,290 kronor 27 öre. Härav utgjorde
358,345 kronor 94 öre förfallna men icke guldna amorteringar och 15,337
kronor 74 öre förfallna men icke guldna räntor. Av bolagets ifrågavarande
fordringar äro således icke mindre än cirka 30 procent nödlidande. Enligt
i de remitterade handlingarna förekommande uppgifter från hypoteksföreningen
uppgår motsvarande siffra för dess vidkommande endast till knappt
4 procent.

Vad angår arbetsförhållandena vid bolagets gruvor har, efter det att länsstyrelsens
utredning i ärendet gjordes, arbetstiden i Kiruna från och med
ingången av år 1936 på grund av ökad malmbrytning höjts från 4 till 5 dagar
i veckan.

Med hänsyn till den partsställning bolaget måste anses intaga i saken finner
sig bolaget icke böra göra något som helst uttalande om själva principfrågan
angående önskvärdheten och lämpligheten av att stödåtgärder av
ifrågasatt slag från statens sida vidtagas. Skulle emellertid statlig hjälp principiellt
finnas vara på sin plats, synes det bolaget icke föreligga något bärande
skäl för att från dylik hjälp utesluta sådana fastighetsägare, som huvudsakligen
äro gäldenärer till bolaget. All, såsom det i länsstyrelsens utlåtande
säges, risk för exekutiva åtgärder från bolagets sida icke torde föreligga, bör
väl icke rimligen föranleda en ofördelaktigare behandling av ifrågavarande
fastighetsägare än av sådana, som lia sina lån placerade hos andra långivare.

1 de remitterade handlingarna förekomma, såvitt angår Kiruna, en del
uttalanden, som synas vilja på bolaget lägga ett visst ansvar för de ifrågavarande
svårigheterna på den grund, att bolaget tidigare skulle lia drivit
propaganda för en utökning av den privata byggnadsverksamheten. Med
anledning härav anser sig bolaget böra lämna följande upplysningar. Alltifrån
bolagets första tid hyste arbetarna ett mycket stort intresse för ord Bihang

lill riksdagens protokoll 19116. 1 sami. Nr J85. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S5-

nandet av egna bostäder och övade stark påtryckning på bolaget att medverka
härtill genom beviljandet av egnahemslån på fördelaktiga villkor. För
att tillmötesgå arbetarnas önskningar i detta avseende gick bolaget redan år
1909 med på att utlämna dylika lån mot 41/2 procent ränta och med en amorteringstid
av 15 år. Med hänsyn särskilt till byggnadskostnadernas kraftiga
stegring under åren närmast efter världskriget fann sig bolaget från och med
år 1922 böra bringa arbetarna av dem önskad ytterligare hjälp i deras egnahemssträvanden
genom att lämna räntefria s. k. byggnadsbolag med 500
kronor per eldstad, dock högst 2,000 kronor per fastighet, vilka byggnadsbidrag
skulle helt och hållet avskrivas efter 15 år, därest vederbörande fastighet
liela tiden tillhört hos bolaget anställd person. Under de gångna åren
har bolaget lämnat dylika bidrag till ett sammanlagt belopp av 354,340 kronor,
vilket belopp icke till någon del är inräknat i den förenämnda resterande
lånesumman å 1,220,290 kronor 27 öre.

Att uppmuntra och stödja arbetarnas egnahemssträvanden har hittills
alltid betraktats såsom mycket förtjänstfullt. Hade bolaget underlåtit att
så göra, skulle bolaget utan tvivel lia gjorts till föremål för starkt klander
för bristande förståelse för sina sociala förpliktelser. Och det klandret hade
i varje fall varit mindre ovederhäftigt än den kritik, som kommit till synes
i de nu ifrågavarande uttalandena.

Av de lämnade uppgifterna angående storleken av bolagets eftersatta
amorterings- och räntefordringar ävensom av det lämnade vitsordet, att
någon risk för exekutiva åtgärder från bolagets sida icke lärer föreligga,
framgår i vilken mån bolaget funnit det påkallat och riktigt att vara sådana
fastighetsägare, som med bolagets bistånd förskaffat sig egna hem, behjälpliga
att med bibehållen äganderätt till sina fastigheter komma igenom
den rådande krisen. Att, såsom i länsstyrelsens utlåtande göres, ifrågasätta,
huruvida bolaget icke borde vara närmast till hands att träda hjälpande
emellan även beträffande andra fastighetsägare, till och med sådana som
icke ens vore anställda i bolagets tjänst, för vilket ändamål en särskild
fondbildning under »de goda åren» förmenas ha varit på sin plats, synes
vara att gå väl långt. För övrigt vill bolaget påpeka, att fondbildning utöver
den lagenliga reservfonden varit omöjliggjord genom bestämmelserna
i 1927 års statsavtal örn total utdelning av ali förefintlig nettovinst. Att
åter under »de dåliga åren» belasta rörelsen med uppoffringar av det ena
eller andra slaget är på grund av statsavtalens konstruktion praktiskt taget
liktydigt med välgörenhet enbart på det privata aktieintressets bekostnad,
under det att royaltyn till staten samtidigt obeskuren utgår eller upplöper
för senare likvidering. Endast under de senaste krisåren har staten på så
sätt redan uppburit cirka 17 miljoner kronor och förvärvat sig en företrädesrätt
till ytterligare cirka 8 miljoner kronor, vilka belopp icke motsvaras
av någon som helst gottgörelse till det privata aktieintresset.

Aktiebolaget Svenska handelsbanken upplyser:

För bankens fastighetsbelåning i Kiruna och Malmberget utgöres säkerheten
i flertalet fall av inteckningar med sämre förmånsrätt än de hos hypoteksföreningen
belånade. Som regel är emellertid denna säkerhet förstärkt
med borgen. Lånen lia hittills skötts tillfredsställande i det att praktiskt
taget inga ränterestantier föreligga; i vissa fall har banken dock fått nöja
sig med ränta efter en lägre räntesats än den eljest gällande. Låntagarna
ha i många fall haft att brottas med mycket stora svårigheter men ha synbarligen
velat anstränga sig till det yttersta icke minst för att undvika krav
mot borgesmännen. I den situation, som föreligger för bankens del, har anledning
saknats att överväga exekutiva åtgärder. Banken är emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 185-

övertygad om, att vid exekutiv auktion på ett större antal fastigheter rimliga
pris icke skulle kunna utvinnas. Speciellt gäller detta Malmberget, som
lider mest av de dåliga malmkonjunkturerna.

Statskontoret uttalar:

Enligt vad den förebragta utredningen och i övrigt kända förhållanden
giva vid handen, ha åtskilliga egnahemsägare i Kiruna och Malmberget under
de senast gångna åren haft att kämpa med betydande ekonomiska svårigheter,
ytterst förorsakade av de tryckta konjunkturerna inom järnmalmsexporten
och den därav föranledda inkränkningen av brytningen vid de
norrbottniska gruvfälten. Att under sådana omständigheter situationen på
många håll varit och alltjämt är bekymmersam skall icke bestridas. Häremot
må emellertid under hänvisning till syftet med den gjorda framställningen
erinras om att, såvitt den verkställda utredningen visar, exekutiva
auktioner eller fastighetsrealisationer i övrigt hittills knappast förekommit
i nämnvärd omfattning, samt att stöd näppeligen finnes för påståendet, att
åtgärder för framkallande i större skala av dylika tvångsförsäljningar av
intecknade fastigheter äro nära förestående eller överhuvud taget att befara.
1 Tvärtom synes det framgå, att vederbörande kreditgivare — i första
hand gruvbolaget samt stadshypoteksföreningen och Svenska handelsbanken
— sökt göra vad på dem kail ankomma för att undvika en fastighetskris.
Därvid torde de för övrigt ha handlat ej blott i fastighetsägarnas utan
—- i betraktande av förhållandena på fastighetsmarknaden inom de båda
ifrågavarande samhällena — jämväl i eget intresse.

Då läget är sådant, kan statskontoret ej finna tillräckliga skäl föreligga
för startande av den nya form av statlig hjälpverksamhet, som här föreslagits.
Länsstyrelsen har pekat på de principiella betänkligheter, som möta
mot att det allmänna på det extraordinära sätt, som ifrågasatts, skulle lämna
ekonomiskt bistånd åt en speciell kategori medborgare. Statskontoret
delar dessa betänkligheter och måste med hänsyn till konsekvenserna för
andra likartade fall, som nu och framdeles kunna inträffa, tillmäta dem
avgörande betydelse.

Under de senaste månaderna har en glädjande ljusning inträtt i arbetsförhållandena
vid de norrbottniska gruvorna, vilket bland annat tagit sig
uttryck däri, att arbetstiden i Kiruna, som tidigare varit nere så lågt som i
endast 2 Va dagar per vecka, numera utökats till 5 dagar. Att detta måst
medföra en väsentlig förbättring i det allmänna läget ligger utan vidare i
öppen dag. Det synes vid sådant förhållande vara all anledning antaga, att
de föreliggande svårigheterna i fortsättningen liksom hittills skola kunna i
gemensamt intresse lösas genom välvilligt hänsynstagande från vederbörande
kreditgivares sida, utan att statens mellankomst behöver påkallas.

På grund av vad sålunda anförts får statskontoret för sin del avstyrka,
att i förevarande fall åtgärder från statens sida vidtagas av den art, som i
ärendet ifrågasatts.

Av den föregående redogörelsen torde med tydlighet framgå, att åtskilliga Departementsfastighetsägare
i Kiruna och Malmberget drabbats av allvarliga ekonomiska cfieten■

bekymmer i samband med inskränkningarna i driften vid Norrbottens gruvfält.
Ifrågavarande fastighetsägare, vilka i flertalet fall äro anställda inom

1 I anledning av detta uttalande må anmärkas, att, enligt uppgift från hypoteksföreningen,
lagsökningsåtgärder på grund av utebliven inbetalning av annuiteter av föreningen vidtagits i
tre fall under åren 1933 och 1934, därvid föreningen nödgats inropa en av de å exekutiv auktion
försålda fastigheterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185-

gruvindustrin men därjämte kunnat bereda sig inkomst jämväl genom uthyrning
av rum eller lägenheter, lia under de senaste åren fått vidkännas
en väsentlig minskning i arbetsförtjänsten. Samtidigt har en stark försämring
i förhållandena på hyresmarknaden gjort sig märkbar; i många fall lia
rum och lägenheter stått outhyrda under längre eller kortare tid, och där
uthyrning alltjämt kunnat ske ha hyrorna betydligt understigit vad som förut
kunnat påräknas. Under dessa omständigheter har för mången uppstått svårighet
att fullgöra tidigare ingångna låneförbindelser. Särskilt beträffande de
talrikt förekommande fastighetslånen hos Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
samt Kiruna, Gällivare och Malmbergets stadshvpoteksförening lia efterhand
betydande restantier uppkommit. Såvitt bolaget angår uppgingo
dessa restantier den 31 december 1935 till över 370,000 kronor, och hypoteksföreningens
motsvarande fordringar belöpte sig enligt en från föreningen erhållen
uppgift vid samma tid till omkring 137,000 kronor. Ett stort antal
fastighetsägare ha vidare sina fastigheter belånade hos aktiebolaget Svenska
handelsbanken. Att dessa lån — för vilka i regel såsom säkerhet lämnats
även borgen — hittills kunnat skötas tillfredsställande, lärer såsom banken
antytt ha berott närmast därpå, att låntagarna velat anstränga sig till det
yttersta för att undvika krav mot borgesmännen.

Enligt vad länsstyrelsen anfört torde hypoteksföreningen i nuvarande läge
icke utlämna några nya lån, och ej heller från annan långivare lärer lån
enbart mot inteckningssäkerhet stå att erhålla. Risk för exekutiva åtgärder
torde, på sätt utredningen giver vid handen, icke föreligga från gruvbolagets
sida. Ej heller Svenska handelsbanken har för närvarande haft anledning
överväga dylika åtgärder. Ovisst torde däremot vara i vad mån hypoteksföreningen
även i fortsättningen skall anse sig kunna underlåta att
tvångsvis söka indriva sina utestående fordringar. Föreningen har visserligen
hittills endast i ett fåtal fall påkallat exekutiva åtgärder, men vederbörande
fastighetsägare lära i stor utsträckning ha anmanats fullgöra sin betalningsskyldighet
gentemot föreningen vid äventyr att lagsökningsåtgärder
eljest komme att vidtagas. Av länsstyrelsens utlåtande framgår ock, att en
tvångsrealisation av fastigheter i större skala icke kan anses utesluten.

Den situation, som sålunda uppkommit, synes kräva, att möjligheten och
lämpligheten av särskilda åtgärder till beredande av hjälp åt de mest beträngda
fastighetsägarna nu allvarligt tagas under övervägande. Av vad gruvberget
anfört framgår i vilken mån bolaget funnit sig kunna bidraga till
lindrande av fastighetsägarnas svårigheter. Även om, såsom de i ärendet hörda
ämbetsverken anfört, principiella betänkligheter skulle kunna hysas mot
åtgärder från statens sida av den art, här ifrågasatts, har jag dock — med
hänsyn till den särställning omförmälda, av gruvbolagets verksamhet helt beroende
samhällen intaga — ansett dessa betänkligheter icke böra tillmätas
avgörande betydelse, i synnerhet om hjälpaktionen begränsas i huvudsak enligt
länsstyrelsens förslag. Jag är sålunda beredd tillstyrka, att staten i nu
förevarande syfte lämnar erforderlig medverkan. Länsstyrelsen har anvisat
vissa riktlinjer för anordnande av en dylik hjälpaktion. Jag vill i sådant hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185-

seende förorda förslaget, att ett lämpligt anslagsbelopp ställes till förfogande
för utlämnande av lån i huvudsaklig överensstämmelse med vad länsstyrelsen
angivit. Vad åter angår den av länsstyrelsen för Malmbergets vidkommande
ifrågasatta parallellaktionen, avseende utslagning ur hyresmarknaden av vissa
lägenheter, synes utredningen knappast giva tillräckligt stöd för bedömandet
av nyttan av en dylik aktion samt möjligheterna för densammas genomförande.
Detta förslag torde följaktligen, i allt fall för närvarande, icke böra
föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Jag övergår nu till att närmare redogöra
för huru den av mig tillstyrkta låneaktionen lämpligen bör anordnas.

Ifrågavarande lånehjälp torde, såsom länsstyrelsen förutsatt, böra vara avsedd
endast för de fall, där allvarlig risk för exekutiva åtgärder kan anses föreligga.
I väsentlig överensstämmelse med vad länsstyrelsen föreslagit anser
jag vidare, att lånehjälpen för en var låneberättigad lämpligen bör omfatta
dels förfallna oguldna annuiteter och räntor å lån mot säkerhet av inteckning,
dels ock under åren 1936—1938 förfallande annuiteter och under
samma år upplöpande räntor å dylika lån. I fall av mindre hjälpbehov torde
det sålunda beräknade lånebeloppet böra efter omständigheterna nedsättas,
exempelvis till två tredjedelar eller hälften.

Vidare finner jag det vara mest ändamålsenligt, att ifrågavarande låneverksamhet
handhaves av länsstyrelsen med biträde av de rådgivande lokala
nämnder, som länsstyrelsen för sådant ändamål kan finna erforderligt tillsätta.
Några särskilda medel till bestridande av administrationskostnaderna
torde icke behöva beräknas. Lånemedlen torde, allteftersom gäldbeloppen
förfalla till betalning, böra av länsstyrelsen för låntagarens räkning utbetalas
direkt till vederbörande långivare. När helst anledning därtill kan
yppa sig, bör emellertid länsstyrelsen äga inhibera ytterligare utbetalning
av lånemedel.

I fråga örn de närmare villkoren för erhållande av lån torde i huvudsak
böra lända till efterrättelse av länsstyrelsen i sådant hänseende i utlåtandet
föreslagna grunder; undantag härutinnan torde dock få göras såtillvida,
att lån icke ovillkorligen bör förvägras enbart på den grund att fastighetens
taxeringsvärde överstiger 30,000 kronor eller att vederbörande lånesökande
är att anse såsom pensionär.

Meddelat lån torde böra vara räntefritt intill utgången av år 1938; för tiden
därefter torde böra gäldas ränta efter fyra procent om året. Från och med
år 1939 bör å lånet årligen erläggas amortering, som jämte ränta å oguldet
belopp utgöres genom en varje år lika stor annuitet, så beräknad, att lånet
är återbetalat tio år efter amorteringens början.

Till säkerhet för lån bör, därest fastigheten icke är belånad till så högt
belopp som motsvarar dess beräknade värde, pantförskrivas inteckning i fastigheten
intill nämnda värde. I den mån belånad inteckning genom statslånet
frigöres, bör jämväl denna förskrivas till säkerhet för lånet. I övrigt
hör såsom villkor för lånets beviljande föreskrivas, att för lånet ställes av
länsstyrelsen godkänd säkerhet. Länsstyrelsen synes dock böra medgivas
rätt att helt eller delvis eftergiva detta villkor, därest gäldenären saknar

Kungl. Maj:ts proposition nr 185-

möjlighet att lämna godtagbar säkerhet och omständigheterna äro sådana,
att gäldenären ändock kan förväntas fullgöra sina med lånet förbundna förpliktelser.

Ansökan om erhållande av lån bör ställas till länsstyrelsen, som har att efter
vederbörlig utredning bevilja lån i den mån tillgängligt anslag det medgiver.
Länsstyrelsens beslut rörande låneansökan bör ofördröjligen tillställas
gäldenären; klagan över länsstyrelsens beslut torde ej böra medgivas.
Då lån beviljats synes det böra åligga gäldenären dels att utfärda skuldförbindelse,
angivande förutom lånesumman gäldenärens åtaganden i fråga om
lånets återbetalande jämte övriga lånevillkor, dels ock att i förekommande
fall avlämna föreskriven säkerhet. Därest i enlighet med vad förut angivits
länsstyrelsen finner sig böra inhibera vidare utbetalningar å lånet, torde
motsvarande avskrivning böra ske å skuldförbindelsen. Förfallen ränta och
amortering å statslånet torde för varje kalenderår före årets utgång böra av
gäldenären inbetalas till länsstyrelsen.

På länsstyrelsen bör ankomma att tillse, att gäldenär fullgör sina skyldigheter
i avsende å av länsstyrelsen beviljat lån. Därest gäldenären finnes genom
oriktig uppgift lia föranlett lånets beviljande eller gäldenären visar försumlighet
att erlägga föreskriven ränta eller amortering eller annorledes
bryter mot sina åligganden enligt skuldförbindelsen eller när eljest sådana
förhållanden inträffat, att gäldenären med hänsyn till det med lånet avsedda
syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet, bör länsstyrelsen
äga uppsäga lånet till omedelbar betalning. Där uppsägning sålunda sker,
torde, ändå att ränta eljest ej skolat utgå, å lånet böra gäldas ränta efter fyra
procent om året från och med uppsägningsdagen. Finner länsstyrelsen i annat
fall än förut omnämnts, att avskrivning på grund av utlämnat lån bör
äga rum, torde frågan därom böra underställas Kungl. Majit.

Frågan i vilken utsträckning medel för nu berörda ändamål kunna
bliva erforderliga undandrager sig ett säkert bedömande. Enligt länsstyrelsens
beräkningar skulle i första hand erfordras ett belopp av omkring 95,000
kronor, vilken summa för säkerhets skull borde förhöjas med åtminstone
25 procent, eller således till i runt tal 120,000 kronor. Med hänsyn till av
mig förordade jämkningar i de av länsstyrelsen föreslagna grunderna för
prövning av låneansökningar synes en ytterligare förhöjning påkallad. Då
det torde vara lämpligt, att de för utlåning avsedda medlen icke alltför snävt
begränsas, anser jag det erforderliga beloppet böra uppskattas till 150,000
kronor. Enär fördelningen på olika år av kostnaderna för ifrågavarande
hjälpaktion icke nu kan tillförlitligt beräknas, vill jag vidare tillstyrka, att
hela det belopp, vartill sagda kostnader sålunda uppskattats, upptages såsom
reservationsanslag å riksstaten för nästa budgetår. Anslaget torde böra uppföras
bland utgifter för kapitalökning under den bland statens utlåningsfonder
upptagna fonden för låneunderstöd. Med hänsyn till de villkor, som avses
skola gälla för ifrågavarande lån, torde anslaget böra utgå till ett belopp av

100,000 kronor av lånemedel och till återstående del av skattemedel. På
Kungl. Majit torde få ankomma att i huvudsaklig överensstämmelse med av

Kungl. Maj.ts proposition nr 185-

mig angivna grunder meddela närmare föreskrifter rörande dispositionen av
det föreslagna anslaget.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen

att, för utlämnande av låneunderstöd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av mig i det föregående angivits, bland
Utgifter för kapitalökning, under Statens utlåningsfonder,
Fonden för låneunderstöd, till Låneunderstöd åt vissa fastighetsägare
i Kiruna och Malmberget för budgetåret 1936/1937
anvisa ett reservationsanslag av 150,000 kronor, därav

100,000 kronor att utgå av lånemedel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Birger Brandt.