Kungl. Maj:ts proposition nr 17b (Proposition 1954:174)

Kungl. Maj:ts proposition nr 17b.

Nr 174.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förstärkning
av ordningsstatspolisen m. m.; given Stockholms slott
den 12 mars 195b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framlägges på grundval av ett av 1953 års trafiksäkerhetsutredning
avgivet betänkande förslag om åtgärder för att åstadkomma en
förbättrad trafiksäkerhet genom en skärpt övervakning av trafiken. I propositionen
uttalas, att en upprustning av ordningsstatspolisen i personellt
och materiellt hänseende i den omfattning, utredningen förordat, bör genomföras
så snabbt som möjligt. För nästa budgetår föreslås en utökning
av den nuvarande styrkan med 7 kommissarier, 17 överkonstaplar och
130 konstaplar samt anskaffande av specialutrustning för trafikövervakningen.
Omkring en miljon kronor begäres för inköp av nya bilar och
motorcyklar till den förstärkta ordningsstatspolisen. Åtgärder förordas för
att underlätta rekryteringen till statspolisen och för att ge personalen
specialutbildning.

Härjämte behandlas i propositionen frågan om en anpassning till nuvarande
förhållanden av hittills tillämpade bestämmelser för avräkning
mot automobilskattemedlen av kostnaderna för hållande av ordningsstatspolis.
I nämnda hänseende föreslås, att tre fjärdedelar av utgifterna för

1—Diliang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 17b.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

den nuvarande styrkan avräknas mot automobilskattemedlen. Vidare förordas,
på grundval av förslag i propositionen nr 112/1954, att hela merkostnaden
för utökningen av ordningsstatspolisen skall avräknas mot automobilskattemedlen.

Vidare förordas en viss omorganisation av polisrytteriet, innefattande
bl. a. indragning av de ridande avdelningarna vid ordningsstatspolisen i
Örebro, Jönköping och Gävle samt vid poliskåren i Boden.

Slutligen behandlas statspolisorganisationens medelsbehov för nästa budgetår.
Förslagen i propositionen innebär en anslagsökning i förhållande till
innevarande budgetår med i runt tal 5 690 000 kronor, varav ca 4 miljoner
kronor belöper på upprustningen av ordningsstatspolisen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 mars
1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, frågan om vissa anslag
till polisväsendet för budgetåret 1954/55.

I. Inledning.

De anslag under polisväsendet, som hänför sig till statspolisintendenten
och statspolisorganisationen, har i årets statsverksproposition, elfte huvudtiteln,
punkterna 181—185, upptagits med allenast preliminärt beräknade
belopp, tillhopa 11 950 000 kronor. Anledningen till att dessa punkter bröts
ut ur statsverkspropositionen var, att beredningen inom departementet av
vissa reformer inom polisorganisationen ännu icke var avslutad, då statsverkspropositionen
framlades.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få ta upp frågorna om
åtgärder för åstadkommande av en förbättrad trafiksäkerhet samt om beräkning
av anslag till statspolisintendenten och statspolisorganisationen
för nästa budgetår.

1 skrivelse den 30 augusti 1953 framlade statspolisintendenten sina
anslagsäskanden rörande statspolisorganisationen för budgetåret 1954/55.
I förslaget påtalades, att ordningsstatspolisens resurser för trafikövervakningen
icke förslog för den ökade trafiken. På grund härav förordades
en utökning av ordningsstatspolisen med sammanlagt 263 man. Utökningen
föreslogs skola genomföras under eu tidsperiod av fem år. Den för
budgetåret 1954/55 föreslagna utbyggnaden omfattade 66 man. Vidare har
statspolisintendenten i nämnda skrivelse liksom även i en den 14 december
1953 dagtecknad framställning föreslagit en viss omorganisation av polisrytteriet.

över skrivelsen den 30 augusti 1953 har yttranden avgivils av statskontoret,
riksräkenskapsverket, statens lönenämnd, överståthållarämbetet
och länsstyrelserna — vilka bifogat yttranden från landsfogdar in. fl. —

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

statens trafiksäkerhetsråd samt nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande, över framställningen den 14 december 1953 har utlåtanden
avgivits av länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, landsfogdarna
i sagda län, polischefen i Boden, 1953 års polisutredning för vissa
delar av Norrbottens län samt stadsfullmäktige i Sundsvall.

Genom beslut den 25 september 1953 tillkallades med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande landshövdingen E. Mossberg som utredningsman för
att utarbeta förslag till åtgärder för åstadkommande av en förbättrad
trafiksäkerhet. Såsom expert åt utredningen, 1953 års trafiksäkerhetsutredning,
har fungerat förste länsassessorn vid länsstyrelsen i Västmanlands
län Å. E. G. Lindeberg, varjämte rektorn vid statens polisskola, polisintendenten
E. G. G. W. Biörklund biträtt utredningen vid behandlingen av vissa
frågor. Sekreterare åt utredningen har varit e. o. landsfogdeassistenten K.
J. Hj. Lindroth.

Med skrivelse den 5 januari 1954 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
har utredningen överlämnat betänkande med
förslag till förstärkt trafikövervakning in. m. (stencilerat). Utredningen
föreslår bl. a. en utökning av ordningsstatspolisen med totalt 363 man fördelad
på två budgetår, varav 194 man på budgetåret 1954/55 och återstoden
på budgetåret 1955/56. Utredningen har även upptagit vissa utbildnings-
och rekryteringsfrågor.

I ett kommande betänkande avser utredningen att behandla övriga frågor,
som äger samband med strävandena att nå fram till en förbättrad trafiksäkerhet.

Över betänkandet har utlåtanden avgivits av överståthållarämbetet och
samtliga länsstyrelser. Överståthållarämbetet har bifogat yttrande av polismästaren
i Stockholm. Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats särskilda
yttranden dels från samtliga landsfogdar utom landsfogdarna i
Malmöhus, Västmanlands och Jämtlands län, där landsfogdarna deltagit
i vederbörande länsstyrelses handläggning av remissärendet, dels polismästarna
i Uppsala, Norrköping, Linköping, Eskilstuna, Karlskrona, Malmö,
Hälsingborg, Göteborg, Örebro och Sundsvall, dels föreståndarna för statspolisavdelningarna
i Eskilstuna, Nyköping och Jönköping, dels drätselkamrarna
i Eskilstuna och Nyköping, dels länsavdelningarna av föreningen
Sveriges landsfiskaler i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs och
Norrbottens län, dels ock vägförvaltningen i Uppsala län, förste bilinspektören
i Jönköpings distrikt samt trafiksäkerhetskommittén i Hallands län.

Vidare har yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens
trafiksäkerhetsråd, statens biltrafiknämnd, statskontoret, statens lönenämnd,
styrelsen för statens polisskola, chefen för armén, Ljungby stad,
statspolisintendenten, 1953 års polisutredning för vissa delar av Norrbottens
län, nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, föreningen Sveriges

Kungi. Maj:ts proposition nr 17b.

landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges polismästare,
föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska polisförbundet, kungl.
automobilklubben, motormännens riksförbund, motorförarnas helnykterhetsförbund,
svenska vägföreningen, svenska omnibusägareförbundet, svenska
lasttrafikbilägareförbundet, svenska droskbilägareförbundet, svenska
transportarbetareförbundet, Sveriges automobilindustriförening samt drätselkammaren
och polisnämnden i Borås.

Utredningens förslag i vad detsamma avser behovet av en ökad utbildningskapacitet
vid statens polisskola samt yttrandena över förslaget
i denna del redovisas icke här, enär de kommer att anmälas i annat sammanhang.

I anledning av trafiksäkerhetsutredningens förslag har statspolisintendenten
i en den 3 mars 1954 upprättad promemoria verkställt en omarbetning
av sina tidigare i skrivelserna den 30 augusti och 14 december 1953
avgivna förslag till anslagsäskanden. Denna promemoria behandlar medelsbehovet
för nästa budgetår vid bibehållande av nuvarande organisation
och genomförande av föreslagen omorganisation av polisrytteriet. Kostnaderna
för den av statspolisintendenten föreslagna utökningen av ordningsstatspolisen
har sålunda i denna promemoria frånräknats. I det följande
åberopas ej de tidigare framställningarna utan endast promemorian.

De över statspolisintendentens anslagsäskanden avgivna remissyttrandena
redovisas i det följande endast i vad de berör den nuvarande organisationen
och omorganisationen av rytteriet.

II. Gällande organisation.

De grundläggande bestämmelserna om den lokala polisorganisationen
finns i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket (här kallad polislagen).
Enligt denna lag är upprätthållandet av polisverksamheten principiellt
en kommunal angelägenhet. För ändamålet är riket indelat i polisdistrikt.

Stad, vars invånarantal den 1 januari 1953 uppgick till minst 10 000,
bildar som regel särskilt polisdistrikt. I övrigt skall stad, som icke ingår i
landsfiskalsdistrikt, så ock landsfiskalsdistrikt eller del därav utgöra ett
polisdistrikt. Närmare bestämmelser om ordningen för polisdistriktsindelning
finns i 9—10 §§ polislagen.

Det åligger varje polisdistrikt att anställa så stor polispersonal som
behövs för polisverksamhetens ombesörjande inom distriktet, att avlöna
polismännen och förse dem med skälig pension, in. in., att sörja för uniformering
och beväpning av polispersonal samt att hålla materiel, byggnader,
arrestlokal, telefon och övriga anordningar, som erfordras för
distriktets polisväsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17i.

Åtskilliga polisdistrikt har längre gående skyldigheter än vad förut angivits.
Sålunda kan Kungl. Maj :t bestämma, att i vissa polisdistrikt skall
finnas anställda polismän för hela rikets behov, t. ex. för att biträda vid

pass- och gränskontrollen. I dessa fall gottgöres hela kostnaden för an ordningen

av statsmedel. Vidare stadgas i polislagen skyldighet för vissa
städer — i huvudsak sådana som den 1 januari 1953 hade minst 10 000

invånare — att tillhandahålla s. k. resex-vpolis. I fråga om stad, som har

att tillhandahålla reservpolis, kan Kungl. Maj :t förordna, att ett bestämt
antal av stadens polispersonal huvudsakligen skall användas för tjänstgöring
som statspolis utom staden, antingen vid upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet (ordningsstatspolis) eller vid kriminalpolisverksamhet
(kriminalstatspolis). Åläggande att tillhandahålla kriminalstatspolis
kan även meddelas i fråga om annan stad med kriminalpolisavdelning.
När ett åläggande att hålla statspolis meddelats, måste staden utöka sin
polisstyrka med så många polismän som åläggandet anger. De för tjänstgöring
som statspolis avsedda polismännen är sammanförda till särskilda
statspolisavdelningar, huvudsakligen förlagda i länens residensstäder. Statspolisintendenten
är chef för statspolisavdelningen i Stockholm och han
har dessutom viktiga uppgifter som hänför sig till statspolisen i dess helhet.

Städernas utgifter för statspolisen ersätts av statsverket enligt vissa
grunder, angivna i polislagen eller med stöd därav utfärdade kungörelser.

över polisdistriktens handhavande av polisväsendet utövar staten genom
länsstyrelserna en viss kontroll. Finner länsstyrelse, att ett polisdistrikt
uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt polislagen, har länsstyrelsen
att hos polisdistriktet göra framställning om rättelse. Vidtar polisdistriktet
då icke erforderlig åtgärd, kan länsstyrelsen förordna därom. Länsstyrelsen
kan också förelägga vite.

Ifråga om polisväsendets organisation må slutligen nämnas, att viktiga
uppgifter även inom den kommunala organisationen åvilar statliga myndigheter.
Centralt utövas sålunda vissa polisfunktioner av chefen för inrikesdepartementet.
Något centralt ämbetsverk för polisväsendet finns däremot
icke. Statspolisintendenten är enligt sin instruktion skyldig att i inrikesdepartementet
tillhandagå såsom sakkunnig i polisfrågor.

Inom länen intar länsstyrelserna ställningen av högsta lokala polismyndighet.
De skall övervaka, att allmän ordning och säkerhet där behörigen
upprätthålles, och vidta erforderliga åtgärder för det allmänna trygghetstillståndets
vidmakthållande.

Närmast under länsstyrelserna handhas ledningen av polisväsendet inom
länen av landsfogdarna i egenskap av länspolischefer. Denna organisation
är emellertid icke enhetligt utformad, då vissa större städer är undantagna
från området för landsfogdes polisverksamhet.

Vidkommande statspolisen må särskilt erinras, att organisationen tillkom
genom beslut av 1932 års riksdag och att ordningsstatspolisen upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17b.

sattes den 1 januari 1933. Den utgjordes då av 200 man men har senare
utökats med sammanlagt 80 polismän i olika grader. Kriminalstatspolisen
utgöres efter en 1953 beslutad utökning av 193 man, varav 58 i befälsställning.
Härtill kommer den särskilda statspolisen för hindrande och
uppdagande av spioneri m. m. Enligt 1 § kungörelsen angående stats- och
reservpolisen (SFS 448/1932) skall i stad, där statspolisavdelning skall
finnas, polischefen till denna avdelning kommendera polismän ur stadens
poliskår till det antal och i de tjänstegrader, som Kungl. Maj :t bestämt.
Kommendering för tjänstgöring i befälsställning eller som kriminalkonstapel
skall jämlikt 2 § ske för tre år varje gång. För kommendering till
annan tjänstgöring vid statspolisen föreskrives dels att kommenderingstiden
skall vara minst ett år och dels att polisman, som varit kommenderad
till statspolisavdelning i sammanlagt tre år, icke må ytterligare där
tjänstgöra utan att dessförinnan under minst samma tid ha tjänstgjort i
staden. Vissa avvikelser från dessa regler kan på grund av särskilda omständigheter
medgivas. Innan kommendering till statspolisavdelning äger
rum, skall frågan ha varit underställd länsstyrelserna i de län, där polismännen
jämlikt beslut av Kungl. Maj:t främst skall användas, samt yttrande
i ärendet ha avgivits av statspolisintendenten. Kommendering må
icke ske utan godkännande av nu avsedda länsstyrelser.

Åtnjuter polisman vid statspolisavdelning av annan anledning än sjukdom
eller semester tjänstledighet över sex dagar skall särskild ersättare för
honom eller, därest han tjänstgör i befälsställning och annan polisman å
avdelningen förordnats till vikarie, ersättare för denne kommenderas till
avdelningen. Vid sjukdom eller semester skall ersättare ställas till förfogande
för det fall att den tjänstledige tjänstgör i befälsställning och annat
befäl ej finnes å avdelningen samt dit kommenderad polisman icke lämpligen
kan förordnas till vikarie. Har polisman under loppet av ett år åtnjutit
sjukledighet under sammanlagt sex månader, skall kommenderingen
återkallas (3 §). I 7 § föreskrives, att ordningsstatspolis i första hand skall
användas å landsbygden och särskilt vid sådana tillfällen, då behov uppstår
av större polisstyrka än å orten finnes tillgänglig, eller lör uppgifter i
övrigt, som icke kan på ett enhetligt och tillfyllestgörande sätt fullgöras
av den lokala polispersonalen. För verksamheten skall länsstyrelsen (länsstyrelserna)
efter inhämtande av yttrande från statspolisintendenten för
viss tid högst ett år fastställa en allmän plan. Vid dennas uppgörande skall
tillses, att personalen på lämpligaste sätt utnyttjas och att statsverket icke
åsamkas onödiga utgifter (8 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

III. 1953 års trafiksäkerhetsutredning jämte yttranden.

1. Fordonsbestånd, vägtrafikolyckor och trafikdisciplin.

Fordonsbestånd. Utredningen framhåller, att motorismens egentliga utvecklingsskede
i Sverige icke började förrän omkring år 1920, då i runt tal
10 000 motorfordon fanns i bruk. Efter en mindre nedgång under depressionsåren
i början av 1930-talet steg antalet motorfordon under återstoden
av detta årtionde till omkring 297 500. Under efterkrigsåren 1946—1952,
har utvecklingen gestaltat sig på följande sätt.

År	Person- bilar	Last- bilar	Bussar	Motor- cyklar	Totala antalet motorfordon
1946	138 489	59 400	4 789	114 377	317 055
1947	161 226	71 304	5 601	136 276	374 407
1948	179 587	76 368	6 471	153 508	415 934
1949	194 454	79 503	7 014	172 338	453 309
1950	252 503	84 904	7 546	212 378	557 331
1951	313 058	89 486	7 818	258 451	668 813
1952	360 552	97 089	8138	287 289	753 068

Vid ingången av år 1953 intog enligt den amerikanska tidskriften The
American Automobile Sverige i fråga om antalet personbilar sjunde platsen
bland Europas trettiotvå länder endast överträffat av Storbritannien
(3 475 379), Frankrike (2 800 000), Sovjetunionen (1 800 000), Västtyskland
(1 318 300), Italien (791 700) och Belgien (495 875). Det totala antalet
bilar i världen beräknades till 77 399 000, av vilka 53 597 000 fanns i USA.

År 1920 var antalet invånare per bil i Sverige 277. Bilen var länge en
oåtkomlig lyxvara för stora delar av landets befolkning, men med stigande
levnadsstandard har den blivit tillgänglig även för lägre inkomsttagare.
Bilen har i allt större utsträckning ställts i den praktiska nyttans tjänst
och samhällslivet är i hög grad beroende av bilismen. År 1952 var antalet
invånare per bil endast 15.

Ett viktigt drag i lastbilsbeståndets utveckling är vidare
enligt utredningens mening ökningen av den samlade lastkapaciteten. Enligt
utredning av Industriens utredningsinstitut har mellan år 1931 och 1950
lastbilarnas antal något mer än fördubblats, men den samlade lastkapaciteten
nära nog fyrdubblats. Utvecklingen har härvid gått i den riktningen, att
det uppstått en stor och alltmera växande grupp lätta lastbilar (s. k. skåpvagnar
och liknande), samtidigt som lastbilsparken i övrigt förskjutits i
riktning mot allt högre viktklasser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Ett annat utmärkande drag i lastbilsutvecklingen är den ökade användningen
av släpvagnar. Enligt beräkningar, som utförts av Industriens utredningsinstitut
har lastbilarnas transportarbete ökats under åren 1946—
1950 från 1 800 till 2 660 miljoner tonkilometer.

Bussarnas antal har nära nog fördubblats sedan år 1946. Förskjutningen
i riktning mot högre viktklasser är dock här mindre påtaglig
än beträffande lastbilarna.

Till den ökade förekomsten av motorcyklar har numera kommit
även cyklar med hjälpmotor s. 1c. mopeder till ett antal av mellan
150 000—200 000. Dessa fordon är enligt vägtrafikförordningen motorcyklar,
men registreringsskyldighet föreligger icke, och man kan därför
endast uppskatta deras antal på grundval av fabrikanternas uppgifter om
försålda mopeder. Antalet vanliga cyklar beräknades år 1947 ha uppgått
till 3 miljoner. Cyklarnas förekomst i trafiken företer alltifrån år
1950 en direkt minskning.

Efter denna statistiska resumé har utredningen erinrat om att motorfordonsbeståndet
under de senaste åren utvecklats i en takt, som icke förutsetts.
1945 års trafiksäkerhetskommitté (SOU 1948: 20) beräknade, att antalet
bilar vid 1960-talets början skulle uppgå till inemot en halv miljon,
och 1950 års långtidsutredning (SOU 1951:30), att personbilsparken 1955
skulle uppgå till 400 000 fordon. I själva verket torde dessa siffror ha
överträffats redan under 1953. Senast gjorda beräkningar på detta område
(1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken och
Industriens utredningsinstitut) antyder att bilbeståndet mot slutet av 1950-talet kan komma att uppgå till mellan 7 å 900 000 fordon.

Härefter anför utredningen.

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen har åtskilliga försök
gjorts att beräkna den framtida utvecklingen av motorfordonsbeståndet i
landet. Att förutse utvecklingen på ett område, där förhållandena i framtiden
påverkas av så många ovissa faktorer, är givetvis förenat med synnerliga
svårigheter och det ligger därför intet förvånande uti att de olika
prognoserna skiljer sig från varandra i den omfattning, som är fallet.

Ur de synpunkter, som trafiksäkerhetsutredningen har att anlägga, är
det emellertid tillräckligt att konstatera, att alla de gjorda prognoserna
räknar med en mycket kraftig tillväxt i motorfordonens antal under de
närmaste åren. Det bör härutöver uppmärksammas, att, i den mån riktigheten
av de olika prognoserna hittills har kunnat jämföras med den faktiska
utvecklingen, alla prognoser visat sig vara för lågt beräknade. Klokheten
synes därför bjuda, att, då det gäller att vidtaga åtgärder för att
höja trafiksäkerheten, man icke allenast tar sikte på dagens trafiksituation
utan även bereder sig att möta en betydligt ökad trafikvolym i framtiden.

Vägtrafikolyckor. Utredningen erinrar om att antalet vägtrafikolyckor
kan bedömas med ledning av den av statistiska centralbyrån förda riksstati -

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

stiken över sådana olyckor. Enligt denna statistik, som blott omfattar sådana
olyckor, som blivit föremål för polisundersökning, var antalet vägtrafikolyckor
år 1939 16 314. För åren 1950—52 uppgick de till 21 580, 25 417
resp. 30 259, varav motortrafikolyckorna utgjorde 94,7, 96,6 resp. 97,5
procent.

Utredningen framhåller vidare, att antalet till trafikförsäkringsanstalterna
anmälda skador ligger väsentligt högre — för 1952 vid 87 154 —
än antalet vägtrafikolyckor enligt statistiska centralbyråns statistik, och
att antalet tredubblats sedan år 1946. Vid bedömningen av olycksfrekvensen
bör beaktas, att icke alla motorfordon är försäkringspliktiga. Vissa
stat och kommun tillhöriga fordon faller sålunda utanför. Härtill kommer
att åtskilliga vägtrafikolyckor icke anmäles, enär däri delaktiga personer
på grund av bonusbestämmelserna föredrager att själva stå för skadan.

Den ökade olycksfrekvensen har uppenbarligen samband med den stegrade
trafikintensiteten. Trafiken år 1953 har vid trafikräkningar visat sig
vara tre gånger intensivare än år 1936 och har fördubblats i förhållande
till år 1949.

Det samband, som föreligger mellan antalet registrerade motorfordon,
trafikintensiteten och antalet motortrafikolyckor enligt statistiska centralbyråns
uppgifter, belyses genom ett av utredningen utarbetat diagram, här
intaget såsom bilaga 1.

Särskild uppmärksamhet måste enligt utredningen ägnas de olyckor i
trafiken, som medfört att människor dödats och skadats. Det är dessa olyckors
frekvens, som allvarligast manar till att vidtaga åtgärder för ökad trafiksäkerhet.
År 1946 var antalet vid trafikolyckor dödade 461, svårt skadade
1 866 samt lindrigt skadade 6 456. Motsvarande siffror för år 1952
var 750, 2 854 och 9 992. Totala antalet dödade eller skadade hade således
under den angivna tidsperioden stigit från 8 783 till 13 596 eller med 4 813.

Med ledning av uppgifter från nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande (NTF) har utredningen funnit berättigat antaga, att det verkliga
antalet i vägtrafiken under år 1953 dödade personer, då den slutgiltiga
statistiken föreligger, kommer att visa sig icke oväsentligt överstiga
800.

Tillgängliga uppgifter utvisar vidare, att cyklister och fotgängare
i särskilt hög grad är utsatta för faror i trafiken. Av de under år
1952 vid trafikolyckor dödade eller skadade tillhörde cirka hälften av de
dödade och 43,5 procent av de skadade dessa båda trafikantgrupper. Det
främsta intresset knyter sig till frågan, vid vilket slags olyckor dessa trafikanter
skadar sig. Av uppgifter intagna i publikationen Vägtrafikolyckor
kan utläsas, att under år 1952 84,6 procent av alla dödade eller skadade
cyklister ådragit sig sina skador vid sammanstötning med bil eller
motorcykel. Motsvarande procenttal beträffande fotgängare var 85,4.

I fråga om åldersfördelningen hos de fotgängare, som dödats i vägtrafi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

ken år 1952, framhåller utredningen, att ungefär en tredjedel var under
10 år och påfallande många 70 år eller däröver. Gjorda utredningar visar
vidare, att ungefär en fjärdedel av alla genom olyckor omkomna barn dödats
i trafiken. Under åren 1947—1950 dödades sammanlagt 422 barn vid
trafikolyckor.

Utredningen påpekar vidare, att tillgänglig statistik beträffande vägtrafikolyckornas
fördelning mellan landsbygd och städer
visar, att antalet sådana olyckor är större i städerna än på landsbygden
medan förhållandet beträffande dödsolyckorna är det omvända.
Sålunda inträffade under år 1952 57,4 procent av vägtrafikolyckorna i städerna
och 42,6 på landsbygden. Av totala antalet dödsolyckor under sagda
år föll emellertid 64,3 procent på landsbygden och 35,7 procent på städerna.

Utredningen har även framhållit vägtrafikolyckornas ekonomiska och
humanitära betydelse. I förstnämnda hänseende har därvid erinrats om att
NTF på grundval av gjorda undersökningar ansett sig berättigad antaga,
att dessa olyckor f. n. kostar vårt land omkring 300 miljoner kronor om
året, varav huvuddelen (cirka 65 %) faller på de materiella skadorna. Trots
de avsevärda ekonomiska värden, som står på spel, har utredningen funnit
trafiksäkerhetsarbetet i främsta rummet vara en humanitär uppgift. Stora
lidanden och svåra sorger för de av olyckorna drabbade människorna och
deras anhöriga döljer sig bakom siffrorna i statistiken. — Utredningen
har i anslutning härtill uttalat.

Inför den alltmera stegrade siffran över dödade och skadade i vägtrafiken
är det ofrånkomligen nödvändigt, att kraftfulla åtgärder vidtages för
att öka tryggheten till liv och lem på vägar och gator. Härför talar inte
minst det förhållandet, att fotgängare och cyklister, som utgör den mest
oskyddade trafikantgruppen, i påfallande hög grad drabbas av personskador,
uppkomna vid trafik med motorfordon.

Trafikdisciplin. Innan utredningen lämnat redogörelse för trafikdisciplinen
har den berört den mänskliga faktorns roll vid uppkomsten
av trafikolyckor.

Ur det relativt sparsamma material, som härvid stått till förfogande, har
utredningen funnit, att den mänskliga faktorn varit i så hög grad bidragande
till vägtrafikolyckorna, att andra faktorer vid sidan härav framträder
som mindre betydelsefulla. Särskilt har förarnas underlåtenhet att
hålla en efter omständigheterna tillräckligt låg hastighet i stor utsträckning
medverkat till olyckorna.

Utredningen, som erinrat om att enligt 56 § vägtrafikförordningen hussar
och lastbilar icke får föras med högre hastighet än 60 km/tim. — inom tättbebyggt
område dock icke över 40 km/tim. — samt att för alla slag av
fordon enligt 46 § sagda förordning gäller, att fordonets hastighet skall anpassas
till vad trafiksäkerheten och behörig hänsyn till omständigheterna i

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

övrigt kräver, har till belysande av bestämmelsernas efterlevnad och av de
hastigheter, med vilka motorfordon framföres i trafiken, framlagt vissa
resultat från en av statens väginstitut under åren 1951—1953 utförd, ännu
icke avslutad undersökning rörande motortrafikens hastighet
på vägarna. Trafiken har studerats på 64 platser, varvid hastigheten uppmätts
på sammanlagt 124 olika punkter och hos inte mindre än cirka
180 000 fordon.

I följande tabell redovisas mätresultaten från två typer av raksträckor.
Siffrorna anger lägsta respektive högsta värdena på medianhastigheten och
85 %-punktens hastighet, d. v. s. den vilken 85 % av förarna underskrider.
Dessutom angives procentuella antalet lastbilar, som förts med otillåten
hastighet, varvid såväl de högsta och lägsta som de genomsnittliga värdena
redovisas.

Vägtyp	Fordons- slag	Median-hastigheten km/tim.	85%-punktens hastighet km/tim.	% fordon med större hastighet än den tillåtna
Typ R 1 (bästa väg) I genomsnitt	Personbilar .... Lastbilar......	62—80 53—66	78—99 63—81	20—82 52

Typ R 2 (enstaka bebyggel-se; buskar och träd; utfartsvägar) I genomsnitt	Personbilar ....	56—76 48 59	72—76 61—77	12 91
		53

En jämförelse mellan år 1951 och år 1953 uppmätta hastigheter vid
punkter, som ligger på samma väg och där siktförhållandena är likartade,
utvisar, att hastigheten ökat. Beträffande lastbilarna må särskilt framhållas
att vid mätningstillfället år 1951 35 procent framfördes med över 60
km/tim. varav 8 procent framfördes med över 70 km/tim. samt 1,5 procent
med över 80 km/tim. Vid mätningstillfället år 1953 var motsvarande procenttal
80, 20 resp. 2.

Bussarnas hastigheter har icke studerats i samma omfattning som personbilarnas
och lastbilarnas. En söndag i juli 1951 mättes dock hastigheten
hos 33 långfärdsbussar, som passerade en mätpunkt på rikshuvudväg 1
vid Hyltena mellan Skillingaryd och Jönköping. Inte mindre än 80 procent
av bussarna fördes vid detta tillfälle med otillåten hastighet. Mer än
hälften fördes med hastigheter över 60 km/tim.

Liknande iakttagelser beträffande lastbilar och bussar har även gjorts
å Torsgatan i Stockholm.

En bedömning ur trafiksäkerhetssynpunkt av hastigheten i backkrön utvisade
vid ett tillfälle, att 81 procent av personbilarna och 45 procent av
lastbilarna höll för hög hastighet. Vid ett annat tillfälle var motsvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

siffror 52 respektive 22 procent. Med hänsyn till att backkrön synnerligen
ofta förekommer på våra vägar, måste det här konstaterade förhållandet
bedömas såsom allvarligt. På genomfartsleder i samhällen och samhällsliknande
bebyggelse har mätningarna utförts på sammanlagt 19 orter. Vid
ett mättillfälle körde 91 procent av personbilarna och 80 procent av lastbilarna
med otillåten hastighet. Vid ett annat tillfälle fördes 95 procent av
lastbilarna med för hög hastighet. Genomsnittliga procenttalet bilar, som
vid ifrågavarande mättillfällen kört för fort, är mycket högt, nämligen
72 procent för personbilar och 63 procent för lastbilar. Vid hastighetsstudier
i en vägkorsning med dålig sikt fann man, att inte mindre än 32
procent av lastbilarna fördes med högre hastighet än den tillåtna. Även
personbilarna passerade korsningen med höga hastigheter, vissa med över
90 km/tim.

Även vid korsning i samma plan mellan järnväg och väg har enligt utredningen
iakttagelser gjorts, som visar ett betydande mått av nonchalans
hos fordonsförare inför gällande säkerhetsföreskrifter. Trots tydliga
vägmärken om järnvägskorsning har vid gjorda undersökningar konstaterats,
att över 90 procent av de passerande bilarna icke framfördes med
sådan hastighet på ett avstånd av 10 meter från ljussignal, att de skulle
ha kunnat stanna på betryggande avstånd från närmaste rälssträng. Till
och med passerande av järnvägskorsning mot röd ljussignal har förekommit
i ej ringa utsträckning. Av 300 vid ett tillfälle undersökta fall passerades
korsningen mot rött sken före tågets ankomst av 26 procent av fordonen.
Ur kvantitativ synpunkt är vägtrafikolyckorna i järnvägskorsningar
visserligen av relativt underordnad betydelse, under 11-årsperioden 1939
—1949 ungefär 1,4 procent av samtliga. Av de människor, som dödas i trafiken,
omkommer emellertid drygt 11 procent vid kollision med tåg i järnvägskorsningar.
Antalet dödade och skadade personer per 100 kollisioner
i järnvägskorsning är också i medeltal 46 mot endast 14 för övriga vägtrafikolyckor.
Det är sålunda av synnerlig vikt, att fordonsförarna noggrant
ställer sig till efterrättelse bestämmelserna om vad de har att iakttaga
vid järnvägskorsningar.

Respekten för vägmärken över huvud taget har vid undersökningarna
visat sig bristfällig t. o. m. då det gällt förbudet att passera
korsning med huvudled eller annan större väg utan att först stanna.

Av en undersökning omfattande 1 582 passerande fordon (varav 765
trampcyklar) framgår sålunda, att endast 16 procent iakttog skyldigheten
alt stanna. Av lastbilarna stannade 30 procent och av personbilarna endast
25 procent. Samtliga bussar (4 st.) passerade utan att stanna. Andra undersökningar
har givit än mer skrämmande resultat.

Det har jämväl uppmärksammats, att kännedomen om vägmärkenas
betydelse varit mycket dålig. Endast ca 15 procent av vid ett tillfälle i

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Stockholm tillfrågade omkring 1 000 förare kände till innebörden av 11
slumpvis utvalda, vanligt förekommande märken, och medeltalet rätt besvarade
frågor var 8. Personbilarna, lastbilarna samt motorcyklarna uppvisade
de bästa resultaten och »mopedisterna» var sämst.

Synnerligen betänkligt är, att bland de intervjuade förarna över 30 procent
svarat fel på de båda märken, som avser korsning med huvudled, och
att 41 procent svarat fel på märket för huvudled upphör.

Utöver denna redogörelse har utredningen framhållit följande.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt måste uppenbarligen ställas det kravet, att
alla motorfordonsförare har god kännedom om innebörden av vägmärkena.
En förare bör kunna dem så väl, att han automatiskt registrerar vad
de betyder.

Det relativt dåliga kunskapsläge, som framgår av undersökningen, måste
framstå som betänkligt och torde väl — åtminstone till viss del -— kunna
tolkas som en brist på intresse att skaffa sig kännedom om vad märkena
betyder. Det är vidare antagligt, att en undersökning av mera landsortsbetonad
karaktär skulle, åtminstone ifråga om vissa grupper av förare,
uppvisa en sämre kunskap om vägmärkenas betydelse.

Man kan också ställa sig frågan, vilket kunskapsmått trafikanterna äger
ifråga om de viktigaste reglerna för uppträdandet i trafiken. Den bristande
kunnighet, som blottades vid undersökningen ifråga om vägmärkena, torde
även i viss mån gälla de egentliga trafikreglerna.

Bilarnas utrustning och iakttagandet av bestämmelser om
maxim ilast och om arbets- och vilotider i den yrkesmässiga
biltrafiken har också givit utredningen anledning till påpekanden.

Ett relativt stort antal fordon, som framföres i trafik, är icke av sådan
beskaffenhet, att skäliga anspråk ur trafiksäkerhetssynpunkt blir tillgodosedda.
En särskild maning att ägna uppmärksamhet åt bilbeståndets kvalitet
har ansetts ligga däri, att i runt tal 35 procent av personbilarna, 24
procent av lastbilarna och 21 procent av bussarna är av förkrigsmodell.
Överbelastning av lastbilar förekommer i mycket stor utsträckning inom
alla transportgrenar. Under 1952 beivrade statspolisen icke mindre än
3 224 fall av överskridande av tillåten maximilast och största axeltryck.
En av orsakerna till den dåliga efterlevnaden av gällande bestämmelser är
utan tvivel svårigheten för polisen att utöva en effektiv kontroll.

Vad slutligen beträffar efterlevnaden av reglerna om arbets- och vilotider
inom den yrkesmässiga biltrafiken har konstaterats, att dessa bestämmelser
åsidosättes mycket ofta, vilket torde bero på att såväl de
enskilda arbetsgivarna som arbetarna är ovilliga att underkasta sig ifrågavarande
föreskrifter.

Genom förarnas underlåtenhet att, som gällande bestämmelser påbjuder,
i särskild förarbok anteckna arbets- och körtid och under färd medföra
och på begäran för polisman uppvisa denna bok försvåras givetvis polisens
möjligheter att kontrollera arbetstidsbestämmelsernas efterlevnad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17i.

2. Resurserna för trafikövervakningen.

Ordningsstatspolisen utgjordes, såsom tidigare nämnts, vid tillkomsten av
6 kommissarier, 22 överkonstaplar och 172 konstaplar eller sammanlagt
200 man. I samband med omorganisationen av bilbesiktningsväsendet år

1936 ålades ordningsstatspolisen uppgiften att genom flygande inspektioner
företaga kontroll av fordonsbeståndet. För fullgörande av denna
nya arbetsuppgift utökades ordningsstatspolisen från och med den 1 januari

1937 med 67 man. Efter ytterligare några smärre utökningar uppgår personalstyrkan
till 12 kommissarier, 27 överkonstaplar och 241 man. Angående
fördelningen av denna styrka på olika avdelningar hänvisas till bil. 2
vid protokollet i detta ärende.

Under åren 1938—1952 har antalet inregistrerade motorfordon ökat från
262 752 till 753 068, och cykelbeståndet utvecklats mycket starkt. Trafiken
har därjämte tillförts de s. k. mopederna, vilka f. n. beräknas uppgå till
ett antal av mellan 150 000—200 000. Under den tid, som denna stora
ansvällning i fordonsbeståndet ägt rum, har ordningsstatspolisen utökats
med endast ett fåtal man. Statspolisintendenten har framhållit, att av
ordningsstatspolisens personal med nuvarande numerär och arbetsuppgifter
-— sedan avräkning skett för semestrar, fridagar samt sådana tjänstgöringsdagar,
som åtgår för annan verksamhet — i genomsnitt för trafikövervakning
dagligen kan disponeras i hela riket omkring 80 man.

Statspolisen arbetar alltid vid trafikövervakning — och hör också av
åtskilliga skäl så göra — i patruller, bestående av minst två man. För vissa
övervakningsuppgifter, exempelvis vid större trafikrazzior, måste emellertid
personalstyrkan i patrullen vara väsentligt högre. Om man emellertid för
att erhålla en mera konkret uppfattning om intensiteten av den trafikövervakning,
som för närvarande kan utövas av statspolisen, utgår från att
endast tvåmanspatruller förekommer, skulle av den för trafikövervakning
tillgängliga statspolispersonalen i medeltal kunna organiseras dagligen
40 patruller, envar tjänstgörande under 8 timmar. Om man skulle räkna
med en kontinuerlig övervakning under dygnets alla timmar, skulle samtidigt
för trafikövervakning i rikets 24 län finnas endast 13 patruller.

Utredningen betonar, att det stora antal arbetsuppgifter, som åvilar
ordningsstatspolisen utöver skyldigheten att ägna tillsyn över fordonstrafiken,
har visat en tendens att år från år öka i omfattning. Ordningsslatspoliscn
skall bl. a. biträda den lokala polisen vid sådana tillfällen, då
behov uppstår av större polisstyrka än som finnes tillgänglig i orten. Sådant
behov uppstår ofta i samband med tävlingar, folkfester och andra nöjestillställningar.
Dessa har under senare år icke endast ökat i antal utan
även visat eu påtaglig tendens alt samla allt större folkskaror.

Den ökade publiktillströmningen vid tävlingar och folkfester av olika
slag, som anordnas å landsbygden eller i mindre samhällen, beror i sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

tur till mycket väsentlig del på tillväxten av motorfordonens antal. Till
följd av det ökade antalet motorfordon och av den goda penningtillgången,
framför allt hos ungdomen, är det nu nära nog regel att folk färdas långa
vägar för att närvara vid större tävlingar och tillställningar av olika slag.
Dylika tillställningar äger huvudsakligen rum under sommaren och i regel
förlägges de till lördagar och söndagar, då trafiken är livlig på vägarna
och det finnes särskild anledning att kontrollera förarnas nykterhet och
allmänna sätt att uppträda i trafiken. Då statspolispersonal kommenderas
till tjänstgöring vid sådana tillställningar, är den ofta i så hög grad engagerad
i trafikdirigering och allmän ordningshållning, att den egentliga
trafikövervakningen måste helt eftersättas.

Som exempel har utredningen uppgivit, att ordningsstatspolisen i Kopparbergs
län, bestående av en överkonstapel och 8 konstaplar, under tiden
2 februari—14 december 1952 (= 316 dagar) fått disponera sammanlagt
209 polisarbetsdagar (med lägst 1 och högst 8 polismän) vid 32 olika
större tillställningar, omfattande tillsammans 62 dagar. Härtill kommer
i viss omfattning resdagar, varjämte fyra statspolismän under sammanlagt
24 arbetsdagar var avdelade för övervakningsuppgifter i samband
med älgjakten i länet. Under så gott som hela året förekom även viss kommendering
till kriminalstatspolisen för att förstärka denna.

Ehuru statspolisavdelningen i Falun i kanske något högre grad än
annorstädes belastas med uppgifter av nu angiven beskaffenhet, är dock
förhållandet i stort sett detsamma i alla län.

Utöver de ordinära uppgifterna har ordningsstatspolisen med tiden i allt
större utsträckning anlitats för trafikundervisning — huvudsakligen i skolorna.
Denna uppgift har bedömts vara av sådan vikt för trafiksäkerheten,
att polispersonalen medverkat, ehuru detta endast kunnat ske genom eftersättande
av andra arbetsuppgifter.

Slutligen har erinrats om att den effektiva arbetstiden för år och man de
senaste åren nedgått ganska avsevärt dels genom att reglerad arbetstid
införts, dels till följd av en icke obetydlig ökning av semesterns längd.

Utredningen har i anslutning härtill uttalat, att ordningsstatspolisen
f. n. är så klent dimensionerad, att den trafikövervakande uppgiften icke
kan tillgodoses annat än i relativt obetydlig omfattning.

Den trafikövervakande verksamheten bedrives av statsp
o 1 i se n huvudsakligen genom bilpatrullering. Under sådan patrullering
har polismännen givetvis en allmän skyldighet att tillse efterlevnaden av
olika lagar och författningar. Deras uppmärksamhet skall emellertid i
främsta rummet vara inriktad på vägtrafiken. Ett stort utrymme ägnas
kontrollen över fordonens beskaffenhet och utrustning, vilket sker genom
särskilda inspektioner, vägningskontroller, hastighetskontroller och trafikrazzior.
De båda sistnämnda är särskilt personalkrävande.

Ehuru utredningen varit väl medveten om att det i allmänhet är fel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

aktigt att mäta effekten av den polisiära patrulleringen efter antalet rapporterade
förseelser, har i betänkandet medtagits en sammanställning
över antalet sådana förseelser under 1952. Sammanställningen omfattar
bl. a. mer än 2 300 fall av otillfredsställande bromsar, 3 245 fall av otillåten
hastighet, 239 fall av rattfylleri och 142 fall av ovarsamt förande av
motorfordon. Det synnerligen obetydliga antalet fall av sistnämnda slag
har utredningen ansett främst sammanhänga med den ringa tillgången på
statspolispersonal och bl. a. de mycket tidskrävande och noggranna utredningar,
som är erforderliga vid ådagalagd vårdslöshet i trafik utan samband
med trafikolycka.

I anslutning härtill har utredningen anfört.

Samtliga de omständigheter, för vilka nu i korthet redogjorts, samverkar
uppenbarligen till att statspolismännen allenast i mindre omfattning
ingriper mot vårdslöshet i trafiken. Att detta är olägligt med hänsyn
till angelägenheten att få till stånd större hänsyn och mera varsamhet är
uppenbart. Med hänsyn till den ringa personal, som vid statspolisen står till
förfogande för trafikövervakning, får emellertid inriktningen av statspolisens
hittillsvarande övervakningsarbete anses vara riktigt och välbetänkt.
Man vinner uppenbarligen mera ur allmänpreventiv synpunkt genom att
statspolismännen — i stället för att under dagar sysselsätta sig med utredningar
av ett enda fall av vårdslöshet, som icke föranlett olycka — företager
ett flertal kontroller av förare och motorfordon och därigenom hos
ett större antal trafikanter håller den uppfattningen vid liv, att en övervakning
av relativt stor omfattning upprätthålles över vägtrafiken.

De lokala polismyndigheterna har givetvis också bedrivit trafikövervakning,
men detta har att döma av inhämtade uppgifter icke skett
annat än i mycket obetydlig omfattning. Som skäl härtill har uppgivits
bristen på personal. Tillgängliga polismän har varit strängt sysselsatta med
utredningsarbeten av skilda slag, indrivningsgöromål och andra löpande
ärenden. Skulle trafikövervakning bedrivas, har detta oftast fått ske på
övertid, vilken måst kompenseras med motsvarande ledighet på grund av
kommunala myndigheters ovillighet att medge övertidsersättning. Svårigheter
att få medel till reseersättningar och skrivhjälp har även angivits som
hinder för en effektivare trafikövervakning. Den tekniska utrustningen är
också ofta otillräcklig och otillfredsställande för mera omfattande övervakning.

3. Allmänna överväganden.

Utredningen.

Mot bakgrunden av den lämnade redogörelsen över motorfordonsbeståndets
tillväxt, vägtrafikolyckornas ständigt stegrade siffror och de iakttagelser,
som gjorts beträffande motorförarnas många gånger ytterst på -

2-—Bilmng till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 174.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

tagliga nonchalans av gällande trafiksäkerhetsregler, har utredningen funnit
det vara i första hand en humanitär fråga att nedbringa olycksfrekvensen
på våra vägar. Det gäller att även i vägtrafiken vidtaga alla de åtgärder,
som skäligen kan och bör vidtagas för att säkerställa respekten för människoliv
och de enskildas kroppsliga integritet och att skapa största möjliga
mått av trygghet för varje människa, som har att uppträda i trafiken.

Efter att ha konstaterat att det monotona flödet av meddelanden om
trafikolyckor, som dagligen återges i tidningspress och radio, verkar
avtrubbande på uppmärksamheten, oaktat antalet av dem, som årligen
dödas i vägtrafiken, f. n. motsvarar hela invånarsiffran i ett ganska stort
samhälle på landsbygden och icke obetydligt överstiger 1 procent av alla
dödsfall i landet, har utredningen ansett sig böra draga den slutsatsen,
att hittills vidtagna åtgärder för trafiksäkerhetens främjande icke varit
tillräckliga och att man nu icke får väja inför att tillgripa även radikala
medel, som kan befinnas erforderliga för att nedbringa olycksfrekvensen.
Att huvudsakligen lägga det trafiksäkerhetsfrämjande arbetet efter propagandalinjen,
torde icke vara en framkomlig väg. Men om åtgärder vidtages,
som förmår att skapa ett ökat mått av respekt för kravet på omdöme
och varsamhet i trafiken, torde en kraftig supplerande propaganda få en
ökad och mera bestående effekt.

Som ett led i skapandet av bättre säkerhetsförhållanden har utredningen
pekat på angelägenheten att vidtaga den förbättring på det statistiska området,
varom förslag framlagts av statens trafiksäkerhetsråd.

Ett sätt på vilket en icke obetydlig del av de olyckor, som nu inträffar,
säkerligen skulle kunna elimineras, vore att tillmötesgå bilismens växande
krav på utrymme och framkomstmöjligheter genom att bygga motorvägar,
där fotgängare och cyklister förbjödes att uppehålla sig. Varken ekonomiska
eller personella resurser att inom överskådlig tid ens till ringa del
bygga om vårt vägnät till motorvägar föreligger emellertid. Människor med
hämmad rörelseförmåga och nedsatta sinnen och barn i olika åldrar samt
överhuvud taget människor, på vilka alltför stora krav icke kan uppställas
i fråga om deras uppträdande i trafiken, måste alla ha rätt och möjlighet
att färdas å vägarna under så stor personlig trygghet som möjligt.

Givet är, att samhällsplaneringen vid fastställande av nya byggnads- och
stadsplaner måste betrakta den ökade motorisering av samhället, som för
närvarande pågår, såsom en av de viktigaste faktorer, som det gäller att
taga hänsyn till vid utformningen av de nya planerna. Det ligger emellertid
i sakens natur, att åtgärder av detta slag allenast på mycket lång sikt kan
komma att erhålla någon mera genomgripande verkan.

Utredningen har genom sina undersökningar av trafikdisciplinen ansett
sig kunna konstatera, att efterlevnaden av vissa för trafiksäkerheten betydelsefulla
regler är i hög grad bristfälliga och att till och med okunnigheten
beträffande vägmärkenas innebörd är stor. Det är uppenbart, att

Kungl. Maj.ts proposition nr J74.

trafiksäkerheten minskas i den män trafikanterna icke beaktar eller känner
till trafikreglerna. Vid sådant förhållande har utredningen ansett det nödvändigt
att åstadkomma en sådan ordning, att trafikanterna finner det med
sitt intresse förenligt att uppträda så, som trafikreglerna kräver. En sådan
ordning kan enligt utredningen endast åstadkommas genom en skärpt
trafikövervakning.

Sammanfattningsvis har utredningen uttalat följande.

En förstärkning av polisens övervakning över vägtrafiken utgör ett nödvändigt
led i de trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder, som bör vidtagas. En
sådan förstärkning är därjämte en åtgärd, som kan genomföras relativt
snabbt och som därför snart bör kunna lämna ett påtagligt resultat i form
av en minskad olycksfrekvens. —

Ansvaret för trafikövervakningen på landsbygden åvilar i huvudsak
ordningsstatspolisen. Dess numerär har, som tidigare nämnts, sedan år
1938 ökats med endast ett fåtal man. Trafikens kraftiga expansion och
ansvällningen av de allmänna ordningsuppgifter, som utöver trafikövervakningen
åligger ordningsstatspolisen, har medfört, att de krafter, som
kunnat ägnas åt trafikkontrollen blivit helt otillräckliga. Statistikens uppgifter
om att vägtrafikolyckor med svårare påföljd är talrikare på landsbygden
än i städerna understryker vikten av att just ordningsstatspolisen
förstärkes.

Då det gäller att åstadkomma en effektivare övervakning över trafiken,
bör givetvis den lokala polisens resurser tillvaratagas i all den omfattning
som är möjlig. Den trafikövervakning, som f. n. utövas av den lokala
polisen, är av mycket ringa omfattning. De lokala poliskårerna saknar
i allmänhet såväl personal som teknisk utrustning för att åstadkomma
en mera effektiv övervakning av trafiken på vägarna. Detta förhållande
understryker än ytterligare, att statspolisen bör tillföras erforderliga resurser
för en sådan verksamhet. Givetvis bör den lokala polisen även
efter en förstärkning av statspolisen deltaga i trafikövervakningsarbetet i
all den utsträckning, som är möjlig, och därvid samarbeta med ordningsstatspolisens
personal.

För närvarande kan icke ens trafikövervakningen i städer som Stockholm
och Göteborg betraktas som tillfredsställande. Att åstadkomma en fullgod
trafikövervakning i de större städerna måste emellertid även i framtiden
bli en uppgift för de lokala poliskårerna. Utredningen avser sålunda icke
att genom den förstärkning av statspolisen, som kommer att föreslås i
det följande, vidga området för statspolisens verksamhet. Ifråga om de
större samhällena måste det ankomma på vederbörande polischefer att taga
initiativ till sådana organisatoriska förändringar eller förstärkningar av
polisen, som kan anses erforderliga för att behovet av trafikövervakning
skall bli tillgodosett i skälig omfattning.

Utredningen har vidare framhållit angelägenheten av att den lokala
polispersonalen uppträder mera aktivt såsom trafikövervakare än som nu
vanligen är fallet. Den patrullerande polismannen bör betrakta det som
eu självklar plikt att i största möjliga omfattning vara verksam i olycksförebyggande
syfte. Han bör ingripa med råd, påpekanden och föreställningar
mot en var, som icke visar tillbörlig aktsamhet och hänsyn i trafi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

ken. Han bör även regelmässigt göra stickprovsundersökningar rörande
motorförarnas nykterhet och behörighet att framföra motorfordon.

Utredningen föreslår, att Kungl. Maj:t anmodar länsstyrelserna att tillse,
att polischeferna uti de i 45 § polisreglementet stadgade särskilda tjänsteföreskrifterna
inför bestämmelser i sådant syfte.

Vad härefter angår statspolisen bör denna — sedan densamma förstärkts
— bedriva sin trafikövervakande verksamhet i största möjliga
utsträckning genom rörliga patruller i bilar eller på motorcyklar. Utredningen
har vidare anfört.

Fasta kontroller t. ex. för flygande inspektioner eller för kontroll av
motorförares nykterhet och innehav av körkort m. in. bör givetvis ordnas
även i fortsättningen, så ofta så anses nödvändigt. Men den regelbundna
övervakningen bör i större utsträckning än vad hittills varit möjligt inriktas
på den rörliga trafiken och de faromoment eller olämpliga beteenden, som
där uppmärksammas. Statspolisens fordon bör vara i rörelse utefter
vägarna och ingripande ske, så snart anledning därtill föreligger. Under
kortare tidsmoment bör de olika patrullerna göra uppehåll på platser, där
varsamhet är av nöden, och kontrollera den förbigående trafiken. Särskild
uppmärksamhet bör ägnas åt att motorfordonens hastighet är anpassad
efter vad trafiksäkerheten kräver och att gällande föreskrifter om maximihastighet
iakttages. Likaså bör kontrolleras, att omkörningar företages
med tillbörlig varsamhet, att särskild aktsamhet iakttages vid övergångsställen
för gående, att förekomsten av barn utefter vägen medför särskild
försiktighet från motorförarens sida in. m. Uppmärksamheten bör emellertid
icke endast vara inriktad på motorfordonen och deras förare utan riktas
mot alla grupper av trafikanter i syfte att förmå dem att uppträda så, att
riskerna för trafikolycksfall blir så små som möjligt. Polismännen bör
icke tveka att ingripa med råd, påpekanden och anvisningar, så snart anledning
därtill föreligger. Uppenbar ovarsamhet, som medfört fara, eller
hänsynslöshet i trafiken, skall givetvis beivras i vanlig ordning. Alla omständigheter
på och invid vägen, som kan anses innebära en fara för trafiken,
bör omedelbart rapporteras. Ett nära samarbete i olycksförebyggande
syfte bör upprätthållas med de lokala vägmyndigheterna. Över huvud
taget bör den trafikövervakande personalen uppmärksamma alla omständigheter,
som kan påverka trafiksäkerheten i negativ riktning.

Utredningen vill särskilt understryka, att polispersonalens uppgift icke
endast skall vara att beivra uppenbara förseelser. Genom att ständigt ingripa
med råd och anvisningar till dem, som visar sig osäkra eller okunniga
eller som eljest förfar mindre lämpligt, kan den trafiksäkerhetsfrämjande
effekten av övervakningen i hög grad förstärkas. Innehållet i de viktigaste
trafikreglerna bör vid förekommande anledningar ständigt inskärpas hos
de enskilda trafikanterna.

Under sin övervakning bör polismännen vidare såsom hittills vara beredda
att lämna vägtrafikanterna all skälig hjälp i olika hänseenden. Varje
lojal vägtrafik ant bär lära sig att i polisen se en vän och en hjälpare och
han bör icke tveka att genom tecken eller på annat sätt hejda en förbipasserande
polisbil för att påkalla hjälp eller bistånd. Varje statspolisman,
som tjänstgör inom trafikövervakningen, bör ha genomgått en särskild utbildning
i olycksfallsvård, som gör honom skickad att lämna den första

Knngl. Maj:ts proposition nr 174.

hjälpen till skadade personer soin anträffas vid vägen. I varje polisbil bör
för detta ändamål liksom för närvarande medföras en sjukvårdslåda med
tillräcklig utrustning. Om en polispatrull påträffar ett fordon, som av någon
anledning råkat ut för dikeskörning, bör polisen — om så lämpligen kan
ske — vara föraren behjälplig med att åter få upp bilen på vägen. Denna
skyldighet åvilar redan nu personalen och varje statspolisbil bör för sådant
ändamål men även med hänsyn till risken för egen dikeskörning liksom nu
vara försedd med en s. k. autotraktor och en bogserlina. På liknande sätt
bör en polispatrull på därom gjord framställning — och inom de gränser
som kan anses skäliga — vara behjälplig med att anskaffa bärgningsbil
eller reparatör till ett fordon, som erhållit motorstopp eller som skadats ute
på vägen. Därest en polispatrull på vägen skulle anträffa ett fordon, som
kört slut på bensinen, bör patrullen utan formaliteter även kunna bispringa
ett sådant fordon genom att hälla över någon liter bensin i fordonets tank,
så att det kan fortsätta till närmaste bensinstation. Sådana händelser inträffar
nu så pass sällan, att värdet av de bensinkvantiteter, som sålunda
kan komma att lämnas ut, är ekonomiskt betydelselöst.

När utredningen sålunda betonar, att den trafikövervakande statspolispersonalen
icke endast skall lämna råd och anvisningar utan även i viss
omfattning praktisk hjälp åt vägtrafikanterna, vill emellertid utredningen
ännu en gång understryka polispersonalens oavvisliga skyldighet att till
åtal rapportera alla uppenbara förseelser, vilka inneburit fara för trafiksäkerheten
eller eljest utvisa en bristande vilja att ställa sig gällande bestämmelser
till efterrättelse.

En utvidgad personalorganisation för statspolisen bör även kunna göra
det möjligt att i ökad omfattning låta statspolispersonalen syssla med trafikundervisning
i skolorna. En effektiv trafikundervisning åt barnen är enligt
utredningens uppfattning en av de grundpelare, på vilka hela det framtida
arbetet för en förbättrad trafiksäkerhet måste bygga. Denna undervisning
skall givetvis i första hand lämnas barnen av deras ordinarie lärare. Men
erfarenheterna från de orter, där den lokala polisen och statspolisen i viss
omfattning deltagit i undervisningen, ger vid handen, att undervisningen
därigenom erhåller en högre kvalitet och samtidigt blir mera intresseväckande
för barnen.

Barnen i skolorna på landsbygden får emellertid i regel icke någon trafikundervisning
av därtill utbildade polismän. Samtidigt är det antagligt, att
lärarna i dessa skolor har mindre erfarenhet av trafikproblemen än lärarna
i de större städerna, vilket medverkar till att trafikundervisningen på landsbygden
icke blir av någon högre kvalitet. Statistiken ger emellertid, såsom
tidigare flera gånger framhållits, vid handen, alt de flesta svåra olyckor,
som medför död eller allvarligare kroppsskada, inträffar på landsbygden.
Ur denna synpunkt skulle det vara synnerligen tacknämligt, om även skolorna
på landsbygden någon gång kunde erhålla besök av polismän, som
kan ge barnen några eller någon timmes undervisning om det rätta sättet
att uppträda i trafiken. Sedan eu förstärkning av statspolisen genomförts,
bör möjlighet finnas för polispersonalen alt i samband med sin övriga
tjänstgöring då och då avlägga besök i landsbygdens skolor och där lämna
eu kvalitativt högtstående trafikundervisning. De olika statspolisavdclningarna
bör därför rikligare än vad nu är fallet utrustas med lämplig materiel
för sådan undervisning.

Utredningen har slutligen pekat på möjligheten att genom åtgärder på

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

eller invid vägbanan vinna en icke obetydlig effekt ur trafiksäkerhetssynpunkt
med ganska enkla medel. En inventering av »trafikfällors, synes
böra ske i varje län och ledas av länsstyrelsen under medverkan av personal
från vägförvaltningen, polischefer, föreståndare för statspolisavdelning
och annan polispersonal samt vägnämnderna. Enligt utredningen bör länsstyrelserna
anmodas att —- i den mån så ej redan skett — i överensstämmelse
med vad utredningen anfört snarast anordna en allmän trafiksäkerhetsinventering
samt därefter vidtaga de åtgärder, som befinnes lämpliga
och möjliga för att åstadkomma en ökad säkerhet för vägtrafikanterna.

Yttranden.

Remissinstanserna har i likhet med utredningen funnit, att lagstiftningsåtgärder,
förbättrade vägar och propaganda bidrager till att höja trafiksäkerheten
men samtidigt konstaterat, alt dessa åtgärder ej förslår för att
stävja de alltmer ökade trafikolyckorna, vilka även remissinstanserna ansett
orsakade av bl. a. den alltmer stegrade hastigheten hos de moderna
fordonen och bristande omdöme, vårdslöshet eller nonchalans hos vissa
kategorier motorförare. Man framhåller, att en skärpt trafikövervakning i
nuvarande läge är nödvändig och att denna övervakning bör åstadkommas
genom en utbyggnad av poliskåren.

Så gott som samtliga remissinstanser har i princip tillstyrkt förslaget
eller lämnat detsamma utan erinran. Olika åsikter har framkommit främst
i fråga om rekryteringen av statspolispersonal, den lokala organisationen,
statspolisintendentens ställning och befogenheter samt i viss mån om utbildningen
av personalen och dess utrustning. Dessa åsikter redovisas i det
följande under de avsnitt av förslaget, som berör resp. frågor, medan här
återgives remissinstansernas allmänna synpunkter på förslaget.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att utredningen ger en skrämmande
bild av den vårdslöshet och okunnighet, som en stor del av trafikanterna
ådagalägger samt anför vidare.

De årliga förlusterna ifråga om person- och materialskador uppgår till
sådana betydande belopp, att verkliga kraftåtgärder nu är erforderliga för
att öka trafiksäkerheten på våra vägar. De av utredningsmannen föreslagna
åtgärderna för trafiksäkerhetens höjande, förstärkning av övervakningen
genom utökning av ordningsstatspolisen, synes enligt länsstyrelsens
uppfattning — jämte en utbyggnad av vägväsendet — säkrast leda till
önskat resultat. En förutsättning härför är emellertid, att denna utökning
i fråga om såväl personella som materiella resurser göres så stor, att en
övervakning i betydande omfattning kan upprätthållas över vägtrafiken.
Ur allmänpreventiv synpunkt framstår det nämligen som angeläget, att
den vägfarande allmänheten bibringas den uppfattningen, att övervakningen
är så effektiv, att vägtrafikanterna ständigt kan räkna med möjligheten att
bli utsatta för trafikkontroll. Först då så blir förhållandet kan det förväntas,
att trafikanterna inser nödvändigheten av att följa de lagar, förordningar
och föreskrifter, som tillkommit i trafiksäkerhetens intresse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17i.

Länsstyrelsen konstaterar vidare, att den nuvarande trafikövervakning,
som bedrives av ordningsstatspolisen, är otillräcklig samt framhåller önskvärdheten
av att en utökning genomföres på kortast möjliga tid.

Även länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att den nuvarande trafikpolisen
icke tillnärmelsevis kan ombesörja den trafikkontroll, som erfordras.
Enligt länsstyrelsens mening är utredningsmannens förslag, att
en skärpt trafikövervakning bör åstadkommas genom en upprustning av
ordningsstatspolisen i personellt och materiellt hänseende, grundat på en
realistisk bedömning av läget och den kommande utvecklingen. Länsstyrelsen
tillstyrker därför livligt, att en omfattande utbyggnad snarast möjligt
kommer till stånd.

Länsstyrelsen understryker även vikten av att polisen i förekommande
fall skall uppträda såsom allmänhetens rådgivare och hjälpare men självfallet
reagera mot de hänsynslösa trafikanterna, även om ingen olycka skett.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande ansluter sig reservationslöst
till utredningens allmänna bedömning av läget och trafiksäkerhetsarbetets
anpassning samt framhåller såsom värdefullt, att utredningen
i dagens panikartade trafikdebatt klart ger uttryck för den meningen, att
propagandan icke kan undvaras i arbetet för en bättre trafikkultur. Vidare
har föreningen uttalat.

Det föreliggande delbetänkandet koncentrerar sig på förslaget om en
utbyggnad av trafik övervakningen. Föreningen har med tillfredsställelse
tagit del av förslaget och betecknar detsamma, utan att äga kompetens
att bedöma de polisiära problem, som däri övervägts, såsom utomordentligt
värdefullt. En i verklig mening effektiv trafikövervakning synes kunna
uppnås, om förslaget genomföres. Ur föreningens synpunkt är en särskild
effekt av en intensivare övervakning av intresse; den väntade ökade trafikdisciplinen
kommer säkerligen att förbättra jordmånen för propagandan. —
Nödvändigheten att strikt efterleva trafikreglerna är helt enkelt icke uppenbar
för trafikanten, så länge han finner, att han utan att bliva efterhållen
kan gång på gång överträda dessa regler.

Föreningen finner icke skäl till erinringar mot förslaget om en förstärkning
av ordningsstatspolisen, vilket på alla punkter synes övertygande.
I likhet med utredningen vill föreningen endast understryka vikten av ett
servicebetonat uppträdande från dessa polismäns sida. Anledning finnes
vidare att framhålla önskvärdheten av att statspolisen beredes möjlighet
att biträda lärarna i trafikundervisningen. Det är att märka, att polismännens
medverkan härvid icke bör avse att ersätta lärarnas undervisning
utan bör supplera denna i syfte att t. ex. skapa verklighetsbetonade demonstrationer
av vissa trafiksituationer och att över huvud taget föra in
i skolan eu fläkt av det pulserande trafiklivet och eu känsla av trafikundervisningens
nära samband med verkligheten utanför skolans väggar.

Även länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus samt
Kopparbergs län, landsfogden i Blekinge län, Värmlands länsavdelning av
föreningen Sveriges landsfiskaler, statens trafiksäkerhetsråd och kungliga
anlomobilklubben in. fl. organisationer framhåller vikten av alt polisen

24 Iiungl. Maj.ts proposition nr 174.

allvarligt vinnlägger sig om att med råd och dåd bistå trafikanterna i
trängda situationer.

Länsstyrelsen i Uppsala län och landsfogden i Västerbottens län betvivlar,
att en effektiv trafikövervakning blir möjlig i önskvärd utsträckning
ens vid genomförande av utredningens förslag.

Polismästaren i Uppsala varnar för en överdriven tro på att den något
skärpta övervakning av vägtrafiken, som bleve möjlig efter den av utredningen
föreslagna utbyggnaden av ordningsstatspolisen, skulle komma att
nedbringa antalet trafikolyckor i någon väsentlig mån.

Polismästaren i Göteborg anser sig icke kunna tillstyrka förslagets genomförande
i nu föreliggande skick bl. a. med hänsyn till att de åtgärder utredningen
föreslagit endast tagit fasta på en förbättring av trafiksäkerheten
på landsbygden samt anför vidare i frågan.

Städernas trafikanter torde i stor utsträckning vara inblandade i eller
vållande till en mycket stor del av de på landsbygden inträffade svåra
olyckorna. En icke obetydlig minskning av olyckorna på landsbygden skulle
kunna ernås indirekt genom fostran av de i städerna hemmahörande trafikanterna.
En kraftig förbättring av städernas nu obetydliga resurser för
trafikövervakning och liknande ändamål skulle med säkerhet komma även
landsbygden till godo. Utredningen har helt förbigått denna fråga, vilket
torde ha medverkat till den ensidiga inriktningen på spörsmålet om anordnande
av enbart landsbygdens trafikövervakning.

Svenska stadsförbundet kan ej förorda, att förslaget genomföres, förrän
frågan om rekryteringen av statspolis och kostnaderna för dess utbildning
slutgiltigt lösts.

Föreningen Norrbottens läns landsfiskaler och landsfogden i sagda län
anser, att en trafikövervakning främst bör åstadkommas genom en utbyggnad
av den lokala polisen. Landsfogden utvecklar sina synpunkter sålunda.

Det är ett känt faktum, att ankomsten av statspolispatruller till olika
delar av länen snabbt rapporteras genom olika kanaler. Följden härav blir,
att statspolispatrullerna i stor utsträckning icke påträffar förare och fordon,
vilka icke befinner sig i tillfredsställande skick men dock i normala
fall uppträder i trafiken. Beaktas må också i sammanhanget, att statspolispatrullerna
under sin tjänstgöring — särskilt inom de mycket stora
länen — förlorar en icke obetydlig del av arbetstiden för färd till och från
arbetsplatsen. Det synes mig sålunda för att verkligen kunna bekämpa
vissa av orsakerna till trafikolycksfallen önskvärt, om trafikövervakningen
kunde planmässigt ordnas inom de särskilda polischefsdistrikten.
En sådan uppläggning synes mig emellertid fordra bl. a. att inom åtminstone
vissa av dessa distrikt särskild personal avdelas för att uteslutande
ägna sig åt dessa uppgifter. Denna personal bör inneha förordnande
att förrätta flygande inspektion. Inom de flesta av länets polischefsdistrikt
finnes numera polispersonal med dylikt förordnande. Kostnaderna för den
särskilda övervakningspersonal, som sålunda skulle erfordras, synes mig
i likhet med vad som nu gäller för den trafikövervakande ordningspolispersonalen
böra bestridas av automobilskattemedel i form av hundraprocentiga
bidrag till polisdistrikten för löner och utrustning m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 i.

Åtskilliga remissinstanser understryker, att en utökning av ordningsstatspolisen
icke får tagas till intäkt för ett eftersättande av den lokala
polisens behov eller dess trafikövervakande verksamhet, vilken i enlighet
med utredningens förslag bör intensifieras.

Sålunda betonar landsfogden i Blekinge lån nödvändigheten av att de
lokala polischeferna genom instruktioner till underlydande personal för
denna inskärper dess skyldighet att under annan polisverksamhet ägna
uppmärksamhet åt trafiken. Den patrullerande polispersonalen eftersätter
nämligen ofta trafikövervakningen.

Liknande synpunkter framföres av bl. a. länsstyrelserna i Södermanlands,
Kalmar, Hallands, Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens län, landsfogdarna
i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs
och Norrbottens län, föreningen Sveriges landsfogdar och föreningen Sveriges
landsfiskaler jämte länsavdelningen i Malmöhus län och polismästarna
i Malmö, Hälsingborg, Örebro och Sundsvall samt statens trafiksäkerhetsråd.

Svenska landskommunernas förbund framhåller, att förbundet är införstått
med tanken, att den lokala polisen skall vara beredd att vid behov medverka
till en skärpt trafikövervakning. I den mån det kan bli nödvändigt att
i fortsättningen oaktat den planerade förstärkningen av ordningsstatspolisen
anlita den kommunala polisen för trafikkontroll, bör kommunerna ersättas
sina merkostnader av automobilskattemedel.

Även polismästarna i Göteborg och Uppsala anser, att städernas utgifter
för trafikövervakningen bör betalas av automobilskattemedlen.

Statskontoret, som ej kan tillstyrka, att ett principbeslut nu fattas beträffande
ordningsstatspolisens slutliga omfattning, innan erfarenheterna
av en eventuell förstärkning under nästa budgetår inhämtats, menar, att
man kan komma till rätta med den bristande trafikdisciplinen även på
annat sätt än genom en ren övervakning av trafiken. En strängare praxis
vid straff mätningen vid trafikförseelser — även bagatellartade sådana
— skulle sålunda enligt statskontorets mening snart nog leda till en påtaglig
förbättring i trafikdisciplinen. Om icke nu fastställda straffskalor
öppnar möjlighet härtill, torde omedelbart böra övervägas att få till stånd
lagändringar i dylikt syfte. Statskontoret finner det vidare synnerligen angeläget,
att utredningen i fortsättningen överväger sådana åtgärder som
polisens rätt att för vissa förseelser direkt ålägga böter samt utvidgad indragningsrätt
av körkort. Även den lokala polisens resurser i trafikövervakande
syfte skall tillvaratagas.

Vissa remissinstanser understryker, att man jämsides med en skärpt
trafikövervakning även måste vidtaga andra åtgärder för att höja trafiksäkcrheten.

Sålunda framhåller föreningen Sveriges stadsfiskaler, alt en utbyggnad
av trafikövervakningen måste följas av en ökad insikt hos de dömande

Kungl. Maj.ts proposition nr 17i.

organen, att trafiköverträdelser med hänsyn till deras konsekvenser för
hela samhället är av allvarlig karaktär, mot vilka med kraft måste reageras.
Detta bör även beaktas av länsstyrelserna vid deras bedömande av ärenden
rörande indragning och återkallelse av körkort.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att ett fortsatt och ökat arbete
på en förbättring av vägnätets standard och av fordonens tekniska utrustning
är av grundläggande betydelse för trafiksäkerheten. Vidare betonar
styrelsen nödvändigheten av en upprustning av de organ, som har att
närmast svara för trafikteknik och trafikundervisning. Styrelsen förutsätter,
att hithörande frågor kommer att beaktas under den fortsatta utredningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att vägskyltarna borde göras
mera åskådliga och att skyldighet borde föreligga att på vindrutan i alla
bilar ha en karta över gällande vägmärken. Vidare bör vägmärken avlägsnas,
så snart de saknar aktualitet.

Länsstyrelsen i Kalmar län betonar, att bl. a. skärpta krav för erhållande
av kör- och trafikkort är påkallade, varjämte en begränsning av dessas giltighetstid
säkerligen vore värdefull. Även förste bilinspektören i Jönköpings
distrikt och polismästaren i Hälsingborg har understrukit sistnämnda synpunkt.

Ett flertal remissinstanser upplyser beträffande den av utredningen föreslagna
inventeringen av landets trafikfällor, att en sådan redan på sina håll
genomförts, samt betonar vikten av att inventeringen blir allmän.

Statens trafiksäkerhetsråd förordar sålunda, att en sådan inventering
kommer tillstånd på Kungl. Maj :ts initiativ. I samband med att länsstyrelserna
anmodas företaga inventeringen bör emellertid Kungl. Maj :t överlämna
noggranna anvisningar om vad inventeringen skall omfatta ävensom
uppdraga riktlinjer för bedömandet ur trafiksäkerhetssynpunkt av de förhållanden,
som avses skola ingå i inventeringen.

4. Rekryteringsfrågan.

Utredningen.

Utredningen är väl medveten om, att en mera väsentlig utbyggnad av
ordningsstatspolisen kan medföra vissa svårigheter, såväl att tillhandahålla
statspolisen tillräckligt antal väl kvalificerade och lämpliga befattningshavare
som även att fylla vakanserna inom den egna poliskåren. Svårigheterna
i båda de angivna avseendena bottnar i stor utsträckning i samma
grund, nämligen det förhållandet, att rekryteringsunderlaget för statspolisavdelningarna
nu i princip är begränsat till poliskåren i den stad, där
respektive avdelning är förlagd.

För att komma till rätta med svårigheterna har utredningen övervägt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

huruvida skäl kan anses föreligga att frångå det nuvarande systemet med
kommendering till statspolisen av kommunalt anställda polismän och i
stället tillskapa en fristående kår av helt statsavlönade befattningshavare.

Efter att ha redogjort för fördelar och nackdelar med en sådan omorganisation
ävensom med nuvarande ordning, har utredningen sammanfattningsvis
framhållit följande.

Genom övergång till ett system med en från det kommunala polisväsendet
fristående statspoliskår med egen rekrytering skulle man komma ifrån
de mest väsentliga olägenheterna med det nuvarande systemet för rekryteringen
av statspolisen. Det synes emellertid uppenbart, att en reform
i angiven riktning skulle vara förenad med nackdelar av sådan art, att de
måste ingiva betänkligheter. Möjligheter torde finnas att genom olika
åtgärder inom det nuvarande rekryteringssystemets ram avlägsna de flesta
olägenheterna med systemet och lösa de rekryteringssvårigheter, som kan
väntas i samband med genomförandet av en mera betydande utbyggnad av
ordningsstatspolisen.

Utredningen har sålunda ej funnit tillräckliga skäl föreligga att i nu
förevarande sammanhang föreslå en så genomgripande reform som ett förstatligande
av statspolisorganisationen. Det nuvarande rekryteringssystemet
bör i stället i princip bibehållas men revideras på sådant sätt, att de nuvarande
olägenheterna och de i samband med ordningsstatspolisens utbyggande
väntade rekryteringssvårigheterna i möjligaste mån elimineras.

För en revision av det nuvarande systemet för rekrytering av statspolisen
har utredningen övervägt tre alternativ.

Enligt det första skulle skyldighet att tillhandahålla statspolispersonal
efter vissa grunder åvila jämväl andra städer inom respektive län än de
städer, där statspolisavdelning är förlagd. Några garantier för att fastställt
antal polismän från en viss ort verkligen kommer att kunna tillföras en
till annan ort förlagd statspolisavdelning vinnes dock ej genom detta
alternativ. Kommendering torde nämligen ej kunna ske annat än efter
frivilligt åtagande från personalens sida. Med nu rådande svårigheter på
bostadsmarknaden måste man räkna med en utbredd obenägenhet, särskilt
bland gifta befattningshavare, att åtaga sig en till tiden begränsad kommendering
till statspolisavdelning å annan ort. Mot detta alternativ talar
också vissa organisatoriska olägenheter med statspolisavdelningar sammansatta
av personal tillhörande skilda poliskårer och sålunda i flera avseenden
lydande under olika polischefer.

Alternativ två går ut på eu ytterligare decentralisering av statspolisen
med förläggning av mindre grupper till flera städer i länen, vilka städer
i så fall skulle tillhandahålla statspolispersonal. Uppenbarligen skulle man
härigenom på ett effektivt sätt nå syftet att vidga rekryteringsunderlaget
utan att därför behöva räkna med några omflyttningssvårigheter i
fråga om personalen. En splittring på ett flertal mindre avdelningar skulle
emellertid utan tvivel minska statspolisens effektivitet samt försvåra ett
rationellt utnyttjande av såväl personal som fordon och annan materiel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

Decentraliseringen skulle också försvåra ledningen och övervakningen av
statspolisens arbete. Möjligheterna till samövning skulle minska.

Det tredje alternativet innebär i korthet, att polismän från orter, som
ej tillhandahåller statspolis, skall beredas tillfälle att i syfte att erhålla
kommendering till statspolisen söka och erhålla sådana tjänster inom
statspolisstädernas polisväsende, som tillkommer på grund av den utbyggnad
av ordningsstatspolisen, vartill utredningens förslag kan giva anledning.
Härigenom skulle visserligen turordningen inom statspolisstädernas
poliskårer rubbas, men utredningen har icke funnit något stötande i
att väl meriterade polismän vid andra poliskårer beredes tillfälle att i fri
konkurrens söka och erhålla sådana tjänster, som tillkommit på grund av
statspolisens utbyggnad. Genom en noggrann prövning av sökandena från
andra orter synes risken för en försvagning på längre sikt av statspolisstädernas
poliskårer kunna i stort sett elimineras. Utredningen har bibringats
ett bestämt intryck, att statspolistjänstgöringen allmänt anses
mera omväxlande och kvalificerad än vanlig polistjänst samt även eljest
medför vissa fördelar. Enligt utredningens uppfattning finns därför anledning
antaga, att en förflyttning till statspolisstadens poliskår i och för
kommendering till ordningsstatspolisen kommer att te sig lockande för
åtskilliga polismän ute i länen.

Utredningen har emellertid betonat, att garanti måste skapas för att
polisman från annan ort, som söker befattning vid poliskåren i statspolisstad
i syfte att erhålla kommendering, också kommer att erhålla sådan.
Som ytterligare förutsättningar måste uppställas, att hjälp lämnas med
bostadsfrågans lösande, att befrielse vinnes från eventuellt åliggande återbetalningsskyldighet
till förutvarande anställningskommun för lön under
utbildningstid, samt att tillgodoräkning må få ske av intjänta ålderstillägg.

Beträffande valet mellan de olika alternativen har utredningen anfört
följande. Det första alternativet synes mindre säkert än de båda övriga
alternativen leda till det åsyftade målet. Då det dessutom är förenat med
vissa organisatoriska olägenheter, anser utredningen, att detta alternativ
bör ifrågakomma i sista hand. Det andra alternativet erbjuder kanske,
om decentraliseringen drives tillräckligt långt, en möjlig lösning av rekryteringsproblemet.
En så långt driven decentralisering, som skulle erfordras
för att enbart på denna väg lösa rekryteringssvårigheterna, anser sig emellertid
utredningen med hänsyn till därmed förenade tidigare angivna olägenheter
ej kunna tillråda. Det tredje alternativet finner utredningen mest
ändamålsenligt. Utredningen vill därför för sin del förorda, att man försöker
lösa rekryteringen enligt detta alternativ under iakttagande av vad
anförts angående aktiv medverkan från polisledningens sida. — Det sålunda
av utredningen förordade förfarandet kan tillämpas utan ändring i de
beträffande statspolisens rekrytering gällande författningsbestämmelserna.

Spörsmålet om kommenderingstidens längd har i detta sammanhang

Kungl. Maj:ts proposition nr 17b.

uppmärksammats av utredningen, som därvid konstaterat en viss olikformighet
vid tillämpningen av bestämmelserna. Erfarenheterna i detta
avseende talar enligt utredningen otvivelaktigt till förmån för längre kommenderingstider.
Härigenom undvikes nämligen täta personalbyten och
vinnes mera rutin och större person- och lokalkännedom hos polispersonalen
samt större möjligheter till specialutbildning. Utredningen har övervägt,
huruvida kommendering till statspolisavdelning lämpligen bör ske
tills vidare eller fortfarande i princip bör vara tidsbegränsad, men funnit
en viss cirkulation mellan statspolisen och den lokala polisen vara till fördel
för såväl statspolisorganisationen som de lokala poliskårerna och polispersonalen.
Det allmännas intresse av effektivitet hos statspolisorganisationen
måste emellertid vägas mot svårigheterna att efter alltför långa
kommenderingstider inpassa polismannen i den lokala polisorganisationen.
För utredningen har en kommenderingstid av 6 år i stället för högst 3,
som f. n. gäller för ordningsstatspolisen, framstått som väl avvägd, därvid
tiden av praktiska skäl ansetts böra vara uppdelad i två 3-årsperioder.
Omkommendering bör emellertid ske, om ej särskilda omständigheter till
annat föranleder. Möjlighet till avvikelse i ena eller andra riktningen bör,
liksom nu, föreligga, där så finnes erforderligt med hänsyn till statspolisens
verksamhet, polistjänsten i staden eller andra särskilda omständigheter.
För sådan avvikelse bör fordras medgivande av vederbörande länsstyrelse.
Avbrott i kommendering bör fortfarande kunna ske exempelvis
för uppehållande av förordnande å högre tjänst eller för genomgång av
kurs vid statens polisskola. Nuvarande begränsning i det antal polismän,
som må utbytas under samma kalenderår, bör bibehållas.

Utredningen har ifrågasatt, dels huruvida anledning finnes att framdeles
göra skillnad mellan å ena sidan kommendering för tjänstgöring i
befälsställning eller såsom kriminalkonstapel samt för annan tjänstgöring,
dels ock om det icke bör vara tillräckligt, att kommendering godkännes av
länsstyrelsen i det län, där statspolisavdelningen är förlagd, även om polismännen
skulle användas inom andra län.

Yttranden.

Den av utredningen föreslagna re kryterings princip en har godtagits
av det stora flertalet remissinstanser, bl. a. av samtliga länsstyrelser
och hörda landsfogdar, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges
stadsfislcaler, föreningen Sveriges landsfiskaler samt vissa underavdelningar
av nämnda förening. Godtagandet har dock i åtskilliga fall skett
under påpekande av att eu nyrekrytering av den föreslagna omfattningen
kan komma att medföra stora svårigheter. I vissa fall har man accepterat
principen för rekryteringen men samtidigt framhållit, att en utökning av
den föreslagna storleksordningen på grund av för eu viss eller vissa platser
rådande speciella förhållanden icke kan genomföras inom den av utred -

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

ningen föreslagna tiden eller utan ändring av gällande regler för statspolisorganisationen.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför.

Det föreligger icke tillräckliga skäl att nu överföra statspolisorganisationen
i rent statlig regi. Vart och ett av de tre alternativ, som utredningen
diskuterat, för att — med bibehållande i princip av statspolisens kommunala
anknytning och det nuvarande rekryteringssystemet — åstadkomma ett
vidgat rekryteringsunderlag har sina olägenheter. Ehuru komplikationer
sålunda kan förutses även ifråga om alternativ tre, synes detta alternativ
dock vara det mest ändamålsenliga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län accepterar alternativ tre men påpekar den
fara för åderlåtning, som en vidgad rekryteringsbas för med sig för de
mindre polisdistrikten. Länsstyrelsen anför vidare.

En alltför kraftig minskning av personalen kan inom dessa distrikt medföra
allvarligt avbräck för polisverksamheten. Risken härför kommer givetvis
att bli särskilt stor under och omedelbart efter uppbyggnaden av statspolisen,
innan nyrekrytering av lokalpolisen hunnit ske. För att i någon
mån minska olägenheterna av en alltför ojämn uttunning av lokalpolisen
synes därför en samordning mellan länen i och för statspolisens rekrytering,
i varje fall under första året, böra komma till stånd. Även med en sådan
samordning kan emellertid befaras, att lokalpolisen, särskilt den på landsbygden,
kommer att förlora sin fåtaliga motorkunniga personal. Härtill
kommer att polisdistrikten på landsbygden erfarenhetsmässigt är mindre
benägna att bekosta motorutbildningen av sina polismän. För att motverka
den försämring av den lokala trafikövervakningen, som sålunda kan befaras
uppkomma, vill länsstyrelsen föreslå att bidrag bl. a. för utbildning
av personal inom lokalpolisen till besiktningsmän för flygande inspektion
må utgå av statsmedel.

överståthållarämbetet framhåller, att rådande faktiska förhållanden i
Stockholm gör, att ämbetet räknar med att den för budgetåret 1954/55 föreslagna
förstärkningen — med de jämkningar, som föranleds av att ämbetet
anser, att en ordningsstatspolisavdelning bör förläggas till Uppsala — kan
genomföras tidigast omkring årsskiftet 1954/55. Vidare anföres.

I detta sammanhang vill överståthållarämbetet i anslutning till utredningens
uttalande, att polisledningen bör vara verksam i syfte att förvärva
lämpliga sökande från orter utanför statspolisstaden, framhålla, att utsikterna
för polisledningen i de städer, vilka icke lyder under landsfogde —
exempelvis Stockholm — att på dylikt sätt underlätta rekryteringen icke
torde få överdrivas. Polisledningen i nu angivna städer torde vara hänvisad
att vända sig till landsfogden i det län, där statspolisverksamheten skall
bedrivas. Landsfogden torde — i vetskap om att ansvaret för rekryteringen
i sista hand åvilar statspolisstaden, för vars polisverksamhet han icke har
något ansvar — kunna antagas icke vara särskilt intresserad av att avstå
honom underlydande poliser. Det vore önskvärt, att genom ett auktoritativt
uttalande besked lämnas, att landsfogde i län, där ordningsstatspolisverksamhet
skall bedrivas, har att på framställning från polisledningen i
polismästarstad medverka till statspolisens rekrytering bland länets polismän.

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

Även polismästaren i Stockholm framhåller de rådande rekryteringssvårigheterna
i staden samt anser det för sin del uteslutet, att utökningen
ens kan genomföras under budgetåret 1954/55.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig till föreslagen rekryteringsprincip
under förutsättning att polisman, som rekryterats från annat polisdistrikt,
efter kommenderingstidens slut tillförsäkras möjligheter att, om
han ej önskar stanna kvar i tjänst i den stad, där statspolisavdelningen
är förlagd, återgå till tjänstgöring i det polisdistrikt, varifrån han rekryterats.
Länsstyrelsen betonar också, att en lösning i enlighet med utredningens
förslag komplicerar vederbörande polismäns pensionsförhållanden.

Detta påpekas även av svenska polisförbundet, som vidare framhåller, att
bostadsfrågan, flyttningskostnaderna och ev. återbetalningsskyldighet till
polisdistrikt för erhållen lön under genomgång av polisskolan måste lösas
på ett acceptabelt sätt. De sökande kommer med mycket stor sannolikhet att
uppställa en tillfredsställande lösning härav som oeftergivliga krav för att
tillträda sökt tjänst. Lika viktigt anser förbundet det vara, att sökande
från annan ort, som förordnas på tjänst i statspolisstad, redan före tjänstens
tillträdande får sin löneklassplacering avgjord. Frågan om vederbörandes
tjänstetursberäkning (åldersplacering) i förhållande till sina nya
tjänstekamrater torde även till undvikande av framtida tolkningsbesvärligheter,
då vederbörande efter en kommenderingsperiod återvänder till
stadens poliskår, lösas i samma ordning som ifråga om löneklassplacering.

Vikten av att vederbörande polismän befrias från återbetalningsskyldighet
av lön, som de uppburit under genomgången polisskola, betonas även
av bl. a. länsstyrelsen i Jönköpings län, landsfogden i Kopparbergs län och
avdelningsföreståndaren för statspolisavdelningen i Jönköping.

Polismästaren i Hälsingborg finner sig kunna godtaga förslaget om en
vidgad rekryteringsbas under förutsättning, att åtgärder vidtages för att personellt
förstärka den lokala polisen på statens bekostnad och ekonomiskt
gottgöra de kommunala polisdistrikt, som tillhandahåller statspolispersonal.

Svenska stadsförbundets styrelse anser ej utredningens rekryteringsförslag
godtagbart ur stadskommunal synpunkt samt framhåller, att ett bibehållande
av nuvarande rekryteringssystem är förenat med sådana olägenheter,
att de omöjligen kan lämnas ur räkningen vid den föreliggande frågans
bedömning.

Frågan om rekryteringen av statspolisen ävensom frågan om kostnaderna
för utbildning av denna personal måste därför enligt styrelsens mening
upptagas till förnyat övervägande, varvid dessa frågor bör 1''å en behandling
som bättre än det nu framlagda förslaget tillgodoser stadskommunernas
berättigade intressen.

Svenska landskommunernas förbund framhåller, att de av utredningen påpekade
svårigheterna skulle lösas, om staten bleve huvudman för hela polisväsendet.

Polismästaren i Norrköping förordar utredningens alternativ två och

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

anser sålunda, att ordningsstatspolisen bör ytterligare decentraliseras. Utredningens
skäl mot en måttlig decentralisering är absolut icke av den styrka,
att de får tillmätas avgörande betydelse inför de rekryteringssvårigheter,
som finnes eller kan uppstå för de lokala poliskårerna.

Polismästaren i Karlskrona förordar av utredningens tre förslag alternativ
två. Emellertid vore det lyckligast att åstadkomma den erforderliga personalökningen
inom ramen för den organisation, som redan finns, även
om denna princip på sina håll skulle medföra stora svårigheter och en förlängning
av utbyggnadstiden.

Liknande synpunkter framföres av polismästaren i Sundsvall.

Polismästaren i Göteborg framhåller, att den av utredningen förordade
rekryteringsprincipen medför, att de lokala poliskårerna kommer att försvagas
och att rekryteringen exempelvis inom Göteborgspolisen kommer
att bliva praktiskt taget omöjlig, samt föreslår i stället, att statspolisen själv
sköter rekryteringen och utbildningen.

Slutligen må här nämnas, att landsfogden i Norrbottens län och 1953 års
polisutredning för vissa delar av Norrbottens län erinrar, att nu gällande
rekryteringssystem framstått såsom synnerligen påfrestande för Luleå stad,
som har att tillhandahålla en statspolisstyrka, som betydligt överstiger den
för tjänstgöring i staden avsedda polisstyrkan. Någon större utökning av
statspolisen i länet synes icke möjlig att genomföra med tillämpning av
gällande regler för statspolisorganisationen.

Såväl de föreslagna kommenderingstiderna som den föreslagna
proceduren för kommendering till statspolisen har godtagits av det
stora flertalet remissinstanser, vilka yttrat sig över förslaget i denna del.
Några har dock anmält en avvikande mening.

Polismästaren i Malmö anför.

I detta sammanhang må framhållas, att frågan om kommenderingstidens
längd bör regleras särskilt för de befattningshavare, som från andra polisdistrikt
erhåller anställning i statspolisstäderna i och för kommendering
till statspolisen. Dessa bör med hänsyn till de förutsättningar, under vilka
de erhållit anställning i statspolisstaden, kvarstå vid statspolisavdelningen
under hela sin tjänstetid, såvida icke befordran gör en övergång till stadens
kommunala poliskår nödvändig. De skäl, utredningen åberopat för ifrågavarande
befattningshavares mottagande vid den kommunala poliskåren,
synes med samma styrka kunna göras gällande för deras kvarstående vid
statspolisen.

Liknande synpunkter anlägges av länsstyrelsen i Östergötlands län och
landsfogden i länet, polismästaren i Örebro samt föreningen Sveriges polismästare.

Länsstyrelsen i Blekinge län och polismästaren i Karlskrona anser däremot,
att kommenderingen bör omfatta fyra år, fördelade på två tvåårsperioder.

Landsfogden i Hallands län önskar, att frågan om kommendering till

Kungl. Maj.ts proposition nr 17b.

tjänstgöring vid statspolisen i befälsställning eller som kriminalkonstapel
liksom hittills skall underställas samtliga länsstyrelser i de län, där polismännen
skall användas.

Landsfogden i Örebro län motsätter sig, att sådana bestämmelser införes,
som lägger hinder i vägen för befäl vid ordningsstatspolisavdelning eller
kriminalkonstapel vid statspolisavdelning att erhålla fortlöpande kommenderingar.
Liknande synpunkter anföres av föreningen Sveriges landsfogdar.

Till sist må framhållas, att ett flertal remissinstanser i anslutning till sina
synpunkter på rekryteringsfrågan framfört önskemål om en revidering av
reglerna om gottgörelse till polisdistrikten för kostnader för hållande av
statspolispersonal.

Polismästaren i Örebro län anför i frågan.

Det nuvarande rekryteringssystemet medför stora praktiska och ekonomiska
fördelar för statspolisen. Statspolisorganisationen betalar medellöner
endast för dem, som faktiskt tjänstgjort. Medellönen utgör icke alltid full
ersättning, enär höglönad arbetskraft normalt ställs till förfogande. Kostnaderna
för aspirantutbildning, utbildning vid polisskolor, civilförsvarsutbildning
m. m. betalas helt av kommunen. Då befattningshavare vid statspolisen
undergår utbildning, fullgör militärtjänstgöring eller dylikt, måste
ersättare kommenderas. Olämplig personal, äldre personal samt skadad
personal måste utbytas. I samtliga fall får kommunen stå för kostnadsföljderna.
De förhållanden, som ovan berörts, motiverar kravet på en särskild
utredning angående en mera rättvis kostnadsfördelning mellan staten och
kommunerna.

Liknande synpunkter framföres av bl. a. länsstyrelserna i Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län, landsfogden i Jönköpings län, polismästarna
i Malmö, Hälsingborg, Karlskrona, Linköping, Göteborg och Sundsvall, drätselkammaren
i Eskilstuna samt föreningen Sveriges polismästare.

5. Utökning av ordningsstatspolisen.

Utredningen.

Utredningen har framhållit, att något objektivt och under alla förhållanden
riktigt mått för vad som hör anses utgöra en tillfredsställande
övervakning av vägtrafiken uppenbarligen icke står att erhålla, övervakningen
bör emellertid ha en sådan intensitet, alt förekomsten av densamma
kan beräknas utöva ett icke oväsentligt inflytande på trafikanternas uppträdande.
Såsom ett minimikrav har utredningen uppställt en övervakning
per dygn med i medeltal två tvåmanspatruller för var tjugufemte mil
rikshuvudväg, en sådan patrull för var femtionde mil länshuvudväg samt
en för var hundrade mil övriga allmänna vägar. Varje patrull har därvid
beräknats tjänstgöra åtta timmar. För cn övervakning av angiven omfattning
på rikets allmänna vägar — omfattande 431 mil rikshuvudväg, 1 962
mil länshuvudväg och 6 666 mil övriga vägar — åtgår per dygn i runt tal

3-—Bihang till riksdagens protokoll 105b. 1 sand. Nr 17b.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

140 polispatruller om vardera två man eller således tillhopa 280 polismän,
vilket, då hittills icke kunnat disponeras mer än i medeltal 80 konstaplar,
skulle innebära ett behov av 200 konstaplar. För semester, fridagar, sjukdom,
kurser, instruktioner och utbildning åtgår emellertid enligt av
statspolisen hittills gjorda erfarenheter 112 dagar per man och år, vilket
för nyssnämnda antal motsvarar 88 man. Härtill bör läggas ytterligare 27
polismän för att täcka behovet av arbetskraft för utredningar, rapporter
och annat expeditionsarbete.

Sammanlagt erfordras således en utökning med (200 + 88 + 27) 315
konstaplar.

För fördelningen av denna personal bör enligt utredningen hänsyn tagas
icke enbart till vägnätets omfattning utan även till trafikintensiteten. Till
ledning för bedömandena härutinnan har utredningen verkställt en procentuell
fördelning läns- och avdelningsvis av folkmängd, våglängd samt
registrerade bilar och motorcyklar, varefter den medelprocent, som på detta
sätt erhållits, lagts till grund för fördelningen av den beräknade personalökningen.
Då erfarenheten under årens lopp visat, att proportionerna mellan
vissa av statspolisavdelningarna icke alltid varit fullt riktiga, har justeringar
verkställts beträffande vissa avdelningar. Ett par avdelningar föreslås
också tillkomma, nämligen i Kristianstad, Visby, Vänersborg och Halmstad.
Resultatet av utredningens överväganden framgår av bilaga 2.

Ordningsstatspolisavdelningarna i Eskilstuna och Norrköping föreslås
flyttade till Nyköping resp. Linköping, där kriminalstatspolisavdelningarna
nu är förlagda. Några vägande skäl för en splittring har icke ansetts föreligg3)
medan en koncentration av avdelningarna ur åtskilliga synpunkter
befunnits angelägen.

De nya avdelningarna i Kristianstad och Visby synes böra omfatta hela
länet, medan trafikövervakningen inom de delar av Hallands och Älvsborgs
län, vilka är belägna närmast Göteborg, bör ombesörjas av ordningsstatspolisavdelningen
i denna stad, där under alla förhållanden måste finnas
en stor och effektiv statspolisavdelning. De föreslagna avdelningarna
i Halmstad och Vänersborg bör företrädesvis ägna sig åt övriga delar av
resp. län. Föreståndaren för avdelningen i Göteborg bör tillerkännas rätt
att för undvikande av dubbelkontroll samordna trafikövervakningsarbetet
för avdelningarna i Göteborg, Vänersborg och Halmstad. — Tanken på en
ny avdelning i Uppsala har avvisats av utredningen med hänsyn till möjligheterna
för stockholmsavdelningen att svara för övervakningen även
inom Uppsala län.

Den föreslagna ökningen av ordningsstatspolisen med 315 konstaplar gör
det ofrånkomligt med en viss ökning av antalet b efälstjänster.
Sålunda föreslås 9 nya kommissarier, varav 1 biträdande, samt 39 nya överkonstaplar.
Kommissarierna avses för placering vid avdelningarna i Nyköping,
Växjö, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Skövde, Västerås och

Kungl. Maj. ts proposition nr 174.

Östersund. Den omständigheten, att nämnda ordningsavdelningar till följd
av sin storlek måste tilldelas mer än en polisman i befälsställning utgör
i och för sig motiv för inrättandet av en kommissarietjänst, vartill kommer
att kriminal- och ordningsstatspolisavdelningarna på samma plats härigenom
ställes under en gemensam chef, vilket ur flera synpunkter är värdefullt.
Den biträdande kommissarietjänsten är avsedd för ordningsstatspolisavdelningen
i Stockholm, vilken efter den föreslagna ökningen blir så stor
(46 + 41 konstaplar), att det icke är tillräckligt med en kommissarie.

Som motiv för inrättande av de 39 överkonstapelstjänsterna har bl. a.
anförts.

Åtskilliga av de uppgifter, som statspolisen kommer att åläggas i trafikövervakningsarbetet,
är av den art och omfattning, att personalen bör ledas
av befäl ute i fältarbetet. Såsom exempel må omnämnas hastighetskontroller,
vägning av bilar, trafikrazzior in. in., som kräver insatser av tämligen
stora grupper av polismän. Dessutom torde det vara av ett synnerligen stort
värde om befäl i icke allt för ringa utsträckning kunde medfölja under
patrulleringstjänsten för att genom råd och anvisningar verka för ett effektivt
och såvitt möjligt enhetligt fullgörande av trafiksäkerhetsarbetet. Soin
i annat sammanhang framhållits måste höga krav ställas på den trafikövervakande
polispersonalens skicklighet, allmänna uppträdande och disciplin.
För upprätthållande av dessa krav kräves en befälskader av ej alltför
liten numerär.

Även om statspolisen som regel icke skall verkställa utredningar angående
trafikolyckor, synes man böra räkna med att ett icke obetydligt utredningsarbete,
ofta av komplicerad natur, kommer att åläggas ordningsstatspolisen.
Härför bör finnas tillgång till kvalificerade polismän i överkonstapels
tjänstegrad. Statspolisens medverkan vid trafikundervisningen i skolorna,
som allmänt anses vara av stort värde i kampen mot trafikolyckorna, förutsätter
tillgång till kvalificerat befäl för planläggningen och genomförandet
av undervisningen. Handledning av biträdespersonalen in. in. torde åtminstone
vid de större och medelstora avdelningarna kräva en överkonstapel
i inre tjänst.

Utredningen har i anslutning härtill understrukit, att den föreslagna
ökningen av befälstjänsterna torde få betraktas som ett minimum och att
dess genomförande måste anses såsom ett oeftergivligt krav, därest den
utökade ordningsstatspolisorganisationen skall kunna fungera tillfredsställande
och göra den insats i trafiksäkerhetsarbetet, som är avsedd.

En effektiv trafikövervakning förutsätter emellertid enligt utredningen
även, att polispersonalen frigöres från renskrivningsarbete och andra mindre
kvalificerade kontorsgöromål, ävensom att avdelningarna utrustas med tillräckligt
antal motorfordon m. m. I förstnämnda avseende föreslås, alt 35
nya sk rivbit rädestjän ster i reglerad befordringsgång inrättas.

Beträffande antalet m o torf o r d o n erinras, att med tillämpning
av beräkningsgrunden för fordonsbehovet vid statspolisens tillkomst - tva
bilar för en grupp av 7 man — skulle vid bifall till den föreslagna personalökningen
erfordras ett bilbestånd för ordningsstatspolisen av 184 bilar,

Kungl. Maj.ts proposition nr 17i.

innebärande en ökning med 114 bilar. Efter en inom statspolisen gjord
beräkning över det antal man i effektiv tjänst, som svarar mot en viss tilldelning
av bilar, har emellertid framkommit, att 167 bilar torde utgöra
det absoluta minimibehovet efter genomförandet av den begärda personalökningen.
Den erforderliga ökningen skulle då stanna vid 97 bilar. Samtliga
dessa torde böra vara av större typ och utrustas med radio.

Utredningen föreslår vidare en ökning med 60 solomotorcyklar med hänsyn
till de gynnsamma erfarenheter, som vunnits beträffande dessas användbarhet
i trafikövervakningen. Liksom bilarna bör motorcyklarna
utrustas med radio. Med hänsyn till att motorcyklarnas användning torde
vara i huvudsak begränsad till den varmare delen av året, synes det icke
vara möjligt att låta ökningen av antalet motorcyklar inverka på det förut
omnämnda behovet av bilar.

Annan erforderlig utrustning utgöres av bilvågar, apparater för hastighetsmätning,
för bullermätning och för kontroll av motorfordonens strålkastarljus
ävensom vissa specialkameror.

Utredningen, som funnit det ur trafiksäkerhetssynpunkt synnerligen
angeläget, att utbyggnaden av statspolisen kan ske i snabbast möjliga takt,
har föreställt sig, att, om tillräckligt energiska åtgärder vidtages, utbyggnaden
under det första året bör kunna genomföras till åtminstone 50 eller
60 procent.

Yttranden.

Nästan alla remissinstanser har vitsordat, att en utökning av den storleksordning
utredningen föreslagit är nödvändig för en effektiv trafikövervakning.
I vissa fall har, såsom framgått vid återgivande av remissyttrandena,
i vad de hänför sig till utredningens allmänna överväganden,
t. o. m. dragits i tvivelsmål, att den föreslagna förstärkningen är tillräcklig
för en trafikövervakning i önskvärd utsträckning. Denna inställning
har bl. a. landsfogden i Västerbottens län samt länsstyrelsen i Uppsala län,
vilken utvecklar sina synpunkter sålunda.

Personalramen för en vidgad statspolisorganisation har i förslaget bestämts
efter omfattningen och betydelsen av de vägar, vilkas trafik ansetts
böra övervakas. Efter övervägande av olika utgångspunkter för frågans
bedömande har utredningen stannat för att såsom minimikrav uppställa
en övervakning per dygn med i medeltal två tvåmanspatruller för var
tjugofemte mil rikshuvudväg, en tvåmanspatrull för var femtionde mil
länshuvudväg och en tvåmanspatrull för var hundrade mil övriga allmänna
vägar. Varje patrull har beräknats tjänstgöra åtta timmar. Detta minimikrav
har sålunda fått bestämma den övre gränsen för organisationens
storlek. Länsstyrelsen ifrågasätter om en så begränsad övervakning kan
anses tillfyllest. Om trafiken fortsätter att öka i samma takt som för
närvarande, kommer man i varje fall snart till ett läge, som ovillkorligen
kräver ytterligare utbyggnad av organisationen utöver den nu föreslagna.
Men även med för närvarande rådande trafikintensitet synes en övervakning
sådan som den tänkta bli väl svag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174. 37

Även överståthållaråmbetet betraktar den föreslagna utökningen som ett
minimum.

Statskontoret framhåller däremot, att även en förhållandevis liten utökning
—r avsevärt understigande den i betänkandet föreslagna — kan
medföra påtagliga förbättringar. Statskontoret är således av den uppfattningen,
att en personalkader, bestämd på grundval av den i betänkandet
använda beräkningsmetoden, är avgjort överdimensionerad. Något upprättande
av nya statspolisavdelningar kan ej tillstyrkas.

I fråga om vad som anförts i remissyttrandena rörande den föreslagna
fördelningen av den utökade ordningsstatspolisen har vissa remissinstanser
allmänt uttalat sig för en viss decentralisering av avdelningarna till flera
orter. Av vad härutöver anförts må följande redovisas.

Stockholm, överståthållaråmbetet. Uppsala län bör ha egen ordningsstatspolisavdelning.
Därigenom vinnes vissa organisatoriska fördelar.
Personalen skulle bli förlagd å en ort, som i förhållande till övervakningsområdet
är mera centralt belägen än Stockholm, som ligger nära södra
gränsen av Stockholms län. Från Uppsala utgående patruller skulle — i
motsats till vad som f. n. lärer vara fallet beträffande från Stockholm till
norra delarna av Uppsala län utgående polispatruller — kunna återvända
till förläggningsorten efter dagspassets slut. Genom att övernattning å annan
ort icke behöver ske skulle traktamentskostnaderna minskas. Även
drivmedel skostnaderna skulle nedgå. Och en särskild uppsalaavdelning
skulle givetvis erhålla ökad förtrogenhet med de särskilda trafikförhållandena
i länet. En annan fördel med ordningsstatspolis i Uppsala skulle
vara, att de å Stockholms poliskår, vilken för närvarande kämpar med
stora rekryteringssvårigheter, ställda kraven att avstå personal till statspolisen
skulle lätta. De skäl, som sålunda talar för en ordningsstatspolisavdelning
i Uppsala, synes ämbetet vara starkare än de av utredningen
förebragta skälen mot en sådan avdelning. Även om vägande skäl tala för
en stark ordningsstatspolisavdelning i Stockholm, måste en i Uppsala förlagd
avdelning rent styrkemässigt bedömas vara tämligen betydelselös
i jämförelse med den sammanlagda styrkan av poliskåren och statspolisen
i Stockholm. Skulle statspolisen i Stockholm för särskilt fall behöva förstärkning
är ju för övrigt Uppsala så nära beläget, att sådan därifrån utan
större omgång skulle kunna erhållas. De betänkligheter mot en uppdelning
av Stockholms och Uppsala län i två verksamhetsområden, som sammanhänger
med vägnätets sträckning, synes kunna i avsevärd mån avhjälpas
genom praktisk uppdelning av bevakningsområdet. Likaledes synes
— såsom utredningen förordat beträffande Göteborg — föreståndaren för
avdelningen i Stockholm höra tillerkännas viss rätt att för undvikande av
dubbelkontroll av trafiken samordna trafikövervakningsarbetet för avdelningarna
i Stockholm och Uppsala.

Även länsstyrelsen och landsfogden i Uppsala län samt polismästarna i
Uppsala och Stockholm förordar, att en särskild avdelning förlägges till
Uppsala. Den sistnämnde åberopar särskilt rådande rekryteringssvårigheter
som ett skäl för en decentralisering.

Nyköping. Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår hl. a. under
åberopande av rekryteringssvårigheter, att endast den del, varmed ordningsstatspolisen
skulle komma alt utökas, förlägges till Nyköping, medan

Kungl. Maj.ts proposition nr 17i.

den nuvarande styrkan bibehålies i Eskilstuna, som ett detaehement av
den samlade kåren. Samma åsikt har polismästaren i Eskilstuna och drätselkammaren
i denna stad. Polismästaren framhåller bl. a., att trafiken i
länet bättre skulle kunna övervakas med denna förläggning av avdelningarna.
Föreståndaren för statspolisavdelningen i Eskilstuna vill i första hand,
att hela förstärkningen tilldelas denna stad. Landsfogden i länet, Nyköpings
stad och föreståndaren för statspolisavdelningen i Nyköping förordar däremot,
att Nyköping blir förläggningsort. Staden framhåller, att lokaler kan
ordnas i det nya polishuset.

Linköping. Polismästaren i Norrköping, som förordat bibehållande
av nuvarande rekryteringssystem, anser rådande rekryteringssvårigheter
böra föranleda decentralisering och således även förläggning till Norrköping.

Växjö. Ljungby stad föreslår, att en avdelning förläggs till staden,
vilket emellertid avstyrkes av länsstyrelsen och landsfogden i Kronobergs
län.

Malmö. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att de grunder utredningen
begagnat, folkmängd, väglängd och antalet registrerade fordon,
icke är helt rättvisa. Inom Malmöhus lån måste man också räkna med
en kraftig traktortrafik. Antalet traktorer i länet uppgick den 31 december
1953 till 12 290 eller något under en tredjedel av antalet registrerade fordon.
Vidare framhålles den kraftiga trafiken på utlandet. Länsstyrelsen
anser, att en omfördelning av ordningsstatspolisen bör verkställas med
beaktande av nu anförda synpunkter. Polismästaren i Hälsingborg ifrågasätter
bl. a. med hänsyn till rådande rekryteringssvårigheter, om man
icke skulle kunna decentralisera statspolisavdelningen i länet till flera
städer, exempelvis till bl. a. Hälsingborg.

Vänersborg. Länsstyrelsen i Älvsborgs län betvivlar nödvändigheten
av eu så långt driven centralisering, som utredningen föreslagit. Länsstyrelsen
förordar förläggning av en avdelning till Borås och — lika med
landsfogden i länet — utökning av avdelningen i Vänersborg, vilken föreslås
omfatta 2 överkonstaplar jämte 12 man. Även drätselkammaren i Borås
föreslår, alt en avdelning förlägges till staden.

Örebro. Länsstyrelsen i Örebro län anser, att man bör ompröva de
grunder för fördelningen av den tillämnade personalförstärkningen, som
utredningen tillämpat, samt framhåller, att hänsyn bör tagas även till
huruvida genomgångstrafik av större omfattning förekommer inom länet
eller ej. Länsstyrelsen framhåller i samband härmed, att Örebro län är
ett typiskt genomfartslän, vilket gör, att trafikintensiteten och trafikriskerna
på länets huvudvägar är betydligt större än vad folkmängden och länets
ytvidd ger vid handen.

Liknande synpunkter framföres också av landsfogden i länet.

Östersund. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att länets
turisttrafik kräver större personalstyrka än den utredningen räknat med
och föreslår, att den bestämmes till lägst 16 konstaplar.

Sundsvall. Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter om icke
en decentralisering — med hänsyn till de stora avstånden inom länet och
dess struktur i övrigt — med en avdelning i Örnsköldsvik vore lämplig.

Luleå. Länsstyrelsen i Norrbottens län och landsfogden i lånet förordar,
att särskilda underavdelningar för längre perioder placeras i Arvidsjaur,
Gällivare och Pajala. Dessa avdelningar skulle därvid, var och en
inom sitt område, utöva den anbefallda trafikövervakningen men vara
direkt underställda föreståndaren för statspolisens ordningsavdelning i
Luleå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

I likhet med några av de tidigare återgivna remissinstanserna anser
föreningen Sveriges landsfogdar, att vid personalfördelningen hänsyn måste
tagas till att vissa av rikets län är typiska genomfartslän.

Slutligen må framhållas, att statspolisintendenten meddelar, att det i
nuvarande läge är svårt att förutse de olika statspolisstädernas möjligheter
att tillhandahålla ytterligare ordningsstatspolispersonal. Det vore
därför lämpligt vid ett genomförande av förslaget, att Kungl. Maj :t utverkar
bemyndigande att vidtaga de jämkningar inom personalramen, som kan
befinnas påkallade.

I fråga om den takt, i vilken utbyggnaden principiellt bör genomföras,
förordar föreningen Sveriges landsfiskaler en utbyggnad i långsammare
tempo än vad utredningen föreslagit. Liknande synpunkter framföres
av länsavdelningarna i Värmlands och Gävleborgs län, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus lån, landsfogden i Kronobergs län, polismästaren
i Linköping och föreningen Sveriges polismästare.

Som skäl för en utökning i långsammare takt har anförts dels bristande
erfarenheter av hur en skärpt trafikövervakning kommer att verka, dels
rådande rekryteringssvårigheter.

Remissinstanserna har allmänt funnit utredningens förslag i vad avser
utrustningen ändamålsenligt. Ett fåtal har dock framfört vissa speciella
synpunkter.

Landsfogden i Östergötlands län förordar sålunda, att Kungl. Maj :t i
någon form uttalar, att spikmattor och andra spärranordningar är att
anse som sådan utrustning, som det åligger polisdistrikten att anskaffa,
att länsstyrelserna får i uppdrag att ange det antal spärranordningar, som
erfordras för länen, samt att en central upphandling anordnas för inköp
av dessa och annan materiel, som polisdistrikten kan tänkas vilja anskaffa.
Vidare förordas att de större statspolisavdelningarna får teleprinteranläggningar.
Slutligen rekommenderas utökning av polisradion och anställande
av särskilda bilmekaniker vid de större statspolisavdelningarna
för att slippa spilltid vid verkstäder och servicestationer.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att flera motorcyklar bör anskaffas.
Erfarenheterna utomlands har visat, att dessa fordon är mycket användbara
vid folkanhopningar och vid vägpatrullering.

Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län är den föreslagna fordonstilldelningen
för knapp, varför flera bilar bör anskaffas. Som regel bör finnas
en bil för varje grupp om 2 man. Däremot kan bilarna vara av mindre
typ än vad utredningen räknat med.

Statskontoret, vilket såsom tidigare nämnts ej kan förorda en utökning
av personalen i föreslagen omfattning, framhåller, att ordningsstatspoliscns
behov av ytterligare motorfordon, liksom av utrustningen i övrigt,
måste bedömas mot bakgrunden av den beslutade personalförstärkningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

6. Den centrala organisationen.

Utredningen.

Utredningen har framhållit nödvändigheten av samordning och effektivisering
av trafikövervakningen. Detta bör ombesörjas av den centrala
organisationen, vilken föreslås skola utökas och tilldelas vissa nya uppgifter
av bl. a. taktisk natur. Till närmare utveckling av sitt förslag bär utredningen
anfört bl. a. följande.

Ett rationellt utnyttjande av ordningsstatspolisen efter den föreslagna
utökningen förutsätter, att trafikövervakningen planlägges icke blott för
de enskilda statspolisavdelningarna var för sig utan även i större sammanhang.
Den centrala myndigheten bör noga följa vägtrafiksituationen och
på grundval därav angiva den allmänna inriktningen av trafikövervakningen,
så att denna effektivt men smidigt kan anpassas efter trafikens
aktuella struktur och inträdande förändringar ifråga om trafikolycksfrekvensen.
Därför måste centralmyndigheten kontinuerligt ha ett nära och
förtroendefullt samarbete med samtliga de institutioner, organisationer och
sammanslutningar, vars verksamhet på ett eller annat sätt har beröring
med trafiksäkerhetsfrågor. I detta hänseende må såsom exempel nämnas
statens trafiksäkerhetsråd, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, NTF, skolöverstyrelsen,
olika motororganisationer m. fl. ävensom med press och
radio, vars medverkan i dessa frågor måste tillmätas mycket stor betydelse.
Att centralmyndigheten synnerligen noggrant skall följa och i vissa
hänseenden ytterligare bearbeta olycksfallsstatistiken på vägtrafikens område
är uppenbart. Centralmyndigheten bör vidare ha till uppgift att noggrant
följa de förhållanden utrikes, som har med trafikövervakningen att
skaffa, samt att genom meddelanden till polismyndigheterna nyttiggöra
de rön, som därvid framkommer. Myndigheten bör därjämte med egna
resurser bedriva försöksverksamhet på trafikövervakningens område. Centralmyndigheten
bör vidare vara skyldig att på framställning tillhandagå
polismyndigheterna med råd och upplysningar i frågor, som rör trafiksäkerheten.

Beträffande statspolisens trafikövervakning synes det nödvändigt att
tilldela den centrala myndigheten jämväl vissa taktiska uppgifter. Verksamheten
bör tid efter annan inriktas på vissa speciella uppgifter. Ibland
kan trafikövervakningen -— med bortseende från andra delar av densamma
— i ökad grad böra inriktas på undersökning av motorfordonens bromsar.
I ett annat läge kan det ur psykologisk synpunkt vara lämpligt att skärpa
kontrollen beträffande trafikfarliga parkeringar o. s. v. Det synes också
önskvärt, att åtgärder, som bör vara gemensamma för ett flertal statspolisavdelningar,
t. ex. trafikrazzior inom ett antal närliggande län, kan
påbjudas centralt. Alla åtgärder bör givetvis företagas i nära samförstånd
med länsstyrelserna (landsfogdarna). Genom en lämplig samordning vinnes,
att mycket dubbelarbete kan undvikas samt att trafikanterna förorsakas
minsta möjliga tidsspillan och irritation. Enligt utredningens mening
bör denna samordning av trafikövervakningen uppdragas åt statspolisintendenten,
vilken i nu ifrågavarande hänseende föreslås skola äga viss
direktivrätt i förhållande till vederbörande landsfogde. Därest en av statspolisintendenten
föreslagen åtgärd skulle strida mot landsfogdens upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

fattning, bör förslaget av landsfogden kunna underställas länsstyrelsens
prövning. Därest förslaget icke godkännes av länsstyrelsen, skulle detsamma
förfalla. Något ingrepp i länsstyrelsernas ställning som högsta polismyndighet
i länen medför således icke detta förslag.

Utredningen förutsätter vidare, att statspolisintendenten bör tillse, att
personal och materiel utnyttjas på möjligast effektiva sätt och att statsverket
åsamkas lägsta möjliga kostnader. Han bör äga rätt att meddela
föreskrifter angående de olika statspolisavdelningarnas verksamhet samt
beträffande personalens tjänstgöring, därvid han givetvis skall samråda
med vederbörande länsstyrelse (landsfogde). Hos vederbörande länsstyrelse
bör han påtala brister ifråga om personalens och materielens utnyttjande
och han skall var skyldig att till Kungl. Maj :t göra anmälan, därest rättelse
icke vinnes. Vidare synes han böra berättigas att, i den omfattning han kan
finna nödigt, sammankalla statspolispersonal från en eller flera avdelningar
till viss ort för överläggning angående frågor som rör verksamheten, såsom
t. ex. för instruktion och information angående nya arbetsmetoder och för
instruktion i handhavande av ny materiel. När förhållandena så påkallar,
bör han även äga rätt att kalla landsfogdarna till sammanträden för dryftande
av gemensamma angelägenheter.

Då utredningen sålunda föreslagit, att betydelsefulla uppgifter skall tillföras
statspolisintendenten, har utredningen ansett sig böra närmare undersöka
dennes nuvarande arbetsbörda. I detta avseende har anförts följande.

Statspolisintendentens arbetsbörda är redan nu så tung, att den i mycket
hög grad överstiger, vad man rimligen kan fordra av en tjänsteman. Arbetsbördan
har med åren blivit allt mera pressande, framförallt för statspolisintendenten
men jämväl för hans närmaste medarbetare. Detta har bl. a.
medfört, att statspolisintendentens inspektionsverksamhet under en följd
av år måst eftersättas på ett mindre lyckligt sätt. Denna utveckling kan
icke utan stort men för statspolisorganisationen få fortsätta. Det är enligt
utredningens mening ett oeftergivligt krav, att statspolisintendenten erhåller
möjlighet att på ett helt annat sätt än hittills följa arbetet på fältet.
Befattningshavaren är för närvarande så gott som helt bunden vid skrivbordet.
Den av 1953 års riksdag beslutade utbyggnaden av kriminalstatspolisen,
varigenom denna nära nog fördubblats, kommer att ställa ytterligare
krav på statspolisens ledning. Enligt utredningens mening är sålunda
en påtaglig förbättring av statspolisintendentens arbetsförhållanden
oundgängligen nödvändig, särskilt om det för honom över huvud taget skall
bliva möjligt att göra någon mera betydande insats i trafikövervakningsarbetet.

Efter noggrant övervägande har utredningen kommit till den uppfattningen,
att statspolisens centrala ledning i anledning av den ovan föreslagna
utbyggnaden av ordningsstatspolisen ävensom med hänsyn till uppdraget
åt statspolisintendenten att fullgöra vissa samordningsuppgifter bör
förstärkas med eu polisintendentstjänst i lönegrad Ca 37, en trafikinspek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17b.

törstjänst i lönegrad Ca 31 samt en polisnotarietjänst i lönegrad Cg 27.
Utredningen betraktar förslaget i denna del som ett minimikrav.

Polisintendenten bör med erforderlig auktoritet företräda statspolisintendenten
och på eget ansvar handlägga de ärenden, som denne överlämnar
åt honom. Han bör centralt handlägga de viktigare och mera principiella
ärendena, som hör samman med den utökade trafikövervakningen.
Likaledes bör han i viss omfattning biträda med inspektionsverksamhet.
Av nämnda skäl och då befattningen icke bör vara passagetjänst, bör
den löneställning, som gäller för landsfogdetjänst, ifrågakomma för den
föreslagna polisintendentstjänsten, vars innehavare jämväl bör åläggas
föreståndarskapet för statspolisavdelningen i Stockholm ävensom att vara
statspolisintendentens ställföreträdare.

I anslutning till förenämnda förslag har förordats, att statspolisintendenten
med tjänstebenämningen generaldirektör placeras i lönegrad Cp 19.

Inrättandet av trafikinspektörstjänsten har motiverats av att
flertalet löpande ärenden rörande trafikövervakningen torde bliva av rent
praktisk natur och måste handläggas i nära kontakt med de olika statspolisavdelningarna.
Inspektören bör jämväl ha till uppgift att ansvara för
statspolisens relativt dyrbara materiel, som har med trafikövervakningen
att skaffa. Han bör ha långvarig praktisk erfarenhet av trafikspörsmål och
ingående kännedom om polisens arbetsmetoder. För att det skall bliva möjligt
att för uppgiften förvärva en väl kvalificerad polisman bör tjänsten
icke placeras lägre än 31 lönegraden.

Polisnotarien i 27 lönegraden skulle biträda de högre befattningshavarna
med utredningar, upprättande av förslag till yttranden och andra
skrivelser, biträda vid inspektioner o. d., varjämte han skulle kunna självständigt
handlägga vissa enklare göromål. Innehavaren av tjänsten bör
hämtas från landsfogdeassistentorganisationen, där han under sin tjänstgöring
vid statspolisen — som regel icke mer än två å tre år — kvarstår
såsom e. o. landsfogdeassistent.

Yttranden.

Utredningens förslag rörande den centrala organisationens uppgifter och
befogenheter har varit föremål för delade meningar bland remissinstanserna.
Särskilt har utredningens förslag om att tilldela statspolisintendenten
direktivrätt gentemot länspolischeferna väckt kritik. Vissa av de remissinstanser,
som avstyrkt förslaget i denna del, har i den föreslagna uppbyggnaden
av det centrala organet med en generaldirektör som chef, vilken tilldelats
direktivrätt, tyckt sig skönja en första början till en central polisstyrelse.

Förslaget om centralorganets utbyggnad och ställning med undantag av
titulaturfrågan har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av överståthållarämbetet,
15 länsstyrelser, lb landsfogdar, polismästarna i Hälsingborg och

Kungl. Maj.ts proposition nr 171.

Örebro, stötens trafiksäkerhetsråd, två länsavdelningar av föreningen Sveriges
landsfiskaler samt nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande,
kungl. automobilklubbcn in. fl. organisationer.

De avstyrkande remissinstanserna, bland vilka märkes 9 länsstyrelser,
7 landsfogdar, polismästaren i Malmö, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen
Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler samt en
länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, motsätter sig dock i
allmänhet icke en viss utbyggnad av den centrala organisationen och en
samordning av övervakningen i samrådets form.

överståthållaråmbetet anser det riktigt, att statspolisintendenten skall
följa vägtrafiksituationen samt härvid samarbeta med myndigheter och
organisationer med liknande arbetsuppgifter. Likaledes bör han tillhandagå
polismyndigheterna med råd och upplysningar i frågor rörande trafiksäkerheten.
överståthållarämbetet har heller intet att erinra mot att statspolisintendenten
tillerkännes befogenhet att efter samråd med vederbörande
länsstyrelse meddela föreskrifter angående de olika statspolisavdelningarnas
verksamhet beträffande personalens tjänstgöring med anmälningsskyldighet
till Kungl. Maj:t, om förekommande brister ej avhjälpes. Likaledes
bör han äga rätt att sammankalla landsfogdar och statspolispersonal för
överläggningar. Mera tveksamt ställer sig ämbetet dock till den föreslagna
direktivrätten i förhållande till landsfogdarna. Ämbetet påpekar, att frågan
saknar aktualitet för Stockholms del, men framhåller, att de föranstaltningar
i fråga om en central ledning, som må befinnas nödvändiga med
hänsyn till trafikövervakningens speciella natur, icke framdeles får tagas
till intäkt för liknande åtgärder beträffande andra delar av polisverksamheten,
där ämbetets och länsstyrelsernas odelade ansvar under Kungl. Maj :t
för polisväsendet icke bör rubbas. Den föreslagna organisationen av den
centrala ledningen tillstyrkes.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner sig icke kunna närmare gå in på bedömningen
av den centrala organisationens utformning och de olika befattningshavarnas
löneställning in. m. men avstyrker dock titeln generaldirektör.
Länsstyrelsen godtager, att centralorganet tilldelas de uppgifter
och befogenheter utredningen föreslagit, men betonar den av utredningen
föreslagna skyldigheten att i förekommande fall söka samråd med vederbörande
länsstyrelse, vilken skyldighet bör komma till uttryck i blivande
lagtext i ämnet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför.

Ej så sällan uppstår behov av samordnade åtgärder i trafikövervakande
syfte från varandra angränsande statspolisavdelningars sida. Erfarenhetsmässigt
har det därvid visat sig, att erforderligt samarbete utan svårighet
kunnat etableras genom landsfogdarnas försorg. Samma förhållande gäller
i de fall, där initiativet till en sådan samverkan tagits av statspolisintendenten.
Åtskilliga exempel på samlade aktioner inom landets alla delar
finns från beredskapstiden under det senaste världskriget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Med tillämpning av nuvarande administrativa regler synes hinder ej
möta, att statspolisintendenten hos länsstyrelsen hemställer om viss polisiär
åtgärd, som vederbörande landsfogde ej ansett lämplig eller påkallad. Frågan
om statspolisintendentens direktivrätt i förhållande till landsfogdarna
borde bedömas ur mera allmänt principiella synpunkter, än vad som nu
skett, och avse statspolisintendentens hela kompetensområde i de avseenden
det berör landsfogdarnas polisiära uppgifter. Länsstyrelsen anser likväl
i likhet med utredningen, att det ur effektivitetssynpunkt säkerligen
skulle kunna vara av värde, om det funnes en klart preciserad direktivrätt
av den innebörd utredningen föreslagit, och tillstyrker utredningens förslag
även på denna punkt liksom förslaget om en förstärkning av statspolisens
centrala instans och ändrad tjänstetitel för statspolisintendenten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som ställer sig avvisande till förslaget,
utvecklar sina synpunkter sålunda.

Länsstyrelsen finner det betänkligt, att en personalutökning av en speciell
anledning skall tagas till intäkt för påbörjande av en centralisering,
som måste anses som en principiell omläggning, vilken tidigare avvisats,
då förslag därom ingått som ett led i en organisationsplan för allmänt förstatligande
av polisväsendet. Länsstyrelsen ser i den föreslagna organisationen
kärnan till en framtida polisstyrelse. Så länge det instruktionsenligt
ankommer på länsstyrelserna att direkt i förhållande till Kungl.
Maj :t svara för ordningens och säkerhetens upprätthållande, så länge bör
de också, utan att riskera att komma i konflikt med påbud från annat håll
eller få emot sig en anmälan till Kungl. Maj :t, disponera ordningsmakten
inom länet. Även om det, trots länsstyrelsens invändning, skulle befinnas
nödvändigt och lämpligt att föreskriva, att under ifrågavarande chefstjänsteman
skall direkt sortera all inom statspolisen statsavlönad personal,
anser länsstyrelsen, att denne chefstjänsteman skall vara direkt anknuten
till huvudstadens poliskår och alltjämt kallas polisintendent.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län hyser stora betänkligheter för förslaget
i denna del. Länsstyrelsen anför i frågan.

Den ställning nuvarande statspolisintendenten föreslagits erhålla torde
i praktiken innebära tillskapande av ett nytt centralt ämbetsverk. De skäl,
som tidigare och senast i propositionen nr 168 till föregående års riksdag
åberopats av föredragande statsrådet mot en sådan ordning, äger alltjämt
giltighet. Speciellt betänklig är direktivrätten. Man kan befara, att statspolisintendentens
ställning kommer att uppfattas som överordnad länsstyrelserna
och de lokala polischeferna. Länsstyrelserna skall själva sköta den
samordnande trafikövervakningen. Statspolisintendentens ställning bör inskränkas
till att meddela råd och anvisningar. Länsstyrelsen motsätter sig
vidare titeln generaldirektör.

Även länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Örebro län ävensom
landssekreteraren i Norrbottens län motsätter sig den föreslagna direktivrätten
under framhållande av att denna i förening med den föreslagna utbyggnaden
av kansliet är embryot till ett centralt ämbetsverk. En viss personalökning
för att lätta den nuvarande arbetsbördan i den centrala organisationen
förordas dock.

Såväl länsstyrelsen i Skaraborgs län som i Värmlands län anser, att
direktivrätten inkräktar på länsstyrelsernas och länspolischefernas själv -

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

bestämmanderätt, men har intet att erinra mot en utökning av personalen
i den centrala ledningen samt föreslår i samband därmed, att statspolisintendenten
bör ha fullmaktstjänst.

Polismästaren i Malmö ifrågasätter lämpligheten av direktivrätten men
föreslår i stället, att chefen för inrikesdepartementet bemyndigas ge länsstyrelserna
direktiv i frågor om samordning av trafikövervakningen.

Föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen Sveriges landsfogdar
kan ej godtaga någon direktivrätt gentemot landsfogdarna. Enligt deras
mening bör statspolisen bibehålla sin karaktär av en stödorganisation till
den lokala polisen på landsbygden.

Länsstyrelsen i Jönköpings län motsätter sig en omorganisation av det
centrala organet med utökade befogenheter och föreslår, att en särskild utredning
företages, innan en förändring genomföres.

Statskontoret anser med hänsyn till sin principiella inställning till utredningens
förslag i dess helhet det vara tillfyllest, om den centrala organisationen
utökas med en trafikinspektör. Ämbetsverket motsätter sig
ändring i statspolisintendentens avlöningsvillkor samt anser, att denne bör
bibehållas vid chefskapet över ordningsstatspolisen i Stockholm.

Statens lönenämnd anser icke skäl föreligga till en förbättring av statspolisintendentens
löneställning. De föreslagna trafikinspektörs- och polisnotarietjänsterna
i Ca 31 respektive Cg 27 ifrågasättes med hänsyn till de
angivna arbetsuppgifterna ej böra placeras i högre lönegrad än 29 respektive
25. Lönenämnden är vidare icke övertygad om att det för tillgodoseende av
utredningens syften är erforderligt, att den centrala organisationen tillföres
en ny tjänst i så hög lönegrad som 37. Nämnden avstyrker därför inrättande
av den föreslagna polisintendenttjänsten. Av de nya göromål, som skulle
ankomma på den statspolisintendenten underställda personalen, synes de
mera kvalificerade böra anförtros den biträdande polisintendenten. Arbetsbördan
för denne skulle i sin tur kunna minskas genom överflyttning i
erforderlig utsträckning av arbetsuppgifter till en tjänsteman i lägre lönegrad
än 34, förslagsvis 31 lönegraden.

7. Utbildningsfrågor.

Utredningen.

Enligt utredningens uppfattning är trafikövervakningen så artskild från
andra ordningspolisuppgifter, att det är väl befogat att ge polismännen
speciella kunskaper beträffande denna särskilda gren av polisverksamheten.

Utredningen, som förutsatt, att statspolisintendenten genom erforderliga
anvisningar till föreståndarna för de olika statspolisavdelningarna sörjer
för att utbildningsbehovet blir tillgodosett, har emellertid funnit vissa utbildningsfrågor
vara av sådan beskaffenhet, att särskilda åtgärder måste
vidtagas, för att de skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. De sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

skilda kurser i motorfordonens konstruktion och verkningssätt, som, då
behov uppstått, anordnats under ledning av bilinspektör, har på grund av
bilinspektörernas stora arbetsbörda som regel icke kunnat bedrivas i ett
sammanhang och ofta icke kunnat avslutas förrän efter cirka tre månader.
Med den kraftiga utökning av ordningsstatspolisen, som föreslås av utredningen,
torde det knappast bli möjligt för bilinspektörerna, som redan är
synnerligen arbetstyngda, att på tillfredsställande sätt handha denna utbildning.
Även med avseende å uppövandet av körkunnigheten, som nu
sker inom de olika statspolisavdelningarna, kommer olägenheterna säkerligen
att bli mera framträdande vid en utbyggnad av statspolisorganisationen.

Även i ett annat avseende framträder utbildningsbehovet med särskild
styrka. Trafikövervakningen skall huvudsakligen bedrivas under patrullering
i bil eller motorcykel och polismännen måste därför äga en högt uppdriven
körskicklighet i fråga om dessa slag av fordon. Ett behov kommer
därför att föreligga att ge de trafikövervakande polismännen en mera enhetlig
och centraliserad utbildning i motorkunskap, körkunnighet och vissa
andra ämnen av särskild betydelse för deras speciella och grannlaga arbetsuppgifter
än vad hittills varit fallet. Utredningen har funnit det ur alla
synpunkter mest fördelaktiga sättet att lösa denna utbildningsfråga vara
att förlägga polismännens utbildning till arméns motorskola i Strängnäs,
där tillgång finnes till kvalificerade lärare i viss omfattning samt till undervisningsmateriel,
olika typer av motorfordon, övningsgårdar m. m. Efter
samråd med chefen för motorskolan samt representanter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statspolisen har följande riktlinjer uppdragits.

1. Polismän, som genomgår utbildningen, skall bibringas sådana kunskaper
om motorfordonens konstruktion och verkningssätt, att de blir skickade
att företaga flygande inspektioner av alla slag av sådana fordon. Sedan
polismännen erhållit erforderlig teoretisk utbildning i detta hänseende,
måste de genom praktiska övningar lära sig att tillämpa dessa kunskaper
ute på vägarna huvudsakligen i hemorten under en i detta hänseende särskilt
kunnig äldre kamrats ledning. Sedan vederbörande bilinspektör utfärdat
intyg om polismannens förmåga, bär länsstyrelsen utfärda förordnande
för polismannen att verkställa sådana förrättningar. Den tid, som
vid motorskolan bör anslås för nu ifrågavarande utbildning, har beräknats
till cirka 70 timmar.

2. Alla polismän bör för att över huvud taget kunna förrätta en flygande
inspektion ges sådan körkunnighet beträffande alla fordonstyper, att de
kan provköra fordonet. Härför torde cirka 45 timmar vara tillfyllest.

3. Alla polismän bör besitta god körskicklighet beträffande personbil.
För kompletterande praktisk undervisning i syfte att göra dem till särskilt
skickliga förare har utredningen beräknat cirka 40 timmar.

4. Polismännen bör, då de är samlade vid motorskolan, lära sig att rätt
handha den ganska dyrbara och relativt komplicerade tekniska utrustning,
med vars hjälp övervakningen skall bedrivas (radioanläggningar, kameror,
apparater för hastighetskontroll, ljusmätningsapparater m. m.). I anslut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17b.

ning härtill bör undervisning lämnas i vissa för den trafikövervakande
polismannen viktiga ämnen, som äger samband med hans uppträdande ute
bland trafikanterna. Utredningen har beräknat antalet undervisningstimmar
till cirka 40.

5. Ett tillräckligt antal polismän bör utbildas till kunniga motorcykelförare.
Utredningen har räknat med att man bland dem, som erhåller utbildning
vid motorskolan, utväljer de polismän, som har håg och fallenhet
att föra motorcykel och som dessutom besitter viss körvana, samt ger dessa
polismän en särskild tilläggsutbildning. Det antal, som skall erhålla sådan
utbildning, bör ej vara större än att statspolisens tillgång på fullgoda motorcykelförare
säkerställes. — Antalet undervisningstimmar torde kunna begränsas
till omkring 65.

Den ovan under punkterna 1—5 skisserade utbildningen har beräknats
kunna ske i följande takt under de närmaste åren, varvid hänsyn jämväl
tagits till det normala utbildningsbehovet inom statspolisen.

Allmän utbildning Särskild mc-utbildning

Hösten 1954	50 man	30	man
1955	150 »	30	»
1956	150 »	30	»
1957	150 »	30	»

De årliga kostnaderna för denna utbildning, som av praktiska skäl föreslagits
skola bestridas av det till statspolisintendentens förfogande stående
anslaget till underhålls-, drift- och expeditionskostnader, har beräknats enligt
följande.

Löner och arvoden åt lärare och annan personal............................... 64 396

Underhåll av kronans motorfordon ............................................ 30 240

Övningsmateriel samt lån av civila fordon och underhåll därav.................. 20 000

Drivmedel................................................................... 53 400

Övningskostnader inklusive traktamenten under övningar........................ 34 000

Expenser....... 1 800

Telefon...................................................................... 1200

Renhållning ................................................................. 600

205 636

Oförutsett cirka 10 % 20 564

Summa kronor 226 200

Härtill kommer traktamentskostnaderna för polispersonalen i vanlig
ordning.

Kostnadsberäkningen har angivits som preliminär och utredningen föreslår,
att Kungl. Maj :t uppdrager åt statspolisintendenten att efter ytterligare
utredning i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen träffa avtal
med vederbörande militära myndigheter om utbildningen i fråga.

Yttranden.

Remissinstanserna har liksom utredningen betonat, att en god utbildning
är en förutsättning för att trafikövervakningen skall medföra önskat
resultat samt funnit förslaget i denna del välbetänkt.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 17b.

Länsstyrelsen i Jönköpings lån anför i frågan följande.

Värdet av en fullgod utbildning av den trafikövervakande polisen kan
icke nog understrykas. Detta gäller i hög grad polisens tekniska kunnande,
men viktigast är dock att polismännen bibringas rätt uppfattning om deras
personliga uppträdande gentemot allmänheten. Med hänsyn till den snabba
utbyggnad av statspolisen, som blir nödvändig, synes utredningens förslag
angående utbildningens bedrivande kunna godtagas. Det är dock av
vikt, att utbildningen vid arméns motorskola i Strängnäs sker med beaktande
av att polismännen skola tjänstgöra i civil trafikövervakning.

Föreståndaren för statspolisavdelningen i Jönköping framhåller likaledes
vikten av en gedigen utbildning samt förordar, att även kommunal
polispersonal beredes tillfälle att deltaga i kurserna vid motorskolan.

Liknande åsikter utvecklar bl. a. länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands
län, polismästaren i Malmö samt landsfogden i Norrbottens län.

Chefen för armén har funnit utbildningens omfattning otillräcklig och
ansett tid böra beräknas för undervisning i materielkännedom och för vård
av fordon. En sammanlagd utbildningstid om 5—6 veckor för allmän utbildning
och 3—4 veckor för motorcykelutbildning är nödvändig. Beträffande
behovet av lärarpersonal m. fl. framhålles, att en första förutsättning,
för att ytterligare uppgifter skall kunna påläggas skolan, är att nu
rådande personalbrist fylles. I militärorganisatoriskt underlag har för budgetåret
1954/55 som en första utbyggnad begärts viss personalförstärkning.

Av de nuvarande befattningshavarna bör skolchefen och expeditionsunderofficeren,
med hänsyn till att dessa befattningshavares arbetsuppgifter
och ansvar ökar till följd av polisutbildningen, erhålla en löneförstärkning
om 2 700 resp. 744 kronor per år.

För polisutbildningen erfordras särskild personal, nämligen en förste
lärare -—- officer i 27 lönegraden med utbildningsarvode om 1 560 kronor
för år — vilken under skolchefen skulle ansvara för och leda utbildningen
i främst motortjänst, en instruktör i 17 lönegraden, avsedd att fullgöra
motsvarande tjänst som yrkeslärare vid skolan samt en förman, två bilmekaniker
och en kontorist. I anslutning härtill framhålles, att de tjänster,
som med anledning av att polisutbildningen förlägges till motorskolan omvandlas
eller nyinrättas, bör uppföras på för armén avsedda personalförteckningar.
Härvid bör dock angivas, att arvodes- och avlöningskostnader
icke bestrides av arméns avlöningsanslag.

Härutöver måste enligt chefen för armén viss personal ur statspolisen
och statens bilinspektion ställas till förfogande för tjänstgöring vid motorskolan.
Behovet av denna personal bör —- sedan utbildningsplaner uppgjorts
— beräknas av chefen för skolan i samråd med statspolisintendenten.
Enligt preliminära beräkningar torde behovet vara en kurschef, en lärare,
fyra instruktörer, samtliga ur statspolisen, en förste bilinspektör och en bilinspektör,
båda ur statens bilinspektion.

I fråga om de för utbildningen erforderliga fordonen förutsättes, att 13

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

personbilar och 35 motorcyklar tillhandahålles av statspolisen till varje
kurs, enär de fordon, som disponeras av skolan, ej förslår för den utökade
utbildningen. Beträffande lokalerna framhålles, att förläggningsutrymmen
ej kan tillhandahållas. Lärarrum och omklädningsrum kan tills vidare ordnas
i barack vid pansarregementet i Strängnäs. För iordningställande av
baracken erfordras vissa ombyggnadsarbeten. Kostnaderna härför förutsätts
icke komma att belasta fjärde huvudtiteln. Garageutrymme kan beredas
för motorcyklar, men ej för personbilar, önskvärda 13 varmgarageplatser
kan ej disponeras vid regementet. Detta utgör intet hinder för utbildningens
genomförande.

Slutligen uppskattar arméchefen medelsbehovet för utbildningen förutom
traktamentskostnaderna till omkring 308 000 kronor per år. De ökade
utgifterna i förhållande till utredningens beräkningar hänför sig främst
till underhåll av de polisfordon, som erfordras för utbildningsverksamheten.

Väg- och vattenbgggnndsstgrelsen anser i likhet med utredningen, att trafikutbildningen
av personalen bör ske genom en sammandragning av denna
till centralt anordnade kurser samt anför härom.

Styrelsen ansluter sig vidare till utredningens förslag om att den närmare
utformningen av kurserna utreds av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statspolisintendenten gemensamt. De i betänkandet intagna uppgifterna
om omfattningen av kurserna liksom om kostnaderna härför är,
såsom utredningen också angivit, att betrakta som preliminära och lär få
underkastas närmare undersökning vid nämnda samråd. Även de merututgifter,
som kommer att belasta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens eller
statens bilinspektions avlöningsanslag till följd av att styrelsen underställd
personal medverkar såsom lärare eller instruktörer vid utbildningen, torde
kunna beräknas först sedan kurserna närmare utformats.

I fråga om kursernas omfattning anser sig styrelsen redan här böra förorda,
att, utöver vad som av utredningen föreslagits, en viss, icke alltför
obetydlig del av kurstiden ägnas åt ämnet väg- och trafikteknik, för att
eleverna skall bibringas kunskaper om vägförhållandenas betydelse för
trafiksäkerheten.

Utredningens förslag att förlägga kurserna till motorskolan i Strängnäs
finner styrelsen sig kunna godtaga med hänsyn till nödvändigheten
av att utbildningen snabbt kommer i gång. Genom överflyttning av utbildningen
under någon del av kurstiden till ort med tättrafik, exempelvis
Stockholm, kan man nå det utbildningsresultat, som eftersträvas. Då emellertid
frågan om ett enhetligt ordnande av den statliga trafikundervisningen
utredes av styrelsen, bör förläggningen av utbildningen till motorskolan
ej betraktas som en slutgiltig lösning. Styrelsen anser därför, att tills vidare
endast för kurserna oundgängligen nödvändiga kostnader bör nedläggas
på fasta anordningar för utbildning av här ifrågavarande polispersonal och
att en eventuell utbyggnad av motorskolan får tills vidare anstå.

Statskontoret framhåller, att därest — såsom ämbetsverket förordat —
4 — Bitmng till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 174.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17k.

utökningen av ordningsstatspolisen genomföres i relativt begränsad omfattning,
utbildningen i motorfordonskunskap m. m. kan ordnas inom ramen
för tillämpat utbildningssystem, varför förslaget om särskilda utbildningskurser
vid motorskolan i Strängnäs avstyrkes.

8. Kostnadsberäkningar.

Utredningen.

Den fullt utbyggda organisationen, vad avser ordningsstatspolisen, skulle
enligt utredningen omfatta 21 kommissarier därav 1 biträdande, 66 överkonstaplar,
556 konstaplar samt 67 skrivbiträden, innebärande en sammanlagd
utökning med 9 kommissarier, därav 1 biträdande, 39 överkonstaplar,
315 konstaplar och 35 skrivbiträden. Fordonsparken skulle ökas med 97
bilar och 60 motorcyklar till 167 resp. 66. I sina kalkyler har utredningen
räknat med att under det första budgetåret hälften av styrkan eller något
därutöver bör kunna tillföras organisationen.

De på utökningen belöpande kostnaderna under budgetåret 1954/55 kommer
emellertid att relativt sett bli högre än kostnaderna för budgetåret
1955/56. Framförallt beror detta därpå att förhållandevis flera befälstjänster
måste tillsättas redan under det första budgetåret. Likaledes måste
under samma budgetår fordonsparken men framförallt tilldelningen av teknisk
materiel bli större än för det därpå följande budgetåret.

Kostnaderna för den av utredningen föreslagna förstärkningen av ordningsstatspolisen
framgår av följande sammanställning.

	Utredningens förslag till merkostnader
	vid fullt utbyggd organisation	budgetåret 1954/55
I. Statspolisintendenten m. fl.:
Avlöningar ..................	273 700
II. Statspolisorganisationen:
Inköp av motorfordon in. m........	2 069 000	1 313 000
III. Statspolisorganisationen:
Underhålls-, drift- och expeditionskostnader. .	2 615 200	2 013 300
IV. Statspolisorganisationen:
Gottgörelse till polisdistrikten.....	4 844 900	2 642 150
V. Statspolisorganisationen:
Polisradioväsendet ..........	921 800

Summa kronor	10 724 600	6 883 950

Beräkningen av kostnaderna för 1954/55 för utökningen av ordningsstatspolisen
redovisas i det följande under de särskilda anslagen. Till de i
tabellen angivna kostnaderna kommer reseersättningar, 350 000 kronor.

I direktiven till utredningen har framhållits, att kostnaderna för en förstärkning
av polisens personal såväl som för dess utrustning med fordon,

Kungl. Maj:ts proposition nr 17b.

undersökningsapparater och annan materiel borde bestridas med automobilskattemedel.
Utredningen ansluter sig i princip till denna uppfattning.
Utredningen framhåller, att den för sin del ej har något att erinra mot de
grunder, som f. n. tillämpas för den del av statspolisen, som ej omfattas
av utökningen.

Departementschefen.

Frågan om trafiksäkerheten på våra gator och vägar har under senare
tid i hög grad uppmärksammats och diskuterats. Dagligen ger uppgifter
i press och radio om svåra trafikolyckor en skrämmande bild av riskerna
för vägtrafikanter av alla kategorier. Trafiksäkerhetsorgan och motororganisationer
har på olika sätt sökt bidraga till att främja en ökad trafiksäkerhet
och bättre förståelse hos vägtrafikanterna för skilda slag av riskmoment.
Likväl har man kunnat konstatera en efter krigsslutet 1945
ständigt stegrad olycksfrekvens; enligt försäkringsbolagens siffror har
en tredubbling av trafikolyckorna skett sedan 1946.

Ökningen av olycksfallen får ses mot bakgrunden av den väldiga ökningen
av motorfordonsbeståndet — från drygt 300 000 år 1946 till ca
750 000 1952 med en personbilspark av f. n. sannolikt mer än 400 000
fordon — samt den därmed sammanhängande stegringen av trafikvolymen
på vägarna. Även om detta kan förklara ökningen av olycksfallen, kan denna
ökning självfallet icke ur samhällets synpunkt vara godtagbar. Den är
tvärtom ägnad att i hög grad inge oro. Jag vill i detta sammanhang endast
peka på den omständigheten, att antalet i vägtrafiken årligen dödade och
skadade ökat från 8 783 till 13 596 under åren 1946—1952.

Sedan länge har den antydda oroande utvecklingen uppmärksammats av
berörda myndigheter och organisationer. På olika sätt har man också sökt
bekämpa trafikolyckorna och finna några medel att bryta den hittillsvarande
utvecklingen. Bland de medel, som med större eller mindre framgång
prövats eller som diskuterats, må här endast nämnas — förutom åtgärder
av väg- och trafikteknisk art — förbättringar i trafiklagstiftningen,
skärpta åtgärder mot rattfylleriet samt intensifierad upplysning och propaganda.

Åtgärder av denna art är emellertid icke tillfyllest. Det är mot denna
bakgrund man får se Kungl. Maj:ts beslut i september 1953 att bemyndiga
chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla en utredningsman
för att utarbeta förslag till åtgärder för att åstadkomma en bättre
trafiksäkerhet. I direktiven för utredningen — 1953 års trafiksäkerhetsutredning
— understryks också kraftigt vikten av att energiska ansträngningar
inriktas på att söka finna vägar och medel alt bryta olycksutvecklingen.
Det fastslås, att erfarenheterna från efterkrigsåren, den oavbrutna
och stadiga stegring, som trafikolyckorna dessa år undergått, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

den åtminstone utåt sett obetydliga framgång, som hittills prövade metoder
i kampen mot dem haft, knappast längre lämnade oss någon möjlighet
att betrakta den iakttagna utvecklingen som enbart tillfällig.

I utredningens direktiv framhölls vidare vikten av åtgärder i syfte att
åstadkomma en bättre efterlevnad av meddelade föreskrifter. Det framstår
allt klarare, sades det, att det finns en trafikantkategori, som icke
tillräckligt låter sig påverkas av upplysning och propaganda utan tydligen
för att respektera trafikens regler därutöver behöver ett medvetande om
en reell risk för straff eller annan påföljd av kännbart slag. Med tanke
på denna trafikantkategori återstår uppenbarligen ingenting annat än att
myndigheterna genom en skärpning av sin trafikövervakning och sin beivran
av lagöverträdelser ger bestämmelserna nödigt eftertryck.

Härvid kunde med skäl åberopas, att myndigheterna f. n. har otillräckliga
resurser för en sådan skärpt trafikövervakning. Polisen, på vilken
de direkta kontrolluppgifterna faller, har i vårt land icke varit dimensionerad
och hittills knappast heller avsedd för någon mera rigorös eller
»fullständig» kontroll av trafiken, eftersom vi i det längsta medvetet valt
att söka komma fram på andra vägar. Slutsatsen blev också, att en avsevärd
förstärkning av polisens resurser var ofrånkomlig. Denna slutsats hade
redan tidigare från liknande utgångspunkter dragits bl. a. av ansvariga
polismyndigheter. I sina anslagsäskanden för det nu löpande budgetåret
begärde sålunda statspolisintendenten en kraftig förstärkning av ordningsstatspolisen,
på vilken viktiga trafikövervakande uppgifter vilade. Jag ansåg
mig emellertid icke kunna tillstyrka denna framställning, då jag samtidigt
av andra skäl förordade en betydande utökning av kriminalstatspolisen
(prop. 171/1953). Riksdagen anslöt sig till detta ställningstagande
men godkände ett utlåtande av vederbörande utskott, vari utskottet förutsatte
att Kungl. Maj :t så snart förhållandena medgav underställde riksdagen
de förslag om förstärkning av ordningsstatspolisen, som funnes
påkallade.

I anslutning härtill har också statspolisintendenten i sina i augusti 1953
avgivna petita för budgetåret 1954/55 begärt en utökning av ordningsstatspolisen
med tillhopa 263 man, vilken ökning dock borde fördelas på fem år.

Enligt de för 1953 års trafiksäkerhetsutredning meddelade direktiven
har dessa förslag tagits till utgångspunkt för den grundliga prövning av
hithörande frågor, som utredningen nu företagit och redovisat i ett i januari
1954 avgivet betänkande. I detta har utredningen sålunda till behandling
i första hand upptagit och framlagt förslag om förstärkning av statspolisorganisationen
i syfte att därigenom möjliggöra effektivare övervakning
av trafiken.

Som bakgrund för sina överväganden har utredningen redovisat ett
relativt omfattande material beträffande fordonsbestånd, vägtrafikolyckor
och trafik disciplin. I denna del kan jag i huvudsak hänvisa, förutom till

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

betänkandet, till den redogörelse för detta, som lämnats i det föregående.
Olyckornas natur och orsaker har dock icke kunnat tillfredsställande belysas,
enär vår kunskap härom ännu är i hög grad bristfällig. Någon fortlöpande
statistik, ur vilken de huvudsakliga orsakerna till olyckorna kan
utläsas, har vi således icke tillgång till. Utredningen har dock omnämnt en
inom trafiksäkerhetsföreningen gjord undersökning, enligt vilken det helt
övervägande antalet olyckor •— mer än 90 procent — hänför sig till den
mänskliga faktorn.

Det av utredningen sammanbragta materialet ger emellertid en tillräckligt
belysande bild av motorfordonstrafikens avigsidor. Antalet vägtrafikolyckor
ligger enligt försäkringsbolagens uppgifter vid omkring 90 000
årligen, vilket som redan nämnts innebär mer än tredubbling sedan 1946.
Då är ändå att märka, att de bonusbestämmelser, som tillämpas i trafikförsäkringen,
i icke obetydlig utsträckning torde verka återhållande på motorförarnas
benägenhet att till bolagen anmäla inträffade skador. Visserligen
avser det angivna antalet olyckor till största delen sådana, där endast
materiella skador vållats, men antalet vid vägtrafikolyckor dödade eller
skadade uppgår dock till bortåt 15 000, varav cirka 800 dödade och 3 000
svårt skadade. Särskilt anmärkningsvärt är, att av trafikolyckorna med död
eller kroppsskada som följd bortåt hälften drabbat cyklister eller fotgängare.
Utvecklingstendensen framgår med all önskvärd tydlighet av
utredningens diagram över antalet motorfordon, motorfordonsolyckor samt
trafikens storlek under åren 1936—1952, vilket diagram som bilaga fogats
till statsrådsprotokollet i detta ärende. Till synes bekräftar detta diagram,
att trafikolyckorna under angivna tid visat en utvecklingstendens, som
nära överensstämmer med tendensen för motorfordonsbeståndet och trafikvolymen.
Överensstämmelsen i sistnämnda hänseende är mest påfallande
och körrestriktioner och bensinransonering avspeglas omedelbart
genom en nedåtgående kurva beträffande både trafikvolym och olycksfrekvens.
Såsom antyddes redan i direktiven för utredningen är denna
samstämmighet i utvecklingstendensen alarmerande. Den kraftiga stegring
i trafikvolymen, som kännetecknat efterkrigsåren, och på vilken vi ännu
icke kan skönja någon avmattning, skulle i så fall ge oss anledning vänta
en automatiskt fortgående ökning av antalet olycksfall.

Åtlydnaden av gällande trafikregler har också gjorts till föremål för
vissa undersökningar och de uppgifter, som i betänkandet lämnats om
gjorda iakttagelser, synes mig högst anmärkningsvärda. Kännedomen om
vägmärkenas betydelse är bristfällig, föreskrivna hastighets- och säkerhetsbestämmelser
nonchaleras i stor utsträckning och regler om arbets- och
vilotider för chaufförer överträdes. .lag vill bär endast nämna ett par förut
redovisade exempel från undersökningar av trafiksäkerhetsrådet. Av 14 000
fordon, som observerades vid vissa järnvägskorsningar, skulle över 90
procent icke — såsom föresluives — ha kunnat stanna på betryggande

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

avstånd från närmaste rälssträng och av de 300, som härvid kom fram till
korsningen, då det röda ljuset var i funktion, passerade närmare */3 korsningen
mot detta ljus och 26 procent gjorde det innan tåget passerat.
Av 4 821 bussar och 2 102 lastbilar, som vid visst tillfälle framfördes
på gata i Stockholm, fördes 55 resp. 63 procent med olaga hastighet och
för båda kategorierna översteg medelhastigheten den maximalt tillåtna.
Motorförarna i gemen synes överhuvudtaget icke i tillräcklig mån ha besinnat
det ansvar, som trafiklagstiftningen ålägger dem. I stor utsträckning
lär underlåtenheten att i enlighet med vägtrafikförordningens allmänna
bestämmelser anpassa fordonets hastighet till vad trafiksäkerheten och
behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver ha bidragit till olycksfallsfrekvensen.
De begränsade möjligheterna att med nuvarande tillgång
till polispersonal sörja för effektiv övervakning av den på sina håll våldsamt
ökade trafikvolymen torde ha medverkat till denna uppluckring av
ansvarskänslan.

Som utredningsmannen anfört finnes givetvis möjlighet att komma till
rätta med åtminstone en del av de olycksfall, som drabbar cyklister och
fotgängare, om man tillgodoser bilismens växande krav på utrymme och
framkomstmöjligheter. Vi äger dock varken ekonomiska eller personella
resurser att snabbt bygga om vårt vägnät till moderna motorvägar. Alla slag
av trafikantgrupper på landsbygden kommer således länge ännu att få
använda en och samma vägbana. Åldringar med hämmad rörelseförmåga
och nedsatta sinnen, barn i olika åldrar samt överhuvud taget personer,
på vilka alltför stora krav icke kan uppställas i fråga om deras uppträdande
i trafiken, måste alla ha rätt och möjlighet att färdas på vägarna under så
stor personlig trygghet som möjligt. Det måste därför ankomma på motorförarna
att anpassa fordonets framförande under noggrant beaktande av de
latenta olycksrisker, som ständigt kan förefinnas.

Utredningsmannens överväganden har lett honom till den uppfattningen,
att en skärpning av polisens övervakning av vägtrafiken utgör ett värdefullt
och nödvändigt led i de trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder, som nu
bör vidtagas. Av vad utredningen anfört om betydelsen av en sådan skärpning
må särskilt framhållas ett åberopat aktuellt exempel från England.
Inom ett grevskap hade man där genom en intensiv polisövervakning på
vägarna under ett år lyckats nedbringa vägtrafikolyckorna med 44 procent
och antalet dödade med 18 procent samtidigt som olyckorna i resten av
landet ökade med 3 procent.

Skärpningen av polisövervakningen bör enligt utredningen ske genom en
förstärkning av polisen, som kan genomföras relativt snabbt och som därför
snart bör lämna ett påtagligt resultat i form av minskad olycksfallsfrekvens.
Härav föranlett behov av ökad polispersonal skulle helt tillgodoses
genom en utökning av ordningsstatspolisen, vars personalkader skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 b.

ökas med 9 kommissarier, 39 överkonstaplar och 315 konstaplar samt
skrivpersonal. Den lokala polisens resurser har förutsatts skola tagas i anspråk
i all den utsträckning som är möjlig. Förstärkning av denna har
ifrågasatts för de större städernas del, enär utredningen icke avser att
vidga området för statspolisens användning till dessa städer. Modern utrustning
i betydande omfattning har även föreslagits skola anskaffas.
Främst med hänsyn till rekryteringssvårigheterna avses utbyggnaden av
organisationen skola ske under loppet av två år.

Remissinstanserna bär i det stora hela delat utredningens uppfattning
och synpunkter på den aktuella situationen beträffande motorfordonstrafiken.
En skärpt trafikövervakning har befunnits nödvändig och ansetts
böra åstadkommas genom en förstärkning av polisen. Endast två remissorgan
har direkt avstyrkt, att förslaget lägges till grund för proposition i
ämnet. Av åtskilliga remissinstanser har betonats, att även andra vägar
än en förstärkt övervakning bör prövas för vinnande av en ökad trafiksäkerhet,
såsom skärpt strafftillämpning vid trafikförseelser och vidgad
indragning av körkort. Dessa synpunkter liksom även rådande rekryteringssvårigheter
har i några yttranden tagits till intäkt för förslag till mindre
omfattande utökning av polisorganisationen eller en förstärkning av denna
i långsammare takt än utredningen tänkt sig. En del remissinstanser har
ställt sig tvivlande till möjligheterna att genom den föreslagna förstärkningen
av statspolisen i väsentlig mån nedbringa antalet trafikolyckor. Så
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett ett fortsatt ökat arbete på en
förbättring av vägnätets standard och fordonens tekniska utrustning vara
av grundläggande betydelse för trafiksäkerheten. Beträffande den lokala
polisen har i ett flertal remissvar under strukits vikten av att den aktivt
medverkar i trafikövervakningsarbetet. Utökningen av statspolisen finge
icke tagas till intäkt för ett eftersättande av den lokala polisens behov.

Den föreliggande utredningen har enligt min mening givit klara och
otvetydiga belägg för angelägenheten av snara åtgärder för främjande av
en ökad trafiksäkerhet. Jag torde i denna del i och för sig icke behöva
åberopa några exempel utöver dem, som anförts i det föregående. En synpunkt,
som särskilt framhållits av utredningen, må dock ånyo understrykas.
Det är den humanitära synpunkten, vars innebörd tydligt framgår av
det faktum, att år 1953 mer än 800 personer dödats och mer än 3 000 svårt
skadats vid trafikolycksfall; verkningarna av dessa olycksfall är uppenbarligen,
som utredningen påpekar, att jämställa med en svår folksjukdom.
Vid sidan av denna synpunkt är självfallet den ekonomiska sekundär, men
det kan dock nämnas, att enligt av NTF gjorda beräkningar trafikolyckorna
f. n. kostar vårt land omkring 300 milj. kronor om året. Härtill kominer
en belastning på förut ofta ansträngda resurser i fråga om sjukhusplatser,
sjukvårdspersonal otc. Kan trafikens olycksfallssiffror åtminstone i någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

män nedbringas gör samhället uppenbarligen betydande besparingar och
många människor förskonas från sorger och lidanden, som icke kan mätas
i penningar.

På de av utredningen anförda skälen anser jag i likhet med denna och
det övervägande flertalet remissinstanser, att en förstärkt trafikövervakning
bör kunna åstadkomma en nedgång i olycksfallsfrekvensen och att denna
förstärkning bör åstadkommas genom en förbättring av polisens, särskilt
ordningsstatspolisens personella och materiella resurser. Jag förordar alltså,
att en sådan förstärkning nu genomföres. Härmed är givetvis ej sagt,
att inte också andra vägar skall prövas. Utredningen och remissorganen
har som nyss nämnts pekat på några av dessa vägar; det är att förvänta,
att ytterligare konkreta förslag i denna del kommer att framläggas av utredningen
i dess kommande betänkande.

Med anledning av att stadsförbundet hemställt om ett uppskov med den
föreslagna förstärkningen av statspolisen, vill jag bestämt framhålla, att jag
icke anser det försvarligt att i det läge, som nyss redovisats, låta en sådan
förstärkning anstå i avvaktan på ytterligare utredningar. De av förbundet
åberopade rekryteringsfrågorna torde åtminstone delvis kunna lösas med
den ordning, jag förordar i det följande. Det är vidare min avsikt att, så
snart förhållandena det medgiver, låta ytterligare utreda spörsmålen om
fördelningen av kostnaderna för statspolisorganisationen och om en rationalisering
av det nuvarande bidragssystemet. Jag vill emellertid fästa
uppmärksamheten på att en icke obetydlig förbättring för statspolisstädernas
del vinnes redan genom det förslag jag i annat sammanhang denna
dag framlagt om gottgörelse av statsmedel till dessa städer för vissa kostnader
för polisutbildningen.

Den förstärkta övervakningen av trafiken bör bedrivas i en intim samverkan
mellan ordningsstatspolis och de lokala poliskårerna. Även dessa
poliskårer har viktiga trafikövervakande uppgifter, som understundom
bör kunna utövas tillsammans med statspolisens personal. Den tendens till
passivitet hos den lokala polisen i fråga om trafikövervakningen, som utredningen
i vissa fall påvisat, är icke tillfredsställande. Det är mig angeläget
understryka, att, där brister i den lokala polisens personella och materiella
resurser föreligger, dessa brister uppenbarligen icke kan påräknas
bliva täckta genom en i förevarande sammanhang utökad statspolisorganisation.
— Vid sidan om den samverkan för trafikövervakning, som sålunda
bör äga rum mellan statspolis och kommunal polis, bör statspolisen i angivet
syfte samarbeta även med andra. Det synes sålunda kunna övervägas,
om icke frivilliga krafter ur lämpliga organisationer kan anlitas för vissa
uppgifter; självfallet bör samarbete också ske med motormännens och andra
trafikanters organisationer.

Redan f. n. anlitas ordningsstatspolis för trafikpropaganda och trafik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17i.

undervisning, särskilt i skolorna. Betydelsen av sådan propaganda och
undervisning, som för övrigt icke bör rikta sig enbart till skolbarnen, är
uppenbar och arbetet härmed bör intensifieras. Förstärkes ordningsstatspolisen
bör den i ökad utsträckning kunna medverka i detta arbete.

Vad angår polisens trafikövervak an de verksamhet så
har motorförarnas körsätt och överhuvud taget den mänskliga faktorn vid
vägtrafikolyckorna, enligt vad utredningen givit vid handen, till en alldeles
övervägande del kunnat anges som orsak till olyckorna. Fordonens utrustning
och vägbanans beskaffenhet har tillskrivits allenast en relativt ringa
procent av olycksfallen. Trötthet, bristande uppmärksamhet eller påverkan
av rusdrycker el. dyl. hos föraren av motorfordon torde enligt min mening
antingen i och för sig eller i förening med okänslighet för fordonets hastighet
samt nonchalerande av eller bristande kännedom om gällande trafikregler
få anses som orsak till det övervägande flertalet olyckor. Det synes
mig därför angeläget, att den förstärkning av polisorganisationen, som nu
avses komma till stånd, i främsta rummet utnyttjas så, att man ingriper
mot och i görligaste mån kommer till rätta med dessa olycksfallsorsaker.
Verksamheten bör, som utredningen framhållit, i största möjliga grad
bedrivas genom rörliga patruller i bilar eller på motorcyklar. Klart
är, att härvid tillbörlig uppmärksamhet även bör ägnas åt bilarnas utrustning
och belastning samt åt efterlevnaden av bestämmelser om arbetsoch
vilotid för yrkeschaufförer. Dessa kontrolluppgifter hör nära samman
med den verksamhet, som också bör ankomma på den lokala polisen. Som
medhjälpare till statspolisman i patruller för trafikövervakning bör vid
mera lokalt betonade kontroller lämplig kommunal polisman kunna utnyttjas.
Betydande vikt måste emellertid läggas vid övervakningen av den
löpande trafiken. Särskilt angeläget är, att uppmärksamhet ägnas de stora
trafikstråken, rikshuvudvägarna, med deras allt intensivare trafik. För
denna verksamhet torde den nu avsedda förstärkningen i första hand få
disponeras. Jag vill emellertid kraftigt understryka vad utredningen anfört
om att polispersonalens uppgift icke endast är att göra anmärkningar
och beivra förseelser utan att den bör vara aktivt verksam i förebyggande
syfte. Så snart det finns anledning bör den ingripa med råd och anvisningar
och den bör också vara beredd att lämna hjälp åt vägtrafikanter, som råkat
ut för ett olycksfall eller missöde. Jag kan i huvudsak ansluta mig till
utredningens förut återgivna uttalande i denna del.

Vad beträffar frågan om förstärkningens totala omfattning
vill jag erinra om att både statspolisintendenten och utredningsmannen
varit eniga om att en kraftig utbyggnad av ordningsstatspolisen
bör ske samt att nästan alla remissinstanser biträtt vad utredningsmannen
härutinnan föreslagit. Bortsett från de båda remissinstanser, som över
huvud taget avstyrkt utredningens förslag, har endast statskontoret för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17i.

ordat en begränsning av personalökningen. Å andra sidan har i ett par
yttranden ifrågasatts om den föreslagna utökningen är tillräcklig. Enligt
min mening bör förstärkningen ges i stort sett den omfattning utredningen
tänkt sig och genomföras så snabbt som möjligt. I fråga om utbyggnadstakten
har statspolisintendenten räknat med en tid av fem år för genomförandet
av förstärkningen, medan utredningsmannen ansett, att det vore
tänkbart att göra detta på två år. Vid bedömningen av denna fråga torde
en viss försiktighet böra iakttagas. Härför talar särskilt de i ett par remisssvar
uttalade farhågorna för att det ej är möjligt att genomföra den omfattande
nyrekrytering, som krävs för att förstärka statspolisen. Min avsikt är
att i nästa års statsverksproposition efter ytterligare undersökning av rekryteringsmöjligheterna
taga upp frågan om en andra etapp av utbyggnaden.

\ idkommande storleken av förstärkningen av ordningsstatspolisen
för nästa budgetår, har utredningsmannen i sina kalkyler
räknat med att under detta år hälften av styrkan eller något därutöver
borde kunna tillföras organisationen. Kostnadsberäkningarna avser en utökning
med 9''kommissarier, 20 överkonstaplar, 165 konstaplar och 20 skrivbiträden.
Som jag nyss framhöll bör emellertid en viss försiktighet iakttagas
vid bedömandet av omfattningen av personalförstärkningen. Möjligheterna
att överblicka rekryteringsläget är mycket begränsade och uttalandena
från vissa remissinstanser om en långsammare utbyggnadstakt har
otvivelaktigt en realistisk bakgrund. Detta gäller särskilt Stockholm och
Göteborg. Jag har för min del stannat för en förstärkning för nästkommande
budgetår med 7 kommissarier, 17 överkonstaplar, 130 konstaplar
och 13 biträden i reglerad befordringsgång, varvid jag i likhet med utredningen
bland konstaplarna inräknat de nya tjänster som påkallas vid eu
omorganisation av den ridande polisen.

Frågan om rekryteringen av den utbyggda o r d ni n g s siatspolisen
har i utredningen ägnats stor uppmärksamhet, därvid bl. a. diskuterats
fördelar och nackdelar med nuvarande system med skyldighet för
vissa städer att mot gottgörelse av statsmedel tillhandahålla personal för
denna polisverksamhet. I samband härmed har även ventilerats spörsmålet
om övergång till en fristående statspoiiskår med egen rekrytering. En
dylik reform har dock ansetts förenad med sådana nackdelar, att den måste
ingiva betänkligheter. Sådana betänkligheter bär även framförts av bl. a.
1939 års polisutredning vid prövningen av frågan om ett förstatligande av
kriminalpolisen. Utredningsmannen har i stället ansett, att rekryteringsproblemet
bör lösas genom att gällande regler på området revideras så att
statspolisstädernas polistjänster får en vidgad rekryteringsbas och kommenderingstiden
förlänges.

Det stora flertalet remissinstanser har godtagit utredningsmannens förslag
i denna del. Avvikande mening har dock anförts av landskommunernas
förbund, som anser att rekryteringssvårigheterna bäst avhjälpes om huvud -

Iiungl. Maj:ts proposition nr 174.

mannaskapet för polisen övertages av staten, ävensom — som förut nämnts
— av svenska stadsförbundet. Tveksamhet om möjligheterna att lösa rekryteringsproblemen
på av utredningsmannen föreslaget sätt har kommit till
synes i en del remissvar. Beträffande Norrbotten har påpekats, att en ytterligare
ökning av statspolisen knappast kunde ske med hänsyn till den
kommunala poliskårens ringa storlek i statspolisstaden Luleå. Från andra
håll har farhågor yppats för den åderlåtning, som en vidgad rekryteringsbas
för med sig för de mindre polisdistrikten. Svenska polisförbundet
har understrukit, att garantier i olika frågor måste vinnas, om den avsedda
effekten skall ernås. Särskilt har därvid pekats på de problem, som
kan uppkomma i pensionshänseende. Den återbetalningsskyldighet med
avseende på under utbildningstid uppburna löneförmåner, som åligger polisman,
vilken före viss tids utgång erhåller annan anställning, har även angivits
kunna hindra en överflyttning från landsbygdsdistrikt till statspolisstad.

Problemet om huvudmannaskapet för polisen var som bekant föremål för
ställningstagande vid 1953 års riksdag. Enligt min mening saknas anledning
att nu upptaga denna fråga till förnyad prövning. I likhet med utredningsmannen
anser jag för övrigt, att påtalade olägenheter och svårigheter i fråga
om rekryteringen bör kunna avhjälpas inom ramen för nuvarande ordning.
Svårigheter i organisatoriskt hänseende kan måhända bemästras genom
vissa särbestämmelser. Sistnämnda spörsmål bör dock anstå till dess 1953
års polisutredning för vissa delar av Norrbottens län slutfört sitt arbete,
vilket beräknas ske under innevarande år.

I allt väsentligt kan jag således biträda utredningsmannens förslag till
en vidgad rekrytering av ordningsstatspolisen. I anslutning till vad bl. a.
överståthållarämbetet och svenska polisförbundet anfört vill jag understryka
angelägenheten av samverkan mellan berörda parter för att så
snabbt som möjligt genomföra förstärkningen av ordningsstatspolisen och
därmed den synnerligen önskvärda skärpningen av trafikövervakningen.
Beträffande pensionsfrågan för polisman, som från anställning i landsbygdsdistrikt
övergår till poliskår i stad, må erinras om, att enligt beslut av
1949 års riksdag (skr. nr 396) sådan polisman må under vissa förutsättningar
kvarstå i statens pensionsanstalt, då övergången föranletts av inkorporering.
Enligt min mening bör som ett provisorium i avvaktan på
slutförandet av 1951 års pensionsutrednings arbete liknande medgivande
lämnas beträffande polisman, som övergår till statspolisstads poliskår för
att kommenderas till statspolisen. Härvid synes kunna tillämpas den
ordningen, att avgiften icke erlägges av staden, som följaktligen icke heller
bör erhålla statsbidrag för ifrågavarande polisman jämlikt 2 § kungörelsen
760/1953. Därest riksdagen icke har något att erinra häremot torde Kung].
Maj :t äga vidtaga åtgärder för provisoriets genomförande.

Jämväl det hinder för en vidgad rekrytering av statspolisen, som kan

Knngl. Maj. ts proposition nr 174.

föranledas av att polismän förbundit sig att ersätta polisdistrikt för utgiven
lön under utbildning, därest vederbörande lämnar distriktet inom viss tid,
synes kunna undanröjas genom att staten träder emellan. Därest riksdagen
icke har något att erinra häremot torde Kungl. Maj :t få, efter prövning från
fall till fall, meddela beslut om ersättning till sådan polisman, som efter
förflyttning erhållit tjänst vid statspolisen, för vad han nödgats utgiva till
följd av dylik förbindelse. Ersättningen torde få utgå ur anslaget till Anordnande
av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket
stadgade ordning m. in.

Även utredningsmannens förslag om en till sex år ökad kommenderingstid
vid statspolisen synes mig väl avvägt. Jag kan således icke dela den uppfattningen
som från några håll framförts om regelmässig permanent kommendering
till statspolisen av de polismän, som rekryteras från annan
poliskår än statspolisstadens. Cirkulationssystemets värde synes mig väl
vitsordat. Undantagsvis bör dock längre kommenderingstid kunna ifrågakomma.
Någon förändring av hittillsvarande möjligheter till fortlöpande
kommendering av befäl och kriminalpolis synes icke böra genomföras.

I utredningen har vissa riktlinjer uppdragits för fördelningen av
den nytillkommande polispersonalen, därvid till utgångspunkt
tagits folkmängd, väglängd samt antalet registrerade bilar och motorcyklar.
Med dessa komponenter har en procentuell fördelning verkställts
läns- och avdelningsvis, som sedan använts för en preliminär uppdelning
av det föreslagna antalet konstaplar. Härvid har hänsyn tagits till
att nya avdelningar ansetts böra upprättas i Visby, Kristianstad, Halmstad
och Vänersborg. Av olika skäl har dock härefter vissa justeringar vidtagits,
varigenom särskilt avdelningarna i Göteborg, Karlstad och Luleå ökats och
avdelningarna i Vänersborg och Umeå minskats. Beträffande Karlstad och
Luleå har således framhållits, att avdelningarna varit underdimensionerade
och arbetstyngda. I samband härmed har en centralisering av statspolisavdelningarna
i Södermanlands och Östergötlands län till Nyköping resp.
Linköping ansetts motiverad. En viss specialisering skulle härigenom underlättas,
samarbetet skulle bli mera intimt och kostnaderna för expedition
och dylikt skulle begränsas.

I remissyttrandena har uppmärksamheten väsentligen ägnats åt spörsmålen
om fördelningsprinciperna och centraliseringen. I förstnämnda hänseende
har anförts, att de valda schematiska grunderna icke ger ett rättvisande
mått på trafikintensitet och trafikrisker. En omprövning har ansetts
nödvändig, varvid särskild hänsyn bör tagas till att vissa län är
typiska genomfartslän. Statspolisintendenten har framhållit svårigheterna
att nu förutse de olika statspolisstädernas möjligheter att tillhandahålla
ytterligare ordningsstatspolispersonal och önskat bemyndigande för Kungl.
Maj :t att vidtaga jämkningar inom personalramen. Ett stort antal remiss -

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

instanser har förordat eller ifrågasatt en förläggning av ordningsstatspolis
även till andra orter än de av utredningen föreslagna. Som förläggningsorter
har således föreslagits Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Ljungby,
Hälsingborg, Borås samt i Norrbottens län Arvidsjaur, Gällivare och Paj ala.
Å andra sidan har statskontoret, som funnit utredningens förslag till förstärkning
av organisationen överdimensionerad, icke kunnat tillstyrka upprättandet
av nya avdelningar.

Spörsmålet om den lämpliga fördelningen av den personalförstärkning,
varom här är fråga, synes mig svårbedömbart. Såsom utredningen visat,
har olycksfallsfrekvensen ett mycket påtagligt samband med trafikintensiteten.
Ett tillfredsställande mått på trafikintensiteten för skilda delar av landet
borde därför kunna ge en relativt god ledning i förevarande hänseende.
Den av utredningen föreslagna fördelningen, vilken även tar hänsyn till
vägnätets omfattning m. m., har som nämnts i en del yttranden kritiserats,
därvid särskilt påpekats genomgångstrafikens betydelse. Inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen pågående undersökningar om trafikintensiteten
på våra vägar under 1953 blir av värde för den slutliga fördelningen. Med
den begränsade utökning av statspolisorganisationen, som mitt förslag
innebär, har jag preliminärt avsett att i första hand tillgodose samtliga län
utom Gotlands med en patrull, bestående av 3 man, av vilka en avses
såsom vikarie vid semester m. m. Övriga 20 patruller med sammanlagt
61 man bör fördelas med huvudsaklig hänsyn tagen till trafikintensiteten.
I samband härmed bör även nackdelar och fördelar av, å ena sidan, en
måttlig decentralisering och, å andra sidan, ett sammanhållande av ordningsstatspolisen
i en avdelning inom varje län vägas mot varandra. Då
här är fråga om en för trafikövervakningen avsedd polispersonal, synes
mig icke uteslutet att, såsom överståthållarämbetet framhållit, besparingar
i traktaments- och drivmedelskostnader skulle kunna vinnas genom förläggning
av vissa patruller på annan ort än i statspolisstaden. Hänsynen
till rekryteringssvårigheterna kan också motivera, att en sådan uppdelning
av ordningsstatspolisavdelning i vissa fall kommer till stånd. Preliminära
överväganden har lett mig till det antagandet, att återstående patruller
hör placeras i Stockholm, Linköping, Jönköping, Växjö, Hälsingborg,
Malmö, Borås, Karlstad, Örebro, Falun, Gävle och Sundsvall samt Luleå.
Jag vill emellertid understryka, att den av mig här nämnda fördelningen
icke får anses som definitiv och att även annan förläggningsstad bör kunna
komma i fråga. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att fatta beslut i
ämnet efter de ytterligare undersökningar och överväganden, som jag
avser att låta företaga. Även fördelningen av befälstjänsterna bör härvid
komma under bedömande.

Eu effektivisering av verksamheten vid de olika statspolisavdelningarna
i fråga om trafikövervakningen har ansetts påkalla eu viss omläggning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

den samordnande verksamhet, som omhänderhas av statspolisintendenten.
I hmudsak har denna hittills varit inriktad på att lämna allmänna anvisningar
rörande övervakningens bedrivande. I utredningen har nu förutsatts,
att trafikövervakningen skall planläggas icke blott för de enskilda
avdelningarna var för sig utan även i ett större sammanhang, varvid statspolisintendenten
skulle äga en viss direktivrätt i förhållande till vederbörande
landsfogde. På centralmyndigheten borde även ankomma att kontinuerligt
ha ett nära och förtroendefullt samarbete med de institutioner,
organisationer och sammanslutningar, vars verksamhet på ett eller annat
sätt har beröring med trafiksäkerhetsfrågor. Jämväl vissa taktiska uppgiftei
\oie angelägna. I samband med utövandet av tillsvnen över att personal
och materiel effektivt utnyttjas borde statspolisintendenten äga rätt
att meddela föreskrifter om de olika avdelningarnas verksamhet och personalens
tjänstgöring. Statspolisintendenten föreslås även få rätt att hos länsstyrelse
påtala brister i förenämnda hänseenden. En förstärkning av till
dennes förfogande ställd personal har med hänsyn härtill ansetts erforderlig
och i samband därmed har utredningsmannen jämväl föreslagit viss
omorganisation, som berör statspolisintendenten s
ställning och arbetsuppgifter. Personalökningen avser en
polisintendentstjänst i 37 lönegraden, en trafikinspektörstjänst i 31 lönegraden,
en polisnotarietjänst i 27 lönegraden och en biträdestjänst i reglerad
befordringsgång. Den centrala organisationen har därjämte i statspolisintendentens
yttrande över utredningen föreslagits utökad med en
kamrer i 27 lönegraden och en kassör i 19 lönegraden.

Förslaget om centralorganets utbyggnad och ställning har i det väsentliga
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av ett stort antal remissinstanser,
däribland flertalet länsstyrelser och landsfogdar. Avvikande meningar har
emellertid anförts från åtskilliga remissinstanser i fråga om ändringen av
statspolisintendentens ställning och den föreslagna direktivrätten, vilket
ansetts som ett betänkligt steg i riktning mot en central polisstyrelse.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, som tillstyrkt direktivrätten, har framhållit,
att frågan borde bedömas ur mera allmänt principiella synpunkter,
än vad som nu skett, och avse statspolisintendentens hela kompetensområde
i de avseenden det berör landsfogdarnas polisiära uppgifter. Även
i andra yttranden har den föreslagna ändringen ansetts böra upptagas i
ett större sammanhang. Den förordade personalförstärkningen har av statskontoret
ansetts kunna begränsas till en trafikinspektör, varjämte ämbetsverket
icke velat motsätta sig förstärkningen av kameralpersonalen.

För egen del vill jag framhålla följande. Den föreslagna utbyggnaden
av polisorganisationen har till syfte att möjliggöra en skärpt trafikövervakning.
Givetvis är det angeläget, att denna verksamhet samordnas och
att kontakt fortlöpande upprätthålles särskilt mellan närliggande län.

Kungl. Maj. ts proposition nr 174.

Gcnomgångstrafiken på rikshuvudvägarna bör icke onödigtvis under
samma dag kontrolleras vid trafikrazzior på ett flertal ställen. Det ligger
i sakens natur, att trafikanterna bör förorsakas minsta möjliga tidsspillan
och irritation. Även om således samordningen i trafikövervakningen
företrädesvis torde få ske ute på linjen, är det angeläget, att verksamheten
följes hos statspolisintendenten, som efter samarbete i trafiksäkerhetsfrågor
med skilda institutioner, organisationer och sammanslutningar bör
i viss utsträckning centralt bearbeta olika uppgifter och ange den allmänna
inriktningen av trafikövervakningen. Någon försöksverksamhet anser jag
däremot icke bör bedrivas av centralorganet. I detta avseende må nämligen
erinras, att statens trafiksäkerhetsråd enligt den för rådet gällande instruktionen
har uppgifter bl. a. på detta område. Däremot bör en viss övervakning
kunna ske av att personal och materiel får en tillfredsställande
användning och att överhuvudtaget de trafikövervakande åtgärderna samordnas.
Härför torde det emellertid icke vara nödvändigt med någon direktivrätt
i egentlig mening, utan erforderlig samordning bör kunna åstadkommas
på frivillighetens väg och genom informella råd och anvisningar.
Det formella ansvaret bör liksom hittills helt åvila vederbörande landsfogde
och länsstyrelse. Någon anledning att i förevarande sammanhang upptaga
spörsmålet om statspolisintendentens ställning till landsfogdarna föreligger
således enligt min mening icke.

Med denna min inställning i fråga om statspolisintendentens uppgifter
bör ändringarna i den centrala organisationen kunna bli mindre än utredningen
tänkt sig. Vid statspolisintendentens sida bör enligt min uppfattning
ställas en biträdande polisintendent för trafikövervakningsfrågor.
På denne bör ankomma att under statspolisintendenten men i huvudsak
på eget ansvar handlägga ärenden rörande trafikövex-vakningen. Han bör
även självständigt kunna utöva inspektionsverksamhet på sitt område. Han
bör därför ha långvarig praktisk erfarenhet av trafikspörsmål och äga ingående
kännedom om polisens arbetsmetoder. Med hänsyn härtill bör befattningen
enligt min mening placeras i lönegrad Ce 31. Då härutöver viss
kvalificerad biträdeshjälp synes erforderlig, föreslår jag jämväl inrättandet
av en polisnotarietjänst i lönegrad Cg 25. Redan med nuvarande organisation
har utrustningen med kameral personal visat sig bristfällig. Till statspolisinlendentens
förslag om inrättande av en kamrerarbefattning i lönegrad
Ca 27 och en kassörstjänst i Ca 19 torde jag emellertid få återkomma vid
behandlingen av frågan om anslagsberäkningen för nästa budgetår.

För trafiksäkerhetsarbetets rätta handhavande är det, som utredningen
framhållit, av vikt, att den enskilde polismannen hesitter erforderliga
kunskaper och skicklighet. Han bör äga god kännedom om gällande trafikförfattningar,
vara väl bevandrad i aktuella spörsmål om trafikanternas
rätta beteenden i olika situationer samt förtrogen med de metoder cnligl

Kungl. Maj. ts proposition nr 17A.

vilka en riktig och ändamålsenlig övervakning bör ske. Härtill kommer
emellertid, att han måste besitta goda kunskaper om olika motorfordons
konstruktion och verkningssätt och äga tillfredsställande körkunnighet.
Utöver den utbildning som redan sker internt inom statspolisen har
utredningen för den skull föreslagit en speciell utbildning, förlagd till arméns
motorskola i Strängnäs. Utbildningen skulle omfatta 195 timmar
jämte för särskild utbildning av motorcykelförare 65 timmar. Denna utbildning
skulle ersätta de kurser om cirka 80 timmar, som hittills anordnats
med anlitande av befattningshavare inom bilinspektionen.

Av remissinstanserna har endast chefen för armén och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gått in på en närmare prövning av utbildningsspörsmålen.
Den förstnämnde har därvid bl. a. föreslagit särskilda årsarvoden
till skolchefen vid arméns motorskola och till expeditionsunderofficeren.
Utbildningen skulle omhänderhas av dels personal, uppförd på för armén
avsedda personalförteckningar, dels befattningshavare ur statspolisen och
dels ett par tjänstemän från statens bilinspektion. Förläggningsutrymmen
har icke ansetts kunna tillhandahållas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i likhet med utredningen ansett utbildningen böra ske genom centralt
ordnade kurser men förmenat att förläggningen till Strängnäs icke borde
betraktas som en slutlig lösning av frågan. Särskilt har trafikförhållandena
i trakten icke ansetts medge en tillfredsställande utbildning.

Även enligt min mening ligger synnerlig vikt vid att utbildningsfrågorna
ägnas stort intresse. Erinras må, att det av 1945 års trafiksäkerhetskommitté
framlagda förslaget om en statlig högre anstalt för trafikundervisning
prövas inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. För det slutliga ställningstagandet
härtill kan givetvis erfarenheterna av den av utredningen
föreslagna förstärkta utbildningen vara av värde. Jag vill därför ansluta
mig till förslaget att förlägga viss motorutbildning till arméns motorskola.
Av de skäl styrelsen anfört är det emellertid angeläget, att allenast provisoriska
åtgärder vidtages. Kurserna bör icke ges större omfattning eller
avse flera elever än befintliga förläggningsförhållanden medger. Enligt min
mening bör det vidare vara möjligt att så reducera det för utbildningen
beräknade antalet undervisningstimmar, att varje kurs bör kunna fullföljas
på kortare tid än vad utredningen tänkt sig. Skulle med hänsyn till
förläggningssvårigheterna eller av andra skäl ett utnyttjande av motorskolan
visa sig olämpligt, torde Kungl. Maj:t få besluta om annan form
för utbildningen. Med den begränsning, som mitt förslag innebär, torde
kostnaderna för utbildningen kunna beräknas hålla sig inom ramen för
ett belopp av 150 000 kronor, vartill kommer traktamenten å cirka 100 000
kronor. Då här är fråga om en provisorisk kursverksamhet, för vilken
utbildningspersonal huvudsakligen ställes till förfogande från statspolisoch
bilinspektionsorganisationerna, är jag icke beredd förorda särskilda
årsarvoden till skolchefen och expeditionsunderofficeren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

Den trafikövervakande polisens utrustning har i utredningen tillmätts
stor betydelse. Erforderlig tilldelning av materiel av olika slag har
nämligen ansetts utgöra ett oavvisligt villkor för att en tillräckligt effektiv
trafikövervakning skall kunna upprätthållas. Till omfattningen och beskaffenheten
av den ifrågasatta utrustningen må hänvisas till den sammanfattning
av utredningens förslag, för vilken i det föregående redogjorts.
För anskaffning av bilar har som beräkningsgrund tillämpats de principer,
som låg till grund för bedömandet av bilbehovet vid statspolisorganisationens
tillkomst, varvid dock en viss reducering skett. Med hänsyn till
motorcyklarnas i vissa delar av landet begränsade användningstid under
året har utredningen icke ansett anskaffningen av motorcyklar kunna
påverka behovet av bilar.

Utredningens förslag har vid remissbehandlingen i allmänhet ansetts
ändamålsenliga. Röster har dock höjts för anskaffning av ytterligare bilar
och motorcyklar. Enligt landsfogden i Östergötlands län vore spärranordningar
att anse som sådan utrustning, vilken det borde åligga polisdistrikten
att anskaffa. Vidare förordas anskaffandet av teleprinteranläggningar,
utbyggnad av polisradion och anställandet av särskilda bilmekaniker i
syfte att slippa spilltid vid verkstäder.

Enligt min mening kan utredningsmannens förslag beträffande utrustningen
i allt väsentligt godtagas, såvitt angår arten av den materiel som
bör anskaffas. Anskaffningens omfattning måste givetvis anpassas efter
storleken av den personalförstärkning, som avses. Verkställda beräkningar
giver vid handen, att med den av mig förordade organisationen för inköp
av motorfordon skulle erfordras ytterligare 1 000 000 kronor, samt att merkostnaderna
för underhålls-, drift- och expeditionskostnader kan begränsas
till omkring 1 400 000 kronor. Som jag tidigare framhållit tillgodoses härigenom
icke eventuella brister i den lokala polisens materiella resurser. Det
torde få anses ofrånkomligt, att viss materiel för trafikövervakningen även
måste anskaffas av de olika polisdistrikten.

Vid bifall till Kungl. Maj:ts proposition, nr 112, till 1954 års riksdag
med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automohilskatt in. in. skall merkostnaderna
för den utbyggnad av statspolisorganisationen, vartill utredningens
förslag kan leda, tillsvidare helt bestridas med automobilskattemedel. Den
av mig förordade utökningen av ordningsstatspolisen kan beräknas medföra
en merkostnad av omkring 4 000 000 kronor. Detta belopp hör således
under de ifrågakommande anslagen avräknas mot automobilskattemedlen.

Ifråga om den nuvarande organisationen har i förenämnda proposition
uttalats, att kostnaderna för den del av ordningsstatspolisen, som enligt
de aktuella förhållandena erfordras för trafikövervakningen, tillsvidare helt
bör avräknas mot automobilskattemedel. Vidare har i propositionen fram5
— Bihnng till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 174.

Kungl. Maj. ts proposition nr 174.

hållits, att en översyn och anpassning till dessa förhållanden av de för
innevarande budgetår tillämpade avräkningsbestämmelserna i anledning
härav skall verkställas.

I anslutning till vad som anförts i nämnda proposition vill jag här upptaga
frågan om ändring av nuvarande avräkningsregler. Jag torde härvid
till en början få lämna en kort redogörelse för bakgrunden till och innebörden
av dessa regler.

I enlighet med förslag i propositionen 30/1936 överfördes, i samband
med omorganisationen av bilbesiktningsväsendet, en del av bilbesiktningsmännens
arbetsuppgifter ifråga om vägtrafikkontrollen till ordningsstatspolisen,
vilken i anledning härav, såsom utredningen erinrat, fr. o. m. år 1937
utökades med 67 till 270 man. Av den totala polisstyrkan beräknades hälften
åtgå för trafikövervakning. Av kostnaden för ordningsstatspolisens
verksamhet skulle därför omkring 50 procent anses falla på vägtrafiktillsynen.
På förslag av Kungl. Maj :t i nämnda proposition beslöts, att kostnaderna
för den nämnda utökningen av statspolisen skulle täckas av medel,
som inflöt från motortrafiken. I första hand borde därvid tagas i anspråk
vanliga skattemedel till ett belopp, som motsvarade den beräknade skillnaden
(nettointäkten) mellan inkomsterna av och utgifterna för bilbesiktningsväsendet,
samt därefter automobilskattemedel. Då bilbesiktningsmannainstitutionen
fr. o. m. år 1948 omorganiserades till statens bilinspektion
upphörde uttagandet av förrättningsavgifter vid besiktningar
och andra fordonsundersökningar. I följd härav överstiger numera utgifterna
för besiktningsväsendet inkomsterna härav. Detta har medfört, att
hela den del av kostnaderna för statspolisens verksamhet, som hänför sig
till 1937 års utökning av ordningsstatspolisen, kommit att fr. o. m. budgetåret
1948/49 bestridas med automobilskattemedel.

Enligt de riktlinjer, som uppdrogs av 1936 års riksdag, har hittills avräkning
mot automobilskattemedlen ifråga om statspolisorganisationen
skett under anslagen till inköp av motorfordon m. m., till underhålls-, driftoch
expeditionskostnader och till gottgörelse till polisdistrikten samt ifråga
om anslagen till polisväsendet i övrigt under anslaget till vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polisväsendet. För innevarande budgetår har under
det förstnämnda anslaget avräknats hela beloppet för inköp av motorfordon
till ordningsstatspolisen. Under anslaget till underhålls-, drift- och expeditionskostnader
har avräknats halva kostnaden för underhåll och drift av
motorfordon samt hela kostnaden till polismännens utbildning i motorfordonskunskap.
Vidare har under anslaget till vissa ersättningar till befattningshavare
vid polisväsendet 11 procent ansetts böra avräknas mot
automobilskattemedel för gäldande av resekostnads- och traktamentsersättningar
till den del av ordningsstatspolisen, vilken användes i trafikövervakningen.
Under anslaget till gottgörelse till polisdistrikten är avräkningsreglerna
mera invecklade. Det för innevarande budgetår avräknade

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

beloppet har beräknats på det sättet, att av kostnaden för avlöning och
pensionering av ordningsstatspolisen — som för budgetåret beräknas omfatta
277 polismän -—- 67/277 ansetts belöpa på 1937 års utökning. Av kostnaden
för hyror av stall och garage, vilka är gemensamma för hela statspolisorganisationen
— för budgetåret 1953/54 beräknad omfatta cirka 480
man — har 67/480 ansetts belöpa på 1937 års utökning. Den på nämnda
utökning belöpande andelen i kostnaden för expeditionslokaler m. m. har
beräknats efter förhållandet mellan det belopp, vartill denna andel uppskattades
för budgetåret 1936/37, och det belopp, vartill totalkostnaden vid
samma tid uppgick, d. v. s. 1/i4 av totalkostnaden.

Det synes mig motiverat, att avräkningsbestämmelserna anpassas till nuvarande
förhållanden. Såsom framgår av den av utredningen lämnade redogörelsen
rörande resurserna för trafikövervakningen, uppgår den nuvarande
ordningsstatspolisen till 280 man, varav, sedan avräkning skett för semester,
fridagar och sådana tjänstgöringsdagar, som åtgår för annan verksamhet,
i genomsnitt dagligen 80 man disponeras för trafikövervakning. I detta
antal har dock icke inräknats befälet. För att dagligen hålla dessa 80 man
för trafikövervakningen åtgår emellertid betydligt flera för att fylla uppkomna
vakanser vid semestrar, tjänstledighet m. m. Jag har inhämtat, att
med tillämpning av de av utredningen angivna beräkningsgrunderna skulle
för att dagligen hålla denna styrka jämte erforderligt befäl erfordras 126
konstaplar och 36 befäl. Detta är mer än hälften av den nuvarande ordningsstatspolisen.
Statspolisintendenten har uppgivit, att det för framtiden
är avsikten att i möjligaste mån inskränka ordningsstatspolisens medverkan
ifråga om sådana arbetsuppgifter, som ej äger samband med trafikövervakningen.
Man torde kunna räkna med att hädanefter ungefär tre fjärdedelar
av den nuvarande personalstyrkan kommer att användas för nu
nämnda uppgift.

Med hänsyn härtill anser jag det rimligt, att i fortsättningen tre fjärdedelar
av hela kostnaden för hållande av den nuvarande personalstyrkan
om 280 man bör avräknas mot automobilskattemedlen. På grund av svårigheten
att erhålla en uppfattning om hur stor del av resekostnads- och traktamentsersättningarna
till statspolis, reservpolis, fjärdingsmän och andra
polismän, som belöper på ordningsstatspolisens personal, förordar jag dock,
att under anslaget till vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet
hittills tillämpade avräkningsgrunder bibehålies. Utöver de anslag, å
vilka automobilskattemedel f. n. avräknas, torde i fortsättningen även anslaget
till polisradioväsendet böra i angiven omfattning, eller alltså till tre
fjärdedelar, avräknas mot automobilskatlemedlen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen

att godkänna de riktlinjer för en förstärkning av trafikövervakningen,
vilka förordats av mig i det föregående.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

IV. Viss omorganisation av polisrytteriet.

I anledning av Kungl. Maj :ts framställningar till 1953 års riksdag angående
vissa anslag till polisväsendet för budgetåret 1953/54 m. m. jämte
i ämnet väckta motioner uttalade sammansatta stats- och första lagutskottet
(uti. nr 12 s. 9), att utskottet förutsatte, att statspolisintendenten
vid sina överväganden rörande polisrytteriets framtida organisation även
upptoge till behandling frågan, om icke utvecklingen medfört att skälen
för ett framtida bibehållande över huvud taget av denna förhållandevis
dyra organisation numera måste anses otillräckliga. Utskottets uttalande
föranledde ingen erinran från riksdagens sida.

I beslut den 5 juni 1953 angående vissa anslag till polisväsendet för budgetåret
1953/54 (regleringsbrevet) erinrade Kungl. Maj :t om vad utskottet
anfört i frågan.

I den inledningsvis berörda promemorian har statspolisintendenten upptagit
frågan om en viss omorganisation av rytteriet. Den i promemorian
föreslagna omorganisationen överensstämmer helt med de förslag i ämnet,
som statspolisintendenten framlade i sina petita (skr. 30/8 och 14/12 1953).

Promemorian.

Anledningen till att polisrytteriets organisation varit föremål för särskilt
intresse har varit den under senare år alltmer yppade svårigheten
att rekrytera personal med tillfredsställande ridkunnighet, vilket sammanhänger
med den successiva inskränkningen av arméns beridna förband.
Ännu har detta spörsmål visserligen icke antagit några direkt oroande
proportioner, men det har dock en sådan aktualitet, att vissa åtgärder redan
nu bör vidtagas. Svårigheterna har framförallt visat sig vid de mindre avdelningarna.
Vad först angår frågan om ett bibehållande av polisrytteriet
erinras om att i den såsom bilaga A till Kungl. Maj:ts proposition nr 178
till 1932 års riksdag fogade promemorian rörande reservpolis och statspolis
in. m. anföres bl. a. följande.

Beriden polispersonal är enligt sakkunnigas samstämmiga vittnesbörd
av synnerligen stort värde, så snart det är fråga om att dirigera större
folksamlingar, vare sig dessa sammankommit av helt fredliga anledningar
eller eljest. Enligt uttalanden från erfarna polischefer kan en ringa styrka
till häst vid sådana tillfällen göra samma nytta som en mångdubbelt större
styrka till fots, under förutsättning att hästarna är särskilt övade för
dylik tjänst och har vana vid därvid uppkommande situationer. Man har
således här en möjlighet att för jämförelsevis låga kostnader avsevärt höja
effektiviteten. Tänker man särskilt på upploppssituationer, är det uppenbart,
att användandet av militär i avsevärt flera fall kan undvikas, om

Kungi. Maj:ts proposition nr 174.

det finnes tillgång icke blott till polismän till fots utan även till beriden
polispersonal. Det framstår således av flera skäl såsom ett starkt önskemål,
att de större statspolisavdelningarnas personal i en ej alltför ringa utsträckning
förses med egna hästar. En gräns ligger dock givetvis däri, att
man bör kunna på lämpligt sätt utnyttja hästarna även under den dagliga
normala tjänstgöringen. I viss utsträckning kan detta utan tvivel ske genom
patrullering i städernas närmaste omgivningar. För många dylika områden
är beriden personal den lämpligaste för patrullering och skulle sådana
patruller fylla ett viktigt behov.

De skäl, som sålunda anförts till stöd för inrättandet av statspolisens
ridande avdelningar, äger alltjämt giltighet. Avdelningarna erhöll från
början huvudsakligen karaktär av beredskapsstyrkor. På grund av utvecklingen
har denna uppgift hos statspolisen i någon mån fallit i glömska. Att
det dock är betydelsefullt för samhället att äga resurser till att bemästra
svårare situationer framgår klart t. ex. av de händelser, som för något år
sedan utspelades i Berzelii park i Stockholm. Vid bemästrandet av vissa
utav de situationer, som därvid uppkom, spelade polisrytteriet en mycket
viktig roll. Såsom allmän regel gäller, att, när vid en poliskommendering
fråga uppstår att snabbt göra ingripanden, t. ex. då tecken till panik visat
sig, polisrytteriet är av utomordentligt värde.

För beredskapssynpunkten får emellertid icke bortglömmas, att polisrytteriet
fortfarande är ett värdefullt hjälpmedel även i det normala fredligt
betonade polisarbetet. Vid dirigerandet av större folksamlingar och hållande
av fasta spärrlinjer i samband därmed, för trafikdirigering vid stora
fordonsanhopningar, såsom eskort åt marscherande kolonner o. d. är
ridande polis nära nog oersättlig. Av förut angivna skäl avstyrkes på det
bestämdaste en fullständig indragning av statspolisens rytteri.

Statspolisens rytteriorganisation har betecknats såsom förhållandevis
dyrbar. I och för sig är häremot intet att erinra. Framhållas må dock, att
ryttarna icke endast ägnar tid åt ridningen utan även i icke obetydlig omfattning
deltager i det övriga polisarbetet. De deltager sålunda i likhet med
övriga ordningskonstaplar i trafikkontroll, större kommenderingar, vakttjänst
etc. Uppskattningsvis torde ungefär 40 procent av ryttarnas arbetstid
kunna utnyttjas för andra uppgifter än ridning. Med hänsyn till att polisrytteriet
torde få anses utgöra en slagkraftig beredskapsstyrka och vid ett
hänsynstagande till dess stora nytta i det ordinära polisarbetet måste kostnaderna
betecknas såsom mycket rimliga.

Erfarenheten har så småningom visat, att utbildningen av den ridande
personalen med större effektivitet kan bedrivas inom de stora ryttaravdelningarna
än inom de små. De större avdelningarna är dessutom förlagda
till sådana orter, att den ridande personalen bättre kan utnyttjas inom
ramen för den normala tjänstgöringen. Slutligen bör uppmärksammas, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

underhålls- och vårdkostnaderna för hästarna blir förhållandevis lägre
inom stora avdelningar, då hästskötarpersonalen bättre kan utnyttjas för
ett större hästbestånd.

På grund av det anförda föreslås, att de ridande avdelningarna i Jönköping,
Örebro och Gävle indrages. Det är visserligen ofrånkomligt, att en
dylik indragning innebär en viss försämring av statspolisens beredskap.
På grund av de alltmer förbättrade kommunikationerna kan emellertid
rytteri vid behov utan alltför stor tidsutdräkt transporteras från Stockholm,
Göteborg och Malmö till de flesta orter i landet med undantag av
mellersta och övre Norrland. Därför torde icke några mera allvarliga invändningar
kunna göras mot den nu föreslagna indragningen.

Av den ordningspolispersonal, som envar av städerna Jönköping, Örebro
och Gävle skall tillhandahålla, skall minst en överkonstapel och fem konstaplar
vara ridkunniga, varjämte envar av dessa avdelningar har tilldelats
sju hästar. För vården av hästarna finnes i envar av städerna anställd
en hästskötare i lönegraden Ca 10 samt en arvodesanställd biträdande
hästskötare. Då den ridande polispersonalens arbetstid såsom nyss
framhållits till omkring 40 procent utnyttjas för vanliga polisuppgifter,
kan en indragning av befattningar motsvarande hela antalet ridande polismän
icke ske. Vad beträffar överkonstapelsbefattningarna är dessa oundgängligen
nödvändiga för ordningsavdelningarnas verksamhet i övrigt och
kan därför icke indragas. Av konstapelstjänsterna kan med hänsyn till den
ridande personalens utnyttjande för andra arbetsuppgifter endast tre tjänster
ifrågakomma till indragning vid varje avdelning. Härigenom uppstår
en besparing å 106 650 kronor. Hästskötarna torde sannolikt utan svårighet
kunna beredas likvärdig statlig tjänst å resp. orter.

Då den nuvarande organisationen icke är större än vad som är oundgängligen
erforderligt ur beredskapssynpunkt, bör, därest rytteriet i nyssnämnda
städer indrages, såsom trafiksäkerhetsutredningen också räknat
med, den ridande personalen i Stockholm utökas med tre man, därav en
överkonstapel, samt den ridande personalen i Göteborg och Malmö med
vardera tre konstaplar. Stockholmsavdelningen är redan nu så stor, att
arbetsuppgifterna för det enda befälet är alltför betungande. Ytterligare
en befälstjänst är därför önskvärd. Städerna Stockholm, Göteborg och
Malmö bör åläggas tillhandahålla stallrum för ytterligare fyra hästar.

Vad angår polisrytteriet i Norrland bör i vart fall avdelningen i Sundsvall
bibehållas. Kommunikationerna till och från Sundsvall är så gynnsamma,
att en ridande avdelning därstädes torde kunna tillgodose behovet både i
mellersta och övre Norrland. Därtill kommer, att sundsvallsområdet är det
mest tättbefolkade området i Norrland och därför torde erbjuda de bästa
möjligheterna att utnyttja en ridande avdelning i det normala polisarbetet.
Därest avdelningen, som nu består av en överkonstapel samt fem konstaplar
jämte sju hästar, även skall tillgodose övre Norrland, är emellertid en viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

förstärkning av avdelningen ofrånkomlig. Denna förstärkning bör utgöras
av en överkonstapel och två konstaplar samt tre hästar. Den nuvarande
överkonstapeln, som även skall leda rytteriets utbildning och verksamhet,
är fullt sysselsatt med de övriga arbetsuppgifter, som ankommer på avdelningen
inom dess vidsträckta arbetsområde.

Därest rytteriet i Sundsvall utökas på föreslaget sätt, torde rytteriet i
Boden, vilket består av en inspektionskonstapel och fem konstaplar jämte
sju hästar, kunna indragas. Om bevakningsintensiteten inom Bodens fästnings
skyddsområde skall kunna upprätthållas oförminskad, är det dock
icke möjligt att i samband med indragning av rytteriet vidtaga personalinskränkningar
motsvarande hela antalet ridande konstaplar. Sammanlagt
torde två konstapelstjänster kunna indragas. Den vid poliskåren anställde
hästskötaren i lönegrad Ca 10 torde sannolikt utan svårighet kunna beredas
annan likvärdig sysselsättning.

Den här föreslagna omorganisationen av polisrytteriet skulle medföra, att
detsamma i förhållande till nuvarande styrka totalt minskades med 3 överkonstaplar
och 10 konstaplar. Av den sålunda frigjorda personalen avses
emellertid såsom framgått av vad tidigare anförts tre överkonstaplar och sex
konstaplar skola tagas i anspråk för annan ordningsstatspolisverksamhet,
varjämte en inspektionskonstapel och tre konstaplar vid Bodens poliskår avses
skola användas för annan bevakningstjänst inom skyddsområdet. Kostnaderna
för den personalförstärkning av rytteriet, som erfordras vid avdelningarna
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall vid omorganisationen,
har ej berörts i förevarande sammanhang, enär de inarbetats i utredningens
förslag.

Yttranden.

Den föreslagna omorganisationen av rytteriet har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av alla berörda remissinstanser utom av statskontoret,
som ifrågasätter, om den föreslagna utökningen av de ridande avdelningarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö bör medgivas. Det må även anmärkas,
att länsstyrelsen och landsfogden i Örebro län, som anser det ur
beredskapssynpunkt icke vara till fördel, att rytteriet i Örebro indrages,
dock tillstyrker förslaget, om en förstärkning av ordningsstatspolisen för
åstadkommande av en förbättrad trafikövervakning icke kan ernås på
annat sätt än genom en minskning av rytteriet.

Departementschefen.

Ridande personal finns f. n. vid statspolisavdelningarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Örebro, Gävle, Jönköping och Sundsvall samt vid poliskåren
i Boden. Vid samtliga ridande avdelningar finns eu överkonstapel.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17b.

Antalet konstaplar är vid avdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö
resp. 17, 9 och 7 samt vid envar av de övriga avdelningarna 5.

Det huvudsakliga motivet för inrättande år 1932 av ridande avdelningar
vid ordningsstatspolisen torde ha varit rytteriets omvittnade stora användbarhet
då det gällde att dirigera större folksamlingar och man synes särskilt
ha beaktat rytteriets värde som beredskapsstyrka mot kritiska situationer
av upploppskaraktär. Även om denna uppgift numera har mindre
betydelse än tidigare, synes alltjämt särskilt i de stora städerna kunna uppstå
situationer, där ridande polis kan vara av värde.

Vid sina överväganden har statspolisintendenten framhållit, att statspolisrytteriet
ur beredskapssynpunkt i stort sett bör bibehållas vid nuvarande
slagkraft. Emellertid talar enligt statspolisintendenten vissa rationaliseringsskäl
för en indragning av de smärre avdelningarna, nämligen i Örebro,
Jönköping, Gävle och Boden och för en viss utökning av de ridande avdelningarna
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall. Statspolisintendenten
anser dock, att den föreslagna omorganisationen skulle medföra en viss
försvagning av statspolisens beredskap.

Med hänsyn till de synpunkter, som framförts av statspolisintendenten
och i övrigt åberopats i det föregående, anser jag mig icke kunna tillråda
att polisrytteriet nu i sin helhet indrages. Det bör bibehållas på vissa viktiga
orter. Vissa skäl talar dock för en omorganisation. Vad först angår
beredskapssynpunkterna, anser jag mig till en början kunna konstatera, att
användningen av rytteriet endast kan komma i fråga vid en lokalt begränsad
kritisk situation. Avdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö finner
jag med hänsyn till dessa städers storlek och allmänna struktur böra
bibehållas. Likaså anser jag, att Norrland ej bör lämnas helt utan all
ridande polis och att därtör avdelningen i Sundsvall ej bör indragas. Med
denna organisation synes med hänsyn till att de moderna kommunikationsmedlen
medgiver en snabb förflyttning av rytteri och hästar från dessa
platser till så gott som alla viktiga orter i landet i nuvarande läge erforderlig
beredskap kunna upprätthållas.

Det åligger ordningsstatspolisen att biträda den lokala polisen, då behov
uppkommer av en större polisstyrka än som finns tillgänglig på orten. 1953
års trafiksäkerhetsutredning har påpekat, att ett sådant behov ofta uppstår
vid folk- och trafikanhopningar i anslutning till tävlingar, folkfester o. d.
Polisrytteriet har visat sig värdefullt även vid dylika tillfällen. Emellertid
förekommer sådana tillställningar i så stort antal och på så olika orter,
att polisrytteriet icke torde kunna utnyttjas för angivna uppgifter annat än
just i den ort, där rytteriet är förlagt. Annorstädes måste uppgifterna lösas
på annat sätt, exempelvis genom dirigering från bil och motorcykel. Den i
det föregående föreslagna upprustningen av ordningsstatspolisen synes även
öka resurserna härför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag en indragning av de ridande
avdelningarna i Örebro, Jönköping, Gävle och Boden.

Då den ridande personalen till cirka 40 procent används för andra uppgifter
än ridning, såsom vakttjänst m. m. har statspolisintendenten icke
funnit det vara möjligt att i samband med indragningen av ifrågavarande
avdelning vidtaga personalinskränkningar motsvarande hela antalet ridande
konstaplar vid avdelningarna. Med dessa utgångspunkter skulle sålunda
av den friställda personalen 1 överkonstapel och 2 konstaplar användas för
ordningsstatspolistjänst vid vardera av avdelningarna i Örebro, Jönköping
och Gävle samt en inspektionskonstapel och 3 konstaplar för annan tjänstgöring
i Bodens skyddsområde. Dessa synpunkter finner jag mig kunna
biträda.

I likhet med statspolisintendenten anser jag, att den ridande personalen
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall bör förstärkas för att kunna
fullgöra den beredskap, som f. n. åvilar de till indragning föreslagna avdelningarna.
Förstärkningen torde dock kunna begränsas till två konstaplar
vid varje avdelning. Då denna förstärkning påkallas blott av beredskapsskäl
bör, som utredningen också räknat med i sitt förslag till utbyggnad
av ordningsstatspolisen, denna förstärkning i första hand användas
för vanlig ordningsstatspolistjänst och endast undantagsvis för ridande
uppgifter.

Den av mig förordade omorganisationen torde, bortsett från den föreslagna
utökningen av vissa avdelningar i Stockholm, Göteborg, Malmö och
Sundsvall, medföra en årlig besparing av omkring 125 000 kronor.

V. Anslagsberäkningar.

I det följande redovisas under de olika anslagen först statspolisintendentens
i den inledningsvis berörda promemorian upptagna förslag till
anslagsäskanden för nuvarande organisation samt därefter trafiksäkerhetsutredningens
förslag till anslagsäskanden i anledning av den för budgetåret
1954/55 föreslagna personella och materiella upprustningen av ordningsstatspolisen.
Rörande den närmare motiveringen till utredningens förslag
hänvisas till det föregående.

1. Statspolisintendenten m. fl.: Avlöningar.

1952/53 .........................

1953/54 (slatsliggaren s. 1007) .

1954/55 (förslag) ...............

Yrkanden.

I. Statspolisintendenten hemställer, att anslaget vid en bibehållen organisation
höjes med 111 100 kronor.

Anslag Nettoutgift

228 000 270 407

326 000
530 000

Kungi. Maj:ts proposition nr t74.

ökn. el.
minskn.

1. Ökad kostnad för statspolisintendentens avlöning, pensionering/[samt''sjukvård 300

2. En ny kamreraretjänst i Ca 27 ............................................ 18 276

3. En ny kassörtjänst 1 Ca 19 11 868

4. Åtta nya skrivbiträdestjänster i reglerad befordringsgång.................... 46 788

5. En kansHbiträdestjänst i Ce 11 utbytes mot en kontoristtjänst i Ca 13 ...... 696

6. Tre kontorsbiträdestjänster utbytas mot tre kanslibiträdestjänster............ 1 704

7. En garageföreståndaretjänst i Ce 12 uppflyttas till Ce 17.................... 1 560

8. En e. o. biträdande polisintendenttjänst i Ce 34 uppföres å ordinarie stat .... —

9. Två kontorsbiträden i Ce 8 uppföres å ordinarie stat........................ —

10. Tre hästskötare i Ca 10 uppföres på indragningsstat........................ —

11. Omräkning .............................................................. 29 924

12. Avrundning.............................................................. — 16

+ 111 100

II. Utredningen föreslår, att anslaget höjes med 289 300 kronor, varav
191 900 kronor utgör merkostnader i anledning av den föreslagna utökningen
av ordningsstatspolisen.

Utredningen har utgått ifrån att kostnaderna för den nuvarande organisationen
för nästa budgetår skulle uppgå till i runt tal 423 400 kronor,
vilket är 13 700 kronor mindre än vad statspolisintendenten angivit. Skillnaden
kommer sig av att denne i sitt remissyttrande över utredningens
betänkande liksom också i promemorian föreslagit inrättande av en tjänst
som kamrer i Ca 27 och en tjänst som kassör i Ca 19, medan han i sina
ordinarie petita, som legat till grund för utredningens beräkning av kostnaderna
för den nuvarande organisationen, blott föreslagit en kamrer i
Ca 25.

Ökning

1 generaldirektör i Cp 19 .................................................... 2 420

1 polisintendent i Ca 37 ...................................................... 26 700

1 trafikinspektör i Ca 31 .................................................... 21 984

1 polisnotarie i Cg 27 ........................................................ 18 276

21 skrivbiträden i reglerad befordringsgång .................................... 120 204

Extra skrivhjälp m. m....................................................... 2 300

Avrundning.................................................................. 16

191 900

I. Motiv.

1) För täckande av statspolisintendentens sjukvårdskostnader har beräknats
ett belopp av 300 kronor.

2) Enligt gällande instruktion för statspolisintendenten äger denne anlita
personalen vid statspolisavdelningen i Stockholm såsom biträde även
i andra tjänsteåligganden än dem, som åligger honom såsom föreståndare
för denna avdelning. Med stöd härav har allt sedan statspolisens tillkomst
polispersonal tagits i anspråk för vissa kamerala och administrativa uppgifter.
Sålunda har intill den senaste tiden en överkonstapel vid ordningsavdelningen
under statspolisintendentens och biträdande polisintendentens
överinseende fått svara för vissa av de ekonomiska ärendenas handläggning.
I denne överkonstapels arbetsuppgifter har sålunda ingått att handha
och ansvara för bokföringsarbetet i fråga om statspolisens medelsförvaltning,
vilken under budgetåret 1952/53 hade en total omslutning av 5 215 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

kronor, handha och övervaka uträkningen av löner, verkställa skatteavdrag,
föra personalprotokoll och tjänstematiåkel samt personalkort för 669 befattningshavare,
personligen handha utbetalningar av kontanta medel uppgående
till omkring 500 000 kronor om året, kostnadsberäkna och verkställa
inköp av materiel, ha överinseendet över statspolisens centralförråd
och arkivhandlingar, ansvara för redovisning och bokföring av statspolisens
samtliga inventarier m. m. Redogöraransvaret för ovannämnda medel
åvilar f. n. statspolisintendenten eller — efter delegation — biträdande
polisintendenten. Med hänsyn till omfattningen av statspolisens verksamhet
och den beslutade utökningen av kriminalstatspolisen synes det oundgängligen
nödvändigt att snarast inrätta en kamrerarebefattning, till vilken
redogöraransvaret kunde i sin helhet knytas. Genom den av utredningen
föreslagna utbyggnaden av statspolisorganisationen kommer arbetsuppgifterna
att öka ytterligare. Hittills vunna erfarenheter har understrukit nödvändigheten
av att man till befattningen såsom kamrerare erhåller en
arbetskraft, som på ett effektivt sätt kan leda och samordna, ävensom i
vissa hänseenden omlägga och rationalisera den kamerala verksamheten.
Efter det att den hittillsvarande befattningshavaren avlidit, har Kungl.
Maj:t genom beslut den 29 januari 1954 medgivit anställande tills vidare
fram till den 1 juli 1954 av en arvodesavlönad kamrerare. I de tidigare
anslagsäskandena för nästa budgetår föreslogs inrättande av en kamrerarbefattning
i 25 lönegraden. Verkställda undersökningar har givit vid handen,
att det är förenat med stora svårigheter att med denna lönesättning
erhålla någon väl kvalificerad sökande till befattningen. Orsaken härtill
torde vara att tillskriva den förmånligare lönegradsplacering, som likartade
tjänster inom andra verk erhållit. Som jämförelse må åberopas,
att kamrerarna vid vägförvaltningarna och lantbruksnämnderna är placerade
i 27 lönegraden. Då det är angeläget, att man för befattningen kan
vinna en i alla hänseenden lämplig arbetskraft, föreslås att kamrerarebefattningen
placeras i Ca 27.

3) Som närmaste man till den avlidne överkonstapel, vilken tidigare
bestritt kamreraregöromålen, hade avdelats en poliskonstapel. Dennes befattning
synes böra ombildas till en kassörstjänst. Härigenom skulle kamreraren
kunna befrias från åtskilliga rutingöromål och på så sätt få
möjlighet att ägna sig åt viktigare ekonomiska spörsmål samt vara ett
samordnande organ för statspolisens medelsförvaltning. Kassören skulle i
första hand omhänderha de betydande förskottskassor, som förvaltas å
statspolisintendentens kansli. Vidare skulle han biträda kamreraren med
olika göromål av mera kvalificerad natur än de uppgifter, som ombesörjes
av lägre befattningshavare. Kassören bör dessutom vara ersättare för kamreraren
vid dennes semester, sjukdom och annan ledighet. Med hänsyn till
de betydande belopp, som skulle omhänderhas av kassören, ävensom till
karaktären i övrigt av denna tjänst föreslås, att densamma placeras i Ca 19.

Kungl. Maj. ts proposition nr 174.

4) Statspolisens heltidssysselsatta personal utgöres av 1 kontorist, 4
kanslibiträden och 32 biträden för kontors- och skrivgöromål. För innevarande
budgetår begärdes en utökning med 22 skrivbiträden i reglerad
befordringsgång. Efter förslag av Kungl. Maj :t i proposition nr 171 till
1953 års riksdag beslöt riksdagen en utökning om 14 biträden i reglerad
befordringsgång. Därutöver ställdes — i avvaktan på erfarenheterna av den
senast beslutade förstärkningen av kriminalstatspolisen — ett belopp av
13 000 kronor till förfogande för extra skrivhjälp. De föreslagna 22 skrivbiträdestjänsterna
måste betraktas som ett minimum, för att kriminalpolispersonalen
skall kunna utnyttjas på ett fullt rationellt sätt. Erfarenheten
har nämligen visat, att det är synnerligen önskvärt, att vid varje
statspolisavdelning, även vid de mindre, finnes skrivbiträdespersonal, som
vid behov kan ombesörja expeditionella göromål, besvara förfrågningar,
mottaga telefonbesked o. dyl. under den tid, då polispersonalen befinner
sig på tjänsteresor. Av dessa skäl begäres nu de 8 skrivbiträdestjänster i
reglerad befordringsgång, vilka ej beviljades av 1953 års riksdag.

5) F. n. är ett e.o. kanslibiträde vid statspolisintendentens kansli helt
sysselsatt med det direkta bokföringsarbetet samt med upprättande av avlöningslistor,
uträkning och utbetalning av löner ävensom skötseln av skatteredovisning
in. in. Arbetet utföres i stort sett självständigt. Med hänsyn
till arbetets kvalificerade karaktär och den utökade arbetsbörda, vilken
numera åvilar tjänsten på grund av den relativt stora personalökning,
som förekommit de senaste åren, föreslås tjänsten omändrad till en kontoristtjänst
i lönegrad Ca 13.

6) Vid några av de statspolisavdelningar, där mer än ett kvinnligt biträde
är anställt, saknas f. n. befordringstjänster. För erhållande av kvalificerade
sökande till biträdestjänster är det av betydelse att vissa befordringsmöjligheter
finnes. Med anledning härav hemställes, att tre kontorsbiträdesbefattningar,
nämligen en ordinarie vid vardera av avdelningarna
i Karlskrona och Falun samt en extra ordinarie vid avdelningen i Örebro,
utbytes mot motsvarande kanslibiträdesbefattningar.

7) Garageföreståndaren vid statspolisens avdelning i Stockholm skall
bl. a. ha tillsyn över sammanlagt 36 bilar, ansvara för att dessa befinner
sig i fullgott skick, anmäla skador å bilarna, övervaka nödvändiga reparationer
samt härvid verkställa kostnadsberäkningar m. in. Med hänsyn till
befattningshavarens stora ekonomiska ansvar och betydande arbetsbörda
och då tjänsten kräver stor skicklighet, yrkeskunnighet och fackutbildning,
bör tjänsten regleras. Garageförmän inom försvaret är i allmänhet
placerade i 15 lönegraden men har ej samma ekonomiska ansvar. Garagelöreståndaren
bör placeras i högre lönegrad än dessa.

8) På grund av den ständigt ökade arbetsbelastningen föreligger ett
permanent behov av ifrågavarande befattning som biträdande polisintendent,
vilket behov med säkerhet kommer att bliva ytterligare förstärkt,

Kungi. Maj.ts proposition nr 17i.

sedan den beslutade ökningen av kriminalstatspolisen och eventuellt ytterligare
personalutökningar förverkligats. Då Kungl. Maj :t i proposition
nr 168 till 1953 års riksdag tagit slutlig ställning till frågan om polisorganisationen,
synes numera intet hinder finnas mot en ordinariesättning av
tjänsten. Det är synnerligen angeläget, att befattningen upptages på ordinarie
stat även med hänsyn till arbetets kontinuitet och effektivitet. Dess speciella
karaktär gör det nödvändigt att undvika alltför täta ombyten å tjänsten,
vilket lätt blir fallet, så länge densamma icke har ordinarie karaktär.

9) 2 kontorsbiträden uppnår under budgetåret 1954/55 sådan tjänsteålder,
att de enligt grunderna för reglerad befordringsgång bör erhålla
ordinarie tjänst.

10) Med hänsyn till vad som tidigare anförts angående indragning av
polisrytteriet i Jönköping, Örebro och Gävle föreslås, att en befattning
som hästskötare i Ca 10 vid envar av statspolisens avdelningar i dessa
städer, uppföres på indragningsstat från och med den 1 juli 1954.

Yttranden.

Statskontoret tillstyrker förslaget om inrättande av den föreslagna kamrerartjänsten
i Ca 27 samt vill ej motsätta sig förslaget ifråga om kassörsbefattningen
i Ca 19. Vidkommande den föreslagna ökningen av antalet
skrivbiträdestjänster i reglerad befordringsgång anser ämbetsverket, att
någon ytterligare sådan ökning icke bör ifrågakomma, förrän erfarenhet
vunnits om utnyttjande av den personal, som står till förfogande under
innevarande budgetår. Den föreslagna omändringen av befattningen som
extra ordinarie kanslibiträde till en kontoristtjänst i lönegrad Ca 13 liksom
framställningen om utbyte av tre kontorsbiträdesbefattningar mot kanslibiträdestjänster
kan ej förordas med hänsyn till den översyn av biträdespersonalens
löneställning, som nyligen verkställts. Vidare erinrar statskontoret
om att befattningen som garageföreståndare i Ca 12 inrättades
enligt beslut av 1952 års riksdag fr. o. m. budgetåret 1952/53. Med hänsyn
härtill och då frågan om löneställningen för denne befattningshavare prövats
i samband med tjänsteförteckningsrevisionen, kan den nu gjorda framställningen
om uppflyttning ej förordas. Slutligen bör enligt statskontorets
mening ytterligare anstå med ordinariesättningen av tjänsten som biträdande
polisintendent.

Riksräkenslcapsverket har intet att erinra mot den föreslagna kamrerarbefattningen
men föreslår, att kassörstjänsten placeras i Ca 15.

Statens lönenämnd. De föreslagna kamrerar- och kassörstjänsterna anser
lönenämnden böra placeras i 19 resp. högst 15 lönegraden. Förslagen om
utbyte av en kanslibiträdestjänst och tre kontorsbiträdestjänster mot en
kontoristtjänst resp. tre kanslibiträdestjänster kan lönenämnden med hänsyn
till de arbetsuppgifter, som åligger vederbörande, ej biträda. Vidare har
lönenämnden, efter en jämförelse av garageföreståndartjänsten med när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17i.

mast motsvarande tjänster som garageförmän i Ce 13 vid försvaret, funnit
en uppflyttning av förevarande tjänst till Ce 13 böra komma till stånd, varvid
tjänstebenämningen bör vara garageförman.

II. Motiv.

Utredningen har funnit den centrala organisationen för budgetåret
1954/55 böra utökas i fråga om ordinarie befattningshavare med en polisintendent
och en trafikinspektör samt ifråga om icke ordinarie tjänstemän
med en polisnotarie och 21 skrivbiträden i reglerad befordringsgång. Härjämte
föreslås, att statspolisintendentens tjänst frigöres från polisväsendet
i Stockholm och placeras i lönegrad Cp 19 i den statliga löneplanen med
tj änstebenämningen generaldirektör.

Departementschefen.

Förslaget om ökad medelstilldelning för statspolisintendentens sjukvård
m. m. finner jag mig kunna biträda.

I fråga om det av statspolisintendenten framförda förslaget om inrättande
av en kamrerarbefattning vill jag framhålla, att på denne befattningshavare
icke endast bör ankomma att fullgöra kamerala göromål såsom
upphandling in. m. Då inom organisationen icke finnes någon tjänsteman
med administrativ utbildning och erfarenhet, bör på den nye befattningshavaren
ankomma även att bereda och föredraga administrativa ärenden.
För uppgifterna torde böra inrättas en tjänst såsom förste byråsekreterare
i Ce 27. Vidare förordar jag anställande av en kassör i Ce 15.

I enlighet med vad tidigare anförts föreslår jag vidare inrättandet av en
tjänst som biträdande polisintendent i Ce 31 och en polisnotarietjänst i
Cg 25, varjämte medel bör beräknas för anställande av 13 skrivbiträden i
reglerad befordringsgång. Utökningen av antalet skrivbiträden för den nuvarande
organisationen anser jag kunna begränsas till tre. Jag har därvid
utgått ifrån att det icke erfordras några heltidsanställda biträden vid de
statspolisavdelningar, som består av blott två man. Erforderlig skrivhjälp
vid dessa avdelningar torde kunna erhållas genom anlitande av tillfälligt
anställd biträdespersonal. Även för nästa budgetår anser jag därför, att
samma belopp som för innevarande budgetår, 13 000 kronor, bör ställas till
statspolisintendentens förfogande för tillhandahållande av tillfällig biträdespersonal
till de olika statspolisavdelningarna. Någon ökning av detta
belopp i anledning av den förordade utbyggnaden av ordningsstatspolisen
finner jag ej påkallad.

Vidare föreslår jag i enlighet med vad lönenämnden förordat, att befattningen
som garageföreståndare i Ce 12 ändras till tjänst som garageförman
i Ce 13. Däremot finner jag mig icke kunna biträda statspolisintendentens
förslag om utbyte av en kanslibiträdestjänst och tre kontorsbiträdestjänster
mot en kontoristtjänst resp. tre kanslibiträdestjänster. Ej heller finner jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

f. n. böra tillstyrkas, att ordinarie anställning beredes åt den biträdande
polisintendenten i Ce 34.

Jämlikt grunderna för den reglerade befordringsgången bör två kontorsbiträden
överföras på ordinarie stat. Vid bifall till den av mig förordade
omorganisationen av polisrytteriet bör tre hästskötare i Ca 10 föras på
övergångsstat.

På grund av det anförda bör anslaget uppräknas med 174 000 kronor.
Härtill kommer den automatiska utgiftsökningen på grund av löneklassuppflyttningar
m. m., cirka 30 000 kronor. Totalt skulle alltså anslaget
ökas med 204 000 kronor.

Anslaget beräknas sålunda: avlöning till statspolisintendenten samt kostnader
för hans pensionering 34 300 (+ 300) kronor, avlöningar till ordinarie
tjänstemän 84 000 (+ 11 000) kronor, avlöningar till icke-ordinarie personal
237 000 (+ 116 000) kronor, rörligt tillägg 174 700 (+ 76 700) kronor.

Anslaget bestämmes alltså till (34 300 + 84 000 + 237 000 + 174 700)
530 000 (+ 204 000) kronor. Härav utgör 119 000 kronor merkostnader för
utökningen av ordningsstatspolisen. Detta belopp torde avräknas mot automobilskattemedlen.

Vid bifall till mina förslag bör i personalförteckningen för statspolisintendenten
m. fl. upptagas en biträdande polisintendent i Ce 31, en förste
byråsekreterare i Ce 27 samt ytterligare två kontorsbiträden i Ca 8. Vidare
bör tre hästskötare i Ca 10 föras på övergångsstat.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga nyss angivna ändringar
i personalförteckningen för statspolisintendenten
m. fl.;

b) godkänna följande avlöningsstat för statspolisintendenten
m. fl., att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55:

Avlöningsstat:

1. Avlöning till statspolisintendenten samt kost -

nader för hans pensionering, förslagsvis . . 34 300

2. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
...................................... 84 000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal 237 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. 174 700

Summa förslagsanslag kronor 530 000;

c) till Statspolisintendenten m. fl.: Avlöningar för budgetåret
1954/55 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslags -

anslag av 530 000 kronor, därav 119 000 kronor att avräknas
mot automobilskatteinedlen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17''r.

2. Statspolisorganisationen: Inköp av motorfordon m. m.

Anslag Nettoutgift

1952/53 .......................... 332 000 332 309

1953/54 (statsliggaren s. 1068) ...... 620 000

1954/55 (förslag) .................. 1 380 000

Av anslaget för innevarande budgetår skall ett belopp av 300 000 avräknas
mot automobilskattemedlen.

Yrkanden.

I. Statspolisintendenten hemställer, att anslaget vid en bibehållen orga
nisation nedräknas med 239 500 kronor till 380 500 kronor.

Anvisat

1953/54

1. Inköp av motorfordon ........................ 600 000

2. Inköp av ridhästar och dessas transport till stationsorten
.................................... 18 000

3. Inköp av polishundar.......................... 2 000

Förslag

369 000

10 000
1 500

Minskning

231 000

8 000
500

239 500

II. Utredningen, som beräknar merkostnaderna under anslaget i anledning
av den föreslagna utökningen av ordningsstatspolisen till 1 313 000
kronor, föreslår, att anslaget uppräknas med (1 313 000—239 500) 1 073 500
kronor till 1 693 500 kronor.

I. Motiv.

1) I det tilläggsförslag till föregående års statförslag, som uppgjordes i
anledning av förstärkningen av kriminalstatspolisen, hemställdes om 35
personbilar av mindre typ. Emellertid beviljades blott 28 sådana bilar,
uppenbarligen på grund av att endast 80 av de i proposition nr 171/1953
föreslagna nya tjänsterna inom kriminalstatspolisen beräknades kunna tillsättas
under första halvåret 1954. Belastningen på anslaget för budgetåret
1953/54 uppskattades med anledning härav till högst 80 procent av kostnaderna
för utökningen. Då de återstående nya befattningarna sålunda avses
skola bliva tillsatta under budgetåret 1954/55 och då bedömningen av
den utökade kriminalstatspolisens behov av motorfordon, 35 fordon, ansetts
utgöra ett ofrånkomligt minimum, äskas nu medel för anskaffande av de
återstående 7 bilarna. Dessa fordon, som bör vara av mindre typ, beräknas
kosta minst 11 000 kronor per styck eller sammanlagt (7 X 11 000) 77 000
kronor.

Vad angår förnyelsen av fordonsbeståndet må framhållas, att envar av
de under kalenderåret 1952 utbytta bilarna i genomsnitt tillryggalagt i runt
tal 15 000 mil. Under budgetåret 1954/55 synes man böra utgå ifrån att
bilarna behöver utbytas efter ungefär samma normer. Ett mycket vägande
skäl för att icke behålla bilarna för länge är, att reparationskostnaderna
eljest blir alltför höga. Då man därjämte vid tidigare försäljning erhåller

Kungl. Maj. ts proposition nr 174.

förmånligare anbud på de utrangerade bilarna, måste det anses ekonomiskt
fördelaktigt att icke behålla bilarna längre än som tidigare angivits. Med
de krav man ur trafiksäkerhetssynpunkt ovillkorligen måste ställa på en
polisbil är ytterligare standardförsämring icke tillrådlig.

Med tillämpning av ovan angivna principer torde under budgetåret 1954/
55 omkring 12 större och 8 mindre bilar behöva utbytas. Kostnaderna för
dessa utbyten med avdrag för de belopp, vilka kan förväntas inflyta genom
försäljning av gamla bilar, bör beräknas till sammanlagt 292 000 kronor.

För inköp av motorfordon — utökning och förnyelser — skulle sålunda
böra beräknas sammanlagt (77 000 + 292 000) 369 000 (— 231 000) kronor.

2) Genom den i det föregående föreslagna omorganisationen av rytteriet
blir ett antal hästar övertaliga. Av dessa torde några böra utgå ur tjänst på
grund av åldersskäl, medan de övriga till viss del kan ianspråktagas för att
fylla under innevarande budgetår uppkomna vakanser. I anledning därav
synes kostnaderna för inköp av ridhästar under budgetåret 1954/55 kunna
inskränkas till ett belopp av 10 000 (—8 000) kronor.

3) Under budgetåret 1954/55 torde fem hundar av åldersskäl eller andra
orsaker böra ersättas med nya hundar. Kostnaden för inköp av en polishund
beräknas uppgå till omkring 300 kronor. För nämnda budgetår synes
därför behöva anvisas 1 500 (—500) kronor.

Yttrande.

Statskontoret framhåller, att en ytterligare utökning av statspolisens
bilpark bör bli beroende av och sättas i relation till den förstärkning av
ordningsstatspolisen, som kan komma att medgivas.

II. Motiv.

Statspolisavdelningarna bör tillföras nya motorfordon, totalt 97 bilar och
60 motorcyklar, allteftersom de föreslagna personalförstärkningarna genomföres.
Under budgetåret 1954/55 torde böra anskaffas högst 55 personbilar,
varav 23 stationsvagnar. Utredningen föreslår därjämte, att samtliga
60 motorcyklar anskaffas under budgetåret 1954/55. Fn personbil beräknas
draga en kostnad av 18 000 kronor, eu stationsvagn en kostnad av
19 000 kronor samt en motorcykel en kostnad av 5 000 kronor. De angivna
priserna innefattar även kostnader för erforderlig specialutrustning.

Totalt erfordras sålunda för nyinköp av motorfordon under nästa budgetår
(32 X 18 000 + 23 X 19 000 + 60 x 5 000) 1 313 000 kronor.

Departementschefen.

1 likhet med statspolisintendenten anser jag, all man bör räkna med att
de vakanser, som uppkommit inom kriminalstatspolisen i anledning av den

6 — B ihan g till riksdagens protokoll 19M. 1 saml. Nr 17 ''i.

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

av föregående års riksdag beslutade förstärkningen av kriminalstatspolisen,
kommer att fyllas under nästa budgetår. Med hänsyn härtill bör statspolisens
fordonspark utökas med det föreslagna antalet bilar. Härjämte tillstyrker
jag förnyelse av 12 större och 8 mindre bilar. Kostnaden för här
föreslagna anskaffningar uppskattar jag lika med statspolisintendenten
till (77 000 + 292 000) 369 000 kronor.

Den av mig förordade utbyggnaden av ordningsstatspolisen i personellt
hänseende för nästa budgetår utgör cirka 80 procent av den av utredningen
för samma budgetår föreslagna. Med denna utgångspunkt och då jag icke
haft något att invända mot utredningens beräkningsgrunder för anskaffningen
av motorfordon, skulle för att täcka behovet av motorutrustning
för den utökade ordningsstatspolisen åtgå cirka 1 050 400 kronor. Emellertid
anser jag, att en del av bilarna kan vara av mindre typ. Medelsbehovet
för inköp av motorfordon i anslutning till den beräknade förstärkningen av
ordningsstatspolisen torde därför kunna begränsas till 1 milj. kronor. För
detta belopp skulle 45 bilar och 50 motorcyklar kunna inköpas.

De båda övriga anslagsposterna bör i enlighet med statspolisintendentens
förslag nedräknas till 10 000 resp. 1 500 kronor.

Anslaget i dess helhet synes således för nästa budgetår böra bestämmas
till (369 000 + 1 000 000 + 10 000 + 1 500) i runt tal 1 380 000 (+ 760 000)
kronor. Under hänvisning till vad tidigare anförts torde härav 1 150 000
kronor böra avräknas mot automobilskattemedlen.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Statspolisorganisationen: Inköp av motorfordon
in. in. för budgetåret 1954/55 under elfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 1 380 000 kronor, därav
1 150 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

3. Statspolisorganisationen: Underhålls-, drift- och expeditionskostnader.

1952/53 ....................

1953/54 (statsliggaren s. 1068)
1954/55 (förslag) ............

Anslag

713 000

1 050 000

2 477 000

Nettoutgift
819 062

Av anslaget för innevarande budgetår skall ett belopp av 335 000 kronor
avräknas mot automobilskattemedlen.

Yrkanden.

I. Statspolisintendenten hemställer, att anslaget vid bibehållande av nuvarande
organisation ökas med 255 200 kronor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17-''i.

U tgijter Anslag

1952/53 1953/54

1. Underhåll och vård av statspolisens hästar m. m. 33 993 30 000

2. Polishundorganisationen ...................... 30106 19 900

3. Underhåll och drift av motorfordon m. m..... 667 781 666 800

4. Statspolismännens utbildning i motorfordonskun skap

........................................ 732 6 000

5. Expeditionskostnader, inköp av diverse materiel

samt löpande utgifter i övrigt ................ 136 999 325 000

ökn. resp.
minskning
— 15 000

+ 21500

+ 113 200

+ 1 500

+ 134 000

255 200

II. Utredningen, som uppskattar merkostnaderna i anledning av den föreslagna
utökningen av ordningsstatspolisen för nästa budgetår till 2 013 300,
föreslår, att anslaget liöjes med (255 200 + 2 013 300) 2 268 500 kronor.

Merkostn.

1954/55

1. Underhåll och drift av motorfordon m. m................................. 482 400

2. Statspolismännens utbildning i motorfordonskunskap

a) övningskörning........................................................ 21 400

b) utbildn. vid arméns motorskola i Strängnäs ............................ 226 200

3. Statspolismännens utbildning med tjänstevapcn och i livräddning m. m....... 1 500

4. Expeditionskostnader, inköp av diverse materiel samt löpande utgifter i övrigt 1 280 800

5. Sjukvård m. m........................................................... 1 000

2 013 300

I. Motiv.

1) Med hänsyn till den föreslagna omorganisationen av polisrytteriet
torde kostnaderna kunna inskränkas.

2) Tidigare har som regel vartannat år anordnats utbildningskurser för
hundförare och hundar. Utbildningen har därvid bedrivits under sex veckor
för nyanskaffade hundar och tre veckor för äldre hundar. En omorganisation
av utbildningen är dock nödvändig. För framtiden bör nyanskaffade
hundar underkastas en grundläggande utbildning i Stockholm under 14
dagar under ledning av statspolisens hundinstruktör. Därjämte bör samtliga
förare och hundar årligen genomgå en tre veckors kurs. Då alla hundar
och förare icke kan utbildas samtidigt vid sistnämnda kurs, måste
årligen två kurser anordnas. Dessutom bör förslagsvis fem förare och hundar
årligen på sina hemorter inspekteras av hundinstruktören. Kostnaderna
beräknas uppgå till 3 500 kronor för utbildning av nyinköpta hundar,
16 000 kronor för utbildningskurser för 21 polismän med hundar samt
2 000 kronor för inspektioner.

3) Kostnaderna för drift, underhåll, skatt in. m. kan för bil och år
beräknas till 5 500 kronor. Med en sådan beräkningsgrund bör delposten
till underhåll och drift av motorfordon samt underhåll och vård av velocipeder
beräknas till i runt tal 780 000 (+ 113 200) kronor.

4) Av det för innevarande budgetår anvisade beloppet till utbildning i
motorfordonskunskap, 6 000 kronor, bar beräknats 5 000 kronor för ersätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

ning vid lån av fordon. Beloppet torde vara otillräckligt för 1954/55. Med
hittillsvarande utbildning bör för budgetåret 1954/55 7 500 kronor anvisas
för ändamålet.

5) Kostnaderna för löpande utgifter i egentlig mening uppskattades för
budgetåret 1953/54 till 98 000 kronor. Emellertid anvisades endast 85 000
kronor. På grund av prishöjningar och den utökade omfattningen av statspolisens
verksamhet har hittills anvisade belopp visat sig otillräckliga. Icke
minst med hänsyn till den beslutade utökningen av kriminalstatspolisen,
bör för nästa budgetår beräknas ett väsentligt högre belopp än för innevarande
budgetår, om balans skall uppstå mellan anvisade medel och utgifternas
verkliga storlek. Även vid tillvaratagande av alla besparingsmöjligheter
kan de löpande utgifterna för den nuvarande organisationen icke
beräknas understiga 100 000 kronor, vilket belopp sålunda torde böra anvisas
för budgetåret 1954/55.

Det är angeläget att tillvarataga den dyrbara arbetskraften på effektivast
möjliga sätt. Den på lång sikt billigaste metoden att rationalisera arbetet
torde vara att ställa erforderliga tekniska hjälpmedel till personalens förfogande,
även om kostnaderna för anskaffning av dylika hjälpmedel uppgår
till förhållandevis höga belopp.

För innevarande budgetår äskades sammanlagt 101 800 kronor för nyanskaffning
av 130 vanliga skrivmaskiner, 30 reseskrivmaskiner, 12 räknemaskiner,
utbyte av 10 förslitna skrivmaskiner samt underhåll och vård
av befintliga kontorsmaskiner. 65 000 kronor beviljades för detta ändamål
samt för inköp och underhåll av dupliceringsapparater. Detta belopp beräknas
täcka kostnaden för inköp av omkring 100 skrivmaskiner, 16 reseskrivmaskiner
och 4 räknemaskiner ävensom 5 spritdupliceringsapparater.
Det antal kontorsmaskiner, vartill anslag icke beviljats för innevarande
budgetår, nämligen 30 skrivmaskiner, 14 reseskrivmaskiner och 8 räknemaskiner,
bör anskaffas under nästa budgetår. Därjämte behöver 10 förslitna
maskiner utbytas. Kostnaderna för inköp och utbyte av här angivna
kontorsmaskiner beräknas till 33 220 kronor. Det är önskvärt, att ytterligare
ett antal avdelningar förses med spritdupliceringsapparater. Under
budgetåret 1954/55 bör anskaffas tio handdrivna apparater för en sammanlagd
kostnad av 4 000 kronor ävensom en elektriskt driven duplikator
för en kostnad av 5 300 kronor. Totalt erfordras alltså för här ifrågavarande
anskaffningar 42 520 kronor.

För innevarande budgetår anvisades 30 000 kronor för inköp av ljudupptagningsapparater.
Dessa apparater har stort värde vid förhör, särskilt med
barn, ordergivning under större spaningar o. s. v. Medel äskas för anskaffning
av 20 nya sådana apparater till eu kostnad av 60 000 kronor.

På grund av den beslutade utökningen av personalen vid statspolisen
föreslås anslaget för underhåll och vård samt erforderlig besiktning av
statspolisens vapen höjt till 2 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

För att nedbringa förbrukningen av blixtar, vilken uppgår till betydande
belopp, föreslås anskaffning av s. k. urladdningslampor för en sammanlagd
kostnad av 3 510 kronor. Vidare förordas inköp av batteridrivna analyskvartslampor
för brottsplatsundersökningar, till en total kostnad av
4 540 kronor. För den s. k. valutasektionen inom statspolisen föreligger
behov av snabbframkallningsapparater. En sådan bör inköpas. Kostnaden
uppskattas till 700 kronor. Slutligen erfordras för fotografisk förbrukningsmateriel
16 000 kronor.

Sammanlagt skulle sålunda för anskaffning och underhåll av fotomaleriel
åtgå (3 510 + 4 540 + 700 + 16 000) 24 750 kronor.

Sedan modern kriminalteknisk utrustning nu anskaffats, bör en instruktionskurs
i den nya materielens handhavande anordnas under fjorton dagar
för en polisman från varje kriminalavdelning. Förbrukningsmaterielen
beräknas kosta 1 000 kronor. För resekostnader och traktamenten bör beräknas
14 100 kronor under anslaget till vissa ersättningar åt befattningshavare
vid polisväsendet.

1948 års polisutbildningskommitté har föreslagit kurser för brottplatsundersökare.
En sådan kurs för högst sexton deltagare bör anordnas.
Undervisnings- och materielkostnader beräknas till 3 000 kronor. För reseoch
traktamentskostnader bör beräknas 10 000 kronor under anslaget till
vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet.

För prövande av nya uppslag och utexperimenterande av förbättringar
inom polisens verksamhetsområde torde böra beräknas ett belopp av 2 000
kronor.

1948 års livsmedelssakkunniga har föreslagit ordningsstatspolisens medverkan
i livsmedelskontrollen på landsbygden. Statens institut för folkhälsan
tillstyrker förslaget. För viss kemisk utrustning till en patrull vid
varje ordningsavdelning beräknas tillhopa 8 000 kronor.

För budgetåret 1953/54 äskades 112 500 kronor för nyanskaffning av
möbler in. in. Emellertid beviljades endast 75 000 kronor. Minst 25 000 kronor
erfordras nu. Vidare beräknas 4 avdelningar inflytta i nya lokaler. För
nya möbler till dessa beräknas åtgå minst 16 500 kronor. Vidare erfordras
15 000 kronor för förnyelse av förslitna möbler. Sammanlagt erfordras
alltså för nu angivna ändamål (25 000 + 16 500 + 15 000) 56 500 kronor.

En statspolispatrull bör förläggas i Folk) i Norrbottens län. Planer föreligger
att uppföra en expeditionsbyggnad för tullverket i Pello. Generaltullstyrelsen
har meddelat, alt byggnadsplanerna härför kan ändras så, alt
lokaler kan upplåtas även för statspolisens personal. Merkostnaden beräknas
till 160 000 kronor, vilket belopp torde böra anvisas för nästa
budgetår.

Kostnaderna för expeditionslokaler, inköp av diverse materiel samt löpande
utgifter i övrigt bör enligt det anförda beräknas till (100 000 + 42 520 +
60 000 + 2 000 + 24 750 + 1 000 + 3 000 + 2 000 + 8 000 + 56 500 + 160 000)
459 770 kronor eller i runt tal 459 000 kronor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 174.

Yttrande.

Statskontoret. För utbildning i motorfordonskunskap bör räknas med
oförändrat belopp. Vidare kan ej ämbetsverket tillstyrka de äskade beloppen
för inköp av kontorsmaskiner och möbler med hänsyn till de betydande
anslag som anvisades för ändamålet av 1953 års riksdag. Vad angår de
äskade medlen till anskaffning av viss kemisk utrustning för att möjliggöra
medverkan från statspolisens sida beträffande livsmedelskontrollen,
finner ämbetsverket med hänsyn till de ständigt ökade anspråken på utökning
av ordningsstatspolisen stor försiktighet böra iakttagas beträffande
utvidgningen av statspolisens verksamhetsområde. Redan nuvarande uppgifter
är så omfattande, att svårigheter föreligger att fullgöra dem med
den arbetskraft, som står till buds.

II. Motiv.

1) De för underhåll och drift av motorfordon in. in. upptagna merkostnaderna
grundar sig på en beräknad årlig körsträcka av 4 000 mil för varje
bil. För bil och år uppgår kostnaderna för bensin och olja till 4 000 kronor,
för reparationer till 1 500 kronor samt för skatt, försäkring, bilgummi in. in.
till 925 kronor. Driftkostnaderna för en motorcykel har beräknats till en
tredjedel av kostnaderna för en bil.

2 a) Innan polismännen påbörjar utbildningen vid arméns motorskola
i Strängnäs, måste de ha erhållit en viss grundläggande färdighet att köra
tyngre motorfordon. Detta tillgår så, att statspolisen tillfälligt hyr lastbilar
och bussar, med vilka fordon polismannen under särskild ledning
får öva sig. Härför har utredningen räknat med en kostnad av 110 kronor
för varje polisman.

b) Den närmare fördelningen av ifrågavarande kostnader framgår av
redogörelsen i det föregående.

4) Av de i anledning av den föreslagna utökningen av ordningsstatspolisen
beräknade merkostnaderna för budgetåret 1954/55 om tillhopa
1 280 800 kronor belöper sig 23 400 kronor på egentliga expeditionskostnader,
52 200 kronor på kontorsmaskiner, 120 000 kronor på möbler m. in.,
1 500 kronor på besiktning av vapen, 445 800 kronor på trafikövervakningsmateriel
(bilvågar, spikmattor, apparater för buller-, ljus- och hastighetsmätning
in. in.), 203 665 kronor på utrustning för bilar och motorcyklar
(autotraktorer, spårmärkningsapparater, robotkameror in. in.), 211330
kronor för personlig utrustning, 148 605 kronor på övrig materiel samt
slutligen 74 300 kronor på övriga kostnader (underhåll och vård av inköpt
apparatur, oförutsedda utgifter in. in.).

I fråga om de föreslagna inköpen av trafikövervakningsmateriel må upplysas,
att förefintliga vågar är föråldrade och icke medger en vägning
av tunga lastfordon. Utredningen anser, att varje avdelning bör ha tillgång
till minst fyra vågar. Några av de större avdelningarna bör disponera över

Kungi. Maj:ts proposition nr 174.

dubbla uppsättningar. För nästa budgetår bör 120 bilvågar till en total
kostnad av 264 000 kronor anskaffas.

För att undvika en farlig jakt efter rattfyllerister, biltjuvar och personer,
som i andra hänseenden är ute i olovliga ärenden, bör polisen förses
med effektiva spärranordningar. En mycket effektiv sådan anordning är
den moderna spikmattan. Avsikten med denna matta är, att den
hastigt skall kunna rullas ut över vägen ett stycke bakom själva polisspärren
för att stoppa en förare, som med sitt fordon har brutit igenom
spärren. Mattan består av en på marken placerad bandanordning. På bandet
är ett antal ihåliga spetsar av metall löst fastsatta i särskilda hållare. Då
ett motorfordon går över bandet lösgöres spetsarna och suges in i bilens
däck och slangar. Då spetsarna trängt igenom slangen går luften sakta ut
genom i spetsarna befintliga smärre hål. Verkställda prov har visat, att
anordningen är mycket effektiv samt att risken för ringexplosion eller
andra faromoment torde vara så gott som utesluten. För nästa budgetår
torde 46 mattor till en sammanlagd kostnad av 27 600 kronor anskaffas.

Bullermätning av motorfordon har tidigare på grund av bristen på enkla
och praktiska instrument knappast varit möjlig. Numera har sådana konstruerats.
Varje ordningsstatspolisavdelning bör tilldelas en s. k. b u 11 e rmätare.
23 apparater föreslås anskaffas under nästa budgetår. Kostnaderna
uppgår till 23 000 kronor.

Apparatur för ljusmätning har nyligen konstruerats. Hittills
har polisen vid kontroll av 1''ordonsbelysningen i huvudsak fått lita till en
subjektiv bedömning. Särskilt bländningsrisken utgör en betydande fara
för trafiksäkerheten. Statspolisavdelningarna bör tilldelas här angiven
apparatur i viss proportion till avdelningarnas storlek. Under nästa budgetår
föreslås inköp av 60 apparater för tillhopa 40 500 kronor.

En sådan trafikdisciplin måste ernås, att hastighetsreglerna noggrant
efterleves, även då polismän icke uppträder inom synhåll för trafikanterna.
Därför är det nödvändigt att understundom kunna kontrollera hastigheten
utan att fordonsförarna dessförinnan uppmärksammat polisens närvaro
på platsen. Med hittills tillämpat sätt för anordnande av hastighetskontroller
har detta icke alltid varit möjligt med hänsyn till terrängförhållandena.
Även i andra hänseenden kan förhållandena vara sådana, att hastighetskontroller
enligt hittills tillämpade metoder icke kunnat genomföras, exempelvis
i backkrön eller i kurvor, ävensom då den vägsträcka, där hastighetsbegränsning
råder, är mycket kort (broar, viadukter etc.). Nyligen har
konstruerats en apparat för hastighet smätning, som i korthet
kan beskrivas på följande sätt. Två ledningstrådar placeras över vägbanan
på visst kort avstånd från varandra. När ett fordon passerar över dessa
trådar, går impulser till ett räkneverk, som omedelbart angiver den hastighet,
med vilken fordonet passerat trådarna. Apparaturen kan synkroniseras
med en kamera för fotografering av det fordon, som passerat trådarna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 17b.

och även inställas så att exponering endast sker, då viss hastighetsgräns
överskridits. 10 dylika apparater bör inköpas och cirkulera mellan de olika
statspolisavdelningarna. För vinnande av ytterligare erfarenheter bör tillsvidare
endast en av apparaterna förses med kamera. Kostnaderna har beräknats
till 70 800 kronor.

Vad angår utrustningen av ordningsstatspolisens bilar och motorcyklar
bör beaktas, att dessa bör utrustas med åtskilliga hjälpmedel för underlättande
av trafikkontrollen, för utredning av trafikolyckor, för bringande
av hjälp in. in. Polismännen bör ha möjlighet att lämna hjälp åt skadade
personer samt lämna hjälp vid bärgning av fordon o. s. v. Av här avsedda
hjälpmedel må särskilt nämnas s. k. a utotr aktörer för bärgning av
bilar, som kört av vägbanan, samt spår m ärkningsapparater
iör utmärkning av bromsspår. Båda dessa anordningar bör finnas i varje
polisbil. Anskaffningskostnaderna uppgår till 13 950 kronor. Vidare förordas
anskaffning av r o b o t k a in e r o r. Endast i ringa utsträckning har
statspolisen hittills kunnat beivra vårdslöshet i trafik, som icke haft samband
med inträttad trafikolycka. Detta har i främsta rummet berott på
svårigheten att inför domstol förebringa övertygande bevisning om vårdslösheten.
Tillgång till en robotkamera i varje statspolisbil skulle väsentligt
underlätta möjligheterna att komma tillrätta med detta problem. Kameran
är avsedd att monteras innanför bilrutan och är så konstruerad,
att den kan exponera i snabb följd utan att slutaren behöver spännas eller
filmen framrullas mellan varje exponering. Kameran kan sålunda återgiva
de olika momenten i en farlig manöver, som företages av ett annat
fordon och som iakttages av personalen i polisbilen. Genom ett enkelt
handgrepp kan kameran lösgöras från sitt fäste i bilen och därefter användas
för fotografering av en olycksplats, skador på fordon etc. Tillsvidare
hör 125 sådana kameror jämte blixtanordningar anskaffas. Kostnaden har
av utredningen beräknats till 141 875 kronor.

De part em ent schef eu.

Kostnaderna för vård och underhåll av statspolisens hästar torde, såsom
statspolisintendenten föreslagit, under nästa budgetår kunna minskas med
15 000 kronor. Jag är icke beredd att förorda någon omläggning av utbildningen
för hundförare och hundar. Anslagsposten till polishundorganisationen
torde därför kunna upptagas till oförändrat belopp, 19 900 kronor.

Till underhåll och drift av motorfordon beräknar jag för den nuvarande
organisationen i likhet med statspolisintendenten 780 000 (+ 113 200)
kronor. Merkostnaderna under förevarande anslagspost för förstärkning
av ordningsstatspolisen beräknar jag till 385 000 kronor. Anslagsposten bör
alltså i sin helhet bestämmas till (780 000 + 385 000) 1 165 000 (+ 498 200)
kronor.

Emot den av statspolisintendenten beräknade kostnaden för statspolis -

Kungl. Maj. ts proposition nr 174.

männens utbildning i motorfordonskunskap har jag intet att invända. Häitill
bör läggas merkostnaden för förstärkningen av ordningsstatspolisen.
För övningskörning räknar jag med en merutgift av 17 000 kronor. Vad
angår utbildningen i övrigt i motorfordonstjänst har jag tidigare föreslagit,
att densamma tills vidare erhåller eu i viss mån provisorisk karaktär.
För nästa budgetår anser jag kostnaden för denna utbildning kunna begränsas
till i runt tal 150 000 kronor. Anslagsposten torde alltså i sin helhet
upptagas till (7 500 + 17 000 + 150 000) 174 500 ( + 168 500) kronor.

Till statspolisens utbildning i skjutning med tjänstevapen in. in. beräknar
jag ett belopp av 2 800 (+ 1 500) kronor.

Beträffande statspolisintendentens förslag om medelsanvisning under
anslagsposten till expeditionskostnader in. in. till uppförande av lokaler
i Pello i Norrbottens län vill jag framhålla, att frågan om anvisande av
medel för uppförande av den av generaltullstyrelsen föreslagna expeditionsbyggnaden
i Pello prövats i sammanhang med generaltullstyrelsens framställning
om medel å kapitalbudgeten till byggnadsarbeten för nästa budgetår,
varvid ansetts att med uppförande av ifrågavarande byggnad skall
anstå (statsverkspropositionen bil. 28). För den nuvarande organisationen
beräknar jag under anslagsposten följande utgifter: löpande utgifter
100 000 kronor, inköp och underhåll av kontorsmaskiner och dupliceringsapparater
35 000 kronor, inköp av ljudupptagningsapparater 30 000 kronor,
underhåll av vapen 2 000 kronor, inköp av fotomateriel 20 000 kronor, inköp
av förbrukningsmateriel i anledning av den föreslagna instruktionskui sen
i liandhavande av kriminalteknisk utrustning 1 000 kronor, prövande av
nya uppslag in. in. 2 000 kronor, inköp av viss kemisk utrustning för livsmedelskontroll
8 000 kronor samt inköp av möbler 50 000 kronor. För den
nuvarande organisationen skulle således för nästa budgetår till expeditionskostnader
in. in. erfordras (100 000 + 35 000 + 30 000 + 2 000 + 20 000 +
1 000 + 2 000 + 8 000 + 50 000) 248 000 kronor.

Härtill bör läggas kostnaden för utökningen av ordningsstatspolisen. I
likhet med utredningen anser jag, att eu ändamålsenlig utrustning är en
förutsättning för en effektiv trafikövervakning. Vissa av de apparater, som
utredningen föreslagit skola inköpas, såsom robotkameror, bulleimåtaie
in. in., är emellertid ännu oprövade. I avbidan på erfarenheter av apparaturens
praktiska värde, förordar jag, att upphandlingen för nästa budgetår
i fråga om sådan apparatur begränsas. Även anskaffningen av bilvågar
torde utan olägenhet kunna inskränkas i förhållande till förslaget. Med denna
utgångspunkt torde merutgifterna till expeditionskostnader in. in. i anledning
av utbyggnaden av ordningsstatspolisen för nästa budgetår kunna uppskattas
till 850 000 kronor.

Anslagsposten till expeditionskostnader in. in. skulle i enlighet med det
anförda uppföras med (248 000 4 850 0001 1 098 000 (+ 773 000) kronor.

Anslagsposten till sjukvård torde böra uppräknas med 1 000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

Vid bifall till mina förslag skulle anslaget bestämmas till (1 050 000 —
15 000 + 498 200 + 168 500 + 1 500 + 773 000 + 1 000) i runt tal 2 477 000
(+ 1 427 000) kronor. Härav bör enligt de tidigare angivna principerna ett
belopp av 1 837 000 kronor avräknas mot automobilskattemedlen.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Statspolisorganisationen: Underhålls-, drift- och
expeditionskostnader för budgetåret 1954/55 under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 2 477 000 kronor,
därav 1 837 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

4. Statspolisorganisationen: Gottgörelse till polisdistrikten.

Anslag Nettoutgift

1952/53 ........................ 5 355 000 5 770 210

1953/54 (statsliggaren s. 1068) . 6 775 000

1954/55 (förslag) ................ 9 600 000

Av anslaget för innevarande budgetår skall ett belopp av 900 000 kronor
avräknas mot automobilskattemedlen.

Yrkanden.

I. Statspolisintendenten hemställer, att anslaget för bibehållande av nuvarande
organisation höjes med 1 887 600 kronor och således upptages till
8 662 600 kronor.

1. En ny biträdande polisintendentstjänst i Ca 30 i Göteborg.................

2. Ordningsstatspolisen.

a) Indragning av 3 konstapelstjänster i Jönköping, Örebro och Gävle

b) Omräkning .................................

3. Kriminalstalspolisen.

a) Ökade kostnader i anledning av den beviljade förstärkningen av kriminalstatspolispersonalen b)

Ökade pensioneringskostnader i anledning av nya beräkningsgrunder ....

Omräkning ...................................

4. Hyra för stall och garage ..............................

5. Underhåll och vård av statspolisens hästar .............................

6. Expeditionslokaler, telefon, diverse kostnader ............

7. Ökade löne- och pensioneringskostnader i anledning av nytt polislöneregleménte

8. Avrundning....................................

Ökn. resp.
minskn.
+ 20 460

— 106 650

+ 25 000

+ 1 089 300
+ 50 000

+ 98 800

+ 7 850

+ 34 870

+ 18 000
+ 650 000

— 30

1 887 600

II. Utredningen föreslår, att anslaget höjes med 3 909 500 kronor, varav
2 642 150 kronor utgör merkostnader i anledning av den föreslagna utökningen
av ordningsstatspolisen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 174.

Utredningen har utgått ifrån att kostnaderna lör den nuvarande oiganisationen
för nästa budgetår skulle uppgå till i runt tal 8 042 000 kionoi,
vilket är i cirka 620 000 kronor mindre än vad statspolisintendenten räknat
med. Skillnaden hänför sig främst till att statspolisintendenten i promemorian
upptagit ett belopp för ökade löner och pensioner i händelse av
bifall till Kungl. Maj :ts proposition till 1954 års riksdag angående polispersonalens
löneförmåner. I sina ordinarie petita, vilka legat till giund
för den av utredningen angivna kostnaden lör den nuvarande organisationen,
hade statspolisintendenten icke beräknat något sådant belopp.

Merkostnad

1954/55

1. 8 kommissarier, 1 bitr. kommissarie, 20 överkonstaplar och 165 konstaplar ... + 2 521 490

2. Hyra för stall och garage .............................................. + ®

3. Underhåll och vård av statspolisens hästar............................... + 8 "bu

4. Expeditionslokaler, telefon, diverse kostnader ............................ + 78 uuu

+ 2 642 150

I. Motiv.

1) Vid statspolisens avdelning i Göteborg finnes för närvarande tre kommissarier
såsom föreståndare för envar av ordningsavdelningen, kriminalavdelningen
och den s. k. tredje roteln. Med hänsyn till de beviljade utökningarna
av personalen i Göteborg torde denna numera vara av den
storleksordningen, att arbetet ur samordnings-, kontinuitets- och effektiv itetssynpunkt
lämpligen borde ledas av en biträdande polisintendent såsom
gemensam chef för de tre kommissarierna. Då tredje rotelns verksamhet
under kriget ansågs så betydelsefull, att en ordinarie polisintendent frigjordes
för att syssla med hithörande ärenden kan dessutom ifrågasättas,
huruvida icke numera, då rotelns verksamhet och arbetsbörda alltmei
växer, det redan ur denna synpunkt, således även bortsett från kriminaloch
ordningsavdelningarnas behov, vore motiverat med inrättande av en
biträdande polisintendentsbefattning. Stadsfullmäktige i Göteborg hai vid
en omorganisation av poliskammaren nyligen beslutat inrätta två biträdande
polisintendentsbefattningar av liknande karaktär. Då dessa båda
befattningar placerats i lönegraden Ca 30, torde nu ifrågavarande befattning
lämpligen böra placeras i samma lönegrad.

2 a) Motiven har redovisats i det föregående.

3 a) 1953 års riksdag beslöt en utökning av kriminalstatspolisen med
totalt 109 befattningshavare, varav 80 beräknades kunna tillsättas undei
första halvåret 1954. Man torde försiktigtvis böra utgå ifrån att de återstående
29 tjänsterna kommer att besättas under andra halvåret av år
1954, varför hela utökningen av kriminalstatspolisen kommer att belasta
budgetåret 1954/55. Med utgångspunkt ifrån den i anslagsäskandena
för innevarande budgetår beräknade merkostnaden per budgetår för den
beslutade utökningen av kriminalstatspolisen bör för nästa budgetår anvisas
ytterligare 1 089 300 kronor.

3 b) De av 1953 års riksdag efter förslag av Kungl. Maj:t beslutade and -

Kanyl. Maj:ts proposition nr 174.

rade beräkningsgrunderna rörande ersättning av statsmedel för pensioncringskostnad
åt städer, som tillhandahåller statspolispersonal, beräknas
med hänsyn till den beviljade utbyggnaden av kriminalstatspolisen medföra
ett med 50 000 kronor ökat medelsbehov.

4) Med hänsyn till den av 1953 års riksdag medgivna samt den för
nästa budgetår föreslagna utökningen av bilbeståndet bör för budgetåret
1954/55 räknas med en merkostnad av (5 600 + 2 800) 8 400 kronor. Genom
omräkning på grund av belastningen tillkommer 3 300 kronor, medan
däremot på grund av den föreslagna omorganisationen av polisrytteriet
utgifterna för hyra av stallar synes böra minskas med 3 850 kronor.

Enligt det anförda beräknas således utgiftsökningen till (8 400 + 3 300
-—3 850) 7 850 kronor.

5) Den föreslagna omorganisationen av polisrytteriet kommer att medföra
ökade kostnader för vissa städer. De på grund härav ökade kostnaderna
uppskattas till 11 390 kronor. Vidare bör posten på grund av
belastningen genom omräkning höjas med 23 480 kronor. Den totala ökningen
uppgår alltså till (11 390 + 23 480) 34 870 kronor.

6) Utgiftsökningen på grund av den beslutade utökningen av kriminalstatspolisen
uppskattas till 48 400 kronor. Den totala utgiftsökningen efter
omräkning på grund av belastningen (—30 400) blir 18 000 kronor.

7) Vid bifall till Kungl. Maj :ts proposition till 1954 års riksdag angående
polispersonalens löneförmåner beräknas lönerna till statspolispersonalen
öka med i runt tal 600 000 kronor och motsvarande pensioneringskostnader
med ett belopp av i runt tal 50 000 kronor.

Yttranden.

Statskontoret kan ej finna tillräckliga skäl anförda för inrättande av en
biträdande polisintendentsbefattning vid statspolisens avdelning i Göteborg.

Länsstyrelsen och landsfogden i Göteborgs och Bohus län samt polismästaren
i Göteborg tillstyrker förslaget om inrättande av befattningen som
biträdande polisintendent vid statspolisavdelningen därstädes.

II. Motiv.

Utredningens förslag till fördelning av den personal, som beräknas tillkomma
under budgetåret 1954/55, framgår av bil. 2. Utredningen förutsätter,
att Kungl. Maj :t skall äga vidtaga de ändringar, som vid förslagets
genomförande visar sig påkallade.

I de nu redovisade beloppen ingår avlöningar, pensioner, beklädnadsbidrag
in. in. Kostnaden har uträknats med beaktande av de nuvarande
avlöningskostnaderna i de särskilda polisdistrikten.

Departementschefen.

I likhet med statspolisintendenten anser jag, att behov föreligger av en
chefsbefattning vid statspolisavdelningen i Göteborg, varför jag biträder
statspolisintendentens förslag i denna del.

Kungl. Maj. ts proposition nr 174.

Den tidigare föreslagna omorganisationen av polisrytteriet torde medföra
den av statspolisintendenten uppgivna minskningen i ersättningar till
de berörda städerna för löner in. in.

Den av 1953 års riksdag beslutade utökningen av kriminalstatspolisen
beräknades vid full utbyggnad draga en merkostnad av omkring 1 oOO 000
kronor per år i ersättning till städerna för avlöningskostnader in. in. Ersättningen
för budgetåret 1953/54 beräknades till 420 000 kronor. Jag har
tidigare uttalat, att man torde böra räkna med att samtliga nyinrättade
tjänster vid kriminalstatspolisen kommer att tillsättas under nästa budgetål.
På grund härav bör anslaget höjas med (1 500 000—420 000) 1 080 000 kronor^
i ersättning för avlöningskostnader, vartill kommer 50 000 kronoi i
anledning av de ändrade grunderna för beräkning av ersättningen för
statspolispersonalens pensionskostnader.

Merutgiften för avlöningar in. in. på grund av utökningen av ordmngsstatspolisen
torde enligt av mig förut angivna principer för nästa budgetår
böra beräknas till 80 procent av den merkostnad, som utredningen upptagit,
eller i runt tal 2 017 000 kronor. Med hänsyn till statsbidragsbestämmelsernas
utformning och då tillsättningen av de nya tjänsterna beräknas
ske successivt, synes för ordningsstatspolisens förstärkning under nästa
budgetår böra avses endast ett belopp av 850 000 kronor.

Den totala utgiftsökningen för hyra för stall och garage uppskattar jag
efter omräkning på grund av belastningen till 32 000 kronor.

Såväl statspolisintendenten som utredningen har i sina anslagsäskanden
beräknat ett visst belopp i ökade kostnader för underhåll och vård av
statspolisens hästar i anledning av omorganisationen av polisrytteriet.
Härigenom synes en dubbelräkning ha skett. Kostnadsökningen för vård
och underhåll av statspolisens hästar torde, sedan omräkning på grund av
belastningen företagits, i sin helhet kunna begränsas till 31 000 kronor.

Det ökade medelsbehovet under nästa budgetår för expeditionslokaler
in. in. i anledning av den av 1953 års riksdag beslutade utökningen av
kriminalstatspolisen och den nu föreslagna utbyggnaden av ordningsstatspolisen
efter omräkning på grund av belastningen uppskattar jag till
43 000 kronor.

Såsom en automatisk ökning på anslaget tillkommer ett belopp av i runt
tal 124 000 kronor.

Slutligen bör i händelse av bifall till Kungl. Maj:ts förslag i proposition
nr 75 till 1954 års riksdag angående polispersonalens löneförmåner under
anslaget beräknas eu utgiftsökning om cirka 700 000 kronor, varav cirka
50 000 kronor hänför sig till utökningen av ordningsstatspolisen.

Hela anslaget skulle i enlighet med det anförda för nästa budgetår uppföras
med (6 775 000 + 20 460 — 106 650 + 1 080 000 + 50 000 + 850 000 +
32 000 + 31 000 + 43 000 + 124 000 + 700 000) 9 598 810 eller avrundat
9 600 000 (+ 2 825 000) kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 i.

Härav torde i enlighet med de principer jag tidigare föreslagit ett belopp
av 4 300 000 kronor böra avräknas mot automobilskattemedlen.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Stats polisorganisationen: Gottgörelse till polisdistrikten
för budgetåret 1954/55 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 9 600 000 kronor, därav 4 300 000
kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

5. Statspolisorganisationen: Polisradioväsendet.

Anslag Nettoutgift

1 53 ............................ 116 800 73 039

1953/54 (statsliggaren s. 1070) ...... 123 000

1954/55 (förslag) .................. 598 000

Yrkanden.

I. Statspolisintendenten hemställer, att anslaget för den nuvarande organisationen
minskas med 32 800 kronor till 90 200 kronor.

Anslag ökn. resp.

1953/54 Förslag minskn.

1. Inköp av rörliga polisradioanläggningar m. in..... 105 200 62 400 — 42 800

2. Kostnader för ändring av vissa fasta radiostationer — 10 000 + 10 000

— 32 »00

II. Utredningen, som uppskattar merkostnaderna i anledning av den för
budgetåret 1954/55 föreslagna utbyggnaden av ordningsstatspolisen till
723 600 kronor, föreslår, att anslaget uppföres med (90 200 + 723 600)
813 800 kronor.

Merkostn.

1954/55

1. Inköp av rörliga polisradioanläggningar m. m. för! bllar .................. 253 000

j b) motorcyklar............ 190 600

2. Underhåll och vård av statspolisens rörliga radioanläggningar................ 10 000

3. Inköp av portabla radioanläggningar ...................................... 270 000

723 600

Motiv.

I 1) Under nästa budgetår behöver 6 befintliga radioanläggningar på
grund av förslitning utbytas samt 7 nya till redan befintliga fordon anskaffas.

2) I flera större städer är radioanläggningarna ännu helt i kommunal
ägo. Några av dessa anläggningar är icke fullt tillfredsställande för statspolisens
behov, vilket medför, att de rörliga anläggningarna icke kan
utnyttjas i önskvärd omfattning. Städerna har ej kunnat förmås att vidkännas
kostnader för erforderliga ändringar. De torde icke heller kunna

Kungi. Maj:ts proposition nr 174.

tvingas att bekosta ändringarna, då radiostationerna på sin tid godkänts
i befintligt skick. Då det icke återstår annan möjlighet än att staten vidkännes
kostnaderna, hemställes om högst 10 000 kronor härför.

II 1) Enligt utredningens mening bör samtliga fordon, som anskaffas
med anledning av utökningen av ordningsstatspolisen, förses med polisradio.
Med hänsyn till de för budgetåret 1954/55 föreslagna inköpen av fordon
skulle sålunda för nämnda budgetår böra anskaffas 55 bilradioanläggningar
ä 4 600 kronor samt 60 motorcykelanläggningar å 3 000 kronor. Vidare
föreslår utredningen, att 23 motorcyklar ävensom de fasta polisradiostationerna
i Göteborg, Malmö och Linköping förses med anordningar för s. k.
selektivt anrop. Härmed förstås anordningar, vilka kan utlösa impulser
från en radiostation till en annan. För motorcykelförarna är det icke alltid
möjligt att uppfatta anrop från närmaste fasta station, då anropen emellanåt
är så svaga, att de överröstas av motorbullret. Därest den fasta radiostationen
är försedd med anordning för selektivt anrop, kan denna station
genom en impuls utlösa signal på motorcykelns signalhorn, varigenom
föraren blir uppmärksamgjord på att han anropas från stationen. Framhållas
må, att den fasta radiostationen i Stockholm redan under innevarande
år med nu tillgängliga medel kommer att förses med dylik anordning. Kostnaden
kan uppskattas till 2 000 kronor för en fast radiostation samt 200
kronor för en rörlig station.

2) För att kunna utföra haslighetskontroller under förhållanden, då
förut omnämnda hastighetsmätare icke lämpligen kan användas, måste
statspolisavdelningarna äga tillgång till portabla radioanläggningar. Under
budgetåret 1954/55 föreslås anskaffning av 70 dylika anläggningar, vilka
betingar ett pris av 3 000 kronor stycket.

Departementschefen.

Jag har intet annat att invända mot statspolisintendentens beräkning av
medelsbehovet för den nuvarande organisationen än att något belopp icke
torde böra anvisas till kostnader för ändring av vissa fasta radiostationer.
Det bör nämligen enligt min mening ytterligare undersökas, huruvida icke
kommunerna kan påtaga sig denna kostnad. Merkostnaden för utökning av
ordningsstatspolisen anser jag medföra en utgiftsökning av 518 000 kronor.

Anslaget skulle alltså i sin helhet uppföras med (123 000 — 42 800 +
518 000) 598 200 eller avrundat 598 000 (+ 475 000) kronor. Härav torde
ett belopp av 550 000 kronor böra avräknas mot automobilskattemedlen.

.lag hemställer, att Kung]. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Stals polisorganisationen: Polisradioväsendet för
budgetåret 1954/55 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 598 000 kronor, därav 550 000 kronor
att avräknas mot aulomobilskatlemcdlen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17A.

(i. Poliskåren i Boden.

Under punkten 186 i årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att godkänna av mig framlagt förslag till avlöningsstat
för poliskåren i Boden, att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret 1954/55,
samt att till Poliskåren i Boden: Avlöningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 530 000 kronor. Vid anmälan av ifrågavarande anslag
framhöll jag, att 1953 års polislöneutrednings förslag omfattade polispersonalen
vid denna kår och att på utredningen grundad proposition beräknades
komma att föreläggas 1954 års riksdag. Jag förutsatte, att utan
hinder av att medel för poliskåren i Boden äskades i statsverkspropositionen
en lönereglering för kåren, om proposition därom framlades, skulle
kunna genomföras fr. o. m. den 1 juli 1954.

I propositionen nr 75 har Kungl. Maj:t numera, på föredragning av chefen
för civildepartementet, begärt riksdagens bemyndigande att utfärda
polislönereglemente i huvudsaklig överensstämmelse med framlagt författningsförslag
att gälla fr. o. m. den 1 juli 1954. Härvid har föreslagits,
att polispersonalen vid poliskåren i Boden skall överföras till det nya polislönereglementet.
Ett bifall till detta förslag medför ändrad lönegradsplacering
och tjänstebenänming för vissa befattningar vid poliskåren. För
bestridande av de riksstaten för nästa budgetår belastande kostnadsökningar,
som föranledes av bl. a. nämnda förslag, har Kungl. Maj:t i propositionen
nr 125 under tolfte huvudtiteln äskat anslag till Täckning av beräknade
kostnader för ändrad lönegradsplacering m. in. På grund härav
blir någon omräkning av avlöningsanslaget för poliskåren i Boden, för
vilken kostnadsökningen preliminärt kan beräknas till totalt cirka 30 000
kronor, icke erforderlig. Riksdagens bemyndigande synes dock böra utverkas
att överskrida anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal
under nämnda anslag med erforderligt belopp. Vidare torde Kungl.
Maj:t böra utverka bemyndigande att vidtaga de ändringar av personalförteckningen
för poliskåren, som föranledes av det nya lönereglementet.

Även den av mig i det föregående förordade indragningen av polisrytteriet
i Boden påverkar anslagsbehovet och personalförteckningen för poliskåren.
De ordinarie befattningshavare, som blir övertaliga — två konstaplar
och en hästskötare — bör så snart som möjligt jämlikt 12 § kungörelsen
om poliskåren i Boden (nr 713/1942) åläggas tjänstgöra vid statspolisavdelning
å annan ort, men med hänsyn till ovissheten om möjligheterna
att omgående bereda dem annan tjänstgöring torde medel för deras avlönande
åtminstone för nästa budgetår böra beräknas under förevarande avlöningsanslag.
Någon minskning av anslaget kan på grund härav tills vidare
ej ske. Befattningarna bör dock fr. o. m. den 1 juli 1954 föras å övergångsstat.

Vid en indragning av rytteriet i Boden uppstår däremot en besparing å
avlöningsanslaget för arvode till en biträdande hästskötare med 3 300 kro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17).

nor. Detta belopp synes dock för nästa budgetår få tagas i anspråk för att
i första hand täcka förut berörda kostnadsökningar vid övergång till polislönereglementet.

Indragningen av polisrytteriet minskar även medelsbehovet under poliskårens
omkostnadsanslag. Dock synes någon omräkning av detsamma icke
påkallad.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
utverka riksdagens bemyndigande att

a) vidtaga de ändringar av personalförteckningen för poliskåren
i Boden, vilka i det föregående angivits, att gälla
fr. o. m. den 1 juli 1954; samt

b) medgiva de överskridanden av den under förslagsanslaget
till Poliskåren i Boden: Avlöningar upptagna anslagsposten
till avlöningar till icke-ordinarie personal för
budgetåret 1954/55, som föranledes av det nya polislönereglementet.

Vad föredragande departementschefen sålunda, med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter, hemställt, behagade
Hans Maj :t Konungen bifalla samt förordnar, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Roland Kindblom.

7—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 17).

Kungl. Maj. ts proposition nr 174.

Bilaga 1.

DIAGRAM UTVISANDE ANTALET MOTORTRAFIKOLYCKOR,
ANTALET MOTORFORDON SAMT TRAFIKENS STORLEK
UNDER ÅREN 1936*1952 I FÖRHÅLLANDE TILL ÅR 1936.

MOTOR FOR DONSBESTANDET

MOTORTRAFIK -

OLYCKOR

»936 37 38 39 40 4

42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52

Knngl. Maj:ts proposition nr 17b.

Bilaga 2.

Tablå

över nuvarande och av traflksäkerhetsulredningen föreslagen organisation
av ordningsstatspolisen.

Avdelning	Nuvarande organisation	Föreslagen ökning	Föreslagen organisatiion
Kommis- sarier	Ölc.	Konst.	Kommis- sarier	ök.	Konst.	Kommis- sarier	ök.	Konst.
Stockholm........	i	5	46	3 i(i)	4	(2)	41	(21)	6 2	3 9	10 87
Nyköping ........	—	1 1	4 5	1 Ki)	1	(-)	9	(5)	1 1	2	14
Linköping ........	11	14 !	14 8	—	2	(1)	16	(8)	1 1	3	24
Jönköping........	11	1	11	—	2	(1)	13	(7)	1 1	3	24
Växjö............	—	1	5	1 kö	1	(-)	8	(4)	1 1	2	13
Kalmar ..........	—	1	7	1 i(i)	1	(-)	12	(6)	1 1	2	19
Visby ............	—	—	—	—	1	(1)	5	(3)	—	1	5
Karlskrona........	—	1	5	1 i(i)	—	(-)	6	(3)	1 1	1	11
Kristianstad ......	—	—	—	1 kö	2	(1)	12	(6)	1 1	2	12
Malmö............	i	2	23	—	3	(2)	21	(11)	1	7 5	11 44
Halmstad ........	—	—	—	—	1	(1)	7	(5)	—	1	7
Göteborg..........	i	3	33	—	3	(2)	25	(12)	1	8 6	12 58
Vänersborg........	—	—	—	—	1	(1)	7	(5)	—	1	7
Skövde ...........	—	1	5	1 kö	1	(-)	12	(6)	1 1	2	17
Karlstad..........	11	1	7	—	2	(1)	17	(9)	1 1	3	24
Örebro............	11	1	11	—	2	(1)	12	(6)	1 1	3	23
Västerås..........	—	1	5	1 i(i)	1	(-)	9	(5)	1 1	2	14
Falun............	11	1	8	—	2	(1)	16	(8)	1 1	3	24
Gävle.............	11	1	14	—	2	(1)	15	(8)	1 1	3	29
Sundsvall.........	11	1	16	—	3	(2)	16	(8)	1 1	9 4	13 32
Östersund ........	—.	1	5	1 Ki)	1	(-)	9	(5)	1 1	2	14
Umeå............	11	1	7	—	1	(1)	10	(5)	1 1	2	17
Luleå.............	i	2	20	—	2	(1)	17	(9)	1	4	37
	12	27	241	9(9)	39(20)	315(165)	21	66	556

I Gemensamt för ordnings- och kriminalstatspolisen.

3 Bitr. kommissarie.

1 För närvarande i Eskilstuna.

6 Därav 1 bitr. kommissarie.

6 Därav 2 beridna.

7 » 1 beriden.

8 » 1 beriden.

9 » 1 beriden.

10 » 20 beridna.

II »10 beridna.

12 » 12 beridna.

13 » 7 beridna.

14 För närvarande i Norrköping.

Siffrorna inom parentes anger den för budgetåret 1954/55 föreslagna utökningen.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Bilaga 3.

Tablå

över nuvarande och av Irafiksäkerhetsulredningen föreslaget antal motorfordon

vid ordningsstalspolisen.

Avdelning	Nuvarande antal	Föreslagen ökning	Totalantal efter ökningen
Bilar	M.c.	Bilar	M.c.	Bilar	M.c.
Stockholm...............	10	2	13	8	23	10
Nyköping................	2	—	3	2	5	2
Linköping...............	3	—	4	3	7	3
Jönköping................	3	_	4	3	7	3
Växjö................	2	_	2	2	4	2
Kalmar................	3	_	3	2	6	2
Visby................	—	—	2	_	2
Karlskrona ...........	2	_	2	2	4	2
Kristianstad..............	_	_	4	3	4	3
Malmö .................	G	2	5	3	11	5
Halmstad................	_	- -	3	2	3	2
Göteborg.................	6	2	9	3	15	5
Vänersborg...............	—	_	3	2	3	2
Skövde ..................	2	_	3	2	5	2
Karlstad.................	3	-	4	3	7	3
Örebro...................	3	_	4	2	7	2
Västerås................	2	—	3	2	5	2
Falun ...................	3	—	4	3	7	3
Gävle....................	4	_	5	3	9	3
Sundsvall................	4	__	5	3	9	3
Östersund ...............	2	_	3	2	5	2
Umeå ...................	3	_	3	2	6	2
Luleå ...................	7	—	6	3	13	3
	70	6	97	60	167	66

Kungl. Maj.ts proposition nr 174. 101

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Inledning.................................................... 3

II. Gällande organisation.......................................... 5

III. 1953 års trafiksäkcrhetsutredning jämte yttranden.................. 8

1. Fordonsbeslånd, vägtrafikolyckor och trafikdisciplin................ 8

2. Resurserna för trafikövervakningen ............................ 15

3. Allmänna överväganden...................................... 17

Utredningen .............................................. 17

Yttranden ................................................ 22

4. Rekryteringsfrågan.......................................... 26

Utredningen .............................................. 26

Yttranden ................................................ 29

5. Utökning av ordningsstatspolisen .............................. 33

Utredningen .............................................. 33

Yttranden ................................................ 36

6. Den centrala organisationen .................................. 40

Utredningen .............................................. 40

Yttranden ................................................ 42

7. Utbildningsfrågor .......................................... 45

Utredningen .............................................. 45

Yttranden ................................................ 47

8. Kostnadsberäkningar ........................................ 50

Utredningen .............................................. 50

Departementschefen............................................ 51

IV. Viss omorganisation av polisrytterict.............................. 68

Promemorian ................................................ 68

Yttranden .................................................. 71

Departementschefen .......................................... 72

V. Anslagsberäkningar............................................ 73

1. Stalspolisintendenten m. fl.: Avlöningar ........................ 73

Departementschefen ........................................ 78

2. Statspolisorganisalionen: Inköp av motorfordon m. m............. 80

Departementschefen ........................................ 81

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 i.

Sid.

3. Stalspolisorganisationen: Underhålls-, drift- och expeditionskostnader .. 82

Departementschefen ........................................ 88

4. Statspolisorganisationen: Gottgörelse till polisdistrikten.............. 90

Departementschefen ........................................ 92

5. Statspolisorganisationen: Polisradioväsendci...................... 94

Departementschefen ........................................ 95

6. Poliskåren i Boden ........................................ gg

BiL 1—3.............................................. 98—100

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 54
403559