Kungl. Maj:ts proposition nr 182 (Proposition 1927:182)

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Nr 182.

Kungl. Maj:tS proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom m. m.; given Stockholms
slott den 24 februari 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom;

2) lag om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 14 juni 1907 om vad iakttagas
skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom;

3) lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om arrende
av viss jord å landet inom Norrland och Dalame ävensom angående ändrad
lydelse av vissa paragrafer i samma lag;

4) lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan C. TV. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand

155 höft. (Nr 182.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Förslag

om ändring

till

Lag

i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nytt*
janderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom 2 kap. 1, 7—9, 11, 12, 14, 17, 18, 33 och 43 §§ samt 3 kap. 6 § skola,
2 kap. 8, 9, 11 och 12 §§ samt 3 kap. 6 § i nedan intagna delar, hava följande
ändrade lydelse ävensom att i förstnämnda kapitel skola införas tretton nya
paragrafer, betecknade 45—57 §§, av den lydelse nedan angives:

2 KAP.

Om arrende.

Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende.

1 §•

Avtal, varigenom jord upplåtes till brukande mot lega, skall upprättas skriftligen.

Har på grund av avtal, som ej upprättats skriftligen, fastigheten övertagits
till brukande, vare avtalet dock gällande; och skall, ända att annorlunda avtalats,
skriftlig avhandling upprättas, där jordägaren eller arrendatorn det fordrar.
Varder ej sådan handling frivilligt utgiven, må domstol efter stämning
stadfästa arrendeförhållandet i överensstämmelse med denna lag och avtalets
innehåll. Sådant beslut av domstol medför samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.

7 §.

Åligger arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra dagsverken eller
annat bestämt arbete, och är ej ersättningen härför i avtalet sa bestämd att den
uppgår till det pris, som vid arbetets utförande är under jämförliga förhållanden
i orten gängse, vare jordägaren, där detta pris efter avtalets ingående
ökats, pliktig att till arrendatorn utgiva, utöver vad för arbetet må hava betingats,
särskild ersättning motsvarande ökningen. Undandrager sig jordägaren
att tillhandahålla arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet är skyldig
utgöra, njute arrendatorn skäligt skadestånd. Förbehåll, som strider mot
vad i detta stycke stadgats, vare utan verkan.

Skola för fastigheten utgöras dagsverken och är ej i avtalet bestämt, huru
''dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet dagsverken på
årets veckor i den mån det kan ske jämnt fördelas. För varje arrendeår eller, där
avtalet innehåller föreskrift om utgörande av visst antal dagsverken under viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

tid av året, för varje sådan tid bör jordägaren i god tid förut lämna arrendatorn
uppgift å de dagar, då han har att utgöra dagsverken. Ej vare, ändå att
avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn pliktig att för arbetets utförande
inställa sig förr än å andra dagen efter det dylik uppgift meddelats honom.
Arbetet må ej, ändå att annorlunda är avtalat, så utkrävas, att arrendatorn
hindras att behörigen sköta sitt jordbruk; dock utgöre vad nu sagts ej hinder
för utkrävande av jordbruksdagsverken enligt den fördelning, som genom avtalet
blivit bestämd.

Ej må i avtalet stadgas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att på tillsägelse
utgöra till jordägaren eller annan tjänstbarhet utöver fastställt antal
dagsverken eller annat bestämt arbete; ej heller förbud för arrendatorn att utföra
arbete åt annan än jordägaren. Har dylikt förbehåll eller förbud skett,
vare det utan verkan.

Vad i första och tredje styckena stadgas har ej avseende å skjutsning, vedhuggning
eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

I fråga om upplåtelse, som sker från ecklesiastikt boställe, äga bestämmelserna
i denna paragraf ej tillämpning.

8 §•

Utan-----— därav.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande femton år, och vill arrendatorn
lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten
mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller
har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig,
vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren
skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten, men kan ej överenskommelse
träffas om vad i lösen bör utgå, skall frågan därom avgöras av tre
ojävige skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedde
tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller
kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen
i orten att förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de
fleste skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens prövning, så
framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut
tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den
missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

9 §.

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant fall arrendeavtalet
innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande, men
delägarna i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid ej understigande
femton år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt 8 §
andra stycket tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk
av denna rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att
återtaga fastigheten.

Vid-----— uppsäga avtalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

11 §•

Syn, som •—--— ---sagts.

Yppas hos synemännen olika meningar och äro på vardera sidan lika många,
skola synemännen välja ytterligare en synemän; och gälle vad de flesta säga
eller, där var har sin mening och jämkning ej kan ske, den särskilt tillkallade
synemannens mening. Kunna synemännen ej enas om valet, vare lag som i
första stycket för där avsett fall är stadgat.

Mot--: —--efter valet.

Tillträdessyn---- — avträdesdagen.

12 §.

När-----tiden för förrättningen.

Menar-----befattning.

Vid synen skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom åbyggnad,
trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar
och vattenledningar, samt i penningar uppskattas vad till botande av därvid
befunna brister erfordras. Vid avträdessyn skall därjämte verkställas den
uppskattning, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 §.

över allt vad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling, som
av synemännen undertecknas.

Kostnaden —----vidkännas.

14 §.

Har i arrendeavtalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra byggnad
eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter han det, äge arrendatorn,
sedan vid syn beräknats kostnaden för bristens avhjälpande, verkställa
arbetet i jordägarens ställe och i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse
med det vid synen fastställda belopp; vill arrendatom hellre uppsäga
avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För
den tid fastigheten på grund av jordägarens underlåtenhet är i bristfälligt
skick njute arrendatom skälig nedsättning i arrendeavgiften; äge ock rätt till
skadestånd.

Har frågan om kostnadens beräkning ej upptagits vid tillträdessynen, må
hållas särskild syn. Beträffande sådan särskild syn gälle i tillämpliga delar
vad i 11—13 §§ stadgas om syn vid tillträde eller avträde; dock att kostnaden
för synen skall gäldas enligt de för kostnad i rättegång stadgade grunder.

17 §.

Ärrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling
eller åtgärd för anordnande av varaktigt betesbruk, dock ej utan jordägarens
medgivande å mark, som är skogbärande eller varå jordägaren vidtagit eller
är skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande. Ej heller må utan
sådant medgivande nyodling ske å mark, därå särskilda åtgärder vidtagits för
varaktigt betesbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18S.

Finnes när fastigheten avträdes, att dess värde av arrendatorn genom nyodling
eller särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk blivit på ett varaktigt
sätt förökat, njute arrendatorn av jordägaren ersättning motsvarande det
ökade värde, fastigheten i följd av förbättringen då kan anses äga, dock ej
med högre belopp än som svarar mot den nödiga kostnad, han nedlagt å förbättringen.
Har ej jordägaren lämnat sitt samtycke till förbättring, som nu
sagts, må ej utgå högre ersättning än som, efter medeltal räknat, belöper å två
hektar, ändå att den mark, som förbättrats, är av större omfattning.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd
eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap
anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning med användande
av tegelrör, vare jordägaren pliktig att till arrendatorn utgiva ersättning
dels, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden,
som motsvarar värdet av rören, dels ock, när fastigheten avträdes, för vad arrendatorn
i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt. Vid avträdet
skall dock från det belopp, som sålunda beräknats utöver kostnaden för
rören, avdrag ske ej mindre med en femtondedel för varje helt år, varunder arrendatorn
utan förböjning av legan dragit nytta av täckdikningen, än även,
därest å denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande.

18 §.

Har arrendatorn å fastigheten uppfört annan byggnad än i 14, 15 eller 16 §
avses, eller har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd,
bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, hembjude
det jordägaren till inlösen när han frånträder arrendet.

Nu hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning
eller drivkraft; bar den utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd,
eller prövas anläggningen, där den avser annat ändamål än alstrande,
omformande eller ackumulering av elektrisk kraft, lämplig med hänsyn till
fastighetens storlek och belägenhet samt förhållandena i övrigt, vare jordägaren
skyldig lösa anläggningen med undantag av vad som icke är fast förlagt eller
är att anse såsom tillbehör till sådan i första stycket avsedd byggnad, som
icke är nödig för anläggningen. Lösen skall utgå för vad arrendatorn å anläggningen
kostat i den mån det varit nödigt; dock att därvid avdrag skall
ske ej mindre med en tjugondedel för varje helt år, varunder arrendatorn utan
förhöjning av legan dragit nytta av anläggningen, än även, därest å denna
finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande. Äro till anläggningen
ämnen hämtade från fastigheten, skall dessutom skäligt avdrag därför göras.

Sker hembud i annat fall än då lösningsskyldighet enligt andra stycket föreligger,
men vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter det
hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra vad han
påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog den.
Är ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört inom tre
månader från det arrendet upphörde eller anspråk på inlösen därav slutligen
ogillades, tillfälle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller annan an -

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 182.

läggning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen ej
borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren gottgjort.

Förmenar jordägaren att lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger,
eller kan överenskommelse ej träffas om vad han enligt denna paragraf
bör utgiva i lösen eller erhålla i gottgörelse, skall frågan avgöras i den ordning,
8 § bestämmer.

33 §.

Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet; sker ej
uppsägning sist å trettionde dagen från utgången av den för bevakning av fordringar
utsatta tid, svare borgenärerna för legoavtalets fullgörande, där uppsägning
senare sker, intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla, men
eljest till legotidens utgång.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill
rätt, dock vid arrende för viss tid ej understigande femton år endast mot skyldighet
att gälda lösen, som i 8 § sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om
rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter
det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där
borgenärerna inom tre månader från utgången av den för bevakning av fordringar
utsatta tid gitta visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker
överlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma
rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad till
skadestånd, utan så är att avtalet var ingånget för viss tid ej understigande
femton år och han själv uppsade avtalet.

43 §.

Varder i fråga om jordägarens eller arrendatorns rättigheter eller skyldigheter
annorlunda avtalat än ovan i detta kapitel är sagt, vare utom i fall, som
i 1 §, 2 § första stycket, 3 och 7 §§ avses, det avtal gällande.

Om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare.

45 §.

Tillhör jord å landet, vilken upplåtes på arrende, vid avtalets ingående bolag
eller ekonomisk förening, och omfattar arrendet odlad jord till en vidd av minst
fyra och högst tjugufem hektar, gälle de bestämmelser, som här nedan upptagas
i 46—53 §§.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om upplåtelse av jord, tillhörig enskild person, vilken icke är mantalsskriven
å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma,
och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda
sig inkomst annorledes än genom jordbruket. Vid bedömande av frågan,
huruvida fastighet huvudsakligen besittes för jordbruk, skola i samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

ägares hand befintliga genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning
skilda områden av samma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.

46 §.

Upplåtelse, som i 45 § avses, skall ske för viss tid, ej understigande femton
år, eller ock för arrendatorns livstid. Avser upplåtelsen fastighet, varöver
upplåtaren ej äger förfoga utöver sin egen besittningstid, må den dock jämväl
kunna ske för sådan tid. Avtal för viss tid, vilket varit gällande femton år,
må förlängas även för kortare tid. År icke arrendetiden så bestämd, som nu
sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av femton år.

47 §.

Lega, som utsättes i penningar eller naturalster, skall vara till beloppet
bestämd.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn, där legan är
utsatt i penningar eller naturalster, skälig nedsättning däri; och skall i ty fall
vad i 36 § stadgas angående påföljd av dröjsmål med erläggande av arrende
icke äga tillämpning, där arrendatorn före förfallodagen påyrkat nedsättning
i legan och inom en månad efter det legans lägre belopp blivit slutligen bestämt
erlägger detta belopp.

48 §.

Jordägaren åligge att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga byggnader i
sådant skick att därå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre reparation.
Med mindre reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, väggoch
takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning
ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Befinnes vid tillträdessynen i fråga om fastighetens åbyggnader föreligga
brist, för vilkens undanröjande det enligt första stycket ankommer på jordägaren
att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet
samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläggas jordägaren
att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Verkställer ej jordägaren arbetet
inom den utsatta tiden, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe; vill
arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av
allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute
arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn i fall, som nu sagts, brist i jordägarens ställe, äge han i
mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda
belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen utfört
arbete, som vid syn ålagts honom, vare berättigad att påkalla särskild syn,
som i 14 § andra stycket sägs.

49 §.

Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga byggnader
äro nödiga för jordbruket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatom till last,
att nybyggnad eller ombyggnad sker av hus, som enligt vad sålunda bestämts är
att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verkställes annan än
mindre reparation, vare jordägaren skyldig att utan oskäligt dröjsmål därom
besörja. Underlåter han det, vare lag som i 48 § sägs, dock att vad där stadgas
om tillträdessyn i stället skall gälla särskild syn, som i 14 § andra stycket sägs.

50 §.

Arrendatorn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga
byggnader, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och underhålla
övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försämras;
äge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns vållande
timat å byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för kostnaden. Eftersätter
arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren, när
fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då hava på egen bekostnad avhjälpt
brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse av jordägaren.

Öl §.

Finnes å fastigheten hus, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är
att hänföra till nödig byggnad, skall det anses undantaget från arrendet. Ingår
byggnaden i arrendet, gälle angående nybyggnads- och underhållsskyldighet
vad om nödig byggnad är stadgat.

52 §.

Förbehåll i arrendeavtal vare mot arrendatorn utan verkan, om det strider
mot vad som stadgats i 8 § andra stycket, 9 § första stycket, 12 § sista stycket,
14 eller 17 §, 18 § tredje och fjärde styckena, utom vad angår elektrisk anläggning,
eller 47—50 §§.

53 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal, som
skriftligen upprättats, undantages från tillämpning av något av stadgandena
i 46—50 §§ eller 52 § och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande därtill
må sökas, ankomme på Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten
är belägen, att medgiva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet skall särskilt anses, att på grund av det arrenderade
områdets beskaffenhet och omfattning arrendatorn icke av jordbruket
kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, eller att med hänsyn till eget jordbruk
eller skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig vikt att över området äga
friare bestämmanderätt än som följer av ovan nämnda stadganden.

Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som nu sagts, må klagan
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Avslås ansökningen, skall, därest arrendeavtalet ej annorlunda stadgar, detsamma
anses förfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182

Om jordbruksarrenden under fideikommiss.

54 §.

Upplåtes fideikommiss jord å landet på arrende och omfattar upplåtelsen odlad
jord till en vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar, skola bestämmelserna
i 46 och 53 §§ äga motsvarande tillämpning.

55 §.

Har arrendeavtal rörande fideikommissjord slutits för viss tid eller för arrendatorns
livstid, vare avtalet gällande jämväl för annan innehavare av fideikommisset
än upplåtaren; dock vare, där de avtalade arrendevillkoren med
hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses skäliga
eller eljest äro i väsentlig mån stridande mot nye innehavarens berättigade
anspråk, honom öppet att uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader
efter det nye innehavaren tillträdde fideikommisset, vare han sin rätt därtill
förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare nye innehavaren, där han
ej åtnöjes med den i avtalet tingade legan, berättigad att av arrendatorn bekomma
skälig ersättning för den tid, denne efter nye innehavarens tillträde av
fideikommisset suttit kvar i arrendet.

Vad i denna paragraf stadgats äger ej tillämpning i fråga om upplåtelse av
jordbruk, som är att anse såsom huvudgård till fideikommiss.

Om vissa andra jordbruksarrenden.

56 §.

Upplåter någon i annat fall än i 45 eller 54 § sägs på arrende torp eller annan
till huvudgård hörande jordbrukslägenhet eller hemman, som lyder under huvudgård,
och omfattar upplåtelsen odlad jord till en vidd av minst fyra och
högst tjugufem hektar, skola bestämmelserna i 46 och 53 §§ äga motsvarande
tillämpning.

Vad nu stadgats gälle ej upplåtelse av jord, som tillhör ecklesiastikt boställe.

Om arrende för annat ändamål än jordbruk.

57 §.

Avtal, varigenom jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk,
skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren eller arrendatorn annorlunda
åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 §, 5 § första stycket, 6—9 §§, 18 §
utom vad angår elektrisk anläggning, 22, 25 och 26 §§, 27 § första stycket,
28—34, 36—41 §§, 42 § första stycket och 55 § äga motsvarande tillämpning;
dock att vad 33 § stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet
ej skall tillämpas efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan
tillträde skett, där arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för
avtalets fullgörande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

År ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det uppsägning
å någondera sidan skett.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatoms rätt att
vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens förverkande
stadgas annan grund än 36 och 37 §§ bestämma; har sådant förbehåll skett,
vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan
allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

3 KAP.

Om hyra.

6 §•

År ej-----slut.

Vad i 2 kap. 7 § stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämpning
beträffande hyresavtal.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1927.

Genom denna lag upphäves lagen den 13 maj 1921 (nr 207) med vissa bestämmelser
rörande arrende av fideikommissjord.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 22) om vad iakttagas
skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 10 § i lagen den 14 juni 1907 om vad iakttagas
skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom skall
erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

I fråga om arrende av viss jord å landet inom Norrland, Dalarne och Värmland
är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1927.

Kung!. Maj:ts proposition nr 182.

Förslag

till

Lag

angående ntsträekt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende
av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne ävensom angående ändrad
lydelse av vissa paragrafer i samma lag.

Härigenom förordnas dels att vad i lagen den 25 juni 1909 om arrende av
viss jord å landet inom Norrland och Dalarne är stadgat skall äga tillämpning
jämväl å Värmlands län samt att i anledning härav lagens överskrift skall
lyda som nedan sägs, dels ock att 1, 5, 6, 19, 21 och 25 §§ i samma lag skola,
1, 5, 6, 21 och 25 §§ i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:

Lag om arrende av viss jord å landet inom Norrland, Dalarne och

Värmland.

1 §•

Arrendeavtal----verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag avses, och har skriftlig avhandling
därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren sådant
äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren sålunda tillkommande
arrenderätt. Vill jordägaren ej utgiva sådan handling, må domstol på yrkande
av brukaren stadfästa arrenderätten sådan densamma, enligt vad om avtalet
kan utredas och med denna lag överensstämmer, finnes böra lagligen bestämmas.
Sådant beslut av domstol medför samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.

5 §.

Lega----bestämd.

Åligger arrendatorn enligt arrendeavtalet att utgöra dagsverken eller annat
arbete, skall lända till efterrättelse vad i 2 kap. 7 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom stadgas.

Inträffar----densamma.

6 §.

Utan----därav.

Är arrendeavtal slutet för viss tid ej understigande femton år, och vill arrendatorn
lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten mot
skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller har

Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig,
vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen
kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten, men kan ej överenskommelse
träffas om vad i lösen bör utgå, varde beloppet bestämt vid avträdessyn,
som nedan sägs.

Är arrendeavtal gällande för viss tid, understigande femton år, må arrendatorn
jämväl pa sätt ovan är stadgat lämna ifrån sig arrendet, sedan fem arrenår
tilländagått.

19 §.

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad, eller bar
han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd, bärbuskar
eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, bembjude det
jordägaren till inlösen, när han frånträder arrendet.

Hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning
eller drivkraft, vare om jordägarens skyldighet att lösa anläggningen, där ej
annorlunda är avtalat, lag som i 2 kap. 18 § lagen om nyttjanderätt till fast
egendom sägs.

Sker hembud i fall, då lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger,
och vill jordägaren lösa, men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen
bör utgå, skall fragan därom avgöras, där så ske kan, vid avträdessynen, men
eljest av skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § nyss nämnda lag för däri
avsett fall stadgas. Vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad
efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra
vad han påkosta!; aterställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog
den. Är ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört
inom tre månader från det arrendet upphörde eller anspråk-på inlösen därav
slutligen ogillades, tillfälle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller
annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen
ej borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren
gottgjort; skolande ersättningen, där ej överenskommelse kan träffas,
fastställas i den ordning nyss är sagt.

21 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling,
dock ej utan jordägarens medgivande å mark, som är skogbärande eller
varå jordägaren vidtagit eller är skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande.
Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastighetens ägor
svedja eller verkställa bränning av jord.

Arrendatorn vare berättigad-----felande.

Utöver-----avkastning.

25 §.

Försattes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet; sker ej
uppsägningen sist å trettionde dagen från utgången av den för bevakning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

fordringar utsatta tid, svare borgenärerna för legoavtalets fullgörande till legotidens
utgång eller, där uppsägning sker efter utgången av först sagda tid,
intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill
rätt, dock, där avtalet var ingånget för viss tid ej understigande femton år eller
gällde för viss kortare tid, varav fem år tilländagått, endast mot skyldighet att
gälda lösen, som i 6 § sägs. Yar avtalet slutet med förbehåll om rätt för
arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn
tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där borgenärerna
inom tre månader från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta
tid gitta visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse
senare men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges-----lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1927; och skall inom Värmlands län
i avseende å tillämpning av lagen den 25 juni 1909 å avtal, som träffats före
den 1 augusti 1927, samt samma lags förhållande till äldre lagstiftning gälla
de grunder, vilka beträffande arrende i allmänhet finnas stadgade i lagen om
vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast
egendom.

Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att till 40 § förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom skall fogas ett tredje stycke av denna lydelse:

Sökes inteckning på grund av domstols beslut, .som enligt vad därom är stadgat
skall äga samma verkan som skriftligt arrendekontrakt, vare upplåtarens
börande ej nödigt men må ansökningen icke bifallas förr än beslutet vunnit
laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1927.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 november 1926.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»Den arealinventering av den odlade jorden i riket, vilken ägde rum den 1
juni 1919 och för vilken infordrades bland annat vissa uppgifter angående jordens
fördelning på olika slag av ägare och brukare, har utvisat, att vid nämnda
tidpunkt något mer än en fjärdedel av landets åkerareal brukades av arrendatorer
eller torpare och att i det närmaste vart fjärde av landets jordbruk var
upplåtet på arrende. Inom landet voro utarrenderade i runt tal 100,000 brukningsdelar
om sammanlagt 971,000 hektar åkerjord. Av dessa tillhörde 24.4 procent
bolag och ekonomiska föreningar, 7.1 procent fideikommiss, 13.1 procent
större enskilda jordägare, varmed avsågos sådana, som ägde en sammanlagd
åkerareal av mer än 100 hektar, 38.3 procent mindre enskilda jordägare, 1.2 procent
stiftelser och ideella föreningar, medan 15.9 procent ägdes av staten, kyrkan
och kommunerna. Mer än 75 procent av de utarrenderade jordbruken utgjordes
av lägenheter och småbruk med högst 10 hektar åkerjord.

Med hänsyn till den omfattning, vari alltså jordbruksarrenden och särskilt
mindre sådana förekomma i vårt land, är uppenbarligen frågan om arrendeinstitutionens
rätta ordnande av vittgående betydelse ur såväl jordbruksekonomiska
som sociala synpunkter. Detta har ock länge varit erkänt och beaktat. Rättsförhållandet
mellan jordens ägare och brukare blev hos oss redan på ett tidigt
stadium av utvecklingen föremål för lagstiftning. De bestämmelser, som reglera
detta rättsområde, innefattas numera i ett flertal författningar. De grundläggande
stadgandena meddelas i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom, vars andra kapitel behandlar arrende och för korthetens skull i det
följande av mig benämnes allmänna arrendelagen. Beträffande viss jord i Norrland
och Dalarne gäller särskild lag av den 25 juni 1909. Förutom sistnämnda
lag, vilken jag i det följande benämner norrländska arrendelagen, finnas särskilda
bestämmelser meddelade dels i lagen den 13 maj 1921 med vissa bestäm -

Arrende laqstiftnin gen.

Kung!,. Maj:ts proposition nr 182.

Den allmänna
arrendelagen.

melser rörande arrende av fideikommissjord och dels beträffand arrende av
ecklesiastika löneboställen i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910
och den med stöd av denna förordning av Kungl. Maj :t utfärdade ecklesiastika
arrendeförordningen den 21 november 1925. Arrende av kronojord regleras närmare
genom kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen
av kronans jordbruksdomäner. Bestämmelser, som avse vissa av arrende
härflytande rättsförhållanden, ingå dessutom i några andra författningar,
vilka jag i detta sammanhang ej finner nödigt att särskilt omnämna.

Den allmänna arrendelagen avser alla slag av arrendeupplåtelser, för vilka ej
gäller särskild lagstiftning. Under dess tillämpning ligga såväl stora jordbesittningar
som små jordtorp. Med hänsyn till de vitt skiftande förhållanden,
för vilka denna lag alltså blir normerande, är det tydligt, att dess bestämmelser
i stort sett icke kunna vara av tvingande natur. De faktiska förutsättningarna
för jordbrukets bedrivande i skilda delar av landet förete så mångahanda olikheter
och växlingar, att en enhetlig och bindande reglering icke skulle kunna
genomföras i full utsträckning. Lagen utgår ock från att i allmänhet kontrahenterna
själva äro närmast att avgöra, huru deras inbördes ställning bör bäst
och tjänligast ordnas. Lagens uppgift blir väsentligen den, att beträffande de
frågor, som vanligen förekomma i ett arrendeförhållande., lämna föreskrifter,
som kunna tjäna kontrahenterna till ledning vid arrendeavtalets ingående eller
vinna tillämpning i sådana avseenden, i vilka avtalet icke innehåller bestämmelser.
Emellertid är lagen ingalunda byggd på en oinskränkt avtalsfrihet.
Där ett allmänt intresse ansetts fordra iakttagandet av en viss ordning,
har denna lagstiftning begränsat avtalsfriheten och stadfäst regler av tvingande
natur.

De tvingande bestämmelser, allmänna arrendelagen innehåller, hänföra sig
främst till arrendetiden. Arrendeavtalet skall alltid — frånsett livstidsupplåtelse
— ingås för viss tid; fideikommissarie, boställshavare eller annan dylik
jordinnehavare äger dock upplåta jord på arrende för sin egen besittningstid.
År arrendetiden ej sålunda fixerad, skall avtalet anses ingånget för en tid av
fem år. I sammanhang härmed är föreskrivet, att avtalet i allmänhet icke får
innefatta förbehåll om rätt för jordägaren att före den avtalade arrendetiden
uppsäga arrendatorn. Endast i några uttryckligen angivna fall, såsom i anledning
av arrendatorns konkurs och arrenderättens förverkande på grund av
vissa i lagen angivna kontraktsbrott eller annat otillbörligt förhållande å arrendatorns
sida, äger jordägaren häva avtalet. Eörsäljes fastigheten efter det
arrendatorn tillträtt densamma, rubbas ej därav arrendeavtalet, för såvitt det
är skriftligen upprättat. Arrendatorn äger emellertid, där ej annorledes är
avtalat, i viss ordning rätt att överlåta arrendet, om avtalet är avslutat för
längre tid än tjugu år.

Bland de tvingande bestämmelserna äro vidare att märka föreskrifter, som
reglera arrendatorn enligt arrendeavtalet åliggande dagsverksskyldighet. Denna
förpliktelse skall städse vara till sitt mått bestämd. Förbehåll i avtalet
om skyldighet för arrendatorn att utöver fastställt antal dagsverken på till -

Kunyl. Maj:ts proposition nr 182.

sägelse av jordägaren utgöra sådana är förbjudet. Är ej i arrendeavtalet bestämt,
huru dagsverkena skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela
antalet dagsverken i den mån det kan ske jämnt fördelas på årets veckor. För
varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift om utgörande av ett
antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid bör jordägaren i
god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra dagsverken.
Arrendatorn är ej pliktig att inställa sig till arbete förr än å andra
dagen efter det han erhållit dylik uppgift.

Lagen innehåller däremot icke några tvingande bestämmelser om rätt för arrendatorn
att undfå ersättning av jordägaren för förbättringar å fastigheten.

Där ej annorledes är avtalat, äger arrendatorn rätt till ersättning för avhjälpande
av verkliga brister å fastigheten samt under vissa förutsättningar till
gottgörelse för täckdikning till sa stor del av kostnaden, som motsvarar värdet
av de använda tegelrören. I fråga om fastighetens åbyggnader utgår lagen
från att all underhållsskyldighet åligger arrendatorn. Någon nybyggnadsskyldighet
vilar däremot icke a honom. Ej heller stadgar lagen i allmänhet
någon sådan förpliktelse för jordägaren. Endast för det fall att genom vådeld
eller annorledes, utan arrendatorns vållande, byggnad förstöres är jordägaren
skyldig att bekosta nybyggnad. Frågan om gammal byggnads ersättande med
ny lämnar lagen således i stort sett öppen.

Den särskilda arrendelagstiftningen för Norrland och Dalarne är till sin ka- Den norrraktär
väsentligen skild från den allmänna arrendelagen. Den tillkom för ar~

att rada bot för missförhållanden, vilka framkallats av trävaruindustriens ^

omfattande jordförvärv inom landets nordliga delar. I följd av bolagens fastighetsköp
hade i dessa trakter en betydande del av befolkningen övergått från
ett självägande bondestånd till en av bolagen ofta strängt beroende arrendatorsklass.
Lagstiftningens uppgift blev att söka bereda dessa arrendatorer en
stärkt och förbättrad ställning. Därvid fann man nödigt att framgå med
en viss stränghet gentemot jordägaren. Detta kunde ske utan större betänklighet,
då skogen vid avvittringen tilldelats hemmanen såsom stöd
åt jordbruket och den jordägarklass, som berördes av lagstiftningen, i allmänhet
hade den ekonomiska styrka, att den kunde underkastas mera vittgående förpliktelser
än den allmänna arrendelagen uppställer. Härav har ock följt, att
den norrländska arrendelagens bestämmelser i regel äro av tvingande natur. Den
anpassning efter växlande förhallanden, som även här är oundgänglig, har
lagen sökt ernå genom att åt jordägaren inrymma möjlighet att under vissa
betingelser erhålla dispens från lagens bestämmelser.

Om de viktigaste bestämmelserna i den norrländska arrendelagen må i detta
sammanhang i korthet erinras. Lagen äger tillämpning, där arrendet omfattar
inrösningsjord till en vidd av minst fyra hektar och jorden vid arrendeavtalets
ingående äges av bolag eller ekonomisk förening eller av enskild person,
vilken icke är mantalsskriven a fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk
med densamma. Arrendeupplåtelsen skall upprättas skriftligen och ske antingen
för viss tid, ej understigande femton år, eller ock för arrendatorns livstid. (1

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 höft. (Nr 182.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

och 2 §§). Är avtalet avslutat för viss tid över tjugu år, äger arrendator:! viss
rätt att överlåta arrendet. Sådan rätt tillkommer honom även vid avtal för
kortare tid, så framt fem arrendeår tilländagått. (6 §). Legan, som kan utsättas
i penningar, naturalster eller arbete, skall vara till beloppet bestämd. Inträffar
i orten allmän svårare missväxt, äger arrendatorn, där legan är utsatt
i penningar eller naturalster, rätt att njuta skälig nedsättning därav. Är arrendatorn
enligt arrendeavtalet skyldig att till jordägaren utgöra dagsverken eller
annat arbete, skall, förutom vad i allmänna arrendelagen stadgas, gälla, att
arbete, som ej består i jordbruksdagsverken, icke må till tiden så utkrävas,
att arrendatorn hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk. (5 §). Det åligger
jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande
nödiga byggnader, att verkställa ombyggnad, då sådan erfordras, samt
att bekosta alla större reparationer. Mindre reparationer åligger det däremot
arrendatorn att verkställa (8 och 9 §§). Arrendatorn är i lagen tillförsäkrad
viss rätt att verkställa nyodling å det arrenderade området samt att vid avträdet
undfå gottgörelse för nyodling och annan jordförbättring (11 § och 21 § första
stycket). Arrendatorn äger vidare rätt att å skogen taga erforderligt virke till
vedbrand, till de honom åliggande reparationer ävensom till nödiga hägnader,
hässjor och täckdiken samt nödiga redskap (21 § andra stycket). Slutligen
må nämnas, att i lagen meddelas vissa bestämmelser om rätt för arrendatorn
till nödigt bete (22 §), om husbehovsfiske (23 §) samt om arrendatorns ansvar
för skatter och onera (24 §). Dispens kan i vissa fall erhållas från lagens bestämmelser
(31 §).

Lagen äger tillämpning inom hela Norrland samt Nedan-Siljans, Ovan-Siljans
och Väster-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar av Kopparbergs
län. I fråga om arrendeupplåtelser i andra fall än nu nämnts gäller även i
dessa delar av landet den allmänna arrendelagen.

1921 års lag Beträffande övriga lagbestämmelser, som beröra rättsförhållandet mellan jord"stämmdser
ägare och arrendator, må här endast erinras, att lagen den 13 maj 1921 med
rörande ar- vissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord avser att bereda tryggfideikom-
het åt arrendatorer å fideikommissegendomar för det fall att fideikommisset
miss jord. byter innehavare.

Undersök- Redan kort tid efter det den norrländska arrendelagen trätt i tillämpning
''norrländska Lamkommo i riksdagen förslag om ändringar i densamma och om undersökning
arrende- av dess verkningar, utan att dock dessa förslag ledde till någon riksdagens åtla9™!„Tk~
gård. Sedan emellertid 1915 års riksdag gjort framställning om en dylik undersökning,
erhöllo häradshövdingen N. Wihlborg och överlantmätaren O. Nilsson
uppdrag att inom justitiedepartementet biträda med verkställande av undersökningen.
De avlämnade den 10 november 1921 betänkande i ämnet.

Förslag om Jämsides med att genom den norrländska arrendelagen bereddes en starkare
rendelag- ställning åt vissa kategorier av arrendatorer i Norrland och Dalarne, framträdde
stiftning önskemål om en liknande lagstiftning för övriga delar av riket. För behandling
lersta^och av vissa hithörande spörsmål tillsattes den 22 januari 1909 av Kungl. Maj:t den

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

6. k. torp korn missionen, vilken erhöll till uppgift att utreda frågan om
orsakerna till den konstaterade tillbakagången av torparklassen samt om och i
vad män denna företeelse kunde vara av beskaffenhet att böra föranleda särskilda
åtgärder från statens sida. I sitt den 6 maj 1911 avgivna betänkande föreslog
kommissionen, att till dagsverkstorp och andra under huvudgård lydande lägenheter
skulle utsträckas de i den norrländska arrendelagen genomförda grundsatserna
beträffande jordägares skyldighet att ersätta jordförbättringar samt
att vid tillträdet tillhandahålla erforderlig åbyggnad och under arrendetiden
underhålla den. Däremot ansågs ej lämpligt att, såsom i nämnda lag skett,
giva dessa bestämmelser tvingande natur.

Den s. k. jordundersökningen, vilken den 30 december 1911 tillsattes för att
undersöka omfattningen av bolags och större enskilda jordägares jordförvärv i
mellersta och södra delarna av riket samt att utreda i vad mån berörda jordförvärv
i olika avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling
och ortsbefolkningens berättigade intressen, hemställde i sitt den 30
december 1915 dagtecknade betänkande angående jordförhållandena i Värmlands
län bland annat, att en social arrendelagstiftning för den svagaste arrendatorsklassen,
såsom bolagsarrendatorer, landbönder och torpare och med dem jämställda
brukare av annans jord, måtte genomföras för hela riket.

Liknande yrkanden framfördes i motioner vid riksdagarna 1911, 1914 samt
1917 och 1918. Förslagen förföllo emellertid på grund av kamrarnas skiljaktiga
beslut. Även vid 1919 och 1920 års riksdagar väcktes motioner om dylik lagstiftning,
men avslogos under hänvisning till jordkommissionens pågående arbete.

Då jordkommissionen den 29 november 1918 tillsattes, hade nämligen åt denna
uppdragits bland annat att verkställa utredning i vad mån den allmänna arrendelagen
kunde behöva jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer, torpare och
deras vederlikar en mera tryggad ställning. Sedan kommissionen avgivit betänkanden
i åtskilliga andra till densamma överlämnade frågor, beslöt Kungl. Maj :t
den 24 november 1922 anbefalla kommissionen att senast den 28 februari 1923,
med vilken dag kommissionen skulle upphöra, avgiva principuttalande i återstående
till kommissionen hänskjutna frågor. I enlighet härmed avlämnade
kommissionen sistnämnda dag, under framhållande av att ett slutförande av
kommissionens arbete till den anbefallda tiden ej legat inom möjlighetens gräns,
ett betänkande (del VI), innehållande bland annat principutlåtande angående
en social arrendelagstiftning jämte utkast till sådan lag. Till grund för detta
betänkande ligger bland annat en omfattande enquéte rörande förhållandena i
vissa orter, innefattad i del V av kommissionens betänkanden. Kommissionens
ledamöter voro vid avslutandet av dess arbete: ledamoten av första kammaren
borgmästaren Carl Lindhagen, ordförande, revisionssekreteraren Michael Ehrenborg,
ledamoten av första kammaren lantbruksdirektören Åke Ingeström, ledamöterna
av andra kammaren hemmansägarna Carl Jansson i Edsbäcken, C. J.
Johansson i Uppmälby, O. Olsson i Kullenbergstorp och Gust. Pettersson i
Hallbäcken samt ledamoten av första kammaren professorn Nils Wohlin.

södra delarna
av riket.

Jordkom missionens förslag.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 18S.

Beträffande kommissionens förslag i fråga om social arrendelagstiftning må
nämnas följande.

Lagen skulle avse riket i dess helhet och således för Norrlands och Dalarnes
del ersätta 1909 års särskilda arrendelag. Lagen skulle äga tillämpning beträffande
jord å landet, som vid arrendeavtalets ingående tillhörde bolag, ekonomisk
förening eller enskild person, vilken icke vore mantalsskriven å fastigheten eller
å därmed sambrukad fastighet och uppenbarligen besutte densamma huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller eljest i spekulationssyfte,
eller ock annan enskild person eller fideikommiss, där arrendet avsåge
till huvudgård hörande hemman, hemmansdel, torp eller annan jordbrukslägenhet.
Lagen skulle således icke erhålla tillämpning vid utarrendering av rena
bondgårdar, ej heller å arrende av huvudgårdar under fideikommiss och större
gods. Större arrenden eller s. k. affärsarrenden skulle icke omfattas av lagen.
Enligt kommissionens mening kunde nämligen vid dylika arrenden arrendatorn
ej anses i förhållande till jordägaren vara i den beroende ställning, att han
icke kunde utan stödet av en särskild lagstiftning tillvarataga sin rätt. För
avskiljande av dessa arrenden föreslogs, att lagen ej skulle äga tillämpning,
därest arrendet omfattade odlad jord till större areal än tjugufem hektar. Enligt
förslaget borde lagen vidare avse allenast arrende av jord av den omfattning,
att en arrendator med medelstor familj kunde hämta sin huvudsakliga bärgning
av därå drivet jordbruk. Upplåtelser av rena arbetarlägenheter borde
sålunda ej falla därunder. Då det emellertid mången gång ej utan en mera ingående
undersökning skulle kunna avgöras, huruvida ett arrende vore av den
omfattning, som sålunda angivits, ansåg kommissionen praktiska skäl tala för
att lagens tillämplighet även gjordes beroende av en minimiarealgräns. I detta
avseende föreslogs, att lagen ej skulle tillämpas, därest i arrendet icke inginge
inrösningsjord till en vidd av minst fyra hektar eller ock odlad jord till en vidd
av minst två hektar. För undanröjande av de olägenheter, som givetvis alltid
måste vara förenade med att göra en lags tillämplighet beroende av arealgränser,
upptogs i förslaget bestämmelse, att, därest särskilda omständigheter
därtill föranledde, dispens skulle kunna givas från lagens tillämplighet. Såsom
särskild dispensgrund angavs, att det arrenderade området till sin beskaffenhet
vore sådant, att därå drivet jordbruk icke lämnade huvudsaklig bärgning
åt eu medelstor familj. Slutligen undantogos från lagens tillämplighet
även arrendeavtal mellan närmare anförvanter.

I fråga om förslagets huvudgrunder torde vidare böra framhållas. Arrendeavtalet
skulle upprättas skriftligen. Upplåtelsen skulle ske antingen för viss
tid, ej understigande femton år, eller ock för arrendatoms livstid. Vid arrende
för viss tid skulle arrendatorn, oavsett arrendetidens längd och huru länge arrendet
fortvarit, äga viss rätt att överlåta arrendet. Vid arrendetidens utgång
skulle arrendatorn äga rätt till förnyat arrende för en tid av femton år,
för såvitt han ej i märklig mån eftersatt sina förpliktelser i fråga om fastighetens
underhåll och hävd eller det på grund av särskilda förhållanden skulle
för jordägaren medföra avsevärt men att fortfarande hava fastigheten utarrenderad.
Enahanda optionsrätt skulle, där arrendatorn avlidit, tillkomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

vissa hans närmare anhöriga. För den nya arrendeperioden skulle jämkning
kunna ske i arrendevillkoren. Dock finge ej av arrendatorn verkställda förbättringar
föranleda förhöjning av arrendeavgiften. Tvist om optionsrätt skulle
avgöras av skiljemän. — Legan skulle utsättas i penningar eller naturalster
och vara till beloppet bestämd. Arrendeavtalet skulle således ej få sammankopplas
med ett arbetsavtal. Aid allmän svårare missväxt i orten skulle likasom
enligt den norrländska arrendelagen arrendatorn vara berättigad till skälig
nedsättning av legan. — Jordägaren skulle vara pliktig att vid tillträdet tillhandahålla
arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter
ortens förhållanden behörigt skick samt att, där under arrendetiden nödigt
hus tarvade ombyggnad, verkställa sådan. Arrendatorn skulle däremot vara
skyldig att ombesörja alla ej blott mindre utan även större reparationer, som
erfordrades under arrendetiden. — Beträffande arrendator^ rätt att verkställa
nyodling å det arrenderade området samt att erhålla ersättning för sådan nyodling
och annan jordförbättring anslöt sig förslaget i det väsentliga till den norrländska
arrendelagen. Därjämte föreslogs emellertid, att där den arrenderade
jorden utgjorde allenast visst område av en jordägaren tillhörig fastighet, arrendatom
under vissa betingelser skulle äga rätt att för nyodling intaga till
fastigheten börande mark, som ej omfattades av arrendet, samt att han under
vissa villkor skulle vara berättigad till ersättning för dylik nyodling. -— Vidare
föreslogs, att arrendatorn i den mån det överensstämde med ortens sed
skulle äga rätt dels att under vissa villkor taga nödigt husbehovsvirke å fastighetens
skog dels ock att, därest å den arrenderade jorden ej funnes nödigt
bete för de hästar och nötkreatur, som kunde vinterfödas därå, och denna
jord utgjorde allenast visst område av en jordägaren tillhörig fastighet, med
viss begränsning erhålla nödigt bete å annan till fastigheten hörande mark.
— Arrendatorn skulle ej kunna förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som
hörde till den arrenderade jorden i vidare mån än såvitt anginge visst fiskevatten,
där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits för fiskets förbättrande.
Omfattade arrendet all till en fastighet hörande inägojord, skulle arrendatorn
med angiven begränsning äga rätt att till husbehov begagna den rätt till fiske,
som i övrigt hörde till fastigheten. Slutligen upptogs samma bestämmelse
om arrendatorns ansvarighet för skatter och onera som den norrländska arrendelagen
innehåller. Bestämmelserna skulle, i likhet med vad förhållandet är i
nyssnämnda lag, i regel vara tvingande.

Om förslaget förenade sig herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson och Pettersson.

Herr Lindhagen anförde dock i vissa avseenden skiljaktig mening. Han
hemställde sålunda bland annat, att arealgränserna måtte utgå eller i varje
fall minimiarealgränsen fastställas till ’två hektar odlad jord samt ängs- och
hagmark’; att minimiupplåtelsetiden måtte fastställas till tjugu år, såsom norrlandskommittén
på sin tid föreslagit och brukligt vore vid utarrendering av
kronans och akademiers hemman; att arrendator skulle äga rätt att under arrendetiden
när som helst efter vederbörlig uppsägning frånträda arrendet;

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

att prövning av arrendevillkor under pågående arrendetid skulle beredas arrendatorn
under vissa förhållanden, såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar;
att jordägaren måtte åläggas att svara även för större reparationer; åt t arrendatorn
måtte medgivas rätt att verkställa nyodling även å mark, därå funnes
ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd; samt att den nya lagen måtte till
alla delar bliva tillämplig även å äldre avtal med möjlighet till därav påkallade
jämkningar i arrendevillkoren.

Reservation anfördes vidare dels av herrar Ehrenborg och Jansson och dels
av herrar Olsson och Wohlin.

Herrar Ehrenborg och Jansscm framhöllo, att man vid övervägande av de lagstiftningsåtgärder,
som kunde vara erforderliga, måste i större utsträckning
än som skett av kommissionens majoritet taga hänsyn till ej blott brukarens utan
även jordägarens berättigade intressen och särskilt betänka, att en lagstiftning,
som skulle givas gentemot parternas avtal tvingande verkan, ej borde erhålla
större utsträckning än vad i varje särskilt avseende visat sig vara oundgängligen
påkallat. Med hänsyn härtill syntes det ej äga tillräcklig grund att likställa
arrenden, tillhöriga bolag och övriga större skogsägare, med arrenden under
fideikommiss och andra större enskilda gods. Det kunde ej förnekas, att den
större godsägaren fortfarande i allmänhet hade ett helt annat intresse för sina
arrendatorer och deras jordbruk än det, som kunde påräknas hos bolagen, för
vilka huvudsumman oftast vore att av skogsbruket vinna största möjliga avkastning
och vilka förty huvudsakligen ville utnyttja sina arrendejordbruk såsom
skogsarbetarbostäder. På grund av den större ekonomiska bärkraft, bolagen
jämförda med godsägarna i allmänhet måste antagas äga, kunde det därjämte
vara betänkligt att pålägga godsägarna vissa av arrendeförhållandet härflytande
ekonomiska bördor, vilka det av angiven grund ej kunde anses obilligt
att låta vila på bolagen. Det riktigaste syntes därför vara, att lagstiftningen
rörande bolagsarrende, som borde vara gemensam för helt riket och avse
jämväl s. k. enskilda spekulanter, icke omfattade torp och därmed jämförliga
mindre arrendeställen under gods, tillhöriga andra enskilda personer. Arrendeförhållandena
å dessa borde i stället regleras genom lämpliga ändringar i
allmänna arrendelagen.

I enlighet med denna uppfattning framlade dessa reservanter utkast dels
till lag angående vissa jordbruksarrenden, dels ock till lag om ändring i vissa
delar av allmänna arrendelagen. Båda lagarnas tillämplighet skulle vara beroende
av samma arealgränser som föreslagits i majoritetens lagutkast.

Det nämnda utkastet till lag angående vissa jordbruksarrenden avsåg arrende
av fastighet tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild person, vilken
ej vore mantalsskriven å fastigheten eller därmed sambrukad fastighet. Utkastet
anslöt sig i huvudsak till den norrländska arrendelagen. Endast på ett
par punkter föreslogos avvikelser från denna lag. Sålunda föreslogs bland
annat, att arrendatorn vid arrendetidens utgång skulle äga rätt till förnyat
arrende en gång för femton år eller den kortare tid, som kunde erfordras för att
sammanlagda arrendetiden skulle uppgå till trettio år, att legan skulle utsättas
i penningar eller naturalster, att i avtalet dock finge bestämmas att i stället för

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

legan skulle enligt i orten gångbart pris utgöras till sin omfattning bestämt arbete,
samt att arrendatorn under i huvudsak samma betingelser, som angivits i
majoritetsförslaget, skulle äga att till odling intaga mark, som ej omfattades av
arrendet.

Beträffande arrende av torp och andra under huvudgård lydande lägenheter,
hemman och hemmansdelar hava dessa reservanter, för såvitt arrendet omfattar
odlad jord till en ytvidd av högst tjugufem hektar och däri ingår inrösningsjord
till en vidd av minst fyra hektar eller ock odlad jord till en vidd av
minst två hektar, föreslagit huvudsakligen följande ändringar i allmänna arrendelagen:
Upplåtelsen skulle ske för viss tid, ej understigande femton år,
eller ock för arrendatorns livstid. Beträffande arrendeavtalets kombinerande
med arbetsskyldighet skulle gälla samma regel, som föreslagits beträffande arrende
av bolagsjord. Det skulle åligga jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla
arrendatorn bostadshus och för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader
i brukbart skick. Arrendatorn skulle vara oförhindrad att å den arrenderade
jorden verkställa nyodling. Vid arrendets avträdande skulle viss ersättning
utgå för nyodling och annan jordförbättring. De föreslagna bestämmelserna
skulle vara tvingande. Visades särskilda omständigheter föranleda
därtill, skulle dock dispens kunna beviljas.

Herrar Olsson och Wohlin uttalade i särskilt principuttalande, att beträffande
arrenden under bolag, ekonomiska föreningar och skogs spekulanter en
särskild lagstiftning borde utarbetas med den norrländska arrendelagen som
förebild, därvid dock på varje punkt borde beaktas skiljaktighetema mellan å
ena sidan norra Sverige och å den andra de södra och mellersta delarna av
riket. Beträffande arrenden under andra enskilda jordägare stannade dessa
reservanter av anförda skäl vid att föreslå dels ett stadgande av innebörd, att
arrendeavtalet borde innehålla bestämmelse, huruvida arrendatorn ägde eller
icke ägde optionsrätt vid arrendets förnyande, samt att, om någon bestämmelse
av detta slag icke förekomme i arrendekontraktet, arrendatorn skulle anses äga
optionsrätt, dels ock sådana ändringar i allmänna arrendelagen som torpkommissionen
föreslagit efter den överarbetning, behovet kunde anses påkalla.

Över jordkommissionens förslag infordrades yttrande från länsstyrelserna
och lantbruksstyrelsen. Samtliga myndigheter utom en länsstyrelse ställde sig
avvisande till förslaget. Flertalet uttalade dock den uppfattning, att ett visst
behov kunde anses föreligga av en lagstiftning, varigenom brukare av annans
jord skulle beredas en mera tryggad ställning.

Frågan om en social arrendelagstiftning drogs år 1924 under riksdagens Riksdagen
prövning genom motioner dels inom första kammaren av herr Lindhagen m. fl. 1924.
(nr 91) och dels inom andra kammaren av herr Johansson i Uppmälby m. fl.

(nr 172). I motionerna, som voro likalydande, yrkades, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för
riksdagen framlägga förslag till social arrendelag i enlighet med vissa i motio -

Jordsakkunnigas
förslag.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

nerna angivna riktlinjer, vilka i det väsentliga överensstämde med jordkommissionens
förslag.

I sitt utlåtande (nr 36) upptog andra lagutskottet såväl de av jordkommissionen
som de av motionärerna angivna riktlinjerna för en social arrendelagstiftning
till närmare granskning. Utskottet framhöll, att enligt dess mening vissa
lagstiftningsåtgärder i det av motionärerna angivna syftet vore erforderliga ur
såväl jordbruksekonomisk som social synpunkt. Vid lösandet av detta lagstiftningsspörsmal
mötte emellertid ej ringa svårighet. Därest lagstiftningen icke
skulle komma att medföra skada för jordbruksnäringens utveckling, krävdes
vid dess utformning stor varsamhet och ett vidsynt beaktande av de många
olika intressen, som därav berördes. Utlåtandet utmynnade i en hemställan,
att riksdagen med anledning av motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, det Kungl. Maj :t täcktes snarast låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lagstiftning, syftande till att bereda vissa arrendatorer och
brukare av annans jord större trygghet och en jämväl i övrigt förbättrad ställning
i arrendeförhållandet.

Denna hemställan vann riksdagens bifall. Riksdagens beslut anmäldes i skrivelse
den 6 juni 1924 (nr 315).

Sedan chefen för justitiedepartementet den 20 juni 1924 erhållit Kungl.
Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga inom departementet för utredning
av denna och vissa andra till jordlagstiftningen hörande frågor, har min
företrädare i ämbetet såsom sakkunniga tillkallat ledamöterna av andra kammaren
O. Nilsson i Tånga, D. Pettersson i Bjälbo och G. H. Andersson i Rasjön
samt ledamoten av första kammaren N. Gabrielsson i Teg. Sekreterare
har varit förordnade revisionssekreteraren S. Ekberg. I ett den 20 juni 1926
dagtecknat betänkande hava dessa sakkunniga (jordsakkunniga), avgivit yttrande
jämte förslag till lag i ämnet. Till grund för detta förslag ligga dels
den av jordkommissionen verkställda utredningen dels ock av de sakkunniga
själva företagna lokala undersökningar.

Beträffande behovet av den ifrågasatta lagstiftningen hava de sakkunniga
framhållit, att genom utredningen måste anses ådagalagt, att mångenstädes å
arrendeställena i de delar av landet, där den norrländska arrendelagen ej gäller,
missförhållanden förefunnes, vilka, även om de ej vore jämförliga med dem,
som vid tiden för denna lags tillkomst rådde i Norrland och Dalarne, likväl
vore av sådan art, att de påkallade lagstiftarens uppmärksamhet. I likhet med
jordkommissionen och flertalet av de myndigheter, som yttrat sig över kommissionens
förslag, hölle således även de sakkunniga före, att beträffande de
delar av landet, där den norrländska arrendelagen ej är tillämplig, en revision
av gällande arrendelagstiftning vore i vissa avseenden påkallad ur såväl
allmän jordbruksekonomisk som social synpunkt. De sakkunniga hava emellertid
framhållit, att stora vanskligheter mötte att genomföra en för riket likformig
lagstiftning i förevarande hänseende. Härutinnan hava de sakkunniga
erinrat, att jordbrukets förutsättningar och utveckling företedde väsentliga olikheter
under olika ägaregrupper i skilda trakter av landet samt att i fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

arrendatorernas förhållanden sålunda förelåge en given åtskillnad icke blott
mellan de rena jordbruksbygderna å ena och skogstrakterna å andra sidan utan
även mellan arrenden i samma trakt under olika kategorier av jordägare.

Beträffande de arrenden, som lyda under bolag, hava de sakkunniga anfört
i huvudsak följande: Det övervägande flertalet bolagsarrenden avsåge jord, tillhörande
bolag, vilkas verksamhet vore grundad på utnyttjande av skog, mineralfyndighet,
torvmosse, stenbrott eller annan dylik naturtillgång. Då dessa jordägares
intressen således icke i första hand vore inriktade på jordbruksdrift utan
deras verksamhet snarare konkurrerade med jordbruket om arbetskraft, förelåge
i regel vid dessa arrenden en fara, att jordbruket skulle komma att åsidosättas.
Härmed vore ingalunda sagt, att alla jordägande bolag försummade
sina arrendebruk. Rättvisligen borde erkännas, att många bolag, särskilt bland
de större och kapitalstarka, ägnade stor uppmärksamhet åt jordbrukets skötsel
och hade nedlagt betydande kostnader å sina arrendeställens iståndsättande.
Förhållandena vore i detta avseende mycket skiftande, beroende dels på de
åsikter, som gjorde sig gällande hos de särskilda bolagsledningarna, och dels
framför allt på respektive bolags ekonomiska ställning. — Ett annat utmärkande
drag för bolagsarrendena, åtminstone då dessa ej avsåge jord av större
omfattning, vore att bolaget huvudsakligen betraktade arrendatorn såsom arbetare
vid bolagets skogsbruk eller industri. Detta toge sig ofta uttryck i arrendeavtalen
genom allehanda inskränkningar i arrendatorns rörelsefrihet. Det
beroende, vari arrendatorn härigenom komme till jordägaren, bleve, såsom även
jordkommissionen erinrat, desto betänkligare som det härrörde från en husbonde,
vilken merendels vore bosatt långt ifrån den arrenderade egendomen
och därför måste utöva sin tillsyn genom förvaltare. I stället för det personliga
förhållande, som väl åtminstone i viss mån ännu merendels bestode mellan
en enskild jordägare och hans arrendator, framträdde sålunda vid bolagsarrenden
övervägande ekonomiska hänsyn. Detta bidroge givetvis till att i ej
ringa grad skärpa motsättningen mellan de jordägande bolagen och deras arrendatorer.
— Vidare erinrades, att bolagsarrendena i allmänhet ägde en mera utpräglat
permanent karaktär än arrenden under enskilda jordägare. Vad särskilt
de bolag, som driva trävaruindustri, anginge — och dessa utgjorde det
ojämförligt största antalet — vore det i allmänhet icke möjligt för dem att själva
bruka sina många, ofta i vitt skilda trakter belägna fastigheter. Skulle bolagen
behålla sina fastigheter, vore de nödsakade att hava dem utarrenderade.
Utarrenderingen upphörde först vid fastigheternas försäljning till självägande
jordbrukare. — På grund av bolagsarrendenas säregna beskaffenhet ansåge de
sakkunniga i likhet med jordkommissionen, att beträffande dessa arrenden särskilda
bestämmelser vore erforderliga för att bereda arrendatorn något av den
självägande bondens självständighet och trygghet och för att såmedelst befordra
jordbrukets utveckling. Skiljaktigheterna mellan rikets olika delar vore
beträffande denna grupp av arrenden icke större än att en för hela riket gemensam
lagstiftning syntes vara av behovet påkallad och berättigad. — Vid utformningen
av denna lagstiftning vore det emellertid nödigt att framgå med en
viss varsamhet. En lagstiftning, som ålade jordägaren alltför betungande för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

pliktelser, kunde lätt medföra större skada än nytta. En dylik lagstiftning
komme sålunda sannolikt att medföra en höjning av arrendeavgifterna och följaktligen
ej alltid lända till gagn för dem, vilka man avsåge att hjälpa. Framför
allt vore det av vikt, att åt lagstiftningen icke gåves sådan innebörd, att
den komme att verka till hinder för bedrivandet av ett rationellt skogsbruk och
såmedelst sätta stora nationalekonomiska värden på spel. Härvid vore att beakta,
att det sedan gammalt intensivt bedrivna skogsbruket i de delar av landet,
där den norrländska arrendelagen ej gäller, i förevarande avseende vore
betydligt känsligare än det ända intill senaste tid i stor omfattning under
extensiva former arbetande skogsbruket i Norrland. Att oförändrad utsträcka
den norrländska arrendelagen till övriga delar av landet ansåge de sakkunniga
därför icke kunna ifrågakomma. Ej heller syntes de modifikationer, som jordkommissionen
förordat i denna lag, vara till fyllest. Ytterligare jämkningar
vore ofrånkomliga.

Vidare hava de sakkunniga erinrat, att med arrenden under bolag borde
jämställas såväl arrenden under ekonomiska föreningar som arrenden av sådana
enskilda jordägare tillhöriga fastigheter, som förvärvats för utnyttjande
av därå befintliga skogstillgångar eller för gruvdrift eller torv fabrikation eller
tillgodogörande av vattenkraft eller annan nyttighet.

Även beträffande andra arrenden än nu nämnts hava de sakkunniga ansett
behov förefinnas av vissa jämkningar i arrendelagstiftningen. De sakkunniga
hava emellertid icke delat jordkommissionens uppfattning, att samma bestämmelser
utan skada skulle kunna tillämpas i fråga om bolagsarrenden och arrenden
av torp och utgårdar under fideikommiss och gods. De sakkunniga hava
härutinnan bland annat framhållit: Vid arrenden under fideikommiss och enskilda
jordägare i allmänhet vore förhållandena så skiftande, att det näppeligen
utom i undantagsfall läte sig göra att beträffande dem införa tvingande
bestämmelser, såsom i fråga om bolagsarrendena i regel vore nödvändigt. De
svenska jordägarna saknade ofta de tillgångar, som erfordrades för arrendejordbrukens
försättande i behörigt skick, och ännu mindre kunde de alltid
bära de kostnader, som kunde vara önskvärda för jordbrukets förbättrande
och som driftiga arrendatorer tilläventyrs funne sig föranlåtna att vidtaga.
Detta gällde särskilt innehavarna av fideikommissegendomar. En lagstiftning
som ville tvinga jordägaren att för sina arrendejordbruk vidkännas ekonomiska
uppoffringar av större betydenhet, kunde därför lätteligen för mången jordägare
leda till ekonomisk ruin och skulle sannolikt i talrika fall komma att
avskräcka jordägaren från upplåtelse på arrende, såsom ock framhållits såväl
av lagberedningen vid allmänna arrendelagens utarbetande som av andra lagutskottet
i dess utlåtande angående den sociala arrendelagstiftningen vid riksdagen
1924. I betraktande härav vore det enligt de sakkunnigas mening nödigt,
att åt de ändrade bestämmelser, som erfordrades beträffande arrenden
under andra jordägare än bolag och därmed jämställda rättssubjekt, icke i regel
gåves tvingande natur. Vore sålunda enligt de sakkunnigas mening i åtskilliga
avseenden inskränkningar och jämkningar i vad jordkommissionen föreslagit
av behovet påkallade, så vore i andra avseenden vissa utvidgningar erfor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

derliga. Vid .sin undersökning hade de sakkunniga nämligen funnit, att ett flertal
av de bestämmelser, vilka prövats nödiga, icke lämpligen och rättvisligen
borde begränsas till de grupper av arrenden, som kommissionen föreslagit, utan
med lika fog borde avse jordbruksarrenden i allmänhet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts hava de sakkunniga föreslagit
flera ändringar och tillägg till de bestämmelser rörande jordbruksarrende i allmänhet,
vilka nu innefattas i allmänna arrendelagen. Emellertid hava de sakkunniga
jämväl ansett, att de särskilda bestämmelser, som därutöver funnits
erforderliga beträffande vissa grupper av arrenden, borde inarbetas i nämnda
lag. Genom denna utformning av lagstiftningen skulle enligt de sakkunnigas
uppfattning vinnas större överskådlighet och reda än som vore möjligt, om
de särskilda bestämmelserna skulle upptagas i en speciell lag.

Beträffande det närmare innehållet av de sakkunnigas förslag må anföras
följande. Enligt förslaget skulle 2 kap. av 1907 års lag om nyttjanderätt till
fast egendom uppdelas i fem avdelningar med särskilda rubriker. Den första
avdelningen, vilken skulle benämnas ''allmänna bestämmelser om jordbruksarrende’,
skulle omfatta hela nuvarande 2 kap. utom dess sista paragraf (43 §),
vilken handlar om arrende för annat ändamål än jordbruk. Den andra avdelningen,
omfattande 43—54 §§, skulle innehålla ''särskilda bestämmelser om
vissa jordbruksarrenden under bolag, ekonomiska föreningar samt enskilda industriidkare
och trävaruhandlare’. Den tredje avdelningen, omfattande 55—
57 §§ skulle innehålla ''särskilda bestämmelser om jordbruksarrenden under
fideikommiss’ och den fjärde ‘avdelningen, omfattande 58 §, ''särskilda bestämmelser
om vissa andra stadigvarande arrenden’. Sista avdelningen i förslaget,
omfattande 59 §, skulle benämnas ''om arrende för annat ändamål än
jordbruk’ och motsvara nuvarande 43 §.

De viktigaste av jordsakkunniga föreslagna ändringarna beträffande
de allmänna bestämmelserna om jordbruksarrende äro följande: Avtal om
jordbruksarrende skall avfattas skriftligen, och i avhandlingen skola upptagas
samtliga villkor, som betingas. Ändringar eller tillägg, som ej
avfattats skriftligen, skola vara utan verkan. Ett muntligt avtal om
arrende skall dock ej sakna all rättskraft. Om arrendatorn på grund
av ett sådant avtal redan börjat att bruka fastigheten, skall avtalet bestå och
såväl arrendatorn som jordägaren äga rätt att få avtalet bekräftat genom skriftlig
handling (1 §). Arrendatorns rätt att överlåta arrendet skall vara beroende
av att arrendeavtalet avslutats för viss tid, överstigande femton år, i stället
för, såsom nu gäller, tjugu år (8 §). Enligt 7 § skall legan ej få utsättas i
dagsverken eller annat arbete än tjänstbarhet av allenast ringa betydenhet. Hinder
skall dock ej möta för jordägaren att i arrendeavtalet tillförbinda arrendatorn
att utgöra visst antal dagsverken eller annat till sin myckenhet bestämt
arbete, om därför utgår ersättning efter vid tiden för arbetets utförande i orten
gångbart pris. År arrendatorn enligt avtalet skyldig att utgöra visst antal dagsverken
eller annat bestämt arbete, skall jordägaren, ändå att annorlunda avtalats,
anses hava utfäst att tillhandahålla arrendatorn arbetet; undandrager
han sig detta, skall arrendatorn äga rätt till skadestånd. Det skall ej heller

Kungl. Mai ds proposition nr 182.

vara tillåtet att i arrendeavtalet förbjuda arrendator! att arbeta hos annan
än jordägaren. Paragrafen skall ej äga tillämpning å jord, som tillhör kronan,
kommun, municipalsamhälle eller eljest är i allmän ägo. — Det skall åligga
jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande
nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick. Erfordras ny
byggnad eller större reparation, är alltså jordägaren skyldig besörja därom.
Underlåter han det, kan arrendatorn fordra att vid tillträdessynen jordägaren
förelägges viss tid för arbetets utförande och plan uppgöres för arbetet med
kostnadsberäkning. Utför icke jordägaren arbetet inom föreskriven tid, är arrendatorn
berättigad att själv verkställa det och äger, sedan detsamma blivit behörigen
utfört, utan avvaktan å arrendets upphörande av jordägaren undfå gottgörelse
med det vid synen fastställda belopp. Vill han hellre uppsäga avtalet,
står det honom fritt, för såvitt ej bristen är av allenast ringa betydelse. För
den tid fastigheten på grund av jordägarens försummelse är i bristfälligt skick,
äger arrendatorn rätt till nedsättning av arrendet och till skadestånd. Erfordras
vid tillträdet endast mindre reparation för att byggnad skall vara i behörigt
skick, äger arrendatorn icke påfordra, att jordägaren verkställer densamma,
men är arrendatorn berättigad att själv bättra bristen samt att vid avträdet räkna
sig tillgodo kostnaden. Allt underhåll av byggnader under arrendetiden skall
åligga arrendatorn (10 och 12 §§). -— Arrendatorn skall vara oförhindrad att
å den arrenderade jorden verkställa nyodling. Å mark, därå finnes ståndskog
eller växtligt ungskogsbestånd, eller därå särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits
för varaktigt betesbruk, skall nyodling dock ej få företagas utan att
jordägaren givit sitt tillstånd därtill. (20 § första stycket.) — För nyodling,
anläggning av permanent betesvall samt elektrifiering av fastigheten skall arrendatorn
under vissa betingelser äga rätt till ersättning vid arrendets avträdande.
Dessutom föreslås en utvidgning av den rätt till ersättning för täckdikning,
som nu stadgas i allmänna arrendelagen (13 § och 18 § andra stycket).
— I den mån det överensstämmer med ortens sed skall enligt förslaget arrendatom
med vissa begränsningar vara berättigad att å fastigheten efter anvisning
taga bränsle och virke till husbehov ävensom att, för såvitt å den arrenderade
jorden ej finnes nödigt bete för de hästar och nötkreatur, som kunna vinterfödas
därå, efter anvisning erhålla nödigt bete å annan till samma fastighet
hörande skogs- eller utmark. Arrendatorn skall äga rätt att för husbehov taga
torv å den arrenderade jorden (20 § andra och tredje styckena samt 21 §).
Av nu omförmälda bestämmelser skulle allenast 1 och 7 §§ vara tvingande.

Beträffande jordbruksarrenden under bolag, ekonomiska föreningar samt enskilda
industriidkare och trävaruhandlare innebär förslaget, att, så framt arrendet
omfattar odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugufem hektar,
skall gälla i huvudsak följande: Upplåtelsen skall ske antingen för arrendatorns
livstid eller ock för viss tid, ej understigande fem år (44 §). Vid utgången
av arrendet skall arrendatorn äga rätt till nytt arrende (optionsrätt),
för såvitt ej då arrendatorn eller föregående arrendator, vars arrenderätt övergått
å honom, under sammanlagt femton år innehaft fastigheten på arrende.
Om arrendatorn i avsevärd män eftersatt honom såsom arrendator åliggande för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

pliktelser eller om det eljest på grund av särskilda förhållanden måste anses för
jordägaren medföra synnerligt men att fortfarande hava fastigheten utarrenderad
till honom, skall jordägaren äga rätt att i viss ordning förvägra arrendatorn
nytt arrende. Optionsrätten skall inträda automatiskt. Om arrendatorn
ej viss tid före arrendetidens utgång givit jordägaren tillkänna, att
han ej önskar nytt arrende, eller om jordägaren ej viss tid före arrendets slut
gjort gällande, att optionsrätt ej tillkommer arrendatorn av någon anledning,
som förut nämnts, skall arrendet anses förlängt för fem år. Det skall stå
kontrahenterna öppet att vid varje arrendeperiods utgång påfordra jämkning
av arrendevillkoren. Dock skall ej mot arrendatorns bestridande förbättring,
som han utfört å fastigheten och varför han ej blivit gottgjord, kunna föranleda
förhöjning av arrendeavgiften. Tvist om optionsrätt skall avgöras av skiljemän.
Om fastigheten försäljes under arrendetiden, skall arrendatorn allenast
under vissa förutsättningar äga att göra optionsrätten gällande mot den nye
ägaren. Om optionsrätten genom försäljningen går förlorad för arrendatorn,
skall han emellertid äga rätt till skadestånd av den förre ägaren (45—50 §§).

— Lega, som utgår i penningar eller naturalster, skall vara till beloppet bestämd.
Inträffar i orten allmän svårare missväxt, äger arrendatorn njuta
skälig nedsättning av legan (Öl §). — Arrendatorn skall ej kunna förbjudas
att för husbehov nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, jordägaren
dock obetaget att meddela förbud för kräftfångst och fiske i visst vatten,
där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande (52 §).

— Omförmälda bestämmelser liksom flera av de bestämmelser, som upptagits i
den allmänna delen, skola enligt förslaget vara av tvingande natur. Så är förhållandet
bland annat med bestämmelserna om jordägarens byggnadsskyldighet,
om ersättning för förbättringar samt om arrendatorns rätt till husbehovsvirke,
torv och nödigt bete. Dispens skall dock kunna meddelas, därest särskilda omständigheter
visas böra därtill föranleda. Såsom dispensskäl skall särskilt anses,
att det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant,
att arrendatorn av därå bedrivet jordbruk icke kan erhålla sin huvudsakliga
bärgning, så ock om det med hänsyn till av jordägaren bedrivet jordbruk
eller skogsbruk är oundgängligen nödigt, att jordägaren äger friare bestämmanderätt
över fastigheten än i regel är medgivet (53 och 54 §§). -—- Bestämmelserna
skola icke äga tillämpning, där jorden upplåtits till ägare av
angränsande fastighet att brukas tillsammans med denna, eller där jorden vid
arrendeavtalets ingående tillhör aktiebolag eller förening, som erhållit lån
från statens egnahemslånefond eller jordförmedlingsfond, eller ock av enskild
industriidkare eller trävaruhandlare, vilken uppenbarligen besitter jorden för
annat ändamål än att i sin rörelse utnyttja till fastigheten hörande skog, torvmosse,
stenbrott eller annan dylik naturtillgång (43 §).

De särskilda bestämmelserna om jordbruksarrenden under fideikommiss och
om vissa andra stadigvarande jordbruksarrenden — den sistnämnda gruppen
omfattande upplåtelser av dels torp, tillhöriga andra enskilda jordägare än de
förut särskilt nämnda, dels andra, dylika jordägare tillhöriga, till huvudgård
hörande jordbrukslägenheter och hemman, som lyda under huvudgård, dels ock

Kungl. Maj:ts proposition nr 18£.

andra fastigheter, vilka utan andra avbrott än av tillfällig beskaffenhet varit
upplåtna på arrende under mer än trettio år i följd närmast före upplåtelsen —
avse företrädesvis, att beträffande nu omförmälda grupper av arrenden stadga
samma minimitid och optionsrätt som föreslagits i fråga om bolagsarrenden.
Förutsättning härför skall dock enligt förslaget vara, att upplåtelsen omfattar
odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugufem hektar. Bestämmelserna
skola vara av tvingande natur men möjlighet förefinnas till
dispens i enlighet med vad i fråga om bolagsarrenden föreslagits. I de särskilda
bestämmelserna om jordbruksarrende under fideikommiss har inarbetats
lagen den 13 maj 1921 med vissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord
(55—58 §§).

Enligt jordsakkunnigas förslag skall den norrländska arrendelagen upphöra
att gälla och ersättas av de föreslagna bestämmelserna i 43—54 §§ allmänna
arrendelagen.

Reservationer hava i ett par speciella frågor anförts dels av herrar Pettersson
och Gabrielsson (s. 240) och dels av herr Andersson (s. 243). Till de
särskilda spörsmål, som avses i reservationerna, torde jag få återkomma.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 12 augusti 1926 dagtecknad skrift har
borgmästaren Lindhagen framställt vissa anmärkningar mot de sakkunnigas
förslag. Därjämte har han hemställt, att norrlandslagstiftningen måtte uppehållas,
att jordkommissionens förslag måtte vinna lika mycket beaktande som
de jordsakkunnigas, samt att reservationerna från olika håll inom norrlandskommittén
och jordbommissionen ej måtte förbises.

Över jordsakkunnigas förslag ävensom herr Lindhagens skrift hava yttranden
avgivits av länsstyrelserna, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i samtliga län utom i Kopparbergs län,
Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges skogsägareförbund och Svenska
trävaru-exportföreningen. Domänstyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlåtanden
från domänintendenterna och över jägmästarna.

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts av länsstyrelserna i Västmanlands och
Västerbottens län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i sistnämnda län,
domänintendenten i Göteborgs och Bohus län samt överjägmästarna i Dalarnes
och Smålands distrikt.

Länsstyrelserna i Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Norrbottens län, Älvsborgs
läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt domänintendenten
i Kalmar län ävensom trävaru-exportföreningen hava avstyrkt förslaget.

I övriga yttranden hava uttalats betänkligheter eller framställts anmärkningar
mot vissa särskilda bestämmelser i de sakkunnigas förslag. I den mån
jag icke i fortsättningen finner anledning återkomma til] dessa uttalanden, får
jag beträffande innehållet av de avgivna yttrandena hänvisa till en inom justitiedepartementet
utarbetad sammanställning, vilken torde få såsom bilaga fogas
vid dagens protokoll (bil. D).

De utredningar angående arrendeförhållandena i landet, vilka verkställts av
'' jordkommissionen och av jordsakkunniga, hava efter min uppfattning ådagalagt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 182. 31

att numera vissa ändringar i den gällande lagstiftningen på detta område äro
påkallade.

Den ekonomiska och sociala utveckling, som under tiden efter den allmänna
arrendelagens tillkomst fortgått i vårt land, har otvivelaktigt i allt högre grad
satt sin prägel även på förhållandet mellan jordägare och arrendator. En
intressemotsättning måste här i viss mån städse vara för handen, och lagstiftningens
uppgift är att befordra dess utjämnande efter rättvisa och billighet.
För en äldre åskådning har det varit naturligt att i detta hänseende väsentligen
lita till de enskildes goda vilja; lagen har i stort sett kunnat stanna vid att
lämna ordnande och vägledande föreskrifter, vilka kunnat vinna tillämpning
i den mån kontrahenterna icke själva fastställt andra regler. Under mer patriarkaliska
samhällsförhållanden har måhända ej heller ett starkare ingripande
av statsmakten varit påkallat. Åt kontrahenterna har överlämnats att genom
ömsesidigt tillmötesgående avlägsna de tvistepunkter, som kunnat förekomma.
Numera kan dock icke förbises, att förutsättningarna för en sådan avveckling
av motsatser och meningsstrider ej äro desamma som under ett tidigare skede.
Förhållandet mellan jordägare och arrendator kan merendels ej längre äga
den rent personliga betoning som tillförene. En uppgörelse mellan dem blir
ej sällan i stort som smått en maktfråga. I ett sålunda förändrat läge framträder
alltmer den ojämnhet, vilken i många fall kännetecknar kontrahenternas
inbördes ställning. Lagen måste i större utsträckning bereda den svagare
parten ett stöd, utan vilket han saknar möjlighet att vinna avseende även för
skäliga och rättvisa anspråk.

Till grund för den gällande lagen i detta ämne ligger otvivelaktigt en sådan
uppfattning som nu antytts i fråga om arrendelagstiftningens allmänna uppgift.
I det stora hela torde ock 1907 års lag hava inneburit en förtjänstfull
lösning av de svåra och grannlaga spörsmål, vilka falla inom dess område.
Då numera en revision av densamma synes vara i vissa avseenden påkallad,
har detta sin orsak främst i en fortgående tidsutveckling. Under den tid,
lagen ägt tillämpning, hava åtskilliga frågor, som vid dess tillkomst knappast
voro mogna att upptagas till rättslig reglering, kommit att framstå i
en klarare belysning. Erfarenheten kan numera lämna en mera bestämd ledning,
då det gäller att genom lagbestämmelser lägga grunden för kontrahenternas
ömsesidiga rättigheter och förpliktelser. I allmänhet torde kunna
sägas, att i den allmänna uppfattningen förefinnes en vidgad insikt om betydelsen
av att den, som brukar jorden, vinner den trygghet i ekonomiskt
såväl som i personligt hänseende, vilken måste förutsättas för ett framgångsrikt
bedrivande av jordbruket. För detta syfte kan det synas ligga närmast
att fortgå på den väg, som först beträddes genom 1907 års lag och därefter
i stor utsträckning anlitades i norrländska arrendelagen, eller att begränsa
avtalsfriheten. Otvivelaktigt måste i vissa avseenden de nu förestående ändringarna
i den allmänna arrendelagstiftningen gå i sådan riktning. Men av
skäl, som jag redan antytt, kan denna lagstiftning icke övergiva avtalsfriheten
såsom allmän princip; avvikelserna därifrån bliva fortfarande undantag, även
om de erhålla en större räckvidd. Den föreliggande uppgiften kan därför ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

inskränkas till att i några fall införa tvingande lagbud, där nu finnas dispositiva
rättsregler. Även i de avseenden, i vilka lagen kommer att kvarstå
på avtalsfrihetens grund, böra dess stadganden bringas till överensstämmelse
med vad förhållandena numera anses kräva. Härutinnan må det tillåtas mig
att återgiva lagberedningens ord i motiven till 1907 års arrendelag: Törbises
bör icke heller att, även om lagens bud i varje fall kunna sättas ur tillämpning
genom kontrahenternas avtal, dessa likväl icke gärna avvika därifrån,
om bestämmelserna äro lämpade efter bestående förhållanden och i övrigt
grundade på rättvisa och billighet. Den ordning, lagen gör till sin, varder
sålunda, oaktat den icke är tvingande, i flertalet fall iakttagen och gällande;
lagbestämmelserna få därigenom en större betydelse än att endast så att säga
nödfallsvis komma till användning.’

Om den allmänna arrendelagstiftningen skall undergå omarbetning, möter
spörsmålet, huruvida däri kunna sammanföras de skilda bestämmelser om
jordbruksarrende, vilka nu äro fördelade å olika författningar. Möjligen skulle
ett sådant sammanförande erbjuda icke oväsentliga fördelar med hänsyn till
reda och överskådlighet. Jordsakkunnigas förslag att genomföra en enhetlig
lagstiftning för hela riket rörande arrende av enskild jord är utan tvivel
beaktansvärt. Vid ett närmare övervägande härav har jag dock icke kunnat
undgå att finna ett försök i denna riktning vara förbundet med vansklighet.
Närmast gäller frågan upptagande i den allmänna arrendelagen av bestämmelser,
svarande mot den nuvarande norrländska arrendelagen. Förhållandena
i landets olika delar äro med hänsyn till jordbrukets naturliga förutsättningar
så skiftande, att en dylik gemensam lagstiftning näppeligen skulle vara ägnad
att befordra en sund utveckling av jordbruksnäringen, i den mån denna är
byggd på arrendesystem i en eller annan form. I en sådan lag måste komma att
inrymmas ett flertal bestämmelser, vilka väl kunna motsvara en landsändas
behov men för en annan äro till föga eller intet gagn. Tydligen måste
dylika bestämmelser för att erbjuda anpassning efter de olikartade förhållandena
i ej ringa mån komma att kännetecknas av en så allmänt hållen
formulering, att de vid den praktiska tillämpningen i stället för att utjämna
meningsskiljaktigheter lätteligen kunna giva rum för olika tolkningar och
därmed skapa tvister och missämja i arrendeförhållandet. Åtskilliga av
de i ärendet senast avgivna yttrandena innefatta ock varningar för ett schematiskt
överflyttande till den allmänna arrendelagstiftningen av vissa för närvarande
blott i den norrländska arrendelagen upptagna stadganden, vilka hänföra
sig till särskilda förhållanden i fråga om trävaruindustriens arrendehemman
i Norrland och Dalarne. Jämväl har från några håll gjorts gällande,
att speciallagstiftningens uppgående i den allmänna lagstiftningen, sådan denna
föreslagits av jordsakkunniga, icke kan för sistnämnda landsdelar anses
innebära en tillfredsställande lösning, då därigenom komme att uppoffras vissa
bestämmelser, som visat sig ändamålsenliga. Jag tillåter mig härutinnan hänvisa
till vad som anförts dels av vissa ortsrepresentanter (bil. D s. 11) dels
ock av herr Lindhagen i hans förut omförmälda skrift (s. 3).

Kungl. Maj:is proposition nr 182.

För min del har jag alltså funnit mig böra tillstyrka, att den norrländska
arrendelagen bibehålies i gällande kraft med allenast de ändringar, som bliva
påkallade för att bringa denna lag till överensstämmelse med en i vissa avseenden
reviderad och utvidgad allmän arrendelagstiftning. En sådan lösning
synes så mycket mindre kunna möta gensaga som den förut omnämnda, av
herrar Wihlborg och Nilsson verkställda undersökningen måste anses hava
givit vid handen, att den norrländska arrendelagen i det hela verkat på ett
gynnsamt och fullt tillfredsställande sätt. De lagstadganden i övrigt, vilka
erfordras för att tillgodose behovet av vad i allmänhet betecknats såsom en
social arrendelagstiftning i mera speciell bemärkelse, har jag ansett böra införas
i 1907 års allmänna arrendelag.

Vad angår den gällande arrendelagstiftningen har jag av skäl, som jag i
det följande kommer att framlägga, funnit mig i fråga om föreslagna mera
betydande ändringar böra stanna vid bestämmelser om minimitid för vissa jordbruksarrenden,
om arrendators arbetsskyldighet och om hans rätt till ersättning
för nyodling och vissa andra å fastigheten företagna förbättringar. Väsentliga
nyheter innebära de stadganden, vilka jag funnit mig böra föreslå till
införande i den allmänna arrendelagstiftningen angående arrenden under bolag
och vissa andra rättssubjekt.

I likhet med jordsakkunniga anser nämligen även jag en åtskillnad i legislativ!
hänseende böra upprätthållas mellan å ena sidan arrenden, som upplåtas av
bolag, ekonomiska föreningar och sådana enskilda personer, vilka förvärvat arrendefastigheterna
huvudsakligen för annat ändamål än jordbruksdrift, samt
å andra sidan arrenden, som upplåtas av fideikommissarier, godsägare och andra
enskilda jordägare. Beträffande den senare gruppen av arrenden torde det i
åtskilliga hänseenden icke vara lämpligt eller behövligt att införa lika vittgående
bestämmelser som i fråga om den förstnämnda kategorien. På grund av
de särskilda förhållanden, som föreligga vid arrenden under bolag och med dem
i förevarande hänseende jämställda rättssubjekt, måste lagens bestämmelser
bliva av tvingande natur i långt större utsträckning än som är påkallat i fråga
om övriga arrenden.

Av vad nu anförts lärer framgå, att jag — även om jag i väsentliga avseenden
kunnat ansluta mig till den allmänna uppfattning, som kommit till
uttryck i jordsakkunnigas förslag — funnit mig föranlåten att förorda icke
obetydliga avvikelser från samma förslag. Såsom resultat av den omarbetning,
vilken i följd härav verkställts inom justitiedepartementet, föreligger ett nytt
förslag, i det följande betecknat såsom departementsförslaget. För detta förslag
ävensom för vissa därav betingade förslag till andra lagändringar anhåller jag
nu få lämna en närmare redogörelse, därvid jag, under hänvisning i övrigt till
jordsakkunnigas betänkande och de däröver avgivna yttrandena, i allmänhet
förbigår sådana från gällande lag eller jordsakkunnigas förslag gjorda avvikelser,
vilka tillkommit uteslutande av redaktionella hänsyn.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 käft. (Nr 182.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Allmän

motivering.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom.

Innan jag övergår till en redogörelse för lagförslagets särskilda paragrafer,
torde jag få till behandling upptaga några av de frågor, vilka främst komma
under övervägande vid en revision av allmänna arréndelagen.

A) I fråga om arrende i allmänhet.

Arrendeavtalets förknippande med arbetsavtal.

(Jordsakkunnigas förslag: 7 §. Allmän motivering: s. 89. Yttrandena:
bil. D. s. 14.)

Lika med jordsakkunniga anser jag, att något förbud mot arrendeavtalets
kombinerande med arbetsavtal ej kan eller bör stadgas. Lagstiftningens uppgift
synes böra inskränkas till att reglera de särskilda förhållanden, som genom
en dylik kombination kunna uppstå. Att även med denna begränsning
uppnå en under alla förhållanden fullt tillfredsställande lösning torde näppeligen
vara möjligt. Dagsverksskyldigheten utgör ett synnerligen ömtåligt moment
i arrendeförhållandet; bestämmelserna därom tillhöra otvivelaktigt
ett område, som i hög grad påverkats av den senare tidens sociala utveckling.
Det är därför icke ägnat att förvåna, att härutinnan vissa ändringar
i gällande lagbestämmelser funnits påkallade. Även om av nya stadganden i
detta avseende icke kan förväntas, att därmed varje anledning till slitningar
och friktioner skall kunna avlägsnas, bör dock icke underlåtas ett försök att
i lagen uppställa regler, som närmare ansluta sig till numera rådande uppfattning.

Jordsakkunnigas förslag innebär först och främst, att legan ej skall få utsättas
i dagsverken eller annat arbete, som ej är,av allenast ringa betydenhet.
Dock skall enligt förslaget det vara jordägaren obetaget att i arrendeavtalet
tillförbinda arrendatorn att utgöra visst antal dagsverken eller annat bestämt
arbete mot full ersättning enligt det pris, som vid tiden för arbetets utförande
är gångbart i orten. Innehåller avtalet i strid häremot förbehåll om skyldighet
för arrendatorn att utan ersättning eller mot lägre ersättning än ortens pris
utgöra vissa dagsverken eller annat bestämt arbete, som ej är av allenast ringa
betydenhet, skall arrendatorn vara berättigad till ersättning för arbetet efter
ortens pris men vara förpliktad att, i den mån legan utsatts i arbete, i stället
utgiva lega i penningar efter vad med hänsyn till förhållandena vid tiden för
avtalets ingående kan anses skäligt.

Till grund för förslaget i denna del ligger tydligen den uppfattning, att
arrendeavgiften och arbetsskyldigheten böra så vitt möjligt hållas åtskilda,
så att, medan legan under hela arrendetiden förblir fix, ersättningen för
arbetet kommer att följa arbetsmarknadens lönefluktuationer. För jordägaren
kommer härvid, såsom även av de sakkunniga framhållits, främst i betraktande
vikten av att äga tillgång till stadig arbetskraft för jordbruk eller skogsbruk.
Det pris, som detta arbete betingar, lärer merendels för honom komma

Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

i andra rummet. (För arrendatorn åter är det uppenbarligen ett intresse av den
största betydelse, att hans arbete icke kommer att underbetalas. Erfarenheten
torde hava ådagalagt, att en ej sällan förekommande undervärdering av arrendatorernas
arbetsprestationer utgjort en väsentlig orsak till ett obestridligen
ganska utbrett missnöje med dagsverksarrendena.

I detta sammanhang må erinras, att de missförhållanden, som i förevarande
avseende uppstodo under kristiden, föranledde antagandet av särskilda lagar
av den 22 juni 1921 och den 3 mars 1922 om jämkning i vissa fall av arrendator
åliggande dagsverksskyldighet. I dessa lagar, vilka gällde vardera ett år, stadgades,
att därest arrendator enligt avtal, slutet före den 1 januari 1918, vore
pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom fullgörande av dagsverken,
körslor eller andra arbetsprestationer eller att mot ersättning utgöra visst
antal prestationer av nyss nämnda slag samt efter avtalets ingående inträtt sådan
prisstegring å dylika prestationer, som därvid icke låtit sig beräkna, arrendatorn
skulle äga rätt till skälig andel i prisstegringen under förutsättning att
värdet av vad arrendatorn enligt avtalet hade att utgöra stode i uppenbart
missförhållande till de honom genom avtalet tillförsäkrade förmåner. Denna
andel finge dock ej utan att kontrahenterna därom åsämdes överstiga hälften
av prisstegringen. Kunde kontrahenterna ej enas om det belopp, som sålunda
skulle utgå, skulle detta bestämmas av skiljemän.

Emot jordsakkunnigas förslag har bland annat anmärkts, att legans bestämmande
i arbetsskyldighet kan för såväl jordägaren som arrendatorn innebära
en betydande fördel, då därigenom legan kommer att anpassas efter ett växlande
penningvärde. Denna uppfattning kan jag dock icke dela. Erfarenheten
torde nämligen hava visat, att penningvärdet av ett arrende ingalunda varierar
på samma sätt som värdet av de arbetsprestationer, vilka merendels pläga
åligga arrendatorerna. Och även om, såsom särskilt lantbruksstyrelsen velat
göra gällande, en viss överensstämmelse skulle finnas mellan fluktuationerna
i löneförmånerna för tillfälliga daglönare vid jordbruket och priserna å vissa
naturaprodukter, såsom mjölk och smör, vilka rätt allmänt tjäna såsom mätare
vid arrendelegans fastställande, lärer det dock knappast kunna antagas, att
.samma förhållande gäller beträffande de av mångahanda orsaker fluktuerande
lönerna vid skogsarbeten. Vill man anpassa legan efter det växlande värdet
av jordbruksprodukter, synes det för övrigt ligga närmast till hands, att legan
bestämmes i vissa naturaprestationer.

Såsom ett väsentligt skäl emot att frågan om dagsverksskyldigheten ordnas
i enlighet med de sakkunnigas förslag synes mig emellertid kunna anföras, att
arrendatorn därigenom under vissa omständigheter komme att försättas i en
ganska ogynnsam ställning. Vid en sjunkande lönekonjunktur inom arbetsmarknaden
komme att av honom såsom lega utkrävas en större arbetsprestation
än som beräknats vid avtalets ingående. För att skydda arrendatorn mot att
hans arbetsprestationer skola bliva underbetalade lärer det icke heller vara nödigt
att gå så långt som till ett förbud mot legans utsättande i arbete. För
ändamålet torde .vara tillfyllest att i lagen införa vissa bestämmelser, genom
vilka verkningarna av tillfälliga prisförändringar kunna i skälig mån regleras
med hänsyn till arrendeförhållandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Med utgångspunkt från att den lega, som avtalats -— den må vara bestämd
att utgå helt eller allenast delvis i dagsverken eller annat arbete —- skall bestå,
torde i lagen icke behöva regleras andra fall än sådana, då efter arrendeavtalets
avslutande inträffat en stegring av det pris, som i orten under jämförliga
förhållanden är gångbart för arbete av ifrågavarande slag. I dessa fall bör
arrendatorn tillgodonjuta prisstegringen eller med andra ord vara berättigad
att uppbära skillnaden mellan ortens pris vid arbetets utförande och vid avtalets
ingående. Tydligt är, att om i avtalet bestämts viss fix ersättning för
arbetet, även denna skall tillkomma arrendatorn.

Jag förbiser ingalunda, att fall kunna inträffa, då svårighet föreligger att
bestämma det i orten gångbara priset för visst arbete. I åtskilliga av de i ärendet
avgivna yttrandena har denna omständighet starkt framskjutits. Det vill
dock förefalla som om svårigheten i ej ringa mån överskattats. Tydligen bör,
såsom de sakkunniga framhållit, vid bestämmandet av priset hänsyn tagas till
alla härvid inverkande omständigheter, såsom arbetets beskaffenhet, dess
mer eller mindre stadigvarande karaktär m. m.

De anmärkningar, som framställts mot jordsakkunnigas förslag i vad det
innebär att i arrendeavtalet ej må intagas förbud för arrendatorn att åtaga
sig arbete åt annan person än jordägaren och att jordägaren skall vara skyldig
gälda skadestånd, därest han undandrager sig att tillhandahålla arrendatorn ett
i avtalet angivet arbete, hava icke synts mig innefatta tillräckliga skäl att
frångå förslaget, vilket i dessa avseenden enligt min .uppfattning är byggt
på giltiga grunder. Såsom de sakkunniga framhållit, torde det vara uppenbart,
att, där jordägaren utan eget förvållande blir förhindrad tillhandahålla arrendatorn
arbetet, någon skadeståndsskyldighet ej kan ifrågakomma. Att i lagen
angiva de tämligen olikartade fall, då sådan giltig ursäkt kan tänkas föreligga,
lärer näppeligen vara möjligt. Det synes ock sannolikt, att i den
praktiska tillämpningen saknaden av dylika bestämmelser icke skall komma
att bereda någon egentlig svårighet.

I anledning av ett uttalande av länsstyrelsen i Blekinge län må framhållas,
att lagen icke innefattar något hinder för att kontrahenterna vid sidan av
arrendeavtalet träffa ett avtal, varigenom arrendatorn åtager sig arbetsskyldighet
till jordägaren. I fråga om ett dylikt fristående avtal äga uppenbarligen
bestämmelserna i arrendelagen icke tillämpning.

De bestämmelser, varom nu är fråga, böra enligt min mening icke gälla
vid upplåtelser, som ske från kronan, kommun eller municipalsamhälle. Såsom
jämväl av de sakkunniga framhållits, lärer beträffande dylika upplåtelser
näppeligen föreligga något behov av de föreslagna bestämmelserna. Vad särskilt
angår de ecklesiastika löneboställena, torde dessa stadganden icke bliva
fullt ändamålsenliga. Att märka är dock, att undantaget avser allenast upplåtelse,
som sker direkt från något av de nämnda rättssubjekten. Därest exempelvis
en kronoarréndator i sin ordning på arrende upplåter en torplägenhet,
bliva beträffande torparrendet bestämmelserna tillämpliga. I fråga om andra
upplåtelser av jord i allmän ägo torde något undantag icke vara erforderligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Skyldighet att bygga och underhålla åbyggnader.

(Jordsakkunnigas förslag: 10—12 samt 17 §§. Allmän motivering: s. 120.
Yttrandena: bil. D s. 32.)

Enligt de sakkunnigas förslag skall det åligga jordägaren att vid tillträdet
tillhandahålla arrendatom för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett
efter ortens sed behörigt skick. Saknas sådan byggnad eller erfordras å dylikt
hus större reparation, skall jordägaren vara skyldig att därom besörja.
Mindre reparationer skall arrendatorn äga att själv verkställa, därvid han
dock skall vara berättigad att vid avträdet räkna sig tillgodo kostnaden.
Under arrendetiden skall någon nybyggnadsskyldighet i regel icke åligga
jordägaren. Endast i det fall, att byggnaden genom vådeld eller annorledes,
utan arrendatorns vållande, förstörts eller så skadats, att nybyggnad eller
ombyggnad erfordras och den icke utan olägenhet kan undvaras, skall jordägaren
vara skyldig verkställa byggnaden. Allt underhåll av byggnaderna
skall åligga arrendatorn. Ifrågvarande bestämmelser skola enligt förslaget
icke vara av tvingande natur vid andra arrenden än sådana under bolag och
med dem jämställda rättssubjekt.

Enligt min uppfattning möta betänkligheter mot att i lagen stadga eu allmän
förpliktelse för jordägaren att iståndsätta åbyggnaderna på arrendestället.
Vilkendera av kontrahenterna skall bära denna kostnad är i själva verket
en fråga mera av formell än av reell innebörd. Tydligt är nämligen, att
legan för fastigheten merendels kommer att bestämmas med hänsyn till den
ansvarighet för ifrågavarande kostnad, vilken skall åligga jordägaren eller
arrendatorn. Lägges, såsom de sakkunniga föreslagit, å jordägaren skyldighet
att i ett efter ortens sed behörigt skick iståndsätta en fastighet, vars åbyggnader
äro förfallna eller bristfälliga, kommer utan tvivel legan att fastställas
till ett högre belopp än om fastigheten skulle tillträdas i befintligt.skick. För
mången arrendator kan det emellertid innebära en bestämd fördel att mot en
lägre arrendeavgift få övertaga en sådan fastighet i det skick den befinnes,
helst den kanske fullt tillfredsställer hans icke alltför högt ställda anspråk.
Skall jordägaren iståndsätta åbyggnaderna, kommer legan tilläventyrs att uppgå
till ett så högt belopp, att arrendatorn måste avstå från att övertaga arrendet.

Såsom särskilt framhållits av andra lagutskottet i dess yttrande vid riksdagen
1924 angående den sociala arrendelagstiftningen, bör det ej heller förbises,
att då fråga är om andra arrenden än sådana under bolag och med dem
här jämställda jordägare, anledningen till åbyggnadernas förfall merendels
torde bero på att jordägaren saknar erforderligt kapital för deras iståndsättande.
Vid sådant förhållande synes emellertid föga vara att vinna genom en
bestämmelse om byggnadsskyldighet. Då denna med hänsyn till de växlande
förhållandena tydligen ej kan givas tvingande natur vid arrenden i allmänhet,
torde det med all sannolikhet kunna antagas, att jordägaren i flertalet
fall komme att genom förbehåll i arrendekontraktet fritaga sig från en
dylik förpliktelse. Lagen skulle således huvudsakligen vinna tillämpning

Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

i sådana fall, då jordägaren ej varit tillräckligt förutseende att vid arrendeavtalets
ingående ordna frågan. Detta vore tydligen mindre lämpligt. En
i varje särskilt fall fullt tillfredsställande lösning av detta spörsmål kan enligt
min uppfattning knappast vinnas på annan väg än den frivilliga överenskommelsens.
Att lita härtill synes mig ock vara naturligast, då det i
regel ligger lika mycket i jordägarens som i arrendatorns intresse, att åbyggnaderna
å arrendefastigheten ej förfalla. Av dessa skäl har jag ej ansett mig
böra bland de allmänna bestämmelserna upptaga några föreskrifter om byggnadsskyldighet.

Nu antydda betänkligheter mot att i allmänhet ålägga jordägaren en dylik
skyldighet äga däremot ej samma giltighet i fråga om mindre arrenden under
bolag och de i denna lagstiftning med dem jämställda rättssubjekten. De jämförelsevis
ringa kostnader, om vilka det i dessa fall kan bliva fråga, torde
merendels icke bliva av större betydelse för omförmälda jordägares ekonomi.
Beträffande nämnda grupper av arrenden har jag därför föreslagit vissa tvingande
förpliktelser för jordägaren i fråga om uppförandet och underhållet av
nödiga åbyggnader. Till denna fråga har jag anledning att återkomma vid
47 §.

Rätt för arrendatorn till virke och torv för husbehov

samt till bete.

(Jordsakkunnigas förslag: 20 § andra och tredje styckena samt 21 §. Allmän
motivering s. 172. Yttrandena: bil. D s. 56.)

De bestämmelser, som de sakkunniga föreslagit beträffande rätt för arrendatorn
till virke och torv för husbehov samt till nödigt bete, hava i yttrandena
från södra och mellersta delarna av riket mötts av ett så gott som enhälligt avstyrkande.
Till samma uppfattning har lantbruksstyrelsen anslutit sig. Med
hänsyn till de i dessa yttranden åberopade skälen, vilka det icke torde vara
nödigt att här upprepa, har jag funnit mig icke kunna tillstyrka, att i lagen
upptagas bestämmelser av det innehåll, sakkunnigförslaget utvisar.

Skatter och onera.

Det i jordsakkunnigas betänkande berörda spörsmålet om arrendators ansvarighet
för skatter och onera torde bliva föremål för övervägande i samband
med det förslag till reformering av den kommunala beskattningen, vilket för
närvarande är under utarbetande inom finansdepartementet.

B) Ifråga om särskilda grupper av arrenden.

Minimiarrendetid och optionsrätt.

(Jordsakkunnigas förslag: 43—50, 55, 57 och 58 §§. Allmän motivering:
s. 62; reservation: s. 243. Yttrandena: bil. D s. 76 o. 86.)

Enligt jordsakkunnigas förslag skall i fråga om vissa mindre arrenden, vid
vilka utarrenderingen är mera permanent, gälla en minimiarrendetid av fem

Kung!,. Maj:ts proposition nr 182.

år. Därjämte skall vid utgången av arrende, som gäller för viss tid, arrendatorn
äga rätt till nytt arrende för ytterligare fem år, så framt ej arrendatorn
eller föregående arrendator, vars arrenderätt övergått å honom, under sammanlagt
femton år på arrende innehaft fastigheten.

Såsom de sakkunniga framhållit, måste det anses oomtvistligt, att endast
därest arrendatorn är försäkrad om en viss, icke alltför kort tids tryggad besittning
av fastigheten, han kan vara hågad att nedlägga ett större intresse
å jordbrukets förkovran. Att söka bereda arrendatorn en sådan tryggad besittning
framstår därför såsom en uppgift av största betydelse. Knappast lärer
dock för detta syfte en minimiarrendetid av fem år vara tillräcklig. En
optionsrätt i enlighet med förslaget torde, såsom ock framhållits av en reservant
bland de sakkunniga samt av lantbruksstyrelsen (bil. D s. 79) och herr Lindhagen,
ingalunda kunna uppväga värdet av en längre i lag fastställd arrendetid.
Optionsrätten är enligt förslaget icke ovillkorlig; arrendatorn kan gå den
förlustig av allehanda anledningar, som icke bero av honom. Ej heller innebär
den en rätt att få arrendet förlängt utan förhöjning av arrendeavgiften. De betänkligheter,
som av de sakkunniga åberopats mot att i lagen fastställa en längre
arrendetid, synas mig icke kunna tillmätas avgörande vikt. Företrädesvis är
här fråga om fastigheter, vid vilka utarrendering blivit en permanent anordning.
Jordägaren avser merendels icke att framdeles taga fastigheten under eget bruk
och är i allmänhet ej heller i tillfälle att göra det. Skulle det i något fall för
honom vara av betydelse att kunna avsluta ett arrende för kortare tid än den
lagstadgade minimiarrendetiden, står honom öppet att söka dispens.

Såsom skäl mot en lagstadgad längre arrendetid har av de sakkunniga särskilt
åberopats svårigheten att för en sådan tid bestämma legan. Denna svårighet synes
mig dock hava av de sakkunniga något överskattats. Legan kan, såsom
lantbruksstyrelsen framhållit (bil. D s. 19), bestämmas i viss myckenhet naturaprodukter,
såsom smör eller mjölk, vilka få avlösas efter gällande markegångspris.
Därigenom kommer legan att automatiskt anpassa sig efter rådande
konjunkturer inom jordbruket.

Mot lagfästande av en längre minimiarrendetid har vidare anförts, att därigenom
skulle uppstå svårighet för försäljning av fastigheterna; jordens övergång
till självägare skulle härigenom fördröjas. Häremot må anmärkas, att, om
försäljning av dylika fastigheter ifrågakommer, den oftast torde ske till arrendatorerna
själva; en längre minimitid för arrendet kan då icke ligga i vägen
för en försäljning. Härtill kommer, att om jordägaren har för avsikt att inom
en nära framtid försälja fastigheten, detta i allmänhet torde kunna av honom
åberopas såsom skäl för dispens.

Slutligen har åberopats, att vid mindre arrendeställen, där arrendatorn huvudsakligen
är att anse såsom arbetare vid jordägarens jordbruk eller skogsbruk,
fastställande i lag av en längre minimiarrendetid skulle komma att i alltför hög
grad begränsa den förfoganderätt över arrendefastigheten, som måste tillkomma
jordägaren för att lian skall kunna rationellt bedriva sitt jordbruk eller skogsbruk.
Särskilt har framhållits, att det skulle lända jordägaren till avsevärt
men, om genom lagstiftningen en för jordbruks- eller skogsarbetet ovillig eller

Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

mindre lämplig arrendator för avsevärd tid bleve bunden vid en fastighet,
vars egentliga uppgift är att tjäna såsom arbetarboställe. Om, såsom jag kommer
att föreslå, den minimiareal, av vilken ifrågavarande bestämmelses tilllämplighet
blir beroende, bestämmes till fyra hektar, torde flertalet av de arrendeställen,
vilka äro att anse såsom egentliga arbetarboställen, icke komma
att inbegripas under stadgandet om minimiarrendetid. Skulle det av anledning,
som nu berörts, i något fall för jordägaren vara av synnerlig vikt att äga en
friare bestämmanderätt över en fastighet, vars odlade jord överstiger fyra hektar,
torde hans intresse kunna i skälig mån tillgodoses i dispensväg.

Då jag sålunda icke kunnat finna någon olägenhet av verklig betydelse vara
för de jordägare, om vilka här är fråga, förbunden med minimiarrendetidens
fastställande till femton år och en dylik utsträckning av tiden otvivelaktigt är
ägnad att befordra stabilitet i arrendeförhållandet, har jag i detta avseende
icke ansett mig kunna följa de sakkunnigas förslag. Om minimitiden, på sätt
jag tillstyrker, bestämmes till femton år, torde anledning icke föreligga att införa
en optionsrätt för arrendatorn eller hans rättsinnehavare; jag kan härutinnan
hänvisa till de skäl, som av jordsakkunniga åberopats mot fastställande
av optionsrätt vid arrenden för femton år eller längre tidsperioder.

Beträffande de grupper av arrenden, för vilka skall gälla en minimitid av
femton år, ansluter jag mig i det väsentliga till jordsakkunnigas förslag. Med
hänsyn till den permanens, som regelmässigt utmärker ifrågavarande arrenden,
har jag icke kunnat dela de betänkligheter, vilka av två reservanter framförts
mot förslaget i denna del. Till arrenden av här avsedda slag kunna efter min
uppfattning hänföras icke blott arrenden under bolag och med dem jämställda
rättssubjekt utan även flertalet arrenden under fideikommiss samt torp och
arrendegårdar, vilka ingå i större godskomplex. Till frågan om bestämmelsernas
närmare utformande torde jag få återkomma vid behandlingen av de
särskilda paragraferna i departementsförslaget.

Rätt för arrendatorn till husbehovsfiske.

(Jordsahkunnigas förslag: 52 §. Allmän motivering s. 188. Yttrandena:
bil. D s. 84.)

Enligt jordsakkunnigas förslag skall vid mindre arrenden av fastigheter, tillhöriga
bolag och med dem här jämställda rättssubjekt, arrendatorn äga en
ovillkorlig rätt att till husbehov fiska i det vatten, som tillhör den arrenderade
jorden, jordägaren dock obetaget att förbjuda kräftfiske ävensom fiske i visst
vatten, där jordägaren vidtagit särskilda åtgärder till fiskets förbättrande.

Jag erinrar, att enligt 11 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske arrendator
äger, där ej annat är avtalat, nyttja det fiske, som hör till den arrenderade
jorden. Den fråga, som här föreligger, gäller alltså, huruvida avtalsfriheten
bör i ett eller annat avseende inskränkas.

Mot den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, vilken är hämtad från
den norrländska arrendelagen, hava betänkligheter uttalats i åtskilliga yttranden,
vilka torde kunna anses representativa för uppfattningen inom landets

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

sydligare delar. Särskilt har framhållits, att fisket vid ifrågavarande grupper
av arrenden mången gång är av den ekonomiska betydelse, att jordägaren kan
vilja själv tillgodogöra sig detsamma, exempelvis genom att utarrendera det
till särskild person. Medgives i sådana fall arrendatorn rätt att för husbehov
begagna fisket, måste det erbjuda svårighet att förhindra honom företaga
fiske även i försäljningssyfte. Jämväl med hänsyn till en rationell fiskevård
synes mig en ovillkorlig rätt till husbehovsfiske mindre lämplig. Vad södra
och mellersta delarna av landet beträffar, har riksdagen också flera gånger,
senast år 1921, då frågan i anledning av motioner varit föremål för prövning,
ställt sig avvisande till en utvidgning av den rätt till fiske, vilken
enligt gällande lagstiftning tillkommer arrendator. För min del har jag
funnit övervägande skäl för att nu intaga samma ståndpunkt, och den av de
sakkunniga föreslagna bestämmelsen har därför icke upptagits i departementsförslaget.

Sedan jag härmed berört vissa huvudpunkter eller mera fristående spörsmål Speciell
i de sakkunnigas förslag, övergår jag till att närmare redogöra för de särskilda motivering.
bestämmelserna i departementsförslaget.

2 KAP.

Om arrende.

I likhet med de sakkunniga har jag ansett lämpligt, att då nu i 2 kap. av
1907 års lag införas flera nya paragrafer, kapitlet för vinnande av överskådlighet
uppdelas i vissa huvudavdelningar under särskilda underrubriker. De
bestämmelser, som äro avsedda att reglera jordbruksarrende i allmänhet, torde
kunna sammanföras under rubriken: ''Allmänna bestämmelser om jordbruks arrende’.

I en ny avdelning synas därefter kunna upptagas de särskilda bestämmelser,
som vid sidan av de allmänna bestämmelserna eller i stället för
några av dem skola gälla i fråga om vissa grupper av jordbruksarrenden. Efter
de särskilda bestämmelserna om vissa jordbruksarrenden torde, såsom de sakkunniga
föreslagit, böra under rubrik ''Om arrende för annat ändamål än
jordbruk’ upptagas de föreskrifter, som nu meddelas i 43 § allmänna arrendelagen.

1 §•

(Jordsaklcannigas förslag: 1 §. Allmän motivering: s: 58. Speciell motivering:
s. 207. Yttrandena: bil. D s. 13.)

I likhet med jordsakkunniga anser jag lagen böra innehålla den allmänna
regel, att arrendeavtalet skall upprättas skriftligen. Då det av skäl, som
av de sakkunniga framhållits, icke torde låta sig göra att frånkänna en muntlig
överenskommelse om arrende varje rättsverkan, har jag i överensstämmelse
med sakkunnigförslaget i andra stycket av paragrafen upptagit en bestämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

av innehåll, att därest på grund av avtal, som ej upprättats skriftligen, fastigheten
redan övertagits av brukaren, avtalet skall vara gällande. Avgörande
blir alltså tiden för fastighetens faktiska övertagande av brukaren, en tidpunkt,
vilken tydligen icke behöver sammanfalla med den i 5 § angivna fardag
för tillträde av arrenderad fastighet.

Om sålunda arrendeavtal, vilket ej skriftligen upprättats, erhåller rättslig
verkan, har jag i likhet med de sakkunniga ansett, att, där jordägaren eller
arrendatorn det fordrar, skriftligt arrendekontrakt skall upprättas, samt att, där
endera kontrahenten motsätter sig att utgiva sådan handling, domstol skall
äga efter stämning stadfästa arrendeförhållandet. En motsvarande bestämmelse
förekommer i 1 § norrländska arrendelagen. Till grund för ett sådant
domstolsbeslut bör, såsom de sakkunniga erinrat, ligga parternas överenskommelse,
kompletterad och rättad till överensstämmelse med arrendelagen. Med
anledning av vad i de sakkunnigas betänkande (s. 207) anförts vill jag framhålla,
att med hänsyn till den omarbetning 7 § undergått i departementsförslaget
det icke kommer att tillhöra domstolen att verkställa någon uppskattning i
penningar av lega, som bestämts att utgå i arbete, eller att företaga någon
jämkning av dylik lega.

Domstols beslut, varigenom stadfästelse.meddelats å ett muntligt arrendeavtal,
skall enligt departementsförslaget liksom enligt sakkunnigförslaget medföra
samma verkan som ett skriftligt, bevittnat arrendekontrakt. Inteckning
skall således kunna meddelas på grund av beslutet, sedan detta vunnit laga
kraft. Den erinran härom, vilken enligt sakkunnigförslaget skulle upptagas
i förevarande paragraf, har jag ansett lämpligare höra intagas i 40 § inteckningsförordningen,
och har jag fördenskull låtit utarbeta förslag till erforderlig
ändring av sistnämnda lagrum.

De sakkunniga hava föreslagit, att ändring i eller tillägg till skriftligt arrendeavtal
skall vara utan verkan, där ändringen eller tillägget ej skriftligen
avfattats. För min del har jag emellertid icke kunnat anse ett dylikt stadgande
nödvändigt eller lämpligt. Att för varje fall frånkänna en muntlig
överenskommelse vid sidan av det skriftliga avtalet rättsverkan torde kunna
medföra konsekvenser, vilka näppeligen skulle godkännas av rådande rättsuppfattning.
De särskilda förhållanden, vilka kunna motivera en dylik bestämmelse
i den norrländska arrendelagen, lära knappast äga motsvarighet beträffande
arrende i allmänhet. Frågan under vilka förutsättningar och i vilken
omfattning en muntlig överenskommelse, ingången vid sidan av ett skriftligen
upprättat arrendeavtal, bör tilläggas giltighet har icke upptagits till besvarande
i den allmänna arrendelagen och torde jämväl med den nu föreslagna
lydelsen av 1 § höra: överlämnas åt rättstillämpningen.

7 §•

Beträffande denna paragraf tillåter jag mig hänvisa till vad jag angående
dagsverksskyldigheten anfört i den allmänna motiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

8 och 9 §§.

(■Jordsakkunnigas förslag 8 och 9 §§. Speciell motivering: s. 208. Reservation:
s. 244. Yttrandena: bil. D s. 31.)

I fråga om dessa paragrafer har jag icke funnit anledning avvika .från sakkunnigförslaget,
till vilket jag alltså tillåter mig hänvisa. Någon rätt för
arrendatorn att efter viss tid uppsäga arrendet har jag i likhet med de sakkunnigas
flertal icke ansett mig böra föreslå.

10 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 12 § samt 14 § första och andra styckena. Speciell
motivering: s. 213 och 219. Yttrandena: bil. D s. 38.)

Jordsakkunniga hava i sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att,
om arrendatorn eftersätter sin vårdnadsskyldighet, jordägaren skall äga påkalla
syn för,att arrendatorn må föreläggas viss tid för avhjälpande av bristen,
samt att, om arrendatorn underlåter att inom den föreskrivna tiden bota
densamma, jordägaren skall vara berättigad att själv ^verkställa arbetet och
utan avvaktan på arrendets upphörande undfå gottgörelse av arrendatorn med
det belopp, vartill bristens avhjälpande uppskattats vid synen. Av de sakkunnigas
motivering framgår, att bestämmelsen sammanhänger med de förpliktelser
i fråga om iståndsättande av arrendefastighets åbyggnader, som enligt förslaget
skulle åligga jordägaren. Med den ståndpunkt jag, på sätt förut angivits,
intagit i sistnämnda fråga har denna grund för bestämmelsens införande
i lagen bortfallit. Då det även i övrigt synes mindre lämpligt att jordägaren
skulle kunna, på sätt av förslaget skulle följa, ingripa i arrendejordbrukets
skötsel, har i departementsförslaget icke upptagits någon mot de sakkunnigas
förslag i denna del svarande bestämmelse.

Härav följer, att anledning ej föreligger att, såsom de sakkunniga föreslagit,
vidtaga ändring i 37 §.

Beträffande formuleringen må anmärkas, att i departementsförslaget 10 §
avfattats i närmare anslutning till den nu gällande lydelsen. I första och
andra styckena har sålunda ej företagits någon ändring. I tredje stycket
första punkten har av redaktionella hänsyn upptagits den bestämmelse, som i
gällande lag återfinnes i 12 § tredje stycket första punkten. I tredje stycket
andra punkten har i överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit intagits
stadgande, att synemännen vid avträdessynen skola verkställa den uppskattning,
som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 §.

12 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 16 §. Speciell motivering: s. 222.)

I tredje stycket av denna paragraf hava i överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag införts bestämmelser om förfarandet, då synemännen stanna
i olika meningar.

I departementsförslaget har därjämte upptagits föreskrift av innebörd, att,

Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

om särskild synemän tillkallats, hans mening icke under alla förhållanden
skall gälla såsom synemännens beslut. Kunna meningarna jämkas till varandra,
har den mening synts böra gälla, varom flertalet av synemännen förenar
sig. Endast då alla äro av olika mening och jämkning ej kan ske, bör den
särskilt tillkallade synemännens mening gälla såsom beslut.

14 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 10 § sista stycket, 14 § sista stycket och 16 §
fjärde stycket sista punkten.)

I denna och närmast följande paragraf i lagen stadgas, att, om jordägaren
underlåter verkställa visst arbete å fastigheten, vartill han i arrendeavtalet
utfäst sig, eller att iståndsätta byggnad, som blivit förstörd genom vådeld eller
annat ofall, arrendatorn skall äga själv utföra arbetet på jordägarens bekostnad.

Enligt nuvarande lag synes det kunna vara tveksamt, huruvida arrendatorn
är berättigad att uppbära gottgörelse i förevarande fall förr än arbetet i sin
helhet slutförts. Då det emellertid vid större företag, såsom nybyggnad och
dylikt, uppenbarligen kan vara av betydelse för arrendatorn att allt efter som
arbetet fortskrider erhålla gottgörelse för vad han utfört, har jag ansett lämpligt
att låta en regel av detta innehåll komma till uttryck i lagen.

I andra stycket av paragrafen meddelas vissa bestämmelser om särskild syn
under arrendetiden. Sådan syn kan enligt departementsförslaget, förutom i de
fall, som omnämnas i denna paragraf och 15 §, påkallas jämväl enligt 47 och
48 §§. I fråga om denna syn skola, såsom redan nu gäller, bestämmelserna
om tillträdes- och avträdessyn äga motsvarande tillämpning. Nuvarande lag
lämnar öppet, vilkendera av kontrahenterna skall vidkännas kostnaden för
särskild syn. Det torde emellertid få anses ligga i sakens natur, att denna
kostnad skall gäldas enligt samma principer, som gälla vid rättegång. I enlighet
med vad de sakkunniga föreslagit har i paragrafen upptagits uttrycklig
bestämmelse härom, överensstämmelse vinnes därigenom även med norrländska
arrendelagen.

17 §.

(Jordsalckunnigas förslag: 13 § och 20 § första stycket. Allmän motivering:
s. 133. Speciell motivering: s. 218. Yttrandena: bil. D s. 38 o. 53.)

I fråga om rätt för arrendatorn att verkställa nyodling samt att erhålla
gottgörelse för vissa jordförbättringar har jag i huvudsak kunnat ansluta mig
till jordsakkunnigas förslag. Vissa modifikationer hava dock synts erforderliga.

I första stycket av denna paragraf har upptagits den bestämmelse om rätt
att verkställa nyodling, vilken i sakkunnigförslaget återfinnes i 20 § första
stycket. I detta förslag,har från den allmänna regeln, att arrendatorn skall
vara oförhindrad att å det arrenderade området företaga nyodling, gjorts undantag
dels för mark, därå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

dels för mark, därå särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits för varaktigt
betesbruk. För nyodling å dylik mark skall enligt förslaget jordägarens
medgivande vara en ovillkorlig förutsättning. På grund av vad domänstyrelsen
anmärkt (bil. I) s. 55) har uttrycket ''mark, därå finnes ståndskog
eller växtligt ungskogsbestånd’ i departementsförslaget utbytts mot ''skogbärande
mark’. I fråga om nyodling å mark, därå vidtagits åtgärder för betesförbättring,
har anledning icke synts mig föreligga att begränsa undantaget till
allenast de fall, då förbättringen utförts av jordägaren själv. I departementsförslaget
har därför undantaget utsträckts till att avse all mark, därå vidtagits
åtgärder av ifrågavarande slag. För varje omläggning till åker av dylik mark
skall sålunda fordras jordägarens samtycke. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Gotlands län har i sitt yttrande (bil. D s. 55) hemställt, att icke
någon uppodling av ängsmark måtte tillåtas utan att jordägaren givit sitt
samtycke därtill. Detta förslag har jag emellertid icke ansett mig kunna
biträda. Genom ett dylikt stadgande skulle enligt min mening rätten att företaga
nyodling bliva alltför begränsad. Jag erinrar, att bestämmelserna om
arrendatorns rätt till nyodling icke äro tvingande. Skulle jordägaren i något
särskilt fall vilja bevara en naturlig äng i dess förhandenvarande skick, står
det honom följaktligen öppet att i arrendekontraktet intaga förbehåll om att
odling av ängen ej får äga rum. Ej heller vad i övrigt från vissa håll anmärkts
mot ifrågavarande bestämmelser har givit mig anledning att i vidare mån än
nu nämnts frångå de sakkunnigas förslag.

I andra stycket av paragrafen hava upptagits de bestämmelser om rätt för
arrendatorn till ersättning för nyodling och betesförbättring, vilka återfinnas
i 13 § i sakkunnigförslaget. På grund av vissa anmärkningar, som framkommit
mot förslaget, har jag ansett någon jämkning därav böra vidtagas. Enligt
förslaget skall ersättningen beräknas efter det ökade värde, fastigheten i följd
av förbättringen kan anses äga vid avträdet, utan att dock ersättningen får
överstiga den kostnad, som varit nödig för förbättringens utförande. I anledning
av vad lantbruksstyrelsen häremot anmärkt (bil. D s. 45) har i departementsförslaget
gjorts den avvikelse från sakkunnigförslaget, att till grund för
ersättningens beräkning skall läggas allenast den kostnad, som arbetet betingat
och som varit nödig för arbetets utförande. Tydligt lärer vara, att, om arrendatorn
erhållit statsbidrag till företag av här ifrågavarande beskaffenhet, avdrag
därför skall ske. I likhet med ett flertal av de i ärendet hörda myndigheterna
hav jag ansett, att vid ersättningens bestämmande bör tagas hänsyn
jämväl till den nytta arrendatorn utan förhöjning av legan njutit av företaget,
Den årliga nyttan har, i enlighet med vad lantbruksstyrelsen hemställt, beräknats
vid nyodling till en tjugondedel och vid betesförbättring till en tiondedel
av den nödiga kostnaden för företaget. Om arrendatorn låtit en verkställd
nyodling förfalla, kommer fastigheten tydligen icke att anses hava undergått
sådan värdeökning, vilken berättigar till ersättning.

Någon tvekan torde kunna uppstå vid bestämmande av ersättning i det fall,
att arrendatorn under ett visst antal år utan att hava inhämtat jordägarens
samtycke verkställt nyodling av mark, överstigande två hektar. Därvid lärer

Kungl. Majds proposition nr 18%.

böra så förfaras, att först beräknas nödiga kostnaden för den nyodling arrendatorn
under varje år utfört, att därefter å det kostnadsbelopp, som nyodlingen
årligen betingat, beräknas amortering för den nytta arrendatorn haft av
jordförbättringen, samt att, sedan de sålunda erhållna beloppen sammanlagts,
bestämmes huru mycket av denna summa belöper å två hektar.

Enligt 17 § i dess nuvarande lydelse äger arrendatorn vid täckdikning med
användande av tegelrör erhålla gottgörelse av jordägaren för viss del av kostnaden
under förutsättning, att täckdikningen utförts efter plan, som antingen
blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör.
Härutinnan hava de sakkunniga föreslagit den ändring, att i fråga om behörighet
att upprätta täckdikningsplan skulle med statens lantbruksingenjör
jämställas person, vilken av vederbörande hushållningssällskap tillerkänts behörighet
därtill. Emot detta förslag har lantbruksstyrelsen (bil. D s. 45) uttalat
vissa betänkligheter, vilka jag ansett böra beaktas. I huvudsaklig anslutning
till vad lantbruksstyrelsen hemställt innehåller därför departementsförslaget, att
såsom villkor för erhållande av ersättning för täckdikning skall gälla, att den
utförts efter plan, som antingen blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts
av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap anställd
jordbrukskonsulent.

Enligt såväl gällande lag som sakkunnigförslaget är arrendatorn berättigad
att, när täckdikningen behörigen utförts, av jordägaren undfå gottgörelse för
så stor del av kostnaden, som motsvarar värdet av rören. Häri har jag icke
ansett mig böra föreslå någon ändring. I anledning av vad lantbruksstyrelsen
anmärkt i fråga om beräkningen av denna ersättning må dock framhållas, att
ersättning uppenbarligen bör utgå ej blott för tegelrörens inköpspris utan även
för den kostnad arrendatorn måst vidkännas för deras transport till ortens järnvägsstation
eller båthamn. För att i stadgandet skall inläggas denna innebörd
synes emellertid någon ändring av ordalagen icke vara erforderlig.

Lika med de sakkunniga anser jag, att arrendatorn bör utöver kostnaden för
tegelrören äga att när fastigheten avträdes erhålla ytterligare gottgörelse av
jordägaren för täckdikningen. Enligt sakkunnigförslaget skall denna gottgörelse
beräknas huvudsakligen efter samma grunder, som skola gälla i fråga om
ersättning för nyodling och betesförbättring. Till grund för ersättningens bestämmande
skulle således läggas dels den värdeökning, fastigheten genom företaget
vunnit, dels ock den nödiga kostnaden för företaget. I överensstämmelse
med vad departementsförslaget innehåller i fråga om ersättning för nyodling
och betesförbättring har emellertid gottgörelsen även i nu förevarande avseende
synts böra beräknas allenast med hänsyn till den nödiga kostnad, som
arrendatorn nedlagt å företaget. Å denna kostnad skall liksom enligt sakkunnigförslaget
beräknas viss årlig amortering för den nytta, som arrendatorn
utan förhöjning av legan njutit av täckdikningen. Jämlikt lantbruksstyrelsens
hemställan har den årliga amorteringen bestämts till en femtondedel i stället
för, såsom av de sakkunniga föreslagits, en tiondedel av det belopp, som beräknas
utöver kostnaden för rören. Om vid avträdet befinnes, att täckdikningen
icke behörigen underhållits, skall avdrag dessutom ske för bristen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

18 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 18 §. Allmän motivering: s. 159. Yttrandena:
bil. D s. 48.)

Mot jordsakkunnigas förslag i fråga om rätt för arrendatorn till ersättning
för elektrisk anläggning hava i de avgivna yttrandena framställts vissa anmärkningar,
vilka emellertid icke synts mig innefatta anledning till någon väsentlig
avvikelse från förslaget. Jordägaren bör således enligt min mening
vara pliktig att lösa elektrisk anläggning, som utförts enligt en av jordägaren
godkänd plan. Har jordägaren ej godkänt planen, bör ändock lösningsskyldighet
gälla, därest anläggningen prövas lämplig med hänsyn till fastighetens
storlek, belägenhet och förhållandena i övrigt samt fråga icke är om mera kostbara
anläggningar, såsom generator-, omformare- eller ackumulatoranläggningar.
Att från lösningsskyldigheten undantaga jämväl vanliga transformatorstationer
synes icke vara befogat. 1 fråga om löseskillingens beräkning
har jag emellertid ansett mig böra föreslå vissa avvikelser från sakkunnigförslaget.
Enligt detta förslag skall lösen utgå efter det ökade värde, fastigheten
i följd av anläggningen kan anses äga vid avträdet, men får ej överstiga
den kostnad, som varit nödig för anläggningens utförande. Enligt departementsförslaget
skall, i överensstämmelse med vad som föreslagits i 17 §,
löseskillingen bestämmas allenast med hänsyn till den nödiga kostnad,
arrendatorn nedlagt å anläggningen. Vidare skall avdrag ske ej mindre med
en tjugondedel av det sålunda beräknade beloppet för varje helt år, under vilket
arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av anläggningen, än även,
därest å denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande.

Därest lösningsskyldighet till elektrisk anläggning icke föreligger, bör arrendatorn
tydligen äga rätt att bortföra vad han påkostat. Enligt sakkunnigförslaget
är tiden härför begränsad till tre månader efter det arrendet upphörde.
Denna tid synes under vissa omständigheter kunna vara för knapp. Uteslutet
är nämligen ej, att tvist om skyldighet för jordägaren att lösa anläggningen
icke blir slutligen avgjord inom berörda tid. Uppenbart obilligt skulle det vara,
om arrendatorn, därest avgörandet går honom emot, ej därefter skulle äga bortföra
ledningar och annat, som kan vara av något värde. I departementsförslaget
har därför tillagts den bestämmelse, att tiden för bortförandet i detta fall skall
räknas från det arrendator^ anspråk på inlösen blev slutligen ogillat.

22 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 22 §. Speciell motivering: s. 223.)

I fråga om 22 § har i departementsförslaget ej gjorts annan avvikelse från
sakkunnigförslaget än som föranledes därav att i det förra förslaget ej upptagits
bestämmelser om rätt för jordägaren att på arrendatorns bekostnad utföra
arbete å fastigheten, vilket denne eftersatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

33 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 33 §. Speciell motivering: s. 224.)

Från sakkunnigförslaget skiljer sig 33 § i departementsförslaget endast däri,
att med hänsyn till den nya konkurslagstiftningen uttrycket ''inställelsedagen
i konkursen’ ersatts av ’den för bevakning av fordringar utsatta tid’.

43 §.

I några yttranden över förslaget (bil. D s. 13) har framhållits såsom önskvärt
att av lagen på ett klart och lättfattligt sätt må framgå, i vilken omfattning
dess bestämmelser äro av tvingande natur eller dispositiva. I anledning härav
har i denna paragraf intagits en erinran, att, med undantag av 1 §, 2 § första
stycket samt 3 och 7 §§, alla i föregående paragrafer av kapitlet upptagna bestämmelser,
som avhandla jordägarens eller arrendatorns rättigheter eller skyldigheter,
äro av dispositiv natur.

44 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 43 §. Allmän motivering: s. 34—40, 42. Speciell
motivering: s. 224. Reservation s. 240. Yttrandena: bil. D s. 64.)

Såsom jag redan i det föregående berört, anser jag i likhet med jordsakkunniga
särskilda bestämmelser vara påkallade beträffande upplåtelse av
jord, som tillhör bolag eller ekonomisk förening eller ock sådan enskild person,
vars huvudsakliga intresse av fastigheten icke avser bedrivandet av jordbruk.
Den formulering, som i sakkunnigförslaget använts för betecknande
av dessa rättssubjekt, har synts mig kunna med någon jämkning godkännas.
Enligt min mening föreligger sålunda icke anledning att, såsom
lantbruksstyrelsen hemställt, begränsa de särskilda bestämmelsernas tillämplighet
till allenast arrenden under sådana bolag, vilka förvärvat arrendefastigheterna
enbart eller huvudsakligen i ändamål att antingen direkt eller i spekulationssyfte
utnyttja till dem hörande skog, torvmosse, stenbrott eller annan
dylik naturtillgång. Väl må medgivas, att i fråga om dylika arrenden lagstiftningsåtgärder
av här avsedd art i regel äro mest påkallade, men det torde
ej kunna förbises, att jämväl i övriga fall, då jorden äges av bolag, ett behov
av särskilda bestämmelser till tryggande av arrendatorns ställning kan vara
för handen. Ej heller kan jag biträda de förslag, vilka, i vissa yttranden framställts
i syfte att utvidga de i förevarande paragraf avsedda jordägaregrupperna.
I anledning av vissa anmärkningar, som i övrigt framställts mot förslaget
i denna del, må framhållas, att otvivelaktigt gränsfall kunna förekomma,
i vilka det icke utan svårighet kan avgöras, huruvida jordägaren driver sådan
rörelse eller handel, som i stadgandet avses. Avgörandet i sådana, måhända
icke alltför talrika fall måste dock bliva beroende av omständigheter, vilka
näppeligen kunna» under allmängiltiga ordalag sammanföras i en lagtext.

Lika med de sakkunniga håller jag före, att ifrågavarande särskilda bestämmelser
principiellt böra äga tillämpning allenast beträffande sådana arrenden,
vid vilka arrendatorn kan erhålla sin huvudsakliga bärgning av jordbruket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

Rena arbetarboställen böra följaktligen icke innefattas under bestämmelserna.
För undanröjande av tvekan hos kontrahenterna, huruvida i förekommande fall
de allmänna eller de särskilda bestämmelserna äro tillämpliga å arrendet, och till
förebyggande av misstag i detta hänseende torde det emellertid vara nödvändigt
att söka på ett mera oomtvistligt sätt fastställa dessa stadgandens tilllämpningsområde.
Detta lärer knappast kunna ske annorledes än att den arrenderade
jorden förklaras skola innehålla viss minimiareal. Den avfattning,
som förordats av två reservanter bland de sakkunniga, har synts mig allt för
svävande för att kunna lämna tillräcklig ledning vid avgörandet. Skulle ett
arrende, som sålunda faller under de särskilda bestämmelserna, likväl icke vara
av den beskaffenhet, att arrendatorn kan erhålla sin huvudsakliga bärgning
av jordbruket, bör dispens kunna erhållas. Av åtskilliga yttranden
i ärendet synes framgå, att den föreslagna minimiarealen, två hektar
odlad jord, är för låg med hänsyn till förhållandena i mellersta och södra delarna
av landet. I enlighet med vad ett flertal av myndigheterna hemställt
har därför i departementsförslaget minimiarealen höjts till fyra hektar odlad
jord. Denna ändring bör så mycket mindre kunna möta gensaga som av de
sakkunnigas motivering framgår, att vid minimiarealens bestämmande huvudsakligen
varit avgörande hänsyn till rikets nordligare delar, där arrendena förutom
den odlade jorden merendels omfatta betydande areal ängs- och hagmark;
denna hänsyn kommer tydligen icke i betraktande, därest, på sätt jag
föreslår, norrländska arrendelagen behålles i gällande kraft.

Även däri är jag ense med de sakkunniga, att för de särskilda bestämmelsernas
tillämplighet bör gälla viss maximiarealgräns. Den gräns, tjugufem hektar
odlad jord, som de sakkunniga i detta avseende föreslagit, synes mig lämplig.

De sakkunniga hava förordat vissa undantag från de särskilda bestämmelserna.
Sålunda skola enligt förslaget dessa bestämmelser icke äga tillämpning,
därest jord upplåtes till ägare av angränsande fastighet att brukas tillsammans
med denna. Såsom motiv härför har anförts, att ofta förekomme,
att inägorna till ett bolagshemman eller viss del av dem utarrenderades till
en bonde för sambruk med en honom tillhörig angränsande fastighet, samt
att i dylika fall arrendatorn icke i regel kunde gentemot jordägaren anses
vara i den ofria ställning, som utgjorde grunden för ifrågavarande särskilda
bestämmelser. Detta undantag har icke upptagits i departementsförslaget.
Av de sakkunnigas motivering framgår, att med bestämmelsen företrädesvis
avsetts vissa i Dalarne rådande förhållanden. Om, på sätt nu föreslås,
den norrländska arrendelagen bibehålies, torde emellertid i fråga om
flertalet bolagshemman i Dalarne den allmänna arrendelagen komma att
sakna tillämpning. Härtill kommer, att de med den föreslagna undantagsbestämmelsen
närmast åsyftade arrendefastigheterna i regel torde vara så
små, att de icke omfatta den ifrågasatta minimiarealen, fyra hektar odlad
jord. Vid dessa förhållanden synes det kunna antagas, att bestämmelsen icke
skulle erhålla någon nämnvärd praktisk betydelse. Till dess införande i lagen
lärer så mycket mindre föreligga anledning som genom den möjlighet, lagen
inrymmer för jordägaren till erhållande av dispens, lärer vara i erforderlig

Bihang till riksdagens protokoll, 1027. 1 samt. 155 käft. (Nr 182.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

mån sörjt för att sådana omständigheter, som framhållits av de sakkunniga,
ändock icke bliva obeaktade.

I redaktionellt hänseende har sakkunnigförslaget undergått någon omarbetning.

45 §.

Såsom jag förut nämnt, har minimiarrendetiden i departementsförslaget bestämts
till femton år. Denna regel torde emellertid ej böra gälla utan undantag.
I överensstämmelse med vad som stadgas i norrländska arrendelagen synes
sålunda ett avtal, som varit gällande under femton år, böra kunna förlängas
jämväl för kortare tid. Även i sakkunnigförslaget har optionsrätten begränsats
till arrenden, vilka icke varit gällande under femton år. Stärka skäl synas
tala för ett dylikt undantag från huvudregeln. Ej minst för arrendatorn
kan det vid Utgången av en arrendeperiod om femton år vara av betydelse
att kunna få arrendet förlängt för eii kottare tid. Någon större risk för
att genom en dylik bestämmelse arrendeförhållandet skulle återföras i det osäkerhetstillstånd,
man velat förebygga genom bestämmelsen om viss minimiarrendetid,
torde ej heller föreligga. Såsom framhållits vid tillkomsten av den
norrländska arrendélagen, får det nämligen förutsättas, att arrendeförhållandet
under den föregående långa arrendetiden vunnit en stadga, som verkar även
under den ytterligare tid, arrendet kommer att bestå.

Vad i 2 § andra stycket stadgas om tyst förlängning bör tydligen äga tilllärtipning
jämväl i fråga om sådana arrendeavtal, som här avses.

47 §.

Enligt säkkunnigförslaget skulle, såsom jag tidigare berört, beträffande här
ifrågavarande arrenden gälla samma bestämmelser om skyldighet att bygga
och underhålla åbyggnader, som föreslagits med avseende å arrende i allmänhet;
dock skulle bestämmelserna vara tvingande vid nu ifrågavarande grupper
av arrenden. Jordägaren skulle alltså vara pliktig att vid tillträdet tillhandahålla
arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter
ortens sed behörigt skick, men under arrendetiden skulle någon nybyggnadseller
underhållsskyldighet icke åligga honom.

Enligt min mening kan det emellertid icke anses lämpligt att fastställa
en byggnadsskyldighet, som skulle medföra, att, om en byggnad vid tillträdet
befinner sig i ett efter ortens sed väl icke fullt behörigt, men dock brukbart
skick, jordägaren skall vara nödsakad verkställa en ombyggnad eller en reparation,
med vilken faktiskt kan utan olägenhet anstå under en måhända avsevärd
tid. Men även om jordägarens förpliktelse skulle inskränkas till att avse byggnadernas
tillhandahållande i brukbart skick, kvarstå likväl vissa betänkligheter.
Det kan nämligen icke förbises, att avgörandet, huruvida nybyggnad''eller större
reparation skall bekostas av jordägaren eller arrendatorn, kommer att ligga helt
och hållet i synemännens händer. Såsom i åtskilliga yttranden framhållits, kommer
detta avgörande med all säkerhet mången gång att vara förenat med ej ringa

Rungl. Maj:ts proposition nr 182.

svårighet. För kontrahenterna själva måste clet därför vid ärrendeävtalets ingående
bfta främsta såsom ovisst, vem kostnaden för en ombyggnad eller reparation
kommer att åligga. Härigenom införes i arrendeförhållandet ett Osäkerhetsmoment,
vilket både för jordägaren och för arrendatorn innebär en avgjord
olägenhet. Sålunda kan inträffa, att arrendatorn förbundit sig att betala en
jämförelsevis hög lega i förlitande på att en viss reparation, vilken han finner
behövlig, skall jämlikt lagens bestämmelser verkställas av jordägaren. Befinnes
därefter vid synen, att reparationen ej är nödvändig, blir arrendatorn
icke blott pliktig att betala den utfästa legan utan nödgas måhända också efter
någon tid själv bekosta reparationen. Någon åtskillnad synes mig följaktligen
icke kunna göras med hänsyn till den omständigheten, huruvida behov av nybyggnad
eller reparation föreligger redan vid tillträdet eller det inträder först
under arrendetiden. Med hänsyn härtill har jag i departementsförslaget upptagit
bestämmelse, att det skall åligga jordägaren icke blott att svara för den
nybyggnad och de större reparationer, som vid tillträdet äro behövliga, utan
även att bekosta de arbeten av detta slag, varav behov kan uppkomma under
arrendetiden. Då vid ifrågavarande grupp av arrenden jordägaren redan
nu ofta ombesörjer alla nybyggnads- och större reparationsarbeten, torde en
sådan bestämmelse i verkligheten knappast kotorna att beteckna någon nyhet
utan huvudsakligen innebära lagfästande av en hittills i stor utsträckning tilllätapad
Ordning. Härigenom vinnes ock överensstämtaelse med nöfrländska
arrendelagen.

I enlighet med väd lantbruksstyrelsen vid 10 § i sakkunnigförsläget hemställt
(bil. D s. 37) har för det fall, att jordägaren brister i sin byggnadsskyldighet,
föreslagits, att vid tillträdessynen skall antingen honom föreläggas viss
tid för arbetets utförande eller ock, där arrendatorn det påfordrar och så prövas
lämpligt, bestätomas, ätt arrendatorn äger att själv utföra arbetet på jordägarens
bekostnad. Underlåter i sistnämnda fall arrendatorn att utföra arbetet inom
den tid, som vid synen utsatts, bör han tydligen ej vara berättigad till nedsättning
av arrendeavgiften eller till skadestånd för tid, som därefter förflyter.

Verkställer arrendatorn arbetet på jordägarehs bekostnad, bör han i överensstämmelse
med vad i 14 § föreslagits äga uppbära gottgörelse för arbetet allt
efter som detta fortskrider.

48 §.

I denna paragraf lämnas bestämmelser rörande jordägarens skyldighet att
svära för större byggnadsarbeten, sota bliva erforderliga under arrendetiden.
Denna skyldighet grundas på bestämmande vid tillträdessynen. Vid denna
skall nämligen fastställas, i vilken omfattning de å fastigheten befintliga husen
äro nödvändiga för jordbrukets bedrivande. Jordägaren är därefter skyldig
att i enlighet härmed hålla husen i stånd. Reparationer av allenast mindre
omfattning åligger det däremot jämlikt 49 § arrendatorn att själv ombesörja.
Föl-störes under arrendetiden nödig byggnad eller blir den av ålder obrukbar,
åligger det alltså jordägaren att bekosta nybyggnad eller ombyggnad. Er -

Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

fordras ombyggnad eller reparation i följd av något arrendatorns vållande, är
jordägaren uppenbarligen ej skyldig att vidkännas kostnaden därför. Förslaget
överensstämmer härutinnan med norrländska arrendelagen.

50 §.

Därest å fastigheten finnes byggnad, som icke är nödig för jordbrukets bedrivande,
lärer ur allmän synpunkt icke föreligga något intresse av att byggnaden
bibehålies. Det torde ej heller vara befogat att beträffande sådan byggnad
tillämpa de gentemot jordägaren skärpta bestämmelser, som föreslagits i
fråga om nödiga byggnader. I förslaget har därför i överensstämmelse med
den norrländska arrendelagen stadgats, att sådan byggnad skall vara undantagen
från arrendet, där ej i arrendeavtalet annorlunda bestämmes. Skall byggnaden
enligt avtalet ingå i arrendet, böra samma bestämmelser, som föreslagits
beträffande nödig byggnad, gälla i avseende å nybyggnads- och underhållsskyldighet.
Dock torde det böra vara kontrahenterna obetaget att genom avtal
annorledes reglera dessa förhållanden.

52 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 54 §. Allmänna motiv: s. 56. Yttrandena: bil.
D s. 85.)

I sakkunnigförslaget har såsom särskild anledning till dispens angivits, att
med hänsyn till av jordägaren bedrivet jordbruk eller skogsbruk det vore
oundgängligen nödigt, att han ägde friare bestämmanderätt över fastigheten
än enligt de särskilda bestämmelserna vore medgivet. Denna dispensgrund
synes mig hava blivit alltför snävt begränsad. Enligt min mening föreligger
giltigt skäl till dispens, om det för jordägaren med hänsyn till hans jordbruk
eller skogsbruk är av synnerlig vikt, att han äger sådan friare bestämmanderätt.
Förevarande bestämmelse har avfattats i enlighet härmed.

Övriga avvikelser från sakkunnigförslaget äro endast redaktionella.

53 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 55 och 57 §§. Speciell motivering: s. 237. Reservation:
s. 241. Yttrandena: bil. D s. 86.)

Av skäl, som angivits vid 44 §, har minimiarealen höjts från två till fyra
hektar odlad jord. Anledning att, såsom i sakkunnigförslaget skett, från
bestämmelsens tillämpning undantaga arrende av huvudgård till fideikommiss
har icke synts mig vara för handen. Denna fråga torde för övrigt sakna
praktisk betydelse, då fastighet, vilken är att anse såsom huvudgård till fideikommiss,
sällan torde komma att omfattas av de föreslagna arealgränsema.

55 §.

- (Jordsakkunnigas förslag: 58 §. Speciell motivering: s. 237. Reservation:
s. 241. Yttrandena: bil. D s. 86.)

Enligt sakkunnigförslaget skall bestämmelsen om minimitid tillämpas,
förutom å upplåtelser av torp och andra till huvudgård hörande lägen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

heter samt hemman, som lyda under huvudgård, jämväl å arrende av annan
jord, vilken utan andra avbrott än av tillfällig beskaffenhet varit utarrenderad
under mer än trettio år i följd närmast före upplåtelsen, så framt denna
omfattar odlad jord till en viss vidd. Såsom två reservanter bland de sakkunniga
och flera myndigheter i avgivna yttranden framhållit, synes det emellertid
vara mindre lämpligt och ej heller av något verkligt behov påkallat att till grund
för tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse lägga allenast den omständighet,
att en fastighet varit under en längre tid utarrenderad. Orsaken härtill
kan mången gång vara att finna i rent tillfälliga förhållanden. Någon presumtion
för att fastigheten även framdeles kommer att vara upplåten på arrende
torde således ej kunna grundas därpå. Härtill kommer, att en sådan
bestämmelse lätteligen kan bliva skäligen verkningslös på grund av de nära
liggande tillfällen till kringgående, som skulle erbjuda sig. I anledning härav
har bestämmelsen i departementsförslaget begränsats till att avse arrenden
av torp och andra till huvudgård hörande jordbrukslägenheter samt hemman,
som lyda under huvudgård. I överensstämmelse med vad som föreslagits i
44 och 53 §§ har minimiarealen bestämts till fyra hektar odlad jord.

Någon anledning att från bestämmelsens tillämpning undantaga annan allmän
jord än sådan, som tillhör kronan, kommun eller municipalsamhälle, har
jag ej ansett föreligga.

56 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 59 §. Speciell motivering: s. 238).

Den avvikelse, som i denna bestämmelse gjorts från sakkunnigförslaget, är
betingad av att i departementsförslaget icke föreslagits någon ändring av
29 §.

Av samma anledning har ej heller föreslagits någon ändring av 3 kap. 19 §.

övergångsbestämmelserna.

Tiden för de föreslagna bestämmelsernas ikraftträdande har synts böra bestämmas
till den 1 januari 1928.

I fråga om dessa bestämmelsers tillämplighet å avtal, som ingåtts före den
nya lagens ikraftträdande, ävensom denna lags förhållande till äldre lagstiftning
torde de grunder böra gälla, vilka finnas stadgade i lagen den 14 juni
1907 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt
till fast egendom. Någon retroaktiv verkan lärer således icke böra tilläggas
de nya stadgandena. Häremot strider ej, att i den mån s. k. tyst förlängning
av ett äldre avtal inträder, dessa stadganden bliva därå tillämpliga. Tydligt
är, att de undantag beträffande upplåtelse av stadgad åborätt och arrende
av viss jord i Norrland och Dalarne, vilka enligt 2 och 10 §§ i förut nämnda
promulgationslag gälla i fråga om tillämpligheten av 1907 års lag, böra hänföras
även till de nu föreslagna ändringarna i denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Förslag till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den
25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och

Dalarne.

1 §•

I fråga om denna paragraf föreslås ej annan ändring än som följer av det
vid 1 § allmänna arrendelagen berörda förslaget att i inteckningsförordningen
intaga föreskrift om rätten att erhålla inteckning till säkerhet för arrenderätt,
som icke gmndas å skriftligt kontrakt men som blivit stadfäst av domstol.

5 §.

Bestämmelserna i denna paragraf hava. ojnarbetats till överensstämmelse
med 7 § allmänna arrendelagen i dess lydelse enligt departementsförslaget.
Därvid har emellertid avvikelse ej gjorts från nuvarande bestämmelse i vad
den avser förbehåll om tjänstbarheter, vilka ej äro till sin omfattning bestämda.
Dylikt förbehåll är således även enligt förslaget utan verkan, jämväl om
tjänstbarheterna äro av allenast ringa betydenhet.

6 §.

Denna bestämmelse har omarbetats till överensstämmelse med vad som
föreslagits i 8 § allmänna arrendelagen.

19 §.

Den lösningsskyldighet i fråga om elektrisk anläggning, som föreslagits i
18 § allmänna arrendelagen, bör uppenbarligen gälla även de arrenden, vilka
avses i förevarande lag. I denna paragraf har intagits bestämmelse härom.
I överensstämmelse med vad jordsakkunniga föreslagit har detta stadgande
icke erhållit tvingande natur. Det skall således stå kontrahenterna öppet att
därom fritt avtala.

20 §.

Den i fråga om denna paragraf föreslagna ändringen är av redaktionell
natur.

25 §.

Den i fråga om denna paragraf föreslagna ändringen betingas av sammanhanget
med 6 § i dess föreslagna ändrade lydelse. Därjämte hava i redaktionellt
hänseende vissa jämkningar företagits.

Kung}. Maj:ts proposition nr 182.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom.

Beträffande den föreslagna ändringen i 40 § inteckningsförordningen får jag
hänvisa till vad av mig anförts vid 1 § allmänna arrendelagen och 1 § norrländska
arrendelagen.

Besvär över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som avses i Ändring i
52 § allmänna arrendelagen enligt dess nu föreslagna lydelse, synas lämpligen
böra prövas av regeringsrätten. Härför erfordras ändring i lagen
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Då anledning torde förekomma att även i
annat hänseende föreslå ändring i denna lag, har jag för avsikt att framdeles
anmäla denna fråga till Kungl. Majt:s prövning.

Vad jordsakkunniga hemställt i fråga om biträde åt arrendatorer i arrendefrågor
kommer i annat sammanhang att underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25 juni 1909 (nr
57 s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne;

3) lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom.»

Föredragande departementschefen uppläser härefter ovan angivna tre lagförslag
av den lydelse, bilägor till detta protokoll utvisa, samt hemställer,
att lagrådets yttrande över förslagen måtte inhämtas för det ändamål, som i
§ 87 regeringsformen omförmäles.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

II. Stefcnson.

lagen om
Kungl.
Maj:ts
regeringsrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Bilaga A.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom.

Härigenom förordnas, att i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom 2 kap. 1, 7, 8—10, 12, 14, 17, 18, 22, 33 och 43 §§ samt 3 kap. 6 §
skola, 2 kap. 8—10 och 12 §§ samt 3 kap. 6 § i nedan intagna delar, hava följande
ändrade lydelse ävensom att i förstnämnda kapitel skola införas tretton
nya paragrafer, betecknade 44—56 §§, av den lydelse nedan angives:

2 KAP.

Om arrende.

Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende.

1 §■

Avtal, varigenom jord upplåtes till brukande mot lega, skall upprättas
skriftligen.

Har på grund av avtal, som ej upprättats skriftligen, fastigheten övertagits
av brukaren, vare avtalet dock gällande; och skall, ändå att annorlunda avtalats,
skriftlig avhandling upprättas, där jordägaren eller brukaren det fordrar.
Varder ej sådan handling frivilligt utgiven, må domstol efter stämning
stadfästa arrendeförhållandet i överensstämmelse med denna lag och avtalets
innehåll. Sådant beslut av domstol medför samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.

7 §.

Åligger arrendatorn enligt arrendeavtalet att till jordägaren eller annan utgöra
visst antal dagsverken eller annat bestämt arbete än skjutsning, vedhuggning
eller dylik tjänstbarhet av allenast ringa betydenhet, och skall ej enligt
avtalet ersättning för arbetet bestämmas efter det pris, som vid tiden för arbetets
utförande är under jämförliga förhållanden i orten gångbart, vare jordägaren,
där detta pris överstiger ortens på enahanda sätt beräknade pris vid tiden för
avtalets ingående, pliktig att till arrendatorn erlägga skillnaden förutom den ersättning
för arbetet, som i avtalet må vara bestämd. Undandrager sig jordägaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

att tillhandahålla arrendator! arbetet, njute arrendatorn skäligt skadestånd.
Förbehåll, som strider mot vad i detta stycke stadgats, vare utan verkan.

Skall arrendatorn enligt avtalet utgöra jordbruksdagsverken, och är ej däri
bestämt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet
dagsverken på årets veckor i den mån det kan ske jämnt fördelas. För varje
arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift om utgörande av visst antal
dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid bör jordägaren i god tid
förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra dagsverken.
Ej vare, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn pliktig att för arbetes
utförande inställa sig förr än å andra dagen efter det dylik uppgift meddelats
honom. Annat arbete än nu sagts må ej, ändå att annorlunda är avtalat,
så utkrävas, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk.

Ej må i avtalet stadgas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utöver
fastställt antal dagsverken eller annorlunda bestämt arbete på tillsägelse till
jordägaren eller annan utgöra tjänstbarhet, som ej är av allenast ringa betydenhet;
ej heller förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren.
Har dylikt förbehåll eller förbud skett, vare det utan verkan.

Yad i denna paragraf stadgats äger ej tillämpning i fråga om upplåtelse, som
sker från kronap, kommun eller municipalsamhälle.

8 §.

Utan----— — därav.

År arrendeavtalet slutet för viss tid överstigande femton år, och vill arrendatorn
lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten
mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller
har han ej inom'' en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig,
vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren
skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten, men kan ej överenskommelse
träffas om vad i lösen bör utgå, skall frågan därom avgöras av tre
ojävige skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedde
tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller
kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen
i orten att förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de
fleste skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens prövning, så
framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut
tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den
missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

9 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant fall
arrendeavtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande,
men delägarne i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid
överstigande femton år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt 8 §
andra stycket tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

av denna rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att
återtaga fastigheten.

Vid-----uppsäga avtalet.

10 §.

Arrendatorn åligge-----av jordägaren.

Till efterrättelse —-----föras.

Vid syn, som nu sagts, skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom
åbyggnad, trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar,
brunnar och vattenledningar, samt i penningar uppskattas vad till botande av
därvid befunna brister erfordras. Vid avträdessyn skall därjämte verkställas
den uppskattning, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 §.

12 §.

När-------tiden för förrättningen.

Menar-------befattning.

Yppas hos synemännen olika meningar, och äro på vardera sidan lika många,
skola synemännen välja ytterligare ep synemän; och galle vad de flesta säga
eller, där var har sin mening och jämkning ej kan ske, den särskilt tillkallade
synemannens mening. Kunna synemännen ej enas om valet, vare lag som i 11 §
första stycket för där avsett fall är stadgat.

Över allt vad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling, som
av synemännen undertecknas.

Kostnaden----— vidkännas.

14 §.

Har i arrendeavtalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra byggnad eller
att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter han det, äge arrendatorn,
sedan vid syn, som nedan sägs, beräknats kostnaden för bristens avhjälpande,
verkställa arbetet i jordägarens ställe och i mån av arbetets utförande
undfå gottgörelse intill det vid synen fastställda belopp; vill arrendatorn
hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast
ringa betydelse. För den tid fastigheten på grund av jordägarens underlåtenhet
är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften;
äge ock rätt till skadestånd.

Har frågan om kostnadens beräkning ej upptagits vid tillträdessynen, må
hållas särskild syn. Beträffande sådan särskild syn galle vad i 11 § första
och andra styckena samt 12 och 13 §§ stadgas om syn vid tillträde eller avträde;
dock att kostnaden för synen skall gäldas enligt de för kostnad i rättegång
stadgade grunder.

17 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling,
dock ej utan jordägarens medgivande å skogbärande mark eller å mark,
därå särskilda åtgärder vidtagits för varaktigt betesbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Finnes när fastigheten avträdes, att dess värde av arrendatom genom njodling
eller särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk blivit på ett varaktigt
sätt förökat, njute arrendator ersättning av jordägaren för vad han å förbättringen
kostat i den mån det varit nödigt. Därvid skall dock för varje helt
år, varunder arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av förbättringen,
avdrag ske i fråga om nyodling med en tjugondedel och i fråga
om åtgärder för betesbruk med en tiondedel. Har ej jordägaren lämnat
sitt samtycke till förbättring, som nu sagts, må ej utgå högre ersättning än
som, efter medeltal räknat, belöper å två hektar, ändå att den mark, som förbättrats,
är av större omfattning.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd
eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap
anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning med användande
av tegelrör, vare jordägaren pliktig att till arrendatorn utgiva ersättning
dels, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden, som
motsvarar värdet av rören, dels ock, när fastigheten avträdes, för vad arrendatorn
i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt. Vid avträdet
skall dock från det belopp, som sålunda beräknats utöver kostnaden för rören,
avdrag ske ej mindre med en femtondedel för varje helt år, varunder arrendatorn
utan förhöjning av legan dragit nytta av täckdikningen, än även, därest
å denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande.

18 §.

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört annan byggnad än
sådan, som utgör ersättning för något i arrendet ingående hus, eller har han
utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd, bärbuskar eller
prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, hembjude det jordägaren
till inlösen när han frånträder arrendet.

Nu hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning
eller drivkraft; har den utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd,
eller prövas anläggningen, där den avser annat ändamål än alstrande,
omformande eller ackumulering av elektrisk kraft, lämplig med hänsyn till
fastighetens storlek och belägenhet samt förhållandena i övrigt, vare jordägaren
skyldig lösa anläggningen med undantag av vad som icke är fast förlagt eller
är att anse såsom tillbehör till sådan i första stycket avsedd byggnad, som
icke är nödig för anläggningen. Lösen, som nu sagts, skall utgå för vad arrendatorn
å anläggningen kostat i den män det varit nödigt; dock att därvid avdrag
skall ske ej mindre med en tjugondedel för varje helt år, varunder arrendatorn
utan förhöjning av legan dragit nytta av anläggningen, än även, därest å denna
finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande. Äro till anläggningen
ämnen hämtade från fastigheten, skall dessutom skäligt avdrag därför ske.
Varder arrendatorns anspråk på inlösen av jordägaren bestritt, eller kan ej
överenskommelse träffas om den lösen, som bör utgå, skall frågan därom avgöras
i den ordning, som i 8 § stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Sker hembud i fall, då lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger,
och vill jordägaren lösa men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen bör
utgå, skall frågan därom likaledes avgöras i den ordning, 8 § bestämmer. Vill
ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes
förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra vad han påkostat; återställe
dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog den. Är ej vad
arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört inom tre månader
från det arrendet upphörde eller anspråk på inlösen därav slutligen
ogillades, tillfälle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller annan anläggning
ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen ej
borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren gottgjort;
skolande ersättningen, där ej överenskommelse kan träffas, fastställas i
den ordning, 8 § bestämmer.

22 §.

Ej må tillträde till fastigheten förvägras jordägaren, när sådant erfordras
för utförande av arbete, som åligger honom, eller för anställande av''besiktning
å fastigheten. Om tiden för arbetets utförande eller för besiktningen bör jordägaren
i god tid förut underrätta arrendatorn.

33 §.

.Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet; sker ej
uppsägning sist å trettionde dagen från den för bevakning av fordringar utsatta
tid, svare borgenärerna för legoavtalets fullgörande, där uppsägning senare
sker, intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla, men eljest till legotidens
utgång.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill
rätt, dock vid arrende för viss tid överstigande femton år endast mot skyldighet
att gälda lösen, som i 8 § sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om rätt
för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det
arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där borgenärerna
inom tre månader från den för bevakning av fordringar utsatta tid gitta
visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare pion
innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad till
skadestånd, utan så är att avtalet var ingånget för viss tid överstigande femton
år och han själv uppsade avtalet.

43 §.

Varder i fråga om jordägarens eller arrendatorns rättigheter eller skyldigheter
annorlunda avtalat än ovan i detta kapitel är föreskrivet, vare utom i fall,
som i 1 §, 2 § första stycket, 3 och 7 §§ avses, det avtal gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Särskilda bestämmelser om vissa jordbruksarrenden.

44 §.

Tillhör jord, som upplåtes på arrende, vid avtalets ingående bolag eller ekonomisk
förening, och omfattar arrendet odlad jord till en vidd av minst fyra
och högst tjugufem hektar, galle de bestämmelser, som här nedan upptagas i
45—51 §§.

Lag samma vare i fråga om upplåtelse av jord, tillhörig enskild person,
där han driver yrkesmässig handel med skogsprodukter eller industriell rörelse
och ej besitter jorden eller fastighet, vartill den hör, huvudsakligen för jordbruk.
Vid bedömande av frågan, huruvida fastighet huvudsakligen besittes
för jordbruk, skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning,
jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet
betraktas såsom en fastighet.

Vad ovan stadgats gälle ej bolag eller förening, som med understöd av staten
utövar verksamhet för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk.

45 §.

Upplåtelse, som i 44 § avses, skall ske för viss tid, ej understigande femton
år, eller ock för arrendatorns livstid. Avser upplåtelsen fastighet, varöver
upplåtaren ej äger förfoga utöver sin egen besittningstid, må den dock jämväl
kunna ske för sådan tid. Avtal för viss tid, vilket varit gällande femton år,
må ock förlängas för kortare tid. År icke arrendetiden så bestämd, som nu
sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av femton år.

46 §.

Lega, som utsättes i penningar eller naturalster, skall vara till belopp eller
myckenhet bestämd.

Inträffar i orten allmän svår missväxt, njute arrendatorn skälig nedsättning
i legan; och skall i ty fall vad i 36 § stadgas angående påföljd av dröjsmål
med erläggande av arrende icke äga tillämpning, där arrendatorn före förfallodagen
påyrkat nedsättning i legan och inom en månad efter det legans lägre
belopp blivit slutligen bestämt erlägger detta belopp.

47 §.

Vid tillträdet åligge jordägaren att tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets
bedrivande nödiga byggnader så ock, där det beträffande sådan byggnad finnes
erforderligt, hava ombesörjt ombyggnad och de reparationer, som ej äro
av allenast mindre omfattning. Såsom reparationer av allenast mindre omfattning
skola anses avhjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbeklädnad,
fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom andra åtgärder,
vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Brister jordägaren i vad sålunda åligger honom, skall vid tillträdessynen
bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet samt den tid och den kostnad
det anses betinga ävensom föreläggas jordägaren att inom den utsatta
tiden verkställa arbetet. Vill arrendatorn hellre själv utföra arbetet, vare därtill
berättigad, där synemännen pröva det lämpligt. Varder jordägaren förelagt
att utföra arbetet, men verkställer hän det ej inom deri utsatta tiden, äge
arrendatorn utföra arbetet i jordägarens ställe; vill arrendatorn hellre uppsäga
avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För
den tid fastigheten på grund av jordägarens underlåtenhet i fråga om dess bebyggande
eller iståndsättande är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig
nedsättning i arrendeavgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn i fall, som nu sagts, brist i jordägarens ställe, äge han i
mån av arbetets utförande undfå gottgörelse intill det vid synen fastställda
belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen utfört
arbete, som vid syn ålagts honom, väte berättigad att påkalla särskild syn,
som i 14 § andra stycket sägs.

48 §.

Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga byggnader
äro nödiga för jordbrukets bedrivande.

Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligget arrendatorn till last,
nybyggnad eller ombyggnad av hus, som enligt vad sålunda béstämts är att
hänföra till nödig byggnad; eller å sådant hus reparation, som ej är av allenast
mindre omfattning, vare jordägaren skyldig att Titan oskäligt dröjsmål därom
besörja. Underlåter han det, vare lag som i 47 § sägs, dock att vad där stadgas
om tillträdessyn i stället skall gälla särskild syn, som i 14 § andra stycket
sägs.

49 §.

Ariendatörn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana under arrendetiden
å nödiga bj^ggnader uppkomna brister, som allenast föranleda reparationer
av mindre omfattning, samt vårda och underhålla övriga fastighetens tillhörigheter,
så att icke något under arrendetiden försämtas; äge dock till botande
av brandskada, som utan arrendatorns vållande timät å byggnad, av jordägaren
undfå skälig gottgörelse för kostnaden. Eftersätter arrendatorn vad
sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren, när fastigheten avträdes. Finnes
arrendatorn då hava på egen bekostnad avhjälpt brist, som befanns vid
tillträdet, njute han därför gottgörelse av jordägaren.

50 §.

Finnes å fastigheten hus, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är
att hänföra till nödig byggnad, skall det anses undantaget från arrendet, där
ej i avtalet annorlunda bestämmes. Ingår byggnaden i arrendet, gälle, så

Kunc)l. Maj:ts proposition nr 182.

framt fej annat är ävtälat, angående nybyggnads- och underhållsskyldighet Vad
om nödig byggnad är stadgad

51 §.

Har i arrendeavtal intagits villkor, som strider mot vad i 8 § andra stycket,
9 § första stycket, 12 § sista stycket, 14 eller 17 §, 18 § sista stycket eller
46—49 §§ är stadgat, vare det villkor mot arrendatorn utan verkan.

52 §.

Visas särskilda omständigheter föranleda därtill, att arrendeavtal, som
skriftligen upprättats, bör undantagas från tillämpning aV något av stadgandena
i 45—49 §§ eller 51 § och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande
därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten
är belägen, att medgiva sådant undantag.

Såsom skäl för medgivande, som i första stycket sägs, skall särskilt anses,
att på grund av det arrenderade områdets beskaffenhet och omfattning arrendatorn
icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, eller att med
hänsyn till eget jordbruk eller skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig
vikt att över området äga friate bestämmanderätt än som följer av ovan nämnda
stadganden.

Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som rtu sagts, må klagan
föras i den ordning, som för ekönomimål i allmänhet är stadgad.

Innehåller avtalet förbehåll, söm i första stycket sägs, och avslås ansökningeh,
skall avtalet, så framt ej däri annorlunda bestämmes, anses förfallet.

53 §.

Upplåtes fideikemmissjord på arrende och omfattar upplåtelsen odlad jord
till en vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar, skola bestämmelserna i
45 och 52 §§ äga motsvarande tillämpning.

54 §.

Har arrendeavtal rörande fideikommissjord slutits för viss tid feller för arrendatorns
livstid, och övergår fideikommissrätten därefter till ny innehavare,
vare avtalet gällande mot honom; dock vare, där de avtalade arrendevillkoren
med hänsyn till förhållandena vid liden för avtalets ingående icke kunna anses
skäliga eller eljest äro i väsentlig mån stridande emot nye innehavarens
berättigade anspråk, honom öppet att uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning
inom sex månader efter det nye innehavaren tillträdde fideikommisset, vare han
sin rätt därtill förlustig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Vad i denna paragraf stadgats äger ej tillämpning i fråga om upplåtelse av
jordbruk, som är att anse såsom huvudgård till fideikommiss.

55 §.

Upplåter någon i annat fall än i 44 eller 53 § sägs på arrende torp eller annan
till huvudgård hörande jordbrukslägenhet eller hemman, som lyder under huvudgård,
och omfattar upplåtelsen odlad jord till en vidd av minst fyra och
högst tjugufem hektar, skola bestämmelserna i 45 och 52 §§ äga motsvarande
tillämpning.

Vad nu stadgats gälle ej upplåtelse av jord, som tillhör kronan, kommun
eller municipalsamhälle.

Om arrende för annat ändamål än jordbruk.

56 §.

Avtal, varigenom jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk,
skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda
åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 §, 5 § första stycket, 6—9 §§, 18 §
första och sista styckena, 22, 25 och 26 §§, 27 § första stycket, 28—34, 36
—41 §§, 42 § första stycket och 54 § äga motsvarande tillämpning; dock att
vad 33 § stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall
tillämpas efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde
skett, där arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för avtalets
fullgörande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Är ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det uppsägning
å någondera sidan skett.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatorns rätt
att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens förverkande
stadgas annan grund än 36 och 37 §§ bestämma; har sådant förbehåll
skett, vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan
allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

3 KAP.

Om hyra.

6 §.

År ej-----—- slut.

Vad i 2 kap. 7 § stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämpning
beträffande hyresavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

Genom denna lag upphäves lagen den 13 maj 1921 (nr 207) med vissa bestämmelser
rörande arrende av fideikommissjord.

I avseende å denna lags tillämplighet å avtal, som träffats före lagens ikraftträdande,
samt förhållande till äldre lagstiftning gälle de grunder, vilka finnas
stadgade i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 22) om vad iakttagas skall i avseende
å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Bihang till riksdagens protokoll 1927,

1 saml.

155 käft.

(Nr 182.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25 juni 11)09 (nr 57
s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Härigenom: förordnas, att 1, 5, 6, 19, 20 och 25 §§ i lagen den 25 juni 1909
om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne skola, 1, 5, 6 och
25 §§ i nedan intagna delar, hava följande ändrade lydelse:

1 §•

Arrendeavtal----verkan.

5 §.

Lega----bestämd.

Åligger arrendatorn enligt arrendeavtalet att utgöra dagsverken eller annat
arbete, skall lända till efterrättelse vad i 2 kap. 7 § första och andra styckena
lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas.

Ej må i avtalet stadgas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utöver
fastställt antal dagsverken eller annorlunda bestämt arbete på tillsägelse till
jordägaren eller annan utgöra någon tjänstbarhet; ej heller förbud för arrendatorn
att utföra arbete åt annan än jordägaren.

Inträffar----densamma.

6 §.

Utan----därav.

Är arrendeavtal slutet för viss tid överstigande femton år, och vill arrendatorn
lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten mot
skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller har

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

År arrendeavtal gällande för viss kortare tid än nu! sagts, må arrendatorn
jämväl på sätt ovan är stadgat lämna från sig arrendet, sedan fem arrendeår
tilländagått.

19 §.

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad, eller bär
han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd, bärbuskar
eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, hembjude det
jordägaren till inlösen, när han frånträder arrendet.

Hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning
eller drivkraft, vare. om jordägarens skyldighet att lösa anläggningen, där ej
annorlunda är avtalat, lag som i 2 kap. 18 § andra stycket lagen om nyttjanderätt
till fast egendom är stadgat.

Sker hembud i fall, då lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger,
och vill jordägaren lösa, men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen
bör utgå, skall frågan därom avgöras, där så ske kan, vid avträdessynen, men
eljest av skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § nyss nämnda lag för däri
avsett fall stadgas. Vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad
efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra
vad han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog
den. År ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört
inom tre månader från det arrendet upphörde eller anspråk på inlösen därav
slutligen ogillades, tillfälle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller
annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen
ej borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren
gottgjort; skolande ersättningen, där ej överenskommelse kan träffas,
fastställas i den ordning nyss är sagt.

20 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från fastigheten,
ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har arrendatorn,
när han skall avflytta, stråfoder kvar, vare han, där ej annorlunda avtalats,
pliktig att till pris motsvarande hälften av det i orten för dylikt foder
gångbara överlåta det till jordägaren. Kan ej överenskommelse träffas om
den ersättning, vilken sålunda bör utgå, skall denna bestämmas i den ordning,
som 19 § sista stycket för däri avsedda fall stadgar.

25 §.

Försattes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet; sker ej
uppsägning sist a trettionde dagen från den för bevakning av fordringar utsatta

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

tid, svare borgenärerna för legoavtalets fullgörande, där uppsägning senare
sker, intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla, men eljest till legotidens
utgång.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill
rätt, dock, där avtalet var ingånget för viss tid överstigande femton år eller
gällde för viss kortare tid, varav fem år tilländagått, endast mot skyldighet att
gälda lösen, som i 6 § sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om rätt för
arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn
tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där borgenärerna
inom tre månader från den för bevakning av fordringar utsatta tid gitta
visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare men
innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges----lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

I avseende å lagens tillämplighet å avtal, som träffats före nämnda dag,
samt lagens förhållande till äldre lagstiftning gälle de grunder, vilka beträffande
arrende i allmänhet finnas stadgade i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 22)
om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast
egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

Bilaga C.

För s 1 a g

till

Lag

om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 40 § förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom skall i nedan angivna del hava följande ändrade
lydelse:

Då----införd.

År handlingen----stadgat.

Sökes inteckning på grund av domstols beslut, som enligt vad därom är
stadgat skall äga samma verkan som skriftligt arrendekontrakt, vare upplåtarens
hörande ej nödigt men må ansökningen icke bifallas förr än beslutet vunnit
laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18Z.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl, Maj.ts lagråd den 10 januari
1927.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,
justitierådet Wedbeeg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexandeeson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 5 november
1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 11 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25 juni 1909 (nr
57 s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne;

3) lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Seve Ekberg.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907
(ur 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende.

Lagrådet:

Allmänna nyttjanderättslagen bär i hela sin planläggning och avfattning
vittne om sitt avsedda framtida ändamål att ingå såsom beståndsdel i en omarbetad
allmän civillag, närmare bestämt dess jordabalk. Den utgör således en
del av det stora alltjämt pågående lagarbete, av vilket slutliga resultat på vissa
områden föreligga i nya giftermålsbalken samt delar av blivande ärvda- och
handelsbalkar och som på andra punkter fortskridit därhän att förslag till fullständig
jordabalk och till lag om arv äro utarbetade. Målet för hela detta
lagarbete har varit att i möjligast klara och enkla linjer uppföra en stomme av
allmännare rättsregler, till vilken de mångskiftande privaträttsliga specialför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

fattningarna kunna anslutas såsom utbyggnader; en allmän civillag, tillräckligt
fyllig för att giva konkret upplysning om mera allmängiltiga normer för
den enskilda sammanlevnaden, men å andra sidan tillräckligt knapp, klar och
överskådlig för att icke blott fackmannen utan även lekmannen skall kunna
finna sig där till rätta och vinna inblick i lagens ledande grundsatser och deras
inbördes sammanhang.

Med insikt om angelägenheten för vårt rättsväsen av detta verks genomförande
i rätt anda och om de påfrestningar det har att möta av ett missriktat ivrande
för »tydlighet» och »fullständighet», ofta i anledning av tillfälliga och övergående
behov och strömningar, följa starka betänkligheter mot ett ingrepp i
allmänna nyttjanderättslagen av det slag, varmed man genom förevarande lagförslag
velat tillgodose vissa arrenderättsliga önskemål. Vid nyttjanderättslagens
utformning har synnerlig omsorg nedlagts på att motsvara de stränga
krav, det allmänna civillagverket ställer på lagstiftarens konst. Utsovrandet
av det material, som borde bliva föremål för direkt lagreglering, har grundats
på noggrant övervägande, och mycken möda har framgångsrikt nedlagts på
uppställningens och uttryckssättets klarhet och konsekvens, på det helas slutenhet
och avrundning. Det kan icke undgås, att det vunna resultatet komme
till skada genom att ändringar av den art, som här föreslås, infogas i lagen.

Trots dessa betänkligheter finner lagrådet sig icke böra avstyrka, att lagförslaget
lägges till grund för den avsedda lagstiftningen. Vissa olägenheter synas
nämligen i frågans nuvarande läge vara förbundna med en lösning i annan ordning;
och den förhoppning torde kunna hysas att, när det en gång gäller att
sammanfoga den nya lagboken, en mera enhetlig reglering av arrendeförhållandena
inom landet skall visa sig genomförbar, så att både de nu tillämnade stadgandena
av s. k. social arrendelags natur och den norrländska arrendelagens bestämmelser
kunna, i den mån de då anses fortfarande nödiga, antingen sättas
såsom allmänna föreskrifter i lagboken eller ock hänvisas till en och samma
speciallag.

1 §•

J ustitierådet Alexander son, med vilken justitierådet von Seth och regeringsrådet
Plmting-Gyllenbåga instämde:

På det grannlaga spörsmålet, huruvida arrendeavtal fordrar skriftlig form
eller kan med giltig verkan ingås jämväl muntligen, har gällande lag tagit med
mycket varsam hand. Man har velat främja det skriftliga arrendeavtalet och
angivit detta såsom det normala. Muntligt avtal har icke frånkänts bindande
kraft, men genom formuleringen av stadgandet i arrendekapitlets 1 § har man
inskärpt kravet på att parterna skola vara klart ense därom, att de vilja redan
genom sin muntliga överenskommelse vara bundna vid avtalet, och icke å någondera
sidan betraktat denna överenskommelse såsom något preliminärt, som vid
närmare besinnande kan ryggas. Mot det ovillkorliga kravet på skriftlig form
anförde lagberedningen bland annat, att det skulle te sig för svensk rättsuppfattning
stötande, om ett arrendevillkor, som klart och i bindande avsikt avtalats,
men ej blivit upptaget i det skrivna kontraktet, finge utan vidare åsido -

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

sättas; och särskilt erinrades, hurusom man hade att räkna med att senare
överenskomna modifikationer i det ursprungliga avtalet mången gång av den
ena eller andra anledningen ej bliva bekräftade genom påskrift å kontraktsexemplaren.

Jordsakkunniga hava emellertid ansett sig böra upptaga kravet på skriftlig
form och utsträckt det att gälla samtliga kontraktsvillkor och jämväl senare
ändringar och tillägg. I denna regel har endast gjorts den modifikation att,
om tillträde skett efter blott muntligt avtal, skall detta gälla. Då den avgörande
bekräftelsen här ligger i arrendatorns senare tillträde med jordägarens
tysta begivande, torde därav följa, att visserligen sådana efter avtalet överenskomna
ändringar och tillägg, som tillkommit före tillträdet, jämväl skola gälla,
men de, som efter tillträdet avtalats, däremot icke, oaktat arrendatorn sitter på
ett blott muntligt avtal.

I det remitterade förslaget föreskrives, att arrendeavtal skall för att vara
giltigt upprättas skriftligen eller ock vara bekräftat genom tillträde. Av departementschefens
yttrande framgår emellertid, att det icke är meningen, att
fordran på skriftlig form skall gälla samtliga avtalsvillkor och senare jämkningar
däri. Departementschefen anser ståndpunkten att frånkänna varje muntlig
överenskommelse vid sidan av det skriftliga kontraktet giltighet medföra
konsekvenser, som knappast godkännas av rådande rättsuppfattning. Frågan
under vilka förutsättningar och i vilken omfattning en dylik muntlig överenskommelse
vore bindande, behövde dock ej besvaras i lagen, utan kunde detta
överlämnas åt rättstillämpningen att besvara; det åberopas, att så skett genom
gällande lag.

Sistnämnda uppfattning om gällande lags innehåll kan jag dock icke finna
fullt träffande. Lagen godkänner ju muntligt arrendeavtal under förutsättning
att parterna åsämjts att erkänna det såsom bindande. Samma betraktelsesätt
måste då anläggas på spörsmålet om den bindande karaktären av ett
vid sidan av upprättat kontrakt muntligen avtalat villkor eller av en i samma
ordning överenskommen jämkning i de ursprungliga kontraktsvillkoren. Det
föreslagna stadgandet lämnar ingalunda samma ledning för rättstillämpningen.
Finge man bortse från departementschefens yttrande och den därav framgående
motsättningen till de jordsakkunnigas förslag, kunde man med fog vara benägen
att tolka det nu framlagda förslaget såsom i sak överensstämmande med
detta och alltså anse formfordringen omfatta alla kontraktsvillkor. Visserligen
är det i princip intet hinder för att begränsa ett dylikt formkrav till själva
kärnpunkten i avtalet. Så har i lagberedningens förslag till jordabalk skett i
fråga om köp av fast egendom. Men därvid har i lagtexten uttryckligen angivits,
att endast själva överlåtelseförklaringen rörande egendomen behöver upprättas
skriftligen. Och beträffande arrendeavtal torde med skäl kunna åberopas,
att med hänsyn till hela avtalsförhållandets beskaffenhet och varaktighet
det icke är blott eller ens främst själva upplåtelsen, som bör skriftligen dokumenteras,
utan fastmera upplåtelsevillkoren i alla delar, ej minst de som först
vid en långt framskjuten tidpunkt vinna aktualitet.

Om man visserligen måste giva departementschefen rätt däri att de sakkun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

nigas stränga ståndpunkt skulle i tillämpningen komma i betänklig konflikt
med rättskänslans krav, synes det å andra sidan vara att befara, att det remitterade
förslaget komme att orsaka en lika betänklig rättsosäkerhet, en trevande
och principlös rättstillämpning.

Något oavvisligt behov av formkravets uppställande torde ej heller föreligga.
Det vill synas som om det närmast vore i arrendatoremas intresse detta formkrav
hävdats. Men just i sådana fall, där jordägarens ställning är övermäktigt
stark, lärer det skriftliga avtalet vara nästan undantagslös regel. De stora
jordägarna med talrika arrendehemman torde hava för vana att förelägga arrendespekulantema
tryckt eller eljest mångfaldigat avtalsformulär, upptagande
deras städse tillämpade villkor.

Bibehålies muntligt arrendeavtal vid sin nuvarande verkan, synes det föreligga
så mycket mindre anledning att införa stadganden om rätt att tilltvinga sig
bekräftelse å avtalet genom skriftligt kontrakt eller domstols förklaring. På
sätt lagberedningen på sin tid utvecklat, kan en aktion, som ena parten i dylikt
syfte igångsätter mot den andra, ej annat än grundlägga en misstämning kontrahenterna
emellan, som länder dem ömsesidigt till men. Det torde också förhålla
sig så, att motsvarande bestämmelse i norrländska arrendelagen föga eller
alls icke tagits i bruk.

Justitierådet Wedberg:

Nu gällande allmänna arrendelag fordrar skriftlig form för avtalet endast
»där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda åsämjas». Men den utrustar det
skriftliga avtalet med vissa rättsverkningar som ej tillkomma det muntliga, i
syfte, såsom lagberedningens motiv utvisa, att såvitt möjligt befordra användandet
av skriftlig form. Detta syfte har ej heller förfelats. Enligt vad som
säges i redogörelsen för vissa jordkommissionens undersökningar förhåller det
sig numera i stort sett så, att den muntliga avtalsformen är på försvinnande.
Och vad angår arrenden av bolagsjord, eller huvudparten av dem som ansetts
påkalla särskilda ingripanden från lagstiftarens sida, vitsordas i samma redogörelse
att den muntliga avtalsformen ej ifrågakommit annat än i rena undantagsfall.

I betraktande av denna utveckling är det svårt att inse behovet av att nu
söka genom lagbud framtvinga skriftligt kontrakt även i fall, då kontrahenterna
själva finna sig bäst betjänta med den muntliga formen. Det måste krävas
synnerligen starka skäl för att man skall, i enlighet med förslaget men i strid
mot nedärvd uppfattning, lämna vardera kontrahenten öppet att, så länge jorden
ännu ej övertagits till brukande, rygga ord och avtal. Sådana skäl äro efter
min mening ej förebragta, och jag hemställer, att 1 § i gällande allmänna arrendelag
måtte få behålla sin nuvarande lydelse.

Skulle det likväl anses att lagstiftaren bör söka starkare betona det skriftliga
avtalets principiella företräde framför det muntliga, synas i allt fall vissa
anmärkningar vara att göra mot det sätt varpå uppgiften i förslaget blivit löst.
Förslaget saknar motsvarighet till norrländska arrendelagens föreskrifter, att
arrendeavhandlingen skall upptaga samtliga villkor, som betingas, och att änd -

Kungl. Maj:ts proposition nr ]8Z.

ring eller tillägg, som ej avfattas skriftligen, är utan verkan; och enligt föredragande
departementschefens yttrande är det ej heller avsett att en muntlig
överenskommelse vid sidan av skriftligt avtal skall under alla omständigheter
sakna giltighet. Frågan när en sådan överenskommelse må tillerkännas rättsverkan
har, enligt samma yttrande, ansetts böra liksom hittills överlämnas åt
rättstillämpningen. Det synes emellertid oförnekligt att förslaget skulle ställa
denna inför helt andra och större svårigheter än gällande lag. Nu kan omedelbart
utläsas ur lagens ord att när kontrahenterna enats att ett villkor, det må
vara betingat samtidigt med själva upplåtelsen eller efteråt, icke skall tarva
skriftlig avfattning, så gäller villkoret. Annorlunda om förslaget upphöjes till
lag. Bör månne förslaget så förstås att senare tillkomna ändringar och tillägg
gälla utan skriftlig form, blott de icke innefatta upplåtelse av jord som förut
ej var inbegripen i det skriftliga avtalet, medan åter ett med detta samtidigt
villkor saknar all verkan? Eller bör förslaget tolkas så, att blott vissa för en
arrendeupplåtelse konstitutiva bestämmelser, såsom angående fastigheten och
legan, för sin giltighet behöva den skriftliga formen? Och vilken betydelse för
verkan av muntlig överenskommelse vid sidan av skriftligt kontrakt har den
omständigheten att fastigheten övertagits av arrendator^ Spelar det härutinnan
någon roll om överenskommelsen träffats före eller efter övertagandet?
Allt detta torde vara frågor, för vilkas besvarande lagskiparen icke borde
sakna ledning i lagen. Vad vidare angår förslagets andra stycke förefaller det
föga lämpligt att belasta allmänna arrendelagen med norrländska arrendelagens
regel om arrendeförhållandets stadfästande genom domstols beslut ■— en säregen
och svårhanterlig lagbestämmelse, som veterligen ännu aldrig kommit och,
mänskligt att döma, ej heller i framtiden någonsin skall komma till användning.

7 §•

Lagrådet:

Första punkten i första stycket torde böra genom en förändrad redaktion göras
mindre svårfattlig än den med nuvarande lydelse är. I visst avseende synes
den dessutom otydlig. Meningen lärer vara att från tillämpningen undantaga
allenast det fall, då enligt avtalet ersättning skall utgå i noggrann överensstämmelse
med gängse ortspris, däremot icke det fall, då ersättningen bestämts
i viss relation till detta pris. Men denna innebörd framgår ej klart av punktens
lydelse. Andra punkten i stycket torde vara avsedd att gälla alla fall, då arrendatorn
jämlikt avtalet är skyldig att mot ersättning utgöra dagsverken eller
annat bestämt arbete. Med nuvarande lydelse ligger emellertid närmast till
hands att anse den gälla blott sådant arbete, för vilket prisstegringsersättning
skall enligt första punkten utgå; med sådan tolkning komme även frågan om
skadeståndets storlek i annat läge. Även här lärer förtydligande böra ske.

I andra stycket har nu gällande bestämmelse om viss budningsfrist vid kallelse
till dagsverkes utgörande begränsats till att endast gälla jordbruksdagsverken.
För denna ändring hava skäl ej anförts, och den är knappast åsyftad.
Rättelse kan vidtagas genom att i första punkten ersätta ordet »jordbruksdagsverken»
med »dagsverken» och i sista punkten orden »annat arbete än nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

sagts» med »annat arbete än jordbruksdagsverken». Det förbises icke, att en
dylik ändring komme att återverka på innebörden av det föreslagna andra
stycket i 5 § av förslaget till lag om vissa ändringar i norrländska arrendelagen.

I första stycket talas om skjutsning, vedhuggning eller dylik tjänstbarhet av
allenast ringa betydenhet; i tredje stycket om tjänstbarhet, som ej är av allenast
ringa betydenhet. Det synes antagligt, att med dessa båda uttryck avses
att uppdraga enahanda gräns mellan tjänstbarheter av olika slag; i allt fall
torde icke bärande skäl föreligga för att upprätthålla någon skillnad. Vid sådant
förhållande synes en lättnad i redaktionellt hänseende kunna vinnas, om
ifrågavarande tjänstbarheter ej omnämndes i första och tredje styckena, men i
stället i ett fjärde stycke uttalades, att vad i förstnämnda stycken stadgas ej
har avseende å skjutsning, vedhuggning och därmed jämförlig tjänstbarhet,
där den är av ringa betydenhet. Iakttages detta, bör hänsyn härtill tagas vid
den slutliga avfattningen av 5 § norrländska arrendelagen.

Genom 1907 års nyttjanderättslag fastslogs den grundsatsen, att allmänna
lagens arrenderättsliga regler skulle äga tillämpning jämväl å jord i allmän
ägo. Vad särskilt kronan beträffar framhöll lagberedningen, att det ligger i
sakens natur att kronan, när den till enskilda träder i rättsförhållande av privaträttslig
natur, också är underkastad de för sådana förhållanden gällande
normer och sålunda icke heller vid upplåtelse av nyttjanderätt till kronojord
är fritagen från att efterkomma de tvingande föreskrifter, vilka för dylika
upplåtelser äro meddelade.

Från denna grundsats föreslås nu en avvikelse genom sista stycket i förevarande
paragraf, i det att samtliga i paragrafen upptagna, eljest tvingande
lagregler icke skola vara tillämpliga å kronan, kommun eller municipalsamhälle
såsom upplåtare. Undantaget avser icke blott de mot jordägaren riktade
skärpningar i nu gällande regler, som förslaget inför, utan innebär därutöver
ett direkt steg tillbaka från vad i fråga om arrendators arbetsskyldighet redan
gäller. Såsom skäl för stadgandet hava de jordsakkunniga •— enligt vilkas
förslag undantaget skulle avse jord i statens eller kommunal ägo, oberoende
vem upplåtaren vore — åberopat, att behov av paragrafens bestämmelser ej
torde föreligga vid upplåtelser av dylik jord samt att dessa bestämmelser ej
heller vore lämpade för dylika upplåtelser, något som särskilt framträdde beträffande
ecklesiastika boställen, där de komme att stå i strid mot nyligen antagna
regler för dessa boställens utarrendering.

I överensstämmelse med den mening, som kommit till uttryck i åtskilliga
yttranden i ärendet, kan lagrådet icke finna dessa skäl giva fog för ett undantagsstadgande
av den räckvidd, som det föreslagna äger. Finge uttalandet om
obehövligheten av ifrågavarande stadganden, såvitt publik jord angår, anses
vara uttryck för trygg förväntan, att desamma oberoende av lagbud skola iakttagas
vid upplåtelser av dylik jord, kan erinras, att i så fall är det undantagsbestämmelsen
som är överflödig. Men därtill kommer att det yttrande, domänstyrelsen
avgivit, icke synes tala för att en sådan förväntan utan nödtvång
skall uppfyllas. Någon utredning till stöd för åsikten, att paragrafen icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

skulle lämpa sig för upplåtelser av publik jord har — frånsett de ecklesiastika
boställena — icke blivit förebragt. Att sagda regler kunna å kronan och kommuner
— likasom å enskilda jordägare — lägga ett band, som i vissa fall kan
vara besvärande, är tydligen intet giltigt skäl mot likställighet, så länge icke
särskilda förhållanden visats föreligga, som för de publika rättssubjekten skulle
medföra helt andra och svårare verkningar av reglernas tillämpning än för
enskilda jordupplåtare. Frågan är av principiell betydelse. Om stat och kommun
anses kunna utan fullgoda grunder frikallas från att i privaträttsliga
förhållanden iakttaga vad eljest är till allmän efterlevnad påbjudet, helst
på ett område, där de borde föregå med gott exempel, så frestas lagstiftaren
att icke med tillbörlig omsorg överväga vad ur allmänna välfärdssynpunkter
kan billigtvis fordras av de enskilda, och respekten för hans påbud undergräves.

Om i sakens nuvarande läge ett undantag måste göras för ecklesiastika boställen,
hemställes dock på grund av det anförda, att det begränsas att gälla
allenast dem.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i slutet av första stycket, att om jordägaren undandrager sig att
tillhandahålla arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet åtagit sig, arrendatorn
skall åtnjuta skäligt skadestånd, lärer vila på principiellt riktig grund.
I jordsakkunnigas motiv uttalas också den uppfattningen, att det näppeligen
vore att befara, att detsamma skulle komma att för jordägarna medföra några
mera avsevärda olägenheter. Skulle ett planerat arbete av någon anledning
behöva inställas, syntes nämligen jordägaren i flertalet fall hava möjlighet att
i stället anvisa arrendatorn annat arbete. I sakens natur läge, att liksom arrendatorn,
då han hindrades att fullgöra sin arbetsskyldighet av omständigheter,
som innefattade giltig ursäkt, icke borde drabbas av någon särskild påföljd,
jordägaren ej heller borde kännas skyldig att till arrendatorn utgiva skadestånd,
då arbetet av liknande orsak måste inställas eller inskränkas. Vad
sålunda anförts torde obetingat äga sin giltighet, då arbetets inställande eller
inskränkande beror på rent faktiska hinder och det arbete jordägaren eventuellt
erbjuder i stället för det avtalade är något så när kommensurabelt med detta.
Mera tvivelaktig torde däremot saken bliva, om väl icke något egentligt hinder
för arbetets utförande inträffat, men detta till följd av ändrade förhållanden
förlorat en avsevärdare del av sitt värde för jordägaren och han ej har annat
arbete att erbjuda i stället eller vad han kan erbjuda, till följd av det avtalade
arbetets strängt specificerade art, ej är i vidare mån jämförligt med
detta, än att det ger arrendatorn en motsvarande inkomst. Även för dylikt
fall lärer emellertid billigheten kräva, å ena sidan att jordägaren icke skall
anses hava undandragit sig sin avtalsenliga skyldighet genom att inställa arbetet
samt å andra sidan att jordägaren och arrendatorn böra vara pliktiga att så
långt som möjligt tillmötesgå varandra, jordägaren med erbjudande och arrendatorn
med antagande av det likvärdiga arbete jordägaren må kunna bereda.
Denna billighetssynpunkt vinner uppenbarligen ökad betydelse ju längre ar -

Kungl. Maj ds proposition nr 188.

rendetiden är bestämd. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, om ej en
jämkning i avfattningen bör göras därhän, att det blir tydligt uttalat, att
rätten till skadestånd skall inträda, allenast om jordägaren undandrager
sig att tillhandahålla arrendatorn arbetet eller, om detta i avsevärd mån
förlorat sitt värde för jordägaren, annat för arrendatorn lika förmånligt
arbete.

Iakttages icke vad lagrådet hemställt i fråga om borttagande av undantaget
i sista stycket, bör det i varje fall omformuleras så, att det blir klart, att det
omfattar även de ecklesiastika boställena, för vilka det i första hand synes vara
avsett.

8 §.

Lagrådet:

Av utredningen framgår, att för närvarande en arrendetid överstigande 15
år endast undantagsvis förekommer. Blir nu genom den nya lagen en arrendetid
av 15 år fastställd såsom minimum i en mängd fall, finnes anledning antaga,
att just denna arrendetid kommer att bliva regel även i sådana fall,
då kontrahenterna frivilligt önska ordna förhållandet för en längre tid på en
gång. De bestämmelser i förevarande och vissa andra paragrafer av förslaget,
vilka med ändring av bestämmelserna i 1907 års lag hänföra sig till en arrendetid
överstigande 15 år, lära därför, trots den förkortning, som skett i den relevanta
tiden, komma att stå tämligen främmande för det praktiska livet.

Å andra sidan framgår av förarbetena till förslaget, att det från arrendatorernas
sida finnes en stark önskan, att, i den mån en minimitid av 15 år fastslås
såsom regel, det dock måtte beredas möjlighet för arrendatorn att på något
sätt tidigare komma ifrån ett arrende, som det till följd av en eller annan
omständighet är svårt för honom att längre behålla. Denna önskan torde ej
heller vara alldeles oberättigad. För en arrendator t. ex., som väsentligen
byggt sina förhoppningar att kunna reda sig med arrendet på sin egen arbetskraft,
men som fått denna nedsatt genom sjukdom, måste det vara synnerligen
betänkligt att vara ovillkorligen bunden i 15 år. I de flesta fall lärer han visserligen
kunna bliva fri genom godvillig överenskommelse med jordägaren, då
det måste ligga i dennes intresse att icke hava en mer eller mindre arbetsoduglig
arrendator på fastigheten, men det ligger i sakens natur, att vid en dylik
uppgörelse arrendatorns ställning är vida svagare, om han därvid är helt beroende
av jordägarens samtycke.

Att giva arrendatorn ovillkorlig uppsägningsrätt, eventuellt efter viss tids
förlopp, lärer av skäl, som jordsakkunniga anfört, icke vara lämpligt. Däremot
synes den i förevarande paragraf stadgade tidsgränsen böra jämkas så,
att den rätt till hembud eller till att sätta annan i sitt ställe, varom paragrafen
talar, kunde medgivas, så snart arrendetiden icke understiger 15 år.

Iakttages detta, böra motsvarande jämkningar vidtagas i 9 och 33 §§ av
förevarande lag samt i 6 och 25 §§ norrländska arrendelagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
10—12 §§.

Lagrådet:

Gällande lags bestämmelser om arrendesyn äro uppställda efter följande
plan. I 10 § stadgas, att syn är enda tillåtna medel att föra bevis om den arrenderade
fastighetens skick vid till- och avträdet. Därpå regleras i 11 §
frågorna om synenämndens sammansättning och om laga tid för ssmen. I 12 §
slutligen stadgas om förfarandet vid syneförrättningen. Därvid behandlas
först de grundläggande formfrågorna: utsättande av tid för förrättningen, parternas
underrättande, verkan av parts utevaro, prövning av jäv eller annan invändning
mot synemans behörighet. Därnäst handlas om synegången, och avslutningsvis
givas bestämmelser om syneinstrument och om kostnaderna.

Denna naturliga och klara uppställning har — såvitt kan ses utan nödtvång
— i förslaget brutits. Den bleve återställd, om 10 § i gällande lag lämnades
orubbad och tredje stycket i förslagets 12 § finge sin plats såsom andra stycke
i 11 §, med en härav betingad jämkning i redaktionen, samt slutligen tredje
stycket i förslagets 10 § återflyttades -— med bibehållande av det gjorda tilllägget
— till sin gamla plats i 12 § näst framför punkten om syneinstrument,
vilken, såsom i förslaget skett, finge utgöra ett särskilt stycke.

14 §.

Lagrådet:

Den hänvisning till andra stycket, vilken med orden »som nedan sägs» inskjutits
i nuvarande lydelsen av första styckets första punkt, torde få utgå såsom
helt överflödig och icke överensstämmande med lagens teknik. I samma
punkt tillerkännes enligt förslaget arrendatom under viss förutsättning
gottgörelse »intill» i stället för såsom i gällande lag och i de sakkunnigas förslag
»med» det vid synen fastställda belopp. Möjligen har med ändringen åsyftats
ett förtydligande, som ansetts påkallat av medgivandet att gottgörelsen
får uppbäras successivt i mån av arbetets fortskridande. Något förtydligande
av denna anledning lärer icke erfordras, och med det använda uttryckssättet
torde rätta meningen tvärtom hava fördunklats.

Iakttages vad ovan hemställts om uppställningen av 10—12 §§, torde i andra
styckets andra punkt lämpligen böra sägas, att beträffande den särskilda synen
skall gälla i tillämpliga delar vad i 11—13 §§ stadgas om syn vid tillträde
eller avträde; dock att kostnaden o. s. v. i enlighet med förslaget.

17 §.

Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga
instämde:

Genom stadgandet i 2 kap. 17 § nyttjanderättslagen om rätt för arrendatorn
till gottgörelse för materialkostnad vid täckdikning med tegelrör togs ett första
steg att tillmötesgå de gamla önskemålen om ersättning åt arrendatorn för
varaktig jordförbättring. Att man fann sig böra stanna härvid berodde, enligt
vad lagberedningen utvecklat, på hänsyn till den ekonomiskt svaga ställ -

Kungl. May.ts proposition nr 182.

ning, vari mången upplåtare befinner sig. Beredningens ordförande framhöll
i diskussionen om en norrländsk arrendelag med eftertryck, att gentemot kapitalstarka
upplåtare, i fråga om vilka nämnda hänsyn icke gällde, vore tvingande
bestämmelser om skyldighet att ersätta jordförbättring ur nationalekonomiska
likasom ur privatekonomiska synpunkter väl motiverade.

De jordsakkunniga hava funnit sig kunna konstatera att efter nyttjanderättslagens
tillkomst en förändring av den allmänna uppfattningen ägt rum till
arrendatorns förmån i fråga om rätt till ersättning för förbättringar å fastigheten
överhuvud; och utan tvivel äger detta omdöme särskild giltighet beträffande
egentliga jordförbättringar och vad därmed har närmaste samband (anordningar
för gödsels tillvaratagande och vård o. s. v.). De sakkunniga hava
emellertid i sitt förslag begränsat rätten till ersättning för jordförbättring att
gälla täckdikning, nyodling och åtgärder för betesbruk; och departementsförslaget
har härutinnan följt deras mening. Det synes emellertid kunna starkt
ifrågasättas, huruvida man ej på denna punkt förfarit med alltför stor försiktighet
med påföljd att stadgandena i tillämpningen skola framstå såsom godtyckligt
snäva och ny ändring snart påkallas. Det förhållande, att man i förslaget
utskilt en grupp kapitalstarka upplåtare, mot vilka ensamma bestämmelserna
i ämnet skola äga tvingande karaktär, medan övriga upplåtare äga
frihet att avtalsvis fritaga sig från en ersättningsskyldighet, som i vissa fall
kunde medföra en alltför tyngande utgift, synes särskilt framkalla frågan om
ej, då ändock lagändringar på området föreslås, man borde taga steget ut
till en allmän legal regel om ersättning för varaktig jordförbättring. Med
den ståndpunkt, förslaget i förevarande paragraf intager, följer att även upplåtare,
varom i 44—52 §§ är fråga, icke äga ersättningsskyldighet för jordförbättring
av annat slag än de i 17 § angivna. I avgivna yttranden har dock
från olika håll erinrats, att även i sådana fall, där tillfälle till nyodling överhuvud
gives, det ofta är händelsen att arbete kunde med bättre ekonomiskt
resultat nedläggas på den redan under plog lagda jordens varaktiga förbättring.
Invändningen att det i många fall vore vanskligt att bedöma, huruvida
och med vilket belopp en värdeökning åstadkommits, synes icke böra tillmätas
avgörande betydelse. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att dessa
vanskligheter endast i rena undantagsfall komme att verka till upplåtarens
nackdel; de kunna antagas föranleda synnerlig försiktighet från synemännens
sida vid uppskattningen.

Justitierådet vem Seth:

Jag inser väl, att det kan synas mest följdriktigt att utsträcka jordägarens
ersättningsskyldighet till att avse alla jordförbättringar av beståndande beskaffenhet.
Om jag likväl icke kan annat än i begränsad mån biträda hemställan
härom, beror detta alltså på rent praktiska skäl. Beträffande en del åtgärder
kunna sålunda enligt mitt förmenande förhållandena vara sådana, att ett rättvist
bestämmande av ersättningens storlek möter alldeles särskilda svårigheter.
Vidare kan det, om de förbättringsåtgärder, som skola medföra ersättningsskyldighet
för jordägaren, icke på ett distinkt sätt angivas i lagen, ofta

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Hiva svårt att i det enskilda fallet avgöra, om en åtgärd är att hänföra till
dylika förbättringsåtgärder eller den endast är att anse såsom ett moment i en
osedvanligt god skötsel av fastigheten, därför ersättning ju icke skall utgå.
Och även om man bortser från dessa omständigheter, synas mig alla skäl föreligga
att på ifrågavarande område framgå med största försiktighet. Man får
ej förbise, att vid full frihet att vidtaga vilka förbättringar som helst med
rätt till ersättning vid arrendetidens slut en företagsam arrendator kan komma
att ställa en kapitalfattig jordägare inför en ganska allvarlig situation. Även
förbättringar, som varaktigt höja fastighetens värde, kunna för övrigt vara
rena lyxförbättringar, som väl höja trevnaden, men icke öka fastighetens avkastnings
f örmåga.

För mig ställer sig därför saken så, att jag väl tillstyrker utsträckande av
jordägarens ersättningsskyldighet även till andra fall av jordförbättring än
de i förslaget angivna, men detta endast under förutsättning, att ersättningsskyldigheten
för dylika fall göres beroende av jordägarens föregående samtycke
till åtgärden.

Lagrådet:

Stadgandet i första stycket, som tillerkänner arrendatorn rätt att å i arrendet
ingående skogsmark verkställa nyodling utan jordägarens medgivande blott
marken ej är skogbärande, lider av den oegentligheten, att det ej tager tillbörlig
hänsyn till bestämmelserna i den nya skogsvårdslagen. Enligt denna åligger
det ägaren att försätta all skogsmark, som icke är skogbärande, i skogbärande
skick. Undantag är endast gjort för sådana fall, då skada å skogen,
varom sägs i lagens 10 § och som eljest skulle föranlett skyldighet att vidtaga
återväxtåtgärder, uppkommit före lagens trädande i kraft. Ägaren är visserligen
oförhindrad att i stället för att vidtaga återväxtåtgärder odla marken till
åker o. s. v., men varje sådan omläggningsåtgärd utsätter honom för att vederbörande
skogsvårdsstyrelse kan komma att framgå mot honom på sätt angives
i lagens 24 §. Samma risk skulle ägaren komma att löpa, om en arrendator
med begagnande av den rätt, som skulle tillkomma honom enligt förslaget,
företoge sig nyodling å kalmark, varå ägaren enligt skogsvårdslagen
vore skyldig företaga återväxtåtgärder. Detta kan ej vara rimligt, med mindre
ägaren medgivit odlingen. Det hemställes förty om sådan jämkning i förslaget,
att arrendatorn ej kommer att äga utan jordägarens medgivande verkställa
nyodling å mark, som är skogbärande eller varå jordägaren vidtagit eller är
skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande.

Vad nu sagts om nyodling äger motsvarande tillämpning beträffande åtgärd
för anordnande av varaktigt betesbruk, blott att rätten härtill är underkastad
vissa särskilda inskränkningar, som synas gälla även för arrendatorn. Förbudet
i lagens 20 § för arrendatorn att i annan mån än arrendeavtalet bestämmer
nyttja fastighetens skog, vilket förbud lärer varit anledning till att i
förslagets 17 § första stycket icke något nämnes om jordägarens samtycke
som villkor för omläggning till betesbruk, torde ej hänföra sig till annat
än den växande skogen. Även omläggning för sådant ändamål av skogsmark,

Kungl. May.ts proposition nr 182.

varom ovan talats, lärer böra vara arrendatorn förbjuden, med mindre han erhållit
jordägarens tillstånd till åtgärden.

Att i de fall då, enligt skogsvårdslagen eller annan skogslag, jordägaren
själv icke äger företaga omläggning av skogsmark till annat bruk utan särskilt
tillstånd, detsamma kommer att gälla arrendatorn, lärer vara så självfallet, att
något påpekande därav i förevarande lag ej synes påkallat.

Iakttages vad ovan hemställts, bör motsvarande ändring vidtagas i första
stycket av 21 § norrländska arrendelagen.

Enligt departementsförslaget skall, i motsats till vad de sakkunniga hemställt,
värdet av verkställd jordförbättring i intet fall vara bestämmande för
ersättningens belopp. Val är det en förutsättning för ersättningsrätt, alt en
värdeökning åstadkommits; men står det fast, att denna förutsättning är för
handen, är arrendatorns nedlagda nödiga kostnad — efter visst avdrag för
nytta, som han själv dragit av förbättringen -— norm för ersättningen. Denna
ändring i de sakkunnigas förslag synes icke kunna förordas. Har ett företag
varit ekonomiskt så föga välbetänkt, att därå måst nedläggas en kostnad, som
måhända flerdubbelt överstiger förbättringsvärdet, lärer detta icke böra drabba
upplåtaren. Å andra sidan torde det för arrendatorn mången gång — t. ex. i
fråga om nyodling — falla sig svårt att förebringa tillfredsställande utredning
om beloppet av nedlagda verkliga kostnaden. Enligt’ de sakkunnigas förslag
däremot kunde det ej bliva fråga om annat än en jämförande uppskattning av
den vunna förbättringens värde och den kostnad den skäligen bort draga; detta
nämligen i händelse upplåtaren gör gällande, att det senare beloppet understiger
det förra.

Sker, i enlighet med vad sålunda hemställes, återgång till de sakkunnigas
förslag, att ersättning skall vid avträde från arrendet tillgodokomma arrendatorn
med förbättringens dåvarande värde, dock ej utöver nödiga kostnaden,
torde anledning ej förekomma att i fråga om nyodling och betesförbättring
föreskriva avdrag för den nytta arrendatorn kan utöver skälig ränta på sitt
utlägg hava dragit av företaget. Huruvida, på sätt jordsakkunniga antagit,
tillräckliga skäl föreligga att i fråga om täckdikning bedöma saken annorlunda,
må lämnas därhän; det må endast erinras därom, att till grund för ersättningsfrågans
bedömande ligger även i detta fall det värde förbättringen
äger vid tiden för avträdet, samt att arrendatorn är den, som står risken
för att arbetskostnaden ställt sig för dyr i förhållande till båtnaden. — Att
stadgandet i paragrafens slutord om avdrag för brist å täckdikningen bör utgå,
i händelse av återgång till de sakkunnigas ståndpunkt, är tydligt.

18 §.

Lagrådet:

Anledning torde saknas att låta det nya första stycket till ordalagen avvika
från lydelsen av paragrafens nuvarande första punkt.

Iakttages vad vid 17 § hemställts om sättet för ersättningens beräknande,
lärer därav följa, att motsvarande ändring vidtages i andra punkten av förevarande
paragrafs andra stycke.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1027. 1 saml. 155 käft. (Nr 182.) 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

En redaktionell förenkling synes kunna med fördel vidtagas på det sätt, att
vad nu på tre ställen säges om att viss fråga skall prövas i den ordning, 8 §
bestämmer, sammanföres i ett nytt sista stycke. Sker så, bör i 51 § ej talas om
sista stycket i 18 § utan om dess tredje och fjärde stycken utom vad angår
elektrisk anläggning, och i 56 § bör i stället för 18 § första och sista styckena
citeras 18 § med samma förbehåll.

22 §.

Lagrådet:

Att jordägaren ej må förvägras det tillträde till fastigheten, som är behövligt
för att han skall kunna uppfylla sina skyldigheter mot arrendator!! eller
mot det allmänna — det senare fallet synes dock ej hava med förslaget åsyftats
-— är lika självklart, som att han skall giva arrendatorn varsel i skälig
tid, när omständigheterna det påkalla. Detta förhållande lämpar sig dest»
mindre att särskilt lagfästas som, på sätt lagberedningen framhållit, en dylik
tillträdesrätt måste anses föreligga för jordägaren, närhelst och i den omfattning
hans skäliga intressens bevakande det erfordrar. Att en erinran aktats
nödig i fråga om besiktning av fastigheten, beror på den särskilt ömtåliga
situation just detta syfte med fastighetens beträdande är ägnat att framkalla.
Det hemställes alltså, att paragrafen får kvarstå oförändrad i gällande lydelse.

33 §.

Lagrådet:

Någon viss tidpunkt, då bevakning av fordringar i konkurs skall ske, finnes
ej stadgad, utan blott en viss tidrymd, inom vilken bevakning skall äga rum.
I första stycket och andra styckets andra punkt bör det alltså heta »från utgången
av den för bevakning av fordringar utsatta tid».

Iakttages detta, bör motsvarande ändring vidtagas i 25 § norrländska arrendelagen.

43 §.

Lagrådet:

Den kommentar av föregående paragrafers innebörd i visst avseende, som
här gives, har föranletts av uttalade önskemål om större lättfattlighet. Dessa
önskemål är det emellertid en vansklig sak att i denna form efterkomma. Paragrafen
är i själva verket missvisande utan att en hänvisning tillika gives till 51
§:s bestämmelser. Sistnämnda paragraf samt 53 och 55 §§ äro i sin ordning,
sammanställda med den förevarande, missvisande, ity att i denna sistnämnda
framhäves det undantag från avtalsfrihet, som 2 § första stycket enligt
sakens natur innebär, medan ett motsvarande Omnämnande av 45 § ej skett
i 51, 53 och 55 §§. Avsikten med dessa erinringar, vartill kunde fogas
andra, är ingalunda att påyrka ett fullständigande, vilket blott skulle göra
saken ytterligare invecklad; i 51 § exempelvis kan 45 § ej omnämnas vid sidan
• av övriga där uppräknade, enär dess bestämmelser i motsats mot deras äro ömsesidigt
tvingande. Lagrådet vill fastmera hemställa, att paragrafens text
må utgå ur förslaget. Att 2 § första stycket, 3 § och delvis 7 § äro av tvin -

Kungl. Majrts proposition nr 182.

gande natur för alla arrendeförhållanden — frånsett det i sistnämnda paragrafs
slutstadgande gjorda undantaget — framgår av nämnda lagrums uttryckliga
ord; att motsatsen således, i överensstämmelse med den privata avtalsrättens
huvudregel, gäller inom den allmänna arrenderätten i övrigt, därom
torde icke de jordägare och arrendatorer, som äga önskan och makt att genomdriva
avvikande avtalsvillkor, behöva stanna i okunnighet. Detta så mycket
mindre som förhållandet numera särskilt framträder genom den särskilda bestämmelsen
i annan riktning för bolagsarrenden och därmed jämställda i Öl §.
Den nya paragrafen är dessutom i viss mån ägnad att utplåna den åtskillnad,
lagstiftaren genom omsorgsfullt val av uttryckssätt velat angiva mellan stadgande^
som innebära ett förord för den ordning han ansett vara den för
normala fall rättvisa och billiga, och andra stadganden, som endast hava till
syfte att giva en supplementregel för den händelse en viss fråga, som vanligen
regleras i kontraktet, skulle blivit där förbigången. Med hänsyn till sistnämnda
förhållande är för övrigt förslagets uttryck, att något annorlunda avtalats än
ovan i kapitlet »är föreskrivet», tämligen oegentligt.

Dår, i enlighet med vad nu hemställts, paragrafens föreslagna innehåll bortfalla,
torde hit böra förflyttas den erinran om särskild lagstiftning rörande
det nya åhorättsinstitutet, som enligt lag den 4 juni 1926 utgör arrendekapitlets
44 § och till följd av något förbiseende — jämför förevarande förslags ingress
— finge strida om denna plats med den föreslagna nya 44 §.

Särskilda bestämmelser om vissa jordbruksarrenden.

Lagrådet:

Det hemställes att, för vinnande av nödig överskådlighet och reda, 44—55 §§
måtte i huvudsaklig överensstämmelse med vad jordsakkunniga föreslagit uppdelas
i tre avdelningar, den första omfattande 44—52 §§ med rubrik »Om jordbruksarrenden
under bolag och med dem likställda jordägare», den andra omfattande
53 och 54 §§ med rubrik »Om jordbruksarrenden under fideikommiss»
och den tredje rubricerad »Om vissa andra jordbruksarrenden».

44 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna i 44—52 §§ äro avsedda att för mellersta och södra Sverige
utgöra en motsvarighet till den norrländska arrendelagen, men knappast lärer
det hava tänkts, att de skola vinna tillämpning även inom de landsdelar, där
norrlandslagen gäller. Så kan dock bliva fallet till följd av de olika sätt, varpå
denna och förslaget bestämma kretsen av de enskilda personer, som äro att
jämställa med bolag. Norrländska arrendelagen talar om sådan enskild person,
»vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk
med densamma»; förslaget lämnar mantalsskrivningsorten därhän och
jämställer med bolag »enskild person, där han driver yrkesmässig handel med
skogsprodukter eller industriell rörelse och ej besitter jorden eller fastighet,

Kung!,. Maj:ts proposition nr 182.

vartill den hör, huvudsakligen för jordbruk». Uppenbarligen kan även en å
fastigheten mantalsskriven person vara så kvalificerad som förslaget anger.

Till förebyggande av en alltför brokig blandning av skilda rättsområden i
samma landsända torde förslaget alltså böra ändras därhän, att dess nu ifrågavarande
bestämmelser icke bliva tillämpliga å jord, som tillhör enskild person,
mantalsskriven å arrendefastigheten eller å fastighet som med denna är i sambruk.
Och visserligen lärer det vara riktigt att icke stanna härvid utan göra
kretsen av de med bolag likställda personerna trängre än enligt norrländska
arrendelagen; men av de skiftande försök i sådan riktning, som efter hand
framlagts, synes intet vara tillfredsställande. Vad särskilt det remitterade
förslaget angår må anmärkas, att det från kretsen utesluter den, som utan att
idka handel eller driva industriell rörelse besitter fastigheten väsentligen i
ändamål att exploatera skogen, men å andra sidan låter den omfatta exempelvis
en industriidkare, som besitter en fastighet huvudsakligen för att därå hava
sitt sommarhem och anser det öka lantvistelsens behag, att jorden brukas på
äkta bondevis. Enligt lagrådets åsikt borde med bolag jämställas enskild
person, om vilken det gäller — förutom att han såsom norrländska arrendelagen
stadgar är mantalsskriven å annan ort — att han uppenbarligen besitter fastigheten
huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än
genom jordbruket.

Det är vidare att märka, att norrländska arrendelagen endast gäller jord å
landet. Redan av skäl, som ovan anförts, synes det, som om en motsvarande
begränsning borde givas även åt nu ifrågavarande bestämmelser. En sådan
begränsning torde jämväl i övrigt vara väl motiverad av de särskilda förhållanden,
som råda inom stadssamhällena. Iakttages detta, lär följdriktigheten
fordra, att motsvarande ändring vidtages i 53 och 55 §§.

I redaktionellt avseende må erinras att, enligt vedertagna normer för lagstil,
användandet av frasen »lag samma vare» i andra stycket innebär varken
mer eller mindre än att i fråga om upplåtelse av jord, som där sägs, skall gälla
vad som är stadgat i 45—51 §§. Efter orden bliva alltså 45—51 §§ tillämpliga
å varje upplåtelse av jord, tillhörig sådan enskild person som i andra stycket
avses, oberoende av huru stor areal odlad jord, som ingår i upplåtelsen; och
med erforderlig tydlighet framgår knappast, att den relevanta tidpunkten beträffande
ägarens förhållanden är, såsom uttryckligen säges i första stjmket,
avtalets ingående. En formell överarbetning synes fördenskull vara nödvändig.

Justitierådet Alexanderson och regeringsrådet Planting-G yllen}) aga:

De jordsakkunnigas majoritet hade föreslagit, att de särskilda bestämmelserna
för arrende av jord, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller med dem jämställd
enskild person, skulle bliva tillämpliga vid en minimiareal av två hektar
odlad jord. Departementsförslaget har godtagit principen: gränsbestämning
genom en i lag fixerad minimiareal; men i anledning av anmärkningar från
hörda myndigheter och sammanslutningar har gränsen höjts till fyra hektar.
Det vill emellertid synas, som om de framställda betänkligheterna väsentligen
gällt bestämmelsen om viss minimitid och förbudet att stadga arbetsskyl -

Kungl. Maj:t-s proposition nr 182.

di gliet. Det har nämligen i huvudsak framhållits, att just de mindre torp*
ställena utarrenderades åt personer, på vilka jordägaren måste kunna räkna
såsom skogsarbetare och som han icke borde vara för en avsevärd framtid
tvingad att behålla vid arrendet, om de visade sig olämpliga för skogsarbetet.
Då förbudet mot kombination av arrende- och arbetsavtal bortfallit i departementsförslaget,
synes det egentligen vara den i 45 § föreskrivna minimitiden,
som föranlett höjningen av arealgränsen i förevarande paragraf.

Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida icke stadgandet i 45 §.
ensamt bör till sin giltighet inskränkas till arrenden om minst fyra hektar, men
bestämmelserna i följande paragrafer omfatta jämväl mindre arrenden ned till
två hektar. Alldeles oavsett den bekanta svårigheten att vare sig genom aYealbestämning
eller annorledes angiva vad som är att hänföra till »självständigt
jordbruk», förefaller det icke klart, varför lagstiftaren i detta sammanhangskäll
sträva att begränsa sin sociala omvårdnad till idkare av ett sådant. Om
än det må vara riktigt, att innehavarna av de små arrendena om två till fyra
hektar ofta, kanske i regel icke kunna hämta ens sin huvudsakliga bärgning
av jordbruk, utgör dock detta ett mycket viktigt stöd för deras ekonomiska
existens; och svårigheterna att sörja för tillfredsställande nybyggnad och kostsammare
reparationer äro uppenbarligen snarast mera oöverkomliga för dem än
för innehavare av större arrenden. Det synes också kunna befaras, att en jordägare
med åtskilliga arrendeställen, av vilka somliga falla under de särskilda
bestämmelserna, andra däremot icke, vänder sina byggnads- och underhållsomsorger
så helt till de förra, ätt föga blir för de senare till övers. Icke heller
synas de i 51 § stadgade förbuden för jordägaren att fritaga sig från skyldighet
att ersätta förbättringar och deltaga i synekostnader o. s. v. böra äga mindre
tillämplighet på ifrågavarande arrenden än på de större.

Såsom lagrådet ovan anmärkt bör de särskilda bestämmelsernas giltighetsområde
angivas så, att dessa bestämmelser icke i något fall bliva vid siden av
norrländska arrendelagen tillämpliga inom de landsdelar, där denna lag gäller.
Anses den minimiareal, fyra hektar inrösningsjord, som bestämts i nämnda lags
ingress, böra bibehållas — något, varom här ej skall yttras något omdöme •—-skulle alltså en ändring i förevarande särskilda bestämmelser sådan som bär
ifrågasatts medföra behovet av ett särskilt stadgande, varav framginge, att
dessa bestämmelser ej hava tillämplighet inom norrländska arrendelagens giltighetsområde.

45 §.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i sista punkten är naturligtvis icke tillämpligt om en förmyndare
begagnar sin rätt enligt 8 kap. 14 § förmynderskapslagen att utan överförmyndarens
samtycke upplåta en sin myndlings fastighet på tid icke överstigande
5 år. Vill förmyndaren icke söka överförmyndarens samtycke till att
avtalet må gälla för den lagstadgade minimitiden, lärer det, såsom ifrågavarande
stadgande är formulerat, ligga närmast till hands att anse avtalet i dess
helhet förfallet. Tvivelaktigt blir förhållandet dock, om båda kontrahenterna
äro ense, att avtalet skall tillämpas enligt sin lydelse, och arrendatorn överta -

Kung!. Maj:ts proposition nr 182.

ger fastighetens brukande för den avtalade tiden. Förmynderskapslagen ger i
så fall ej anledning till ingripande, och det lär väl då bliva svårt att helt lämna
avtalet å sido. Det kan ifrågasättas, om ej det riktiga vore att från stadgandet
i förevarande paragraf helt undantaga fastighet, som tillhör omyndig. Någon
större olägenhet i socialt hänseende vore säkerligen ej att befara därav.

Iakttages detta, bör motsvarande undantag göras från stadgandet i 2 § av
norrländska arrendelagen.

46 §.

Justitierådet von Seth:

Enligt vad utredningen visar pläga på vissa håll arrendeavtalen, jämte det
de lägga nybyggnadsskyldigheten å jordägaren, innehålla bestämmelse, att, om
jordägaren under arrendetiden nödgats företaga nybyggnad, arrendatorn skall
under återstående arrendetiden förränta nybyggnadskostnaden efter viss procent.
En dylik bestämmelse är ju, särskilt om däri intages bestämmelse jämväl
om ett visst amorteringstillägg, synnerligen lämplig. Genom densamma,
om den är väl avvägd, framhäves den solidaritet, som jordägaren och arrendatorn,
om de se sunt på sina inbördes förhållanden, måste söka upprätthålla
sinsemellan. Jordägaren har naturligtvis också, om avtalet avser någon längre
tid, svårt att vid avtalets ingående beräkna det tillägg, varmed han bör öka
den eljest lämpliga legan för att säkra sig mot förlust till följd av nybyggnadskrav,
som kunna uppstå under arrendetiden, och måste följaktligen räkna i
överkant för att vara säker vid alla eventualiteter. Ordnas däremot saken i
fråga om nybyggnadskrav, som ej tagits i beräkning vid avtalets ingående,
på sätt ovan angivits, kan legan, även om arrendetiden sättes så lång som
till 15 år, beräknas utan hänsyn till eventuella nybyggnadskostnader. Att
detta senare är det för arrendatorn förmånligaste är otvivelaktigt. Stadgandet
i första stycket torde kunna utgöra ett hinder för ett sådant sätt att ordna
nybyggnadsf rågan.

Även i ett annat hänseende skulle samma stadgande kunna verka hinderlig!
för en naturlig utveckling av arrendeförhållandena.

Det torde vara otvivelaktigt, att ett av skälen, varför varken jordägarna
eller arrendatorerna på senare tider visat synnerlig benägenhet att binda sig
vid arrenden på lång tid, är, att det är så svårt att för sådan tid rättvist
avväga legan. Denna svårighet undvikes i viss mån, om t. ex. legan visserligen
bestämmes att utgå i penningar, men dess belopp förklaras skola beräknas
efter markegångsvärdet av vissa myckenheter olika slags jordbruksprodukter
— det i paragrafen använda, från norrländska arrendelagens motsvarande
stadgande hämtade uttrycket »naturalster» lärer vara en mindre lyckad
beteckning för vad som avses. Nu torde visserligen stadgandet i fråga, rätt
förstått, ej utgöra hinder för ett sådant ordnande av förhållandena, men de
använda ordalagen, som bland annat genom inskjutande av orden »eller myckenhet»
kommit att avvika från uttryckssättet i 5 § av norrländska arrendelagen,
kunde giva anledning till den uppfattningen, att en dylik kombination
av penning- och produktlega ej skulle vara av lagstiftaren avsedd.

Kung!. Maj:ts proposition nr 182.

För att stadgandet må erhålla erforderlig smidighet i ovanangivna hänseenden
vore det nog önskligt, om ordalagen kunde jämkas så, att det komme
att klart utsägas, att lega, som utsättes i penningar eller produkter, skall vara
till belopp eller beräkningssätt eller myckenhet bestämd.

Iakttages detta, lärer även 5 § norrländska arrendelagen böra undergå motsvarande
jämkning.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga instämde:

Det hemställes att orden »eller myckenhet», som ej finnas i 5 § norrländska
arrendelagen, måtte få utgå.

Lagrådet:

Det kan icke gärna vara avsett att arrendatorn må äga rätt till nedsättning
i annan lega än sådan, som är utsatt i penningar eller naturalster (jfr
norrländska arrendelagen 5 § sista stycket). Denna begränsning i arrendatorns
rätt framgår dock ej av förslagets avfattning.

I överensstämmelse med norrländska arrendelagens 5 § skulle arrendatorn
enligt jordkommissionens och jordsakkunnigas förslag njuta nedsättning i legan
vid allmän svårare missväxt i orten. Det remitterade förslaget åter talar om
svår missväxt. Motivet till ändringen uppges icke i föredragande departementschefens
yttrande, men antagligen åsyftas att utmärka, att den missväxt,
som enligt förslaget skall berättiga till nedsättning i legan, måste vara svårare
än norrländska arrendelagens svårare missväxt. Det lärer emellertid näppeligen
kunna förväntas, att i tillämpningen någon skillnad bleve gjord mellan
svår och svårare missväxt. Det hemställes förty om återgång till den norrländska
arrendelagens uttryckssätt.

47 §.

Lagrådet:

I första stycket första punkten borde på ett enklare och alltså mera nöjaktigt
sätt kunna uttryckas, att för jordbruket nödiga byggnader skola av jordägaren
vid tillträdet avlämnas i sådant skick, att därå ej tarvas ombyggnad eller annan
än mindre reparation. Andra punkten innehåller ej alldeles detsamma som
sin motsvarighet i norrländska arrendelagen (8 § sista stycket); ty medan denna
lämnar en uttömmande definition å mindre reparation, kan förslaget tolkas
som om det blott angåve exempel. Då någon olikhet,icke lärer vara avsedd, bör
en redaktionell jämkning vidtagas.

Avfattningen av andra stycket kunde giva anledning till den uppfattningen,
att beträffande fastigheter, om vilka här är fråga, det förutsatts, att tillträdessynen
alltid skulle hållas först efter det arrendatorn tillträtt fastigheten. Det
lärer emellertid icke hava varit meningen att göra någon ändring i vad 11 §
stadgar om tid för tillträdessyn, utan vad man velat utsäga torde vara, att om

Kungl. Maj:t$ proposition nr 182.

vid tillträdessynen — oavsett när inom den lagliga tiden den hålles — brist befinnes
föreligga i fråga om fastighetens åbyggnader, för vilkens ''undanröjande
det enligt första stycket ankommer på jordägaren att ansvara, de i andra stycket
meddelade föreskrifterna skola träda i tillämpning. En jämkning i avfattningen,
så att detta kommer till tydligt uttryck, synes i varje fall önsklig.

Vad i andra punkten av andra stycket sägs om rätt för arrendatorn att själv
i första hand utföra det för åbyggnadernas iståndsättande erforderliga arbetet
lärer icke rimligen kunna gälla för annat fall, än att bristen kvarstår ännu
vid tillträdet. Hålles tillträdessynen före tillträdesdagen, vore det ju meningslöst
att söka förhindra jordägaren att avhjälpa bristen, om han förmår göra
det till tillträdesdagen. Och även i övrigt synes billigheten kräva att jordägaren
får skälig tid på sig att själv bättra förekommande brister. Meningarna
kunna ju vara så pass delade om vilka eller hurudana byggnader med hänsyn
till fastighetens storlek och avkastningsförmåga samt ortens sed må anses
nödiga för jordbrukets bedrivande, att det mången gång ej kan läggas jordägaren
till last som någon försumlighet, att han icke i förevarande hänseende uppfyllt
de krav synemännen anse skäligt ställa på honom; och härtill kommer, att
det enligt det till lagrådet jämväl remitterade förslaget till uppsiktslag i allt
fall skulle bliva jordägaren, som ytterst bleve ansvarig för det sätt, varpå arbetet
utfördes.

Det hemställes förty, att stadgandet om arrendatorns rätt att redan i första
händ utföra arbetet måtte få utgå.

Andra styckets sista punkt torde böra omredigeras till närmare överensstämmelse
med motsvarande stadgande i norrländska arrendelagen.

Beträffande uttrycket i tredje stycket »intill det vid synen fastställda belopp»
hänvisas till vad som förut anförts beträffande motsvarande uttryck i 14 §.

49 §.

Lagrådet:

Smärre brister, som vid tillträdet befinnas å golv, vägg- och takbeklädnad,
fönster, dörrar, murar o. s. v. och vilkas botande är att anse som tillfällig lagning,
har enligt 47 § jordägaren ej skyldighet att avhjälpa. Enligt förevarande
paragrafs första punkt är emellertid ej heller arrendatorn pliktig att befatta
sig härmed ens i sådana fall, där underlåtenhet härav medför, att den med
eu ringa brist behäftade byggnaden försämras, t. ex. tager röta av insipprande
väta. Endast om bristen uppkommit under arrendetiden, d. v. s. efter
tillträdessynen, har han dylik skyldighet. Detta synes icke tillfredsställande.
Skyldigheten att tillse, att icke fastigheten genom bristande omvårdnad försämras,
torde böra åvila arrendatorn, även om det gäller att bota sådana smärre
brister, som befunnos vid tillträdet; detta desto hellre, som bestämmelserna i
47 och 48 §§ onekligen äro ägnade att framkalla en viss risk för likgiltighet
hos arrendatorn för byggnadernas behöriga vård. För kostnad och besvär är
han ju enligt sista punkten i paragrafen berättigad till ersättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

54 §.

Lagrådet:

Själva huvudstadgandet, som inleder paragrafens första stycke, lärer innebära
en saklig olikhet i förhållande till 1 § lagen den 13 maj 1921 med vissa
bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord. Det föreslagna stadgandets
giltighet är nämligen begränsad till det fall, att upplåtelse skett, innan
fideikommissrätten övergått till ny innehavare. Om sådan övergång skett, men
innehavet av fastigheten ännu är kvar hos förre fideikommissinnehavaren eller
hans dödsbo, skulle alltså upplåtelse på arrende av exempelvis ett landbohemman
under fideikommisset ej äga den verkan, paragrafen angiver. Denna inskränkning
torde icke ligga i någon parts välförstådda intresse och har måhända
ej heller varit avsedd. Det hemställes om sådan jämkning i stadgandets
lydelse, att den bortfaller.

55 §.

Lagrådet:

Iakttages den anmärkning, som vid 7 § framställts mot nämnda paragrafs
sista stycke, lärer jämväl i förevarande paragraf sista stycket böra utgå. Härav
bleve visserligen en följd att den befogenhet att meddela undantag från
bestämmelsen i 45 § om minimitid för arrende, vilken jämlikt 52 § skall tillkomma
Konungens befallningshavande, komme att gälla jämväl då kronan är
jordägare. Men detta förhållande torde icke böra få tillmätas betydelse av ett
avgörande hinder. Tillämpningen av dispensbefogenheten komme då att ske
efter grundsatser, som med vederbörliga modifikationer motsvara dem, som
iakttagas i fråga om jord under enskild äganderätt, något som icke med säkerhet
kan förväntas bliva fallet, om bestämmanderätten överlämnas åt vederbörande
fastighetsförvaltande verk.

56 §.

Lagrådet:

Denna paragraf, som motsvarar 43 § i nu gällande allmänna arrendelag, bör,
om 1 § däri lämnas oförändrad, i avfattningen närmare ansluta sig till sin
motsvarighet.

Övergångsbestämmelsen.

Lagrådet:

Något hinder synes icke föreligga att den nya lagen träder i kraft tidigare
än förslaget avser, exempelvis den 1 september 1927.

Vill man, i likhet med förslaget, att de nya bestämmelserna icke skola tilllämpas
med avseende å nyttjanderätt, som upplåtits före deras ikraftträdande,
lärer varje övergångsstadgande vara obehövligt. Erfarenheterna från den norrländska
arrendelagens tillkomst låta emellertid förmoda, att därest nya lagen
ej blir gällande beträffande avtal, som upprättats före dess ikraftträdande,
en del jordägare skola ombesörja, att äldre avtal dessförinnan ersättas av nya
i syfte att undanskjuta lagens tillämplighet. Det är icke tilltalande att lämna

Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

möjlighet därtill öppen. Och det lärer icke innebära något vådligt avsteg från
vedertagna regler angående nya privaträttsliga stadgandens tillämplighet, om
nya lagen får gälla avtal, tillkomna visserligen före dess ikraftträdande men
efter en viss dag, infallande någon kort tid efter förslagets framläggande för
riksdagen. Det hemställes, att ett övergångsstadgande av nu angivna innehåll
meddelas i stället för det föreslagna tredje stycket.

Lagrådet:

I det föregående har redan framställts ett par erinringar av redaktionell
natur. Det synes emellertid önskligt, att förslaget även i andra än sålunda påpekade
delar varder i formellt avseende förbättrat, så att ändringarna i nyttjanderättslagen
icke bliva stiliserade på ett mot dennas ursprungliga avfattning
stridande sätt. Mindre tillfredsställande ordvändningar förekomma exempelvis
i 12 § slutet av tredje stycket, 48 § andra stycket, 51 § och 52 §, vilken
för övrigt synes lämpligen kunna i ett och annat avseende jämkas närmare till
sin motsvarighet i norrländska arrendelagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25
juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland

och Dalarne.

1 §‘

Lagrådet:

Om, på sätt lagrådet hemställt, allmänna arrendelagen icke belastas med
regler angående domstolsbeslut av samma verkan som skriftligt arrendekontrakt,
lärer all anledning saknas att ändra lydelsen av vare sig denna paragraf
eller 40 § inteckningsförordningen.

5 §•

Lagrådet:

Bestämmelserna i tredje stycket skilja sig från sin motsvarighet i förslaget
rörande allmänna arrendelagen (7 § tredje stycket) blott därutinnan, att de
icke medge laga verkan åt förbehåll ens om sådan tjänstbarhet, som är av allenast
ringa betydelse. Då emellertid denna skiljaktighet knappast lärer vara
av den vikt, att den bör upprätthållas, hemställes, att tredje stycket utbytes mot
en hänvisning till allmänna arrendelagen, en hänvisning, som borde givas i omedelbart
sammanhang med den i andra stycket.

19 §.

Lagrådet:

Om 2 kap. 18 § allmänna nyttjanderättslagen kommer att bestå av fyra stycken,
såsom lagrådet ifrågasatt, bör hänvisningen till sagda lagrum i nu förevarande
paragraf något jämkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

20 §.

Lagrådet:

Giltig anledning att ändra denna paragrafs nuvarande lydelse synes ej föreligga.

Övergångsbestämmelsen.

Lagrådet:

Förevarande lag torde böra träda i kraft samtidigt med den föreslagna lagen
om ändring i vissa delar av allmänna nyttjanderättslagen. I övrigt torde någon
övergångsbestämmelse icke erfordras.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni
1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Lagrådet:

Beträffande detta förslag hänvisas till vad som yttrats vid 1 § norrländska
arrendelagen. Skulle dock ändringen anses förtjänt av att vidtagas, lärer en
redaktionell jämkning böra ske: lagens ingress borde få utmärka, att till 40 §
skall fogas ett tredje stycke, och av själva lagtexten borde ej upptagas något
annat än detta nya stycke.

Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 24 februari 1927.

N ärv a rande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Bibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Bosén, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, lagrådets den 10 januari
1927 avgivna utlåtande över de den 5 november 1926 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25 juni 1909 (nr 57
s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne;

3) lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

»Vid 1 § allmänna arrendelagen hava lagrådets samtliga ledamöter i fråga
om formen för arrendeavtals ingående hemställt om bibehållande av den nuvarande
regeln, att avtalet skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och
arrendatorn annorlunda åsämjas. Mot det remitterade förslaget har i denna
del huvudsakligen anförts, att dess genomförande skulle vara ägnat att medföra
osäkerhet, huruvida och i vilken utsträckning giltighet kunde tillerkännas
muntliga överenskommelser rörande arrendeförhållandet.

Inom arrendelagstiftningen är frågan om avtalets form utan gensägelse en
av de mera svårlösta. Att den skriftliga formen äger ett bestämt företräde,
lärer vara obestridligt, och lagstiftningen utgår hos oss såväl som i de flesta
andra länder från denna form såsom den normala, även om man icke ansett sig
böra gå så långt som till att göra den obligatorisk. Såsom jordsakkunniga
framhållit, har i vårt land alltmer den ordning blivit rådande, att arrendeavtalen
upprättas skriftligen. Att själva arrendeupplåtelsen grundas blott
på muntlig överenskommelse lärer numera kunna betecknas såsom ett undan -

Kungl. Maj :ts proposition nr 182.

tåg, vilket i allmänhet faller inom de minsta arrendenas område, Härmed
är emellertid ingalunda givet, att muntliga överenskommelser upphört att
äga betydelse för bestämmande av arrendeförhållandet. Även om avtalet avfattats
med största möjliga fullständighet — vilket faktiskt dock ofta underlåtes
—, måste enligt sakens natur anledning ej sällan förekomma att företaga
jämkningar i vad ursprungligen avtalats eller att genom särskilda överenskommelser
ordna ett eller annat förhållande, som icke kunnat från början
förutses eller tillräckligt beaktas. Om giltigheten av dylika ändringar och
tillägg bleve beroende av att de avfattades i skriftlig form, vore att befara, att
en dylik formföreskrift understundom kunde leda till konsekvenser, som för
den allmänna rättsuppfattningen komme att framstå såsom otillfredsställande
eller stötande, och det kan knappast betvivlas, att dessa konsekvenser skulle
komma att träffa ej minst de arrendatorer, vilka i olika hänseenden äro svagast
ställda. På grund härav har jag icke kunnat tillstyrka ett förslag, som skulle
göra skriftlig form under alla förhållanden obligatorisk. Enligt det remitterade
förslaget skall val såsom huvudregel gälla, att avtal, varigenom jord upplåtes
på arrende, skall upprättas skriftligen, men härtill har fogats den bestämmelse,
att där på grund av muntligt avtal fastigheten redan övertagits av brukaren
avtalet skall äga giltighet. I fråga om muntliga tilläggsöverenskommelser
torde innebörden härav vara den, att, om sådan överenskommelse träffats
före fastighetens övertagande, densamma likasom ett muntligt arrendeavtal
erhåller giltighet i och med fastighetens övertagande. Mera tveksam ställer
sig frågan om giltigheten av en muntlig överenskommelse, ingången efter arrendatorns
övertagande av fastigheten. För denna frågas avgörande torde det
icke låta sig göra att uppställa någon för alla fall tillämplig regel.

I detta sammanhang tillåter jag mig erinra därom, att ej heller nu gällande
lag innehåller någon bestämmelse om giltigheten av muntliga överenskommelser
vid sidan av själva arrendeavtalet. Den inom lagrådet uttalade uppfattningen,
att nu berörda spörsmål vore att bedöma enligt samma grund som giltigheten
av ett muntligt arrendeavtal, lärer ej vara alldeles oomstridd. Uppenbart
är emellertid, att jämväl med sistnämnda uppfattning åtskilliga svårigheter
yppa sig för bedömande i det särskilda fallet, huruvida en giltig överenskommelse
föreligger eller icke. Att med den i det remitterade förslaget förordade
lydelsen av denna paragraf svårigheterna härutinnan skulle bliva större,
synes mig icke vara att antaga. Enligt min uppfattning kommer den bestämmelse,
som upptagits i det remitterade förslaget, att befordra utvecklingen till
eu genomgående användning av skriftlig form i arrendeförhållandet utan att
dock medföra ovillkorligt underkännande av varje i annan ordning framgången
överenskommelse. Jag har därför ansett mig böra- i denna del vidhålla det remitterade
förslaget.

Mot den föreslagna bestämmelsen om arrendeförhållandets stadfästande genom
domstols beslut hava inom lagrådet framförts vissa anmärkningar, som
dock kunna anses gälla även motsvarande stadgande i norrländska arrendelagen.
Visserligen måste det medgivas, att denna bestämmelse icke betecknar
någon i och för sig tillfredsställande utväg för att ernå det muntliga avtalets

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

fixerande i skriftlig form. Då emellertid lagen utgår från den skriftliga formen
såsom den normala, synes det riktigt, att i de fall, då rättsverkan likväl
icke frånkännes det muntliga avtalet, möjlighet beredes för en övergång till
den regelmässiga ordningen. Om norrlandslagens bestämmelse, på sätt inom
lagrådet anförts, hittills icke erhållit någon omedelbar praktisk tillämpning,
lärer detta kunna antagas väsentligen bero därav, att redan befintligheten av
ett sådant stadgande varit ägnad att befordra arrendeavtalens upprättande i
skriftlig form. Även torde vid de avtal, som falla under norrlandslagen, jordägarna
merendels vara att hänföra till dem, vilka, enligt ett uttalande inom
lagrådet, hava för vana att förelägga arrendespekulanterna tryckt eller eljest
mångfaldigat avtalsformulär. Inom den allmänna arrendelagstiftningen synes
emellertid bestämmelsen icke kunna antagas bliva på grund av motsvarande
förhållanden överflödig, och jag har därför ansett den böra.bibehållas ''i
förslaget.

Med anledning av vad lagrådet anfört beträffande 7 § hava däri vidtagits
vissa ändringar, väsentligen av redaktionell natur. I fråga om paragrafens
tillämplighet å upplåtelser av publik jord har jag, med hänsyn till lagrådets
uttalande, funnit mig böra föreslå, att undantaget inskränkes till att avse upplåtelse,
som sker från ecklesiastikt boställe.

I 8 § har vidtagits den jämkning varom lagrådet hemställt, och hava till följd
härav motsvarande jämkningar skett i 9 och 33 §§ allmänna arrendelagen samt
6 och 25 §§ norrländska arrendelagen.

Vad lagrådet anfört vid 10—12 §§ och 14 § har jag ansett böra beaktas och
har i enlighet härmed erforderlig omarbetning ägt rum.

Beträffande arrendators rätt till ersättning för jordförbättring hava inom
lagrådet yppats skilda meningar. Tva ledamöter hava uttalat sig för införande
av en allmän regel om ersättning för varaktig jordförbättring. En ledamot har
förklarat sig väl tillstyrka utsträckande av jordägarens ersättningsskyldighet
även till andra fall av jordförbättring än de i remitterade förslaget angivna,
men detta endast under förutsättning, att ersättningsskyldigheten för dylika
fall göres beroende av jordägarens föregående samtycke. Den fjärde ledamoten
har icke i denna fråga särskilt uttalat sig och torde alltså hava godkänt
den ståndpunkt, förslaget härutinnan intager.

I förhållande till gällande lagstiftning, vilken medgiver arrendator rätt till
ersättning allenast för täckdikning, innebär det remitterade förslaget en betydande
utvidgning av jordägarens ersättningsskyldighet, i det att denna skall
avse jämväl nyodling och åtgärder för betesbruk. Härjämte erbjuder förslaget
den nyhet, att jordägaren skall under vissa förhållanden vara pliktig
inlösa elektrisk anläggning. I likhet med jordsakkunniga har jag icke ansett
tillrådligt att fastställa en vidsträcktare ersättningsskyldighet, och vad inom
lagrådet anförts till stöd för en annan ståndpunkt har icke synts mig innefatta

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

tillräckligt skäl att frånträda förslaget. I de fall, där ersättning enligt förslaget
skall utgå, torde uppskattningen av förbättringen även efter en längre
tids förlopp icke behöva erbjuda alltför stora svårigheter. I andra avseenden
åter synes en sådan uppskattning knappast kunna med tillförlitlighet åvägabringas,
där förbättringen tillkommit under en mera avsevärd tidrymd. Även
om till stöd för nämnda hemställan kunnat åberopas vissa billighetsskäl, möta
dock starka betänkligheter häremot, främst ur praktiska synpunkter. Inom
lagrådet har framhållits, att på grund av de vanskligheter som härvid måste
förekomma en synnerlig försiktighet är att förvänta vid uppskattningen. Enligt
min uppfattning måste nu antydda omständigheter komma att verka därhän,
att en legal regel om allmän ersättningsrätt för arrendatorn i verkligheten
ofta skulle bliva av ganska ringa praktiskt värde. I övrigt kan emot förslaget
om ytterligare utvidgning av ersättningsrätten åberopas vad en ledamot
av lagrådet anfört beträffande svårigheten att i särskilda fall avgöra, huruvida
en åtgärd är att hänföra till de förbättringsåtgärder, som medföra rätt
till ersättning, eller om den endast är att anse såsom ett moment i en god
skötsel av fastigheten. I detta fall blir rätten till ersättning beroende av i vad
mån lagens bestämmelser om rätt till ersättning för avhjälpande av brister
kunna erhålla tillämpning.

I anledning av .vad lagrådet anfört vid 17 § rörande beräkningsgrunden för
ersättning till arrendatorn för nyodling har jag tagit denna fråga under förnyat
övervägande och därvid med hänsyn till vad lagrådet anfört funnit mig
böra i denna del tillstyrka återgång till jordsakkunnigas förslag. Angående
beräkningen av ersättningsbeloppet vid täckdikning och i fråga om elektrisk
anläggning är jag dock av den uppfattning, att samma skäl icke föreligga för
ett frångående av det remitterade förslagets ståndpunkt. I dessa fall, då
fråga är om vissa bestämda anläggningar och någon större svårighet icke torde
föreligga för bedömande av den nedlagda kostnaden, anser jag denna utgöra en
säkrare utgångspunkt för bestämmande av ersättningen än den av anläggningen
föranledda värdeökningen.

Vad lagrådet i övrigt hemställt rörande avfattningen av 17 § har vunnit
beaktande.

Beträffande 18 § hava vidtagits de ändringar, vilka sammanhänga med ändringarna
i 17 §.

I enlighet med lagrådets hemställan har jag funnit mig böra föreslå, att 22 §
bibehålies vid nu gällande lydelse och att denna paragraf alltså utgår ur förslaget.

Beträffande 33 § allmänna arrendelagen och 25 § norrländska arrendelagen
har ändring vidtagits i enlighet med lagrådets erinran.

I fråga om 43 § har lagrådet hemställt, att paragrafen måtte utgå. Då
här blott lämnas en sammanfattning av föregående paragrafens innebörd i ett

Kungl. Mai:ts proposition nr 182.

särskilt hänseende, är det visserligen tydligt, att någon nödvändighet icke föreligger
att bibehålla denna paragraf. Med hänsyn till de talrika uttalanden, som
under detta lagstiftningsärendes beredning förekommit om önskvärdheten av att
ett dylikt stadgande komme att upptagas i lagen, har jag dock ansett mig icke
härutinnan böra frånträda det remitterade förslaget. Att, såsom lagrådet erinrat
— dock utan att i detta avseende ifrågasätta någon ändring -— den
här gjorda sammanställningen blir i någon mån ofullständig utan hänvisning
till vissa efterföljande stadganden i lagen, saknar enligt min uppfattning
egentlig betydelse, då sistnämnda stadganden äro av den fristående och speciella
karaktär, att de icke kunna anses sammanhöra med de allmänna bestämmelserna
rörande arrendeförhållandet, till vilka 43 § i själva verket utgör avslutningen.

Efter nu omhandlade paragraf lärer böra i lagen kvarstå den genom lagen
den 4 juni 1926 tillkomna 44 §. Härigenom förskjutes i fortsättningen paragrafföljden
på det sätt att det remitterade förslagets 44—56 §§ erhålla beteckningen
45—57 §§.

Av skäl, som lagrådet anfört vid 44 § i det remitterade förslaget (45 §), bär
jag ansett mig böra föreslå omarbetning av denna paragraf i överensstämmelse
med vad lagrådet tillstyrkt.

Med avseende å 46 § i det remitterade förslaget (47 §) har vad lagrådet eller
dess flesta ledamöter hemställt blivit beaktat. Likaledes hava i enlighet med
lagrådets uttalanden ändringar vidtagits i 47, 49, 54 och 55 SS (48 50 55
och 56 §§).

Med avseende å övergångsbestämmelserna har lagrådet hemställt, att lagen
måtte erhålla giltighet även i fråga om avtal, som tillkommit före lagens ikraftträdande
från en viss tidpunkt kort efter förslagets framläggande för riksdagen.
Härigenom skulle förhindras, att vissa jordägare kunde före ikraftträdandet
låta äldre avtal ersättas av nya i syfte att undanskjuta lagens tilllämplighet.
En dylik anordning har i vissa fall vunnit tillämpning vid genomförande
av lagstiftningsåtgärder i ämnen, som äro av offentligrättslig innebörd,
såsom vatten- och jorddelningslagstiftning. Enligt min uppfattning kan
det däremot icke undgå att väcka starka betänkligheter, om lagstiftningen i avseende
å förhållanden, som äro av avtals natur, skulle på detta sätt givas tillbakaverkande
kraft. I ett särskilt avseende skulle, vad den nu förevarande lagen
angår, en bestämmelse av antydd innebörd kunna medföra en måhända icke
åsyftad verkan. Enligt 52 § i det remitterade förslaget (53 §) förutsättes
för möjligheten att erhålla dispens från vissa av de föreslagna stadgandena,
att arrendeavtalet innehåller förbehåll, att dispens må sökas. Det torde vara
att sträcka kravet på allmän kännedom om den ifrågasatta lagstiftningens
närmare innehåll allt för långt, då man förutsätter, att förbehåll av nu angivet
slag skulle upptagas i avtal, som träffas innan den nya lagstiftningen ännu
blivit antagen och avsevärt före den tidpunkt, då lag i ämnet kan komma att
utfärdas. Om behov anses föreligga att söka motverka vissa jordägares av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

sikter att fördröja lagens verkningar, erbjuder sig enligt min uppfattning ej
annan lämplig utväg än att förkorta den tid, som måste förflyta till ikraftträdandet.
För min del har jag intet att erinra mot att tidpunkten härför bestämmes
till den 1 augusti 1927.

I enlighet med lagrådets'' uttalande och med hänsyn därtill, att bestämmelserna
i promulgationslagen till nyttjanderättslagen torde utan att därom särskilt
stadgas i detta sammanhang till sina grunder erhålla tillämpning även
med avseende å de ändrade bestämmelser, vilka nu föreslås, har jag ansett
den i övergångsbestämmelserna upptagna hänvisningen till nämnda promulgationslag
kunna utgå.

Såsom jag angivit i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 3 december
1926 vid remiss till lagrådet av förslag till lag angående uppsikt å vissa
jordbruk, har jag kommit till den uppfattning, att den norrländska arrendelagen
bör vinna tillämpning även inom Värmlands län. Vad inom lagrådet
vid besvarande av nämnda remiss blivit anfört emot detta förslag har icke
kunnat föranleda mig att härutinnan intaga annan ståndpunkt. För genomförande
av förslaget erfordras ändring i 10 § promulgationslagen till 1907
års nyttjanderättslag samt ändring av rubriken till norrländska arrendelagen.
Till sistnämnda lagändring torde böra anslutas en övergångsbestämmelse av
samma innehall som den, vilken åtföljde lagen den 10 maj 1912 om utsträckt
tillämpning av lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne
den 25 juni 1909.

Beträffande norrländska arrendelagen har vad lagrådet erinrat blivit iakttaget
utom i den man annat föranletts av sammanhanget med ändringsförslagen
till allmänna arrendelagen.

I förslaget till ändrad lydelse av 40 § inteckningsförordningen har vidtagits
den redaktionella jämkning, varom lagrådet hemställt.

Utöver vad som framgar av det nu anförda hava vidtagits vissa jämkningar
av redaktionell natur, vilka icke torde behöva särskilt omnämnas.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den U juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom;

2) lag om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 1\ juni 1907 om vad iakttagas
skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom;

3) lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om arrende
av viss jord a landet inom Norrland och Dalarne ävensom angående ändrad lydelse
av vissa paragrafer i samma lag; samt

4) lag om ändrad lydelse av JO § förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom;

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 höft. (Nr 182.)

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

samt hemställer, att dessa förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Bilaga D.

Sammanställning

av yttranden, avgivna av myndigheter och andra över jordsakkunnigas

förslag.

över de jordsakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av länsstyrelserna,
domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i samtliga län utom i Kopparbergs län, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
Sveriges skogsägareförbund och Svenska trävaru-export förening en.
Domänstyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlåtande från domänintendenterna
och över jägmästarna.

Förslaget har tillstyrkts av länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens
län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i sistnämnda län, domänintendenten
i Göteborgs och Bohus län samt överjägmästarna i Dalarnes och
Smålands distrikt.

Länsstyrelserna i Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Norrbottens län,
Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt domänintendenten
i Kalmar län ävensom trävaruexportföreningen hava avstyrkt förslaget.

Övriga myndigheter hava utan att avstyrka förslaget uttalat betänkligheter
eller framställt anmärkningar mot de särskilda bestämmelserna.

I. Behovet av lagstiftningen.

Beträffande behovet av lagstiftningen synas meningarna vara mycket delade.
Av uttalandena i ämnet må följande här återgivas:

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Syftemålet med de nu föreslagna lag ändringarna

torde kunna sammanfattas sålunda, att man önskat bereda arrendatorema,
vilka vid uppgörande av arrendeavtal anses intaga en vida svagare och
mera beroende ställning än jordägarna, det skydd, som genom lagstiftning kan
lämnas, för tillförsäkrande åt dem av gynnsamma arrendevillkor. Första förutsättningen
för en dylik lagstiftning torde givetvis vara, att verkliga missförhållanden
äro för handen beträffande arrendatoremas ställning. Med avseende
härå torde beträffande Östergötlands län det omdömet vara berättigat, att
arrendatorerna i regel icke leva under så tryckta förhållanden, att en särskild,
ny lagstiftning till deras förmån kan anses påkallad av något trängande
behov. Å andra sidan äro åtminstone för det närvarande konjunkturerna för
jordbruksnäringen ingalunda särskilt gynnsamma och jordbukarnas ställning
i genomsnitt taget ej heller stark. Den fordran torde därför böra uppställas
på en förnyad arrendelagstiftning, att sådana bestämmelser undvikas,
som väsentligen förringa jordbrukarnas möjligheter att utnyttja sina fastig -

Behovet av
lagstiftningen.

heter på det ur ekonomiskt hänseende mest fördelaktiga sätt. Det torde
med avseende härå böra starkt understrykas, att en även i arrendatorernas
intresse given lagstiftning, som skadar jordbruket såsom sådant, i längden
varder oförmånlig även för arrendatorema själva.

Om ock på sätt länsstyrelsen ovan framhållit förhållandena inom Östergötlands
län icke direkt påkalla någon reformering av den gällande arrendelagstiftningen,
vill länsstyrelsen likväl gärna medgiva, att åtskilliga av de föreslagna
lagändringarna i och för sig äro lämpliga och att det framlagda betänkandet
uppbäres av en strävan att tillgodose även jordbrukarnas intressen.
Länsstyrelsen, som under den knappa tid, vilken för yttrandets avgivande stått
till förfogande, icke hunnit tränga in i frågans alla detaljer, tillåter sig därför
allenast göra några allmänna erinringar med anledning av förslaget.

Jordsakkunniga skilja mellan bestämmelser rörande arrendeavtal, åt vilka i
den föreslagna lagstiftningen givits tvingande natur, och sådana, från vilka
kontrahenterna genom förbehåll i arrendeavtalen äga att dispensera. Vad de
senare angår torde desamma knappast äga någon större betydelse ur synpunkten
att bereda arrendatorema skydd. Ty de jordbrukare, vilka äro mest lagkunniga
eller hava de största möjligheterna att vid upprättande av arrendeavtal anlita
juridiskt biträde och mot vilka arrendatorema väl i första rummet skulle
behöva skydda sig, lära säkerligen icke underlåta att i arrendeavtal intaga sådana
förbehåll, som erfordras för att sätta ur tillämpning de bestämmelser i
arrendelagen, vilka eljest skulle bliva för jordägarna mest betungande, exempelvis
föreskrifterna om viss byggnadsskyldighet eller om skyldighet att inlösa
elektriska ledningar m. m. Arrendelagens icke tvingande bestämmelser skulle
således i första rummet bereda arrendatorema skydd mot mindre förfarna eller
mindre välsituerade jordbrukare, vilka måhända i många fall själva skulle vara
i behov av skydd i lika hög grad som arrendatorema. Ur ovan angivna synpunkter
sett hade det måhända varit konsekventare att förläna tvingande karaktär
åt de bestämmelser av ifrågavarande slag, som påkallas av något arrendatorernas
verkliga behov, varemot övriga hithörande bestämmelser torde hava
kunnat ur förslaget helt utgå.

Förslagets föreskrifter av tvingande natur gälla huvudsakligen beträffande
sådana fastigheter, i fråga om vilka särbestämmelser ansetts nödvändiga för att
skydda arrendatorernas rätt, i främsta rummet således med avseende å bolagsjorden.
Det torde i detta sammanhang böra anmärkas, att åtminstone inom
Östergötlands län hava bolagsarrendatorerna i allmänhet en bättre ställning än
arrendatorer hos mindre jordägare. I följd härav synas de föreslagna särbestämmelserna
i fråga om bolagsjorden knappast påkallade av förhållandena inom
detta län, även om dessa bestämmelser för bolagen säkerligen äro mindre betungande
än för de enskilda jordägarna. Beträffande de olika kategorier av fastigheter,
för vilka särbestämmelser böra gälla, anser sig länsstyrelsen i övrigt höra
instämma med reservanterna bland de sakkunniga, herrar Pettersson och Gabrielsson.
De sakkunniga hava icke förbisett, att de föreslagna särbestämmelserna
av för kontrahenterna tvingande natur icke lämpa sig för alla förhållanden och
därför förordat införandet av ett slags dispensförfarande. Naturligtvis hade
det varit lämpligare och bättre, om dessa särbestämmelser kunnat inskränkas
att gälla inom de delar av riket, där desamma verkligen anses behövliga. Det
hade i så fall möjligen kunnat undvikas att tillgripa detta, för kontrahenterna
besvärliga och tidsödande dispensförfarande, genom vilket även ett avsevärt arbete
pålägges vissa statens myndigheter. Såsom förslaget nu föreligger, innebär
dock möjligheten för kontrahenterna att vinna dispens från de mera betungande
bestämmelserna i förslaget en bestämd fördel, och med hänsyn just till
denna möjlighet synes genomförande inom riket i dess helhet av förslaget i dessa
delar törhända icke vara förbundet med några mera allvarliga olägenheter för

jordbruket och dess utövare. -— Såsom en sammanfattning av sin uppfattning i
ämnet torde länsstyrelsen få anföra,

att länsstyrelsen icke anser de föreslagna författningsändringarna påkallade
av något egentligt behov för Östergötlands län,

att så emellertid sannolikt är förhållandet inom andra delar av riket, samt

att i följd härav och då förslaget i den av reservanterna Pettersson och Gabrielsson
föreslagna form och med iakttagande i övrigt av de befogade detaljanmärkningar,
som säkerligen från andra myndigheter komma att framställas
mot förslaget, icke beträffande någon del av riket torde medföra några mera
betydande olägenheter för jordbruket och dess idkare, länsstyrelsen icke motsätter
sig att förslaget lägges till grund för en blivande lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Vid utarbetandet av sitt förslag hava de sakkunniga
enligt länsstyrelsens mening icke kunnat helt frigöra sig från vissa
av jordkommissionens på tidigare förhållanden, särskilt i Norrland, och kristidsförhållanden
grundade felaktiga synpunkter på den föreliggande frågan. Dessa
synpunkter äro huvudsakligen:

1) att bolag och ekonomiska föreningar samt enskilda industriidkare och
trävaruhandlare i regel hava så liten förståelse och intresse för jordbruk, att
för hela landet gällande skärpta bestämmelser med avseende å deras utarrenderade
mindre gårdar och torp äro av nöden;

2) att arrenden under fideikommiss och andra stadigvarande arrenden på enskild
tillhörig jord äro i behov av särskilda bestämmelser om minimitid för
arrenden och optionsrätt; samt

3) att jordägaren alltid är den starkare parten i förhållande till brukare av
mindre gårdar. Av sådan anledning har allt för liten hänsyn i flera avseenden
tagits till jordägarens intressen. Man bör dock komma ihåg, vad redan lagberedningen
vid behandlingen av gällande nyttjanderättslag påpekade, att de
svenska jordägarna icke äro kapitalister.

Till följd av dennna felaktiga syn på frågan hava de sakkunniga, vad angår
arrendelagens omfattning med avseende å skilda grupper av jordägare, föreslagit
för hela riket gällande särskilda bestämmelser — huvudsakligen avseende minimiarrendetid
och optionsrätt — dels för jordbruksarrenden av minst två och högst
tjugufem hektar odlad jord under bolag, ekonomiska föreningar samt enskilda
industriidkare och trävaruhandlare, dels ock för arrenden under fideikommiss
och arrende av jord, som varit upplåten på arrende under mer än trettio år och
omfattar odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugufem hektar.

De sakkunniga hava emellertid själva medgivit, att stora vanskligheter möta
att genomföra en för hela riket likformig lagstiftning i förevarande hänseende,
och de hava varken ur jordbruksteknisk eller social synpunkt kunnat, enligt
länsstyrelsens mening, förebringa bärande skäl härför. Utan sådana skäl bör
icke en dylik undantagslagstiftning genomföras. Länsstyrelsen hemställer därför,
att hela denna undantagslagstiftning, som omfattar §§ 43—58 i förslaget,
måtte utgå.

Länsstyrelsen i Krcmobergs län: I likhet med de sakkunniga anser länsstyrelsen
behov föreligga av en lagstiftning i syfte att bereda arrendatorerna å de
mindre arrendegårdarna och torpen en mera tryggad ställning.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Att behov föreligger av en social arrendelag till
förbättrande av den jordbrukande folkklassens ställning synes uppenbart och
framgår tydligt av den av de sakkunniga förebragta utredningen. Missförhållanden
synas råda här och var i landet inom det område, förslaget avser att
reglera. Arrendatoremas ställning behöver i allmänhet stärkas i förhållande till
arrendegivarna. Arrendatorerna, vilka ofta nog utgöra den svagare parten,
erfordra ur såväl jordbruksekonomisk som social synpunkt det skydd, som väl

avvägda lagstiftningsåtgärder kunna medföra. Genom den nya arrendelagen
åsyftas också att bereda arrendatorema något av den självständighet och trygghet
i utövandet av deras yrke, som är utmärkande för självägande bönder, och
att därigenom befordra jordbrukets utveckling.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Förekomsten av arrendatorer och torpare är
inom: detta län jämförelsevis mycket ringa och industribolags och ekonomiska
föreningars innehav av jord obetydligt. Av den utredning angående den svenska
jordens fördelning på olika slag av ägare och brukare, som av statistiska centralbyrån
framlagts år 1921, inhämtas sålunda bland annat att inom Gotlands
län utarrenderade brukningsdelar utgjorde 6,7 % av samtliga brukningsdelar samt
att av de utarrenderade brukningsdelarna närmare hälften eller 46,3 / vore samhällelig
egendom, 8,9 % bolags och ekonomiska föreningars egendom och återstoden
eller 44,8 % mindre enskilda jordägares egendom.

Något kännbarare behov av ändrad lagstiftning i syfte att bereda arrendatorerna
en mera tryggad ställning har icke veterligen gjort sig gällande här i
länet.

Länsstyrelsen i Blekinge lån: Länsstyrelsen är i likhet med de sakkunniga
av den uppfattningen, att behov föreligger av en lagstiftning i föreslagen riktning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: I yttrande över jordkommissionens betänkande
del VI har länsstyrelsen uttalat, att såvitt länsstyrelsen kunnat finna, förhållandena
i Malmöhus län ej kunna sägas påkalla en utsträckning av den norrländska
arrendelagen att omfatta jämväl detta län. Den sålunda uttalade uppfattningen
har länsstyrelsen icke funnit anledning frångå. Såsom grund för en
sådan ändrad arrendelagstiftning, vartill förslag av jordsakkunniga nu framlagts,
har åberopats dels förekomsten av kortfristiga arrendeupplåtelser allenast
år från år, dels det dåliga skick, vari åbyggnaderna å vissa arrendeställen befinna
sig, dels förekomsten av olämpliga och till tvister ledande bestämmelser
om arbetsskyldighet för arrendator och dels slutligen önskvärdheten av
att arrendatorn beredes möjlighet att erhålla gottgörelse för verkställda
förbättringar å arrendestället. Den uppfattning rörande förhållandena uti länet,
som länsstyrelsen kunnat bilda sig, giver vid handen, att om än missförhållanden
uti de sålunda berörda avseenden kunna påvisas, desamma dock icke
äro av den art eller omfattning, att behov av lagstiftningens mellankomst för
utvecklingens ledande uti en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande riktning
med någon avsevärd styrka framträtt i Malmöhus län. Om sålunda enligt
länsstyrelsens förmenande förhållandena uti länet knappast kunna åberopas såsom
grund för en ändrad lagstiftning uti förevarande avseende, har länsstyrelsen
vid studium av jordsakkunnigas betänkande vunnit den övertygelse, att
med hänsyn till de uti riket i övrigt föreliggande förhållanden tillkomsten av en
sådan lagstiftning, gällande för riket i dess helhet, är att förorda.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Av särskilt intresse i de sakkunnigas betänkande
är redogörelsen för deras personliga undersökning av arrendeförhållandena
i riket, särskilt i de mellersta och södra delarna av landet. Tyvärr lämnas
däremot intet meddelande angående vad som förekom vid den i betänkandet omförmälda
konferens med av chefen för justitiedepartementet i december månad
1924 tillkallade representanter för jordägare- och arrendatorsklassen. Har vid
detta tillfälle från arrendatorsklassens sida givits uttryck för samma relativa belåtenhet
med nuvarande arrendebestämmelser, som påtagligen framlyser i de sakkunnigas
ovannämnda undersökning, kan man endast beklaga, att de sakkunniga
ej mera byggt sina slutsatser på egna undersökningar än på tidigare ytterst
ensidiga framställningar. Yeterligt är, att bland arrendatorema mycket skif -

tände meningar råda angående de mest omdebatterade bestämmelserna i arrendelagstiftningen
såsom upplåtelsetid m. m. Dessa olika önskningar kunna naturligtvis
endast tillgodoses genom avtalsfrihetens bevarande i lämplig utsträckning
och ej genom dess snäva begränsning. Man finner emellertid i de sakkunnigas
motivering en glädjande ökad förståelse för att hänsyn dock måste tagas
till de betingelser, under vilka jordbruk och skogsbruk arbeta. Men när tankarna
skola formas i lagtext, sker ett återfall till tidigare lagförslag och man är
benägen att ge herr Lindhagen rätt, då han betecknar de sakkunnigas arbete
som resultatet av ett givet uppdrag att kompromissa ihop någonting, varom såvitt
möjligt alla ledande politiska partier skulle kunna ena sig.

I den historiska översikt över arrendelagstiftningens utveckling i vårt land,
som de sakkunniga lämna, omförmäles, hur nu gällande allmänna arrendelag av
år 1907 ersätter en tidigare lagstiftning, som tillkommit under helt andra samfundsförhållanden
än nutidens. Påtagligen anse nu ivrarna för en ny arrendelagstiftning,
att en sådan även nu motiveras av förändrade samfundsförhållanden.
I själva verket har emellertid de två sista årtiondenas sociala och ekonomiska
utveckling lett till en utjämning och ej en skärpning av motsatsförhållandet mellan
parterna i arrendeavtalet i så måtto, att en maktförskjutning även på detta
område inträtt till förmån för den tidigare svagare parten i avtalet, nämligen
arrendatorn. Detta hindrar naturligtvis inte, att de tjugu årens erfarenhet av
tillämpningen av 1907 års lag kunnat uppenbara brister i denna, vilka göra lagändringar
önskvärda.

Väd angår de sociala arrendebestämmelsernas omfattning, måste mot det nu
föreliggande förslaget riktas samma grundanmärkning som mot tidigare förslag
och som länsstyrelsen särskilt framfört i sitt yttrande över jordkommissionens
betänkande. Man kommer aldrig till någon ömsesidig förståelse
om de sociala arrendena om ej en definitiv boskillnad göres mellan det verkliga
jordbruksarrendet och jordupplåtelsen till jord- eller skogsarbetare. Det
kan dock icke i längden försvaras, att lagliga åtgärder vidtagas, som skulle
förmena jordägaren att använda sitt hus till bostad åt och sin jord till avlöning
in natura åt en arbetare, då faktiskt på detta sätt skapas en socialt högre
stående och därför ur samhällets såväl som ur arbetsgivarens synpunkt mera
önskvärd arbetartyp.

Olika utredningsmän hava icke ställt sig absolut oförstående till dessa synpunkter,
men de hava liksom majoriteten av jordsakkunniga genom en olämplig
och alldeles för snäv arealbestämmelse inskränkt möjligheten för jordägaren att
på lämpligt sätt använda befintliga lägenheter ävensom att tillgodose den fasta
arbetarens jordbehov. De sakkunnigas minoritet har reserverat sig på denna
punkt, och majoriteten söker sig väg ur svårigheterna genom att föreslå ett
dispensförfarande, där avgörandet i första instans lägges hos länsstyrelserna.
En sådan anordning kan icke vara lämplig. Administrationen bör ej utan tvingande
skäl inblandas i allmänhetens alldagliga ekonomiska mellanhavanden.

Frågan om den fasta, med till sig upplåtet mindre jordbruk försedda arbetarens
ställning blir aktuell i den man föreslagna nya lagbestämmelser skola införas
i södra Sverige. Den är det redan i norra Sverige till följd av den norrländska
sociala arrendelagen.

Den norrländska arrendelagen infördes som botemedel mot påtagliga sociala
olägenheter, som följde av sågverksindustriens utveckling. Av sociala skäl pålades
skogsinnehavaren bördor för jordbrukets upprätthållande. Åtgärden motiverades
ytterligare därmed, att skogen ursprungligen av staten tilldelats jorden
för att vara denna till ett ekonomiskt stöd och denna skogens förpliktelse
kvarstode även för en ägare, som hade större intresse av skogen än av jordbruket.
Den starka ekonomiska ställning, som sågverksindustrien vid denna

tid intog, gjorde även åtgärden försvarbar. Men en påtaglig förändring har
sedan dess inträffat i förutsättningarna för industriens fortvaro. Och vid sådana
skakningar rubbas grunderna för lagar, fotade på historiska och icke på
ekonomiska motiv.

Det skede, under vilket den norrländska skogshanteringen utfört sitt nationalekonomiskt
oerhört betydelsefulla arbete att tillvarataga Norrlands överåriga
skogar, synes nalkas sitt slut. Det extensiva skogsbruket har sett sin
bästa tid. För skogshanteringen själv liksom för hela landsdelen är då av
vital betydelse, att sådana omläggningar av näringens drift om möjligt företagas,
att fortsatt sysselsättning lämnas åt i näringen sysselsatt arbetskraft
och i densamma nedlagt kapital. I en sådan pågående omläggning ingår en
intensifiering av skogsbruket. Men för dettas rationella bedrivande behöves
ett fast stationerat och städse för skogsarbeten tillgängligt arbetsfolk uti skogsbygderna.
För dessa arbetares människovärdiga existens behöves åter tillgång
till på platsen alstrade födoämnen. Lösningen synes då giva sig själv. Skogshanteringens
på skogarna belägna för ändamålet lämpliga lägenheter överlämnas
till brukning åt sådana personer, som kunna utföra skogsarbete. Mannen
får en ekonomiskt bättre ställning, då han får en säker användning för
sin för jordbrukets skötande ej behövliga arbetskraft och jordägaren får en
säker tillgång på en prövad arbetare. Den nuvarande arrendelagstiftningen,
som med sina långa arrendetider m. m. försvårar eller omöjliggör denna jordens
förnuftiga användning, måste jämkas. Som det nu är, kunna genom
gällande arealbestämmelser från kombinerad användning i jordbrukets och
skogsbrukets tjänst undandragas såväl av ålder hävdad jord som nyanlagda
lägenheter, om dessas areal skulle överskrida den i lag fastställda för att icke
falla under arrendelagens bestämmelser.

Den norrländska arrendelagen behöver omarbetas för att kunna möta en begynnande
intensiv skogsdrifts krav. Vid sådant förhållande passar den så
mycket mindre att överflyttas till södra Sverige, där det intensiva skogsbruket
. hunnit så mycket längre, och där även jordbruket i betydande utsträckning
använder sig av arbetskraft, som delvis avlönas genom upplåtelse
av befintliga lägenheter. I Norrland såväl som i Sydsverige måste därför
sådana jordupplåtelser, där arbetsavtalet utgör huvudsaken och där brukaren
icke får sin huvudsakliga bärgning av den upplåtna jorden, avskiljas från det
sociala arrendeproblemet. När så skett och frågan kommer att röra sig om
verkliga och permanenta jordarrenden av arealer om exempelvis föreslagna
högst tjugufem hektar, framstår klarare vad som kan vara berättigat i framställda
önskemål om bestämmelser, som skola medföra ökad trygghet för brukaren.
Mot den föreslagna minimitiden för upplåtelse ävensom den föreslagna
optionsrätten synes då intet vara att invända. Ej heller mot en utvidgning av
arrendators nuvarande rätt till erhållande av ersättning för å den arrenderade
fastigheten nedlagda kostnader.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Att söka genomföra en för hela riket likformig
lagstiftning i förevarande hänseende måste givetvis, något som de sakkunniga
själva medgiva, vara förenat med stora vanskligheter. Jordbrukets
förutsättningar och utveckling förete ju synnerligt stora olikheter i skilda
trakter av landet och i fråga om arrendatorernas förhållanden föreligger en
given åtskillnad icke blott mellan de rena jordbruksbygderna å ena och skogstrakterna
å andra sidan utan även mellan arrenden i samma trakt under olika
kategorier av jordägare. Vidkommande detta län håller länsstyrelsen bestämt
före, att något behov av de stränga föreskrifter, som innefattas i förslaget,
icke förefinnes särskilt med hänsyn därtill, att den ojämförligt största delen
av här befintliga arrendebruk upplåtits av enskilda jordägare. Men även om

antagas finge, att förhållandena inom detta län påkallade tillämpning av den
norrländska arrendelagens bestämmelser, låt vara i modifierad form, så torde
väl härav icke utan vidare böra följa, att sagda lag icke längre skulle behöva
i oförändrat skick upprätthållas för de landsdelar, där den hittills gällt.
Av vad nu anförts torde framgå, att länsstyrelsen anser den allmänna strukturen
av jordsakkunnigas förevarande förslag utgöra hinder för detsammas tillstyrkande.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen ställer sig för sin del syn nerligen

tveksam rörande lämpligheten av en revision av allmänna arrendelagen.
Såvitt länsstyrelsen erfarit, har denna lag i stort sett visat sig väl motsvara
sitt ändamål och något starkare behov av nya eller ändrade bestämmelser
i förevarande hänseende har icke framträtt inom länet. Det ytterligare
begränsande av parternas handlingsfrihet vid arrendeavtals ingående, som jordsakkunnigas
förslag innebär, och vad förslaget i övrigt i väsentliga delar innehåller
synes länsstyrelsen icke vara ägnat att skapa förbättrade förhållanden
beträffande arrende av jord. över huvud synes det angeläget, att den benägenhet
för införande i lagstiftningen av nya eller ändrade principer inom skilda
rättsområden, som nu i vårt land alltmer gör sig gällande, hålles tillbaka, i den
mån dessa principer icke uppbäras av en mera allmän rättsåskådning. I fråga
om förevarande ändringsförslag hyser länsstyrelsen för sin del bestämda tvivelsmål,
huruvida förslaget ur allmän jordbruksekonomisk synpunkt kart anses
bliva till fördel och tillgodoseendet av förslagets syfte i socialt hänseende
— att i större omfattning än hittills tillvarataga arrendatorernas intresse —
torde knappast under nuvarande tidsläge och i betraktande av den allmänna
utvecklingen kunna tillerkännas avgörande betydelse vid den föreliggande
frågans bedömande. Länsstyrelsen kan fördenskull icke förorda antagande av
förslaget.

Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsen vill icke bestrida, att stadgandena
i den allmänna arrendelagen om jordägares och arrendatorers inbördes förhållanden
i vissa avseenden kunna vara i behov av jämkning i den riktning, som
förslaget innebär.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län: Utskottet be hjärtar

ändamålet med den föreslagna reformeringen av arrendelagen, avseende
att skänka arrendatorerna en i vissa hänseenden mera tryggad ställning, rätt
till ersättning för förbättringar o. s. v., en reformering, som även ur jordbrukssynpunkt
kan bliva av betydelse.

Hushållningssällskapets förvaltning sutskott i Jönköpings län håller före, att
mycket av det nya i lagförslaget på ett lyckligt sätt kompletterar den nu gällande
arrendelagen, och att det kan endast vara till fördel för alla parter att
allmänt önskvärda och såsom lämpliga befunna bestämmelser rörande förhållandet
mellan jordägare och arrendator bliva genom lag stadfästa.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län: Syftet med

den föreslagna sociala arrendelagstiftningen — en tryggare ställning för torpare,
bolagsarrendatorer och deras vederlikar — finner utskottet i hög grad
beaktansvärt.

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra del: Det

är av stor nationalekonomisk betydelse, att jordbruket höjes å de mindre arrendegårdarna
och torpen. Oftast är arrendatorn den svagare parten vid förhandlingen
om ett arrendeavtal, och det bör verksamt bidraga såväl till arrendatorståndets
förkovran och personliga trivsel som till jordbrukets främjande,

att åt brukarna av permanenta mindre arrenden gives ett ökat lagstadgat hägn,
detta även med viss inskränkning i nu gällande fria avtalsrätt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del: Utskottet
hyser år 1926 i denna fråga samma uppfattning som lagutskottet vid
1914 års riksdagar anförde vid hemställan om avslag å då i ärendet framkomna
motioner, att något mera allmänt behov av lagstiftningsåtgärder uti den
av motionären ifrågasatta riktningen icke framträtt. Utskottet håller väl före,
att några ändringar och tillägg i 1907 års lag kunna hava fog för sig, men
att det i möjligaste mån bör överlämnas åt kontrahenterna själva att vid arrendeavtals
ingående träffa de bestämmelser, som för varje särskilt fall befinnas
lämpliga.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län: I och för

sig är förslagets syfte mycket behjärtansvärt, ty det torde icke kunna bestridas,
att inom vissa delar av vårt land, särskilt Norrland, de mindre arrendatorernas
ställning och levnadsförhållanden varit och äro sådana, att ett visst berättigande
måste tillmätas kraven på att genom en social arrendelagstiftning
tillförsäkra dem bättre förhållanden. Först som sist måste dock hävdas, att
det är nödvändigt att vid denna lagstiftning framgå med stor varsamhet; jordägarens
berättigade anspråk på fri dispositionsrätt över sin egendom får icke
onödigtvis kränkas och den förbättrade ställning, man önskar tillförsäkra arrendatorn,
må icke vinnas enbart på jordägarens bekostnad.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län: Utskottet ställer
sig synnerligen tveksamt till frågan, huruvida det kan anses lämpligt att
redan nu, efter en så jämförelsevis kort tidsperiod, verkställa revision av 1907
års lag, vilken i stort sett kan anses hava väl fyllt sitt ändamål.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län: Förslaget innebär
i stort sett ökad trygghet för mindre arrendatorer. I den mån denna ökade
trygghet kan vinnas utan alltför stort ingrepp på den enskilda äganderätten,
finner utskottet lagbestämmelser i sådant syfte vara önskvärda.

Lantbruksstyrelsen: I avgivet utlåtande över jordkommissionens förslag till
social arrendelag, till vilket lantbruksstyrelsen tillåter sig här hänvisa, framhöll
lantbruksstyrelsen, att, enligt dess förmenande, det vore obestridligt att i
fråga om arrenden missförhållanden stundom förelåge, mot vilka åtgärder kunde
och borde vidtagas. Även frånsett de missförhållanden, varå den norrländska
arrendelagen avsett råda bot, förelåge i allmänhet — särskilt i fråga om
de mindre och medelstora arrendejordbruken — sådana omständigheter, att ur
såväl allmän jordbruks- som social synpunkt ingripande från det allmännas
sida i vissa hänseenden måste anses berättigat.

Angående sin uppfattning härutinnan framhöll lantbruksstyrelsen följande.

A. Arrendatorns ställning behöver i allmänhet stärkas i förhållande till arrendegivaren.
Vid arrendeavtalets träffande är han ofta nog den svagare parten,
ej blott ekonomiskt utan ock därigenom, att han saknar förutsättningar
att kunna tillvarataga sina intressen, ja, stundom till och med att fatta det förelagda
kontraktets innebörd.

B. önskvärt är, att, där ej särskilda omständigheter lägga hinder i vägen,
arrendatorn tillförsäkras en så lång arrendetid, att han kan finna med sin fördel
förenligt att förbättra jordbruket, samt vidmakthålla åbyggnader in. m.

C. Anstalter torde behöva träffas i syfte att säkerställa vidmakthållandet
av hygieniska och ur driftsekonomisk synpunkt lämpliga åbyggnader, där sådana
redan finnas, och främja tillkomsten därav, där sådana saknas.

D. Arrendator!! bör vid arrendets frånträdande tillförsäkras skälig ersättning
enligt fastställda grunder för av honom vidtagna och bekostade förbättringar,
som äro av beskaffenhet att varaktigt höja fastighetens värde.

Vid ett statligt reglerande av dylika förhållanden mellan arrend^givare och
arrendator får emellertid icke lämnas ur sikte, att, samtidigt som den svagare
parten bör tillförsäkras skäligt stöd, huvudvikten ligger därpå, att mellan de
båda parterna åstadkommes ett avtal, varav båda kunna anse sig hava fördel.

Redan under nuvarande förhållanden är upplåtande mot lega av mindre jordbruk
ej sällan för upplåtaren en föga vinstgivande, stundom förlustbringande
affär.

Det måste därför anses vara av synnerlig vikt att icke genom lagstiftningsoch
andra statliga åtgärder motverka jordägarens intresse att mot lega upplåta
mindre fastigheter, överdrivet nit i detta hänseende måste, särskilt där detta
icke är grundat på tillräcklig praktisk sakkunskap, verka menligt på den sak,
man här vill tjäna.

Efter en huvudsakligen principiell granskning av de utav jordkommissionen
föreslagna bestämmelserna anförde lantbruksstyrelsen vidare bland annat att,
enligt styrelsens förmenande, följden av dessas genomförande kunde befaras
bliva en helt annan än den avsedda. Den inskränkning i jordägarens dispositionsrätt
över sitt jordinnehav och den osäkerhet i ekonomiskt avseende, som
lagförslaget innebure för jordägaren, kunde nämligen antagas komma att medföra
obenägenhet för upplåtande av arrendejord, särskilt i fråga om mindre
jordbruk.

Man kunde enligt lantbruksstyrelsens förmenande icke frånse de sociala missförhållanden,
som kunde bliva följden av så ensidiga bestämmelser till arrendatorernas
fördel, som lagförslaget innebure. I många fall syntes dessa vara
av sådan art, att de inbjöde en arrendator till kanske fullt obefogade krav mot
jordägaren, varigenom ständiga tvister lätt bleve följden — till skada för samhällsfriden
och jordbruksnäringen.

Lantbruksstyrelsen framhöll vidare, att det syntes tvivelaktigt, huruvida en
särskild lag vid sidan av den allmänna arrendelagen överhuvudtaget vore behövlig
och önskvärd. I syfte att råda bot på de missförhållanden, som enligt
vad lantbruksstyrelsen förut anfört torde få anses föreligga på ifrågavarande
område, förklarade sig lantbruksstyrelsen hålla före, att det lämpligen borde
undersökas, huruvida icke, i den mån förändringar och tillägg till de bestämmelser,
som för närvarande reglera förhållandet mellan fastighetsägare och
arrendator, befunnes erforderliga, dessa kunde inarbetas i gällande lag om nyttjanderätt
till fast egendom.

Lantbruksstyrelsen har, innan styrelsen ingår på en granskning av jordsakkunnigas
föreliggande förslag, ansett sig böra erinra om dessa av styrelsen förut
framhållna synpunkter i ämnet. Någon förändring härutinnan har icke inträtt
sedan avgivandet av förbemälda utlåtande den 9 januari 1924.

I överensstämmelse härmed finner lantbruksstyrelsen det givetvis fördelaktigt,
att samtliga bestämmelser, som avse att reglera förhållandet mellan jordägare
och arrendator, sammanförts i ett lagkomplex. Detta gäller, såvitt angår
bestämmelserna i den för vissa kategorier av fastighetsägare i Norrland
och Dalarne gällande så kallade norrländska arrendelagen endast under förutsättning,
att bestämmelserna i fråga, vilka åtminstone delvis föranletts av de
säregna förhållanden, som äro rådande i norra Sverige med dess stora skogsbygd,
förändras så, att de utan att skada berättigade allmänna och enskilda
intressen kunna göras allmängiltiga för hela landet. Till frågan i vad mån
så enligt lantbruksstyrelsens förmenande skett i förevarande förslag, återkommer
styrelsen vid efterföljande granskning av de särskilda lagparagraferna.

II- Principiella betänkligheter mot förslaget.

^letiinkli^0 Angående lämpligheten av de föreslagna bestämmelserna hava meningarna
heter.3 vant delade även bland dem, som ej direkt avstyrkt förslaget. Sålunda hava
å ena sidan länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Västmanlands
och Västerbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Stockholms, Västernorrlands och Västerbottens län ävensom domänintendenterna
i Hallands och Örebro län uttalat, att förslaget, om man frånsåge vissa
detaljer, vore väl avvägt och ägnat att läggas till grund för lag i ämnet. Därvid
jämväl med tillfredsställelse hälsats, att bestämmelserna sammanförts i den
allmänna arrendelagen. Å andra sidan hava länsstyrelserna i Södermanlands,
Blekinge och Örebro län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs läns norra del,
Skaraborgs och Värmlands län, domänintendenten i Älvsborgs län, överjägmästarna
i Övre Norrbottens, Umeå, Härnösands och Östra distrikten ävensom
Sveriges allmänna lantbrukssällskap uttalat vissa principiella betänkligheter
mot förslaget.

De betänkligheter, som anförts, äro i huvudsak följande. Enligt mångas mening
tillgodosåge förslaget alltför ensidigt arrendatorernas intressen utan att
tillbörligen beakta jordägarnas rätt. Flera av de föreslagna bestämmelserna
skulle, därest de upphöjdes till lag, med all sannolikhet komma att bliva mycket
betungande för jordägarna, särskilt för dem, som redan förut hade dålig ekonomi.
Fara förelåge därför, att mången jordägare hellre än att underkasta sig
de skyldigheter i form av uppförande av tidsenliga byggnader, tillsläppande av
virke till bränsle, upplåtande av bete m. in., som förslaget innehölle, skulle
lägga arrendeställena och särskilt torpen under eget bruk, eventuellt utlägga
dem till bete eller skogsbruk. Lagen komme sålunda att verka till skada ej
blott för jordbruksnäringen utan även för arrendatorsklassen genom minskning
av möjligheterna att erhålla arrenden. — Vidare har anmärkts, att de
sakkunniga vid förslagets utarbetande alltför mycket tagit hänsyn till förhållandena
i norra Sverige och ej tillbörligen beaktat de vitt skiftande förhållanden,
som rådde i rikets olika delar. Det läte sig säkerligen icke utan skada
för jordbruksnäringen göra att alltför mycket binda kontrahenternas rörelsefrihet
i arrendeförhållandet. Stora vanskligheter mötte vid genomförandet av
en för riket enhetlig lagstiftning i förevarande avseende. Det kunde ifrågasättas,
huruvida de sakkunniga i sitt förslag lyckats bemästra dessa. Många
av bestämmelserna komme säkerligen att giva anledning till tvister och slitningar
mellan kontrahenterna.

Länsstyrelsen i Stockholms lån har anfört:

Förevarande betänkande har karaktären av en överarbetning av tidigare utredningar,
förslag och yttranden, vilka under loppet av flera år framkommit i
den lika aktuella som omstridda frågan om en »social arrendelagstiftning». Det
meddelar icke något avsevärt nytt material — förutom vissa av de sakkunniga
företagna stickprovsundersökningar å skilda orter företrädesvis inom rikets

mellersta och södra delar — och det innehåller icke heller några nya uppslag
av mera väsentlig betydelse, utan torde vara att uppfatta såsom ett försök att
med beaktande av olika legitima intressen och skilda åskådningar finna en
framkomlig väg till sådan reformering av arrendelagstiftningen, som nu må
anses mogen till genomförande.

Under sådana förhållanden har länsstyrelsen funnit sig knappast hava anledning
att upptaga de många frågor av principiell räckvidd, som arrendelagstiftningen
berör, till mera ingående dryftning, så mycket mindre som dylika
frågor från länsstyrelsens sida berörts i tidigare yttranden över jordkommissionens
på sin tid framlagda betänkanden, särskilt det såsom del VI betecknade
angående sociala arrendebestämmelser etc. (Länsstyrelsens yttrande av 5
december 1923). Det har synts naturligt att i ärendets nuvarande läge begränsa
bedömandet av de jordsakkunnigas förslag inom de förutsättningar, vilka
på sätt nyss angivits kunna antagas hava legat till grund för dess utarbetande.

Från sådana synpunkter har länsstyrelsen kommit till det omdömet, att förslaget
i sin allmänna läggning får anses äga betydande förtjänster. De sakkunniga
hava stått inför den svåra uppgiften att å ena sidan, såsom yrkats i
1924 års riksdags skrivelse, »bereda vissa arrendatorer och brukare av annans
jord större trygghet och en jämväl i övrigt förbättrad ställning i arrendeförhållandet»,
å andra sidan tillbörligen tillvarataga jordägarens rätt. Det har
.sålunda gällt en avvägning mellan dessa var för sig betydelsefulla samhällsintressen.
Såvitt länsstyrelsen kan se, präglas förslaget av en konsekvent
strävan att efter sakliga grunder genomföra en sådan avvägning, och det synes
så till vida ägnat att bilda utgångspunkt för en blivande lagstiftning. I åtskilliga
punkter ger förslaget emellertid anledning till erinringar av den art.
att länsstyrelsen måste ifrågasätta, huruvida detsamma i förevarande skick kan
anses tillfredsställande.

De sakkunniga avse, att i och med införandet av de nu föreslagna ändringarna
i 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom denna skulle bliva gällande
för hela riket, samt att 1909 års särskilda arrendelag för Norrland och Dalarne
— vars tillämpningsområde utsträckts genom lag den 10 maj 1912 — ävensom
den särskilda lagen av 1921 angående arrende av fideikommissjord därmed
skulle upphävas. Man har i förslaget upptagit — dock i vissa fall med större
eller mindre modifikationer —- en rad bestämmelser ur nämnda hittills varande
speciallagar och tydligen ansett sig på så sätt göra dessa sistnämnda överflödiga,
medan å andra sidan sagda bestämmelser utsträckts till även de delar av
riket, inom vilka de förut ej haft motsvarighet. Denna tanke om en enhetlig
arrendelagstiftning för hela riket är givetvis i och för sig tilltalande, men fråga
torde vara, om den för närvarande lämpligen låter sig i full utsträckning genomföras
på sätt de sakkunniga föreslagit. Det vill synas, som om den
norrländska arrendelagens grundsatser, tillkomna med hänsyn till särskilda förhållanden
i trävaruindustriens huvudområden, i vissa delar något schematiskt
överflyttats till den allmänna rikslagstiftningen. Vad åter angår de landskap,
inom vilka norrlandslagstiftningen varit gällande, har länsstyrelsen av naturliga
skäl icke möjlighet att bedöma, huruvida denna särlagstiftning blivit på
ett, tillfredsställande sätt ersatt genom vad som ur den upptagits i lagen för
hela riket, men vill icke underlåta att uttala, att betänkandet torde lämna rum
för vissa tvivelsmål även i detta hänseende. Länsstyrelsen har sålunda anledning
att ånyo, liksom i sitt yttrande över jordkommissionens förslag, påpeka
möjligheten att även i en rikslagstiftning om arrende av jordbruksfastighet infoga
särskilda bestämmelser för landsdelar med säregna förhållanden.

Den norrländska arrendelagens upphävande har avstyrkts av vissa myndig- Frågan om
heter. Sålunda har anförts av ländskaar -

rcndelagens

upphävande.

Länsstyrelsen i Jönköpings lån: I likhet med de sakkunniga anser länsstyrelsen,
att den norrländska arrendelagen icke bör utsträckas att gälla för de
mellersta och södra delarna av landet. Länsstyrelsen kan dock icke biträda
de sakkunnigas förslag, att sistnämnda arrendelag skall upphävas och att
samtliga bestämmelser i arrendelagstiftningen skola inrymmas i den allmänna
arrendelagen. Därigenom skulle nämligen denna komma att tyngas av bestämmelser,
som vore mindre lämpliga för stora delar av landet. Då den norrländska
arrendelagen ännu anses lämplig för norrländska förhållanden, synes
denna lag därför böra tills vidare bibehållas. De ändringar av arrendelagsbestämmelserna
i övrigt, vilka betingas av tidsutvecklingen, böra däremot inarbetas
i den allmänna arrendelagen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det försök, som i förslaget gjorts, att skapa
en för landet i dess helhet gällande enhetlig arrendelagstiftning, synes icke
hava utfallit odelat lyckligt. Ä ena sidan har nämligen åstadkommits en uppmjukning
i den norrländska arrendelagen, som icke i alla punkter kan anses
motiverad. Å andra sidan torde många stadganden av social innebörd, som i
förslaget gjorts tillämpliga på arrende i allmänhet, även om de äro av dispositiv
natur knappast vara behövliga eller lämpliga vid andra former av arrende
än sådana som avses i norrlandslagen. Förslaget synes därför i sitt nuvarande
skick icke böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet, och torde vid
ärendets fortsatta behandling böra tagas under omprövning, huruvida icke
övervägande skäl tala för att lämna den allmänna arrendelagen i stort sett
orubbad och fortfarande liksom hittills behandla de sociala arrendeproblemen
i efter skilda förhållanden lämpade speciallagar.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län: Att i samma
lag söka reglera förhållandet å ena sidan vid affärsarrenden, där arrendatorn
kanske är den starkare parten med sin större erfarenhet och sakkunskap,
och å andra sidan vid bolagsarrenden i Norrland, där arrendatorn på grund av
sin isolering och oerfarenhet är i behov av stöd, ja skydd av lagen, samt samtidigt
taga nödig hänsyn till förhållandet mellan jordägaren och hans besuttna
arbetare, torparna, utan att rent av skada någon av de under så vitt skilda förhållanden
arbetande intressenterna, torde vara ogörligt. Lagförslaget bär också
i hög grad prägeln av en kompromiss, som givetvis ingen av de i lagförslaget
berörda och deras talemän kan vara tillfredsställd med.

Det synes utskottet hava varit bättre om man såsom förut bibehållit en särskild
lagstiftning i jordfrågor för Norrland.

Utskottet har nämligen den bestämda uppfattningen att ett utnyttjande av
de, man kan gott säga obegränsade naturtillgångar av olika slag, vilka finnas
inom denna landsända, kräver särskild lagstiftning för att bliva till gagn för
dess befolkning.

Blott inom detta län finnas snart sagt outtömliga tillgångar av förstklassig
odlingsmark nedom den marina gränsen.

Förhållandena äro för vitt skilda inom dessa bygder, ännu i vardande, jämfört
med de så gott som färdigkultiverade bygderna i södra delarna av landet,
för att en gemensam lagstiftning skall kunna bliva lämplig. Av en för denna
landsända avsedd näringslagstiftning kräves icke blott att den reglerar rättsförhållandena
utan även att den främjar och icke hämmar utvecklingen.

Rörande arrendet såsom form för jordupplåtelse har detta en alltför betydelsefull
samhällelig uppgift att fylla, för att det skulle kunna anses lämpligt
att genom alltför snäva lagstiftningsbestämmelser gorå denna jordupplåtelseform
mindre tilltalande och obekväm. Därigenom finge denna endast minskad
eller ringa användning.

För jordbrukare, som saknat möjlighet att skaffa kapital till eget jordbruk,

bär arrendet'' varit enda utvägen, samtidigt det utgjort en väg att komma över
till eget jordbruk.

För ordnandet av arbetarfrågan vid jordbruket har arrendet visat sig synnerligen
användbart och lämpligt. Den mest ansvarskännande jordbruksarbetaren
är otvivelaktigt den besuttna jordarbetaren, torparen.

För jordbruksarbetaren utgör torparrendet ett trappsteg till det egna hemmanet.
Och torparna stå i socialt avseende vida högre än jordbruksarbetarna
i allmänhet.

Det lagstiftningsförslag, som här föreligger, utgår uppenbarligen ifrån att
arrendatorn alltid är den svagare och förtryckta parten. Så är dock icke förhållandet,
då lagen omfattar hela riket, såsom ovan anmärkts. Om samhället
överhuvudtaget tillåter och gillar denna upplåtelseform av jord, måste givetvis
även jordägarens rätt tillgodoses, så att han icke blir utsatt för förluster av
alltför smarta arrendatorer. Fyller lagen ej denna uppgift, kommer arrendeinstitutionen
givetvis att sättas på avskrivning, vilket enligt förvaltningsutskottets
förmenande vore till skada både för jordbruksnäringen och de jordbrukare
och jordbruksarbetare, som icke på annat sätt kunna skaffa sig jordbruk.

Beträffande lagtexten har av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Blekinge Allmänna
och Älvsborgs län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms, gar mot iag_
Östergötlands och Hallands län ävensom lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna texten,
lantbrukssällskap, Sveriges skogsägareförbund och Svenska trävaru-exportföreningen
framhållits, att det erfordrades en viss juridisk träning för att urskilja,
vilka bestämmelser vore tvingande och vilka vore dispositiva, önskvärt
vore, att denna skillnad komme till tydligare uttryck i lagen, så att misstag
vid uppgörande av arrendekontrakt med större säkerhet förhindrades, särskilt
med avseende å de nya bestämmelserna om jordägarens skyldigheter. —

Enligt den sistnämnda länsstyrelsens mening borde lagen med risk av lagtextens
förlängning så avfattas,, att särskild lagtext förelåge för olika typer av
arrendeupplåtelser.

III. Förslagets särskilda bestämmelser.

2 KAP.

1 §•

Mot de föreslagna bestämmelserna angående formen för arrendeavtalet har Arrendeavendast
ett fåtal anmärkningar gjorts. Sålunda har länsstyrelsen i Kalmar län talets farm.
framhållit, att det vore synnerligen viktigt, att vederbörandes ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter bleve vid avtalets slutande uttryckligen fastslagna.

Endast härigenom erhölle arrendeförhållandet erforderlig stadga och fasthet.

Hade muntligt avtal slutits, kunde, sedan någon tid gått, lätt nog meningsskiljaktighet
parterna emellan uppstå rörande avtalets verkliga innehåll samt
föranleda slitningar och tvister. Att märka vore att det skriftliga avtalet ägde
rättsverkan, vilket icke tillkomme det muntliga. Den parterna tillerkända
rätten att påfordra det muntliga avtalets bekräftelse genom skriftlig avhandling
torde komma att sakna betydelse. Den utväg, som då motparten vägrade
utgiva dylik handling, stode till buds eller att anlita domstol för arrendeför -

Arrendeavtalets
förknippande

med arbetsavtal.

hållandets stadfästande torde icke kunna föra till målet i de säkerligen ej få
fall, då olika meningar rådde om avtalets innehåll eller innebörd. Skriftlig
form för arrendeavtal borde därför vara obligatorisk.

Enahanda anmärkning bar framställts av hushållning ssällskapets förvaltningsutskott
i Norrbottens län.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län och Sveriges
allmänna lantbrukssällskap hava däremot ansett, att då formen för arrendeavtalets
ingående utan olägenhet syntes böra och kunna lämnas till kontrahenternas
fria avgörande, gällande bestämmelser i den allmänna arrendelagen vore
att föredraga framför förslagets. Under varje förhållande borde lagförslagets
bestämmelser om skriftligt avtal och domstolsförfarande inskränkas till sådana
arrenden, som avses uti förslagets 43 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anmärkt, att när ändring eller tillägg innefattade
ökning av den upplåtna arealen, syntes motsägelse råda mellan första
stycket och andra styckets första punkt. Även i övrigt kunde ifrågasättas, om
ej sistnämnda punkt borde gälla också ändringar och tillägg.

7 §•

Beträffande frågan, huruvida arrendatorn i arrendeavtalet finge åtaga sig
arbetsskyldighet, har anförts av

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Denna frågas betydelse är uppenbarligen i
väsentlig grad beroende av arbetsmarknadens läge, som under senare år undergått
starka växlingar just med avseende å trävaruindustrien och dess råvarutillförsel.
Det i betänkandet åberopade äldre uttalandet angående bolagens
obegränsade möjlighet att erbjuda arbetstillfällen torde väl nu knappast underskrivas
av någon, tvärtom är tillgången på arbete för närvarande avgjort
mindre än efterfrågan. Under sådana förhållanden är det icke för arrendatorn
någon olägenhet att han åtager sig viss arbetsskyldighet, men å andra sidan
har det under samma förutsättning icke stor betydelse för bolaget-jordägaren
att hava arrendatorn genom arrendeavtalet förpliktad att utföra visst arbete,
då bolaget alltid kan påräkna billig och duglig arbetskraft. Om däremot
tillgången på arbete är stor i jämförelse med den förhandenvarande arbetskraften,
skulle den säkerhet, som kunde ligga i ett avtal om viss arbetsskyldighet,
kunna synas vara viktig nog för ett skogsbruk, inriktat på intensiv
skogsskötsel. Det lär emellertid hava visat sig, att denna säkerhet är tämligen
illusorisk, och, såvitt länsstyrelsen kunnat inhämta, har därför i detta
län förpliktelsen för arrendatorn att fullgöra viss dagsverksskyldighet såsom
lega övergivits av flera större bolag. Frågans betydelse synes således vara
överdriven. Däremot förefaller det länsstyrelsen i likhet med de sakkunniga
rättvist, att jordägaren, vilken genom lagstiftningen får sig betungande förpliktelser
ålagda i fråga om arrendelägenhetemas underhåll, får någon gottgörelse
härför på det sätt, att, om han anser för sig fördelaktigt att erhålla ett
åtagande om viss arbetsskyldighet, lagstiftningen icke lägger hinder i vägen
härför. Länsstyrelsen anser således, att lagstiftningen i detta avseende icke
bör gå längre än till de i förslaget upptagna föreskrifterna, att den avtalade
arbetskvantiteten skall vara bestämd samt att ersättning för arbetet skall utgå
efter det pris, som vid dess utförande är gångbart i orten.

Vad egentliga jordbruksarrenden med lega i dagsverken angår, förekommer
denna arrendeform, bortsett från vissa ecklesiastika boställen, endast undan -

tagsvis i detta län. Det förefaller dock länsstyrelsen i hög grad sannolikt, att
-det skulle vara ett stort misstag ur social synpunkt att förbjuda dylika avtal.
För många lantarbetare eller hemmasöner utan andra tillgångar än den egna
arbetskraften äro de den enda eller åtminstone den lättaste vägen att uppnå
en ställning, som i avseende å självständighet och utsikt till förkovran avgjort
höjer sig över den lösa arbetarens eller statarens.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands och Örebro län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs län,
Kalmar läns södra del, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Värmlands och Örebro län, domänintendenterna i Uppsala, Östergötlands,
Älvsborgs och Skaraborgs län, överjägmästarna i Nedre Norrbottens och Västra
distrikten, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap
samt Sveriges skogsägareförbund hava antingen avstyrkt förslaget
därom, att jordägaren ej finge i arrendeavtalet betinga sig dagsverken eller
annat arbete av arrendatorn utan att för arbetet utginge ersättning efter ortens
pris, eller ock uttalat betänkligheter mot detta förslag. I denna fråga har
av ett flertal myndigheter framhållits följande: Upplåtelse av dagsverkstorp

vore närmast att betrakta såsom en avlöningsform inom jordbruket och det
större skogsbruket. Visserligen hade dagsverkstorpens antal under senare tid
avsevärt minskats, men inom stora delar av landet vore dessa alltjämt talrika.
Särskilt vore detta förhållandet i Södermanland, Småland och Västergötland.
Torpinstitutionen innefattade fördelar både för jordägaren och för brukaren.
Dess avskrivning borde därför ej påskyndas. Därest förslaget bleve lag, vore
det emellertid fara värt, att de ständiga tvister mellan kontrahenterna, som
prissättningen å de i arrendeavtalet betingade arbetsprestationerna utan tvivel
komme att föranleda, snart skulle få till följd, att jordägarna antingen försålde
sina torplägenheter eller ock, där så vore möjligt, lade dem i sambruk
med huvudgården. Den skötsamme torparen, som förut haft en säker utkomst
på sitt torp, måste, därest han icke kunde få säsongarbete på egendomen eller
bliva statare där, söka sig arbete på annat håll. Hans ställning skulle i regel
bliva försämrad och den väg till det självständigare penningarrendet och till
egen torva, som nu i regel stode den obemedlade, skötsamme jordbruksarbetaren
öppen genom övertagande av ett dagsverkstorp, stängas. ■—- Synnerligen
stora svårigheter måste nämligen möta att avgöra vilket pris vid varje tillfälle
vore gångbart i orten. Dessa svårigheter vore desto större, som det, såsom
de sakkunniga själva framhållit, ej kunde anses rättvist, att priserna vid
avtal av förevarande art, varigenom bereddes brukaren en jämn arbetstillgång,
utginge efter samma grunder som vid tillfälligt arbete. — Mot bestämmelsen
har vidare erinrats, att det ej bleve möjligt för kontrahenterna att överblicka den
ekonomiska innebörden av avtalet, även om detta avsåge endast en kortare tid.
En förhöjning av arrendeavgifterna kunde därför befaras följa av bestämmelsens
lagfästande. ■—- Av några myndigheter bar dessutom framhållits, att under
normala tider någon egentlig undervärdering av dagsverken knappast förekomma.
Väl upptoges understundom i arrendeavtal torpdagsverken till lägre
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 155 käft. (Nr 182.) 8

värde än annat jordbruks- eller skogsarbete, men därvid maste beaktas, att torparen
finge utgöra dagsverken hela året om och därför icke kunde fordra lika
avlöning som en säsongarbetare, att torparen icke hade full sysselsättning med
arbete för sitt eget lilla jordbruk och kunde hava svårt att erhålla annat arbete
under de tider, då det egna jordbruket ej påkallade hans arbete, samt att
torparen ofta finge åtnjuta en del förmåner, som andra arbetare icke erhölle,
såsom vedbrand, fria dragare till sitt jordbruk m. m. Erfarenheten visade
även, att dagsverksarrendatorerna ofta redde sig bättre än de arrendatorer,
vilka utgjorda legan enbart med penningar.

I detta sammanhang må återgivas följande uttalande av

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: För att närmare
belysa sina påståenden meddela de sakkunniga en sammanställning för
åren 1914, 1918 samt 1920—1924 mellan indextalen för arrendeavgifter och
löner inom jordbruket och draga därur den säkerligen ej i alla avseenden fullt
riktiga slutsatsen, att de arrendatorer, som under förberörda tid utgjort arrendet
i dagsverken, blivit missgynnade. Berättigad förvåning måste det också
väcka, att de sakkunniga funnit anledning lägga förhållandena under anförda
tidsskede till grund för sitt förslag i förevarande hänseende. Allom bekant
är ju, hurusom just då högst säregna förhållanden rådde. "Vad ett dylikt
tillvägagångssätt än vittnar om, om tillbörligt hänsynstagande till de allmängiltiga
förhållandena härvidlag bär det knappast vittnesbörd.

Den uppfattning, som legat till grund för nu avhandlade bestämmelser, synes
uppenbarligen vara, att avtal om legans utgörande i dagsverken eller annan
tjänstbarhet av arrendatorn ä priori är att anse som ofördelaktigt för
arrendatorn. Ep analys av en sådan uppfattning torde emellertid icke vara
alldeles obehövlig.

Principen om legans utgående i form av dagsverken för mindre arrendeställen
torde kunna sägas vila på urgammal hävd och har för den skull i
många delar av riket ingått i det allmänna medvetandet såsom någonting naturligt.
Dagsverksskyldigheten uppfattas också därstädes i allmänhet varken
som olämplig eller oskäligt tyngande för arrendatorn. I själva verket torde
man också hava full rätt att beteckna dylika avtal såsom slutna på den ömsesidiga
nyttans grund, ehuruväl undantag, bestyrkande regeln, kunna påvisas.

För såvitt utskottet kan finna, innebär likväl ett penningarrende i allmänhet
inga som helst påtagliga fördelar framför ett arrende, som grundar sig på
ett arbetsavtal. Bestämmes arrendet att utgå med visst antal dagsverken, torde
man vara berättigad förfäkta den åsikten att denna lega, oberoende av så
att säga »normala» konjunkturväxlingar, för såväl jordägare som arrendator
har ett på det hela taget tämligen oförändrat värde.

Annorlunda kan under vissa omständigheter bliva förhållandet med de s. k.
»överdagsverkena». Dessa äro ju emellertid icke att hänföra till legan, utan
priset på dem utgör arrendator^ arbetsförtjänst. För den skull ligger det självfallet
ett berättigande i kravet på, att dessa skola betalas efter pris, som vid
tiden för arbetets utförande är gångbart i orten. Men att göra värdet av själva
legodagsverkena varierande på samma sätt, måste betraktas varken som ändamålsenligt
eller lyckligt.

Till bestyrkande av riktigheten av det nu anförda vill utskottet bringa i erinran
den faktiskt som regel föreliggande omständigheten, att dagsverksarrendatorerna
i allmänhet reda sig bättre än de, som utgöra legan i penningar.

I övrigt finner utskottet icke anledning föreligga att vidare ingå på bestämmelserna
i förevarande paragraf, då utskottet för sin del icke kan tillstyrka,

att densamma antages, med mindre de synpunkter utskottet framfört i fråga
om legans utgörande i dagsverken, vinna beaktande.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län: Genom indextal
för arrendeavgifter och lantarbetarlöner för åren 1914, 1918 samt 1920—
1924 påvisa jordsakkunniga (s. 114), att lönerna under högkonjunkturen stego
betydligt mera än arrendeavgifterna och år 1924 kvarstodo på en relativt högre
nivå än dessa senare. De arrendatorer, vilkas lega utgått i dagsverken, hava
alltså, mena de sakkunniga, blivit lidande; de hava icke kunnat utnyttja den
bättre konjunkturen på arbetsmarknaden. Härtill må först anmärkas, att torparna
icke med säkerhet kunnat påräkna att få sin arbetsförtjänst ökad i samma
proportion som andra arbetare, därest de vid arbetskraftens utnyttjande
varit obundna av arrendeavtal. Det större jordbruket har, som bekant, under de
sista åren nödgats minska sin arbetspersonal avsevärt, och det hade sannolikt ej
kunnat ge torparna full sysselsättning, ifall det måst betala deras arbete dyrare.
Åtskilliga torp hade väl då försålts, sammanslagits till större arrendegårdar
eller lagts i sambruk med huvudgården, varvid byggnaderna bibehållits
som statarbostäder. — Tendenser till en sådan utveckling hava sedan länge
iakttagits på många håll, och den torde knappast vara i allo önskvärd ur social
synpunkt. — Om emellertid dagsverksarrendatorerna blivit missgynnade under
högkonjunkturen, så hade å andra sidan jordägarna under samma tid missgynnats,
därest legan för flera år varit fastställd i ett visst penningbelopp. Ingen
av parterna i ett avtal bör dock ha större rätt än den andra att draga fördel av
konjunkturväxlingarna. Det system — penning- eller dagsverksarrende ■— som
vid uppgående konjunktur är till fördel för ena parten, blir ju för övrigt vid
motsatt konjunktur till hans nackdel. När penningvärdet är i stigande, blir
uppenbarligen en till visst penningbelopp fastställd lega allt tyngre för arrendatorn
att bära. Han skulle då lättare kunna fullgöra arrendet i dagsverken.
— Erfarenheten visar också, att dagsverksarrendatorerna ofta reda sig bättre
än penningarrendatorerna. När torparen åldras, och hans arbetskaft därigenom
blir mindre vård, kan han lättare behålla en lägenhet, för vilken legan fastställts
i visst antal dagsverken (oberoende av deras beskaffenhet) än en lägenhet, för
vilken legan skall betalas kontant. — Det kan sålunda, enligt utskottets mening,
icke betraktas varken som ett samhälleligt rättfärdighetskrav eller såsom i
allmänhet lämpligt, att arrendelagen förbjuder legas fullgörande medelst dagsverken.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra del: Rättighet
att med vederbörande brukare träffa avtal om arbetsskyldighet bör icke
genom lagstadgande omöjliggöras, enär jordägaren därigenom kan bringas till
att ersätta bofasta arbetare med lös arbetskraft, vilket i socialt hänseende är
en avgjord försämring. Men brukaren bör för utförande av å lägenheten erforderliga
jordbruksarbeten i lag tillförsäkras att ej behöva utan eget medgivande
fullgöra dagsverksskyldighet till jordägaren utöver två dagar i veckan
under sommarhalvåret. Nämnda avtalsfrihet beträffande legans utgående i
dagsverken anser utskottet böra råda i fråga om alla i lagförslaget åsyftade
brukningslägenheter med åkerareal intill fyra hektar.

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i ''Älvsborgs läns norra del: Bestämmelsen
i förslaget att lega ej må utsättas i dagsverken, med mindre ersättning
för dessa utgår i penningar, finner utskottet olämplig. Utskottet anser
gent emot de jordsakkunniga att i stort sett denna form för arrendeavtal är
tilltalande, då under sådana förhållanden arrendet bliver lågt, då värdet av arrendehemmanet
är lågt; men sedermera stiger, i mån som samma värde stiger.
De jordsakkunnigas förslag, att ersättning för dagsverken vid fastställd arrendesumma
ej får understiga i orten gångbart pris, kan utskottet i varje fall icke

gilla. Delta skulle ju kunna medföra, att jordägaren oavsett arrendesummans
storlek skulle nödgas betala ett för honom kanske ruinerande pris för arbete,
som han enligt samma förslag vore skyldig att tillhandahålla arerndatorn, och
av vilket han kanske icke ens hade behov. Arrendesumma och dagsverkspris
böra bestämmas samtidigt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län:
Gångbart pris för dagsverke är ett oerhört svävande begrepp. Ännu finnas —
alla kollektiva avtal och begrepp till trots — en och annan jordbruksarbetare,
som till sin arbetsproduktion så avsevärt höjer sig över mängden, att hans
dagsverken betalas med överpris. Det finnas medelmåttor, och det finnas de,
vars förmåga på grund av ålder och annat taxeras under medelmåttan. Det
finnes ännu kortare och längre arbetstid. Man kunde med anledning härav
befara, att om lagförslaget upphöjdes till lag, det skulle föranleda till en massa
slitningar vid bestämmandet av gångbart dagsverkspris på orten.

Ehuru lagförslaget, om det »gångbara priset» kunde fastställas, skulle kunna
sägas utgöra en teoretisk rättvisa, där arrendet awäges med hänsyn till
arbetspriserna, finna vi oss ändå icke övertygade om lämpligheten. T. o. m.
den teoretiska rättvisan kan bli illusorisk. Värdet å legan växlar likasom priset
å dagsverken. Exempelvis skulle ett avtal, som 1913 ingåtts efter sådana
bestämmelser som lagförslaget ifrågasätter, år 1918 blivit en mycket billig
jordlega. Däremot skulle ett avtal, ingånget 1918 under enahanda förhållanden,
år 1923 utgöra en mycket hög jordlega. Det är sålunda ofrånkomligt, att
varje part vid ett flerårigt avtal kan få ikläda sig vissa risker, att konjunkturerna
kunna komma att växla. Men det tillkommer jämväl en annan omständighet,
nämligen de avtalande parternas förmåga och villighet att vid ogynnsam
konjunktur fullgöra sina förbindelser. Bli konjunkturerna osedvanligt
förmånliga för arrendatorn, torde intet kunna hindra, att han utkräver fullgörandet
av jordägarens förbindelser. Arrendatorn bär sitt kontrakt, som binder
jordägaren. Bli konjunkturerna sämre för arrendatorn, så kan han rygga
sitt avtal, och jordägaren torde intet ha att hålla sig till, då borgen på kontrakt
för smärre upplåtelser torde höra till det sällsynta, om de ens överhuvudtaget
förekomma.

Det föreliggande lagförslaget tro vi icke heller grundar sig på önskningar
eller framställningar från jordtorparnas sida. Där torp förekomma, torde i de
flesta fall sådana patriarkaliska förhållanden vara rådande, som äro till stor
fördel för båda parterna. Exempelvis vid sjukdom eller vid stigande ålder blir
det ofta jordägaren, som får träda emellan och i det förra fallet efterskänka
dagsverken och i det senare''mottaga dagsverken, som lämna ett mindre arrendevärde
för jorden.

Därest lagstiftningen nu skulle träda emellan och materialisera förhållandet
mellan jordägare och torpare, är det högst sannolikt, att ingendera av parterna
har verklig anledning att känna sig belåten med följderna. Vi få sålunda föreslå
att bestämmelsen därom, att ersättning för bestämda dagsverken skall utgå
efter prissättning i penningar, måtte utgå i lagförslaget.

Lantbruksstyrelsen: Förslaget att förbjuda legas bestämmande i form av

arbetsprestationer framfördes av jordkommissionen i dess förslag till social
arrendelag. I sitt utlåtande över detta förslag anförde lantbruksstyrelsen
i här förevarande avseende följande: Den arrendetyp, som omfattade
de talrika arbetstorpen, skulle genom ett dylikt förbud försvinna. Om också
torpinstitutionen ofta med skäl ansetts behäftad med vissa brister och för
torparen betungande, torde det dock icke kunna förnekas, att densamma, rätt
utnyttjad och med väl avvägda arbetsskyldigheter. innebure fördelar för såväl
jordägare som arrendator. Ingen form av övergång från jordbruksarbetare

till arrendator torde vara så gynnsam som denna, beroende dels därpå, att för
övertagande av ett torp varken borgensförbindelse eller annan säkerhet ansåges
behövliga, dels ock på den hjälp och det stöd, ofta även av ekonomisk art,
som jordägaren torde vara villig att lämna en i hans tjänst varande arbetare
vid övertagande av ett ledigt torparrende.

De av lantbruksstyrelsen sålunda anförda synpunkterna äga enligt styrelsens
förmenande fortfarande sin fulla giltighet. Lantbruksstyrelsen finner sig
emellertid utöver dessa synpunkter böra anföra, att även rent ekonomiska skäl
enligt styrelsens förmenande tala emot en sådan bestämmelse, som skulle förmena
arrendator och jordägare att fritt avtala om formen för jordlegans erläggande
och som på ett särdeles kännbart sätt skulle ingripa i sedan urminnes
tider rådande praxis på arrendeområdet.

Emot legans fastställande i penningar kan med skäl invändas, att en sådan
lega icke i någon mån anpassar sig efter ett växlande penningvärde. Detta
förhållande bliver särskilt märkbart och av betydelse, då arrenden avslutas för
längre tid. En lämplig form för arrendelegan, så att denna anpassar sig efter
penningvärdet och det allmänna prisläget, finner lantbruksstyrelsen vara ur
såväl arrendegivares som arrendetagares synpunkt önskvärd och rättvis. Lantbruksstyrelsen
vill i detta sammanhang erinra om att styrelsen i sitt underdåniga
utlåtande den 8 juni 1922 över särskilda sakkunnigas betänkande och förslag
till förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner
m. m. såsom sin mening framhållit, att staten vid utarrendering av kronojord
borde göra legan automatiskt beroende av prisläget å vissa lantbruksprodukter.

Ganska allmänt har också arrendelega i fråga om jord i enskild ägo fastställts
förutom i arbete jämväl i naturaalster, särskilt mjölk eller smör. Med
undantag för kristidens abnorma förhållanden torde erfarenheten hava visat,
att detta varit till gagn för såväl jordägare som arrendator. Någon erinran emot
att jordlega finge utgå i form av naturaalster har ej av jordsakkunniga gjorts.

Vid sin motivering för att arbetslega i förekommande vanlig form icke längre
borde tillåtas, stödja sig de sakkunniga på en i betänkandet införd sammanställning
för åren 1914, 1918 samt 1920—1924 mellan indextalen för arrendeavgifter
och löner inom jordbruket (sid. 114). Härvid anföres dels löner för
statare, dels tillfälliga daglönare. Då till den senare gruppen torde höra alla
med dagspenning avlönade lantarbetare, torde denna grupp givetvis vara den,
som närmast är att taga hänsyn till i detta fall, då daglönarersättningen väl
måste anses giva uttryck för det gångbara priset på ett arrendedagsverke.

Den av de sakkunniga gjorda sammanställningen skulle, enligt vad lantbruksstyrelsen
kan finna, hava givit en klarare överblick, om den upptagit indextal
jämväl för en del lantbruksprodukter och särskilt då för dem, som allmännast
användas såsom mätare vid arrendelegans fastställande, det vill säga
mjölk och smör. Lantbruksstyrelsen har beräknat dessa indextal på grundval
av socialstyrelsens i »Sociala meddelanden» publicerade noteringar och har sammanställningen
efter komplettering med dessa fått följande utseende.

År

1913

1914
1918

1920

1921

1922
192.3
1924

Tillfälliga daglönare.

Arrende	Kontant lön	Kontant lön och natura-	Mjölk	Smör
	förmåner
100	100	100	100	100
100	102	102	104	102
1.32.	240	257	27.3	249
171	7,1(1	.329	313	279
148	227	2.31	253	211
1.39	170	178	175	159
139	100	108	100	155
142	100	170	170	159

En granskning av dessa siffror giver otvetydigt vid handen, att de sakkunniga
med minst samma skäl som dem, vilka anförts mot legas utgående i dagsverken,
kunnat åberopa statistiken och indextalen såsom orsak till att föreslå
förbud mot legas fastställande t. ex. i mjölk. Detta torde dock icke hava varit
de sakkunnigas mening. Härmed faller också, enligt vad lantbruksstyrelsen
kan finna, de sakkunnigas huvudmotiv för den föreslagna bestämmelsen. Det
åberopade exemplet från Finland med dess säregna förhållanden kan lantbruksstyrelsen
icke finna vara något motiv för ett så starkt ingripande i den fria
avtalsrätten beträffande tiotusentals jordbruksarrenden, fördelade över hela
vårt land.

Beträffande ifrågavarande sammanställning torde för övrigt med skäl kunna
ifrågasättas, huruvida de i fråga om arrenden anförda siffrorna kunna anses
fullt tillförlitliga. Dessa äro icke grundade på en allmän statistik utan på
enskilda uppgifter rörande ett fåtal arrenden. Klart framgår icke heller, huruvida
siffrorna endast äro att hänföra till under varje år avslutade arrendeuppgörelser
eller huruvida de påverkas av jämväl äldre sådana. Med hänsyn
till vad lantbruksstyrelsen har sig bekant om arrenden, ingångna under högkonjunkturtiden,
synes det som om icke allt för säkra slutledningar böra dragas
av de anförda siffrorna i detta hänseende.

Jordsakkunniga hava själva förklarat sig dela de betänkligheter, vilka från
skilda håll uttalats mot förbud att i arrendeavtal intaga förbehåll om skyldighet
för arrendatorn att utgöra dagsverken eller annat arbete till jordägaren.
De sakkunniga hava löst frågan sålunda att de föreslagit förbud mot att lega
utsättes i dagsverken eller annat arbete. Däremot skall enligt förslaget intet
hinder möta mot att arrendatorn tillförbindes att utföra visst arbete åt jordägaren.
Förutsättningen härför är, att arbetet är till sin myckenhet bestämt
och att för detsamma betalas ersättning i penningar efter pris, ej understigande
det, som vid tiden för arbetets utförande är i orten gångbart. Lantbruksstyrelsen
kan icke finna att den av de sakkunniga föreslagna lösningen är
riktig.

Såsom lantbruksstyrelsen redan framhållit torde huvudskälet för en jordägare
att utarrendera jord i form av mindre arrenden oftast vara den möjlighet
det medgiver för honom att förbinda denna utarrendering med säkerställande
av tillgång på en viss mängd arbetskraft. En sådan utarrendering ställer
sig ofta icke så ekonomiskt fördelaktig som man skulle kunna förutsätta.
Tages hänsyn till kapitalvärdet av arrendejorden tillhörande byggnader och
den inkomst, jordägaren kunde erhålla genom uthyrande av dessa helt eller delvis,
samt till värdet av de skogsprodukter, som åtminstone i regel äro tillförsäkrade
arrendatorn, utgöra de fastställda arrendebeloppen eller tjänstbarheterna,
enligt vad erfarenheten visat, ofta icke någon ersättning för
arrendet tillhörande åkerjord, slåttermark och bete. Ja, ofta nog torde
förekomma, att enbart ränta å byggnadskapitalet samt värdet å bekomna
skogsprodukter överstiga ett fastställt arrendebelopp. Skulle det
nu såsom här föreslagits, samtidigt med att arrendetiden ökas till längre
perioder, också omöjliggöras, att arrendevillkoren anpassas efter det ekonomiska
läget vid olika tidpunkter, vilket numera kan ske genom att arrendesumman
utmätes i dagsverken eller annat arbete, synes det lantbruksstyrelsen, som
om olägenheterna av en dylik utarrendering komme att bliva än mera kännbara.
Då härtill kommer, att de ifrågasatta bestämmelserna rörande beräknandet
av värdet å eventuellt fastställda arbetsprestanda synas vara så vaga, att
de torde komma att giva anledning till ständiga tvister, finner styrelsen det
ligga i öppen dag, att de föreslagna bestämmelserna kunna medföra en allvarlig
fara för att mången jordägare kommer att söka undvika utarrendering av

mindre jordbruk. Detta åter innebär å sin sida allvarliga konsekvenser av såväl
allmänekonomisk som social natur.

De mindre jordbruk, som nu äro utarrenderade i form av torp, äro ofta så
belägna och av sådan art, att de icke lämpa sig för ett införlivande med större
jordbruk. Därest dessa torp ej längre utarrenderas, torde de i regel komma att
utläggas till skog, varigenom landets producerande åkerjord minskas, vilket
ur de synpunkter, lantbruksstyrelsen har att bevaka, vore synnerligen beklagligt.
De sociala olägenheterna av att jordbruksarbetarklassen på detta sätt berövas
möjligheter att vinna en dock relativt självständig ställning, torde ligga
i öppen dag.

Med anledning av vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört och då styrelsen
förutsätter, att icke genom ytterligare lagstiftning en jordägare skall kunna
tvingas att med risk av betydande ekonomiska uppoffringar fortsätta att utarrendera
jord i form av mindre jordbruk, anser sig lantbruksstyrelsen bestämt
böra avstyrka den del av bestämmelserna i 7 §, som förbjuder legas fastställande
i form av arbete.

Emot vad i paragrafen i övrigt stadgas i fråga om arbetsavtals sammankopplande
med arrendeavtal har lantbruksstyrelsen intet att erinra. Enligt
lantbruksstyrelsens förmenande innebära dessa bestämmelser sådana fördelar
ur arrendatorns synpunkt, att de huvudsakliga olägenheterna i nu rådande förhållanden
torde komma att försvinna.

Sveriges skogsägareförbund: Föreskrifterna i 7 § medföra synnerligen betungande
konsekvenser såväl för det rationella skogsbruket som ock för jordbruken
å de större egendomarna i landets södra och mellersta delar. För det
större skogsbruket spelar måhända föreskriften om att legan alltid skall utsättas
i penningar mindre roll. Praxis har, särskilt å bolagsegendomarna, redan
utbildat sig i sådan riktning. Däremot kan förbudet att i arrendeavtalet införa
en fast prislista i många fall vara hindersamt och olämpligt. Ett stadgande
i sådan riktning kommer nämligen säkert att få till följd oavlåtliga slitningar
och meningsskiljaktigheter mellan jordägaren och arrendatorn. Vad som
är gängse pris å skogsarbete av skilda slag i viss ort är nämligen ingalunda något
fixt och påtagligt. Vid det rationella skogsbrukets kontinuerligt och i
jämn och lugn takt bedrivna skogsarbete pläga arbetspriserna i allmänhet vara
något lägre, än vid de forcerade avverkningar, som äga rum under större eller
mindre skogsrealisationer eller vid utdrivningar av avverkningsrätter. I avverkningar
av sistnämnda typ ingår i regel ett starkt spekulativt moment. Det gäller
för avverkaren att få ut virket hastigt, medan en viss konjunktur består.
Han vill då gärna höja arbetspriserna för att draga folk till platsen. En sådan
avverkare förmår i regel även betala högre löner än det uthålliga, rationella
skogsbrukets utövare, ty han betungas ej av en mängd utgifter för skogsvård,
förvaltning, arbetarbostäders och arrendegårdars underhåll, skatter in. m., sons
åvila det intensivt bedrivna permanenta skogsbruket. Arbetslönerna för skogsarbeten
av enahanda art kunna av dessa anledningar vara av växlande höjd i
en och samma ort. Härtill kommer, att priserna särskilt för avverkningsårbetet
måste avpassas efter den till avverkning bestiimda skogens täthet och beskaffenhet
m. m. Att tillämpa arbetspriser, som betalas å en plats, på en annan
kanske helt närbelägen ort är även av denna orsak ej möjligt. Förbundet
har med vad ovan sagts velat påvisa, att det möter mycket stora svårigheter
att rätt bedöma, vad som är »ortens pris» för skogsarbeten av skilda slag. Man
kan med säkerhet förutse, att oavlåtliga meningsskiljaktigheter komma att uppstå
härom, därest lagen skulle införa detta begrepp som norm för arbetslönerna.
Arrendatorerna komma som regel att begära ersättning enligt ortens tillfälligt
betalda toppriser. Då jordägarna ej vilja gå med härpå uppstå tvister,

som få lösas genom skiljemannaförfarande eller vid domstol. Detta blir emellertid
omständligt och dyrbart samt till föga trevnad för båda parterna. I övrigt
tillåter sig förbundet framhålla, att ett fastställande av arbetspriserna i
kontrakten ingalunda, såsom de sakkunniga synas förutsätta, behöver verka ensidigt
till arrendatorernas nackdel. Vid fallande konjunktur skörda dessa tvärtom
vinst av att arbetspriserna äro fixa. Överhuvud taget lära för så korta perioder
som de, varom här är fråga, fördelarna eller nackdelarna för arbetarna av
fast prislista komma att jämna ut sig genom de smärre rörelser uppåt och nedåt,
som kunna ske i arbetspriserna under olika år.

Förbundet vill i detta sammanhang ytterligare betona, att det uthålligt bedrivna,
rationella skogsbruket i regel icke mäktar betala de höga arbetslöner,
som förekomma vid virkeshandlares och skogsspekulanters koncentrerade och
snabba avverkningar. Orsakerna härtill hava ovan antytts. Vid avverkningarna
måste skogsvårdssynpunkterna beaktas och i sig själv dyrare huggningsformer
därför ofta användas. Vidare draga förvaltning, bevakning, skogsvårdsarbeten,
omsorger om vägar, arbetarbostäder och arrendegårdar stora kostnader,
vilka tvinga till försiktighet i fråga om arbetslönernas höjd. Det rationellt
bedrivna skogsbrukets lönenivå är därför ej sällan något lägre än den
exploaterande skogshanteringens. Det intensiva skogsbrukets arbetare erhålla
emellertid kompensation härför genom att erhålla jämn och stadigvarande arbetsförtjänst,
under det att däremot förtjänstmöjligheterna vid skogsrealisationerna
erbjudas mer ryckvis.

Då sålunda enligt vad ovan sagts ett suspenderande av den fria avtalsrätten
beträffande arbetslönerna samt ett införande i arrendelagen av viss norm för
dessa löner ofelbart skulle leda till permanenta stridigheter mellan jordägare
och arrendatorer, måste förbundet bestämt avstyrka jordsakkunnigas förslag
i denna del. Det lärer väl överhuvud taget knappast få anses vara välbetänkt,
att lagstiftningsvägen söka reglera lönenivån i det enskilda affärslivet. Full
frihet bör såsom nu råda för parterna att inbördes avtala på detta område.

Enligt vad ovan sagts tillämpas å bolagsjorden i allmänhet det systemet,
att legan utsättes i penningar. Det av jordsakkunniga föreslagna förbudet
mot att utsätta legan i arbete skulle därför därstädes icke innebära något
kännbart avbrott mot det bestående. Å privategendomarna råder ett helt annat
förhållande. Det är å dessa regeln, att legan fastställes till ett visst antal
dagsverken per år. De jordsakkunnigas förslag skulle sålunda här komma
att framtvinga helt nya former vid utarrenderingarna. Såsom motiv härför
hava de sakkunniga anfört, att, då legan utsatts i dagsverken, dessas värde
ofta beräknades så lågt, att legan bleve oskäligt hög, att arbetslönerna under
längre perioder i regel vore stigande, varför legan härigenom kontinuerligt
höjdes, samt att på grund härav systemet med legans utsättande i arbete vållade
missnöje hos arrendatorerna.

Förbundet kan icke dela de sakkunnigas mening härutinnan. Då arrendatorerna
säkerligen väl känna det ungefärliga värdet av dagsverken i orten,
kunna de med samma säkerhet bedöma legans storlek, d. v. s. arrendets
större eller mindre förmånlighet, vare sig legan utsättes i arbete, naturaprodukter
eller i kontanter. En arrendator låter förvisso numera icke fö.rmå
sig till att godkänna en högre lega i arbete än i penningar eller naturaprodukter.
Riskerna för arrendatorernas ekonomiska exploaterande på denna väg äro
därför minimala och påkalla icke lagstiftningsingripande. Det synes i övrigt
vara inkonsekvent av de sakkunniga, att de medgiva legans fastställande i
vissa slag av naturaprestationer såsom mjölk eller smör, men ej i en annan
prestation, nämligen arbete. Bådadera äro i samma mån underkastade prisförskjutningar
genom konjunkturrörelserna. Vad åter beträffar det argumentet,
att arbetslönerna i längden äro stigande samt att legan, om den utsattes

i arbete, därför automatiskt skulle höjas med åren, vill förbundet uttala, att
under så korta tidsperioder som de, varom här är fråga, nämligen fem ä tio år,
någon sådan kontinuerlig stegring av arbetslönerna icke kan göra sig märkbar.
Under så korta perioder som dessa är det helt och hållet de tillfälliga konjunkturrörelserna
fram och åter, men ej den av penningvärdets långsamt skeende
sänkning orsakade sakta stegringen i prisnivån, som reglera arbetslönernas
inbördes höjd vid olika tillfällen. Likaväl som det vid stigande'' prisnivå
inträffar, därest legan utsatts i arbete, att legan höjes i takt med prisnivån,
likaväl inträffar det, om konjunkturerna äro fallande och legan utsatts i kontanter,
att arrendatorerna få vidkännas en lega, som automatiskt stiger i samma
mån som prisnivån går ned. De sakkunnigas förslag är arrendatorerna
till ekonomiskt gagn vid stigande konjunktur men till lika stor skada vid vikande
prisnivå.

Förbundet finner därför ingen anledning föreligga, att nu stadga förbud
mot legans utsättande i viss arbetskvantitet. I många fall torde det rent av
vara till skada för arrendatorerna själva, om så skedde. Dessa anse det nämligen
ofta vara för sig förmånligt att äga garanti för att kunna betala sitt
arrende endast genom att utföra en dem tillförsäkrad arbetsmängd. Anskaffandet
av medel till ett kontantarrende kan däremot tänkas vara vanskligt, om
arbetstillgången i orten vid visst tillfälle skulle vara dålig.

Några myndigheter hava avgivit förslag till ändring. Sålunda har anförts
av

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Det bör övervägas, huruvida det av de sakkunniga
åsyftade målet ej kan ernås på annan väg. Såvitt länsstyrelsen kan
finna, påkallas nämligen av de sakkunnigas motivering ej med nödvändighet ett
stadgande av den innebörd som den föreslagna. Som skäl för stadgandet hava
de sakkunniga (sid. 113) anfört, dels att vid många arrenden arrendatorernas
arbetsprestationer vore avsevärt underbetalda, dels att åtminstone vid långvariga
arrenden den ursprungligen gjorda värderingen av arbetsskyldigheten
komme att bli missvisande. Vad sålunda jdtrats synes närmast påkalla en
reglering till förekommande av oskäligt lågt pris för arbets skyldighet, särskilt
då ett dylikt missförhållande föranletts därav, att priset i avtalet bestämts
för en avsevärdare tid utan möjlighet till jämkning. Det synes kunna ifrågasättas,
om ej en bestämmelse kunde ges en i enlighet härmed begränsad omfattning.
I sådant syfte kunde möjligen ifrågakomma förbud att bestämma
dagsverksprisen i ett avtal annorlunda än för viss angiven tid och att möjlighet
därefter bereddes till en nyprövning härvidlag. En rätt för arrendat.om
att avlösa dagsverken enligt gällande markegångspris skulle medföra i huvudsak
samma resultat.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Om arrendekontraktet stadgade skyldighet för
arrendator att utgöra dagsverken, borde det värde, till vilka dessa skulle beräknas
och efter vilket jordägaren skulle gälda ersättning, böra vara i kontraktet
till beloppet angivet. Detta värde borde dock jämkas efter växlande
konjunkturer, och torde därvid det årligen i markegångstaxan fastställda värdet
av ett dagsverke kunna läggas till grund. Hade exempelvis värdet av ett
dagsverke i arrendekontraktet hestämts till 3 kronor under det att vid tiden
för arrendeavtalets tillkomst värdet av motsvarande arbete i markegångstaxan
vore upptaget till 4 kronor, skulle alltså, om påföljande år värdet i markegångstaxan
bleve sänkt till 3 kronor, ersättningen för arrendedagsverket samma
år utgå med allenast 2 kronor 25 öre och vice versa.

Länsstyrelsen i Blekinge län: En stor svaghet är den obestämdhet, varmed
angivits storleken av den ersättning, som skall utgå för i arrendekontrakt stipulerade
arbetsprestationer.

Enligt länsstyrelsens uppfattning är nu ifrågavarande synnerligen vaga uttryck
»efter pris, som vid tiden för arbetets utförande är i orten gångbart»
ägnat att uppväcka slitningar med ty åtföljande tvister icke blott, på sätt de
sakkunniga synas förmena, »understundom», utan synnerligen ofta, och håller
länsstyrelsen före, att som en grundförutsättning, för att stadganden i nu förevarande
riktning överhuvud skola kunna komma till stånd, bör uppställas, att
denna svaghet på ett eller annat sätt undanröjes. För länsstyrelsen synes det
ej omöjligt, att man skulle kunna vinna målet genom införandet i detta fall av
en reformerad markegångstaxa, upprättad för varje år och angivande, exempelvis
för varje härad eller möjligen — åtminstone i vissa län — varje socken,
de priser å skilda slag av dagsverken (jordbruksarbete, skogsarbete, mans- och
kvinnodagsverken o. s. v.), eventuellt också å skilda årstider, som skola komma
till tillämpning vid nu ifrågavarande ersättnings utgörande. Denna markegångssättning
av priset å arbetskraft skulle kunna fastställas under medverkan
på ett eller annat sätt av nämnder, i vilka under opartisk ordförande skulle
kunna sitta representanter för såväl jordägare som arrendatorer. Länsstyrelsen
håller för sannolikt, att en dylik årlig markegångssättning skulle kunna
få betydelse även för andra fall än de förevarande, om ej på annat sätt så i
socialstatistiskt hänseende. Det är sant, att ett beträdande av denna väg skulle
vara förenat med viss omgång och sannolikt även med viss kostnad, men olägenheterna
härutinnan måste dock betraktas som oändligt mycket mindre an
de, som äro förknippade med de sakkunnigas förslag i denna del, vilket riktigt
inbjuder till slitningar, trakasserier och processer. Måhända kunna andra bättre
vägar att nå syftet utfinnas; huvudsaken är, att grunderna för ersättningens
utgående bli bestämda på ett sätt, som ej kan lämna utrymme för olika meningar
kontrahenterna emellan.

Domänintendenten i Skaraborgs län: Den i § 7 föreslagna formen för utarrendering
av jord innebär, att arrendet skall fastställas i penningar, och arbetsprestationerna
betalas med ett pris, som ej understiger det, som vid tiden för
arbetets utförande är i orten gångbart. I Sydsverige fordras numera i sådana
fall ej andra arbetsprestationer än jordbruksarbete, i vanliga fall endast ett
visst antal mansdagsverken. Lantbrukets löner stiga och falla med konjunkturerna;
i goda år användes mera arbetsfolk och betalas högre daglön, i dåliga
år knappar man in på arbetet så mycket som möjligt och söker pressa ned
lönerna. Under goda konjunkturer stiger efterfrågan och priset på arrendejord,
under sämre, är efterfrågan ringare och avgälden lägre. Vid uppgörandet
av ett arbetsarrende tager man i betraktande de vid avtalets uppgörande gällande
priserna å arrendejord och dagsverken. När dessa sedan beroende på
mer eller mindre gynnsamma konjunkturer förändras, uppstå vid tillämpningen
av den föreslagna § 7 det missförhållandet, att arrendatorn gynnas av de goda
konjunkturerna, då han med högre dagsverkspris får utgöra ett mindre antal
dagar och belastas under dåliga tider med en större arbetsprestation, vilket allt
skapar en orättvisa för såväl jordägaren som arrendatorn, och för den senare
under den svårare tiden kan bliva mycket betungande. Nu gällande bestämmelser
äro härvid rättvisare och böra ej för någon part bliva farliga.

Prissättningen å dagsverken kommer givetvis att skapa stridigheter mellan
arbetsgivaren och arbetaren och öka antalet arbetstvister, vilka redan nu förekomma
mer än tillräckligt. Lagen bör innehålla förtydliganden på vilka grunder
arbetet skall prissättas, så att ej tillfälliga arbeten i orten t. ex. vägarbeten,
avdikningsföretag eller dylikt komma att inverka på prissättningen å ett onaturligt
sätt. Ävenledes bör stipuleras en minimitid på vilken arbetspriset bör
beräknas, så att detta ej förryckes genom en kort och tillfällig uppgång på
grund av brådskande skörd eller dylikt och ofta får ändras. Förslagsvis bör

bestämmelsen utformas på följande sätt: »ej understigande det, som vid tiden
för arbetets utförande är i orten gångbart» för samma slags arbete, varvid priset
sättes varje gång för minst sex månader efter ett under denna tid gällande
medelpris.

De sakkunniga hava understrukit vikten av att bibehålla dagsverkstorpen, som
ur social synpunkt äro vida att föredraga framför »statareeländet». På grund
av dryga byggnads- och underhållskostnader hava försvunnit och försvinna årligen
många torp, där ett självständigt mindre jordbruk kunnat fortfarande
drivas. Försvårar nu lagen än mera saken för jordägaren, så att denne ej kan
beräkna huru stor dagsverksskyldighet han kan få från torpen, och han därtill
får stridigheter vid dagsverksprisets bestämmande, är fara värt att hela
torpsystemet, som obestridligen för båda parterna har stor betydelse, försvinner.
De flesta torp utgöra nu 2 ä 3 dagar i veckan, d. v. s. de lämna ett arrende
med nu gällande arbetspriser av 312 ä 468 kronor, men kosta att bebygga
6,000 ä 9,000 kronor. De lämna således ur ekonomisk synpunkt en dålig ränta,
men tillförsäkra jordägaren en kunnig och pålitlig arbetarstam, som med
den rätta viljan kan skapa sig en ganska självständig och god ställning i livet.
Ofta är det enda sätt, på vilket en jordbuksarbetare kan skaffa sig ett eget
hem, att taga ett dagsverkstorp.

Uppfödd på ett jordbruk med många torp, brukar jag detta nu själv och har
min barndoms lekkamrater som torpare, och som förmyndare för ett större fidiekommiss,
som förvaltare å annat dylikt och som domänintendent har jag haft
gott tillfälle studera torpsystemet, som mycket intresserat mig. Den erfarenhet
jag härvid vunnit säger mig, att en lagstiftning i frågan, sådan den nu
är föreslagen, på ett menligt sätt kommer att inverka på hela systemet, kommer
att skapa osäkerhet för ägaren och torparen och stridigheter dem emellan
samt bidraga till att torpen än snabbare försvinna.

_ Domänstyrelsen: Bestämmelsen synes böra omformuleras så, att ersättningen
skall utgå efter det pris, som vid tiden för arbetets utförande är under
jämförliga förhållanden i orten gängse för motsvarande arbete.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län har däremot
framhållit, att då det torde vara ytterst svårt att finna någon form för lagbestämmelser,
som för lång tid framåt och vid starka konjunkturväxlingar på
ett lämpligt och för alla parter rättvist sätt reglerade hithörande förhållanden,
vederbörande kontrahenter borde, obundna av lagen, få träffa de uppgörelser
om arrendeavgiften, som de själva ansåge för sig lämpligast. — Och länsstyrelsen
i Älvsborgs län har påpekat, att vid femårsregleringar av prislistorna
prissvängningarna under normala tider ej torde vara större, än att de likafullt
kunde utfalla till arrendatorns fördel som till hans skada.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anmärkt: Om för dagsverken eller annat
arbete ersättning skall betalas efter ortens pris, kan man tydligen ej tala
om en lega — det vill säga gottgörelse för jordens nyttjande —. som utgår
i dagsverken eller arbete. Omöjligt är att härifrån skilja det förhållandet,
att i arrendeavtalet »eljest» intagits förbehåll om skyldighet att för lägre betalning
fullgöra sådana prestationer. I vilketdera fallet som helst bör enligt
förslagets ståndpunkt jordägaren i stället för de betingade förmånerna
av fri eller billig arbetskraft njuta skäligt arrende i penningar. När i allmänhet
ett arrendes skälighet icke göres till föremål för prövning, synes ersättningsarrendet
rimligen bliva lika med arbetets värde, respektive överskjutande
värde, och praktisk betydelse i avseende å arrendets storlek tillkommer endast
bestämmelsen, att skäligheten skall bedömas med hänsyn till förhållandena vid
avtalets slutande. I händelse av sjunkande arbetslöner komma alltså stadgandena
att lända arrendatorn till skada och endast vid stigande arbetslöner till

Förbud att
arbeta åt
annan (in
jordägaren.

Skyldighet
att tillhandahålla
i
arrendeavtal
bestämt
arbete.

nytta. Annorlunda ställer sig saken, om i strid mot allmänna rättsgrundsatser
skäligt penningarrende skall bestämmas oberoende av avtalets innehåll,
det vill säga utan hänsyn till de avtalade arbetsprestationernas värde. Detta
får emellertid icke antagas vara åsyftat.

Beträffande bestämmelsen, att arrendatorn ej finge i arrendeavtalet förbjudas
att utföra arbete åt annan än jordägaren, har hushållning ssällskapets förvaltningsutskott
i Örebro län anmärkt, att den nuvarande torpinstitutionens
bestånd komme att därigenom äventyras. Vid inrättandet av dagsverkstorp
vore det i regel jordägarens mening, att torparen under den tid, som icke
åtginge för torpets skötande, vid behov skulle utföra arbete åt jordägaren.
Kunde icke sådan skyldighet — utöver i avtalet fastställda dagsverken — intagas
i avtalet, bleve följden i många fall, att torpen ändrades till bostäder
för avlönade arbetare. Denna utveckling syntes icke önskvärd. Utskottet
ville därför föreslå, att stadgandet ändrades såtillvida, att arrendatorn först
efter överenskommelse med jordägaren — vilken överenskommelse givetvis
kunde komma till uttryck redan i arrendeavtalet — finge utföra arbete åt
annan än denne. — Liknande anmärkningar hava framställts av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i TJppsala och Värmlands län, domänintendenten
i Örebro län samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap. -— Länsstyrelsen
i Uppsala län har framhållit, att betänkligheterna emot ifrågavarande bestämmelse
skulle avsevärt minskas, om det medgåves jordägaren att betinga sig en
på ett eller annat sätt bestämd företrädesrätt.

Mot bestämmelsen, att jordägaren skulle vara skyldig att tillhandahålla arrendatorn
det i arrendeavtalet bestämda arbetet, har anmärkts av

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Förslaget medför till äventyrs icke några
större svårigheter, då det är fråga om dagsverken för egentligt jordbruk, där
behovet av arbete icke kan växla alltför mycket under en arrendeperiod. Beträffande
skogsbruket däremot lärer förhållandet vara det motsatta. Utdrivningama
måste växla efter läget på världsmarknaden, och även de skogsvårdande
arbetena få, möjligen bortsett från särskilt kapitalstarka bolag, i
hög grad rätta sig efter det allmänna ekonomiska resultatet av bolagets verksamhet.
Den föreslagna bestämmelsen torde därför hava till följd, dels att
jordägaren begränsar de avtalade arbetsprestationerna och dels att arrendeperiodens
längd nedpressas, så långt lagen tillåter. I båda avseendena kommer
bestämmelsen således att verka i strid med arrendatorns fördel. Enligt
länsstyrelsens uppfattning bör bestämmelsen utgå.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge län: Stadgandet vore
svårt att förstå. Vore meningen den att, därest avtal skett om att arrendator
skulle utgöra ett visst antal dagsverken, jordägaren vore skyldig att i
övrigt hålla honom med arbete, och, om så ej skedde, vore förfallen till att
utbetala skadestånd, vore det tydligt, att jordägaren komme att draga sig för
att utarrendera sin jord.

Domänstyrelsen: Ehuru bestämmelserna i 7 § icke äro avsedda för tillämpning
å jord, som vid arrendeavtalets ingående tillhör, bland andra, kronan,
torde desamma dock icke kunna helt förbises vid utarrendering av kronojord.
Erfarenheten har nämligen visat, att vid upplåtelse av torp och lägenheter
å kronojord, särskilt i skogsbygder, i huvudsak enahanda arrendebestämmelser

måste följas, som i allmänhet i orten gälla för upplåtelse från jord i trävaruoch
industribolags ägo.

Enligt tredje stycket skall jordägaren vara skyldig att, även om annorlunda
är avtalat, tillhandahålla arrendatorn det antal dagsverken eller annat bestämt
arbete, som arrendatorn enligt avtalet är pliktig utgöra; undandrager han sig
tillhandahållandet av arbete, skall arrendatorn vara berättigad till skadestånd.
Denna ovillkorliga bestämmelse synes styrelsen icke lämplig.

Jordsakkunniga hava visserligen i allmänna motiven anfört härom bland
annat följande: »I sakens natur torde ligga, att liksom arrendatorn, då han
hindras att fullgöra sin arbetsskyldighet av omständigheter, som innefatta
giltig ursäkt, icke bör drabbas av någon särskild påföljd, jordägaren ej heller
bör kännas skyldig att till arrendatorn utgiva skadestånd, då arbetet av liknande
orsak måste inställas eller inskränkas», men något uttryck för detta
naturliga och nödvändiga medgivande åt jordägaren finnes icke infört i lagförslaget.

Med hänsyn till de förändrade förhållanden, som under arrendetiden kunna
inträffa, anser styrelsen att, där i avtal bestämts om viss arbetsskyldighet
för arrendatorn, denne bör äga rätt påfordra tillhandahållande av arbetet allenast
för så vitt detsamma under skilda år kan komma till stånd. Särskilt
i fråga om skogsarbete kan, på grund av konjunkturväxlingar, ändrade avsättningsförhållanden
in. fl. orsaker, bestämt hinder uppstå för jordägaren att
under vissa år utföra tidigare planerade arbeten, t. ex. kolning, avverkning
av sulfat- eller brännved m. in., vilka varit avsedda att fullgöras av skogsarbetare,
till vilka mot lega upplåtits torp eller lägenheter. Att, såsom jordsakkunniga
förmenat, jordägaren, därest ett planerat arbete av någon anledning
skulle behöva inställas, i flertalet fall torde hava möjlighet att i stället
anvisa arrendatorn annat arbete, torde, synnerligast beträffande skogsägare
med stort antal arrendatorer, långt ifrån alltid vara sannolikt.

De sakkunniga hava förmenat, att stadgandet icke torde komma att för
jordägaren medföra några mera avsevärda olägenheter. Styrelsen får i anledning
härav framhålla, att särskilt de större skogsägarna, även kronan, under
senare tider i allt större utsträckning vinnlagt sig om anordnande av skogsarbetarlägenheter
å skogarna, varigenom jordägaren erhållit tillgång till en
fast och yrkeskunnig arbetarstam samt skogsarbetarna beretts möjligheter att
erhålla fasta hem i närheten av sina arbetsplatser. Arbetarnas förläggning
i tillfälliga arbetarbaracker och skogskojor har härigenom i stor utsträckning
kunnat undvikas. Då kostnaderna för uppförande och underhåll av dylika
skogsarbetarbostäder äro jämförelsevis betydande och icke på långt när kunna
förräntas med de arrendeavgifter, som arbetarna hava att erlägga, har det
endast varit vissheten om att jordägaren därigenom kunnat bereda sig tillgång
till fasta arbetare, vilka vid behov stå honom till tjänst vid utförande
av erforderliga skogsarbeten, som förmått honom till lägenheternas anordnande.

Upplåtelserna äro i allmänhet förbundna med arbetsskyldighet i viss, i avtalet
närmare bestämd omfattning. Har det emellertid på grund av under
skilda tider uppkommande förhållanden icke varit möjligt lämna arrendatorerna
arbete i hela den avtalade utsträckningen, har arrendatorn hittills låtit
sig nöja med det arbete, som kunnat honom tilldelas, och i övrigt sökt skaffa
sig arbetsförtjänst på annat håll. Om, såsom nu föreslagits, jordägaren skulle
bliva pliktig att alltjämt tillhandahålla arrendatorn i arrendeavtalet angivet
arbete samt, därest sådant tillhandahållande icke kan fullgöras, vara skyldig
utgiva skäligt skadestånd till arrendatorn, torde, såsom de jordsakknnniga jämväl
anmärkt, följden bliva, att jordägarna iakttaga större försiktighet än hit -

tills vid bestämmandet av arbetsskyldighetens storlek. Men ej nog härmed, det
synes även vara all anledning antaga, att jordägarna i många fall underlåta
att i arrendeavtal bestämma någon som helst arbetsskyldighet och i så fall anse
sig helt obundna att för erforderliga arbetens utförande anlita den arbetskraft,
som i orten må kunna stå till buds, utan att arrendatorn härvid har någon
förmånsrätt. Nu ifrågavarande jämte andra föreslagna stadganden, som
kringskära jordägarens rätt att i skälig omfattning utnyttja arrendelägenheterna,
torde därjämte helt visst medföra dels att nya arrendelägenheter icke
anordnas, dels att jordägaren måste, även med risk för uppkommande missnöje
och stridigheter, höja legan för skilda lägenheter för att därigenom
kunna erhålla någon om ock blygsam förräntning å utgivna byggnads- m. fl.
kostnader, dels ock att redan befintliga arrendeställen på så sätt nedläggas,
att två intill varandra belägna lägenheter av mindre omfattning sammanslås
i gemensamt bruk under allenast en arrendator eller att torpställen med dåliga
byggnader anordnas såsom betesvallar till huvudgård under jordägarens
egen drift eller till andra arrendegårdars behov. Då sistnämnda åtgärd — anordnande
av betesvall -—• är till obestridligt gagn för jordbrukets höjande
och av stor betydelse för skogsvården, då därigenom skogen kan frigöras från
det för återväxten synnerligen skadliga kreatursbetet, lärer från allmän synpunkt
icke kunna framställas erinran däremot.

Styrelsen har med det föregående velat framhålla, att om än, såsom de
sakkunniga förmenat, några mera avsevärda olägenheter för jordägaren icke
vore att befara med ifrågavarande och andra jordägarens handlingsfrihet begränsande
stadganden, så synes icke vara uteslutet, att desamma ej sällan komma
att bliva till men för arrendatorerna själva,, varjämte torde kunna befaras
minskning i tillgången å arrendejord.

Under hänvisning till vad sålunda anförts angående tredje stycket anser styrelsen
för sin del, att däri intagna stadgande icke böra vinna godkännande.

Sveriges skogsägareförbund: Denna i förslaget införda nya princip om ett
slags reciprocitet beträffande arbetsskyldigheten kan vid första påseendet synas
vara överensstämmande med billighet och rättvisa. Arrendatorn är
enligt kontraktet ålagd att tillhandahålla jordägaren vissa arbetsprestationer.
Han planerar då sin verksamhet härefter såväl beträffande arrendelottens skötsel
som beträffande sina åtaganden åt andra arbetsgivare, som eventuellt kunna
förefinnas. Därest sedan jordägaren icke tillhandahåller arrendatorn den avtalade
arbetsmängden, kan planen för denne senares verksamhet och hans förvärvsmöjligheter
rubbas.

Principiellt kan sålunda den föreslagna reciprociteten i arbetsskyldigheten
anses vara skälig. Granskar man emellertid, huru denna nya princip kommer
att verka, när den omsättes i praktisk tillämpning, måste man ställa sig
mycket betänksam mot förslaget. Förhållandena hava nämligen under senare
år utvecklat sig i sådan riktning, att den s. k. strejkrätten av arrendatorerna
ansetts innebära, att dessa, då allmän arbetsnedläggelse skett, opåtalt få åsidosätta
fullgörandet av den åtagna arbetsskyldigheten. Ehuru jordägarna ingalunda
i princip godkänt denna uppfattning, har det dock i praktiken aldrig inträffat,
att kollektiv arbetsnedläggelse betraktats som kontraktsbrott samt att
en arrendator av sådan anledning blivit avhyst. Förhållandet är sålunda det,
att arrendatorerna genom strejk kunna efter eget skön låta bli att fullgöra sin
arbetsskyldighet samt t. o. m. genom blockad hindra andra att träda i deras
ställe. Någon påföljd beträffande arrendet medför detta icke för dem.

För jordägaren ställer sig den föreslagna reciprociteten i arbetsskyldigheten
på, ett annat sätt. Om det på grund av brandskada i hans industriella
anläggningar eller till följd av vattenbrist i flottleden, så att virket ej kan

utfraktas, eller av annan dylik anledning, som liar karaktären av force majeure,
skulle bliva nödvändigt för honom att för viss tid inställa avverkningarna
å någon trakt, så skulle arrendatorerna enligt förslaget erhålla skadeståndsrätt
gentemot honom för uteblivna arbetstillfällen. Man behöver ej vara
tveksam om, att icke detta skadestånd även komme att utkrävas. Förbundet
vill även erinra om det ej sällsynta fallet, att en liten grupp flottledsarbetare
genom strejk vid en stor flottleds nedre distrikt eller rentav vid sorteringsverket
omöjliggör all flottning i vattendraget för längre tid. För att ej virket
skall bliva liggande och förfaras, måste då jordägarna högre upp kring vattendraget
inställa alla avverkningar. Deras arrendatorer komma emellertid då
genast med skadeståndskrav. Här erbjuder sig ett utmärkt tillfälle till växelverkan
mellan skogsarbetarna och flottningsarbetama, vilket kommer att kunna
utnyttjas med synnerlig effektivitet i lönestriderna.

Även i de fall, då jordägarnas ovan nämnda skadeståndsskyldighet ej användes
som vapen vid lönerörelserna, kommer berörda bestämmelse att orsaka
oavlåtliga stridigheter mellan arrendatorer och jordägare. Om under viss tid
av vintern snöförhållandena äro särskilt lämpliga för skogskörningar samt tillgången
på arbetstillfällen därför är synnerligen god, taga kanske åtskilliga
av arrendatorerna anställning hos framträdande tillfälliga arbetsgivare. När
sedan dessa arbeten äro slut och den bästa drivningssäsongen är över, vända
sig arrendatorerna till sin jordägare med begäran att av honom erhålla de i
kontraktet avtalade arbetskvantiteterna. Denne har emellertid kanske då slutfört
sina arbeten för året och vägrar, varefter arrendatorerna kräva skadestånd
och tvisten går till domstol. Där blir givetvis strid om sådana spörsmål som
parternas eventuella rättighet att själva bestämma tidpunkten för arbetets utförande
in. m. För att erhålla nödig bevisning rörande erbjudandet av arbetstillfällen
eller arbete nödgas såväl jordägare som arrendatorer kräva bevittnade
mottagningsbevis av varandra härom. Detta vållar givetvis besvär och omgång
samt väcker förargelse i umgänget mellan jordägare och arrendatorer.

Svårigheten att rätt tillämpa de sakkunnigas förslag kan även belysas genom
ett par andra exempel. Om en stor skogsägare, exempelvis ett bolag med
skogsfastigheter inom vitt skilda delar av landet, på grund av avsättningssvårigheter
för virket å vissa skogar nödgas temporärt helt inställa avverkningarna
å dessa, så kan bolaget kanske utan svårighet erbjuda sina därstädes
boende arrendatorer arbete å bolagets egendomar i en helt annan trakt
av landet. Äro i så fall arrendatorerna skyldiga mottaga sådant arbete kanske
ett tiotal mil eller mera från hemorten? Vidare vill förbundet framhålla,
att det är omöjligt att i arrendeavtalet exakt beräkna mängden av det arbete,
som arrendatorn lämpligen kan böra utföra. Man kan ej komma ifrån, att
denna kvantitet i viss mån måste höftas. Detta framgår fullt tydligt av följande:
I hela Norrland tillämpas nu samt måste även i framtiden tillämpas det
systemet, att avverkningarna bortsättas på ackord till hästägarna (körarna),
vilka sedan i sin tur anställa huggare. Dessa huggare kunna ofta vara bolagsarrendatorer,
vilka sålunda genom sin anställning hos körarna komma att arbeta
på bolagens egendomar. Inträffar nu det förhållandet, att en arrendator
enligt arrendekontrakt med ett bolag är skyldig utföra viss huggning åt detta,
kan han ofta bäst fullgöra denna skyldighet genom att åtaga sig arbete åt någon
av bolagets körare. Det är emellertid därvid för bolaget ej möjligt att
garantera, att körarna fördela arbetet på sina olika huggare så. att envar av
dessa får ut hela sin kontrakterade arbetsmängd. Ej heller är bolaget i tillfälle
att kontrollera kvantiteten av det arbete, envar huggare fullgör. Det
vore emellertid då orimligt att ålägga bolaget en skadeståndsplikt, vars omfattning
vore beroende av en sådan faktor som huru körarna ordna med arbetet
mellan huggarna.

Då sålunda enligt vad ovan sagts svårigheter av skilda slag ofrånkomligt
följa av de sakkunnigas förslag om skyldighet för jordägaren att i varje fall
tillhandahålla arrendatorn i kontraktet omtalad arbetskvantitet, måste förbundet
avstyrka förslaget i denna del. För att emellertid arrendatoms intressen
likväl må bliva i möjligaste mån tillgodosedda, torde i § 7 i stället
böra införas stadgande därom, att om jordägaren finner, att han icke är i
stånd att tillhandahålla arrendatorn hela den arbetsmängd, som omtalas i kontraktet,
så skall han vara skyldig att före arbetssäsongens början därom underrätta
arrendatorn; ett slags permitteringssystem alltså med viss aviseringstid
av samma art som användes inom industrien.

Över jägmästarna i Stockholm, Gävle, Bergslags-, Östra och Västra distrikten
hava uttalat liknande betänkligheter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: I motiveringen till detta stadgande hava de
sakkunniga framhållit, att understundom förändrade konjunkturförhållanden
eller dylikt kunde vara bestämmande för jordägaren vid förändring eller inskränkning
av arbetsskyldigheten. Även framhålles, att det torde ligga i sakens
natur, att liksom arrendatorn, då han hindrades att fullgöra sin arbetsskyldighet
av omständigheter, som innefattade giltig orsak, icke borde drabbas
av någon särskild påföljd, jordägaren ej heller borde kännas skyldig att
till arrendatorn utgiva skadestånd, då arbetet av liknande orsak måste inställas
eller inskränkas. Emellertid synes det i lagtexten upptagna stadgandet näppeligen
kunna givas sådan tolkning, att jordägaren i dylika fall skulle fritagas
från utgivande av skadestånd, varför länsstyrelsen ej kan förorda stadgandet
i dess föreslagna avfattning.

Vid paragrafen har vidare anmärkts av länsstyrelsen i Blekinge län: I motiven
heter det (sid. 117 nederst) på tal om påföljden därav att jordägaren ej
tillhandahållit arrendatorn den i arrendekontraktet stipulerade kvantiteten arbete
: »I sakens natur torde ligga, att liksom arrendatorn, då han_ hindras att
fullgöra sin arbetsskyldighet av omständigheter, som innefatta giltig ursäkt,
icke bör drabbas av någon särskild påföljd, jordägaren ej heller bör kännas skyldig
att till arrendatorn utgiva skadestånd, då arbetet av liknande orsak måste
inställas eller inskränkas.» Med anledning av detta yttrande tillåter sig länsstyrelsen
allenast dels påpeka, huru ofantligt mycket större svårighet föreligger
för en jordägare att bevisa »giltig ursäkt» för att ett visst arbete inställts
eller inskränkts, än för arrendatorn att i förekommande fall förebringa sådan
ursäkt, vanligen sjukdom, för uteblivande av sin arbetsprestation, dels ock
framhålla önskvärdheten av, att vad sålunda sagts i motiveringen på ett så
tydligt sätt som låter sig göra kommer till uttryck i själva lagtexten.

Av lagförslaget framgår ej med tydlighet, huru detta ställer sig till möjligheten
för kontrahenterna att vid sidan av själva arrendeavtalet, exempelvis
under själva arrendetiden, sluta särskilt avtal, innehållande sådana bestämmelser
om arbetsprestation, som strida mot lagens tvingande föreskrifter. Såväl
lagtexten i 7 § (»arrendeavtalet») som motiveringen (nederst på sid. 114;
»Liknande svårigheter:---särskilda arbetsavtal») tala för att de sak kunniga

lämnat denna möjlighet öppen. Det torde emellertid vara tydligt, att,
om denna uppfattning är riktig, i detta förhållande erbjuder sig en lätt tillgänglig
möjlighet för vederbörande att kringgå lagen i nu förevarande viktiga
hänseende, en möjlighet, varav mången säkerligen skulle komma att i praktiken
begagna sig. För att vinna erforderlig effektivitet hos hithörande stadganden
torde därför vara ofrånkomligt, att föreskrifter införas, som utestänga
vederbörande från möjligheten att på detta sätt kringgå lagen.

Utöver vad nu sagts vill länsstyrelsen beträffande 7 § anföra allenast följande.

I motiveringen heter det, att ersättningen till arrendatorn för i arrendeavtalet
stipulerade arbetsprestation »givetvis kan avräknas å legan». Det synes länsstyrelsen,
som om uttrycklig föreskrift härom bör införas i lagtexten. Eljest
torde nämligen enligt vanliga rättsregler dylik ersättning ej kunna avräknas å
annan del av legan än sådan, som är förfallen till betalning men det oaktat ej
erlagts.

I första stycket av 7 § är från stadgandets tillämpning undantaget »tillhandagående
med skjutsning, vedhuggning eller annan dylik tjänstbarhet, så
framt den är av allenast ringa betydenhet». Av motiven ser man, att vad de
sakkunniga här haft i sikte är utgörande av Aussa arbetsprestationer, som ingå
i kontrakterade^ födoråd antingen till jordägaren själv eller till tredje man.

Bland exempel å dylika arbetsprestationer av mindre betydenhet nämnas i motiven
—- förutom de i lagtexten angivna -—- även plöjning av mindre jordbit
(exempelvis potatisland eller trädgårdstäppa) samt vård av mindre antal
kreatur, som jordägaren vid utarrenderandet förbehållit sig själv eller någon,
tiU vilken jordägaren är pliktig att utgöra födoråd. Länsstyrelsen vill starkt
ifrågasätta, huruvida arbetsprestationer av nu senast nämnda slag verkligen
kunna anses falla inunder lagens uttryck, annan »dylik», d. v. s. med skjutsning
eller vedhuggning likställd tjänstbarhet. Länsstyrelsen förefaller det bäst
och mest ägnat att undvika tvister, om det i lagtexten uttryckligen utsattes, att
det just vore utgörande av födoråd, som det här — åtminstone närmast -—- är
fråga om, och att bland exemplen på de mindre tjänstbarheter, som här avses,
i lagtexten även upptoges plöjning av mindre jordbit och skötsel av mindre
antal kreatur.

Sista punkten av fjärde stycket i 7 § bör förtydligas genom utbytande av
orden »nu sagts» mot »utgörande av jordbruksdagsverken».

Länsstyrelsen i Södermanlands län samt hushållningssällskapens förvalt- Undantag
ningsutskott i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kristianstads, Hallands f°r iord *
lön, Älvsborgs läns norra del, Värmlands och Örebro län, domänintendenten i a^mdn ®9°
Örebro län samt överjägmästaren i Södra distriktet ävensom lantbruksstyrelsen,

Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund hava erinrat,
att fog ej förefunnes att från ifrågavarande bestämmelsers tillämpning
undantaga jord i allmän ägo. -— Länsstyrelsen i Jämtlands län har påpekat,
att vid ecklesiastika boställen icke sällan förekomme sublocation mot
dagsverksskyldighet. Understundom torde sådana avtal innebära en undervärdering
av arbetets penningvärde. Det förefölle därför, som om en närmare
undersökning, vare sig utan eller i sammanhang med nu förevarande lagstiftning,
borde äga rum angående tillämpningen å nämnda fall av samma grunder,
som i 7 § föreslagits. — Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att det
sällan kunde anses sympatiskt, att staten undandroge sig själv från skyldigheter,
som ålades enskilda jordägare.

8 och 9 §§.

Mot förslagets bestämmelser om rätt för arrendatorn att i vissa fall överlåta nätt att

arrendet har anmärkts av * överlåta

arrendet

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, att den föreslagna tiden av mer än fem- m. m.
ton år förefölle väl lång. De hänsyn, på vilka ifrågavarande rättighet grun Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 käft. (Nr 182.) 9

Skyldighet
att hygga
och underhålla åbyggnader -

dades, syntes innebära tillfyllestgörande fog för en avsevärt kortare tid, exempelvis
tio år.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Något medel finnes icke att framtvinga en
skiljedom i det fall att endera partens ombud i uppenbart syfte att förhala
saken undandrager sig att deltaga i nämndens förhandlingar, utan att dock
avsäga sig uppdraget. Denna möjlighet till obstruktion bör icke lämnas öppen,
utan bör befogenhet tilläggas domaren eller utmätningsmannen i orten
att i dylika fall utse annan skiljeman i den tredskandes ställe.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i sistnämnda län: Är en affär

kontraktsenligt uppgjord, är det väl den som vill bliva kvitt kontraktet, som
får bereda sig på en lösen därför. Naturligtvis skall arrendatorn hava ersättning
för gjorda av jordägaren medgivna förbättringar, men att jordägaren därutöver
skpll så att säga köpa sin egen jord åter — låt vara för en jämförelsevis
billig penning — då arrendatorn önskar komma ifrån den, strider väl ända
alltför mycket mot den allmänna rättsuppfattningen. Den rättsprocedur, som
parterna, därest de ej kunna komma överens, skola begagna, är så pass omständlig
och kan draga så långt ut på tiden, att arrendatorn, därest han är av
den sorten, mycket väl kan medhinna skada egendomen exempelvis genom att
underlåta bearbetning och sådd m. m.

10—12 §§.

De föreslagna bestämmelserna om skyldighet att bygga och underhålla
åbyggnader hava i de flesta yttranden lämnats utan anmärkning. Från åtskilliga
håll hava emellertid uttalats vissa betänkligheter. Sålunda har anförts
• av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra del: Be stämmelserna

i § 10 första och andra styckena anser utskottet böra ur lagförslaget
utgå. Det synes nämligen utskottet icke lämpligt, att en arrendator
skulle efter avslutandet av ett arrendeavtal, däri villkoren bestämts med hänsyn
till bland annat jämväl befintliga byggnaders beskaffenhet, mot arrendegivarens
bestridande kunna framtvinga nybyggnad. Där sådan erfordras,
bör genom syn, bekostad av jordägaren, före arrendeuppgörelsen vara beslutat,
i vilken omfattning nybyggnad skall verkställas, och må sedan få på jordägaren
bero, om utarrendering av fastigheten skall äga rum. — Stadgande härom
anser utskottet böra intagas bland de särskilda bestämmelser, som föreslagits
skola avse arrenden under bolag och därmed jämställda.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra del:
Största delen av de mindre och medelstora jordbrukens värde ligger i åbyggnaderna.
Om man vid en del jordbruk, som de senaste åren bytt ägare och
å vilka sålunda ett saluvärde kan fixeras, värderar byggnaderna med hänsyn
till kostnaden för deras uppförande under de förhållanden, som nu råda,
så bliver jorden i många fall värdelös. Givetvis bliva kostnaderna för åbyggnaders
uppförande relativt större vid mindre jordbruk än vid större sådana.
Att en del mindre egnahemslåntagare trots de relativt höga byggnadskostnader,
som för närvarande äro rådande, dock lyckats uppföra nya åbyggnader,
har man att söka i det förhållandet, att vederbörande själva utfört största delen
av byggnadsarbetet. Skulle egnahemsägaren lejt för arbetet, hade kostnaden
för byggnadernas uppförande ofta varit oöverkomlig för honom. Liknande
-förhållanden torde råda i vad det rör uppförandet av åbyggnader vid
arrende- och torplägenheter. Torparen själv har ofta större möjligheter än
jordägaren att till skäligt pris kunna uppföra byggnaderna, eventuellt grund -

ligt reparera desamma, därigenom att lian själv till stor del utför arbetet. Däremot
är det ofta lättare för jordägaren att tillhandahålla material till bygget
än vad det är för torparen.

De fördelar arrendator komme att åtnjuta, om jordägare ålades byggnadsskyldighet,
måste han givetvis betala i form av högre arrendebelopp å lägenheten,
och om ett skäligt arrende ej kunde betingas, bleve följden den, att
jordägaren skulle tvingas lägga ned lägenheten.

Utskottet anser icke att vare sig vårt jordbruk ej heller jordägare eller arrendator
i längden komme att gagnas av den skyldighet, som i § 10 skulle
åligga jordägaren. Bättre vore då enligt utskottets mening om byggnadsfrågan
liksom i nu gällande arrendelag bleve beroende av frivilligt avtal parterna
emellan.

Även länsstyrelserna i Värmlands och Örebro län samt hushållninyssällskolans
förvaltningsutskott i TJppsala, Skaraborgs och Örebro län hava anmärkt,
att bestämmelserna komme att understundom bliva betungande för jordägaren
och i många fall leda till nedläggande av torp och andra mindre arrenden.
Bestämmelserna borde förty utgå eller mildras. -—- Liknande betänkligheter
hava uttalats av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län
och domänintendenten i Älvsborgs län. Av samma anledning har länsstyrelsen
i Kronobergs län hemställt, att viss övergångstid måtte stadgas, så att jordägarna
bleve i tillfälle att anpassa sig efter de nya bestämmelserna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län har anfört: Utskottet
vill ej förneka, att behov förefinnes av reglerande bestämmelser angående
byggnader å arrendegård, men anser dock, att föreliggande förslag alltför
litet tager hänsyn till mången jordbrukares ekonomiska möjligheter, då lagens
ord »nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick» synes fullständigt
avstänga möjligheten av utarrendering av egendom med äldre, otidsenliga hus.
De sakkunniga tyckas vid avfattande av sitt förslag endast haft för ögonen,
att jordägaren kan vara ett bolag eller en kapitalist, under det att i verkligheten
det ofta inträffar, att ägare av verkliga bondejordbruk av vissa orsaker
tvingas utarrendera sina gårdar. Så är t. ex. ej alltför sällsynt, att en lantbrukare
dör bort från hustru och minderåriga barn, lämnande dem i ganska
bekymmersamma, ekonomiska omständigheter, har då ej hustrun kraft och
förmåga åtaga sig skötseln av gården, så återstår att sälja eller utarrendera
densamma. Ofta försökes den senare utvägen för att rädda gården åt barnen,
och däremot bör ur social synpunkt väl knappast kunna göras någon invändning
eller resas några hinder. Men antag nu, att den döde lantbrukaren i stället
för att nedlägga arbete och kapital i ett ofta föga räntebärande byggnadsföretag
i stället sökt förbättra jorden och dess alstringsförmåga och tills vidare
dragit sig fram med gamla, otidsenliga byggnader, som ej varit »i ett
efter ortens sed behörigt skick». Ingen jordägare skulle våga utarrendera en
sådan gård, vore den än för övrigt i det allra bästa skick och livligt eftersökt
av arrendespekulanter, ty en arrendator kunde sedan genom nybyggnadskrav
tvinga den kapitalsvage ägaren att sälja, d. v. s. sutta arrendator]! med flerårigt
kontrakt, vore det i många fall liktydigt med att han mot ett förmånligt
pris »exproprierade» egendomen.

Utskottet kan ej heller underlåta att peka på den dunkla bestämmelsen »efter
ortens sed behörigt skick» och svårigheten för en synenämnd att fixera detta.
Utskottet anser, att lagen borde formuleras så, att byggnaderna skulle vara i
försvarligt skick, ekonomihusen praktiskt användbara och bostadslägenheter
tillräckliga och utan hälsofara beboeliga.

Vidare må påpekas den märkliga skillnaden i rättigheterna hos arrendator
av enskild jord och av t. ex. ecklesiastik jord. som ett godkännande av de sakkunnigas
arrendelagförslag skulle skapa. Den ecklesiastika arrendeförordningen
av den 21 november 1925 känner ej till motsvarande bestämmelse, tvärtom
säga de arrendesakkunniga i sin motivering till ifrågavarande lags bestämmelser,
att de »åsyfta att klart och kraftigt inskärpa, att boställets bebyggande
på dess bekostnad icke får ske annat än efter de utarrenderande myndigheternas
bestämmande och enligt ekonomiska grunder, framgångna efter förut
verkställd undersökning rörande bostället och dess bärighet m. m. och vad
arrendatorn företager sig utöver det av myndigheterna angivna byggnadsprogrammet
sker på hans risk».

Länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands och Älvsborgs län samt hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Stockholms län och Älvsborgs läns norra
del, överjägmästaren i Ber g slagsdistriktet ävensorn Sveriges allmänna lantbrukssällskap
och Sveriges skogsägareförbund hava hemställt, att skyldigheten
måtte gälla allenast att tillhandahålla husen i »brukbar! skick». Såsom skäl
härför har anförts, att föreskriften att byggnaderna skulle befinna sig i ett
efter ortens sed behörigt skick kunde leda till tvistigheter, dels emedan
begreppet orten torde av olika synemän komma att uppfattas olika, och dels
därför att det säkerligen bleve vanskligt ätt avgöra, huruvida en byggnad vore
i behörigt skick eller ej. Bestämmelsen komme sannolikt ock att medföra att på
jordägaren ställdes större anspråk än nödigt vore. .

Domänstyr elsen har gjort enahanda hemställan, därvid styrelsen anfört:
Ehuru förevarande bestämmelser genom förbehåll i arrendeavtalet kunna sättas
ur kraft, då upplåtelsen avser annan dylik än sådan, som omförmäles i 43 §,
torde desamma emellertid knappast kunna förbises vid arrendeupplåtelser från
enskild jord och från kronojord, där i orten finnes bolagsjord med ett flertal
arrendeupplåtelser. Allmänna opinionen torde helt visst komma att verka tvingande
även beträffande andra än sistnämnda upplåtelser.

Beträffande upplåtelser från kronans domäner får styrelsen erinra, hurusom
kronan flera gånger inköpt och antagligen även framdeles kommer att inköpa
större skogskomplex med ett stort antal arrendegårdar och torp, vilkas åbyggnader
ej sällan äro i sådant skick, att betydande belopp erfordras för deras
behöriga iståndsättande. Ett omedelbart fullgörande av.erforderliga byggnadsarbeten
för lägenheternas utarrendering skulle mången gång knappast vara
görligt, eller ock komme arbetena att draga betydligt högre kostnader än om
de finge utföras under skälig längre tid. Styrelsen, som väl håller före att
åbyggnaderna å arrendelägenheter böra försättas i fullt brukoart skick, anser
dock icke sådana bestämmelser lämpliga, varigenom arrendatorn äger påfordra,
att han vid arrendets tillträde skall tillhandahållas för jordbrukets bedrivande
nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick. Därest byggnaderna
äro brukbara och arrendatorn tills vidare åtnöjes_ därmed — givetvis mot lägre
arrende, om byggnaderna icke äro ändamålsenliga eller i vissa avseenden ej
tillräckliga —- synes hinder ej böra möta för arrendets upplåtande med byggnader
i befintligt skick. För det fall, att det befinnes nödvändigt ombygga vissa
av byggnaderna, bör uppgörelse kunna träffas med arrendatorn om arbetets
utförande mot skälig ersättning eller ock jordägaren utfästa sig fullgöra detsamma
inom rimlig tid. Så framt egendomen är avsedd att fortfarande utarrenderas
för självständigt bruk, ligger givetvis i jordägarens eget intresse
att erforderliga åbyggnader bliva försatta i fullgott skick, sa snart förhallandena
kunna medgiva arbetets utförande.

Uttrycket »i ett efter ortens sed behörigt skick» synes mången gång kunna
av arrendatorerna utnyttjas i för vederbörande jordägare synnerligen betungande
utsträckning.

I likhet med torpkommissionen samt andra lagutskottet vid 1924 års riksdag
anser styrelsen, att, därest nu ifrågavarande bestämmelser prövas i huvudsak
böra gälla, desamma böra vara av sådant innehåll, att jordägaren skall vara
pliktig vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga
byggnader i brukbart skick.

Ehuru det redan nu, så framt upplåtelsen icke avser allenast tillfällig sådan
eller jord att brukas i sambruk med annat jordbruk, torde förefinnas en allmän
praxis, att till arrendet hörande byggnader skola befinna sig i brukbart skick,
torde dock ett lagstadgande på sätt de sakkunniga föreslagit helt säkert i
mycket hög grad föranleda sådana åtgärder från jordägarens sida, som här
förut berörts under 7 §. Samtidigt som stadgandet mången gång blir till avsevärd
tunga för jordägaren, torde i anledning av detsamma ej sällan uppstå
icke önskvärda förhållanden i avseende på de mera medellösas utsikter till erhållande
av självständig verksamhet.

Jämväl länstyrelsen och hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands
län hava påpekat, att stadgandena i vissa fall kunde komma att
lägga viktiga avgöranden i synemännens hand, varvid skiljaktiga meningar
lätt nog kunde yppa sig om innebörden av det alltför oklara uttrycket »efter
ortens sed behörigt skick».

Länsstyrelsen i Blekinge län har även ifrågasatt, huruvida ej »behörigt
skick» vore ett alltför starkt uttryck och om ej billig hänsyn till jordägarna,
vilka ingalunda alltid vore kapitalister, lämpligen borde föranleda detta uttrycks
utbytande mot det svagare uttrycket »nöjaktigt skick». — Länsstyrelsen
har vidare såsom önskvärt framhållit, att för tydlighetens skull i 10 §
första stycket lämpligen borde mellan orden »ombesörja» och »erforderliga»
inskjutas orden »vid tillträdet» — beträffande under arrendetiden uppkomna
mindre brister stadgades ju i 12 § — samt som sin åsikt uttalat, att ingressen
till paragrafens andra stycke vore mindre lyckligt avfattad. Det förefölle av
lydelsen där, som om meningen vore att stadga en rätt för arrendatorn att i
det angivna fallet påkalla hållandet av syn, och som om förutsättningen, för
att denna rätt skulle tillkomma arrendatorn, vore: att jordägaren underlåtit att
före tillträdet fullgöra den honom åliggande nybyggnadsskyldigheten; tillträdesdagen
skulle alltså behöva avvaktas och synen först därefter kunna påkallas.
Då ju den syn, varom här vore fråga, tydligen vore identisk med den tillträdessyn,
som enligt 14 § alltid skulle hållas, och vilken ju enligt samma paragraf
kunde äga rum även före tillträdesdagen, borde ingressen i 10 § i stället lyda
exempelvis: »Äro för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader icke i ett efter
ortens sed behörigt skick, äger arrendatorn fordra, att vid den tillträdessyn, som
enligt 14 § skall å fastigheten hållas, förelägges jordägaren etc.».

Mot 10 § har vidare anmärkts av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: Den föreslagna
uppdelningen i större och mindre reparationer förefaller knappast
hava träffat det fullt lämpliga. Säkerligen kommer det vid synen många
gånger rent tekniskt bliva vanskligt att uppdraga gränsen mellan dessa olika
slag av reparationer, vartill komma de svårigheter, som tvivelsutan inställa
sig, då det med hänsyn till denna uppdelning gäller att bestämma husrötebeloppet.
Det synes därför utskottet nödvändigt, att en omformulering sker,
som undanröjer denna uppdelning av reparationsarbetena å arrendefastigheternas
byggnader. — Samma anmärkning har gjorts av domänintendenten

i Västmanlands län samt öv er jäg mästarna i Skellefteå och Mellersta Norrrlands
distrikt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län: Begreppet »tillfällig
lagning» synes vara alltför obestämt och icke giva uttryck åt att lagningen,
såsom tillbörligt är, gives ett bestående värde. För övrigt förefaller
det som om arrendatorns skyldighet i hithörande hänseende bort inrymmas under
förslagets 12 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Det är önskvärt, att det i lagtexten uttryck ligen

angives, att stadgandet ej är av tvingande natur.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap: Paragrafen bör ej äga tillämpning på
jord, som utarrenderas utan byggnader. Ej sällan förekommer nämligen, att
en jordägare utarrenderar en jord utan byggnader att brukas i sambruk med
annan ägd eller arrenderad fastighet, som är försedd med nödiga byggnader.
Om undantag ej göres för dylik obebyggd jord, skulle en arrendator kunna
tvinga jordägaren att därå uppföra byggnader.

Lantbruksstyrelsen: Förslaget upptager i 10 §, ehuru i en avsevärt modifierad
form, jordkommissionens förslag i samma hänseende. Den nu föreslagna
formen innebär givetvis icke samma ekonomiska faror som den av jordkommissionen
föreslagna, så mycket mera som efter vad lantbruksstyrelsen kan
finna, bestämmelsen icke givits tvingande natur annat än i fråga om jord,
tillhörig bolag och därmed jämställda jordägarekategorier. Lantbruksstyrelsen
anser sig dock böra ifrågasätta, huruvida den föreslagna formuleringen
kan anses fullt tillfredsställande. Särskilt gäller detta »för jordbrukets bedrivande
nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick», vilken avfattning
synes lantbruksstyrelsen så vag, att bestämmelsen kan komma att tilllämpas
synnerligen olika av olika synenämnder. Orden »i ett efter ortens sed
behörigt skick» förekomma icke i norrlandslagens 8 §, vilken innehåller bestämmelser
om jordägarens skyldighet att tillhandahålla byggnader. Lantbruksstyrelsen,
som finner norrlandslagens bestämmelse klarare och ur jämväl
arrendatorns synpunkt fullt tillfredsställande, anser, att de ovan citerade
orden böra utgå ur den föreslagna 10 §.

För övrigt finner lantbruksstyrelsen i denna paragraf intagna bestämmelser
om byggnadernas behöriga skick ävensom de i samma sammanhang föreslagna
bestämmelserna om arrendatorns skyldighet att själv ombesörja vissa
erforderliga mindre reparationer komma i konflikt med såväl de i 14 § fastslagna
bestämmelserna om av- och tillträdessyn som allmän praxis i detta hänseende.

Genom syn skall vid tillträdet bland annat åbyggnaderna undersökas samt
i penningar uppskattas vad till botande av därvid befunna brister erfordras.
Enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna måste, då byggnaderna undergått syn
på sagda sätt och den tillträdande arrendator!! tillerkänts de penningbelopp,
som beräknats utgå för att avhjälpa förefintlig brist, rent ekonomiskt sett dessa
anses tillhandahållna i behörigt skick.

Ännu betänkligare och mera ägnat att vålla oreda i syneförhållandena finner
lantbruksstyrelsen det vara att i lagen intaga bestämda stadganden om
att det endast åligger arrendator att ombesörja vissa mindre reparationer. Enligt
bestämmelsen om syn skola alla brister vid denna upptagas till bestämda
penningebelopp, och slutsumman av dessa belopp utgör ett tillgodohavande för
arrendatorn, som visserligen icke i regel får av honom genast uppbäras, men
som redovisas och utbetalas i samband med en blivande avträdessyn. Bestämmelserna
skulle i annan mån än vad i syneprotokollet angives begränsa arrendatorns
skyldighet att avhjälpa å byggnaderna förefintliga brister och måste

enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna vara ägnade att bringa en allvarlig
oreda till skada icke minst för arrendatorn.

Anledningen till. att ifrågavarande bestämmelse utformats på sätt föreslagits
är, såsom av motiveringen framgår, att arrendatorerna icke i allmänhet kunna
anses vara i den ekonomiska ställning, att de mäkta verkställa erforderliga
större reparationer eller ombyggnader. Ehuru lantbruksstyrelsen är fullt medveten
om, att förhållandena ofta kunna vara sådana, att en alltför långt genomförd
skyldighet för jordägare att tillhandahålla nödiga byggnader och verkställa
nybyggnader och reparationer kan komma att överskrida jordägarens
ekonomiska bärkraft, finner styrelsen dock — med hänsyn till det jämväl
ur jordbrukssynpunkt erforderliga kravet på nödiga byggnader — bestämmelser
i syfte att i möjligaste mån avhjälpa arrendatorns svårigheter i detta hänseende
behövliga.

Eantbruksstyrelsen finner därvid tvenne utvägar möjliga utan att bringa
oreda i syneförhållandena. Sålunda kan vid synetillfället, i fråga om sådana
större reparationer, för vilka så anses av nämnden behövligt, bestämmas antingen
att arrendatorn omedelbart eller inom viss tid skall hava verkställt arbetet
samt att han då så skett, äger kontant av jordägaren uppbära för bristen
påsynat belopp, eller att bristen i fråga skall av jordägaren inom viss tid avhjälpas.
Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde i regel det förstnämnda
förfarandet vara ur praktisk synpunkt såväl som ur arrendatorns att föredraga.
Arrendatorn har då möjlighet att genom eget arbete bidraga vid
bristens avhjälpande samt kan utföra arbetena då det bäst passar honom. Båda
utvägarna synas dock böra stå öppna samt synemännen hava frihet tillämpa
dem så som med hänsyn till vid varje tillfälle förefintliga förhållanden anses
mest ändamålsenligt. Enligt vad lantbruksstyrelsen hartsig bekant kommer
redan nu här ifrågasatta förfaringssätt ofta till användning.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande bör sålunda första stycket av 10 §
undergå sådan ändring, att däri stadgas skyldighet för jordägaren att tillhandahålla
för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader. Vidare bör föreskrivas,
att vid den tillträdessyn, som enligt 14 § hålles,_ skall i fråga om
eventuellt behövlig ombyggnad eller sådana större reparationer, för vilka så
anses erforderligt, bestämmas, dels inom vilken tid arbetena skola vara utförda,
dels ock, allt efter för handen varande omständigheter, huruvida de
skola utföras av arrendatorn emot utfående av påsynat penningbelopp eller
av jordägaren. I senare fallet skall det vid synetillfället påsynade beloppet
avskrivas, sedan arbetet verkställts.

Bestämmelser av här föreslagen art finner lantbruksstyrelsen jämväl ur arrendatorns
synpunkt givet vara att föredraga framför de sakkunnigas vagt
formulerade förslag.

Därest lantbruksstyrelsens förslag rörande paragrafens första stycke vinner
beaktande, måste givetvis jämväl andra stycket omformuleras, så att dess
första mening utgår.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att även beträffande sådana
fastigheter, som ägdes av bolag och därmed likställda rättssubjekt, borde en
mellan jordägaren och arrendatorn träffad fri överenskommelse om byggnadsskyldighetens
ordnande respekteras.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har erinrat, att förslaget beträffande skyldigheten
att bygga och underhålla åbyggnader innebure ett viktigt avsteg från
den norrländska arrendelagen. Förhållandena å bolagshemmanen vid tiden
för norrlandslagens tillkomst ansåges vara sådana, att hållandet av de för jordbruket
nödiga byggnaderna måste åläggas jordägaren, och i enlighet härmed

stadgade lagen skyldighet för denne ej endast att vid tillträdet tillhandahålla
hyggnaderna i behörigt skick, utan även att under arrendetiden ombesörja alla
större reparationer, som ej kunde anses föranledda av arrendatorns vållande.
Det torde kunna sättas i fråga, huruvida förhållandena under den tid, som
förflutit sedan 1909, undergått en så väsentlig förändring, att underhållsskyldigheten
nu helt borde överflyttas på arrendatorn, såsom skett i förslaget.

Vid 12 § har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus
län anmärkt: Stadgandet i första stycket av tolfte paragrafen är en uppenbar
orimlighet såtillvida, att något av husen under en längre arrendetid
måste försämras. I det praktiska livet plär man räkna med en normal husröta,
vilken beträffande träladugårdar och liknande byggnader, även vid mest
noggranna vård och underhåll, måste bli avsevärd under en längre arrendetid.
Stadgandet har visserligen såsom sådant gammal hävd, men det är icke desto
mindre orimligt och torde, då ny lagtext intages, böra revideras.

13 §.

Rätt till er- Mot förslagets bestämmelser om rätt till ersättning för nyodling och viss annan
nyodling {>cl ^^förbättring hava åtskilliga erinringar framställts. Sålunda har anförts av

iordförbätt- Länsstyrelsen i Hallands län: Många jordägare äro i det ekonomiska läge,
^ ring. de icke hava råd att verkställa nyodling å mark, som de hava under eget

bruk. Att då ytterligare försvaga deras ekonomi genom att tvinga dem att
binda kapital för betalning av nyodling å utarrenderad mark, synes icke vara
behörigt

Liknande betänkligheter hava uttalats av länsstyrelsen i Örebro län.

Länsstyrelsen i TJppsala län: Med hänsyn till de vanligen mycket höga nyodlingskostnaderna
och därtill, att nyodling av mark, som lämpligast användes
för andra ändamål än åkerbruk, medför ingen eller ringa båtnad,
måste en stark begränsning anses ligga däri, att ersättning skall utgå allenast
efter det ökade värde, fastigheten i följd av odlingen äger. Uteslutet är
ingalunda, att arrendatorn, i följd av ofta förekommande illusioner och felberäkningar,
genom odlingen snarast minskar fastighetens värde. Möjligt
är även, att odlingen lägger hinder i vägen för rationella dispositioner, som
jordägaren ämnat efter arrendetidens slut vidtaga. Lämpligast synes därför
vara en regel, enligt vilken jordägarens samtycke förutsättes.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län: Med avse ende

på arrendatorns rätt till ersättning för verkställd nyodling anföra de sakkunniga
å s. 155 i betänkandet, att det ur allmän synpunkt måste anses såsom
ett önskemål, värt all uppmuntran, att ny, odlingsbar mark lägges under plogen.
Denna uppfattning kan utskottet icke dela. Enligt utskottets mening
är det icke nog med att marken är odlingsbar, den måste framför allt vara
odlingsvärd; i annat fall bör dess odlande icke uppmuntras.

_ De sakkunniga hava i fråga om ersättningen mycket riktigt anmärkt, att den
vid nyodlingsföretag av större omfattning kan bliva i hög grad betungande
för jordägaren och att denne kan tillskyndas avsevärd skada därigenom att
arrendatorn genom att inlåta sig på ett sådant odlingsföretag nödgas eftersätta
den redan odlade jordens hävd.

. De föreslå därför sådan inskränkning i rätten till ersättning, att vid nyodlingsföretag,
vartill jordägaren icke lämnat sitt samtycke, ersättning ej må
utgå för mer än två hektar, ändå att företaget omfattar större areal. Därmed
skulle alltså enligt de sakkunnigas mening de olägenheter vara undanröjda,
som befarats kunna uppstå för jordägaren vid nyodling.

Ej heller i denna punkt kan utskottet dela de sakkunnigas mening. Vid
bedömandet av frågan om den skada, som jordägaren kan tillskyndas därigenom
att arrendatorn på grund av nyodling eftersätter skötseln av den redan
odlade jorden, torde nämligen hänsyn böra tagas icke blott till nyodlingens
absoluta omfattning utan jämväl till densammas omfattning i förhållande till
arrendejordbrukets storlek. Om t. ex. brukaren av ett dagsverkstorp med en
åkerareal av fem hektar nyodlar två hektar, måste väl denna arbetsprestation
ovillkorligen bliva till större förfång för skötseln av torpet i dess helhet än om
samma nyodling företages på en arrendegård med femtio hektar åker. Vad som
i det ena fallet kan sägas vara ett stort odlingsföretag, är alltså i det andra
ett litet.

Vidare må, till belysande av att jordägaren även med den föreslagna gränsen
av två hektar mycket väl kan tänkas få vidkännas stora kostnader i form av ersättning
till arrendatorn för nyodling, antagas det fallet, att å ett gods med
t. ex. femtio arrendatorer samtliga dessa nyodla två hektar utan jordägarens
medgivande. Antages ersättningen härför bliva fastställd till i medeltal 100
kronor per hektar -—- i verkligheten säkerligen ett alltför lågt belopp ■— skulle
alltså jordägaren i detta fall nödgas betala 10,000 kronor för nyodlingar, som
han av ekonomiska eller andra skäl icke önskat få utförda på sin egendom.
En arrendelagstiftning, som kan leda till sådana absurditeter, kan näppeligen
sägas vara välbetänkt.

Utskottet får alltså för sin del avstyrka införandet i arrendelagen av bestämmelser,
som medgiva arrendatorn rätt till nyodling och betesförbättring
mot jordägarens bestridande, ävensom av bestämmelser, varigenom jordägaren
tvingas att för dylika av arrendatorn vidtagna åtgärder utgiva ersättning,
oavsett om åtgärderna tillskyndat jordägaren skada eller gagn. Ett oundgängligt
villkor för erhållande av ersättning måste enligt utskottets mening vara
att jordägaren givit sitt samtycke till företaget.

Överjåqmästaren i Bergslagsdistriktet: Den i denna paragraf intagna be stämmelsen

om, att arrendator skall äga rätt till ersättning för bland annat
verkställd nyodling, anser jag under vissa förhållanden kunna för jordägaren
medföra sådana kostnader, att bestämmelsen måste anses vara ett oskäligt inkräktande
å jordägarens fria dispositionsrätt av sin egendom. En större skogsfastighetsägare
t. ex. kronan har för sin skogsskötsel inrättat ett härför behövligt
antal huggartorp och hästtorp. En arrendator av ett huggartorp om t. ex.
tre hektar åker verkställer under arrendetiden utan jordägarens medgivande
uppodling av t. ex. två hektar och äger sålunda enligt de jordsakkunnigas förslag
rätt till ersättning för uppodlingen efter det ökade värde, fastigheten genom uppodlingen
erhållit. Torpet har genom odlingen blivit så stort, att det ej kan skäligen
skötas utan att arrendatorn skaffar sig häst. Torpet har sålunda genom
odlingen övergått från huggartorp till hästtorp och jordägaren ser sig härigenom
mista ett behövligt huggartorp och erhålla ett ej behövligt körartorp. Men
ej nog härmed. Vid förnyad utarrendering gör arrendatorn under åberopande
av bestämmelserna i 10 § gällande, att de förutvarande måhända nya husen
äro för det ökade jordinnehavet otillräckliga och yrkar på att jordägaren skall
bygga stall, nya lador och loge, vari jordägaren måste finna sig, utan att
genom den ökade arrendeavgälden få en tillnärmelsevis skälig ersättning för
den framtvungna odlings- och nybyggnadskostnaden. En lagbestämmelse,
som i så hög grad stöter rättskänslan, bör ej få komma till, även om det blott
är en jordägare, som får sitta emellan. Jag anser därför att ersättning för
nyodling bör ifrågakomma endast i de fall, då jordägaren medgivit rätt till
nyodling.

Domänstyrelsen: Då uppodlande av mark, som därtill är lämplig, utgör ett
allmänt intresse, bör detsamma givetvis uppmuntras och odlaren lämnas det
stöd, som lämpligen ske kan. Känt är emellertid, att flerstädes å avsevärda
områden företagits odling, vilken ur ekonomisk synpunkt icke kan försvaras.
Marken i fråga skulle säkerligen mången gång lämnat större avkastning, om
den under god skötsel bibehållits såsom naturlig äng, betesmark eller skog.
Även om marken i och för sig är av god beskaffenhet såsom åker, kunna kostnaderna
för odlingsarbetet uppgå till sådana belopp, att någon möjlighet att
förränta desamma icke finnes. Odling utföres därjämte ej sällan å lättodlad
myr eller stenfri momark med jord av så ringa odlingsvärde, att densamma icke
rimligen kan avvinnas ens närmelsevis normala skördar. Berörda felgrepp i avseende
på planläggning av odlingsarbete torde oftast förekomma beträffande
smärre jordbrukslägenheter. Det för odlingens verkställande använda arbetet
skulle ej sällan med avsevärt större vinst för innehavaren kunnat nedläggas på
förbättring av redan befintlig åker eller äng. Beträffande jord, som är upplåten
på arrende, synes naturligt, att jordägaren bör äga bestämmanderätt,
huru med hänsyn till för handen varande förhållanden — plan för fastighetens
framtida disposition, jordägarens ekonomiska bärkraft m. m. -—• den upplåtna
jorden lämpligen bör disponeras. Det kan därjämte mången gång vara särskilt
olägligt för jordägaren, om arrendatorn till åker uppodlar mark, som vid
upplåtelsen avsetts såsom betesmark för arrendatorn. Jordägaren skulle då
enligt förslagets 21 § kunna bli nödsakad låta arrendatorns kreatur beta på
skogsmarken, varigenom dels skogen lider, dels jordägaren kan bli skyldig
enligt skogsvårdslagen den 15 juni 1923 vidtaga särskilda åtgärder med därav
följande kostnader till skyddande av mark, vara han är pliktig ombestyra återväxt.
Alldeles särskilt synes bestämmanderätten i förevarande avseende skäligen
få ligga hos jordägaren, om denne skall vara pliktig utgiva ersättning för
det verkställda odlingsarbetet, även om ersättningen skulle begränsas till kostnaden
för odling av högst två hektar, såsom av de sakkunniga föreslagits.
Styrelsen anser för sin del, att arrendatorn bör tillerkännas ersättning för nyodling
allenast under förutsättning, att jordägaren lämnat samtycke till åtgärden,
eller på sätt i norrländska arrendelagen är stadgat, arrendatorn före odlingens
företagande med behörigt intyg styrkt, att visst till odling föreslaget
område lämpar sig för odling, och denna med hänsyn till för handen varande
förhållanden är för fastigheten fördelaktig.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ävensom hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Uppsala och Kronobergs lån hava hemställt, att såsom villkor
för ersättning för nyodling eller betesanläggning måtte stadgas, att arbetet utförts
enligt plan, upprättad av person, vilken av hushållningssällskapet förklarats
därtill kompetent. •— Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett, att såsom
förutsättning för nyodling måtte stadgas skyldighet för arrendatorn att hos
jordägaren anmäla sin avsikt att nyodla, på det att jordägaren måtte bliva i
tillfälle att i denna sak samråda med arrendatorn och giva honom erforderliga
anvisningar och råd.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län har anfört:
Bestämmelserna i 13 och 20 §§ i lagförslaget synas vara ägnade att gynna tillkomsten
av nyodlingar å utarrenderade fastigheter. Under vissa förhållanden
torde det dock vara tveksamt, om med ifrågavarande bestämmelser syftet att
stimulera odlingsverksamhet kan nås i önskvärd utsträckning. Detta gäller
särskilt för de små arrendeställena med en åkerareal ned till två hektar och
med goda odlingsmöjligheter, som förhållandet vanligtvis är i Norrland. Vid

(le norrländska mindre jordbruken förekommer vanligtvis, att minst ett vuxet
nötkreatur hålles per hektar, och det kan på ett dylikt arrendeställe, där odlingsmöjligheterna
utnyttjas, lätt inträffa, att kreatursantalet inom helt kort tid
behöver fördubblas och ekonomibyggnaderna i ungefär samma grad utökas.
Vill ej jordägaren bekosta sådan erforderlig nybyggnad och densamma företages
av arrendatorn på eget bevåg, löper arrendatorn risk att själv helt få
bestrida byggnadskostnaderna, enär den hembudsrätt, som enligt 18 § i lagförslaget
arrendatorn skall äga, icke är betryggande i förevarande avseende.
Ett sådant förhållande kan tänkas komma att i avsevärd grad dämpa odlingsintresset
hos arrendatorerna på här åsyftade smärre arrendeställen. Som emellertid
löftesrika odlingstillfällen finnas i stor utsträckning vid de norrländska
jordbruken och som odlingsmarkernas utnyttjande är ett nationellt intresse vore
det av stor betydelse, om sådana bestämmelser kunde införas i arrendelagen,
att arrendatorernas odlingsintresse sporrades genom bland annat möjligheten
att utan betungande egna kostnader erhålla mot verkställda odlingar svarande
byggnadsutrymmen, utan att dock jordägarna härför orättmätigt betungades
genom nybyggnadsskyldighet. ■— Här anförda omständigheter äga emellertid
endast vid längre arrendetid särskild betydelse.

Beträffande rätt till ersättning för anläggning av permanent betesvall har
länsstyrelsen i Uppsala län av samma skäl som beträffande rätten till ersättning
för nyodling hemställt, att jordägarens samtycke måtte utgöra en förutsättning.
Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands
län hava uttalat betänkligheter, huruvida en dylik åtgärd åtminstone för
Norrlands vidkommande kunde anses på ett så varaktigt sätt föröka fastighetens
värde, att ersättning därför borde utgå.

Domänstyrelsen har anfört: Det synes böra vara på jordägaren överlåtet

att pröva, huruvida med i arrendet ingående mark, som icke är åker, lämpligen
bör så förfaras, att den medelst särskilda åtgärder anordnas såsom betesmark
för varaktigt betesbruk. I vad mån arrendatorn må tillkomma gottgörelse för
dylikt arbete synes böra vara beroende på fri överenskommelse mellan jordägaren
och arrendatorn. I övrigt får styrelsen såväl härom som ock beträffande
företagande av nyodling erinra, att det icke tillkommer vare sig jordägaren
eller, för det fall att arrendatorn tillerkännes rätt att utan jordägarens samtycke
verkställa nyodling eller anordna särskild betesmark, denne att utan vidare
företaga dylika åtgärder. Härför fordras, då frågan gäller skogsmark, att bestämmelserna
i 23 § av skogsvårdslagen den 15 juni 1923 iakttagas, därvid i
vissa fall omläggningen av skogsmark för nämnda ändamål är beroende av behörigt
tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

Mot formuleringen av första stycket har länsstyrelsen i Blekinge län an^
m ärkt:

I 13 § meddelas de grunder, efter vilka arrendatorn är berättigad att av
jordägaren utfå gottgörelse för verkställd nyodling eller för anordnandet medelst
särskilda åtgärder av betesmark. Här stadgas bland annat: »Har ej jordägaren
lämnat sitt samtycke till förbättring, som nu sagts, må ej därför utgå
högre ersättning än som, efter medeltal räknat, belöper å två hektar, ändå att
den mark, som förbättrats, är av större omfattning». Denna bestämmelse synes
länsstyrelsen otydlig, om fråga blir om ett fall, i vilket arrendatorn nyodlat dels
med jordägarens samtycke t. ex. fem hektar och dels utan jordägarens samtycke
exempelvis sex hektar. Ordalagen synas närmast giva vid handen, att arrendatorn
— på sätt väl också är åsyftat — skulle vara berättigad att utfå gott -

görelse dels för nyodlingen av de fena förstnämnda hektaren och dels ock för
nyodlingen å två hektar, efter medeltal räknat av de sistnämnda sex hektaren.
Ett förtydligande härutinnan torde emellertid vara önskvärt.

Flera myndigheter (länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län samt
hushållningssällskapens förvaltningsutskott i TJppsala, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs län, Älvsborgs läns södra del samt Norrbottens län ävensom
överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt) hava hemställt, att vid ersättningens
bestämmande hänsyn måtte tagas till den nytta, arrendatorn under arrendetiden
njutit av företaget. Sålunda har av länsstyrelsen i Jönköpings län
framhållits, att då vid bestämmandet av ersättning för täckdikning hänsyn tagits
till den nytta arrendatorn utan förhöjning av legan haft av anläggningen,
det vore inkonsekvent att ej tillämpa samma regel i fråga om nyodling och betesanläggning.
Eftersom den svenska jordägaren i regel icke vore kapitalist,
kunde eljest stor svårighet möta för honom att vid avträdet utgiva ersättning i
förevarande hänseende. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens
län har under framhållande av liknande synpunkter erinrat, att nyodling
inom Norrbottens län visat sig vara betald inom jämförelsevis kort tid. Om
arrendatorn alltså därefter finge bruka denna nyodling ett visst antal år utan
förhöjd lega, hade han för varje år dragit vinst av densamma och någon särskild
ersättning borde sålunda icke vara mera berättigad än vid täckdikning.
— Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län har slutligen
erinrat, att ett dylikt avdrag vore så mycket rimligare som risken för ett
eftersättande av den redan odlade jordens nöjaktiga hävd med rätt stor sannolikhet
kunde vara att räkna med vid utförandet av åtminstone något större företag
av förvarande art.

Mot bestämmelserna om ersättningens beräkning har vidare länsstyrelsen i
Uppsala lön anmärkt: Att ersättning skall —- utan hänsyn till fastighetens

storlek, arrendetiden eller arrendebeloppet -— utgå för högst två hektar, torde
vara en alltför mekanisk och ojämnt verkande regel. Lämpligare vore väl att
stadga, att ersättningen ej får överstiga viss procent av arrendebeloppet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län har
hemställt, att då jordägaren i lagen garderats för att icke behöva ersätta mera
än det ökade värdet och icke mera än den verkliga kostnaden, borde arealbegränsningen
utgå eller ställas i visst förhållande till arrendejordens övriga
areal.

Domänintendenten i Malmöhus län har framhållit, att den föreslagna arealbegränsningen
vore i fråga om anordning för betesmark alltför snäv. Även för
en synnerligen väl ordnad och ganska givande betesmark j skogstrakter vore
den för liten. Begränsningen borde beträffande betesmark vidgas till åtminstone
fem hektar.

I fråga om ersättning för täckdikning har domänstyrelsen framhållit, att
dylik icke borde utgå i vidare mån än enligt nu gällande grunder i 17 § av allmänna
arrendelagen, så framt icke jordägaren godkänt dikningsplanen och utfäst
sig utgiva ersättning utöver tegelrörens värde.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna om ersättning för täckdikning bär
vidare anförts av:

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län: Enligt gällande
bestämmelser fördelas kostnaden för täckdikning mellan jordägare och
arrendator sålunda, att jordägaren bekostar rören men arrendatorn arbetet. De
i jorden nedlagda rören kunna anses förbrukade under trettio år. Om arrendatorn
skall erhålla ersättning för arbetet på sätt föreslagits, anser utskottet, att i konsekvens
härmed jordägaren borde erhålla motsvarande ersättning för rören och
att sålunda vid beräkningen av ersättningen till arrendatorn för utfört arbete,
en trettiondedel av rörkostnaden måtte avräknas för varje år arrendatorn dragit
nytta av rören. Om arrendatorn dragit nytta av täckdikningen under minst
tio år, utgår ingen ersättning för arbete och han borde då i konsekvens härmed
ej erlägga någon ersättning för rören.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus lön: Då
en täckdikning med tegelrör kan vara verksam upptill ett femtiotal år och i
vissa fall längre, bör avdraget för nyttan beräknas till en tjugondedel av kostnaden
utöver rören.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Enligt förslaget skulle, då fråga
vore om upprättande av täckdikningsplan, med statens lantbruksingenjör jämställas
person, som vederbörande hushållningssällskap tillerkänt behörighet
därtill. Emellertid torde det med hänsyn till hushållningssällskapens sammansättning
kunna ifrågasättas, huruvida de äro lämpliga organ för en dylik kompetensförklaring.

Beträffande ifrågavarande paragraf har slutligen lantbruksstyrelsen anfört:

Styrelsen anser att skälig ersättning enligt fastställda grunder bör tillförsäkras
en arrendator för av honom vidtagna och bekostade förbättringar, som äro
av beskaffenhet att varaktigt höja fastighetens värde.

Lantbruksstyrelsen får särskilt framhålla betydelsen av att ersättningen
bör vara skälig. Därmed torde efter lantbruksstyrelsens förmenande _ böra
förstås, att ersättning bör utgå för en bevisad eller beräknad kostnad, i den
mån arrendatorn icke hunnit under arrendetiden själv njuta en mot kostnaden
svarande fördel av förbättringen, eller med andra ord, att vid utmätande av ersättningens
storlek bör å kostnaden för förbättringen avräknas skälig amortering
för tid arrendatorn dragit nytta av förbättringen. Det ligger i öppen dag,
att ur rättvisans synpunkt gentemot jordägaren så måste ske. Vid sådan avräkning
bör emellertid amorteringstiden sättas så lång, att arrendatorn kan
beräknas hava åtnjutit minst en mot den å honom fallande kostnaden svarande
nytta av förbättringen. Detta kommer givetvis att i praktiken medföra, att
arrendatorn utöver viss ersättning för kostnaden i regel blir delaktig i den allmänna
vinst, som förbättringen medför. De föreslagna bestämmelserna i paragrafen
angivas visserligen endast gälla förbättringar av varaktig natur.
Hos här ifrågavarande förbättringar är emellertid varaktigheten ganska relativ.
Såväl täckdikning som betesförbättring och i många fall även nyodling
äro förbättringar, som visserligen besitta ett i viss mån varaktigt värde, men
icke kunna anses vara för all framtid bestående. En täckdikning kommer med
tämligen stor säkerhet att efter viss tid till större eller mindre del behöva göras
om. Detsamma gäller en stor del av de vid en betesanläggning förekommande
förbättringsåtgärderna. Även i fråga om odling gäller samma sak, åtminstone
beträffande den jord, som ofta blir i första hand föremål för odling, det vill
säga moss- och kärrjorden, där sättningen av jorden i regel medför, att den på
odlingskostnaden starkt inverkande dikningen sa småningom maste förnyas,

ofta med större kostnader än första gången. Jordägaren måste också å nedlagda
kostnader för förbättringar av detta slag räkna med en skälig årlig
amortering, därest icke fastighetsvärdet så småningom skall bliva alldeles abnormt
i förhållande till den jordränta, som därav kan utvinnas.

Av det föreliggande förslaget framgår, att de jordsakkunniga funnit av
lantbruksstyrelsen här anförda synpunkter vara tillämpliga i fråga om täckdikning.
Något motiv för att samma synpunkter icke gjorts gällande rörande
ersättning för odlings- och betesförbättringskostnader anföra de sakkunniga
emellertid icke utan hänvisa endast till nu gällande bestämmelser i norrländska
arrendelagen. Då bestämmelser om ersättning för utförda förbättringar intagas
i den allmänna arrendelagen och därmed få en helt annan räckvidd än i
norrlandslagen, i det de göras allmängiltiga över hela landet och för alla kategorier
av jordägare och arrendatorer, finner lantbruksstyrelsen det nödvändigt,
att de utformas så rationellt och klart som möjligen ske kan.

Förutsättningen för att ersättning skall utgå är enligt förslaget i fråga om
nyodling och betesförbättring att jordägaren lämnat sitt samtycke till förbättringens
utförande. Har så ej skett, kan ersättning endast utgå för en starkt
begränsad areal, högst två hektar sammanlagt nyodling och betesanordning. I
fråga om täckdikning skall enligt de sakkunnigas förslag ersättning utgå, därest
arbetet skett efter plan, som antingen godkänts av jordägaren eller uppgjorts
av statens lantbruksingenjör eller annan, som vederbörande hushållningssällskap
tillerkänt behörighet därtill.

I berörda hänsende hava sålunda lagts olika synpunkter på de olika slagen
av förbättringar. Lantbruksstyrelsen finner detta vara varken fullt rationellt
eller, ur synpunkten av de intressen, styrelsen har att bevaka, riktigt. Med
samma rätt som i fråga om täckdikning finner lantbruksstyrelsen, att jämväl
odling och betesförbättring bör vara föremål för skälig ersättning, där nämnda
åtgärder skett på lämplig mark och utförts på lämpligt sätt.

De sakkunniga hava tydligen funnit det svårt att finna fasta grunder för
bestämmandet av, huruvida ersättning skall utgå eller ej, då jordägaren icke
lämnat sitt samtycke till arbetets utförande. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande
torde det dock ej möta svårighet för en erfaren synenämnd att avgöra,
huruvida den odlade jorden varit till åker lämplig eller den jord, som iordningställts
till bete, varit för detta ändamål passande, lika väl som nämnden
torde kunna med tämligen god säkerhet beräkna de kostnader, som bort vara
för arbetets utförande nödiga, åtminstone därest för beräkningarna läggas till
grund vid syneförrättningen rådande förhållanden.

Samma skal, som föreligga för att ersättning under alla förhållanden skall
utgå för täckdikning, verkställd efter på visst sätt uppgjord plan, finner lantbruksstyrelsen
vara gällande i fråga om jämväl nyodling och betesförbättring,
därest de fylla ovanstående krav.

Enligt styrelsens förmenande bör därför ersättning utgå för sådan nyodling
och betesförbättring, som antingen skett med jordägarens skriftliga medgivande
eller som vid synetillfället befinnes vara utförd å lämplig jord och på lämpligt
sätt och som dessutom är av oomtvistligt värde för fastigheten.

. Bestämmelsen om begränsning av den areal, för vilken ersättning skall utgå,
finner lantbruksstyrelsen icke vara motiverad. Då bestämmelsen icke är av
tvingande natur annat än i fråga om mindre jordbruk, tillhörande bolag och
därmed jämställda jordägare, och således i allmänhet kan ersättas genom i
kontrakt intagna särbestämmelser angående ersättningar, synes nämligen enbart
hänsjmen till vissa jordägares svagare ekonomi icke böra begränsa ersättningsskyldigheten
på sätt de jordsakkunniga föreslagit. Den föreslagna bestämmelsen
att ersättningen i fall, varom nu är fråga, skulle utgå endast för
två hektar finner lantbruksstyrelsen oriktig och anser att nämnda maximiareal

under alla omständigheter bör ökas. Något motiv för begränsningen till två
hektar har icke heller av de sakkunniga anförts.

Enligt allmänna arrendelagen, 17 §, äger arrendator att av jordägaren utfå
ersättning för viss täckdikningskostnad, under förutsättning att täckdikningen
utförts i enlighet med plan, som uppgjorts av statens lantbruksingenjör
eller blivit av jordägaren godkänd. I de sakkunnigas förslag har motsvarande
rätt till ersättning tillerkänts arrendatorn under förutsättning, att täckdikningsplanen
blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör
eller annan, som vederbörande hushållningssällskap tillerkänt
behörighet därtill. Den av de sakkunniga sålunda föreslagna utökningen i
fråga om de personer, vilka skulle kunna godtagas såsom förslagsställare för
ifrågavarande täckdikningsarbeten, synes ägnad att ingiva mycket starka betänkligheter.
Någon utökning i nämnda avseende torde väl vara motiverad
med hänsyn därtill, att de i hushållningssällskapens tjänst anställda jordbrukskonsulenterna,
som genomgått av staten anordnad utbildningskurs för förrättningsmän
vid täckdikningsföretag, numera blivit förtrogna med dessa arbeten.
Därutöver kan emellertid förekomma, enligt vad lantbruksstyrelsen har sig bekant,
att behörighet att upprätta täckdikningsplaner av hushållningssällskap
tillerkännes jämväl andra personer, täckdikningsförmän eller vandringsrättare,
vilkas kompetens i detta avseende får anses mindre väl styrkt. När det, såsom
här är fallet, gäller att i lag fastslå viss ersättningsskyldighet för jordägare,
bör, icke minst med hänsyn till de betydande belopp, vartill dessa ersättningar
kunna stiga, med synnerlig omsorg tillses, att verklig sakkunskap
får göra sig gällande vid planläggningen av de arbeten, för vilka ersättning
skall utgå. Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning bör således under alla förhållanden
den lagstadgade rätten till ersättning för täckdikning inskränkas
till sådan dikning, som skett efter plan, som av jordägaren godkänts eller ock
uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos vederbörande hushållningssällskap
anställd jordbrukskonsulent.

I fråga om ersättning för vid täckdikning använda tegelrör har förslaget
bibehållit den i nu gällande lag använda formuleringen eller att ersättningen
skall utgå med så stor del av kostnaden som motsvarar värdet av rören. Denna
formulering finner lantbruksstyrelsen något vag, då den ej bestämt angiver,
huruvida värdet å rören avser endast tillverkningsvärdet eller detta jämte
fraktkostnader och eventuellt andra transportkostnader. Enligt lantbruksstyrelsens
förmenande hör ersättning utgå för inköpspriset plus den frakt, som arrendatorn
måste kontant erlägga, och sålunda avse den kostnad, som rören betinga
å arrendatorns närmaste järnvägsstation eller båtbrygga.

Såsom huvudgrund för beräkningen av ersättning för förbättring av det
slag, varom här är fråga, angives det ökade värde, fastigheten till följd av
förbättringen kan anses äga vid avträdet. Denna grund, som givetvis är den
enda rent teoretiskt riktiga, torde emellertid enligt lantbruksstyrelsens förmenande
i den praktiska tillämpningen komma att visa sig synnerligen svag.
Den genom ifrågavarande förbättringsarbeten uppkommande ökningen i fastighetens
värde torde nämligen icke ens av de mest erfarna synemän kunna med
någon större grad av säkerhet fastställas. Någon allmängiltig grund för sådan
värdeuppskattning gives icke, utan kommer resultatet alltid att bliva beroende
av varje synenämnds subjektiva uppfattning, som helt naturligt mången
gång kan vara alldeles felaktig. Lantbruksstyrelsen finner det icke tillrådligt
att avgörandet av så känsliga ekonomiska frågor, som här ifrågavarande,
sker på antydda sätt. För såväl jordägare som framför allt för arrendatorn
måste detta innebära allt för stora moment av osäkerhet för att kunna anses
tillfredsställande. Andra grunder, vari nämnda osäkerhetsmoment blivit så
vitt möjligt borteliminerade, böra därför fastställas för ersättningens beräk -

ning. Föreskrift om de beräkningsgrunder, som i olika fall skola tillämpas,
bör därför intagas i lagen.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde såväl nyodling som betesförbättring,
därest de ske på lämplig jord och på lämpligt sätt, få anses alltid innebära
en, åtminstone relativ varaktig förhöjning av fastighetens värde, under
förutsättning att de icke utförts å jord, som redan användes för ett värdefullt
produktivt ändamål. Då enligt bestämmelserna i 20 § arrendator icke äger
rätt att utan jordägarens medgivande verkställa nyodling å mark, vara finnes
stående skog eller växtlig ungskog eller varå särskilda åtgärder av jordägaren
vidtagits för varaktigt betesbruk, synes i fråga om nyodling det fallet
vara uteslutet, att arrendator kan till åker förvandla annan mark av så
produktiv beskaffenhet att varaktig förhöjning av fastighetens värde icke
kan anses föreligga. Därest, såsom lantbruksstyrelsen även av andra skäl
finner nödvändigt, i fråga om betesförbättring stadgas liknande bestämmelser
rörande arrendators rätt att verkställa sådan förbättring, torde förhållandena
med avseende härå bliva enahanda.

Med hänsyn till såväl varaktighetens relativitet som ekonomisk rättvisa anser
lantbruksstyrelsen därför, såsom styrelsen redan anfört, att bestämmandet
av ersättningens storlek bör göras med skälig''hänsyn till den tid, arrendatorn
fått själv njuta frukterna av sina nedlagda kostnader.

I fråga om nyodlingar synes den tid, inom vilken en arrendator hunnit draga
en minst emot kostnaden svarande nytta, skäligen kunna beräknas till tjugu
år. Ur jordägaresynpunkt torde ej heller något kunna erinras emot denna tidsbestämning.

För betesförbättringar torde enligt lantbruksstyrelsens förmenande med hänsyn
till dessas såväl större räntabilitet som mindre varaktighet, särskilt i fråga
om röjning, ytavdikning och fröinsåning, förevarande tidsbestämning skäligen
böra bestämmas till tio år.

Förslaget upptager i fråga om täckdikning en tidsbegränsning för ersättnings
utgående av tio år. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde denna
begränsning vara något snäv. Styrelsen håller nämligen före, att en arrendator
inom denna tid i allmänhet icke hunnit draga en emot kostnaden svarande
fördel av förbättringen. Skäligen bör enligt lantbruksstyrelsens förmenande
tidsbegränsningen i detta fall sättas till femton år. Ur jordägaresynpunkt bör
med hänsyn till varaktigheten av täckdikning utförd med tegelrör, intet vara
att erinra emot denna utsträckning av tiden.

Slutligen må framhållas, att i nyodlings- eller betesförbättringsarbete, som
av arrendator utförts, kan hava ingått dikning, till vars utförande arrendatorn
erhållit statsbidrag från statens avdikningsanslag, i vilket fall motsvarande
minskning av ersättningen bör ske.

I enlighet med vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört, borde enligt styrelsens
förmenande 13 § få ungefär följande innehåll.

Varder fastighetens värde av arrendatorn genom nyodling, verkställande av
förbättringsarbeten å betesmark eller genom täckdikning på ett varaktigt sätt
förhöjt, vare jordägaren pliktig att, när fastigheten avträdes, till arrendatorn
utgiva ersättning enligt följande grunder:

I fråga om nyodling skall ersättning utgå, därest odlingen utförts med
jordägarens skriftligt lämnade medgivande, så ock eljest, därest odlingen vid
den avträdessyn, varom 14 § förmäler, befinnes hava verkställts å till åker
lämplig jord och på lämpligt sätt. Ersättningen bestämmes till det belopp,
som vid^synetillfället kan befinnas hava varit nödigt för odlingens utförande
efter framräknande av det statsbidrag från statens avdikningsanslag, som
kan hava till arrendatorn utgivits för med odlingen förenad dikning. För
varje helt år, arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av nyod -

lingen, skall avdrag å sålunda beräknat ersättningsbelopp ske med en tjugondedel.

I fråga om betesförbättring skall efter samma grunder, som för nyodling,
utgå ersättning för den såsom nödig beräknade kostnaden av röjning, dikning,
planering samt fröanskaffning. Från det sålunda beräknade ersättningsbeloppet
skall för varje helt år, arrendatorn utan förhöjning av legan dragit
nytta av förbättringen, avdrag ske med en tiondedel därav.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren skriftligen
godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos vederbörande
hushållningssällskap anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten
verkställa täckdikning med användande av tegelrör, vare jordägaren pliktig
att, sedan arbetet blivit behörigen utfört, till arrendatorn utgiva ersättning för
så stor del av kostnaden, som motsvarar kostnaden för rören på inköpsplatsen
jämte frakt till arrendatorns närmaste järnvägsstation eller ångbåtsbrygga.

_ När fastigheten avträdes, skall, under förutsättning att täckdikningen befinnes
vid den avträdessyn, varom förmäles i 14 §, vederbörligen hava underhållits,
ersättning för den övriga kostnaden för täckdikningen utgå med det
belopp, som vid synetillfället kan befinnas hava varit nödigt för arbetets utförande.
Från det sålunda beräknade beloppet skall för varje helt år, arrendatorn
utan förhöjning av legan dragit nytta av täckdikningen, avdrag ske
med en femtondedel.

14— 16 §§.

Lantbruksstyrelsen har anfört:

I 14 § andra stycket första meningen innehållas bestämmelser om vad som
skall vid syn av fastighet undersökas, varjämte stadgas att vid synen skall i
penningar uppskattas vad till botande av därvid befunna brister erfordras.
Lantbruksstyrelsen förutsätter visserligen, att denna formulering medgiver,
vad som i praktiken ofta tillämpas, nämligen att i fråga om sådana delar av
byggnader och broar m. m., som äro utsatta för slitning och på grund härav
eller av annat skäl men först efter längre eller kortare tid behöva förnyas,
vid beräknandet av bristerna medräknas jämväl ersättning för slitning, grundad
på en med hänsyn till syneföremålets varaktighet lämplig amortering.
Lantbruksstyrelsen syftar härvid på sådana mer eller mindre ovaraktiga delar
som tak, framför allt spåntak och halmtak, golv, brobeläggningar m. m. Har
icke vid en tillträdessyn skälig slitning å sådana delar beräknats och i syneprotokollet
i penningar angivits och inräknats bland förefintliga brister, utsattes
en arrendator för den ofta icke ringa ekonomiska risken att utan något
tillgodohavande i sin tillträdessyn få kanske ganska snart verkställa kostsamma
reparationer. Med hänsyn till betydelsen av att vid alla syner en sådan beräkningsgrund
för bristerna tillämpas anser sig lantbruksstyrelsen böra ifrågasätta,
att detta bör i lagen uttryckligen stadgas. Ehuru de föreslagna bestämmelserna
i detta avseende äro ordagrant lika med dem som gälla enligt
1907 års arrendelag, vill lantbruksstyrelsen därför föreslå, att, då arrendelagen
nu är avsedd att undergå en revidering, ett tillägg till 14 §, andra styckets
första mening, göres av ungefär följande lydelse: »varvid för sådana
delar av byggnader, broar, hägnader m. in., som äro föremål för slitning eller
eljest kunna anses besitta kortare varaktighet skall -— utan att vid synetillfället
brist föreligger i sådan grad att bättrande därav omedelbart bör ske —
beräknas och i penningar värderas en skälig amortering».

Bestämmelserna i samma styckes sista mening torde med anledning av vad
lantbruksstyrelsen anfört i fråga om 10 § behöva ändras därhän, att synemännen
åläggas bestämma jämväl vilka reparationer, som av arrendatorn skola

Bihang till riksdagens protokoll 102 7. 1 sand. 155 käft. (Nr 182.) 10

Bestämmelserna
om
syn.

Rätt för
arrendatori
till ersättning
för
elektrisk an
läggning.

inom viss fastställd tid utföras, och för vilka han under eller efter deras
fullbordande äger utfå påsynat belopp.

Vad i sistnämnda mening stadgas om verkställande av erforderlig uppskattning
för bestämmande av ersättning enligt 13 § torde med hänsyn till vad
lantbruksstyrelsen i fråga om dylik ersättning här ovan anfört böra ändras
till att avse för ersättningens bestämmande erforderliga beräkningar. Synemännens
åtgöranden i denna del komme nämligen att inskränkas till beräkning
av de för arbetenas utförande erforderliga kostnaderna ävensom av visst
avdrag å den till arrendatorn utgående ersättningen i förhållande till det antal
år, varunder arrendatorn dragit nytta av förbättringen.

Domänintendenten i Älvsborgs län har anmärkt: 14 §. Det måste betecknas
såsom oklokt att tilldela synerätt befogenhet att döma utan att tillföra den bättre
kunskap i arrendefrågor. — 16 §. Att införa rena processregler och rena processkonsekvenser
i arrendators och jordägares mellanhavanden torde fa betecknas
som osympatiskt. Om jordägaren förlorar vid särskild syn, får han
i sak så stora kostnader, att det torde få anses allt för betungande, om han
dessutom skall kunna åläggas gälda synekostnaderna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län har
ifrågasatt om sammansättning och sättet för val av synemän vore lyckligt.
Bättre syntes det vara, om vardera parten hade att bland personer med föreskriven
kompetens utse en och dessa att utse en tredje, allt i överensstämmelse med
stadgandet i den norrländska arrendelagen. Den förmån, som vore att vinna
genom att nämnden inskränktes till två personer, vore icke nog stor att uppväga
olägenheten vid fall av olika mening i nämnden. Det förelåge stor fara
för att endera parten skulle kunna helt dirigera syneförrättningen.

18 §.

Mot de föreslagna bestämmelserna om rätt för arrendatorn att i vissa fall
1 bekomma ersättning av jordägaren för elektrisk anläggning å fastigheten hava
från skilda delar av landet uttalats betänkligheter. Sålunda har anförts av

Länsstyrelsen i Uppsala län: Av skäl, som anförts å s. 166 i betänkandet,
synas betänkligheter möta även mot de bestämmelser om skyldighet att lösa
elektrisk anläggning, vilka nu föreslås. Dessa bestämmelser torde för övrigt i
praktiken komma att visa sig ganska svårtydda.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län: Även med de

förbehåll, som gjorts, skulle bestämmelserna i många fall komma att lägga
stora ekonomiska bördor på jordägaren. Något ändringsförslag anser sig utskottet
icke böra framlägga men finner önskligt att ifrågavarande bestämmelser
åtminstone mildras.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: De betänkligheter
utskottet i sitt yttrande över jordabalkskommissionens förslag anfört
må väl tilldels hava blivit skingrade genom innehållet i det nu föreslagna.
Emellertid torde även med de modifikationer, som nu föreslagits, betydande
riskmoment för jordägaren alltjämt kvarstå. Man må städse hålla i minne,
att en elektrisk anläggning icke, såsom vad beträffar en täckdikning så gott
som alltid är och understundom även i fråga om en nyodling kan vara fallet,
med . säkerhet kan påräknas innebära en ökning av fastighetens värde. ^ I sådant
fall, framhålla de sakkunniga, skulle ingen ersättning utgå. Låt så vara,
men då kommer ju arrendatorn att få ensam vidkännas de. kostnader, han vid
anläggningens utförande tvivelsutan beräknade utfå av jordägaren, och att

utsätta arrendator:! för en dylik risk kan givetvis ej heller anses svara mot
omvårdnaden av dennes intressen. Härtill komma de mycket stora vanskligheter,
som alltid måste förefinnas, då det gäller att fastställa, om och i vad
mån fastigheten genom elektrifieringen verkligen erhållit ett ökat värde. Vid
sådana förhållanden synes det utskottet lämpligast, att i den blivande lagen
ingenting säges om rätt för arrendatorn att erhålla nu berörd löseskilling, utan
att det helt och hållet bör överlämnas till parterna själva att i ty fall träffa
överenskommelse.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län: Mot bestämmelserna
i 18 § vill utskottet anföra starka betänkligheter. Senare årens erfarenheter
hava till fullo visat huru svårt det är att pröva lämpligheten av ett jordbruks
elektrifiering, och tusentals jordbrukare hava genom dylikt »förbättringsarbete»
bragts i ekonomiska svårigheter trots förebragta utredningar om
anläggningens »lämplighet». Utskottet anser frågan så svårbedömlig och av
så ömtålig natur, att jordägarens rättighet och skyldighet i detta fall bör lämnas
obeskuren, så mycket mer som saken säkerligen i de flesta fall bättre ordnas
genom frivillig överenskommelse mellan parterna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra del: Utskottet
kan icke förorda, att ett dylikt åläggande för jordägaren lagfästes. Visserligen
har elektrifieringen av jordbruken sin stora betydelse, men utskottet
har haft tillfälle iakttaga, att vid flera jordbruk omkostnaderna för deras
elektrifiering blivit så höga, att jordägare bara härigenom kommit i ganska
brydsamma ekonomiska svårigheter. Det skulle kunna hända, att en torpare
med utsikt till att vid arrendets avträdande få åtnjuta ersättning för sina kostnader,
låter påverka sig att å lägenheten låta utföra elektrisk anläggning, vilken
kanske kommer att ställa sig alltför dyrbar under rådande förhållanden.
Visserligen skulle lösesumman för anläggningen icke få överstiga det ökade
värde, fastigheten i följd av anläggningen kan anses äga, men en ökning av
värdet torde vara svårt att fastställa. Inom området förekommer ett icke ringa
antal mindre gårdar, vilka elektrifierats, men många små egnahemsägare hava
ännu ej vågat sig på en dylik anläggning av den anledning, att en sådan blir
för dyrbar. Under sådana förhållanden får utskottet avråda från att lagfästa
skyldighet för jordägare att i vissa fall inlösa av arrendator utförd elektrisk
anläggning.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län: Det är mycket
tvivelaktigt, om på så små jordbruk som de flesta i Jämtlands län elektrifiering
i verkligheten tillför fastigheten någon ökad produktivitet och således ökat
ekonomiskt värde.. Oaktat den formulering bestämmelsen i 18 § erhållit, anser
utskottet därför, icke minst med hänsyn till sättet för ersättningens bestämmande,
försiktigheten bjuda, att ersättning för elektrifiering icke må utgå i annat
fall än då anläggningen utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd.

Länsstyrelsen Jämtlands län under åberopande av förvaltningsutskottets
yttrande: Ett betydande antal elektriska installationer på jordbruksfastigheter
i detta län måste anses hava medfört allenast ökad bekvämlighet men ingen
nämnvärd besparing i arbetskraft eller annan driftkostnad och således ej heller
någon räntabilitet på anläggningskostnaden. En värdering genom skiljemän,
vare sig dessa bland sig räkna tekniker eller icke, måste under sådana omständigheter
bliva mycket osäker. Det förefaller då, som om det varken för arrendatorn
eller jordägaren vore fördelaktigt att sådana betydande kapitalutlägg
gjordes utan att avtal på förhand träffades om anläggningens beskaffenhet,
kostnad och ersättning därför. Åtminstone såvitt angår härvarande förhållan -

den synes därför ersättning icke böra utgå för elektrisk anläggning i annat fall
än att den utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd.

Jämväl länsstyrelsen i Hallands län, Kalmar läns södra hushållning ssällskaps
förvaltningsutskott, domänintendenten i Uppsala län och överjägmästaren
i Södra distriktet hava hemställt, att jordägarens medgivande till anläggningen
borde utgöra eu förutsättning för ersättningsskyldighet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Norrbottens län och över jägmästaren i Övre Norrbottens distrikt hava anmärkt,
att vid ersättningens bestämmande avdrag borde ske för den nytta arrendatorn
utan förhöjning av arrendet haft av företaget.

Lantbruksstyrelsen har anfört:

I sitt utlåtande den 31 oktober 1922 med anledning av jordabalkskommissionens
förslag till bestämmelser angående arrendators rätt till ersättning för
elektrisk anläggning framhöll lantbruksstyrelsen, bland annat, följande. Styrelsen
funne att ersättning för utförd elektrifiering borde utgå under förutsättning,
att vid beräknandet av ersättningen hänsyn toges endast till materialkostnaden
för anläggningen och icke till därmed förenade arbetskostnader. Då
vid dylika anläggningar anskaffandet av stolpar ej sällan utgjorde en faktor
av stor ekonomisk betydelse, syntes det vidare lantbruksstyrelsen skäligt, att
bestämmelser intoges av innehåll, att jordägare, vilken tillika är ägare av
skogbärande fastighet, bleve skyddad för den merkostnad, som skulle uppstå
därigenom, att arrendator från annat håll inköpte ledniugsstolpar. Med iakttagande
av sålunda föreslagen begränsning syntes en jordägare med fog kunna
åläggas ersättningsskyldighet i fråga om kostnad för fast förlagda ledningar,
transformatoranordningar och anslutningskontakter eller andra för anslutning
till befintligt kraftverk nödvändiga anordningar. Att däremot i likhet med förslaget
stadga ersättningsskyldighet i sådan utsträckning, att generators- och
ackumulatorsanläggningar, jämväl där de anordnats utan jordägarens skriftliga
medgivande, skulle bliva föremål för lagstadgad ersättning, funne lantbruksstyrelsen
icke rimligen kunna ifrågasättas.

Såsom motiv för att lantbruksstyrelsen icke ansåg ersättningsskyldighet
böra stadgas för med anläggningen förenade arbetskostnader anförde lantbruksstyrelsen
jämförelse med bestämmelserna rörande ersättning för utförd täckdikning,
där enligt gällande lag ersättning utginge endast för kostnader för
tegelrör. Därest emellertid, såsom i de jordsakkunnigas föreliggande förslag
förutsättes, arrendators rätt till ersättningar i allmänhet utsträckes att gälla
jämväl havda arbetskostnader, förfaller givetvis lantbruksstyrelsens tidigare
gjorda erinran i förevarande hänseende.

Enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna, hava de jordsakkunniga vid avfattandet
av de föreslagna bestämmelserna rörande arrendators rätt till ersättning
för vissa elektriska anläggningar i huvudsak letts av samma synpunkter,
som lantbruksstyrelsen här ovan gjort gällande. De föreslagna bestämmelserna
finner lantbruksstyrelsen dock så vaga och delvis svårförstådda, att de enligt
styrelsens förmenande kräva en omformulering. Samma erinringar, som
styrelsen gjort i fråga om bestämmelserna i 13 § rörande ersättningens
beräknande, göra sig enligt styrelsens förmenande även här gällande.

Första punkten av här ifrågavarande stycke avser att fastställa vad som
lagenligt skall vara föremål för ersättning. Enligt formuleringen är första
förutsättningen, att det är fråga om anläggning för fastighetens förseende med
elektrisk belysning eller drivkraft. Enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna
avses här endast elektrisk drivkraft. Då emellertid jämväl andra anläggningar
för anordnande av drivkraft kunna komma i fråga, vilka anläggningar i regel

icke torde böra berättiga till krav på ersättning från arrendatorns sida, synes
det som om för undvikande av missförstånd framför ordet drivkraft borde inskjutas
»elektrisk».

För att anläggning av här avsedd art skall kunna vara föremål för ersättningskrav
fordras vidare, antingen att planen för anläggningen blivit av
jordägaren godkänd eller att anläggningen prövas lämplig med hänsyn till
fastighetens storlek, belägenhet och förhållanden i övrigt, dock att i senare
fallet någon skyldighet för jordägaren icke stadgas att lösa sådan del av anläggningen,
som avser alstrande, omformande eller uppsamlande av elektrisk
kraft, det vill säga kraftanläggning med generatorer, transformator eller
ackumuleringsanläggning. Lantbruksstyrelsen förutsätter att vid prövande
av anläggningens lämplighet skall tagas behörig hänsyn till att, där den elektriska
anläggningen är ansluten till elektrisk distributionsförening, denna är
så organiserad, att anläggningen kan utan ekonomiska risker efter övertagandet
utnyttjas. Skulle så icke vara fallet saknar givetvis anläggningen allt
värde för jordägaren.

Något att erinra emot bestämmelsen om lösningsskyldighet från jordägarens
sida, där godkännande av planen föreligger, torde väl icke förefinnas, därest
anläggningen vid arrendets frånträdande befinnes vara väl utförd och underhållen
samt i fullt brukbart skick. Dock synes det lantbruksstyrelsen nödvändigt,
att godkännandet, för tvistigheters undvikande, skall föreligga skriftligen.

I fråga om anläggning, vars plan icke blivit av jordägaren godkänd, har i
förslaget jordägarens lösningsskyldighet bestämts att gälla anläggningen i dess
helhet med vissa undantag. Lantbruksstyrelsen anser sig böra ifrågasätta, huruvida
icke bestämmelserna skulle vinna i klarhet, om i lagtexten bestämt angåves,
vilka delar av en elektrisk anläggning, som skola vara föremål för lösningsskyldighet.
Bestämmelsen kunde med andra ord givas den formulering,
lantbruksstyrelsen föreslagit i sitt förbemälda utlåtande den 31 oktober 1922.
Från lösningsskyldighet har i förslaget undantagits bland annat sådan del av
anläggningen, som avser omformande av elektrisk kraft, det vill säga transformator.
Då för varje elektrisk anläggning transformator är nödvändig för
nedtransformering av kraften till sådan strömform, spm kan användas^för belysningsändamål,
finner lantbruksstyrelsen sig emellertid böra vidhålla sin
förut hävdade ståndunkt, att arrendator bör hava rätt att få jämväl för anläggningens
utnyttjande nödvändiga transformatorer inlösta av jordägaren.

Enligt förslaget skall som grund för beräknandet av lösenbeloppet läggas
det ökade värde, fastigheten till följd av anläggningen kan anses äga, när den
avträdes. I kanske ännu högre grad än i fråga om ersättning för nyodling och
täckdikning finner lantbruksstyrelsen denna grund, om också teoretiskt riktig,
i praktiken omöjlig att tillämpa. För beräknandet av en skälig lösesumma
synes lantbruksstyrelsen därför det enda möjliga vara, att använda samma
grunder, som styrelsen föreslagit i fråga om i 13 § om förmälda varaktiga förbättringar
av fastigheten. Ingen elektrisk anläggning torde kunna anses vara
för all framtid bestående utan måste efter en längre eller kortare tid helt eller
delvis förnyas. En lämplig amortering bör sålunda enligt lantbruksstyrelsens
förmenande alltid beräknas vid fastställande av lösenbcloppet. Enligt lantbruksstyrelsens
förmenande torde denna tid skäligen kunna fastställas till
tjugu år. Med hänsyn till svårigheten att bedöma de kostnader, som kunna
anses nödiga för en viss elektrisk anläggnings utförande, finner lantbruksstyrelsen
det riktigt, att såsom ock föreslaget är lösenbeloppet, där överenskommelse
mellan jordägare och arrendator icke föreligger, skall bestämmas
genom särskilda utsedda skiljemän, och icke, såsom i fråga om övriga ersättningar
i allmänhet stadgas, genom vanlig synenämnd.

På grund av vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört vill styrelsen ifrågasätta,
huruvida icke bestämmelserna i 18 § andra stycket skulle vinna i klarhet och
möjlighet att tillämpa samt medföra för såväl arrendator som jordägare större
säkerhet, därest stycket finge ungefär följande formulering:

Nu hembjudes anläggning för fastighetens förseende med elektrisk belysning
eller elektrisk drivkraft till inlösen; har den utförts i enlighet med plan,
som blivit av jordägaren godkänd, och befinnes anläggningen vid arrendets avträdande
vara väl utförd och underhållen samt i fullt brukbart skick, vare
jordägaren skyldig att lösa anläggningen efter här nedan stadgade grunder.

Föreligger icke jordägares skriftliga godkännande av planen för anläggningen,
vare jordägaren ändock under samma förutsättning och enligt samma
grunder skyldig lösa anläggningen, därest den prövas lämplig med hänsyn till
fastighetens Storlek, belägenhet och förhållandena i övrigt, dock endast i vad den
avser fast förlagda ledningar, transformatoranordningar och anslutningskontakter
eller andra för anslutning till befintligt kraftverk nödvändiga anordningar,
dock under förutsättning, att dessa icke äro att anse såsom tillbehör till
sådan byggnad, som i första stycket avses. Lösen, som nu sagts, skall utgå
med det belopp, som kan befinnas hava varit nödigt för anläggningens utförande.
I den mån ämnen till anläggningen blivit eller kunnat bliva hämtade
från fastigheten skall skäligt avdrag därför ske. • För varje helt år, arrendator!
utan förhöjning av legan dragit nytta av anläggningen, skall avdrag å
det sålunda beräknade lösenbeloppet ske med en tjugondedel. Varder arrendator
anspråk på inlösen av jordägaren bestritt eller kan ej, då jordägaren vill
lösa, överenskommelse träffas om den lösen, som bör utgå, skall fråga därom
avgöras i den ordning, som i 8 § stadgas.

Domänintendenten i TJppsala län har hemställt, att lösen måtte utgå efter
anläggningens värde vid avträdandet av fastigheten, enär den föreslagna regeln
vore omöjlig att tillämpa.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att lösningsskyldigheten
borde omfatta aktier eller andelar i elektriskt distributionsföretag, därest det
kunde påvisas, att arrendatorn måst teckna dessa aktier eller andelar för att
komma i åtnjutande av elektrisk energi, som med hänsyn till fastighetens storlek
och förhållanden i övrigt varit erforderlig. Skulle vid lösningsskyldighetens
inträdande billigare kraft möjligen stå att erhålla från annat företag,
torde hänsyn härtill eventuellt kunna tagas vid lösesummans bestämmande.

Länsstyrelsen i Gotlands län har ifrågasatt, huruvida icke den skiljenämnd,
vilken vid tvist skulle pröva inlösningsfrågan, alltid borde vara så sammansatt,
att sakkunskap i fråga om elektriska anläggningar funnes där företrädd. För
sådant ändamål kunde möjligen stadgas, att tredje skiljemannen skulle utses av
vederbörande länsstyrelse eller domaren i orten.

Länsstyrelsen i Kalmar län har anmärkt:

Då lösningsskyldigheten enligt motiven ej skall omfatta ledningar, som av
arrendatorn måst framdragas över annan fastighet än den arrenderade, så synes
det nödvändigt, att detta uttryckligen införes i lagtexten. Emellertid kan
ifrågasättas, om ej billigheten fordrar att en dylik skyldighet bör åligga jordägaren.
•— I tredje stycket av 18 § stadgas, att, om jordägaren ej inom en månad
efter mottaget hembud förklarat sig villig lösa elektrisk anläggning, arrendatorn
äger bortföra vad han i sådant hänseende påkostat ävensom att,
därest dylik anläggning ej bortförts inom tre månader från det arrendet upphörde,
densamma tillfaller jordägaren utan lösen. Då hembud skall göras vid

arrendets frånträdande, innebär nyssnämnda bestämmelse, att arrendatom endast
har två månader till sitt förfogande för anläggningens bortförande, därest
jordägaren inom utsatt tid ej förklarat sig villig utöva lösningsrätten. Denna
tidsfrist torde vara alltför knapp, varför länsstyrelsen föreslår, att densamma
måtte utökas till tre månader, vilket förmodligen varit de sakkunnigas avsikt.

20 §.

För rätt att verkställa nyodling å den arrenderade jorden hava flera myndigheter
ansett jordägarens medgivande böra vara en ovillkorlig förutsättning. Sålunda
har anförts av

Länsstyrelsen i Hallands län: Förslaget utgår i viss man från det antagandet
att, enär den nuvarande allmänna arrendelagen ej innehåller bestämmelser härom,
det skulle ligga i sakens natur att, där ej i arrendea, vtal et är. annorlunda
bestämt, dylik rätt tillkommer arrendatorn i de fall att ej avverkning av skog
tarvas för odlingen. Länsstyrelsen tillåter sig draga i tvivelsmål, huruvida
detta antagande är riktigt och om det icke snarare får antagas att, när arrendeavtalet
ej bestämmer något härom, jordägarens medgivande städse erfordras
för odling. Det kan ju nämligen hända, att jordägaren har helt andra planer
med den jord, som ifrågasättes till odling, i det han kan anse lämpligare att
därå plantera skog, att framdeles upplåta den till tomter eller dylikt. För övrigt
torde i landets mellersta och södra delar rationellt jordbruk i första hand
kräva förbättrad kultur å den redan odlade jorden. Erfarenheten har visat, att
understundom jord, som uppodlats till åker, varit så svag, att den måst ånyo
utläggas till skog eller till betesmark. Stor vikt måste även fästas vid nyodlingens
omfattning och dess läge i förhållande till hemägorna och husen. Att
uppodla några små tegar här och där, vilka kanske beskuggas av skog, kräva
jämförelsevis dyrbart avlopp och stängsel samt röjning av väg för sin brukning
och skördens hemforslande, kan i regel icke anses lämpligt eller ekonomiskt
klokt. En jordägare bör enligt länsstyrelsens åsikt icke kunna tvingas
tåla och än mindre utgiva ersättning för en odling, som rätteligen bör underlåtas.
Länsstyrelsen får därför hemställa, att stadgandena ändras därhän, att
jordägarens tillstånd städse fordras för odling till åker. Däremot torde förslaget
beträffande anordnande av varaktig betesmark böra förordas. Merendels
torde dock även här jordägarens tillstånd bliva erforderligt på grund av befintligheten
av skog å området. Den omständigheten, att de föreslagna stadgandena
icke avsetts skola få tvingande natur, kan icke förmå länsstyrelsen att
frångå sin nu angivna ståndpunkt, enär det torde vara högst ovisst, om jordägarna
i allmänhet tänka på att genom förbehåll i kontraktet skydda sig mot
en dylik eventualitet.

Hushållningssällskapet i Östergötlands län: Man torde icke i allmänhet med
utgångspunkt från de inom länet rådande förhallandena kunna pasta, att nyodling
är ägnad att skapa en förstärkning av en arrendegårds jordbruk.

Det synes härför till en början vara en högst rimlig fordran, att arrendatorn
i varje fall skall vara skyldig skaffa sig jordägarens skriftliga medgivande till
företagande av en nyodling. Häremot kan ju invändas, att nyodlingen, vid
många tillfällen måhända avser företag av allenast ringa omfattning, såsom
exempelvis uppbrytning av stenbundna smärre backar i åkerjorden, uppodling
företagen i avsikt att åstadkomma ändamålsenligare .ägofigurer, eller liknande.
Att ålägga arrendatorn i sådana fall först inhämta jordägarens samtycke, må
väl anses onödigt. Men att taga en dylik omständighet till intäkt för att tillförsäkra
arrendatorn så gott som obunden frihet att efter eget skön nyodla å
fastigheten, torde knappast kunna betraktas som välbetänkt.

Rätt att
verkställa
nyodling.

Dessutom synes det nödvändigt, att, där jordägaren sådant påfordrar, den
tillämnade nyodlingens lämpligaste utförande och blivande lönsamhet prövas
av därtill kompetent person, innan företaget igångsättes. I detta syfte synes det
ovillkorligen böra föreskrivas liknande bestämmelser, som dem, vilka äro avsedda
gälla för de fall, då arrendatorn vill verkställa täckdikning av fastigheten.
Planen till nyodlingen — detta bör även på fullt samma skäl gälla beträffande
en tilltänkt permanent betesanläggning — skall antingen vara av
jordägaren godkänd eller uppgjord av person, som vederbörande hushållningssällskap
tillerkänt behörighet därtill.

Det må vidare erinras om, att i gällande författning angående villkoren för
tillgodonjutande av lån ur statens lånefonder för utförande av nyodlings- och
betesförbättringsföretag är stadgat, att plan, tillkommen på i stort sett samma
sätt som utskottet här uttalat som önskvärt, skall finnas. Knappast vore det
försvarligt att i berörda hänseende utlämna jordägaren till arrendatorns godtycke,
allra helst som det oftast är förbundet med ingalunda obetydliga svårigheter
att med någorlunda sannolikhet avgöra ett dylikt företags värde både i
och för sig och i förhållande till de i det enskilda fallet förevarande omständigheterna.
Ej heller synes man kunna påräkna, att synemännen alltid skola rätt
kunna bedöma ifrågavarande ting; vartill kommer, att dessa beträffande själva
utförandet väl oftast bliva ställda inför en fullbordad handling och alltså naturligtvis
icke kunna förhindra tillkomsten av en nyodling, som för jordägaren
varit ofördelaktig genom sin olämplighet i det ena eller andra avseendet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län: Rätten att

verkställa nyodling och betesförbättring bör göras beroende av jordägarens
medgivande. Det låter nämligen väl tänka sig, att jordägaren kan hava nog
så goda skäl att vägra arrendatorn att nyodla — utskottet inbegriper däri
även utförande av betesförbättring — och knappast kan det sägas överensstämma
med allmän rättsuppfattning, att en dylik vägran icke skulle behöva av
arrendatorn respekteras. Ej heller för främjandet av nyodlingsverksamheten
i landet torde stadgandet vara påkallat. Knappast lärer det nämligen kunna
framvisas ett enda fall, där en klok jordägare förbjudit sin arrendator att verkställa
en nyodling, som kunnat anses förståndig och beräknas bliva ekonomiskt
lönande; och andra nyodlingar kan det ju här ej vara frågan om.

Domänintendenten i Uppsala län: Nyodling — åtminstone om den företages
i större omfattning — kräver uppförande av nya, eventuellt utökning av förut
befintliga hus, allt medförande kostnader, som jordägaren måhända ej ser sig i
stånd att gälda. Uppbrytning av mindervärdig mark, såsom sten eller grusbacke
vid torp eller lägenhet, kan ju vara ägnad att öka trevnaden för åbon
men kräver vanligen större kostnad än som motsvarar nyttan för jordägaren.

En annan risk förefinnes även, den nämligen att, om till arrendet hör möjligen
lättodlad betes- eller hagmark, arrendatorn (torparen) finner fördelaktigt
att uppodla denna i förlitande på stadgandet i 21 § om rätt att — då otillräckligt
eller intet bete finnes å den arrenderade jorden (märk väl genom hans
eget förvållande) ■— påfordra bete å annan jordägaren tillhörig mark.

20 § första stycket bör därför stadga förbud för arrendatorn att å det arrenderade
området verkställa nyodling utan jordägarens medgivande och av honom
godkänd plan.

Överjägmästaren i Östra distriktet: En för jordägaren särskilt i fråga om
kortare arrendeperioder ödesdiger konsekvens av att arrendator medgives odling
utan ägarens samtycke är den, att han med bestämmelsen i 10 § även blir skyldig
att i den mån nyodling sker om- eller tillbygga nödiga ekonomibyggnader.

Liknande uttalanden hava gjorts av länsstyrelsen i TJppsala län, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del, domänintendenten i
Älvsborgs län samt överjägmästarna i Nedre Norrbottens, Mellersta Norrlands
och Södra distrikten, därvid länsstyrelsen framhållit, att det åtminstone för
odling utan jordägarens samtycke borde förutsättas, att plan blivit av sakkunnig
person efter jordägarens hörande upprättad.

Dessutom har anmärkts av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län: Beträffande arrendator
rätt att företaga nyodling å arrenderad mark framhöll förvaltningsutskottet
i sitt till länsstyrelsen år 1923 avgivna yttrande över jordkommissionens
förslag till social arrendelag m. m., att härifrån borde undantagas även
ängsmark, men hava de sakkunniga ej fäst avseende vid detta kanske speciellt
gotländska önskemål. Naturängen här anses numera i starkt behov av skydd
och söker man t. ex. genom bestämmelser i arrendekontrakten för ecklesiastika
löneboställen bevara åtminstone några stycken vid deras ursprungliga karaktär
som en måttligt bevuxen, artrik slåtteräng. Att då lägga direkt hinder i vägen
för en enskild person att bevara en dylik äng torde få anses rätt egendomligt.
Därtill skulle jordägaren bliva ersättningsskyldig för sådant mot hans vilja utfört
arbete. — Dessutom torde kunna dragas starkt i tvivelsmål, huruvida de
jordsakkunnigas, riksdagsmotionärers med fleras åsikt, att en nyodling »måste
ur allmän synpunkt anses som ett önskemål värt all uppmuntran», är generellt
riktig. Odisputabelt torde vara, att mången nyodling utförts, som ej borde
ifrågakommit, dels enär odlingen i och för sig ej visat sig ekonomiskt bärig,
dels enär arbete och kostnader med större fördel bort läggas på annan förbättring
av egendomen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Stockholms län: Det synes

vara skäligt, att åläggande för arrendatorn stadgas att hos jordägaren göra
anmälan, innan nyodlingsarbete företages. Möjlighet bör härvid lämnas jordägaren
öppen, att innan arbetet påbörjas, genom syn få fastställt, huruvida
det av arrendatorn planerade arbetet är av sådan natur, att det lämpligen bör
komma till utförande. Visar syneinstrumentet, att så ej är förhållandet, bör
jordägaren förbehållas rätt att förbjuda arbetets utförande. Utfaller dylik syn
till arrendatorns förmån, böra kostnaderna för densamma gäldas av jordägaren.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge län: Stadgandet

torde komma att föranleda många tvister mellan jordägare och arrendator.

Sveriges skogsägareförbund: Förbundet anser det vara lämpligt, att beträffande
alla sådana arrenden, som ej avse skogsarbetarlägenheter, arrendatorerna
tillerkännas odlingsrätt inom det arrenderade området. Skall en bestämmelse
härom bliva till verkligt gagn, bör den emellertid ej begränsas att avse endast
bolagsjord utan bör vara tvingande vid alla arrenden. I fråga om skogsarbetarlägenheterna
däremot synes rätten till nyodling vara mer obehövlig. Innehavarna
av dessa arrenden skola ägna all den tid, de icke behöva för det förefintliga
egna jordbrukets rationella skötsel, åt skogsarbete. Ändamålet med
dessa lägenheter förloras helt, om innehavarna lägga ned sin tid på nyodlingsverksamhet.
Förbundet finner det därför vara lämpligt, att vid dessa arrenden
nyodlingsrätten skall vara beroende av jordägarens tillstånd. Införes i lagen
dylikt stadgande, synes norrlandslagens föreskrift om intyg av behörig person,
att området lämpar sig för odling, kunna slopas.

Domänstyrelsen: Uttrycket »mark, därå finnes ståndskog eller växtligt

ungskogsbestånd» bör lämpligen utbytas mot »skogbeväxt mark», enär »ung -

skogsbestånd» även innefattas i »ståndskog» samt ungskog alltid måste anses
vara »växtlig».

Emellertid må härom erinras, att det mången gång torde finnas enahanda
skäl för att arrendatorn ej utan jordägarens samtycke bör få verkställa nyodling
å kal skogsmark som å skogbeväxt dylik. Ståndskogen kan nämligen vara
av sådan beskaffenhet, att den icke med hänsyn till rådande naturförhållanden
kan anses nöjaktig. Jordägaren är då enligt 9 § skogsvårdslagen pliktig vidtaga
åtgärder för betryggande av återväxten. Ej sällan är därvid en av de
första åtgärderna att kalhugga marken. Så länge skogsmarken är upptagen
av den mindre tillfredsställande ståndskogen må enligt föreliggande förslag
arrendatorn således ej verkställa nyodling därå, men så snart jordägaren företagit
en första åtgärd för att erhålla nöjaktig återväxt, skulle arrendatorn äga
rätt att utan vidare verkställa odling. Likartat förhållande kan inträffa i fall,
som omförmäles i 10 § skogsvårdslagen.

Det synes under sådana förhållanden vara riktigare, att bestämmelserna
finge den innebörden, att arrendatorn ej utan jordägarens samtycke ägde verkställa
nyodling å skogbeväxt mark eller å mark, där jordägaren enligt 9 och
10 §§ skogsvårdslagen åligger vidtaga åtgärder för betryggande av återväxten,
eller därå särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits för varaktigt betesbruk.

Lantbruksstyreisen: I 20 § första stycket stadgas rätt för arrendator att
jämväl utan jordägares medgivande verkställa nyodling, dock icke å mark,
varå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd eller varå särskilda åtgärder
av jordägaren vidtagits för varaktigt betesbruk. Av vad lanbruksstyrelsen
anfört i fråga om 13 § torde tydligt framgå, att styrelsen icke har något
att erinra emot den för arrendatorn här stadgade rätten. Lantbruksstyrelsen
vill dock ifrågasätta, huruvida icke för undvikande av missförstånd i fråga om
sådan jord, där betesförbättringar vidtagits, borde stadgas undantag icke blott
i den mån dessa gjorts av jordägaren utan även i allmänhet, där de förefunnits
redan vid arrendatorns tillträde av arrendet.

Med hänsyn till att i 13 § förutsättes rätt för arrendatorn att utföra såväl
nyodling''som betesförbättringar torde i konsekvens härmed 18 § böra givas sådan
avfattning att därav framgår, att arrendatorn är oförhindrad att å den arrenderade
jorden jämväl vidtaga åtgärder för åstadkommande av förbättrad
betesmark. I fråga om betesförbättringsarbetens utförande utan jordägarens
tillstånd synes enligt lantbruksstyrelsens förmenande böra stadgas, att dylika
arbeten ej få ske å sådan jord, varå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd.

Liknande uttalande har gjort av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Göteborgs och Bohus län.

Rätt för Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Blevirke''1
binge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs och Örebro
för hus- län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms, Uppsala, Söderbeh°v.
manlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs läns norra och södra
delar, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län, domänintendenterna i Södermanlands,
Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, samt
övérjägmästarna i övre Norrbottens, Mellersta Norrlands, Bergslags-, Östra,

Västra och Södra distrikten samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap hava
avstyrkt den föreslagna rättigheten för arrendatorn till virke för husbehov eller
uttalat betänkligheter emot densamma. I huvudsak har följande framhållits:
I de trakter, där riklig tillgång på skog funnes, ägde arrendatorerna så gott
som undantagslöst rätt till nödigt skogsfång. För dessa trakters vidkommande
vore således bestämmelsen överflödig. Tillämpad inom skogfattiga trakter komme
bestämmelsen säkerligen att medföra menliga verkningar för jordägaren
och motverka eller rent av omöjliggöra én god skogshushållning. Att avgöra
vad som kunde i förevarande hänseende vara »ortens sed», bleve ofta vanskligt
och torde giva upphov till många tvister mellan kontrahenterna. Mångenstädes
komme stadgandet att medföra, att hela virkesavkastningen finge disponeras
för att fylla arrendatoremas behov av ved, vilket ur nationalekonomisk
synpunkt vore förkastligt, då genom förädling av därför lämpligt virke ett
högre värde kunde utvinnas. Tvivelsutan komme stadgandet även att fresta
åtminstone den mindre nogräknade arrendatorn till slöseri med bränsle och
husbehovsvirke. Bestämmelsen skulle dessutom medföra stor svårighet, då man
ville vinna rättelse i en sed, som för en viss ort numera vore otidsenlig och ur
skoglig synpunkt oekonomisk samt därför i framstegsintresse borde övergivas.
Bäst vore, om denna fråga liksom hitintills i södra och mellersta Sverige finge
regleras uteslutande genom avtal mellan kontrahenterna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län har dessutom
framhållit, att Jätten till husbehovsskog även ur jaktvårdssynpunkt vore betänklig.
Därigenom bleve nämligen den för bekämpande av tjuvskytte nödiga
kontrollen över färdandet i skogarna försvårad eller omöjliggjord. Att upplåtande
av ett större jordbruksarrende på exempelvis flera hundra tunnland
åker från ett godskomplex skulle kunna för arrendatorn medföra rätt till husbehovsskog
jämväl på annan del av godset än den utarrenderade, syntes i hög
grad stridande mot vad inom ifrågavarande län ansåges rimligt. — Även hushållningssällskapet
i Kristianstads län har påpekat, att bestämmelsen, vad
Skåne beträffar, vore ytterst olämplig och ej kunde upprätthållas. ■— Länsstyrelsen
i Malmöhus län har hemställt, att därest det ansåges att en ovillkorlig
rätt till skogsfång borde i lag tillförsäkras arrendatorn, det måtte uttryckligen
utsägas, att stadgandet icke ägde tillämpning inom Malmöhus län.

Domänstyrelsen har anfört: Sådan praxis har utbildats, att i Norrland och
andra skogsbygder, där i allmänhet god tillgång å till husbehovsändamål lämplig
skog finnes, arrendatorerna — även vid sådana upplåtelser, å vilka den norrländska
arrendelagen icke äger tillämpning ■— i regeln tillerkännas rätt till
husbehovsvirke i arrendeavtalet. Denna praxis har vunnit sådant burskap, att
jordägare därstädes icke torde kunna påräkna dugliga arrendatorer, om rätten
till husbehovsvirke indroges. I de mera skogfattiga södra delarna av landet
råda mera olikartade sedvänjor på skilda orter och gårdar. På den ena gården
med mera riklig skogstillgång tilldelas arrendatorn fri utsyning av husbehovsvirke,
å den andra erhåller han en del av sitt behov eller visst slag av virke
fritt, under det att han i övrigt får fylla behovet genom köp, å annan gård
åter erhåller arrendatorn intet virke fritt, även om sådant finnes att tillgå å
fastigheten. Någon bestämd, i orten utbildad sed i nu ifrågavarande avseende

kan sålunda icke anses förefinnas, i följd varav det torde kunna emotses, att
uttrycket »efter ortens sed» skall vålla osäkerhet i tillämpningen och ej sällan
bliva orsak till tvister emellan arrendatorn och jordägaren.

Styrelsen anser för sin del, att beträffande rätt till virkesfång för
husbehov avtalsfrihet bör råda. Skulle det emellertid anses nödigt lagfästa
nämnda rätt att med tvingande natur gälla i hela riket i fråga om arrenden
från jord, som äges av bolag och med dem likställda rättssubjekt enligt
43 § av förevarande lagförslag, bör till befordrande av välbehövlig sparsamhet
med husbehovsvirket dettas mängd bestämmas i avtalet, varjämte, utöver vad
av de sakkunniga föreslagits, bestämmelse bör i lagen införas, att husbehovsvirket
må efter anvisning tagas i den mån det kan ske med iakttagande av gällande
bestämmelser i för skogen tillämplig skogslag. I sistnämnda avseende
får styrelsen hänvisa till 4 och 19 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923
och 2 § lagen angående skyddsskogar den 24 juli 1923.

Lantbruksstyrelsen har anfört: Även om sådana bestämmelser, som här

föreslagits, kunna anses vara berättigade inom Norrland med där rådande säregna
förhållanden, finner lantbruksstyrelsen det vara i hög grad betänkligt, för
att icke därjämte säga otidsenligt att införa dem i en allmän, för hela landet
och alla kategorier av arrenden gällande lag. I sitt utlåtande rörande jordkommissionens
förslag till social arrendelag anförde styrelsen visserligen, att
en utsträckning i viss mån av bestämmelser, intagna i den norrländska arrendelagen,
att gälla åtminstone vissa delar av det övriga landet torde få anses lämplig,
men framhöll tillika, att detta måste ske med största försiktighet. Lantbruksstyrelsens
maning till försiktighet föranleddes just av jordkommissionens
förslag i denna del, vilket förslag överensstämde med de av jordsakkunniga nu
ifrågasatta bestämmelserna. Bestämmelsernas vaga formulering såsom »allt
efter ortens sed», »nödigt bränsle till husbehov», »virke till nödiga hägnader»
m. m. finner lantbruksstyrelsen vara ägnad att medföra ständiga tvister mellan
jordägare och arrendator, varför redan ur den synpunkten bestämmelserna måste
anses betänkliga.

Uppfattningen om vad som är nödigt bränsle är olika. Enligt vad lantbruksstyrelsen
har sig bekant har, särskilt under senare tider, av såväl enskilda jordägare
som bolag, vilka rationellt sköta sin skog, men dock hava fullt intresse
för sina underhavande, gjorts stora ansträngningar dels att inskränka förbrukningen
av husbehovsbränsle till vad som kan med skäl anses behövligt, och dels
att genomföra en sådan ordning, att till husbehovsbränsle såväl i fråga om eget
jordbruk soro utarrenderade sådana måtte förbrukas endast mindervärdig skog
samt avfall från skogshyggen, såsom toppar, grenar och dylikt, så att mera
värdefullt virke endast i oundgängligen nödig omfattning kommer att härför
tagas i anspråk. Framgången av dessa i och för sig förnuftiga och med hänsyn
till en välvårdad skogsvård berömvärda strävanden skulle enligt lantbruksstyrelsens
förmenande i hög grad äventyras, därest av de sakkunniga i
denna del föreslagna bestämmelser bleve i allmän lag intagna. Det torde nämligen
kunna förutsättas, att de flesta arrendatorer med åberopande av lagens
föreskrifter och ortens sed komma att påyrka användande av fullvärdigt bränsle
i den omfattning, de själva kunna anse nödigt.

I fråga om virke till hägnader ställer sig saken enligt lantbruksstyrelsens
förmenande om möjligt ännu betänkligare. Enligt vad lantbruksstyrelsen har
sig bekant har å många större gods i såväl enskild hand som tillhörande bolag
förts en lång och hård kamp emot en på ortens sed grundad envis benägenhet
hos arrendatorer att använda hägnader långt över vad som skäligen kan anses
nödvändigt. Det stora flertalet arrendatorer fasthålla också, enligt vad lantbruksstyrelsen
kan finna, huvudsakligen av7 gammal vana, envist vid användan -

det av den urgamla form av hägnader, som utgöres av våra svenska gärdesgårdar.
Noggranna utredningar torde hava ådagalagt, att uppförande av dylika
gärdesgårdar innebär ett uppenbart slöseri med de svenska skogarna, så
mycket farligare som till detta slags hägnad användes virke av jämförelsevis
hög kvalitet. Erfarenheten har lärt, att intagande av rationella bestämmelser
i arrendekontrakten angående hägnader i många fall medfört en årlig^ besparing
av betydande mängder virke till gagn för andra produktionsändamål, utan
att därmed något verkligt men gjorts arrendatorerna.

Anmärkas må ock, att en formulering, sådan som den av de sakkunniga här
föreslagna, skulle kraftigt motverka skogsvårdsstyrelsernas strävanden att i
förevarande avseende åstadkomma en bättre ordning.

Förslaget innehåller därjämte bestämmelse att arrendator skall hava rätt
att utan ersättning i skogen taga virke till häss.jor och nödiga redskap. Då,
för så vitt lantbruksstyrelsen känner förhållandena, hässjevirke och. redskap
oftast betraktas såsom arrendatorns egendom, som han vid avträdet fritt disponerar,
finner styrelsen en sådan bestämmelse icke rättvis, därest icke härtill
fogas föreskrift, att hässjevirket icke får frånhändas fastigheten och att mängden
för tillverkning och reparationer av redskap avsett virke uttryckligen bestämmes
i avtalet.

I fråga om virke till täckdikning stadgas en allmän rätt att taga sådant å
arrendejordens eller huvudfastighetens skog. Här har icke gjorts några begränsningar
med hänsyn till lämpligheten av virkes användande för detta ändamål.
Detta synes lantbruksstyrelsen i hög grad betänkligt, då användande
av virke till täckdikning å annan jord än mossjord enligt lantbruksstyrelsens
förmenande måste anses som ren misshushållning.

Häremot kan visserligen invändas, att bestämmelserna i fråga icke föreslagits
såsom tvingande annat än i fråga om mindre arrendejordbruk, tillhörande
bolag och därmed jämställda jordägarekategorier. Frånsett att enligt lantbruksstyrelsens
förmenande förhållandena endast i rena undantagsfall äro sadana,
att verkligt behov av sådana föreskrifter kunna anses föreligga, och att
olägenheterna av dem göra sig i lika mån gällande för alla slag av jordägare,
finner lantbruksstyrelsen bestämmelsernas upptagande i allmän lag icke tillrådligt,
då de givetvis komma att i den allmänna meningen bliva^avgörande för
vad som är rätt och orätt i förevarande avseende och därmed påverka utvecklingen
på detta område i en ur såväl jordbruksekonomisk som allmänekonomisk
synpunkt olämplig riktning.

Av vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört torde med önskvärd tydlighet
framgå, att styrelsen finner frågan om och i vad mån en arrendator skall hava
rätt till fria skogsprodukter böra överlämnas till fritt avtal mellan jordägare
och arrendator. Mot en sådan frihet torde enligt lantbruksstyrelsens förmenande
ej heller ur arrendatorns synpunkt med verkliga skäl kunna göras någon
befogad erinran, då givetvis vid arrendelegans fastställande värdet av skogsprodukter,
som komma arrendatorn tillgodo, måste medtagas.

I förevarande stycke stadgas jämväl, huru förfaras skall, där genom jordägarens
åtgörande skogstillgången å en fastighet så medtagits, att arrendator
icke kan erhålla de skogsprodukter, vartill han är berättigad. Med hänsyn till
att i flertalet arrendeavtal rätt till skogsprodukter torde i viss utsträckning
jämväl utan laga föreskrifter härom vara och bliva arrendator tillförsäkrad,
finner lantbruksstyrelsen bestämmelser av detta innehåll lämpligen böra i allmän
lag intagas.

Sveriges skogsägare förbund har anfört: I förevarande hänseende råda väsentligt
olika förhållanden i södra Sverige mot i Norrland. I sistnämnda landsdel,
där husbehovsvirke kan erhållas av icke förädlingsduglig skog samt avfall,

möta mindre betänkligheter att i lagen giva arrendatorn rätt till sådant virke.
Dock bör jordägaren städse vara berättigad påfordra, att i kontraktet skola
införas tydliga bestämmelser om kvantiteten och beskaffenheten av det vedbränsle,
arrendatorn skall äga erhålla. Detta i syfte först och främst att förhindra
uppenbart slöseri med veden från arrendatorns sida. Vedmängdens
kvantitativa begränsning i kontrakten är nödvändig även i de fall, då arrendatorn
är självägande bonde och arrendet blott omfattar smärre ägor, avsedda
att sambrukas med arrendatorns egen fastighet. Det är under dylika omständigheter
ej rätt, att han skall få hela sitt bränslebehov från den arrenderade
fastigheten. I andra fall kanske ett arrendejordbruk så att säga samlas ihop
genom att mindre ägor, varav en bebyggd, upplåtas från olika grannar. Då
måste en exakt fördelning av skyldigheten att lämna husbehovsvirke göras
mellan dessa.

I södra och mellersta Sverige, särskilt i jordbrukstrakterna samt i blandade
slätt- och skogsbygder, äro förhållandena helt andra. Givetvis möter det här å
många gårdar icke någon svårighet att lämna arren datorerna fullt husbehovsvirke.
Å andra egendomar däremot skulle detta leda till uppenbar misshushållning
med skogstillgångarna. Huvudparten av husbehovsvirket utgöres av
brännved. Vid ett rationellt utnyttjande av virkesskörden från en skog utfaller
emellertid blott 20 ä 30 % av virkesmassan i.form av dylik ved. Resten utgöres
av olika gagnvirkessortiment, som betalas avsevärt högre än ved. Nu
råder å många egendomar i södra Sverige det förhållandet, att skogens avkastning
av ved vid ekonomiskt riktigt utnyttjande av skörden alls ej räcker
att förse alla arrendatorerna med hushållsbränsle. Om däremot skogens avkastning
av pappersmasseved och props, eventuellt även timmer, tillgripes, så
kan arrendegårdarnas bränslebehov fyllas, De sakkunnigas vaga formulering
kan befaras komma att leda till, att arrendatorerna tilltvinga sig husbehovsved
av värdefullt gagnvirke. Det råder nämligen icke tvivel om, att skog, som
lämnar prima pappersved, enligt lagens bokstav är »av lämplig beskaffenhet»
att användas även till bränsle.

En sådan hushållning med landets knappa förråd av gagnvirkessortiment är
emellertid ur nationalekonomisk synpunkt helt förkastlig och bör ej av lagstiftningen
uppmuntras och framdrivas. Det svaga korrektiv mot misshushållning,
som de sakkunniga avsett att skapa genom stadgandet om att husbehovsvirke
ej skall behöva lämnas i vidare mån än som överensstämmer med ortens
sed, är av intet som helst värde. I de flesta orter ligga nämligen skogrika
gårdar med kanske få arrendatorer och liten husbehovsförbrukning inströdda
mellan gårdar med knappa skogstillgångar men kanske stora jordbruk och hög
virkesförbrukning. När arrendatorerna i sådana orter skola undersöka, vad
som är ortens sed beträffande husbehovsvirket, lära de nog rikta ögonen mot
de skogrika gårdarna, där överflöd på sådant virke finnes. Detta kommer emellertid
att omöjliggöra ett nationalekonomiskt riktigt tillgodogörande av virkesskörden
från de skogfattigare fastigheterna.

Domänverket har gått in för tillämpandet av synnerligen sunda principer
vid utlämnandet av husbehovsvirke åt sina arrendatorer och torpare. Dessa
principer borde förvisso vara vägledande för lagstiftningen i denna punkt. De
innebära, att husbehovsvirke tilldelas, men endast så långt det med ett rationellt
tillvaratagande av virkesskörden från skogen är möjligt. Dugligt gagnvirke
utlämnas sålunda ej till ved eller gärdsel. Eör att förekomma onödigt
slöseri med bränslet från arrendatorns sida fastställes därjämte i arrendekontraktet
maximikvantiteten av vedskog, som arrendatorn har att erhålla. Denna
kvantitet beräknas då till vad som kan anses skäligt efter antalet eldstäder,
husens storlek och beskaffenhet m. m.

I enlighet med vad ovan sagts finner förbundet det vara olämpligt att i ar -

rendelagen införa bestämmelser om husbehovsvirket. Det är jämväl obehövligt,
ty så snart tillgång på lämpligt husbehovsvirke finnes, erhåller arrendatorn
utan några som helst lagbestämmelser sådant. Detta är praxis nu, och
undantag härifrån lära knappast kunna påvisas.

I detta sammanhang vill förbundet i två särskilda hänseenden påvisa olämpligheten
av att »ortens sed» lägges som norm för tilldelningen av husbehovsvirke.
Ortens sed är tyvärr ännu flerstädes i Sverige, att hägnaderna uppsättas
i form av de mycket virkesslukande gärdesgårdarna samt att täckdiken
läggas med gärdsel i stället för rör eller sten. Dessa sedvänjor äro emellertid
nationalekonomiskt synnerligen förkastliga, enär de konsumera mycket stora
virkesmängder för ändamål, som bättre, billigare och varaktigare kunde fyllas
genom annat material, nämligen järntråd och tegelrör. Det mest beklagliga
är, att det är det till sulfitmasseframställning bäst tjänliga granvirket, som
nu tanklöst spolieras till gärdsel och täckdiken. Alla förtänksamma lanthushållare
arbeta därför energiskt på att få en omläggning av sedvänjorna till
stånd på denna punkt. Det vore då beklagligt, om lagstiftarna skulle premiera
den gamla slentrianen genom att stadga, att denna skall stå som förebild vid
tilldelningen av husbehovsvirke till alla arrendegårdar i riket.

Slutligen har framhållits av

Länsstyrelsen i Jönköpings län, att i varje fall syntes rätt för arrendatorn att
erhålla virke till hässjor och redskap, vilka ju såsom lös egendom kunde när
som helst av arrendatorn försäljas eller bortföras, böra ur förslaget uteslutas,
samt

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län, huruvida icke
såsom villkor för rättigheten borde i stället för »anvisning» stadgas »utsyning
genom domänverkets eller skogsvårdsstyrelses försorg» såsom bättre skydd för
jor''dägarens intresse.

Beträffande arrendators rätt till torv m. m. har hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Jönköpings län anmärkt: Det torde icke vara lämpligt att
lagfästa rätt för arrendatorn att utan vidare å den arrenderade jorden taga
torv, ler, grus, sten och dylikt för husbehov. Båll kan tänkas då arrendatorn
begagnar sig av denna rätt på ett sätt som skadar egendomen, t. ex. genom
att taga torv, ler eller grus här och var i åkrarna eller på sådana platser i eller
i närheten av trädgård eller park att gårdens utseende försämras. Skall det
stadgas något om denna sak, bör inskränkning ske i så måtto, att nämnda ämnen
får tagas om fastighetens värde icke härigenom förminskas och efter anvisning
av jordägaren.

Liknande uttalanden hava gjorts av länsstyrelsen i Jönköpings län, domänstyrelsen
och Sveriges skogsägareförbund.

21 §.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands
län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs län, Kalmar läns norra och södra
delar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands lön. Älvsborgs läns norra
cell södra delar, Skaraborgs och Värmlands län, domänintendenterna i Södermanlands
och Kristianstads län, överjägmästarna i Östra och Södra distrikten
samt lantbruksstyrclscn ävensom Sveriges skogsägareförbund och Sveriges allmänna
lantbrukssällskap hava antingen avstyrkt förslagets bestämmelser om

Rätt för
arrendatorn
till tor v in.m.
för husbehov.

Rätt för
arrendatorn
till nödigt
bete.

rätt för arrendatorn till nödigt bete eller ock uttalat betänkligheter däremot. Sålunda
har framhållits, att även om en rätt för arrendator att å skogen beta sina
kreatur ännu mångenstädes vore att anse såsom sed, dylikt bete likväl vore en
föråldrad driftsform, vilken icke borde lagfästas i en modern arrendelag. Skogsbete
vore både ur jordbruks- och skogsvårdssynpunkt förkastligt. Allmänt
strävade man att komma ifrån denna driftsmetod samt genomföra andra former
för betesdriften. Fördelarna häri läge ej blott i skogens skyddande mot skador
av husdjuren utan jämväl i ökad avkastning av kreatursskötseln samt minskade
kostnader för hägnader å utmarkerna. Beklagligt vore, om dessa strävanden,
vilka understöddes både av staten och av hushållningssällskapen, skulle’ motverkas
av lagstiftningen, därigenom att en sed, som närmast vore att anse såsom
osed, bleve lagfäst. Stadgandet kunde giva anledning till många tvistigheter
och bliva jordägaren till största förfång. Bibehållandet av den fria avtalsrätten
vore i detta fall avgjort att föredraga.

Härutöver har framhållits av

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, att gällande praxis torde utgöra ett starkt
skydd för arrendatorerna mot obilliga inskränkningar på dessa områden.

Länsstyrelsen i Värmlands län, att ifrågavarande rätt i varje fall icke borde
tillerkännas arrendatorn, där jordägaren därigenom tillskyndades olägenhet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Stockholms län, att om betesrätt
överhuvud skulle förekomma, den borde begränsas till de fall, då möjlighet
ej förelåge för arrendatorn att å den arrenderade fastigheten utföra nödig
betesanläggning.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län, att i lagen
måtte tydligt utsägas, att bestämmelsen ej skulle äga tillämpning i Skåne.

Hushållning ssällskapet i Malmöhus län: Att införa skyldighet för jordägare
att på ofta med stora kostnader anlagda, rationella betesmarker mottaga arrendatorers
djur utan särskild avgift synes obilligt. Den högt uppdrivna husdjursskötseln
erbjuder jämväl särskilda svårigheter. Härvid kan såsom
exempel påpekas de svårigheter för en rationell kamp mot nötkreaturstuberkulosen,
som härvid kunna uppkomma. En jordägare, som har en
reaktionsfri eller kliniskt undersökt besättning, kan sålunda ej utsätta sig för
risken att få denna besättning nedsmittad av en arrendators djur. Då ej heller
inom detta län någon dylik betesrätt av ålder tillämpats, synes det ej heller
påkallat införa dylik. Det skall erinras om, att i andra länder, såsom Tyskland,
de Baltiska staterna och Polen, där det av ålder varit brukligt att jordbruksarbetare,
torpare och mindre arrendatorer äga rätt på gårdens betesmarker utsläppa
visst antal djur, detta ansetts såsom ett svårt hinder för framsteg inom
skogs- och beteskultur samt husdjursskötsel.

Länsstyrelsen i sistnämnda län, att stadgandet antingen måtte utgå eller ock
länet undantagas från dess tillämplighetsområde.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län, att det borde
allvarligt uppmärksammas, att hästar vid betande å skogsmark, särskilt å lövbestånd,
åstadkomme lika stora om ej större skador än får och getter.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del: Enligt
förslaget skulle en arrendator kunna tilltvinga sig såväl skogsprodukter
som bete, ehuru härom intet i arrendeöverenskommelsen vore^nämnt.. På så sätt
skulle jordägaren mången gång, sedan arrendet tillträtts, så småningom kom -

ma att finna, att han för den arrendesumma, han betingat sig, utfäst sig till
vida mera, än överenskommelsen innehölle.

Hushållningssällskapets förvaltning sutskott i Älvsborgs läns södra del: Om
vid arrendets tillträde å det arrenderade området finnes en beteshage tillräcklig
för de djur, som vinterfödas på lägenheten, och arrendatorn med stöd av
20 § uppodlar frågavarande hage till åker, för vilket arbete han enligt 13 §
kan av jordägaren utkräva ersättning, skulle arrendatorn därefter kunna göra
anspråk på att få beta sina djur på annan del av jordägarens mark, en rättighet,
som kan bliva ganska betungande för jordägaren.

Domänstyrelsen: Hinder bör ej ställas för betesrätt å skogs- eller utmark,

även utom det arrenderade området, där detta utgör allenast en del av den
fastighet, till vilken det hör, i sådant fall att skogs- eller utmarken enligt gällande
bestämmelser är att anse såsom till gemensamt mulbete upplåten. Där
utmarken till den fastighet, till vilken den arrenderade jorden hör, icke är
till gemensamt mulbete upplåten, bör arrendatorn icke i lagen tillförsäkras rätt
till mulbete å annat område än som ingår i upplåtelsen. Jordägaren bör givetvis
äga från bete undantaga mark, som är föremål för skogsodling, eller område, å
vilket jordägaren enligt 9 och 10 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923 är pliktig
vidtaga åtgärder för betryggande av återväxt.

Lantbruksstyrelsen: Redan emot den principen, att arrendator, utöver vad
jordägare vid avtalets ingående funnit skäl medgiva, skulle tillförsäkras rätt till
bete å jordägaren tillhörig skogsmark, måste lantbruksstyrelsen göra en bestämd
erinran. En sådan bestämmelse måste såväl med hänsyn till en rationell
skogsvård som rationell husdjursskötsel anses olämplig och står i bestämd
motsats till de allmänna synpunkter, som gjorts gällande vid statens ekonomiska
mellanträdande för att åstadkomma en rationell beteskultur inom landet.
Att genom allmänna bestämmelser rent av motverka de ur ekonomisk synpunkt
viktiga strävandena att åstadkomma högre beteskultur borde enligt lantbruksstyrelsens
förmenande vara uteslutet.

Bestämmelserna kunna för övrigt leda till underliga ekonomiska konsekvenser,
som de sakkunniga väl knappast hava beaktat. Lagförslaget medgiver
nämligen arrendator rätt att jämväl utan jordägares medgivande verkställa nyodling.
Genom sådan kommer givetvis möjligheten att vinterföda djur å den
arrenderade jorden ätt ökas och därmed också arrendatorns krav på bete. Detta
torde bliva fallet särskilt om arrendatorn odlar mark, som av jordägaren avsetts
till bete för arrendatorns djur. Härigenom skulle sålunda kunna inträffa, att
arrendatorn genom egna åtgöranden kunde tilltvinga sig rätt att utan ersättning
eller förhöjning av legan få de med arrendet ursprungligen förenade fördelarna
i avsevärd grad utvidgade på jordägarens bekostnad.

Bestämmelserna äro för övrigt så vagt formulerade, att de även ur denna
synpunkt knappast kunna anses lämpliga. Ett lagfästande av desamma torde
huvudsakligen komma att giva anledning till tvister mellan arrendatorer och
jordägare. Så vaga begrepp som »ortens sed» och »märkligt förfång för jordägare»,
om vilka förhållanden givetvis alltid måste råda olika uppfattningar,
böra enligt lantbruksstyrelsens förmenande icke läggas till grund för betydelsefulla
ekonomiska avgöranden.

De föreslagna bestämmelserna om arrendators rätt att verkställa betesförbättringar
och att därför vid avträdet erhålla skälig ersättning finner lantbruksstyrelsen
icke ens med hänsyn till skyddande av arrendators intTessen
vara av behovet påkallade.

Lantbruksstyrelsen anser sig därför böra yrka, att vid lagens slutliga utformande
denna paragraf måtte utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 Käft. (Nr 182.)

Behovet av
särskilda
bestämmelser
beträffande
arrenden
under
bolag och
därmed
jämställda
jordägare.

Sveriges skogsägareförbund: Att märka är, att i samma mån som skogsvårdsintresset
tränger igenom i Norrland i samma mån framträder även där
kravet på en reformering av betesmetoderna. Problemet blir därför mycket
snart aktuellt även i Nordsverige. Vid sådant förhållande måste förbundet avstyrka
de sakkunnigas förslag om lagfäst betesrätt utom det arrenderade området.
Anses emellertid en sådan rätt ovillkorligen böra införas i lagstiftningen,
vill förbundet erinra om, att det förhållandet, att nödigt bete ej finnes å
arrendelotten, mycket ofta beror på att arrendatom ej väl underhållit förefintliga
betesmarker eller hagar därstädes. Det nya lagförslaget tillerkänner arrendatorn
ersättning för åtgärder, som han vidtager för anordnandet av varaktig
betesmark. Det bör då även kunna krävas av honom, att han, om tjänlig
mark därför finnes å arrendelotten, utför sådana åtgärder och alltså fullt
utnyttjar det arrenderade området, innan han begär att få betesrätt utom detta.
Första delen av 21 § hör därför lyda: »Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt
bete-----vinterfödas därå, och kan sådant bete ej erhållas

genom lämpliga röjnings- eller kulturåtgärder, samt utgör etc.»

Slutligen har länsstyrelsen i Kalmar län uttalat, att då den allmänna arrendelagen
ej innehölle någon bestämmelse till reglering av betesrätten, förslaget
innebure en bestämd förbättring, men att det varit önskligt, att det moderna
strävandet att å särskilt anordnade och beredda betesmarker åstadkomma ett
intensivt betesbruk blivit i än större omfattning tillgodosett.

43 §.

Utöver de allmänna uttalanden om behovet av lagstiftningen, som återgivits
under I, hava i flera utlåtanden över förslaget särskilt berörts behovet av
särbestämmelser för arrenden under bolag och därmed jämställda jordägare.
Sålunda har anförts av

Länsstyrelsen i TJppsala län: Även förutsatt, att den så kallade norrländska
arrendelagen på sitt tillämpningsområde haft de avsedda verkningarna och att
icke de förbättringar, som där kunnat iakttagas, till stor del inträtt oberoende
av denna lag, kan länsstyrelsen icke finna behovet av en motsvarande lagstiftning
för det övriga Sverige ådagalagt. Det måste fordras mycket starka skäl
för att i privaträttsligt avseende uppställa olika rättsregler för särskilda klasser
av rättssubjekt, efter en nödvändigtvis på en gång godtycklig och svävande
gränsbestämning.

Bland skiljaktighetema mellan förhållandena sådana de voro i Norrland vid
norrlandslagstiftningens genomförande och sådana de äro i största delen av
landet må framhållas. I södra och mellersta Sverige äger jordbruket en relativt
mycket större betydelse. Skogsägarna manas därför av ett starkare eget intresse
att ej vårdslösa jordbruket. Medan de norrländska sågverksbolagen ansågos
förfoga över praktiskt sett obegränsade rikedomar, behöva nu de sydsvenska
och mellansvenska skogsägarna mer än väl att tillvarataga sina tillgångar.
De tåla icke heller vilken ekonomisk belastning som helst. I södra
och mellersta Sverige är befolkningen vida tätare, vadan skogsägare ej frestas
till utomordentliga åtgärder för arbetskrafts anskaffande. De stora domänerna
hava i dessa landsdelar sällan eller aldrig tillkommit i nyare tid genom
sammanköpande av bondehemman. Den särskilda rättsgrund för statsingripande,
vilken vad Norrland angår, kan sökas i förutsättningarna för den skedda
avvittringen, saknar motsvarighet.

Vidare erinras, att en mot jordägaren sträng arrendelag lätteligen föranleder
underlåtenhet att utarrendera och sålunda motverkar sitt ändamål. I södra

och mellersta Sverige neutraliseras denna tendens icke genom en vanhävdslag.
Det är nämligen där vida lättare än i Norrland för skogsägarna att själva
driva jordbruket på de omfångsrikare och mera närbelägna inägorna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Åtminstone inom Östergötlands län hava
bolagsarrendatorerna i allmänhet en bättre ställning än arrendatorer hos mindre
jordägare. I följd härav synas de föreslagna särbestämmelserna i fråga om
bolagsjorden knappast pakallade av förhållandena inom detta län, även om
dessa bestämmelser för bolagen säkerligen äro mindre betungande än för de
enskilda jordägarna. De sakkunniga hava icke förbisett, att de föreslagna särp.
?s^??me|serna av kontrahenterna tvingande natur icke lämpa sig för alla
förhållanden och därför förordat införandet av ett slags dispensförfarande.
Naturligtvis hade det varit lämpligare och bättre, om dessa särbestämmelser
kunnat inskränkas att gälla inom de delar av riket, där desamma verkligen
anses behövliga. Det hade i sa fall möjligen kunnat undvikas att tillgripa
delta, för kontrahenterna besvärliga och tidsödande dispensförfarande, genom
vilket även ett avsevärt arbete pålägges vissa statens myndigheter. Såsom förslaget
nu föreligger, innebär dock möjligheten för kontrahenterna att vinna
dispens från de mera betungande bestämmelserna i förslaget en bestämd fördel.
och med hänsyn just till denna möjlighet synes genomförande inom riket i dess
helhet av förslaget i dessa delar törhända icke vara förbundet med några mera
allvarliga olägenheter för jordbruket och dess utövare.

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: Såvitt av

utskottet kända förhallanden inom hushållningssällskapets område giva vid
handen, förefinnes icke tillräcklig grund för en lagstifting, som så ingående
och många gånger så uppenbart ofördelaktigt komme att beröra vissa jordägares
fullt legitima intressen. Att beröva dessa eller i alla händelser för
dem betydligt försvåra möjligheterna att i bästa överensstämmelse med förhandenvarande
ekonomiska betingelser ordna arrendeförhållandena å fastigheten.
tkan självfallet icke vara något allmänintresse. Detta framför allt icke
så länge det ej till full evidens är ådagalagt, att dessa jordägare genom sina
göranden eller latanden i nämnda avseende resa hinder i vägen för vad som
xullt objektivt och ur praktisk ekonomisk synvinkel sett är gagneligt för sagda
intresse. Ävenledes närmar det sig starkt det felaktiga att anse, att för all
bolags jord särskilda lagbestämmelser i förevarande fall äro nödvändiga.
För länets vidkommande bygger som sagt i alla händelser en sådan uppfattning
på rena fiktioner.

Hava de sakkunniga redan i fråga om de allmänna bestämmelserna vid flera
tillfällen, enligt utskottets åsikt, låtit föra sig långt i strävandena att tillvarataga
arrendatorernas förment hotade intressen eller skydda dem mot de
mestadels föregivna missbruk av sin ställning, jordägarna skulle låta komma
sig till last, synes detta i ännu högre grad vara fallet beträffande de särskilda
bestämmelserna. Vår jordbruksnäring likaväl som vår skogs- och brukshantermg
arbetar sedan flera ar tillbaka under allt annat än gynnsamma ekonomiska
förhållanden. Redan av den anledningen måste det förefalla föga
klokt att öka svårigheterna genom en lagstiftning, som — det vill utskottet
ännu eu gång betona — utan att kunna sägas vara av omständigheterna nödvändigtvis
betingad, obestridligen skulle avsevärt betaga vederbörande ägare
rörelsefrihet vid planläggningen och genomförandet av åtgärder till företagets
ekonomiska bärighet. Ytterst äro ju dock både jordägarna och arrendatorerna

måhända i första hand de senare — beroende av att driften av fastigheterna
ordnas och ledes efter ekonomiskt riktiga principer. Den största försiktighet
är därför enligt utskottets förmenande strängt av nöden vid införandet av lagbestämmelser
på ifrågavarande område.

Definitio nen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län: Ifrågavarande
bestämmelser synas inom Malmöhus län, där i detta avseende råda förhållanden
vitt skilda från dem i största delen av det övriga landet, föga påkallade och
torde komma att medföra ej avsedda följder. Inom länet torde nämligen, näppeligen
finnas några jordbruk av den beskaffenhet, som i nämnda specialbestämmelser
tages sikte på. De bolag och ekonomiska föreningar, som inom
länet upplåta jordbruksarrenden äro nämligen av helt annan beskaffenhet än
dem, som driva samma verksamhet i de delar av vårt land, där skogsbruk och
trävaruindustri äro huvudnäringar. De jordägande bolagen inom länet äro
antingen rena industribolag såsom Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget, Höganäs-Billesholms
Aktiebolag och många andra mindre, eller jordbruksbolag såsom
Svenska Utsädes Aktiebolaget och P. Bondessons Lantbruks Aktiebolag.
De arrenden, som av dessa företag upplåtas, äro så. gott som utan undantag
rena affärsarrenden och i de många fall, då arrenderingen sker i avvaktan på
lämpligt tillfälle till försäljning av jorden eller till dess användande för industriell
nyanläggning eller utvidgning, skulle de i specialbestämmelserna intagna
reglerna angående minimitid för arrende och optionsrätt för arrendator
bliva för jordägaren i allra högsta grad hinderliga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Visserligen lär inom delar av vårt
land en viss skärpning i arrendevillkoren till fördel för innehavarna av sådana
jordbruksarrenden varit erforderliga, men å andra sidan torde utredningen giva
vid handen, att i vissa trakter förhållandena äro sådana, att en dylik skärpning
knappast är befogad. Det kan därför ifrågasättas, huruvida den föreslagna
lagstiftningen bör komma till stånd. Dock torde en likformig lagstiftning
i ämnet utan tvivel erbjuda vissa fördelar, men i så fall blir det nödvändigt,
att man vid lagstiftningens utformande iakttager den. största varsamhet.
Det förefaller länsstyrelsen som om de sakkunniga vid avfattande
av de föreslagna bestämmelserna framgått med nödig varsamhet. Särskilt genom
de i 54 § av förslaget intagna bestämmelser har vunnits möjlighet att i
särskilda fall kunna bereda en mjuk tillämpning av övriga bestämmelser i förevarande
avdelning.

Sveriges skogsägareförbund: Gentemot de sakkunnigas motivering för denna
särlagstiftning vill förbundet framhålla, att åtminstone de skogsbruksidkande
bolagen numera ägna ett stort intresse åt sina jordbruks och arrendegårdars
drift och underhåll, vilket av de sakkunniga i sammanfattningen av deras reseberättelse
jämväl vitsordats. Ett gott bevis för förefintligheten av detta intresse
ligger enligt förbundets förmenande däri, att det ingalunda är ovanligt,
att bolagen tillhandahålla arrendatorema förlagsmedel för att dessa skola
kunna anskaffa för en rationell jordbruksdrift erforderliga inventarier. Att i
jordbrukens bristande hävd söka ett argument för en speciell lagstiftning om
bolagsarrendena är därför numera ej bärande. Emellertid lärer det oaktat ett
yrkande på upptagande till ny prövning av frågan om behovet ° av en sådan
lagstiftning för bolagsarrendena icke hava någon utsikt till framgång.

Mot förslagets bestämning av den grupp av enskilda jordägare, vilken i lagförslaget
jämställts med bolag, hava åtskilliga erinringar framställts. Sålunda
har anförts av

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands
län: Det torde ofta ej ligga fullt klart, om en person skall hämföras till
denna kategori eller till dem, som omförmälas i § 58. En egendomsägare, som
driver industriell rörelse för förädling av skogsprodukter från sin egendom, till

vilken hör ett antal arrendegårdar, torde ej rätteligen kunna betraktas som
industriidkare eller skogsspekulant i egentlig mening. Bestämmelsen om förefintligheten
av industriell rörelse och bedrivande av handel med skogsprodukter,
som för övrigt kan vara av ganska tillfällig natur, såsom avgörande för hur
arrendeavtalen skola regleras är därför ej ägnad att medföra en sakligt riktig
och konsekvent uppdelning av vilka egendomsägare, som böra hänföras under nu
ifrågavarande lagrum eller ej.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands
län hava anfört: Den föreslagna formuleringen torde träffa de flesta av de fall,
som man vill åtkomma. Det synes jämväl vara en fördel att förslaget övergivit
mantalsskrivningen såsom avgörande distinktion. Dock bör det framhållas,
att det förekommit att enskilda personer förvärvat jordbruksfastighet
t. ex. för jaktens skull eller såsom kapitalplacering för framtida spekulation,
utan att nämnda jordägare vare sig driva industriell rörelse eller yrkesmässig
handel med skogsprodukter. Den brist, som sålunda synes föreligga, kan
avhjälpas, om ett tillägg av ungefär följande lydelse »eller eljest förvärvat
jorden för annat ändamål än idkande av jordbruk» göres till relativsatsen,
»vilken etc.---skogsprodukter». Härav följer viss ändring även i slu tet

av första stycket.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Svårigheten att i de konkreta fallen urskilja
dessa arrenden från sådana, vilka icke böra falla under lagen, har föranlett,
att i den gällande norrlandslagen ägarens mantalsskrivningsort tillagts avgörande
betydelse för frågan om lagens tillämplighet. Ehuru icke i alla avseenden
tillfredsställande måste dock enligt länsstyrelsens mening denna lösning
anses äga avgjorda företräden framför den i 43 § av förslaget begagnade mera
svävande formuleringen, som dels lätteligen kan föranleda tvister och dels icke
täcker exempelvis det fall, att ägaren, utan att yrkesmässigt driva handel med
skogsprodukter, likväl förvärvat fastigheten i uppenbart spekulationssyfte.
Principiellt föreligger samma skäl för lagens tillämpning i sistnämnda fall,
som då ägaren är yrkesmässig skogsspekulant.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län: Stora betänk ligheter

möta även vad angår begreppet »yrkesmässig handel med skogsprodukter»
särskilt som rubriken innehåller benämningen trävaruhandlare.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län: Utskottet
är av den uppfattningen, att dessa bestämmelser, vilka hava särskild betydelse
för jordbruket i Västernorrlands län. borde utsträckas att gälla jämväl för
jord, som äges av person, som bedriver yrkesmässig handel med jordbruks- eller
skogsfastigheter.

Lantbruksstyrelsen: Styrelsen finner visserligen, att förhållandena kräva
vissa särbestämmelser i fråga om arrenden, tillhöriga sådana jordägare, evad
de äro bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda, som tydligen förvärvat
jorden i huvudsakligt syfte att genom industriell drift eller yrkesmässig handel
tillgodogöra sig förefintlig skog eller annan naturtillgång och på grund härav
i många fall kunna förutsättas söka utnyttja till fastigheten hörande åkerjord
ensidigt till underlättande av en sådan näring, men anser å andra sidan fara
föreligga uti att utsträcka särbestämmelserna till att gälla envar, som bedriver
industriell rörelse. Det torde, för att nämna ett exempel, knappast vara berättigat
att ett bolag — kanske bestående av ett par personer — som å sitt
jordbruk anlagt bränneri, stärkelsefabrik eller mejeri och därigenom bidrager
till att stärka jordbrukets i orten ekonomiska ställning, skall intaga en särställning
av ifrågavarande slag.

Arealgrän serna.

Enligt styrelsens mening bör följaktligen paragrafen givas en sådan formulering,
att ifrågavarande särbestämmelser komma att omfatta endast fastigheter,
tillhörande bolag, ekonomiska föreningar och enskilda jordägare, som
förvärvat fastigheten enbart eller huvudsakligen i ändamål att antingen direkt
eller i spekulationssyfte utnyttja denna tillhörande skog, torvmosse, stenbrott
eller annan dylik naturatillgång.

Sveriges skogsägareförbund: Förbundet har för sin del intet emot att jord,
tillhörande skogsspekulanter, även i fortsättningen jämställes med bolagens, då
fråga, är om lagstiftningen rörande arrendeupplåtelser. Emellertid kan förbundet
icke godkänna de sakkunnigas förslag till avgränsning av de privata
jordägare, som skola lyda under de strängare bestämmelserna. Detta förslag
kommer nämligen att i vissa fall leda till uppenbara orimligheter. Stadgandet
att den, som driver industriell rörelse, syftande till tillgodogörandet av fastighetens,
skog eller torvmosse, skall hemfalla under dessa bestämmelser, lärer
få till följd, att ett mycket stort antal av godsen och herrgårdarna — jämväl
de mindre — i södra Sverige kommer att träffas av den stränga lagstiftningen.
Fet är nämligen å nämnda egendomar vanligt, att skogsavkastningen försågas
på garden vid en mindre såganläggning. Det sågade virket försäljes sedan
antingen genom någon trävaruagenturfirma för export eller också i minut för
ortsförbrukning. Å mindre gårdar förfares ofta så, att sågningen ej bedrives årligen
utan att flera års avkastning från skogen sparas på rot för att sedan
vid lämplig konjunktur avverkas och försågas å egendomens såg på en gång.
Sågningsverksamheten kan då det året bliva tämligen omfattande utan att det
likväl kan vara tal om skogsexploatering. Jordägare, som förfara på sätt som
ovan sagts, driva enligt lagens bokstav såväl »industriell rörelse» med till fastigheten
hörande skog som ock »yrkesmässig handel med skogsprodukter».
Under alla omständigheter blir detta förhållandet, om en godsägare, som understundom
plägar ske, för komplettering av sin sågtimmertillgång inköper ett
mindre timmerparti från en angränsande fastighet. Han kommer då ovillkorligen
att i arrendelagsavseende räknas till de hårdare behandlade jordägarna.
Hans granne däremot, vilken kanske besitter en egendom av samma typ och
storlek, säljer sin skog i upphuggen form till rundvirkeshandlare. Denne jordägare
driver ej industriell rörelse, men däremot ovedersägligen yrkesmässig
handel med skogsprodukter. Huru skall det förfaras med honom? En tredje
godsägare återigen säljer all skog å rot. Denne går uppenbarligen fri från de
särskilda bestämmelserna.

De sakkunnigas förslag leder påtagligt till, att åtskilliga privata skogsägare
i landet komma att med hänsyn till arrendelagstiftningen sorteras i grupper,
beroende av huru pass intensivt och ekonomiskt omtänksamt de tillgodogöra
avkastningen från sina egna skogar. De mera omtänksamma försättas
därvid i ett sämre läge än de, som avyttra sin skog mer schablonmässigt. En
bestämmelse, som leder till dylika konsekvenser, kan förbundet ej tillstyrka.
Detta får därför föreslå, att en omredigering av förevarande stadgande verkställes.

I fråga om de föreslagna arealgränserna hava meningarna bland dem, som
yttrat sig över förslaget, varit mycket delade. Ett flertal har tillstyrkt förslaget
i denna del eller ej gjort någon erinran däremot. Särskilt må framhållas
följande uttalanden av

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen delar de sakkunnigas mening,
att annan utväg icke torde stå öppen än att verkställa avgränsningen genom
arealbestämmelser. Nu synes det emellertid utan vidare uppenbart, att två
hektar odlad jord i Norrland innebär något helt annat än samma areal odlad

jord i Skåne, liksom ock att tjugufem hektar odlad jord på den skånska slätten
är att anse såsom en större arrendejord och upplåtelsen därav att hänföra till
affärsarrende. Att utfinna arealbestämmelser, som fullt täcka lagstiftarens
intentioner och på samma gång taga behörig hänsyn till landets skiftande
förhållanden, synes knappast möjligt. Dylika ojämnheter torde icke kunna
undvikas annat än genom ett dispensförfarande i enlighet med 54 § lagförslaget.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen kan ej undgå att på en
och annan punkt känna sig tveksam. Så har varit fallet beträffande den i förslagets
43 § innehållna bestämmelse, som innebär, att en vidd odlad jord om
två hektar hänför ett skogsarbetsarrende under undantagssystemet. Innehölle
ett för vederbörande skogsbruk betydelsefullt köraretorp, vars egenskap att
det vara alla omständigheter påtagligt utvisade, något mer än två hektar, bleve
alltså såväl arbetsarrendatorn därå som skogsägaren bundna av de i lagförslagets
44—48 §§ omförmälda femårsperioderna, oaktat med hänsyn till betydelsen
av innehavda eller fordrade personliga kvalifikationer hos skogsarbetsarrendatorn
det för såväl honom själv som för skogsägaren kunde visa sig
önskligt att icke vara bunden för så lång tid som fem år. Inför dylika konsekvenser
av nämnda bestämmelse i 43 § har länsstyrelsen icke kunnat annat
än i likhet med två reservanter bland de sakkunniga finna det lyckligt, om
lagen kunde från undantagssystemets tillämplighet undantaga de fall, där
arrendet uppenbart vore att anse såsom arbetarboställe. Länsstyrelsen inser
emellertid svårigheterna att finna ett uttryck för en dylik lagens innebörd
av sådan klarhet, att ovisshet vore förebyggd därom, huruvida i det särskilda
fallet undantagssystemet ägde tillämplighet. De sakkunniga hava funnit ofrånkomligt,
att i lagen viss minimiareal stadgades såsom det avgörande kriteriet,
samt i avseende å förekommandet av olägliga konsekvenser av detta stadgande
hänvisat till den i förslagets 54 § angivna utvägen att söka. dispens.
Den sålunda angivna vägen är ock onekligen framkomlig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: I fråga om den arrenderade jordens areal ger
utredningen vid handen, att med nuvarande fyrahektarsgräns ett betydligt antal
utarrenderade fastigheter, tillhöriga bolag och enskilda skogsspekulanter,
fallit utanför norrlandslagens tillämpning. En del av dessa äro säkerligen
egentliga skogsarbetarboställen, men det finnes även vanliga norrländska småbruk,
som utestängas från lagens tillämpningsområde genom nämnda arealbestämning.
Huruvida fastigheter av sistnämnda slag skola kallas för »självständiga
jordbruk» eller icke, kan vara en smaksak. Att jordbruket ej bereder sin
åbo och hans familj dess fulla försörjning är klart, det är till och med ovisst,
om det lämnar honom den huvudsakliga inkomsten, och i varje fall är uttrycket
föga lämpat såsom en lagteknisk term för den kategori, lagen skall omfatta.
Varje sådan allmän formulering torde enligt erfarenheten leda till, att de tilllämpande
myndigheterna, för att kunna hålla en konsekvent praxis, så småningom
tvingas till att för sig uppställa en arealbestämning. Att på sätt skogsägareförbundet
hemställt, överlämna frågan om lagens tillämplighet till ett obligatoriskt
avgörande i administrativ ordning för varje särskilt fall, uleslutes redan
genom det stora antal — omkring 25,000 fastigheter — som skulle prövas av
myndigheterna. Om således de sakkunnigas metod accepteras, torde i enlighet
med vad som nyss anförts, det av dem föreslagna minsta måttet, två hektar,
vara tillfredsställande för härvarande förhållanden. De ojämnheter, som alltid
iiro oundvikliga, kunna avhjälpas i dispensväg. Att förslaget frångått den
oklara bestämningen »inrösningsjord» och i stället använder uttrycket »odlad
jord», iir en fördel.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: I fråga om lagstiftningens begränsning
med hänsyn till den arrenderade jordens omfattning bygger såväl gällande

lag som förslaget på den grundtanken, att lagen skall vara tillämplig endast
å arrende av sådan karaktär och storlek, att arrendatorn från detsamma kan
hämta åtminstone den väsentligaste delen av sin bärgning. Vid de mindre arrenden
åter, vilkas innehavare äro hänvisade att söka sin huvudsakliga försörjning
genom förvärvsarbete hos andra, har i regel varken det allmänna
eller arrendatorn något intresse av att minimitiden för arrendet i lag fixeras
eller att eljest avtalsfriheten i allt för hög grad beskäres. I enlighet härmed
uppställer norrlandslagen såsom förutsättning för lagens tillämpning en minimiareal
å arrendet av fyra hektar inrösningsjord. Det har emellertid i olika
sammanhang framhållits, att inrösningsjordens omfattning mången gång kan
Vara svår att fastställa, och med anledning härav har i förslaget gränsen
i stället bestämts till två hektar odlad jord, vilket givetvis är att föredraga ur
tydlighetssynpunkt. För förhållandena här i länet, där jordbruket fortfarande
i stor utsträckning är baserat på de naturliga ängarnas avkastning, och
hemmanens odlade ägovidd därför är förhållandevis ringa, torde även denna
gräns i stort sett vara lämplig. Huruvida så kan vara fallet för sydligare
delar av landet torde vara mera tvivelaktigt. Det av herrar Pettersson och
Gabrielsson i denna punkt reservationsvis framställda yrkandet om arealbestämningens
ersättande med en mot stadgandets syfte bättre svarande allmän
formulering finner länsstyrelsen visserligen beaktansvärt, men anser länsstyrelsen
det knappast möjligt att på denna väg ernå en lagbestämmelse som
icke lämnar rum för tveksamhet beträffande tolkningen och därigenom kan
bliva en källa till tvister. Det torde därför vara riktigare att såsom i förslaget.
göres fixera en klar och tydlig arealgräns, men samtidigt lämna möjligheten
öppen till dispens i sådana fall, där lagens bokstav påtagligen kommer
i strid med bestämmelsens syfte.

Herrar Petterssons och Gabrielssons reservation har tillstyrkts av länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs,
Skaraborgs och Värmlands län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i
Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs län, Kalmar läns södra del,
Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län,
domänintendenterna i Stockholms och Örebro län samt över jägmästaren i Bergslagdistriktet
ävensom lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
Sveriges skogsägareförbund och Svenska trävaru-exportföreningen. Bland dessa
yttranden må följande återgivas:

Länsstyrelsen i Kronobergs län: De betänkligheter mot en anordning att för
hela riket i ifrågavarande hänseende fastställa en minimiareal, för vilka herrar
Pettersson och Gabrielsson i sin reservation givit uttryck, synas länsstyrelsen,
på sätt som i reservationen framhållits, hava fullt fog för sig, varför
länsstyrelsen i denna del ansluter sig till dessa reservanter. Eventuella tvister
kunde måhända få avgöras av skiljenämnd i den ordning 48 §, jämförd med
8 §, för annat jämförligt fall stadgar. Länsstyrelsen har härvid icke förbisett
olägenheterna av en bestämmelse med den allmänna innebörd, reservanterna
ifrågasatt. Dessa olägenheter torde dock vara att föredraga framför
dem, vilka skulle uppstå i händelse sakkunnigmajoritetens förslag i denna del
vunne godkännande.

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län: De sakkunniga
framhålla (s. 55), att denna särlagstiftning »icke bör avse andra arrenden
än dem, som äro av sådan omfattning, att arrendatorn kan genom jordbruket
erhålla sin huvudsakliga bärgning». Detta torde emellertid sällan vara fallet
med lägenheter, där den odlade arealen utgör endast två hektar. Förvaltnings -

utskottet anser därför i likhet med reservanterna herrar Pettersson och Gabrielsson,
att sagda minimigräns är för låg och att alla de arrenden böra undantagas,
vilka uppenbarligen äro arbetarbostäder och där arrendatorn utgör stadigvarande
arbetskraft hos jordägaren.

Sveriges Skogsägareförbund: Förbundet har redan tidigare, i sitt i jordsakkunnigas
betänkande återgivna yttrande den 28 november 1924 behandlat denna
fråga. Förbundet har därvid intagit samma ståndpunkt som herrar Wihlborg
och Nilsson samt reservanterna inom de sakkunniga, nämligen att det bör vara
upplåtelsens art och ändamål, men ej dess storlek, som skall vara avgörande
för om den skall lyda under de strängare bestämmelserna eller^ej.

För skogshanteringens vidkommande finner förbundet icke någon anledning
föreligga att nu frångå denna sin mening. Det rationella skogsbruket måste
fasthålla vid sitt ovillkorliga krav på att sådana jordbruk på skogarna, som avses
till huggare- och köraretorp, icke inordnas under den sociala arrendelagens
särbestämmelser. Detta krav korsas emellertid av de .sakkunnigas tvåhektarsgräns.
De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i den sociala arrendelagstiftningen
äro ej heller av den art, att de i. nämnvärd mån undanröja olägenheterna
för skogsbruket av nämnda lagstiftning. Själva kärnpunkten i den meningsskiljaktighet,
som i nu förevarande spörsmål förefinnes mellan lagstiftarna
och skogshanteringens målsmän, ligger i en olika grundsyn på dessa lägenheters
uppgift och syftemål. Lagstiftarna kunna ej släppa den tanken, att
vid dessa små ställen jordbruket alltfort skall vara huvudändamålet. Det är
känslobetonade, men däremot icke ekonomiska motiv, som äro de drivande.
Skogsbrukets representanter återigen se i lägenheterna på skogen det nödvändiga
underlaget för det intensiva skogsbrukets genomförande. Dessa lägenheter
äro för detta ändamål lika nödvändiga, som arbetarbostäderna i industrisamhällena
på landet äro nödvändiga för fabriksdriften. Yad som reellt skiljer
skogsarbetarlägenheterna från industriföretagens arbetarbostäder är endast, att
innehavarna av de förra på grund av det avskilda läget måste förses med
mindre jordbruk, så att de kunna erhålla nödiga livsmedel på platsen och
jämväl i viss omfattning hålla dragare. Skogsarbetarlägenhetemas jordbruk
skola icke betjäna några andra ändamål, men de böra givetvis det oaktat väl
vårdas och hävdas.

Fasthåller man nu vid, att skogsarbetet är det primära vid dessa lägenheter,
så framstår jordägarnas krav om en relativ rörelsefrihet beträffande dem icke
såsom orimligt. Näppeligen skulle någon påyrka, att ett industriföretag skulle
upplåta sina arbetarbostäder vid fabrikerna, på sådana villkor beträffande
upplåtelsetid m. m., som innehållas i den sociala arrendelagen. Det är emellertid
till lika stort avbräck för det rationella skogsbruket att nödgas disponera
sina arbetarlägenheter i skogarna enligt en sådan lags föreskrifter.

Beträffande sådana jordbruk återigen på de större skogsegendomarna, vilka
ej äro erforderliga som arbetarlägenheter, och dessa jordbruk äro ingalunda få,
hava skogsägarna icke något emot, att arrendatorerna stödjas.av en klokt avpassad
lagstiftning, vilken kan vara ägnad att höja jordbrukets intensitet och uppmuntra
odlingsintresset. Förbundet vidhåller emellertid sin vid upprepade
tillfällen tidigare uttalade mening, att dessa jordbruksgårdar fortast möjligt
böra säljas, så att de må bliva underlag för en självägande jordbrukarklass.

Att den av de sakkunniga föreslagna minimigränsen av två hektar odlad jord
kommer att få till följd, att flertalet av sådana jordbruk på skogarna, vilka
äro behövliga till arbetarlägenheter, faller under de strängare bestämmelserna,
lärer vara ofrånkomligt och har ej heller av de sakkunniga bestritts. Det är
ej så mycket ett jordbruks storlek utan dess belägenhet, som blir avgörande
för, om det har särskild betydelse för skogsbruket. De nere vid de större

vattendragen samt i de därstädes liggande stora byarna belägna bolagsgårdama
kunna ofta avvaras för skogsskötselns vidkommande. Dessa gårdar och lägenheter
representera alla storleksklasser. I den mån de ej kunna försäljas, utarrenderas
de i jordbrukssyfte. De ute å själva skogarna belägna arrendegårdarna
och småställena däremot äro oftast oumbärliga för skogsbruket. I
särskilt hög grad är detta fallet i sådana trakter, där skogskolning bedrives.
Skogsarbetarna måste bo ute på skogen, eljest bliva avstånden till arbetsplatserna
för långa. Dessa skogsgårdar kunna emellertid även de vara av mycket
växlande storlek. I varje fall överstiger ett mycket betydande antal av dem
tvåhektarsgränsen. Beträffande kolare- och köraretorpen är detta regeln.

Det är, såsom förbundet tidigare framhållit, därför icke möjligt att med en
arealgräns avskilja sådana arrendegårdar å skogarna, som hava karaktären av
skogsarbetarboställen med tillhörande jordbruk för familjens livsmedelsförsörjning.
Förbundet måste därför bestämt avstyrka jordsakkunnigas förslag
om att en sådan gräns införes i lagstiftningen. I likhet med reservanterna
anser förbundet i stället, att arrendeupplåtelsens art och syftemål bör vara
avgörande för huruvida densamma skall ryckas in under de speciella, strängare
lagbestämmelserna eller ej. Förbundet får sålunda i denna punkt helt ansluta
sig till herrar Petterssons och Gabrielssons reservation.

Svenska Trävaru-exportföreningen: Av andra lagutskottet vid 1924 års riksdag
har uttalats, att de upplåtelser av bostad i förening med mindre jordbruk,
som skogsägarna gjort till sina skogsarbetare, huvudsakligen äro att anse såsom
led i ett arbetsavtal och att därför näppeligen bör ifrågakomma att å dylika
upplåtelser tillämpa de rättsregler, som krävas i en social arrendelagstiftnings
Det erkändes oförbehållsamt, att skogsägarna nedlagt betydande kostnader och
mycken omsorg vid ordnandet av bostäder, uppodling av jord in. in., allt i syfte
att sålunda åstadkomma en fast och j^rkesskicklig arbetarstam för skogsbruket.

De sakkunniga hava tillkännagivit sin principiella anslutning till denna uppfattning
och förklarat, att den sociala arrendelagstiftningen icke bör avse andra
arrenden än dem, som äro av sådan omfattning, att arrendatorn kan genom jordbruket
erhålla sin huvudsakliga bärgning. De hava även förklarat sig ej vilja
åt en ny lagstiftning giva sådan innebörd, att den komme att verka till hinder
eller avsevärt men för drivandet av ett rationellt skogsbruk.

Huru hava nu dessa principer tillämpats i det föreliggande förslaget?

Norrlandslagens enda syfte var, såsom ock dess främste upphovsman vittnat,
att bevara de självständiga bondebruk, som förvärvats av bolag och enskilda
skogsspekulanter, d. v. s. de gamla bondgårdarna med egen jordbruksekonomi.
Den var sålunda ej riktad mot skogsarbetarställena. I lagen blev emellertid
detta syfte uttryckt genom en arealbegränsning, som man redan då icke kunde
undgå att finna ganska godtycklig, nämligen fyra hektar inrösningsjord. Förevarande
lagförslag har även bibehållit en arealbegränsning, men minimigränsen
har där satts till två hektar odlad jord. Såsom av skogsägareförbundet erinrats,
skulle härigenom under den nya lagens tillämpningsområde läggas ett mycket
stort antal skogsarbetartorp; huru många hava de sakkunniga ej ens utrett.
Således tvärt emot sitt eget principuttalande hava de sakkunniga i verkligheten
låtit den av dem föreslagna lagen omfatta kanske största delen av sådana
i Norrland befintliga, av norrlandslagen ej berörda torpställen, som omöjligen
kunna hänföras till egentliga jordbruk, och därjämte en mängd skogsarbetarställen
i det övriga landet.

Att, såsom ovan nämnts, norrlandslagen kunnat fastställa en arealgräns av
fyra hektar inrösningsjord för egentliga jordbruk i motsats till skogsarbetarställen
kan till någon del förklaras och försvaras av de jämförelsevis likartade

förhållanden, som råda i Norrland, och av lagens egenskap att vara en speciallag.
När man i förevarande lagförslag nedsatt denna gräns till två hektar
odlad jord, har detta av två reservanter betecknats såsom i stort sett tillfredsställande,
såvitt angår Norrland, där den odlade arealen i förhållande till hela
ägovidden är relativt liten. Häremot må erinras, att detta skäl ligger alldeles
utanför den föreliggande saken. Frågan är ju, om två hektar odlad jord i
Norrland konstituerar ett jordbruk i egentlig mening. Härpå kan svaret ej
bliva annat än nej. Där finnes givetvis mycket mindre möjlighet för en jordbrukare
att på två hektar odlad jord hava sin huvudsakliga bärgning än i bördiga
och klimatiskt bättre gynnade slättbygder, framför allt i sydligaste Sverige.
När man därför fastställt arealgränsen till två hektar, ger detta i sig
själv vid handen, att man i verkligheten dragit gränsen snävare för Norrland
än för det övriga landet och detta, med den vanliga likgiltigheten för skogshanteringen,
alldeles i strid mot det syfte, som lagförslaget skulle hava för
ögonen, nämligen att skogsarbetartorpen skulle lämnas utanför den sociala arrendelagstiftningen.
För övrigt, om en gränslinje på hithörande område skall
kunna uppdragas för hela landet, så måste förutsättningen härför vara något
så när likartade förhållanden. Att så är, har väl ingen kunnat påstå, och under
sådana omständigheter kan den såsom »enkel» och »praktisk» betecknade
gränslinjen icke bliva annat än olämplig och oriktig. Den hänsyn, jordlagstiftningen
tidigare tagit och, om den skulle vara tillfredsställande, måst taga
till just de vitt skilda förhållanden, som råda i landets många olika delar, har
i förevarande lagförslag fullständigt kastats över bord såvitt angår avgränsningen
av lagförslagets tillämpningsområde.

Tillgodoseendet av det för landets ekonomi så viktiga skogsvårdsintresset är
helt och hållet beroende av tillgången såväl vinter som sommar av erforderliga
arbetskrafter. Där dessa ej funnits, hava industribolagen, väl icke i jordbrukets
utan helt och hållet i skogsbrukets intresse, anlagt skogsarbetartorp. Att
dessa i regel försetts även med odlad jord har sin grund i såväl sociala som
ekonomiska förhållanden, egendomliga för vårt land och särskilt dess skogsbygder.
Rent ekonomiskt sett är det på avsides belägna trakter omöjligt för en
arbetare att året om med hustru och barn leva där utan tillgång på jordens
alster, främst smör och mjölk, vilka sällan kunna erhållas från andra håll till
rimligt pris. Och socialt blir det för arbetaren en helt annan och behagligare
tillvaro, om han har att sköta, förkovra och utveckla ett litet jordbruk intill
bostaden. Jämföres härmed den intresselösa tillvaro, som en jordlös arbetare
skulle hava i ödsliga och glest befolkade trakter, och huru de barn skola bliva,
som där fostras utan kunskap i och håg för lantliga göromål, så förstår var och
en, att torpsystemet är naturligt uppvuxet ur vårt lands förhållanden. Men
om skogsarbetaren fått en jordbit åt sig upplåten, driver han därför icke jordbruk
annat än såsom binäring; endast om hans håg ligger mera för jordbruket
än för skogsbruket, övergår han till det egentliga jordbruket. Till hela sin
natur är han eljest skogsarbetare. Industribolaget har å sin sida upplåtit mark
och hjälpt till med byggandet och jordens uppodling eller iståndsättande allt
för att brukaren skall vara skogsarbetare i skogsbrukets tjänst. Vad oriktigt,
olämpligt eller osunt kan då ligga i att arbetaren för upplåtelsen utgör ett
visst antal arbetsdagar per vecka eller år och i övrigt skaffar sig kontant arbetsförtjänst
i skogsbrukets tjänst? Mången har på detta sätt med sparade
medel arbetat sig fram till arrendator av större jordbruk och även till ägare av
egen jord. Systemet självt frammanar de bättre egenskaperna hos individen.
Framåt vill var och en, som äger tillräckligt av vilja och håg. När så är, synes
lagstiftningen hellre böra främja än motarbeta denna naturliga utveckling.

Redan genom att, säkerligen fullt avsiktligt, under lagens tillämpningsom -

råde lägga en mängd rena skogsarbetartorp överallt i landet men framför allt
i Norrland hava de sakkunniga uppenbart åsidosatt skogsvårdsintresset. Det
hjälper föga att till försvar åberopa vackert tal om lagbestämmelsernas mjukhet
och ändamålsenlighet, helst om dessa egenskaper ej heller äro till finnandes.
Arrendeavtalet och arbetsavtalet äro till sitt väsen så skilda, att det ej
är görligt att för dem båda. giva gemensamma regler. Vad som kan vara
lämpligt, när fråga är om jordbrukaren-odlaren, kan icke alltid tillämpas gent
emot arbetaren. Om det är klart, att en industriidkare icke gent emot sina arbetare
kan vara så bunden, att han förlorar sin avtals- och handlingsfrihet för
åratal framåt, så torde det ej behöva utvecklas, att skogshanteringen är i behov
av samma frihet gent emot däri anställda arbetare.

Är det således ofrånkomligt, att lagförslaget anlagts fullständigt i strid emot
uttalanden i riksdagen och de sakkunnigas principiella ståndpunkt, så borde
lagförslagets öde därmed vara avgjort. Med fog hade man kunnat vänta, att
en ny lag åtminstone icke skulle drabba skogsbruket hårdare än norrlandslagen
gjort. De bestämmelser, vilka de sakkunniga ansett det rationella skogsbruket
kunna tåla, äro långt ifrån så oskyldiga, som de velat göra gällande.
Bestämmelserna att legan ej får utsättas i dagsverken eller annat arbete och
att ersättningen för utfört arbete alltid skall utgå efter pris, ej understigande
det som vid tiden för arbetets utförande »är i orten gångbart», ävensom föreskrifterna
om husbehovsvirke och betesrätt å fastigheten »efter ortens sed» äro
direkt hinderliga för det rationella skogsbruket. Dessa bestämmelser och
framför allt den, att upplåtelsen ej må ske för tid understigande fem år och att
brukaren har rätt att erhålla ny upplåtelse för ytterligare två femårsperioder,
äro i verkligheten av den svåra beskaffenheten att driva skogsägaren antingen
till att upphöra med den intensiva skogsskötsel!! eller att på annat men
vida sämre sätt lösa arbetarfrågan. Ett skogsbruk, som är något mera än ett
blott exploaterande sådant, kan av skäl, som ovan berörts, omöjligen bära sådana
bojor, som här föreslagits. För såvitt skogsägaren skall efter tillkomsten
av en lag av detta slag hava möjlighet att ägna sig åt skogsvårdande arbeten,
så kan det endast ske genom att använda jordlösa arbetare, i stället för
jordbesittande män, eller arbetare med ringare jordtilldelning än två hektar
odlad jord. Men icke skulle väl därigenom skogsarbetarnas sociala villkor
förbättras, och icke heller ett fullgott arbete i skogarna främjas. I stället för
en fast, arbetsduglig och yrkesskicklig arbetarstam med hem i trevna skogstorp,
skulle komma lösa arbetare, mestadels kanske inhysta i baracker. Detta
bleve den närmaste följden. En ej mindre beklaglig följd bleve, att skogsvårdens
utveckling, delvis ännu endast börjad, komme att avstanna. Förutsättningen
för en sådan utveckling är, att skogstrakterna befolkas. Men arbetarna
kräva för att bosätta sig där att de kunna på goda villkor komma i åtnjutande
av ett hem med tillräcklig jord, liksom endast utsikten att på detta sätt erhålla
en duglig, fast arbetarstam kan förmå det skogsägande bolaget att lämna sin
kraftiga hjälp till sådan bosättning.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge, Hallands, Örebro och Kopparbergs
län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands län
och Älvsborgs läns norra del, domänintendenten i Kronobergs län, överjägmästarna
i Mellersta Norrlands och Södra distrikten samt domänstyrelsen hava
även erinrat, att minimirealgränsen vore för låg. Sålunda har anförts av

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del: Innehavare
av jordbruk intill två hektar eller något större utsträckning kunna
svårligen vara att anse som arrendatorer i vanlig mening utan snarare som
arbetare, i vars löneförmåner ingå bostadshus och omkringliggande jordområde.

4 0

Utskottet håller före. att fyra hektar borde vara en lämplig lägre gräns och
att man med förslagets bestämmelser utan tvivel löper risken genom arrendeavtalens
tunga former allt för mycket hämma för såväl arbetaren som industrien
önskvärd rörelsefrihet.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen delar de betänkligheter, som

reservanterna Pettersson och Gabrielsson anfört mot de sakkunnigas förslag
om att den minimiareal, som arrendefastighet skulle hålla för att komma in
under de strängare bestämmelserna, fastställes till två hektar odlad jord. Med
avseende å skälen härtill hänvisas till nämnda reservanters motivering. Länsstyrelsen
vill dock ifrågasätta lämpligheten utav att stadgandet om bestämd
minimiareal i stället utbytes mot den av reservanterna föreslagna allmänt hållna
och därför svårtillämpliga bestämmelsen att »där arrendet uppenbart är att
anse såsom arbetarboställe och arrendatorn utgör stadigvarande arbetskraft
hos jordägaren, arrendet ej skall falla under bestämmelserna i fråga». Att
gränsen satts så låg som till två hektar odlad jord har enligt motiven sin grund
i norrländska förhållanden. Det synes länsstyrelsen, som om under sådana
förhållanden den lösningen läge nära till hands att låta den föreslagna gränsen
eller kanske än hellre den nu i norrländska arrendelagen stadgade gränsen av
fyra hektar inrösningsjord gälla, såvitt angår de landsdelar, å vilka denna
sistnämnda lag nu äger tillämpning, samt stadga en annan lämpligare minimigräns
för det övriga Sverige, vilken gräns med fördel torde kunna sättas till
fyra eller allra lägst tre hektar odlad jord.

Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsen håller före, att den föreslagna
minimigränsen av två hektar odlad jord för här avsedda fastigheter är för låg,
då härigenom i många fall även torp- och skogsarbetarlägenheter komma att
falla under dessa undantagsbestämmelser. Visserligen föreligger i sådana fall
möjligheten att tillämpa dispensbestämmelsen i 54 §, men ett dylikt förfarande
komme att bliva särdeles tyngande icke blott för dem det närmast gäller, utan
även för länsstyrelsen, som härigenom skulle få sig ålagt en ny och särdeles
vansklig arbetsuppgift. Enligt länsstyrelsens mening bör därför antingen
ovanberörda minimiareal höjas, förslagsvis till det dubbla, eller ock möjligen
hellre i lagen såsom regel fastställas, att ett arrende icke skall falla under
förevarande bestämmelser, därest lägenheten i fråga är att anse såsom arbetarboställe
och arrendatorn har stadigvarande arbetsskyldighet till jordägaren.
I detta sammanhang finner länsstyrelsen sig därjämte böra påpeka saknaden
av bestämmelser i förslaget, på vad sätt kostnaden skall gäldas för den undersökning,
som av länsstyrelsen säkerligen måste företagas, i händelse av tilllämpning
utav de i 54 § föreslagna bestämmelserna.

Domänstyrelsen: Det torde allenast i undantag vara fallet, att ett område,
som omfattar odlad jord till en vidd understigande tre, fyra eller fem hektar,
är av sådan beskaffenhet att brukaren genom därå bedrivet jordbruk kan erhålla
sin huvudsakliga bärgning. Dylika upplåtelser måste i regeln anses vara rena
arbetarlägenheter. Då enligt 43 § minimigränsen i avseende på omfattningen
av de jordupplåtelser, för vilka lagens strängare bestämmelser skulle gälla, är
föreslagen till två hektar odlad jord, skulle bestämmelserna i 54 § angående
beviljande av undantag från tillämpning av bestämmelserna i 44—53 §§ verka
därtill, att i fråga om arrenden över två och intill åtminstone fyra hektar
beviljandet bleve regel. En bestämmelse, som endast i undantagsfall kommer
i tillämpning, i det att ansökan om och beviljande av licens från densamma
blir regel, måste givetvis anses olämplig, ej minst med hänsyn till det därmed
förenade besvär för vederbörande myndigheter. Under sådana förhållanden
och med beaktande av vad i övrigt i denna fråga anförts, anser styrelsen, särskilt
med hänsyn tagen till de intressen styrelsen företräder, att förenämnda

Minimiarrendetid

och optionsrätt
vid arrenden
under
bolaq
in. fl.

minimigräns bör höjas, varvid styrelsen får föreslå, att den sättes till minst
fyra hektar odlad jord.

Även länsstyrelsen i Hallands län har framhållit, att därest viss minsta
areal jord funnes nödvändigtvis böra stadgas, denna borde sättas till fyra
hektar.

Enahanda yrkande har gjorts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Kalmar läns norra del, domänintendenten i Krcmobergs län och överjägmästaren
i Mellersta Norrlands distrikt.

Mot den föreslagna maximiarealen har erinran framställts allenast av

Hushållningssällskapets förvaltning sutskott i Malmöhus län, som framhållit,
att för Malmöhus län maximigränsen under inga förhållanden borde sättas högre
än tio hektar; samt

Lantbruksstyrelsen, som framhållit, att då det ar produktionens synpunkt
vore minst lika betydelsefullt, att större arrenden gåves den stabilitet, som eii
längre arrendetid medför, någon begränsning uppåt med hänsyn till den arrenderade
gårdens areal icke borde ske.

44—50 §§.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har beträffande de föreslagna bestämmelserna
om minimiarrendetid och optionsrätt anfört:

En reservant, herr Andersson, synes vilja förorda en optionsrätt av tio år,
två gånger förnyad utöver den första femåriga arrendetiden, men har slutligen
stannat vid att förorda den nuvarande norrlandslagstiftningens bestämmelse
om en minimiarrendetid av femton år. De sakkunniga hava emellertid enligt
sällskapets mening anfört fullt vägande skäl för att, då fråga är om att
införa en särskild lagstiftning för arrenden under bolag eller likställda gällande
för hela landet, föreslå en minimiarrendetid av fem år med rätt för arrendatorn
att förnya arrendet två gånger å vardera fem år, alltså sammanlagt femton år.

Förhållandena uti södra och mellersta Sverige äro så olika dem i Norrland,
att vad som utan större svårigheter i fråga om arrendetidens längd kunnat
tillämpas i sistnämnda landsdel ej passar i de förstnämnda. Med hänsyn till
den intensivare brukning, som jorden i de förstnämnda landsdelarna i regel erhåller,
kräves det en något större frihet att utarrendera jord än vad fallet
kan vara i Norrland. Det ligger i arrendatorns intresse mera än i jordägarens
att i de trakter, där jordbruket är huvudinkomstkällan, icke för lång tid binda
sig vid ett arrendeavtal, om vars konsekvenser han med hänsyn till jordens
avkastningsförmåga, konjunkturväxlingar o. d. icke kan bilda sig något säkert
omdöme. Det synes sällskapet, att de sakkunniga med sitt förslag funnit en
medelväg att göra ifrågavarande lagstiftning användbar över hela landet.

Mot ifrågavarande bestämmelser hava principiella betänkligheter uttalats
av åtskilliga myndigheter. Sålunda har anförts av

Länsstyrelsen i Hallands län: Hela optionssystemet grundar sig på ett underkännande
av jordägarens rätt att själv fritt bestämma det arrendebelopp,
han kräver, och de villkor, han i övrigt inom lagens ram vill uppställa för att
utarrendera sin jord. Därest han vill vid ny arrendeperiod hava förändrade
arrendevillkor och en arrendator, som har optionsrätt, icke medgiver detta, skall
enligt 48 § »tvisten» avgöras av skiljemän. Länsstyrelsen vill först ifrågasätta,
huruvida meningsskiljaktigheten lämpligen kan i juridisk mening kallas
tvist. Jordägaren har en vara, som han bjuder ut, nämligen arrenderätten.

Arrendator!! har frihet att avgöra, om han vill spekulera på varan. Finner
han sig icke böra göra detta, enär han anser affären ofördelaktig, bör han få
draga sig tillbaka men icke kunna med maktmedel tvinga jordägaren att realisera
sin vara till lägre pris än denne vill. Länsstyrelsen föreställer sig att
ett godkännande av den nu föreslagna principen kan hava med sig konsekvenser
av oöverskådlig räckvidd. Det är sålunda svårt att inse, varför icke med
ungefär lika skäl man kunde ge en hyresgäst rätt att underställa hyresbelopp
och övriga hyresvillkor skiljedom, när han icke är belåten med hyresvärdens
villkor. Och varför blott vid arrende och hyra? Principen kunde ju åberopas
även vid andra avtal mellan privatpersoner. Såsom länsstyrelsen i ett tidigare
utlåtande framhållit, kan icke den omständigheten anföras såsom föredöme,
att staten själv vid sina arrenden medgivit optionsrätt, ty där har staten
handlat såsom jordägare och förbundit sig att gilla uppskattningsmännens
arrendeförslag. Staten har där frivilligt bundit sig. Det är något helt annat
att på föreslaget sätt tvinga en enskild jordägare att åtnöjas med ett visst
arrendebelopp. Det strider mot den fria avtalsrätt, som länsstyrelsen anser
det vara ytterst viktigt att bibehålla. Men om det tvångsvisa skiljedomsförfarandet
slopas, försvinner ock nyttan av optionsrätten. Denna rätt blir då
värdelös. Länsstyrelsen får fördenskull avstyrka optionsrätten och de stadganden,
som sammanhänga med denna.

Minimitiden för bolagsarrende har i 44 § satts till så pass kort tid som
fem år. Att de yrkanden, som framställts om längre minimitid, icke vunnit
gehör finner länsstyrelsen riktigt. Emellertid anser länsstyrelsen varje bestämmelse
om laglig minimitid olämplig. Icke minst ur arrendatorns synpunkt
är det angeläget att bibehålla frihet härvidlag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands lån: Otvivelaktigt
komma bestämmelserna i 44—50 §§, därest de lagfästas, att avsevärt
kringskära jordägarens rätt att i överensstämmelse med det sätt, som han finner
lämpligast, disponera över sin fastighet, utan att samtidigt tillförsäkra
arrendatorn däremot svarande fördelar eller ökad trygghet. På grund härav
framstår det som oundgängligen nödvändigt, att, om en lagstiftning som den
nu avhandlade överhuvud kan befinnas lämplig att införa för hela riket, en
genomgripande omformulering av paragraferna kommer till stånd, så att dessa
bringas i bättre överensstämmelse med näringslivets krav i ekonomiskt avseende
och mista sin nu otvetydigt framträdande, mot jordägaren riktade tvångskaraktär.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län: Bestämmel serna

äro av den art, att menliga följder av deras antagande som lag icke
kunna undgås. Då det utav många anledningar kan vara för såväl jordägare
som arrendatorer fördelaktigt och i vissa fall oundvikligt att träffa arrendeavtal
på kortare tid än fem år, synes det utskottet orimligt att i lagen förbjuda
dylika avtal. Visserligen kan Konungens befallningshavande på ansökan
därom medgiva undantag från denna bestämmelse, men det troliga är,
att många i stället för att anlita denna utväg, upprätta lagstridiga arrendeavtal,
vilka sedan giva upphov till tvister och svårigheter.

Stadgandet om optionsrätt för arrendator, som arrenderar enskild egendom,
anser utskottet vara ett allt för långt gående ingrepp i den fria avtalsrätten.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra del: Bestämmelserna
kunna ses ifrån flera synpunkter. Genom att arrendatorn tillförsäkras
en lång arrendetid, vilken på grund av optionsrätten i 45 § skulle
kunna bliva minst femton år, komme hans intresse för det arrenderade jordbrukets
förbättrande att ökas, framförallt därigenom, att han bleve bättre i
tillfälle att skörda frukterna av nedlagt arbete, än om arrendetiden vore kortare.

Denna synpunkt är värt allt beaktande, men här finnas även skäl, som tala
emot en dylik anordning. Då arrendeavtalet är förbundet med skyldighet för
arrendatorn att utföra arbete för jordägaren, är det lika olämpligt för arrendatorn
som för jordägaren, att så långt avtal avslutas, som föreslagits. Ett arbetsavtal
för lång tid strider mot gängse praxis i vår tid, och icke minst arrendatorn
skulle vara motvillig att på så lång tid som fem år binda sig genom
ett arbetsavtal. Bestämmelserna om optionsrätt synas dessutom orättvisa;
båda parterna böra äga samma rätt, då det gäller att förlänga arrendeavtalet.

Domänstyrelsen: I enlighet med gällande grunder för förvaltningen av kronans
jordbruksdomäner skall arrende av kronan tillhörig jordbruksegendom
visserligen i allmänhet omfatta tjugu år, men utarrendering på kortare tid
må ske om, bland annat, under närmast följande åren sådant förhållande kan
antagas inträda, som väsentligen inverkar på arrendevärdet. I enlighet härmed
och efter av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter har utarrendering av nämnda
egendomar under senare åren i allmänhet skett på kortare tid, fem, sju ä tio
och högst femton år. I avseende på arrendetiden i huvudsak liknande bestämmelser
äro i 1925 års ecklesiastika arrendeförordning meddelade i fråga om utarrendering
av ecklesiastik jord. Beträffande upplåtelse på arrende av annan
än nyssnämnd kronans fastighet, såsom de i allmänhet smärre lägenheter, som
finnas på kronoparkerna, äger domänstyrelsen i varje fall efter för handen varande
förhållanden bestämma arrendetiden. Då dessa upplåtelser i allmänhet
utgöras av arbetarlägenheter, huggaretorp och köraretorp, från vilkas jordbruk
arrendatorn endast i undantagsfall kan få sin huvudsakliga bärgning, och då
det är av vikt för skogsbruket, att lägenheterna innehavas av personer, som
kunna utföra effektivt arbete i skogarna, sker upplåtelse därav endast på
kortare tid, högst fem år. Det är dock mycket vanligt, att arrendator, som
väl sköter den upplåtna lägenheten och i övrigt fullgör avtalad arbetsskyldighet,
erhåller förnyat arrende både en och flera femårsperioder. Någon bestämd
optionsrätt är han dock icke tillförsäkrad.

Ehuru de föreslagna stadgandena om minimiarrendetid och optionsrätt för
arrendatorn icke skulle äga tillämpning beträffande upplåtelser från kronojord,
får styrelsen dock — såsom här förut i annat sammanhang framhållits
— erinra om den svårighet, som alltjämt måste förefinnas att vid upplåtelser
från kronojord förbise de stadganden, som till arrendatorns fördel må bliva
gällande vid upplåtelse av jord tillhörig bolag och därmed jämställda rättssubjekt.

De sakkunniga hava visserligen i 47 § föreslagit, att arrendatorn under vissa
förhållanden kan gå förlustig förenämnda optionsrätt till nytt arrende, men då
erfarenheten visat, att det föreligger största svårighet att kunna få en arrendator
skild från innehavande lägenhet, även om han gjort sig skyldig till sådan
vanvård av egendomen eller annan förseelse, som i 36 § allmänna arrendelagen
upptages såsom förverkandeskäl, torde det kunna förutses att, därest arrendatorn
icke själv avsäger sig rätten till nytt arrende, arrendetiden i regeln
komme att gälla femton år. Då detta mången gång skulle innebära en betydande
olägenhet för jordägaren, som på så sätt kunde bliva för längre tid
bunden vid en arbetare, som allenast på ett underhaltigt och långt ifrån tillfredsställande
sätt fullgjorde det arbete, för vilkets utförande lägenheten upplåtits
till honom, anser styrelsen det föreslagna stadgandet i 45 § komma att
i ej ringa grad verka hindrande för bedrivande av ett rationellt skogsbruk.

Sveriges skogsägareförbund under framhållande av vad förbundet tidigare
anfört rörande behovet av avtalsfrihet vid alla upplåtelser av skogsarbetarlägenheter:
G-agnet för det rationella skogsbruket av sådana lägenheter bortfaller,
om man riskerar att för långa tidsperioder få dem besatta av personer,

»om sakna vilja eller förmåga att verkställa skogsarbete. Särskilt för södra
och mellersta Sverige med dess högt utvecklade bolagsskogsbruk skulle ett
borttagande av avtalsfriheten rörande arrendetidens längd medföra besvärande
konsekvenser. I vissa fall lärer det även för arrendatorerna vara föga önskvärt,
att arrendetiden göres för lång. — Ser man återigen på sådana jordbruk,
som icke avses att vara arbetarlägenheter, har förbundet beträffande dem icke
något att erinra mot de sakkunnigas förslag. Stadgandet i 46 §, att överlåtelse
av fastigheten bryter optionsrätten, ger garanti för att arrendelagen ej skall
bliva något hinder mot dessa arrendejordbruks frigörande.

Även över jägmästarna i Västra och Södra distrikten hava uttalat betänkligheter
mot en bestämmelse om viss minimiarrendetid.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län har framhållit:
Bestämmelserna böra få annuleras genom uti arrendekontraktet intaget villkor,
att detta skall gälla utan tillämpning av optionsrätt. En jordägare kan
nämligen mången gång för tid av fem år önska utarrendera en fastighet, vilken
han efter nämnda tids förlopp själv har bruk för eller då önskar disponera
över på annat sätt. — Ett beaktande av angivna synpunkt bör givetvis föranleda
en omredigering av förslagets 53 §.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit, att den föreslagna minimitiden
syntes godtyckligt vald. Det kunde diskuteras, om denna vore under alla förhållanden
lämpligast. Likaså torde den föreslagna optionsrätten under vissa
förhållanden bliva för arrendatorn skäligen illusorisk. Som den dock i många
fall kunde bliva till verkligt gagn. har länsstyrelsen ansett sig böra tillstyrka
en dylik rätt i därför avsedda fall.

Lanthruksstyrelsen har anfört: I enlighet med den uppfattning, styrelsen redan
förut givit till känna angående den stora betydelsen ur såväl jordbrukssom
social synpunkt av långa arrendeperioder, finner styrelsen det vara önskvärt,
att den längre arrendetid, som finnes stadgad i den norrländska arrendelagén,
bibehålies. Styrelsen vill i detta avseende i huvudsak ansluta sig till
den av herr Lindhagen i hans skrivelse uttalade mening.

Visserligen förutsätter förslaget, att med den femåriga arrendetiden skulle
följa optionsrätt till ytterligare två arrendeperioder om fem år vardera. Då
optionsrätten jämlikt 47 § icke är ovillkorlig och ej heller medför rätt till oförändrad
lega. synes denna rätt knappast kunna ersätta värdet av en längre arrendetid.
Enligt styrelsens förmenande torde, därest lega icke utsättes i arbets-
eller naturaprestation, det med hänsyn till de ekonomiska villkorens föränderlighet
visserligen kunna anses vara riktigt, att en reglering av legan kan
ske vart femte år. Därest emellertid hänsyn tages till vad styrelsen anfört
i fråga om 7 § bortfaller ovanberörda motiv för kortare arrendeperioder.

Överjägmästaren i Umeå distrikt: Uppenbart är att den arrendator, som
icke bar någon garanti, att, om han sköter sig och sin arrenderade jord till
belåtenhet, han också får behålla arrendet för längre tid, icke kan vara hågad
nedlägga mer arbete och kostnader på lägenheten, än som är nödvändigt, d. v. s.
det minsta möjliga — till skada för både jorden och dess ägare ävensom för brukaren,
om han även framdeles kommer att bruka jorden. Men å andra sidan
torde försiktigheten både från ägarens och arrendatorns sida bjuda, att man ej
binder sig för alltför lång tid, ty båda kunna då bittert få ångra sig. Såvitt
jag kan finna, borde i regel kunna fastslås som lämplig arrendetid högst tio
år för jord överstigande två hektar, men med rätt för arrendatorn att, om han
fullt nöjaktigt sköter sig och sin arrendejord, få avtalet förnyat för ytterligare
tio år vid varje arrendeperiods utgång. Då emellertid fall kunna tänkas, som
motivera avvikelser härifrån, torde vederbörande länsstyrelse böra äga befo Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 Käft. (Nr 182.) 12

genhet att efter prövning medgiva avvikelser härutinnan. Därjämte synes mig
avtalet böra ställa i utsikt — utan direkt tvång — nedsättning i arrendebeloppet
vid en ny periods inträde i proportion till de förbättringar, som under
den gångna perioden av arrendatorn verkställts på lägenheten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har förordat viss utsträckning av optionsrätten.
Enligt länsstyrelsens mening borde man kunna så mycket tillmötesgå
arrendatorns intresse att få behålla fastigheten, att även om arrendet varat
femton år eller längre tid, arrendatorn tillerkändes företrädesrätt till nytt arrende
under förutsättning att jordägaren icke själv ville bruka jorden. — Även domänintendenten
i Malmöhus län har ställt sig frågande till begränsningen av optionsrätten
inom ramen av en femtonårsperiod. Trygghetskänslan hos arrendatorn
äventyrades därigenom betänkligt.

Beträffande lämpligheten av att för Norrland och Dalarne ersätta nu gällande
bestämmelser om minimiarrendetid av femton år med de föreslagna synas
meningarna bland ortsrepresentanterna vara delade. Å ena sidan synas länsstyrelserna
i Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län ävensom hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län icke hysa några betänkligheter mot
förslaget. Sålunda har anförts av

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Genom den omläggning, lagstiftningen
sålunda skulle komma att erhålla, komme även den norrländska arrendelagen
att bliva obehövlig, och förslagets antagande förutsätter också upphävandet av
denna lag. Härigenom komme visserligen för Norrland och Dalarne att inträda
en viss återgång i förhållande till nu gällande bestämmelser. De senare
årens lagstiftning angående fast egendom synes emellertid komma att medföra
en viss inverkan även i fråga om utarrendering av jord till förmån för arrendatorn.
Det synes därför länsstyrelsen, som om den jämkning i de nuvarande
bestämmelserna för denna del av landet, som sålunda komme att äga rum, icke
borde giva anledning till betänkligheter mot förslagets antagande.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län: I fråga

om jordbruksarrenden under bolag m. fl. innebär förslaget en betydande
uppmjukning av nuvarande lagstiftning. Eörslaget torde emellertid böra bedömas
med beaktande av dels att de nya bestämmelserna avse att gälla ej
endast Norrland och Dalarne utan jämväl landet i övrigt, dels också att åtminstone
de norrländska bolagen visa en påtaglig tendens att så mycket som möjligt
genom försäljning frigöra sig från den inägojord, som tidigare utarrenderats,
men som nu jämte erforderlig skogsareal avstyckas till självständiga brukningsenheter.
Denna försäljning av inägojorden är en naturlig följd av den ekonomiska
utvecklingen och kommer förmodligen att påskyndas genom den föreslagna
ändringen i nuvarande lagstiftning. Genom den optionsrätt, som tillkommer
bolagsarrendator och därmed jämställda, ävensom den prövning som
vid tvist om optionsrätt stadgas, har också arrendator tillförsäkrats ett sådant
stöd i lagen att de betänkligheter, man eljest kunnat hysa på grund av lagens
uppmjukning, synas kunna lämnas åsido, enär arrendator också genom förslaget
onekligen tillförsäkras vissa fördelar i jämförelse med nuvarande lagbestämmelser
om minst femtonårig arrendetid.

Å andra sidan hava länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län uttalat
sig för bibehållandet av den norrländska arrendelagens bestämmelser i ifrågavarande
hänseende. Härutinnan har anförts av

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Beträffande bestämmelsen i 44 § om minimitid
erinras, att i en inom jordkommissionen verkställd undersökning uttalats,
att den i norrländska arrendelagen stadgade minimitiden av femton år icke
medfört några mera avsevärda olägenheter för de därav berörda jordägarna.
Såvitt länsstyrelsen kunnat inhämta, är detta uttalande riktigt. Trävarubolagen
hava i regel icke för avsikt att själva bruka den utarrenderade jorden. Arrendebeloppet
är vanligen så obetydligt, att det icke för bolagens verksamhet
har någon nämnvärd betydelse. Under normala förhållanden är arbetet i skogarna
så eftersökt, att det icke torde vara någon svårighet för jordägaren att
erhålla tillgång till erforderliga arbetskrafter. Dessa omständigheter böra, såvitt
angår Norrland, hållas i minne, då man bedömer de sakkunnigas förslag
om en minimitid av fem år med optionsrätt. En jämförelse mellan nu gällande
minimitidsbestämmelser och de sakkunnigas förslag synes utfalla sålunda. För
jordägaren medför sistnämnda förslag icke nämnvärt större säkerhet att få
råda över jorden än den äldre bestämmelsen. Möjligheten enligt 47 § att bliva
arrendatorn kvitt torde i praktiken komma att bliva mycket ringa, och det bör
särskilt påpekas, att enligt de sakkunnigas motivering den omständigheten,
som från jordägarhåll framhävts såsom ett särskilt viktigt skäl mot en lång
arrendetid, nämligen behovet av dugliga arbetskrafter för en intensiv skogsskötsel,
icke anses utgöra laga anledning att vägra optionsrätt. Den viktigaste
fördelen för jordägaren av optionsrätten i stället för den längre arrendetiden
skulle därför vara, att han kan få arrendevillkoren ändrade under femtonårsperioden.
Med de låga arrenden, som i allmänhet tillämpas, har emellertid
även denna omständighet relativt ringa betydelse. För arrendatorn åter torde
med hans vanligen svaga ekonomi en eventuell förhöjning av arrendet spela
väsentligt större roll, och den osäkerhet om arrendets förlängning, som den förkortade
arrendeperioden i viss mån innebär, medföra ett försvagande av hans
ställning och en minskning av hans intresse för jordbruket.

I detta sammanhang bör också erinras om den viktiga frågan om arrendefastigheternas
återgång till självägande jordbruk. Hos flera av de skogsägande
bolagen torde för närvarande finnas en bestämd benägenhet att avhända bolagen
den inägojord, som icke oundgängligen erfordras till boställen åt deras
faktorer och annan fast anställd personal, och den uppfattningen torde också
växa fram, att det är nödvändigt, att därvid offra ett lämpligt skogsanslag
för att bilda självständiga fastigheter. Däremot finnes ingalunda alltid hos
arrendatorerna någon större benägenhet för att köpa de arrenderade fastigheterna.
De anse sig hava det bättre såsom arrendatorer med sina små arrenden,
låga skatter, byggnaderna uppförda och underhållna av bolagen, än såsom
självägande. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det emellertid ur allmän
synpunkt önskvärt, att en sådan förändring sker. Det kan icke förnekas, att
arrendesystemet alltför ofta kväver intresset för jordens förbättring. Det på
jordbruket nedlagda arbetet inskränkes till det minst möjliga, och jordens produktivitet
blir därför väsentligt mindre än vad den kunde vara, samtidigt som
den enskilde saknar eggelsen till att förbättra sin ekonomi genom arbete för
framtiden och i stället inriktar sig på de tillfälliga och osäkra arbetsförtjänsterna
i skogarna. Om jorden förvärvades såsom självägande, skulle man kunna
hoppas, att åtminstone den yngre generationen, vilken nu ofta växer upp i
samma slöhet, finge ett helt annat och större intresse för jordens skötsel, varigenom
jordbruket skulle drivas upp till större avkastning och en del av den befintliga
överskottsarbetskraften få den mest naturliga användningen.

Om man nu frågar sig, huru minimiarrendetiderna inverka på detta problem,
synes det icke kunna förnekas, att femtonårstiden understundom gjort
det möjligt för dugliga arrendatorer att samla tillgångar i kreatur, redskap, i

bästa fall även ett litet sparkapital eller åtminstone personligt förtroende, så
att de hava möjlighet att köpa arrendefastigheten, vilken ofta erbjudes dem
för särskilt lågt pris av bolaget. Å andra sidan kan det naturligtvis tänkas,
att i något fall den långa arrendetiden förhindrar försäljning, icke till arrendatorn,
men till annan lämplig köpare. Då det torde hava visat sig, att försäljningarna
oftast ske till arrendatorerna, är det senare dock att anse såsom
undantag. I enlighet härmed förefaller det länsstyrelsen, som om den hittills
gällande arrendetiden av femton år skulle verka starkare till underlättande
av arrendejordens återgång till självägande bondebruk än de sakkunnigas förslag,
åtminstone såvitt angår norrländska förhållanden. Icke ens då det gäller
försäljning till tredje man torde de sakkunnigas förslag hava något nämnvärt
företräde, särskilt med hänsyn till bestämmelserna i 46 §.

Om emellertid en minimitid av femton år skulle befaras i något undantagsfall
komma att förhindra en eljest möjlig försäljning, synes det kunna ifrågasättas
att införa en särskild bestämmelse om rätt för jordägaren att på grund
av förestående försäljning med tillstånd av jordbrukskommissionen uppsäga arrendet
efter en viss arrendetid, exempelvis fem år, och med en viss fardagstid,
exempelvis den fardag, som infaller näst efter ett år från uppsägningen.

Skärpta vanhävdsbestämmelser mot arrendatorerna skulle möjligen också öka
benägenheten för återköp.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: För att bereda arrendatorn den tryggade
ställning, som med rätta betraktas som en nödvändig förutsättning för ett intresserat
och framgångsrikt arbete på jordbruket, har det alltid ansetts vara
en viktig betingelse, att arrendatorn tillförsäkras besittningsrätten av arrendet
för så lång tid, att han själv får njuta frukterna av sitt nedlagda arbete. Att
detta syftemål icke nöjaktigt kan uppnås genom femåriga arrendeperioder torde
vara uppenbart, och saken förbättras föga genom optionsrätten, då denna i varje
fall icke utesluter möjligheten av väsentligt skärpta villkor för eventuell förlängning
av arrendet. Att döma av den utredning, som ligger till grund för
1921 års betänkande angående verkningarna av lagstiftningen till förekommande
av vanhävd å viss jord i Norrland och Dalarne, synes den femtonåriga minimitiden
icke hava medfört några mera avsevärda olägenheter för de jordägare,
som beröras av norrlandslagen. Under sådana omständigheter synes
anledning knappast föreligga att nedsätta den i gällande lag stadgade minimitiden.

Mot -17 § har anmärkts av

Länsstyrelsen i Blekinge län: Det i 47 § använda uttrycket »synnerligt

men» synes länsstyrelsen uppställa större krav på förutsättningarna för att
tillämpning av optionsrätten skall kunna vägras, än som är förenligt med billig
hänsyn till jordägaren. Det synes, som om jordägaren borde vara berättigad
vägra option, så snart han därigenom skulle tillskyndas »avsevärt men».
I detta sammanhang vill länsstyrelsen som anmärkningsvärt framhålla, att de
sakkunniga i motiven (s. 88) bland möjligen förekommande dispensskäl ej alls
nämnt det fall, att jordägaren av viss berättigad anledning ej längre vill överhuvud
taget hava arrendefastigheten utarrenderad, utan vill själv bruka densamma.

Domänstyrelsen: Vad de sakkunniga i motiven (s. 88) anfört därom, att

arrendatorn ej torde kunna påfordra nytt arrende, om fastigheten under arrendetiden
försålts till någon, som avser att själv bruka den eller att upplåta
densamma till en son eller nära anhörig, synes lämpligen böra erhålla uttryck
i 47 §.

Mot 49 § har anmärkts av

Domänstyrelsen: Bestämmelsen synes höra på så sätt förtydligas, att utförd
förbättring av fastigheten ej må föranleda förhöjning av arrendeavgiften,
utan så är att gottgörelse gives arrendatorn för den del av förbättringen, som
han icke kunnat tillgodogöra sig under föregående arrendetid.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län: I Asådana

fall t. ex. då arrendeavgiften sättes låg därför att fastigheten vid tillträdet är
i mindre gott skick, har arrendatorn redan genom den lägre avgiften fått ersättning
för förbättringar, som kanske falla sig helt naturliga under brukningen
och som fullt betalt sig under första arrendeperioden. Det kan emellertid
bliva svårt nog för jordägaren att bevisa, att förbättringarna ersatts genom en
låg arrendeavgift, och i sådana fall kan stadgandet bliva till förfång för jordägaren.

51 §.

Beträffande första stycket i denna paragraf har länsstyrelsen i Gotlands län Första stycanmärkt,
att det vid varje arrendeavtal otvivelaktigt vore till fördel för bägge ket.
kontrahenterna att legan och övriga arrendevillkor så noga som möjligt bestämdes
i kontraktet. Den i Öl § beträffande vissa jordbruksarrenden intagna
föreskriften att lega, som skulle utgå i penningar eller naturalster, skulle vara
till beloppet bestämd, syntes därför böra bliva gällande för varje arrendeavtal.

— Liknande uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Hallands län.

Mot bestämmelsen i andra stycket hava betänkligheter uttalats av länssty- Andra stycrelserna
i Kronobergs och Kristianstads län samt hushållning ssällskapens för- ket.
vältning sutskott i Östergötlands, Kronobergs län, Kalmar läns södra del, Hallands
län, Älvsborgs läns södra del samt Norrbottens län, domänintendenterna
i Kronobergs och Älvsborgs län, överjägmästarna i Övre Norrbottens och Bergslags
di st rikt en ävensom lantbruksstyrelsen, Sveriges skogsägareförbund och
Sveriges allmänna lantbrukssällskap. I huvudsak har anförts: Bestämmelsen
vore icke välbetänkt. Man kunde ej tillbakahålla anmärkningen, att denna särskilda
grupp arrendatorer härigenom bereddes en undantagsförmån framför
alla andra slag av jordbrukare. Risken för missväxt funnes ju alltid, och denna
kunde vara lika kännbar för övriga arrendatorer och även för självägande
småbrukare t. ex. egnahemslåntagare utan att det likväl varit tal om att i lag
föreskriva nedsättning i låneräntor och annuiteter för dessa senare vid missväxt.
Man kunde även ifrågasätta, huruvida det vore förenligt med gängse
rättsåskådning att överflytta denna risk på jordägaren. Ett arrendeavtal innebure
ju alltid, att hela affärsrisken övertoges av företagaren-brukaren. Bestämmelsen
vore vidare ägnad att skapa tvister mellan arrendatorn och jordägaren.
Då arrendatorn möjligen kunde lockas att utfästa oskäligt högt arrende
genom förespegling, att om skörden bleve mindre normal, avkortning av arrendet
vore honom lagligen tillförsäkrad, kunde stadgandet också lända arrendatorn
till direkt förfång. Även om bestämmelsen icke lagfästes, kunde man
säkerligen våga räkna med, att jordägaren i görligaste mån komme att behjärta
det svåra läge, arrendatorn råkat uti, och bereda honom lättnad i legan.

År rend ators
rätt till
husbehovsfiske.

Lantbruksstyrelsen har anfört: Ehuru styrelsen finner syftemålet med denna
bestämmelse berättigat och ehuru sådan bestämmelse återfinnes i norrlandslagen,
anser sig styrelsen dock höra ifrågasätta, huruvida den bör åtminstone
i här föreslagen form bibehållas, då lagen nu utsträckes att gälla hela landet.
Med hänsyn till den vaga formuleringen synes det nämligen styrelsen som om
bestämmelsen i fråga, därest icke närmare föreskrifter meddelas om huru nedsättningen
i legan skall beräknas, är ägnad att giva anledning till otaliga tvister,
vilka måste slitas vid domstol. En bestämmelse av denna art torde lätt
kunna föranleda krav på nedsatt lega, så snart missväxt i något avseende föreligger.
Bestämmelsen synes därför enligt styrelsens förmenande böra utgå eller
utökas med tydliga bestämmelser om huru skälig nedsättning i legan skall
bestämmas.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har anfört:
Det kan ifrågasättas huruvida det är rättvist att såsom i 51 § stadgas låta jordägaren
vidkännas möjligen förekommande missväxt. Eörhållandet är att missväxt
icke uppträder i så svårartad form i Norrbotten som exempelvis mellersta
Sverige. Jordbrukens i Norrbotten ytterliga känslighet för dålig skörd
och dylikt beror på att jordbruken här i allmänhet äro så små, att den minsta
avvikelse från normalskörden förorsakar svårigheter för jordbrukarfamiljen.
Bestämmelsen i denna paragraf kan därför rent av motverka sitt eget syfte,
genom att arrendatorn i förlitande på den däri stadgade hjälpen uraktlåter uppodla
så pass mycken jord, att han under alla förhållanden kan reda sig. För
dylika småbrukare verkar en inskränkning i arbetsförtjänsterna på samma
sätt. Och någon garanti däremot kan ej heller lämnas. Uppodling av för levnadsuppehället
tillräcklig areal är enda botemedlet härför. — Skall jordägaren
lämna understöd vid missväxtår skulle han då rättvisligen bekomma större
arrende under s. k. goår.

Domänstyrelsen och Sveriges skogsägareförbund hava framhållit, att bestämmelsen
borde kompletteras med en föreskrift, att tvist om nedsättningens belopp
borde avgöras av skiljemän.

52 §.

Beträffande den i förevarande paragraf föreslagna rätten till fiske har länsstyrelsen
i Kalmar län framhållit, att tillräckliga skäl syntes föreligga för en
bestämmelse, enligt vilken det vore arrendator tillåtet att till husbehov fiska
i vatten, tillhörande den arrenderade jorden, med undantag dock för sådant
fiskevatten, där särskilda åtgärder för fiskets förbättrande vidtagits av annan
än arrendatorn.

Länsstyrelsen i Hallands län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i
Uppsala, Östergötlands, Kronobergs och Hallands län ävensom domänintendenten
i Älvsborgs län hava ansett, att en dylik rätt ej borde stadgas. — Såsom
skäl härför har anförts, att även vid den grupp av arrenden, varom här vore
fråga, kunde fisket vara av den ekonomiska betydelse, att jordägaren ville
själv tillgodogöra sig detsamma eller utarrendera det till särskild person, och
att det vore mycket svårt att kontrollera, huruvida arrendatorn fiskade endast
till husbehov eller även till försäljning. — Av länsstyrelsen har särskilt framhållits,
att fiskerätten vid havsstränderna kunde vara av sådan betydelse och
utövas på sådant sätt, att den icke borde nödvändigtvis inbegripas i arrendet.

Lantbruksstyrelsen har anfört: Med hänsyn till inom södra och mellersta
Sverige rådande förhållande och laxens sparsamma förekomst därstädes, finner
styrelsen sig böra ifrågasätta, huruvida icke i förevarande paragraf borde intagas
en bestämmelse, som möjliggör, att i kontrakt kunde från husbehovsfiske
undantagas jämväl fiske av lax.

Såväl enligt gällande norrländska arrendelag, 23 §, som enligt föreliggande
förslag är rätten till fiske i vatten, där särskilda åtgärder av jordägare vidtagits
till fiskets förbättrande, undantagen från arrendatorns ovillkorliga fiskerätt.
Det förekommer emellertid ofta, att dylika åtgärder vidtagas av till exempel
lantbruksstyrelsen. hushållningssällskapen eller andra organisationer. I här
behandlade avseende synes det icke vara av någon betydelse vem som utfört
åtgärderna i fråga. Styrelsen vill därför föreslå, att orden »av jordägaren»
utgå.

Sveriges skogsägareförbund har anfört: Arrendatorns rätt till fiske kan i
södra Sverige i vissa fall förväntas medföra vådor för den rationella fiskevård,
som därstädes å många större skogsegendomar börjar genomföras. Denna bestämmelse
väcker därför vissa betänkligheter i fråga om Sydsverige.

53 §.

Vid denna paragraf har anförts av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: Mot principen
kan, därest föreliggande förslag blir upphöjt till lag, ingenting annat anföras,
än att den knappast synes stå i överensstämmelse med den hittills allmänt
hävdade uppfattningen om »likhet inför lagen».

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län: Där jordägaren
och arrendatorn vid arrendets ingående varit fullt ense och tydlig
skriftlig överenskommelse rörande fastighetens byggnader upprättats, bör denna
äga vitsord såsom undantag från lagens bestämmelser.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län: Det synes obilligt,
åtminstone för de södra delarna av landet, med de skiftande arrendeförhållanden,
som där förefinnas även för uti paragrafen avsedda jordinnehav, att
icke hithörande förhållanden — åtminstone i vad de beröra 10—13 §§, 20 §, 21 §,
första stycket, samt 45—52 §§ — skola få fritt avtalas mellan kontrahenterna.
Vidare torde med skäl kunna här ytterligare anmärkas på det ensidiga och
olämpliga i att alltid främst tillse arrendatorernas förmenta bästa, för visso
mången gång till stort men för jordägarnas berättigade ekonomiska intressen
och jordens rationella skötsel.

Liknande uttalande har gjorts av domänintendenten i Älvsborgs län.

54 §.

Vid denna paragraf har anmärkts av

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Dispensrätten synes hava blivit för snävt begränsad.
Det torde vara nödvändigt att såsom dispensgrund upptages även
det förhållande, att arrendet huvudsakligen har karaktären av upplåtelse av
arbetarbostad och arrendatorn utgör stadigvarande arbetskraft hos jordägaren.
Därutöver anser sig länsstyrelsen böra uttala önskvärdheten av att stadgandet
erhåller sålunda ändrad avfattning, att vid prövning av fråga om jordägarens
behov av en friare bestämmanderätt över fastigheten hänsyn må tagas även till
annan av honom bedriven näring än jordbruk och skogsbruk. Länsstyrelsen
anser sig böra i detta sammanhang uttala, att förhållandena i detta län torde

Dispens.

Fideikommiss
arrenden
och vissa
andra stadigvarande

arrenden.

komma att medföra, att undantag från tillämpningen av de föreslagna strängare
bestämmelserna i talrika fall måste medgivas.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma län: I bestämmelsen
torde böra tydligt utsägas, att dispens bör lämnas vid alla uppenbara affärsarrenden,
samt att vid lämnande av dylik dispens hänsyn skall tagas till jordägares
behov av friare bestämmanderätt över fastigheten av hänsyn jämväl till
annan av honom bedriven näring än jordbruk eller skogsbruk.

Sveriges skogsägareförbund: Därest de sakkunnigas förslag att lägga så gott
som samtliga bolagsjordbruk under de tvingande bestämmelserna skulle godkännas
av statsmakterna och avtalsfriheten sålunda starkt beskäras även vid
skogsarbetarlägenheteina, finner förbundet den i förevarande paragraf angivna
grunden för meddelandet av dispens vara för snäv. Orden »oundgängligen
nödigt» antyda, att dispens endast skall få beviljas i yttersta nödfall.
Dispensförfarandet blir då utan praktiskt gagn. De citerade orden höra enligt
förbundets förmenande utbytas mot orden »av stor vikt» eller något annat
mindre pressande uttryck.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings och Skaraborgs län hava framhållit,
att länsstyrelserna i regel saknade nödig kompetens för handläggning
av dispensfall och att denna nya uppgift skulle ytterligare öka deras redan
tunga arbetsbörda.

55—58 §§.

Mot de särskilda bestämmelserna angående dels fideikommissarrenden och
dels vissa andra stadigvarande arrenden har länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarat
sig icke hava något att erinra, för såvitt vad länsstyrelsen under 43 §
anfört beträffande avskiljande av sådana upplåtelser, där arbetsavtalet utgör
huvudsaken och där brukaren icke får sin huvudsakliga bärgning av jordbruket,
vinner beaktande. -— Länsstyrelsen i Gotlands län har, då förhållandena i länet
vöre sådana att nödig erfarenhet icke kunnat erhållas för bedömande huruvida
dylika särbestämmelser kunde vara lämpliga och nödiga, inskränkt sig till
det uttalande att, där förhållanden, jämförliga med dem, som givit upphovet
till arrendelagen för Norrland och Dalarne, förelåge i övriga delar av riket,
det ock syntes skäligt att även beträffande dessa stadgades dylika särbestämmelser.
Mot bestämmelsernas innehåll hade länsstyrelsen principiellt icke något
att anmärka. -—- Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att i fråga
om arrenden av enskilda fastigheter syntes visserligen bestämmelser rörande
viss minimiarrendetid samt optionsrätt vara gagneliga, men i övrigt torde det
icke vara av förhållandena i länet påkallat, att de strängare bestämmelserna
skulle å dem tillämpas. — Hushållningssällskapens förvalningsutskott i Gotlands
och Västerbottens län hava, då fideikommiss ej alls förekomma inom vederbörande
län och knappast torp, ej ansett lämpligt att uttala sig om ifrågavarande
bestämmelser.

Av övriga myndigheter och sammanslutningar har det övervägande flertalet
(nämligen länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Örebro län, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Jönköpings län, Kalmar läns södra del, Malmöhus, Hallands län, Älvsborgs

läns norra och södra delar, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och
Norrbottens län, domänintendenterna i Kronobergs, Älvsborgs och Örebro län,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och
Sveriges skogsägareförbund) avstyrkt förslaget. I allmänhet har man inskränkt
sig till att åberopa herrar Petterssons och Gabrielssons reservation eller
att anmärka, att behov ej förefunnes av sådana bestämmelser som de föreslagna.
Av övriga uttalanden må här återgivas följande:

Sveriges skogsägareförbund: Att införa tvingande bestämmelser om avtalstidens
längd vid nämnda grupper upplåtelser är näppeligen behövligt och i vissa
hänseenden därjämte direkt olämpligt. Frågan är av betydelse såväl med hänsyn
till skogsskötseln som med avseende å jordbruksdriften å de större egendomar,
vare sig dessa äro av fideikommissnatur eller ej, från vilka torp, lägenheter
och arrendehemman upplåtits.

Vad då först beträffar skogsskötseln, har det under senare år å de rationellt
skötta gårdarna blivit allt vanligare, att man på enahanda sätt som på bolagsinarkerna
börjat anordna å skogarna belägna torp som skogsarbetarbostäder.
Beträffande dessa föreligger då samma behov av avtalsfrihet rörande arrendetiden
som vid bolagens skogsarbetarlägenheter.

Vad därefter angår de egentliga jordbrukstorpen och arrendegårdarna under
huvudgård, har förbundet icke av den förebragta utredningen kunnat finna,
att i fråga om upplåtelsetidens längd sådana missförhållanden föreligga, att
tvingande stadganden om minimiarrendetid behöva införas i lagen. Härtill
kommer, att många av de större egendomarna, särskilt i södra Sverige,
äro för sin drift i mycket hög grad beroende av den arbetskraft, som erhålles
från jordbrukstorpen. Att för sådana gårdar ovillkorligt föreskriva bestämmelser.
som i realiteten innebära, femtonåriga arrendeperioder, är ett ingrepp i
avtalsfriheten, som kan komma att visa sig hindersamt för de större jordbrukens
drift. Det kan tänkas, att en tvångslagstiftning på detta område leder
till en minskad benägenhet hos jordägarna att upplåta torp och i stället lägga
torpjorden under huvudgårdens egen drift.

Fn sådan utveckling kan icke anses önskvärd. Redan i ett kommittébetänkande
av år 1911 om orsakerna till torparklassens tillbakagång påpekades
den nationalekonomiskt och socialt synnerligen önskvärda cirkulation bland
jordbruksarbetarna, som består däri, att statare och andra lösa arbetare försöka
sig som egna genom att arrendera ett litet torp, varvid dettas ägare mycket
ofta plägat bidraga i större eller mindre grad med medel till den första inventarieuppsättningen.
Efter en längre eller kortare period på det första arrendestället
söka sig dessa små arrendatorer större arrendegårdar och tjäna sig på
detta sätt småningom upp, tills de i många fall kunna förvärva egna ställen.
Denna cirkulation, vid vilken det bästa folkmaterialet småningom sovras fram
och arbetar sig upp till självägande bönder, bör givetvis på allt sätt understödjas.
Alla lagstiftningsåtgärder, som kunna minska jordägarnas benägenhet
att upplåta torp till jordsökande arbetare, måste därför betraktas som mindre
lämpliga. Med hänsyn till nämnda cirkulation lärer det knappast heller för
arrendatorerna själva få anses vara förmånligt med allt för långa lagfästa
arrendeperioder.

Skogsägareförbundet finner det av dessa anledningar vara opåkallat och
olämpligt att fastställa tvingande lagbestämmelser om arrendetid och optionsrätt
för de grupper arrenden, som nu sist behandlats.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län liar anfört:
Utskottet, som finner, att särskilda bestämmelser kunna anses behövliga för
de i 43 § anförda jordägarna men står tveksamt huruvida samma bestämmel Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt, 155 käft. (Nr 182.) 13

ser äro behövliga rörande de i 55 § avsedda fideikommissen, anser att 58 § bör
utgå, enär densamma synes icke blott vara obehövlig utan även skadlig. Utskottet
vill i tillämpliga delar instämma uti det särskilda yttrande, som avgivits
av herrar Pettersson och Gabrielsson.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap: Beträffande fideikommissen hava de
sakkunniga icke kunnat påvisa något skäl, varför arrenden under dessa skola
indragas under de skärpta bestämmelser, som föreslagits i fråga om bolag. Vid
den undersökning, som de sakkunniga företagit angående arrendeförhållandena
i riket, hava de icke kunnat konstatera några uppenbara missförhållanden och
de hava funnit arrendatorerna i allmänhet nöjda med arrendeförhållandena även
om helt naturligt vissa önskemål kunnat framföras. De uttala också uti sammanfattningen
av sin undersökning »att många arrendegårdar under flera generationer
brukats av samma släkt och att regel torde vara, atp därest arrendatorn
under arrendetiden visat sig skötsam, han erbjudes förnyat arrende».

Vid sådant förhållande, och då antalet dylika arrenden är jämförelsevis obetydligt,
synes all anledning saknas att i arrendelagen införa särskilda bestämmelser
för vissa arrenden under fideikommiss.

Vidkommande därefter andra stadigvarande jordbruksarrenden hava de sakkunnigas
majoritet föreslagit, att i fråga om torp eller annan till huvudgård
hörande jordbrukslägenhet eller hemman, som lyder under huvudgård, liksom
ock annan jord, vilken utan avbrott varit upplåten på arrende
under mera än trettio år, så skola samma bestämmelser tillämpas på dessa
arrenden som de, vilka föreslagits för bolagsarrenden, för såvitt de omfatta
minst två, högst tjugufem hektar odlad jord.

Härigenom skulle det ojämförligt största antalet av alla arrendegårdar indragas
under den för bolagsarrenden skärpta arrendelagens tvångströja. Men
den enskilde jordägaren måste hava större frihet att disponera över sin jord
än vad fallet är med bolagen, därför att så många omständigheter kunna inträffa,
som för honom nödvändiggöra en ändrad disposition. I all synnerhet
förefaller det orimligt, att endast den omständigheten, att en jord varit utarrenderad
under mera än trettio år, skulle tvinga in den under skärpta arrendebestämmelser.
De flesta arrendegårdar hava varit utarrenderade mera än trettio
år, ja, man kan säga, att de hava en permanent karaktär såsom sådana. Det
har varit till fördel för jordbrukarklassen, att dylika arrendegårdar funnits
tillgängliga, ty därigenom har det blivit för många, särskilt yngre personer
utan tillräckligt kapital för att köpa en egendom, möjligt att börja med ett
arrende för att sedan sluta som självägande jordbrukare. Skärpta bestämmelser
för dylika arrendegårdar skulle framtvinga en omfattande försäljning, som
skulle i hög grad minska tillgången på dylika arrendejordbruk till största
skadan för arrendatorerna själva.

På grund av vad sålunda anförts får sällskapet instämma uti reservanternas,
herrar Pettersson och Gabrielsson, yrkande att de i 55—58 §§ föreslagna stadganden
avseende vissa särskilda bestämmelser om arrenden under fideikommiss
och andra stadigvarande jordbruksarrenden måtte ur förslaget till ny arrendelag
utgå.

Beträffande 58 § har i övrigt anförts av

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands
län: Man måste hysa tvekan om behovet och lämpligheten överhuvud taget

av dessa stadgandens tillämpning å arrendejord, ägd av enskilda personer. Beträffande
en gård, större eller mindre, som av en eller annan anledning, såsom
ägarens sjukdom eller vistande å annan ort eller ägd av oskiftat sterbhus, varit
utarrenderad mer än trettio år, skulle vid förnyad utarrendering särskilda be -

8!)

stämmelser tillämpas. Det kan ej anses lämpligt att låta viss tids utarrendering
vara avgörande för den framtida regleringen av arrendet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen är tveksam, huruvida det
verkligen kan anses lämpligt och är av ett föreliggande behov påkallat att
göra bestämmelserna om minimitid och optionsrätt tillämpliga — förutom i de
fall, som avses i 43 och 55 §§ av lagförslaget, samt i fråga om arrenden av
torp och andra under huvudgård lydande hemman, hemmansdelar och jordbrukslägenheter
—- även vid upplåtelse av fastighet, som icke kan anses lyda
under någon huvudgård men vilken ändock under en mera avsevärd tid varit
upplåten på arrende. Bortsett från det oegentliga i att låta den tillfälliga omständigheten,
huruvida ett jordområde före upplåtelsen varit utarrenderat under
längre eller kortare tid, bliva avgörande för frågan, huruvida å upplåtelsen
skulle tillämpas särlagstiftningens strängare bestämmelser, torde det vara nödvändigt
att en mera ingående undersökning än den, som föreligger, verkställes,
innan förslaget i denna punkt upphöjes till lag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Det synes länsstyrelsen betänkligt och av
förhållandena knappast påkallat, att en arrendator å enskild jord skulle kunna,
sedan fastigheten varit utarrenderad under trettio år, tilltvinga sig nytt arrende,
till dess han innehaft detsamma under femton år. Det kan därvid komma
att gälla tvångsrätt för en ny arrendator gent emot en ägare, som efter en
trettioårsperiod kan önska återtaga gården under eget eller arvingars bruk.
En dylik tvångsrätt synes varken ur jordbrukssynpunkt eller med hänsyn till
arrendatorn kunna bliva av sådan allmän betydelse, att en inskränkning i den
enskilda äganderätten kan anses tillräckligt motiverad. På grund härav och
under åberopande i övrigt av de skäl, herrar Pettersson och Gabrielsson anfört
mot förslaget, avstyrker länsstyrelsen ifrågavarande bestämmelse.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge län: Bestämmelsen

synes komma att verka motsatsen till vad de sakkunniga avsett, ty skulle en
skärpning av arrendevillkoren förekomma, så snart en gård under mer än trettio
år varit upplåten, ligger nära till hands, att jordägaren i god tid förebygger
att arrendet blir så långvarigt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län: Bestämmelsen
är svagt motiverad och i hög grad betänklig.

Ansvar för skatter och onera.

I fråga om arrendatorns ansvarighet för skatter och onera har framhållits av

Länsstyrelsen i Kalmar län: Att vissa missförhållanden för närvarande råda
i fråga om. arrendator ansvar för utskylder, som utgå från fastighet, torde
vara obestridligt. Det synes därför särdeles angeläget, att denna fråga snarast
löses. Kan den pågående revisionen av den kommunala beskattningen, med vilken
nu ifrågavarande spörsmål givetvis nära sammanhänger, icke utan större
tidsutdräkt genomföras, synes denna specialfråga böra upptagas till behandling
och avgörande för sig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: I fråga om arrendatorns skyldighet att betala
skatter och onera innehåller förslaget i motsats mot den norrländska arrendelagen
icke någon bestämmelse. För bolagsarrendena har den hittillsvarande
bestämmelsen ansetts innebära en ganska viktig förmån, och det kan därför
antagas, att om bolagens arrendekontrakt i följd av lagens tystnad i denna
punkt skulle komma att upptaga betalningsskyldighet för arrendatorerna.
skulle detta innebära en rätt betydande, men icke alltid vid kontraktets ingå -

Ansvar för
skatter och
onera.

ende klart uppfattad försämring’. Det kan därför ifrågasättas, att, om icke
skattelagstiftningen behandlar saken samtidigt med arrendelagstiftningens avgörande,
bibehålla en särskild bestämmelse för Norrland av samma innehåll,
som den hittills gällande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framställt samma erinran.

3 KAP.

6 §.

Vid denna paragraf har anförts av

Domänstyrelsen: Styrelsen tillåter sig hänvisa till vad styrelsen anfört vid
7 §. Inom skogsbruket förekommer nämligen ej sällan hyresavtal för skogsarbetare,
vari träffas uppgörelse om vissa arbetsprestationers utgörande av
hyresgästen.

Sveriges skogsägareförbund: Bestämmelsen i andra stycket av paragrafen
kan förbundet ej godkänna. Ett ej obetydligt antal skogsarbetarlägenheter
upplåtes genom hyresavtal. Den här förut omtalade reciprociteten i arbetsskyldigheten
skulle därför vid dessa avtal vålla samma olägenheter som vid arrendena.
Detsamma gäller förbudet att införa fixa prislistor i kontrakten.

övergångsbestämmelserna.

Övergångs- Beträffande övergångsbestämmelserna har länsstyrelsen i Uppsala län erbestämmel-
inrat, att det vore önskvärt, att hänvisningen till promulgationslagen av den
serna. jlini 1907 utbyttes mot direkta stadganden, svarande emot tillämpliga delar
av nämnda lag.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

263031