Kungl. Maj:ts proposition nr 183 (Proposition 1940:183)

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Nr 183.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående domstolarna och
rättegången vid krig eller krigsfara m. m.; given
Stockholms slott den 5 april 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 183.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att bestämmelserna i 2—12 §§ skola tillämpas; dock må
sådant förordnande ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar. Varder
ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar från
riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra
att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som avses i första stycket, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.

Under tid, då förordnande, som nu sagts, är i kraft, gälla icke i lag eller
författning meddelade stadganden i den mån de strida mot vad enligt förordnandet
blivit bestämt.

Denna lag äger ej tillämpning i fråga örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes.

2 §.

Då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 § första
stycket, äger Konungen förordna,

1. att domstol skall sammanträda å andra tider och ställen än som för
vanliga fall är bestämt; samt

2. att de åligganden, som i fråga örn rättsskipningen eller rättsvården tillkomma
viss underrätt eller lagfaren domare i viss underrätt eller viss domsaga
så ock viss hovrätt, skola, helt eller delvis, övertagas av annan likställd
domstol eller domare.

Om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar äger Konungen efter
högsta domstolens hörande förordna efter omständigheterna.

1 den mån det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 §
första stycket, må Konungen ock bestämma, att lagfaren domare i eller be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

fattningshavare vid underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen skall
tjänstgöra i annan befattning vid någon av nämnda myndigheter, domare
dock endast i domarbefattning.

Befogenhet, som enligt första stycket 1 eller tredje stycket tillkommer
Konungen, må på uppdrag av Konungen utövas av annan myndighet.

3 §.

Möter på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, hinder
för val av nämndeman i häradsrätt eller av ägodelningsnämndeman eller vattenrättsnämndeman,
vare nämndeman, utan avseende därå att den tid utgått
för vilken han utsetts eller eljest har att tjänstgöra, skyldig att fortfarande
bestrida tjänsten, till dess val kan hållas och besked inkommit, att annan
blivit vald.

Har enligt 2 g första stycket 1 förordnats, att häradsrätt eller ägodelningsrätt
skall sammanträda utom rättens domkrets och uteblir nämndeman från
rättens sammanträde, äge rättens ordförande till tjänstgöring i hans ställe
kalla någon, som är valbar till nämndeman i den domsaga, där rätten sammanträder,
_ eller, om rätten sammanträder i stad som ej hör till domsaga,
i närmaste domsaga.

4 §■

Mål, som handlägges av underrätt eller av arbetsdomstolen, skall av rätten
uppskjutas eller förklaras vilande, örn anledning är att antaga, att på
grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, part är ur stånd att
inställa sig vid rätten eller eljest utföra sin talan eller annat hinder möter
för målets utredning. Finnes saken kunna nöjaktigt utredas, må dock målet
handläggas och avgöras, örn det för part är av synnerlig vikt eller eljest
särskilda skäl föranleda därtill. För part, som kan antagas vara ur stånd
att vid målets fortsatta handläggning själv bevaka sin rätt, skall rätten, såframt
det ej är uppenbart, att behov därav icke föreligger, förordna ombud
att, själv eller genom fullmäktig, föra och i högre rätt fullfölja talan; förordnande,
som nu sagts, må, då rätten ej sitter, meddelas av dess ordförande.
Ombudet har att så snart ske kan, örn möjligt efter samråd med parten,
förbereda talans utförande. Utser parten själv fullmäktig, vare förordnandet
för ombudet förfallet.

Den, som enligt första stycket förordnats till ombud, äge göra ansökan
örn fri rättegång för parten enligt lagen om fri rättegång; han må ock förordnas
till rättegångsbiträde åt parten enligt nämnda lag.

5 §■

Mål, som enligt 4 § förklarats vilande, skall på anmälan av part återupptagas
till handläggning, så snart hinder enligt nämnda paragraf ej längre
föreligger eller förhållande inträtt, som enligt samma paragraf skulle påkallat
fortsatt handläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

6 §•

Den, som enligt 4 § förordnats till ombud, åtnjute av allmänna medel efter
rättens prövning skäligt arvode för det arbete han nedlagt å målet så
ock ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan. Beslut om sådan ersättning
må verkställas utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt
besked om beslutet skall utan avgift tillhandahållas ombudet. I det slutliga
utslaget skall den, för vilken ombud förordnats, förpliktas att till statsverket
återgälda vad ombudet tillerkänts i arvode och ersättning, örn ej sådan
skyldighet finnes böra åläggas motparten. Har ombudet varit förordnat
till rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång, gäde om ersättning till
ombudet och skyldighet att ersätta statsverket kostnaden härför vad i nämnda
lag är stadgat.

7 §-

Uteblir part eller annan, som kallats att infinna sig vid rätten, eller underlåter
han eljest att fullgöra vad enligt rättens eller domarens beslut förelagts
honom och har han på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket,
haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet, skall underlåtenheten icke leda
till påföljd för honom. Är ej för rätten känt, huruvida han sålunda haft
giltig ursäkt för sin underlåtenhet, skall upplysning därom inhämtas genom
rättens försorg. Har vid allmän underrätt part uteblivit från rätten vid
första rättegångstillfället och finnes, att parten ej haft giltig ursäkt för sin
utevaro, må vad i 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken är stadgat vinna tilllämpning,
ehuru uppskov ägt rum för inhämtande av upplysning.

8 §.

Vad i 4—7 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla i fråga örn mål eller
ärende, som handlägges av lagfaren domare i underrätt eller domsaga eller
av överrätt eller hos Konungen i högsta domstolen, så ock i fråga om utsökningsmål,
vari någon skall höras i den ordning, som stadgas i 195 § utsökningslagen.

Stadgandet i 27 kap. 15 § rättegångsbalken därom, att i vissa fall ändring
i underrätts utslag i brottmål ej må göras utan att den tilltalade beretts tillfälle
att komma tillstädes vid muntligt förhör i hovrätten, skall ej äga tilllämpning,
örn på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket denna
lag, förhör med den tilltalade icke kan anställas eller finnes vara förenat
med synnerlig olägenhet.

Har part i hovrätt eller hos Konungen åtnjutit fri rättegång, skall vad i
6 § denna lag är stadgat icke äga tillämpning i den mån ombudet finnes berättigat
till ersättning, varom stadgas i 10 § andra stycket lagen om fri rättegång.

9 §•

Då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 § första
stycket, äger Konungen beträffande riket i dess helhet eller viss del därav

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

förordna om förlängning av den tid, inom vilken allmän underrätt har att
företaga rannsakning med häktad.

10 §.

Då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 § första
stycket, äger Konungen beträffande riket i dess helhet eller viss del därav
förordna, att inlaga eller annan handling, som skall ingivas till domstol, domare
eller nedre justitierevisionen, må insändas med posten i betalt brev;
vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling skall ingivas eller
åtgärd eljest företagas före visst klockslag å dagen, åge ej tillämpning i fråga
om handlingens ingivande eller insändande. Handling, som inkommer med
posten, skall anses ingiven av den, som undertecknat handlingen. Handlingen
skall anses ingiven den dag, då den inkom till mottagaren. Då handlingen
inkommit, skall vad i lag är stadgat om skyldighet för part att tillika
inställa sig anses iakttaget.

Förordnande, som avses i första stycket, må ock meddelas i fråga om anmälan
av vad och erläggande av vadepenning.

Konungen äger i den mån det finnes påkallat på grund av förhållanden,
som avses i 1 § första stycket, beträffande riket i dess helhet eller viss del
därav förordna örn förlängning av den tid, inom vilken ingivande av inlaga
eller annan åtgärd för fullföljande eller bevakande av talan annorledes än
genom särskilt rättsmedel skall äga rum hos myndighet, som sägs i första
stycket av denna paragraf, eller hos överexekutor.

11 §•

Är någon skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss i lag
eller författning föreskriven tid instämma talan eller påkalla prövning i annan
ordning eller inför domstol eller domare vidtaga annan åtgärd och finnes
han på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, hava varit
ur stånd att inom den föreskrivna tiden vidtaga åtgärden, skall vad i
lagen den 22 juni 1939 örn särskilda rättsmedel är stadgat angående återställande
av försutten tid tillämpas, även om åtgärden icke är av beskaffenhet,
som där sägs. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning beträffande
ansökan om resning och besvär över domvilla.

I fråga om återställande av försutten tid enligt första stycket i denna paragraf
eller lagen den 22 juni 1939 skall vad i 11 § sistnämnda lag är föreskrivet
därom, att ansökan skall göras sist inom ett år från den dag, då
tiden utgick, ej äga tillämpning, om sökanden på grund av förhållanden, som
avses i 1 § första stycket denna lag, finnes hava varit ur stånd att inom sagda
tid göra sådan ansökan.

12 §.

Delgivning med den, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, skall ske
genom militär myndighets försorg. Intyg av sådan myndighet gäde såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller. Avser
delgivning stämning eller kallelse att eljest infinna sig vid domstol, skall intyget
tillika innehålla uppgift, huruvida den kallade på grund av sin tjänstgöring
är hindrad att inställa sig. Har delgivning verkställts annorledes än
genom militär myndighet, vare den gällande; dock må delgivning ej ske
genom handlings införande i allmänna tidningarna eller dess fästande å den
söktes husdörr och uppläsande för hans husfolk eller på annat sådant sätt.

13 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1941. Förordnande, som meddelats enligt lagen, skall
ej gälla längre än lagen äger giltighet.

I fråga om förordnande, som sägs i 2 §, meddelar Konungen närmare bestämmelser
i anledning av dess upphörande. Stadgandet i 3 § första stycket
skall, sedan förordnande enligt 1 § upphört att gälla, tillämpas, till dess val
av nämndeman hållits och besked inkommit om valet. Har med stöd av
4 eller 8 § mål eller ärende förklarats vilande eller ombud förordnats, skall
åtgärden fortfarande bestå, till dess den i laga ordning häves. Förordnande,
som meddelats med stöd av 10 §, skall fortfarande tillämpas i fråga örn åtgärd,
för vars vidtagande tid börjat löpa före förordnandets upphörande.
Har för vidtagande av åtgärd, som avses i 11 §, tid börjat löpa, då lagrummet
ännu var tillämpligt, skall ock nämnda lagrum fortfarande lända till
efterrättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 mars 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga om
särskild lagstiftning angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m. samt anför:

»Sedan jag uppdragit åt processlagberedningen att utarbeta förslag till bestämmelser
beträffande domstolarna och rättegången, som kunde föranledas
av utomordentliga förhållanden vid krig eller krigsfara, överlämnade beredningen
till mig en den 14 februari 1940 dagtecknad promemoria i ämnet, vid
vilken hade fogats förslag till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. (justitiedepartementets
promemorior 1940: 1).

Förslagets bestämmelser äro avsedda att tillämpas vid krig eller krigsfara,
vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda
förhållanden. För tillämpningen förutsättes särskilt förordnande. Krigsdomstolarna
och rättegången vid dem beröras icke av förslaget. I övrigt
skall detta vara tillämpligt å såväl allmänna som särskilda domstolar samt
därjämte i fråga om handläggningen inför överexekutor av vissa utsökningsmål.

I fråga om domstolsorganisationen föreslås i 2 § av förslaget bl. a. befogenhet
för Kungl. Maj:t att föreskriva ändrade tider och ställen för domstolarnas
sammanträden ävensom att förordna om överförandet helt eller delvis
av de arbetsuppgifter, som tillkomma viss domstol, å annan likställd
domstol. Vidare innehåller förslaget i samma paragraf bestämmelser, enligt
vilka domare och andra befattningshavare vid domstolarna kunna bliva skyldiga
att tjänstgöra vid annan domstol än de tillhöra. Beredningen framhåller,
att för tillgodoseende av domstolarnas personalbehov under krig och
därmed jämförliga förhållanden härutöver kunde ifrågakomma att möjliggöra
en begränsning av det domföra antalet lagfarna ledamöter i rådhusrätt
och hovrätt. Beredningen har emellertid icke funnit sig böra förorda en så
genomgripande förändring. Icke heller har beredningen ansett en begräns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

ning i fråga om det domföra antalet nämndemän i häradsrätt för närvarande
böra äga rum.

Beträffande förfarandet i rättegång framhåller beredningen, att inkallelse
till tjänstgöring vid krigsmakten under förhållanden som nu avses i allmänhet
torde få anses som laga förfall för uteblivande från domstol. Detsamma
bör gälla t. ex. om någon för fullgörande av tjänsteplikt eller vid evakuering
nödgas oförberett lämna sin vanliga vistelseort. För att laga förfall skall
av domstol fa beaktas i en pågående rättegång erfordras för närvarande, att
förfallet anmäles eller eljest är för domstolen känt. Enligt vad i promemorian
anföres kan emellertid under krig och därmed jämförliga förhållanden
ofta föreligga giltig ursäkt för underlåtenhet att i rätt tid anmäla förfall.
Med hänsyn härtill föreslås i fråga örn förfarandet vid underrätt — liksom
även vid arbetsdomstolen -—- viss skyldighet för domstolen att självmant undersöka,
örn utevaro eller underlåtenhet att fullgöra meddelat föreläggande
haft sin grund i förfall av det slag, varom nu är fråga. Har sådant förfall
förelegat, får utevaron eller underlåtenheten icke leda till påföljd, som under
vanliga förhållanden bort ifrågakomma (7 §). Om vid domstolens undersökning
eller eljest befinnes, att till följd av förfall, som nyss angivits, part
är hindrad att komma tillstädes eller målet eljest ej kan utredas, skall målet
som regel uppskjutas eller förklaras vilande. Under vissa omständigheter
skall dock målet kunna handläggas och avgöras utan hinder av parts
utevaro. I promemorian uttalas, att rättsskipningens fortgång ej minst för
näringslivet är av stor betydelse även i krigstid samt att utväg därför bör
skapas att under vissa förutsättningar fortsätta handläggningen av ett mål
och även bringa det till avgörande. En allmän förutsättning härför är enligt
förslaget, att målet finnes kunna nöjaktigt utredas. Som ytterligare villkor
föreskrives, att handläggningens fortsättande är av synnerlig vikt för någon
av parterna eller eljest pakallas av särskilda skäl. För att i sådana fall underlätta
målets behandling föreslås befogenhet för domstolen att förordna
ombud för part, som kan antagas vara ur stånd att själv bevaka sin rätt.
Ett dylikt ombud skall, örn parten åtnjuter fri rättegång, kunna förordnas
som biträde enligt lagen om fri rättegång. Bestämmelser i dessa hänseenden
meddelas i 4 § av förslaget.

De nu nämnda reglerna rörande underrättsförfarandet skola i tillämpliga
delar gälla även beträffande handläggning, som tillkommer lagfaren domare
i underrätt eller domsaga, liksom beträffande förfarandet i högre rätt och i
fråga örn vissa utsökningsmål (8 § första stycket). De avse däremot icke
sådana fall, då någon är hindrad att inom viss i lag utsatt tid fullfölja talan
eller bevaka talan i fullföljt mål. I dylikt fall föreligger redan nu viss möjlighet
att söka återställande av försutten tid. Till lättnad för parterna föreslås
ytterligare befogenhet för Kungl. Maj:t att för riket i dess helhet eller
del därav medge, att inlagor och andra handlingar få insändas med posten.
Kungl. Majit skall även kunna förordna örn förlängning av fullföljdstider
(10 §).

Enligt vad i promemorian framhålles kan för närvarande laga förfall i all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

mänhet icke beaktas, då någon har att för bevakande av sin enskilda rätt
inom viss i lag föreskriven tid väcka talan eller utom rättegång vidtaga åtgärd
inför domstol eller domare. Detsamma gäller såvitt angår frister för
anlitande av särskilt rättsmedel. Beredningen föreslår, att gällande bestämmelser
om återställande av försutten tid även i dylika fall skola kunna
tillämpas, om vederbörande på grund av krig eller därmed jämförliga förhållanden
varit ur stånd att inom föreskriven tid vidtaga åtgärd, varom här
är fråga (11 §).

Bland förslagets bestämmelser i övrigt må omnämnas stadganden om inskränkning
i den rätt, som enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken tillkommer
tilltalad att bliva muntligen hörd i hovrätt (8 § andra stycket), om befogenhet
för Kungl. Maj:t att medge förlängning av den tid, inom vilken allmän
underrätt har att företaga rannsakning med häktad (9 §) och om anlitande
av militär myndighet för delgivning med den, som fullgör tjänstgöring vid
krigsmakten (12 §). Den föreslagna lagen har ansetts böra gälla till och
med den 31 mars 1941.

Angående detaljerna i förslaget och den närmare motiveringen hänvisas
till beredningens promemoria, vilken såsom bilaga (Bil. A) torde få åtfölja
statsrådsprotokollet.

Över förslaget lia yttranden efter remiss inkommit från rikets hovrätter
ävensom från ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben. Därjämte har
från styrelsen för Sveriges advokatsamfund inkommit ett utlåtande i anledning
av förslaget.

I yttrandena tillstyrkes allmänt, att förslaget lägges till grund för lagstiftning
i ämnet, önskemål ha emellertid framställts örn komplettering eller
ändring av vissa av de föreslagna bestämmelserna.

I fråga örn domstolsorganisationen hemställer Göta hovrätt, att i förslaget
stadgas befogenhet för Kungl. Maj:t att inom vissa angivna gränser medge
undantag från gällande regler örn domfört antal ledamöter i hovrätt, rådhusrätt
och häradsnämnd. Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar en
motsvarande möjlighet till begränsning av det domföra antalet nämndemän
i häradsrätt. Hovrätten erinrar, att nämndemännens arbetskraft vid mobilisering
ofta torde behöva tagas i anspråk för viktiga uppgifter i hemorten,
varjämte betydande svårigheter att erhålla domfört antal nämndemän kunna
uppstå, därest häradsrätt skall sammanträda utom domkretsen. Av
Göta hovrätt ifrågasättes vidare sådan ändring av 2 §, att stadgandet om
ändrad tid och plats för domstols sammanträden göres tillämpligt även å
mål och ärenden, som handläggas av särskild domare eller befattningshavare
vid domstol.

Vad angår förfarandet ifrågasätter advokatsamfundets styrelse, att utväg
borde beredas en kärande eller sökande att erhålla förordnande av god man
eller ombud för bortovarande med behörighet, såvitt nu är i fråga, att mottaga
delgivning av stämning och beslut under rättegång, t. ex. beslut örn
kommunikation. Vidare framhåller styrelsen, att i lagen borde erinras, att
till ombud enligt 4 § företrädesvis bör förordnas den, som avlagt för bellö -

Kungl. May.ts proposition nr 183.

righet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov och som yrkesmässigt
utövar advokatverksamhet. Hovrätten för Övre Norrland uttalar vissa betänkligheter
mot att ett mål enligt 4 § i förslaget skall kunna avgöras utan
att ombud, som förordnats enligt samma paragraf, kunnat i rättegången
samråda med sin huvudman. Hovrätten ifrågasätter, om ej i dylikt fall avgörande
hör kunna träffas endast om synnerliga skäl påkalla det. I hovrättens
yttrande anmärkes även, att den befogenhet som bör tillkomma ombud
synes böra närmare anges i lagtexten i enlighet med de riktlinjer, som
antytts i beredningens motivering. Ytterligare ifrågasättes, om ej partsutsaga
bör kunna upptagas vid annan domstol än den där målet är anhängigt, i så
fall lämpligen vid någon allmän underrätt eller inför civil ledamot i krigsdomstol.
Göta hovrätt hemställer om bestämmelser, som möjliggöra inställande
eller avbrytande av handläggningen i sådana mål eller ärenden, vilka
med hänsyn till sin beskaffenhet böra kunna tills vidare anstå i avbidan på
andra mera brådskande mål.

Med anledning av stadgandet i förslagets 12 §, att militär myndighet i intyg
om delgivning av stämning eller kallelse till domstol skall ange, huruvida
den kallade på grund av sin tjänstgöring är hindrad att inställa sig, framhåller
hovrätten för Övre Norrland, att vid delgivning av handlingar för avgivande
av förklaring lämpligen kunde på motsvarande sätt lämnas uppgift,
huruvida parten kan antagas vara hindrad att avge förklaring. Hovrätten
anför härutinnan närmare:

Då hovrätt utställer parts besvär till delgivning med motparten, har denne
jämlikt föreläggande i delgivningsbeslutet att avge förklaring inom viss utsatt
tid vid äventyr att målet ändock avgöres. Fråga uppstår då hur hovrätten,
om det remitterade förslaget upphöjes till lag, skall förfara i fall då
förklaring uteblir. I det förutsatta fallet har hovrätten att avgöra, huruvida
i anledning av förklaringsskriftens uteblivande målet bör uppskjutas eller
förklaras vilande, ävensom huruvida ombud för den uteblivna parten bör
förordnas. Jämlikt 7 § skall genom hovrättens försorg inhämtas upplysning
huruvida parten haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att avge förklaring,
såvida ej är känt hur därmed förhåller sig. Denna uppgift för hovrätten kan
på grund av förhållandena bliva vansklig att fullgöra. Hovrättens uppgift
att inhämta upplysning skulle underlättas, därest ett stadgande, motsvarande
det i 12 § andra punkten upptagna, ålade den myndighet, som verkställer
delgivning av besvärshandlingarna med förklarandeparten, att i delgivningsbeviset
även intyga huruvida parten på grund av sin tjänstgöring kan
antagas förhindrad att avge förklaring. Myndigheten är tydligen icke i stånd
att intyga huruvida förklaranden är hindrad att avge en uttömmande förklaring,
men detta är ej heller erforderligt. Ty om blott förklaranden överhuvud
är oförhindrad att insända en förklaringsskrift, kan han ju själv däri ange
de hinder som må föreligga mot att göra förklaringen fullständig. — Mot ett
stadgande, som ålägger delgivningsmyndigheten att intyga huruvida parten
är hindrad att avge förklaring, kan riktas den anmärkning, att ett oförutsett
laga förfall kan uppkomma, respektive bortfalla, mellan tidpunkten
för delgivning och förklaringstidens utgång, samt att därför intyget från
delgivningsmyndigheten lätt kan bliva föråldrat och missvisande. Motsvarande
anmärkning kan göras mot bestämmelsen i 12 § lagförslaget rörande
intyg om förfall. Emellertid synes en viss skillnad böra göras allteftersom

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

intyget innehåller att förfall föreligger, eller motsatsen. Intygas att förfall
föreligger, torde detta i allmänhet böra tagas för gott, om ej anledning till
annat förhållande förekommer. Örn däremot intygas att parten är oförhindrad
att inställa sig, respektive avge förklaring, bör domstolen nog, i betraktande
av möjligheten att nytillkommet förfall kan föreligga, bedöma intyget
med en viss varsamhet, lakttages dylik varsamhet, synes någon olägenhet
knappast uppstå med vare sig bestämmelsen i 12 § eller det ifrågasatta
motsvarande stadgandet beträffande intyg om hinder för förklarings
avgivande.

I de yttranden som avgivits av ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben
samt av Svea och Göta hovrätter framhålles, att delgivning med den
som tjänstgör vid krigsmakten bör, om förutsättningar härför föreligga,
kunna ske utan anlitande av militär myndighet. I övrigt hemställes i ett par
av yttrandena, att några av förslagets detaljbestämmelser måtte på visst sätt
förtydligas eller jämkas.

I några av yttrandena, liksom även i beredningens promemoria, antydes,
att det torde bliva erforderligt att i administrativ ordning utfärda vissa föreskrifter
rörande domstolarnas verksamhet. Hovrätten för Övre Norrland
erinrar, att stora fördelar skulle stå att vinna för rättsvården under nu avsedda
förhållanden, därest statliga anordningar vidtoges för lämnande av
rättshjälp åt dem som fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten.

Ifrågavarande lagförslag avser att på rättsskipningens område bereda utväg
för anpassning till de utomordentliga förhållandena under krig eller i en
situation, då eljest mera omfattande beredskapsåtgärder vidtagas till skydd
för rikets säkerhet. Mot de grunder på vilka förslaget vilar har jag ej funnit
anledning till erinran. I anslutning till framställda anmärkningar synas förslagets
bestämmelser emellertid på några punkter böra undergå jämkning.

Enligt 8 § andra stycket skall, örn förordnande meddelats angående lagens
tillämpning, stadgandet i 27 kap. 15 § rättegångsbalken, att i vissa fall
ändring i underrätts utslag i brottmål ej må göras utan att den tilltalade
bereus tillfälle att komma tillstädes vid muntligt förhör i hovrätten, icke
gälla. Vad sålunda föreslagits innebär, att regeln i tredje stycket av sistnämnda
lagrum genom förordnandet sättes ur kraft. Svea hovrätt har häremot
erinrat, att ett så vittgående avsteg från den normala ordningen ej syntes
påkallat; även under krigstid eller därmed jämförliga förhållanden kunde
betingelser föreligga för en tillämpning i större eller mindre utsträckning
av den i nämnda stycke givna regeln. Anmärkning mot förslagets avfattning
i denna del har framställts även av Göta hovrätt. Med hänsyn till
vad sålunda erinrats synes förslaget böra ändras på det sätt, att undantag
från bestämmelserna i tredje stycket av omförmälda lagrum i rättegångsbalken,
såvitt nu är i fråga, skall äga rum endast om hovrätten finner att på
grund av förhållanden, som avses i 1 § förevarande lag, förhör med den tilltalade
icke kan anställas eller skulle vara förenat med synnerlig olägenhet.
Det må framhållas, att rättighet för tilltalad att bliva hörd i hovrätten kan
föreligga även enligt första stycket av nämnda lagrum i rättegångsbalken.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Redan nu gäller emellertid, att förhör i sådant fall ej skall anställas, om särskilda
skäl äro däremot. Som sådant skäl torde få betraktas även hinder på
grund av förhållanden som avses i 1 § förevarande lag. I denna del torde
någon ytterligare bestämmelse om rätt till undantag alltså icke vara påkallad.

Enligt 12 § i förslaget skall delgivning med den som tjänstgör vid krigsmakten
alltid ske genom militär myndighets försorg. I motiveringen till detta
stadgande erinras om svårigheterna att under krig och därmed jämförliga
förhållanden på vanligt sätt verkställa delgivning med den som tjänstgör
vid krigsmakten. Vidare framhålles bl. a., att de föreslagna bestämmelserna
möjliggöra att i samband med delgivningsbevis kan meddelas uppgift, huruvida
den som kallats att infinna sig vid domstol är på grund av tjänstgöringen
hindrad att inställa sig, ävensom att de särskilda regler, som meddelats
rörande förfarandet i fall då någon för delgivning förgäves sökts i sitt
hemvist, icke kunna tillämpas beträffande den som fullgör tjänstgöring varom
nu är fråga. Ställföreträdande chefen för försvarsstaben uttalar i sitt
yttrande, att de militära myndigheternas medverkan otvivelaktigt är betingad
av de praktiska hänsyn som angivits i promemorian. Mot dessa vore sålunda
från militärt håll icke några principiella invändningar att göra. Att
helt sätta de civila delgivningsmyndigheterna ur spel förefölle dock knappast
lämpligt. Vederbörandes tjänstgöringsförhållanden kunde vara sådana,
att det såväl för honom själv som för motparten vore mest praktiskt eller
mera tilltalande, att de handlingar som skulle delgivas överbringades genom
civil stämningsman i orten. Även i detta fall kunde givetvis den delgivne
förebringa intyg av behörig militär myndighet, att han vore hindrad inställa
sig vid domstol; det ankomme i så fall på honom själv att anskaffa sådant
intyg. Liknande erinringar ha framställts även av Svea hovrätt och Göta
hovrätt.

Vad sålunda anförts torde böra beaktas. Som allmän regel torde väl böra
bibehållas föreskrift, att delgivning i här avsedda fall skall ske genom militär
myndighets försorg. Detta får anses påkallat med hänsyn icke blott till
den som begär delgivning utan även till den med vilken delgivning skall ske.
Emellertid kunna förhållandena vara sådana, att delgivning väl kan försiggå
utan anlitande av militär delgivningsmyndighet; i yttrandena erinras, att
det föreslagna stadgandet skall vara tillämpligt exempelvis även i fråga om
delgivning med vissa hantverkare och arbetare samt permitterade eller sjukskrivna.
För dylika fall torde möjlighet till delgivning i vanlig ordning alltjämt
böra medges. Skälig hänsyn till den tjänstgöringsskyldiges intressen
synes emellertid kräva, att möjligheten härutinnan begränsas till sådan delgivning
som sker med den tjänstgöringsskyldige personligen. Delgivning
genom handlings införande i allmänna tidningarna eller dess fästande å den
söktes husdörr och uppläsande för hans husfolk eller dylikt bör sålunda icke
godtagas. Som framhållits i beredningens promemoria avser paragrafen endast
sådana fall, då delgivning skall verkställas omedelbart med den som
fullgör tjänstgöring vid krigsmakten. Även med av mig förordade ändringar

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

torde alltså gälla, att delgivning i vanlig ordning kan ske med fullmäktig,
som är behörig mottaga delgivning, ävensom att paragrafen ej är tillämplig
i sådana av beredningen omnämnda fall då kallelse må meddelas genom
kungörelse och underrättelse med posten.

Då delgivning sker utan anlitande av militär myndighet, synes det, såsom i
försvarsstabens yttrande framhållits, lämpligen böra åligga den part med
vilken delgivning sker att i förekommande fall införskaffa och tillhandahålla
domstolen intyg rörande hinder för inställelse. Även motparten bör
emellertid vara oförhindrad att införskaffa sådant intyg. Närmare föreskrifter
i dessa hänseenden torde, om så anses erforderligt, kunna meddelas
i administrativ ordning. I ett av yttrandena har förordats, att det skulle
åligga militär delgivningsmyndighet att lämna uppgift, huruvida hinder möter
för avgivande av infordrad förklaring. Då ett någorlunda tillförlitligt
besked härutinnan väl sällan kan lämnas av den militära myndigheten i samband
med bevis örn delgivning, har jag dock icke ansett mig böra föreslå
något tillägg av nu antydd innebörd.

Av advokatsamfundets styrelse ha föreslagits vissa lättnader beträffande
delgivningsförfarandet under krig och därmed jämförliga förhållanden, innebärande
att delgivning av stämning och beslut under rättegång, t. ex. kommunikationsbeslut,
skulle kunna ske med särskilt förordnad god man eller
ombud för bortovarande. Till stöd härför åberopas, att redan de i 11 kap.
9 och 10 §§ rättegångsbalken stadgade begränsningarna i fråga om möjligheten
att igångsätta ett rättsligt förfarande mot en person, som ej kunnat
anträffas för delgivning, vore ägnade att medföra olägenheter. Under nu
avsedda extra ordinära förhållanden ökades såväl möjligheten att illojalt undandraga
sig delgivning som svårigheten att anträffa en person, som exempelvis
på grund av evakuering nödgades uppehålla sig utom sin vanliga
vistelseort. God man syntes i sådana fall enligt gällande rätt icke kunna förordnas
för den bortovarande.

Vad sålunda anförts lär icke kunna frånkännas ett visst fog. Det kan icke
bestridas, att förhållandena under krig erbjuda särskilda möjligheter att undandraga
sig en rättslig uppgörelse. Emellertid måste det vara förenat med
betydande svårigheter att avgöra, när dessa möjligheter kunna sägas ha utnyttjats
på ett illojalt sätt. Då det emellertid endast i sådana fall bör ifrågakomma,
att ett rättsligt förfarande inledes utan att svaranden på ett mera
betryggande sätt beretts tillfälle att bevaka sin rätt, torde den av styrelsen
förordade utvägen föranleda betänkligheter. De av styrelsen omnämnda svårigheterna
synas för övrigt i viss mån ha överdrivits. Som redan antytts äro
bestämmelserna i 12 § ägnade att även för den rättssökande medföra lättnad
i fråga örn delgivning med den som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten.
Vad angår personer, som på grund av evakuering lämnat sin vanliga
vistelseort, torde vissa upplysningar av betydelse för delgivningens verkställande
kunna erhållas hos luftskyddsmyndigheten i den evakuerade orten.
Då ombud, som förordnats enligt 4 §, är behörigt att i såväl lägre som högre
rätt föra talan för part i pågående rättegång, lär härav följa att delgivning

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

i rättegången kan ske nied ombudet. Stundom torde också omständigheterna
vara sådana att god man kan förordnas enligt 11 kap. förmynderskapslagen,
och i dylikt fall kan uppenbarligen delgivning av stämning i sak, som
omfattas av uppdraget, ske med gode mannen.

Vad angår övriga i yttrandena framställda erinringar kan, på sätt jämväl
beredningen framhållit, ifrågasättas att möjliggöra en begränsning av det
domföra antalet ledamöter i rådhusrätt och hovrätt ävensom i häradsnämnd.
Behovet av arbetskraft vid domstolarna torde emellertid, förutom genom anordningar
som upptagits i beredningens förslag, kunna i viss utsträckning
tillgodoses genom åtgärder i administrativ ordning. Med hänsyn härtill och
då, såsom beredningen uttalat, antalet mål under krigstid torde komma att
nedgå, har jag icke ansett rådligt att för närvarande föreslå någon ändring
i antydd riktning. Icke heller eljest har jag, utöver vad redan anförts, funnit
skäl att i anledning av de gjorda erinringarna frångå beredningens förslag.
Härutinnan anser jag endast erforderligt framhålla, att det utan särskilt
stadgande torde vara klart, att exempelvis lagsökningsdomare eller inskrivningsdomare
fortfarande äger utöva på honom ankommande funktioner
utan hinder därav, att han i anledning av kansliets förflyttning uppehåller
sig å annan ort än den vanliga tjänstgöringsorten.

Som framgår av vad jag redan anfört kan frågan om rättegångsväsendets
anordnande under krig och därmed jämförliga förhållanden icke anses uttömmande
reglerad genom förevarande lagstiftning. Bl. a. torde bliva erforderligt
att i administrativ ordning meddela föreskrifter i olika hänseenden.

Med iakttagande av vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och
rättegången vid krig eller krigsfara m. m. I beredningens förslag har därvid
företagits även ett pär jämkningar av redaktionell natur.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Tage Evers.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående domstolarna oell rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej är
samlad, förordna, att bestämmelserna i 2—12 §§ skola tillämpas; dock må
sådant förordnande ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar. Varder
ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar från
riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra
att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som avses i första stycket, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.

Under tid, då förordnande, som nu sagts, är i kraft, gälla icke i lag eller
författning meddelade stadganden i den mån de strida mot vad enligt förordnandet
blivit bestämt.

Denna lag äger ej tillämpning i fråga örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes.

2 §■

Då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 § första
stycket, äger Konungen förordna,

1. att domstol skall sammanträda å andra tider och ställen än som för
vanliga fall är bestämt; samt

2. att de åligganden, som i fråga om rättsskipningen eller rättsvården tillkomma
viss underrätt eller lagfaren domare i viss underrätt eller viss domsaga
så ock viss hovrätt, skola, helt eller delvis, övertagas av annan likställd
domstol eller domare.

Om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar äger Konungen efter
högsta domstolens hörande förordna efter omständigheterna.

I den mån det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 §
första stycket, må Konungen ock bestämma, att lagfaren domare i eller be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

fattningshavaxe vid viss domstol eller i nedre justitierevisionen skall tjänstgöra
i annan befattning vid underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen,
domare dock endast i domarbefattning.

Befogenhet, som enligt första stycket 1 eller tredje stycket tillkommer Konungen,
må på uppdrag av Konungen utövas av annan myndighet.

3 §.

Möter på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, hinder
för val av nämndeman i häradsrätt eller av ägodelningsnämndeman eller vattenrättsnämndeman,
vare utan avseende därå, att den tid utgått, för vilken
nämndeman utsetts eller han eljest har att tjänstgöra som nämndeman, han
skyldig att fortfarande bestrida tjänsten, till dess val kan hållas och besked
inkommit, att annan blivit vald.

Har enligt 2 § första stycket 1 förordnats, att häradsrätt eller ägodelningsrätt
skall sammanträda utom rättens domkrets och uteblir nämndeman från
rättens sammanträde, åge rättens ordförande till tjänstgöring i hans ställe
kalla någon, som är valbar till nämndeman i den domsaga, där rätten sammanträder,
eller, om rätten sammanträder i stad som ej hör till domsaga, i
närmaste domsaga.

4 §•

Mål, som handlägges av underrätt eller av arbetsdomstolen, skall av rätlen
uppskjutas eller förklaras vilande, om anledning är att antaga, att på
grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, part är ur stånd att
inställa sig vid rätten eller eljest utföra sin talan eller annat hinder möter
för målets utredning. Finnes saken kunna nöjaktigt utredas, må dock målet
handläggas och avgöras, örn det för part är av synnerlig vikt eller eljest
särskilda skäl föranleda därtill. För part, som kan antagas vara ur stånd
att själv bevaka sin rätt, äge rätten eller, då rätten ej sitter, dess ordförande
förordna ombud att, själv eller genom fullmäktig, föra och i högre rätt fullfölja
talan. Ombudet har att så snart ske kan, om möjligt efter samråd med
parten, förbereda talans utförande. Utser parten själv fullmäktig, vare förordnandet
för ombudet förfallet.

Den, som enligt första stycket förordnats till ombud, äge göra ansökan
om fri rättegång för parten enligt lagen örn fri rättegång; han må ock förordnas
till rättegångsbiträde åt parten enligt nämnda lag.

5 §•

6 §•

Den, som enligt 4 § förordnats till ombud, åtnjute av allmänna medel efter
rättens prövning skäligt arvode för det arbete han nedlagt å målet så

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

ock ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan. Beslut om sådan ersättning
må verkställas utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt
besked om beslutet skall utan avgift tillhandahållas ombudet. I det slutliga
utslaget skall den, för vilken ombud förordnats, förpliktas att till statsverket
återgälda vad ombudet tillerkänts i arvode och ersättning, örn ej sådan
skyldighet finnes böra åläggas motparten. Har ombudet varit förordnat
till rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång, gäde om ersättning till
ombudet och skyldighet att ersätta statsverket kostnaden härför vad i nämnda
lag är stadgat.

7 §•

8 §.

Vad i 4—7 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla i fråga om mål eller
ärende, som handlägges av lagfaren domare i underrätt eller domsaga eller
av överrätt eller hos Konungen i högsta domstolen, så ock i fråga örn utsökningsmål,
vari på sätt i 195 § utsökningslagen sägs någon skall höras.

Stadgandet i 27 kap. 15 § rättegångsbalken därom, att i vissa fall ändring
i underrätts utslag i brottmål ej må göras utan att den tilltalade beretts tillfälle
att komma tillstädes vid muntligt förhör i hovrätten, skall ej äga tilllämpning,
om på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket denna
lag, förhör med den tilltalade icke kan anställas eller finnes vara förenat
med synnerlig olägenhet.

9 §■

Då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 § första
stycket, äger Konungen beträffande riket i dess helhet eller viss del därav
förordna om förlängning av den tid, inom vilken allmän underrätt har att
företaga rannsakning med häktad.

10 §.

Då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 § första
stycket, äger Konungen beträffande riket i dess helhet eller viss del därav
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 183.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

förordna, att inlaga eller annan handling, som skall ingivas till domstol, domare,
överexekutor eller nedre justitierevisionen, må insändas med posten
i betalt brev; vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling skall
ingivas eller åtgärd eljest företagas före visst klockslag å dagen, åge ej tillämpning
i fråga om handlingens ingivande eller insändande. Handling,
som inkommer med posten, skall anses ingiven av den, som undertecknat
handlingen. Handlingen skall anses ingiven den dag, då den inkom till
mottagaren. Då handlingen inkommit, skall vad i lag är stadgat örn skyldighet
för part att tillika inställa sig anses iakttaget.

Förordnande, som avses i första stycket, må ock meddelas i fråga om anmälan
av vad och erläggande av vadepenning.

11 §.

Är någon skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss i lag
eller författning föreskriven tid instämma talan eller påkalla prövning i annan
ordning eller inför domstol eller domare vidtaga annan åtgärd och finnes
han på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, hava varit
ur stånd att inom den föreskrivna tiden vidtaga åtgärden, skall vad i
lagen den 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel är stadgat angående återställande
av försutten tid tillämpas, även om åtgärden icke är av beskaffenhet,
som där sägs. Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning beträffande
ansökan om resning och besvär över domvilla.

I fråga örn återställande av försutten tid enligt första stycket i denna paragraf
eller lagen den 22 juni 1939 skall vad i 11 § sistnämnda lag är föreskrivet
därom, att ansökan skall göras sist inom ett år från den dag, då
tiden utgick, ej äga tillämpning, om sökanden på grund av förhållanden, som
avses i 1 § första stycket denna lag, finnes hava varit ur stånd att inom sagda
tid göra sådan ansökan.

12 §.

Delgivning med den, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, skall ske
genom militär myndighets försorg. Intyg av sådan myndighet gäde såsom
fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller. Avser
delgivning stämning eller kallelse att eljest infinna sig vid domstol, skall intyget
tillika innehålla uppgift, huruvida den kallade på grund av sin tjänstgöring
är hindrad att inställa sig. Har delgivning verkställts annorledes än
genom militär myndighet, vare den gällande; dock må delgivning ej ske
genom handlings införande i allmänna tidningarna eller dess fästande å den
söktes husdörr och uppläsande för hans husfolk eller på annat sådant sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 19

13 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

I fråga om förordnande, som sägs i 2 §, meddelar Konungen närmare bestämmelser
i anledning av dess upphörande. Stadgandet i 3 § första stycket
skall, sedan förordnande enligt 1 § upphört att gälla, tillämpas, till dess val
av nämndeman hållits och besked inkommit örn valet. Har med stöd av
4 eller 8 § mål eller ärende förklarats vilande eller ombud förordnats, skall
åtgärden fortfarande bestå, till dess den i laga ordning häves. Förordnande,
som meddelats med stöd av 10 §, skall fortfarande tillämpas i fråga om
åtgärd, för vars vidtagande tid börjat löpa före förordnandets upphörande.
Har för vidtagande av åtgärd, som avses i 11 §, tid börjat löpa, då lagrummet
ännu var gällande, skall ock nämnda lagrum fortfarande tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj-.ts lagråd den 1 april
19 A0.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 21 mars 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i
statsrådet den 15 mars 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Erik Söderlund.

Lagrådet fann förslaget icke föranleda erinran i vidare mån än som framgår
av följande yttranden.

4 §•

Med hänsyn till den fara för rättssäkerheten, som måste anses regelmässigt
förenad med att ett mål avgöres oaktat ena parten varit av laga förfall
hindrad att bevaka sin rätt, synes åt tredje punkten i första stycket böra
givas en avfattning, som tydligt utmärker, att ombud skall förordnas, såframt
det ej är uppenbart, att behov därav ej föreligger. Att ombud ej erfordras,
om god man utsetts eller det är klart, att motpartens talan ej kan
bifallas, behöver knappast framhållas.

8.§.

Enligt processlagberedningens promemoria skall förslaget så förstås att,
därest gäldenär av förfall, som avses i 7 §, är hindrad att inkomma med förklaring
i anledning av borgenärs konkursansökning, målet om gäldenärens
försättande i konkurs icke kan jämlikt 12 § konkurslagen hänskjutas till rätten.
Skulle denna mening vara riktig, bleve följden, att vidare handläggning
av konkursansökningen icke kunde ske: konkursdomaren skulle sakna befogenhet
att avgöra målet och rätten skulle icke få någon befattning därmed.
Emellertid synes man enligt lagrådets mening icke berättigad att betrakta
hänskjutandet till rätten såsom en påföljd av utevaron. Berörda stadgande

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

i konkurslagen innebär i själva verket allenast, att kompetensen att pröva
konkursansökning övergår från konkursdomaren till rätten så snart det visar
sig, att en materiell prövning av konkurssökandens påståenden är erforderlig.
Man torde därför vara berättigad att antaga, att konkursansökan skall hänskjutas
till rätten även .örn gäldenärens underlåtenhet att avge förklaring beror
på laga förfall av här avsedd art. Sedan i enlighet härmed rätten upptagit
målet och gäldenären kallats, har rätten, om gäldenären uteblir, att
handlägga målet med tillämpning av 4 och 7 §§ i förslaget. Vid en sådan
tillämpning synes konkursdomstolen icke äga att jämlikt 14 § konkurslagen
omedelbart bifalla konkursansökningen utan hinder av gäldenärens utevaro.
Men domstolen kan jämlikt 4 § i förslaget antingen uppskjuta målet eller
förklara det vilande eller ock — vilket i mål av detta slag måste bli regeln
— med stöd av andra punkten i sistnämnda paragraf handlägga målet.

10 §.

Då icke i något fall skyldighet lärer föreligga att iakttaga inställelse hos
överexekutor vid ingivande av inlaga samt krigsförhållanden icke torde påkalla
ändring i gällande föreskrifter om att handling skall ingivas till överexekutor
före klockan tolv på dagen, hemställes, att vad första stycket innehåller
om överexekutor måtte utgå.

I tredje stycket bör tydligare angivas att — såsom lärer vara avsett —
Konungens befogenhet att förordna om förlängning av tid för vissa åtgärder
skall gälla jämväl förfarandet hos överexekutor.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Utdrag av protokollet över justitiedepartcmentsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 april 19M.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Möller, Sköld, Quensel, Eriksson,
Bergquist, Andersson, Domö.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets
den 1 april 1940 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 15 mars 1940
remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Vad lagrådet anfört rörande avfattningen av 4 och 10 §§ synes böra iakttagas.
I anledning härav ha erforderliga ändringar verkställts i nämnda paragrafer.
Därjämte ha i det remitterade förslaget vidtagits vissa jämkningar
av redaktionell natur. Lagrådets uttalande rörande tolkningen av 8 § föranleder
icke någon erinran från min sida.»

Föredraganden hemställer — under framhållande av att proposition i ärendet
jämlikt § 54 riksdagsordningen torde kunna avlåtas utan hinder av att
den för propositioners avlåtande i allmänhet stadgade tiden gått till ända —
att det i enlighet med vad nu anförts ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87
regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Bil. A.

JUSTITIEDEPARTEMENTETS PROMEMORIOR 1940: 1

P. M.

angående särskild lagstiftning rörande rättegångsväsendet
till följd av krig eller krigsfara m. in.
utarbetad av Processlagberedningen.

Ett krig kan i olika avseenden inverka störande på rättsskipningen i de
krigförande länderna. Man kan härvid skilja mellan å ena sidan sådana
olägenheter, som beröra domstolsorganisationen, och å den andra olägenheter,
som göra sig gällande med avseende å själva rättegången och därmed
sammanhängande förhållanden. I förstnämnda hänseende erinras, att domstolarnas
personal i större eller mindre utsträckning kan behöva tagas i anspråk
för krigstjänst, att förflyttning av domstolar kan bliva erforderlig
o. s. v. I det senare avseendet må framhållas, att krigs tjänstgöring ofta torde
komma att utgöra hinder för parter att i vanlig ordning tillvarataga sina
intressen i rättegång. Även om sådant hinder icke föreligger för parterna,
kunna till följd av krigsförhållandena svårigheter uppstå i fråga om målens
utredning, t. ex. då vittnen eller andra, som skola höras, till följd av tjänstgöring,
ofta å långt avlägsen ort, äro hindrade att inställa sig vid rätten. Nu
berörda olägenheter kunna tydligen, om än i mindre grad, göra sig gällande
även då ett land på grund av krigsfara eller för upprätthållande av sin
neutralitet vidtar sådana genomgripande beredskapsåtgärder som mobilisering,
utrymning av vissa orter m. m. För att komma till rätta med svårigheter
av här antydd art torde särskilda åtgärder vara påkallade. I det följande
skall lämnas en översikt över vad i sådant hänseende åtgjorts i några
av de krigförande länderna.

Utländsk lagstiftning.

Tyskland,

Anordningar i fråga om domstolsväsendet.

Enligt en förordning av den 1 september 1939 (R. G. Bl. I s. 1658 ff) gäller
bl. a. följande.

Riksjustitieministern äger förordna örn inrättande och nedläggande av
domstolar samt om ändring i fråga om domstolars förläggning och verksamhetsområden.
Han äger vidare förordna, att vissa grupper av mål, härrörande
från ett flertal domstolars jurisdiktionsområden, skola helt eller delvis
överflyttas till en av dessa domstolar.

Kungl. May.ts proposition nr 183.

Efter förordnande av justitieministern, resp. presidenten för vederbörande
Oberlandesgericht, äro de tyska domarna pliktiga att vid allmän eller särskild
domstol inom riket, resp. inom vederbörande Oberlandesgerichts jurisdiktionsområde,
utföra alla slags domar- eller åklagargöromål.

Assessorer och vissa domaraspiranter kunna användas som hjälpdomare.
Ordförandeskap i kollegiala domstolar kan anförtros varje domare vid domstolen,
i nödfall också en hjälpdomare.

De s. k. civilkamrarna vid en Landgericht ävensom kamrarna för handelsmål
äro domföra med en ledamot i stället för som eljest vanligen är fallet
med tre ledamöter. Arbetsdomstolarna döma utan bisittare.

Under det att tidigare en tvist angående förmögenhetsvärde skolat anhängiggöra.
? vid Amtsgericht, om värdet icke överstege 500 R. M., men eljest
vid Landgericht, har värdegränsen nu satts till 1,500 R. M. På motsvarande
sätt har en höjning skett av de värdegränser, som gälla med avseende å
rätten att fullfölja talan i tvistemål. Å andra sidan kan talan i tvistemål i
viss utsträckning fullföljas direkt från Amtsgericht till Oberlandesgericht.

Domaren i Amtsgericht, liksom även i arbetsdomstol, äger viss frihet att
efter eget bedömande ordna förfarandet i tvistemål.

Vid handläggning och avgörande av brottmål skola lekmän icke vidare
medverka. Den domsrätt, som eljest tillkommer en Schöffengericht eller en
Schwurgericht, skall sålunda utövas av domaren i Amtsgericht, resp. straffkamrarna
i Landgericht. Likaså ersättas i Landgericht de s. k. små och
stora straffkamrarna — i vilka lekmän medverka — av straffkamrar, besatta
med tre yrkesdomare. I Oberlandesgericht äro de s. k. straffsenaterna
domföra med tre ledamöter även där eljest —- såsom vid huvudförhandling
i första instans — fem ledamöter erfordrats.

Vissa inskränkningar gälla i fråga om fullföljdsrätten i brottmål.

Justitieministern kan förordna om inrättande av s. k. Sondergerichte också
för Landgerichts domsområde.1 Vid sådan domstol kan väckas åtal bl. a.
för brott, som eljest bort åtalas vid Schwurgericht eller lägre domstol, förutsatt
att åklagaren finner gärningen ha inneburit synnerlig fara för allmän
ordning och säkerhet. Vissa inskränkningar ha föreskrivits i fråga om de
fall, då tilltalad måste ha försvarare. I enklare brottmål medges en förenklad
procedur, som förut stått till buds endast i vissa, särskilt angivna fall. Domstol
äger genom strafföreläggande utmäta frihetsstraff på upp till 6 månader,
i stället för i vanliga fall högst 3 månader. Domstolarnas befogenhet att i
brottmål avslå framställning örn bevisnings förebringande på den grund att
ytterligare bevisning anses obehövlig synes ha utsträckts till att avse även
andra fall än förut.

Anordningar i fråga om rättegången.

Redan den tyska Zivilprozessordnung innehåller vissa föreskrifter av intresse
i förevarande hänseende. I § 245 stadgas, att om på grund av krig
eller annan händelse domstolens verksamhet upphör, ett vid domstolen an -

1 Tidigare ha sådana domstolar funnits endast för varje Oberlandesgerichts domsområde.

Kungl. Muj:ts proposition nr 183.

hänsigt förfarande avbrytes för den tid det ifrågavarande tillståndet varar.
Vidare föreskrives i § 247, att om en part i krigstid fullgör militärtjänst
eller om part uppehåller sig på en ort, som på grund av myndighets förordnande
eller genom krig eller annan händelse avskurits från förbindelse med
processdomstolen, denna kan ex officio inställa rättegångsförfarandet till
dess hindret blivit undanröjt. Verkan av att ett rättegångsförfarande sålunda
avbrytes eller inställes är enligt § 249 bl. a. den, att frister upphöra att löpa;
då avbrottet upphör eller förfarandets inställande icke vidare skall fortvara,
får part på nytt tillgodonjuta fristen i dess helhet.

Dessa bestämmelser ha emellertid under nuvarande förhållanden icke ansetts
tillräckliga. Enligt en förordning av den 1 september 1939 (R. G. Bl.

I s. 1656 ff) skall sålunda ytterligare gälla bl. a. följande.

Förfarandet i tvistemål skall avbrytas, om någon av parterna »beröres» av
de utomordentliga förhållanden, som sammanhänga med det nuvarande politiska
läget. Så skall anses vara fallet, då part tillhör försvarsmakten samt då
part på grund av sagda förhållanden antingen har att inom riket stadigvarande
tjänstgöra annorstädes än å den vanliga uppehållsorten eller å tjänstens
vägnar uppehåller sig utom riket eller som fånge eller gisslan befinner sig hos
främmande makt. Om parten företrädes av annan, skall emellertid avbrott ej
ske, med mindre även företrädaren »beröres» av de utomordentliga förhållandena.
På begäran av företrädaren har dock domstolen möjlighet att inställa
förfarandet.

Avbrott eller inställande skall fortvara till dess parten återupptar förfarandet.
Sker ej detta inom en månad från det parten ej längre »beröres» av de
särskilda förhållandena, kan motparten taga initiativ till målets återupptagande,
varvid han har att göra sannolikt att hinder ej längre föreligger för
målets behandling.

Domstolen kan på begäran av endera parten samt även självmant förordna
en företrädare för part, varom nu är fråga, såframt detta linnes erforderligt
till förebyggande av väsentlig olägenhet för någon av parterna. Örn möjligt
skola anhöriga eller andra med saken förtrogna personer härvid höras. Parten
skall ofördröjligen underrättas om meddelat förordnande. Förordnandet
skall upphävas, om parten själv förordnat annan. En av domstolen
förordnad företrädare kan återupptaga målet, om förhandlingen enligt nyss
angivna regler avbrutits eller inställts; då företrädare förordnats, kan även
motparten begära målets återupptagande.

Även för de fall, då förhandlingen icke avbrytes eller inställes, ha vissa regler
till skydd mot rättsförlust för part ansetts påkallade. Under tiden till och
med den 30 september 1939 fingo sålunda tredskodomar och andra därmed
likställda avgöranden icke meddelas till nackdel för utebliven part. Frister,
som icke utgått den 1 september, avbrötos och skulle fortsätta att löpa först
från och med senare tidpunkt. Domstol har vidare tillerkänts befogenhet att,
på framställning eller av eget initiativ, förordna, att ett rättegångsförfarande
skall vila eller en förhandling uppskjutas, där ej med hänsyn till omständigheterna
ett avgörande av saken får anses angeläget. Likaså kan domstolen

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

meddela ett dylikt förordnande, om domstolen kommit till den uppfattningen,
att ena parten på grund av de utomordentliga förhållanden, som förut berörts,
även medelbara verkningar därav, är ur stånd att föra rättegången på
ett för honom tjänligt sätt, samt domstolen tillika anser den andra parten skäligen
böra finna sig i dröjsmålet.

Till skydd för enskilda parter gälla slutligen åtskilliga andra bestämmelser,
såsom inskränkningar i rätten att erhålla verkställighet, upphävande av frister
för anställande av rättegång m. m. (R. G. Bl. I s. 1657, 1658, 2139, 2140).

England.

De bestämmelser, som utfärdats i England, avse huvudsakligen domstolsväsendet
ävensom rätt för part att erhålla verkställighet.

Genom lag den 1 september 1939, avsedd att tillämpas vid krig eller krigsfara,
har stadgats bl. a. följande.

Lordkanslern äger beträffande Court of Appeal, High Court eller avdelning
av High Court förordna, att domstolen eller avdelningen skall, domstolen
eventuellt organiserad å det antal lokala avdelningar som i förordnandet angles,
sammanträda å tider eller under tidsperioder samt å ställe eller ställen,
som angivas i förordnandet. I samband därmed må föreskrifter meddelas om
förflyttning av vissa till domstolen hörande expeditioner eller ock förordnas,
att de på dessa expeditioner ankommande göromålen skola, helt eller till någon
del, överflyttas å redan befintliga eller särskilt inrättade lokala expeditioner
eller, vad angår partiell överflyttning, å någon eljest för ändamålet inrättad
särskild expedition. Då förordnande meddelas, att domstol eller avdelning
skall tjänstgöra på lokala avdelningar, skall tillika bestämmas vilka
domare och tjänstemän, som skola tilldelas de lokala avdelningarna, samt förordnas
om fördelningen av mål, som voro anhängiga då förordnandet meddelades
eller därefter inkomma, och om överförandet av mål från en lokalavdelning
till en annan. Lordkanslern äger vidare förordna om inställande av
sammanträdena i High Court eller Court of Appeal.

Enahanda förordnande kan, för viss i förordnandet angiven tid, av lordkanslern
meddelas beträffande lägre domstol för tvistemål. Han äger även
förordna örn tider och ställen för sådan domstols sammanträden.

Lordkanslern utövar å Konungens vägnar vissa befogenheter med avseende
å s. k. commissions of assize m. fl.

Beträffande Court of Criminal Appeal äger lordkanslern ungefär samma
befogenhet att förordna angående sammanträden och ändringar i organisatoriskt
hänseende som i fråga om de förutnämnda högre tvistemålsdomstolarna.
En likartad befogenhet tillkommer honom även såvitt angår Central
Criminal Court.

Om tider och ställen för sammanträden med courts of quarter sessions eller
courts of summary jurisdiction äger vederbörande statssekreterare förordna.
Han äger även bestämma, att rättsskipningen vid sådan domstol skall, helt
eller delvis, överflyttas å annan domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

I jury — som vanligen består av tolv personer — skola ej behöva sitta flera
än sju, såframt ej domstolen eller domaren med hänsyn till sakens vikt finnér
dylik avvikelse från eljest gällande regler ej böra ske eller ock målet angår
förräderi eller mord. Skyldigheten att tjänstgöra som juryman utsträckes till
att avse dem, som ej fyllt 65 år, i stället för eljest 60 år. Vid avgörande av
fråga i tvistemål i High Court eller lägre domstol eller vid bestämmande av
skadestånd eller annat anspråk skall jury ej vidare medverka.

Uppkommande vakanser bland överrättsdomarna behöva ej fyllas, med
mindre lordkanslern anser det erforderligt.

I övrigt gäller bl. a., att mål angående häktade kunna uppskjutas 21 dagar
i stället för i vanliga fall 8 dagar samt att, i de fall då sådana mål ytterligare
kunna uppskjutas på grund av förfall för den tilltalade, härunder skola inbegripas
även omständigheter, sammanhängande med krig eller krigsfara.

För vissa åtgärder, bl. a. förflyttning av de högre domstolarna, erfordras
som regel samtycke av två domare i Supreme Court. Om med hänsyn till
läget sådant samtycke ej finnes kunna i förväg inhämtas, skall lordkanslern
sedermera rådföra sig med två domare i Supreme Court.

Vissa av de befogenheter, som enligt ifrågavarande lag tillkomma lordkanslern,
kunna på uppdrag av honom utövas av vissa högre domare. Även
den befogenhet, som enligt vad förut sagts tillkommer vederbörande statssekreterare,
kan av denne uppdragas åt annan person.

Liksom i Tyskland ha slutligen även i England genomförts inskränkningar
i fråga örn rätten att erhålla verkställighet m. m. Stadganden härom ha
meddelats i en särskild lag av den 1 september 1939.

Finland.

Vissa stadganden av intresse i förevarande hänseende återfinnas i en lag
om krigstillstånd av den 26 september 1930. Enligt denna lag äger under
krig eller uppror republikens president, såvida rikets försvar eller rättsordningens
upprätthållande det kräver, förklara riket eller viss del därav i krigstillstånd.
Den tid, under vilken krigstillstånd är rådande, benämnes i lagen
krigstid. Genom en särskild lag av den 16 juni 1939 har sedermera bestämts,
att vissa stadganden må kunna tillämpas även då krigsfara föreligger. 1 lagen
örn krigstillstånd stadgas bl. a. följande.

Den, som under krigstid är anställd vid mobiliserad truppavdelning eller
råkat i fångenskap hos fienden, är icke skyldig att svara i tvistemål eller avgiva
förklaring i ärende, som handlägges av administrativ myndighet. Då
svaromål eller förklaring ej avgivits, må målet eller ärendet icke upptagas till
slutlig prövning. Om det i något fall skulle vara uppenbart obilligt, att uppskov
äger rum, må saken dock avgöras efter det pa kärandens eller sökandens
bekostnad för motparten förordnats god man och denne blivit hörd i saken.

Lagen innehåller vidare bestämmelser, som möjliggöra införande av moratorium
m. m.; i samband därmed föreskrives, att bestämmelser må meddelas
angående tiden för sökande av ändring i domstols och annan myndig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

hets dom eller beslut. Med stöd av dessa stadgande!! ha under 1939 utfärdats
åtskilliga författningar om betalningsanstånd m. m.

Rörande brottmål ha nyligen genom lag den 4 januari 1940 meddelats särskilda
bestämmelser. Lagen avser handläggningen av till allmän underrätt
hörande mål, däri någon åtalats a) för stats- eller landsförräderi, som begåtts
under tiden för krigstillstånd, b) för gärning, som skall bestraffas enligt
lagen om krigstillstånd eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter
eller enligt värnpliktslagen, eller c) för vissa andra angivna brott,
däribland brott mot offentlig myndighet och allmän ordning, mord, dråp
och annan misshandel, stöld och snatteri, rån och utpressning, brott, vilka
innebära allmän fara, samt brott mot föreskrift till statens säkerhet eller
allmän ordning. Genom förordning kan bestämmas, att också andra brottmål
skola handläggas enligt ifrågavarande lag.

Beträffande mål, som nu nämnts, gäller, att de skola företagas till behandling
vid häradsrätt inom tio dagar och vid rådhusrätt inom fyra dagar,
räknat från den dag då häradshövdingen eller rådhusrättens ordförande erhöll
meddelande örn brottet och det åtal, som därför bomme att utföras.
De skola slutbehandlas med skyndsamhet; uppskov får ej ske med mindre
synnerligt skäl är därtill. För handläggningen skall vid behov hållas urtima
ting på landet och extra sammanträde i stad. Häradsrätt är domför
med tre i nämnden i stället för eljest med fem.

Ändring i underrätts utslag i mål, som handlagts enligt ifrågavarande lag,
får ej sökas, om rättens beslut är enhälligt; härmed åsyftas i häradsrätt att
ej någon i nämnden i fråga örn den sakfä lldes skuld varit av annan mening
än ordföranden. I annat fall får ändring sökas i hovrätt genom besvär. I
så fall bör missnöje anmälas sist nästa dag samt besvärsskrift inlämnas till
ordföranden i underrätten inom femton dagar efter utslagets avkunnande.
Har någon blivit dömd till tukthus i åtta år eller strängare straff, skall underrättens
utslag underställas hovrättens prövning. Ändring i hovrätts utslag
får ej sökas.

En särskild regel har givits för det fall, att någon ertappats på bar gärning
och sedan genom enhälligt utslag av underrätt blivit sakfälld enligt
ifrågavarande lag. Rätten äger då förordna, att utslaget skall — utan underställning
och utan rätt till besvär — omedelbart gå i verkställighet. Anmälan
om utslagets verkställande skall emellertid ofördröjligen göras hos
justitieministeriet.

Rätten äger utan hinder av vad eljest är stadgat om förutsättningar för
häktning förordna örn häktande av den som är under åtal i rättegång, som
här avses, eller som i sådan rättegång dömts till frihetsstraff.

Frankrike.

Anordningar i fråga om domstolsväsendet.

Enligt en lag av den 1 april 1923 jämte ett i anslutning därtill den 13
januari 1926 utfärdat tillämpningsdekret förutsättes, att domare och åkla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

gare, som tillhöra relativt höga åldersklasser, i första hand skola utöva
sin vanliga verksamhet även om de blivit mobiliserade. Då åtskilliga underdomstolar
emellertid äro besatta med yngre domare, har det i samband
med kriget ansetts erforderligt att härutöver vidtaga särskilda åtgärder för
att domstolarnas verksamhet må kunna upprätthållas. Genom en lag av den
1 september 1939 har sålunda föreskrivits, att regeringen i krigstid kan
genom dekret nedbringa antalet domstolsavdelningar i första och andra instans.
Därefter har genom särskilda dekret antalet avdelningar i vissa andra
och första instansens domstolar väsentligt reducerats. Över- och underrättsdomare
kunna vidare förordnas att tjänstgöra i annan domstol än den de
eljest tillhöra, och domare i bagatelldomstol kan förordnas att handha rättsskipningen,
förutom i sitt eget distrikt, också i andra distrikt. Slutligen har
möjlighet öppnats att förordna avgångna eller pensionerade domare att under
kriget uppehålla domarämbeten, en möjlighet som i stor utsträckning
begagnats.

Genom samma lag har vidare regeringen bemyndigats att, då de militära
operationerna sådant påkalla, genom dekret vidtaga ändringar i fråga om
domstolarnas sammanträdesorter och jurisdiktionsområden ävensom meddela
ändrade forumbestämmelser.

Med hänsyn till svårigheten att erhålla fulltalig jury vid behandlingen av
grövre brottmål har genom en lag av den 13 oktober 1939 bl. a. föreskrivits
en nedsättning av minimiantalet jurymän, som erfordras vid avgörandet av
dylika mål.

Anordningar i fråga om rättegången m. m.

Förberedelserna för Frankrikes inträde i krig vållade -— liksom naturligen
senare själva krigsutbrottet — störningar och svårigheter på de flesta av
samhällslivets områden. Dessa störningar lia ansetts motivera generella lättnader
inom rättegångsväsendet och administrationen för sådana fall, då en
processhandling eller annan åtgärd vid äventyr av rättsförlust skolat utföras
under tiden omkring krigsutbrottet.

För rättegångsväsendets vidkommande innefattas de viktigaste av hithörande
regler i en den 1 september 1939 utfärdad lag. Enligt denna utsträcktes
alla frister, som eljest skulle ha utlöpt under tiden den 21 augusti—
den 30 september 1939, till den 31 oktober (art. 1). Utöver denna lättnad
öppnar lagen möjlighet för domstolarna att, då någon på grund av omständigheter
sammanhängande med »offentliga åtgärder för försvarsväsendets
behov» blivit urståndsatt att iakttaga uppställda tidsfrister, på särskild begäran
återställa redan försutten fatalietid, som utlöpt före den 30 november
1939 (art. 2). Genom en senare lag, utfärdad den 29 november 1939, har
stadgats den inskränkningen, att en begäran örn återställande av fatalietid
enligt art. 2 i huvudförfattningen kan bifallas blott under förutsättning, att
den åtgärd, som någon underlåtit att i rätt tid företaga, bleve utförd före den
15 januari 1940. Å andra sidan lia genom en den 29 november 1939 utfärdad
lag bestämmelser meddelats, enligt vilka bl. a. den i art. 1 i huvudför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

fattningen stadgade förlängningen av processuella frister (tili den 31 oktober)
vad anginge cour de cassation, conseil d’état och tribunal de conflits
utsträcktes till den 31 december 1939. Vidare ha genom lag den 20 september
1939 de bestämmelser, som innefattas i art. 1 av huvudförfattningen,
utsträckts till att avse inskrivningsåtgärder på fastighetsväsendets område,
inskrivnings- och publikationsåtgärder vid överlåtelse och förpantning av
affärsföretag (»fonds de commerce») inskrivningar i handels- och yrkesregister
samt offentliga tillkännagivanden och andra formella åtgärder beträffande
bolag (utom sådana, som föreskrivas i skattelagstiftningen).

Genom en den 1 september 1939 utfärdad lag ha innehavare av växlar och
vissa jämförliga dokument, utställda före den 2 september 1939 och förfallande
mellan sistnämnda datum och den 2 december samma år, medgivits
femton dagars anstånd med åtgärder för dokumentets uppvisande till betalning
samt med protest- och andra åtgärder för bevarande av regressrätt.
Dessutom ha genom lag den 26 november 1939 meddelats bestämmelser örn
utsträckning av de tidsfrister, vilka enligt olika lagar och konventioner skola
iakttagas för åtgärder till förvärvande eller bevarande av patenträtt, varumärkesrätt
m. m.

Förutom de nu återgivna bestämmelserna gälla särskilda regler till förmån
för mobiliserade och evakuerade. Uti en den 1 september 1939 utfärdad
lag föreskrives bl. a. generellt (art. 1), att från den 2 september tillsvidare
bestämmelser om preskription och fatalietider blott efter särskilt tillstånd av
judiciell myndighet kunna vinna tillämpning gentemot till krigstjänst inkallade
och vissa därmed likställda kategorier. Denna suspendering av
preskription och fatalietider säges gälla »alla frister, som stadgats för delgivning,
verkställande eller överklagande av domstols beslut», för inskrivningsåtgärder
på fastighetsväsendets område, för uppvisande av växlar och
liknande dokument samt överhuvud för alla de åtgärder, som enligt lag skola
utföras inom bestämd tidsfrist. Med de gynnade kategorierna av enskilda
personer jämställas sådana affärsföretag, vilkas ledande personer alla mobiliserats.
Bestämmelserna skola ej tillämpas i fråga om affärsföretag, vilka
efter mobiliseringen fortsatt eller återupptagit sin tidigare verksamhet (art.
3). Jämväl vissa andra undantag ha uppställts (art. 5). Sålunda äro bestämmelserna
icke att tillämpa gentemot offentlig myndighet eller i fråga om
krav på avlöning eller betalning för födoämnen.

Det är naturligt, att så allmänt hållna moratoriemässiga föreskrifter som
de nu antydda i många hänseenden skulle verka besvärande för det ekonomiska
livet. Genom en den 29 november 1939 utfärdad författning har
man också för vissa angivna fall, särskilt på fastighetsväsendets område,
funnit påkallat att begränsa räckvidden av bestämmelserna i fråga.

Slutligen har justitieministern uti ett den 23 oktober 1939 utfärdat cirkulär
till domstolar och myndigheter uppmanat dessa att med ''■törsta möjliga
snabbhet avgöra de rättegångar, vari mobiliserade taga del. För äktenskapsmål
givas särskilda anvisningar, ägnade att underlätta för de mobiliserade
att snarast vinna ett avgörande av målen i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Förslag år 1918 av statens krigsberetlskapskojiimission.

Även inom vårt land har frågan om behovet av särskild lagstiftning beträffande
rättegångsväsendet under krigstid varit föremål för utredning
inom statens krigsberedskapskommission, som den 23 augusti 1918 avgav
bl. a. av motiv åtföljt förslag till lag om rättegång, däri krigsdeltagare är
part m. m. (Statens krigsberedskapskommission. Betänkande, del II s.
203 ff). Förslaget har begränsats att avse krigsdeltagare, d. v. s. dels den
som tjänstgör vid mobiliserad avdelning av krigsmakten, dels den vilken såsom
fånge är i fiendens våld.

I den allmänna motiveringen till förslaget framhåller kommissionen inledningsvis,
att de som vid krig kallas under fanorna i många fall sättas ur stånd
att på ett tillfredsställande sätt tillvarataga sina intressen. Frågan örn och i
vad mån staten kunde förebygga eller mildra härigenom uppkommande svårigheter
vore emellertid vansklig att avgöra och förutsatte ett avvägande av
motsatta synpunkter. Här som på så många andra områden måste beaktas,
att mot den enskildes behov av särskilda anordningar till hans hjälp stöde
nödvändigheten att låta den allmänna rättsordningen och ingångna förpliktelser
i möjligaste mån bestå orubbade och kravet på den enskilde att, så
långt sig göra läte, själv sörja för sig och sitt.

Kommissionen ingår därefter på frågan om behovet av särskilda åtgärder
med avseende å rättegång, vari krigsdeltagare är part, och erinrar därvid,
att reglerna om laga förfall förutsätta, att förfallet anmälts och styrkts eller
eljest är för rätten känt. Då det därutinnan kunde vara omöjligt för en krigsdeltagare
att i rättegång tillvarataga sitt intresse, ansåg kommissionen den
naturligaste utvägen vara att ålägga domstolen att i alla de fall, då det ej
vore känt, om utebliven part vore krigsdeltagare, ex officio införskaffa upplysning
därom.

Beträffande frågan, vilken verkan krigsdeltagandet, när detsamma sålunda
blivit känt, borde — under hänsynstagande till såväl krigsdeltagaren som
andra parten och domstolen — utöva på rättegången, framhåller kommissionen,
att det syntes uppenbart, att målet icke borde kunna handläggas och
avdömas, om krigsdeltagaren icke på något sätt företräddes. Däremot kunde
ifrågasättas att låta domstolen ex officio förordna ställföreträdare för krigsdeltagaren.
Kommissionen fann sig emellertid av närmare angivna orsaker
icke på rättsutvecklingens dåvarande ståndpunkt böra förorda en dylik åtgärd.
Då särskilda bestämmelser rörande förfarandet emellertid icke syntes
kunna undvaras — bl. a. emedan det skulle vara olämpligt, örn domstolen
nödgades meddela upprepade uppskovsbeslut —ansåg kommissionen i stället
den utvägen böra anlitas, att målet förklarades vilande för att återupptagas
när kriget vore slut eller parten eljest upphört att vara krigsdeltagare. Härifrån
borde emellertid göras undantag såtillvida, att örn motparten av någon
anledning önskade förebringa bevisning i målet, detta borde tillåtas; för att
krigsdeltagarens rätt därvid skulle tillgodoses, borde god man för honom kunna
förordnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Kommissionen framhåller i övrigt, att bestämmelser borde meddelas om förlängning
av processuella frister, huvudsakligen tiden för fullföljd av talan i
mål, vari part vore krigsdeltagare. Med hänsyn till olägenheterna för tredje
man borde däremot en förlängning icke komma till stånd beträffande genom
lag eller avtal bestämda frister överhuvud i sådana rättsförhållanden, vari
krigsdeltagare vore part. Kommissionen hade huvudsakligen av denna anledning
avstått från att föreslå stadganden om förlängning av icke rent processuella
frister. Även frister, som folie inom den administrativa processen,
hade uteslutits från behandling i kommissionens förslag; beslut, som meddelades
av de förvaltande myndigheterna, torde nämligen ofta sakna karaktären
av prejudicerande domslut, ehuru de formellt vunnit laga kraft. Av hänsyn
till tredje mans intressen hade kommissionen slutligen icke heller funnit
rådligt att föreslå bestämmelser, som utgjorde hinder för att mot krigsdeltagare
göra gällande betalningsanspråk, anställa lagsökning eller utmätning
eller låta honom försättas i konkurs. En avgörande synpunkt hade härvid
varit, att ett dylikt exekutivmoratorium skulle kunna draga med sig ett generalmoratorium
med alla dess för det enskilda kreditlivet fördärvbringande
verkningar.

Processlagberedningens förslag.

Efter den lämnade redogörelsen övergår beredningen till att undersöka vad
som under nuvarande förhållanden kan vara att iakttaga för Sveriges del i
de här ovan berörda hänseendena.

Anordningar i fråga om domstolsväsendet.

På grund av föreskrifterna i uppskovskungörelsen den 14 augusti 1937 (nr
773) torde kunna antagas, att planer rörande domstolarnas organisation och
personalbehov vid mobilisering redan utarbetats eller äro under förberedande.
Enligt § 9 i nämnda kungörelse skola vid mobilisering snarast möjligt
vidtagas åtgärder för genomförandet av sålunda upprättade planer. De i uppskovskungörelsen
meddelade grunderna för uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring
giva vid handen, att domstolarna vid mobilisering komma
att arbeta med en icke obetydligt reducerad personal. Det synes då angeläget
att såvitt möjligt avhjälpa de svårigheter, som härav kunna föranledas. Härvid
är även att beakta, att domstolarna vid organisationsplanernas upprättande
sannolikt ansett sig bundna av föreskrifter i arbetsordningar m. m. och
fördenskull ej i erforderlig utsträckning räknat med omläggningar i fråga om
organisation och arbetsförhållanden. Dylika omläggningar ha dock — i syfte
att behovet av uppskov för värnpliktiga befattningshavare måtte kunna begränsas
— anbefallts i § 5 uppskovskungörelsen.

I fråga om de ytterligare åtgärder, som sålunda kunna tänkas böra vidtagas,
kan till en början erinras örn den möjlighet, som enligt lagen den 30
december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt föreligger att anlita pensionerade
befattningshavare (jfr 5 kap. samt 1 och 2 §§). Vidare kunna lättnader
medgivas i fråga örn de kompetenskrav, som gälla för vissa yngre befatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

ningshavare. Åtgärder i denna riktning — möjlighet till dispens från vissa
föreskrifter i domsagostadgan och hovrätternas arbetsordningar — lära
redan ha tagits under övervägande inom justitiedepartementet. I fråga om
domstolar, som arbeta på flera avdelningar, kan en minskning av antalet
avdelningar bliva nödvändig. Även eljest kunna ändringar i domstolarnas
arbetsförhållanden anses böra genomföras, så t. ex. beträffande domstolarnas
ferier. I allmänhet torde det tillkomma Kungl. Majit att i dessa hänseenden
meddela erforderliga bestämmelser. För att på ett ändamålsenligt
sätt kunna tillgodose det personalbehov, som i särskilda fall gör sig gällande,
torde en allmän befogenhet böra tilläggas Kungl. Majit att förordna om
förflyttning av tillgänglig domstolspersonal till befattningar vid annan domstol
än den befattningshavaren tillhör. En sådan befogenhet äger Kungl.
Majit redan nu i viss utsträckning enligt civila avlöningsreglementet.

En på domstolarnas personalbehov inverkande fråga är den om domfört
antal lagfarna ledamöter i rådhusrätt och hovrätt. Det kunde ifrågasättas
att begränsa detta antal, åtminstone i enklare mål, till en lagfaren ledamot i
rådhusrätt och tre i hovrätt. Till stöd för en sådan provisorisk begränsning
kan anföras, att processkommissionen även för normala förhållanden
föreslog en sådan anordning samt, vad rådhusrätterna angår, att i vissa
städer rådhusrätten redan nu består — förutom av lekmän som bisittare —
allenast av en lagfaren ledamot. Beredningen har emellertid icke ansett sig
böra förorda en så genomgripande förändring. Med hänsyn till de bestämmelser,
som beredningen föreslår örn rättegångars avbrytande, och då det
även av andra anledningar är att motse, att antalet mål under krigstid kommer
att väsentligt nedgå, torde behovet av erforderlig arbetskraft sannolikt
kunna tillgodoses redan genom de anordningar, som här förut berörts. Ett
motsvarande spörsmål inställer sig ock med avseende å domfört antal i häradsnämnd.
Även i detta fall anser beredningen en begränsning av det nuvarande
antalet icke för närvarande böra äga rum. Däremot föreslår beredningen
vissa bestämmelser, avseende skyldighet för nämndeman att, ehuru
den tid utgått, för vilken han blivit utsedd eller eljest är skyldig att tjänstgöra,
fortfarande kvarstå i nämndemansuppdraget.

Ändringar i fråga om domstolarnas arbetsförhållanden kunna, såsom förut
antytts, vara påkallade också ur andra synpunkter än de nu angivna.
Sålunda kan faran för luftangrepp eller fientligt anfall till lands eller sjöss
nödvändiggöra en tillfällig förflyttning av domstolarnas sammanträdesorter
och kanslilokaler, ändringar i fråga örn jurisdiktionsområden m. m. Därest
av militära skäl eller till skydd för befolkningen en allmän underrätts domkrets
helt utrymts, torde befogenhet böra tillkomma Kungl. Majit att förordna
om rättsskipningens och rättsvårdens övertagande av annan allmän
underrätt. Även i andra fall torde behov kunna uppkomma att överflytta
rättsskipning och rättsvård helt eller delvis från viss domstol till annan likställd
domstol. Örn Kungl. Majits befogenhet att meddela förordnande i
dessa ämnen torde bestämmelser böra upptagas i lag.

Vad angår de åtgärder, som böra vidtagas till skyddande av domstolarnas

Billang till riksdagens protokoll 19W. t sami. Nr 183. •!

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

arkivhandlingar, torde cirkuläret den 15 december 1939 (Svensk författningssamling
nr 948) vara att tillämpa.

Beredningen har icke ansett sig böra ingå på frågan om täckande av de
kostnader eller ersättningar, som stå i samband med de här ovan antydda
åtgärderna.

Anordningar i fråga om rättegången m. m.

De särskilda anordningar, som erfordras i fråga om rättegången, böra i
första hand ha till syfte att förebygga rättsförlust för parterna. I stor utsträckning
fordras för att rättegången skall fylla sin uppgift parternas medverkan;
detta gäller såväl tvistemål som brottmål. Även örn domstolen i
vissa slag av mål, såsom familjerättsmål och brottmål, av eget initiativ har
att sörja för erforderlig utredning, är dock uppenbart att parterna böra äga
tillfälle att själva utföra sin talan och framlägga den utredning, som de
anse önskvärd för sakens riktiga belysning. På denna uppfattning vila ock
de i 12 kap. 1 § R.B. upptagna bestämmelserna örn laga förfall. Som laga
förfall kan enligt nämnda lagrum åberopas varje omständighet, som enligt
domarens prövning utgör giltig ursäkt för partens underlåtenhet att infinna
sig vid rätten eller eljest utföra sin talan. Bland de särskilda förhållanden,
som utgöra laga förfall, nämnes i lagrummet, att parten »i Konungens
och rikets tjänst är uppbådad eller faren» eller att han »av fienden eller annan
fara, vådeld eller vattuflod hindras». Verkan av laga förfall är att saken
skall av domaren uppskjutas. Föreligger laga förfall, kan ej heller annan
påföljd för utevaron inträda; böter eller vite för utevaron kunna ej
åläggas.

Reglerna om laga förfall äga tillämpning ej allenast i fråga om parternas
inställelse i rättegången uti ett genom stämning eller på annat sätt anhängiggjort
mål eller ärende utan även beträffande processhandlingar, som
part har att företaga för fullföljd av talan mot ett domstolens avgörande,
s. k. fatalietider. I allmänhet äger part, som på grund av laga förfall är
hindrad att inom utsatt tid företaga processhandlingen, att av den domstol,
där handlingen skall företagas, erhålla ny tid för dennas företagande. En
förutsättning härför är dock, att parten inom den utsatta tiden »visar» laga
förfall.

Kravet att laga förfall skall inom utsatt tid styrkas torde i rättspraxis upprätthållas
endast i fråga örn fatalietider. Har part däremot kallats att i en
vid domstolen pågående rättegång inställa sig vid rätten eller enligt rättens
beslut förelagts att eljest fullgöra något i rättegången, anses tillräckligt att
laga förfallet »framtes» eller anmäles. Är förfallet allmänt bekant eller vitsordas
det av ledamot i rätten, torde ock domstolen äga att beakta förfallet.

Vid sidan av den nu antydda befogenheten för den domstol, där rättegången
föres, att beakta laga förfall, kan i viss utsträckning laga förfall göras
gällande genom särskilt rättsmedel. Bestämmelser härom ha meddelats i
lagen den 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel. Enligt 10 § nämnda lag
äger den, som försuttit laga tid för fullföljande eller bevakande av talan

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

eller för sökande av återvinning eller för vidtagande av annan åtgärd i rättegång,
hos Konungen söka återställande av den sålunda försuttna tiden,
om för hans underlåtenhet förelåg laga förfall, som han icke kunde i rätt
tid anmäla. Ansökan härom skall dock göras inom tre veckor sedan förfallet
upphörde och sist inom ett år sedan tiden utgick.

De i R.B. meddelade reglerna om laga förfall äro att tillämpa å rättegångsfrister
av olika slag t. ex. tid, som utsatts för parts inställelse vid rätten,
tid för fullföljande av talan mot rättens beslut eller dom, däremot icke
i lag bestämda tider för vidtagande av åtgärder utom rättegång, t. ex. bevakning
av testamente, och ej heller i fråga om andra i lag stadgade preklusionstider
t. ex. tid för talans anhängiggörande vid domstol i vissa mål. I
dylika fall kan laga förfall icke göras gällande med mindre särskild bestämmelse
därom meddelats. Detsamma gäller i fråga om särskilda rättsmedel,
för vilkas användning föreskrivits vissa tidsfrister.

I första hand inställer sig den frågan huruvida de sålunda gällande bestämmelserna
kunna anses tillräckliga för att skydda parter för rättsförlust
i en situation, då riket är indraget i krig eller fara därför föreligger eller eljest
utomordentliga åtgärder vidtagas till rikets försvar. Att för personer,
som i en dylik situatibn inkallas till rikets försvar eller av annan anledning
t. ex. för fullgörande av arbetstjänst eller vid evakuering ofta oförberett
nödgas lämna sin vanliga vistelseort, svårigheter komma att möta för att i
rättegång på ett ändamålsenligt sätt bevaka och utföra sin talan, är uppenbart.
Lika tydligt är, att hinder av detta slag är att hänföra till laga förfall.
Därest part, som instämt talan eller mot vilken talan väckts, ej kan
av nu antydd anledning inställa sig vid rätten och han tillika anmält sitt
förfall, har domstolen att uppskjuta målet. Detsamma bör ock tydligen
gälla, örn part väl kommer tillstädes men på grund av förhållande, som nu
berörts, är ur stånd att på ett tillfredsställande sätt utföra sin talan t. ex.
att anskaffa erforderligt biträde i rättegången eller eljest förebringa utredning
såsom då hinder möter för hörande av vittne, som av liknande orsak ej
kan komma tillstädes. Enligt 12 kap. 1 § R.B. skall målet uppskjutas å
landet till nästa tingssammanträde och i staden till annan dag, som domaren
förelägger parterna. Detta stadgande torde dock icke böra utgöra något
hinder för att målet uppskjutes på längre tid eller eventuellt förklaras vilande.

Som förut antytts förutsättes för att laga förfall skall av rätten beaktas
i en pågående rättegång, att förfallet anmäles eller eljest är för domstolen
känt. Någon skyldighet för domstolen att av eget initiativ undersöka, huruvida
laga förfall föreligger, är icke föreskriven. Att i allmänhet och under
mera normala förhållanden en sådan skyldighet ej bör åligga domstolen
torde vara uppenbart. Förhållandena gestalta sig väsentligen annorlunda
vid den rubbning av viktiga samhällsfunktioner, som kan föranledas av
inträdda krigsförhållanden. I en sådan situation torde parten ofta lia gillig
ursäkt för sin underlåtenhet att i tid anmäla förfall. En utväg vore, att
parten i dylika fall hänvisades till att söka återställande av försutten tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Denna utväg medför emellertid den olägenheten, att handläggningen av ett
redan avgjort mål ofta måste upptagas ånyo. Lämpligare synes vara att
det i nu åsyftade fall ålägges rätten att undersöka, huruvida parten haft
giltig ursäkt för sin underlåtenhet. Upplysning härom torde ofta utan större
svårighet kunna erhållas. Delgivning med den, som fullgör krigstjänstgöring,
torde alltid böra ske genom militär myndighets försorg; det bör åligga
denna att i samband med bevis om delgivning tillika meddela uppgift, huruvida
den kallade på grund av sin tjänstgöring är hindrad att inställa sig.

Det nu sagda kan uppenbarligen icke tillämpas å andra tider än som utsättas
av domstol eller domare i samband med rättegångs inledande eller
fortsättning. Beträffande de i lag utsatta tidsfristerna för talans fullföljande
eller bevakande låter det sig icke göra att ålägga vare sig den lägre domstol,
mot vilkens avgörande talan må fullföljas, eller den högre domstol, dit talan
skall fullföljas, att av eget initiativ undersöka om part, som kan tänkas ämna
fullfölja talan, har laga förfall och på den grund bör komma i åtnjutande av
en utsträckning av fullföljdstiden eller eventuellt att denna icke skall börja
löpa förrän det uppkomna hindret bortfallit. Stor betydelse måste i detta
fall tilläggas det ur allmän rättssäkerhetssynpunkt viktiga intresset, att ovissheten
huruvida en meddelad dom skall stå fast eller ej, såvitt möjligt, begränsas
till tiden. För att underlätta för parterna att vidtaga de för fullföljd
föreskrivna åtgärderna torde emellertid böra införas rätt för part att
för detta ändamål anlita postverket. Stadgande bör därför meddelas att även
fullföljdsinlagor må kunna insändas genom posten. Även torde befogenhet
böra tillkomma Kungl. Majit att, örn det finnes påkallat, i erforderlig omfattning
förlänga de fullföljdstider, som nu äro föreskrivna. För de fall, då parten
ändock varit hindrad att vidtaga erforderlig fullföljdsåtgärd, bör som nu
stå honom öppet att söka återställande av försutten tid.

Som i det föregående anmärkts äro rättegångsbalkens bestämmelser om laga
förfall icke tillämpliga i fråga om frister, som falla utom rättegång eller
avse inledande av rättegång eller påkallande av användning av särskilt rättsmedel,
med mindre särskild föreskrift därom är meddelad. I allmänhet ha
de tidsfrister, varom nu är fråga, givits en så stor utsträckning, ett eller flera
år, att lagstiftaren icke ansett sig böra räkna med ett så långvarigt förfall.
I vissa fall är dock tidsfristen ganska kort t. ex. för avträdande av dödsbos
egendom till förvaltning av boutredningsman eller konkurs enligt 4 kap. 1 §
boutredningslagen, instämmande av tvist enligt 10 § inteckningsförordningen
eller 69 § utsökningslagen. Även i andra fall torde någon gång behov av
förlängning på grund av en inträdd krigssituation kunna tänkas t. ex. då den,
vars rätt beröres, råkat i fångenskap. För dylika fall bör skapas möjlighet
till förlängning även av dessa frister i överensstämmelse med vad som
nu gäller de processuella fristerna. De bestämmelser, som i lagen om särskilda
rättsmedel äro upptagna rörande återställande av försutten tid, böra
göras tillämpliga även i fråga om åtgärder, som part har att vidtaga inom
viss tidsfrist, även om dessa åtgärder icke äro av beskaffenhet som avses i
nämnda bestämmelser. Med stöd av 10 § i lagen bör alltså, om till följd

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

av krigsförhållanden part varit ur stånd att inom stadgad tid bevaka testamente
eller inom föreskriven tid instämma talan, högsta domstolen äga återställa
den försuttna tiden. Det nu sagda bör ock gälla i fråga om de tidsfrister,
som föreskrivits för ansökan örn resning eller besvär över domvilla.
Som redan anmärkts skall enligt 11 § i lagen örn särskilda rättsmedel ansökan
om återställande av försutten tid göras inom tre veckor, sedan förfallet
upphörde, och sist inom ett år från den dag, då tiden utgick. Ehuru
i regel denna tid torde vara fullt tillräcklig, kan dock, som redan antytts, i
undantagsfall inträffa, att förfallet sträcker sig över en längre tid än ett år.
För sådant fall bör högsta domstolen äga att medgiva förlängning även av
sist angivna tid; däremot bör skyldigheten att göra ansökan inom tre veckor
sedan förfallet upphörde alltjämt iakttagas. Beredningen förbiser icke att
ur allmän rättssäkerhetssynpunkt vägande erinringar kunna riktas mot de
av beredningen sålunda förordade bestämmelserna. Att dessa böra tillämpas
med den största försiktighet, torde vara uppenbart. Å andra sidan har
det för beredningen framstått som särskilt obilligt, om rättsförlust skulle tillskyndas
den enskilde, som på grund av krigstjänst eller eljest till följd av
krigsförhållandena satts ur stånd att tillvarataga sina intressen. Genom att
den avvägning mellan allmänna rättssäkerhetssynpunkter och den enskildes
behov av rättsskydd, som i dessa fall är ofrånkomlig, är anförtrodd åt högsta
domstolen, torde ock en såvitt möjligt betryggande garanti lia skapats för en
omsorgsfull prövning av dessa frågor.

Enligt vad redan berörts bör, då en part på grund av krigsförhållandena
satts ur stånd att i en inledd rättegång inställa sig vid rätten eller eljest bevaka
sina intressen, målet i regel uppskjutas eller förklaras vilande. Denna regel
bör gälla förfarandet i såväl underrätt som överrätt och högsta domstolen.
Förutom beträffande egentliga rättegångar, tvistemål och brottmål, torde skäl
föreligga för dess tillämpning även i fråga om mål eller ärenden, som handläggas
av lagsökningsdomare, inskrivningsdomare och konkursdomare. Vid
sitt bedömande, huruvida hinder av angiven art föreligger för målets behandling,
bör domstolen eller domaren ha att beakta samtliga omständigheter,
som inverka på frågan, och träffa sitt avgörande efter fri prövning. Tilllämpningen
måste i viss mån gestalta sig olika beträffande å ena sidan rättegångsmål
och å den andra ärenden liksom i fråga örn underrättsförfarandet
å ena och överrättsförfarandet å andra sidan. I de fall, då såsom i överrättsförfarandet
i regel icke förutsättes någon inställelse från partens sida,
torde det förhållandet, att parten ej kan inställa sig, ej böra i och för sig
föranleda att behandlingen inställes; däremot bör detta ske om hindret är
av den beskaffenhet, att parten kan anses ur stånd att även i övrigt tillvarataga
sina intressen i målet.

Även med nu antydda frihet för domstolen att träffa sitt avgörande efter
omständigheterna torde dock regeln om handläggningens inställande eller avbrytande
icke kunna genomföras utan undantag. Även i krigstid är det av
stor vikt att — samtidigt som den enskildes rättsskydd såvitt möjligt tillgodoses
— samhällsfunktionerna inom olika områden fortgå med minsta möj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

liga rubbning. Rättsskipningens normala fortgång är, ej minst för näringslivet,
av stor betydelse även i krigstid. För att detta mål skall nås, kräves
en avvägning mellan de intressen, allmänna och enskilda, som sålunda komma
i fråga. Den nu antydda synpunkten har starkt framhållits vid den reglering
å detta område, som genomförts i de krigförande länderna. Utväg
synes därför böra skapas för att, ehuru hinder av förut angiven art föreligger,
under vissa förutsättningar fortsätta handläggningen av ett mål och även
bringa det till avgörande. En allmän förutsättning härför bör vara, att målet
trots hindret finnes kunna nöjaktigt utredas. Enligt svensk rätt åligger
det alltid domstolen i viss omfattning att själv vara verksam för målets utredning.
Denna skyldighet är vidsträcktare i brottmål och vissa familjerättsmål
än i andra mål. Ett medel att tillvarataga partens intressen kan
även åvägabringas genom befogenhet för rätten att förordna ombud för part,
som själv ej är i stånd att bevaka sin rätt, en utväg som anlitats i den tyska
krigslagstiftningen. Beredningen förordar en motsvarande anordning. I de
fall, då part är berättigad att komma i åtnjutande av fri rättegång, bör sålunda
utsett ombud kunna förordnas till rättegångsbiträde åt parten. I vissa
fall kan enligt 11 kap. 4 § förmynderskapslagen god man förordnas för part
bl. a. då det tarvas, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas.

Även om medel sålunda redan föreligga och ytterligare kunna åvägabringas
för att tillvarataga parts rätt för det fall, att han själv är urståndsatt att
göra det, måste dock som allmän regel gälla, att särskilda skäl av allmän
eller enskild natur böra föreligga för att en rättegång må fortsättas utan att
parten varit i stånd att själv medverka. Som ett sådant särskilt skäl torde
få anses, att det för förebyggande av rättsförlust för part är av synnerlig
vikt att målet avgöres. Även skäl av mera allmän natur böra kunna föranleda,
att handläggningen fortsättes t. ex. i expropriationsmål.

Tydligt är, att i vissa mål, särskilt grövre brottmål, anstalter böra örn
möjligt vidtagas för att parter och vittnen kunna infinna sig vid rätten. Föreligga
i brottmål häktningsskäl mot den tilltalade, bör den tilltalades tjänstgöring
ej utgöra hinder mot häktningsbeslutets verkställande. För dylika
fall torde emellertid den tid, som nu är föreskriven för rannsaknings företagande,
kunna förlängas.

Enligt de grunder, som nu angivits, har beredningen utarbetat förslag till
lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid
krig eller krigsfara m. m., vilket förslag är bilagt denna p. m.

Som framgår av det redan anförda avser förslaget såväl allmän underrätt
som särskild underrätt ävensom överdomstolarna och högsta domstolen.
I vissa fall torde förfarandet inför överexekutor böra likställas med
ett domstolsförfarande. Däremot avser förslaget icke att reglera de svårigheter
av ekonomisk natur, som kunna uppkomma för en gäldenär att
fullgöra en dom eller annan förpliktelse. Frågor av detta slag tillhöra

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

moratorielagstiftningen, under det att de spörsmål, som förslaget avser
att behandla, äro av processuell natur.

Från lagens tillämpning ha undantagits krigsdomstolarna och rättegången
därstädes. De frågor, som hänföra sig till krigsförhållandena, torde
vad sistnämnda ämne angår i allt väsentligt redan vara reglerade genom
lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Beredningen övergår härefter till den närmare motiveringen av de föreslagna
paragraferna.

1 §■

Det! av krigsberedskapskommissionen år 1918 framlagda förslaget avsåg
endast krig, vari riket blivit indraget. Behov av särskilda bestämmelser
på föreliggande område kan emellertid uppkomma redan då för rikets
försvar beredskapsåtgärder av mera genomgripande omfattning vidtagas.
Förevarande förslag har därför, i likhet med flertalet under senare tid
utfärdade fullmaktslagar, ansetts böra kunna tillämpas såväl vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, som ock eljest under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden. Lagen är avsedd att vara en fullmaktslag;
Kungl. Majit skall under närmare angivna villkor kunna förordna om tilllämpning
av lagens bestämmelser, ehuru riksdagen ej är samlad. Då riksdagen
är samlad, skall däremot förordnande om lagens tillämpning meddelas
av Kungl. Majit med riksdagens samtycke. Även i nu berörda avseenden
ansluter sig förslaget till vad som iakttagits med avseende å ett
flertal andra författningar av liknande extra ordinär karaktär. Som framgår
av lydelsen av förevarande paragraf har det ansetts lämpligast, att
lagen i dess helhet på en gång sättes i tillämpning. En följd härav är, att

1 de fall, då för ett lagrums tillämpning icke erfordras särskilt förordnande
av Kungl. Majit, sådant lag-rum träder i funktion omedelbart sedan allmänt
förordnande enligt 1 § meddelats. Detta är förhållandet med 3 §
första stycket, 4—8 §§ samt 11—13 §§. Däremot beror tillämpningen av

2 § samt 9 och 10 §§ av särskilt förordnande såsom framgår av dessa
lagrums lydelse. Ett sådant särskilt förordnande behöver ej meddelas i
samband med det allmänna förordnandet enligt 1 §, och det kan avse
endast vissa av de åsyftade bestämmelserna.

2 §•

Enligt lagen den 8 mars 1935 med vissa bestämmelser örn häradsting tillkommer
det Kungl. Majit att bestämma såväl tingsställen, där de allmänna
tingen skola hållas, som ock med tillämpning av vissa i lagen angivna
grunder det antal sammanträden och den sammanträdcstur, som för varje
tingslag skall tillämpas. Avvikelser från vad sålunda blivit bestämt torde
kunna bliva erforderliga på grund av de i 1 § avsedda förhållandena såväl
beträffande platsen för häradsrättens sammanträden som i fråga örn
sammanträdestiderna. Vad angår rådhusrätt torde rättegångsbalken utgå

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

från att rådhusrätt skall sammanträda i staden. Enligt 6 kap. 3 § R. B.
skall rådhusrätt sammanträda minst en gång i veckan. Även beträffande
rådhusrätt torde behov kunna uppkomma av att dess sammanträden hållas
på ort utanför staden och med längre mellanrum än i rättegångsbalken
föreskrives. En förflyttning av förläggningsorten kan ock visa sig
nödvändig i fråga örn andra domstolar. Med hänsyn härtill har i första
stycket av denna paragraf under punkt 1 intagits en allmän befogenhet
för Kungl. Majit att förordna, att domstol skall sammanträda å andra
tider och ställen än som för vanliga fall är bestämt. Den befogenhet, som
tillagts Kungl. Majit, torde böra av Kungl. Majit kunna överlåtas å annan
myndighet. Beträffande de allmänna underrätterna synes ifrågavarande
avgörande lämpligen böra kunna anförtros åt vederbörande hovrätt eller,
örn omständigheterna göra det nödvändigt, åt vederbörande underrätt eller
på landet åt häradshövdingen.

Vid sidan av nu antydda möjlighet till förflyttning av domstolar bör i
viss utsträckning kunna anlitas den utvägen, att rättsskipningen vid viss
domstol tillsvidare övertages av annan domstol. Denna utväg torde ifrågakomma
särskilt då en domstols jurisdiktionsområde utgör krigsskådeplats
eller besättes av fientliga trupper. Ett bibehållande av en häradsrätt, som
nödgas hålla sina sammanträden utom tingslaget, kan leda till avsevärda
svårigheter särskilt beträffande nämndens tjänstgöring. Visserligen föreligger
enligt 3 § andra stycket, när häradsrätt sammanträder utom domkretsen,
möjlighet för häradshövdingen att till tjänstgöring i nämnden kalla
personer, som äro bosatta å sammanträdesorten eller i dess närhet, men
denna utväg synes icke böra anlitas i fall, då nämnden till övervägande
del skulle besättas med sålunda tillkallade personer. Även bristande tillgång
på arbetskraft kan tänkas påkalla en omläggning av domstolarnas
arbetsuppgifter i nu angiven riktning. Då omständigheterna föranleda därtill,
torde överflyttandet av rättsskipningen från en domstol till en annan
böra kunna begränsas till att avse endast en del av den förra domstolens
jurisdiktionsområde eller endast vissa slag av mål. 1 sistnämnda hänseende
kan sålunda ifrågakomma en överflyttning endast av behörigheten för viss
domstol att upptaga sjörättsmål.

Åtskilliga uppgifter med avseende å rättsskipningen eller rättsvården tillkomma
för närvarande lagfaren domare såsom inskrivningsdomare, lagsökningsdomare,
konkursdomare eller ägodelningsdomare. I sammanhang med
att viss underrätt övertager annan underrätts rättsskipning böra även dylika
uppgifter på motsvarande sätt kunna överflyttas från domare i viss
underrätt eller domsaga till domaren i den andra underrätten eller domsagan.
Något hinder föreligger emellertid icke att enbart dessa uppgifter
överflyttas.

Med uttrycket »likställd» domstol eller domare har avsetts att utmärka,
att rättsskipningen vid viss allmän underrätt må övertagas endast av annan
allmän underrätt, att de åligganden, som ankomma på viss konkursdomare
eller ägodelningsrätt, må övertagas endast av annan konkursdoma -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

re eller annan ägodelningsrätt, att rättsskipningen vid hovrätt må övertagas
endast av annan hovrätt o. s. v. Den befogenhet, varom här är fråga,
torde icke lämpligen böra tillkomma annan än Kungl. Majit. I samband
med förordnandet böra av Kungl. Majit lämnas närmare bestämmelser
angående överflyttningen.

De bestämmelser, som meddelats i första stycket av denna paragraf, avse
icke högsta domstolen. Rörande sammanträdesort för högsta domstolen
saknas uttryckliga föreskrifter. Uppenbarligen bar från början ansetts
självklart, att högsta domstolen skall sammanträda å Stockholms slott. Det
har emellertid förekommit, att högsta domstolen på Kungl. Majits befallning
sammanträtt utom Stockholm. Därest på grund av förhållanden, som
avses i 1 §, en tillfällig förflyttning av högsta domstolen skulle bliva erforderlig,
torde bestämmelser därom meddelas av Kungl. Majit.

Vad angår högsta domstolens tjänstgöring i övrigt föreskrives i 17 § 1
mom. regeringsformen, att om i den ordning 87 § 1 mom. stadgar beslutes,
att högsta domstolen skall arbeta på avdelningar, ärendenas fördelning mellan
avdelningarna skall i samma ordning bestämmas. Stadganden härutinnan
återfinnas i lag den 14 maj 1915 angående Kungl. Majits högsta
domstols tjänstgöring på avdelningar. I nämnda lag föreskrives bl. a., att
högsta domstolen skall enligt angivna grunder samtidigt arbeta på en, två,
tre eller fyra avdelningar samt att, med undantag för ärenden rörande fullföljdstillstånd,
ärendenas fördelning mellan avdelningarna endast beror av
den ordning, vari de enligt gällande föreskrifter anmälas. Under en tid,
då tillgången på arbetskraft inom nedre justi tierevisionen kan tänkas bliva
starkt begränsad, synes erforderligt, att möjlighet öppnas att utan tidsutdräkt
meddela sådana ändrade föreskrifter rörande högsta domstolens
tjänstgöring på avdelningar, som kunna bliva påkallade. Ett stadgande av
sådan innebörd har upptagits i andra stycket av denna paragraf.

I tredje och sista styckena av paragrafen föreslås slutligen att Kungl. Majit
samt, på uppdrag av Kungl. Majit, även annan myndighet äger bestämma angående
ändrad tjänstgöring för lagfaren domare eller befattningshavare vid
domstol eller nedre justitierevisionen. Ett sådant stadgande torde vara erforderligt
såväl med hänsyn till de organisatoriska förändringar, vilka kunna
bliva genomförda med stöd av första stycket av denna paragraf, som även
av den anledning, att domstolarnas personal i betydande omfattning kan ha
att fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten. Paragrafen möjliggör bl. a., att
domare i hovrätt eller revisionssekreterare kan förordnas att tjänstgöra som
domare i underrätt samt, omvänt, att lagfaren domare i underrätt kan förordnas
att tjänstgöra i hovrätt eller i nedre justitierevisionen. Det må framhållas,
att redan nu föreligger viss skyldighet för domare att underkasta sig
förflyttning till annan tjänst. Enligt 3 § 2 mom. civila avlöningsreglementet
är sålunda domare, å vilken sagda reglemente äger tillämpning, pliktig att,
örn Kungl. Majit finner organisatoriska skäl sådant påkalla, låta förflytta
sig till annan domarbefattning inom den lönegrad han tillhör. Enligt kungörelser
den 20 juni 1919 (nr 355) och den 31 december 1920 (nr 889), avse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

ende den förra häradshövdingarna och den senare ledamöter av rådhusrätt
m. fl., gäller vidare bl. a., att häradshövdingar samt ledamöter av rådhusrätt,
som utnämnts efter kungörelsernas utfärdande, äro skyldiga att i samband
med en allmän omorganisation av underrätterna övergå till annan jämställd
eller högre tjänst vid underrätt. Dessa bestämmelser kunna emellertid icke
anses tillräckliga för tillgodoseende av nu ifrågavarande behov. Civila avlöningsreglementet
äger icke tillämpning å häradshövdingar eller stadsdomare.
Vad angår domare medger förslaget icke förflyttning till annan befattning
än domarbefattning. Till domare bör hänföras även revisionssekreterare.

3 §•

Enligt 1 kap. 2 § R.B. väljes nämndeman i häradsrätt för sex år, dock med
rätt att avgå efter två år. Den, som fyllt sextio år, är ej skyldig att tjänstgöra
som nämndeman. Motsvarande bestämmelser gälla enligt 21 kap. 3 och 5 §§
jorddelningslagen beträffande ägodelningsnämndeman och enligt 11 kap. 4 §
vattenlagen beträffande vattenrättsnämndeman. Örn på grund av förhållanden,
som avses i 1 § första stycket förevarande förslag, hinder möter för val
av nämndeman — orten har t. ex. för någon tid måst utrymmas — synes den
förut utsedde böra vara skyldig att alltjämt tjänstgöra som nämndeman, oavsett
att den tid, för vilken han utsetts, gått till ända eller att han eljest av anledning,
som nyss angivits, varit berättigad att avgå. Stadgande härom har
upptagits i första stycket av denna paragraf. I övrigt innebär förslaget ingen
ändring i gällande bestämmelser om avgång ur nämnd. Enligt 1 kap. 2 §
R.B. samt motsvarande stadganden i jorddelningslagen och vattenlagen skall
sålunda den, som visar giltigt hinder, alltjämt kunna entledigas från befattningen
som nämndeman, även om han ej tjänstgjort under två år. Ej heller
avser förslaget att göra ändring i fråga om stadgandena i jorddelningslagen
och vattenlagen, att den, som uppnått sextiofem års ålder, ej må vara ägodelningsnämndeman
eller vattenrättsnämndeman.

Enligt 1 kap. 10 § R.B. äger häradsrättens ordförande, örn nämndeman uteblir
från rättens sammanträde, till tjänstgöring i nämnden kalla någon av
»dem, som närmast bo, och till nämndemän väljas kunna». Stadgandet torde
innebära, att den som kallas att tjänstgöra i nämnden skall vara valbar
till nämndeman i tingslaget. Enligt 21 kap. 7 § jorddelningslagen har ägodelningsdomare
i motsvarande fall att till tjänstgöring kalla annan ägodelningsnämndeman
eller, om avsevärd tidsutdräkt därigenom skulle vållas,
annan till ledamot i ägodelningsrätten valbar man. För valbarhet till ägodelningsnämndeman
erfordras enligt 2 § samma kapitel bl. a. att vara valbar
till nämndeman vid häradsrätt i domsagan. Om enligt 2 § första stycket i
förevarande förslag förordnats, att häradsrätt eller ägodelningsrätt skall sammanträda
utom rättens domkrets, kan tydligen hinder möta att med tillämpning
av berörda stadganden i rättegångsbalken och jorddelningslagen erhålla
ersättare för utebliven nämndeman. I andra stycket av förevarande paragraf
har därför stadgats, att i sådant fall må till tjänstgöring i nämnden kallas
någon, som är valbar till nämndeman i den domsaga, där rätten samman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

träder, eller, om rätten sammanträder i stad som ej hör till domsaga, i närmaste
domsaga. Med avseende å vattendomstol torde någon motsvarande
föreskrift icke erfordras.

4 §•

Enligt denna paragraf skall under vissa förutsättningar mål, som är anhängigt
vid underrätt eller arbetsdomstolen, uppskjutas eller förklaras vilande.
Med underrätt avses ej blott allmän utan även särskild underrätt, såsom
ägodelningsrätt och vattendomstol. Såsom förutsättningar för uppskov eller
vilandeförklaring angives att anledning är att antaga, att på grund av förhållanden,
som avses i 1 § första stycket, part är ur stånd att inställa sig vid
rätten eller eljest utföra sin talan eller annat hinder möter för målets utredning.
Som framgår av 7 § har rätten, om den saknar kännedom om anledningen
till partens utevaro, att förskaffa sig närmare upplysning därom. I
regel torde som giltigt hinder böra anses, att part tjänstgör vid mobiliserad
avdelning av krigsmakten. Även parts inkallande till beredskapstjänst eller
till fullgörande av tjänsteplikt å avlägsen ort bör kunna godtagas. Vid bedömande
av denna fråga bör hänsyn tagas även till den ökning av inställelsekostnaden,
som kan ha inträtt till följd av att rätten på grund av förordnande
enligt 2 § skall sammanträda å annan ort än som för vanliga fall är bestämt
eller att parten på grund av sin tjänstgöring vistas på avlägsen ort.1 Rätten
har emellertid att i varje fall fritt pröva, huruvida giltigt hinder föreligger.
Om t. ex. en part visserligen är ur stånd att själv infinna sig vid rätten men
det skäligen kan påfordras, att han låter sig företrädas av fullmäktig, bör
målet icke förklaras vilande utan uppskjutas, med föreläggande för parten
att komma tillstädes genom fullmäktig; detta torde även överensstämma med
redan gällande rätt. Även för det fall, att parten kommer tillstädes själv eller
genom fullmäktig, kan anledning föreligga att inställa förhandlingen. Härför
torde i regel böra krävas, att parten eller fullmäktigen gör framställning
därom. En anledning till handläggningens inställande kan vara, att vittne,
som åberopats, till följd av förhållanden, som avses i 1 §, icke kunnat infinna
sig eller att sakkunnig, som skall höras, av antydd anledning uteblivit.
Kan hindret antagas vara av kortare varaktighet, bör målet uppskjutas. Är
däremot tidslängden mera oberäknelig, bör vilandeförklaring meddelas.

Som framhållits i den allmänna motiveringen bör under vissa förutsättningar
handläggningen kunna fortsättas, ehuru hinder därför eljest skulle
möta. En förutsättning härför bör vara, att saken finnes kunna nöjaktigt
utredas. Som ytterligare förutsättning för fortsatt handläggning har upptagits,
att handläggning för någondera parten är av synnerlig vikt eller att
eljest särskilda skäl föranleda därtill. Ett exempel på fall, då handläggningen
bör åtminstone tillsvidare kunna fortgå, är, då bevisning skall förebringas,
som måhända senare ej är att tillgå. Såsom exempel på mål, där ett starkt
partsintresse talar för målets skyndsamma avgörande, kunna anföras konkurs-
och boskillnadsmål ävensom vissa familjerättsmål. Även vissa all 1

Jfr proccsslagberedningens betänkande med förslag till rättegångsbalk, del II s. 362.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

männa intressen kunna påkalla målets fortsatta behandling. Detta torde
vara fallet i bötesförvandlingsmål och expropriationsmål. Möjligheten till
fortsatt handläggning torde emellertid böra begagnas med varsamhet. Särskilt
i dispositiva mål lär det ofta vara förenat med svårighet för rätten att avgöra,
om målet kan nöjaktigt utredas, oaktat någon av parterna uteblir. Även av
kostnadsskäl synes återhållsamhet vara påkallad; under krig och därmed
jämförliga förhållanden torde en stegring av inställelsekostnaden för parter
och vittnen vara att emotse, och det måste med hänsyn härtill anses önskvärt,
att antalet inställelser nedbringas. I de fall, då part är berättigad till
fri rättegång, skulle ock det allmännas kostnader komma att väsentligt stegras.
Den omständigheten, att handläggningen enligt vad nu sagts fortsättes,
hindrar icke, att målet senare förklaras vilande; så bör alltid ske, om det under
den fortsatta handläggningen skulle visa sig, att målet icke längre kan
nöjaktigt utredas. Uppenbart är, att parts uteblivande från sammanträde för
utslags avkunnande icke kan föranleda till vilandeförklaring, med mindre
målet finnes böra ytterligare utredas. Beslut om vilandeförklaring torde, när
så anses erforderligt, kunna överklagas såsom innefattande onödigt uppskov.

Som framhållits i den allmänna motiveringen bör rätten äga att i fall, då
part är ur stånd att själv bevaka sin rätt, förordna ombud för parten. En
annan utväg vore förordnande av god man med stöd av 11 kap. 4 § förmynderskapslagen.
Reglerna angående godmanskap torde emellertid icke alltid
kunna anses lämpade för de förhållanden, varom här är fråga. En allmän
skyldighet för rätten att, såsom enligt 11 kap. 10 § förmynderskapslagen gäller
beträffande god man för bortovarande, entlediga företrädaren för parten,
så snart parten det begär, torde någon gång komma i strid med de intressen,
som påkalla målets fortsatta handläggning. Ofta torde ock vara obehövligt
att, såsom gäller beträffande godmanskap, tillsyn genom överförmyndaren
anordnas. Även beträffande ersättning för uppdragets utförande torde böra
gälla andra regler än för godmanskap; ersättning synes böra förskjutas av
allmänna medel. Därest emellertid av särskilda skäl anses lämpligare för
bevakande av partens intressen att god man förordnas, bör rätten vara oförhindrad
att meddela sådant förordnande. Detta kan vara förhållandet, då
bortovarandes rätt skall bevakas även i andra hänseenden än som betingas
av den rättegång, vari den bortovarande är part, t. ex. förvaltning av egendom,
som tillhör den bortovarande. Med hänsyn till den olikhet i rättsställning,
som tillkommer god man enligt förmynderskapslagen och företrädare,
som enligt förevarande lagrum förordnas av rätten, har ansetts mindre
lämpligt att i fråga örn företrädare, som här avses, använda benämningen
god man. Den föreslagna benämningen ombud förekommer under i viss mån
likartade förhållanden i andra författningar, såsom lagen den 30 maj 1916 om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. (17 §) och lagen
den 24 juli 1903 om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket (7 §).

Den, som förordnats till ombud, intager i stort sett samma ställning som
en rättegångsfullmäktig för parten. Han äger alltså med för parten bindande

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

verkan vidtaga de åtgärder, som han finner erforderliga för tillvaratagande
av partens rätt i målet, samt för detta ändamål införskaffa erforderlig bevisning.
Materiella dispositioner, såsom eftergivande av partens rätt eller ingående
av förlikning, böra däremot ej få vidtagas av ombudet. För att ombudet
må kunna verksamt tillvarataga partens rätt, bör ombudet kunna utse
fullmäktig ävensom fullfölja talan för parten. De kostnader, som uppkomma
för utförande av partens talan, t. ex. vittneslöner och arvoden till
sakkunniga, har parten att vidkännas som om parten varit företrädd i rättegången
genom en av honom utsedd fullmäktig. På samma sätt är att bedöma
förhållandet mellan parten och ombudet; ombudet är redovisningsskyldigt i
förhållande till parten och kan, om han brister i sina åligganden, åläggas
skadeståndsskvldighet.

Den, som förordnats till ombud, bör kunna göra ansökan om fri rättegång
för parten; erinran härom har införts i sista stycket av denna paragraf. Tilllika
har stadgats, att ombudet må förordnas till rättegångsbiträde åt parten
enligt lagen örn fri rättegång. Hinder bör naturligen icke möta att till ombud
enligt förevarande paragraf förordna någon, som tidigare förordnats att
biträda parten enligt lagen om fri rättegång, även örn han icke av parten
befullmäktigats att föra hans talan.

Då ombud förordnats, bör han så snart ske kan förbereda talans utförande.
Han har härvid om möjligt att samråda med parten. I allmänhet bör
för detta ändamål målet uppskjutas. Parten kan härvid utse ombudet till
fullmäktig eller, om han ej åtnöjes med ombudet, meddela fullmakt för annan;
i båda fallen skall förordnandet för ombudet enligt denna paragraf
vara förfallet. Utan uttryckligt stadgande torde gälla, att rätten äger entlediga
ombud, som ej finnes nöjaktigt tillvarataga partens rätt.

5 §.

En vilandeförklaring enligt 4 § bör icke äga bestånd längre än som påkallas
av de omständigheter, som föranlett densamma. Enligt förevarande
paragraf har det överlämnats åt parterna att taga initiativ till målets återupptagande.
Har den part, till förmån för vilken beslutet meddelats, själv
tagit initiativ till målets återupptagande, torde andra parten ej kunna motsätta
sig hans begäran därom, såvitt ej beträffande denna part inträtt förhållande,
som skulle påkallat vilandeförklaring. Emellertid kan, trots att
hindret fortfarande består, ett återupptagande böra äga rum av den anledningen,
att sådana ändrade förhållanden inträtt, som enligt 4 § berättiga lill
målets fortsatta handläggning och avgörande.

6 §■

Beträffande ersättning till ombud, som förordnats enligt denna lag, samt
skyldighet att återgälda sådan ersättning torde böra gälla i stort sett samma
bestämmelser som i fråga örn rättegångsbiträde, som avses i 12 kap. fi §
lagen om förmynderskap. Har ombudet varit förordnat till rättegångsbiträde

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

enligt lagen om fri rättegång, böra motsvarande bestämmelser i sistnämnda
lag lända till efterrättelse.

7 §•

Stadgandena i denna paragraf ansluta sig till reglerna i 4 § om uppskov
eller vilandeförklaring samt om fortsatt handläggning av mål, däri part uteblivit.
Paragrafen avser emellertid även annan än part, t. ex. vittne, som
på grund av här ifrågavarande förhållanden haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet
att efterkomma vittnesstämning. Paragrafen äger tillämpning å
alla slag av påföljder, som äro förenade med utevaro eller underlåtenhet att
fullgöra vad enligt rättens beslut blivit ålagt. Hit äro att hänföra bl. a. utdömande
av böter eller vite för utevaro, förordnande örn hämtning, beslut,
varigenom part förklaras ha brustit i honom ålagd edgång, samt avskrivningsbeslut.
Till påföljd av parts utevaro är ock att hänföra meddelande
av tredskodom enligt 12 kap. 3 § R.B. Skulle rätten, ehuru parten enligt
denna paragraf har giltig ursäkt för sin utevaro, enligt 4 § avgöra målet, är
domen icke att anse som tredskodom.

Om rätten ej har sig bekant, huruvida för underlåtenhet, som här avses,
förelegat giltig ursäkt, skall rätten självmant inhämta upplysning därom.
Härvid synes lämpligen böra utredas, ej blott om förfall av ifrågavarande
slag förelegat vid det tillfälle, till vilket underlåtenheten hänfört sig, utan ock
huruvida eljest föreligga sådana omständigheter, att målet enligt 4 § bör uppskjutas
eller förklaras vilande.

Skulle utredning, som nyss sagts, giva vid handen, att giltig ursäkt för
underlåtenheten icke förelegat, synes den omständigheten, att uppskov ägt
rum för inhämtande av upplysning, icke böra utgöra hinder för tillämpning
av den påföljd, som enligt vanliga regler skolat drabba den försumlige, förutsatt
att med hänsyn till förhållandena i övrigt sådan påföljd alltjämt anses
kunna ifrågakomma. Särskilt stadgande härom har ansetts erforderligt endast
såvitt angår bestämmelserna i 12 kap. 2 och 3 §§ R.B.; dessa torde nämligen
förutsätta, att beslut i anledning av utevaron meddelas redan vid det
tillfälle, då parten uteblivit. Det torde utan uttryckligt stadgande vara tydligt,
att då enligt 12 kap. 2 § R.B. käromålet vid ett senare rättegångstillfälle
förklaras förfallet, tiden för käranden att ånyo instämma sin talan skall räknas
från det rättegångstillfälle, då beslutet meddelades.

8 §•

Bestämmelserna i 4—7 §§ skola enligt denna paragraf i tillämpliga delar
gälla bl. a. i fråga örn mal och ärenden, som handläggas av lagfaren domare
i underrätt eller domsaga. Härmed avses bl. a. handläggning inför lagsökningsdomare,
konkursdomare och inskrivningsdomare ävensom den handläggning,
som enligt åtskilliga lagar på familjerättens område kan ske inför
domaren på landet, innan målet förevarit vid rätten. Paragrafen stadgar
vidare, att 4—7 §§ i tillämpliga delar skola gälla beträffande mål och ärenden,
som handläggas av överrätt eller i högsta domstolen, ävensom beträf -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

fande vissa mål hos överexekutor. Bland mål, som handläggas av överexekutor,
ha härvid ansetts böra ifrågakomma endast sådana mål, däri någon
skall höras i den ordning, som stadgas i 195 § U.L. Utsökningslagen innehåller
i vissa fall uttrycklig föreskrift om hörande av den, vars rätt är i
fråga, t. ex. i 46 § för verkställighet av skiljedom, 183 § för försäljning av
lös egendom, som belagts med kvarstad, och 195 § för beviljande av handräckning.
I andra fall torde, ehuru uttrycklig bestämmelse därom ej meddelats,
förutsättas att part skall höras före målets avgörande, såsom då besvär
anföras hos överexekutor och ändring i det överklagade beslutet ifrågakommer.
I vissa fall torde det tillkomma överexekutor att förfara efter omständigheterna,
t. ex. i fråga örn verkställighet enligt 38 eller 43 § eller förordnande
av syssloman enligt 81 § andra stycket. Det kunde ifrågasättas att
i detta sammanhang meddela stadganden även rörande förfarandet vid utmätning
och andra förrättningar, som ankomma på utmätningsman. Vissa
särskilda bestämmelser i sådant hänseende ha emellertid redan utfärdats
(jfr lag den 14 oktober 1939, nr 728, lag den 31 oktober 1939, nr 782, och
förordning den 17 november 1939, nr 810). Det torde vara lämpligt, att hithörande
frågor såsom närmast sammanhängande med en moratorielagstiftning
regleras vid sidan av förevarande lag.

Med hänsyn till beskaffenheten av de mål, som avses i denna paragraf,
kunna bestämmelserna i 4—7 §§ i regel endast i begränsad omfattning bliva
tillämpliga. Förfarandet är här ofta skriftligt. Någon inställelse av parter
eller vittnen såsom i rättegång vid underrätt kommer i allmänhet ej i fråga.
Uppskov eller vilandeförklaring på grund av utevaro lär därför endast sällan
bliva erforderlig. Som framhållits i den allmänna motiveringen bör ej
ifrågakomma, att undersökning verkställes, örn part, som kan tänkas fullfölja
talan, har laga förfall och på den grund bör komma i åtnjutande av utsträckt
fullföljdstid. Detsamma gäller om den, som kan tänkas vilja bevaka
talan i fullföljt mål men ej låtit sig avhöra inom därför stadgad tid. För tillgodoseende
av parternas intresse i nu berörda hänseenden föreslås i 10 och
11 §§ särskilda anordningar. Uppskov eller vilandeförklaring kan därför i
regel ifrågakomma, endast om hinder för målets utredning skulle föreligga.
Av betydelse för här avsedda mål är bestämmelsen i 7 §, att underlåtenhet
alt fullgöra meddelat föreläggande ej må leda till påföljd, om giltig ursäkt
för underlåtenheten förelegat. Icke heller detta stadgande blir emellertid tilllämpligt
i de fall, då domstolen eller myndigheten äger utan någons hörande
vidtaga åtgärd eller meddela beslut. Så kan t. ex. domaren enligt 12 kap.
8 § förmynderskapslagen meddela interimistiskt beslut örn omyndighetsförklaring
utan hinder därav, att den, vars försättande i omyndighet är i fråga,
kan antagas på grund av förfall, som avses i denna lag, ha varit ur stånd att
yttra sig. Vad angår ärenden, som handläggas av inskrivningsdomare, torde
förevarande paragraf endast i enstaka fall kunna bliva tillämplig, såsom då
inteckningsansökning skulle förklaras förfallen enligt 7 § inteckningsförordningen
eller bifallas enligt 8 § samma förordning saint anledning finnes till
antagande, all i förra fallet sökanden, i det senare fallet fastighetsägaren,

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

för sin underlåtenhet att kungöra ansökningen eller inkomma med svar haft
förfall, varom i denna lag är fråga.

Beträffande mål, som handläggas av lagsökningsdomare eller konkursdomare,
innebär hänvisningen till 7 § bl. a., att stadgad påföljd icke skall inträda
för borgenär, som till följd av förfall, som avses i 7 §, varit hindrad att
fullgöra föreläggande om delgivning. Skulle i lagsökningsmål eller mål örn
gäldenärs försättande i konkurs gäldenären vara av sådant förfall hindrad
att inom förelagd tid inkomma med svar å borgenärens ansökning, skall denna
underlåtenhet icke leda till påföljd för honom. Hinder får alltså anses
föreligga att enligt 6 § lagsökningslagen avgöra lagsökningsmål enbart på de
skäl borgenären företett ävensom att enligt 12 § konkurslagen hänskjuta mål
om gäldenärs försättande i konkurs till rätten. Skulle förfallet vara av tillfällig
beskaffenhet, bör gäldenären erhålla ny tid för avgivande av svar. Kan
hindret däremot tänkas bliva långvarigt, hör målet förklaras vilande, såvida
ej enligt 4 § ombud förordnas för gäldenären eller handläggningen eljest enligt
samma paragraf finnes kunna fortgå. Utan särskilt stadgande torde gälla,
att påföljd enligt 94 § konkurslagen ej kan tillämpas, om gäldenär eller
annan i nämnda paragraf avsedd person till följd av förhållanden, som omnämnas
i 1 § denna lag, skulle vara hindrad fullgöra vad honom åligger enligt
konkurslagen. Vad angår utsökningsmål torde en tillämpning av bestämmelserna
i 4 och 7 §§ bl. a. leda till, att målet endast under de förutsättningar,
som angivas i 4 §, kan slutligen avgöras, om den, som skall höras i
målet, på grund av förhållanden, som avses i 1 §, är ur stånd att avgiva infordrat
svar. Beträffande handräckningsmål, som icke avser vräkning, möter
emellertid icke hinder att, på sätt 195 § U.L. stadgar, tillsvidare och till
dess annorledes förordnas bevilja den begärda handräckningen. I andra
mål torde omständigheterna ofta vara sådana, att överexekutor enligt 4 §
denna lag finner skäl att fortsätta handläggningen.

I fråga örn förfarandet i hovrätt och hos Kungl. Maj:t gäller, liksom beträffande
mål som handläggas av lagsökningsdomare eller konkursdomare,
att underlåtenhet att efterkomma föreläggande ej får leda till påföljd för
part, då på grund av förhållanden, som avses i 1 §, förelegat giltig ursäkt för
underlåtenheten. Som redan antytts är förevarande paragraf icke tillämplig
i de fall, då part är skyldig att inom viss i lag föreskriven tid vidtaga åtgärd
men underlåtit detta; i sådant fall kan parten söka återställande av
försutten tid.

Beträffande hovrätt har -—- med hänsyn till den svårighet som under
krigstid och därmed jämförliga förhållanden kan möta att därstädes anordna
förhör med tilltalad — ansetts erforderligt att medgiva befrielse från den
skyldighet, som härutinnan stadgats i 27 kap. 15 § tredje stycket R.B. Rörande
förhör i till hovrätt fullföljt besvärsmål kommer alltså att gälla vad i
första och andra styckena nämnda paragraf är stadgat. Anser hovrätten nödigt
att förhör hålles och möter hinder härför på grund av förhållande, som
beröres i 1 §, bör målet förklaras vilande, såframt ej bestämmelserna i 4 §
föranleda till annat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Till ombud, som förordnats enligt denna lag, bör ersättning utgå enligt i
6 § stadgade grunder även för den befattning ombudet tagit med mål i högre
rätt; i den mån ombudet härför tillerkännes ersättning enligt bestämmelserna
i 10 § andra stycket och 11 § lagen om fri rättegång, bör dock ej ersättning
utgå enligt förevarande lag. Uppenbart är, att hänvisningen i denna
paragraf till bestämmelserna i 4 § andra stycket icke avser att möjliggöra
att fri rättegång skulle kunna beviljas i mål av sådant slag, att dylik förmån
däri eljest ej kan ifrågakomma.

9 §.

Enligt lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande av rannsakning med
häktad skall, då någon blivit här i riket häktad för brott, för vilket åtal skall
äga rum inför svensk domstol, rannsakning med den häktade börjas snarast
möjligt, inför rådhusrätt senast å åttonde dagen och inför häradsrätt
senast å fjortonde dagen från den dag, då anmälan om häktningen
inkom till domstolens ordförande. Kan rannsakning med häktad ej
slutföras vid ett rättegångstillfälle, skall fortsatt rannsakning företagas
snarast möjligt, inför rådhusrätt senast å åttonde dagen och inför häradsrätt
senast å fjortonde dagen från förra rannsakningen, om ej särskilt
förhållande nödvändiggör längre uppskov. Har rannsakning med häktad
hänvisats till annan domstol för fortsatt handläggning, skall sådan handläggning
utsättas att äga rum snarast möjligt, vid allmän underrätt senast å fjortonde
dagen efter den dag, då rättens ordförande erhöll meddelande om hänvisningen;
vid rådhusrätt må dock handläggningen ej utsättas senare än till
åttonde dagen från den dag, då rannsakningshandlingarna enligt erhållet meddelande
komma att översändas. Det kan befaras att under krig och därmed
jämförliga förhållanden svårigheter stundom kunna uppstå att, med
iakttagande av nu angivna tidsbegränsningar, i rätt tid inställa häktade personer
till rannsakning. Med hänsyn härtill har ansetts lämpligt, att Kungl.
Majit tillerkännes befogenhet att, i den mån svårigheter av nu antydd art
skulle visa sig inträda, medgiva förlängning av den tid, inom vilken allmän
underrätt har att företaga rannsakning med häktad.

10 §.

För närvarande gäller i stor utsträckning, att inlagor och andra handlingar
skola till domstol eller domare ingivas. De måste sålunda överlämnas av
någon, som personligen inställer sig, och de få icke insändas med posten. I
vissa fall, såsom för fullföljd av vade- eller revisionstalan, erfordras att part
för ingivande av handling inställer sig personligen eller genom befullmäktiga!
ombud. I andra fall, såsom då fråga är örn ansöknings- eller besvärshandlingar,
uppställes icke något dylikt krav. Det är tillräckligt, att sådan
handling är undertecknad av parten eller befullmäktigat ombud för denne;
har detta iakttagits, erfordras för handlingens ingivande icke någon inställelse
av parten personligen, ej heller fullmakt för ingivaren. Inställelse av
part, personligen eller genom fullmäktig, kräves stundom för vidtagande av

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 1S3. !

Kungl. Maj-ts proposition nr 183.

annan åtgärd i rättegång än ingivande av handling, så t. ex. för anmälan av
vad, som vanligen sker muntligen med erläggande av vadepenning. I ett
flertal författningar medgives redan nu, att handling må på vederbörande
parts ansvar insändas med posten i betalt brev. Vad angår domstolarna gäller
detta endast i fråga örn angivna slag av handlingar. Enligt processlagberedningens
förslag till rättegångsbalk skall alltid föreligga möjlighet att
med posten insända handlingar i rättegång.

Uti de nu antydda reglerna om handlingars ingivande torde vid krig eller
därmed jämförliga förhållanden vissa lättnader böra göras. Svårighet kan
ofta uppkomma för part att själv inställa sig vid den domstol, dit handlingen
skall ingivas, och motsvarande förhållande kan föreligga för det ombud, som
part har för avsikt att anlita för ändamålet. Därest domstolarnas kanslier
förlagts till annan ort, komma dessa svårigheter uppenbarligen att ytterligare
stegras. Det nu anförda gäller särskilt hovrätterna och högsta domstolen.
En utväg vore att medgiva, att de inlagor, som skola ingivas för
talans fullföljande i högre rätt, finge i stället ingivas till den underrätt, som
dömt i målet. Ett dylikt medgivande borde avse såväl fullföljdsinlagor som
ock i fullföljt mål motpartens svarsinlagor. Även med en dylik anordning
torde emellertid kravet å handlingars ingivande icke böra upprätthållas. Med
hänsyn härtill och då den föreslagna anordningen med handlingars ingivande
till annan domstol än den, där talan fullföljes, med nuvarande rättegångsordning
även är förenad med vissa processuella olägenheter, har beredningen
i detta hänseende icke ansett sig böra frångå gällande bestämmelser.
Däremot synes lämpligt att parterna, om så erfordras, tillerkännas
rätt att anlita postverket. Behovet av dylika bestämmelser kan emellertid
vara olika för skilda delar av landet. Med hänsyn härtill har det synts böra
tillkomma Kungl. Majit att, i den mån så anses erforderligt på grund av förhållanden
som angivas i 1 § denna lag, genom särskilt förordnande meddela
bestämmelser i förevarande hänseende. Genom dylikt förordnande betages
ej parterna rätten att ingiva sina handlingar; förslaget avser endast
att vid sidan av eljest gällande bestämmelser erbjuda möjlighet att insända
handlingar med posten. Ej heller medför förslaget någon inskränkning i
den rätt, som må tillkomma part, att för inlagors insändande anlita viss myndighet.
En sådan befogenhet tillkommer enligt Kungl, brev den 8 december
1748 och förordning den 23 augusti 1851 parter på Gotland samt enligt 27
kap. 1 § och 30 kap. 35 § R. B. part, som i målet hålles häktad eller enligt
beslut i målet är intagen i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan å sådant
intagande hållen i förvar.

Handling, som inkommer med posten, bör anses ingiven av den, som undertecknat
handlingen. Har handlingen undertecknats av fullmäktig, bör
fullmakten biläggas, örn den ej tidigare ingivits. Handling, som inkommer
med posten, skall enligt förslaget anses ingiven den dag, då den inkom till
mottagaren. För de fall, då lagen särskilt föreskriver att part har att inställa
sig och därvid ingiva inlaga, torde partens inställelseskyldighet böra
anses fullgjord, då handlingen inkommit med posten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

I vissa fall gäller, att handling skall ingivas eller åtgärd eljest vidtagas
före bestämt klockslag å dagen. En dylik föreskrift torde icke lämpligen böra
bibehållas såvitt angår handlingar, som må insändas med posten. Då
olika bestämmelser i detta hänseende icke torde böra gälla allt eftersom
handlingen ingives eller insändes med posten, skola enligt stadgande i denna
paragraf föreskrifter av dylik innebörd försättas ur kraft i den mån Kungl.
Majit förordnar, att handlingar må insändas med posten. .

Även den nu föreslagna anordningen torde i vissa fall visa sig otillräcklig
för skyddande av parts rätt. Störningar i postgången, som föranledas av
t. ex. en allmän mobilisering eller en orts evakuering, kunna medföra, att
en postförsändelse icke framkommer inom den tid, som parten haft anledning
att förvänta. Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas att partens rätt
skulle vara förvarad, om han styrker, att försändelsen avlämnats för befordran
inom den utsatta tiden. Som framhållits i den allmänna motiveringen
torde emellertid en dylik bestämmelse leda till alltför stor osäkerhet beträffande
den tidpunkt, då ett underrättens avgörande tagit åt sig laga kraft. Det
torde vara mera ändamålsenligt att för sådana fall särskilt rättsmedel anlitas.
Kan parten genom inlämningsbevis eller på annat sätt styrka, att handlingen
avlämnats för postbefordran å sådan tid, att den under vanliga förhållanden
bort inkomma före fatalietidens utgång, bör möjlighet föreligga
att erhålla återställande av den försuttna tiden (jfr NJA 1933: 489).

Förutom nu antydda lättnader lär under utomordentliga förhållanden kunna
bliva erforderligt att för riket i dess helhet eller någon del därav medgiva
en generell förlängning av vissa fatalietider. Härvid åsyftas tiderna för fullföljd
genom allmänt rättsmedel eller utförande av talan i sålunda fullföljt
mål. Visserligen kan ifrågasättas, om ej möjligheten att anlita särskilt rättsmedel
är i detta hänseende tillräcklig. Utan en förlängning av fatalietiderna
kan dock befaras, att dylika rättsmedel komme att anlitas i en utsträckning,
som icke kan anses lämplig. Förordnande om förlängning, som här avses,
torde böra meddelas av Kungl. Majit. En sådan förlängning kan vara allmän,
varigenom den tid, som är i lag utsatt för fullföljande av talan eller
bevakande av talan i fullföljt mål, förlänges med visst tidsmått, t. ex. en
vecka, eller ock kunna för olika i förordnandet angivna fullföljdsåtgärder
särskilda tidsfrister meddelas. De fullföljdstider, varom här är fråga, avse i
allmänhet talan mot lägre domstols avgörande. Emellertid torde hit böra
hänföras även tidsfrister, som bestämts för överklagande av vissa förättningar
m. m., t. ex. för överklagande av syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen
eller förrättning enligt jorddelningslagen eller lagen den 3 september
1939 örn enskilda vägar eller för klagan mot beslut av överförmyndare
enligt 12 kap. 25 § förmynderskapslagen eller av rättens ombudsman i konkurs
enligt 98 § konkurslagen. Till nu angivna fall torde också böra hänföras
klander av dispasch. Däremot avses icke sådana i lag utsatta tidsfrister,
som ej utgöra fatalietider i egentlig mening, såsom tid för bevakning av
testamente eller anhängiggörande av talan i vissa mål eller påkallande av
särskilt rättsmedel. Örn förlängning av dylika tidsfrister hänvisas till vad
som anföres under 11 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

11 §•

I lagar och författningar på skilda områden förekomma stadganden, enligt
vilka den, som vill inleda rättegång, har att göra detta inom viss tid.
Som exempel härpå må nämnas bestämmelserna i 6 kap. 10 § förmynderskapslagen
örn anspråk på ersättning för skada, som förmyndare tillskyndat
den omyndige, förordningen den 28 juni 1798, § 4, Kungl, förklaringen
den 29 juli 1812 och kungörelsen den 9 maj 1835 om krav mot den, som
borgat såsom för egen skuld, 39 § konkurslagen om återvinning i konkurs
samt 9 § lagen den 30 juni 1916 om ersättning för skada i följd av automobiltrafik.
Underlåtenhet att iakttaga sålunda bestämda tidsfrister skall enligt
vad i allmänhet är uttryckligen stadgat, föranleda, att rätten till talan
går förlorad. Någon gång, såsom i fråga om talan å sysslomans förrättning
enligt 18 kap. 9 § H.B., gäller att den, som har laga förfall, får tillgodonjuta
förlängd tid.

Skyldigheten att inom bestämd tid påkalla prövning av visst anspråk kan
stundom avse förfarande utom rättegång. Enligt 95 § aktiebolagslagen skall
klander å beslut av bolagsstämma anhängiggöras genom stämning å bolaget
inom viss tid från beslutets dag. På grund av föreskrifterna i 138 § samma
lag skall emellertid under vissa förutsättningar dylik tvist i stället avgöras
av skiljemän. För upprätthållande av kvarstad kan enligt 188 § U.L. vara
erforderligt att inom tid, som angives i lagrummet, begära dispasch eller påkalla
skiljedom eller syn, som avses i 2 kap. 10 § lagen den 14 juni 1907
örn nyttjanderätt till fast egendom. Erinras må ock örn de i lagen den 22
juni 1939 föreskrivna tidsfristerna för anlitande av särskilda rättsmedel.

Utöver vad nu sagts stadgas i åtskilliga fall skyldighet att, till bevarande
av enskild rätt, inom viss tid vidtaga åtgärd inför domstol eller domare annorledes
än genom inledande av rättegång. Härutinnan må hänvisas till bestämmelserna
i 7 kap. 1 § testamentslagen om bevakning av testamente,
4 kap. 1 § boutredningslagen om avträdande av dödsbo till förvaltning av
boutredningsman eller konkurs, 11 kap. 2 § J.B. om inteckning för ogulden
köpeskilling samt 12 och 13 §§ inteckningsförordningen om fullföljd i vissa
fall av vilandeförklarad inteckningsansökan. Stundom kan i här avsedda
fall, förutom åtgärder av nyss angivet slag, anlitas även rättegång för rättighetens
bevarande, så t. ex. i fråga om avbrytande av växelpreskription enligt
70 och 71 §§ växellagen. Underlåtenhet att iakttaga de föreskrivna tidsfristerna
medför, om annat ej särskilt bestämts, förlust av den rätt, som skolat
upprätthållas genom åtgärden.

Som redan antytts förekommer endast undantagsvis, att laga förfall föranleder
en förlängning av de frister, varom här är fråga. Icke heller äro
bestämmelserna om återställande av försutten tid i dessa fall tillämpliga. En
allmän förlängning av vissa av de här avsedda fristerna skulle emellertid
enligt 2 § i lag den 18 september 1914 komma till stånd, därest med stöd av
sagda lag meddelades förordnande om moratorium.

På skäl, som utvecklats i den allmänna motiveringen, kan under krigstid
och därmed jämförliga förhållanden stundom vara önskvärt, att bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

melserna om återställande av försutten tid må kunna tillämpas även å nu berörda
frister. Visserligen kunde ifrågasättas, örn ej Kungl. Majit i enlighet
med vad i 10 § stadgats borde äga medgiva förlängning också av frister
av detta slag. Med hänsyn till den olika karaktären av nu avsedda frister
torde emellertid en mera allmän förlängning av desamma icke vara lämplig,
utan bör frågan därom bedömas med hänsyn till fristens beskaffenhet och
omständigheterna i varje särskilt fall.

Återställande av försutten tid enligt förevarande paragraf bör, frånsett de
särskilda rättsmedlen, endast ifrågakomma till skyddande av anspråk av enskild
natur. Paragrafen är sålunda icke tillämplig å de i 5 kap. S.L. föreskrivna
tidsfristerna för anställande av åtal eller å tidsfrister, som tillhöra
förvaltningsrätten eller kommunal- eller skattelagstiftningen.

Enligt 11 § lagen om särskilda rättsmedel skall ansökan om återställande
av försutten tid göras sist inom ett år från den dag, då tiden utgick. På sätt
framhållits i den allmänna motiveringen kan i undantagsfall inträffa, att
denna tid på grund av förfall, som avses i förevarande lag, skall visa sig
otillräcklig. Med anledning härav har genom stadgandet i andra stycket av
denna paragraf införts möjlighet till undantag från nämnda tidsbestämmelse.
Den i lagen om särskilda rättsmedel upptagna regeln, att ansökan om återställande
av försutten tid skall göras inom tre veckor från det förfallet upphört,
har däremot bibehållits oförändrad.

12 §.

Vid krig ävensom då mobilisering eller därmed jämförliga beredskapsåtgärder
anbefallts möter uppenbarligen i allmänhet hinder att på vanligt sätt
verkställa delgivning med den, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten.
Även örn det kan utrönas, att denne tjänstgör vid visst truppförband, lär i
allmänhet kännedom saknas om hans vistelseort. Särskilda svårigheter måste
möta för delgivning med den, som tjänstgör ombord å krigsmaktens fartyg.
Av nu antydda skäl bör, såsom framhållits i den allmänna motiveringen,
delgivningen ske genom militär myndighets försorg. Härigenom möjliggöres
ock att i samband med delgivningsbevis, som utfärdas av sådan myndighet,
kan meddelas uppgift, huruvida den, som kallats att infinna sig vid
domstol, är på grund av tjänstgöringen hindrad att inställa sig.

Förevarande paragraf avser endast sådana fall, då delgivning skall verkställas
omedelbart med den, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten. Har
denne för sig ställt fullmäktig, som är behörig mottaga delgivning, kan delgivningen
sålunda ske med ombudet. Är den tjänstgöringsskyldige delägare
i byalag, föreligger icke på grund av denna paragraf hinder för anlitande
av det delgivningsförfarande, som anvisas i 11 kap. 12 § R.B. Icke heller är
paragrafen tillämplig i de fall, då kallelse må meddelas genom kungörelse
och underrättelse med posten, såsom enligt 19 och 20 §§ konkurslagen, 11
kap. 32 och 33 §§ vattenlagen samt 21 kap. 10 § jorddelningslagen. Erfordras
däremot alt handling överlämnas eller att ett meddelande eljest bevisligen
tillställes den, som tjänstgör vid krigsmakten, skall detta ske genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

militär myndighets försorg. Detta innebär bl. a., att de särskilda regler, som
meddelats rörande förfarandet i fall, då någon för delgivning förgäves sökts
i sitt hemvist, icke kunna tillämpas beträffande den, som fullgör tjänstgöring,
varom nu är fråga. Sålunda kunna bestämmelserna i 13 § första
stycket första punkten konkurslagen icke bliva tillämpliga. Icke heller torde
för utmätnings verkställande vara tillräckligt att underrättelse om utmätningen
enligt 60 § U.L. meddelas gäldenärens make eller husfolk eller anslås
å hans husdörr.

Paragrafen avser varje person, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten.
Hit äro sålunda att hänföra icke blott befäl och meniga utan även civil personal,
som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, t. ex. hantverkare och arbetare
samt viss polispersonal (jfr 1 och 6 §§ strafflagen för krigsmakten).
Under fullgörande av tjänstgöring torde böra inbegripas även den tid, då avbrott
däri sker på grund av tillfällig permission, intagande i militärt häkte,
sjukhus eller dylikt.

Beträffande själva delgivningsförfarandet torde närmare föreskrifter böra
meddelas av Kungl. Maj:t. I dessa torde böra bestämmas vem som i varje
fall skall äga verkställa delgivning och utfärda bevis därom; tillika torde
böra meddelas närmare anvisningar rörande förfarandet vid delgivningen.
Då enligt förevarande förslag intyg örn delgivning i vissa fall skall innehålla
uppgift, huruvida hinder möter för inställelse vid domstol, har beredningen
utgått från, att sådant intyg bör meddelas av den chef eller befälhavare,
som har att besluta om tjänstledighet för den, med vilken delgivning skall
ske. Då det sannolikt icke låter sig göra att åt de militära myndigheterna
överlämna att från fall till fall bedöma, huruvida saken är av den vikt, att
tjänstledighet under alla förhållanden bör beviljas, kan måhända vara lämpligt,
att domstolarna i beslut om delgivning angiva, när särskilda skäl påkalla
inställelse.

Som framhållits i den allmänna motiveringen bör, om i brottmål häktningsskäl
föreligga mot den tilltalade, dennes tjänstgöring ej utgöra hinder
för häktningsbeslutets verkställande. Har häktning sålunda skett, böra reglerna
i denna paragraf icke tillämpas.

13 §.

I olika hänseenden, såsom beträffande överflyttning av rättsskipning enligt
2 § första stycket 2, ersättning åt ombud, som förordnats enligt 4 g, och
delgivning, som avses i 12 g, torde närmare föreskrifter erfordras rörande
tillämpningen av förevarande lag. Dylika föreskrifter torde böra utfärdas av
Kungl. Maj:t.

I likhet med vad som gäller beträffande flera andra fullmaktslagar, t. ex.
lagen om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m., torde förevarande
lag böra gälla för begränsad tid, lämpligen till och med den 31 mars 1941.
Förordnande, som meddelats med stöd av 1, 2, 9, 10 eller 13 §, bör alltså
ej kunna avse tid efter nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Av allmänna processuella grundsatser torde följa, att lagen och med stöd
av densamma meddelade bestämmelser bliva omedelbart tillämpliga, då de
sättas i kraft. Sålunda komma reglerna angående förfarandet att bliva tilllämpliga
icke blott å rättegångar, som inledas efter nämnda tidpunkt, utan
ock å rättegångar, som då pågå. Det sagda torde gälla även med avseende å
sådana ändringar i fullföljdsförfarandet, som kunna föranledas av bestämmelserna
i 10 §. För att möjliggöra en ändamålsenlig avveckling av den särskilda
ordning, som lagen avser att genomföra, torde erfordras vissa övergångsstadganden.
Kungl. Majit torde sålunda böra erhålla befogenhet att
meddela de föreskrifter, som erfordras i samband med upphörande av förordnande
enligt 2 §. Även i fråga örn 3, 4, 8, 10 och 11 §§ torde böra meddelas
vissa övergångsbestämmelser. Vad angår 9 § lär utan särskilt stadgande
gälla, att örn med iakttagande av tidsbestämmelser, som meddelats
med stöd av sagda paragraf, rannsakning utsatts medan förordnande enligt
samma paragraf ännu ägde bestånd, vad därutinnan beslutats skall lända till
efterrättelse utan hinder av att förordnandet sedermera upphör och de vanliga
bestämmelserna om tid för rannsaknings företagande åter bliva tilllämpliga.

Stockholm den 14 februari 1940.

PROCESSLAGBEREDNINGEN.

Kungl. Majlis proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid

krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att bestämmelserna i 2—13 §§ skola tillämpas; dock
må sådant förordnande ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar.
Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar
från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid
upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som avses i första stycket, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.

Under tid, då förordnande, som nu sagts, är i kraft, gälla icke i lag eller
författning meddelade stadganden i den mån de strida mot vad enligt förordnandet
blivit bestämt.

Denna lag äger ej tillämpning i fråga om krigsdomstolar och rättegången
därstädes.

2 §.

Då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 § första
stycket, äger Konungen förordna,

1. att domstol skall sammanträda å andra tider och ställen än som för
vanliga fall är bestämt; samt

Om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar äger Konungen efter
högsta domstolens hörande förordna efter omständigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

I den mån det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 §
första stycket, må Konungen ock bestämma, att lagfaren domare i eller befattningshavare
vid viss domstol eller i nedre justitierevisionen skall tjänstgöra
i annan befattning vid underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen,
domare dock endast i domarbefattning.

Befogenhet, som enligt första stycket 1 eller tredje stycket tillkommer
Konungen, må på uppdrag av Konungen utövas av annan myndighet.

3 §.

Möter på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, hinder för
val av nämndeman i häradsrätt eller av ägodelningsnämndeman eller vattenrättsnämndeman,
vare utan avseende därå, att den tid utgått, för vilken
nämndeman utsetts eller han eljest har att tjänstgöra som nämndeman, han
skyldig att fortfarande bestrida tjänsten, till dess val kan hållas och besked
inkommit, att annan blivit vald.

Har enligt 2 § första stycket 1 förordnats, att häradsrätt eller ägodclningsrätt
skall sammanträda utom rättens domkrets och uteblir nämndeman från
rättens sammanträde, åge rättens ordförande till tjänstgöring i hans ställe
kalla någon, som är valbar till nämndeman i den domsaga, där rätten sammanträder,
eller, örn rätten sammanträder i stad som ej hör till domsaga, i
närmaste domsaga.

4 §.

Mål, som handlägges av underrätt eller av arbetsdomstolen, skall av rätten
uppskjutas eller förklaras vilande, örn anledning är att antaga, att på grund
av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, part är ur stånd att inställa
sig vid rätten eller eljest utföra sin talan eller annat hinder möter för målets
utredning. Finnes saken kunna nöjaktigt utredas, må dock målet handläggas
och avgöras, om det för part är av synnerlig vikt eller eljest särskilda
skäl föranleda därtill. För part, som kan antagas vara ur stånd att själv bevaka
sin rätt, åge rätten eller, då rätten ej sitter, dess ordförande förordna
ombud att, själv eller genom fullmäktig, föra och i högre rätt fullfölja talan.
Ombudet har att så snart ske kan, örn möjligt efter samråd med parten, förbereda
talans utförande. Utser parten själv fullmäktig, vare förordnandet
för ombudet förfallet.

Den, som enligt första stycket förordnats till ombud, åge göra ansökan
om fri rättegång för parten enligt lagen om fri rättegång; han må ock förordnas
till rättegångsbiträde åt parten enligt nämnda lag.

5 §•

Mål, som enligt 4 § förklarats vilande, skall på anmälan av part återupptagas
till handläggning, så snart hinder enligt nämnda paragraf ej längre föreligger
eller förhållande inträtt, som enligt samma paragraf skulle påkallat
fortsatt handläggning.

Bihang lill riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 183.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

6 §•

Den, som enligt 4 § förordnats till ombud, åtnjute av allmänna medel efter
rättens prövning skäligt arvode för det arbete han nedlagt å målet så ock
ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan. Beslut om sådan ersättning
må verkställas utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt
besked om beslutet skall genast utan avgift tillhandahållas ombudet. I det
slutliga utslaget skall den, för vilken ombud förordnats, förpliktas att till
statsverket återgälda vad ombudet tillerkänts i arvode och ersättning, om
ej sådan skyldighet finnes böra åläggas motparten. Har ombudet varit förordnat
till rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång, gälle om ersättning
till ombudet och skyldighet att ersätta statsverket kostnaden härför vad
i nämnda lag är stadgat.

7 §.

Uteblir part eller annan, som kallats att infinna sig vid rätten, eller underlåter
han eljest att fullgöra vad enligt rättens eller domarens beslut förelagts
honom och har han på grund av förhållanden, som avses i 1 § första
stycket, haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet, skall underlåtenheten icke
leda till påföljd för honom. Är ej för rätten känt, huruvida han sålunda
Jhaft giltig ursäkt för sin underlåtenhet, skall upplysning därom inhämtas
genom rättens försorg. Har vid allmän underrätt part uteblivit från rätten
vid första rättegångstillfället och finnes, att parten ej haft giltig ursäkt för
sin utevaro, må vad i 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken är stadgat vinna
tillämpning, ehuru uppskov ägt rum för inhämtande av upplysning.

8 §•

Vad i 4—7 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla i fråga om mål
eller ärende, som handlägges av lagfaren domare i underrätt eller domsaga
eller av överrätt eller hos Konungen i högsta domstolen, så ock i fråga
om utsökningsmål, vari på sätt i 195 § utsökningslagen sägs någon skall
höras.

Stadgandet i 27 kap. 15 § rättegångsbalken därom, att i vissa fall ändring
i underrätts utslag i brottmål ej må göras utan att den tilltalade bereus tillfälle
att komma tillstädes vid muntligt förhör i hovrätten, skall ej äga tilllämpning.

Har part i hovrätt eller hos Konungen åtnjutit fri rättegång, skall vad i
6 § denna lag är stadgat icke äga tillämpning i den mån ombudet finnes
berättigat till ersättning, varom stadgas i 10 § andra stycket lagen örn fri
rättegång.

9 §•

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

10 §.

Då det finnes påkallat på grund av förhållanden, sorn avses i 1 § första
stycket, äger Konungen beträffande riket i dess helhet eller viss del därav
förordna, att inlaga eller annan handling, som skall ingivas till domstol,
domare, överexekutor eller nedre justitierevisionen, må insändas med posten
i betalt brev; vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling skall
ingivas eller åtgärd eljest företagas före visst klockslag å dagen, åge ej tilllämpning
i fråga örn handlingens ingivande eller insändande. Handling,
som inkommer med posten, skall anses ingiven av den, som undertecknat
handlingen. Handlingen skall anses ingiven den dag, då den inkom till mottagaren.
Då handlingen inkommit, skall vad i lag är stadgat örn skyldighet
för part att tillika inställa sig anses iakttaget.

Förordnande, som avses i första stycket, må ock meddelas i fråga örn anmälan
av vad och erläggande av vadepenning.

Konungen äger i den mån det finnes påkallat på grund av förhållanden,
som avses i 1 § första stycket, beträffande riket i dess helhet eller viss del
därav förordna om förlängning av den tid, inom vilken ingivande av inlaga
eller annan åtgärd för fullföljande eller bevakande av talan annorledes än
genom särskilt rättsmedel skall äga rum.

11 §■

Är någon skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss i lag
eller författning föreskriven tid instämma talan eller påkalla prövning i
annan ordning eller inför domstol eller domare vidtaga annan åtgärd och
finnes han på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, hava
varit ur stånd att inom den föreskrivna tiden vidtaga åtgärden, skall vad
i lagen den 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel är stadgat angående återställande
av försutten tid tillämpas, även om åtgärden icke är av beskaffenhet,
som där sägs. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning beträffande
ansökan om resning och besvär över domvilla.

I fråga om återställande av försutten tid enligt första stycket i denna paragraf
eller lagen den 22 juni 1939 skall vad i 11 § sistnämnda lag är föreskrivet
därom, att ansökan skall göras sist inom ett år från den dag, då
tiden utgick, ej äga tillämpning, örn sökanden på grund av förhållanden,
som avses i 1 § första stycket denna lag, finnes hava varit ur stånd att inom
sagda tid göra sådan ansökan.

12 §.

Delgivning nied den, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, skall ske
genom militär myndighets försorg. Intyg av sådan myndighet gällö såsom
fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller. Avser
delgivning stämning eller kallelse att eljest infinna sig vid domstol, skall
intyget tillika innehålla uppgift, huruvida den kallade på grund av sin tjänstgöring
är hindrad att inställa sig.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

13 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

I fråga om förordnande, som sägs i 2 §, meddelar Konungen närmare
bestämmelser i anledning av dess upphörande. Stadgandet i 3 § första
stycket skall, sedan förordnande enligt 1 § upphört att gälla, tillämpas, till
dess val av nämndeman hållits och besked inkommit om valet. Har med
stöd av 4 eller 8 § mål eller ärende förklarats vilande eller ombud förordnats,
skall åtgärden fortfarande bestå, till dess den i laga ordning häves.
Förordnande, som meddelats med stöd av 10 §, skall fortfarande tillämpas
i fråga om åtgärd, för vars vidtagande tid börjat löpa före förordnandets
upphörande. Har för vidtagande av åtgärd, som avses i 11 §, tid börjat
löpa, då lagrummet ännu var gällande, skall ock nämnda lagrum fortfarande
tillämpas.

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

401033