Kungl. Maj:ts proposition nr 179 (Proposition 1933:179)

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Nr 179.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till lag om
ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken; given
Stockholms slott den 3 mars 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 19SS.

1 sami.

Nr 179.

Kungl. Majlis proposition nr 179.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. 6 § 1 oell 2 mom. rättegångsbalken skola
erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,
må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straffarbete
eller avsättning efter lag kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under framtiden
för sådant brott eller för annat brott dömts till fängelse, mistning av ämbete
på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under
ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar
ej under belopp som nu sagts.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat äge målsägande eller tilltalad
fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörer annat än ansvar
och utslaget därutinnan gått honom emot, dock där i denna del fråga är enbart
örn penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, allenast såframt det
icke är uppenbart, att värdet av vad parten tappat ej uppgår till ettusenfemhundra
kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933; dock att i fråga örn fullföljd av
talan mot utslag, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

Kungl. Majlis proposition nr 179.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 10 februari 1933.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anför:

»Vid behandlingen i innevarande års statsverksproposition, andra huvudtiteln,
av frågan örn anslag till högsta domstolen (sid. 7) har jag uttalat avsikten
att för Kungl. Maj :t anmäla förslag att framläggas för innevarande
års riksdag till den ändring i reglerna för fullföljd av talan beträffande bötesmål,
vilken påkallades av dagsbotssystemets införande.

Jag anhåller nu att få återupptaga denna fråga.

Beträffande fullföljd av brottmål från hovrätt till Kungl. Maj:t stadgade Historik.
1734 års lag ursprungligen i 30 kap. 19 § rättegångsbalken den inskränkning,
att brottmål grovare eller mindre ej finge dragas under Kungl. Majit utan
att den missnöjde visade, antingen att han ej blivit fulleligen däri hörd, eller
att han fällts till svårare straff än lag stadgade. Ett särskilt hinder för fullföljden
i brottmål tillkom genom förordningen den 19 juli 1815 örn vad som
iakttagas bör vid underdåniga besvärs anförande hos Kungl. Majit i brottmål.
Däri stadgades, att den icke häktade som ville fullfölja brottmål till
Kungl. Majit skulle nedsätta böter, ersättning för rättegångskostnaden och
vad hovrätten därjämte ålagt honom att gälda — t. ex. skadestånd till motpart
— eller ock förete behörigt fattigdomsintyg.

Dessa bestämmelser upphävdes först genom 1901 års ändringar i rättegångsbalken,
men stadgandet i 30 kap. 19 § rättegångsbalken hade åtminstone
under de sista åren av dess giltighetstid ej vunnit tillämpning; enligt den
praxis som rådde vid tiden för 1901 års lagändringar kunde klagorätten sägas
vara lika obegränsad i brottmål som den var i tvistemål.

Lagen den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar av rättegångsbalken upptog
ingen annan inskränkning i rätten att fullfölja brottmål till högsta domstolen
än den som förekom i 30 kap. 7 § rättegångsbalken och innehöll, att i

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit underställt dess prövning, ägde
allmän åklagare ej i annat hänseende än såvitt anginge ansvars- eller ersättningsskyldighet
för honom själv söka ändring i hovrättens utslag, där han ej
tillika vore målsägande. Dock ägde justitiekanslern, då han funne sådana omständigheter
vara för handen att talan mot hovrättens utslag borde fullföljas,
förordna därom. Justitieombudsmannens åtalsrätt skulle ej beröras av vad
som stadgats örn allmän åklagare.

Bortsett från den här angivna inskränkningen i rätten för allmän åklagare
att fullfölja brottmål förekom efter 1901 års lagändringar allenast den inskränkning
i rätten att från hovrätt fullfölja mål till högsta domstolen, att hovrätt
utgjorde sista instans för lagsökningsmål; dock bör anmärkas, att stadgandet
om revisionsskilling — 150 kronor — även verkade till minskning av
de fullföljda målens antal. Snart nog visade det sig emellertid, att dessa begränsningar
i fullföljdsrätten, trots företagen höjning av antalet ledamöter i
högsta domstolen, icke voro nog verksamma att förekomma ökning av den
arbetsbalans som uppkommit i domstolen, och ytterligare steg i inskränkande
riktning måste vidtagas. Redan för 1907 års riksdag framlades förslag till
begränsning av fullföljdsrätten (proposition nr 93). Förslaget åsyftade att
hejda tillströmningen av mål till högsta domstolen dels genom att från fullföljd
utesluta vissa mindre betydande brottmål och sådana tvistemål, där
tvisteföremålets värde uppenbarligen icke översteg ett visst belopp (summa
revisibilis), dels genom höjning av revisionsskillingen till 300 kronor. Förslaget
vann emellertid ej riksdagens bifall. Motståndet gällde de föreslagna
bestämmelserna örn införande av en summa revisibilis (1,000 kronor) och om
höjning av revisionsskillingen.

Ehuru högsta domstolen år 1909 i sammanhang med regeringsrättens inrättande
befriades från den laggranskning som dittills ålegat domstolen samt
från vissa ansökningsärenden, ökades i följd av den fortgående stegringen av
antalet inkommande mål domstolens arbetsbalans alltjämt. Sedan riksdagen
i skrivelse år 1913 (nr 59) anhållit, att Kungl. Hajd ville taga under omprövning,
genom vilka åtgärder långsamheten i högsta domstolens rättsskipning
måtte kunna avhjälpas, samt till riksdagen inkomma med det förslag, vartill
denna prövning kunde föranleda, anmodades processkommissionens ordförande,
f. d. justitierådet J. Hellner, att avgiva utlåtande rörande de åtgärder som
lämpligen kunde ifrågakomma för minskning av arbetsbalansen inom högsta
domstolen. På grundval av ett av Hellner avgivet utlåtande med därvid fogat
lagutkast utarbetades sedermera förslag till lag örn ändrad lydelse av 30 kap.
rättegångsbalken, vilket förslag framlades för 1915 års riksdag (proposition
nr 4). I fråga örn till hovrätten fullföljda tvistemål och ärenden rörande penningar
eller sådant som kan skattas i penningar innehöll förslaget i 30 kap. 5 §
den sedermera av riksdagen antagna och ännu gällande regeln örn en summa
revisibilis, bestämd till 1,500 kronor. Beträffande brottmål som fullföljts i
hovrätt eller blivit underställt dess prövning, upptog förslaget i 6 § särskilda
regler för allmän åklagare, för målsägande och för tilltalad. Klagorätt skulle
icke tillkomma annan åklagare än justitiekanslern, justitieombudsmannen, mi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

litieombudsmannen eller den någon av dem förordnade, och för såväl dessa
åklagare som för målsägande skulle klagorätten vara inskränkt till de fall,
då vederbörandes talan avsett ansvar för brott varå efter lag kunde följa straffarbete
eller avsättning. Tilltalad skulle icke äga klaga med mindre han blivit
sakfälld eller ställd under framtiden för sådant brott eller för annat brott
dömts till fängelse eller mistning av ämbete på viss tid. Utan hinder av vad
sålunda stadgats angående målsägande och tilltalad skulle emellertid dessa äga
fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörde annat än ansvar och
utslaget därutinnan gått vederbörande emot, dock där i denna del fråga vors
enbart örn penningar eller sådant som kunde skattas i penningar, allenast såframt
det icke vore uppenbart, att värdet av det tappade ej uppginge till 1,500
kronor. Hade tilltalad fällts till böter eller vite som, ensamt eller i förening
med vad han tappat i penningar eller penningars värde, uppginge till nämnda
belopp, skulle han jämväl äga fullfölja talan mot utslaget. På detta sätt hade
således den för tvistemålen införda regeln örn en summa revisibilis kommit
till användning jämväl beträffande brottmålen.

Beträffande förslaget att från fullföljd utesluta vissa brottmål anförde departementschefen
följande:

Vad som kunde anföras örn det betänkliga i att från fullföljd utesluta vissa
klasser av mål -— nämligen att därigenom vissa rättsområden skulle kunna
helt undandragas högsta domstolens rättsskipning -— ägde endast i mindre mån
giltighet beträffande de smärre brottmålen. Det vore i sådana mål endast
.sällan som tvivelaktiga rättsfrågor förelåge till bedömande; i allmänhet gällde
det endast att värdera bevismaterialet eller att utmäta straffet, således domareuppgifter,
vilka hovrätterna torde vara väl skickade att i sista instans handhava.
Erfarenheten visade, att hovrätternas utslag i dylika mål jämförelsevis
sällan bleve ändrade.

1907 års förslag hade därutinnan intagit den ståndpunkten, att rätten till
fullföljd alltid vore beroende av den latitud, inom vilken straff för brottet
kunde ådömas. Detta skulle gälla lika väl, då den tilltalade ville överklaga
hovrättens utslag, som då åklagaren eller målsäganden vore missnöjd med
detsamma, Fullföljdsrätten skulle dock ställa sig olika i dessa båda fall. I
det sistnämnda skulle talan endast få fullföljas, örn den avsåge ansvar för
brott som i lagen vore belagt med dödsstraff, straffarbete eller avsättning.
Den tilltalade däremot skulle äga fullfölja sin talan, även örn han blivit sakfälld
för brott därå fängelse eller mistning av ämbete på viss tid kunnat följa;
huruvida han i det särskilda fallet blivit dömd till sådant straff eller allenast
till böter, saknade betydelse för frågan om hans rätt att fullfölja talan mot
utslaget. Detta hade motiverats bl. a. därmed, att vid brott, i vilkas straffskala
jämte böter inginge fängelse eller straffarbete, vanligen i den allmänna
föreställningen häftade något särskilt vanhedrande, varför det icke borde
betagas en person som dömts, låt vara till böter, för sådant mera vanhedrande
brott den möjlighet att visa sig saklös, som kunde ligga i rätten att till tredje
instans fullfölja sin talan. Nämnda synpunkt kunde icke frånkännas berättigande
i fråga örn brott av den grövre beskaffenhet, att de kunde bestraffas
med straffarbete —• exempelvis bedrägeribrott — men den torde näppeligen
äga giltighet, när i straffskalan icke inginge svårare straff än fängelse. En
närmare granskning av de till högsta domstolen fullföljda mål, i vilka tilltalad
klagat över honom ådömda böter, gåve vid handen, att ett stort antal
av dem just avsåge sådana brott, för vilka straffsatsen vore fängelse eller

Kungl Maj:ts proposition nr 179.

böter. Hit hörde flertalet ärekränkningsmål, mål angående ansvar för ringare
misshandel (S.L. 14:13), för egenmäktigt förfarande, djurplågeri m. fl.
Dessa mål kunde knappast sägas vara av den betydelse, att det kunde anses
möta någon större betänklighet att avskära dem från fullföljd. Skulle det i
något särskilt fall finnas vara av vikt för enhet i rättsskipningen, att ett sådant
mål droges under högsta domstolens prövning, öppnade de föreslagna
bestämmelserna örn dispens möjlighet därtill. Vid nu anförda förhållanden
och då en begränsning av den tilltalades fullföljdsrätt på sätt antytts otvivelaktigt
komme att ej oväsentligt minska högsta domstolens arbetsbörda ■—
under 1913 hade i högsta domstolen avgjorts ej mindre än omkring 50 mål och
under första halvåret 1914 närmare 30 mål, i vilka tilltalad klagat över böter
ådömda för sådana brott -— hade ansetts, att ej heller den tilltalade borde äga
rätt att överklaga hovrätts utslag i andra brottmål än sådana som enligt 1907
års förslag skulle fått fullföljas av allmän åklagare eller målsägande. För
sådana fall, då den tilltalade blivit dömd till fängelse eller till mistning av
ämbete på viss tid, hade dock rätt till fullföljd av talan mot hovrättens utslag
under alla förhållanden ansetts böra medgivas honom.

Vad angår stadgandena, att summa revisibilis skulle införas även i brottmål
samt att vid beräkning av sakens värde hänsyn skulle tagas jämväl till böter
eller vite som kunde hava ådömts parten, erinrade departementschefen, att i
dessa delar överensstämmelse rådde med 1907 års förslag. I detta förslag
hade angående motsvarande stadganden allenast anförts, att regeln att fullföljd
av talan i bötesmål vore utesluten hade ansetts böra inskränkas att gälla endast
då sammanlagda beloppet av vad i huvudsaken ålagts parten att i penningar
utgiva icke överstege den för revisionssaker gällande summa revisibilis.

I utlåtande (nr 15) över 1915 års förslag anförde lagutskottet vid samma
års riksdag beträffande det ifrågasatta uteslutandet av vissa brottmål från
fullföljd, att inom utskottet rått enighet därom, att vissa mindre brottmål skulle
kunna utan skada avskäras, samt att utskottet icke hade något att erinra mot
förslaget till närmare bestämmande av denna grupp. I fråga örn den föreslagna
6 § i 30 kap. rättegångsbalken hemställde utskottet allenast örn den ändring,
att justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen
skulle själva utföra åklagartalan i högsta domstolen. Av reservanter inom utskottet
framställdes emellertid yrkanden örn vissa ytterligare ändringar i nämnda
paragraf. Sålunda yrkade tre ledamöter, att tilltalad, som fällts till ansvar
jämlikt 10 kap. 14 § eller 15 kap. 22 § strafflagen, alltid — således jämväl
i det fall att straffet stannat vid böter under 1,500 kronor —- skulle äga fullfölja
talan i högsta domstolen, samt fem ledamöter, att justitiekanslern, justitieombudsmannen
och militieombudsmannen icke, såsom föreslagits i propositionen,
skulle bindas av några inskränkningar i rätten att fullfölja talan.

Vid behandlingen av bestämmelserna angående fullföljd i brottmål stannade
kamrarna i olika beslut, i det första kammaren godkände utskottets hemställan
men andra kammaren antog paragrafen med de förändringar som innefattades
i de nyssnämnda reservanternas yrkanden. Båda kamrarna antogo sedermera
ett av lagutskottet framlagt sammanjämkningsförslag, enligt vilket paragrafen
erhöll denna lydelse:

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

’6 §.

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,
må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straffarbete
eller avsättning efter lag kail följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under framtiden för
brott, som i lag är belagt med straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning
av ämbete på viss tid.

2 morn. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat åge målsägande eller tilltalad
fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörer annat än ansvar
och utslaget därutinnan gått honom emot, dock där i denna del fråga är enbart
örn penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, allenast såframt det
icke är uppenbart, att värdet av vad parten tappat ej uppgår till ettusenfemhundra
kronor. Har tilltalad fällts till böter eller vite, som, ensamt eller i förening
med vad han tappat i penningar eller penningars värde, uppgå till belopp,
som nu sagts, vare honom ej heller förment att fullfölja talan mot utslaget.

3 mom. Allmänt åtal må ej hos Konungen fullföljas av annan, än justitiekanslern
eller ock riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.’

Med den lydelse lagrummet sålunda erhöll och alltjämt har äger tilltalad som Gällande
fällts till böter fullfölja talan i högsta domstolen i följande fall, nämligen

där å brottet kunnat följa straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning
av ämbete på viss tid, d. v. s. där den straffskala som tillämpats innehåller —
förutom böter — jämväl något av nämnda straff,

där bötesbeloppet uppgår till 1,500 kronor,

där bötesbeloppet i förening med vad den tilltalade tappat i penningar eller
penningars värde (t. ex. skadestånd, förbruten egendom) uppgår till 1,500
kronor.

Jämlikt 30 kap. 7 § rättegångsbalken får vid beräkning av värdet av det
tappade hänsyn icke tagas till rättegångskostnad eller till ränta som upplupit
efter målets anhängiggörande.

Enligt processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets örn- Rättegångsbildning
skulle högsta domstolens uppgift begränsas huvudsakligen till rätts- ,eformenfrågan
och frågan örn målets formella behandling. Hovrättens bedömande av
vad som skulle anses bevisat i målet skulle icke kunna dragas under högsta
domstolens prövning. Högsta domstolen skulle i huvudsak bliva en revisionsinstans.
Sakfrågans undandragande från högsta domstolens prövning beräknades
komma att medföra en begränsning av tillströmningen av mål till domstolen
samt föranleda, att handläggningen av målen bleve mindre tidsödande.

Under åberopande härav föreslog processkommissionen, att de år 1915 stadgade
inskränkningarna i rätten att fullfölja talan till högsta domstolen, vilka
tillkommit i syfte att åvägabringa en av trängande behov påkallad minskning
i domstolens arbetsbörda, skulle såsom onödiga uteslutas i den nya rättegångsordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

I propositionen (nr 80) till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för
en rättegångsreform anförde dåvarande departementschefen i fråga örn fullföljdsrätten
till högsta domstolen, att det torde på goda grunder kunna ifrågasättas,
huruvida icke en så stark begränsning av högsta domstolens prövningsrätt
som den av processkommissionen föreslagna vore för den allmänna uppfattningen
ganska främmande och om den icke i särskilda fall kunde leda till
resultat som tedde sig för rättskänslan stötande. Säkert vore att en dylik begränsning
skulle medföra talrika tvistefrågor, huruvida rätt till fullföljd vore
för handen. Goda skäl syntes dock tala för en bestämmelse att vid hovrättens
bevisprövning skulle i allmänhet bero, om ej synnerliga skäl förelåge för avvikelse.
Förefintligheten av ett dylikt stadgande skulle helt visst bidraga till
att parterna avhölle sig fran att i oträngt mål fullfölja bevisningsfrågor till
högsta instansen. Emellertid torde jämväl andra anordningar vara av nöden
för att hindra en allt för stark tillströmning av mål till högsta domstolen.
Erfarenheten hade visat, att de lagstiftningsåtgärder som i detta syfte vidtagits
år 1915 icke vore tillfyllest. Ytterligare anordningar vore redan nu påkallade,
och behovet därav torde bliva än starkare efter införande av muntlig
partsförhandling i högsta domstolen. De invecklade och ömtåliga spörsmål som
sammanhängde därmed borde vid det fortsatta lagstiftningsarbetet göras till
föremål för ingående utredning. Därvid torde särskilt böra undersökas, huruvida
en begränsning i tillströmningen kunde ernås genom uteslutande från fullföljd
av vissa grupper av mål.

Särskilda utskottet anslöt sig i sitt utlåtande (nr 1) över propositionen till
departementschefens uttalande angående omfattningen av högsta domstolens
prövning. Utskottet yttrade vidare, att på sätt departementschefen anfört särskilda
anordningar syntes vara nödvändiga för att förhindra en alltför stark
tillströmning av mål till högsta domstolen, en fråga som vid det fortsatta arbetet
på processreformen torde böra bliva föremål för närmare utredning. Vid
behandlingen av frågan huru den föreslagna rättegångsreformen skulle sättas
i verket betonade utskottet jämväl —- ehuru detta icke direkt sammanhängde
med en reform av rättegångsväsendet — att det torde vara lämpligt att
åtgärder snarast vidtoges för nedbringande av den uppkomna arbetsbalansen
i högsta domstolen.

En av utskottets ledamöter uttalade i fråga örn begränsning av fullföljdsrätten,
att den nuvarande ordningen i detta avseende icke kunde anses tillfredsställande.
Eventuella bestämmelser i syfte att förhindra en alltför stark tillströmning
av mål till högsta domstolen måste utformas på sådant sätt, att
grundsatsen örn alla medborgares likhet inför lagen icke äventyrades.

En annan ledamot av utskottet ansåg, att fullföljdsrätten till högsta domstolen
borde begränsas till att gälla endast rättsfrågan och frågan örn måls
formella behandling. Örn rätten till fullföljd begränsades på detta sätt, kunde
enligt denne ledamots åsikt den år 1915 införda summa revisibilis utan olägenhet
avskaffas, och ytterligare åtgärder i syfte att hindra tillströmningen till
högsta domstolen bleve överflödiga.

Båda kamrarna godkände utskottets uttalande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Genom lagen den 24 september 1931 (nr 327) örn ändring i vissa delar
av strafflagen och lagen samma dag (nr 328) angående dagsböter utom strafflagens
område (särskild böteslag), vilka båda lagar trätt i kraft den 1 januari
1932, har dagsbotssystemet upptagits i vår strafflagstiftning. Enligt 2 kap.
8 § strafflagen som angiver systemets huvudgrunder skola böter ådömas i
dagsböter. Antalet dagsböter skall bestämmas efter brottets beskaffenhet och
vara minst en, högst 120. Dagsboten skall fastställas i penningar till belopp
från och med en till och med 300 kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyn
till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska
förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter
jämkas. Produkten av antalet dagsböter och beloppet av varje dagsbot utgör
det bötesbelopp, den sakfallde har att gälda; dock skall minsta bötesstraff
vara 5 kronor, även örn den nämnda produkten skulle utvisa ett lägre bötesbelopp.
Dagsbotssystemet har gjorts tillämpligt för de flesta bötesbrott inom
strafflagen; undantagna äro endast sådana som ansetts utgöra ordningsförseelser.
Enligt den särskilda böteslagen skall dagsbotssystemet tillämpas även
inom specialstraffrätten dock icke beträffande brott, varå straffet är bestämt
efter särskild beräkningsgrund (normerade böter) eller som ej är belagt med
svårare straff än böter högst 300 kronor.

I ett den 14 januari 1931 avgivet yttrande över ett inom justitiedepartementet
utarbetat förslag till lag om dagsböter m. m. ifrågasatte Svea hovrätt,
huruvida icke en lagstiftning örn dagsböter borde föranleda någon jämkning
i de bestämmelser, 30 kap. 6 § 2 mom. sista punkten rättegångsbalken innehölle
i fråga örn begränsning av bötfälld parts rätt att föra klagan hos Kungl.
Majit. Dessa bestämmelser vore byggda på principen örn böters omedelbara
utmätande i penningar och stöde måhända mindre väl tillsammans med en
lagstiftning som läte brottets ’svårhetsgrad’ komma till särskilt uttryck i
domstolsutslaget. En av hovrättens ledamöter uttalade den mening, att vid
bibehållande av den i 30 kap. 6 § 2 mom. sista punkten rättegångsbalken uttryckta
princip, enligt vilken rätten till besvärs anförande hos Kungl. Maj :t
gjordes beroende av beloppet av utdömda böter eller vitén, det i stadgandet angivna
beloppet av 1,500 kronor lämpligen torde böra höjas, exempelvis
till 3,000 kronor. Den begränsning i besvärsrätten som stadgandet åsyftade
skulle eljest i viss mån eluderas, ity att, efter genomförandet av principen
om böternas proportionalisering mot den brottsliges betalningsförmåga,
antalet mål däri böterna överstege 1,500 kronor finge antagas komma att
ökas.

I yttrande den 3 februari 1931 över samma förslag till lag om dagsböter
m. m. erinrade Göta hovrätt, att därest rätten att fullfölja talan mot hovrätts
utslag i sådana brottmål vari endast kunde dömas till böter fortfarande skulle
vara knuten till visst bötesbelopp, ett genomförande av förslaget komme att
leda till att fullföljdsrätt skulle komma att få åtnjutas av den vilkens ekonomiska
ställning vore sådan, att han bleve ådömd böter uppgående till 1,500
kronor, medan sådan rätt däremot icke skulle tillkomma en för ett i allo lik -

Dag sbots
reformen

Kungl. Majlis proposition nr 179.

artat brott dömd obemedlad person. Till förekommande av en dylik konsekvens
torde enligt hovrättens mening en ändring i 30 kap. 6 § rättegångsbalken
bliva nödvändig.

I propositionen (nr 188) till 1931 års riksdag med förslag till dagsbotssystemets
genomförande yttrade dåvarande departementschefen, att han funne
vad hovrätterna sålunda anfört värt beaktande men dock icke ansåge sig
böra i det sammanhang upptaga frågan örn revision av bestämmelserna rörande
summa revisibilis, helst en sådan skulle medföra en rubbning av de
grunder, å vilka ifrågavarande bestämmelser vore byggda.

Framställning
från
organisationsnämnden.

Jämväl ur en annan synpunkt än den nu anförda har fråga väckts örn ändring
i gällande bestämmelser angående fullföljd i bötesmål. I en den 3 mars
1931 — före dagsbotsreformens genomförande — dagtecknad skrivelse till
Kungl. Maj :t har statens organisationsnämnd, under hänvisning till den stigande
arbetsbalansen i högsta domstolen, ifrågasatt vidtagande av vissa
åtgärder i syfte att begränsa tillströmningen av mål till domstolen. I den
ifrågavarande framställningen har nämnden till en början anfört följande:

En granskning av den i 1931 års statsverksproposition (andra huvudtiteln,
sid. 7) intagna statistiken gåve vid handen, att arbetsbalansen hos högsta
domstolen alltsedan år 1923 befunnit sig i ett i stort sett oavlåtligt stigande.
Beträffande revisionsmålen hade visserligen en ändring inträtt från och med
år 1929, i det att nämnda års utgående balans visat en icke oväsentlig minskning
i förhållande till den ingående, en utveckling som jämväl därefter fortsatts.
Denna minskning syntes emellertid helt uppvägas av en alltjämt fortgående
ökning av antalet besvärsmål. Sålunda hade, trots att antalet under
ett år avgjorda eller avskrivna besvärsmål stigit från 553 år 1928 till 652
år 1929 och 702 år 1930, den utgående besvärsmålsbalansen samtidigt ökats
från 317 förstnämnda år till respektive 403 och 443 de två senare åren. Resultatet
därav hade blivit, att den sammanlagda utgående balansen för åren
1928, 1929 och 1930 hållit sig vid respektive 999, 1,021 och 1,015 mål. Härmed
kunde jämföras, att motsvarande siffra för år 1922 varit 598.

Orsaken till den avsevärda stegringen av antalet besvärsmål under senare
år torde säkerligen främst vara att finna i den ökade tillströmningen av dels
skiftesmål och dels mål angående förseelse mot motorfordonsförordningen och
vägtrafikstadgan, huvudsakligast s. k. automobilmål.

Sedan nämnden lämnat närmare uppgifter angående den fortgående ökningen
av antalet till högsta domstolen fullföljda skiftesmål samt framlagt förslag
till beskärning av domstolens arbete med skiftesmåls avgörande, yttrade
nämnden i fråga om de s. k. automobilmålen:

Enligt uppgifter som varit för nämnden tillgängliga hade antalet till högsta
domstolen under år 1926 fullföljda automobilmål (förutom de mål angående
skada i följd av automobiltrafik som fullföljts efter revision) utgjort
28 stycken. För år 1928 hade motsvarande siffra stigit till 55 och för år 1930
till 73. Som lagstiftningen angående automobiltrafik under nämnda år icke
undergått någon förändring av beskaffenhet att inverka på fullföljdsrätten,
kunde stegringen i antalet bilmål icke gärna bero på annat än den ökade automobiltrafiken.
I och för sig vore för övrigt ett sådant sammanhang fullt naturligt
och man torde därför vara berättigad att räkna med, att en med hän -

Kungl. Majda proposition nr 179.

syri därtill fortgående stegring av antalet automobilmål även för de närmaste
åren komme att inträffa.

På grund av den nya trafiklagstiftningen av den 20 juni 1930 vilken trätt
i kraft i och nied 1931 års ingång kunde emellertid förväntas en ytterligare
stegring av antalet av de till högsta domstolen fullföljda automobilmalen.
Den nya vägtrafikstadgans 16 § vilken innehölle straffbestämmelserna för
förseelser mot de i stadgan givna föreskrifterna innehölle bl. a., att där omständigheterna
vore försvårande och förseelsen skett vid framförande av motorfordon,
straffpåföljden kunde bliva frihetsstraff. Motsvarande paragraf i
den förut gällande vägtrafikstadgan hade icke innehållit annan strafform
än böter. En följd av den sålunda vidtagna ändringen i strafflatituden syntes
bliva, att för varje fall, då en tilltalad blivit enligt 16 § i den nya stadgan
dömd till bötesstraff för förseelse vid framförande av motorfordon, den
dömde, i motsats till vad förut varit fallet, jämlikt bestämmelserna i 30 kap.
6 § rättegångsbalken ägde fullfölja talan i målet till högsta domstolen.

Nämnden hade från rikets hovrätter inhämtat, att antalet under år 1930
avkunnade utslag i mål angående förseelse mot den äldre vägtrafikstadgan.
däri på grund av bestämmelserna i 30 kap. 6^§ rättegångsbalken tilltalad
icke ägt fullfölja talan hos Kungl. Maj:t, uppgått till för Svea hovrätt
239, för Gröta hovrätt 68 och för hovrätten över Skåne och Blekinge 51 eller
sålunda sammanlagt till 358. Av i hovrätt avgjorda brottmål däri talan fatt
fullföljas hade under de senare åren i medeltal något över 30 % fullföljts till
högsta domstolen. Med tillämpning av denna procentsats kunde beräknas, att
nyss berörda lagändring skulle medföra att antalet till högsta domstolen inkommande
kriminella besvärsmål komme att ökas med över 100 stycken örn

Enligt nämndens mening vore det önskvärt att undvika den kraftiga ökning
i tillströmningen av kriminella besvärsmål till högsta domstolen som syntes
bliva en följd av berörda ändring i straffskalan för ifrågavarande slag av
brott och som kunde komma att medföra väsentlig ökning av arbetsbalansen
till men för rättsskipningen. Där allenast böter ådömts, torde icke heller föreligga
något sakligt skäl för att låta målen i större utsträckning än dittills komma
under högsta domstolens bedömande.

De åtgärder som borde vidtagas kunde tänkas ske genom ändring av de allmänna
fullföljdsreglerna. Därvid torde i första hand böra övervägas att begränsa
fullföljdsrätten i allmänhet till de fall, då frihetsstraff verkligen tilllämpats.
Därest en sådan åtgärd ur synpunkter som läge utom nämndens bedömande
kunde vara ägnad att väcka betänkligheter, kunde en stegring av de
inkommande målens antal till ej oväsentlig del förhindras, örn person som
ådömts böter tillerkändes fullföljdsrätt allenast i de fall, där frihetsstraff mginge
i straffskalan oavsett örn försvårande omständigheter förelage.

Det må anmärkas, att den i nämndens skrivelse angivna 16 § vägtrafikstadgan
blivit genom förordning den 19 juni 1931 (nr 246) på det sätt ändrad,
att straffet för förseelser mot vissa föreskrifter nedsatts till böter från och
med 2 till och med 300 kronor. I övrigt kvarstår emellertid det av nämnden
omnämnda straffet av böter fran och med 2 till och med 1,000 kronor d. \ . s.
numera dagsböter — vilket, där omständigheterna äro försvårande och förseelsen
skett vid framförande av motorfordon, må ökas till långelse i högst ett år.

Till upplysning rörande antalet till högsta domstolen under arén 1923 1932

inkomna mål samt domstolens arbetsbalans må hänvisas till följande tabell:

Högste

domstolens

arbets balans.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17g.

Utländsk

rätt.

1	2	3	4	6		7	8	9	10
Å r	Revisionsmål	„ [Besvärs- och underställningsmål	Totala balansen vid årets slut (s:a av kol. 5 och 9)
Balans vid årets början	Under året in-komna	Under året avgjorda eller av-skrivna	Balans vid årets sint	Balans vid årets början	Under året in-komna	Under året avgjorda eller av-skrivna	Balans vid årets slut
1923 . . .	401	768	616	553	197	616	629	184	737
1924 . . .	553	710	648	615	184	563	557	190	805
1925 . . .	615	611	629	597	190	558	556	192	789
1926 . . .	597	571	547	621	192	584	540	236	857
1927 . . .	621	552	544	629	236	626	580	282	911
1928 . . .	629	545	492	682	282	588	553	317	999
1929 . . .	682	536	600	618	317	738	652	403	1,021
1930 . . .	618	459	505	572	403	743	700	446	1,018 1
1931 . . .	572	420	482	510	446	724	760	410	920
1932 . . .	510	414	467	457	410	858	752	516	973

Av tabellen framgår, att under de sista åren antalet inkomna revisionsmål
sjunkit, varemot antalet inkomna besvärs- och underställningsmål stigit högst
betydligt. Den totala balansen, som under åren 1928—1930 uppgick till cirka
1,000 mål men under år 1931 sjönk till 920 mål, har under år 1932 åter närmat
sig tusentalet. Det torde böra anmärkas, att antalet ansökningar och ärenden
(ansökningar örn tillstånd till talans fullföljande, örn nåd, örn resning eller
återbrytande av dom o. s. v.) —- dessa hava icke redovisats i tabellen —
synes vara statt i kraftig ökning. Antalet inkomna ansökningar och ärenden
utgjorde åren 1923—1925 respektive 541, 526 och 514 men uppgick åren 1930—
1932 till respektive 743, 813 och 1,072. ökningen kommer företrädesvis på
nådeansökningarna. Statistiska centralbyråns uppgifter angående av högsta
domstolen under de olika åren handlagda nådeansökningar utvisa, att antalet
personer för vilka sökts nåd utgjorde åren 1923—1925 respektive 384, 359 och
369 samt åren 1930 och 1931 respektive 495 och 636.

Till jämförelse med de i skrivelsen från statens organisationsnämnd lämnade
uppgifterna angående antalet till högsta domstolen under åren 1926, 1928 och
1930 fullföljda s. k. automobilmål, utgörande respektive 28, 55 och 73, må
nämnas, att antalet till domstolen under åren 1931 och 1932 fullföljda dylika
mål utgjorde respektive* 96 och 194.

I de olika ländernas lagstiftningar förekomma inskränkningar av skiftande
slag beträffande fullföljdsrätten i brottmål. Med hänsyn till de olikheter i
domstolsorganisation och straffsystem som förekomma länderna emellan, synes
en utförlig redogörelse härför icke vara av egentlig betydelse för lösnin -

Kung!,. Mciy.ts proposition nr 179.

gen av det nu föreliggande spörsmålet.1 Emellertid må i fråga örn de i våra
grannländer gällande stadgandena på detta område anmärkas följande.

I Danmark finnas följande allmänna domstolar: Underret (Herredsretter
eller Byretter), Landsret och Hojesteret, men målen kunna i regel fullföljas
endast till en högre instans. De mål som handläggas av Underret kunna således
fullföljas endast till Landsret; dock kan justitieministern tillåta, att
Landsrettens dom i en från Underret fullföljd sak dragés under Hojesterets
prövning, örn saken synes hava allmänt intresse eller medföra betydliga verkningar
för parten utöver själva målet. Vissa politiförseelser kunna icke ens
fullföljas till Landsret utan särskilt tillstånd. Med undantag allenast för de
s. k. Nsevningesagerne — vilka handläggas av Nsevningeret, bestående av
minst tre Landsdommere jämte jury — skola vid Underret upptagas och äro
således från fullföljdsrätt till Hojesteret uteslutna brott, för vilka straffet
icke kan överstiga fängelse eller tvångsarbete, samt dessutom, därest någon
av vissa angivna förutsättningar är för handen, t. ex. örn den tilltalade önskar
handläggning vid Underret, jämväl andra brott. Mål som icke handläggas
av Underret upptagas av Landsret såsom första instans och kunna därifrån
fullföljas till Hojesteret. I Nmvningesager är emellertid fullföljdsrätten
i stort sett begränsad till rättsfrågan.

Vanliga brottmål handläggas i Norge av herreds- eller byrett, lagmandsred;
och hoiesterett. Vissa svårare brottmål upptagas av lagmandsred såsom
första instans, de övriga gå till herreds- eller byrett. Den som är missnöjd
med utgången vid herreds- eller byretten kan begära förnyad behandling av
målet vid lagmandsred. Sådan begäran skall grundas på ett bestridande av
vad som i domen är antaget med hänsyn till skuldspörsmålet. Mot domar av
herreds- eller byrett kan talan fullföljas jämväl genom änke till hoiesterett;
men änke kan icke stödjas på någon grund som kan leda till förnyad behandling
vid lagmandsred. När det av herreds- eller byretten ådömda straffet
utgöres av böter eller frihetsstraff och fråga är örn vissa mindre grova brott,
får förnyad behandling vid lagmandsred ej äga rum på den tilltalades begäran
i annat fall än då en särskild mindre avdelning av hoiesterett, kjseremaalsutvalget,
samtycker. Änke från herreds- eller byrett till hoiesterett förutsätter
alltid samtycke av kjseremaalsutvalget. Mot avgörande av lagmandsretten,
i vilken medverkar jury, fullföljes talan genom änke till hoiesterett,
men jämväl änke från lagmandsretten kräver tillstånd av kjseremaalsutvalget.

Det land som i nu förevarande hänseende företer den största likheten med
vårt eget är Finland. För rättegångsväsendet gäller i Finland som hos oss
i väsentliga delar alltjämt 1734 års lag. I Finland finnas sålunda häradsoch
rådstuvurätter såsom domstolar i första instans, närmast över dem hovrätter
och såsom tredje instans en högsta domstol; och dessa domstolar äro
med några i detta sammanhang betydelselösa avvikelser organiserade på samma
sätt som motsvarande domstolar i Sverige. Härtill kommer att i Finland

1 Redogörelser för främmande länders domstolar i brottmål och för rättsmedlens anordnande vid
dessa domstolar finnas i Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning,
del I sid. 37—40 och del II sid. 181—184.

Kvnyl. Maj:ts proposition nr 179.

Departe ments chefen.

sedan år 1921 gäller ett dagsbotssj-stem som i allt väsentligt överensstämmer
med vårt eget; dock äger i Finland dagsbotssystemet tillämpning å alla
bötesbrott. Den finska strafflagen uppställer en dagsbotsskala å 1—800 dagsböter.
Den har inga fixa gränser för dagsbotsbeloppet; domstolen skall efter
fri prövning, med hänsyn till den tilltalades medelinkomst per dag och med
beaktande av hans ekonomiska förhållanden i övrigt, bestämma det penningbelopp
som bör anses såsom hans dagsbot.

Genom lag den 19 december 1922 infördes i Finland, på grund av den
växande arbetsbalansen i högsta domstolen, åtskilliga inskränkningar i den
dittills fria fullföljdsrätten från hovrätt till högsta instansen. För tvistemålen
har stadgats en summa revisibilis av 5,000 mark. I fråga örn brottmålen
gäller, att där åtalet, för såvitt det varit föremål för hovrättens behandling,
angått brott, varå såsom högsta straff icke stadgats annan eller
strängare påföljd än böter, fängelse i högst två år eller egendoms dömande
förbruten, ändring i hovrättens utslag må sökas endast av den, som ådömts
frihetsstraff eller hos vilken egendom, i värde överstigande 5,000 mark, dömts
förbruten. Detsamma gäller, ehuru å brott, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, även kan följa strängare frihetsstraff än nyss sagts. Utan
hinder av vad angående fullföljdsrätten i brottmål sålunda stadgas, är, örn
målet angår även annat än straff, ändringssökande tillåtet, såvida det som
jämte straff påståendet varit i fråga icke utgöres endast av penningar, ersättning
eller lösören till belopp eller värde uppenbarligen icke överstigande 5,000
mark.

Vid behandlingen av 1932 års statsverksproposition, andra huvudtiteln, har
dåvarande departementschefen framhållit (sid. 7), att vissa av honom berörda
frågor om ändring i bestämmelserna rörande fullföljd av talan till högsta domstolen
— bland dem frågan om fullföljd av talan angående bötesstraff — borde
göras till föremål för särskild utredning. Sistnämnda fråga, som sammanhänger
med dagsbotsreformens genomförande och synes vara av den art att dess
avgörande ej bör anstå, har numera varit föremål för utredning inom justitiedepartementet.
Genom upptagande av denna mera brådskande fråga till omedelbar
behandling har jag icke tagit ställning till spörsmålet, huruvida och i så
fall vid vilken tidpunkt en mera genomgripande revision av bestämmelserna angående
fullföljd till högsta domstolen bör komma till stånd.

Enligt 30 kap. 6 § rättegångsbalken äger tilltalad, som av hovrätten fällts
till ansvar för ett brott varå ej kan följa strängare straff än böter, fullfölja
talan till högsta domstolen, örn de ådömda böterna uppgå till 1,500 kronor.
Har han fällts till böter som understiga detta belopp, får han icke söka ändring
i utslaget, med mindre målet rört jämväl annat än ansvar samt böterna
i förening med vad han i denna del tappat uppgå till nämnda belopp. Såvitt fråga
är örn brott varå böterna skola ådömas i dagsböter, leder denna regel till det resultat,
att en förmögen person vars straff bestämmes till 15 dagsböter ä 100
kronor kan gå vidare till högsta domstolen, medan en mindre förmögen som
dömes — för samma eller annat brott — till samma antal dagsböter icke får

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

överklaga utslaget, enär dagsboten för bans del fastställes till endast exempelvis
10 kronor. En ändring varigenom denna olikhet inför lagen undanröjes är
ofrånkomlig. Det måste emellertid framhållas, att en fullt invändningsfri fullföljdsregel
för bötesmålen för närvarande knappast torde stå att erhålla. Örn
varje regel som inskränker fullföljdsrätten gäller väl att den understundom
kan komma att framstå såsom stel och i det föreliggande särskilda fallet otillfredsställande.
Men här tillkomma särskilda omständigheter, beroende dels på
tillvaron i vår strafflagstiftning av två särskilda bötessystem, dels ock på det
sammanhang som enligt 30 kap. 6 § 2 mom. rättegångsbalken finnes mellan
fullföljdsrätten i brottmål och summarevisibilisregeln för tvistemål.

Att en ändring i gällande fullföljdsregler icke bör gå i sådan riktning, att
antalet mål med fullföljdsrätt till högsta domstolen skulle komma att ökas,
torde tydligt framgå av de förut lämnade uppgifterna angående domstolens
arbetsbörda. Dessa uppgifter visa, att tillströmningen av mål och ärenden
till domstolen för närvarande är så omfattande att arbetsbalansen, vars snara
avarbetande med hänsyn bland annat till den kommande processreformen är ett
önskemål för att ej säga en nödvändighet, tenderar att växa. En lagändring
som skulle komma att öka tillströmningen av mål måste i detta läge anses utesluten.
Såsom organisationsnämnden framhållit torde tvärtom ändringar böra
vidtagas till minskande av arbetsbördan. Dylika ändringar äro efter dagsbotssystemets
införande så mycket mera angelägna som dagsbotssystemet
kan förväntas komma att medföra en ökning av antalet mål däri böterna uppgå
till 1,500 kronor och således med nu gällande fullföljdsregler jämväl en ökning
av tillströmningen av bötesmål till högsta domstolen.

På grund av ökningen av antalet nådeansökningar har ånyo upptagits till
övervägande den tidigare vid olika tillfällen behandlade frågan örn inskränkning
av högsta domstolens befattning med dessa ansökningar. Anledning torde
icke finnas att i detta sammanhang närmare ingå på nämnda fråga. Men det
må anmärkas, att de åtgärder, som kunna tänkas bliva vidtagna beträffande
nådeärendena, knappast lära få någon betydelse för de allra närmaste åren.

Organisationsnämnden har i fråga om de allmänna fullföljdsreglerna uttalat,
att det i första hand borde övervägas att begränsa fullföljdsrätten i brottmål
till de fall då frihetsstraff tillämpats, samt i andra hand ifrågasatt, att
den som ådömts böter skulle tillerkännas fullföljdsrätt allenast i de fall där frihetsstraff
ingår i straffskalan oavsett om försvårande omständigheter föreligga.
Vad angår nämndens senare förslag kan anmärkas, att läget efter dagsbotssystemets
införande är åtminstone i viss mån ett annat än det var då
förslaget framkom.

Nämndens förslag att från fullföljdsrätt utesluta dem vilka dömts allenast
till böter skulle uppenbarligen, om det genomfördes, avlägsna den olikhet som
på sätt förut anmärkts för närvarande består mellan mer och mindre välsituerade,
och förslaget är bland nu tänkbara det som kan förväntas medföra den
största arbetsbesparingen för högsta domstolen. Emellertid torde emot ett
sådant förslag invändas, att en person som dömts för ett så grovt brott att därå
kan följa frihetsstraff ej bör förvägras att få sin sak prövad i högsta instan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

sen, samt att denna möjlighet ej heller bör berövas den som dömts till ett högt
bötesstraff, varvid kan åberopas att den som är part i tvistemål äger fullfölja
talan till högsta domstolen så snart värdet av det tappade uppgår till 1,500
kronor.

Vad först angår invändningen att alla brott varå kan följa frihetsstraff
böra, även örn straffet i det särskilda fallet stannat vid böter, få fullföljas till
högsta domstolen — av det skäl att dessa brott skulle anses mera Vanhedrande’
än brott med allenast lägre straff — må erinras örn vad i denna fråga anfördes
av dåvarande chefen för justitiedepartementet i propositionen till 1915 års riksdag
med förslag till lag örn ändrad lindelse av 30 kap. rättegångsbalken. Såsom
därvid framhölls synes nämnda synpunkt icke kunna frånkännas berättigande
i fråga örn brott av den grövre beskaffenhet att de kunna medföra
straffarbete — exempelvis bedrägeribrott — men den torde näppeligen äga giltighet
när i straffskalan icke ingår svårare straff än fängelse. Det lärer
således ej vara lämpligt att avskära fullföljdsrätten i sådant fall då någon
dömts — låt vara blott till ett ringa bötesbelopp — för ett brott av det förra
slaget. Däremot torde icke finnas skäl för ett bibehållande av den ovillkorliga
fullföljdsrätten vid brott som ej kunna medföra strängare straff än fängelse.
Vad angår dessa brott synes avseende böra fästas vid det i det särskilda fallet
ådömda straffet. Och befogade invändningar torde icke kunna riktas mot att
fullföljdsrätt i regel uteslutes, därest straffet för ett brott av det nu ifrågavarande
lindrigare slaget stannat vid böter. Örn en sådan ändring genomföres,
tillgodoses det av organisationsnämnden uttalade och förvisso synnerligen välgrundade
önskemålet att begränsa tillströmningen till högsta domstolen av
mål som gälla vanliga trafikförseelser.

Vid bestämmande av fullföljdsrätten synes man emellertid icke kunna underlåta
att fästa visst avseende vid bötesstraffets storlek. Särskilt må erinras
att normerade böter kunna uppgå till mycket höga belopp, och vid bestämmandet
av dylika böter fästes intet eller mycket ringa avseende vid betalningsförmågan.
Fullföljdsgränsen i tvistemål — 1,500 kronor —- kan visserligen
icke anses beteckna någon allmängiltig gräns mellan det ur ekonomisk
synpunkt mer och mindre betydelsefulla. Då summarevisibilisregeln tillkom
var läget sådant, att man stod inför nödvändigheten att vidtaga åtgärder som
begränsade tillströmningen av mål till högsta domstolen. Vad angår framför
allt tvistemålen kom valet att stå mellan följande utvägar: den ena att från
fullföljd utesluta mål i vilka de föregående instanserna meddelat överensstämmande
(konforma) domar, den andra att begränsa fullföljden i tvister som
uteslutande röra penningar eller penningars värde till sådana fall då tvisteföremålets
värde uppgår till ett visst i lagen angivet belopp (summa revisibilis).
Företräde gavs åt den senare utvägen, och då det ansågs att summa revisibilis,
för att den erforderliga begränsningen i tillströmningen av mål till högsta domstolen
skulle komma till stånd, måste bestämmas till ett icke allt för lågt belopp,
sattes gränsen vid 1,500 kronor. Huruvida det är av större eller mindre vikt för
en part som blivit av hovrätten ålagd att betala t. ex. 1,400 kronor att han icke

Kunni. Maj:Is proposition nr 179.

får söka ändring i domen, kan ej avgöras uteslutande efter allmänna grunder.
På frågans bedömande inverka partens ekonomiska ställning och andra omständigheter,
som hänföra sig till det särskilda fallet. Det förhållande att fullföljdsgränsen
i tvistemål som röra penningar eller penningars värde på sätt angivits
bestämts till 1,500 kronor torde således icke medföra, att beträffande fullföljdsrätten
för tilltalad som dömts till böter måste uppställas liknande regel. Att helt
bortse från bötesstraffets storlek torde dock icke vara lämpligt. En synpunkt
som i detta sammanhang jämväl må framhållas är den, att högsta domstolen
bör bliva i tillfälle att sörja för nödig rättsenhet vid bestämmande av bötesstraff
— en uppgift som särskilt under de första åren efter dagsbotsreformens genomförande
måste anses angelägen. Det kan ifrågasättas, huruvida högsta domstolen
skulle erhålla tillräckligt material för fyllande av denna uppgift, därest
alla nu ifrågavarande bötesmål stannade i hovrätterna. Fullföljdsrätt torde således
böra medgivas då fråga är örn högre bötesstraff. Härvid måste olika regler
finnas för dagsböter och för böter som utdömas omedelbart i penningar. Beträffande
dagsbotsområdet bör fullföljdsrätten tydligen bestämmas efter antalet
dagsböter, vilket betecknar brottets svårhetsgrad. Var inom skalan från en
till och med 120 dagsböter fullföljdsgränsen skall sättas, kan naturligtvis vara
föremål för olika meningar. Då dagsbotssystemet är en nyhet för våra domstolar,
synes emellertid gränsen ej böra sättas för högt. Jag har med hänsyn härtill
funnit mig böra förorda, att den som för ett brott dömes till 60 dagsböter eller
däröver skall få gå vidare till högsta domstolen. Då det särskilda brottets svårhetsgrad
skall vara bestämmande för rätten att söka ändring i högsta instansen,
bör vid avgörande av fullföljdsfrågan sammanläggning ej få äga rum mellan
flera bötesstraff, vilka vart för sig understiga men tillhopa uppgå till eller
överstiga 60 dagsböter. Fullföljdsrätt skall alltså icke tillkomma den som dömts
för ett brott till 40 dagsböter och för ett annat brott till 20 dagsböter. Vad
angår böter som ådömts omedelbart i penningar torde anledning icke finnas
att för närvarande frångå regeln, att fullföljdsrätt inträder så snart bötesbeloppet
uppgår till 1,500 kronor; dock bör tydligen här gälla detsamma som i
fråga örn dagsböter, att sammanläggning mellan olika bötesstraff ej får äga
rum vid fullföljdsfrågans avgörande. Endast den som för ett brott dömts till
minst 1,500 kronor omedelbart i penningar får fullfölja, ej den som dömts för
ett brott till 1,000 kronor och för ett annat till 500 kronor. Av det sagda
följer, att jämväl sammanläggning mellan dagsböter och böter omedelbart i
penningar skall vara utesluten.

För de fall då brottmål rörer annat än ansvar och hovrättens utslag därutinnan
gått den tilltalade emot gäller vad som finnes stadgat i 30 kap. 6 §
2 mom. första punkten rättegångsbalken. Örn i den del av målet vilken
icke rörer ansvar fråga är — helt eller delvis — om annat än penningar
eller sådant som kan skattas i penningar, får hovrättens utslag alltid överklagas.
Där i nämnda del fråga är enbart örn penningar eller sådant som kan
skattas i penningar, tillämpas samma regel som i tvistemålen, d. v. s. fullföljds Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 179. 2

Kungl. Majlis proposition nr 179.

rätten beror av det tappades värde; uppgår detta värde till 1,500 kronor finnes
fullföljdsrätt, i motsatt fall stannar målet i hovrätten. Det mest praktiska
fall som är att hänföra under nyssnämnda lagrum torde vara det, att i målet
är fråga örn skadestånd. En tilltalad som ålagts utgiva skadestånd uppgående
till 1,500 kronor äger enligt detta lagrum alltid fullföljdsrätt, även örn han ej
med hänsyn till honom ådömt ansvar skulle få överklaga hovrättens utslag.
Härutinnan lärer nu ej böra vidtagas någon ändring. Så länge en målsägande
som i skadeståndsfråga tappat 1,500 kronor får klaga i högsta instansen, torde
denna rätt ej heller böra förvägras en tilltalad som i skadestånd skall utgiva
enahanda belopp. För övrigt må anmärkas, att det i vissa fall kan vara
synnerligen tvivelaktigt örn grunden för ett skadestånd är civil eller kriminell.
Därest i fråga om skadestånd gällde olika regler för fullfölj dsrätten i tvistemål
och i brottmål, skulle i sådana fall som de nyss antydda den tilltalades
klagorätt komma att bero därav huruvida skadeståndet rubricerades på ena
eller andra sättet.

Därest såsom förut angivits sammanläggning mellan olika bötesstraff icke
skall förekomma vid prövning av fullföljdsrätten, är det en nödvändig konsekvens,
att den sammanläggning, vilken vid avgörande av fullfölj dsfrågan i
brottmål som röra jämväl annat än ansvar för närvarande jämlikt 6 § 2 mom.
2 punkten är tillåten mellan böter och vad den tilltalade tappat i penningar
eller penningars värde, icke vidare skall äga rum.

För närvarande gäller såsom regel att den som med hänsyn till utgången
i någon del av målet är berättigad till fullföljd äger påkalla högsta domstolens
prövning av målet i dess helhet. Härutinnan är ej avsett att nu göra någon
ändring. Den som i ett mål, vilket gäller två brott, för det ena brottet dömes till
60 dagsböter och för det andra till 10 dagsböter skall alltså äga fullfölja talan
mot utslaget även såvitt angår det senare brottet. På samma sätt örn i målet
är fråga jämväl om annat än ansvar; har den tilltalade ålagts att utgiva 1,500
kronor i skadestånd, får han fullfölja talan mot hovrättens utslag även i övrigt
oavsett storleken av det ådömda straffet.

Bestämmes den tilltalades fullföljdsrätt på sätt nu angivits, komma tydligen
åtskilliga bötesmål att bliva föremål för högsta domstolens prövning, och
anmärkning torde således icke kunna riktas mot förslaget ur den förut berörda
synpunkten, att högsta domstolen bör bliva i tillfälle att sörja för nödig rättsenhet
vid bestämmande av bötesstraff. För övrigt må i detta sammanhang
erinras, att tilltalad liksom annan enskild part jämlikt 30 kap. 13 § rättegångsbalken
kan erhålla särskilt tillstånd till talans fullföljande, örn det för
enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att hans talan
varder prövad av högsta domstolen. Samma möjlighet finnes, där den tilltalade
visar, att talans fullföljande för honom skulle hava synnerlig betydelse
utöver det mål varom är fråga.

De i 30 kap. rättegångsbalken stadgade inskränkningarna i rätten att fullfölja
talan mot hovrätts utslag gälla jämväl utslag som meddelats av krigs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

överdomstol. En tilltalad som enligt strafflagen för krigsmakten dömts till
disciplinstraff eller böter — under 1,500 kronor — äger alltså, bortsett från
det fall att målet rörer jämväl annat än ansvar, icke fullfölja talan till högsta
domstolen med mindre å brottet kunnat följa svårare straff. Om 30 kap. 6 §
rättegångsbalken erhåller det nya innehåll i fråga om tilltalads fullföljdsrätt
som förut angivits, kommer detta för krigsrättsmålens del att betyda, att
den ovillkorliga fullföljdsrätten bibehålies vid brott som kunna medföra straffarbete,
varemot vid övriga brott det ådömda straffet blir avgörande. Har
detta stannat vid disciplinstraff eller dagsböter under 60, får talan icke fullföljas
till högsta domstolen.

Frågan vilken inverkan ändringarna skulle kunna få på tillströmningen
av mål till högsta domstolen torde ej kunna med någon högre grad
av exakthet besvaras. D a g sb o ts s y s te m e t har varit i tillämpning allenast
sedan 1932 års ingång och det lärer vara mycket vanskligt att verkställa någon
beräkning för framtiden av det årliga antalet i hovrätterna avgjorda mål,
däri för brott varå ej kan följa strängare straff än fängelse ådömas dagsböter
ej under 60. Man torde emellertid kunna räkna med att så högt bötesstraff
mera sällan skall komma till användning. I varje fall måste ändringarna vid
jämförelse med nu gällande fullföljdsregler medföra en begränsning i tillströmningen
av bötesmål. För att erhålla någon grund för beräkning av storleken
av denna begränsning har verkställts en undersökning av de under åren
1931 och 1932 av högsta domstolen avgjorda bötesmålen. Av undersökningen
framgår, att ett femtiotal av de vartdera året- avgjorda bötesmålen skulle
hava stannat i andra instans, örn den ovillkorliga fullföljdsrätten varit förbehållen
brott som kunnat medföra straffarbete, samt sammanläggning enligt
6 § 2 mom. 2 punkten ej fått äga rum. Det kan vidare förtjäna nämnas, att bötesbeloppet
uppgick till 1,500 kronor eller mera i allenast 9 av de under år
1931 avgjorda bötesmålen. Motsvarande siffra för år 1932 är 5 mål.

I enlighet med de grunder som nu angivits har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Förslaget jämställer i fullföljdshänseende avsättning med straffarbete samt
mistning av ämbete på viss tid med fängelse.

Där någon ådömts vite såsom straff och vitet fastställts i dagsböter, är
i fråga om fullföljdsrätten att tillämpa vad förslaget innehåller örn fullföljdsrätt
för den som för ''annat brott’ dömts till dagsböter. Beträffande fullföljdsrätten
för den som ådömts vite omedelbart i penningar bör — vare sig vitet
är att anse såsom straff eller såsom tvångsmedel — tillämpas samma regel
som gäller när någon för ''annat brott’ dömts till böter omedelbart i penningar.
Då den för dylikt fall föreslagna bestämmelsen måhända icke skulle anses
tillämplig där någon ådömts vite såsom tvångsmedel, torde erfordras ett
kompletterande stadgande. Detta har givits det innehåll, att tilltalad skall
äga fullföljdsrätt jämväl där han blivit fälld till vite omedelbart i penningar
ej under 1,500 kronor.»

Kungl. Majlis proposition nr 179.

Föredraganden uppläser härefter det nämnda lagförslaget av den lydelse
bilaga1 till detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över
förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

H. Sief enson.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Marits proposition nr 179.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 mars
1933.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartexnentsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 10 februari 1933, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet G. A.
Eriksson.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet ansluter sig till den uppfattning, som ligger till grund för förslaget,
att införandet av dagsbotssystemet, för att icke detta system skall på fullföljdsrättens
speciella område verka tvärtemot sitt allmänna syfte att främja
reell och icke blott formell likhet inför lag mellan fattig och rik, måste medföra
jämkningar i 30 kap. 6 § rättegångsbalken. Jämväl därutinnan är lagrådet
ense med departementschefen att någon ur olika synpunkter lämpligare
utväg härvid icke erbjuder sig än att stadga en minimigräns för det bötesstraff
som skall kunna i högsta domstolen överklagas, oaktat målet ej gäller grövre
brott än att det efter lag kunnat högst beläggas med fängelse eller suspension
och oberoende av att målet icke i annan del än vad det rör ansvarsfrågan är
av revisibel natur. Var denna gräns skall dragas, därom kunna, såsom i remissprotokollet
anförts, helt naturligt olika meningar framställas, utan att
fullt säkra grunder för den enas eller den andras företräde kunna åberopas, särskilt
vad angår de bötesstraff som utmätts i dagsböter. Lagrådet har emellertid
icke funnit anledning att hemställa om någon ändring i förslagets ståndpunkt
i detta hänseende.

Ur synpunkten av inverkan å målbalansen i högsta domstolen kan den föreslagna
ändringen, enligt vad utredningen visar, visserligen icke sägas äga någon
större räckvidd. Sådan situationen är, bör dock en minskning i den årliga
tillströmningen av mål med ett femtiotal icke aktas alltför ringa, allra

Kungl. Majlis proposition nr 179.

helst som bland de bortfallandes antal torde befinna sig icke så få trafikmål,
vilka enligt erfarenheten äro i regel ganska tidsödande till följd av de talrika
vittnesberättelserna, de ofta förekommande vidlyftiga redogörelserna för anställda
försök till rekonstruktion av händelseförloppet, de från ömse sidor ingivna
stridiga utlåtandena av experter o. s. v.

Mot förslagets detaljer har anledning till erinran ej förekommit.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. May.ts proposition nr 179.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Flans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 3 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets den
2 mars 1933 avgivna utlåtande över det den 10 februari samma år till lagrådet
remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken;
därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
II. Sief enson.