Kungl. Maj:ts proposition nr 183 (Proposition 1954:183)

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Nr 183.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till fiskeristadga
m. m.; given Stockholms slott den 27 mars
195i.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till fiskeristadga,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag angående ändrad lydelse av 37 och 38 §§ lagen den 1 december 1950
(nr 596) om rätt till fiske,

lag om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen, samt
lag angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den
3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

GUSTAF ADOLF.

Hj. R. Nilson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås en ny fiskeristadga, avsedd att träda i stället för
den nu gällande vilken utfärdats den 17 oktober 1900. Vidare framlägges förslag
till vissa mindre ändringar i fiskerättslagen, vattenlagen och jaktlagen.

Förslaget till fiskeristadga bygger på samma grunder som den gällande
stadgan men avviker i vissa delar från denna. Avvikelserna är i huvudsak
följande. Vissa bestämmelser i stadgan skall enligt förslaget gälla även vid
fiske från svenskt fartyg å internationellt vatten. Liksom nu förutsättes,
att föreskrifter om fiskets vård och bedrivande i stor utsträckning skall givas
i lokala stadgor. Hittills har emellertid lokala föreskrifter, som avser allmänt
vatten, endast fått givas av Kungl. Maj :t. Det föreslås nu, att länsstyrelserna
skall äga rätt att utfärda bestämmelser även för fiske å allmänt vatten.
Föreskrifterna om länsstyrelsernas handläggning av ärenden rörande
lokala fiskebestämmelser har förenklats. Sålunda har bl. a. de formella bestämmelserna
om omröstningsförfarande utgått. Framställning till länssty1
Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 183.

Kungl. Maj.ts proposition nr t83.

relse om särskilda fiskebestämmelser får enligt förslaget göras av envar,
medan framställningsrätt nu blott tillkommer vissa fiskargrupper och myndigheter
samt hushållningssällskapen, över utfärdade lokala föreskrifter
skall enligt förslaget register föras hos länsstyrelserna. I dessa register skall
senast ett år efter det fiskeristadgan trätt i kraft ha införts även de ännu
gällande föreskrifter, som utfärdats före stadgans ikraftträdande.

Gällande fiskeristadga innehåller inga bestämmelser om kontroll över utplantering
av fisk. Nu föreslås, att sådan åtgärd ej skall få vidtagas utan
tillstånd. Tillstånd kan i flertalet fall lämnas av hushållningssällskapens
fiskeritjänstemän. När det gäller nyinplantering av annan fisk än lax och
laxöring erfordras emellertid tillstånd av fiskeristyrelsen eller fiskeriintendent.

Förbud föreslås mot fiske med harka, ljuster samt skaftförsedd huggkrok.
Liksom nu förutsättes, att vissa lokala undantag från ljusterförbudet
skall kunna meddelas. Länsstyrelserna äger föreskriva förbud mot användning
av även andra redskap. Bland förbjudna fiskemetoder upptages även
skjutning med eldhandvapen.

De generella minimimått, som nu gäller för kräfta, hummer, havskräfta
och ostron har i förslaget upptagits oförändrade. Sådana minimimått föreslås
även för lax (50 cm) och för laxöring, som fångas i saltsjön (35 cm).
Särskilt i fråga om laxöring förutsättes att jämkningar i fråga om måttet
skall göras för vissa delar av landet. I fråga om gädda och gös överföres de
nu enligt särskild kungörelse gällande bestämmelserna om minimimått vid
försäljning m. m. till fiskeristadgan. Några för hela landet gällande minimimått
vid fångst av dessa fiskslag föreslås däremot icke.

Fredningstiderna för hummer, ostron och kräftor bibehålies i stort sett
oförändrade.

I likhet med vad nu gäller har i förslaget till fiskeristadga ej upptagits
nagra bestämmelser om minsta maskstorlek i redskap, men däremot föreskrifter
om hur lokala bestämmelser härom skall tillämpas. Härvid föreslås,
att man vid mätning av maskor skall övergå till den s. k. mätsticksmetoden,
vilken bl. a. tillämpas enligt en den 5 april 1946 i London träffad
överenskommelse rörande skydd för fiskbeståndet i Nordsjön och Nordatlanten.

Förbud mot införsel av undermålig eller fredad fisk finnes ej i gällande
fiskeristadga, men väl i några särskilda författningar. Det föreslås nu att
i fiskeristadgan upptages förbud mot införsel och ilandföring av fredad eller
undermålig fisk, varvid vissa av de särskilda författningarna upphäves.

Bestämmelser om förbud mot att inom riket försälja, köpa eller forsla
fredad eller undermålig fisk finnes nu i 14 § gällande stadga. Förslaget innebär,
att försäljningsförbudet bibehålies, men att forslingsförbudet borttages
och att köpförbudet inskränkes till köp, som sker i återförsäljningssyfte.

Enligt gällande stadga kan för brott mot bestämmelser i stadgan eller
föreskrifter, som lämnats med stöd av den, icke följa strängare straff än

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

dagsböter. I regel är straffet blott böter 5—200 kronor. Vid olaga hummerfiske
kan normerade böter utdömas. Nu föreslås, att straffbestämmelserna
skärpes. För olaga trålfiske utsättes ett straff av dagsböter, ej under
tjugu, eller fängelse i högst sex månader. För andra brott, vilka kan rubriceras
som olaga fiske, stadgas i normala fall dagsböter, men för grova brott
samma straff som för olaga trålfiske. För övriga förseelser mot fiskeristadgan
eller mot lokala föreskrifter föreslås straffet bli dagsböter.

Förverkandebestämmelserna har jämkats så att största möjliga överensstämmelse
vinnes med motsvarande föreskrifter i fiskerättslagen, i vilken
några ändringar i denna del förslås. De viktigaste nyheterna är att fångst,
som åtkommits vid olaga fiske, eller värdet därav alltid skall tillfalla kronan
även om brottet samtidigt innebär olovligt fiske. Vidare har införts möjlighet
att i vissa fall utsätta beslagtagen fisk i vattnet. Om i ett parti fisk
påträffas undermålig eller fredad fisk kan jämväl den övriga fisken i partiet
förklaras förverkad, såvida icke innehavaren av partiet på egen bekostnad
verkställer frånsortering. Vidare har införts vissa föreskrifter som begränsar
rätten att, innan dom å förverkande föreligger, försälja beslagtagen fisk, samt
bestämmelser avsedda att förhindra att undermålig eller fredad fisk, som
tagits i beslag, efter försäljning skall komma ut i allmänna marknaden.

Fiskeristadgan föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1955.

De föreslagna ändringarna i fiskerättslagen innebär i huvudsak en samordning
av förverkandebestämmelserna i denna lag och i den föreslagna nya
fiskeristadgan. Utöver vad tidigare nämnts härom har i båda dessa författningar
upptagits bestämmelser, som ger befälhavare på fisketillsynsfartyg
samt befattningshavare vid tullverkets kustbevakning vissa befogenheter
i fråga om fisktillsynen. Ändringarna i jaktlagen avser i sak endast, att
personalen vid tullverkets kust- och gränsbevakning får vissa uppgifter i
fråga om jaktkontrollen.

I förslaget till fiskeristadga har intagits bestämmelser om straff och annan
påföljd för den som överträder fiskeförbud, vilket meddelats i anledning
av företag enligt vattenlagen eller motsvarande äldre lag. Den föreslagna
ändringen i vattenlagen innebär blott en hänvisning till dessa bestämmelser.

Det föreslås att lagändringarna skall träda i kraft samma dag som fiskeristadgan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Förslag

till

Fiskeristadga.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Vad i denna stadga sägs om fisk skall, därest annat ej särskilt angives
eller framgår av sammanhanget, i tillämpliga delar gälla även om hummer,
kräfta, havskräfta, räka, krabba, nejonöga, bläckfisk, ostron, pärlmussla
och blåmussla.

2 §.

För de områden, som avses med kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6)
angående tillämpning av den genom deklaration den 10 maj 1927 mellan
Sverige och Finland fastställda stadga för fiskets bedrivande inom Torne
älvs fiskeområde, kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser
rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande
farvattnen och 1 § kungörelsen den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa
bestämmelser rörande lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund
m. m., skola föreskrifterna i denna stadga icke gälla, i den mån de strida
mot innehållet i nämnda kungörelser.

Allmänna bestämmelser om fiskets vård och bedrivande inom rikets

vattenområden.

Om förhållandet mellan fiskande inbördes.

3 §.

Ämna flera därtill berättigade fiska i samma vatten och kunna de ej göra
detta på en gång, skola de utöva fisket efter den ordning i vilken de kommit
till stället. Så länge en fiskande begagnar av honom utsatt fiskredskap,
må annan icke hindra honom i hans fiske.

Ej må någon onödigt uppehålla fiskeplats eller efter avslutat fiske i vattnet
kvarlämna redskap eller del därav eller förankringsanordning eller annat
föremål som kan hindra efterföljande fiskande.

Vad i första och andra styckena stadgas skall icke gälla, där annorledes
föreskrives i eller med stöd av annan författning eller i den ordning som i
14—20 §§ sägs.

4 §.

Varje fiskande skall söka undvika att hans fiskredskap kommer så nära
fiskredskap, som annan fiskande tidigare utsatt eller börjat utsätta, att fara
uppkommer för att redskapen hopsnär jas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

5 §•

Kan fiskredskap som hopsnärjts med annan tillhörigt fiskredskap ej frigöras
eller upptagas utan att redskapen samtidigt upptagas eller skada tillfogas
något av dem, skola de fiskande gemensamt skilja och upptaga redskapen.

Envar av de fiskande äger, där de övriga ej äro tillstädes och icke utan
olägenhet kunna tillkallas, själv åtskilja redskapen. Kan fiskande ej skilja
redskapen genom att lösa eller kapa eget redskap, må han vidtaga de åtgärder
med annans redskap som äro nödvändiga för redskapens åtskiljande.
Han är härvid skyldig så förfara att ägaren av det andra redskapet tillskyndas
minsta möjliga förfång. Vad han nödgats lösa eller kapa å annans redskap
skall han utan onödigt dröjsmål åter sammanknyta. Har redskapet upptagits
och på stället kunnat åtskiljas från övriga redskap, skall det jämte
däri varande fångst omedelbart åter utsättas om detta finnes vara till ägarens
fördel. I annat fall skall den som upptagit redskapet skyndsamt föranstalta
om att detsamma jämte fångst må komma ägaren tillhanda.

Om fiskevård.

6 §•

Fiske med harka eller ljuster eller med huggkrok, som är försedd med
skaft, är förbjudet. Vad nu sagts utgör dock icke hinder mot fiske med ålsax
eller mot begagnande av huggkrok för att bärga fisk som fångats med
annat redskap.

7 §•

Trålfiske är förbjudet.

Med trålfiske förstås i denna stadga sådant fiske med not- eller vadredskap,
vid vilket redskapet bogseras av en eller flera båtar och icke är fästat
annorstädes än vid båten eller båtarna.

Utan hinder av det här stadgade förbudet må dock vid fiske i sötvatten
på det i andra stycket angivna sättet nyttjas kilnot, pulsnot, kolknot, spiralnot
och liknande redskap.

8 §.

Ej må någon utan tillstånd av fiskeristyrelsen idka fiske med sprängämne,
dövande eller giftigt ämne eller elektrisk ström eller medelst skjutning
med eldhandvapen.

9 §.

Fiske är förbjudet efter hummer från och med klockan 17 den 14 juli till
klockan 6 den första söckendagen efter den 14 september, efter ostron från
och med den 1 maj till och med den 31 augusti samt efter kräftor från och
med den 1 januari till klockan 17 den 7 augusti och från och med den 1 november
till och med den 31 december.

Under fredningstid må redskap, som användes till fångst av det slags skaldjur
som fredningen avser, icke stå ute i vattnet. Vad sålunda stadgats
gäller under fredningstid för hummer dock ej tina, vari såväl hummer
som krabba kan fångas, om med tinan vidtagits sådan åtgärd eller tinan''
så utsatts att det kan antagas att den avsetts skola nyttjas endast för fångst
av krabba.

10 §.

Ej må någon fånga fisk eller skaldjur av nedannämnda slag, som icke
håller följande minimimått:

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

lax	50	centimeter
laxöring	35
kräfta	9	»
hummer	21	»
havskräfta	15	»
ostron	6

Minimimåttet för laxöring skall dock endast gälla vid fiske i saltsjön.

Måttet skall avse för fisk avståndet från nosspetsen till stjärtfenans yttersta
spets samt för kräfta, hummer och havskräfta det raka måttet från
spetsen av pannhornet till fasta kanten av mellersta stjärtfenan. Ostron skall
hålla det angivna måttet i minsta diameter eller bredd.

11 §.

Har någon vid fiske efter tillåtet fiskslag utan avsikt råkat fånga fisk
som han enligt 9 eller 10 § icke ägt fånga, skall han, om fisken genast utsläppes
i vattnet, icke anses hava överträtt fångstförbudet.

12 §.

Fiskeristyrelsen äger, där så finnes påkallat av fiskevårdshänsyn eller
för erhållande av fisk till fiskodling eller för vetenskapligt ändamål, medgiva
undantag från de i 9 och 10 §§ upptagna förbuden. Styrelsen äger
vidare, om ur fiskevårdssynpunkt för visst fall särskilda skäl därtill föreligga,
medgiva undantag från det i 6 § stadgade förbudet mot att använda
ljuster.

13 §.

Sådan utplantering av fisk i sötvatten, som ej sker till åtlydnad av dom i
vattenmål, må icke äga rum utan tillstånd av fiskeristyrelsen eller vederbörande
fiskeriintendent, dock att hos hushållningssällskap anställd fiskeriassistent
äger meddela tillstånd till utplantering inom hushållningssällskapets
område av lax och laxöring ävensom fiskslag, som redan finnes i det
vatten vari utplantering skall ske. Med utplantering likställes att i vattendrag
utsläppa överbliven betesfisk, som icke fångats i vattendraget.

I fråga om utplantering av kräftor gäller, i stället för föreskrifterna i första
stycket, vad därom är särskilt stadgat.

Om lokala bestämmelser.

14 §.

Där så erfordras äger länsstyrelse för länet eller del därav meddela särskilda
bestämmelser om fiskets vård och bedrivande, dock ej bestämmelse
om undantag från förbud som angives i 6—10 och 13 §§.

över utfärdade bestämmelser skall länsstyrelse föra register enligt formulär,
som Konungen på förslag av fiskeristyrelsen fastställer.

15 §.

Innan länsstyrelse meddelar bestämmelser skall länsstyrelsen från vederbörande
fiskeriintendent inhämta förslag angående det område, för vilket
med hänsyn till likartade natur- och fiskeriförhållanden bestämmelserna
böra gälla, samt om bestämmelsernas innehåll. Sedan förslag avgivits skall,
därest nedan ej annat angives, sammanträde hållas för behandling av
ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

16 §.

Har någon hos länsstyrelsen gjort framställning om meddelande av bestämmelser,
må framställningen, såvida den ej uppenbarligen saknar fog,
icke avslås utan att fiskeriintendenten hörts däröver. Har framställningen
gjorts av annan än fiskeristyrelsen, fiskeriintendent eller hushållningssällskap,
må avslagsbeslut meddelas utan att sammanträde, som avses i 15 §,
hållits.

17 §.

Till sammanträde som i 15 § sägs skola kallas de fiskevattensdelägare
och andra innehavare av enskild fiskerätt, vilkas rätt beröres av det förslag
som skall behandlas, ävensom yrkesfiskare och övriga av fisket i det
avsedda området intresserade personer.

Kallelse till sammanträde skall ske genom meddelande som minst fjorton
dagar förut kungöres i kyrkan för den eller de församlingar, inom vilka
det föreslagna området är beläget, samt i en eller flera tidningar med spridning
inom orten. Förslaget skall före sammanträdet genom länsstyrelsens
försorg hållas tillgängligt inom de särskilda församlingarna å platser som
angivas i meddelandet.

Särskild underrättelse om sammanträdet skall jämte förslaget minst fjorton
dagar förut sändas till sammanslutning av yrkesfiskare samt, i den
utsträckning länsstyrelsen finner lämpligt, till sammanslutningar av Övriga
i första stycket nämnda personer.

Om sammanträdet skall därjämte underrättelse i god tid dessförinnan
sändas till fiskeristyrelsen samt vederbörande fiskeriintendent och hushållningssällskap.

Finnes saken angå kronans, allmän inrättnings eller lapparnas rätt i fiskevatten,
skall länsstyrelsen, där det ej tillkommer länsstyrelsen att utse ombud
att bevaka sådan rätt, underrätta vederbörlig företrädare så tidigt att
ombud kan komma tillstädes vid sammanträdet.

18 §.

Vid sammanträde som i 15 § sägs äga de närvarande överlägga och yttra
sig beträffande det väckta förslaget och därmed sammanhängande frågor.
Protokoll skall föras.

Efter sammanträdet skall länsstyrelsen, innan beslut i ärendet meddelas,
höra fiskeriintendenten.

19 §.

Finner länsstyrelse att bestämmelse som avses i 14 § bör meddelas och
är frågan synnerligen brådskande eller av ringa betydelse, äger länsstyrelsen
efter fiskeriintendentens hörande besluta i ämnet utan att i övrigt
iakttaga vad i 15, 17 och 18 §§ föreskrives.

20 §.

I fråga om ändring eller upphävande av gällande bestämmelser skola
föreskrifterna i 15—19 §§ äga motsvarande tillämpning.

21 §•

Har bestämmelse om fredningstid meddelats, må redskap som användes
till fångst av det slags fisk som fredningen avser ej under den tiden stå
ute i fiskevatten, med mindre det visas att redskapet därvid varit tillslutet
eller på sådant sätt öppnat att fisk av det fredade slaget ej kunnat fångas
däri. Avser sådan bestämmelse hummer eller kräftor, skola i stället föreskrifterna
i 9 § andra stycket äga motsvarande tillämpning.

Innefattar bestämmelse förbud mot att fånga fisk eller skaldjur under

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

visst minimimått, skall måttet beräknas enligt de i 10 § tredje stycket angivna
grunderna.

Beträffande bestämmelser om fredningstid eller minimimått skola föreskrifterna
i 11 § och 12 § första punkten äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Har bestämmelse givits om minsta maskstorlek i redskap som kan sträckas,
skall den anses vara iakttagen om en flat, två millimeter tjock mätsticka
med en bredd motsvarande den föreskrivna maskstorleken lätt kan
föras genom maskan, då den är sträckt diagonalt i redskapets längdriktning
och redskapet är vått. I fråga om redskap tillverkat av elastiskt material
må länsstyrelse föreskriva annat sätt för mätningen.

Beträffande redskap tillverkat av metalltråd skall bestämmelse om maskstorlek
avse det kortaste avståndet mellan de två närmast varandra belägna
motstående sidorna i maskan.

Bestämmelse om maskstorlek skall ej anses överträdd därigenom att en
eller annan maska understiger det bestämda måttet.

Om fiske å internationellt vatten.

23 §.

Bestämmelserna i 3, 4 och 8 §§, fångstförbuden i 10 § i tillämpliga delar
samt stadgandena i 11 § och 12 § första punkten skola gälla även vid fiske
från svenskt fartyg å internationellt vatten.

Vad i 5 § stadgas skall jämväl tillämpas å sådant vatten beträffande redskap,
som utsatts från svenska fartyg.

Om förbud mot införsel och försäljning m. m.

24 §.

Ej må någon till riket införa eller i riket ilandföra hummer under tiden
från och med den 15 juli till och med den 15 september, ostron under tiden
från och med den 1 maj till och med den 31 augusti eller kräftor under
tiden från och med den 1 januari till och med den 7 augusti och från och
med den 1 november till och med den 31 december.

Fisk eller skaldjur av i 10 § angivet slag som icke håller däri stadgat
minimimått må ej införas till riket eller i riket ilandföras; dock att i fråga
om laxöring förbudet ej gäller om det visas att fisken fångats i sötvatten.
Gädda och gös, som ej håller ett minsta mått, bestämt på sätt i 10 § tredje
stycket sägs, av 40 centimeter för gädda och 38 centimeter för gös, må ej
införas till riket.

Beträffande undantag från införselförbudet då fråga är om transitering
gäller vad därom särskilt är stadgat. I övrigt må undantag från förbuden
medgivas av fiskeristyrelsen.

25 §.

Inkommer till riket fisk eller skaldjur, som enligt 24 § icke får införas,
må varan, därest den i behörig ordning anmälts till tullklarering, åter utföras.

Sker ej utförsel inom fyra dagar efter det varan enligt vad i tullstadgan
sägs skall anses hava mottagits av tullanstalt, skall varan överlämnas till
vederbörande polis- eller åklagarmyndighet eller till närmaste polisman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Beträffande varan skall därefter tillämpas vad enligt 37 och 39 §§ gäller i
fråga om förverkad fisk, som tillhör fredat fiskslag eller ej håller stadgat
minimimått.

26 §.

Ej må någon inom riket saluhålla, utbjuda, sälja eller i återförsäljningssyfte
köpa fisk eller skaldjur av i 10 § angivet slag som icke håller däri
stadgat minimimått. I fråga om laxöring gäller förbudet dock endast fisk
som fångats i saltsjön. Åtgärder som nyss sagts må under tid då införsel
och ilandföring av hummer, ostron eller kräftor enligt 24 § första stycket
är förbjuden ej heller vidtagas med dylikt skaldjur som håller stadgat minimimått.

Vad i första stycket sägs skall icke gälla, såframt det visas att fisken eller
skaldjuret lovligen till riket införts eller lovligen i riket ilandförts eller
fångats efter tillstånd som i 12 § första punkten sägs eller, där fråga icke
är om kräftor, eljest lovligen fångats inom riket.

27 §.

Åtgärd som avses i 26 § första stycket må ej vidtagas med gädda eller
gös som icke håller de i 24 § andra stycket angivna minimimåtten, där det
ej visas att fisken lovligen införts till riket.

Fiskeristyrelsen må medgiva undantag från det i första stycket stadgade
förbudet, där så finnes påkallat för tillvaratagande av fisk som fångats
av fiskevårdshänsyn eller för erhållande av fisk till fiskodling eller för
vetenskapligt ändamål.

28 §.

Innefattar bestämmelse som i 14 § sägs förbud mot fångande av fisk å
viss tid eller under visst minimimått, skall förbudet även gälla såsom förbud
att inom det område som bestämmelsen avser med det slags fisk vidtaga
de i 26 § angivna åtgärderna.

Ej heller må någon inom riket utanför område, där förbud som nämnts
i första stycket gäller, vidtaga angivna åtgärder med fisk, som han vet vara
olovligen fångad inom sådant område.

29 §.

Vad i 26—28 §§ stadgas skall ej gälla åtgärd med fisk som tagits i beslag
eller förklarats förverkad.

Ansvarsbestämmelser m. m.

30 §.

Bedriver någon fiske i strid mot stadgandet i 7 §, dömes för olaga trålfiske
till dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

Den som fiskar på sätt, som enligt 8 § eller 23 § första stycket är förbjudet,

eller i strid mot föreskrifterna i 9 § första stycket, 10 § eller 23 § första
stycket eller mot bestämmelse som länsstyrelse meddelat fiskar å otillåten
tid eller fångar fisk som ej håller stadgat minimimått,

eller bryter mot förbud, som i anledning av företag enligt vattenlagen eller
motsvarande äldre lag givits mot fiske inom visst område,
dömes för olaga fiske till dagsböter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Är brott som avses i andra stycket med hänsyn till att fisket avsåg särskilt
värdefull fisk eller idkades vanemässigt eller i större omfattning att
anse som grovt, vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst
sex månader.

31 §.

Bryter någon mot den jämlikt 3 § eller 23 § första stycket gällande ordningen
för fiske som utövas av flera i samma vatten,

eller bedriver någon fiske i uppenbar strid mot vad i 4 § eller 23 § första
stycket stadgats för undvikande av hopsnärjning av fiskredskap,
eller idkar någon fiske med i 6 § förbjudet redskap,

eller vidtager någon förberedelse till förbjudet fiske genom att med uppsåt
att bedriva eller främja sådant fiske vid färd å fiskevatten medföra
harka eller ljuster eller ämne, som angives i 8 §, eller anordning, avsedd
för fiske medelst elektrisk ström, eller genom att med sådant uppsåt i vatten
utlägga ämne eller anordning som nyss sagts,

eller åsidosätter någon föreskrifterna i 9 § andra stycket, 13 §, 21 § första
stycket, 24 § eller 26—28 §§,

eller bryter någon mot annan av länsstyrelse meddelad bestämmelse än
sådan som nämnts i 30 § andra stycket,
straffes med dagsböter.

Lika med olovlig införsel som i 24 § sägs anses försök därtill.

32 §.

Finnes någon hava fiskat med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt
eller å otillåten tid eller haft redskap utestående i strid mot vad i 9 § andra
stycket eller 21 § första stycket stadgas eller fångat fisk, som ej håller stadgat
minimimått, eller i strid mot fiskeförbud som meddelats i anledning av
företag enligt vattenlagen eller motsvarande äldre lag, skall det olagligen
fångade eller, där det undergått förskämning eller ej är i behåll, dess värde
förklaras förverkat.

Påträffas i ett parti fisk sådan fisk som enligt första stycket skall vara
förverkad på den grund att den fångats å otillåten tid eller icke håller stadgat
minimimått, skall, därest ej innehavaren av partiet genast på egen bekostnad
låter trovärdig person frånsortera den övriga fisken, jämväl denna
fisk förklaras förverkad, om det icke finnes uppenbart obilligt.

Förklaras fisk förverkad, är även låda eller annan förpackning, vari den
förvaras, förverkad.

Fiskredskap som använts vid fiske, som i första stycket avses, eller vid
straffbar förberedelse till sådant fiske, eller som varit olagligen utestående,
skall förklaras helt eller delvis förverkat, såvitt ägaren eller någon som var
i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och
det ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i behåll skall i stället dess
värde förklaras förverkat. Vad nu sagts gäller dock icke eldhandvapen.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna gälla ej mot den som i
god tro förvärvat fisken eller redskapet eller särskild rätt därtill.

33 §.

Finnes någon hava till riket olovligen infört eller sökt införa fisk i strid
mot vad i 24 § föreskrives eller hava vidtagit åtgärd som är förbjuden enligt
26—28 §§, skall vad i 32 § första, andra, tredje och femte styckena
stadgas äga motsvarande tillämpning, varvid den fisk som varit föremål för
olovlig befattning skall anses såsom olagligen fångad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

34 §.

Ertappas någon å bar gärning, då han överträder förbud som i 32 § första
stycket avses eller vidtager i 31 § första stycket straffbelagd förberedelse
till fiske, eller anträffas i fiskevatten redskap, som är otillåtet eller utestående
i uppenbar strid mot vad i 9 § andra stycket eller 21 § första stycket
stadgas, må fisketillsynsman, som förordnats av länsstyrelse eller fiskeristyrelsen,
befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt för att övervaka
ordningen å fiskeplats, samt befattningshavare vid tullverkets kustbevakning
beslagtaga egendom, som enligt 32 § kan förklaras förverkad, ävensom
båt eller annat ,som kan antagas äga betydelse för utredningen om förseelsen.
Enahanda befogenhet tillkommer, där fisket kränker enskild fiskerätt,
vederbörande rättsägare eller hans folk.

Tulltjänsteman eller lotstjänsteman, vilken påträffar fisk som någon olovligen
infört eller sökt införa till riket, har att verkställa beslag å fisken.

35 §.

I beslag tagen fisk som uppenbarligen bör förklaras förverkad enligt
denna stadga och som är levnadsduglig skall, därest så utan särskilda kostnader
eller besvär kan ske, omedelbart efter beslaget åter utsättas i det vatten
vari den fångats.

Vid utsättandet skall, där omständigheterna så medgiva, trovärdigt vittne
närvara.

36 §.

Den som verkställt beslag jämlikt 34 § skall anmäla beslaget till vederbörande
polis- eller åklagarmyndighet eller till närmaste polisman. Om fisk
beslagtagits, skall sådan anmälan göras även om fisken utsatts enligt 35 §.

Mottagaren av anmälan som avses i första stycket har att, med iakttagande
av vad i denna stadga eller i allmänhet finnes om beslag föreskrivet,
förfara som om han själv gjort beslaget.

37 §.

Förverkad fisk som icke utsatts skall, om annat ej följer av vad nedan
stadgas, mot skälig betalning försäljas.

Tillhör fisken fredat fiskslag eller håller den ej stadgat minimimått, må
den försäljas endast till innehavare av fiskinjölsfabrik eller eljest till den
som kan antagas komma att ej avyttra fisken. Försäljning till annan får
dock ske om fisken undergått sådan märkning eller därmed vidtagits annan
åtgärd, som tydligt utvisar att fisken varit beslagtagen. Kan försäljning icke
ske i enlighet med vad nu sagts, skall fisken förstöras.

Har beslag lagts på fisk som är underkastad förskämning, må den genast
försäljas eller, i fall som ovan avses, förstöras utan hinder av att dom å
förverkande ej föreligger. Uppskattas fiskens värde till etthundra kronor
eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd
till åtgärden sökas hos den domstol som har att upptaga frågan om fiskens
förverkande. Domstolen må utan ägarens hörande meddela beslut om fiskens
avyttring.

Köpeskilling som influtit vid avyttring enligt föregående stycke skall intill
dess frågan om förverkande blivit slutligt avgjord mot ränta insättas
i bank.

38 §.

Vad i 35 och 37 §§ är stadgat skall iakttagas jämväl i fall då grund för
beslag eller förverkande tillika föreligger enligt lagen om rätt till fiske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

39 §.

Förverkad fisk samt förverkat redskap eller värdet därav tillfalla kronan.

40 §.

Brott för vilket straff finnes utsatt i denna stadga åtalas av allmän åklagare.
Delägare i visst fiskevatten skall, i fråga om rätt att beivra dylikt
brott som där skett, städse anses som målsägande.

Om besvär m. m.

41 §.

Beslut som länsstyrelse meddelar med stöd av denna stadga skall kungöras
i kyrkan för den eller de församlingar, där fiskevattnet är beläget,
samt tillika anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad tillkännagivas
i länskungörelserna ävensom i en eller flera tidningar inom orten.

Är någon missnöjd med beslutet, må klagan föras hos Konungen genom
besvär vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två
månader efter det kungörandet i kyrka ägde rum.

Vederbörande fiskeriintendent är på grund av sin befattning behörig att
föra klagan över beslut som avses i första stycket.

Länsstyrelsen må, när skäl därtill äro, förordna att beslutet skall lända
till efterrättelse utan hinder av förd talan.

Länsstyrelsen skall ofördröj ligen översända den i ämnet utfärdade kungörelsen
till jordbruksdepartementet, domänstyrelsen och fiskeristyrelsen
samt till vederbörande fiskeriintendent och hushållningssällskap.

övergångsbestämmelser

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1955.

Genom stadgan upphävas

fiskeristadgan den 17 oktober 1900 (nr 78); dock att föreskriften i 7 §
jämte därtill hörande ansvars- och åtalsbestämmelser i 22 och 27 §§ skola
fortfara att gälla,

kungörelsen den 25 januari 1901 (nr 3) angående uppskov tills vidare
med tillämpning inom Blekinge län av vad i 5 § av fiskeristadgan den 17 oktober
1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för
fångst av ål, i den mån nämnda kungörelse icke upphävts genom kungörelsen
den 29 oktober 1948 (nr 675) angående förbud att i Valjeviken (Saxaviken)
och viss del av Sölvesborgsviken i Blekinge och Kristianstads län använda
ljuster för fångande av ål m. m.;

kungörelsen den 21 oktober 1904 (nr 50 s. 1) angående undantag tills vidare
för viss del av Göteborgs och Bohus län från vad i 5 § av fiskeristadgan
den 17 oktober 1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall
av ljuster för fångst av ål,

kungörelsen den 10 oktober 1913 (nr 238) angående undantag tills vidare
för viss del av Kristianstads län från vad i 5 § av fiskeristadgan den 17 oktober
1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för
fångst av ål, i den mån kungörelsen icke upphävts genom förenämnda kungörelse
den 29 oktober 1948 (nr 675),

kungörelsen den 9 mars 1917 (nr 72) angående undantag tills vidare för
viss del av Hallands län från vad i 5 § av fiskeristadgan den 17 oktober 1900
stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för fångst
av ål,

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

kungörelsen den 25 augusti 1914 (nr 173*) om fredningstid för hummer inom
Norrvikens fögderi av Göteborgs och Bohus län,

kungörelsen den 30 juni 1932 (nr 351) med vissa bestämmelser rörande
införsel till riket av kräftor,

kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 454) angående förbud att under viss tid
av året till riket införa hummer,

kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndens
skyddande; samt

kungörelsen den 30 december 1947 (nr 962) med vissa bestämmelser till
skydd för beståndet av havskräfta.

Med avseende å ikraftträdandet av den nya stadgan skall vidare iakttagas:

1. För visst område gällande bestämmelser, som meddelats jämlikt 22 §
fiskeristadgan den 29 juni 1852 (nr 30) eller genom beslut som avses i 9 och
13 §§ fiskeristadgan den 17 oktober 1900, skola, i den mån bestämmelserna ej
strida mot den nya stadgans allmänna föreskrifter och ej upphävas, fortfarande
tjäna till efterlevnad intill den 1 januari 1960. Beträffande sådana
bestämmelser skola föreskrifterna i 21 och 28—40 §§ i den nya stadgan i
tillämpliga delar gälla i stället för motsvarande föreskrifter i äldre stadga.

2. Om gällande föreskrifter som meddelats före den 1 januari 1955 skall
anteckning hava verkställts i det i 14 § andra stycket nya stadgan omnämnda
registret före den 1 januari 1956.

3. Har fråga om meddelande av särskilda bestämmelser om fiskets vård
och lämpliga bedrivande väckts före den 1 januari 1955 men har länsstyrelsen
ej meddelat beslut i frågan före nämnda dag, skola vid ärendets fortsatta
behandling föreskrifterna i den nya stadgan tillämpas.

4. Vid tillämpning av stadgandet under 3. skall iakttagas att, därest kallelse
till och underrättelser om sammanträde, avsett att hållas efter den 1
januari 1955, före nämnda dag utfärdats i enlighet med bestämmelserna i
9 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900, sammanträdet skall anses vara behörigen
utlyst.

5. Vad ovan under 3. och 4. föreskrives skall äga motsvarande tillämpning
beträffande fråga om ändring i eller upphävande av sådana bestämmelser
som under 1. avses.

6. Bestämmelsen i 8 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900 angående fiskgaller
framför turbin jämte därtill hörande ansvars- och åtalsbestämmelser i
21 och 27 §§ nämnda stadga skola fortfara att gälla beträffande turbinanläggning,
som tillkommit eller vartill tillstånd meddelats före den 1 januari
1955; dock att beslut som avses i 8 § andra stycket om annan anordning
än fiskgaller meddelas av vattendomstol jämlikt 2 kap. 8 § vattenlagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 37 och 38 §§ lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Härigenom förordnas, att 37 och 38 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt
till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

Ertappas någon å bar gärning, då
han bedriver olovligt fiske, eller anträffas
redskap för sådant fiske utsatt
i vattnet, må av länsstyrelsen
eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman,
samt, där fisket kränker
enskild fiskerätt, jämväl vederbörande
rättsägare eller hans folk
beslagtaga fångsten och redskapet
ävensom båt eller annat, som kan
antagas äga betydelse för utredning
om brottet.

Har egendom tagits i beslag enligt
första stycket, skall anmälan därom
göras till närmaste polisman, som
har att förfara som om han själv
gjort beslaget; dock må fångst, som
tagits i beslag av innehavaren av
enskild fiskerätt eller hans folk, utan
anmälan behållas av fiskerättshavaren.

Böter och viten som ådömas enligt
denna lag, så ock förverkat redskap
eller dess värde, tillfalla kronan.

(Föreslagen lydelse.)

§•

Ertappas någon å bar gärning, då
han bedriver olovligt fiske, eller anträffas
redskap för sådant fiske utsatt
i vattnet, må fisketillsynsman
som förordnats av länsstyrelsen eller
fiskeristyrelsen, befälhavare å statens
fartyg, vilket blivit utsänt för att
övervaka ordningen å fiskeplats, samt
befattningshavare vid tullverkets
kustbevakning beslagtaga fångsten
och redskapet ävensom båt eller annat,
som kan antagas äga betydelse
för utredning om brottet. Enahanda
befogenhet tillkommer, där fisket
kränker enskild fiskerätt, vederbörande
rättsägare eller hans folk.

Har egendom tagits i beslag enligt
första stycket, skall anmälan därom
göras till vederbörande polis- eller
åklagarmyndighet eller till närmaste
polisman. Den som erhållit sådan anmälan
har att förfara som om han
själv gjort beslaget.

Fångst, som tagits i beslag av innehavaren
av enskild fiskerätt eller
hans folk, må dock, därest för beslaget
ej tillika föreligger annan grund
än i denna lag år stadgad, utan anmälan
behållas av fiskerättshavaren.

§•

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

(Gällande lydelse.)

Förverkad fångst eller dess värde
tillfaller, om fisket utan intrång i
enskild fiskerätt skett i allmänt vatten
eller i fiskådra, kronan och eljest
den som har den enskilda fiskerätten.

Vite må---till frihetsstraff.

(Föreslagen lydelse.)

Förverkad fångst eller dess värde
tillfaller, om fisket utan intrång i
enskild fiskerätt skett i allmänt vatten
eller i fiskådra eller om fångsten
tillika är förverkad på annan grund
än i denna lag är stadgad, kronan och
eljest den som har den enskilda fiskerätten.

Förverkat redskap eller dess värde
tillfaller kronan.

Vite må---till frihetsstraff.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1955.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 13 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

13 KAP.

14 §.

Borttager eller — — — sex må- Borttager eller---sex måna nader.

der.

Om straff och annan påföljd för
den som överträder fiskeförbud, vilket
meddelats i anledning av företag
enligt denna lag eller motsvarande
äldre lag, stadgas i särskild ordning.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1955.

1 Senaste lydelse av 13 kap. 14 § se SFS 1939:146.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den 3 juni
1938 om rätt till jakt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

26 §.

1 mom. Den som------

Till bevis om att den jagande fullgjort
vad honom enligt första stycket
åligger skall han vid jakten medföra
ett för honom gällande jaktkort;
och vare han pliktig att vid anfordran
uppvisa kortet för polisman eller
med polismans befogenhet utrustad
ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare
vid domänverket,
lappfogde eller tillsynsman vid lappväsendet,
stiftsjägmästare eller dennes
biträden ävensom för den som
äger, innehar eller vårdar marken eller
den eljest där äger jakträtt; skolande
den befattningshavare vid domänverket,
lappväsendet och stiftsnämnd
sålunda tillkommande befogenheten
att påfordra uppvisande av
jaktkort hava avseende allenast å
mark som står under hans förvaltning
eller uppsikt.

erlägga jaktvårdsavgift.

Till bevis om att den jagande fullgjort
vad honom enligt första stycket
åligger skall han vid jakten medföra
ett för honom gällande jaktkort;
och vare han pliktig att vid anfordran
uppvisa kortet för polisman eller
med polismans befogenhet utrustad
ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare
vid domänverket eller
vid tullverkets kust- eller gränsbevakning,
lappfogde eller tillsynsman
vid lappväsendet, stiftsjägmästare
eller dennes biträden ävensom för
den som äger, innehar eller vårdar
marken eller den eljest där äger jakträtt;
skolande den befattningshavare
vid domänverket, lappväsendet och
stiftsnämnd sålunda tillkommande
befogenheten att påfordra uppvisande
av jaktkort hava avseende allenast
å mark som står under hans förvaltning
eller uppsikt.

31 §.

1 mom. Anträffas å-----

Å område där jakträtt tillkommer
kronan liksom å de till lapparnas uteslutande
begagnande anvisade områdena
tillkomme enahanda rätt polisman
och med polismans befogenhet
utrustad ordningsvakt för jaktbevakning
ävensom personal vid domänverket
samt lappfogde och lapptillsyningsman.

Har den —--------

Vad i------------— —

— för sig.

--i 36 §.

-— än kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1955.

1 Senaste lydelse av 26 § 1 mom. se SFS 1951:290.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 mars 195i.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Hjalmar Nilson fråga om antagande av ny fiskeristadga m. m.
samt anför därvid följande.

Inledning.

Den första för hela riket gällande författning, som upptog allmänna bestämmelser
rörande hushållning med fiskevatten, var Kungl. Maj :ts stadga
och ordning den 14 november 1766 för rikets havs-, skär-, ström- och insjöfiske.
Denna stadga ersattes delvis av fiskeristadgan den 29 juni 1852. Båda
de nu nämnda stadgorna innehöll jämväl bestämmelser av allmän lags
natur. Sedan de i 1852 års stadga förekommande bestämmelserna av sistnämnda
slag upphävts genom lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, ersattes
bestämmelserna om hushållning med fiskevatten samt de delar av
1766 års stadga som fortfarande gällde av fiskeristadgan den 17 oktober 1900
(nr 78), som alltjämt är gällande. Under årens lopp har i stadgan vidtagits
åtskilliga ändringar, som dock icke rubbat densammas grunder. Fiskeristadgan,
som vid ikraftträdandet innehöll det övervägande flertalet av då
gällande i central administrativ ordning tillkomna bestämmelser till skydd
för fiskbeståndet, har numera kompletterats genom ett flertal olika av
Kungl. Maj :t utfärdade författningar med bestämmelser i sådant syfte. Fiskeristadgans
giltighetsområde sträcker sig ej utanför svenskt territorialvatten.

Fråga om revision av fiskeristadgan blev särskilt aktuell i samband med
tillkomsten av den nya lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske. Nämnda
lag har påkallat översyn särskilt av stadgans föreskrifter om tillvägagångssättet
vid antagande av lokala bestämmelser och om ansvar, förverkande och
beslag. Även andra omständigheter har emellertid föranlett behov av över2
Bihang till riksdagens protokoll 195''f. 1 samt. Nr 183.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 183.

syn. Redan den livliga utveckling i olika hänseenden, som efter stadgans
tillkomst ägt rum inom den viktiga näringsgren som fisket utgör, motiverar
en omprövning, huruvida stadgans bestämmelser är lämpliga för moderna
förhållanden. En särskild fråga som uppkommit är, om icke vissa i
lokala bestämmelser allmänt förekommande förbud bör överföras till stadgan.
Den starkt ökade betydelse fisket å öppna havet nu har i jämförelse
med förhållandena vid stadgans tillkomst måste föranleda överväganden, i
vad mån bestämmelserna i stadgan bör utsträckas att gälla även å internationellt
vatten. Vidare har revision av straff-, förverkande-, beslags- och åtalsbestämmelserna
påkallats av ny allmän straff- och processlagstiftning. Slutligen
har framkommit ett önskemål av mera författningsteknisk art, nämligen
att för vinnande av större överskådlighet över de på fiskevårdens område
gällande bestämmelserna i fiskeristadgan inarbeta de vid sidan av
denna utfärdade författningarna på detta område i den utsträckning så
lämpligen kan ske.

Den 26 maj 1950 uppdrog Kungl. Maj:t åt fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök att med beaktande av vad som anförts i propositionen nr 60
till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske, m. m. företaga
en översyn av dels fiskeristadgan den 17 oktober 1900, dels de i fiskerättskommitténs
betänkande med förslag till fiskelag (SOU 1947: 47) upptagna
bestämmelserna angående fiskevårdsområden samt om upplåtelse av fiskerätt.
Efter erhållet bemyndigande tillkallade dåvarande statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet den 6 juli 1951 sakkunniga att biträda styrelsen
vid översynen. Styrelsen, som funnit lämpligt att slutföra uppdraget
angående översynen av fiskeristadgan utan avbidan å det slutliga fullgörandet
av utredningsuppdraget i övrigt, har den 17 november 1952 överlämnat
betänkande med förslag till ny fiskeristadga samt i anledning därav föranlett
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om rätt till fiske
(SOU 1953: 2).

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av domänstyrelsen,
kammarkollegiet, lotsstyrelsen, generaltullstyrelsen, statens jordbruksnämnd,
samtliga länsstyrelser — efter hörande av hushållningssällskapen
— hushållningssällskapens förbund, fiskeriintendenterna, fiskerinämnden
för Vänern, Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,
Föreningen statens fiskeritjänstemän, Sveriges fiskares
riksförbund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Svenska sydkustfiskarnas
centralförbund, Skånes fiskareförbund, Svenska ostkustfiskarenas
centralförbund, Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Malmöhus
läns havsfiskeförening u. p. a., Svenska fiskevårdsförbundet, Vätterns
fiskareförbund, Sveriges sportfiskares riksförbund, Fiskefrämjandet, Sveriges
lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska naturskyddsföreningen.
Därjämte har Sveriges amatörfiskares riksförbund avgivit
yttrande i ärendet. Vissa remissinstanser har bifogat yttranden från
hörda myndigheter och organisationer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Vidare har till jordbruksdepartementet insänts dels från länsstyrelsen i
Malmöhus län en den 24 juni 1953 dagtecknad skrivelse från ingenjören
Bernt Stamvik angående frågan om förbud mot ljustring av ål, dels från
länsstyrelsen i Hallands län en av 30 fiskare gjord framställning rörande
samma fråga, dels från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län en av 38
fiskare undertecknad skrivelse den 8 oktober 1953 angående fråga om minimimått
på laxöring.

Svenska fiskhandelsförbundet har i en den 19 maj 1953 inkommen skrivelse
gjort framställning rörande den tid, under vilken försåljningsförbud
för kräftor bör gälla. — Sedan fiskeristyrelsen yttrat sig häröver, har Kungl.
Maj :t den 17 juli 1953 förklarat, att den i skrivelsen berörda frågan skulle
övervägas i samband med den slutliga behandlingen av förslaget till ny fiskeristadga.

I propositionen nr 23 till innevarande års riksdag angående ändring i vattenlagen
har uttalats (s. 70), att frågan om straff och annan påföljd för
överträdelse av sådant fiskeförbud, som utfärdats i samband med uppförande
av dammbyggnad o. d., lämpligen borde upptagas i samband med förslaget
till fiskeristadga. Propositionen har — med viss jämkning som ej har betydelse
i detta sammanhang — bifallits av riksdagen (tredje lagutskottets
utlåtande nr 2).

I ett den 22 april 1948 avgivet betänkande har kust- och gränsbevakningsutredningen
framlagt förslag angående arbetsuppgifterna för tullverkets
kust- och gränsbevakning. Såvitt avser frågor som faller under finans- och
civildepartementen har ärendet slutligt avgjorts. I betänkandet berörs emellertid
även tillsynen över fiske och jakt. Det föreslås att befattningshavare
vid tullverkets kust- och gränsbevakning skall få vissa författningsmässiga
befogenheter att utöva sådan tillsyn, över betänkandet har efter remiss ett
flertal myndigheter och organisationer avgivit yttranden. Även dessa frågor
synes lämpligen böra behandlas i samband med förslaget till ny fiskeristadga.

Fiskeristyrelsens förslag bygger på samma grunder som gällande fiskeristadga.
I remissyttrandena har allmänt vitsordats behovet av en ny fiskeristadga.
Däremot har i fråga om förslagets utformning delade meningar rått
på skilda punkter och yrkanden om ändring i vissa delar framförts. Med
anledning härav har — med beaktande av vad i ovannämnda framställningar,
yttranden och betänkande anförts — översyn av förslaget skett inom departementet,
varefter utarbetats utkast till fiskeristadga och förslag till
ändringar i lagen om rätt till fiske, i vattenlagen och i lagen om rätt till
jakt.

Jag anhåller nu att få anmäla dessa frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Huvuddragen av fiskeristyrelsens förslag.

Gällande fiskeristadga innehåller till en början vissa bestämmelser om fiskets
bedrivande och vård. De utgöres av 1 och 2 §§, vilka avser förhållandet
mellan flera fiskande inbördes, 3—5 §§, som innehåller förbud mot vissa
fångstsätt och fångstredskap, 6 §, som upptager bestämmelser om fredningstider
för och minimimått å vissa skaldjur, 7 §, som avser att bereda skydd
för fiskredskap mot översegling, samt 8 §, som föreskriver viss skyddsanordning
till förhindrande av att fisk inkommer i turbiner. I 14 § gives bestämmelser
om vissa saluförbud in. m. 15 § stadgar förbud mot att hålla
vissa redskap utestående under fredningstid. 14 och 15 §§ kompletterar delvis
bestämmelserna i 6 §.

Stadgan förutsätter, att föreskrifter om fiskets vård och bedrivande i betydande
utsträckning måste utfärdas lokalt, detta på grund av de skiftande
natur- och fiskeriförhållandena i riket. Frågan hur sådana lokala bestämmelser
skall komma till stånd behandlas utförligt i 9—13 §§. Bestämmelser
om tillämpningen av lokala föreskrifter har givits i 14—17 §§. Återstående
del av stadgan, 18—31 §§, innehåller i huvudsak föreskrifter om ansvar och
förverkandepåföljd vid överträdelser samt om åtal och beslag.

Fiskeristyrelsens förslag bygger i sina grunder på den gällande stadgan.
Den del av förslaget, som innehåller allmänna bestämmelser om fiskets
vård och bedrivande, har visserligen i förslaget fått ett fylligare innehåll än
de nu gällande föreskrifterna i detta ämne. Fiskeristyrelsen förutsätter likväl,
att den författningsmässiga regleringen av de spörsmål, som angår fiskets
vård och bedrivande, alltjämt i huvudsak måste ske genom lokala föreskrifter.
Ordningen för tillkomsten av dylika bestämmelser har i förslaget i
princip bibehållits oförändrad. De nuvarande föreskrifterna om påföljd för
överträdelse av stadgan eller med stöd därav meddelade bestämmelser samt
om beslag m. in. har i förslaget väsentligt omarbetats och utvidgats.

Fiskeristyrelsens förslag till fiskeristadga har uppdelats i olika
huvudavdelningar. Efter en avdelning med inledande bestämmelser (1—
3 §§) följer en avdelning, som upptager för hela riket gällande bestämmelser
om fiskets vård och bedrivande och omfattar dels en underavdelning
med bestämmelser som reglerar förhållandet mellan de fiskande inbördes
(4—6 §§), dels en underavdelning med bestämmelser om fiskevård (7—
13 §§). Nästa avdelning (14—22 §§) reglerar frågan, hur lokala bestämmelser
skall tillkomma, och innehåller dessutom några föreskrifter rörande
tillämpningen av sådana bestämmelser. Därpå följer en avdelning (23 §),
som föreskriver, i vad mån de föregående bestämmelserna skall tillämpas
å internationellt vatten. Den följande avdelningen (24—28 §§) innehåller
förbud mot vissa åtgärder, bl. a. försäljning och införsel, med undermålig
fisk och mot dylika åtgärder med fisk under fredningstid. Slutligen kommer
en avdelning (29—40 §§) med bestämmelser om ansvar, förverkande,
beslag och åtal och en avdelning (41 §) med regler om besvär in. in. Vid
uppgörandet av denna indelning har styrelsen beaktat önskvärdheten av

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

att eventuella kommande administrativa bestämmelser om fiskevårdsområden
och fiskevårdsavgifter skall kunna upptagas i stadgan utan att den
sönderbrytes.

I departementsutkastet har förslagets huvudavdelningar bibehållits.

De olika avsnitten i förslaget har i allmänhet föga samband med varandra.
Det synes därför icke vara behövligt att redan nu giva någon mera ingående
redogörelse för detta. Det torde vara lämpligare att jag i samband
med motiveringen av de olika stadgandena i departementsutkastet redovisar
fiskeristyrelsens förslag i motsvarande delar. Fiskeristyrelsens förslag
torde som Bihang få fogas till detta protokoll.

Emellertid torde jag nu böra nämna några spörsmål av mera allmän art.

Som jag tidigare nämnt föreslår fiskeristyrelsen, att stadgan i viss utsträckning
skall gälla jämväl vid fiske på internationellt vatten.
Till motivering härav anför styrelsen:

Med hänsyn till att åtminstone å rikets västkust och sydkust det viktigaste
fisket numera bedrives å öppna havet har behovet av vissa bestämmelser
om fiskets vård och bedrivande uppkommit även vid fiske utanför
territorialgränsen. Något principiellt hinder att meddela sådana bestämmelser
för fiske å internationellt vatten synes icke föreligga, därest den självklara
begränsningen iakttages, att reglerna endast skall gälla i fråga om
fiske från svenskt fartyg. Det må nämnas, att en dylik ordning icke innebär
någon principiell nyhet, i det att flera av de vid sidan av fiskeristadgan i
fiskevårdande syfte tillkomna författningarna gäller även å vissa vatten
utanför territorialgränsen vid fiske från svensk fiskebåt. Styrelsen har därför
beträffande envar av de materiella bestämmelser, som styrelsen anser
böra upptagas i stadgan, övervägt, huruvida bestämmelsen av lämplighetsskäl
bör utsträckas till internationellt vatten, och för de fall då så funnits
vara fallet upptagit föreskrift härom. Förslaget har emellertid utformats så
att stadgan i princip skall vara tillämplig endast innanför territorialgränsen
och därför har i en särskild paragraf angivits vilka bestämmelser som skall
gälla även därutanför. Det torde icke föreligga något praktiskt behov av
att från den föreslagna utsträckningen i vissa fall av stadgans giltighetsområde
undantaga vatten, där svenska fiskare regelmässigt icke brukar bedriva
fiske.

Som jag inledningsvis nämnt finnes vid sidan av fiskeristadgan
nu ett flertal författningar med bestämmelser om fiskets
vård och bedrivande. Fiskeristyrelsen föreslår, att dessa, då så är lämpligt,
inarbetas i stadgan. Sedan styrelsen avgav sitt betänkande har vissa
däri redovisade författningar upphävts, medan andra tillkommit. Redogörelse
för de nu gällande författningarna kommer att lämnas i samband med motiveringen
för de skilda stadgandena i departeinentsförslaget. Därvid kommer
även att upptagas frågan om författningarna bör inarbetas i stadgan,
bibehållas fristående eller upphävas.

Fiskeristyrelsen har föreslagit, att bestämmelser motsvarande dem som nu
finnes i 7 och 8 § § fiskeristadgan icke skall upptagas i den nya
stadgan. Styrelsen anför härom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Förstnämnda paragraf, som åsyftar att bereda skydd för fiskredskap
mot översegling av fartyg, saknar närmare samband med stadgans bestämmelser
i övrigt. Frågan om genomförandet av förbättrade bestämmelser i
sådant syfte är föremål för särskild utredning inom fiskeristyrelsen. Den
nu nämnda paragrafen synes böra upptagas bland dylika bestämmelser i
en särskild författning. 8 § i fiskeristadgan, som innehåller en bestämmelse
till förhindrande av att fisk inkommer i turbiner, torde närmast höra
samman med de bestämmelser som är meddelade till fiskets skydd i 2 kap.
vattenlagen. Inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga har den
28 februari 1950 framlagt förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen,
bl. a. nämnda kapitel. Förslaget, som syftar till beredande av
ökat skydd för fisket vid vattenkraft- och vattenregleringsföretag samt vid
flottning, kan förväntas föranleda proposition i ämnet till 1953 års riksdag.
I samband med utarbetandet av denna proposition lärer det icke kunna
undgås, att jämväl frågan om inarbetande i vattenlagen av stadgandet i 8
§ fiskeristadgan upptages till behandling. Det kan nämnas, att denna fråga
berörts under remissbehandlingen av sakkunnigförslaget. På grund av vad
nu anförts torde 7 och 8 §§ samt de straff- och åtalsbestämmelser, som ansluter
sig till nämnda paragrafer, böra tills vidare alltjämt gälla. Föreskrift
härom har upptagits bland övergångsbestämmelserna i det framlagda förslaget.

I propositionen nr 23 till 1954 års riksdag beröres de här angivna spörsmålen.
Jag torde få återkomma till dessa i samband med behandlingen av
övergångsbestämmelserna till departementsutkastet.

Fiskeristyrelsens förslag till ändringar i lagen om rätt till
fiske avser främst bestämmelser om beslag och förverkande. Dessa ändringar
motiveras av önskemålet, att såvitt möjligt enhetliga bestämmelser i
dessa avseenden finnes i stadgan och lagen. Vidare föreslås några redaktionella
ändringar, föranledda av ny lagstiftning.

Förutom ny fiskeristadga och nyssnämnda ändringar i fiskerättslagen
föreslår jag en mindre ändring i vattenlagen. Denna innebär blott
en hänvisning till att bestämmelser om straff och annan påföljd för den
som överträder fiskeförbud, vilket meddelats i anledning av företag enligt
vattenlagen eller motsvarande äldre lag, meddelas i särskild ordning.

Slutligen framlägger jag förslag till lag angående ändring i lagen
om rätt till jakt. Ändringen innebär att befattningshavare vid tullverkets
kust- och gränsbevakning föreslås få vissa befogenheter även i fråga
om jakttillsynen.

Den huvudförfattning, som nu framlägges, är en fiskeristadga. Innehållet
i denna är av den art, att den torde kunna utfärdas av Kungl. Maj:t
med stöd av § 89 regeringsformen. Emellertid innehåller den föreslagna
stadgan bestämmelser av allmän räckvidd, bl. a. sådana som har betydelse
för förhållandet mellan fiskande inbördes. Av remissbehandlingen framgår,
att intresset för stadgans utformning är mycket stort och att olika åsikter
i många delar framförts. Vidare måste vid bedömandet av de föreslagna
ändringarna i fiskerättslagen och vattenlagen hänsyn tagas till vad som

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

föreslås i utkastet till fiskeristadga. Med hänsyn till det anförda bör enligt
min mening riksdagens yttrande inhämtas i ärendet. Stadgan innehåller
emellertid en hel de! bestämmelser av den art att de smidigt bör kunna
anpassas efter nya rön och erfarenheter, särskilt på fiskevårdens område.
Jag anser mig därför böra betona, att sådana ändringar i stadgan, som ej
är av mera genomgripande art, framdeles bör få vidtagas utan att riksdagens
yttrande inhämtas. I detta sammanhang må framhållas, att riksdagen
icke medverkat vid tillkomsten av den gällande fiskeristadgan och vid de
ändringar däri som vidtagits.

I det följande kommer jag att redogöra för och motivera bestämmelserna
i departementsförslaget till stadga. Jag vill betona, att jag icke kommer att
ingå på alla detalj spörsmål, som berörts av remissinstanserna.

Jag kommer vidare att redogöra för och motivera de lagändringar som
föreslås.

Departementsförslagen till fiskeristadga samt till ändringar i fiskerättslagen,
vattenlagen och jakträttslagen torde som Bilaga få fogas till detta
protokoll.

Förslaget till fiskeristadga.

Allmänna synpunkter.

Remissinstanserna.

Några remissinstanser — domänstyrelsen, kammarkollegiet, länsstyrelsen
i Uppsala län, Svenska fiskevårdsförbundet, Fiskefrämjandet och Sveriges
sportfiskares riksförbund — gör gällande, att förslaget i flera avseenden
för mycket tillvaratager yrkesfiskets intresse på bekostnad
av andra fiskarekategoriers. Uttalanden i samma
riktning göres av Amatörfiskarnas riksförbund.

Fiskefrämjandet anför härutinnan, att fisket under senare år undergått
en tydlig förskjutning från ensidigt förvärvsfiske till ett mera differentierat
bruk, och fortsätter:

I Jämtlands och Härjedalens fjälltrakter liksom flerstädes i Bohuslän är
fisket ett gott stöd för en viktig turistnäring. I Värmlands skogar hjälper
fisket till att hålla kvar arbetarna i bygden och hindra en olycksdiger uttunning
av den där bosatta befolkningen, överallt, men särskilt kring tätorterna,
har fritidsfisket skänkt fiskevattnen ett ökat ekonomiskt värde.
Fiskebestämmelserna är därför numera av direkt intresse inte bara för
Sveriges 16—17 000 yrkesfiskare utan också för de 70—80 000 binäringsoch
husbehovsfiskarna samt för de bortåt 500 000 fritidsfiskarna. Det borde
då vara självfallet att i fiskefrågor skälig hänsyn skall tagas till alla dessa
fiskarkategoriers berättigade intressen. Detta framhålles också med kraft
i förarbetena till den nya lagstiftningen om rätt till fiske (prop. 1950 nr
60 s. 23—25, 49) och samma tankegångar ligger bakom bestämmelserna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 394) ang. förvaltningen av kronans fisken
(3 § första och andra styckena) jämte därtill anslutande tillämpningsföreskrifter.
Så mycket mera anmärkningsvärt är det då att förslagsställaren
beträffande fiskeristadgan så ensidigt har velat skjuta fram en särskild intressegrupp,
nämligen de rena yrkesfiskarna, fastän dessa alltmer driver
sin näring utanför territorialgränsen och i flera län endast har ett fåtal företrädare
(se exempelvis 16—17 §§).

Fiskefrämjandet anser det med hänsyn till det anförda i hög grad påkallat
att stadgans ändamål anges i en inledande paragraf, exempelvis sålunda
att fisket med beaktande av fiskevårdens krav skall bedrivas med
skälig hänsyn till yrkesfiskarnas, binäringsfiskarnas, husbehovsfiskarnas,
fritidsfiskarnas och fiskerättsägarnas befogade intressen. Föreningen uttalar,
att detta är önskvärt redan med hänsyn till att förslagets verkningar
till stor del kommer att bero av hur länsstyrelserna och dem underställda
tjänstemän tillämpar de vidsträckta befogenheter stadgan ger.

Även Svenska fiskevårdsförbundet, Sveriges sportfiskares riksförbund och
Amatörfiskarnas riksförbund anser det påkallat att stadgan innehåller ett
principuttalande i nämnda riktning. Amatörfiskarnas riksförbund framhåller,
att ett sådant principuttalande rörande stadgans syfte vore av särskild
betydelse då det gäller de allmänna vattnen. Av uttalandet borde klart
framgå, att allas lika rätt till fiske icke finge rubbas genom lokala bestämmelser
i den mån det ej vore uppenbart erforderligt med hänsyn till fiskevården.
Förbundet anför vidare.

Såsom exempel på rubbning av den lika rätten till fiske i allmänt vatten
vill vi anföra ett av yrkesfiskarena i Vättern framfört förslag om förbud
mot fiske under tiden lördag middag till måndag morgon, ävensom det förbud
emot pimpelfiske under semestermånaderna juli—augusti, som de båda
senaste åren varit gällande inom stora delar av Hjälmarens allmänna
vattenområde. Ett förslag föreligger vidare från Hjälmarens fiskarförbund
att ett område av 50 meter i alla riktningar från utsatta storryssjor skall
fridlysas från andra fiskande, varigenom de bästa fiskeplatserna kring
gryndorna i det allmänna vattnet bleve helt förbehållna en mindre grupp av
fiskande.

Hushållningssällskapens förbund anser förslaget utmärkas av en tendens
till att hos f iskeristy relsen och fiskeriintendenterna
centralisera avgörandet även av rent lokala och
mindre omfattande åtgärder. Det vore att befara att en sådan centralisering
skulle verka hämmande på det lokala intresset för fiskevård och för vidtagande
av fiskevårdande åtgärder. Ej heller torde det vara möjligt för fiskeristyrelsen
och intendenterna att skaffa sig den kännedom om de lokala
förhållandena, som erfordrades för att den ifrågasatta omläggningen skulle
kunna genomföras utan avsevärda olägenheter och kostnader.

Länsstyrelsen i Örebro län gör den reflexionen att fiskeristyrelsens inställning
till länsstyrelsernas medverkan vid behandling av fiskevårdsfrågor icke
— såvitt av stadgeförslaget kunde bedömas — syntes vara så alldeles positiv.
För länsstyrelsernas framtida sysslande med fiskefrågor borde gälla, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

dessa vid fiskeärendenas behandling tillerkändes en ställning, som vore förenlig
med länsstyrelsernas allmänna ställning i förvaltningen och i länet.

Svenska fiskevårdsförbundet och Fiskefrämjandet framkastar frågan om
förstärkning av fiskeristyrelsen med t. ex. en förtroendeman
för småbrukarebefolkningen. Styrelsen borde bli
ett organ icke endast för »fiskerinäringen» utan för hela det svenska fisket.

Föredraganden.

Fiskeristadgan bör givetvis utformas med hänsyn till de allmänna grunder
på vilka den nya fiskerättslagen vilar. Utformningen bör därför ske med
beaktande av alla olika fiskargrupper,s intressen. Genom nya fiskerättslagen
har beretts vidgade möjligheter till husbehovs- och fritidsfiske. Några
remissinstanser har hävdat, att i stadgan borde införas en allmän bestämmelse
om att fisket skall bedrivas med skälig hänsyn till alla olika fiskaregruppers
intressen och att detta särskilt borde beaktas då lokala bestämmelser
utfärdas. Ett sådant stadgande torde emellertid vara onödigt. Det ligger
i sakens natur, att stadgan och bestämmelser som utfärdas med stöd
av stadgan skall stå i överensstämmelse med de principer på vilka den ny»
fiskerättslagen grundas. I fråga om själva stadgans utformning kommer
jag att vid behandlingen av vissa bestämmelser föreslå några ändringar,
som syftar till att ytterligare framhålla dessa principer. På grund av det
starkt ökade intresse för fiske som visat sig under senare år torde fiskevården
böra tillmätas stor betydelse. I förhållande till gällande stadga innebär
fiskeristyrelsens förslag väsentligt förbättrade bestämmelser i detta hänseende.
Mot dessa bestämmelser torde i stort sett intet vara att erinra.
Mindre ändringar kommer jag dock att föreslå. Vidare pågår inom fiskeristyrelsen
utredning rörande bildande av fiskevårdsområden för att ytterligare
främja en effektiv vård av fisket.

Huvudsyftet med en fiskeristadga bör vara att bevara och förbättra fiskbeståndet
samt att giva lämpliga regler för fiskets bedrivande. Efter vissa
av mig föreslagna ändringar torde förslaget komma att väl tjäna detta
syfte. De av några remissinstanser gjorda invändningarna om att förslaget
innebär onödig centralisering bör på ett par punkter föranleda jämkningar
i förslaget. .lag återkommer härtill i samband med behandlingen av de berörda
stadgandena.

Den av fiskevårdsförbundet och Fiskefrämjandet väckta frågan om viss
omorganisation av fiskeristyrelsen torde ej böra upptagas i detta sammanhang.

I det följande kommer redogörelsen för förslaget till fiskeristadga att anknyta
till bestämmelserna i departementsförslaget. Då emellertid remissyttrandena
avser fiskeristyrelsens förslag kommer — i de fall då paragrafnumreringen
ej överensstämmer — att inom parentes angivas motsvarande
stadganden i detta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Inledande bestämmelser.

(1 och 2 §§ departementsförslaget, 1—3 §§ fiskeristyrelsens förslag.)

1 §.

F iskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen föreslår, att i stadgan under 1 § intages en bestämmelse
om att vad i stadgan sägs om fisk i tillämpliga delar skall gälla även om
andra vattendjur, efter vilka fiske bedrives. Som motiv härför anför styrelsen.

I 1950 års lag om rätt till fiske saknas — liksom i 1896 års lag i ämnet —
stadgande om vilka djur som kan vara föremål för fiske. En dylik föreskrift
finnes däremot i 25 § fiskeristadgan, som innehåller en bestämmelse att vad
i stadgan sägs om fisk i tillämpliga delar också skall gälla om hummer,
ostron, kräftor, räkor, krabbor och pärlmusslor. Fiskerättskommittén har i
sitt betänkande (SOU 1947: 47 s. 258) anfört, att enligt gängse rättsuppfattning
»fiske» kunde avse även vissa andra djur än fiskar. Efter en erinran
om 25 § fiskeristadgan, heter det vidare i betänkandet, att även andra skaldjur
än de i paragrafen nämnda, såsom blåmusslor, helt visst kunde vara
föremål för fiske. Fiskerättskommittén ansåg emellertid, att fiskerättslagens
tillämpningsområde ej borde definitivt begränsas till fiskar och skaldjur
utan att det borde lämnas öppet för rättspraxis att under lagens bestämmelser
inbegripa fångandet också av andra lägre vattendjur, för den händelse
dessas tillgodogörande skulle få den ekonomiska betydelse att en dylik
tillämpning befunnes påkallad. — I den proposition, nr 60, genom vilken
förslaget till ny fiskerättslag framlades för 1950 års riksdag, berördes
icke det här ifrågavarande spörsmålet.

Fiskeristyrelsen anser, att — även om bestämmelserna i det här framlagda
förslaget till fiskeristadga tills vidare icke gärna kan få praktisk betydelse
i fråga om fångst av andra djur än fisk och de i 25 § gällande stadga
omnämnda skaldjuren — de synpunkter fiskerättskommittén anlagt bör
vinna beaktande även vid tillämpning av fiskeristadgan. Särskilt av systematiska
skäl torde det vara lämpligt att begreppen fisk och fiske tolkas på
samma sätt i de båda författningarna. Bestämmelsen i 25 § fiskeristadgan
bör därför utgå. Av författningstekniska skäl torde det emellertid vara nödvändigt
att angiva innebörden av begreppet fisk. Huru detta bör ske kan
vara tveksamt. Styrelsen föreslår en bestämmelse, vari föreskrives att vad i
stadgan sägs om fisk i tillämpliga delar skall gälla även andra vattendjur
efter vilka fiske bedrives. En föreskrift med detta allmänna innehåll torde
med hänsyn till avsaknaden i fiskerättslagen av definition å begreppet fisk
vara den lämpligaste.

Remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att uttrycket »andra vattendjur efter vilket
fiske bedrives» är mindre lyckligt valt. Förslaget anknyter härvid, anför
länsstyrelsen, till ett allmänt språkbruk, enligt vilket »fiske» kunde bedrivas
å andra vattendjur än fisk. Länsstyrelsen finner — oavsett logiken

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

— detta språkbruk vara alltför obestämt för att lämpligen kunna läggas till
grund för en legal definition.

Generaltullstyrelsen påpekar, att i överensstämmelse med föreskriften i
1 § omnämnes exempelvis i 27, 28 och 30—40 §§ endast fisk, ehuru bestämmelserna
tydligen även gällde skaldjur. Begreppet fisk i vidsträckt bemärkelse
hade emellertid ej kommit till användning i förslaget på alla ställen
där så kunnat ske. Sålunda omnämndes i exempelvis 24—26 §§ fisk och
skaldjur jämsides med varandra. Då det icke vore uteslutet, att härigenom
viss tvekan kunde uppstå bl. a. i fråga om tillämpningen av ansvarsbestämmelserna,
torde en enhetlig användning av fiskbegreppet böra genomföras.

Föredraganden.

Som fiskeristyrelsen anfört har i fiskerättslagen icke intagits någon definition
på fisk. Av förarbetena framgår emellertid att detta begrepp har en
vidsträckt betydelse. I fiskerättslagen har ej givits några särskilda bestämmelser
för vissa slag av fisk eller andra vattendjur. Så är däremot fallet i förslaget
till fiskeristadga. Ur författningsteknisk synpunkt torde det därför
vara nödvändigt att i stadgan framhålla, att, då annat ej angives eller framgår
av sammanhanget, ordet fisk har en vidsträckt betydelse och omfattar
jämväl t. ex. de skaldjur för vilka särskilda föreskrifter gives. Det av fiskeristyrelsen
föreslagna stadgandet torde emellertid ur språklig synpunkt ej vara
lämpligt. Vidare synes det vara av värde att i stadgan direkt utsäges vilka
djur, som faller under dess bestämmelser. Ett alternativ till fiskeristyrelsens
förslag är därför att införa ett stadgande av innebörd att vad i stadgan sägs
om fisk även skall gälla vissa andra vattendjur, i första hand de som uppräknas
i 25 § första punkten i nuvarande stadga. Vissa tillägg bör emellertid
göras. Med hänsyn till att särskilt minimimått föreslås för havskräftor
bör dessa särskilt nämnas i uppräkningen. I anledning av det uttalande av
fiskerättskommittén, som fiskeristyrelsen återgivit, synes vidare blåmusslor
böra medtagas. Lokalt torde fiske efter nejonöga bedrivas i icke ringa
omfattning. I detta sammanhang må anmärkas, att i en kungörelse (1928:
6) angående fisket inom Torne älvs vattenområde intagits en bestämmelse
om fiske av nejonögon. Vidare har fisket efter bläckfisk på senare år fått
viss betydelse. Även dessa djur torde därför böra nämnas i uppräkningen.
Om 25 § gällande stadga utbygges på sätt nu angivits, torde bestämmelsen
komma att omfatta samtliga vattendjur, i fråga om vilka det för närvarande
kan ha praktisk betydelse att fiskeristadgan blir tillämplig. Skulle
senare behov visa sig att medtaga även andra djurarter, torde i enlighet
med vad jag inledningsvis anfört stadgan kunna ändras utan riksdagens
hörande. Även om det här framlagda alternativet torde innebära, att fiskeristadgans
tillämpningsområde formellt blir något mera begränsat än fiskerättslagens,
förordar jag dock att det genomföres. I enlighet härmed har 1
§ i departementsförslaget utformats.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

2 §.

Efter särskilda konventioner med våra nordiska grannländer har utfärdats
kungörelser, vari regler givits om fiskets bedrivande m. m. inom vissa
områden. Bestämmelserna i kungörelserna strider delvis mot den av fiskeristyrelsen
föreslagna stadgan. De kungörelser som här avses är följande:

1. Kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6) angående tillämpning av den
genom deklaration den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland fastställda
stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde. I denna kungörelse
lämnas bestämmelser om bland annat fredningstid för lax och laxöring,
minimimått på dessa fiskar, maskstorlek i vissa fiskredskap samt
förbud mot vissa fångstmetoder.

2. Kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser rörande
fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen.
Denna kungörelse avser Kattegatt, Öresund och södra delen av
Östersjön. Den innehåller — förutom bestämmelser om rätt för de båda
ländernas fiskare att i viss utsträckning idka fiske även inom det andra
landets vattenområden — bl. a. vissa bestämmelser om vilka redskap som
därvid får användas, om sättet för utmärkning av redskapen samt om ersättningsskyldighet
då annans redskap skadats.

3. Kungörelsen den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa bestämmelser rörande
lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund m. m. I kungörelsen
lämnas bestämmelser om fredningstid för lax och laxöring samt om minimimått
på dessa fiskarter. Vidare lämnas vissa föreskrifter om maskstorlek
och vilka redskap som vid fisket får användas.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen anser, att dessa kungörelser uppenbarligen bör kvarstå
som särskilda författningar. Föreskrifterna i kungörelserna avser emellertid
delvis ämnen, som regleras av de allmänna bestämmelserna i förslaget till
fiskeristadga, och avviker därifrån i flera hänseenden. Därför bör i fiskeristadgan
upptagas en föreskrift om att bestämmelserna i kungörelserna skall
ha företräde i den mån de strider mot fiskeristadgan.

Remissinstanserna.

Av remissinstanserna har Sveriges fiskares riksförbund uttalat, att de under
2) och 3) upptagna kungörelserna borde fogas vid fiskeristadgan såsom
bilagor.

Föredraganden.

I övergångsbestämmelse till gällande fiskeristadga påpekas, att i fråga
om fiske inom Torneå älvs fiskeområde skall lända till efterrättelse vad
därom finnes särskilt stadgat. Det torde visserligen utan särskild bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

melse vara klart att författningar som bygger på konventioner skall gälla
även om de strider mot fiskeristadgan. Jag har emellertid intet att erinra
mot att särskilt påpekande härom göres beträffande de tre av fiskeristyrelsen
angivna författningarna. Övriga nu gällande, på konvention grundade
författningar torde icke innehålla bestämmelser som strider mot den nu
föreslagna stadgan. Det synes icke finnas något skäl för att på sätt Sveriges
fiskares riksförbund föreslagit foga någon av kungörelserna som bilaga till
fiskeristadgan.

3 § i fiskeristyrelsens förslag.

Under 3 § föreslår fiskeristyrelsen bestämmelser av innebörd att flertalet
av stadgans föreskrifter icke skall äga tillämpning på vissa fiskevatten. Fiskeristyrelsens
förslag överensstämmer nära med nu gällande föreskrifter i
31 § fiskeristadgan. I första stycket av denna föreskrives, att stadgan ej äger
tillämpning på fiskevatten, som uteslutande tillhör en ägare och ej har gemenskap
med annat vatten eller ock är därmed förenat endast genom sådant
tillflöde eller avlopp, att fisk eller fiskyngel däri vanligen icke framgår.
Enligt andra stycket äger länsstyrelse efter fiskeriintendentens hörande beträffande
fiskevatten, däri fisket är gemensamhetsfiske och som ej har gemenskap
med annat vatten eller ock är därmed förenat endast genom tillflöde
eller avlopp av sådan beskaffenhet som angivits i första stycket, pröva
i vad mån fiske där må utövas oberoende av vad i fiskeristadgan föreskrives.

Fiskeristyrelsen.

Den i 31 § första stycket gällande stadga uttryckta grundsatsen, att ägare
till fiskevatten må hushålla med vattnet såsom han finner för gott, om annans
rätt ej beröres därav, synes styrelsen böra bibehållas. Samma princip
kan sägas ha kommit till uttryck i den nya fiskerättslagens bestämmelser
om åtgärder mot vanskötsel av fiske, i det att sådana åtgärder icke kan
tillgripas annat än om vanskötseln strider mot allmänt intresse (30 § i
lagen).

Villkoret att tillflödet eller avloppet skall vara sådant, att fisk eller fiskyngel
»vanligen» icke framgår däri, har enligt vad erfarenheten visat stundom
av fiskevattensägarna tolkats i en gentemot fiskevårdsintresset mindre
förmånlig riktning. Det torde därför vara påkallat att skärpa kravet på tillflödets
eller avloppets beskaffenhet. Detta synes kunna vinnas genom en
föreskrift, att vattendraget skall vara sådant att fisk eller fiskyngel endast
undantagsvis framgår däri. Det är däremot icke möjligt att uppställa den
förutsättningen, att fisk eller fiskyngel icke kan framgå i vattendraget, enär
det endast ytterligt sällan om ens aldrig torde finnas avlopp eller tillflöde så
beskaffat att t. ex. späda ålungar ej kan taga sig fram där.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
Remissinstanserna.

Statens jordbruksnämnd anför, att nämnden med hänsyn till att vanskötsel
av fiske på enskilt vatten kunde strida mot allmänt intresse, hyst viss
tvekan, huruvida de vatten som avses i första stycket
borde alltjämt undantagas från stadgans giltighetsområde.
Emellertid behövde några olägenheter härav knappast vara att befara
med hänsyn till de korrektiv mot vanskötsel av fiske, som nya fiskerättslagen
innehåller i 30—32 §§.

Domänstyrelsen gör gällande, att sådana fiskevatten som avses
i första stycket torde vara mycket sällsynta och
att bestämmelsen därför syntes vara av mindre praktiskt värde.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför beträffande första stycket: Mot syftet
med bestämmelsen synes icke vara något att erinra. Det torde dock i
många fall vara svårt att vid den praktiska tillämpningen
kunna konstatera, huruvida ur allmän synpunkt
något intresse förefinnes för fiskevattnet. Avgränsningen
mot annans intresse måste, som förslaget utformats, ytterst bestämmas
åtalsvägen. Klart torde vara, att bevisfrågan ofta kommer att bli
mycket besvärlig. Det kunde enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas, om
inte genom något administrativt förfarande borde prövas huruvida ett fiskevatten
vore av den beskaffenhet som anges i 3 § första stycket av fiskenstyrelsens
förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och fiskeriintendenten i nedre norra distriktet
gör erinringar mot den i första stycket uppställda
förutsättningen att vattnet skulle uteslutande
tillhöra en ägare. Länsstyrelsen anför, att om två eller flera personer
gemensamt var ägare till sådant fiskevatten som avsågs i paragrafen
och dessa var ense om sådana åtgärder som omförmäles i 4—22 §§, det icke
syntes finnas sakliga skäl för att andra regler skulle gälla för dylika delägare
än för en ensam ägare till ett fiskevatten.

Domänstyrelsen hemställer, att första stycket måtte kompletteras med en
bestämmelse att 4—22 §§ i förslaget ej heller skall äga tillämpning på vatten
under d o m ä n s t y r e 1 s e n s förvaltning där kronan
äger ensamrätt till fiske. Till motivering härför anför styrelsen.

Inom landet finns ett stort antal sjöar, där kronan har ensamrätt till fiske
och där den fiskeorganisatoriska och fiskevårdande verksamheten utövas av
domänstyrelsen dels genom särskilda fiskevårdstjänstemän, dels genom revirförvaltningarna,
vilka senare numera i många fall äger en värdefull lokalkännedom
beträffande dessa fiskevatten och även i stor utsträckning ombesörjer
lokalt betonade försök på fiskevårdens områden. Denna verksamhet
på fiskets område regleras av de bestämmelser, som den 8 juni 1951 utfärdats
av Kungl. Maj :t i kungörelsen om förvaltningen av kronans fisken, vilken
bl. a. föreskriver samråd med fiskerimyndigheterna i förekommande
fall. Det förtjänar omnämnas, att domänstyre‘lsens verksamhet på detta område
särskilt i landets nordliga delar numera närmast inriktar sig på att

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

trygga ortsbefolkningens husbehovsfiske, att förse revirens fasta skogsarbetarstam
med goda fiskevatten och att — vid sidan härav — bereda tätorternas
befolkning möjlighet till rekreation genom fiske under semester och
annan fritid.

Även jägmästaren i Södra Arvidsjaurs distrikt, mot vars yttrande överjägmästaren
i Skellefteå distrikt sagt sig icke ha något att erinra, anser att
från tillämpningen av 4—22 §§ borde undantagas vatten som helt tillhör
kronan.

Svenska fiskevårdsförbundet uttalar, att de friare fiskemöjligheter,
som 3 § ger, borde kunna beredas beträffande
vatten, som disponeras även av andra rättsinnehavare
än t. ex. en privatperson, ett aktiebolag eller ett gemensamhetsfiske.
Härom anför förbundet.

Också fiskevårdsföreningar och andra sammanslutningar borde kunna få
förtroendet att pröva nya system för rationellt fiske, även om detta skulle
medföra att fiske skulle få ske på andra tider och med andra redskap än
vad som gäller fiskevatten i allmänhet. En sådan ökad »frihet under ansvar»
skulle säkerligen vara ägnad att stimulera intresset för fiske och fiskevård
över huvud. Risken för missbruk är minimal, och den ökade friheten kunde
kombineras med skyldighet att vidtaga fiskevårdande åtgärder.

Liknande synpunkter anföres av Fiskefrämjandet.

Vissa remissinstanser framställer erinringar mot att stadgande
n a i 4—2 2 § § utan undantag skall sakna tillämpning
i fråga om de vatten som första stycket avser. Svenska fiskevårdsförbundet
ifrågasätter sålunda om icke åtminstone 4—12 §§ i större eller mindre
utsträckning bör gälla också sådana vatten. Fiskeriintendenten i nedre norra
distriktet påpekar, att förslaget innebär att ljustring skall vara tillåten
i vissa fiskevatten. Statens jordbruksnämnd anser det angeläget att 7 §,
vilken motiverats ur djurskyddssynpunkt, kommer att gälla även för dessa
vatten. Jägmästaren i Hallens revir uttalar samma uppfattning och ifrågasätter
därjämte om icke förbudet att fiska med sprängämne, dövande eller
giftigt ämne eller elektrisk ström bör gälla överallt. Över jägmästaren i mellersta
Norrlands distrikt ansluter sig Lill dessa uttalanden. Fiskeriintendenten
i nedre norra distriktet uttalar, att man måste ställa sig tveksam till
att 10 och 11 §§ inbegripes under 3 §, vilket har till följd att kräftor, även
undermåliga, får fångas under hela året i sjöar av ifrågavarande beskaffenhet.
Härom anför fiskeriintendenten.

I trakten av Härnösand finns en sjö, som äges av en person och som
genom ett kort avlopp är förenad med havet. I denna sjö fångas c:a 100 tjog
kräftor om året, en för ångermanländska förhållanden betydande kvantitet.
Man kan ifrågasätta om det är riktigt, att detta kräftvatten kommer i en
sådan särställning endast av den orsaken, att det har en ägare. Även den
soin arrenderar detta vatten lär väl få samma favör. Det kan ifrågasättas,
om ägaren till eller arrendatorn av ett dylikt vatten skall ha rätt att icke
blott fiska undermåliga kräftor under hela året utan även rätt att med
stöd av 26 § sälja dem. Undermåliga kräftor får dock endast säljas under

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

förbjuden fisketid. Samma anmärkningsvärda förhållanden kan inträffa
även ifråga om gädda och gös. Man synes därför böra överväga om icke
10, 11 och 12 §§ borde gälla överallt utan undantag.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och fiskerinämnden hos länets hushållningssällskap
intar samma ståndpunkt som nämnde fiskeriintendent
beträffande undantaget för 10 och 11 §§. Även jägmästaren i Hallens revir
gör uttalanden som går i samma riktning. Fiskeriintendenten anför vidare,
att därest 13 § skall få avsedd effekt den säkerligen bör gälla alla vatten
utan undantag. Utplantering av exempelvis aborre och sik skulle eljest kunna
utan tillstånd ske i en »avloppslös tjärn», som det brukade heta. Under
vårflödet hade kanske tjärnen ett avlopp av tillräcklig storlek för att under
denna tid den inplanterade fisken skulle kunna spridas till nedanför liggande
vatten, där värdefulla fiskbestånd därigenom skulle kunna spolieras.
Även länsstyrelsen i Jämtlands län anser tillståndsgivning böra fordras
jämväl i de i 3 § avsedda vattnen, därest utplanteringen kunde skada fisket
i annat vatten. Länsstyrelsen erinrar om att den omständigheten att
fisk eller fiskyngel av icke önskvärd art endast vid ett enda tillfälle kommer
ut genom ett sådant avlopp som avses i 3 §, kan vara tillräckligt för att
fisket i annat vatten skall bli förstört.

Jägmästaren i södra Arvidsjaurs revir har med instämmande av överjägmästaren
i Skellefteå distrikt yrkat, att länsstyrelsen i de fall som angives
i andra stycket borde för kronans vatten höra även vederbörande
förvaltningsmyndighet.

Föredraganden.

Såsom länsstyrelsen i Gävleborgs län anfört torde det vara mycket svårt
att avgöra när det föreslagna första stycket är tillämpligt. För omsorgsfulla
ägare av här avsedda vatten skulle det säkerligen icke medföra
några olägenheter om stadgans bestämmelser tillämpades även på dem.
Ifrågavarande föreskrifter torde ha tillkommit för att undvika förbud som
ur allmän synpunkt kunde te sig meningslösa. En genomgång av de under
4—22 §§ i stadgeförslaget upptagna bestämmelserna visar emellertid att
det knappast finnes något skäl för att i den nya stadgan upptaga en bestämmelse
av samma innbörd som den nu i 31 § fiskeristadgan intagna.
De i fiskeristyrelsens förslag meddelade bestämmelserna i 4—6 §§ om förhållandet
mellan fiskande inbördes torde för de vatten som här avses inte
ha någon betydelse för annat fall än då en del av fisket är utarrenderat.
Någon olägenhet av att bestämmelserna därvid är tillämpliga synes icke
kunna uppstå. De i 7 § föreslagna förbuden mot användande av vissa fiskredskap
är ur djurskyddssynpunkt motiverade även i dessa vatten. 8 §
saknar i sådana vatten praktisk betydelse. Någon rimlig anledning att använda
de i 9 § upptagna fiskemetoderna i de vatten som här avses torde
knappast finnas. Något befogat intreses av att få fånga kräftor på fredningstid
eller att fånga undermåliga kräftor eller fiskar kan fiskevattensägarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

knappast ha. En sådan rätt skulle vidare medföra olägenheter ur kontrollsynpunkt.
Efter de jämkningar av 13 §, som jag kommer att föreslå, torde
det icke vara påkallat att göra undantag beträffande fiskevattensägare
som här avses. I fråga om bestämmelser som meddelas av länsstyrelse har
länsstyrelsen alltid möjlighet att från tillämpningsområdet göra undantag
för vissa vatten, antingen redan vid bestämmelsernas meddelande eller senare.
I sistnämnda fall kan den enkla ordning varom stadgas i 19 § i regel
tillämpas. Vad angår konstgjorda dammar (badanläggningar m. m.) utan
sådan förbindelse med fiskevatten att fisk däri kan framgå är det uppenbart
att fiskeristadgans bestämmelser icke är tillämpliga.

Med hänsyn till det anförda torde det icke vara befogat med sådana undantagsbestämmelser
som av fiskeristyrelsen föreslagits i 3 §. Motsvarighet
till denna paragraf har därför ej intagits i departementsförslaget.

Allmänna regler för fiskets vård och bedrivande.

Om förhållandet mellan fiskande inbördes.

(3—5 §§ departementsförslaget, 4—6 §§ fiskeristyrelsens förslag).

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen anför allmänt om denna underavdelning följande.

1 § i gällande fiskeristadga innehåller en allmän regel för det fall att
flera fiskeberättigade skall fiska i samma vatten men ej kan på en gång
fiska. I dylikt fall skall den som kommer först ha företräde. 2 § i stadgan
föreskriver, huru förfaras skall om fiskredskap hopsnärjts med varandra,
och giver den fiskande rätt att i en sådan situation vidtaga vissa åtgärder
med annans redskap. Dessa paragrafer har i huvudsak oförändrade upptagits
såsom 4 § respektive 6 § i förslaget. Fiskeristadgan saknar bestämmelse,
avsedd att förebygga att vid fiske, som kan idkas av flera i samma
vatten, redskapen hopsnärjts och sålunda den situation uppkommer som
förutsättes för tillämpning av nuvarande 2 §.

Hopsnärjning av fiskredskap är en företeelse, som tyvärr förekommer i
icke obetydlig utsträckning. Särskilt har fiske med drivande redskap och
trål ofta ägt rum på så sätt, att dessa redskap kommit att hopsnärjas med
andra redskap. Att olägenheter av nu berörd art uppkommer beror i betydande
grad på det bristfälliga sätt varpå fiskredskap stundom utmärkes.
Frågan om nya utmärkningsbestämmelser är för närvarande, såsom inledningsvis
anförts, föremål för särskild utredning inom fiskeristyrelsen. Även
om en förbättrad utmärkning av redskap åstadkommes, torde dock enbart
därigenom de nyss angivna missförhållandena icke elimineras. Det
kan nämligen icke bestridas, att hopsnärjning i många fall beror på ren
vårdslöshet. Otvivelaktigt föreligger därför behov av ett stadgande om skyldighet
för fiskande att iakttaga tillbörlig försiktighet för undvikande av hopsnärjning
med annans redskap.

3 Bihang till riksdagens protokoll 195b. i samt. Nr 183

Kungi. Maj:ts proposition nr 183.

Den danska lagen om fiske i saltvatten innehåller i 3 § vissa bestämmelser
i ämnet, som i huvudsak innebär följande. Straff och ersättningsskyldighet
drabbar i vissa fall den som utsätter sina redskap bland eller låter dem
driva in i annans vederbörligen utmärkta redskap. När vadfiskare befinner
sig i närheten av faststående redskap, skall de vidtaga nödiga åtgärder
för att undgå att skada dessa. Vid hopsnärjning åvilar ersättningsskyldighet
i princip vadfiskaren. Varje fiskare skall vid utsättande av redskap söka
undvika, att hans redskap kommer annans redskap så nära att redskapen
icke kan hållas isär. Den som sist har börjat utsättning av redskap skall
vika för den som har börjat först.

Fiskeristyrelsen finner det lämpligt, att det här berörda spörsmålet regleras
i överensstämmelse med den princip som kommit till uttryck i den
danska lagen, nämligen att den som först har börjat utsätta sitt redskap
har rätt att obehindrat fortsätta därmed och sedan driva sitt fiske samt
att andra fiskande därför icke skall utsätta eller draga sina redskap så nära
den förstnämndes, att risk för hopsnärjning uppkommer. En sådan regel
vilar på samma grundsats som den nuvarande bestämmelsen i 1 § fiskeristadgan.
Några mer detaljerade bestämmelser synes icke böra upptagas
i stadgan. Den här förordade regeln bör naturligtvis gälla såväl i förhållandet
mellan fiskare, som driver fiske med redskap av samma slag, som i förhållandet
mellan fiskare, som fiskar med olika slags redskap. Likaväl som
en trålfiskare eller snurrevadsfiskare sålunda skall undvika att komma
för nära annan sådan fiskare, som tidigare börjat utsätta trålen eller snurrevaden,
likaväl skall han undvika att komma i vägen för drivgarnsfiskare
som tidigare börjat utsätta sina garn. Givet är, att det stundom kan vara
emellan de fiskande stridigt, vem som först börjat utsätta sitt redskap, men
någon författningsmässig reglering hur konflikten i ett dylikt fall skall
lösas torde icke kunna ske. Det får väl antagas, att i de flesta sådana fall
envar av de fiskande anser med sitt eget bästa mest förenligt att iakttaga
tillbörlig försiktighet. Den här föreslagna bestämmelsen har upptagits i en
ny paragraf, betecknad 5 §.

Föredraganden.

Remissinstansernas yttranden över vad fiskeristyrelsen allmänt anfört
om denna underavdelning liksom min ståndpunkt till spörsmålen torde jag
få redovisa under de berörda paragraferna.

3 § (4 §).

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsens förslag överensstämmer i huvudsak med gällande bestämmelse
i 1 § fiskeristadgan. Styrelsen har ansett lämpligt att i förtydligande
syfte tillägga en bestämmelse om att, så länge den fiskande begagnar
av honom utsatt redskap, annan fiskande icke må hindra honom i hans
fiske. Fiskeristyrelsen anför vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Liksom för närvarande bör i paragrafen göras en hänvisning till i allmän
lag givna bestämmelser, som kan föranleda undantag från den allmänna
regeln i 4 §. De bestämmelser som här avses är i huvudsak 22 och
24 §§ fiskerättslagen samt lagen om gemensamhetsfiske. Uppenbart är, att
utöver vad sålunda anförts behov mångenstädes föreligger av bestämmelser
som innebär en närmare utveckling av eller en avvikelse från regeln i 4 §.
Detta behov har icke blivit mindre efter genomförandet av den nya fiskerättslagen.
Bl. a. må här framhållas, att efter frigivandet av fiske med fast
redskap å enskilt vatten utmed hela västkusten, det kan bli erforderligt att
beträffande sådant fiske ingripa med reglerande föreskrifter rörande fiskeplatsernas
fördelning m. in. Att i själva fiskeristadgan giva närmare bestämmelser
av nu ifrågavarande slag torde emellertid med hänsyn till olikartade
lokala förhållanden, olika slag av fiskredskap m. m. icke vara möjligt.
Det måste därför överlämnas åt länsstyrelserna att såsom hittills meddela
dylika bestämmelser i den ordning fiskeristadgan föreskriver. Stundom
torde emellertid tvekan ha försports, huruvida länsstyrelserna äger
befogenhet att jämlikt nuvarande 9 § meddela bestämmelser som avviker
från 1 §. För att i fortsättningen dylik tvekan skall undanröjas bör 4 §
förses med ett tillägg av innehåll, att paragrafen icke skall gälla, där annorledes
blivit stadgat i bestämmelse som avses i 14 §.

Remissinstanserna.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, att
enligt den föreslagna lydelsen en fiskande i så gott som obegränsad tid skulle
kunna utnyttja en givande fiskeplats till förfång för andra. Alla fiskare
borde ha lika rätt till fiske i fria vatten och en närmare definition
av begreppet »begagnar utsatt fiskredskap» torde vara
påkallad.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps fiskerinämnd anför med instämmande
av länsstyrelsen i länet rörande samma spörsmål:

Med tanke på att fiskare i en del fall på fiskeplatserna utlägger eller kvarlämnar
förankringsanordningar för fiskredskap i syfte att tillförsäkra sig
eller behålla av dem tidigare utnyttjade platser föreslår nämnden, att andra
stycket erhåller följande lydelse: »Ej må en i ordningen föregående medelst
kvarlämnande av förankringsanordningar e. dyl. på fångstplats onödigt uppehålla
de efterföljande. Ej heller må fiskande tillförsäkra sig fiskeplats
genom att med vakare, bojar e. dyl. markera ledig sådan såsom upptagen.»

Kammarkollegiet påpekar att föreskrifter som domstol meddelat jämlikt
24 § första stycket fiskerättslagen huru samfällt fiske må nyttjas givetvis
skall gälla före bestämmelserna i 4 § men att detta icke framgår fullt tydligt
av författningstexten.

Flera remissinstanser önskar att det föreslagna andra stycket får
eu lättare och tydligare utformning.

Föredraganden.

I enlighet med vad som nu gäller bör fiskeristadgan innehålla vissa allmänna
bestämmelser, som reglerar förhållandet mellan fiskande inbördes.
Fiskeristyrelsens förslag i denna del kan jag i stort sett biträda. Vad an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

går den föreslagna 4 § är det givet att en generell bestämmelse om turordning
mellan fiskande måste få en mycket allmän avfattning. Modifikationer
av reglerna -—■ t. ex. föreskrift om den längsta tid en fiskeplats får
uppehållas — bör, såsom fiskeristyrelsen uttalat, i mån av behov givas av
länsstyrelsen i den ordning stadgan föreskriver. Därvid bör givetvis iakttagas,
att lokala bestämmelser ej gives ett sådant innehåll att de står i strid
mot den princip som uttalats i stadgan. Vad Gävleborgs läns hushållningssällskaps
fiskerinämnd anfört synes böra beaktas i så måtto, att paragrafen
bör kompletteras med förbud att i fiskevattnet efter avslutat fiske kvarlämna
redskap, del av redskap, förankringsanordning eller annat föremål
som kan hindra en efterföljande fiskare. Såsom kammarkollegiet påpekat
bör tredje stycket förtydligas.

I enlighet med det anförda har 3 § i departementsförslaget avfattats.

4 § (5 §).

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande stadga.

Fiskeristyrelsen.

I den allmänna motiveringen till detta avsnitt har styrelsen anfört skälen
för införandet av stadgandet i 5 §. Ifråga om ansvarspåföljd anför styrelsen,
att straff för överträdelse av 5 § utsatts i 31 §. Enär frågan, om den fiskande
gjort sig skyldig till vårdslöshet i nu berörda hänseende, stundom kunde
vara föremål för delade meningar och då det var den uppenbara vårdslösheten,
som 5 § avsåg att stävja, föreslår styrelsen, att såsom förutsättning
för straffbarhet uppställdes villkoret att den fiskande skall ha handlat
i uppenbar strid mot stadgandet.

Remissinstanserna.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttrande
länsstgrelsen i länet i stort sett instämt, ifrågasätter, om icke stadgandet
bör kompletteras med ett förbud att fiska inom ett avstånd av förslagsvis
minst 25 m från tydligt markerat fiskredskap. Ett dylikt förbud skulle
hindra dels fiske med krok i omedelbar närhet av ryss ja, dels utsättande
i anslutning till armarna på en ryssja av redskap, som kunde avleda fisken
från den utsatta ryssjan. Det torde nämligen förekomma att platser, där
storryssjor var utsatta, blev mycket använda metställen och att metdonen
fastnade i ryssjan och skadade denna. Vidare kunde vårdslöst kastade draggar
vålla stora skador. Dessa upptäcktes i regel först då ryssjan i sin helhet
upptogs. För ryssjans ägare uppstod förluster såväl genom skadegörelsen
som genom minskad eller utebliven fångst.

På liknande skäl — varvid särskilt pimpelfiske i närheten av ryssjor
påtalas — föreslår fiskerinämnden för Vänern en skyddszon om förslagsvis
100 m omkring utsatt, tydligt synligt fiskredskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr t83.

Kopparbergs låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, att i
fiskeristadgan bör införas bestämmelser om skyldighet att hålla utestående
redskap märkta med ägarens namn och hemvist. Yrkesfiskare hade
sedan urminnes tider i eget intresse tillämpat märkning och i några fält
hade genom lokala bestämmelser märkning tillämpats med avsevärda fördelar
för de fiskande och fiskeritillsynen.

Föredraganden.

Jag har intet att erinra mot fiskeristyrelsens förslag. Frågan om skyddszoner
för vissa redskap torde icke böra lösas genom bestämmelser i en riksstadga.
Zonens storlek måste bli beroende av redskapens art och de lokala
förhållandena. Bestämmelser kan meddelas enligt 14 § i förslaget, stundom
jämlikt 22 § fiskerättslagen. Det torde icke vara påkallat att utsatta redskap
överlag märkes med ägarens namn eller initialer och hemvist. Emellertid
lärer på vissa platser kunna finnas behov av märkning ur övervakningssynpunkt.
Bestämmelser härom torde då få givas i lokala stadgor.
Att i en för hela riket gällande författning genom allmänna regler angiva
de fall, då märkningsskyldighet skall föreligga, synes nämligen vara ogörligt.

5 § (6 §).

Fiskeristyrelsen.

Den nuvarande 2 § förutsätter för sin tillämpning, att redskap, som hopsnärjts
med annat redskap, ej kan frigöras eller upptagas utan att alla
redskapen samtidigt upptages eller skada tillfogas dem. Paragrafen giver
till en början den allmänna regeln, att de fiskande gemensamt skall skilja
eller upptaga redskapen. Från denna regel göres emellertid undantag för
det fall, att de fiskande icke är på en gång närvarande. I detta fall äger den
som kommer först att, om möjligt efter tillkallande av två ojäviga män, med
varsamhet åtskilja redskapen. Om delta ej kan ske genom att han löser eller
kapar sitt eget redskap, har han rätt att vidtaga sådan åtgärd med annans
redskap samt att, om så är nödvändigt, upptaga det. Slutligen stadgas, att
om någon sålunda måst lösa eller kapa annans redskap, han är skyldig
att åter sammanknyta det, samt att, om annans redskap upptagits, redskapet
jämte fångst skyndsamt skall tillställas ägaren.

Det medgivna undantaget från huvudregeln, att de fiskande gemensamt
skall skilja och upptaga redskapen, synes styrelsen böra i ett hänseende
göras något mer inskränkt än för närvarande. Såsom förutsättning för tilllämpning
av undantagsregeln synes böra uppställas icke blott att de fiskande
ej är på en gång tillstädes utan även att den frånvarande ej utan
olägenhet kan tillkallas. I praktiken torde visserligen detta endast sällan
vara för handen, men när så verkligen är fallet synes alla skäl tala för att
ägaren beredes tillfälle närvara. Däremot bör en utvidgning av undantags -

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

regeln ske i så mån, att den däri angivna befogenheten icke bör tillkomma
endast »den som först kommer». Denna inskränkning synes obehövlig och
ägnad att någon enstaka gång onödigt inskränka regelns tillämpningsområde.
Anvisningen till den fiskande att om så kan ske tillkalla två ojäviga
män har i praktiken visat sig så gott som aldrig kunna följas och torde
därför böra utgå.

Vad angår de åtgärder, som den fiskande bör få vidtaga med annans
redskap, om han ej kan åtskilja redskapen genom att lösa eller kapa eget
redskap, kan här anmärkas, att den nya danska lagen om fiske i saltvatten
i § 3 fjärde stycket för nu ifrågavarande fall innehåller ett kategoriskt förbud
mot att kapa annans redskap. Styrelsen har övervägt, om ett motsvarande
förbud bör intagas i fiskeristadgan, men har kommit till det resultatet
att så icke bör ske. Även om det nuvarande medgivandet för den
fiskande att kapa annans redskap stundom kan innebära en frestelse att
vidtaga sådan åtgärd, då det ej är oundgängligen nödvändigt, kan nämligen
fall förekomma, då redskapen absolut icke kan åtskiljas endast genom lösande
eller kapande av eget redskap.

Fiskeristadgans 2 § torde böra så tolkas, att upptagande får ske endast
såsom en sista åtgärd. Denna ståndpunkt kan icke under alla förhållanden
anses tillfredsställande. I vissa fall kan nämligen ägarens intresse bättre
främjas genom att hans redskap upptages och sedan åtskiljes från det andra
redskapet — varvid kanske kapande ej behöver ske — än att det kapas medan
det ligger i vattnet. Styrelsen föreslår därför sådan jämkning av stadgandet,
att den fiskande, om kapande eller lösande av eget redskap icke är
tillfyllest och förty annans redskap måste lösas, kapas eller upptagas, skall
vara skyldig att i första hand välja den av nämnda åtgärder som kan antagas
vara till minst förfång för ägaren av det andra redskapet.

Stadgandet lämnar för närvarande, åtminstone om det tolkas efter ordalagen,
ingen möjlighet för den som upptagit annans redskap att åter utsätta
det. Otvivelaktigt kan emellertid stundom ett återutsättande av redskapet
icke endast vara till gagn för ägaren utan även förorsaka det minsta besväret
för den som upptagit det. Om de upptagna redskapen kan åtskiljas
utan att föras från platsen, bör det främmande redskapet rimligen åter utsättas,
därest detta kan antagas lända ägaren till fördel. Sistnämnda förutsättning
kan ej anses vara förhanden, om redskapet icke utsatts på den
plats, där upptagandet äger rum, utan drivit dit, och ej heller om det är
ovisst huru det härutinnan förhåller sig. I de fall, då upptagna redskap
icke kan åtskiljas utan att föras från platsen, synes det vara för mycket
begärt att den som upptagit redskapet efter åtskiljandet skall återvända till
platsen och utsätta det. För dessa fall föreslår styrelsen förty bibehållandet
av regeln, att redskapet med fångst skyndsamt skall tillställas ägaren.

6 § i förslaget har utformats i enlighet med vad nu anförts. Därjämte har
vidtagits vissa jämkningar av formell art.

Fiskeristyrelsen har icke förbisett, att bestämmelserna i 2 § fiskeristadgan,
som nu föreslås skola överflyttas till 6 §, delvis äger privaträttslig ka -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

raktär, något som i viss mån kommit till synes däri att straff för överträdelse
av bestämmelserna icke finnes upptaget i fiskeristadgan. Måhända
ning, torde knappast betänkligheter behöva resas mot att bestämmelser
härutinnan borde meddelas i den för tillkomsten av allmän civillag gällande
ordningen. Då emellertid stadgandet har ett mycket nära samband med 4
och 5 § § i förslaget och tidigare ansetts kunna meddelas i administrativ ordning,
torde knappast betänkligheter behöva resas mot att bestämmelser
även nu utfärdas i samma ordning. Det må framhållas, att bestämmelserna
icke har närmare släktskap med något stadgande i fiskerättslagen och svårligen
kan tänkas inarbetade i någon annan författning av allmän lags natur.
Och att utfärda en särskild lag i detta ämne lärer väl näppeligen kunna komma
i fråga.

Remissinstanserna.

Sveriges fiskares riksförbund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund
och Svenska sydkustfiskarnas centralförbund förmenar, att det bör utsägas
att åtal för uppsåtlig skadegörelse på annans redskap bör anställas av allmän
åklagare. Även Svenska ostkustfiskarenas centralförbund hävdar, att
överträdelse av stadgandena i denna paragraf bör straffbeläggas och falla
under allmänt åtal.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län understryker, att skyldigheten att omedelbart
åter utsätta annans redskap icke bör göras obligatorisk. Härom anför
länsstyrelsen.

Rådande svåra väderleksförhållanden, bristande resurser i fråga om materiel
eller manskap för redskapens utsättande eller otillräcklig kännedom
om redskapens rätta anbringande kan stundom omöjliggöra bestämmelsernas
efterlevnad. Därest upptaget redskap icke åter genast kan utsättas bör
det åligga den som uppptagit redskapet att skyndsamt föranstalta om att redskap
och däri varande fångst tillställes ägaren, därest denne är känd men
i annat fall överlämnas till närmaste polismyndighet. Enligt länsstyrelsens
förmenande bör denna paragraf vidare kompletteras med en bestämmelse om
skyldighet för den som vidtagit åtgärd med annans redskap, att genast underrätta
känd ägare om åtgärden för att denne skall bliva i tillfälle att göra
gällande eventuella ersättningsanspråk för skador, som vållats å redskapen
i samband med lösgörandet.

Föredraganden.

I den av fiskeristyrelsen föreslagna 6 § fastslås, att en fiskande, om han
för att skilja redskap åt måste ingripa i annans fiskredskap, är skyldig
att förfara så, att ägaren av det andra redskapet tillskyndas minsta möjliga
förfång. Mot bakgrunden av denna grundprincip får övriga stadganden i paragrafen
ses. Huruvida ett utsättande är till ägarens fördel får givetvis bedömas
med hänsyn till alla föreliggande omständigheter —- bland annat väderleksförhållandena
och kännedom om redskapens rätta anbringande.

Fiskeristyrelsens förslag har efter blott några redaktionella jämkningar
upptagits i 5 § av departemcntsförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

I uttrycket »föranstalta om» att redskap jämte fångst »må komma ägaren
tillhanda» får anses ligga en skyldighet att, om ägaren ej är känd, underrätta
polismyndighet, fiskareorganisation eller annan som kan tänkas
kunna ge upplysning om ägaren. Lagarna den 22 april 1938 om hittegods
och den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd torde i sådant fall
icke vara tillämpliga.

En bestämmelse om obligatorisk skyldighet att underrätta känd ägare
om här avsedd åtgärd torde ha ringa praktisk betydelse. I många fall skulle
underrättelseskyldigheten framstå såsom helt onödig, t. ex. då en långrev
kapats och omedelbart sammanknutits.

Har någon genom uppenbar vårdslöshet förorsakat att redskap hopsnärjts,
straffas han enligt 4 och 31 §§ i departementsförslaget. Att därutöver
stadga straff för den som icke iakttager föreskrifterna i förevarande paragraf
synes, som fiskeristyrelsen anfört, icke vara lämpligt, överträdelse av
föreskrifterna kan däremot föranleda ersättningsskyldighet.

Om fiskevård.

(6—13 §§ departementsförslaget, 7—13 §§ fiskeristyrelsens förslag.)

Underavdelningen om fiskevård i fiskeristyrelsens förslag innehåller bestämmelser
om förbjudna fångstredskap, fredningstider och minimimått
(7—9 §§) samt stadgande om tillståndstvång vid utplantering av fisk (13 §).

6 § (7 §).

Fiskeristyrelsen.

5 § i nu gällande stadga innehåller tre olika förbud mot att använda vissa
fiskredskap:

1) förbud mot fiske med harka,

2) förbud mot fiske med ljuster och huggkrok av lax eller annan fisk av
laxsläktet,

3) förbud, där is ligger, mot huggning eller annat användande av ljuster
för fångst av ål.

Från det sistnämnda förbudet har genom särskilda kungörelser medgivits
undantag helt eller med viss begränsning för delar av Blekinge län samt
för vattnet utanför viss kuststräcka av Kristianstads län, utanför Hallands
läns kust och utanför vissa delar av kusten av Göteborgs och Bohus län.

Förbudet mot användande av harka bör enligt styrelsen obestridligt kvarstå.

Vad angår övriga förbud anser styrelsen att användande av ljuster vid
fångande av all slags fisk bör förbjudas i hela riket. Härom anför styrelsen.

Att fiske med ljuster, särskilt den s. k. blindhuggningen, utgör en form av
djurplågeri och förorsakar, att fisk i stor utsträckning skadas eller dödas
utan att fångas, torde icke kunna förnekas och redan under förarbetena till

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

1900 års fiskeristadga fanns av anförda skäl förespråkare för ett totalförbud
mot ljustring. Förstnämnda skäl ansågs emellertid då icke° tillräckligt
bärkraftigt, enär även andra fångstsätt mot vilka förbud icke ifrågasatts var
förbundna med grymhet, och det senare skälet ansågs vara av mindre betydelse
om, såsom också skedde, förbud infördes mot ljustring av ål å ställe
där is låg.

Det synes fiskeristyrelsen som om de argument vilka sålunda åberopades
gentemot ett totalförbud icke bör tillerkännas alltför stor betydelse. Utan
tvivel tillfogas fisken vid ljustring avsevärt mer lidande än vid det övervägande
flertalet andra fiskemetoder. Även vid sådan ljustring, som icke försiggår
som blindhuggning, skadas lätt en oproportionerlig mängd fisk i förhållande
till den verkliga fångsten.

Jämväl andra skäl än de nu berörda kan emellertid åberopas till stöd för
ett allmänt ljustringsförbud. Genom att ljustret mestadels illa tilltygax
fisken erhålles vid ljustring en sämre produkt än vid andra fångstsätt. Vidare
visar erfarenheten, att ljuster är ett redskap som kommit till stor användning
vid tjuvfiske. Särskilt om ett ljusterförbud utformas så att straff
inträder jämväl vid medförande av ljuster å fiskevatten i avsikt att använda
detsamma, skulle användningen av ljustret vid tjuvfiske säkerligen motarbetas.
Man kan ej heller bortse från att ett förbud mot ljustring endast av
visst slags fisk blir ganska ineffektivt. Den som anträffas sysselsatt med
ljustring kan ju ofta endast invända, att han är sysselsatt med fångst av
annan fisk än den förbjudna, för att det skall bli så gott som omöjligt att
få honom fälld till ansvar. Och det torde icke kunna bestridas, att den ljustring
som förekommer i allmänhet avser, förutom ål, just den fisk, där förbudet
är mest påkallat, nämligen lax och laxöring.

I verkligheten råder också förbud mot ljustring i vida större omfattning
än som utsäges i 5 § fiskeristadgan. De i denna paragraf upptagna Ijustringsförbuden
har nämligen mångenstädes kompletterats med förbud, meddelade
i den ordning 9 § fiskeristadgan föreskriver.

Vad först angår saltvattnet har genom dylika lokala bestämmelser ljustring
helt förbjudits i fyra län. I åtta län finnes på olika sätt begränsade förbud
mot ljustring, t. ex. under viss tid eller inom vissa områden. I övriga tre
län som gränsa mot havet saknas helt förbudsbestämmelser.

Vidkommande sötvattnet är ljustring helt förbjuden i 14 län (nu 15 län).1
I sex län gäller förbud med vissa begränsningar, delvis av liknande art som
förut angivits beträffande saltvattnet. Fyra (nu tre)1 län saknar förbud helt
och hållet.

I fråga om inställningen bland yrkesfiskarena till ett totalförbud kan anmärkas,
att särskild utredning härom finnes tillgänglig såvitt angår Kalmar
läns norra hushållningssällskaps område, där ljustring tidigare varit en mycket
vanlig fiskemetod och där totalförbud mot ljustring numera gäller utom
för fiskerättsinnehavarc i eget eller arrenderat vatten. Utredningen, som
verkställts av fiskeriassistenten Ulf Lundin, vilken som sakkunnig biträtt
styrelsen vid översynen av fiskeristadgan, grundar sig bl. a. å till fiskarena
utsända frågeformulär, vilka besvarats av 67,5 % av de tillfrågade. Av de
fiskare som svarat har flertalet (i runda tal 82 % av yrkesfiskarena och
57 % av binäringsfiskarena) uttalat sig för ett totalförbud mot ljustring.
Utredningen utvisar i övrigt bl. a., alt användandet av ljuster mer och mer
avtagit bland fiskarena inom området. Enligt vad styrelsen har sig bekant
torde endast inom Blekinge län bland yrkesfiskarena förekomma något mera
allmänt intresse att bibehålla ljustringen såsom fångstmetod. Det bar uppgi -

1 Anm. av föredraganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

vits att särskilt äldre yrkesfiskare i östra Blekinge skulle vara intresserade
av att kunna använda metoden vid ålfiske.

Beträffande utländsk lagstiftning kan anmärkas, att i Finland fiske med
ljuster är förbjudet i lax- eller sikförande älv, å, ström och fors samt
fr. o. in. den 15 april t. o. m. den 20 juni jämväl i annat vatten. I Danmark
är användande av ljuster (»piglyster») helt förbjudet.

Med beaktande av de ovan anförda synpunkterna har styrelsen funnit tiden
nu vara mogen för införande av totalförbud mot ljustring i hela riket.
Ett sådant i fiskeristadgan upptaget förbud utgör intet hinder för Kungl.
Maj :t att meddela undantag från förbudet för viss del av riket. Sådant lokalt
undantag kan såsom framgår av det ovan anförda möjligen vara påkallat
med hänsyn till yrkesfisket.

Det kan vara tveksamt, huruvida med ljuster i fiskeristadgans mening avses
även s. k. ålsax. Kungörelsen den 29 oktober 1948 (nr 675) angående
förbud att i Valjeviken (Saxaviken) och viss del av Sölvesborgsviken i Blekinge
och Kristianstads län använda ljuster för fångande av ål in. m. synes
utgå från att ålsax är ett slag av ljuster. Medan i ett vanligt ljuster delarna
i själva huggjärnet är fast och orörligt förenade, består i ålsaxen själva
huggjärnet av två lika stora skänklar, vilka är förenade medelst en gångled
och vilka spännes medelst en fjäderanordning samt »gillras» av en mellan
de uppspända skänklarna placerad metallstav. Fisket med ålsax liksom fiske
med vanligt ljuster sker så att huggjärnet stötes mot den på bottnen liggande
ålen. Huggjärnet å ålsaxen är därvid uppgillrat. Vid användning såväl av
vanligt ljuster som av ålsax är huggjärnet placerat ute i ena ändan av en
ofta flera meter lång stång. Vid fiske med vanligt ljuster fångas ålen genom
att den genomborras av någon eller några av ljustrets nålar. Ålen blir i detta
fall vanligen svårt skadad. Vid fiske med ålsax fasthålles ålen mellan de två
kring ålen sammanslående skänklarna på saxen; ålen blir i detta fall skadad
i väsentligt mindre grad, den kan hållas i sump och fiskaren kan för
ålen i dylikt fall få ut ett högre pris än för ål fångad med vanligt ljuster.
Efter någon lid i sump brukar märkena efter ålsaxen försvinna. Ålsaxen
kan icke såsom vanligt ljuster brukas till blindhuggning utan endast användas
då man ser ålen. Ålsaxen måste gillras om efter varje hugg. Ålsaxarna,
åtminstone de nu nyttjade, har sålunda alls icke ljustrets skadebringande
egenskaper. Det har framkommit, att fiskare som tidigare använt ljuster
för ålfångst alltmer övergått till att använda ålsax. Av fiskeriassistenten
Lundins ovan omförmälda utredning framgår, att i norra delen av Kalmar
län flertalet yrkesfiskare och husbehovsfiskare vill bibehålla sistnämnda
redskap.

Fiskeristyrelsen har av nu anförda skäl icke funnit erforderligt med förbud
mot användande av ålsax.

Fiskeristyrelsen anför därefter.

Med ljuster torde böra jämställas huggkrok, vilket dock givetvis icke bör
utgöra hinder för att med huggkrok bärga fisk som fångats med annat
redskap.

7 § i förslaget har utformats i enlighet med de nu anlagda synpunkterna.

Vid utlärdandet av ny fiskeristadga bör de särskilda kungörelser, som
medger undantag från nu gällande ljusterförbud, upphävas. Föreskrift härom
har upptagits bland övergångsbestämmelserna.

Fiskeristyrelsen föreslår vidare att brott mot 7 § skall kunna straffas
redan på förberedelsestadiet. Till styrelsens yttrande i denna del återkommer
jag i samband med ansvarsbestämmelserna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
Remissinstanserna.

De flesta remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget
att fiske med ljuster generellt förbjudes. Flera instanser
förklarar uttryckligen, att förbudet bör hälsas med tillfredsställelse. Svenska
naturskyddsföreningen anser det vara ur alla synpunkter önskvärt att fiske
med ljuster försvinner. Fiskeriintendenterna i nedre norra och nedre södra
distrikten understryker, att en effektiv övervakning av ett ljusterförbud nödvändiggör
att det ej är inskränkt till vissa fiskslag. Skånes fiskareförbund
framhåller, att ljustring för Skånes vidkommande bedrives i ringa utsträckning
av yrkesfiskare. Fisket orsakade skador icke endast på stora mängder
ål utan även på de av yrkesfiskarena utsatta redskapen.

På åtskilliga håll har emellertid det föreslagna förbudet mött
vissa gensagor. Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
gör gällande, att fiskeristyrelsens motivering för totalförbud mot
detta i ringa utsträckning använda, urgamla redskap synes slcäligen svag.
Redskapet kunde användas endast för fångst av fisk i användbar storlek
och skadade ej fiskyngel. Redskapet användes endast inom lokala områden
och var så litet efterfrågat att de flesta redskapshandlare ej lagerförde det.

Norrbottens läns hushållningssällskap anser ljustringsförbudet icke minst
ur efterlevnadssynpunkt fullt motiverat. I lappmarkens sjöar förekom emellertid
på sina håll ljustring efter storgäddor, vilka icke lämpligen kunde
fångas på annat sätt. För att möjliggöra detta ur f i s k e v å r d s synpunkt
önskvärda fiske borde dispens från förbudet kunna meddelas av
fiskeristyrelsen.

Sveriges fiskares riksförbund instämmer i uppfattningen att tiden är mogen
för införande av totalförbud mot ljustring. Länsstyrelsen borde
dock få göra lokala undantag med hänsyn till av ålder bedrivet
yrkesmässigt fiske. Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, om ej åtminstone
beträffande ålfisket i saltsjön det borde överlåtas åt länsstyrelserna
att var inom sitt område besluta om ljustring skall vara
förbjuden eller tillåten. Ljustringen hade på sina håll en avsevärd ekonomisk
betydelse för det yrkesmässiga ålfisket i saltsjön. Redskapet vore billigt
och kunde handhavas av endast en man. Varje nu förekommande fiskemetod
utgjorde ett visst mått av djurplågeri. Skada å fisk som undgått
fångst torde i lika hög grad vållas vid krokfiske som vid ljustring. Vid länsstyrelsernas
avgörande, huruvida ljustringen borde vara förbjuden eller
ej~ borde hänsyn tagas till om den förkastliga s. k. blindhuggningen vore
förekommande på orten eller ej. Den omständigheten att fisken genom
ljustringen förlorade i värde, borde beträffande ålfisket bland fiskarena öka
benägenheten att övergå från ljuster till ålsax. Då tendenser i detta avseende
redan visat sig, torde så mycket mindre anledning föreligga att i berörda
avseende införa strängare bestämmelser än som hitills varit gällande.

Generellt förbud mot ljustring i saltvatten avstyrk
e s vidare av ett flertal instanser bl. a. länsstyrelserna i Illekinge län

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

och Hallands län, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,
Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Svenska
sydkustfiskarnas centralförbund samt Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening.
Fiskeritjänstemannaförbundet framhåller, att fiskesättet fortfarande
bedrevs i relativt stor utsträckning för fångst av ål, särskilt av äldre
kustfiskare som på grund av åldersskäl måst sluta med havsfisket. Ljusterfisket
utgjorde för dessa fiskare en icke oväsentlig inkomst som näppeligen
kunde kompenseras genom andra fiskesätt. — Även i flertalet övriga yttranden
från de nämnda remissinstanserna betonas vikten av att ljustring
etter ål alltjämt stundom bör vara tillåten med hänsyn till yrkesfisket. I
allmänhet tillstyrkes dock totalförbudet även beträffande saltvatten under
forutsättning att lokala undantag medgives för fångst av ål med hänsyn
till fiskarebefolkningen. Såsom exempel på kuststräckor, där undantag ur
nämnda synpunkt bör medgivas, framhåller fiskeriintendenten i Västerhavets
distrikt Blekinge län, Hallands län och viss del av Kristianstads län.
Länsstyrelsen i Blekinge län betonar vikten av att dylikt undantag må kunna
göras i fråga om vissa kuststräckor i länet. Även Svenska sydkustfiskarnas
centralförbund motsätter sig totalförbud i Blekinge län med undantag
för Valjeviken och Sölvesborgsviken. Kristianstads läns hushållningssällskap
hemställer, att det såsom hittills måtte vara tillåtet att ljustra ål
utanför Tosteberga och Landön även då is täcker vattnet. Annat fiske kunde
ej bedrivas, då vattnet utanför nämnda platser tillfrös. Det må å andra
sidan framhållas, att länsstyrelsen i Kristianstads län ej anser något skäl
föreligga att för länets vidkommande tillåta ljustring.

Hallands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd, i vars yttrande länsstyrelsen
i länet instämt, uttalar, att med hänsyn till äldre fiskare som icke
äger krafter nog att deltaga i havsfisket ljustring av ål alltjämt bör vara
tillåten vid länets kuststräckor. Metoden användes bl. a. då havsfisket hindrades
av is. Länsstyrelsen har överlämnat den inledningsvis omnämnda
framställningen från 30 ålfiskare inom länet, däri dessa hos länsstyrelsen
anhållit om stöd för sin åsikt att sådant fiske ej borde förbjudas utefter
Hallands kust. I framställningen anföres bl. a., att dylikt fiske av den bofasta
befolkningen vid kusten, såväl yrkesfiskare som småbrukare med ofullständiga
jordbruk, av gammal hävd bedrivits utan att skada annat fiske.
På grund av den låga temperaturen i vattnet vintertid, då fiske med ålljuster
bedrives, finns inte annat slags fisk inne i de grunda fjordarna, i
vars dy ålen under vintern ligger i dvala. Under vintertiden var de yrkesbedrivande
småfiskarena och småbrukarna beroende av ålfisket för att därigenom
skaffa sig bidrag till en nödvändig inkomst.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har översänt den inledningsvis nämnda
till länsstyrelsen ställda framställningen från ingenjören Bernt Stamvik i
Hälsingborg, vari protesteras mot att ljustring av ål förbjudes. Denne gör
gällande att djurplågeriet var lika stort vid s. k. pilkning av torsk, där ett
stort antal fiskar slet sig loss och skadades. Konsekvent skulle då också
pilkning av torsk förbjudas. En av Stamvik under år 1952 förd statistik

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

över av honom under året utförd ljustring visade, att cirka 15 % av ålen vid
ljustringen erhöll skador och kvarblev i vattnet. Stamvik förmodade, att
procentsiffran för skadad fisk vid pilkning var minst lika stor.

Vad beträffar förbudet mot fiske med huggkrok anför
Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: I länets sjöar användes
för abborrfiske sedan urminnes tid s. k. huggkrokar. De gör ingen skada
annat än möjligen i enstaka fall och då blott på småfisk å särskilda platser
i gösförande sjöar. Denna huggkrok är ett synnerligen viktigt redskap ej
blott för yrkesfiskare utan kanske än mer för nöjes- och fritidsfiskare. I
Hjälmaren och Vättern förekommer ett slag av huggkrokar för fångst av
lake, vilka huggkrokar icke utgör någon risk för fiskevården utan tvärtom,
(ienerellt förbud mot huggkrok synes därför icke berättigat, i varje fall icke
utan en uttömmande definition av begreppet huggkrok. Länsstgrelsen i
samma län har anfört, att huggkrok är ett redskap som inom länet har såväl
motståndare som försvarare. Länsstyrelsen, som icke är tilltalad av användningen
av redskapet, ägde ej själv sakkunskap nog att avgöra, huruvida
ett totalt förbud mot användande av alla slag av dylik krok var att
rekommendera.

Svenska fiskevårdsförbundet uttalar, att tvekan kan råda om
vilka redskap som skall hänföras under begreppet »huggkrok». Att
en större metallkrok fästad på ett skaft hör hit är ju påtagligt. Däremot
är det tveksamt om även en vid en lina fästad stor »trekrok», som kastas
ut i vattnet och dragés eller ryckes fast i fisken, skall betraktas som huggkrok
och alltså vara förbjuden. Det synes vara naturligast att icke betrakta
detta redskap som huggkrok (snarare är det en stor pilk). Sådana »ryckkrokar»
användes nu på vissa platser där lax och annan fisk samlas,
ofta för tjuvfiske, och bör vara förbjudna överallt. Paragrafen
bör kompletteras med ett förbud mot detta slags redskap.

Även domänstgrelsen ifrågasätter om ej även ryckkrok (en i lina fäst
stor trekrok) som användes, där lax och annan fisk samlas, bör höra till de
förbjudna redskapen.

Amatörfiskarnas riksförbund anser att innebörden av begreppet huggkrok
måste klarläggas. Det torde t. ex. utan närmare beskrivning vara svårt
att avgöra, huruvida med huggkrok också avses de lakkronor eller lakmeten,
som av gammalt användes vid lakfiske i Vättern och på andra håll.
Samtliga dessa redskap fungerade i huvudsak på så sätt, att fisken rycktes
fast utvändigt i stället för att såsom vid exempelvis pimpelfiske taga kroken
i munnen.

Föredraganden.

Liksom nu torde generella förbud böra meddelas i fiskeristadgan mot
användande av vissa redskap. Vidare torde det få ankomma på länsstyrelserna
att vid behov utfärda ytterligare förbud mot att använda sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

fångstredskap som med hänsyn till lokala förhållanden ur fiskevårdssynpunkt
anses olämpliga.

Från remissinstansernas sida har ingen invändning gjorts mot gällande
förbud mot fiske med harka. Detta förbud bör uppenbarligen bibehållas.

Vad angår ljuster har remissinstanserna ej haft något att erinra mot
att detta redskap generellt förbjudes vid fiske i sötvatten. Även jag anser,
att sådant förbud bör införas. Med hänsyn till vad Norrbottens läns hushållningssällskap
anfört bör dock dispens kunna meddelas av fiskeristyrelsen,
om det är påkallat av fiskevårdshänsyn, t. ex. för att i vissa vatten fånga
stora gäddor, som skadar fisket där. Detta föranleder jämkning av 12 §
andra stycket i fiskeristyrelsens förslag. Jag återkommer härtill vid behandlingen
av denna paragraf.

Beträffande förbud mot ljustring i saltvatten har däremot delade meningar
framförts. Såsom flertalet av remissinstanserna anfört torde det vara
obestridligt, att mycket starka skäl talar mot ljustringen såsom fiskemetod.
Å andra sidan har på vissa kuststräckor — i Blekinge län, Kristianstads
län, Hallands län, i viss mån även Göteborgs och Bohus län — fiskemetoden
en viss betydelse för kustbefolkningens utkomstmöjligheter. Det torde härvid
alltid vara fråga om ålfiske. När fiske sker efter ål som är synlig, torde
den fiskande oftast lika gärna kunna begagna sig av ålsax, som är ett billigt
redskap och mera sällan skadar fisken. Dock går ålsaxen icke att använda
på hård botten. Vad som i huvudsak gör att man vill bibehålla ljustret torde
vara att det i motsats till ålsaxen kan användas för blindhuggning. Det torde
alltså särskilt vara blindhuggningen man vill ha kvar, åtminstone i Halland,
att döma bl. a. av petitionen från hallandsfiskarena. Emellertid synes
blindhuggningen vara den ur fiskevårdssynpunkt mest förkastliga formen
av ljustring. Det torde vara uppenbart att vid sådant fiske i regel betydligt
flera fiskar skadas än vid t. ex. pilkning. Ur försörjningssynpunkt kan ålljustringen
knappast ha någon större betydelse, i varje fall ej så stor att den
ur nämnda synpunkter bör tillåtas. Emellertid torde det vara klart att ljustring
efter ål är av värde som inkomstkälla för vissa personer, särskilt äldre
fiskare i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Kristianstads och Hallands län. Den
lämpligaste lösningen synes mig vara, att i stadgan upptages ett allmänt förbud
mot ljustring samt att Kungl. Maj :t överväger att för vissa kuststräckor
liksom nu meddela dispens i särskild kungörelse, varvid det kanske är lämpligast
att låta kungörelsen gälla under en kortare övergångstid. Jag torde
l’å återkomma till denna fråga sedan ny fiskeristadga utfärdats.

Med huggkrok avses såväl i den nuvarande stadgan som i förslaget endast
på skaft fästad huggkrok. Såsom självständigt redskap kan huggkrok
huvudsakligen användas för fångst av laxfisk å platser där sådan fisk samlas.
Detta användningssätt är när det gäller laxfiskar förbjudet redan enligt
5 § i nu gällande stadga. Av lojala fiskare torde redskapet användas endast
såsom »bärgningsredskap». Användning av redskapet för annat ändamål
synes böra förbjudas. Härför talar skäl av liknande art som de vilka

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

åberopats för ett ljusterförbud, och vidare det förhållandet att mellanformer
kan tänkas mellan ljuster och huggkrokar.

De redskap som avses i yttrandena från länsstjumlsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Örebro län samt insjöfiskarenas centralförbund
är icke huggkrokar i här avsedd mening utan utgöres av pilkliknande
redskap. Fisken fastnar på kroken, när linan ryckes upp. De »trekrokar»,,
som avses av domänstyrelsen, fiskevårdsförbundet och Amatörfiskarnas
riksförbund, skiljer sig från pilkarna genom avsaknad av blänke. Lakekronor
och lakekäks måste betraktas som pilkliknande redskap. Att för
hela riket förbjuda redskap av dessa typer synes icke vara lämpligt. Redskapen
torde icke ha så stora skadeverkningar som ljuster och användes
flerstädes i betydande utsträckning vid yrkesmässigt fiske.

Eftersom ordet »huggkrok» tydligen kan föranleda missförstånd torde i
författningstexten böra angivas att blott sådan huggkrok som är försedd
med skaft avses med förbudet.

7 § (8 §).

Denna paragraf motsvaras i gällande stadga av 4 §, som förbjuder fiske
med trål. Undantag från eller jämkningar i detta förbud har medgivits i
några av Kungl. Maj :t utfärdade författningar, nämligen kungörelsen den
12 december 1952 (nr 752) angående fiske med räktrål efter djuphavsräka,
kungörelsen den 22 maj 1953 (nr 244) angående fiske med trål utan
s. k. bobbins vid rikets västra kust samt kungörelsen den 25 september 1953
(nr 607) med särskilda bestämmelser angående fiske med trål efter sill och
skarpsill inom vissa områden vid rikets västra kust. De två sistnämnda
kungörelserna är tidsbegränsade.

Fiskeristyrelsen.

Någon tvekan torde icke råda därom att det fiske, som i dagligt tal
betecknas såsom trålfiske, vare sig det sker med bottentrål eller flyttrål,
alltjämt i princip bör vara förbjudet å rikets vattenområden.

Avsaknaden av definition å begreppet trålfiske har ofta föranlett tvekan
angående begreppets innebörd. Delade meningar härom har rått icke endast
bland fiskarena utan även bland de myndigheter som har att tillämpa fiskeristadgan.
Styrelsen finner det förty vara synnerligen angeläget, att en
definition upptages i stadgan.

Rörande utformningen av definitionen anför styrelsen.

Trålfisket försiggår med vad- (not-) redskap. Det karaktäristiska för
fisket är emellertid icke den närmare beskaffenheten av detta redskap utan
det sätt, på vilket redskapet användes, nämligen att det bogseras av ett
eller numera ofta två fartyg. Både fartyget och redskapet förflyttar sig
sålunda samtidigt framåt. Däremot kan såsom trålfiske icke anses fiske, vid
vilket redskapet dragés in från en eller två stillaliggande båtar, utan detta
fiske är i princip likartat med fiske som sker på så sätt, att ett vadredskap
— kanske rent av en Irål i vanlig mening — dragés in till land med hand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

kraft eller maskinkraft. Dessa sist angivna fiskemetoder skiljer sig till sin
effekt från trålfisket därigenom att redskapet övergår ett jämförelsevis begränsat
område.

Ibland förekommer det, att en trål eller annat vadredskap med sin ena
ände fastgöres vid stranden eller å en alldeles invid stranden befintlig, stillaliggande
båt. Den andra änden av redskapet fastgöres på motsvarande sätt
vid en båt, som när vaden skall indragas sätter sig i rörelse och släpar A^aden
in mot stranden. Särskilt om sistnämnda ände utlagts så långt från stranden
som vadens längd och de för vadens manövrering avsedda linorna tilllåter,
samt den båt som släpar denna ände därvåd icke går rakt in mot
stranden utan i en båge, kan redskapet komma att övergå ett betydligt
större område än vad fallet är vid ordinärt fiske med landvad. Den fiskemetod
för vilken nu redogjorts bör emellertid enligt fiskeristyrelsens mening
ändock icke betraktas såsom ett trålfiske. Här saknas nämligen ett
för trålfisket karaktäristiskt moment, nämligen att redskapet till någon del
är fastgjort annorstädes än vid det eller de bogserande fartygen.

I enlighet med de synpunkter som här anlagts anser fiskeristyrelsen trålfiske
lämpligast böra definieras såsom sådant fiske med not- eller vadredskap,
vid vilket redskapet bogseras framåt av en eller flera båtar och icke
är fastgjort annorstädes än vid båten eller båtarna.

I fråga om behovet av allmänna undantag från förbudet mot trålfiske
anför styrelsen.

Stundom bedrives i sötvatten fiske med vissa notredskap på så sätt att
de bogseras en kortare sträcka av en eller flera småbåtar. Till redskap som
nyttjas på detta sätt hör bl. a. de i vissa norrländska älvar brukade s. k.
kolknotarna samt de spiralnotar som användes i Vättern. Hit är även att
hänföra vissa kilnotar. Sådant fiske som nu nämnts har alltid ansetts kunna
bedrivas ulan hinder av 4 § fiskeristadgan. Uppenbart är också, att dylikt
fiske alls icke är så skadligt som egentligt trålfiske. Det är emellertid otvivelaktigt
i princip att betrakta såsom trålfiske och bör därför uttryckligen
undantagas från förbudet. Skulle det visa sig, att undantaget skulle komma
att missbrukas, kan länsstyrelsen i den ordning stadgan föreskriver meddela
förbud mot användande av redskap som nu sagts eller andra bestämmelser
till stävjande av missbruket.

Undantag från trålfiskeförbudet har medgivits genom flera av Kungl.
Maj :t utfärdade kungörelser. Då dessa författningar är lokalt begränsade
och delvis icke har permanent karaktär, synes de icke böra införlivas med
fiskeristadgan.

Remissinstanserna.

Norrbottens läns hushållningssällskap uttalar, att fiske med f 1 y ttrål
bör vara tillåtet inom allmänt vattenområde i
Bottenviken och anför härom.

För fiske efter strömming med sådant redskap finnes ett livligt intresse
bland fiskarena, och, även om de med statens undersökningsfartyg bedrivna
trålfiskeförsöken ännu icke tillåter bestämda slutsatser, talar mycket för
att metoden kan bli av värde för det yrkesmässiga fisket när det gäller att
fånga strömmingen på platser och tider, där detta nu icke låter sig göra.
Fiskevårdssynpunkter torde icke kunna åberopas häremot, enär risken för
överfiskning får anses ännu mindre i havet än i sötvatten. Möjligheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

att trålen skulle skada andra redskap t. ex. strömmingsskötar, torde snarast
vara mindre än vad fallet blir vid drivgarnsfiske, vilket ju skall vara
tillåtet. Fiske med bottentrål torde på de flesta håll i Bottenviken omöjliggöras
genom bottnens beskaffenhet.

Länsstyrelsen i samma län anser, att det möjligen bör övervägas att göra
nämnda undantag från trålfiskeförbudet. Under inga förhållanden borde
däremot med hänsyn till de lokala fiskarintressena laxfiske med trål få
förekomma i Bottenviken.

Östergötlands låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser det
vara tveksamt om den föreslagna definitionen på
trålfiske är den lämpligaste. Det hade nämligen utttryckts
farhågor för att fiskets tekniska utveckling skulle hämmas av den föreslagna
gränsdragningen mellan trålfiske och annat not- eller vadfiske. Med hänsyn
härtill borde övervägas, att såsom trålfiske beteckna sådan fiskemetod
med not- eller vadredskap, vilken icke i sig själv begränsade användningen
i ett bestämt fall till område av viss storlek eller till viss tidsperiod.

Länsstyrelserna i Västernorrlands län och Jämtlands lån samt fiskeriintendenten
i nedre norra distriktet uttalar, att bland de i tredje stycket
uppräknade redskapen bör upptagas även s. k. pulsnot, vilket redskap användes
bl. a. i Ångermanälven och Indalsälven. Nämnde fiskeriintendent
har härom anfört.

Pulsnot är benämningen på det notredskap som i de avsedda älvarna
begagnas på samma sätt som de i tredje stycket angivna redskapen. Ehuru
det för fiskeritjänstemännen icke kan råda någon tvekan om tolkningen av
bestämmelsen i nämnda stycke vore det med hänsyn till de fiskande önskvärt
att benämningen där medtogs.

Föredraganden.

Frågan om flyttrål lämpligen bör få användas i svenskt vatten i Bottenviken
torde icke nu böra avgöras. Resultatet av pågående undersökningar
synes nämligen böra avvaktas. Då kombinationer mellan bottentrål och
flyttrål finnes, är det vidare svårt att ange skillnaden mellan dem. Den av
fiskeristyrelsen föreslagna definitionen på trål torde vara lämplig. Med
anledning av vad som anförts i vissa remissyttranden bör i tredje stycket
efter kilnot tilläggas »pulsnot».

Nu gällande författningar angående undantag från eller jämkning i trålfiskeförbudet
torde icke böra inarbetas i stadgan. De grundar sig i vissa
fall på konventioner och avser då även delar av internationellt vatten.
Därest det framdeles skulle visa sig vara lämpligt att medge ytterligare undantag
från trålfiskeförbudet, t. ex. i fråga om flyttrål i Bottenhavet, torde
även detta böra ske genom särskild kungörelse.

4 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 183.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

8 § (9 §).

Fiskeristyrelsen.

9 § motsvarar 3 § fiskeristadgan. De i sistnämnda paragraf upptagna förbuden,
vilka riktar sig mot användande av vissa förödande fångstsätt, bör
kvarstå.

En fiskemetod, som i en framtid kan komma att erhålla vidsträckt tilllämpning,
är fiske med elektricitet. Metoden kan emellertid ännu knappast
anses ha passerat experimentstadiet. Innan mera ingående erfarenhet vunnits
om dess inverkan å bestånden av olika slags fisk, bör dess användning
vara underkastad kontroll. Lämpligen bör detta ske genom att fiske med
elektricitet i princip förbjudes och användningen därav göres beroende på
särskilt tillstånd. Enär tvekan försports, huruvida fiske med elektricitet omfattas
av 3 §, bör uttryckligt förbud emot detsamma upptagas i stadgan.

Att fordra Kungl. Maj :ts prövning av fråga om undantag från förbudet
torde komma att innebära onödig omgång. Meddelande av dispens synes i
stället med fördel kunna uppdragas åt fiskeristyrelsen, som därvid har att
närmare angiva dispensens utsträckning i olika hänseenden. Erfarenheten
har visat, att behov stundom kan föreligga av dispens jämväl från något av
de övriga förbud som för närvarande finnes upptagna i 3 §. Lämpligen bör
fiskeristyrelsen kunna meddela även sådan dispens.

Förbuden i nuvarande 3 § avser bl. a. fiske medelst »minor, patroner eller
andra redskap, laddade med sprängämne».

Fiskeristyrelsen finner den fiskemetod, som man härigenom avsett att förbjuda,
bli bättre angiven, om man i stället betecknar den såsom fiske med
sprängämne. Det kan påpekas, att man på så sätt uppnår överensstämmelse
i denna del med den nya finska och danska lagstiftningen.

Fiskeristyrelsen föreslår vidare att brott mot 9 § skall kunna straffas redan
på förberedelsestadiet. Styrelsens uttalande i denna del kominer jag att
redovisa i samband med ansvarsbestämmelserna.

Remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att fråga om tillfälligt undantag
från förbudet mot fiske med sprängämne, bör kunna medgivas
av länsstyrelse efter fiskeriintendentens hörande.

Ett flertal remissinstanser, bl. a. Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,
gör gällande, att även för sådan sprängning i vatten, som
icke sker i syfte att idka fiske, bör krävas särskilt
tillstånd av myndighet. Fiskeritjänstemannaförbundet anser att
undantag bör göras, där tillstånd från vattendomstol föreligger. I åtskilliga
av yttrandena anföres, att sprängning för annat ändamål än fiske ofta förorsakar
avsevärda skador på fiskbestånden. Fiskeritjänstemannaförbundet har
särskilt pekat på skadorna i Antten där laxartad fisk eller kräftor förekom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

mer. Åtskilliga remissinstanser förmenar, att ett förbud mot sprängning i
fall då syftet icke är att idka fiske rätteligen ej har sin plats i fiskeristadgan.
Några ifrågasätter om ej stadgandet bör upptagas i vattenlagen.

Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd anser att allt
utsläppande i vatten av giftiga ämnen som kan medföra
fiskdöd eller skada på fiskbeståndet bör vara underställt fiskeristyrelsens
kontroll.

Förbud mot fiske medelst eldhandvapen ifrågasätt
es eller påyrkas av domänstyrelsen, fiskeriintendenterna i mellersta,
övre södra och Österhavets distrikt, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,
Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevårds förbundet, fiskerinämnden
för Vänern, Svenska naturskyddsföreningen samt flera länsstyrelser
och hushållningssällskap. Det framhålles, att ett dylikt förbud redan
finnes upptaget i många länsstadgor. Förbudet har motiverats av olika skäl.
Sålunda anföres, att skjutning av fisk medelst skott mot vattenytan är en fiskemetod
som stundom tillämpas särskilt under lektiden för visst slags fisk,
framför allt gädda. Härigenom åstadkommes avsevärd skada genom att fiskleken
störes. Dessutom innebär detta fiskesätt risk för olycksfall. Vidare är
ett förbud mot skjutning av fisk motiverat ur jaktvårdssynpunkt. Det sistnämnda
skälet utvecklar Svenska naturskyddsföreningen på följande sätt.

Enligt vad till föreningen inberättats är det icke ovanligt, att personer som
bär jaktvapen på annans mark, värjer sig med att de varit ute för att skjuta
fisk. De skulle alltså befinna sig i lovligt ärende enligt 20 § lagen om rätt
till jakt. Ur naturskyddssynpunkt är det ett angeläget önskemål, att markerna
befrias från andra jaktvapenbärande personer än de, vilka utövar
dem tillkommande jakträtt.

Domänstyrelsen åberopar i denna del en framställning till styrelsen från
Svenska jägareförbundets avdelning för Stockholms stad och län vari framhålles,
att skjutning av fisk ej sällan användes som camouflage för olovlig
eller olaga jakt samt att jaktkortskontrollen försvåras genom att skytten uppger,
att avlossade skott avsett icke däggdjur eller fåglar utan fisk. Avdelningen
hemställde därför om domänstyrelsens medverkan till att i fiskeristadgan
införes förbud mot skjutning av fisk.

Föredraganden.

Frågan om tillåtligheten av sprängning i vatten utan avsikt att fiska är
ett omfattande spörsmål, varom regler icke torde böra givas i fiskeristadgan.
Dylik åtgärd torde ofta ske i samband med byggande i vatten enligt 2 kap.
1 § vattenlagen. Vid prövning av tillstånd till sådant företag torde fiskevårdssynpunkten
beaktas av vattendomstolen.

Även frågan om förbud mot att, utan uppsåt att därigenom åtkomma fisk,
utsläppa giftiga ämnen torde vara ett spörsmål, som icke bör behandlas i
fiskeristadgan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Ett förbud mot fiske med eldvapen synes visserligen knappast vara motiverat
enbart ur fiskevårdssynpunkt. Som emellertid ett sådant förbud ur
jaktvårdssynpunkt skulle vara ett värdefullt komplement till stadgandet i
20 § jaktlagen och då ifrågavarande fiskemetod ej kan ha någon uppgift
att fylla, har jag ansett mig böra tillmötesgå den i ett flertal remissyttranden
framförda önskan om att fiskemetoden förbjudes. Tillräcklig anledning
att utsträcka förbudet till fiske med andra skjutvapen än eldhandvapen lär,
även om därigenom skulle vinnas närmare överensstämmelse med 20 § jaktlagen,
icke föreligga.

Första stycket.

9 § (10 §).

Fiskeristyrelsen.

10 § handlar om fredningstider. Första stycket motsvarar nuvarande 6 §
första stycket. Någon ändring av de däri fastställda tiderna synes icke vara
påkallad.

I 6 § andra stycket gällande fiskeristadga föreskrives, att där erfarenheten
visar att fredningstider för hummer för viss del av riket behöver utsträckas,
Konungen vill särskilt förordna därom. I anslutning härtill har genom kungörelse
den 25 augusti 1914 (nr 173) förordnats, att inom Norrvikens fögderi
av Göteborgs och Bohus län fiske efter hummer skall vara förbjudet
under tiden från och med den 15 juni till klockan 6 förmiddagen den första
söckendagen i oktober varje år. Styrelsen anser, att frågan om lokal utsträckning
av fredningstiden för hummer i fortsättningen bör behandlas i
den ordning fiskeristadgan föreskriver för tillkomsten av andra lokala bestämmelser
om fiskets vård och bedrivande. Något vägande skäl torde icke
kunna åberopas för att dylik utsträckning skall få medgivas endast av
Kungl. Maj :t. Spörsmålet om ändring av den för Norrvikens fögderi gällande
särskilda fredningstiden kommer troligen att inom den närmaste tiden
bli föremål för övervägande. Även om ändring av fredningstiden ej
kommer till stånd, bör bestämmelse om fredningstiden upptagas i kungörelse
som utfärdas av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. I avbidan
på att så sker bör bestämmelsen i 1914 års kungörelse överföras till övergångsbestämmelserna
till den nya fiskeristadgan. Efter stadgans utfärdande
torde det böra ankomma på fiskeristyrelsen att hos nämnda länsstyrelse göra
framställning om meddelande av bestämmelse i ämnet.

Enligt 6 § tredje stycket fiskeristadgan äger länsstyrelsen, om i avseende
å viss ort finnes erforderligt, att fredningstiden för kräftor å hösten inträder
tidigare än den 1 november eller att fisket under hela året förbjudes,
därom förordna i den ordning 9 § angiver. Däremot ger stadgandet ej länsstyrelsen
möjlighet att meddela föreskrift, att fredningstiden skall upphöra
senare än den 7 augusti klockan 18. Anledningen till denna begränsning avlänsstyrelsens
befogenhet är. att det för underlättande av kontrollen över

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

efterlevnaden av ifrågavarande fångstförbud ansetts synnerligen önskvärt
att fredningstiden upphör samtidigt i hela riket. Då en enhetlig tidpunkt
för fredningstidens upphörande fastställdes år 1931, framhölls sålunda, att
dittills gällande ordning med mycket olika tider för kräftfiskets början i
olika län medförde, att i de län, där kräftfisket började senare, kräftor
olagligen fångades före kräfttidens början och fördes i marknaden under
sken av att vara fångade inom sådana län, där den lovliga tiden redan inträtt.
Ett dylikt olaga fiske innebar en stora fara för kräftpestens spridning
därigenom att de som bedrev fisket ofta var personer, som for från
trakt till trakt under användande av sina fångstredskap än i den ena än i
den andra sjön. Man förbisåg år 1931 icke, att särskilt i vissa trakter av
Kopparbergs län och norrlandslänen kräftornas skalömsning ofta ej är avslutad
den 7 augusti och att det därför i sådana trakter kan vara påkallat
att kräftfisket får börja först senare. Detta förhållande ansågs dock med
hänsyn till kräftfiskets dåvarande ringa betydelse i de nyssnämnda länen
icke motväga den vinst, som en för hela riket gemensam tidpunkt för kräftfiskets
början skulle medföra. Intresset av alt kräftorna skyddas under skalömsningsperioden
är obestridligt förtjänt av det största beaktande. De fördelar,
som enligt vad ovan anförts vinnes genom en enhetlig tidpunkt för
kräftfiskets början, kan rimligen icke gå förlorade genom att denna tidpunkt
framflyttas i enstaka undantagsfall. Med hänsyn särskilt till att flerstädes
i rikets nordligare delar numera bedrives ett givande kräftfiske kan
sådant undantag nu stundom vara mera påkallat än fallet var år 1931. Om
länsstyrelsen erhåller befogenhet att medgiva dylikt undantag, torde det
knappast behöva befaras, att denna befogenhet kommer att utnyttjas i mera
betydande omfattning.

Styrelsen har nu av anförda skäl icke i förslaget upptagit ifrågavarande
inskränkning i länsstyrelsens befogenhet att meddela lokala bestämmelser
om fiskets vård och bedrivande.

Ehuru en lokal utsträckning av fredningstiden för ostron synes vara av
ringa praktisk betydelse, bör om icke för annat så för vinnande av önskvärd
enhetlighet länsstyrelsens befogenhet att utsträcka fredningstid gälla
även dessa skaldjur.

De ovan förordade reglerna om utsträckning av fredningstiderna har upptagits
i 12 § första stycket i förslaget.

Remissinstanserna.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Svenska västkust fiskarnas centralförbund
samt Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening hemställer,
alt fredningstiden för h u m mer skall börja den 14 juli
klockan 18. Hallands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd anför
med instämmande av länsslgrelsen i länet, all fredningstiden för h u in in e r
bör börja på lämplig tidpunkt under dagen, förslagsvis klockan 18 den 14

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

eller 15 juli. Såsom skäl för dessa yrkanden har åberopats, att det för utövande
av kontroll vid förbudstidens början vore nödvändigt att denna tidpunkt
infaller under dagen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår, att förbudstiden för
kräftor skall upphöra något tidigare än klockan 18, förslagsvis
klockan 16. Klockslaget 18 hade i praktiken visat sig ligga alltför
nära mörkrets inbrott, varigenom yrkesfolk i många fall ej blev i tillfälle
utsätta fångstredskapen vid dagsljus.

Svenska fiskhandelsförbundet har i den framställning, som jag inledningsvis
omnämnt, hemställt om sådan ändring av fredningstiden för kräftor
att fångstförbudet kommer att upphöra, därest den 7 augusti är en
fredag, klockan 18 den 9 augusti och därest den 7 augusti är en lördag,
klockan 18 den 8 augusti. I anslutning härtill borde stadgandet om försäljningsförbud
så ändras, att, därest den 8 augusti är en lördag, försäljning
fick ske fr. o. m. den 10 augusti och, därest den 8 augusti är en söndag,
fr. o. m. den 9 augusti. Bestämmelserna om förbud mot införsel till riket
av kräftor borde ändras så att införsel blev förbjuden under den tid försälj
ningsförbud sålunda skulle råda. Till motivering av denna framställning
har förbundet anfört.

Anledningen till denna framställning är, att då första försälj ningsdagen
inträder på en lördag efterfrågan blir så stor att det icke finns möjlighet att
tillgodose behovet. Priserna kommer härigenom att bli onaturligt höga, vilket
även skadar fiskarenas egna intressen. Genom allt för höga priser i början
av säsongen kommer en stor del av allmänheten att besluta sig för att
avstå från sina traditionsenliga kräftsexor, varigenom stora svårigheter uppstår
för avsättningen längre fram under säsongen. De svåra irritationsmoment,
som uppstår för handeln genom den brist på kräftor som alltid blir
rådande den första försälj ningsdagen då denna inträder på en lördag, är så
allvarliga att det från förbundets sida ansetts nödvändigt, att den här föreslagna
ändringen i nu gällande fiskeristadga angående kräftfiske bör göras.
Då det föreslås försälj ningsförbud av kräftor när den 8 eller 9 augusti infaller
på en söndag beror detta på, att en mängd försäljare frestas att överträda
butiksstängningslagen, vilket härigenom förhindras.

Föredraganden.

I fråga om fredningstiden för hummer torde, såsom några remissinstanser
framhållit, med hänsyn till kontrollsynpunkter dess början böra fastställas
till ett visst klockslag, då dagsljus råder, lämpligen klockan 17 den 14
juli.

Den särskilda kungörelsen angående fredningstid inom Norrvikens fögderi
torde kunna upphävas. Anses även i fortsättningen längre fredningstid
böra gälla inom nämnda område, synes länsstyrelsen få förordna därom.
Då den nya stadgan föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1955 och
fredningstiden börjar först den 15 juni torde god tid för sådant förordnande
komma att stå till buds. Särskild bestämmelse om rätt för länsstyrelse att
skärpa de i stadgan givna föreskrifterna om fredningstid är ej erforder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

lig. Jag återkommer till denna fråga i samband med behandlingen av 12 §
i fiskeristyrelsens förslag.

Beträffande kräftor har länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagit, att fisket
skall få börja klockan 16 den 7 augusti i stället för klockan 18. Det torde
vara riktigt, att i sådana fall då många kräftburar skall utsättas det kan
vara svårt att medhinna detta före mörkrets inbrott. Med hänsyn till de fall
då flera delägare har gemensamt fiske på vattenområde synes det emellertid
icke vara lämpligt att flytta fram tidpunkten mera väsentligt.
Härigenom skulle olägenhet i konkurrensen flera fiskande emellan kunna
uppstå för dem som har svårighet att lämna sitt arbete vid tidpunkten för
fiskets början. Med tanke på båda dessa synpunkter torde klockslaget böra
ändras från 18 till 17.

Fiskhandelsförbundets framställning om beaktande av handelns intresse
på så sätt att kräftfisket aldrig skulle få börja på en fredag eller lördag
kan jag med hänsyn till önskemålet av enkla regler icke tillstyrka.

Andra stycket.

Fiskeristyrelsen.

Det föreslagna andra stycket i 10 § ersätter delvis nuvarande 15 §. Sistnämnda
paragraf stadgar, att därest fångande av fisk under viss tid är förbjudet,
till sådan fångst använt redskap under den tid ej må hållas i vatten
utestående, där ej visas att redskapet varit tillslutet eller på sådant sätt
öppnat att fisk ej kunnat fångas däri. Stadgandet gäller i fråga om både
fredningstid som angives i 6 § och fredningstid som meddelats i den ordning
stadgan föreskriver.

Till den del 15 § medför ansvar för den som utsatt redskapet under fredningstid
och därvid bevisligen haft för avsikt att fånga fredad fisk, är stadgandet
överflödigt. Om sådan avsikt bevisas, har han nämligen redan i och
med ätt han utsatt redskapet överträtt bestämmelsen om förbud mot fiske
under fredningstiden. Självständig betydelse har stadgandet därigenom att
det ålägger den som utsatt redskapet att själv bevisa, icke blott att han ej
haft för avsikt att fånga fredad fisk, utan även att den fredade fisken ej
kunnat fångas i redskapet, och någon annan bevisning är icke tillåten än
bevisning om hur redskapet är tillslutet eller öppnat. Dessutom måste han
åtminstone om paragrafen tolkas efter ordalagen visa, att ingen som helst
fisk, fredad eller ofredad, kunnat fångas i redskapet.

Vid tillämpning av stadgandet har i praktiken vissa svårigheter uppkommit
beträffande redskap, som kan användas för fångst av två eller flera
olika slags fisk. Svårigheterna har särskilt framträtt i fråga om tinor, som
nyttjas för fångst av både hummer och krabba. Om ett redskap, som kan
användas för fångst av såväl fredad som icke fredad fisk, tillslutes eller
öppnas så att den fredade fisken ej kan fångas däri, bör redskapet få utsättas
under fredningstiden. En dylik uppmjukning av stadgandet synes

Kungi. Maj.ts proposition nr 183.

tämligen självklar. Beträffande de nyss nämnda tinorna förhåller det sig
emellertid så, att det är praktiskt sett omöjligt att, om de skall kunna
användas för fångst av krabba, tillsluta dem så att hummer under inga
förhållanden kan fångas däri. En tillämpning av stadgandet leder därför
även med nyssnämnda uppmjukning till att dessa redskap ej kan användas
till fångst av krabba under fredningstiden för hummer. Detta kan med
hänsyn till fiskarenas berättigade intressen icke vara rimligt. En jämkning
av stadgandet till de fiskandes förmån utöver vad ovan förordats synes därför
vara nödvändig.

Till en början torde det vara klart, att hinder icke bör möta för den
fiskande att fria sig från ansvar genom att hänvisa till att redskapet utsatts
å plats, där den fredade fisken veterligen icke brukar förekomma. Härvid
torde man dock icke kunna stanna. Vad särskilt angår tinorna är visserligen
att märka att hummer brukar förekomma å stenig, hård botten, krabba däremot
å mjuk botten, men naturligtvis kan det stundom förekomma hummer
även på botten av sistnämnda beskaffenhet.

Den lämpliga avgränsningen mellan det straffbara och straffria området
synes kunna ernås om man av de rent objektiva omständigheterna — således
det sätt varpå redskapet utsatts — söker sluta sig till huruvida avsikt
att fånga fredad fisk föreligger eller ej. Om det av dessa omständigheter
framstår såsom sannolikt, att den som utsatt redskapet ej haft för avsikt
att fånga fredad fisk, bör han vara fri från ansvar. Något praktiskt behov
att lägga bevisskyldigheten i fråga om förefintligheten av dessa omständigheter
på den fiskande torde icke föreligga. Genomföres den nu förordade
regeln, bör det här ifrågavarande stadgandet icke kunna lägga hinder i vägen
för krabbfiske å plats, där hummer vanligen icke brukar förekomma.
Styrelsen kan icke finna, att syftet med stadgandet genom den här förordade
uppmjukningen skulle gå förlorat. Till undvikande av alla missförstånd
torde här böra understrykas, att den som vid vittjandet av sitt redskap däri
påträffar även fredad fisk, givetvis icke på grund av vad nu anförts är fritagen
från skyldigheten att åter utsätta fisken.

Remissinstanserna.

Domänstyrelsen, fiskeriintendenten i mellersta distriktet samt flera länsstyrelser
och hushållningssällskap hemställer, att andra stycket måtte ändras
så att någon uppmjukning ej sker av det nuvarande
förbudet att under f redning stid för hummer, ostron
eller kräftor hålla utestående redskap som är avsett
för fångst av skaldjuret i fråga. Flera av dessa remissinstanser
förordar sådan skärpning av det nuvarande stadgandet, att
redskapen aldrig skall få stå ute under fredningstid. Statens jordbruksnämnd
finner de skäl fiskeristyrelsen anfört för stadgandet beaktansvärda
men har ändock uttryckt tvekan om den föreslagna ändringen av det nuvarande
stadgandet i ämnet bör ske. Fiskeriintendenten i Västerhavets di -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

strikt har tillstyrkt förslaget under förutsättning att länsstyrelsen skall
kunna skärpa bestämmelsen. Svenska insjöfiskarenas centralförbund har
intagit en liknande ståndpunkt. Jämväl Svenska fiskeritjänstemannaförbundet
har påfordrat en omarbetning av stadgandet. Länsstyrelserna i Jönköpings
och Gotlands län, Kronobergs läns hushållningssällskaps fiskerinämnd,
fiskeriintendenten i nedre södra distriktet samt Svenska fiskevårdsförbundct
har hemställt om absolut förbud att ha k r ä f t f i’s kredskap
utsatta under fredningstid för kräftor,
men har icke gjort erinran mot stadgandet i övrigt. Såsom
skäl för sin ståndpunkt har remissinstanserna i främsta rummet åberopat
att det föreslagna stadgandet skulle försvåra fångstförbudens
efterlevnad. Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt gör
härom följande allmänna uttalande.

Rent principiellt synes de i detta stycke föreslagna bestämmelserna kunna
vara berättigade. Mot bakgrunden av den mycket starka bevisföring som
vanligen av domstolarna kräves kan det dock befaras, att bestämmelserna
på många håll kommer att medföra svårigheter för fiskeritillsynen.

Beträffande hummerfisket anför Hallands läns hushållningssällskaps
fiskerinämnd, med instämmande av länsstyrelsen i länet.

Avgörande för frågan om olaglighet föreligger eller ej skall enligt motiven
till förslaget allenast vara den plats eller det sätt på vilket redskapet
utsätts. Gränsen mellan krabbans och hummerns vistelseort är icke så
skarpt avgränsad att hummer endast förekommer på stenig och krabba
på mjuk botten. Genom dessa uppmjukande bestämmelser skulle sådana
personer, vilka ej har hummerfiske såsom yrke utan t. ex. endast vill förse
det egna sommarhushållet med hummer, ha möjlighet att bedriva hummerfiske
även under förbudstiden, då någon effektiv kontroll från fiskeritillsynens
sida givetvis blev utesluten. För fångst av krabbor under för fångst av
hummer förbjuden tid borde användas tinor som till sin konstruktion klart
kunde särskiljas från hummertinor.

Fiskeritjänstemannaförbundet har den uppfattningen, att om förslaget
antages i föreliggande skick, man kunde utgå från att fredningstiden för
hummer blev helt illusorisk.

Beträffande bestämmelsens verkningar för kräftfiskets
vidkommande yttrar fiskeriintendenten i mellersta distriktet.

Det i andra stycket lämnade medgivandet synes nästan helt omöjliggöra
en verksam kontroll över att fångstförbudet upprätthålles. Att säkert kunna
fastställa att olaga fångst ej sker torde i allmänhet icke vara möjligt på
annat sätt än att varje bur lyftes kanske flera gånger per dygn. Nu kan
kontrollen ske snabbt och säkert genom att endast undersöka om burar står
ute. Det är nog sannolikt att genom införande av nämnda uppmjukning
det i första stycket införda förbudet mot kräftfångst under viss tid blir ganska
illusoriskt.

Fiskeritjänstemannaförbundet anför härom.

Med hänvisning till stadgandet i andra stycket skulle man med lätthet
kunna börja fisket efter kräftor långt före den tillåtna tiden, då utsättande
av kräflburar som ej försetts med bete torde vara en fullt legitim handling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Att efter mörkrets inbrott förse burarna med erforderligt bete är ej någon
svårighet och kommer med all sannolikhet att flitigt utnyttjas.

Kristianstads läns hushållningssällskap gör följande uttalande.

Under nuvarande förhållanden utsattes på många håll kräftburarna långt
innan den tillåtna tiden. Förfrågningar inkommer också om att få utsätta
burarna med proppade ingångsöppningar någon vecka före den 7 augusti
för att markera fångstplatserna. En sådan markering är fullständigt obehövlig.
Tillsynen av kräftfisket är redan nu ganska krävande och en ytterligare
uppmjukning av bestämmelserna skulle skapa olidliga förhållanden.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott åberopar
såsom ytterligare skäl mot det föreslagna stadgandet att en delägare
i oskiftat fiskevatten t. ex. vid kräftfångst skulle
kunna utsätta redskap under fredningstiden för att
försäkra sig om de bästa fångstområdena. Jönköpings
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och några andra instanser
anlägger liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Gotlands län betonar, att redskap
för kräftfiske icke torde användas för fångst av andra djur.

Föredraganden.

I fråga om redskap avsett för kräftfiske föreligger icke något behov
av att gällande förbud uppmjukas. Tvärtom torde beträffande dessa redskap
den nuvarande bestämmelsen — i enlighet med yrkanden i en del remissyttranden
— utan olägenhet kunna skärpas därhän att dylika redskap under
inga förhållanden får vara utestående under kräftans fredningstid.

Den av fiskeristyrelsen i andra stycket av 10 § föreslagna uppmjukningen
av den nuvarande bestämmelsen i 15 § fiskeristadgan synes helt ha föranletts
av önskemålet, att tinor avsedda för fångst av såväl hummer som
krabba skall kunna användas för krabbfångst under hummerns fredningstid.

Vad hummerredskap beträffar bör till en början beaktas att någon klar
skillnad icke föreligger mellan hummertina och krabbtina. En tina där
maskstolparnas storlek är högst 3 cm och ingångsöppningarnas diameter
högst 10 cm kan anses såsom en typisk hummertina, vilket naturligtvis icke
hindrar att mindre krabbor ibland kan fångas däri. En tina där motsvarande
mått är lägst 6 cm, respektive 14 cm kan anses som en typisk krabbtina,
ehuru naturligtvis hummer som kryper in i tinan stundom kvarstannar där
och sålunda fångas. Alla mellanformer mellan dessa båda ytterlighetsfall
finns emellertid.

Genom kungörelse den 21 september 1949 har länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län för länets del föreskrivit, att tinor (kupor) som hålles utsatta
under för hummerfiske förbjuden tid, skall vara av viss närmare angiven
beskaffenhet. Bland annat skall maskorna i ingångstrattarna vara väl
utspända och maskstolparna ha en längd av minst 6 centimeter, mätt mellan
knutarnas mittpunkter. Utan hinder av vad som stadgats i kungörelsen
skulle vid kungörelsens utfärdande förefintliga »krabbtinor» (krabbkupor),

Kungl. Maj. ts proposition nr 183.

som ej uppfyllde de i kungörelsen angivna villkoren, få användas under
åren 1949 och 1950. Genom beslut den 17 februari 1950 förordnade Kungl.
Maj it, att dessa bestämmelser skulle gälla jämväl å till länet hörande områden
av saltsjön, dit strandäganderätten ej sträckte sig. Mot denna bestämmelse
har opposition framkommit bland de fiskande. Det har nämligen visat
sig, att krabban i en sådan tina har lätt att komma fri genom att bita av en
maskstolpe. I anledning av dessa klagomål har fiskeriintendenten i Västerhavets
distrikt nyligen hos länsstyrelsen föreslagit, att kungörelsen av år
1949 måtte upphävas och ersättas med följande bestämmelse: »Under för
hummerfiske förbjuden tid får krabbtinor, krabbkupor eller för fångst av
krabbor avsedda burar eller mjärdar icke hållas utsatta på plats där vattendjupet
är mindre än 20 meter.» Å större vattendjup än 20 meter lär hummer
endast sällan förekomma i Bohuslän.

Av det sagda torde framgå, att man icke kan förfara så radikalt att man
förbjuder användningen av tinor under hummerns fredningstid. Det vill
också synas som om, då det gäller att här draga en gränslinje mellan förbjudet
och tillåtet utsättande, stor vikt bör fästas vid beskaffenheten av den
plats där redskapet utsatts. Vad fiskeristyrelsen härom yttrat om krabbans
förekomst huvudsakligen å mjuk botten och hummerns förekomst huvudsakligen
å stenig botten torde vara riktigt. Därjämte synes vattendjupet vara
av väsentlig betydelse såsom framgår av fiskeriintendentens ändringsförslag
till 1949 års länskungörelse. Betydande vikt måste vidare tillmätas
maskornas storlek. Bevisbördan angående beskaffenheten av den plats där
utsättandet skett och övriga förhållanden, som inverkar på frågan om undantagsregeln
är tillämplig, torde i motsats till vad fiskeristyrelsen föreslagit
böra åvila den fiskande.

Om en tina konstrueras eller ändras så att endast krabba kan fångas däri,
faller tinan ej under det i första punkten stadgade förbudet. Undantagsregeln
bör därför gälla blott tina av sådan beskaffenhet att den i det aktuella
fallet kan användas för fångst av båda slagen skaldjur. För att undantaget
skall gälla — oberoende av den plats på vilken tinan utsatts — bör därför
fordras att någon särskild åtgärd vidtagits i syfte att förhindra att hummer
fångas i den och att denna åtgärd regelmässigt tjänar detta syfte, även om i
rena undantagsfall någon hummer fångas däri.

I enlighet med det anförda har andra stycket av 9 § i departementsförslaget
utformats. Med tina avses här även därmed likartat, föi fångst av
hummer eller krabba avsett redskap som har annan benämning. I fråga
om utsättande av redskap under sådan fredningstid för fisk, som bestämts
av länsstyrelse, gives bestämmelser i 21 § första stycket av departementsförslaget.

10 § (11 §).

I 11 § av fiskeristyrelsens förslag har upptagits bestämmelser om minimimått
för vissa fiskar och skaldjur. Måtten för hummer, ostron och kräftor

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

motsvarar de som nu gäller enligt 6 § fjärde stycket fiskeristadgan. I övrigt
har bestämmelser om minimimått givits i följande författningar.

1) Kungörelsen den 23 januari 1931 (nr 8) med vissa fredningsbestämmelser
för rödspätta (Pleuronectes platessa) och skrubba (Pleuronectes
f tesus).

Denna kungörelse avser viss del av södra Östersjön och innehåller föreskrifter
om minimimått på rödspätta och skrubba samt bestämmelser om
fredningstider för dessa fiskar.

2) Kungörelsen den 25 september 1953 (nr 608) med särskilda fredningsbestämmetser
för rödspätta och skrubba.

Denna kungörelse avser Nordsjön, Skagerack, Kattegatt, Öresund och Östersjön
och utgör ett komplement till den under 1) upptagna. I kungörelsen,
som är tillämplig endast på fiske från svensk fiskebåt, gives särskilda bestämmelser
till skydd för rombärande rödspätta och skrubba.

3) Kungörelsen den 21 november 1952 (nr 699) med vissa bestämmelser
om storleken av maskor i fiskredskap av nät och om minimimått på fisk
m. m.

Denna kungörelse avser Östersjön, Öresund, Bälten samt Kattegatt, Skagerack
och Nordsjön ävensom vissa delar av Atlantiska Oceanen och Norra
Ishavet. Kungörelsen innehåller, förutom bestämmelser om maskstorlek i
fiskredskap av nät, föreskrifter om minimimått på ett flertal olika fiskslag.

4) Kungörelsen den 30 december 1947 (nr 962) med vissa bestämmelser
till skgdd för beståndet av havskräfta.

I kungörelsen stadgas förbud mot att fånga havskräfta som ej håller ett
mått av 15 cm.

5) Kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndens
skyddande.

I kungörelsen stadgas att gädda, som i längd ej håller 40 cm, och gös, som
i längd ej håller 38 cm, ej får saluhållas eller försäljas; dock att försäljning
får ske till fiskodling eller för vetenskapligt ändamål. Kungörelsen innehåller
alltså intet förbud mot fångst av gädda eller gös, som icke håller de
angivna måtten.

6) Kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6) angående tillämpning av den
genom deklaration den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland fastställda
stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde.

Kungörelsen grundar sig på en konvention den 10 maj 1927 mellan Sverige
och Finland samt lagen den 18 juni 1927 (nr 218) angående rätt för
Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs
fiskeområde. I kungörelsen gives bland annat bestämmelser om minimimått
på lax (50 cm) och laxöring (35 cm).

7) Kungörelsen den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa bestämmelser rörande
lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund m. m.

I kungörelsen, som grundar sig på en den 28 januari 1949 mellan Sverige
och Norge avslutad konvention, gives bland annat bestämmelser om minimimått
på lax (50 cm) och på laxöring (30 cm).

Kungl. Mcij:ts proposition nr 183.

8) Kungörelsen den 30 juni 1932 (nr 351) med vissa bestämmelser rörande
införsel till riket av kräftor.

I kungörelsen stadgas att kräftor, som får införas till riket allenast under
tiden 8 augusti—31 oktober, skall hålla ett mått av minst 9 cm.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen anser att de nuvarande minimimåtten på hummer, ostron
och kräftor bör kvarstå oförändrade samt att föreskrifterna i den under
8) omnämnda kungörelsen bör inarbetas i fiskeristadgan.

I fråga om havskräftor anser styrelsen att den under 4) omnämnda kungörelsen''
bör inarbetas i fiskeristadgan och att det däri angivna måttet av
15 cm bör bibehållas. Styrelsen framhåller att minimimåttet i och för sig
icke får så stor betydelse då havskräftorna endast sällan fångas på svenskt
territorialvatten, men framhåller att genom bestämmelserna i 23 § första
stycket i fiskeristyrelsens förslag minimimåtten kommer att gälla även vid
fiske från svenskt fartyg på internationellt vatten.

Vidare påpekar styrelsen att enligt en den 7 mars 1952 mellan Sverige,
Danmark och Norge avslutad överenskommelse intet fartyg, som tillhör de
fördragsslutande länderna, ombord må hålla havskräfta som är kortare än
15 cm.

I fråga om den under 1) nämnda kungörelsen anför fiskeristyrelsen.

Kungörelsen avser vissa delar av Östersjön och har sitt ursprung i en
den 17 december 1929 ingången överenskommelse mellan Sverige, Danmark,
Polen, Danzig och Tyskland rörande reglering av fisket efter rödspätta
och skruhba i södra Östersjön. Denna överenskommelse har numera
formligen uppsagts av västtyska regeringen och det är tvivelaktigt om de
övriga av överenskommelsen berörda länderna anser densamma vara i kraft.
Förr eller senare blir det därför troligen nödvändigt att inleda nya förhandlingar
rörande skydd för fiskbeståndet i Östersjön och intill dess förhållandena
på denna punkt klarnar synes någon förändring av de svenska bestämmelserna
rörande minimimått på fisk i Östersjön icke böra vidtagas. På
grund härav och med hänsyn till att ifrågavarande kungörelse har begränsad
lokal räckvidd, är det uppenbart, att något inarbetande av densamma,
helt eller delvis, i fiskeristadgan icke bör ske.

Fiskeristyrelsen anser att bestämmelserna i de under 2) och 3) upptagna
kungörelserna bör kvarstå i särskilda författningar.

Däremot föreslår fiskeristyrelsen att den under 5) upptagna kungörelsen
bör inarbetas i fiskeristadgan och att minimimått bör införas jämväl i fråga
om fångst av gädda och gös. Härom anför fiskeristyrelsen.

Fråga har uppkommit, huruvida icke dessa regler för skyddande av gädda
och gös bör kompletteras med fångstförbud. Såsom skäl för införande i
fiskeristadgan av ett dylikt förbud kan till en början åberopas, att ett fångstförbud
för största delen av landet icke skulle innebära någon väsentlig nyhet.
Det förhåller sig nämligen så att länsstyrelserna i mycket stor utsträckning
med stöd av 9 § fiskeristadgan meddelat förbud mot fångst av gädda
och gös under viss minimistorlek.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Emellertid bör det bemärkas, att en hel del av de ifrågavarande fångstförbuden
är försedda med det undantaget, att undermålig gös och gädda,
som fångats oavsiktligt och som icke är levnadsduglig, må behållas av den
fiskande för att förbrukas i hans hushåll. Är fisken levnadsduglig skall däremot
föreskriften i 23 § fiskeristadgan tillämpas och fisken sålunda åter
utsläppas. Under inga förhållanden får naturligtvis undermålig fisk försäljas.

Anledningen till att fångstförbud icke uppställts i 1938 års kungörelse
har i första hand varit samma skäl, som legat till grund för berörda undantag
från länsstadgornas fångstförbud, nämligen önskemålet att undvika att
fångad undermålig, icke levnadsduglig fisk i enlighet med föreskriften i 23 §
fiskeristadgan ånyo utsättes. Det har gjorts gällande, att enär gädda och gös
i stor utsträckning fångas med krokredskap, ett fångstförbud med hänsyn
till nämnda stadgande skulle medföra, att en betydande mängd skadad
gädda och gös kom att åter utsläppas.

Ett annat skäl, som åberopats mot fångstförbud, har varit, att det för den
enskilde husbehovsfiskaren skulle vara av en viss ekonomisk betydelse att
få konsumera av honom fångad undermålig fisk, varvid det ansetts, att
denna konsumtion icke gärna kunde komma att i praktiken avse större
mängder tisk. Man har förmenat, att ett förbud mot försäljning och saluhållande
vore tillräckligt för beredande av skydd för fisken, enär sådant
förbud enligt sakens natur kom att medföra att fisk endast kom att fångas
för husbehovsförbrukning.

Eifarenheten har visat, att ett förbud mot saluhållande och försäljning,
som icke anknyter till ett fångstförbud, är mycket svårt att kontrollera. Att
1938 års kungörelse icke utgör ett effektivt skydd, visar icke minst den
omfattning, i vilken fångstförbud ansetts böra meddelas genom länsbestäminelser.
Enligt styrelsens mening är det därför ur kontrollsynpunkt nödvändigt,
att förbudet mot saluhållande och försäljning kompletteras med
fångstförbud, avseende hela riket. Den enskilde fiskarens intresse att få
konsumera av honom fångad undermålig fisk torde svårligen kunna anses
\ara så behj ärtans värt, att det kan utgöra skäl mot ett i övrigt motiverat
förbud mot fångst av undermålig gädda och gös. Ett dylikt förbud är ju
sett på längre sikt till fiskarens fördel.

Invändningen, att ett fångstförbud skulle medföra utsläppande av en betydande
mängd svårt skadad fisk, kan icke utgöra skäl mot ett principiellt
fångstförbud. Anmärkas må, att gädda och gös, som fångats med krokredskap,
i allmänhet kan, om tillbörlig försiktighet iakttages, befrias från
kroken utan alt fisken blir levnadsoduglig. Ifrågavarande invändning bör
emellertid föranleda överväganden, om man från förbudet bör medgiva undantag,
likartat med det som enligt vad förut anförts finnes i vissa länsstadgor.

Fiskei istyrelsen föreslår av nu anförda skäl, att i stadgan införes förbud
mot fångande av undermålig gädda och gös. Minimimåtten torde böra faststallas
till dem som gäller enligt 1938 års kungörelse. Till frågan, huruvida
undantag av nyssnämnda art bör medgivas, återkommer styrelsen vid behandlingen
av 30 § i förslaget.

Även i fråga om lax anser fiskeristyrelsen att för hela riket gällande
minimimått bör införas. Härom anför styrelsen.

Med hänsyn till nödvändigheten, att alla lämpliga åtgärder vidtages till
skyddande av de värdefulla lax- och laxöringsbestånden, uppkommer frågan,
om icke allmänna minimimått å dessa slag av fisk bör införas. Det må
framhållas, att riksdagen behandlat detta spörsmål senast år 1950 (se jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 63

bruksutskottets utlåtande nr 41 i anledning av motionerna 1:337 samt II:
219 och 399).

Inom de flesta län har med stöd av 9 § fiskeristadgan meddelats bestämmelser
om förbud mot fångst av lax och laxöring under viss storlek. Åtskilliga
av de sålunda fastställda fångstförbuden är försedda med samma
undantag som enligt vad förut anförts gäller i fråga om förbuden mot
fångst av undermålig gädda och gös.

Det må anmärkas, att i Finland och Danmark minimimått finnes för hela
riket å såväl lax som laxöring. Minimimåtten är i Finland, för lax 50 cm
och för laxöring 35 cm (insjölaxöring 30 cm) samt i Danmark för såväl lax
som laxöring 40 cm (bäcköring 25 cm).

Mot minimimått i fråga om fångst av lax har stundom invänts (se bl. a.
förenämnda motioner 1:337 och 11:399 vid 1950 års riksdag), att det vid''
krokfiske efter lax och laxöring icke skulle vara möjligt att upprätthålla
bestämmelser om minimimått, enär dylik fisk var så ömtålig att den icke
ansågs kunna överleva, sedan den en gång fångats med krok. Invändningar
av detta slag har föranlett, att de i länsstadgorna upptagna fångstförbuden
försetts med förut berörda undantag beträffande oavsiktligen
fångad, icke levnadsduglig fisk.

Vad sålunda anförts, bör liksom motsvarande invändning beträffande
förbud mot fångst av gädda och gös, icke leda till annat än att det undersökes,
i vad mån ett eljest motiverat fångstförbud bör förses med undantag, såvitt
angår fisk som vid fångandet ej är levnadsduglig. Styrelsen vill emellertid
i detta sammanhang bestrida riktigheten av påståendet, att lax och
laxöring som fångats med krok icke skulle kunna överleva. Om kroken ej
svalts av fisken och fisken försiktigt befrias från kroken, är fisken i allmänhet
alltjämt levnadsduglig.

Beträffande frågan, huruvida allmänt minimimått för lax bör genomföras,
är bland annat följande synpunkter att beakta. Länsstyrelsernas bestämmelser
gäller lika litet som den nuvarande fiskeristadgan å internationellt
vatten och svensk fiskare har därför för närvarande rätt att utanför territorialvattnet
fånga lax av hur liten storlek som helst. Han kan ävenledes
avyttra fisken i riket, varvid han dock, om fisken enligt de på platsen för
försäljningen eventuellt gällande minimimåttsbestämmelserna icke får fångas,
måste för att ej vara förfallen till straff enligt nuvarande 14 § kunna
visa, att fångsten ägt rum utanför territorialgränsen. I allmänhet bereder
denna bevisskyldighet honom inga svårigheter.

Det är uppenbart, att syftet med minimimåttsbestämmelser för fångst av
lax i saltsjön med hänsyn till det omfattande laxfiske, som äger rum i öppna
havet i Östersjön, endast i ringa mån kan vinnas, om bestämmelserna är
tillämpliga enbart innanför territorialgränsen. Det förhåller sig också så,
att avsevärda mängder undermålig lax för närvarande fångas vid fiske i
öppna havet. Styrelsen finner det därför nödvändigt med dylika bestämmelser
även vid fiske å internationellt vatten. Mot en dylik ordning kan icke
åberopas den omständigheten, att enligt dansk lag någon motsvarande föreskrift
icke gäller för danska fiskare, som ju bedriver ett omfattande laxfiske
i Östersjön. Genom att danska fiskare enligt särskilt lagstadgande
icke får ilandföra eller vidtaga vissa andra åtgärder med undermålig fisk
har nämligen rätten för dem att fånga undermålig fisk utanför territorialvattnet
ringa praktisk betydelse. Blir det sålunda nödvändigt att förbjuda
svensk fiskare att fånga lax under visst minimimått å internationellt vatten,
bör naturligtvis sådan undermålig lax ej heller få fångas å territorialvattnet.

Även bortsett från de nu berörda synpunkterna finnes emellertid starka

Kungl. Majrts proposition nr 183.

skäl för införande av allmänna minimimåttsbestämmelser beträffande lax.
De biologiska synpunkterna talar avgjort för att åtminstone lax under 40
cm skall vara tredad överallt. För beredande av effektivast möjliga skydd
för laxbeståndet är det önskvärt, att minimimåttet, i enlighet med vad som
nu flerstädes gäller enligt länsbestämmelser och i överensstämmelse med
den finländska lagen, sattes till 50 cm. Fiskeristyrelsen finner sig dock ej
kunna föreslå ett större minimimått än 40 cm. Styrelsen har härvid beaktat,
att det är nära nog nödvändigt att ernå överensstämmelse härutinnan med
den danska lagen. Då nämligen laxfiske på många ställen i Östersjön bedrives
av både svenska och danska fiskare, skulle en för svenska fiskare
gällande bestämmelse om högre minimimått än det för danska fiskare
gällande icke blott i betydande mån förlora det syfte man vill vinna genom
det törhöjda minimimåttet utan även för de svenska fiskarena framstå såsom
en orättvisa.

Styrelsen förordar av nu anförda skäl ett allmänt minimimått å lax om
40 cm. Styrelsen vill emellertid understryka önskvärdheten av att överenskommelse
med Danmark träffas om fastställande i båda ländernas lagstiftning
av ett minimimått å 50 cm. I vad på styrelsen ankommer skall intet
försummas för ernående av en sådan överenskommelse.

Beträffande laxöring anser styrelsen, att avgörande skäl talade mot att
införa ett för hela riket gemensamt .minimimått i fråga om fångst i sötvatten.
Den fullvuxna laxöringens storlek i sötvatten varierade nämligen
mycket i olika delar av riket. Däremot kunde några skäl av detta slag icke
anföras mot ett gemensamt minimimått för fångst av laxöring i saltsjön.

Styrelsen anför vidare.

Som laxöring mera sällan fångas å internationellt vatten, gör sig det
första av de skäl som ovan åberopats för fångstförbud å undermålig lax
ej med samma styrka gällande i fråga om förbud mot fångst av undermålig
laxöring. Emellertid talar biologiska synpunkter avgjort för ett minimimått
å 35, helst 40 cm. Av länsstyrelserna fastställda minimimått i saltsjön
är flerstädes dock lägre än nu sagts. I enstaka län finnes intet dylikt
mått.

Styrelsen anser alltså att minimimått för laxöring bör fastställas för saltsjön.
Var gränsen går mellan saltvatten och sötvatten vid flodmynningar,
kan givetvis stundom vara tvistigt. Denna omständighet kan emellertid —
med hänsyn till nödvändigheten för den fiskande att oftast redan på grund
av fiskerättslagens bestämmelser förskaffa sig kännedom om gränsens
sträckning — icke åberopas såsom ett skäl mot förslaget i denna del. I valet
mellan 35 och 40 cm såsom minimimått å laxöring har styrelsen stannat
vid det senare. Härigenom vinnes bl. a. den fördelen, att överensstämmelse
ernås med den danska lagen.

I åtskilliga län finnes högre minimimått än 40 cm å lax och i några fall
även å laxöring. Det är icke styrelsens mening, att det nu framlagda förslaget
skall leda till någon sänkning av det i dessa länsbestämmelser stadgade
måttet. Så bör ej ske utan en ingående prövning, verkställd i första
hand enligt biologiska synpunkter. Styrelsen vill således betona, att förslaget
i denna del endast avser att fastställa den lägsta gränsen nedåt.

Enligt de särskilda kungörelser, som gäller för Torne älvs fiskeområde
samt Idefjorden och Svinesund, är minimimåtten å laxöring lägre än 40 cm.
Det torde icke böra komma i fråga att ändra dessa mått, innan det undersökts,
huruvida motsvarande ändring kommer till stånd beträffande fiske,
bedrivet av finska respektive norska fiskare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

I fråga om kontrollen av minimimått sbestämmelser na anför styrelsen.

Det lärer ha förekommit, att en i centimeter uttryckt minimimåttsbestämmelse
beträffande visst slags fisk stundom även på officiellt håll givits
den tolkningen, att det skulle vara tillåtet att fånga fisk under det angivna
måttet, om blott skillnaden icke uppgick till en hel centimeter. Inom
styrelsen har i anledning härav diskuterats, huruvida icke minimimåtten i
den föreslagna It § borde angivas i millimeter. Då emellertid nyssnämnda
tolkning måste anses vara uppenbart oriktig, har styrelsen icke funnit det
erforderligt med en dylik, ur formell synpunkt mindre tillfredsställande avfattning
av paragrafen.

Andra stycket i den föreslagna 11 § innehåller föreskrifter, hur måttet
skall beräknas å de olika i paragrafen angivna fiskslagen. Dessa föreskrifter
överensstämmer med vad redan nu gäller. Beträffande måttet å ostron
har dock vidtagits en jämkning av rent formell natur.

Remissinstanserna.

Allmänna synpunkter.

Fiskerinämnden för Vänern påpekar den svårighet som möter att kontrollera
minimått då fisken styckats, innan den utbjudes till försäljning. Uppsala
läns hushållningssällskap framhåller, att enligt sällskapets mening förbud
mot att saluhålla och försälja undermålig fisk är synnerligen ineffektiva
om de icke kompletteras med fångstförbud. Nämnda hushållningssällskap
och fiskeriintendenten i mellersta distriktet anser, att föreskriften i
30 § andra stycket i förslaget bör upptagas i 11 §. Länsstyrelsen i Örebro
län anser det lämpligt, att 10 och 11 §§ genom hänvisning till 12 § förses
med en erinran om att ytterligare inskränkningar i medgiven fisketid eller
lägre minimimått kan ifrågakomma. I annat fall blev 10 och 11 §§ lätt vilseledande
för allmänheten.

Lax.

En höjning av minimimåttet för fångst av lax påyrkas
eller ifrågasättes av domänstyrelsen, fiskeriintendenterna i mellersta,
övre södra och nedre södra distrikten samt i Österhavets distrikt, Sveriges
fiskares riksförbund, Svenska sydkustfiskarnas centralförbund, Svenska
ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevärdsförbundet och fiskerinämnden
för Vänern samt flera länsstyrelser och hushållningssällskap. Domänstyrelsen
samt länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Gotlands län
föreslår, att minimimåttet sättes till 60 cm, de övriga här avsedda remissinstanserna
hemställer om ett minimimått å 50 cm.

Domänstyrelsen anför till stöd för sin ståndpunkt.

Nyligen framlagda undersökningar har visat dels att laxbeståndet i Östersjön
är på tillbakagång, dels att medelvikten av den här vid yrkesfisket
fångade laxen har nedgått genom att smålaxens andel i fångsten ökat katastrofalt
under de senaste 5 åren. För att motverka laxbeståndets tillbakagång
planerar man nu att med avsevärda kostnader bygga laxtrappor och
vidtaga andra åtgärder för all bereda laxen nya yngelplatser i det fåtal
älvar, som på grund av kraftulbyggnaderna ännu står till huds härför. Do5
Bihang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. Nr 1S3.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

mänstyrelsen är för sin del givetvis beredd att i skälig grad medverka i
detta vällovliga syftemål men styrelsen vill framhålla, att det i denna paragraf
föreslagna minimimåttet på fångad lax — 40 cm — måste innebära
en svår misshushållning med de nya laxbestånd, man nu vill söka framskapa.
Det nya minimimåttet innebär att i Östersjön lagligen får fångas
smålax om ca 1/2 kilograms vikt, vilka dock om de fick gå kvar under
ytterligare ett havsår skulle kunna 10—20-faldiga sin vikt.

Även Svenska fiskevårdsförbundet uttalar, att all fångst av lax under 50
cm måste anses innebära en uppenbar misshushållning. Länsstyrelsen i
Stockholms län och fiskeriintendenten i Österhavets distrikt åberopar såsom
skäl för ett högre minimimått att ett sådant är erforderligt icke minst
med tanke på planerade laxodlingar på ostkusten.

I flera av yttrandena göres gällande, att vad fisker istyr elsen
anfört mot att i Sverige tillämpa ett högre minimimått
än i Danmark icke var övertygande eller i varje
fall icke borde bli utslagsgivande, särskilt som styrelsen själv
betonar önskvärdheten av ett högre minimimått än 40 cm. Flera remissinstanser
understryker, att förhandlingar bör upptagas med danska myndigheter
i syfte att från dansk sida vinna anslutning till ett högre minimimått
än 40 cm men anser hinder icke böra möta att utan avvaktan på dessa
förhandlingar höja minimimåttet för Sveriges vidkommande.

Av de remissinstanser som tillstyrkt det av fiskeristyrelsen
föreslagna minimimåttet 40 cm har Norrbottens
läns hushållningssällskap närmare utvecklat skälen för sitt
ståndpunktstagande. Hushållningssällskapet anför.

Minimimåttet 40 cm är otvivelaktigt mycket lågt. En lax på 40 cm väger
som bekant blott några hekto och är rätt mager i köttet. Sattes minimimåttet
till 50 cm, var dessa olägenheter avsevärt minskade, och ett avsevärt
skydd kunde beredas laxstammen. Utredningens motivering, att minimimåttet
bör överensstämma med de danska bestämmelserna, måste dock
tillmätas stor betydelse ur rättvisesynpunkt. Huruvida icke just rättvisesynpunkt
också borde ha föranlett, att man i stället för att utvidga giltighetsområdet
för bl. a. detta minimimått till att gälla även internationellt
vatten borde ha sökt utforma samma slags bestämmelser angående ilandföring
m. m. av undermålig fisk, som enligt utredningens motivering sid.

49 sista stycket gäller i dansk lag, undandrager sig vårt bedömande. Tydligt
är dock, att vad som eftersträvats är att minimimåttsbestämmelser av samma
effekt skall gälla för de båda största grupperna av laxfiskare i internationellt
vatten i Östersjön, vilket får anses betydelsefullt. Det föreslagna låga
minimimåttet på lax må därför kunna accepteras under förutsättning, att
möjligheterna till en snar överenskommelse med Danmark om ändring till

50 cm minimimått bedömes vara gynnsamma.

Liknande synpunkter anföres av fiskeriintendenten i nedre norra distriktet.

I detta sammanhang må framhållas, att Norrbottens läns hushållningssällskap
i sitt yttrande framför den meningen att i samband med förhand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

lingar med Danmark om minimimått även torde böra prövas frågan om
minsta storleken på laxkrokar, enär en internationell överenskommelse
härom kunde bli ett värdefullt komplement till minimimåttsbestämmelserna.
Fiskeriintendenten i mellersta distriktet ifrågasätter om icke
till skyddande av laxbeståndet även vissa föreskrifter för krokfisket efter
lax borde utfärdas, vilka innebar att smålax ej kunde fångas.

Laxöring.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttrycker
betänkligheter mot att allmänt minimimått för fångst
av laxöring i saltsjön införes. Med den föreslagna bestämmelsen
skulle havslaxöring, som går upp i vattendrag med sötvatten, kunna
fångas i dessa vattendrag oberoende av fiskens storlek. Det torde bli svårt
eller rent av omöjligt att kontrollera, om en viss laxöring fångats i saltsjön
eller tillrinnande vattendrag. Bestämmelsen torde därför få ringa eller
ingen verkan.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Gotlands län tillstyrker det
föreslagna måttet men påpekar de svårigheter som bestämmelsen kan komma
att medföra, när det gäller gränsdragningen mellan saltsjö och sötvatten.

Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet uttalar, att det varit önskvärt
att jämväl i sötvatten bereda skydd åt havslaxöringen genom minimimåttsbestämmelser.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslår, att
minimimåttet åtminstone för ostkusten sättes till 50 cm.

I några yttranden göres gällande, att det generella minimimåttet
för fångst av laxöring i saltsjön, 40 c in, är för högt
för västkustens vidkommande.

Statens jordbruksnämnd anför härom.

Nu gällande länsstadgor inom Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och
Bohus län föreskriver för sådan laxöring ett minimimått om 30 cm. Enligt
de av jordbruksnämnden hörda representanterna för handeln uppnår saltvattenslaxöringen
på västkusten i allmänhet endast en längd, som något
överskrider 30 cm, varför den föreslagna höjningen av minimimåttet skulle
omöjliggöra fiske. Även andra av nämnden under hand inhämtade uppgifter
tyder på att det nu gällande minimimåttet för den laxöring, som fångas i
saltvatten på västkusten, 30 cm, bör där bibehållas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har, som inledningsvis omnämnts,
överlämnat en till styrelsen gjord framställning från ett iO-tal fiskare
från Brattön och kringliggande orter, däri protest framföres mot en
höjning av minimimåttet från 30 till 40 cm. Skulle denna höjning genomföras
kunde småfisket först som sist upphöra vad beträffade laxöringsfiskct.
En laxöring om 40 cm vägde omkring ett kilogram och laxöring av den storleken
hörde icke precis till de vanliga.

Länsstyrelsen i Hallands län, länets hushållningssällskaps fiskerinämnd

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

och Svenska västkustfiskarnas centralförbund föreslår, att minimimåttet
för fiske i saltsjön fastställes till 35 cm. Det göres gällande, att laxöringen
på västkusten i regel är småvuxen och icke uppnår en storlek av 40 cm.
Skulle högre minimimått än 35 cm vara önskvärt på annat håll, synes
erforderlig jämkning kunna vidtagas genom länsstyrelsernas försorg.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har förklarat sig icke vilja
framföra erinran mot det föreslagna minimimåttet, därest Kungl. Maj :t
genom särskilt beslut för västkustens del medger ett minimimått
å 3 5 cm. Som motivering för sin ståndpunkt anför fiskeriintendenten.

På västkusten bedriver ett stort antal fiskare på senvintern och våren
laxöringsfiske med nät eller landvad. Den laxöring som därvid erhålles är
enligt samstämmiga uppgifter förhållandevis liten, mestadels 30—40 cm
lång. Om härvidlag ett minimimått av 40 cm skall tillämpas, synes detta
i hög grad eller kanske stundom så gott som helt innebära att fisket i fråga
måste inställas.

Under åberopande av samma skäl förklarar sig Göteborgs och Bohus läns
havsfiske förening för länets del icke kunna gå med på högre minimimått
än 35 cm.

Gädda.

Bestämmelsen om minimimått på gädda har föranlett erinringar i vissa
yttranden. Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Uppsala län finner det lämpligare
att de nuvarande förbuden mot saluhållande och
försäljning bibehålies och att dessa, då så finnes
erforderligt och möjligt, kompletteras med lokala
fångstförbud. Såsom skäl härför anföres att stora svårigheter torde
komma att möta att åstadkomma en effektiv övervakning av efterlevnaden
av fångstförbudet, särskilt i de delar av landet där fångst av gädda för
husbehov är av stor betydelse för befolkningens livsuppehälle. Kammarkollegiet
pekar härvid på sjöarna inom skogstrakterna i mellersta Sverige
och Norrland.

Jämväl Föreningen statens fiskeritjänstemän ifrågasätter om icke minimimåttet
för fångst av gädda ur biologisk synpunkt bör utgå.
Skälen härtill utvecklar föreningen på följande sätt.

Värdefullt är givetvis, att ej för småvuxen gädda saluföres i allmänna
handeln, men ur fiskeribiologisk synpunkt kan framhållas, att den föreslagna
bestämmelsen torde i vissa vattenområden kunna medföra en rubbning
i den naturliga balansen mellan antalet hanar och honor. Hanarna
blir nämligen i regel ej så storväxta som honorna och når ofta sin könsmognad
innan de uppnår angivna minimimått. Ett fiske grundat på minimimåttsbestämmelser
skulle således hårdast drabba honbeståndet av nämnda
fiskart.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar den uppfattningen, att
bestämmelsen om minimimått på gädda bör utgå och ersättas med
ett förbud mot fångst med s. k. gäddsax. Härom anför länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Nu fångas på vissa håll gädda i stor utsträckning i s. k. gäddsaxar. Dessa
är så konstruerade att en stor procent av den fångade fisken icke är levnadsduglig.
Då gäddsaxarna ofta utsättes längs vasskanterna i en sjö eller
ett vattendrag blir det i regel de mindre exemplaren som fastnar i detta
fångstredskap och härigenom kommer förbudet mot fångande av gädda, som
ej håller visst minimimått, att till stor del förfelas.

Länsstyrelsen framhåller vidare, att redan nu dylikt förbud gäller i
många vattenområden på grund av lokala bestämmelser, utfärdade av länsstyrelsen.
Med hänsyn till att saxfångst i vissa svårfiskade vattenområden
kunde vara enda effektiva fångstmetoden borde emellertid möjlighet till
dispens från dylikt förbud föreligga.

Domänstyrelsen, överjägmästaren i Skellefteå distrikt, jägmästaren i
södra Arvidsjaurs revir, länsstyrelsen i Jämtlands län, hushållningssällskapen
i nämnda län samt i Västerbottens län ävensom fiskeriintendenten i nedre
norra distriktet hemställer, att från berörda minimimått
undantages vissa delar av riket.

Domänstyrelsen anför.

Inom vissa delar av Norrland är gäddan en ogräsfisk och kampen mot
detta fiskslag — som här ej gärna användes som föda av befolkningen —
till förmån för ädelfisken är kostsam och bör betraktas såsom fiskevårdsåtgärd.
Med hänsyn härtill kommer ett generellt förbud mot fångst av gädda
under 40 cm att skapa irritation och besvärligheter i nämnda områden.

Styrelsen föreslår därför, att minimimåttet ej skall gälla för uppfödningsdainmar
eller i vatten där staten eller hushållningssällskapens fiskevårdssakkunniga
förordat utrotning av gädda till förmån för ädlare fiskslag.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet yttrar.

I fråga om gädda finnes intet fångstminimimått i Jämtlands län samt
ovan odlingsgränsen i Västerbottens län (utom i Stensele socken) och det
är ej heller önskvärt, emedan gäddan på de flesta håll i dessa trakter betraktas
som ogräsfisk. I realiteten torde det dock vara likgiltigt om bestämmelsen
gäller även där, emedan det ej finns någon möjlighet att kontrollera
om den efterlevs. Det torde över huvud taget kunna ifrågasättas, om det
inom nedre norra distriktet är nödvändigt med fångstminimimått på gädda.
Det torde överallt vara sådant överskott på uppväxande gäddungar att det ej
spelar någon som helst roll för det fullvuxna, matnyttiga beståndet (gäddor
med över 40 cm längd), om en eller annan undermålig gädda fångas
och användes i hushållet. Däremot måste det anses olämpligt att gäddor
under 40 cm säljes. Det torde även i de allra flesta fall vara omöjligt att
beivra användning av undermåliga gäddor i eget hushåll. Principiellt måste
det anses olämpligt att införa bestämmelser i fiskeristadgan, som ej är
oundgängligen nödvändiga.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Jämtlands län och länets
hushållningssällskap.

Gös.

De erinringar som kammarkollegiet och länsstyrelsen i Uppsala län enligt
vad förut anförts gjort mot bestämmelsen om fångstminimimålt på gädda
avser även minimimåttet på gös.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslår
en höjning av minimimåttet till 40 cm och anför.

För närvarande pågår ett jämförelsevis kraftigt fiske av gös. Genom
den föreslagna höjningen torde ett i någon mån ökat skydd givas det värdefulla
gösbeståndet och risken för överfiskning minska. Härtill kommer att
det även ur konsumentsynpunkt torde vara önskvärt att minimimåttet höjes,
varigenom kvalitativt sett bättre fiskprodukter tillföres marknaden.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund framhåller, att inom förbundet
diskuterats en höjning av minimimåttet till 40 cm. Något bestämt yrkande
om höjning framföres dock icke.

Kräftor.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslår
en höjning av minimimåttet för kräfta från 9 till 10 cm. Härför talar
enligt utskottets mening motsvarande skäl som av sällskapet åberopats för
höjning av minimimåttet för gös.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund anför, att inom förbundet diskuterats
en höjning av minimimåttet för kräftor till 10 cm. Något bestämt
yrkande om höjning framföres dock icke.

I förslaget icke nämnda fiskslag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det lämpligt att även kungörelserna
angående visst minimimått för rödtunga, rödspätta och skrubba samt äkta
tunga inarbetas i stadgan.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller,
att på flera ställen inom länet pärlmussla ännu finnes kvar. Pärlor av tillräcklig
storlek för att ha något värde torde knappast kunna påträffas i
musslor understigande 7 centimeters längd. Då pärlmusslan ej användes
för annat ändamål, syntes det skäligt att minimimått införes även för detta
skaldjur.

Föredraganden.

Allmänna synpunkter.

Bestämmelser om minimimått finnes i gällande fiskeristadga endast för
hummer, kräftor och ostron. Såsom framgår av vad jag inledningsvis anfört
under 10 § har emellertid i särskilda författningar ytterligare bestämmelser
meddelats om förbud mot att fånga fisk, som icke håller vissa minimimått.
I enlighet med vad fiskeristyrelsen föreslagit torde de därvid (s.
44) under nr 4), 5) och 8) omnämnda författningarna lämpligen böra inarbetas
i fiskeristadgan. De övriga författningarna bör däremot fortfarande
kvarstå.

Bestämmelser om minimimått har vidare i stor utsträckning lämnats i
länsstadgor. Som fiskerinämnden för Vänern påpekat är det givet, att kontrollen
av miniinimåttsbestämmelser försvåras genom att fisken på ett eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

annat sätt beredes innan den utbjudes till försäljning. Emellertid är detta
en olägenhet som icke torde få ha avgörande betydelse vid bedömningen av
frågan om minimimått för visst fiskslag bör införas eller icke.

Jag övergår härefter till frågan om vilka generella minimimått som bör
upptagas i stadgan.

Lax.

Som fiskeristyrelsen framhållit finnes föreskrifter om minimimått å lax
i nästan samtliga län. Det torde emellertid vara lämpligt att i fiskeristadgan
införes ett allmänt minimimått, vilket vid behov kan höjas genom lokala
föreskrifter. Fiskeristyrelsen har föreslagit, att detta mått sättes till
40 cm. Emellertid har styrelsen själv framhållit att ur fiskeribiologisk synpunkt
måttet borde vara högre, lämpligen 50 cm. Som motiv för att dock
föreslå 40 cm har styrelsen framhållit, att i Danmark detta minimimått gäller
och att det är nödvändigt att samma mått i detta hänseende gäller i Danmark
och i Sverige. Remissinstanserna har allmänt uttalat att ett minimimått
av 40 cm är för lågt. De flesta har föreslagit 50 cm.

Jag delar styrelsens åsikt att samma minimimått om möjligt bör gälla
för Sverige och grannländerna, särskilt Danmark och Finland. I Finland
är detta mått 50 cm. Frågan om minimimått på lax har under hösten 1953
behandlats av( Internationella havsforskningsrådet, varvid rådet beslutat
rekommendera ett mått av 50 cm. I anledning härav torde man väl få förutsätta
att minimimåttet i Danmark kommer att höjas till 50 cm. Med hänsyn
till rekommendationen synes i varje fall betänkligheterna mot att för
Sveriges del fastställa detta mått böra få vika för de biologiska synpunkterna,
vilka otvivelaktigt synes motivera ett mått av 50 cm. Jag förordar
därför att i fislceristadgan detta mått angives.

Även frågan om storleken på laxkrokar har behandlats vid havsforskningsrådets
sammanträde, men denna fråga torde böra ytterligare beredas
innan man överväger att för Sveriges del införa några bestämmelser härom.

Laxöring.

Såsom fiskeristyrelsen anfört torde det vara omöjligt att genomföra ett
allmänt minimimått på laxöring, som fångas i sötvatten. De svårigheter
som därvid skulle möta belysas av att i länsstadgor de föreskrivna
måtten varierar mellan 22 och 50 cm. Trots att det i vissa fall kan
vara svårt att avgöra om fisken fångats i sötvatten eller i saltsjön torde
emellertid, såsom flertalet remissinstanser förordat, minimimått böra fastställas
för laxöring som fångats i saltsjön. Att låta minimimåttet avse
»havslaxöring» oberoende av om den förekommer i havet eller i sötvatten är
icke möjligt, då havslaxöring ej är någon biologiskt bestämbar art. Fiskeristyrelsen
föreslår att minimimåttet sättes till 40 cm, vilket mått gäller i
Danmark. I Finland har minimimåttet satts till 35 cm. Flera remissinstanser
har gjort gällande att 40 cm är för stort mått, i varje fall såvitt angår laxöring
som fångats på västkusten. De nu i länsstadgor fastställda miniini -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

måtten för laxöring, som fångas i saltvatten, varierar mellan 30 och 50 cm.
Av remissyttrandena torde framgå, att ett minimimått av 40 cm i det närmaste
kan komma alt omöjliggöra laxöringsfisket på västkusten. Fiskeriintendenten
i Västerhavets distrikt och några andra remissinstanser har uttalat,
att ett mått av 35 cm skulle kunna fastställas att gälla även för västkusten.
Den lämpligaste lösningen torde vara, att i fiskeristadgan detta
mått angives och att i lokala stadgor föreskrifter meddelas om högre mått i
sådana fall där detta redan gäller eller eljest kan anses motiverat. Om del
skulle visa sig nödvändigt att för vissa kuststräckor fastställa lägre minimimått
än 35 cm, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att genom särskild
kungörelse förordna härom. Som jag tidigare nämnt bör det genom särskild
kungörelse för Idefjorden och Svinesund in. in. nu gällande minimimåttet
av 30 cm icke ändras.

Gädda.

Fiskeristyrelsen har föreslagit, att generellt minimimått införes för
fångst av gädda och gös. Vissa remissinstanser har gjort invändningar häremot.
Särskilt beträffande gädda, som i stor utsträckning är föremål för
fritidsfiske med drag och andra krokredskap, synes betänkligheter kunna
anföras mot ett minimimått vid fångst. Som jag närmare kommer att utveckla
under It § i departementsförslaget torde en i fiskeristadgan intagen
bestämmelse om minimimått nämligen alltid böra kompletteras med skyldighet
att utsätta även sådan oavsiktligt fångad undermålig fisk, som icke
är levnadsduglig. En föreskrift härom torde sannolikt vara särskilt svår att
upprätthålla när det gäller gäddfångst. I fråga om gädda synes det därför
nödvändigt att, om minimimått för fångst införes, medge rätt att till husbehov
använda undermålig fisk som oavsiktligt fångats. Ett på detta sätt
konstruerat fångstförbud synes emellertid icke böra införas i en för hela
riket gällande fiskeristadga. Som ytterligare skäl mot ett generellt minimimått
vid fångst av gädda torde de av föreningen statens fiskeritjänstemän
framförda biologiska synpunkterna i viss mån kunna åberopas. Av anförda
skäl har jag funnit mig icke kunna förorda att i fiskeristadgan föreskrives
minimimått vid fångst av gädda. Däremot synes det vara lämpligt, att de nu
i kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndens
skyddande givna bestämmelserna om förbud att sälja gädda som i längd
ej håller 40 cm bibehålies och inarbetas i fiskeristadgan. Till denna fråga
torde jag få återkomma i samband med behandlingen av 24 och 27 §§ i departementsförslaget.

Gös.

Vad som anförts beträffande gädda torde i stort sett även gälla för gös.
Jag förordar därför att för hela riket gällande minimimått beträffande denna
fisk liksom nu endast skall gälla vid försäljning m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Övriga fiskslag.

Det nu gällande minimimåttet på kräftor torde icke böra ändras. Minimimått
på pärlmussla synes icke böra upptagas i en för hela riket gällande
stadga.

11 § (30 § andra stycket).

Fiskeristyrelsen har i 30 § andra stycket föreslagit en bestämmelse om
skyldighet för den som oavsiktligt fångar fredad eller undermålig fisk att
genast åter släppa ut fisken i vattnet. Fiskeristyrelsens förslag i denna del
överensstämmer i sak med gällande föreskrift i 23 § fiskeristadgan. Även i
vissa av de tidigare omnämnda särskilda kungörelserna finnes bestämmelser
av liknande innehåll. Som exempel härpå må nämnas, att i kungörelsen
angående fisket i Idefjorden och Svinesund m. m. stadgas, att lax eller
laxöring, som fångats under förbjuden tid eller håller för litet mått, omedelbart,
såvitt möjligt oskadd, åter skall utsläppas i vattnet. Liknande föreskrifter
finnes även i kungörelserna till skydd för rödspätta och skrubba.
I kungörelsen 1953:608 framhålles särskilt att fisken skall utsättas »med
iakttagande av sådan försiktighet som erfordras för dess bibehållande i livsdugligt
skick». I artikel 8 av Londonkonventionen stadgas, att fångad fisk
som icke håller de i överenskommelsen angivna minimimåtten omedelbart
skall utkastas i havet, såvida fisken ej skall användas för omplantering i
andra fiskeområden. I kungörelsen 1952: 699, vilken grundas på nämnda
konvention, stadgas härom att undermålig fisk »må icke dödas utan skall
omedelbart åter utsättas i havet».

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen anför till stöd för ovillkorlig skyldighet att utsätta undermålig
eller fredad fisk följande.

Om man intagit den ståndpunkten, att ett visst fångstförbud i princip
bör genomföras, bör ingen meningsskiljaktighet råda därom att oavsiktligt
fångad fisk, som är levnadsduglig, åter bör utsättas samt att icke levnadsduglig
sådan fisk ej bör få försäljas. Det spörsmål som här föreligger inskränker
sig således till frågan, om den fiskande bör åläggas att utsätta
fisk, som icke kan antagas komma att fortleva, eller om han bör få behålla
den för egen konsumtion.

Dylik rätt att behålla och för egen del konsumera icke levnadsduglig fisk
tillkommer den fiskande enligt åtskilliga länsstadgor, vari minimimått fastställts.
Det torde emellertid vara ganska klart, att denna rätt i betydande
utsträckning missbrukas. Det har ofta konstaterats, att undermålig fisk icke
blott använts för omedelbar konsumtion utan även insaltats eller annorledes
konserverats i så stora mängder, att det knappast varit tänkbart att all
fisken varit icke levnadsduglig vid fångandet. Ett påstående från den fiskandes
sida, att fisken icke var levnadsduglig vid fångandet, kan såsom
lätt inses praktiskt taget aldrig motbevisas. Genom ett undantag från skyldigheten
att åter utsätta fisken försvåras således i mycket hög grad kontrollen
av fångstförbudets efterlevnad.

Såsom ett starkt skäl för ett bibehållande av regeln i gällande 23 § i full

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

utsträckning kan åberopas, att densamma utan att vara försedd med något
undantag återfinnes i Londonkonventionen. Det kan icke med fog göras
gällande, att den fisk, som förslagets minimimått avser, i allmänhet fångas
under sådana förhållanden att den har svårare att överleva än fisk, som
avses i konventionen och fångas under de däri angivna förhållandena.

Fiskeristyrelsen vill av nu anförda skäl för sin del förorda, att något
undantag från den i nuvarande 23 § angivna principen icke medgives. Ifrågavarande
stadgande hör rätteligen hemma i 30 § i förslaget.

En viss jämkning av den nuvarande formuleringen synes böra vidtagas.
Det torde sålunda böra åläggas den fiskande icke blott att utsätta fisken
utan även att därvid förfara med sådan försiktighet, att fisken bibehålies
vid liv. Då den fiskande fullgjort vad som enligt stadgandet åligger honom,
bör han givetvis vara fri även från förverkandepåföljd.

Remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar, att den som utan uppsåt
råkat fånga fisk, understigande minimimåttet, skall
äga tillgodogöra sig sådan fisk i sitt hushåll. Länsstyrelsen
gör härvidlag icke åtskillnad mellan död eller icke levnadsduglig fisk,
å ena, och levnadsduglig fisk å andra sidan. En motsatt regel till den sålunda
förordade torde, framhåller länsstyrelsen, sakna stöd i allmänhetens
rättsuppfattning och till följd därav komma att i stor utsträckning överträdas,
vilket skulle medföra risk för bristande respekt jämväl för fiskelagstiftningen
i övrigt.

Samma yrkande framställes av Svenska insjöfiskarenas centralförbund
i fråga om såväl undermålig fisk som fisk fångad under förbjuden tid, dock
endast vid yrkesmässigt fiske.

Kammarkollegiet hemställer, att undantag från skyldigheten att utsätta
undermålig fisk eller fisk fångad under fredningstid måtte göras
därest fiskenvid f å n g s t e n b 1 i v i t dödad eller så svårt
skadad att den ej kan antagas vara levnadsduglig. Kollegiet
inskränker icke detta yrkande till fall, då den fiskande vill använda
fisken i sitt eget hushåll. Kollegiet har svårt att föreställa sig att ens lojala
medborgare skulle utsätta fisk som är död eller så svårt skadad att den
uppenbarligen ej kan överleva. Ett sådant handlande skulle följaktligen endast
kunna framtvingas av ett straffhot, som hade kunnat göras effektivt.
Detta syntes icke vara möjligt. Det föreslagna stadgandets betydelse ur
kontrollsynpunkt syntes ej få tillmätas avgörande betydelse. Det föreföll
bättre att genom propaganda söka klargöra fångstförbudens betydelse för de
fiskandes egna intressen än att i kontrollsyfte föreskriva en regel, som ej
kom att efterlevas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om det icke vore mera ändamålsenligt
att anmälan om fångsten finge göras till vederbörande
polismyndighet för beslut huru med fisken skulle
förfaras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Statens jordbruksnämnd och Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
samt några andra remissinstanser hemställer om sådant
undantag från skyldigheten att utsätta oavsiktligt fångad fisk, att undermålig
fisk eller fisk som fångats å fredningstid skall få behållas av den
fiskande för egen konsumtion, om fisken vid fångsten dödats eller så svårt
skadats, att den ej kan leva.

Jordbruksnämnden anför i denna del.

Nämnden vill framhålla, att i vad gäller de nu i stadgeförslaget intagna
fiskslagen torde skador åtminstone vid sportfiske och annat krokfiske lätt
uppkomma, som medför att fisken uppenbarligen icke blir levnadsduglig.
Skulle någon salta eller på annat sätt konservera undermålig fisk i så stora
mängder, att det icke är tänkbart att all fisken varit icke levnadsduglig vid
fångandet, torde i allmänhet icke några svårigheter föreligga att få vederbörande
fälld för överträdelse av fångstförbudet.

Amatörfiskarnas riksförbund gör särskilt gensagor mot att skyldighet
skall föreligga att sätta ut död fisk. Bortsett från att fisken kan vara
tjänlig som människoföda skulle en utsättningsskyldighet strida mot alla
hygieniska lagar. Det kan inträffa att en yrkesfiskare på grund av storm,
sjukdom eller andra skäl icke på någon lid kunnat vittja sina redskap som
blivit besatta med en mängd död fisk. Säkerligen skulle det väcka allmän
anstöt, om denna mängd döda fiskar skulle tillatas driva in mot en allmän
badstrand eller mot platser, där större samhällen hade sina vattentäkter.
Vid exempelvis ogynnsamt väder kunde det dessutom vara omöjligt att ute
på fiskeplatsen frigöra och sortera fångsten.

Föredraganden.

Frågan om skyldighet för den som oavsiktligt fångat fredad eller undermålig
fisk att åter utsläppa fisken har mycket diskuterats i samband med
tillkomsten av författningar på fiskets område. Det har gjorts gällande, att
bestämmelser om fredningstid och minimimått i hög grad skulle bli ineffektiva
om en fiskande kunde freda sig från ansvar genom att invända att
fredad eller undermålig fisk, som påträffas i hans fiskebåt, vid fångsten
varit så skadad att den icke varit levnadsduglig. Det har därför hävdats,
att bestämmelser om minimimått och fredningstid ur kontrollsynpunkt
oundgängligen måste förenas med föreskrift om skyldighet att utsätta fisk,
som mot sådana bestämmelser fangals, och detta oavsett om fisken varit
död, levnadsduglig eller helt oskadad. Häremot har emellertid invänts, att
fiskande säkerligen icke skulle komma att efterleva en sådan bestämmelse
då de skulle anse det vara meningslöst att utsätta en död eller icke levnadsduglig
fisk. Denna invändning torde i många fall vara berättigad och torde
ha särskild betydelse i sådana fall då fisk fångats med krokredskap varvid
fiskens gälar ofta skadas så att fisken ej kan överleva. Om, såsom jag föreslagit,
generella minimimått icke fastställes för gädda och gös torde betänkligheter
mot det här avsedda stadgandet dock bli mindre. Härtill kommer
att såsom ovan angivits ovillkorlig utsättningsskyldighet föreskrivits i ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

flertal på internationella konventioner grundade författningar, bland annat
den kungörelse som grundats på Londonkonventionen och träder i kraft
den 5 april 1954. Som fiskeristyrelsen anfört torde vägande skäl ej kunna
åberopas mot att ha olika bestämmelser i sistnämnda kungörelse och i fiskeristadgan.

Med hänsyn till det anförda anser jag, att de invändningar som kan
göras mot det föreslagna stadgandet bör vika för kontrollsynpunkterna.
Det av fiskeristyrelsen i 30 § andra stycket föreslagna stadgandet torde därför
i stort sett böra bibehållas oförändrat. Emellertid synes det lämpligt
att stadgandet överföres till en särskild paragraf och får sin plats i anslutning
till bestämmelserna om fredningstid och minimimått. Vidare torde för
befrielse från straffansvar icke böra fordras mer än att fisken utsatts. Enligt
fiskeristyrelsens förslag fordras därjämte för straffrihet att den fiskande
skall tillse att fisken vid utsättandet blir så oskadad som möjligt. Detta
stadgande överensstämmer visserligen med vad som föreskrives i vissa av
de tidigare omnämnda författningarna. Emellertid torde det vara svårt för
den fiskande att bevisa, att en föreskrift av nu nämnd innebörd iakttagits.
Jag har därför funnit att en sådan föreskrift icke bör medtagas. Det torde
i sakens natur att en fiskande icke i onödan skadar en fisk, som han
måste utsläppa.

I enlighet med det anförda har It § i departementsförslaget utformats. Bestämmelsen
gäller vid oavsiktlig överträdelse av fångstförbud, som angives i
9 och 10 §§ av departementsförslaget. Enligt 21 § tredje stycket skall 11 §
äga motsvarande tillämpning även då lokala förbud meddelats av länsstyrelse.
Detta innebär, att sådant förbud aldrig skall anses vara överträtt om
den fiskande iakttager vad som stadgas i 11 §. Däremot utgör hänvisningen
ej hinder för länsstyrelse att i samband med meddelande av lokala fångstlörbud
t. ex. föreskriva, att oavsiktligt fångad undermålig eller fredad fisk
som ej är levnadsduglig får användas till husbehov.

12 §.

Stadgandet i 12 § första stycket av fiskeristyrelsens förslag innebär ingen
nyhet i förhållande till vad nu gäller enligt 9 § första stycket fiskeristadgan.
Andra stycket saknar däremot motsvarighet i gällande stadga.

Fiskeristyrelsen.

I första stycket av 12 § ges föreskrift om möjlighet för länsstyrelsen att
utsträcka de i 10 § angivna fredningstiderna och höja de i 11 § stadgade
minimimåtten. I denna del må hänvisas till vad som anförts under nämnda
paragrafer.

Undantag från de stadgade fredningstiderna och minimimåtten kan
stundom vara påkallat ur fiskevårdssynpunkt. Sålunda kan det bland annat
visa sig erforderligt att för upphjälpande av beståndet av mera värdefull
fisk i en sjö nedbringa beståndet av annan, mindre värdefull fisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

därstädes. Är en sjö exempelvis särskilt lämpad för laxöring men jämväl
gädda förekommer i sjön, bör de fiskevårdande åtgärderna inriktas
på att sjön i första hand förbehålles laxöringen, om risk föreligger att bådadera
bestånden ej kan vidmakthållas där. Undantag från förbuden kan
vidare vara erforderligt för att erhålla fisk till fiskodling eller för vetenskapligt
ändamål.

Om någon dispensmöjlighet för de nu angivna fallen icke föreskrives i
fiskeristadgan, kan endast Kungl. Maj:t lämna den erforderliga dispensen.
Fiskeristyrelsen anser, att meddelande av dispens lämpligen bör uppdragas
åt styrelsen, och har därför upptagit ett stadgande härom i andra
stycket i förevarande paragraf.

Remissinstanserna.

Första stycket.

Statens jordbruksnämnd anser att detta stycke är onödigt,
då 14 § ger länsstyrelsen bemyndigande att meddela särskilda bestämmelser.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott och fiskeriintendenten
i övre södra distriktet hemställer, att länsstyrelse
icke må erhålla befogenhet att meddela föreskrift
om att fredningstiden för kräftor skall upphöra senare
än i 10 § av fiskeristyrelsens förslag föreskrives. Förvaltningsut skottet

anför, att dylika föreskrifter kan medföra icke önskvärda konsekvenser
rörande fisket i vatten, som berör två län. Dessutom skulle kontrollen
av föreskrifternas efterlevnad bli mycket svår. Fiskeriintendenten
gör gällande, att vad fiskeristyrelsen anfört för en sådan befogenhet ej synes
uppväga nackdelarna av att fisket skall börja senare å vissa platser.
Även Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttrande
länsstyrelsen i länet förklarat sig i stort sett instämma, finner det i
synnerhet beträffande kräftfångst betänkligt att möjlighet beredes till frigivande
av fiske på olika tider inom olika delar av landet.

Jägmästaren i Hallens revir anser i likhet med över jägmästaren i mellersta
Norrlands distrikt, att länsstyrelsen även bör få fastställa kortare
fredningstider och lägre minimimått än de i stadgan bestämda.

Andra stycket.

Länsstyrelsen i Jämtlands län hemställer, i anslutning till vad länsstyrelsen
anfört beträffande bestämmelsen om minimimått på gädda,
att länsstyrelserna måtte få befogenhet att m e d d e la undantag
från nämnda bestämmelse. Även hushållningssällskapet i länet
anser, att sådan dispens bör kunna medgivas.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasätter,
om ej länsfiskeritjänstemännen skulle kunna lämna tillstånd till fångst av
smågäddor, då så är motiverat ur fiskevårdssynpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län anser, att den i andra
stycket meddelade dispensbefogenheten bör tillkomma länsstyrelsen
och ej fiskeristyrelsen. Såsom skäl åberopar länsstyrelsen i
Jämtlands län.

Enligt länsstyrelsens mening synes det ej vara förenligt med de av statsmakterna
eljest förordade rationaliserings- och decentraliseringssträvandena
att förbehålla denna befogenhet en central myndighet. Man kan nämligen
med fog utgå från att länsstyrelsen äger tillräcklig erfarenhet för att
— efter hörande av fiskeriintendenten och eventuellt hushållningssällskapets
fiskerinämnd — bedöma ärenden av ifrågavarande slag. Man kan också
förutsätta, att länsstyrelsen i ärenden av mera svårbedömbar natur inhämtar
utlåtande från fiskeristyrelsen.

Norrbottens läns hushållningssällskap uttalar, såsom nämnts under 7 §,
att fiskeristyrelsen om det finnes påkallat ur fiskevårdssynpunkt bör få
meddela dispens från ljusterförbud et.

Föredraganden.

Vad i första stycket sägs gäller redan på grund av 14 § i förslaget. Detta
stycke kan därför utgå. I stället torde, såsom jag kommer att föreslå, i 14 §
böra införas uttrycklig föreskrift om att länsstyrelse icke äger meddela bestämmelse
om undantag från de i departementsförslaget under 6—10 och
13 §§ upptagna förbuden.

Såsom jag tidigare uttalat, torde möjlighet böra föreligga för länsstyrelse,
att utsträcka fredningstiden för kräftor utöver den 7 augusti klockan
17.

I enlighet med vad jag anfört vid behandlingen av 6 § i departementsförslaget
bör dispensmöjligheten enligt andra stycket omfatta även ljusterförbudet.

Eftersom prövningen av sådana dispensärenden som avses i andra stycket
oftast innebär ett bedömande av huvudsakligen vetenskaplig art torde
dispensrätten böra anförtros fiskeristyrelsen och ej länsstyrelse.

Jag förordar alltså att första stycket i 12 § utgår och att andra stycket
kompletteras med en bestämmelse att fiskeristyrelsen, om ur fiskevårdssynpunkt
för visst fall särskilda skäl därtill föreligger, äger medgiva undantag
även från ljustringsförbudet.

13 §.

13 § i fiskeristyrelsens förslag saknar motsvarighet i gällande fiskeristadga.

Fiskeristyrelsen.

Utplantering av fisk bör ej vidtagas utan sakkunnig utredning om utplanteringens
lämplighet ur fiskevårdssynpunkt. Erfarenheten har emellertid
visat, att utplantering av fisk i sötvatten stundom ägt rum utan till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

börlig hänsyn till fiskevårdens krav. Det har sålunda förekommit fall bl. a.
i Kalmar län, då utplantering av sutare ägt rum i kräftrika sjöar med påföljd
att kräftbeståndet mer eller mindre utrotats. Utplantering av gädda,
sik, röding och lake har ävenledes stundom skett i sjöar, där utplanteringen
varit olämplig med hänsyn till angelägenheten att bevara i sjön förekommande
bestånd av annat slags fisk. Fall har särskilt förekommit, då
laxöringsbeståndet i vissa norrländska sjöar härigenom blivit lidande.

Styrelsen har därför funnit det nödvändigt, att utplantering av fisk i sötvatten
underkastas viss kontroll. Syftet med kontrollen torde näppeligen
kunna vinnas annorledes än genom att envar som vill utplantera fisk i sötvatten
får lov att inhämta myndighets tillstånd härtill. Tillståndsgivande
myndighet bör regelmässigt vara fiskeriintendenten. Genom intendenternas
ingående kännedom om de lokala fiskeriförhållandena och de möjligheter
de har att genom länsfiskeritjänstemännen erhålla nödiga upplysningar i
saken lärer flertalet ärenden om tillstånd kunna avgöras utan större besvär
eller tidsutdräkt.

Behörighet att lämna dispens bör även tillkomma fiskeristyrelsen, vilket
får praktisk betydelse bl. a. med hänsyn till den utplanteringsverksamhet
som bedrives i styrelsens regi.

Uppenbarligen bör den här föreslagna regeln icke gälla beträffande utplantering,
som verkställes för fullgörande av åläggande i dom i vattenmål.
Skäl av samma art, som anförts för att tillstånd skall krävas till utplantering,
föranleder även, att fiske med levande betesfisk icke bör få äga rum i
sötvatten, där fisk av samma slag som betesfisken icke förekommer.

Remissinstanserna.

Första stycket.

Bestämmelsen i detta stycke har föranlett särskilda uttalanden i de flesta
av remissyttrandena.

Fiskeriintendenterna i nedre norra och övre södra distrikten, Sveriges fiskares
riksförbund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Svenska sydkustfiskarnas
centralförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund,
Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Föreningen statens fiskeritjänstemän,
Svenska naturskyddsföreningen samt fem länsstyrelser och sju hushållningssällskap
eller fiskerinämnder har tillstyrkt förslaget att
alla utplanteringar av fisk i söt vatten skall i en
eller annan form vara underkastade tillståndstvång.
Några av dessa instanser har dock uttryckt viss tveksamhet. Länsstyrelsen
i Stockholms län och Svenska naturskyddsföreningen ifrågasätter sålunda
om tillståndsprövningen bör gälla även utplantering av fisk, som redan förekommer
i det vatten där utplanteringen avses skola äga rum. Jämtlands
läns hushållningssällskap och fiskeriintendenten i nedre norra distriktet
har i sina yttranden understrukit vikten av att generella tillstånd skall kunna
utfärdas beträffande vissa fiskarter för ett helt län eller för en del av lä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

net. Överjägmästaren i Gävle-Dala distrikt och jägmästaren i Västra Hälsinglands
revir tillstyrker bestämmelsen, därest den icke hindrar domänstyrelsen
från att erhålla generellt tillstånd till utplantering som sker enligt
anvisning av domänverkets fiskerikonsulent.

Inskränkning av tillståndstvånget till att avse endast
utplantering av fisk som ej tidigare förekommer
i v a 11 n et påyrkas av kammarkollegiet, länsstyrelsen i Södermanlands
län, nämnda läns och Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
Svenska fiskevårdsförbundet och Amatörfiskarnas riksförbund.
Även jägmästaren i Hallens revir samt Stockholms läns och stads
hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasätter om icke en dylik in-,
skränkning bör ske. En liknande ståndpunkt intages av jägmästaren i Vimmerby
revir med instämmande av över jägmästaren i östra distriktet, likaså
av Mo och Domsjö Aktiebolag, som dock anser att tillstånd aldrig bör erfordras
för utplantering av lax och laxöring. Fiskeriintendenten i mellersta
distriktet förordar en begränsning av tillståndstvånget till nyinplanteringar
av förut icke befintlig fiskart i laxöring- eller rödingförande vatten. Även
Norrbottens läns hushållningssällskap anser, att tillstånd bör erfordras endast
för vissa slag av nyinplanteringar, i första hand sådana i vatten med
bestånd av laxöring eller röding. Länsstyrelsen i Jämtlands län förmenar,
att en lösning av problemet kan ske genom en bestämmelse i enlighet med
följande, i lokal stadga för länet upptagna föreskrift: »Med undantag för
laxöring, röding, bäckröding och regnbågsforell ävensom fiskart, som redan
förut finnes i vattnet och är av väsentlig betydelse för fisket, må ingen som
helst fiskinplantering göras utan efter vederbörande fiskeriintendents medgivande.
Ej heller må utan sådant medgivande röding inplanteras i vatten,
där laxöring är den enda förekommande fiskarten eller i vatten som ligger
uppströms därom.» Överjägmästaren i mellersta Norrlands distrikt hävdar,
att förbudet endast bör omfatta utplantering av ny fiskart. Från förbudet
borde dock helt undantagas lax, laxöring, regnbågsforell och bäckröding.
Vidare borde sik utan tillstånd få utsättas i vatten, där gädda förekom men
nyss uppräknade laxfiskar saknades.

Domänstyrelsen finner, att tillståndstvånget bör begränsas på ett av behovet
betingat sätt och avse t. ex. förbud mot att utsätta gädda i vatten eller
vattensystem, där den nu saknas, och likaledes förbud mot utsättning av
andra fiskslag i vatten, där endast laxöring och röding finnes. Länsstyrelsen
i Östergötlands län anser, att tillstånd bör erfordras endast för att inplantera
tisk i laxförande vatten och för inplantering av ål. Gotlands läns hushållningssällskap
uttalar med instämmande av länsstyrelsen i länet, att tillstånd
endast bör fordras för utplantering i sådana sjöar som har bestånd av värdefull
fisk av laxsläktet och för utplantering av ål i kräftrika vatten. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län ifrågasätter, om icke tillståndstvånget bör begränsas
till utplanteringar av viss betydenhet. Nämnda läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott förmenar, att bestämmelsen icke bör tillämpas

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

på utplanteringar i mindre vatten då kostnaderna bestrides av fiskevårdsförening
eller enskild fiskevattensägare.

Tillståndstvånget a v styrkes helt av länsstyrelserna i Jönköpings,
Hallands och Västmanlands län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Jönköpings län, fiskerinämnderna hos Hallands läns och Västmanlands
läns hushållningssällskap samt Svenska fiskeritjänstemannaförbundet.
Även de yttranden som avgivits av Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, fiskerinämnden hos hushållningssällskapet i
Kronobergs län och förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns norra hushållningssällskap
går närmast i avstyrkande riktning. Jämväl länsstyrelsen i
Norrbottens län är tveksam. I varje fall bör enligt Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och länsstyrelsen i Norrbottens län
begränsning av tillståndstvånget ske. Nämnda förvaltningsutskott förordar
härutinnan samma begränsning som länsstyrelsen i Östergötlands län. Länsstyrelsen
i Norrbottens län förmenar, att tillstånd under inga förhållanden
bör fordras för utplantering av bäckröding och laxöring. Värmlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttranden länsstyrelsen i
länet i stort sett instämt, finner ävenledes bestämmelsen diskutabel.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att bestämmelsen bör ersättas
med en föreskrift, vari erinras om att den som vill utplantera fisk
i sötvatten bör inhämta råd och upplysningar av länsfiskeritj
än steman eller annan sakkunnig Av de remissinstanser
som velat inskränka förbudets tillämpningsområde förordar länsstyrelsen
i Östergötlands län en bestämmelse av innehåll, att när tillståndstvång
ej erfordras utplantering ej får ske utan biträde av eller föregånget
samråd med länsfiskeritjänstemannen. Svenska fiskevårdsförbundet uttalar,
att i de fall som ej berörs av tillståndstvånget på sin höjd bör föreskrivas
anmälan till länsfiskeritjänsteman eller fiskerinämnd. Amatörfiskarnas riksförbund
uttalar sig i liknande riktning och framkastar tanken, att tjänstemannen
i tveksamma fall skall kunna utfärda tillfälligt förbud mot åtgärden
samt remittera frågan till fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten. Hushållningssällskapens
förbund finner det knappast behövligt, att varje utplantering
skall föregås av en formell tillståndsprövning. Kontroll över denna
verksamhet torde dock vara erforderlig. Den borde uppdragas åt hushållningssällskapen.

Flera av de remissinstanser som avstyrkt den föreslagna bestämmelsen
eller velat inskränka dess tillämpningsområde påpekar, att därest förbud
mot utplantering är påkallat i fall då förbud ej kommer att finnas i fiskeristadgan,
förbud i erforderlig omfattning kan intagas i
länsbestämm e 1 ser.

Vad angår frågan vem som bör lämna tillstånd anser
länsstyrelsen i Kronobergs län, att tillståndet bör lämnas av länsstyrelserna.
Svenska insjöfiskarenas centralförbund finner, att tillstånd

(! Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 183.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

bör kunna lämnas av länets egna fiskerimyndigheter. Hushållningssällskapens
förbund förmenar, att erforderlig kontrollverksamhet
bör uppdragas åt hushållningssällskapen. Kalmar läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott anför, med instämmande av länsstyrelsen i länet,
att tillståndsgivningen bör anförtros åt hushållningssällskapen.
Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför, med
instämmande av länsstyrelsen i länet, att därest tillståndstvång över huvud
införes, tillstånd bör kunna meddelas av fiskerinämnd eller länsfiskeritj
änsteman. Kronobergs läns hushållningssällskaps fiskerinämnd
har den uppfattningen, att om tillståndstvång införes, uppdraget bör
anförtros fiskerinämnden.

Jägmästaren i Vimmerby revir, mot vilkens yttrande över jägmästaren i
östra distriktet förklarat sig intet ha att erinra, länsstyrelserna i Gotlands
och Malmöhus län, Gotlands läns hushållningssällskap, Gävleborgs läns och
Västernorrlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnder, Svenska sydkustfiskarnas
centralförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund samt
Mo och Domsjö Aktiebolag ifrågasätter om icke tillståndsprövningen skall
anförtros även åt vederbörande länsfiskeritjänsteman. Blekinge
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför, att detta är tillfyllest
i flertalet fall. Beträffande de största insjöarna ävensom sådana sjöar som
berör olika hushållningssällskaps områden syntes däremot den föreslagna
regeln böra gälla. Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att länsfiskeritjänstemännen
bör ha befogenhet att lämna tillstånd, dock endast i fråga om mindre
fiskevatten. Västerbottens läns hushållningssällskap förordar, att utplantering
av fiskart som redan förekommer i vattnet skall kunna medgivas
även av länsfiskeritjänstemännen. Kalmar läns södra hushållningssällskaps
fiskerinämnd yttrar, att länsfiskeritjänstemännen bör äga rätt att lämna tillstånd
eller att de i varje fall bör kunna meddelas sådant uppdrag av fiskeriintendenten.
Även länsstyrelsen i Jämtlands län anser att möjlighet bör
finnas att i en eller annan form delegera dispensrätten på länsfiskeritjänstemännen.
Sveriges fiskares riksförbund och Svenska västkustfiskarnas centralförbund
uttalar att dylik behörighet bör tillkomma dessa tjänstemän åtminstone
i vissa ärenden av mindre omfattning. Domänverkets fiskevårdskonsulent
har den uppfattningen, att dispens bör få meddelas — förutom
av fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten — av person som av styrelsen förklarats
kompetent att lämna sådant tillstånd.

I intet av de avgivna yttrandena bestrides, att sakkunnig medverkan
vid utplantering av fisk i sötvatten är åtminstone
i viss utsträckning av behovet påkallad. I ett flertal
yttranden framhålles uttryckligen, att en utplantering kan få och även har
fått ogynnsamma följder ur fiskevårdssynpunkt.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet anför.

Ett generellt förbud att utplantera fisk utan särskilt tillstånd fyller en
mycket viktig uppgift. Det kan endast beklagas, att sådant förbud ej"funnits
tidigare. Åtskilliga värdefulla fiskevatten uppåt fjällen, i vissa fall stora

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

sjösystem, har fått sina bestånd av laxöring och röding helt eller delvis
förstörda på grund av inplantering av sik eller abborre. Oersättliga värden
har gått förlorade. Skadorna kan icke heller avhjälpas. Även i skogslandet
har utplanteringar skett av olämpliga fiskarter, vilket medfört, att fiskavkastningen
i vissa vatten försämrats eller att fisket helt upphört. I regel har
dock skadeverkningarna här varit av relativt obetydlig omfattning. För att
undvika ren skadegörelse är således den föreslagna bestämmelsen i hög grad
befogad.

Fiskeriintendcnten i övre södra distriktet framhåller, att talrika exempel
kan anföras på att utplantering av fisk medfört stor skada på det förefintliga
fiskbeståndet. Av egen erfarenhet kände intendenten åtskilliga fall, då
gädda utplanterats och förstört ett tidigare rikligt laxöringsbestånd. Ålutplantering
hade även förintat kräftbestånd. Föreningen statens fiskeritjänstemän
understryker behovet av bestämmelsen och dess stora fiskeribiologiska
värde. Jönköpings läns hushålliungssällskaps förvaltningsutskott framhåller,
att utplantering av fisk i en del fall kan få mindre önskvärda följder.
Detta gällde särskilt i fråga om utsättning av ål i kräftvatten och av gädda
och gös i laxöringsvatten. Kronobergs läns hushållningssällskaps fiskerinåmnd
anför, att det synes nämnden klart, att misstag begåtts beträffande
utplanteringar av vissa fiskarter och att en större försiktighet därför kan
vara befogad. Svenska naturskyddsföreningen anför.

Att okontrollerat införa nya fiskarter i ett vattendrag är uppenbart olämpligt
och den föreslagna bestämmelsen synes därför väl motiverad. Om bestämmelsen
är lika nödvändig då det gäller att förstärka ett befintligt bestånd
av en fiskart, kan möjligen ifrågasättas, men det är enligt föreningens
mening önskvärt att få ett begrepp om i vilken omfattning sådant sker.

Länsstyrelsen i Stockholms län och fiskeriintendenten i övre södra distriktet
hävdar, att även en ökning av beståndet av en redan befintlig fiskart
kan medföra skada, ehuru givetvis i mindre grad än nyutplantering, och
att därför ett förbud mot nyutplantering cj är tillfyllest. En motsatt uppfattning
uttalas av Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Domänverkets fiskevårdskonsulent anser, att de största
skador som utplanteringar åstadkommit bestått däri att gädda utplanterats
i vatten, där gädda förut saknats. IMo och Domsjö Aktiebolag anför, att i
de få fall då utplanteringar förorsakat skada, det undantagslöst rört sig om
nyutplantering.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att det i fjälltrakterna finnes
ett mycket stort antal mindre vatten (tjärnar o. dyl.) — i många fall fisklösa
— varest utplantering av fisk med fördel bör kunna ske. Insjööring —
i många fall även röding — kan utplanteras i dessa vatten utan tänkbar
menlig inverkan på det framtida fisket. Över huvud laget syntes det icke
finnas anledning att stadga förbud mot utplantering utan särskilt tillstånd
av insjööring, som under inga förhållanden kan åstadkomma skada i fiskeavseende.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskoit, Kronobergs
läns hushållningssällskaps fiskerinämnd och Kristianstads läns hushåll -

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

ningssällskap ifrågasätter riktigheten av fiskerist yrelsens
uttalande att inplantering av sutare skadat
kräftbestånd. Sistnämnda hushållningssällskap framhåller, att
inplantering av sutare i kräftrika sjöar förekommit i Kristianstads län sedan
30 år tillbaka utan att erfarenheter som i fiskeristyrelsens motivering
omtalas för Kalmar län hade försports. Jönköpings läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott anför, att i exempelvis sjön Nätarn inom länet,
där det finns ett rikt kräftbestånd, ställvis också förekommer rikligt med
sutare. Fiskevårdsföreningens ordförande, som haft sin uppmärksamhet
riktad på sutarens förmenade skadliga inverkan på kräftbeståndet, hade
uppgivit, att han icke kunnat iakttaga något som bestyrkte riktigheten av
fiskeristyrelsens uttalande. Trots att sutare förekommer i åtskilliga kräftvatten
inom Kronobergs län hade, anför fiskerinämnden hos länets hushållningssällskap,
iakttagelser inom länet icke givit stöd för nyssnämnda
antagande.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet anför, att det vore mycket
vanligt att utplanteringar ägde rum som icke gav
något som helst resultat, emedan förutsättningar därför saknades.
Stora penningbelopp hade därigenom förbrukats i onödan. I dessa
fall skulle med den föreslagna bestämmelsen fiskeriintendenten åtminstone
få möjlighet att avråda från utplanteringen.

Föreningen statens fiskeritjänstemän påpekar, att man genom en obligatorisk
kontroll skulle erhålla en mycket värdefull registrering
av alla utplanteringar och ett säkrare underlag vid bedömandet
av utplanteringarnas ekonomiska och biologiska värde för skilda
vattenområden.

I flera yttranden hävdas emellertid, att den föreslagna bestämmelsen,
även om misstag begåtts vid utplanteringar, är en alldeles för radikal åtgärd
eller ett alltför stort ingrepp i den enskildes rätt
att disponera sitt fiskevatten. Särskilt har detta understrukits
av Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd och Kopparbergs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, länsstyrelen i förstnämnda
län och Fiskeritjänstemannaförbundet. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län säger sig icke finna det rimligt, att en fiskerättshavare som i sitt fiskevatten
utsläpper annorstädes fångad, såsom bete använd överbliven fisk
skulle ådraga sig straffansvar.

Flera remissinstanser påpekar, att utplantering redan nu i
stor utsträckning sker först efter medverkan från
sakkunnigt håll. Kronobergs läns hushållningssällskaps fiskerinämnd
erinrar, att fiskeristyrelsens medgivande redan nu kräves för utplantering
av kräftor och framhåller i likhet med Kristianstads läns hushållningssällskap,
Hallands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd och
länsstyrelsen i sistnämnda län att utplanteringar, till vilka statsmedel an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

vändes, skall ske efter plan som godkänts av fiskeriintendenten. Västmanlands
läns hushållningssällskaps fiskerinämnd och Fiskeritjänstemannaförbundet
yttrar, att i landet finns cirka 2 000 föreningar på fiskets område
och att en gren av dessas verksamhet i allmänhet bestod i utsättning av
fisk eller fiskyngel i därför lämpliga vatten. Denna verksamhet bedrevs oftast
i samarbete med respektive läns fiskeritjänstemän. Kronobergs läns
hushållningssällskaps fiskerinämnd framhåller, att inom länet fiskerikonsulenten
i regel konsulteras innan utplantering företas. Samarbetet hade
alltid varit gott mellan denne och fiskeriintendenten. Det kunde antagas,
att mera komplicerade utplanteringsåtgärder även framdeles skulle kunna
lösas i samråd mellan dessa befattningshavare utan någon mera omfattande
kontrollapparat. — Även andra remissinstanser gör liknande uttalanden.
Länsstgrelsen i Västmanlands län gör gällande att det fanns anledning
tro, att intresset för utplanteringsåtgärder som redan nu var stort bland
fiskevårdsföreningarna skulle ytterligare tilltaga och att verksamheten i
ökad utsträckning skulle utövas under sakkunnig ledning.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott gör gällande,
att syftet med bestämmelsen bättre nås genom upplysning
och rådgivning än genom förbud.

I ett flertal yttranden göres gällande, att den föreslagna tillståndsprövningen
skulle innebära ett omständligt
administrativt förfarande som skulle komma att föranleda ett
omfattande arbete för fiskeriintendenterna samt besvär och tidsutdräkt för
den berörda allmänheten. Allmänt framhålles i dessa yttranden, att utplantering
av fisk förekommer i stor omfattning inom landets olika delar och
att därför bestämmelsen skulle komma att föranleda en mängd tillståndsansökningar.

Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd anför.

Man har anledning förmoda, att utredningsmännen icke tillräckligt genomtänkt
det oerhörda arbete som ett remissförfarande i anledning av
stadgandet i 13 § kommer att föra med sig. Vi har över 100 000 sjöar och
vattendrag i landet. I åtskilliga tusental av dessa bedrives fiskevård i form
av yngelutsättning. Antages 13 § i nu föreslagen form måste alla fiskutsättningar
i vatten föregås av en ansökan till fiskeriintendenten om tillstånd
till utsättningen. Endast fem fiskeriintendenter finns på sötvattensområdet
och på envar av dessa måste komma tusentals ansökningar årligen.
För att kunna tillstyrka en inplantering fordras kännedom om vattendragets
eller sjöns lämplighet för fiskslaget ifråga.

I domänstgrelsens yttrande heter det.

Konsekvenserna av de här föreslagna bestämmelserna torde bli orimliga
ur praktisk synpunkt. Varje fiskerättsägare inom landet, som önskar sätta
ut ett antal gäddungar i en sjö där gäddbeståndet är svagt, tvingas nu att
begära fiskeriintendentens eller fiskeristyrelsens tillstånd härtill. Man frågar
sig hur dessa myndigheter skall medhinna att underkasta varje särskild
ansökning en verklig prövning. Enbart på domänverkets vatten utsättes
årligen numera från naturdammar i kronoparkerna c:a 200 000 eu -

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

somriga fiskungar av laxöring, bäckröding, harr och sik i 400—500 sjöar
spridda över landet.

Domänverkets fiskevårdskonsulent gör gällande, att bestämmelsen kommer
att nödvändiggöra att en fiskeritjänsteman alltid besöker det vatten
där utplantering skall ske. Härav föranledes en mängd många gånger onödiga
resor eller ock en slentrianmässig skrivbordsbehandling av ärendet.

Jägmästaren i Vimmerby distrikt, mot vilkens yttrande överjägmästaren
i östra distriktet sagt sig ej ha något att erinra, förmenar, att med bestämmelsen
kommer att följa skriftväxling, för intressenterna dyrbara resor och
undersökningar, som även kan medföra att planerade åtgärder icke kommer
till stånd eller måste skjutas på framtiden. Länsstyrelsen i Västmanlands
län förmenar, att tillståndsprövningen sannolikt om några år kommer
att åberopas till stöd för krav på förstärkning av den statliga fiskeriadministrationen.
Ärendenas behandling skulle draga ut på tiden genom
utredningar och remisser. Tvånget att söka tillstånd hos statliga myndigheter
skulle av allmänheten — på goda grunder -- uppfattas som en byråkratisering.
Hallands läns hushållningssällskap, i vars yttrande länsstyrelsen
i länet instämt, säger sig ävenledes finna det föreslagna systemet med
ett otal tillstånd i hög grad byråkratiskt och syftande till en centraldirigering
av utplanteringsverksamheten. Norrbottens läns hushållningssällskap
framhåller att förslaget syntes ha utformats utan tanke på norrländska
förhållanden. Även om samtliga fiskodlingsanstalter i övre Norrland gjorde
framställning till fiskeriintendenten om tillstånd till varje planerad inplanteringsåtgärd,
vilket torde vara omöjligt att kontrollera, skulle ett bedömande
från fall till fall av åtgärdernas'' lämplighet medföra en orimlig arbetsbörda
för intendenten. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet gör gällande,
att den föreslagna bestämmelsen i praktiken icke torde komma att
fungera med hänsyn till den stora omfattning utplanteringsverksamheten
bar.

Mo och Domsjö Aktiebolag betonar, att innan tillstånd till utplantering
medges, den tillståndsgivande myndigheten måste skaffa sig en ingående
kännedom om de lokala förhållandena. Bolaget anför.

Bolaget har spontant bedrivit fiskevård inom egna området och i övriga
vattendrag, där bolaget haft delägarerätt eller intresse sedan avsevärd tid
tillbaka och bedriver detta arbete intensivt sedan ungefär tio år. Det har
beträffande inplanteringar därvid visat sig att förarbetet är mera tids- och
kostnadskrävande än själva inplanteringen. Till förarbetet hänför vi då,
att vederbörande förman måste, innan han kan göra större insatser, förvärva
allmän och personlig kännedom om vattendragen och översikt över
dessa för att kunna bestämma sig för i vilken ordning han vill föreslå
åtgärder. För bolagets del har sådan kännedom och översikt blivit möjlig
ernå endast därigenom, att dess fiskmästare kunnat ägna avsevärd del av
sin tid till undersökningar inom ett relativt begränsat område. När sedan
utplantering blivit aktuell i ett vattendrag, har det varit relativt lätt för
honom att med den översikt och den kännedom han redan ägt om vattnet
ifråga kunna effektivt planlägga och utföra erforderliga åtgärder. Denna
personliga kännedom måste tillerkännas största värde även ur en annan

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

synpunkt sett. Det är nämligen så, att våra fiskevatten i allmänhet icke
är närmare undersökta genom myndigheters försorg. Bolaget har funnit,
att med dess sätt att bedriva arbetet och med de förutsättningar det ägt
av ovan angivna orsaker de beslutade inplanteringsåtgärderna i allmänhet
givit gott resultat.

Några remissinstanser framhåller, att fiskeriintendenterna
icke kan ha den kännedom om de lokala fisker iförhållandena
som erfordras för att de utan närmare undersökning —
varvid länsfiskeritjänstemännen måste anlitas — skall kunna bedöma ifrågasatta
utplanteringars lämplighet. Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott påpekar, att mycket täta personbyten hade förekommit
på fiskeriintendentstjänsterna under de senaste åren, i varje fall i
det distrikt, till vilket Östergötland hörde. Kronobergs läns hushållningssällskaps
fiskerinämnd anför härutinnan, att nedre södra fiskeriintendentsdistriktet
omfattade 12 län, att distriktet skiftat befattningshavare årligen
sedan 1950 samt att intendenternas reseanslag varit synnerligen små.

I ett flertal yttranden, särskilt från olika hushållningssällskap, betonas,
att länsfiskeritjänstemännen har den bästa kännedomen
om fiskeriförhållandena inom länet och att fiskeriintendenterna
skulle bli hänvisade till dem för införskaffande av upplysningar
och utförande av undersökningar. Av länsstyrelsen i Malmöhus län
understrykes att allmänheten hade lättare att nå dessa tjänstemän än fiskeriintendenterna.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt bestämmelsen, har fiskeriintendenten
i nedre norra distriktet närmare utvecklat sin syn på frågan
i vad mån det föreslagna förfarandet kommer att bli
omständligt och tidsödande eller ej. Han anför.

Med tanke på den stora omfattning fiskodlingsverksamheten numera har
kan man möjligen fråga sig, om det icke blir alltför omständligt för fiskodlingarna
och för mycket att göra för fiskeriintendenterna, om de skall ge
tillstånd till varenda utplantering. Huvudparten av fiskutplanteringarna utföres
av hushållningssällskapen. Fiskeriintendenten deltager alltid i planläggningen
av denna verksamhet, varför något extra arbete ej orsakas i
detta fall genom den föreslagna bestämmelsen. I många andra fall torde
en förenkling kunna åstadkommas genom att generella tillstånd lämnas
för utplantering av vissa fiskslag (exempelvis laxöring och bäckröding) inom
större eller mindre delar av länen. Detta förutsätter dock, att sådant tillstånd
kan införas i länskungörelserna genom medverkan av länsstyrelsen.

I det yttrande som avgivits av Jämtlands läns hushållningssällskap återfinnes
en i viss mån liknande tankegång. Sällskapet anför, alt om ändamålet
med bestämmelsen skulle bil uppfyllt, krävdes det för Jämtlands läns vidkoinmnade,
att en detalj genomgång av alla planerade fiskutplanteringar
utfördes. Under förutsättning av att ett generellt gällande tillstånd för
vissa fiskarter kunde utfärdas för ett helt län eller större delen därav, torde
dock tillämpningen av denna bestämmelse icke behöva medföra alltför
stora olägenheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet och några andra remissinstanser
befarar, att kontrollen av förbudets efterlevnad blir
svår att upprätthålla. Fiskeriintendenten anför, att följden av
föreskriften torde bli ett stort antal lagöverträdelser. Värmlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott framhåller, att fiskyngel numera kläckes
ej blott i större anstalter utan även av många fiskeintresserade ute i
bygderna. Detta försvårade i hög grad övervakningen och gjorde bevisning
om överträdelse svår att åstadkomma.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet anför i denna del.

EU förbud mot utplantering av fisk utan tillstånd är givetvis svårt att
beivra. Många utplanteringar av gädda i laxöringssjöar sker på så sätt att
gäddan föres över från ett närbeläget vatten. En sådan utplantering blir som
regel känd först efter lång tid så att brottet då kanske redan är preskriberat.
Även vid utplantering av fiskyngel, som köpes från en fiskodlingsanstalt,
hålles det ofta tyst med att utplantering skett. Fördelen av förbud mot
utplantering av fisk utan tillstånd synes mig dock vara så stor att förslaget
bör tillstyrkas.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet
samt Mo och Doms jo Aktiebolag och några andra remissinstanser
uttalar, att den föreslagna bestämmelsen genom det dröjsmål och det besvär
den skulle förorsaka kan leda till ett minskat intresse för
utplantering »verksamhet eller motarbeta en rationell
fiskevård. Mo och Domsjö Aktiebolag har i detta sammanhang understrukit
det enskilda initiativets betydelse för fiskevårdsarbete och har såsom
aktuellt exempel härpå anfört det arbete som nu pågår för att i norrländska
kuståar återställa laxbeståndet sådant det var vid sekelskiftet eller
kanske till och med skaffa nytt laxbestånd i älvar där lax icke funnits under
lång tid. Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, till vars
yttrande länsstyrelsen i länet i huvudsak ansluter sig, anför, att genom det
föreslagna stadgandet de enskilda fiskerättsinnehavarnas handlingsfrihet i
onödan skulle klavbindas och att därav säkerligen skulle följa en hel del
irritation. Även domänverkets fiskevårdskonsuleni gör gällande, att bestämmelsen
i sin föreslagna lydelse mer är ägnad att motarbeta än befrämja
fiskevårdsarbetet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det vara onödigt att fisker
istyrelsen göres till dispens myndighe t. I mera svårbedömbara
fall hade fiskeriintendenten eller annan tjänsteman ju möjlighet att
inhämta fiskeristyrelsens råd.

Länsstyrelsen i Kalmar län anmärker, att det av författningstexten icke
1 ramgår vem av fiskeriintendenten eller fiskerist yre 1-sen som skall ge tillstånd. Även om tillståndsgivningen anförtros
hushållningssällskapen syntes fiskeristyrelsens behörighet böra närmare
bestämmas. Härjämte påpekar länsstyrelsen, att förslaget ej innehåller bestämmelse
om besvärsrätt i ärenden angående utplantering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Domänstyrelsen hemställer -—• liksom jägmästaren i södra Arvidsjaurs
revir, mot vilkens yttrande överjägmästaren i Skellefteå distrikt intet haft
att erinra — att dispens från utplanteringsförbudet, såvitt avser vatten under
domänstyrelsens förvaltning, skall kunna medgivas även av domänverkets
fiskevårds tjänste in än. Styrelsen anför, att utsättningarna
å dessa vatten försiggår under en tidrymd av 14 dagar på hösten
och att utsättningarna i allmänhet sker i sjöar, som vid tidigare inventering
av domänverkets fiskevårdspersonal befunnits lämpliga för fiskarten.
Att ytterligare en statlig fiskevårdstjänsteman skulle granska riktigheten
av åtgärden kunde ju ej vara rationellt, även om det vore praktiskt
genomförbart. — Jägmästaren i södra Arvidsjaurs revir framhåller, att
domänverkets fiskevårdande personal torde besitta en värdefullare lokalkännedom
beträffande fiskevattnen och fiskslagen i domänverkets vatten än
den som fiskeriadministrationens tjänstemän kunde förvärva. Överjägmästaren
i Umeå distrikt anser, att domänverkets fislcevårdskonsulent bör få
meddela tillstånd i fråga om vatten, där domänverket är ensam fiskerättsinnehavare.

Överjägmåstaren i övre Norrbottens distrikt finner det ej riktigt, att domänstyrelsen
och bolag med tillgång på fiskeriutbildad
personal skall behöva fråga fiskeriintendenten vid varje liten utplantering
av fisk.

Jämtlands läns hushållningssällskap förmenar, att samma bestämmelser
som om utplantering i allmänhet bör gälla även för utplanteringar
enligt vattendom i de fall, då de utdömda utplanteringarna i domen
icke fastställts till fiskslag och utplanteringsställe. Jönköpings läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, till vars yttrande länsstyrelsen i
länet i huvudsak anslutit sig, påpekar att enligt förslaget en fiskerättsinnehavare,
som visserligen icke beröres av dom i vattenmål, vari lämnats föreskrift
om utplantering, men ändock önskar utplantera fisk av samma slag
och i samma fiskevatten, som avses med domen, ej skall ha rätt härtill utan
tillstånd. Detta föreföll orimligt.

Domänverkets fiskevårdskonsulent hemställer att 13 § kompletteras
med en bestämmelse att i fiskodlingsdammar eller k 1 ä c kningsanstalter
gädda ej får utplanteras eller kläckas,
om den ej förekommer i de vatten, med vilka de
står i förbindelse genom till- eller avlopp. Han anför
härom.

Det är mycket svårt att förhindra att särskilt vid utfiskning av fiskodlingsdammar
fisk sprider sig från dessa med avloppsvattnet, eller att levande
yngel följer med avloppsvattnet från kläckningsanstalter vid rensningar
eller andra tillfällen. Det finns runt om i landet en hel del mycket
små privata anstalter för romkläclcning och ett förbud att där kläcka fiskrom
av sådana fiskslag, som ej finns i de omgivande vattendragen, skulle
säkert vara av värde för fiskevården, i synnerhet förbud att där kläcka
gäddrom, om gädda ej fanns i det med anstalten sammanhängande vattensystemet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet framhåller att om 13 § genomfördes
vissa ändringar borde vidtagas i kungörelsen angående
statsbidrag till vissa åtgärder för fiskets främjande
den 17 juni 1948 (nr 502). Härom anför intendenten.

Såsom villkor för att hushållningssällskap skall erhålla statsbidrag för
åtgärder till fiskets främjande föreskrives, bland annat, att sällskapet årligen
till fiskeriintendenten för godkännande överlämnar plan för fiskodlingsverksamheten
under nästfoljande år. Denna föreskrift måste kompletteras,
om stadgandet enligt 13 § skall komma att efterlevas. Hushållningssällskapet
hör sålunda åläggas att till fiskeriintendenten översända detaljerad
plan för fiskodlingsverksamheten. Föreskrift i enlighet härmed har
tidigare funnits. Det måste också föreskrivas att statsbidrag för åtgärder,
som avses il § b), ej utgår förrän fiskeriintendenten hos fiskeristyrelsen
anmält att föreskriven fiskodlingsplan av honom godkänts. Vidare måste
det föreskrivas att hushållningssällskap ej får leverera rom, yngel eller
ungar av fisk och ej heller sättfisk, vilka är avsedda för utplantering i sötvatten,
till plats, som är belägen utanför sällskapets verksamhetsområde
med mindre att köparen eller mottagaren visar sig ha erhållit sådant tillstånd,
som föreskrives i 13 § fiskeristadgan.

Angående termen »utplantering av fisk» anför domånstyrelsen.

I den ifrågasatta lagtexten användes formuleringen »utplantering av
fisk» i några fall. Plantering är emellertid en verksamhet, som bör förbehållas
skogsbruket och trädgårdsskötseln, så mycket mer som tillvägagångssättet
vid fiskodling icke har något gemensamt med vad man i dagligt
tal avser med plantering. Snarare skulle då insådd av fisk vara ett riktigare
uttryck. Styrelsen har för sin del använt beteckningen insättning av fiskyngel,
när det är fråga om att insätta nykläckt yng"el i slutna fiskodlingsdammar
för uppdragande av en—flersomriga fiskungar och utsättning, när
det gäller att ur dammarna sätta ut fiskungar i olika vatten och vattensystem.

Andra stgeket.

Bestämmelsen i 13 § andra stycket angående betesfisk har avstyrkts
eller ifrågasatts av statens jordbruksnämnd, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,
Svenska fiskevårdsförbundet och några andra remissinstanser.
Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser risken
ringa för att levande fisk som användes till bete och lyckas bli fri och överleva,
skall orsaka skada för fisket. Statens jordbruksnämnd och länsstyrelsen
i Östergötlands län förmenar ävenledes, att stadgandet saknar praktisk
betydelse ur fiskevårdssynpunkt. Jordbruksnämnden framhåller, att
den situationen ofta kan föreligga att den fiskande ej känner till huruvida
ett visst fiskslag förekommer i fiskevattnet i fråga. Stadgandet syntes bli
obekvämt för den fiskande. Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anser, att bestämmelsen lätt kan leda till trakasserier och är svår
att övervaka. Kristianstads läns hushållningssällskap har den uppfattningen,
att bestämmelsen ej är möjlig att genomföra i praktiken. Östergötlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott frågar sig, hur det
skall kunna bevisas att ett visst fiskslag, som använts till bete, icke finns
i det vatten där fisket ägt rum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför med
instämmande av länsstgrelsen i länet, att dispens från bestäinni
e 1 s e n bör kunna meddelas av samma myndighet som skall lämna dispens
enligt stadgandet i första stycket.

Att dispensmöjlighet skall föreligga förordas även av fiskeriintendenten
i nedre södra distriktet, som framhåller, att i Malmöhus län levande
tångräkor ofta användes såsom bete vid fiske i sötvatten, vilket
rimligtvis icke borde hindras. Malmöhus läns havsfiskeförening förmenar,
att undantag från bestämmelsen bör göras för användandet av räkor som
agn. Malmöhus läns hushållningssällskaps fiskerinämnd förutsätter, att
förbudet i andra stycket icke kan utgöra hinder för detta användningssätt.

Föredraganden.

Första stycket.

Fiskeristyrelsen föreslår, att i fiskeristadgan skall införas ett allmänt
förbud mot att i sötvatten utplantera fisk utan tillstånd av vederbörande fiskeriintendent
eller av fiskeristyrelsen. Som skäl för en sådan bestämmelse
anför fiskeristyrelsen, att osakkunnig utplantering av vissa fiskar skulle
kunna förorsaka stor skada på värdefulla fiskbestånd och att exempel härpå
funnits, huvudsakligen i norrländska sjöar. Remissinstanserna har allmänt
uttalat, att utplantering av fisk i sötvatten, åtminstone i viss utsträckning,
bör underkastas offentlig kontroll. Emellertid har mycket delade meningar
rått i fråga om vilken omfattning sådan kontroll bör få och vem som skall
utöva den. Även jag har kommit till den uppfattningen att kontroll i någon
form bör införas.

Beträffande omfattningen av kontrollen har i flera yttranden uttalats, att
man åtminstone för närvarande bör stanna vid att låta den avse endast de
fall, där den synes vara mest påkallad. Man har framhållit, att detta bör
gälla särskilt då man i en sjö vill inplantera fisk av ett slag, som tidigare ej
förekommer där. Vidare har i en del yttranden uttalats, att kontroll icke
borde vara erforderlig då utplanteringen avser vissa särskilt värdefulla fiskslag
och då särskilt laxfiskar.

Vad först angår nyinplantering torde det vara svårt att definiera detta
begrepp. Så snart fisk av ett visst slag förekommer i någon del av den sjö,
där utsättningen skall ske, synes nyinplantering ej föreligga. Om fisken icke
förekommer i sjön men väl i dess tillflöde eller dess avlopp, kan det däremot
vara svårt att avgöra om utsättande av fisken skall anses vara nyinplantering
eller inte. Vid bedömningen torde hänsyn få tagas till avloppet eller
tillflödet ända fram till eventuell fors eller vattenfall eller annan sjö. Å
andra sidan lärer en utplantering av fisk i vissa delar av tillflödet eller avloppet
i regel ej kunna anses som nyinplantering om fisken visserligen icke
förekommer där men finnes i den sjö där tillflödet utmynnar eller varifrån
avloppet kommer. Emellertid torde det förhållandet, att någon enstaka fisk

Kungi. Maj.ts proposition nr 183.

av det slag som utplanteringen skall avse kan påvisas i vattendraget, icke
alltid böra medföra att utplantering skall få ske. Med hänsyn till vad jag
här anfört torde det vara nästan omöjligt att finna en sådan definition på
begreppet »nyinplantering» att envar med ledning därav själv kan avgöra
om tillstånd erfordras eller icke. Att begränsa kontrollen till fall, då det är
fråga om nyinplantering, torde därför ej vara lämpligt.

Om man vill från kontrollen undantaga särskilt värdefulla fiskarter torde
ävenledes tillämpningssvårigheter av nyssnämnda art uppkomma. Några remissinstanser
har t. ex. föreslagit att man fritt skulle få utplantera laxöring
och röding i vissa vattendrag. Andra föreslår en begränsning av kontrollen
t. ex. till att avse förbud mot att utan tillstånd inplantera gädda i vatten där
den nu saknas eller att utsätta andra fiskslag i vattendrag, där endast laxöring
och röding finnes. Även sådana begränsade förbud torde vara svåra
att tillämpa.

Jag har därför kommit till den uppfattningen, att all utplantering av fisk
bör vara underkastad prövning av sakkunnig myndighet eller tjänsteman.
I vissa fall bör därvid kunna utfärdas generella föreskrifter om vad som
skall iakttagas vid utplantering. Vidare torde kunna meddelas allmänt tillstånd
till att i vissa sjöar utan särskild kontroll utplantera vissa angivna
fiskarter.

Jag övergår härefter till frågan hur kontrollen bör anordnas. Några
remissinstanser anser det vara tillräckligt med en föreskrift om att utplantering
alltid skall ske i samråd med länsfiskeritjänsteman eller, i vissa
fall, fiskeritjänsteman vid domänverket. Redan nu torde i många fall sådant
samråd ske. Jag anser emellertid att sakkunnig fiskeriinstans inte blott
bör ge råd och anvisningar utan även skall äga avgöra huruvida utplantering
skall få verkställas. Fiskeristyrelsen har föreslagit, att tillståndsgivningen
skall uppdragas åt fiskeriintendenterna och fiskeristyrelsen. Det
normala avses därvid vara att fiskeriintendenterna skall utöva tillståndsprövningen
och att fiskeristyrelsen huvudsakligen skall meddela tillstånd i
sådana fall då utplantering sker i styrelsens egen regi. Vidare torde styrelsens
förslag innebära, att en sökande, som får sin framställning avslagen av
fiskeriintendenten, kan inge ny ansökan till fiskeristyrelsen, vilken härigeom
i realiteten kan fungera såsom besvärsinstans i ärenden av förevarande
slag.

I ett flertal remissyttranden har uttalats, att styrelsens förslag innebär
en alltför långt gående centralisering och skulle medföra en stor ökning av
fiskeriintendenternas arbetsbörda. Åtskilliga remissinstanser föreslår därför,
att tillståndsprövningen skall åvila hushållningssällskapens fiskerinämnder
eller vid sällskapen anställda fiskeritjänstemän. Mot dessa yrkanden
kan genmälas, att tillstånd då endast kan givas för visst hushållningssällskaps
område och således icke kan omfatta t. ex. ett helt flodsystem.
Gränserna mellan fiskeriintendenternas distrikt går däremot aldrig igenom
ett flodsystem. Emellertid kommer den av fiskeristyrelsen föreslagna ordningen,
om den helt genomföres, att medföra en besvärlig administrativ ap -

Kungl. Maj. ts proposition nr 183.

parat och avsevärda olägenheter för allmänheten. Viss jämkning av det föreslagna
systemet torde därför vara lämplig. Vid övervägande av hur en sådan
jämkning lämpligen bör ske har jag kommit till den slutsatsen, att
fiskeriassistenterna bör kunna meddela tillstånd till utplantering inom hushållningssällskapets
område av lax och laxöring. I fråga om andra fiskarter,
som redan finnes i det vatten vari utplantering skall ske, torde tillståndsprövningen
ävenledes kunna utövas av vederbörande fiskeriassistent.
Det ankommer då på denne att avgöra huruvida sådana förhållanden föreligger
att han i det särskilda fallet är behörig att pröva ansökningen. Skulle
lian därvid komma till det resultatet att så ej är fallet, torde ansökningen få
vidarebefordras till fiskeriintendenten. En bestämmelse av nu angiven innebörd
innebär, att tillstånd av fiskeristyrelsen eller fiskeriintendent erfordras
vid nyinplantering, dock ej då det gäller lax och laxöring, men att i övriga
fall tillstånd får meddelas av länsfiskeritjänsteman.

Domänstyrelsen har hemställt, att de vatten som ligger under styrelsens
förvaltning helt bör undantagas från tillståndsgivningen. Då frågan om utplantering
i hög grad bör bedömas efter fiskeribiologiska synpunkter, synes
icke tillräckliga skäl föreligga för att göra skillnad mellan de vatten, som
förvaltas av domänstyrelsen, och andra fiskevatten. Som jag tidigare nämnt
bör i vissa fall tillstånd av generell art kunna givas. Detta kan särskilt komma
i fråga, då ägaren av vattnet själv förfogar över fiskeriutbildad personal.
Från tillståndsskyldighet bör däremot, såsom fiskeristyrelsen föreslagit,
undantagas sådan utplantering som sker till åtlydnad av vattendom.
Någon remissinstans har visserligen uttalat, att även i sådana fall tillstånd
bör krävas, därest i domen icke angivits vilka fiskslag som avses och var utplanteringen
närmare skall ske. Det torde emellertid kunna förutsättas, att
föreskrift om utplantering framdeles kommer att meddelas med beaktande
av den föreslagna 13 § i fiskeristadgan och det ändamål paragrafen avser
att tjäna. Undantaget för utplanteringar till åtlydnad av vattendom bör givetvis
endast gälla den som avses i domen.

Som domänverkets fiskevårdskonsulent anfört synes visserligen fisk kunna
spridas från fiskodlingsdammar eller kläckningsanstalter till vattnet omkring
dammen eller anstalten. Emellertid torde man få förutsätta, att utan
särskilt stadgande detta i möjligaste mån kommer att förhindras i sådana
fall, då därigenom skada skulle kunna uppkomma för fisket i det angränsande
vattnet. Jag anser därför icke erforderligt att införa en bestämmelse
om att i anstalt för fiskodling, som är belägen i sötvatten, endast får odlas
fisk av slag som förekommer i vattnet.

Därest det, såsom fiskeriintendenten i övre södra distriktet föreslagit,
bör vidtagas någon ändring i kungörelsen den 17 juni 1948 (nr 502) angående
statsbidrag till vissa åtgärder för fiskets främjande, torde jag i annat
sammanhang få upptaga denna fråga.

Domänstyrelsen har föreslagit, att i stället för termen »utplantering»
borde användas begreppet insättning eller utsättning. Ordet utplantering

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

torde emellertid i detta sammanhang utan olägenhet kunna användas. 1
Londonkonventionen användes begreppet »omplantering» för att angiva att
fisk fångas inom ett vattenområde för att flyttas till ett annat.

Några remissinstanser har gjort gällande, att ett tillståndstvång för utplantering
skulle kunna minska enskilda personers intresse för fiskevården.
Med den ändring i fiskeristyrelsens förslag, som jag förordat, torde
emellertid tillståndsgivningen i regel kunna ske på ett smidigt och föga
tidsödande sätt. I många fall torde vidare tillstånd av generell art kunna
givas. Jag anser därför att de nämnda farhågorna icke bör tillerkännas
någon större betydelse.

Andra stycket i fiskeristyrelsens förslag.

Fiskeristyrelsen har ansett, att ett förbud mot utplantering utan tillstånd
bör kompletteras med en bestämmelse om att i sötvatten icke såsom bete
får användas levande fisk av slag, som icke förekommer i det vatten där
fisket sker. En sådan bestämmelses främsta uppgift torde vara att förhindra
att den som fiskar med levande betesfisk genom att efter slutat
fiske tömma den kvarvarande betesfisken i vattendraget kan förorsaka att
icke önskvärd fiskart inkommer där. Flera remissinstanser har avstyrkt,
att en bestämmelse av angiven innebörd intages i stadgan. Det har gjorts
gällande, att stadgandet var av ringa praktisk betydelse ur fiskevårdssynpunkt,
men däremot kunde leda till trakasserier. Det har vidare framhållits,
att det icke var rimligt att en fiskevattensägare, genom att i sitt eget vatten
använda betesfisk fångad i en annan sjö, skulle kunna ådraga sig straffansvar.
Vidare har påpekats svårigheten av att bevisa, att ett visst fiskslag
som använts till bete icke förekommer i det vatten där fisket ägt rum..
Bestämmelsen skulle vidare var mycket svår att övervaka. Några remissinstanser
har framhållit att stadgandet i varje fall icke borde avse levande
tångräkor som ofta användes såsom bete i sötvatten.

Erfarenheter främst från Amerika har visat att avsevärd skada ur fiskevårdssynpunkt
kan uppkomma därigenom att överbliven betesfisk utsläppes,
detta särskilt i sådana sjöar där näringstillgången är ringa. Även från
Sverige finnes exempel av liknande art. Med anledning härav synes det vara
lämpligt att förbjuda utsläppning av överbliven betesfisk i sjö, vari den icke
fångats. En sådan åtgärd kan få samma verkan som utplantering av fisk.
Då uppsåtet emellertid ej är att tillföra sjön ett nytt fiskbestånd eller öka
ett redan befintligt, torde åtgärden ej utan vidare falla under förbudet mot
utplantering. Det bör därför i författningstexten uttryckligen angivas, att
åtgärden faller under detta förbud. Jag förordar att detta sker genom ett
tillägg till första stycket av 13 §.

De av remissinstanserna framförda synpunkterna mot det av fiskeristyrelsen
föreslagna förbudet mot att som bete använda fisk, som ej förekommer
i vattendraget, är så vägande att jag icke kan förorda en sådan bestämmelse.
Avsiktligt utsläppande av sådan betesfisk faller enligt den av mig
förordade lydelsen av 13 § första stycket under utplanteringsförbudet. Om

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

i något fall levande betesfisk oavsiktligt skulle komma ut i vattnet torde
härigenom endast sällan skada kunna uppkomma. Därest på grund av lokala
förhållanden en bestämmelse av den innebörd, som fiskeristyrelsen föreslagit,
skulle visa sig erforderlig för visst område torde frågan härom få
upptagas av vederbörande länsstyrelse.

Andra stycket i departementsförslaget.

Enligt kungörelsen den 14 juli 1932 (nr 370) med föreskrifter till förebyggande
av kräftpestens spridning får inplantering av kräftor icke ske
utan tillstånd av fiskeristyrelsen. Då tillstånd icke bör erfordras såväl jämlikt
kungörelsen som enligt fiskeristadgan torde i 13 § av stadgan böra utsägas
att i stället för föreskrifterna i första stycket skall, i fråga om utplantering
av kräftor, gälla vad därom är särskilt stadgat.

Om lokala bestämmelser.

(14—22 §§ i båda förslagen.)

Allmän motivering.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen lämnar i underavdelningen om lokala bestämmelser till
en början en kort överblick av gällande föreskrifter och anför
därvid.

I 9 § gällande stadga upptages föreskrifter om ordningen för meddelande
av lokala bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande.
Föreskrifterna i paragrafen avser endast enskilt vatten. Om länsstyrelsen
finner för visst område gällande bestämmelser böra tillämpas jämväl å allmänt
vatten, har länsstyrelsen enligt 13 § att göra framställning därom
hos Konungen.

Rätt att hos länsstyrelsen påyrka att bestämmelser meddelas tillkommer
vissa myndigheter ävensom delägare i fiskevatten, annan fiskerättsinnehavare
och inom orten bosatt yrkesfiskare. Länsstyrelsen äger också själv
taga initiativ i saken. Innan bestämmelser meddelas, skall i regel från vederbörande
fiskeriintendent infordras förslag rörande bestämmelsernas innehåll
och tillämpningsområde. Frågan skall därefter, utom i vissa fall då
saken är brådskande eller av ringa betydelse, behandlas vid ett eller flera
sammanträden med de nyssnämnda enskilda intressenterna. Deras medverkan
är emellertid inskränkt endast till en rätt att yttra sig i frågan. Länsstyrelsen
är, när efter sammanträdena beslut skall fattas, obunden av den
mening intressenterna tillkännagivit.

Vad som stadgats i fråga om antagande av nya bestämmelser gäller enligt
11 § jämväl beträffande ändring av tidigare antagna bestämmelser.

Fiskeristyrelsen upptager därefter till behandling några frågor av principiell
art rörande det formella förfarandet och anför.

Inom styrelsen bar diskuterats, huruvida den nuvarande ordningen med
ärendenas behandling vid sammanträden bör ersättas av ett remissförfa -

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

rande. Möjligen skulle såsom ett visst stöd för ett dylikt förfaringssätt kunna
åberopas, att länsstyrelsen enligt fiskerättslagen (22 och 28 §§) har rätt
att utan sammanträde med intressenterna meddela vissa bestämmelser,
som kan vara delvis likartade med de bestämmelser om fiskets bedrivande,
som länsstyrelsen kan meddela med stöd av fiskeristadgan. Fiskeristyrelsen
har emellertid funnit övervägande skäl tala för att den nuvarande ordningen
med ärendenas handläggning å sammanträden bibehålies. Att de enskilda
intressenterna på ort och ställe kan framlägga sin mening medför fördelar
som icke bör underskattas. Den nuvarande ordningen har också visat
sig i stort sett fungera tillfredsställande.

Särskilt efter de betydande inskränkningar i den enskilda fiskerätten, som
den nya fiskcrättslagen medfört, är det uppenbart, att det inflytande fiskeristadgan
tillagt fiskevattensägare och övriga fiskerättsinnehavare å tillkomsten
av lokala bestämmelser för enskilt vatten i vissa fall är för stort.

Den enskilda fiskerätten är ju sålunda praktiskt sett upphävd utefter hela
västkusten. Och utefter hela havskusten norr om Stockholms län är fisket
med rörligt redskap efter annat än lax fritt för envar svensk medborgare å
enskilt vatten. Även annorstädes utmed havskusterna samt i de stora insjöarna
har den enskildes fiskerätt underkastats icke obetydliga inskränkningar.
Intet skäl torde kunna åberopas för att fiskevattensägarnas och fiskerättsinnehavarnas
medverkan i dylika fall skall vara erforderlig i fråga om
bestämmelser, vilka icke berör det fiske som är fiskerättsinnehavaren förbehållet.

Styrelsen föreslår därför, att frågan i vad mån fiskevattensägare och fiskerättsinnehavare
bör ha rätt att medverka vid tillkomsten av bestämmelser
för enskilt vatten avgöres efter bestämmelsernas innehåll. Dessa personer
bör således få medverka, i den mån de ifrågasatta bestämmelserna berör enskild
fiskerätt, annars icke. Den nuvarande förutsättningen för att yrkesfiskare
skall få medverka, nämligen att de är »bosatta inom orten», synes
mindre lämplig. Bosättning i orten behöver alls icke föranleda slutsatsen,
alt vederbörande har särskilt intresse av dessa bestämmelser. I stället bör
de yrkesfiskare kallas som brukar bedriva fiske inom det område varom
fråga är.

Naturligtvis kan det stundom vara en svår sak att avgöra, om en viss föreslagen
bestämmelse berör fiskerättsinnehavares rätt och även om den angivna
förutsättningen för yrkesfiskares medverkan föreligger. Detta har
emellertid ringa praktisk betydelse med hänsyn till att såsom hittills personliga
kallelser icke skall utgå och de enskilda intressenterna icke skall
ha någon beslutanderätt utan endast rätt att uttala sin mening. Om i enlighet
med vad redan nu gäller förslag till bestämmelser före sammanträdet
skall hållas tillgängligt i de församlingar, där det föreslagna området är beläget,
kan fiskevattensägare, annan fiskerättsinnehavare och yrkesfiskare på
ett enkelt sätt förskaffa sig kännedom om bestämmelsernas innehåll och
med ledning därav avgöra om han bör infinna sig vid sammanträdet. Visserligen
föreskriver fiskeristadgan — och härutinnan föreslår fiskeristyrelsen
ingen ändring — att såsom de vid sammanträdet närvarande intressenternas
mening skall gälla det varom de flesta sig förenar. Vid sammanträdet uppkommer
alltså frågan vilka som är röstberättigade. Denna bestämmelses
syfte, som endast är att länsstyrelsen vid fattande av beslut i saken skall tillbörligt
beakta intressenternas vid sammanträdena uttalade mening, tillgodoses
emellertid lika väl, om avgörandet, vilka som är röstberättigade, icke
sker efter restriktiva linjer, men det antecknas, huruvida någon röstandes
egenskap av intressent är tvivelaktig, tillika med ett kort angivande rörande
skälen för denna tvekan. De fall, då vid dessa sammanträden dylik tvekan
kan uppstå, torde säkerligen i praktiken komma att bli ganska sällsynta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Styrelsen övergår härefter till behandling av spörsmålet, om icke före meddelande
av bestämmelser för allmänt vatten intressenterna bör få rätt
att genom framläggande av sina synpunkter vid sammanträde medverka vid
tillkomsten av bestämmelserna. Härigenom skulle sålunda i princip samma
ordning bli gällande som beträffande antagande av bestämmelser för enskilt
vatten. Styrelsen anför härom.

Den rätt att medverka vid antagandet av lokala bestämmelser för enskilt
vatten, som fiskeristadgan givit enskilda intressenter, tillkom enligt stadgans
ursprungliga lydelse endast fiskevattensdelägare, och det kan nämnas,
att enligt det år 1898 avgivna förslag som låg till grund för stadgan delägarna
tillerkändes rätt icke endast att framlägga sina åsikter utan även
att delvis själva besluta i saken. Med den ståndpunkt stadgan sålunda ursprungligen
intog var det självklart, att stadgans föreskrifter, hur lokala bestämmelser
skall tillkomma, icke blev tillämpliga å vatten dit strandäganderätten
ej sträckte sig.

Genom kungörelse de 27 juni 1930 (nr 297) genomfördes den ändringen
av fiskeristadgan, att jämväl yrkesfiskare och andra fiskerättsinnehavare än
fiskevattensdelägare erhöll rätt att medverka vid tillkomsten av lokala bestämmelser
för enskilt vatten. En av anledningarna till att yrkesfiskarena
fick sådan rätt var att dessa fiskare i fråga om de vatten, där strandägarens
fiskerätt var inskränkt, mångenstädes kunde ha ett starkt intresse av hur
sådana bestämmelser kom att utformas. Den ändring, som sålunda vidtogs
år 1930, torde enligt samstämmig mening ha varit synnerligen befogad.
Emellertid synes det ha varit än mer befogat, att yrkesfiskarena tillagts
rätt att medverka vid tillkomsten av bestämmelser för vatten dit strandäganderätten
ej sträckte sig. Deras intresse härav är naturligtvis merendels
större än i fråga om det enskilda vattnet.

Fiskeristyrelsen anser förty, att även frågan om bestämmelser för allmänt
vatten bör behandlas vid sammanträden och att härvid de yrkesfiskare, som
därstädes brukar bedriva fiske, bör äga rätt att framlägga sina synpunkter.

Stundom kan det inträffa, att bestämmelser, som uteslutande avser allmänt
vatten, kan beröra icke endast yrkesfiskares intresse utan även enskild fiskerätt.
Så kan t. ex., såsom fiskerättskommittén (SOU 1947:47 s. 93) anfört,
förekomma fall, då behov föreligger att till skydd för det fria fisket i allmänt
vatten meddela bestämmelser till förekommande av missbruk utav den
i 3 § fiskerättslagen medgivna rätten för fiskerättsinnehavare att i vissa fall
sträcka fast redskap ut i allmänt vatten. Fiskerättsinnehavare och fiskevattensdelägare,
som bcröres av sådana bestämmelser, bör naturligtvis få samma
rätt att deltaga i frågans behandling som de berörda yrkesfiskarena.

Styrelsen uttalar därefter, att alla praktiska skäl talade för att b e s t ä inni
elser även i fråga om allmänt vatten borde få meddelas
av länsstyrelse. Till stöd för en sådan decentralisering anför styrelsen
vidare.

Särskilt om bestämmelser för allmänt vatten, såsom ovan förordats, skall
i övrigt tillkomma i samma ordning som bestämmelser för enskilt vatten,
skulle ett hänskjutande av frågan till Kungl. Maj:t innebära en helt och hållet
onödig omgång och fördröja sakens avgörande. De ofta mycket detaljerade,
av lokala förhållanden betingade bestämmelser, varom bär är fråga,
lämpar sig föga för avgörande i central ordning. Den ökade erfarenhet i
fiskerifrågor, som länsstyrelserna efter den nya fiskerättslagcns genomförande
torde komma alt erhålla, och den värdefulla tillgång de bar i fiskeri 7

liihang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. AV 1S3.

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

intendenternas sakkunskap gör det särskilt lämpligt att beslutanderätten
tillkommer dem.

Såvitt fiskeristyrelsen har sig bekant, har det aldrig förekommit, att
Kungl. Maj :t avslagit framställning, som länsstyrelsen enligt nuvarande 13 §
fiskeristadgan gjort om utsträckande av de för enskilt vatten gällande bestämmelserna
till allmänt vatten. Till stöd för att länsstyrelsen får beslutanderätt
i ärenden, varom nu är fråga, kan även åberopas den inskränkning i
den enskilda fiskerättens innehåll, som den nya fiskerättslagen medfört.
Att exempelvis beträffande västkusten ge länsstyrelsen rätt att fastställa
bestämmelser för enskilt vatten men ej för allmänt vatten måste framstå
såsom mycket oegentligt.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det givetvis i allmänhet mera motiverat,
att bestämmelser rörande enskilt vatten hänskjutes till Kungl. Maj :t, än att
så sker i fråga om bestämmelser för allmänt vatten. Om någon är missnöjd
med länsstyrelsens beslut, skall han naturligtvis ha rätt att besvärsvägen
draga frågan under Kungl. Maj :ts prövning.

Något hinder av principiell art torde icke möta mot en utsträckning av
länsstyrelsens beslutanderätt i förevarande hänseende. Det må erinras, att
länsstyrelsen enligt kungörelsen den 8 december 1950 (nr 622) har att i
vissa fall meddela tillstånd till utsättande av fast fiskeredskap i allmänt vatten
samt att de föreskrifter länsstyrelsen kan meddela enligt 22 §'' fiskerättslagen
kan avse jämväl sådant vatten.

Det synes ävenledes, som om under förarbetena till fiskerättslagen förutsatts,
att länsstyrelsen skulle erhålla sådan befogenhet som här föreslagits.
Fiskerättskommittén uttalar sålunda (SOU 1947:47 sid. 93), att länsstyrelsen
jämlikt fiskeristadgan bör kunna meddela bestämmelser, avsedda att
till skydd för fritt fiske i allmänt vatten förhindra missbruk av rätten att
utsträcka redskap från enskilt vatten till allmänt. Vidare må anmärkas, att
tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag i sitt utlåtande nr 22 (sid. 21) i anledning
av propositionen med förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde
uttalat, att rovfiske borde förebyggas genom att länsstyrelserna med
stöd av fiskeristadgan meddelade erforderliga regleringsbestämmelser. I utlåtande
nr 23 (sid. 51) över propositionen med förslag till fiskerättslag har
utskottet ävenledes gjort ett uttalande om länsstyrelsens möjligheter härutinnan,
som synes förutsätta att länsstyrelsens befogenhet skall avse även
allmänt vatten.

Fiskeristyrelsen behandlar därefter frågan om meddelande av bestämmelser
för allmänt vatten, då flera län beröres. Härom anför styrelsen.

När fråga är om bestämmelser för allmänt vatten, kan det måhända bli
vanligare än eljest, att frågan berör fiskevatten inom flera län. Förfarandet
i ärenden av dylik art regleras genom den allmänna bestämmelsen i 29 § 2
mom. landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 (nr 902). Enligt
detta stadgande skall beslutanderätten tillkomma länsstyrelserna gemensamt;
stannar styrelserna i olika meningar, skall frågan hänskjutas till
Kungl. Maj :t, som då har att fatta beslut i saken. Anledning torde icke föreligga
att efter mönster av 41 § lagen om gemensamhetsfiske föreskriva,
att ärenden av denna art skall höra under länsstyrelsen i det län, där största
delen av fiskevattnet är beläget.

Till undvikande av varje missförstånd vill styrelsen tillägga, att styrelsens
förslag beträffande bestämmelser för allmänt vatten, om förslaget genomföres,
givetvis icke kan utgöra hinder för Kungl. Maj :t att i annan ordning

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

som finnes lämplig utfärda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande.
Att Kungl. Maj:t har dylik befogenhet i fråga om såväl allmänt som enskilt
vatten är självklart.

Fiskeristyrelsen diskuterar vidare frågan om tidsbegränsning av
lokala bestämmelser och anför härom.

Den befogenhet, som 9 § fiskeristadgan och motsvarande bestämmelse i
1852 års fiskeristadga gett länsstyrelserna, har utnyttjats i betydande utsträckning.
Än har bestämmelserna — vanligen utfärdade under beteckningen
stadgor — meddelats att gälla för hela länet, än blott för visst vattendrag
eller för på annat sätt bestämd del av länet. Tid efter annan har en
gång meddelade bestämmelser helt eller till viss del ersatts med nya. Tyvärr
lider bestämmelserna ofta av brist på klarhet och reda. Ovanligt är icke, att
det av nya bestämmelser är svårt att utläsa, i vilken utsträckning gamla
bestämmelser blivit upphävda. Följden härav har blivit en på sina håll ganska
vildvuxen flora av föreskrifter, och ett avgörande av frågan vilka bestämmelser
som i ett visst hänseende gäller kan fordra en ingående granskning
av ett flertal å olika tider utfärdade stadgor. Icke endast för den enskilde
utan även för fiskeritjänstemännen har härigenom stundom uppkommit
betydande svårigheter.

Fiskeristyrelsen finner det oundgängligen nödvändigt att man söker råda
bot för dessa missförhållanden. Någon annan möjlighet torde icke föreligga
härutinnan än att föreskriva, att de bestämmelser som tillkommit före den
nya fiskeristadgans ikraftträdande skall viss tid efter nämnda tidpunkt,
förslagsvis tio år, automatiskt upphöra att gälla. Bestämmelse härom har
upptagits i övergångsbestämmelserna till förslaget till fiskeristadga.

Vad angår bestämmelser, som kommer att utfärdas efter den nya stadgans
ikraftträdande, kan måhända förväntas, att med länsstyrelsernas alltmer
ökade erfarenhet i fiskerifrågor och med den granskningsskyldighet
med avseende å ifrågasatta bestämmelser som enligt vad nedan kommer att
föreslås skall tillkomma icke blott såsom nu fiskeriintendenten utan även
fiskeristyrelsen, de nu berörda olägenheterna kommer att bli mindre framträdande
än tidigare. Emellertid torde otvivelaktigt risk finnas för att efter
en längre tids förlopp nu rådande olägenheter kan komma att återuppstå.
Styrelsen föreslår därför, att i framtiden bestämmelserna alltid skall fastställas
att gälla för viss tid. Härigenom kan ett konstaterande av vilka bestämmelser,
som i visst hänseende gäller, ske utan genomgång av de före
viss tidpunkt utfärdade stadgorna. Styrelsen kan icke finna, att en sådan
föreskrift skulle kunna föranleda några svårigheter. Den längsta giltighetstiden
bör enligt styrelsens mening vara tio år, räknat från det beslutet i
ärendet vunnit laga kraft. Utvecklingen inom fiskerinäringen gör, att en
översyn av bestämmelser om fiskets vård och bedrivande i allmänhet är påkallad,
sedan nämnda tid förflutit.

Givetvis bör det åligga fiskeriintendenterna att i god tid före utgången av
giltighetstiden taga initiativ till meddelande av de bestämmelser som därefter
kan bli erforderliga.

Fiskeristyrelsen har vid sitt ståndpunktstagande i den nu berörda frågan
förutsatt, att de bestämmelser länsstyrelsen har att meddela avfattas så att
de icke innehåller hänvisning till tidigare utfärdade bestämmelser. Att upptaga
direkt föreskrift härom i fiskeristadgan torde vara obehövligt.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S3.

Remissinstanserna.

Remissinstansernas yttranden ansluter sig i allmänhet till speciella paragrafer,
som behandlar de lokala bestämmelserna. Yttrandena kommer
därför att huvudsakligen redovisas i samband med dessa bestämmelser.
Några uttalanden av mera principiell art torde dock böra återgivas i anslutning
till fiskeristyrelsens allmänna motivering i denna del.

I fråga om det formella förfarandet anför länsstyrelsen i Malmöhus
län, att såvitt länsstyrelsen kände till, anmärkning ej framställts
mot länsstyrelsernas befattning med ärenden angående fiskets vård och bedrivande.
En fast praxis hade utbildat sig på området. Det kunde bl. a. därför
ifrågasättas, om en ny fiskeristadga borde tyngas
med olika föreskrifter, vilka i detalj reglerade länsstyrelsernas
tillvägagångssätt i samband med utfärdandet
av lokala stadgor. Dylika föreskrifter kunde — därest så ansågs lämpligt —
lämnas av t. ex. fiskeristyrelsen direkt till länsstyrelserna i form av anvisningar.
Länsstyrelsen ville i detta sammanhang hänvisa till de av kommerskollegium
lämnade kompletterande föreskrifterna till förordningen om explosiva
varor.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län finner det önskvärt att för åstadkommande
av smidig handläggning ej alltför detaljerade föreskrifter gives.

I olika remissyttranden har gjorts gällande att hushållningssällskapens
inflytande är för svagt vid tillkomsten av
lokala bestämmelser. Hushållningssällskapens förbund anför
härom.

Hushållningssällskapen har under årens lopp vidtagit och bekostat en rad
av fiskevårdande åtgärder. Vidare har från det allmännas sida uppdragits
åt sällskapen att handha olika uppgifter på fiskets område. Hushållningssällskapen
har härigenom förvärvat sig god kännedom om de lokala fiskeförhållandena.
Det är under sådana omständigheter förvånande och anmärkningsvärt,
att fiskeristyrelsen nu synes vilja utestänga sällskapen från
medverkan och delaktighet vid genomförandet av lokala bestämmelser om
fiskets vård och bedrivande.

Västerbottens läns hushållningssällskap framhåller följande synpunkter.

Beträffande sättet för genomförandet av lokala bestämmelser föreskrives
i nu gällande stadga, att vissa intressenter och myndigheter, bl. a. hushållningssällskap
skall intaga en privilegierad ställning så till vida, att framställning
från nämnda myndigheter obligatoriskt skall föranleda hållandet av
sammanträde. Enligt utredningens mening föreligger icke längre skäl att

bibehålla nämnda ordning.---I § 17 har i utredningen angivits vilka

som skall erhålla kallelse till dylika sammanträden och i § 18 föreskrives
om remissförfarandet i samband med införandet av lokala bestämmelser på
fiskets område. I ingen av nämnda paragrafer har enligt utredningens förslag
till stadga hushållningssällskapen ansetts böra omnämnas. Utredningens
förslag till stadgande vid genomförandet av lokala fiskebestämmelser, som
innebär att sällskapen kan utestängas från möjligheten att utöva inflytande
vid genomförandet av dylika bestämmelser, synes därför anmärkningsvärt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

101

Redan år 1900, då nu gällande fiskeristadga genomfördes, ansågs det motiverat
att sällskapen i förevarande avseenden intog en privilegierad ställning.
Sällskapens insatser och inflytande på fiskets och fiskevårdens område
torde sedan dess i hög grad ha vidgats. Hushållningssällskapen utgör
också alltfort den myndighet, som genom sina fiskeritjänstemän och sin
fiskerinämnd har den bästa lokalkännedomen i frågor på fiskets område
inom länet.

Liknande synpunkter framföres även i andra remissyttranden.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet tar upp frågan om gäldande
av kostnaderna för de undersökningar, som
erfordras innan förslag till en lokal stadga kan upprättas.
Dessa undersökningar kan, framhåller intendenten, bli omfattande.
Han anför härom vidare.

Då sådana undersökningar kan jämställas med andra liknande som bekostas
av sökandena synes det mig lämpligt att även de förundersökningar
m. m. i fält som erfordras för en fiskestadga blir bekostade på samma sätt
d. v. s. av sökanden antingen denne är en enskild person, enskilt företag eller
kommunal eller statlig myndighet. Förordnande härom bör utfärdas av länsstyrelsen.
Bestämmelser härom torde böra intagas i stadgan.

Fiskeristyrelsens förslag, att länsstyrelserna skall kunna meddela bestämmelser
även beträffande allmänt vatten tillstyrkes eller lämnas utan
erinran i så gott som samtliga remissyttranden, varvid stundom uttryckligen
betonas, att förslaget härutinnan innebär en önskvärd förenkling.

Kammarkollegiet anser emellertid att det kan diskuteras om icke Kungl.
Maj :t även i fortsättningen bör utfärda fiskeribestämmelser för allmänt
vattenområde eller för fiske som är fritt för envar. Härom anför kollegiet
följande. .

Gränserna mellan länen är i allmänhet icke bestämda inom det allmänna
vattenområdet i havet. Fiskeribestämmelser bör därför i fråga om det allmänna
vattenområdet icke utfärdas för länet såsom sådant utan för ett
geografiskt bestämt område. De särskilda bestämmelserna för fiske på allmänt
vatten synes även böra i vissa fall vara desamma för större områden
än länet t. ex. för hela västkusten eller för bottenhavet.

Amatörfiskarnas riksförbund anmärker, att bestämmelser rörande allmänt
vatten får en vidare innebörd genom att de skall gälla även för alla de
fiskande, som icke är intressenter i enskilda vatten men kanske har ett
mycket stora intresse av det allmänna vattnet. Tidigare har icke — kanske
just på grund av Kungl. Maj :ts prövningsrätt — förekommit några allvarliga
försök att genom bestämmelser rubba de inbördes rättigheterna mellan olika
grupper av fiskande i de allmänna vattnen. På senare tid har dock framkommit
tydliga försök i sådan riktning. Skulle länsstyrelserna själva slutgiltigt
besluta om bestämmelser för de allmänna vattnen, så är det nödvändigt
att alla intresserade grupper ges tillfälle alt yttra sig samt att i inledningen
till stadgan anges de principer, enligt vilka länsstyrelsen skall bedöma
frågan.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Föredraganden.

Bestämmelserna i förslaget om länsstyrelsernas tillvägagångssätt vid utfärdande
av lokala bestämmelser överensstämmer i huvudsak med nu gällande
stadga. De torde icke vara mera detaljerade än de nuvarande. Att,
såsom länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasatt, i stället för att upptaga dessa
bestämmelser i stadgan överlåta åt fiskeristyrelsen att utfärda anvisningar
om tillvägagångssättet synes icke innebära någon vinst. Jag anser emellertid
att på åtskilliga punkter reglerna kan förenklas. Bland annat torde bestämmelserna
om omröstning vid sammanträden kunna utgå. I samband
med behandlingen av de särskilda paragrafer som reglerar förfarandet kommer
jag att närmare angiva de ändringar av denna art som bör vidtagas.

Förslagets bestämmelser torde i praktiken ej komma att innebära att hushållningssällskapens
inflytande vid tillkomsten av lokala bestämmelser minskas.
Det är självfallet, att sådana bestämmelser alltjämt måste tillkomma såsom
ett resultat av ingående samarbete mellan fiskeriintendenten samt fiskerinämnd
och länsfiskeritjänsteman. Hushållningssällskapens viktiga uppgifter
i fråga om fiskevården torde emellertid uttryckligen böra framhållas
i stadgan. Härtill återkommer jag i samband med behandlingen av de olika
paragraferna.

En fiskeriintendent har föreslagit, att sökanden skall betala kostnaderna
för de undersökningar som i anledning av framställning erfordras, innan förslag
till lokal stadga kan upprättas. Mot eu sådan skyldighet för sökanden
torde kunna invändas ■— förutom att det ofta är en ren tillfällighet vem som
gör ansökan — att det ej kan vara rättvist att enskild person, som tagit initiativ
till bestämmelser, som påkallas ur allmän synpunkt, på grund härav
skall drabbas av en ekonomisk belastning.

Fiskeristyrelsens motivering för att länsstyrelse skall kunna utfärda bestämmelser
även för allmänt vatten synes bärande. Att såsom kammarkollegiet
påpekat gränserna mellan länen i allmänhet icke är bestämda inom
det allmänna vattenområdet i havet torde ej behöva föranleda till att länsbestämmelser
utfärdas för ett geografiskt bestämt område och icke för länet
såsom sådant. Anmärkas må att de beslut, som Kungl. Maj:t brukar
meddela om utsträckning av giltigheten av bestämmelser för enskilt vatten
till allmänt vatten, kanske oftast gällt hela länets allmänna vatten utan att
någon olägenhet härav försports. Om fiskeribestämmelser erfordras t. ex.
för hela västkusten, torde de oftast böra avse såväl allmänt som enskilt
vatten. Även vid utfärdande av föreskrifter för allmänt vatten bör givetvis
avvägning ske mellan de intressen, som företrädes av skilda grupper av fiskande.

Stundom kan det i fråga om både enskilt och allmänt vatten vara olämpligt
att en länsgräns utgör gräns för en fiskeribestämmelses giltighetsområde.
Det bör vara en angelägen uppgift för fiskeriintendenterna och fiskeristyrelsen
att i sådana fall söka få till stånd enhetlighet mellan olika län
eller delar av närgränsande län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

103

Föreskrifter om förfarandet, då flera länsstyrelser gemensamt skall meddela
bestämmelser, återfinnes nu i 43 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen
den 5 juni 1953 (nr 541).

Speciell motivering (14—22 §§).

14 §.

Första stycket i 14 § av fiskeristyrelsens förslag innefattar allmänt bemyndigande
för länsstyrelserna att meddela lokala föreskrifter. I andra stycket
har föreslagits bestämmelse om att sådana föreskrifter skall kunna omfatta
även förbud mot åtgärder som kan misstänkas innebära förberedelse
till olaga fiske. I tredje stycket föreslås att lokala föreskrifter alltid skall
vara tidsbegränsade till högst tio år. Andra och tredje styckena saknar motsvarighet
i gällande stadga.

Första stycket.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen anför utöver den allmänna motiveringen följande.

Första stycket i 14 § motsvarar 9 § första stycket i den gällande stadgan.
Enligt sistnämnda författningsrum skall bestämmelserna meddelas »för viss
ort». Detta uttryck synes mindre lämpligt såsom beteckning för bestämmelsernas
giltighetsområde och stundom har ifrågasatts, om icke uttrycket —-i strid mot vad som avsetts vid fiskeristadgans tillkomst — hindrar meddelande
av bestämmelser för ett helt läns enskilda vatten. Om såsom ovan
förutsatts, bestämmelser skall kunna meddelas som endast avser allmänt
vatten, synes uttrycket kunna bliva direkt missvisande. Styrelsen föreslår
i stället, att bestämmelsernas giltighetsområde angives såsom »länet eller
viss del därav».

Remissinstanserna.

Fiskevårdskonsulenten hos domänstyrelsen anser, att bestämmelser om
fiskets vård och lämpliga bedrivande icke bör meddelas för ett
helt län och anför.

Länsstyrelserna har visserligen redan nu meddelat bestämmelser för hela
länet men resultatet har blivit föga ändamålsenligt. Angränsande län med
i stort sett likartade förhållanden har i många fall fått helt olika bestämmelser
om redskap och fisketider m. in. och därigenom har stundom olika
bestämmelser kommit att råda i samma vatten. En ytterligare anledning
till att länsstyrelserna bör äga meddela bestämmelser endast »för viss ort»
utgör den nya indelningen i fiskeriintendentsdistrikt, vars gränser ej följer
länsgränserna utan vattendelarna mellan de större sjö- och flodsystemen.
Lokala bestämmelser bör utfärdas av länsstyrelserna endast för områden
där lokala organisationer såsom gemensamhetsfisken eller andra fiskcrisammanslutningar
kan övervaka de lokala bestämmelsernas efterlevnad.
Eljest kan man befara att det nuvarande förhållandet fortsätter: en djungel
av paragrafer, som sällan eller aldrig efterleves eller bevakas.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet påpekar att förslaget talar om
bestämmelser om fiskets vård och bedrivande under det att
den nuvarande stadgan talar om bestämmelser om »fiskets vård och
lämpliga bedrivande». Han anför i anslutning härtill följande.

Det nuvarande uttrycket har åtminstone i vissa fall tolkats så att endast
bestämmelser, som behöves för att fisket skall bedrivas på ett för fisket
lämpligt sätt, kan utfärdas. Det har därför ifrågasatts om en bestämmelse,
som tar sikte på avsättningsförhållandena — t. ex. förbud mot att iland1''öra
strömming under lördag e. m. och söndag, emedan den icke kan nå
konsumenten i färskt tillstånd — kan utfärdas av länsstyrelsen. Det skulle
nämligen i ett sådant fall icke röra sig om en bestämmelse, lämplig för fiskets
bedrivande, utan en bestämmelse lämplig för avsättningen av fisken.
Genom att attributet »lämpliga» borttagits i förslaget synes bestämmelser
av den beskaffenhet som här relaterats kunna utfärdas av länsstyrelsen
med stöd av denna paragraf. Länsstyrelsens befogenheter har därför i det
nya stadgeförslaget betydligt vidgats, när det gäller att utfärda bestämmelser
för fiskets bedrivande. Detta synes mig emellertid ej behöva medföra
några nackdelar och kan i vissa fall vara till fördel.

Andra stycket.

Fiskeristyrelsen.

För ett effektivt upprätthållande av ett i fiskevårdens intresse meddelat
förbud kan det stundom vara av nöden att förbjuda gärningar, som ger anledning
till misstanke om att förbudet överträtts eller kommer att överträdas.
Sålunda kan det t. ex. vara erforderligt, att ett förbud mot användande
av visst fångstredskap kompletteras med ett stadgande, att envar,
vilken färdas å fiskevatten som förbudet avser och därvid medför redskapet,
kan drabbas av ansvar. Det har i praxis yppats tvekan, huruvida länsstyrelsen
har befogenhet att meddela föreskrift av sistnämnda slag. Fiskeristyrelsen
har därför funnit lämpligt, att det i fiskeristadgan direkt utsäges
att länsstyrelsen har sådan befogenhet. Stadgande härom har upptagits i
14 § andra stycket i förslaget.

Remissinstanserna.

Statens jordbruksnämnd, länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län
samt fiskeriintendenten i mellersta distriktet avstyrker eller uttalar
starka betänkligheter mot bestämmelsen i andra stycket. Statens
jordbruksnämnd anser det icke vara lämpligt att ge länsstyrelsen en
så vid befogenhet som här förslagits och anför att det över huvud taget
var en ganska allvarlig sak att straffbelägga åtgärder som endast »giva anledning
till misstanke». Om bestämmelser av detta slag erfordrades, borde
de meddelas av Kungl. Maj :t. De borde i så fall preciseras och inrymmas
i fiskeristadgan. De nämnda länsstyrelserna —— soin jämför föreskriften
med de i 7 och 31 §§ samt 9 och 29 §§ i förslaget upptagna bestämmelserna
om straff för förberedelse till förbjudet fiske för det man utrustad
med förbjudet redskap eller förbjudna ämnen färdas å fiskevatten —- fin -

105

Knngl. Maj.ts proposition nr 183.

ner det mycket tveksamt, om enbart färd över fiskevatten skall utgöra
straffbart försök, därest den fiskande är utrustad med förbjudet redskap.
Nyssnämnde fiskeriintendent finner den medgivna rätten för länsstyrelsen
stötande för rättskänslan. Man borde dock endast dömas för begånget brott.
En avsevärd missämja och split till men för fiskevården kunde tänkas bli
följden av en dylik straffbeläggning och medföra besvärliga konsekvenser
såsom att i Stockholms skärgård transport av spinnfiskeredskap över det
inre (förbjudna) området till det yttre (fria) kunde omöjliggöras i stor
utsträckning till väsentlig nackdel för gemene mans fullt legala fritidsfiske.

Amatörfiskarnas riksförbund anser, att stagandet bör givas sådan formulering
att det endast avser det i motiven angivna fallet att ett förbud mot
användande av visst fångstredskap behöver kompletteras med ett stadgande
att envar som färdas å fiskevatten som förbudet avser och därvid medför
redskapet kan drabbas av ansvar. Något annat fall syntes icke avses.
Med den av fiskeristyrelsen föreslagna formuleringen skulle eljest lätt stöd
kunna vinnas för ett förbud mot ur fiskevårdssynpunkt oskadliga fiskemetoder
under hänvisning till behovet av förenklad övervakning. I Hjälmaren
skulle således pimpelfiske kunna förbjudas i syfte att underlätta övervakning
av förbudet mot fiske med huggkrok.

Ett flertal remissinstanser finner, utan att i sak göra invändning mot
bestämmelsen i andra stycket, att densamma bör omredigeras i förtydligande
syfte. Kammarkollegiet föreslår exempelvis följande formulering:
»Sådan bestämmelse må avse jämväl förbud mot att vid fiske
medföra förbjudet fiskredskap och andra därmed jämförliga åtgärder».
Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet föreslår en liknande formulering.

Tredje stycket.

Fiskeristyrelsen hänvisar till vad som anförts i den allmänna motiveringen
till denna underavdelning.

Remissinstanserna.

Flera remissinstanser framhåller uttryckligen, att den föreslagna bestämmelsen
är mycket värdefull.

Emellertid har kammarkollegiet, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet
och några länsstyrelser icke funnit motiveringen till bestämmelsen i detta
stycke bärande utan avstyrkt bestämmelsen, varvid stundom
framhålles, att det bör ankomma på länsstyrelsen att för varje fall bedöma
huruvida lokala bestämmelser bör vara tidsbegränsade eller gälla endast
tills vidare.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför.

Att hålla reda på vilka föreskrifter som gäller och avfatta nya bestämmelser
så att det klart framgår vilka äldre bestämmelser som sättes ur kraft
får väl anses utgöra en elementär skyldighet för länsstyrelsen. Det ligger i
sakens natur att gällande lokala fiskevårdsstadgar tid efter annan bör revideras
och att ändrade föreskrifter bör utformas och publiceras på sådant
sätt att allmänheten får klart för sig vad som vid varje tidpunkt gäller.

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anlägger följande synpunkter.

Även om stadgorna tidsbegränsas enligt förslaget torde det bli nödvändigt
att vidtaga ändringar under tioårsperioderna. De lokala fiskeribestämmelserna
är nämligen föremål för kontinuerlig översyn och kritik, särskilt från
fiskeintressenternas och deras organisationers sida. I och för sig synes därför
tidsbegränsningen icke innebära, att för visst vattenområde gällande bestämmelser
kommer att finnas samlade på ett och samma ställe. Liknande
olägenheter som beträffande fiskeristadgorna torde i allmänhet kunna uppkomma
vid detaljregleringar på områden, där ofta inträffande förändringar
tid efter annan påkallar revision av meddelade föreskrifter. Denna omständighet
föranleder dock inom lagstiftningen vanligen icke, att bestämmelsernas
giltighet tidsbegränsas. Enligt länsstyrelsens mening är det ej heller
nödvändigt, att så sker i fråga om fiskeristadgorna. Den önskade överskådligheten
synes lika väl kunna ernås, om stadgorna, så snart detta finnes erforderligt,
ånyo i sin helhet intages i länskungörelserna under beaktande av
gjorda ändringar eller tillägg. Länsstyrelsen har hittills följt denna metod,
varigenom intresserade beretts tillgång till fiskeristadgor,'' som innehåller
samtliga de för varje särskilt vattenområde vid tiden för omtryckningen
gällande bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att en ovillkorlig tidsbegränsning
måste för allmänheten och framförallt yrkesfiskare medföra en irriterande
osäkerhet och i samband med eventuell förnyelse av de tilländalupna
bestämmelserna medföra åtskilligt onödigt besvär.

Även länsstyrelsen i Stockholms län pekar på olägenheten för länsstyrelserna
att senast 10 år efter den lokala stadgans tillkomst tvingas att upprepa
det omständliga och tidsödande förfarande som anges i 15—18 §§ i
förslaget, även om någon saklig ändring av stadgan ej framstår såsom påkallad.
Kammarkollegiet anser det kunna förväntas att med den kontroll
som fiskeristyrelsen kommer att utöva över de lokala stadgorna någon svårighet
icke skall uppstå att avgöra vilka bestämmelser som är gällande.
Länsstyrelsen i Uppsala län anlägger samma synpunkt och tillägger, att
nämnda svårighet minskar med hänsyn till den skyldighet som åvilar fiskeriintendenterna
att vid behov föreslå de bestämmelser som kan bli erforderliga.

Fiskeriintenden i Västerhavets distrikt förklarar sig intet ha att erinra
mot principen att länsbestämmelsernas giltighet tidsbegränsas men framhåller,
att honom veterligt de av fiskeristyrelsen påkallade olägenheterna
av att hitintills ingen tidsbegränsning funnits icke gjort sig gällande inom
Västerhavets distrikt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län gör utöver det anförda gällande, att
länsstyrelserna under alla förhållanden bör erhålla rätt att, när en fiskestadga
upphör att gälla, meddela beslut i ämnet utan hållande
av sammanträden, därest förslag ej väckts om ändrade
bestämmelser eller föreslagna ändringar endast är av ringa betydelse. Även
remissinstanser, vilka icke framställer någon erinran mot förslaget om tidsbegränsning,
uttalar sig i samma riktning.

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, vilka avstyrker förslaget
om tidsbegränsning, gör gällande, att den föreslagna maximitiden
i vart fall är för kort tilltagen.

Jämväl vissa remissinstanser vilka i princip tillstyrker tidsbegränsning,
bl. a. fiskeriintendenterna i övre södra distriktet och Västerhavets distrikt
samt Föreningen Sveriges fiskeritjänstemän gör erinringar mot att den föreslagna
maximitiden sättes till endast 10 år. Fiskeriintendenten i Västerhavets
distrikt hemställer, att tiden ökas till förslagsvis högst 15 år. Härom
anför fiskeriintendenten.

En lång rad av nu förefintliga stadgor har gällt i åtskilligt mer än tio år
utan att därför något mera påtagligt behov av en allmän översyn av dem
enligt min mening kan anses ha förelegat. Och att förnya en stadga —
och särskilt en större sådan — helt eller så gott som helt redan efter tio år
blott för att få ett nytt datum å länsstyrelsens resolution kan väl ej vara så
stor mening i. Nu är emelertid saken ofta den att utarbetandet av och revision
av stadgor till följd av erforderliga undersökningar och andra omständigheter
kan ta en tid av flera år. En så kort giltighetstid som 10 år måste i
varje fall för de intendenter, som har hand om ett flertal län, draga med sig
■en höggradig och sakligt sett tämligen onödig ökning i arbetsbördan, för att
nu inte tala om den kostnad som följer av alla de extra sammanträden,
som länsstyrelserna jämlikt 15 § i förslaget måste hålla.

Även Föreningen statens fiskeritjänstemän anser en tid av 15 år lämplig
och framhåller därvid, att utarbetandet av lokala bestämmelser i regel kräver
jämförelsevis lång tid och därjämte är förknippat med vissa kostnader
för såväl myndigheter som den berörda befolkningen.

Värmlands låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttrande
länsstyrelsen i länet i stort sett instämt, finner att maximitiden lämpligen
kan utsträckas till 25 år, bl. a. med hänsyn till redskapsanskaffningen.

Uppsala läns hushållningssällskap, förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns
norra hushållningssällskap, fiskeriintendenten i övre södra distriktet och
fiskerinämnden för Vänern har ej något att erinra mot att länsbestämmelser
för mindre områden fastställes för en tid av högst 10 år men gör gällande
att för större område tiden bör utsträckas till
högst 25 år. Fiskeriintendenten anser att denna längre tid bör gälla
bestämmelser för Vänern, Vättern, Hjälmaren och Mälaren, för helt län, för
visst flodområde eller för helt vattendrag och anför i anslutning härtill.

Det dröjer ganska länge innan nya stadgebestämmelser för större områden
blir allmänt kända bland de fiskande. En för tät ändring av stadgorna
medför också att dyrbar fiskredskap kanske blir olaglig. En sådan ändring
medför dessutom ett osäkerhetstillstånd bland de fiskande och detta i sin
tur förorsakar att stadgorna i större utsträckning överträdes än som eljest
skulle vara fallet.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att
den förut angivna maximitiden om 25 år bör gälla i fråga om större vatten,
t. ex. Vänern, och andra sjöar och älvar, där yrkesfiske av betydenhet förekommer.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Slutligen anmärker kammarkollegiet mot det föreslagna stadgandet i
tredje stycket, att dess formulering kan ge anledning till den tolkningen
att bestämmelserna icke kan ändras under den
giltighetstid som länsstyrelsen föreskrivit.

Föredraganden.

Första stycket.

Med ändringen av uttrycket fiskets vård och lämpliga bedrivande till »fiskets
vård och bedrivande» torde fiskeristyrelsen icke ha avsett någon ändring
i sak. Fiskeristyrelsen torde ha förmenat att, om ordet »lämpliga» skulle
upptagas före ordet »bedrivande» det också borde finnas före ordet
»vård». Då omformuleringen synes vara motiverad och ej innebära någon
saklig ändring, har jag intet att erinra mot densamma.

Liksom enligt nuvarande stadga bör länsstyrelsen kunna genom lokala
bestämmelser skärpa stadgans allmänna bestämmelser om minimimåtti,
fredningstider, förbjudna fiskemetoder m. m. Däremot förutsättes liksom
för närvarande, att en länsbestämmelse ej skall få innebära en lindring av
nämnda allmänna föreskrifter, t. ex. lägre minimimått eller kortare fredningstid.
Det kan måhända vara lämpligt, att det nu sagda tydligare framgår
av författningstexten. Jag förordar därför att detta direkt utsäges i 14
§ första stycket, varvid första stycket av den föreslagna 12 § som tidigare
nämnts bör utgå.

Andra stycket (fiskeristyrelsens förslag).

Mot den av fiskeristyrelsen i 14 § andra stycket föreslagna bestämmelsen
har betänkligheter anförts av några remissinstanser. Statens jordbruksnämnd
har sålunda uttalat, att det var en allvarlig sak att straffbelägga
åtgärder som endast gav anledning till misstanke att ett fiskeförbud överträtts
eller skulle överträdas. Om bestämmelser av detta slag erfordrades,
borde de i varje fall meddelas av Kungl. Maj:t och inrymmas i fiskeristadgan.
Jag delar den uppfattning som jordbruksnämnden uttalat. Som jag närmare
kommer att utveckla i samband med ansvarsbestämmelserna förordar
jag att straff på förberedelsestadiet endast skall inträda i vissa särskilda i
fiskeristadgan angivna fall, då det torde vara uppenbart, att i regel uppsåt
att bedriva olaga fiske föreligger. För att straffansvar skall inträda bör därjämte
fordras att sådant uppsåt föreligger i det särskilda fallet. På grund av
det anförda har motsvarighet till andra stycket icke upptagits i departementsförslaget.

Tredje stycket (fiskeristyrelsens förslag).

Flera remissinstanser har uttalat, att det skulle vara av stort värde med
en sådan bestämmelse om tidsbegränsning av lokala föreskrifter, som fiskeristyrelsen
föreslagit i tredje stycket av 14 §. Man har därvid uttalat, att

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

det för närvarande fanns ett otal bestämmelser som utfärdats för lång lid
sedan och att det var förenat med stora svårigheter att avgöra vilka bestämmelser
som fortfarande gällde för fisket i ett visst vatten. Dessa olägenheter
skulle i väsentlig grad undanröjas om lokala föreskrifter alltid upphörde
efter en viss tidsperiod, därest de ej förnyades.

Å andra sidan har ett flertal remissinstanser avstyrkt bestämmelsen och
därvid framhållit, att det borde ankomma på länsstyrelsen att för varje fall
bedöma huruvida lokala bestämmelser borde vara tidsbegränsade eller icke.
Det borde åligga länsstyrelse att ombesörja systematisering av utfärdade föreskrifter.
Även i andra avseenden har bestämmelsen utsatts för kritik. Sålunda
har man ansett att den föreslagna tiden, 10 år, är för kort samt att
det skulle vara onödigt besvär och arbete att med jämna mellanrum upprepa
det i stadgan påbjudna förfarandet i samband med förnyelse av gällande
föreskrifter. Vidare har påpekats, att ändringar i lokala föreskrifter ofta
torde få ske även inom den föreslagna 10-årsperioden.

Jag anser att de av remissinstanserna sålunda gjorda invändningarna mot
stadgandet är vägande. Den föreslagna bestämmelsen bör därför ej införas
i stadgan. Såsom bland andra länsstyrelserna i Västmanlands och Södermanlands
län anfört torde det böra vara länsstyrelsens sak att tillse, att
meddelade lokala bestämmelser på lämpligt sätt systematiseras och göres
tillgängliga för allmänheten. Vid behov bör därvid sammanställningar göras
och omtryckning ske. För att i detta avseende få ett enhetligt förfarande
hos länsstyrelserna torde emellertid i fiskeristadgan böra införas en bestämmelse
om att länsstyrelserna är skyldiga föra register över meddelade lokala
föreskrifter. Formulär till sådant register bör på förslag av fiskeristyrelsen
fastställas av Kungl. Maj :t, som därvid även kan utfärda erforderliga
anvisningar. I enlighet med det anförda har som ett andra stycke i 14 §
av departementsförslaget införts en föreskrift om registrering.

Till frågan om även redan utfärdade lokala föreskrifter, som ännu gäller,
bör upptagas i det föreslagna registret, återkommer jag i samband med behandlingen
av övergångsbestämmelserna.

15 §.

Fiskeristyrelsen.

15 § fastslår, att länsstyrelsen såsom hittills före beslut om meddelande
av bestämmelser regelmässigt skall inhämta förslag från fiskeriintendenten
angående bestämmelsernas innehåll och tillämpningsområde samt, efter det
förslag inkommit, hålla ett eller flera sammanträden med intressenterna.
Från denna huvudregel föreslår fiskeristyrelsen vissa undantag i 16 och
19 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

Remissinstanserna har i sak icke haft något att erinra mot den föreslagna
15 §. Emellertid har vissa anmärkningar av formell natur framställts.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om det är nödvändigt att
framhålla att »erforderligt antal» sammanträden skall hållas. Länsstyrelsen
i Norrbottens län föreslår den ändringen, att sammanträden skall hållas
»med av frågan berörda». Göres denna ändring skulle vad i 17 § första stycket
stadgats om enskildas och sammanslutningars kallelse till sammanträde
såsom överflödigt kunna utgå.

Statens jordbruksnämnd och några andra remissinstanser anser, att andra
stycket bör kunna utgå genom lämplig omformulering av första stycket.

Föredraganden.

I 15 § gives regler för det normala förfarandet vid länsstyrelsernas beredning
av ärenden angående lokala föreskrifter. I likhet med vad nu gäller
enligt 9 § fiskeristadgan skall inhämtas förslag från fiskeriintendenten och
därefter hållas sammanträden. Mot fiskeristyrelsens förslag torde i sak intet
vara att erinra. Såsom några remissinstanser framhållit torde emellertid
några formella ändringar böra göras. I enlighet med fiskeristyrelsens förslag
bör visserligen sammanträden hållas till erforderligt antal och å lämpliga
tider och orter, men det torde vara tillräckligt att i författningstexten
angiva att sammanträde skall hållas. Såsom fiskeristyrelsen uttalat torde det
ligga i sakens natur att förslag från fiskeriintendenten ej skall inhämtas
om han eller fiskeristyrelsen redan avgivit sådant. Det torde nämligen få
förutsättas att om fiskeristyrelsen avgivit förslaget fiskeriintendenten haft
tillfälle yttra sig i ärendet. Det föreslagna andra stycket torde därför kunna
utgå.

Den i fiskeristyrelsens förslag gjorda hänvisningen till 19 § synes vara
onödig och torde kunna vara vilseledande, då motsvarande hänvisning ej
gjorts i 16—18 §§.

I enlighet med det anförda har 15 § i departementsförslaget utformats.

16 §.

De i 16 § föreslagna bestämmelserna innebär att, i motsats till vad nu
gäller, envar skall äga göra framställning om att lokala föreskrifter skall
meddelas. För det fall att länsstyrelse anser att en framställning är av den
art att den bör avslås föreslås vissa jämkningar i förfarandet.

Knngl. Maj.ts proposition nr 183.

111

Fiskeristyrelsen.

Såsom förut framhållits finnes nu i fiskeristadgan närmare angivet vilka
personer och myndigheter som har rätt att hos länsstyrelsen göra framställning
om meddelande av bestämmelser. Sådan rätt tillkommer enligt 9 §
andra stycket delägare i fiskevatten, annan fiskerättsinnehavare och inom
orten bosatt yrkesfiskare samt landsting, stadsfullmäktige i stad som ej
deltager i landsting, hushållningssällskap, fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten.

Eftersom länsstyrelsen har — och enligt förslaget alltjämt skall ha —
befogenhet att själv taga initiativ i frågan, har rätten att göra framställning
som nu sagts i och för sig ringa betydelse. I själva verket torde också länsstyrelserna
i allmänhet beakta en framställning, varifrån den än kommer,
åtminstone i så mån att framställningen remitteras till fiskeriintendenten
för yttrande.

På grund av vad nu anförts och då några skäl ej föreligger, varför icke
en framställning från annan än de uppräknade myndigheterna och personerna
skulle skänkas det beaktande som dess innehåll förtjänar, föreslår
styrelsen, att någon bestämmelse om vilka som äger rätt att göra framställning
som här avses icke upptages i den nya stadgan.

Den nuvarande 9 § reglerar emellertid icke endast frågan, vilka myndigheter
och enskilda som äger rätt göra sådan framställning, utan även spörsmålet,
vilken behandling länsstyrelsen år skyldig att underkasta framställningen.
Av fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten gjord framställning,
som enligt föreskrift i stadgan skall åtföljas av förslag, skall alltid föranleda
hållande av sammanträde. Detsamma gäller framställning från landsting,
stadsfullmäktige och hushållningssällskap. Har sådan framställning
gjorts utan att förslag föreligger skall dock först förslag inhämtas. Har
framställning gjorts av delägare i fiskevatten, fiskerättsinnehavare eller yrkesfiskare,
kan länsstyrelsen, om omständigheterna så föranleder, inhämta
förslag. Anses så ej böra ske, får länsstyrelsen likväl icke avslå framställningen
utan att först fiskeriintendenten hörts.

Liksom för närvarande bör fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten på
grund av det ansvar som åligger dem såsom speciellt fiskevårdande myndigheter
ha rätt att framtvinga sammanträde. Att fiskeristyrelsen eller fiskeriinlendenten
vid sin framställning skall foga förslag rörande bestämmelsernas
innehåll och tillämpningsområde torde vara så självklart, att det
nuvarande stadgandet härom i 9 § andra stycket kan utgå.

Fiskeristyrelsen anser skäl icke föreligga att bibehålla den privilegierade
ställning som nu tillkommer landsting, stadsfullmäktige och hushållningssällskap
genom att en framställning från någon av nämnda myndigheter
alltid skall föranleda skyldighet för länsstyrelsen att hålla sammanträde.
Praktiskt sett torde avskaffandet av den särställning dessa myndigheter intager
sakna betydelse.

112

Kangl. Maj.ts proposition nr 183.

Den naturligaste ordningen för behandling av en inkommen framställning,
som gjorts av annan än fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten, synes
styrelsen vara, att länsstyrelsen skall vara skyldig att från fiskeriintendenten
införskaffa antingen förslag som förut sagts eller vanligt remissyttrande.
Det förstnämnda alternativet bör tillgripas, när länsstyrelsen redan på detta
stadium finner anledning föreligga att bestämmelser erfordras. Väljer länsstyrelsen
det senare alternativet har länsstyrelsen att, sedan remissyttrande
inkommit, avgöra, huruvida framställningen skall avslås eller föranleda införskaffande
av förslag. Efter det att förslag inkommit, har länsstyrelsen
att fritt pröva, huruvida sammanträde skall hållas. Har fiskeriintendenten
vid förslagets avgivande förklarat sig biträda den gjorda framställningen,
kan dock länsstyrelsen i enlighet med vad ovan anförts, icke underlåta att
hålla sammanträde.

I anslutning till vad nu anförts har 16 § i förslaget utformats.

Rörande detta förslag anför styrelsen vidare.

Mot den här föreslagna ordningen kan möjligen invändas, att framställningar,
hur omotiverade de än är, ovillkorligen skall föranleda remiss till
intendenten. Förslagets ståndpunkt i denna del, som i fråga om framställning
från fiskevattensdelägare, annan fiskerättsinnehavare och yrkesfiskare
överensstämmer med den nuvarande stadgan, har framförallt föranletts därav
att dessa kategorier av personer, för vilka frågan om meddelande av bestämmelser
ofta har ett vitalt intresse, icke skall med eller utan fog kunna
göra gällande, att länsstyrelsen ej tillbörligt beaktat fiskeritekniska synpunkter
vid frågans avgörande. Visserligen kan det sägas, att vad nu anförts
icke utgör något skäl för att framställning från annan än nu berörda
personer ovillkorligen skall föranleda remiss till intendenten. Mot att göra
en åtskillnad härvidlag talar emellertid det förhållandet, att de fall torde
vara sällsynta, då framställning kommer från någon som ej har intresse
av bestämmelser, ävensom önskvärdheten av att undvika i och för sig ofruktbara
tvistefrågor, om den som gjort en framställning tillhör någon av nu berörda
grupper av intressenter. Vidare kan till förmån för den här hävdade
ståndpunkten åberopas, att länsstyrelsen endast i sältan förekommande fall
kan utan tillgång till fiskeriintendentens sakkunskap bedöma om en framställning
saknar fog, samt att, där så verkligen är fallet, avgivande av yttrande
icke kan förorsaka fiskeriintendenten något nämnvärt besvär. Slutligen
må nämnas, att förslaget i denna del torde överensstämma med vad
som redan nu allmänt tillämpas.

Remissinstanserna.

Första stycket.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, till vars yttrande
länsstyrelsen i länet i huvudsak ansluter sig, ifrågasätter om
det är lämpligt att envar skall äga göra framställning
till länsstyrelsen om meddelande av bestämmelser. En del opåkallacle
framställningar kunde tänkas bli följden härav. Gotlands läns hushållningssällskap
finner, med instämmande av länsstyrelsen i länet och under åberopande
av nämnda skäl, de nuvarande bestämmelserna om begränsning av

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

framställningsrätten vara att föredraga. Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott intager samma ståndpunkt. Fiskeriintendenten i
mellersta distriktet ifrågasätter om icke framställningsrätten bör begränsas
så tillvida att endast fiskerättshavarna eller vederbörande myndigheter medgives
initiativrätt.

Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar i anledning av nämnde fiskeriintendents
yttrande, att det knappast finns anledning till antagande att antalet
ansökningar kommer att öka nämnvärt om förslaget genomföres samt
att det är lämpligt att alla ansökningar remitteras till intendenten. Att dessa
remisser skulle föranleda någon egentlig ökning av intendentens arbetsbörda
föreföll icke sannolikt. Om intendenten nämligen fann, att en inkommen
framställning icke rimligen borde föranleda åtgärd, torde någon
längre utläggning från hans sida icke vara behövlig.

Länsstyrelsen i Örebro län finner, att det ur länsstyrelsens synpunkt ter
sig stötande att länsstyrelsen icke skall äga befogenhet att avslå
en enligt länsstyrelsens mening uppenbart omöjlig
framställning utan att intendentens yttrande först inhämtats. I sakens
natur låg givetvis, att sådant yttrande i praktiken alltid införskaffades,
om minsta möjlighet till bifall till framställningen ansågs föreligga.

Andra stycket.

Gotlands läns hushållningssällskap förordar, med instämmande av länsstyrelsen
i länet, att med hänsyn till hushållningssällskapens uppgifter och
verksamhet framställning från hushållningssällskap
såsom hittills alltid skall föranleda hållande av sammanträde.
Samma ståndpunkt intages av Västerbottens läns hushållningssällskap
och Hushållningssällskapens förbund.

Kammarkollegiet anför att det kan anses uteslutet att länsstyrelse
icke i de i andra stycket avsedda fallen skulle
förfara enligt 15 §. Behövligheten av den i 16 § andra stycket upptagna
bestämmelsen kunde därför ifrågasättas.

Länsstyrelsen i Örebro lån säger sig ej finna det tilltalande, att länsstyrelsen
skall vara tvungen hålla sammanträden för dryftande av ett utav fiskevårdsmyndighet
framlagt förslag, som länsstyrelsen finner uppenbart obehövligt
eller av juridiska skäl otänkbart. Eftersom länsstyrelsen håller sammanträdet,
skulle förslaget nämligen lätt framstå som omfattat av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att andra stycket icke
synes vara förenligt med 19 §, där det stadgas, att länsstyrelsen, innan den
utan att hålla sammanträde fattar beslut angående lokal föreskrift, skall
höra fiskeriintendenten »där förslag av honom eller fiskeristyrelsen ej föreligger».
Länsstyrelsen i Västerbottens län förmenar, att sammanträde bör
äga rum, utom då det är uppenbart att ansökningen bör avslås eller då fall
enligt 19 § föreligger.

8 Bihang till riksdagens protokoll 195i. i samt. Nr 183.

114

Kungl. Maj. ts proposition nr i83.

Föredraganden.

Fiskeristyrelsen har anfört vägande skäl mot en begränsning av rätten att
göra framställning om att bestämmelser meddelas. Skulle en begränsning
ske torde, när fråga är om allmänt vatten eller enskilt vatten med delvis
fritt fiske, bland de initiativberättigade böra upptagas även andra fiskande
än yrkesfiskare. Därvid skulle uppkomma ett svårt avgränsningsproblem.
Jag delar därför fiskeristyrelsens åsikt att fri framställningsrätt bör föreligga.

Bestämmelserna i första stycket synes såsom fiskeristyrelsen anfört knappast
i nämnvärd grad komma att öka fiskeriintendenternas arbetsbörda.
Ur principiell synpunkt torde det emellertid finnas skäl för den av länsstyrelsen
i Örebro län gjorda invändningen, att det icke är tillfredsställande
att länsstyrelsen skall behöva remittera en framställning som länsstyrelsen
finner vara uppenbart ogrundad. Initiativ från enskilda personer i fiskevårdsfrågor
bör visserligen uppmuntras och det torde härvid vara av viss
psykologisk betydelse att sådana initiativ regelmässigt kommer att granskas
av fiskeriintendent. Om länsstyrelsen finner det vara uppenbart, att en
framställning saknar fog, bör remiss dock kunna underlåtas. En bestämmelse
härom har införts i första stycket.

Det i andra stycket av fiskeristyrelsens förslag upptagna stadgandet har
föranlett vissa erinringar. Kammarkollegiet bär ifrågasatt, huruvida det ej
bör utgå, enär vad däri föreskrives ändock skulle komma att iakttagas.
Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att länsstyrelse bör kunna underlåta att
hålla sammanträde om den finner en av fiskevårdsmyndighet gjord framställning
vara uppenbart ogrundad eller ur juridisk synpunkt otänkbar.
Flertalet remissinstanser har emellertid lämnat förslaget utan erinran. Några
har föreslagit, att framställning från hushållningssällskap liksom nu borde
behandlas på samma sätt som framställning från fiskeristyrelsen eller
fiskeriintendent.

Det torde enligt min mening vara lämpligt att i stadgan uttryckligen
framhålla, att särskild vikt skall fästas vid framställning från fiskevårdande
myndighet. Med fiskeristyrelsen och fiskeriintendent torde härvid böra
jämställas hushållningssällskap, som genom fiskerinämnderna har att fylla
en viktig fiskevårdsuppgift.

Några remissinstanser har uttalat, att det föreslagna stadgandet i 16 §
andra stycket icke syntes vara förenligt med 19 § i förslaget. Dessa två
stadganden avser emellertid skilda fall. I 16 § regleras avsteg från huvudregeln
i 15 §, då länsstyrelse finner att en framställning bör avslås. I 19 §
gives däremot regler om förenklat förfarande för vissa fall, då länsstyrelse
anser att bestämmelser är erforderliga.

I enlighet med det anförda förordar jag, att i sakligt hänseende allenast
den ändringen vidtages i 16 § att framställning från hushållningssällskap
jämställes med sådan från fiskeristyrelsen eller fiskeriintendent. I formellt

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

hänseende torde vissa förenklingar böra göras. I första stycket torde det
vara tillräckligt att utsäga, att fiskeriintendenten skall höras. I andra stycket
synes orden »eller biträtts av någon av dem» kunna utgå utan att detta
innebär någon ändring i sak. Andra stycket torde lämpligen böra sammanslås
med första stycket.

17 §.

Fiskeristyrelsen.

17 §, som motsvarar nuvarande 9 § femte stycket, till den del det icke
motsvaras av 15 § i förslaget, samt 9 § sjätte stycket, innehåller föreskrifter
om kungörande av och andra kallelser till sammanträde.

Frågan om vilka enskilda personer, som skall kallas till sammanträde, har
behandlats i den allmänna motiveringen till förevarande avsnitt av styrelsens
förslag. Det synes styrelsen lämpligt att till sammanträde kallas även
de organisationer, till vilka de yrkesfiskare är anslutna som idkar fiske
inom det berörda området.

Reglerna om kallelseförfarandet har jämkats med hänsyn till den nu gällande
ordningen för kungörande av allmänna meddelanden. Kallelse å yrkesfiskareorganisation
bör ske genom skriftligt meddelande till organisationen.
Huruvida underrättelsen bör skickas till huvudorganisation eller underavdelning
till denna, bör avgöras efter omständigheterna i det särskilda fallet.
Vägledning härutinnan torde lätt kunna erhållas genom en enkel hänvändelse
till organisationens länsförbund.

Remissinstanserna.

Domånstyrelsen, kammarkollegiet, Fiskefrämjandet, Svenska fiskevårdsförbundet,
Amatörfiskarnas riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk
samt ett flertal länsstyrelser framställer erinringar mot att förslaget
icke lämnar andra kategorier fiskande än fiskerättsägare
och andra innehavare av enskild fiskerätt och
yrkesfiskare tillfälle att vid sammanträdena inför länsstyrelsen
framlägga sina synpunkter.

Fiskefrämjandet, som utförligast behandlat detta spörsmål, anför.

Fiskefrämjandet anser att det ur allmänna synpunkter är önskvärt att
länsstyrelsen får tillfälle att redan på ett tidigt skede uppmärksamma även
andra intressen. Då kan eventuella motsättningar utjämnas och önskemål av
olika slag tillgodoses på ett smidigare sätt än eljest. Själva sammanträdet
kan då väntas förlöpa enkelt och lugnt och man undviker efterhandsirritation
och onödiga överklaganden.

Såsom exempel på sådana tänkbara motsättningar kan nämnas försök
från vissa intressegruppers sida att införa förbud mot lördags- och söndagsfislte,
att gynna ryssjefisket på spinnfiskets bekostnad, alt fridlysa eftersökta
fiskslag under onödigt lång del av just den tid på året då den vanliga
allmänheten har bästa tiden att fiska, att tillskapa alltför breda skyddszo -

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

ing f^sta fiskredskap och att fordra särskild licens från länsstyrelse
för att få bedriva fiske som enligt fiskerättslagen skall vara fritt för varje
svensk medborgare. — I dessa och liknande frågor torde — med fullt beaktande
av fiskevårdens krav — en bättre lösning kunna vinnas om olika
synpunkter redan på ett tidigt stadium får brytas mot varandra.

Fiskefrämjandet ifrågasätter därför, huruvida det icke skulle underlätta
länsstyrelsens ställningstagande om underrättelse enligt 17 § utgick icke
bara till sammanslutningar av »yrkesfiskare» utan även till sammanslutningar
av andra fiskeintressenter, som brukade fiska i de berörda vattnen,
t. ex. fiskevattensägare, binäringsfiskare och fritidsfiskare, i första hand då
länets eller bygdens egna organisationer. Svenska fiskevårdsförbundet anlägger
liknande synpunkter och påpekar att av psykologiska skäl blivande
bestämmelser skulle få större förankring i rättsmedvetandet hos den stora
allmänheten om alla kategorier fiskande kallades till sammanträdena.

Domänstyrelsen gör gällande, att förslaget icke tillbörligt beaktat de direktiv
som statsmakterna givit i samband med den nya lagstiftningen om
rätt till fiske (piop. nr 60/1950 s. 23—25) eller i författningsbestämmelserna
rörande förvaltningen av kronans fisken, vilka ju syftar till en rättvis
avvägning mellan de olika fiskarekategoriernas berättigade intressen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att en viss oklarhet vid definierandet
av begreppet »yrkesfiskare» visat sig vid tillämpningen av 9 § fiskeristadgan.
Styrelsen tillägger.

Därjämte förekommer den kategori, som skulle kunna betecknas såsom
yrkesfiskare, i mycket begränsad omfattning i inlandslän utan allmänt
fiskevatten. Någon anledning till att i dylika inlandslän framhålla yrkesiiskarena
framför andra förelåg icke. I förevarande hänseende borde vid antagandet
av nya bestämmelser i stället för ordet yrkesfiskare väljas en formulering,
som enhetligt för hela riket innefattade alla dem vilka i större
omfattning idkade fiske och sammanslutningar av dylika. Häri borde innefattas
även de många på privat initiativ tillkomna, ofta mycket livaktiga
lokala fiskevårdsföreningarna, vilka måste anses ha stort intresse av att
få göra sig hörda vid dylikt sammanträde.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar.

Förslaget bortser, i motsats till fiskerättslagens bestämmelser, helt från
fritidsfiskets betydelse såsom folkrörelse. Länsstyrelsen har under de senaste
åren sökt att vid handläggning av fiskevårdsfrågor få anknytning även till
fritidsfiskets intressen. Till sammanträden i fiskevårdsfrågor har länsstyrelsen
sålunda regelmässigt kallat även representanter för fritidsfiskarna
— »ävensom andra av frågan intresserade». I den mån länsstvrelsen kunnat
införskaffa upplysningar om sammanslutningar för fritidsfiske i orten, har
kallelse tillställts dessa likaväl som sammanslutningar av yrkesfiskare. Vid
bedömandet av ärendena har länsstyrelsen funnit det vara av värde att ta«a
del av de synpunkter på spörsmålen, som dessa organisationer kunnat framlagga.
Länsstyrelsen har den uppfattningen, att starka skäl talar för att
jämställa fritidsfiskets intressen med såväl fiskerättshavarnas som yrkesfiskarenas.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför i denna fråga, att länsstyrelsen icke
kunde finna det motiverat att till sammanträdena kalla binäringsfiskarenas

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

117

och fritidsfiskarenas organisationer. 17 § innefattade en i stort sett rimlig
avvägning. Man måste antaga, att dessa sammanslutningar får kännedom
om sammanträdena bl. a. genom ortspressen och den kungörelse som
skall anslås vid kyrkan. Något hinder borde naturligtvis ej resas mot att
dessa grupper av fiskare samt deras organisationer utan kallelse fick närvara
vid sammanträdena och lägga fram sina synpunkter.

Kronobergs läns hushållningssällskaps fiskerinämnd anser att till sammanträdena
bör kallas även sammanslutningar av berörda
fiskevattensdelägare och övriga fiskerättsinnehavare
samt påyrkar ändring av första stycket i anslutning härtill.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, som tidigare nämnts, att vad i
första stycket anförts om enskildas och sammanslutningars kallelse torde
få betraktas som en överflödig bestämmelse. I stället kunde i 15 § första
stycket verkställas den ändringen att sammanträden skall hållas »med av
frågan berörda».

Av de remissinstanser som anser en utvidgning påkallad av de kategorier
fiskande som skall lämnas tillfälle yttra sig påyrkar de flesta att kallelse
skall ske eller underrättelse skickas till dessa fiskandes
sammanslutningar. Kammarkollegiet anser att kallelse
till sammanträdet bör ställas till såväl de fiskande som till deras sammanslutningar.
Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar samma mening och
påyrkar ändring av 17 § första stycket i anslutning därtill.

Beträffande frågan om särskild underrättelse till sammanslutning
enligt 17 § tredje stycket förklarar länsstyrelsen i Södermanlands
län, att intet fanns att invända mot att sådan underrättelse skulle
tillställas sammanslutning av yrkesfiskare. Principiellt borde emellertid då
även sammanslutningar av övriga intressenter, t. ex. fiskevårdsföreningar
och sportfiskeklubbar, erhålla sådan underrättelse. Emellertid torde praktiska
svårigheter möta att på annat sätt än genom kungörelse i kyrkorna
och annonsering i tidningarna underrätta alla berörda sammanslutningar av
sistnämnda slag, varför någon skyldighet därutinnan icke syntes böra stadgas.
Länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län anser, att det utan särskilt
stadgande borde ankomma på länsstyrelsens prövning, om särskild underrättelse
lämpligen borde tillställas ett av sportfiskarena i vederbörande län
utsett gemensamt organ eller ombud.

Även några remissinstanser, som icke påyrkar utvidgning av de intressentgrupper
som skall kallas, berör frågan om särskild underrättelse. Sålunda
ifrågasätter Kristianstads läns hushållningssällskap, om icke kallelse
enligt andra stycket skall vara tillräcklig för alla berörda parter. Hallands
läns hushållningssällskaps fiskerinämnd, i vars yttrande länsstyrelsen
i länet instämt, gör ett liknande uttalande och tillägger att i annat fall
särskilda register hos länsstyrelsen måste finnas över fiskareorganisationer
för att undvika att någon organisation förbisågs vid kallelsens utfärdande.

118

Kungl. Mnj:ts proposition nr 183.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför, att
bestämmelsen i andra stycket om att kallelse skall kungöras i kyrkan,
numera när tidningar allmänt hålles syntes överflödig. Länsstyrelsen
i Västmanlands län förmenar att det icke kan anses nödvändigt
att hålla förslaget tillgängligt inom varje församling.
Det borde stå länsstyrelsen fritt att låta hålla förslaget tillgängligt
för granskning på det sätt som i varje fall befanns lämpligt, t. ex.
på landsfiskalskontor eller kommunalkontor.

I fråga om stadgandena i fjärde och femte styckena anför länsstyrelsen i
Västerbottens län, att det generellt torde kunna stadgas att länsstyrelsen i
1''örevarande ärenden skall höra fiskeriintendenten. Någon bindande föreskrift
om vilka myndigheter som i övrigt skall underrättas torde däremot
icke behöva givas.

Ett stort antal remissinstanser påyrkar, att underrättelse om
sammanträde jämväl skall tillställas hushållningssällskapet,
dess fiskerinämnd eller hos sällskapet anställd
fiskeritjänsteman. Det framhålles, att nämnden är det
lokala organet för samordnande av fisket inom hushållningssällskapets område.
Västernorrlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd och fiskeriintendenten
i nedre norra distriktet anför, att ingen länsstadga torde tillkomma
utan att vederbörande länsfiskeritjänsteman hörts av fiskeriintendenten
eller direkt av länsstyrelsen. I regel hade länsfiskeritjänstemannen
utfört förundersökningar på platsen, där sådana erfordrats. Jönköpings läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, till vars yttrande länsstyrelsen i
länet i huvudsak ansluter sig, framhåller att de lokala organen och intressena
bör kopplas in i största möjliga utsträckning för att man skall få
fram en snabb och smidig handläggning av hithörande ärenden och vidmakthålla
ett livaktigt, lokalt intresse för fiskevården och fiskeristadgornas
lämpligaste utformning och lojala efterlevnad. Jämtlands läns hushållningssällskap
betonar att sällskapen i motsats till den statliga förvaltningen även
företräder enskilda fiskeintressen.

Kammarkollegiet framhåller, att kollegiet har vissa intressen att bevaka
beträffande de fiskevatten som ligger inom renbetesfjällen
och ovan odlingsgränsen i Lappland men anser sig kunna
förutsätta att kollegiet från vederbörande länsstyrelse erhåller underrättelser
om de sammanträden som kommer att hållas. Kollegiet anför vidare, att det
beträffande allmänt vattenområde torde tillkomma kollegiet att
bevaka Kungl. Maj :ts och kronans rätt och intressen
men att någon anledning att lämna kollegiet underrättelse om förslag till fiskeribestämmelser
för allmänt vattenområde dock i regel ej torde föreligga.
Fiskefrämjandet framhåller, att i vatten där fiske får bedrivas av varje
svensk medborgare erfarenheten ej minst under de senaste åren visat behovet
av att ombud, som har att bevaka allmänhetens frihet
att fiska, utses av lämplig myndighet, förslagsvis kammarkollegiet
eller domänstyrelsen.

Kungl. Majrts proposition nr 183.

119

Föredraganden.

Ehuru fiskevattensdelägare, fiskerättsinnehavare och yrkesfiskare i allmänhet
framför andra har intresse av lokala fiskeribestämmelser, bör naturligtvis
även andra fiskarekategorier — binäringsfiskare, husbehovsfiskare
och fritidsfiskare — få framlägga sina synpunkter, innan lokala bestämmelser
antages. Förslaget torde aldrig ha avsett att förmena dem sådan rätt.
De synes emellertid då också böra kallas till sammanträdena.

Fiskeristyrelsen har föreslagit, att sammanslutningar av yrkesfiskare skall
kallas till sammanträde och dessutom erhålla särskild underrättelse om sammanträde.
Grunden härtill torde vara, att en kungörelse om sammanträde
lättare kan förbigå yrkesfiskare än övriga personer som skall kallas och att
yrkesfiskarena kan ha svårare att infinna sig till sammanträdena, varför det
ansetts lämpligt att deras organisationer får tillfälle att sända en representant.
Någon svårighet för länsstyrelsen att taga reda på vilken organisation,
som sålunda skall underrättas, torde icke föreligga.

Det kan visserligen ifrågasättas, om man i första stycket behöver nämna
vilka som skall kallas genom kungörelse. I och för sig torde det vara tillräckligt
att, såsom länsstyrelsen i Norrbottens län hävdat, kalla av frågan
berörda personer och sammanslutningar. Emellertid synes det vara lämpligt,
att i kungörelsen särskilt nämna vissa personer, som regelmässigt beröres
av fiskeföreskrifter. Vidare torde vissa sammanslutningar och myndigheter
böra särskilt underrättas. Vid den avvägning som härvid måste göras bör
vissa av remissinstanser uttalade synpunkter beaktas.

Finnes inom länet andra sammanslutningar av intressenter, som angives
i första stycket av departementsförslaget, än yrkesfiskare, torde i regel även
dessa böra få särskild underrättelse. Någon obligatorisk skyldighet för länsstyrelse
att underrätta sådana sammanslutningar bör dock icke stadgas.
En sådan skyldighet skulle nämligen medföra, att länsstyrelserna måste
göra upp förteckning över sådana sammanslutningar och svara för att samtliga
underrättats. Det torde vidare stundom vara svårt att avgöra vilka sammanslutningar,
som kan anses vara organ för personer som intresserar sig
för fisket inom det aktuella området. Länsstyrelse bör därför få själv bestämma
vilka sammanslutningar som i ett visst fall bör kallas. Av skäl som
berörts i annat sammanhang torde hushållningssällskap alltid böra underrättas.

Stadgandet i det av fiskeristyrelsen föreslagna sista stycket torde böra
gälla även då lapparnas rätt i fiskevatten beröres. I sådana fall bör vederbörande
lappfogde alltid kallas. I förekommande fall torde därjämte lappby
komma att underrättas såsom sammanslutning av intressenter.

I enlighet med det anförda har 17 § i departementsförslaget utformats.

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

18 §.

Fiskeristyrelsen.

Denna paragraf motsvarar 9 § sjunde och åttonde styckena i gällande
fiskeristadga.

Sjunde stycket sista punkten stadgar, att delägare i fiskevatten vid omröstning
äger rätt påyrka att fiskevattensägarnas röster skall särskilt
för sig antecknas. Detta stadgande tillkom år 1930 i samband med att jämväl
yrkesfiskare och andra fiskerättsinnehavare än fiskevattensdelägare tillerkändes
rätt att uttala sin mening vid sammanträdet. Anledningen till stadgandet
var, att fiskevattensdelägarna ansågs vara de, som hade det största
intresset av bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Med styrelsens
nu framlagda förslag i övrigt synes det vara mest förenligt, att även övriga
fiskerättsinnehavares ävensom yrkesfiskares röster särskilt för sig antecknas,
om så påfordras.

Fiskeristyrelsen anser det vara av vikt att länsstyrelsen efter sammanträdet
inhämtar yttrande icke endast såsom nu från fiskeriintendenten utan
även från fiskeristyrelsen. Intendenten bör givetvis yttra sig före fiskeristyrelsen.
För undvikande av onödig omgång kan intendenten lämpligen
översända sitt yttrande jämte remisshandlingarna direkt till fiskeristyrelsen,
som sedan har att avgiva yttrande. Särskilt stadgande härom torde vara
obehövligt.

Remissinstanserna.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet anför, att uttrycket »fiskets
bevarande, upphjälpande och ändamålsenliga bedrivande» syntes innebära
en viss inskränkning jämfört med begreppet »fiskets bedrivande» i 14 §.
Fiskeriintendenten hänvisade till vad han anfört under 14 §. Då någon begränsning
av yttrandefriheten icke torde ha avsetts, kunde ifrågasättas, om
man icke även i 18 § borde använda uttrycket »fiskets vård och bedrivande».

Även länsstyrelsen i Västerbottens län anser att samma uttryckssätt bör
användas i de båda paragraferna.

Länsstyrelsen i Hallands län har föreslagit att omröstningsreg1
e r n a i andra och tredje punkterna i första stycket måtte utgå. Härom anför
styrelsen.

Någon beslutanderätt har ju icke de närvarande intressenterna på sammanträdet,
men paragrafens avfattning kan lätt ge ett visst sken av att så
skulle vara fallet, vilket icke torde vara lyckligt. Att särskilt för sig anteckna
»fiskevattensdelägares, fiskerättsinnehavares eller yrkesfiskares»
röster kan också bereda svårigheter, då det förutsätter att vederbörande skall
kunna legitimera sig sasom tillhörande den ena eller den andra kategorien.
Dessutom kan utfallet av en på ett dylikt sammanträde anställd omröstning
knappast tagas sasom ett representativt uttalande av intressenterna i
frågan utan beror i stor sett endast på vilken intressentgrupp, som händelse -

Kungl. Maj.ts proposition nr i83.

121

vis råkar vara mest talrikt församlad på sammanträdet. Av det vid sammanträdet
förda protokollet torde de närvarandes mening ändock komma
att tillräckligt tydligt framgå.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att ett formligt omröstningsförfarande
är obehövligt och framhåller att länsstyrelsen utan särskilt
stadgande är oförhindrad att, om så anses lämpligt, anordna en omröstning
i enkla former utan upprättande av röstlängd och utan en sådan propositionsordning
att ett yrkande vann slutlig majoritet. Jämväl länsstyrelsen
i Gävleborgs län har funnit värdet av ett omröstningsförfarande vara synnerligen
diskutabelt.

Å andra sidan hemställer länsstyrelsen i Kopparbergs lån, Kristanstads
läns hushållningssällskap, fiskeriintendenterna i nedre södra distriktet och
Västerhavets distrikt samt Föreningen statens fiskeritjänstemän om sådan
ändring av första stycket att särskild rösträkning skall ske,
oberoende av om yrkande därom fram ställes. Erfarenheten
har visat, framhåller hushållningssällskapet, att det förekommer att
personer som icke tillhör någon av de i första stycket sista punkten nämnda
kategorierna, söker att få fram beslut som avser att enbart gynna deras
egna intressen och som ofta är stridande mot en god fiskevård. Har rösterna
särskilt antecknats bör detta vara en tillgång för den myndighet som har
att besluta i ett stadgeärende. Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt
åberopar liknande skäl. Föreningen statens fiskeritjänstemän anför, att det
under alla omständigheter är av största värde att få de nämnda gruppernas
röster antecknade i protokollet.

Kammarkollegiet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands och Jönköpings
län, Svenska fiskevårdsförbundet och Fiskefrämjandet anser — i anslutning
till framförda yrkanden om att andra kategorier fiskande än yrkesfiskarena
skall kallas till sammanträdena — att 18 § bör utformas
med hänsyn tagen även till dessa övriga kategorier
och att sålunda röstetalet för varje kategori av de fiskande bör kunna särskilt
antecknas. Fiskefrämjandet anför i denna del.

Det gör ett föråldrat och skråmässigt intryck att stadgefrågorna framställes
som en ensak för vissa intressegrupper, nämligen fiskevattensdelägarna,
fiskerättsinnehavarna och yrkesfiskarena, hur viktiga än deras intressen
kan vara. Också övriga fiskeintressenter bör få framföra sin mening och
få sina röster antecknade. Här syftas bl. a. på de talrika binärings-, husbehovs-
och fritidsfiskare som utan att vara »yrkesfiskare» bedriver frifiske
t. ex. vid norrlandskusten, i Blekinge och i de stora frivattenssjöarna.

Vidare må nämnas, att Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
förordar ett tillägg till första stycket av ungefär följande lydelse:
»Därest frågan avser enskilt fiskevatten bör särskild hänsyn tagas till fiskevaltensdelägarnas
mening.»

Kammarkollegiet anser, att bes t äm mc Isen i andra stycket
är obehövlig åtminstone för det fall all förslag framlagts av fiskeri -

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

styrelsen eller fiskeriintendenten och lämnats utan erinran vid sammanträdet.
Det föreföll överhuvudtaget olämpligt att föreskriva skyldighet för
länsstyrelsen att inhämta yttranden av vissa myndigheter. Liknande synpunkter
anlägges av länsstyrelsen i Gävleborgs län, som anför.

Såväl fiskeriintendenten som fiskeristyrelsen mottager särskild underrättelse
om sammanträde. Den om sammanträdet utfärdade kallelsen innehåller
regelmässigt sådana upplysningar att vederbörande kan bilda sig en
uppfattning om innehållet i det föreliggande förslaget. Fiskeriintendenten
kan därjämte före sammanträdet taga del av handlingarna och har kanske
godkänt eller själv uppgjort det förslag, som vid sammanträdet ställes under
diskussion. Fiskeriintendenten är vidare i flertalet fall närvarande vid
sammanträdet. Det synes mera motiverat med en uppmjukning än en
skärpning av remisskravet. Ett förnyat hörande av fiskeriintendenten synes
överflödigt, om länsstyrelsen endast avser att utfärda fiskevårdande
föreskrifter av innehåll och omfattning, som tidigare godkänts av fiskeriintendenten.
Skyldighet att inhämta yttrande från fiskeristyrelsen bör föreligga
endast om antingen fiskeristyrelsen direkt uttalat önskemål härom
— efter att ha tagit del av till styrelsen översänd underrättelse om sammanträde
— eller fiskeriintendenten vid remiss i ärendet funnit så vara erforderligt.
Ett stadgande av här angivet innehåll synes fullt tillräckligt för
att fiskeristyrelsen skall kunna utöva sin allmänt ledande verksamhet på
fiskevårdens område.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Kopparbergs, Jämtlands och Västernorrlands
län, fiskeriintendenterna i mellersta, övre södra, nedre södra
och österhavets distrikt samt Föreningen statens fiskeritjänstemän uttalar,
att obligatorisk skyldighet icke bör stadgas för länsstyrelsen
att efter sammanträdet inhämta yttrande
från fiskeristyrelsen. De båda sistnämnda remissinstanserna uttalar,
att några olägenheter icke försports av den nu gällande ordningen i
denna del. Flera av remissinstanserna hävdar, att fiskeristyrelsens hörande
skulle komma att medföra onödig omgång och tidsutdräkt. Fiskeriintendenten
i mellersta distriktet anför, att uppgiften att förbereda fiskestadgorna
är intendenternas centrala uppgift. Fiskeriintendenten har i förening
med den lokala sakkunskapen, främst fiskeriassistenten, före sammanträdena
genomgått alla till ärendet hörande problem, ofta i fält, och därpå
efter noggrann avvägning avgivit förslag till stadga. Om fiskeristyrelsen inkopplas
efter sammanträdena, sålunda i slutskedet, torde fiskeristyrelsen i
allmänhet icke kunna företaga ytterligare undersökningar som belyser problemställningen
utan torde i regel få lita på det material som sammanbragts
i handlingarna. I flera av yttrandena påpekas, att länsstyrelsen kan
höra fiskeristyrelsen om länsstyrelsen så finner lämpligt i det särskilda
fallet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att eftersom länsstyrelserna har
att besluta i ärendena, det är direkt olämpligt att central
myndighet skall avgiva yttrande. Medan intendentens yttrande
mer har karaktär av rådgivning skulle fiskeristyrelsens befattning
med ärendet kunna komma att uppfattas som direktiv till länsmyndigheten

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

om hur beslutet borde avfattas. Även länsstyrelsen i Jämtlands län finner
risk föreligga för att avgörandena realiter överflyttas till fiskeristyrelsen.

__. Fiskeriintendenterna i mellersta och övre södra distrikten anför att

den föreslagna ordningen kommer att medföra, att intendentens möjlighet
att överklaga länsstyrelsens beslut i stadgeärenden kommer att i realiteten
väsentligt inskränkas. Sistnämnde fiskeriintendent yttrar härom, att
om fiskeriintendenten har en annan mening än fiskeristyrelsen, det torde
vara meningslöst för honom att överklaga sedan fiskeristyrelsen yttrat sig.
Även Föreningen statens fiskeritjänstemän uttalar, att förslaget i denna del
kan medföra vissa komplikationer i avseende å besvärsrätten. Om olika
förslag föreligger av fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten, kan länsstyrelsen,
anför föreningen, följa antingen intendentens förslag med åsidosättande
av fiskeristyrelsens eller styrelsens förslag med eventuellt överklagande
av intendenten som följd. -— Föreningen framhåller vidare, att i
ärenden rörande fiskerättslagen, i vilka länsstyrelsen har att besluta, som
regel endast fiskeriintendenten höres.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att det är tillräckligt om endera av
fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten höres. Korrespondensen mellan fiskeristyrelsen
och denna underställda tjänstemän borde vara en fiskevårdsmyndigheternas
interna angelägenhet. Å andra sidan uttalar länsstyrelsen
i Blekinge län att det är synnerligen värdefullt och vägledande, att länsstyrelsen
enligt förslaget skall höra icke endast fiskeriintendenten utan även
fiskeristyrelsen.

Hushållningssällskapens förbund, fiskeriintendenten i nedre norra distriktet
samt några länsstyrelser och hushållningssällskap anser, att länsstyrelsen
efter sammanträdena bör inhämta yttrande även från
hushållningssällskapet eller fiskerinämnden.

Jägmästaren i södra Arvidsjaurs distrikt, i vars yttrande över jägmästaren
i Skellefteå distrikt instämmer, anser att yttrande jämväl bör inhämtas
från domänstyrelsen.

Föredraganden.

Det torde såsom några remissinstanser framhållit kunna ifrågasättas om
formella omröstningsregler skall gälla vid sammanträden som här avses. De
som deltar däri har ju blott en rådgivande funktion och det kan icke vara
lämpligt alt, såsom föreslagits, utbryta vissa grupper av intressenter och för
dessa stadga rätt att deltaga i omröstning. Det synes vara tillräckligt med
en föreskrift om att protokoll skall föras vid sammanträdet. Av detta protokoll
bör framgå de synpunkter som framförts och av vilka dessa framförts.
I vissa fall torde det även vara lämpligt att ange hur olika intressegrupper
ställt sig till de behandlade frågorna. Intet bör givetvis hindra att en omröstning
i enkla former dessförinnan företages. Det torde böra ankomma på
ordföranden vid sammanträdet att för varje särskilt fall bestämma huruvida
sådan omröstning skall äga rum och huru utförligt protokoll som skall föras.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Enligt fiskeristyrelsens förslag kan vid sammanträdet upptagas vilka frågor
som helst om åtgärder och förbud, som kan tjäna till fiskets bevarande,
upphjälpande och ändamålsenliga bedrivande. Denna bestämmelse har hämtats
ur 9 § i gällande fiskeristadga. Med hänsyn till de föreskrifter om kallelse-
och underrättelseförfarande som nu föreslås synes det vara lämpligt
att länsstyrelsen får möjlighet att begränsa de ämnen, som upptages vid
sammanträdena. Detta torde lämpligen kunna komma till uttryck i författningstexten
genom en föreskrift om att de närvarande äger överlägga och
yttra sig »beträffande det väckta förslaget och därmed sammanhängande
frågor». Ordföranden har då möjlighet att inskrida om alltför stor avvikelse
från ämnet göres.

Det torde ej vara lämpligt med en föreskrift om att fiskeristyrelsen alltid
skall höras efter sammanträdet. Som några remissinstanser uttalat kan styrelsens
yttrande komma att uppfattas som direktiv. Dessutom kommer ett
sådant förfarande ofta att medföra onödig tidsutdräkt. Fiskeriintendenterna
torde väl ha eu sådan överblick över de lokala stadgorna att de i regel kan
tillse att erforderlig enhetlighet vinnes. Anser fiskeristyrelsen, då den underrattas
om att ett visst ämne kommer att upptagas vid sammanträde, att
styrelsen innan beslut meddelas bör få yttra sig, synes fiskeristyrelsen lämpligen
hos länsstyrelsen böra begära remiss av ärendet. På grund av det anförda
torde — i enlighet med vad nu gäller enligt 9 § fiskeristadgan — föreskrift
endast böra stadgas om skyldighet att höra fiskeriintendenten. Är denne
närvarande vid sammanträdet och har han redan omedelbart efter detta
kunnat taga ställning till frågan, synes det vara tillräckligt att han muntligt
framför sin åsikt och att anteckning därom göres, t. ex. i form av tillägg på
protokollshandlingen. Fiskeriintendenten torde själv få bedöma om han innan
svar gives bör inhämta fiskeristyrelsens åsikt.

I enlighet med det anförda har i departementsförslaget 18 § omformulerats.

19 §.

Fiskeristyrelsen.

19 § motsvarar sista stycket i nuvarande 9 §.

Förutsättningen för tillämpning av det i nämnda stycke stadgade enklare
förfarandet är nu, att fråga är om meddelande av bestämmelser allenast
för enstaka mindre vattenområden samt att frågan är brådskande eller av
ringa betydelse.

Även om bestämmelserna angår större områden än sålunda avses, kan de
stundom vara brådskande eller av ringa betydelse. Så kan t. ex. upptäckten
av en fisksjukdom föranleda, att skyddsbestämmelser måste meddelas med
största möjliga snabbhet. Vidare kan även i fråga om större vattenområden
behovet av viss bestämmelse vara så självklart att, om bestämmelsen tillika
är av ringa betydelse, frågans behandling vid sammanträden skulle framstå
såsom totalt opåkallad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

125

Av nu anförda skäl bör man enligt styrelsens mening kunna slopa det villkor
för stadgandets tillämpning som ligger däri, att fråga skall vara om
enstaka mindre vattenområden. Stadgandet bör emellertid alltjämt komma
till användning endast i undantagsfall, önskemålet om en restriktiv tillämpning
bör i de fall, då behov av skyndsamhet åberopas, enligt fiskeristyrelsens
mening markeras genom sådan jämkning av stadgandet, att det i dessa
fall blir tillämpligt endast om frågan är synnerligen brådskande.

Liksom för närvarande bör fiskeriintendenten höras om förslag av honom
ej föreligger. Dessutom torde vara lämpligt, att yttrande införskaffas
från fiskerinämnd, där sådan finnes tillsatt enligt kungörelsen den 17 juni
1948 (nr 502) angående statsbidrag till vissa åtgärder för fiskets främjande.
Finnes ej fiskerinämnd bör organisation av yrkesfiskare som idkar fiske
inom området beredas tillfälle att yttra sig. Någon nämnvärd tidsutdräkt
torde ej bliva följden härav.

I denna del har överdirektören Hult avgivit särskilt yttrande, vari han
förordar att de två sista punkterna i den föreslagna 19 § skall utgå och att
därav föranledd ändring i övergångsbestämmelserna bör göras. Till stöd för
sin ståndpunkt anför Hult.

Lika med majoriteten anser jag, att bestämmelser om fiskets vård och
bedrivande bör, om frågan är synnerligen brådskande eller av ringa betydelse,
kunna meddelas i en enklare ordning än den som föreskrives i 15—18 §§
samt att detta i motsats till vad för närvarande är fallet bör gälla icke endast
då fråga är om enstaka, mindre vattenområden. Före ärendets avgörande bör
såsom majoriteten funnit fiskeriintendenten höras, där förslag av honom
eller fiskeristyrelsen ej föreligger. Jag kan däremot icke dela majoritetens
uppfattning, att fiskerinämnd bör höras eller organisation av yrkesfiskare
beredas tillfälle yttra sig. Något bärande skäl för denna mening anser jag
icke föreligga. Det får betraktas såsom uteslutet, att hörandet av fiskerinämnd
eller yrkesfiskarorganisation skulle vara erforderligt för att fiskerättsinnehavarnas
och yrkesfiskarenas intressen skall vederbörligen beaktas
vid frågans avgörande. Den av majoriteten härutinnan föreslagna anordningen
kommer, om den genomföres, att föranleda en avsevärd tidsutdräkt;
i de flesta fall kommer med all säkerhet icke att vinnas någon snabbare
handläggning av ärendet än om det ordinära förfarandet med sammanträden
tillämpats. Såsom särskilt anmärkningsvärt måste betecknas, att nämnden
eller organisationen enligt förslaget skall höras icke endast i de under den
föreslagna paragrafen inbegripna fall, då något enklare förfarande för närvarande
icke är möjligt, nämligen när fråga är om större vattenområden,
utan även i de fall, då bestämmelserna rör enstaka, mindre vattenområden
och sålunda redan enligt gällande stadga ordinära förfarandet kan underlåtas.
Det bör i anledning härav framhållas, att några som helst olägenheter
av den nuvarande ordningen för behandling av ärendena i sistnämnda
fall aldrig försports. I

I Hults yttrande har två av de sakkunniga instämt.

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
Remissinstanserna.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet anför, att när det gällt att på
ett lätt sätt få igenom en stadgebestämmelse, förslagsställaren ofta dröjt
till sista stund att göra framställning hos länsstyrelsen och tyvärr också
ibland fått igenom förslaget på detta sätt. Det kan därför ifrågasättas
om icke 19 § bör slopas. I enstaka undantagsfall kan den dock vara
berättigad. För dess bibehållande måste emellertid krävas att frågan skall
vara synnerligen brådskande i enlighet med fiskeristyrelsens förslag. Länsstyrelsen
i Örebro län anser det vara onödigt att insätta ordet »synnerligen»
före ordet »brådskande». Jämtlands läns hushållningssällskap uttalar att
det i 19 § stadgade förfarandet bör tillämpas i frågor av ringa betydelse,
som tillika är brådskande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför, att det skulle vara av stort värde
för länsstyrelsen, om vederbörande fisker iintendent instruklionsvis
ålades skyldighet att uttala sin mening huruvida
det i 19 § angivna förfarandet borde tillgripas
eller icke. Länsstyrelsen anför till stöd härför.

Det övervägande antalet ärenden om meddelande av lokala bestämmelser
inom länet har hittills avsett inskränkning av fångsttiden för kräftor, förbud
mot sådan fångst samt helt eller partiellt förbud mot fiske med saxkrok
och en del andra fångstredskap till skydd för gäddfisket. Ofta berör ärendet
ett förhållandevis litet antal fiskevattensägare eller andra intressenter. I
följd härav har länsstyrelsen ofta ställts inför avgörandet, om sådana förhållanden
var för handen, att länsstyrelsen ägde besluta utan att först höra
fiskevattensägare och andra av frågan berörda intressenter på sammanträde.
Förhållandena torde vid tillämpningen av den nu reviderade stadgan bli i
stort sett likartade. Huruvida frågan var brådskande eller av ringa betydelse
torde många gånger bero på faktorer som länsstyrelsen icke ägde tillräcklig
sakkunskap att bedöma.

Det föreslagna stadgandet om att fiskerinämnd skall höras eller
att sammanslutning av yrkesfiskare skall beredas
tillfälle yttra sig i ärendet tillstyrkes eller lämnas
utan erinran i flertalet yttranden. Åtskilliga remissinstanser instämmer
emellertid i den avgivna reservationen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför i denna del.

Vid handläggningen av fiskeriärenden brukar länsstyrelsen nästan undantagslöst
höra hushållningssällskapets fiskerinämnd. Så sker alltid i fråga om
bestämmelser rörande fiskets vård och bedrivande, vare sig sammanträde
skall hållas eller ej. Sammanslutning av yrkesfiskare är ofta sökande i dylika
ärenden. Om så ej är fallet, beredes sådan sammanslutning i regel tillfälle
att yttra sig över förslag, som kan antagas vara av betydelse för yrkesfisket..
Vid meddelande av de ofta detaljerade, av lokala förhållanden betingade
fiskeribestämmelserna har länsstyrelsen funnit det vara synnerligen angeläget
och värdefullt att få del av de speciella synpunkter och önskemål, som
plägar framföras av fiskerinämnden och yrkesfiskarena. Införskaffande av
yttranden från dem har hittills icke visat sig medföra någon nämnvärd tidsutdräkt.
Länsstyrelsen ansluter sig därför till majoritetens förslag på denna
punkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

127

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott upplyser, att
det knappast medför längre tidsutdräkt att höra fiskerinämnden än fiskeriintendenten.

Länsstyrelsen i Örebro län betonar, att länsstyrelsen vid sin handläggning
av fiskeriärenden har gott och sakkunnigt stöd i hushållningssällskapets
fiskerinämnd. Dess yttranden i fiskeriärenden kommer länsstyrelsen framdeles
att inhämta, oavsett vad stadgan kommer att innehålla om skyldighet
eller icke skyldighet att höra nämnden.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott förmenar,
med instämmande av länsstyrelsen i länet, att länsstyrelsen i ärende som
avses i förevarande paragraf bör höra hushållningssällskapet.
Samma uppfattning uttalas av Hushållningssällskapens förbund.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund anser att i de fall då ärendet berör
medlemmar i organisation av yrkesfiskare organisationen
alltid bör höras.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att skyldighet bör stadgas att höra
fiskerinämnd. Däremot anser länsstyrelsen att bestämmelsen om skyldighet
att inhämta yttrande från yrkesfiskarorganisation bör utgå.

Kammarkollegiet anser, under tillstyrkan av den reservation som fogats
vid fiskeristyrelsens förslag, att bestämmelserna om att fiskerinämnd
och yrkesfiskarorganisation skall höras bör
utgå och uttalar därjämte att ovillkorlig föreskrift
om fiskeriintendentens hörande icke är erforderlig.
Kollegiet anför i denna del, att länsstyrelsen även utan föreskrift därom
naturligtvis är oförhindrad att höra myndigheter och sammanslutningar i
den utsträckning länsstyrelsen finner lämpligt och erforderligt. Skulle någon
föreskrift meddelas borde den endast innehålla en allmän anvisning om
att länsstyrelsens beslut borde meddelas efter den utredning, länsstyrelsen
finner erforderlig. Även länsstyrelsen i Uppsala län, som uttalar sin anslutning
till reservationen, förmenar det vara tillfyllest med en allmän sådan
anvisning.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt anser, att man måhända kan få
fram en lösning, som gör rättvisa åt både förslagets och reservationens synpunkter,
genom att i § 19 införa en bestämmelse om att fiskerinämnd
respektive sammanslutning av yrkesfiskare skall höras, så snart de föreliggande
förhållandena talar därför.

Bestämmelserna om hörande av fiskerinämnd eller
inhämtande av yttrande från fiskarorganisation
avstyrkes därjämte av fiskeriintendenterna i nedre norra, övre södra,
nedre södra och österhavets distrikt, Föreningen statens fiskeritjunstemän,
tio länsstyrelser och några andra remissinstanser.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet anför till utveckling av sin
mening.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Det måste anses vara i hög grad befogat, ja nödvändigt, att det finns möjlighet
till ett enklare och snabbare förfarande än med sammanträden. Man
måste därför ställa sig frågande till lämpligheten av att höra fiskerinämnden
i sådana fall. Fiskerinämnderna brukar sammanträda 2 eller 3 gånger
varje år. På grund av de stora avstånden och även andra skäl är det omöjligt
att sammankalla fiskerinämnderna till extra sammanträde för behandling
av enstaka obetydliga frågor. Ett brådskande ärende skulle därför kunna bli
ett halvår försenat, om det remitteras till fiskerinämnden, och under alla
förhållanden bli minst 14 dagar försenat eftersom fiskerinämnden ej kan
sammankallas med alltför kort varsel. Oftast gäller de mindre betydelsefulla
fiskestadgeärendena ett lokalt begränsat område. Det är därför en ren
slump, om någon av fiskerinämndsledamöterna äger ingående kännedom beträffande
de lokala fiskeförhållanden som beröres av frågan. I regel är i
dessa fall länsfiskeritjänstemannen och fiskeriintendenten de enda som känner
till ärendet, varför deras åsikt blir avgörande för nämndens behandling
av ärendet. Länsstyrelsen delgives därför samma synpunkt av fiskerinämnden
som direkt av fiskeriintendenten. Det är således icke endast meningslöst
utan kan vara direkt olämpligt och hindrande för fiskets bedrivande, om
det föreskrives att fiskerinämnden skall höras i frågor av brådskande natur
eller av ringa betydelse.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet anför, att därest fiskerinämnd
eller fiskarorganisation skall höras, det icke finnes anledning att bibehålla
19 §. Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att det är förenat med avsevärda
kostnader att inkalla fiskerinämnd till extra sammanträde. Västmanlands
läns hushållningssällskaps fiskerinämnd anser tillräckligt att ärende
enligt 19 § förelägges fiskeriintendenten och länsfiskeritjänstemannen för
yttrande. Även länsstyrelsen i Jämtlands län och länets hushållningssällskap
anser det tillräckligt, att länsfiskeritjänsteman höres i fiskerinämndens
ställe. Länsstyrelsen uttalar, att ett genomförande av förslaget såvitt avser
fiskerinämndernas hörande skulle medföra antingen ett ökat antal sammanträden
med nämnderna och därmed förenade kostnadsökningar eller ock
avsevärda förseningar av ärendena.

Föredraganden.

Mot den utvidgning i förhållande till gällande bestämmelser, som ligger
däri att begränsningen till »enstaka mindre fiskevatten» borttages, synes
intet vara att erinra. Emellertid torde, såsom föreslagits, den inskränkningen
i samband härmed böra göras att — i fall då bestämmelse ej är av blott ringa
betydelse — länsstyrelsen utan att hålla sammanträde m. m. får besluta
endast om ärendet är synnerligen brådskande. Fiskeriintendenten kommer
väl i regel att tillfrågas om han anser ärende vara av denna natur. Det torde
ej vara erforderligt att instruktionsmässigt ålägga intendenterna skyldighet
att yttra sig härom.

Av skäl som angivits i den av överdirektör Hult avgivna reservationen och
ett flertal remissyttranden, synes det ej vara lämpligt att stadga obligatorisk
skyldighet för länsstyrelse att i dessa undantagsfall höra fiskerinämnd

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

eller, vad angår Göteborgs och Bohus län som ej har sådan nämnd, sammanslutning
av yrkesfiskare. Länsstyrelsen torde regelmässigt höra länsfiskeritjänsteman
och bör själv få bedöma om saken kräver och tiden medger
att fiskerinämnd eller sammanslutning höres.

I enlighet med det anförda har paragrafen omformulerats.

20 §.

20 §, som motsvarar 11 § i gällande fiskeristadga, har ej föranlett någon
erinran från remissinstanserna och har oförändrad upptagits i departementsförslaget.

21 §.

Motsvarighet till första och andra styckena i 21 § finnes i 15 och 16 §§
gällande fiskeristadga. I 15 § stadgas:

»Är fångande av fisk under viss tid förbjudet, må till sådan fångst använd
redskap ej under den tid hållas i vatten utestående, där ej visas, att
redskapen varit tillsluten eller på sådant sätt öppnad, att fisk däri ej fångas
kunnat.»

I 16 § gives bestämmelse om hur minimilängd på fisk skall mätas. Bestämmelsen
överensstämmer med vad som härom i fråga om fisk i inskränkt
betydelse upptagits i 10 § tredje stycket av departementsförslaget.

Fiskeristyrelsen.

I 21 § upptages vissa föreskrifter, avsedda såsom komplement till lokala
bestämmelser om fredningstider och minimimått. Föreskrifterna innebär, att
härutinnan stadgandena i 10 § andra stycket, 11 § tredje stycket och 12 §
andra stycket i förslaget skall äga motsvarande tillämpning.

Remissinstanserna.

Jägmästaren i Hallens revir anser liksom över jägmästaren i mellersta Norrlands
distrikt att 21 § såsom överflödig kan utgå.

Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd förmenar, att i
första stycket efter ordet »fredningstid» bör tilläggas orden »för fisk».
Stadgandet hänvisar nämligen till 10 § andra stycket som endast berör skaldjur.

Beträffande första stycket anför sagda fiskerinämnd och fiskeritjänstemannaförbundet.

Bestämmelserna i 15 § gällande fiskeristadga har vållat svårigheter vid
tillsyn av efterlevnaden av de lokala förbud, som med stöd av 9 § stadgan
utfärdats till skydd för gösbeståndet i Mälaren och Hjälmaren. I 4 § 1 mom.
fiskestadgan för Mälaren stadgas förbud att ha storryssjor och bottengarn
utsatta i fiskevattnet under tid, då gösfångst å platsen icke är tillåten. Under
hänvisning till nämnda paragraf gjordes för något år sedan anmälan till

!) Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 183.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

vederbörande åklagare att bottengarn i strid mot fiskestadgan för Mälaren
utsatts under tid då gösfångst var förbjuden Denne vägrade emellertid att
åtala i ärendet med hänvisning till 15 § fiskeristadgan, enär enligt hans åsikt
bottengarnen icke var utsatta så att gös däri kunde fångas. Till saken hörde,
att varje bottengarn på mindre än tio minuter kunde göras fullt fiskedugligt,
och då någon annan fisk än gös vid ifrågavarande tidpunkt icke fångades
i redskapen, borde någon tvekan om fångstobjektet icke föreligga. En omarbetning
av förslaget i berörda del är därför påkallad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att det uttryckligen bör utsägas, att
länsstyrelse äger möjlighet att helt förbjuda användningen av vasst eller vissa
fiskredskap. Utan sådan föreskrift kan, om länsstyrelse med stöd av 14 §
utfärdat förbud mot användande av ett vasst fångstredskap, på grund av 10 §
andra stycket tvekan måhända uppstå, huruvida vederbörande ändå äger
rätt att begagna redskapet. Det kan nämligen göras gällande, att man icke
avsett att nyttja redskapet för fångst av just den fiskarten.

Föredraganden.

Stadgandena i 21 § skulle visserligen kunna utgå, men då måste i samband
med lokala bestämmelser om fredningstid och minimimått givas motsvarande
föreskrifter. För enhetlighetens skull torde det emellertid vara
lämpligt att i fiskeristadgan angiva vad som skall gälla, därest annat ej
angives i de lokala föreskrifterna. Givet är att länsstyrelse utan hinder av
bestämmelserna i 21 § kan meddela skärpta föreskrifter och t. ex. föreskriva,
att vissa redskap ej alls får stå ute under fredningstid. Särskild föreskrift
härom torde ej erfordras, då länsstyrelse har möjlighet att helt förbjuda att
en viss typ av redskap användes.

I fråga om första stycket har en remissinstans påpekat, att 10 § andra
stycket i fiskeristyrelsens förslag blott avser redskap som användes för
fångst av vissa skaldjur, varför det kunde anses tveksamt om hänvisningen
avsåg även de fall, då fredningstid föreskrivits för fisk. Denna invändning
torde vara berättigad. Med den utformning stadgandet fått i 9 § andra stycket
av departementsförslaget erfordras i varje fall särskild bestämmelse rörande
redskap för fångst av fisk i inskränkt bemärkelse. Ett sådant stadgande
torde i huvudsak böra avfattas i överensstämmelse med 15 § gällande fiskeristadga.
I fråga om redskap för fångst av kräftor och hummer bör hänvisning
givetvis göras till 9 § andra stycket i departementsförslaget. I enlighet
med det anförda har första stycket i departementsförslaget utformats.

Andra och tredje styckena har efter blott redaktionella jämkningar upptagits
i 21 § av departementsförslaget. I fråga om innebörden av hänvisningen
till 11 § har jag uttalat mig vid behandlingen av nämnda paragraf.

22 §.

I 17 § av gällande fiskeristadga gives bestämmelser om mätning av maskstorlek
i fiskredskap. Stadgandet har följande lydelse.

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

»Bestämmelse angående viss maskstorlek å fiskredskap må, ändå att ej
alla maskorna hålla det föreskrivna måttet, anses iakttagen, därest vid räkning
av antalet varv eller maskstolpar på minst en halv meters sammanhängande
längd av den i maskornas längdriktning sträckta garnslingan, varvens
eller maskstolparnes antal icke överstiger det, som skulle uppkommit,
därest å den uppmätta längden alla maskor haft den bestämda storleken.
I avseende å redskap, som ej kan sträckas, må bestämmelsen ej anses överträdd
därigenom, att en eller annan maska med en tiondedel understiger det
bestämda måttet.

Vid uppmätning skall redskapen vara våt, sådan den till fiske användes.»

I den tidigare omnämnda kungörelsen den 21 november 1952 (nr 699)
med vissa bestämmelser om storleken av maskor i fiskredskap av nät och
om minimimått på fisk m. m., vilken är grundad på den s. k. Londonkonventionen
den 5 april 1946 och träder i kraft den 5 april 1954, stadgas i sista
stycket av 1 § följande.

»Nät skall anses hava föreskriven maskstorlek, när en plan, 2 millimeter
tjock mätsticka med en bredd motsvarande den för maskorna angivna minsta
längden lätt kan föras genom maskorna, då dessa äro sträckta diagonalt i
nätets längdriktning och nätet är vått.»

En bestämmelse av samma innebörd har även intagits i 1 § av kungörelsen
den 12 december 1952 (nr 752) angående fiske med råktrål efter djuphavsräka.
Denna grundar sig på en den 7 mars 1952 mellan Sverige, Danmark
och Norge avslutad konvention och har trätt i kraft den 1 januari 1953.

Fiskeristyrelsen.

I 22 § lämnas föreskrifter angående tillämpning av bestämmelser om
maskstorlek i fiskredskap.

Länsstadgornas bestämmelser om maskstorlek torde i allmänhet vara så
avfattade, att en fastställd maskstorlek för det fall att redskapet kan sträckas
skall avse avståndet mellan knutarna i den i längdriktningen sträckta maskan.
På grund av att garnet har en viss tjocklek blir det av praktisk betydelse,
huruvida vid tillämpning av länsstadgornas bestämmelser om maskstorlek
i redskap som kan sträckas avståndet skall mätas mellan knutarnas,
innerpunkter ( = knutarnas närmast varandra belägna punkter) eller mellan
deras mittpunkter. Bestämmelserna torde oftast vara så utformade att de
skall tillämpas på förstnämnda sätt.

Stadgandet i 17 § fiskeristadgan har tillkommit för att mildra den stränghet
som skulle bli följden av en strikt tillämpning av länsstadgornas bestämmelser
om maskstorlek. Paragrafen skiljer mellan redskap som kan sträckas,
och redskap som ej kan sträckas.

Efter redogörelse för innehållet i 17 § fiskeristadgan anför fiskeristyrelsen
vidare.

Samma principer för vilka nu redogjorts återfinnes i kungörelsen den 17
april 1936 (nr 105) angående maskstorleken i trål och snurrevad m. m.
Enligt 1 § i kungörelsen må däri angivet redskap ej ha maskor av mindre’

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

storlek än att maskorna i vått tillstånd håller en längd av 65 millimeter, mätt
invändigt mellan ändknutarna i den utsträckta maskan (= två maskstolpar).
I övrigt skall 17 § fiskeristadgan tillämpas.

Däremot har bestämmelser om maskstorlek av annat innehåll upptagits
i Londonkonventionen och i en den 7 mars 1952 träffad överenskommelse
mellan Sverige, Norge och Danmark om åtgärder till skydd för beståndet av
djuphavsräka m. in. Någon motsvarighet till billighetsreglerna i 17 § fiskeristadgan
finnes icke i konventionen eller överenskommelsen.

Önskemålet att ha åtminstone i princip enhetliga bestämmelser i förevarande
hänseende, sedan de två nu nämnda traktaterna trätt i kraft, talar
otvivelaktigt för att i fiskeristadgan införes en föreskrift, alt vid tillämpning
av bestämmelse i länsstadga om maskstorlek i redskap som kan sträckas
uppmätning skall ske enligt »mätstickeregeln».

Förutsättning härför torde dock böra vara, att man alltjämt har en regel
som i likhet med 17 § fiskeristadgan förebygger alltför stor stränghet vid
tillämpningen, ehuru behovet härav blivit mindre sedan genom nya rättegångsbalken
införts möjlighet att medgiva åtalseftergift vid brott varå endast
kan följa böter. En sådan regel kan emellertid icke ha samma innehåll
som det nuvarande stadgandet i första punkten av nämnda paragraf, enär
detta stadgande förutsätter, att vid beräkning av antalet maskor av fastställd
storlek som belöper å en halv meter maskstorleken mätes utan användande
av mätsticka. Lämpligen bör man i stället beträffande alla redskap tillämpa
den i andra punkten av 17 § fastställda regeln för redskap, som icke kan
sträckas. Samtidigt torde emellertid en uppmjukning av denna regel böra
äga rum. Föreskriften, att en eller annan maska endast med högst en tiondedel
får understiga det bestämda måttet, kan nämligen stundom medföra
mindre tillfredsställande resultat. Om det t. ex. i ett redskap finnes ett mycket
ringa antal maskor, som icke håller måttet, men skillnaden utgör mer
än en tiondedel, är med den nuvarande regeln den fiskande förfallen till ansvar.
Styrelsen anser hinder icke föreligga, att man helt och hållet slopar
kravet på att skillnaden icke får uppgå till mer än en fix storlek.

Genom en tillämpning av mätstickeregeln, kompletterad med en toleransbestämmelse
i enlighet med vad nu anförts, kan mätning ske på ett enklare
sätt än för närvarande. Ytterligare kan till stöd för de här förordade reglerna
åberopas, att stadgandet i 17 § första punkten genom sin strängt formella
karaktär stundom kan — liksom regeln i 17 § andra punkten — leda
till mindre tillfredsställande resultat.

Det är icke uteslutet, att i fortsättningen redskap kan komma i bruk som
tillverkats av så pass elastiskt material, att mätstickeregeln svårligen kan
tillämpas därå. Styrelsen föreslå därför, att länsstyrelserna får möjlighet att
beträffande sådana redskap föreskriva annat sätt för uppmätning.

1 praxis har ibland uppstått tvekan om den riktiga tolkningen av bestämmelser
om maskstorlek i de vanligast förekommande slagen av redskap
som ej kan sträckas nämligen ståltrådsmjärdar och liknande redskap. Tveksamheten
har föranletts därav att föreskrift icke funnits, huruvida den angivna
storleken skall avse avståndet mellan de motstående sidorna i maskan
eller mellan knutarna. Fiskeristyrelsen anser det erforderligt, att den ovisshet
som sålunda förefinnes i denna tolkningsfråga undanröjes genom upplagande
i fiskeristadgan av en föreskrift, hur bestämmelser av här berörd
art skall tillämpas. Det lämpligaste synes vara, att avståndet beräknas mellan
de två motstående sidor i maskan som är belägna närmast varandra.
Skulle någon gång dessa sidor icke vara parallella bör det relevanta avståndet
vara det kortaste avståndet mellan sidorna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

133

Remissinstanserna.

Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd, fiskerinämnden
för Vänern och fiskeritjänstemannaförbundet avstyrker bestämmelserna
i förevarande § och hemställer, att i stället föreskrifterna
i 17 § i gällande stadga bibehålies. Även länsstyrelsen i Jämtlands län
samt Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttrande
länstyrelsen i länet i stort sett instämt, ifrågasätter huruvida de föreslagna
bestämmelserna är lämpliga. Västmanlands läns hushållningsällskaps
fiskerinämnd och fiskeritjänstemannaförbundet anser, att bestämmelserna
lätt kan frambringa godtyckliga värden, och gör gällande, att de nuvarande
bestämmelserna meddelar ett enkelt och effektivt sätt att kontrollera maskstolparna.
Även Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
förmenar, att den nuvarande metoden är enklare och kontrollen av redskapen
därmed lättare. Fiskeritjänstemannaförbundet tillägger, att de nuvarande
bestämmelserna har den fördelen, att de bygger på samma princip som
fabrikanterna använder vid den maskinella nättillverkningen. Värmlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasätter starkt nödvändigheten
av att rätta mätningen av maskstorleken hos redskap, som användes
inom Sverige, efter internationella förhållanden. Länsstyrelsen i Jämtlands
län anför, att den nu tillämpade metoden att beräkna maskstorleken efter
antalet varv eller maskstolpar per 60 cm garnlängd synes lämplig och har
den fördelen, att den även kan tillämpas beträffande nät av metalltråd.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet avstyrker den föreslagna
bestämmelsen om mätning av maskorna i redskap,
som kan sträckas, men tillstyrker förslaget beträffande
redskap tillverkat av metalltråd. Den nuvarande bestämmelsen
i 17 § om mätning av maskorna i redskap som kan sträckas
synes fiskeriintendenten vida mer praktisk än den föreslagna, som skulle
föranleda att fiskeritillsynsmännen måste utrustas med ett helt lager mätstickor,
nämligen en mätsticka för varje på ifrågavarande plats föreskriven
maskstorlek. 17 § första stycket andra punkten gällande stadga borde dock
uteslutas. Det borde uttryckligen angivas, att avståndet skulle mätas mellan
knutarnas mittpunkter.

Jägmästaren i Hallens revir anför, med instämmande av över jägmästaren
i mellersta Norrlands distrikt, att därest icke särskilda skäl, t. ex. samordnande
med bestämmelser i andra länder, förelåg, det förefaller rimligare, att
maskstorleken i redskap av metalltråd bestämmes till längsta
måttet mellan två knutar i maskan (den längre diagonalen i romben). Härigenom
erhölls ju någon likhet mellan sträckbara maskornas mått, vilket väl
fick anses vara till fördel.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att bestämmelserna
bör kompletteras med tydlig beskrivning om en »maskas» beskaffenhet
i fråga om bl. a. antalet stolpar och beskaffenhet i övrigt.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Fiskerinämnden för Vänern framhåller, att det måste anses vara uteslutet
att uppmätning med av fiskeritillsynsmännen själva tillverkad mätsticka
kunde tillmätas vitsord inför domstol. Om fiskeristyrelsens förslag antogs,
måste mät stickorna därför tillverkas under kontroll
av någon myndighet och av denna tillhandahållas tillsynsmännen.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps fiskerinämnd förmenar, att paragrafen
borde kompletteras med klara, bestämda regler också för hur redskap,
tillverkade av elastiskt material, skall mätas. Länsstyrelsen
i Kalmar län framhåller, att med hänsyn till vad hushållningssällskapet
sålunda anfört rörande 22 § första stycket andra punkten, denna bestämmelse
synes böra omprövas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner paragrafen mindre tillfredsställande
avfattad. Den förutsatte, att lokala bestämmelser innehåller eller kunde innehålla
föreskrift om maskstorlekar. Paragrafen borde därför inledas med
orden »Därest lokala bestämmelser innehålla föreskrift om maskstorlek».

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt föreslår, att det ålägges fiskeristyrelsen
att utarbeta en jämförelsetabell över de nu tilllämpade
och de i 22 § föreslagna maskstorlekarna, detta så att onödigt dubbelarbete
uteslutes i de olika länen vid utarbetandet av stadgor.

Föredraganden.

Efter ingående undersökningar och överläggningar har man såväl i Londonkonventionen
som i den tidigare omnämnda konventionen mellan Sverige,
Norge och Danmark funnit att mätstickemetoden är den lämpligaste
mätningsmetoden. Någon anledning att härvidlag göra skillnad mellan de
redskap som avses i konventionerna och övriga redskap lärer icke föreligga.

För redskapsfabrikanterna torde det vara en fördel att mätning sker efter
en och samma metod. De måste anpassa sig efter konventionernas bestämmelser.
De fabrikanter, som tillverkar redskap som avses i konventionerna,
torde i allmänhet tillverka även andra saltvattensredskap samt även redskap
som användes i sötvatten.

Det torde ännu vara för tidigt att tillskapa någon speciell metod för mätning
av maskor i redskap, tillverkade av elastiskt material. Tills vidare synes
den i 22 § angivna metoden vara användbar. Stadgandet att mätstickan
»lätt» skall kunna föras genom maskan, får därvid tolkas så att vid mätningen
sträckning icke skall ske med utnyttjande av materialets elastiska
karaktär.

Mätstickorna torde kunna konstrueras så att samma sticka kan användas
för olika maskstorlekar. Kontroll av mätstickorna genom någon offentlig
myndighet, t. ex. fiskeriintendenterna, kan säkerligen genomföras utan
bestämmelse i fiskeristadgan, likaså utarbetandet av sådan jämförelsetabell,
som föreslagits av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt.

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

I ett redskap av metalltråd, vari maskorna ofta är sexkantiga, torde det
vara naturligt att mäta avståndet mellan sidorna och ej diagonalt.

I departementsförslaget har 22 §, utan att saklig ändring i fiskeristyrelsens
förslag gjorts, jämkats så att större överensstämmelse vunnits med den
på Londonkonventionen grundade bestämmelsen. Därjämte bär vissa redaktionella
ändringar vidtagits.

Om fiske å internationellt vatten.

23 §.

Beträffande den gällande lagstiftningen i våra nordiska grannländer om
fiskeribestämmelsers tillämpning på internationellt vatten må följande anmärkas.

Danmark har som enda skandinaviskt land biträtt 1882 års Nordsjökonvention,
i vilken gives ingående föreskrifter om fisket på internationellt vatten.
Rörande förhållandet mellan fiskande inbördes
stadgas i artikel 15 av konventionen förbud för fiskare, som ankommer till
fiskeplats »åt anbringe sig eller udkaste deres garn således, åt de tilf0jer
hverandre skade eller fortrsediger fiskere, som allerede har begyndt deres
virksomhed». Därjämte gives i andra artiklar detaljbestämmelser om ordningen
på fiskeplats m. in. I första stycket av artikel 20 stadgas sålunda, att
om garn, som tillhör skilda fiskare, hopsnärjts med varandra, det är förbjudet
att kapa dem såvida icke båda parter samtycker därtill. I andra stycket
stadgas emellertid, att varje »ansvar» upphör om det bevisats, att det
varit omöjligt att på annat sätt få garnen skilda från varandra. I såväl
kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser rörande fiskeriförhållandena
i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen samt
motsvarande danska författning har vidare givits bestämmelser om ordningen
på fiskeplats m. m. I 4 § av författningarna stadgas att de båda ländernas
fiskare (med visst undantag rörande drivgarnsfiske i Öresund under
viss tid av året) skall iakttaga, att, sedan någon intagit en fiskeplats och
behörigen utmärkt sitt redskap, han icke må, så länge han har sitt redskap
behörigen utmärkt och begagnar detsamma till fiske, utträngas från platsen
eller lida intrång i sitt fiske av andra fiskare. Vidare stadgas ersättningsskyldighet
för den som utan att vara i nödläge skadar annans utmärkta redskap.

För fångst å internationellt vatten gällande bestämmelser om minimimått
och förbud mot vissa fiskemetoder torde icke förekomma i
dansk lagstiftning.

För närvarande finnes i Norge ingen enhetlig lag eller stadga rörande fisket.
Däremot förekommer ett flertal författningar på olika områden. Bland
dessa märkes lagen den 20 april 1951 om fiske med trål, vilken torde gälla
även för internationellt vatten. I 6 § av denna lag gives ett allmänt stadgande
om att fiskebåt, som kommer till fiskeplats där andra redan bedriver

136

Kungi. Maj.ts proposition nr 183.

fiske, icke får sätta ut sina redskap eller bojar på sådant sätt att de otillbörligt
hindrar de andras fiske. I en norsk lag den 6 maj 1938, vilken ändrats
senast den 13 juni 1952, bär meddelats bestämmelser angående fredning
av saltvattensfisk. I 1 § har minimimått fastställts för ett flertal saltvattensfiskar.
Enligt 7 § äger Konungen avgöra i vilken utsträckning lagen
skall gälla utanför territorialgränsen. Med stöd härav har förordnats, att
1 § lagen skall gälla för allt fiske utanför territorialgränsen.

I Norge pågår arbete med samling och revision av fiskerilagstiftningen. I
ett betänkande, vilket i december 1949 avgivits av en för ändamålet tillsatt
kommitté, har intagits ett förslag till »Lov om saltvannsfiskeriene (unntatt
sild- og brislingfisket, makrellfisket og laks- og sj00rretsfisket»). I detta lagförslag
föreslås bland annat, att fiske med sprängämnen skall förbjudas
samt att Konungen skall äga utfärda bestämmelser om minimimått och
fredningstider. Ifråga om ordningen på fiskeplats föreslås bl. a. en bestämmelse
om att ingen må på fiskeplats placera båtar eller redskap på sådant
sätt att de skadar eller onödigt kommer i vägen för fiskare som redan påbörjat
sitt fiske. Vidare föreslås en bestämmelse om att ingen otillbörligt
får sätta sina redskap så att annans redskap »trykkes ned.» I lagförslaget
föreslås mycket detaljerade bestämmelser om ordningen på fiskeplatser,
bärgning av redskap m. in. Enligt 1 § skall lagen gälla för allt saltvattenstiske
vid den norska kusten och på kustbankarna (med undantag av de i
lagens rubrik angivna fiskslagen) utan hänsyn till om fisket bedrives på
eller utanför norskt sjöterritorium. Vidare föreslås, att Konungen skall bemyndigas
utfärda föreskrift om att vissa bestämmelser i lagen helt eller delvis
skall gälla också för fiske på mera avlägsna farvatten. I

I b inland torde icke ha utfärdats några föreskrifter om att bestämmelser
av här avsedd art skall gälla jämväl på internationellt vatten.

Fiskeristyrelsen.

Såsom fiskeristyrelsen utvecklat i den allmänna motiveringen bör fiskeristadgans
bestämmelser om fiskets vård och bedrivande, i den mån så av
praktiska skäl befinnes lämpligt, gälla även vid fiske från svenskt fartyg å
internationellt vatten. Huruvida fartyget är svenskt får bedömas enligt 1 §
sjölagen.

Dylika skäl talar med styrka för att bestämmelserna i 4—6 §§ om förhållandet
mellan fiskande inbördes blir tillämpliga å sådant vatten. De skyldigheter
som i 4 och 5 §§ ålägges en fiskande gentemot annan bör där gälla,
även om den andre är utlänning. Bestämmelserna i 6 § om hopsnärjning av
fiskredskap torde däremot böra inskränkas till de fall, då samtliga de hopsnärjda
redskapen utlagts från svenska fartyg.

Beträffande förbuden mot användande av vissa fångstsätt och fångstredskap
torde praktiskt behov föreligga av en tillämpning även utanför territorialvattnet
av de i 9 § upptagna förbuden mot fiske med vissa förödande
metoder. Däremot finnes intet sådant behov i fråga om förbuden mot fiske

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

med ljuster, harka eller huggkrok. Att trålfiskeförbudet skall gälla endast
svenskt vatten är självklart.

Fredningstiderna i 10 § för hummer och ostron torde icke böra utsträckas
till internationellt vatten. I de mera sällan förekommande fall, då fångande
av dessa skaldjur äger rum därstädes från svensk fiskebåt å tid då skaldjuret
är fredat i riket, synes icke någon anledning finnas att förbjuda
detta. Fiskaren får emellertid, såsom nedan kommer att föreslås, icke införa
fångsten till riket. Ur svensk synpunkt synes däremot intet hinder böra
uppställas för honom att avsätta fångsten å utländsk ort.

Bestämmelserna om minimimått i 11 § bör av skäl som angivits i motiven
till nämnda paragraf otvivelaktigt i tillämpliga delar gälla även å internationellt
vatten.

Den i 12 § andra stycket stadgade möjligheten för fiskeristyrelsen att
medgiva undantag från minimimåtten bör vara för handen även i fråga om
fiske utanför svenskt sjöterritorium.

Remissinstanserna.

Fiskeristyrelsens förslag i denna del bar endast berörts av ett fåtal remissinstanser.
Svenska naturskyddsföreningen finner det vara värdefullt att
svenska fiskare på internationellt vatten blir bundna av de föreslagna bestämmelserna,
då härigenom bl. a. försvåras att dölja olagligheter
begångna på svenskt vatten genom påstående att fisket skett på internationellt
vatten.

Statens jordbruksnämnd anser däremot, att det ur principiella
synpunkter kan starkt ifrågasättas, huruvida de föreslagna stadgandena
bör gälla även vid fiske på internationellt vatten utan att detta
grundas på internationella överenskommelser, som reglerar förhållandena
inom särskilda sådana vattenområden.

Chefen för södra kustdistriktet anför, att fisk som fångats från
svensk fiskebåt på internationellt vatten icke, såsom
fiskeristyrelsen synes anse, är att betrakta såsom utrikes gods. Ett sådant
betraktelsesätt, som i tullhänseende skulle få omfattande konsekvenser,
överensstämmer icke med den uppfattning som hittills varit rådande.
Av svenskt fartyg ilandförd egen fångst har nämligen ansetts utgöra inrikes
gods, även om fisken fångats på internationellt eller till och med utländskt
vatten. Omvänt har fisk, som lossats från utländsk fiskebåt, behandlats som
utrikes gods, även om fångsten skett på svenskt territorialvatten. Med hänsyn
till vad nu sagts syntes det vara nödvändigt att antingen utsträcka fredningstiderna
i 10 § för hummer och ostron till internationellt vatten, eller,
om skäl därtill icke ansågs föreligga, att från bestämmelserna i 26 § första
stycket undantaga dylika skaldjur, som visades vara fångade från svensk
fiskebåt på internationellt vatten. Gcncraltultstijrelsen uttalar liknande synpunkter,
vilka kommer att närmare angivas vid behandlingen av 24 och 25 §§.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Föredraganden.

Såsom statens jordbruknämnd uttalat, kan betänkligheter av principiell
natur visserligen anföras mot de i 23 § föreslagna bestämmelserna. Emellertid
torde avsevärda praktiska fördelar vara förenade med dessa bestämmelser.
Exempel finns på att Sverige fastställt fiskeribestämmelser för svenska
fiskare på internationellt vatten utan överenskommelse med andra stater.
Kungörelsen den 21 november 1952 (nr 699) i anledning av Londonkonventionen
grundar sig, såvitt den avser Östersjön, således icke på någon
konvention. Såsom jag tidigare anfört har i några på konventionen grundade
kungörelser fastställts bl. a. minimimått för flera områden. Syftet med
minimimåttsbestämmelser särskilt vid fångst av lax torde, såsom fiskeristyrelsen
anfört, endast i ringa mån vinnas, om bestämmelserna blir tillämpliga
endast innanför territorialgränsen. Någon bestämmelse motsvarande
den nu föreslagna finnes visserligen icke i Danmark beträffande lax, men
gäller dock i stort sett i praktiken, då danska fiskare ej får ilandföra eller
vidtaga andra liknande åtgärder med undermålig fisk. Som framgår av den
lämnade redogörelsen för vissa författningar i Danmark och Norge torde de
bestämmelser, som nu föreslås skola gälla på internationellt vatten, vara väl
förenliga med liknande bestämmelser, som gäller för danska och norska
fiskare.

Det torde ej medföra några olägenheter för svenska fiskare om bestämmelserna
rörande inbördes ordningen mellan dem och reglerna för förfarandet
då redskap hopsnärjts med annan svensk fiskares gäller även på internationellt
vatten. Detsamma kan sägas om förbudet mot att använda
sprängämnen m. m.

Emellertid torde det vara tveksamt om här avsedda bestämmelser bör
gälla internationellt vatten utan någon begränsning till de vattenområden
som är av särskild betydelse för det svenska fisket. En begränsning till
Östersjön, Öresund, Skagerack, Kattegatt samt vissa delar av Atlantiska
oceanen och Norra Ishavet torde sålunda kunna komma i fråga. Ifrågavarande
bestämmelser är emellertid av sådan art att det icke synes få någon
praktisk betydelse om en sådan begränsning göres eller icke. Jag anser därför
att i detta avseende någon ändring i förslaget ej är erforderlig.

De av chefen för södra kustdistriktet och generaltullstyrelsen gjorda påpekandena
om att fisk, som på internationellt vatten fångats av svenska
fiskare, icke anses vara utrikes gods, torde få föranleda vissa ändringar i de
av fiskeristyrelsen föreslagna bestämmelserna rörande förbud mot införsel
av undermålig eller fredad fisk. Jag återkommer till denna fråga i samband
med behandlingen av nämnda bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

139

Om förbud mot införsel och försäljning m. m.

(24—29 §§ i departementsförslaget, 24—28 §§ i fiskeristyrelsens förslag.)

I fiskeristyrelsens förslag upptages under 24—25 §§ föreskrifter om förbud
mot införsel av fredad eller undermålig fisk. Införselförbuden har upptagits
under samma paragrafer i departementsförslaget. Däri har ändringar
gjorts huvudsakligen i två avseenden. Införselförbudet har kompletterats
med förbud att i riket ilandföra fredad eller undermålig fisk. Vidare har
bland de fiskarter vilka förbuden skall avse upptagits gädda, som ej håller
ett minimimått av 40 cm, och gös, som ej håller ett mått av 38 cm.

I 26—27 §§ i fiskeristyrelsens förslag meddelas förbud mot att »till salu
hålla, utbjuda, sälja, köpa, emottaga eller från ort till annan forsla» fredad
eller undermålig fisk. Fiskeristyrelsen föreslår alltså såväl försäljningsförbud
som generellt förvärvsförbud och forslingsförbud. I departementsförslaget
motsvaras dessa bestämmelser av 26 och 28 §§. I dessa har den sakliga
ändringen gjorts, att forslingsförbudet borttagits samt att förvärvsförbudet
inskränkts till att avse endast köp i återförsäljningssyfte. I 27 § i
departementsförslaget har införts bestämmelser om motsvarande förbud i
fråga om undermålig gädda eller gös. Förbudet gäller dock ej ilandföring.

I 28 § av fiskeristyrelsens förslag, som motsvaras av 29 § i departementsförslaget,
utsäges endast att förbuden mot försäljning m. m. icke skall gälla
fisk som tagits i beslag eller förklarats förverkad.

Till jämförelse med de bestämmelser som sålunda föreslås torde jag här få
lämna en kortfattad översikt av de huvudsakliga bestämmelser i dessa avseenden,
som nu gällande författningar innehåller.

Såsom fiskeristyrelsen anfört innehåller 14 § i gällande fiskeristadga såväl
försäljningsförbud, köpförbud som forslingsförbud. Några förbud mot
införsel finnes icke i fiskeristadgan.

I den på Londonkonventionen grundade kungörelsen 1952: 699, som bland
annat innehåller föreskrifter om minimimått, stadgas i fråga om undermålig
fisk såväl försäljnings- och forslingsförbud som förbud att i riket ilandföra
fisken.

I kungörelsen 1931:8, vari bland annat föreskrives minimimått och viss
fredningstid för rödspätta och skrubba inom vissa områden av Östersjön,
stadgas förbud mot att i riket ilandföra fredad eller undermålig sådan fisk.
Vidare gives föreskrifter om försäljnings- och forslingsförbud.

I kungörelsen 1953: 608 med särskilda fredningsbestämmelser för honrödspätta
och honskrubba i Nordsjön, Skagerack, Kattegatt, Öresund och Östersjön
stadgas, förutom försäljnings- och forslingsförbud, förbud att till riket
införa eller i riket ilandföra sådan fisk som enligt kungörelsen ej får fångas.

Kungörelsen 1928: 6 rörande fisket inom Torne älvs fiskeområde innehåller
försäljningsförbud, förvärvsförbud och forslingsförbud. Försäljningsförbudet
har därvid betecknats endast genom orden icke »till salu utbjudas».

140

Kungl. Maj.ts proposition nr i83.

I kungörelsen 1949: 97 angående lax- och laxöringsfisket i Idefjorden in. m.
stadgas försäljnings- och förvärvsförbud, men ej forslingsförbud.

Enligt kungörelsen 1933: 454 får hummer icke införas till riket under viss
tid av året. Enligt kungl. brev den 18 februari 1949 äger fiskeristyrelsen
meddela dispens från förbudet i sådana fall då hummer, som håller stadgad
minimilängd, fångats utanför svenskt sjöterritorium av svensk fiskare från
svensk båt.

I kungörelsen 1932: 351 stadgas förbud att införa kräftor, som ej håller
ett mått av minst 9 cm, ävensom allmänt införselförbud för kräftor under
viss del av året.

Enligt kungörelsen 1947: 962 får havskräfta, som ej håller 15 cm, »ej
fångas, införas till riket, där ilandföras, hållas till salu, säljas, köpas eller
forslas från ort till annan».

I kungörelsen 1938: 155 meddelas förbud mot att saluhålla eller försälja
gädda, som ej håller ett mått av 40 cm, och gös, som ej håller 38 cm. Kungörelsen
innehåller varken förvärvs- eller forslingsförbud.

Allmänna synpunkter.

Fiskeristyrelsen.

De i gällande fiskeristadga meddelade förbuden mot fångande av skaldjur
å viss tid eller under viss minimistorlek skall enligt 14 § i stadgan
jämväl gälla såsom förbud att till salu hålla eller utbjuda, sälja, köpa eller
från ort till annan forsla sådant skaldjur. Den som vidtagit dylik åtgärd kan
dock bli fri från ansvar, såframt visas kan att skaldjuret blivit på lovligt
sätt förvärvat. Denna möjlighet föreligger dock jämlikt stadgande i 25 §
icke, då fråga är om åtgärd med kräftor under fredningstid. Ytterligare är
i sistnämnda paragraf beträffande dylika åtgärder med kräftor stadgat, att
åtgärderna ej heller får vidtagas de sex sista timmarna efter fredningstidens
upphörande.

»På lovligt sätt förvärvat» får skaldjuret anses vara bland annat om det
fångats utom riket eller i vatten som avses i 31 § gällande fiskeristadga eller,
då fråga är om åtgärd under fredningstid, om fångandet skett före nämnda
tid.

En föreskrift om förbud mot de i 14 § angivna åtgärderna är även i fortsättningen
nödvändig för kontrollen av fångstförbudens efterlevnad. Tydligen
bör föreskriften jämväl avse fisk och havskräfta, som icke håller de i
11 § i förslaget stadgade minimimåtten.

Såsom tidigare anförts finnes i vissa särskilda författningar förbud mot
införsel av fisk eller skaldjur å tid, då dess fångande är förbjudet, eller av
fisk eller skaldjur som icke håller visst minimimått. Vad beträffar de skaldjur,
för vilka enligt förslaget viss fredningstid eller visst minimimått skall
gälla, far sålunda hummer icke införas under tiden 15 juli—15 september,

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

ej heller kräftor under fredningstiden och den 7 augusti kl. 18—24. Kräftor,
som icke håller minimimåttet, får icke under någon tid av året införas; detsamma
gäller undermålig havskräfta.

Införselförbuden har tillkommit för att underlätta kontrollen av efterlevnaden
av bestämmelserna om fredningslid och minimimått och har därjämte
ansetts befogade med hänsyn till de svenska fiskarenas intresse att
fisk, som de själva ej får fånga, icke bör få importeras. Förbudet mot införsel
av kräftor har, åtminstone såvitt angår införsel å fredningstid, därjämte
haft ett speciellt syfte; det har nämligen ingått såsom ett led i kampen mot
kräftpestens spridning.

Nyssnämnda allmänna skäl talar enligt fiskeristyrelsens mening med synnerlig
styrka för genomförande av generellt förbud mot införsel av skaldjur
under i fiskeristadgan fastställd fredningstid och av fisk eller skaldjur som
icke håller de i stadgan upptagna minimimåtten.

Genomföres ett införselförbud av här ifrågavarande slag, bör den som vidtager
någon av de i nuvarande 14 § angivna åtgärderna givetvis i allmänhet
icke kunna bli fri från ansvar genom att visa att fisken eller skaldjuret
fångats utom riket. Naturligtvis skulle syftet med ett införselförbud i icke
obetydlig mån kunna vinnas enbart genom en författningsändring varigenom
möjligheten att på sistnämnda sätt fria sig från ansvar borttages. En dylik
ändring medför ju, att även om införsel var tillåten, den som införde fisken
icke skulle kunna sälja fisken eller föra den från införselorten. Otvivelaktigt
skulle vissa fördelar ur författningsteknisk synpunkt ernås om införselförbud
ej stadgades. Enligt styrelsens mening är det dock ur kontrollsynpunkt
så värdefullt, att redan själva införseln eller försök därtill kan beivras,
att härigenom nyssnämnda fördelar uppväges.

14 § i gällande fiskeristadga innebär även att, därest med stöd av stadgan
meddelats förbud mot fångande av fisk å viss tid eller under viss minimistorlek,
åtgärd varom i paragrafen sägs icke må vidtagas med fisk som sålunda
olagligen fångats. Har åtgärden vidtagits inom det område, där förbudet
gäller, och den som vidtagit åtgärden påstår att fisken fångats utom området,
är han bevisskyldig för detta påståendes riktighet. Han kan även fria
sig genom att visa, att fisken därstädes lovligen fångats.

Vad sålunda stadgats utgör ett nödvändigt komplement till de lokala
fångstförbuden och bör därför i princip alltjämt gälla.

Till de enligt 14 § förbjudna åtgärderna torde, vare sig fråga är om fångstförbud
för hela riket eller lokalt fångstförbud, böra läggas även mottagandet
av fisk. Förbud mot mottagande fanns upptaget i 1852 års fiskeristadga och
1898 års förslag innehöll härutinnan ingen ändring. Varför förslaget ej
följdes i denna del framgår ej av stadgans förarbeten. Anmärkas må, att
bland de i 21 § jaktstadgan förbjudna åtgärderna med matnyttigt villebråd
ocli med skinn ingår även mottagande därav.

De åtgärder varom bär är fråga bör uppenbarligen endast förbjudas om
de vidtages å rikets land- och vattenområden. Det synes vara motiverat, att

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

detta kommer till uttryck i författningstexten med hänsyn till att stadgans
föreskrifter om fiskets vård och bedrivande i viss utsträckning föreslås skola
gälla å internationellt vatten.

Föredraganden.

Från remissinstansernas sida har inga principiella erinringar gjorts mot
de av fiskeristyrelsen i denna underavdelning gjorda förslagen. Däremot
har anmärkningar framställts mot skilda detaljer. Med hänsyn härtill torde
remissyttrandena lämpligen få redovisas under de olika paragraferna. I
samband därmed ämnar jag redogöra för motiven till de ändringar i fiskeristyrelsens
förslag, som jag förordar.

Speciell motivering.

24 och 25 §§.

Fiskeristyrelsen.

1 24- § behandlas det i den allmänna motiveringen till denna underavdelning
av fiskeristyrelsen förordade införselförbudet. Styrelsen anför.

Tiden för förbud mot införsel av icke undermåliga kräftor sträcker sig
för närvarande, liksom tiden för förbud mot de i 14 § fiskeristadgan förbjudna
åtgärderna, till klockan 24 den 7 augusti, d. v. s. sex timmar efter
fredningstidens utgång.

Tiden för förbud mot införsel av hummer utgår den 15 september klockan
24. Ej heller denna tidpunkt sammanfaller sålunda helt med fredningstidens
utgång. Dessa skiljaktigheter beror på särskilda omständigheter och någon
anledning till ändring av vad sålunda stadgats har icke yppats.

Enär det genom 11 § för laxöring stadgade minimimåttet endast gäller
fångst i saltsjön, torde laxöring, som icke håller detta mått, böra få införas
om det kan visas att den fångats i sötvatten.

Någon gång kan undantag från införselförbuden vara motiverat. Dispens
bör då kunna meddelas av fiskeristyrelsen. Det kan nämnas, att Kungl.
Maj:t den 18 februari 1949 givit styrelsen bemyndigande att i viss utsträckning
medgiva undantag från rådande importförbud beträffande hummer.

I den nu gällande kungörelsen om förbud mot införsel av hummer upptages
vissa undantag från förbudet, då fråga är om införsel i s. k. egentlig
gränstrafik, införsel för främmande makts diplomatiska personals räkning
in. m. Som dessa undantag har ringa praktisk betydelse, har styrelsen icke
funnit dem behöva upptagas i stadgan. Föreligger skäl till undantag i dylika
fall bör i stället den nyss förordade dispensvägen användas.

Genom förordning den 16 maj 1924 (nr 119) regleras rätten att oberoende
av i allmänhet gällande importförbud transitera gods genom riket. Hänvisning
till vad sålunda särskilt stadgats torde böra göras i förevarande paragraf.

I fråga om 25 § anför fiskeristyrelsen.

Om någon till riket söker införa importförbjuden fisk utan att ha haft
kännedom om förbudet och i behörig ordning anmäler varan till tullklare -

143

Kungi. Maj.ts proposition nr 183.

ring, kan han icke anses ha överträtt eller försökt överträda förbudet. Varan
är därför icke förverkad, men bör naturligtvis icke få införas till riket.

25 § i förslaget stadgar för nu förevarande fall, efter förebild av bestämmelser
i ett flertal importförbudsförfattningar, att varan åter må utföras ur
riket. Viss tid inom vilken återutförsel bör ske måste emellertid stadgas.
Tiden bör lämpligen fastställas till fyra dagar. Sker ej återutförsel inom
denna tid, bör den som infört varan icke längre ha någon rätt till densamma.
Med varan torde böra förfaras såsom i förslaget stadgats beträffande
förverkad undermålig eller fredad fisk. För dylikt ändamål bör varan överlämnas
till närmaste polisman.

Remissinstanserna.

Kammarkollegiet gör gällande, att bestämmelserna i 24 § lider av en viss
oklarhet, eftersom det icke angives om förbudet skall avse enbart färsk fisk
och levande skaldjur eller om det skall gälla även kokta skaldjur
och saltad eller rökt fisk. Det framgår icke heller, hur det
skall förfaras med fisk, som slaktats eller vid rökning eller
saltning berövats huvudet, och följaktligen icke kan mätas.

Generaltullstyrelsen anser, att i förtydligande syfte bör efter andra stycket
i 24 § införas ett stadgande att även fisk som fångats från
svenskt fiskefartyg på internationellt vatten är underkastad
föreskrifterna i 24 §. — Såsom nämnts under 23 § har även chefen
för södra kustdistriktet gjort ett uttalande av samma innebörd.

Vad beträffar möjligheterna att kontrollera efterlevnaden
av importförbuden erinrar generaltullstyrelsen om vissa
lättnader i trafikhänseende, som fiskefartygen enligt nu gällande bestämmelser
åtnjuter. Härom anför styrelsen.

Enligt 125 § tullstadgan skall befälhavare å fartyg, vilket i förvärvssyfte
användes till saltsjöfiske från landskapen vid rikets södra eller västra kuster
och blivit för ändamålet registrerat och märkt hos vederbörande distriktstullanstalt
— då fartyget företager resa inom eller utom tullområdet uteslutande
för fiske eller fångstens avyttrande och icke medför annat än vad därför
oundgängligen erfordras — äga med fartyget taga den väg och göra det
uppehåll, som med hänsyn till fisket och avyttringen påkallas, ävensom vara
fritagen från skyldighet att till tullverket avgiva skriftliga anmälningar rörande
fartyget och vad däri föres. Jämlikt samma paragraf skall i nu angivna
fall å fartyget medhavas fiskepass, som vid fartygets ankomst till
eller avgång från ort inom tullområdet skall av befälhavaren uppvisas hos
närmast tillgängliga tulltjänsteman för påteckning om resan.

Vidare har vissa lättnader i fråga om in- och utklarering av fiskefartyg
beretts danska fiskare genom deklarationen med Danmark den 29 december
1913 (Sveriges överenskommelser med främmande makter 1913, nr 14).

Genom cirkulär den 19 februari 1952 bär styrelsen med stöd av 235 § tullstadgan
förordnat, att ovannämnda skyldighet att hos tulltjänsteman uppvisa
fiskepass för påteckning skall för befälhavare å fiskefartyg, vilket användes
till saltsjöfiske från Västra kustdistriktet, föreligga endast i fall, då
fartyget besökt ort utom tullområdet eller under sin resa haft förbindelse

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

med fartyg i utrikestrafik eller ock vid ankomst till tullområdet medför i
svensk hamn intagen skeppsproviant, för vilken eljest utgående tull eller
skatt icke erlagts. Ifrågavarande cirkulär äger giltighet till och med den 31
december 1953.

De sålunda berörda för vissa fiskefartyg gällande lättnaderna i trafikhänseende
och den omständigheten, att fångst som erhållits vid fiske från
svenskt fiskefartyg på internationellt vatten icke behöver undergå tullklarering,
medför, fortsätter generaltullstyrelsen, att efterlevnaden av införselförbudet
icke kan nöjaktigt övervakas av tullanstalterna. Genom medverkan
från tullverkets kust- och gränsbevakningspersonal torde emellertid en
tillfredsställande kontroll i berörda avseende kunna åstadkommas. Sagda
personal är som regel väl insatt i de lokala förhållandena och kommer under
sin tjänsteutövning i kontakt med yrkesfiskarena. Till frågan om denna
personals medverkan vid fisketillsynen återkommer styrelsen i yttrandet över
ansvarsbestämmelserna.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Svenska våstkustfiskarnas centralförbund
samt Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening hemställer i
anslutning till sitt yrkande, att fredningstiden för h u m in e r måtte börja
den 14 juli klockan 18, att jämväl förbudet mot införsel av hummer måtte
börja vid nämnda tidpunkt.

Statens jordbruksnämnd förmenar, att med hänsyn till de svenska ostronodlingarnas
utomordentligt ringa omfattning förbud mot import av ostron
under fredningstid icke synes vara befogat.

Angående framställning från Svenska fiskhandelsförbundet om ändring
av tiden för införsel av kräftor hänvisas till vad som anförts under
10 §.

Statens jordbruksnämnd anför, att syftet att underlätta kontrollen av
stadgans efterlevnad, när fråga är om minimimått å fisk (ej skaldjur),
näppeligen torde nås genom det föreslagna importförbudet i fråga
om undermålig fisk. Härom heter det i nämndens yttrande.

Tullkontrollen av färsk fisk måste för undvikande av varuförstöring ske
synnerligen snabbt, så att fisken kan omedelbart vidarebefordras. Erfarenheterna
i fråga om redan gällande importförbud för viss plattfisk torde ha
visat, att denna kontroll icke kan göras så effektiv, att import av för liten
tisk helt uteslutes. I motsats till vad förhållandet är i fråga om plattfisken
kan det beträffande nu ifrågavarande ytterligare fiskslag dessutom förekomma,
att de huvudskäres vid rensning, vilket ytterligare försvårar tullkontrollen.
Den importerade fisken kan vidare vara fryst, saltad eller på annat
sätt beredd. För att den frysta fisken icke skall förstöras är det oundgängligen
nödvändigt, att fryskedjan icke brytes. I de flesta fall torde det icke
vara möjligt att skilja isär de olika fiskarna från varandra utan att upptining
sker. Saltad fisk kan ofta bli mindervärdig genom att fisken upptages
ur faten. Att få utrönt huruvida en importerad laxöring är fångad i sötvatten
torde ofta icke vara möjligt.

Förekomsten av för liten fisk i handeln kan vara fullt legal på grund
av de föreslagna undantagsbestämmelserna. Även med hänsyn härtill torde
de lördelar ur kontrollsynpunkt, som kan vinnas genom importförbud för
nu ifrågavarande fiskslag, icke uppväga de vid ett sådant förbud uppkommande
nackdelarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr i83.

145

Vad beträffar skaldjur, ligger frågan om importförbud enligt nämndens
mening något annorlunda till. Dessa importeras i smärre kvantiteter, vilka
med större lätthet kan kontrolleras av tullen. Ej heller föreligger beträffande
skaldjur den kontrollsvårighet som uppkommer i fråga om huvudskuren
fisk. Vidare torde man i fråga om skaldjur i högre grad än i fråga om fisk
kunna påräkna stöd från handelns och konsumenternas sida beträffande
minimimåttbestämmelsernas efterlevnad. Nämnden finner sålunda icke anledning
föreligga att erinra mot importförbud för skaldjur, som icke håller
•stadgat minimimått.

Beträffande frågan om återutförsel av införselförbjuden fisk
som anmälts till tullklarering anför statens jordbruksnämnd.

Under förutsättning att importförbud för fisk enligt 24 § i förslaget icke
genomföres, synes 25 §, som då kommer att avse endast skaldjur, kunna
tillämpas utan olägenhet. Skulle å andra sidan import av fisk, som ej håller
föreskrivet minimimått, förbjudas, kan tillämpningen av 25 § i vissa
fall få alltför vittgående konsekvenser. Om exempelvis import sker från
U. S. A. av fryst lax, vilken under tullklareringen visar sig vara för liten,
och lägenhet för återfrakt i frysrum icke är tillgänglig, kan stadgandet medföra
stort ekonomiskt avbräck för vederbörande.

Generaltullstyrelsen framhåller, att på grund av bestämmelserna i 25 §
hummer och ostron, som på tid då skaldjuren är fredade i riket fångats från
svenskt fiskefartyg på internationellt vatten, kan återutföras, såvida varan
i behörig ordning anmälts till tullklarering. Vidare skulle hummer och
ostron som fångats på tid och sätt som sålunda sagts kunna med stöd av
föreskrifterna i 24 § sista stycket transiteras. Detta synes också stå i överensstämmelse
med fiskeristyrelsens uttalande, att intet hinder borde uppställas
för fiskaren att avsätta fångsten på utländsk ort. I här avsedda fall
har fiskaren nämligen icke gjort sig skyldig till olagligt fiske. Vidare anför
emellertid generaltullstyrelsen beträffande fisk som ej håller stadgat minimimått.

Däremot synes det icke stå i överensstämmelse med de föreslagna bestämmelserna
om förverkande, att en svensk fiskare, vilken å internationellt vatten
fångat fisk, som icke håller i 11 § angivna minimimått, med stöd av föreskrifterna
i 24 och 25 §§ medgives rätt till transitering och återutförsel av
vad han sålunda olagligen fångat. En inskränkning i fråga om svenska fiskares
rätt till transitering och återutförsel torde därför vara nödvändig. Då
emellertid härigenom utländska fiskare skulle komma att i Sverige beredas
större förmåner än svenska fiskare, kan det ifrågasättas, huruvida icke ett
generellt förbud borde stadgas mot transitering och återutförsel av fisk, som
icke håller fastställda minimimått.

G ener altullstijr elsen hemställer vidare, att tulltjänsteman, då han i anledning
av beslag eller för sådan åtgärd som avses i 25 § andra stycket skall
sätta sig i förbindelse med polismyndighet, skall äga vända sig direkt till
vederbörande polis- eller åklagarmyndighet i stället för »till närmaste polisman
>.

Chefen för södra kustdistriktet uttalar en liknande mening och anför.

10 Dihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 183.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Rätten att i ärenden, som tillhör polismyndighets handläggning, vända sig
till »närmaste polisman» är säkerligen värdefull för allmänheten men obehövlig,
när det gäller kustbevakningens tjänstemän, vilka samtliga känner
polis- och åklagarväsendets organisation. Med hänsyn till att sagda tjänstemän
i allmänhet är bättre insatta i fiskeriförhållanden än flertalet polismän,
skulle en på sätt fiskeristyrelsen föreslagit utformad anmälningsskyldighet
även få vissa ur psykologisk synpunkt icke önskvärda konsekvenser.

När det gäller införselförbjuden fiskvara, som tagits i beslag eller icke
återutförts inom föreskriven tid, synes alla erforderliga dispositioner böra
ankomma på tullanstalten, dock med rätt för denna att för eventuellt utsättande
anlita biträde av ortens polismyndighet.

Föredraganden.

Kammarkollegiet har ifrågasatt huruvida inte i 24 § borde anges, att införselförbudet
skall tillämpas även på kokta skaldjur och saltad eller rökt
fisk. Detta torde emellertid gälla utan särskilt stadgande. Det är sålunda
ingen tvekan om, att de redan nu enligt särskilda författningar gällande
förbuden mot införsel i vissa fall av hummer, kräftor och havskräftor avser
även kokt vara utan att detta särskilt angivits. I fråga om fisk som på ett
eller annat sätt beretts uttalades i 1898 års betänkande med förslag till
den gällande fiskeristadgan, att de föreslagna bestämmelserna om förbud
mot vissa åtgärder med undermålig fisk utan att detta särskilt utsädes
borde gälla rökt vara. De kommitterade uttalade vidare, att även många
andra behandlingssätt, som i detta avseende borde likställas med rökning,
skulle kunna nämnas men att ett fullständigt angivande av dem skulle medföra
vanskligheter. Det var därför lämpligast att åt rättsskipningen överlämna
avgörandet i varje särskilt fall.

De nuvarande bestämmelserna i fiskeristadgan om försäljningsförbud
m. m. torde sålunda kunna tillämpas även på beredd vara. Statens jordbruksnämnd
har påpekat, att det ofta torde vara svårt att avgöra huruvida
fisk, som införes eller försäljes huvudskuren, ursprungligen hållit föreskrivet
minimimått. Detta påpekande har givetvis ett visst berättigande, men
i regel torde väl kunna avgöras huruvida fisken skall anses vara undermålig
eller inte. I detta sammanhang må framhållas, att i artikel 9 av Londonkonventionen
angivits, att föreskrifter om förbud att ilandföra eller försälja
fisk, för vilken minimimått fastställts, skall gälla »oavsett huruvida
fisken är hel eller huvud eller annan kroppsdel borttagits». Någon anledning
att ha annan bestämmelse i fiskeristadgan än den som sålunda gäller
enligt Londonkonventionen torde ej föreligga. Import av fryst fisk av art,
för vilken minimimått eller fredningstid föreslagits i stadgeförslaget, förekommer
visserligen för närvarande i endast ringa omfattning men det är
möjligt att sådan import framdeles kommer att öka. Det är givet, att det
kan visa sig svårt att på frysta varor tillämpa införselförbudet. Fiskeristyrelsen
kan emellertid enligt sista stycket av 24 §, då så anses nödvändigt eller
eljest lämpligt, medgiva undantag, även av generell art. Den största svårig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

147

heten vid tillämpning av de föreslagna införsel- och handelsförbuden torde i
övrigt vara att få utrönt, huruvida importerad eller försåld laxöring, som icke
håller stadgat minimimått, är fångad i salt- eller sötratten. I detta hänseende
har fiskeristyrelsen föreslagit, att bevisbördan skall åvila åklagaren då det
är fråga om fångst (10 § departementsförslaget) eller försäljning m. m.
(26 § samma förslag), medan bevisbördan vid införsel skall ligga på exportören.
Sistnämnda avvikelse från de allmänna bevisreglerna torde vara
nödvändig, då det skulle vara omöjligt för tullverket eller åklagare att föra
bevisning om att laxöring, som införes, fångats i saltvatten.

Generaltullstyrelsen och kustdistriktscheferna har icke gjort någon erinran
mot det föreslagna införselförbudet ur de synpunkter som kammarkollegiet
och jordbruksnämnden anfört. Även om kontrollen vid införseln
stundom skulle vara svår att genomföra kan dock kontroll sedermera utövas
hos handlandena.

De skäl som anförts mot att låta förbuden mot införsel, försäljning m. m.
av undermålig eller fredad fisk gälla oberoende av om fisken är beredd eller
icke synes mig icke vara av den vikt att de bör föranleda ändring av fiskeristyrelsens
förslag. Vid tillämpningen får i varje särskilt fall efter vanlig
bevisprövning avgöras om t. ex. huvudskuren fisk i färskt tillstånd varit
undermålig eller icke.

Generaltullstyrelsen och chefen för södra kustdistriktet har påpekat, att
fisk som fångats från svenskt fiskefartyg på internationellt vatten icke anses
som importgods. Den av fiskeristyrelsen anförda termen »införa» skulle
därför icke komma att omfatta denna vara. Detta påpekande torde vara
riktigt. Med hänsyn härtill bör i enlighet med vad som stadgats i vissa i
de tidigare omnämnda särskilda författningarna utsägas, att förbudet även
avser ilandföring av fisk. Det i nämnda författningar använda begreppet
»ilandföra» torde nämligen just avse de fall, då fisken fångats av svenskt
fartyg, oberoende av om detta skett på svenskt eller internationellt vatten.

De i 24 § första stycket angivna tider, under vilka införselförbuden skall
råda, överensstämmer med de som redan nu gäller. I fråga om hummer
och kräftor avviker dessa tider något ifrån motsvarande fredningstider.
Denna avvikelse som är betingad av praktiska skäl, bland annat med hänsyn
till tullverket, torde böra bibehållas.

Ostron torde ha ringa värde ur konsumtionssynpunkt under dess fredningstid.
Det föreslagna importförbudet torde med hänsyn härtill icke medföra
nämnvärd olägenhet. Även om de svenska ostronodlingarna är av ringa
omfattning, synes tilli äckligt skäl därför ej föreligga att ifråga om införsel
göra skillnad mellan ostron och andra fredade skaldjur.

Såsom jag tidigare i samband med behandlingen av 10 § i departementsförslaget
framhållit har jag icke ansett mig kunna förorda, att minimimått
införes vid fångst av gädda och gös men däremot försäljningsförbud bctraftande
undermålig sådan fisk. I konsekvens härmed torde i 24 § böra
införas en bestämmelse om att gädda och gös, som icke håller ett minsta
mått av 40 cm för gädda och 118 cm för gös, icke får införas till riket. Mot

148

Kungl. Maj. ts proposition nr 183.

ilandföring av sådan fisk bör förbud däremot icke stadgas, då svenska
fiskare har rätt att fånga den för egen konsumtion. Införsel lärer däremot
alltid ske för försäljning och bör därför förbjudas.

I anledning av generaltullstyrelsens hemställan förordar jag den ändringen
av 25 § andra stycket att där angiven vara skall av tullanstalt få överlämnas
antingen till vederbörande polis- och åklagarmyndighet eller till närmaste
polisman.

Generaltullstyrelsen har påpekat, att en svensk fiskare, som på internationellt
vatten olagligen fångat undermålig fisk, icke bör medgivas rätt till
transitering och återutförsel i enlighet med bestämmelserna i 24 § tredje
stycket och 25 §. Det är givetvis riktigt att sådan olagligen fångad fisk
borde beslagtagas då den införes till riket. Om svensk fiskare ilandför undermålig
eller fredad fisk torde åtgärden emellertid ej falla under 25 §
av departementsförslaget där det endast talas om fisk som icke får »införas».
I 24 § nämnes däremot vid sidan av förbud mot att införa fisk även förbud
mot att ilandföra fisk. Det av generaltullstyrelsen angivna fallet torde därför
enligt den i departementsförslaget förordade lydelsen falla utanför bestämmelsen.
Det synes icke ligga något oegentligt i att en utländsk fiskare,
som fångat enligt svensk författning undermålig fisk på internationellt
vatten och som vid införsel till Sverige anmäler fisken till tullklarering,
skall få återutföra fisken. Den utländske fiskaren har ju i motsats till den
svenske ej gjort sig skyldig till överträdelse av någon författning i samband
med fångst av fisken.

Vad angår transitering torde förevarande fråga praktiskt taget sakna betydelse.
Jag finner därför ej skäl att i denna del göra avvikelse från vad i
allmänhet gäller.

I enlighet med nu anförda synpunkter har omarbetning skett av 24 och
25 §§.

26—28 §§ (26 och 27 §§).
Fiskeristyrelsen.

26 §.

I 26 § upptages de förbud mot försäljning m. in. som ansluter sig till
de för hela riket gällande frednings- och minimimåttsbestämmelserna.
Som minimimåttet för laxöring endast gäller fångst i saltsjön, kan åtgärd
med undermålig laxöring icke förbjudas annat än om laxöringen fångats
därstädes. Beträffande frågan om bevisskyldigheten härutinnan måste rimligen
tillämpas vanliga processuella regler, i följd varav sådan skyldighet
åvilar åklagaren. En motsatt regel skulle innebära, att ingen kunde vidtaga
någon av de angivna åtgärderna med i sötvatten fångad laxöring under
40 cm utan att dessförinnan skaffa sig bevis om att fångsten skett i
sötvatten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

149

26 § överensstämmer, bortsett från de ändringar som föreslagits i den
allmänna motiveringen till detta avsnitt, i huvudsak med vad redan nu
gäller.

Fiskeristyrelsen redogör därefter för de fall, då den som vidtagit någon
av de i 26 § angivna åtgärderna går fri från straff. Som exempel må här
nämnas, att styrelsen i fråga om hummer angivit fem sådana fall nämligen
om vederbörande visar:

a) att hummern fångats inom riket före fredningstiden,

b) att den fångats med tillstånd enligt 12 §.

c) att den fångats i vatten som avses i 3 § av styrelsens förslag,

d) att den införts Vi—14/t eller ie/9—31/i2. eller

e) att den med tillstånd införts 15/7—15/9.

I övrigt torde jag få hänvisa till en i betänkandet på s. 70 intagen tabell.

Fiskeristyrelsen fortsätter.

Även vissa andra fall än de i tabellen upptagna kan tänkas förekomma,
då fisken lovligen fångats inom riket. Med vatten som i 3 § sägs bör sålunda
uppenbarligen likställas konstgjorda dammar, å vilka fiskeristadgan
enligt sakens natur icke kan vara tillämplig. Vidare må påpekas, att
enligt 2 § i förslaget de lägre minimimått, som finnes fastställda för fångst
av laxöring i Idefjorden och Svinesund samt i Torne älvs fiskeområde, alltjämt
kommer att gälla därstädes. Laxöring, som håller de för dessa områden
gällande minimimåtten men ej uppgår till 40 cm i längd, bör få
säljas eller forslas utanför områdena, om det kan visas att den fångats
där.

Ett ytterligare undantag från straffbarhet är förhanden, då åtgärden vidtagits
med fisk, sedan den beslagtagits eller förklarats förverkad. Härom
hänvisas till 28 § i förslaget.

27 §.

27 § kompletterar de i länsstadgorna upptagna bestämmelserna om fredningstider
och minimimått.

Har åtgärd varom här är fråga vidtagits inom det med förbudet avsedda
området, skall för närvarande såsom tidigare anförts den som vidtagit åtgärden
för att gå fri från ansvar visa, att fisken blivit »på lovligt sätt förvärvad».
Detta i viss mån dunkla uttryck har i förslaget jämkats utan
att detta torde medföra någon saklig ändring. Den som vidtagit åtgärden
måste enligt förslaget visa, att fisken införts till riket — något införselförbud
såsom komplement till länsstadgorna finnes icke i förslaget — eller
att fisken lovligen fångats inom riket. I sistnämnda hänseende har han att
visa, att fisken fångats med tillstånd som i 21 § tredje stycket avses eller
i vatten som i 3 § sägs eller, då fråga är om åtgärd som vidtagits under
fredningstid, att fisken fångats inom området före fredningstiden eller
utom området å plats, där fisken vid tiden för fångsten icke var fredad,
eller, beträffande fisk som ej håller fastställt minimimått, att fisken fångats
i vatten där minimimåttet ej gällde.

I nuvarande 14 § andra stycket stadgas, att ingen må utom område, där
fångstförbud som ovan sägs gäller, vidtaga de här ifrågavarande åtgärderna
med »fisk, den han vet vara inom förbjudet område fångad».

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Mot det citerade uttrycket kan till en början erinras, att det synes vara
olämpligt att här i motsats till vad som är fallet beträffande fiskeristadgans
bestämmelser i övrigt angiva den subjektiva förutsättningen för straffbarhet.

Vidare synes jämkning av nyssnämnda uttryck behövlig med hänsyn till
att det därav bör klart framgå, att åtgärden ej skall vara straffbar, därest
fisken visserligen fångats inom förbjudet område men med tillstånd som
avses i 21 § tredje stycket eller i vatten som avses i 3 §.

Remissinstanserna.

Statens jordbruksnämnd uttalar, att det i 26 § föreslagna förbudet mot
transport, köp eller mottagande och det därav följande ansvaret för transportör,
köpare eller mottagare i vissa avseenden kunde komma att te sig
föga rimligt. Nämnden anför.

En transportör torde i allmänhet icke ha någon möjlighet att kontrollera
att av honom transporterad fisk håller stadgade minimimått. En konsument
har, även om han till äventyrs har kännedom om de stadgade minimimåtten,
i vart fall ej möjlighet att övertyga sig om att varan lovligen
införts till riket eller lovligen fångats inom riket. Ansvaret för köpare och
transportör är visserligen icke någon nyhet, men betänkligheterna däremot
måste anses ha erhållit ökad tyngd genom den större räckvidd som
de nya minimimåttsbestämmelserna har och genom den straffskärpning
som det nya förslaget innebär.

Ännu mer komplicerade förhållanden kan uppkomma vid tillämpning
jämväl av stadgandena i 27 § i styrelsens förslag. Om en länsstyrelse
exempelvis anser sig böra föreskriva en höjning av minimimåttet för gädda
till 42 cm inom visst område, skulle de enligt 26 § stadgade förbuden om
saluhållande m. m. gälla icke blott inom området utan i hela riket för
sådan gädda, som fångats inom området och icke håller föreskrivet mått
(42 cm). Å andra sidan skulle gädda, som icke håller minimimåttet om
42 cm, men som lovligen fångats på annat håll inom riket eller importerats,
få saluhållas in. in. inom det område, där förbudet mot saluhållande
m. m. av inom området fångad gädda i storlek under 42 cm gäller.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttrande
länsstgrelsen i länet i stort sett instämmer, föreslår, att till bestämmelserna
i 26 § beträffande kräftor göres ett tillägg av innebörd att kräftor under
fredningstid icke heller må hållas i sump, såvida icke innehavaren kan bevisa,
att fångsten skett under lovlig tid. Enligt nuvarande och föreslagna
bestämmelser torde nämligen kunna förekomma att kräftor fångas under
förbjuden tid och förvaras i sump tills lovlig tid inträder, utan att detta
kan effektivt beivras, så länge bevisningen när fångsten skett icke åligger
innehavaren av kräftorna. Enahanda bevisning rörande sumpning bör gälla
jämväl laxöring.

Framställning från Svenska fiskhandelsförbundet om ändring av tiden
för försäljning av kräftor har behandlats under 10 § (9 § i departementsförslaget).

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Föredraganden.

151

Av skäl som jordbruksnämnden anfört torde förbud mot emottagande
och forsling från ort till annan ej böra stadgas samt förbudet mot köp böra
inskränkas till sådant köp som sker i återförsäljningssyfte. Vad fiskeristyrelsen
i dessa avseenden föreslagit gäller visserligen enligt några av de
tidigare omnämnda författningarna. Med hänsyn till den utveckling som
skett inom livsmedelsindustrien och transportväsendet torde emellertid det
vara omöjligt för konsumenter och transportörer att kontrollera t. ex. att
köpt eller emottagen fisk håller stadgade minimimått. Jag förordar därför,
att i 26 § blott föreskrives förbud mot att saluhålla, utbjuda, sälja eller
i återförsäljningssyfte köpa där avsedd fisk. Från förbudet bör göras de
av fiskeristyrelsen angivna undantagen.

Förslaget från Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
om förbud mot hållande av kräftor och laxöring i sump under fredningstid
synes icke böra föranleda någon ändring. Påträffas kräftor i sump under
fredningstid torde det i regel ej vara svårt att bevisa att olaga fångst skett,
detta särskilt om det inträffar strax före fredningstidens slut. Kräftor, som
hålles i sump i början av fredningstiden, får i varje fall icke säljas under
sådan tid. Det torde knappast finnas något skäl för att inte kräftor, som
fångats under slutet av den tillåtna tiden, efter utgången av denna tid skall
få hållas i sump för egen konsumtion. För laxöring är i förslaget icke intagen
någon bestämmelse om fredningstid.

Utöver nu förordade sakliga ändringar torde vissa redaktionella jämkningar
böra företagas i 26 §.

Föreskrifterna i 27 § av fiskeristyrelsens förslag torde visserligen såsom
jordbruksnämnden framhållit i vissa fall kunna få icke önskvärda verkningar.
Dessa torde dock icke vara av större betydelse. I sak gäller de föreslagna
bestämmelserna redan enligt nuvarande stadga och övriga remissinstanser
har icke framställt erinringar mot förslaget i denna del. Föreskrifterna
torde vara ett nödvändigt komplement till lokala bestämmelser och
någon lämpligare avfattning lärer vara svår att finna. I enlighet med vad
nu gäller torde emellertid förbudet i andra stycket blott böra gälla om den
som företager åtgärden »vet» att fisken olovligen fångats inom område där
förbud gäller.

I enlighet med det anförda har 26 och 28 §§ i departeinentsförslaget utformats.

I fråga om motiven till 27 § i departementsförslaget torde jag få hänvisa
till vad som anförts under 10 § (11 § i fiskeristyrelsens förslag). Andra stycket
motsvarar delvis 1 § andra stycket i den tidigare nämnda kungörelsen
den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndens skyddande,
vari undantag från stadgat försäljningsförbud gjorts för försäljning till
fiskodling eller för vetenskapligt ändamål. Om länsstyrelse enligt 12 § i departementsförslaget
ur fiskevårdssynpunkt medger, att ljuster får användas
för fångst av gädda eller gös, bör länsstyrelsen även få medgiva att fisk,

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

som fångats med stöd av tillståndet, skall få säljas. Sådant medgivande
kan vara påkallat även i andra fall, då undermålig gädda eller gös fångats
av fiskevårdshänsyn. Stadgande härom har föreslagits i 27 § andra stycket.
Härigenom vinnes överensstämmelse med bestämmelserna i 26 § andra
stycket av departementsförslaget.

29 § (28 §).

Fiskeristyrelsen.

Beträffande fisk, som tagits i beslag eller förklarats förverkad, blir det
oftast nödvändigt att vidtaga någon eller några av de i de båda föregående
paragraferna omförmälda åtgärderna. För fullständighetens skull torde böra
i stadgan (jämför den numera upphävda 20 § 2 mom. jaktstadgan) uttryckligen
angivas, att vad i dessa paragrafer stadgas ej skall gälla fisk, som
tagits i beslag eller förklarats förverkad.

Såsom framgår av 37 § i förslaget skall tillses, att beslagtagen eller förverkad
fisk, som är undermålig eller fredad, icke kommer ut i allmänna
marknaden utan att det kan visas, att fisken varit beslagtagen eller förklarats
förverkad.

Föredraganden.

Mot den föreslagna paragrafen, som ej föranlett någon erinran från remissinstanserna,
har jag intet att erinra. Efter redaktionell jämkning, föranledd
av att en ny 27 § upptagits i departementsförslaget och av att
ordet »bevisligen» såsom onödigt kan utgå, har paragrafen oförändrad upptagits
i detta förslag.

Ansvarsbestämmelser m. m.

Straffbestämmelser.

Allmän motivering.

Som bakgrund för bedömandet av de i fiskeristyrelsens förslag upptagna
straffbestämmelserna torde jag få lämna en kort översikt av motsvarande
bestämmelser i gällande författningar.

I fiskeristadgan har i regel utsatts ett straff av böter 5—200 kronor vid
brott mot stadgans bestämmelser. I några fall förekommer dagsböter nämligen
vid brott mot förbud att fiska med sprängämnen m. m. (lägst 5 dagsböter),
vid brott mot trålfiskeförbudet (lägst 25 dagsböter) samt vid överträdelse
av föreskrift om gallrets mått i turbiner. Vid överträdelse av bestämmelserna
om fredningstid, minimimått och försäljningsförbud m. m.
för hummer är stadgat ett normerat straff av 5 kronor för varje hummer,
dock lägst 25 kronor eller vid upprepad förseelse lägst 50 kronor. Högsta
straffet är 500 kronor.

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

I fiskerättslagen stadgas dagsböter som straff för olovligt fiske. Är brottet
grovt utgör straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse högst sex
månader. Samma straffsatser gäller vid överträdelse av föreskrifter, som
enligt lagen meddelats av länsstyrelse eller domstol. I jaktstadgan är straffet
i regel dagsböter. I vissa fall t. ex. vid olaga jakt på älg stadgas emellertid
ett straff av fängelse högst ett år eller vid mildrande omständigheter
dagsböter, ej under tjugu. För vissa brott har utsatts ett straff av dagsböter,
lägst tio. För olovlig jakt är enligt jaktlagen straffet i regel dagsböter. Vid
olovlig jakt efter älg m. in. stadgas ett skärpt straff av dagsböter, lägst tjugu,
eller fängelse högst sex månader. Om någon i strid mot 20 § jaktlagen
olovligen med vapen eller redskap färdas pa annans jaktområde är straffet
böter 10—300 kronor.

De tidigare i olika sammanhang omnämnda särskilda fiskeförfattningarna
upptar i regel som straff dagsböter. I de äldre författningarna är straffsatsen
dock i flera fall vanliga böter med varierande belopp.

Något straff för den som företager åtgärd, som kan anses innefatta förberedelse
till brott, finnes icke utsatt i nu nämnda författningar. Grunden
till stadgandet i 20 § jaktlagen och därtill hörande ansvarsbestämmelse
torde dock vara att den straffbelagda åtgärden ofta innebär olaga jakt
eller förberedelse till sådan jakt.

Fiskeristyrelsen.

De nuvarande straffbestämmelserna måste betecknas såsom mycket lindriga.
Möjlighet att ådöma fängelse föreligger aldrig, icke ens vid de mera
svårartade formerna av överträdelser. Bortsett från de fall, da fråga är om
fiske med sprängämnen o. d., trålfiske och olaga hummerfiske, kan förseelse
mot fiskeristadgan icke medföra högre straff än böter 200 kionor.
Några av de vid sidan om fiskeristadgan utfärdade författningarna till
skydd för fiskbeståndet stadgar dagsböter såsom straff vid överträdelse av
författningen.

Olaga fiske förekommer i en omfattning, som på sina håll medfört en
stark decimering av vissa slags fiskbestånd och som inger starka farhågor
för ytterligare nedgång därav. Uppenbart är, att i kampen mot det olaga
fisket de nu gällande straffbestämmelserna är skäligen ineffektiva.

Det må framhållas, att straffen för överträdelse av jaktstadgans föreskrifter
är betydligt strängare. Obestridligt är ändock, att bevarandet av fiskbeståndet
icke är mindre viktigt än bevarandet av villebrådsstammen. Såväl
ur folkförsörjningssynpunkt som av andra näringspolitiska skäl är fiskevården
tvärtom en ojämförligt mera angelägen uppgift än jaktvården.

Vid utarbetandet av straffbestämmelserna i förslaget har fiskeristyrelsen
funnit, att stadgans föreskrifter med avseende å graden av det straff
som överträdelse därav bör medföra, bör indelas i tre olika grupper. En
längre gående differentiering av straffbestämmelserna synes böra undvikas.
De tre olika grupperna har upptagits i respektive 29, 30 och 31 §§.

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

Ett flertal remissinstanser har gjort erinringar mot den i 30 § andra
stycket av fiskeristyrelsens förslag upptagna bestämmelsen om skyldighet
att utsätta oavsiktligt fangad fisk, som är fredad eller undermålig. Dessa
yttranden bär behandlats under 11 § i departementsförslaget. I fråga om övriga
straffbestämmelser har endast ett fåtal remissinstanser siort erinringar.

Länsstyrelserna i Uppsala län och Gävleborgs län finner det mycket tveksamt,
huruvida redan sådan förberedelse som omförmäldes i 29 och 31 §§
bör föranleda ansvar.

Svenska naturskyddsföreningen understryker lämpligheten av att dylik
förberedelse bestraffas men framhåller, att det i många fall torde bli svårt
att fastslå att syftet varit fiske.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt finner det beklagligt, att bestämmelsen
om normerade böter för förbjudna åtgärder med hummer borttagits.
Fiskeriintendenten framhåller därvid, att särskilt i fråga om hummer
ett effektivt beivrande av överträdelser är av behovet påkallat. Det syntes
sannolikt, att de nu föreslagna ansvarsbestämmelserna i en hel del fall icke
torde komma att verka så kraftigt som den äldre principen.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet understryker nödvändigheten
av att fängelsestraff må kunna utdömas.

Föredraganden.

Jag delar fiskeristyrelsens åsikt att även vid normala fall av olaga trålfiske
ett strängt straff bör stadgas. Visserligen åtkommes vid sådant fiske,
om det pågått någon tid, i regel fisk i så stor omfattning att brottet kan
anses som grovt. Emellertid är det av värde att fisketillsynen omedelbart
skall kunna inskrida mot en trålare utan att straffet därigenom blir lägre
än om ingripandet sker först sedan avsevärd fångst erhållits. I fråga om
straffskalan må till jämförelse nämnas, att enligt den norska lagen den 20
april 1951 om fiske med trål överträdelse av däri stadgade föreskrifter i
normala fall medför bötesstraff. Vid återfall eller andra försvårande omständigheter
kan emellertid fängelse upp till sex månader följa. Dessutom
gäller stränga förverkandebestämmelser. Sålunda kan båt, all fångst och
redskap förverkas oavsett om egendomen tillhör den fiskande eller icke.
1 Danmark straffas enligt lagen den 19 december 1951 om fiske i saltvatten
olaga trålfiske med böter, lägst 1 000 kronor, eller vid fiske med båt på
mindre än 50 ton brutto, lägst 500 kronor. Vid återfall fördubblas bötesminimum.
Redskap och all ombordvarande fångst förverkas.

Jag förordar, att för olaga trålfiske i enlighet med fiskeristyrelsens förslag
straffet sättes till dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex
månader.

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Beträffande fiske med sådana metoder, som enligt 8 § i departementsförslaget
är förbjudna, är frågan om lämplig straffbestämmelse mera tveksam.
Till en början må nämnas, att i Norge genom en lag den 29 mars
1935 straffet för fiske i saltvatten med sprängämnen skärpts och fastställts
till böter eller fängelse upp till ett år. Även oaktsamhet straffas och
stränga förverkandebestämmelser gäller.

Fiske med sprängämnen, dövande eller giftigt ämne eller elektrisk ström
får ofta sådana verkningar att grovt brott måste anses föreligga. Straff
enligt den för sådant brott föreslagna högre skalan kan då utdömas. Emellertid
torde fall av brott mot 8 § kunna förekomma av relativt lindrig
art, t. ex. om någon, kanske mest på okynne, avfyrar en mindre sprangpatron
och därmed åtkommer några enstaka fiskar. Vidare bör för skjutning
av fisk icke stadgas strängare straff än det som gäller t. ex. för olaga
fiske med harka eller ljuster. Jag förordar att för brott mot 8 § stadgas
samma straff som för olaga fiske i allmänhet.

Andra brott mot fiskeristadgan eller bestämmelser, som meddelats med
stöd av denna, än olaga trålfiske, synes böra uppdelas i två grupper. Forsta
gruppen (30 § andra och tredje styckena i departementsförslaget) bor avse
sådana brott som lämpligen kan rubriceras som olaga fiske. Såsom en
form av olaga fiske bör, av skäl som jag närmare kommer att angiva i
den speciella motiveringen, upptagas överträdelse av fiskeförbud, som givits
i anledning av företag enligt vattenlagen eller motsvarande aldre lag.
Man får förutsätta att vid rättstillämpningen hänsyn tages till brottens svårhetsgrad
så att straffen för fiske med sprängämnen m. m. i regel sättes
högre än för olaga fiske i övrigt. Om ett brott kan betraktas som grovt, bor
1 enlighet med vad som gäller enligt fiskerättslagen straffet vara dagsböter,
ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader. Till den andra gruppen
(31 § i departementsförslaget) bör hänföras övriga förseelser mot bestämmelser
i fiskeristadgan eller lokala föreskrifter. Samtliga fall då förberedelse
till förbjudet fiske straffbelägges bör hänföras till denna grupp, i vilken
straffet föreslås vara dagsböter.

Som jag anfört i samband med behandlingen av 14 § bör förberedelse
till förbjudet fiske endast straffbeläggas i vissa särskilda i fiskeristadgan
angivna fall, då det i regel får anses uppenbart att uppsåt att bedriva olaga
fiske föreligger. Dessa fall torde vara då någon vid färd å fiskevatten
medför harka, ljuster, sprängämne, dövande eller giftigt ämne, eller anordning
avsedd för fiske medelst elektrisk ström samt vidare det fall, då
någon i vatten utlägger ämne eller anordning som här nämnts. För att
straffpåföljd skall inträda bör fordras bevisning om att åtgärden företagits
i syfte att bedriva eller främja förbjudet fiske. I likhet med vad som
gäller i flera importförfattningar torde med olovlig införsel böra jämställas
försök därtill.

I fråga om vissa detaljer i de föreslagna ansvarsbestämmelserna återkommer
jag i samband med behandlingen av de olika paragraferna.

156

Kungl. Maj. ts proposition nr 183.

Speciell motivering.

30 § (29 och 30 §§).

De av fiskeristyrelsen i andra stycket av 30 § föreslagna bestämmelserna
har tidigare behandlats under 11 § i departementsförslaget.

Fiskeristyrelsen.

Vid angivandet av de omständigheter som kan medföra att ett brott enligt
30 § tredje stycket skall betraktas som grovt har styrelsen i viss mån
hämtat ledning av 34 § andra stycket fiskerättslagen.

Genom straffbestämmelsen i 30 § sådan den här föreslagits upphäves den
nuvarande föreskriften om normerade böter för fiske efter hummer å fredningstid
eller av hummer som icke håller fastställt minimimått. Den föreslagna
straffskalan torde icke komma att leda till att dessa förseelser bestraffas
lindrigare än hittills.

Straffbestämmelserna för överträdelser av fiskeristadgans föreskrifter om
trednmgstider och minimimått synes även böra avse förseelser mot av länsstyrelsen
meddelad bestämmelse i dessa ämnen. Sådan bestämmelse kan för
den trakt där den gäller vara lika viktig som fiskeristadgans föreskrifter, och
anledningen till att den ej upptagits i fiskeristadgan är då den, att stadgan
endast ansetts böra innehålla för hela riket gällande bestämmelser. Något
principiellt hinder mot att stadga frihetsstraff för överträdelse av en utav
länsstyrelsen meddelad bestämmelse bör icke anses föreligga.

Kemissmstanserna.

Utöver vad ovan angivits i den allmänna motiveringen har remissinstanserna
endast yttrat sig om det av fiskeristyrelsen i andra stycket av 30 § föreslagna
stadgandet. För dessa yttranden har redogjorts i samband med behandlingen
av It § i departementsförslaget.

F öredraganden.

Såsom jag i den allmänna motiveringen för straffbestämmelserna anfört
bär i 30 § forsta stycket av departementsförslaget införts särskild straffbestämmelse
för olaga trålfiske. I andra stycket stadgas straff för samtliga
andra överträdelser av stadgan, som bör rubriceras som olaga fiske. Hit har
icke hänförts någon form av förberedelse till förbjudet fiske.

Fiskernntendenten i Västerhavets distrikt har ifrågasatt, om icke för olaga
hummerfiske normerat bötesstraff borde bibehållas. Sedan dagsbotssystemet
torde emellertid normerade bötesstraff endast i särskilda undantagsfall
bora anvandas. Vidare synes det ej vara lämpligt att stadga sådant straff

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

för olaga hummerfiske men ej för olaga fiske efter annan värdefull fisk,
t. ex. lax. Jag förordar därför att samma straff skall gälla för olaga hummerfiske
som för förbjudet fiske i allmänhet.

Som jag inledningsvis nämnt har frågan om straff för överträdelse av
fiskeförbud, vilket givits i anledning av företag enligt vattenlagen, behandlats
i proposition nr 23 till 1954 års riksdag, vilken proposition — med viss
jämkning som ej har betydelse i detta sammanhang — bifallits av riksdagen.
I en av särskilt tillkallade sakkunniga den 28 februari 1950 avgiven
promemoria med förslag om ändrade bestämmelser till skydd för fisket vid
vattenkraft- och vattenregleringsföretag, vilken legat till grund för propositionen,
anför de sakkunniga bland annat (prop. s. 68).

Understundom har det befunnits erforderligt att i samband med inrättande
av fiskväg förbi en dammbyggnad eller eljest vid meddelande av föreskrifter
till skydd för fisket stadga förbud mot fiske eller mot annat fiske
än avelsfiske inom visst område ovanför och nedanför dammbyggnaden. Sådant
förbud har ofta meddelats i samband med tillstånd till överbyggande
av kungsådra enligt äldre rätt. Även vattenlagen förutsätter, att föreskrifter
i sådant hänseende kan meddelas (se 2 kap. 14 §). Överträdelse av dylikt
fiskeförbud kan, då överträdelsen sker av annan än fiskerättsägaren, beivras
såsom olovligt fiske eller beaktas såsom försvårande omständighet vid sådant
brott. Härvid är dock att märka att i fråga om olovligt fiske i annans
fiskevatten enligt nu gällande rätt föreligger viss inskränkning av den allmänna
åtalsrätten. Och om förbudet överträdes av fiskerättsägare, finnes
ingen allmän straffbestämmelse, som understödjer förbudet. En viss möjlighet
till straffsanktion kan visserligen beredas genom att länsstyrelsen vid
utfärdande av lokala föreskrifter angående fisket upptager av vattendomstol
meddelat fiskeförbud; överträdelse av förbudet lärer då bliva straffbar
jämlikt 22 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900. Behov av särskild straffbestämmelse
i lag torde emellertid föreligga.--• — Bestämmelsen bör for muleras

så, att den blir tilllämplig såväl å förbud, som meddelats enligt vattenlagen,
som å förbud, vilket givits enligt äldre rätt. För att straffansvar
skall inträda, måste givetvis överträdelsen kunna tillräknas vederbörande
enligt vanliga grunder. I samband med beslut om fiskeförbud av här avsett
slag brukar regelmässigt föreskrivas att tillkännagivande av förbudet skall
ske genom anslag å platsen och kungörelse i ortstidningar. Behov av särskilt
stadgande härom i lagen synes icke föreligga.

De sakkunniga föreslog, att den avsedda straffbestämmelsen skulle införas
som ett andra moment i 13 kap. 14 § vattenlagen och erhålla följande
lydelse:

»Där någon bryter mot förbud, vilket i anledning av sådant företag, som
avses i denna lag, givits mot bedrivande av fiske inom visst område, straffes
som i 1 mom. sägs.»

I 13 kap. 14 § vattenlagen stadgas nu straff av dagsböter eller fängelse i
högst sex månader för den som borttager eller fördärvar vattenmärke m. m.

I propositionen yttrade chefen för justitiedepartementet (s. 70), att han
i likhet med de sakkunniga ansåg påkallat att det meddelades en bestämmelse
om straff för överträdelse av sådant fiskeförbud, som utfärdats i samband
med uppförande av dammbyggnad o. d. Frågan om utformningen och
placeringen av en dylik ansvarsbestämmelse med därtill anslutande före -

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

skrifter om förverkande och beslag torde emellertid lämpligast böra upptagas
i samband med betänkandet med förslag till fiskeristadga m. m.

I propositionen föreslogs ingen ändring av 13 kap. 14 § vattenlagen. Såsom
i propositionen förutsatts torde frågan om straff och förverkandepåföljd
in. in. för överträdelse av här avsedda fiskeförbud nu böra lösas i samband
med frågan om ny fiskeristadga. Jag har funnit lämpligt att sådan överträdelse
behandlas på samma sätt som övriga former av olaga fiske. Jag
förordar därför, att straffbestämmelse intages i 30 § av departementsförslaget
och att överträdelse av ifrågavarande slag av fiskeförbud även i fråga
om förverkandepåföljd m. m. jämställes med olaga fiske.

Då vissa straffbestämmelser finnes i vattenlagen synes det vara lämpligt
att i anslutning till dessa införa en erinran om att i detta fall i särskild ordning
stadgas om straff och annan påföljd. Härom torde jag senare få återkomma
i samband med behandlingen av det framlagda förslaget till ändring
av vattenlagen.

Tredje stycket av 30 § i departementsförslaget innehåller bestämmelserna
om förhöjt straff vid grovt brott. Fiskeristyrelsen har föreslagit en formulering
som något avviker från den som för motsvarande fall använts i
34 § andra stycket fiskerättslagen. I stället för det i fiskerättslagen använda
uttrycket »med hänsyn till att fisket avsåg särskilt värdefull fisk
eller idkades vanemässigt eller i större omfattning» har fiskeristyrelsen
sålunda valt formuleringen »med hänsyn till att därigenom åtkommits fisk
av betydande värde eller eljest i stor myckenhet eller till att överträdelsen
skett vanemässigt». Motivet till den ändrade formuleringen har ej angivits
i betänkandet, men styrelsen torde ha velat framhålla, att även fångande
av undermålig, i och för sig mindre värdefull fisk bör kunna medföra
straffskärpning om fisken tillhör en värdefull fiskart. Av förarbetena till
fiskerättslagen framgår emellertid att det i denna lag använda uttrycket
»särskilt värdefull fisk» syftar på fisk av värdefull fiskart. Fiskerättskommittén
föreslog nämligen, att olovligt fiske efter lax alltid skulle bedömas
som grovt brott. Lagrådet yttrade (prop. 60/1950, s. 207), att med laxfiske
i förevarande hänseende borde likställas även fiske efter annan värdefull
fisk.

Med hänsyn till det anförda har stadgandet i 30 § tredje stycket i departementsförslaget
utformats så att det, frånsett nödvändig redaktionell
jämkning, överensstämmer med bestämmelsen i 34 § andra stycket fiskerättslagen.

31 §.

Fiskeristyrelsen.

I 31 § bestraffas överträdelser av samtliga de i de båda föregående paragraferna
icke åsyftade föreskrifter i fiskeristadgan eller länsstadgor, som
ansetts böra vara förenade med straffpåföljd. Straffet bör i alla dessa fall
vara dagsböter.

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Överträdelse av 5 § bör, såsom anförts i motiveringen till nämnda paragraf,
bestraffas endast då fråga är om bedrivande av fiske i uppenbar
strid mot den däri meddelade bestämmelsen.

Med olovlig införsel bör uppenbarligen likställas försök därtill.

Beträffande frågan om straff för förberedelse till fiske med ljuster, harka
eller huggkrok anför styrelsen.

Ett effektivt bekämpande av fisket med harka och ljuster underlättas i
hö" grad om straff drabbar även den som färdas å fiskevatten i avsikt att
idka sådant fiske. Det kan anmärkas, att 10 § i kungörelsen den 13 januari
1928 (nr 6) angående fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeomrade,
vilket författningsrum förbjuder Ijustring, ävenledes innehåller förbud mot
medförande av ljuster vid färd å fiskevatten, oavsett om avsikten vant att
fiska med redskapet. Vid uppställandet av ett för hela riket avsett forbud
av sistnämnda slag synes man emellertid för att icke förhindra en fullt
lojal sjötransport av redskapet böra upprätthålla kravet på att vederbörande
skall ha haft dylik avsikt. Kontrollsynpunkten torde icke bil lidande
härigenom. Då nämnda avsikt verkligen föreligger, torde det nämligen ytterst
sällan bliva svårt att bevisa dess förefintlighet. Styrelsen vill av nu
åberopade skäl förorda, att fiske med ljuster och harka bestraffas redan på
förberedelsestadiet. Enhetlighetskravet medför, att så sker även i fråga om
fiske med huggkrok, ehuru i dylikt fall svårigheter att bevisa brottslig avsikt
något oftare torde kunna uppstå.

Föredraganden.

Utöver vad jag anfört under den allmänna motiveringen till ansvarsbestämmelserna
synes de föreslagna stadgandena i 31 § icke föranleda något
yttrande.

Förverkande och beslag.

Inledning.

j 32_39 §§ av departementsförslaget har intagits bestämmelser om för verkande

och beslag. Innan jag övergår till en redogörelse för dessa bestämmelser
torde jag böra giva en kortfattad översikt av motsvarande bestämmelser
i gällande lagstiftning.

Enligt 24 § fiskeristadgan har den, som dömes till straff för att han fiskat
med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt eller på otillåten tid eller haft
redskap utestående, då sådant varit förbjudet, eller fångat fisk av förbjuden
storlek, förverkat redskap och fångst. Detsamma gäller vid brott mot försäljnings-,
förvärvs- och forslingsförbud. Kan redskap eller fångst som förverkats
icke tillrättaskaffas, skall i stället dess värde gäldas. Förverkad egendom
eller dess värde tillfaller kronan; dock att, där enskild sakägare fört
talan i målet, fångsten eller dess värde tillkommer denne (29 §). I 30 §
stadgas, att om någon som fiskar på otillåten tid eller med förbjudet redskap
å bar gärning ertappas av den som äger tala å förseelsen, må denne

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

av den fiskande taga förutom redskap och fångst jämväl fartyg eller båt
och behålla det till dess den fiskande bjuder rätt för sig. I paragrafen ges
därjämte bestämmelser om förfarandet vid beslag, som verkställes utan att
ägaren är känd. Därjämte föreskrives, att fångst eller vara som är underkastad
förskämning kan försäljas på lämpligt sätt av beslagtagaren sedan
syn och värdering av två ojäviga män hållits. I sista stycket av 30 § stadgas,
att samma befogenhet som tillagts allmän åklagare i fråga om beslagsrätt
tillkommer befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt för att övervaka
ordningen vid fiskeplatser å rikets kuster. Utnyttjar befälhavare sådan
befogenhet skall han underrätta allmän åklagare eller tillsyningsman
och överlämna det beslagtagna till denne.

I 36 § fiskerättslagen stadgas, att om någon bedrivit olovligt fiske skall
det fångade eller, där det undergått förskämning eller ej är i behåll, dess
värde förklaras förverkat. Fiskredskap som använts vid fisket skall ock
»förklaras helt eller delvis förverkat, såvitt ägaren eller någon som var i
hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och det
ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i behåll, skall i stället dess
värde förklaras förverkat». Det sagda gäller dock icke mot den som i god
tro förvärvat fångsten eller redskapet eller särskild rätt därtill.

I 37 § gives en bestämmelse om rätt för fisketillsynsman samt, där fisket
kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare eller hans folk
att om någon ertappas å bar gärning, då han bedriver olovligt fiske, eller
om redskap för sådant fiske anträffas utsatt i vattnet, beslagtaga fångsten
och redskapet ävensom båt eller annat, som kan antagas äga betydelse för
utredning om brottet. Har egendom sålunda tagits i beslag skall anmälan
göras till närmaste polisman, som har att förfara som om han själv gjort
beslaget; dock må fångst som tagits i beslag av innehavaren av enskild fiskerätt
eller hans folk utan anmälan behållas av fiskerättshavaren.

Enligt 38 § tillfaller förverkat redskap eller dess värde kronan. Förverkad
fångst eller dess värde tillfaller, om fisket utan intrång i enskild
fiskerätt skett i allmänt vatten eller i fiskådra, kronan och eljest den som
har den enskilda fiskerätten.

Enligt de speciella författningarna på fiskets område har i regel endast
stadgats, att fångst och redskap eller dess värde förverkas (se t. ex. 8 §
kungörelsen 1933: 282 med vissa bestämmelser rörande fiskeförhållandena
i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen och 15 § kungörelsen
1928: 6 angående fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde). I några
författningar föreskrives, att förverkandet endast skall avse fångst och redskap,
varmed olovlig befattning tagits. I kungörelsen 1953: 608 med särskilda
fredningsbestämmelser för rödspätta och skrubba stadgas därjämte
att, om förseelsen avser olovlig fångst av fisk, förverkandet jämväl skall
avse övrig fångst. Om fisk förklaras förverkad skall enligt denna kungörelse
även låda eller annat emballage, vari fisken förvaras, vara förverkad.

I 8 § av den på Londonkonventionen grundade kungörelsen 1952: 699 stad -

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

161

gas, att domstolen om någon övertygas om förseelse mot kungörelsen, där
ej särskilda förhållanden föranleder till annat, skall förklara redskap och
fångst förverkade. Om förbrytelsen avser brott mot förbud att ilandföra,
försälja eller forsla undermålig fisk skall förverltandepåföljden avse den
fisk, med vilken befattning tagits. Vidare stadgas även i denna kungörelse
att emballage skall förklaras förverkat.

I flertalet av de här avsedda speciella fiskeförfattningarna hänvisas i fråga
om beslagsrätt till bestämmelserna i 27—30 §§ fiskeristadgan. Enligt författningarna
skall förverkad egendom eller dess värde tillfalla kronan.

Enligt 30 § jaktstadgan förverkas i vissa fall djur, skinn, bon eller ägg.
Har jakt bedrivits med förbjudna jakt- eller fångstredskap skall jämväl dessa
redskap vara förverkade. Av försäljningssumman för förverkad egendom
tillfaller hälften jaktvårdsfonden och återstoden kronan. Förverkad egendom
skall i regel försäljas på offentlig auktion.

Enligt 30 § jaktlagen skall villebråd och fallvilt, som åtkommits vid olovlig
jakt, eller dess värde vara förverkat. I vissa fall tillfaller det förverkade
eller dess värde jakträttsinnehavaren (30 § andra stycket) och i vissa fall
tillfaller hälften jaktvårdsf onden och återstoden kronan (36 § 1 mom.).
Skjutvapen, annat jaktredskap och hundar förverkas endast om någon, som
blivit dömd till ansvar för olovlig jakt på annans jaktområde, inom två år
därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse (31 § 1 mom. tredje och
fjärde styckena).

I detta sammanhang må nämnas, att egendom som enligt lagen den 18
juni 1949 om straff för olovlig varuutförsel tagits i beslag och förklarats
förverkad i regel skall försäljas på offentlig auktion. Är beslagtagen egendom
underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång
i värdet, får den genast försäljas på sådan auktion, och detta skall alltid
ske, om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till 100 kronor eller
mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd till
försäljningen sökas hos den domstol, som har att upptaga frågan om egendomens
förverkande. Domstolen må utan ägarens hörande meddela beslut
om egendomens avyttring. Köpeskilling, som influtit vid här avsedd avyttring,
skall, intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot
ränta insättas i bank.

Fiskeristyrelsen.

Bestämmelserna om förverkande och beslag återfinnes för närvarande i
24, 25 a, 29 och 30 §§ fiskeristadgan. Därutöver skall i fråga om beslag
gälla de allmänna bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken, i den mån
stadgans föreskrifter icke avviker därifrån.

Därjämte är alt märka, att fiske, som sker i strid mot fiskeristadgan,
samtidigt kan kränka annans enskilda fiskerätt eller eljest innefatta brott
mot fiskerättslagen. I sådant fall regleras de här ifrågavarande spörsmålen

11 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr 183.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

förutom av 27 kap. rättegångsbalken av bestämmelserna i 36—38 §§ fiskerättslagen.

Fiskeristadgans bestämmelser härutinnan måste så utformas att de icke
strider mot fiskerättslagens. Vid utarbetandet av fiskerättslagens bestämmelser
har emellertid enligt styrelsens mening icke tillräckligt beaktats
dessa bestämmelsers betydelse med avseende å sådant olovligt fiske, som
tillika innefattar överträdelse av fiskeristadgans bestämmelser, och styrelsen
har därför funnit vissa ändringar påkallade även av fiskerättslagens ifrågavarande
föreskrifter.

Även om ändringar i nämnda lag icke skulle anses böra vidtagas, är det
oundgängligen nödvändigt att i nuvarande sammanhang åstadkomma en
författningsmässig reglering av vissa nu icke i stadgan behandlade frågor,
som i praktiken uppkommit beträffande förverkande och beslag i anledning
av förseelser mot stadgan.

Speciell motivering.

32 och 33 §§.

I 32 och 33 §§ gives bestämmelser om vilken egendom som skall vara
förverkad.

Fiskeristyrelsen.

32 och 33 §§ ersätter 24 § i nuvarande stadga. 32 § som delvis är utformad
efter mönster av 36 § fiskerättslagen, avser förverkande i anledning
av olaga fiske. 33 § handlar om förverkandepåföljd vid förbjuden handel
med eller forsling av fisk eller vid olovlig införsel av fisk eller försök därtill.

I praxis har tvekan yppats angående innebörden av den nuvarande förverkandebestämmelsen,
då fråga är om fångande av eller annan förbjuden
bbfattning med undermålig fisk eller med fisk under tid då den är fredad.
Stundom har endast den undermåliga eller fredade fisken förklarats förverkad.
I andra fall har emellertid förverkandeförklaring meddelats beträffande
hela det parti fisk, vari den undermåliga eller fredade fisken påträffats.

Förslaget intager i princip den förstnämnda ståndpunkten. Den andra
ståndpunkten kan leda till uppenbart obilliga resultat, t. ex. i fall då i en
fångst på kanske flera tusen kilogram påträffas någon enstaka fredad eller
undermålig fisk.

Fiskeristyrelsen anför därefter.

En strikt tillämpning av den här förordade principen kan emellertid enligt
vad erfarenheten visat i praktiken vålla mycket stora svårigheter vid
fiskeritillsynen. Då i ett större parti påträffas undermålig eller fredad fisk,
kan det nämligen vara ogörligt för den som har att verkställa beslag att gå
igenom hela partiet och sortera ut sådan fisk.

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

I den nya danska lagen om fiske i saltvatten har det här föreliggande
spörsmålet lösts genom ett stadgande av följande innehåll (§ 20 stycket 4):
»Forsåvidt der i et parti fisk eller krebsdyr forefindes fredede fisk eller
krebsdyr eller fisk eller krebsdyr under det fastsatte mindstemål, betragtes
hele partiet som bestående af sådanne, medmindre frasortering finder sted
under tilsynets kontrol, umiddelbart efter att forholdet er konstateret af
tilsynet. Utgifterne til frasortering er tilsynet uvedkommende.»

Fiskeristyrelsen finner lämpligt, att eu bestämmelse av liknande innehåll
upptages i fiskeristadgan. Regeln bör gälla vare sig fråga är om olaga fångst
eller om annan olovlig befattning med fredad eller undermålig fisk. Bestämmelsen
torde böra givas den innebörden, att den som äger taga ifrågavarande
fisk i beslag må kunna anmoda innehavaren av partiet att på egen
bekostnad låta trovärdig person frånsortera fisken. Åtlydes ej denna uppmaning,
bör hela partiet kunna förklaras förverkat. Detta bör dock naturligtvis
icke gälla, om beslagaren utan kostnad eller besvär kan verkställa
sorteringen själv eller med biträde av innehavaren. Vid tillämpning av stadgandet
bör beaktas, att det tillkommit icke i syfte att utgöra ett ytterligare
straff utan endast för att icke beslagaren skall ställas inför oöverstigliga svårigheter.

Vad som skall anses såsom ett och samma parti torde i allmänhet icke
möta några större svårigheter att avgöra. Varje låda eller annan förpackning
bör anses såsom ett parti för sig liksom varje annan myckenhet som
är åtskild från annan fisk. Fisk, som utan att befinna sig i låda eller annat
emballage förvaras i ett och samma utrymme i en fiskebåt eller hos en fiskhandlare,
bör anses utgöra endast ett parti.

Liksom enligt gällande stadga och enligt fiskerättslagen bör fiskredskap
som använts vid förbjudet fiske i regel förklaras förverkat. Ordet »fiskeredskap»
torde icke böra tolkas alltför restriktivt. Även t. ex. en anordning
för fiske medelst sprängämne eller elektrisk ström bör kunna hänföras dit.

Jämväl vid sådan förberedelse till fiske, som är straffbar enligt 29 och
31 §§ eller eventuellt enligt bestämmelse i länsstadga, bör det redskap varom
fråga är kunna förklaras förverkat.

Remissinstanserna.

32 §.

Stadgandet i första stycket av32§ har ej föranlett erinran från
remissinstansernas sida.

Däremot har andra stycket behandlats i flera yttranden.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund föreslår, att alla fiskpartier, vari
ingår fisk, fångad på otillåten tid eller av förbjuden storlek, skall kunna
beslagtagas och i sin helhet förklaras förverkade. Kammarkollegiet förmenar,
att bestämmelsen i sista punkten förefaller mindre lämplig. Skyldigheten
att verkställa frånsortering bör åvila endast fiskpartiets innehavare.
Utför han ej denna, bör den som är befogad att taga partiet i beslag i samtliga
fall äga verkställa beslaget utan skyldighet att verkställa någon frånsortering.
Även Norrbottens läns hushållningssällskap framställer anmärkning
mot nämnda bestämmelse. Förslaget kan i denna del medföra svårigheter
vid den praktiska tillämpningen. Rätten kan tänkas bedöma möjligheterna
till frånsortering annorlunda än vad fiskeritillsyningsmannen eller

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

rättsägaren gjort, och i så fall torde fiskpartiets ägare vara oförhindrad att
begära ersättning av denne för den del av fiskpartiet som med orätt kommit
att tagas i beslag. Det bör därför övervägas huruvida icke orden »och
är frånsorteringen förenad med kostnad eller besvär» bör utgå.

Generaltullstyrelsen gör erinran mot det i motiveringen till stadgandet
gjorda uttalandet, att såsom ett parti för sig bör anses varje låda eller annan
förpackning liksom varje annan myckenhet som är åtskild från annan
fisk. Styrelsen anför härom.

Styrelsen anser en dylik tillämpning vara ägnad att försvåra tillsynen.
Därest vid stickprovsundersökning av olika lådor befinnes, att fisken i dessa
delvis är undermålig skulle nämligen, oaktat anledning finnes antaga att
förhållandet är enahanda beträffande hela fångsten, innehavaren icke kunna
åläggas att sortera innehållet i andra lådor än de undersökta. Det är
därför önskvärt, att när fisk är förpackad i lådor eller annat emballage,
samtliga kollin, som uppenbarligen innehåller fisk av samma fångst, vid
tillämpningen av förevarande bestämmelse betraktas som ett parti.

Samma ståndpunkt intages av chefen för södra kustdistriktet.

I fråga om tredje stycket föreslår Uppsala läns hushållningssällskap
den skärpningen, att alla redskap som användes vid otillåtet fiske skall
förklaras förverkade. Fiskeriintendenten i övre södra distriktet anser, att
redskapet alltid bör förklaras förverkat, därest detta ej är uppenbart obilligt.
Det är icke sannolikt att rätten som regel kommer att förklara redskapet
förverkat om detta kan ske endast »såvitt ägaren eller någon som var i
hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill». Det förhållandet
att denna bestämmelse finns i fiskerättslagen synes ej nödvändigtvis
böra medföra, att den också skall finnas i fiskeristadgan. Värmlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttrande länsstyrelsen i
länet i stort sett instämmer, anser att orden »ägaren eller någon som var i
hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och» bör
utgå, enär dylikt fiske knappast kan förutsättas ske annat än uppsåtligen.
Även fiskerinämnden för Vänern har denna uppfattning.

Fiskerinämnden för Vänern förmenar vidare, att bestämmelsen om att fiskredskap
skall kunna delvis förklaras förverkat bör utgå. Frågan huruvida
förverkande bör kunna ske beträffande en del av ett redskap beröres dessutom
av Norrbottens läns hushållningssällskap och fiskeriintendenten i nedre
norra distriktet. Hushållningssällskapet anför.

I likhet med vad som gäller enligt lagen om rätt till fiske skall enligt förslaget
fiskredskap kunna förklaras »helt eller delvis förverkat», om detta »ej
är uppenbart obilligt». Betydligt mera ingående bestämmelser synes erforderliga
i detta fall. Om t. ex. ett fiskredskap utsatts så, att det delvis står
inom, delvis utom ett fredningsområde, skall då hela redskapet eller blott
den del därav tagas i beslag, som befinner sig inom fredningsområdet? Om
i en s. k. sikmocka blott själva mocknätet är för finmaskigt men stängnäten
håller föreskriven maskstorlek, skall hela redskapet beslagtagas eller blott
den olagliga delen? Den som utför beslaget, utsätter sig tydligen för risken
av en stämning från redskapets ägare för egenmäktigt förfarande och torde
också riskera att i vissa fall få betala ersättning till ägaren för förlorad

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

fiskemöjlighet fram till tiden för beslagets hävande, om det sedermera visar
sig, att rätten dömer mindre del av redskapet förverkad än vad beslaget
omfattat. Antingen bör bestämmelserna i nu berört avseende göras tydligare
eller också orden »eller delvis» utgå, såväl ur 32 § tredje stycket som
motsvarande bestämmelser i lagen om rätt till fiske.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet uttalar, att det förefaller kunna
bli oklart, hur mycket som skall anses vara förverkat av ett redskap, varav
endast en del har otillåten maskstorlek eller kan fånga fisk av förbjuden
storlek eller under förbjuden tid.

Svenska naturskyddsföreningen gör gällande, att därest såsom föreningen
yrkat förbud införes mot fiske med skjutvapen, förverkande av vapnet likväl
icke synes böra förekomma.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sheriges fiskares
riksförbund och Svenska ostkustfiskarenas centralförbund hemställer,
att fjärde stycket utgår. Även Västmanlands läns hushållningssällskaps
fiskerinämnd, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet och Svenska insjöfiskarenas
centralförbund ifrågasätter, huruvida stycket bör kvarstå, varvid de
anför, att bestämmelserna i paragrafen i övrigt kan tänkas bli satta ur funktion
genom vad som föreskrives i detta stycke. Insjöfiskarenas centralförbund
tillägger, att detta möjligen kan motverkas genom att man i stället tidigare
i paragrafen använder uttrycket vanemässigt.

Föredraganden.

Bestämmelserna i fiskeristadgan rörande förverkande och beslag m. in.
bör givetvis så mycket som möjligt överensstämma med motsvarande bestämmelser
i fiskerättslagen. Första, tredje och fjärde styckena i 32 § av
fiskeristyrelsens förslag, vilka motsvarar första, fjärde och femte styckena
i departementsförslaget, innehåller i princip samma föreskrifter som 36 §
fiskerättslagen. Någon anledning att i dessa delar avvika från sistnämnda
föreskrifter synes ej föreligga. Rörande motiven för stadgandena och innebörden
av dessa kan jag i huvudsak hänvisa till uttalandena i propositionen
nr 60 till 1950 års riksdag, som upptog förslaget till fiskerättslag.
I anledning av remissyttrandena och vissa redaktionella frågor torde jag
emellertid få göra några påpekanden.

Fiskredskap som använts vid olaga fiske bör i regel helt förverkas. Emellertid
synes det vara lämpligt att, i likhet med vad som gäller enligt fiskerättslagen,
lämna domstol möjlighet att i undantagsfall förverka endast en
del av t. ex. ett mycket stort fast redskap. De av hushållningssällskapet i
Norrbottens län uttalade farhågorna för att skadeståndsskyldighet skulle
kunna åläggas om beslag lägges på ett redskap, vilket senare av domstol endast
delvis förklaras förverkat, torde vara ogrundade. Befogenhet att lägga
beslag på hela redskapet föreligger då beslagtagaren anser att detta är av
betydelse ur bevissynpunkt eller att hela redskapet kan förväntas bli förverkat.
Har beslagtagaren gjort en felbedömning härvidlag, synes detta i

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S3.

varje fall ej kunna medföra ansvars- eller skadeståndsskyldighet. I departementsförslaget
har införts bestämmelse om att vad som stadgas om förverkande
av fiskredskap icke skall gälla eldhandvapen. Då sådant vapen användes
i strid mot föreskrifterna i 8 § har det nyttjats som redskap för
fiske. Förverkande av vapnet synes såsom Svenska naturskyddsföreningen
påpekat i ett sådant fall emellertid vara en alltför sträng påföljd. Enligt
vad jag tidigare anfört kan ju enligt jaktlagen skjutvapen förverkas endast
då någon vid minst två tillfällen inom kortare tid gjort sig skyldig till olovlig
jakt.

I departementsförslaget har som en följd av den i 30 § införda straffbestämmelsen
för brott mot förbud, vilket i anledning av företag enligt vattenlagen
eller motsvarande äldre lag givits mot fiske inom visst område, stadgats
att förverkandepåföljden skall avse jämväl fisk som fångats i strid mot
sådant förbud.

Några remissinstanser har ifrågasatt huruvida icke bestämmelserna i fjärde
stycket av 32 § i fiskeristyrelsens förslag skulle kunna sätta förverkandebestämmelserna
ur funktion. I likhet med vad som gäller vid olovligt fiske
torde det emellertid stundom vara obilligt om någon, som i god tro förvärvat
olagligen fångad fisk eller redskap vilket enligt tredje stycket kan förklaras
förverkat, skulle träffas av förverkandepåföljd. Som exempel kan
nämnas att fisk, som fångats med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt
i större omfattning försålts till ett rökeri, vars innehavare köpt varan i god
tro och fortfarande innehar densamma då frågan om förverkande blir
aktuell.

Andra stycket i 32 § av fiskeristyrelsens förslag har föranlett erinringar
från flera remissinstanser. Svenska västkustfiskarnas centralförbund har
uttalat, att alla fiskpartier, vari ingår fisk som fångats på otillåten tid eller
är av förbjuden storlek, bör beslagtagas och i sin helhet förklaras förverkade.
Kammarkollegiet anser, att skyldigheten att verkställa från sortering bör
åvila endast fiskpartiets innehavare. Norrbottens läns hushållningssällskap
gör gällande, att den begränsning i skyldigheten för fiskpartiets innehavare
att verkställa frånsortering som ligger i orden »och är frånsorteringen förenad
med kostnad eller besvär» kan leda till svårigheter vid den praktiska
tillämpningen.

I princip bör såsom fiskeristyrelsen anfört förverkande endast avse fisk
varmed någon tagit olovlig befattning. Emellertid kan det i praktiken vara
omöjligt att upprätthålla denna princip. Om i ett parti påträffas undermålig
fisk skulle principen leda till att beslagtagaren måste gå igenom hela
partiet och frånsortera den undermåliga fisken. I likhet med vad som föreskrivits
i vissa tidigare omnämnda författningar bör i fall som här nämnts
i stället gälla den regeln att hela partiet kan förklaras förverkat, om det ej
är uppenbart obilligt. Därest emellertid innehavaren av partiet genast på
egen bekostnad låter trovärdig person frånsortera den olagligen fångade
fisken synes det vara skäligt att den tidigare omnämnda huvudprincipen
får gälla. Vad här förordats står i överensstämmelse med det stadgande

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

i den danska lagen om fiske i saltvatten, som fiskeristyrelsen omnämnt.
I fall då frånsorteringen blott avser någon enstaka fisk, torde den ofta
kunna ske i beslagtagarens närvaro. Det ligger i sakens natur, att annan
trovärdig person då icke behöver tillkallas. Särskilt stadgande härom synes
vara obehövligt. Ej heller bör stadgas skyldighet för beslagtagaren
att biträda vid frånsortering.

Generaltullstyrelsen har i anledning av vissa uttalanden av fiskeristyrelsen
gjort gällande, att samtliga kollin som uppenbarligen innehåller fisk av samma
fångst vid tillämpningen av förverkandebestämmelserna bör betraktas
som ett parti. Frågan om innebörden av ordet »parti» torde få överlämnas
till rättspraxis. I regel synes vid tolkningen emellertid de av fiskeristyrelsen
i detta hänseende gjorda uttalandena vara vägledande.

Såsom skett i några av de tidigare omnämnda särskilda författningarna
på fiskets område, torde även i fiskeristadgan böra införas en bestämmelse
om förverkande av låda eller annat emballage, vari fisk förvaras. Särskilt
för de fall, då fisk förverkas i anledning av att införsel- eller försäljningsförbud
överträtts, synes en sådan bestämmelse vara erforderlig. Jag förordar
därför att i ett tredje stycke av 32 § införes en föreskrift om att, då fisk
förklaras förverkad, även låda eller annan förpackning vari den förvaras
är förverkad.

I enlighet med det nu anförda har 32 § departementsförslaget utformats.

33 § torde icke tarva någon särskild kommentar.

34 §.

34 § handlar om befogenhet att verkställa beslag och ersätter delvis 30 §
i gällande stadga.

Fiskeristyrelsen.

Polis- och åklagarmyndigheternas befogenhet att taga egendom i beslag
regleras numera av 27 kap. rättegångsbalken, som likaledes innehåller föreskrifter
om befogenhet i vissa fall för enskild person att verkställa beslag
i samband med gripande av misstänkt. Fiskeristadgan behöver förty giva
bestämmelser om beslagsrätt endast i den mån denna rätt anses böra gå utöver
eller avvika från vad som sålunda följer av allmänna regler.

Liksom hittills bör fisketillsynsman, som förordnats av länsstyrelsen, samt
där olaga fiske kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare
eller hans folk äga att i vissa fall verkställa beslag från den som ertappas
å bär gärning eller beslag av egendom, som anträffas utan att dess ägare
ertappas. Det synes vara lämpligt, att rätten att verkställa beslag från den
som ertappas å bar gärning gäller i samtliga de fall av olaga fiske, som enligt
32 § i förslaget medför förverkandepåföljd, samt att beslagsrätt i övrigt
föreligger då otillåtet redskap anträffas utsatt i vattnet, däri inbegripet de

168

Kangl. Maj. ts proposition nr 183.

fall som avses i 10 § andra stycket och 21 § första stycket i förslaget. _

Beslagsrätten bör tillkomma även tillsynsman, som förordnats av fiskeristyrelsen.

Bestämmelser i det hänseende som nu avhandlats har upptagits i första
stycket av förevarande paragraf, vilket stycke i övrigt är utformat efter
mönster av beslagsregeln i 37 § första stycket fiskerättslagen.

Beslagsrätt tillkommer f. n. även befälhavare å statens fartyg, vilket blivit
utsänt för att övervaka ordningen vid fiskeplatser å rikets kuster. Denna
rätt bör bibehållas och ha samma innehåll som den tillsynsmännen tillkommande
beslagsrätten. Bestämmelse härom har upptagits i andra stycket
av den föreslagna 34 §.

Enligt 4 § 3. instruktionen den 15 juni 1944 (nr 445) för marindistriktschefer
och marindistriktsstaber (marindistriktsinstruktion) åligger det marindistriktschef
att medelst honom underställda stridskrafter, i den mån
förhållandena det påkallar och medgiver, iakttaga att gällande författningar
för fiske inom svenskt territorialvatten följes. Tillräckliga skäl att i anledning
härav tillägga marinpersonal beslagsrätt synes dock icke föreligga.

I tredje stycket av 34 § har upptagits föreskrift om befogenhet för tulltjänsteman
och lotstjänsteman att taga i beslag fisk, som någon i strid
mot bestämmelsen i 24 § i förslaget olovligen infört eller sökt införa till
riket. Stadgandet har motsvarighet i 5 § kungörelsen den 30 juni 1933 (nr
454) angående förbud att under viss tid av året till riket införa hummer.

Slutligen bär i 34 § gjorts ett påpekande om den beslagsbefogenhet som föreligger
enligt rättegångsbalkens regler.

30 § gällande stadga innehåller i andra stycket bestämmelser, hur förfaras
skall om ingen ägare anmäler sig till beslagtagen egendom. Bestämmelser
härutinnan synes numera obehövliga med hänsyn till de allmänna stadgandena
i ämnet i 17 § promulgationslagen till rättegångsbalken.

Remissinstanserna.

Lotsstijrelsen finner icke anledning till erinran mot förslaget men uttalar
att, med stöd av erfarenheterna beträffande lotspersonalen redan åvilande
skyldigheter av enahanda slag, lotstjänsteman endast undantagsvis torde
bliva i tillfälle att utöva den beslagsplikt varom förslaget handlar.

Generaltullstyr elsen hemställer att jämväl befattningshavare vid tullverkets
kust- och gränsbevakning skall få befogenhet att verkställa beslag som
avses i första stycket.

I övrigt har fiskeristyrelsens förslag i denna del ej föranlett erinran från
remissinstansernas sida. Generaltullstyrelsens hemställan kommer att behandlas
under nästa rubrik.

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Kust- och gränsbevakningspersonalens befattning med tillsyn över

fiske och jakt.

Som jag inledningsvis nämnt har kust- och gränsbevakningsutredningen
i ett den 22 april 1948 avgivet betänkande föreslagit, att befattningshavare
vid tullverkets kust- och gränsbevakning skall få vissa författningsmässiga
befogenheter att utöva tillsyn över fiske och jakt. Över betänkandet har efter
remiss yttranden i de här avsedda delarna avgivits av statskontoret, domänstyrelsen,
generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen, riksåklagarämbetet, statspolisintendenten,
nitton länsstyrelser, Svenska jägareförbundet och Svenska
tullmannaförbundet.

I fråga om fisketillsynen anför utredningen till en början (s. 123).

Fiskerilagstiftningen avser dels en privaträttslig reglering av rätten till
fiske och dels att genom stadganden angående fisketider och minimistorlek,
redskap, metoder m. m. skydda och utveckla fiskbeståndet och den därpå
vilande fiskerinäringen. I förra avseendet är övervakningen överlämnad åt
den enskilde rättsägaren, såvitt det icke rör kronans fiskevatten. I senare avseendet
åter utövas tillsyn genom polispersonalen och särskilda funktionärer.
Det vitsordas dock, att denna tillsyn för närvarande är otillräcklig, och
i uttalanden från riksdagen samt från lantbruksstyrelsen och flera länsstyrelser
framhålles, att kust- och gränsbevakningspersonalens medverkan är
önskvärd.

Vad först angår kustbevakningspersonalen har denna redan tagits i anspråk
i viss utsträckning, i det att kustöveruppsyningsmän, kustuppsyningsmän
och kustvakter i åtskilliga fall förordnats såsom tillsyningmän. För
vtterligare utveckling härav talar den omständigheten, att kustbevakningspersonalen
i allmänhet förfogar över lämplig båtmateriel. Därvid får man
emellertid överväga, huruvida uppgiften att vara fiskeritillsyningsman skulle
kunna försvåra det samarbete med den lokala befolkningen för personalens
huvuduppgifter, som vid all bevakningstjänst är av synnerlig vikt. Under
sina överläggningar ute i orterna har utredningen berört denna fråga och
därvid funnit, att anledning till farhågor i detta avseende icke synes föreligga.
Det har tvärtom framhållits, att den lojala fiskarbefolkningen numera
i allmänhet betraktar de meddelade stadgorna och tillsynen över deras efterlevnad
såsom ett skydd för sin näring.

Vad gränsbevakningspersonalen angår torde dess tillsyn huvudsakligen
ha betydelse beträffande dels gränsälvarna mot Finland och dels kronans
fiskevatten i lappmarken och på renbetesfjällen i Jämtlands län.

Utredningen behandlar därefter frågan om tillsynen av bestämmelserna i
den på konventionen med Finland grundade, tidigare omnämnda kungörelsen
den 13 januari 1928 (nr 6) angående fisket i Torne älvs fiskeområde. I fråga
om skärpning av tillsynen över detta fiske anser utredningen att särskild
undersökning bör vidtagas, varför något förslag ej framlägges. Då, såsom
jag under 2 § anfört, de för Torne älvs fiskeområde meddelade bestämmelserna
bör gälla vid sidan av fiskeristadgan synes frågan ej böra behandlas
i detta sammanhang.

Utredningen anför vidare.

Vidkommande härefter kronans fiskevatten i lappmarken och på renbetesfjällen
i Jämtlands län samt, i den mån det kan erfordras, i övriga gräns -

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

trakter mot Norge torde tillsynen komma att i huvudsak inskränka sig till
sådan som kan ske under lullpersonalens allmänna patrullering för gränsbevakning.
Att döma av redogörelsen för nuvarande brister i tillsynen torde
dock åtminstone på sina håll gränsbevakningspersonalens deltagande kunna
medföra en viss förbättring.

Vad slutligen beträffar formen för tullpersonalens deltagande i fiskeritillsynen
vid kusterna och i andra gränsområden än Torne älvs fiskeområde
bär lantbruksstyrelsen i skrivelse till utredningen år 1940 framhållit, att
på grund av de lokala fiskestadgornas växlande innehåll man icke kunde
lörutsätta, att varje tulltjänsteman som placerades vid en postering skulle
automatiskt inträda i verksamheten såsom tillsyningsman, utan att särskilt
förordnande efter prövning av länsstyrelse borde erfordras. Från flera länsstyrelser
har däremot framförts den uppfattningen, att tillsynen såsom en
tjänsteplikt borde åligga kust- och gränsbevakningspersonalen.

Såvitt utredningen kunnat finna, förhåller det sig otvivelaktigt så, att
de lokala stadgorna har växlande innehåll. Variationerna torde emellertid
huvudsakligen röra vissa detaljer, under det att själva systemet i allmänhet
är gemensamt. Svårigheter för en befattningshavare, som flyttas från en
plats till en annan, att tillämpa den lokala stadgan får därför icke överdrivas.
En annan omständighet, som torde äga en viss betydelse, talar emellertid i
den riktning lantbruksstyrelsen förordat. För att kust- och gränsbevakningens
befattningshavare skall kunna fylla uppgifterna i avseende å fiskeritillsynen,
torde det nämligen vara nödvändigt, att de erhåller rätt att taga i
beslag redskap, fångst och båtar. Enligt fiskeristadgan tillkommer sådan befogenhet
dem som har åtalsrätt, däribland av länsstyrelse förordnad tillsyningsman
över fiske. Att genom en allmän föreskrift för kust- och gränsbevakningen
utan prövning i varje särskilt fall förklara dess befattningshavare
vara fiskeritillsyningsmän synes icke stå i god överensstämmelse med
fiskeristadgan. Befogenhet att verkställa beslag tillkommer emellertid enligt
fiskeristadgan även befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt för att
övervaka ordningen vid fiskeplatser å rikets kuster (27 och 30 §§), och det
synes icke uteslutet, att personalen vid kust- och gränsbevakningen erhåller
samma ställning som nämnda befälhavare. I enlighet härmed har utredningen
uppgjort förslag till kungörelse angående ändring i 30 § fiskeristadgan.

Skulle emellertid anses, att en sådan ändring icke bör äga rum utan mera
ingående undersökning torde man fortfarande få förfara så, att länsstyrelse
i särskilda fall utfärdar förordnanden för befattningshavare vid kust- eller
gränsbevakningen såsom tillsyningsmän enligt fiskeristadgan.

Vad angår jakttillsynen anför utredningen (s. 138).

Lagstiftningen till skydd för jakt och de positiva åtgärderna för viltbeståndets
förbättrande torde för närvarande icke stödjas av eu tillräcklig
övervakning. Icke minst gäller detta kust- och gränstrakterna. Hittills vidtagna
åtgärder genom tillsyn av särskilda befattningshavare och genom frivilliga
organisationer synes således behöva kompletteras, och i detta avseende
torde numera så gott som full enighet råda därom, att kust- och gränsbevakningens
personal bör anlitas för ändamålet.

Vad först angår kustbevakningspersonalen torde densamma äga särskilda
förutsättningar att medverka vid tillsynen genom att dessa befattningshavare
äger tillgång till lämpliga farkoster i motsats till vad som i allmänhet
gäller om polispersonalen och domänverkets personal. Därigenom skulle
kustbevakningspersonalen, bland annat, kunna motarbeta den för viltbeståndet
ödesdigra jakten från motorbåtar. Under sina ständiga patrulle -

171

Kanyl. Maj:ts proposition nr 183.

ringar till sjöss och till lands torde befattningshavarna också ha goda tillfällen
att upptäcka transporter av olovligen nedlagt villebråd.

Beträffande landgränsen förefaller det av redogörelserna, som om det
mest kritiska området för närvarande vore det vid finska gränsen belägna.
Men det uppgives även, att vid gränsen mot Norge överträdelser förekommer
såväl av den svenska som av den norska befolkningen. 1 Norrbottens län
är anställda allenast tre särskilt förordnade jaktpoliser. Statspolispatrullerna
i Tornedalen är tre, och dessa torde i huvudsak vara sysselsatta med utredningar
angående andra brott. Fjärdingsmännens lid upptages mest av
indrivningsverksamhet. Å andra sidan uppgår gränsbevakningspersonalen
vid gränsen mot Finland till icke mindre än omkring loO befattningshavare.
Deras patrullering måste för person- och godskontrollens utövande vara så
intensiv, och deras kännedom om gränsbefolkningen bör vara så god, att
gynnsamma förutsättningar föreligger, att de skall kunna upptäcka olovlig
jakt och transporter av olovligen fällt villebråd.

Även i vissa gränstrakter mot Norge synes jaktbevakningen vara otillräcklig.
På gränssträckorna i Norrbottens och Västerbottens lappmarker samt
i Jämtlands län är också tullverkets gränsbevakning gles. Möjligen skulle
dock någon förbättring i tillsynen kunna vinnas, om gränsbevakningspersonalen
anlitades för jakttillsyn. I gränstrakterna från och med Dalarne och
söderut är posteringarna tätare, och bevakningen av jakten skulle därför
kunna bli mera effektiv. Den godskontroll, som normalt åligger gränsbevakningspersonalen,
passar väl tillsammans med tillsyn över transporter av
villebråd och övervakning av fridlysningsbestämmelsernas efterlevnad.

Beträffande den form, i vilken jakttillsyn bör uppdragas åt^ kust- och
gränsbevakningspersonalen, erinras, att enligt 26 § 1 mom. och 27 § andra
stycket jaktlagen såsom befattningshavare, vilka har befogenhet att påfordra
uppvisande av jaktkort och jaktpass, angives polisman och med polismans
befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning samt befattningshavare
vid domänverket, lappväsendet och stiftsnärnnd, såvitt angår
mark, som står under sådan befattningshavares förvaltning eller uppsikt.
Enligt 31 § sannna lag har samma personer med undantag av stiftsnämndernas
befattningshavare rätt att från den, som träffas å bar gärning under olovlig
jakt, taga förverkat jaktbyte samt s. k. vedermäle och pant, såvitt angår
kronomark och de till lapparnas uteslutande begagnande anvisade omradena.
Därjämte gäller enligt 31 § jaktstadgan en allmän rätt för envar att taga
förverkat jaktbyte ävensom vedermäle och pant, men denna befogenhet avser
allenast det fall, att någon anträffas å har gärning med idkande av jakt
eller fångst, som enligt jaktstadgan är förbjuden.

Bortsett från sistnämnda bestämmelse torde förut angivna grundläggande
befogenheter vara nödvändiga för att kust- och gränsbevakningspersonalen
skall kunna utöva en verksam jakttillsyn. I vissa av de åberopade yttrandena
har också dessa synpunkter understrukits.

Till en viss grad skulle en sådan tillsyn kunna åstadkommas genom att i
de fall, där behov föreligger, befattningshavare vid kust- eller gränsbevakningen’erhöll
förordnande såsom ordningsvakt med de befogenheter, som avses
i förutnämnda stadganden i jaktlagen.

På grund av arbetsfördelningen mellan befattningshavarna vid kust- och
gränsbevakningen skulle det dock för att ernå eu effektiv tillsyn vara nödvändigt,
att så gott som alla befattningshavarna erhöll dylika förordnanden,
och det oaktat skulle vid förflyttningar eller tillfälliga ledigheter några befattningshavare
sakna behörighet, till dess nya förordnanden meddelats.

Utredningen ifrågasätter därför, alt i analogi med vad som föreslagits beträffande
fiskeritillsynen kust- och gränsbevakningspersonalen upptages

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

bland de befattningshavare, som enligt jaktlagen är utrustade med tillsynsbefogenhet,
och således i detta avsende likställes med polispersonal. Någon
begränsning av befogenheten till vissa markområden i likhet med vad som
gäller domänverkets, lappväsendets och stiftsnämndernas befattningshavare
kan icke lämpligen äga rum.

I enlighet härmed har förslag till ändring av jaktlagen utarbetats.

Skulle den här förordade metoden icke anses böra ifrågakomma eller förutsätta
en mera ingående utredning, torde förordnanden såsom ordningsvakter
för särskilda befattningshavare vid kust- och gränsbevakningen få
utfärdas av vederbörande länsstyrelse.

Befogenheten för envar att taga förverkat jaktbyte samt vedermäle och
pant, om någon anträffas å bar gärning, gäller givetvis även för tullpersonalen.

Utredningens förslag till ändringar i fiskeristadgan och jaktlagen överensstämmer
i stort sett med de som av mig förordas i departementsförslagen.

Remissyttrandena.

Utredningens förslag i fråga om såväl fisketillsynen som tillsynen över
jakt tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom
länsstyrelserna i Jämtlands, Gotlands, Norrbottens, Stockholms, Södermanlands
och Västernorrlands län samt statspolisintendenten. Fiskeristyrelsen
anser dock att en jämkning bör göras i förslaget.

Av de remissinstanser som tillstyrkt förslaget upplyser
generaltiillstyrelsen, att samtliga kust- och gränsdistriktschefer tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. Några av dessa hade dock
uttryckt farhågor för att förhållandet mellan tullpersonalen och befolkningen
skulle försämras om denna personal övade tillsyn över fiske och jakt.
Vidare hade några av cheferna uttalat, att tillsynen kunde bli tidsödande
och inverka menligt på utförandet av tullarbetet. För egen del tillstyrker
styrelsen utredningens förslag. Styrelsen betonar emellertid, att styrelsen
förutsatt, att de nya uppgifterna skall kunna utföras av personalen i sådan
anslutning till den egentliga tulltjänsten, att denna icke därigenom eftersättes.
Då enligt vad styrelsen hade sig bekant särskild ersättning för närvarande
icke utgick till de befattningshavare vid kustbevakningen, som
innehade länsstyrelses förordnande såsom ordningsvakter för jaktbevakning,
ansåg styrelsen sig icke böra föreslå särskilt arvode att utgå efter
genomförandet av utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att en ändring motsvarande
den, som nu föreslås i fiskeristadgan, bör göras även i 11 § kungörelsen den
2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser rörande fiskeriförhållandena
i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen. Sådan ändring torde
kunna ske utan hinder av att kungörelsen grundas på en konvention. Länsstyrelsen
påpekar vidare, att de föreslagna bestämmelserna bör kompletteras
med föreskrift om skyldighet för tullpersonalen att utöva ifrågavarande
tillsyn.

Fiskeristyrelsen ansluter sig i huvudsak till förslaget men ifrågasätter
vissa jämkningar. Styrelsen anför.

J 73

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Av utredningens betänkande framgår, att så gott som samtliga de personer
och myndigheter, vilka yttrat sig på denna punkt, varit eniga om, att
ifrågavarande personal skulle kunna verksamt bidraga till en effektivisering
av fiskeribevakningen. Även de tre fiskeriintendenter, vilka med anledning
av föreliggande remiss avgivit yttranden, är i detta hänseende av samma
mening.

Beträffande frågan, huruvida fiskeritillsyn utan vidare skulle ingå i dessa
befattningshavares åligganden, eller om de skulle tjänstgöra som fiskeritillsyningsmän
först efter särskilt förordnande av länsstyrelse, går emellertid
meningarna isär. De sakkunniga synes icke själva ha kommit till en fullt
deciderad åsikt på denna punkt. I ett avseende, nämligen beträffande gränsbevakningspersonalen
vid Torne älv synes emellertid full enighet råda därom,
att denna personal skall befatta sig med fiskeritillsyn först efter förordnande
i varje särskilt fall av länsstyrelse.

För egen del får fiskeristyrelsen framhålla, att även om ett mera allmänt
ianspråktagande av kust- och gränsbevakningspersonalen för fiskeritillsyn
icke tillnärmelsevis täcker det stora behov av dylik tillsyn som föreligger,
skulle dock säkerligen stora fördelar vinnas, därest denna personal i betydligt
större utsträckning än nu medverkade vid tillsynen av våra fiskevatten.

Vad angår frågan, huruvida fiskeritillsyn utan vidare skall ingå i denna
personals tjänsteåligganden eller om den skall utöva sådan tillsyn först efter
i varje särskilt fall meddelat förordnande, vill fiskeristyrelsen till en
början förorda, att gränsbevakningspersonalen vid Torne älv i enlighet med
de sakkunnigas förslag av länsstyrelsen förordnas att tjänstgöra som fiskeritillsyningsmän.
Vad den övriga gränsbevakningspersonalen beträffar,
d. v. s. huvudsakligen den vid landgränsen mot Norge stationerade, torde
dess betydelse för fiskeritillsynen i allmänhet vara förhållandevis ringa. 1
enstaka fall synes dock även denna personal kunna vara mycket användbar
för ifrågavarande uppgift. Ur enhetlighetens synpunkt torde det vara
lämpligast att denna personal, liksom den vid Torneälven, utövar fiskeritillsyn
först efter förordnande därtill av länsstyrelse. Härigenom erhålles
ensartade regler för all gränsbevakningspersonal vad fiskeritillsynen angår.
I blivande instruktion för denna personal eller på annat lämpligt sätt torde
böra stadgas skyldighet för densamma att efter förordnande av länsstyrelse
tjänstgöra som fiskeritillsyningsmän.

Beträffande befattningshavare vid kustbevakningen är fiskeristyrelsen
något mer tveksam. Måhända skulle det dock visa sig vara lämpligast, om i
dessa befattningshavares åligganden utan vidare ingick att utöva fiskeritillsyn.
Förutsättning härför är emellertid, att säkerhet vinncs därom, att
de innehar tillräcklig kunskap i de fiskeriförfattningar, som gäller inom
deras respektive tjänstgöringsoinråden, och att samarbete kan åstadkommas
med de fiskeritillsyningsmän som förordnas av länsstyrelse. Det torde
därför vara nödvändigt att kustbevakningspersonalen, i vad dess åligganden
avser fiskeritillsyn, underställes länsstyrelse och att Kungl. Maj :ts instruktion
den 22 mars 1935 (nr 73) för fiskeritillsyningsmän efter viss omredigering
alltså blir gällande även för kustbevakningspersonalen.

Av det senast anförda följer, att fiskeristyrelsen i huvudsak kan biträda
de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av 3(1 § fiskeristadgan den 17 oktober
1900, dock med den ändringen, att den befogenhet, som enligt sagda
paragraf nu tillkommer bl. a. befälhavare å fiskcribevakningsfarlyg ej utan
vidare skulle tillkomma även all kust- och gränsbevakningspersonal (med
undantag av den vid Torneälven) utan endast befattningshavare vid kustbevakningen.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Av de remissinstanser, som avstyrkt förslaget anför
länsstyrelsen i Jämtlands län.

Bevakningen av och den övriga tillsynen över fisket och jakten i renbetesfjällen
omhänderhaves — vid sidan av polispersonalen och lappväsendets
personal — av särskilda av länsstyrelsen för ett år i sänder förordnade,
med polismans skydd utrustade bevakare, avlönade av anvisade medel
ur statens lappfond. Dessa bevakare är bosatta inom sina tjänstgöringsområden.
Inom länet finnes för närvarande ett 15-tal bevakare.

Bevakningen, sådan den för närvarande är anordnad, kan emellertid icke
anses vara tillräckligt effektiv. På grund av övriga tjänsteåligganden kan
polispersonalen och lappväsendets personal icke ägna någon större tid åt
fiske- och jaktbevakningen och den hjälp med tillsynen, som de särskilt
förordnade bevakarna lämnar, är i stort sett icke tillfyllest. I första hand
får detta förhållande anses bero på att bevakarna, som erhåller endast blygsam
ersättning för sitt bestyr, på grund av nödvändigheten av att ägna sig
åt egen förvärvsverksamhet icke kan använda erforderlig tid för bevakningens
fullgörande i tillräcklig omfattning. Systemet med förordnande av ortsbor
som bevakare kan ock anses ha sina brister med hänsyn till kravet på
att bevakaren skall intaga en oberoende ställning gent emot de fiskande
och jagande samt jämväl i övrigt kunna ingripa med tillräcklig fasthet.

Behovet av vissa ändrade anordningar för fiske- och jaktbevakningen har
särskilt under de senaste åren gjort sig gällande. Härtill har de ökade möjligheterna
att med flyg nå avlägsna och otillgängliga trakter inom renbetesfjällen
och de i övrigt förbättrade kommunikationsförhållandena i ej
ringa mån bidragit.

Bevakningsfrägan får anses utgöra en för lappväsendet viktig faktor av
stor ekonomisk räckvidd. Da den uppfattningen är tämligen vanlig att bestämmelserna
rörande rätten till fiske och jakt samt rörande sättet för utövandet
därav icke förtjänar samma uppmärksamhet och lydnad som bestämmelser
av annan art, har bevakningen även en mer allmän, uppfostrande
betydelse.

Därest tullpersonalen tages i anspråk för ifrågavarande bevakningsuppgifter,
torde tillsynen i huvudsak komma att inskränka sig till sådan, som
kan ske under personalens allmänna patrullering för gränsbevakning. För
renbetesfjällen i dess helhet torde en sådan bevakning ej ha särskilt stor
betydelse, då det endast blir rätt begränsade områden, som därvid kan bli
föremål för bevakning. Tullpersonalens anlitande för ifrågavarande ändamal
skulle blott medföra att man fick ett än större antal bevakare, som,
utan egentlig hänsyn till bevakningens krav, huvudsakligen endast vid tillfällen,
då andra arbetsuppgifter det medgav, kunde ägna sig åt bevakningsverksamhet.
Ur organisatorisk synpunkt skulle en sådan anordning icke
medföra kvalitativt förbättrade förhållanden i förevarande avseenden.

Rådande förhållanden får anses giva vid handen att tiden nu måste anses
mogen för en genomgripande ändring av nuvarande bevakningssystem
med ett stort antal bevakare, som var och en ägnar endast ringa tid åt be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

175

vakningstjänst. En effektiv lösning av missförhållandena synes emellertid
icke kunna vinnas utan att helt eller åtminstone till stor del ersätta den nuvarande
särskilt förordnade bevakningspersonalen med ett mindre antal
heltidsanställda bevakare, som uteslutande ägnar sig åt bevakningstjänst.
Visserligen torde det allmännas kostnader därvid komma att bli väsentligt
större än för närvarande, men utvecklingen av fiske- och jaktförhållandena
kräver detta offer. Det torde emellertid ej vara tvivel underkastat att en
strängare bevakning kommer att på längre sikt ställa sig ekonomiskt lönande
och dessutom verka höjande av moralen hos vissa kategorier fiskande
och jagande.

Länsstyrelsen har för avsikt att inom en snar framtid taga under övervägande
de åtgärder, som bör vidtagas för bevakningens anordnande i enlighet
med ovan angivna riktlinjer. På grund av den genomgripande omgestaltning
av hela bevakningssystemet, som därför kan vara att förvänta,
synes det kunna ifrågasättas om ej med frågan om tullpersonalens medverkan
till bevakning inom renbetesfjällen tills vidare lämpligen bör anstå.

Med hänsyn härtill och då de områden invid riksgränsen, som icke tillhör
renbetesfjällen, är av tämligen begränsad omfattning och tullpersonalen alltför
ringa för effektiv bevakning synes anledning icke föreligga att för länets
del påkalla biträde av tullpersonal för bevaknings- och tillsyningsverksamhet
beträffande fiske och jakt. På grund härav avstyrker länsstyrelsen de
föreslagna ändringarna av fiskeristadgan och lagen om rätt till jakt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför.

Länsstyrelsen ifrågasätter behovet och lämpligheten av den föreslagna
generella utvidgningen av tullpersonalens uppgifter och befogenheter i fråga
om tillsynen av jakt och fiske. Rent lokalt kan självfallet tullpersonalens
medverkan vid dylik tillsyn vara av stort värde. Sett i stort för rikets hela
område torde emellertid tullpersonalens bidrag till förbättrad jakt- och fiskevård
vara av ringa betydelse och det torde näppeligen motivera de ökade
avlöningskostnader för hela rikets tullpersonal, som de till principiellt nya
arbetsuppgifter utökade tjänsteåliggandena och den mera omfattande utbildningen
otvivelaktigt kommer att medföra. I den mån tullpersonalen
lokalt kan på ett effektivt sätt utnyttjas för tillsyn av jakt och fiske jämsides
med sina egentliga arbetsuppgifter, bör denna angelägenhet alltjämt
organiseras lokalt såsom på en del håll redan skett mot särskild ersättning,
som står i rimligt förhållande till de vunna fördelarna.

Länsstyrelsen anser sig icke kunna tillstyrka att utredningens förslag
lägges till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Övriga instanser, som avstyrkt förslaget, har ansett att ytterligare utredning
hör verkställas, särskilt rörande personalens ställning i förhållande
till polismyndigheterna innan slutlig ståndpunkt tages till frågan. Det må
i detta sammanhang anmärkas, att remissyttrandena avgivits hösten 1948.

Statspolisintcndenten och länsstyrelserna i Norrbottens, Stockholms och
Södermanlands län har uttalat, att de här avsedda frågorna borde överläm -

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

nas till 1948 års polisutredning för att beaktas vid utarbetande av eventuellt
förslag till omorganisation av polisväsendet.

I sitt yttrande över fiskeristyrelsens nu ifrågavarande förslag till fiskeristadga
m. m. hemställer generaltullstyrelsen, som jag tidigare nämnt, under
åberopande av kust- och gränsbevakningsutredningens betänkande, om sådan
ändring av 34 § andra stycket i fiskeristyrelsens förslag att jämväl
befattningshavare vid tullverkets kust- och gränsbevakning skall ha den befogenhet
att verkställa beslag varom förmäles i första stycket.

Generaltullstyrclscn och chefen för södra kustdistriktet ifrågasätter vidare,
om icke sådan ändring bör vidtagas i 37 § första stycket fiskerättslagen,
att befattningshavare vid tullverkets kust- och gränsbevakning erhåller
samma beslagsrätt som nu tillkommer av länsstyrelse eller fislceristyrelsen
förordnad fisketillsynsman. Utan sådan beslagsrätt syntes nämligen
kust- och gränsbevakningspersonalen icke kunna effektivt ingripa
exempelvis mot utlänning som i strid mot föreskrifterna i 4 § i lagen bedrev
fiske i allmänt vatten. En dylik tillsyn borde vara en naturlig uppgift för
tullverkets kust- och gränsbevakning. — Därest denna ändring ansågs böra
genomföras torde, av skäl som styrelsen åberopat under 26 § i stadgeförslaget,
skyldigheten att anmäla beslag böra så utformas, att anmälan kan
göras direkt till vederbörande polis- eller åklagarmyndighet.

Föredraganden.

De föreslagna stadgandena i 34 § av fiskeristyrelsens förslag överensstämmer
i stort med motsvarande föreskrifter i 37 § fiskerättslagen. Skiljaktigheterna
är i huvudsak följande. Enahanda befogenhet som tillkommer
fisketillsynsman har tillagts även befälhavare på statens fartyg, vilket blivit
utsatt för att övervaka ordningen å fiskeplats. Denna bestämmelse överensstämmer
med vad som gäller enligt 30 § fiskeristadgan. Vidare har i 34 §
av förslaget tillagts att tulltjänsteman eller Iotstjänsteman, vilken påträffar
fisk som någon olovligen infört eller sökt införa till riket, bar att verkställa
beslag å fisken. Denna bestämmelse överensstämmer med vad som
gäller enligt kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 454) angående förbud att
under viss tid av året till riket införa hummer. En motsvarande bestämmelse
finnes även i lagarna om straff för olovlig varuinförsel och varuutförsel.

I sista stycket av 34 § har fiskeristyrelsen föreslagit en erinran om den
beslagsrätt som gäller enligt rättegångsbalken.

Mot de sålunda föreslagna ändringarna har ingen erinran gjorts från remissinstansernas
sida. Lotsstyrelsen har dock uttalat, att Iotstjänsteman
endast undantagsvis torde bli i tillfälle att utöva den beslagsplikt som här
föreslås.

De föreslagna bestämmelserna finner jag vara lämpliga, dock att sista
stycket i 34 § såsom onödigt bör utgå. Den föreslagna bestämmelsen om
beslagsrätt för vederbörande rättsägare eller hans folk, då olaga fiske

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

tillika kränker enskild fiskerätt, skulle visserligen kunna utgå enär sådan
rätt föreligger redan enligt fiskerättslagen. Bestämmelse av liknande innebörd
finnes emellertid i gällande stadga och missförstånd skulle kunna
uppstå om den borttogs. Bestämmelsen har därför, efter redaktionell jämkning,
intagits i departementsförslaget.

I departementsförslaget har därjämte upptagits en bestämmelse om att
befattningshavare vid tullverkets kustbevakning skall ha samma rätt som
fisketillsynsman och befälhavare på tillsynsfartyg att beslagtaga egendom.
Detta förslag bygger på kust- och gränsbevakningsutredningens hemställan
i det betänkande, för vilket jag nyss redogjort. Utredningens förslag, vilket
innebär att här föreslagna befogenheter skall tillkomma jämväl gränsbevakningspersonalen,
har av flertalet remissinstanser lämnats utan erinran.
Även i de remissyttranden, vari förslaget avstyrkts, har uttalanden
gjorts av innebörd att den föreslagna befogenheten för kust- och gränsbevakningspersonalen
skulle vara till gagn för tillsynen. Några remissinstanser
har emellertid ansett, att frågan bör behandlas i samband med de spörsmål
som överlämnats till 1948 års polisutredning. Fiskeristyrelsen har tillstyrkt,
att ifrågavarande personal medverkar vid tillsynen men har ansett
att befattningshavarna vid gränsbevakningen endast bör göra detta efter
särskilt förordnande. Som skäl härför har styrelsen, bland annat, anfört,
att det ur enhetlighetssynpunkt var lämpligast att de regler som föreslogs
gälla för gränsbevakningspersonalen i Torne älvs fiskeområde även gällde
för annan sådan personal.

1948 års polisutredning har numera slutfört sitt uppdrag och någon anledning
till ny utredning rörande den här avsedda frågan föreligger enligt
min mening icke. I likhet med övervägande antalet av remissinstanserna
anser jag att det av kust- och gränsbevakningsutredningen gjorda förslaget
bör genomföras. Därjämte torde, på sätt generaltullstyrelsen och chefen för
södra kustdistriktet ifrågasatt, ändring böra vidtagas även i 37 § första stycket
fiskerättslagen. Emellertid bör, såsom fiskeristyrelsen förordat, den
jämkningen göras i utredningens förslag, att här avsedda befogenheter i
fråga om fisketillsynen stadgas endast för befattningshavare vid kustbevakningen.
Något skäl för att beträffande jakttillsynen göra motsvarande inskränkning
torde ej föreligga. I likhet med fiskeristyrelsen förutsätter jag,
att befattningshavare vid gränsbevakningen liksom nu, i den utsträckning
länsstyrelse finner lämpligt, särskilt förordnas som fisketillsynsmän. Reglemente
för kust- och gränsbevakningspersonalen har utfärdats av generaltullstyrelsen.
Jag förutsätter, att styrelsen vidtagar de ändringar i detta
reglemente, som föranledes av de nya skyldigheter som, om förslaget genomföres,
kommer att åvila denna personal. Därest någon ändring i instruktionen
den 22 mars 1935 (nr 73) för fiskeritillsyningsmän skulle visa
sig erforderlig, synes frågan härom böra upptagas i annat sammanhang.

I enlighet med det anförda förordar jag, alt 34 § fiskeristadgan får den
utformning som angivits i departementsförslaget samt att ändringar vid 12

Uilutiuj till riksdagens protokoll 1904. 1 samt. Nr 183.

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

lages i 37 § fiskerättslagen och 2G § 1 inom. samt 31 § 1 mom. jaktlagen.
Till lagändringarna återkommer jag senare i annat sammanhang.

35—39 §§.

I 35—39 §§ upptages bestämmelser om förfarandet med beslagtagen eller
förverkad fisk m. m.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen uttalar till en början några allmänna synpunkter och
berör därvid först frågan om vem beslagtagen eller förverkad
egendom bör tillfalla och anför härom.

Enligt 29 § i den nuvarande stadgan skall förverkat redskap eller dess
värde tillfalla kronan. Att denna regel bör bibehållas torde icke vara föremål
för delade meningar.

Vidare föreskrives i samma paragraf, att förverkad fisk eller dess värde
likaledes skall tillfalla kronan. För det tämligen sällsynta fall, att enskild
sakägare fört talan i målet, stadgas dock, att fisken eller dess värde skall
tillfalla honom.

I de icke ovanliga fall, då överträdelse av något av fångstförbuden i stadgan
— sålunda fiske å otillåten tid, på förbjudet sätt eller med förbjudet
redskap eller fångande av undermålig fisk — skett vid fiske, som ägt rum
å annans fiskevatten eller eljest kränkt annans enskilda fiskerätt, skall emellertid
38 § fiskerättslagen tillämpas. Detta innebär, att i sådana fall fångsten
eller dess värde tillfaller den som har den enskilda fiskerätten.

Beträffande frågan, huruvida sistnämnda regel har fog för sig, torde till
en början kunna fastslås, att det ingalunda kan anses ligga i den enskilda
fiskerättens natur, att fiskerättshavaren under alla förhållanden skall bli
ägare till fisk som utan lov fångats å hans vatten med åsidosättande av
hans rätt. Innan fisken fångats är den ju icke föremål för någons äganderätt,
och principiellt ligger det närmast till hands, att den skada, som genom
olovligt fiske kan uppstå i form av fiskevattnets försämring, kompenseras
genom skadestånd. I de fall, då fisket icke skett i strid mot fiskeristadgan,
måste det dock vara ur alla synpunkter mest naturligt att fiskerättsinnehavaren
får tillgodogöra sig den olovligt fångade fisken.

Till förmån för ståndpunkten att fiskerättshavaren icke skall ha rätt till
fångsten, när det olovliga fisket tillika innebär överträdelse av fiskeristadgan,
kan enligt styrelsens mening i första hand åberopas, att en dylik rätt
giver fiskerättshavaren goda möjligheter att å sitt vatten genom anlitande
av annan person bedriva fiske som står i strid mot fiskeristadgan och som,
även om det upptäckes och beivras, blir vinstgivande. Ertappas denne andre
person blir han visserligen förfallen till ansvar, som emellertid, även om
förslagets strängare straffbestämmelser genomföres, kommer att stanna vid
böter utom i grövre fall. Dessa böter kan utgöra en ringa penningsumma i
förhållande till värdet av fångsten. Så länge maskopiförhållandet mellan
fiskerättshavaren och hans uppdragstagare kan hemlighållas, främjar sålunda
fiskerättshavarens nu ifrågavarande rätt uppkomsten av ett systematiskt
bedrivet olaga fiske.

Oavsett vad nu anförts synes det vara särskilt omotiverat, om fiskerättshavaren
skulle förmenas ha något rättmätigt anspråk på förverkad fisk, som
— vilket fångstsätt eller fångstredskap än nyttjats — icke fick fångas,
d. v. s. undermålig fisk eller fisk, för vilken fredningstid gällde vid fångsten.

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Av intresse är att konstatera, att motsvarande problem lösts efter annan
princip inom jaktlagstiftningen än inom fiskelagstiftningen. Enligt 30 §
jaktlagen gäller nämligen, att villebråd, som åtkommits genom jakt å annans
jaktmark, skall tillfalla kronan, om jakten skett å förbjuden tid eller
med otillåtet jakt- eller fångstredskap.

Någon anledning att i nu berörda hänseende göra skillnad mellan olaga
jakt och olaga fiske kan svårligen uppletas.

Såsom en jämförelse må också nämnas den finska fiskelagen den 28 september
1951 och den danska »lov om ferskvandsfiskeri» den 19 december
1951. I 103 § i den finska lagen stadgas, att fångst som erhållits under fredningstid
så ock undermålig och med förbjudet redskap åtkommen fångst
eller värdet av fångsten skall tillfalla statsverket. Av 30 § sjunde stycket
(jämför 33 § första stycket) i nämnda danska lag framgår, att ej heller i
Danmark fiskerättshavaren har någon rätt till dylik fisk (saltvattensfisket
är som bekant i Danmark principiellt icke föremål för enskild fiskerätt).

Styrelsen föreslår av nu anförda skäl, att fiskerättshavaren aldrig skall
ha rätt till fångst som förverkats jämlikt fiskeristadgan.

Beträffande frågan huruvida befogenhet bör stadgas att utsätta beslagtagen
undermålig eller fredad fisk, som är levnad
s d u g 1 i g, anför styrelsen.

Fiskeristadgan saknar f. n. föreskrift om befogenhet för den som tagit
fisk i beslag att åter utsätta fisken, om densamma är levnadsduglig. Det är
emellertid obestridligt, att ett dylikt förfaringssätt i många fall är det mest
tillfredsställande, särskilt om den fiskande anträffas å bär gärning. Stundom
kan detta sätt vara lämpligt även då viss tid förflutit, sedan fångsten
ägt rum, t. ex. i fråga om sumpad fisk och kanske någon gång även beträffande
levande skaldjur som påträffas hos en handlande. Om fisken
sålunda åter kan tillgodoföras det fiskevatten där den fångats, är detta
naturligtvis den ur alla synpunkter lämpligaste metoden att reparera den
skada som uppkommit genom det olaga fisket. Om fisken icke kan utsättas
där den fångats, kan det vara lämpligare att den utsättes i annat vatten än
att den försäljes. Fisk som icke finnes böra utsättas bör tillfalla kronan.

I fråga om försäljning av beslagtagen fisk anför styrelsen.

I praktiken har med hänsyn till handelsförbuden i nuvarande 14 § tvekan
yppats, på vad sätt försäljning må ske av fredad eller undermålig fisk. Det
synes styrelsen uppenbart, att fisk varom nu är fråga ej bör få försäljas utan
att garanti vinnes, att fisken icke framdeles blir föremål för sådan åtgärd
som kan föranleda åtal för överträdelse av bestämmelserna i 26 och 27 §§
i förslaget (motsvarande 14 § i gällande stadga).

Enligt sakens natur kan detta problem icke lösas på motsvarande sätt som
beträffande de numera upphävda handels- och forslingsförbuden i 20 § jaktstadgan,
där det villkoret för försäljning av förverkat villebråd uppställdes,
att vid detsamma fogades bevis om förverkandet.

Om genom märkning av fisken eller på annat dylikt sätt tillses, att det
genast kan konstateras, att fisken varit under beslag, bör hinder icke möta
mot försäljning av fisken i allmänna marknaden. Märkning eller liknande
åtgärd kan emellertid med hänsyn till det besvär som därmed i allmänhet är
förenat givetvis icke obligatoriskt föreskrivas. I de fall da sådan åtgärd
lämpligen icke kan vidtagas, vilket torde vara det ojämförligt vanligaste,
bör tillses, att försäljning sker endast till den som kan antagas komma
att icke återförsälja fisken, t. ex. innehavare av fiskmjölsfabrik. Finnes icke

180

Kungl. Maj. ts proposition nr 183.

möjlighet att under betryggande former sälja fisken, återstår ingen annan
utväg än att förstöra den.

Fiskeristyrelsen övergår därefter till att behandla vissa detaljspörsmål
rörande de skilda paragraferna.

35 §.

35 § upptager i anslutning till vad fiskeristyrelsen förut anfört bestämmelser
om utsättande av beslagtagen fisk. Angående paragrafens närmare
innebörd framhåller styrelsen följande.

Stadgandet skall tillämpas vare sig beslaget ägt rum jämlikt 34 § första,
tindra eller tredje stycket i förslaget eller skett på grund av bestämmelserna
i 27 kap. rättegångsbalken. Av praktiska skäl bör föreskriften i princip gälla
även fisk, som tagits i beslag på den grund att frånsortering ej skett enligt
vad härom stadgas i 32 och 33 §§. Den första förutsättningen för att återutsättande
skall ske bör vara, att det är uppenbart att fisken är förverkad
(jämför ett uttalande inom lagrådet i prop. nr 60/1950 s. 211). Detta synes
nödvändigt ur rättssäkerhetssynpunkt. Eu andra grundförutsättning måste
vara, att utsättandet kan ske utan kostnader och olägenheter av betydelse
och att åtgärden ej heller eljest finnes olämplig. På grund härav kommer
t. ex. fisk, som anträffas hos en fiskhandlare, endast sällan att kunna utsättas.
Detsamma gäller fisk, som någon olovligen infört eller sökt införa
till riket. Det är emellertid möjligt, att hushållningssällskap, som är i behov
av fisk för utplanteringsverksamhet, väll åtaga sig att genom någon hos
sällskapet anställd fisker itjänsteman utplantera fisken och självt underkasta
sig den kostnad och det besvär detta medför. Om sådan tjänsteman gör framställning
att utbekomma levnadsduglig fisk varom här är fråga, bör denna
framställning bifallas. Dylik framställning behöver naturligtvis icke göras
för varje särskilt fall, då beslag skett, utan kan ha formen av en begäran
om utbekommande av fisk, som framdeles kan komma att tagas i beslag. Ett
annat fall, då utsättande ej bör ske, kan föreligga, när ett helt parti fisk
tagits i beslag på den grund att frånsortering ej skett, men den undermåliga
eller fredade fisken kan antagas utgöra endast en förhållandevis ringa del
av partiet. I ett dylikt fall kan den vinst som ett utsättande skulle medföra
vara förhållandevis så liten att åtgärden bör underlåtas.

Utsättandet bör om möjligt ske i det vatten, där fisken fångats. Sådan
möjlighet föreligger i huvudsak endast, då beslaget skett från den som ertappas
å bar gärning eller eljest ägt rum å eller i närheten av nämnda vatten.
Utsättande av fisk annorstädes än i vatten där den fångats bör naturligtvis
icke ske i vatten där fisken ej kan fortleva eller där den kan skada
det redan befintliga fiskbeståndet. När fråga är om utsättande av fisk i annat
sötvatten än det där den fångats, bör givetvis tillstånd enligt 13 § i förslaget
föreligga.

Utsättandet bör ske snarast möjligt efter beslaget. Om åtgärden icke vidtages
av den som gjort beslaget, bör den vidtagas av polisman, som mottager
anmälan om beslag, eller genom högre beslagsmyndighets försorg. Tulltjänsteman
eller lotstjänsteman, som jämlikt 34 § tredje stycket verkställer beslag,
bör ej åläggas skyldighet att utsätta fisken. Ej heller synes enskild beslagare
böra åläggas sådan skyldighet. Med enskild heslagare avses här innehavare
av enskild fiskerätt eller hans folk eller enskild person, som med
laga rätt griper misstänkt, däremot givetvis icke fisketillsynsman. Varken
tulltjänsteman, lotstjänsteman eller enskild beslagare bör dock vara förhindrad
att utsätta fisk, om han finner de i stadgan angivna förutsättningarna

Kungl. Mnj.ts proposition nr 183. 181

därför föreligga. — När fisk utsättes bör om möjligt närvara trovärdigt
vittne.

Ur författningsleknisk synpunkt torde det vara lämpligast, att även i de
fall, då fisk utsättes, den åtgärd, varigenom fisken omhändertages av den
beslagsberättigade, betecknas såsom beslag. Åtgärden måste otvivelaktigt
betraktas som beslag, då det vid omhändertagandet är ovisst om utsättande
skall kunna ske, och den synes då böra erhålla samma beteckning även t. ex.
i de fall, när fisken tages från den, som anträffas å bar gärning, och genast
återutsättes.

36 §.

36 § har sin förebild i 37 § andra stycket fiskerättslagen. Sådan anmälan
som här avses bör göras jämväl av tulltjänsteman, lotstjänsteman och fartygsbefälhavare
som verkställt beslag. Anmälan bör ske, även om fisken
utsatts i enlighet med föreskrifterna i 35 § i förslaget. Polisman, som mottager
anmälan, skall förfara som om han själv gjort beslaget. Så har han
exempelvis, om fisken icke utsatts, att pröva, huruvida utsättandet bör ske.

37 §.

Första stycket av 37 § innehåller de tidigare förordade reglerna under
vilka förutsättningar försäljning må ske av förverkad fisk som är undermålig
eller tillhör fredat fiskslag. Det torde böra ankomma på fiskeristyrelsen
att föreskriva huru märkning av sådan olaglig fisk lämpligen må ske.

30 § tredje stycket fiskeristadgan innehåller en föreskrift om rätt för beslagtagaren
att försälja fångst eller vara som är underkastad förskämning.
Något stadgande av denna innebörd återfinnes icke i fiskerättslagen (jämför
ett uttalande inom lagrådet i prop. nr 60/1950 s. 212). Uppenbart är emellertid,
att beslagtagen fångst eller vara mestadels måste genast försäljas för
att ej gå till spillo. Enligt styrelsens mening torde därför en uttrycklig regel
alltjämt böra finnas om att försäljning genast må ske av fisk som förverkats
enligt fiskeristadgan. Om fisken i enlighet med vad förut sagts skall förstöras,
måste även detta kunna ske genast. Bestämmelse härom har upptagits
i 37 g andra stycket.

38 §.

I 27 kap. rättegångsbalken stadgas skyldighet för undersökningsledare
eller åklagare att pröva beslag, som gjorts av annan än någon av dem, samt
om rätt för den som drabbats av beslag att påkalla rättens prövning därav.
Dessa bestämmelser bör uppenbarligen icke vara tillämpliga i fråga om beslagtagen
fisk, som i enlighet med förslagets föreskrifter utsatts eller förstörts.
Detta bör till undvikande av missförstånd angivas i författningstexten.
Beträffande i beslag taget redskap skall däremot rättegångsbalkens
bestämmelser tillämpas, även om all den samtidigt med redskapet beslagtagna
fångsten utsatts eller förstörts.

39 !j.

1 denna paragraf har upptagits regeln att förverkad egendom skall tillfalla
kronan. Härutinnan hänvisas till vad tidigare anförts.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

35 §.

Kronobergs läns och Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnder
samt Svenska fiskeritjänstemannaförbundet hemställer, delvis i
anslutning till yrkandena beträffande 13 §, att 35 § första stycket sista punkten
måtte utgå. Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd
anför.

För var och en som praktiskt sysslat med levande fisk eller fiskyngel är
det uppenbart, att bestämmelserna i den form de givits i nämnda paragraf
beträffande återutsättningen är omöjliga eller i det närmaste omöjliga att
uppfylla.

På mycket få ställen om ens något här i landet finns möjlighet att bevara
i beslag tagen levande fisk till dess tillstånd från fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten
inhämtats för dess utsättande. Det kan under vissa förhållanden
dröja dagar, kanske veckor innan sådant tillstånd kan utfärdas, beroende
på om tillståndsgivaren före tillståndets utfärdande måste göra undersökningar
rörande vattnets eller sjöns lämplighet för den beslagtagna fiskarten.
Skall tillståndsgivaren å andra sidan enligt motiven inhämta de erforderliga
uppgifterna från vederbörande länsfiskeritjänsteman, vore det väl
enklare och effektivare om länsfiskeritjänstemannen direkt fick utfärda
tillståndet. Hur kommer det hela att verka om det är länsfiskeritjänstemannen
som anhåller om utsättningstillståndet? Skall den tillståndsgivande
myndigheten då för att skyndsamt kunna handlägga ärendet hos den sökande
tjänstemannen inhämta uppgifter rörande sjöns eller vattnets lämplighet
innan tillståndet beviljas? I så fall blir det tjänstemannens uppgifter,
som blir avgörande för ärendets behandling. Varför då inte låta den sakkunniga
länsfiskeritjänstemannen utan tidsutdräkt själv som hittills få avgöra
ärendet, så mycket hellre som utredningsmännen i sina motiv förutsätter
att under vissa omständigheter besväret med fiskens utsättning skall åvila
länsfiskeritjänstemannen och kostnaderna därför skall bestridas av vederbörande
hushållningssällskap.

Även fiskeritjänstemannaförbundet förmenar, att bestämmelsen i första
stycket sista punkten i praktiken är i det närmaste omöjlig att efterfölja.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, med hänvisning till den
ståndpunkt länsstyrelsen intagit beträffande 13 §, att det är otänkbart att
avvakta ett tillstånd från fiskeriintendenten. Svenska insjöfiskarenas centralförbund
yrkar, att tillstånd som avses i nämnda bestämmelse skall få givas
även av vederbörande länsfiskeritjänsteman.

Örebro låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser att bestämmelsen
bör kompletteras med bestämmelser till skydd mot spridande av
kräftpest (se 2 § kungörelsen den 14 juli 1032 med föreskrifter till förebyggande
av kräftpestens spridning).

Svenska fiskevårdsförbundet finner det kunna ifrågasättas om utsättning
bör ske på fångstplatsen, då ju detta skulle innebära, att den som gjort sig
skyldig till det olagliga fisket skulle återfå sin olagliga fångst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

183

36 §.

Generaltullstyrelsen och chefen för södra kustdistriktet anser, som tidigare
nämnts, att tulltjänsteman då han har att göra anmälan om beslag bör
få göra denna anmälan direkt till vederbörande polis- eller åklagarmyndighet.

37 §.

Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd och Svenska fiskeritjänstemannaförbundet
ifrågasätter, om icke både kronan och allmänheten
är mest betjänta av att förverkad fisk, som håller lagstadgat minimimått,
försäljes i allmänna marknaden, varvid vederbörande försäljare bör
inneha särskild åtkomsthandling, utfärdad antingen av länsstyrelse, polismyndighet
eller av fiskeritillsyningsmän. Matnyttig fisk skulle därigenom
tillföras marknaden i stället för att förstöras.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund anser, att fisk som beslagtagits
under fredningstid och är av lagenlig storlek lämpligen borde få avyttras i
färskfiskmarknaden av vederbörande myndighet mot redovisning till fiskerättsinnehavaren,
om beslag skett å enskilt vatten, eller till kronan, om beslag
skett å fritt vatten.

Fiskefrämjandet uttalar, att bestämmelserna om att vissa slag av förverkad
fisk får försäljas till innehavare av fiskmjölsfabrik eller eljest till den
som kan antagas komma att ej avyttra fisken (t. ex. beslagaren eilei den
fiskande själv) är av alltför speciell natur för att böra inflyta i fiskeristadgan
eller fiskerättslagen.

38 §.

38 § i fiskeristyrelsens förslag har ej berörts av remissinstanserna.

39 §.

Kammarkollegiet, länsstyrelsen i Uppsala län, \ ästmanlands läns hushållningssällskaps
fiskerinämnd och Fiskefrämjandet hemställer om bibehållande
av regeln att fisk, som åtkommits såväl genom olovligt fiske som
genom förseelse mot fiskeristadgan eller med stöd av densamma meddelade
bestämmelser, skall tillfalla innehavaren av den enskilda fiskerätten. Kammarkollegiet
anför till motivering av sin ståndpunkt.

Mot fiskeristyrelsens förslag må först invändas, att förverkanderegeln i
38 § andra stycket fiskerättslagen endast varit i tillämpning under något
mer än två år och att några olägenheter av densamma icke påvisats. Argumentet
att fiskevattensägaren skulle kunna vara i maskopi med tjuvfiskaren
och genom förverkanderegeln draga fördel av det olagliga fisket företallei
konstruerat. Skulle ett sådant förfaringssätt någon gång kunna påvisas, lärer
fiskevattensägaren icke undgå ansvar för anstiftan av eller delaktighet i
det olagliga fisket. Däremot må det medgivas, att fiskevattensägaren någon
gång kan finna med sin fördel förenligt att låta det olaga fisket fortgå sa
långt att fångst finnes, som kan beslagtagas och tillgodogöras av honom.
Olägenheterna härav får vägas mot följderna av att minska fiskevattensagarnas
intresse av att övervaka fiskeristadgans efterlevnad.

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Kunde det med fog pastas att kontrollen över fisket från det allmännas
sida var så effektiv att fiskevattensägarnas större eller mindre intresse för
tiskeristadgans efterlevnad saknade betydelse, skulle ingen invändning kunna
framställas mot den föreslagna förverkanderegeln. Så är emellertid icke
förhållandet, varför fiskevattensägarens intresse av kontrollen såvitt möjligt
bör bibehållas. Ett enkelt och billigt medel att uppnå detta synes de
nuvarande förverkandereglerna i 38 § fiskerättslagen vara.

Länsstyrelsen i Uppsala län anlägger liknande synpunkter.

Jämväl Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd gör gällande
att förslaget i denna del, om det bifölls, verksamt kommer att bidraga
till en förslappad tillsyn av fiskevattnen från fiskerättsägarnas sida och
samtidigt jämna mark för ett alltmer utbrett olaga fiske. Fiskeritjånstemannaförbundet
har liknande synpunkter. Förbundet anför som exempel, att det
måste anses otillfredställande, att en fiskerättshavare om han påträffar en
fisksax eller en patentkrok, som olagligen utsatts i hans vatten och varpå
en gädda fastnat, icke skall få behålla gäddan för egen räkning, vilket han
nu har rätt till. Även Fiskefrämjandet anför, att i kampen mot tjuvfisket det
är en värdefull stimulans för fiskerättsägaren att, om han ertappar tjuvfiskaren
å bar gärning (eller anträffar tjuvfiskredskap utsatt i vattnet), åtminstone
tå behålla fångsten. Den regeln bör gälla även om tjuvfiskaren
\id utövningen av det olovliga tisket bryter mot någon stadgebestämmelse,
exempelvis använder förbjudet redskap. Fiskeristyrelsens farhågor för att
ett maskopiförhållande mellan fiskerättshavaren och den fiskande skulle
kunna systematiskt hemlighållas synes knappast hefogade.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund uttalar, att beslagtagen värdefull
fisk bör, såvitt beslaget företagits i enskilt vatten, av vederbörande myndighet
kunna få försäljas och redovisas till fiskerättsinnehavaren.

Frågan om förfarandet med förverkade redskap har upptagits av Norrbottens
läns hushållningssällskap som anför.

Erfarenheter bl. a. från fisketillsynen på laxlekplatser i Lule och Kalix
alvar och siklekplatser i Råne älv visar, att fiskredskap som tidigare iagits
i beslag, ej sällan ånyo är i bruk under samma omständigheter följande år.
Stundom kan samma redskap på detta sätt behöva tagas i beslag tre och
flera gånger. Om det på något sätt låter sig göra, skulle det otvivelaktigt
vara värdefullt ur fiskevårdssynpunkt, om vederbörande åklagare ej såsom
nu var bunden att inom viss tid sälja förverkad fiskredskap, utan kunde
samråda med vederbörande fiskeriintendent, huru lämpligen skulle förfaras
njed Jedskapen. I så fall fanns en möjlighet att, t. ex. beträffande ljuster,
förstöra redskapen eller att sälja redskapen på annan plats. Någon större
förlust av penningmedel för kronan skulle detta förfaringssätt i allmänhet
icke innebära, enär redskapen nu i allmänhet inropas på auktionerna för
en ringa penning, tydligen dessutom ofta av de förra ägarna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar i anledning av hushållningssällskapets
anmärkning om bestämmelsen i 2 kap. 17 § tredje stycket strafflagen,
enligt vilket stadgande rätten äger i stället för förverkande föreskriva
åtgäid »till förebyggande av missbruk». Detta stadgande torde inrymma eu
möjlighet att förordna om förstörande av förbrutna fiskredskap.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
Föredraganden.

185

Även i fråga om förfarandet med beslagtagen eller förverkad egendom bör
bestämmelserna i fiskeristadgan i största möjliga utsträckning överensstämma
med motsvarande föreskrifter i fiskerättslagen. Med hänsyn till att i ena
fallet är fråga om olaga fiske och i det andra om olovligt fiske, ofta på enskilt
vatten, är vissa avvikelser dock ofrånkomliga.

Enligt fiskerättslagen tillfaller vid olovligt fiske, som kränkt enskild fiskerätt,
beslagtagen eller förverkad fångst innehavaren av denna rätt. Detta är
naturligt då brottet endast består i en kränkning av enskild rätt till fiske.
Har det olovliga fisket utövats på otillåtet sätt eller eljest i strid med föreskrifter,
som i fiskeristadga eller lokal stadga givits ur fiskevårdssynpunkt,
har emellertid även ett allmänt intresse kränkts. Då så sker tillfaller i regel
förverkad egendom kronan även om samtidigt ingrepp skett i enskild rätt.

I samtliga tidigare nämnda speciella författningar med bestämmelser, som
givits ur fiskevårdssynpunkt, har sålunda stadgats att förverkad egendom
tillfaller kronan. Såsom fiskeristyrelsen påpekat gäller samma princip inom
jaktlagstiftningen. Enligt 29 § gällande fiskeristadga har emellertid den
avvikelsen från nämnda princip gjorts, att, där enskild sakägare fört talan
i målet, fångsten eller dess värde tillkommer honom.

Remissinstanserna har i allmänhet ej haft något att erinra mot fiskeristyrelsens
förslag att såväl fångst som redskap eller värdet därav skall tillfalla
kronan även då det olaga fisket tillika kränker enskild rätt. I några
yttranden har emellertid uttalats farhågor för att fiskerättshavares intresse
av att beivra olaga fiske skulle minska om fångsten eller dess värde ej tillföll
dem. Jag anser att dessa farhågor är överdrivna. De flesta fiskerättshavarna
torde numera inse fiskevårdens betydelse och de torde därför komma
att, oberoende av vem som äger rätt till fångsten, inskrida mot olaga
fiske. Beträffande övriga fiskerättshavare kan man nog, som fiskeristyrelsen
gjort gällande, befara att en regel motsatt den föreslagna skulle kunna
få en icke önskvärd verkan. Det skulle nämligen kunna tänkas att de låter
det olaga fisket fortgå och inskrider först på ett sent skede i förhoppning
att därigenom åtkomma större fångst. Man torde däremot knappast behöva
räkna med sådan brottslig samverkan mellan fiskerättshavaren och den
fiskande som fiskeristyrelsen befarat.

I enlighet med det anförda finner jag övervägande skäl tala för att fångst,
som åtkommits genom olaga fiske, alltid skall tillfalla kronan. Denna min
ståndpunkt torde föranleda ändring i 37 och 38 §§ fiskerättslagen. Härtill
återkommer jag senare.

Såsom fiskeristyrelsen anfört är det otvivelaktigt lämpligt att i vissa fall
beslagtagen fisk utsättes. Såsom några remissinstanser påpekat, torde de av
styrelsen i detta hänseende i 35 § föreslagna bestämmelserna bli svåra att
tillämpa. Bestämmelse om utsättande bör därför avse endast sådana fall,
då det icke kan föreligga någon risk för skada på fiskbeståndet och någon
tillståndsprövning därför ej behöver komma i fråga. I enlighet härmed har

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

i 35 § av departementsförslaget som förutsättning för utsättande uppställts

— förutom att fisken uppenbarligen är förverkad, att den är levnadsduglig
och att åtgärden skall kunna vidtagas utan särskilda kostnader eller besvär

— att fisken omedelbart efter beslaget skall kunna utsättas i det vatten vari
den fångats. En sådan avfattning möjliggör utsättande i de fall, som närmast
kommer i fråga, nämligen då någon ertappats på bar gärning, då fisk
anträffas i redskap t. ex. kräftburar, som står ute under fredningstid, och
då undermålig fisk påträffas i redskap eller sump. Mot den av fiskeristyrelsen
föreslagna bestämmelsen om att, där omständigheterna så medgiver, trovärdigt
vittne skall närvara vid utsättandet, har jag intet att erinra.

Vad angår de åtgärder, som skall vidtagas med förverkad egendom, bör

1 fråga om redskap de allmänna reglerna i detta hänseende gälla. Något
särskilt stadgande i fiskeristadgan erfordras då icke. Härav följer, såsom
länsstyrelsen i Norrbottens län påpekat, att domstolen med tillämpning av

2 kap. 17 § tredje stycket strafflagen kan förordna att beslagtaget redskap
(t. ex. ljuster) till förebyggande av missbruk skall förstöras. I fråga om
fångst är emellertid särskilda regler erforderliga, då annars beslagtagen
undermålig eller fredad fisk, som försålts, skulle kunna komma ut i marknaden.
Vidare torde erfordras vissa bestämmelser om förfarandet med fisk
som är underkastad förskämning. I departementsförslaget har gjorts några
tillägg till de av fiskeristyrelsen för detta fall i 37 § föreslagna bestämmelserna.
Tilläggen innebär inskränkning i rätten att försälja eller förstöra fisk
redan innan dom å förverkande föreligger. De har som förebild 7 § 2 mom.
lagen den 18 juni 1949 om straff för olovlig varuutförsel samt 41 § i det
förslag till allmän förfogandelag, som genom proposition nr 20 förelagts
1954 års riksdag.

Jag övergår härefter till vissa detaljer av departementsförslaget.

35 § har utformats i enlighet med vad jag nyss anfört. Med den av mig
förordade avfattningen anser jag att andra stycket i fiskeristyrelsens förslag
utan olägenhet kan utgå.

I 36 § har endast föreslagits den sakliga ändringen, att anmälan om beslag
skall få göras — förutom till närmaste polisman —- till vederbörande
polis- eller åklagarmyndighet. Rörande motiven härtill får jag hänvisa till
vad som anförts under 25 §. I övrigt har blott redaktionella jämkningar
vidtagits.

Mot första stycket i 37 § av fiskeristyrelsens förslag (andra stycket i departementsförslaget)
har några remissinstanser gjort erinringar. Det har
föreslagits, att fredad eller undermålig fisk skall få försäljas i allmänna
marknaden om försäljaren uppvisade ett av myndighet utfärdat intyg att
fisken varit beslagtagen. En sådan åtkomsthandling som här åsyftas kan
emellertid endast utvisa, att innehavaren köpt viss angiven kvantitet av
visst slags fisk, däremot icke att en viss av köparen innehavd myckenhet
fisk är just den fisk som avses i handlingen, även om den är av samma
storlek och slag. Detta blir särskilt tydligt, om innehavaren, t. ex. en fisk -

187

Kungl. Maj. ts proposition nr 183.

liandlare, innehar även annan fisk av samma slag. Jag förordar därför
fiskeristyrelsens förslag, att här avsedd fisk endast skall få säljas till den
som kan antagas komma att ej avyttra fisken. Som köpare kan då lfrågakomma
icke blott fiskmjölsfabrik, allmänna inrättningar m. m. utan även,
när det är fråga om små partier, enskild person som med säkerhet kan
förväntas använda fisken endast för sitt husbehov.

Jag förordar, att bestämmelserna i 38 § i fiskeristyrelsens förslag utgår.
Det torde utan särskilt stadgande vara klart att vad där sagts skall gälla.
1 stället föreslår jag, att under detta paragraf nummer upptages en föreskrift
om att bestämmelserna i 35 och 37 §§ skall gälla jämväl i fall då grund föi
beslag eller förverkande föreligger enligt fiskerättslagen. En sådan föreskrift
kan ersätta vissa av fiskeristyrelsen föreslagna ändringar i fiskerättslagen.
Härtill återkommer jag senare.

I 39 § av fiskeristyrelsens förslag har redaktionell ändring gjorts, då det
är uppenbart att fisken, om den utsatts eller förstörts, ej kan tillfalla kronan.

40 §.

I 40 § behandlas frågan om särskilda åtalsbestämmeiser vid beivrande avbrott,
för vilka straff utsatts i stadgan.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen föreslår, att liksom nu fisketillsynsman skall ha åtalsrätt,
men att bestämmelserna i 27 § gällande stadga om sådan rätt för fiskevattensdelägare
skall utgå. Styrelsen anför.

Enligt 27 § gällande stadga tillkommer åtalsrätt envar fiskevattensdelägare,
ändå att han ej kan visa att hans enskilda rätt blivit genom överträdelsen
särskilt förnärmad. Någon anledning synes icke föreligga att bibehålla denna
från vanliga åtalsregler avvikande bestämmelse. Enskild fiskevattensdelägare
bör förty ha rätt att väcka åtal endast om han är att anse såsom målsägande
och hinder mot anställande av åtal icke möter enligt rättegångsbalkens
bestämmelser. Om målsägandeställning tillkommer honom, får bedömas
efter allmänna grunder. Bestämmelse om målsägandes åtalsrätt bör
givetvis icke upptagas i fiskcristadgan.

Fisketillsynsman, som förordnats av länsstyrelsen, har enligt 27 § gällande
stadga samma åtalsrätt som allmän åklagare. Med hänsyn till de större krav
den nya rättegångsordningen ställer på en åklagare kan det måhända ifrågasättas
om denna rätt bör bibehållas. Då emellertid de mål varom här åi
fråga merendels torde vara av enkel beskaffenhet samt tillsynsmannens
åtalsrätt stundom kan vara av ett visst värde, har fiskeristyrelsen icke ansett
sig böra föreslå någon ändring i denna del. Det regelmässiga bör dock
vara, att förseelse åtalas av allmän åklagare. Åtalsrätt bör tillkomma även
sådan tillsynsman, som förordnats av fiskeristyrelsen.

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Olovlig införsel av fisk och försök därtill torde emellertid med hänsyn till
dessa förseelsers speciella karaktär icke höra vara föremål för åtal av tillsynsmännen.
Å andra sidan synes det icke vara erforderligt att föreskriva,
att sistnämnda förseelser — såsom fallet f. n. är i fråga om förseelser mot
kungörelsen ang. förbud att under viss tid av året till riket införa hummer
— skall åtalas av tullåklagare. Åtal bör förty anställas av allmän åklagare
och utföras vid allmän underrätt.

Den nuvarande fiskeristadgan innehåller i sin 18 § en föreskrift, att fisketillsyningsman
som förordnats av länsstyrelsen åtnjuter det skydd som enligt
lag tillkommer tjänsteman. Enär det redan av 10 kap. 1 § strafflagen,
jämförd med 25 kap. 11 § samma lag, framgår, att tillsynsman — vare sig
han förordnats av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen — har sådant skydd,
är det onödigt alt i en ny stadga upptaga en föreskrift av nyss angivna innebörd.

Remissinstanserna.

Länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge och Älvsborgs län samt Svenska
fiskevårdsförbundet anser, att fisketillsynsman ej bör ha åtalsrätt. Länsstyrelserna
åberopar de krav den nya rättegångsbalken ställer på en åklagare.
Länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs län förmenar, att mål varom här är
fråga icke alltid är av enkel beskaffenhet. Förbundet anser ifrågavarande
åtalsrätt föga förenlig med modern processordning.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Gotlands län hemställer om bibehållande
av åtalsrätten för envar delägare i fiskevattnet inom området
ändå att han ej kan visa att hans enskilda rätt blivit genom överträdelsen
särskilt förnärmad.

Kammarkollegiet anför, att gällande bestämmelser om åtalsrätt uppställer
ett formellt och lätt bevisbart kriterium på befogenheten att verkställa åtal.
Om såsom i förslaget avses vanligt målsägandeskap skall visas för behörighet
att åtala överträdelse av fiskeristadgor, kommer detta att i praktiken
medföra en avsevärd inskränkning av behörigheten. Vidare heter det i kollegiets
yttrande.

Fiskevattensdelägarnas egen bevakning mot olaga fiske torde vara den
mest effektiva kontroll, som för närvarande står till buds mot överträdelser
även av fiskeristadgans bestämmelser. Skäl synes därför ej förefinnas att
minska deras möjligheter att påtala förseelser av olika slag. Om fiskevattensagarnas
kompetens anses för svag för att det skall kunna anförtros dem
att självständigt utföra en så pass enkel talan som den, varom här är fråga,
anser kollegiet sig likväl böra ifrågasätta om icke i fiskeristadgan borde
upptagas en särskild bestämmelse, enligt vilken såsom målsägande skall anses
fiskevattensdelägare i sjö eller annat vattenområde, varest överträdelse
ägt rum, ändå att han ej kan visa att hans enskilda rätt blivit förnärmad.

Chefen för Haparanda grånsdistrikt anser, att åtal för olovlig införsel av
fisk eller försök därtill bör verkställas av tullåklagare, enär dylika brott
i regel upptäckes och utredes av tulltjänstemän. Även chefen för södra kustdistriktet
ifrågasätter om icke tullåklagare bör ha åtalsrätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

189

Föredraganden.

Fiskerättskommittén föreslog, att i fiskerättslagen skulle införas bestämmelse
om rätt för statens fiskeritjänsteman och fisketillsynsman att åtala
brott mot föreskrifter om fiskådra. Departementschefen uttalade emellertid
(prop. 60/1950, s. 130), att han av flera skäl fann sig icke böra tillstyrka
detta förslag. Någon bestämmelse av denna innebörd har därför ej intagits
i fiskerättslagen. Även jag anser, att åtalsrätt ej bör tillkomma fisketillsynsman,
detta särskilt med hänsyn till de krav som den nya processordningen
ställer på åklagare.

Några remissinstanser har uttalat, att den i 27 § gällande stadga intagna
bestämmelsen om åtalsrätt för delägare i fiskevatten bör bibehållas. Som ett
alternativ härtill har kammarkollegiet föreslagit en bestämmelse enligt vilken
såsom målsägande skall anses fiskevattensdelägare i sjö eller annat vattenområde,
varest överträdelse ägt rum, ändå att han ej kan visa att hans
enskilda rätt blivit förnärmad. Jag ansluter mig i huvudsak till detta förslag.
Det torde nämligen stundom vara tveksamt om t. ex. en delägare, som upplåtit
fiskerätten till annan, skall anses som målsägande enligt 6 kap. 8 §
strafflagen. Emellertid bör han i fråga om beivrande av olaga fiske som sker
på hans vatten alltid ha de befogenheter, som enligt rättegångsbalken tillkommer
målsägande. I detta sammanhang må påpekas, att enligt 34 § jaktstadgan
en var äger rätt att åtala förseelser mot stadgan. Enligt 20 kap. 16 §
rättegångsbalken innebär detta numera blott att en var i fråga om rätt att
angiva brottet eller tala därå samt åtal, som väckes av honom, skall anses
som målsägande. Det av mig förordade stadgandet i 40 § av departementsförslaget
har utformats i nära anslutning till sistnämnda stadgande.

Jag finner ej skäl att tillstyrka det av två remissinstanser gjorda förslaget,
att åtal för olovlig införsel av fisk skall verkställas av tullåklagare.

Om besvär m. m.

47 §.

Fiskeristyrelsen.

Bestämmelser angående fullföljd av talan mot länsstyrelses beslut om antagande
eller ändring av särskilda bestämmelser rörande fiskets vård och
lämpliga bedrivande finnes f. n. upptagna i 12 § fiskeristadgan. Hänvisning
(ill nämnda paragraf göres i 31 § andra stycket — motsvarande 3 § andra
stycket i detta förslag — beträffande klagan över länsstyrelsens beslut i
ärenden rörande dispens från stadgans bestämmelser för fiskevatten, där fisket
är gemensamhetsfiske.

Fiskeristyrelsen har upptagit föreskrifter om besvär i en gemensam paragraf,
som fått sin plats i slutet av förslaget. Denna ordning har synts vara

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

den lämpligaste särskilt om fiskeristadgan såsom möjligt är kommer att utökas
med administrativa bestämmelser om fiskevårdsområden och fiskevårdsavgifter.

Om gällande bestämmelser anför styrelsen vidare.

Beträffande tiden för anförande av besvär hänvisas nu i 12 § första stycket
till förordningen den 14 december 1866 angående ändring av gällande
stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som handlägges av förvaltande
myndigheter och ämbetsverk. På grund härav utgör besvärstiden f. n.
— med visst undantag då kommun klagar — för de fyra nordligaste länen
45 dagar och för riket i övrigt 30 dagar. Utgångspunkten för tidens beräkning
är den dag då klaganden erhåller del av länsstyrelses beslut. I fråga om
delgivning av sådant beslut gäller Kungl. brev den 5 januari 1808, varav
framgår, att om beslutet berör så många personer, att avskrift därav icke
utan större kostnad och besvär kan tillställas varje person, beslutet skall
kungöras i kyrkan samt att besvärstiden skall räknas från detta kungörande.

I sista stycket av 12 § gällande fiskeristadga föreskrives, att länsstyrelsen
i laga ordning skall kungöra vad som slutligen stadgas i fråga som avses
i paragrafen. Härmed torde avses, att beslutet skall intagas i länskungörelserna.

Beträffande beslut som länsstyrelse meddelar jämlikt fiskerättslagen innehåller
41 § första och andra styckena samma lag bestämmelser om delgivning
och klagotid. För det fall, att beslutet angår en sådan större personkrets,
som avses i 1808 års Kungl. brev, stadgas i lagrummet samma regel
om delgivning som i brevet, varjämte för dylikt fall föreskrives, att beslutet
tillika skall anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad tillkännagivas
i länskungörelserna ävensom i en eller flera tidningar i orten.
Vidare föreskrives, att delgivning i dessa fall skall anses ha ägt rum den
dag kungörandet i kyrkan ägde rum samt att klagan över beslut skall föras,
genom besvär, som skall ha inkommit till jordbruksdepartementet inom
två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet.

Till stöd för de föreslagna b e s t ä in m elserna uttalar fiskeristyrelsen
därefter.

Beslut, som länsstyrelse meddelar enligt 14 eller 20 g i förslaget, torde
alltid angå en tämligen vidsträckt personkrets. Sådant beslut bör därför alltid
kungöras på samma sätt, som föreskrives i 41 § fiskerättslagen. Detsamma
synes böra gälla beslut enligt 3 § andra stycket i förslaget.

I 12 § andra stycket fiskeristadgan föreskrives f. n., att vederbörande fis—
keriintendent på grund av sin befattning är berättigad anföra besvär. Denna
rätt bör uppenbarligen bibehållas. I fråga om intendentens rätt att överklaga
beslut, som länsstyrelse meddelar jämlikt fiskerättslagen, har fiskerättskommittén
anfört, att han på grund av sin befattning måste anses behörig fullfölja
talan i de fall då allmänna intressen är i fråga. Uttrycklig föreskrift
härom har kommittén icke ansett erforderlig och någon sådan har ej heller
upptagits i lagen. Med hänsyn härtill bör i följdriktighetens intresse den nuvarande
bestämmelsen i 12 § andra stycket fiskeristadgan utgå.

I stadgan saknas föreskrift, att länsstyrelses beslut kan träda i tillämpning
innan de vunnit laga kraft. De flesta beslut av länsstyrelse jämlikt fiskerättslagen
skall däremot enligt 41 § sista stycket samma lag lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

Det vore enligt fiskeristyrelsens mening att gå för långt att upptaga samma
bestämmelse beträffande beslut enligt fiskeristadgan. Stundom kan det
emellertid vara erforderligt, att sådant beslut må kunna tillämpas omedel -

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

bart. Det må i detta sammanhang beaktas, att bestämmelser som länsstyrelse
meddelar enligt fiskeristadgan kan vara ganska likartade med sådana
föreskrifter, som avses i 22 § fiskerättslagen och vilka enligt vad nyss anförts
alltid skall tillämpas omedelbart.

På grund av det ovan sagda föreslår fiskeristyrelsen, att länsstyrelsen skall
ha möjlighet att när skäl därtill är förordna, att beslut enligt fiskeristadgan
skall lända till omedelbar efterrättelse.

F. n. gäller enligt 12 § sista stycket andra punkten i stadgan, att kungörelse
i ärende som där avses skall översändas till jordbruksdepartementet
och fiskeristyrelsen. I förslaget har till dessa myndigheter lagts vederbörande
fiskeriintendent. Skyldighet att översända kungörelse rörande beslut enligt
3 § andra stycket i förslaget torde icke behöva stadgas.

Remissinstanserna.

Kammarkollegiet anför, att länsstyrelsen lärer kunna meddela beslut enligt
andra paragrafer i stadgan än 3, 14 och 20 §§, t. ex. enligt 22 §. Det
torde emellertid knappast vara avsett att klagan över något beslut enligt
stadgan skall föras så som om ekonomimål är stadgat. Regeln i 41 § syntes
därför lämpligen kunna formuleras så att beslut, som av länsstyrelse meddelas
enligt stadgan, skall överklagas i den i paragrafen stadgade ordningen.

Länsstyrelsen i Blekinge lån yttrar angående sättet för kungörande av
länsstyrelsernas beslut.

Det föreskrives att länsstyrelses beslut skall anslås i länsstyrelsens lokal.
En dylik form för delgivning, som för övrigt innebär en nyhet i jämförelse
med vad nu gäller, synes länsstyrelsen vara tämligen värdelös. Tillräcklig
publicitet får väl anses vara vunnen i och med vidtagande av de åtgärder,
som förslaget i övrigt upptager för besluts bringande till allmän kännedom.

Länsstyrelsen finner vidare den i andra stycket föreslagna besvärstiden
onödigt lång med hänsyn till nuvarande kommunikationsförhållanden. Även
sett från en annan synpunkt syntes den föreslagna ändringen av besvärstiden
mindre önskvärd. Härom anför länsstyrelsen.

För närvarande finns en brokig mängd av regler angående tiden för besvärs
anförande i mål och ärenden, vilka regler stundom är i hög grad förvillande.
Det framstår på grund härav som en angelägenhet av vikt att i
fråga om besvärstidens längd skapa så stor likformighet som möjligt genom
enhetliga regler härom. I förslagets motiv har för övrigt icke anförts skäl
för en så lång besvärstid som två månader. På grund av vad sålunda anförts
och då möjligheten att klaga blir tillräckligt tillvaratagen genom att
fullföljdstiden bestämmes, liksom nu, på sätt stadgas i 1866 års förordning,
får länsstyrelsen föreslå, att 41 § i förslaget omarbetas i enlighet härmed.
En dylik ändring för med sig en motsvarande ändring i 41 § andra stycket
lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske.

Fiskeriintcndentcn i mellersta distriktet yttrar, att i paragrafen anförd
rätt till klagan syntes böra begränsas till fiskerättshavarna och vedei börande
myndigheter.

Länsstyrelsen i Stockholms län, fiskeriintendenterna i (inre södra, nedre
södra och Österhavets distrikt samt Föreningen statens fiskeritjänstemän

192

Kungi. Maj.ts proposition nr 183.

har hemställt, att den nuvarande bestämmelsen om fiskeriintendents rätt att
anföra besvär måtte kvarstå. Fiskeriintendenten i övre södra distriktet anför,
att det ingalunda är självklart att sådan klagorätt föreligger utan uttrycklig
bestämmelse. Sålunda äger fiskeriintendenten ej anföra besvär vid
vattendomstolarna, då hans yttrande uteslutande gäller allmänna fiskeriintressen.
Detta gäller yttranden både beträffande 6 kap. 9 §, 10 kap. 43 §
och 11 kap. 36 § vattenlagen. Härvid måste fiskeriintendenten hemställa
hos fiskeristyrelsen, att denna i sin tur anmodar kammarkollegiet att överklaga.
Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet har förmenat, att i en
fiskeristadga intendentens särställning bör framhållas, då de personer som
kan beröras av bestämmelserna i fiskeristadgan kan förutsättas taga del därav
under det att de i allmänhet ej ägnade någon större uppmärksamhet åt
bestämmelser, som meddelades i annat sammanhang. Fiskeriintendenten i
Österhavets distrikt och nyssnämnda förening har gjort gällande att om
fiskeristadgan och fiskerättslagen anses böra ha överensstämmande innehåll
på denna punkt det föreslagna tillägget bör göras jämväl i fiskerättslagen.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet har direkt yrkat att dylik ändring
genomföres i fiskerättslagen.

Domänstyrelsen har hemställt, att bland de i fjärde stycket angivna myndigheterna
måtte upptagas jämväl domänstyrelsen, för såvitt bestämmelserna
berör kronans fiskevatten under styrelsens förvaltning. En olämplig utformning
av länsstadgorna kan nämligen försvåra eller förhindra utförandet av
styrelsens åligganden enligt kungörelsen angående förvaltningen av kronans
fisken. Det är därför av vikt att styrelsen snabbt erhåller kännedom om
stadgandena.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet samt några länsstyrelser och
hushållningssällskap har hemställt, att jämväl hushållningssällskapen eller
fiskerinämnderna måtte få kungörelserna sig tillsända.

Föredraganden.

Som kammarkollegiet föreslagit bör 41 § ändras så att den avser alla
beslut, som länsstyrelse meddelar med stöd av stadgan. I övrigt har jag
intet att erinra mot det föreslagna första stycket i 41 §.

Enligt 56 § i länsstyrelseinstruktionen den 5 juni 1953 (nr 541) gäller
lör överklagande av länsstyrelses beslut, där ej annorlunda stadgats, i allmänhet
en tid av en månad från det klaganden erhöll del av beslutet eller
i vissa fall från det beslutet anslagits i länsstyrelsens lokaler eller kungjorts
i allmänna tidningar. I likhet med vad som gäller enligt fiskerättslagen bör
emellertid besvärstiden i fiskeristadgan sättas till två månader, detta med
hänsyn till att fiskare ofta icke kan få del av kungjorda beslut förrän efter
viss tid. Jag har därför intet att erinra mot fiskeristyrelsens förslag i
denna del.

I 12 § andra stycket gällande fiskeristadga har uttryckligen angivits, att

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

fiskeriintendent på grund av sin befattning är behörig att föra klagan över
länsstyrelses beslut. Vid tillkomsten av fiskerättslagen har det, som fiskeristyrelsen
påpekat, icke ansetts nödvändigt att införa en motsvarande bestämmelse
i denna lag. På grund härav har fiskeristyrelsen ansett, att den
nu gällande bestämmelsen i fiskeristadgan ej bör överföras till den nya
stadgan. Några remissinstanser, bland andra tre fiskeriintendenter, har emellertid
ansett att så bör ske. Som skäl härför har åberopats, att det ej kunde
anses givet att intendent utan särskilt stadgande hade besvär srätt samt att
en uttrycklig bestämmelse i varje fall kunde vara av värde som upplysning för
allmänheten.

Fiskeriintendent torde visserligen utan särskilt stadgande vara behörig
att anföra besvär över beslut, som länsstyrelse meddelar med stöd av fiskeristadgan.
Om den härom gällande bestämmelsen i nuvarande fiskeristadga
borttages kan emellertid missuppfattning ske. Med hänsyn härtill och till
det värde, som bestämmelsen kan ha som upplysning för allmänheten, har
jag föreslagit, att nu gällande bestämmelse bibehålies och intages i ett tredje
stycke av 41 §. Det synes ej vara erforderligt, att i anledning härav införa
en motsvarande bestämmelse i fiskerättslagen.

I övrigt förordar jag ingen annan ändring i 41 § av fiskeris tyr elsens förslag
än att i sista stycket angives, att kungörelse rörande länsstyrelses beslut
skall översändas jämväl till domänstyrelsen och vederbörande hushållningssällskap.

I enlighet med det anförda har 41 § i departementsförslaget utformats.

Övergångsbestämmelser.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen har vid meddelande av övergångsbestämmelserna utgått
från att fiskeristadgan skulle kunna träda i kraft den 1 juli 1953.

Rörande de föreslagna bestämmelserna anför styrelsen.

Bestämmelserna i 7 och 8 §§ i 1900 års fiskeristadga samt de straff- och
åtalsbestämmelser som anknyter till dessa stadganden bör såsom förut anförts
tills vidare behålla sin giltighet.

Av den föregående framställningen framgår vilka författningar, förutom
nu gällande fiskeristadga, som bör upphävas genom den nya stadgan.

Hänvisning i lag eller författning till stadgande, som upphäves och ersättes
genom bestämmelse i den nya stadgan, bör i stället avse sistnämnda
bestämmelse.

Hänvisningar till föreskrifter i den gamla stadgan förekommer i icke
obetydlig omfattning i de tidigare omnämnda vid sidan av fiskeristadgan
tillkomna författningarna med bestämmelser till skydd för fiskbeståndet.

De föreskrifter i den gamla stadgan till vilka sålunda hänvisas är 4, 17
och 26—30 §§. Av dessa paragrafer har i förslaget 4 § ersatts av 8 §, 17 §
av 22 § tredje stycket, 27 § av 40 § och 29 § av 39 §. Hänvisningarna till
26 och 28 §§ är obehövliga efter numera vidtagna ändringar i den allmänna
strafflagstiftningen. Bestämmelserna i 30 § i den gamla stadgan, innehål 13

llihang till riksdagen* protokoll It)51. 1 samt. AV 183.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

lande regler om beslag, ersättes om förslaget genomföres dels av bestämmelser
i rättegångsbalken och dels av vissa föreskrifter i nya stadgan, närmast
34 §, 36 § och 37 § andra stycket. Uppenbart är dock, att samtliga
föreskrifter i 34—38 §§ i den nya stadgan bör i tillämpliga delar gälla
även med avseende å specialförfattningarna. Så bör även vara fallet beträffande
de med beslagsreglerna nära sammanhängande föreskrifterna i
32 och 33 §§ om möjlighet att förklara förverkad även annan fisk än den
som överträdelsen direkt avser. Särskilt sistnämnda föreskrifter torde komma
att få minst lika stor betydelse i fråga om specialförfattningarna som
vid tillämpning av fiskeristadgan direkt. Den bär förordade ordningen
torde lämpligast kunna vinnas genom att bland övergångsbestämmelserna
upptages ett stadgande, att bestämmelserna i 30 § i den gamla stadgan
skola anses ha ersatts genom 34—38 §§ i den nya stadgan samt vad i 32
och 33 §§ i den nya stadgan föreskrives beträffande förverkande av annan
fisk än sådan, som olagligen fångats eller varit föremål för annan olovlig
befattning.

I flera författningar, icke blott sådana av fiskevårdskaraktär, stadgas,
att rätt att åtala överträdelse av föreskrift i författningen tillkommer tillsyningsman
varom i 18 § fiskeristadgan förmäles. Sistnämnda stadgande,
vari det heter att av länsstyrelsen förordnad tillsyningsman över fiske skall
åtnjuta ämbetsskydd, saknar såsom förut nämnts motsvarighet i förslaget.
Åtalsrätten för tillsynsmannen bör dock alltjämt kvarstå och tillkomma
även tillsyningsman som förordnats av fiskeristyrelsen. Föreskrift härom
har upptagits bland övergångsbestämmelserna.

Bland övergångsbestämmelserna återfinnes dessutom ett stadgande beträffande
tillämpning intill den 1 januari 1954 av den särskilda kungörelsen
angående fredningstid för hummer i Norrvikens fögderi. Härutinnan
hänvisas till den föregående framställningen.

Särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande, som
meddelats före den 1 juli 1953, bör genast upphöra att gälla, i den mån
de strider mot den nya stadgans allmänna föreskrifter (jämför 10 § i 1900
års stadga). I övrigt bör bestämmelserna, av skäl som i det föregående
anförts, upphöra att gälla den 1 juli 1963. Denna regel bör avse jämväl
lokala bestämmelser, som Kungl. Maj :t utfärdat med stöd av 13 § i 1900
års stadga, däremot icke en sådan författning med begränsad lokal räckvidd
som t. ex. kungörelsen den 18 december 1908 (nr 174) angående förbud
mot fiske med vad eller not innanför ett djup av 7 meter längs svenska
kusten av Öresund. Regeln hindrar naturligtvis icke, att lokala bestämmelser
må kunna upphävas eller ändras före den 1 juli 1963.

I det nu framlagda förslaget till fiskeristadga finnes vissa föreskrifter,
21, 22 och 27 §§, som gäller tillämpningen av eller eljest ansluter sig till
lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Vidare gäller förslagets
föreskrifter om straff, förverkande m. in. även beträffande överträdelser
av dessa lokala bestämmelser.

Fråga uppkommer då, huruvida dessa föreskrifter i förslaget bör gälla
även de lokala bestämmelser, vilka meddelats före den nya stadgans ikraftträdande
eller om i stället motsvarande föreskrifter i den gamla stadgan
skall tillämpas.

För en tillämpning av den nya stadgans föreskrifter å gamla lokala bestämmelser
kan starka skäl av praktisk art åberopas. Otvivelaktigt måste
det redan i och för sig vara förenat med olägenheter att behöva tillämpa
den gamla stadgan ända upp till 10 år efter det den nya stadgan i övrigt
trätt i kraft. Bortsett härifrån är det naturligtvis angeläget, att den nya stadgans
efter moderna förhållanden anpassade reglering av ifrågavarande ämnen
blir gällande genast i så stor utsträckning som möjligt.----

Kungi. Maj.ts proposition nr i83.

195

Mot en tillämpning av den nya stadgans föreskrifter å bestämmelser som
meddelats före den 1 juli 1953 skulle möjligen kunna åberopas, att vid
redigeringen av länsstadgorna icke sällan tillgått så att ifrågavarande, i
gällande fiskeristadga förekommande föreskrifter direkt intagits bland länsstadgans
bestämmelser utan att det av länsstadgan framgår, att föreskrifterna
i realiteten endast utgör påpekande av vad som gäller enligt fiskeristadgan.
Detta förhållande kan naturligtvis föranleda till att ett blivande
stadgande om att de nya föreskrifterna skall tillämpas lätt förbises. Denna
olägenhet kan emellertid i betydande mån förebyggas genom att länsstyrelsen
i god tid före den nya fiskeristadgans ikraftträdande genom tillkännagivande
i länskungörelserna meddelar, att denna stadgas föreskrifter skola
tillämpas i nu förevarande hänseenden.

Fiskeristyrelsen föreslår av nu anförda skäl, att den nya stadgans föreskrifter
även blir tillämpliga på äldre lokala bestämmelser.

Undantag synes dock böra göras för föreskrifterna i 22 § rörande tilllämpning
av bestämmelser om maskstorlek. Föreskrifterna i första och
andra styckena av nämnda paragraf kan ju rimligen icke göras tillämpliga
å bestämmelser om maskstorlek, vid vilkas meddelande hänsyn icke kunnat
tagas till dessa föreskrifter. Ej heller stadgandet i 22 § tredje stycket torde
vid sådant förhållande böra tillämpas.

I de fall, då fråga om meddelande av särskilda bestämmelser om fiskets
vård och bedrivande väckts före den nya stadgans ikraftträdande men dessförinnan
icke slutgiltigt avgjorts, uppkommer spörsmålet, i vad mån den
gamla eller den nya stadgan skall tillämpas beträffande den fortsatta behandlingen
av ärendet.

Därest länsstyrelsen hunnit meddela beslut i saken före stadgans ikraftträdande
men beslutet då ännu ej vunnit laga kraft, torde den fortsatta
behandling som kan ifrågakomma böra ske i enlighet med föreskrifterna i
den gamla stadgan. Praktiskt sett innebär detta i huvudsak, att det i dessa
fall skall vara Kungl. Maj :t och icke länsstyrelsen, som avgör huruvida
bestämmelserna skall utsträckas att gälla även allmänt vatten.

Vad därefter angår ärenden, vari länsstyrelsen icke meddelat sitt beslut
före den 1 juli 1953, kunde det möjligen principiellt synas riktigast att låta
även deras behandling fortgå i enlighet med föreskrifterna i den gamla
stadgan. Emellertid är att märka, att skillnaden mellan gamla och nya stadgan
i fråga om förfarandet strängt taget är ganska ringa. Ändringarna
synes i vilket fall som helst icke vara av den natur, att eu tillämpning av
den nya stadgan å ett senare skede av förfarandet förutsätter, att ärendet
redan från början handlagts enligt den nya stadgan. — — — Med hänsyn
till vad nu anförts och då praktiska skäl talar för att den gamla stadgan
såvitt möjligt icke skall behöva tillämpas efter den nya stadgans ikraftträdande,
föreslår fiskeristyrelsen, att i fall varom nu är fråga den nya
stadgan skall tillämpas med avseende å ärendets fortsatta behandling.

I förtydligande syfte har i förslaget vissa föreskrifter givits rörande tilllämpningen
av den här ovan förordade regeln. Någon motivering till dem
synes icke vara behövlig.

Vid meddelande av de lokala bestämmelser varom här är fråga bör iakttagas
föreskrifterna i 14 g av förslaget. Om och i den mån länsstyrelsen så
anser lämpligt bör länsstyrelsen således fastställa bestämmelserna även
för allmänt vatten. De föreskrifter i förslaget som rör tillämpning av lokala
bestämmelser bör gälla. Detta är naturligtvis än mer motiverat än i de
ovan berörda fall, då bestämmelserna meddelats före den nya stadgans
ikraftträdande, och i motsats till sistnämnda fal! synes något undantag här

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

icke påkallat beträffande 22 § i förslaget. Något åsidosättande av de fiskandes
berättigade intressen torde detta icke kunna innebära. Länsstyrelsen
måste emellertid före utfärdande av bestämmelse om maskstorlek beakta,
att storleken anpassas efter de nya reglerna i 22 § första och andra styckena
så att bestämmelsen icke blir mer restriktiv än avsikten verkligen är.
Om länsstyrelsen således anser sig böra stadfästa ett å sammanträde före
den 1 juli 1953 tillstyrkt förslag om viss maskstorlek, beräknad mellan
knutarnas mittpunkter i den sträckta maskan, bör ändring ske med hänsyn
dels till att avståndet enligt förslaget skall räknas mellan knutarnas
innerpunkter och dels till tjockleken, 2 millimeter, av den sticka som skall
användas vid uppmätningen.

Vad ovan sagts rörande förfarandet vid meddelande av lokala bestämmelser
i ärende som icke hunnit avgöras före den 1 juli 1953 bör naturligtvis
även gälla ändring eller upphävande av sådana bestämmelser. Vidare
bör för tydlighetens skull upptagas föreskrift, att fråga av sistnämnda slag,
som väckts efter den nya stadgans ikraftträdande, i sin helhet skall behandlas
enligt denna stadga. Dessa regler innebär, såvitt angår allmänt vatten,
att länsstyrelsen får befogenhet att ändra eller upphäva bestämmelser som
fastställts av Kungl. Maj :t. Betänkligheter synes dock knappast kunna resas
mot en sådan delegation.

Styrelsen vill framhålla önskvärdheten av att vederbörande myndigheter
i vad på dem ankommer tillser, att ärenden av här ifrågavarande slag i
minsta möjliga utsträckning är anhängiga den 1 juli 1953.

Remissinstanserna.

Stockholm läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasätter
om icke texten till den nuvarande 7 § fiskeristadgan bör moderniseras.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott förmenar, att
även de nuvarande 7 och 8 §§ i stadgan bör upptagas i den nya stadgan för
undvikande av feltolkning.

Bestämmelsen i sista stycket första punkten att äldre länsbestämmelser,
som utfärdats före stadgans ikraftträdande, skall upphöra att gälla senast
10 år efter ikraftträdandet har föranlett vissa erinringar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län avstyrker, med hänvisning till vad länsstyrelsen
anfört rörande 14 § tredje stycket i fiskeristyrelsens förslag, att
äldre bestämmelser automatiskt skall upphöra att gälla.

Kammarkollegiet ifrågasätter, om det icke skulle leda till bättre resultat
om i stället för ifrågavarande bestämmelse föreskrevs, att i den mån länsstyrelsen
utfärdat lokala stadgor enligt den nya fiskeristadgan, alla enligt
äldre författningar utfärdade lokala stadgor för samma område skulle upphöra
att gälla. Härigenom skulle de lokala bestämmelserna för varje särskilt
område bli samlade i en författning, vilket skulle innebära påtagliga fördelar
i fråga om efterlevnaden och kontrollen. Den erforderliga översynen
av bestämmelserna torde kunna utföras på betydligt kortare tid än tio år.

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Länsstyrelsen i Stockholms län —- som avstyrkt den av fiskeristyrelsen
föreslagna bestämmelsen i 14 § tredje stycket om tidsbegränsning för nya
länsbestämmelser — tillstyrker däremot att äldre bestämmelser efter viss
tid upphör att gälla och anför i anslutning härtill:

För att få en bättre överblick över hela arbetsfältet och enhetlighet bör en
omprövning ske av tidigare meddelade lokala bestämmelser, trots det besvär
som är förenat därmed. Vid denna prövning kommer det säkert att visa sig
att åtskilliga äldre bestämmelser ej längre är påkallade eller är i behov av
närmare saklig och formell översyn.

I flera yttranden göres gällande, att den föreslagna övergångstiden
är alldeles för lång. Kammarkollegiet anför härutinnan, att med
hänsyn till att tidsbegränsningen motiverats med att det f. n. ofta är praktiskt
taget omöjligt att avgöra vilka särskilda föreskrifter som har gällande
kraft eller icke, det förefaller olämpligt att ett sådant osäkerhetstillstånd
skall få fortfara under ytterligare tio år. Skulle en bestämmelse av sådant
slag meddelas, synes giltighetstiden för de äldre bestämmelserna böra avsevärt
begränsas, förslagsvis till tre år. Även länsstgrelsen i Stockholms län
anser, att omprövning bör ske under de tre första åren av den nya stadgans
giltighetstid. Efter utgången av denna tid syntes under alla förhållanden de
äldre bestämmelserna böra vara ur kraft. Jämväl generaltullstgrelsen, chefen
för södra kustdistriktet, domänstgrelsen, Svenska fiskevårdsförbundet,
Fiskefrämjandet och Sveriges sportfiskares riksförbund anser, att övergångstiden
bör betydligt förkortas. Kustdistriktschefen anför, att de lokala bestämmelserna
i nuvarande skick torde komma att bereda kustbevakningen
stora svårigheter.

Domänstyrelsen framhåller, att en tid om tio år är alldeles för lång att
döma av den erfarenhet styrelsen har av de nu gällande länsstadgorna, varav
åtskilliga icke torde ha mycket gemensamt med vad man numera kallar
fiskevård. Bestämmelse borde utfärdas om att de nu gällande länsfiskestadgorna
skall vara omprövade före den 1 januari 1955. För att styrka nödvändigheten
av en snabb avveckling av de gamla bestämmelserna anför
styrelsen.

Jämlikt för ett mellansvenskt län gällande fiskestadga för bedrivande av
fiske i inom länet belägna delar av Östersjön är fiske med bl. a. spinn och
pimpel förbjudet. Dessa redskap användes ju speciellt av fritidsfiskarna och
deras möjlighet till fiske i länets kustvatten är alltså obefintlig, såvida de ej
begär och erhåller dispens hos länsstyrelsen, som kan, efter hörande av vederbörande
fiskeritjänsteman och kustfiskareorganisation, bevilja tillstånd
till sportfiske för person, som kan styrka sin fiskerätt. Styrelsen bilägger en
bestyrkt avskrift av ett dylikt tillstånd, av allmänheten kallad »licens», för
fem personer, där såsom villkor för tillståndet stadgas, att sökanden årligen
skall »inplantera» minst 50 000 gäddyngel i det i saltsjön befintliga fiskevattnet.
I betraktande av att del för länets kustområde meddelade generella
spinnfiskeförbudet gäller hela året ocli då man numera med stöd av fiskevetenskapliga
undersökningar förklarat att eu dylik utsättning av yngel i
havet torde vara värdelös ur fiskevårdssynpunkt frågar man sig om föreskriften
avser att minska allmänhetens möjligheter alt utöva rekreationseller
fritidsfiske inom detta vattenområde.

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Fiskefrämjandet hänvisar såsom ett belägg för svårigheterna att erhålla
eu överblick över de nu gällande länsbestämmelserna till ett svar som föreningen
fått från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i anledning av
en av föreningen nyligen gjord begäran att erhålla ett exemplar av samtliga
stadgebestämmelser i länet av intresse för fritidsfisket. I svaret heter det, att
några samlade bestämmelser för fisket inom länet icke finns i tryck. Då sådana
bestämmelser finns i en mängd olika kungörelser ända sedan början
av 1900-talet, vilka fortfarande gäller, kan endast genom utplockande i arkivet
och verkställande av avskrifter en samlad sådan uppgift åstadkommas.
Detta är emellertid ett så tidsödande arbete, att kostnaderna därför uppgår
till cirka 50 kronor.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet framhåller önskvärdheten av
att den nya stadgan träder i kraft tidigast tre månader efter
det stadgan utfärdats. Som en följd av den nya stadgan måste
nämligen vissa länsfiskestadgor ändras. Det vore önskvärt att dessa ändringar
hann genomföras före stadgans ikraftträdande. Även Älvsborgs läns
södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller, att tillräcklig
tid bör ställas till förfogande för spridning av kännedom om den nya stadgan
innan den träder i kraft.

Föredraganden.

Som jag inledningsvis anfört (s. 6) bör i samband med övergångsbestämmelserna
behandlas frågan om motsvarighet till 7—8 §§ i gällande fiskeristadga
bör införas i den nya stadgan.

I 7 § stadgas:

»Skeppare eller den, som fartyg förer, vare pliktig att noga tillse, det han
ej utan nödtvång med fartyget eller därav bogserat föremål överfar fiskredskap,
som med vettar eller flytspån försedd är, så att den skönjas kan, och
ej i vanlig segelled finnes utlagd.»

Fiskeristyrelsen har som tidigare nämnts erhållit uppdrag att verkställa
utredning rörande bestämmelser till skydd för att fiskredskap skadas genom
översegling av fartyg. I en den 1 juni 1953 avgiven promemoria har
fiskeristyrelsen inkommit med förslag till bestämmelser i ämnet. Promemorian
har varit föremål för sedvanlig remissbehandling, varvid framförts en
del erinringar. I anledning härav tarvas ytterligare överväganden innan
ståndpunkt kan tagas till förslaget. Med hänsyn härtill bör, såsom fiskeristyrelsen
föreslagit, den nuvarande bestämmelsen i 7 § fiskeristadgan gälla
intill dess att nya bestämmelser i ämnet utfärdas. Att såsom någon remissinstans
förordat överflytta nyssnämnda paragraf till den nya stadgan synes,
med hänsyn till att frågan om nya föreskrifter är under prövning, icke vara
lämpligt.

8 § i gällande fiskeristadga lyder:

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

»Där vatten ledes in till turbin, skall, då is ej täcker vattnet, eller islossning
eller bildning av issörja äger rum, galler med högst 2 centimeter bred**
öppningar vara anbragt så, att fisk av storlek, att den ej kan genomgå
nämnda öppningar, hindras att i turbinen inkomma.

Åstundar någon att i stället träffa annan anordning för åstadkommande
av samma verkan, göre därom ansökning hos Konungens bcfallningshav ande
som äger att därom meddela beslut.»

Bestämmelserna i 8 § fiskeristadgan har behandlats i den tidigaie omnämnda
proposition nr 23, vilken — med viss jämkning som här ej är av
betydelse — antagits av årets riksdag. I propositionen omnämnes (s. 28),
att Svenska fiskevårdsförbundet ifrågasatt om icke föreskriften i 8 § fiskeristadgan
borde överflyttas till vattenlagen. Förbundet har framhållit, att
det i praktiken torde vara betydligt vanligare att ansökan om befrielse från
skyldighet att framför turbinintag ha fiskgaller prövas av vattendomstol än
att sådan ansökning prövas av länsstyrelse. I anledning av detta uttalande
har chefen för justitiedepartementet i propositionen anfört (s. 29), att ifrågavarande
föreskrift i fiskeristadgan syntes vara av alltför speciell natur för
att böra upptagas i vattenlagen. Justitieministern har vidare framhållit, att
det av den i 2 kap. 8 § vattenlagen fastslagna grundsatsen framgick och för
övrigt låg i sakens natur, att åtgärder till förhindrande av att fisk förstördes
i turbiner alltid skulle vidtagas.

I enlighet med vad justitieministern sålunda anfört torde det ej vara erforderligt
att i den nya fiskeristadgan intaga någon föreskrift, motsvarande
den som nu finnes i 8 §. Föreskrift om vad som skall iakttagas i ifrågavarande
avseende bör i stället lämnas av vattendomstol enligt 2 kap. 8 §
vattenlagen. Emellertid torde det erfordras en bestämmelse om att 8 § fiskeristadgan
jämte därtill hörande ansvars- och åtalsbestämmelser fortfarande
skall gälla beträffande anläggning, som tillkommit eller vartill tillstånd
av vattendomstol meddelats före den dag då den nya fiskeristadgan träder
i kraft. Den dispensprövning som enligt andra stycket av 8 § skall utövas
av länsstyrelse bör även beträffande äldre företag utövas av vattendomstol.
I enlighet med vad nu sagts förordar jag att 8 § i fiskeristadgan upphäves,
men att en övergångsbestämmelse av nyss angiven innebörd lämnas. Det är
givet att vattendomstolen äger befogenhet att medgiva befrielse från skyldighet
att hålla särskild anordning, om turbinen är av sådan konstruktion, att
fisken kan oskadd passera genom densamma.

I fråga om de författningar i övrigt, som bör upphävas i samband med att
den nya stadgan träder i kraft, har jag ingen annan erinran mot fiskeristyrelsens
förslag än att, såsom jag redan i samband med behandlingen av 9 §
i departementsförslaget anfört, även kungörelsen den 25 augusti 1914 (nr
173) om fredningstid för hummer inom Norrvikens fögderi av Göteborgs och
Bohus län bör upphöra redan den dag då den nya stadgan träder i kraft. Erfordras
även framgent bestämmelser motsvarande dem som finnes i kungörelsen,
torde i enlighet med vad jag tidigare uttalat sådana få utfärdas av
länsstyrelsen.

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Vad fiskeristyrelsen i tredje stycket av övergångsbestämmelserna föreslagit
synes vara lämpligt. Dock bör i anledning av den ståndpunkt jag tagit
till frågan om tillsynsmans åtalsrätt sista punkten i nämnda stycke utgå. I
övrigt bör några redaktionella ändringar vidtagas.

De under punkt 1 i sista stycket av fiskeristyrelsens förslag givna föreskrifterna
har töranlett erinringar från några remissinstansers sida. Å ena
sidan har gjorts gällande, att någon föreskrift om att lokala bestämmelser
efter viss tid skall upphöra att gälla icke är erforderlig. Å andra sidan har
framhållits, att en föreskrift härom är mycket motiverad och att den tidsperiod,
under vilken de äldre bestämmelserna skall få gälla, bör betydligt
förkortas. Såsom jag anfört under 14 § av departementsförslaget har jag
icke ansett mig böra tillstyrka en föreskrift om att nya lokala bestämmelser
alltid skall vara tidsbegränsade. I stället har jag förordat, att länsstyrelserna
skall vara skyldiga att föra ett register över utfärdade bestämmelser.
I fråga om äldre lokala bestämmelser torde däremot av fiskeristyrelsens
och remissinstansernas yttranden framgå, att sådana äldre bestämmelser
efter en viss tidrymd bör upphöra att gälla och vid behov ersättas
med bestämmelser utfärdade med stöd av den nya fiskeristadgan. Fiskeristyrelsen
har föreslagit, att giltighetstiden för sådana bestämmelser skall
utgå tio år efter det stadgan träder i kraft. Jag anser, att denna tidsfrist
kan förkortas och förordar att bestämmelserna endast skall få gälla under
fem års tid. Vid den genomgång av äldre bestämmelser, som måste äga
rum i länsstyrelserna, torde det visa sig att en hel del sådana bestämmelser
omedelbart bör upphöra. En sådan utgallring av bestämmelser bör kunna
ske inom relativt kort tid och jag finner det lämpligt, att de lokala bestämmelser,
som ett år efter det fiskeristadgan trätt i kraft fortfarande gäller,
då bör vara införda i det register varom stadgas i 14 § andra stycket av
departementsförslaget.

De av mig sålunda förordade föreskrifterna har intagits i punkterna 1
och 2 av sista stycket i de övergångsbestämmelser som lämnats i departementsförslaget.

Mot fiskeristyrelsens förslag under punkt 2 i ifrågavarande stycke har jag
intet att erinra. De där angivna bestämmelserna återfinnes i punkt 3 av departementsförslaget.
Då i denna punkt föreskrivits, att vid ärendets fortsatta
behandling föreskrifterna i den nya stadgan skall tillämpas, torde den
av fiskeristyrelsen föreslagna punkt 4 kunna utgå.

Av punkt 3 i fiskeristyrelsens förslag bör i anledning av vad jag förordat
under 19 § i departementsförslaget den del av bestämmelserna som börjar
med »samt att» utgå.

Mot punkt 5 har jag intet annat att erinra än att satsen, som börjar med
»Väckes», såsom onödig bör utgå.

Jag förordar, att fiskeristadgan träder i kraft den 1 januari 1955 och förutsätter
därvid att den kan utkomma från trycket minst tre månader före
nämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

201

Lagförslagen.

Ändring av fiskerättslagen.

Fiskeristyrelsen.

De ändringar i fiskerättslagen, som fiskeristyrelsen föreslår, är föranledda
av den ståndpunkt styrelsen intagit beträffande vissa frågor om förverkande
och beslag i anledning av förseelser mot fiskeristadgan.

Av skäl, som anförts under 35—39 §§ i förslaget till fiskeristadga, har
styrelsen föreslagit, att i de fall då brott mot fiskerättslagen, d. v. s. olovligt
fiske, tillika innefattar överträdelse av förbud, som i fiskeristadgan
eller med stöd därav meddelade bestämmelser finnes mot vissa fångstredskap
eller fångstsätt eller mot fångande av fisk å viss tid eller under visst
minimimått, den förverkade fångsten icke såsom nu är fallet skall tillfalla
fiskerättsinnehavaren utan kronan.

Styrelsen anför vidare.

Den av styrelsen förordade, i 35 § förslaget till fiskeristadga upptagna
regeln, att levnadsduglig fisk som förverkats i anledning av överträdelser
av nämnda förbud i första hand skall åter utsättas, bör gälla även i de fall
då överträdelsen tillika innefattar olovligt fiske. Detsamma bör gälla de i
37 § i stadgeförslaget givna reglerna om hur man skall förfara med förverkad
fisk, som fångats å fredningstid eller icke håller stadgat minimimått,
samt om möjligheten att försälja eller i vissa fall förstöra förverkad fisk
före det domstols dom föreligger.

Vad nu anförts i fråga om sådana föreskrifter om forbud mot vissa
fångstsätt och fångstredskap samt om fredningstider och minimimått, som
förekommer i fiskeristadgan eller med stöd därav meddelade bestämmelser,
bör uppenbarligen gälla även föreskrifter av dylik art som återfinnes i författningar
med fiskevårdande syfte, som Kungl. Maj :t utfärdat vid sidan
av fiskeristadgan. Även överträdelser av dessa författningar kan, låt vara
mera sällan, kränka enskild fiskerätt och sålunda föranleda straff jämväl
enligt fiskerättslagen. Det må anmärkas, att stadgeförslagets föreskrifter om
förverkande och beslag kommer att på grund av tredje stycket i förslagets
övergångsbestämmelser bli tillämpliga med avseende å de nu gällande författningarna
av nämnda slag.

Vad i 32 och 33 §§ i förslaget till fiskeristadga föreskrivits angaende
möjlighet att förklara förverkad annan fisk än den som olagligen fångats
föranleder tydligen ingen ändring i fiskerättslagen. Om ett parti å annans
vatten fångad fisk delvis består av fisk, som är förverkad jämväl enligt
fiskeristadgan, bör detta naturligtvis icke föranleda att fiskerättsinnehavarens
rätt till den övriga fisken elimineras.

I fråga om utformningen av de föreslagna lagändringarna anför styrelsen.

De ändringar, som upptagits i lagförslaget, ansluter sig nära till föreskrifterna
i stadgeförslaget.

Beträffande 37 § må påpekas, att utsättande endast får ske av fisk som
avses i 38 § under 1. i lagförslaget.

202

Knngl. Maj.ts proposition nr 183.

37 b § andra stycket motsvarar 37 § andra stycket stadgeförslaget. Vad
som föreskrivits i sistnämnda författningsrum om omedelbar försäljning
av förverkad fisk behöver i och för sig icke föranleda att den motsvarande
föreskriften i fiskerättslagen skall avse annan fisk än sådan som förverkats,
förutom jämlikt fiskerättslagen, enligt fiskeristadgan eller annan författning
av fiskevårdskaraktär. Behov av en dylik regel torde emellertid
föreligga även beträffande fisk, som är förverkad uteslutande enligt fiskerättslagen,
i den män sådan fisk icke anses böra omedelbart efter beslaget
överlämnas till fiskerättshavaren.

I fråga om 38 § i lagförslaget må framhållas, att efter tillkomsten av lagen
den 20 april 1951 (nr 175) med vissa bestämmelser om böter och viten
det icke är erforderligt att upptaga föreskrift i fiskerättslagen om att böter
och viten skall tillfalla kronan.

Remissinstanserna.

Kammarkollegiet riktar mot de föreslagna nya bestämmelserna den allmänna
anmärkningen, att de har sådant innehåll att lämpligheten av deras
placering i fiskerättslagen kan ifrågasättas. Det syntes icke tilltalande,
att reglerna om beslag och förverkande av samt förfarandet med fisk som
fångats i strid mot fiskeristadgans bestämmelser, intages såväl i fiskerättslagen
som i fiskeristadgan. Frågan om den författningstekniska lösningen
av de kollisionsfall, som föreligger när fiske skett i strid både mot fiskeristadgan
och fiskerättslagen, syntes därför böra omprövas.

Svenska fiskevårdsförbundet förmenar, att alltför speciella bestämmelser
om förfarandet med beslagtaget gods m. m. syntes böra överflyttas till
särskilda författningar.

Fiskefrämjandet anser bestämmelserna i 37 b § i lagförslaget om att vissa
slag av förverkad fisk får försäljas till innehavare av fiskmjölsfabrik eller
eljest till den som kan antagas komma att ej avyttra fisken (t. ex. beslagaren
eller den fiskande själv) vara av alltför speciell natur att böra inflyta
i fiskeristadgan eller fiskerättslagen.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att, på motsvarande sätt som länsstyrelsen
föreslagit beträffande 41 § förslaget till fiskeristadga, den i 41 § andra
stycket i lagen angivna besvärstiden bör förkortas.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet anser, att 41 § i lagen bör ändras
så att fiskeriintendentens besvärsrätt uttryckligen angives.

Föredraganden.

Jag delar fiskeristyrelsens uppfattning, att de i fiskeristadgan föreslagna
reglerna om utsättande av beslagtagen fisk och försäljning av fisk, som tagits
i beslag eller förverkats, även bör gälla i sådana fall, då fisket skett i strid
mot bestämmelserna i fiskerättslagen. Emellertid torde det icke vara nödvändigt,
att i anledning härav göra ändring i sistnämnda lag. Som jag under
38 § i förslaget till fiskeristadga anfört synes i stället i fiskeristadgan böra
intagas en bestämmelse om att föreskrifterna i 35 och 37 §§ nämnda stadga
skall iakttagas jämväl i fall, då grund för beslag eller förverkande tillika

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

föreligger enligt fiskerättslagen. Fiskeristyrelsen har anfört, att den omständigheten
att ett parti olovligen fångad fisk delvis består av fisk som är förverkad
jämväl enligt fiskeristadgan icke bör föranleda att fiskerättshavarens
rätt till den övriga fisken bortfaller. I anledning av detta uttalande vill jag
påpeka, att om hela partiet förverkats enligt 32 § andra stycket i förslaget
till fiskeristadga den enskilde fiskerättshavaren givetvis icke har någon rätt
till partiet eller dess värde. Har däremot frånsortering skett enligt nyssnämnda
bestämmelse, förverkas blott den frånsorterade fisken enligt fiskeristadgan
medan partiet i övrigt förverkas på den grund att olovligt fiske ägt rum.
Värdet av den fisk som återstår efter frånsorteringen skall i sådant fall tillfalla
fiskerättshavaren enligt 38 § fiskerättslagen.

Som jag i anslutning till 41 § i förslaget till fiskeristadga anfört synes
det icke vara erforderligt att i fiskerättslagen införa någon särskild bestämmelse
om fiskeriintendents besvärsrätt. Däremot bör, såsom jag förordat
vid behandlingen av 34 § förslaget till fiskeristadga, införas en bestämmelse
om att befattningshavare vid tullverkets kustbevakning skall
äga samma befogenhet som fisketillsynsman att verkställa beslag då någon
som bedriver olovligt fiske ertappas på bar gärning. För vinnande av enhetlighet
bör detsamma gälla befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt
för att övervaka ordningen å fiskeplats. I överensstämmelse med vad jag
förordat i 36 § förslaget till fiskeristadga bör den som verkställt beslag
äga rätt att göra anmälan därom — förutom till närmaste polisman direkt
till vederbörande polis- eller åklagarmyndighet.

Det synes ej vara erforderligt att, såsom fiskeristyrelsen föreslagit, i 37 §
införa en hänvisning till de föreskrifter om beslagsrätt som finnes i rättegångsbalken.
Även den i 37 c § av styrelsen föreslagna bestämmelsen torde
kunna utgå utan att detta innebär någon saklig ändring.

Såsom jag anfört vid behandlingen av förverkandebestämmelserna i förslaget
till fiskeristadga bör i de fall då olovligt fiske jämväl innefattar olaga
fiske förutom redskap även fångst tillfalla kronan. Detta torde i lagtexten
enklast kunna komma till uttryck genom en regel att förverkad fångst eller
dess värde tillfaller kronan, om fångsten tillika är förverkad på annan
grund än i fiskerättslagen är stadgad.

I 38 § har, utöver vad som föranledes av vad jag tidigare anfört, i enlighet
med fiskeristyrelsens förslag bestämmelsen om att böter och viten skall
tillfalla kronan borttagits. Sådan bestämmelse är numera onödig.

I enlighet med det anförda förordar jag att ändring vidtages i 37 och
38 §§ fiskerättslagen på sätt som framgår av departementsförslaget.

Ändring av vattenlagen.

Beträffande motiven till den föreslagna ändringen av 13 kap. 14 § vattenlagen
får jag hänvisa till vad som anförts under 30 § i förslaget till fiskeristadga.
Den föreslagna bestämmelsen innebär blott ett påpekande av de

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

straff- och förverkandebestämmelser som givits i fiskeristadgan. Enär här
avsedda fiskeförbud meddelas av vattendomstol och bestämmelse om straff
för överträdelse av sådana förbud ej finnes i vattenlagen, torde ett sådant påpekande
vara av värde för såväl allmänheten som de rättstillämpande myndigheterna.

Ändring av jaktlagen.

I fråga om motiven till de föreslagna ändringarna i jaktlagen, vilka avser
kust- och gränsbevakningspersonalens befogenheter vid jakttillsynen, hänvisas
till vad jag anfört under 34 § förslaget till fiskeristadga. I samband med
dessa ändringar har den redaktionella jämkningen gjorts i 31 § 1 mom. jaktlagen
att ordet »lapptillsyningsman» utbytts mot »tillsynsman vid lappväsendet».
Härmed vinnes överensstämmelse med det uttryckssätt, som använts
i 26 § 1 mom. och i instruktionen den 21 december 1949 (nr 693)
för tillsynsmännen vid lappväsendet.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft samma dag som fiskeristadgan
eller den 1 januari 1955.

I enlighet med det anförda föreligger nu förslag till

1) fiskeristadga,

2) lag angående ändrad lydelse av 37 och 38 §§ lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske,

3) lag om ändrad lydelse av 13 kap. 1A § vattenlagen, samt

4) lag angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen
den 3 juni 1938 (nr 27A) om rätt till jakt.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 2)—4)
upptagna lagförslagen, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Malte Olsson.

Denna bilaga, som frånsett redaktionell jämkning är likalydande med de vid propositionen
fogade förslagen, har här utelämnats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

205

Bihang.

Fiskeristyrelsens förslag

till

Fiskeristadga.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Vad i denna stadga sägs om fisk skall i tillämpliga delar gälla även om
andra vattendjur, efter vilka fiske bedrives.

2 §•

För de områden, som avses med kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6)
angående tillämpning av den genom deklaration den 10 maj 1927 mellan
Sverige och Finland fastställda stadga för fiskets bedrivande inom Torne
älvs fiskeområde, kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser
rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande
farvattnen och 1 § kungörelsen den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa
bestämmelser rörande lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund
in. m., skola föreskrifterna i denna stadga icke gälla, i den mån de strida
mot innehållet i nämnda kungörelser.

3 §•

Stadgandena i 4—22 §§ äga ej tillämpning å fiskevatten, som uteslutande
tillhör en ägare och ej har gemenskap med annat vatten eller ock är därmed
förenat allenast genom sådant tillflöde eller avlopp, att fisk eller fiskyngel
endast undantagsvis framgår däri.

Beträffande fiskevatten, vari fisket är gemensamhetsfiske och som ej har
gemenskap med annat vatten eller ock är därmed förenat endast genom
tillflöde eller avlopp som nyss är sagt, ankommer på länsstyrelsen att, sedan
vederbörande fiskeriintendent hörts, pröva, i vad mån stadgandena i
4—13 §§ och med stöd av 14 § meddelade bestämmelser skola gälla.

Allmänna bestämmelser om fiskets vård och bedrivande inom
rikets vattenområden.

Om förhållandet mellan fiskande inbördes.

4 §•

Skall fiske i samma vatten utövas av flera och kunna de ej på en gång
fiska, skola de förrätta fisket efter den ordning i vilken de till stället ankommit.
Så länge den fiskande begagnar av honom utsatt fiskeredskap, må
annan fiskande icke hindra honom i hans fiske.

Ej må eu i ordningen föregående onödigt uppehålla de efterföljande.

Vad i denna paragraf föreskrives skall icke gälla, där annorledes stadgas
i allmän lag eller i bestämmelse som avses i 14 §.

5 §•

Varje fiskande skall söka undvika, att hans fiskeredskap kommer så
nära fiskeredskap, som annan fiskande tidigare utsatt eller börjat utsätta,
att fara uppkommer för redskapens hopsnärjande.

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

6 §..

Kan fiskeredskap, som hopsnärjts med annat fiskeredskap, ej frigöras
eller upptagas utan att alla redskapen samtidigt upptagas eller skada tillfogas
något av dem, skola de fiskande gemensamt skilja och upptaga redskapen.

Envar av de fiskande äger, där de övriga ej äro tillstädes och icke utan
olägenhet kunna tillkallas, själv åtskilja redskapen. Kan han ej skilja redskapen
genom att kapa eller lösa eget redskap, må han vidtaga de åtgärder
med annans redskap som äro nödvändiga för redskapens åtskiljande. Han
är härvid skyldig så förfara, att ägaren av det andra redskapet tillskyndas
minsta möjliga törfång. Vad han nödgats lösa eller kapa å annans redskap
skall han omedelbart åter sammanknyta. Annans redskap, som upptagits
skall genast åter utsättas, om det på stället kan åtskiljas från övriga redskap,
och utsättandet finnes vara till ägarens fördel. I annat fall skall den
som upptagit redskapet skyndsamt föranstalta därom att detsamma jämte
däri varande fångst må komma ägaren tillhanda.

Om fiskevård.

7 §•

Fiske med harka, ljuster eller huggkrok är förbjudet. Vad nu sagts utgör
dock icke hinder för fiske med så kallad ålsax.

Såsom fiske med huggkrok skall ej anses begagnande av sådant redskap
för bärgning av fisk, som fångats med annat redskap.

8 §•

Irålfiske är förbjudet.

Med trålfiske förstås i denna stadga sådant fiske med not- eller vadredskap,
vid vilket redskapet bogseras av en eller flera båtar och icke är
fästat annorstädes än vid båten eller båtarna.

Utan hinder av det här stadgade förbudet må dock vid fiske i sötvatten
på angivna sätt nyttjas kilnot, kolknot, spiralnot eller liknande redskap,

9 §.

Ej må någon utan tillstånd av fiskeristyrelsen idka fiske med sprängämne,
dövande eller giftigt ämne eller elektrisk ström.

10 §.

Fiske är förbjudet efter hummer från och med den 15 juli till klockan 6
den första söckendagen efter den 14 september, efter ostron från och med
den 1 maj till och med den 31 augusti samt efter kräftor från och med
den 1 januari till klockan 18 den 7 augusti och från och med den 1 november
till och med den 31 december.

Under fredningstid må redskap, som användes till fångst av det slags
skaldjur fredningen avser, ej hållas i vatten utestående, där ej redskapet
så utsatts eller därmed eljest vidtagits sådan åtgärd att det kan antagas att
redskapet icke avsetts skola nyttjas för fångst av skaldjuret.

11 §•

Ej må någon fånga fisk eller skaldjur av nedannämnda slag, som icke
håller följande minimimått:

Lax ...........	...... 40	centimeter
Laxöring ......	...... 40	»
Gädda .........	...... 40	»
Gös ...........	...... 38	»
Kräfta.........	...... 9	»
Hummer ......	...... 21	»
Havskräfta ....	...... 15	»
Ostron ........	...... 6	»

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

207

Minimimåttet för laxöring skall dock endast gälla vid fiske i saltsjön.

Måttet skall avse för fisk avståndet från nosspetsen till stjärtfenans
yttersta spels samt för kräfta, hummer och havskräfta det raka måttet från
spetsen av pannhornet till fasta kanten av mellersta stjärtfenan. Ostron
skall hålla det angivna måttet i minsta bredd.

12 §.

1 den mån så finnes erforderligt, må länsstyrelsen i den ordning som i

14_19 §§ sägs för länet eller viss del därav förordna om utsträckning av

i 10 § angiven fredningstid eller fastställa högre minimimått än i 11 §
stadgas.

Fiskeristyrelsen må medgiva undantag från de genom 10 och 11 §§
stadgade förbuden, där så finnes påkallat av fiskevårdshänsyn, för erhållande
av fisk till fiskodling eller för vetenskapligt ändamål.

13 §.

Utplantering av fisk i sötvatten må, om den icke sker till åtlydnad av föreskrift
i dom i vattenmål, ej äga rum utan tillstånd av vederbörande fislceriintendent
eller av fiskeristyrelsen.

I sötvatten må såsom bete icke användas levande fisk av slag, som icke
förekommer i det vatten, där fisket sker.

Om meddelande av lokala bestämmelser angående fiskets vård

och bedrivande.

14 §.

Där så erfordras, äger länsstyrelsen för länet eller viss del därav meddela
särskilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande.

Sådan bestämmelse må avse jämväl förbud mot åtgärd av beskaffenhet
att giva anledning till misstanke om att förbud, som tillkommit av fiskevårdshänsyn,
överträtts eller kommer att överträdas.

Bestämmelserna skola meddelas att gälla för viss tid, högst tio år, räknat
från det lagakraftägande beslut i ärendet föreligger.

15 §.

Innan länsstyrelsen meddelar bestämmelser, skall länsstyrelsen, där ej
stadgandet i 19 § annat föranleder, från vederbörande fiskeriintendent
inhämta förslag angående det område, för vilket med hänsyn till likartade
natur- och fiskeriförhållanden bestämmelserna böra gälla, samt rörande
bestämmelsernas innehåll ävensom, sedan förslag avgivits, enligt vad nedan
stadgas hålla erforderligt antal sammanträden å lämpliga tider och orter
lör behandling av ärendet.

Förslag behöver dock icke inhämtas, där av fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten
utarbetat förslag redan föreligger.

16 §•

Har någon hos länsstyrelsen gjort framställning om meddelande av bestämmelser,
må framställningen icke avslås utan att förslag som i 15 §
sägs inhämtats eller annorledes föreligger eller fiskeriintendenten eljest
hörts över framställningen.

Framställning, som med bifogande av förslag gjorts av fiskeristyrelsen eller
fiskeriintendenten eller biträtts av någon av dem, skall alltid föranleda
hållande av sammanträde.

17 g.

Till sammanträde som i 15 § sägs skola kallas de fiskevattcnsdelägare
och andra innehavare av enskild fiskerätt, vilkas rött beröres av bestäm -

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

melser i de ämnen förslaget avser, samt de yrkesfiskare, som bruka idka
fiske inom det med förslaget avsedda området, ävensom sammanslutningar
av dessa yrkesfiskare.

Kallelse till sammanträde skall ske genom meddelande, som minst fjorton
dagar förut kungöres i kyrkan för den eller de församlingar inom vilka det
föreslagna området är beläget samt i en eller flera tidningar med spridning
inom orten. Förslaget skall före sammanträdet genom länsstyrelsens försorg
hållas tillgängligt inom de särskilda församlingarna å platser, som angivas
i meddelandet.

Särskild underrättelse om sammanträdet skall jämte förslaget minst fjorton
dagar förut sändas till sammanslutning som ovan sagts.

Om sammanträdet skall därjämte underrättelse i god tid dessförinnan
sändas till fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten.

Finnes saken angå fiskevatten, tillhörigt kronan eller allmän inrättning,
skall ombud till bevakande av kronans eller inrättningens rätt utses av
länsstyrelsen eller annan myndighet som sådant må tillkomma. Länsstyrelsen
har att, då annan myndighet skall utse ombud, giva denna myndighet
underrättelse om saken så tidigt, att ombudet kan tillstädeskomma vid förrättningen.

18 §.

Vid sammanträde som i 15 § sägs äga de närvarande överlägga och yttra
sig angående lämpligheten av det i förslaget angivna området ävensom
beträffande i förslaget väckta eller vid sammanträdet uppkommande frågor
om åtgärder och förbud, som kunna tjäna till fiskets bevarande, upphjälpande
och ändamålsenliga bedrivande. Såsom de närvarande fiskevattensdelägarnas,
fiskerättsinnehavarnas och yrkesfiskarenas mening skall gälla
det varom de flesta förena sig. Om yrkande därom framställes, skola vid
omröstning fiskevattensdelägarnas, fiskerättsinnehavarnas eller yrkesfiskarenas
röster särskilt antecknas.

Efter sammanträdet skall länsstyrelsen, innan länsstyrelsen meddelar beslut
i ämnet, inhämta yttrande från fiskeriintendenten och fiskeristyrelsen.

19 §•

Erfordras bestämmelser som i 14 § avses och är frågan synnerligen brådskande
eller av ringa betydelse, äger länsstyrelsen besluta i ämnet utan
iakttagande av vad i 15—18 §§ föreskrives. Före beslutet skall dock fiskeriintendenten
höras, där förslag av honom eller fiskeristyrelsen ej föreligger.
Där fiskerinämnd finnes i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, skall
nämnden höras. I annat fall skall, om bestämmelserna kunna antagas hava
betydelse för yrkesfisket, sammanslutning av yrkesfiskare, som bedriva
fiske inom det område bestämmelserna skola avse, beredas tillfälle att yttra
sig i ärendet.

20 §.

I fråga om ändring eller upphävande av för visst område gällande bestämmelser
skola föreskrifterna i 15—19 §§ äga motsvarande tillämpning.

21 §.

Har bestämmelse meddelats om fredningstid, skall vad i 10 § andra stycket
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Är bestämmelse meddelad, att fisk eller i 11 § avsett skaldjur under visst
minimimått ej må fångas, skall måttet beräknas enligt de i nämnda paragraf
tredje stycket angivna grunderna.

Beträffande bestämmelser om fredningstid eller minimimått skall föreskriften
i 12 § andra stycket äga motsvarande tillämpning.

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

22 §.

Bestämmelse om maskstorlek i redskap som kan sträckas skall anses
innebära, att en flat, två millimeter tjock mätsticka med en bredd, motsvarande
den föreskrivna maskstorleken, lätt skall kunna föras genom den
i redskapets längdriktning sträckta maskan, när redskapet är vått sådant det
till fiske användes. Länsstyrelsen må dock i samband med meddelande av
bestämmelse som nu sagts föreskriva, att i fråga om redskap, tillverkat av
elastiskt material, annat sätt för uppmätning skall tillämpas.

Bestämmelse om maskstorlek i redskap, tillverkat av metalltråd, skall sa
tillämpas, att den föreskrivna storleken skall avse det kortaste avståndet
mellan de två närmast varandra belägna motstående sidorna i maskan.

Bestämmelse om maskstorlek skall ej anses överträdd därigenom att en
eller annan maska understiger det bestämda måttet.

Om fiske å internationellt vatten.

23 §.

Bestämmelserna i 4, 5 och 9 §§, fångstförbuden i 11 § i tillämpliga delar
samt stadgandet i 12 § andra stycket, i vad däri beredes möjlighet till undantag
från nämnda förbud, skola gälla även vid fiske från svenskt fartyg å
internationellt vatten.

Vad i 6 § stadgas skall jämväl tillämpas å sådant vatten beträffande redskap,
som utsatts från svenska fartyg.

Om förbud mot införsel, försäljning m. m. av visst slags fisk.

24 §.

Ej må någon till riket införa hummer under tiden från och med den
15 juli till och med den 15 september, ostron under tiden från och med den
1 maj till och med den 31 augusti eller kräftor under tiden från och med
den 1 januari till och med den 7 augusti och från och med den 1 november
till och med den 31 december.

Fisk eller skaldjur av i 11 § angivet slag, som icke håller däri stadgat
minimimått, må ej under någon del av aret införas till riket. Förbudet skall
dock icke gälla i fråga om laxöring, där det kan visas att den fångats i sötvatten.

Beträffande undantag från förbuden, då fråga är om transitering, galler
vad därom särskilt är stadgat. I övrigt må undantag medgivas av fiskeristyrelsen.

25 §.

Inkommer till riket fisk eller skaldjur, som enligt 24 § icke får införas,
må varan, därest den i behörig ordning anmälts till tullklarering, återutföras.

Sker ej utförsel inom fyra dagar efter det varan enligt vad i tullstadgan
sägs skall anses hava mottagits av tullanstalt, skall varan överlämnas till
närmaste polisman. Beträffande varan skall därefter tillämpas vad som enligt
35 §, 37 § första stycket och 39 § gäller i fråga om förverkad fisk, som
tillhör fredat fiskslag eller är av förbjuden storlek.

26 §.

Ej må någon inom riket till salu hålla, utbjuda, sälja, köpa, emottaga
eller från ort till annan forsla hummer eller ostron under den i 10 § för
skaldjuret angivna fredningstiden eller kräftor under tiden från och med
den 1 januari till och med den 7 augusti eller från och med den 1 november

14 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 1S3.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

till och med den 31 december, ej heller under någon del av året fisk eller
skaldjur av i ll § angivet slag, som icke håller däri stadgat minimimått.
Sistnämnda förbud skall dock i fråga om laxöring tillämpas endast därest
den fångats i saltsjön.

Vad i första stycket sägs skall icke gälla, så framt det kan visas, att fisken
eller skaldjuret lovligen införts till riket eller fångats efter tillstånd som i
12 § andra stycket sägs eller, där fråga icke är om åtgärd med kräftor under
ovan angivna för kräftor gällande tider, att fisken eller skaldjuret eljest
lovligen fångats inom riket.

27 §.

Innefattar bestämmelse som i 14 § sägs förbud mot fångande av fisk
å viss tid eller under visst minimimått, skall förbudet även gälla såsom
förbud att inom det område som bestämmelsen avser med det slags fisk vidtaga
de i 26 § angivna åtgärderna, så framt ej kan visas, att fisken införts
till riket eller därstädes lovligen fångats.

Ej heller må någon inom riket utanför det område där förbudet gäller
vidtaga angivna åtgärder med fisk, som visas hava olovligen fångats inom
förbjudet område.

28 §.

Vad i 26 och 27 §§ stadgas skall ej gälla åtgärd med fisk, som bevisligen
tagits i beslag eller förklarats verkad.

Ansvarsbestämmelser m. m.

29 §.

Bedriver någon trålfiske i strid mot vad i 8 § stadgas,

eller idkar någon fiske på sätt, som enligt 9 § eller 23 § första stycket
är förbjudet, eller vidtager någon förberedelse till sådant fiske genom medförande
i båt av ämne som i 9 § angives eller av anordning, avsedd för fiske
medelst elektrisk ström, eller genom utläggande i vatten av ämnet eller av
anordningen eller del av densamma,

straffes med dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

30 §.

Den, som i strid mot föreskrifterna i 10 § första stycket, 11 § eller 23 §
första stycket eller mot bestämmelse, som länsstyrelsen meddelat, fiskar
å otillåten tid eller fångar fisk av förbjuden storlek, straffes med dagsböter.

Råkar någon utan avsikt fånga fisk, som han efter vad nu sagts ej haft
lov att fånga, skall han, därest fisken så oskadad som möjligt genast åter
utsläppes i vattnet, icke anses hava överträtt det fångstförbud varom fråga
är.

År överträdelsen med hänsyn till att därigenom åtkommits fisk av betydande
värde eller eljest i stor myckenhet eller till att överträdelsen skett
vanemässigt att anse såsom grov, skall straffet vara dagsböter, ej under
tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

31 §.

Bryter någon mot den jämlikt 4 § och 23 § första stycket gällande ordningen
för fiske, som skall utövas av flera i samma vatten,

eller bedriver någon fiske i uppenbar strid mot vad som i 5 § och 23 §
första stycket stadgats för undvikande av hopsnärjning av fiskeredskap,

eller idkar någon fiske med i 7 § förbjudet redskap eller vidtager någon
förberedelse till sådant fiske genom att färdas å fiskevatten, utrustad med
redskapet,

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

eller åsidosätter någon föreskrifterna i 10 § andra stycket, 13 §, 21 §
första stycket, 24 §, 26 § eller 27 § eller av länsstyrelsen meddelad bestämmelse,
som icke innefattar förbud mot fiske å viss tid eller mot fångande av
fisk under viss storlek,

straffes med dagsböter.

Lika med olovlig införsel som i 24 § sägs anses försök därtill.

32 §.

Finnes någon hava fiskat med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt
eller å otillåten tid eller haft redskap utestående i strid mot vad i 10 §
andra stycket eller 21 § första stycket stadgas eller fångat fisk av förbjuden
storlek, skall det olagligen fångade eller, där det undergått förskämning
eller ej är i behåll, dess värde förklaras förverkat.

Påträffas i ett parti fisk sådan fisk, som enligt vad nu sagts skall vara
förverkad på den grund att den fångats å otillåten tid eller är av förbjuden
storlek, och är ej den övriga fisken förverkad på annan ovan angiven grund
eller jämlikt lagen om rätt till fiske, åligger det innehavaren av partiet att
på anmodan av den, som äger taga den fisk som först sagts i beslag, genast
på egen bekostnad låta trovärdig person frånsortera den fisken. Gör han det
ej och är frånsorteringen förenad med kostnad eller besvär, skall jämväl
den övriga fisken förklaras förverkad.

Fiskeredskap, som använts vid fiske som i första stycket avses eller vid
straffbar förberedelse till fiske eller som varit olagligen utestående, skall
ock förklaras helt eller delvis förverkat, såvitt ägaren eller någon som var
i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och det
ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i behåll, skall i stället dess
värde förklaras förverkat.

Vad nu stadgats gäller dock ej mot den som i god tro förvärvat fisken
eller redskapet eller särskild rätt därtill.

33 §.

Finnes någon hava till riket olovligen infört eller sökt införa fisk i strid
mot vad i 24 § föreskrives eller hava vidtagit åtgärd som är förbjuden enligt
26 eller 27 §, skall vad i 32 § första, andra och fjärde styckena stadgas äga
motsvarande tillämpning, varvid den fisk som varit föremål för sådan olovlig
befattning skall anses lika med olagligen fångad fisk.

34 §.

Ertappas någon å bar gärning, då han överträder förbud som i 32 §
första stycket avses, eller anträffas i fiskevatten redskap, som är otillåtet
eller utestående i uppenbar strid mot vad i 10 § andra stycket eller 21 §
första stycket stadgas, må av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad
fisketillsynsman samt, där fisket kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande
rättsägare eller hans folk beslagtaga egendom, som enligt 32 §
skall vara förverkad, ävensom båt eller annat, som kan antagas äga betydelse
för utredningen om förseelsen.

Enahanda befogenhet tillkommer befälhavare å statens fartyg, vilket blivit
utsänt för att övervaka ordningen å fiskeplats.

Tulltjänsteman eller lotstjänsteman, vilken påträffar fisk som någon
olovligen infört eller sökt införa till riket, har att verkställa beslag å fisken.

Därjämte skall i fråga om befogenhet att verkställa beslag i anledning
av överträdelse mot föreskrifterna i denna stadga gälla vad i rättegångsbalken
föreskrives.

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

35 §.

I beslag tagen fisk, som uppenbarligen är förverkad enligt denna stadga
och som är levnadsduglig, skall efter beslaget skyndsamt åter utsättas, om
åtgärden icke med hänsyn till därmed förenade kostnader eller besvär
eller eljest finnes olämplig. Utsättandet skall om möjligt ske, där fisken
fångats. I sötvatten, där fisken ej fångats, må den utsättas endast om tillstånd
enligt 13 § föreligger.

Enskild person som verkställt beslag är ej skyldig att föranstalta om utsättande
av fisken, ej heller tulltjänsteman eller lotstjänsteman.

Vid utsättandet skall, där omständigheterna så medgiva, trovärdigt vittne
närvara.

36 §.

Den som verkställt beslag jämlikt 34 § första, andra och tredje styckena
skall, oavsett huruvida beslagtagen fisk utsatts eller ej, göra anmälan om
beslaget till närmaste polisman, vilken har att, med iakttagande av vad i
denna stadga eller i allmänhet finnes om beslag föreskrivet, förfara som
om han själv gjort beslaget.

37 §.

Förverkad fisk, som tillhör fredat fiskslag eller är av förbjuden storlek,
må försäljas endast till innehavare av fiskmjölsfabrik eller eljest till den
som kan antagas komma att ej avyttra fisken. Vad nu sagts skall dock icke
gälla, om fisken undergått sådan märkning eller därmed vidtagits annan
sådan åtgärd, som tydligt utvisar att fisken varit beslagtagen. Kan försäljning
icke ske i enlighet med vad nu sagts, skall fisken bevisligen förstöras.

Fisk, som är underkastad förskämning, må försäljas eller, i fall som
ovan avses, förstöras omedelbart efter beslaget.

38 §.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om undersökningsledarens, åklagarens
eller rättens prövning av beståndet av beslag skall icke gälla i fråga om fisk
som utsatts eller förstörts.

39 §.

Förverkad fisk, som icke utsatts eller förstörts, så ock förverkat redskap
samt värdet av förverkad egendom skall tillfalla kronan.

40 §•

Allmän åklagare och av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad
tisketillsynsman äga lika behörighet att åtala förseelser mot denna stadga
eller med stöd därav meddelade bestämmelser; dock må tillsynsman ej
åtala olovlig införsel av fisk eller försök därtill.

Om besvär m. m.

41 §.

Beslut, som länsstyrelsen meddelar enligt 3, 14 eller 20 §, skall kungöras i
kyrkan för den eller de församlingar, där fiskevattnet är beläget, samt tilllika
anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad tillkänna§iyas
* länskungörelserna ävensom i en eller flera tidningar inom orten.

Är någon missnöjd med beslutet, må klagan föras hos Konungen genom
besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två
månader efter det kungörandet i kyrka ägde rum.

Länsstyrelsen må, när skäl därtill äro, förordna att beslutet skall lända
till efterrättelse utan hinder av förd talan.

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Länsstyrelsen skall, där fråga är om beslut som i 14 eller 20 § avses,
ofördröj ligen översända den i ämnet utfärdade kungörelsen till jordbruksdepartementet,
fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten.

Övergångsbestämmelser.

Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1953.

Genom stadgan upphävas

fiskeristadgan den 17 oktober 1900 (nr 78) med undantag av 7, 8 och
21 §§, 22 § i vad den handlar om påföljd för den som bryter mot föreskriften
i 7 §, samt 27 §, i vad den innehåller bestämmelse om åtalsrätt vid överträdelser
av 7 och 8 §§,

kungörelsen den 25 januari 1901 (nr 3) angående uppskov tills vidare
med tillämpning inom Blekinge län av vad i 5 § av fiskeristadgan den 17
oktober 1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster
för fångst av ål, i den män nämnda kungörelse icke upphävts genom kungörelsen
den 29 oktober 1948 (nr 675) angående förbud att i Valjeviken
(Saxaviken) och viss del av Sölvesborgsviken i Blekinge och Kristianstads
län använda ljuster för fångande av ål m. m.,

kungörelsen den 21 oktober 1904 (nr 50 sid. 1) angående undantag tills
vidare för viss del av Göteborgs och Bohus län från vad i 5 § av fiskeristadgan
den 17 oktober 1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst
fall av ljuster för fångst av ål,

kungörelsen den 9 mars 1917 (nr 72) angående undantag tills vidare för
viss del av Hallands län från vad i 5 § av fiskeristadgan den 17 oktober
1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för
fångst av ål,

kungörelsen den 30 juni 1932 (nr 351) med vissa bestämmelser rörande
införsel till riket av kräftor,

kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 454) angående förbud att under viss
tid av året till riket införa hummer,

kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndens
skyddande; samt

kungörelsen den 30 december 1947 (nr 962) med vissa bestämmelser till
skydd för beståndet av havskräfta.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till författningsrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas. Härvid skall så anses som om bestämmelserna i 30 § fiskeristadgan
den 17 oktober 1900 ersatts genom bestämmelserna i 34—38 §§ i
den nya stadgan samt genom vad i 32 och 33 §§ samma stadga föreskrives
beträffande förverkande av annan fisk än sådan, som olagligen fångats
eller varit föremål för annan olovlig befattning. Finnes i viss författning
föreskrivet, alt rätt till åtal för förseelse mot författningen tillkommer tillsyningsman,
varom i 18 § i 1900 års stadga förmäles, skall sådan rätt tillkomma
jämväl av fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman.

Kungörelsen den 25 augusti 1914 (nr 173) om frcdningstid för hummer
inom Norrvikens fögderi av Göteborgs och Bobus län skall gälla intill den
1 januari 1954. Beträffande den del av fredningstiden, som icke sammanfaller
med den enligt 10 § i den nya stadgan gällande, skola tillämpas de

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

föreskrifter i stadgan, som skolat lända till efterrättelse, därest fredningstiden
fastställts av länsstyrelsen.

Med avseende å införandet av den nya stadgan skall iakttagas:

1. För visst område gällande bestämmelser, som meddelats jämlikt 22 §
fiskeristadgan den 29 juni 1852 (nr 30) eller genom beslut som avses i 9
och 13 §§ fiskeristadgan den 17 oktober 1900, skola, i den mån bestämmelserna
ej strida mot den nya stadgans allmänna föreskrifter, fortfarande
tjäna till efterlevnad intill den 1 juli 1963. Beträffande sådana bestämmelser
skola föreskrifterna i 21, 27, 28 och 30—40 §§ i den nya stadgan i
tillämpliga delar gälla i stället för motsvarande föreskrifter i äldre stadga.

2. Har fråga om meddelande av särskilda bestämmelser om fiskets vård
och lämpliga bedrivande väckts före den 1 juli 1953 men har länsstyrelsen
ej meddelat beslut i frågan före nämnda dag, skola beträffande ärendets
fortsatta behandling föreskrifterna i den nya stadgan tillämpas.

3. Vid tillämpning av stadgandet under 2. skall iakttagas,

att om kallelse till sammanträde kungjorts i enlighet med 9 § fiskeristadgan
den 17 oktober 1900, det icke erfordras att ny kungörelse utfärdas jämlikt
17 § i den nya stadgan eller att sammanslutning av yrkesfiskare kallas
till sammanträde

samt att, därest i fråga, som avses i 9 § sista stycket i 1900 års stadga,
fiskeriintendenten förelagts yttra sig i ärendet före den 1 juli 1953, det icke
erfordras, att fiskerinämnd höres eller att sammanslutning av yrkesfiskare
beredes tillfälle att yttra sig.

4. Beträffande bestämmelser, som meddelats genom beslut i ärende som
under 2. avses, skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 14, 21, 22, 27,
28 och 30—40 §§ i den nya stadgan.

5. Vad ovan under 2. och 3. föreskrives skall äga motsvarande tillämpning
beträffande fråga om ändring eller upphävande av sådana bestämmelser
som under 1. avses. Väckes sådan fråga efter den 30 juni 1953, skall
ärendet i dess helhet behandlas i den ordning denna stadga föreskriver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

215

Fiskeristyrelsens förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen om rätt till fiske
den 1 december 1950 (nr 596).

Härigenom förordnas dels att 37 och 38 §§ lagen om rätt till fiske den
1 december 1950 (nr 596) skola erhålla följande ändrade lydelse, dels ock
att i nämnda lag skola införas fyra nya paragrafer, betecknade 37 a §,
37 b §, 37 c § och 38 a § av nedan angivet innehåll.

37 §.

Ertappas någon---om brottet.

Därjämte skall i fråga om befogenhet att verkställa beslag i anledning
av olovligt fiske gälla vad i rättegångsbalken föreskrives.

I beslag tagen fångst, som uppenbarligen är förverkad jämväl på den
grund att fisken fångats med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt eller
å otillåten tid eller är av förbjuden storlek, skall, där fisken är levnadsduglig,
efter beslaget skyndsamt åter utsättas, om åtgärden icke med hänsyn
till därmed förenade kostnader eller besvär eller eljest finnes olämplig.
Utsättandet skall om möjligt ske i det vatten, där fisken fångats; i annat
vatten må, om tillstånd till utplantering av fisken erfordras enligt vad därom
särskilt finnes stadgat, fisken ej utsättas utan att sådant tillstånd föreligger.

Enskild person som verkställt beslag är ej skyldig att föranstalta om utsättande
av fångsten. Vid utsättandet skall, där omständigheterna så medgiva,
trovärdigt vittne närvara.

37 a §.

Den, som verkställt beslag jämlikt 37 § första stycket, skall, oavsett huruvida
beslagtagen fångst utsatts eller ej, göra anmälan om beslaget till närmaste
polisman, vilken har att, med iakttagande av vad i denna lag eller i
allmänhet finnes om beslag föreskrivet, förfara som om han själv gjort

beslaget.

Fångst, som tagits i beslag av innehavaren av enskild fiskerätt eller hans
folk och som icke är förverkad jämväl på någon av de i 37 § tredje stycket
angivna särskilda grunderna, må dock utan anmälan behållas av fiskerättshavaren.

37 b §.

Förverkad fisk, som fångats å otillåten tid eller är av förbjuden storlek,
må försäljas endast till innehavare av fiskmjölsfabrik eller eljest till den
som kan antagas komma att ej avyttra fisken. Vad nu sagts skall dock icke
gälla, om fisken undergått sådan märkning eller därmed vidtagits annan
sådan åtgärd, som tydligt utvisar, att fisken varit beslagtagen. Kan försäljning
icke ske i enlighet med vad nu sagts, skall fisken bevisligen förstöras.

Förverkad fisk, som är underkastad förskämning, må försäljas eller, i fall
som ovan avses, förstöras omedelbart efter beslaget.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

37 c §.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om undersökningsledarens, åklagarens
eller rättens prövning av beståndet av beslag skall icke gälla i fråga om
fångst som utsatts eller förstörts.

38 §.

Förverkad fångst, som icke utsatts eller förstörts, så ock värdet av förverkad
fångst tillfalla kronan

1. om fisken fångats med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt eller
å otillåten tid eller är av förbjuden storlek; samt

2. om fisket utan intrång i enskild fiskerätt skett i allmänt vatten eller i
fiskådra.

Har genom fisket Enskild fiskerätt kränkts och föreligger ej sådant fall
som ovan under 1. sägs, tillfaller fångsten eller dess värde den som har
den enskilda fiskerätten.

Förverkat redskap eller dess värde tillfaller kronan.

38 a §.

Vite, som ådömes jämlikt denna lag, må ej förvandlas till frihetsstraff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

217

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 22 mars
195/i.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 12 mars
1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till

1) lag angående ändrad lydelse av 37 och 38 §§ lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske;

2) lag om ändrad lydelse av 13 kap. Ii § vattenlagen; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen
den 3 juni 1938 (nr 27b) om rätt till jakt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i jordbruksdepartementet, hovrättsrådet A. Ribbing.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 mars 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar
Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Hjalmar Nilson lagrådets den 22 mars 1954 avgivna utlåtande
över de den 12 mars 1954 till lagrådet remitterade förslagen till

lag angående ändrad lydelse av 37 och 38 §§ lagen den 1 december 1950
(nr 596) om rätt till fiske,

lag om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen, samt
lag angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den
3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslagen utan erinran hemställer föredraganden,
att förslagen, efter en redaktionell jämkning, måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande
samt att därjämte inhämtas riksdagens yttrande över det förslag till fiskeristadga,
vilket intagits i statsrådsprotokollet för den 12 mars 1954.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Kerstin Krause.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 219

Inneh&llsf örteck ning

Propositionen......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 1

Författningsförslag

Förslag till fiskeristadga............................................ 4

Förslag till ändring av fiskerättslagen............................... 14

Förslag till ändring av vattenlagen.................................. 15

Förslag till ändring av jaktlagen.................................... 16

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 mars 1954.......................... 17

Inledning......................................................... 17

Huvuddragen av fiskeristgrelsens förslag............................... 20

Förslaget till livsmedelsstadga........................................ 23

Allmänna synpunkter............................................. 23

Inledande bestämmelser............................................ 26

1 §........................................................... 26

2 §........................................................... 28

(3 § i fiskeristyrelsens förslag)................................... 29

Allmänna regler för fiskets värd och bedrivande...................... 33

Om förhållandet mellan fiskande inbördes........................ 33

3 §......................................................... 34

4 §......................................................... 36

5 §......................................................... 37

Om fiskevård.................................................. 40

6 §......................................................... 40

7 §......................................................... 47

8 §......................................................... 50

9 §......................................................... 52

10 §........................................................ 59

11 §........................................................ 73

12 §........................................................ 76

13 §........................................................ 78

Om lokala bestämmelser........................................... 95

Allmän motivering............................................. 95

Speciell motivering............................................. 103

14 s........................................................ 103

15 § ........................................................ 109

16 §........................................................ HO

17 §........................................................ 115

18 §........................................................ 120

19 §........................................................ 124

220 Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

20 och 21 §§................................................ 129

22 §........................................................ 130

Om fiske å internationellt vatten............... 435

23 §............................ ............................ 135

Om förbud mot införsel och försäljning m. m........................ 139

Inledning.............................................. 139

Allmänna synpunkter.......................................... 140

Speciell motivering............................................. 142

24 och 25 §§................................................ 142

26—28 §§................................................... 148

29 §........................................................ 152

Ansvarsbestämmelser m. in......................................... 152

Straffbestämmelser............................................. 152

Allmän motivering........................................... 152

Speciell motivering........................................... 156

30 §...................................................... 156

31 §...................................................... 158

Förverkande och beslag........................................ 459

Inledning................................................... 459

Speciell motivering........................................... 462

32 och 33 §§.............................................. 462

34 §...................................................... 467

(kust- och gränsbevakningspersonalens befattning med tillsyn över fiske
och jakt, s. 169)

35—39 §§................................................. 478

40 §...................................................... 187

Om besvär m. m................................................. 189

41 §...................................................... 189

Övergångsbestämmelser............................................ 493

Lagförslagen....................................................... 201

Ändring av fiskerättslagen........................................ 201

Ändring av vattenlagen.......................................... 203

Ändring av jaktlagen............................................ 204

Bihang............................................................ 205

Fiskeristyrelsens förslag till fiskeristadga........................... 205

Fiskeristyrelsens förslag till ändring av fiskerättslagen............... 215

Utdrag av lagrådets protokoll den 22 mars 1954 .......................... 217

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 mars 1954 .......................... 218

517088. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag