Kungl, Maj:ts proposition nr 17 (Proposition 1928:17)

Kungl, Maj:ts proposition nr 17.

Nr 17.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
arv m. m.; given Stockholms slott den 11 januari 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om arv;

2) lag angående införande av lagen om arv;

3) lag om allmänna arvsfonden;

4) lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken;

5) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken;

6) lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld
vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption; 8)

lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn
utom äktenskap;

9) lag angående ändring i 11 och 12 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap; 10)

lag om tillägg till 33 § konkurslagen; samt

11) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 12 häft. (Nr 17.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag om arv.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om skyldemans arvsrätt.

1 §•

Närmaste arvingar på grund av skyldskap äro arvlåtarens avkomlingar
(bröstarvingar).

Arvlåtarens barn tage lika lott. År barn dött, skola dess avkomlingar
träda i dess ställe och tage var gren lika lott.

2 §•

Finnas ej bröstarvingar, tage arvlåtarens fader och moder var hälften av
arvet.

År fader eller moder död, dele arvlåtarens syskon faderns eller moderns
lott. I avlidet syskons ställe träde dess avkomlingar, och tage var gren lika
lott. Finnas ej syskon eller avkomlingar av dem, men lever endera av arvlåtarens
föräldrar, tage denne hela arvet.

Äro halvsyskon efter arvlätaren, tage de med helsyskon eller deras avkomlingar
del i lott, som skolat tillfalla deras fader eller moder. Finnas ej helsyskon,
och äro båda föräldrarna döda, tage arvlåtarens halvsyskon hela arvet.
I avlidet halvsyskons ställe träde dess avkomlingar.

3 §•

Leva ej arvlåtarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar, tage
farfader, farmoder, morfader och mormoder arvet. Var ärve lika lott.

År farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, då dele den dödes barn
hans lott. Äro ej barn efter den döde, tage den andre av farföräldrarna eller
morföräldrarna eller, om även han är död men efterlämnat barn i annat gifte,
hans barn den dödes lott. Finnes ej arvinge å den sidan, gånge hela arvet
till arvingarna å den andra.

4 §•

Andra skyldemän än ovan sägs äga ej ärva.

Kungl. Maj:is proposition nr 17.

2 KAP.

Om makes arvsrätt; så oek om rätt för den först avlidne makens
arvingar i efterlevande makens bo.

1 §•

Yar arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarviDge, tillfälle kvarlåtenskapen
maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder,
syskon eller syskons avkomling, äge de, som då äro närmast till arv efter
den först avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan annorlunda
stadgas.

2 §.

Ägde vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem enskild
egendom, eller motsvarade eljest kvarlätenskapen efter den först avlidne
annan andel än hälften av makarnas egendom, tage de arvingar efter den
först avlidne som i 1 § nämnts, samma andel i boet efter den sist avlidne.

Har den först avlidne maken genom testamente förordnat, att något av
kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande maken,
varde avdrag härför gjort vid andelens beräkning.

3 §•

Har efterlevande maken genom gåvor eller eljest, utan tillbörlig hänsyn
till den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar, uppsåtligen orsakat
väsentlig minskning av sin egendom, skall av den lott, som vid efterlevande
makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna efter
den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet.
^Kan vederlag ej utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras, såframt den,
som mottog gåvan, insåg eller bort inse, att den lände arvingarna efter den
först avlidne till förfång. Talan härom må dock ej anställas, sedan fem år
förflutit från det gåvan mottogs.

4 §-

Överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess värde vid den
först avlidnes frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den efterlevandes
arvingar, såvitt visas, att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande
i arv, gåva eller testamente, eller ock må antagas, att boets förkovran
härrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död drivits
av den efterlevande.

Har efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande, som i 3 § avses,
skall, vid beräkning huruvida förkovran föreligger, kvarlåtenskapen ökas med
ett belopp, motsvarande den minskning av boet, som orsakats av efterlevande
maken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

5 §■

Har efterlevande maken, på sätt i 3 § sägs, uppsåtligen orsakat väsentlig
minskning av sin egendom eller fara för sådan minskning, förordne rätten,
på ansökan av skyldeman till den avlidne, som avses i 1 §, att så stor del
av efterlevande makens behållna egendom, som vid tiden för ansökningen
belöpte å arvingarna, skall avskiljas och ställas länder vård och fövaltning
av god man, varom förmäles i lagen om förmynderskap.

Efterlevande maken och de skyldemän till den först avlidne, som avses i
1 §, äga ock vinna avskiljande, varom i första stycket sägs, när de äro ense
därom. Går maken, i nytt gifte, äge såväl han som skyldeman vinna
avskiljande, om ansökan göres inom sex månader från äktenskapets ingående.

I fråga om mål angående avskiljande skall i tillämpliga delar gälla vad
om boskillnadsmål är föreskrivet; dock skall skyldeman, som ej deltagit i
ansökan om avskiljande, kallas att inställa sig i stad senast inom en månad
och på landet senast å viss dag under det ting, som infaller näst efter en
månad från ansökningen. Anteckningar om mål angående avskiljande skola
verkställas i den förteckning, som föres över boskillnadsärenden.

§ 6.

Har ej i målet om avskiljande uppteckning skett av efterlevande makens
tillgångar och skulder, sådana de voro, då ansökningen om avskiljande gjordes,
skall, sedan till avskiljande dömts, sådan uppteckning förrättas. Bouppteckning
skall av efterlevande maken med edsförpliktelse underskrivas
och en avskrift därav till rätten eller domaren ingivas.

Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader från det
förordnande om avskiljande meddelades, förordne rätten eller domaren magistratsperson,
landsfiskal, rättens betjänt eller annan lämplig person att
verkställa uppteckningen; och åligge det efterlevande maken att under
edsförpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skulder. Förrättningsmannen
har att till rätten eller domaren översända en avskrift av bouppteckningen.

År avskiljande sökt, och har, då ansökningen gjorts av skyldeman till den
först avlidne, skälig anledning därtill visats, skall rätten eller domaren, om
efterlevande maken eller skyldeman det äskar, meddela förordnande om boupptecknings
förrättande, efter vad förut i denna paragraf är sagt; och åligge
det förrättningsmannen att tillställa efterlevande maken ett exemplar av bouppteckningen
ävensom att till rätten eller domaren insända en avskrift
därav med underrättelse om dagen, då efterlevande maken erhållit bouppteckningen.

Riktigheten av upprättad bouppteckning vare efterlevande maken pliktig
att med ed inför rätten fästa, om det yrkas av skyldeman efter den först
avlidne eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före avskiljandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

7 §•

Då avskiljande sker, skall, såvitt ej annat följer av bestämmelserna i
detta kapitel, i tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat; dock
äge efterlevande maken ej rätt, varom i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken
sägs. Avskiljes egendom, som på grund av inteckning eller eljest
särskilt häftar för gäld, skall egendom tilldelas efterlevande maken till täckning
allenast för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur
egendomen. I avseende å lotternas utläggning skall vad om makes giftorättsgods
är sagt gälla om egendom, som under äktenskapet tillhört make,
och, såvitt angår den efterlevande, jämväl om egendom, som av honom för
värvats efter den först avlidnes frånfälle.

Sedan avskiljandet skett, må den däröver upprättade handlingen ingivas
till rätten; och skall anmälan om ingivandet och dagen därför ofördröjligen
göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten.

8 §•

Efterlevande maken äge under sin livstid uppbära den avskilda egendomens
avkastning. Den avskilda egendomen må ock, såvitt det av rätten prövas
erforderligt, användas till skäligt underhåll för efterlevande maken; vid
dennes död skall ersättning dock utgå, såvitt kvarlåtenskapen lämnar tillgång
därtill.

Avskild egendom må ej utmätas för efterlevande makens gäld, med mindre
egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför.

Avträdes efterlevande makens bo till konkurs på grund av ansökan, som
gjorts inom ett år från det den över avskiljandet upprättade handlingen ingavs
till rätten, skall, om den avskilda egendomens värde i märklig mån
översteg vad som rätteligen tillkom arvingarna efter den först avlidne, rättelse
på talan av konkursboet ske efter vad i konkurslagen sägs.

9 §■

Vid efterlevande makens död skall den avskilda egendomen eller vad som
trätt i stället för sådan egendom tillfalla de arvingar efter den först avlidne,
som i 1 § nämnts. Skulle de skyldemän till honom, som där avses, avlida
före efterlevande maken, gånge avskiljandet åter.

10 §.

Har förordnande om avskiljande ej meddelats, och skall förty vid efterlevande
makens död delning enligt 1—4 §§ ske, äge vardera makens arvingar
på sin lott bekomma egendom, som under äktenskapet tillhört den maken,
och den sist avlidnes arvingar jämväl egendom, som sedermera förvärvats av
denne. Fastighet må, även om den i värde överstiger vad å lotten belöper,
uttagas, om penningar lämnas till fyllnad av andra sidans lott.

6 Kungl. Maj ds proposition nr 17.

I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad om
bodelning är stadgat.

I avseende å dödsboets förvaltning ock ansvar för den dödes gäld skall
vad om arvinge är stadgat äga tillämpning jämväl å arvinge efter den först
avlidne.

11 §•

Har efterlevande maken gått i nytt gifte, skall vid hans död delning enligt
1—4 §§ av hans behållna giftorättsgods och enskilda egendom äga rum,
innan bodelning må förrättas.

Skall i efterlevande makens livstid bodelning äga rum mellan honom och
hans make i nytt äktenskap eller dennes arvingar, skall av efterlevande makens
behållna giftorättsgods och enskilda egendom före delningen uttagas
egendom till värde, motsvarande vad enligt 1—4 §§ belöper å den först avlidnes
arvingar.

Yad i 4 § stadgas för det fall, att egendom tillfallit efterlevande maken
i arv, gåva eller testamente, skall äpa motsvarande tillämpning, därest han,
till foljd av nytt gifte, vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt erhållit
egendom utöver vad förut tillkom honom.

12 §•

Om efterlevande maken jämlikt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt bekomma
hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidne, skall vad
ovan är stadgat om rätt för dennes arvingar i efterlevande makens bo ej
gälla.

13 §.

Yad i detta kapitel är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej äga
tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna på grund av hemskillnad levde
åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
då var anhängig eller vid bodelning i anledning av dödsfallet makarnas
giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken stadgas skall så delas,
som hade återgång skett.

14 §.

Har i fall, som avses i 1 §, arvlåtaren genom testamente tillagt efterlevande
maken hela kvarlåtenskapen eller andel därav eller återstoden, sedan
viss egendom eller visst belopp utgått, samt tillika bestämt, att efter makens
död annan skall efterträda honom i rätten därtill, äge vad ovan är stadgat
motsvarande tillämpning, såframt ej i testamentet annorlunda föreskrivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

3 KAP.

Om den arvsrätt, som tillkommer barn utom äktenskap, så ock om

arvsrätt efter sådant barn.

1 §•

Barn utom äktenskap eller dess avkomlingar tage arv efter barnets moder
och mödernefränder och ärvas av dem, såsom vore barnet av äktenskaplig
börd.

2 §•

Är barnet trolovningsbarn eller har fadern avgivit förklaring, att barnet
skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd,
tage barnet arv efter fadern och fadern efter barnet, såsom vore barnet av
äktenskaplig börd. I andra fall njute barnet och fadern ej arvsrätt efter
varandra. Mellan barnet och dess fädernefränder äge ej arvsrätt rum.

Om barn utom äktenskap, som ägt ärva fadern, är avlidet, tage dess avkomlingar
arv efter honom och han etter dem, pa sätt i 1 kap. är stadgat.

3 §-

Förklaring, varom i 2 § sägs, skall avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna
i församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes
närvaro inför landsfiskal eller notarius publicus eller ock i skriftlig, av två
personer bevittnad handling, som företetts inför barnavardsmannen eller
barnavårdsnämnden. Förklaringen må givas jämväl före barnets födelse.
Har barnet uppnått myndig ålder, vare förklaringen ej gällande, med mindre
den godkänts av barnet i den ordning, varom nyss är sagt.

4 KAP.

Om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn.

Adoptivbarn äge lika med barn i äktenskap taga arv efter adoptanten,
dock att bröstarvinge ej skall i följd av adoptivbarns arvsrätt lida intrång
i sin laglott.

Är adoptivbarn dött, tage dess avkomlingar den del av arvet, som skolat
tillkomma adoptivbarnet.

2 §•

Utan hinder av adoptionen äge adoptivbarnet och dess skyldemän rätt till
arv efter varandra, såvitt ej annat följer av vad nedan sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

3 §•

Har adoptivbarn på grund av arv eller testamente erhållit egendom efter
adoptant, och dör barnet utan att efterlämna bröstarvinge, äge, där barnet
var adopterat av makar och en av dem lever, denne samt eljest adoptants
avkomlingar rätt att före adoptivbarnets skyldemän taga arv efter barnet
till så stor del av kvarlåtenskapen, som i värde motsvarar vad barnet bekommit
efter adoptanten. Har adoptivbarn erhållit egendom genom gåva av
adoptant, och lever adoptanten vid adoptivbarnets död, äge han sådan rätt
till arv, varom i första punkten sägs. Är han död, skall vad där är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

4 §■

Finnes efter adoptivbarn ej arvsberättigad skyldemän, tage adoptanten, utöver
det arv, som enligt 3 § må tillkomma honom, jämväl kvarlåtenskapen
i övrigt. Var barnet adopterat av makar, njute de hälften var; är en av
dem död, tage den andre hans lott.

5 §•

Vad i 3 och 4 §§ är stadgat lände ej till inskränkning i den arvsrätt, som
lagligen tillkommer adoptivbarnets make, men vid dennes död äge adoptant
eller adoptants avkomlingar, i den ordning, som i 3 § sägs, taga så stor del
av den på adoptivbarnet belöpande lotten i boet, som i värde motsvarar vad
det bekommit från adoptant i arv, gåva eller testamente. Bestämmelserna
i 2 kap. skola, där de äro tillämpliga, på motsvarande sätt gälla.

6 §•

Äger vid adoptivbarns eller dess makes död adoptant eller adoptants avkomlingar
rätt till del i kvarlåtenskapen efter vad i 3 eller 5 § är stadgat,
skall, om egendom finnes i behåll, som adoptivbarnet erhållit från adoptant
i arv, gåva eller testamente, beräkningen av vad som tillkommer adoptant eller
adoptants avkomlingar ske med hänsyn till det värde, egendomen då äger.
Finnes sådan egendom ej i behåll, skall hänsyn tagas till dess värde vid
mottagandet, såframt ej vederlag influtit till annat belopp.

Adoptant eller adoptants avkomlingar äge, vid delning av kvarlåtenskapen
efter adoptivbarnet eller dess make, på sin lott bekomma sådan egendom,
som adoptivbarnet erhållit från adoptant i arv, gåva eller testamente.

5 KÄP.

Om allmänna arvsfondens rätt till arv.

1 §•

Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, tillfälle arvet en
fond, benämnd allmänna arvsfonden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

2 §■

Föreligger anledning att å fondens vägnar klandra testamente, som dock
får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, må Konungen
besluta, att klander ej skall äga rum.

3 §•

Arv, som tillfallit fonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna
får anses billigt, enligt Konungens förordnande helt eller delvis avstås till
arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren nära.

4 §■

Om fondens ändamål samt meddelande av understöd ur fonden, så ock om
fondens förvaltning och bevakande av dess rätt är särskilt stadgat.

6 KAP.

Om förskott å arv.

1 §•

Yad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräknas
å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna
måste antagas hava varit avsett. År mottagaren annan arvinge,
skall avräkning ske, allenast om detta stadgats eller på grund av
omständigheterna måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs.

År till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givet av enderas
giftorättsgods, skall, såvitt det kan ske, avräkning därför äga rum å arvet
efter den först avlidne. För återstoden skall avräkning verkställas å arvet
efter andra maken.

2 §•

Kostnader, som fader eller moder nedlagt å barns uppehälle och utbildning,
skola ej avräknas å dess arv, såvitt den, som vidkänts kostnaden, därmed
endast fullgjort honom åliggande underhållsskyldighet.

Ej heller skall avräkning äga rum för sedvanliga skänker, vilkas värde
icke står i missförhållande till givarens villkor.

3 §•

Avräkning av förskott å arv skall ske efter egendomens värde vid mottagandet,
såframt icke på grund av omständigheterna annat bör gälla.

4 §•

Kan vad arvinge mottagit i förskott ej till fullo avräknas å hans arvslott,
vare han ej skyldig återbära överskottet, med mindre bestämmelse därom
träffats, då förskottet gavs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

5 §■

Har förskott givits, skall, för bestämmande av arvslotternas storlek, kvarlåtenskapen
före delningen ökas med förskottets värde eller, om avräkning
ej kan till fullo ske å förskottstagarens arv, med vad därå kan avräknas.

6 §•

Har arvinge, som mottagit förskott, avlidit före arvlåtaren, vare förskottstagarens
avkomlingar pliktiga att avräkna förskottet å sina arvslotter.

Skall arv delas mellan flera grenar och har arvinge i en gren mottagit
förskott, vare, där han avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna avkomlingar,
som äga träda i hans ställe, övriga arvingar inom samma gren pliktiga
att avräkna förskottet å sina arvslotter, dock tage de ej mindre del i
kvarlåtenskapen än de ägt bekomma, om förskottstagaren levat.

7 §•

Yad make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling skall
avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke annat föreskrivits
eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett.
Med samma förbehåll skall vad efterlevande make givit sådan arvinge
eller testamentstagare, som enligt 2 kap. 1 eller 14 § äger taga del i efterlevande
makens bo, avräknas å mottagarens lott däri. Bestämmelserna i
2—6 §§ skola även i dessa fall tillämpas

8 §■

Yad i detta kapitel är stadgat om bröstarvinge skall äga motsvarande
tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling.

7 KAP.

Om laglott.

1 §■

Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge, vare hans
laglott.

2 §■

Bröstarvinge vare pliktig att å sin laglott avräkna vad han av arvlåtaren
mottagit i förskott å sitt arv, så ock vad han mottagit på grund av testamente,
såframt icke annat föranledes av detta.

3 §■

För utfående av laglott äge bröstarvinge påkalla jämkning i testamente.
Äro flera förordnanden, skall, där ej annat följer av testamentet, nedsättning
ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller, vad angår förord -

Kungl. May.ts proposition nr 17. 11

nande till bröstarvinge, till den del därav, som han ej är pliktig avräkna å
sin laglott.

4 §•

Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter
eller på sådana villkor, att gåvan till syftet är att likställa med testamente,
skall i avseende å gåvan vad i 2 och 3 §§ är stadgat om testamente äga
motsvarande tillämpning, om ej särskilda skäl däremot äro; och skall vid
nedsättning av gåvan motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras
eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Vid laglottens
beräkning skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen.

Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt, som i första stycket
avses, skall han anhängiggöra sin talan inom ett år från det bouppteckning
efter arvlåtaren avslutades. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad.

5 §•

Har arvlåtaren genom testamente tillerkänt någon nyttjanderätt, avkomst
eller annan förmån att utgå av kvarlåtenskapen eller genom föreskrifter rörande
dennas förvaltning eller på annat sätt inskränkt rätten att förfoga
över den, äge bröstarvinge utan hinder av sådant förordnande utfå sin laglott
i egendom, varöver han äger fritt förfoga.

6 §•

Äger barn till arvlåtaren på grund av lag rätt till underhållsbidrag ur
kvarlåtenskapen, skall hänsyn därtill ej tagas vid bestämmande av bröstarvinges
laglott.

Om rätt att genom testamente belasta bröstarvinges laglott med underhållsbidrag
stadgas i 8 kap.

7 §•

Vad förut i detta kapitel är stadgat om bröstarvinge, skall äga motsvarande
tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling.

Efterlämnar arvlåtaren jämväl bröstarvinge, varde dennes laglott så beräknad,
som om adoptivbarn eller dess avkomling ej funnes.

8 KAP.

Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap.

1 §•

Lämnar arvlåtaren efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och
kan det ej av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter
vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, äge barnet, innan arv
eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen bekomma bidrag till underhållet
med ett belopp en gång för alla. Hava flera barn denna rätt och

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

förslår ej kvarlåtenskapen till deras underhåll, skall sådan jämkning dem
emellan ske, som med hänsyn till deras behov och förhållandena i övrigt
finnes skälig.

Bidrag, varom nu sagts, må ej lända till minskning av annan bröstarvinges
arvslott, såvitt han i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur
stånd att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll eller
till fullgörande av underhållsplikt.

2 §■

Har arvlåtaren genom testamente förordnat, att barn, som i följd av sjukdom
eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, skall erhålla
underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, och kan barnet ej av sitt arv eller annorledes
njuta skäligt underhåll, då må sådant bidrag utgå, å särskilda tider
eller med ett belopp en gång för alla, ändå att bröstarvinge skulle lida intrång
i sin laglott. Bröstarvinge äge dock påkalla sådan jämkning i förordnandet,
att hans laglott ej belastas annorledes än med årligt bidrag, motsvarande
högst fem för hundra av laglottens värde; och äge han utfå laglotten,
om han för bidraget ställer säkerhet, som av den underhållsberättigade
eller av rätten godkännes.

Bidrag enligt denna paragraf skall utgå, innan annat testamente må tagas.

3 §■

Har någon erhållit egendom i testamente av den, som efterlämnat barn,
som i 2 § avses, vare han pliktig att utgiva årligt underhållsbidrag, motsvarande
högst fem för hundra av egendomens värde; och skall egendomen
ej till honom utgivas, med mindre säkerhet, som av den underhållsberättigade
eller av rätten godkännes, blivit ställd för underhållsbidraget. Är
testamentstagaren bröstarvinge, gälle vad nu är sagt allenast egendom, som
överstiger hans arvslott.

4 §•

Har arvlåtaren bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på
sådana villkor, varom i 7 kap. 4 § sägs, skall, såvitt fråga är om underhållsbidrag
till barn, som i 1 eller 2 § avses, beträffande gåvan och gåvotagaren
vad om testamente och testamentstagare i 1 och 3 §§ är stadgat äga
motsvarande tillämpning. I den mån det visar sig erforderligt, skall den
mottagna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas
för dess värde.

5 §.

Räcker ej bidrag, varom ovan stadgats, till underhåll åt barn, som i 1 §
avses, vare bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott å sin arvslott
eller eljest såsom gåva, pliktig, ändå att fall ej är för handen, varom i 4 §
sägs, att utgiva underhållsbidrag intill egendomens värde vid mottagandet;
dock äge sådan skyldighet ej rum, i den mån egendomen utan mottagarens
vållande gått förlorad. Av det belopp, som sålunda skall utgivas, äge barnet

Kungl. Maj ds proposition nr 17.

årligen såsom bidrag till underhållet utfå vad med hänsyn till den tid, som
återstår för dess uppfostran, och omständigheterna i övrigt får anses belöpa
å det året.

Yad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om sedvanliga
skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. Gåvotagare
vare ock fri från skyldighet att utgiva underhållsbidrag, såvitt han
skulle komma att sakna medel till skäligt underhåll eller till fullgörande
av underhållsplikt.

6 §.

Egendom, som avsättes för bestridande av underhållsbidrag å särskilda
tider jämlikt 2, 3 eller 4 §, skall, såframt ej annat överenskommits, ställas
under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i lagen om förmynderskap.

7 §•

När väsentligen ändrade förhållanden påkalla det, äge rätten förordna, att
underhållsbidrag å särskilda tider enligt 3, 4 eller 5 § skall nedsättas eller
upphöra. Samma lag vare om sådant underhållsbidrag enligt 2 §, såvitt
det belastar bröstarvinges laglott.

8 §.

Anspråk på underhållsbidrag enligt 1 § skall vid talans förlust framställas
senast vid skiftet.

Vill någon göra gällande rätt till underhållsbidrag enligt 3, 4 eller 5 §,
framställe anspråk enligt 3 § inom ett år efter det testamente, varom där
sägs, blivit honom delgivet och enligt 4 eller 5 § inom samma tid från det
bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes den tid, vare rätt till
talan förlorad.

9 §•

Yad i detta kapitel stadgas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å
rätt till underhåll för arvlåtarens barn utom äktenskap, som har arvsrätt
efter honom, och för hans adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådana
barn och deras avkomlingar att utgiva underhållsbidrag.

9 KAP.

Om preskription av rätt till arv.

1 §•

Yistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den
döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin
vård, och låte rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder
kunnigt, i allmänna tidningarna ofördröjligen intaga kungörelse, att arv efter
den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom att göra sin
rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i
tidningarna. I kungörelsen skall den bortovarandes namn upptagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

2 §•

Kan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas, huruvida den döde efterlämnat
arvinge, som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd
arvinge är berättigad till arvet, läte rätten på anmälan av den, som har boet
i sin vård, eller då förhållandet eljest varder kunnigt, i allmänna tidningarna
ofördröj ligen intaga kungörelse, att arv fallit efter den döde, med anmaning
till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från
den dag, kungörelsen var införd i tidningarna. Vad nu är sagt skall ock
gälla, där vid bouppteckningen kännedom finnes om arvinge efter den döde
men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort.

3 §•

Arvinge, som ej enligt vad i 1 eller 2 § stadgas har att göra sin rätt till
arv gällande inom tid, varom där sägs, göre det inom tio år från arvlåtarens
död.

4 §•

Undandrager sig arvinge att giva tillkänna, huruvida han vill göra anspråk
på arvet, äge rätten förelägga honom att göra sin rätt gällande inom ett år
från det föreläggandet blev honom tillställt i huvudskrift eller besannad
avskrift.

Sådant föreläggande skall meddelas, såframt ansökan därom göres av
någon, som är berättigad till arvet, ifall arvingen försummar att bevara sin
rätt.

5 §■

Vill arvinge, utan att tillträda arvet, göra sin rätt därtill gällande, skall han
anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt,
eller hos var arvinge, som tillträtt arvet, eller ock, om skifte ej skett, hos
den,l som sitter i kvarlåtenskapen. Anmäl in må ock göras hos rätten eller
på landet hos domaren.

Tillkännagivande om anmälan skall göras av god man hos rätten eller
domaren och av domaren å nästa rättegångsdag hos rätten. Om anmälan, som
gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess försorg med posten
underrättelse översändas till övriga arvingar, vilkas namn och vistelseort äro
upptagna i bouppteckningen efter arvlåtaren eller eljest kända för rätten.

6 §•

Har arvinge icke inom tid, som i 1—4 §§ är för varje fäll stadgad, tillträtt
arvet eller anmält anspråk därpå efter vad i 5 § sägs, ha ve han förlorat
rätten därtill.

7 §■

Arv, som arvinge enligt 6 § gått förlustig, skall tillfalla dem, som skulle
varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

8 §•

Äger i fall, som i 2 kap. 1 § avses, arvinge till den först avlidne maken
taga del i den efterlevandes bo, är hans rätt underkastad preskription, som
vore han dennes arvinge.

9 §■

Närmare bestämmelser om kungörelse, varom i 1 och 2 §§ stadgas, meddelas
av Konungen.

10 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Arv kan tagas endast av den, som lever vid tiden för arvlåtarens död;
dock må barn, som dessförinnan är avlat, taga arv, om det sedermera födes
med liv. Är fråga om rätt till del i efterlevande makes bo efter vad i 2
kap. sägs, skall hänsyn tagas till tiden för dennes död.

2 §■

Är arvinge till den, efter vilken arv fallit, jämväl avliden, och kan bevis
ej förebringas därom, att han överlevat arvlataren, skall med arvet sa förfaras,
som om han icke överlevat denne.

3 §•

Ej må någon ärva den, som han genom brottslig gärning uppsåtligen bragt
om livet.

Dräper man sålunda någon, som skolat ärva, äge ej bättre rätt till arv
än om den dräpte levat.

Vad nu om dråpare är sagt, gälle ock den, vilken haft sådan del i brottet,
som i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs.

4 §■

Arv, som någon jämlikt 3 § gått förlustig, skall tillfalla dem, som skulle
varit berättigade därtill, om den brottslige avlidit före arvlåtaren.

5 §•

Utländsk medborgare må lika med svensk taga arv här i riket. För medborgare
i stat, där svensk medborgare ej äger taga arv lika med inlänningen
eller ock måste å arvet vidkännas större avdrag än denne, skall dock motsvarande
inskränkning gälla här i riket, såvitt Konungen det förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag angående införande av lagen om arv.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna lagen om arv skall jämte vad här nedan stadgas lända
till efterrättelse från och med den 1 januari 1929.

Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag
fortfarande äga tillämpning.

2 §•

Genom nya lagen upphävas:

1—7 kap., 12 kap. 9 och 10 §§, 14 och 15 kap. samt 17 kap. 7 § ärvdabalken; lagen

den 11 juni 1920 om makes arvsrätt;

12 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap;

14, 15, 16 och 17 §§ i lagen den 14 j uni 1917 om adoption;

§§ 1, 2 och 4 i förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente
givas må, så ock om gåva av fast egendom;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring
av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill;

så oek vad i övrigt linnes i lag eller särskild författning stridande mot
nya lagens bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §•

Bestämmelserna i 2 kap. nya lagen skola ej äga tillämpning å den, som
har äkta makes rätt, ehuru fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd.

I fall, då äldre giftermålsbalken gällt i fråga om makars förmögenhetsförhållanden,
skall vad i 2 kap. 7 och 10 §§ nya lagen stadgas om egendom,
som under äktenskapet tillhört make, äga motsvarande tillämpning i
avseende å egendom, som tillhört make enskilt, så ock i avseende å samfälld
egendom, som i boet införts av make eller under äktenskapet tillfallit
make i arv, testamente eller gåva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

5 §•

Har äldre giftermålsbalken gällt i fråga om makars förmögenhetsförhållanden,
skall vad i 6 kap. 1 § andra stycket nya lagen stadgas om avräkning
för förskott å arv, som givits av giftorättsgods, äga motsvarande tilllämpning
i avseende å förskott å arv, som givits av samfälld egendom.

6 §•

Yad i 8 kap. 5 § nya lagen föreskrives om skyldighet för bröstarvinge,
som mottagit egendom i förskott eller eljest såsom gåva, att utgiva underhållsbidrag,
skall ej äga tillämpning i fråga om egendom, som givits innan
nya lagen trätt i kraft, ändå att arvfallet inträffat först därefter. Beträffande
skyldighet för den, som före nya lagens ikraftträdande i gåva mottagit
fast egendom, att utgiva underhållsbidrag, skall äldre lag fortfarande
lända till efterrättelse.

Förslag

till

Lag om allmänna arvsfonden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den egendom, som i arv tillfaller allmänna arvsfonden, så ock egendom,
som må tillfalla fonden genom gåva eller testamente, skall utan sammanblandning
med andra medel förvaltas av statskontoret såsom en särskild
fond för främjande av barns och ungdoms vård och fostran.

Av medel, som under ett räkenskapsår influtit, skall vid årets utgång en
tredjedel läggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkastning från
och med nästföljande år vara tillgänglig för utdelning.

2 §•

Understöd ur fonden utdelas av Konungen.

Ej må understöd lämnas för åtgärd, vars bekostande åligger stat eller
kommun.

Tillgängliga medel må, såvitt omständigheterna därtill föranleda, läggas
till fonden.

3 §•

Fondens rätt till arv skall bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet; och
äge ämbetet tala och svara i mål, som röra fonden.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 12 häft. (Nr 17.)

Eungl. Maj:ts proposition nr 17,

Behörig att för fonden mottaga delgivning av testamente vare jämväl Kungl.
Maj:ts befallningshavande i det län, där den döde senast haft sitt hemvist.

4 §•

Testamente till annan än fonden må å dess vägnar godkännas av kammar -advokatfiskalsämbetet, om testamentet är så upprättat, som i lag föreskrives,
och anledning till klander ej heller eljest föreligger. I annat fall har ämbetet
att i god tid före klandertidens utgång jämte eget utlåtande underställa
ärendet Konungens prövning.

5 §•

Yill någon, att arv, som tillfallit fonden, skall helt eller delvis avstås
ingive sin till Konungen ställda ansökan till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i det län, där den döde senast haft sitt hemvist; och åligge det befallningshavanden
att, efter verkställd utredning, till kammaradvokatfiskalsämbetet
insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande. Ämbetet har
att, jämte eget yttrande, insända handlingarna till Konungen.

6 §.

Är villkor fästat vid testamente eller gåva till fonden, ankomme å Konungen
att besluta, huruvida testamentet eller gåvan skall mottagas.

,7 §-

Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än fonden, skall det hos
rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan
anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, utredningsman i boet.
Prövas denne ej vara lämplig för uppdraget, varde han av rätten entledigad.

Det åligger kammaradvokatfiskalsämbetet att övervaka, att boutredningsmannen
behörigen fullgör sina skyldigheter.

8 §•

Egendom, som i arv tillfallit fonden, skall av boutredningsmannen försäljas
å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet efter framställning
från boutredningsmannen annat medgiver. Fordringar må dock försäljas
allenast i den mån de ej kunna indrivas.

Boutredningsmannen skall ock ombesörja betalning av den dödes gäld.
Såframt anledning därtill är för handen, vare han pliktig avträda den dödes
egendom till konkurs. Försummar han det, svare han borgenärerna för
skadan.

För indrivning av boets fordringar äge boutredningsmannen anhängiggöra
och utföra talan utan bemyndigande av kammaradvokatfiskalsämbetet.

9 §1

Om boutredningsman skall i tillämpliga delar gälla vad om syssloman är
stadgat. Boutredningsmannen vare berättigad att av boets medel erhålla
skäligt arvode för uppdraget, så ock ersättning för sina kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

10 §.

Har egendom, som ej utgöres av penningar, genom gåva eller testamente
tillfallit fonden, skall lämplig person förordnas att omhändertaga och försälja
egendomen, såframt ej vid gåvan eller genom testamentet annat särskilt
föreskrivits, och skall i avseende å honom i tillämpliga delar gälla vad i
7—9 §§ om boutredningsman är stadgat.

11 §•

Har arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räkning förvaltats av
god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit fonden, vare gode
mannen pliktig fullgöra vad enligt 8 § första stycket åligger boutredningsman.

12 §.

Fonden tillkommande medel skola överlämnas till statskontoret. Redovisning,
som efter utredning av dödsbo eller eljest skall avgivas för förvaltning
av egendom, vilken tillkommer fonden, mottages och granskas av kammaradvokatfiskalsämbetet.

13 §•

De ytterligare föreskrifter, som för tillämpning av denna lag kunna finnas
erforderliga, meddelas av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag

till

Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, dels att i 13 kap. giftermålsbalken skall införas en
ny paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad såsom 11 a §, dels ock
att 12 § i nämnda kapitel skall hava följande ändrade lydelse:

11 a §.

Då vid makes död förskott å arv, som givits av endera makens giftorättsgods,
skall avräknas å arvet efter den döde, skall vid bodelningen å den
lott, som tillkommer den dödes arvingar, avräkning ske för förskottet eller,
om det ej kan till fullo avräknas å arvet, för vad därå kan avräknas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

förskottet. I fall, varom nu är sagt, skall, sedan tilldelning för gäld ägt
rum, återstoden av förskottsgivarens giftorättsgods före delningen ökas med
ett belopp, motsvarande vad sålunda skall avräknas vid bodelningen.

12 §.

Sker bodelning i anledning av makes död, och är den egendom, som därvid
tillkommer efterlevande maken, ringa, äge han av makarnas giftorättsgods
uttaga nödigt bobag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som
erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom arvingarnas
lott skulle lida inskränkning.

Efterlevande maken äge av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma
egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt
tillhöra honom, uppgår till tretusen kronor.

Yad nu är stadgat äge dock ej tillämpning, om efter den döde finnes bröstarvinge,
som ej jämväl är efterlevande makens avkomling, eller barn utom
äktenskap, som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929 och skall, där äktenskap
blivit genom makes död upplöst efter nämnda dag, äga tillämpning, ändå att
äktenskapet blivit ingånget, innan nya Ingen trätt i kraft.

Har äldre giftermålsbalken varit tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,
skall vad i 11 a§ stadgas om förskott, som givits av giftorättsgods, äga
motsvarande tillämpning i avseende å förskott, som givits av samfälld egendom,
och bestämmelsen i 12 § om rätt att bekomma egendom av makarnas
giftorättsgods gälla samfällda boet.

För slag

till

lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken.

Härigenom förordnas, dels att 9 kap. 1 § ärvdabalken, vilket lagrum ändrats
genom lag den 11 juni 1920 (nr 412). skall hava den nya lydelse, som nedan
angives, dels att till 17 kap. ti § ärvdabalken. vilket lagrum likaledes undergått
ändring genom sistnämnda lag, skall fogas ett andra stycke av nedan
angivna innehåll:

9 KA.P.

" 1 §•

: När dödsfall timar, då skall man eller hustru, som lever efter, riktigt uppgiva
och lata noga uppteckna allt vad vardera maken ägde, så löst som fäst,

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

sådant det vid dödstimman var, med alla skrifter ock handlingar, fordringar
och gäld, i arvingarnas eller deras förmyndares eller ombudsmäns närvaro;
skrive ock samma uppteckning under, där den gälla skall, med edlig förpliktelse,
att ej något med vilja och vetskap är dolt och utelämnat, utan allt
riktigt uppgivet; och vare ändå pliktig, där så fordras, att den med ed besanna.
Därest till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad
ingendera maken hade giftorättsgods, skall allenast den dödas egendom upptecknas,
med mindre efter honom äro arvingar eller testamentstagare, som
enligt vad i 2 kap. av lagen om arv stadgas äga vid den efterlevande makens
död taga andel i boet; och vare, om makarna vid dödsfallet på grund av
hemskillnad levde åtskilda, den efterlevande maken ej pliktig att om uppteckningen
draga försorg. Inträffar fall, som sist är sagt, eller lever ej man
eller hustru, give då arvingarna upp den dödas egendom till uppteckning,
eller de, som den vid dödsfallet omhänder haft, och skrive uppteckningen
under, som nu är sagt. Lyder den dödas bo under stadsdomstol, eller
är egendomen fastighet i stad; då skola, när ej annorlunda särskilt stadgat
är, borgmästare och råd nämna två eller flera redliga män, som egendomen
uppteckna och värdera. Lyder boet under annan domstol, eller är egendomen
fastighet å landet; då äga stärbhusdelägarna kalla gode män, som efter bästa
förstånd uppteckningen och värderingen förrätta. Hade efterlevande make
sitt bo och hemvist å annan ort än den döde, skall vid utseende av gode män
för uppteckning av den efterlevandes bo vad som gäller angående bouppteckning
efter död man å den ort, där den efterlevande hade sitt hemvist, äga
motsvarande tillämpning. I prästhus må arvingar kalla och bruka därtill
den de helst själva vilja.

17 KAP.

6 §•

Testamente -—- — — — — -—- — — — — — — —- — — gifterättsgods.
Skall vid efterlevande makes död del av hans bo på grund av lag tillfalla
den först avlidnes arvingar, må testamente efter den sist avlidne tagas
allenast av den del av boet, som eljest skolat tillfalla arvingarna efter honom.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag angående ''dring i förordningen den 18 september 1862 (nr 42),
huru gäld vid dödsfal betalas skall och om urarvagörelse.

Härigenom förordnas, dels att i förordningen den 18 september 1862, huru
gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, skall tilläggas en paragraf
av nedan angivet innehåll och betecknad såsom § 32, dels ock att
§ 22 i nämnda förordning skall hava följande ändrade lydelse:

§ 22.

Försummar förmyndare eller god man att stärbhusdelägares rätt till befrielse
från gäld i död mans bo bevaka, svare själv för den gäld, som ej
kan utgå av vad den stärbbusdelägaren i boet äger.

§ 32.

Yad i denna förordning stadgas om urarvagörelse och om skyldighet för
arvinge, som ej i laga tid gjort sig urarva, att svara för den dödas gäld,
så ock vad i § 21 stadgas om skyldighet för arvinge att i fall, som där
avses, svara för all boets gäld skall ej äga tillämpning i fråga om allmänna
arvsfonden.

Har gäld efter den döda yppats, efter det penningmedel, som på grund
av arv tillkomma allmänna arvsfonden, överlämnats till fonden, vare fonden
skyldig att, i den mån det erfordras för gäldens betalning, återbära vad
fonden sålunda mottagit jämte ränta därå.

Allmänna arvsfonden vare städse berättigad att på villkor, varom i § 4
sägs, uppsäga gäld, som där avses. Yad i §§ 6 och 10 stadgas om tillträde
av avträdd egendom gälle ej i fråga om fonden.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 jnni 1917 (nr 378)

om adoption.

Härigenom förordnas, att 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption skall
hava följande ändrade lydelse:

I andra hänseenden än i 12 och 13 §§ sägs skall adoptionen ej hava någon
verkan på adoptivbarnets och dess föräldrars inbördes rättigheter och skyldigheter.

I fråga om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn är
särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 376)

om barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom
äktenskap, vilket lagrum ändrats genom lag den 27 juni 1924 (nr 327), skall
i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:

Barn--------------------ogift.

Fadern---------— — —--------år.

Är----------------------sagd.

Med trolovningsbarn förstås barn, som är avlat i trolovning, eller vars
föräldrar efter dess avlelse ingått trolovning med varandra; och skall, ändå
att vid trolovningen föräldrarna voro så besläktade eller besvågrade, att
äktenskap dem emellan måste återgå, eller endera var gift med annan, barnet
anses såsom trolovningsbarn, där föräldrarna eller en av dem var i god tro.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag angående ändring i 11 och 12 kap. ar lagen den 27 jnni 1924 (nr

320) om förmynderskap.

Härigenom förordnas, dels att i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om
förmynderskap skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad
såsom 4 a §, dels att 4 § i nämnda kapitel skall hava den ändrade
lydelse, som nedan angives, dels att till 9 § i samma kapitel skall fogas ett
nytt stycke av nedan angivet innehåll, dels ock att 12 kap. 19 § samma
lag skall i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:

11 KAP.

4 §-

År, då dödsfall inträffar, till namnet känd dödsbodelägare å okänd ort
eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt i boet, skall det hos rätten
anmälas av den, som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan
sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, god man att bevaka den
bortovarandes rätt och förvalta hans lott i boet.

Kan vid dödsfall ej utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som
före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad
till arvet, eller linnes kännedom om arvinge efter den döde men
saknas kunskap såväl om arvingens namn som om hans vistelseort, skall vad
i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Tarvas eljest, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas,
skall ock god man förordnas att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen.

4 a §.

Skall enligt vad särskilt stadgas egendom ställas under vård och förvaltning
av god man, som avses i denna lag, nämne rätten god man att vårda
och förvalta egendomen samt, såvitt egendomen rörer, företräda den, från
vars förvaltning densamma blivit undantagen.

9 §•

God---

Förteckning

- egendomen,
förmyndaren.

Kungl, Maj :ts proposition nr 17.

Har arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räkning förvaltats av
god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit allmänna arvsfonden,
gälle i • fråga om egendomens försäljning vad i lagen om allmänna arvsfonden
är stadgat.

12 KAP.

19 §.

Fråga------------------—--inskrivas.

God man, varom i 11 kap. 3 § eller 4 § tredje stycket sägs, skall förordnas
av rätten i den ort, där den, för vilken god man förordnas, bar egendom
eller eljest behov av god man yppat sig. Skall god man förordnas efter vad
i 11 kap. 4 § första eller andra stycket stadgas, ankomme det på den rätt,
varunder den dödes bo lyder. Erfordras ny god man eller uppstår fråga
om entledigande av god man, ankomme ärendet på den rätt, där godmanskapet
är inskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag

till

Lag om tillägg till 33 § konkurslagen.

Härigenom förordnas, att till 33 § konkurslagen skall fogas ett tredje
stycke av följande lydelse:

Översteg vid avskiljande enligt 2 kap. i lagen om arv den avskilda egendomens
värde i märklig mån vad som rätteligen tillkom arvingarna efter
den först avlidne maken, skall, om den rörande avskiljandet upprättade
handling ej ingivits till rätten tidigare än ett år, innan ansökan om efterlevande
makens försättande i konkurs gjordes, på talan av konkursboet återbäras
egendom, motsvarande överskottet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Kungl. Maj ds proposition nr 17.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra

ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket
lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1924 (nr 334), skall i nedan
angivna del hava följande nya lydelse:

1 §•

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen:
ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i
sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan
rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång
till sådan rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll);
ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll);
ett över äktenskapsförord; samt ett över bouppteckningar, testamenten,
som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. av lagen
om arv, förordnande eller entledigande av boutredningsman, varom förmäles
i lagen om allmänna arvsfonden, samt avhandlingar om lösöreköp (bouppteckningsprotokoll).

För varje ärende skall å brädden tecknas, i lagfarts-, intecknings- och
tomträttsprotokollen: namnet på den egendom ärendet rörer; i förmynderskapsprotokollet:
namnet å den omyndige eller den, för vilken god man förordnats,
ävensom det nummer, varunder förmynderskapet eller godmanskapet
blivit iofört i förmynderskapsboken; i äktenskapsförordsprotokollet
och i bouppteckningsprotokollet, såvitt angår avhandlingar om lösöreköp:
namnet å den person ärendet rörer; samt eljest i bouppteckningsprotokollet:
den dödes namn. Sker anmälan av arvsanspråk, skall hänvisning till ärendet
tecknas å brädden av det protokoll, som upprättats rörande registrering av
bouppteckning efter arvlåtaren.

Vid ---------------------drives.

Hos---------—---------— infört.

Har-------------—-----anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Kungh Maj:ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 4 mars 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Tiiyrén, Ribbing, Megrling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagberedningens
den 22 december 1925 avgivna betänkande med förslag till

1) lag om arv;

2) lag angående införande av lagen om arv;

3) lag om allmänna arvsfonden;

4) lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken;

5) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § ärvdabalken;

6) lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld
vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption; 8)

lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn
utom äktenskap;

9) lag angående ändring i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap
;

10) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken:

11) lag om ändrad lydelse av 33 § konkurslagen; samt

12) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden;

över vilket betänkande i särskilda delar yttranden efter remiss avgivits av
statskontoret, kammarkollegium, överståthållarämbetet efter börande av stadskollegiet
i Stockholm samt magistraterna i Sigtuna, Norrköping, Karlskrona,
Karlshamn, Kristianstad, Landskrona, Göteborg, Borås och Västerås efter hörande
av vederbörande stadsfullmäktige, varjämte tillfälle att avgiva yttrande
varit lämnat direktionen för allmänna barnhuset utan att dock direktionen därav
begagnat sig.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

XJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 juni
1927.

(

N ärvarande:

justi ti erådet von Seth,

justitierådet Wedbekg,
regerin gsrådet Planting- Gyllenbåg a ,
justitierådet Alexandeeson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 4 mars 1927, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade
förslag till:

1) lag om arv;

2) lag angående införande av lagen om arv;

3) lag om allmänna arvsfonden;

4) lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken;

5) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § ärvdabalken;

6) lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld
vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption; 8)

lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn
utom äktenskap;

9) lag angående ändring i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap; 10)

lag om ändrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken;

11) lag om ändrad lydelse av 33 § konkurslagen; samt

12) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
till vissa delar av revisionssekreteraren Arthur Lindhagen och i övrigt av hovrättsassessorn
Erik Lind.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter: -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslaget till lag om arv.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

I enlighet med den av lagberedningen uppgjorda planen för dess arbete omfattar
det föreliggande förslaget allenast ett huvudstycke av successionsrätten,
nämligen den legala arvsrätten, medan testamentsrätten ävensom reglerna om
utredning, förvaltning och skifte av boet sparats till senare behandling. Det
ligger i sakens natur att med ett dylikt partiellt reformförslag äro förbundna
vissa svårigheter att i allo överblicka dess innebörd och verkningar, sådana de
komma att te sig inom ramen av en blivande ny ärvdabalk. Lagrådet har emellertid
vid den företagna granskningen icke kunnat finna, att hinder bör möta
för förslagets upphöjande till lag utan avvaktan på det fortsatta arbetets resultat.

Förslaget uppbäres i alla dess delar av en helhetsuppfattning av arvsrätten
såsom grundad i det sociala och ekonomiska samband mellan arvlåtare och
arvinge, som enligt erfarenheten är en regelmässig följd av närheten i skyldskap,
sammanlevnad såsom äkta makar eller adoptivförhållande. Graden av den
styrka att skapa ett dylikt samband som efter vår tids förhållanden bör
tilläggas de nämnda faktorerna var för sig och vid inbördes jämförelse är enligt
förslagets syften bestämmande för arvsordningen och arvslotterna, för
arvsrättens begränsning till vissa skyldskapsled, för rättens beroende eller oberoende
av arvlåtarens underlåtenhet att själv disponera över sin kvarlåtenskap;
arvsrättens preskription betingas av omständigheter, som giva vid handen att
det nämnda sambandet får i det särskilda fallet betraktas såsom brutet, och preskriptionsreglerna
hava till sitt innehåll i främsta rummet bestämts ur denna
synpunkt; o. s. v.

Enligt lagrådets mening utvisar förslaget att fullföljandet av denna grundtanke
låtit sig väl förenas med ett omsorgsfullt tillvaratagande och fortbildning
till naturlig följdriktighet och större klarhet av de rättstankar på successionsordningens
område, som under växelverkan av lag och liv vunnit stadga
hos oss och vilka, i den mån lagens ståndpunkt varit efterbliven, arvlåtare
i största utsträckning sökt förverkliga genom testamente. Av beredningens
betänkande framgår hurusom utländska lagars arvsrättsliga regler, dessas nationella
förutsättningar och deras samband med rättssystemet i övrigt blivit
på varje punkt av betydelse föremål för noggrann undersökning och prövning
av det värde de kunna äga för det svenska reformarbetet. Men det är av
ovan angivna skäl naturligt ait dessa främmande, sinsemellan mycket skit lande
arvsrättssystem icke i nämnvärd mån funnits böra tjäna till mönster, utan det
rika materialet allenast på indirekt sätt tillgodogjorts vid valet av de rättstekniska
medlen att fortbilda vår arvsrätt på nationell grund. Vad särskilt
våra skandinaviska grannländer angår, har utredningen övertygande ådagalagt
att sedvänjor och åskådningssätt på förevarande område såväl mellan dessa
länder inbördes som i förhållande till vårt land äro alltför skiljaktiga för

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

att ett närmande till enhetliga normer nu skulle kunna med båtnad eftersträvas.

Såsom den rättsprincipiellt sett, om än ingalunda i fråga om sin praktiska
räckvidd, viktigaste nyheten i förslaget framstår begränsningen av släktarvsrätten
till närmare skyldskapsled. Att en sådan gräns bör uppdragas, därom
torde ingen tvekan böra råda; frågan gäller egentligen var den skall gå. Vid
övervägande av det statistiska material och den utredning i övrigt som framlagts
till belysning av rådande rättsuppfattning och arvsrättens sociala funktion
för olika grupper av skyldemän, finner emellertid lagrådet övertygande
skäl vara förebragta för förslagets ståndpunkt, enligt vilken denna gräns dragés
så, att bland skyldemän i sidled syskons avkomlingar och föräldrars syskon
bibehållas vid arvsrätt, men kusiner uteslutas därifrån.

Av långt större betydelse för det verkliga livets gestaltning är tvivelsutan
den reglering av förhållandet mellan arvlåtarens efterlevande make och hans
skyldemän i fråga om rätt till kvarlåtenskapen, som föreslås skola avlösa den
sedan år 1920 rent provisoriskt gällande. Om vansklighetema att på detta
ömtåliga område skapa en fullt tillfredsställande legal ordning vittnar i sin
mån den stora rikedom på skiftningar som olika länders äldre och gällande
rättssystem framvisa. Även här innebär emellertid enligt lagrådets mening
förslaget en naturlig anpassning till hos oss rådande åskådningar och behov.
Det synes sålunda riktigt att för det fall, att bröstarvingar finnas, i princip
vidhålla den hävdvunna arvsrättsliga ordningen, som innebär att kvarlåtenskapen
ej överlämnas till den efterlevande makens förvaltning och disposition under
dennes livstid, utan bodelning och utskiftning av arvslotterna normalt skall
äga rum, även där arvingarna utgöras av makarnas omyndiga barn. Den
hårdhet mot efterlevande maken och den onyttiga splittring i smålotter och dessas
förvaltning under alltför tyngande former, som härmed onekligen skulle
vara förbundna, då det gäller helt ringa bon, har på ett enligt vad det vill
synas mycket lyckligt sätt förebyggts genom den till införande i 13 kap.
giftermålsbalken föreslagna nya regel för bodelning, enligt vilken efterlevande
make äger av giftorättsgodset i den mån det förslår utbekomma så mycket
att andelen jämte eventuellt förefintlig enskild egendom uppgår till tretusen
kronors värde. Framför alla andra skyldemän än bröstarvingar skall enligt
förslaget efterlevande make hava företräde till arv; men med rätt för den först
avlidnes föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar, som överleva den andre
maken, att med dennes arvingar ingå i delning av hans kvarlåtenskap efter principiellt
samma grunder som om bodelning efter den först avlidne då ägde rum.
Även denna ordning torde stå i samklang med rådande uppfattning om bästa
sättet att tillgodose olika var för sig berättigade synpunkter — en uppfattning
som hittills för att bliva respekterad måst lita till testamentes upprättande.
Väl kan ej undgås att härmed följer en under efterlevande makens livstid fortbestående
motsättning i intresse, som måste förväntas understundom framkalla
slitningar och även missbruk; och den lagtekniska utformningen av detaljreglerna
är förbunden med vissa svårigheter, som ej helt låta sig övervinnas. Dessa
olägenheter böra dock enligt lagrådets mening desto mindre hindra förslagets

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

godtagande i förevarande del som de uppställda reglerna dock utmärka sig för
en relativ enkelhet och synas ägnade att i stor utsträckning förebygga tvister
om lagens rätta tillämpning.

I fråga om arvsrätt för barn utom äktenskap lärer det med hänsyn till
de gynnsamma verkningar som försports av 1917 års lagstiftning om sådana
barns rätt vara det riktiga att reformen här begränsats till att låta arvsrätt
efter fader inträda jämväl i kraft av hans i viss ordning avgivna förklaring
att barnet skall taga arv efter honom lika med barn av äktenskaplig
börd.

Ej heller i övrigt hava de framlagda lagförslagen i något väsentligt stycke
synts böra föranleda anmärkning. De erinringar, som i det följande framställas,
röra således blott detaljer av underordnad vikt.

Justitierådet von Seth:

Då jag ansett mig kunna ansluta mig till ovanstående uttalande är det icke
utan tvekan i ett hänseende, nämligen så vitt förslaget innebär uteslutande av
kusiner från arvsrätt. Förslaget grundar sig härvid först och främst på den
uppfattningen, att kusiner emellan i regel icke skulle föreligga den sociala och
ekonomiska samhörighet, från vilken man har att utgå vid avgörandet, huru
långt inom släkten den legala arvsrätten bör få sträcka sig. Denna sin uppfattning
stöder förslaget bland annat på en å sid. 100 i betänkandet införd
statistik för åren 1920 och 1919, som särskilt vad angår förstnämnda år ger
ett för kusiner synnerligen oförmånligt resultat. Denna statistik innefattar
en jämförelse mellan, å ena sidan, summan av kvarlåtenskaper efter avdrag
av testamente till efterlevande make samt, å den andra, summan av belopp, som
testamenterats till andra än arvingarna och efterlevande make. Går man till
de primäruppgifter, som ligga till grund för nämnda statistik, såvitt de äro
tillgängliga i handlingarna, blir man emellertid tveksam om värdet av densamma.
Det visar sig nämligen då, att antalet arvsfall, i vilka arvet gått
till kusinerna, arvingarna, antingen omedelbart på grund av arvsrätt eller via
testamente är påfallande stort inom de lägre kvarlåtenskapsklasserna intill ett
kvarlåtenskapsvärde av 40,000 kronor och att, vad särskilt angår år 1920, av
171 arvsfall, i vilka kusiner varit arvingar, arvet i ej mindre än 54 fall eller
omkr. 32 procent av hela antalet arvsfall gått till arvingarna. Härtill komma
40 testamentsfall, om vilka dock ej med bestämdhet kan sägas, huruvida icke
några härröra från samma testamentsgivare. Man torde emellertid kunna beräkna,
att i omkring 50 procent av alla de fall, där kusiner varit de närmaste
arvingarna, arvet också gått till dessa. Varpå dessa förhållanden bero undandrager
sig naturligtvis exakt bedömande, men det antagandet ligger nära till
hands, att det huvudsakligen är inom de förmögnare befolkningsklasserna som
släktbandet kusiner emellan undergått den av beredningen antagna uppluckringen,
medan det ännu kvarstår med tämligen oförminskad kraft inom de
mindre burgna men talrikare samhällsskikten, ett förhållande, som möjligen beror
på att i en stor del av de till dessa befolkningsklasser hörande arvsfallen
den huvudsakliga tillgången utgöres av fast egendom, som har karaktären av

Kungl. Majsts proposition nr 17.

släktegendom, särskilt mindre jordbruksegendomar. Är det nu anförda riktigt,
lärer det icke vara berättigat att från hittills berörda synpunkt utesluta kusiner
från arvsrätt. Saken har emellertid, såsom beredningen erinrat, även en annan
sida. Ju längre ut i släkten man låter den legala arvsrätten sträcka sig, desto
lättare råkar man ut för den möjligheten, att antalet samarvingar blir stort
och att till följd härav arvfallna förmögenheter splittras i smådelar. Detta
från nationalekonomisk synpunkt föga önskliga resultat har gjort att jag, oaktat
min tveksamhet i fråga om bärigheten av beredningens resonemang i förutberörda
hänseende, slutligen stannat för att icke påyrka någon ändring i förslaget
i vad det avser den legala arvsrättens begränsning. En förutsättning
härför är naturligtvis, att testamentsfriheten fortfarande lämnas obeskuren.

1 KAP.

1 §•

Justitierådet Alexander son:

Enligt min mening vore det lämpligt att redan här göra paragrafens verkliga
innebörd klar för läsaren genom att till paragrafen foga én hänvisning
till vad i 3 kap. stadgas om barn utom äktenskap.

4 §•

Lagrådet:

Av förslagets bestämmelser i övrigt, t. ex. 4 kap. 3 och 5 §§, framgår att
förslaget, i likhet med gällande rätt, icke såsom arv betraktar succession på
grund av testamente. Det synes förty oegentligt och vilseledande, att nu förevarande
paragraf fått en avfattning som förutsätter befintligheten av en arvsrätt,
grundad på arvlåtarens förordnande.

2 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Såsom skyldeman eller avkomling betecknar förslaget ej annan än den som
har äktenskaplig börd. I vad mån en regel, byggd å denna terminologi, skall
vara att tillämpa även å barn utom äktenskap och adoptivbarn, låter förslaget
ankomma å de i 3 och 4 kap. givna bestämmelserna om dessa barns arvsrättsliga
ställning. Vad de utomäktenskapliga barnen beträffar förhåller det sig på
liknande sätt med uttrycket bröstarvinge. Däremot har förslaget ej vågat lita
på att från 4 kap :s bestämmelser kan slutas, att då i förevarande paragraf och
4 kap. 3 § talas om bröstarvinge, med denne skall jämställas adoptivbarn och
dess avkomling, utan har funnit nödigt att i lagtexten direkt angiva detta.
Ehuru man kan förstå denna försiktighet, då man beaktar motsättningen mellan
bröstarvinge och adoptivbarn i 4 kap. 1 §, synes den dock vara överdriven;
något missförstånd av en kortare redaktion vore nog icke att befara. Snarare

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

kunde den ståndpunkt förslaget intar, i motsats till adoptionslagen, väntas föranleda
en viss osäkerhet. Det hemställes alltså att orden »eller adoptivbarn
eller dess avkomiing» måtte få utgå.

Det synes önskligt att andra punkten så jämkas,, att det omedelbart framgår
att med uttrycket »de, som då äro närmast till arv» avses endast sådana
skyldemän som tidigare i punkten omtalats.

2 §•

Lagrådet:

När den först avlidne makens arvingar äga taga annan andel än hälften i
efterlevande makens bo, är det av stor vikt att kunna bestämt fastställa vad
vardera maken ägde vid den först avlidnes död. I de flesta fall kan upplysning
härom erhållas av den bouppteckning, som upprättats efter den först avlidne
maken, ty enligt 9 kap. 1 § ärvdabalken i dess lydelse enligt lagen den
11 juni 1920 skall i bouppteckning efter gift person upptagas allt vad vardera
maken ägde vid dödsfallet. Undantag från denna föreskrift har dock stadgats
för det fall, att till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad
ingendera maken hade giftorättsgods. I nämnda fall skall endast den dödes
egendom upptecknas, och man kan sålunda, vid saknad av upplysning om den
efterlevandes egendom, icke med ledning av bouppteckningen efter den först
avlidne bestämma i vilka andelar den efterlevandes kvarlåtenskap skall delas.
För undanröjande av de bevisnings svårigheter, som härav kunna föranledas,
synes uti nyssnämnda lagrum böra införas bestämmelse, enligt vilken den efterlevandes
egendom skall även i nu angivna fall upptecknas, om efter den döde
äro arvingar eller testamentstagare, som, enligt vad i 2 kap. av lagen om
arv stadgas, äga vid den efterlevandes frånfälle taga andel i boet.

3 §.

Lagrådet:

Om uttrycket »minskning av sin egendom» sammanställes med »förkovran»
i 4 §, ledes tanken därhän att en minskning konstateras genom jämförelse
mellan boets olika värden vid de båda dödsfallen. M. a. o., har efterlevande
maken genom otillbörligt förfarande orsakat att egendomen vid hans död är
väsentligt mindre värd än den kunde ha varit, skulle ersättning enligt 3 § dock
ej utgå, så fTamt icke värdet tillika är mindre än vid den först avlidnes frånfälle.
Detta är nu icke förslagets mening. Väsentlig minskning av egendomen
skall anses föreligga så snart egendom till väsentligt värde frångått boet, oavsett
huruvida detta nedbringats under sitt värde vid det tidigare dödsfallet.
Stadgandet har sin förebild i 9 kap. 1 § och 13 kap. 6 § giftermålsbalken, och
med fog kunde sägas att dessa lagrum böra vägleda vid tolkning av nu förevarande
paragraf. Det förefaller emellertid som skulle det sammanhang, vari
bestämmelsen om minskning förekommer i förslaget, lätteligen kunna vålla
misstag om rätta förståndet. En förtydligande omskrivning vore önsklig. Till
överensstämmelse med vad enligt 7 kap. 4 § och 8 kap. 4 § gäller vid nedsättning

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 12 häft. (Nr 17.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

av gåva, varom i nämnda båda lagrum är fråga, torde i andra stycket av förevarande
paragraf böra stadgas att i fall, som här avses, gåvan eller dess värde
skall återbäras.

5 §.

Lagrådet:

Går efterlevande maken i nytt gifte utan att avskiljande enligt denna paragraf
föregått, kunna betydande svårigheter uppstå när boet en gång skall fördelas
i olika massor. Med hänsyn såväl härtill som till den nya intressesfär
vari efterlevande maken införes genom giftermålet, torde rätt att påkalla avskiljande
böra tillkomma skyldeman till den först avlidne icke blott i det fall,
som angives i paragrafens första punkt, utan även då efterlevande maken går
i nytt gifte. Rätten att i sistnämnda fall påkalla avskiljande torde böra göras
beroende av att ansökan ingives inom viss tid, exempelvis sex månader, från
äktenskapets ingående. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke
jämväl den efterlevande bör vid ingåendet av nytt äktenskap kunna även utan
överenskommelse med den först avlidnes arvingar erhålla avskiljande. Missbruk
av dylik rätt för den efterlevande torde icke vara att befara, om även här föreskrives
motsvarande tid för ansökans ingivande.

1—5 §§.

Justitierådet Wedberg:

Efter mitt omdöme är en något ändrad uppställning och avfattning av
dessa paragrafer att förorda. Sålunda borde andra punkten i 1 § uppdelas, så
att förbehållet för annat stadgande hänföres ej till själva rätten att taga andel
i efterlevande makens bo utan blott till andelens storlek. Härigenom skulle
underlättas den förenklande omskrivning av 2 §, som är önsklig och visserligen
även därförutan möjlig att verkställa. Såsom 3 § borde, med någon
formell jämkning, sättas första stycket av 4 §. I nästa paragraf skulle därefter
resten av 4 § sammanföras med 3 §, på det sätt att till den i 3 § första
stycket upptagna förutsättningen knytes den rättsliga påföljden att, vid beräkning
huru stor arvingarnas lott är och huruvida förkovran föreligger, den
efterlevandes kvarlåtenskap skall ökas med ett belopp, motsvarande det värde
som frångick boet. Ingressen till andra stycket i 3 § finge härefter lämpas.
För att klarare utmärka att med 5 § inledes en nytt komplex av stadganden —
något som i förslaget fördunklas av att denna paragraf i början har alldeles
samma lydelse som 3 § — borde bestämmelsen om avskiljande på samfälld
begäran sättas främst.

8 §.

Lagrådet:

Till tydligare framhävande av att den i sista punkten av första stycket omförmälda
ersättningen endast skall utgå, då på sätt i föregående punkt medgives
avskild egendom använts till den efterlevandes underhåll, torde ifrågavarande
båda punkter böra sammanarbetas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

11 §•

Lagrådet:

I denna paragraf upptages till behandling det fall, att efterlevande maken
gått i nytt gifte. Den giftorättsgemenskap, som uppkommit genom det nya
äktenskapet, kan upplösas antingen genom efterlevande makens död eller ock
redan i dennes livstid och i senare fallet antingen genom den nya makens frånfälle
eller genom boskillnad, äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad.

Vid efterlevande makens död äga den först avlidnes arvingar alltid påfordra
delning enligt 1—4 §§ av den efterlevandes egendom. Detta gäller naturligen
även om bodelning mellan den efterlevandes arvingar och hans nya make icke
erfordras i anledning av att den senare tar arv enligt vad i 1 § av detta kap.
stadgas eller erhållit den efterlevandes egendom på grund av testamente.

I andra stycket av förevarande paragraf behandlas det fall, att giftorättsgemenskapen
i det nya äktenskapet upplöses i efterlevande makens livstid. Lagtextens
lydelse kan giva anledning till den missuppfattning, att bodelning
alltid kommer till stånd i anledning av den nya makens död. Detta är emellertid
icke fallet, när den efterlevande tager den nya makens egendom på grund
av arv enligt 1 § i detta kap. eller på grund av testamente. Jämväl synes uttrycket
»före bodelningen» böra undvikas. Den åtgärd, varom här är fråga,
nämligen uttagande av egendom till värde, motsvarande vad som belöper på den
först avlidnes arvingar, kan äga rum först sedan tilldelning skett för gäld, men
även dylik tilldelning är ett led i bodelningsförrättningen, På grund av vad
sålunda anförts torde någon jämkning av andra styckets avfattning vara erforderlig.

Någon bestämmelse har icke upptagits för det fall, att efterlevande maken
tager arv enligt 1 § efter sin make i nytt äktenskap men dennes arvingar äga
rätt till sekundosuccession i enlighet med vad i förevarande kap. stadgas. En
dylik bestämmelse torde också kunna undvaras. Även utan uttryckligt stadgande
lärer det vara. tydligt, att i dylikt fall två delningar enligt 1—4 §§ måste
äga rum vid efterlevande makens död, först mellan efterlevande makens och den
första makens arvingar, å ena sidan, samt arvingarna till den efterlevandes
make i det nya äktenskapet, å den andra, samt därefter mellan den efterlevandes
arvingar och arvingarna till den första maken. Av makarna A och B har
exempelvis den senare överlevat den förre och tagit arv enligt detta kap. med
rätt till sekundosuccession för A:s arvingar. Efter att hava ingått nytt äktenskap
med C, överlever B även den nya maken och tar arv efter denne med
rätt till sekundosuccession för C:s arvingar. Om vid A:s död makarna i giftorättsgods
ägde tillsammans 40,000 kr., därav hälften belöpte å vardera maken,
och vid C:s död B hade i behåll nämnda egendom samt C i giftorättsgods ägde

100,000 kr., lärer vid B:s död — under förutsättning att egendomen genom värdestegring
ökats till 210,000 kr. — böra förfaras på följande sätt: Vid beräkning
av vilken andel bör tillkomma C :s arvingar, å ena sidan, och övriga rättsägare,
å den andra, skall på samma sätt som i allmänhet gäller enligt 2 § hänsyn
tagas till det resultat, som en bodelning i anledning av C:s död skulle

Kungl. Maj:ta proposition nr 17.

hava medfört. Vid en dylik bodelning skulle B enligt andra stycket i 1''örevarande
paragraf ägt före delningen av sin egendom uttaga vad som i värde
belöpte på A:s arvingar d. v. s. hälften av 40.000 kr. eller 20,000 kr. Återstoden
av B:s egendom, 20,000 kr., jämte C:s egendom, 100,000 kr., hade delats
med hälften eller 60,000 kr. till vardera sidan. Efter bodelningen skulle
sålunda 80,000 kr. belöpt på B och 60,000 kr. på C:s arvingar. Vid sådant
förhållande måste C:s kvarlåtenskap, som B tagit i arv, anses hava utgjort
endast 60,000 kr., medan B:,s egen lott i boet uppgått till 80,000 kr. Denna
proportion bör följaktligen iakttagas vid delningen av B :s bo, så att C :.s arvingar
iäga bekomma 6/i4 av 210,000 kr. eller 90,000 kr. och övriga 8/44 eller

120,000 kr. delas mellan A:s arvingar och B:s arvingar.

Genom stadgandet i andra stycket har för där avsedda fall kunnat i viss
mån förebyggas att först avliden makes arvingar lida minskning i sin rätt
enligt 1—4 §§ därav att den efterlevande ingått i ny giftorättsgemenskap.
Under vissa förhållanden kan emellertid tvärtom en förbättring i deras rättsställning
bliva följden, på bekostnad av sistnämnde makes arvingar. Så blir
nämligen fallet om den nya giftorättsgemenskapen medförde en förkovran av
den egendom den omgifte maken ägde; ty sålunda uppkommen förkovran skall,
i motsats till vad i 4 § stadgas om förkovran genom arv, gåva eller testamente,
städse komma jämväl arvingarna till den först avlidne maken i det tidigare äktenskapet
tillgodo vid delning enligt detta kapitel. Därest det exempel, som
anförts ovan, ändras såtillvida, att bodelning antages verkligen hava blivit
förrättad i anledning av C :s död och att den lott, som därvid utlagts för C, gått
till arvingar eller testamentstagare efter denne, skulle B — såsom påpekats —
hava genom bodelning erhållit 80,000 kr., vilket vid jämförelse med B:s förmögenhetsförhållanden
före bodelningen innefattat en ökning i hans förmögenhet
med 40,000 kr. Då B:s förmögenhet i exemplet icke undergått vare sig
minskning eller ökning från tiden för A :s frånfälle till bodelningen, hade denna
jämväl medfört en förkovran med 40,000 kr. vid jämförelse med förhållandena
vid A:s död. I den mån denna förkovran fortbestår vid B:s
frånfälle, kommer den enligt förslaget ej blott hans egna, utan även
A:s arvingar till godo, ehuru deras rätt därtill måste betecknas såsom
synnerligen svagt grundad. Såsom stötande framstår detta resultat särskilt i
det fall, att B:s arvingar äro hans avkomlingar i äktenskapet med C och förbättringen
i boets ställning således härrör från deras egen ascendent. Men även andra
arvingar till B synas böra framför A :s arvingar tillerkännas den uppkomna förkovran.
Då, såsom i det antagna exemplet, boet vid B:s död fortfarande utvisar
förkovran vid jämförelse med förhållandena vid A:s död, borde därför denna
förkovran vid boets delning tilläggas B:s arvingar, i den mån den icke överstiger
40,000 kr.

Om bodelning i anledning av C :s död icke förrättats utan B, på sätt i exemplet
ursprungligen antogs, tagit arv efter C enligt vad i detta kap. stadgas, skulle
enligt vad förut påpekats kvarlåtenskapen efter C anses hava utgjort 60,000
kr. och B:s egen lott i boet 80,000 kr. Även i detta fall skulle sålunda B på
grund av sin giftorätt i C:s egendom hava erhållit en förmögenhetsökning av

Kunyl. Maj:ts proposition nr 17.

40,000 kr. Vid delningen av B:s bo enligt 1—4 §§ i detta kap. skulle enligt
det föregående arvingarna till A och B gemensamt bekommit en lott å 120,000
kr. att dela sig emellan enligt samma lagrum. Efter A:s död bär sålunda
uppkommit en förkovran å 80,000 kr. Det synes rimligt, att vad av denna förkovran
motsvarar den förmögenhetsökning B vunnit på grund av sin giftorätt
i C:s egendom eller 40,000 kr. tillägges B:s arvingar ensamma. Skulle B hava
bekommit C:s kvarlåtenskap i arv eller testamente utan rätt till sekundosuccession
för C:s skyldemän äro förhållandena likartade. Av de 100,000 kr.,
som B efter C:s död innehade utöver förmögenheten från det tidigare äktenskapet,
hade 40,000 kr. tillfallit B på grund av hans giftorätt och 60,000 kr.
på grund av arv efter C. Av den efter A:s död och intill B:s frånfälle uppkomna
förkovringen å 170,000 kr., utgörande skillnaden mellan 210,000 kr. och

40,000 kr., skulle ett belopp av 60,000 kr., motsvarande vad B fått på grund
av arv, jämlikt 4 § tilläggas B:s arvingar ensamma. Därutöver borde emellertid
tilläggas dem jämväl 40,000 kr., motsvarande den förmögenhetsökning B
vunnit på grund av sin giftorätt i C :s egendom, och endast återstoden av förkovringen,
70,000 kr., gå till fördelning mellan A:s och B:s arvingar.

På grund härav ifrågasätter lagrådet huruvida ej till paragrafen borde fogas
ett tillägg av innehåll att vad i 4 § stadgas för det fall att egendom tillfallit
efterlevande maken genom arv, gåva eller testamente, skall äga motsvarande
tillämpning, där make, som gått i nytt gifte, vid bodelning eller eljest
på grund av giftorätt i det nya äktenskapet erhållit egendom utöver vad förut
tillkommit honom.

3 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Det är uppenbarligen förslagets mening att arvsrätten skall vara ömsesidig
mellan utomäktenskapligt barns avkomlingar samt dess moder och mödernefränder.
På sätt i ett motsvarande fall förfarits i 2 § andra stycket torde emellertid
detta förhållande böra komma till tydligt uttryck i lagtexten.

2 §•

Justitierådet von Seth:

Enligt sista punkten i första stycket skall arvsrätt mellan barnet och dess fädernefränder
ej äga rum. Det kan ifrågasättas, om ej denna regel under vissa
förutsättningar kan leda till mindre tilltalande resultat. Har barnet tagit arv
efter fadern och därefter dör, kan arvet med förbigående av t. o. m. dess syskon
på fädernesidan och dessas avkomlingar komma att genom barnet övergå till
sådana dess mödernefränder, av vilka fadern har föga intresse, t. ex. ett moderns
utomäktenskapliga barn med annan fader, övervägas borde, om ej till
undvikande av dylika eventualiteter det borde göras åtminstone det undantag
från regeln, att om barnet på grund av vad som stadgas i första punkten av
stycket tagit arv efter fadern och därefter dör, dess syskon å fädernet och dessas
avkomlingar skola äga samma rätt till arv efter barnet som om detta varit

Kungl. May.ts proposition nr 17.

av äktenskaplig börd. Härigenom skulle också vinnas en viss överensstämmelse
med vad som i 4 kap. 3 och 5 §§ stadgas i fråga om adoptivbarn, något som
med hänsyn till de särskilda förhållanden, som här föreligga, icke kan vara
annat än önskligt.

4 KAP.

3 §.

Lagrådet:

Första punkten i 3 § skiljer sig från 17 § första stycket lagen om adoption
väsentligen blott däri att till lagens »efterlämna bröstarvinge» fogats orden
»eller adoptivbarn eller dess avkomling». Detta tillägg lärer emellertid böra
utgå, av skäl som anförts vid 2 kap. 1 §. Om sålunda förebilden torde härutinnan
böra trognare följas, synes åter oförnekligt, att stadgandet i adoptionslagen
är i andra hänseenden behäftat med vissa formella brister, som nu lämpligen
kunde avhjälpas.

5 KAP.

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet Planting-Gyttenbåg
a:

Att stadganden om allmänna arvsfonden finnas även i annan lag torde, lämpligare
än som skett genom förslagets 4 §, kunna utsägas redan i 1 §. Åt 2 §
synes böra givas en väsentligt förenklad avfattning.

Justitierådet Alexanderson:

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ att Konungen äger besluta att klander mot testamente
skall, ehuru anledning därtill förefinnes, i visst fall ej äga rum eller att
arsvfonden tillfallet arv må avstås till någon arvlåtaren närstående synas icke
hava sin naturliga plats i lagen om arv utan i den särskilda lagen om arvsfonden.

Hänvisningen i 4 § lärer lämpligen böra inarbetas i 1 §.

6 KAP.

1 §•

Justitieråden von Seth och Wedberg:

Förslagets mening med första styckets andra punkt torde komma till klarare
uttryck, om det stadgas att arvinge är pliktig vidkännas avräkning, allenast
om han vid mottagandet insett eller bort inse att sådan skyldighet var avsedd.
I anslutning härtill synes förbehållet i första punkten lämpligen böra
förenklas så att orden »föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna»
uteslutas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

3 §•

Lagrådet:

I överensstämmelse med de allmänna förutsättningarna för avräkningsskyldighet
(1 §) bör det icke stå arvlåtaren ovillkorligen öppet att, efter det förskott
givits, bestämma ett för arvingen mindre förmånligt avräkningsvärde.
Till förebyggande av en motsatt tolkning och för vinnande även i övrigt av
en mera tillfredsställande regel synes det böra stadgas att avräkning skall
ske efter egendomens värde vid mottagandet, så framt icke på grund av omständigheterna
annat bör gälla.

4 §.

Justitieråden von Setli och Wedberg:

Återbäringsskyldighet torde, i överensstämmelse med vad vid 1 § yttrats,
böra äga rum i det fall att arvingen vid mottagandet insett eller bort inse att
sådan skyldighet var avsedd.

5 §•

Lagrådet:

Då förskott å arv givits, skall enligt lagberedningens förslag avräkning för
förskottet ske genom delning av en massa, uppkommen genom fiktiv sammanläggning
av kvarlåtenskapen och förskottet. Men även med denna utgångspunkt
kan arvslotternas storlek beräknas enligt två olika metoder, av vilka
den ena kommit till uttryck i denna paragraf och den andra i 11 a § av förslaget
till lag om ändring i 13 kap. giftermålsbaken. De båda metoderna överensstämma,
när förskottet kan till fullo avräknas, men skilja sig åt, när förskottet
är för stort för att kunna avräknas i sin helhet.

Det synes lämpligt, att samma metod av lagen anvisas i båda fallen, därvid
företräde bör givas åt den, som kommit till uttryck i sistnämnda paragraf.

7 §•

Justitieråden von Seth och Wedberg:

Det undantagsfall, då avräkning ej skall ske, torde böra angivas på samma
sätt som vid 1 § förordats beträffande gåva till bröstarvinge. Föreskriften
om tillämpning av vad förut i kapitlet är stadgat synes böra inskränkas att
avse allenast 2—6 §§.

7 KAP.

2 §.

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet Planting-Gyllenbåga: I

6 kap. 5 § har angivits, huru arvslotterna skola bestämmas, när förskott
å arv givits. Lagrådet har föreslagit viss ändrad avfattning av nämnda
stadgande i avsikt att ordningen för arvslotternas bestämmande skall bliva

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

uttryckt på samma sätt som ordningen för bodelningslotternas bestämmande
enligt det föreslagna stadgandet i 11 a § av 13 kap. giftermålsbalken. Enligt
den sålunda föreslagna avfattningen kan arvslottens storlek bestämmas genom

i | p

en formel av följande lydelse: a=--, där a betecknar en arvslott eller

ock en huvudlott, när arvet skall delas i grenar med flera arvingar i de särskilda
grenarna, b betecknar behållningen i boet, f förskottets storlek och n
antalet arvingar eller huvudlotter. Om det vid användandet av denna formel
visar sig att arvslotten blir mindre än förskottet, betyder detta att förskottet
icke kan till fullo avräknas. I sådant fall skall behållningen ökas, icke med
hela förskottet utan med så stor del därav som kan avräknas, vilken del åter
motsvarar värdet av en arvslott. För detta fall kan därför användas följande

formel: a = ^ + a.

Lagberedningen har i motiven till 7 kap. 2 § angivit, huru laglottens storlek
skall bestämmas, när förskott å arv givits. Denna framställning torde
kunna sammanfattas så att laglotten skall utgöra hälften av den arvslott, som
skulle hava kunnat erhållas, om testamente efter arvlåtaren ej funnits. Laglotten
skulle med andra ord alltid »motsvara hälften av a i ovanstående formler.
Detta beräkningssätt torde dock varken vara teoretiskt riktigt eller medföra
tillfredsställande praktiska resultat.

När arvlåtaren förfogat över sin kvarlåtenskap genom testamente, kan avräkning
för ett arvsförskott ske endast vid delning av vad som återstår av
kvarlåtenskapen, sedan testamentet uttagits. Ju större del av kvarlåtenskapen
bortgivits genom testamente, desto mindre del av förskottet kan avräknas.
Har arvlåtaren genom testamente bortgivit så mycket som han lagligen kan
bortgiva, d. v. s. bröstarvingarna äga endast utfå sin laglott, kan sålunda
av ett givet arvsförskott endast ett belopp motsvarande laglotten avräknas. Att
på grund av testamentet endast en mindre del av förskottet kan avräknas har
sin förnämsta betydelse, då den döde varit gift och förskottet givits till en
makarnas gemensamma bröstarvinge av endera makens giftorättsgods, ty enligt
det föreslagna stadgandet i 6 kap. 1 § andra stycket skall den del av förskottet,
som icke kunnat avräknas å arvet efter den först avlidne maken,
avräknas å arvet efter den andre. Har på grund av den först avlidnes testamente
endast en mindre del av förskottet kunnat avräknas vid skiftet efter
denne, måste följaktligen så mycket större del avräknas när den andre dör.

Vid skiftet gäller det att dela verkliga förmögenhetsvärden. Skall avräkning
för förskott äga rum i samband med skiftet, bör därför icke kunna med
kvarlåtenskapen jämställas annan del av förskottet än som kan avräknas och
som därför har en med den verkliga behållningen likvärdig ekonomisk funktion.
Den överskjutande delen av förskottet har vid detta skifte icke större successionsrättslig
betydelse än andra gåvor, även om nämnda del av förskottet framdeles
vid skifte efter den andre maken kan få dylik betydelse. Det lärer
vid sådant förhållande icke vara riktigt att för fall, då endast laglotten
kan avräknas, låta laglottens storlek bestämmas av vad som skulle hava kun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

nät avräknas i ett annat fall, nämligen om testamente icke förelegat. Laglottens
värde bör bestämmas endast genom en jämförelse med vad som kan
avräknas vid en delning av behållningen ökad med allenast laglottens eget
värde.

Den av lagberedningen angivna beräkningen medför också vissa mindre tillfredsställande
praktiska resultat. Efterlämnade den döde icke make, medföra
visserligen de olika beräkningssätten ej annan skillnad än en förskjutning
i laglotternas och den disponibla kvotens inbördes storlek, i det att den disponibla
kvoten blir större med det här ovan förordade beräkningssättet. Har
däremot den döde efterlämnat make och avräkning för förskottet skall ske
jämväl vid bodelningen enligt det föreslagna stadgandet i 13 kap. 11 a § giftermålsbalken,
inverkar beräkningssättet jämväl på storleken av den lott, som
vid bodelningen tillkommer efterlevande maken. Det av lagberedningen antagna
beräkningssättet torde innebära, att vid bodelningen arvsförskott skall
avräknas så långt det går utan hänsyn till testamente, som den döde efterlämnat.
Om alla barnen tidigare i förskott utfått sina fulla arvslotter, innebär
detta, att behållningen i dess helhet tillägges den efterlevande maken och
att följaktligen ett testamente efter den döde icke kan verkställas. Särskilt
om förskotten givits av den make, som lever efter, måste det anses otillfredsställande
att denne genom förskottens givande sålunda berövat sin make all
testationsmöjlighet. Men även när förskott, motsvarande fulla arvslotten, icke
givits till alla barnen, medför en bodelning med avräkning för förskotten så
långt det går utan hänsyn till den dödes testamente, att den efterlevande
på sin lott erhåller större del av behållningen än som kan anses skäligt med
hänsyn till den dödes möjlighet att förfoga över sin kvarlåtenskap genom
testamente. En sådan delning kan icke heller anses stå i god överensstämmelse
med den princip, som kommit till uttryck i 11 a § av 13 kap. giftermålsbalken.
Vid bodelningen bör nämligen icke av förskottet avräknas mera än
som sedermera kan avräknas på arvet efter den döde. Har den döde genom
testamente bortgivit allt som ej är bröstarvinges laglott, kan av ett förskott
endast så mycket avräknas å arvet som motsvarar laglotten, och då
bör ej heller mera avräknas vid bodelningen. Upprätthålles denna princip kan
också den dödes testamente verkställas.

Det beräkningssätt, som sålunda förordas, kan uttryckas så, att laglotten
skall anses motsvara hälften av en arvslott, som kan erhållas vid ett skifte,

där behållningen ökas med allenast laglottens eget värde, d. v. s. a = ^ -•

Dä laglotten utgör halva arvslotten, kan formeln även uttryckas på följande
a

sätt: a Skall avräkning äga rum även vid bodelning blir följakt -

bJ-J

ligen formeln denna: a = —-— . Denna formel skall tydligen komma till

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

användning, endast om förskottet icke kan tillfullo avräknas å laglotten.
Huruvida full avräkning kan ske finner man med anlitande av den vanliga

formeln a = . Endast om det visar sig att förskottet överstiger hälften

av den sålunda uträknade arvslotten, skola förstnämnda formler komma till
användning.

Om 6 kap. 5 § erhåller den ändrade avfattning, som lagrådet föreslagit,
torde därmed hava givits tillräckligt tydligt uttryck för att laglotten bör beräknas
på sätt här gjorts gällande.

Justitierådet Alexanderson:

Huru bröstarvingars laglotter skola beräknas, då förskott å en eller flera
arvslotter givits, kan för vissa fall vara föremål för olika meningar, nämligen
då lämnat förskott uppgår till mera än hälften av den arvslott, som .skulle tillfalla
förskottstagaren vid delning av kvarlåtenskapen, ökad med förskottets
belopp, resp. med den del därav som om hänsyn ej tages till testamente
skall jämlikt 6 kap. 5 § gå i avräkning vid skifte. Närmast till hands synes
onekligen ligga att, på sätt ock i motiven till förevarande paragraf förutsättes,
uträkna arvslotterna utan hänsyn till testamentet och bestämma laglotten till
hälften av det sålunda erhållna beloppet. Att detta förfarande leder till riktigt
resultat, då förskottet är mindre än eller lika med nyssnämnda hälft, därom
lärer ingen tvekan kunna råda. Behållningen i boet utgör t. ex. 20,000 kr. och
arvlåtarens tre barn A, B och C ha genom testamentet fått sin arvsrätt begränsad
till laglotten. Har A fått förskott å 2,000 kr. utgör varje barns arvslott

enligt lag —2,000 _ 1^333 kr. gg öre; iagi0^en ar alltså 3,666 kr. 66

öre. Förskottstagaren A, som är pliktig å sin laglott avräkna 2,000 kr., får av
behållningen blott 1,666 kr. 66 öre; B:s och C:s laglotter utgå därur oavkortade
med tillhopa 7,333 kr. 33 öre. Tillsammans få de tre barnen alltså 9,000 kr.,
vilket sammanräknat med förskottet gör 11,000 kr. eller lika mycket som tillfaller
testamentstagaren. Ändras exemplet därhän att förskott var givet å

4,000 kr., blir arvslotten enligt lag |20’°°Q _± 4,000 eUer g^oo ; lagl0tten är

alltsa 4,000 kronor eller lika med förskottet. A får då intet över sitt förskott,
B och C vardera 4,000i kr., testamentstagaren 12,000 kr. I båda exemplen utövar
den omständigheten att arvlåtaren givit ut en del av arvet i förskott intet inflytande
på storleken av arvingarnas laglotter; dessa uppgå till exakt samma belopp
som de skulle gjort, om arvlåtaren behållit hela egendomen i sin hand intill
arvsfallet.

Härutinnan måste det tydligen alltid ställa sig i viss mån annorlunda, så
snart en arvinges förskott uppgår till högre belopp än som vid vanlig arvsdelning
-—- utan hänsyn till testamente — kan till fullo avräknas. Förskottet har ju
då med det överskjutande beloppet minskat arvsmassan, därmed arvslotterna och
följaktligen i proportion jämväl laglotterna. Utgjorde i det ovan uppställda

Kungl. May.ts proposition nr 17.

exemplet förskottet 15,000 kr. kan, vid tillämpning i övrigt av samma beräkningssätt
som där användes, förskottet gå i avräkning allenast med ett belopp
av 10,000 kr., enär behållningen 20,000 kr. endast förslår till att med arvslotter
av denna storlek kompensera A:s syskon B och C för A:s arvsförskott.
Laglotten skulle alltså utgöra blott 5,000 kr. Hade arvlåtaren i sin hand behållit
all egendom intill arvsfallet, skulle däremot varje arvslott utgjort en
tredjedel av 35,000 kr. eller 11,666 kr. 66 öre och laglotten alltså 5,833 kr.
33 öre.

Emellertid kan göras gällande att denna reduktion av laglotten, vilken är
en direkt följd av den nedsättning som arvslotten, oberoende av testamentet,
fått vidkännas genom det alltför stora förskottet, icke är den enda som i detta
fall måste vidtagas. Då i det nyss anförda exemplet B och C tillädes i laglotter
tillsammans halva behållningen i boet, kan det sägas att den skyldighet
A enligt förevarande paragraf skall hava att vidkännas avräkning för förskottet
å sin laglott i ingen mån kommit testamentstagaren till godo. Detta förklaras
därav att den använda metoden utgår från att nämnda avräkningsskyldighet
är föreskriven i syfte att i den mån förskottet motsvarar laglottens belopp
förskottstagarens andel enligt lag i den reella behållningen skall tillfalla testamentstagaren;
men om vid arvslotternas utläggning enligt 6 kap. 5 § visar
sig att förskottet var så stort att förskottstagaren ingen andel äger i denna
reella behållning, får avräkning enligt förevarande paragraf ingen praktisk betydelse.
Fördelningen av arvsmassan arvingarna emellan går alltså förut; av
vad enligt denna fördelning faller på en arvinge är han, om arvlåtaren till
fullo begagnat sin testationsfrihet, pliktig avstå vad på lotten belöper av reell
behållning i boet intill arvslottens halva belopp. Resultatet av beräkningssättet
är, att om arvlåtare inom arvslottens ram giver en arvinge förskott, som
överstiger värdet av laglotten, beräknad a behållningen innan förskottet gavs,
minskar han därigenom med just detta överskjutande värde det belopp varöver
han kan genom testamente förfoga. Verkan att minska jämväl medarvinges
(och alltså ock förskottstagarens egen) laglott har förskottet däremot först i
och med att det överstiger förskottstagarens hela arvslott, beräknad på sätt
nyss angavs.

Mot detta beräkningssätt kan, såsom antytt, ställas ett annat, som utgår från
den fordran att arvingarnas laglotter böra så bestämmas att de sammantagna
och oberoende av om de utläggas i reell behållning eller avräknas a förskott
jämt uppväga det belopp, varöver arvlåtaren äger disponera genom testamente.
Detta krav är i själva verket fyllt i de ovan först anförda båda
exemplen, avseende fall där förskottet är lägre än eller lika med halva den
lagbestämda arvslotten. Båda betraktelsesätten leda alltså i dessa fall till samma
resultat. Skall åter det nyssnämnda kravet uppfyllas även då förskottet
stiger till högre belopp, måste laglottsvärdet undergå reduktion; ty om jämvikten
skall kunna bibehållas mellan laglotternas summa och den fritt testibla
delen av boets behållning måste den utdelning över halv arvslott, som genom
förskottet kommit en arvinge till del, lända de båda nämnda faktorerna till
minskning i lika måtto. Den reduktion som drabbar laglottssumman gar na -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

turligtvis ut över alla laglotter i samma proportion; och klart är ävenledes
att då överhuvud blott laglott går ut till arvinge, skall av det givna förskottet allenast
vad som motsvarar den sålunda reducerade laglotten avräknas. Av det
sagda följer att med den antagna utgångspunkten laglottsvärdet skall så bestämmas
att laglotternas sammanlagda värde är hälften av vad som ingår i
delning med testamentstagaren, d. v. s. av behållningen ökad med förskotts tagarens

laglott. Laglotten för varje huvudlott får alltså värdet f. i en ekva tion,

där ■ om b betecknar behållningen i boet och n huvudlotternas antal —

a — --------•

Antag såsom i ett ovan anfört exempel, att boets behållning är 20,000 kr.
och att laglottstagare äro barnen A, B och C, av vilka A erhållit förskott å

15,000 kr. Laglottens värde är då hälften av a i ekvationen a= -______—

vilken ekvation ger ett värde å a av 8,000 kr., svarande mot ett laglottsvärde
av 4,000 kr. Då laglotten för A går i avräkning å förskottet, medan B och C
vardera få 4,000 kr., erhåller testamentstagaren 12,000 kr. Ändras exemplet
därhän att förskottets värde understeg hel arvslott, men översteg halv sådan
det uppgick exempelvis till 7,000 kr. — inverkar detta icke på resultatet.
Med det tidigare använda beräkningssättet skulle laglotten uppgått, i det första
exemplet till 5,000 kr., i det senare till 4,500 kr.

Intetdera av dessa båda beräkningssätt torde kunna anses stå i strid med
förslagets lagtext. I viss mån kan valet dem emellan sägas vara en smaksak.
För min del finner jag emellertid det först omförmälda och i motiven tillämpade
äga ett avgjort företräde däri att det står ett naturligt uppfattningssätt
långt närmare. Det synes mig ligga något konstlat och främmande i en laglottsmatematik,
enligt vilken ett förskott åt en av bröstarvingarna som håller sig
inom ramen för hans arvslott och således icke griper över på de andras likvisst
skall medföra en reduktion av deras laglotter. Har en person genom testamente
förfogat över sin egendom, med den ofta uttalade, ej sällan underförstådda
begränsningen att hans bröstarvingar, om sådana vid hans frånfälle finnas,
skola vara bibehållna vid isina laglotter, och han emellertid sedermera till ett
av barnep giver ut hela arvslotten i förskott, synes det ligga närmast till
hands att fatta innebörden av sistnämda åtgärd så, att han i vad denne arvinges
arvsrätt angår avstått från att låta testamentet gälla, men ingalunda tänkt sig
att härigenom de övrigas laglotter bleve beskurna. Och var förskottet redan
givet, da testamentet upprättades, torde snarast den tanken föresvävat testator,
att en utjämning till övriga arvingars förmån dock i allt fall så till vida
kommer till stånd, som de fa ensamma dela halva behållningen i boet.

Emellertid kompliceras problemet onekligen därigenom att enligt förslaget
om infogande av en § 11 a i 13 kap. giftermålsbalken avräkning av arvsförskott
skall äga rum jämväl vid bodelning med arvlåtares efterlevande make

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

och särskilt genom bestämmelsen att, vilkendera maken än givit förskottet, detsamma
skall i första hand så långt arvslotten förslår avräknas vid bodelningen
efter den först avlidne. Har den efterlevande lämnat betydande förskott åt
ett flertal arvingar, kanske åt dem alla, leder en tillämpning vid bodelningen
av det nyss förordade beräkningssättet, att avräkningsregler, som stadgats i
syfte att .skipa rättvisa mellan efterlevande make och bröstarvingar, kunna betänkligt
inkräkta på eller alldeles illudera den avlidnes behöriga testaticnsfrihet.
Å den avlidnes lott komma nämligen att utläggas ensamt eller huvudsakligen
förskott att avräknas på arvslotterna, medan den reella behållningen går
till förskottsgivaren. Det andra beräkningssättet skyddar onekligen här på ett
vida mera tillfredsställande sätt testationsfriheten.

Att på grund härav giva detsamma företrädet, även då det gäller att bestämma
laglottsvärdet, synes emellertid vara att tillägga den nämnda synpunkten
alltför vittgående betydelse. Det torde åtminstone förtjäna övervägas om
ej det förhållande att speciella, för bodelningen utmärkande regler äro ägnade
att förrycka verkningarna, av en eljest lämpligt fungerande laglottsberäkning
bprde föranleda allenast att reglerna om förskottsavräkning vid bodelning underkastas
viss modifikation så till vida att om den avlidne fullt ut begagnat sin
testationsfrihet och ett lämnat förskott överstiger laglotten, på ovan förordade
sätt beräknad, i bodelningsmassan ej skall intagas mera än laglottens belopp.

Vilket beräkningssätt man emellertid vill tillämpa i arvs- och bodelningshänseende
vid laglottens beräkning och i fråga om avräkning å förskott i fall,
då arvsrätten är begränsad till laglott, synes spörsmålet vara av den natur att
det bör få sin lösning genom lagstiftningen.

3 §•

Lagrådet:

Det synes böra tydligare uttryckas att av testamentet kan följa, såväl att
ett eller annat förordnande skall lämnas oberört av jämkningen som ock att,
vad angår förordnande till bröstarvinge, hänsyn skall tagas till annat belopp än
det i slutet av paragrafen angivna.

4 §•

Lagrådet:

Då det syfte, varå första stycket första punkten har avseende, icke kan emot
vad i 2 och 3 §§ stadgats vinnas genom testamente, synes någon jämkning av
punktens lydelse önskvärd.

Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet
Alexander son:

Fall kunna tänkas, då regeln i första punkten skulle i tillämpningen innebära
alltför stor hårdhet mot gåvotagaren. Nödig varsamhet synes bjuda att
till punkten fogas ett förbehåll, som låter regeln vinna tillämpning endast om
ej särskilda skäl däremot äro.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Stadgandet i förevarande paragraf utgår från den tanken, att en gåva, som
givits under de förhållanden, varom här är fråga, icke blir gällande, i den
mån de laglottsberättigade arvingarna genom densamma berövats möjlighet att
utfå laglott av den storlek, som eljest skolat tillfalla dem. Gåvan är följaktligen
i princip att jämställa med andra ogiltiga rättshandlingar. Samma
tanke ligger till grund också för stadgandet i 8 kap. 4 §. Gåvan är ogiltig
icke blott i den mån bröstarvinges rätt till laglott blivit kränkt utan därutöver
i den mån för arvlåtarens barn föreligger sådant behov av bidrag till
underhållet, som icke i tillbörlig grad tillgodoses genom rätten att påkalla
jämkning av gåvan för utfående av laglott.

Då gåvan är jämställd med andra ogiltiga rättshandlingar och mottagaren
får anses likställd med en besittare i ond tro, torde något icke vara att erinra
mot den i lagberedningens motiv uttalade uppfattningen, att mottagaren av gåvan
är skyldig att, i den mån egendomen icke finnes i behåll, utgiva ersättning
efter det värde egendomen eller annan egendom av motsvarande beskaffenhet
dåmera har. Denna grundsats är emellertid endast att anse såsom
huvudregel, från vilken otvivelaktigt undantag i vissa avseenden äro påkallade.
Lagberedningen har i sitt förslag upptagit ett dylikt undantag, i det
att huvudregeln icke skulle gälla, såvitt egendomen utan mottagarens vållande
helt eller delvis gått förlorad. Härvid lärer beredningen företrädesvis hava
haft uppmärksamheten fäst vid frågan om mottagarens ansvar i det fall
att egendomen helt eller delvis gått under av olyckshändelse. Det synes
emellertid icke vara lämpligt att i detta sammanhang giva en positiv lösning
av denna delvis omstridda fråga. Vid lagstiftning på andra områden,
där det jämväl gällt ogiltiga rättshandlingar, har denna fråga lämnats öppen
att lösas genom rättstillämpningen, och detta torde böra äga rum även i
förevarande fall.

Därest ifrågavarande undantagsbestämmelse kommer att utgå, erfordras motsvarande
ändring i 8 kap. 4 §. Även i 8 kap. 5 § har ett liknande undantag
uppställts. Där torde emellertid undantaget vara på sin plats, då det icke
i sistnämnda fall är fråga om en principiellt ogiltig rättshandling utan om en
genom gåvans mottagande inträdande särskild förpliktelse av samma natur som
den i 8 kap. 5 § giftermålsbalken angivna, en förpliktelse som dessutom är begränsad
med hänsyn till egendomens värde vid mottagandet och icke vid den
senare tidpunkt, då förpliktelsen skall fullgöras.

Justitierådet von Seth:

Undantaget i tredje punkten synes ej vara ägnat att i erforderlig omfattning
mildra huvudregelns stränghet. Det torde vara tillrådligt att utbyta denna
punkt mot en bestämmelse i särskilt stycke, som utesluter regelns tillämpning
om och i den mån sådan tillämpning skulle leda till uppenbar obillighet mot
gåvotagaren. På liknande sätt lärer även 8 kap. 4 § böra ändras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

8 KAP.

2 §•

Lagrådet:

Ett testamentariskt förordnande om underhållsbidrag torde, såsom i motiven
antydes, kunna äga giltighet även om det lämnar obestämt såväl storleken av
bidraget som huruvida detta skall utgå periodiskt eller med ett engångsbelopp.
Måhända ger dock lagtexten anledning till en härifrån avvikande tolkning. Det
vill vidare synas som borde bröstarvinge alltid kunna genom testamentsklander
vinna sådan jämkning av förordnandet att hans laglott ej belastas

1 annan mån än med årligt bidrag, motsvarande högst fem för hundra av laglottens
värde. Rätten att vinna sådan jämkning borde, med andra ord, icke
vara inskränkt vare sig, såsom motiven tyckas avse, till det fall att förordnandet
gäller underhållsbidrag med engångsbelopp eller det att bröstarvingen
vill utfå sin laglott. Men visserligen bör ställandet av säkerhet utgöra villkor
för laglottens utfående, ehuru icke för vinnandet av jämkning. Slutligen
ipå erinras att då 1 § uttryckligen föreskriver att bidrag enligt samma paragraf
skall utgå »innan arv eller testamente må tagas», så torde redan härav
med erforderlig tydlighet framgå att bidraget även utgår före bidrag enligt

2 §, vilket ju — såsom också utmärkes av bl. a. orden »annat testamente» i
slutet av sistnämnda paragraf — är att hänföra till testamente.

Det hemställes att 2 § måtte ändras i överensstämmelse med det nu anförda.

9 §•

Lagrådet:

Paragrafens avfattning är så till vida mindre väl funnen som den, mot vad
som är meningen, kan läsas så, att vad i förevarande kapitel stadgas om barns
rätt till underhåll skall gälla jämväl i avseende å avkomling till arvsberättigat
barn utom äktenskap och till adoptivbarn.

9 KAP.

Lagrådet:

Att i 2 § bland kända arvingar särskilt nämna allmänna arvsfonden synes
överflödigt. De följande paragraferna skulle vinna i enkelhet och klarhet om följande
iakttoges. Tillträde av arvet behandlas, likaväl som formlig anmälan
enligt 5 §, såsom ett sätt att göra rätten till arv gällande. I 3 och 4 §§ utelämnas
förty vad där sägs om tillträde av arvet, och 5 § jämkas så, att anmälningsskyldighet
föreligger blott om arvingen vill göra sin rätt till arvet
gällande utan att tillträda det. Ur 3 och 4 §§ avlägsnas också — vad ej
finnes i 1 och 2 §§ — det uttryckliga påpekandet att preskriptionstiden skall
iakttagas för den händelse arvingen »vill bevara sin rätt». I 5 § utbytes
»postadress» mot »vistelseort», vilket uttryck nyttjas i 2 §: ty anledning till
saklig olikhet synes ej föreligga. 6 och 7 §§ hoparbetas. Avfattningen av
8 § torde böra väsentligen förenklas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

10 KAP.

Lagrådet:

Att arv kan tagas endast av den, som lever vid tiden för arvlåtarens död,
framgår med full tydlighet av undantaget om det tidigare avlade, men först
efter arvfallet födda barnets arvsrätt och bestyrkes ytterligare av 2 §. Regeln,
som av 1734 års lagstiftare ansetts obehövlig, torde såsom överflödig böra utgå.

Justitierådet Wedberg:

När det en gång gäller att låta nya giftermålsbalken och de lagar, som
ersatt ärvdabalken, uppgå såsom delar i ett större verk, lärer det bliva nödvändigt
att, till undvikande av formella ojämnheter, redaktionellt överse det
hela. Det faller exempelvis en var i ögonen att 1 kap. arvslagen nyttjar
»skyldskap» i stället för nya giftermålsbalkens »släktskap» och till hela sin
stilisering står närmare våra gamla lagars språk än vad händelsen är med nya
giftermålsbalken. Häri kan jag ingalunda se något fel hos arvslagen. Att
åter vissa partier av denna, såsom 2, 6 och 8 kap., icke erhållit samma knappa
och kärnfulla avfattning som utmärker 1 kap., måste anses väsentligen bero
av de i dem reglerade ämnenas invecklade beskaffenhet. För min del anser
jag dock att någon formell jämkning skulle kunna, utan större möda, med
fördel vidtagas, särskilt i syfte att lagen må på sina ställen bliva mera kort
och bjudande än förslaget.

Förslaget till lag om allmänna arvsfonden.

2 §•

Lagrådet:

I förenklande syfte torde de två första paragraferna böra förenas till en,
därvid 1 § hoparbetas med första stycket i 2 § till en enda punkt.

Beträffande 2 § andra stycket har statskontoret i yttrande över förslaget erinrat,
att med »år» syntes i detta sammanhang, med hänsyn till gällande bestämmelser
angående det statliga redovisningsväsendet i allmänhet, böra avses budgetår,
samt hemställt om ändring i avfattningen i enlighet härmed. Den fråga
statskontoret sålunda berört torde vara avsedd att ordnas med anlitande av den
Konungen i 17 § av förslaget tillagda befogenheten att meddela verkställighetsföreskrifter.
En jämkning i paragrafens avfattning till tydligare utmärkande
att där med år avses räkenskapsår, kunde emellertid vidtagas.

Huruvida uppgiften att bestämma om understöd från fonden lämpligen bör
överlämnas åt en särskild nämnd, sådan 3 § angiver, torde med skäl kunna
sättas i fråga. Anordningen att riksdagen skulle genom utsedda förtroendemän
taga befattning med användningen av medel, tillhöriga en fond.
utgör en nyhet, vars införande ej synes motiverat, helst i ett fall som
detta, då fondens tillgångar få antagas under avsevärd tid framåt komma att
hålla sig inom relativt blygsamma mått. Huvudsakligen med hänsyn
till svårigheten att beräkna fondens utvecklingsmöjligheter har lagbered -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ningen icke ansett att någon särskild styrelse för förvaltning av fondens
medel och bevakande av dess rätt för närvarande borde inrättas, utan
föreslagit att dessa arbetsuppgifter skulle anförtros åt statliga organ.
Enahanda skäl synes med avgörande vikt kunna åberopas beträffande ordnandet
av frågan om fördelningen av medel från fonden. I likhet med vad
kammarkollegium och statskontoret i avgivna utlåtanden anfört finner därför
lagrådet, att prövningen av understödsfrågor bör •— såsom förhållandet i allmänhet
är rörande bidrag från fonder under statskontorets förvaltning -—-överlämnas till Konungen. Härigenom skulle även den fördelen vinnas att
särskilda kostnader för dessa ärenden icke behöva beräknas.

Gillas vad nu blivit anfört, bortfalla 3 och 4 §§ samt en del av 5 §. I stället
träder ett stadgande — som synes kunna inleda 5 § — att understöd från
fonden beviljas av Konungen.

Skulle åter den föreslagna nämnden anses lämplig, hemställes att dock
andra stycket i 3 § måtte få innehålla allenast att för ordföranden utses av
Konungen en suppleant.

Evad nämnden bibehålies eller ej, torde 5 § böra underkastas någon redaktionell
jämkning, så att det tydligt framgår, att den omständigheten att från
kommun eller landsting föreligger ansökan, som lagligen kan bifallas, icke
hindrar att tillgängliga medel läggas till fonden.

Hänvisningen till annat lagrum i 6 § första stycket torde böra utgå, och
samma paragrafs andra stycke bör till avfattningen förenklas. 7 § lärer böra erhålla
en formulering, som utmärker att testamente till annan än fonden må å
dess vägnar godkännas av kammaradvokatfiskalsämbetet, om testamentet är
upprättat i den form som lag föreskriver och anledning till klander ej heller
eljest synes föreligga, men att i annat fall ämbetet har det åliggande varom
andra stycket i paragrafen handlar. Även följande paragrafer kunde måhända
i formellt avseende något jämkas.

Med undantag blott för fordringar i den mån de kunna indrivas, måste enligt
lagtextens ordalydelse all den egendom säljas som i arv tillfallit fonden.
Det torde lämpligen böra stadgas, att kammaradvokatfiskalsämbetet skall
kunna medgiva icke blott att försäljning sker under hand utan ock att egendom
bibehålies osåld.

Vinnes beaktande för vad lagrådet nedan erinrar mot förslaget till ändrad
lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken, kommer 16 § att utgå.

Om, såsom lagrådet förordat, de fem första paragraferna utbytas mot två
och 16 § helt utgår, torde underrubrikerna böra bortfalla.

Justitierådet Wedberg, med vilken justitierådet von Seth instämde:

Den omständigheten att från kommun eller landsting föreligger ansökan,
som lagligen kan bifallas, torde icke böra hindra att understöd, med förbigående
av kommunen eller landstinget, tilldelas förening eller stiftelse, som
därav finnes vara bättre förtjänt. Kommun eller landsting synes, med andra
ord, icke böra äga ovillkorligt företräde till understöd. Det hemställes att 5 §
jämkas i enlighet med det nu sagda.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 12 haft. (Nr 17.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § ärvdabalken.

Lagrådet:

Förslaget innebär endast tillägg av ett nytt andra stycke till 17 kap. 6 §
ärvdabalken sådant detta lagrum lyder enligt lag av den 11 juni 1920. Det
vore lämpligt, om detta finge komma till uttryck i förslagets avfattning.
Därigenom skulle också vinnas, att det komme att klarare framstå, att den till
nämnda lag fogade övergångsbestämmelsen alltjämt skall behålla sin giltighet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni
1917 om barn utom äktenskap.

Lagrådet:

Detta lagrum har redan en gång undergått ändring, nämligen genom lag
den 27 juni 1924. Till undvikande av misstag torde antingen en anmärkning
om nämnda förhållande böra göras i ingressen eller ock lagrummet böra fullständigt
införas i förslaget i den lydelse det avses skola erhålla.

Förslaget till lag angående ändring i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924

om förmynderskap.

Lagrådet:

Då 9 § ej ändras i annan mån än att ett nytt stycke vidfogas, torde lagförslagets
ingress böra något jämkas.

Beträffande avfattningen av det nya andra stycket i 4 § hänvisas till vad
lagrådet yttrat vid 9 kap. 2 § lagen om arv. Nuvarande andra stycket av 4 §
torde böra lämnas oförändrat. Att dess nuvarande lydelse icke i samma mån
som den föreslagna inskränker rättens befogenhet att förordna god man, synes
vara att betrakta som en fördel.

Den rubbning av 4 §:s uppställning, som förslaget innebär, kräver en formell
jämkning även i de bestämmelser, som 12 kap. förmynderskapslagen innehåller
om ärenden angående godmanskap.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken.

Lagrådet:

Förslaget torde stå i samband med den i motiven till 5 kap. lagen om
arv uttryckta mening att allmänna arvsfonden vore att betrakta såsom ett
särskilt rättssubjekt, närmast av stiftelses natur. Hållbarheten av en sådan
uppfattning må lämnas därhän. Stadgandet i 11 kap. 19 § rättegångsbalken
om viss lättnad för den som önskar få stämning delgiven med kronan synes i
allt fall böra, på sätt ock allmänt torde hava skett, tolkas så att detsamma
gäller även fall där statsfunktionär har att å tjänstens vägnar utföra svarande -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

talan för en under statsmyndighets förvaltning ställd fond, vars tillkomst, ändamål
och användning grundar sig å lag eller författning. Vid sådant förhållande
synes det föreslagna tillägget överflödigt och snarast ägnat att i fråga
om andra likartade förhållanden väcka tvivelsmål, som hittills knappast förefunnits.

Lagrådet finner sig alltså icke kunna tillstyrka det förevarande förslaget.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 33 § konkurslagen.

Lagrådet:

Då ändringen består däri att till paragrafen fogas ett tredje stycke, torde
antingen lagens ingress böra angiva detta och texten upptaga allenast det
nya stycket eller också paragrafens ändrade lydelse böra återgivas utan transumering.
Avfattningen av det nya stycket synes kunna något förenklas.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni
1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och

andra ärenden.

Lagrådet:

Då förevarande paragraf flera gånger ändrats, lärer det höra till god ordning
att den nya lydelsen angives utan transumering eller, i motsatt fall, den lag (av
den 27 juni 1924). omnämnes, varigenom paragrafen fick sin nuvarande lydelse.

I paragrafens första punkt torde för de två sist upptagna protokollen höra
inom parentes utsättas benämningarna förmynderskapsprotokoll och bouppteckningsprotokoll,
varjämte ordningen mellan äktenskapsförords- och förmynderskapsprotokollen
bör omkastas. Andra och tredje punkterna torde därefter
böra till avfattningen jämkas.

Justitierådet von Seth:

Efter genomförandet av förslaget till lag om arv och därmed sammanhängande
lagförslag kommer protokollet över bouppteckningar m. m. att få sådan
omfattning, att det kan ifrågasättas, om ej särskilt protokoll borde uppläggas
över avhandlingar om lösöreköp.

Övriga lagförslag.

Förslagen lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.

Kungl: Maj:ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 11 januari 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med cbeferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, lagrådets den
17 juni 1927 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 4 mars samma år remitterade
förslag till lag om arv med flera lagförslag.

Sedan föredraganden omnämnt, att yttranden över lagberedningens förslag
numera avgivits även av direktionen för allmänna barnhuset och av statens
inspektör för fattigvård och barnavård, anför föredraganden:

Förslagens »Det förslag till lag om arv, som nu föreligger, utgör ett led i den pågående
och^upp- revisionen av 1734 års lag. Sedan lagberedningen fullbordat omarbetningen av
ställning, giftermålsbalken, har åt beredningen uppdragits att företaga revision av ärvdabalken
med vad därmed äger samband, varvid det tillåtits beredningen att,
därest sådant finnes lämpligt, framlägga förslag i särskilda efter ämnenas beskaffenhet
lämpade avdelningar. Den 30 september 1921 överlämnade lagbe.
redningen förslag till revision av ärvdabalken, första avdelningen, innefattande
förslag till lag om förmynderskap och till vissa därmed sammanhängande författningar,
vilka förslag framlades för 1924 års riksdag och i huvudsak av
riksdagen godkändes, varefter lagar uti dessa ämnen utfärdades den 27 juni
1924. Efter avlämnande av nämnda förslag har beredningen övergått till behandling
av successionsrätten, därvid det befunnits lämpligt att behandla ämnet
i tre avdelningar. Det nu föreliggande förslaget avser den legala arvsrätten.
Därefter skall följa testamentsrätten, varmed beredningen för närvarande
är sysselsatt, samt slutligen en avdelning angående dödsbos utredning
och förvaltning, betalning av gäld och urarvagörelse samt arvskifte och vad
därmed äger samband.

Det tidigare på familjerättens område bedrivna skandinaviska lagstiftningsarbetet
har beträffande successionsrätten så till vida fortsatts, som samarbete
ägt rum mellan Sverige och Danmark beträffande vissa begränsade delar av
den legala arvsrätten. Som resultat av dessa förhandlingar föreligger det förslag
till lagbestämmelser om makes arvsrätt, som upptagits i 2 kap. av förslå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

get till lag om arv och för vilket skall redogöras i det följande. Motsvarande
danska förslag, avseende segtefsellers arveret og uskiftet- bo, har den 20 april
1926 upphöjts till lag.

Förslaget till lag om arv är uppdelat i tio kapitel. 1 kap. innehåller själva
arvsordningen. I de fyra därpå följande kapitlen regleras den arvsrätt, som
vilar på annan grund än äkta skyldskap. 2 kap. handlar sålunda om efterlevande
makes arvsrätt, 3 och 4 kap. om arvsrätt för barn utom äktenskap och1:
för adoptivbarn samt om arvsrätt efter sådana barn, varefter i 5 kap. bestämmelser
givas om det allmännas rätt till arv. De tre härpå följande kapitlen
innehålla regler om förskott å arv (6 kap.), laglott (7 kap.) och underhållsbidrag
ur kvarlåtenskap (8 kap.). 9 kap. handlar om arvsrättens förlust på
grund av preskription. I 10 kap. hava under rubriken allmänna bestämmelser
upptagits bl. a. stadganden om arvsrättens förverkande. Bland de övriga lagförslagen
äro de viktigaste dels ett förslag till lag om allmänna arvsfonden,
vilket lagförslag ansluter sig till förenämnda bestämmelser om det allmännas
arvsrätt i 5 kap. av förslaget till lag om arv, dels förslaget till lag om ändring
i 13 kap. giftermålsbalken, vilket nära sammanhänger med de i 2 och 6 kap.
av förslaget till lag om arv givna stadganden.

Beträffande förslagens innehåll vill jag, under hänvisning i övrigt till lagberedningens
betänkande, framhålla följande:

Det första problem, vartill man vid en reform av arvsrätten har att taga
ståndpunkt, är frågan om begränsning av den på skyldskap grundade arvsrätten.
Denna arvsrätt är enligt gällande svensk rätt obegränsad. Även den
avlägsnaste skyldeman till arvlåtaren kan ärva denne.

Förutom i vårt land förekommer en sålunda fullständigt obegränsad arvsrätt
blott i Finland, där liksom hos oss 1734 års lag ännu gäller, samt i Tyskland.
En revision av arvsrätten skall emellertid äga rum i Finland, och av den
hittills förda diskussionen synes framgå, att en begränsning av arvsrätten är
förestående. I övriga länder finnes däremot en mer eller mindre snävt dragen
arvsrättsgräns. Bland de länder, som känna en sådan av praktisk betydelse,
må nämnas England och Schweiz, där gränsen dragits efter tredje
parentelen, d. v. s. efter far- och morföräldrarna samt dem som härstamma från
dessa. I Schweiz äga dock ascendenter i tredje led (far- och morföräldrarnas
föräldrar) och deras barn viss nyttjanderätt till kvarlåtenskapen. I Frankrike
idrages arvsrättsgränsen för sidoarvingar, med undantag av syskons avkomlingar,
efter sjätte led. Även i Spanien, Italien och Nederländerna är arvsrätten
för sidoarvingar begränsad till sjätte led, i Belgien till tionde led. Enligt
dansk rätt åtnjutes arvsrätt till och med femte parentelen. Den norska lagen
av år 1916 drager gränsen så, att skyldemän å sidolinjen, med undantag av
den första, ärva till och med femte led.

Då problemet om arvsrättens begränsning upptages till legislativ behandling,
är det nödvändigt att undersöka frågan om arvsrättens grund. Därest denna
sökes endast i blodsbandet, blir följden att arvsrätt tillkommer medlemmar av

Förslagens

Innehåll.

Arvsrättens

begräns ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Var bör
arvsrättsgränsen

dragas?

släkten även i dennas yttersta förgreningar. I äldre tid, då släkten var en
sluten enhet, framstod detta resultat såsom naturligt. Nu är förhållandet annorlunda.
Lagberedningen framhåller sålunda, hurusom släkten sedan 1734 års
lagstiftning alltmer förlorat sin betydelse i socialt och ekonomiskt avseende.
Det stöd och den hjälp, som släktmedlemmarna i äldre tid lämnade varandra,
beredes numera i stor utsträckning genom samhällets organ. Rättsutvecklingen
har i stället medfört ett allt starkare betonande av familjens betydelse, delvis
på bekostnad av släktens. Med denna utveckling låter det sig svårligen förena,
att arvsrätt tillkommer även medlemmar av släkten i dess yttre förgreningar.
Det strider säkerligen mot vår tids rättsuppfattning att även en avlägsen skyldeman,
som ej haft någon samhörighet med arvlåtaren eller som rent av ej
känt till dennes existens, skall äga taga arv efter honom. Det sagda utvisar,
att blodsbandet ej kan vara den enda grunden till arvsrätten. Grunden är
fastmera att söka i den på blodsbandet vilande ekonomiska och sociala samhörigheten
mellan arvlåtaren och arvingen. Blott i den mån samhörighet med
arvlåtaren är för handen, böra hans skyldemän ärva honom. Härav följer,
att arvsrätten bör begränsas till de skyldemän, hos vilka en sådan samhörighet
kan antagas regelmässigt förefinnas.

Dragandet av en arvsrättsgräns medför fördelar även av teknisk art, i det
att svårigheten att utreda skyldskapen väsentligen förminskas. Denna svårighet
har lett till det kända missförhållandet, att uppspårandet av arvingar stundom
kunnat utnyttjas enbart i syfte att låta arvet i form av arvode till större
delen tillfalla utanför släkten stående personer. Även detta förhållande är ägnat
att belysa den nuvarande arvsordningens alltför vidsträckta omfattning.

För frågan om de avlägsnare skyldemännens uteslutande från arvsordningen
äro successionsrättsliga synpunkter ensamt avgörande. Fiskaliska hänsyn få
ej här inverka. I den mån det fiskaliska intresset måste tillgodoses genom anlitande
av kvarlåtenskaperna, har man att såsom hittills gå fram arvsskattevägen.

Beträffande spörsmålet om var arvsrättsgränsen bör dragas, torde till en början
helt allmänt kunna sägas, att den bör dragas så, att ej en allmännare reaktion
mot begränsningen uppstår genom upprättandet av testamenten till förmån
för de uteslutna arvingarna. En stark sådan reaktion skulle utvisa, att begränsningen
gjorts snävare än den enligt den allmänna rättsuppfattningen bör vara.
Att arvsrätt bör tillkomma bröstarvingar är otvivelaktigt. Även föräldrars och
syskons arvsrätt torde vila på säker grund. För föräldrars arvsrätt talar den
insats av egna medel och krafter, som barnens uppfostran och underhåll fordrat.
Inom stora lager av vårt folk utgöra vidare föräldrarna och de hemmavarande
barnen en ekonomisk enhet för produktion och konsumtion, och denna ekonomiska
samhörighet bör medföra arvsrätt även för föräldrarna efter barnen.
Mången gång innebär föräldrarnas arvsrätt endast, att de återfå egendom, som
omedelbart kommit från dem. Erinras må om det hos allmogen ofta förekommande
bruket att föräldrarna till underpris sälja gården till en son för att av
honom få understöd på ålderdomen. Det skulle i ett sådant fall vara synnerligen
stötande, om vid sonens död utan avkomlingar föräldrarna skulle vara ute -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

slutna från arv. Också syskonens arvsrätt kan till fullo härledas ur samhörigheten
inom familjen, grundad under uppväxten i det gemensamma hemmet. Ett
upphävande av den hos folkets flertal säkerligen djupt rotade syskonarvsrätten
skulle särskilt på landsbygden åstadkomma avsevärda olägenheter. Exempelvis
skulle fastighet, som efter föräldrarna ärvts av syskonen gemensamt, komma att
vid ett syskons död delvis tillfalla det allmänna. På landet är det vidare en
vanlig företeelse att vid arvskifte ett syskon får övertaga gården på billiga villkor.
Det vore då stötande, om vid detta syskons död utan avkomlingar egendomen
ej skulle tillfalla syskonen utan det allmänna. Man kan ej hänvisa frågan
om föräldrars och syskons arvsrätt att lösas genom testamente. Inom de lager
av vårt folk, där ett upphävande av denna arvsrätt skulle vara mest kännbart,
är nämligen bruket att göra testamente föga utvecklat. Den samhörighet, som
finnes mellan syskon, är vanligen för handen också i förhållandet mellan ett
syskon, som själv saknar bröstarvingar, och hans syskons avkomlingar. Ehuru
arvlåtaren och arvingen i sådant fall i regel ej haft gemensamt hem, kan förhållandet
mellan dem ofta i viss mån jämföras med förhållandet mellan föräldrar
och barn, särskilt då avkomlingen vid tidig ålder blivit föräldralös. De starka
skälen för bröstarvinges arvsrätt hava alltså här en viss motsvarighet. Att
andra parentelens arvsrätt överhuvud uppbäres av den allmänna uppfattningen
i vårt land, framgår till fullo av det vittnesbörd, som lämnas av en för åren 1919
och 1920 upprättad arvs- och testamentsstatistik. Denna visar, att då arvingarna
tillhörde andra parentelen av sammanlagda kvarlåtenskapssummorna ej ens
20 % borttestamenterades till fjärmare skyldemän, oskylda eller institutioner.

Det är först när man kommer till tredje parentelen, d. v. s. far- och morföräldrarna
och deras avkomlingar, som tvekan uppkommer, huruvida den
samhörighet finnes, som uppbär arvsrätten. De arv, varom här är fråga, uppgå
ej ens till 1 % av sammanlagda kvarlåtenskapssumman, medan motsvarande
tal för första parentelen (inklusive efterlevande make) är c:a 75 °/° och för
andra parentelen mellan 15 och 18 %.

Vad angår far- och morföräldrar äro arvfall till dem tydligen sällsynta. I
de fall, som kunna inträffa, skulle det emellertid för visso uppfattas såsom stötande,
i fall kvarlåtenskapen, som kanske kommit från dem, skulle tillfalla det
allmänna. Även om man anser, att de strängt taget ej kunna göra anspråk på
mera än en underhållsrätt, är en arvsrätt dock att förorda av praktiska skäl.
Man skulle nämligen eljest nödgas utforma regler om en underhållsrätt, som
ytterst sällan komme att tillämpas men då detta inträffade måste medföra svårigheter.
Mera tveksamt kan synas vara, om arvsrätt bör tillkomma föräldrars
syskon (farbror, faster, morbror, moster). I de fall då arvlåtaren,
som ju i förevarande arvssituation ej har sina föräldrar i livet, uppfostrats hos
exempelvis en farbroder eller denne eljest för honom varit i faders ställe, gälla
till förmån för farbroderns arvsrätt i viss mån de skäl, som anförts för
föräldrars arvsrätt. Och då arvlåtaren avlider i tidig ålder, kan arvsrätten efter
honom i vissa fall framstå som ett naturligt komplement till syskonarvsrätten.
Uppfattningen särskilt hos allmogen skulle sannolikt reagera mot ett uteslutan- ♦
de av dessa skyldemän. På grund härav ha de ej ansetts böra uteslutas från

Kungl. Maj :ts proposition nr 17.

arvsordningen. Frågan om arvsrätt för föräldrars syskon kan ej heller i allmänhet
lösas testamentsvägen. Den som står längre ned i ätten torde nämligen i
regel ej räkna med att han skall gå bort före den som står högre och gör därför ej
testamente till dennes förmån. Frågan är av blott ringa praktisk betydelse, i det
att faktiskt endast något över 0.5 % av arvsmassan tillfaller dessa skyldemän.

Nästa skyldemän i tredje parentelen äro arvlåtarens kusiner. Dessa och
avlägsnare skyldemän hava ansetts böra uteslutas från arvsrätt. Visserligen
består samhörighet ofta mellan kusiner under uppväxtåren, men den torde
sedan de nått myndig ålder regelmässigt ej kunna anses vara nog stark att bära
upp en legal arvsrätt. Arvfall till kusiner förekommer vanligen blott vid dödsfall
i sådan ålder, då de gemensamma ascendenterna dött bort. I den män samhörighet
mellan kusiner i äldre år förekommer, är testamentet den naturliga
successionsformen. Antagandet att samhörigheten mellan kusiner ej är särskilt
stark bestyrkes av den statistiska utredningen. Denna utvisar nämligen, att
då kusiner äro närmaste arvingar, från dem borttestamenterats ända intill 80 %
av sammanlagda kvarlåtenskapssumman. Mot kusinarvsrätten talar vidare,
att den leder till resultat, som ur ekonomisk synpunkt måste betraktas som
mindre önskliga, Då kusinkretsen ofta är stor och det i dessa fall, då testamente
ej föreligger, vanligen är fråga om små kvarlåtenskaper, kommer nämligen
arvet att splittras i smådelar. Man kan här ofta tala om en ’pulvrisering’
av arvet. I fall av testamente till förmån för viss eller vissa kusiner undvikes
däremot denna olägenhet.

Ingen in- Någon inskränkning i testamentsfriheten har ej ansetts böra äga rum. Fn
itestaments- begränsning, varigenom den, som ej elterlämnar arvingar, skulle vara berövad

friheten, rätten att testamentera, medan denna möjlighet stode öppen för den, som har ar
vingar, vore uppenbarligen oegentlig och obillig. Att förbjuda arvlåtare, tillhörande
förstnämnda grupp, att förordna om sin kvarlåtenskap till förmån för
de ej arvsberättigade skyldemännen men i övrigt lämna deras rätt att testamentera
fri, kan tydligen ej heller ifrågakomma. I båda dessa fall skulle inskränkningen
i rätten att testamentera drabba blott vissa arvlåtare. Skall emellertid
en civilrättslig begränsning överhirvud ske, böra till stöd därför kunna åberopas
skäl, som äga giltighet gentemot alla testatorer. Begränsningen blir med
andra ord att söka i testamentsändamålen. Allenast vissa ändamål skulle få
tillgodoses genom testamente. Ett sådant undertryckande av testamentsfriheten
skulle dock säkerligen stå i strid med den allmänna meningen. Erfarenheten
visar även, att testamentariska förordnanden till andra än enskilda personer endast
i mycket ringa omfattning ske för ändamål, om vilkas berättigande tvekan
kan råda. Fastmera tillgodoses i mycket stor utsträckning genom testamente
synnerligen behjärtansvärda sociala och kulturella syften, som icke på annat
sätt skulle kunna realiseras. Härvid fyller testamentet också en viktig uppgift
genom att motverka tendenser till monopol inom det kulturella livet. Den olika
värdesättning av testamentsändamålen, som må finnas erforderlig, kan liksom
för närvarande bäst ske genom arvsskatten. Ur civilrättslig synpunkt är en
. begränsning av testamentsfriheten följaktligen ej påkallad.

Vill man från fiskaliska utgångspunkter beskära testamentsfriheten, är en

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

tänkbar utväg att — såsom i åtskilliga främmande länder, dock utan resultat,
ifrågasatts — tillerkänna staten en laglottsrätt till bestämd kvotdel vid sidan
av vissa kategorier av arvingar. En sådan anordning skulle emellertid medföra
stora praktiska olägenheter, dels för staten på grund av de vidlyftiga anordningar,
som måste vidtagas för att tillvarataga statens arvsanspråk i dödsboen,
och dels för de enskilda delägarna i dessa, som i frågor rörande boet
skulle hava att göra med en statens representant; härigenom skulle frivilliga
uppgörelser mellan delägarna försvåras eller omöjliggöras. En dylik utvägtorde
på grund härav vara utesluten. Det fiskaliska intressets tillgodoseende
vinnes enklare och effektivare genom arvsskatten.

Beträffande användandet av de medel, som inflyta genom arvsrättens begränsning,
lämnas en framställning i det följande.

Då kusiner och avlägsnare skyldemän uteslutas från arv, komma att till de Arvsordarvsberättigade
skyldemännens krets höra bröstarvingar, föräldrar, syskon och
syskons avkomlingar, far- och morföräldrar samt föräldrars syskon. Beträf- slagna
fande den inbördes ordning, i vilken dessa äga taga arv, och arvets fördelning begränsmellan
dem har någon annan ändring ej föreslagits i nu gällande rätt än att mn9en
föräldrars syskon tillerkänts representationsrätt. Om exempelvis arvlåtaren
efterlämnat mormor, morbror, farbror och faster, utesluter för närvarande
mormodern från arv såväl morbrodern som farbrodern och fastern. Enligt förslaget
däremot tager i detta fall morbrodern på grund av representationsrätt
den del morfadern skulle tagit, om han levat, och delar alltså med mormodern
den hälft, som belöper på mödernesidan. Den andra hälften delas mellan farbrodern
och fastern såsom representationsberättigade efter de avlidna farföräldrarna,
Samma ordning skall således enligt förslaget gälla beträffande representationsrätten
i tredje parentelen som för närvarande gäller i första och andra
parentelerna.

Genom lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt tillerkändes efterlevande Makes
make arvsrätt, allenast då den avlidne ej efterlämnat bröstarvinge eller adoptiv- arvsrätt.
barn eller dess avkomling. Arvsrätten avser halva kvarlåtenskapen, då efter
den döde finnas skyldemän, tillhörande andra parentelen, d. v. s. fader, moder,
syskon eller dess avkomlingar, samt i andra fall hela kvarlåtenskapen. Denna
ordning betraktades blott som ett provisorium och det förutsattes, att spörsmålet
om makes arvsrätt skulle upptagas till ny behandling i samband med
revisionen av ärvdabalken överhuvud.

Ifrågavarande lagbestämmelser gälla endast i den mån annorlunda icke blivit
bestämt genom testamente. Det är också synnerligen vanligt, att äkta makar
söka genom inbördes testamente trygga den efterlevandes ställning. Härvid
kan man skilja mellan tre huvudtyper av förordnanden. Den efterlevande
kan sålunda tillerkännas full äganderätt till den först avlidnes kvarlåtenskap,
d. v. s. dennes lott i boet. Ett sådant förordnande medför, att vad den efterlevande
erhåller på grund av testamentet och vad han i övrigt äger, däri inbegripet
den lott han på grund av giftorätt själv äger i boet, i hans hand bildar en
enhetlig massa. Vid den efterlevandes död tillfaller all denna egendom hans ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

vingar; den först avlidnes arvingar erhålla alltså intet. Vid en annan typ
av inbördes testamente erhåller den efterlevande endast nyttjande- eller avkomsträtt
till den först avlidnes kvarlåtenskap. Äganderätten till denna tillfaller
i regel omedelbart den först avlidnes arvingar. Den egendom, vartill den
efterlevande sålunda får nyttjande- eller avkomsträtt, bildar en från hans egen
egendom skild förmögenhetsmassa. Då vid hans död nyttjande- eller avkomsträtten
bortfaller, inträda den först avlidnes arvingar i det fulla utövandet
av sin äganderätt till denna förmögenhetsmassa. Den tredje huvudformen av
inbördes testamente kännetecknas därav, att den efterlevande tillerkännes fri
dispositionsrätt under sin livstid över den först avlidnes kvarlåtenskap med
eller utan föreskrift att vid den efterlevandes död all då i boet befintlig egendom
skall på visst sätt fördelas. Vanligen gives förordnande, att egendomen skall
delas enligt lag mellan arvingarna å ömse sidor. Vid ett förordnande av denna
typ bildar all egendom, på samma sätt som vid den första typen, en enhetlig
massa i den efterlevandes band. Denne kan fritt disponera däröver genom
rättshandlingar i levande livet men får icke genom testamente förfoga över mer
än sin egen lott i boet. När den efterlevande dör, uppdelas den då befintliga
egendomen i två lotter, den först avlidnes och den efterlevandes, varefter vardera
lotten fördelas mellan den sidans arvingar enligt vanliga regler.

Rörande inbördes testamenten har på lagberedningens begäran inom statistiska
centralbyrån utarbetats en särskild statistisk redogörelse, avseende åren
1913—1915.

Att efterlevande maken, på sätt enligt 1920 års lag är fallet, tager hälften
av kvarlåtenskapen vid sidan av den först avlidnes arvingar av andra parentelen,
kan i viss mån sägas giva den efterlevande både för litet och för mycket.
Å ena sidan nödgas den efterlevande åt den först avlidnes arvingar avstå en
del av den egendom, som utgjort grundvalen för makarnas ekonomiska ställning.
Men det måste anses billigt, att — då bröstarvingar ej finnas — denna
egendom odelad tillfaller den efterlevande. Att detta överensstämmer med den
allmänna uppfattningen, framgår ock av nyssnämnda statistiska utredning rörande
inbördes testamenten, enligt vilken förordnandena i 96,26 % av totala
antalet fall avsågo hela kvarlåtenskapen. Ä andra sidan medför den nuvarande
lagregeln, att den efterlevande leder sin hälft av kvarlåtenskapen efter
den först avlidne över på sin egen släkt, vilket kan verka ganska hårt särskilt
när egendomen kommit från den först avlidnes släkt. Statistiken rörande inbördes
testamenten utvisar också, att det i allmänhet ej anses billigt, att den
efterlevande leder den först avlidnes lott över å sina arvingar. För riket i dess
helhet har nämligen i det stora flertalet fall, där arvingarna tillhöra andra parentelen,
icke valts den form av inbördes testamente, enligt vilken den efterlevande
erhåller kvarlåtenskapen med full äganderätt, utan någon av de båda andra
formerna äro de oftast förekommande. Vanligast är, att den efterlevande erhåller
kvarlåtenskapen med fri dispositionsrätt men med förordnande om viss
sekundosuccession vid hans död; därvid skall i allmänhet lika delning mellan
vardera makens arvingar ske.

Kungl. Maj:ts •proposition nr 17.

För det fall, att den först avlidne icke efterlämnar några arvsberättigade
skyldemän eller endast arvsberättigade skyldemän, tillhörande tredje parentelen,
upptar förslaget samma regel som 1920 års lag, d. v. s. den efterlevande
tar såsom arv hela kvarlåtenskapen med full äganderätt.

Efterlämnar däremot den först avlidne arvingar av andra parentelen, har
förslaget sökt tillgodose såväl den efterlevande makens intresse av att få behålla
hela kvarlåtenskapen som även intresset hos den först avlidnes arvingar
av andra parentelen att arvet ej av den efterlevande ledes över å hans släkt.
Härvid har förslaget anknutit till den form av inbördes testamente, enligt vilken
den efterlevande erhåller den först avlidnes kvarlåtenskap med fri dispositionsrätt
under livstiden men med föreskrift att vid den efterlevandes död den
då befintliga egendomen skall delas mellan arvingarna å ömse sidor. Denna
form av inbördes testamente kan sägas hava blivit upphöjd till lagregel. Efterlevande
maken skall sålunda taga hela arvet efter den först avlidne, men vid
den efterlevandes död skola de av den först avlidnes arvingar av andra parentelen,
som då äro närmast till arv efter honom, äga rätt till sekundosuccession,
d. v. s. de få såsom successorer efter den först avlidne taga del i den efterlevandes
bo.

Den närmare innebörden av den föreslagna anordningen, som regleras av 2
kap. i förslaget, är i huvudsak följande. Bodelning i anledning av den först
avlidnes död är ej erforderlig. Den efterlevande tager nämligen hälften i boet
på grund av giftorätt och den andra hälften på grund av arv. Vad sålunda tillkommer
honom bildar i hans hand jämte hans övriga egendom en enhetlig förmögenhetsmassa,
över vilken han äger fritt råda såsom ägare. Han har sålunda
en fri ställning i fråga om förvaltningen och får för sitt uppehälle använda
även kapitaltillgångar. Endast så till vida är hans handlingsfrihet begränsad,
att han ej äger genom testamente förfoga över den del av sin kvarlåtenskap, som
belöper å den först avlidnes arvingar. Denna självständighet har ansetts påkallad
med hänsyn till det förtroende, som bör råda och vanligen råder mellan
makar, och får också i regel anses överensstämma med den först avlidnes vilja.
Dennes arvingar hava emellertid ansetts böra skyddas för det fall, att den efterlevande
missbrukar sin självständiga förvaltningsmakt. Under vissa förutsättningar
äger sålunda den först avlidnes skyldemän av andra parentelen påkalla,
att den del av den efterlevandes egendom’, som belöper å den först avlidnes
arvingar, skall avskiljas och ställas under vård och förvaltning av god man
enligt lagen om förmynderskap. Efterlevande maken äger under sin livstid
uppbära den avskilda egendomens avkastning. Kapitalet får tillgripas allenast
efter särskild prövning av rätten, såframt det visar sig erforderligt för
beredande av skäligt underhåll åt efterlevande maken. Vid den efterlevandes
död tillfaller den avskilda egendomen den först avlidnes arvingar.

Rätten till sekundosuccession innebär, att vid den efterlevande makens död
hans bo uppdelas i kvotdelar mellan hans arvingar, å ena sidan, och den efterlevandes
arvingar, å andra sidan. Då på grund av gällande förmögenhetsordning
mellan makar i de ojämförligt flesta fallen vardera äger hälften av boet,
kommer nämnda delning vanligen att bliva en hälftendelning. Proportionen

Förslaget.
A) Bröstarvinge

finnes ej.

Kungl. Maj :ts proposition nr 17.

kan emellertid även bliva en annan. Särskilt inträffar detta, om vid den först
avlidne makens död makarna eller en av dem hade enskild egendom; även sådan
egendom är nämligen, liksom enligt gällande lag, föremål för makes arvsrätt.
I detta fall äga den först avlidnes arvingar taga samma andel i boet vid efterlevande
makens död, som kvarlåtenskapen efter den först avlidne — d. v. s.
dennes giftorättsdel och enskilda egendom —• utgjorde av makarnas sammanlagda
egendom vid hans frånfälle. Delningen vid den efterlevandes död mellan
båda makarnas arvingar kan angivas som en proportionell delning efter
makarnas insatser.

Vid delningen är förmögenhetsläget vid den efterlevandes död avgörande.
Hänsyn till värdeförändringar, som inträtt efter den först avlidnes död, skall
enligt regeln ej tagas, utan växlingar i egendomsmassans värde — såväl minskning
som förkovran — drabba båda sidorna proportionellt. Detta är en konsekvens
av den självständiga ställning, som tillkommer den efterlevande med avseende
å kvarlåtenskapen efter den först avlidne.

I ett par särskilt angivna fall skall dock hänsyn till ändrat förmögenhetsläge
tagas. Om sålunda efterlevande makem genom gåvor eller eljest utan tillbörlig
hänsyn till den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar, uppsåtligen
orsakat väsentlig minskning av sin egendom’, skall av den lott, som
vid efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna
efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel
i boet. En åtgärd måste anses hava skett utan tillbörlig hänsyn till den först
avlidnes arvingar först och främst, om den åsyftat ett åsidosättande av dessas
successionsrätt, t. ex. genom gåvor till den efterlevandes egna arvingar. Men
även fall då sådant syfte ej förelegat omfattas av bestämmelsen. Jämväl en
donation för exempelvis ett ideellt ändamål kan med hänsyn till sin omfattning
grunda vederlagsrätt. Att den efterlevande äger för sitt uppehälle anlita kapitalet,
är förut nämnt. Härvid är han icke inskränkt till existensminimum
utan äger fortsätta att leva sitt liv efter eu skälig standard. Om han emellertid
med hänsyn till omständigheterna levat på en för hög standard, föreligger
rätt till vederlag för den först avlidnes arvingar. Eör tillämpningen av ifrågavarande
bestämmelse förutsättes icke, att boet är av mindre värde vid den
efterlevandes död än vid den först avlidnes. Ersättning kan utgå, även om boet
vid den efterlevandes död är förkovrat, men förkovringen på grund av dennes
åtgärd är mindre än den eljest skulle hava varit. Å andra sidan medför den
omständigheten, att boet vid den efterlevandes död minskats i värde, ej i och
för sig ersättningsplikt; därför fordras, att den efterlevande gjort sig skyldig
till sådant pliktvidrigt förfarande, som nyss nämnts.

Det andra undantaget från regeln, att ändrat förmögenhetsläge ej inverkar
på delningen, rör boets förkovran. Den efterlevandes arvingar hava ansetts
böra få undantaga egendom motsvarande förkovran, som uppkommit därigenom,
att egendom tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente. Att tillerkänna
den först avlidnes arvingar del däri, skulle i realiteten innebära ett ensidigt
utsträckande av giftorätten ända till den efterlevandes död. Med sådan
egendom har ansetts böra jämställas förkovran på grund av besparingar å in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

komst av förvärvsarbete. Huvudregeln, att proportionell delning skall ske oavsett
värdeförändring, kommer följaktligen att omfatta de fall, då värdestegring
skett av egendomen efter den först avlidne makens död samt då besparing av
egendomens avkastning föreligger. Till förmån för huvudregeln gäller också,
att en vid den efterlevandes död befintlig förkovran antages vara att hänföra till
någon av dessa omständigheter.

Att egendom tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller att
besparingar å inkomst av förvärvsarbete gjorts, medför icke i och för sig, att
avvikelse göres från den proportionella delningen. Härför fordras, att boets
värde vid efterlevande makens död överstiger dess värde vid den först avlidnes
frånfälle. Blott om en nettoökning då föreligger, tages hänsyn till sådan under
tiden mellan makarnas död inträffad förmögenhetsökning, som nu avses,
och endast denna nettoökning tillägges den efterlevandes arvingar före delningen.

I överensstämmelse med vad för närvarande gäller föreskrives, att stadgandena
om makes arvsrätt ej skola äga tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna
på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller vid bodelning
i anledning av dödsfallet makarnas giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken
stadgas skall så delas, som hade återgång skett.

Makes arvsrätt är, liksom enligt gällande lag, ej förenad med laglottsrätt;
genom testamente kan make uteslutas från arvsrätt, och avvikelser från särskilda
av de nya bestämmelserna kunna också till den efterlevande makens nackdel
föreskrivas i testamente.

Testamentariska förordnanden, varigenom make tillgodoses i högre grad än
enligt de föreslagna legala bestämmelserna, kunna naturligen ock förekomma.
Makarna kunna sålunda vilja, att den efterlevande skall erhålla kvarlåtenskapen
efter den först avlidne utan det villkor om'' sekundosuccession, som förslaget
uppställer i fråga om makes arv. Det kan ock tänkas, att genom testamente
kvarlåtenskapen tillägges den efterlevande samt att arvlåtaren ger vissa från
lagens regler avvikande bestämmelser om sekundosuccession, antingen så att
endast åt viss eller vissa av de arvsberättigade skyldemännen i andra parentelen
tillerkännes rätt till sekundosuccession, eller så att dsdik rätt tillerkännes
arvinge av tredje parentelen eller någon som ej är arvinge. I sådant fall skall
förhållandet mellan den efterlevande och de i testamentet utsedda sekundosuccessorerna
bedömas efter samma regler som beträffande den legala sekundosuccessionen.

Förslaget upptager ej några regler om arvsrätt för make i de fall, då bröstarvinge
finnes. Redan i samband med nya giftermålsbalkens antagande avvisades
tanken på en rätt för efterlevande maken att, efter främmande förebilder,
få sitta i oskiftat bo med bröstarvingar. En sådan rätt skulle innebära en
kränkning av dessas laglottsrätt, som ej är förenlig med den här i landet härskande
uppfattningen. Men även en legal rätt för efterlevande make till den
del av kvarlåtenskapen efter den först avlidne, som ej är laglott, skulle medföra
ett för djupt ingrepp i bröstarvingars arvsrätt, vilken genom en sådan lagregel

B) Bröstarvinge

finnes.

Barn utom
äktenskap.

Gällande

rätt.

Förslagets

ståndpunkt.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

komme att inskränkas i vida större omfattning än för närvarande vanligen sker
genom testamente.

Ehuru arvsrätt alltså icke ansetts böra tillkomma efterlevande make vid
sidan av bröstarvingar, medföra emellertid ett par av förslagets bestämmelser
eu förbättrad ställning för den efterlevande maken i sådant fall. Maken skall
sålunda enligt det föreslagna tillägget till stadgandet i 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken
vid bodelning i anledning av andre makens död av giftorättsgodset,
såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde, att den jämte
egendom, som må enskilt tillhöra honom, i värde uppgår till 3,000 kronor. Ilet
underhållsbidrag, som enligt 8 kap. 1 § i förslaget till lag om arv skall utgå
till arvlåtarens minderåriga barn, kommer vidare att medföra en väsentlig lättnad
i den efterlevandes underhållsplikt. För nämnda bestämmelser redogöres
närmare i det följande. Erinras må ock, att i de fall, då boets sammanhållande
påkallas av hänsyn till den, efterlevande makens och barnens samfällda nytta,
en delning kan undvikas genom avtal om sammanlevnad i oskiftat bo.

Enligt lagen den 14 juli 1917 om barn utom äktenskap äger sådant barn
taga arv efter moder och mödernefränder och ärves av dem, såsom vore barnet
av äktenskaplig börd. Däremot äger barnet arvsrätt efter sin fader allenast
om det är trolovningsbarn. I detta fall ärves barnet även av fadern, men arvsrätt
mellan barnet och fädernefränder äger ej rum. Den, som på grund av
erkännande eller dom anses som fader till utomäktenskapligt barn, är emellertid
skyldig giva barnet underhåll efter vad med avseende på båda föräldrarnas
villkor må anses skäligt. Då den man, som modern utpekat såsom fader, bestrider
faderskapet, skall han genom dom förklaras såsom fader, om det
utredes, att han haft samlag med modern under den tid, då barnet kan hava
avlats (konceptionstiden), och det ej är uppenbart, att barnet icke avlats vid
det samlaget. Den mot vilken talan föres kan icke åberopa, att jämväl annan
haft umgänge med modern under konceptionstiden (exceptio plurium).

Nämnda lag överensstämmer i huvudsak med ett av lagberedningen år 1915
avgivet förslag, som upptagits i den av lagutskottet tillstyrkta kungl. propositionen.
I samband med godkännande av lagförslaget i den form, vari det
förelåg efter vidtagen sammanjämkning, anhöll emellertid riksdagen, att vid
revisionen av ärvdabalken måtte upptagas till förnyad förutsättningslös utredning,
huruvida och under vilka villkor barn utom äktenskap skulle jämväl
i andra fall än som angåves i den då antagna lagen njuta arv efter fader, vid
vilken utredning borde övervägas ett betryggande anordnande av frågan om
bevisningen om faderskapet samt hänsyn tagas till de ändringar, som då
torde hava företagits i lagstiftningen om äkta makars rättsförhållanden (skrivelsen
1917 nr 239).

Med hänsyn till nämnda riksdagsskrivelse har frågan om de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt efter fader av lagberedningen upptagits till ny prövning.
Efter en ingående undersökning har beredningen funnit sig ej kunna förorda
annat än en mindre avvikelse från 1917 års lag.

Det må först erinras om, att själva utgångsläget nu är ett annat än 1917. Under
ett decennium har man haft tillfälle att pröva verkningarna av denna då

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

antagna lag. Dessa hava otvivelaktigt visat sig gynnsamma. De utomäktenskapliga
barnens ställning har förbättrats i en grad, varom man vid lagens
tillkomst knappt kunnat göra sig förhoppning. Faderskap och därå grundad
underhållsskyldighet har sålunda enligt statistiska uppgifter från 20 kommuner
(Stockholm och två andra större städer, nio mindre städer, en köping och
sju landskommuner) fastställts i icke mindre än i medeltal över 93 % av samtliga
fall. I det stora flertalet av dessa fall (c:a 90 %) har faderskapet fastställts
genom erkännande, i det övriga (c:a 10 %) genom dom. Den sålunda
fastställda underhållsskyldigheten innefattar ej, såsom förut, blott det nödtorftiga
underhållet. En följd av förenämnda stadgande i den nya lagen, att vid
underhållets bestämmande avseende skall fästas å båda föräldrarnas villkor,
har nämligen blivit, att hänsyn skall tagas även till faderns ekonomiska standard.
Då fadern befinner sig i burgna omständigheter, får han numera utge
betydande bidrag antingen i form av ett engångsbelopp eller såsom årligt underhållsbidrag.
Om det anses lämpligt, att barnet erhåller fortsatt utbildning,
exempelvis vid universitet, kan fadern bliva pliktig bekosta även sådan utbildning.

I anledning av 1917 års riksdagsskrivelse må i detta sammanhang anmärkas,
att den förmögenhetsordning, som enligt nya giftermålsbalken råder mellan
makar, ej i nu förevarande avseende medför annan verkan än förmögenhetsordningen
enligt äldre giftermålsbalken.

Vid frågans föregående behandling åberopades som skäl för de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt efter fader, att grunden till arvsrätt vore blodsbandet
och att då på grund av detta även avlägsna sk5ddemän ägde arvsrätt, det vore
orimligt att sådan rätt ej tillkomme barn utom äktenskap. Enligt nu förevarande
förslag är arvsrättens grund ej att söka allenast i blodsbandet utan
ock i samhörigheten mellan arvlåtaren och arvingen, och i enlighet härmed hava
kusiner och avlägsnare skyldemän uteslutits från arvsrätt. Mellan modem och
det utomäktenskapliga barnet består i regel ett verkligt familjeband, ofta av
samma styrka som mellan en moder och hennes barn i äktenskap. Fadern äger
däremot ej ens vid moderns död eller vid hennes olämplighet en bestämd rätt
till vårdnaden om barnet. I regel föreligger icke mellan det utomäktenskapliga
barnet och dess fader en verklig social och ekonomisk samhörighet liknande
den, som förenar en fader med hans barn i äktenskap.

Ett införande av arvsrätt för utomäktenskapliga barn efter fader skulle medföra
avsevärda nackdelar. Det skäl, som framförallt föranlett lagberedningen
att ej föreslå sådan arvsrätt, har varit, att detta oundgängligen måste draga
med ,sig införande av exceptio plurium, d. v. s. rätt för mannen att göra invändning
om att jämväl annan man haft umgänge med kvinnan under konceptionstiden.
Denna invändning skulle tvivelsutan komma att framställas i
mycket avsevärd omfattning. Visserligen fastställes för närvarande, såsom
förut nämnts, faderskapet genom erkännande i det stora flertalet fall. Härav
får man emellertid icke sluta, att bestridande av faderskap ägt rum allenast i
det fåtal fall, som dragits inför rätta, och att faderskapet skulle vara ställt
utom tvivel i de fall, där erkännande givits. Då invändningens fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ställande för närvarande icke är tillåtet och då följaktligen den utpekade
fadern blir dömd att utge underhållsbidrag på den grund att han
lägrat modern under konceptionstiden utan avseende å att även andra lägersmän
finnas, ser han sig i många fall nödsakad att lämna ett erkännande
av faderskapet, som han icke skulle hava givit, om möjligheten att
framställa invändningen stått honom öppen. Rättegång behöver därför i
regel anställas blott i de fall, då den utpekade fadern bestrider, att han haft
samlag med kvinnan under konceptionstiden. Medges nu exceptio plurium,
kommer därför sannolikt dylik invändning att framställas i ett stort antal fall,
där erkännande för närvarande lämnas. Detta i sakens natur liggande förhållande
bestyrkes av erfarenheten hos dem, som hava det praktiska arbetet
för barnavården om hand. Det har nämligen visat sig, att en man, som erkänner
samlag, likväl ofta vägrar erkänna faderskapet under åberopande
av att kvinnan under konceptionstiden haft umgänge jämväl med annan än
honom.

Ett medgivande av exceptio plurium skulle komma att medföra åtskilliga olägenheter.
Erfarenheten från främmande länder visar sålunda, att invändningen
ofta framställes för att chikanera modern. Och å andra sidan är det ofta, då
invändningen är berättigad, svårt för mannen att mot moderns bestridande
fullgöra bevisningen. Ofta blir då den enda utvägen att låta henne med ed
fria sig från misstanken om flera män. Ett väsentligt ökat utrymme skulle
härigenom givas åt den normerade partseden. Bland annat nu anförda olägenheter
hava medfört, att man på framstående håll i Schweiz uttalat sig för
avskaffande av exceptio plurium.

De allvarligaste olägenheterna med exceptio plurium äro emellertid de, som
äro förbundna med invändningens rättsverkningar. Om invändningen ogillas,
förklaras mannen för fader; han förpliktas att utge underhållsbidrag, och
barnet får arvsrätt efter honom. ''Gillas åter invändningen, d. v. s. anses det
styrkt, att barnets moder under konceptionstiden haft umgänge med annan än
den instämde mannen, måste yrkandet om hans förklarande för fader ogillas,
varmed också all fråga om arvsrätt för barnet är förfallen. I sistnämnda fall
uppkommer fråga, hur det skall gå med underhållssky 1 digheten. I vissa främmande
länder låter man i detta fall barnet gå miste om underhållet. En sådan
lösning kan emellertid uppenbarligen ej ifrågakomma. På annat håll har frågan
lösts så, att betalningsskyldighet ålägges alla lägersmännen. En dylik regel
kan synas rättvis ur lägersmännens synpunkt, men den skulle stå i strid med
vår rättsuppfattning sådan den genom praxis fastslagits redan långt före
1917 års lag. Regeln skulle också medföra avsevärda sociala olägenheter. De
utomäktenskapliga barn, i fråga om vilka moderns talan ej helt ogillades, komme
att uppdelas i två grupper, den ena omfattande de barn, till vilka faderskapet
kunnat fastställas, och den andra de barn, som på grund av exceptio plurium
blott tillagts underhållsbidrag, ett bidrag som karaktäriseras av att det
utgives av flera män, vilka alla under konceptionstiden haft umgänge med
modern. Den senare gruppens barn skulle stämplas som födda av kvinnor, vil -

Kungl. Maj :ts proposition nr 17.

kas lösaktighet fastslagits. Att detta skulle återverka på barnens sociala
ställning och anseende samt sålunda medföra lidande för barnen själva torde
vara ställt utom allt tvivel.

Att ålägga samtliga lägersmän underhållsskyldighet möter alltså allvarliga
betänkligheter. För den händelse exceptio plurium tillätes, skulle då,
därest det visades att barnets moder haft umgänge med flera män, återstå den
utvägen, att den man, mot vilken talan fördes, ensam förpliktades att utge
underhållsbidrag. Mot denna utväg tala i viss mån samma skäl, som nyss
anförts mot underhållsskyldighet för flera lägersmän. Visserligen kommer
ej i detta fall bidraget att utges av flera män, men genom att bevisning om
moderns umgänge med flera i allt fall får förebringas, kommer hon att stämplas
som en lösaktig kvinna, och detta sätter en fläck även på barnet. Mot utvägen
att, efter godkänd exceptio plurium, låta underhållsskyldigheten åvila
blott en man talar vidare ett skäl, vars folkpsykologiska betydelse ej bör underskattas.
Den påstådda fadern, som i de ojämförligt flesta fallen ej har någon
förmögenhet utan blott sin arbetsförtjänst, tillåtes framställa exceptio plurium.
Han lyckas med bevisningen. På grund härav kan han ej förklaras för
barnets fader; barnet får ej arvsrätt efter honom. Men då intet finnes att ärva
efter honom, är detta honom likgiltigt. Däremot blir han ålagd att ensam
utgiva underhållsbidrag. Att han —- måhända efter en långvarig och stötande
rättegång — lyckats visa, att flera lägersmän finnas, medför sålunda icke
något resultat, som för honom är av praktisk betydelse. En sådan ordning
skulle säkerligen visa sig svårtillgänglig inom de bredare befolkningslagren.
Det torde för lekmannen vara lättare att förstå, att åtskilliga hänsyn medföra,
att invändningen ej får framställas, än att den väl får framställas med alla
därav följande olägenheter för modern och barnet men utan verkan för fadern i
fråga om huvudsaken, underhållsskyldigheten.

Införande av arvsrätt efter fader för barn utom äktenskap med därav följande
nödvändighet att medgiva exceptio plurium skulle alltså — vare sig verkan
av en godtagen invändning bleve, att alla lägersmännen eller att blott en
finge utgiva underhållsbidrag — medföra betänkliga sociala olägenheter för en
stor grupp av barnen och deras mödrar, varjämte svårigheter av processuell art
skulle uppstå. Häremot skulle stå den fördelen för barnen, att en del av dem
erhölle arvsrätt efter fadern. Denna rätt skulle emellertid vara av ringa praktisk
betydelse. I det alldeles övervägande antalet fall, varom här är fråga,
utgöras nämligen tillgångarna i faderns bo huvudsakligen blott av bohag och
husgeråd till mycket ringa värde. Den ideella vinsten av ett fastställt faderskap
får naturligen ej underskattas, men det faktum att utomäktenskaplig
börd föreligger och de oberättigade lidanden, som därav ännu kunna åsamkas
barnen, undergå ej ändring genom fastställt faderskap och arvsrätt efter fadern.
På grund av den väsentligen förbättrade ställning, som de utomäktenskapliga
barnen numera intaga, är denna synpunkt emellertid av långt mindre betydelse
nu än vid frågans senaste behandling. Vid angivna förhållanden synes det
näppeligen böra ifrågakomma att nu rubba de grunder, varpå 1917 års lag är

Bihang till riksdagens protokoll 11)28. 1 sand. 12 haft. (Nr 17.) 5

Samman

fattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

byggd. Detta kan befaras verka störande på det praktiska arbete, som för närvarande
till de utomäktenskapliga barnens bästa med goda resultat sker på
grundval av denna lag.

Arvsrätt för Ehuru en rätt för utomäktenskapliga barn i allmänhet till arv efter fader

^skapliga stunda ej ansetts böra upptagas, torde emellertid lagen böra öppna möjlighet

barn på för fadern till utomäktenskapligt barn att — även då föräldrarna icke varit

faderns för- trolovade — bereda barnet en bättre ställning i familjerättsligt hänseende. Det
klaring. föreslås sålunda (3 kap. 2 och 3 §§), att fader till barn utom äktenskap skall
äga i den form, som är föreskriven i fråga om erkännande av faderskapet till
barnet, avgiva förklaring, att barnet skall njuta samma rätt till arv efter
honom som barn av äktenskaplig börd. Då sådan förklaring avgivits, skall
— liksom mellan fader och trolovningsbarn — ömsesidig arvsrätt föreligga
mellan barnet och fadern.

Adoptiv- Lagen den 14 juni 1917 om adoption innehåller i 14 och 17 §§ bestämmelser
i>ari^arvs- om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn. Dessa bestämmelser
hava nu utbrutits ur adoptionslagen och med vissa jämkningar upptagits i
4 kap. av förslaget till lag om arv.

Från regeln att adoptionen ej har någon inverkan i arvsrättsligt hänseende
på förhållandet mellan adoptivbarnet och dess skyldemän göres i adoptionslagen
undantag beträffande egendom, som adoptivbarnet erhållit av adoptant
på grund av arv eller testamente. Där barnet är adopterat av makar
och en av dem lever, äger sålunda denne samt eljest adoptants avkomlingar
rätt att före andra adoptivbarnets skyldemän än bröstarvingar taga
arv efter barnet till så stor del av kvarlåtenskapen, som i värde
motsvarar vad barnet bekommit efter adoptanten. Denna särskilda arvsrätt
för adoptant och adoptivsyskon skall enligt förslaget gälla även beträffande
egendom, som adoptivbarnet erhållit i gåva av adoptant (3 §). Fall av
sådan gåva, exempelvis genom insättande av penningar å sparbanksbok för
adoptivbarnets räkning, äro ofta förekommande. Då av nyssnämnda stadgande
i adoptionslagen om rätt i vissa fall för adoptant och adoptants avkomlingar
att ur adoptivbarnets kvarlåtenskap taga arv till visst värde ej med tydlighet
framgår, om hänsyn skall tagas till egendomens värde vid tiden för adoptivbarnets
förvärv eller dess död, har vidare upptagits en uttrycklig föreskrift, att
värdet vid den senare tidpunkten är avgörande, om egendomen då finnes i behåll.
Finnes den ej i behåll, skall hänsyn tagas till dess värde vid mottagandet,
såframt ej vederlag influtit till annat belopp (6 §). I anledning av bestämmelserna
om efterlevande makes arvsrätt i 2 kap. av förslaget till lag om arv
har upptagits en föreskrift om arvsrätt för adoptivbarnets efterlevande make
utan hinder av den särskilda arvsrätt, som enligt vad nyss nämnts tillkommer
adoptant eller adoptivsyskon eller som tillkommer adoptant, då arvsberättigade
skyldemän efter adoptivbarnet ej finnas. Beträffande förstnämnda fall har
vidare stadgande givits om sekundosuccessionsrätt för adoptant och adoptivsyskon
vid adoptivbarnets efterlevande makes död; härtill saknas motsvarighet
i gällande rätt (5 §).

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.

I samband med redogörelsen för arvsrättens begränsning bar framhållits, Allmänna
att för frågan härom statsekonomiska synpunkter ej böra inverka, utan att de arvsfonden.
suceessionsrättsliga synpunkterna böra vara ensamt avgörande. Åven om den
från denna utgångspunkt föreslagna begränsningen av arvsrätten blir av allenast
ringa betydelse för det allmänna i ekonomiskt avseende, kommer den att framstå
såsom en genomgripande förändring för dem, som drabbas därav. Det är
därför av vikt, att reformen ej framkallar den uppfattning att det allmännas
arvsrätt innebär en konfiskation av arven. Detta är desto mera angeläget, som
de arv, varom här i regel är fråga, äro dels sådana, där arvlåtaren befunnit sig
i blygsamma ekonomiska förhållanden, dels sådana, där arvlåtaren på grund
av minderårighet, sinnessjukdom eller liknande anledning saknat förmåga att
upprätta testamente, och dels sådana, där arvlåtaren blivit hastigt bortryckt,
innan han ännu kommit att träffa bestämmelser rörande kvarlåtenskapen. Att
det från sådana arvlåtares synpunkt framstår såsom vida mindre stötande, om
arven gå till ett ändamål, vilket det för dem kunde hava tett sig naturligt att
tillgodose genom testamente, än om arven indragas till staten, förefaller uppenbart.
Och för de skyldemän, som genom den föreslagna begränsningen uteslutas
från arvsrätt, torde det kännas mindre hårt, om arven kunna främja ett syfte,
som står de ofta förekommande testamentsändamålen nära. Dessa skäl ligga till
grund för uppfattningen, att de arv, som efter begränsningen tillfalla det allmänna,
icke böra tagas i anspråk för täckande av statsutgifter. Och då här
är fråga om disposition av vissa kvarlåtenskaper i deras helhet, har det synts
mest ändamålsenligt, att en fondering äger rum.

I enlighet med vad sålunda anförts skall enligt 5 kap. 1 § i förslaget kvarlåtenskap,
vartill enskild arvinge ej finnes, tillfalla en särskild fond, benämnd
allmänna arvsfonden. Dennas uppgift skall vara att främja sådana allmännyttiga
ändamål, som regelmässigt tillgodoses icke genom anslag av allmänna medel
utan på den privata offervillighetens väg. Lagberedningen har föreslagit,
att fondens egendom skall användas för understöd av åtgärder till främjande av
samhällets barnavård. I detta avseende har jag icke kunnat helt ansluta mig
till beredningens uppfattning. I det förslag jag nu framlägger har därför ändamålet
för fonden angivits på ett i viss mån avvikande sätt. Till frågan härom
torde jag få återkomma vid redogörelsen för den överarbetning, som inom justitiedepartementet
företagits med anledning av lagrådets granskning av förslagen.

I 5 kap. har vidare upptagits en bestämmelse av innehåll, att arv, som tillfallit
fonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt,
enligt Konungens förordnande helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldeman
eller annan, som stått arvlåtaren nära. Att ett efterskänkande av det allmännas
rätt till arv ansetts böra ankomma å Konungen utan riksdagens hörande,
beror därpå, att enligt mångårig erfarenhet riksdagens beslut i frågor om efterskänkande
av danaarv faktiskt fått karaktären av en rent expeditionell åtgärd.

I samtliga fall då under tioårsperioden 1913-1922 danaarv efterskänkts -—-i medeltal 6-7 fall årligen — skedde efterskänkandet i anledning av kungl.
proposition, som städse bifallits. Endast i ett fall frambars frågan i motion;

Förskott

arv.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

denna avslogs emellertid av riksdagen. (Se statsutskottets utlåtande 1915
nr 29.)

I gällande rätt finnas bestämmelser om förskott å arv allenast i de kortfattade
stadgandena i 12 kap. 9 och 10 §§ ärvdabalken, vilket kapitel handlar om
huru arv skall skiftas. I 6 kap. av förslaget hava utförligare bestämmelser i
ämnet meddelats. Dessa kunna sägas i huvudsak utgöra en sammanfattning
av de resultat, vartill rättstillämpningen redan kommit, varjämte lösning givits
av vissa spörsmål, beträffande vilka tvekan förut rått.

Vad angår förskott till bröstarvinge torde arvlåtaren i det övervägande antalet
fall hava avsett, att bröstarvingarna, oavsett vad de i arvlåtarens livstid
fått mottaga i gåvor, skola bliva slutligt jämställda i arvsavseende; härför erfordras
att avräkning sker för dylika gåvor. Då hänsyn bör tagas till arvlåtarens
avsikt, måste den uppställda presumtionen falla, om arvlåtaren meddelat
annan uttrycklig föreskrift eller eljest en annan avsikt hos arvlåtaren
framgår av omständigheterna. Det står sålunda arvlåtaren fritt att frikalla
bröstarvinge från skyldighet att å sitt arv avräkna vad han mottagit i gåva
under arvlåtarens livstid. Motsvarande presumtionsregel har icke kunnat uppställas
för andra arvingar än bröstarvingar. En fjärmare arvinge blir därför
skyldig å arvet avräkna vad han förut mottagit, endast om eu avsikt hos arvlåtaren
i detta hänseende förelegat, och avsikten kommit till uttryck genom
en arvlåtarens föreskrift eller på annat, efter omständigheterna uppfattbart
sätt. Bestämmelser i nu nämnda avseenden hava upptagits i 1 § första stycket.

Därest till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givits av enderas
giftorättsgods, framstår det såsom en konsekvens av den äktenskapliga förmögenhetsordningen,
att mottagaren har skyldighet att avräkna förskottet å
arvet efter båda föräldrarna. Detta har i förslaget närmare utförts på det sättet,
att avräkning skall, så långt ske kan, göras å arvet efter den först avlidne
av föräldrarna, oavsett om denne är givaren, och att endast återstoden skall
avräknas å arvet efter den andre av föräldrarna (1 § andra stycket).

I fråga om vissa kostnader för barns uppehälle och utbildning samt vissa
skänker till bröstarvinge skall avräkning ej äga rum (2 §). Därest ett arvsförskott
visar sig vara större än förskottstagarens arvslott och förskottet därför
ej kan till fullo avräknas å arvslotten, är arvingen ej pliktig att återbära
iiverskottet, med mindre bestämmelse därom träffats, då förskottet gavs (4 §).

Den omständigheten att arvinge erhållit förskott å arv har betydelse ej blott
såvitt angår förhållandet till medarvingar utan även i ett par andra hänseenden.
Vid bestämmande av laglottens storlek skall sålunda hänsyn tagas till
egendom, som den laglottsberättigade mottagit såsom förskott å arvet. Och
om gift person lämnat förskott av sitt giftorättsgods, skall i allmänhet hänsyn
till förskottet tagas också vid bodelningen mellan arvingarna, å ena sidan, samt
efterlevande make, å den andra. Eljest skulle arvingarnas lotter bliva större
och efterlevande makens giftorättsdel mindre än om förskottet ej givits. Det
får emellertid antagas, att förskottsgivaren avsett, att såväl efterlevande maken
som andra bröstarvingar än förskottstagaren skulle ställas i samma läge

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 69

som om det förskotterade arvet utbetalats till förskottstagaren vid den först
avlidne makens frånfälle.

Gällande bestämmelser om laglott återfinnas i § 1 av förordningen den 21
december 1857 angående vad i testamente givas må, så ock om gåva av fast
egendom. Enligt detta stadgande äger den som har bröstarvinge ej genom
testamente bortgiva eller annorledes förordna om mer än hälften av sin kvarlåtenskap,
där bröstarvinge lever efter; den andra hälften skall tillfalla bröstarvingarna
såsom laglott. Enligt § 2 äger dock arvlåtaren genom testamente i
viss omfattning förordna till förmån för omyndigt eller sjukt barn, ändå att
annan bröstarvinges laglott därmed belastas.

Såsom lagberedningen framhåller, är laglottsgrundsatsen otvivelaktigt en av
de arvsrättsliga normer, som verkligen inträngt i folkuppfattningen och vars
berättigande är oomtvistat hos folkets breda lager. Laglotten utgör skyldskapsarvets
kärna. Att föreslå någon ändring i själva grunderna för laglottsinstitutet
har därför uppenbarligen ej kunnat ifrågakomma. Då fråga är om
egendom, som ej lämpligen kan delas, kan laglottsskyddet visserligen medföra
vissa svårigheter. I allmänhet kunna dessa dock övervinnas genom sammanlevnad
i oskiftat bo eller överenskommelse vid skiftet mellan arvingarna, att
någon av dem övertager egendomen i dess helhet. Bolagsbildning kan ock ske
för fortsättande av fabriks- eller handelsrörelse. I enstaka fall — särskilt i
mindre förhållanden, såsom beträffande affärsrörelse av obetydlig omfattning
eller jordbruksegendomar, som ej lämpligen kunna klyvas ■— kvarstå dock vissa
olägenheter. Dessa hava emellertid ej ansetts böra avhjälpas genom en minskning
i laglottsskyddet. I samband med utarbetande av bestämmelser om arvskifte
torde komma under övervägande, om och i vilken mån särskilda skiftesregler
med hänsyn till dylika fall kunna vara erforderliga.

I likhet med vad för närvarande gäller föreskrives i förslaget det undantag
från laglottsskyddet, att detta ej åtnjutes mot ett arvlåtarens förordnande till
förmån för hans barn, som i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur
stånd att själv försörja sig. Detta fall skall närmare beröras i det följande i
samband med 8 kap. 2 §. Från praktisk synpunkt viktigare är emellertid, att
vissa bestämmelser i förslaget i realiteten, ehuru ej till den juridiska utformningen,
kunna sägas innebära en inskränkning i laglottsrätten. Men hänsyn till
sådant barn efter arvlåtaren, vars uppfostran ej är avslutad, har sålunda i 8
kap. 1 § givits en bestämmelse om avvikelse från arvets lika delning mellan
syskon, vilken kan inverka på storleken av bröstarvinges arvslott och därmed
även på laglottens storlek. Det föreslagna tillägget till 13 kap. 12 § giftermålsbalken,
vilket avser giftorättens innehåll och följaktligen ej är av arvsrättslig
natur, utgör ock en faktisk inskränkning till förmån för efterlevande
make. För dessa bestämmelser redogöres närmare i det följande.

Då laglotten,, såsom nämnts, utgör kärnan i det lagbestämda arvet och vidare
enligt uppfattningen i svensk, liksom germansk rätt överhuvud, icke är en begränsning
av en såsom oinskränkt förutsatt testamentsfrihet utan en av lagen
med arvfallet förknippad ovillkorlig rättsverkan, har det ansetts riktigt att i

Laglott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

systematiskt avseende upptaga bestämmelserna om laglott i samband med
arvsordningen samt övriga stadganden om legal arvsrätt och ej först i testamentsrätten.
Härför talar ock det nära samband, som råder mellan laglottsreglerna
samt bestämmelserna om förskott å arv och underhållsbidrag ur kvarlåtenskap.

Enligt förslaget angives laglotten såsom hälften av den arvslott, vilken enligt
lag tillkommer bröstarvinge (7 kap. 1 §). Laglottsbegreppet hänföres
alltså icke till boet i dess helhet utan till de enskilda arvingarnas andelar däri.
Detta beteckningssätt, vilket överensstämmer med språkbruket, är också mera
förenligt med laglottens begrepp än det för närvarande i lagen använda; den
laglottsberättigade arvingen kan nämligen göra laglottsskyddet gällande oberoende
av samarvingarna och kan, bliva nödsakad att åberopa rätten till laglott
just mot dessa.

Uttrycklig bestämmelse gives, att bröstarvinge är skyldig att å laglotten avräkna
vad han mottagit såsom förskott å arvet. En sådan skyldighet åligger
honom jämväl i fråga om vad han mottagit på grund av testamente, såframt
icke annat föranledes av detta (2 §). Liksom gällande lag upptager förslaget
ett stadgande om rätt för bröstarvinge att, för utfående av laglotten, påkalla
jämkning av arvlåtarens testamentariska förordnande (3 §).

Mot arvlåtarens redan i livstiden fullbordade gåvohandlingar finnes för närvarande
intet skydd för den laglottsberättigade. Att i allmänhet bereda ett
sådant skydd har ej heller i förslaget ansetts böra ske. Arvingarna hava före
arvfallet ej någon rätt till arvlåtarens egendom. Vill han bortgiva denna trots
den ekonomiska påföljd, som därigenom drabbar honom själv, bör detta icke
komma arvingarna vid, såvida ej omständigheterna äro sådana, att skäl föreligga
för hans omyndighetsförklaring. Erfarenheten utvisar emellertid, att
i en icke allt för obetydlig omfattning förekomma förfoganden från arvlåtarens
sida, där avsikten är att kringgå laglottsreglerna; arvlåtaren önskar
exempelvis på de laglottsberättigades bekostnad gynna sin make i ett senare
äktenskap eller barn i en yngre kull. I dylika, ofta mycket stötande fall måste
det anses riktigt att söka genom en uttrycklig regel hindra arvlåtaren att
göra stadgandena om laglott illusoriska. Detta syfte har man sökt vinna genom
att med testamenten jämställa sådana arvlåtarens gåvor, som i själva verket
äro gjorda endast med hänsyn till blivande dödsfall och därför till sin faktiska
verkan äro likartade med testamenten. I fråga om dessa gåvor saknas i
regel det avhållande moment, som består i att den ekonomiska följden av gåvan
går ut över givaren själv. Hit höra främst sådana fall, där givaren
väntar döden inom jämförelsevis kort tid. Andra hithörande fall äro sådana,
då egendomen visserligen formellt bortgives, men detta sker på villkor att arvlåtaren
till sin död får hava nyttan av egendomen. Han kan t. ex. utgiva ett
skuldebrev, som förfaller till betalning först vid hans död och som löper utan
ränta, så länge han lever. Beträffande dylika gåvor, vilka till syftet äro att
likställa med testamente, skall bröstarvinge äga påkalla jämkning för utfående
av sin laglott. Till undvikande av att regeln i enstaka fall skulle kunna verka

liungl. May.ts proposition nr 17.

hårdare mot gåvotagaren än förhållandena påkalla, har föreskrivits att jämkning
ej skall äga rum, om särskilda skäl däremot äro. (4 §.)

Då gåva av ifrågavarande slag föreligger, skall, vid laglottens beräkning,
gåvans värde läggas till kvarlåtenskapen; hälften av den summa, som sålunda
erhålles, motsvarar laglotterna. I den mån kvarlåtenskapen ej täcker laglotterna,
skall gåvan återbäras eller, om detta ej kan ske, dess värde ersättas. För bröstarvinges
talan mot gåvotagare är föreslagen en preskriptionstid av ett år från
det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades.

Liksom enligt gällande rätt skall enligt förslaget bröstarvinge äga fri dispositionsrätt
över den egendom, som tillkommer honom såsom laglott. Utan hinder
av ett arvlåtarens testamentariska förordnande, varigenom laglotten belastats
eller inskränkande förvaltningsföreskrifter givits, skall bröstarvingen
sålunda äga utfå sin laglott i egendom, varöver han äger fritt förfoga (5 §).

Att i visst fall en belastning av bröstarvinges laglott kan äga rum, framgår
emellertid av stadgandet i 8 kap. 2 §.

I § 2 av förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente Underhålls
givas må, så ock om gåva av fast egendom stadgas, att om efter testaments- kvarlatengivare
är omyndigt barn, som ej kan av sitt arv eller annan tillgång njuta un- skapen.
derhåll och uppfostran, skall av egendom, som är given i testamente, så mycket Gällande
avtagas, som rätten prövar barnet efter stånd och villkor nödigt hava, till dess
det kan sig självt nära, dock ej för längre tid än till dess barnet fyllt 21 år.

Vidare äger arvlåtaren genom testamente anslå viss årlig inkomst till omyndigt
barns underhåll och uppfostran, ändå att annan bröstarvinges laglott skulle
därmed belastas. Denna bestämmelse innebär sålunda dels en legal rätt för
omyndigt barn till underhåll av testamenstagare, dels en befogenhet för arvlåtaren
att genom testamente tillgodose sådant barn på bekostnad av annan
bröstarvinges laglott. Däremot innebära bestämmelserna icke en legal underhållsrätt
för det omyndiga barnet gentemot övriga bröstarvingar. Finnas
sålunda efter en arvlåtare barn i olika åldrar, av vilka några fått sin uppfostran
avslutad och några icke, delas utan hänsyn härtill arvet lika mellan
alla barnen, därest ej testamente från arvlåtaren med andra bestämmelser
skulle föreligga, något som blott sällan inträffar. Enligt förenämnda stadgande
äger arvlåtaren vidare, med belastande av bröstarvinges laglott, genom
testamente anslå viss årlig inkomst till underhåll av ofärdigt, med svår sjukdom
behäftat eller litet vetande barn.

I en vid 1904 års riksdag av herr J. G. Forsberg väckt motion (II: 83) hem- Riksdagen
ställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i gällande
arvslag, att uti mindre bemedlade dödsbon medel till minderårigt barns
underhåll och uppfostran måtte kunna undanskiftas. Lagutskottet (utlåtande
nr 34) fann motionens syfte synnerligen behjärtansvärt och yttrade bl. a., att
gällande bestämmelser om rätt för föräldrar att bereda minderåriga barn företrädesrätt
framför övriga stärbhusdelägar,e till så stor del av boets tillgångar,
som erfordrades för de minderåriga barnens underhåll och uppfostran,

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

tills de kunde försörja sig själva, ville motionären hava upphöjt till allmän
arvsfördelningsprincip i fråga om mindre bemedlade dödsbon. Utskottet delade
motionärens åsikt om det rättvisa och billiga i en sådan anordning. Självklart
vore dock, att denna de minderårigas företrädesrätt icke finge träda för nära
sådana medarvingars rätt, som, ehuru komna till högre ålder, av en eller annan
anledning, sinnessjukdom, vanförhet, lyte eller dylikt, vore urståndsatta att
sig själva försörja. Fastmera syntes förhållandena påkalla, att den förmån, motionärens
förslag åsyftade att bereda minderåriga barn, även komme bröstarvingar
av sistnämnda kategori till godo. I enlighet med utskottets hemställan avlät
riksdagen den 7 april 1904 skrivelse (nr 37) till Kungl. Maj :t med anhållan, att
Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, om och i vilken utsträckning
minderårig bröstarvinge efter avliden person måtte kunna tillförsäkras rätt
att, i mån av behov, framför övriga arvingar av dödsboets tillgångar bekomma
medel till underhåll och uppfostran, samt för riksdagen framlägga det förslag
till lagändring i angivna syfte, vartill förhållandena ansåges föranleda.
Förslaget. För en familjefader framstår vanligen såsom en i hans ställning djupt grundad
uppfostran förpliktelse ej blott att sörja för familjens dagliga behov utan ock att, såvitt
ej är av- möjligt, säkerställa sina minderåriga barns uppfostran samt sin egen och sin
sua ■ makas försörjning på ålderdomen. De besparingar, som göras av honom, äro
avsedda främst för nämnda ändamål. Endast i den mån han äger tillgångar
utöver vad som erfordras härför, ter det sig i regel för honom såsom riktigt och
billigt, att egendom av honom lämnas till vuxna barn, vilka äga förmåga att
försörja sig, till befrämjande av deras näringsverksamhet eller annat därmed
jämförligt ändamål. I den ordning för tillgångarnas användning, som under
hans livstid framstår såsom riktig och billig, bör hans bortgång ej medföra
ändring. Det är arvsrättens uppgift att verka härför. I de fall, då kvarlåtenskapen
helt eller delvis behöves för vissa familjemedlemmars underhåll,
kunna arvsrättsreglerna ej ensamma fylla denna uppgift och leda understundom
till resultat, som för vår tids rättsuppfattning te sig oriktiga och obilliga.
Bestämmelser om jämkning i den på arvsrättsreglerna grundade delningen av
kvarlåtenskapen fordras därför för tillgodoseende av sådana familjemedlemmars
underhållsbehov.

Såsom mot billigheten mest stridande framstår onekligen det i 1904 års
riksdagsskrivelse berörda förhållandet, att vuxna barn, vilka efter fullbordad
uppfostran och utbildning kunna själva försörja sig, äga taga fulla arvslotter
med den påföljd att vad som tilldelas de barn, vilkas uppfostran ej är fullbordad,
icke räcker till denna. Det är visserligen sant, att det arv, som enligt
gällande lagstiftning tillfaller de äldre syskonen, ej sällan kan vara av avsevärd
betydelse för deras fortkomst; ett arv kan för dem i hög grad underlätta
förvärvandet av högre utbildning, börjandet av näringsverksamhet eller eljest
grundandet av en självständig ställning. Men det stöd i deras strävan, ett arv
kan innebära, bör dock ej vinnas på bekostnad av den uppfostran och utbildning
av de yngre syskonen, vartill arvlåtarens tillgångar skulle hava i första
hand använts, om arvlåtaren varit i livet.

Nämnda olägenheter av den lika delningen mellan barnen avhjälpas ej till

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

någon del av reglerna om förskott å arv. De yngre barnen kunna nämligen
icke göra gällande, att de större förmåner, de äldre njutit i form av underhåll
och uppfostran, skola komma i betraktande såsom förtida arv och föranleda
avräkning å dessas arvslotter. Sådan avräkning får ske blott om arvlåtaren
förordnat därom. Man torde ej heller böra söka få rättelse till stånd genom
att anlägga sådana synpunkter och upptaga regler, som åsyfta att giva de ännu
ej uppfostrade barnen samma uppfostran som de äldre. Med hänsyn till
samtliga föreliggande omständigheter bör den standard fastställas, efter vilken
de ej vuxna barnens behov anses böra tillfredsställas; huruvida de äldre barnen
uppfostrats efter en högre eller lägre standard, får ej vara avgörande.

Regeln i ämnet synes på grund härav böra byggas på behovsprincipen.
Har barnet egna tillgångar, som förslå för dess uppfostran, eller är arvslotten
tillräcklig härför eller har den efterlevande maken förmåga att ensam försörja
barnet, föreligger ej behov av underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen. Hänsyn
måste ock tagas till den förtjänst genom eget arbete barnet skäligen kan förskaffa
sig. I 8 kap. 1 § av förslaget har därför upptagits en bestämmelse
av innehåll, att om arvlåtaren lämnar efter sig barn, vars uppfostran icke är
avslutad, och barnet ej kan av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och
utbildning efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, barnet
skall äga, innan arv eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen bekomma
bidrag till underhållet med ett belopp en gång för alla. Bestämmelsen avser
även barn, som, ehuru kommet till myndig ålder, ej fått sin uppfostran avslutad.

Genom att regeln grundas på behovsprincipen vinnes den fördel, att regeln
ej kommer att medföra undantag från den lika delningen i alla dödsbon, där
minderåriga barn finnas. Uppenbart är emellertid, att regeln är av stor praktisk
betydelse. Den kommer visserligen i allmänhet ej i tillämpning, när
kvarlåtenskapen understiger 1,500 kronor och efterlevande make finnes. Då
tager nämligen maken med stöd av den föreslagna bestämmelsen i 13 kap. 12 §
giftermålsbalken i regel hela boet. Vid kvarlåtenskaper till något högre belopp
—■ omkring 50,000 kronor eller mera — blir stadgandet ej heller av betydelse,
enär i dessa fall barnets arvslott vanligen räcker för dess underhåll. Men för
förmögenhetsgrupper mellan 1,500 och omkring 50,000 kronor blir stadgandet
av vikt.

Behov av underhållsbidrag kommer i regel ej att föreligga, när mannen
överlever hustrun, eftersom mannen oftast har full försörjningsförmåga. Då
mannen dör, uppstår däremot vanligen behov av underhållsbidrag, när ej barnets
arv efter fadern är tillräckligt för bestridande av uppfostringskostnaderna.
Detta gäller dock i mindre grad beträffande den jordbrukande befolkningen.
Änkan har där möjlighet att genom fortsatt bruk av fastigheten sörja för
barnen. För underlättande härav kan överenskommelse träffas om sammanlevnad
i oskiftat bo mellan änkan samt de vuxna och minderåriga barnen.

Då det ännu ej uppfostrade barnets rätt till underhåll grundar sig på den
underhållsskydighet, som åvilade arvlåtaren, har föreskrivits, att bidraget
skall utgå ur kvarlåtenskapen och ej, sedan skifte skett, av de äldre syskonens

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

lotter. Det vore ur psykologisk synpunkt olämpligt, om bidraget skulle framträda
som en belastning av dessa lotter och därmed såsom ett underhållsbidrag
till barnet från syskonen.

Bidraget skall ej utgå såsom ett periodiskt bidrag, utan med ett belopp
en gång för alla, som med äganderätt tillägges barnet. Härigenom undvikes
den fortsatta dödsboförvaltning, som skulle bliva en följd av att medel måste
undantagas från skifte och behållas oskiftade för att användas till utbetalning
av ett periodiskt förfallande bidrag. Dör barnet, innan beloppet till fullo
tagits i anspråk, tillfaller återstoden barnets arvingar, d. v. s. den efterlevande
av föräldrarna och barnets syskon.

Engångsbeloppet skall utgå efter vad med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt. Det blir alltså fråga om en skälighetsprövning i det särskilda
fallet, därvid hänsyn skall tagas till boets ställning, den efterlevandes villkor,
barnets anlag och egna tillgångar. Regeln torde närmast komma att verka som
ett stöd för frivilliga uppgörelser mellan representanten för barnet och dettas
syskon.

Vad angår underhållsbidragets beräknande torde vanligen komma att förfaras
så, att först arvslotternas storlek utan hänsyn till underhållsbidraget uträknas.
Visar det sig därvid, att barnets arvslott ej förslår för underhållskostnaden
— vilken kan upptagas till ett som skäligt ansett belopp eller exakt uträknas
med livräntetabeller — uttages ur kvarlåtenskapen det belopp, varmed
det ej uppfostrade barnets arvslott bör ökas för att täcka underhållskostnaden.
Återstoden skiftas mellan de övriga syskonen. Till grund för beräkningen kan
också, om så finnes lämpligt, läggas en enkel matematisk formel. Härvid får
jag hänvisa till lagberedningens motiv s. 357.

Då underhållsbidraget minskar kvarlåtenskapen, kunna på grund av detsamma
övriga arvingar komma att utfå lotter, som understiga vad som tillkommit
dem såsom laglott, om underhållsbidrag ej hade utgått. Bidraget skall utgå
även innan testamente må tagas, vilket överensstämmer med den princip, som
för närvarande gäller beträffande det minderåriga barnets legala rätt till underhåll
av testamentstagare. Om arvlåtaren i fall, då underhållsbidrag skall
utgå, efterlämnat ett testamente, uppstår fråga, huru laglotten bör i förhållande
till testamentstagaren beräknas, vilken fråga har särskilt intresse med hänsyn
till de barn, som icke äro berättigade till underhållsbidrag. En tillämpning av
den allmänna regeln i 7 kap. 1 § skulle innebära, att laglotten skulle beräknas
till allenast hälften av den arvslott, som kunde erhållas, sedan underhållsbidraget
uttagits. Arvingar och testamentstagare skulle således dela vad som återstode
av kvarlåtenskapen efter det bidraget utgått. Detta har emellertid ansetts
innebära ett alltför stort gynnande av testamentstagaren på de icke underhållsberättigade
barnens bekostnad. Därför har i 7 kap. 6 § upptagits ett stadgande,
enligt vilket laglotten i fall, då underhållsbidrag skall utgå, bestämmes
till hälften av den arvslott, som skulle hava tillkommit barnen, om underhållsbidrag
ej ifrågakommit.

I överensstämmelse med den uppfattning, som uttalades i 1904 års riksdagsskrivelse,
stadgas i andra stycket av 1 §, att bidraget till det ej uppfostrade

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

barnet ej får lända till minskning av annan bröstarvinges arvslott, såvitt han i
följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig och
arvet erfordras till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt.

Såsom förut nämnts, ifrågasattes jämväl i riksdagsskrivelsen, att den förmån Sjukt barn.
man åsyftade att bereda omyndigt barn även måtte komma vuxna bröstarvingar
till godo, vilka på grund av sinnessjukdom, vanförhet, lyte eller dylikt vore ur
stånd att försörja sig. En dylik ordning har emellertid ej upptagits i förslaget.

En rätt till underhåll för sådana vuxna barn skulle nämligen innebära, att samhällets
förpliktelse att bekosta deras vård — exempelvis de sinnessjukas — inträdde
först sedan hela kvarlåtenskapen tagits i anspråk för ändamålet. En
överflyttning av kostnaderna för dessa till försörjning odugliga individer skulle
ske från samhället till deras syskon. Främst i fråga om de sinnessjuka skulle
en sådan överflyttning av kostnaderna å syskonen bliva av mycket ingripande
betydelse. De skulle i många fall helt berövas sitt arv utan hänsyn
till sin ekonomiska bärkraft; inom den jordbrukande befolkningen skulle
ofta den arvfallna fastighetens försäljning bliva en följd. Å andra sidan skulle
fördelen för den sjuke i allmänhet vara utan betydelse; stundom skulle den inskränka
sig till att han kunde uppflyttas i en högre vårdklass. Det har av dessa
skäl ej ansetts görligt att, liksom beträffande de ännu ej uppfostrade barnen,
giva de vuxna, ej försörjningsdugliga barnen en legal rätt till underhållsbidrag
ur kvarlåtenskapen. Att skillnad göres mellan dessa grupper av barn,
synes för övrigt ligga i sakens natur, i det föräldrarnas plikt att sörja för de
minderåriga barnen i långt högre grad framstår som en naturlig, i föräldraskapet
grundad förpliktelse än skyldigheten att sörja för vuxna, sjuka barn. Däremot
bör arvlåtaren äga att, liksom för närvarande, genom testamente sörja för
det vuxna barnet, som ej själv kan försörja sig, även med belastande av annan
bröstarvinges laglott. En bestämmelse härom har upptagits i 2 § av 8 kap.

Bidraget kan utgå med ett engångsbelopp eller i form av periodiskt bidrag, men
bröstarvinge äger påkalla sådan jämkning i förordnandet, att hans laglott ej belastas
i vidare mån än med årligt bidrag, motsvarande högst 5 % av laglottens
värde. Han äger också städse utfå laglotten mot ställande av säkerhet för ett
dylikt bidrag.

I överensstämmelse med den princip, som -kommit till uttryck i gällande rätt,
har vidare i 3 § av 8 kap. stadgats en legal rätt för det vuxna, sjuka barnet till
periodiskt underhållsbidrag av testamentstagare. Och i 4 § har för det fall att
fråga är om sådan gåva, som i förenämnda stadgande i 7 kap. 4 § sägs —
d. v. s. gåva som till syftet är att likställa med testamente — föreslagits, att
rätt till underhållsbidrag av gåvotagaren skall tillkomma såväl ännu ej uppfostrat
barn som vuxet, sjukt barn. Bröstarvinge, som av arvlåtaren erhållit
förskott å arv eller annan gåva, har enligt 5 § ålagts en subsidiär underhållsskyldighet
i form av periodiskt bidrag till arvlåtarens ännu ej uppfostrade barn,
ändå att fråga ej är om sådan gåva, som nyss nämnts.

Enligt gällande rätt skall, då känd arvinge är å okänd ort eller är så fjärran, Preskriptiw
att han ej kan bevaka sin rätt, god man förordnas att bevaka den bortovarandes
rätt och förvalta hans lott i boet. Är fråga om okänd arvinge, d. v. s. en rätt.

Kungl. Mai:ts proposition nr 17.

arvinge, om vars existens eller egenskap av arvinge ovisshet råder, skall däremot
god man icke förordnas. För den förvaltning, som sålunda anordnas för
den bortovarande arvingen, är en gräns satt genom bestämmelserna i 15 kap.
ärvdabalken om arvsrättspreskription. Grunden för dessa bestämmelser är, att
den arvsrätt, som även en bortovarande arvinge förvärvar i och med arvlåtarens
död, icke ovillkorligen upprätthålles. Arvingen måste inom vissa i lagen angivna
tider göra rätten till arvet gällande, vid äventyr att han eljest förlorar
sin arvsrätt. För känd arvinge å okänd ort är preskriptionstiden sålunda tio
år efter det kungörelse om arvet tredje gången var införd i allmänna tidningarna
och för okänd arvinge ett ar efter arvfallet. Är fråga om känd arvinge,
som är inrikes men så fjärran boende, att han ej kan hava kunskap om arvet,
eller som är å känd ort utrikes, löper en preskriptionstid av ett år från det
arvingen av rätten erhöll meddelande om arvfallet. För känd inrikes arvinge,
som ej är fjärran boende, finnes för närvarande ej någon särskild preskriptionstid
föreskriven, liksom ej heller för det fall, att kungörelse skolat utfärdas men
detta ej skett.

Förslaget. I förslaget hava grunderna för gällande rätts bestämmelser i ämnet bibehållits.
Dessa grunder måste anses stå i god överensstämmelse med vad som
utgör underlaget för själva arvsrätten, nämligen den ekonomiska och sociala
samhörigheten mellan arvlåtare och arvinge. Har arvingen blivit så främmande
för arvlataren, att han icke inom rimlig tid förskaffat sig kännedom,
huruvida denne är i livet eller icke, eller har han efter vunnen kännedom om
dödsfallet icke visat intresse för den arvfallna egendomen, bör han icke äga
taga arv.

1 örslagets bestämmelser om preskription av rätt till arv äro upptagna i
9 kap. Den nuvarande tioåriga preskriptionstiden för känd arvinge å okänd
ort har ansetts kunna utan olägenhet förkortas till fem år. Det har ansetts
tillräckligt, att kungörelsen intages i allmänna tidningarna en gång (1 §).
Härigenom vinnes ock fördelen, att kostnaden för kungörandet minskas för do
i regel små dödsbon, varom här är fråga. Då det måste anses vara obilligt, att
preskriptionstiden för okänd arvinge är kortare än för känd arvinge å okänd
ort, har också för detta fall uppställts en femårig preskriptionstid efter
kungörelse (2 §). Då även okänd arvinges rätt bör skyddas under preskriptionstiden,
har i ett förslag till ändring av 11 kap. 4 § i lagen den 27 juni 1924
om förmynderskap föreslagits, att god man skall förordnas också då fråga är
om okänd arvinge. Vidare har, i motsats till vad för närvarande gäller, stadgats
en yttersta preskriptionstid av tio år, inom vars utgång under alla förhållanden
klarhet om arvssituationen skall vara vunnen (3 §). Bestämmelsen avser
dels de fall, då kungörelse enligt 1 eller 2 § bort utfärdas men så ej skett,
dels de fall, da kungörelse ej utfärdats, enär fråga är om känd arvinge å känd
ort, som ej tillträtt arvet, dels ock de fall, då kungörelse utfärdats i felaktig
uppfattning om läget, ity att det antingen i verkligheten gällt känd arvinge
a känd ort och kungörelse således ej alls bort ske, eller ock kungörelse bort utfärdas
enligt 1 § i stället för enligt 2 §. Slutligen har, i huvudsaklig överensstämmelse
med gällande rätt, upptagits en preskriptionstid av ett år från rät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

tens föreläggande för arvinge att giva tillkänna, huruvida han vill göra anspråk
på arvet. Genom delgivning av sådant föreläggande kan den eljest gällande
tioåriga eller femåriga preskriptionstiden bringas att förkortas.

Medan i 15 kap. ärvdabalken såsom förutsättning för preskriptionens avbrytande
angives blott, att arvingen ''kommer’, äro i förslaget närmare bestämmelser
i denna del givna (5 §). Särskilt må framhållas, att då god man förordnats
för bortovarande arvinge, denne äger anmäla sitt anspråk hos gode mannen.

I 10 kap. hava under rubriken ''allmänna bestämmelser’ upptagits en del
stadganden i skilda ämnen, som för närvarande ej lämpligen kunnat upptagas
annorstädes. Först angives sålunda, att arv endast kan tagas av den, som lever
eller är avlad vid tiden för arvlåtarens död; därefter utsäges bur med arvet
skall förfaras, där det ej kan visas, om avliden arvinge dött före arvlåtaren. En
motsvarighet till gällande rätts regel, att ingen får taga arv efter den, som han
med vilja dräpt, har upptagits i förslaget. Det har vidare ansetts, att då den
dräpte är närmare arvinge än dråparen eller sam arvinge med denne, dråparen
ej bör komma i åtnjutande av ett arv, vartill han eljest ej skulle varit berättigad.
Med gärningsmannaskap bar likställts straffbar delaktighet enligt 3 kap.
1—6 §§ strafflagen. Slutligen har upptagits ett stadgande av internationellt
privaträttslig karaktär. Det föreskrives sålunda, att utländsk medborgare må
lika med svensk taga arv här i riket; om svensk medborgare i viss främmande
stat i arvshänseende åtnjuter sämre behandling än inlänning, skall dock
Konungen äga förordna om motsvarande inskränkning här i riket beträffande
medborgare i den staten. Bestämmelsen innebär ett upphävande av den i 15 kap.
1 och 2 §§ ärvdabalken uttalade reciprocitetsgrundsatsen, som emellertid på
grund av traktater alltmera kommit att sakna reellt innehåll.

Är den egendom, som vid bodelning i anledning av makes död tillkommer den
efterlevande, ringa, äger han enligt gällande stadgande i 13 kap. 12 § giftermålsbalken
av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap
och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om den
lott, som tillkommer den avlidne makens arvingar, därigenom skulle lida inskränkning.
Till denna regel, vars syfte är att till förmån för efterlevande
maken sammanhålla det ringa hemmet, har nu föreslagits ett tillägg av stor
praktisk betydelse. Enligt detta skall efterlevande maken äga att vid bodelningen
av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så
stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår till
3,000 kronor. I de talrika fall, då makarna tillsammans ej äga giftorättsgods
till högre värde än detta belopp, kommer alltså den efterlevande, i regel änkan,
att behålla det hela. Om giftorättsgodset överstiger 3,000 kronor, men ej uppgår
till 6,000 kr.onor, medför stadgandet en ökning av den efterlevandes lott
intill belopp av 3,000 kronor, saframt ej den efterlevande har enskild egendom,
vilket emellertid sällan förekommer i de små förhållanden, varom bär är fråga.

Bestämmelsen har sin främsta betydelse för det fall, att bröstarvingar finnas.
Den efterlevande behöver ej skifta med dessa. Att en sådan anordning kommer
att motsvara de hemmavarande, ännu icke uppfostrade barnens bästa är

Allmänna

bestämmel ser.

Rätt för
make vid
bodelning
till egendom
utöver giftorättsdelen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

tydligt; den kommer att i huvudsak hava samma verkan som förut omförmälda
stadgande i 8 kap. 1 § av förslaget till lag om arv. Och att de vuxna barnen,
som kunna försörja sig själva, i detta fall få stå tillbaka för den efterlevande
av föräldrarna och sina minderåriga syskon, måste anses vara billigt.

Om bröstarvingar ej finnas, medför det föreslagna tillägget till 13 kap. 12 §
giftermålsbalken, att den först avlidne makens arvingar ej äga vid den efterlevandes
död taga del i vad denne på grund av nämnda stadgande bekommit
av kvarlåtenskapen efter den först avlidne. Är den efterlevande till följd av
testamente utesluten från den arvsrätt, som enligt 2 kap. i förslaget till lag
om arv eljest skulle tillkomma honom efter den först avlidne, tager den efterlevande
dock vad enligt den föreslagna bodelningsregeln tillkommer honom;
någon rätt till sekundosuccession i denna egendom vid den efterlevandes död
finnes ej heller i detta fall för den först avlidne makens arvingar.

För fastställande, huruvida efterlevande maken enligt förevarande stadgande
äger rätt att taga mer ur boet än på hans lott belöper, erfordras bodelning.
Då maken jämlikt bestämmelserna i 2 kap. av förslaget till lag om arv
tager hela boet, sker däremot ej någon bodelning. Om nu förutsättningarna för
tillämpning av det ifrågavarande tilläggsstadgandet till 13 kap. giftermålsbalken
är för handen, men bodelning underlåtes och maken i stället på grund av
arvsrätt övertager boet, bör hans ställning ej vara en annan och sämre, än om han
övertagit boet vid en bodelningsförrättning; han bör äga taga boet med full
frihet från alla anspråk av den först avlidnes arvingar, och dessa böra ej vid
hans död äga rätt till andel i boet efter honom. Ett stadgande, som tillgodoser
detta syfte, har upptagits i 2 kap. 12 § av förslaget till lag om arv. Stadgandet
äger emellertid tillämpning allenast om den efterlevande enligt 13 kap.
12 § giftermålsbalken ägt bekomma hela kvarlåtenskapen, vilket, såsom
nämnts, inträffar då giftorättsgodset ej överstiger 3,000 kronor, och enskild
egendom tillhörande den efterlevande ej heller finnes.

Det föreslagna tillägget till 13 kap. 12 § giftermålsbalken har ansetts ej
böra äga tillämpning, om efter den först avlidne maken finnes bröstarvinge,
som ej jämväl är den efterlevandes avkomling — alltså dennes styvbarn — eller
barn utom äktenskap, som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter
den först avlidne.

Bestämmelsen har av sociala skäl ansetts böra gälla även äktenskap ingångna
före nya lagens ikraftträdande.»

Över ar bo t
niug inom
justitiedepartementet^ -

Härefter redogör departementschefen för innehållet av lagrådets utlåtande
och anför därvid:

»De av lagberedningen utarbetade förslagen hava i vissa delar med anledning
av lagrådets granskning underkastats överarbetning inom justitiedepartementet.
Förslagen hava ej i något väsentligt stycke föranlett anmärkning från
lagrådet eller dess särskilda ledamöter. De anmärkningar, som framställts, röra
blott detaljer av underordnad vikt och hava till allra största delen iakttagits
vid överarbetningen.

Kungl. Maj:is proposition nr 17.

Vad lagrådet vid 1 kap. 4 § av förslaget till lag om arv erinrat har föranlett Förslaget
ändrad avfattning av paragrafen. ^ jfW

Beträffande förutsättningarna för efterlevande makes arvsrätt är i 2 kap.

1 § av förslaget, i enlighet med motsvarande stadgande i lagen den 11 juni 1920
om makes arvsrätt, uttryckligen angivet, att sådan arvsrätt ej äger rum, om
den först avlidne maken efterlämnat adoptivbarn eller dess avkomling. Detta
lärer emellertid följa av bestämmelserna i 4 kap., och det torde, på sätt
lagrådet yttrat, bättre överensstämma med förslagets terminologi i övrigt, att
ett omnämnande härav ej sker i förevarande lagrum. Orden ''eller adoptivbarn
eller dess avkomling’ hava därför uteslutits. Däremot har jag ej ansett erforderligt
att företaga någon jämkning av andra punkten i paragrafen.

I anledning av vad lagrådet vid 2 § anfört har jag låtit utarbeta ett förslag
till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 1 § ärvdabalken.

Vid 3 § har lagrådet ifrågasatt en förtydligande omskrivning av första stycket.
Såsom lagrådet framhåller, har stadgandet sin förebild i 9 kap. 1 § och
13 kap. 6 § giftermålsbalken, vilka böra vara vägledande vid dess tolkning.

Enligt min mening måste stadgandets innebörd anses med tillräcklig tydlighet
framgå av de valda ordalagen. Skulle stadgandet erhålla en från de motsvarande
bestämmelserna i giftermålsbalken avvikande lydelse, kan detta befaras
verka i viss mån förvillande på dessas tolkning. Förslaget har i denna del ej
underkastats annan ändring än att, till vinnande av överensstämmelse med sistnämnda
lagrum, ordet ''ersättning’ utbytts mot ''vederlag''.

I andra stycket av 3 § har i överensstämmelse med lagrådets hemställan en
jämkning vidtagits.

På skäl, som av lagrådet vid 5 § anförts, synes den först avlidne makens arvingar
städse böra äga påkalla avskiljande, då den efterlevande går i nytt
gifte. Och sådan rätt lärer, såsom lagrådet ifrågasatt, böra tillkomma även
den efterlevande; också för denne kan intresse föreligga att genom ett avskiljande
i samband med det nya äktenskapet undvika de svårigheter, som
eljest lätt kunna uppkomma, då bodelning skall äga rum på grund av det nya
äktenskapets upplösning. Till 5 § har därför fogats ett nytt stadgande avinnehåll,
att om efterlevande maken går i nytt gifte såväl han som skyldeman
till den först avlidne skola äga vinna avskiljande. Ansökan härom skall emellertid
göras inom sex månader från äktenskapets ingående.

Med anledning av lagrådets hemställan hava andra och tredje punkterna av
första stycket i 8 § sammanarbetats.

Vad lagrådet vid 11 § anfört har föranlett dels att en jämkning av andra styckets
avfattning företagits, dels att till paragrafen fogats ett nytt stycke av det
innehåll lagrådet angivit.

Lagrådets hemställan om ett förtydligande av bestämmelsen i 3 kap. 1 §
har beaktats.

I 4 kap. 3 § har i anledning av lagrådets erinran motsvarande ändring gjorts
som beträffande förenämnda stadgande i 2 kap. 1 §. I övrigt har lagrummet
endast undergått ett par obetydliga formella jämkningar.

I 5 kap. 1 § har bestämmelsen om användandet av fondens medel uteslutits.

Kungl. Maj :ts proposition nr 17.

Föreskrift i detta hänseende meddelas nämligen, såsom ock skett i lagberedningens
förslag, i lagen om allmänna arvsfonden. Denna ändring i 1 § har påkallat
ett tillägg till 4 §. I övrigt hava i anledning av erinringar inom lagrådet
vissa formella jämkningar vidtagits i 1 och 2 §§.

Vad lagrådet vid 6‘ kap. 3 § anmärkt har iakttagits. Med anledning av lagrådets
hemställan har i 5 § för beräkning av arvslotternas storlek, då förskott
givits, anvisats samma metod, som kommit till uttryck i 11 a § av förslaget till
lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

Vad inom lagrådet vid 1 § och, i anslutning därtill, vid 4 och 7 §§ anförts har
jag däremot ej ansett böra föranleda ändring av dessa lagrum. Åt 7 § har,
delvis i anslutning till vad inom lagrådet uttalats, givits en ändrad avfattning.

Vid 7 kap. 2 § hava, beträffande frågan om beräkning av laglott, när förskott
å arv givits, skiljaktiga meningar yppats inom lagrådet, i det att tre ledamöter
förenat sig om en lösning och en ledamot avgivit ett särskilt yttrande.
Detta spörsmål är av invecklad och svårlöst art men torde i praktiken endast
sällan uppkomma. För min del har jag, med fullt erkännande av att även till
stöd för sistnämnda mening anförts beaktansvärda synpunkter, funnit övervägande
skäl för den uppfattning, som uttalats av lagrådets flertal.

Den senare av lagrådets erinringar vid 3 § har föranlett en jämkad avfattning
av paragrafen.

Beträffande 4 § har iakttagits vad lagrådet eller dess flesta ledamöter anfört.

I överensstämmelse med vad lagrådet hemställt hava ändringar skett i 8 kap.
2, 4 och 9 §§.

Enligt 9 kap. i förslaget har arvinge för att hindra preskriptions inträde
att antingen tillträda arvet eller bevaka sin rätt, vilket senare i förslaget betecknas
med uttrycket ’göra sin rätt till arv gällande’. Rätten göres gällande
genom anmälan av anspråk enlig 5 §. På sätt lagrådet anfört, kan emellertid
en eftersträvansvärd förenkling vinnas, om ej blott anmälan enligt 5 § utan
även tillträde till arvet behandlas som ett sätt att göra rätten till arv gällande.
I överensstämmelse härmed hava jämkningar vidtagits i 3, 4 och 5 §§ samt en
därav betingad ändring gjorts i 6 §. Vad lagrådet i övrigt anmärkt mot 3, 4
och 5 §§ har jämväl iakttagits och 8 § har i anledning av lagrådets erinran
omarbetats.

Däremot har jag ej funnit skäl tillstyrka den av lagrådet ifrågasatta ändringen
av 9 kap. 2 §. Den nuvarande danaarvsrätten är en verklig arvsrätt, ej en
ockupationsrätt. Då enligt förslaget de blivande danaarven skola inflyta
till en särskild fond, kommer den arvsrättsliga naturen av det allmännas arvsrätt
att framstå än starkare. Det måste anses vara en fördel, att nämnda
förhållande kommer till uttryck även i terminologiskt avseende, och avfattningen
av 2 §, som bland kända arvingar upptager även fonden, har därför
bibehållits. Som det vidare måste anses naturligt att i en särskild paragraf
behandlas frågan, huru skall förfaras med arv, vartill rätten preskriberats, har
jag icke ansett 6 och 7 §§ böra arbetas samman.

Att arv kan tagas endast av den, som lever vid tiden för arvlåtarens död.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

följer visserligen, såsom lagrådet framhållit, av undantaget i 10 kap. 1 §
om det tidigare avlade, men först efter arvfallet födda barnets arvsrätt. Det
torde dock vara naturligt att i arvslagen direkt utsäges den grundläggande regeln.
Därtill kommer, att det lärer bliva erforderligt att uttryckligen giva
en motsvarande regel i testamentsrätten. På grund härav har nämnda bestämmelse
i 1 § ansetts böra bibehållas.

Enligt 3 § i förslaget till lag om allmänna arvsfonden skall för beviljande av
understöd ur fonden tillsättas en nämnd, bestående av ordförande, som förordnas
av Konungen, och fyra ledamöter, vilka utses av riksdagen genom de riksdagens
valmän, som hava att verkställa val av fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret. Bestämmelser angående nämndens verksamhet givas i 4 och
5 §§. De i denna del hörda myndigheterna ■— kammarkollegium, statskontoret,
allmänna barnhusets direktion samt statens inspektör för fattigvård och barnavård
—- hava alla avstyrkt tillsättandet av en sådan nämnd och ansett understöd
ur fonden böra beviljas av Konungen. Även lagrådet har intagit denna
ståndpunkt. På de skäl, som anförts till stöd för denna uppfattning, anser också
jag, att prövningen av understödsfrågor bör handhavas av Kungl. Maj:t.

Av den förut lämnade redogörelsen för 5 kap. i förslaget till lag om arv framgår,
att de medel, som inflyta till det allmänna genom arvsrättens begränsning,
ansetts icke böra tagas i anspråk för statsutgifter utan tillfalla en särskild fond.
Vad angår användningen av de fonderade medlen har, såsom jag redan erinrat,
lagberedningen i 5 kap. 1 § av förslaget till lag om arv och 1 § av förslaget till
lag om allmänna arvsfonden föreslagit, att fonden skall understödja åtgärder till
främjande av samhällets barnavård. I 5 § av sistnämnda förslag stadgas vidare,
att för utdelning tillgängliga medel i första hand skola tilldelas kommuner
eller landsting, som vilja för barns vård och uppfostran inrätta anstalter,
vilkas bekostande icke enligt lag åligger kommunen eller landstinget. Detta
stadgande anknyter till lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård, som
trädde i kraft den 1 januari 192G. Lagen innehåller i 5 kap. bestämmelser om
anstalter för barns vård och uppfostran. Dessa anstalter utgöras av barnhem
och skyddshem. De senare avse beredande av uppfostran åt vanartade barn.
Upprättande av skyddshem har gjorts obligatoriskt för varje landstingsområde
samt för varje stad, som ej deltager i landsting. Barnhemmen äro dels för stadigvarande
vård och uppfostran av barn avsedda anstalter, som ej äro att hänföra
till skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt, dels s. k. upptagningshem,
d. v. s. anstalter för tillfällig vård och för observation av barn eller för vård
av späda barn och deras mödrar. Någon skyldighet för kommunerna och landstingen
att upprätta barnhem har ej föreskrivits i lagen. Det har överlåtits åt
dem att i samband med den enskilda offervilligheten förfara allt efter vad förhållandena
kräva. Då enligt ett för närvarande på Kungl. Maj :ts prövning beroende
förslag till omorganisation av allmänna barnhusets verksamhet barnhuset
skall äga stödja upprättandet av barnhem huvudsakligen genom bidrag
till driftskostnaderna, bör enligt lagberedningens mening härtill komma bidrag
från arvsfonden till anläggningar av sådana hem; härigenom skulle en

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 12 häft. (Nr 17.) (5

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

avsevärd ekonomisk hjälp kunna bringas kommunerna i deras strävanden för
den samhälleliga barnavården. Beredningen har vidare föreslagit, att om ansökan
om understöd från kommun eller landsting ej föreligger eller sådan ansökan
prövas icke kunna bifallas, understöd skulle kunna utgå till förening
eller stiftelse, vilkens verksamhet får anses vara till gagn för samhällets barnavård.

I de yttranden, som avgivits över förslaget av direktionen för allmänna barnhuset
och av statens inspektör för fattigvård och barnavård, har gjorts gällande,
att fondens ändamål enligt förslaget vore alltför begränsat. Direktionen
för allmänna barnhuset lämnar först en redogörelse för nyssnämnda
förslag till omorganisation av barnhuset. Förslaget avser, att understöd
skall lämnas från barnhuset till driften i varje län av minst ett upptagningshem
för av barnavårdsnämnder omhändertagna äldre barn och minst ett
hem för späda barn med mödrar. Där särskilda svårigheter förefinnas att
få till stånd upptagnings- och spädbarnshem, skulle barnhuset jämväl kunna
i mindre mån bidraga till anläggningskostnaderna. För vissa delar av
Stockholm närliggande län ämnar barnhuset själv uppehålla barnhem av
nämnda två slag. Barnhuset vill vidare tillhandagå särskilt mindre landskommuner
med anskaffande av goda fosterhem. I viss mindre utsträckning skall
barnhuset bibehålla det gamla systemet med inlösen av barn, varigenom kommuner
åliggande skyldighet för omhändertagna barn överflyttas å barnhuset.
Barnhuset önskar vidare själv låta inrätta en observationsanstalt i Stockholm för
undersökning av vissa barn och om möjligt understödja sådana anstalter i Göteborg
och Malmö. Ej blott barnavårdsnämnder och upptagningshem utan även
enskilda skulle få anlita dessa anstalter. Barnhusets medel kunna emellertid,
enligt vad direktionen yttrar, framdeles förväntas räcka även till annan understödsverksamhet.
Förslaget åsyftar sålunda, att barnhuset skall kunna understödja
jämväl andra närbesläktade former av barnavård, exempelvis s. k. barnavårdscentraler,
samt att särskilt sådana nya uppslag å barnavårdsområdet, som
lillstyrkts av sakkunniga, men varför allmänna medel ej stå till förfogande,
skola med barnhusets bistånd kunna prövas och omsättas i praktisk verksamhet.
Barnhuset skulle slutligen själv anordna eller ock understödja kurser i barnavård
och barnsjukvård. Direktionen framhåller härefter, att direktionen, som
på grund av Kungl. Maj:ts medgivande sedan två år tillbaka erhållit rätt att
understödja upptagningshem, funnit, att i de flesta fall redan befintliga, för
stadigvarande vård av barn avsedda hem kunna omvandlas till upptagningshem
eller spädbarnshem; nybyggnad skulle således endast i undantagsfall erfordras.
I tio län finnas redan inrättade för länen eller del därav avsedda upptagningshem,
till vilka sökts understöd av barnhuset.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård uttalar i sitt förenämnda yttrande
bl. a., att det skulle innebära en stor förmån för den samhälleliga barnavården,
om den kunde erhålla stöd av arvsfonden. Det bidrag, som av staten
lämnas barnavarden vore, särskilt om man jämför detsamma med vad som lämnas
i vara grannländer, mycket litet. Otvivelaktigt vore, att många anordningar
till främjande av den samhälleliga barnavården hittills ej kunnat komma till

Kungl. Maj ds proposition nr 17.

stånd, därför att kommunerna saknat medel till deras bekostande och enskild
hjälp ej varit tillfyllest. Bidrag från fonden skulle i hög grad öka möjligheterna
för dessa önskemåls förverkligande. I detta sammanhang erinrar inspektören
om riksdagens skrivelse den 20 april 1918 angående, bl. a., statsunderstöd åt
barnavårdsanstalter och andra liknande företag, vilken fråga är beroende på
Kungl. Maj :ts prövning. Beträffande lagberedningens förslag om användandet
av fondens medel säges i yttrandet, att föreskriften att i första hand kommuner
och landsting skola komma i åtnjutande av understöd synes varken behövlig
eller önsklig. Att begränsa understödet i första, hand till anstaltsvård vore
ej heller motiverat. Anstaltsvården vore visserligen mycket viktig och medförde
vanligen de största kostnaderna, men även andra viktiga åtgärder för
barnavårdens främjande vore förtjänta av understöd. Den samhälleliga barnavården
vore för närvarande i alla länder föremål för stort intresse, nya uppslag,
helt nya institutioner, som icke vore att betrakta som anstalter, komma
till som tidigare varit för barnavården främmande. Möjlighet borde finnas att
lämna understöd till alla sådana företag, som avse barns och ungdoms vård
och uppfostran och som visat sig fjdla eu viktig uppgift på området i fråga.
Understödet till kommuner och landsting borde därför ej begränsas till anstalter;
och detta så mycket mindre som vissa av de viktigaste anstalterna, nämligen
upptagningshemmen, genom allmänna barnhuset torde kunna erhålla ett väsentligt
stöd. Bestämmelsen om arvsmedlens användning borde sålunda erhålla
en annan och vidare formulering, som möjliggjorde, att medel kunde erhållas
till alla sådana åtgärder till barns och ungdoms välfärd, som avses i 2 § ''2
mom. av lagen om samhällets barnavård, och som sålunda ej enligt lag åligger
kommuner eller landsting. Härigenom skulle understöd kunna lämnas ej allenast
åt barnhem och anstalter till stöd för hemuppfostran — till vilka torde
räknas barnkrubbor, barnträdgårdar, arbetsstugor, barnavårn etc. - utan även
exempelvis till barnavårdscentraler, anordningar för undervisning i barnavård
samt andra åtgärder, som kunde befinnas ändamålsenliga.

Av dessa uttalanden, vilka gjorts efter det lagrådets yttrande avgivits,
framgår, att behovet av att inrätta nya barnhem och upptagningshem för
ändamål, som avses i lagen om samhällets barnavård, är vida mindre än man
tidigare haft anledning antaga. Vid sådant förhållande sjmes det mig vara väl
grundat att giva bestämmelsen om användandet av arvsfondens medel en mera
vidsträckt avfattning än den föreslagna. På sätt statens inspektör för fattigvård
och barnavård yttrat, bör understöd ur fonden lämpligen kunna utgå till
alla sådana åtgärder till barns och ungdoms välfärd, som avses i lagen om samhällets
barnavård. Vidare sjmes mig — särskilt om det skulle visa sig att avsevärdare
belopp komme att inflyta till fonden — hinder icke böra möta mot
användande av fondens medel till sådana åtgärder för befrämjande av barns och
ungdoms fostran, som icke falla inom den sociala barnavården, exempelvis till
utdelande av studiebidrag. T enlighet med vad nu anförts, har i lagtexten fondens
ändamål angivits vara att främja barns och ungdoms vård och fostran.
Därjämte har föreslagits, att understöd ej må lämnas för åtgärd, vars bekostande
enligt lag åligger stat eller kommun, vari då inbegripes jämväl landsting.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Vissa städers
rätt
till danaarv.

De erinringar, som lagrådet framställt mot 1, 2, 6,7, 11 och 16 §§ samt angående
underrubrikerna, hava samtliga iakttagits.

På grund av att vissa bestämmelser i förslaget utgått eller sammanslagits
har en ändrad paragrafbeteckning blivit erforderlig.

Vad lagrådet erinrat vid förslagen till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 §
ärvdabalken, lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om
barn utom äktenskap, lag om ändrad lydelse av 33 § konkurslagen och lag om
ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll
över lagfarter, inteckningar och andra ärenden har iakttagits.

På skäl, som anförts av lagrådet, har jag funnit förslaget till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken böra utgå.

Beträffande förslaget till lag angående ändring i lagen den 27 juni 1924 om
förmynderskap hava lagrådets anmärkningar beaktats dels i vad rör förslagets
ingress, dels beträffande det nuvarande andra stycket i 11 kap. 4 §, som i enlighet
med lagrådets hemställan lämnats oförändrat, dels i fråga om de jämkningar
i 12 kap. förmynderskapslagen, som krävas till följd av den ändrade
uppställningen av 11 kap. 4 § i nämnda lag. Däremot har av skäl, som anförts
vid 9 kap. 2 § i förslaget till lag om arv, ändring ej gjorts i avfattningen
av det nya stycket i 11 kap. 4 § förmynderskapslagen, i vilket bland kända arvingar
nämnes allmänna arvsfonden.

Utöver de ändringar, som, enligt vad jag sålunda anfört, vidtagits i anledning
av lagrådets anmärkningar, har formell omarbetning skett av 4 kap. 5 §,
8 kap. 6 och 7 §§ samt 10 kap. 3 och 5 §§ i förslaget till lag om arv, varjämte
en del smärre jämkningar av redaktionell art vidtagits i förslaget.

Den kronan tillkommande rätten till danaarv har vid särskilda tillfällen under
1600- och 1700-talen helt eller delvis en gång för alla överlåtits å vissa städer
i vad rör dödsbon efter vederbörande stads invånare. En dylik rätt till danaarv
i dess helhet har överlåtits å Stockholm, Göteborg, Sigtuna, Karlskrona,
Kristianstad och Västerås samt synes tillkomma även Norrköping. Rätt till
ena hälften av i staden fallande danaarv har avståtts till Landskrona, Karlshamn
och sannolikt även Borås.

I fråga om dessa städer föreligga uppgifter angående dels antalet danaarv för
varje år under tio-årsperioden 1913—1922 samt deras belopp, dels antalet av
de danaarv, som årligen under nämnda tid efterskänkts av städerna, samt dessas
belopp. Av uppgifterna framgår, att under nämnda period något fall av
danaarv ej förekommit i Sigtuna, Karlskrona, Kristianstad, Landskrona, Karlshamn
och Borås. I Stockholm förekommo dels 279 danaarv till ett sammanlagt
belopp av 93,712 kr. 71 öre, vilka medel inflöto till förmyndarkammaren
(fr. o. m. 1925 inbetalas danaarven direkt till stadskassan), dels ytterligare
37 fall till ett belopp av 87,248 kr. 30 öre, vilka danaarv emellertid efterskänkts.
Stadens behållna inkomst av dessa danaarv var följaktligen i årligt
inedeltal 9,371 kr. Härutöver ha under tioårsperioden danaarv till obetydliga
belopp — omkring 30 kr. årligen — influtit till staden även annorledes än ge -

Kungl. May.ts proposition nr 17.

nom förmyndarkammaren. Stadens inkomst av danaarv kan således beräknas
till omkring 9,400 kr. årligen. Göteborg tillfallande danaarv uppgingo
under tioårsperioden till 17 med ett sammanlagt belopp av 44,758 kr. 78 öre.
I 7 av dessa fall skedde efterskänkande till ett belopp av 29,604 kr. 98 öre.
Stadens årliga inkomst av danaarv'' kan alltså beräknas till något över 1,500 kr.
Norrköping erhöll under ifrågavarande tioårsperiod 4 danaarv å tillhopa
2,947 kr. 89 öre, varav ett arv å 2,063 kr. 35 öre efterskänktes. Staden uppbar
således under hela perioden blott 884 kr. 54 öre. I Västerås inträffade
under tioårsperioden endast två fall av danaarv å tillhopa 4,174 kr. 97 öre.
Båda arven efterskänktes.

Enligt det av lagberedningen framlagda förslaget skall städernas danaarvsrätt
upphöra och dessa arv komma allmänna arvsfonden tillgodo. Lagberedningen
uttalade, att det på grund av danaarvsrättens ringa ekonomiska betydelse
för städerna kunde förväntas, att någon svårighet ej skulle möta att erhålla
städernas medgivande härtill.

I de yttranden, som av de danaarvsberättigade städerna avgivits över förslaget,
har också dylikt medgivande i allmänhet lämnats. Magistrater och stadsfullmäktige
i Karlskrona, Kristianstad, Västerås, Landskrona, Karlshamn och
Borås ha sålunda förklarat sig ej ha något att erinra mot att dessa städers danaarvsrätt
upphör. Samma ståndpunkt har beträffande Stockholm intagits av
överståthållarämbetet samt vidare av magistraten i Norrköping och stadsfullmäktige
i Sigtuna. Den motsatta ståndpunkten omfattas allenast av stadskollegiet
i Stockholm, magistraten i Sigtuna samt magistrat och stadsfullmäktige
i Göteborg och stadsfullmäktige i Norrköping. Stadskollegiet i Stockholm,
som beräknar stadens inkomst av danaarv till i genomsnitt omkring 10,000 kronor
för år, yttrar sålunda, att ehuru den föreslagna lagändringen icke skulle för
Stockholms stad medföra några större ekonomiska konsekvenser, stadskollegiet
emellertid ansett sig böra framhålla, att de fördelar, som staden nu har av de
gällande privilegierna i detta avseende, med all säkerhet icke komme att uppvägas
av de möjligheter till understöd åt barnavården, som tillkomsten av den allmänna
arvsfonden skulle medföra. Det torde nämligen kunna tagas för givet, att
en avsevärd del av de medel, som skulle komma att tillföras fonden, äro danaarv
efter personer, som varit skrivna i Stockholm. Då möjligheten att erhålla medel
från fonden skulle praktiskt taget vara lika för rikets samtliga landsting
och kommuner samt barnavården i Stockholm, till vilken i 1926 års stat upptagits
anslag om c:a 1,900,000 kronor, torde vara bättre ordnad än i övriga delar av
riket, skulle Stockholms stad hava mycket små utsikter att ur fonden erhålla
utdelning, som svarar mot stadens hittillsvarande inkomst av danaarvsmedel.
På grund av vad sålunda anförts ansåge stadskollegiet det önskvärt, att hänsyn
toges till Stockholms stads undantagsställning enligt 1636 och 1660 års
privilegiebrev angående danaarv på så sätt, att staden tillerkännes vederlag för
de danaarvsmedel, som enligt nu gällande bestämmelser tillfalla staden, men enligt
det föreliggande förslaget icke längre skulle komma staden till godo.

överståtliållarämhetet förklarar sig ej ha något att erinra mot förslaget om
upphävande av gällande bestämmelser om danaarv. Ämbetet anför: ''Såsom av

Kungl. Maj:ls proposition nr 17.

lagberedningen erinrats, lärer frågan om upphävande av denna rätt för vissa
städer endast avse den rätt till danaarv, som enligt den nu gällande lagstiftningen
tillfaller dessa. Utan att inlåta sig på frågan om städernas privilegier och
deras rättigheter i allmänhet saknar överståthållarämbetet anledning att i detta
sammanhang yttra sig om annat än det nu föreliggande spörsmålet i detta avseende.
Den danaarvsrätt, som staten i forna tider överlät till vissa städer, var
den arvsrätt, som staten själv ansågs äga till egendom, till vilken annan arvinge
icke fanns. Då man nu ifrågasätter att inskränka arvsrätten över hela
linjen till allenast maka ocli vissa arvingar, lärer hela den grund, varpå den
loma danaarvsrätten vilade, komma att undanryckas och således jämväl rätten
till de medel, som kronan under helt annan förutsättning överlåtit till berörda
städer. Med hänsyn härtill finner överståthållarämbetet någon invändning ur
rättslig synpunkt icke kunna göras mot förslaget att beröra de ifrågavarande
städerna den dem för närvarande tillkommande förmånen av danaarv. Med
hänsyn till den ringa inkomst dessa städer i detta avseende åtnjutit vid jämförelse
med deras budgetbelopp i övrigt, synas icke heller några billiglietsskäl
föreligga för utbetalande av någon ersättning för den minskning av inkomster,
av vilken de till följd av ifrågavarande förmåns upphävande skulle komma
att drabbas.’

Magistraten och stadsfullmäktige i Göteborg hava förklarat sig icke ha något
att erinra mot att staden till förmån för staten frånträder den staden nu tillkommande
rätten till danaarv, under förutsättning att staden såsom vederlag
härför tillerkännes ett kapitalbelopp av 37,500 kronor. Till grund för utlåtandet
ligger ett yttrande av stadskamreraren i Göteborg. Han framhåller, att
då enligt lagberedningens motiv bidragen från arvsfonden böra komma de kommuner
till godo, som äro i största behov därav, utsikterna för Göteborg att erhålla
medel ur fonden äro synnerligen små och att, om staden skall bli gottgjord
för den uppoffring, förlusten av danaarven innebär för staden, denna
gottgörelse måste annorlunda beredas. Han understryker, att staden bör beredas
full gottgörelse för förlusten av förmåner, av vilka den genom århundraden
varit i okvald besittning (sedan 1716). Beträffande den grund, efter vilken
en dylik gottgörelse bör lämnas, erinrar han, att Kungl. Maj:t genom nådigt
brev den 10 september 1926 förordnat, att en från statsverket till polispersonalen
i Göteborg utgående årlig ersättning för mistade bötesandelar, vilken
ersättning från och med 1909 tillkommit staden såsom följd av dess övertagande
av pensioneringen av denna personal, skulle indragas och vederlag lämnas
med ett efter en räntefot av 4 % kapitaliserat belopp. Då stadens inkomster
från danaarv under förslagsvis den av lagberedningen angivna tioårsperioden
1913—1922 lämpligen bör läggas till grund för en beräkning av storleken av en
eventuell ersättning för förlusten av rätten till dylika arv, borde ersättningen
bestämmas på sådant sätt, att staden tilldelas ett belopp av 37,500 kronor, motsvarande
det efter en räntefot av 4 % kapitaliserade värdet å den till 1,500 kronor
årligen uppskattade medelinkomsten under perioden.

På sätt lagberedningen yttrat, torde vederbörande städer icke kunna göra
någon rätt gällande till de medel, som på grund av en begränsning av arvs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

»7

rätten tillföras det allmänna. Frågan om upphörande av städernas danaarvsrätt
rör följaktligen allenast de mindre betydande belopp, som motsvara de
nuvarande danaarven. Att ett upphörande av städernas rätt till dessa danaarv
kan åvägabringas genom beslut av Konung och riksdag lärer vara otvivelaktigt.
Annat har ej heller ifrågasatts av de städer, från vilka nu framställts
anspråk å ersättning för danaarvens upphörande. Vid bedömande av frågan,
huruvida av skälighetshänsyn ersättning bör utgå, är att märka, att ifrågavarande
inkomstkälla är, för andra städer än Stockholm och Göteborg, av helt
tillfällig natur och dessutom, praktiskt taget, saknar ekonomisk betydelse. Anledning
synes därför ej föreligga att till de städer av denna grupp, vilka ifrågasatt
ersättning — Norrköping och Sigtuna —, fastställa dylik gottgörelse.

Vad angår Stockholm och Göteborg kunna dessa städer visserligen räkna
med en årlig inkomst av danaarven. Denna inkomst — uppgående i årligt
medeltal för Stockholm till ett belopp understigande 10,000 kronor och för
Göteborg till 1,500 kronor — kan emellertid icke anses äga någon egentlig
betydelse för dessa städers ekonomiska ställning i det hela, och inkomstens
bortfallande bör därför knappast möta betänkligheter. I yttrandet från stadskollegiet
i Stockholm har framhållits, att den större delen av de medel, som
inflöte till allmänna arvsfonden, komme att härröra från arv efter personer,
bosatta i Stockholm, medan stadens utsikter att erhålla anslag
ur fonden för inrättande av anstalter skulle vara ringa. Om ock en
sådan erinran ej utan ett visst fog kunnat göras med hänsyn till den
användning av fondens medel, som föreslagits av lagberedningen, blir emellertid
förhållandet ett annat, om fondens ändamål utvidgas på det sätt, jag i det
föregående angivit. Understöd ur fonden skall nämligen enligt det förslag jag
nu framlägger kunna utgå ej blott till upprättande av barnhem utan även
till en mångfald andra åtgärder för barns och ungdoms vård och fostran, exempelvis
anordnande av undervisning i barnavård och barnsjukvård samt studiebidrag
till barn och ungdom. Såvitt rör understöd för dessa ändamål, skulle
säkerligen de största städernas invånare ej komma att intaga en ogynnsammare
ställning än rikets övriga inbyggare. Jag har alltså icke funnit anledning tillstyrka
någon åtgärd för beredande åt Stockholm och Göteborg av ersättning för
danaarvsrättens upphörande.»

Föredraganden uppläser omförmälda inom departementet överarbetade lagförslag
samt hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler, att han icke
kan biträda förslagen om allmänna arvsfonden och om densammas rätt till arv.

Statsrådets övriga ledamöter instämma med föredragande
departementschefen; och med bifall till den av denne gjorda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar K i hl gren.