Kungl. Maj:ts proposition nr 17b år 1963 (Proposition 1963:174 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 17b år 1963

Nr 174

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående godkännande
av utlämningsfördrag mellan Sverige samt Förenade
Konungariket Storbritannien och Nordirland; given
Stockholms slott den 27 september 1963.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 12 regeringsformen
föreslå riksdagen att godkänna det i London den 26 april 1963 undertecknade
utlämningsfördraget mellan Sverige samt Förenade Konungariket
Storbritannien och Nordirland.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner ett utläinningsfördrag
mellan Sverige samt Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 174

Kungl. Maj.ts proposition nr 174 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 27 september
1963.

Närvarande:

Statsråden Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga angående godkännande
av ett i London den 26 april 1963 undertecknat utlämningsfördrag
mellan Sverige samt Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland.
Därvid anför han följande.

Den svenska lagstiftningen om utlämning för brott blev under 1950-talet
föremål för omfattande revision och modernisering med särskilt sikte på
att stärka individens rättsskydd. Reformarbetet resulterade i en ny lag den
6 december 1957 (nr 668) om utlämning för brott, i det följande benämnd
utlämning slag en (prop. 1957:156; IAU 1957:37). Denna lag, som ersatte
tidigare gällande lag i ämnet av år 1913, trädde i kraft den 1 januari 1958.
Utlämning till annat nordiskt land blev sedermera föremål för särskild
reglering genom lagen den 5 juni 1959 om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge (prop. 1959: 72; L>U 1959: 22). Sistnämnda
lag har fr. o. m. den 1 september 1959 vunnit tillämpning i förhållande
till samtliga nordiska stater.

Utlämningslagen bygger på grundsatsen, att fråga om utlämning skall
fritt prövas på grundval av samtliga föreliggande omständigheter i varje särskilt
fall. Vid prövning av framställning om utlämning från Sverige är det
i princip ovidkommande, vilka möjligheter som finnes att under motsvarande
förhållanden få en person utlämnad från den främmande staten till
Sverige. Vid lagens tillkomst förutsattes emellertid, att Sverige i viss utsträckning
liksom tidigare måste vara berett att reglera sitt utlämningsväsende
genom förpliktande traktater. Ett system med traktater kunde
stundom befinnas ändamålsenligt i betraktande av den ståndpunkt lagstiftningen
i en del främmande stater intager. I vissa stater utgör nämligen förefintligheten
av ömsesidigt förpliktande traktat ett oeftergivligt villkor för
att utlämning överhuvud skall kunna ske (jfr prop. 1957: 156 s. 29 och 30).

I samband med förarbetena till den nya utlämningslagstiftningen frigjorde
sig Sverige genom uppsägning från flertalet tidigare ingångna utläm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

ningstraktater. Bland de traktater som härvid upphörde att gälla var det
fördrag, som den 26 juni 1873 slutits med Storbritannien (SFS 1873:50).

Vid tidpunkten för ikraftträdandet av utlämningslagen förelåg traktatsmässig
reglering av utlämningsväsendet endast med Norge (konventionen
den 21 februari 1907, SFS 1907:13), Danmark (konventionen den 17 juni
1913, SÖ 1913: 5) samt Finland (konventionen den 29 november 1923, SÖ
1924: 2), varjämte genom ministeriell noteväxling med Belgien den 18 och
den 22 maj 1951 särskild överenskommelse träffats om att konventionen
med denna stat av den 26 april 1870 och den därtill hörande deklarationen
av den 6 november 1877 skulle gälla tills vidare med rätt för vardera parten
att med omedelbar verkan uppsäga konventionen (SFS 1870:37 och
1877: 39, SÖ 1951: 31).

Sverige har sedermera biträtt den i Paris den 13 december 1957 dagtecknade
europeiska utlämningskonventionen (jfr prop. 1958: 139). Konventionen
trädde för Sveriges del i kraft den 18 april 1960. Genom att Norge och
därefter även Danmark tillträtt denna konvention har förutnämnda svensknorska
och svensk-danska konventioner satts ur kraft i de delar de reglerade
utlämningsfrågor. Anmärkas bör därvid, att den europeiska utlämningskonventionen
på grund av särskilda förbehåll vid ratificeringen icke
är tillämplig i förhållandet mellan Sverige, Norge och Danmark. Utlämning
mellan dessa stater jämte Finland och Island regleras i stället av enhetlig
nordisk särlagstiftning på detta område. I samband med ikraftträdandet av
denna lagstiftning har bestämmelserna om utlämning i den nämnda svenskfinska
konventionen enligt överenskommelse genom ministeriell noteväxling
den 30 augusti 1960 (SÖ 1960: 55) upphört att gälla.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att Sverige för närvarande har traktatmässig
reglering av utlämning för brott, dels bilateralt med Belgien och
dels multilateralt med de till den europeiska utlämningskonventionen anslutna
utomnordiska staterna, vilka ännu så länge utgöres av Grekland och
Turkiet. Härvid bör också noteras, att Italien nyligen ratificerat den europeiska
konventionen och att dess anslutning träder i kraft den 4 november
1963.

Till den grupp av stater, vilkas interna lagstiftning såsom ett oeftergivligt
villkor för utlämning för brott kräver att ömsesidigt förpliktande överenskommelse
föreligger, hör Amerikas Förenta Stater och Storbritannien.

Efter förhandlingar på svenskt initiativ har i Washington den 24 oktober
1961 undertecknats en konvention om utlämning mellan Sverige och Amerikas
Förenta Stater. Denna konvention har i enlighet med därom framlagd
proposition godkänts av riksdagen (prop. 1962:40; IAU 1962:14). Frågan
om konventionens ratificering är beroende av pågående parlamentsbehandling
av konventionen i Amerikas Förenta Stater.

På svenskt initiativ har förhandlingar om utlämningsavtal också hållits
med Storbritannien. Dessa ägde rum i London i oktober 1961. De har resulterat
i ett den 26 april 1963 i London undertecknat utlämningsfördrag

Kungl. Maj.ts proposition nr 774 år 1963

mellan Sverige samt Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland;
fördraget torde få fogas såsom bilaga till protokollet i detta ärende. I det
följande lämnas en redogörelse för bestämmelserna i fördraget.

Enligt art. 1 åtager sig de fördragsslutande staterna att under de förhållanden
och i enlighet med de villkor som anges i fördraget utlämna för brott
misstänkta eller dömda personer. Åtagandet omfattar sådana brott, som
upptages i brottsförteckningen i art. 3 och som begåtts på den ansökande
partens område eller på öppna havet ombord på fartyg, registrerat inom
denna parts område. Brott, begångna på den anmodade statens område,
ingår ej. I sistnämnda hänseende är fördragets tillämpningsområde något
snävare avgränsat än vår utlämningslags, jfr 3 §. Fördragsbestämmelsen,
som förestavats av de brittiska lagreglerna på detta område, torde dock
täcka de flesta praktiska fall.

Fördraget är enligt art. 2 tillämpligt ej blott på det brittiska moderlandet
utan även på ett stort antal särskilt angivna områden, för vilkas internationella
förbindelser brittiska regeringen svarar. Artikeln förutser vidare
att fördraget skall kunna utsträckas till andra sådana områden.

Från svensk synpunkt finnes ej något behov av att, på sätt skett i art. 3
första stycket, närmare specificera de olika brott för vilka utlämning skall
kunna ske enligt fördraget, och det kan för oss knappast anses önskvärt
att detta göres. Enligt den brittiska utlämningslagstiftningen är emellertid
en sådan specifikation nödvändig, och med det förbehåll, som ligger i artikelns
hänvisning till de fördragsslutande staternas interna rätt, bör systemet
kunna godtagas för svensk del.

Svårigheter har självfallet förelegat, när det gällt att få till stånd en för
båda parter godtagbar brottsuppräkning. Vid utformningen av brottsbeskrivningarna
har man på brittisk sida varit i väsentlig mån bunden av särskilda
lagbestämmelser i ämnet, varför det ej kunnat undgås, att beskrivningarna
i vissa fall kommit att te sig främmande från svensk synpunkt. När det i
tillämpningen gäller att avgöra huruvida ett brott faller under fördraget,
torde det faktiska handlandet få anses avgörande. Brottet föranleder utlämning
enligt fördraget, om det faktiska handlandet för båda staternas del
kan inordnas under något av de uppräknade brotten (ej nödvändigtvis detsamma
i båda staterna) och om gärningen dessutom utgör brott av sådan
beskaffenhet i övrigt att utlämning härför kan ske enligt båda staternas
interna lagar. För svenskt vidkommande innebär sistnämnda villkor för
närvarande, att gärningen skall motsvara brott, varå straffarbete kan följa
enligt svensk lag, jfr 4 § utlämningslagen. Enligt förslag till ändring i 4 §
utlämningslagen, som den 5 juni 1963 remitterats till lagrådet för granskning,
uppställes det villkoret — som avses skola gälla efter brottsbalkens
ikraftträdande — att gärningen skall motsvara brott, för vilket enligt
svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Den föreslagna lagändringen
innebär, att stadgandets tillämpningsområde i allt väsentligt bibehålies oförändrat.
Enligt brittisk lag torde brott alltid kunna föranleda utlämning, så

Kungl. Maj:ts proposition nr 17b år 1963

snart det kan hänföras under någon av de i uppräkningen gjorda beskrivningarna.
För utlämning enligt fördraget av den som i den ansökande staten
redan dömts för brottet tillkommer det i art. 4 angivna villkoret, att
straffet skall avse frihetsberövande under viss minsta tid.

Beträffande punkten 24 i enumerationen, avseende brott i samband med
handel med farliga droger, må framhållas att dylika brott i Storbritannien
— liksom i flera andra stater — betraktas såsom mycket allvarliga. I Sverige
har en viss skärpning av påföljden beslutats. Enligt narkotikaförordningen
den 14 december 1962, som träder i kraft den 1 januari 1964, blir
straffet fängelse eller, om brottet är ringa, dagsböter. Brott av denna art
har medtagits bland dem som kan föranleda utlämning med tanke på möjligheten,
att gärning, som här avses, i särskilt fall skulle kunna hänföras
jämväl under annan svensk straffbestämmelse, som möjliggör utlämning.

Andra stycket i art. 3 innehåller ett allmänt stadgande om att utlämning
skall ske enligt fördraget även för medverkan i sådant brott som upptages
i enumerationen, förutsatt att denna medverkan är straffbar i båda
staterna. I detta sammanhang bör observeras, att försök (eller förberedelse)
till brott icke kan föranleda utlämning enligt fördraget i andra fall än då
detta särskilt angivits i uppräkningen eller gärningen eljest kan hänföras
under där intagen brottsbeteckning.

För Sveriges del möter ej hinder att utlämna jämväl för andra brott än
dem som faller under uppräkningen i art. 3, om blott förutsättningarna enligt
4 § utlämningslagen är uppfyllda. Stadgandet i art. 3 tredje stycket
förutsätter, att utlämning skall kunna ske även för sådana brott, dock endast
därest brottet kan föranleda utlämning jämväl enligt brittisk lag.

Föreskriften i 12 § första stycket 4. utlämningslagen, enligt vilken såsom
villkor för utlämning skall gälla att den som utlämnas ej må straffas med
döden, har beaktats i art. 3 fjärde stycket i fördraget. Med stöd av stadgandet
i detta stycke kan utlämning från Sverige vägras, om den eftersökte enligt
brittisk lagstiftning är underkastad dödsstraff för det brott varå utlämningsframställningen
grundas.

I art. b har upptagits en bestämmelse motsvarande stadgandet i 4 § andra
punkten utlämningslagen, nämligen att, om den eftersökte dömts för brottet
i den ansökande staten, det utmätta straffet skall avse frihetsberövande
under en tid av lägst fyra månader för att utlämning skall kunna begäras.

Enligt stadgandet i art. 5 överlämnas åt de fördragsslutande staterna att
själva pröva, huruvida de önskar utlämna egna medborgare. Under förhandlingarna
har klargjorts, alt Sverige icke utlämnar svenskar, jfr 2 § utlämningslagen.
Från svensk sida har framförts det förslaget, att Sverige med
hänsyn till den nära samhörigheten mellan de nordiska länderna skulle
vara befogat att vägra utlämning jämväl av dansk, finsk, isländsk eller
norsk medborgare. Den tanken bar även framförts, att prövningsrätt dessutom
borde förbehållas beträffande utomnordiska medborgare, domicilierade
i Sverige eller i övriga nordiska länder (jfr prop. 1957: 156 s. 40 och
1958: 139 s. 11). Då Storbritannien är berelt att utlämna även egna med lt

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 174

Kungl. Maj:ts proposition nr 17i år 1963

borgare, har den föreslagna begränsningen ej mött någon förståelse. I sammanhanget
har från brittiskt håll framhållits bl. a., att enligt gällande utlämningstraktater
mellan Storbritannien samt Danmark och Norge svenska
medborgare icke undantages från utlämning från våra nordiska grannländer.

Art. 6 innehåller i första stycket bestämmelsen, att utlämning icke skall
medges, om den eftersökte på den anmodade statens område redan blivit
eller är föremål för rättsliga åtgärder för det brott för vilket utlämning begäres.
Under förhandlingarna har klargjorts, att bestämmelsen även avses
täcka det i Sverige tänkbara fallet att åtalseftergift beslutats, jfr 10 § första
stycket utlämningslagen.

Bestämmelsen i art. 6 andra stycket behandlar det fall, att den eftersökte
är föremål för rättsliga åtgärder eller avtjänar straff på den anmodade statens
område för annat brott än det för vilket utlämning begäres. Stadgandet,
som innebär att med utlämningen skall anstå till dess att det rättsliga
förfarandet avslutats eller straffet avtjänats, svarar mot 11 § första stycket
utlämningslagen.

Förbudet i art. 7 att utlämna vid åtals- eller straffpreskription motsvarar
stadgandet i 10 § andra stycket utlämningslagen.

I art. 8 första stycket har intagits ett förbud mot utlämning för brott av
politisk natur, vilket står i överensstämmelse med 6 § utlämningslagen.

Andra stycket i art. 8 upptager en allmän bestämmelse av innehåll, att
den anmodade staten får vägra utlämning på varje grund som är angiven i
dess lagstiftning. Med stöd av denna bestämmelse kan man från svensk sida
underlåta att efterkomma en utlämningsframställning under hänvisning till
någon av de i utlämningslagen särskilt angivna grunder, vilka ej uttryckligen
nämnts i fördragets text. Utlämning kan sålunda vägras jämlikt 5 §
utlämningslagen i fråga om militära brott. Fördragsbestämmelsen täcker vidare
det i 7 § utlämningslagen stadgade förbudet mot utlämning, då risk
föreligger för förföljelse av den som begäres utlämnad på grund av hans
härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska
uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden. Bestämmelsen
kan likaledes åberopas, därest utlämningen skulle befinnas uppenbart oförenlig
med humanitetens krav i enlighet med stadgandet i 8 § utlämningslagen.
Detsamma gäller, då utländsk dom, såsom närmare beröres i anslutning
till art. 12, ej skulle kunna godtagas i enlighet med vad i 9 § tredje
stycket utlämningslagen sägs. Det har vidare varit förutsatt, att Sverige
med stöd av fördragsbestämmelsen skall vara berättigat att avslå utlämningstramställning,
om den som begäres utlämnad avses skola lagforas vid
extraordinär domstol — i överensstämmelse med den princip som gäller
enligt 12 § första stycket 3. utlämningslagen. Den omständigheten, att förbudet
mot utlämning i sadana fall kommit till uttryck i form av en föreskrift
i berörda lagstadgande rörande villkor i samband med beviljande av
utlämning, har ej ansetts hindra denna fördragsmässiga tillämpning.

Stadgandet i art. 9 uttrycker principen, att den som utlämnats för brott

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 i år 1963

ej får göras till föremål för ingripande för annan brottslighet eller omständighet,
som är att hänföra till tiden före utlämningen, och ej heller vidareutlämnas
till tredje stat annat än under vissa angivna förhållanden. Den
närmare utformningen av artikeln beredde vissa svårigheter under förhandlingarna.
Från brittiskt håll önskade man en låt vara begränsad möjlighet
att lagföra enligt annan brottsrubricering än den som angivits i utlämningsärendet.
Härvid åberopades speciella brittiska problem inom straffrätten
samt det förhållandet, att principerna vad gäller brottsrubriceringen
i de båda fördragsländerna ej är helt överensstämmande, jfr vad förut anförts
i anslutning till art. 3. Med den utformning som artikeln fått kan den
sägas innebära krav på att lagföringen sker, under de i övrigt angivna
villkoren, enligt en brottsrubricering som täcks av de omständigheter med
avseende å brottet, vilka redovisats i utlämningsärendet.

Art. 9 torde stå i överensstämmelse med 12 § första stycket 1. utlämningslagen.
I detta sammanhang torde böra beaktas, att nämnda lagstadgande
innefattar möjlighet att medge lagföring för annat brott, som begåtts
före utlämningen. Anmärkas bör därtill att fördraget ej säger något om sådant
medgivande i efterhand. Anledningen härtill är, att den brittiska lagstiftningen
ej förutser att efterhandsmedgivande skall kunna lämnas.

Fördraget upptager ej någon uttrycklig motsvarighet till 12 § första stycket
2. utlämningslagen, men den däri fastslagna grundsatsen torde ändock,
enligt den uppfattning som vann anslutning vid de mycket grundliga diskussionerna
i frågan Under förhandlingarna, ha kommit till tillräckligt tydligt
uttryck i art. 9. I detta sammanhang må även hänvisas till art. 14 i den
europeiska utlämningskonventionen (prop. 1958: 139 s. 31) och art. IX i
utlämningskonventionen med Amerikas Förenta Stater (prop. 1962:40 s.
15) — bestämmelserna i dessa konventionsartiklar har ansetts kunna godtagas
på svensk sida.

Framställning om utlämning skall enligt art. 10 första stycket i fördraget
göras på diplomatisk väg — undantag gäller för det i art. 19 stadgade fallet.

I art. 10 andra—fjärde styckena redogöres för de handlingar, som skall
bifogas en utlämningsframställning, jfr 14 § utlämningslagen. Här torde
blott böra anmärkas att i fall, då ärendet avser någon som ännu ej dömts,
tramställningen skall vara åtföljd av, förutom häktningsbeslut, jämväl sådana
bevis, som enligt den anmodade statens lagstiftning skulle rättfärdiga
den eftersöktes ställande inför rätta i den staten. Beträffande den som redan
är dömd kräves enligt förevarande artikel bevis om domens innehåll
men ej någon särskild utredning i skuldfrågan. Bestämmelserna torde få
ses mot bakgrunden av vad som sägs i anslutning till art. 12.

Handlingarna i ett utlämningsärende skall, enligt stadgandet i art. 10 femte
stycket, vara översatta till den anmodade statens språk.

Art. 11 innehåller bestämmelser om provisoriskt anhållande i avvaktan
på begäran om utlämning, jfr 23 § utlämningslagen. Framställning enligt
artikeln förutses kunna göras i annan ordning än på diplomatisk väg och
skall innehålla uppgitt om avsikten att begära utlämning av den eftersökte

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1963

samt förklaring, att häktningsbeslut eller fällande dom föreligger gentemot
honom. Härutöver skall i förekommande fall lämnas sådana ytterligare upplysningar,
som skulle ha erfordrats för att rättfärdiga häktningsbeslut, därest
brottet begåtts i den anmodade staten. Den ansökande staten kan icke
påfordra längre provisorisk anhållningstid än trettio dagar.

De fördragsslutande staterna är på grund av bestämmelserna i art. 1, såsom
förut nämnts, underkastade en allmän förpliktelse att bevilja utlämning
för brott enligt de villkor, som angives i fördraget. Art. 12 första stycket
innehåller ett speciellt stadgande, som begränsar den allmänna förpliktelsen.
Enligt detta stadgande gäller skyldigheten endast i fall, då visst mått
av bevisning i skuldfrågan föreligger i utlämningsärendet. Detta torde å
andra sidan innebära att, så snart dessa minimikrav i fråga om bevisningen
är uppfyllda, förpliktelsen skall i princip inträda. På brittisk sida har man
ansett det nödvändigt, att stadgandet, med dess på brittisk rättsuppfattning
utformade bestämmelser, medtages i fördraget. I enlighet med svenska önskemål
har fördraget dock kompletterats med regler som, enligt vad närmare
utvecklas i det följande, på förevarande område modifierar utlämningsförpliktelsen
i den utsträckning som svensk lag påkallar.

Det må erinras om att för utlämning av någon, som ej redan är dömd i
den ansökande staten, gäller enligt 9 § utlämningslagen det kravet, att personen
i fråga är häktad och att sannolika skäl föreligger att han begått gärningen.
Är vederbörande dömd, kräves att domen stödjes av utredningen
och ej eljest föranleder allvarlig erinran. Enbart häktningsbeslut eller dom
förutsättes således ej skola vara tillfyllest som bevisning i skuldfrågan vid
utlämning från Sverige. Möjlighet lämnas dock att i fördrag med främmande
stat bestämma, att häktningsbeslut eller fällande dom skall godtagas
som tillräcklig utredning i skuldfrågan, om det ej i särskilt fall framgår
att beslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt, 9 § tredje stycket.

I fråga om utlämning av personer, som ej redan blivit dömda i den ansökande
staten, kan den brittiska lagstiftningen sägas i princip sträcka
kraven på bevisning i skuldfrågan längre än vad vår lag gör. Utöver förekomsten
av häktningsbeslut fordras från brittisk sida, att förebringad utredning
i utlämningsärendet är tillräcklig att »rättfärdiga den eftersöktes
ställande inför rätta» inför brittisk domstol, därest brottet skulle ha begåtts
på brittiskt område. Den brittiska ståndpunkten i detta hänseende ligger
till grund för utformningen av art. 12 första stycket i fördraget.

Som regel torde fördragets nyss berörda beviskrav medföra, att den utredning,
som enligt art. 10 tredje stycket skall fogas vid utlämningsframställningen,
kommer att omfatta beedigade förklaringar eller vittnesutsagor.
För att en svensk begäran om utlämning skall uppfylla fördragets villkor,
kan det bli nödvändigt att upptaga muntlig bevisning i skuldfrågan
redan vid den häktningsförhandling inför svensk domstol, som föregår
framställningen. Här föreligger tydligen »särskilda skäl» för förebringande
av utredning vid sådan förhandling, om vilket stadgas i 24 kap. 14 § andra
stycket rättegångsbalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1963

Förklaringen till behovet på brittisk sida av beedigade förklaringar eller
vittnesutsagor i utlämningsärenden får sökas i det förhållandet, att beslut
om utlämning av den som ej redan är dömd enligt brittisk rätt föregås av
domstolsförfarande, syftande till att utröna, huruvida förebringad bevisning
är tillräcklig för att rättfärdiga den eftersöktes ställande inför rätta. I denna
rättegång göres genom den brittiska utlämningslagen avsteg från den i brittisk
rätt eljest gällande bevisomedelbarhetsprincipen i så måtto, att skriftliga,
beedigade förklaringar eller vittnesutsagor godtages, om de bestyrkts
på visst sätt, jfr art. 13.

Om man i Storbritannien sålunda uppställer tämligen långtgående krav
på utredning i skuldfrågan vid utlämning av den som ännu ej dömts för
brott, anses å andra sidan dom, vari den tilltalades skuld till brottet fastslås,
enligt brittisk uppfattning böra godkännas såsom full bevisning i skuldfrågan
och således ej bli föremål för granskning och omprövning i det land,
till vilket utlämningsframställning riktas. Den svenska ståndpunkten i denna
fråga har varit, att brittisk dom — i överensstämmelse med vad i 9 §
tredje stycket utlämningslagen sägs — väl kunde erkännas såsom grundval
för utlämningsbegäran men att reservation måste göras för det fall att domen
är uppenbart oriktig. I fråga om utformningen av fördragets bestämmelser
uppnåddes vid förhandlingarna en kompromisslösning. Innehållet i
art. 12 första stycket bestämdes därvid i väsentlig överensstämmelse med
brittiska intentioner. Enighet förelåg dock om att bestämmelsen i art. 8
andra stycket, enligt vilken stat må vägra utlämning på varje grund som är
angiven i dess lagstiftning, lämnar det fördragsmässiga stödet för iakttagandet
av utlämningslagens föreskrifter rörande utredningen i domsfallen.
Ehuru det ej direkt utsagts i fördraget, att brittisk dom skall godtagas på
sätt sägs i 9 § tredje stycket utlämningslagen, torde den uppnådda kompromisslösningen
vid utformningen av art. 12 första stycket och art. 8 andra
stycket få anses i sak innefatta ett sådant åtagande.

Bestämmelsen i art. 12 andra stycket förutser möjlighet för den anmodade
staten att begära kompletterande bevisning och upplysningar.

Reglerna i art. 13 om godtagande av vissa handlingar som bevis och om
formerna för bestyrkande av dessa handlingar synes stela och oformliga vid
jämförelse med svensk rättegångsordning med dess fria bevisprövning. Från
brittisk synpunkt har de emellertid ansetts absolut nödvändiga. Även i detta
avseende är den brittiska ståndpunkten dikterad av tvingande regler i
brittisk lag. Iakttagandet av artikelns föreskrifter torde främst få betydelse
vid utlämning från Storbritannien till Sverige. Föreskrifterna bör ses mot
bakgrunden av bestämmelserna i art. 10 och 12. Handlingar, som har karaktär
av bevis i fördragets mening, är sådana som kan hänföras under art.
10 tredje och fjärde styckena. Det är alltså enbart dessa handlingar, som
här avses.

Art. 14 upptager bestämmelser om hur den konfliktsituation skall lösas,
som uppkommer vid sammanträffande framställningar från flera stater om
utlämning av eu och samma person. De torde vara förenliga med föreskrifterna
i 13 § utlämningslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 174 år 1963

Föreskrifterna i art. 15 är uteslutande betingade av brittisk lagstiftning
och saknar större intresse för svenskt vidkommande.

Förfarandet vid verkställande av utlämning regleras i art. 16. Den som
skall utlämnas skall överlämnas vid den gränsort eller i den hamn, som angives
av den ansökande staten. Överlämnandet skall ske inom tidrymd, som
den anmodade staten äger bestämma, jfr 20 § andra stycket utlämningslagen.

Föremål eller penningar, som kan tjäna till bevis om eller viika åtkommits
genom brottet skall enligt art. 17, om så påfordras, överlämnas till den
ansökande staten i samband med utlämning i den utsträckning den anmodade
statens interna lagstiftning medger, jfr 21 § utlämningslagen. Artikeln
upptager vidare vissa bestämmelser för fall, att egendomen är underkastad
beslag eller blivit föremål för förverkande, samt för tillgodoseende av annans
rätt till egendomen.

Från den i art. 18 knäsatta huvudregeln, att den anmodade staten skall
stå för alla kostnader i utlämningsärende, som uppkommit på dess område,
göres undantag för sådana kostnader som föranletts av att den ansökande
parten blivit företrädd inför domstol. Detta undantag saknar betydelse i
fråga om ett utlämningsförfarande, som genomföres i Sverige. Däremot lär
det som regel komma att visa sig nödvändigt att Sverige företrädes inför
brittisk domstol, när domstolsprövning äger rum i anledning av svensk
framställning om utlämning av någon som misstänkes för brott. I detta
sammanhang hänvisas till vad förut sagts i anslutning till art. 12 om domstolsförfarandet
enligt brittisk rätt.

Enligt art. 19 kan svensk framställning om utlämning av den som påträffats
utanför det brittiska moderlandet riktas direkt till vederbörande guvernör
eller annan behörig myndighet.

Slutligen må nämnas att art. 20 uttryckligen fastslår, att fördraget är tilllämpligt
även på brott som begåtts och beträffande domar som meddelats
före fördragets ikraftträdande, vilket sker tre månader efter ratifikationsinstrumentens
utväxling.

Under åberopande av det anförda får jag föreslå, att det här bilagda utlämningsfördraget
mellan Sverige samt Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland måtte jämlikt § 12 regeringsformen framläggas för
riksdagen för godkännande, och hemställer alltså

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen
att godkänna fördraget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
T. Johansson

Kungl. Maj.ts proposition nr 174- år 1963

Bilaga

Utlämningsfördrag mellan Konungariket
Sverige samt Förenade Konungariket
Storbritannien och Nordirland

Hans Majestät Konungen av Sverige
samt Hennes Majestät Drottningen
av Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland och av Sina
Övriga Riken och Områden, Samväldets
Överhuvud,

vilka önska träffa anstalter för
ömsesidig utlämning för brott,

ha beslutat att för detta ändamål
avsluta ett fördrag och ha i sådant
syfte utsett till Sina Befullmäktigade:

Hans Majestät Konungen av Sverige: Sitt

utomordentliga och befullmäktigade
sändebud i London Bo Gunnar
Richardsson Hägglöf, G.C.V.O.,

Hennes Brittiska Majestät:
för Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland: Sin utrikésminister
The Right Honourable the
Earl of Home, K. T.,

vilka, efter att ha utväxlat sina
fullmakter som befunnits i god och
behörig form, ha överenskommit såsom
följer:

Artikel 1

De höga fördragsslutande parterna
överenskomma att, under de förhållanden
och i enlighet med de villkor
som angivas i detta fördrag, till
varandra utlämna personer, som påträffats
på den anmodade partens
område och vilka äro misstänkta eller
dömda för något i artikel 3 angivet
brott, som begåtts på den ansökande
partens område eller på öppna
havet ombord å fartyg, registrerat
inom denna parts område.

Extradition Treaty between the United
Kingdom of Great Britain and Northern

Ireland and the Kingdom of Sweden

Her Majesty The Queen of the
United Kingdom of Great Britain and
Northern Ireland and of Her other
Realms and Territories, Head of the
Commonwealth, and His Majesty The
King of Sweden;

Desiring to make provision for the
reciprocal extradition of offenders;

Have resolved to conclude a Treaty
for that purpose, and to that end have
appointed as their Plenipotentiaries:

Her Britannic Majesty:

For the United Kingdom of Great
Britain and Northern Ireland: The
Right Honourable the Earl of Home,
K.T., Her Majesty’s Principal Secretary
of State for Foreign Affairs;

His Majesty The King of Sweden:

His Excellency Monsieur Bo Gunnar
Richardsson Hägglöf, G.C.V.O.,
His Majesty’s Ambassadör Extraordinary
and Plenipotentiary in London;

Who, having communicated to
each other their respective Full
Powers, found in good and due form,
have agreed as follows:—

Artide 1

The High Contracting Parties agree
to extradite to each other, in the circumstances
and subject to the conditions
specified in the present Treaty,
those persons who, being accused
or convicted of any of the offences
enumerated in Artide 3 and committed
within the territory of the
requesting Party, or on the high seas
on board a vessel registered in the
territory of that Party, shall be found
within the territory of the requestcd
Party.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1963

Artikel 2

Vid tillämpningen av detta fördrag

skall Hennes Brittiska Majestäts område
anses utgöra:

(a) Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland (här nedan
kallat Förenade Konungariket
), Kanalöarna samt Isle of
Man;

(b) följande områden (jämte områden
lydande under dessa), för
vilkas internationella förbindelser
Hennes Brittiska Majestäts
regering i Förenade Konungariket
är ansvarig, nämligen Federationen
Rhodesia och Nyasaland
(omfattande Sydrhodesia,
Nordrhodesia och Nyasaland),
Aden, Antigua, Bahamaöarna,
Barbados, Basutoland, Bechuanaland,
Bermudasöarna, Brittiska
Antarktisterritoriet, Brittiska
Guyana, Brittiska Honduras, protektoratet
Brittiska Salomonöarnr.
, Brunei, Caymanöarna, Dominica,
Falklandsöarna, Fidjiöarna,
Gambia (kolonien och protektoratet),
Gibraltar, Gilbertoch
Elliceöarna, Grenada, Hongkong,
Kenya (kolonien och protektoratet),
Malta, Mauritius,
Montserrat, Nordborneo, Pitcairn,
S:t Christopher, Nevis och
Anguilla, S:t Helena, S:ta Lucia,
S:t Vincent, Sarawak, Seychellerna,
staten Singapore, de suveräna
basområdena Akrotiri och
Dhekelia på ön Cypern, Swaziland,
Turks- och Caicosöarna,
Jungfruöarna samt protektoratet
Zanzibar;

(c) varje annat område, för vars internationella
förbindelser Hennes
Brittiska Majestäts regering
i Förenade Konungariket är ansvarig
och till vilket tillämpningen
av detta fördrag må komma
att utsträckas genom överenskommelse
mellan de höga fördragsslutande
parternas regeringar,
ingången genom noteväxling.

Article 2

For the purposes of the present
Treaty the territory of Her Britannic
Majesty shall be deemed to be:

(a) the United Kingdom of Great
Britain and Northern Ireland (hereinafter
referred to as »the United
Kingdom»), The Channel Islands and
the Isle of Man;

(b) the following territories (and
their dependencies) for the international
relations of which Her Britannic
Majesty’s Government in the
United Kingdom are responsible, that
is to say:

the Federation of Rhodesia and
Nyasaland (consisting of Southern
Rhodesia, Northern Rhodesia and
Nyasaland), Aden, Antigua, Bahamas,
Barbados, Basutoland, Bechuanaland,
Bermuda, British Antarctic Territory,
British Guiana, British Honduras,
British Solomon Islands Protectorate,
Brunei, Cayman Islands, Dominica,
Falkland Islands, Fiji, Gambia
(Colony and Protectorate), Gibraltar,
Gilbert and Ellice Islands, Grenada,
Hong Kong, Kenya (Colony and Protectorate),
Malta, Mauritius, Montserrat,
North Borneo, Pitcairn, St.
Christopher, Nevis and Anguilla, St.
Helena, St. Lucia, St. Vincent, Sarawak,
Seychelles, the State of Singapore,
the Sovereign Base Areas of
Akrotiri and Dhekelia in the Island
of Cyprus, Swaziland, Turks and
Cäicos Islands, Virgin Islands and
Zanzibar Protectorate;

(c) any other territory for the international
relations of which Her
Britannic Majesty’s Government in
the United Kingdom are responsible
and to which the application of the
present Treaty may be extended by
common agreement between the
Governments of the High Contracting
Parties embodied in an Exchange of
Notes.

Kimgl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

Artikel 3

(1) Utlämning skall ömsesidigt
medgivas i enlighet med bestämmelserna
i detta fördrag för följande
brott, förutsatt att den påtalade gärningen
utgör brott, för vilket utlämning
kan ske enligt båda de höga fördragsslutande
parternas lagar:

1. Mord, mordförsök, stämpling
till mord.

2. Dråp.

3. Givande eller användande av
invärtes eller invärtes medel i
avsikt att fördriva foster hos
kvinna.

4. Våldtäkt.

5. Otukt eller försök till otukt
med kvinna, som ej uppnått
femton års ålder.

6. Sedlighetsbrott.

7. Bortförande av person, olovligt
frihetsberövande.

8. Bortförande, övergivande, utsättande
eller olagligt kvarhållande
av barn.

9. Koppleri.

10. Tvegifte.

11. Uppsåtlig grov misshandel.

12. Misshandel föranledande
kroppsskada.

13. Hot i avsikt att tilltvinga sig
penningar eller värdeföremål.

14. Mened, anstiftan av mened.

15. Bestickning och tagande av
muta.

16. Mordbrand.

17. Inbrott eller våldsamt inträngande
i någons hemvist i avsikt
att begå brott; rån, stöld, trolöshetsbrott
gentemot arbetsgivare.

18. Bedrägeri av förvaltare, syssloman,
bankir, agent, kommissionär,
förmyndare eller god man
eller av direktör, styrelseledamot
eller tjänsteman i bolag
ävensom trolöshetsbrott.

19. Åtkomst av penningar, värdepapper
eller föremål genom
falska uppgifter; mottagande
av penningar, värdepapper el -

Article 3

(1) Extradition shall be reciprocally
granted, subject to the provisions
of this Treaty, for the following
offences, provided that the offence
charged constitutes an extradition
offence according to the laws of
both High Contracting Parties:

1. Murder or attempt or conspiracy
to murder.

2. Manslaughter.

3. Administering drugs or using
instruments with intent to
procure the miscarriage of
women.

4. Rape.

5. Unlawful sexual intercourse,
or any attempt to have unlawful
sexual intercourse, with a
girl under fifteen years of age.

6. Indecent assault.

7. Kidnapping, abduction, or false
imprisonment.

8. Stealing, abandoning, exposing
or unlawfully detaining a child.

9. Procuration.

10. Bigamy.

11. Maliciously wounding or inflicting
grievous bodily harm.

12. Assault occasioning actual
bodily harm.

13. Threats with intent to extort
money or other things of value.

14. Perjury or subornation of
perjury.

15. Bribery.

16. Arson.

17. Burglary or housebreaking,
robbery or robbery with violence,
larceny or embezzlement.

18. Fraud by a bailee, banker,
agent, factor or trustee, or by
a director, member or public
officer of any company, or
fraudulent conversion.

19. Obtaining money, valuable security
or goods by false pretences;
receiving any money,
valuable security or goods,

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1963

ler föremål med vetskap om att
det mottagna stulits eller annorledes
olagligen åtkommits.

20. (a) Eftergörande eller förändrande
av penningar, utgivande
av eftergjorda eller förändrade
penningar;

(b) Tillverkning eller innehav
av hjälpmedel, verktyg, form
eller maskin, som kan användas
och är avsedd att användas
för eftergörande av penningar,
med insikt härom och
utan laglig befogenhet;

(b) ovan.

21. Förfalskning eller utgivande av
det som är förfalskat.

22. Varje olaglig handling, företagen
i uppsåt att sätta säkerheten
i fara för person som reser
på järnväg.

23. Gäldenärsbrott.

24. Brott eller försök till brott i
samband med handel med farliga
droger.

25. Avsiktlig skadegörelse på egendom.

26. Sjöröveri enligt folkrätten.

27. Uppsåtligt sänkande eller förstörande
av fartyg till sjöss,
försök eller stämpling härtill.

28. Misshandel ombord å fartyg på
öppna havet med uppsåt att
döda eller tillfoga svår kroppsskada.

29. Myteri eller stämpling till myteri
mot befälhavarens myndighet
ombord å fartyg på öppna
havet.

30. Slavhandel.

(2) Utlämning skall även medgivas
för medverkan till något av ovannämnda
brott, förutsatt att denna
medverkan är straffbar enligt båda
de höga fördragsslutande parternas
lagar.

(3) Utlämning må även medgivas
efter den anmodade partens gottfinnande
för varje annat brott, för vil -

knowing it to have been stolen
or unlawfully obtained.

20. (a) Counterfeiting or altering
money, or uttering counterfeited
or altered money;

(b) Knowingly and without
lawful authority making or
having in possession any instrument,
tool or engine adapted
and intended för the
counterfeiting of money;

21. Forgery, or uttering what is
forged.

22. Any unlawful act done with
intent to endanger the safety
of any persons travelling upon
a railway.

23. Offences against bankruptcy
law.

24. Offences, or attempted offences,
in connexion with the traffic
in dangerous drugs.

25. Malicious damage to property.

26. Piracy by the law of nations.

27. Sinking or destroying a vessel
åt sea, or attempting or conspiring
to do so.

28. Assaults on board a ship on
the high seas with intent to
destroy life or to do grievous
bodily harm.

29. Revolt or conspiracy to revolt
by two or more persons on
board a ship on the high seas
against the authority of the
master.

30. Dealing in slaves.

(2) Extradition is also to be granted
for participation in any of the
aforesaid offences, provided that the
participation is punishable by the
laws of both High Contracting
Parties.

(3) Extradition may also be granted
åt the discretion of the requested
Party in respect of ony other offences

Kungl. Maj.ts proposition nr 174 år 1963

ket utlämning kan medgivas enligt
båda parternas lagar.

(4) Utlämning må vägras, om den
eftersökte enligt den ansökande partens
lagstiftning är underkastad
dödsstraff för det brott varå utlämningsframställningen
grundas, medan
den anmodade partens lagstiftning
icke föreskriver dödsstraff i liknande
fall.

Artikel 4

Utlämning av den som dömts för
något av de i artikel 3 uppräknade
brotten må begäras endast om det utmätta
straffet utgöres av frihetsberövande
under en tid av lägst fyra månader.

Artikel 5

Vardera höga fördragsslutande
parten förbehåller sig rätt att vägra
eller medgiva utlämning av egen medborgare
till den andra parten.

Artikel 6

(1) Utlämning skall icke medgivas,
om den eftersökte på den anmodade
höga fördragsslutande partens
område redan blivit föremål för rättsliga
åtgärder eller vid tiden för
framställningen är föremål för sådana
åtgärder för det brott för vilket
utlämning begäres.

(2) Om förundersökning för annat
brott inletts mot den eftersökte
på den anmodade partens område eller
om han där avtjänar straff för
sådant brott, skall med hans utlämnande
anstå till dess att det rättsliga
förfarandet slutförts och han till fullo
avtjänat honom ådömt straff.

Artikel 7

Utlämning skall icke medgivas, om
enligt antingen den ansökande eller
den anmodade höga fördragsslutande
partens lagstiftning talan å det brott
för vilket utlämning begäres blivit
preskriberad eller straffet för brottet
eljest förfallit.

for which it can be granted according
to the laws of both Parties.

(4) Extradition may be refused it'',
under the law of the requesting
Party, the person claimed is liable
to the death penalty for the offence
on which the request for his extradition
is based, but the law of the
requested Party does not provide for
the death penalty in a similar case.

Article 4

The extradition of a person convieted
of any of the offences enumerated
in Article 3 may be requested
only if the punishment awarded consists
of deprivation of liberty for a
period of åt least four months.

Article 5

Each High Contracting Party
reserves the right to refuse or grant
the surrender of its own subjeets to
the other Party.

Article 6

(1) Extradition shall not be granted
if the person claimed has already
been or is åt the time of the request
being proceeded against, in the territory
of the requested High Contracting
Party, for the offence for which
his extradition is requested.

(2) If the person claimed is under
examination or under punishment in
the territory of the requested Party
for any other offence, his extradition
shall be deferred until the conclusion
of the trial and the full execution of
any punishment awarded to him.

Article 7

Extradition shall not be granted if
the person claimed has, according to
the law of either the requesting or
the requested High Contracting
Party, become immune by lapse of
time from prosecution or punishment
for the offence for which extradition
is requested.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1963

Artikel 8

(1) Den som eftersökes skall icke
utlämnas, om det brott, för vilket
hans utlämnande begäres, av den anmodade
höga fördragsslutande parten
anses vara av politisk natur eller
om han övertygar den anmodade parten
om att utlämningsframställningen
i själva verket gjorts i avsikt att
lagfora eller straffa honom för brott
av politisk natur.

(2) Den anmodade parten må vägra
utlämning på varje annan grund,
som är angiven i denna parts lagstiftning.

Artikel 9

Den som utlämnats må icke, innan
han återvänt till den anmodade
partens område eller fyrtiofem dagar
förflutit efter det att han haft möjlighet
att återvända dit, i något fall
berövas friheten eller göras till föremål
för rättsliga åtgärder på den ansökande
höga fördragsslutande partens
område för annat, före hans
överlämnande begånget brott än sådant,
som konstitueras av den gärning
på grund varav hans utlämnande
medgivits och tillika är av beskaffenhet
att kunna föranleda utlämning,
eller för annan omständighet,
som är att hänföra till tiden före
hans utlämnande, och ej heller av
den ansökande parten utlämnas till
tredje stat.

Artikel 10

(1) Där ej annat följer av bestämmelserna
i artikel 19, skall framställning
om utlämning göras på diplomatisk
väg.

(2) Framställningen skall vara åtföljd
av:

(a) en så noggrann beskrivning
som möjligt beträffande den
som begäres utlämnad ävensom
varje annan upplysning
ägnad att tjäna till ledning vid
fastställandet av hans identitet
och medborgarskap;

(b) uppgift om och närmare beskrivning
av det brott för vilket
utlämning begäres;

Article 8

(1) A person claimed shall not be
extradited if the offence for which
his extradition is requested is regarded
by the requested High Contracting
Party as one of a political
character, or if he satisfies the requested
Party that the request for
his extradition has in fact been made
with a view to try or punish him for
an offence of a political character.

(2) A requested Party may refuse
extradition on any other ground
which is specified by the law of that
Party.

Article 9

A person extradited shall in no
case be kept in custody or proceeded
against in the territory of the requesting
High Contracting Party for
any offence committed prior to his
surrender other than an extraditable
offence established by the facts in
respect of which his extradition has
been granted, or on account of any
other matters arising prior to his
surrender, nor shall he be extradited
by that Party to a third State, until
he has been restored, or until the
expiration of 45 days after he has had
an opportunity of returning, to the
territory of the requested Party.

Article 10

(1) Subject to the provisions of
Article 19, the request för extradition
shall be made through the diplomatic
channel.

(2) The request shall be accompanied
by:

(a) as accurate a description as
possible of the person claimed
together with any other information
which would help
to establish his identity and
nationality;

(b) a statement and particulars of
the offence for which his extradition
is requested;

Kungl. Maj.ts proposition nr 174 år 1963

(c) texten till det lagrum som är
tillämpligt, därest sådant finnes,
samt uppgift om det straff
som kan följa på brottet;

(d) uppgift om de lagbestämmelser
på grund av vilka utlämning
för brottet kan ske enligt
den ansökande höga fördragsslutande
partens lagstiftning.

(3) Om framställningen avser person
som misstänkes för brott, måste
den härutöver vara åtföljd av häktningsbeslut,
meddelat av domare eller
annan behörig myndighet på den ansökande
partens område, liksom av
sådana bevis som enligt den anmodade
partens lagstiftning skulle rättfärdiga
hans ställande inför rätta,
därest brottet hade begåtts på den
anmodade partens område.

(4) Om framställningen avser person
som redan dömts, måste den åtföljas
av bevis om domens innehåll
liksom av uppgift om hur lång tid av
straffet, som ännu icke avtjänats.

(5) De handlingar, varå framställningen
om utlämning grundas, skola
vara åtföljda av översättning till den
anmodade partens språk.

Artikel 11

(1) I brådskande fall må vardera
höga fördragsslutande parten begära
provisoriskt anhållande av den eftersökte
i avvaktan på att framställning
om utlämning överlämnas. Sådan
begäran skall innehålla uppgift
om avsikten att begära utlämning a\
den eftersökte samt förklaring, att
häktningsbeslut eller fällande dom
föreligger gentemot honom, liksom i
förekommande fall sådana ytterligare
upplysningar som skulle ha erfordrats
för att rättfärdiga beslut om
häktning, därest brottet begåtts eller
den eftersökte dömts på den anmodade
höga fördragsslutande partens område.

(2) I)cn som anhållits på grund av

(c) the text of the enactment, it''
any, creating the offence, and
a statement of the punishment
which can be imposed therefor; (d)

a statement of the legal provisions
which establish the
extraditable character of the
offence according to the law
of the requesting High Contracting
Party.

(3) If the request relätes to a
person accused, it must also be accompanied
by a warrant of arrest
issued by a judge, magistrate or
other competent authority in the
territory of the requesting Party and
by such evidence as, according to the
law of the requested Party, would
justify his committal for trial if the
offence had been committed in the
territory of the requested Party.

(4) If the request relätes to a person
already convicted, it must be accompanied
by evidence of the conviction
and sentence and by a statement
showing howT much of the
sentence has not yet been carried out.

(5) The documents in support of
the request for extradition shall be
accompanied by a translation thereof
into the language of the requested
Party.

Article 11

(1) In case of urgency either High
Contracting Party may apply for the
provisional arrest of the person
claimed, pending the presentation of
the request for extradition. Such application
shall contain an indication
of intention to request the extradition
of the person claimed and a statement
of the existence of a warrant of
arrest or a judgment of conviction
against that person, and such further
information, if any, as may be necessary
to justify the issue of a warrant
of arrest had the offence been committed,
or tbe person claimed been
convicted, in the territory of the requested
High Contracting Party.

(2) A person arrested upon such

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1963

sådan begäran skall frigivas sedan
trettio dagar förflutit från dagen för
anhållandet, därest icke framställning
om utlämning dessförinnan
mottagits. Vad nu sagts utgör dock,
om sådan framställning därefter mottages,
icke hinder för vidtagande avåtgärder
i syfte att utlämna den eftersökte.

Artikel 12

(1) Utlämning skall medgivas endast
om bevisningen må anses tillfyllest
enligt den anmodade höga fördragsslutande
partens lagstiftning,
antingen för att rättfärdiga den eftersöktes
ställande inför rätta, därest
det brott för vilket han misstänkes
hade begåtts på den anmodade
partens område, eller för att styrka
att den eftersökte är identisk med
den som av domstol hos den ansökande
parten befunnits skyldig till brottet.

(2) Om den anmodade parten finner
att förebragt bevisning eller lämnade
upplysningar icke äro tillräckliga
för att medgiva beslut över framställningen,
skola ytterligare bevisning
eller upplysningar överlämnas
inom tid, som denna part utsätter.

Artikel 13

Beedigad förklaring eller vittnesutsaga,
upptagen på den ansökande
partens område, intyg eller domstolshandling,
utvisande att dom meddelats,
ävensom häktningsbeslut samt
avskrifter av handlingar som nu
sagts skola av den anmodade höga
fördragsslutande partens myndigheter
godtagas såsom bevis i utlämningsförfarande,
därest handlingens
eller avskriftens äkthet bekräftats

(a) genom egenhändig underskrift
å häktningsbeslut eller bestyrkande
å annan originalhandling
av domare eller tjänsteman
hos den ansökande parten
eller genom bestyrkande
på samma sätt å avskrift att
denna överensstämmer med
originalet, samt

an application shall be set åt liberty
upon the expiration of thirty days
from the date of his arrest it'' a request
for his extradition shall not
have been received. However, this
stipulation shall not prevent the institution
of proceedings with a view
to extraditing the person claimed it"
the request is subsequently received.

Article 12

(1) Extradition shall be granted
only if the evidence be found sufficient,
according to the law of the
requested High Contracting Party,
either to justify the committal for
trial of the person claimed it'' the
offence of which he is accused had
been committed in the territory of
the requested Party, or to prove that
he is the identical person convicted by
the courts of the requesting Party.

(2) If the requested Party considers
that the evidence produced or
information supplied is not sufficient
in order to enable a decision to be
taken as to the request, addilional
evidence or information shall be submitted
within such time as that
Party shall require.

Article 13

The authorities of the requested
High Contracting Party shall admit
as evidence, in any proceedings for
extradition, a sworn deposition or
affirmation taken in the territory of
the requesting Party, any certificate
of, or judicial document stating the
fact of, a conviction, any warrant,
and any copy of any of the foregoing
documents, if it is authenticated —

(a) in the case of a warrant by
being signed, or in the case of
any other original document by
being certified, by a judge, magistrate
or officer of the requesting
Party or, in the case
of a copy, by being so certified
to be a true copy of the original,
and

Kungl. Maj ds proposition nr 174 år 1963

(b) antingen av vittne under ed
eller genom handlingen eller
avskriften åsatt ämbetssigill,
tillhörande behörig medlem av
den ansökande partens regering; eller

på annat sätt som är medgivet
enligt den anmodade partens lagstiftning.

Artikel 14

Om endera höga fördragsslutande
parten och en eller flera andra stater
samtidigt begära utlämning av
samma person, vare sig för samma
eller för olika brott, skall den anmodade
parten, i den utsträckning
dess lag medger, fatta sitt beslut under
hänsynstagande till samtliga omständigheter,
däri inbegripet bestämmelser
i förevarande hänseende i gällande
avtal mellan den anmodade
parten och de ansökande staterna,
brottens relativa svårhetsgrad och
platsen för brotten, framställningarnas
tidsföljd, den eftersöktes nationalitet
samt möjligheten att han senare
utlämnas till annan stat.

Artikel 15

Den som eftersökes må icke utlämnas
av Hennes Brittiska Majestäts
regering i Förenade Konungariket,
förrän femton dagar förflutit
från den dag han lagligen befunnits
skola utlämnas eller, därest besvär
anförts eller ansökan gjorts om frigivning
på grund av habeas corpus,
förrän behörig domstol slutligen avgjort
frågan.

Artikel 16

(1) Om utlämning beviljats, skall
den eftersökte av den anmodade höga
fördragsslutande partens myndigheter
föras till den gränsort eller ombordstigningshamn
på denna parts
område, som angives av den ansökande
parten.

(2) Den ansökande parten skall
föra den eftersökte från den anmodade
partens område inom skälig tid,

(b) either by the oath of some witness
or by being sealed with the
official seal of the appropriate
Minister of the requesting
Party;

or in such other manner as may be
permitted by the law of the requested
Party.

Article 14

If the extradition of a person is
requested concurrently by one of the
High Contracting Parties and by
another State or States, either for the
same offence or for different offences,
the requested Party shall
make its decision, in so far as its
law allows, having regard to all the
circumstances, including the provisions
in this regard in any agreements
subsisting between the requested
Party and the requesting
States, the relative seriousness and
place of commission of the offences,
the respective dates of the requests,
the nationality of the person claimed
and the possibility of subsequent extradition
to another State.

Artide 15

A person claimed shall not be
extradited by Her Britannic Majesty’s
Government in the United Kingdom
until the expiration of fifteen days
from the date on which he has been
held judicially to be liable to extradition
or, if an appeal has been
lodged or proceedings for a writ of
habeas corpus brought, until after
the final decision of the competent
court has been given.

Artide 16

(1) If extradition is granted, the
person claimed shall be sent by the
authorities of the requested High
Contracting Party to the frontier or
port of embarkation in the territory
of that Party which the requesting
Party shall indicate.

(2) The requesting Party shall
remove the person claimed from the
territory of the requested Party

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 h år 1963

som den senare parten må bestämma.
Iakttages icke tid, som sålunda bestämts,
må den anmodade parten
vägra att utlämna honom för det ifrågavarande
brottet.

Artikel 17

(1) När framställning om utlämning
bifallits, skall, om så påfordras,
den anmodade höga fördragsslutande
parten, i den utsträckning dess lagstiftning
medger, till den ansökande
parten överlämna alla föremål och
penningar

(a) vilka kunna tjäna till bevis
om brottet;

(b) vilka åtkommits genom brottet
och äro i den eftersöktes
besittning.

(2) Om ifrågavarande föremål eller
penningar äro underkastade beslag
eller ha blivit föremål för förverkande
på den anmodade partens
område, må den senare i samband
med pågående rättsliga åtgärder tillfälligt
behålla dem eller överlämna
dem på villkor att de återställas.

(3) Dessa bestämmelser skola icke
lända till förfång för rättighet, som
må tillkomma den anmodade parten
eller annan person än den eftersökte.
Om sådan rättighet föreligger, skola
föremålen och penningarna på begäran
kostnadsfritt återställas till den
anmodade parten så snart som möjligt
efter det att de rättsliga åtgärderna
slutförts.

Artikel 18

Kostnader, som uppkommit på den
anmodade höga fördragsslutande
partens område till följd av utlämningsförfarande,
skola bestridas av
denna part. Den ansökande parten
skall dock stå för kostnader, som föranletts
av att parten lagligen företrätts
inför domstol hos den anmodade
parten.

Artikel 19

Av regeringen i Konungariket
Sverige gjord framställning om utlämning
för brott av den som påträf -

within such reasonable period as the
latter may specify. If he is not so
removed within such a period, the
requested Party may refuse to extradite
him for the same offence.

Article 17

(1) When a request for extradition
is granted, the requested High Contracting
Party shall, so far as its law
allows, hand over to the requesting
Party, if required, all artides and
sums of money -—

(a) which may serve as proof of
the offence;

(b) which have been acquired as
a result of the offence and
which are in the possession of
the person claimed.

(2) If the artides and sums of
money in question are liable to
seizure or confiscation in the territory
of the requested Party, the latter
may, in connexion with pending
proceedings, temporarily retain them
or hand them over on condition that
they are returned.

(3) These provisions shall not
prejudice the rights of the requested
Party or of any persons, other than
the person claimed. When these
rights exist, the artides and sums of
money shall on request be returned
to the requested Party without charge
as soon as possible after the end of
the proceedings.

Article 18

Expenses incurred in the territory
of the requested High Contracting
Party by reason of extradition shall
be home by that Party. However, the
requesting Party shall bear any expenses
occasioned by being legally
represented before the courts of the
requested Party.

Article 19

A request on the part of the
Government of the Kingdom of
Sweden for the extradition of an

Kungl. Maj.ts proposition nr 174 år 1963

fats på något av de områden som angivas
i artikel 2 (b) och (c) må riktas
till guvernören eller annan behörig
myndighet inom detta område,
vilken det står fritt att hänskjuta
ärendet till Hennes Brittiska Majestäts
regering i Förenade Konungariket.

Artikel 20

Detta fördrag skall vinna tillämpning
beträffande brott som begåtts
eller beträffande domar som meddelats
före eller efter fördragets ikraftträdande.

Artikel 21

(1) Detta fördrag skall ratificeras
och ratifikationsinstrumenten skola
utväxlas i Stockholm snarast möjligt.
Det skall träda i kraft tre månader
efter dagen för utväxlingen av
ratifikationsinstrumenten.

(2) Vardera höga fördragsslutande
parten må när som helst bringa detta
fördrag att upphöra genom att sex
månader dessförinnan på diplomatisk
väg uppsäga detsamma hos den
andra parten.

Till bekräftelse härav ha ovannämnda
befullmäktigade ombud undertecknat
detta fördrag och därå
anbringat sina sigill.

Som skedde i London den 26 april
1963 i två exemplar, på svenska och
engelska språken, vilka äga lika vitsord.

offender who is found in any of the
territories mentioned in subparagraphs
(b) and (c) of Article 2 may
be made to the Governor or other
competent authority of that territory,
who may, if he thinks fit, refer the
matter to Her Britannic Majesty’s
Government in the United Kingdom.

Article 20

The present Treaty shall apply to
offences committed, or convictions
which have taken place, before or
after the coming into force of this
Treaty.

Article 21

(1) The present Treaty shall be
ratified, and the instruments of ratification
shall be exchanged åt Stockholm
as soon as possible. It shall
come into force three months after
the date of the exchange of instruments
of ratification.

(2) Either of the High Contracting
Parties may terminate the present
Treaty åt any time by giving six
months’ notice to the other through
the diplomatic channel.

In wutness whereof the abovenamed
Plenipotentiaries have signed
the present Treaty and affixed thereto
their seals.

Done in duplicate åt London,
this 26th day of April 1963, in the
English and Swedish languages, both
texts being equally authoritative.

För Hans Majestät Konungen
av Sverige:

For His Majesty The King
of Sweden:

Gunnar Hägglöf

L. S.

För Hennes Brittiska Majestät:
För Her Britannic Majesty:
Home
L. s.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 621248