Kungl. Maj:ts proposition nr 184 (Proposition 1929:184)

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar; given
Stockholms slott den 1 mars 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Liihech

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 154 käft. (Nr 184.)

1625 28 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Förslag

till

Lag

om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses
vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande
del framkallats genom inverkan av
arsenik eller förening därav,
bly eller legering eller förening därav,
kvicksilver eller amalgam eller förening därav,
fosfor eller förening därav,
strålande värme eller ljus,
röntgenstrålar eller radium,
mj ältbrandssmitta.

Beträffande försäkringen i vad den avser dylika yrkessjukdomar skola
bestämmelserna i nämnda lag äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande
av vad nedan stadgas.

Arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan, som här
avses, benämnes i denna lag farligt arbete.

2 §•

Vad enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete gäller angående
dagen för olycksfallet skall, då fråga är om yrkessjukdom, avse dagen för
sjukdomens yppande.

3 §•

Ersättning i anledning av yrkessjukdom skall icke utgå, med mindre
arbetaren inom ett år eller vad angår yrkessjukdom, som framkallats genom
inverkan av röntgenstrålar eller radium, inom tio år före dagen för sjukdomens
yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna
äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

4 §•

Finner försäkringsinrättning erforderligt, att där försäkrad arbetare, till
förebyggande av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras,
under någon tid avhåller sig från det farliga arbetet, äger försäkringsinrättningen
för den tid arbetaren för sådant ändamål avhåller sig från
arbetet tillerkänna honom ersättning uppgående till högst hälften av hel
sjukpenning.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 184.

5 §•

Ersättning i anledning av yrkessjukdom utbetalas av den försäkrings -inrättning, där arbetaren vid tidpunkten för sjukdomens yppande är försäkrad
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete; dock skall, om
arbetaren före nämnda tidpunkt upphört att vara anställd i farligt arbete,
ersättningen utbetalas av den försäkringsinrättning, där arbetaren på grund
av dylik anställning senast var försäkrad jämlikt berörda lag. Har arbetaren
inom i 3 § angiven tidrymd varit på grund av anställning i farligt
arbete jämlikt omförmälda lag försäkrad i mer än eu försäkringsinrättning,
skall -—- där ej annan överenskommelse träffats — kostnaden för ersättningen
fördelas mellan försäkringsinrättningarna i förhållande till den tid
försäkringen i envar av dem sålunda omfattat.

0 §•

Underrättelse enligt 20 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete
skall i fråga om yrkessjukdom lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren
vid tidpunkten för sjukdomens yppande är anställd, eller till den,
som å hans vägnar förestår arbetet; dock skall, om arbetaren före nämnda
tidpunkt upphört att vara anställd i farligt arbete, underrättelsen lämnas
till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var anställd i dylikt arbete.
Rörande mottagen underrättelse skall arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren
lämna skriftligt erkännande. Beträffande påföljd för underlåtenhet att lämna
sådant erkännande gäller vad i 34 § första och fjärde styckena i omförmälda
lag stadgas för där avsett fall.

Den i 21 § i nämnda lag föreskrivna anmälningsskyldigheten skall i
fråga om yrkessjukdom fullgöras av arbetsgivare eller arbetsföreståndare,
som nu sagts.

7 §■

Rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom är förfallen, därest icke
inom två år från dagen för sjukdomens yppande eller, där sjukdomen inom
samma tid föranlett arbetarens död, från dödsdagen underrättelse enligt
20 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete lämnats arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren eller framställning om ersättning i anledning av
sjukdomen gjorts hos riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet eller,
där försäkringsbolag jämlikt 5 § första punkten är skyldigt att utbetala
ersättningen, hos anstalten, rådet eller bolaget.

8 §•

Vad i 33 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete stadgas skall
gälla jämväl beträffande ärenden rörande tillämpningen av de i denna lag
givna bestämmelserna; dock må klagan icke föras över beslut av försäkringsinrättning
i fråga, som avses i 4 §.

Beträffande försäkringsrådets behandling av ärenden, varmed försäkringsrådet
sålunda har att taga befattning, skall gälla vad i 6 § i lagen den

4 Kungl. May.ts proposition nr 184.

29 juni 1917 om försäkringsrådet stadgas i fråga om där omförmälda
ärenden.

9 §•

Till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som avses i 1 §,
är för handen, utfärdar Konungen en förteckning, upptagande dels de sjukdomsformer,
vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som i nämnda
paragraf sägs, dels och de slag av verksamhet, vari dessa sj ukdomsformer
bruka framträda.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1930 men skall icke äga
tillämpning i fråga om yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag, och
ej heller beträffande yrkessjukdom, som yppats senare, därest arbetaren
icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,
där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

Kungl. Maj:ta proposition nr 184.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet infot
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholm slott den 1 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck, ett av socialstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen gemensamt den 21 april 1928
avgivet utlåtande med förslag rörande ersättning för yrkessjukdomar.

Härefter anför föredraganden:

Frågan om beredande av ersättning åt arbetare, som drabbas av yrkes- Historik,
sjukdomar, har vid flera tillfällen varit föremål för övervägande.

I det förslag till lag om försäkring av sjöfolk, som den 15 november 1904 Sjomansframlades
av den för utredning angående förbättrat pensioneringssätt för sjömän
tillsatta kommittén, föreslogs bland annat, att lika med olycksfall skulle 1904.
räknas, om försäkrad under anställning å fartyg insjuknade i sådan sjukdom,
som kunde anses för sjömannen innebära särskild yrkesfara. Till
stöd härför anförde kommittén i sin motivering, att sjömannen ofta nödgades
i tjänsten besöka platser eller taga befattning med varor, som komme
från platser, där vissa starkt smittosamma sjukdomar vore allmänt gängse,
vilka alltså för honom innebure en alldeles särskild yrkesfara. Sådana sjukdomar
vore till exempel asiatisk kolera, gula febern, böldpest, fläcktyfus,
beriberi, klimatfeber med flera. Träffades sjömannen av dylik sjukdom,
måste detta närmast vara att betrakta såsom ett olycksfall. — Kommitténs
förslag lades icke till grund för lagstiftning i ämnet.

Ålderdomsförsäkringskommittén behandlade i sitt den 19 oktober 1915 av- Ålderdomsgivna
betänkande med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete f
även frågan om yrkessjukdomarna. Därom anförde kommittén bland annat 1915.
följande:

Under det att den äldre lagstiftningen på före varande område uteslutande
avsåge att bereda ersättning vid olycksfall i arbete, hade man i några
lagar av senare datum utsträckt lagstiftningsområdet till så kallade yrkessjukdomar.
Med yrkessjukdom förstode man då vanligen en sjukdom, som
hade sin grund i arbetets natur eller de särskilda förhållanden, under vilka
detsamma bedreves. Orsakerna till berörda sjukdomar vore därför att söka
i sådana omständigheter som arbetslokalernas hälsofarlighet, användandet
vid arbetet av särskilt giftiga ämnen och dylikt. I motsats till olycksfallet,

Kungl. Maj:ts proposition hr 184.

med vars begrepp förbundes föreställningen om en tilldragelse av plötslig
eller omedelbar natur, avsåge yrkessjukdomens begrepp en verkan, som först
efter band uppträdde.

Yissa av nämnda sjukdomar, till exempel hastigt påkommande förgiftningsfall,
en del infektioner med mera, kunde även karaktäriseras såsom olycksfall
och behandlades numera vid lagstiftningens tillämpning ej sällan från
berörda synpunkt. Några yrkessjukdomar, såsom kroniska bly-, fosfor- och
arsenikförgiftningar, vissa särskilt hos glas- eller gruvarbetare uppträdande
åkommor med mera, hade sin grund i själva vrkesdriftens beskaffenhet och
kunde därför betecknas såsom specifika yrkessjukdomar. Till yrkessjukdomarnas
kategori hänfördes understundom även under yrkesverksamheten
framträdande sjukdomar i andedräktsorganen, reumatiska åkommor med
mera, vilka visserligen även eljest allmänt förekomme men vilka i arbetsförhållandena
inom vissa yrken hade en särskilt gynnsam jordmån för sin
uppkomst eller utveckling.

Av vad sålunda i korthet anförts framginge, att flera av yrkessjukdomarna,
i likhet med olycksfallen i arbetet, hade sin grund i arbetsförhållanden,
för vilka arbetsgivaren syntes böra ansvara, och att således en utsträckning
av arbetsgivarens ersättningsskyldighet till att omfatta jämväl yrkessjukdomar,
åtminstone beträffande vissa av dem, utgjorde eu följdriktig utvidgning av
den egentliga olycksfallslagstiftningen.

Efter att hava redogjort för lagstiftningen på området i vissa främmande
länder fortsatte kommittén:

Det vore således ännu tills vidare endast ett par utländska lagar, i vilka
yrkessjukdomar med avseende å rätt till ersättning i avsevärd utsträckning
likställts med olycksfall i arbete. För kommittén hade uppstått frågan, i
vad mån berörda sjukdomar borde omfattas av den lagstiftning, som utgjorde
föremål för kommitténs arbete. Av vad redan anförts syntes åtminstone
framgå, att de från många håll framställda yrkandena om att yrkessjukdomar
av vissa slag borde falla under olycksfallslagstiftningen och att
följaktligen de ersättningar, som i sådana fall skulle utgå, bestredes genom
arbetsgivarnes försäkringsavgifter, i flera fall erkänts vara berättigade.

Under nuvarande förhållanden erliölle visserligen i vårt land eu arbetare,
som på grund av någon dylik sjukdom blivit invalid, ersättning i form av
pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Beloppen av berörda
pensioner vore emellertid, särskilt om rätten till pension inträdde vid tidigare
ålder, ofta vida anspråkslösare än de belopp, som i motsvarande fall
utging-e enligt grunderna för olycksfallsförsäkringen, och kunde därför svårligen
i tillräcklig mån tillgodose de behov i fråga om ersättningens storlek,
som i nämnda hänseende med rätta gjort sig gällande. Därtill komme, att
invalidpensionerna enligt pensionsförsäkringslagen utginge endast vid höggradig
invaliditet och icke, såsom enligt olycksfallslagstiftningen, även vid
mindre betydande nedsättning av arbetsförmågan. Under det stadium av
sjukdomen, som föreginge inträdandet av invaliditet, ävensom vid övergående
sjukdom erhölles i många fall, vad vårt land beträffade, ersättning
endast där arbetaren vore medlem i någon av de på frivillighetens väg upprättade
sjukkassorna.

Såsom redan antytts hade även kommittén funnit sambandet mellan yrkessjukdomarna
och de olycksfall, som omfattades av olycksfallslagstiftningen,
i flera fall vara av den art, att vissa av nämnda sjukdomar i den ifrågasatta
nya olycksfallslagstiftningen för vårt land borde jämställas med olycksfall.
Kommittén hade i sådant syfte föreslagit, att nämnda lagstiftning, åtminstone
tills vidare och innan ytterligare erfarenhet i berörda hänseende

Knntjl. Ma-j:ts proposition nr l''S4. t

vunnits, lämpligen borde omfatta sädana yrkessjukdomar, som förorsakades
av särskilt giftiga, vid arbetet begagnade ämnen. I alla händelser skulle
genom en sådan bestämmelse ett avsevärt antal yrkessjukdomar komma att
falla under olycksfallslagen och särskilt, som det ville synas, väsentligen
sådana sjukdomar, om vilkas karaktär av verkliga yrkessjukdomar minsta
tvekan rådde.

Vidare yttrade kommittén, att den icke ansett erforderligt att i lagen
uppräkna de ämnen, som vore att anse såsom siirskilt giftiga. Det syntes
kunna överlämnas åt riksförsäkringsanstalten och således i sista hand åt
försäkringsrådet att till ledning vid tillämpningen möjligast fullständigt angiva
de ämnen, som i vissa slag av rörelser eller vid viss användning vore
att anse såsom särskilt giftiga i lagens mening.

I överensstämmelse med det anförda upptogs i kommitténs förslag en
bestämmelse av innehåll, att såsom skada till följd av olycksfall i arbete
skulle anses jämväl sjukdom, som förorsakats av särskilt giftiga, vid arbetet
begagnade ämnen.

Över kommitténs betänkande avgåvos utlåtanden av åtskilliga myndig- Kiksförsäkheter
och enskilda sammanslutningar. Härvid yttrade viksfövsälcvingsanstaltPM ®1916.

i utlåtande den 15 januari 1916 bland annat:

Det syntes ej kunna förnekas, att en arbetare, som till följd av eu av
yrkesarbetet föranledd sjukdom förlorat sin arbetsförmåga eller fått densamma
nedsatt, borde vara berättigad till ersättning lika väl som den, vilken
lidit sådan förlust eller nedsättning genom ett till följd av arbetet
ådraget olycksfall. Likaledes syntes det vara klart, att den grundsats, på
vilken den sociala olycksfallslagstiftningen vilade, nämligen att det tillliomme
en yrkesverksamhet att bära alla de kostnader, som dess utövande medförde,
måste gälla jämväl beträffande de av yrkesarbetet direkt och så
gott som uteslutande framkallade sjukdomarna, samt att alltsa kostnaden
för den ersättning, som i anledning av sådan sjukdom skulle utgivas, borde
i dess helhet bäras av arbetsgivaren. Riksförsäkringsanstalten ansåge sig
därför böra instämma i kommitténs yttrande, att eiy utsträckning av arbetsgivarens
ersättningsskyldighet till att omfatta åtminstone vissa yrkessjukdomar
utgjorde en följdriktig utvidgning av den egentliga olycksfallslagstiftningen.
.

Kommittén hade angivit skälen, varför berörda ersättningsfrågor icke
borde hänföras till ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen. Såsom skäl för
att de ej heller borde läggas under sjukförsäkringen, därest en obligatorisk
sådan skulle komma till stånd, kunde anföras, att sasom redan nämnts det
ålåge arbetsgivarna att ensamma bära kostnaden för de ersättningar, som
uti ifrågavarande avseende skulle utgå, samt att dylika sjukdomar ofta
medförde invaliditet, vilken dessutom ej sällan framträdde under enahanda
former som följderna av en olycksfallsskada.

Efter att hava framhållit, att åtskilliga grupper av kroppsskador, som
stode på gränsen mellan olvcksfallsskador och påföljder av sjukdom, betraktats
såsom olycksfallsskador, fortsatte riksförsäkringsanstalten:

Genom att i olycksfallsförsäkringslagen upptaga stadgande om ersättning
jämväl vid yrkessjukdom trädde den svenska sociala olycksfallslagstiftningen
in på ett nytt område. Visserligen hade på sätt kommittén angivit bestämmelser
i dylikt avseende upptagits inom vissa utländska olycksfallsförsäkringslagar,
men även därstädes syntes erfarenheten i berörda frågor ännu

Socialstyrelsen

1916.

8 Kungl. Maj tis proposition nr 184.

icke vara synnerligen stor. Det syntes därför riksförsäkringsanstalten vara
nödvändigt att endast med största varsamhet framgå på nämnda nya väg.
Anstalten kunde därför ej annat än finna det vara synnerligen välbetänkt
att på sätt kommittén föreslagit i lagförslaget upptaga allenast vissa yrkessjukdomar
och därvid företrädesvis dem, beträffande vilka det i varje fall
jämförelsevis lätt kunde ådagaläggas, att sjukdomen uppkommit till följd av
yrkesarbete.

En sådan grupp av yrkessjukdomar syntes först och främst utgöras av
de av kommittén angivna sjukdomarna, som uppstode genom begagnandet
i arbetet av särskilt giftiga ämnen. Men upptoge man i lagen nämnda
grupp, syntes man enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande icke kunna
undgå att upptaga jämväl den obetydliga grupp av sjukdomar — mjältbrand,
koppor och rots — som kunde uppstå genom hanteringen eller blotta beröringen
av själva arbetsmaterialet, och beträffande vilka sjukdomar det
likaledes lätt kunde ådagaläggas, att sjukdomen uppkommit genom yrkesarbetet.
Därigenom skulle också, vad mjältbrand anginge, undanröjas anledningen
till en såsom det lätt kunde synas inkon sekvent behandling av dylika
fall. Hade nämligen mjältbrandssmittan uppstått därigenom att vid behandlingen
av till exempel huden efter ett i mjältbrand dött djur arbetaren
ådragit sig ett skärsår eller ett föremål inträngt i arbetarens hand eller fot
och mjältbrandssmittan därigenom inkommit i blodet, hade riksförsäkringsanstalten
beträffande de mera vanliga infektionerna eller de så kallade blodförgiftningarna
ansett effekten i dess helhet såsom olycksfallsskada och ersatt
densamma. Om däremot smitta överförts från arbetsmaterialet till arbetaren
utan att någon sådan åverkan förekommit, som nyss angivits, eller
nagot sär eller annan yttre skada kunnat upptäckas, hade riksförsäkringsanstalten
däremot funnit sig icke kunna bevilja ersättning för sjukdomens
påföljder.

Riksförsäkringsanstalten ausåge alltså, att ifrågavarande bestämmelse borde
avse dels såsom kommittén föreslagit sjukdomar, som förorsakats av särskilt
giftiga, vid^ arbetet begagnade ämnen, dels ock, enligt vad riksförsäkringsanstalten
sålunda anfört, vissa sjukdomar, som uppkommit genom smittoöverföring
från i arbetet hanterat föremål.

Emellertid syntes den av kommittén föreslagna bestämmelsen med det
därtill sålunda gjorda tillägget vara allt för svävande för att möjliggöra en
enhetlig, och rättvis tillämpning. Enda möjligheten därför syntes vara att,
såsom i utländsk lagstiftning skett, förteckningar upprättades å de ämnen,
som skulle anses såsom särskilt giftiga, jämte de därav föranledda sjukdomarna
ävensom å de genom smittoöverföring ådragna sjukdomar, som
skulle medföra rätt till ersättning, Att i lagen införa dvlika förteckningar
syntes dock vara mindre lämpligt, då utvecklingen och ändrade arbetsmetoder
inom. industrien allt emellanåt syntes föranleda förändring i berörda förteckningar.
Lämpligast syntes därför vara, att det lämnades åt Kungl. Maj:t
att i sagda avseende meddela bestämmelse.

Socialstyrelsen anförde i utlåtande den 31 januari 1916 bland annat:

Frågan om de så kallade yrkessjukdomarnas ställning till olycksfallsförsäkringen
vore ännu i de allra flesta länder ett öppet spörsmål. Att det
gåves alldeles specifika yrkessjukdomar, som med all rätt borde jämställas
med olycksfall, sjntes av ingen bestridas. En betydande svårighet mötte
emellertid, när det gällde att uppdraga gränserna för det område av yrkessjukdomar,
som borde inbegripas under försäkringen.

Med den jämförelsevis snäva begränsning, som givits åt begreppet yrkessjukdomar
i kommitténs förslag, syntes några befogade anmärkningar mot

Kungl. Maj.ts proposition nr !S4.

bestämmelsen ifråga icke kunna göras. Emellertid ville styrelsen framhålla,
att uttrycket särskilt giftiga, vid arbetet begagnade ämnen» icke vore fullt
uttömmande. Det omfattade nämligen icke sådana fall, då de giftiga ämnena
alstrades först under arbetets gång. För att undvika varje sken av godtycklighet
syntes den erforderliga förteckningen över ifrågavarande yrkessjukdomar
ävensom eventuella ändringar i densamma böra utfärdas av Kungl.
Maj:t och icke, såsom kommittén ifrågasatt, av riksförsäkringsanstalten eller
försäkringsrådet.

Vid ärendets behandling inom socialstyrelsen var socialfullmäktigen von
Sydow av skiljaktig mening och anförde, att då han ansåge, att så kallade
yrkessjukdomar icke borde hänföras till olycksfallsförsäkringen utan till
sjukförsäkringen, styrelsen enligt hans åsikt bort avstyrka bifall till förslaget
om yrkessjukdomarnas upptagande i lagen.

I sitt yttrande, dagtecknat den 31 december 1915, erinrade vattenfallsstyrelsen,
att förslaget omfattade endast sådana yrkessjukdomar, som förorsakades
av vid arbetet begagnade särskilt giftiga ämnen. Det syntes emellertid
styrelsen som om vissa akuta sjukdomar, som vore en direkt följd av
de yttre förhållanden, varunder arbetet utförts, jämväl borde intaga samma
ställning. Styrelsen tänkte därvid närmast på frostskador och sjukdomar
på grund av förkylning, uppkomna under utförande till exempel av reparationsarbeten
å kraftlinjer och i kanalled. Enligt gängse språkbruk kunde
sådana åkommor icke hänföras till olycksfall, men enligt sin natur stode de
dock dessa betydligt närmare än yrkessjukdom, förorsakad av giftiga ämnen.

Kommerskollegium, som inhämtat yttrande över betänkandet från åtskilliga
sammanslutningar inom näringslivet, framhöll i utlåtande den 15 januari 1916,
att från flera håll påyrkats, att med olycksfall i arbete skulle jämställas
vissa sjukdomar, för vilka sjöfolk ansåges särskilt utsatta, såsom gula febern,
kolera, beriberi med flera. Då frågan om anordnande av obligatorisk
sjukförsäkring av arbetare dåmera blivit föremål för utredning av en av
Kungl. Maj:t tillsatt kommitté, ansåge kollegium ej lämpligt att reglera
följderna av vissa sjukdomar genom den föreslagna olycksfallsförsäkringslagstiftningen.

Liknande synpunkter anfördes av åtskilliga handelskammare och föreningar
inom näringslivet. Sålunda yrkade de flesta av de handelskammare, som avgåvo
yttranden, att bestämmelsen om yrkessjukdomar måtte utgå, då nämnda
slag av sjukdomar rätteligen tillhörde sjukförsäkringen och en sträng begränsning
borde göras mellan begreppen olycksfall och yrkessjukdom. Likaledes
framhölls svårigheten att vid dylika förgiftningssjukdomar avgöra i
vad mån sjukdomen föranletts av särskilt giftigt, vid arbetet begagnat ämne
eller i större eller mindre grad av andra orsaker, såsom särskild predispositiou,
andra sjuklighetstillstånd eller dylikt, i vilket fall arbetsgivaren icke
ensam borde bära kostnaden för skadan. De ifrågavarande förgiftningssjukdomarna
voro dessutom synnerligen fåtaliga. Svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd framhöll, att sjukdomar, även om de förorsakats av förhållanden
vid arbetet, hörde till sjukförsäkringen, och just att dylika sjukdomar hänfördes
dit, vore en av anledningarna till att arbetsgivarna i länder, där obliga -

Vattenfallss
tyr elsen
1915.

Kommers kollegium 1916.

Handelskammare

m.fl. 1915-16.

Proposition

1916.

Motioner vid
1916 års
riksdag.

10 Kungl. Maj ds proposition nr 184.

torisk sjukförsäkring vore införd, finge bära eu del av kostnaderna därför. Skulle
så kallade yrkessjukdomar hänföras under olycksfallslagen riskerade man, att
så småningom en mängd andra sjukdomar såsom tuberkulos med flera, vilka
antoges hava uppkommit eller förvärrats genom förhållandena å arbetsplatsen,
hänfördes till olycksfallsförsäkringen och sålunda komme att i försäkringshänseende
vila uteslutande på arbetsgivaren. Även flera länsstyrelser anslöto
sug till den åsikten att yrkessjukdomarna borde omfattas av sjukförsäkringen.
Ä andra sidan påyrkades från flera håll, att ännu flera yrkessjukdomar borde
omfattas av olycksfallsförsäkringen särskilt i fråga om sjömän med avseende
å de i deras yrke förekommande speciella sjukdomarna, såsom gula febern
och dylikt.

Vid ärendets behandling i statsrådet den 24 mars 1916 anförde föredragande
departementschefen, statsrådet von Sy do tv, att under allt erkännande av
det befogade i de motiv, som av ålderdomsförsäkringskommittén i dess betänkande
och även från annat håll anförts för de ifrågavarande yrkessjukdomarnas
medtagande i olycksfallsförsäkringen, syntes dock de skäl, som
framhållits mot en dylik anordning, vara icke mindre beaktansvärda. Departementschefen
ansåg därför lämpligast att tills vidare, och intill dess den
då nyligen tillsatta sjukförsäkringskommittén förebragt ytterligare utredning i
frågan, ej i lagen intaga någon bestämmelse i omförmälda syfte. Därigenom
skulle således frågans lösning endast uppskjutas till en nära framtid.

I det förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete, som genom
proposition (nr 111) framlades för 1916 års riksdag, intogs således icke någon
bestämmelse om yrkessjukdomar.

Frågan om yrkessjukdomarnas inordnande under olycksfallsförsäkringen
upptogs i två vid 1916 års riksdag väckta motioner.

I eu motion i första kammaren (nr 109) av herr Lindley hemställdes, att
i lagen måtte intagas bestämmelse att såsom skada till följd av olycksfall
i arbete skulle anses jämväl sjukdom, som förorsakats av särskilt giftiga,
vid arbetet begagnade ämnen, samt vid anställning å fartyg ådragna skador,
såsom smittosamma och klimatiska sjukdomar, lastens avdunstning eller
kolosförgiftning. Till stöd härför anförde motionären i huvudsak:

En stor anmärkning, som med fog kunde riktas mot det i propositionen
framlagda lagförslaget, vore dess begränsning till att omfatta endast uppenbara
olycksfall men icke medtaga — som kommittén föreslagit — jämväl
sådana fall, där sjukdom förorsakats av särskilt giftiga, vid arbetet begagnade
ämnen. Men icke ens den av kommittén föreslagna ordalydelsen
täckte helt nämnda fråga, vad sjöfolkets skyddskrav beträffade. Många
fall hade kommit till allmänhetens kännedom, där sjukdom — till och
med dödsfall — inträffat ombord å fartyg genom farliga lasters avdunstningar
och genom kolosförgiftningar till följd av olämpliga eldstäder med
mera. Nog hade väl en sjöman, som genom sin arbetsgivares förvållande
bleve utsatt för dylika faror till liv och hälsa, samma moraliska rätt
till ersättning som den, vilken blivit skadad eller ljutit döden till följd av
olycksfall i arbetet i vanlig mening. Detsamma vore förhållandet beträffande
sådana sjukdomar som beriberi, malaria, gula febern, solstygn, kolera eller
andra klimatsjukdomar, vilka sjöfolket kunde ådraga sig under utövandet av

Knngl. Maj:t» proposition nr AV 4. I 1

sitt arbete i arbetsgivarens tjänst. Sjömännen stode dessutom i en sämre
belägenhet än andra arbetare däruti att de icke hade någon möjlighet att
undandraga sig dylika faror utan bleve med lagens och myndigheternas hjälp
tvingade att medfölja fartyget och ikliida sig därmed förbundna risker. Att
under dylika förhållanden utesluta sådana skador från försäkringsskyddet
vore en uppenbar oriittvisa, vartill lagstiftaren icke borde medverka.

I eu inom andra kammaren av lierr Eriksson i Grängesberg med flera väckt
motion (nr 275) hemställdes om intagande i lagen av stadgande att såsom
skada till följd av olycksfall i arbete skulle anses jämväl sjukdom, som förorsakats
av särskilt giftiga, vid arbetet begagnade ämnen eller som uppkommit
genom överförande av smitta från i arbetet hanterat föremål. Det
skulle ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma, vilka ämnen skulle anses
särskilt giftiga och vilka sjukdomar skulle medföra rätt till ersättning. Motionärerna
anförde till stöd för denna hemställan, att efter deras uppfattning
alla egentliga yrkessjukdomar borde betraktas och behandlas som olycksfall
i arbete. Då emellertid ringa utsikt syntes föreligga att för det dåvarande
få lagen avfattad i överensstämmelse med nämnda krav, hade motionärerna
begränsat sitt yrkande till vad kommittén i berörda del föreslagit med den
utvidgning, som riksförsäkringsanstalten påyrkat. Det förhållandet, att sjukförsäkringskommittén
borde ägna nämnda spörsmål sin intresserade uppmärksamhet,
syntes icke utgöra tillräckligt skäl, varför icke yrkessjukdomarna
borde hänföras till den plats i socialförsäkringen, dit de rätteligen hörde.

Uti sitt med anledning av propositionen avgivna utlåtande (nr 1) framhöll
särskilda utskottet nr 1 bland annat:

Utskottet hade icke kunnat dela de betänkligheter, som gjort sig gällande
mot kommitténs förslag i omförmälda del. Från principiell synpunkt syntes
utskottet intet vara att erinra mot att i fråga om vissa av yrkessjukdomarna,
vilka i likhet med olycksfallen i arbetet hade sin grund i arbetsförhållanden,
för vilka arbetsgivaren borde ansvara, arbetsgivarens ersättningsskyldighet
utsträcktes till att omfatta jämväl dem, och därest man, såsom kommittén
föreslagit, begränsade sig till sådana yrkessjukdomar, som förorsakades av
särskilt giftiga, vid arbetet begagnade ämnen, syntes några svårigheter icke
möta att ordna berörda ersättningsskyldighet i samband med den egentliga
olycksfallslagstiftningen, dit den ock, såsom kommittén framhållit, i själva
verket hörde.

Däremot hade utskottet icke ansett lämpligt att, såsom herr Lindley i
sin motion föreslagit, för en viss kategori av arbetare förorda särskilda bestämmelser,
på grund av vilka ersättning skulle utgå icke blott vid andra
yrkessjukdomar än dem, som föranledde ersättning till andra arbetare, utan
även vid sådana sjukdomar, som hade sin grund i förhållanden, för vilka
arbetsgivaren icke kunde göras ansvarig. Yad särskilt anginge frågan om
arbetares rätt till ersättning vid klimatsjukdomar och dylikt syntes densamma
böra upptagas till behandling i sammanhang med sjukförsäkringen.

Utskottet hade ej heller ansett det av herr Eriksson med flera gjorda
tillägget rörande yrkessjukdom, som uppkommit genom överförande av smitta
från i arbetet hanterat föremål, böra upptagas i lagen, då nämligen stadgandet
därigenom skulle komma att förlora den bestämda begränsning, som
givits detsamma i kommitténs förslag, och i praktiken åt stadgandet givas
en omfattning, som skulle vida överskrida de egentliga yrkessjukdomarnas
område. Bestämmelsen skulle även lätt kunna giva anledning till tvister,

Särskilda
utskottet 1916.

Riksdagen

1916.

Social förs äkringskommittén
1919.

Internatiouella
arbetskonferensen

1925.

12 Kung i. Maj tis proposition nr 184.

huruvida smittan i det särskilda fallet skulle kunna hänföras till något i
arbetet hanterat föremål eller icke.

I likhet med kommittén hade utskottet icke ansett erforderligt att överlämna
åt Kungl. Maj:t att förordna om vilka ämnen, som skulle anses såsom
giftiga enligt lagen, utan syntes, på sätt kommittén tänkt sig, kunna överlämnas
åt försäkringsrådet att till ledning vid tillämpningen möjligast fullständigt
angiva de ämnen, som i vissa slag av rörelser eller vid viss användning
vore att anse som särskilt giftiga i lagens mening.

På grund av det anförda föreslog utskottet, att i lagen skulle upptagas
bestämmelse att sasom skada till följd av olycksfall i arbete skulle anses
jämväl sjukdom, som förorsakats av särskilt giftigt, vid arbetet begagnat
ämne.

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av sju ledamöter, vilka
hemställde, att nyssnämnda bestämmelse måtte utgå. Till stöd härför anförde
reservanterna, att ersättning för yrkessjukdomar enligt sakens natur
hörde till sjukförsäkringen och icke till olycksfallsförsäkringen samt att man,
om yrkessjukdomar hänfördes under olycksfallsförsäkringslagen, riskerade att
så småningom stadgandet därom allt mer och mer utvidgades, så att åtskilliga
sjukdomar, till exempel tuberkulos med flera, vilka antoges hava uppkommit
eller förvärrats genom förhållandena å arbetsplatsen, efter hand
skötes under olycksfallsförsäkringen och komme att i försäkringshänseende
vila uteslutande på arbetsgivarna.

lörsta kammaren anslöt sig med 72 röster mot 44 till reservationen,
under det att andra kammaren utan votering biträdde utskottets förslag.

Med anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut uteslöts bestämmelsen om
yrkessjukdomar i det lagförslag, som antogs av riksdagen, och i lagen om
försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 (nr 235) upptogs således
icke någon bestämmelse i detta ämne.

Den av departementschefen omnämnda kommittén — socialförsäkringshommittén
— avgav den 14 oktober 1919 betänkande och förslag angående allmän
sjukförsäkring. Förslaget, vilket avsåg införande av obligatorisk sjukförsäkring,
omfattade även yrkessjukdomarna. I sådant hänseende stadgades,
att i fråga om försäkrad, som användes till arbete för arbetsgivares
räkning och för vilken, på grund av arbetets art eller de förhållanden, under
vilket arbetet bedreves, sjukdomsrisken vore väsentligt ökad, skulle erläggas
riskavgift, som skäligen motsvarade den ökade risken. Denna avgift
skulle erläggas av arbetsgivaren. — Kommitténs förslag föranledde icke lagstiftning.

Vid den internationella arbetslconferensens sjunde sammanträde i Geneve år
1925 antogs ett förslag till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar.
Enligt förslaget skulle varje medlem av den internationella arbetsorganisationen,
som ratificerade konventionen, förbinda sig att tillförsäkra
personer, som fölle offer för yrkessjukdomar, eller deras rättsinnehavare en ersättning,
grundad på de allmänna principerna i den nationella lagstiftningen
angående ersättning för olycksfall i arbete. Denna ersättning skulle icke
vara lägre än den, som i den nationella lagstiftningen stadgades för skada

tö

Kuni/l. Maj:ta proposition nr 1H4.

till följd av olycksfall i arbete. Med berörda förbehåll skulle det stå varje
medlem fritt att vid fastställandet i den nationella lagstiftningen av de
villkor, eidigt vilka ersättning för dylika sjukdomar skulle betalas, och vid
tillämpningen på sådana sjukdomar av sin lagstiftning om ersättning för
olycksfall i arbete vidtaga sådana förändringar och anpassningar, som kunde
anses tjänliga. Såsom yrkessjukdomar skulle anses de sjukdomar och förgiftningar,
som framkallades av vissa i eu vid konventionsförslaget fogad
förteckning upptagna ämnen, då dessa sjukdomar eller förgiftningar drabbade
arbetare tillhörande industrier eller yrken, som funnos upptagna på motstående
plats i förteckningen, och då de härrörde från arbete i ett företag, som
vore underkastat förut nämnda nationella lagstiftning. Förteckningen upptog
förgiftningar genom bljr, blylegeringar och blyföreningar, genom kvicksilver,
kvicksilveramalgamer och kvicksilverföreningar samt direkta följder
av sådana förgiftningar ävensom mjältbrandssmitta. Vid konferensen antogs
jämväl en rekommendation angående ersättning för yrkessjukdomar, vari
konferensen — med erkännande att det stode varje land fritt att i sin
nationella lagstiftning upprätta en mer fullständig lista över sjukdomar än
den, som bifogats konventionsförslaget -- hemställde, att medlemmarna
måtte fastställa ett enkelt förfarande, där sådant icke redan förefunnes,
medelst vilket förteckningen över de sjukdomar, som i den nationella lagstiftningen
ansåges såsom yrkessjukdomar, kunde revideras.

Med anledning av ett frågeformulär, som före konferensens sammanträde
utsänts av internationella arbetsbyrån, hade svenska regeringen påyrkat, att
behandlingen av frågan om yrkessjukdomarna måtte till möjliggörande av
en mer ingående prövning uppskjutas till ett senare konferenssammanträde.

I ett till socialstyrelsen den 17 november 1925 avgivet yttrande över RiksförsUkkonventionsförslaget
anförde riksförsäJcringsanstalten i huvudsak: nngsanstalten

Frågan om samhällets skyldighet att sörja för att arbetare, som till följd
av arbetets natur eller de förhållanden, varunder det bedreves, ådroge sig
yrkessjukdomar, i erforderlig mån hölles skadeslösa därför hade i flera
länder varit ett av skälen för införande av obligatorisk sjuk- och invaliditetsförsäkring
för lönearbetare med skyldighet för arbetsgivaren att lämna
särskilda bidrag till sådan försäkring. Även i vissa länder, där obligatorisk
sjuk- och invaliditetsförsäkring med bidrag till kostnaden av vederbörande
arbetsgivare funnes införd, hade emellertid en del särskilda sjukdomar ansetts
böra utsöndras från nämnda försäkring såsom mera påtagligt varande
av nyss nämnd beskaffenhet. I dylika fall hade det ansetts riktigt att, när
det gällt att inordna dem under de olika grenarna av socialförsäkringen,
likställa dem med olycksfall i arbetet. Förutsättningen för åvägabringande
av en sådan likställighet, som innebure, att arbetsgivaren såsom vid olycksfall
i arbete bleve ersättningsskyldig eller i fall av försäkring ensam bure
kostnaden för densamma, vore alltså, att sjukdomen till sin beskaffenhet
vore sådan, att den i lika grad som förhållandet vore med inträffat olycksfall
i arbete vore en följd av arbetet eller de med arbetet förbundna farorna.

Vid fastställande av vilka sjukdomar, som i sålunda nämnd mening
skulle anses såsom yrkessjukdomar, mötte såsom erfarenheten från olika
länder visade ej obetydliga svårigheter. I förslaget till konvention, avsedd
att vinna anslutning från det stora antal olika stater med vitt skilda för -

Försäkringsrådet
1925.

Medicinal styrelsen 1925.

14 Kuni/l. Maj:ts proposition nr 184.

hållanden, varom vore fråga, hade man ansett sig böra framgå med synnerlig
försiktighet, något som inhämtades redan av en jämförelse mellan å ena
sidan konventionsförslaget och å andra sidan den nationella lagstiftningen
i flera av de länder, som godtagit principen om yrkessjukdomarnas likställande
med olycksfall i arbete.

Emellertid hade man tillika utgått från att varje land, som biträdde konventionsförslaget,
skulle vid sidan därav efter sina nationella förhållanden
anpassa och komplettera sin lagstiftning. Detta hade kommit till uttryck
bland annat i det vid konferensen antagna förslaget till rekommendation.

För genomförande därav och för att en lagstiftning av ifrågavarande slag
för vårt lands vidkommande skulle kunna med hänsyn till sitt ändamål tilb
fredsställande fylla sin uppgift erfordrades givetvis ett sådant närmare övervägande,
som framhållits i svenska regeringens svarsskrivelse med anledning
av omförmälda frågecirkulär.

Biksförsäkringsanstalten finge vidare erinra, att lagstiftningen på berörda
område hade att beakta även ett flertal andra svårlösta frågor än den
nyss nämnda, om vilka sjukdomar, som med hänsyn till förhållanden och
behov i vårt land — samt vår lagstiftning i övrigt om sjuk- och olycksfallsförsäkring
— företrädesvis borde komma i fråga. Sådana vore bland annat
frågorna om sättet för fastställande av det erforderliga sammanhanget mellan
arbetet eller de förhållanden, varunder det bedreves, och sjukdomens uppkomst
samt bevisning och antaganden därutinnan, om ansvarsförhållandet
mellan olika arbetsgivare och olika försäkringsinrättningar beträffande arbetare,
vilkas anställning och sysselsättning växlade under tiden för sjukdomens
uppkomst och utveckling, om arbetsförtjänstens fastställande med
mera.

I en del viktiga hänseenden syntes alltså, såsom i utlandet skett, innehållet
i ifrågavarande lagstiftning böra göras beroende bland annat av försäkringspliktens
omfattning, om den skulle gälla med eller utan viss karenstid,
varunder omedelbar ersättningsplikt skulle åligga arbetsgivaren, samt av
om blott en försäkringsinrättning skulle finnas eller om särskilda föreskrifter
skulle meddelas för fall, när sjukdomen drabbade arbetare hos arbetsgivare,
som under tiden för sjukdomens uppkomst och utveckling överginge från
den ena till den andra försäkringsinrättningen, eller arbetare hos olika arbetsgivare,
av vilka under samma tid en hade försäkring i den ena och en i
annan försäkringsinrättning.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening borde med frågan om biträdande
av konventionsförslaget anstå till dess närmare utredning vunnits i nyss
angivna avseenden.

Med hänsyn till vikten av att frågan om ersättning för yrkessjukdomar
snarast löstes tilläte sig riksförsäkringsanstalten emellertid föreslå, att socialstyrelsen
ville hemställa om igångsättandet av sådan utredning.

Försäkringsrådet framhöll i ett till socialstyrelsen den 31 oktober 1925
avgivet yttrande rörande konventionsförslaget och rekommendationen, att
det syntes erforderligt, att ytterligare utredning verkställdes i fråga om
yrkessjukdomarna, då möjligen särskilt den till konventionsförslaget hörande
förteckningen behövde givas annat innehåll med hänsyn till svenska förhållanden.

Till socialstyrelsen avgavs yttrande jämväl av medicinalstyrelsen, som i
utlåtande den 12 oktober 1925 — under förklaring, att styrelsen uteslutande
ur medicinsk synpunkt granskat konventionsförslaget och rekommendationen —

Kumjl. Maj:ts proposition nr 184. IT)

meddelade, att styrelsen icke hade något att erinra med anledning av desamma.

Socialstyrelsen anförde i yttrande den 30 december 1925 bland annat Sodaiföljande:
'' ''

Enligt styrelsens mening kunde det icke förnekas, att yrkessjukdomarna
i fråga om arbetsgivarnas ersättningsskyldighet principiellt taget vore att
jämställa med olycksfallen i arbete. I avseende å orsakssammanhang med
arbetet framträdde emellertid nämnda sjukdomar väsentligen olika olycksfallen,
och syntes i betraktande därav ersättningsskyldigheten för dem icke
lämpligen kunna ordnas i samband med den för olycksfallen utan kräva
särskild reglering — en åtgärd som med hänsyn till ämnets i flera avseenden
ömtåliga och svårbehandlade beskaffenhet måste förutsätta omsorgsfull
utredning. Aven med begränsning av den nya ersättningsskyldigheten till
de i konventionsförslaget upptagna sjukdomarna syntes berörda krav icke
kunna eftersättas. Styrelsen biträdde givetvis förslaget att en utredning
måtte igångsättas i omförmälda avseende. Enligt styrelsens mening vore
det tydligt, att konventionsförslaget för det dåvarande icke kunde föranleda
annan åfgärd än att frågan om lagstadgad ersättning för yrkessjukdomar
upptoges till utredning.

Beträffande rekommendationen uttalade styrelsen, att nämnda beslut icke
gärna kunde giva anledning till annan åtgärd än att det i rekommendationen
åsyftade förfarandet inbegrepes i den utredning, som förordats beträffande
konventionsförslaget.

I det utkast till lag om försäkring för olycksfall i aihete, som under Propositioner
sommaren 1925 utarbetades av två inom socialdepartementet tillkallade sak- 192>''''
kunniga, upptogs icke någon bestämmelse om yrkessjukdomar.

Då nämnda utkast inom departementet granskades av särskilda därför
tillkallade sakkunniga — den så kallade granskning snämnden — framliöllo fem
ledamöter av nämnden önskvärdheten av att frågan om yrkessjukdomarna
snarast möjligt måtte bringas till sin lösning. Tillika anförde de, att full
samstämmighet syntes råda därom att kostnaderna för yrkessjukdomarna
borde bestridas av arbetsgivarna samt att starka skäl kunde anföras för att
försäkringen mot yrkessjukdomar handhades av samma organ som olycksfallsförsäkringen.

Emellertid upptogs i det förslag till lag om försäkring för olycksfall i
arbete, som genom proposition (nr 109) framlades för 1926 års riksdag, icke
någon bestämmelse angående yrkessjukdomar. Vid förslagets behandling
i statsrådet den 31 december 1925 erinrade föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, om vad som tidigare förekommit vid behandlingen av frågan
om dylika åkommor samt anförde vidare:

Såsom framginge redan av den summariska översikt över behandlingen
av frågan om yrkessjukdomarna, som sålunda lämnats, rådde meningsskiljaktighet
om till vilket område av socialförsäkringen — sjuk- eller olycksfallsförsäkringen
— yrkessjukdomarna rätteligen vore att hänföra. A ena sidan
syntes det visserligen uppenbart, att en lösning av frågan om ersättning i
anledning av yrkessjukdomar skulle möjliggjorts genom antagande av socialförsäkringskommitténs
förslag till allmän sjukförsäkring. Emellertid syntes
det av ekonomiska skäl icke vara möjligt att inom o en närmare framtid
genomföra ett förslag om obligatorisk sjukförsäkring. A andra sidan syntes

Särskilda

utskottet

1920.

Riksdagen

1926.

Socialstyrelsen,

riks för säkring
san st alt eu
och medicinalstyrelsen

1928.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ock vara uppenbart, såväl att frågan om ersättning för yrkessjukdomarna
svårligen kunde lösas inom ett system av frivillig sjukförsäkring som ock
att — ehuru enligt departementschefens uppfattning starka skäl talade för
att yrkessjukdomarna inbegrepes under olycksfallsförsäkringen — frågan
med hänsyn till svenska förhållanden icke kunde lösas genom en lagstiftning,
som begränsades till de sjukdomar, vilka upptagits i den vid konventionsförslaget
fogade förteckningen. Med hänsyn till frågans invecklade beskaffenhet
och till stor del outredda skick hade det icke varit möjligt att
medhinna den ytterligare undersökning, som måste föregå utarbetande av
förslag i frågan. Departementschefen hade dock för avsikt att föranstalta
om sådan utredning.

Det framlagda förslaget vann som bekant icke riksdagens bifall.

För samma riksdag framlades jämväl genom proposition (nr 118) nyssnämnda
av internationella arbetsorganisationens konferens antagna konventionsförslag
och rekommendation. Yid anmälan av ärendet i statsrådet den
25 februari 1926 erinrade departementschefen om sitt uttalande vid behandlingen
av förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete och framhöll,
att då han på anförda skäl icke vore beredd att föreslå sådan ändrad
lagstiftning, som utgjorde förutsättning för ratifikation av konventionsförslaget,
han ansåge sig icke för det dåvarande kunna tillstyrka ratificering
därav. Rörande rekommendationen uttalade departementschefen, att densamma
icke för det dåvarande borde föranleda någon åtgärd. Däri upptagna
önskemål konmie antagligen att beaktas vid den tillämnade utredningen
rörande frågan om yrkessjukdomar i dess helhet.

I sitt med anledning av sistnämnda proposition avgivna utlåtande (nr 5)
anförde andra särskilda utskottet, att såsom framginge av den översikt av
frågan om yrkessjukdomarna, som lämnats, rådde meningsskiljaktighet om
till vilket område av socialförsäkringen — sjuk- eller olycksfallsförsäkringen —
yrkessjukdomarna rätteligen borde hänföras. Att vid sådant förhållande och
utan avvaktande av resultatet av den utredning i frågan, som kunde komma
att äga rum, taga bestämd ståndpunkt till de i konventionsförslaget och rekommendationen
berörda spörsmålen läte sig tydligen icke göra. Något uttalande
i frågan från riksdagens sida syntes utskottet sålunda icke vara
erforderligt.

riksdagen, som godkände utskottets utlåtande, framhöll i avlåten skrivelse
(nr 3o0), att Sverige för det dåvarande icke borde biträda konventionen.
I fråga om rekommendationen hade riksdagen icke något att erinra mot
vad departementschefen därutinnan anfört.

Med anledning av konventionsförslaget och rekommendationen uppdrog
emellertid Kungl. Maj:t den 13 juli 1926 åt socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen gemensamt att, med beaktande av vad
konventionsförslaget och rekommendationen inneliölle, verkställa utredning
och avgiva förslag i frågan om ersättning för yrkessjukdomar.

Till fullgörande av detta uppdrag hava ämbetsverken avlämnat det av
mig inledningsvis omnämnda utlåtandet. Detsamma torde få såsom bilaga
fogas vid protokollet i detta ärende (Bilaga B). Beträffande den av ämbetsverken
förebragta utredningen och det av dem framlagda förslaget tillåter
jag mig att hänvisa till utlåtandet.

Kungl. Maj:tf proposition nr 184. I 7

Över ämbetsverkens förslag hava utlåtanden avgivits av försäkringsrådet,
pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen och kommerskollegium, varjämte
yttranden inkommit från svenska arbetsgivareföreningen, landssekretariatet,
Sveriges allmänna sjukkasseförbund och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening. Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden
från Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska industrikontor, fullmäktige
i järnkontoret och svenska garveriidlcareföreningen. I landssekretariatets
yttrande har redogörelse lämnats för vissa uttalanden av styrelserna för eu
del till landsorganisationen anslutna förbund. Rikssjukkassornas centralorganisation,
som erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet, har icke begagnat
sig därav.

I detta sammanhang bör nämnas, att i en vid 1928 års riksdag inom andra
kammaren väckt motion (nr 288) av herr Sundström hemställdes, att riksdagen
måtte besluta sådant tillägg till lagen om försäkring för olycksfall i
arbete, att arbetare, som ådragit sig muskelsträckning i ryggen, erliölle ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagens grunder, eller, om nämnda förslag
icke bifölles, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning i ärendet samt förslag till nästa års riksdag. Motionen föranledde
icke någon riksdagens åtgärd.

Uti flera främmande länder har man genom lagstiftning reglerat frågan
om ersättning för yrkessjukdomar. Härvid har man i allmänhet beträf
iande vissa dylika sjukdomar uppställt samma eller liknande regler, som
gälla för olycksfall i arbete. Jag tillåter mig att i detta avseende hänvisa
till den vid ämbetsverkens utlåtande fogade redogörelsen. Emellertid
vill jag tillägga, att i Norge genom Lov av 22 juni 1928 om förändring i lov
om ulykkesforsikring for industriarbeidere m. v. av 13 august 1915 med
tilleggslover i olycksfallsförsäkringslagen infogats en bestämmelse av innehåll
att med olycksfall skola jämställas vissa yrkessjukdomar, varom konungen
meddelar närmare bestämmelser. Genom resolution den 7 december 1928
har föreskrivits, att med olycksfall i nämnda lags mening skola likställas
följande yrkessjukdomar, nämligen förgiftning genom bly, dess legeringar
och föreningar, förgiftning genom kvicksilver, dess amalgamer och föreningar,
förgiftning genom fosfor och dess föreningar samt mjältbrandssmitta.

Därjämte vill jag nämna, att enligt meddelande från internationella arbetsbyrån
förberörda konvention ratificerats av Belgien, Kuba, Finland, Indien,
Japan, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz, Serbokroatoslovenska staten,
Storbritannien och Irland, Tyska riket, Ungern och Österrike.

Ämbetsverken hava i sitt utlåtande framlagt ett förslag till lag angående
tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete
å vissa yrkessjukdomar. Enligt förslagets huvudstadgande skall försäkringjämlikt
olycksfallsförsäkringslagen jämväl avse yrkessjukdomar, som uteslutande
eller till övervägande del framkallas genom inverkan av arsenik
och dess föreningar, bly samt dess legeringar och föreningar, kvicksilver
samt dess amalgamer och föreningar, fosfor och dess föreningar, bensin, ben Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 154 häft. (Nr 184.) 1625 2S 2

Främxnauda

rätt.

Allmänna

synpunkter.

Ämbets verken -

Försäkrings

rådet.

18 Kungl. Majtts proposition nr 184.

sol och stenkolstjära, strålande värme och ljus, röntgenstrålar och radium
samt mjältbrandssmitta. I fråga om dylika yrkessjukdomar skola bestämmelserna
i olycksfallsförsäkringslagen med iakttagande av vissa angivna föreskrifter
äga motsvarande tillämpning.

På sätt framgår av det vid utlåtandet fogade protokollsutdraget har socialfullmäktigen
von Sydow, vilken deltagit i ärendets behandling inom socialstyrelsen,
på anförda skäl avstyrkt bifall till det av ämbetsverken framlagda
förslaget.

Samtliga de hörda myndigheterna hava tillstyrkt ämbetsverkens förslag.
Sålunda har försäkringsrådet anfört i huvudsak följande:

I likhet med ämbetsverken ansåge försäkringsrådet, att yrkessjukdomarna
principiellt borde i ersättningshänseende likställas med skador till följd av
olycksfall i arbete.

Huruvida yrkessjukdomarna administrativt borde sammanföras med sjukförsäkringen
eller med olycksfallsförsäkringen vore ett spörsmål, som kunde
diskuteras. Med hänsyn bland annat till sjukförsäkringsfrågans läge för närvarande
hos oss och då det syntes vara av betydelse, att en lagstiftning om
ersättning i anledning av yrkessjukdomar snarast komme till stånd, hade
försäkringsrådet intet att erinra mot ämbetsverkens förslag att sammanföra
yrkessjukdomarna med olycksfallsförsäkringen.

I förslaget hade angivits de sjukdomsorsaker, som ansetts till en början
böra komma i betraktande. Förslaget innebure i berörda avseende någon
utvidgning av vad Genévekonventionen anbefallde i nämnda avseende, men
naturligtvis kunde från olika håll göras gällande, att begränsningen i alla fall
gjorts för snäv. Försäkringsrådet ville emellertid icke för sin del framställa
någon vidare erinran mot förslaget i berörda del men förutsatte, att
en sådan undersökning om yrkessjukdomars förekomst i vårt land, som
ämbetsverken förordade, komme att företagas. Försäkringsrådet ville emellertid
framhålla, att rådet haft under prövning några fall, där arbetare ådragit
sig frätsår eller brännsår vid hanterande av gödningsämnet kalksalpeter.
Efter inhämtande av yttrande från sakkunnig hade rådet funnit dessa skador
icke kunna rubriceras såsom olycksfallsskador.

Av lagförslagets formulering och av motiveringen till detsamma syntes
framgå, att avsett vore, att ersättning i anledning av yrkessjukdom skulle
utgå endast i det fall, att sjukdomen ådragits i verksamhet, där i allmänhet
arbetarna vore utsatta för sådan inverkan, som omförmäldes i lagförslaget.
Rätt till ersättning skulle således ej medgivas, där i förslaget angivet giftämne
med mera tillfälligt använts. Det syntes ock vara lämpligt att åtminstone
till en början fasthålla därvid, särskilt med hänsyn till de sjukdomar
av mera allmän karaktär, som kunde ifrågakomma.

Försäkringsrådet har för sin del tillstyrkt, att ämbetsverkens förslag lades
till grund för lagstiftning i ämnet.

Mot rådets beslut har reservation anmälts av ledamöterna Wallenius och
Almström, vilka anfört:

Då de så kallade yrkessjukdomarna vore av sådan art, att de borde hänföras
till den sociala sjukförsäkringen, varom man hittills varit ense, ansåge
nämnda ledamöter det principiellt oriktigt att nu söka överflytta dem till
olycksfallsförsäkringen. Sjukförsäkringsfrågans läge för närvarande borde
icke få giva anledning till yrkessjukdomarnas hänförande till en för dem ej
lämplig gren av socialförsäkringen. De syntes ej heller vara av så stor
omfattning inom vårt land, att ett rubbande av deras samhörighet med sjukförsäkringen
borde ifrågasättas. Eu dylik åtgärd skulle på samma grunder

Kunr/l. MajAs proposition nr 184.

- sjukf örsäkr in gsfrågans läge — kunna snart följas av förslag att till olycksfallsförsäkringen
överföra även andra, dit ej hörande sjukdomar, vilket antagligen
skulle ytterligare fördröja sjukförsäkringsfrågans lösning. Den skada,
som yrkessjukdomarna åstadkomme, torde redan nu ersättas av befintliga
sjukkassor, vadan ett dröjsmål med deras överförande till en kommande
obligatorisk sjukförsäkring ej spelade någon roll.

Oavsett nämnda principiella ståndpunkt, syntes frågan om yrkessjukdomarna
ej vara tillräckligt utredd, varken beträffande beräknandet av premier
för den nya risken eller angående de sjukdomsorsaker, vilka vid föreslagen
försäkring borde komma i betraktande. I berörda fall syntes det
vara nödvändigt att verkställa eu noggrannare undersökning av i vårt land
förekommande sjukdomar av nämnda slag för att kunna ungefärligt beräkna
de skaderegleringskostnader, som vid lagens tillämpning komme att drabba
försäkringsinrättningarna.

Yad åter beträffade i försäkringsrådets utlåtande berörda fall, där arbetare
ådragit sig frätsår eller brännsår vid hanterande av det inom jordbruket använda
gödselmedlet kalksalpeter, vore dessa fall allt för få för att i föreliggande
försäkringsfråga kunna bliva föremål för beaktande. Dessutom
vore dylika skador, där de förekomme, mera beroende på försummande att
iakttaga de föreskrifter, som gällde vid hanterande av kalksalpeter. Nämnda
gödselmedel vore numera genom särskild behandling vid tillverkningen oskadliggjort.

På grund av det anförda kunde nämnda ledamöter icke biträda försäkringsrådets
utlåtande.

Ledamöterna Carlsson och Tengdahl, vilka tillstyrkt den ifrågasatta lagstiftningen,
hava i särskilt yttrande, anfört följande:

Såsom anfördes uti den förebragta utredningen talade samma skäl, som
föranlett samhället att vidtaga särskilda åtgärder i syfte att bereda en till
följd av olycksfall i arbetet skadad arbetare ersättning för honom därigenom
tillskyndad ekonomisk förlust, också för ett liknande ingripande från samhällets
sida till förmån för arbetare, som till följd av en av yrkesarbetet
föranledd sjukdom förlorat sin arbetsförmåga eller fått den nedsatt.

Genom åtgärder, vilka i berörda syfte vidtagits uti olika länder, som ock
genom omförmälda förslag till konvention och rekommendation syntes frågan
i princip kunna sägas vara godtagen.

Då emellertid arbets- och yrkesförliållandena, tekniskt och industriellt
sett, låge på avsevärt olika plan uti olika länder, borde givetvis den nationella
lagstiftningen anpassas därtill för att nå det med lagstiftningen avsedda
syftet. Utkastet till förteckning över yrkessjukdomar och verksamheter
ävensom de i lagförslaget upptagna ämnena medtoge en hel del på
det beträffande området men uteslöte å andra sidan en rad av fall, vilka
borde komma under lagen och som vid prövning av olycksfall jämlikt 1916
års lag avvisades som yrkessjukdomar. Så bleve exempelvis fallet med
skador, som uppstode vid behandling och arbete med kalk och cement, samt
skador, som företrädesvis uppstode vid jordbruksarbete vid behandling av
norges-salpeter och andra därmed jämförliga gödningsämnen. Skador som
inte så sällan förekomme.

Erfarenheten från Schweiz visade också svårigheten vid begränsningen
till vissa i lagen angivna sjukdomar och ämnen, vadan man där allt sedan
1918 försöksvis överskridit de i lagen angivna gränserna för vad som skulle
anses som yrkessjukdom.

Villkor därför syntes vara bland annat, att insjuknandet föranletts av
vissa ämnen, för vilkas påverkan den försäkrade varit utsatt i arbetet. Med

Pension sstyrelscn.

Försäkrings•
inspektionen

Kommerskollegium.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

yrkessjukdomar i denna vidare bemärkelse avsåges i synnerhet eksem, handrispor
och liudsprickor samt bindhinneintlammationer, framkallade genom
kalk, cement, kalciumkarbid samt dålig olja med mera. Vidare utgåves försöksvis
ersättning åt arbetare, som blivit arbetsoförmögna på grund av skada,
som uppkommit genom arbetet utan inverkan av skadliga ämnen, när skadorna
med bestämdhet kunde härledas ur arbetet.

Då det framlagda förslaget med däri upptagna ämnen, sjukdomsformer
och verksamheter komme att medföra en allt för snäv begränsning av lagen,
hade nämnda ledamöter i anslutning till den schweiziska tillämpningen velat
hemställa, att man uti lagen gåve uttryck åt, att samma förfarande som i
Schweiz måtte komma i tillämpning, och att prövningen därvid måtte ankomma
på försäkringsrådet.

Pensionsstyrelsen har yttrat bland annat:

Det sätt, på vilket det för närvarande vore sörjt för en arbetare, vilken
på grund av yrkessjukdom blivit urståndsatt att försörja sig med sitt arbete,
kunde icke anses tillfredsställande. Det funnes visserligen möjlighet för en
sådan arbetare att i vissa fall erhålla pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
eller, om han vore medlem av sjukkassa, bidrag från dylik
kassa, men det förelåge icke någon allmän, lagstadgad rätt till ersättning,
som kunde skapa önskvärd trygghet för arbetaren själv eller de personer,
som för sitt uppehälle vore beroende av honom.

I likhet med ämbetsverken funne pensionsstyrelsen starka skäl tala för
att i ersättningsliänseende likställa vissa yrkessjukdomar med olycksfallsskador.
Det förefölle styrelsen också principiellt riktigt, att frågan om ersättning
för sådana sjukdomar löstes genom lämplig anknytning till försäkringen
för olycksfall i arbete. Styrelsen hade icke något att erinra mot
de allmänna grunder, varpå det framlagda lagförslaget vilade.

Likaså har fö) säh -i ngs inspel tion en framhållit, att enligt dess mening funnes
ur organisatorisk och försäkringsteknisk synpunkt intet att invända mot att
obligatorisk försäkring mot vissa yrkessjukdomar sammansloges med försäkring
för olycksfall i arbete, under förutsättning att yrkessjukdomarnas
område avgränsades på sådant sätt, att den av arbetsgivarna sålunda bekostade
sjukförsäkringen ej komme att bliva mera omfattande än skäligt
vore. Då det framlagda förslaget syntes tillfredsställande ur berörda synpunkt,
hade försäkringsinspektionen ingen principiell erinran att göra mot
detsamma.

Kommer sloUegium har anfört bland annat, att kollegium funne den till
grund för förslaget liggande uppfattningen — att det tillkomme en yrkesverksamhet
att bära alla de kostnader, som dess utövande medförde — principiellt
riktig även beträffande de av yrkesarbete, utan arbetarens eget direkta
vållande, framkallade yrkessjukdomarna. Efter att hava berört de svårigheter,
som uppkomme till följd av frånvaron av tillräckliga statistiska uppgifter
rörande i vårt land förekommande yrkessjukdomar, har kollegium framhållit,
att det dock vore svårt att, sedan man godtagit själva principen rörande
ersättningsskyldighet för arbetsgivare vid påvisad yrkessjukdom, icke taga
konsekvenserna därav i de fall, där tvekan knappast kunde råda angående
yrkessjukdomars förekomst liksom om deras direkta samband med respektive
yrken. Däremot har kollegium ansett övervägande skäl tala för uteslutande,
i varje fall tills vidare, av alla sådana yrken och industrigrenar, där före -

A ''ungt. Maj ts proposition nr Jb4.

•JI

komsten av speciella yrkessjukdomar för närvarande vore omstridd eller i
allt fall ej kunnat med säkerhet påvisas i vårt land. Kollegium har därefter
behandlat frågan, vilka sjukdomar borde omfattas av försäkringen, samt har
vidare anfört:

Vild åter anginge svårigheten att fastställa rättvisa försäkringspremiesatser
för de olika yrkena med hänsyn till därför felande statistiskt underlag,
syntes nämnda svårighet icke av riksförsäkringsanstalten hava tillmätts
någon avgörande vikt. Kollegium kunde ej heller finna densamma innebära
tillräckligt bärande skäl för ett uppskov med hela frågan, särskilt som
ett sådant uppskov i sina verkningar skulle komma att gå ut över enskilda,
av yrkessjukdom drabbade, vilkas rätt till åtnjutande av understöd i likhet
med vid olycksfall man likväl i princip erkänt.

Skulle man anse försäkringsprincipen icke tillämplig med hänsyn till
svårigheten att fastställa premiernas belopp, skulle ju visserligen under angivna
förutsättningar skäl kunna anföras för ersättningsfrågans ordnande
genom tillämpning av samma princip, varpå den hos oss före 1916 gällande
olycksfallslagstiftningen — 1901 års lag om ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete — varit byggd, nämligen principen om arbetsgivares
direkta ersättningsskyldighet. Att i förevarande fall återgå till nämnda, vad
olycksfallslagstiftningen beträffade, numera övergivna form för ersättningsfrågans
ordnande syntes emellertid, enligt kollegiums mening, icke behöva
komma i fråga.

Den obligatoriska försäkringen måste nämligen anses såsom en mycket
mera praktisk form för fullgörande av ersättningsplikten och syntes dessutom
för arbetsgivaren l själva verket i tillämpningen verka mindre betungande.
Den beredde även större trygghet för arbetaren, vilken för sin
ersättning icke bleve beroende av arbetsgivarens solvens.

Kollegium ville icke förneka det berättigade i invändningen att det i avsaknad
av inhemskt statistiskt material på området måhända icke kunde
bliva möjligt att redan från början fullt rättvist avväga premier för de nya
risker försäkringsanstalterna kunde komma att ikläda sig genom förslagets
realiserande. Men då det sannolikt komme att röra sig om relativt mindre
betydande belopp, syntes den eventuella förlust, som, intill dess erforderlig
reglering hunne vidtagas, skulle kunna drabba arbetsgivaren, om premien
beräknades för högt, eller försäkringsanstalten, om den sattes för lågt, bliva
alltför ringa, för att nämnda olägenhet finge anses i och för sig utslagsgivande.

Erinras finge vidare, att även enligt gällande olycksfallsförsäkringslag —
enligt vilken envar arbetare, med vissa angivna undantag, vore försäkrad
för skada till följd av olycksfall i arbete — det givetvis kunde inträffa, att
premierna för vissa grupper av yrkesarbetare blivit något för högt eller för
lågt beräknade. Det kunde även inträffa, att arbetsgivares försäkringsplikt
försummades, i vilket fall riksförsäkringsanstalten kunde åsamkas viss förlust.
Berörda omständigheter hade dock ej ansetts utgöra hinder för tillämpning
av försäkringsprincipen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåge sig kollegium böra ansluta sig till
den i lagförslaget angivna försäkringsprincipen i fråga om yrkessjukdomar.

Efter att hava framställt en del detaljanmärkningar har kommerskollegium
tillstyrkt, att det utarbetade förslaget, sedan däri vidtagits vissa ändringar,
förelädes riksdagen.

Ämbetsverkens förslag har tillstyrkts även av fullmäktige i järnkontoret, järnkontoret.
som — under framhållande att fullmäktige hade att yttra sig endast från
järnhanteringens synpunkt -— anfört bland annat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Ämbetsverken framhölle i sitt utlåtande, att det syntes vara klart, att den
grundsats, på vilken den sociala olycksfallslagstiftningen vilade, nämligen
att det tillkommer en yrkesverksamhet att bära alla kostnader, som dess
utövande medförde, även måste gälla beträffande de av yrkesarbetet uteslutande
eller till övervägande del framkallade sjukdomarna, och att i den
mån ersättning funnes böra utgå i anledning av sådan sjukdom, kostnaden
för densamma i sin helhet borde bäras av arbetsgivaren.

Fullmäktige hade icke något att i princip anföra mot det på berörda
uppfattning tillkomna lagförslaget. Ej heller hade fullmäktige något att
erinra mot att de yrkessjukdomar, som skulle berättiga till ersättning, augåves
i en särskild på administrativ väg utfärdad förteckning, utan funne
eu sådan anordning lämplig för att därigenom möjliggöra en smidigare anpassning
efter förändrade förhållanden. Även ämbetsverkens åtgörande att
i själva lagförslaget uppräkna de sjukdomsorsaker, som kunde komma i fråga,
funne fullmäktige välbetänkt.

För att emellertid det ansvar, som efter den nyss angivna principen borde
bäras av arbetsgivaren, icke skulle bliva större än som vore skäligt, finge
givetvis i lagen icke upptagas andra orsaker än sådana, som brukade framkalla
yrkessjukdomar vid arbetets bedrivande i enlighet med givna föreskrifter,
och en uttrycklig bestämmelse borde också införas i förslaget, att
sjukersättning icke skulle utgå, om arbetaren genom åsidosättande av anbefallda
säkerhetsåtgärder eller eljest själv varit vållande till yrkessjukdom.

Landssekretn- Förslaget har tillstyrkts jämväl av Iandssekretariatet, som efter att hava
nätet. redogjort för omförmälda uttalanden av styrelserna för en del till landsorganisationen
anslutna fackförbund framhållit i huvudsak följande:

Genom förenämnda konvention angående ersättning för yrkessjukdomar
hade berörda fråga införts i internationell rätt. Landssekretariatet hälsade
därför med glädje ämbetsverkens förslag, som syntes vara ett allvarligt försök
att i svensk lag få infört erkännande av att även de, som i sitt arbete ådroge
sig yrkessjukdomar, skulle komma i åtnjutande av ersättning som för olycksfall.
Emellertid syntes förslaget till lag och åtföljande utkast utesluta eu
rad sjukdomsfall, som rättvisligen borde medtagas. Landssekretariatet förstode,
att anledningen därtill varit, att man velat gå försiktigt fram och i
första hand medtaga endast sådana fall, som ej vore omstridda. Men rätten
till ersättning borde dock inom en ej allt för avlägsen framtid utsträckas till
att omfatta alla arbetare, som bleve arbetsoförmögna på grund av skada,
som uppkommit genom arbetet, oavsett vad som förorsakat skadan, då denna
mera bestämt kunde härledas ur arbetet.

Landsekretariatet framhölle även önskvärdheten av att förteckningen å
ämnen och sjukdom sformer samt verksamheter, för vilka ersättning enligt
lagförslaget skulle utgå, borde kunna kompletteras med hänsyn till gjorda
erfarenheter, utan att därför skulle behöva företagas lagändring i varje särskilt
fall. Berörda önskemål syntes vara ganska allmänt omfattat i skilda
länder att döma av att internationella arbetskonferensen nästan enhälligt
godkänt förenämnda rekommendation.

Landssekretariatet ifrågasatte därför om det ej vore lämpligare, att den
förteckning å ämnen, som framkallade yrkessjukdomar, vilken inginge i lagförslaget,
utginge därur, och att det överlätes till Kungl. Maj:t att fastställa
och vid behov utöka nämnda förteckning.

I anslutning till det anförda har landssekretariatet hemställt om bifall
till lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med ämbetsverkens förslag,
sedan däri vidtagits vissa förändringar och tillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 23

A andra sidan liar förslaget avstyrkts av vissa av de hörda sammanslutningarna.
Sålunda liar svenska arbetsgivareföreningen — efter att hava erinrat,
att förslag om olycksfallsförsäkringens utvidgande till yrkessjukdomarna framförts
av såväl alderdomsförsäkringskommittén som vissa motionärer vid 1910
års riksdag utan att majoritet därför kunnat erhållas — yttrat bland annat:

Då denna fråga ånyo upptagits till behandling och föranlett ett förslag,
vilket i huvudsak vore av samma innehåll som ålderdomsförsäkringskommitténs,
skulle man kunnat vänta, att under tiden efter det frågan sist varit under
prövning några omständigheter inträffat, som kunde anses hava bragt den
i ett förändrat skick, eller att åtminstone genom eu utredning hade konstaterats,
att yrkessjukdomar, orsakade av giftiga ämnen, inom den svenska industrien
förekomme i en sådan omfattning, att lagbestämmelser om dem kunde anses
vara av behovet påkallade. Detta hade icke skett. Man svävade därför i
ovisshet om, huruvida verkligen den ifrågasatta lagstiftningen kunde i realiteten
anses vara påkallad. Med den kännedom föreningen ägde om dithörande
förhållanden inom den svenska industrien ansåge föreningen, att
fall av förgiftningssjukdomar hos oss vore mycket sällsynta. Enligt ämbetsverkens
uppgift hade i Tyskland, där eu lag av ungefär samma innehall,
som nu för oss föreslagits, varit gällande från den 1 juli 1925, under första
året av lagens tillämpning omkring 90 % av alla anmälda fall av yrkessjukdomar,
vilka medfört ersättning, varit härledda av bly eller blyföreningar.
I Frankrike, där ungefär enahanda lagstiftning syntes vara gällande, hade
under år 1926 av 1,513 anmälda fall av yrkessjukdomar 1,505 härlett sig från
blyförgiftning. Det ville alltså synas som om blyförgiftningssjukdomarna
skulle spela den dominerande rollen bland de sjukdomar, om vilka vore
fråga. Föreningen vore av den uppfattningen, att fall av sjukdomar till
följd av blyförgiftning vore sällsynta i den svenska industrien, sa sällsynta,
att något behov av eu lagstiftning om dem icke förefunnes. Skulle emellertid
en verkställd utredning giva vid handen, att nämnda uppfattning vore
oriktig, komme naturligtvis frågan i ett annat läge, och i sådant fall kunde
åtminstone en praktisk grund för införande av eu lagstiftning i ämnet anses
föreligga.

För den händelse, att eu lagstiftning i frågan ansåges böra genomföras,
vore därmed icke sagt, att den skulle ske på det sätt, som ämbetsverken
föreslagit. Den sociala försäkringslagstiftningen hade tre delar, olycksfallsförsäkring,
sjukförsäkring samt ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.
Berörda uppdelning av den sociala försäkringen grundade sig på förhållandena
inom socialförsäkringsområdet, vilka medförde, att särskilda rättsregler och
anordningar borde genomföras för olika delar därav. Att frågan om ersättningsplikt
för yrkessjukdomar i och för sig hörde till sjukförsäkringen, låge
i sakens natur, och skulle eu lagstiftning i ämnet genomföras, borde den
sålunda ske på nämnda område av socialförsäkringen. Att genomföra rättsreglerna
för olycksfallsförsäkringen pa ifrågavarande område skulle medföra
avsevärda svårigheter och olägenheter. Enligt förslaget skulle ersättningsrätt
inträda vid yrkessjukdomar, som uteslutande eller till övervägande delen
framkallades genom inverkan av vissa i lagtexten angivna ämnen. Att
diagnosticeringen och klarläggandet av samband mellan arbete och sjukdom
vore förenat med stora svårigheter och förutsatte särskilda fackkunskaper
kunde icke förnekas, och de försäkringsinrättningar, som handhade den
sociala olycksfallsförsäkringen, vore knappast organiserade så, att de med
sakkunskap kunde träffa avgörande i dylika fall. Vid olycksfallsförsäkring
inträdde den skadades ersättningsrätt från tiden för olycksfallets inträffande,
vilken tid vore lätt att angiva. Fn motsvarande regel kunde icke tillämpas
i fråga om yrkessjukdomar. Enligt olycksfallsförsäkringslagen skulle avgift

Svenska

arbetstjivar

förcnimjen

Sveriges in
dustr iförbund.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

för försäkring enligt lagen av försäkringsinrättningen bestämmas till belopp,
som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda
förhållanden, under vilka det bedreves, efter försäkringstekniska grunder
prövades vara erforderligt för täckande av risken. Huru försäkringsinrättningarna
i saknad av varje statistiskt underlag skulle kunna verkställa en rättvis
tariffering för den föreslagna nya försäkringsgrenen syntes svårt att förstå.

Het vore anmärkningsvärt, att lagförslaget icke åtföljdes av någon beräkning
av kostnaderna för dess genomförande. I fall uppfattningen att de
yrkessjukdomar, som avsåges i lagförslaget, endast i mycket ringa utsträckning
förekomme här i landet, vore riktig, följde emellertid därav, att den
föreslagna lagen ekonomiskt sett skulle bliva föga betungande för arbetsgivarna.
Emellertid vore att märka, att om man väl beträtt den vägen att
hänföra vissa yrkessjukdomar under olycksfallsförsäkringen, det vore risk för att
man ginge vidare därå och inom kort komme till bestämmelser i ämnet,
som bleve mycket kostsamma för arbetsgivarna. Erfarenheten hade visat,
att det vore mycket lätt att åstadkomma utvidgningar av olycksfallsförsäkringslagen
— kostnaderna för sådana utvidgningar drabbade icke det allmänna
utan arbetsgivarna. Genom ändringar av 1916 års lag hade den
tunga, som genom densamma lagts å arbetsgivarna, blivit ökad med cirka
två tredjedelar. Man kunde med dylika förhållanden för ögonen förstå, att
arbetsgivarna hyste betänkligheter mot varje ny utsträckning av olycksfallsförsäkringslagens
tillämplighetsområde, även om den till en början syntes
vara mindre betydelsefull.

Med hänsyn till det anförda har föreningen avstyrkt bifall till det framlagda
lagförslaget.

Avstyrkande utlåtande har avgivits även av Sveriges industriförbund, som
anfört:

Såsom en allmän regel syntes redan nu gälla, att arbetsgivarna, oaktat
någon laglig skyldighet därtill ej förelåge, bisprunge arbetare, vilka oförskylt
drabbats av sådana sjukdomar, som hade sin grund i arbetsförhållandena.

För sin del hade förbundet i princip ingenting att invända emot, att
genom lag fastställdes rätt för arbetare till ersättning för skada till följd
av yrkessjukdom och skyldighet för arbetsgivarna att försäkra dessa risker.
Därmed bereddes större trygghet åt de arbetare, vilka kunde utsättas för
dylika sjukdomar, medan det organiserade försäkringsväsendets utvidgning
till nämnda område underlättade arbetsgivarnas riskfördelning.

Éj heller ansåge sig förbundet böra ställa sig avvisande till förslaget att
principerna för ifrågavarande ersättningsskyldighet skulle bliva i huvudsak
desamma som för ersättning för skador, vållade av olycksfall i arbete.
Visserligen talade principiella skäl för att försäkring mot yrkessjukdomar
inordnades under den allmänna sjukförsäkringen och icke under den sociala
olycksfallsförsäkringen. Men vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen
hade gränsen mellan olycksfallsskada och skada såsom påföljd av
sjukdom i praktiken blivit så obestämd, att yrkessjukdomarnas inordning
under olycksfallsförsäkringslagen icke kunde anses innebära någon olägenhet.

Huruvida frågan jämlikt det framlagda förslaget skulle erhålla en lämplig
och rättvis lösning, ansåge förbundet emellertid icke möjligt att på grundval
av den verkställda utredningen tillförlitligt avgöra. Det viktigaste spörsmålet
vid genomförandet av en lagstiftning på området vore att bestämma,
vilka sjukdomar som borde omfattas av den tilltänkta försäkringsverksamheten.
Men för avgörandet av berörda fråga hade ämbetsverken saknat bestämda
utgångspunkter. Någon inhemsk statistik, som därvidlag kunnat
tjäna till ledning, funnes nämligen icke, och ämbetsverken hade för den
skull också själva ifrågasatt, huruvida icke lagstiftningen borde anstå någon

Kungl. Maj:ts proposition ur Jt''4. 2:>

tid, tills erforderligt material kunnat införskaffas. Efter övervägande liade
man emellertid avstått därifrån och i stiillet, närmast med ledning av yrkesiuspektörernas
erfarenhet, sökt avgöra vilka yrkessjukdomar, som skulle
omfattas av lagstiftningen. Den förteckning över yrkessjukdomar, som för
sådant iindamål upprättats av yrkesinspektörerna, hade emellertid sedermera
vid förslagets utarbetande icke oförändrad följts, utan vissa av yrkesinspektörerna
angivna sjukdomar hade uteslutits och ett par andra tillagts.
Av lagförslaget framginge icke efter vilka grundsatser de verkställda förändringarna
vidtagits, men det förefölle som om man därvid sökt ledning
av statistiken från vissa främmande länder, där lagstiftning på området redan
funnes. Av utländsk statistik kunde emellertid för vår del inga tillförlitliga
slutsatser dragas, då lagstiftningen på berörda område givetvis
måste troget ansluta sig till de nationella förhållandena på det industriella
området. Det kunde i berörda sammanhang framhållas, hurusom, just med
hänsyn till de växlande förhållandena i olika länder, det förenämnda förslaget
till konvention endast omfattade ett fåtal yrkessjukdomar, huvudsakligen
förgiftning genom bly och kvicksilver. De länder, som genomfört
eu lagstiftning på området, liade också i fråga om urvalet av sjukdomar
tillämpat högst olika principer. Ett par, Frankrike och Belgien, stadgade
rätt till ersättning för ett betydligt mindre antal sjukdomar iin förhållandet
skulle bliva hos oss jämlikt det framlagda förslaget.

Enligt förbundets uppfattning vore alltså den utredning, som på ifrågavarande
punkt verkställts, icke av den uttömmande och tillförlitliga art, att,
med hänsyn till spörsmålets stora vikt, en lagstiftning kunde byggas därpå.
Lagförslaget omfattade visserligen ett mindre antal yrkessjukdomar än jämlikt
yrkesinspektörernas förslag men syntes likväl vara allt för vidlyftigt.

Förbundet berörde därefter frågan, vilka sjukdomar borde omfattas av
den föreslagna försäkringen, samt framhöll, att eu annan olägenhet, som
vore förbunden med bristen på inhemsk statistik och som också talade för
ett uppskov med frågans lösning, vore svårigheten att under för handen
varande förhållanden fixera rättvisa och lämpliga premiesatser.

På grund av det anförda har förbundet hemställt, att förslaget i befintligt
skick icke måtte föreläggas riksdagen.

Liknande synpunkter hava anförts av de Ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening, som yttrat bland annat:

Ämbetsverkens principuttalande att det tillkomme eu yrkesverksamhet
att bära alla de kostnader, som dess utövande medförde, vore enligt föreningens
mening grundat på en sund nationalekonomisk uppfattning, som
numera allmänt godkändes. Därav följde emellertid icke med nödvändighet,
att de så kallade yrkessjukdomarna skulle likställas med olycksfall.

Många skäl talade snarast för yrkessjukdomarnas inordnande under sjukförsäkringen,
såsom föreslagits av’socialförsäkringskommittén. Det starkaste
av nämnda skäl vore svårigheten att avgöra, huruvida ett sjukdomstillstånd
vore att hänföra till i arbete för viss arbetsgivares räkning ådragen yrkessjukdom
eller icke. Med den begränsning av begreppet yrkessjukdom, som
av ämbetsverken föreslagits, framträdde berörda olägenhet icke så skarpt,
eliuru den dock aldrig sjmtes kunna helt uteslutas. Vid det framtida utvidgande
av den föreslagna lagens giltighetsområde, som av ämbetsverken
förutsattes, komme måhända att befinnas lämpligt att som yrkessjukdomar
upptaga åkommor — exempelvis tuberkulos — vilkas samband med yrkes
utövningen i de enskilda fallen komme att bliva tvivelaktigt. Dylika åkommor
borde självfallet inordnas under en blivande allmän sjukförsäkring.
Med hänsyn till svårigheten att rationellt avgränsa de av olycksfall icke

I)e ömsesidiga
social försäkringsbolagens

förening.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Sveriges

kemiska

industri kontor.

Sveriges
allmänna
sj akkasseförbund.

förorsakade åkommor, som kunde anses lielt beroende av yrkesverksamheten,
syntes då av praktiska skäl lämpligast, att vid alla yrkessjukdomar
ersättning utginge från organen från sjukförsäkringen.

Ämbetsverken liade framhållit, att redan nu kroppsskador, som stode på
gränsen mellan olycksfallsskador och påföljder av sjukdom, i åtskilliga fall
betraktades som olycksfallsskador. Föreningen ville icke bestrida, att så
vore förhållandet och att olycksfallsförsäkringslagen i stor utsträckning givits
en för av sjukdom drabbade personer gynnsammare tolkning än av lagstiftarna
måhända avsetts. Den praxis, som i berörda avseenden utbildats,
vore dock numera så fast, att vid skadebedömningen tvekan sällan behövde
uppstå. I dylikt avseende förekommande gränsfall syntes för övrigt icke
omfattas av lagförslaget, varför deras förefintlighet saknade betydelse för
frågans bedömande.

Det viktigaste spörsmålet vid fastställande av lag om försäkring för yrkessjukdomar
vore att bestämma, vilka sjukdomar som borde omfattas av
försäkringen. Det av ämbetsverken avgivna betänkandet lämnade icke för
bedömandet härav erforderliga hållpunkter. På svensk statistik grundad utredning
vore icke verkställd, och de bärande skäl, som möjligen förelegat
för att bland sjukdomsalstrande ämnen och fysiska fenomen upptaga just
dem, som återfunnes i lagförslaget, vore icke anförda.

Fn brist i utredningen, som för de försäkringsinrättningar, som skulle
handhava försäkringen, vore av största betydelse, vore saknaden av varje
beräkning över de skaderegleringskostnader, som vid lagens tillämpning
kunde vara att förvänta. Ett allmänt uttalande gjordes, att nämnda kostnader
komme att röra sig om ett föga betydande belopp. Föreningen hade
ingen anledning betvivla, att nämnda uppfattning i stort sett vore riktig,
men trodde dock, att för enskilda, med hänsyn till risken för yrkessjukdomar
särskilt farliga yrken kostnaderna kunde komma att motsvara eu
väsentlig del av utgifterna på grund av gällande olycksfallsförsäkringslag.

Föreningen har slutligen hemställt, att proposition i ämnet icke måtte
avlåtas innan fullständigare utredning verkställts.

Sveriges kemiska industrikontor har anfört:

Så vitt det kommit till kontorets kännedom vore yrkessjukdomar ytterst
sällsynta inom den svenska kemiska industrien och närbesläktade industrigrenar.
Och i de få fall dylika sjukdomar förekommit hade nog som regel
arbetsgivarna, även om skyldighet därtill ej förelegat, likväl ansett sig böra
lämna arbetaren ekonomiskt stöd under sjukdomstiden. Aven om arbetarna
sålunda redan vore tillräckligt skyddade mot verkningarna av yrkessjukdomar
och lagförslaget för den skull kunde anses icke vara av behovet påkallat,
hade kontoret dock för sin del ej anledning motsätta sig, att ifrågavarande
förhållanden bleve reglerade genom lag.

Innan en dylik lagstiftning genomfördes, borde emellertid enligt kontorets
bestämda uppfattning eu inhemsk statistik uppgöras över vilka yrkessjukdomar,
som förekomme inom vår industri. Dylik statistik förelåge nämligen
ej för närvarande, och det förefölle kontoret för den skull, att lagförslaget i
nämnda hänseende byggde på allt för lösa grunder. Exempelvis hade
bensin, bensol och stenkolstjära, som nämndes i förslaget, kontoret veterligt
aldrig här i landet förorsakat någon yrkessjukdom. Utan tillgång'' till dylik
statistik syntes det kontoret även omöjligt att fastställandet av premiesatserna
skulle kunna ske på ett rättvist sätt.

På i viss mån andra skäl har förslaget avstyrkts av Sveriges allmänna
sjukkasseförlnmd, som anfört:

Beträffande först frågan sedd från principiell ståndpunkt måste förbundet
bestämt hävda den uppfattningen att en försäkring för vissa yrkessjukdomar

Kungl. Maj:ts proposition nr t>ii. 27

borde hänföras till sjukförsäkringen och utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som angivits av socialförsäkringskommittén. Genom
en sådan anordning skulle givetvis arbetsgivarnas bidrag för nämnda
ändamål ingå till sjukkassorna.

I samband därmed kunde föreningen icke underlåta att fästa uppmärksamheten
på det förhållandet, att de registrerade sjukkassorna hitintills
utan någon inskränkning lämnat sjukersättning samt jämväl fortfarande oavbrutet
utbetalade sjukpenning även till medlemmar, som till följd av yrkessjukdom
blivit oförmögna till arbete, utan att från det allmänna därför erhålla
någon särskild kompensation i form av utgående högre bidrag samt
jämväl utan att arbetsgivarna i regel lämnade något som helst bidrag till
sjukkassorna för ändamålet.

Såsom förhållandena i vårt land utvecklats hade de registrerade sjukkassorna
sålunda lämnat understöd åt medlemmar, som drabbats av yrkessjukdomar,
utan att därför hava kommit i åtnjutande av bidrag i erforderlig
omfattning. Förbundet medgåve villigt, att under den splittring, som i organisatoriskt
avseende vore rådande inom vårt lands sjukkasserörelse, svårigheter
förelåge att utforma lämpliga bestämmelser för en rättvis bidragsnorm
till sjukkassorna för utbetald sjukpenning till av yrkessjukdom drabbade
medlemmar.

Genom de föreslagna lagbestämmelsernas ikraftträdande och med stöd av
18 § i sjukkasselagen ifråga om rätt till inskränkning av sjuklijälp för medlem,
som ägde uppbära sjukunderstöd av annan, kunde givetvis de registrerade
sjukkassorna vidtaga sådan ändring i sina stadgar, som verkade ekonomiskt
reglerande med avseende å understödsskyldiglieten vid fall av yrkessjukdomar,
men då hitintills endast ett ringa fåtal sjukkassor begagnat sig
av denna inskränkningsrätt, vore det ganska problematiskt, om sjukkassorna
under nuvarande osäkerlietstillstånd beträffande omorganisationen av sjukkasseväsendet
skulle komma att vidtaga åtgärder i dylik riktning. Dessutom
hade erfarenheten visat, att flera av de sjukkassor, som begagnat sig
av rätten att inskränka sjukhjälpen, då olycksfallsersättning utginge, sedermera
beslutat upphäva denna begränsning under motivering av konkurrens
från kassor, som ej beslutat sådan inskränkning. Den önskvärda tillämpningen
av inskränkningsrätten, som varit avsedd att förhindra överförsäkring
med utbetalning från två håll, hade i stort sett blivit illusorisk.

En plausibel lösning av frågan under nuvararande förhållanden kunde
måhända genomföras genom att sjukkassorna lade huvudvikten för understödjande
vid fall av yrkessjukdomar på den sjukvårdande försäkringsformen.
Då emellertid av olika anledningar nämnda försäkringsform endast i ringa
omfattning vunnit tillämpning — endast cirka 15 % av de registrerade sjukkassornas
medlemmar vore sådan förmån tillförsäkrad — och då statsbidraget
för berörda ändamål, högst 1 krona per år och medlem, måste
anses alltför knappt tillmätt för att kunna stimulera till kraftigare utveckling
av denna, för sjukförsäkringens framtida gestaltning så betydelsefulla försäkringsform,
förefölle alla bemödanden att nå nöjaktigt resultat tills vidare
hava små utsikter för sig.

En rationell lösning av den föreliggande frågan kunde, enligt förbundets
menig, ske endast i samband med en enhetlig socialförsäkringsreforms genomförande,
varvid en för vårt land lämpad organisation av sjukförsäkringen
vore av den allra största betydelse.

I anslutning till vad sålunda anförts, ville förbundet bestämt vidhålla, att
nämnda försäkringsangelägenhet bäst handhades av väl organiserade sjukkassor,
till vilka arbetsgivarna rättvisligen borde lämna skäligt bidrag. Och
frågans genomförande syntes kunna anstå till dess en enhetlig socialför -

Kungl. Maj tis proposition nr 184.

Departements chefen.

säkringsreform förelåge. Men om det åter skulle lappas på den sociala
försäkringsbyggnaden utan att medelst en rationellt ordnad sjukförsäkring
skapa en verkligt hållbar grund för densamma, ansåge förbundet sig med
tvekan kunna tillstyrka det förslag ämbetsverken avgivit, dock under förutsättning
att bestämmelserna endast komme att gälla såsom övergångsform
intill dess sjukförsäkringsfrågan erhållit en nöjaktig lösning.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår synes enighet numera råda
därom att arbetare, som träffats av yrkessjukdom, eller — i händelse av
dödsfall — hans efterlevande böra erhålla skälig ersättning. Det torde även
vara en allmän uppfattning, att kostnaden för denna gottgörelse bör bestridas
av arbetsgivaren. Ett fastslående härav innebär endast en tillämpning
av den grundsats, på vilken den sociala olycksfallsförsäkringen vilar, nämligen
att varje yrkesverksamhet bör bära av dess utövande föranledda
kostnader.

Redan nu torde visserligen i många fall arbetsgivare frivilligt bistå arbetare,
som utan eget förvållande angripits av sjukdom, vilken ostridigt har
sin grund i arbetet eller de förhållanden, varunder det bedrives. Emellertid
är arbetaren i dylikt fall helt beroende av arbetsgivarens goda vilja, och
hans möjlighet att utfå ersättning kommer att i sista hand bliva avliängig
av arbetsgivarens solvens. Det torde vara önskvärt att bereda arbetaren
ökad trygghet.

Därest man önskar uppehålla principen, att kostnaden för ersättning
på grund av yrkessjukdom bör gäldas av arbetsgivaren, kan man naturligen
icke hänvisa en av yrkessjukdom angripen arbetare till den invaliditetsförsäkring,
som innefattas i den allmänna pensionsförsäkringen i dess
nuvarande form. Kostnaderna för denna försäkring bäras nämligen — i den
mån de icke bestridas av det allmänna — av de försäkrade själva. Eu utvidgning
av pensionsförsäkringen till att omfatta fall av yrkessjukdom, även
då sjukdomen icke medfört invaliditet, skulle för övrigt innebära en fullständig
omläggning av de principer, på vilka nämnda försäkringsgren vilar, och
synes icke böra komma i fråga. Därtill kommer, såsom ämbetsverken framhållit,
att de förmåner, som vid fall av invaliditet genom yrkessjukdom utgå
på grund av pensionsförsäkringen, äro avsevärt lägre än de ersättningar, som
i händelse av olycksfall skola utgivas enligt olycksfallsförsäkringslagen. Det
har icke heller från något håll föreslagits, att särbestämmelser rörande yrkessjukdomarna
skulle givas inom pensionsförsäkringens ram.

Däremot har från eu del håll med styrka gjorts gällande, att nämnda
sjukdomar borde hänföras till sjukförsäkringen. Naturligen kunna vissa
såväl principiella som praktiska skäl anföras till stöd för denna uppfattning.
Emellertid bör märkas, att frågan om yrkessjukdomarna knappast kan på
ett tillfredsställande sätt lösas inom ramen för eu frivillig sjukförsäkring.
Huruvida vid en blivande omorganisation av sjukförsäkringen i vårt land
denna kommer att byggas på frivillighetens grund eller övergång ske till
något system med obligatorisk försäkring kan för närvarande icke bedömas.
Tydligt är dock, att om statsmakterna skulle ansluta sig till tanken på anordnande
av en obligatorisk sjukförsäkring, genomförandet av en dylik komme

Kumjl. Maj:ts jtropoailion ny ltii. 29

att taga en avsevärd tid i anspråk. Erinras bör, att då statsmakterna är
1916 togo ställning till spörsmålet om yrkessjukdomarna, anledning förelåg
till antagande, att eu obligatorisk sjukförsäkring skulle komma till stånd
inom jämförelsevis kort tid.

Vid nu angivna förhållanden och då det sjnes önskvärt, att frågan om
ersättning för yrkessjukdomar icke längre undanskjutes, torde övervägande
skäl tala för att denna fråga, i den mån det är möjligt, löses i anslutning
till gällande regler beträffande ersättning för olycksfall i arbete. Ett jämställande
av vissa yrkessjukdomar med dylika olycksfall synes även av Hera
skäl berättigat. Egentliga yrkessjukdomar hava i viss mån sin grund i samma
förhållanden som olycksfall i arbete, och såsom jag redan berört böra de
ekonomiska verkningarna av yrkessjukdom — liksom av olycksfall — bäras
av arbetsgivaren. Det synes då naturligt, att dessa företeelser behandlas
på enahanda sätt. Därtill kommer, att — såsom ämbetsverken närmare utvecklat
— i åtskilliga fall skador, som stå på gränsen mellan olycksfallsskador
och följder av sjukdom, i praxis hänföras till olycksfallsskador. Även
om dessa fall företrädesvis avse sjukdomar, som icke skulle komma att
omfattas av den utvidgning av olycksfallsförsäkringen, som nu ifrågasättes,
torde en utsträckning av densamma till att omfatta även vissa yrkessjukdomar
kunna ske på ett naturligt sätt. För arbetsgivare, vilka redan nu
frivilligt hjälpa arbetare, som ådragit sig yrkessjukdom, torde det erbjuda
en fördel att kunna genom försäkring skydda sig mot förefintlig risk.

I ett av de inkomna yttrandena har gjorts gällande, att frågan om yx-kessjukdomarna
borde anstå i avbidan på genomförande av en enhetlig social -försäkringsreform. Till stöd för ett dylikt uppskov kan visserligen anföras,
att spörsmålet om yrkessjukdomarna är av mycket begränsad räckvidd och
att ett uppskov med dess lösande därför icke kan medföra några större
olägenheter. Häremot bör emellertid framhållas, att ett likställande av
yrkessjukdomar i den omfattning, varom nu är fråga, med olycksfall i arbete
icke kan anses innebära något föregripande av'' det arbete för ett rationellt
ordnande av socialförsäkringen i dess helhet, som för närvarande synes påkallat.
Billigheten torde ock kräva, att sedan man i princip medgivit, att
arbetare, som träffats av'' yrkessjukdom, böra erhålla gottgörelse härför, dylika
arbetare snarast möjligt komma i åtnjutande av denna förmån.

En fråga, som emellertid icke får förbises vid behandlingen av nu föreliggande1
spörsmål, är den med bristen på enhetlighet i socialförsäkringen
sammanhängande förekomsten av dubbelersättning. I regel torde sjukkassorna
icke begagna dem tillkommande möjlighet att begränsa sjukhjälpen,
då ersättning utgår från annat håll, och i följd härav kommer en arbetare,
som är medlem av sjukkassa, att vid olycksfall erhålla gottgörelse från såväl
olycksfallsförsäkringen som sjukkassan. Detta missförhållande kommer
naturligen att ökas, därest nu eu grupp av sjukdomar, som ej föranletts av
olycksfall, inordnas under olycksfallsförsäkringen. Berörda olägenhet synes
emellertid knappast vara av'' den vikt, att den bör förhindra olycksfallsförsäkringens
utvidgning till yrkessjukdomarna. Frågan om undvikande av

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

dubbelförsäkring bär varit under övervägande vid flera tillfällen och senast
vid behandlingen av det för 1928 års riksdag framlagda förslaget om borttagande
av den så kallade karenstiden beträffande olycksfallsförsäkringen.
Därvid framhölls, att frågan i viss mån sammanhängde med spörsmålet om
statens understödjande av sjukkasserörelsen, och att den ifrågasatta lagändringen
rörande karenstiden icke utgjorde tillräcklig grund för utbrytande
till särskild behandling av en enstaka punkt av berörda spörsmål. Detsamma
torde i än högre grad gälla beträffande nu föreliggande förslag, vars
omfattning är så väsentligt mycket mindre. Det synes uppenbart, att frågan
om förhindrande av dubbelförsäkring bör lösas i sammanhang med frågan
om statens ställning till sjukkasseväsendet.

Mot den föreslagna lagstiftningen har anförts, att något statistiskt material
rörande yrkessjukdomarnas förekomst i vårt land icke finnes. Härav
följde, att det ej vore möjligt att för närvarande bedöma, huruvida behov
förelåge av bestämmelser rörande yrkessjukdomar, samt att stora svårigheter
mötte såväl vid uppgörande av tariffer för den utvidgade försäkringen som
vid beräknande av dess ekonomiska verkningar. Emellertid torde tillgång
till inhemsk statistik i ämnet icke vara en nödvändig förutsättning för upptagande
av frågan om yrkessjukdomarna till slutlig behandling. Enligt
vunnen erfarenhet förekomma fall av dylika sjukdomar i vårt land, och det
måste anses rimligt, att de arbetare, som drabbas av sådan sjukdom — även
om de äro få till antalet — erhålla skälig hjälp. A andra sidan kan med
säkerhet antagas, att yrkessjukdomarna här äro jämförelsevis sällsynta. Till
följd härav kan man utan vidare räkna med att kostnaderna för den ifrågasatta
utvidgningen komma att för såväl arbetsgivarna som statsverket stanna
vid föga betydande belopp. Givetvis måste vissa svårigheter möta, då det
gäller att bestämma premietariffer för den utvidgade försäkringen, men dessa
svårigheter torde dock kunna övervinnas. Antagligen komma för de företag,
där inom viss avdelning mera avsevärd risk för yrkessjukdomar föreligger,
att upprättas specialtariffer innebärande någon — förmodligen obetydlig —
premieförhöjning. I fråga om större arbetsgivare plägar även vid utgången
av varje försäkringsår verkställas en omprövning av premiesatserna för det
kommande året med hänsyn till den dittills vunna erfarenheten om riskens
storlek. Liknande problem torde för övrigt uppstå i andra fall, då fråga är
om anordnande av försäkring för nya risker. Naturligen hade det dock
varit önskvärt att, innan lagfrågan upptoges, eu svensk statistik i ämnet
funnits tillgänglig. Emellertid bör märkas, att en dylik statistik för att vara
av värde måste omfatta en jämförelsevis lång tid och att insamlandet därav
skulle komma att medföra ett avsevärt uppskov med frågans lösning. Det
kan även ifrågasättas, huruvida det är möjligt att utan allt för stora svårigheter
erhålla en statistik av större värde annat än i samband med en genomförd
försäkringsverksamhet. En dylik statistik bör omfatta icke blott antalet
fall av olika slag av yrkessjukdomar utan även sjukdomstidens längd med
mera. Till följd härav torde det icke vara lämpligt att i avbidan på anskaffande
av statistik uppskjuta behandlingen av den föreliggande frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. Hl

Såsom skäl mot yrkessjukdomarnas inordnande under olycksfallsförsäkringen
har även framhållits, att det — bland annat på grund av bristen på
inhemskt statistiskt material — skulle vara svårt att bestämma, vilka sjukdomar
borde omfattas av försäkringen. Denna svårighet bör dock icke överskattas.
Vid fastställande av försäkringens omfattning synes man böra utgå
från att densamma skall avse endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst
lätt kan ledas tillbaka till arbetet eller de omständigheter, varunder detsamma
bedrives. Av stor betydelse är därför, att såsom ämbetsverken anfört
försäkringen begränsas till sådana sjukdomar, där diagnosticeringen och
klarläggandet av samband mellan arbete och sjukdom icke erbjuda allt för
stora svårigheter. Ett övervägande liärutinnan synes kvinna ske redan på
grundval av nu föreliggande material. Till frågan om de sjukdomar, som
böra sålunda upptagas, vill jag återkomma i det följande. Med anledning
av de uttalade farhågorna, att försäkringen skulle komma att obehörigen
utvidgas, kan emellertid i detta sammanhang framhållas, att det naturligen
icke bör ifrågakomma att utvidga försäkringen till sådana sjukdomar — till
exempel tuberkulos och reumatiska åkommor — vilkas samband med yrkesutövningen
i de enskilda fallen kommer att bliva tvivelaktigt. Dylika sjuk
domar kunna icke betraktas såsom yrkessjukdomar i den mening, varom nu
är fråga.

Ej heller kan avgörande vikt tilläggas invändningen, att, även om nyss
an givna begränsning iakttages, stora svårigheter möta då det gäller att i det
enskilda fallet avgöra, huruvida ett förefintligt sjukdomstillstånd har sin grund
i en under arbetet ådragen yrkessjukdom eller härrör från annan orsak.

Aven om det understundom kan vara vanskligt att diagnosticera en föreliggande
sjukdom och att bedöma, huruvida samband föreligger mellan denna
och arbetet, torde dessa svårigheter icke vara större än de som i vissa fall
kunna uppstå vid tillämpningen av den gällande olycksfallsförsäkringen.

Av nu anförda skäl har jag funnit mig böra tillstyrka, att vissa yrkessjukdomar
i ersättningshänseende jämställas med skador på grund av olycksfall
i arbete. Detta syfte kan vinnas genom att för ändamålet erforderliga
bestämmelser antingen infogas i olycksfallsförsäkringslagen eller meddelas i
form av särskild lag. I likhet med ämbetsverken finner jag den sistnämnda
utvägen vara att föredraga. På grund av de olikheter, som föreligga mellan
yrkessjukdomar och olycksfall, kunna olycksfallsförsäkringslagens regler icke
utan vidare tillämpas på yrkessjukdomarna. Med hänsyn till dessa erfordras
vissa särbestämmelser. Det torde för vinnande av reda och överskådlighet
vara lämpligt, att dessa bestämmelser sammanföras i en särskild lag. Ett inarbetande
av desamma i olycksfallsförsäkringslagen skulle ofördelaktigt inverka
på nämnda lags överskådlighet.

Särskilda
bestämmelser.

Jämväl beträffande den föreslagna lagstiftningens detaljer kan jag i huvudsak
ansluta mig till ämbetsverkens förslag. På vissa punkter har jag emellertid
ansett mig böra föreslå ändringar i detsamma. För dessa vill jag
redogöra under de särskilda paragrafer, till vilka ändringarna hänföra sig.

Ämbets verkens förslag.

Yttranden
Över ämbetsverkens

förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

i §■

Yrkesinspektörerna hava i den av dem uppgjorda listan å sjukdomsalstrande
ämnen eller fysiska fenomen, som borde omfattas av den föreslagna lagstiftningen,
upptagit bland annat koloxid, bensol och terpentin samt strålande
värme och ljus ävensom mjältbrandssmitta. Därvid hava inspektörerna
framhållit, att koloxid förekomme i ökad utsträckning i samband med användning
av motorfordon. I stora doser verkade nämnda gas omedelbart
dödande (olycksfall), men då även kroniska följdsjukdomar förekomme till och
med med dödlig utgång, hade man ansett, att ämnet borde medtagas. Beträffande
bensol och terpentin hava inspektörerna anfört, att nämnda vätskor
ej användes i så stor utsträckning som bensin, men att de av bensol och
terpentin förorsakade yrkessjukdomarna vore värda mer uppmärksamhet. Såsom
skäl för att bensin och stenkolstjära ej vipptagits i förteckningen hava
inspektörerna framhållit, att dessa ämnen visserligen förekomme i stor utsträckning
men att i allmänhet sådana anordningar vore vidtagna, att någon
fara för yrkessjukdom ej förelåge.

Såsom jag redan berört hava i det av ämbetsverken framlagda förslaget
upptagits såväl strålande värme och ljus samt mjältbrandssmitta som ock
bensin, bensol och stenkolstjära. Till stöd för medtagandet av sistnämnda
tre ämnen hava ämbetsverken anfört, att dessa ämnen användes i stor utsträckning,
särskilt bensin, samt att de förorsakade blodsjukdom, dermatit,
hudkräfta och konjunktivit. Däremot hava koloxid och terpentin uteslutits.
I fråga om koloxid hava ämbetsverken uttalat, att de förgiftningar, som förekomme,
i regel vore akuta och ersattes såsom olycksfall. Yttringarna av kronisk
förgiftning visade så allmänna sjukdomssymptom, att deras beroende
av koloxidförgiftning knappast kunde med någon större grad av säkerhet
konstateras.

Industriförbundet har ifrågasatt, huruvida yrkessjukdomar, som framkallades
genom bensin, bensol och stenkolstjära, borde omfattas av lagstiftningen, då
berörda ämnen här i landet icke vore föremål för industriell användning eller
framställning i sådan omfattning, att några yrkessjukdomar därav behövde
uppstå. Även syntes berättigade invändningar kunna framställas mot att i
lagen skulle inbegripas yrkessjukdomar, som framkallades genom inverkan
av strålande värme och ljus. Jämväl fullmäktige i järnkontoret hava påyrkat,
att strålande värme och ljus måtte uteslutas, då någon yrkessjukdom härrörande
från dylik orsak icke behövde ifrågakomma om de skyddsmedel,
som arbetsgivaren vore skyldig att ställa till arbetarens förfogande, komme
till användning. Kommerskollegium har biträtt dessa anmärkningar. Kemiska
industrikontoret har såsom jag redan berört uppgivit, att bensin, bensol och
stenkolstjära kontoret veterligt aldrig här i landet förorsakat någon yrkessjukdom,
och styrelsen för svenska garveriidkareföreningen har meddelat, att
såvitt styrelsen hade sig bekant mjältbrandssmitta eller andra smittosamma
sjukdomar, förorsakade av yrkesarbetet inom garverinäringen, icke förekommit.
Arbetsgivareföreningen har gjort gällande, att det ville synas som om
flera anmärkningar kunde med fog framställas mot den uppgjorda förteck -

Kungl. Muj:ts proposition nr hS4. .''3)5

ningen, och att den, ifall den ifrågasatta lagstiftningen skulle komma till
stånd, borde undergå en noggrann granskning.

Å andra sidan bär från arbetarhåll gjorts gällande, att den i lagen intagna
förteckningen ej vore tillräckligt omfattande. Sålunda har styrelsen för
svenska livsmedel sarbetanförbundet anfört bland annat:

Styrelsen ville betona, att den tillämnade lagstiftningen skulle komma
att lida av en betänklig begränsning, om den inskränktes till att avse
endast sådana yrkessjukdomar, vilka orsakades av förgiftningar i en eller
annan form. I lagförslaget hade ämbetsverken tydligen redan från början
gått in för berörda inskränkning. Styrelsen ansåge detta mindre lyckligt
och ville erinra, att det funnes yrkessjukdomar, som icke framkallades av de
giftiga, frätande, smittande eller strålande ämnen, som angivits i förslaget,
utan av vissa andra skadliga yrkesförliållanden, stundom av rent mekanisk
art. Icke desto mindre kunde verkningarna därav för den utsatte arbetaren
bliva lika ödesdigra, ja till och med svårare än de, som vållades av i förslaget
upptagna gifter eller skadeorsaker. Det syntes styrelsen som om till
de orsaker, vilka framkallade yrkessjukdomar, borde hänföras även arbete
vid intensivt skakande, vibrerande, bullrande eller på annat sätt oavlåtligt
irriterande maskiner, krampaktig muskel- eller fingeransträngning, dagligt
lyftande och bärande av för tunga bördor, ihållande, ensidigt stillastående
arbete eller arbete under mer eller mindre onaturliga kroppsställningar,
vistelse i dragiga, ständigt fuktmättade eller dammfyllda arbetslokaler samt
i starkt komprimerad, förtunnad eller för betydande och hastiga temperaturväxlingar
utsatt luft.

Efter att hava redogjort för lagstiftningen på förevarande område i vissa
främmande länder har styrelsen fortsatt:

Det syntes styrelsen påtagligt, att om en svensk lagstiftning skulle genomföras
med den inskränkning, som vidlådde ämbetsverkens lagförslag,
skulle eu hel del yrken och däribland även de, som företräddes inom livsmedelsarbetareförbundet,
falla utanför lagens tillämpningsområde. Ett dylikt förhållande
kunde styrelsen icke finna rättvist och försvarligt, då erfarenheten visat,
att just inom nämnda yrken sjukdomar uppträtt och alltjämt uppträdde, som
röjde en omisskännlig yrkeskaraktär. Sålunda hade av gammalt bageri- och
konditoriyrkets arbetare varit utsatta för eksem och andra hudåkommor, av
vilka den svåraste arten, den så kallade bagarskabben, numera på grund av
de sanitära förbättringarna inom yrket vore mera sällsynt men dock likväl
förekomme. De övriga formerna av hudåkommor uppträdde alltjämt sporadiskt
och vore i regel synnerligen långvariga och svårbotliga. Därtill komme,
att en arbetare inom livsmedelsbranschen av hygieniska skäl ej gärna efter
en dylik åkomma kunde återinträda i arbete, förr än han vore fullt återställd.
Vidare vore såväl bageri- och konditori- som kvarnarbetarne utsatta
för de yrkesrisker, som härleddes av arbetet i dragiga och dammfyllda arbetslokaler
med starka och hastiga temperaturväxligar. Nämnda risk bleve
särskilt för bageri- och konditoriarbetarnas vidkommande ökad därigenom
att de året om nödgades vara synnerligen tunnklädda. Detsamma gällde,
med någon modifikation, även om slakteri- och charkuteri- samt choklad- och
karamellindustriens arbetare. Därjämte hade såväl bageri-, kvarn-, slakterioch
charkuteriarbetare den yrkesrisken gemensam, att de i det dagliga
arbetet nödgades lyfta tunga bördor i form av mjölsäckar, degkassar, brödplank
eller djurkroppar, varför dessa ansträngningar —- i förening med tröttande
gående eller stillastående — stundom förorsakade svårartade ben-, ledoch
ryggskador samt åderbråck. På grund av anförda klädsel och temperaBihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 154 liäft. (Nr 184.) 1685 2S 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

turförhållanden vore förkylningssjukdomar samt reumatiska åkommor tämligen
vanliga bland livsmedelsindustriens arbetare, och de finge i viss utsträckning
kronisk och bestående karaktär. Jästindustriens personal liade
att göra med ämnen och kemikalier, som utan att vara direkt giftiga kunde
utöva en skadlig inverkan å vissa arbetares organism. Slutligen kunde nämnas,
att ckarkuteriarbetarna vid hanterandet av styckade slaktkroppar lätt
utsattes för risken att såras av skarpa ben eller skärvor därutav, med åtföljande
varbildning eller blodförgiftning. Anförda skäl ansåge styrelsen
obetingat tala för en utvidgning av lagförslaget i antydd riktning.

Styrelsen för skandinaviska sadelmakare- och tapetserareförbundet har ansett, att
ersättning borde utgå även till dem, som på grund av inandning av damm
med mera, som förorsakades av deras arbete, ådroge sig tuberkulossjukdomar.
För sadelmakare- och tapetserarefacket kunde lungtuberkulos anses
vara en yrkessjukdom.

Styrelsen för svenska transportarbetareförbundet har anmärkt, att man icke
medtagit sådana yrkessjukdomar, som uppstode genom obekväm ställning —
till exempel för chaufförer genom trånga förareplatser — kylskador, överansträngning,
muskelbristningar eller bärande av tunga bördor. Bland de
uppräknade skadliga ämnena saknades dessutom koloxid, som speciellt för
chaufförer utgjorde ett stort riskmoment.

Styrelsen för svenska typografförbundet har anfört bland annat:

I förslaget hade icke såsom yrkessjukdom upptagits sjukdom, förorsakad
av alkaliska rengöringsmedel, såsom olika sorters lut, soda och dylikt. Det
vore ej ovanligt att tryckare, iläggare och hjälparbetare i tryckerier genom
användning av hälsofarliga rengöringsmedel vid vaskning av satsformar
ådroge sig hudsjukdomar, som av läkare specificerades som yrkeseksem.
Även liandsättare hade råkat ut för likartad sjukdom genom att satsformen
efter vaskningen varit dåligt sköljd. Vid sådant förhållande stannade vaskmedlet
kvar på formen. När sedan formen anfuktades vid avläggning upplöstes
vaskmedlet och åstadkomme yrkeseksem. Det vore därför önskvärt,
att i förslaget upjatoges en ny rubrik, till exempel alkaliska ämnen
och deras föreningar.

Såsom yrkesjukdom saknades i förslaget tuberkulos eller lungtuberkulos.
De inom tryckeriindustrien sysselsatta arbetarna vore i hög grad utsatta för
nämnda sjukdom. Därtill bidroge en hel del samverkande orsaker, såsom
mindre lämpliga och orenliga arbetslokaler, dålig ventilation och dammiga
stilkaster. Dessutom torde för handsättarnas vidkommande de karaktäristiska
armrörelserna vara en bidragande orsak till sjukdomens utbredning
inom nämnda yrkesgrupp. Då emellertid för bedömandet av i vilken omfattning
tuberkulosen vore att hänföra till yrkessjukdom eu ingående undersökning
först måste verkställas, yrkade styrelsen ej på att berörda sjukdom nu
upptoges såsom yrkessjukdom. Detta för att ej försena eller försvåra lagens
antagande. Styrelsen skulle dock önska, att en undersökning med det snaraste
igångsattes för att utröna, i vilken omfattning och för vilka yrken tuberkulosen
borde hänföras till yrkessjukdom.

Styrelsen för svenska järnvägsmannaförbundet har anfört bland annat:

Vid statens järnvägsverkstäder hade för några år sedan förekommit, att
vissa målare blivit svårt angripna av eksem, förorsakat av att de vid målningsarbeten
använt svensk terpentin. Sjukdomen hade såvitt styrelsen hade
sig bekant varit obotlig och tillika av sådan beskaffenhet, att läkarna ej
med bestämdhet kunnat angiva eksemets art och i följd därav ej heller haft
möjlighet att ställa någon bestämd diagnos för sjukdomens botande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4. 35

En annan sak, som styrelsen ville framhålla, vore, att vid omnämnda verkstäder
under de senaste månaderna igångsatts målning av järnvägsvagnar
med spruta — så kallad sprutmålning — och att vissa arbetare efter en tids
arbete därmed klagat över magsmärtor och yrsel. Huruvida några egentliga
yrkessjukdomar komme att uppstå i nämnda arbete eller ej, knnde styrelsen
ej med bestämdhet yttra sig om, emedan arbetet pågått allt för kort tid för
att man skulle kunna rätt bedöma saken. Att så komme att ske, kunde
dock antagas, enär färgstoffet, som under sprutningen blandade sig med
luften i arbetslokalen, vore av sådan gasartad beskaffenhet, att det icke
hitintills, trots mycket kostsamma försök med skyddsanordningar, varit möjligt
förhindra färgstoffets inträngande i andningsorganen hos dem som sysselsattes
med arbetet eller hade sitt arbete i dess omedelbara närhet.

Styrelsen har hemställt, att i lagförslaget måtte intagas jämväl terpentin
och färgstoff av alla slag.

Även styrelsen för svenska måleriarbetareförbundet har ansett, att terpentin
borde upptagas bland de ämnen, som medförde risk för yrkessjukdomar.
Till stöd härför har styrelsen åberopat, att yrkesinspektörerna i sin
förteckning upptagit nämnda vätska, samt att ett trettiotal fall av skador
till följd av sulfatterpentin anmälts till förbundsexpeditionen. En utsträckning
till terpentin vore så mycket mera av behovet påkallad, som det på
senare tid förekommit terpentinsorter, vilka vore bemängda med mera skadliga
ingredienser än vad tidigare varit fallet.

Därjämte hava flera förbundsstyrelser framställt anmärkningar mot det
av ämbetsverken uppgjorda utkastet till förteckning över sjukdomsformer
med mera.

Landssekretariatet har hemställt, att de av förbundsstyrelserna anförda
synpunkterna måtte vinna beaktande vid lagförslagets utformande.

Vid bestämmande av de sjukdomar, som skola omfattas av den föreslagna
lagen, bör såsom jag redan berört strängt fasthållas, att denna
bör avse endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst utan större svårighet
kan ledas tillbaka till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden.
Med hänsyn härtill böra alla sådana åkommor utmönstras, beträffande vilka
— även om de genom arbetet eller därmed förbundna omständigheter kunna
främjas i sin uppkomst eller utveckling — det icke kan antagas för visst,
att de hava sin grund i själva arbetet eller vad därmed har samband. Nödvändigt
är därför, att försäkringen begränsas till sådana yrkessjukdomar,
som i regel kunna tydligt skiljas från andra åkommor. Såsom ämbetsverken
anfört är detta förhållandet framför allt med vissa förgiftningar genom oorganiska
ämnen, särskilt metaller. Det synes därför lämpligt, att försäkringen
i första hand omfattar dylika förgiftningsåkommor. Yad angår andra sjukdomar
böra de medtagas, endast därest de kunna anses uppfylla nyssnämnda
förutsättningar.

Såsom redan berörts kan detta icke anses vara fallet med tuberkulos eller
reumatiska åkommor. Ej heller böra klimatsjukdomar omfattas av försäkringen.
Yad angår åkommor, som bero på arbete vid skakande maskiner,

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

bärandet av tunga bördor, obekväm kroppsställning, överansträngning och
dylikt torde de i regel icke förete sådana symptom, att en karaktäristisk
sjukdomsbild uppstår. De av styrelsen för livsmedelsarbetareförbundet
omförmälda fallen, då cliarkuteriarbetare såras av skarpa ben eller benskärvor
och i följd därav ådraga sig varbildning eller blodförgiftning, torde
i praxis betraktas såsom olycksfall. Detsamma lärer gälla de av typografförbundets
styrelse omnämnda skadorna genom alkaliska vaskmedel. ”Vad
angår koloxid, som omnämnts av styrelsen för transportarbetareförbundet, bör
framhållas, att såsom ämbetsverken anfört akuta koloxidförgiftningar i regel
ersättas såsom olycksfall, och att kroniska förgiftningar med samma ämne
förete sådana symptom, att de icke med säkerhet kunna diagnosticeras. Sjukdomar,
som uppkomma vid arbete med terpentin, bensin, bensol och stenkolstjära
lära — i den mån de icke hava karaktär av olycksfall — ej med
säkerhet kunna ledas tillbaka till arbetet. Beträffande de åkommor, som
förorsakas av så kallad sprutmålning, torde för närvarande icke föreligga
sådan erfarenhet, att de med säkerhet kunna hänföras till yrkessjukdomarna.
Däremot synas bland sjukdomsorsakerna böra upptagas jämväl strålande
värme och ljus. Den omständigheten att skador av nämnda fenomen i regel
kunna undvikas genom användande av sedvanliga skyddsmedel synes ej
utesluta, att desamma böra inbegripas i försäkringen. Vidkommande slutligen
mjältbrandssmitta bör märkas, att fall av mjältbrand till följd av arbete
i garverier och slakterier visserligen äro sällsynta, men denna omständighet
bör dock icke utgöra skäl för uteslutande av nämnda sjukdomsorsak, vilken
upptagits i förenämnda konvention. Med hänsyn till den ringa förekomsten
av mjältbrandsfall bland människor ävensom av skador till följd av strålande
värme eller ljus torde upptagande av nämnda sjukdomsorsaker komma att
medföra endast obetydlig ökning av kostnaderna för försäkringens genomförande.

Såsom av det nu anförda framgår bör den ifrågasatta försäkringen enligt
min mening omfatta de i ämbetsverkens förslag angivna sjukdomsorsakerna
med undantag av bensin, bensol och stenkolstjära. Mot den sålunda föreslagna
begränsningen torde möjligen göras gällande, att densamma är allt
för snäv. Emellertid vill jag framhålla, att försäkringen dock skulle komma
att gälla de yrkessjukdomar, som enligt den utländska statistiken hava den
största betydelsen. Inom försäkringen skulle falla flertalet av de sjukdomar,
som stå olycksfallen närmast och beträffande vilkas hänförande till yrkessjukdomarna
någon egentlig tvekan ej råder. Märkas bör även, att försäkringen
skulle bliva mera omfattande än motsvarande försäkring i vissa
främmande länder och erhålla större räckvidd än som föreskrives i omförmälda
konvention.

Det har från vissa håll gjorts gällande, att förteckningen å sjukdomsorsaker
icke borde givas i lag utan i administrativ ordning. Härigenom skulle
det bliva möjligt att lättare anpassa densamma efter ändrade förhållanden.
Detta förslag kan jag emellertid icke biträda. Frågan om försäkringens om -

Kanyl. Maj.ts proposition nr 184. 37

fattning är nämligen av så väsentlig betydelse, att den bör lösas genom lag,
och då uppräkningen avser sjukdomsorsakerna, icke de yrken eller hanteringar,
diir sjukdomarna skola hava ådragits, torde någon olägenhet icke
vållas härav. På sätt ämbetsverken framhållit synes det lämpligt, att
Kungl. Maj:t till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom föreligger,
utfärdar en förteckning å de sjukdom sformer, varom här är fråga, och de
slag av verksamhet, vari dessa sjukdomsformer bruka framträda. Denna
förteckning — som naturligen icke begränsar försäkringsorganens prövningsrätt
— bör i huvudsak ansluta sig till ämbetsverkens utkast. Vid förteckningens
utarbetande skall naturligen hänsyn tagas till de ändringsförslag,
som framställts i de inkomna yttrandena.

För att än tydligare framhäva, att yrkessjukdomar, varom nu är fråga,
skola helt jämställas med olycksfall i arbete, synes det lämpligt, att giva en
något ändrad avfattning åt 1 § i ämbetsverkens förslag. Av den formulering
jag sålunda förordar torde följa såväl att insjukuande i yrkessjukdom
skall anses såsom olycksfall i arbete som att alla de bestämmelser, vilka
enligt olycksfallsförsäkringslagen och dess följdförfattningar gälla beträffande
olycksfall, skola, såvitt annat icke särskilt stadgas, tillämpas även i
fråga om yrkessjukdom.

2§-

I 2 § av ämbetsverkens förslag har upptagits bestämmelse, att vad i olycksfallsförsäkringslagen
sägs angående dagen för olycksfallet skall beträffande
yrkessjukdom avse tidpunkten för sjukdomens yppande. Uti motiveringen
framhålles, att denna tidpunkt i regel komme att sammanfalla med dagen
för läkarens konstaterande av sjukdomen, men att fall kunde tänkas, då
sjukdomens yppande bevisligen låge längre tillbaka i tiden.

Mot denna bestämmelse har industriförbundet anmärkt, att förbundet ansåge
det ur flera synpunkter ändamålsenligt att på sätt som skett i tysk
lagstiftning i stället anknyta till den dag, då läkarbehandling eller läkemedel
först objektivt visade sig erforderliga eller då arbetsoförmåga inträdde. En
dylik bestämmelse vore uppenbarligen ägnad att medföra enklare och klarare
rättsförhållanden än den av ämbetsverken föreslagna, vilken för övrigt
icke motiverats med annat än att man på ett närstående område, nämligen
i förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, reglerat förhållandet på motsvarande sätt.
Kommersicollegium har delat industriförbundets uppfattning. Arbetsgivareföreningen
har ansett, att de av ämbetsverken angivna tolkningsreglerna vore allt
för svävande. Med hänsyn till nödvändigheten att få en fixerad tidpunkt
för ersättningsrättens inträdande och att såvitt möjligt undvika, att den
sjuke uppbure ersättning även för tid, då han arbetade mot full arbetslön,
ansåge föreningen det vara riktigare, om till utgångspunkt toges den dag, då
arbetaren på grund av sjukdomen måst avbryta eller minska sitt arbete.

Den för uppkomsten av ett anspråk på ersättning för olycksfall i arbete
avgörande tidpunkten är enligt olycksfallsförsäkringslagen dagen för olycks -

Ämbetsverkens
förslag.

Yttranden
över ämbetsverkens

förslag.

Departements chefen.

Ämbetsverkens
förslag.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

fallet. Naturligen möta vissa svårigheter, då det gäller att beträffande yrkessjukdomar
bestämma en motsvarande tidpunkt. Uppkomsten av en yrkessjukdom
kan i regel icke — såsom inträffandet av ett olycksfall — fastställas
till ett visst tidsmoment. Sjukdomen börjar ofta smygande och är i motsats
till olycksfallet resultatet av en fortgående inverkan av för organismen skadliga
faktorer. Olika utvägar kunna också tänkas för bestämmande av den
relevanta tidpunkten. Att i detta hänseende taga till utgångspunkt den dag, då
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan inträdde, torde icke vara lämpligt.
En arbetare, som drabbats av yrkessjukdom, bör nämligen i likhet med den,
som skadats till följd av olycksfall, vara berättigad till läkarvård och läkemedel
med mera under hela sjukdomstiden. Yad angår sjukpenning torde,
även om tiden räknas från tidigare dag än den nyss nämnda, någon risk icke
föreligga, att den sjuke skall uppbära sådan ersättning även under tid, då han
arbetar mot full lön. Enligt olycksfallsförsäkringslagen utgår nämligen sjukpenning
endast för tid, vinder vilken arbetsförmågan varit nedsatt med minst
en fjärdedel. Det har även ifrågasatts att till utgångspunkt taga antingen den
dag, då den sjuke för sin åkomma sökte läkarhjälp, eller den dag, då enligt
läkares intyg sjukdomen var för handen. Även dessa förslag synas emellertid
vara förenade med vissa olägenheter. Det torde i många fall vara för
den sjuke obilligt att knyta ersättningsrättens inträde till den omständigheten
att han sökt läkarvård, även då det kan styrkas, att han tidigare angripits
av den ifrågavarande sjukdomen. Och enligt det senare alternativet
skulle läkaren understundom nödgas att utfärda intyg rörande omständigheter,
som han icke varit i tillfälle att iakttaga och beträffande vilkas förekomst
han i regel kan stödja sig endast på den sjukes uppgifter. Vid nu
angivna förhållanden finner jag i likhet med ämbetsverken lämpligast, att
avgörande vikt lägges vid tiden för sjukdomens yppande. Oftast torde denna
tidpunkt komma att sammanfalla med den dag, då läkaren finner sjukdomen
vara för handen. Skulle emellertid kunna styrkas, att sjukdomen förelegat
redan å tidigare dag, bör denna dag vara avgörande. Jag har sålunda ansett
mig böra tillstyrka förslagets förevarande bestämmelse i sak oförändrad.
Emellertid synes det lämpligt, att uttrycket » tidpunkten för sjukdomens
yppande» utbytes mot det mera bestämda »dagen för sjukdomens yppande».
Härav följa redaktionella ändringar i vissa andra paragrafer.

3 §.

För vinnande av förenkling i lagtexten synes det lämpligt att beträffande
arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan, som avses i 1 §,
införa en särskild term, exempelvis »farligt arbete».

4 §•

I förevarande paragraf i ämbetsverkens förslag stadgas, att därest försäkringsinrättning
finner erforderligt, att där försäkrad arbetare, till förebyggande
av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller försämras, under
någon tid avhåller sig från arbete i verksamhet, varom här är fråga, försäkringsinrättningen
äger för sådan tid tillerkänna honom en övergångsersättning,
uppgående till högst hälften av hel sjukpenning.

Kumjl. Maj.ts proposition nr 1H4. 39

Styrelsen för svenska kommunalarbetareförbundet liar beträffande detta stadgande
anfört, att styrelsen funne det uppenbart, att arbetare, som på angivet
sätt toges från sitt arbete, låt vara för sin egen hälsas skull, drabbades
synnerligen kännbart i ekonomiskt avseende och därför rättvisligen borde
vara berättigad till någon ersättning. Enligt förslaget förelåge ingen sådan
ovillkorlig rätt, utan finge han ersättning blott om försäkringsinrättningen
funne det erforderligt. Styrelsen kunde med hänsyn till det förhållandevis
ringa belopp, som skulle komma att utgå till arbetare i sådana fall, ej dela
ämbetsverkens mening, att missbruk skulle kunna uppstå, därest ovillkorlig
rätt till ersättning skulle införas. Styrelsen föresloge alltså sådan ändring
i förslaget, att arbetare, som till förebyggande av yrkessjukdom toges från
sitt arbete, skall äga ovillkorlig rätt till ersättning. Landssekretariatet bär
anslutit sig till denna uppfattning.

Det sålunda framställda ändringsförslaget kan jag icke biträda. Medgivandet
av en ovillkorlig rätt för arbetare, som avhåller sig från farligt
arbete, att härför erhålla gottgörelse från försäkringsinrättningen skulle kunna
föranleda till missbruk och skulle kunna medföra, att arbetaren finge ersättning
även då han erhållit eller kunde erhålla lika väl avlönat arbete av
annat slag. På sätt ämbetsverken anfört torde man emellertid kunna utgå
från, att försäkringsinrättningarna komma att lämna ersättning i alla fall, då
ett verkligt behov föreligger. Med anledning av uttryckssättet i nyss återgivna
yttrande vill jag framhålla, att förevarande paragraf icke ger försäkringsinrättning
någon befogenhet att hindra en försäkrad arbetare att börja eller
fortsätta med farligt arbete. Stadgandet innebär endast, att för den händelse
arbetaren enligt inrättningens anvisning avhåller sig från dylikt arbete,
inrättningen skall kunna tillerkänna honom ersättning för den tid han sålunda
avhåller sig från det ifrågavarande arbetet.

6 §•

Med hänsyn till den i 7 § föreslagna preskriptionsbestämmelsen hava
ämbetsverken i förevarande paragraf intagit stadgande, att arbetsgivare eller
arbetsföreståndare, som mottager underrättelse enligt 20 § i olycksfallsförsäkringslagen,
att arbetare insjuknat i yrkessjukdom, skall lämna skriftligt
erkännande om mottagandet. Då en dylik regel synes böra vara åtföljd av
straffgaranti, torde det vara lämpligt att för underlåtenhet att lämna sådant
erkännande stadga samma påföljd — böter — som föreskrives för uraktlåtenhet
att göra anmälan enligt 21 § i olycksfallsförsäkringslagen.

7 §■

Enligt 7 § i ämbetsverkens förslag gäller, att rätt till ersättning i anledning
av yrkessjukdom är förverkad, därest icke inom ett år från tidpunkten
för sjukdomens yppande eller, där fråga är om ersättning i anledning av
dödsfall, från det döden inträdde, underrättelse jämlikt olycksfallsförsäkringslagen
lämnats arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren eller framställning om

Yttranden
över ämbetsverkens
förslag.

Departements chefen.

Ämbetsverkens
förslag.

Yttrande
över ämbetsverkens
förslag.

Departements chefen.

Ämbetsverkens
förslag.

Yttranden
över ämbetsverkens
förslag.

Departements chefen.

Yttranden
Över ämbetsverkens
förslag.

Departements chefen.

40 Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

ersättning gjorts hos riksförsäkringsanstalten eller den enskilda försäkringsinrättning,
som det åligger att utgiva ersättning.

Försäkringsrådet har yttrat, att då det kunde inträffa, att personer, som
ansåge sig hava ersättningsanspråk att framställa, vände sig direkt eller i
första hand till försäkringsrådet, rådet ville ifrågasätta, om det icke med
hänsyn till den föreslagna, relativt korta preskriptionstiden vore lämpligt
föreskriva, att rätten till ersättning bevarades jämväl om framställning om
ersättning gjordes till försäkringsrådet inom den stadgade tiden.

Då det av försäkringsrådet föreslagna tillägget synes motiverat, anser
jag mig böra tillstyrka, att erforderlig ändring vidtages i förevarande paragraf.
I samband därmed torde en omredigering böra ske av paragrafens senare del.

8 §.

Denna paragraf i ämbetsverkens förslag, vilken innehåller bestämmelser
om rätt till klagan över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag,
stadgar bland annat, att dylik rätt icke föreligger beträffande beslut
av försäkringsinrättning i fråga, som avses i 4 §.

I anslutning till det yrkande, som av styrelsen för svenska kommunalarbetareförbundet
framställts vid 4 §, har styrelsen, med instämmande av landssekretariatet,
hemställt om sådan ändring i förevarande paragraf, att talan
finge föras jämväl mot beslut, som nyss nämnts.

Såsom jag redan framhållit har jag ansett mig icke böra biträda det vid
4 § gjorda ändringsyrkandet. Med hänsyn härtill bör det vid förevarande
paragraf framställda förslaget icke föranleda någon ändring i ämbetsverkens
förslag.

Järnkontoret har såsom jag redan berört ansett, att i förslaget borde införas
uttrycklig bestämmelse, att ersättning för yrkessjukdom icke skulle
utgå, om arbetaren genom åsidosättande av anbefallda säkerhetsåtgärder eller
eljest själv varit vållande till sjukdomen. Kommerskollegium har i anslutning
till detta yttrande ansett, att i enlighet med vad som stadgas i 24 och 25 §§
i olycksfallsförsäkringslagen rörande bortfallande av ersättning i de fall, då
olycksfall uppsåtligen förorsakats av den skadade själv, eller rörande skälig
nedsättning av ersättningen, därest den skadade varit vållande till skadan
genom underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse givna säkerhetsföreskrifter,
motsvarande, efter de särskilda förhållanden, som förelåge beträffande
skyddsåtgärder mot yrkessjukdomar, lämpligt avpassade bestämmelser borde
införas i den nu föreslagna lagen.

Såsom kommerskollegium framhållit torde det vara riktigt, att arbetare,
som uppsåtligen förorsakat, att han angripits av yrkessjukdom, icke bör erhålla
någon gottgörelse på grund av sjukdomen, samt att skälig nedsättning
däri bör äga rum, då arbetaren gjort sig skyldig till grov vårdslöshet genom
att ej ställa sig till efterrättelse gällande säkerhetsföreskrifter. Någon sär -

Kungl. Maj:ts proposition ur 184.

skild föreskrift härom synes emellertid icke erforderlig. Av den i 1 § i lagförslaget
givna regeln, att vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen,
yrkessjukdom skall anses lika med skada till följd av olycksfall, följer nämligen
att 24 och 25 §§ i nämnda lag erhålla motsvarande tillämpning beträffande
yrkessjukdomar.

Övergångsbestämmelsen.

Enligt den av ämbetsverken föreslagna övergångsbestämmelsen skulle
lagen träda i kraft den 1 januari 1930 men icke äga tillämpning i fråga
om yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag.

Härom har för säkring sinspelctionen anfört, att då försäkring för olycksfall
i arbete hittills icke omfattade ifrågavarande sjukförsäkring, hade arbetsgivarna
hittills icke erlagt för sistnämnda försäkring erforderliga tilläggspremier.
Försäkringsinrättningarna borde därför icke åläggas ansvar för
yrkessjukdomar, som väl yppade sig först efter lagens ikraftträdande men
som befunnes vara förorsakade under anställning före nämnda tidpunkt. Så
skulle emellertid ske enligt ämbetsverkens förslag. Försäkringsinspektionen
ansåge, att om ersättning skulle utgå i sådana fall, staten borde åtaga sig
kostnaden därför. Den övergångsbestämmelse, som fordrades därför, borde
stadga, att om arbetare före lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete
i verksamhet, där han varit utsatt för inverkan, som i 1 § omförmäldes,
inom den i 3 § angivna tiden före sjukdomens yppande, vid tillämpning av
vad i 5 § stadgades angående ersättningskostnadens fördelning skall så anses,
att han före lagens ikraftträdande varit sjukförsäkrad i riksförsäkringsanstalten,
och att anstalten skall äga att av statsverket erhålla åter vad den på
grund därav fått utgiva i ersättning. Industriförbundet har ansett, att övergångsstadgandet
tarvade förtydligande, varvid hänsyn borde tagas till stadgandena
i 3 och 5 §§. Om en arbetare varit försäkrad i flera försäkringsinrättningar
under den tid, då sjukdomen kunde anses förvärvad, vilken
tidsperiod jämlikt 3 § skulle utgöra de sista tolv månaderna före sjukdomens
yppande, skulle ersättningsskyldigheten fördelas mellan försäkringsinrättningarna
i förhållande till den tid arbetaren varit försäkrad i var och
en av dem. Konsekvensen fordrade då uppenbarligen, att för yrkessjukdom,
som yppade sig under år 1930, ersättningen reducerades med hänsyn till
den del av de sista tolv månaderna före sjukdomens yppande, som infölle
före den 1 januari 1930. Kommerskollegium har upptagit industriförbundets
anmärkning samt anfört, att då det vore förenat med vissa principiella betänkligheter
att mot enskilda försäkringsinrättningar giva lagen i viss mån
retroaktiv verkan, förordade kollegium, att nödig hänsyn till den anförda
invändningen toges vid utformande av förslaget, så att i de fall, där arbetare,
som under år 1930 drabbades av yrkessjukdom, under tiden före den
1 januari 1930 varit försäkrad i annan försäkringsanstalt än då sjukdomen
yppades, sjukersättning ej finge utkrävas av den tidigare försäkringsgivaren.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har ansett, att stadgandet
rörande lagens ikraftträdande icke gåve klart uttryck för den logiska över -

Ämbets verkens förslag.

Yttranden
över ämbetsverkens

förslag.

Departements chefen.

42 Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

ensstämmelse, som borde förefinnas mellan detta stadgande samt 3 och 5 §§
i lagen.

Då på sätt försäkringsinspektionen framhållit arbetsgivarna icke för tiden
före den 1 januari 1930 erlagt tilläggspremier, som i vissa fall må betingas
av olycksfallsförsäkringens utsträckande till yrkessjukdomarna, synes det
oriktigt, att försäkringsinrättningarna dock skola ansvara för sjukdomar, som
förorsakats under anställning före nämnda tidpunkt. Att med hänsyn härtill
föreskriva skyldighet för statsverket att bära kostnaden för uppkommen
sjukdom, i den mån den kan antagas hava sin grund i arbete under dylik
tid, synes dock icke lämpligt. Då arbetaren under anställning före lagens
ikraftträdande icke varit försäkrad mot den risk, varom här är fråga, synes
det icke obilligt, att han icke heller erhåller gottgörelse för sjukdomen, till
den del den hänför sig till nämnda anställning. Med tillämpning av den
princip, som ligger till grund för stadgandet i 5 §, skulle härav följa, att
arbetaren bör erhålla endast så stor del av den normala ersättningen, som
motsvarar den del av hans anställningstid inom den i 3 § angivna relevanta
tidsperioden, som infaller efter lagens ikraftträdande. Den sålunda utgående
ersättningen bör naturligen — därest arbetaren varit försäkrad i olika försäkringsinrättningar
— bäras endast av de inrättningar, där han varit försäkrad
efter angivna tidpunkt. Av regeln i 5 § följer, att mellan sistnämnda
försäkringsinrättningar kostnaden för den utgående ersättningen skall fördelas
i förhållande till den tid försäkringen i envar av dem omfattat. Ett
tillägg av nu angivet innehåll synes böra göras till den av ämbetsverken
föreslagna övergångsbestämmelsen.

I överenstämmelse med nu anförda synpunkter har jag låtit inom departementet
överarbeta det av ämbetsverken framlagda förslaget. Därvid hava
även vidtagits vissa jämkningar av redaktionell art, för vilka någon motivering
icke torde erfordras. Tillika har åt lagen givits en något enklare rubrik.

Såsom ämbetsverken framhållit lära, därest den föreslagna lagen antages,
erfordras vissa ändringar i följdförfattningarna till olycksfallsförsäkringslagen.
Till dessa ändringar, vilka icke fordra riksdagens medverkan, vill jag återkomma
i annat sammanhang.

Föredraganden uppläser härefter det sålunda omarbetade förslaget till lag
om försäkring för vissa yrkessjukdomar, av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar (Bilaga A), samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten.

Ur protokollet:
Erik Swartling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Förslag

Bilaga A.

till

Lag

om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Lika med skada till följd av olycksfall i arbete skall vid tillämpning av
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete anses
yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom
inverkan av

arsenik eller förening därav,

bly eller legering eller förening därav,

kvicksilver eller amalgam eller förening därav,

fosfor eller förening därav,

strålande värme eller ljus,

röntgenstrålar eller radium,

mjältbrandssmitta.

I fråga om dylik yrkessjukdom skola dock gälla de särskilda bestämmelser,
som nedan stadgas.

2 §•

Vad i lagen om försäkring för olycksfall i arbete sägs angående dagen
för olycksfallet skall beträffande yrkessjukdom avse dagen för sjukdomens
yppande.

3§-

Ersättning i anledning av yrkessjukdom skall icke utgå, med mindre
arbetaren inom ett år eller vad angår yrkessjukdom, som framkallats genom
inverkan av röntgenstrålar eller radium, inom tio år före dagen för sjukdomens
yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro
utsatta för sådan inverkan, som omförmäles i 1 §, (farligt arbete).

4§-

Finner försäkringsinrättning erforderligt, att där försäkrad arbetare, till
förebyggande av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras,
under någon tid avhåller sig från farligt arbete, äger försäkringsinrättningen
för den tid arbetaren för sådant ändamål avhåller sig från dylikt arbete tillerkänna
honom ersättning uppgående till högst hälften av hel sjukpenning.

5§,

Ersättning i anledning av yrkessjukdom utgives av den försäkringsinrättning,
där arbetaren vid tidpunkten för sjukdomens yppande är försäkrad

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete; dock skall, om arbetaren
före nämnda tidpunkt upphört att vara anställd i farligt arbete, ersättningen
utgivas av den försäkringsinrättning, där arbetaren på grund av dylik
anställning senast var försäkrad jämlikt berörda lag. Har arbetaren inom i
3 § angiven tidrymd varit på grund av anställning i farligt arbete jämlikt
omförmälda lag försäkrad i mer än en försäkringsinrättning, skall — där ej
annan överenskommelse träffats — kostnaden för ersättningen fördelas mellan
försäkringsinrättningarna i förhållande till den tid försäkringen i envar av
dem sålunda omfattat.

6 §.

Den i 21 § i nämnda lag föreskrivna anmälningsskyldigheten skall i fråga
om yrkessjukdom fullgöras av arbetsgivare eller arbetsföreståndare, som
nu sagts.

7 §•

Rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom är förfallen, därest icke
inom ett år från dagen för sjukdomens yppande eller, där fråga är om ersättning
i anledning av dödsfall, från dödsdagen underrättelse enligt 20 § i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete lämnats arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren
eller framställning om ersättning i anledning av sjukdomen
gjorts hos riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet eller, där försäkringsbolag
jämlikt 5 § första punkten är skyldigt utgiva ersättningen, hos bolaget.

8§-

Vad i 33 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete stadgas skall
gälla jämväl beträffande ärende rörande tillämpningen av de i denna lag
givna bestämmelserna; dock må klagan icke föras över beslut av försäkringsinrättning
i fråga, som avses i 4 §.

Med avseende å försäkringsrådets behandling av ärende, varmed försäkringsrådet
sålunda har att taga befattning, skall gälla vad i 6 § i lagen den
29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet stadgas.

9 §''

Till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som avses i 1 §, är
för handen, utfärdar Konungen eu förteckning, upptagande dels de sjukdomsformer,
vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som i nämnda
paragraf sägs, dels oclc de slag av verksamhet, vari dessa sjukdomsformer
bruka framträda.

4f>

Kungl. Maj:ts proposition nr IS 4.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1930 men skall icke äga tilllämpning
i fråga om yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag.

För yrkessjukdom, som yppats före den 1 januari 1931 eller vad angår
yrkessjukdom, som framkallats genom inverkan av röntgenstrålar eller radium,
före den 1 januari 1940, äger arbetaren erhålla allenast så stor del av ersättningen,
som motsvarar förhållandet mellan den tid från och med den 1 januari
1930, under vilken han varit anställd i farligt arbete, och hela den tid inom
i 3 § angiven tidrymd, under vilken han varit anställd i sådant arbete.
Skyldighet att utgiva ersättning, som sålunda skall utgå, åligger endast försäkringsinrättningar,
i vilka arbetaren varit försäkrad under tiden från och
med den 1 januari 1930.

Kungl. MajUs proposition nr 184.

Bilaga B.

Till KONUNGEN.

Jämlikt nådigt beslut den 13 juli 1926 bär åt socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen gemensamt uppdragits att verkställa
utredning och avgiva förslag i frågan om ersättning för yrkessjukdomar.

Socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
med utlåtande och förslag i frågan
om ersättning för yrkessjukdomar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Till fullgörande av sitt uppdrag få ämbetsverken, som anlitat biträde av
dåvarande professorn i praktisk medicin vid Lunds universitet K. A. Petrén
och efter dennes den 16 oktober 1927 timade frånfälle av professorn i samma
ämne vid Uppsala universitet G. Bergmark, härmed i underdånighet överlämna
utlåtande och förslag i frågan om ersättning för yrkessjukdomar.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom unclertecknade, deltagit
för socialstyrelsen: byråchefen J. A. E. Molin, för riksförsäkringsanstalten:
byråchefen E. E:son Odelstierna samt för medicinalstyrelsen: medicinalrådet
F. E. A. Block.

Protokollsutdrag, utvisande vid ärendets behandling inom socialstyrelsen
uttalad särskild mening, bifogas.

Stockholm den 21 april 1928.

Underdånigst:

Gunnar Huss. Karl Levinson. B. Buhre.

W. Stenholm. H. v. Schulzenheim. Fredr. Bissmark.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Utländsk lagstiftning i ämnet.

I ett flertal europeiska länder äro arbetare tillförsäkrade rätt till ersättning
för yrkessjukdomar. En inom riksförsäkringsanstalten utarbetad redogörelse
för lagstiftningen på området i vissa av dessa länder fogas vid detta
utlåtande, och tillåta sig ämbetsverken att, i den mån nämnda lagstiftning
icke i det följande närmare beröres, med avseende å innehållet av densamma
hänvisa till sagda redogörelse.

Tidigare behandling i Sverige av frågan om ersättning för
yrkessjukdomar.

I sjömanspensioneringsJcommitténs den 15 november 1904 avgivna betänkande
med förslag till bland annat lag om försäkring av sjöfolk föreslogs, att lika
med olycksfall skulle enligt lagen räknas, om försäkrad under anställning å
fartyg insjuknade i sådan sjukdom, som kunde anses för sjömannen innebära
särskild yrkesfara. Kommitténs förslag förelädes emellertid aldrig
riksdagen.

I det betänkande, som låg till grund för nu gällande olycksfallsförsäkringslag,
framhöll ålder domsför säkring skommittén (V. Betänkande och förslag
angående försäkring för olycksfall i arbete sid. 66 och tf.), att flera av yrkessjukdomarna
i likhet med olycksfallen i arbetet hade sin grund i arbetsförhållanden,
för vilka arbetsgivaren syntes böra ansvara, och att således eu
utsträckning av arbetsgivarens ersättningsskyldighet till att omfatta jämväl
yrkessjukdomar, åtminstone beträffande vissa av dem, utgjorde en följdriktig
utvidgning av den egentliga olycksfallslagstiftningen.

Efter att hava i korthet redogjort för vissa bestämmelser i den utländska
lagstiftningen på området och sedan arbetarens ställning med hänsyn till
lagen om allmän pensionsförsäkring berörts, föreslog kommittén, att den
nya olycksfallslagstiftningen, åtminstone tills vidare och innan ytterligare
erfarenhet i förevarande hänseende vunnits, lämpligen borde omfatta sådana
yrkessjukdomar, som förorsakats av särskilt giftiga, vid arbetet begagnade
ämnen. Att i lagen uppräkna de ämnen, som vore att anse såsom särskilt
giftiga, ansåg kommittén (sid. 119) icke erforderligt eller lämpligt. I analogi
med förhållandet i Schweiz, borde det kunna överlämnas åt riksförsäkringsanstalten
och således i sista hand försäkringsrådet att, till ledning vid tilllämpningen,
möjligast fullständigt angiva de ämnen, som i vissa slag av
rörelser eller vid viss användning vore att anse som särskilt giftiga i lagens
mening.

I sitt över kommitténs betänkande avgivna yttrande (Bilaga till nåd. propositionen
nr 111 till 1916 års riksdag sid. 15 o. tf.) anslöt sig riksförsäkringsanstalten
till kommittéförslaget med det tillägget att i försäkringen borde
inbegripas även vissa sjukdomar, som uppkommit genom smittoöverföring
från i arbetet hanterat föremål. Detta tillägg avsåg att medgiva rätt till
ersättning åt personer, som drabbats av mjältbrand, koppor och rots.

Riksförsäkringsanstalten fann nödigt att, såsom i utländsk lagstiftning
skett, förteckning upprättades å de ämnen, som skulle anses såsom särskilt
giftiga, jämte de därav föranledda sjukdomarna, ävensom å de genom smittoöverföring
ådragna sjukdomar, som skulle medföra rätt till ersättning. För -

4! t

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

teckningen borde ej införas i lagen, utan syntes det böra lämnas åt Konungen
att meddela bestämmelser i ämnet.

Aven socialstyrelsen (sid. 83 i bilagan) uttalade sig för att den erforderliga
förteckningen borde utfärdas av Konungen.

Från skilda håll restes mot förslaget den invändningen, att ifrågavarande
sjukdomar rätteligen tillhörde sjukförsäkringen, varför de icke borde
upptagas i olycksfallslagstiftningen.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 111 till 1916 års riksdag uteslötos yrkessjukdomarna.
Departementschefen (sid. 74) fann visserligen de motiv, som
anförts av ålderdomsförsäkringskommittén, befogade, men ansåg å andra
sidan de skäl, som framhållits mot yrkessjukdomarnas inordnande under
olycksfallsförsäkringen vara icke mindre beaktansvärda. Tills vidare och
intill dess den då nyligen tillsatta sjukförsäkringskommittén förebragt ytterligare
utredning i frågan, vore därför icke lämpligt i olycksfallsförsäkringslagen
intaga någon bestämmelse i förevarande syfte.

Särskilda utskottet nr 1 (uti. nr 1 sid. 23) kunde icke dela de betänkligheter,
som gjort sig gällande mot kommitténs ifrågavarande förslag, och
hemställde med anledning av vissa motioner i ämnet om intagande i lagen
av en med kommitténs förslag i huvudsak lika lydande bestämmelse. Utskottet
uttalade, att det syntes kunna överlämnas åt försäkringsrådet att
till ledning vid tillämpningen möjligast fullständigt angiva de iimnen, som
i vissa slag av rörelser eller vid viss användning vore att anse som särskilt
giftiga i lagens mening.

På grund av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll emellertid utskottets
förslag i angivna del.

Socialförsäkringskommitténs den 14 oktober 1919 avgivna betänkande och
förslag angående allmän sjukförsäkring omfattade jämväl yrkessjukdomarna.
Med hänsyn till dessa upptog förslaget en bestämmelse av innehåll, att för
försäkrad, som användes till arbete för arbetsgivares räkning och för vilken
arbetet på grund av sin art eller de förhållanden, under vilka det bedreves,
medförde en väsentligt ökad sjukdomsrisk, särskild riskavgift, som skäligen
motsvarade den ökade risken, skulle erläggas av arkets giv ar en.

Socialförsäkringskommitténs förslag har som bekant icke lagts till grund
för lagstiftning.

Vid den internationella arbetsorganisationens konferens i Geneve maj—juni
1925 antogs ett förslag till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar,
enligt vilket varje medlem av internationella arbetsorganisationen,
som ratificerade konventionen, skulle förbinda sig att tillförsäkra personer,
som fölle offer för yrkessjukdomar, eller deras rättsinnehavare en ersättning,
grundad på de allmänna principerna i den nationella lagstiftningen angående
ersättning för olycksfall i arbete. Såsom yrkessjukdomar skulle enligt
konventionen anses de sjukdomar och förgiftningar, som framkallades av de
i efterföljande, i konventionsförslaget intagna förteckning upptagna ämnena,
då dessa sjukdomar eller förgiftningar drabbade arbetare, tillhörande industrier
eller yrken, som funnes upptagna på motstående plats i förteckningen,
och då desamma härörde från arbete i ett företag, som vore underkastat
förut nämnda nationella lagstiftning.

Förteckning.

Sjukdomar och giftiga ämnen: Motsvarande industrier eller yrken:

Förgiftning genom bly, blylegeringar Handhavande av mineral, innehållande

och blyföreningar samt direkta följ- bly, inbegripet blyhaltig aska från

der av sådan förgiftning. zinkhyttor.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 154 häft. (Nr 184.)

1625 28 4

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

Sjukdomar och giftiga ämnen: Motsvarande industrier och yrken:

Smältning av gammalt zink och bly i
tackor.

Tillverkning av föremål av gjutet bly
eller blyhaltiga legeringar.

Grafiska industrier.

Tillverkning av blyföreningar.
Tillverkning och reparation av elektriska
ackumulatorer.

Beredning och användning av emaljer,
innehållande bly.

Polering med hjälp av blyfilspån eller
blylialtig tennaska.

Måleriarbete, innefattande beredning
eller behandling av täckande ämnen
kitt eller färgämnen, innehållannde
blypigment.

Förgiftning genom kvicksilver, kvick- Handhavande av kvicksilvermineral,
silveramalgamer och kvicksilverför- Tillverkning av kvicksilverföreningar,
eningar samt direkta följder av Tillverkning av mätnings- eller laborasådan
förgiftning. torieapparater.

Beredning av råämnen för tillverkning
av hattar.

Brännförgyllning.

Användning av kvicksilverpumpar vid
tillverkning av glödlampor.

Knallhattstillverkning av knallkvicksilver.

Mjältbrandssmitta. Arbete, som medför beröring med

mjältbrandssmittade djur.

Handhavande av kvarlevor av djur,
inbegripet hudar, klövar, hovar och
horn.

Lastning och lossning eller transport
av varor. I

I anledning av ett frågeformulär, som före konferensens sammanträde utsänts
av internationella arbetsbyrån, hade svenska regeringen för sin del
påyrkat uppskov med behandling av frågan om yrkessjukdomarna till ettframtida
konferenssammanträde.

Vid ovannämnda konferens antogs jämväl en rekommendation, angående
ersättning för yrkessjukdomar, vari konferensen hemställde, att staterna måtte
fastställa ett enkelt förfarande, där sådant icke redan förefunnes, medelst
vilket förteckningen över de sjukdomar, som i den nationella lagstiftningen
ansåges såsom yrkesssjukdomar, kunde revideras.

I fråga om konventionsförslaget anförde riksförsäkringsanstalten i till socialstyrelsen
avgivet utlåtande:

»Frågan om samhällets skyldighet att sörja för att arbetare, som till följd
av arbetets natur eller de förhållanden, varunder det bedrives, ådraga sig
vissa sjukdomar, s. k. yrkessjukdomar, i erforderlig mån hållas skadelösa
härför, har i flera länder varit ett av skälen för införande av obligatorisk
sjuk- och invaliditetsförsäkring för lönarbetare med skyldighet för arbetsgivaren
att lämna särskilda bidrag till sådan försäkring. Även i vissa länder,

Kumjl. Maj:ts proposition nr 1H4. 51

där obligatorisk sjuk- och invaliditetsförsäkring med bidrag till kostnaden av
vederbörande arbetsgivare finnes införd, hava emellertid en del särskilda
sjukdomar ansetts böra utsöndras från denna försäkring såsom mera påtagligt
varande av nyss nämnd beskaffenhet. I dylika fall har det ansetts
riktigt att, när det gällt att inordna dem under de olika grenarna av socialförsäkringen,
likställa dem med olycksfall i arbetet. Förutsättningen för
åvägabringande av en sådan likställighet, som innebär, att arbetsgivaren såsom
vid olycksfall i arbete blir ersättningsskyldig eller i fall av försäkring
ensam bär kostnaden för densamma, är alltså, att sjukdomen till sin beskaffenhet
är sådan, att den i lika gradj som förhållandet är med inträffat olycksfall
i arbete, är eu följd av arbetet eller de med arbetet förbundna faror.

Vid fastställande av vilka sjukdomar, som i nu nämnd mening skola anses
såsom yrkessjukdomar, möta, såsom erfarenheten från olika länder visar, ej
obetydliga svårigheter. I det nu föreliggande förslaget till en konvention,
avsedd att vinna anslutning från det stora antal olika stater med vitt skilda
förhållanden, varom här är fråga, har man ansett sig böra framgå med synnerlig
försiktighet, något som inhämtas redan av eu jämförelse mellan å ena
sidan det nu föreliggande konventionsförslaget och å andra sidan den nationella
lagstiftningen i flera av de länder, som godtagit principen om de s. k.
yrkessjukdomarnas likställande med olycksfall i arbete (England, Schweiz,
Frankrike, Finland, flera amerikanska stater m. fl. länder).

Emellertid har man tillika utgått från, att varje land, som biträder konventionsförslaget,
skulle vid sidan därav efter sina nationella förhållanden anpassa
och kompletera sin lagstiftning. Detta har kommit till uttryck bland
annat i det vid konferensen antagna särskilda förslaget till rekommendation
angående ersättning för yrkessjukdomar.

För genomförande härav och för att en lagstiftning av ifrågavarande slag
för vårt lands vidkommande skall kunna med hänsyn till sitt ändamål tillfredsställande
fylla sin uppgift, erfordras givetvis ett sådant närmare övervägande,
som framhölls i svenska regeringens svarsskrivelse till internationella
arbetsbyrån den 30 december 1924 i anledning av byråns då föreliggande
frågecirkulär bland annat rörande yrkessjukdomars likställande med
olycksfall i arbete.

Eiksförsäkringsanstalten får vidare i detta sammang erinra om, att lagstiftningen
på detta område har att beakta även ett flertal andra svårlösta
frågor än den ovan nämnda, om vilka sjukdomar, som med hänsyn till förhållanden
och behov i vårt land — samt vår lagstiftning i övrigt om sjukocli
olycksfallsförsäkring — företrädesvis böra komma ifråga. Sådana äro
bland annat frågorna om sättet för fastställande av det erforderliga sammanhanget
mellan arbetet eller de förhållanden, varunder de bedrivas, och
sjukdomens uppkomst samt bevisning och antaganden härutinnan, om ansvarsförhållandet
mellan olika arbetsgivare och olika försäkringsinrättningar
beträffande arbetare, vilkas anställning och sysselsättning växla under tiden
för sjukdomens uppkomst och utveckling, om arbetsförtjänstens fastställande
m. m.

I en del viktiga hänseenden synes alltså, såsom i utlandet skett, innehållet
i ifrågavarande lagstiftning böra göras beroende bland annat av försäkringspliktens
omfattning, om den skall gälla med eller utan viss karenstid,
varunder omedelbar ersättningsplikt skall åligga arbetsgivaren, samt av
om blott en försäkringsinrättning skall finnas eller om särskilda föreskrifter
skola meddelas för fall, när sjukdom drabbar arbetare hos arbetsgivare, som
under tiden för sjukdomens uppkomst och utveckling övergår från den ena
till den andra försäkringsinrättningen, eller arbetare hos olika arbetsgivare,

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

av vilka under samma tid en har försäkring i den ena och en i eu annan
försäkringsinrättning.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör med frågan om biträdande
av ifrågavarande konventionsförslag anstå, till dess närmare utredning vunnits
i ovan angivna avseenden.

Med hänsyn till vikten av att frågan om ersättning för yrkessjukdomar
snarast löses, tillåter sig riksförsäkringsanstalten emellertid föreslå, att socialstyrelsen
ville hemställa om igångsättandet av sådan utredning.»

För säkring srådet förklarade, att det syntes erforderligt, att ytterligare utredning
verkställdes i frågan, då möjligen särskilt den till förslaget hörande
förteckningen behövde givas ett annat innehåll med hänsyn till svenska förhållanden.

Medicinalstyrelsen, som förklarade sig hava uteslutande ur medicinsk synpunkt
granskat konventionsförslaget, meddelade, att styrelsen icke hade
något att erinra med anledning av detsamma.

Socialstyrelsen anförde i huvudsak följande:

»Enligt styrelsens mening lär det icke kunna förnekas, att yrkessjukdomarna
ifråga om arbetsgivarnas ersättningsskyldighet principiellt taget äro
att jämställa med olycksfallen i arbete. I avseende å orsakssammanhang
med arbetet framträda emellertid nämnda sjukdomar väsentligen olika vid
olycksfallen, och synes i betraktande därav ersättningsskyldigheten för dem
icke lämpligen kunna ordnas i samband med den för olycksfallen utan kräva
särskild reglering — eu åtgärd som med hänsyn till ämnets i flera avseenden
ömtåliga och svårbehandlade beskaffenhet måste förutsätta omsorgsfull
utredning. Även med begränsning av den nya ersättningsskyldigheten till
de i konventionsförslaget upptagna sjukdomarna torde nu berörda krav icke
kunna eftersättas. Från Sveriges sida påyrkades också under förberedelserna
för konventionsförslagets utarbetande, att frågans behandling skulle,
till möjliggörande av mer ingående prövning, uppskjutas till ett senare
konferenssammanträde. — — —

Med hänsyn till vad ovan anförts torde det vara tydligt, att förevarande
konventionslag f. n. icke kan föranleda annan åtgärd, än att frågan om lagstadgad
ersättning för yrkessjukdomar upptages till utredning.»

I proposition (nr 118) till 1926 års riksdag begärdes riksdagens yttrande
angående bl. a. ovannämnda av den internationella arbetsorganisationens konferens
antagna förslag till konvention och rekommendation. Departementschefen
åberopade härvid sitt yttrande rörande ersättning för yrkessjukdomar vid
behandlingen av förslaget till samma riksdag om ny lag om försäkring för
olycksfall i arbete (proposition nr 109, sid. 24). Angående konventionsförslaget
hade departementschefen anfört, att enligt hans uppfattning starka
skäl talade för att yrkessjukdomarna inbegrepes under olycksfallsförsäkringen
men att frågan härom med hänsyn till svenska förhållanden icke kunde lösas
genom en lagstiftning, som omfattade de sjukdomar, vilka upptagits i den
vid konventionsförslaget fogade förteckningen. Tillika hade departementschefen
yttrat, att med hänsyn till frågans invecklade beskaffenhet och till
stor de! outredda skick det icke varit möjligt att medhinna den ytterligare
undersökning, som måste föregå utarbetandet av förslag i frågan, men hade
departementschefen för avsikt att föranstalta om sådan utredning.

Då departementschefen på anförda skäl icke vore beredd att föreslå sådan
ändrad lagstiftning, som utgjorde förutsättning för ratifikation av ifrågavarande
konventionsförslag, ansåge sig departementschen icke för det dåvarande
kunna tillstyrka ratilicering av förslaget.

Beträffande ovannämnda rekommendation hänvisade departementschefen
till vad ämbetsverken xrttalat vid behandlingen av konventionsförslaget. En -

Kurnjl. Maj.ls proposition nr 1S4.

ligt departementschefen borde rekommendationen icke för det dåvarande föranleda
någon åtgärd. I rekommendationen upptagna spörsmål borde beaktas
vid den tillämnade utredningen rörande frågan om yrkessjukdomar i
dess helhet.

Andra särskilda utskottet (uti. nr 5) erinrade om den meningsskiljaktighet,
som rådde rörande frågan om till vilket område av socialförsäkringen —
sjuk- eller olycksfallsförsäkringen — yrkessjukdomarna rätteligen borde hänföras.
Att vid sådant förhållande och utan avvaktande av resultatet av den
utredning i frågan, som kunde komma att äga rum, taga bestämd ståndpunkt
till de i konventionsförslaget och rekommendationen berörda spörsmål läte
sig enligt utskottet tydligen icke göra. Något uttalande i frågan från riksdagens
sida syntes utskottet sålunda icke vara erforderligt.

Med avseende å förslaget till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar
fann riksdagen (skr. nr 350) för sin del, att Sverige icke för det
dåvarande borde biträda förslaget. Beträffande rekommendationen i samma
ämne hade riksdagen icke något att erinra mot vad departementschefen därutinnan
anfört.

Ovanberörda förslag till ny lag om försäkring för olycksfall i arbete, som
förelädes 1926 års riksdag, innehöll icke några föreskrifter rörande yrkessjukdomar.

Genom beslut den 13 juli 1926 uppdrog Kungl. Maj:t i anledning av
Genévekonferensens ovannämnda konventionsförslag och rekommendation åt
socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen gemensamt
att, med beaktande av vad nämnda konventionsförslag och rekommendation
inneliölle, verkställa utredning och avgiva förslag i frågan om ersättning för
yrkessjukdomar.

Allmänna synpunkter på frågan om beredande av ersättning för

yrkessjukdomar.

Under nuvarande förhållanden erhåller i vårt land eu arbetare, som på
grund av yrkessjukdom blivit invalid, ersättning i form av pension enligt
lagen om allmän pensionsförsäkring. Beloppen av dessa pensioner äro emellertid,
särskilt om rätten till pension inträder vid tidigare ålder, ofta vida
anspråkslösare än de belopp, som i händelse invaliditeten beror av olycksfall
i arbete, utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen. Härtill kommer, att
invalidpensionerna enligt pensionsförsäkringslagen endast utgå vid höggradig
invaliditet och icke, såsom enligt olycksfallslagstiftningen, även vid mindre
betydande nedsättning av arbetsförmågan. Vidare är att märka, att ersättning
vid dödsfall icke utgår vare sig i form av begravningshjälp eller livränta.
Under det stadium av sjukdomen, som föregår inträdande av invaliditet,
ävensom vid övergående sjukdom erhålles för närvarande i många fall
ersättning endast där arbetaren är medlem i någon av de på frivillighetens
väg upprättade sjukkassorna. På grund av begränsning av tiden för sjukhjälps
utgående blir emellertid även vid dylik försäkring arbetaren vid längre
tids sjukdom utan ersättning, sedan sjuklijälpstiden gått till ända.

Samma skäl, som föranlett samhället att vidtaga särskilda åtgärder i syfte
att bereda en genom olycksfall i arbetet skadad arbetare ersättning för
honom därigenom tillskyndad ekonomisk förlust, synes emellertid ämbetsverken
kunna anföras till stöd för ett liknande ingripande från samhällets
sida till förmån för arbetare, som till följd av en av yrkesarbetet föranledd

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

sjukdom förlorat sin arbetsförmåga eller fått densamma nedsatt. Det kan
ju icke anses vara annat än rimligt, att exempelvis — i motsats till vad nu
är fallet — en arbetare, vars arm blivit lam och oanvändbar till arbete
genom i yrkesarbetet ådragen blyförgiftning, erhåller ersättning lika väl
som — enligt olycksfallsförsäkringslagen — en arbetare, som får sin arm
krossad genom olycksfall i arbetet, tillerkännes ersättning i anledning härav.

Det synes ock vara klart, att den grundsats, på vilken den sociala olycksfallslagstiftningen
vilar, nämligen att det tillkommer en yrkesverksamhet att
bära alla de kostnader, som dess utövande medför, även måste gälla beträffande
de av yrkesarbetet uteslutande eller till övervägande del framkallade
sjukdomarna. I den mån ersättning finnes böra utgå i anledning av sådan
sjukdom, bör alltså kostnaden för densamma i sin helhet bäras av arbetsgivaren.

Principiellt sett torde sålunda starka skäl föreligga att i enlighet med
ovannämnda konventionsförslag i ersättningshänseende likställa yrkessjukdomarna
med olycksfallsskadorna. Härför talar ock en annan omständighet,
vilken ämbetsverken här tillåta sig något närmare beröra.

I åtskilliga fall betraktas redan nu kroppsskador, som stå på gränsen mellan
olycksfallsskador och påföljder av sjukdom, såsom olycksfallsskador. Med
avseende därå må i första hand nämnas de vanliga s. k. blodförgiftningarna,
som uppkomma i nära anslutning till ett verkligt olycksfall och som förutsätta
något yttre våld, såsom att ett föremål genomträngt huden eller en befintlig
sårskorpa och därigenom möjliggjort inträngandet i blodet av de bakterier,
som förorsakat förgiftningen. Den härigenom uppkomna skadan torde
i allmänhet i den sociala olycksfallsförsäkringen betraktas såsom olycksfallsskada.
Kiksförsäkringsanstalten har också ansett dylika förgiftningar vara
att hänföra till olycksfall, åtminstone under förutsättning att det yttre våld,
som för infektionen måste förutsättas, kunnat antagas hava uppkommit under
arbetet och hava härflutit från detsamma, även om den skadade icke iakttagit,
när detta våld ägt rum; detta presumeras då hava skett under arbetet.
Likaledes har riksförsäkringsanstalten plägat ersätta följderna av en infektion,
som först efter någon tid inträtt i en genom olycksfall i arbete uppkommen
yttre skada, såsom t. ex. då ros uppstått i ett sår.

I praxis har emellertid den nämnda förutsättningen för att olycksfallsskada
skall anses föreligga — att, om ett sår infekteras under arbetet, det
skall kunna göras sannolikt, att även såret eller läsionen uppkommit under
arbetet — ej alltid kunnat upprätthållas. Riksförsäkringsanstalten har sålunda
i anslutning till dansk och även i vissa andra länder tillämpad praxis,
ansett olycksfall i arbete föreligga och tillerkänt ersättning, då under arbete
smitta införts hos den arbetande av sådant slag, att enligt den medicinska
sakkunskapens utslag smittoämnet enligt sin natur ej kan införas i och bli
skadligt för människokroppen annorledes än genom befintligt sår eller läsion,
och det utan att närmare utredning kunnat förebringas om sårets uppkomst
i eller utom arbetet. I enlighet härmed har olycksfall ansetts vara för handen
i vissa inträffade fall, där under arbete överförts smitta av mjältbrand
och kokoppor. Denna lagtillämpning har även vunnit godkännande av försäkringsrådet.

Svårigheten att i praxis särskilja begreppet yrkessjukdom från olycksfall
gör sig även gällande överhuvud i alla sådana fall, där fråga är om sjukdomar
eller åkommor, som enligt sin natur kunna uppstå än mer plötsligt
och oförutsett, än under loppet av viss längre tidsperiod. I hithörande fall,
t. ex. i fråga om vissa gasförgiftningar eller inverkan av komprimerad luft
och dylikt, vissa neuroser, vissa skador i muskler och senor, där överansträngning
kan vara för handen, vissa kyl- och värmeskador m. m., måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 55

efter omständigheterna i det särskilda fallet avgöras, om olycksfall eller
(yrkes-)sjukdom skall anses vara för handen. Ju kortare den tid visar sig
vara, varunder den skadliga inverkan gjort sig gällande eller verkat, och ju
mer de oförutsedda och onormala momenten framträda, desto mer närmar
man sig här olycksfallsbegreppet och de ifrågavarande fallens inordnande
under detsamma. Typiskt framträda dessa förhållanden i fråga om sådana
tryckskador, av vilka följa arbetsträlar, sprickor, blåsor eller dylikt.

Om sålunda ur anförda synpunkter starka skäl föreligga att i ersättningshänseende
med olyckssfallskador likställa av yrkesarbete föranledda sjukdomar,
möter det å andra sidan stora svårigheter att bestämma vilka sjukdomar,
som härvid böra komma i betraktande. Med avseende härå må följande
anföras.

Vid olycksfall är det i regel icke förenat med svårighet att konstatera,
huruvida samband mellan arbetet och olycksfallet föreligger. Helt annat
är förhållandet beträffande yrkessjukdomar. Att diagnosticera dessa och
ställa dem i samband med arbetet inom visst yrke ställer sig ofta mycket
vanskligt. Beträffande de vanligaste av dem måste man erinra sig, att antalet
av de sjukdomstecken, som över huvud taget kunna möta vid en förgiftning,
givetvis är begränsat, medan antalet av de ämnen, som kunna framkalla
en förgiftning av den mänskliga organismen, är så gott som oändligt.
För den kliniska iakttagelsen är det ock sedan länge välbekant, att det för
det stora flertalet slag av förgiftningar ej gives några fullt artkarakteristiska
sjukdomstecken, som endast förekomma vid denna förgiftning och ej vid
någon annan. Om man kan tala om en viss karakteristisk sjukdomsbild för
ett visst slag av förgiftning, vilket man till en viss grad kan göra — men
väl att märka endast till en viss grad och endast för vissa slag av förgiftningar
— så är detta så att förstå, att det vid denna förgiftning förekommer
en viss kombination av de olika sjukdomstecknen, vilka tillsammantagna
kunna giva en till en viss grad karaktäristisk sjukdomsbild, men dock ej
en klart patognomonisk (d. v. s. en sådan, rörande vilken det bestämt kan
uttalas, att den endast tillkommer denna förgiftning och ej någon annan
sjukdomsform).

Yad nu sagts gäller det stora flertalet av förgiftningsbilder. Undantag
bilda dock framförallt förgiftningarna med de oorganiska ämnena, särskilt
med metaller. Kontrasten mellan dem och de organiska ämnena gör sig
gällande redan genom det förhållandet, att antalet av metaller torde få anses
en gång för alla begränsat, men antalet organiska ämnen praktiskt taget
obegränsat.

På grund av bl. a. här antydda svårigheter med diagnosticeringen av
yrkessjukdomarna är det givetvis av största betydelse, att den ifrågasatta
likställigheten med olycksfallsskadorna inskriinkes till sådana sjukdomar,
där diagnosticeringen och klarläggandet av samband mellan arbete och sjukdom
icke erbjuder alltför stora svårigheter.

Liksom man överallt i utlandet begränsat ersättningsrätten till vissa i
särskilda förteckningar angivna yrkessjukdomar, torde därför eu liknande
begränsning böra iakttagas även för vårt lands vidkommande.

Beträffande frågan om vilka yrkessjukdomar, som härvid böra komma i
betraktande, saknas hos oss statistiskt material för bedömande av denna
fråga. Yid sådant förhållande kunde ifrågasättas, om icke lämpligen åtgärder
för dylikt materials insamlande under några år borde vidtagas, innan
lagstiftningen griper sig an med yrkessjukdomarna. Ämbetsverken hava
emellertid sökt bilda sig en uppfattning om till vilka yrkessjukdomar lagstiftningen
redan nu skulle kunna utsträckas, utan att därav alltför vittgående
konsekvenser skulle uppstå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

För sådant ändamål har socialstyrelsen berett yrkesinspektörerna tillfälle
att uttala sig i frågan. Samtliga yrkesinspektörer hava vid sammanträde
inom styrelsen enat sig om att föreslå följande riktlinjer för ordnandet av
frågan om ersättning för yrkessjukdomar.

Vissa yrkessjukdomar borde i ersättningshänseende likställas med olycksfall.
En stark begränsning i fråga om de sjukdomar, som skulle medföra
rätt till ersättning, borde att börja med tillämpas och en utökning vidtagas
först i mån av vunnen erfarenhet. Vägledande vid avgörandet, huruvida
viss yrkessjukdom skulle omfattas av forsäkringen eller ej, borde vara 1)
om sjukdomens härledande från yrkesarbetet otvetydigt låter sig fastställas,
2) om den i regel utövar en väsentlig inverkan på den sjukes förvärvsförmåga
samt 3) om sjukdomen mera allmänt eller konstant uppträder inom
visst eller vissa yrken.

Vid bestämmandet av vad som för vårt land borde räknas till yrkessjukdom
ansågo sig yrkesinspektörerna icke kunna lägga enbart det i Geneve
antagna förslaget till konvention till grund, bl. a. därför att detta förslag
syntes alltför snävt begränsat. Det syntes riktigare att lägga en något vidare
synpunkt på saken och räkna såsom yrkessjukdom

1) sådan sjukdom, som uppstått till följd av hanterande av eller tillverkning
av vissa farliga ämnen,

2) sådan sjukdom, som uppstått vid handhavande av vissa smittoförande
föremål eller som hade sin grund i arbetets natur eller de särskilda förhållanden,
under vilka detsamma bedreves.

Beträffande förteckningen å ämnen, arbetsprocedurer eller arbetsförhållanden
borde denna fördelas i grupper, allt efter den ordning i vilken
yrkessjukdomar borde ifrågakomma till att i ersättningsavseende likställas
med olycksfall.

Yrkesinspektörerna hava, under hänsynstagande särskilt till Genévekonventionen
och den finska förteckningen, upprättat följande förslag till förteckning: -

Avd. A.

Yrkessjukdomar, orsakade av arbete med giftigt eller frätande
ämne.

Grupp I a.

g h.

Grupp II a.

g Grupp

III a.

Arsenikföreningar.

Bly.

Cyan och cyanföreningar.
Fluorvätesyra.

Fosfor, fosforväte och fosforföreningar.
Hexanitrodifenylamin.

Koloxid.

Kols va via och svavelväte.

Kvicksilver.

Klor, hyperklorit och klorkalk.
Metylalkohol.

Natrium- och kaliumhydrat.

Nitrösa gaser.

Salpetersyra.

Saltsyra.

Svavelsyra och svavelsyrlighet.

Ammoniak.

Bensol.

Osläckt kalk.

Terpentin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4. 57

Avd. B. Yrkessjukdomar, orsakade av arbetsförhållanden eller arbete med
smittoförande föremål.

Grupp I a. Sjukdom, uppkommen genom vistelse i komprimerad luft.

b. Mjältbrand, som uppkommit genom smittas överföring från i
arbetet hanterat föremål.

c. Ögonsjukdom, uppkommen genom strålande värme eller ljus.

Grupp II a. Sjukdom, uppkommen genom inverkan ev röntgenstrålar eller
liknande strålande energi.

b. Nervsjukdomar med krampartade yttringar orsakade av skakande
maskiner o. d.

Följande motivering till förslaget har lämnats av yrkesinspektörerna.

Grupp I.

a. Arsenikföreningar (f. 1. 5) *)

Allmänt förekommande i mindre mängder samt i större mängder i en del
fabrikationer, t. ex. vid tillverkning av vitt glas.

b. Bly (f. 1. 9).

Torde otvivelaktigt böra medtagas.

c. Cyan och cyanföreningar (f. 1. 36).

Verkningarna härav äro visserligen i de flesta fall att anse såsom olycksfall,
men då även följdsjukdomar anses kunna uppstå, hava dessa ämnen
medtagits.

d. Fluorvätesyra (f. 1. 14).

Tveksamt huruvida detta ämne bör upptagas då dess verkningar i regel
torde anses som olycksfall. På grund av upplysningar från riksförsäkringsanstalten
»att gränsfall ofta förekomma», har det emellertid synts
säkrast att medtaga detsamma.

e. Fosfor, fosforväte och fosforföreningar (f. 1. 16).

Samma motivering som för kvicksilver m. m.

f. Hexanitrodifenylamin.

Har medtagits i stället för det i finska listan uppförda nitroglycerinet.
Hexanitrodifenylaminen ger påvisbara bestående eksemskador och användes
inom vissa fabrikationer inom vårt land.

g. Koloxid (f. 1. 18).

Förekommer i ökad utsträckning i samband med användning av motorfordon.
I övrigt samma motivering som beträffande ammoniak.

h. Kolsvavla och svavelväte (f. 1. 29, 30).

Giva liksom kolsyra anledning till hastigt inträffande dödsfall, vilka räknas
som olycksfall, men dessutom till akuta och kroniska yrkessjukdomar.

i. Kvicksilver, kvicksilverföreningar och amalgamer (f. 1. 13).

Förkomma visserligen i ringa utsträckning, men förgiftning genom kvicksilver
är så svårartad, att dessa ämnen ansetts böra upptagas.

Grupp II.

a. Klor, hyperklorit och klorkalk (f. 1. 10).

Hava medtagits på grund av deras omfattande användning inom industri
och hantverk, se i övrigt ammoniak.

*) f. 1. = finska listan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

b. Metylalkohol (f. 1. 20).

De upprepade fallen av träspritförgiftning motivera detta ämnes medtagande.

c. Natrium och kaliumhydrat (f. 1. 21, 22).

Förekomma allmänt inom industrien. Utom till frätskador giva de upphov
till eksem vid vissa yrkesarbeten.

d. Nitrösa gaser (f. 1. 33).

e. Salpetersyra (f. 1. 34).

f. Saltsyra (f. 1. 31).

g. Svavelsyra och svavelsyrlighet (f. 1. 27, 28).

Kunna under vissa förhållanden förorsaka olycksfall, men anses även
kunna giva anledning till yrkessjukdom.

Grupp III.

a. Ammoniak (f. 1. 1).

Förekommer tämligen ofta vid olika fabrikationer, mest i kylanläggningar.
I stora doser verkar detta ämne omedelbart dödande (olycksfall), men då
även kroniska följ dsjukdomar förekomma, t. o. m. med dödlig utgång,
har man ansett, att ämnet bör medtagas.

b. Bensol (f. 1. 7).

Användes ej i så stor utsträckning som bensin, men de av bensol förorsakade
yrkessjukdomarna äro värda mer uppmärksamhet. Yad derivaten
beträffar, har det ansetts, att det skulle föra för långt att nu medtaga
dem.

c. Osläckt kalk (f. 1. 11).

Har trots dess utsträckta användning ej medtagits i det första förslaget*)
då dess verkningar ansetts i regel vara olycksfallen synnerligen närstående.

d. Terpentin (f. 1. 35).

Samma motivering som i fråga om bensol.

Följande ämnen i finska listan hava av nedanstående skäl ej medtagits.
Amylalkohol (f. 1. 2).

I vårt land användes detta ämne i relativt liten omfattning. Något särskilt
fall av yrkessjukdom ligger ej inom yrkesinspektörernas erfarenhet.

Anilinfärger (f. 1. 3).

De förr inom färgerier använda giftiga anilinfärgerna hava alltmer ersatts
med mindre farliga eller ofarliga anilinfärger, varför denna grupp ej ansetts
böra medtagas.

Antimonföreningar (f. 1. 4).

Förekomma i ringa omfattning inom industrien. I legering förekommer antimon
mest tillsammans med bly och kommer på grund härav med i förteckningen.

Bensin (f. 1. 6).

Förekommer visserligen i stor utsträckning, men i allmänhet torde sådana
anordningar vara vidtagna, att någon fara för yrkessjukdom ej föreligger.

*) Före här återgivna förslag hade av yrkesinspektörerna ett delvis annat förslag avgivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Fenol (f. 1. 18).

Torde huvudsakligast framkalla sådaua frätskador som i regel behandlas
som olycksfall.

Formaldehyd (f. 1. 15).

Undersökningar hava gjorts, vilka visat att ämnet ej förorsakar direkt påvisbara
yrkessjukdomar, varför man ansett, att det ej bör medtagas.

Kolsyra (f. 1. 19).

Har ej medtagits såsom särskilt orsaksämne, då förgiftningsfall med dödlig
utgång alltid räknas såsom olycksfall.

Nitroglycerin (f. 1. 23).

Arbetare bliva visserligen de första dagarna illamående vid hanterande av
detta ämne, men bliva snart immuna för dess skadliga verkningar, varför
man ej anser yrkessjukdom uppkomma genom hantering av nitroglycerin.
I dess ställe har under grupp I upptagits hexanitrodifenylamin.

Petroleum (f. 1. 24).

Samma motivering som under amylalkohol.

Pikrinsyra (f. 1. 25). Pyridin''(i. 1. 26).

Användas i så ringa utsträckning, att ge ej ansetts behöva medtagas.
Stenkols- och trätjära (f. 1. 32).

Samma motivering som beträffande bensin.

Då såsom ovan nämnts statistiskt material saknas i vårt land för bedömande
av frågan om vilka yrkessjukdomar som i första hand böra medföra
rätt till ersättning, torde här böra meddelas några uppgifter rörande förekomsten
av vissa yrkessjukdomar i en del andra länder.

Från Tyskland föreligga siffror från året */7 1925—30/6 1926, det första år,
under vilket ersättning på grund av yrkessjukdom utgivits.

Under nämnda tid anmäldes 3,847 fall såsom yrkessjukdomar, av vilka
3,310 befunnos vara verkliga yrkessjukdomar. De godkända anmälningarna
och de fall, som föranlett ersättning, fördela sig på följande sätt på de särskilda,
i förordningen upptagna yrkessjukdomarna.

		I procent av samtliga inkomna anmälningar	Fall,	vilka föranlett ersättning
Yrkessjukdomar	Antal godkända anmälningar	Antal	i procent av samtliga ersatta fall	i procent av samtliga anmälda godkända fall av sjukdomen
Bly eller blyföreningar.......	2,781	72,29	149	90,30	5,36
Fosfor...............................	4	0,xo	1	0,61	25,00
Kvicksilver eller kvicksilver-föreningar ......................	55	1,43	2	1,21	3,64
Arsenik eller arsenikförenin-gar ...............................	27	0,70	—	—	—
Bensol eller homologa för-eningar av bensol, jämte nitro- och amidoföreningar	145	3,77	1	0,61	0,69
Kolsvavla .........................	in	2.88	5	3,03	4,50
Hudkräfta m. m................	59	1,53	—	—	—
Grå starr...........................	101	2.63	2	1,21	1,98
Röntgenstrålar m. m..........	21	0,55	5	3,03	23,81
Masksjukdom hos gruvarbe-tare ...	_		_	_	—
Schneeberger-lungsjukdo-men...............................	6	0,16	—	—	—

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Blysjukdomarna intaga sålunda den ojämförligt viktigaste platsen bland
de yrkessjukdomar, som upptagits i förordningen. De utgöra 72.2 9 % av
samtliga anmälda fall och 90.3 0 % av de fall, vilka medfört ersättning. 552
anmälningar rörande blysjukdomar (däribland 356 från läkare) innehöllo överhuvudtaget
intet närmare angivande av sjukdomens art.

På samma sätt som blysjukdomarna utgöra den ojämförligt största delen
av samtliga anmälda och ersättningsberättigade fall, dominera bland blysjukdomar
sådana, som drabba matsmältningsorganen, samt blyanemien. 54 %
av anmälningarna och 61 % av de fall, som medfört ersättning, avsågo sjukdomar
i maltsmältningsorganen och 13 resp. 17 % blyanemi.

Av de 165 fall av samtliga yrkessjukdomar, som medfört ersättning, ledde
6 fall till döden, 38 fall till fullständig, varaktig eller övergående arbetsoförmåga
och 121 fall till partiell oförmåga till arbete.

Av de 6 dödsfallen berodde 5 på blysjukdomar och 1 på sjukdom till
följd av fosfor.

Fullständig arbetsoförmåga berodde

i 31 fall = 81.58 % på sjukdomar på grund av bly etc.

» 1 » = 2.63 % » » » »• » kvicksilver etc.

» 1 » = 2.6 3 % » » » » » kolsvavla.

» 1 » = 2.63%» grå starr.

» 4 » =10.53 % » sjukdomar till följd av röntgenstrålar etc.

Partiell arbetsoförmåga
i 113 fall = 93.38 % ]
» 1 » = 0.8 3 %

» 1 » = 0.83 %

» 4 » = 3.3 0 %

» 1 » = 0.83 %

» 1 » = 0.8 3 %

berodde

3å sjukdomar på grund

» i> » »

» » » »

» grå starr.

» sjukdomar på grund

av bly etc.

» kvicksilver etc.

» bensol etc.

» kolsvavla.

av röntgenstrålar etc.

Antalet anmälda fall av yrkessjukdomar i Frankrike uppgick under år
1926 till 1,513, av vilka 1,505 härledde sig från blyförgiftning och 8 från
kvicksilverförgiftning.

Av blyförgiftningsfallen inträffade 632 i emaljverk, 385 i ackumulatorfabriker,
104 i fabriker för tillverkning av blyvitt och blymönja, 187 i blyoch
andra metallgjuterier samt blyvalsverk och 38 vid målning å fartyg,
waggoner och annan rullande materiel, å metaller m. m.

Kolik, antingen ensam eller tillsamman med andra symptom, indicerande
blyförgiftning, uppträdde i 1,186 fall och förlamning i 10 fall.

Enligt anmälningshandlingarna antogs att följderna av yrkessjukdomarna
skulle gestalta sig på följande sätt:

Antal fall

Intet avbrott i arbetet ............................................... 4

Arbetsoförmåga under mindre än åtta dagar............ 15

» 8 ä 15 dagar........................... 990

» » 16 ä 30 dagar........................... 124

» » mer än en månad ................ 11

En anmälan angav bestående arbetsoförmåga. Två anmälningar angåvo
bestående nedsättning i arbetsförmågan. Ett fall ansågs möjligen komma
att medföra bestående förlust av arbetsförmågan. Tre fall medförde döden.
354 anmälningar saknade uppgifter rörande den tid, som arbetsoförmåga
sannolikt skulle föreligga.

Av de 1,505 fallen drabbade 1,382 män och 123 kvinnor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Öl

De 8 fallen av kvicksilverförgiftning inträffade vid borttagande av bär å
liudar (3 fall), i termometerfabriker (3 fall), i hattfabrik (1 fall) samt i fotokemisk
verksamhet (1 fall). Förgiftningarna drabbade 7 män och 1 kvinna.
Enligt anmälningarna uppgick tiden för arbetsoförmågan i ett fall till mindre
än 15 dagar och i fyra fall till 15 ä 30 dagar. Av övriga fall angav ett bestående
nedsättning av arbetsförmågan, ett annat sannolikt bestående arbetsoförmåga
och ett tredje saknade uppgift om arbetsoförmågans varaktighet.

Alltsedan lagstiftningen angående rätt till ersättning på grund av yrkessjukdomar
trätt i kraft bär ett ständigt stegrat antal fall av yrkessjukdomar
anmälts, vilket tillskrives den omständigheten, att lagens föreskrifter bliva
mer och mer kända.

Från schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten har riksförsäkringsanstalten
mottagit nedanstående statistik över yrkesförgiftningar (såväl akuta som kroniska
fall) under år 1920.

Ämne

Ammoniak

Anilin ......

Arsenik ....

Bensin.......

Bensol.......

Blåsyra ....

Bly .............................................. 34

Carborundum................................. 1

Kinin ............................................. 1

Klor................................................ 11

Kloretyl ......................................... —

Klorkalk.......................................... 7

Klormetyl....................................... —

Dimetylsulfat................................ 3

Durolin (kromfören.)..................... 2

Koloxid .......................................... 43

Morfin............................................. —

Naftalin ......................................... 1

Nitrösa gaser................................ 24

Nitrobensol.................................... 14

Nitroklorbensol.............................. 6

Nitrotoluol .................................... 2

Antal

fall

.. 12
1
4
3

Paratoluidin.................................... 1

Paratoluolsulfoklorid..................... 1

Fenol ............................................. —

Fenylhydrasin .............................. 2

Fosgen ........................................ 1

Fosforklorid.................................... 5

Kvicksilver ................................... 10

Salpetersyra ................................. 7

Salpeter-svavelsyra........................ 1

Saltsyra.......................................... 6

Salt-svavelsyra ............................. 1

Svavelsyra .................................... 17

Svavelväte...................................... 3

Tjärångor..................................... —

Terpentin ...................................... 1

Trikloretylen ................................ —

Tennklorid .................................... 1

Tennångor .................................... 4

Acide cinnamique ...................... —

Diverse*) ...................................... 9

Summa 241

En jämförelse mellan ovan meddelade siffror från utlandet och yrkesinspektörernas
förslag giver vid handen, att i detta upptagits bl. a. de orsaker,
som bidragit till uppkomsten av sådana sjukdomar, som enligt de
från utlandet här meddelade siffrorna visa den största frekvensen. En del
av de för vårt land föreslagna sjukdomsorsakerna återfinnas emellertid icke
i den återgivna statistiken.

Då det nu gäller att avgöra vilka ämnen, som till en början böra medtagas
för vårt lands vidkommande, skulle det kunna ifrågasättas att — i
likhet med vad som skett i Belgien — begränsa sig till dem, som upptagits
i ovannämnda konventionsförslag. Härigenom skulle i allt fall de yrkessjukdomar,
som statistiskt sett visa den största frekvensen, nämligen sjukdomar
genom blyförgiftning, komma att medföra rätt till ersättning. Ehuru

*) Fall, i vilka giftämnet icke kunde fastställas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

av skäl, som i det föregående angivits, en viss varsamhet måste iakttagas i
förevarande hänseende, hava ämbetsverken emellertid på grundval av den i
ärendet verkställda utredningen funnit sig böra tillstyrka, att även yrkessjukdomar,
orsakade av vissa andra än i nämnda konventionsförslag upptagna
ämnen, i ersättningshänseende likställas med olycksfallsskador. Sålunda
föreslå ämbetsverken, att den ifrågasatta lagstiftningen till en början
erhåller tillämpning beträffande sjukdomar, orsakade av
arsenik och dess föreningar,
bly samt dess legeringar och föreningar,
kvicksilver samt dess amalgamer och föreningar,
fosfor och dess föreningar,
bensin, bensol och stenkolstjära,
strålande värme och ljus,
röntgenstrålar och radium,
mjältbrandssmitta.

En jämförelse med de av yrkesinspektörema under avd. A och B, Grupp I,
angivna sjukdomarna visar, att enligt ämbetsverkens förslag vissa av yrkesinspektörerna
upptagna sjukdomsorsaker skulle uteslutas, men däremot ett
par andra tilläggas.

De sjukdomsorsaker, som skulle uteslutas, och skälen till deras utelämnande
äro följande.

1. Cyan och cyanföreningar.

Cyanförgiftningar till följd av yrkesarbete äro sällsynta. När de inträffa,
torde de i regel betraktas såsom olycksfall i arbete. Kronisk cyanförgiftning
har ej med säkerhet hittills blivit konstaterad.

2. Hexanitrodifenylamin.

Dess användning i vårt land är begränsad till en enda fabrik för explosiva
varor.

3. Koloxid.

De förgiftningar, som förekomma, äro i regel akuta och torde ersättas
såsom olycksfall. Yttringarna av kronisk förgiftning visa så allmänna sjukdomssymptomer,
att desammas beroende av koloxidförgiftning knappast kan
med någon större grad av säkerhet konstateras.

4. Kolsvavla och svavelväte.

Kolsvavlas användning inom gummiindustrien har mer och mer inskränkts.
För närvarande använder veterligen endast en fabrik i vårt land detsamma
såsom lösningsmedel. Yätesvavla framkallar som regel akuta sjukdomsfall,
vilka torde ersättas såsom olycksfall.

5. Fluorvätesyra.

Verkningarna härav hava i regel olycksfalls natur.

6. Vistelse i komprimerad luft.

De akuta fallen torde ersättas såsom olycksfall. De kroniska yttringarna
förete så allmänna symptom, att deras härledande ur arbetet stöter på synnerligen
stora svårigheter.

Kungl. Maj ds proposition nr 184. (33

De sjukdomsorsaker, som skulle tillkomma utöver yrkesinspektörernas
förslag, och skälen till deras upptagande äro följande.

1. Bensin, bensol och stenkolstjära.

Dessa ämnen användas i stor utsträckning, särskilt bensin. De förorsaka
blodsjukdom, dermatit, hudkräfta och konjunktivit.

2. Röntgenstrålar, radium.

Dessa ämnens medtagande är av stor betydelse för läkare, sjukhuspersonal
m. ff.

Erforderliga lagstiftningsåtgärder.

Om man går in för att i ersättningshänseende likställa vissa yrkessjukdomar
med olycksfallsskador, uppstår frågan, huruvida de för ändamålet erforderliga
bestämmelserna böra meddelas i olycksfallsförsäkringslagen eller
i en särskild lag. Med avseende å denna fråga må framhållas, att olycksfallsförsäkringslagen
icke utan vidare kan utsträckas till yrkessjukdomarna.
Dessas särskilda karaktär nödvändiggör vissa specialbestämmelser. På grund
härav och för åvägabringande av största möjliga överskådlighet i fråga om
de bestämmelser, som i ena och andra fallet skola tillämpas, vill det synas
ämbetsverken lämpligast att meddela de erforderliga bestämmelserna rörande
yrkessjukdomarna i en särskild lag, angivande, å ena sidan, i vad mån
olycksfallsförsäkringslagens stadganden skola gälla beträffande yrkessjukdomarna
och, å andra sidan, vad med avseende å dessa ytterligare är att
iakttaga.

I överensstämmelse med denna uppfattning hava ämbetsverken sammanfört
de enligt ämbetsverkens mening erforderliga bestämmelserna i ämnet
uti bilagda förslag till lag angående tillämpning av lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete å vissa yrkessjukdomar.

Därest den ifrågasatta lagstiftningen anordnas på sätt ämbetsverken sålunda
förordat, torde härav betingas vissa ändringar i följdförfattningarna
till olycksfallsförsäkringslagen. Med avgivande av förslag härutinnan torde
emellertid lämpligen tillsvidare böra anstå.

Ämbetsverkens lagförslag.

Med förutskickande, att ämbetsverken vid utarbetandet av ifrågavarande
lagförslag utgått från den ändrade lydelse, olycksfallsförsäkringslagen i vissa
delar skulle erhålla vid bifall till Kungl. Majrts proposition den 4 januari
1928, nr o, få ämbetsverken till motivering av de särskilda bestämmelserna
i lagförslaget anföra följande.

De skäl, som i det föregående anförts till stöd för yrkessjukdomars likställande
med olycksfallsskador i ersättningshänseende, synas ämbetsverken
böra föranleda därtill, att försäkring för olycksfall i arbete även skall omfatta
sådana yrkessjukdomar, som anses böra berättiga till ersättning. I
enlighet härmed är 1 § i lagförslaget avfattad.

Såsom av redogörelsen för den utländska lagstiftningen i ämnet framgår,
är regeln i de länder, nämnda redogörelse omfattar, den, att i en på administrativ
väg utfärdad förteckning angives, vilka yrkessjukdomar som skola
berättiga till ersättning. Endast i ett av sagda länder, nämligen Frankrike,
fastställes motsvarande förteckning i lag. Den förstnämnda anordningen
torde _ så tillvida vara att föredraga, som den ju medgiver en smidigare anpassning
efter förändrade förhållanden. Betydelsen härav är uppenbarligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

särskilt stor där —■ såsom flerstädes i utlandet — förteckningen upptager
icke blott de sjukdomsorsaker eller sjukdomsyttringar, som skola vara förhanden
för att ersättning skall utgå, utan även de yrken eller hanteringar,
i vilka sjukdomarna skola hava ådragits. Ämbetsverken hava haft under
övervägande, huruvida det för vårt lands vidkommande borde läggas i Kungl.
Maj:ts hand att fastställa den erforderliga förteckningen. Då emellertid angivandet
av de yrkessjukdomar, som skola berättiga till ersättning, utgör
själva huvudpunkten i den ifrågasatta lagstiftningen, hava ämbetsverken
stannat för att i 1 § av lagförslaget uppräkna de sjukdomsorsaker, som
— enligt vad i det föregående anförts — i förevarande sammanhang böra
komma i betraktande. Till ledning för bedömandet, huruvida i det särskilda
fallet en till ersättning berättigande yrkessjukdom föreligger, torde härutöver
böra i administrativ väg utfärdas en förteckning, upptagande de sjukdomsformer,
som bruka framkallas genom inverkan av de i 1 § omförmälda ämnena,
samt de yrken eller hanteringar, där ifrågavarande sjukdomsformer
bruka framträda. Föreskrift härom har av ämbetsverken upptagits i 9 § av
förslaget. Ett av ämbetsverken uppgjort utkast till dylik förteckning fogas
såsom bilaga vid detta utlåtande.

Med hänsyn till den i det föregående berörda svårigheten att diagnosticera
yrkessjukdomarna hava ämbetsverken ansett det nödvändigt att, i anslutning
till bestämmelserna i den schweiziska sjuk- och olycksfallsförsäkringslagen,
begränsa ersättningsrätten till de fall, där sjukdomen uteslutande
eller till övervägande del framkallats genom inverkan av här ifrågavarande
ämnen.

Uti förevarande paragraf har vidare synts böra meddelas en allmän hänvisning
till olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser, som härvid förklaras
skola, med iakttagande av vad i de följande paragraferna stadgas, äga motsvarande
tillämpning.

2 §. Med hänsyn till de föreskrifter i olycksfallsförsäkringslagen, där det kom mer

an på tidpunkten för olycksfallet, erfordras en bestämmelse om när en
yrkessjukdom skall anses hava ådragits och följaktligen grundlägga ett ersättningsanspråk.
Denna bestämmelse har upptagits i 2 §. Beträffande densamma
må följande anföras.

Enligt den engelska lagstiftningen skall dag, från vilken arbetsoförmågan
räknas, i regel vara den, som av intygsgivande läkaren angives, eller, om
denne ej är i stånd att lämna intyg därom, den dag, då intyget utfärdats
eller den dag, då arbetet avbrutits. Yrkessjukdom anses enligt den tyska
lagstiftningen hava börjat, antingen då läkarbehandling eller läkemedel först
objektivt visa sig erforderliga eller då arbetsoförmåga inträder. Enligt den
finska lagen anses den tidpunkt, från vilken sjukdomen konstateras hava
yppat sig, vara dagen för olycksfallet.

Vad vårt eget land angår, har på ett närbesläktat område tidpunkten för
en sjukdoms yppande givits motsvarande betydelse som olycksfallsdagen
enligt olycksfallsförsäkringslagen. Detta är nämligen fallet enligt förordningen
den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring.

Särskilt i betraktande av sistnämnda förhållande hava ämbetsverken funnit
sig böra förorda, att — i likhet med vad som tillämpas i Finland — vad i
olycksfallsförsäkringslagen sägs angående dagen för olycksfallet skall beträffande
yrkessjukdom avse tidpunkten för sjukdomens yppande. I regel
torde denna tidpunkt komma att sammanfalla med dagen för läkarens konstaterande
av sjukdomen, men fall kunna tänkas, då sjukdomens yppande
bevisligen ligger längre tillbaka i tiden.

På grund av svårigheten att fastställa, huruvida orsakssammanhang före -

3 §.

A ungt. Maj:ts proposition nr 1*4.

(>f)

liggei mellan eu persons yrkesarbete och eu hos honom framträdande sjukdom,
hava ämbetsverken ansett nödvändigt att, på sätt ock i vissa utländska
iagar skatt, såsom villkor för rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom
stadga, att vederbörande inom viss ej alltför lång tid före sjukdomens yppande
skall hava sysselsatts med arbete i farlig verksamhet.

Beträffande de utländska lagarnas innehåll i sistnämnda hänseende må
Iramhallas, att i Storbritannien för rätt till ersättning fordras, att sjukdomen
skall vara att tillskriva de arbeten, med vilka arbetaren under de närmaste
tolv månaderna före sjukdomens framträdande sysselsatts. I Frankrike måste
arbetaren bevisa, att han under åtminstone ett år haft regelbunden sysselsättning,
som kan komma i fråga såsom orsak till sjukdomen Arbetsgivarens
ersättmngsplikt upphör, sedan ett år förflutit efter arbetsanställningens
upphora iide. I Ryssland fordras soin regel — förutom att vederbörande
under viss minimitid haft sysselsättning, som medgiver antagandet av uppkomst
av yrkessjukdom — att eu viss maximitidrymd mellan arbetets avslutande
och arbetsoförmågans inträde icke överskrides.

Vid övervägande av de olika möjligheter, som liärutinnan erbjuda sig
hava ämbetsverken funnit sig böra förorda, att såsom regel för ersättnings
ei hallan de kraves, att arbetaren skall inom, d. v. s. under åtminstone någon
tid av, de narmaste tolv månaderna före sjukdomens yppande hava sysselsatts
med sådant yrkesarbete, som kan antagas hava orsakat sjukdomen
1''ran denna regel måste emellertid undantag göras beträffande yrkessjukdomar,
framkallade genom inverkan av röntgenstrålar och radium. Dylika
sjukdomar framträda nämligen i allmänhet först sedan flera år förflutit efter
det farliga arbetets upphörande. Med hänsyn härtill svnes tidsgränsen för
denna sjukdomsgrupp böra utsträckas till tio år före sjukdomens yppande

J överensstämmelse med vad nu anförts bär bestämmelsen i 3 S avfattats.
71

Om en arbetare befinues angripen av eu yrkesförgiftning, t. ex. blyförgiftmng,
torde lian i regel böra omedelbart avstängas tills vidare från'' arbete
dar det skadliga ämnet användes. Under tid, då lians arbetsförmåga är
oförminskad, kan givetvis icke utgivas sjukpenning enligt bestämmelserna i
olycksfallsforsakrmgslagen. Då det emellertid knappast kan ifrågasättas, att
arbetaren skall lamnas alldeles utan stöd under den tid, som kan förflyta
ia“ f1'' ;ltelhu till sitt tidigare arbete eller vinner annan för hans
hälsotillstånd passande anställning, synes det vara lämpligt att medgiva
vederbörande forsaknngsmrattning rätt att bereda arbetaren viss ersättning
under övergångstiden. I Tyskland kan försäkringsinrättningen i dylika fall
tillerkänna intill liallten av full ersättning, så länge arbetaren underlåter att
arbeta i det farliga yrket. Ersättningen synes väl avvägd, särskilt med hänsyn
till nödvändigheten av att arbetarens intresse att snarast möjligt övergå
till annan sysselsättning stimuleras, så att han icke slår sig till ro med den
honom tillerkända ersättningen. Ehuru det med hänsyn till faran för missf.
™, 1.<*e .syues kunna ifrågakomma att medgiva arbetaren ovillkorlig rätt
bil dyhk overgångsersättning, torde det böra förutsättas, att försäkringsinrattmngarna
tillerkänna sådan ersättning, då ett verkligt behov därav föreigger.
Liksom i Tyskland bör även i vårt land dylik overgångsersättning
kunna tillförsäkras arbetare, då risk föreligger, att yrkessjukdom skall drabba
arbetare eller å t dylik sjukdom ånyo skall utbryta eller försämras, om han
fortsätter att arbeta i det farliga yrket.

... unförda synpunkter ligga till grund för bestämmelsen i 4 S av lagförslaget.
55 h

I detta sammanhang må erinras om att enligt olycksfallsförsäkringslagen
under sjukdomstillstånd utgår antingen hel sjukpenning eller — om ej full Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 7,54 hiijt. (Nr 784.) icsr, sb

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H4.

ständig arbetsoförmåga föreligger — sjukpenning med lägre belopp. Ämbetsverken
hava liaft under övervägande, huruvida partiell sjukpenning överhuvud
bör komma till användning vid yrkessjukdom. Någon anledning att i detta
avseende göra någon skillnad mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar
har emellertid ej synts föreligga. Vid eksemer och andra yttre sjukdomar
tala alla skäl för att tillgång även till partiell sjukpenning bör finnas. Detsamma
gäller i fall, där yrkesarbetet måste avbrytas, t. ex. på grund av förgiftning,
men vederbörande kan fortsätta med annat arbete. Oberoende av
om en förgiftning ådragits hastigt (olycksfall) eller om den uppkommit rmder
en längre tidrymd (yrkessjukdom), bör sålunda partiell sjukpenning kunna
utgå vid partiell arbetsoförmåga.

Ämbetsverken anse sig vidare här böra något vidröra frågan om dubbelersättning
vid yrkessjukdomar. Industriarbetarna torde nämligen ofta vara
medlemmar i registrerade sjukkassor, på grund varav det med nu rådande
förhållanden skulle kunna inträffa, att arbetarna vid yrkessjukdom erhålla
ersättning dels enligt olycksfallsförsäkringslagen och dels från statsunderstödd
sjukkassa.

Med avseende å denna fråga tillåta sig ämbetsverken till eu början erinra
om vissa bestämmelser i ämnet i de tyska och schweiziska olycksfallsförsäkringslagarna.
Enligt § 189 i tyska riksförsäkringsordningen har sjukkassa,
om en försäkrad samtidigt erhåller sjukpenning på grund av annan
försäkring, att avkorta från kassan utgående sjukpenning med sådant belopp,
att den sammanlagda sjukpenningen icke överstiger den försäkrades genomsnittliga
arbetsförtjänst. Stadgarna för sjukkassorna kunna emellertid helt
eller delvis utesluta föreskriften om avkortning av sjukpenning. Om ersättning
för ett och samma olycksfall utgår även från andra försäkringsgivare,
får enligt den schweiziska förbundslagen angående sjuk- och olycksfallsförsäkring
sjukpenning enligt lagen icke överstiga den del av den förlorade
arbetsförtjänsten, som icke täckes av andra försäkringsgivare. Lagen tillåter
sålunda kompletteringsförsäkring intill beloppet av den förlorade arbetsförtjänsten,
men ej överförsäkring. Föreligger sådan, nedsätter olycksfallsförsäkringsanstalten
sina egna prestationer så att de från olika håll utgående
ersättningarna tillsammans blott täcka den förlorade arbetsförtjänsten.

Redan tidigare har i vårt land frågan om dubbelersättning på grund av
olycksfallsförsäkringslagen och försäkring i registrerad sjukkassa uppmärksammats.
Särskilt har framhållits det oriktiga i att den skadade erhåller
del av till sjukkassorna utgående statsbidrag, då staten genom olycksfallsförsäkringslagstiftningen
finge anses hava tillgodosett arbetarens rimliga anspråk
på ersättning i anledning av olycksfall. Detta förhållande erhåller
givetvis ökad betydelse vid olycksfallsförsäkringslagstiftningens tillämpning
även å yrkessjukdomar.

Med hänsyn därtill, att olycksfallsförsäkringen i vårt land liandhaves av,
förutom riksförsäkringsanstalten, åtskilliga ömsesidiga försäkringsbolag, är
det givetvis erforderligt att meddela bestämmelser angående ersättningens
utgivande och kostnadernas fördelning i fall, där arbetaren under den i
förevarande avseende relevanta tiden varit försäkrad i olika försäkringsinrättningar.

Härutinnan har det synts ämbetsverken mest ändamålsenligt att såsom
regel stadga skyldighet för den försäkringsinrättning, där arbetaren vid tidpunkten
för sjukdomens yppande är försäkrad, att utgiva ersättningen. Från
denna regel har emellertid undantag ansetts böra göras i det fall, att arbetaren
före nämnda tidpunkt upphört att vara anställd hos arbetsgivare med
verksamhet, som medför fara för uppkomst av yrkessjukdom. I sistnämnda
fall synes lämpligast ålägga den försäkringsinrättning, där arbetaren på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr IS4. (57

av anställning i dylik verksamhet senast varit försäkrad, att utgiva ersätt
ningen.

Vad angår kostnaderna för ersättningen torde dessa böra vidkännas av den
eller de försäkringsinrättningar, diir arbetaren på grund av anställning i far
lig verksamhet under den relevanta tiden före sjukdomens yppande varit
försäkrad. Ehuru det synes böra förutsättas, att, där liera försäkringsinrättningar
sålunda skulle hava att deltaga i kostnaderna för ersättningen,
den närmare fördelningen av kostnaderna på försäkringsinrättningarna bör
bero av överenskommelse dem emellan, hava ämbetsverken dock funnit erforderligt
att i lagförslaget upptaga en bestämmelse rörande kostnadsfördelningen.
i fall, då dylik överenskommelse ej kan träffas. I sådant avseende
föreskrives i 5 § av förslaget, att kostnaderna i dylikt fall skola fördelas
mellan försäkringsinrättningarna i förhållande till den del av den relevanta
tiden före sjukdomens yppande, arbetaren varit försäkrad i en var av dem.

Enligt 20 § i olycksfallsförsäkringslagen skall, då arbetare skadas till följd 6 §.
av olycksfall i arbetet, arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår
arbetet, ofördröjligen härom underrättas. Om den skadade försummar att
lämna underrättelse om olycksfall, må enligt 25 § i lagen ersättning enligt
Ö § skäligen nedsättas. Nedsättning må dock ej ske, såvida ej skadan väsentligen
förvärrats därigenom, att den skadade i följd av förseelsen kommit att
sakna lämplig vård.

Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som
enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, åligger det enligt 21 § arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller eljest erhållit
underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom hos vederbörande försäkringsinrättning
göra skriftlig anmälan. Underlåtenhet att avgiva anmälan
är belagd med bötesstraff.

Då varje dröjsmål med anmälan av en uppkommen yrkessjukdom uppenbarligen
är ägnat att för vederbörande försäkringsinrättning försvåra avgörandet,
huruvida sjukdomen är framkallad genom arbetarens yrkesarbete,
hava ämbetsverken haft under övervägande, om icke de beträffande olycksfall
gällande anmälningsföreskrifterna borde med avseende å-yrkessjukdomar
undergå vissa skärpningar.

I fråga om de i utlandet liärntinuan gällande föreskrifterna må följande
här omnämnas.

I Frankrike är arbetare, som vill framställa anspråk på ersättning för
yrkessjukdom, skyldig att anmäla sjukdomsfallet inom 15 dagar efter arbetets
avbrytande. I England är läkare, som behandlar vissa yrkessjukdomar,
pliktig att vid bötesansvar anmäla sjukdomen. För anmälan utgår viss ersättning.
Arbetsgivare är skyldig att ofördröjligen anmäla yrkessjukdom och
om anmälan i föreskriven ordning icke avgives, ådömes arbetsgivaren böter.

I Tyskland är arbetsgivare (eller arbetsledare) skyldig att inom tre dagar
efter det han erhållit kännedom om yrkessjukdom anmäla denna till vederbörande
försäkringsinrättning. Vid dröjsmål med anmälans avgivande kan
riksförsäkringsämbetet ådöma böter. Läkare, som behandlar ersättningsberättigad
yrkessjukdom (icke akuta förgiftningar), skall ofördröjligen underrätta
försäkringsin rättningen om fallet. Även läkarna kunna ådömas bötesstraff.

Enligt den schweiziska lagen är arbetare, som drabbas av olycksfall, som
förorsakar eller sannolikt kommer att förorsaka sjukdom eller invaliditet,
skyldig att utan dröjsmål underrätta arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare
härom. Om döden inträder, så åvilar denna skyldighet de ersättningsberättigade
stärbhusdelägarna solidariskt. Arbetsgivaren eller dennes representant
är skyldig utfärda skriftligt bevis att meddelandet mottagits med

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

angivande av datum härför. Arbetsgivaren eller arbetsledare!! är skyldig
att” utan dröjsmål till försäkringsanstalten anmäla olycksfall, som kommer
eller sannolikt kommer att hava sjukdom, invaliditet eller död till följd.

Underlåter den skadade eller hans efterlevande utan giltig anledning att
fullgöra anmälningsskyldigheten, medför detta skadeersättningens bortfallande
under den tid, som förflutit från det anmälan skulle hava gjorts intill dess
densamma avlämnas. Fullgör arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren icke
sin anmälningsskyldighet, är arbetsgivaren skyldig att till försäkringsanstalten
utgiva, vad denna under nyssnämnda mellantid fått utgiva.

Enligt den finska lagen skall, om arbetare drabbats av olycksfall, som kan
antagas föranleda utgivande av skadestånd, arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare
genast underrättas, och åligger det denne att på anfordran utfärda
bevis om den verkställda anmälningen.

Arbetsgivarens möjlighet att fullgöra anmälningsskyldigheten beror i de
flesta fall på om arbetaren vidtager åtgärd för att arbetsgivaren skall erhålla
underrättelse om att yrkessjukdom föreligger. Ehuru det med hänsyn härtill
starkt kan ifrågasättas, om icke arbetaren, som ju för övrigt närmast hav
intresse av att fallet bliver föremål för vederbörlig prövning, borde åläggas
att inom viss fixerad tid efter sjukdomens yppande underrätta arbetsgivaren
(arbetsföreståndaren) härom, hava dock ämbetsverken stannat för att icke för
närvarande föreslå någon föreskrift i sådan riktning. Därest erfarenheten
emellertid skulle ådagalägga behovet av en skärpning av arbetarens anmälningsplikt
med avseende å yrkessjukdomarna, torde denna fråga framdeles
böra tagas under förnyad omprövning.

I konsekvens härmed ifrågasätta ämbetsverken nu icke heller någon skärpning
med avseende å arbetsgivarens anmälningsplikt.

Med hänsyn till vad ämbetsverken i 5 § föreslagit i fråga om skyldigheten
att utgiva ersättning i anledning av yrkessjukdom torde såsom regel
den i 20 § av olycksfallsförsäkringslagen föreskrivna underrättelsen böra lämnas
till och den''i 21 § av samma lag stadgade anmälningsplikten böra fullgöras
av den arbetsgivare, hos vilken arbetaren vid tiden för sjukdomens
yppande är anställd, eller den, som å hans vägnar förestår arbetet. Om arbetaren
emellertid före nämnda tidpunkt upphört att vara anställd hos arbetsgivare
med verksamhet, som medför fara för uppkomst av yrkessjukdom,
bör underrättelsen lämnas till och anmälningsskyldigheten fullgöras av den
arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast varit anställd i dylik verksamhet.

Med hänsyn till den i 7 § föreslagna preskriptionsbestämmelsen erfordras
vidare föreskrift därom, att arbetsgivaren (arbetsföreståndaren) skall vara
skyldig lämna vederbörande skriftligt erkännande angående mottagen underrättelse
om yrkessjukdom.

Ämbetsverken liava haft under övervägande, huruvida skyldighet borde
stadgas för läkare, som konstaterar under olycksfallsförsäkringslagen hörande
yrkessjukdom, att till vederbörande försäkringsinrättning avgiva anmälan om
sjukdomen. Ämbetsverken hava härvid kommit till den uppfattningen, att
eu sådan skyldighet icke för närvarande bör åläggas läkarna. Skulle en dylik
åtgärd emellertid framdeles visa sig erforderlig för en rationell tillämpning
av denna lagstiftning, torde frågan härom böra prövas på nytt.

Uti 7 § hava ämbetsverken, såsom vid behandlingen av 6 § antytts, upptagit
en bestämmelse om preskription av ersättningsanspråk i anledning av
yrkessjukdom. En dylik bestämmelse, vartill olycksfallsförsäkringslagen saknar
motsvarighet, har av ämbetsverken funnits nödvändig med hänsyn därtill,
att svårigheten att fastställa sambandet mellan eu yrkessjukdom och
visst yrkesarbete måste, i högre grad än beträffande olycksfall, befaras komma
att ökas, i mån som ersättningsanspråkets prövning fördröjes.

Kungl. Afaj.ls proposition nr IK-I. 09

Mera av de utländska lagarna innehålla ock föreskrift i berörda hänseende.

Enligt den finska lagen bör, vid äventyr att i annat fall rätten till skadestånd
går förlorad, anspråk på skadestånd på grund av olycksfallsförsäkringslagen
framställas eller anmälan därom göras inom ett år efter den dag, påföljderna
av skadan konstaterats, eller, om den skadade avlidit, inom samma
tid från dödsdagen, sagda dagar icke medräknade.

Eidigt den schweiziska lagen kan försäkringsanstalten vägra utgiva ersättning,
om anmälan rörande olycksfall eller dödsfall på grund av försummelse
utan giltigt förfall av den skadade eller hans efterlevande icke inom tre
månader inkommit till anstalten.

Enligt den franska lagen skall talan om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
framställas inom ett år från olycksfallsdagen. Vid yrkessjukdom
börjar preskriptionstiden att löpa från och med den dag, då anmälan
om vrkessjukdom göres av den sjuke. Denne är skyldig anmäla sjukdomen
inom 15 dagar efter det arbetet avbrutits.

Enligt den tyska riksförsäkringsordningen skall, om olycksfallsersättningen
icke ex officio fastställes anspråk på ersättning för undvikande av preskription
anmälas senast två år efter olycksfallet hos bäraren av försäkringen.

Sedan nämnda tidsfrist gått till ända, kan anspråk på ersättning emellertid
göras gällande om

1) en ny följd av olycksfallet, som grundlägger ett ersättningsanspråk,
bliver märkbar först senare, eller eu inom tidsfristen inträdd följd av olycksfallet
först efter fristens utgång blir märkbar i väsentligt högre grad, om
också i en så småningom skedd jämn utveckling av det onda,

2) den ersättningsberättigade hindrats att göra anmälan på grund av förhållanden,
över vilka han icke kunnat råda.

I dessa fall skall anspråket anmälas inom tre månader sedan den nya
följden av olycksfallet eller den väsentliga försämringen däri märktes eller
hindret att göra anmälan bortfallit.

Då det gäller att för vårt lands vidkommande bestämma preskriptionstidens
längd, kunde det ju ligga ganska nära till hands att i likhet med vad
som enligt 1927 års militärersättningsförordning gäller med avseende å ersättning
i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, föreskriva
en preskriptionstid av tre år. Vad yrkessjukdomarna angår, torde
denna tid emellertid få anses vara för lång för att man i regel skall kunna
med säkerhet räkna på att det skall vara möjligt att framskaffa erforderlig
utredning rörande sjukdomens uppkomst och i all synnerhet rörande dess
samband med yrkesarbetet. För skador, ådragna under militärtjänstgöring,
har man ju vid utredningen av ersättningsärende — även om denna sker ett
par år efter militärtjänstgöringens slut — ett väsentligt stöd i de uppgifter,
som kunna lämnas från vederbörande regemente i form av utdrag ur sjukrullor,
sjukjournaler och förhörsprotokoll. Något liknande material lärer i
regel icke stå till förfogande vid bedömande av ett ersättningsanspråk på
grund av sjukdom, som uppgivits vara ådragen i arbetet. Ämbetsverken
anse, att — i varje fall till en början — en relativt kort preskriptionstid
bör stadgas. Skulle det i praktiken visa sig, att den fastställda tiden medför
allvarliga olägenheter, är det eu lätt sak att förlänga densamma. Att gå
den motsatta vägen, att först bestämma eu preskriptionstid av flera år och
sedan förkorta densamma, torde möta större svårigheter. Det torde även
böra erinras, att preskriptionstiden enligt 1909 års militärersättningsförordning
utgjorde två år ända tills den efter beslut av 1920 års riksdag förlängdes
till tre år.

9 f.

Ikraftträdan det.

Kungl. Maj:ts proposition nr I84.

På grund av det ovan anförda och då preskriptionsbestämmelsen i övrigt
synes kunna avfattas i nära överensstämmelse med motsvarande föreskrift i
1927 års militärersättningsförordning, föreslå ämbetsverken att ersättningsrätten
skall vara förverkad, därest icke inom ett år från tidpunkten för sjukdomens
yppande eller, där fråga är om ersättning i anledning av dödsfall,
från det döden inträdde underrättelse enligt 20 § i olycksfallsförsäkringslagen
lämnats vederbörande arbetsgivare eller arbetsföreståndare eller framställning
om ersättning i anledning av sjukdomen gjorts hos riksförsäkringsanstalten
eller, där ersättningen jämlikt 5 § skall utgivas av ömsesidigt försäkringsbolag,
antingen hos detta bolag eller hos riksförsäkringsanstalten.

Någon anledning att i fråga om rätten till och sättet för klagan över beslut
av försäkringsinrättning i ärende avseende tillämpningen av förevarande
lag avvika från bestämmelserna i 33 § av olycksfallsförsäkringslagen har icke
synts ämbetsverken föreligga, dock har förbud ansetts böra stadgas mot
klagan över beslut i fråga, som i 4 § av lagförslaget avses.

Med hänsyn därtill, att ämbetsverken gått in för att meddela de beträffande
yrkessjukdomarna erforderliga bestämmelserna i en särskild lag, har
det vidare ansetts nödvändigt att här göra en hänvisning till lagen om försäkringsrådet.

I fråga om 9 § torde ämbetsverken få hänvisa till vad under 1 § anförts.

Den ifrågasatta lagstiftningen torde böra träda i kraft från och med den
1 januari året efter det, då statsmakterna fattat beslut i ämnet. Någon
annan tidpunkt torde icke lämpligen böra komma i fråga, enär försäkringarna
enligt olycksfallsförsäkringslagen (29 §) gälla för kalenderår.

Enligt de principer, som hittills följts med avseende å hithörande lagstiftning,
torde lagen böra tillämpas endast å sådan sjukdom, som yppats
efter lagens ikraftträdande.

Kostnadsfrågan.

Såsom i det föregående meddelats, föreligger intet statistiskt material rörande
yrkessjukdomarna i vårt land. På grund härav sakna ämbetsverken
varje möjlighet att verkställa beräkning rörande kostnaderna för ersättning
för yrkessjukdomar i enlighet med vad ovan föreslagits. Ämbetsverken
anse sig dock kunna uttala, att dessa kostnader, jämfört med kostnaderna
för olycksfall i arbete, torde komma att röra sig om ett föga betydande
belopp.

Av ovan anfört skäl låter det sig icke heller göra att beräkna den ökning
i statsverkets kostnader, som vid bifall till förslaget kan komma att uppstå,
men torde även denna bliva obetydlig.

Särskilda frågor.

Enligt den vid konferensen i Geneve år 1925 antagna rekommendationen
angående ersättning för yrkessjukdomar skulle staterna fastställa ett enkelt
förfarande, där sådant icke redan förefunnes, medelst vilket förteckningen
över de sjukdomar, som i den nationella lagstiftningen ansåges såsom yrkessjukdomar,
kunde revideras.

Såsom av det föregående framgår, hava ämbetsverken i görligaste mån
sökt tillgodose angivna syfte.

Vissa åtgärder synas emellertid böra vidtagas för att främja en rationell
anpassning av ersättningsrätten för yrkessjukdomar efter sig företeende behov.
Detta torde icke lämpligen kunna ske på annat sätt, än att statistiskt
material för frågans bedömande införskaffas. Det torde här vara av intresse

Kungl. Maj:ts proposition nr 1<S4. <1

att taga de] av de åtgärder i samma syfte, som i form av anmälningsskyldighet
införts i Frankrike.

Enligt den franska lagstiftningen år varje läkare eller i hälsovård anställd
person, som ar i tillfälle att konstatera en yrkessjukdom, förpliktad att —
i profylaktiskt syfte samt i och för vidare utsträckning av lagens tillämplighetsområde
— anmäla alla sjukdomar, som förete symptom å yrkessjukdom
och som äro upptagna i eu efter hörande av »Commission supérieure des
maladies professionelles» genom särskild förordning meddelad förteckning.

Denna anmälan skall genom förmedling av vederbörande arbetsinspektör
eller bergstatstjänsteman tillställas arbetsministern och skall angiva sjukdomens
art och den sjukes yrke. Anmälan skall avgivas å brevkort, som i
form av ett block kostnadsfritt ställas till vederbörandes förfogande och befordras
portofritt.

För vårt lands vidkommande torde det bliva nödvändigt att för eu systematisk
fullföljd av lagstiftningen rörande rätt till ersättning på grund av
yrkessjukdom taga läkarnas medverkan i anspråk på sätt skett på vissa håll
i utlandet. För läkarna torde en dylik anmälningsskyldighet icke kunna anses
bliva betungande, särskilt om eu lämpligt avvägd ersättning utgives för
varje i vederbörlig ordning gjord anmälan.

Förutom läkarna torde yrkesinspektörerna böra medverka vid insamlandet
av uppgifter. Det kan även ifrågasättas, huruvida icke sjukkassorna borde
åläggas skyldighet att till socialstyrelsen anmäla till kassornas kännedom
komna yrkessjukdomar.

Ett annat spörsmål torde i detta sammanhang jämväl böra beaktas.

Yid olycksfallsskador utgår ersättning principiellt oberoende av arbetarens
allmänna hälsotillstånd före olycksfallet. Någon anledning att tillämpa
annan princip, då det gäller yrkessjukdom, finnes icke.

En annan sak är, att arbetare i ur yrkessjukdom ssynpunkt särskilt farliga
yrken före anställningen underkastas läkarundersökning och efter antagande
periodvis undersökas av läkare. Denna anordning bör vara till fördel för
såväl arbetsgivaren som arbetaren. Arbetsgivaren har intresse av att hans
arbetare äro fria från anlag, som göra dem olämpliga för just det arbete,
som förekommer vid hans företag, och för arbetarna maste det ju vara ett
önskemål, att deras arbete icke är av sadan art, som för deras kroppskonstitution
kan vara särskilt farlig. Obligatorisk undersökning, verkställd av
vederbörande fabriksläkare, har på sina håll ansetts lämpligare än en av
arbetaren före anställningens början avgiven skriftlig deklaration angående
hans dittillsvarande hälsotillstånd.

I ett föredrag vid fjärde internationella kongressen för olycksfallsterapi
och yrkessjukdomar i Amsterdam 1925 framhöll professor J. Glaister, Glasgow,
hurusom på sina håll för en del yrken undersökning före arbetsanställningen
och sedermera periodisk undersökning av arbetarna föreskrivits i lag i profylaktiskt
syfte, t. ex. vid blyarbete. Undersökningen av lokomotivförares
synförmåga och undersökningen, huruvida män, som sökte arbetsanställning,
där arbetet försigginge i komprimerad luft, vore lämpade för dylikt arbete,
nämndes såsom ytterligare exempel. I blyindustrien vore den periodiska
undersökningen ett betydelsefullt profylaktiskt medel, enär den möjliggjorde
upptäckande av blysjukdom på ett tidigt stadium. Det syntes Glaister, som
om den tid kommit, då arbetsgivarna borde allvarligt överväga frågan om
läkarundersökning av arbetssökande för att få utrönt om dessa passade för
just hans företag. Tiden hade, enligt Glaister, kommit, då vissa standard -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

fordringar för lämplighet till arbete borde uppställas såsom redan i viss utsträckning
skett och alltmer bleve fallet i Förenta staterna.

I den svenska lagen av den 19 februari 1926 angående förbud i vissa fall
mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg,
finnas vissa bestämmelser rörande läkarundersökning. Då i lagen föreskriven
anmälan skett rörande måleriarbetares insjuknande i blyförgiftning
eller i sjukdom, som kan misstänkas vara sådan förgiftning, eller då eljest
så finnes nödigt, äger yrkesinspektionens chefsmyndighet hos vederbörande
länsstyrelse göra framställning om läkarundersökning av alla eller en del
av måleriarbetarna å visst arbetsställe eller hos viss arbetsgivare. Har
sådan framställning skett, skall i enlighet därmed länsstyrelsen skyndsamt.
förordna om läkarundersökning. Läkare, som verkställer dylik undersökning
äger därvid ej mindre föreskriva särskilda villkor för att arbetare,
vdken drabbats av blyförgiftning, må användas i sådant arbete än även
meddela särskilda regler för dylikt arbetes fortsatta bedrivande å arbetsstället.
Angående sålunda lämnade föreskrifter skall skriftligt meddelande
tillställas arbetsgivaren. Over verkställd undersökning skall läkaren avgiva
rapport till yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Enligt ämbetsverkens mening vore det eu given fördel, om obligatorisk
läkarundersökning ägde rum före anställning i ur yrkessjukdomssynpunkt
särskilt farliga yrken och sedermera periodvis. Då* denna fråga emellertid
torde böra lösas i samband med en revision av lagen om arbetarskydd, hava
ämbetsverken funnit sig icke böra i detta sammanhang framlägga förslag till
bestämmelser i ämnet.

Förslag

till

Lag

angående tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete å vissa yrkessjukdomar.

1 §•

lörsäkring jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
1 arbete skall jämväl avse yrkessjukdomar, som uteslutande eller till övervägande
del framkallas genom inverkan av
arsenik och dess föreningar,
bly samt dess legeringar och föreningar,
kvicksilver samt dess amalgamer och föreningar,
fosfor och dess föreningar,
bensin, bensol och stenkolstjära,
strålande värme och ljus,
röntgenstrålar och radium,
mj ältbrandssmitta.

-t .fråga om dylika yrkessjukdomar skola bestämmelserna i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, med iakttagande av vad här nedan stadgas
äga motsvarande tillämpning.

2 §•

Vad i lagen om försäkring för olycksfall i arbete sägs angående dagen
för olycksfallet skall beträffande yrkessjukdom avse tidpunkten för sjukdomens
yppande. ’ ''

Kungl. Maj:ts proposition nr 1HI.

3 §.

Ersättning i anledning av yrkessjukdom skall icke utgå, med mindre
arbetaren varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta
för sådan inverkan som i 1 § omförmäles, inom, såvitt avser yrkessjukdom
framkallad genom inverkan av röntgenstrålar eller radium, de närmaste
tio åren samt beträffande annan yrkessjukdom de närmaste tolv månaderna
före sjukdomens yppande,

4§-

.Finner försäkringsiurättning erforderligt, att där försäkrad arbetare, till
förebyggande av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller försämras,
un<b''i'' någon tid avhåller sig från arbete i verksamhet, som i 3 § sägs, äger
försäkringsinrättningen för sådan tid tillerkänna arbetaren eu övergångsersättning
uppgående till högst hälften av hel sjukpenning.

ö §•

Ersättning i anledning av yrkessjukdom utgives av den försäkringsinrättning,
där arbetaren vid tidpunkten för sjukdomens yppande är försäkrad
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete; dock att, om arbetaren
före nämnda tidpunkt upphört att vara anställd hos arbetsgivare med
verksamhet, som i 3 § sägs, ersättningen skall utgivas av den försäkringsinrättning,
där arbetaren på grund av dylik anställning senast var försäkrad
jämlikt berörda lag. Har arbetaren inom i 3 § angiven tid före sjukdomens
yppande varit på grund av arbetsanställning i verksamhet, som i nämnda
paragraf sägs, jämlikt omförmälda lag försäkrad i mer än eu försäkringsinrättning,
skall - där ej annan överenskommelse träffats — kostnaden för ersättningen
fördelas mellan ifrågavarande försäkringsinrättningar i förhållande
till den tid, försäkringen i envar av dem sålunda omfattat.

6 §•

Underrättelse enligt 20 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete
skall i fråga om yrkessjukdom lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren
vid tidpunkten för sjukdomens yppande är anställd, eller till den, som
å hans vägnar förestår arbetet; dock att, om arbetaren före nämnda tidpunkt
upphört att vara anställd hos arbetsgivare med verksamhet, som i
3 § sägs, underrättelsen skall lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren
senast var anställd i dylik verksamhet. Iförande mottagen underrättelse
skall arbetsgivaren (arbetsföreståndaren) meddela vederbörande skriftligt erkännande.

Den i 21 § i nämnda lag föreskrivna anmälningsskyldigheten skall i fråga
om yrkessjukdom fullgöras av arbetsgivare (arbetsföreståndare), som nu sagts.

'' §•

Kött till ersättning i anledning av yrkessjukdom är förverkad, därest icke
inom ett år från tidpunkten för sjukdomens yppande eller, där fråga är om
ersättning i anledning av dödsfall, från det döden inträdde underrättelse
enligt 20 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete lämnats vederbörande
arbetsgivare (arbetsföreståndare) eller framställning om ersättning i
anledning av sjukdomen gjorts hos riksförsäkringsanstalten om denna jämlikt
5 § första punkten härovan är skyldig utgiva ersättningen samt i annat fall
antingen hos den försäkringsinrättning, nämnda skyldighet åligger, eller ock
hos riksförsäkringsanstalten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

8 §■

Vad i 33 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete stadgas angående
klagan över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag in. m.
skall äga tillämpning jämväl beträffande ärende rörande tillämpningen av
de i förevarande lag givna bestämmelser; dock att klagan icke må föras
över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som i 4 § avses.

Med avseende å försäkringsrådets behandling av ärende, varmed försäkringsrådet
sålunda har att taga befattning, skall gälla vad i 6 § i lagen om
försäkringsrådet stadgas.

^ §•

Till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som i 1 § avses, är
för handen, utfärdar Konungen en förteckning, upptagande dels de sjukdomsformer,
vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som i nämnda
paragraf sägs, dels och de slag av verksamhet, vari dessa sjukdomsformer
bruka framträda.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1930, men skall icke äga tilllämpning
i fråga om yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag.

Utkast

till förteckning, upptagande dels de sjukdomsformer, som bruka framkallas
genom sådan inverkan, som i 1 § i lagen angående tillämpning av lagen den
17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete å vissa yrkessjukdomar
sägs, dels och de slag av verksamhet, vari nämnda sjukdomsformer bruka
framträda.

Ämnen.

1. Arsenik och dess
föreningar.

2. Bly samt dess legeringar
och föreningar.

Sjukdomsformer.
Dermatit, gangrän,
nefrit, förlamningar,
muskelatrofi.

Blykolik, muskel- och
ledsmärtor, blyförlamning,
»blygikt», nedsättning
av synförmågan,
hjärt- eller kärlaffektion,
blodförändringar, hämatoporfyrinuri,
nefrit.

Verksamhet.

Röstning av arsenikhaltiga
malmer (järn, koppar,
zink). Arbete i mässingsgjuterier,
garverier
och glashyttor. Gråbetsning
av mässing. Betsning
vid galvaniseringsverk.

Arbete i blyliyttor och
blyverk för gjutning, dragning,
pressning och varning.
Tillverkning av blyföremål,
blylegeringar,
blyackumulatorer samt
galoscher. Arbete vid typsättningsmaskiner.
Handsättning
i tryckerier. Arbete
i emaljverk, porslins-
och kakelfabriker
samt filhuggerier. Målnings-
och lackeringsararbeten
vid installationer
för gas och vatten. Arbete
med installationer
och underhåll av blyledningar
och blyfoder i den
kemiska industrien. Blylödningar,
speciellt i
svavelsyrefabnker.

Kmigl. Maj:ls proposition nr 1S4.

Ämnen.

3. Kvicksilver samt dess
amalgamer och föreningar.

4. Fosfor och dess
föreningar.

5. A. Bensin.

5. B. Bensol.

5 C. Stenkolstjära,

6. Strålande värme
och ljus.

Sjukdoms/ormer.

Stomatit, enterokolit,
dermatit, tremor, förlamning,
allmän nedsättning
av krafttillståndet,
njursjukdom.

Skleroser, nekroser,
konjunktivit, huvudvärk,
svindel, ledsmärtor,
muskelsvaghet, tremor,
kontrakturer, kramp,
kräkning, kolik, synrubbningar.

Blodsjukdom, dermatit,
hudkräfta, konjunktivit.

Blodsjukdom, dermatit,
liudkräfta, konjunktivit.

Blodsjukdom, dermatit,
hudkräfta, konjunktivit.

Ögonskador.

Verksamhet.

Tillverkning av glödlampor
och termosflaskor
(arbete vid kvicksilvervakuumpump),
av kvicksilvertermometrar,
barometrar
och liknande ävensom
av kvicksilverbelagda
speglar samt filthattar.
Förgyllning, försilvring
och förtenning. Betning
av utsäde samt av hudar;
beredning av skinn och
pälsverk. Arbete i fotografiateljéer
och i farmaceutiska
fabriker. Etsning
av metaller. Justering
av elektricitetsmätare.

Tillverkning av fosfor,
fosforsesquisulfid och
andra giftiga fosforföreningar.
Framställning av
fosforbrons och liknande
fabrikat.

Bensindestillation. Tillverkning
av färger, fernissor
och plymer. Arbete
i bilreparationsverkstäder.
Kemisk tvätt.
Handsktvätt. Gummi- och
målningsarbeten. Fettutdragning
ur ben och andra
ämnen.

Framställning av bensol,
dess homologer och
deras derivater. Arbete i
gummivarufabriker, färgerier,
tvättanstalter samt
lack- och fernissfabriker.

Arbete i lysgasverk.
Tillverkning av tjärprodukter,
takpapp och briketter.
Beredning och
användning av asfalt. Användning
av stenkolstjära
såsom bränsle.

Arbete i glashyttor
samt järn-, metall- och
emaljerverk (ugnsarbete).
Svetsningsarbete (elektrisk
ljusbågssvetsning
och acetylen-syrgassvetsning).

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Ämnen.

7. Röntgenstrålar,
radium.

8. Mjältbrandssmitta.

Sjukdomsformer.
Dermatit, röntgenkräfta,
blodsjukdom.

Mjältbrand.

Verksamhet.

Aj''bete med röntgenapparater
och med radium.

Arbete i garverier och
slakterier.

Redogörelse

för lagstiftningen i vissa länder angäende rätt till ersättning
för yrkessjukdomar.1

Belgien.

Den 24 juli 1927 utfärdades eu lag rörande ersättning för skador, förorsakade
av yrkessjukdomar. Denna är eu helt självständig lag och ansluter
sig icke till bestämmelserna om ersättning för olycksfall i arbete.

Lagen omfattar arbetare i enskilda och offentliga företag. Med arbetare
jämställas lärlingar, även oavlönade, ävensom tjänstemän och hantverkare,
som, på grund av sitt direkta eller indirekta deltagande i arbetet, äro underkastade
samma risker som arbetarna och vilkas årliga, genom avtal fixerade
lön icke överstiger 18,000 francs.

Genom kunglig förordning upprättas en lista över yrkessjukdomar med angivande
för envar av dem av de industrier eller yrken, i vilka arbetet skall
hava ägt rum för att ersättning skall utgå.

Den 30 januari 1928 har utfärdats en förordning, upptagande de yrkessjukdomar,
som medföra rätt till ersättning. Den i förordningen meddelade
förteckningen omfattar allenast de sjukdomar och giftiga ämnen, som finnas
upptagna i den i Genévekonventionen intagna förteckningen, d. v. s. blyoch
kvicksilverförgiftningar samt mjältbrand.

Enligt lagen skall tillsättas en teknisk kommitté med representanter för
läkarvetenskapen samt arbetsgivare och arbetare. Denna kommitté har bl. a.
att till vederbörande minister avgiva förslag rörande nomenklaturen å de
sjukdomar, som skola medföra rätt till ersättning.

Framställning om ersättning skall ske inom viss tid, växlande från ett till
tio år. Framställningen skall göras skriftligen till styrelsen för vederbörande
förvaltningsmyndighet av arbetaren själv, hans rättsägare eller genom ombud.
Framställningen översändes därefter till arbetsgivaren för yttrande.

Danmark.

Enligt »Lov om Forsikring mod Folger af Ulykkestilhelde» den (i juli
1916 likställas med olycksfall skadliga påverkningar av högst några få dagars
varaktighet, om dessa förorsakats av arbetet eller de förhållanden, under
vilka det bedrives, och om de medföra nedsättning av arbetsförmågan eller
döden.

Danska Arbejderforsikrings-Raadet framlade år 1923 förslag till ändring
i olycksfallsförsäkringslagen, enligt vilket genom Kungl. förordning skulle
kunna bestämmas att med olycksfall skulle likställas sjukdom, som hade

1 Denna redogörelse är till betydande del baserad på den av Internationella arbetsbyr&n
år 1925 utgivna »Compensation for occupational diseases».

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

sin grund i påverkan av giftämnen under arbetet, även om giftets inverkan
sträckte sig över en längre tidrymd än vad tidigare gällt. De närmare bestämmelserna
rörande försäkringen, bl. a. angående vilka ämnen och sjukdomar
lagen skulle omfatta, skulle utfärdas av inrikesministern efter förslag
av Arbejderforsikrings-Itaadet.

Detta förslag förelädes 1925 års riksdag, men vann icke dennas bifall.

Finland.

Enligt 2 § i lag den 17 juli 1925 om arbetares olycksfallsförsäkring anses
såsom kroppsskada i följd av olycksfall även yrkessjukdom, som arbetaren
ådragit sig vid tillverkning eller hantering av sådana ämnen, som upptagits
i eu förteckning, vilken på förslag av försäkringsrådet fastställes av statsrådet.

Statsrådet bär på grund härav beslutit, att yrkessjukdom, som arbetare
ådragit sig i arbetet vid tillverkning eller hantering av sådana ämnen, som
upptagas i nedanstående förteckning, skall anses såsom av olycksfall föranledd
kroppsskada, för vilken beviljas i lagen om arbetares olycksfallsförsäkring
stadgat skadestånd.

1. Ammoniak = NH3.

2. Amylalholiol = C3HnOH.

3. Anilinfärger.

4. Antimonföreningar.

5. Arsenikföreningar,
ti. Bensin.

7. Bensol = C6H6 samt dess derivater.

8. Fenol.

9. Bly samt blyföreningar.

10. Klor = Cl.

11. O släckt kalk.

12. Klorkalk = CaOCl,.

13. Kvicksilver = Hg samt kvicksilverföreningar
och -amalgamer.

14. Fluorvätesyra = HF1.

15. Formaldehyd — CH20.

1(3. Fosfor = P.

17. Fosforväte = PH3.

18. Kolmonoxid = CO.

19. Kolsyra = C02.

20. Metylalkohol = CH3OH.

21. Natriumhydrat = NaOH.

22. Kaliumhydrat — KOH.

23. Nitroglycerin — C3H503 (N02)3.

24. Petroleum.

25. Pikrinsyra = C6H2 (OH) (NO,),.
2(3. Pyridin — CäH5N.

27. Svavelsyra = H2S04.

28. Svavelsyrligliet = H2S03.

29. Kolsvavla = CS2.

30. Svavelväte = H2S.

31. Saltsyra = HC1.

32. Stenkols- och trätjära.

33. Kvävets lägre syreföreningar samt
kvävets derivater i gasform.

34. Salpetersyra och salpetersyrlighet.

35. Terpentin = Cj0Hlö.

3(3. Cyanföreningar.

ävensom:

Sjukdom, som föranletts av synnerligt
kraftig strålande energi
och mjältbrand.

Då yrkessjukdom betraktas såsom olycksfall i arbetet, anses den tidpunkt,
rån vilken sjukdomen konstateras hava yppat sig, vara dagen för olycks -

fr
fallet

Frankrike.

Lagen den 25 oktober 1919 angående utsträckning av olycksfallsförsäkringslagen
att omfatta även yrkesssjukdom, vilken trädde i kraft den 25
januari 1921, reglerar jämte ett antal förordningar hithörande förhållanden.

Enligt lagen anses de akuta och kroniska hälsorubbningar, som finnas
upptagna i den till lagen fogade förteckningen, såsom yrkessjukdomar och
medföra rätt till ersättning såsom vid olycksfall, om de drabba arbetare,

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

som regelbundet sysselsättas med i förteckningen upptaget, mot sjukdomen
svarande slag av arbete.

Förteckningen har följande lydelse:

Lista å sjukdomar

(a) Blyförgiftning uppkommen på grund av arbete (sjukdomar förorsakade
av bly och dess föreningar):

Sjukdomar, förorsakade av blyförgiftning.

Bly kolik.

Muskelsmärtor, ledsmärtor.
Förlamning av sträckmusklerna.

Bly hysteri.

Njurinflammation.

Blygikt.

(b) Kvicksilverförgiftning på
kvicksilver och dess föreningar).

Arbeten, som äro ägnade att förorsaka
blyförgiftning bland arbetarna.

1. Utvinning och raffinering av bly.

2. Smältning och valsning av bly
och dess legeringar samt förfärdigande
av artiklar, sammansatta av
bly och dess legeringar.

3. Gjutning av trycktyper av blylegeringar.

4. Tillverkning av s. k. tennvaror av
blylegeringar.

5. Lödning med blylegeringar.

6. Betjänande av sättmaskiner, som
arbeta med blylegeringar.

7. Förtenning med blylegeringar.

8. Gjutning av leksaker av blylegeringar.

9. Tillverkning av fiaskkapsvler av
blylegeringar.

10. Yrkesmässigt bedrivet arbete med
borttagande av lödning från gamla
konservdosor.

11. Hanterande av trycktyper av blylegeringar.

12. Tillverkning av blysalter (blyvitt,
mönja, blyglete, blykromat etc.).

13. Bivning av blyhaltiga färger.

14. All slags målning med blyhaltiga
färger.

15. Tillverkning av blyackumulatorer.

16. Tillverkning av torkande oljor och
fernissor, innehållande bly.

17. Tillverkning av ler- och fajansgods
med blyglasyr.

18. Dekorering av porslin med tillhjälp
av blyhaltiga ämnen.

19. Emaljering av metaller med blyhaltiga
smältfärger.

20. Fernissning och lackering med
Bly hal tiga ämnen.

21. Färgning med blyhaltiga färger.

22. Polering av glas med kittpulver
(innehållande tenn och bly).

;rund av arbete (sjukdomar, orsakade av

Kungl. Maj:ts proposition hr 1H4.

Ti»

Arbeten, ägnade att ftirorsakn kvick
silverflirgirtning hos arbetare.

1. Destillation av kvicksilver.

2. Tillverkning av glödlampor och
rör för röntgenstrålar med tillhjälp
av kvicksilverpumpar.

3. Tillverkning av kvicksilvertermometrar,
-barometrar och -manometrar.

4. Förgyllning, försilvring och förtenning
med kvicksilver.

5. Tillverkning av kvicksilversalter
(kväve, klor- och cyanföreningar).

G. Betning av hudar med surt kvicksilvernitrat.

7. Behandling av skinn och pälsverk
med kvicksilversalter.

8. Bronsering och damaskering medelst
kvicksilversalter.

9. Uppstoppning av djur medelst
kvicksilversalter.

10. Tillverkning av tändhattar av
knallkvicksilver.

Förteckningen kan efter hörande av »Commission supérieure des maladies
professionelles» på lagstiftningsväg utvidgas och revideras. Kommissionen
har även till uppgift att avgiva utlåtande över alla medicinska och tekniska
frågor, som föreläggas densamma av arbetsministern. Kommissionen består,
förutom av fast anställda ämbetsmän, av ett antal läkare och tekniker. Den
kan i särskilda fall tillkalla två arbetsgivare och två arbetare från den yrkesgren,
som är under diskussion.

Förteckningen, som avser blott bly och kvicksilver angiver — till skillnad
från andra länders förteckningar — icke helt allmänt sjukdomar genom
bly och kvicksilver utan upptager vissa bestämda, av dessa gifter framkallade
sjukdomsformer.

Arbetare, som vill göra gällande ersättningsanspråk, skall inom 15 dagar
efter arbetets avbrytande anmäla sjukdomen till vederbörande borgmästare.
Denne upprättar ett protokoll häröver och lämnar arbetaren ett erkännande
av det mottagna meddelandet. Borgmästaren sänder en kopia av protokollet
till arbetsgivaren och till fabriksinspektören. Sökanden har att genom läkarintyg
styrka skadans art och dess sannolika följder. Yidare måste han bevisa,
att han under minst ett år haft regelbunden sysselsättning, som kan
komma ifråga såsom orsak till sjukdomen. Den i artikel 18 av den franska
olycksfallsförsäkringslagen stipulerade preskriptionstiden av ett år för anhängiggörande
av talan om ersättning börjar, då fråga är om yrkessjukdom,
att löpa från den dag ovannämnda anmälan av arbetaren sker.

Även arbetsgivaren kan, om han anser det lämpligt, låta undersöka den
sjuke, och tillsynsmyndigheten över industrien kan vidtaga erforderliga åtgärder
och konstatera, om vållande ligger arbetsgivaren till last.

Den arbetsgivare, hos vilken arbetaren vid insjuknandet var anställd, har
att utgiva hela ersättningen. I fall av befogenhet kan han emellertid föra
regresstalan mot arbetarens föregående arbetsgivare i samma bransch. Om
en arbetare lämnar ett företag, å vilket lagen är tillämplig, så är arbetsgi -

Sj ii k <1 om nr oraakudc av kvlcksilvorförgiftning;.

Stomatitis på grund av kvicksilverförgiftning.

Darrning på grund av kvicksilverförgiftning.

Näringsrubbningar på grund av kvicksilverförgiftning.

Kakexi på grund av k viek silverförgift

ni“g- . .

Förlamning på grund av kvicksilverförgiftning.

Kungl.’ Maj:ts proposition nr 184.

varen vid företaget ansvarig för yrkessjukdomar, som framträda inom loppet
av ett år. Omfattningen av hans ersättningsskyldighet står emellertid i omvänd
proportion till den tid, som förflutit mellan dagen för arbetsanställningens
upphörande och tiden för insjuknandet.

Det är därför nödvändigt att fastslå, i vilka ohälsosamma företag arbetaren
varit anställd under året närmast före sjukdomsutbrottet. För den
händelse brottslig vårdslöshet av en arbetsgivare medfört yrkessjukdomens
uppkomst, kan denne arbetsgivares ersättningsskyldighet procentuellt ökas.

Arbetsgivare, som i föreskriven ordning förklarar, att ämnen, som kunna
föranleda sjukdomar, medförande rätt till ersättning, icke längre komma till
användning i hans företag, befrias från ersättningsskyldighet. Han är emellertid
ansvarig under den tidrymd, som gäller speciellt för hans företag, för
förgiftning, som möjligen drabbar arbetare, som voro anställda hos honom
före förklaringens avgivande. Arbetsgivare, som veterligen avgiver en falsk
förklaring, straffas med böter från 100 till 5,000 francs och fängelse från tre
dagar till eu månad.

Arbetsgivarna kunna stå självrisk eller träffa försäkringsavtal med försäkringsanstalt
eller med garantisyndikat, som står under offentlig uppsikt.
Risken för svårare påföljder kan även täckas genom försäkring i den nationella
olycksfallsförsäkringskassan.

Läkarintyg utställes av vanliga praktiserande läkare. För profylaktiska
åtgärder och för förberedande av eventuella lagändringar är anmälningsplikt
för läkare och tjänsteman hos hälsovårdsmyndighet föreskriven beträffande
yrkessjukdomar. Anmälan sker till arbetsministeriet genom vederbörande
hälsovårdsmyndighet å kortbrev, som kostnadsfritt ställes till förfogande och
som befordras portofritt. Anmälningsskyldigheten avser även ett fåtal sjukdomar,
som ej medföra rätt till ersättning. Straffpåföljd är icke stadgad för
underlåten anmälan.

Norge.

Den för industriarbetare m. fl. gällande lagstiftningen rörande ersättning
för olycksfall innehåller icke någon bestämmelse angående rätt till ersättning
för yrkessjukdomar. Däremot finnas vissa hithörande bestämmelser i lagstiftningen
rörande sjömän, enligt vilka ersättning utgår med anledning av
vissa sjömanssjukdomar.

Enligt vad från norska Riksförsäkringsanstalten inhämtats har emellertid
frågan om ersättning för yrkessjukdomar varit under utredning inom anstalten,
som föreslagit, att i § 1 i »Lov om ulykkesforsikring for industri -arbeidere in. v.» skulle införas ett stadgande, att vissa yrkessjukdomar, i
enlighet med av Konungen utfärdade närmare bestämmelser, skulle likställas
med olycksfall. Riksforsikringsanstalten anslöt sig för sin del till den lista
över sjukdomar in. in., som finnes intagen i Cfenevekonventionen.

Proposition i ämnet torde komma att avlåtas innevarande år.

Schweiz.

Schweiz är det land, som först genom lag reglerade ersättningen på grund
av yrkessjukdomar. För närvarande gälla: förbundslagen den 13 juni 1911
angående sjuk- och olycksfallsförsäkring, förbundslagen den 18 juni 1915
angående komplettering av nyssnämnda lag, förbundsrådets förordning I den
25 mars 1916 rörande olycksfallsförsäkring samt förordning I bis den 20
augusti 1920 beträflande partiell ändring av nyssnämnda förordning med ett
tillägg av den 8 november 1927.

Enligt artikel 68 i ovannämnda lag den 13 juni 1911 upprättar förbundsrådet
eu förteckning över de ämnen, vilkas tillverkning eller användning

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

förorsakar bestämda, farliga sjukdomar. Med ett olycksfall i arbete likställes
i lagens mening en sjukdom, om insjuknandet skett inom ett försäkringspliktigt
företag uteslutande eller till övervägande del genom inverkan av ett
i nämnda förteckning upptaget ämne. Kostnaderna för bestridande av ersättningarna
på grund av yrkessjukdom åvila arbetsgivarna, vilka hava att
erlägga föreskrivna försäkringsavgifter.

Förbundslagen den 18 juni 1915 kompletterar artikel 60 i 1911 års lag, i
det att förbundsrådet befullmäktigats att göra försäkringen obligatorisk för
företag, som framställa, använda eller lagra explosiva eller hälsofarliga iimnen
i större mängder.

Följande ämnen betecknas i ovannämnda förordning I bis den 20 augusti
1920 såsom sådana, vilkas tillverkning eller användning förorsakar bestämda
farliga sjukdomar:

Acetaldehyd.

Acetylen (teknisk).

Acetylentetraklorid (tetralin).

Acridin.

Alkalier: 1. Kalilut.

2. Natronlut.

3. Pottaska.

4. Soda (kaustik).

Alkaloider.

Benzoylklorid och -broraid.
Ammoniak.

Anilin och dess homologer.

Arsenik och dess föreningar.
Bensidin.

Bensin (petroleum bensin).

Bensol.

Bensols nitro- och klorerade nitroföreningar
jämte homologer.

Bly, dess föreningar och legeringar.
Brom.

Brometyl (etylbromid).

Brommetyl (metylbromid).

Brunsten.

Cyan och dess föreningar.

Cyanamid och kalciumcyanamid.
Diaminer.

Dianisidin.

Dimetylsulfat.

Dinitrofenol.

Etskalk (kalkoxidhydrat).
Fenylhydrasin.

Fluorsföreningar: 1. Fluorsilicium.

2. Fluorväte.

3. Kiselfluorväte syra.

4. Koltetrafluorid.

Formaldehyd.

Fosfor (gul).

Fosforklorid.

Fosforväte.

Bihang till riksdagens protokoll 1929.

Fosgen (koloxidklorid).

Hydrozylamin (fenylhydroxylamin).
Jod.

Jodetyl (etyljodid).

Jodmetyl (metyljodid).
Kalciumkarbid.

Karbolsyra (fenol).

Kinin, kininpreparater och -derivater
Klor.

Ivloretyl (etylklorid).
Klormyrsyreester.

Ivlorkalk.

Klormetyl (metylklorid).

Kloroform.

Klorsyrat kali (kaliumklorat).
Klorsyrat natron (natriumklorat).
Klorsvavel.

Koloxid.

Kolsvavla.

Kolte traklorid.

Kromföreningar.

Kräkvinsten.

Kvicksilver och dess föreningar.
Myrsyra (koncentrerad).

Nitranilin.

Nitriter.

Nitroglycerin.

N itrosodietylanilin.
Nitrosodimetylanilin.

Nitrosokresol.

Nitrosofenol.

Nitrösa gaser.

Paratuluolsulfosyremetyleter.
Persulfater.

Pikrinsyra (trinitrofenol).
Salpetersyra.

Saltsyra.

Svavelnatrium.

Svavelsyra.

S vavelsyr eanliy dri d.

1 samt. 154 haft. (Nr 184.)

16*5 *8 6

Kungl. Maj:is proposition nr 184.

Svavelsyrlighet. Toluidin.

Svavelväte. Toluolsulfoklorid.

Tennklorid. Trikloretylen.

Terpentinolja och terpentinsurrogat. Ättiksyra (koncentrerad).

Tjära, dess ångor och destillations- Ättiksyreanhydrid.

produkter.

För att bringa den schweiziska lagstiftningen i överensstämmelse med
1925 års Genevekonvention har genom en förordning I quater den 8 november
1927 förteckningen utökats med kvicksilveramalgamer samt mjältbrandssmitta.
I samband härmed har i förteckningen även in förts radium
och radiumföreningar.

Två principer kunna utläsas ur lagen: i förteckningen få blott upptagas
1) ämnen, som framställas eller användas i försäkringspliktiga företag 2)
ämnen, som framkalla svåra sjukdomar.

Därav följer, att vissa yrkessjukdomar icke äro försäkrade, emedan de
icke framkallas av något särskilt ämne; detsamma gäller med avseende å
vissa infektionssjukdomar. Om dessa senare emellertid äro resultat av en
akut infektion med olycksfallskaraktär och om det bevisas, att sjukdomarna
framkallats av råämnen, som användes i arbetet, behandlas de såsom olycksfall.
Förteckningen skiljer icke — såsom t. ex. den tyska lagstiftningen —
mellan akuta och kroniska yrkesförgiftningar.

Genom beslut den lf> oktober 1918 har olycksfallsförsäkringsanstaltens
förvaltningsråd emellertid befullmäktigat direktionen att försöksvis överskrida
de i lagen angivna gränserna för vad som skall anses såsom yrkessjukdom.
Villkor härför är, att insjuknandet föranletts av vissa ämnen, för
vilkas påverkan den försäkrade varit utsatt i arbetet. Därjämte måste med
visshet kunna konstateras, att skadan icke tilläventyrs allenast är en yttring
av vanlig sjukdom. Med yrkessjukdomar i denna vidare bemärkelse avses i
synnerhet eksem, hudrispor och hudsprickor samt bindhinneinflammationer,
framkallade genom kalk, cement, kalciumkarbid samt dålig olja. Direktionen
har vidare befullmäktigats att försöksvis utgiva ersättning åt arbetare, som
bliva arbetsoförmögna på grund av skada, som uppkommit genom arbetet
utan inverkan av skadliga ämnen, när skadorna med bestämdhet kunna härledas
ur arbetet. Då skadorna kunna vara eu följd eller yttring av eu sjukdom
eller då de icke skulle hava uppstått utan medverkan av eu dylik sjukdom,
får ersättning ej utgivas. Till skador av nyssnämnda slag höra särskilt
krepiterande senskideinflammationer, till följd av upprepade och ansträngande
rörelser, hudvalkar, liudsprickor på grund av köld, som arbetaren
varit utsatt för under sitt arbete, samt hudrispor till följd av upprepad
gnidning.

I och med upptagandet i ovannämnda förteckning av ett ämne är dess
egenskap att framkalla bestämda farliga sjukdomar erkänd och varje av detta
ämne föranledd sjukdom, oavsett om densamma är farlig eller ej, jämställd
med ett olysksfall. Olycksfallsförsäkringsanstalten har fullkomlig frihet att
själv bestämma rörande de frågor, som sammanhänga med utfärdandet av
läkarutlåtande för konstaterande av olycksfall eller yrkessjukdom. Anstalten
har upprättat ett formulär för anmälan om olycksfall, vilket anviindes även
vid yrkessjukdomar. Om läkaren konstaterar eller misstänker, att yrkessjukdom
föreligger, införskaffar han från arbetsgivaren ett formulär och besvarar
de olika frågor, som finnas i den för läkaren avsedda delen av detsamma
för att informera olycksfallsförsäkringsanstalten om sjukdomens verkliga
beskaffenhet. I de flesta fall äro dessa upplysningar tillräckliga, men

Kungl, Maj:ts proposition nr 184. 83

om ytterligare utredning erfordras, översänder anstalten ett särskilt frågeformulär
till läkaren.

Bevisbördan, d. v. s. styrkandet att yrkessjukdom föreligger, åvilar principiellt
den försäkrade. Lagen stadgar emellertid (art. 71), att anstalten, så
snart den erhåller kännedom om ett olycksfall (yrkessjukdom), har att klarlägga
olycksfallets orsaker, förlopp och följder; detta fritager dock icke den
försäkrade från bevisbördan. Om anstaltens undersökning gör det tvivelaktigt,
huruvida yrkessjukdom föreligger, kan den skadade vägras ersättning,
intill dess visats, att hans anspråk äro lagligt grundade. Vid yrkessjukdomar
har den försäkrade, sedan lian förebragt ett medicinskt utlåtande
såsom bevis, att han lider av sådan sjukdom, principiellt att visa, att han i
sitt arbete kommit i beröring med ämnen, som framkalla ifrågavarande sjukdom,
och att han ådragit sig densamma i detta arbete. I praktiken anställer
emellertid olycksfallsförsäkrmgsanstalten själv de nödvändiga undersökningarna,
ty den försäkrade äger sällan kännedom om den kemiska sammansättningen
av de ämnen, som användas, och vet ej heller, hur sjukdomen ådragits.
Leder undersökningen till det resultat, att sjukdomen icke förvärvats
i ett försäkringspliktigt företag, eller om starka tvivel råda härom, är det
den försäkrades sak att bevisa, att de villkor äro uppfyllda, som enligt lagen
fordras för ersättnings utgående.

Med avseende å yrkessjukdomarna tillämpar anstalten en mycket liberal
praxis. Den fordrar ingen klar bevisning, att en sjukdom, som konstaterats
vara framkallad av visst i förteckningen upptaget ämne, »uteslutande» eller
»till övervägande del» ådragits genom arbete i vederbörande företag. Vidare
giver den ersättning för sjukdomar, som förorsakas av ämnen, som ej stå i
förteckningen.

Denna anstaltens liberalitet har möjliggjorts genom att nyssberörda ersättningar
i viss omfattning reducerats, vilket skett i anslutning till artikel
91 i lagen. Olycksfallsförsäkringsanstaltens liberala praxis har givetvis i
liög gracl förenklat formaliteterna med avseende å bevisningen rörande yrkessjukdomar,
så att likställigheten med olycksfallen icke vållar några särskilda
svårigheter. Undantag förekomma, men dessa äro relativt varken oftare
förekommande eller svårare att lösa än när det gäller olycksfallen. De genom
tuberkulos, ledgångsreumatism, lues, osteomyeletis o. s. v. komplicerade fallen
sysselsätta anstalten mycket mer än yrkessjukdomarna. *)

Socialistiska Rådsrepubliker nas Union.

Ersättning utgives vid yrkessjukdomar enligt en förordning av arbetskommissariet
den 19 februari 1925, med giltighet från och med den 1 januari
1925. De sjukdomar, som medföra rätt till ersättning, sammanfattas i följande
förteckning:

9 Enligt uppgift av olycksfallsförsäkringsanstalten till Internationella arbetsbyrån.

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

			Maximitid, som är
		Minimitid för	tillåten mellan
		arbete inom en	upphörande av
	Beteckning å de industrier, yrken och	industri, som	arbete och in-
Sjukdomens beteckning	förfaranden, som förorsaka	erfordras för	trädandet av
yrkessjukdomar	att sjukdom	sjukdom eller död
	skall anses ss.	för att sjukdomen
		yrkessjukdom	skall anses vara
			yrkessjukdom
	1. Utvinning av bly och zink ur
	malmer.
	2. Smältning, gjutning och valsning
	av bly. 3. Tillverkning av bly vitt, mönja,
	blyglete, blykromat, blysocker och andra blyföreningar.
	4. Rivning av blyfärger. 5. All målning, vid vilken blyfärger
	användas.
	6. Användning av blyföreningar i keramik.
Blymyalgi.	7. Tryckeriföretag (tryckare, sät-
tare, stereotypörer, arbetare, sys-
Blyförlamning	seisatta med gjutning av typer
(förlamning av	och tryckning av noter).	En månad.	Ett år.
sträckmusklerna).	8. Överdragning av metaller med
Blyencephalopati.	bly, doppning i ett blybad.
Blykakexi.	9. Lödning och galvanisering med
Blynephritis.	blylegeringar. 10. Tillverkning av blyackumulato-
	rer.
	11. Tillverkning av nitriter. 12. Tillverkning av filar på bly under-
	lag. 13. Tillverkning av hagel. 14. Tillverkning av blyrör. 15. Tillverkning av musikinstrument. 16. Tillverkning av tennutensilier och behållare av blylegeringar. 17. Tillverkning av leksaker av bly-
	legeringar.
	1. Utvinning av kvicksilver ur malm (hyttor). 2. Hattfabriker. 3. Tillverkning av termometrar, ba-
	rometrar och andra fysikaliska apparater.
Kvicksilver-	4. Tillverkning av kvicksilverhaltiga
darrning.	kemiska preparat.
1 Kvicksilverkakexi.	5. Tillverkning av elektriska lampor	En månad.	Ett år.
1 Kvicksilverförlam-	och röntgenrör (anvädning av
ningar.	kvicksilverpump ar).
Kvicksilverpsyko-	6. Tillverkning av knallkvicksilver
ser.	och patronhylsor.
	7. Brännförgyllning. 8. Tillredning av amalgam (för tandplombering). 9. Läkarpersonal ständigt sysselsatt
	med ingnidniug av kvicksilver-preparat.
i Fosfornekros.	(1. Utvinning av fosfor. (2. Tillverkning av tändstickor.	\|Htt år.	_
1 Kasunsjukdom.	Kasun- och dykararbeten.	—	—

	Kungl. Afajtts proposition nr	IH4.	85
	Beteckning å de industrier, yrken och	Minimitid för arbete inom en industri, som	Maximitid, som är \| tillåten mellan upphörande av arbete och in-
Sjukdomens beteckning	förfaranden, som förorsaka yrkessjukdomar	erfordras för att sjukdom skall anses ss. yrkessjukdom	trädandet av sjukdom eller död 1 för att sjukdomen i skall anses vara yrkessjukdom
Ogonlockskramp.	Gruvarbete.	6 månader.	I omedelbart samband med arbetet.
Allvarlig blodbrist, framkallad av an-kylostomiasis.	Gruvarbete.
Kronisk inflamma-tion av synovial-kapseln och den subkutana cell-vävnaden i knä, armbåge och handled, inflam-mation av sen-skidorna.	Ej yrkesbildade arbetare, murare, taktäckare, gipsarbetare och andra yrken, i vilka arbetaren utsattes för stegrat tryck å ledkapslarna och senskidorna.	Ett år.	I omedelbart j samband med i arbetet.
Dövhet.	Vävare, nitare, nithjälpare och not-hållare vid nitning av pannor och cisterner, arbetare i valsverk och arbetare, som tillverka spik och liar, radiotelegrafister.	Tre år.	I omedelbart sammanhang med arbetet.
Grå starr.	Glasblåsare, gjuteriarbetare, arbe-tare, sysselsatta med smältning av metall, svetsare, arbetare sys-selsatta med smält metall och sysselsatta vid masugnar, arbe-tare, som prova elektriska kvarts-kvicksilver- och acetylenlampor.	Fem år.
N äthinneinflamma -tion.	Samma lista som näst föregående.	Sju år.	I omedelbart sammanhang med arbetet.
Yrkesspasmer och	Kontorister, telegrafister, konst- och	Fjorton	I omedelbart
-kramp i extremi-teterna. Svära hudsjukdo-mar (obotlig der-matitis, tumörer, elakartade bölder och atrofi).	notgravörer, retuschörer, tuschar-betare, kopister, stenografer, söm-merskor, brodöser, spetsknyppler-skor, cigarrettrullerskor, fleurister. stenotypister, musiker (pianister och violinister), metallsvarvare, trä- och metallskärare, omläggare och sorterare av papper (i pappers-fabriker), urmakare, balettdansörer och -dansöser. Personal i röntgeulaboratorier och radio-terapeutiska institut.	dagar.	sammanhang med arbetet. \|

''Kungl. Maj:ts proposition nr 184,

Storbritannien.

Enligt »Workmen’s Coinpensation Act» av den 22 december 1925 äro vissa
yrkessjukdomar, som äro uppförda i en vid lagen fogad förteckning, jämställda
med olycksfall ocli medföra samma rätt till ersättning som dessa.
Ifrågavarande förteckning kan ändras å administrativ väg genom förordning
av Secretary of State.

Den brittiska förteckningen bär följande utseende:

Sjukdomens eller skadans beteckning’.

1. Mjältbrand.

2. Kvicksilverförgiftning och dess
följ ds jukdomar.

3. Fosforförgiftning och dess följdsjukdomar.

4. Arsenikförgiftning och dess följdsjukdomar.

5. Blyförgiftning eller dess följ dsjukdomar.

6. (a) Förgiftning genom bensol och
dess homologer eller dess följdsjukdomar.

(b) Förgiftning genom bensols
nitro- och amidoderivat och dess
homologer (trinitrotoluol, anilin
och andra) eller dess följdsjukdomar.

7. Förgiftning genom dinitrofenol
eller dess följdsjukdomar.

8. Förgiftning genom nitrösa gaser
eller dess följdsjukdomar.

9. Förgiftning genom fernissa (»dope
poisoning») — d. v. s. förgiftning
genom något ämne, använt såsom
eller i förening med ett lösningsmedel
för cellulosaacetat, eller
följdsjukdomar av denna förgiftning.

10. Förgiftning genom tetrakloretan
eller dess följdsjukdomar.

11. Förgiftning genom kolsva via eller
dess följdsjukdomar.

12. Förgiftning genom nickelkarbonyl
eller dess följdsjukdomar.

13. Förgiftning genom Gonioma Ka
massi (afrikansk buxbom) eller
dess följdsjukdomar.

Arbetenas beteckning.

Hanterande av ull, tagel, borst, hudar
och skinn.

Hanterande av kvicksilver, kvicksilverpreparat
och -föreningar.

Hanterande av fosfor, fosforpreparat
och -föreningar.

Hanterande av arsenik-, arsenikpreparat
och -föreningar.

Hanterande av bly-, blypreparat och
-föreningar.

Hanterande av bensol eller någon av
dess homologer eller något arbete,
för tillverkning av dessa ämnen
eller varunder de användas.

Hanterande av något av bensols nitroeller
amidoderivat eller av någon
av dess homologer; arbeten för tillverkning
av något av dessa ämnen
eller under vilka något av dem användes.

Hanterande av dinitrofenol eller arbete
för tillverkning därav eller
under användning av detsamma.

Varje arbete, vid vilket nitrösa gaser
utvecklas.

Varje arbete för byggande av luftfartyg.

Yrkesarbete, som medför användning
av tetrakloretan eller där sådan tillverkas.

Varje arbete, som medför användning
av kolsvavla eller preparat innehållande
kolsvavla eller föreningar därav.

Varje arbete, under vilket nickelkarbonylgas
utvecklas.

Varje arbete för tillverkning av artiklar
av Gonioma Kamassi.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 1S4. 87

Hjnkdomcu» eller »kadens beteckning.

14 Manganförgiftniug.

15. (a) Dermatitis, förorsakad av damm
eller vätskor.

(b) Sårnad å hud, förorsakad av
damm eller vätskor.

16. Hudkräfta eller sårnad å huden,
förorsakad av tjära, beck, bitumen,
mineralolja eller paraffin, eller
någon förening, produkt eller
bottenfällning av något av dessa
ämnen.

(b) Sår å ögats hornhinna, förorsakat
av tjära, beck, bitumen, mineralolja
eller paraffin, eller någon
förening, produkt, eller bottenfällning
av något av dessa ämnen.

17. Sår, förorsakat av krom eller dess
följdsjukdomar.

18. Pungkräfta (skorstensfejarkräfta).

19. Sjukdom av komprimerad luft och
dess följdsjukdomar.

20. Grå starr hos glasarbetare.

21. Grå starr, orsakad av utsättning
för strålar från smält eller glödande
metall.

22. Masksjukdom (ankylostomiasis).

23. Den sjukdom, som är känd under
namnet gruvarbetarnystagmus,
vare sig den visar sig hos gruvarbetare
eller hos andra och vare
sig symptomen med oscillering
hos ögongloberna föreligger eller

ej 24.

Subkutancellvävnadsinflammation
i handen (»beat hand»).

25. Subkutan cellvävnadsinnammation
eller akut bursitis över patella
(gruvarbetarens »beat knee»),

26. Subkutan cellvävnadsinflamation
eller akut bursitis å armbågen
(gruvarbetares »beat elbow»).

27. Inflammation av synovialhinnan
och senskidan i liandledstrakten.

28. Rots.

Arbetena» beteckning.

Hanterande a v mangan eller mauganhaltiga
ämnen.

Hanterande av tjära, beck, bitumen,
mineralolja eller paraffin, eller någon
förening, produkt eller någon bottenfällning
av något av dessa ämnen.

Varje arbete, som medför hanterande
av kromsyra eller ammoniumbikromat,
pottaska, soda eller preparat
av dessa ämnen.

Skorstensfejning.

Varje arbete, utfört i komprimerad
luft.

Sådant arbete med tillverkning av glas,
i vilket arbetaren utsättes för glödlietta
från smält glas.

Arbete, som normalt medför sådan
utsättning i järn- och ståltillverkning.

Gruvarbete.

Vård av varje slags hästdjur, som
lider av rots; handhavande av dylikt
djurs döda kropp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Sjukdomens eller skadans beteckning. Arbetenas beteckning.

29. Telegrafistkramp. Användning av telegrafiska apparater.

30. Skrivkramp.

31. Spinnkramp, orsakad av spinnande
av bomulls- eller ylle- (inklusive
kamulls-)garn.

32. Inflammation, sårnad och elakartade
skador å huden och å de
subcutana vävnaderna, orsakade
genom utsättning för röntgenstrålar
eller radioaktiva ämnen.

Varje i förteckningen upptagen sjukdom, som har döden eller förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan under mer än tre dagar till följd, medför rätt
till ersättning, om sjukdomen är att tillskriva arten av något arbete, varmed
arbetaren varit sysselsatt, under de närmaste tolv månaderna före sjukdomens
framträdande eller dödens inträde. Lagen är icke tillämplig, om arbetaren
vid arbetsanställningens början skriftligen mot bättre vetande uppgivit, att
han tidigare icke lidit av ifrågavarande sjukdom.

Praktiserande läkare äro skyldiga att vid bötesausvar till fabriksöverinspektören,
inrikesministeriet, anmäla vissa yrkessjukdomar, bl. a. förgiftning
på grund av bly, fosfor, arsenik samt kvicksilver ävensom mjältbrand. Viss
ersättning utgår för varje anmälan.

Dagen, från vilken arbetsoförmågan skall räknas, skall i regel vara den,
som av den intygsgivande läkaren angives, eller om han ej är i stånd att
lämna intyg därom, den dag, då intyget utfärdats eller den dag, då arbetet
avbrutits; vid dödsfall gäller dagen för dödens inträde såsom början till
arbetsoförmåga, ifall denna icke annorledes bestämts.

De industrigrupper och arbetsprocedurer, som angivas i förteckningens
andra spalt, äro sådana, som alldeles särskilt äro kända för att giva upphov
till de i motsvarande avsnitt av den första spalten uppräknade sjukdomarna.
Förteckningen omfattar såväl akuta som kroniska sjukdomsfall.

Med avseende å bevisfrågan presumeras, att yrkessjukdom föreligger, om
arbetaren enligt läkarens intyg ådragit sig eu i förteckningen upptagen sjukdom,
vilken medför arbetsoförmåga, och om han vid dennas början eller
omedelbart före densamma använts i sådant arbete, som i förteckningen angives
såsom förorsakande sjukdomen. Denna presumtion kan undanrödjas
allenast genom av arbetsgivaren förebragt motbevisning. Om däremot en
arbetare ådrager sig en i förteckningen upptagen sjukdom, men icke varit
anställd i sådant yrke, som omförmäles i förteckningen, måste han liksom
vid olycksfall bevisa, att sjukdomen utbrutit under loppet av och i anledning
av arbetet.

Ersättningsanspråk kan framställas av arbetaren eller hans efterlevande:

a) vid partiell eller total arbetsoförmåga i följande fall:

1. Då ett utlåtande av kretsläkaren (»District certifying surgeon») företes,
i vilket fastslås, att arbetaren är insjuknad och oförmögen att förtjäna full
lön inom sitt yrke; eller

2. Då arbetaren i anledning av insjuknande i eu yrkessjukdom utestänges
från sitt arbete på grund av bestämmelserna i »Factory inspektion lavs»
och på grund av intyg av »Certifying surgeon» eller legitimerad fabriksläkare
;

3. Då överenskommelse träffas med arbetsgivare, som godkänner ersättningsanspråket
utan läkarintyg.

Kungl. Maj:t* proposition nr tS4. 89

b) vid dödsfall, när detta kan härledas från eu av de i förteckningen upptagna
sjukdomarna och är föranlett av arten hos det arbete, som arbetaren
utfört under någon tid av de tolv månader, som närmast föregå arbetsoförmågans
inträde eller avbrytande av arbetet.

Om arbetsgivaren eller arbetaren vill överklaga utlåtande från vederbörande
läkare, kan han anföra besvär hos eu medicinsk skiljedomare, vars utslag
ej får överklagas.

Med avseende å vissa sjukdomar, t. ex. på grund av damm eller vätskor
uppkommen dermatitis, uppvisar spalt 2 ingen motsvarande industri eller
arbetsproeedur. Kommittén, som hade att behandla utvidgningen av den
ursprungliga förteckningen, var av den meningen, att dessa sjukdomar icke
vore så karakteristiska, att man borde befria arbetaren från plikten att bevisa
åkommans härrörande ur arbetet. I vissa fall gälla särskilda, inskränkande
bestämmelser rörande nu angivna sjukdomar.

För grå starr, skrivkramp och spinnkramp gälla vissa inskränkningar i
ersättningsrätten. Grå starr hos glasarbetare medför rätt till ersättning blott
för en tid av högst G månader och blott under 4 månader, om arbetaren
icke underkastar sig operation. Samma bestämmelser gälla för starr, som
framkallas av glödande eller smält metall.

Kostnaderna för bestridande av ersättningarna åvila arbetsgivarna direkt.
Arbetaren har att rikta sitt ersättningsanspråk mot den arbetsgivare hos
vilken han under de tolv sista månaderna före arbetsoförmågan eller avbrottet
i arbetet senast användes i det arbete, som föranlett insjuknandet.
Vid sjukdom, som utvecklar sig långsamt och som förvärvats så småningom
hos flera arbetsgivare, måste alla, som använt arbetaren under de tolv månaderna,
bidraga till ersättningen; de olika arbetsgivarnas bidrag fastställas
antingen genom skiljedom eller genom överenskommelse mellan arbetsgivarna.

Härav följer, att arbetaren (eller hans rättsinnehavare) måste lämna den
ersättningsskyldige arbetsgivaren så fullständiga uppgifter som möjligt
rörande namn och adresser å de arbetsgivare, hos vilka han under de sista
tolv månaderna haft anställning.

Lungtuberkulosen är i Storbritannien upptagen bland de för bestämda
industrier specifika yrkessjukdomarna. En särskild lagstiftning reglerar ersättningen
för denna sjukdom, som befanns icke kunna införas i den allmänna
olycksfallsförsäkringslagen enär det rörde sig om eu långsam process
och andra speciella företeelser.

Ersättningsrätten vid lungtuberkulos gäller endast arbetare vid företag,
där ämnen användas, som innehålla viss minimimängd silicium. Stränga
bestämmelser hava fixerats rörande läkarundersökning före anställningen och
sedermera periodvis.

I de brittiska dominions likställas en rad yrkessjukdomar med olycksfall
och den metod, som kommit till användning, är ungefär densamma som i
Storbritannien.

Tyskland.

Jämlikt § 547 i riksförsäkringsordningen, som befullmäktigar riksregeringen
att utsträcka rätten till ersättning för olycksfall i arbete att omfatta
bestämda yrkessjukdomar, har den 12 maj 1925 utfärdats en förordning,
som utvidgar olycksfallsförsäkringslagens tillämplighetsområde att omfatta
även vissa yrkessjukdomar. De uncler förordningen fallande sjukdomarna
uppräknas i en förteckning, som är intagen i bilaga till förordningen. Endast

Kttngl. Maj:ti proposition nr 184.

de i förteckningen upptagna företagen falla under försäkringen, och detta
endast för såvitt industriolycksfallsförsäkringen gäller för dessa företag. Ersättning
tillerkännes, när sjukdomen förorsakats genom yrkesmässig sysselsättning
i ett företag, som omfattas av försäkringen. Ersättningen är densamma
som vid olycksfall, dock att i vissa fall s. k. övergångsersättning utgår
(se nedan).

Förteckningen liar följande lydelse:

1	11	___ 111_______________________
		Företag, vilka äro under-
Löpan de nr	Yrkessjukdom	kastade försäkring mot de i kolumn II angivna
		sjukdomarna.
i	Sjukdomar genom bly eller dess föreningar.
2	Sjukdomar genom fosfor.
3	Sjukdomar genom kvicksilver eller dess föreningar.	Till löpande nr 1—7.
4	Sjukdomar genom arsenik eller dess föreningar.	Företag, i vilka försäk-
5	Sjukdomar genom bensol eller dess komologer.	rade regelmässigt äro
6	Sjukdomar genom nitro- och amidoförcningar i den	utsatta för inverkan av
	aromatiska serien.	de i kolumn II angivna
7	Sjukdomar genom kolsvavla.	ämnena.
8	Insjuknande i liudkräfta genom inverkan av sot, paraffin,
	tjära, antracén, beck och med dem besläktade ämnen.
9	Grå starr hos glasarbetare.	Glasbruk. I Företag, i vilka försäk-
10	Sjukdomar genom röntgenstrålar och annan strålande	rade äro utsatta för ■, inverkan av röntgen-
	energi.	I strålar eller annan 1 strålande energi.
11	Masksjukdom hos gruvarbetare.	Företag i gruvbranschen.
12	Schneeberger-lungsjukdomen. (Pneumonoconiosis;.	Malm gruvföretag i om-
	rådet Schneeberg (fri-staten Sachsen).

Med avseende å tidpunkten för sjukdomens början gälla samma bestämmelser
som för sjukförsäkringen. Enligt denna börjar sjukdomen antingen
då läkarbehandling eller läkemedel först objektivt visa sig erforderliga eller
då arbetsoförmåga inträder. Om risk föreligger, att yrkessjukdom skall uppkomma,
recidivera eller försämras, därest arbetaren fortsätter att arbeta i
ett yrke, beträffande vilket försäkring för sjukdomen gäller, han försäkringsbäraren
tilldela en övergångsersättning, utgörande intill liiilften av full ersättning,
så länge arbetaren avhåller sig från dylikt arbete.

Försäkringsämbetet låter på vederbörande försäkringsinrättnings bekostnad
undersöka varje sjuk av eu därför lämplig läkare. Läkare, som behandlar
en arbetare för här avsedd yrkessjukdom, har att ofördröjligen
underrätta försäkringsämbetet om sjukdomsfallet. Kiksförsäkringsämbetet
fastställer formulär härför. Läkarens anmälningsplikt omfattar icke akuta
förgiftningar, emedan dessa såsom varande olycksfall icke falla under förordningen
den 12 maj 1925.

Försäkringsämbetet kan ådöma en läkare böter, om anmälan icke göres i
rätt tid. Ersättning till läkaren för anmälan bestrides av försäkringsbäraren.

Iliksarbetsministern fastställer riktlinjer rörande de sjukdomar, som skola
falla under begreppet industriell yrkessjukdom. Härigenom har man sökt
tillgodose de synpunkter, som föranlett, att i den franska förteckningen angivits
vissa kliniskt bestämda sjukdomsbilder.

Kungl. Maj;Is proposition nr 184, 91

Österrike.

Enligt lag den 1 april 1927 angående arbetares sjuk-, olycksfalls- och invalidförsäkring
likställas bestämda genom yrkesarbete förorsakade sjukdomar
med olycksfall i arbete. Vilka yrkessjukdomar, som skola likställas med
olycksfallen i arbete, bestämmes genom särskild förordning. Den första förordningen
i ämnet skall träda i kraft samtidigt med själva lagen. Tidpunkten
härför är emellertid ej bestämd och beror på utvecklingen av de ekonomiska
förhållandena i Österrike.

Beträffande läkare och sjukvårdspersonal, respektive dessas anhöriga finnas
emellertid bestämmelser angående ersättning för vissa yrkessjukdomar intagna
i lagen den 14 april 1913 angående förebyggandet och bekämpandet
av smittosamma sjukdomar.

Stockholm den 21 april 1928.

T. Östergren.

Kungl. Mäj:ts proposition nr 184.

Utdrag ur protokoll, hållet hos Kungl.

Socialstyrelsen den 21 april 1928.

Närvarande: generaldirektören Huss
byråchefen Andersson
byråchefen Molin
tjf. byråchefen Stenholm
socialfullmäktige v. Sydow
socialfullmäktige Lindqvist.

Sedan av den internationella arbetsorganisationens konferens i Geneve
år 1925 beslutats dels ett förslag till konvention angående ersättning för
yrkessjukdomar, dels en rekommendation i samma ämne samt riksdagens
yttrande över dessa beslut inhämtats, hade Kungl. Maj:t genom beslut den
13 juli 1926 uppdragit åt socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
gemensamt att, med beaktande av vad konventionsförslaget
och rekommendationen innehölle, verkställa utredning och avgiva förslag i
frågan om ersättning för yrkessjukdomar.

Generaldirektören meddelade, att vid nämnda verks utredning av frågan
hade från Socialstyrelsens sida deltagit generaldirektören själv, byråchefen
Molin och, på ett tidigare stadium, framlidne byråchefen Furst samt därefter
tjänsteförrättande byråchefen Stenholm. Generaldirektören föredrog
härefter närlagda på grundval av den verkställda utredningen inom riksförsäkringsanstalten
utarbetade förslag till gemensamt utlåtande, och förklarade
sig samtliga de närvarande godkänna förslaget med undantag av socialfullmäktige
v. Sydow, som hänvisade till följande särskilda yttrande:

Försäkring för olycksfall i arbete och försäkring för sjukdomsrisk tillhöra
på grund av sin natur olika grenar av socialförsäkringen och böra därför
handhavas av olika organ ock bedömas efter skilda rättsregler. I nu framlagda
förslag hemställes, att sådana sjukdomar, vilka föranletts därav, att
lönearbetare under sin verksamhet måst hanskas med vissa giftiga eller
skadliga ämnen, s. k yrkessjukdomar, skola hänföras till den sociala olycksfallsförsäkringen
i stället för till sjukförsäkringen. Detta anser jag för min
del vara principiellt oriktigt. Socialförsäkringskommittén har också i sitt
år 1919 avgivna förslag till obligatorisk sjukförsäkring hänfört ifrågavarande
försäkringsgren till sjukförsäkringen. Oavsett den principiella sidan av saken
skulle ett överflyttande av dessa försäkringar till olycksfallsförsäkringen helt
visst medföra stora praktiska svårigheter. Jag kan för min del icke förstå,
huru det skulle bliva möjligt för de försäkringsinrättningar, som handhava
den sociala olycksfallsförsäkringen, att med de statistiska uppgifter, som till
äventyrs förefinnas i ärendet, på ett något så när rättvist sätt beräkna ..premier
för den nya risk de sålunda skulle bliva nödgade att ikläda sig. Även
i övrigt befinner sig ärendet i ett mycket outrett skick. På grund härav
nödgas jag för min del avstyrka bifall till det nu framlagda förslaget.

Ur protokollet:

Einar Hallström.

K un fil. Maj: Is proposition nr lSJt.

Utdrar/ av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 mars

1929.

N ärvarande:

justi tieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Gärde Enligt

lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 1 februari
1929, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrättsassessorn
Per Santesson.

Lagrådet fann förslaget föranleda följande erinringar.

1 §•

Yad med bestämmelserna i förevarande paragraf avses torde komma till tydligare
uttryck, om åt densamma gives det innehåll, att den, som jämlikt 1916
års lag är försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete, skall anses vara
försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del
framkallats på sätt i paragrafen angives, samt att beträffande försäkringen i
vad den avser dylika yrkessjukdomar bestämmelserna i nämnda lag skola äga
motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av vad senare i den föreslagna
lagen stadgas.

I fråga om ett nytt sista stycke i 1 § hänvisas till lagrådets yttrande vid 3 §.

3 §.

Grunden till den bestämmelse, som här föreslås, är, såsom i motiven anföres,
svårigheten att fastställa, huruvida orsakssammanhang föreligger mellan en
persons yrkesarbete och en hos honom framträdande sjukdom. Har sjukdomen icke
yppats förr än så lång tid förflutit efter det vederbörandes anställning i det,
ifrågavarande arbetet upphörde, att detta icke skäligen kan antagas hava framkallat
sjukdomen, skall ersättning i anledning av sjukdomen icke utgå. Härav
torde följa, att den tidrymd, som i nämnda hänseende fastställes, bör från dagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 18\.

för sjukdomens yppande räknas tillbaka icke till den tid, då arbetaren upphörde
att vara sysselsatt i farligt arbete över huvud, utan till den tid, då han upphörde
med arbete, som innebär fara för den särskilda yrkessjukdom, varav han drabbats.
Att så förfares, lärer vara desto mera påkallat, om, såsom i förslaget
skett, tidrymdens längd ej bestämmes lika för alla slag av farligt arbete.
Det vore också föga rimligt, om t. ex. den, som efter att hava arbetat i ett
yrke, där fara för blyförgiftning förefinnes, drabbas av sådan förgiftning
först flera år efter det arbetet upphörde, skulle kunna framställa anspråk på
ersättning enligt förevarande lag, emedan han dock inom ett år före sjukdomens
yppande varit sysselsatt i ett yrke, där arbetarna kunna bliva utsatta för mjältbrandssmitta.
Den mening lagrådet sålunda gjort gällande har icke kommit
till uttryck i förevarande stadgande, som därför synes böra något omformuleras.

I enahanda avseende borde måhända jämkningar vidtagas i 5 och 6 §§.
Genom sådana ändringar skulle emellertid den fördel av enkelhet i tillämpningen,
som de i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna medföra, i viss mån
gå förlorad. På grund härav och med hänsyn till att de ämnen, som där behandlas,
äro av mindre materiell betydelse än den fråga 3 § reglerar, finner
lagrådet nu nämnda bestämmelser kunna i berörda hänseende lämnas utan anmärkning.

Iakttages lagrådets vid förevarande paragraf gjorda hemställan, blir ej tillfälle
att i densamma få utsagt vad i lagen förstås med »farligt arbete». I
stället kan innebörden av denna term lämpligen angivas i ett sista stycke i 1 §.

4 §.

I denna paragraf stadgas allenast befogenhet för försäkringsinrättning att
för den tid, varunder försäkrad arbetare till förebyggande av att yrkessjukdom
uppstår, återuppstår eller förvärras avhåller sig från farligt arbete, tillerkänna
honom ersättning, uppgående till högst hälften av hel sjukpenning. Det synes
dock rimligt, att, såsom vissa arbetarorganisationer påyrkat, den arbetare, som
på försäkringsinrättningens initiativ — vilket kan förutsättas vara tillkommet
lika mycket i försäkringsinrättningens eget som i arbetarens intresse — för
angivna ändamål avhåller sig från farligt arbete, erhåller viss rätt till ersättning
från försäkringsinrättningen. Huruvida ersättning bör utgå ävensom frågan
om ersättningens belopp inom det angivna maximum bör bedömas efter förhållandena
i det särskilda fallet, främst den omständigheten, huruvida arbetaren
bör kunna under ifrågavarande tid skaffa sig annan arbetsinkomst. Att
en dylik anordning skulle medföra avsevärt missbruk från arbetarnas sida, behöver
enligt lagrådets mening knappast befaras, då rätten till ersättning är beroende
på en åtgärd av försäkringsinrättningen och ersättningsbeloppet, som
bestämmes av försäkringsinrättningen, icke kan uppgå till mera än hälften av
hel sjukpenning. Stadgas rätt till dylik ersättning, bör möjlighet finnas att
över försäkringsinrättningens beslut angående ersättningen föra klagan hos
försäkringsrådet.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att paragrafen måtte i

Kungi. Mnj:f.s proposition nr !8Jt.

huvudsak erhålla det innehåll, att om försäkringsinrättning anmodat där försäkrad
arbetare att till förebyggande av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår
eller förvärras under någon tid avhålla sig från det farliga arbetet, arbetaren
skall, därest icke omständigheterna till annat föranleda, äga att för den tid
han avhåller sig från detta arbete uppbära skälig ersättning, icke överstigande
hälften av hel sjukpenning. Härjämte bör ur 8 § uteslutas förbudet mot att
föra klagan över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som avses i 4 §.

7 §•

För att icke prövningen av ett anspråk å ersättning enligt den föreslagna
lagen må allt för länge fördröjas har i förevarande paragraf stadgats en preskriptionsfrist,
räknad från det sjukdomen yppats, med särskilt undantag för
det fall att sjukdomen medfört döden. Denna frist har satts till ett år eller
kortare än i allmänhet frister av liknande slag. Även med beaktande av de
skäl, som anförts för förslaget i denna del, vill lagrådet ifrågasätta, om icke
fristen bör förlängas till åtminstone två år, detta särskilt med hänsyn till den
obestämdhet, som vidlåder utgångspunkten för fristen: tiden för sjukdomens
yppande. Svårighet att fastställa tiden, då sjukdomen skall anses hava yppats,
uppstår i synnerhet därest arbetaren dröjt att söka läkare. Dylikt dröjsmål
kan i allt fall lätteligen medföra, att, då läkaren konstaterar sjukdomen och
arbetaren därigenom erhåller kännedom om dess verkliga art, redan avsevärd
tid förflutit från det sjukdomen i lagens mening var att anse såsom yppad.

Har yrkessjukdomen lett till arbetarens död, skall enligt förslaget fristen
löpa från dödsfallet. Då detta kan komma att inträffa lång tid, kanske åratal,
efter det sjukdomen yppats, skulle stadgandet medföra den knappast avsedda
konsekvensen, att ehuru arbetaren till följd av den normala preskriptionsfristens
utlöpande gått förlustig sitt ersättninganspråk, det dock, om sjukdomen
sedermera leder till döden, blir möjligt för dödsboet att framställa anspråk i
anledning av sjukdomen. Riktigast synes vara, att endast om dödsfallet inträffar
under det nämnda preskriptionsfrist löper, dödsbodelägarna få ytterligare
ett år på sig att göra sitt anspråk gällande.

8 §.

Vid 4 § har lagrådet hemställt om uteslutande av det såsom undantag från
regeln i 8 § första stycket upptagna förbudet mot klagan över vissa, av försäkringsinrättning
meddelade beslut. Gillas denna hemställan, torde anledning
saknas att i lagen bibehålla själva regeln, som i och för sig icke innehåller annat
än som följer av 1 §:s stadgande om olycksfallsförsäkringslagens tillämpning
jämväl å vissa yrkessjukdomar.

Övergångsbestämmelserna.

Andra stycket av övergångsbestämmelserna, vilket icke fanns upptaget i
det av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen upprättade
förslaget, har, enligt vad motiven giva vid handen, ansetts erforderligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 184•

för vinnande av överensstämmelse med grunderna för det remitterade förslaget.
De i nämnda stycke meddelade bestämmelserna skulle emellertid medföra, att
under första året efter lagens ikraftträdande de utgående ersättningarna i stor
utsträckning skulle underkastas en reduktion, som måste förefalla den ersättningsberättigade
arbetaren både obegriplig och obillig och som i många fall
skulle göra försäkringen tämligen värdelös. För exempelvis en arbetare, som
år 1929 varit anställd i farligt arbete och fortfarande har sådan anställning
till dess hos honom vid slutet av januari 1930 yppas yrkessjukdom, skulle
sjukpenning under hela den tid sjukdomen varar utgå med allenast Via av det
eljest stadgade beloppet; om sjukdomen medförde arbetarens död, skulle livräntan
för de efterlevande i lika mån reduceras. Det oegentliga häri framträder
med särskild styrka i betraktande av att om arbetaren erhållit anställning i
farligt arbete först efter 1930 års ingång, någon reduktion av ersättningen
ej skulle äga rum. Beträffande yrkessjukdom, som framkallats genom inverkan
av röntgenstrålar eller radium, kunde på grund av övergångstidens utsträckning
till tio år de ifrågavarande bestämmelserna medföra ännu olämpligare
konsekvenser.

Med hänsyn till nu framhållna olägenheter torde avgörande betydelse icke
böra tilläggas de skäl, som anförts till stöd för det remitterade förslaget i förevarande
del. Enligt ämbetsverkens förslag skulle visserligen försäkringsinrättningarnas
risker bliva större under övergångstiden än under den följande tiden.
Därest med anledning härav arbetsgivarna komme att drabbas av högre
premier än de, som kunna väntas bliva tillämpade sedan lagen fullt trätt i kraft,
torde dock med säkerhet få antagas, att skillnaden bleve synnerligen obetydlig
och i allt fall icke komme att överstiga den ökade belastning, som arbetsgivarna
finge vidkännas, därest, såsom tänkbart vore, dagen för lagens ikraftträdande
skötes tillbaka till den 1 juli 1929.

Om lagrådet alltså anser sig icke böra tillstyrka upptagande i lagen av det
föreslagna andra stycket i övergångsbestämmelserna, finner lagrådet dock, att
för ett fall, i vilket ersättning skulle utgå enligt ämbetsverkens förslag, sådant
icke vore påkallat, nämligen då arbetaren väl före men icke efter lagens ikraftträdande
varit anställd i farligt arbete, i följd varav någon premie för försäkring
mot yrkessjukdom aldrig erlagts, och yrkessjukdom yppats efter lagens
ikraftträdande men inom den i 3: § angivna tid efter anställningens upphörande.

På grund av det anförda hemställer lagrådet beträffande övergångsbestämmelserna,
att andra stycket måtte utgå och att till första stycket göres ett
tillägg av innebörd, att lagen ej skall äga tillämpning beträffande arbetare,
som icke efter dess ikraftträdande varit anställd i farligt arbete.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
a Stockholms slott den 7 mars 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern,
Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck, lagrådets den 1 mars
1929 avgivna utlåtande över det den 1 februari 1929 till lagrådet remitterade
forslaget till lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härefter anför föredraganden:

Innan jag ingår på de av lagrådet framställda erinringarna, vill jag till
fullstandigande av de uppgifter rörande gällande bestämmelser om ersättning
for yrkessjukdomar i vissa främmande länder, som lämnats i statsrådsprotokollet
för den 1 februari 1929 och den därvid fogade bilagan
meddela, att den 11 februari 1929 i Tyskland utfärdats en ny förordning
om tillämpning av olycksfallsförsäkringen å yrkessjukdomar. Genom
denna förordning har försäkringens omfattning, såvitt angår dylika sjukdomar,
avsevart utvidgats. Sålunda upptagas bland yrkessjukdomar, som
medföra ratt till ersättning — förutom de sjukdomar, som avsågos i författningen
den 12 maj 1925 — bland annat sjukdomar förorsakade av
manganforeningar, svavelväte och koloxid samt sjukdomar i musklerna
benen och lederna förorsakade av arbete med tryckluftverktyg Vidare
anses som yrkessjukdomar svårartade lungsjukdomar förorsakade genom
inandning av damm, därest sjukdomen framkallats genom arbete i företag
för brytning eller bearbetning av sandsten, metallsliperier, porslinsfabriker
eller gruvföretag. Därest en svårartad lungsjukdom förorsakad
genom inandning av damm sammanträffar med lungtuberkulos, betraktas
i ersattnmgshänseende tuberkulosen såsom sjukdom av förstnämnda
slag Såsom yrkessjukdomar upptagas även dövhet och svår lomhordhet
förorsakade av buller under arbete i företag för bearbetning av
metaller samt tropiksjukdomar, fläckfeber och skörbjugg ådragna under
arbete i sjofartsforetag. Slutligen hänföras till yrkessjukdomar infektionssjukdomar
over huvud, därest de förorsakats av arbete å sjukhus, kureHer
vårdanstalter, förlossningshem eller andra anstalter, vilka mottaga
personer för behandling och vård, offentliga eller enskilda välfärds- eller
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 154 häft. (Nr 184.) 16ä5 28 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

hälsovårdsinrättningar eller laboratorier för naturvetenskapliga eller medicinska
undersökningar och försök.

Yad härefter angår de av lagrådet gjorda anmärkningarna har jag
ansett mig böra iakttaga lagrådets erinringar vid 1, 3 och 7 §§ i det
remitterade förslaget. Likaså tillstyrker jag lagrådets förslag om ändring
i övergångsbestämmelserna. Det av lagrådet härutinnan förordade tillägget
synes böra ansluta sig till det ändrade innehållet i 3 §. Däremot kan
jag icke biträda lagrådets förslag om ändring i 4 §. Det av lagrådet
förordade stadgandet torde i många fall komma att giva anledning till
meningsskiljaktigheter mellan arbetaren och försäkringsinrättningen med
därav följande överklaganden. I sak torde icke heller den av lagrådet
föreslagna bestämmelsen med de inskränkningar i arbetarens rätt, som
där uppställas, komma att bereda arbetaren en bättre ställning än den han
skulle erhålla enligt det remitterade förslaget. Såsom jag tidigare framhållit
har försäkringsinrättningen icke någon befogenhet att hindra arbetaren
att börja eller fortsätta med farligt arbete. Arbetaren torde därför
ej avstå från arbetet, med mindre han erhåller skälig gottgörelse. I regel
lärer komma att tillgå så, att överenskommelse träffas om att arbetaren
mot viss ersättning avhåller sig från det farliga arbetet. Med hänsyn
till det anförda synes mig det remitterade förslaget i denna del böra föredragas.
Dock torde, såsom lagrådet ansett, föreskrifterna om ersättning,
som nu avses, böra begränsas till de fall, då arbetaren avhåller sig från
det arbete, som innebär fara för den särskilda yrkessjukdom, varom är
fråga. Av det anförda följer, att enligt min mening det i 8 § första
stycket stadgade förbudet mot att föra klagan över beslut av försäkringsinrättning
i fråga, som avses i 4 §, bör bibehållas. N ämnda stycke torde
därför böra kvarstå.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit omarbeta det remitterade
förslaget. Härvid hava även vidtagits vissa smärre jämkningar av
redaktionell natur.

Föredraganden uppläser härefter det sålunda omarbetade förslaget samt
hemställer, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Conr. Falkenberg.

Stockliolm, K. L. Beckmans Boktr.. 1929. .