Kungl. Maj:ts proposition nr 17 (Proposition 1952:17)

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Nr 17.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31b); given
Stockholms slott den 21 december 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås åtskilliga ändringar i gruvlagen. Dessa beröra ej
lagstiftningens huvudgrunder utan ha i stort sett karaktär av detaljändringar
i olika hänseenden. Bland annat föreslås ändringar av bestämmelserna
om förfarandet vid flera samtidiga inmutningsansökningar, hinder
mot inmutning och utmål, undersökningstidens längd i speciella fall, utläggande
av utmål över angränsande inmutning, ianspråktagande av mark
utom utmål, kallelse till och utevaro från utmålsförrättning, årlig avgäld
enligt 53 §, stängsel, försvarsavgift och förverkande. I huvudsakligen förtydligande
syfte föreslås vidare jämkningar i lagreglerna om undersökningsarbetet,
om rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra sig icke inmutningsbara
mineral och om rätten till brytning då flera delägare finnas. Slutligen
förordas tillägg om rätt för kronan respektive jordägaren att göra provborrningar
före anmälan om begagnande av kronoandel (jordägareandel).

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1953. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 17.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag till Lag om

ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Härigenom förordnas att 3—5 §§, 6 § 2 och 3 inom., 7 §, It § 2 inom.,
12, 17, 19 och 20 §§, 21 § 1 och 2 mom., 23 § 3 inom., 26, 28, 31, 34, 35,
42, 45 och 47 §§, 49 § 1 mom. samt 51—57, 63 och 68—70 §§ gruvlagen den
3 juni 1938 ävensom övergångsbestämmelserna till samma lag1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.
3 §•

Inmutningsrätten gäller----

Hava flera å samma dag inkommit
med ansökningar som helt eller
delvis avse samma område, meddele
bergmästaren dem var sin mutsedel,
och njute de sedan lika rätt med avseende
å det område som är gemensamt
för ansökningarna; dock skall,
därest någon av inmutorna kan visa
att han, innan ansökningarna inkommit,
först upptäckte inmutpingsbar
mineralfyndighet inom det område
hans ansökning avser samt nämnda
fyndighet icke är belägen å område
som förut varit inmutat eller belagt
med utmål, inmutningsrätten till det
gemensamma området tillhöra honom
ensam. 1

--- till bergmästaren.

Hava flera å samma dag inkommit
med ansökningar som helt eller
delvis avse samma område, njute de
lika rätt med avseende å det område
som är gemensamt för ansökningarna;
dock skall, därest någon av sökandena
kan visa att han, innan ansökningarna
inkommit, först upptäckte
inmutningsbar mineralfyndighet
inom det område hans ansökning
avser samt fyndstället icke är beläget
å område som förut varit inmutat eller
belagt med utmål, inmutningsrätten
till det gemensamma området
tillhöra honom ensam.

1 Senaste lydelse, se beträffande 5 § SFS 1942: 512, beträffande 52 S och övergångsbestämmelserna
SFS 1945: 812 samt beträffande 68 § SFS 1949: 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

4 §■

Inmutat område skall vara cirkelformigt
med tvåhundra meters radie
i horisontalplanet räknat, dock med
den inskränkning i områdets yta som
betingas av hinder enligt 5 §.

Inmutat område skall vara cirkelformigt
med tvåhundra meters radie
i horisontalplanet räknat, dock med
den inskränkning i områdets yta som
betingas av hinder enligt 5 § vid mutsedelns
utfärdande. När särskilda
skäl därtill äro, må även annan inskränkning
i områdets yta på begäran
av inmutaren ske.

Medelpunkten i---------marken bestämd.

Det inmutade-------äldre utmål.

5 §•

Inmutningspunkten må----

1) område å kr ono jord som genom
beslut av Konung och riksdag förklarats
skola utgöra statsgruvefält;
dock att vad sålunda stadgats ej skall
äga tillämpning, där inmutning sökes
för kronans räkning;

2) område som enligt vad därom
är stadgat blivit avsatt till nationalpark
;

--- område omfatta:

1) område å kronojord som genom
beslut av Konung och riksdag förklarats*
skola utgöra statsgruvefält
eller om vars förklarande för statsgruvefält
statlig myndighet väckt
förslag hos Konungen; dock att vad
sålunda stadgats ej skall äga tillämpning,
där inmutning sökes för kronans
räkning, och att Konungen i
andra fall, när synnerliga skäl därtill
äro, äger medgiva undantag från vad
nu föreskrivits;

2) område som enligt vad därom
är stadgat blivit avsatt till nationalpark
eller om vars förklarande för
nationalpark statlig myndighet väckt
förslag hos Konungen; dock att Konungen
äger medgiva undantag från
vad nu stadgats, när synnerliga skäl
därtill äro;

3) befästningsområde eller---- — — — Konungen bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på-----— anläggningens ytterkant;

6) område beläget på mindre av- 6) område beläget på mindre avstånd
än etthundra meter, i horison- stånd än etthundra meter, i horisontalplanet
räknat, från boningshus el- talplanet räknat, från byggnad, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ler från annan åbyggnad, där den är
uppförd vid gård, eller från tomtplats
eller trädgård, med mindre medgivande
till inmutning lämnats av
såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen
eller trädgården som den vilken
därtill har nyttjanderätt; dock
att under byggnad som nu sagts ej
skall innefattas byggnad som är belägen
å inmutat eller utmålslagt område
vartill gruvrätten äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk
kraftstation eller industriell anläggning,
med mindre medgivande till
inmutning lämnats av ägaren till
kraftstationen eller anläggningen;

•

8) förut inmutat område eller utlagt
utmål, såvida rätten därtill äger
bestånd då den nya ansökningen inkommer,
eller område vartill annan
på grund av stadgandet i 3 § första
stycket äger företrädesrätt;

9) område, varå

är avsedd att stadigvarande användas
till bostad, eller från annan åbyggnad,
där den är uppförd vid gård, eller
från tomtplats eller trädgård vid bostadsbyggnad
som nyss nämnts, med
mindre medgivande till inmutning
lämnats av såväl ägaren till byggnaden,
tomtplatsen eller trädgården
som den vilken därtill har nyttjanderätt;
dock att under byggnad som nu
sagts ej skall innefattas byggnad
som är belägen å inmutat eller utmålslagt
område vartill gruvrätten
äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk
kraftstation eller industriell anläggning,
med mindre medgivande till
inmutning lämnats av ägaren till
kraftstationen eller anläggningen eller
Konungen lämnat tillstånd därtill; 8)

förut inmutat område eller utlagt
utmål, såvida rätten därtill äger
bestånd då den nya ansökningen inkommer,
eller område vartill annan
på grund av stadgandet i 3 § äger
företrädesrätt; skolande, i fall då ansökning
om utvidgning av utmål
skett, det med ansökningen avsedda
området från och med den dag ansökningen
inkommit till bergmästaren
vara i förevarande avseende likställt
med inmutat område, i den
mån området kan komma i fråga för
utvidgningen.

medgivande därtill.

6 §•

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn-----— och postadress;

2) mineralfyndighetens art;

3) fastighet, församling och län, 3) fastighet, församling och län,
där det med ansökningen avsedda där det med ansökningen avsedda

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

området är beläget, ävensom ägarens
namn, yrke, hemvist och postadress;

området är beläget, ävensom ägarens
namn, yrke, hemvist och postadress;
dock må i sistnämnda hänseenden,
där mark är samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare och för
samfälligheten finnes känd styrelse
eller annan som är satt att den förvalta,
uppgifterna i stället avse ledamöterna
i styrelsen eller förvaltaren;

inmutningspunktens belägenhet--------kan uppstå;

huruvida sökanden------må beviljas;

huruvida inom--------äldre inmutningsrätten;

7) förslag till---------inmutade området.

3 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) karta eller-------må beviljas;

2) där jämlikt------medgivande lämnats;

3) där sökanden är svenskt bolag 3) där sökanden är svenskt bolag

eller svensk ekonomisk förening eller
där jämlikt 5 § 1), 2) eller 7) Konungens
tillstånd erfordras för inmutning,
handlingar utvisande sökandens
rätt att verkställa inmutningen
eller, om sökanden icke inne har

sådan rätt, till Konungen ställd
ansökning om tillstånd att verkställa
inmutningen;

4) en ansökningsavgift---------10 § stadgas.

eller svensk ekonomisk förening,
handlingar utvisande sökandens rätt
att verkställa inmutningen eller, om
sökanden icke innehar sådan rätt, till
Konungen ställd ansökning om tillstånd
att verkställa inmutningen;

Finner bergmästaren------rekommenderat brev.

Hava flera å samma dag inkommit
med ansökningar som helt eller delvis
avse samma område, skall bergmästaren
förelägga envar sökande att,
om han vill göra gällande att inmutningsrätten
till det gemensamma området
enligt vad i 3 § andra stycket
är stadgat skall tillhöra honom ensam,
inom viss i föreläggandet angiven
tid väcka talan därom vid domstol,
vid äventyr att han eljest förlorat
sin talan. Föreläggandet skall
delgivas sökandena i den ordning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

2 mom. Anser annan rättsägare än
sökanden, att ansökningen bort avslås
eller att visst område icke bör
ingå i det inmutade området, må
före utmålsförrättningen anställas
klander, hos kommerskollegium om
den inmutade fyndigheten ej är föremål
för inmutning enligt 1 §, men
eljest efter stämning vid domstol.

Har inmutningsrätt beviljats i strid
med bestämmelse i 5 § 1), 2) eller 3)
eller i 9 § 2 mom. 1), vare ock allmän
åklagare berättigad att vid domstol
föra talan som nyss sagts.

som för delgivning av stämning i
tvistemål är stadgat, eller annorledes
bevisligen. Innan nämnda tid gått till
ända och, där talan därinom väckts,
tvisten slutligen avgjorts, må ärendet
icke av bergmästaren företagas till
avgörande.

§•

Allmän åklagare vare ock berättigad
att vid domstol föra talan som
nyss sagts, där inmutningsrätt beviljats
i strid med bestämmelse i 5 § 1),
2) eller 3) eller i strid med bestämmelse
i 9 § 2 mom. 1) utom i fall,
som avses i 5 § 7).

3 KAP.

12 §.

Minst fjorton---------- lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte inmutar en
att, innan något arbete å det inmutade
området börjas, ställa pant eller
borgen för all den ersättning vartill
han är förbunden enligt 17 §. Denna
säkerhet skall, där den icke antages
av den till ersättning berättigade, vara
godkänd av överexekutor i den ort
där inmutningspunkten är belägen.

Det åligger därjämte annan inmutare
än kronan att, innan något arbete
å det inmutade området börjas,
ställa pant eller borgen för all den
ersättning vartill han är förbunden
enligt 17 §, såframt icke den till ersättning
berättigade annat medgivit.
Denna säkerhet skall, där den icke
antages av den till ersättning berätti -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gade, vara godkänd av överexekutor
i den ort där inmutningspunkten är
belägen.

För begagnandet av den mark som
inmutaren tager i anspråk för arbete
enligt 13 § skall han till innehavaren
av jorden giva full ersättning i årlig
avgift som för varje år skall förskottsvis
betalas. Inmutaren skall
jämväl ersätta skada som marken
kan hava tagit för framtiden; och
ansvare han, intill dess denna ersättning
blivit erlagd, för fulla beloppet
av den årliga avgiften för markens
begagnande.

Då eljest------därför

§■

För begagnandet av den mark som
inmutaren tager i anspråk enligt 13 §
skall han till innehavaren av jorden
giva full ersättning i årlig avgift som
skall betalas förskottsvis för år. Inmutaren
skall jämväl ersätta skada
som marken kan hava tagit för framtiden;
och vare inmutaren skyldig
att, intill dess denna ersättning blivit
erlagd, årligen betala avgift såsom
för markens begagnande.

givas.

Det undersökningsarbete----

Har undersökningsarbetet----

Ådagalägger inmutaren att arbetet
på grund av markens beskaffenhet,
särskilda naturförhållanden, arbetsinställelse
eller annan till sin verkan
därmed jämförlig omständighet icke
kan fullgöras inom den i första stycket
stadgade tid eller den förlängda
tid som enligt andra stycket kan hava
blivit bestämd, må bergmästaren,
därest inmutaren före tidens utgång
därom gör ansökan, medgiva förlängning
av undersökningstiden med
den tid som av omständigheterna påkallas,
dock högst två år. Sökes sådan
förlängning, skall inmutaren vid
ansökningen foga, förutom handlingar
till bevis om den omständighet
han vill åberopa såsom skäl för
förlängningen, berättelse över de av
honom utförda undersökningsarbeten,
vilken berättelse bör vara till

-------undersökningstiden erhålles.

-----tvisten icke bedrivits.

Ådagalägger inmutaren att arbetet
på grund av markens beskaffenhet,
särskilda naturförhållanden, arbetsinställelse
eller annan till sin verkan
därmed jämförlig omständighet icke
kan fullgöras inom den i första stycket
stadgade tid eller den förlängda
tid som enligt andra stycket kan hava
blivit bestämd, må bergmästaren,
därest inmutaren före tidens utgång
därom gör ansökan, medgiva förlängning
av undersökningstiden med
den tid som av omständigheterna påkallas,
dock högst två år. När eljest
synnerliga skäl därtill äro och det
kan ske utan olägenhet eller med
allenast ringa sådan för markens
ägare eller innehavare, må kommerskollegium
medgiva förlängning av
undersökningstiden med högst tre år
utöver den i första stycket stadgade

hungl. Maj.ts proposition nr 17
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

riktigheten vitsordad av två ojäviga tid eller den förlängda tid som enligt

personer.

vad ovan i denna paragraf är stadgat
kan hava beviljats, såframt inmutaren
före utgången av samma tid därom
gör ansökan. Sökes förlängning
enligt detta stycke, skall inmutaren
vid ansökningen foga, förutom handlingar
till bevis om den omständighet
han vill åberopa såsom skäl för förlängningen,
berättelse över de av honom
utförda undersökningsarbeten,
vilken berättelse bör vara till riktigheten
vitsordad av två ojäviga personer.

Är ansökning om utmål eller om
förlängning av undersökningstiden
vid dennas utgång beroende på prövning,
må undersökningsarbetet fortgå
intill dess ansökningen slutligen prövats;
avslås ansökningen om förlängning
av undersökningstiden, men söker
inmutaren utmål inom den i 20 §
stadgade tid, må undersökningsarbetet
därutöver fortgå intill dess ansökningen
om utmål slutligen prövats.
Grundas ansökningen om förlängning
av undersökningstiden på att
arbetet till följd av tvist icke bedrivits,
må arbetet dock ej, sedan tvisten
blivit slutligen avgjord, bedrivas,
med mindre inmutaren underrättat
bergmästaren om tvistens avgörande.

Om beslut rörande förlängning av
undersökningstiden skall den myndighet
som meddelat beslutet sända
underrättelse till ägaren av det inmutade
området eller, om detta utgöres
av mark som är samfälld för flera
fastigheter med skilda ägare, till den
som förvaltar samfälligheten eller till
en av delägarna i densamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.
20 §.

Ansökning om utmål skall göras
skriftligen och till bergmästaren ingivas
eller i betalt brev med posten
insändas. Ansökningen skall hava
kommit bergmästaren tillhanda före
utgången av den i 19 § första stycket
stadgade undersökningstiden eller
den förlängda undersökningstid som
jämlikt samma paragraf kan hava
beviljats. Har bergmästaren avslagit
ansökning om förlängning av undersökningstiden,
må dock, där detta
beslut givits senare än trettio dagar
före undersökningstidens utgång, ansökning
om utmål kunna göras sist
inom trettio dagar efter det beslutet
om avslag givits.

Försummar inmutaren----

Ansökning om utmål skall göras
skriftligen och till bergmästaren ingivas
eller i betalt brev med posten
insändas. Ansökningen skall hava
kommit bergmästaren tillhanda före
utgången av den i 19 § första stycket
stadgade undersökningstiden eller
den förlängda undersökningstid som
jämlikt samma paragraf kan hava
beviljats. Har inom tid som nu sagts
ansökning gjorts om förlängning av
undersökningstiden och har ansökningen
avslagits, må dock ansökning
om utmål kunna göras sist inom trettio
dagar efter det ansökningen om
förlängning slutligen prövats.

---förlorat inmutningsrätten.

21 §.

1 mom. I ansökning--------skall uppgivas:

1) sökandens namn--------------och postadress;

2) den mutsedel----------inmutningsrätten grundas;

3) fastighet, församling----

4) de personers namn, hemvist och

postadress vilka äro ägare av de under
3) angivna områden eller med avseende
därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt,
rätt till elektrisk kraft eller
till avkomst eller annan förmån eller
rätt till servitut;

5) huruvida omedelbart intill det
sökta utmålet finnes område varå enligt
31 § utmål ej må utläggas samt,
där fråga är om sådant område var -

---- i anspråk;

4) de personers namn, hemvist och
postadress vilka äro ägare av de under
3) angivna områden eller med avseende
därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt,
rätt till elektrisk kraft eller
till avkomst eller annan förmån eller
rätt till servitut; dock må, där mark
är samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare och för samfälligheten
finnes känd styrelse eller annan som
är satt att den förvalta, uppgifterna
i stället avse ledamöterna i styrelsen
eller förvaltaren;

5) huruvida omedelbart intill det
sökta utmålet finnes område varå enligt
31 § utmål ej må utläggas samt,
där fråga är om sådant område var -

ICungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om sägs i 5 § 5)—9), dess innehava- om sägs i 5 § 5)—9), dess innehavares
namn, hemvist och postadress. res namn, hemvist och postadress enligt
vad härovan under 4) sägs.

2 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) där sökanden---------

2) karta över de under 1 mom. 3)
angivna områden jämte erforderlig
beskrivning, vilka handlingar skola
vara upprättade av lantmätare,
bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig
person; skolande av dessa
handlingar, av vilka kartan i fråga
om utmålet skall vara utförd i skala
om minst 1:4 000 samt såvitt angår
mark som endast är avsedd för
väg, transportbana eller ledning må
vara upprättad i därför lämplig skala,
tydligt framgå områdenas belägenhet,
tillstötande gränser för de i 1
mom. 5) avsedda områden, inmutningspunktens
läge, de ställen där inmutningsbara
mineral påträffats
samt övriga för inmutaren kända
förhållanden som äro av betydelse
för bedömande av fyndighetens storlek,
läge och sträckning;

3) berättelse över-------

4) bestyrkt avskrift--------

sådan behörighet;

2) karta över de under 1 mom. 3)
angivna områden jämte erforderlig
beskrivning, vilka handlingar skola
vara upprättade av lantmätare,
bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig
person; skolande av dessa
handlingar tydligt framgå områdenas
belägenhet, tillstötande gränser för
de i 1 mom. 5) avsedda områden, inmutningspunktens
läge, de ställen
där inmutningsbara mineral påträffats
samt övriga för inmutaren kända
förhållanden som äro av betydelse
för bedömande av fyndighetens storlek,
läge och sträckning;

anvisande föreligga;

— fogade handlingar.

Kartan skall i fråga om utmålet
vara utförd i skala om minst 1: 4 000
eller ock, där kommerskollegium det
medgivit, i annan skala om minst
1: 10 000. Såvitt angår mark som är
avsedd endast för väg, transportbana
eller ledning, skall kartan vara
upprättad i därför lämplig skala.

23 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ningen eller eljest äro för bergmästaren
kända. Kungörelsen skall avsändas
så tidigt, att densamma kan
komma mottagaren tillhanda minst
trettio dagar före förrättningen.

Bestyrkt avskrift
Är mark----

ningen eller eljest äro för bergmästaren
kända. Kungörelsen skall avsändas
så tidigt, att densamma kan
komma mottagaren tillhanda minst
trettio dagar före förrättningen. Har
delgivning med viss sakägare på nu
anfört sätt ej kunnat ske, skall bergmästaren
föranstalta om att kungörelsen
sist å åttonde dagen före förrättningen
delgives sakägaren på
sätt som för delgivning av stämning
i tvistemål är stadgat.

---— finnes tillgänglig.

inom kommunen.

26 §.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren
biträdas av två gode män,
vilka av honom utses bland dem som
i orten äro valda till gode män vid
lantmäteriförrättning, så ock, där sådant
anses nödigt, av lantmätare,
bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig
person som förordnas av Konungens
befallningshavande. Där ej
annorlunda i denna lag föreskrives,
ankomme på bergmästaren ensam att
avgöra till förrättningen hörande frågor.

Mot bergmästaren-------

De vid---------— av Konui

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren
biträdas av två gode män,
vilka av honom utses bland dem som
i orten äro valda till gode män vid
lantmäteriförrättning, så ock, där sådant
anses nödigt, av lantmätare eller
bergsstatstjänsteman eller av annan
sakkunnig person som förordnas
av Konungens befallningshavande.
Där ej annorlunda i denna lag föreskrives,
ankomme på bergmästaren
ensam att avgöra till förrättningen
hörande frågor.

- om domare.

Utebliver sökanden från förrättningen,
varde den inställd, och ankomme
dess företagande sedermera
på anmälan inom den tid, som i 20 §
är föreskriven för ansökning om utmål.

§•

1 mom. Kommer ej bergmästaren
tillstädes å den för förrättningen utsatta
tid och infinner han sig ej heller
inom tre timmar därefter, då må de
som tillstädeskommit åtskiljas. Utebliver
god man, kalle bergmästaren
genast i hans ställe annan god man.

God man, som utan laga förfall
utebliver från förrättning, ersätte därav
uppkommen skada eller olägenhet.

2 mom. Utebliver sökanden, utan
att hava anmält laga förfall, från för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rättning och har kungörelse därom
utfärdats och delgivits honom på sätt
och inom tid som i 23 § stadgas, varde
förrättningen inställd, och ankomme
dess företagande sedermera på
anmälan inom tid, som i 20 § är
föreskriven för ansökning om utmål.

Annan sakägares —-----------behöriga inkallande.

Förrättningen må-------------framställer begäran.

31 §.

Föreligger vid utmålsförrättningen
i 5 § omförmält hinder mot inmutning,
skall hindret, där det förefanns
redan vid mutsedelns utfärdande,
även gälla i fråga om utläggande av
utmål.

Vid utmålets utläggande utanför
det inmutade området skall iakttagas,
dels att annat inmutat område, som
ej enligt första stycket utgör hinder
mot utmålsläggningen, ej må beröras
i vidare mån än som erfordras för att
utmålet skall erhålla mot varandra
vinkelräta gränslinjer vilka tangera
förstnämnda inmutade område, dels
ock att annat redan utlagt utmål ej
till någon del må tagas i anspråk.

Föreligger vid utmålsförrättningen
i 5 § omförmält hinder mot inmutning,
skall hindret, där det förefanns
redan vid mutsedelns utfärdande,
även gälla i fråga om utläggande av
utmål, dock att utmålet må omfatta
annat inmutat område eller område
som enligt 5 § 8) skall i där berört
avseende vara likställt med inmutat
område, därest innehavaren av inmutningsrätten
därtill lämnar sitt
medgivande.

Vid utmålets utläggande utanför
det inmutade området skall vidare
iakttagas, dels att annat inmutat område,
som ej avses i första stycket, ej
må utan medgivande av innehavaren
beröras i vidare mån än som erfordras
för att utmålet skall erhålla mot
varandra vinkelräta gränslinjer vilka
tangera förstnämnda inmutade område,
dels ock att annat redan utlagt
utmål ej till någon del må tagas i
anspråk.

§•

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

na eller kraftledning, som är erforderlig
för gruvdriften eller därmed
sammanhängande verksamhet. Därest
för utförande av elektrisk kraftledning
erfordras Konungens tillstånd,
må dock mark därför icke anvisas
förrän sådant tillstånd erhållits.

Är fråga —
Jämväl den

na, kraftledning, vattenledning eller
avloppsledning, som är erforderlig
för gruvdriften eller därmed sammanhängande
verksamhet. Hotas
visst område av ras eller sättningar,
må det ock anvisas. Därest för utförande
av elektrisk kraftledning erfordras
Konungens tillstånd, må dock
mark därför icke anvisas förrän sådant
tillstånd erhållits,
är stadgat.

— prövas lämplig.

35 §.

Med ledning av vad vid förrätt- Med ledning av vad vid förrättningen
utrönts rörande utmålets stor- ningen utrönts rörande utmålets storlek
skall bergmästaren uträkna och lek skall bergmästaren uträkna och
i protokollet anteckna beloppet av i protokollet anteckna beloppet av
den årliga försvarsavgift, som enligt den årliga försvarsavgift, som enligt
55 § skall för utmålet erläggas. 55 § skall för utmålet erläggas. Berg mästaren

skall tillika i skrivelse till
envar uppgiven jordägare meddela,
dels att rätt till andel i försvarsavgift
tillkommer denne och hur stort belopp
som, såvitt vid förrättningen
kunnat utrönas, belöper på dennes
mark, dels ock hur han skall förfara
för att utfå beloppet. Är fråga om
mark som är samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare, må meddelandet
tillställas den som förvaltar
samfälligheten eller en av delägarna i
densamma.

42 §.

Vid utmålsförrättningen------Konungens befallningshavande.

Då ersättning — —----anskaffas på gruvinnehavarens bekostnad.

Där ersättningen jämte ränta icke Där ersättningen jämte ränta icke
inom föreskriven tid erlägges eller inom föreskriven tid erlägges eller
hos Konungens befallningshavande hos Konungens befallningshavande
nedsättes, njute den till ersättningen nedsättes, njute den till ersättningen
berättigade hos överexekutor skvnd- berättigade hos överexekutor skynd -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

sam handräckning för ersättningens
utbekommande; ägande ock överexekutor
på därom av den ersättningsberättigade
gjord framställning förordna
om gruvarbetets inställande,
intill dess ersättningen erlagts eller
uttagits.

Medel som---------mot

(Föreslagen lydelse)

sam handräckning för ersättningens
utbekommande; ägande ock överexekutor
på därom av den ersättningsberättigade
gjord framställning förordna
om gruvarbetets inställande
intill dess ersättningen erlagts eller
uttagits. Sådant förordnande må dock
ej meddelas förrän bergmästaren yttrat
sig i ärendet.
ränta.

45 §.

Önskas sedan utmål erhållits utvidgning
eller minskning av utmålet
eller ock reglering eller ny utstakning
av dess gränser, eller yppas behov att
för arbete ovan jord taga i anspråk
ytterligare mark inom utmålet eller
att för ändamål som omförmäles i
34 § få mark anvisad utanför utmålet,
må ansökan därom göras hos
bergmästaren; och gälle beträffande
sådant ärende i tillämpliga delar vad
om utmålsförrättning är stadgat,
dock att, vad angår reglering eller ny
utstakning av utmål, gränserna på
djupet skola räknas på sätt vid utmålets
tillkomst blivit tillämpat.
Uppkommer i fall varom nu är sagt
fråga om utmålets utläggande utanför
det inmutade området, skall hinder
som i 5 § sägs gälla, ändå att det
tillkommit efter mutsedelns utfärdande.

Önskas sedan utmål erhållits utvidgning
eller minskning av utmålet
eller ock reglering eller ny utstakning
av dess gränser, eller yppas behov att
för arbete ovan jord taga i anspråk
ytterligare mark inom utmålet eller
att för ändamål som omförmäles i
34 § få mark anvisad utanför utmålet,
må ansökan därom göras hos
bergmästaren; och gälle beträffande
sådant ärende i tillämpliga delar vad
om utmålsförrättning är stadgat,
dock att, vad angår reglering eller ny
utstakning av utmål, gränserna på
djupet skola räknas på sätt vid utmålets
tillkomst blivit tillämpat. I
fråga om utmålets utläggande utanför
det förut utmålslagda området,
skall hinder som i 5 § sägs gälla, ändå
att det tillkommit efter mutsedelns
utfärdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

skilda utmål, äge kommerskollegium
meddela tillstånd till sådan uppdelning,
när särskilda skäl därtill äro;
och skall i fråga om verkställighet av
sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium
därom förordnar. Vid sammanläggning
eller uppdelning varom
nu är sagt skola utmålsgränserna på
djupet räknas lodräta, där detta kan
ske utan intrång på annans utmål.

(Föreslagen lydelse)

meddela tillstånd till sådan uppdelning,
när särskilda skäl därtill äro;
och skall i fråga om verkställighet av
sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium
därom förordnar. Har uppdelning
skett, må därigenom uppkommet
utmål utvidgas högst till den
storlek som motsvarar dess andel i
det ursprungliga utmålet. Hinder möter
dock ej att rätten till utvidgning
överlåles från ett genom uppdelningen
uppkommet utmål till ett annat.
Vid sammanläggning eller uppdelning
av utmål skola utmålsgränserna
på djupet räknas på sätt ursprungligen
varit tillämpat.

5 KAP.

47 §.

Sedan mutsedel--------utmålsförrättningen avslutats.

När anmälan------inmutningsrätten övergått.

Önskar kronan före anmälan om
begagnande av kronoandel för erhållande
av närmare kännedom om fyndigheten
verkställa provborrning eller
annan liknande undersökning av
mera begränsad omfattning, må kronan
efter utmålsläggningen verkställa
sådan undersökning inom den del
av utmålet, varöver inmutaren förfogar
för gruvarbetet. Kronan äger
därvid i nödig utsträckning använda
för gruvarbetet avsedda anläggningar.
Uppstår genom undersökningen
skada eller intrång, skall kronan utgiva
ersättning därför. Beträffande
tvist om ersättning skall vad i 18 §
stadgas för där avsett fall äga motsvarande
tillämpning. Inmutaren och
kronan skola på begäran tillhandahålla
varandra resultaten av verkställda
undersökningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

49 §.

1 mom. Vid sitt-------— slag, nämligen:

1) byggnader och-------kronans inträde;

2) utgifter till-------av ersättningsmedel;

3) kostnader för--------och dylikt).

Kronan vare ock pliktig att enligt
de i 37 § angivna grunderna i
förhållande till sin andel ersätta inmutaren
för att denne tillhörig mark
tages i anspråk för gruvdriften eller
för att han eljest därigenom lider förlust,
intrång eller annan skada.

6 KAP.

51 §.

Sedan utmål------inmutningsbara mineral.

Brutna inmutningsbara mineral,
som finnas inom utmålet och härröra
från äldre gruvbrytning, tillfalla
gruvinnehavaren, i den mån desamma
icke enligt vad i 57 § stadgas må
av förre gruvinnehavaren bortföras.
Gruvinnehavaren må dock ej tillgodogöra
sig varp som är föremål för
rätt på grund av särskild inmutning
enligt äldre författning.

Under undersökningstiden----

Från äldre gruvbrytning härrörande
icke uppfordrade inmutningsbara
mineral ävensom uppfordrade inmutningsbara
mineral, som kvarligga
inom utmålet på löst mark, tillfalla
gruvinnehavaren, i den mån desamma
icke enligt vad i 57 § stadgas må
av förre gruvinnehavaren bortföras.
Gruvinnehavaren må dock ej tillgodogöra
sig varp som är föremål för
rätt på grund av särskild inmutning
enligt äldre författning.

----framställt begäran.

52 §.

Gruvinnehavaren må----

Av de icke inmutningsbara mineraliska
ämnen som före eller efter
utmålsläggningen brutits må gruvinnehavaren
använda vad vid gruvarbetet
behöves. Vad av dessa ämnen
icke användes må han ock tillgodogöra
sig, såframt det icke av jordägaren,
mot erläggande av gottgörelse
för brytnings- och uppfordringskost -

— — inmutningsbara mineralen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nader, avhämtas inom sex månader ren må ock i övrigt tillgodogöra sig
efter tillsägelse. icke inmutningsbara mineraliska äm nen,

såframt de icke av jordägaren,
mot erläggande av därå av gruvinneliavaren
nedlagda kostnader, avhämtas
inom sex månader efter tillsägelse.

Uppstår tvist —------- slutligen bestämt.

Vad i-------eller uranförening.

Jordägaren vare berättigad att av
gruvinnehavaren erhålla en avgäld,
motsvarande en procent av värdet av
alla de inmutningsbara mineral som
inom utmålet brutits och uppfordrats.
Avgäld varom nu är sagt beräknas
dock ej för något år högre än till
5 000 kronor och skall upphöra att
utgå, sedan regelbunden brytning av
inmutningsbara mineral pågått inom
utmålet under sammanlagt tjugu år.
Finnas inom utmålet flera jordägare,
njute de lott i avgälden efter som de
äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas
inom mars månad nästfoljande
år. Uppstår tvist om beloppet av avgälden,
skall vad i 18 § stadgas för
där avsedd tvist äga motsvarande tilllämpning.

§•

Jordägaren vare berättigad att av
gruvinnehavaren erhålla en avgäld,
motsvarande en procent av värdet av
alla de inmutningsbara mineral som
inom utmålet brutits och uppfordrats.
Avgäld varom nu är sagt beräknas
dock ej för något år högre än till
5 000 kronor och skall upphöra att
utgå, sedan regelbunden brytning av
inmutningsbara mineral pågått inom
utmålet under sammanlagt tjugu år.
Sker sammanläggning eller uppdelning
av utmål vare sådan åtgärd utan
verkan i de hänseenden, varom nu
är fråga. Finnas inom utmålet flera
jordägare, njute de lott i avgälden
efter som de äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas
inom mars månad nästföljande
år till jordägaren eller, där flera
jordägare finnas, till den person, vilken
de hava att utse. Uppstår tvist
om beloppet av avgälden, skall vad
i 18 § stadgas för där avsedd tvist
äga motsvarande tillämpning.

54 §.

Gruvinnehavaren äger icke använ- Gruvinnehavaren äger icke använda
utmålet i dagen eller under jord da utmålet i dagen eller under jord
för annat ändamål än gruvarbete för annat ändamål än gruvarbete
och därmed sammanhängande verk- och därmed sammanhängande verk2
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

samhet för produkternas tillgodogörande.

I dagen må utmålet på sätt nu är
sagt användas allenast till den del
det blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att
omkring det inlösta området ensam
hålla det stängsel som är nödigt.

(Föreslagen lydelse)

samhet för produkternas tillgodogörande
och ej heller område, som han
utom utmål fått sig anvisat enligt
34 §, för annat än där avsett ändamål.

I dagen må utmålet på sätt i första
stycket är sagt användas allenast till
den del det blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att å
område inom eller utom utmål, som
tagits i anspråk för de i första stycket
avsedda ändamål, ensam hålla
det stängsel som är nödigt.

7 KAP.

Det åligger--:-----icke

Avgiften skall förskottsvis för varje
år senast den 31 december föregående
år inbetalas till bergmästaren
samt vara åtföljd av uppgift å gruvinnehavarens
eller, där flera delägare
i gruvan finnas, gruvföreståndarens
namn och postadress.

Försummar gruvinnehavaren att
inom tid som i 55 § sägs erlägga försvarsavgift,
skall han senast den 31
mars påföljande år till bergmästaren
inbetala dubbel avgift, vid äventyr,
om det försummas, att rätten till
gruvan förverkas.

Det åligger bergmästaren att senast
den 15 januari i rekommenderat
brev till den i gruvregistret antecknade
innehavaren av gruvan eller an -

> §■

uttagas.

Avgiften skall förskottsvis för varje
år senast den 31 december föregående
år inbetalas till bergmästaren
samt vara åtföljd av uppgift å namn
och postadress beträffande dels gruvinnehavaren
eller, där flera delägare
i gruvan finnas, gruvf öreståndaren,
dels ock de jordägare som enligt för
gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter
äro berättigade till andel i avgiften.

§•

Försummar gruvinnehavaren att
inom tid som i 55 § sägs erlägga försvarsavgift,
skall han senast den 31
mars påföljande år till bergmästaren
inbetala dubbla beloppet av vad han
försummat att betala; och skall vad
i enlighet härmed erlägges utöver avgift
enligt 55 § fördelas på sätt där
är stadgat.

Det åligger bergmästaren att senast
den 1 februari i rekommenderat

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

mäld gruvföreståndare översända påminnelse
om avgiftens erläggande
med angivande av det belopp som
skall inbetalas samt äventyret om det
försummas.

Varder rätten till gruvan förverkad,
skall bergmästaren omedelbart i
rekommenderat brev sända meddelande
därom dels till gruvinnehavaren,
dels ock till den myndighet som
förvaltar kronans gruvegendom. I
enahanda ordning skall bergmästaren,
där så ske kan, underrätta jordägaren
om gruvrättens förverkande.

Då rätt till gruva förverkats, vare
gruvinnehavaren förlustig all rätt
dels till de vid tiden för förverkandet
inom utmålet befintliga icke uppfordrade
inmutningsbara mineral,
dels till de för gruvans styrka och
bestånd verkställda byggnader, dels
ock till den mark som inom eller
utom utmålet blivit upplåten till
gruvdriften.

(Föreslagen lydelse)

brev med mottagningsbevis till den
i gruvregistret antecknade innehavaren
av gruvan eller anmäld gruvföreståndare
översända påminnelse
om avgiftens erläggande med angivande
av det belopp som skall inbetalas,
tiden för inbetalningen samt
äventyret om det försummas. Har
sådan påminnelse senast den 15
mars kommit den i gruvregistret
antecknade innehavaren av gruvan
eller anmäld gruvföreståndare tillhanda,
men har det i påminnelsen
angivna beloppet det oaktat icke inbetalats
senast den 31 mars, vare
gruvrätten vid utgången av nämnda
dag förverkad, såframt bergmästaren
meddelar beslut därom före utgången
av samma år.

Beslutet om förverkande skall bergmästaren
omedelbart i rekommenderat
brev översända dels till den i
gruvregistret antecknade innehavaren
av gruvan eller anmäld gruvföreståndare,
dels ock till den myndighet
som förvaltar kronans gruvegendom.
I enahanda ordning skall bergmästaren,
där så ske kan, underrätta
jordägaren om gruvrättens förverkande.

§•

Då rätt till gruva förverkats, vare
gruvinnehavaren förlustig all rätt
dels till de vid tiden för förverkandet
inom utmålet befintliga icke uppfordrade
inmutningsbara mineral,
dels till de för gruvans styrka och
bestånd verkställda byggnader, dels
till den mark som inom eller utom
utmålet blivit upplåten till gruvdriften,
dels ock till stängsel som det
ålegat gruvinnehavaren att hålla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För gruvdriften gjorda anläggningar,
som icke äro att hänföra till de i
första stycket omförmälda, ävensom
ur gruvan uppfordrade inmutningsbara
mineral må under högst två år
efter förverkandet kvarligga för gruvinnehavarens
räkning; till det som
icke inom nämnda tid borttagits have
gruvinnehavaren förlorat all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren
berättigad att utan lösen förfoga
över den mark som varit upplåten
för gruvdriften. Annan förverkad
egendom tillfälle kronan; dock skola
de för gruvans styrka och bestånd
verkställda byggnader övergå till
den som i laga ordning förvärvar
rätt till gruvans bearbetande.

För gruvdriften gjorda anläggningar,
som icke äro att hänföra till de i
första stycket omförmälda, ävensom
ur gruvan uppfordrade inmutningsbara
mineral må under högst två år
efter förverkandet avgiftsfritt kvarligga
för gruvinnehavarens räkning;
till det som icke inom nämnda tid
borttagits have gruvinnehavaren förlorat
all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren
berättigad att utan lösen förfoga
över den mark som varit upplåten
för gruvdriften. Annan förverkad
egendom tillfälle ock jordägaren;
dock skola de för gruvans styrka och
bestånd verkställda byggnader ävensom
stängsel som i första stycket
sägs utan lösen övergå till den som i
laga ordning förvärvar rätt till gruvans
bearbetande och skall beträffande
brutna inmutningsbara mineral
gälla vad därom i 51 § andra
stycket är stadgat.

8 KAP.

63 §.

Vilja några — —- ----brytningen erfordras.

Av den--------stycket sägs.

Vill delägare, som ej från början
anmält sig till deltagande i den större
brytningen, sedermera ansluta sig till
denna, må det ske efter tillkännagivande
å stämma eller skriftlig anmälan
hos gruvföreståndaren. Sådan
delägare vare skyldig att i förhållande
till sin lott i gruvan utgiva ersättning
för den nedlagda merkostnad
för anläggningar, maskiner, redskap
och förråd, som påkallats av den
större brytningen, efter det värde

Vill delägare, som ej från början
anmält sig till deltagande i den större
brytningen, sedermera ansluta sig till
denna, må det ske efter tillkännagivande
å stämma eller skriftlig anmälan
hos gruvföreståndaren. Sådan
delägare vare skyldig att i förhållande
till sin lott i gruvan ersätta av
den större brytningen påkallad merkostnad
för anskaffad egendom eller
nedlagd kostnad av slag som angivas
i 49 § enligt där stadgade grunder.

Itungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

egendomen har vid delägarens an- Vad ovan i denna paragraf är stadslutning.
gat för det fall att några delägare

vilja bryta mera och andra mindre
skall äga motsvarande tillämpning,
om några delägare vilja börja brytning
eller efter utmålsläggningen företaga
arbeten för undersökning av
fyndighet och andra icke vilja deltaga
däri.

Uppstår i-------motsvarande tillämpning.

10 KAP.

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen
skola över gruvdriften
utöva sådan tillsyn, att icke genom
sättet för gruvbrytningen fara
uppstår för annans egendom.

Om arbetstagares------

§•

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen
skola utöva sådan tillsyn
över gruvarbetet att icke därigenom
fara uppstår för annans egendom.

- i arbetarskyddslagen.

De i-------äger rum.

Utfraktsvägar och —■ —- ■—---

Är gruva ej under arbete och kan
annan i arbete varande gruva därigenom
bliva besvärad av ökat vattentillopp,
skall bergmästaren tillse att
till förekommande härav lämpliga
åtgärder vidtagas.

Vid påbörjande av regelbunden
brytning så ock vid nedläggande av
gruvdriften för längre tid än två månader
samt vid dess återupptagande
skall anmälan därom utan dröjsmål
göras hos bergmästaren. Det åligger
denne att om inkommen anmälan
omedelbart underrätta den myndig -

§•

— eller icke.

Är gruva ej under arbete och kan
annan i arbete varande gruva därigenom
bliva besvärad av ökat vattentillopp,
skall bergmästaren, vare sig
rätten till förstnämnda gruva äger
bestånd eller icke, tillse att till förekommande
härav lämpliga åtgärder
vidtagas.

§•

Vid påbörjande av gruvarbete så
ock vid nedläggande av arbetet eller
vid dess avbrytande för längre tid än
två månader samt vid dess återupptagande
skall anmälan därom utan
dröjsmål göras hos bergmästaren. Då
regelbunden brytning av inmutningsbara
mineral påbörjas, skall ock an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

het som förvaltar kronans gruvegendom.

mälan därom göras. Det åligger bergmästaren
att om inkommen anmälan
omedelbart underrätta den myndighet
som förvaltar kronans gruvegendom.

Denna lag------januari 1940.

Genom denna------vissa län.

Har före------är stadgat.

2. Bestämmelserna i 39—48 §§
gruvestadgan om arbetsskyldighet
och om vilostånd skola icke tillämpas
utan skola i stället gälla bestämmelserna
i 7 kap. denna lag med
iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej
må överstiga femtio kronor för varje
utmål;

att, därest — —- — efter lagens
ikraftträdande.

3. Bestämmelserna i

2. Bestämmelserna i 39—48 §§
gruvestadgan om arbetsskyldighet
och om vilostånd skola icke tillämpas
utan skola i stället gälla bestämmelserna
i 7 kap. denna lag med
iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej
må överstiga femtio kronor för varje
utmål; skolande likväl, där efter den
31 december 1939 utmål utvidgas,
vad nu sagts gälla allenast den del
som sagda dag ingick i utmålet samt,
där efter nämnda tidpunkt utmål
sammanlägges med annat utmål, ettvart
av de i sammanläggningen ingående
utmålen i det avseende varom
nu är fråga fortfarande anses
som särskilt utmål;

att, därest — — — efter lagens
ikraftträdande.

- -—■ — eller uranförening.

8. Vad i 47 § tredje stycket är stadgat
om rätt för kronan att före anmälan
om begagnande av kronoandel
verkställa provborrning eller annan
liknande undersökning av mera
begränsad omfattning, om ersättning
därför samt om tillhandahållande av
resultaten av verkställda undersökningar
skall äga motsvarande tilllämpning
för det fall att jordägare,
som äger anmäla sig till begagnande
av jordägareandel, önskar verkställa
dylik undersökning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1953.

Äldre lag skall tillämpas i följande
hänseenden:

1) beträffande frågor, som avses i
5 §, i inmutningsärende där ansökning
gjorts före nya lagens ikraftträdande; 2)

beträffande frågor, som avses i
17 §, om inmutningsrätt beviljats
före nya lagens ikraftträdande;

3) beträffande tiden för anmälan
om begagnande av kronoandel, om
utmål utlagts före nya lagens ikraftträdande; 4)

beträffande förhållanden, som i
51 § andra stycket och 57 § sägs, om
gruvrätten förverkats före nya lagens
ikraftträdande; samt

5) beträffande storleken av föisvarsavgift
för tidigare år än 1954
för utvidgade eller sammanlagda utmål
som avses i punkten 2 i övergångsbestämmelserna
till gruvlagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 maj 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Quensel, Danielson, Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
fråga om vissa ändringar i gruvlagen samt anför därvid följande.

I särskilda skrivelser till Kungl. Maj :t den 29 december 1938, den 14 november
1946 samt den 19 februari och den 30 september 1947 har kommerskollegium
hemställt om översyn av gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).
Jämväl jernkontorets gruvby rå har i skrivelse till chefen för justitiedepartementet
den 2 juni 1947 gjort hemställan om ändringar i lagen. Över sistnämnda
skrivelse har kommerskollegium —- med bifogande av yttranden
från samtliga bergmästare — avgivit infordrat utlåtande i sin berörda
framställning den 30 september 1947.

Genom beslut den 3 december 1948 har Kungl. Maj :t tillkallat revisionssekreteraren
Hugo Digman för att inom justitiedepartementet biträda med
utredning för översyn av gruvlagstiftningen.

För fullgörande av nämnda uppdrag har utredningsmannen i september
1949 avgivit en promemoria angående gruvlagen.

Över denna promemoria med därvid fogat lagförslag ha efter remiss utlåtanden
avgivits av kommerskollegium (med bifogande av yttranden av
samtliga bergmästare), domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs,
Västerbottens och Norrbottens län, jernkontoret, svenska teknologföreningen,
Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund.

Jag anhåller att nu få upptaga detta ärende till behandling.

Inledning.

Gruvlagen den 3 juni 1938, som trädde i kraft den 1 januari 1940, är tilllämplig
på alla därefter sökta inmutningar och därpå grundade utmål. I
fråga om äldre gruvor, vilka alltjämt dominera i fråga om såväl antal
som betydelse, är i princip äldre rätt tillämplig, men stora delar av gruvlagen
ha genom övergångsbestämmelser gjorts tillämpliga även på dem.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

Bland förarbetena till gruvlagen märkes främst 1920 års gruvlagstiftningssakkunnigas
betänkande, avgivet i juni 1923 (SOU 1924: 16). Detta betänkande
byggde i sin tur på ett den 20 juni 1919 avgivet betänkande av 191b
års gruvlagstiftningskommitté (ej tryckt). Gruvlagstiftningssakkunnigas
förslag överarbetades inom justitiedepartementet innan förslaget till gruvlag
remitterades till lagrådet 1936 och förelädes riksdagen 1938.

Gruvlagen ersätter gruvstadgan den 16 maj 1884. Före denna gällde gruvstadgan
den 12 januari 1855. Dessa stadgor äro fortfarande i vissa avseenden
tillämpliga. Även ännu äldre författningar, den så kallade järnbergsordningen
1649, Kungl. Maj :ts plakat och förordning 1723 samt 1741 och
1757 års förordningar, ha fortfarande viss betydelse.

Gruvlagen bygger på inmutningssystemet. Detta innebär, att envar äger
genom inmutning erhålla rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter
av vissa slag å egen eller annans mark. Sker inmutning av annan än
kronan, är kronan berättigad att till hälften med inmutaren njuta andel i
gruvföretaget (kronoandel). Beträffande de gruvor som tillkommit före
gruvlagens tid har jordägaren denna rätt (jordägareandel). Inmutningsområdet,
som skall vara cirkelformigt, hade enligt 1884 års stadga en radie
av 100 meter, men skall enligt gruvlagen ha 200 meters radie. Som en följd
härav utökades också utmålets (arbetsområdets) maximiareal i gruvlagen
från 4 till 16 hektar. Såsom kompensation åt jordägaren för jordägareandelens
borttagande infördes i gruvlagen dels principen om 50 procents tillägg
till värdet vid bestämmandet av ersättning åt jordägaren för mark, skada
och intrång och dels föreskrift om en årlig avgäld till jordägaren motsvarande
en procent av värdet av de brutna och uppfordrade inmutningsbara
mineralen. De gamla formerna för försvar av gruvrätten medelst försvarsarbete
samt eventullt försvarsavgift (50 kronor för varje utmål) eller vilostånd
ersattes i gruvlagen med en obligatorisk försvarsavgift av 10 kronor
för varje hektar av utmålets areal oberoende av om arbete inom utmålet
utfördes eller ej. Försvarsavgiften delas lika mellan kronan och jordägaren. I

I utredningsmannens promemoria ha icke upptagits några principiella nyheter
på gruvlagstiftningens område. I promemorian föreslås dels mera speciella
detaljändringar i olika paragrafer i gällande gruvlag och dels införande
i lagen av ett nytt kapitel med alltjämt aktuella bestämmelser angående
äldre gruvor. Ändringar föreslås sålunda av bestämmelserna om bland annat
hinder mot inmutning och utmål, undersökningstidens längd i speciella fall,
utläggande av utmål över angränsande inmutning, ianspråktagande av mark
utom utmål, årlig avgäld enligt 53 §, försvarsavgift och förverkande. I huvudsakligen
förtydligande syfte föreslås ändringar i bland andra de paragrafer
som innehålla bestämmelser om undersökningsarbetet, om rätt för
inmutaren att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineral och om rätten
till brvtning inom utmål då flera delägare finnas. Tillägg föreslås om rätt
för kronan respektive jordägaren att göra provborrningar före anmälan om
begagnande av kronoandel (jordägareandel). Vissa utredningar rörande in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17

nebörden av gruvlagens bestämmelser i särskilda fall, såsom angående inmutningsbara
mineral och om konkurrens mellan inmutning och andra
rättigheter, ha ej lett till förslag om ändringar av lagtexten. Det nya kapitlet
med alltjämt aktuella bestämmelser om äldre gruvor har motiverats med att
övergångsbestämmelserna inom gruvlagstiftningen ansetts oklara; detta har
varit förenat med stora olägenheter med hänsyn till att äldre rätt i princip
alltjämt är tillämplig i fråga om flertalet gruvor.

I remissyttrandena ha i flera fall gjorts vissa mera allmänna uttalanden
beträffande önskvärdheten av att de i promemorian behandlade frågorna
upptoges till övervägande. Sålunda har kommerskollegium yttrat, att det i
promemorian framlagda förslaget innebure betydande förbättringar av lagtexten
och att motiveringarna — även i de frågor som ej föranlett förslag
till lagändring — torde komma att bli av bestående värde för lagens tolkning.
Kollegium ville i allt väsentligt tillstyrka de föreslagna ändringarna.
Domänstyrelsen har uttalat, att styrelsen under den tid gruvlagen gällt
haft tillfälle konstatera, att lagens nuvarande lydelse genom vissa oklarheter
kunnat giva upphov till meningsskiljaktigheter om lagens innebörd, att
vissa för gruvrätten relevanta frågor överhuvud taget ej berördes i lagtexten,
att styrelsen därför ansåge det vara av stort värde att den föreslagna
utredningen kommit till stånd och att styrelsen mot vad i promemorian anförts
och föreslagits endast hade vissa erinringar av huvudsakligen kompletterande
eller förtydligande art. Lantbruksstyrelsen har förklarat sig ej
ha någon erinran att göra mot de föreslagna ändringarna. Jernkontorets
gruvbyrå har anfört, att i promemorian beaktats åtskilliga anmärkningar
och erinringar, som framställts från myndigheternas och näringslivets sida,
samt att förslaget till lagändringar i allt väsentligt syntes väl avvägt
och ägnat att råda bot på de huvudsakliga bristerna i gällande gruvlag.
Sveriges industriförbund har uttalat, att gruvlagen icke lämnade någon klar
vägledning för lösandet av väsentliga, i praktiken ofta förekommande frågor
inom gruvrätten, att det varit förenat med mycket stora svårigheter
att förskaffa sig en säker uppfattning om de med innehavet av gruva förbundna
rättigheterna och skyldigheterna samt att de ändringsförslag som
framställts i stort sett syntes väl ägnade att avhjälpa svårigheterna i tilllämpningen.
Förbundet ville särskilt uttala sin tillfredsställelse över den
uppmjukning genom möjligheter till dispens eller på annat sätt som föreslagits
skola ske, varigenom utövandet av gruvhantering avgjort underlättades.
Genom de föreslagna ändringarna hade också i åtskilliga fall skett en
önskvärd anpassning av lagen efter de metoder, som låge till grund för nutida
gruvhantering. Den verkställda översynen kunde därför förväntas medföra
fördelar för gruvhanteringen. Svenska teknologföreningen har yttrat,
att förslaget vore väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Sveriges
lantbruksförbund har uttalat, att de föreslagna ändringarna och tilläggen i
lagtexten huvudsakligen syntes ansluta sig till de tolkningar som under
gruvlagens giltighetstid uppkomna rättsfrågor givit anledning till samt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

förbundet, som ansett sig huvudsakligen böra befatta sig med frågor som
berörde jordägareintresset, endast i ett par fall funnit anledning till erinringar
mot förslaget.

Departementschefen. Gruvlagen den 3 juni 1938 har nu varit i kraft i elva
år. Under denna tid ha åtskilliga erfarenheter vunnits rörande bestämmelsernas
tillämpning i praktiken. Med ledning av dessa erfarenheter ha
gjorts ett flertal framställningar om ändringar i lagen. Frågan härom har
såsom förut nämnts varit föremål för särskild utredning. Av denna utredning
och de däröver avgivna remissvaren torde även framgå, att i åtskilliga
hänseenden ändringar äro erforderliga eller önskvärda. Dessa beröra
ej lagstiftningens huvudgrunder utan ha i stort isett karaktär av
detaljändringar i olika hänseenden. De frågor, som i utredningsmannens
promemoria utmynnat i förslag till ändringar i lagtexten, har jag, med några
undantag, upptagit till behandling. Däremot har jag utelämnat de utredningar,
som ej lett till ändringsförslag. Jag har för avsikt att i det följande
behandla de föreslagna ändringarna under respektive paragrafer i gruvlagen.

Såsom förut nämnts är äldre rätt i princip tillämplig på gruvrättigheter,
som uppkommit före gruvlagens ikraftträdande. Betydande delar av gruvlagen
ha emellertid genom övergångsbestämmelserna till lagen gjorts tilllämpliga
på dessa äldre gruvor. Utredningsmannen har i förtydligande syfte
föreslagit, att de gällande äldre rättsreglerna, utom i vad de avse gruvrättigheternas
omfattning och beskaffenhet, måtte upptagas i ett särskilt nytt
kapitel i gruvlagen.

Det skulle onekligen innebära fördelar att i ett särskilt kapitel i gruvlagen
upptaga de äldre alltjämt gällande bestämmelserna i gruvlagstiftningen.
Det torde emellertid da vara ofrånkomligt att, sasom utredningsmannen
också föreslagit, göra undantag i vissa hänseenden och där bibehålla
hänvisningen till äldre författningar. Man kommer sålunda alltjämt
att i viss utsträckning vara hänvisad att tillämpa dessa. Den gränsdragning,
som sålunda måste ske, är, liksom andra tolkningsspörsmål i samband
med överförandet av bestämmelserna till gruvlagen, så pass vansklig,
att jag ej ansett mig böra upptaga utredningsmannens förslag i denna
del.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

3 §•

Tvist mellan samtidiga inmutare.

I 3 § första stycket stadgas, att inmutningsrätten gäller i förhållande till
andra inmutare från och med den dag då ansökningen därom inkom till
bergmästaren. I andra stycket i samma paragraf regleras det fall, då flera

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

samma dag inkommit med ansökningar, som helt eller delvis avse samma
område; då skall bergmästaren meddela dem var sin mutsedel och de få
lika rätt i det område som är gemensamt. Den som kan visa att han först
upptäckt fyndigheten får dock ensam rätt till området, såvida icke fyndigheten
är belägen på område, som förut varit inmutat eller belagt med utmål.

I promemorian har i anslutning till 3 § andra stycket anförts, att det
bleve beroende på tvist vid domstol om någon av flera samtidiga sökande
skulle tillerkännas företrädesrätt. Det förhållande, som sålunda komme
att föreligga mellan samtidiga sökande som erhållit mutsedel, kännetecknades
av att alla hade rätt att utföra undersökningsarbete och skyldighet
att fullgöra de därmed förenade förpliktelserna. Vissa komplikationer kunde
i samband därmed uppkomma och då en av inmutarna gjorde anspråk på
att ensam äga rätt till inmutningen, kunde dessa komplikationer förväntas
bli mera svårlösta än om intressenternas rätt ej vore föremål för tvist.
Det ville därför synas som om den lösning förevarande fråga fått i den
finska gruvlagen vore mera rationell. I sagda lag stadgades, att om flera
ansökt om mutsedel å helt eller delvis samma område, förmånsrätt tillkomme
den som först inlämnat ansökan, att om ansökan gjorts samma
dag, den ägde förmånsrätt, som kunde visa, att han före de andra upptäckt
fyndigheten och att, därest oklarhet rådde härom, mutsedel skulle utfärdas
först efter det tvist angående rätt till inmutningen slutligt avgjorts
vid vederbörlig domstol. Det syntes mera naturligt att en tvist av detta
slag avgjordes av domstol innan inmutning beviljades. Detta gällde i synnerhet
om ansökningarna helt och hållet eller till största delen avsåge
samma område, mindre däremot om det gemensamma området vore mera
obetydligt. I sistnämnda fall kunde det möjligen innebära en viss olägenhet,
att undersökningsarbetet icke kunde påbörjas inom någon del av områdena
förrän tvisten blivit avgjord.

I promemorian har vidare anförts — under uppgift att kommerskollegium
föreslagit, att ordet fyndighet i 3 § andra stycket skulle ersättas med
ordet fyndställe -— att en viss saklig skillnad förelåge mellan de båda uttrycken.
Av motiven till 3 § syntes framgå, att undantagsstadgandet beträffande
fyndighet å område som förut varit inmutat eller belagt med utmal
hade den innebörd som låge i det av kollegium förordade uttrycket.

I enlighet med vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits, att 3 §
andra stycket skulle — efter huvudregeln om lika rätt för samtidiga inmutare
- formuleras sa att, därest någon av sökandena, innan ansökningarna
inkommit, först upptäckt inmutningsbar mineralfyndighet inom det område
hans ansökning avsåge samt fyndstället icke vore beläget å område
som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det
gemensamma området skulle tillhöra honom ensam; och skulle, därest någon
av sökandena hade skäl för sådan rätt, mutsedel utfärdas först efter
det tvist angående inmutningsrätten till nämnda område slutligen avgjorts
vid domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Av remissyttrandena må nämnas, att bergmästaren i västra distriktet
ifrågasatt lämpligheten av att mutsedel ej skulle utfärdas förrän tvist avgjorts
av domstol.

Jernkontorets gruvbyrå har anfört, att förslaget tillgodosåge syftet att
undanröja oklarhet om rättsförhållandet mellan två samtidiga inmutare.

Departementschefen. Jag biträder utredningsmannens uppfattning, att det
knappast är tillfredsställande att i fall, då flera samma dag söka inmutning
till samma område och tvist om inmutningsrätten föreligger på grund
av att någon av sökandena anser sig såsom upptäckare ensam ha rätt till
området, mutsedel skall utfärdas för samtliga sökande, som därefter äga utföra
undersökningsarbete oberoende av tvisten. Tillämpningen av bestämmelserna
om undersökningsarbete och särskilt fastställande av skyldigheterna
för inmutarna att utgiva ersättning kunna kompliceras i sådana fall.
Det av utredningsmannen framlagda förslaget innebär den nyheten, att om
någon av flera samtidiga inmutningssökande har skäl för påstående om
rätt att ensam få mutsedel, sådan skall utfärdas först efter det tvist angående
inmutningsrätten till området slutligen avgjorts vid domstol. De praktiska
synpunkter som motivera förslaget torde emellertid i tillräcklig mån
tillgodoses genom att tillfälle beredes sådan sökande att, innan beslut i inmutningsärendet
meddelas, väcka talan vid domstol och att, om sådan talan
väckts, med slutligt beslut i inmutningsärendet får anstå till dess frågan
om ensamrätten slutligen avgjorts vid domstol. Skulle sökanden underlåta
att väcka talan inom den tid, som bergmästaren anvisat honom, torde mutsedlar
för samtliga sökande få utfärdas och eventuell tvist sedan väckas
före utmålsförrättningen enligt de regler, som redan nu gälla enligt 11 §.
Bestämmelser av nu angivna innebörd torde lämpligen kunna införas som
ett nytt stycke i 7 §. Viss redaktionell ändring synes i anslutning härtill
lämpligen böra ske i 3 § andra stycket. — Det av utredningsmannen föreslagna
förtydligandet i 3 § andra stycket genom utbyte av ordet fyndighet
mot fyndställe synes motiverat och jag ansluter mig till vad sålunda föreslagits.

2 KAP.

Om inmutning.

4 §.

Inskränkningar i inmutat område.

I 4 § första stycket stadgas, att inmutat område skall vara cirkelformigt
med 200 meters radie, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas
av hinder enligt 5 §. Enligt 9 § 3 mom. skall bergmästaren bevilja
inmutningsrätt till det område, som enligt vad i 4 § stadgas skall utgöra
inmutat område.

30 Kangl. Maj. ts proposition nr 17.

I promemorian ha i anslutning till dessa stadganden upptagits följande
två spörsmål:

1) Kunde på sökandens begäran visst område inom inmutningscirkeln
undantagas från inmutningen, t. ex. med hänsyn till att eljest svårigheter
skulle uppstå på grund av oklara äganderättsförhållanden till området?

2) Om det inmutade området ursprungligen inskränkts på grund av hinder
enligt 5 §, skulle området då automatiskt utvidgas om hindret upphörde? I

promemorian har i dessa hänseenden anförts:

Bestämmelserna i 4 § första stycket och 9 § 3 mom. giva vid handen,
att annat undantag från det inmutade området än som betingas av hinder
enligt 5 § ej kan ske. Däremot ger lagtexten knappast besked, huruvida
upphörande av hinder medför automatisk utökning av det inmutade området.
Att så ej varit avsett framgår dock måhända av följande uttalande av
gruvlagstiftningssakkunniga: »Det torde liksom hittills alltid bliva nödvändigt
att i mutsedeln göra ett generellt undantag för de områden, beträffande
vilka kunna föreligga hinder mot inmutning enligt lagen. Detta hindrar
emellertid icke, att, där redan vid inmutningens beviljande möjlighet föreligger
att från denna undantaga någon viss del av inmutningscirkeln, delta
även kommer till uttryck i beslutet och i mutsedeln utmärkes.» Vidare är
att märka, att då fråga är om sådant hinder som avses i 5 § 8) fyndigheten
omedelbart skall kunna bli föremål för ny inmutning sedan den äldre inmutningsrätten
upphört och att ny inmutning icke kan med laga verkan
sökas förrän den äldre rätten verkligen upphört. Avsikten synes således
vara, att det inmutade området skall fixeras med hänsyn till förhållandena
vid mutsedelns utfärdande och det torde icke vara tillåtet att exempelvis
i mutsedeln angiva viss inskränkning »så länge visst hinder beslår». En sådan
bestämmelse skulle för övrigt hålla frågan om det inmutade områdets
utsträckning oviss och svävande på ett sätt som ej torde vara lämpligt.
Bergmästaren i norra distriktet har sålunda framhållit, att bergmästaren
enligt nuvarande bestämmelser ej får kännedom om när hinder enligt 5 §

5), 6), 7) eller 9) bortfalla. Skulle hinder bortfalla under undersökningstiden
och ininutningsrätten på grund därav utsträckas, skulle bergmästaren
därom ovetande kunna meddela annan inmutningsrätt till området. I

I promemorian har härefter — beträffande frågan om undantag på sökandens
begäran av visst område inom inmutningscirkeln — anförts att
sådant undantag ej syntes vara förenligt med gruvlagen sådan den nu vore
utformad. Någon anledning att hindra att en sådan möjlighet av praktiska
skäl öppnades syntes dock knappast föreligga. I regel syntes betydelselösa
områden, som på grund av exempelvis oklara äganderättsförhållanden skulle
onödigt tynga förfarandet, kunna undvikas genom inmutningscirkelns placering,
men i vissa fall vore detta måhända ej möjligt. Om bergmästaren
hade en rätt att, när särskilda skäl därtill föranledde, medgiva sådant undantag,
behövde man ej riskera att förfarandet i allmänhet onödigt komplicerades
genom en sådan undantagsbestämmelse. Någon rättsförlust kunde
ej heller sägas uppkomma för jordägaren genom att sådant undantag skedde.
Det kunde nämnas, att enligt den finska lagen (2 §) inmutaren hade en
relativt vidsträckt rätt att bestämma över inmutningsområdets utsträckning;

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

området skulle, såvitt möjligt, vara fyrsidigt med räta vinklar samt i längd
högst fyra gånger så stort som i bredd, men där hinder sådant påkallade
eller inmutaren det eljest begärt och fritt fält förefunnes kunde inmutningsområde
utläggas även i annan form. Enligt den finska lagen vore områdets
areal bestämd endast på så sätt, att den ej finge överstiga nio hektar.
I jämförelse härmed vore den svenska lagens regler onekligen stela.

Under hänvisning härtill har i promemorian föreslagits att i 4 § första
stycket skulle upptagas ett tillägg av innehåll att, när särskilda skäl därtill
vore, även annan inskränkning i områdets yta på begäran av inmutaren
kunde ske.

Slutligen har i promemorian föreslagits att genom tillägg av orden »vid
mutsedelns utfärdande» i 4 § första stycket skulle i lagtexten tydligt uttryckas,
att bortfallande inmutningshinder ej medförde att det inmutade
området utsträcktes.

I remissyttrandena ha de i 4 § föreslagna ändringarna behandlats endast
i ett par fall.

Domänstyrelsen har förklarat sig ej hava något att erinra mot vad i promemorian
i denna del föreslagits.

Jernkontorets gruvbyrå har förklarat sig biträda den meningen, att visst
område borde kunna undantagas från inmutning men ifrågasatt, huruvida
ej ett vid inmutning på grund av hinder undantaget område automatiskt
borde tillföras det inmutade området därest hindret bortfölle.

Departementschefen. Under remissbehandlingen har icke riktats någon
erinran mot förslaget att inmutare bör vara berättigad att från inmutningen
få undantaga visst område inom inmutningscirkeln. Även för egen del finner
jag förslaget lämpligt. Jag tillstyrker därför vad i promemorian i denna
del föreslagits.

Beträffande det fall, där inmutningshinder upphör under undersökningstiden,
har i promemorian anförts, att det inmutade området bör till sin
utsträckning fixeras med hänsyn till förhållandena då inmutning beviljas.
Jag ansluter mig till denna uppfattning. Lagtexten synes böra förtydligas
i detta avseende på sätt utredningsmannen föreslagit.

5 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om att inmutningspunkten ej
får vara belägen på och ej heller inmutat område omfatta områden av viss
beskaffenhet. Enligt 31 § första stycket gälla hinder av ifrågavarande slag,
som förefunnits vid mutsedelns utfärdande, även beträffande utläggande av
utmål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Punkterna 1 och 2.

Statsgruvefält och nationalpark.

Enligt 5 § 1) föreligger hinder som nyss nämnts beträffande område å
kronojord, som genom beslut av Konung och riksdag förklarats skola utgöra
statsgruvefält; inmutning må dock på sådant område beviljas för kronans
räkning. I 5 § 2) stadgas, att nationalpark utgör hinder mot inmutning.

Beträffande nationalparker stadgas i 1 § lagen den 25 juni 1909 om nationalparker,
att om kronan tillhörigt område blivit avsatt till nationalpark,
det skall vara förbjudet, bland annat, att inom nationalparken bearbeta
mineralfyndighet eller bortföra mineral. Enligt 3 § i dess ursprungliga
lydelse kunde Konungen föreskriva de undantag från vad i 1 § stadgades,
som kunde finnas nödiga för parkens bevakning och skyddande mot fara,
för vetenskapliga forskningar, för resors underlättande och resandes härbärgerande
samt för utövande av den jakt och det fiske, som prövades utan
olägenhet kunna medgivas, så ock för annat ändamål, om det vore förenligt
med det mod nationalparken avsedda syftet. I samband med gruvlagens tillkomst
övervägdes, huruvida en utvidgning av undantaget i 3 § borde ske
beträffande bearbetning av mineralfyndighet eller bortförande av mineral
(gruvlagstiftningssakkunnigas betänkande s. 101). De sakkunniga stannade
vid att ej förorda en sådan ändring. Man räknade emellertid med att om
i framtiden inom område, som avsatts till nationalpark, funnes fyndighet
av värde, för det sålunda inträffade fallet särskilda bestämmelser kunde
komma att meddelas, varigenom det möjliggjordes för kronan såsom ägare
av området att på ett eller annat sätt tillgodogöra sig fyndigheten. Departementschefen
förklarade (NJA II 1939 s. 311) — med anledning av ett uttalande
av kommerskollegium och en bergmästare, att förbudet syntes böra
mildras genom upptagande i lagen av en tilläggsbestämmelse som möjliggjorde
inmutning efter Kungl. Maj :ts särskilda tillstånd — att, därest mot
förmodan någon mera betydelsefull malmupptäckt skulle komma att göras
inom ett till nationalpark avsatt område, frågan om fyndighetens exploatering
bordo bli beroende av särskild lagstiftning.

Genom lagen den 15 juni 1945 om ändring i lagen om nationalparker
tillädes i slutet av 3 § orden »eller synnerliga skäl därtill äro». Ändringen
föranleddes av en hemställan från statens industrikommission om sådana
åtgärder att möjligheter tillskapades för ett enskilt företag att bryta magnesit
inom Sarjeks nationalpark.

Kommerskollegium har nu hemställt, att till övervägande måtte upptagas
dels om ej dispensrätt borde medgivas Kungl. Maj :t i fråga om inmutning
å statsgruvefält eller nationalpark dels ock om för kronan inmutningsformaliteten
i nämnda fall vore nödvändig. Vidare har kollegium påpekat,
att 5 § 2) gruvlagen i vart fall borde bringas i överensstämmelse med 1945
års ändring i lagen om nationalparker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Under hänvisning till sistnämnda lagändring har i promemorian uttalats,
att förutsättningen för att bryta magnesit vore, att inmutningsrätt kunde
beviljas. För att det syfte, som avsåges med 1945 års ändring i lagen om nationalparker,
skulle uppnås, syntes en motsvarande ändring därför böra
ske i 5 § 2) gruvlagen, vilket även medförde viss jämkning i 6 §.

Beträffande eventuell dispensrätt för Kungl. Maj :t i fråga om statsgruvefält
har i promemorian erinrats om den finska gruvlagens bestämmelser i
detta hänseende. Enligt dessa bestämmelser kunde statsrådet förklara sådan
staten tillhörig jord, som ej innehades med stadgad åborätt eller anslagits till
boställe, för statsgruvefält för bestämd tidsperiod, högst tio år i sänder;
statsrådet ägde dock rätt att redan före utgången av den bestämda tiden
friförklara området. I anslutning härtill har i promemorian framhållits, att
skyddet för statsgruvefält sålunda vore starkare i den svenska lagen än i
den finska. Detta sammanhängde givetvis med att tillkomsten av statsgruvefält
i Sverige förutsatte beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen. Skäl
syntes emellertid föreligga att i nu förevarande hänseende likställa statsgruvefält
med nationalparker och att sålunda även beträffande statsgruveialt
medgiva Kungl. Maj :t en restriktiv dispensrätt.

I promemorian har vidare påpekats, att i samband med att fråga uppkomme
om ett områdes förklarande för statsgruvefält eller nationalpark
komplikationer kunde uppstå, om någon innan beslut i vederbörlig ordning
fattats sökte inmutning på området. Med hänsyn till en sådan eventualitet
hade i finska gruvlagen stadgats, att fyndighet ej finge inmutas, sedan
myndighet väckt förslag om områdes förklarande för statsgruvefält. En
liknande bestämmelse borde införas i den svenska gruvlagen -— i 5 § 1) och

2) — dock med det tillägget, att förslaget skulle ha väckts genom framställning
av myndighet till Kungl. Maj :t.

Vad slutligen beträffade frågan om för kronan inmutningsformaliteten
vore nödvändig å statsgruvefält och nationalpark har i promemorian erinrats
om att departementschefen vid gruvlagens tillkomst uttalat, att det
ur skilda synpunkter syntes lämpligt att gruvrätten även i ett dylikt fall
konstituerades genom inmutning. I promemorian har uttalats, att anledning
ej syntes föreligga att nu frångå denna ståndpunkt, i synnerhet som
olägenheten av att de vanliga reglerna i gruvlagen följdes även i dessa speciella
fall vore ringa.

Beträffande remissyttrandena må nämnas, att kommerskollegium förklarat
sig ej ha något att i sak invända mot att redan ett av myndighet hos
Kungl. Maj :t väckt förslag om visst områdes förklarande för statsgruvefält
eller nationalpark skulle medföra inmutningshinder. Det vore emellertid
nödvändigt för stadgandets effektivitet att bergmästaren finge kännedom
om när sådant förslag förelåge. Erforderliga föreskrifter härom kunde
dock lämpligast meddelas i annan ordning än i gruvlagen.

Sveriges geologiska undersökning har anfört, alt någon erinran givetvis
ej kunde göras mot önskemålet att bringa bestämmelserna om nationalpar ;i

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 17.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ker i 5 § 2) gruvlagen i överensstämmelse med 3 § lagen om nationalparker
i dess nuvarande lydelse. Det hade dock varit befogat att åstadkomma
den önskade överensstämmelsen genom att sistnämnda lagrum återfördes
till sin lydelse före 1945 års ändring. Sannolikheten för att behov av gruvbrytning
inom nationalparks område skulle uppkomma måste nämligen numera
bedömas såsom mycket liten, då det enda mineral som veterligen skulle
kunna komma i fråga i dylikt fall, nämligen magnesit, numera ej hade den
vitala betydelse för vissa industrier som fallet varit ännu för helt kort tid
sedan. Då emellertid denna fråga fallit utanför uppdraget att verkställa
översyn av gruvlagen och den nu anförda omständigheten måhända ej kunde
anses utgöra bärande grund för ändring i lagen om nationalparker, funne
undersökningen sig ej böra motsätta sig att dispensbestämmelsen infördes i
gruvlagen. Det syntes emellertid angeläget att därvid följande omständigheter
beaktades. Innan dispens beviljades borde något statligt organ på
sökandens bekostnad företaga undersökning på platsen. Vidare vore det —
med hänsyn till att inmutningen automatiskt medförde tillstånd till åtgärder,
som innebure synnerligen störande ingrepp i nationalparken — ett
mycket viktigt önskemål att särskilda villkor kunde knytas till dispensen
exempelvis beträffande väg och transportsätt, för att begränsa skadegörelse
å nationalparken, även om dessa villkor skulle strida mot den rätt som
eljest tillkomme inmutare.

Beträffande den föreslagna dispensrätten för statsgruvefältens del har
undersökningen uttalat, att anledning ej förelåge att befara någon väsentlig
olägenhet av en sådan dispensrätt i den starkt restriktiva form som
föreslagits. Bestämmelsen skulle dock sannolikt bli överflödig, eftersom
sådana situationer, som kunde anses innebära synnerliga skäl för dispens,
syntes kunna på ett enkelt sätt ordnas genom den kronan tillkommande
inmutningsrätten och skälig gottgörelse till eventuell upptäckare. I vart fall
syntes något direkt skäl böra anföras för ändring i nu gällande principer
för statsgruvefältens del till ledning för såväl berörda myndigheter som
eventuella dispenssökande. Statsgruvefälten hade en struktur som ej borde
annat än i trängande fall rubbas förrän det bleve möjligt att genomföra en
mera vidsträckt revision av hela institutionen, vilket sannolikt bleve möjligt
inom få år, då den statliga malmletningen i erforderlig utsträckning
verkställts på statsgruvefälten. Man kunde då räkna med att vissa statsgruvefält
kunde väsentligt reduceras till arealen eller kanske helt slopas.
Detta gällde dock ej de mindre fält, vilka endast omfattade en rätt obetydlig
frizon utöver utmålslagd fyndighet, och ej heller Kiruna och Gällivare
statsgruvefält, i vilka inginge väsentliga arealer, beträffande vilka kronan
genom avtal förbundit sig att ej medgiva inmutning för annans än kronans
räkning.

Slutligen har undersökningen beträffande frågan om begagnande av inmutningsinstitutet
å kronans rätt till fyndigheter inom statsgruvefält uttalat,
att det hittills varit vanligt att vid den statliga malmletningen inom
statsgruvefält vissa arbeten, såsom diamantborrningar och mindre gräv -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ningar, företagits utan föregående inmutning. Dylika arbeten innebure
knappast större intrång än exempelvis stakning för en geofysisk mätning,
och då kronan på dessa områden ensam vore jordägare, kunde någon olägenhet
eller förlust ej uppkomma för annan. Det syntes emellertid uppenbart,
att sedan en fyndighet av möjligen brytvärd karaktär blivit lokaliserad,
densamma borde inmutas och utmålsläggas i vanlig ordning.

Sveriges industriförbund har, såsom i inledningen angivits, förordat dispensmöjligheterna.
Vad beträffar förslaget att fyndighet ej skulle få inmutas
sedan myndighet väckt fråga om områdes förklarande för statsgruvefält
eller nationalpark har förbundet, liksom jernkontorets gruvbgrå, hemställt
att sådan verkan endast skulle tillerkännas förslag, som väckts av statlig
myndighet.

Departementschefen. Enligt min mening är införandet av en restriktiv dispensmöjlighet
beträffande inmutning å statsgruvefält och nationalpark motiverat
dels med hänsyn till speciella fall av det slag som föranledde det i
promemorian omnämnda tillägget till 3 § lagen om nationalparker och dels
för andra fall då det kan anses i hög grad önskvärt att en inmutning på
område av ifrågavarande slag får beviljas och detta kan ske utan att de
syften eftersättas som motivera förevarande hindersbestämmelser. Beträffande
statsgruvefälten tillkommer att dispensmöjligheten kan vara lämplig
under övergångstiden till dess en eventuell allmän revision av institutionen
genomförts. I enlighet härmed tillstyrker jag i princip den av utredningsmannen
föreslagna dispensrätten för Kungl. Maj :t beträffande såväl
statsgruvefält som nationalparker.

Det synes lämpligt, att hinder mot inmutning inträder redan då förslag
väckts om ett områdes förklarande för statsgruvefält eller nationalpark, så
att inmutning ej kan sökas medan en sådan fråga är föremål för övervägande.
Emellertid bör den begränsningen föreskrivas att sådan verkan endast
tillerkännes förslag som framställts av statlig myndighet.

Vad beträffar de av Sveriges geologiska undersökning anförda speciella
synpunkterna ligger det i sakens natur, att den som söker dispens själv får
bekosta de undersökningar som befinnas erforderliga för beviljande av
dispensen och att som villkor jämväl uppställes, att statligt organ verkställer
erforderlig undersökning. Vidare torde det vara möjligt, utan att särskilt
stadgande därom införes, att vid dispensen knytas sådana villkor som kunna
anses erforderliga för att tillgodose de intressen som hindersbestämmelserna
avse att skydda.

Punkt 6.

Boningshus eller annan åbgggnad etc.

I 5 § 6) upptages som inmutningshinder område på mindre avstånd än
100 meter från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd
vid gård, eller från tomtplats eller trädgård. Hindret kan upphävas
genom att medgivande till inmutning lämnas av såväl ägare som nyttjanderättshavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

I anslutning till denna bestämmelse har i promemorian verkställts en utredning
angående innebörden av begreppet tomtplats. I detta hänseende har
utredningen ej utmynnat i något förslag om ändring i gällade bestämmelser.
Däremot har i promemorian föreslagits viss begränsning i skyddet för boningshus
och trädgård.

Bergmästaren i norra distriktet hade, enligt vad i promemorian anförts,
uttalat, att begreppet boningshus borde preciseras med avseende på sådana
byggnader, som endast mera tillfälligt användes till bostad, såsom sport- och
sommarstugor, övergivna fäbodar o. d.; skyddet syntes böra inskränkas till
byggnader, som vore avsedda att bebos under hela eller en väsentlig del av
året och ägaren i övrigt hållas skadeslös enligt 36 § gruvlagen. Vidare vore
det, enligt bergmästarens mening, tämligen omotiverat att, då en industri ej
ansåges behöva visst skyddsområde, föreskriva ett dylikt område omkring
exempelvis en friliggande handelsträdgård, och det kunde över huvud taget
ifrågasättas, huruvida en dylik trädgård representerade ett sådant värde,
att ens själva trädgårdsområdet borde utgöra hinder för inmutning. Det vore
att märka, att någon ekonomisk skada genom en sådan ändring ej skulle
uppkomma för ägaren eller innehavaren, eftersom han med stöd av 36 §
sista stycket kunde framtvinga full ersättning, även om gruvinnehavaren ej
önskade inlösa området.

I promemorian har vidare åberopats följande uttalande av gruvlagstiftningssakkunniga
i anslutning till nu ifrågavarande bestämmelse:

Enligt motiven till 1884 års stadga avses med boningshus eller annan
vid gård uppförd åbyggnad, tomtplats eller trädgård närmast skydd för
hus och hem, vilket ju även kommit till uttryck därigenom, att endast vid
gård befintliga byggnader och icke avsides liggande uthusbyggnader skola
medföra hinder för inmutning. Det skydd mot inmutning, som sålunda enligt
svensk lag beredes boningshus m. m. är, om man jämför detsamma
med motsvarande bestämmelser i utländsk rätt ovanligt vidsträckt. De sakkunniga
anse även, att boningshus, tomtplats och trädgård icke äro i behov
av så stort skyddsområde som i nuvarande bestämmelser tillerkännes
dem (200 meter enligt 3 § i 1884 års stadga). Dessa bestämmelser utgöra
ofta onödiga hinder för upptagande av fyndigheter och utnyttjas understundom
allenast i syfte att av inmutaren erhålla ersättning för medgivande
till inmutningen.

Slutligen har i promemorian uttalats, att det syntes motiverat, att friliggande
trädgårdar (handelsträdgårdar) och sådana byggnader som sport- och
sommarstugor samt fäbodar icke finge utgöra hinder för inmutning. En
något restriktivare tillämpning än som måhända vore möjligt med nuvarande
bestämmelser syntes därför önskvärd. Skyddet borde i fråga om bostadshus
begränsas till byggnad, som vore avsedd att stadigvarande användas
till bostad, och såsom förutsättning för skydd för trädgård borde föreskrivas,
att trädgården skulle ligga vid bostadshus eller gård.

Under remissbehandlingen har någon erinran ej framställts mot förslaget.

Departementschefen. Det synes motiverat att, på sätt utredningsmannen
föreslagit, det i 5 § 6) gruvlagen stadgade skyddet för boningshus och träd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

gård något begränsas. Sålunda torde det endast böra avse byggnad .som är
avsedd att stadigvarande användas till bostad samt trädgård som är belägen
vid sådan bostadsbyggnad. På grund härav och då förslaget ej föranlett
någon erinran under remissbehandlingen, biträder jag att ändring i förevarande
avseende kommer till stånd.

Punkt 7.

Elektrisk kraftstation och industriell anläggning.

I 5 § 7) stadgas skydd mot inmutning för område, som upptages av elektrisk
kraftstation eller industriell anläggning. Medgivande från ägaren undanröjer
även i detta fall hindret.

Någon motsvarighet till denna bestämmelse fanns ej i 1884 års stadga.
Gruvlagstiftningssakkunniga ha beträffande anläggningar av ifrågavarande
slag anfört, att det icke vore riktigt att ägare till kraftstationer eller industriella
anläggningar skulle vara pliktiga att vika för en inmutning. Det kunde
icke a priori sägas, att inmutarens intresse av fyndighetens upptagande vore
värt att tillgodoses framför det intresse som ägaren till kraftstationen eller
den industriella anläggningen hade att få sin anläggning orubbat bestående.
Det kunde mycket väl i det särskilda fallet tvärt om förhålla sig så, att från
det allmännas eller bygdens synpunkt bevarandet av kraftstationen eller den
industriella anläggningen vore av långt större vikt än gruvans upptagande.
Det kunde visserligen sägas, att inmutarens skyldighet att i händelse av gruvans
upptagande inlösa den andra anläggningen och betala dess ägare skadeersättning
utgjorde en naturlig garanti för att en dylik kollision i allmänhet
icke behövde inträffa, men då gällande rätts ståndpunkt i ifrågavarande avseende
principiellt sett syntes oriktig, föreslogs införande av en särskild
skyddsbestämmelse.

Med anledning av ett av kommerskollegium framställt yrkande, att denna
hindersbestämmelse måtte tagas under omprövning, enär den hade berättigande
endast i den mån den fredade anläggningen vore av större ekonomisk
betydelse än gruvan, har i promemorian anförts, att det syntes
önskvärt, att en avvägning verkställdes av myndighet rörande de intressen
som konkurrerade och som ej kunde på överenskommelsens väg förenas.
På grund därav föresloges ett tillägg till 5 § 7) av innehåll att Kungl.
Maj :t kunde meddela dispens från denna hindersbestämmelse. I

I remissyttrandena har ej förekommit annat uttalande i denna fråga än
att kommcrskollegium förklarat sig utgå från att Kungl. Maj :ts tillstånd
kunde förbindas med inskränkande villkor, som bibehölle skyddet för viss
del av området, varjämte kollegium ifrågasatt, huruvida avgörandet av
dispensärenden av förevarande slag kunde överlämnas till vederbörande
centrala ämbetsverk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschefen. Det synes motiverat, att denna hindersbestämmelse,
som infördes i gruvlagstiftningen år 1938, förbindes med möjlighet till dispens.
Fall kunna tänkas förekomma, då det skulle framstå såsom otillfredsställande
att exempelvis ägaren av en obetydlig industriell anläggning skulle
kunna motsätta sig undersökning och utnyttjande av en värdefull fyndighet
eller begagna det i gruvlagen stadgade hindret för att framtvinga oskälig
ersättning. Jag biträder därför det i promemorian framlagda förslaget.

Vid dispens torde, utan särskilt stadgande därom, kunna knytas de inskränkande
villkor som kunna finnas påkallade. Dispensärenden av ifrågavarande
slag torde böra behandlas av Kungl. Maj :t.

Punkt 8.

Inmutning och utmål.

Enligt 5 § 8) utgör förut inmutat område eller utlagt utmål hinder mot
inmutning.

Jernkontorets gruvbyrå har anfört, att om en innehavare av utmål sökte
utvidgning av utmålet och en tid därefter, dock före förrättningen för utvidgning
av utmålet, en annan person sökte inmutning till det område,
som kunde komma i fråga för utvidgningen, inmutningssökanden hade
företräde. I 3 § stadgades nämligen, att inmutningsrätten gällde i förhållande
till andra inmutare fr. o. m. den dag, då ansökningen inkom till
bergmästaren. Någon bestämmelse om att ansökan om utmål — eller ansökan
om utvidgning som vore därmed likställd — medförde sådana rättsverkningar
funnes ej och i 5 § 8) upptoges som hinder förut inmutat område
eller utlagt utmål, såvida rätten därtill ägde bestånd, då den nya ansökningen
inkomme. Om en gruvinnehavare, som ämnade söka utvidgning
av sitt utmål, ej ville riskera, att någon annan genom inmutningsansökan
spärrade hans möjligheter att få utmålet utvidgat, måste han således själv
söka inmutning. Fullföljdes denna ansökan bleve det sålunda ett nytt utmål
med andra rättigheter -—- bland annat kronoandel i stället för jordägareandel
—- än om utvidgning skedde. En annan möjlighet vore att utvidgning
samtidigt söktes och att bergmästaren på sökandens begäran behandlade
denna före inmutningsansökan, som därefter återkallades. Huruvida
en sådan metod vore riktig vore för övrigt tveksamt och det vore i
vart fall otillfredsställande att den rent formella behandlingen på så sätt
bleve avgörande för den enskildes rätt. Det syntes önskvärt, att i lagen
gåves föreskrifter, som innebure att ansökan om utvidgning av utmål
medförde samma rättsverkningar gentemot andra inmutare som inmutningsansökan.

Kommerskollegium har gjort liknande framställning och har därjämte
ifrågasatt, om ej konsekvensen krävde, att även efter ansökning om utmål
med vissa gränser senare ansökning om inmutning å samma område borde
få stå tillbaka för utmålsansökningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

I promemorian har anförts, att det syntes ovedersägligt, att en gruvinnehavare,
som begärt utvidgning av sitt utmål, ej borde i fråga om rätten
till utvidgning stå tillbaka för annan person som under tiden till dess förrättning
för utvidgning hölles sökte ny inmutning på ifrågavarande område.
Det ville synas som om en bestämmelse härom lagtekniskt lämpligast
skulle kunna införas såsom ett sista stycke i 5 §. Söktes inmutning samma
dag som ansökan om utvidgning av utmål gjordes, borde den senare ansökningen
ha företräde. -—- Anledning syntes ej föreligga att i nu berörda
hänseenden likställa ansökan om utmål med ansökan om utvidgning av
utmål.

Från remissinstansernas sida har detta förslag ej föranlett annat uttalande
än att jernkontorets gruvbyrå tillkännagivit sin anslutning såväl till
det föreslagna tillägget som till att det ej utsträckts att gälla även beträffande
ansökning om utmål.

Departementschefen.

Förslaget innebär, att område, som är föremål för ansökning om utvidgning
av utmål, skall, i de hänseenden varom i denna paragraf är fråga,
likställas med inmutat område, i den mån området kan komma i fråga för
utvidgningen. Under remissförfarandet har någon erinran ej gjorts mot
förslaget och jag biträder i sak att ändringen kommer till stånd. Bestämmelsen
synes dock lämpligen kunna upptagas i paragrafen under 8).

6 §.

Skyldigheten att lämna uppgift om jordägarna.

I denna paragraf meddelas bestämmelser rörande ansökning om inmutningsrätt.
Enligt 6 § 2 mom. 3) skall sökanden i ansökningen uppgiva fastighet,
där det med ansökningen avsedda området är beläget, ävensom ägarens
namn, yrke, hemvist och postadress. I

I promemorian har uttalats, att denna bestämmelse syntes innebära, att
sökanden vore skyldig att, även då fråga vore om samfälld mark, lämna
uppgifter i berörda hänseenden rörande samtliga delägare. Vidare har i
promemorian anförts:

Enligt 10 § gruvlagen skall bergmästaren underrätta jordägarna om beviljad
inmutning genom att sända avskrift av mutsedeln till dem. Om det
inmutade området utgöres av mark som är samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare, skall avskriften sändas till den som förvaltar samfälligheten
eller till en av delägarna i densamma.

Enligt 23 § 3 mom. åligger det bergmästaren att sända kungörelsen om
utmålsförrättning såväl till sökanden som till de sakägare, vilka jämlikt
21 § 1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen om utmål eller eljest äro
kända för bergmästaren. År mark samfälld för flera fastigheter med skilda
ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan som är satt
att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten
utan skall kungörelsen m. m. översändas till ledamot av styrelsen
eller till förvaltaren. Denne är, där han ej äger att själv föra talan för

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

samfälligheten, ansvarig för att handlingarna tillställas någon som äger behörighet
härtill eller, om sådan ej finnes, komma till delägarnas kännedom.
Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för
flera än tio fastigheter med skilda ägare, må handlingarna sändas till en
av delägarna att vara för dem alla tillgängliga. I sistnämnda fall skall uppgift
om vilken delägare handlingarna tillställts intagas i kungörelsen om
förrättningen. Motsvarande bestämmelser finnas i 43 § beträffande kallelse
till sammanträde för fördelning av ersättningsmedel.

Den lättnad i fråga om delgivning som sålunda stadgats beträffande
samfälld mark kommer ej sökanden till godo, då han enligt 21 § gör ansökan
om utmål. Sökande av utmål skall enligt 21 § 1 mom. 4), på samma
sätt som sökande av inmutning enligt 6 § 2 mom. 3), uppgiva de personers
namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av mark avsedd för utmål
eller för ianspråktagande enligt 34 § utom utmål.

Enligt jorddelningslagen ligger utredningen om äganderättsförhållandena
väsentligen på förrättningslantmätaren. Enligt 2 kap. 3 § »bör» ansökning
om förordnande för lantmätare att förrätta laga skifte åtföljas av uppgift
om bland annat de ägor, vilkas delning är i fråga, samt deras ägare. Enligt
3 kap. 1 § skall lantmätaren med skrivelser kalla envar som enligt senaste
mantalslängd eller eljest tillgängliga uppgifter är delägare i skifteslaget
m. fl. I 3 kap. 10 § andra stycket stadgas, att lantmätaren skall med ledning
av företedda handlingar, utdrag av jordregister och mantalslängd
samt eljest tillgängliga upplysningar utreda och i protokollet anteckna vilka
äro delägare i det område vars skiftande sättes i fråga och den andel
envar av dem innehar, ävensom i protokollet anmärka envar delägares tillgängliga
åtkomsthandlingar till beskaffenhet och utgivningsdag. Enligt motiven
till sistnämnda paragraf avsåg den att råda bot på en av de väsentligaste
bristerna i förut gällande skifteslagstiftning, nämligen att föreskrift
saknades om att utredning angående äganderättsförhållandena inom skifteslaget
skulle verkställas.

I promemorian har vidare understrukits, att det vore uppenbart att den
uppgiftsskyldighet, som ålåge sökande av inmutning eller utmål, kunde
vara mycket betungande. Detta gällde måhända främst det fall, då område
som berördes av inmutning eller utmål utgjordes av samfälld mark med
ett mycket stort antal delägare. Om i ett sådant fall bysamfällighetslagens
regler vore tillämpliga, gällde enligt 5 § sista stycket i nämnda lag, att
syssloman eller, om flera vore utsedda, dessa ägde, där ej för visst fall delägarna
annorlunda bestämt, att i mål, som rörde förvaltningen, tala och
svara för delägarna. Kallelse enligt 23 § 3 mom. gruvlagen kunde i ett sådant
fall tillställas ledamot av styrelsen eller förvaltaren i stället för de
särskilda delägarna. Det ville synas som om den lättnaden skulle kunna
beredas sökande av inmutning eller utmål att i 6 § 2 mom. 3) och i 21 §
1 mom. 4) och 5) medgåves att, då mark vore samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare och för samfälligheten funnes känd styrelse eller
annan som vore satt att den förvalta, uppgift endast behövde lämnas om
ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren.

Vad beträffar remissyttrandena har kommerskollegium påpekat, att den
lättnad i uppgiftsskyldigheten som föreslagits i 6 § 2 mom. 3) syntes kun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

na ytterligare utsträckas. Enligt 10 § första stycket skulle bergmästaren
sända en avskrift av mutsedeln till ägaren av det inmutade området eller,
om detta utgjordes av mark, som vore samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare, till den som förvaltade samfälligheten eller till en av delägarna
i densamma. Funnes ej känd styrelse eller förvaltare, syntes det därför
tillräckligt att uppgift lämnades om någon av delägarna.

Jernkontorets gruvbyrå har uttalat sin tillfredsställelse med den lättnad
som föreslagits beträffande inmutares uppgiftsskyldighet.

Ändringar i 6 §, föranledda av ändringarna i 5 §.

I 6 § 3 mom. meddelas bestämmelser om de handlingar som skola fogas
vid inmutningsansökning. Enligt 2) i detta moment skall, där jämlikt 5 §

5), 6), 7) eller 9) särskilt medgivande kräves för inmutning, företes handling
utvisande att sådant medgivande lämnats. Vidare skall enligt 3) i
samma moment, där sökanden är svenskt bolag eller svensk ekonomisk
förening, vid ansökningen fogas handlingar utvisande sökandens rätt att
verkställa inmutningen eller, om sökanden icke innehar sådan rätt, till Konungen
ställd ansökning om tillstånd att verkställa inmutningen.

I promemorian har anförts, att den ändring som föresloges i 6 § 3 inom.

3) sammanhängde med ändringsförslagen i 5 §. Hänvisningen till 5 § 1),
2) eller 7), då Konungens tillstånd krävdes för inmutning, sammanhängde
med den dispensrätt som föresloges i nämnda lagrum.

Departementschefen. Den av utredningsmannen föreslagna lättnaden i uppgiftsskyldigheten
i fall då känd styrelse eller förvaltare för samfälld mark
finnes synes ej innebära någon olägenhet, eftersom uppgift om vederbörlig
representant för ägarna av den samfällda marken skall lämnas. Den av
kommerskollegium ifrågasatta befrielsen från uppgiftsskyldighet beträffande
ägare av samfälld mark även i fall då känd styrelse eller förvaltare ej
finnes skulle väl kunna medgivas, om hänsyn endast behövt tagas till bestämmelsen
om delgivning av mutsedel. Enär uppgiftsskyldigheten emellertid
har betydelse även i annat hänseende, nämligen som grund för kännedom
om jordägarna under undersökningstiden, torde förenklingen böra
begränsas på sätt utredningsmannen föreslagit.

Även i övrigt ansluter jag mig till utredningsmannens förslag.

7 §•

Tillägg i anslutning till 3 § andra stycket.

I 7 § finnas bestämmelser om bergmästarens handläggning av inmutningsansökan.
Bergmästaren äger enligt dessa bestämmelser, om ansökningshandlingarna
äro ofullständiga, meddela föreläggande för sökanden
att inom viss tid avhjälpa bristerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschefen. Såsom närmare motiverats vid 3 § bör, i det fall att
flera å samma dag inkommit med ansökningar om inmutning som helt eller
delvis avse samma område och någon av sökandena gör anspråk på att inmutningsrätten
till det gemensamma området likväl skall tillhöra honom
ensam, bergmästaren ej utan vidare utfärda mutsedel för var och en av sökandena.
Innan beslut i inmutningsärendet meddelas bör bergmästaren bereda
sökande, som gör anspråk på sådan ensamrätt till inmutning, tillfälle
att väcka talan därom vid domstol. Till dess tid, som bergmästaren sålunda
utsatt för talans väckande, utgått och, om talan inom sådan tid väckts, till
dess frågan om ensamrätten blivit slutligen avgjord av domstol, bör med slutligt
beslut i inmutningsärendet anstå. Skulle sökanden underlåta att väcka
talan inom tid, som bergmästaren anvisat honom, torde mutsedlar för samtliga
sökande få utfärdas och eventuell tvist sedan väckas före utmålsförrättningen
enligt reglerna i 11 §.

Bestämmelser av nu angivna innebörd föreslås bliva införda såsom ett
andra stycke i 7 §.

3 KAP.

Om undersökningsarbete.
12 §.

Ställande av pant eller borgen.

Minst fjorton dagar innan undersökningsarbete börjas skall inmutaren
enligt 12 § första stycket i den ordning som för delgivande av stämning
är stadgad eller annorledes bevisligen underrätta jordägaren och nyttjanderättshavaren
därom. Enligt andra stycket i samma paragraf åligger det inmutaren
att, innan något arbete å det inmutade området börjas, ställa pant
eller borgen för all den ersättning vartill han är förbunden enligt 17 §.

I promemorian har upptagits ett av bergmästaren i norra distriktet framställt
yrkande, att enär de belopp, som här komme i fråga, vore relativt obetydliga,
åliggandet att ställa pant eller borgen borde göras beroende av om
markägaren eller nyttjanderättshavaren fordrade säkerhet. I anslutning
härtill har i promemorian föreslagits en omformulering av 12 § andra stycket
i överensstämmelse med den finska gruvlagen, innebärande att åliggandet.
begränsades till annan inmutare än kronan och att säkerhet ej behövde
ställas, där annan överenskommelse träffats mellan inmutaren samt
markägaren och nyttjanderättshavaren. I

I remissyttrandena ha ej förekommit andra uttalanden än att domänstyrelsen
och jernkontorets gruvbyrå givit sin anslutning till förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschefen. Den föreslagna ändringen är ägnad att förenkla förfarandet.
Med hänsyn härtill och då den ej synes medföra någon olägenhet,
hiträder jag förslaget.

17 §.

Innebörden av den årliga avgiften.

Enligt denna paragraf skall inmutaren för begagnandet av den mark han
tager i anspråk för undersökningsarbete till innehavaren av marken utgiva
full ersättning i årlig avgift som för varje år skall förskottsvis betalas. Inmutaren
skall därjämte utgiva ersättning för skada å marken för framtiden
och den årliga avgiften skall utgå till dess sådan ersättning blivit erlagd.
Slutligen skall skadeersättning även utgå för annan förlust, skada eller intrång
som förorsakas av undersökningsarbetet.

Jernkontorets gruvbgrå har i sin framställning påpekat, att 17 § ej vore
fullt klarläggande beträffande följande frågor, nämligen dels huruvida den
årliga avgiften endast skulle utgå för de år, under vilka undersökningsarbete
verkligen utfördes eller under hela tiden till dess utmål blivit lagt, dels
om avgiften skulle bestämmas för ett år åt gången eller som en enhetlig avgift
för hela undersökningstiden och dels huruvida avgiften skulle beräknas
med hänsyn till hela det inmutade området eller endast till den del området
toges i anspråk för undersökningsarbete. Därjämte har gruvbyrån påpekat,
att bestämmelserna vore oklara för det fall att flera inmutare hade lika rätt
i området.

Kommerskollegium å sin sida har anfört, att i den mot 17 § gruvlagen
svarande 11 § i 1884 års stadga förutsattes, att inmutaren skulle betala årlig
markhyra samt, vid övergivande av gruvan (inmutningen kunde då sönas
redan under försöksarbetstiden), skadestånd för all uppkommen skada. Så
länge ej skadeståndet betalats skulle årshyran erläggas, förmodligen för att
skadeståndsfrågan ej skulle förhalas. Ehuru numera intet sonande under
försöksarbetstiden kunde förekomma, kvarstode dessa bestämmelser i sak
oförändrade. Troligen berodde detta på förbiseende, ty det vore ej rimligt,
att jordägaren skulle gå miste om sin år shyra medan han ännu måste vara
beredd på att inmutaren skulle återkomma för att anställa nya arbeten på
hans mark. Därför borde antingen årshyran alltid utgå under hela försökstiden
eller också jordägaren kunna med visshet påräkna, att, sedan årshyran
upphört att utgå, inmutaren ej återkomme. Då det ej vore lämpligt att
återinföra möjligheten att söna inmutning — bland annat emedan det skulle
underlätta bevarandet av gruvrätt genom ommutning hur länge som helst

_borde i vart fall jordägarens intresse ej tillgodoses på denna väg. Däremot

skulle det kunna tänkas, att inmutaren sattes i tillfälle att endast gentemot
jordägaren som sådan avgiva bindande förklaring, att han avstode från gruvrättens
utövande. Vidtoges denna ändring, kunde bestämmelserna kvarstå i
princip oförändrade, men med förtydliganden i de hänseenden som påpekats
av jernkontorets gruvbyrå.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

I promemorian har anförts, att bergmästarna i östra, västra och södra
distrikten syntes vara ense om den meningen, att den årliga avgiften endast
skulle utgå de år, då arbete utfördes, dock att underlåtenhet att gälda skadestånd
medförde, att avgiften alltjämt skulle utgå. Blotta innehavet av inmutningsrätt
kunde ej berättiga jordägaren till ersättning. Däremot hade
bergmästaren i norra distriktet den uppfattningen, att avgiften skulle utgå
fr. o. m. det år undersökningsarbetet började till dess ersättningen för framtida
skada slutgiltigt reglerats. Detta syntes innebära att avbrott i arbetet
ej medförde befrielse från avgift. Samtliga bergmästare syntes vara ense om
att hänsyn endast skulle tagas till den mark, som toges i anspråk för arbetet.
Vidare syntes enighet föreligga om att avgiften skulle kunna ändras
under undersökningstiden. Bergmästaren i södra distriktet menade, att då
fråga vore om värdefullare mark ersättningen borde bestämmas för ett år åt
gången med ledning av förhandsuppgifter från inmutaren om storleken av
det område, som han under det kommande året avsåge att taga i anspråk.

I promemorian har vidare anförts:

Undersökningsarbetet kan bedrivas på vitt skilda sätt. Sålunda kan det
bestå av endast magnetiska eller elektriska mätningar eller diamantborrning.
Men det kan också bestå av provdikesgrävningar, jordrymning och
sprängning. I speciella fall kunna måhända redan under undersökningstiden
arbeten i än större skala komma i fråga med uppförande av lave, schaktsänkning
till avsevärda djup samt drivning av orter och strossar på olika
djup för att från dessa taga ut prover för att utröna om brytvärd malm
finnes. I sistnämnda fall har arbetet så stor omfattning, att även vissa andra
byggnader behöva uppföras. Olika metoder för undersökningsarbetet kunna
användas under olika delar av undersökningstiden. Markbehovet kan sålunda
från det ena året till det andra variera inom vida gränser. Den tid
som erfordras för undersökningsarbetet kan också variera avsevärt. Enligt
19 § skall arbetet vara utfört inom tre år, men förlängning kan ske,
om arbetet på grund av tvist måste ligga nere under den tid som åtgår för
tvisten samt på grund av markens beskaffenhet, särskilda naturförhållanden,
arbetsinställelse etc. med ytterligare högst två år. Vidare får undersökningsarbetet
fortsätta till dess ansökningen om utmål slutligen prövats. Även
om undersökningsarbetet kan inskränkas till diamantborrning, kan det hända
att inmutaren, som kanske har fått ett stort antal inmutningar, har intresse
av att dröja med utmålsläggningen så lång tid som gruvlagen medger.

I anslutning härtill har i promemorian framhållits, att de finska reglerna
vore tydligare än de svenska. Den årliga avgiften hänförde sig endast
till fasta inrättningar och förskottsbetalning vore ej föreskriven. Någon
arrendeavgift för inmutningsområdet vore ej stadgad, utan ersättning
härför skulle utgå för skada och olägenhet.

I promemorian har vidare uttalats, att då det här i regel vore fråga om
relativt ringa belopp (25 å 50 kr. per utmål) det kunde synas som om förskottsbetalning
i onödigt hög grad komplicerade bestämmelserna. Då pant
eller borgen ställts, skulle det ur jordägarens synpunkt ej kunna framstå
som obilligt, att betalningen skedde i efterhand, då man kunde se hur
stort område som använts. Förskottsbetalningen hade emellertid den be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tydelsen, att den framtvingade besked i förväg från inmutaren vilket område
han avsåge att använda. Detta medförde att jordägaren själv kunde
utnyttja det övriga området utan att behöva riskera alt inmutaren utan
att betala full ersättning för skada gjorde intrång på området. Inmutaren i
sin tur hade möjlighet att begränsa avgiften genom att anvisa jordägaren
att själv utnyttja vissa delar av området, som ej hade betydelse för inmutaren.
Sålunda tillgodosåges i viss mån de synpunkter, som kommerskollegium
anlagt på ersättningsfrågan, när kollegium ifrågasatt möjlighet för
inmutaren att bliva befriad från avgift genom att avgiva bindande förklaring
om avstående av rätt till marken. Då i 17 § första stycket andra punkten
stadgades, att fulla årliga avgiften för markens begagnande skulle utgå
intill dess ersättning för skada blivit erlagd, syntes förutsättas, att den
årliga avgiften fastställts som en enhetlig avgift för hela undersökningstiden.
Detta syntes ej väl överensstämma med att ersättning endast skulle
utgå för den mark som verkligen begagnats, även om avgiften i regel genom
överenskommelse bestämdes på sådant sätt. — I de fall, då överenskommelse
ej kunde träffas, borde följande principer gälla. En årlig avgift
borde förskottsvis utgå för de delar av det inmutade området som inmutaren
för olika ändamål avsåge att taga i anspråk under det kommande året
(ej nödvändigt kalenderår). Toge han i anspråk större område än som beräknats,
finge ersättning därför beräknas i efterhand. Årlig avgift borde
kunna ifrågakomma för visst område till den tidpunkt då området vid utmålsförrättning
löstes eller, för annat område varå skada eller intrång uppstått,
till dess området blivit återställt eller ersättning för skadan eller intrånget
erlagts. Avsåges området ej skola under visst år användas, utginge
ej avgift. Ändringar av nu angiven innebörd föresloges i 17 § liksom ett
förtydligande, att den årliga avgiften i princip endast omfattade användande
av mark inom inmutningen men å andra sidan all mark, oavsett om
den användes för arbete, byggnader eller väg. Den årliga avgiften skulle
alltså ej omfatta begagnande eller anläggande av väg utom inmutningen,
såvida ej uttrycklig överenskommelse träffats därom.

I enlighet med vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits, att
17 § första stycket skulle formuleras så, att inmutaren för begagnandet av
den mark som inmutaren inom det inmutade området toge i anspråk enligt
lö § skulle till innehavaren av marken utgiva full ersättning i avgift som
för varje år skulle förskottsvis betalas. Inmutaren skulle jämväl ersätta
skada som marken kunde hava tagit för framtiden. Ärlig avgift kunde för
visst område ifrågakomma till den tidpunkt då området löstes eller för annat
område, varå skada eller intrång uppstått, till den tidpunkt då området
blivit återställt eller ersättning för skadan eller intrånget blivit erlagd.

Beträffande innehållet i remissyttrandena må anföras, att kommerskolIcgium
under hänvisning till yttranden av bergmästarna i norra och västra
distrikten förordat, att orden »inom det inmutade området» i förslaget
finge utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Bergmästaren i norra distriktet har uttalat, att genom förslaget direkta
föreskrifter komme att saknas angående ersättning för vägmark. Föreskrift
att den årliga avgiften skulle upphöra då området löstes syntes obehövlig,
då det låge i sakens natur.

Bergmästaren i västra distriktet har ej ansett det tillfredsställande, att ersättning
för begagnande av väg utom inmutning endast skulle utgå i form
av ersättning för skada och intrång enligt 17 § andra stycket.

Domänstgrelsen har påpekat, att styrelsen beträffande kronomark tilllämpat
det systemet, att en årlig för hela undersökningstiden fastställd enhetlig
avgift skulle utgå fr. o. m. det kalenderår undersökningsarbetet påbörjades,
varvid uppehåll visst år i arbetet icke medförde befrielse från erläggande
av avgiften. Denna hade beträffande de flesta inmutningarna utgjort
20 å 25 kronor men den hade beträffande bättre skogsmarker kunnat
uppgå till 50 kronor. De fall då svårigheter kunde tänkas uppkomma att
trälla överenskommelse om avgiften torde mestadels avse mera värdefull
mark, t. ex. åkerjord. För sådana fall kunde de i promemorian föreslagna
principerna godtagas. Styrelsen föreställde sig att dessa principer hade
följande innebörd:

Därest inmutaren för undersökningsarbetet visst år icke anser sig behöva
taga i anspråk hela inmutningsområdet, skall möjlighet föreligga för honom
att efter anmälan till jordägaren före årets början begränsa det område,
som är avsett att under det kommande året användas för dylikt arbete
och för vilket årsavgift skall utgå, till att omfatta endast en del av
inmutningsområdet. Inom detta begränsade område är jordägaren förhindrad
att vidtaga åtgärder, som äro ägnade att försvåra undersökningsarbetet.
Han äger däremot rätt att nyttja området på sådant sätt som icke inskränker
inmutarens möjligheter till undersökningsarbete. För den skadegörelse
som åsamkas honom exempelvis för att han sått på området är inmutaren
ej skyldig utgiva ersättning. I fråga om den återstående delen av
inmutningsområdet, för vilket årsavgift ej är på förhand bestämd, har jordägaren
i princip kvar sin fulla dispositionsrätt såsom ägare av marken,
dock med den inskränkning som följer av att han är nödsakad finna sig
i att inmutaren på området utför undersökningsarbete. Inmutaren är skyldig
att betala ersättning för all skada som inom denna del av inmutningsområdet
tillfogas jordägaren. Han äger därjämte i efterhand uttaga årsavgift
för denna del i den mån den begagnats av inmutaren. I de fall marken är
utarrenderad inträder i de fall varom här är fråga nyttj anderättsinnehavaren
i jordägarens ställe.

Domänstyrelsen har vidare uttalat, att nu anförda principer av praktiska
skäl icke borde tillämpas då överenskommelser träffades rörande skogsmark
och annan avrösningsjord. Skulle den årliga avgiften uppdelas på en
förskottsbetalning och en reglering av avgiften i efterhand finge ersättningsbeloppet
väsentligt höjas för att kompensera jordägarens ökade besvär med
kontroll samt bevakning och indrivning av beloppet. Styrelsen räknade med
att även i fortsättningen genom överenskommelser kunna tillämpa sina hittillsvarande
principer i fråga om'' avgiften, innebärande bland annat, att en
årlig, låg enhetlig förskottsavgift fastställdes för hela undersökningstiden,

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

att denna avgift skulle utgå även för år då avbrott i undersökningsarbetet
skedde, att avgiften berättigade inmutaren att för undersökningsarbetet
nyttja hela det inmutade området men att jordägaren ändock vore oförhindrad
att på området vidtaga sådana åtgärder som icke kunde anses försvåra
undersökningsarbetet, t. ex. företagande av skogsavverkning.

Slutligen har domänstyrelsen ifrågasatt, att principerna för det fall att
överenskommelse ej träffades skulle komma till tydligare uttryck i lagtexten
än sonn föreslagits i promemorian.

Jernkontorets gruvbyrå har uttalat, att de föreslagna ändringarna ej föranledde
annan erinran än att uttrycket »till den tidpunkt då området blivit
återställt» borde kompletteras med orden »och anmälan därom gjorts till
markägaren och nyttjanderättshavaren».

Svenska teknologföreningen har beträffande sista meningen i första stycket
anmärkt, att då lång tid kunde förflyta mellan den tidpunkt, då inmutaren
slutfört sitt undersökningsarbete och samtidigt anmält detta till jordägaren,
samt den tidpunkt, när denne komrne tillstädes för besiktning av
skadan eller intrånget, dagen för dylik av inmutaren gjord anmälan borde
gälla för undvikande av onödig tidsutdräkt och därmed förenad kostnad.

Departementschefen. Vissa svårigheter föreligga att för inmutarens ersättningsskyldighet
till innehavaren av marken inom det inmutade området
fastställa principer som i allo äro lämpliga för de skiftande fall som här
kunna uppkomma. Då en inmutning lagts på skogsmark eller annan avrösningsjord
är det intrång undersökningsarbetet orsakar ofta ringa. Annorlunda
kan det förhålla sig då en inmutning lagts på odlad jord. Om undersökningsarbetet
inskränker sig till mätningar och borrningar kan intrånget
även här vara relativt obetydligt, men om arbetet utgöres av grävningar,
jordrymning eller schaktsänkning och det har sådan omfattning att även
byggnader behöva uppföras, tages marken i anspråk på sådant sätt att markinnehavaren
måste avstå från att själv utnyttja den för exempelvis odling.
Vidare kunna olika stora områden tagas i anspråk för undersökningsarbetet
under olika år utan att det är möjligt att i förväg fastställa hur därmed
kommer att förhålla sig. Det kan exempelvis bliva beroende av resultaten
av borrningar om schaktsänkning skall behöva företagas.

Bestämmelserna i 17 § böra vara utformade så att de giva en vägledning
för ersättningens bestämmande i fall då mera värdefull mark tages i anspråk.
Det är emellertid angeläget att principerna äro så enkla att ersättningsfrågan
ej onödigt kompliceras i det stora antalet fall, där ersättningen
lämpligen kan bestämmas mera schematiskt, exempelvis med en mindre,
enhetlig årlig avgift för hela undersökningstiden. I dessa fall kan det antagas
att överenskommelse i regel träffas, därest årlig avgift över huvud
taget skall utgå.

Då fråga är om värdefullare mark är det vidare angeläget, att markägaren
kan utnyttja de delar av det inmutade området, som ej erfordras för
undersökningsarbetet. Ersättningsprinciperna böra vara utformade med

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

hänsyn härtill. Den årliga avgiften bör därför ej utgå för annan mark än
den som verkligen tages i anspråk och ersättningen bör endast utgå för de
år marken skall användas för undersökningsarbetet eller intrång kvarstår
från undersökningsarbete under tidigare år. Förskottsbetalningen har den
betydelsen, förutom att den är skälig ur markinnehavarens synpunkt, att
den är ägnad att klargöra vilka områden markinnehavaren själv kan disponera
under det kommande året exempelvis för odling.

Den årliga avgiften synes, såsom framhållits i vissa remissyttranden, böra
omfatta även ersättning för begagnande eller anläggande av väg utom det
inmutade området. Ett tillägg i lagtexten av orden »inom det inmutade området»
torde sålunda ej böra upptagas.

Mot bakgrunden av de uttalanden som nu gjorts angående innebörden
av bestämmelserna i 17 § synes det tillräckligt att den nuvarande lagtexten
förtydligas på följande sätt. I uttrycket »mark som inmutaren tager i anspråk
för arbete enligt 13 §» få orden »för arbete» utgå. Härigenom klargöres,
att ersättningen avser all mark som tages i anspråk enligt 13 §. Vidare
bör uttrycket »för varje år» undvikas, med hänsyn till att uttrycket i
paragrafens nuvarande utformning giver intryck av att en enhetlig avgift
för hela undersökningstiden skall utgå. Av samma skäl föreslås den omformuleringen
av sista satsen i första stycket, att däri utsäges att i fall då marken
tagit skada för framtiden inmutaren skall vara skyldig att, intill dess
denna ersättning blivit erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande.

19 §.

Ytterligare förlängd undersökningstid.

Undersökningstiden är normalt tre år från dagen för mutsedelns utfärdande.
Förlängning med högst två år kan medgivas, om inmutaren ådagalägger,
att arbetet på grund av markens beskaffenhet, särskilda naturförhållanden,
arbetsinställelse eller annan till sin verkan därmed jämförlig
omständighet icke kan fullgöras inom den normala tiden. Vidare kan undersökningstiden
förlängas med lika lång tid som den, varunder arbetet på
grund av tvist icke bedrivits. I

I promemorian har uttalats, att den i gruvlagen bestämda undersökningstiden
syntes vara väl avvägd för de normala fallen, men att numera förekomme
speciella fall, då det kunde göras gällande, att inmutaren hade ett
befogat intresse av att få tiden för undersökningsarbete förlängd utöver
vad som med stöd av reglerna i 19 § vore möjligt. Det förekomme sålunda
exempelvis, att större prospekteringsföretag med stöd av undersökningar
utförda med helikopter sökte inmutningar på stora områden. Det kunde
då visa sig förenat med oöverstigliga svårigheter att inom den föreskrivna
undersökningstiden på alla inmutningarna hinna vidtaga de åtgärder, som
vore erforderliga för att få utmål. Dessa prospekteringar i stor skala vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

givetvis mycket värdefulla och det syntes ej föreligga anledning att genom
lagstiftningen hämma den verksamhet, varom här vore fråga. Undersökningsarbetets
grundlighet och planmässighet skulle vinna på att möjligheter
förelåge att här medgiva undantag från regler, som eljest syntes vara väl
avpassade efter förhållandenas natur. Isynnerhet om dessa undersökningsarbeten
försigginge på mark, som ej vore föremål för odlingsarbete, skulle
en ytterligare förlängning av undersökningstiden för jordägarna ej vara
till nämnvärd olägenhet. I enlighet härmed förordades ett nytt stycke i
19 § av innehåll att kommerskollegium ägde, när särskilda förhållanden
därtill föranledde och det kunde ske utan nämnvärd olägenhet för markens
ägare eller innehavare, utöver de möjligheter till förlängning som i övrigt
förelåge enligt bestämmelserna i paragrafen, medgiva förlängning av undersökningstiden
med högst tre år. Det syntes lämpligast, att möjlighet förelåge
att på en gång medgiva en relativt lång förlängning av tiden, eftersom
det här i första hand vore fråga om möjlighet att medgiva förlängning,
som kunde tjäna som grund för en planläggning av arbetet på längre sikt.
Skulle den form för ytterligare förlängning av undersökningstiden som sålunda
ifrågasatts icke anses kunna godtagas, exempelvis med hänsyn till
faran av att ytterligare utsträckt tid komme att annat än i undantagsfall
medgivas, borde medgivande om förlängning som nu vore i fråga böra göras
beroende av dispensansökan hos Kungl. Maj :t.

Under remissförfarandet har ej framställts någon erinran mot vad i promemorian
föreslagits.

Jernkontorets gruvbyrå och Sveriges industriförbund ha tillstyrkt förslaget
såsom ett uttryck för beaktande av utvecklingens krav. Gruvbyrån
har sålunda framhållit, att numera utfördes betydligt grundligare undersökningar
än förr, innan en inmutare fattade beslut om han skulle binda
sig för de stora kapitalinvesteringar som en ordnad gruvdrift numera
krävde.

Domänstyrelsen har påpekat, att i 19 § borde införas en bestämmelse om
att myndighet, som meddelade beslut om förlängning av undersökningstiden,
skulle underrätta markinnehavaren om beslutet. I regel ägde denne ej
kännedom om sådant beslut, vilket ur flera synpunkter kunde vara till olägenhet
för honom. En sådan bestämmelse borde avse samtliga fall av förlängning
av undersökningstiden.

Förfarandet vid förlängning av undersökningstiden vid tvist.

I 19 § andra stycket stadgas, att om undersökningsarbetet på grund av
tvist, som avser ininutningsrättens bestånd och omfattning, under någon
del av undersökningstiden icke bedrivits, inmutaren äger, därest han före
utgången av nämnda tid därom hos bergmästaren gör ansökan, erhålla förlängning
av undersökningstiden med lika lång tid som den, varunder arbetet
på grund av tvisten icke bedrivits.

Kommers kollegium har anfört, att här förutsattes att bergmästaren vid

t Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 17.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

undersökningstidens utgång hade ansökningen om förlängning vilande i avvaktan
på dom i rättegången. Bergmästaren i norra distriktet hade påpekat,
att då tidpunkten för en tvists biläggande ej kunde på förhand beräknas,
medgivandet om förlängd tid borde avse tiden till dess tvisten bilagts med
tillägg av den tid som återstode från tvistens början till den ordinarie undersökningstidens
utgång. Förlängningen borde således ej fixeras till någon
bestämd datum och borde förbindas med skyldighet för inmutaren att
ofördröj ligen lämna meddelande när tvistefrågan avgjorts.

I promemorian har med anledning härav uttalats, att avgörande för frågan
om förlängning av undersökningstiden i förevarande fall vore att arbetet
på grund av tvisten legat nere. Med hänsyn till angelägenheten av att
förlängning skedde med angivande av bestämd slutdag syntes det nödvändigt
att ansökningen förklarades vilande till dess hindret mot arbetet upphörde.

Bergmästarna i norra och västra distrikten ha i remissyttrandena framhållit
angelägenheten av att sökanden kunde åläggas anmäla till bergmästaren
när tvisten bilagts genom domstols dom, skiljedom eller överenskommelse.
Bergmästaren i norra distriktet har påpekat, att den i 78 § andra
stycket gruvlagen stadgade underrättelseskyldigheten för domstol icke vore
tillräcklig. Såsom påföljd för försummelse av inmutaren att göra anmälan
som nyss sagts kunde meddelas bestämmelse av sådant slag som upptagits i
22 §. Ansökningen skulle således ej förklaras vilande utan föranleda ett
föreläggande för sökanden att inom viss tid efter tvistens biläggande eller
lagakraftvunnen dom därom underrätta bergmästaren med bifogande av
bestyrkt uppgift om den tid arbetet legat nere.

Redaktionell ändring i 19 § sista stycket.

I detta lagrum stadgas, att därest ansökning om utmål eller om förlängning
av undersökningstiden vid dennas utgång är beroende på prövning,
undersökningsarbetet må fortgå intill dess ansökningen slutligen prövats.

Med anledning av ett av kommerskollegium gjort påpekande att ordet
undersökningsarbetet vore oegentligt, eftersom sådant arbete ej finge fortgå
under pågående tvist, har i promemorian föreslagits den redaktionella ändringen,
att i sådant fall den omständigheten att undersökningstiden utgått
ej skulle utgöra hinder för undersökningsarbetets fortsättande intill dess
ansökningen slutligen prövats.

Departementschefen. Vad först beträffar utredningsmannens förslag om
ytterligare förlängd undersökningstid innebär det att i 19 § införes ett nytt
stadgande av innehåll att kommerskollegium må, när synnerliga skäl därtill
äro och det kan ske utan nämnvärd olägenhet för markens ägare eller
innehavare, på ansökan av inmutare medgiva ytterligare förlängning av
undersökningstiden med högst tre år utöver den vanliga treårstiden eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

den på grund av nu gällande regler eventuelli förlängda undersökningstiden.
Den föreslagna bestämmelsen synes ägnad att gagna gruvnäringen. Då den
med hänsyn till sin utformning ej kan vara till nämnvärd olägenhet för
markinnehavaren och någon erinran mot förslaget ej framställts under remissförfarandet,
biträder jag vad utredningsmannen föreslagit.

Det synes vara en brist att i 19 § gruvlagen ej finnei någon bestämmelse
om underrättelse till jordägaren om beslut rörande förlängning av undersökningstiden.
Denne har uppenbarligen intresse av ett dylikt beslut bland
annat för att kunna bevaka sina intressen i fråga om ersättning enligt 17 § och
områdets utnyttjande i den mån det ej erfordras för undersökningsarbetet.
På grund härav föreslås, att i 19 § såsom sista stycke införes ett stadgande
i nu berörda hänseende. Stadgandet har beträffande vilken som skall erhålla
ifrågavarande underrättelse utformats i anslutning till bestämmelsen
i 10 § första stycket angående underrättelse till markägare om utfärdande
av mutsedel.

Någon jämkning av bestämmelsen i nuvarande sista stycket i 19 § finner
jag knappast erforderlig. Redan av bestämmelsen i dess nuvarande utformning
torde framgå, att den har den innebörd, som utredningsmannens ändringsförslag
avser att förtydliga. Däremot anser jag bestämmelsen i ett annat
avseende böra kompletteras. De påpekanden, som bergmästarna i norra
och västra distrikten gjort rörande behandlingen av ansökningar om förlängning
av undersökningstiden, då arbetet på grund av tvist ej bedrivits,
synas sålunda ha visst fog. Garantier saknas för att inmutaren ej efter tvistens
avgörande fortsätter undersökningsarbetet utan att bergmästaren meddelat
beslut på grund av den vilandeförklarade ansökningen om förlängning
av undersökningstiden. Risken härav minskas väl genom den nu föreslagna
bestämmelsen om att markinnehavaren skall av bergmästaren underrättas
om beslut om förlängning, men det synes lämpligt att i förevarande stycke
i 19 § föreskrives, att om ansökning om förlängning av undersökningstiden
grundas på att arbetet på grund av tvist icke bedrivits, arbetet ej sedan tvisten
blivit slutligen avgjord får fortgå, med mindre inmutaren underrättat
bergmästaren om tvistens avgörande. När bergmästaren fått sådan underrättelse,
kan han meddela beslut i ärendet.

4 KAP.

Om erhållande av utmål och förändring av utmål.

Om ansökning om utmål.

20 §.

Vtmålsansökning då ansökan om förlängning av undersökningstiden avslagits.

Enligt 19 § sista stycket i paragrafens nuvarande lydelse må, om ansökning
om förlängning av undersökningstiden är anhängig vid tidens utgång,

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

undersökningsarbetet fortsätta intill dess ansökningen slutligen prövats.
Avslås ansökningen om förlängning av tiden men söker inmutaren utmål
inom den i 20 § stadgade tid, må undersökningsarbetet därutöver fortgå
intill dess ansökningen om utmål slutligen prövats. Enligt 20 § skall ansökning
om utmål ske före utgången av undersökningstiden eller den förlängda
undersöknin^tiden. Har bergmästaren avslagit ansökning om förlängning
av tiden må dock ansökning om utmål göras sist inom 30 dagar
efter det beslutet om avslag givits.

Kommerskollegium har uttalat, att kollegium utginge ifrån att bestämmelsen
i 20 § om inmutningsrättens förlust icke hade avseende på det fall,
då besvär anförts över bergmästarens avslag på ansökning om förlängd undersökningstid
och att alltså ansökning om utmål ej måste göras inom 30
dagar efter bergmästarens avslagsbeslut även i det fall, då besvär anförts
över beslutet.

I promemorian har påpekats, att den av kollegium uttalade uppfattningen
syntes stå i strid med ordalagen i 20 §, men då den kunde anses i sak riktig,
föresloges den ändringen i paragrafen, att ansökning om utmål skulle kunna
göras sist inom 30 dagar efter det slutligt beslut om avslag givits.

Under remissförfarandet har någon erinran ej framställts mot förslaget.

Departementschefen. Bestämmelserna i 20 § beträffande tiden för utmålsansökning
då ansökning om förlängning av undersökningstiden avslagits
synas stå i mindre god överensstämmelse med stadgandet i 19 § om
rätt att verkställa undersökningsarbete i sådant fall. Med hänsyn härtill
och då någon erinran ej framställts mot den föreslagna ändringen under
remissförfarandet, biträder jag förslaget om ändring av 20 §.

21 §.

Sökandens uppgiftsskyldighet rörande jordägare.

I anslutning till vad som anförts vid 6 § 2 mom. 3) har i 21 § 1 mom.

4) och 5) föreslagits viss lättnad i sökandens uppgiftsskyldighet i fall då
känd styrelse eller förvaltare för samfälld mark finnes.

Karlans skala.

I fråga om skalan å den i 21 § 2 mom. 2) omnämnda kartan har i promemorian
anförts, att bergmästaren i norra distriktet under hand uttalat, att
det väl i sådana fall, där många ägogränser vore aktuella, kunde vara behövligt
med karta i skala om minst 1: 4 000. Däremot skulle i andra fall
den av rikets allmänna kartverk utgivna ekonomiska kartan med en skala
av 1: 10 000 ofta kunna med fördel användas och vara tillräcklig. Möjlighet
borde därför öppnas att använda skala om minst 1: 10 000.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

I promemorian har vidare framhållits, att under förarbetena till gruvlagen
uttalats den meningen, att utmålskartorna borde upprättas i en för
hela riket gemensam skala och att det icke borde åläggas sökanden att upprätta
karta i större skala än 1: 4 000 över själva utmålsområdet.

Enligt vad i promemorian vidare anförts syntes det motiverat — med
hänsyn särskilt till sådana fall, då ett stort antal utmål utlades på mark
med glesa ägogränser och ringa eller ingen bebyggelse — att möjliggöra
lättnad i fråga om skalans storlek, i synnerhet som den ekonomiska kartan
då skulle i viss utsträckning kunna användas, vilket skulle medföra besparingar
i fråga om arbete och kostnader. På grund därav föresloges den
ändringen i 21 § 2 mom. 2) att kommerskollegium skulle kunna medgiva —
i speciella fall eller genom särskild instruktion — att en skala å kartan om
minst 1: 10 000 finge användas.

I vissa remissyttranden har förordats att låta bergmästaren bestämma
kartans skala, men kommerskollegium har ansett att bestämmanderätten
borde tillkomma kollegium.

Lantmåteristyrelsen har ej haft något att erinra mot utredningsmannens
förslag, då det vore ägnat att öka möjligheterna att använda befintliga
kartor.

Departementschefen. Vad som anförts i anslutning till 6 § rörande lättnad
i inmutningssökandes uppgiftsskyldighet gäller i tillämpliga delar även
beträffande ansökan om utmål. Utredningsmannens förslag till ändringar
i 21 § 1 mom. 4) och 5) i nu berörda hänseende tillstyrkas därför.

Likaså biträder jag förslaget till ändring i 21 § 2 mom. 2) rörande kartans
skala. Den föreslagna uppmjukningen av bestämmelsen, som lämnats
utan erinran av kommerskollegium och lantmåteristyrelsen, synes praktisk
och ändamålsenlig. Däremot torde det ej vara lämpligt att överlämna åt
bergmästarna att själva bestämma i dessa frågor, då en enhetlig tillämpning
bör eftersträvas. Några olägenheter av att förbehålla bestämmanderätten
åt kommerskollegium torde så mycket mindre kunna befaras som
kollegium bör kunna genom särskild instruktion giva allmänna föreskrifter
rörande tillämpningen.

Om utmålsförrättnings kungörande.

23 §.

Delgivning.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om kungörelse och kallelser rörande
utmålsförrättningen. Kungörelsen skall minst trettio dagar före förrättningen
införas i allmänna tidningarna och i tidning i orten. Därjämte
skall bergmästaren i rekommenderat brev med mottagningsbevis sända kungörelsen
såväl till sökanden som till de sakägare, vilka jämlikt 21 § 1 mom.
4) och 5) uppgivits i ansökningen eller eljest äro för bergmästaren kända.
1 25 § finnas bestämmelser om delgivning med kronan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

Enligt 28 § andra stycket må, om annan sakägare än isökanden uteblir
vid förrättningen, detta förhållande ej hindra förrättningens fortgång, såvida
kungörelse om förrättningen utfärdats samt delgivits vederbörande på
sätt och inom tid som i 23 och 25 §§ stadgas. Om så ej är fallet, skall förrättningen
uppskjutas till annan dag för den uteblivnes behöriga inkallande.

Kommerskollegium har begärt klargörande av om en bergmästare vore
betriad från vidare delgivningsförsök därest delgivningen enligt gruvlagens
regler därom misslyckats samt, om så ej vore fallet, vilka ytterligare åtgärder
han ägde vidtaga på sökandens bekostnad.

I promemorian har anförts, att av 28 § och motiven till 23 och 28 §§ framginge,
att om delgivning i den ordning 23 § stadgade misslyckats detta utgjorde
hinder för förrättningen. En komplettering i det avseende kommerskollegium
ifrågasatt syntes därför påkallad. Därvidlag låge det närmast till
hands att bestämmelserna i 33 kap. nya rättegångsbalken tillämpades. I det
säkerligen mycket sällan förekommande fall som avsåges i 12 § nämnda
kapitel borde domstolen i orten på begäran av bergmästaren förordna om
anslag av handlingen. Någon särskild tid för kallelse i den ordning nu sagts
behövde ej föreskrivas utan det finge ankomma på bergmästaren att iakttaga,
att kallelsen skedde i tid före förrättningen. Vad sålunda föreslagits
borde komma till uttryck i gruvlagen genom ett tillägg till 23 § 3 mom. första
stycket av innehåll att om kungörelsen ej kommit mottagarna till handa
skulle vad i rättegångsbalken vore stadgat om delgivning i tillämpliga
delar gälla.

Departementschefen. Ett flertal författningar, bland andra jorddelningslagen
(3 kap. 1 §) och vattenlagen (10 kap. 6 §), innehålla bestämmelser
angående kungörelse om förrättning, enligt vilka förutsättning för att förrättningen
utan hinder av sakägares uteblivande skall kunna fortgå endast
är att kungörelsen i vederbörlig ordning skett. Enligt 28 § gruvlagen måste
emellertid kungörelsen faktiskt ha delgivits sakägarna i den ordning i 23 §
stadgats. Som skäl härför har anförts, att inmutningsförfarandet och utmålsläggningen
grundade sig på en av lagen medgiven och reglerad ockupations-
och expropriationsrätt till vissa naturtillgångar jämte för deras
utnyttjande erforderlig mark. Under sådana förhållanden har det ansetts
äventyrligt att låta utmålsförrättning vara giltig även om jordägare, som
kanske mycket allvarligt beröres av förrättningen, icke erhållit kallelse till
densamma.

Jag anser ej heller tillrådligt att eftergiva det krav som hittills ställts att
sakägarna, för att utmålsförrättning skall få äga rum, skola ha personligen
kallats till förrättningen. Emellertid finner jag icke den nuvarande ordningen
tillfredsställande, enligt vilken sakägaren städse skall ha mottagit
till honom översänd kallelse. Fall kunna nämligen förekomma, då delgivning
i denna ordning icke kan komma till stånd. Den gällande bestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

sen om delgivning genom rekommenderat brev med mottagningsbevis torde
därför böra kompletteras med ett stadgande av innehåll, att delgivning
i andra hand skall ske på sätt, som för delgivning av stämning i tvistemål
är stadgat. I vattenlagen finnas exempel på att bestämmelser om sådan delgivning
i vissa fall komplettera de allmänna delgivningsreglerna; jämför
exempelvis 11 kap. 37 § samt även 10 kap. 38 och 65 §§. I likhet med vad
som föreskrivits i sistnämnda båda lagrum torde delgivning i fall som nu
avses böra ske sist å åttonde dagen före förrättningen.

Om utmålsförrättnings företagande och utmåls utläggande.

26 §.

Biträde av lantmätare och bergsstatstjänsteman.

I 26 § stadgas, att bergmästare vid utmålsförrättning skall, där så anses
nödigt, biträdas av lantmätare, bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig
person som förordnas av länsstyrelse.

Kommerskollegium har uttalat, att det borde tillkomma kollegium och
ej länsstyrelse att förordna bergsstatstjänsteman till biträde åt förrättningsmannen.

I promemorian har antecknats, att bergmästaren i norra distriktet påpekat,
att bergmästare borde äga rätt att beordra gruvingenjör att före förrättning
verkställa stakningar med hjälp av hantlangare, som sökanden
ställde till förfogande. Vidare borde lantmätare få anlitas före förrättning
för att få utfört lantmäteritekniska arbeten.

Vidare har i promemorian uttalats, att man finge förutsätta att länsstyrelsens
förordnande verkställdes i samråd med vederbörande myndighet,
varför någon ändring i gruvlagen i förevarande hänseende ej syntes påkallad.

Vad beträffar remissyttrandena har lantmäteristyrelsen förklarat, att det
vore onödigt att lantmätare erhölle särskilt förordnande. Bergmästaren borde
kunna vända sig direkt till vederbörande distriktslantmätare för att få
lantmätare som biträde vid utmålsförrättning. Enligt 69 § 7) i gällande
lantmäteriinstruktion (SFS 526/1948) ålåge det nämligen distriktslantmätare
att, då han därtill kallades, såsom sakkunnig biträda underdomstolar
och andra myndigheter inom länet. Fastighetsbildningssakkunniga hade vidare
i en den 31 oktober 1949 avgiven promemoria med förslag till lag
angående ändring i jorddelningslagen m. m. föreslagit att sådana förordnanden,
som med stöd av jorddelningslagen meddelades av överlantmätare,
skulle slopas och ersättas med ansökningar direkt hos distriktslantmätaren.
Styrelsen har därför föreslagit, att bestämmelsen i 26 § gruvlagen ändrades
därhän att, där biträde av lantmätare ansåges nödigt, bergmästaren
ägde kalla vederbörande distriktslantmätare till förrättningen.

Iiungl. Maj. ts proposition nr 17.

Departementschefen. I proposition till innevarande års riksdag (nr 159) angående
vissa ändringar i jorddelningslagen m. in. har föreslagits, att sådana
förordnanden, som på grund av jorddelningslagens bestämmelser meddelas
av överlantmätare, skola slopas och ersättas med ansökningar direkt hos
distriktslantmätare. I analogi härmed torde även bestämmelsen i 26 g gruvlagen
om länsstyrelsens förordnande av lantmätare kunna upphävas. Hinder
synes ej heller möta att överlåta åt bergmästare att bedöma, huruvida bergsstatstjänstemans
kallande till förrättning skall anses nödigt. På grund härav
har viss omformulering av 26 g föreslagits.

28 §.

Laga förfall.

I 28 g första stycket stadgas, att om sökanden utebliver från förrättning
denna skall inställas och att dess företagande sedermera skall ankomma
på anmälan inom tid som är föreskriven för ansökning om utmål.

I promemorian har beträffande verkan av sökandens uteblivande från
förrättningen anförts, att gruvlagstiftningskommittén — i likhet med 1884
års stadga — intagit den ståndpunkten, att förrättningen, oberoende av laga
förfall, skulle inställas, och att dess företagande sedermera skulle bero på
ny anmälan inom den för ansökning om utmål föreskrivna tiden. Gruvlagstiftningssakkunniga
hade däremot ansett, att om sökanden inom trettio
dagar visade laga förfall för sin utevaro, förrättningen skulle utan ny ansökan
kunna företagas å dag, då förfallet upphört, varvid, om denna dag ej
kunde vid förrättningen bestämmas, ny kungörelse och kallelse skulle utfärdas.
Den sålunda föreslagna undantagsbestämmelsen hade avstyrkts i
reservation av bergmästaren Asplund, bland annat därför att bestämmelsen
kunde öppna en utväg för parterna att obehörigen fördröja förrättningen.
Under anförande härav och då något framträdande behov av en undantagsbestämmelse
av ifrågavarande slag icke syntes föreligga, hade bestämmelsen
ej upptagits i departementsförslaget till gruvlagen.

I promemorian har vidare — under erinran om bestämmelserna i bl. a.
3 kap. 4 § jorddelningslagen — anförts, att det i själva verket vore ganska
oförklarligt, varför möjlighet ej skulle föreligga att bevara en persons gruvrätt,
när den vore beroende av att han iakttoge inställelse vid förrättning
och man visste, att han hade laga förfall. Åsikten att rätten att åberopa
laga förtall skulle missbrukas vunne ej stöd i erfarenheterna från andra
rättsområden. Det låge väl i linje med strävandena att ur gruvlagen få bort
sådana bestämmelser, som kunde leda till obehörig rättsförlust, att 28 §
första stycket ändrades i överensstämmelse med principer, som gällde på
andra rättsområden. Det vore så mycket mer motiverat som gruvor ofta
vore belägna på platser, dit kommunikationerna vore dåliga. Det kunde
också nämnas, att enligt 29 § i finska gruvlagen det vore tillräckligt att
sökanden anmälde förfall. Den ändring, som i förevarande avseende föresloges
i 28 §, hade skett efter förebild av jorddelningslagen och finska

Kiingl. Maj.ts proposition nr 17.

gruvlagen. Möjligheten enligt gruvlagstiftningssakkunnigas förslag för sökanden
att visa laga förfall inom trettio dagar efter förrättningen syntes
svår att tillämpa i de fall som avsåges i gruvlagen.

Förrättning smans utevaro.

Kommcrskollegium har uttalat önskvärdheten av ett stadgande i gruvlagen,
motsvarande det i 10 kap. 10 § vattenlagen, om skyldighet för sakägarna
att vid förrättning, då förrättningsmannen eller god man ej komme
i tid, under tre timmar kvarstanna på förrättningsstället.

Liknande bestämmelser som i 10 kap. 10 § vattenlagen finnas i 3 kap.
4 § jorddelningslagen.

I promemorian har i anslutning härtill uttalats, att det syntes vara en
brist att hithörande förhållanden ej blivit reglerade i gruvlagen. Då sådana
frågor aktualiserades finge vattenlagens och jorddelningslagens bestämmelser
därför i viss mån analogivis tillämpas. Detta kunde ej anses
tillfredsställande och skapade en viss osäkerhet. Bestämmelser härom föresloges
därför till införande i 28 §.

Under remissförfarandet har någon erinran ej gjorts mot de i 28 § föreslagna
nya bestämmelserna.

Departementschefen. Gruvlagens bestämmelser äro sådana, att sökande till
utmålsförrättning, som av laga förfall hindras att inställa sig vid förrättningen,
förlorar sin inmutningsrätt, om den föreskrivna undersökningstiden
utgått sedan utmålsansökningen gjordes och ny ansökning alltså ej
kan göras före undersökningstidens utgång. Jag delar utredningsmannens
uppfattning att en sådan ordning ej är tillfredsställande. Någon erinran mot
förslaget har ej heller förekommit i remissyttrandena. På grund härav och
då formen för bestämmelsen om laga förfall lämpligen kan ansluta sig till
jorddelningslagens bestämmelser, biträder jag utredningsmannens förslag i
denna del.

Ej heller mot förslagets bestämmelser om förrättningsmans utevaro har
någon erinran förekommit i remissyttrandena. Bestämmelserna, som ha
förebilder i jorddelningslagen och vattenlagen, innebära, att om bergmästaren
ej kommer tillstädes på den för förrättningen utsatta tiden och han
ej heller infinner sig inom tre timmar därefter, de tillstädeskomna må åtskiljas,
att om god man utebliver bergmästaren genast skall kalla annan
god man i hans ställe samt att god man, som utan laga förfall utebliver
från förrättning, skall ersätta därav uppkommen skada och olägenhet. Jag
förordar att även dessa bestämmelser införas i 28 § gruvlagen.

30 §■

Verkan på inmutningsrättcn av att ansökning om utmål avslås.

I 30 § behandlas frågan om beviljande av utmål. Någon bestämmelse om
verkan på inmutningsrätten av att ansökning om utmål avslås finnes ej

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

i gruvlagen. Beträffande upphörande av inmutningsrätten stadgas i 20 §
andra stycket, att om inmutaren försummar att inom föreskriven tid, alltså
töre undersökningstidens utgång, göra ansökning om utmål han skall ha
förlorat inmutningsrätten.

I promemorian har till behandling upptagits frågan om inmutningsrätten
upphörde, när ansökning om utmål avsloges, eller om inmutningsrätten
kvarstode under hela den i 19 och 20 §§ stadgade tiden, så att inmutaren
etter beslutet om avslag kunde återkomma med ny utmålsansökning under
nämnda tid. Bestämmelsen i 20 § andra stycket tydde på att inmutningsrätten
kvarstode under hela undersökningstiden, enär något stadgande ej funnes
om att den tidigare kunde upphöra på grund av avslag på ansökning
om utmål. Inmutningsrättens självständiga existens oberoende av utmålet
bestyrktes av bestämmelsen i 45 § första stycket sista punkten, att om
fråga i fall som avsåges i 45 § första stycket uppkomme om utmålets utsträckande
utanför det inmutade området, hinder enligt 5 § skulle gälla
ändå att det tillkommit efter mutsedelns utfärdande. Denna bestämmelse
gåve vid handen, att lagstiftaren avsett, att inmutningscirkeln hade betydelse
även efter det att utmål lagts.

I promemorian har vidare anförts:

Gruvlagstittningskommittén töreslog i 40 § sista stycket en bestämmelse
av innehåll att om ansökning om utmål avsloges, den på mutsedeln grundade
rätten skulle vara förfallen sedan boslutet därom vunnit laga kraft. En liknande
bestämmelse funnes i den finska gruvlagens 39 §.

I motiven till 40 § i sitt förslag anförde gruvlagstiftningskommittén: Om
utmål av en eller annan anledning icke kan tilldelas inmutaren, är därmed
själva grunden för inmutarens rätt undanryckt och inmutningsrätten bör
vara förfallen i och med att bergmästarens beslut om avslag på utmålsansökningen
vunnit laga kraft. Särskilt stadgande därom har upptagits i 40 §.
''1 vekan beträttande riktigheten av denna sats kan emellertid föreligga för
ett fall. Om nämligen avslaget å utmålsansökningen föranletts allenast av
att det utförda undersökningsarbetet icke givit tillräcklig ledning för bedömande
av fyndighetens beskaffenhet och tillika föreskriven tid för ingivande
av ansökning om utmål ännu icke tilländagått, skulle det nämligen
kunna tänkas, att inmutaren borde beredas tillfälle att efter fortsatt undersökningsarbete
erhålla förnyad prövning av frågan om utmåls tilldelande.
Kommittén har dock ansett sig icke böra föreslå någon bestämmelse i sådant
syfte. Om inmutaren vet, att han kan förnya sin ansökan om utmål,
därest vid behandlingen av den första ansökningen det utförda undersökningsarbetet
befunnits otillräckligt, frestas inmutaren nämligen lätt att på
§™n(*va* aY ofullständiga undersökningar göra försök att så snart som
möjligt erhålla utmål. En sådan utveckling skulle vara synnerligen farlig,
i det att den redan med en tyngande arbetsbörda belastade bergsstaten skulle
än ytterligare betungas med en mängd onödiga utmålsförrättningar. Dessutom
skulle det kunna befaras, att bergsstatens tjänstemän under trvcket
av denna arbetsbörda skulle förledas att sätta ned fordringarna på undersökningsarbetets
kvalitet.

Kommerskollegium anförde i sitt yttrande över kommitténs förslag, att
sista stycket i 40 § borde utgå, då genom detsamma endast skapades en
förut icke förefintlig påföljd i förlorad inmutningsrätt, som störde den

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ordning och reda i tiden för beviljade mutsedlars giltighet, som kommittén
i övrigt genomgående arbetat för.

I promemorian har vidare påpekats, att gruvlagstiftningssakkunniga icke
syntes ha tagit direkt ståndpunkt till frågan men att de sakkunniga i sin
specialmotivering efter 8 § anfört, att enligt förslaget inmutningsrätten endast
kunde förloras i händelse av underlåtenhet att inom föreskriven tid
söka utmål eller att betala stadgad försvarsavgift.

Vidare har i promemorian åberopats dels ett uttalande av kommerskollegium,
att det i 45 § första stycket sista punkten upptagna stadgandet, som
syntes giva vid handen att viss rättsverkan efter utmålsläggningen alltjämt
vore knuten till »inmutningsresten», kunde leda till komplikationer och att
det inmutade området i vart fall borde ha upphört att existera vid undersökningstidens
utgång, dels ock följande av bergmästaren i norra distriktet
anförda synpunkter:

Bestämmelsen i 45 § första stycket sista punkten skapar ett osäkerhetstillstånd
och leder till sådana konsekvenser, att den uppenbarligen bör utgå.
Man kan sålunda göra sig den frågan, om gruvinnehavarens rätt i ifrågavarande
fall är inskränkt till själva inmutningscirkeln eller om bestämmelsen
i 31 § om tangenten till inmutningscirkeln är tillämplig. Vidare uppkommer
frågan om »inmutningsresten», som är en vanlig företeelse, allt
framgent skall betraktas som inmutningshinder. Är den ej att betrakta som
hinder, kan inmutning sökas och utmål sedermera utläggas över en sådan
»inmutningsrest», men om innehavaren av det äldre utmålet (som sålunda
har rätten till »inmutningsresten») sedermera söker utvidgning, måste den
som senare fått utmål på området vika enligt 45 § första stycket sista punkten.
Skulle till äventyrs inmutningspunkten till det senare utmålet falla
inom »inmutningsresten» till det äldre utmålet, förfaller det senare utmålet.
Liknande synpunkter kunna anföras beträffande skydd för bostäder m. m.

I anslutning till vad sålunda anförts har i promemorian uttalats, att man
syntes kunna konstatera, att om avslag meddelats på ansökning om utmål,
inmutaren enligt gällande rätt hade möjlighet att återkomma med ny ansökning
om utmål inom den i 19 och 20 §§ stadgade tiden. Å andra sidan
syntes det knappast tillfredsställande att inmutningsrätten kvarstode till
mark utom utmål, sedan utmål lagts. Det borde anses, att rätten blivit genom
utmålsläggningen fixerad till utmålsområdet och att inmutningscirkeln
därefter saknade betydelse. Denna ståndpunkt innebure emellertid att ändring
borde ske i det förut berörda stadgandet i 45 § första stycket sista
punkten.

Under remissförfarandet har jernkontorets gruvbyrå uttalat sin anslutning
till vad i promemorian anförts, varjämte bergmästaren i västra distriktet
uppgivit, att den föreslagna ändringen i 45 § första stycket sista punkten
skulle stå i överensstämmelse med tillämpad praxis.

Departementschefen. Utredningsmannens slutsatser innebära, att inmutningsrätten
kvarstår under hela undersökningstiden även om ansökning om
utmål dessförinnan avslås samt att inmutningsrätten genom utmålslägg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ningen begränsas till utmålsområdet. I förstnämnda hänseende torde överensstämmelse
föreligga med gällande rätt. Däremot giver 45 § första stycket
sista punkten vid handen, att vissa rättsverkningar skulle vara knutna till
den s. k. inmutningsresten även efter utmålsläggningen. Jag delar utredningsmannens
uppfattning, som ej mött någon gensaga under remissförfarandet,
att gruvrätten genom utmålsläggningen bör bliva fixerad till utmålsområdet
och att inmutningscirkeln därefter bör sakna betydelse. På
grund härav föreslås sådan ändring av sista punkten i 45 § första stycket
att orden »det inmutade området» ersättas med »det förut utmålslagda området».

31 §.

Utmälets utsträckning över angränsande inmutningar.

I 31 § stadgas, att om hinder enligt 5 § föreligger vid utmålsförrättningen,
det skall gälla även i fråga om utläggande av utmål, där hindret förefanns
redan vid mutsedelns utfärdande. Enligt denna bestämmelse utgör alltså
tidigare inmutning hinder mot utmål. Beträffande inmutning som tillkommit
senare än den som är i fråga för utmålsläggning föreskrives, att den
ej må beröras av utmålet i vidare mån än som erfordras för att utmålet
skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer, vilka tangera det med
utmålsläggningen avsedda inmutade området.

Jernkontorets gruvbyrå har ifrågasatt sådan ändring av bestämmelserna
i 31 § att ett utmål finge utläggas över annat inmutat område, om inmutaren
av detta område lämnade sitt medgivande därtill. Gruvbyrån har anfört:

Enligt 5 § 8 punkten får inmutning ej omfatta förut inmutat område.
Detta hinder kan ej undanröjas genom medgivande av den som har den tidigare
inmutningsrätten. 31 § stadgar, att hinder enligt 5 § skola gälla
även i fråga om utläggande av utmål. Om en person har två inmutningar
intill varandra, kan han således ej få sitt utmål för den ena inmutningen
lagt så, att det inkräktar på den andra inmutningen (i annan mån än som
framgår av 31 §). Om den senare inmutningen innehaves av annan, kan
han ej heller med dennes medgivande få en sådan måhända önskvärd anordning
av utmålet. Motsvarande bestämmelser gällde enligt 3 och 26 §§ i
1884 års stadga. Enligt uppgift har man av praktiska skäl ej alltid följt
dessa regler vid utmålsläggning och det synes ej föreligga sakliga skäl för
en sådan begränsning av möjligheterna att få den lämpligaste omfattningen
av ett utmål.

Kommers kollegium har också yrkat, att frågan måtte tagas under övervägande
och framhållit, att man i detta sammanhang borde beakta, att annan
inmutare i förevarande fall kunde överlåta sin inmutningsrätt till utmålssökanden.

Kollegii ståndpunkt har även vunnit stöd av bergmästarnas uttalanden.
1 promemorian har härom anförts:

Bergmästaren i västra distriktet har förklarat, att inmutningar tillhörande
samme ägare redan nu behandlades som en enhet och att utmålen

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

fördelades oberoende av hur inånga inmutningspunkter som komme att ligga
inom ett och samma utmål. De som ägde till varandra gränsande inmutningar
hade också fått draga gränsen mellan sina utmål oberoende av bestämmelserna
i 31 §. Detta förfarande borde legaliseras, då mycket stora
fördelar därmed vore att vinna. 31 § borde ändras så, att, därest innehavare
av angränsande inmutning det medgåve, utmål finge omfatta även
hela denna inmutning eller del därav. Omfattade utmålet inmutningspunkten
för angränsande inmutning, borde mutsedeln för denna senare inmutning
anses överlåten. Bergmästaren i södra distriktet har uttalat, att ändringen
knappast kunde ske i annan form än att möjlighet bereddes att på
begäran av inmutare få inmutning annullerad. Det kunde enligt hans mening
ifrågasättas, huruvida det kunde ske utan att kronan därtill lämnat sitt
medgivande. Varje inmutning innefattade nämligen en latent rätt för kronan
till kronoandel.

Bergmästaren i norra distriktet har gjort ett speciellt påpekande: Om avståndet
mellan inmutningspunkterna till två varandra angränsande inmutningar
vore mindre än .cirka 280 meter, kunde utmålet på grund av den
ena inmutningen med nu gällande bestämmelser i 31 § givas sådant läge
och en sådan sträckning, att den andra inmutningens inmutningspunkt
komme att falla inom utmålet. Härigenom ginge innehavaren av den andra
inmutningen förlustig möjligheten att få utmål på återstående delen,
eftersom inmutningspunkt ej funnes inom denna del. Bestämmelserna borde
därför omformuleras så, att inmutningspunkten skyddades mot utmål
på angränsande inmutning.

I promemorian har uttalats, att praktiska skäl obetingat talade för den
ändring, varom man på gruvsakkunnigt håll syntes vara ganska ense, och
att några principiella betänkligheter ej heller kunde anföras mot den föreslagna
ändringen. Frågan syntes ej heller beröra kronans intressen på sådant
sätt, att kronans medgivande borde vara en förutsättning för utmålsläggning
enligt de ifrågasatta principerna. På grund härav föresloges sådan
ändring i paragrafen, att utmålet kunde få utläggas över annat inmutat
område, därest innehavaren därtill lämnade sitt medgivande. Eftersom det
av bergmästaren i norra distriktet gjorda påpekandet även borde beaktas,
föresloges i paragrafens andra stycke ett tillägg, att utmålet ej finge utläggas
så att inmutningspunkten till annat inmutat område komme att falla
inom utmålet, såvida ej innehavaren av inmutningen därtill lämnat sitt
medgivande. I

I remissyttrandena har ej framställts någon erinran mot förslaget om att
utmål finge läggas över annat inmutat område, därest innehavaren därtill
lämnade sitt medgivande.

Beträffande det föreslagna tillägget om förbud mot att i utmålet intaga
inmutningspunkt för senare tillkommen inmutning utan innehavarens medgivande
har kommers kollegium uttalat betänkligheter, emedan det strede
mot principen om rätt till omskriven kvadrat omkring inmutningscirkeln.
Någon olägenhet av att undvika inmutning så tätt intill tidigare inmutning
att inmutningspunkten komme i fara förclåge i regel icke.

Även jernkontorets gruvbyrå har uttalat betänkligheter mot det i sist -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

nämnda hänseende föreslagna tillägget utan att dock vilja framställa yrkande
om att det skulle utgå.

Departementschefen. Enighet synes föreligga om att utmål bör lå utläggas
över annat inmutat område, därest innehavaren därtill lämnar sitt medgivande.
I likhet med utredningsmannen kan jag ej finna några principiella
skäl mot en ändring i 31 § i detta hänseende. Område, som omfattas av ansökning
om utvidgning av utmål och som enligt 5 § 8) skall i där avsett
fall vara likställt med inmutat område, bör, såsom utredningsmannen föreslagit,
utgöra hinder enligt 31 § första stycket men ej enligt andra stycket
i samma paragraf. I sistnämnda fall kan det nämligen tänkas, att utmålsansökan
på den ifrågavarande inmutningen föreligger och någon anledning
att då giva sökande av utvidgning av annat utmål företräde synes ej föreligga.

Frågan om förbud mot att i utmålet intaga inmutningspunkt för senare
tillkommen inmutning utan att innehavaren av sistnämnda inmutning därtill
lämnat sitt medgivande har däremot framkallat vissa betänkligheter. Det
i promemorian anförda skälet för en ändring i detta hänseende är otvivelaktigt
riktigt. Om inmutningspunkten till den senare inmutningen kommer
att falla inom utmålet, går innehavaren av denna inmutning förlustig möjligheten
att få utmål på återstående delen, eftersom inmutningspunkten utgör
förutsättning för erhållande av utmål. Detta kan i visst fall framstå såsom
obilligt, nämligen om inmutaren nedlagt betydande arbete och kostnader på
undersökning av sitt inmutade område och han därefter berövas sin inmutningsrätt
genom utmålsläggningen på angränsande inmutning. Det är emellertid
inmutaren själv som bestämmer inmutningspunktens läge och därför
bör det ankomma på honom att undvika förläggande av inmutningspunkten
så nära annan inmutning att hans inmutningspunkt kommer i fara. Vidare
torde det ofta vara så, att en inmutning, som lägges nära en annan tidigare
inmutning, ej grundar sig på ett självständigt fynd utan har karaktär av
fältspärrning för den tidigare inmutningen. Eftersom den ifrågavarande undantagsregeln
endast i sällsynta fall torde komma att ha betydelse för undvikande
av icke önskvärda konsekvenser för en inmutare men den däremot
skulle kunna medföra olägenheter i fall då senare inmutare medvetet förlagt
inmutningspunkten så att inmutningen inkräktar på tidigare inmutares
rätt till kvadratiskt utmål omskrivet kring inmutningscirkeln, torde den nu
ifrågavarande tilläggsbestämmelsen böra utgå ur förslaget.

33 §.

Skydd mot bebyggelse å utmålsmark som ej lösts.

33 § innehåller bestämmelse om att utmålssökanden äger bestämma, huru
stort utrymme inom utmålet, som han vill taga i anspråk för arbetet ovan
jord. Denna mark skall enligt 36 § av honom lösas, övrig mark inom utmålet
må jordägaren fortfarande disponera över på samma sätt som över

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

annan egendom. Han kan således uppföra bvggnad på sådan mark eller
sälja den som tomtmark för bebyggelse.

Jernkontorets gruvbyrå har ifrågasatt skydd för gruvinnehavaren mot
bebyggelse på utmålsmark exempelvis genom hembudsskyldighet till gruvinnehavaren
innan försäljning finge ske. Om på sådan mark uppfördes
byggnad, utgjorde den visserligen ej hinder för gruvdriftens utvidgande
inom utmålet, men gruvinnehavaren måste då lösa marken med därå uppförd
byggnad eller utgiva ersättning för intrång och skada, såvida ej vid
tomtförsäljning förbehåll gjorts om att den nye ägaren skulle tåla sådant
intrång eller sådan skada. Ersättning skulle därtill utgå med 50 procents
tillägg på värdet.

Bergmästarna i östra, västra och södra distrikten ha uttalat sin anslutning
till tanken att bereda gruvinnehavaren skydd uti ifrågavarande hänseende
medan bergmästaren i norra distriktet påpekat, att särbestämmelser
av’ denna art medförde den olägenheten, att de ekonomiska konsekvenserna
kunde bli betydande för markägaren om de åsidosattes på grund av
bristande kännedom. Det borde därför enligt sistnämnde bergmästares mening
få ankomma på gruvinnehavaren att själv bevaka sina intressen med
de medel, som redan nu stode honom till buds. I vart fall borde i stället för
hembudsskyldighet vid försäljning ett skydd för gruvinnehavaren givas den
formen, att anmälan skulle ske om planerad förändring av markens disposition
och alltså omfatta även det fall, då markägaren själv ämnade uppföra
byggnad på området. I

I promemorian har uttalats, att det vore en rätt utbredd opinion bland
gruvinnehavarna, att skydd av något slag borde beredas dem mot de risker
för onödigt stora ersättningar, som förelåge genom att utmålsmark som ej
lösts kunde bebyggas. Vad som måhända ansåges mest otillfredsställande
vore att möjlighet förelåge för en jordägare att i rent spekulationssyfte
uppföra en byggnad på området och sedermera erhålla 50 procents förhöjning
på värdet, om gruvinnehavaren måste inlösa marken och byggnaden.
1 promemorian har vidare anförts:

Det är givetvis ett icke önskvärt förhållande, att en gruvinnehavare kunde
känna sig manad att inlösa onödigt stora områden för att skydda sig för
framtiden mot eventuella ersättningsanspråk av ifrågavarande slag. En begränsning
i detta avseende skulle kunna åstadkommas genom att jordägaren
ålades hembudsskyldighet till gruvinnehavaren, innan han uppförde byggnad
på området.

En hembudsskyldighet skulle emellertid medföra vissa risker för jordägaren.
Försummade han sin hembudsskyldighet, uppkomme rättsförluster
för honom som måhända i vissa fall skulle kunna framstå som obilliga.
Därtill kommer att svårigheter skulle vara förenade med anordnande av
hembudsskyldigheten. Den skulle kunna missbrukas på det sättet att en
jordägare skulle genom hembud kunna framtvinga inlösen i eu utsträckning
som icke vore motiverad och som skulle vara onödigt betungande för
gruvinnehavaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Vissa skäl kunna möjligen anföras för borttagande av spekulationsmomentet
genom att för fall, då jordägaren på utmålslagt område uppför
byggnad, stadga att 50 procents tillägg ej skall utgå vid lösen av byggnaden.
Ett sådant stadgande skulle då motiveras med att den som uppför byggnad
på sådant område är medveten om de därmed förenade riskerna och
att jordägaren själv har vissa förmåner av gruvrörelsen på hans mark.
Då är emellertid att märka, att jordägarens rätt till jordägareandel nyligen
borttagits och att de förmånligare ersättningsreglerna tillkommit som en
kompensation åt jordägarna för förlusten av rätten till jordägareandel.

Om man närmare betraktar hur de risker för gruvinnehavaren som föreligga
i nu förevarande hänseende gestalta sig i praktiken, finner man, att
de måhända ej äro så stora som man i förstone kan vara benägen förmoda.
En jordägare inom utmål kan knappast ha anledning sälja en tomt
inom utmålet till en utomstående, då han av gruvinnehavaren är berättigad
till 50 procents förhöjning på värdet. Den som önskar uppföra ett bostadshus
torde i regel ej vara benägen betala något övervärde på mark som
ligger inom utmål. Även om hembudsskyldighet ej är stadgad får man väl
vidare antaga, att gruvinnehavaren genom sin lokalkännedom har vissa
möjligheter att i förväg få reda på om någon bebyggelse avses skola komma
till stånd på utmålet. Han kan då måhända förekomma denna genom att
begära inlösen av marken, i vart fall om han kan anses ha ett behov av
den. Slutligen torde gruvinnehavarna kunna genom avtal med jordägarna
skaffa sig viss trygghet i förevarande hänseende. Avtal om att visst område
ej får bebyggas kan intecknas som servitut.

Åtgärder för att skapa trygghet för såväl gruvinnehavare som jordägare
i det hänseendet, att garantier skapas för att visst områdes karaktär av
utmålsmark ej blir förbisedd, torde förutsätta att utmålen på något sätt
anknytas till fastighetsbokföringen. Synnerligen starka skäl torde emellertid
böra krävas för åtgärder av sådant slag med hänsyn till det omfattande
arbete som dylika anordningar skulle medföra.

Uttalandena i promemorian utmynna i att lagstiftningsåtgärder av ifrågasatt
slag ej borde komma till stånd. En viss jämkning ansåges dock böra
ske i fråga om gruvinnehavarens möjligheter att efter utmålsförrättningen
lösa ytterligare mark inom utmål. Enligt 45 § första stycket vore en förutsättning
härför att behov yppats att för arbete ovan jord taga ytterligare
mark i anspråk. För att öka gruvinnehavarens möjligheter att påfordra lösen
av ytterligare mark inom utmål, som kunde befaras bli bebyggd, föresloges
sådan ändring i 45 §, att lösen kunde ifrågakomma även om behov
av marken ännu ej yppats. Härigenom komme 45 § i förevarande hänseende
i överensstämmelse med 33 §. Omformuleringen innebure för övrigt
en återgång till gruvlagstiftningssakkunnigas förslag. När detta omarbetades
i departementsförslaget hade ändringen angivits vara endast av
redaktionell natur.

Frågan har behandlats i vissa remissyttranden. Sålunda har jernkontorets
griwbyrå, under åberopande av att vid inhämtande av yttranden från gruvföretagen
angående förevarande spörsmål det övervägande antalet företag
förordat lagstiftningsåtgärder, hemställt om förnyat övervägande av frågan.
Gruvbyrån har vidare uttalat, att det givetvis vore förenat med stora svårig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

heter att utarbeta sådana bestämmelser som på ett fullt tillfredsställande sätt
tillgodosåge såväl markägarens som inmutarens intressen. Det ifrågasattes
emellertid huruvida icke en bestämmelse kunde införas därom att den som
uppförde byggnad eller annan anläggning på utmålsmark icke skulle vara
berättigad till 50 procents förhöjning vid eventuell inlösen. Utredningsmannen
syntes ha underskattat de risker som här förelåge för gruvinnehavarna.
De kunde lätt överraskas av påbörjade byggen, som de ej hade möjlighet att
hindra att de bleve slutförda. Att i dylika och andra fall räkna med att en
gruvinnehavare alltid hade möjlighet att träffa en skälig uppgörelse med
markägaren vore alltför sangviniskt. Om markägaren finge full ersättning
för sådan byggnad lede han ej förlust och det kunde ej anses oskäligt att
nan i sådant fall ginge miste om 50 procents förhöjning. Ett annat sätt att
lösa frågan vore, som utredningsmannen påpekat, att markägaren i god tid
före byggnadsarbetets igångsättande underrättade gruvinnehavaren därom,
så att denne bleve i tillfälle att begagna sin lösningsrätt.

Svenska teknologföreningen har anfört, att direktiv av lagstiftaren vore
erforderliga för det fall att bebyggelse komme till stånd på utmålsmark som
ej lösts. Föreningen har i detta sammanhang erinrat om att skador på sådan
bebyggelse även kunde uppkomma genom arbetet under jord utan att någon
vårdslöshet vid arbetets utförande kunde läggas gruvledningen till last, vilket
förhållande vore ett ytterligare skäl att i lag reglera nu förevarande problem.

Sveriges lantbruksförbund har förklarat sig vilja särskilt understryka vad
utredningsmannen anfört mot att ålägga jordägaren hembudsskyldighet beträffande
viss mark.

Slutligen har Sveriges industriförbund i anslutning till uttalandet i promemorian
rörande utmålens anknytning till fastighetsbokföringen framhållit,
att det vore anmärkningsvärt att en i många fall så ingripande nyttjanderätt
till visst markområde som gruvrätten icke framginge av gravationsbevis
och lantmäterihandlingar. Förbundet ifrågasatte huruvida icke
detta spörsmål borde upptagas i samband med den pågående revisionen av
inteckningsförordningen.

Departementschefen. I anslutning till denna paragraf har utredningsmanhen
upptagit frågan, huruvida gruvinnehavaren bör erhålla skydd mot bebyggelse
på utmålsmark, som ännu ej lösts, så att han ej behöver riskera
ätt sedermera få lösa icke endast marken utan även därpå efter utmålsläggningen
uppförda byggnader, allt med den förhöjning med 50 procent
av värdet som gruvlagen föreskriver. De förslag till lösning som framförts
innebära, att jordägaren skulle åläggas en hembudsskyldighet till gruvinnehavaren
före bebyggelsen eller att förhöjningen av löseskillingen med
50 procent i dessa fall ej skulle ifrågakomma för byggnad. Enligt utredningsmannens
förslag skulle gruvinnehavarens intresse av att kunna lösa
mark, där bebyggelse vore avsedd att komma till stånd, tillgodoses genom
en ändring i 45 § första stycket av innebörd, att gruvinnehavaren skulle
äga lösa ytterligare mark inom utmål även i fall då behov därav för gruvdriften
ännu ej uppkommit.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1952. t samt. Nr IT.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Svårigheten att finna en rationell och rättvis lösning av denna fråga ligger
huvudsakligen däri, att ett tillgodoseende av gruvinnehavarens anspråk
På trygghet antingen medför risk för jordägaren att på grund av förbiseende
gå miste om en ersättning vartill han eljest varit berättigad eller också
inkräktar på jordägarens anspråk på ersättning enligt de allmänt gällande
principerna. Den av utredningsmannen föreslagna lösningen kan leda
till att lösen av marken kan framtvingas i en utsträckning, som å ena
sidan innebär större intrång i jordägarens rätt än som är nödvändigt och
å andra sidan leder till onödigt stora kostnader för gruvinnehavaren.

På grund av vad nu anförts och då det ej visats, att de olägenheter som
kunna tänkas uppkomma icke kunna undvikas i praktiken utan att särskilda
lagstiftningsåtgärder företagas, är jag ej beredd att nu föreslå någon
lagändring. Frågan bör emellertid följas med uppmärksamhet och
skulle det framdeles visa sig, att missförhållanden verkligen uppkomma,
bör frågan tagas upp till förnyad prövning, varvid en lösning får sökas i
anslutning till då gjorda erfarenheter.

34 §.

Ändamål för vilka mark utom utmål kan anvisas.

Enligt 34 § gruvlagen äger sökanden rid utmålsförrättning — och enligt
45 § utmålsinnehavaren därefter — få sig anvisad nödig mark utom utmålet
dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter
dels ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana eller
kraftledning, som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande
verksamhet.

I promemorian har föreslagits, att tillämplighetsområdet för 34 § borde
utsträckas så att det även avsåge mark för vatten- och avloppsledningar
samt mark som hotades av ras eller sättningar.

Beträffande frågan om anvisande av mark enligt 34 § för vatten- och
avloppsledningar har i promemorian åberopats förslag därom från kommerskollegium
och att jernkontorets gruvbyrå vid gruvlagens tillkomst uttalat,
att mark utom utmål borde kunna anvisas även för vattenledning
eller avlopp (byggt eller grävt) från anrikningsverk. Vidare har anmärkts,
att enligt den finska gruvlagen mark för vattenledning kunde anvisas utom
utmål. I promemorian har — under framhållande att, om rätt medgåves
att förvärva mark för anläggning, rätten även borde avse mark för nödvändiga
anordningar i samband med anläggningen — föreslagits att i 34 §
upptoges även vatten- och avloppsledningar.

Vidare har i promemorian anförts, att kommerskollegium ifrågasatt utsträckning
av 34 § :s tillämplighet till mark som hotades av ras eller sättningar.
Då gruvinnehavaren hade rätt att driva gruvarbetet ända till utmålsgränsen
och beträffande äldre donlägiga utmål även utanför denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

räknat lodrät från utmålsgränsen i dagen, kunde fara uppstå för ras eller
sättningar i angränsande mark, t. ex. när hängväggen skulle brytas ned.
Förelåge ej möjlighet att utvidga utmålet åt detta håll, syntes gruvinnehavaren
böra ha rätt att lösa marken. Frågan hade aktualiserats vid gruvlagens
tillkomst genom vissa yttranden, men någon bestämmelse därom
hade då ej ansetts erforderlig (NJA. II 1939 s. 377). En komplettering av
34 § föresloges nu även i detta hänseende.

Vad beträffar remissyttrandena har kommerskollegium framfört ett påpekande
av bergmästaren i södra distriktet, att anledning kunde föreligga
att lösa mark utom utmål även vid fara för annan skada än ras och sättningar.
Kollegium har ansett att mot ett tillägg av detta slag intet syntes
vara att erinra.

Departementschefen. De föreslagna utvidgningarna av tillämplighetsområdet
för 34 § ha ej föranlett erinringar från remissinstansernas sida. Jag
förordar också, att i 34 § medgives rätt för sökanden att få sig anvisad
mark utom utmål för vatten- och avloppsledning, som är erforderlig för
gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet, ävensom mark
utom utmål, när den hotas av ras eller sättningar, för att därigenom förekomma
att skada uppkommer på annans mark. Däremot anser jag mig ej
kunna biträda den av kommerskollegium under remissen förordade utsträckningen
av rätten till mark som hotas av annan skada.

35 §.

Behandling av försvarsavgiften vid utmålsför rättning en.

I 35 § stadgas, att bergmästaren vid utmålsförrättningen skall uträkna
och i protokollet anteckna beloppet av den årliga försvarsavgift, som enligt
55 § skall för utmålet erläggas. I

I promemorian har anförts:

I anslutning till 56 § har föreslagits, att frågan om försvarsavgiftens storlek
skall vara en domstolsfråga och att tvist därom må kunna upptagas vid
domstol oberoende av den administrativa behandlingen av försvarsavgifterna.
35 § torde likväl kunna bibehållas i sin nuvarande form och försvarsavgiftens
belopp skall alltså, låt vara på ett för framtiden ej bindande sätt,
vid utmålsförrättningen uträknas och antecknas till utmålsprotokollet. Ej
heller torde hinder möta att kommerskollegium på klagan tar upp frågan
i administrativ ordning och att den sålunda löses för administrativ tillämpning,
till dess domstol annorlunda beslutat. Försvarsavgiften kan givetvis
ändras, t. ex. om äganderättsförhållandena inom utmålet ändras, och bergmästaren
har då att beakta sådan ändring vid behandling av fråga om
försvarsavgift enligt 56 §.

1 promemorian har emellertid — med hänsyn till att jordägarna i stor
utsträckning saknade kännedom om den rätt de hade till andel i försvarsavgiften
— föreslagits ett tillägg till 35 §, innebärande att bergmästaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

skulle i skrivelser till jordägarna meddela, att de ägde rätt till sådan andel
och det belopp som, såvitt av tillgängliga uppgifter kunde utrönas, tillkomme
var och en av dem. I likhet med vad som vore stadgat i 10 § borde,
om mark vore samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, meddelandet
tillställas den som förvaltade samfälligheten eller en av delägarna i densamma.
Underrättelse borde kunna sändas i vanligt brev, men bergmästaren
borde genom anteckning i protokollet eller på annat sätt utmärka, till
vilka personer sådant meddelande sänts.

Av remissyttrandena må anföras, att domänstyrelsen påpekat, att jordägarna
ofta ej finge del av utmålsprotokollen. Det i promemorian förslagna
tillägget tillstyrktes därför livligt. Det syntes även lämpligt att i gruvlagen,
i likhet med vad fallet vore i 41 § i 1884 års stadga, intoges en bestämmelse
om vilken myndighet som hade att utbetala försvarsavgiftsbeloppen till
jordägarna. Det kunde ske antingen genom ett stadgande i 55 § eller i form
av ett åläggande i 35 § för bergmästaren att i meddelandet till jordägarna
upplysa om sättet för utbetalningen.

Även Sveriyes industriförbund har påpekat, att det skuile underlätta för
jordägarna att få ut deras andelar, om bergmästaren i sitt meddelande upplyste
om tillvägagångssättet för att få ut beloppet.

Departementschefen. Den i promemorian föreslagna uppgiftsskyldigheten
för bergmästaren angående rätten till försvarsavgift i samband med avslutandet
av utmålsförrättning synes ägnad att effektivisera systemet för
försvarsavgifternas utbetalande till jordägarna. Bestämmelse därom i 35 §
gruvlagen förordas därför. I enlighet med vad domänstyrelsen och Sveriges
industriförbund förordat i sina remissyttranden torde bestämmelsen böra
kompletteras med att bergmästaren även skall i sitt meddelande lämna upplysning
om hur jordägaren skall förfara för att utfå sin andel i avgiften.

36 §.

Lösen av eyen mark.

Enligt 36 § skall mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager i anspråk
för arbetet ovan jord, av honom lösas. Även mark utom utmålet, som anvisas
enligt 34 §, skall i vissa fall lösas.

Kommerskolleyium har anfört, att den mark, som erfordrades för gruvrörelsen,
borde tillföras denna under sådana omständigheter, att den förbleve
oskiljaktig därifrån. Om jordägare på sin egen mark upptagit gruvdrift
och mark alltså ej behövde lösas, borde det vara ordnat så, att jordegendomens
försäljning ej medförde komplikationer för gruvdriften. Kollegium
hade med hänsyn härtill tillrått, att även i dylika fall marklösen
verkställdes. Huruvida detta borde uppmärksammas även i lagstiftningen
syntes böra övervägas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

I promemorian har påpekats, att den mark, som skulle tagas i anspråk för
arbetet ovan jord, enligt 33 § skulle särskilt utstakas, inläggas på kartan och
anmärkas i protokollet. Härigenom bleve området preciserat. Om gruvinnehavaren
själv vore markägare, kunde marken dock givetvis ej utan vidare
sägas vara löst mark och rättsverkningarna av inlösen inträdde alltså ej.
Det kunde ej anses tillfredsställande, att verkligt lösningsförfarande — såsom
kommerskollegium för säkerhets skull rekommenderat — skulle tilllämpas
för att mark, som hörde till ett gruvföretag, skulle vara knuten till
förelaget. På grund härav föresloges i ett nytt 2 mom. i paragrafen en bestämmelse
av innebörd att vid förrättning kunde bestämmas, att viss inom
eller utom utmål belägen mark, som ägdes av gruvinnehavaren, kunde förklaras
vara likställd med löst mark. En förutsättning härför skulle dock
vara, att inteckningshavares eller annan rättsägares rätt ej berördes eller
att medgivande från dessa lämnats.

Beträffande innehållet i remissyttrandena må anföras, att kommerskollegium
ifrågasatt att även värdering skulle ske av mark, som vore att anse
som löst, med hänsyn till att marken sedermera kunde komma att ingå i
kronoandel.

Svenska teknologföreningen har anmärkt, att i det föreslagna 2 mom. i
36 § borde tilläggas, att anteckning om beslutet skulle ske i utmålsprotokollet.

Departementschefen. Då mark blivit löst, ingår den i gruvegendomen såsom
löst mark. Gruvinnehavaren behöver sålunda ej riskera att ytterligare
ersältningsskyldighet i framtiden uppkommer för marken. Om gruvinnehavaren
vid utmålsförrättningen själv äger marken och fråga om lösen
därför ej uppkommer, kan ny gruvinnehavare i framtiden nödgas lösa marken,
eftersom den ej tillförts gruvan genom lösningsförfarande. Det torde
vara ett befogat intresse, att även då gruvinnehavaren äger marken denna
kan med laga verkan hänföras till gruvan såsom löst mark. Eftersom ett
sådant intresse föreligger även i fall, då marken besväras av annan rätt,
torde den lösning frågan fått i promemorian vara alltför begränsad. Jag
föreslår därför i stället att stadgandet i det nya 2 mom. i 36 § får den formen
att om gruvinnehavare önskar att mark, som erfordras för i 1 mom.
avsedda ändamål och som äges av honom själv, skall bliva att likställa med
löst mark, vad om lösen av och ersättning för sådan mark ävensom om utbetalning
av ersättningsmedel och verkan därav är stadgat i tillämpliga delar
skall gälla. Förfarandet skall i sådant fall i första hand gå ut på att bereda
inteckningshavare och andra rättsägare möjlighet till ersättning på
samma sätt som vid vanligt lösningsförfarande.

Vad beträffar bestämmandet av lösenbelopp i fall som nu äro i fråga kan
regeln i 38 §, att i första hand skall gälla vad parterna överenskomma, ej
tillämpas. Beloppet får sålunda i detta fall alltid bestämmas av bergmästaren
och godemännen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Något särskilt stadgande om att anteckning om beslutet skall ske i utmålsprotokollet
torde ej erfordras. Det torde framgå av 27 och 33 §§ att
sådan anteckning skall ske.

Den föreslagna ändringen föranleder redaktionella jämkningar i 37 §,
42 § första stycket och 49 §.

Om utbetalning av ersättningsmedel.

42 §.

Överexekutors förordnande om gruvarbetets inställande (42 § tredje
stgcket).

I 42 § tredje stycket stadgas, att där ersättning icke inom föreskriven tid
erlägges eller hos KB nedsättes, den ersättningsberättigade kan erhålla
skyndsam handräckning för ersättningens utbekommande, och att överexekutor
därvid äger på framställning av den ersättningsberättigade förordna
om gruvarbetets inställande intill dess ersättningen erlagts eller
uttagits.

Jernkontorets gruvbyrå har framhållit, att sådant förordnande —- ur såväl
bergstekniska synpunkter som skyddssynpunkter — ej borde få meddelas
utan bergmästarens hörande och att överexekutors förordnande borde kunna
kompletteras med villkor i berörda hänseenden.

Kommerskollegium och bergmästarna ha uttalat samma mening och från
bergmästarehåll har framhållits, att överexekutors befogenhet i förevarande
hänseende kunde förorsaka allvarligt men för övervakningen jämlikt 10
kap. gruvlagen och att gruva ej borde få nedläggas och vattenfyllas utan
den sakkunniga övervakande myndighetens medgivande.

I promemorian har på grund av det anförda föreslagits tillägg till 42 §
tredje stycket av innehåll, att förordnande om gruvarbetets inställande ej
finge meddelas förrän bergmästaren yttrat sig i ärendet. Härigenom bereddes
bergmästaren tillfälle att före förordnandet meddela de föreskrifter
enligt 10 kap. gruvlagen, vartill förhållandena kunde föranleda.

Departementschefen. Det föreslagna tillägget till 42 § tredje stycket att
överexekutors förordnande om gruvarbetets inställande till dess ersättning
erlagts eller uttagits ej må meddelas förrän bergmästaren yttrat sig i ärendet
har ej föranlett erinran under remissförfarandet. Tillägget synes motiverat
ur tekniska synpunkter och skyddssynpunkter, och jag ansluter mig till
förslaget.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

Om förändringar med avseende å utmål.

45 §.

Sammanläggning och uppdelning av utmål.

I 45 § andra stycket stadgas om sammanläggning och uppdelning av utmål.
Kommerskollegium äger på ansökan förordna om sammanläggning efter
ty lämpligt prövas, utan avseende därå att det sammanlagda utmålet
innefattar större vidd än eljest är tillåtet. Om uppdelning av utmål äger
kommerskollegium på därom framställt yrkande förordna, när särskilda
skäl därtill äro, och skall i fråga om verkställighet av sådan uppdelning gälla
vad kommerskollegium därom förordnar. Vid sammanläggning och uppdelning
skola utmålsgränserna på djupet räknas lodräta, där detta kan ske
utan intrång på annans utmål.

Kommerskollegium har uttalat, att det ej framginge huruvida kollegium
vid beslut om uppdelning av utmål vore obundet av föreskrifterna i 30 §
andra stycket, där det bland annat sades, att inom utmåls område skulle
ligga såväl inmutningspunkten som minst ett på inmutade området beläget
ställe varå påvisats inmutningsbar fyndighet. Skulle dessa regler iakttagas,
måste tydligen delningslinjen gå genom inmutningspunkten och påvisbar
inmutbar fyndighet vara belägen inom de på varje del belöpande delarna
av inmutningscirkeln. I

I promemorian har anförts, att gruvlagstiftningssakkunniga om uppdelning
av utmål yttrat, att inom ett utmål understundom kunde finnas malmförekomster
av olika slag. Såväl med hänsyn härtill som ock till det förhållandet
att samägare inom ett utmål kunde vilja uppdela detta sig emellan
hade upptagits ett stadgande, som möjliggjorde uppdelning av utmål.
Dylik uppdelning borde emellertid icke äga rum i andra fall än då särskilt
behov därav förelåge, vilket lämpligen borde prövas av kommerskollegium.

Vidare har i promemorian anförts:

Vad beträffar frågan om inmutningspunktens betydelse vid uppdelning
av utmål är till en början att märka att inmutningen är grundläggande för
gruvrätten. Utmålet knytes till det inmutade området genom regeln, att inmutningspunkten
måste ligga inom utmålet. Genom reglerna om utvidgning
och minskning av utmål torde detta krav ej eftergivas. Man torde få hålla
fast vid principen att inmutningspunkten är av grundläggande betydelse
för gruvrättcns fixerande på marken. Om så ej vore fallet, skulle man genom
minsknings- och utvidningsåtgärder kunna förflytta utmålet från dess
ursprungliga plats.

Avsikten torde emellertid ej ha varit, att vid uppdelning av utmål skall
tillses, att varje utmål får andel i inmutningspunkten genom att gränserna
löpa samman i denna punkt. Då man i motiven som skäl för uppdelning
särskilt framhållit det fallet, att inom utmålet finnas malmförekomster
av olika slag, kan man knappast ha avsett, att gränsdragningen skall vara
på angivet sätt bunden. Inmutningspunkten kan exempelvis vara belägen

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

mitt i den ena malmförekomsten och då skulle en uppdelning genom en
gräns genom inmutningspunkten vara otjänlig.

Konsekvensen av detta resonemang blir, att genom uppdelningen ej uppkomma
fullt självständiga utmål. Frågan om utvidgning av de genom uppdelningen
bildade utmålen torde sålunda få bedömas med hänsyn till alla
utmålen gemensamt. Det kan knappast ha varit avsett att genom uppdelning
av utmål bereda möjlighet att för vart och ett av de genom uppdelningen
uppkomna utmålen erhålla utvidgning till 16 hektar, därvid endast
ett av utmålen skulle vara bundet av inmutningspunkt.

På grund av vad nu anförts har i promemorian föreslagits ett tillägg till
45 § av innebörd, att när uppdelning av utmål skett, utvidgning av vart och
ett av de sålunda uppkomna utmålen endast finge ske i förhållande till varje
utmåls andel i det ursprungliga utmålet och med iakttagande av att sammanlagda
arealen för samtliga utmål ej finge överstiga 16 hektar. Om sålunda
uppdelning skett av ett utmål om 4 hektar i två utmål, det ena om en
hektar och det andra om 3 hektar, kunde utvidgning ske av det mindre till
4 hektar och det större till 12 hektar. Vore delägarna ense om annan fördelning
kunde den få ske med iakttagande dock av att sammanlagda arealen
aldrig finge överstiga 16 hektar.

Vidare har i promemorian föreslagits, att sammanläggning och uppdelning
av utmål ej skulle medföra någon förändring med avseende på gränserna
på djupet, varvid framhållits, att sådana åtgärder eljest icke skulle
kunna ifrågakomma beträffande äldre utmål, som hade rätt till donlägiga
gränser. Kommerskollegii prövning av dessa ärenden utgjorde en garanti för
att sammanläggning ej skedde på sådant sätt att komplikationer härigenom
uppstode.

Under remissförfarandet ha erinringar ej förekommit mot vad i promemorian
föreslagits.

Departementschefen. Det torde ligga i sakens natur att vid en uppdelning
av utmål det ej kan fordras, att vart och ett av de nybildade utmålen knytes
till inmutningspunkten. Det synes emellertid nödvändigt, att för dessa utmål
meddelas regler om hur utvidgning får ske; skulle de vanliga reglerna om
utvidgning här gälla, skulle det innebära, att efter uppdelning vart och ett
av de nybildade utmålen, utom att det vore obundet av inmutningspunkt,
kunde utvidgas till maximiarealen för utmål. I 45 § andra stycket föreslås
därlör ett tillägg av innehåll, att genom uppdelning uppkommet utmål får
utvidgas högst till den storlek som motsvarar dess andel i det ursprungliga
utmålet, men att hinder ej möter att den rätt till utvidgning, som sålunda
tillkommer ett av de nybildade utmålen, överlåtes på ett annat. Innebörden
av bestämmelsen belyses av det i promemorian anförda exemplet. Utan att
särskilt stadgande därom meddelas torde inmutningspunkten för det ursprungliga
utmålet alltjämt få tillmätas den rättsliga betydelsen för samtliga
genom uppdelningen uppkomna utmål, att en »förflyttning» av dessa
med tillämpning av bestämmelserna om minskning och utvidgning av ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 73

mål ej får ske i annan mån än som varit möjligt beträffande det ursprungliga
utmålet.

Vidare biträder jag utredningsmannens förslag om att vid sammanläggning
eller uppdelning av utmål gränserna på djupet må räknas på sätt vid
det ursprungliga utmålets tillkomst blivit tillämpat. Tillräckliga skäl synas
ej föreligga att hindra sammanläggnings- och uppdelningsåtgärder för de
äldre utmålens del, vilket i praktiken torde bliva resultatet av den nu gällande
bestämmelsen om att gränserna efter åtgärden skola räknas lodräta.
Enligt denna bestämmelse skulle nämligen utmålet gå miste om rätten att
räkna donlägiga gränser på djupet.

Utöver vad nu anförts har i paragrafens första stycke sista punkten orden
»det inmutade området» utbytts mot »det förut utmålslagda området».
Beträffande skälen för denna ändring hänvisas till vad som anförts i anslutning
till 30 §.

5 KAP.

Om kronans rätt till andel i gruvföretag.

47 §.

Regelbunden brytning.

Om kronan ej anmält sig till begagnande av sin kronoandel under undersökningstiden,
skall enligt 47 § första stycket anmälan ske sist inom en
månad efter det regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått
under en tid av sex månader från det bergmästaren enligt 70 § erhållit underrättelse
om påbörjande av sådan brytning. I vart fall skall anmälan alltid
kunna ske inom två år från utgången av det år under vilket utmålsförrättningen
avslutats.

I 70 § stadgas, att vid påbörjande av regelbunden brytning anmälan därom
utan dröjsmål skall göras hos bergmästaren.

Såväl kommerskollegium som jernkontorets gruvbyrå ha påpekat, att begreppet
regelbunden brytning har olika innebörd i 47 och 70 §§. I 47 § avsåges
endast brytning av inmutningsbara mineral, medan man i 70 § —
med hänsyn till syftet med bestämmelsen — avsåge även brytning av icke
inmutningsbara mineral. Skillnaden kunde vara avsevärd. Redan i underdånig
skivelse den 29 december 1938 hade sålunda kommerskollegium anfört: Vid

en planmässig utveckling av ett gruvföretag har man givetvis att
först söka skaffa sig ett ungefärligt begrepp om sannolikheten av att finna
brytvärd malm. Detta sker genom borrningar och provbrytning, för vilka
undersökningar man vanligen måste sänka schakt och driva orter. Redan
undersökningsarbetet kan alltså vara av den beskaffenhet, att det måste anses
som regelbunden brytning. Bergmästaren bör då erhålla kännedom om
detsamma för att kunna öva den tillsyn han är skyldig ha över all gruvdrift.
Härför är i gruvlagen sörjt genom den i 70 § stadgade anmälningsplikten.
Denna hänför sig också ej enbart till inmutningsbara mineral.

Kungi. Maj.ts proposition nr 17.

Kommerskollegium har vidare påpekat, att det ej vore lätt att avgöra vad
som skulle anses vara regelbunden brytning. Vid bergmästaremöte år 1938
hade gjorts försök att definiera begreppet. Det hade ansetts att orden regelbunden
brytning i 70 § kunde utbytas mot gruvarbete. En bergmästare
hade ansett, att regelbunden brytning innebure fordran på såväl relativt
ostörd brytning under längre tid som icke alltför obetydlig brytningskvantitet.
Från annat håll hade ifrågasatts, att regelbunden brytning skulle anses
inträda, då man började använda borrmaskin. Även mängden av den
insatta arbetskraften förmodades vara av betydelse. Vid bergmästaremöte år
1944 hade framhållits, att det ur arbetarskyddssynpunkt vore lämpligt att
bergmästaren finge underrättelse om arbetet redan då det påbörjades, även
om det endast omfattade borrning och länspumpning.

Gruvlagstiftningssakkunniga ha rörande förevarande spörsmål anfört
bland annat, att med hänsyn till svårigheten att bestämma när regelbunden
brytning »börjat», för det fall att den kanske strax därefter avbrötes, det
hade synts lämpligt att uppställa fordran på att arbetet verkligen pågått under
den angivna tidrymden. Givetvis kunde ett helt tillfälligt avbrott icke
betaga brytningen karaktären av att vara regelbunden.

Rörande nu behandlade frågor har i promemorian slutligen anförts, att
det vore tydligt, att sambandet mellan 47 och 70 §§ måste borttagas. Ehuru
begreppet regelbunden brytning vore svårt att exakt definiera, syntes det
kunna bibehållas i 70 §. Någon högre grad av exakthet fordrades ej, och
innebörden av bestämmelsen borde få utbildas i praxis med hänsyn till syftet
med densamma. — 47 § borde ändras så att anmälan om begagnande
av kronoandel skulle ske sist inom en månad efter det regelbunden brytning
av inmutningsbara mineral pågått under en tid av sex månader sedan
inmutaren skriftligen underrättat bergmästaren om att sådan brytning påbörjats.
Vidare borde bergmästaren åläggas att efter mottagen anmälan om
påbörjad regelbunden brytning av inmutningsbara mineral omedelbart därom
underrätta den myndighet, som förvaltade kronans gruvegendom. Någon
påföljd för underlåten anmälan syntes ej behöva stadgas, eftersom underlåtenheten
medförde den verkan, att tiden för anmälan till begagnande av
kronoandel utsträcktes. Ej heller syntes särskilda bestämmelser erfordras
för det fall att anmälan om regelbunden brytning av inmutningsbara mineral
skett, ehuru sådan brytning i verkligheten ännu ej påbörjats. Den sexmånaderstid,
som skulle ha förflutit efter anmälan, löpte nämligen ej, om
regelbunden brytning ej påginge under denna tid.

Frågan om begreppet regelbunden brytning i 47 och 70 §§ har behandlats
i vissa remissyttranden. Sålunda synas kommerskollegium och bergmästarna
numera vara ense om att i 47 § bör begagnas uttrycket »efter det regelbunden
brytning av inmutningsbara mineral pågått» etc. och i 70 § uttrycket
»vid påbörjande av gruvarbete». Kollegium har påpekat, att avsikten
med bestämmelsen i 70 § ursprungligen varit, att bergmästarna skulle få

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

kännedom om när större arbeten igångsattes. Numera ansages det emellertid
av vikt att bergmästarna finge underrättelse redan vid gruvarbetets påbörjande.
Vidare ansåges underrättelse enligt 70 § från bergmästaren till
den myndighet som förvaltade kronans gruvegendom av det värde för frågan
om kronoandel, att den borde bibehållas.

Bergmästaren i norra distriktet har vidare framhållit, att inmutarens underrättelse
enligt 47 § om påbörjande av regelbunden brytning av inmutningsbara
mineral lämpligen kunde sändas direkt till den myndighet, som
förvaltade kronans gruvegendom. En sådan ändring skulle vara ägnad att
öka rättssäkerheten.

Rått för kronan (jordägaren) att verkställa provborrningar o. dgl.

Kommerskollegium har ifrågasatt, huruvida icke inmutarens meddelägare
borde få undersöka fyndigheten och vidare anfört, att den långa respittiden
för kronan att anmäla sig till begagnande av kronoandel givetvis avsåge att
bereda kronan bästa möjliga tillfälle att bedöma utsikterna för brytningen.
Då emellertid inmutaren det oaktat kunde underlåta att verkligen undersöka
fyndigheten under denna tid, utgjorde den langa tiden ej alltid nagon
större fördel för kronan men däremot städse en nackdel för gruvhanteringen.
Möjligen vore kronan bättre betjänad av en rätt att även utan anmälan
om begagnande av kronoandelen själv få företaga vissa undersökningar.
I så fall skulle kanske respittiden kunna förkortas. I

I promemorian har omnämnts, att enligt uppgifter från kommerskollegium
anmälan om begagnande av kronoandel hittills i samtliga fall skett
i samband med att avtal upprättats om utarrendering av kronoandel till
inmutaren, att någon svårighet att därvid erhalla begärda upplysningar om
resultatet av undersökningsarbeten hittills icke mött, ehuru man givetvis
ej hade visshet om att lämnade upplysningar vore fullständiga, att det emellertid
mycket väl kunde tänkas, att en inmutare ej ställde sig tillmötesgående,
att kronan då knappast hade någon möjlighet att framtvinga upplysningar,
att det därför enligt lcollegii mening kunde vara lämpligt att
kronan erhölle rätt att företaga undersökningar utan anmälan om begagnande
av kronoandel och att en sådan rätt kunde vara värdefull även i
det fall att inmutaren tills vidare ej företoge några egna undersökningar.

I promemorian har vidare anförts:

Det intresse som kronan bar är att få erforderlig kännedom om fyndighetens
omfattning och beskaffenhet för att kunna bedöma, om kronoandelen
skall begagnas. Det material som härutinnan står till kronans förfogande
är följande. Enligt 21 § 2 mom. 2) och 3) skall inmutaren vid ansökan
om utmål foga, bland annat, dels karta och beskrivning, tydligt utvisande
områdenas belägenhet, de ställen där inmutningsbara mineral påträffats
samt övriga för inmutaren kända förhållanden, som äro av betydelse
för bedömande av fyndighetens storlek, läge och sträckning, dels
ock berättelse över de resultat, som erhållits genom undersökningsarbetena,
samt annan förefintlig utredning som är av betydelse för bedömande, huru -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

v5''a de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för utrnåls anvisande
föreligga. Finner bergmästaren ansökningshandlingarna ofullständiga eller
någon ytterligare upplysning erforderlig, äger han enligt 22 § förelägga sökanden
att inkomma med viss handling eller upplysning vid äventyr att
ansökningen icke anses ha inkommit förrän den dag föreläggandet blivit
fullgjort. Vidare får kronan underrättelse om när regelbunden brytning
påbörjas och enligt 77 § skall gruvinnehavaren före den 1 mars varje år
till bergmästaren insända uppgift å vunnen malm under föregående år
jämte de övriga statistiska redogörelser som kommerskollegium kan föreskriva.

Härefter har i promemorian framhållits, att det vore relativt väl sörjt för
att kronan kunde erhålla upplysningar, innan beslut behövde fattas om begagnande
av kronoandel. I regel borde därför de nuvarande bestämmelserna
vara tillräckliga. Man kunde emellertid ej bortse från att behov i
särskilda fall kunde uppkomma att skaffa ytterligare upplysningar, isynnerhet
om inmutaren vore ovillig att lämna andra upplysningar än det minimum
som vore ofrånkomligt för att han själv skulle kunna bevara sin
rätt. I sådana fall syntes kronan böra ha möjlighet att före anmälan om
begagnande av kronoandel själv exempelvis göra provborrningar. Det kunde
ej innebära något obehörigt intrång i inmutarens rätt att så finge ske.
Med hänsyn till att inmutarens uppgifter i första hand borde utnyttjas och
reglerna om ersättning för begagnande av det inmutade området under undersökningstiden
ej skulle behöva göras onödigt komplicerade genom att
man även hade att taga hänsyn till åtgärder från kronans sida, syntes
en sådan rätt för kronan böra begränsas till tiden efter utmålsförrättningen.
På grund av vad salunda anförts föresloges införande av ett nytt moment
i 47 §, vari föreskreves, att om kronan önskade före anmälan om begagnande
av kronoandel för erhållande av närmare kännedom om fyndigheten
verkställa provborrningar eller annan liknande undersökning av mera begränsad
omfattning, kronan ägde efter utmålsläggningen verkställa sådan
undersökning inom den del av utmålet som inmutaren löst eller vore att
likställa med löst område. Uppstode genom sådan undersökning skada för
inmutaren, borde han vara berättigad till ersättning av kronan. Beträffande
tvist om sådan ersättning borde vad i 18 § stadgades för där avsett fall äga
motsvarande tillämpning. — En motsvarande rätt för jordägaren borde gälla
i fah då han hade rätt att begagna jordägareandel.

Under remissförfarandet har Sveriges geologiska undersökning beträffande
frågan om rätt för kronan respektive jordägaren att verkställa provborningar
o. dyl. påpekat, att det ej klart framginge av 21 § 2 mom. 3) huruvida
inmutaren vore skyldig att vid ansökning om utmål lämna fullständiga
uppgifter om utförda borrningar. Det ville synas som om uppgiftsskyldiglieten
endast sträckte sig till vad som krävdes för att styrka förutsättningarna
för erhållande av utmål, ehuru uttrycket »de resultat som erhållits genom
undersökningsarbetena» i och för sig måste anses omfatta också borrningsresultat.
Undersökningen hade därför övervägt, huruvida ej föreskrift

Iiungl. Maj.ts proposition nr 17.

borde meddelas om rätt för kronan att taga del av borrningsresultat med
skyldighet att, därest kronoandel begagnades, gälda halva kostnaden för
utförda borrningar jämte analyser. Med hänsyn till de principskäl, som
syntes kunna anföras mot ett sådant förfarande, hade undersökningen dock
funnit det lämpligare att ansluta sig till de i promemorian angivna riktlinjerna.
Kronans intressen under undersökningstiden syntes bäst kunna
tillgodoses genom avtal med inmutaren.

Jernkontorets gruvbyrå och Sveriges industriförbund ha motsatt sig den
i 47 § föreslagna nya bestämmelsen.

Gruvbyrån har framhållit, att förslaget innebure ett intrång i inmutarens
rättigheter och att kronans intressen vore till fullo tillgodosedda genom de
nuvarande föreskrifterna om uppgiftsskyldighet beträffande undersökningarna
och deras resultat. Kommerskollegium hade ej visat, att olägenheter
uppstått med den nuvarande ordningen. Den föreslagna bestämmelsen vore
dessutom oklar. Fråga uppkomme sålunda huruvida undersökningarna endast
finge ske från dagen eller om inmutaren skulle vara skyldig tillåta undersökningar
även nere i gruvan. Vidare täckte uttrycket ersättning för
skada ej de anspråk som inmutaren skäligen kunde uppställa. Det vore
även oklart huruvida kronan hade rätt att utan ersättning använda inmutarens
anordningar, såsom uppfordringsspel och kompressoranläggningar.
Skulle en rätt av ifrågavarande slag tillskapas för kronan och jordägaren
hemställdes, att undersökningarnas omfattning närmare preciserades, att
inmutaren måtte tillförsäkras rätt till ersättning icke endast för skada utan
även för intrång och övriga kostnader som undersökningen åsamkade inmutaren,
att underrättelse skulle ske till inmutaren och bergmästaren viss
tid innan undersökningarna påbörjades samt att skyldighet ålades kronan
respektive jordägaren att delgiva inmutaren resultatet av undersökningarna.

Sveriges industriförbund har framhållit liknande synpunkter och vidare
påpekat, att jordägarna i allmänhet ej kunde förväntas företaga undersökningen
på ett sådant sätt att de erhölle resultat som vore representativa
för malmen i dess helhet. Undersökningarna kunde för inmutaren innebära
avsevärt intrång och oskickligt utförda undersökningar kunde skada det
fortsatta gruvarbetet. Den föreslagna rättigheten kunde befaras orsaka tvistigheter
och svårigheter av olika slag.

Svenska teknologföreningen har anmärkt, att stadgandet borde kompletteras
med bestämmelse om rätt för inmutare och kronan att få taga del av
varandras undersökningsresultat.

Bergmästaren i västra distriktet har även ansett sådan uppgiftsskyldighet
för kronan skälig.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen framhållit är det tydligt att
sambandet mellan 47 och 70 §§, sådana de nu äro utformade, är oegentligt.
Den anmälan från inmutaren, som skall ligga till grund för bestämmande
av liden för anmälan om begagnande av kronoandel, bör avse påbörjande av
regelbunden brytning av inmutningsbara mineral, medan anmälan enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

70 § avser brytning i allmänhet, alltså även exempelvis undersökningsbrytning.
Det synes lämpligt att den erforderliga ändringen sker på så sätt,
att i 70 § upptages anmälningsskyldighet dels av det slag, som nu avses med
paragrafen, och dels rörande påbörjande av regelbunden brytning av inmutningsbara
mineral. I stället för det i 70 § nu begagnade uttrycket »påbörjande
av regelbunden brytning» torde uttrycket »påbörjande av gruvarbete»
kunna användas, då fråga är om anmälan för tillsyn över gruvarbetet.

Förslaget om rätt för kronan respektive jordägaren att för erhållande av
närmare kännedom om fyndigheten före anmälan om begagnande av kronoandel
(jordägareandel) verkställa provborrningar eller annan liknande
undersökning av mera begränsad omfattning synes skäligt, liksom att denna
rätt begränsats till tiden efter utmålsläggningen. Undersökningen bör få ske
på område, varöver inmutaren förfogar för gruvarbetet. Kronan (jordägaren)
bör därvid äga att i nödig utsträckning använda för gruvarbetet avsedda
anläggningar. Däremot torde kronan (jordägaren) själv få hålla sådan
materiel, som skall användas vid undersökningen och som ej ingår i anordningarna
vid gruvan. Uppstår genom undersökningen skada eller intrång,
skall ersättning härför utgå. Det synes skäligt att inmutaren och kronan
respektive jordägaren skola delgiva varandra resultaten av verkställda
undersökningar. Särskilda föreskrifter om föreläggande att lämna dylika
uppgifter och påföljd vid underlåtenhet att fullgöra sådant föreläggande
synas dock böra undvikas. Bestämmelser om kronans rätt i nu berörda hänseenden
torde få upptagas i ett nytt stycke i 47 §. Angående motsvarande
rätt för jordägaren föreslås att ett stadgande intages i övergångsbestämmelserna
såsom punkt 8.

49 §.

Ersättning för inmutarens egen mark.

I 49 § stadgas vilka ersättningar kronan har att utgiva till inmutaren vid
sitt inträde i företaget; bland annat skall kronan ersätta inmutaren för utgifter
till jordlösen och annan ersättning enligt 36 §.

I promemorian har anförts, att i 49 § borde anmärkas, att om inmutaren
själv vore jordägare och därför ej behövt erlägga lösen för mark; kronan
skulle ersätta den del av markens värde som belöpte på kronans andel.

Departementschefen. Det är uppenbart, att kronan, för den händelse den
mark, som tagits i anspråk för gruvföretag, tillhör inmutaren så att han ej
behövt erlägga marklösen, skall ersätta inmutaren för sådan mark i förhållande
till kronans andel i företaget. Förslaget om komplettering av 49 §:s
bestämmelser i detta hänseende biträdes. Ändringen av hänvisningen till
36 § 1 mom. är av redaktionell natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

6 KAP.

Om rätt till brytning inom utmålet, så ock om aygäld till jordägaren.

51 §.

Rätten till inmutningsbara mineral härrörande från äldre brytning.

51 § andra stycket stadgar, att brutna inmutningsbara mineral, som finnas
inom utmålet och härröra från äldre gruvbrytning, tillfalla gruvinnehavaren
i den mån desamma icke, enligt vad i 57 § stadgas, må av förre
gruvinnehavaren bortföras. Undantag göres dock för varp som är föremål
för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre författning.

I promemorian ha föreslagits vissa ändringar i principerna i 57 § om förverkande.
All förverkad egendom skulle tillfalla jordägaren dock med de
reservationerna att de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna
ävensom visst stängsel skulle övergå till den som i laga ordning förvärvade
rätt till gruvans bearbetande samt att beträffande brutna inmutningsbara
mineral skulle gälla vad därom stadgades i 51 § andra stycket.

Beträffande rätten till inmutningsbara mineral har i promemorian uttalats,
att om gruvinnehavaren efter gruvrättens förverkande ej bortfört dem
under den i 57 § stadgade tvåårstiden de borde tillfalla markägaren. Om de
därefter alltjämt kvarlåge och ny rätt förvärvades att bearbeta gruvan, syntes
det lämpligast att den nye gruvinnehavaren finge rätt till sådana mineral
som kvarlåge på mark som av honom löstes. Däremot borde markägaren
alltjämt ha kvar rätten till mineral som låge på andra delar av utmålet,
eftersom han ägde och disponerade denna mark. Undantaget beträffande
varp, som vore föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre
författning, skulle givetvis bibehållas. 51 § andra stycket föresloges därför
bliva omformulerat på så sätt, att från äldre gruvbrytning härrörande icke
uppfordrade inmutningsbara mineral ävensom uppfordrade inmutningsbara
mineral, som kvarlåge inom utmålet på löst mark, skulle tillfalla gruvinnehavaren,
i den mån desamma icke enligt vad i 57 § stadgades finge av
förre gruvinnehavaren bortföras.

Under remissförfarandet har ej förekommit någon erinran mot den föreslagna
ändringen. Jämför dock vad som anföres vid 57 §.

Departementschefen. Den föreslagna ändringen i 51 § andra stycket innebär,
att ny gruvinnehavare ej får rätt till inmutningsbara mineral, som
kvarligga från äldre brytning på utmålsmark, som ej löses av honom. Eftersom
denna mark alltjämt skall disponeras av jordägaren tala praktiska
skäl för att ej överföra rätten till dessa mineral till den nye gruvinnehavaren.
Detta skulle nämligen medföra fråga om skyldighet att inom viss tid
bortföra mineralen och att erlägga arrende för området. Ändringen, som ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

föranlett någon erinran från remissinstansernas sida, bör ses i samband med
de ändringar, som föreslagits i 57 § rörande rätten till förverkad egendom.
Med hänsyn till att ändringen synes praktisk och rationell föranleder den
ej någon erinran från min sida.

52 §.

Accessoriska icke inmutningsbara mineral med hänsyn särskilt till vanadin,
apatit och magnesit enligt 1884- års stadga.

Enligt 52 § gruvlagen må gruvinnehavaren inom utmålet bryta icke inmutningsbara
mineraliska ämnen i den män sådant erfordras för gruvarbetets
ändamålsenliga bedrivande i fråga om de inmutningsbara mineralen.
Av de icke inmutningsbara mineraliska ämnena må gruvinnehavaren använda
vad vid gruvarbetet behöves; vad som icke användes må han ock tillgodogöra
sig, såframt det icke av jordägaren, mot erläggande av gottgörelse
för brytnings- och uppfordringskostnader, avhämtas inom sex månader efter
tillsägelse.

Bestämmelser om icke inmutningsbara mineral infördes första gången i
gruvlagstiftningen genom 8 § andra stycket i 1884 års stadga. Detta hade
liknande innehåll som 52 § gruvlagen. Vid gruvlagens tillkomst tillädes i
första punkten i förtydligande syfte orden »i fråga om de inmutningsbara
mineralen». I andra punkten insattes i samma syfte orden »vad vid gruvarbetet
behöves» i stället för gruvstadgans »vad för gruvdriftens ändamål
behöves». I

I promemorian har uttalats, att innebörden av 52 § gruvlagen och 8 § i
1884 års stadga aktualiserades, när man ginge in på frågan om rätten till
vanadin, apatit och magnesit inom utmål som lagts enligt bestämmelserna
i 1884 års stadga. Härom har anförts följande.

Genom gruvlagen gjordes malm till vanadin samt apatit och magnesit inmutningsbara
beträffande inmutningar, som söktes efter den 31 december
1939. Beträffande inmutningar, som sökts tidigare, skulle enligt övergångsbestämmelserna
inmutningsrättens omfattning bestämmas enligt äldre författning.

Vanadin, apatit och magnesit voro ej inmutningsbara enligt 1884 års
stadga. Genom lag 1901 gjordes emellertid den ändringen, att å kronojord,
som stod under kronans omedelbara förvaltning eller blivit för kronans räkning
till brukning på viss tid åt annan upplåten, kunde inmutas jämväl
de mineralfyndigheter, som innehöllo apatit och magnesit. Inmutning av
dessa mineral fick alltså ske å odisponerad kronojord. I fråga om inmutning,
som sökts före 1901 års utgång, ägde 1901 års lag ej tillämpning, där
ej inmutningen blivit sökt för kronans räkning.

Enligt 1855 års stadga voro alla metaller och malmer inmutningsbara och
enligt dessförinnan gällande författningar voro praktiskt taget alla kända
metaller och mineral föremål för inmutning. I praxis ansågs gruvägaren
fritt kunna förfoga över alla mineraliska ämnen inom utmålet (prop. 1884
nr 2 s. 23).

Inmutningsrätt enligt 1884 års stadga omfattar således -— med förut

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

nämnda undantag — ej vanadin, apatit och magnesit. De äro att bedöma
enligt reglerna om icke inmutningsbara mineral. Med nuvarande lagstiftning
är det i framtiden icke möjligt att göra dessa mineral till föremål för
inmutning inom utmål, som lagts enligt 1884 års stadga, då tidigare inmutning
och utmål utgöra hinder för ny inmutning och gruvlagen ej känner
inmutning av endast visst eller vissa av de inmutningsbara mineralen.

Med anledning av uttalanden i såväl kommerskollegii som jernkontorets
gruvbyrås framställningar om ändringar i gruvlagen har i promemorian
uttalats, att här uppkomme två huvudfrågor, den ena om behov förelåge
att bereda möjlighet att i framtiden göra vanadin, apatit och magnesit åtkomliga
genom inmutning även inom utmål som tillkommit enligt 1884 års
stadga och hur det i så fall skulle ske och den andra om nämnda mineral
på ett tillfredsställande sätt vore åtkomliga inom utmål som nyss sagts på
grund av reglerna om inmutares rätt att tillgodogöra sig icke inmutningsbara
mineral.

Sedan härefter i promemorian redogjorts för vanadinens, apatitens och
magnesitens natur och förekomst har återgivits ett uttalande, som kommerskollegium
gjort i skrivelse den 7 januari 1942 till bergmästaren i norra
distriktet såsom svar på förfrågan angående rätt för gruvinnehavare att
tillgodogöra sig apatit inom utmål, som lagts jämlikt 1884 års stadga och
innehölle apatit icke endast i järnmalmen utan även i den omgivande kalkstenen.
Kollegium hade i berörda skrivelse anfört, att två alternativa
tolkningar av gällande bestämmelser kunde tänkas; den ena att 8 §
gruvstadgan vore tillämplig, i vilket fall någon möjlighet ej förelåge för
gruvinnehavaren att tillgodogöra sig sådan apatit inom utmålet, vilken ej
behövde brytas i samband med järnmalmen, och den andra att gruvägaren
ansåges hava genom gruvlagen fått sin äldre rätt utvidgad till att omfatta
även apatit. Enligt gruvlagen kunde jordägaren ej göra anspråk på någon
rätt till apatit på sin egen mark utan att han själv inmutade fyndigheten.
Han kunde t. o. m. enligt 73 § fällas till ansvar för bearbetande av inmutbar,
icke inmutad fyndighet. Det syntes då icke orimligt, om apatiten numera
ansåges ingå i den äldre gruvrätten, varigenom dess nyttiggörande
bleve möjligt, men något stöd härför finge man ej i lagtexten.

Vidare har i promemorian uppgivits, att bergmästarna i västra och södra
distrikten uttalat, att sådana mineral, som vore inmutningsbara enligt gruvlagen,
även borde få brytas inom äldre utmål samt att bergmästaren i norra
distriktet anfört, att om gruvlagens bestämmelser om inmutningsbarhet gåves
retroaktiv verkan markägaren borde tillförsäkras avgäld enligt gruvlagen
för den nytillkomna brytningsrätten. Den sistnämnde hade även påpekat
den möjligheten att 73 §:s straffbestämmelse undantoges från tilllämpning
beträffande äldre utmål, i vilket fall brytningen av vanadin, apatit
och magnesit inom äldre utmål bleve beroende på överenskommelse mellan
markägare och gruvinnehavare.

I promemorian ha vidare återgivits följande uttalanden ur motiven till
8 § i 1884 års stadga:

(! Bihang till riksdagens protokoll 1952. i samt. Nr 17.

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Det har mot 1855 års stadga anmärkts, att däri saknas uttrycklig bestämmelse,
huruvida inmutning av visst mineral medför rätt till andra inmutningsbara
mineral, som kunna anträffas inom det inmutade området
eller utmålet, samt att föreskrift ej finns om rättigheten till de icke
inmutningsbara mineral, som förekomma inom området eller utmålet. I
viss män ger 21 § i nämnda stadga ledning för frågans bedömande. Där föreskrives,
att om jordägaren försummar att anmäla sig till begagnande av
sin jordägareandel han förlorar all rätt ej mindre till det mineral, som då
är under bearbetning, än även till varje annan fyndighet, som sedermera
inom utmålet kan anträffas. Praxis lärer i allmänhet vara att gruvägaren
fritt förfogar över alla såväl inmutningsbara mineralfyndigheter''som andra
mineraliska ämnen inom utmålet. Den nya 8 § avser att avhjälpa de anmärkta
ofullständigheterna. Den överensstämmer med den österrikiska
gruvlagstiftningen samt, i fråga om icke inmutningsbara ämnen, med den
preussiska. Att såsom i preussiska lagen skett (Allgemeine Berggesetz §§55
och 56) tillerkänna inmutaren av ett gruvfält företrädesrätt endast till de
inmutningsbara mineral, vilka förekomma i sådant sammanhang med det
inmutade, att ur teknikens och ordningens synpunkt är nödvändigt, att de
tillgodogöras gemensamt med detta, men tillåta annan person att inmuta
de inmutningsbara fyndigheter inom fältet, vilka icke förekomma i sådant
sammanhang, ger anledning till nästan olösliga svårigheter och förvecklingar.
De måste tillgodogöras av samme person. Däremot kan inmutaren
icke genom inmutningen ha förvärvat ovillkorlig rätt att tillgodogöra
sig även övriga mineraliska ämnen, ty därigenom skulle den i 1 § för inmutningsrätten
stadgade begränsningen till vissa uppräknade slag av mineral
kunna till förfång för jordägaren göras utan betydelse. Inmutaren
måste dock äga rätt att därav bnjta och använda så mycket som erfordras
för att han skall kunna ändamålsenligt driva sitt gruvarbete; vad sålunda
icke för nämnda ändamål behöver användas tillkommer jordägaren på
grund av dennes jordägarerätt, dock mot ersättning för brytnings- och uppfordringskostnaderna.
Jordägaren måste vidare vara pliktig att inom viss
kortare tid avhämta vad han övertar, på det att icke hinder i gruvdriften
kommer att uppstå genom hopade upplag.

Vidare har i promemorian framhållits, att när gruvlagstiftningssakkunniga
föreslogo den nuvarande formuleringen beträffande rätten till icke
inmutningsbara mineral de icke ansågo att den i gruvstadgan använda formuleringen
hade vidsträcktare innebörd än den av dem föreslagna. Avsikten
hade varit att åstadkomma ett förtydligande, så att det ej kunde anses innebära
ett medgivande att använda brutna icke inmutningsbara ämnen
även i de fall, då sådant ur ekonomisk synpunkt framstode som övervägande
lämpligt. Gruvinnehavaren borde alltså ej få tillgodogöra sig exempelvis
kalksten, som brötes för att ekonomiskt hjälpa upp utnyttjandet av
de inmutningsbara mineralen.

Härefter har i promemorian anförts, att det ville synes som om formuleringen
i 52 § ej toge sikte på problem av det slag, varom här vore fråga,
nämligen rätten till accessoriska icke inmutningsbara mineral. Den syftade
antagligen närmast på att icke inmutningsbara ämnen finge användas exempelvis
för igensättningsarbeten eller makadamtillverkning för användning
i samband med gruvdriften. Frågan om de accessoriska icke inmut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ningsbara mineralen hade man måhända avsett skola lösas tolkningsvis
med hänsyn till begreppet malm m. m. Vad beträffade de icke inmutningsbara
mineralen vore det i princip så, att jordägaren hade rätt till dessa på
grund av sin jordäganderätt. I den mån praktiska möjligheter förelåge att
låta honom tillgodogöra sig dessa borde det därför få ske. Om de däremot
vore så intimt förbundna med inmutningsbara mineral, att de ej kunde avskiljas
från dessa, i vart fall först genom mera kvalificerade åtgärder, uppkomme
frågan om jordägarens rätt skulle vika för inmutarens. I detta
sammanhang hade ett uttalande av lagrådet i anslutning till 52 § gruvlagen
visst intresse. Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skulle
jordägaren ha rätt att avhämta icke inmutningsbara mineral mot erläggande
av därå av gruvinnehavaren nedlagda kostnader. Enligt 8 § gruvstadgan
hade jordägaren denna rätt mot erläggande av gottgörelse allenast för brytnings-
och uppfordringskostnader. Lagrådet, som anmärkte, att förslaget
åsyftade ersättning även för sovrings- och anrikningskostnader samt i viss
omfattning för de allmänna omkostnaderna för gruvdriften, ifrågasatte om
denna ståndpunkt vore motiverad av förhållandenas natur och hemställde,
att bestämmelsen i 8 § gruvstadgan i detta hänseende måtte bibehållas. Så
skedde också i den slutliga lagtexten. Det ville synas som om lagrådet avsett,
att jordägaren ej hade rätt till icke inmutningsbara mineral, som ej
kunde avskiljas förrän på ett mera framskridet stadium av arbetet för produkternas
frambringande.

I promemorian har vidare uttalats, att det överhuvud taget vore ur praktisk
och teknisk synpunkt mycket vanskligt att göra en sådan gränsdragning
mellan inmutarens och jordägarens rätt, som föranleddes av lagändringen
i 1884 års stadga. Tanken att en del av substansen under jordytan
skulle tillkomma inmutaren såsom en gruvrätt och en del jordägaren på
grund av hans jordägarerätt vore väl i princip riktig, men det syntes angeläget,
att gränsdragningen skedde med största beaktande av praktiska synpunkter.
Om så ej skedde, uppkomme — såsom i motiven till 8 § i 1884 års
stadga i liknande sammanhang anfördes •—• nästan olösliga svårigheter och
förvecklingar. Det vore att märka, att jordägarens rätt icke vore tänkt som
en rätt till ersättning för icke inmutningsbara mineral utan som en rätt
att disponera över dem, låt vara att man ur allmänna rättsgrundsatser måhända
kunde härleda en rätt för jordägaren till ersättning för olovligen brutna
icke inmutningsbara mineral liksom för annan skada. För lagstiftaren hade
situationen tydligen tett sig sådan, att de icke inmutningsbara ämnena kunde
uppläggas vid gruvan och att gruvinnehavaren kunde erbjuda jordägaren
att där avhämta dem. Möjligen kunde den använda konstruktionen förklaras
därmed att anrikning knappast förekommit vid den tid, då gruvstadgan
kom till och att de produkter, som framkommo efter handslcrädningen
vid gruvan, vore dels leveransfärdig malm och dels gråberg. Ehuru det i
praktiken väl i allmänhet bleve fråga om en ekonomisk uppgörelse, kunde
stadgandenas konstruktion såsom en rätt att avhämta de icke inmutningsbara
ämnena ha en principiell innebörd. — Av 52 § andra stycket finge man

Kungl. Maj:ts proposition nr IT.

närmast den uppfattningen, att gruvinnehavaren icke hade någon rätt till
icke inmutningsbara ämnen i annat fall än då de behövdes vid gruvarbetet,
detta sistnämnda uttryck taget i den begränsade betydelse som förut anförts.
För att undanröja denna oklarhet föresloges en omformulering av
innebörd, att gruvinnehavaren finge tillgodogöra sig allt, som ej med vanliga
metoder kunde avskiljas från inmutningsbara mineral i samband med brytningen.
Givetvis vore gruvinnehavaren dessutom alltid berättigad att helt
och hållet tillgodogöra sig det som vore att anse som en malm, även om de
icke inmutningsbara beståndsdelarna kunde avskiljas. Det hade dock ej
ansetts nödvändigt att uttrycka detta förhållande i lagtexten, eftersom det
låge i begreppet inmutningsbarhet enligt 1 §. Någon motsvarande ändring
i 14 §, som rörde rätten att tillgodogöra sig mineral under undersökningsarbetet,
ansåges ej erforderlig. — Det föreslagna tillägget till 52 § innebure
i första hand, att jordägaren hade rätt till allt som kunde brytas självständigt
utan samband med de inmutningsbara mineralen och utan att jordägaren
hindrade gruvinnehavaren i dennes rätt. Vidare hade jordägaren rätt till
det som ej utgjorde beståndsdel i malm och kunde på enkel mekanisk väg
avskiljas i samband med brytningen eller omedelbart efter uppfordringen.
Så borde även vara fallet, om avskiljandet förutsatte endast krossning. Däremot
borde gruvinnehavaren ha rätt att behålla icke inmutningsbara mineral,
som avskildes först genom anrikning. I detta fall hade nämligen arbetet
framskridit så långt, att en rätt till produkten förutsatte delaktighet
i gruvföretaget. Om man förutsatt en sådan delaktighet för jordägaren, hade
frågan därom behövt regleras på ett annat sätt än som skett i gruvlagen.
— Därest den föreslagna omformuleringen av 52 § kunde anses innebära
allenast ett förtydligande och formuleringen således vore förenlig med rätta
tolkningen av 8 § i 1884 års stadga, underlättade den lösningen av de konflikter,
som kunde uppkomma mellan gruvinnehavarens och jordägarens
rätt beträffande vanadin, apatit och magnesit inom utmål som lagts enligt
1884 års stadga. Det anmärktes, att därvid förutsatts att jordägaren kunde
ha en självständig brytningsrätt till icke inmutningsbara mineral inom utmål.
Meningarna därom vore delade i litteraturen. Bland annat skulle en
sådan ståndpunkt vara svår att förena med inmutarens skyldighet att erlägga
lösen motsvarande markens fulla värde. Det ville emellertid synas
som om man måste bedöma den begränsade sakrätt, gruvinnehavaren hade,
på det sättet, att den ej kunde hindra jordägaren att utöva sin jordägarerätt,
där det kunde ske utan att hindra gruvinnehavaren i dennes rätt. De konfliktsituationer,
som här kunde uppstå, kunde väl i det särskilda fallet visa
sig svåra att lösa, men i princip borde ej vissa ämnen vara oåtkomliga genom
att varken gruvinnehavaren eller jordägaren hade rätt till desamma.

Slutligen har i förevarande sammanhang i promemorian anmärkts, att
konsekvensen av vad som nu anförts vore att vid bedömning av en fyndighets
brytvärdhet enligt 2 § hänsyn finge tagas till i malmen ingående icke
inmutningsbara mineral i den mån gruvinnehavare finge behålla dem. I
första hand vore givetvis brytvärdheten beroende av de inmutningsbara mineralens
värde men de accessoriska icke inmutningsbara mineralen kunde

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

även ba en låt vara sekundär betydelse för frågans bedömande. Enligt samma
principer syntes frågan om föremålen för avgäld enligt 53 § böra bedömas.

Under remissförfarandet har kommerskollegium uttalat, att det vore önskvärt
att ett så svävande uttryck som »vanliga metoder» kunde undvikas och
att lämpligare formulering möjligen kunde erhållas i anslutning till vad
bergmästaren i västra distriktet anfört.

I sitt yttrande till kommerskollegium har bergmästaren i västra distriktet
uttalat, att de i promemorian utvecklade principerna syntes godtagbara
och överensstämmande med gängse praxis. Att jordägaren ej skulle äga
någon rätt till gråbergsmineralen i den som anrikningsmalm avsedda produkten
kunde visserligen diskuteras, men i praktiken hade nog så i regel
varit fallet. Skulle jordägaren ha rätt därtill, borde han även betala för
anrikningskostnaderna, vilket skulle göra gråbergsprodukten oskäligt dyr.
Gråbergsavfallet'' vid anrikningsverken torde få allt större betydelse som
vägbeläggningsmedel. Orden »ej med vanliga metoder» i förslaget borde
ersättas med uttrycket »allt som ej utan målning kan avskiljas». Meningen
bleve då fullt klar. Visserligen bleve malmmull då ej undantaget,
eftersom denna från gruvan fallande produkt redan hade tillräckligt liten
kornstorlek, varför den ej maldes före sovringen (separeringen). Det från
denna separering fallande gråberget vore dock av så speciell art, att man
kunde bortse därifrån.

Bergmästaren i norra distriktet har uttalat den meningen, att gruvinnehavarens
förfogande över accessoriska mineral icke inskränktes av bestämmelserna
i 52 § och att förtydligande av 52 § i detta hänseende ej vore
erforderligt.

Sveriges geologiska undersökning har anslutit sig till den i promemorian
föreslagna principen, att sådana icke inmutningsbara mineral, som måste
brytas tillsammans med malmen och ej kunde avskiljas förrän genom anrikning,
d. v. s. efter föregående finkrossning, skulle tillfalla inmutaren.
Däremot hyste undersökningen tveksamhet beträffande uttalandet, att vid
bedömandet enligt 2 § av en fyndighets brytvärdhet viss hänsyn borde
tagas även till de icke inmutningsbara mineral, som komme att enligt anförda
princip tillfalla inmutaren. Ju större del i fyndighetens totala värde
som det icke inmutningsbara mineralet representerade ju strängare syntes
kraven böra ställas på att det inmutningsbara ensamt kunde motivera tilldelande
av utmål.

Jernkontorets gruvbyrå har ansett den föreslagna ändringen i 52 § ändamålsenlig
för klarläggande av det svårbemästrade problemet angående
accessoriska mineral som förekomme i malmerna.

Svenska teknologföreningen har i sitt remissyttrande ifrågasatt lämpligheten
av att i 52 § göra det föreslagna tillägget, i synnerhet om man ansåge,
att det vore ett uttryck även för rätta tolkningen av 8 § i 1884 års stadga.
Spörsmålet borde därför enligt föreningens mening endast ha föranlett ett
uttalande i motiven.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Departementschefen. Utredningen om innebörden av 52 § gruvlagen beträffande
de accessoriska icke inmutningsbara mineralen torde visa, att bestämmelserna
ej äro avfattade med tillbörlig hänsyn till dessa slag av mineral.
Stadgandet att gruvinnehavaren må därav använda vad vid gruvarbetet
behöves och även i övrigt tillgodogöra sig dessa mineral, såframt de icke
av jordägaren avhämtas viss tid efter tillsägelse, giver ej direkt svar på
frågan om gruvinnehavaren har rätt att tillgodogöra sig dessa mineral när
de ej kunna sägas vara behövliga vid gruvarbetet och äro så förenade med
inmutningsbara mineral, att det ej föreligger någon praktisk möjlighet att
erbjuda jordägaren att avhämta dem vid gruvan.

Utredningsmannen har kommit till den slutsatsen, att gruvinnehavaren
borde ha rätt att behålla icke inmutningsbara mineral som avskildes först
genom anrikning. I den föreslagna lagtexten har saken uttryckts så att
gruvinnehavaren äger tillgodogöra sig allt som ej med vanliga metoder kan
avskiljas från inmutningsbara mineral i samband med brytningen. Mot denna
uppfattning om vilken innebörd 52 § bör ha i förevarande hänseende
har någon erinran ej framställts från remissinstansernas sida. Ståndpunkten
torde överensstämma med praxis.

Enligt min mening är frågan om rätten till de accessoriska icke inmutningsbara
mineralen av den betydelse, att den bör regleras i lagtexten. Det
kan i vart fall ej anses ha skett på ett klargörande sätt med den formulering
52 § nu har. Jag är därför beredd att tillstyrka ett tillägg i förevarande
hänseende.

Mot det i den föreslagna lagtexten använda uttrycket kan med visst fog
göras gällande att det är alltför obestämt. I motiveringen har uttalats, att
gruvinnehavaren bör äga tillgodogöra sig allt som ej utan anrikning kan avskiljas
från de inmutningsbara mineralen. Som skäl för det allmännare uttryckssättet
kan anföras, att lagtexten bör vara avfattad med hänsyn till
att utvecklingen kan frambringa nya metoder för gruvbrytning och därmed
sammanhängande verksamhet. Denna synpunkt kan dock tillgodoses genom
att i stället för orden »med vanliga metoder» användes uttrycket »anrikning
eller därmed likställt förfarande». Häri ingår då exempelvis läkning, som
är mera kemiskt betonad än det vanliga anrikningsförfarandet men stundom
likväl räknas som anrikning, samt vissa smältningsprocesser. Vidare
har vid omformuleringen beaktats, att gruvinnehavaren även bör äga tillgodogöra
sig sådant som först vid ett än mer framskridet förfarande kan
avskiljas, exempelvis vid smältning genom hyttförfarande.

Vad beträffar frågan om den gottgörelse jordägaren har att erlägga, då
han avhämtar icke inmutningsbara ämnen, stadgas i 52 §, att han skall
erlägga gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader. Härutinnan
överensstämmer paragrafen med 8 § i 1884 års stadga. Enligt det år 1936
till lagrådet remitterade förslaget till gruvlag skulle jordägaren ha rätt att
avhämta icke inmutningsbara ämnen mot erläggande av därå av gruvinnehavaren
nedlagda kostnader. Lagrådet, som anmärkte att förslaget åsyftade
ersättning även för sovrings- och anrikningskostnader samt i viss omfattning
för de allmänna omkostnaderna för gruvdriften, ifrågasatte om denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ståndpunkt vore motiverad av förhållandenas natur. På lagrådets hemställan
blev den slutliga lagtexten formulerad i överensstämmelse med 8 § gruvstadgan.
Om åtgärder i jordägarens intresse efter uppfordringen företagas
för avskiljande av de icke inmutningsbara ämnena genom grovkrossning
och sortering, bör det emellertid åligga jordägaren att ersätta även merkostnader
som därigenom uppkomma. Även om dessa åtgärder stundom kunna
räknas som ett led i brytning och uppfordring — grovkrossning försiggår
sålunda stundom i krossverk nere i gruvan — synes det lämpligt att den i
1936 års lagförslag upptagna formuleringen användes. På grund härav
föreslås ändring i 52 § i nu berörda hänseende.

53 §.

Beräkning och utbetalning av avgäld.

Denna paragraf, som handlar om årlig avgäld till jordägaren, infördes i
gruvlagen under utskottsbehandlingen i riksdagen. I paragrafen stadgas, att
jordägaren är berättigad att av gruvinnehavaren erhålla en avgäld, motsvarande
en procent av värdet av alla de inmutningsbara mineral som inom
utmålet brutits och uppfordrats. Avgälden beräknas ej för något år högre
än till 5 000 kronor. Den skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning
av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugu
år. Finnas inom utmålet flera jordägare, skola de njuta lott i avgälden efter
som de äga del i jorden. Avgälden skall för varje år erläggas inom mars
månad nästfoljande år. I

I promemorian har anförts, att i 22 § lagen om stenkolsfyndigheter in. m.
stadgades, att koncessionsinnehavaren skulle till jordägaren eller, där jordägare
vore flera, till den person, vilken de hade att utse, erlägga den jordägarna
tillkommande avgälden. Denna bestämmelse hade tillagts vid riksdagsbehandlingen
av nämnda lag år 1886. Det bedömande som krävdes för
fördelningen kunde — ansåge vederbörande utskott — stundom vara förenat
med svårigheter och därigenom medföra obehag och till äventyrs förluster
för koncessionsinnehavaren. Det vore därför lämpligare, att avgiften
för hela området erlades till en person, som utsåges av jordägarna inom
området, vilka i förevarande avseende kunde betraktas såsom en samfällighet,
varefter den sålunda utsedde på jordägarna fördelade avgiften efter den
i lagen angivna grunden.

I anslutning härtill har i promemorian framhållits att koncessionsoinrådena
kunde vara av helt annan storleksordning än utmålen. Sålunda vore
maximiarealen för koncessionsområde 1 600 hektar. Icke desto mindre
hade vad som motiverat berörda bestämmelser i 22 § i lagen om stenkolsfyndigheter
in. in. giltighet även beträffande utmålen. Svårigheterna att på
jordägarna placera de dem tillkommande medel, som influtit genom försvarsavgifter,
hade omvittnats av kommerskollegium. Samma problem uppkomme
vid fördelningen av avgäld enligt 53 §. Gruvinnehavaren vore befriad
från skyldigheten att på jordägarna fördela försvarsavgiftsmedlen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Jordägarna finge själva skaffa erforderlig bevisning för sin rätt för att
från kommerskollegium få ut sina andelar i försvarsavgifterna. Det syntes
då naturligt och skäligt, att jordägarna också själva finge taga ansvaret
för och besväret med fördelningen av avgälden. På grund härav föresloges,
att den utvägen anvisades för avgäldens utbetalning i fall, då jordägarna
vore flera, att de finge av gruvinnehavaren uppbära medlen samfällt och
sig emellan fördela dem på sätt, varom de kunde träffa överenskommelse.
Härigenom bleve lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar tillämplig, då där stadgades att nedsättning
hos överexekutor finge ske bland annat då ovisshet rådde om vem
av två eller flera som vore rätt borgenär samt gäldenären icke skäligen
kunde anses pliktig att på eget äventyr bedöma, till vilken av dem betalningen
skulle erläggas.

I sitt remissyttrande har domänstyrelsen angående frågan om sättet för
utbetalning av avgälden framhållit, att så stora svårigheter syntes föreligga
för en jordägare att själv beräkna storleken av sin fordran, att det
varit skäligt om avgälden konstruerats såsom en avgift, för vars utbekommande
gällt andra regler än för en vanlig fordran. Sådan som avgälden
nu vore konstruerad syntes den i andra stycket föreslagna ändringen vara
ägnad att i viss mån underlätta för jordägarna att få ut avgälden. Styrelsen
förutsatte, att de uppgifter gruvinnehavaren enligt 77 § hade att insända
till bergmästaren skulle kunna läggas till grund för beräkning av
avgälden och att jordägaren för detta ändamål hade möjlighet att få del
av dessa uppgifter. Kungl. Maj :t hade uppdragit åt nämnden för värdering
av kronans jordägareandel att tills vidare bestämma den avgäld enligt 53 §
som tillkomme kronan i egenskap av jordägare. Det vore givetvis önskvärt,
att även enskilda jordägare kunde beredas möjlighet att för avgäldens
bestämmande anlita denna nämnd. I

I anslutning till 53 § har vidare kommerskollegium påpekat, att utmålen
i fråga om avgäld vore likställda oberoende av storleken. Detta kunde i allmänhet
vara berättigat med hänsyn till att utmålen enligt gruvlagen i regel
kunde antagas komma att åtminstone närma sig maximistorleken 16 hektar.
Då fråga vore om förändring av utmål enligt 45 § i form av delning eller
sammanläggning borde emellertid dylika åtgärder ej beröra jordägarens rätt
till avgäld. Kollegium förordnade därför kompletterande stadganden i dessa
hänseenden.

Beträffande frågan om grunderna för fördelning av avgälden mellan jordägarna
har jernkontorets gruvbyrå framhållit den principiella skillnad som
förelåge mellan fördelningen av avgälden och bestämmandet av jordägarnas
andel i fyndigheten enligt 1884 års stadga. Enligt stadgan hade jordägaren
rätt till den del av fyndigheten som funnes under hans grund. Avgälden
däremot fördelades efter jordägarnas andel i utmålets areal. Det hade
inneburit en gärd av rättvisa att avgälden fördelats efter samma grunder
som gällde för jordägareandel enligt gruvstadgan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag om ändring i andra stycket
i 53 § innebär, att om flera jordägare finnas, gruvinnehavaren äger utbetala
avgäld enligt paragrafen till en person, som jordägarna ha att utse
för mottagande av avgälden. Förslaget, som tillkommit med 22 § lagen om
stenkolsfyndigheter in. in. såsom förebild, synes innebära fördelar för såväl
gruvinnehavare som jordägare. På grund härav och då någon erinran mot
förslaget ej framställts under remissförfarandet, tillstyrker jag detsamma.

Vad kommerskollegium anmärkt synes böra komma till uttryck i lagtexten
genom en bestämmelse att om sammanläggning eller uppdelning av
utmål sker, sådan åtgärd icke skall hava någon verkan i de hänseenden,
varom i 53 § är fråga. Åtgärder av nämnda slag böra nämligen ej inverka
på jordägarens rätt till avgäld.

Beträffande det av jernkontorets gruvbyrå gjorda påpekandet om att fördelningsgrunden
är en annan för avgäld enligt gruvlagen än för jordägareandel
enligt äldre lagstiftning är det väl diskutabelt, huruvida det är rättvist
att avgälden ej fördelas efter andel i fyndigheten utan efter andel i utmålets
areal. Begränsningen av den tid, under vilken avgäld skall utgå, utgör
emellertid en viktig omständighet som talar till förmån för den tillämpade
principen, trots de invändningar som kunna göras mot densamma. Därtill
komma dels de rent praktiska synpunkterna beträffande fördelningen av
avgälden och dels det förhållandet att motsvarande anordning finnes i lagen
om stenkolsfyndigheter m. m.

54 §.

Begränsning i användningen av mark som anvisats utom utmål.

I 54 § stadgas hur utmålsmarken får användas.

I promemorian har påpekats, att anvisande av mark utom utmål enligt
34 § endast finge ske för särskilt angivna ändamål. Det syntes då ha varit
motiverat, att i 54 § meddelats bestämmelser om användning jämväl av sådan
mark. Så som gruvlagen nu vore avfattad syntes hinder ej föreligga
för gruvinnehavaren att, sedan han för visst ändamål fått sig mark anvisad
utom utmål, använda marken för ändamål som vore främmande för upplåtelsen
eller 34 § överhuvud taget. På grund härav föresloges ett tillägg
till 54 § första stycket av innehåll att gruvinnehavaren ej ägde använda
område, som han fått sig anvisat utom utmål enligt 34 §, för annat än där
avsett ändamål.

Vidare har i promemorian anmärkts, att om mark användes på annat
sätt än i 54 § angåves jordägaren syntes kunna få domstols dom på att
gruvinnehavaren skulle borttaga en för otillåtet ändamål uppförd byggnad
eller annan anordning. I speciella fall kunde han måhända föra talan om
skadestånd enligt 39 §. Någon straff- eller förverkandepåföljd vore ej stadgad.
Ändring av bestämmelserna i detta hänseende föresloges ej.

Slutligen har i detta sammanhang i promemorian uttalats, att det syntes
böra överlåtas åt praxis att avgöra huruvida i visst fall rätten att använda
mark som anvisats enligt 34 § för visst eller vissa utmål skulle vara knuten

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

till dessa så att den ej finge användas för andra utmål. Till jämförelse har
åberopats rättsfallet NJA 1912:9.

Beträffande remissyttrandena har förslaget om utsträckande av 54 § till
att avse även mark som anvisats utom utmål ej föranlett någon erinran.
Jernkontorets gruvbyrå har uttalat, att det syntes riktigt att sådan mark
endast finge användas för i 34 § angivna ändamål.

Frågan huruvida rätten att använda mark som anvisats utom utmål borde
vara knuten till visst eller vissa utmål har berörts i ett par yttranden.

Sålunda har jernkontorets gruvbyrå uttalat, att så som gruvdrift numera
vanligen vore ordnad man måste förutsätta att sådant område borde få användas
för helt komplex av utmål. Även för utmål, som vore beläget utanför
sådant komplex, borde emellertid området få utnyttjas, då olösliga situationer
eljest skulle kunna uppkomma. Som exempel kunde anföras det ofta
förekommande fall, då anrikningsverk uppfördes inom utmål och anrikning
där skedde även av malm från andra utmål, som ej tillhörde samma
utmålskomplex. Det vore uppenbart, att mark som anvisats utom utmål för
avfall från sådant anrikningsverk i full utsträckning finge utnyttjas, ehuru
anrikningsverket även betjänade andra utmål.

Svenska teknologföreningen har berört samma fall och framhållit, att vid
förfarande enligt vattenlagen man finge en tillfredsställande lösning, i det
att den mark som upplätes komme att knytas till anrikningsverket. Föreningen
ansåge ett uttalande av lagstiftaren påkallat i frågan, huruvida en
gruvinnehavare som fått sig anvisad mark utom utmål hade rätt att använda
området även för andra utmål, som han sedermera förvärvade, utan
att förordnande därom givits vid särskild förrättning.

Stängsel.

I 54 § tredje stycket stadgas, att det åligger gruvinnehavaren att omkring
det inlösta området ensam hålla det stängsel som är nödigt.

Med anledning av ett av jernkontorets gruvbyrå gjort påpekande, att
stängsel ej behövde komma i fråga mer än omkring vissa mindre delar av
det inlösta området, varför det syntes riktigast att ordet omkring ersattes
med ordet inom, har i promemorian uttalats, att påpekandet syntes riktigt
och att i själva verket ett stängsel inom eller å det inlösta området
ofta kunde vara effektivare än ett stängsel omkring hela området. Med
hänsynstagande även till 36 § 2 mom. borde gruvinnehavarens åliggande
enligt 54 § tredje stycket således avse att å det inlösta området inom utmålet
samt å område som förklarats därmed likställt hålla nödigt stängsel.

Under remissförfarandet har kommerskollegium uttalat, att i lagstiftningen
borde uppmärksammas dels att utom utmål kunde ha lösts mark
för ändamål, som påkallade hållande av stängsel, och dels att gamla gruvhål
kunde förekomma även på icke löst utmålsmark. Eftersom gruvhål av

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

nämnda slag, om ock övergivna, likväl tillhörde gruvan, borde gruvinnehavaren
vara skyldig att med dem vidtaga nödiga åtgärder.

Departementschefen. I 54 § gruvlagen stadgas begränsningar i gruvinnehavarens
rätt att använda löst mark inom utmål men bestämmelser saknas,
som begränsa gruvinnehavarens möjligheter att använda mark som anvisats
utom utmål enligt 34 §. Utredningsmannen har nu föreslagit ett tillägg till
54 § första stycket av innehåll att gruvinnehavaren ej äger använda område,
som han fått sig anvisat utom utmål enligt 34 §, för annat än där avsett ändamål.
Förslaget har lämnats utan erinran under remissförfarandet och jag
förordar att lagrummet ändras i enlighet med vad som föreslagits.

Utredningsmannen har ansett, att det bör överlåtas åt praxis att i varje
särskilt fall avgöra, huruvida mark som anvisats utom utmål får tagas i
anspråk även för andra gruvinnehavarens utmål. Eftersom en generell regel
skulle kunna leda till olämpligt resultat i speciella fall, biträder jag utredningsmannens
uppfattning.

Ändringen av 54 § andra stycket är av redaktionell natur.

De jämkningar, som utredningsmannen föreslagit i bestämmelsen i 54 §
tredje stycket rörande stängsel, synas lämpliga. Såsom kommerskollegium
påpekat torde bestämmelsen emellertid även böra vara tillämplig på mark,
som anvisats utom utmål. Däremot synes det principiellt icke riktigt att
ålägga gruvinnehavaren stängselskyldighet på utmålsmark, som ej lösts,
eftersom det är jordägaren som disponerar denna mark. Den redaktionella
utformningen har skett med hänsyn tagen till att bestämmelsen även skall
avse mark, som äges av gruvinnehavaren.

7 KAP.

Om försvarsavgift, så ock om förverkande av rätt till gruva.

55 och 56 §§.

Försvarsavgift.

55 § innehåller bestämmelser om försvarsavgift, 10 kronor för varje
hektar av utmålets areal, som gruvinnehavaren årligen i förskott skall inbetala
till bergmästaren. Av avgiften skall hälften tillfalla kronan och hälften
jordägaren. Finnas inom utmålet flera jordägare, skola de njuta lott i
avgiften efter som de äga del i jorden. Är gruvinnehavaren ägare av mark
inom utmålet skall hans andel i avgiften icke uttagas. Vid inbetalning av
avgiften till bergmästaren skall gruvinnehavaren lämna uppgift om gruvinnehavarens
eller gruvföreståndarens namn och postadress.

I 56 § stadgas, att om gruvinnehavaren försummar att före den 1 januari
erlägga försvarsavgift för det kommande året han skall senast den 31 mars
till bergmästaren inbetala dubbel avgift vid äventyr, om det försummas,
att rätten till gruvan förverkas. Bergmästaren skall senast den 15 januari
i rekommenderat brev till den i gruvregistret antecknade innehavaren av
gruvan eller anmäld gruvföreståndare sända påminnelse om avgiftens er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

läggande med angivande av det belopp som skall inbetalas samt äventyret
om det försummas. Om rätten till gruvan förverkas, skall bergmästaren
sända meddelande därom i rekommenderat brev till, bland andra, gruvinnehavaren.

Kommerskollegium har i framställning till Kungl. Maj :t den 14 november
1946 gjort gällande, att det vore önskvärt att förverkandepåföljden av
försummat erläggande av jordägarens andel i försvarsavgiften avskaffades.
Denna del av försvarsavgiften borde därför konstrueras som en vanlig fordringsrätt
och stadgande om densamma upptagas i 53 § i anslutning till den
där omförmälda arliga avgälden. Inbetalning borde ske före den 15 januari
det år avgiften avsåge. Försenat erläggande av avgiften borde ej medföra
påföljd av avgiftens fördubblande utan endast moraränta för tiden efter
den 15 januari. Det kunde ifrågasättas att göra jordägarens fordringsrätt
prioriterad i gruvegendomen, men i de fall, då avgiften ej godvilligt betalades,
finge man antaga att gruvan i regel vore av sådan beskaffenhet, att en
fordringsägare ej vore betjänt av att förvärva den. Frågan om att taga bort
förverkandepåföljden även beträffande kronans andel i försvarsavgiften
borde även upptagas i samband med en allmän översyn av gruvlagen.

I samband härmed har kollegium uppgivit, att jordägarens andel i försvarsavgiften
brukade utbetalas till den som ägde marken den 31 december
året före det försvaret avsåge. Ett stöd för att ej vänta med utbetalningen
till dess sistnämnda år förflutit och då dela upp avgiften på successiva jordägare
funnes i kungl. brevet den 1 december 1939 med vissa föreskrifter i
anledning av 1938 års gruvlag. I detta brev föreskreves nämligen, att kollegium
så snart ske kunde efter den 1 september det år försvarsavgiften avsåge
skulle utanordna de jordägarna tillkommande andelarna i dessa avgifter.
Det kunde ifrågasättas att utbetalningen finge ske till den som den
31 december hade lagfart på jorden, men det skulle måhända leda till även
andra ändringar i gruvlagen.

I promemorian har lämnats följande sammanfattning av de huvudsakliga
synpunkter, varmed kommerskollegium motiverat sin framställning.

Arbetsskyldighetens försvinnande innebär obestridligen ett stort framsteg
med avseende på gruvrättens stabiliserande. Risk kvarstår dock ännu för
sonande på grund av förbiseende. Ett sådant förbiseende kan gälla utmålets
areal eller jordäganderättsförhållandena inom utmålet. Beträffande arealen
skulle bergmästaren lätt kunna verkställa kontroll, men äganderättsförhållandena
kunna ej alltid kontrolleras. Otillräckligt belopp" kan ha erlagts
emedan avdrag gjorts pa grund av att gruvinnehavaren själv äger mark
mom utmålet. Här har bergmästaren ingen möjlighet att utöva en effektiv
kontroll över avdragets rättmätighet. Även om" i utmålsprotokollet och
designationen därtill fastigheten finnes tydligt angiven och den ej sedermera
undergått någon uppdelning, som skulle nödvändiggöra, att bergmästaren
tog del av lantmäterihandlingar för att konstatera till vilken fastighet
utmålsmarken hörde, är det att märka, att lagfarter ej bli kända för
kommerskollegium och de sökas för övrigt ej genast efter vederbörande
fång. Föreskrifterna i 56 § innebära därför icke ett verkligt skydd mot följ -

Kangl. Maj.ts proposition nr 17.

der av försummelse att betala försvarsavgift. Härtill kommer, att gruvregistrets
anteckningar om gruvinnehavare icke äro fullt pålitliga, i det att
fristen för anmälan om förvärv av gruva enligt 66 § uppgår till 90 dagar
från gruvrättens övergång. I särskilt ogynnsamma fall kan sålunda hela
första kvartalet gå till ända utan att en överlåtelse kommit till bergmästarens
kännedom.

Om en företagare samtidigt erlägger försvarsavgift för ett flertal utmål
och summan ej räcker för alla, uppstår frågan vilket eller vilka utmål som
skola sönas, särskilt om gruvinnehavaren ej meddelat, hur mycket han beräknat
för varje utmål. Ett sådant fall har förekommit, då ett bolag för ett
utmål betalat in 20 i stället för 40 kronor. Utmålet sonades, men Kungl.
Maj :t upphävde beslutet därom sedan det upplysts, att bolaget betalat 40
kronor för ett annat utmål, som emellertid var försvarat med arbete enligt
äldre rätt.

En återgång till gruvstadgans ståndpunkt att gruvägaren icke får göra
avdrag på försvarsavgiften utan att han äger all mark inom utmålet skulle
visserligen innebära en förbättring men ej helt lösa frågan. Gruvinnehavaren
kan nämligen misstaga sig i fråga om äganderätten till marken utan att
bergmästaren kan kontrollera det och varsko honom.

Kunde det osäkerhetsmoment för gruvrättens bestånd, som ligger i beroendet
av ett punktligt erläggande av jordägarens andel i försvarsavgiften,
avskaffas, skulle mycket vara vunnet.

Då en enhetlig grund för försvarsavgiften ej behöver sökas (jämför departementschefens
uttalande vid gruvlagens tillkomst) synes det naturligast
att kronans hälft betraktas som ett slags vederlag för gruvrättens åtnjutande,
varemot grunden för jordägarens rätt till den andra hälften snarast kan
anses ligga i en önskan att ej försämra den rätt jordägaren åtnjöt enligt
1884 års stadga.

Att jordägaren tillerkändes andel i försvarsavgiften enligt 1884 års stadga
berodde på att han ansågs böra gottgöras för det intrång han led och på att
han hade rätt att återtaga marken om gruvan sonades. Det synes knappast
från dessa utgångspunkter nödvändigt, att förbinda jordägarens rätt till ersättning
med äventyr av gruvans sonande. Försummat erläggande av försvarsavgift
tyder i allmänhet på att gruvinnehavaren ej tillmäter gruvan
det värde, att han vill försvara den, och det tillfälle jordägaren genom
sonandet erhåller att själv inmuta gruvan torde alltså i regel vara av ringa
betydelse för honom. Då det alltså ej torde föreligga något verkligt intresse
av att försummad inbetalning av den på jordägaren belöpande andelen i
försvarsavgiften medför gruvrättens sonande, synes en lagändring härvidlag
böra övervägas.

Skulle gruvrättens bestånd knytas till erläggandet allenast av kronans
andel i försvarsavgiften, återstår ett visst osäkerhetsmoment genom att gruvregistret
ej alltid ger säkert besked om vem som är gruvinnehavare.

Enligt 56 § gruvlagen skall bergmästaren i sitt påminnelsebrev till den
i gruvregistret antecknade gruvinnehavaren eller anmäld gruvföreståndare
angiva det belopp som skall inbetalas. Detta stadgande är orimligt när även
jordägare skall ha del i avgiften och den ej skall gå helt till kronan. Det är
orimligt, att bergmästaren redan den 15 januari skall ha hunnit gå igenom
det vidlyftiga material, som i regel inkommit först under de sista veckorna i
december. Begränsas förverkandepåföljden till försummelse att inbetala
kronans andel, kan kontrollen inskränkas till arealsiffrorna och då kan
bergmästaren hinna med att granska ej blott att avgift erlagts utan också
att beloppet är riktigt. Bergmästarens försummelse bör dock ej få åberopas
av gruvinnehavaren, som själv är skyldig att hålla reda på torsvarsavgifterna
och deras inbetalande.

Kungl. Maj.ts pronosition nr 17.

Ett ytterligare skäl för den föreslagna lagändringen är att uppbörden och
fördelningen av jordägarnas andelar i försvarsavgifter utgöra en stark belastning.
För arbetet åtgår mer än en tjänstemans hela arbetstid. Ett stort
antal jordägare ha ej uttagit sina avgifter och det leder till mycket arbete
att utröna vilka de äro.

Härefter ha i promemorian intagits följande från kommerskollegium inhämtade
uppgifter angående försvarsavgifterna.

Åren 1940—47 hade inkommit följande belopp försvarsavgifter för jordägare
inom de olika bergmästardistrikten:

norra östra västra södra summa

175 907 232 989 128 386 13 443 550 725

Därav hade till i september 1949 utbetalats till jordägare på grund av
rekvisitioner:

129 604 106 644 54 633 9 040 299 921

Under åren 1948 och 1949 hade inkommit följande belopp:

60 200 81 733 43 296 5 191 190 420

Därav hade utbetalats till jordägarna på grund av rekvisitioner:

27 598 7 788 4 624 966 40 976

Hos kollegium innestode sålunda följande ungefärliga belopp försvarsavgifter
som tillkomme jordägare:

78 905 200 290 112 425 8 628 400 248

Över hälften av de inbetalade beloppen hade alltså ej kunnat placeras på
jordägarna. Gynnsammast ställde det sig i norra distriktet, vilket sammanhängde
med att enhetliga jordägareförhållanden förekomme i dessa glest
bebyggda trakter. Även i södra distriktet vore situationen relativt tillfredsställande.
I östra och västra distrikten hade endast något mer än en tredjedel
av beloppen kunnat utbetalas. Det sammanhängde med den där ofta rådande
starka ägosplittringen på skogsmarken.

Kommerskollegium hade upplagt ett kortregister över samtliga utmål.
Varje utmål hade ett kort och på detta infördes jordägarna, så långt det
ginge att utröna vilka de voro, samt på varje jordägare belöpande avgiftsbelopp
och till honom gjorda utbetalningar. Även ett register över jordägarna
vore under upprättande.

Som exempel på hur förhållandena i ogynnsamma fall kunde gestalta sig
kunde anföras Tittebergsgruvan i Älvsborgs län. Den hade en areal av 16
hektar. Inom utmålet funnes andelar i sju fastigheter och två samfälligheter,
den ena med fyra delägare och den andra med sex delägare. De på de
sju fastigheterna belöpande andelarna i försvarsavgiften varierade mellan 1
krona och 17: 50 kronor. De på samfälligheterna belöpande beloppen uppginge
till 5: 40 resp. 8 kronor.

Fall förekomme då en fastighets andel i försvarsavgiften endast uppginge
till några ören.

I promemorian har vidare redogjorts för uttalanden, som bergmästarna
gjort i förevarande frågor. Bergmästaren i norra distriktet hade sålunda anfört,
att förverkandet vore ovillkorligt och inträdde även om bergmästaren
underlåtit att sända påminnelse. Härigenom ålades bergmästaren ett mycket

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

stort ansvar och det vore även stötande för rättskänslan, att en gruvägare
skulle förlora sin gruvrätt på grund av försummelse från den kontrollerande
myndighetens sida. Lagändring borde därför ske av innebörd, att förverkande
ej inträdde utan att gruvinnehavaren fått påminnelse och ej heller om i
utmålsprotokollet felaktig avgift antecknats eller bergmästaren uppgivit fel
belopp i påminnelsen. Att bergmästarna härigenom skulle frestas att behandla
hithörande frågor med mindre omsorg behövde ej befaras, då en försummelse
vore att betrakta som tjänstefel och inbetalningarna kunde kontrolleras
av kommerskollegium. — Det kunde ifrågasättas att utsträcka tiden
för påminnelser från den 15 januari till den 1 februari. Inbetalningarna
gjordes ofta de sista dagarna av året och då den slutliga granskningen ej
kunde ske förrän alla inbetalningar blivit införda i gruvmatrikeln och kontrollerade,
vore tiden till den 15 januari väl knapp. För gruvägarens del
borde två månaders anstånd efter påminnelsen vara tillräckligt. — Tidpunkten
för förverkandet borde angivas i lagen. Praktiska skäl talade för att
förverkande räknades från den 31 mars. Bergmästaren i västra distriktet
hade uttalat, att meddelandet om gruvrättens förverkande enligt 56 § borde
ske i form av resolution med besvärshänvisning, vilket hittills ej praktiserats.
Bergmästaren i södra distriktet slutligen hade anfört, att gruvlagens bestämmelser
om förverkande av gruvrätt genom underlåtenhet att i rätt tid
eller med oriktigt belopp erlägga försvarsavgift måste anses orimliga. I vart
fall borde beslut meddelas med besvärshänvisning. Risken för betalande av
för liten försvarsavgift hänförde sig alltid till jordägarens andel i densamma.
Eljest stode den möjligheten öppen för gruvägaren, om han ägde viss
del av marken inom utmålet, att inbetala full försvarsavgift och sedermera
återfå den del, som belöpte på hans markinnehav. Uppgifter om ändringar i
äganderätten till mark inom utmål komme endast i sällsynta undantagsfall
bergmästaren till handa. En tillförlitlig granskning vore därför omöjlig för
bergmästaren att åstadkomma och markägareavdragen måste göras helt på
gruvinnehavarens egen risk.

Till belysande av frågan om försvarsavgiftens natur har härefter i promemorian
redogjorts för försvarsavgiftens uppkomst och utveckling samt
uttalanden om dess karaktär.

I 1855 års gruvstadga funnos ej bestämmelser om försvarsavgift. Viss arbetsskyldighet
var stadgad och om sådan ej kunde fullgöras, erfordrades
vilostånd för att gruvrätten ej skulle gå förlorad.

I 41 § i 1884 års stadga infördes försvarsavgiften, 50 kronor, som alternativ
till arbetsskyldighetens fullgörande. Beloppet ansågs motsvara »värdet
av arbetsminimum». Försvarsavgiften infördes därför att försvarsarbetet ej
lände gruvdriften till nytta och vore helt och hållet improduktivt. Att alldeles
borttaga fordringarna på fullgörande av en viss arbetskvantitet såsom
villkor för bevarande av rätt till inmutad fyndighet ansågs emellertid vara
att helt och hållet avvika från en av de grundsatser, som genomgått hela vår
gruvlagstiftning, den nämligen att inmutning icke medförde någon ovillkorlig
äganderätt utan blott en villkorlig, som upphörde så snart det ändamål,
för vilket tvångsrätten medgivits, icke vidare uppfylldes. Att borttaga ar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

betsskyldigheten endast för den jordägare, som själv var gruvägare, skulle
leda till att en mängd malmtillgångar blevo spärrade. Det måste tillses, att
icke en inmutare utan verkligt behov och bestämd avsikt att idka gruvdrift
kunde för längre tid godtyckligt göra intrång på annans egendom samt därjämte
från fyndighetens bearbetande utestänga andra, som möjligen ville
därpå anlägga gruvdrift. På grund härav skärptes och effektiviserades bestämmelserna
om försvarsarbete och infördes försvarsavgiften som alternativ
med hänsyn till sådana fall, då arbetet vore lönlöst och improduktivt.
Försvarsavgiftens syfte var att den skulle innebära tillräcklig garanti för att
gruvägaren hade för avsikt att, då lämpligt tillfälle därtill yppades, bearbeta
gruvan, varjämte den lämnade jordägaren en skälig gotigörelse för det intrång
han under tiden finge lida. Jordägaren ansågs så mycket mera vara
berättigad till andel i avgiften som han kunde utan ersättning återtaga det
upplåtna området, om försvarsavgift ej erlades och försvarsarbete ej heller
ägde rum. Om jordägaren själv inmutat fyndigheten, behövde han endast
erlägga kronans andel i avgiften.

Gruvlagstiftningskommittén föreslog i sitt betänkande, att föreskrifterna
om arbetsskvldighet skulle borttagas. Då emellertid försvarsarbetets avskaffande
icke borde få medföra, att en inmutare finge behålla rätten till en
gruva, som han icke hade allvarlig avsikt att åtminstone i framtiden bearbeta,
föreslog kommittén, att gruvägaren skulle genom en särskild årlig
försvarsavgift ådagalägga sin avsikt att behålla gruvan. Denna avgift skulle
enligt kommitténs förslag utgå vare sig arbete vid gruvan bedrevs eller icke,
och försummelse att erlägga avgiften skulle medföra inmutningsrättens
förlust.

Gruvlagstiftningssakkunniga anslöto sig till gruvlagstiftningskommitténs
förslag men stödde sin uppfattning om försvarsavgiften på en helt annan
rättsgrund än kommittén gjort. Själva inmutningssystemet innebure enligt
de sakkunniga en av lagstiftningen medgiven rätt att sätta sig i besittning
av och tillgodogöra sig en naturtillgång över vilken staten sedan gammalt
ansetts ha en viss överhöghetsrätt. Det vore då naturligt, att den enskilde
finge i ersättning för nämnda rättsförvärvande till staten erlägga en viss årlig
avgift och att denna avgifts erläggande utgjorde ett villkor för gruvrättiglietens
fortsatta bestånd. Med det betraktelsesätt som de sakkunniga anlade
på försvarsavgiften ansågo de det uppenbart, att denna borde tillkomma
siaten ensam. Medlen borde lämpligen beräknas som bidrag till statens kostnader
för bergsstaten. Till jämförelse erinrades om de avgifter, som enligt
11 kap. 95 § vattenlagen vid meddelande av tillstånd till byggande i vatten,
vattenreglering eller torrläggningsföretag skulle utgå såsom bidrag till kostnaden
för vattendomstolarnas organisation och verksamhet.

Ur departementschefsuttalandena vid gruvlagens tillkomst anfördes: I eu
ny gruvlag böra givetvis icke saknas regler, som kunna vara ägnade att motverka
en osund spekulation i inmutningar eller en ur gruvnäringens synpunkt
olämplig konkurrens mellan flera inmutare i samma malmfält. Ur nu
angivna liksom ur andra synpunkter lärer det vara påkallat att bibehålla
skyldigheten att utföra undersökningsarbete inom viss tid och att efter vissa
grunder försvara gruvrättigheten. Såsom ett yttersta medel att framtvinga
dylika åtgärder torde emellertid påföljden av inmutningsrättens förverkande
knappast kunna undvaras. Borttages denna påföljd även i förevarande
fall, kan det befaras, att åtgärden huvudsakligen blir till fördel för sådana
inmutare, vilka icke kunna sägas vara särskilt förtjänta av att få sin gruvrätt
ytterligare säkerställd. — För att i sådana fall, där underlåtenhet att
erlägga försvarsavgift beror på ren glömska, mildra risken för gruvrättens
förverkande föreslås, att försummelse att på förfallodagen erlägga försvars -

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

avgiften ej förbindes med annan påföljd än viss avgiftshöjning, under det
att förverkandet bestämmes skola inträda först sedan gruvinnehavaren blivit
påmind om sin skyldighet samt haft viss ytterligare tid på sig att fullgöra
betalningen. Försvarsavgiftens uttagande torde kunna motiveras ur olika
synpunkter. Och även om en särskild enhetlig rättsgrund för denna avgift
kan framkonstrueras, lärer en sådan konstruktion knappast böra vara
avgörande för frågan vem försvarsavgiften bör tillfalla. Denna fråga är närmast
en lämplighetsfråga, som torde få bedömas såsom ett led i den allmänna
avvägningen mellan statens, inmutarens och jordägarens intressen.
I sådant avseende torde det, icke minst med hänsyn därtill att jordägaren
ej längre skall åtnjuta någon rätt till jordägareandel, få anses rimligt att
jordägarens rätt till hälften av försvarsavgiften bibehålies. En sådan rätt
står ock i god överensstämmelse med att vid gruvrättens förverkande den
upplåtna marken skall hemfalla till jordägaren. Gruvinnehavaren har sålunda
att försvara sin gruvrätt icke blott mot det allmänna utan även mot
jordägaren.

Härefter har i promemorian anförts, att de missförhållanden, som gjort
sig särskilt kännbara med avseende på försvarsavgifter enligt gruvlagen, i
första hand vore dels att påföljden av förverkande skapade ett osäkerhetstillstånd
för gruvinnehavarna, som icke vore tillfredsställande, och dels att
de andelar i försvarsavgifterna som tillkomme jordägare icke komine dessa
till godo i full utsträckning utan till stor del kvarlåge hos kommerskollegium
på grund av bristande utredning om vem beloppen tillkomme eller
bristande intresse från jordägarnas sida att rekvirera beloppen.

Beträffande den första av dessa synpunkter har framhållits, att det syntes
uppenbart, att gruvlagstiftningen ej borde vara så konstruerad, att gruvrätten
kunde förverkas genom ett mindre förbiseende från gruvinnehavarens
sida, i synnerhet om detta förbiseende vore fullt förklarligt och ursäktligt.
I detta avseende innebure gruvlagens regler i allmänhet avsevärt
framsteg. Kvar stode emellertid möjligheten, att gruvinnehavaren kunde
förverka sin rätt genom något förbiseende i fråga om försvarsavgiften. Som
exempel kunde nämnas, att en gruvinnehavare kunde förverka sin rätt till
gruva om han förbisåge, att över hans mark inom utmål ginge en väg, som
ägdes av annan än honom själv, och han — i tanke att all marken inom
utmålet ägdes av honom — gjorde avdrag för hela jordägarens del av försvarsavgiften
utan att betala vad som belöpte på vägen. Konsekvensen av
att lagen skapat dessa risker för gruvinnehavarna hade blivit att dessa i
stor utsträckning inbetalade hela försvarsavgiften även i fall, där de själva
ägde all marken. Det kunde förtjäna påpekas, att gruvinnehavarens risker
i detta hänseende blivit större än de vore på gruvstadgans tid. Enligt 47 §
i stadgan vore nämligen en förutsättning för sonande på grund av försummat
försvar att talan därom anställdes inom två år från utgången av det
år, under vilket försummelsen ägde rum. Någon motsvarighet till detta stadgande
funnes ej i gruvlagen.

Att generellt borttaga förvcrkandcpåföljdcn kunde dock, enligt vad i promemorian
anförts, ej tillstyrkas. Det vore lämpligt att knyta gruvrättens
fortsatta existens till en viss prestation från gruvinnehavarens sida. Därigc 7

IIihang till riksdagens protokoll 1992. 1 samt. Kr 17

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

nom tvingades han att ständigt överväga behovet av att bevara gruvrätten.
Det vore ej önskvärt att gruvrätten gjordes permanent på det sättet att den
finge bestå utan att anledning funnes att försvara rätten. I den finska gruvlagen,
där försvarsavgiften i stort sett vore konstruerad på samma sätt som
i den svenska lagen, vore förverkandepåföljd också upptagen. Gruvinnehavarnas
berättigade intresse av ökad trygghet för gruvrätten i nu ifrågavarande
hänseende borde därför tillgodoses genom ändring i förverkandereglerna
så, att riskerna för förverkande genom ursäktligt förbiseende såvitt
möjligt eliminerades. Detta kunde ske i första hand genom att förverkandet
knötes till försummelse att fullgöra ett preciserat åläggande och
att förverkandet ej inträdde automatiskt utan gjordes beroende av prövning
och beslut med möjlighet att överklaga beslutet. I promemorian har
vidare framhållits, att svårigheter uppenbarligen förelåge för bergmästaren
att prestera de förelägganden, som en rationellt ordnad försvarsavgift förutsatte.
Svårigheterna för hans del inskränkte sig dock till att frånräkna
vad som belöpte på gruvinnehavarens egen mark. Man finge måhända räkna
som ofrånkomligt, att beträffande ett visst antal fall — på vissa håll ett
relativt stort antal —• äganderättsförhållandena vore så oklara, att erforderlig
utredning härom ej kunde presteras. I dessa fall hade bergmästaren
vid meddelande av föreläggande att föreskriva inbetalning av hela försvarsavgiften.
Det ankomme på gruvinnehavaren att visa, att han ägde viss del
av området och på så sätt hindra föreläggande att betala för högt belopp.
Kunde han ej åstadkomma denna bevisning, finge han inbetala hela avgiften.
Hade för mycket inbetalats på grund av att gruvinnehavaren själv ägde
viss del av marken inom utmål, finge han emellertid sedermera tillbaka
den del som belöpte på honom i egenskap av jordägare. I de fall då föreläggande
meddelats å för litet belopp borde jordägaren ha kvar sin fordringsrätt
mot gruvinnehavaren med möjlighet att efter stämning till domstol
söka ut belopp som rätteligen bort ingå i försvarsavgiften.

Innan bergmästaren meddelade beslut om förverkande borde han, enligt
vad i promemorian vidare har framhållits, bereda gruvinnehavaren tillfälle
att inkomma med yttrande. När särskilda omständigheter därtill föranledde
borde bergmästaren kunna meddela gruvinnehavaren nytt föreläggande att
före viss dag inbetala dubbla avgiften. Härigenom bleve bergmästaren i tillfälle
att giva gruvinnehavaren ytterligare respittid, om det framkomme att
underlåtenheten att inbetala avgiften berott på fel vid den tidigare delgivningen
eller annan omständighet, som ej kunde läggas gruvinnehavaren till
last som försummelse. Även vid mindre förbiseende som vore att betrakta,
som ursäktligt borde bergmästaren kunna meddela ny tid för betalningens
fullgörande. En sådan uppmjukning av bestämmelserna syntes ej äventyra
någons rätt och medförde att tillfälligheter av formell natur ej behövde
medföra oskäligt vittgående påföljder. Genom den nu föreslagna anordningen
undanröjdes också väsentligen den risk, som kommerskollegium
påpekat, nämligen att ny gruvinnehavare ej finge meddelande före förverkande,
eftersom hans fång måhända ännu ej blivit anmält till bergmästaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Slutligen har i detta sammanhang i promemorian påpekats, att en omständighet
som åstadkomme åtskillig otrygghet i en gruvinnehavares rätt
vore, att en felaktighet med avseende på försvarsavgiften, som förelupit kanske
flera år innan gruvinnehavaren förvärvade rätten till gruvan, kunde
medföra att rätten förklarades förverkad. På grund härav föresloges en
bestämmelse — liknande den i 47 § i 1884 års stadga — att om försvarsavgift
i föreskriven ordning inbetalats för de senaste tre åren, en före denna
tid inträffad försummelse i fråga om försvarsavgiften ej skulle medföra
förlust av rätten till gruvan.

I promemorian har härefter behandlats frågan om effektivisering av avgiftssystemet
med avseende på utbetalandet av den på jordägarna belöpande
andelen av försvarsavgifterna. Därvid har till en början erinrats om
att kommerskollegium ansett, att det vore mest rationellt att göra jordägarens
andel i försvarsavgiften till en fordringsrätt av samma natur som avgälden
enligt 53 §. Det vore också möjligt, att i många fall en sådan ordning
skulle främja möjligheterna att få de medel det här vore fråga om utbetalade
till jordägarna. Fråga vore emellertid, om en sådan ordning kunde
anses tillfredsställande såsom allmänt system. Jordägarna skulle då i
princip vara hänvisade att draga frågor om utfående av försvarsavgift under
domstols prövning. Anknytningen till 53 § vore ej heller fullt rationell.
Försvarsavgift skulle utgå även för äldre utmål, men för dessa utginge ej
avgäld enligt 53 §. Vidare utginge ej avgäld annat än under tid, då brytning
skedde inom utmålet. Om man alltså finge anse det lämpligast att
systemet med inbetalning av avgifterna till bergmästarna bibehölles, uppkomme
frågan, om detta system kunde rationaliseras i något avseende. En
möjlighet vore att i likhet med vad som föreslagits beträffande avgäld enligt
53 § föreskriva, att hela den del av försvarsavgiften, som tillkomme
jordägarna, skulle utbetalas till en person, som jordägarna hade att utse,
alltså en anordning motsvarande den i 22 § lagen om stenkolsfyndigheter
m. in. stadgade. Det vore dock sannolikt svårt att genomföra ett sådant
system för försvarsavgifternas del. I stället föresloges, att gruvinnehavarnas
och bergmästarnas medverkan skulle effektiviseras. Sålunda ifrågasattes i
35 § ett tillägg av innehåll att bergmästaren vid utmålsförrättnings avslutande
skulle i skrivelse till envar uppgiven jordägare meddela, att rätt till
andel i försvarsavgift tillkomme honom och hur stort belopp som, såvitt vid
förrättningen kunnat utrönas, belöpte på hans mark. Vidare föresloges tilllägg
till 55 §, innnebärande skyldighet för gruvinnehavaren att vid inbetalande
av försvarsavgift uppgiva namn och postadress beträffande de personer
som vore berättigade till andel i försvarsavgiften. Länsstyrelsen skulle
vid vite kunna ålägga gruvinnehavaren att fullgöra uppgiftsskyldigheten. En
uppgiftsskyldighet av detta slag, som hade motsvarighet i den finska gruvlagen,
syntes ej oskälig. Enligt uppgift från kommerskollegium förhölle det
sig redan nu i praktiken så, att gruvinnehavarna i allmänhet stode kommerskollegium
till tjänst med upplysningar av ifrågavarande slag. Det kun -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

de även ifrågasättas, huruvida ej gruvinnehavaren borde lämna uppgifter
om beloppens fördelning mellan jordägarna. Denna skyldighet ansåges dock
helt böra åligga jordägarna själva.

Det har emellertid i promemorian framhållits, att det i princip alltjämt
vore jordägarna själva som hade att styrka sin rätt till andel i försvarsavgifterna.
Detta innebure i praktiken att ett betydande arbete med avgifternas
fördelning alltjämt komme att vila å kommerskollegium. Sedan det
system, som kollegium hölle på att upplägga, blivit genomfört, kunde man
måhända förvänta, att medlen komme att bli placerade i större utsträckning
än hittills varit möjligt. Det ville synas som om detta väsentligen komme
att bero på om jordägarna själva visade intresse för att deras rättigheter
bleve tillvaratagna. Beträffande de avgiftsbelopp som ej uttoges finge
lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande
i allmänt förvar tillämpas. I 7 § i denna lag stadgades, att om det nedsatta
beloppet, då tjugu år förflutit från det nedsättning skett, fortfarande vore
innestående och anledning ej funnes till antagande, att fråga om rätt till
beloppet vore beroende på prövning, beloppet finge av gäldenären lyftas,
där han därtill anmälde sig inom natt och år. Gjordes ej sådan anmälan,
tillfölle beloppet kronan.

Slutligen ha i promemorian behandlats vissa speciella frågor rörande
försvarsavgiften. Sålunda föresloges att dagen för förverkande av gruvrätt
enligt 56 § bestämdes till den 1 april. Därest den 1 januari betraktades som
förverkandedag, skulle det otillfredsställande förhållandet föreligga, att nya
ansökningar om inmutning under tiden mellan den 1 januari och den 1
april skulle tillmätas betydelse, ehuru möjlighet alltjämt förelåge att genom
inbetalning av dubbel avgift bevara den äldre rätten. Det kunde emellertid
även ifrågasättas huruvida ej förverkandet skulle anses inträda den dag
beslutet därom meddelades eller den dag dylikt beslut vunne laga kraft.
Enligt 47 § i 1884 års stadga sonades gruvanläggning vid utgången av det
år, då försvaret av gruvan försummats; talan därom skulle emellertid anställas
inom två år efter utgången av det år då försummelsen ägt rum och
laga kraft ägande dom vore alltså förutsättning för sonande. Det syntes
emellertid mest rationellt att fixera förverkandet till den 1 april. Detta borde
emellertid ej medföra att försvarsavgiften för det år då förverkande skedde
skulle kunna utdömas och indrivas. — Vidare föresloges ett förtydligande
i lagtexten att skyldigheten att inbetala dubbel avgift skulle begränsas till
vad för litet inbetalats före den 1 januari. Detta innebure ett avsteg från
nu tillämpad praxis men syntes skäligt, eftersom inbetalning av mindre
belopp än rätteligen bort ske kunde antagas i regel bero på ursäktligt förbiseende.
— Beträffande fördelningen av den dubbla avgiften tillämpade kommerskollegium
den praxis att fördelningen skedde enligt samma grunder
som beträffande den vanliga avgiften. Visserligen skulle enligt gruvlagstiftningskommitténs
förslag ifrågavarande del av avgiften tillfalla kronan och
den finska gruvlagen intoge samma ståndpunkt. Den av kommerskollegium

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

101

tillämpade fördelningsgrunden syntes emellertid skälig och förslag om dess
lagfästande upptoges därför i 56 §. — Utsträckning föresloges av tiden för
bergmästarens påminnelser om försummad inbetalning av försvarsavgift till
den 1 februari, enär tiden till den 15 januari vore väl kort och en förlängning
av denna tid till den 1 februari ej kunde vara till olägenhet för gruvinnehavaren.
— De principer kommerskollegium tillämpade i fråga om
vilken jordägare som skulle anses berättigad till jordägarens andel i försvarsavgiften
syntes praktiska och skäliga. Något stadgande därom syntes
ej behöva upptagas i lagtexten.

Under remissförfarandet har någon erinran ej framställts mot förslaget
att bibehålla förverkande som påföljd för underlåtenhet att betala försvarsavgift
och att därvidlag ej göra skillnad mellan den del som tillkommer kronan
och jordägarens andel i avgiften.

Domänstyrelsen har gentemot kommerskollegii förslag att ändra systemet
för inbetalning av försvarsavgifterna till bergmästaren och utbetalning
genom kommerskollegium till jordägarna anfört, att en ändring enligt
styrelsens mening skulle komma att medföra stora praktiska olägenheter
för såväl jordägaren som gruvinnehavaren. Med nuvarande system undvekes
tvister vid domstol mellan dem. Styrelsen skulle för sin del helst sett
att ej heller avgälden enligt 53 § varit konstruerad såsom en vanlig fordringsrätt.

Sveriges lantbruks förbund har uttalat, att förbundet anslöte sig till utredningsmannens
förslag att bibehålla det nuvarande systemet beträffande
inbetalning av försvarsavgifter med rationalisering av detsamma i vissa
avseenden.

Bergmästarna i norra och västra distrikten ha i ett hänseende haft
erinran mot att det nuvarande systemet bibehölles, nämligen beträffande
rätten för gruvinnehavaren att från försvarsavgiftens belopp göra avdrag
för den del, som belöpte på hans egen mark. Enligt bergmästarnas mening
borde hela försvarsavgiften inbetalas, varefter gruvinnehavaren i sin egenskap
av jordägare finge på samma sätt som övriga jordägare rekvirera sin andel
från kommerskollegium.

Kommerskollegium har haft speciella erinringar i två hänseenden. Sålunda
ansåge kollegium, att förverkande av gruvrätten på grund av försummad
inbetalning av försvarsavgift borde räknas från den 1 januari i stället för
den 1 april. Vidare vore den i 56 § föreslagna preldusionstiden beträffande
påtöljd av försummelse att i vederbörlig ordning erlägga försvarsavgift
tör lång. Om gruvrätten ej under det år, för vilket crläggande av försvarsavgift
försummats, tagits i anspråk av annan inmutare, borde försummelsen
ej vidare medföra gruvrättens förlust.

Domänstyrelsen har särskilt framhållit, att styrelsen ansåge det skäligt,
att även den dubbla försvarsavgiften delades lika mellan kronan och jordägaren.

Den enda av de i samband med 55 och 56 §§ upptagna speciella frågorna

102

Knrigl. Maj:ts proposition nr 17.

som behandlats i flertalet remissyttrandena är frågan om den i 55 § föreslagna
uppgiftsskyldigheten för gruvinnehavarna beträffande de jordägare,
som vore berättigade till andel i försvarsavgiften.

Sålunda har kommerskollegium i detta sammanhang erinrat om att kollegium
föreslagit, att jordägarens andel i försvarsavgiften borde konstrueras
såsom en fordringsrätt dels för att undanröja den osäkerhet om avgiftens
belopp som kunde uppstå, när gruvinnehavaren själv ägde någon del av
jorden inom utmålet, och dels för att befria kollegium från bestyret med
utbetalande av avgifterna. Den i promemorian rekommenderade vägen kunde
ur gruvinnehavarnas synpunkt bli lika betryggande som den av kollegium
förordade, men den avlastade endast i ringa mån kollegii arbetsbörda.
Endast stadgandet om skyldighet för gruvinnehavaren att lämna uppgift
om jordägarna toge sikte på denna del av frågan. Då emellertid inbetalningarna
av försvarsavgifter regelmässigt skedde före årsskiftet och kollegium
hade behov av uppgifter, som hänförde sig till den 31 december, komme
uppgifterna icke alltid att motsvara behovet. Eftersom gruvinnehavarna
hittills i regel på begäran lämnat uppgifter frivilligt, innebure stadgandet ej
någon ökad belastning för dem. Visst biträde från deras sida syntes kunna
påfordras även beträffande uppdelning av avgiften på jordägarna. Stadgandet
borde dock ej avfattas så att gruvinnehavaren tvingades påkalla t. ex.
biträde av lantmätare för att kunna lämna ifrågavarande uppgifter.

Domänstyrelsen har uttalat, att den föreslagna uppgiftsskyldigheten syntes
vara till fördel för jordägarna.

I övrigt har uppgiftsskyldigheten för gruvinnehavarna avstyrkts i ett
flertal yttranden.

Sålunda ha bergmästarna i norra, östra och västra distrikten ansett uppgiftsskyldigheten
alltför betungande för gruvinnehavarna, som skulle bliva
nödsakade att göra kostbara och tidsödande utredningar. Vidare innebure
skyldigheten att gruvinnehavarna varje år nödgades göra undersökningar
rörande förändringar i äganderättsförhållandena.

Länsstyrelsen i Örebro lån har även uttalat, att uppgiftsskyldigheten syntes
för sträng.

Jernkontorets gruvbyrå, Sveriges industriförbund och svenska teknologföreningen
ha samtliga avstyrkt den föreslagna bestämmelsen under framhållande
av att det stundom vore omöjligt att prestera fullständiga uppgifter
samt att det arbete och de kostnader, som erfordrades för att lämna
uppgifter som vore betryggande ej stode i rimlig proportion till uppgifternas
betydelse.

Jernkontorets gruvbyrå, som därjämte framhållit, att vitesbestämmelsen
i vart fall borde utgå, har förordat en återgång till den tidigare metoden
att låta avgiftsbeloppen utbetalas till jordägarna genom länsstyrelse, eftersom
jordägarna hade lättare att komma i personlig kontakt med denna
myndighet.

Slutligen har länsstyrelsen i Västerbottens lån ansett, att vitesföreläggan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

103

de genom länsstyrelse vore onödigt och att bergmästare borde kunna meddela
dylikt föreläggande.

Departementschefen. Enligt nu gällande bestämmelser skall gruvinnehavaren
betala försvarsavgift förskottsvis före den 1 januari varje år. Försummar
han att i tid betala avgiften, kan han genom att före den 1 april
betala dubbel försvarsavgift likväl bevara sin gruvrätt. Erlägger han ej den
dubbla avgiften före den 1 april, skall gruvrätten automatiskt vara förverkad.
Denna påföljd inträder även om det endast är en mindre del av avgiften
som genom förbiseende eller misstag ej blivit erlagd. Bergmästaren
skall visserligen senast den 15 januari sända påminnelse om avgiftens erläggande
med angivande av det belopp som skall inbetalas och äventyret om
det försummas, men gruvinnehavaren kan ej undvika förverkandepåföljd
genom att åberopa, att påminnelsen ej kommit honom till handa eller att
påminnelsen innehållit felaktigt belopp och sålunda vilselett honom till för
liten inbetalning.

I likhet med utredningsmannen anser jag ej att försvarsavgiftens karaktär
bör ändras genom borttagande av förverkandepåföljden vid underlåtenhet
att erlägga avgiften. Ej heller anser jag att denna förändring bör
ske endast med avseende på den del av avgiften, som tillkommer jordägaren.
Gruvinnehavarnas berättigade intresse av ökad trygghet för gruvrätten
i nu förevarande hänseende torde få tillgodoses genom ändringar i förverkandereglerna
så att riskerna för förverkande på grund av ursäktligt
förbiseende eller misstag såvitt möjligt undanröjas. Detta kan ske genom att
förverkandet knytes till försummelse att betala i bergmästarens påminnelse
preciserat belopp, ehuru påminnelsen i god tid före förverkandedagen verkligen
kommit den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller
anmäld gruvföreståndare till handa.

Påminnelsen synes böra anordnas på så sätt, att bergmästaren senast den
1 februari till nyssnämnda person i rekommenderat brev med mottagningsbevis
översänder påminnelsen. Kan bergmästaren ej på denna väg få till
stånd bevislig delgivning, bör han söka att på annat sätt, exempelvis genom
stämningsman, delgiva påminnelsen. Endast i de fall då verklig delgivning
skett senast den 15 mars och gruvinnehavaren likväl försummat att betala
det belopp, som i påminnelsen angivits, bör förverkande inträda. Så snart
ske kan efter den 31 mars bör bergmästaren meddela beslut om förverkande
och detta beslut bör i vanlig ordning kunna överklagas hos kommerskollegium.
Har bergmästaren av någon anledning ej före årets utgång meddelat
beslut om förverkande, bör försummelsen att inbetala avgiften ej därefter
kunna medföra förlust av gruvrätten.

Tidpunkten för förverkandet torde böra fixeras till utgången av den 31
mars det år, då försummelsen skett. Tydligt är, att någon försvarsavgift ej
skall utgå för detta år.

Vidare föreslås förtydliganden, innebärande att den dubbla avgiften endast
skall avse det belopp, gruvinnehavaren försummat att betala, samt att

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

den dubbla avgiften skall fördelas mellan kronan och jordägaren på samma
sätt som den vanliga försvarsavgiften.

Med det nu föreslagna systemet torde anledning ej föreligga att göra någon
ändring i det i 55 § första stycket sista punkten upptagna stadgandet,
att när gruvägaren tillika är ägare av mark inom utmålet, han vid försvarsavgiftens
inbetalande må avdraga den honom tillkommande andelen i avgiften.

Vad beträffar frågan om effektivisering av utbetalningarna av försvarsavgifter
har i 35 § föreslagits ett tillägg, som avser att i sin mån tillgodose
ett sådant syfte. Tillägget innebär, att bergmästaren vid avslutandet av utinålsförrättning
skall underrätta jordägarna om den rätt till försvarsavgift
som tillkommer dem samt om förfarandet för att utfå deras andel i avgiften.
Beträffande det i samma syfte i 55 § föreslagna tillägget om skyldighet
för gruvinnehavarna att lämna uppgifter beträffande de personer, som äro
berättigade till andel i försvarsavgiften, synes det skäligt att gruvinnehavarna
bidraga till att systemet fungerar på ett tillfredsställande sätt. Man
kan emellertid ej bortse ifrån att fullständiga och tillförlitliga uppgifter i
vissa fall skulle kräva så omfattande, kostbara och tidsödande undersökningar,
att uppgiftsskyldigheten skulle framstå såsom alltför betungande.
Likaså kan det under sådana förhållanden framstå som oskäligt, att en
gruvinnehavare, utan att ha ådagalagt vårdslöshet, skulle kunna ådraga sig
ansvar för att uppgifterna om jordägarna i något avseende vore oriktiga.
Eftersom det i princip bör åligga jordägarna att själva visa sin rätt till
andel i avgifterna, anser jag den uppmjukningen av den föreslagna bestämmelsen
kunna ske, att gruvinnehavaren ålägges att uppgiva vilka jordägare
som, enligt för gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter, äro berättigade till
andel i försvarsavgiften. Med denna konstruktion av uppgiftsskyldigheten
torde vitesbestämmelsen böra utgå.

Såsom utredningsmannen påpekat är lagen den 24 mars 1927 om gälds
betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar tillämplig, då
fråga är om avgiftsbelopp, som ej uttagas. En förutsättning för att denna
lag skall kunna tillämpas är emellertid, att beloppet nedsättes hos överexekutor.
Har så skett och har den som är berättigad till beloppet ej inom
tjugu år uttagit detsamma, får det inom ett år lyftas av gäldenären. Försummar
gäldenären detta tillfaller beloppet kronan. Enligt min mening
synes det knappast nödvändigt att i här föreliggande fall hänvisa till ett så
omständligt och långfristigt förfarande. Måhända kan helt enkelt stadgas, att
om vederbörande jordägare ej inom viss tid, fem eller tio år, anmält sig hos
kommerskollegium för beloppets utfående, beloppet tillfaller kronan. Det
torde få ankomma på kommerskollegium att överväga denna fråga och framlägga
det förslag som kan bliva resultatet härav.

57 §.

Rätten till förverkad egendom.

Innebörden av bestämmelserna i 57 § om rätt till förverkad egendom är
följande. Gruvinnehavaren förverkar rätten till brutna inmutningsbara mi -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

neral nere i gruvan, till byggnader som verkställts för gruvans styrka och
bestånd samt till mark som inom eller utom utmålet upplåtits för gruvdriften.
Andra för gruvdriften gjorda anläggningar än nyss sagts samt ur gruvan
uppfordrade inmutningsbara mineral må under högst två år efter förverkandet
lcvarligga; ha de ej bortförts under denna tid, tillfalla de kronan.
All förverkad egendom tillfaller kronan utom marken, vilken tillfaller jordägaren.
Om rätt att bearbeta gruvan uppkommer för ny gruvinnehavare, får
denne dock rätt till de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna.
Enligt 51 § andra stycket tillfalla jämväl brutna inmutningsbara
mineral, som finnas inom utmålet och härröra från äldre gruvbrytning, den
nye gruvinnehavaren, i den mån de ej enligt 57 § få bortföras av förre
gruvinnehavaren. Rätt till varp som är föremål för rätt på grund av särskild
inmutning enligt äldre författning skall dock alltjämt respekteras.

Kommerskollegium har påpekat, att det vore olämpligt att förverkad
egendom tillfölle kronan; i vart fall borde stadgas, att kronan kunde avsäga
sig rätten till sådan egendom inom viss ganska snävt utmätt tid, men en
sådan omgång syntes onödig, då avsägelse säkerligen bleve regel.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 29 december 1938 har kollegium närmare
utvecklat sina synpunkter på denna fråga och därvid anfört:

Det torde vara praktiskt taget uteslutet att — sedan gruvinnehavaren efter
sonandet haft två år till sitt förfogande för att sälja bort den uppfordrade
malmen och de anläggningar, som icke måste kvarbliva för eventuell ny inmutares
räkning — det skulle finnas kvar något av det värde, att bortfraktande
kunde löna sig. Det synes otänkbart att kronan skulle kunna ekonomiskt
tillgodogöra sig den ouppfordrade brutna malmen sedan alla anläggningar,
som ej tjäna gruvans styrka och bestånd, borttagits av förre gruvinnehavaren
och kronan alltså ej har tillgång till något uppfordringsmaskineri.
Ifrågavarande bestämmelser synas vara för kronan övervägande oförmånliga,
då jordägaren ej torde kunna förmenas att påfordra antingen att
kronan omedelbart bortför egendomen eller ock att kronan arrenderar den
belamrade marken. Detta bleve särskilt betänkligt om äganderätten till
alla varp —- såväl malmhaltiga som rena gråbergsvarp — vid övergivna gruvor
tillfölle kronan. Kollegium anser därför, att ifrågavarande egendom bör
tillfalla jordägaren eller att kronan åtminstone bör få möjlighet att avsäga
sig rätten till densamma. Sistnämnda alternativ torde dock så gott som
undantagslöst komma att medföra avsägelse och sålunda endast onödig omgång.

Bergmästaren i östra distriktet har likaledes ansett, att jordägaren borde
få övertaga all förverkad egendom som ej förbehölles ny inmutare. Den synbara
motsägelsen mellan 51 och 57 §§ skulle då elimineras och kronan kunde
knappast anlagas lida någon förlust, då endast mindre värdefull varp
torde pläga kvarlämnas. Bergmästaren i södra distriktet har anfört, att det
torde vara uppenbart, att kronan ej hade något intresse av att efter en gruvinnehavarc,
som förlorat sin gruvrätt, tillvarataga »de ej realiserbara spillror
som kvarlämnats». Likaväl som marken utan lösen återginge till markägaren
borde även annan förverkad egendom som ej särskilt undantagits

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tilllalla denne, så att han kunde, om han behövde marken, röja undan efter
den nedlagda gruvdriften.

Jernlcontorets gruvbijrå har anmärkt, att stadgande saknades om rätt för
kronan att låta förverkad egendom kvarligga under viss tid. Det syntes ur
jordägarens synpunkt skäligt, att egendomen tillfölle honom, om kronan ej
bortförde egendomen inom viss bestämd tid. Gruvbyrån har vidare påpekat,
att formuleringen av 57 § tredje stycket vore något oegentlig, då där talades
om att de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna skulle
övergå till ny gruvinnehavare men däremot ej omnämndes att enligt 51 §
andra stycket samma vore förhållandet med kvarliggande mineral.

I promemorian har anmärkts, att 47 § i den finska gruvlagen ej tillerkände
kronan någon rätt i förverkad egendom. Den tillfölle jordägaren. Gruvinnehavaren
ägde dock under två år efter förverkandet bortföra byggnader
och inrättningar ovan jord samt uppfordrad malm. I gruvan befintliga, för
dess säkerhet och bestånd uppförda inrättningar samt stegar och trappor
skulle vidare kvarlämnas och tillfölle ny gruvinnehavare.

I anslutning till 51 § har redogjorts för hurusom i promemorian föreslagits,
att inmutningsbara mineral, som förre gruvinnehavaren ej bortfört
under tyåårstiden, borde tillfalla markägaren, men att ny gruvinnehavare
borde få rätt till sådana mineral som kvarlåge på mark som av honom
löstes. Härefter har i promemorian anförts:

Vad beträffar andra anläggningar än byggnader för gruvans styrka och
bestand, alltsa främst lave och andra byggnader på området, är det med
nuvarande lagstiftning så, att om gruvinnehavaren, som förverkat gruvratten,
ej borttör dem inom två år, kronan förvärvar rätten till dem. Några
bestämmelser om när kronan skall ha bortfört dem finnas ej. Detta är ur
markagarens synpunkt givetvis otillfredsställande. Kommerskollegium har
aen uppfattningen, att om förre gruvinnehavaren ej haft intresse av att borttora
viss egendom den sannolikt i regel ej har värde heller för kronan och
att det dartor vore mest rationellt att kronan avstod från anspråk på sådan
egendom Den skulle i så fall tillfalla markägaren. Givetvis bör denne ha
bast mojligheter att nyttiggöra egendomen och han kan i vart fall ha inresse
av att taga bort anläggningarna för att nyttiggöra marken. Skulle ny
gruvinnehavare uppträda på området, kan denne av markägaren måhända
torvarva ratt till anlaggningarna. Det synes så mycket mindre kunna anses
oskäligt att markagaren tår möjligheter till en sådan förtjänst som en sönad
gruva i regel torde vara till olägenhet för en markägare. Visserligen har han
utan losen fatt marken tillbaka, men värdet därav torde ofta nog väl uppyagas
av olagenheterna av ett markområde, som kanske under gruvdriften
blivit förstört. Det kan även anmärkas, att hållande av stängsel, i den
man jordägaren finner det erforderligt, får ankomma på honom själv sedan
han återfått marken.

På grund av vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits, att 57 §
tredje stycket skulle få det innehåll, att all förverkad egendom skulle tillfalla
jordägaren; dock skulle de för gruvans styrka och bestånd verkställda
byggnader ävensom — enligt vad här nedan sägs — stängsel utan lösen
övergå till den som i laga ordning förvärvade rätt till gruvans bearbetande,

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

och skulle beträffande brutna inmutningsbara mineral gälla vad därom
stadgades i 51 § andra stycket. Vidare har i promemorian — med anledning
av ett påpekande av kommerskollegium, att i 57 § andra stycket utan motivering
strukits den såväl i 1884 års stadga som i gruvlagstiftningssakkunnigas
förslag förekommande bestämmelsen om avgiftsfrihet för kvarliggande
mineral m. in. — uttalats, att det syntes skäligt, att gruvinnehavaren finge
viss tid till förfogande för att föra bort mineral m. in. utan att han fördenskull
skulle vara skyldig betala avgift för den mark, som han dock en gång
löst. Eftersom marken i princip ej längre disponerades av honom efter förverkandet,
syntes det erforderligt att avgiftsfriheten markerades i lagtexten,
varför ändring härutinnan föresloges i 57 § andra stycket.

1 remissyttrandena förekomma uttalanden om rätten till förverkad egendom
av domänstyrelsen och Sveriges lantbruksförbund.

Domänstyrelsen har förklarat sig ej ha något att erinra mot att förverkad
egendom skulle tillfalla jordägaren i stället för kronan.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att det kunde diskuteras, huruvida
det ej skulle bliva till jordägarens nackdel att utan vidare tillföra honom
sådana anläggningar och mineral, som gruvinnehavaren ej ansåge lönt
att tillgodogöra sig och som enligt kommerskollegii bedömande skulle bereda
även kronan enbart besvär och kostnader. Skulle i visst fall jordägaren
ha större möjligheter än gruvinnehavaren eller kronan att tillgodogöra sig
anläggningar och mineral, kunde avtal därom träffas. Skulle i lagen bestämmas,
att jordägaren ej skulle ha rätt till markhyra, kunde det dock vara
följdriktigt att anläggningarna och mineralen tillfölle jordägaren. Enligt förbundets
mening borde jordägaren emellertid ha rätt till sådan ersättning av
gruvinnehavaren under tvåårstiden och av kronan under tiden därefter. Att
utan vidare betaga jordägaren denna rätt genom en lagbestämmelse kunde
ej vara riktigt. Jordägaren hade i allmänhet sådana olägenheter av ekonomisk
och annan art av en nedlagd gruva, att anledning förelåge att bibehålla
honom vid rätten att i vanlig ordning få ersättning för ianspråktagande
av mark, som i och med gruvans nedläggande återginge till honom men som
han faktiskt icke kunde disponera.

Beträffande stängsel funne lantbruksförbundet det påkallat att, såsom
i promemorian föreslagits, sådana icke finge bortföras utan skulle vara förverkade.

Stängsel.

Jernkontorets gruvbyrå har anfört, att någon skyldighet för jordägaren
att hålla stängsel omkring eller inom det område han efter förverkandet
förvärvat ej vore stadgad. Bergsstatstjänstemännens tillsyn över ett gruvområde
upphörde i och med att gruvrätten förverkats och området upphörde
att vara föremål för gruvrält. Med hänsyn till riskerna för olycksfall
kunde det ifrågasättas, huruvida ej i gruvlagen eller i annan ordning
borde meddelas föreskrifter om att stängsel skulle bibehållas efter gruvrät -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tens upphörande. Om en sådan skyldighet ålades jordägaren, uppkomme
frågan, huruvida han av gruvinnehavaren skulle ha rätt till ersättning för
därav föranledda kostnader och ordningen för bestämmande av sådan ersättning.

Kommerskollegium har uttalat, att frågan borde övervägas likasom frågan
om förbud mot borttagande av stängsel, som uppsatts enligt 54 §.

I promemorian ha vidare återgivits följande uttalanden i frågan av bergmästarna.

Bergmästaren i norra distriktet hade anfört: Den gruvinnehavaren åliggande
skyldigheten att hålla stängsel bör upphöra då utmål sönas. I 57 §
f^u*le f?ck kunna göras ett tillägg av innebörd att befintliga stängsel icke
la bortföras utan skola tillfalla jordägaren. Engångsersättning från gruvinneha\aren
torde vara svår att genomföra i praktiken på grund av svårigheten
att beräkna de framtida kostnaderna bland annat med hänsyn
till att gruvan kan ånyo inmutas och stängselskyldigheten då övergår till
den nye gruvinnehavaren. Dessutom synes en sådan ersättning onödig, då
jordägaren återfår dispositionsrätten till marken utan ersättning.

Bergmästaren i östra distriktet hade yttrat: Om ett utmål sönas förlorar
gruvinnehavaren varje rätt att vidtaga åtgärder inom utmålsområdet. Stängselskyldigheten
enligt allmänna förordningar måste därför övergå på markagaren.
Denne har också fått ersättning för all åverkan. Praktiskt sett är
det omöjligt att hålla stängsel kring alla gamla gruvhål. Stängselskyldighet
bör emellertid gälla även beträffande farliga gruvöppningar, som ligga på
mark som ej lösts. En gruva kan vara i full drift utan att gruvestötar inom
utmålet inlösts. Ett tillägg synes böra ske till 68 § första stycket, varigenom
klargores att utmål, evad de bearbetas eller ej, lyda under bergsstatens tillsyn.
54 § tredje stycket skulle då kunna upphävas.

Bergmästaren i västra distriktet hade anfört: Anledning har flera gånger
uppkommit att taga upp frågan om stängsel kring gruva efter gruvrättens
upphörande. Att utan vidare pålägga jordägaren stängselskyldighet synes
strida mot det allmänna rättsmedvetandet. Jordägaren bär ju ej förorsakat
utan tvart om påtvingats den farlighet, för vilken skydd är i fråga. Gruvlnnehavaren
bör, innan gruvan nedlägges, avsätta medel till en fond, ur
vilken jordägaren kan erhålla skälig ersättning för den skyldighet att hålla
stängsel, som då skulle kunna åläggas honom. Efter vilka grunder ersättning
bor utgå torde behöva närmare utredas. Genom ras o. dyl. kan stängsel
behovas på vida större områden än som var fallet vid sonandet. Möjligen
skulle kronan kunna åläggas stängselskyldighet, varvid kostnaden skulle
kunna gäldas av de gruvförsvarsmedel, som kronan uppbär av gruvinnehavaren.
°

Bergmästaren i södra distriktet hade ej ansett sig kunna uttala sig om
stangselskyldigheten i nu ifrågavarande fall i annan mån än att om jordagaren
önskade ha stängsel han själv syntes vara nödsakad att hålla sådant. I

I promemorian har härefter anförts, att de bestämmelser i gruvlagen, som
i förevarande sammanhang kunde vara av intresse vore, förutom 54 och
57 §§, 10 kap. 68 § o. f., som handlade om tillsyn över gruvdriften. Den
tillsyn, som där vore anbefalld kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen,
fortsatte ej sedan gruvrätten upphört. Någon grund för föreskrift
om sådan säkerhetsanordning som stängsel för tiden därefter kunde lika

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

litet hämtas ur dessa bestämmelser som ur arbetarskyddslagen, med vilken
gruvlagens 10 kap. korresponderade. Gällande lagstiftning syntes ej innehålla
bestämmelser som hade betydelse i fråga om stängsel omkring gamla
gruvor, som ej längre vore i drift. Det vore vanskligt att göra något uttalande
i frågan huruvida någon skadeståndsskyldighet på grund av allmänna
rättsprinciper kunde komma i fråga därest någon olycka skulle
inträffa vid ett gammalt sönat gruvhål och olyckan skulle kunna hänföras
till frånvaron av stängsel. Man finge måhända utgå ifrån att, eftersom någon
skyldighet att hålla stängsel ej ålåge någon, fråga ej heller kunde bli
om skadeståndsskyldighet. Däresl i 57 § första stycket infördes ett stadgande,
att stängsel skulle höra till den egendom som gruvinnehavaren förverkade
och som han ej finge bortföra, vunnes åtminstone visst temporärt
skydd efter det en gruva sönats. Vidare kunde stängsel i 57 § tredje stycket
upptagas bland egendom som tillfölle den som förvärvade rätt till gruvans
bearbetande. Man kunde möjligen även överväga att giva bergmästaren
befogenhet att med giltighet mot såväl gruvinnehavaren som jordägaren
meddela vissa säkerhetsföreskrifter i samband med att arbetet vid en
gruva upphörde. Ett sådant stadgande skulle dock bli så föga rationellt,
att man syntes böra avstå därifrån. Ej heller andra åtgärder syntes kunna
vidtagas i gruvlagstiftningen för att på längre sikt lösa det problem, som
här onekligen förelåge. Om ej särskild lagstiftning ansåges påkallad på detta
område, vore man hänvisad till jordägarens eget intresse av att skaffa
trygga förhållanden på sin mark och de frivilliga åtgärder i övrigt som
kunde vidtagas av sammanslutningar eller enskilda. Möjligen skulle i speciella
fall ingripande från det allmännas sida genom åtgärder av länsstyrelserna
kunna övervägas.

Frågan om stängsel kring gamla gruvhål har behandlats i flera remissyttranden.

Sålunda har lantbruksstyrelsen framhållit vikten av att detta spörsmål på
något sätt löstes med hänsyn till de risker för förstöring av liv och egendom
som övergivna gruvhål utgjorde. Styrelsen ville ifrågasätta, huruvida ej
åt sakkunniga för utredning rörande revision av lagen om ägofred kunde
uppdragas att verkställa den ytterligare utredning av ifrågavarande spörsmål
som syntes erforderlig.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att frågan om uppförande av
stängsel kring farliga gruvhål å övergivna gruvor flera gånger varit föremål
för prövning hos länsstyrelsen. Jämlikt § 6 mom. 1 i landshövdinginstruktionen
ålåge det länsstyrelsen att övervaka, att allmän ordning och Säkerhet
upprätthölles och länsstyrelsen kunde för tillgodoseende av detta ändamål
stadga erforderliga viten. I brist på bestämmelser i lag hade länsstyrelsen
emellertid ej kunnat fastslå, mot vilken ett dylikt föreläggande skulle riktas,
och åtgärder hade därför icke kunnat vidtagas. Det måste anses ägnat
att ingiva starka betänkligheter alt frågan om permanent stängselskyldig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

het beträffande farliga övergivna gruvor kvarstode olöst. Länsstyrelsen funne
den av bergmästaren i västra distriktet framförda tanken att kronan
skulle kunna åläggas ifrågavarande stängselskyldighet värd beaktande. Genom
rätten till kronoandel hade kronans intresse för och vinst av den enskilda
gruvdriften ökat i sådan omfattning att det icke kunde anses obilligt
att kronan svarade för denna skyldighet, även om den under en övergångsperiod
komme att huvudsakligen omfatta äldre gruvor. Beträffande dessa
hade visserligen rätt till kronoandel ej förelegat, men kronan hade haft inkomster
även från åtskilliga av dessa gruvor genom andel i försvarsavgifter.
En inventering finge då verkställas angående förekomsten av farliga gruvhål
för uppsättande av erforderliga skydd och bergmästaren kunde åläggas
tillse att stängselskyldigheten i fortsättningen fullgjordes i erforderlig omfattning.
Härigenom skulle man kunna eliminera de risker för människor
och djur som de oskyddade gruvöppningarna i många fall skapat.

Även länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt skyddsåtgärder beträffande
nedlagda gruvor med dagbrott. Länsstyrelsen har vid sitt yttrande fogat
en skrivelse från landsfogden i Örebro län, vari denne uttalat, att det i promemorian
framlagda förslaget innebure en viss förbättring av nu gällande
bestämmelser men att resultatet dock icke syntes tillfredsställande. Åtgärder
från det allmänna sida syntes ofrånkomliga och det låge då närmare
till hands att ålägga bergmästarna att tillse att nödiga säkerhetsåtgärder
bleve vidtagna än att lägga denna skyldighet på länsstyrelserna. Frågan vore
av den vikt, att den borde göras till föremål för ytterligare undersökning.
Det hade sålunda förekommit i länet att personer försvunnit utan att senare
kunna anträffas och att man stannat vid ett antagande, att den försvunne
omkommit i något oskyddat gruvhål.

Slutligen har Sveriges lantbruksförbund också förordat särskild utredning
av frågan och framhållit, att de närboendes krav på säkerhet för människor
och djur ofta ledde till att markägaren i praktiken betungades med denna
stängselskyldighet, ehuru den närmast borde åvila förre gruvinnehavaren
eller kronan.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag att all förverkad egendom
skall tillfalla jordägaren i stället för kronan har lämnats utan erinran
i nästan alla remissyttrandena. Av den gjorda utredningen framgår att förslaget
är rationellt och jag tillstyrker att det genomföres.

Innebörden av 57 § andra stycket beträffande frågan huruvida gruvinnehavaren
skall vara skyldig erlägga markhyra för att egendom kvarligger
under högst två år efter förverkandet av gruvrätten synes oklar. Sålunda
framgår ej av motiven till gruvlagen, huruvida någon saklig ändring i detta
hänseende varit avsedd med den omformulering som skedde vid gruvlagens
tillkomst. Ett förtydligande torde böra överensstämma med gruvstadgans
föreskrift om avgiftsfrihet.

Vad beträffar frågan om stängsel har från flera håll omvittnats, att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

är angeläget att det hålles hägnad omkring gamla sönade gruvor, som med
sina öppningar i dagen innebära fara för både människor och djur. Utredningsmannens
förslag innebär, att i 57 § första stycket införes ett stadgande,
att stängsel skall höra till den egendom som gruvinnehavaren förverkar
och som han ej får bortföra samt att i tredje stycket i paragrafen stängsel
upptages bland egendom, som tillfaller den som förvärvar rätt till gruvans
bearbetande. Dessa ändringar torde vara ägnade att främja skyddet mot den
fara, som uppkommer genom gamla gruvhål. Även om det skydd, som härigenom
åstadkommes, endast är temporärt, tillstyrker jag därför de föreslagna
ändringarna. Skulle i övrigt i särskilda fall anses nödvändigt att
stängsel anordnas vid gamla gruvhål, torde det få ankomma på vederbörande
länsstyrelse att göra framställning till Kungl. Maj:t; och torde undersökning
då få göras om möjligheterna att disponera erforderliga belopp av
kronans gruvförsvarsmedel för ändamålet.

8 KAP.

Om samäganderätt i gruva.

63 §.

Paragrafens tillämplighet på upptagande av brytning.

I 63 § stadgas, att om några delägare vilja bryta mera och andra mindre
och de förra innehava minst hälften i gruvan, den större brytningen må ske:
de som påkallat den skola dock ensamma utgiva tillskott som utöver behovet
för den mindre brytningen erfordras. Anslutningsrätt för de övriga
föreligger dock mot skyldighet att utgiva viss ersättning. I

I promemorian har framhållits, att ovisshet förelåge huruvida paragrafen
endast avsåge olika meningar om den kvantitet som skulle brytas eller
om den även avsåge upptagande av undersökningsbrytning efter utmålsläggningen
och egentlig malmbrytning. I 1855 års stadga funnes inga bestämmelser
av nu ifrågavarande slag. När de infördes i 1884 års stadga anfördes
i motiven (NJA II 1885 nr 4 s. 67):

Beträffande den i nuvarande lagstiftning obesvarade fråga om förfarandet
då liklottiga delägare i ett gruvbolag hava olika meningar om brytningen,
torde föreskrifter vara oundgängligen nödvändiga särskilt av det
skäl att, då förslaget tillägger jordägaren rätt till hälften i gruvan, förhållandet
i allmänhet åtminstone till en början måste vara, att delägarna hava
lika stora andelar. Lösningen av denna fråga erbjuder emellertid stora svårigheter.
Lämpligt och med inmutningsrätten förenligt kan det icke vara, att
den ene delägaren skall kunna efter godtycke hindra den andre att bearbeta
gruvan. Å andra sidan åter skulle den ene delägaren, om honom tillätes att
efter gottfinnande bestämma över brytningen och det därför erforderliga tillskott,
kunna sätta detta tillskott så högt, att den mindre bemedlade deläga -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ren vore ur stånd att erlägga detsamma och således i följd av bestämmelserna
i 65 § berövades sin andel i gruvan. Förslaget har därföre i detta fall så
jämkat mellan delägarna, att den som önskar den större brytningen väl har
vitsord men dock skall ensam förskjuta tillskott, som utöver behovet för den
mindre brytningen erfordras, utan rätt att för förskottet hålla sig till annan
egendom än den vunna malmen. En sådan bestämmelse torde, på samma
gång den skyddar mot övergrepp å den kapitalstarkares sida, tillika
innebära kontroll därå, att annan brytning i allmänhet icke kommer till
stånd än som är ekonomiskt berättigad.

Efter återgivande av vissa uttalanden av gruvlagstiftningssakkunniga, vilka
uttalanden dock knappast gåve ledning för besvarande av föreliggande
spörsmål, har i promemorian uttalats, att lagtexten och motiven i vart fall
ej gåve tydligt svar på den uppställda frågan, huruvida 63 § vore tillämplig
på upptagande av undersökningsbrytning efter utmålsläggningen och egentlig
malmbrytning. Eftersom så syntes böra vara fallet föresloges ett förtydligande
i detta hänseende genom införande av ett nytt fjärde stycke i
paragrafen av innehåll att vad som sagts skulle äga motsvarande tillämpning,
om några delägare ville påbörja brytning eller efter utmålsläggningen
töretaga arbeten för undersökning av fyndighet och andra ej.

Ersättningsbestämmelserna.

Enligt 63 § tredje stycket skall delägare, som vill ansluta sig till den större
brytningen, vara skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan utgiva ersättning
för den nedlagda merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap
och förråd, som påkallats av den större brytningen efter det värde egendomen
hade vid delägarens anslutning.

I motiven till gruvlagen anföres i anslutning till dessa bestämmelser:

»Har uppkommer spörsmålet i vad mån delägare bör bliva skyldig att

nu icnrS a?-ue^1-la<?an av meddelä§aren förskjuten kostnad, som icke är
att hantora tdl driftskostnaden for den förflutna tiden. Om en delägare bekostat
de anläggningar, som varit erforderliga för den större brytningen, bör
han rimligen vara berättigad till viss gottgörelse härför av annan delägare,
som utan att ha gjort nagon motsvarande kapitalinsats likväl vill deitaga
i rytningen och fa del av vinsten. Beträffande den uppgörelse som sålunda
bor komma till stand torde det ligga nära till hands att tillämpa en liknande
regel som den, vilken enligt 49 § skall iakttagas när kronan inträder i ett
gruvföretag Det har därför synts kunna stadgas, att den delägare, som vid
oH„tldpi\nkt ansluter sig till den större brytningen, skall vara skyldig

merkost?nHf"de *?- Sm lott 1 g™Yan utgiva ersättning för den nedlagda
merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap och förråd, som påkallats

av den storre brytningen, efter det varde egendomen har vid delägarens an s

oi nKdr H1-8 ar.att en !lllämPning av de regler som nu förordafs i ganska
™ ra^knil?g förutsätter avgöranden efter skälighetsbedömning. Någon
tord thfl 0 agenhet harav torde dock knappast vara att befara. Härvidlag
torde få erinras om att bestämmelserna i förevarande paragraf — liksom
ock med vissa undantag Övriga bestämmelser om samäganderätt — allenast
aro av subsidiär beskaffenhet. De få över huvud taget icke nåson tillämnmng
nar en annan ordning blivit mellan delägarna avtalad. Det måste an -

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tagas att i sådana fall, där en verklig gruvbrytning avses skola bedrivas,
parterna komma att reglera sina mellanhavanden genom särskilda överenskommelser.
Förevarande regler få därför sin huvudsakliga betydelse därutinnan,
att de kunna bidraga till att fixera själva utgångsläget för parternas
förhandlingar. Men för sådant ändamål kan det knappast vai''a erforderligt
eller lämpligt att meddela bestämmelser av mera djupgående detaljutformning.
Med hänsyn till sådana sannolikt sällsynta fall, där en tilllämpning
av ifrågavarande stadganden giver upphov till rättstvist mellan
delägarna, har i fjärde stycket upptagits en bestämmelse av innehåll att
tvist rörande avkastningens fördelning eller beloppet av tillskott eller ersättning
skall avgöras av skiljemän enligt reglerna i 18 §.»

I promemorian har anförts, att om man jämförde bestämmelserna om ersättning
i 63 § tredje stycket med 49 § om kronans ersättningsskyldighet vid
inträde i företaget, funne man, att ersättningsskyldigheten i 63 § vore begränsad
i förhållande till 49 §. I 49 § förekomme i uppräkningen i punkt 1)
även byggnader (som dock torde ingå i anläggningar) och inventarier. Vidare
saknade 63 § motsvarighet till 49 § punkterna 2) och 3) om jordlösen
m. m. samt tillredningsarbeten (schaktsänkning, ortdrivning o. d.). I synnerhet
efter det nu föreslagna förtydligandet av paragrafens innebörd syntes
de olikheter i ersättningsbestämmelserna, som förelåge mellan 49 och 63 §§,
icke vara motiverade. På grund härav föresloges att 63 § :s ersättningsregler
konstruerades såsom en hänvisning till ersättningsreglerna i 49 §.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag ha ej föranlett någon erinran
under remissförfarandet. De innebära, att i 63 § införes ett uttryckligt
stadgande om att reglerna för det fall att några delägare vilja bryta
mera och andra mindre skola vara tillämpliga även på upptagande av undersökningsbrytning
efter utmålsläggningen och upptagande av egentlig
malmbrytning samt att reglerna för ersättning vid delägares anslutning
till arbete bringas i överensstämmelse med 49 § om kronans ersättningsskyldighet
vid inträde i gruvföretag. Jag har ingen erinran mot vad sålunda
föreslagits och tillstyrker ändringen av paragrafen.

10 KAP.

Om tillsyn över gruvdriften.

68 §.

Redaktionell ändring.

Beträffande denna paragraf, som innehåller den grundläggande bestämmelsen
om tillsyn över gruvdriften, har i promemorian föreslagits eu redaktionell
ändring med hänsyn till alt formuleringen kunde antyda en mera
begränsad innebörd än som vore avsedd. Tillsynen torde även avse arbetet
före utmålsläggningen.

Departementschefen. Förslaget föranleder ingen erinran från min sida.

S Rihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Xr 17.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

69 §.

Åtgärder enligt 69 § tredje stycket sedan gruvrätten upphört.

I 69 § tredje stycket stadgas, att om gruva ej är under arbete och annan i
arbete varande gruva därigenom kan bliva besvärad av ökat vattentillopp,
bergmästaren skall tillse att till förekommande härav lämpliga åtgärder
vidtagas.

Kommerskollegium har anfört: Gruvlagstiftningssakkunniga föreslogo i
69 § andra stycket om igenläggande av utfraktsväg eller ort, att bergmästarens
tillstånd därtill skulle sökas vare sig gruvan vore under arbete eller
icke. Lagrådet påpekade, att då avsikten torde vara att tillstånd skulle sökas
jämväl i det fall att gruvrätten upphört, ordalagen borde undergå någon
jämkning. I den slutliga lagtexten insattes därför i stället orden »vare
sig gruvrätten äger bestånd eller icke». Då i tredje stycket användes uttrycket
»är gruva ej under arbete» synes det därför uppenbart, att åtgärder
i där avsett fall ej kunna av bergmästaren vidtagas om gruvrätten
upphört.

Jernkontorets gruvby rå har uttalat, att om arbetet endast tillfälligt avbrutits
ansvarighet för ökat vattentillopp borde kunna åläggas gruvinnehavaren,
att sådan ansvarighet ej kunde avkrävas honom sedan gruvan nedlagts
samt att ett förtydligande av ifrågavarande bestämmelse vore önskvärt.

I promemorian har anförts: Så länge gruvrätten äger bestånd torde bergmästaren
kunna med stöd av 71 § meddela föreskrifter för gruvinnehavaren
även med avseende på förhindrande av vattentillopp till annan gruva. Kostnaderna
för sådana åtgärder böra dock ej utan vidare läggas å gruvinnehavaren,
men han skall i vart fall tåla att åtgärder vidtagas i berörda syfte.
På samma sätt bör, sedan gruva sönats, bergmästaren ha möjlighet att föreskriva
lämpliga åtgärder för förhindrande av ökat vattentillopp i annan
gruva. Givetvis bör jordägaren ej vidkännas kostnad härför, men han bör
vara skyldig tåla att åtgärderna vidtagas. Kostnaderna torde i ett sådant
fall i regel få vidkännas av innehavaren av den gruva, som besväras av ökat
vattentillopp. Någon ersättning till jordägaren för att åtgärderna vidtagas
torde dock i regel ej behöva komma i fråga. Tvist härom torde få underkastas
domstols prövning.

På grund av vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits ett tillägg
till 69 § tredje stycket av innehåll att om gruvrätten upphört jordägaren
skulle vara skyldig tåla att åtgärderna vidtoges.

Departementschefen: Den föreslagna ändringen, som ej föranlett någon
erinran under remissförfarandet, tillstyrkes med viss redaktionell omredigering.

70 §.

Regelbunden brytning. Nedläggande av gruvdriften.

I denna paragraf stadgas, att anmälan skall göras hos bergmästaren vid
påbörjande av regelbunden brytning och vid nedläggande av gruvdriften
för längre tid än två månader. Det åligger bergmästaren att om inkommen

Kungl. Maj.ts proposition nr 17. 115

anmälan omedelbart underrätta den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

I anslutning till 47 § har frågan om begreppet regelbunden brytning behandlats.

Bergmästaren i norra distriktet har vidare beträffande begreppet nedläggande
av gruvdriften påpekat, att enligt vanligt språkbruk gruvdrift ej kunde
betraktas som nedlagd förrän länshållningen upphört. Denna innebörd av
begreppet vore emellertid oförenlig med tidsbestämningen två månader. Förmodligen
avsåges endast att brytningsarbetena (eventuellt även lillredningsarbetena)
upphörde, vilket borde uttryckas klarare, i synnerhet som underlåtenheten
att göra anmälan vore straffbelagd enligt 72 §.

I promemorian har anförts:

I anslutning till 47 § har uttalats, att begreppet regelbunden brytning i
70 § borde kunna bibehållas. Däremot synes i vart fall ur språklig synpunkt
den av bergmästaren i norra distriktet gjorda anmärkningen beträffande
uttrycket nedläggande av gruvdriften motivera en ändring av formuleringen
i första punkten.

Sista meningen i 70 § torde kunna utgå. I 47 § har föreslagits underrättelseskyldighet
för bergmästaren till den som förvaltar kronans gruvegendom.
Visserligen anförde departementschefen vid gruvlagens tillkomst, alt
bestämmelsen om underrättelseskyldighet enligt 70 § motiverades av den
betydelse, som enligt 47 § skulle tillkomma anmälan om regelbunden brytnings
påbörjande, men att även gruvdriftens nedläggande kunde vara en
omständighet av beskaffenhet att intressera kronan. Sistnämnda omständighet
synes dock knappast ensam motivera ett stadgande om underrättelse rörande
gruva, vari kronan ej har något intresse.

Beträffande vad i remissyttrandena anförts angående användande av uttrycket
regelbunden brytning hänvisas till redogörelsen vid 47 §. Där har
sålunda uppgivits, att kommerskollegium och bergmästarna numera syntes
vara ense om att underrättelse enligt 70 § borde ske vid påbörjande av gruvarbete
samt att underrättelse enligt 70 § från bergmästaren till den myndighet
som förvaltade kronans gruvegendom borde bibehållas med hänsyn
till det värde den hade för frågan om kronoandel.

Departementschefen. I anslutning till 47 § har närmare motiverats, att i
70 § böra upptagas bestämmelser om underrättelseskyldighet för gruvinnehavaren
dels vid påbörjande av gruvarbete och dels vid påbörjande av regelbunden
brytning av inmutningsbara mineral. Den redaktionella ändring,
som utredningsmannen föreslagit beträffande föreskriften om underrättelseskyldighet
vid arbetets nedläggande eller dess avbrytande för längre tid
än två månader, synes motiverad. Skyldighet torde böra föreligga för bergmästaren
att i samtliga fall enligt 70 § underrätta kronan om inkommen
anmälan.

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Gruvlagens övergångsbestämmelser.

För svar savgift för utvidgat äldre utmål och sammanlagda äldre utmål.

Rätt för jordägaren att verkställa provborrning m. m.

I punkt 2 i övergångsbestämmelserna stadgas, att bestämmelserna i 39—
48 §§ i 1884 års stadga om arbetsskyldighet och om vilostånd icke skola tilllämpas
på äldre utmål utan i stället bestämmelserna i 7 kap. (55—57 §§)
gruvlagen med iakttagande dock, bland annat, av att den årliga försvarsavgiften
för dessa utmål ej må överstiga 50 kronor för varje utmål.

I promemorian har anförts att kommerskollegium — sedan högsta domstolen
i dom den 28 januari 1947 (NJA 1947: 28) förklarat, att försvarsavgiften
för äldre utmål, som utvidgats enligt gruvlagens bestämmelser om
en högsta areal av 16 hektar i stället för stadgans 4 hektar, skulle vara
maximerad till 50 kronor enligt gruvlagens övergångsbestämmelser -— i
skrivelsen den 19 februari 1947 till Konungen framställt yrkande om sådan
ändring av övergångsbestämmelserna, att endast icke utvidgade äldre utmål
skulle äga åtnjuta förmånen av maximeringen till 50 kronor. En sådan
ändring borde gälla även beträffande utmål, som utvidgats genom förrättning
före lagändringens ikraftträdande. Om utmålet i sitt icke utvidgade
skick åtnjutit en till 50 kronor reducerad avgift enligt gruvstadgan, borde
denna förmån dock bibehållas, så att avgiftshöjningen endast hänförde sig
till utvidgningen. Vidare ha ur motiveringen för kommerskollegii framställning
följande synpunkter anförts: Utvidgningen av ett äldre utmål uppkomme
genom en ny fristående förrättning enligt gruvlagen, varför rätten
ej kunde anses ha uppkommit genom den åtgärd, som givit upphov till det
ursprungliga utmålet. Det vore önskvärt att i största möjliga utsträckning
göra ny lag tillämplig inom gruvhanteringen, såvida ej förvärvade rättigheter
därigenom kränktes. De förändringar, som genomförts genom gruvlagen,
ginge i första hand ut över jordägarna och dessa hade som kompensation
fått förhöjd markersättning och — efter motioner i riksdagen — rätt till
avgäld enligt 53 §. Avgälden innebure ett nytt besvär för gruvinnehavarna,
men de hade i gengäld vunnit ökad stabilitet åt gruvrätten. Sakligt sett vore
det väl motiverat, att den som begagnade sig av rätten till utvidgning enligt
de nya bestämmelserna också finge betala den däremot svarande avgiften.
Det kunde nämnas, att under den första tiden efter gruvlagens
ikraftträdande utmål stundom lagts enligt bestämmelserna i 1884 års stadga
samtidigt -som utvidgning skett enligt gruvlagen.

I promemorian har vidare anförts, att det ville synas som om här förelåge
en ojämnhet i gruvinnehavarnas skyldigheter som icke vore tillfredsställande.
Försvarsavgiften utgjorde i stort sett 10 kronor per hektar då
fråga vore om såväl äldre som nya utmål. Äldre utmål, som enligt gruvlagen
utvidgats i de måhända flesta fallen till 16 hektar, skulle däremot för
all framtid få förmånen av en till 50 kronor maximerad avgift i stället för

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

— med en areal av 16 hektar — 160 kronor. En sådan förmån för denna
speciella kategori syntes icke vara motiverad och kunde knappast ha varit
avsedd. På grund härav och då samma fråga kunde aktualiseras vid sammanläggning
av äldre utmål föresloges ett tillägg till förevarande stadgande
i övergångsbestämmelserna av innehåll att maximeringen ej skulle gälla
om utmålet genom utvidgning efter den 31 december 1939 fått en areal
överstigande 5 hektar eller utmålet tillkommit genom sammanläggning
efter nämnda dag. Om utvidgning skedde av utmål, som före den 1 januari
1940 haft en areal överstigande 5 hektar, skulle försvarsavgiften ökas med
10 kronor för varje hektar eller överskjutande del av hektar, varmed utmålet
utvidgades. Genom en särskild bestämmelse föresloges ett förtydligande,
innebärande att jordägarna inom de olika delarna av utvidgat utmål
skulle vara likställda med avseende på rätten till andel i försvarsavgiften.
Slutligen har i promemorian föreslagits, att bestämmelserna skulle avse även
de utmål, som efter den 31 december 1939 men före lagändringens ikraftträdande
blivit utvidgade enligt gruvlagens regler. Det kunde icke anses tillfredsställande,
att denna kategori skulle i fråga om en löpande prestation
bibehållas vid en i jämförelse med så gott som alla andra utmål avsevärd
och tämligen omotiverad förmånsställning.

Under remissförfarandet har erinran mot förslaget framställts av jernkontorets
gruvbyrå, som hemställt, att ändringen ej måtte komma till stånd.
Gruvbyrån har därvid åberopat berörda avgörande av högsta domstolen och
framhållit, att utvidgning av utmål ej vore att betrakta såsom konstituerande
för någon ny särskild rätt. Rent sakligt syntes det ej omotiverat, att
försvarsavgiften i detta fall satts lägre än för utmål, som tillkommit enligt
gruvlagens regler, eftersom jordägaren inom utvidgade utmål hade kvar
rätten till jordägareandel.

Departementschefen. Såsom i inledningen anmärkts har jag ej upptagit utredningsmannens
förslag att i ett särskilt kapitel i gruvlagen intaga bestämmelser
angående äldre gruvor. På grund härav uppkomma frågor om
ändringar i övergångsbestämmelserna, som utredningsmannen upptagit i
anslutning till nämnda kapitel.

I promemorian föreslås sålunda ett stadgande, som innebär ändring av
punkt 2 i övergångsbestämmelserna. Enligt förslaget skall maximeringen
av försvarsavgiften till 50 kronor för de äldre utmålen ej gälla för de utmål,
som efter gruvlagens ikraftträdande genom utvidgning fått eu areal
överstigande 5 hektar eller som uppkommit genom sammanläggning efter
nämnda dag.

Jag delar utredningsmannens uppfattning, att man beträffande försvarsavgiften
för utvidgade äldre utmål har att göra med en ojämnhet i lagstiftningen,
som icke är tillfredsställande. Eftersom försvarsavgiften för såväl
äldre som nya utmål i stort sett kan sägas vara 10 kronor per hektar, kan
det knappast vara riktigt att för all framtid denna speciella kategori skulle

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

intaga en så gynnad ställning som nuvarande bestämmelser medföra. På
grund härav ansluter jag mig till att ändring bör ske av det innehåll utredningsmannen
föreslagit och att ändringen även får avse utmål som blivit
utvidgade före ändringens ikraftträdande. De nya bestämmelserna böra första
gången tillämpas på försvarsavgifter för år 1954, vilka skola erläggas
före utgången av år 1953.

Jag har ej heller någon erinran mot att undantaget utsträckes att även
avse fall, då sammanläggning sker av äldre utmål. I sådana fall torde sammanläggning
få ske av de försvarsavgifter, som gällde före sammanläggningen.

Vidare upptages såsom en ny punkt 8 i övergångsbestämmelserna det av
utredningsmannen föreslagna stadgandet om rätt för jordägare att verkställa
provborrning eller annan liknande undersökning av mera begränsad
omfattning i fall, där han äger anmäla sig till begagnande av jordägareandel.
Bestämmelsen utgör en motsvarighet till det nu föreslagna stadgandet
i 47 § tredje stycket om sådan rätt för kronan i samband med begagnande
av kronoandel.

Genom gruvlagens övergångsbestämmelser har 1884 års gruvstadga upphävts
utan att därvid uttryckligt undantag gjorts beträffande 36 § i stadgan,
som behandlar det fortsatta beståndet av vissa äldre vid gruvlagens tillkomst
alltjämt förefintliga rättigheter. På grund härav ha farhågor uttalats,
att dessa rättigheter skulle ha upphört att gälla vid gruvlagens ikraftträdande,
samt ifrågasatts, huruvida icke övergångsbestämmelserna borde förtydligas
så att av dessa klart framginge att genom gruvlagen någon ändring
i rättsläget beträffande dessa rättigheter ej inträtt. Enligt min mening
bör emellertid denna fråga avgöras i rättstillämpningen med ledning av allmänna
rättsprinciper.

Ö vergångsbestämmelser.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1953.

De nuvarande bestämmelserna synas alltjämt böra tillämpas i följande
hänseenden:

1) beträffande frågor, som avses i 5 § i inmutningsärende, där ansökning
skett före lagändringarnas ikraftträdande;

2) beträffande frågor som avses i 17 §, om inmutningsrätt beviljats innan
ändringarna trätt i kraft;

3) beträffande tiden för anmälan om begagnande av kronoandel, om utmål
utlagts före ikraftträdandet samt

4) beträffande förhållanden som i 51 § andra stycket och 57 § sägs, om
gruvrätten förverkats innan ändringarna trätt i kraft.

Såsom förut nämnts böra ändringarna rörande försvarsavgifter för utvidgade
äldre utmål och sammanlagda utmål tillämpas först på de avgifter,
som skola utgå för år 1954 och sålunda erläggas före utgången av år
1953.

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
härvid fogade förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938
(nr 3U).

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för
det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Vid protokollet:
Karl Gustaf Grönhagen.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag

om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Härigenom förordnas att 1 kap. 3 §, 2 kap. 4 och 5 §§, 6 § 2 och 3 mom.,
samt 7 §, 3 kap. 12, 17 och 19 §§, 4 kap. 20 §, 21 § 1 och 2 mom., 23 § 3
mom. samt 26, 28, 31, 34, 35, 36, 37, 42 och 45 §§, 5 kap. 47 § och 49 § 1 mom.,
6 kap. 51, 52, 53 och 54 §§, 7 kap. 55, 56 och 57 §§, 8 kap. 63 § samt 10 kap.
68, 69 och 70 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 ävensom övergångsbestämmelserna
till samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

Inmutningsrätten gäller----

Hava flera å samma dag inkommit
med ansökningar som helt eller
delvis avse samma område, meddele
bergmästaren dem var sin mutsedel,
och njute de sedan lika rätt med avseende
å det område som är gemensamt
för ansökningarna; dock skall,
därest någon av inmutarna kan visa
att han, innan ansökningarna inkommit,
först upptäckte inmutningsbar
mineralfyndighet inom det område
hans ansökning avser samt nämnda
fyndighet icke är belägen å område
som förut varit inmutat eller belagt
med utmål, inmutningsrätten till det
gemensamma området tillhöra honom
ensam.

--till bergmästaren.

Hava flera å samma dag inkommit
med ansökningar som helt eller delvis
avse samma område, njute de
lika rätt med avseende å det område
som är gemensamt för ansökningarna;
dock skall, därest någon av inmutarna
kan visa att han, innan ansökningarna
inkommit, först upptäckte
inmutningsbar mineralfyndighet
inom det område hans ansökning
avser samt fyndstället icke är beläget
å område som förut varit inmutat eller
belagt med utmål, inmutningsrätten
till det gemensamma området tillhöra
honom ensam.

1 Senaste lydelse, se beträffande 5 § SFS 1942:512, beträffande 52 § och övergångsbestämmelserna
SFS 1945: 812 samt beträffande 68 § SFS 1949:2.

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.
4 §.

Inmutat område skall vara cirkelformigt
med tvåhundra meters radie
i horisontalplanet räknat, dock
med den inskränkning i områdets
yta som betingas av hinder enligt 5 §.

Medelpunkten i ---------marken bestämd.

Det inmutade---— —--äldre utmål.

5 §.

Inmutningspunkten må----

1) område å kronojord som genom
beslut av Konung och riksdag förklarats
skola utgöra statsgruvefält;
dock att vad sålunda stadgats ej skall
äga tillämpning, där inmutning sökes
för kronans räkning;

2) område som enligt vad därom
är stadgat blivit avsatt till nationalpark; -

--område omfatta:

1) område å kronojord som genom
beslut av Konung och riksdag förklarats
skola utgöra statsgruvefält
eller om vars förklarande för statsgruvefält
av statlig myndighet väckts
förslag hos Konungen; dock att vad
sålunda stadgats ej skall äga tillämpning,
där inmutning sökes för kronans
räkning, och att Konungen i
andra fall, när synnerliga skäl därtill
äro, äger medgiva undantag från vad
nu föreskrivits;

2) område som enligt vad därom
är stadgat blivit avsatt till nationalpark
eller om vars förklarande fölnationalpark
av statlig myndighet
väckts förslag hos Konungen; dock
att Konungen äger medgiva undantag
från vad nu stadgats, när synnerliga

skäl därtill äro;

3) befästningsområde eller--—---— Konungen bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på---------anläggningens ytterkant;

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

ler från annan åbyggnad, där den är
uppförd vid gård, eller från tomtplats
eller trädgård, med mindre medgivande
till inmutning lämnats av
såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen
eller trädgården som den vilken
därtill har nyttjanderätt; dock att under
byggnad som nu sagts ej skall
innefattas byggnad som är belägen å
inmutat eller utmålslagt område vartill
gruvrätten äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk
kraftstation eller industriell anläggning,
med mindre medgivande till
inmutning lämnats av ägaren till
kraftstationen eller anläggningen;

(Föreslagen lydelse)

är avsedd att stadigvarande användas
till bostad, eller från annan åbyggnad,
där den är uppförd vid gård, eller
från tomtplats eller från trädgård vid
bostadsbyggnad som nyss nämnts,
med mindre medgivande till inmutning
lämnats av såväl ägaren till
byggnaden, tomtplatsen eller trädgården
som den vilken därtill har
nyttjanderätt; dock att under byggnad
som nu sagts ej skall innefattas
byggnad som är belägen å inmutat
eller utmålslagt område vartill gruvrätten
äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk
kraftstation eller industriell anläggning,
med mindre medgivande
till inmutning lämnats av ägaren till
kraftstationen eller anläggningen eller
Konungen lämnat tillstånd därtill;

8) förut inmutat område eller utlagt
utmål, såvida rätten därtill äger
bestånd, då den nya ansökningen inkommer,
eller område vartill annan
på grund av stadgandet i 3 § första
stycket äger företrädesrätt; skolande
i fall då ansökning om utvidgning av
utmål skett från och med den dag ansökningen
inkommit till bergmästa -

ren det med ansökningen avsedda
området i förevarande avseende vara
likställt med inmutat område, i den
mån området kan komma i fråga för
utvidgningen.

9) område, varå---medgivande därtill.

6 §.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn------och postadress;

2) mineralfyndighetens art;

3) fastighet, församling och län, 3) fastighet, församling och län,
där det med ansökningen avsedda där det med ansökningen avsedda
området är beläget, ävensom ägarens området är beläget, ävensom ägarens
namn, yrke, hemvist och postadress; namn, yrke, hemvist och postadress;

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

123

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dock må i sistnämnda hänseenden,
där mark är samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare och för
samfålligheten finnes känd styrelse
eller annan som är satt att den förvalta,
uppgifterna i stället avse ledamöterna
i styrelsen eller förvaltaren;

4) inmutningspunktens belägenhet — —----kan uppstå;

5) huruvida sökanden-----— må beviljas;

6) huruvida inom —------äldre inmutningsrätten;

7) förslag till —-----inmutade området.

3 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) karta eller------må beviljas;

2) där jämlikt------medgivande lämnats;

3) där sökanden är svenskt bolag 3) där sökanden är svenskt bolag
■eller svensk ekonomisk förening, eller svensk ekonomisk förening eller
handlingar utvisande sökandens rätt där jämlikt 5 § i), 2) eller 7) Kovåt
verkställa inmutningen eller, om nungens tillstånd kräves för inmutsökanden
icke innehar sådan rätt, till ning, handlingar utvisande sökanKonungen
ställd ansökning om till- dens rätt att verkställa inmutningstånd
att verkställa inmutningen; en eller, om sökanden icke innehar

sådan rätt, till Konungen ställd ansökning
om tillstånd att verkställa
inmutningen;

4) en ansökningsavgift------10 § stadgas.

7 §•

Finner bergmästaren —--rekommenderat brev.

Hava flera å samma dag inkommit
med ansökningar som helt eller delvis
avse samma område och gör någon
av sökandena anspråk på att inmutningsrätten
till det område som
är gemensamt för ansökningarna enligt
vad i 3 § andra stycket sägs skall
tillhöra honom ensam, skall bergmästaren
genom meddelande i rekommenderat
brev bereda honom tillfälle
att före bergmästarens beslut väcka
talan vid domstol inom viss tid som
angives i brevet. Innan denna tid gått
till ända och, där talan väckts, tvisten
slutligen avgjorts, må ärendet
icke av bergmästaren företagas till
avgörande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 KAP.

12 §.

Minst fjorton---lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte inmutaren
att, innan något arbete å det inmutade
området börjas, ställa pant eller
borgen för all den ersättning vartill
han är förbunden enligt 17 §. Denna
säkerhet skall, där den icke antages
av den till ersättning berättigade, vara
godkänd av överexekutor i den ort
där inmutningspunkten är belägen.

Det åligger därjämte annan inmutare
än kronan att, innan något arbete
å det inmutade området börjas,
ställa pant eller borgen för all den ersättning
vartill han är förbunden enligt
17 §, såframt icke den till ersättning
berättigade annat medgivit. Denna
säkerhet skall, där den icke antages
av den till ersättning berättigade,
vara godkänd av överexekutor i den
ort där inmutningspunkten är belägen.

För begagnandet av den mark som
inmutaren tager i anspråk för arbete
enligt 13 § skall han till innehavaren
av jorden giva full ersättning i årlig
avgift som för varje år skall förskottsvis
betalas. Inmutaren skall jämväl
ersätta skada som marken kan hava
tagit för framtiden; och ansvare han,
intill dess denna ersättning blivit erlagd,
för fulla beloppet av den årliga
avgiften för markens begagnande.

Då eljest--—

§•

För begagnande av den mark som
inmutaren tager i anspråk enligt 13 §
skall han till innehavaren av jorden
giva full ersättning i årlig avgift som
skall betalas förskottsvis för år. Inmutaren
skall jämväl ersätta skada
som marken kan hava tagit för framtiden;
och vare inmutaren skyldig
att, intill dess denna ersättning blivit
erlagd, årligen betala avgift såsom
för markens begagnande.

—---därför givas.

19 §.

Det undersökningsarbete-----

Har undersökningsarbetet----

----undersökningstiden erhålles.

---- icke bedrivits.

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

tid som enligt andra stycket kan hava
blivit bestämd, må bergmästaren,
därest inmutaren före tidens utgång
därom gör ansökan, medgiva förlängning
av undersökningstiden med
den tid som av omständigheterna påkallas,
dock högst två år. Sökes sådan
förlängning, skall inmutaren vid
ansökningen foga, förutom handlingar
till bevis om den omständighet
han vill åberopa såsom skäl för
förlängningen, berättelse över de av
honom utförda undersökningsarbeten,
vilken berättelse bör vara till
riktigheten vitsordad av två ojäviga
personer.

(Föreslagen lydelse)

tid som enligt andra stycket kan hava
blivit bestämd, må bergmästaren,
därest inmutaren före tidens utgång
därom gör ansökan, medgiva förlängning
av undersökningstiden med
den tid som av omständigheterna påkallas,
dock högst två år. När eljest
synnerliga skäl därtill äro och det
kan ske utan nämnvärd olägenhet
för markens ägare eller innehavare,
må kommerskollegium medgiva förlängning
av undersökningstiden med
högst tre år utöver den i första
stycket stadgade tid eller den förlängda
tid som enligt vad ovan i
denna paragraf är stadgat kan hava
beviljats, såframt inmutaren före utgången
av samma tid därom gör ansökan.
Sökes förlängning enligt detta
stycke, skall inmutaren vid ansökningen
foga, förutom handlingar till
bevis om den omständighet han vill
åberopa såsom skäl för förlängningen,
berättelse över de av honom utförda
undersökningsarbeten, vilken
berättelse bör vara till riktigheten
vitsordad av två ojäviga personer.

Är ansökning om utmål eller om
förlängning av undersökningstiden
vid dennas utgång beroende på prövning,
må undersökningsarbetet fortgå
intill dess ansökningen slutligen prövats;
avslås ansökningen om förlängning
av undersökningstiden, men söker
inmutaren utmål inom den i 20 §
stadgade tid, må undersökningsarbetet
därutöver fortgå intill dess ansökningen
om utmål slutligen prövats.
Grundas ansökningen om förlängning
av undersökningstiden på att
arbetet på grund av tvist icke bedrivits,
må arbetet dock ej, sedan tvisten
blivit slutligen avgjord, fortgå.

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

med mindre inmutaren underrättat
bergmästaren om tvistens avgörande.

Om beslut som i denna paragraf
sägs skall den myndighet som meddelat
beslutet sända meddelande till
ägaren av det inmutade området eller,
om detta utgöres av mark som är
samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare, till den som förvaltar
samfälligheten eller till en av delägarna
i densamma.

4 KAP.
20 §.

Ansökning om utmål skall göras
skriftligen och till bergmästaren ingivas
eller i betalt brev med posten
insändas. Ansökningen skall hava
kommit bergmästaren tillhanda före
utgången av den i 19 § första stycket
stadgade undersökningstiden eller den
förlängda undersökningstid som jämlikt
samma paragraf kan hava beviljats.
Har bergmästaren avslagit ansökning
om förlängning av undersökningstiden,
må dock, där detta beslut
givits senare än trettio dagar före undersökningstidens
utgång, ansökning
om utmål kunna göras sist inom trettio
dagar efter det beslutet om avslag
givits.

Försummar inmutaren----

Ansökning om utmål skall göras
skriftligen och till bergmästaren ingivas
eller i betalt brev med posten
insändas. Ansökningen skall hava
kommit bergmästaren tillhanda före
utgången av den i 19 § första stycket
stadgade undersökningstiden eller
den förlängda undersökningstid som
jämlikt samma paragraf kan hava
beviljats. Har inom tid som nu sagts
gjorts ansökning om förlängning av
undersökningstiden och har ansökningen
avslagits, må dock ansökning
om utmål kunna göras sist inom trettio
dagar efter det ansökningen om
förlängning slutligen prövats.

— —- förlorat inmutningsrätten.

21 §.

i mom. I ansökning------skall uppgivas:

1) sökandens namn------och postadress;

2) den mutsedel------inmutningsrätten grundas;

3) fastighet, församling--------i anspråk;

4) de personers namn, hemvist och 4) de personers namn, hemvist och
postadress vilka äro ägare av de un- postadress vilka äro ägare av de under
3) angivna områden eller med av- der 3) angivna områden eller med avseende
därå hava nyttjanderätt, åter- seende därå hava nyttjanderätt, åter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

127

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

köpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller
till avkomst eller annan förmån eller
rätt till servitut;

köpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller
till avkomst eller annan förmån eller
rätt till servitut; dock må, där mark
är samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare och för samfälligheten
finnes känd styrelse eller annan som
är satt att den förvalta, uppgifterna
i stället avse ledamöterna i styrelsen
eller förvaltaren;

5) huruvida omedelbart intill det
sökta utmålet finnes område varå enligt
31 § utmål ej må utläggas samt,
där fråga är om sådant område varom
sägs i 5 § 5)—9), dess innehavares
namn, hemvist och postadress på
sätt härovan under 4) sägs.

2 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) där sökanden-------sådan behörighet;

2) karta över de under 1 mom. 3)
angivna . nråden jämte erforderlig
beskrivning, vilka handlingar skola
vara upprättade av lantmätare, bergsstatstjänsteman
eller annan sakkunnig
person; skolande av dessa handlingar,
av vilka kartan i fråga om utmålet
skall vara utförd i skala om
minst 1:4 000 samt såvitt angår
mark som endast är avsedd för väg,
transportbana eller ledning må vara
upprättad i därför lämplig skala, tydligt
framgå områdenas belägenhet,
tillstötande gränser för de i 1 mom.

5) avsedda områden, inmutningspunktens
läge, de ställen där inmutningsbara
mineral påträffats samt övriga
för inmutaren kända förhållanden
som äro av betydelse för bedömande
av fyndighetens storlek, läge
och sträckning;

3) berättelse över —

4) bestyrkt avskrift —

2) karta över de under 1 mom. 3)
angivna områden jämte erforderlig
beskrivning, vilka handlingar skola
vara upprättade av lantmätare, bergsstatstjänsteman
eller annan sakkunnig
person; skolande kartan i fråga
om utmålet vara utförd i skala om
minst 1:4000, där ej kommerskollegium
medgivit att karta i annan skala,
dock minst 1: 10 000, må användas,
samt såvitt angår mark som endast
är avsedd för väg, transportbana
eller ledning vara upprättad i därför
lämplig skala; och skall av nämnda
handlingar tydligt framgå områdenas
belägenhet, tillstötande gränser för
de i 1 mom. 5) avsedda områden, inmutningspunktens
läge, de ställen
där inmutningsbara mineral påträffats
samt övriga för inmutaren kända
förhållanden som äro av betydelse
för bedömande av fyndighetens storlek,
läge och sträckning;

— anvisande föreligga;

— fogade handlingar.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

23 §.

Bestyrkt avskrift
Är mark---

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren
att i rekommenderat brev
med mottagningsbevis översända
kungörelsen såväl till sökanden som
till de sakägare, vilka jämlikt 21 §
1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen
eller eljest äro för bergmästaren
kända. Kungörelsen skall avsändas
så tidigt, att densamma kan komma
mottagarna tillhanda minst trettio
dagar före förrättningen. Har delgivning
med viss sakägare på nu anfört
sätt ej kunnat ske, skall bergmästaren
föranstalta om att kungörelsen
sist å åttonde dagen före förrättningen
delgives sakägaren på sätt, som
för delgivning av stämning i tvistemål
är stadgat.

---finnes tillgänglig.

inom kommunen.

26 §.

Mot bergmästaren------— om domare.

De vid------av Konungen.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren
biträdas av två gode män,
vilka av honom utses bland dem som
i orten äro valda till gode män vid
lantmäteriförrättning, ävensom, där
sådant anses nödigt, av lantmätare
eller bergsstatstjänsteman eller ock av
annan sakkunnig person som förordnas
av Konungens befallningshavande.
Där ej annorlunda i denna lag
föreskrives, ankomme på bergmästaren
ensam att avgöra till förrättningen
hörande frågor.

28 §.

Utebliver sökanden från förrått- 1 mom. Kommer ej bergmästaren
ningen, varde den inställd, och an- tillstädes å den för förrättningen ut -

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

komme dess företagande sedermera
på anmälan inom den tid, som i 20 §
är föreskriven för ansökning om utmål.

Annan sakägares
Förrättningen må

(Föreslagen lydelse)

satta tid och infinner han sig ej heller
inom tre timmar därefter, då må de,
som tillstädeskommit, åtskiljas. Utebliver
god man, kalle bergmästaren
genast i hans ställe annan god man.

God man, som utan laga förfall
utebliver från förrättning, ersätte därav
uppkommen skada eller olägenhet.

2 mom. Utebliver sökanden, utan
att hava anmält laga förfall, från förrättning,
varom kungörelse utfärdats
och delgivits honom på sätt och inom
tid som i 23 § stadgas, varde förrättningen
inställd, och ankomme dess
företagande sedermera på anmälan
inom tid, som i 20 § är föreskriven
för ansökning om utmål.

— behöriga inkallande.

— framställer begäran.

31 §.

Föreligger vid utmålsförrättningen
i 5 § omförmält hinder mot inmutning,
skall hindret, där det förefanns
redan vid mutsedelns utfärdande,
även gälla i fråga om utläggande av
utmål.

Vid utmålets utläggande utanför
det inmutade området skall iakttagas,
dels att annat inmutat område, som
ej enligt första stycket utgör hinder
mot utmålsläggningen, ej må beröras
i vidare mån än som erfordras för att
utmål et skall erhålla mot varandra
vinkelräta gränslinjer vilka tangera
förstnämnda inmutade område, dels
ock att annat redan utlagt utmål ej
till någon del må tagas i anspråk.

!) Biliang titt riksdagens protokoll 1952.

Föreligger vid utmålsförrättningen
i 5 § omförmält hinder mot inmutning,
skall hindret, där det förefanns
redan vid mutsedelns utfärdande,
även gälla i fråga om utläggande av
utmål, dock att utmålet må omfatta
annat inmutat område eller område
som enligt 5 § 8) skall vara likställt
med inmutat område, därest innehavaren
därtill lämnar sitt medgivande.

Vid utmålets utläggande utanför
det inmutade området skall vidare
iakttagas, dels att annat inmutat område,
som ej förefanns redan vid mutsedelns
utfärdande, ej må utan medgivande
av innehavaren beröras i vidare
mån än som erfordras för att
utmålet skall erhålla mot varandra
vinkelräta gränslinjer vilka tangera
förstnämnda inmutade område, dels
ock att annat redan utlagt utmål ej
till någon del må tagas i anspråk.

/ samt. Nr 17.

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

34 §.

Utom utmålet

äger sökanden vid
förrättningen få sig anvisad nödig
mark dels för uppläggande av malm
samt varp och andra avfallsprodukter
dels ock för sådan byggnad eller
annan anläggning, väg, transportbana
eller kraftledning, som är erforderlig
för gruvdriften eller därmed
sammanhängande verksamhet. Därest
för utförande av elektrisk kraftledning
erfordras Konungens tillstånd,
må dock mark därför icke anvisas
förrän sådant tillstånd erhållits.

Utom utmålet äger sökanden vid
förrättningen få sig anvisad nödig
mark dels för uppläggande av malm
samt varp och andra avfallsprodukter
dels ock för sådan byggnad eller
annan anläggning, väg, transportbana,
kraftledning, vattenledning eller
avloppsledning, som är erforderlig
för gruvdriften eller därmed sammanhängande
verksamhet. Om visst
område hotas av ras eller sättningar,
må det ock anvisas. Därest för utförande
av elektrisk kraftledning erfordras
Konungens tillstånd, må dock
mark därför icke anvisas, förrän så -

dant tillstånd erhållits.

Är fråga--— —- --är stadgat.

Jämväl den —------ —- prövas lämplig.

35 §.

Med ledning av vad vid förrättningen
utrönts rörande utmålets storlek
skall bergmästaren uträkna och i protokollet
anteckna beloppet av den årliga
försvarsavgift, som enligt 55 §
skall för utmålet erläggas. Bergmästaren
skall tillika i skrivelse till envar
uppgiven jordägare meddela, dels
att rätt till andel i försvarsavgift tillkommer
denne och hur stort belopp
som, såvitt vid förrättningen kunnat
utrönas, belöper på dennes mark, dels
ock hur han skall förfara för att utfå
beloppet. Är fråga om mark som är
samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare, må meddelandet tillställas
den som förvaltar samfälligheten
eller en av delägarna i densamma.

36 §.

Mark inom---som förorsa- 1 mom. Mark inom---som

kas. förorsakas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

131

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Skall en------ersättning därför givas.

Är nyttjanderätt —-----jämväl därför givas.

Då till--—----förlust ersättas.

2 mom. Önskar gruvinneliavare alt
mark, som erfordras för de i 1 mom.
avsedda ändamål och som äges av
honom själv, skall bliva att likställa
med löst mark, skall vad om lösen av
och ersättning för sådan mark ävensom
om utbetalning av ersättningsmedel
och verkan därav är stadgat i tilllämpliga
delar gälla; skolande i nu
avsett fall lösenbeloppet städse fastställas
av bergmästaren och gode
mänen på sätt i 38 § sägs.

37 §.

Lösen och ------— ------

Lösen varde bestämd till den avträdda
markens fulla värde och hälften
därutöver. Annan ersättning beräknas
till belopp motsvarande full
gottgörelse och hälften därutöver för
förlusten, skadan eller intrånget. Medför
sådan särskild rättighet, varom
förmäles i 36 § tredje stycket, förminskning
av markens värde, skall
till grund för den ägaren tillkommande
ersättningen läggas det värde marken
med därå vilande besvär äger.

Erfordras för----—- — tillil

Vid uppskattning------—

— för sig.

Lösen varde bestämd till den avträdda
markens fulla värde och hälften
därutöver. Annan ersättning beräknas
till belopp motsvarande full
gottgörelse och hälften därutöver för
förlusten, skadan eller intrånget. Medför
sådan särskild rättighet, varom
förmäles i 36 § 1 mom. tredje stycket,
förminskning av markens värde, skall
till grund för den ägaren tillkommande
ersättningen läggas det värde marken
med därå vilande besvär äger.
ta verkställd,
markens värde.

42 §.

Vid utmålsförrättningen fastställd
lösen och annan ersättning jämte sex
procent ränta därå från dagen för
förrättningens avslutande skola inom
nittio dagar från samma tid, oavsett
mot förrättningen förd talan, erläggas
till den ersättningsberättigade. Är
den mark för vilken, enligt vad i 36 §
första eller andra stycket sägs, lösen

Vid utmålsförrättningen fastställd
lösen och annan ersättning jämte sex
procent ränta därå från dagen för
förrättningens avslutande skola inom
nittio dagar från samma tid, oavsett
mot förrättningen förd talan, erläggas
till den ersättningsberättigade.
Är den mark för vilken, enligt vad i
36 § 1 mom. första eller andra sfyc■

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

eller annan ersättning skall givas, besvärad
av sökt eller beviljad inteckning
för fordran eller kan marken
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens
hand häfta för ogulden köpeskilling,
skola dock såväl nämnda för
markens ägare avsedda ersättningsbelopp
som ock de ersättningsbelopp,
som må hava avsetts för innehavare
av särskild rättighet till samma mark,
jämte ovan föreskriven ränta inom
tid som nyss sagts nedsättas hos Konungens
befallningshavande i det län
där utmålet är beläget. Även i annat
fall än nu sagts må gruvinnehavaren,
om han det hellre vill, nedsätta vid
utmålsförrättningen fastställd ersättning
hos Konungens befallningshavande.

ket sägs, lösen eller annan ersättning
skall givas, besvärad av sökt eller beviljad
inteckning för fordran eller
kan marken jämlikt It kap. 2 § jordabalken
i ägarens hand häfta för
ogulden köpeskilling, skola dock såväl
nämnda för markens ägare avsedda
ersättningsbelopp som ock de ersättningsbelopp,
som må hava avsetts
för innehavare av särskild rättighet
till samma mark, jämte ovan föreskriven
ränta inom tid som nyss
sagts nedsättas hos Konungens befallningshavande
i det län där utmålet
är beläget. Även i annat fall än nu
sagts må gruvinnehavaren, om han
det hellre vill, nedsätta vid utmålsförrättningen
fastställd ersättning
hos Konungens befallningshavande.

Då ersättning —

---gruvinnehavarens bekostnad.

Där ersättningen jämte ränta icke
inom föreskriven tid erlägges eller
hos Konungens befallningshavande
nedsättes, njute den till ersättningen
berättigade hos överexekutor skyndsam
handräckning för ersättningens
utbekommande; ägande ock överexekutor
på därom av den ersättningsberättigade
gjord framställning förordna
om gruvarbetets inställande,
intill dess ersättningen erlagts eller
uttagits.

Medel som

Där ersättningen jämte ränta icke
inom föreskriven tid erlägges eller
hos Konungens befallningshavande
nedsättes, njute den till ersättningen
berättigade hos överexekutor skyndsam
handräckning för ersättningens
utbekommande; ägande ock överexekutor
på därom av den ersättningsberättigade
gjord framställning förorda
om gruvarbetets inställande, intill
dess ersättningen erlagts eller uttagits.
Sådant förordnande må dock
ej meddelas förrän bergmästaren yttrat
sig i ärendet.
mot ränta.

45 §.

Önskas sedan utmål erhållits ut- önskas sedan utmål erhållits utvidgning
eller minskning av utmålet vidgning eller minskning av utmålet
eller ock reglering eller ny utstakning eller ock reglering eller ny utstakning
av dess gränser, eller yppas behov att av dess gränser, eller yppas behov att
för arbete ovan jord taga i anspråk för arbete ovan jord taga i anspråk
ytterligare mark inom utmålet eller ytterligare mark inom utmålet eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

133

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att för ändamål som omförmäles i
34 § få mark anvisad utanför utmålet,
må ansökan därom göras hos
bergmästaren; och gälle beträffande
sådant ärende i tillämpliga delar vad
om utmålsförrättning är stadgat,
dock att, vad angår reglering eller ny
utstakning av utmål, gränserna på
djupet skola räknas på sätt vid utmålets
tillkomst blivit tillämpat.
Uppkommer i fall varom nu är sagt
fråga om utmålets utläggande utanför
det inmutade området, skall hinder
som i 5 § sägs gälla, ändå att det
tillkommit efter mutsedelns utfärdande.

Begäres att särskilda utmål som
gränsa intill varandra må varda för
gemensam gruvdrift till ett enda sammanlagda,
äge kommerskollegium att
därom förordna efter ty lämpligt prövas,
utan avseende därå att det sammanlagda
utmålet innefattar större
vidd än eljest är tillåtet. Yrkas att utmål
må uppdelas i två eller flera särskilda
utmål, äge kommerskollegium
meddela tillstånd till sådan uppdelning,
när särskilda skäl därtill äro;
och skall i fråga om verkställighet av
sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium
därom förordnar. Vid sammanläggning
eller uppdelning varom
nu är sagt skola utmålsgränserna på
djupet räknas lodräta, där detta kan
ske utan intrång på annans utmål.

att för ändamål som omförmäles i
34 § få mark anvisad utanför utmålet,
må ansökan därom göras hos
bergmästaren; och gälle beträffande
sådant ärende i tillämpliga delar vad
om utmålsförrättning är stadgat,
dock att, vad angår reglering eller ny
utstakning av utmål, gränserna på
djupet skola räknas på sätt vid utmålets
tillkomst blivit tillämpat.
Uppkommer i fall varom nu är sagt
fråga om utmålets utläggande utanför
det förut utmålslagda området,
skall hinder som i 5 § sägs gälla, ändå
att det tillkommit efter mutsedelns
utfärdande.

Begäres att särskilda utmål som
gränsa intill varandra må varda för
gemensam gruvdrift till ett enda
sammanlagda, äge kommerskollegium
att därom förordna efter ty lämpligt
prövas, utan avseende därå att
det sammanlagda utmålet innefattar
större vidd än eljest är tillåtet. Yrkas
att utmål uppdelas i två eller flera
särskilda utmål, äge kommerskollegium
meddela tillstånd till sådan
uppdelning, när särskilda skäl därtill
äro; och skall i fråga om verkställighet
av sådan uppdelning gälla vad
kommerskollegium därom förordnar.
Har sådan uppdelning skett, må genom
uppdelningen uppkommet utmål
utvidgas högst till den storlek som
motsvarar dess andel i det ursprungliga
utmålet. Hinder möter dock ej
att rätten till utvidgning överlåtes
från ett genom uppdelningen uppkommet
utmål till ett annat. Vid
sammanläggning eller uppdelning av
utmål skola utmålsgränserna på djupet
räknas på sätt ursprungligen varit
tillämpat.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 KAP.

47 §.

Sedan mutsedel---utmålsförrättningen avslutats.

När anmälan---inmutningsrätten övergått.

49 §.

1 mom. Vid sitt —-----slag, nämligen:

1) byggnader och —------kronans inträde;

2) utgifter till jordlösen och an- 2) utgifter till jordlösen och annan

nan ersättning enligt 36 § ävensom ersättning enligt 36 § 1 mom. ävenkostnader
för utmålsförrättning och som kostnader för utmålsförrättning
fördelning av ersättningsmedel; och fördelning av ersättningsmedel;

3) kostnader för-------och dylikt).

Kronan vare ock pliktig att i förhållande
till sin andel ersätta inmutaren
för att denne tillhörig mark
tages i anspråk för gruvdriften.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 17.

135

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6 KAP.

51 §.

Sedan utmål — —------inmutningsbara mineral.

Under undersökningstiden —--

--— framställt begäran.

52 §.

Gruvinnehavaren må---------

Uppstår tvist
Vad i —---

— inmutningsbara mineralen.

Av de icke inmutningsbara mineraliska
ämnen som före eller efter utmålsläggningen
brutits må gruvinnehavaren
använda vad vid gruvarbetet
behöves samt dessutom tillgodogöra
sig allt som ej förrän vid anrikning
eller därmed likställt förfarande kan
avskiljas från de inmutningsbara mineralen.
Gruvinnehavaren må ock
tillgodogöra sig icke inmutningsbara
mineraliska ämnen i övrigt, såframt
de icke av jordägaren, mot erläggande
av därå av gruvinnehavaren nedlagda
kostnader, avhämtas inom sex
månader efter tillsägelse.

---slutligen bestämt.

eller uranförening.

53 §.

.Jordägaren vare berättigad att av Jordägaren vare berättigad att av
gruvinnehavaren erhålla en avgäld, gruvinnehavaren erhålla en avgäld,
motsvarande en procent av värdet av motsvarande en procent av värdet
alla de inmutningsbara mineral som av alla de inmutningsbara mineral

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

inom utmålet brutits och uppfordrats.
Avgäld varom nu är sagt beräknas
dock ej för något år högre än till
5 000 kronor och skall upphöra att
utgå, sedan regelbunden brytning av
inmutningsbara mineral pågått inom
utmålet under sammanlagt tjugu år.
Finnas inom utmålet flera jordägare,
njute de lott i avgälden efter som de
äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas
inom mars månad nästfoljande
år. Uppstår tvist om beloppet av avgälden,
skall vad i 18 § stadgas för
där avsedd tvist äga motsvarande tilllämpning.

Gruvinnehavaren äger icke använda
utmålet i dagen eller under jord
för annat ändamål än gruvarbete
och därmed sammanhängande verksamhet
för produkternas tillgodogörande.

I dagen må utmålet på sätt nu är
sagt användas allenast till den del
det blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att
omkring det inlösta området ensam
hålla det stängsel som är nödigt.

(Föreslagen lydelse)

som inom utmålet brutits och uppfordrats.
Avgäld varom nu är sagt
beräknas dock ej för något år högre
än till 5 000 kronor och skall upphöra
att utgå, sedan regelbunden
brytning av inmutningsbara mineral
pågått inom utmålet under sammanlagt
tjugu år. Sker sammanläggning
eller uppdelning av utmål, skall sådan
åtgärd ej hava någon verkan i de
hänseenden, varom nu är fråga. Finnas
inom utmålet flera jordägare,
njute de lott i avgälden efter som de
äga del i jorden.

Gruvinnehavaren skall för varje år
inom mars månad nästf oljande år till
jordägaren eller, där flera jordägare
finnas, till den person, vilken de
hava att utse, erlägga vad enligt
denna paragraf tillkommer jordägare.
Uppstår tvist om beloppet av avgälden,
skall vad i 18 § stadgas för där
avsedd tvist äga motsvarande tilllämpning.

§•

Gruvinnehavaren äger icke använda
utmålet i dagen eller under jord för
annat ändamål än gruvarbete och
därmed sammanhängande verksamhet
för produkternas tillgodogörande
och ej heller område, som han fått
sig anvisat utom utmål enligt 34 §,
för annat än där avsett ändamål.

I dagen må utmålet på sätt i första
stycket är sagt användas allenast till
den del det blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att ö
område inom eller utom utmål, som
tagits i anspråk för de i första stycket
avsedda ändamål, ensam hålla
det stängsel som är nödigt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

137

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

7 KAP.

55 §.

Det åligger------ — icke uttagas.

Det åligger bergmästaren att senast
den 15 januari i rekommenderat
brev till den i gruvregistret antecknade
innehavaren av gruvan eller anmäld
gruvföreståndare översända påminnelse
om avgiftens erläggande
med angivande av det belopp som
skall inbetalas samt äventyret om det
försummas.

Varder rätten till gruvan förverkad,
skall bergmästaren omedelbart i
rekommenderat brev sända meddelande
därom dels till gruvinnehavaren,
dels ock till den myndighet .som
förvaltar kronans gruvegendom. I
enahanda ordning skall bergmästaren,
där så ske kan, underrätta jordägaren
om gruvrättens förverkande.

Avgiften skall förskottsvis för varje
år senast den 31 december föregående
år inbetalas till bergmästaren samt
vara åtföljd av uppgift å namn och
postadress beträffande dels gruvinnehavaren
eller, där flera delägare i
gruvan finnas, gruvf öreståndaren,
dels ock de jordägare som enligt för
gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter
äro berättigade till andel i försvarsavgiften.

Försummar gruvinnehavaren att
inom tid som i 55 § sägs erlägga
försvarsavgift, skall han senast den
31 mars påföljande år till bergmästaren
inbetala dubbla beloppet av
vad han försummat att betala; och
skall vad i enlighet härmed erlägges
utöver avgift enligt 55 § fördelas på
sått dår är stadgat.

Det åligger bergmästaren att senast
den 1 februari i rekommenderat
brev med mottagningsbevis till den
i gruvregistret antecknade innehavaren
av gruvan eller anmäld gruvföreståndare
översända påminnelse
om avgiftens erläggande med angivande
av det belopp som skall inbetalas,
tiden för inbetalningen samt
äventyret om det försummas. Har
sådan påminnelse senast den 15
mars kommit den i gruvregistret
antecknade innehavaren av gruvan
eller anmäld gruvföreståndare till
handa, men har det i påminnelsen
angivna beloppet det oaktat icke in -

138

Kurigl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

betalats senast den 31 mars, vare
gruvråtten vid utgången av nämnda
dag förverkad, såframt bergmästaren
meddelar beslut därom före utgången
av samma år.

§•

Då rätt till gruva förverkats, vare
gruvinnehavaren förlustig all rätt dels
till de vid tiden för förverkandet inom
utmålet befintliga icke uppfordrade
inmutningsbara mineral, dels till de
för gruvans styrka och bestånd verkställda
byggnader, dels till den mark
som inom eller utom utmålet blivit
upplåten till gruvdriften, dels ock till
stängsel som det ålegat gruvinnehavaren
att hålla.

För gruvdriften gjorda anläggningar,
som icke äro att hänföra till de i
första stycket omförmälda, ävensom
ur gruvan uppfordrade inmutningsbara
mineral må under högst två år
efter förverkandet avgiftsfritt kvarligga
för gruvinnehavarens räkning;
till det som icke inom nämnda tid
borttagits have gruvinnehavaren förlorat
all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren
berättigad att utan lösen förfoga
över den mark som varit upplåten
för gruvdriften. Annan förvei -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

139

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

verkställda byggnader övergå till kad egendom tillfälle ock jordägaden
som i laga ordning förvärvar ren; dock skola de för gruvans
rätt till gruvans bearbetande. styrka och bestånd verkställda bygg nader

ävensom stängsel som i första
stycket sägs utan lösen övergå till den
som i laga ordning förvärvar rätt till
gruvans bearbetande och skall beträffande
brutna inmutningsbara mineral
gälla vad därom i 51 § andra
stycket år stadgat.

8 KAP.
63 §.

Vilja några
Av den--

--brytningen erfordras.

stycket sägs.

Uppstår

Vill delägare, som ej från början
anmält sig till deltagande i den större
brytningen, sedermera ansluta sig till
denna, må det ske efter tillkännagivande
å stämma eller skriftlig anmälan
hos gruvföreståndaren. Sådan delägare
vare skyldig att i förhållande
till sin lott i gruvan ersätta av den
större brytningen påkallad merkostnad
för anskaffad egendom eller nedlagd
kostnad av slag som angivas i
49 § enligt de för där avsett fall stadgade
grunder.

Vad ovan i denna paragraf är stadgat
för det fall att några delägare
vilja bryta mera och andra mindre
skall äga motsvarande tillämpning,
om några delägare vilja påbörja brytning
eller efter utmålsläggningcn företaga
arbeten för undersökning av
fyndighet och andra icke vilja deltaga
däri.

motsvarande tillämpning.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

10 KAP.

68 §.

Kommerskollegium och bergsstats- Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen
skola över gruvdrif- tjänstemännen skola utöva sådan till
ten utöva sådan tillsyn, att icke ge- syn över gruvarbetet att icke fara dårnom
sättet för gruvbrytningen fara igenom uppstår för annans egendom.
uppstår för annans egendom.

Om arbetstagares — ---------i arbetarskyddslagen.

69 §.

De i---------------äser rum.

Utfraktsvägar och-----—--

Är gruva ej under arbete och kan
annan i arbete varande gruva därigenom
bliva besvärad av ökat vattentillopp,
skall bergmästaren tiUse att
till förekommande härav lämpliga
åtgärder vidtagas.

eller icke.

§•

Vid påbörjande av gruvarbete så
ock vid nedläggande av arbetet eller
dess avbrytande för längre tid än två
månader samt vid dess återupptagande
skall anmälan därom utan dröjsmål
göras hos bergmästaren. Då regelbunden
brytning av inmutningsbara
mineral påbörjas, skall ock anmälan
därom göras. Det åligger bergmästaren
att om inkommen anmälan
omedelbart underrätta den myndighet
som förvaltar kronans gruvegendom.

Denna lag -------januari 1940.

Genom denna---- •---vissa län.

Har före — —----— är stadgat.

2. Bestämmelserna i 39—48 §§ 2. Bestämmelserna i 39—48 §§

gruvestadgan om arbetsskyldighet gruvestadgan om arbetsskyldighet

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

och om vilostånd skola icke tillämpas
utan skola i stället gälla bestämmelserna
i 7 kap. denna lag med
iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej
må överstiga femtio kronor för varje
utmål;

att, därest---lagens ikraft trädande.

3. Bestämmelserna i —---eller

(Föreslagen lydelse)

och om vilostånd skola icke tillämpas
utan skola i stället gälla bestämmelserna
i 7 kap. denna lag med
iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej
må överstiga femtio kronor för varje
utmål eller, där efter nya lagens
ikraftträdande utmål utvidgats eller
sammanlagts med annat utmål,
femtio kronor för den ursprungliga
delen av utmålet eller för ettvart av
de i sammanläggningen ingående utmålen; att,

därest---lagens ikraft trädande,

uranförening.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1953.

Äldre lag skall tillämpas i följande
hänseenden:

1) beträffande frågor, som avses i
5 § i inmutning särende, där ansökning
skett före nya lagens ikraftträdande; 2)

beträffande frågor som avses i
17 §, om inmutningsrätt beviljats
före nya lagens ikraftträdande;

3) beträffande tiden för anmälan

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om begagnande av kronoandel, om
utmål utlagts före nya lagens ikraftträdande
samt

4) beträffande förhållanden som i
51 § andra stycket och 57 § sägs, om
gruvrätten förverkats före nya lagens
ikraftträdande.

Vad enligt nya lagen är stadgat i
andra stycket 2. i övergångsbestämmelserna
till gruvlagen angående storleken
av för svar savgift i vissa fall
skall icke gälla försvarsavgift för tidigare
år än 1954.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

143

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 19 november
1951.

N ärvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 30 maj 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 25 maj 1951, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31i).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren H. Digman.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.

Ingressen.

Lagrådet:

Enär paragraferna i gruvlagen numrerats i en följd genom hela lagen, synes
det onödigt att i ingressen till förevarande lagförslag omnämna de kapitel,
till vilka de i förslaget upptagna paragraferna höra, då ändring av kapitlens
rubriker ej ifrågasättes. Lagrådet förordar därför att, i enlighet med
vedertagen praxis i liknande fall (se t. ex. lagen den 20 december 1946,
nr 809, om ändring i konkurslagen och lagen den 20 december 194G, nr
814, om ändring i utsökningslagen), allenast de paragrafer eller moment av
paragrafer angivas, i vilka ändring föreslås.

Därest vad i det följande anföres skulle föranleda ändring av 11 § 2 mom.
i lagen, måste även detta lagrum upptagas i ingressen, liksom ett bifall till
vad lagrådet vid 36 § förordar medför, att hänvisningarna till sistnämnda
lagrum ävensom till 37 § ljiåste utgå.

3 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket i förevarande paragraf, sådant detta lyder i förslaget,
skall, därest flera samtidigt sökt inmutning till samma område, sökandena
njuta lika rätt, dock skall, därest någon av »inmutarna» kan visa att

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

han, innan ansökningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet
inom det område hans ansökning avser, denne äga företrädesrätt
utom i visst undantagsfall. Att i detta sammanhang använda ordet
»inmutarna» är enligt lagrådets mening icke riktigt. Med beteckningen »inmutare»
avses nämligen enligt gruvlagen någon, som enligt beslut av bergmästare
fått inmutningsrätt till visst område sig beviljad. Samma uttryck
förekommer visserligen i stadgandets nu gällande lydelse men användes där
med rätta, eftersom bergmästaren vid konkurrens mellan flera samtidiga
ansökningar om inmutning har att meddela envar av sökandena mutsedel
samt tvisten först därefter skall avgöras av domstol. Emellertid har denna
ordning frångåtts i förslaget. Enligt 7 § i detta skall bergmästaren nämligen,
därest någon av flera sökande i fall som nu sagts vill göra gällande företrädesrätt
på grund av tidigare upptäckt, bereda honom tillfälle att före bergmästarens
beslut väcka talan vid domstol inom viss av bergmästaren utsatt
tid; och får innan denna tid gått till ända och, där talan väckts, tvisten
slutligen avgjorts, ärendet icke av bergmästaren företagas till avgörande.
Endast om sökanden underlåter att väcka talan inom den utsatta tiden, skall
bergmästaren utfärda inutsedlar för samtliga sökandena, och eventuell talan
får sedan väckas före utmålsförrättningen. Vid ifrågavarande bestämmelses
avfattande måste man följaktligen beakta möjligheten, att när frågan om
företräde skall avgöras, sökandena ännu icke ha fått mutsedlar och alltså
icke äro att betrakta som inmutare. Denna beteckning blir i förevarande
fall ännu mera missvisande, därest såsom lagrådet föreslår under 7 § den
ändringen vidtages i förslaget, att hänvisning till domstolsprövning alltid
skall ske och får preklusiv verkan. Vid sådant förhållande behöver man
över huvud taget ej räkna med att sökande, som vill styrka företrädesrätt,
kan ha fått inmutning beträffande det omtvistade området. Lagrådet förordar
därför, att ordet »inmutarna» ersättes med »sökandena».

5 §.

Lagrådet:

Enligt punkten G sådant lagrummet nu lyder må inmutat område ej utan
medgivande av vederbörande sakägare omfatta område på mindre avstånd
än 100 meter från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd
vid gård, eller från tomtplats eller trädgård. Beträffande detta stadgande
innefattar det remitterade förslaget, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utredningsmannen föreslagit, ändringar i två hänseenden, nämligen
såvitt angår skyddet för boningshus och för trädgård. Enligt förslaget skall
skyddet omfatta icke såsom nu varje boningshus utan allenast byggnad,
som är avsedd att stadigvarande användas till bostad. Hit skola, enligt vad
som framgår av motiven, icke räknas sport- och sommarstugor samt fäbodar.
Skyddet för trädgård har begränsats till trädgård vid bostadsbyggnad
av det slag, som åtnjuter skydd. Friliggande trädgårdar, såsom handelsträdgårdar,
skola alltså icke utgöra inmutningshinder.

Vad angår tomtplats har sådan bibehållits som hinder utan någon

som

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

145

helst inskränkning. Tolkningen av ordet tomtplats i förevarande sammanhang
har vållat svårigheter, och olika meningar ha framförts bland annat
därom, huruvida även obebyggd tomt utgör inmutningshinder. Av promemorian
att döma synes utredningsmannen anse, att det i vissa fall förhåller
sig så, men han framhåller samtidigt — och enligt lagrådets uppfattning
med rätta —■ att med hänsyn till syftet med ifrågavarande skyddsbestämmelser
dessa ej böra anknytas till den rättsliga fastighetsindelningen. Berörda
syfte torde nämligen vara att gentemot inmutning skapa skydd för
»hus och hem». Ur denna synpunkt sett vill det förefalla som om det låge
närmast till hands att, såsom Sveriges industriförbund framhållit i sitt remissyttrande,
tolka ordet tomtplats såsom avseende det närmast omkring
bostadshus och därtill hörande ekonomibyggnader belägna markområdet,
d. v. s. vad man brukar benämna gårdsplan.

Då man enligt det remitterade förslaget inskränkt skyddet för bostadshus
genom att från skydd utesluta sport- och sommarstugor och andra boningshus,
som ej äro avsedda att stadigvarande användas till bostad, men utan
inskränkning bibehållit skyddet för tomtplats, synes man ha förbisett, att
sistnämnda förhållande i många fall skulle göra den föreslagna lagändringen
beträffande bostadshus verkningslös. Även om man nämligen icke vill
göra gällande, att området närmast varje bostadshus kan anses som tomtplats,
är i varje fall uppenbart, att till många sommarvillor och andra dylika
boningshus hör tomtplats. I dessa fall skulle alltså, om lagen tolkades
efter sin ordalydelse, byggnader av nämnda slag komma i åtnjutande av
skydd indirekt genom skyddet för den omgivande tomtplatsen. För att undvika
detta skulle man kunna i lagtexten stryka ordet »från» närmast före
»trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts», varigenom icke blott trädgård
utan även tomtplats som inmutningshinder bleve beroende av belägenhet
vid byggnad, avsedd att stadigvarande användas till bostad.

1 detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas, att allmänna byggnader
t. ex. skolor och kommunalhus — i den mån de ej tillika äro att
anse som boningshus — icke i och för sig torde omfattas av förevarande bestämmelser,
vare sig de gällande eller de föreslagna. Huruvida sådana byggnader
kunna indirekt åtnjuta skydd är beroende av om det närmast kringliggande
området kan hänföras till tomtplats eller, enligt gällande rätt, även
till trädgård. Gives lagtexten den nyssnämnda av lagrådet ifrågasatta avfattningen,
kommer visserligen ett sådant indirekt skydd icke att föreligga,
men sagda resultat synes icke strida mot lagens syfte, om detta såsom förut
framhållits är att skydda »hus och hem» med vad därtill hörer. Skulle emellertid
en ändring av förslaget på sätt förut berörts icke anses böra vidtagas
av det skälet att även tomtplats, vilken icke är belägen vid bostadshus, finnes
böra utgöra inmutningshinder, i den mån så må vara fallet för narvarande,
torde man med hänsyn till vad här ovan i föregående stycke anförts
bliva nödsakad alt i lagtexten införa en undantagsbestämmelse av innehåll
att under tomtplats ej skall innefattas tomtplats vid annan bostadsbyggnad
än sådan som förut i punkten nämnts.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1952. i samt. Nr 17.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Med anledning av den föreslagna ändringen i punkten 7 vill lagrådet framhålla
följande. I 11 § 2 mom. första stycket stadgas att, därest annan rättsägare
än sökanden anser att ansökning om inmutningsrätt bort avslås eller
att visst område icke bör ingå i det inmutade området, klander må före utmålsförrättningen
anställas, bos kommerskollegium om den inmutade fyndigheten
ej är föremål för inmutning enligt 1 §, men eljest efter stämning
vid domstol. Har inmutningsrätt beviljats i strid med bestämmelse bland
annat i 9 § 2 mom. 1), är •— enligt andra stycket i 11 § 2 mom. — jämväl
allmän åklagare berättigad att vid domstol föra talan som nyss sagts. Jämlikt
9 § 2 mom. 1) skall ansökning avslås i det fall att, där Konungens tillstånd
till inmutning erfordras, sådant blivit sökanden förvägrat.

Då enligt det föreliggande förslaget Konungens tillstånd erfordras för att
inmutning utan vederbörande sakägares medgivande skall kunna beviljas i
fall, som avses i 5 § 7), skulle, därest nuvarande formulering av It § 2 mom.
andra stycket bibehölles oförändrad, allmän åklagare på grund av den
där upptagna hänvisningen till 9 § 2 mom. 1) äga föra talan i fall, varom
i 5 § 7) är fråga. En sådan konsekvens lärer icke vara avsedd. Med hänsyn
härtill synes avfattningen av andra stycket i 11 § 2 mom. böra undergå viss
jämkning.

Sker sådan jämkning, föranleder den, såsom i det föregående omnämnts,
ändring i ingressen till lagförslaget.

Beträffande punkten 8 hänvisas till vad lagrådet anför vid 7 §.

7 §.

Lagrådet:

För det fall att flera å samma dag inkommit med ansökningar om inmutningsrätt,
vilka helt eller delvis avse samma område, skall enligt gruvlagen
i dess nu gällande lydelse (3 § andra stycket) bergmästaren meddela envar
av dem mutsedel. Sökandena njuta sedan lika rätt med avseende å det område,
som är gemensamt för ansökningarna. Därest emellertid någon av
inmutarna kan visa att han, innan ansökningarna inkommit, först upptäckte
inmutningsbar mineralfyndighet inom det område hans ansökning
avser, gäller som huvudregel, att inmutningsrätten till det gemensamma området
skall tillhöra honom ensam. I händelse av tvist mellan olika inmutare
ankommer det på domstol att slita tvisten. Eftersom mutsedel redan utfärdats
för alla sökandena, ha samtliga dessa rätt att oberoende av tvisten utföra
undersökningsarbete och skyldighet att fullgöra därmed förenade förpliktelser.

I utredningsmannens promemoria har framhållits, att med den sålunda
gällande ordningen vissa komplikationer kunde uppkomma och att, då en
av inmutarna gjorde anspråk på att ensam äga rätt till inmutningen, dessa
komplikationer kunde förväntas bliva mera svårlösta än om intressenternas
rätt ej vore föremål för tvist. Det syntes mera naturligt, att en tvist av
detta slag avgjordes av domstol innan inmutning beviljades. Detta gällde i

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

synnerhet, om ansökningarna helt och hållet eller till största delen avsåge
samma område, mindre däremot om det gemensamma området vore mera
obetydligt. I sistnämnda fall kunde det möjligen innebära en viss olägenhet,
att undersökningsarbetet icke kunde påbörjas inom någon del av området
förrän tvisten blivit avgjord.

Det i promemorian framlagda förslaget innebar, att i nu berörda fall mutsedel
skulle utfärdas först efter det tvist angående inmutningsrätten till det
område varom fråga vore slutligen avgjorts vid domstol.

Departementschefen har uttalat, att de praktiska synpunkter som motiverade
förslaget torde i tillräcklig mån tillgodoses genom att tillfälle bereddes
den av flera inmutningssökande, som gjorde anspråk på att inmutningsrätten
till gemensamt område skulle tillhöra honom ensam, att innan beslut
i inmutningsärendet meddelades väcka talan vid domstol och att, om sådan
talan väcktes, med slutligt beslut i inmutningsärendet finge anstå till dess
frågan om ensamrätten slutligen avgjorts. Skulle sökanden underlåta att
väcka talan inom tid som bergmästaren anvisat honom, syntes mutsedlar
för samtliga sökande få utfärdas och eventuell tvist sedan väckas före utmålsförrättningen
enligt de regler som redan nu gällde enligt 11 §. Bestämmelser
av nu angivna innebörd ha upptagits som ett nytt stycke i 7 §.

Lagrådet finner för sin del den nu gällande ordningen, enligt vilken vid
konkurrens mellan samtidiga inmutningsansökningar möjlighet saknas att
få tvist om företrädesrätten dem emellan avgjord före utfärdandet av mutsedel,
vara behäftad med påtagliga olägenheter. Dessa drabba såväl sådan
inmutningssökande, som påstår prioritetsrätt på grund av tidigare upptäckt,
som ock sökande, vilken ej för egen del gör gällande företrädesrätt men vill
bestrida av annan sökande påstådd sådan rätt. Det remitterade förslaget
medför otvivelaktigt vissa fördelar och avhjälper en del av de med det nuvarande
systemet förknippade olägenheterna. Såsom en brist i förslaget
måste emellertid betecknas, att det helt lagts i den prioritetskrävandes hand
att avgöra, huruvida han skall instämma tvisten till domstol före mutsedels
utfärdande. Underlåter han detta inom den av bergmästaren föreskrivna
tiden, äger han det oaktat rätt att sedermera, efter det mutsedlar utfärdats
för alla sökande, hänskjuta frågan till domstol. Det må framhållas att också
den sökande, som ej påstår prioritetsrätt för egen del, äger ett beaktansvärt
intresse av att tvisten blir löst före mutsedels utfärdande. Mest följdriktigt
är därför att för fall av samtidiga konkurrerande ansökningar bergmästaren
skall förelägga envar sökande att, om han vill göra gällande företrädesrätt,
inom viss av bergmästaren bestämd tid väcka talan därom vid
domstol. Frågan om mutsedels utfärdande får sedan anstå till dess prioritctsfrågan
blivit slutligen avgjord. Den i promemorian påpekade olägenheten
av att, om det gemensamma området är obetydligt, undersökningsarbetet
icke kan påbörjas inom någon del av områdena förrän tvisten blivit avgjord
synes icke böra tillmätas avgörande betydelse. Eu hänvisning till
domstolsprövning bör äga prcklusiv verkan och således innebära att, därest
sökande underlåter att inom den föreskrivna liden väcka talan, rätten

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

därtill är försutten; i sådant fall skall alltså mutsedel utfärdas för envar
av sökandena. Med hänsyn till det stränga äventyr, varmed föreläggandet
skulle vara förbundet, torde detta böra tillställas sökande i den ordning, som
för delgivning av stämning i tvistemål är stadgad, eller annorledes bevisligen.
Lagrådet hemställer i första hand, att andra stycket i förevarande paragraf
omarbetas i enlighet med vad nu anförts.

Därest denna hemställan ej vinner bifall, vill lagrådet framhålla att, även
med den principiella ståndpunkt förslaget intager, viss erinran kan göras
mot avfattningen av ifrågavarande stadgande. Uttrycket »där talan väckts»
i sista punkten avser, enligt vad i remissprotokollet anförts, det fall att
talan väckts inom den av bergmästaren angivna tiden. Då här icke är
fråga om preklusiv verkan av hänvisningen, synes emellertid lämpligen böra
gälla att, så snart talan väckts innan ärendet av bergmästaren företages till
avgörande, mutsedlar ej böra utfärdas förrän tvisten slutligen avgjorts. I
själva verket lämnar lagtexten rum för olika tolkningar i detta hänseende.
Som starka sakliga skäl tala för en tolkning motsatt den i remissprotokollet
anförda, synes i varje fall ett förtydligande vara erforderligt.

Bestämmelserna i 9 § 2 och 3 mom. komma ej att stå i överensstämmelse
med innehållet i det nya andra stycket i förevarande paragraf, vare
sig detta stycke bibehålies oförändrat enligt förslaget eller omarbetas i enlighet
med vad lagrådet hemställt. Därest domstol tillerkänner någon av
flera samtidiga konkurrerande inmutningsansökningar företrädesrätt, kunna
uppenbarligen övriga ansökningar icke föranleda inmutningsrätt till
det gemensamma området. Enklast synes denna fråga kunna lösas på det
sätt, att i 5 § punkten 8 uttrycket »stadgandet i 3 § första stycket» utbytes
mot »stadgandet i 3 §».

Därest andra stycket omarbetas i enlighet med vad lagrådet i första hand
hemställt, torde till 11 § 2 mom. första stycket böra göras ett tillägg av
innehåll att klander vid domstol må väckas allenast där rätten till talan ej
är försutten enligt vad i 7 § andra stycket är stadgat. Ett sådant tillägg
föranleder även ändring i ingressen.

17 §.

Justitierådet Ekberg:

Innebörden av ifrågavarande stadgande i dess nu gällande lydelse är ej
fullt klar. Tveksamhet kan sålunda råda, huruvida den årliga avgift, som
inmutaren har att erlägga till innehavaren av jorden, skall bestämmas med
hänsyn till hela det område, som inmutningen omfattar, eller allenast den
del av detta område, som inmutaren tager i anspråk för undersökningsarbete.
Stadgandet leder sitt ursprung från 11 § gruvstadgan. Sistnämnda
bestämmelse innehöll bland annat, att sedan mutsedel blivit utfärdad, ägde
inmutaren att anställa försöksarbete inom det inmutade området ävensom
begagna eller anlägga väg till stället samt att inmutaren för den mark han
sålunda begagnade skulle giva innehavaren av jorden, så länge försöksarbetet
fortginge, full ersättning i årlig avgift, som för varje år skulle be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

149

talas förskottsvis. Det tillädes, att i händelse anläggningen övergåves, innan
utmål därför blivit lagt, inmutaren skulle vara skyldig att ersätta jordägaren
eller den, som i hans ställe vore berättigad till sådan gottgörelse, all
skada, som marken genom försöksarbetet kunde ha tagit för framtiden, ävensom
att inmutaren ansvarade under tiden till dess denna ersättning blivit
erlagd för fulla beloppet av den årliga avgiften för markens begagnande.
Avfattningen av denna bestämmelse kan knappast föranleda tvivel om att
meningen var, att den årliga avgiften skulle, så länge som försöksarbete
bedreves, utgå för hela det inmutade området jämte väg dit, oavsett huruvida
detta område nyttjades för dylikt arbete i sin helhet eller blott till viss
del. Förarbetena till gruvstadgan giva ytterligare stöd för denna tolkning,
vilken jämväl har förespråkare i doktrinen. I betraktande av att det inmutade
området enligt gruvstadgan icke omfattade större område än en
omkrets med 100 meters avstånd från inmutningspunkten har ju lagstiftaren
rent praktiskt sett ej haft anledning att räkna med annat än att området
i sin helhet erfordrades för försöksarbetet. Måhända har hänsyn också
tagits därtill att inmutaren, om han ej ville fortsätta detta arbete, hade
möjlighet att låta gruvrätten sönas. — Vid den omarbetning av gruvlagstiftningen,
som verkställdes av gruvlagstiftningskommittén och resulterade i
dess år 1919 framlagda betänkande, utbrötos föreskrifterna om årlig avgift
och skadestånd från det sammanhang, vari dessa förekommo i gruvstadgan,
och upptogos i en särskild paragraf. Formuleringen av denna bestämmelse
ansluter sig — med vissa avvikelser, som torde vara utan betydelse för
förevarande frågas bedömande — nära till den, som bestämmelsen slutligen
fick. I sina motiv framhöllo de sakkunniga, att paragrafen i huvudsak överensstämde
med motsvarande bestämmelse i gruvstadgan. På grund härav
får anses, att förevarande stadgande har samma innebörd som 11 § gruvstadgan
i det hänseende, varom nu är fråga. Meningen lärer alltså vara, att
avgiften, som närmast kan betraktas såsom en arrendeavgift, skall bestämmas
med hänsyn till att hela det inmutade området disponeras av inmutaren
och att densamma skall utgå oförändrad under hela undersökningstiden,
oavsett i vilken utsträckning undersökningsarbetet bedrives inom området.

I vad sålunda får anses gälla avser förslaget att göra den modifikationen,
att den årliga avgiften icke skall utgå för annan mark än den som under
varje år av undersökningstiden verkligen tages i anspråk av inmutaren för
undersökningsarbete.

Huruvida den avgift, varom här är fråga, bör vara enhetlig och fast för
hela undersökningstiden eller variabel är ett spörsmål, som kräver en avvägning
efter skälighet mellan markinnehavarens och inmutarens stridiga
intressen men även tillbörligt beaktande av det praktiska livets krav på enkla
regler, vilka lämna minsta möjliga utrymme för tvister mellan kontrahenterna.
Sett ur inmutarens synpunkt framstår det såsom naturligt, alt avgiften
icke bör utgå för annan mark än den, som denne verkligen tager i
anspråk för undersökningsarbete. Såsom ytterligare skäl för en variabel avgift
har åberopats, att det kan vara erforderligt att taga olika områden i

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

anspråk under olika år utan att det är möjligt att i förväg fastställa huru
härmed kommer att förhålla sig. Emellertid kunna samma omständigheter,
särskilt svårigheten att på förhand överblicka omfattningen av undersökningsarbetet,
anföras såsom skäl jämväl för en enhetlig avgift för hela
undersökningstiden.

Gruvlagstiftningen är till sin natur en expropriationslagstiftning. Till förmån
för inmutaren nödgas markinnehavaren underkasta sig inskränkning
i sin förfoganderätt över det inmutade området. Även om inmutaren begagnar
allenast en del av detta område för undersökningsarbete, måste markinnehavaren
likväl vara beredd på att inmutaren kan komma att taga ytterligare
mark av inmutningen i anspråk. Härigenom inskränkes markinnehavarens
möjlighet att nyttja området på det sätt, som för honom är mest
ekonomiskt. Denna olägenhet torde knappast i allmänhet kunna hänföras
till sådan förlust, skada eller intrång, som enligt sista stycket i förevarande
paragraf medför ersättningsskyldighet för inmutaren. Det kan därför, såsom
kommerskollegium antytt, vara rimligt, att markinnehavaren icke går
miste om sin årshyra så länge som han måste vara beredd på att inmutaren
kan fordra att få anställa nya arbeten på hans mark.

Såsom skäl för en variabel avgift har vidare anförts, att då fråga vore
om värdefullare mark, det vore angeläget, att markinnehavaren kunde nyttja
de delar av det inmutade området, vilka ej erfordrades för undersökningsarbetet.
Tankegången i förslaget är, att markinnehavaren senast när förskottsbetalningen
erlägges skall erhålla kännedom om att viss av inmutaren i
anspråk tagen mark får disponeras av markinnehavaren under det kommande
året. Förskottsbetalningen behöver emellertid ej betalas förrän vid
slutet av det år, varunder den skall erläggas. Det är därför möjligt, att
markinnehavaren får vetskap om inmutarens dispositioner för ett kommande
år först så sent, att han icke kan under detta nyttja marken på det för
honom fördelaktigaste sättet. Att märka är att man här icke har att göra
med beräkning efter kalenderår utan att årsberäkningen löper efter dagen
för mutsedelns utfärdande. (Jfr 19 §.) Den föreslagna ordningen kan alltså
under vissa omständigheter medföra olägenhet för markinnehavaren, för
vilken olägenhet denne ej torde kunna regelmässigt påräkna gottgörelse i
annan ordning.

Härtill kommer, att den praktiska räckvidden av den förmån, som förslaget
avser att bereda inmutarna, icke lärer vara stor. Lagändringen får
betydelse allenast i de säkerligen fåtaliga fall, då mera värdefull mark inmutas.
Utredningsmannen har själv framhållit, att det här i regel vore
fråga om relativt ringa belopp (25 å 50 kronor per utmål). Det kan också
antagas, att även beträffande mera värdefull mark den besparing, som förslagets
antagande skulle medföra för en inmutare, är av underordnad betydelse
med hänsyn till de kostnader, som denne ändock måste räkna med
för bedrivande av gruvarbete, i synnerhet som det — frånsett vissa undantagsfall
—- allenast är en jämförelsevis kort tid, tre år från mutsedelns utfärdande,
som undersökningsarbetet får fortgå. I detta sammanhang torde

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ej heller böra förbises, att därest inmutaren och markinnehavaren ej sämjas
om beloppet av den årliga avgiften, den senare jämlikt 18 § äger påkalla
skiljedom eller hänskjuta tvisten till domstols avgörande, och att han, där
han ej uppenbarligen utan skäl påkallat förfarandet, icke får förpliktas att
ersätta därav föranledda kostnader. Vill det sig riktigt illa, skulle dylika
tvister enligt den föreslagna ordningen kunna förekomma varje år under
försökstiden och reducera den avsedda besparingen för inmutaren.

Såsom av det sist anförda framgår, kan införandet av en variabel avgift
medföra ökad risk för slitningar och tvister mellan kontrahenterna. Ur
praktisk synpunkt har därför det nuvarande systemet med en från början
bestämd, för hela undersökningstiden enhetlig och fast arrendeavgift sina
fördelar. Enighet synes också råda om att sistnämnda system är det ändamålsenligaste
i de flesta fallen, och det kan icke tillrådas, att såsom i förslaget
skett ett lagstadgande, vilket framträder som allmängiltigt, får sitt
innehåll avpassat efter undantagsfall, medan det enligt vad av remissprotokollet
framgår tyst underförstås, att den givna regeln, såsom mindre lämplig
för det stora flertalet fall, skall genom överenskommelse sättas ur kraft
i dessa.

Vid nu angivna förhållanden kan det ifrågasättas, huruvida tillräckliga
skäl föreligga att genomföra förslaget samt huruvida det icke är att föredraga,
att frågan om minskning av den årliga avgiften på grund av att icke
hela det inmutade området erfordras för undersökningsarbete liksom hittills
får bero på överenskommelse mellan inmutaren och markinnehavaren.

19 §.

Lagrådet:

Beträffande den föreslagna ändringen i tredje stycket anser lagrådet
det vara önskvärt, att orden »utan nämnvärd olägenhet» utbytas mot uttrycket
»utan olägenhet eller med allenast ringa sådan».

I fjärde stycket har upptagits en ny bestämmelse därom, att ifall ansökningen
om förlängning av undersökningstiden grundas på att arbetet
till följd av tvist icke bedrivits, arbetet dock ej må, sedan tvisten blivit
slutligen avgjord, fortgå med mindre inmutaren underrättat bergmästaren
om tvistens avgörande. Eftersom det förutsättes, att arbetet legat nere, är
ordet »fortgå» mindre lämpligt och synes därför böra ersättas med ett uttryck,
som bättre passar i sammanhanget, förslagsvis »bedrivas».

Sistnämnda bestämmelse bär ej förbundits med någon påföljd för den
händelse att inmutaren företager undersökningsarbete utan att underrätta
bergmästaren om tvistens avgörande. Förfarandet torde emellertid, åtminstone
i vissa fall, kunna hänföras under strafflagen.

21 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i 2 mom. 2) skulle bliva mera lättläst, därest föreskrifterna
om kartans skala utbrytas och upptagas såsom ett särskilt stycke
sist i momentet.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

23 §.

Justitierådet Ekberg:

Såsom departementschefen erinrat, innefatta bestämmelserna om inmutningsförfarandet
och utmålsläggningen en av lagen medgiven och reglerad
ockupations- och expropriationsrätt till vissa naturtillgångar jämte för
deras utnyttjande erforderlig mark. Jordägaren kan därför ha ett viktigt
intresse att bevaka vid hithörande förrättningar. Vid utmålsförrättning
skall bestämmas icke blott omfattningen av den mark, som skall tagas i
anspråk för arbete ovan jord in. in., utan jämväl lösen för denna mark
och annan ersättning, vartill jordägaren kan vara berättigad. Det är därför
av synnerlig vikt för jordägaren att han blir kallad till denna förrättning
och att kallelsen sker i så god tid att han på ett tillfredsställande sätt
kan bevaka sin rätt -säd förrättningen. Detsamma gäller i mer eller mindre
mån även andra sakägare, som omförmälas i 21 § 1 mom. 4 och 5. Nuvarande
lag innehåller därför föreskrifter därom att kungörelse om utmålsförrättningen
med uppgift å tid och ställe för densamma samt angående
ansökningens innehåll skall av bergmästaren minst trettio dagar före förrättningen
införas i allmänna tidningarna och tidning i orten, att kungörelsen
dessutom skall genom bergmästarens försorg sändas till kända sakägare
i rekommenderat brev, att kungörelsen skall avsändas i så god tid,
att densamma kan komma mottagaren till handa minst trettio dagar före
förrättningen, att om kungörelse till förrättningen icke utfärdats eller delgivits
sakägare på det sätt eller inom den tid, som sålunda stadgats, och
sakägare uteblir från förrättningen, denna skall uppskjutas till annan dag
för den uteblivnes behöriga kallande, medan i annat fall den omständigheten
att annan sakägare än sökanden uteblir från förrättningen icke hindrar
att denna fortgår, samt att om sakägare kommit tillstädes, oaktat han
icke blivit kallad inom föreskriven tid, förrättningen på därom framställd
begäran må uppskjutas, där så finnes skäligt.

I dessa föreskrifter föreslås nu den ändringen, att om delgivning med
viss sakägare ej kunnat ske på ovan anfört sätt, bergmästaren skall föranstalta
om att kungörelsen sist å åttonde dagen före förrättningen delgives
sakägaren på sätt som är stadgat för delgivning av stämning i tvistemål.

Den tid av trettio dagar, som sakägare normalt skall ha till sitt förfogande
för att bereda sin talan vid utmålsförrättningen, förkortas alltså i
detta fall till åtta dagar. Denna tid kan emellertid under vissa förhållanden,
exempelvis då sakägaren är bortrest eller vårdas å sjukhus, vara för
kort för att han skall kunna på ett tillfredsställande sätt utföra .sin talan
vid förrättningen. I rättssäkerhetens intresse synes därför den tid, före
vilken delgivning sist skall ske, böra förlängas, förslagsvis till fjorton dagar
före förrättningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17. ] 53

31 §.

Lagrådet:

Jämlikt första stycket i lagrummets nuvarande lydelse gäller, att om
vid utmålsförrättning föreligger i 5 § omförmält hinder mot inmutning,
hindret skall, där det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, gälla
även i fråga om utläggande av utmål. Denna föreskrift har i förslaget uppmjukats
genom en tilläggsbestämmelse, att utmålet dock må omfatta annat
inmutat område eller område, som enligt 5 § 8) skall vara likställt
med inmutat område, därest innehavaren därtill lämnar sitt medgivande.
I fråga om detta stadgande har lagrådet ingen saklig erinran att göra men
förordar med hänsyn till avfattningen av 5 § 8), att orden »i där berört
avseende» eller annat motsvarande uttryck inskjutes närmast före orden
»vara likställt», varjämte i tydlighetens intresse efter ordet »innehavaren»
torde böra tilläggas »av inmutningsrätten».

Andra stycket avser bland annat att reglera i vad mån vid utmålsläggning
må tagas i anspråk annat inmutat område än sådant, som beröres av
föreskrifterna i första stycket. Härom stadgas i förslaget, att vid utmåls
utläggande utanför det inmutade området skall vidare iakttagas att annat
inmutat område, som ej förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, ej
må utan medgivande av innehavaren beröras i vidare mån än som erfordras
för att utmålet skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer vilka
tangera förstnämnda inmutade område. Bortsett från det mindre egentliga
i själva uttrycket »inmutat område, som ej förefanns redan vid mutsedelns
utfärdande», synes mot nämnda bestämmelse kunna riktas även
en .saklig anmärkning. Den torde nämligen såtillvida vara vilseledande, att
det kan finnas annat inmutat område som, ehuru det ej var inmutat redan
vid mutsedelns utfärdande, icke alls får tagas i anspråk vid utmålsläggningen
utan innehavarens medgivande. Härvid åsyftas det fallet, att
denne innehavares inmutningsrätt, ehuru mutsedeln utfärdats senare än
utmålssökandens mutsedel, likväl jämlikt 3 § första stycket har företräde,
enär ansökningen om inmutningsrätt inkommit till bergmästaren tidigare
än utmålssökandens motsvarande ansökning. Den andres inmutade område
får då enligt första stycket i förevarande paragraf, jämfört med 5 § 8),
icke utan hans medgivande till någon del tagas i anspråk vid utmålsläggningen.
Med hänsyn härtill är, såsom förut framhållits, den föreslagna avfattningen
av andra stycket ej fullt lyckad. Innehållet däri skulle bringas
till bättre överensstämmelse med första stycket och även komma att närmare
ansluta sig till motsvarande nu gällande stadgande, därest orden
»annat inmutat område, som ej förefanns redan vid mutsedelns utfärdande»,
ersattes med »annat inmutat område, som ej avses i första stycket».

35 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall bergmästaren vid utmålsförrättningen uträkna
och i protokollet anteckna beloppet av den årliga försvarsavgift, som eu -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ligt 55 § skall erläggas för utmålet. Uti ett i remissprotokollet återgivet uttalande
i promemorian framhålles, att hinder ej torde möta mot att kommerskollegium
på klagan upptager frågan om försvarsavgiften i administrativ
ordning. I anledning härav vill lagrådet erinra, att av 41 § tydligt
framgår att, om någon är missnöjd med bergmästarens vid utmålsföirättning
gjorda bestämmande av försvarsavgift, talan därom, vid äventyr av
dess förlust, skall inom viss tid instämmas till domstol. Någon möjlighet
till klagan i administrativ ordning över beslut, som i samband med utmåls1''örrättning
meddelats om försvarsavgift, lärer därför icke föreligga.

Det föreslagna tillägget till förevarande paragraf upptager bestämmelser
om skyldighet för bergmästaren att till jordägare lämna vissa uppgifter rörande
försvarsavgiften. Huruvida sådana bestämmelser, vilka äro av övervägande
instruktionell natur, lämpligen böra upptagas i själva lagen synes
tveksamt. Det kan med fog göras gällande, att lagtexten icke bör tyngas av
föreskrifter, som lika väl kunna meddelas i administrativ ordning. Väljes
sistnämnda utväg, vinnes också den fördelen att bestämmelserna kunna
göras mera utförliga än som är möjligt, därest de skola erhålla plats i
lagen.

36 §.

Lagrådet:

I remissprotokollet har framhållits, att mark, då den blivit löst, inginge
i gruvegendomen såsom löst mark. Gruvinnehavaren behövde sålunda ej
riskera, att ytterligare ersättningsskyldighet uppkomme i framtiden för
marken. Om gruvinnehavaren själv ägde marken och fråga om lösen därför
ej uppkomme, kunde ny gruvinnehavare i framtiden nödgas lösa marken,
eftersom den ej tillförts gruvan genom lösningsförfarande. Det vore ett
befogat intresse, att även då gruvinnehavaren ägde marken, denna kunde
med laga verkan hänföras till gruvan såsom löst mark. Såsom tillägg till
förevarande paragraf föreslår departementschefen därför i ett nytt moment
ett särskilt förfarande, varigenom mark, som erfordras för något i 36 §
1 mom. avsett ändamål och som äges av gruvinnehavaren själv, blir att likställa
med löst mark, om gruvinnehavaren det önskar.

I anledning härav vill lagrådet erinra om att en inmutare jämlikt gruvlagen
genom inmutning och utmålsläggning förvärvar rätt att inom utmålet
med andras uteslutande bearbeta viss å egen eller annans grund belägen mineralfyndighet.
Såsom under förarbetena till nämnda lag framhållits, är
denna rätt till sin juridiska natur en begränsad sakrätt till fast egendom av
en säregen art.

Sålunda förvärvad rätt till gruva med vad därtill hör kan överlåtas, och
överlåtelsen får, om den är skriftligen avfattad och anmäles för bergmästaren,
bindande verkan icke blott för kontrahenterna utan även för tredje man
och således också för överlåtarens rättsinnehavare och borgenärer.

Till gruvegendomen hör icke blott själva gruvan utan jämväl för gruvdriften
avsedda byggnader, stängsel, ledningar och andra anläggningar,

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

varom är sagt i 2 § lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är
att hänföra. Enligt uttryckligt stadgande i 4 § sagda lag få icke dylika
anläggningar, ändå att de tillhöra ägaren av den jord varå gruvan är belägen,
hänföras till denna jord.

Alt märka är vidare, att gruva jämte för gruvdriften avsedda lösa inventarier,
råvaror och i rörelsen frambragta alster kan vara föremål för förlagsinteckning.

IVdligt är, att till gruvegendomen hör också den rätt, som gruvinnehavaren
genom utmålsförrättningen erhållit till sådan inom utmålet befintlig
mark, som tages i anspråk för gruvarbetet ovan jord, liksom till den mark
utom utmålet, som anvisas för något i 34 § gruvlagen angivet ändamål. Sådan
mark skall jämlikt 33 och 34 §§ särskilt utstakas, inläggas å kartan och
i protokollet beskrivas.

Någon uttrycklig bestämmelse om att omförmälda rätt till mark är en
integrerande del av gruvrätten finnes visserligen icke i gruvlagen, men eftersom
gruvdrift över huvud taget icke är möjlig utan dispositionsrätt till
mark för nödiga byggnader och andra anläggningar, måste det anses ligga
i sakens egen natur att den av gruvinnehavaren förvärvade rätten till sådan
mark ingår i själva gruvrätten. Sistnämnda rätt skulle eljest vila på
alltför löslig grund. Att omförmälda dispositionsrätt har bästa rätt i den
fastighet, vartill marken hör, framgår för övrigt indirekt av stadgandena i
43 § gruvlagen och 24 § 2 mom. inteckningsförordningen.

Frågan är emellertid, när rätten till mark blir en integrerande del av
gruvrätten samt under vilka förutsättningar detta sker. Erläggandet av
löseskillingen torde icke kunna anses utgöra det konstitutiva momentet.
Väl stadgas i gruvlagen, att mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager
i anspråk för arbete ovan jord, skall av honom lösas ävensom att för
mark utom utmålet, vilken upplåtes för något i 34 § avsett ändamål, lösen
jämväl skall erläggas, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet
eller lider synnerligt men av upplåtelsen. Lagen innehåller emellertid
icke någon bestämmelse att rätten till marken skall hänföras till
gruvegendom först sedan lösen guldits. Tvärtom uttalas i motiven, att i
lagen bibehållits den från gruvstadgan härrörande grundsatsen, att gruvinnehavaren
från och med utmålsförrättningens avslutande äger rätt att
taga den anvisade marken i besittning. (Se NJA 1939 avd. II s. 392.)
Med hänsyn härtill måste stadgandet i 54 § andra stycket att i dagen utmålet
må användas allenast till den del det blivit inlöst anses innebära,
att utmålet får användas endast med avseende å den del, som enligt vederbörligt
beslut skall lösas. Föreskriften anknyter till normalfallet, att
lösen skall erläggas. Av 38 § framgår emellertid, att det ej är nödvändigt,
att lösen alltid utgår. Sistnämnda lagrum giver nämligen kontrahenterna
full frihet att sämjas om lösen. Tydligt är, att ett dylikt avtal kan gå ut på
att lösen ej skall erläggas. Träffas avtal av detta innehåll, måste naturligtvis
i allt fall den upplåtna dispositionsrätten vara att hänföra till gruvegendomen.
Detta visar, alt nämnda rättsförhållandes uppkomst ej kan

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

vara beroende av att marken löses. Lagrådet vill för övrigt anmärka, att
det icke kan betraktas såsom säreget för expropriationsförfarande enligt
gruvlagen att lösen ej under alla förhållanden erlägges. Detta kan även
inträffa vid ett förfarande enligt lagen den 12 maj 1917 om expropriation.
Jämlikt 59 § i sistnämnda lag står det nämligen under vissa förutsättningar
parterna fritt att träffa överenskommelse rörande expropriationsersättningen;
och i motiven förutsättes, att en dylik överenskommelse kan
gå ut på att den mark, som exproprieras, avstås utan lösen. (Se NJA 1918
avd. II s. 240.)

Enligt lagrådets mening torde det konstitutiva momentet i stället vara
att söka i själva utmålsläggningen, varvid marken på sätt i 33 §, respektive
34 §, stadgas genom bergmästarens försorg blir särskilt utstakad, inlagd
å kartan samt beskriven i protokollet. Ett starkt stöd för denna mening
utgör den förut nämnda omständigheten att utmålssökanden äger tillträda
marken omedelbart efter utmålsförrättningens avslutande, medan
lösen skall erläggas inom 90 dagar därefter. Att slutpunkten i den expropriation,
som utmålsförrättningen avser, icke är löseskillingens erläggande
framgår också av 42 § tredje stycket, vari för underlåtenhet att inom
föreskriven tid gälda vid utmålsförrättningen fastställd lösen eller annan
ersättning stadgas bland annat den påföljden, att överexekutor äger på
framställning av den ersättningsberättigade förordna om gruvarbetets inställande
intill dess ersättningen erlägges eller uttages i exekutiv ordning.
Denna bestämmelse vore tämligen meningslös, om expropriationen ej vore
fullbordad förrän ersättningen guldits.

Om av nu anförda skäl åt gruvlagen måste beträffande det förut berörda
fallet, att markägaren avstår från lösen, givas den tolkningen att dispositionsrätt
till nödig mark kan förvärvas genom utmålsförrättningen,
oaktat lösen ej fastställts eller erlagts, får detta anses såsom uttryck för
en princip, som äger allmän giltighet och således gäller även då sökanden
själv tillhörig mark tages i anspråk för ändamål, som avses i 33 eller
34 §. Har i sådant fall den i nämnda lagrum angivna proceduren iakttagits,
får därför dispositionsrätt till marken — såsom utgörande en del av
gruvrätten ■— anses bestå mot ny ägare av marken, så länge som gruvrätten
äger bestånd. Denne kan följaktligen varken påkalla avhysning av
gruvinnehavaren från marken eller fordra lösen för densamma. Väl kan
det tänkas, att även om berörda procedur ej iakttagits, en mot ny markägare
gällande förfoganderätt förefinnes, men lagrådet har ej anledning att
gå närmare in på denna fråga.

Med den betydelse, som utmålsförrättningen sålunda har, är det av stor
vikt, att den mark, som skall tagas i anspråk för arbete ovan jord eller för
ändamål, som i 34 § sägs, blir noga preciserad vid förrättningen. Jämlikt
stadgandet i 33 § äger visserligen sökanden själv bestämma storleken av
det utrymme inom utmålet, som han vill taga i anspråk för arbete ovan
jord, men detta kan ej innebära, att han, när gruvdrift över huvud taget
är otänkbar utan att sådan mark tages i anspråk för nödvändiga anlägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

157

ningar, skulle kunna undandraga sig att vid utmålsförrättningen uppgiva
huru mycket mark ovan jord som han anser sig behöva, och det åligger
bergmästaren att tillse att uppgift härom lämnas och vidtaga därav betingade
åtgärder i enlighet med vad i vederbörande lagrum sägs. Likaledes
måste det ankomma på bergmästaren att klarlägga om och i vad mån
mark utom utmålet behöver anvisas. I de fall, vari utmålsläggning sker
för att komplettera en redan befintlig gruvanläggning och å annat utmål
finnas alla byggnader och andra anläggningar, som behövas för gruvdrift
jämväl å det utmål, som skall utläggas, erfordras visserligen ingen ny
mark, men det måste likväl, jämlikt 27 § första stycket jämfört med 33
och 34 §§, anses åligga bergmästaren att i ordningens intresse göra anteckning
härom i protokollet.

Med den tolkning, som lagrådet finner böra givas åt nu gällande bestämmelser,
äro särskilda lagstiftningsåtgärder i det syfte, som närmast
föranlett ändringsförslaget, icke nödvändiga. Därest anledning finnes till
antagande att bestämmelserna tillämpats på annat sätt än som får anses vara
det riktiga, är det emellertid önskvärt, att instruktionella föreskrifter meddelas
i administrativ ordning.

Ehuru såsom nu utvecklats det föreslagna tillägget till förevarande paragraf
icke torde vara behövligt för att i fall då gruvrätten och gruvmarken
vid tiden för utmålsläggningen ägas av samma person trygga gruvinnehavaren
mot risken att, sedan ändrade äganderättsförhållanden inträtt, nödgas
lösa den för gruvdriften erferderliga marken, synes likväl böra övervägas,
huruvida icke gällande bestämmelser böra kompletteras för att de skola tillgodose
inteckningshavares rätt. För den värdeminskning, som i nu avsedda
fall den intecknade fastigheten undergår i och med att dispositionsrätten
till en del av densamma blir hänförlig till gruvegendom, saknar inteckningshavare
rätt till gottgörelse. Detta måste ur principiell synpunkt anses otillfredsställande.
Emellertid bör erinras om att markägaren och gruvinneha.
varen i fall då lösen skall erläggas hava full frihet att med varandra överenskomma
om lösenbeloppet. Gruvlagstiftningssakkunniga framhöllo, att
med hänsyn till annans, närmast inteckningshavares, rätt det enligt expropriationslagen
visserligen i allmänhet icke stode parterna fritt att träffa
överenskommelse om expropriationsersättningen, men att de skäl som föranlett
denna grundsats icke ägde samma giltighet beträffande de ersättningsfrågor,
som avgjordes enligt gruvlagen. Den mark, varom vid utmålsförrättning
vore fråga, vore i regel av ett relativt obetydligt värde, och ersättningssummorna
vore därför i allmänhet små. Dessa belopps obetydlighet
gjorde, att inteckningshavarna i regel icke hade något att erinra mot att
jordägaren uppbure dem. Det syntes därför saknas anledning att övergiva
den enligt gruvstadgan gällande grundsatsen om rätt för jordägaren och
andra rättsägare att med utmålssökanden träffa uppgörelse angående ersättningsbeloppets
storlek, i synnerhet som någon olägenhet därav icke alls
försports. (Se NJA 1939 avd. II s. 380.)

De praktiska skäl, som föranlett regeln om parternas rätt att utan hänsyn

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

till inteckningshavare bestämma beloppet av lösen, kunna åberopas jämväl
mot att införa särskilda rättsregler till inteckningshavares skydd i fall där
gruvinnehavaren själv är markägaren och förty någon lösen ej kan ifrågakomma.
Den viktiga skillnaden föreligger likväl, att då marken äges av annan
än gruvinnehavaren lösen i regel erlägges, låt vara understundom med
belopp som icke motsvarar fastighetens värdeminskning, under det att i nu
ifrågavarande fall alls ingen lösen utgår och inteckningshavarna förty bliva
utan varje som helst gottgörelse. Det bör emellertid beaktas, att så kan vara
händelsen även då annan är markägare men denne av någon anledning, exempelvis
nära släktskap med gruvinnehavaren, avstår från lösen. Med hänsyn
till det jämförelsevis ringa belopp, varom i allmänhet kan vara fråga,
och den vidlyftiga procedur, som erfordras för att tillgodose inteckningshavarna,
anser lagrådet övervägande skäl tala för att ej göra ändring i vad
nu gäller.

Skulle emellertid särskilda bestämmelser till skydd för inteckningshavare
anses böra införas, torde dessa bestämmelser kunna utformas förslagsvis
så, att om gruvinnehavaren tillhörig mark, som därest den ägts av annan
skolat lösas, är besvärad av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller
om sådan mark kan jämlikt It kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta
för ogulden köpeskilling, skall mot lösen svarande belopp fastställas. Vidare
bör föreskrivas, att beloppet skall bestämmas av bergmästaren och gode
männen på sätt i 38 § sägs och att detsamma jämte ränta skall nedsättas
hos Konungens befallningshavande såsom i 42 § stadgas. Genom en sådan
föreskrift bliva reglerna i 42—44 §§ tillämpliga. Uppenbart är, att de i
37 § angivna grunderna för bestämmande av marklösen skola iakttagas.
För att säkerställa att i dessa fall, där förhållandena ju äro helt olika dem
i de vanliga fallen, nedsättning verkligen äger rum, torde sådan åtgärd böra
göras till villkor för att dispositionsrätten till marken skall vara att hänföra
till gruvegendomen. Bestämmelserna i fråga synas därför böra avslutas med
ett stadgande att i detta fall marken skall vara att anse såsom löst först
sedan nedsättning skett.

Lagrådet vill slutligen erinra, att därest — såsom lagrådet förordar —
ändring ej vidtages i förevarande paragraf, jämkning måste ske i ingressen
till lagförslaget ävensom att avfattningen av 37, 42 och 49 §§ jämväl är beroende
av nämnda förhållande.

37 §.

Lagrådet:

Därest såsom lagrådet hemställt ändring ej göres i 36 §, bör förevarande
paragraf bibehållas oförändrad, varjämte den hänvisning, som i ingressen
göres till samma lagrum, måste utgå.

42 §.

Lagrådet:

Beträffande första stycket vill lagrådet erinra, att den ändring, som här
föreslås, är betingad av det föreslagna nya momentet i 36 §. Om sistnämnda

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

159

lagrum i enlighet med vad lagrådet förordat bibehålies i oförändrat skick,
bör följaktligen ändring ej heller göras i omförmälda del av förevarande
paragraf.

45 §.

Lagrådet:

Beträffande villkoren för utvidgning av utmål skall jämlikt första stycket
i förevarande paragraf vad om utmålsförrättning är stadgat i tillämpliga
delar gälla med den modifikationen, att i fråga om utmålets utläggande utanför
det förut utmålslagda området hinder som i 5 § sägs skall gälla, ändå
att det tillkommit efter mutsedelns utfärdande. Härav följer, att den föreslagna
uppmjukningen av reglerna om hinder vid utmålsläggning — innebärande,
att utmål får utläggas över annat inmutat område, därest innehavaren
av detta lämnar sitt medgivande därtill — kommer att äga motsvarande
tillämpning i fråga om utvidgning av förut utmålslagt område. Detta
synes vara både ur principiell synpunkt riktigt och praktiskt ändamålsenligt.
Lagrådet vill därför, då förhållandet icke berörts under förarbetena,
allenast fästa uppmärksamheten å detsamma.

I fråga om utvidgning av ett genom uppdelning bildat utmål har departementschefen
framhållit, att det syntes nödvändigt att meddela regler om
hur utvidgningen finge ske. Gällde här de vanliga reglerna om utvidgning,
skulle det innebära bland annat, att efter uppdelningen vart och ett av de
nybildade utmålen kunde utvidgas till maximiarealen för utmål. I en ny
tredje punkt av andra stycket i förevarande paragraf föreslås därför, att genom
uppdelning uppkommet utmål får utvidgas högst till den storlek som
motsvarar dess andel i det ursprungliga utmålet. Lagrådet finner sig böra, i
förtydligande syfte, förorda en mera utförlig formulering av nämnda punkt.
Förslagsvis kan stadgas, att om uppdelning skett, därigenom uppkommet utmål
icke må genom utvidgning givas större areal än att denna kommer att
utgöra lika stor del av högsta medgivna areal för utmål som det nya utmålets
areal före utvidgningen utgjorde av det ursprungliga utmålet.

47 §.

Lagrådet:

Enligt sista punkten i det föreslagna nya tredje stycket skola inmularen
och kronan på begäran tillhandahålla varandra resultaten av verkställda
undersökningar. Vad i remissprotokollet anförts om detta stadgande giver
närmast vid handen, att därmed avsetts lämnande av uppgifter, muntliga
eller skriftliga, om de resultat som uppnåtts vid undersökningsarbeten. Lagtexten
är emellertid så avfattad att även annat än lämnande av sådana uppgifter,
t. ex. tillhandahållande av borrkärnor, faller under bestämmelsen.
Häremot synes intet vara att erinra. Det kan vara av stor vikt för bedömandet
av fyndighetens beskaffenhet att borrkärnor bliva tillgängliga för undersökning.
Däremot torde stadgandet icke kunna anses innebära, att skyldighet
föreligger att lämna uppgifter om kostnader för brytning eller om
andra ekonomiska förhållanden.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Justitierådet Ekberg:

De föreslagna bestämmelserna, att kronan, respektive jordägaren, i och
för utförande av undersökning skulle äga att i nödig utsträckning använda
för gruvarbetet avsedda anläggningar, som tillhöra gruvinnehavaren, utgöra
ett betänkligt ingrepp i dennes rätt och kunna lätt medföra tvistigheter
och svårigheter av olika slag. Jag anser mig därför icke kunna tillstyrka nu
berörda delar av det föreslagna nya stycket.

49 §.

Lagrådet:

Då kronan inträder i gruvföretag skall, för det fall att inmutaren själv är
jordägaren, kronan enligt förslaget ersätta honom för att mark tages i anspråk
för gruvdriften. Uppenbart är emellertid, ehuru detta icke direkt
framgår av lagtexten, att ersättning bör utgå jämväl för att lian eljest genom
gruvdriften lider förlust, intrång eller annan skada, där skadan är av
den natur att ersättning därför enligt 36 § skolat utgå till tredje man. De i
37 § angivna grunderna för ersättningens bestämmande böra därvid tilllämpas.
För undvikande av missförstånd torde ett tillägg med stadgande i
nu berörda avseenden böra fogas till det föreslagna nya stycket i punkten 3
av 1 mom.

Vad angår 1 mom. punkten 2 erinras, att ändring i denna punkt ej bör
vidtagas, därest lagrådets anmärkning vid 36 § i fråga om det där föreslagna
tilläggets behövlighet beaktas.

55 §.

Lagrådet:

Beträffande den jordägaren tillkommande andelen i försvarsavgift, som
ej uttagits utan innestår hos kommerskollegium, framgår av remissprotokollet,
att man tänkt sig att lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom
penningars nedsättande i allmänt förvar finge tillämpas. Huruvida
detta är möjligt finner lagrådet för sin del tvivelaktigt. I varje fall synes det
vara en onödig omväg, då hos kommerskollegium innestående medel av
förevarande beskaffenhet, jämlikt lagen den 29 maj 1942 om preskription av
rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet, under däri angivna betingelser
efter 21 års förlopp tillfalla kronan. Huruvida för ifrågavarande fall
särskilda bestämmelser med kortare preskriptionstid, såsom departementschefen
antytt, lämpligen böra införas är ett spörsmål, som lagrådet i detta
sammanhang icke finner anledning att upptaga till bedömande.

56 §.

Justitierådcn Ekberg och Strandberg samt regeringsrådet Björkholm:

Den årliga försvarsavgift, som gruvinnehavaren har att senast den 31
december förskottsvis för det kommande året erlägga till bergmästaren,
utgör enligt 55 § tio kronor för varje hektar eller överskjutande del av hektar
av utmålets areal. Hälften av avgiften tillfaller kronan och andra hälften

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

161

tillkommer den jordägare, på vilkens mark utmålet är beläget. Finnas inom
utmålet flera jordägare, skola de njuta lott i avgiften efter som de äga del
i jorden. Är gruvinnehavaren tillika ägare av mark inom utmålet, skall den
honom tillkommande andelen i avgiften icke uttagas. Därest gruvinnehavaren
försummar att senast den 31 december erlägga försvarsavgift för det kommande
året, blir jämlikt förevarande paragraf påföljden den, att han blir
skyldig att senast den 31 mars följande år till bergmästaren inbetala dubbel
avgift vid äventyr att rätten till gruvan eljest förverkas. Härutinnan föreslås
nu den jämkningen, att påföljden skall begränsas till dubbla beloppet av
vad gruvinnehavaren försummat att betala.

För att minska faran av att gruvrätten skulle komma att förverkas på
grund av ren glömska att inbetala den dubbla avgiften stadgar paragrafen i
sin nu gällande lydelse skyldighet för bergmästaren att senast den 15 januari
i rekommenderat brev till den i gruvregistret antecknade innehavaren av
gruvan eller anmäld gruvföreståndare översända påminnelse om avgiftens
erläggande med angivande av det belopp, som skall inbetalas, samt äventyret
om det försummas.

Lagen innehåller vidare i 35 § föreskrift, att bergmästaren skall vid utmålsförrättningen
med ledning av vad därvid utrönts rörande utmålets storlek
uträkna och i protokollet anteckna beloppet av den försvarsavgift, som
skail erläggas. Gruvinnehavaren är emellertid icke under alla förhållanden
pliktig att så länge gruvrätten består erlägga det sålunda fastställda beloppet.
Detta kan först och främst undergå förändring på grund av utvidgning
eller minskning av utmålets areal. Vid den förrättning, som i anledning av
sådan åtgärd hålles jämlikt 45 §, har bergmästaren att uträkna och bestämma
den nya försvarsavgift, som föranledes av utmålets ändrade areal. Även
andra omständigheter kunna emellertid inverka på storleken av den avgift,
som gruvinnehavaren skall betala. Såsom redan blivit nämnt, är nämligen
gruvinnehavaren, då han tillika är ägare av mark inom utmålet, berättigad
att avdraga den honom såsom jordägare tillkommande andelen i försvarsavgiften.
Förändringar i avseende på äganderätten till mark inom utmålet
kunna således påverka storleken av det belopp, som gruvinnehavaren h;ir att
erlägga. Detta belopp kommer att variera i den mån gruvinnehavaren förvärvar
eller avhänder sig mark inom utmålet. Vidare påverkas beloppet, om
gruvrätten övergår från en innehavare, som är markägare, till någon, som
icke är det eller som äger mer eller mindre mark än överlåtaren, eller tvärtom
från icke-markägare till markägare. Såsom i promemorian erinrats kunna
således ej sällan svårigheter föreligga, särskilt för bergmästaren, att exakt
beräkna vad gruvinnehavaren har att erlägga i försvarsavgift. Enär jordägarna,
där flera sådana finnas inom utmålet, skola njuta lott i avgiften
efter som de äga del i jorden, kunna komplikationer också uppstå på grund
av ovisshet om storleken av den areal som gruvinnehavaren tillhörig mark
inom utmålet omfattar. Såsom under förarbetena till det föreliggande lagförslaget
framhållits förefinnes alltså enligt gällande bestämmelser — trots
den påminnelse, som bergmästaren skall göra — risk för att gruvrätten kan
komma att förverkas på grund av förbiseende eller ursäktligt misstag.

11 Bilxang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 17.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

För minskande av omförälda risk äro olika vägar tänkbara. Departementschefen
har ansett, att det lämpligaste vore att knyta förverkandet till
försummelse av gruvinnehavaren att, efter erhållen del av bergmästarens
påminnelse, senast den 31 mars inbetala däri angivet belopp. Förslagets
utformning är emellertid ej fullt tillfredsställande. Enligt ordalydelsen
skulie nämligen förverkandepåföljd inträda även för det fall att bergmästaren
i påminnelsen av ursäktligt förbiseende, exempelvis på grund av
ovetskap om inträffad förändring beträffande äganderätten till mark inom
utmålet, angivit vad gruvinnehavaren har att gälda till för högt belopp
samt denne senast den 31 mars inbetalar det riktiga beloppet men
icke det i påminnelsen angivna. Det synes icke vara rimligt att påföljd
av förverkande skall inträda i det omförmälda fallet. Måhända är detta
ej heller förslagets mening, men jämväl av vissa uttalanden i promemorian
skulle kunna dragas den slutsatsen, att gruvinnehavaren under alla
förhållanden vore skyldig att inbetala hela det i påminnelsen angivna beloppet,
om han ville undvika att gruvrätten skulle förklaras förverkad, och
att han sedan finge söka åter vad han erlagt för mycket. I omförmälda hänseende
synes en omredigering av lagtexten önskvärd. Förslagsvis kan detta
ske på det sättet, att i sista punkten av andra stycket orden »det i påminnelsen
angivna beloppet» utbytas mot uttrycket »det felande beloppet» samt
att till denna punkt fogas en ny mening, innehållande att gruvrätten dock
ej skall vara förverkad, där det i påminnelsen angivna beloppet inbetalats
senast den 31 mars, ändå att detta belopp understiger vad rätteligen bör
uttagas.

Justitierådet Ljunggren:

Avsikten med det remitterade förslaget i förevarande hänseende är, att
gruvinnehavarens berättigade intresse av ökad trygghet för gruvrätten skall
tillgodoses, så att riskerna för förverkande på grund av ursäktligt förbiseende
eller misstag såvitt möjligt undanröjas. Detta har ansetts kunna ske
genom att förverkandepåföljden, som skall beslutas av bergmästaren och
alltså ej inträda automatiskt, knytes till försummelse att betala det i bergmästarens
påminnelse preciserade beloppet. Man har sålunda velat frikoppla
förverkandet från den stundom vanskliga och osäkra bestämningen av
vad som rätteligen skall erläggas i försvarsavgift.

Det måste betraktas som önskvärt att ett förverkandebeslut, som skall
meddelas i administrativ ordning, kan knytas till ett enkelt och klart faktum,
som är lätt att konstatera och knappast kan göras till föremål för
tvist. Detta önskemål blir ej tillgodosett, om man beträffande gruvinnehavarens
prestation för att undvika förverkande såsom alternativ inför, att
han erlägger dubbla beloppet av vad han försummat att betala av det han
rätteligen skolat erlägga. Fastställande av detta belopp, eventuellt i domstolsväg,
kan komma att kräva en vidlyftig utredning och draga långt ut på
tiden. Det är att märka, att enligt förslaget förutsättning för förverkande är
att bergmästaren meddelat beslut därom före årets utgång. Är tvist om för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

163

svarsavgiftens storlek anhängig vid domstol, kan bergmästaren således ej
låta med beslut i ärendet anstå till dess lagalcraftvunnen dom föreligger.

I själva verket torde man bäst tillgodose gruvinneliavarens intresse av
trygghet mot förverkande på grund av misstag eller förbiseende genom att
ej indirekt animera honom till inbetalning av ett lägre, kanske obetydligt
lägre belopp än bergmästaren för honom angivit. Han skulle därigenom utsätta
sig för den största risk då han ju icke, där frågan om det rätta beloppet
är tvistig, kan vara fullt säker på att hans egen beräkning är riktig. Det må
tillika påpekas, att det här är fråga om ett relativt ringa belopp, som i ett
visst enstaka, sällan förekommande fall skall av gruvinnehavaren erläggas.

Skulle däremot frågan om det rätta beloppet icke vara tvistig utan det
i stället i något undantagsfall förhålla sig så, att bergmästaren i påminnelsen
gjort en misskrivning eller eljest något uppenbart fel beträffande beloppets
storlek, torde det enligt min mening vara väl förenligt med den
föreslagna lagtexten, att saken ordnas utan att gruvinnehavaren skall behöva
betala det uppenbart oriktiga beloppet, som angivits i påminnelsen.
Gruvinnehavaren har då all anledning att, så snart han fått påminnelsen, för
bergmästaren påpeka det förelupna misstaget. Bergmästaren bör då, redan
i samband med att inbetalning sker, kunna rätta till misstaget genom att
rent formellt tillställa gruvinnehavaren en ny påminnelse. Att detta sker
efter den stadgade tiden för delgivning av påminnelse saknar betydelse,
därest det sker i samband med att gruvinnehavaren verkställer inbetalning.
Vad nu sagts torde även äga tillämpning, då en ostridigt felaktig uppgift
i den ursprungliga påminnelsen icke kan läggas bergmästaren till last utan
beror på att han, måhända på grund av gruvinnehavarens underlåtenhet att
lämna honom erforderliga uppgifter exempelvis om äganderättsförhållandena
rörande gruvmarken, saknat möjlighet att rätt bestämma beloppet.
Men även om saken av någon anledning icke blir formellt ordnad redan i
samband med inbetalningen, bör bergmästaren enligt en förnuftig tolkning
av lagen icke meddela förverkandebeslut, om han skulle finna att det inbetalade
beloppet, ehuru lägre än det han i påminnelsen angivit, uppenbarligen
är det rätta.

Gruvlagens övergångsbestämmelser.

Lagrådet:

Lagrådet ifrågasätter, huruvida icke de föreslagna reglerna om beloppet
av försvarsavgift efter utvidgning eller sammanläggning av utmål skulle
komma till klarare uttryck, om stadgandet gåves ungefärligen den avfattningen
att den årliga försvarsavgiften ej må överstiga femtio kronor för
varje utmål; skolande likväl, där efter den 31 december 1939 utmål utvidgas,
vad nu sagts gälla allenast den del som sagda dag ingick i utmålet samt,
där efter nämnda tidpunkt utmål sammanlägges med annat utmål, ettvart
av de i sammanläggningen ingående utmålen i det avseende varom nu är
fråga fortfarande anses som särskilt utmål.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Övergångsbestämmelserna.

Justilieråden Ekberg och Ljunggren:

Enligt punkt 2 i gruvlagens övergångsbestämmelser gäller, att föreskrifterna
i 39—48 §§ i 1884 års gruvstadga i fråga om arbetsskyldighet och vilostånd
icke skola tillämpas på äldre utmål utan i stället bestämmelserna i
7 kap. gruvlagen med iakttagande dock, bland annat, att den årliga försvarsavgilten
för dessa utmål ej må överstiga 50 kronor för varje utmål. i vad
sålunda gäller föreslås i det remitterade förslaget ändring av innebörd att,
där efter gruvlagens ikraftträdande utmål utvidgats eller sammanlagts med
annat utmål, avgiftens maximering till 50 kronor skall gälla för den ursprungliga
delen av det utvidgade utmålet respektive ettvart av de i sammanläggningen
ingående utmålen. Jämlikt övergångsbestämmelserna till
lagförslaget skola de nya reglerna tillämpas beträffande avgift, avseende
tiden från och med år 1954, även såvitt avser utmål som utvidgats eller
sammanlagts under tiden mellan gruvlagens ikraftträdande och ikraftträdandet
av förevarande lag. Ur principiell synpunkt finna vi det ägnat att
ingiva vissa betänkligheter att göra de föreslagna reglerna tillämpliga å
redan skedda utvidgningar eller sammanläggningar. Å andra sidan kunna
praktiska skäl såsom önskvärdheten av enhetliga regler i ifrågavarande
avseende för alla jämlikt gruvlagen utvidgade eller sammanlagda utmål och
framför allt avgifternas jämförelsevis ringa ekonomiska betydelse åberopas
till stöd för den i förslaget valda lösningen av frågan.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

165

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 december 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
lagrådets den 19 november 1951 avgivna utlåtande över det till lagrådet den
25 maj 1951 remitterade förslaget till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni
1938 (nr 314).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Innebörden av begreppet tomtplats i 5 § 6) i dess nu gällande lydelse är,
såsom lagrådet påpekat, oklar. Det kan sålunda råda tvekan, huruvida med
bestämmelsen om skydd för tomtplats mot inmutning avses endast det fall
att på området finnes byggnad, som åtnjuter skydd mot inmutning enligt
vad i övrigt är stadgat i lagrummet. Syftet med ifrågavarande skyddsbestämmelser
måste emellertid anses vara att bereda skydd för »hus och hem». Med
hänsyn härtill vill jag ansluta mig till lagrådets förslag att göra skyddet
för tomtplats uttryckligen beroende av att tomtplatsen är belägen vid byggnad,
avsedd att stadigvarande användas till bostad.

Jag anser mig även kunna ansluta mig till den av lagrådet förordade ändringen
i det i 7 § föreslagna nya stycket. 1 de fall, då inmutningsansökningar
rörande ett och samma område inkommit samma dag, får hänvisning till
domstolsprövning sålunda preklusiv verkan. Denna ändring medför, såsom
lagrådet anfört, smärre jämkningar även i 5 § 8) och 11 § 2 mom. första
stycket samt i ingressen till lagförslaget.

Vad en av lagrådets ledamöter anfört rörande 17 och 23 §§ föranleder mig
icke att frångå det remitterade förslaget.

Lagrådet ifrågasätter, huruvida icke den i 35 § föreslagna tilläggsbestämmelsen
om skyldighet för bergmästaren att i anslutning till utmålsförrättningen
sända underrättelse till jordägarna rörande försvarsavgiften bör utfärdas
i administrativ ordning i stället för att upptagas i gruvlagen. Ehuru
bestämmelsen, såsom lagrådet framhållit, är av övervägande instruktionell
natur, anser jag dock, enär bestämmelsen är av stor vikt och gruvlagen

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

redan nu innehåller regler av liknande art, att den lämpligen bör inflyta i
själva lagen.

Vad beträffar det i 36 § föreslagna stadgandet om förfarandet vid utrnålsförrättningen
med sådan mark, som äges av gruvinnehavaren själv, anser
lagrådet, att gällande bestämmelser böra tolkas så att gruvinnehavarens
mark, som anvisats inom eller utom utmål enligt 33 eller 34 §, kan få karaktär
av löst mark, ehuru lösenförfarande ej tillämpats. Till den tolkning, som
lagrådet sålunda anvisat, ansluter jag mig. På grund härav och då behov ej
yppats att för de fall, varom här är fråga, tillgodose inteckningshavarnas
rätt genom att införa ett förfarande med skyldighet att nedsätta belopp,
motsvarande lösen för område som tages i anspråk för gruvdriften, torde
det i remissprotokollet framlagda förslaget om tillägg till 36 § böra utgå.
Med anledning härav böra av ändringsförslaget föranledda jämkningar i 37,
42 och 49 §§ jämväl bortfalla.

Med hänsyn till den oklarhet som varit rådande om innebörden av gruvlagens
bestämmelser i nu förevarande hänseende, torde det, såsom lagrådet
rekommenderat, få ankomma på kommerskollegium att i administrativ
ordning meddela föreskrifter om att bergmästarna vid utmålsförrättning
böra tillse att, såvitt möjligt, klarhet vinnes om vilken mark som skall anses
höra till gruvegendomen även i de fall där gruvinnehavaren själv är markägare.

I 45 § andra stycket har i remissprotokollet föreslagits en bestämmelse
att genom uppdelning uppkommet utmål får utvidgas högst till den storlek
som motsvarar dess andel i det ursprungliga utmålet. Lagrådet föreslår i förtydligande
syfte en mera utförlig formulering av innehåll att om uppdelning
skett, därigenom uppkommet utmål icke må genom utvidgning givas större
areal än att denna kommer att utgöra lika stor del av högsta medgivna
areal för utmål som det nya utmålets areal före utvidgningen utgjorde av det
ursprungliga utmålet. Denna innebörd av stadgandet torde emellertid med
tillräcklig tydlighet framgå av den i remissprotokollet använda formuleringen.
Denna formulering har fördelen av att vara betydligt kortare och
enklare än den av lagrådet föreslagna. Anledning synes därför knappast föreligga
att vidtaga den av lagrådet förordade omformuleringen.

Jag ansluter mig till vad lagrådet anfört angående tolkningen av det föreslagna
nya stadgandet i 47 § angående rätt till provborrning m. m. Däremot
kan jag ej finna fog för vad en lagrådsledamot andragit mot bestämmelsen
att kronan respektive jordägaren i och för utförande av undersökning skulle
äga att i nödig utsträckning använda för gruvarbetet avsedda anläggningar.
Om exempelvis undersökningen av praktiska skäl bör verkställas nere i
gruva, kan inmutaren självfallet icke få hindra undersökningen genom att
vägra provtagaren att använda gruvhissen för att komma ner till provtagningsplatsen.

Lagrådets erinringar beträffande det föreslagna tillägget till 49 § torde
böra beaktas.

I remissprotokollet har jag utgått från att lagen den 24 mars 1927 om

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

167

gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar är tillämplig,
då fråga är om försvarsavgifter, som innestå hos kommerskollegium för
jordägarnas räkning. Såsom lagrådet framhållit synes detta emellertid tvivelaktigt.
Lagen den 29 maj 1942 om preskription av rätt till medel som
innestå hos offentlig myndighet torde nämligen kunna tillämpas på dessa
avgiftsbelopp. Även enligt sistnämnda lag gäller emellertid att preskriptionstiden
är tjugu år och att den som inbetalat beloppet äger att under tjuguförsta
året lyfta beloppet. Huruvida dessa bestämmelser kunna anses i allo
lämpliga på försvarsavgifter som inlevereras till kommerskollegium torde,
såsom i remissprotokollet anförts, böra upptagas till övervägande av kommerskollegium.

Vad en av lagrådets ledamöter anfört i anslutning till 56 § rörande förutsättningarna
för förverkande vid underlåtenhet att inbetala i bergmästarens
påminnelser angivna belopp återgiver riktigt den avsedda innebörden av de
föreslagna bestämmelserna i detta hänseende. Det remitterade förslaget anser
jag, i likhet med denne lagrådsledamot, lämpligare än det förslag som
framlagts av lagrådets övriga ledamöter i denna del.

De förslag till ändringar av huvudsakligen redaktionell natur, som lagrådet
föreslagit i ingressen samt i 3 §, 11 § 2 mom., 19 §, 21 § 2 mom. 2)
och 31 § ävensom i gruvlagens övergångsbestämmelser, torde böra beaktas.

I enlighet med vad i det föregående förordats ha ändringar vidtagits i det
remitterade lagförslaget. Därjämte har förslaget undergått vissa smärre
jämkningar av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med det anförda jämkade
förslaget till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Georg Dahlin.