Kungl. Maj:ts proposition Nr 183 (Proposition 1923:183)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 183.

Nr 183.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående rörelsekapital för
statens domänverk; given Stockholms slott den 10 mars 1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Linders.

Utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Krön prinsen-Beg enl en i statsrådet å Stockholms
slott den 10 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson. Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Linders följande:

Jag anhåller nu att få förelägga Kungl Maj:t frågan angående
rörelsekapital för statens domänverk.

Då jag den 8 januari 1923 i statsrådet anmälde de ärenden
rörande utgifterna för kapitalökning för budgetåret 1923—1924, som
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 147 höft. (Nr 183.) 1

Promemoria
av finansdepartementet

den 26
februari 1922.

Kungl. Majits proposition Nr 183.

angingo jordbruksdepartementet, yttrade jag beträffande nämnda fråga,
att, såsom chefen för finansdepartementet tidigare samma dag vid behandlingen
av inkomsterna omförmält, det vore avsett att förelägga
innevarande års riksdag förslag angående beredande av rörelsekapital
för statens domänverk, men att, då berörda förslag ännu icke förelåge
i det skick, att det kunde redan i statsverkspropositionen framläggas
för riksdagen, särskild proposition därom senare torde få avlåtas; och
hemställde jag, att i avvaktan härpå Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att å riksstaten för budgetåret 1923—1924 bland utgifter för
kapitalökning, att täckas av andra statsinkomster än lånemedel, under
rubrik »Statens affärsverksamhet» till rörelsekapital för statens domänverk
beräkna ett anslag av 10,000,000 kronor. Denna hemställan blev
av Kung!. Alaj:t bifallen.

Frågan om beredande åt domänverket av rörelsekapital berördes
av chefen för finansdepartementet redan i dennes yttrande till statsrådsprotokollet
den 7 januari 1922 angående beräkningen av statens inkomster
för tiden 1 januari—3o juni 1923. I sagda yttrande framhölls
nämligen, att såsom rörelsekapital för domänverket syntes kunna användas
5 miljoner kronor av de lör inköp av skogbärande eller till skogsbörd
tjänlig mark avsedda medel, den s. k. markinköpsfonden.

Frågan blev sedermera föremål för ytterligare behandling i en
inom finansdepartementet utarbetad promemoria den 26 februari 1922.

I sagda promemoria framhölls till en början, hurusom domänverket icke
hade sig tilldelat något särskilt rörelsekapital, utan att såsom sådant användes
driftöverskott för föregående år, varav följt, att inlevereringarna till statsverket
av driftöverskottsmedel betydligt försenats. Sålunda hade av driftöverskottet
för år 1919, 22.3 miljoner kronor, ett belopp av 16.9 miljoner kronor då
ännu icke inbetalts till statsverket och av överskottet för år 1920, 26.4 miljoner
kronor, dittills icke levererats något alls. Beträffande det sistnämnda beloppet,
26.4 miljoner kronor, vore dock att märka, att den uraktlåtna levereringen av beloppet
ifråga i väsentlig grad föranletts därav, att virkeslikvider på grund av
beviljade betalningsanstånd eller bristande betalningsförmåga hos köparna icke
kunnat inflyta.

Domänverket saknade emellertid icke tillgångar, som utöver överskottsmedlen
skulle kunna disponeras såsom rörelsekapital. För sådant ändamål
skulle i viss-mån kunna användas behållningarna å markinköpsfonden samt förnyelsefonden
för återväxtkostnader. Behållningarna å dessa båda fonder, vilka
utgjordes, den förstnämnda av utav riksdagen beviljade anslagsmedel till inköp
av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark samt köpeskillingar för försålda
smärre kronolägenheter och den sistnämnda av årliga avsättningar av domänfondens
bruttoinkomster, uppgingo vid 1921 års utgång, enligt av domänstyrelsen
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 december 1921 angående inkomsterna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 183.

från statens domäner under år 1922 lämnad uppgift, till icke mindre än omkring
18 miljoner kronor, vilket belopp i berörda skrivelse förutsattes komma att vid
årsslutet i sin helhet vara innestående å girorälming i riksbanken.

Då emellertid domiinverket befunne sig i det läge, att verket ej kunde fullgöra
levereringarna till statsverket av föregående års driftöverskott, under det
att medel, tillhörande markinköps- och förnyelsefonderna till högst betydande
belopp i regel innestode å giroräkning i riksbanken, syntes starka skiil tala
för att genom anlitande av dessa fonder i viss mån tillgodose domänverkets
behov av stadigvarande rörelsekapital. Detta syntes lämpligen kunna ske sålunda,
att Kungl. Maj:t medgåve domänstyrelsen rätt att såsom rörelsekapital
för domänverket använda ifrågavarande fonders medel i den mån desamma
icke behövde hållas disponibla för täckande av utgifter under den närmaste
tiden för de ändamål, fonderna vore avsedda att fylla.

En annan utväg att till viss grad förskaffa domänverket tillgång till
rörelsekapital vore den av chefen för finansdepartementet i hans yttrande till
statsrådsprotokollet den 7 januari 1922 antydda, nämligen att från markinköpsfonden
för sådant ändamål definitivt frånskilja ett visst fixerat belopp, som
sedermera kunde så småningom i mån av tillgång på medel bringas upp till en
sådan storlek, att det kunde fylla verkets behov av rörelsekapital.

Vid 1921 års slut utgjorde behållningen å markinköpsfonden omkring 9
miljoner kronor, vari dock ej inräknats det å 1915 års riksstat anvisade anslag
å 1 miljon kronor till inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark m. m.,
som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 19 november 1914 av statskontoret ännu
icke utbetalats till domänstyrelsen, utan fortfarande funnes reserverat.

Det syntes, som om behov av att för markinköp hava reserverat ett så
stort belopp som 9 miljoner kronor näppeligen kunde föreligga, utan syntes det
vara tillräckligt att för sådant ändamål hålla tillgängligt ett belopp av omkring
5 miljoner kronor.

I syfte att bereda domänverket ett fast rörelsekapital torde alltså till en
början, förutom nyssberörda reservation å 1 miljon kronor, kunna från markinköpsfonden
avskiljas ett belopp av 4 miljoner kronor. För vidtagande av en
dylik åtgärd syntes emellertid riksdagens medgivande böra inhämtas.

Över sagda promemoria lät chefen för finansdepartementet infordra
yttrande av domänstyrelsen. I utlåtande den 14 mars 1922 anförde
styrelsen, bland annat, följande.

Orsakerna till de försenade inlevereringarna av domänverkets driftöverskott
vore flera. En anledning hade berörts i promemorian, däri hänvisats till
beviljade betalningsanstånd åt vissa och bristande betalningsförmåga hos
andra virkesköpare. Domänstyrelsen ville dock framhålla en ytterligare orsak,
som måhända i ännu högre grad givit anledning till den uraktlåtna inbetalningen,
och denna orsak vore att .söka i själva sammansättningen av driftöverskottet.
Detta utgjordes nämligen endast till en mindre del av kontanta medel.
Till sin huvudsakliga del bestode överskottet av utestående fordringar samt virkeslager
och proviant, vilka tillgångar givetvis icke vore av beskaffenhet att
kunna inlevereras till statsverket.

Att överskottet över huvud kunnat påverkas av nämnda faktorer berodde

Yttrande av
domänatyrelsen
den 14
mars 1922.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 183.

på det för domänverket gällande bokföringssystemet. Enligt detta skulle nämligen
i styrelsens huvudbok upptagas såsom inkomst köpeskillingen för under året
försålt virke, ehuru denna köpeskilling förfölle först under det följande året.
Likaledes skulle såsom tillgångar upptagas nedlagda avverknings- och förädlingskostnader
å vid årsskiftet inneliggande oförsålt virke samt vid samma
tidpunkt beräknade kostnader för proviantförrådet.

I vilken grad dessa icke inlevereringsbara tillgångar påverkat driftöverskottet,
framginge av följande sammanställning, som utvisade storleken av utestående
fordringar, virkeslager och proviantförråd vid utgången av åren 1919
och 1920:

Utestående fordringar

Virkeslager ...............

Proviantförråd............

81/n 1919

....................... 36,423,733:7 1

...................... 5,284,681: 6 8

........................137,148: 36

Säger kronor 41,845,563: 75

s7 is 1920

31,270,593: —
7,440,068: 12
35,515: 29
38,746,176: 41

Förestående poster å inkomstsidan i domänstyrelsens huvudbok — i runt
tal 40 miljoner kronor — kunde, såsom förut framhållits, icke inlevereras till
statsverket förr än de förvandlats till kontanta medel, vilket i gynnsammaste
fall inträffade under senare hälften av påföljande år. Domänstyrelsen ville
dock fästa uppmärksamheten på att icke ens de kontanta medlen utan vidare
kunde såsom överskottsmedel överlämnas till statsverket. I första rummet
måste de tjäna till rörelsekapital för domänverket, vidare borde de finnas tillgängliga
för styrelsen för täckande av utgifter, som förnyelse- och markinköpsfonderna
vore avsedda att fylla, och slutligen måste de vara disponibla för tillhandahållande
åt vederbörande ecklesiastika boställshavare av dem författningsenligt
tillkommande andelar av skogsförsäljningsmedel. Först, sedan dessa
ändamål tillgodosetts, hade domänstyrelsen ansett sig kunna taga under omprövning,
huruvida någon del av de kontanta medlen — vilka innestode huvudsakligast
å domänstyrelsens giroräkning men även, för tillgodoseende av länsstyrelsernas
behov av rörelsekapital för utgifter för statens domäner, i icke
oväsentlig omfattning å statsverkets giroräkning — kunde inlevereras till
statsverket.

Att domänstyrelsen trots de senare årens penningknapphet likväl kunnat
överlämna till statsverket en del av 1919 års överskott, ägde sin förklaring däri,
att styrelsen i avsevärd utsträckning använt de fonderade medlen till rörelsekapital.

För avhjälpande av de vidrörda olägenheterna kunde olika vägar tänkas.
Vilken väg borde väljas, berodde på det mål, man ville vinna. Därest man
önskade åstadkomma verklig ordning i redovisningen och överskådlighet i
budgetärt hänseende, borde sådana åtgärder vidtagas, att räkenskapsårets hela
driftöverskott kunde till statsverket inlevereras. Men förutsättningen därför
vore, antingen att domänverkets bokföring omlades efter kassaprincipen eller
att verket bereddes så stort rörelsekapital, att jämväl de i driftöverskottet ingående
icke kontanta medlen kunde inlevereras. Enär den förra vägen, särskilt
med hänsyn till statsbokföringen i övrigt, icke syntes vara framkomlig,
torde för vinnande av nämnda mål enda möjligheten vara, att domänverket bereddes
därför erforderligt rörelsekapital. Genom en sådan anordning skulle

Kungl. Maj:ts proposition Nr 183.

frågan lösas på ett för alla intresserade parter tillfredsställande sätt. Domänverket
skulle genom bibehållande av gällande bokföringsprinciper kunna framlägga
ett driftresultat, som utgjorde ett uttryck för den verkliga behållningen
av årets verksamhet, och ändock vara i tillfälle att såsom ett helt redovisa
årets bokförda överskott. De myndigheter, som medverkade vid uppgörandet
av statsverkets budget, skulle kunna vinna större överskådlighet i sitt arbete
och smidigare kontroll över att ett affärsdrivande verks medel inflöte.

Den invändning, som kunde göras mot denna anordning, nämligen att det
skulle vara oegentligt att inleverera jämväl inkomstrester och i virkeslager
bundna belopp syntes icke vara av betydelse. Därest de i driftöverskottet ingående
inkomstrester icke skulle komma att helt inflyta, komme ju icke inflytande
del av dessa att under därpåföljande år upptagas såsom utgift. Beträffande
virkeslagren komme i näst avgivande bokslut avräkning att ske mellan
lagrens ingångs- och utgångsvärden, allt åstadkommande vederbörlig förändring
i nästkommande driftöverskott.

Den enda väg, som sålunda ledde till målet, vore enligt styrelsens förmenande
beredande av rörelsekapital för domänstyrelsen.

I fråga om rörelsekapitalets storlek ville styrelsen framhålla, att det
borde så tillmätas, att det satte styrelsen i stånd att oberoende av växlande
konjunkturer omedelbart efter bokslutet, sålunda omkring den 1 juni varje år,
inbetala hela det närmast föregående årets driftöverskott. För detta ändamål
syntes rörelsekapitalet böra beräknas täcka i första rummet det sammanlagda
beloppet av utestående fordringar, virkeslager och proviantförråd — under
normala år beräknat till 20 miljoner kronor — och vidare de till omkring 10
miljoner kronor beräkneliga driftkostnaderna under tiden från överskottets inbetalning
till statsverket till köpeskillingarnas inflytande i augusti och september
månader.

Funne man sig åter böra frångå kravet på hela driftöverskottets inleverering
vid bokslutet och endast vilja sätta domänverket i stånd att inleverera
inkomsterna, allteftersom de inflöte, krävdes givetvis ett snävare tillmätt
rörelsekapital. Då detta endast skulle täcka domänverkets och länsstyrelsernas
behov för de löpande utgifterna ävensom virkeslagrets värde, syntes i ty fall
ett rörelsekapital av 15 miljoner kronor vara tillfyllest.

Mot det i förenämnda promemoria omnämnda förslag att såsom rörelsekapital
använda förnyelse- och markinköpsfonderna, i den mån dessa icke vore
för avsedda ändamål för närmaste tiden erforderliga, hade styrelsen intet att
erinra.

Av chefen för finansdepartementet har vidare i ärendet dels hörts
statskontoret dels ock beretts fullmäktige i riksgäldskontoret tillfälle till
yttrande.

Statskontoret har i yttrande den 12 april 1922 anfört i huvudsak
följande:

»I budgetredovisningarna fr. o. m. år 1919 har tillämpats den principen,
att som affärsverkens överskott bokförts de belopp, som under budgetåret inbetalts
till statskontoret, och enligt vad som framgår av årets statsverksproposition
är nu avsett, att överskotten hädanefter genomgående skola i riks -

Yttrande av
statskontoret

Kungl. Maj:ts proposition Nr 183.

staten upptagas med de belopp, som beräknas kunna under budgetåret till statsverket
inlevereras. Med dessa ändrade regler för beräkning och bokföring av
driftöverskotten är tidpunkten, när överskottet för ett visst räkenskapsår inlevereras
till statsverket, icke längre av samma betydelse som tidigare. Det för
statsregleringen viktiga är, att affärsverken bliva i tillfälle att under budgetåret
inbetala de i riksstaten såsom för budgeten påräkneliga inkomster upptagna
beloppen, men däremot mera oväsentligt, till vilket eller vilka räkenskapsår
överskottet hänför sig. För befordrande av reda och översiktlighet i
statens räkenskapsväsende är det dock önskvärt, att icke inlevereringarna av
överskotten avsevärt försenas av brist på förlagsmedel.

I fråga om storleken av det för domänverket behövliga rörelsekapitalet
kan statskontoret dock icke dela domänstyrelsens uppfattning, att detta bör
tillmätas så, att det möjliggör inbetalning av även den del av det bokföringsmässiga
överskottet, som motsvarar utestående fordringar. En dylik inleverering
skulle innebära, att domänverket till statskontoret förskotterade medel,
som verket självt ännu icke uppburit, en oegentlighet, som synes så mycket
mera opåkallad som enligt vad nyss framhållits de bokföringsmässiga överskotten
icke äro bestämmande vid statsregleringen, och det ur denna synpunkt
icke är av särskild vikt att nämnda överskott omedelbart efter bokslutet varda
till statskontoret inbetalda. Domänstyrelsens alternativa förslag, att rörelsekapitalet
skulle motsvara medelsbehovet för bestridande av löpande driftsutgifter
och för täckande av de å virkeslagret nedlagda kostnaderna, finner
däremot statskontoret åtminstone principiellt riktigt.

Vad angår frågan, på vad sätt rörelsekapital skall kunna beredas domänverket,
måste statskontoret obetingat biträda den i den remitterade promemorian
framlagda åsikten, att markinköpsfonden och förnyelsefonden, böra,
i den mån de icke behöva hållas likvida för nära förestående utgifter, tagas i
anspråk för ändamålet. Detta är ju också i överensstämmelse med allmän
praxis inom det enskilda affärslivet, där ett företags fonderade medel oftast
användas i rörelsen, i stället för att motsvarande kapitalbehov eljest måste
fyllas genom anskaffande av nytt kapital. -----------

Utöver de belopp, som torde kunna beräknas tillgängliga av nämnda
fonder och varom någon utredning icke nu föreligger, lärer, om rörelsekapital
skall beredas domänverket i den omfattning i det föregående angivits, ett särskilt
anslag bliva erforderligt, vars storlek dock på grund av vad nyss anförts
icke nu kan angivas. Det synes dock vara anledning att tillmäta anslaget tämligen
snävt, enär för domänverket, vars inkomster i väsentlig grad inflyta
först på sensommaren eller hösten, behovet av rörelsekapital egentligen gör sig
gällande under årets förra hälft, vilket gör, att rörelsemedel, om de tillmätas
för rikligt, kunna komma att innestå oanvända under resten av året.

Statskontoret anser sig emellertid böra ifrågasätta, huruvida systemet
med uteslutande fasta anslag för rörelsekapital till affärsverken kan anses fullt
lämpligt. Förhållandena vid domänverket äro nyss berörda, och även vid
andra verk skulle kunna tänkas, att behovet av rörelsekapital så nedgår, att
härtill anslagna medel delvis bliva obehövliga. Även om detta kan motvägas
därigenom att verket underlåter att lyfta eventuellt anvisade kapitalökningsanslag,
kan dock inträffa, att medel innestå utan användning hos affärsverken

Kungl. Maj:ts proposition Nr 183.

samtidigt som staten för fyllande av sitt medelsbehov måste verkställa upplåning.
Det ligger i sakens natur, att ett affärsverks behov av förlagsmedel
kan visa betydande variationer såväl uppåt som nedåt, och det vore därför
önskligt, om det nuvarande stela systemet kunde göras smidigare och möjliggöra
en anpassning efter behovet. Om affärsverken i någon form så att säga erliölle
kredit hos riksgäldskontoret intill vissa belopp, skulle de kunna till riksgäldskontoret
inleverera överflödiga medel och likaledes vid behov få kassaförstärkning
intill det bestämda beloppet. Man skulle ju även kunna tänka sig,
att affärsverken, liksom nu statskontoret, skulle äga att till riksgäldskontoret
för förvaltning överlämna till rörelsekapital anslagna medel under tider, då de
icke äro härtill behövliga, liksom givetvis att efter rekvisition återbekomma
dem. Då det ligger i affärsverkens eget intresse att icke använda sig av mera
kapital, än vad som är erforderligt, eftersom verkens avkastning ställes i förhållande
till det under året i medeltal disponerade statskapitalet, föreställer
sig statskontoret, att frågan om beredande av tillräckligt rörelsekapital för
affärsverken skulle lättare vinna sin lösning, om för ändamålet anvisade medel
icke ovillkorligen måste av verken permanent och i sin helhet disponeras.»

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i skrivelse till chefen för
finansdepartementet den 8 juni 1922 till en början lämnat en på uppgifter
från vederbörande affärsverksstyrelser grundad redogörelse över
post- och telegrafverkens samt statens järnvägars och vattenfallsverks
rörelsekapital samt vidare anfört följande.

Av sagda redogörelse framginge, att beträffande nämnda verk frågan om
beredande av rörelsekapital i huvudsak vore ordnad genom anvisandet av särskilda
anslag och disponerandet av pensionsfonders och andra fonders fria
medel. Med de anordningar, som sålunda blivit vidtagna, hava fullmäktige
funnit nämnda verk böra vara i stånd att i behörig tid till statsverket inleverera
sina överskott. Något ytterligare behov av rörelsekapital för sagda verk syntes
fullmäktige ej föreligga.

I fråga om domänverket däremot läge frågan om rörelsekapital i ett annat
läge, i det att särskilda anslag saknades för ändamålet och inga pensionsfondsmedel
stode till förfogande. Verkets bokföringsmässiga överskott utgjordes till
väsentliga delar av icke likvida tillgångar.

Enligt vad fullmäktige av statskontoret under hand inhämtat, hade
ämbetsverket med det framförda uppslaget till omläggning av det dittills -varande systemet i fråga om rörelsekapital för flertalet av de affärsdrivande
verken ej avsett ändring i dittills gällande bestämmelser i berörda hänseende,
utan endast velat ifrågasätta, att vid behov av ytterligare rörelsekapital
dylikt skulle beredas genom, direkt medverkan av riksgäldskontoret.
För att bilda sig eu bestämd uppfattning i denna fråga erfordrades emellertid
först en närmare utredning, vilken enligt fullmäktiges mening borde omfatta
frågan i hela dess vidd. En sådan utredning torde dock ej lämpligen
kunna ske genom riksgäldskontorets försorg, i varje fall ej i detta sammanhang.
Därest skäl skulle anses föreligga för verkställande av en dylik utredning,
som utan tvivel skulle hava en ej ringa principiell betydelse, torde,

Yttrande av
riksgäldsfullmäktige
den 8
juni 1922.

Yttrande av
domänstyrelsen
den 13
december
1922.

Yttrande av
riksräkenskapsverket.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 183.

i avvaktan på dess slutförande, kunna anstå med åtgärder för beredande av
rörelsekapital åt domänverket. Skulle däremot en sådan utredning icke
komma till stånd, kunde enligt fullmäktiges uppfattning frågan om domänverkets
rörelsekapital lämpligen lösas på sätt statskontoret ifrågasatt, d. v. s.
att markinköpsfonden och förnyelsefonden, i den mån de icke behövde hållas
likvida, toges i anspråk för ändamålet och därutöver, om så erfordrades, ett
mindre, fast anslag anvisades.

I förnyat yttrande till chefen för finansdepartementet den 13
december 1922 har domänstyrelsen uttalat sig om det av statskontoret
väckta förslaget om beredande åt domänverket av kredit i riksgäldskontoret.

Domänstyrelsen, som funne statskontorets förslag synnerligen beaktansvärt,
hölle dock före, att frågan först borde bliva föremål för närmare
utredning, helst som styrelsen i annat sammanhang komme att göra framställning
om införande av ränteberäkning för i statens verk nedlagt kapital.
För den skull syntes det styrelsen lämpligt, att riksräkenskapsverket erhölle
i uppdrag att i samråd med vederbörande verk verkställa utredning angående
lämpligaste sättet för beredande av rörelsekapital åt de affärsdrivande
verken.

I anslutning till vad statskontoret och riksgäldskontor anfört förordade
styrelsen, att, i avvaktan på sagda utrednings slutförande, markinköpsoch
förnyelsefonderna, i den mån så befunnes erforderligt och lämpligt, finge
tillsvidare användas såsom rörelsekapital för domänverket.

Riksräkenskapsverket har på anmodan av chefen för finansdepartementet
den 15 december 1922 avgivit yttrande i ärendet.

Riksräkenskapsverket har framhållit, att ämbetsverket vore av den
åsikten, att det normala behovet av rörelsekapital för affärsfonderna borde
täckas medelst av riksdagen beviljat anslag till kapitalökning, på samma sätt
som ett privat affärsföretags soliditet krävde, att det icke saknade eget rörelsekapital,
men ämbetsverket hyste å andra sidan den uppfattningen, att
det sålunda bildade fasta rörelsekapitalet icke borde tilltagas alltför rundligt
och i allt fall icke så, att det täckte mera än vad som under normala förhållanden
vore erforderligt. För vad därutöver kunde behövas, syntes i första
hand böra anlitas disponibla medel tillhörande sådana fonder som domänstyrelsens
mark- och förnyelsefonder. Dock borde givetvis tillses, att dessa
medel icke droges från sitt egentliga ändamål i de fall, då de därtill behövdes.
Särskilt ville riksräkenskapsverket avstyrka förslaget att definitivt avskilja
viss del av domänverkets markfond, då-denna fonds medel behövdes för att
genom inköp av ny skogsmark på ett lämpligt och affärsmässigt sätt avrunda
redan befintliga skogsparker. Det borde därför enligt riksräkenskapsverkets
mening icke bliva tal om att annat än för någon tid framåt använda
markfonden såsom rörelsekapital.

Riksräkenskapsverket tillstyrkte vidare den av statskontoret föreslagna
åtgärden för att bereda ett affärsverk ytterligare rörelsekapital, näm -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 183.

ligen att nämnda verk skulle erhålla en viss kredit, vilken åtgärd stode i full
överensstämmelse med inom affärsvärlden övligt anlitande av bankkredit.
Vad beträffade det penninginstitut, hos vilket dylik kredit borde öppnas, läge
det kanske närmast till hands att tänka pa riksbanken, men, då möjligen de
hinder, som där mötte i avseende å obetydligheten av riksbankens kreditivfond
(15,000,000 kronor) och obenägenheten för att engagera riksbanken i sådana
affärer vore svåra att övervinna, anslöte sig riksräkenskapsverket tillsvidare
till statskontorets förslag om utverkande av kredit hos riksgäldskontor.

Om tillräckligt stort rörelsekapital bereddes affärsverken, kunde det
emellertid oftare än tillförené inträffa, att dessa verk vissa tider av året
komme att ligga inne med tillfälligtvis obehövliga kontanta tillgångar. Det
kunde då bliva svårt för verkens styrelser att i de föreskrivna statistiska
tablåerna redovisa skälig avkastning på hela det disponerade kapitalet, då
enligt kungl. kungörelsen den 23 oktober 1915 (nr 400) affärsverksstyrelserna
vore skyldiga att hava sina kontanta, för omedelbart förestående utgifter
icke behövliga behållningar, där det utan väsentlig olägenhet kunde äga rum,
insatta å giroräkning i riksbanken, som å sådan räkning icke gåve någon
ränta. Det måste nämligen, enligt riksräkenskapsverkets mening, fasthållas
såsom ett statsfinansiellt intresse av största betydelse, att kravet på affärsmässig
skötsel ständigt oförminskat vidhölles gent emot statens affärsverk,
och man kunde icke, på samma gång man krävde affärsmässig avkastning,
stänga eller inskränka möjligheten för vederbörande att åstadkomma sådan
affärsmässighet. Det borde därför stadgas, att styrelserna för de ämbetsverk,
som handhade statens affärsverksamhet, skulle hava skyldighet
att tillse, att deras kontanta, för omedelbart förestående utgifter
icke behövliga behållningar bleve tillfälligt placerade på det med
hänsyn till såväl trygghet som ränteavkastning fördelaktigaste sätt. Kunde
detta icke ske på det sätt, att riksbanken i dylikt fall undantagsvis
lämnade ränta, och icke heller så, att riksgäldskontoret mottoge på för bägge
parter antagliga villkor vissa belopp till förräntning, så återstode alltid möjligheten
att anlita enskilda bankinrättningar med av Kungl. Maj:t godkänd
bolagsordning. Riksräkenskapsverket ville i sådant avseende fästa uppmärksamheten
på, att det av ämbetsverket förordade förfaringssättet icke
strede mot bestämmelserna i förutnämnda kungörelse den 23 oktober 1915.
Den skyldighet, som i denna kungörelse stadgades för penningförvaltande
allmänna verk och inrättningar samt av Kungl. Maj:t tillsatta kommittéer
och kommissioner att insätta kontanta tillgångar å giroräkning i riksbanken,
vore nämligen uttryckligen begränsad till fall, där icke andra stadganden
meddelats. 1 full överensstämmelse därmed skulle ett stadgande komma att
stå, varigenom statens affärsdrivande verk undantoges från kungörelsens
tillämpningsområde, och hade sådant undantag redan skett, då Kung!. Maj:t
den 21 januari 1916 förordnade, att medel, tillhörande statens vattenfallsverks
fömyelsefonder, skulle, i den mån vattenfallsstyrelsen så prövade lämpligt,
överlämnas till riksgäldskontoret för förvaltning och förräntning.

Statskontorets förslag, att affärsverken skulle, liksom statskontoret,
äga att till riksgäldskontoret för förvaltning överlämna till rörelsekapital anBihang
till riksdagens protokoll 1823. 1 sand. 147 käft. (Nr 183.) 2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 183.

slagna medel under lider, då de icke vore för nämnda ändamål behövliga,
biträdde riksräkenskapsverket och hemställde tillika, att, då förräntningen
skedde inom samma penninginstitut, hos vilket krediten öppnats, det skulle
så ordnas, att samtliga medel, som affärsverket funne icke vara behövliga för
omedelbart förestående utgifter eller för inleverering till statskontoret av
överskottsmedel, överlämnades för förvaltning och förräntning till riksgäldskontoret.

De frågor, som sålunda väckts, hade emellertid en alltför stor räckvidd
för att på den korta tid, som återstode, innan proposition i huvudfrågan borde
för 1923 års riksdag framläggas, kunna i hela sin omfattning avhandlas.
Riksräkenskapsverket måste fördenskull inskränka sig till att behandla frågan
i vad den avsåge domänverket, för att senare efter utredning inkomma
med förslag beträffande de övriga affärsverkens rörelsekapital.

För att bedöma frågan om domänverkets behov av rörelsekapital hade
riksräkenskapsverket från domänstyrelsen införskaffat en promemoria i ämnet,
varav framgått, att behovet av rörelsekapital på det hela fortfarande
uppskattades till 30 miljoner kronor, varav endast 5 miljoner kronor ansåges
kunna mera konstant täckas genom användning av mark- och förnyelsefondernas
disponibla medel. Riksräkenskapsverket hade emellertid i anslutning
till statskontoret redan uttalat, att rörelsekapitalet utan olägenhet kunde
delas i ett fast rörelsekapital och ett löpande kreditiv. Det fasta rörelsekapitalet
borde av naturliga skäl icke sättas alltför högt, utan syntes med hänsyn
till de stora belopp, som utan tvivel åtminstone tillsvidare kunde för ändamålet
disponeras in* mark- och förnyelsefonderna begränsas till 10 miljoner
kronor. Detta kunde icke rimligtvis betecknas såsom otillräckligt, om domänstyrelsen
såsom fyllnad i form av löpande rörelsekapital erhölle kredit hos
riksgäldskontoret. Riksräkenskapsverket föreställde sig för övrigt, att behovet
av förlag till permanent virkeslager, vilket i förutnämnda promemoria
tillsammans med permanent förskott till flottledsföreningar, fonder m. m.
beräknats till 12 miljoner kronor, skulle i framtiden minskas, då domänstyrelsen
bleve i tillfälle att återgå till att sälja virket på rot, vilket torde
betingas av den rådande svårigheten för staten att avsätta det störa rörelsekapital,
som erfordrades för avverkning och lagring med därav följande möjligheter
till förluster.

För det till fast rörelsekapital behövliga beloppet, 10 miljoner kronor,
erfordrades anslag å riksstaten. Riksräkenskapsverket ville emellertid fästa
uppmärksamheten på, att statsregleringen icke därmed betungades, då domänstyrelsen
faktiskt redan för fyllande av rörelsekapitalbehovet tillgodofört
sig mer än dubbelt detta belopp från de föregående årens överskottsmedel,
vilka medel i mån som de lösgjordes ur lager m. m. skulle inlevereras till
statsverket. Statsverket hade alltså rätt att fordra, att, så snart anslaget till
fast rörelsekapital blivit å riksstaten tillgängligt, ett däremot svarande belopp
av överskottsmedlen från 1919 och 1920 skulle inlevereras till statskontoret.
Frågan inskränkte sig således i detta fall till en kvittningsåtgärd.

Om domänstyrelsen erhölle ett fast rörelsekapital å 10 miljoner kronor,
borde det för tillfälliga behov avsedda rörelsekapitalet behöva högst uppgå
till 20 miljoner kronor och således krediti vet hos riksgäldskontoret kunna
begränsas till nämnda belopp.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 183.

Om emellertid dessa förmåner beviljades, borde å andra sidan den
fordran kunna ställas på domänstyrelsen, att,såsom styrelsen själv angivit,
styrelsen skulle omedelbart, sedan den kommit i åtnjutande av anslaget till
kapitalökning och till rätt till kredit hos riksgäldskontor et, till statsverket
inleverera icke blott ett belopp motsvarande anslaget, utan allt överskott, som
enligt dess avslutade räkenskaper tillkomme statsverket.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, som ånyo beretts tillfälle att RiJagäiisfuiiyttra
sig i ärendet, hava i skrivelse till chefen för finansdepartementet ™andTde''n‘i
den 1 mars 1923 i huvudsak anfört följande. mars 1923.

Under erinran att den av fullmäktige i deras föregående yttrande
ifrågasatta allmänna utredningen ännu icke verkställts, finge fullmäktige
framhålla, att _ stora svårigheter mötte att intaga någon principiell ståndpunkt
till föreliggande fråga om rörelsekapital för domänverket. Det syntes
emellertid fullmäktige, som om tillräckliga skäl knappast förelåge att instämma
i riksräkenskapsverkets förslag, att rörelsekapitalet skulle göras så
stort, att domänverkets samtliga överskottmedel kunde till statsverket inlevereras
under budgetåret 1923—1924, vilket skulle medföra behov av en
kredit i riksgäldskontoret å intill 20 miljoner kronor. I frågans outredda
skick syntes det fullmäktige, som om det vore lämpligare att bestämma berörda
kredit till högst ett belopp, som motsvarade vad som utöver det i statsverkspropositionen
beräknade kapitalökningsanslag å 10 miljoner kronor till
rörelsekapital för statens domänverk och den av chefen för finansdepartementet
i hans anförande angående statsinkomsterna för tiden 1 juli 1923—30 juni
1924 om förmälda, av domänstyrelsen i utsikt ställda inleverering av domänverkets
överskottsmedel å 8 miljoner kronor ävensom 5 miljoner kronor av
fömyelsefonden erfordrades för att ernå den för riksstaten för budgetåret
1923—1924 påräknade inkomst av statens domäner å 30 miljoner kronor, eller
7 miljoner kronor.

Å den skuld, i vilken domänverket för berörda kredit kunde komma
att häfta till riksgäldskontoret, borde verket erlägga ränta, som med hänsyn
till förhållandena å penningmarknaden lämpligen torde böra bestämmas av
fullmäktige efter samråd med domänstyrelsen. Å andra sidan borde, på sätt
riksräkenskapsverket föreslagit, domänstyrelsen i gengäld vara berättigad
att i viss utsträckning till riksgäldskontoret överlämna kontanta medel. Krediten
syntes, i likhet med för åtskilliga andra ändamål tidigare beviljade krediter
att utgå av lånemedel, böra beviljas icke såsom anslag å budgeten utan
i form av ett i riksgäldskontorets reglemente infört bemyndigande för riksgäldskontoret
att, i den mån krediten toges i anspråk, upplåna därför erforderliga
medel.

I vissa av de avgivna yttrandena angående rörelsekapital för Departementsstatens
domänverk har även berörts frågan om de allmänna principer, de fen.

vilka borde följas vid beredande av förlagsmedel för statens affärsdrivande
verk ävensom de i samband härmed stående spörsmålen rörande
placering av nämnda verks för omedelbart förestående utgifter eller

Rungl, Maj:ts proposition Nr 183.

inleverering till statsverket av driftöverskott icke erforderliga medel samt
införande av ränteberäkning för i affärsverkens rörelser nedlagt kapital.
Att i detta sammanhang upptaga dessa frågor till behandling i annan
mån än som påkallas av föreliggande spörsmål om lämpligaste sättet
för att bereda domänverket erforderligt rörelsekapital torde emellertid
icke vara behövligt.

Rörande frågan om rörelsekapital för statens domänverk har jag,
enligt vad som framgår av chefens för finansdepartementet anförande
till statsrådsprotokollet den 8 januari 1923 angående riksstatsinkomsterna
för budgetåret 1923—1924, i likhet med nämnde departementschef ansett
mig böra i princip biträda riksräkenskapsverkets i ämnet avgivna
förslag.

Detta förslag innebär i huvudsak dels att markinköpsfonden
ävensom domänverkets förnyelsefond för återväxtkostnader skola tagas
i anspråk såsom förlagsmedel för domänverket, i den män ej nämnda
fonders behållningar erfordras för förestående utgifter för fonderna,
dels att ett fast rörelsekapital skall beredas nämnda verk genom överförande
till sådant kapital i form av anslag till kapitalökning av äldre
olevererade överskottsmedel, dels ock att domänverket skall beredas tillgång
till ett rörligt förlagskapital genom öppnande hos riksgäldskontoret
av kredit intill ett visst belopp för möjlig-görande av inleverering i rätt
tid till statsverket av uppkommande överskott. I gengäld skulle domänverkets
medel i den mån de icke omedelbart vore behövliga för bestridandet
av verkets utgifter eller överskottsleverering få insättas i
riksgäldskontoret. Domänverket skulle å krediten ifråga erlägga ränta
och å de hos riksgäldskontoret insatta medlen uppbära ränta.

Förslaget om regelmässigt anlitande såsom rörelsekapital av markinköps-
och förnyelsefonderna har jag funnit mig böra biträda. Att,
såsom hittills skett, i stor utsträckning under långa tider hava odisponerade
medel för dessa fonder innestående å giroräkning i riksbanken,
under det att domänverket i saknad av kontanta medel icke kunnat i
rätt tid fullgöra sina inbetalningar till statskontoret av driftöverskottsmedel,
kan nämligen icke vara lämpligt. Till frågan, i vilken omfattning
fonderna kunna tagas i anspråk för nämnda ändamål, skall jag strax
närmare återkomma.

Åven den föreslagna uppdelningen av det utöver sagda fondmedel
för domänverket erforderliga rörelsekapitalet i ett fast ordi ett rörligt
förlag finner jag mig böra tillstyrka. Medan det å ena sidan givetvis
är önskligt att åt verket bereda ett rörelsekapital så tillmätt, att några
svårigheter icke uppstå för inleverering i rätt tid till statsverket av

Kungl. Maj. ts proposition Nr 183.

driftöverskotten, måste det å andra sidan framstå såsom en angelägenhet
av vikt att icke genom anhopning tidvis eller mera konstant av överflödiga
rörelsemedel förminska verkets möjlighet att å det i dess rörelse
nedlagda kapitalet kunna uppvisa en rimlig räntabilitet. Såsom statskontoret
framhållit, skulle ock ett anvisande av enbart fast rörelsekapital
kunna medföra, att förlagsmedel till betydande belopp skulle kunna stå
oanvända, medan staten för fyllande av sitt medelsbehov måste verkställa
upplåning, något som givetvis ej bör förekomma.

Det fasta rörelsekapitalet synes böra tillmätas relativt snävt och
i allt fall icke bestämmas till högre belopp, än att det under alla
förhållanden i sin helhet kan anses för sitt ändamål erforderligt. Det
av riksräkenskapsverket föreslagna beloppet, 10 miljoner kronor, har ur
berörda synpunkt synts mig väl avmätt. Beloppet bör, såsom redan framhållits,
uppföras såsom anslag för kapitalökning till statens domänverk.
Då det avsetts, att domänverket skulle omedelbart, sedan anslaget blivit
tillgängligt, till statskontoret inbetala motsvarande belopp olevererade överskottsmedel,
torde anslaget i fråga böra anvisas att utgå av andra statsinkomster
än lånemedel. Därigenom skulle hela anordningen, såsom av
riksräkenskapsverket påpekats, i s jälva verket komma att inskränka sig
till en ren kvittningsåtgärd.

Beträffande sedan det belopp, vilket såsom rörligt förlagskapital
skulle ställas till domänverkets förfogande, har jag på de av riksräkenskapsverket
anförda skäl kommit till den uppfattningen, att det lämpligen
bör beviljas i form av en kredit hos riksgäldskontoret. Fullmäktige
i riksgäldskontoret hava häremot i huvudsak icke heller gjort någon
annan invändning, än att fullmäktige såsom sin mening framhållit, att
tillräcklig anledning icke syntes föreligga för ett instämmande i riksräkenskapsverkets
förslag, att nämnda kredit skulle bestämmas till ett
så högt belopp som 20 miljoner kronor. Enligt fullmäktiges åsikt borde
nämligen en kredit av 7 miljoner kronor kunna anses tillfyllest.

Såsom framgår av chefens för finansdepartementet förut berörda
anförande angående riksstatsinkomsterna för budgetåret 1923—1924,
har jag i likhet med nämnde departementschef funnit det av riksräkenskapsverket
ifrågasatta beloppet för högt ävensom ansett, att detsamma
skulle kunna nedsättas till hälften eller 10 miljoner kronor. För en
begränsning av krediten talar i första hand det förhållandet, att man
enligt mitt förmenande icke för framtiden kan förvänta en omsättningför
domänverket av tillnärmelsevis samma omfång som under krigsårens
högkonjuukturer utan måste räkna med en nedgång i densamma.
Till nedbringande av behovet av rörelsekapital bör jämväl

Kungl. Maj:ts proposition Nr 183.

bidraga den omständigheten, att, efter vad man torde kunna antaga,
anstånd med erläggande av virkeslikvider icke skall i framtiden behöva
beviljas i samma utsträckning, som under de senaste åren varit fallet.
Slutligen är att uppmärksamma att domänverkets markinköps- och förnyelsefonder
böra kunna tagas i anspråk såsom tillfälligt rörelsekapital
i väsentligt större utsträckning än som förutsatts av riksräkenskapsverket,
och detta av följande skäl.

Markinköpsfonden hade vid 1922 års slut en behållning av i runt
tal 15.7 miljoner kronor, varav 5.7 miljoner i fordringar. Förnyelsefondens
behållning utgjorde vid samma tid 6.4 miljoner kronor kontanta
medel. Därest markinköpsfonden ständigt skulle vara till hands för
kontanta markinköp, kunde man måhända ej våga räkna med större
ständig tillgång av fondmedel såsom rörelsekapital än det av riksräkenskapsverket
angivna beloppet 5 miljoner kronor. Men det synes mig
vara en mindre lämplig anordning att under alla förhållanden kontant
betala gjorda markinköp. I fall, som avse större belopp och där det
utan svårighet — ofta måhända till fördel för såväl säljare som köpare
— låter sig ordna med successiva inbetalningar, synes en dylik ordning
vara att föredraga. De ränteutgifter, som skulle följa av en sådan ordning,
borde givetvis bestridas av markinköpsfonden liksom till denna
föras räntebetalningar för försålda smärre kronoegendomar, för vilka
köpeskillingarna skola ingå till fonden. De förbindelser, som domänverket
sålunda skulle ikläda sig, höra emellertid vid varje tillfälle begränsas
inom beloppet av den odisponerade behållningen å markinköpsfonden.

Formellt sett torde ifrågavarande angelägenhet lämpligast ordnas
så, att domänstyrelsen bemyndigas utställa reverser på de oguldna beloppen.
Det torde emellertid vara lämpligt, att Kungl. Magt i samband
med beslut om ifrågakommande markinköp lämnar domänstyrelsen föreskrift
om det betalningssätt, som bör anlitas, då annan än kontant likvid
ifrågasättes.

Därest nu angivna tillvägagångssätt kommer till användning, är
det uppenbart, att domänverkets fondmedel skola kunna i ökad utsträckning
tagas i anspråk såsom rörelsekapital och följaktligen anspråken på
krediten hos riksgäldskontoret i motsvarande mån minskas.

Att nedsätta sagda kredit under ett belopp av 10 miljoner kronor
lärer likväl icke böra ske. Riksgäldsfullmäktige hava vid sin uppskattning
av kreditbehovet utgått från det i statsverkspropositionen för budgetåret
1923—1924 beräknade överskottet från domänverket och därvid
antagit, att 5 miljoner kronor skulle kunna för inlevererande av sagda

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 183.

överskottsmedel tag-as av berörda fondbehålluingar. Sagda fondmedel
torde emellertid behöva, i den mån de kunna frigöras, tagas i anspråk
redan för realiserandet av statsregleringen för första halvåret 1923.
En nedsättning av krediten under 10 miljoner kronor skulle därför
äventyra möjligheten att under budgetåret 1923—1924 inleverera det i
budgetförslaget beräknade inkomstbeloppet från domänverket. Jag vill
emellertid framhålla, att ifrågavarande kredit i regel torde behöva komma
till användning i mycket begränsad omfattning.

För att få reda och ordning beträffande inlevereringen av domänverkets
överskottsmedel bör man fastslå en viss tidpunkt, inom vilken
medlen ifråga böra vara inlevererade. Det lämpliga härvidlag synes
vara, att överskottet för ett visst år inlevereras före utgången av juni
månad nästföljande år. Härigenom kommer alltså överskottet att kunna
uppföras i närmast följande budgetredovisning. Emellertid sker den
huvudsakliga inbetalningen av virkeslikviderna först i augusti och september
månader. För tiden mellan den 30 juni och inbetalningarna
ifråga får då krediten hos riksgäldskontoret tagas i anspråk. Men då
köpeskillingarna för virket inflyta, böra dessa givetvis användas för att
minska och efterhand helt avveckla krediten. På så sätt torde krediten
årligen komma att tagas i anspråk under ett par månader.

Då alltså krediten i regel endast behöver anlitas under en relativt
kort tid, synes ur denna synpunkt icke möta betänklighet mot att beloppet
bestämmes till 10 miljoner kronor.

Beträffande sättet för anvisandet av ifrågavarande belopp är jagav
samma uppfattning som fullmäktige i riksgäldskontoret. Att för en
varierande kredit uppföra ett anslag å riksstaten synes mig nämligen
icke lämpligt, utan torde i enlighet med fullmäktiges förslag krediten
beviljas i form av ett bemyndigande för riksgäldskontoret att i den
mån krediten tages i anspråk upplåna härför erforderliga medel.

Likaså finner jag mig böra instämma i det av fullmäktige gjorda
uttalandet, att domänverket å den skuld, för vilken verket kan komma
att häfta till riksgäldskontoret, skall vara skyldigt att erlägga ränta,
ävensom att denna ränta lämpligen bör av fullmäktige efter samråd
med domänstyrelsen bestämmas med hänsyn till de rådande förhållandena
å den allmänna penningmarknaden.

Enligt riksräkenskapsverkets förutnämnda förslag- skulle statens
domänverk äga att till riksgäldskontoret för förvaltning och förräntning
överlämna de kontanta medel, vilka för verkets utgifter eller överskottslevereringar
icke vore för den närmaste framtiden behövliga. Jag har
i likhet med chefen för finansdepartementet anslutit mig jämväl till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 183.

detta förslag och vill med avseende därå allenast framhålla, att domänverket
å de medel, som sålunda insättas i riksgäldskontor, bör gottgöraB
ränta efter samma räntefot, som fastställts för av verket lyftade
kreditbelopp.

I händelse av bifall till vad nu föreslagits ifråga om beredande
av rörelsekapital åt statens domänverk, torde verkets olevererade överskottsmedel
för åren 1919—1923 kunna till statskontoret inbetalas före
den 1 juli 1924.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels å riksstaten för budgetåret 1923—1924 bland utgifter för
kapitalökning, att täckas av andra statsinkomster än lånemedel, under
rubrik »Statens affärsverksamhet» till rörelsekapital för statens domänverk
anvisa ett anslag av ........................................... kronor 10,000,000;

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontor att ej mindre för
beredande åt domänverket av ytterligare rörelsekapital tillhandahålla
sagda verk en rörlig kredit av intill 10,000,000 kronor än även till
förvaltning mottaga samma verks för omedelbart förestående utgifter
eller inleverering till statsverket av driftöverskott icke erforderliga
medel;

dels besluta, att å såväl lyftade kreditbelopp som till förvaltning
överlämnade medel skall utgå ränta, som av fullmäktige i riksgäldskontoret
efter samråd med domänstyrelsen bestämmes med hänsyn till
de å den allmänna penningmarknaden rådande förhållanden;

dels ock bemyndiga domänstyrelsen att för likviderande av utav
Kungl. Maj:t beslutade inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig
mark utfärda reverser, dock vid varje tidpunkt till belopp ej överstigande
behållningen å domänverkets markinköpsfond.

Vad föredragande departementschefen sålunda,
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
hemställt behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
jRune Thygesen.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.