Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962 (Proposition 1962:178 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Nr 178

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952, m. in.; given
Stockholms slott den 28 september 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); samt

2) lag om ändrad lydelse av 34 § sjölagen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar i sjömanslagen att den utländska
arbetskraften i den svenska handelsflottan — omkring 1/3 av hela antalet
ombordanställda — likställes med svenska sjömän såvitt gäller vissa i sjömanslagen
lagfästa förmåner av social karaktär. De förmåner, som beröres
av det framlagda förslaget, avser rätt till sjuklön vid arbetsoförmåga, tillläggslön
till avliden sjömans efterlevande, fri hemresa efter längre tids
tjänstgöring samt vid sjukdom, fri sjukvård under viss tid i utlandet samt
fri hemresa och ersättning för förlust av personlig egendom vid fartygs förolyckande.
De nuvarande grunderna för kostnadsfördelningen mellan staten
och redarna rubbas ej av förslaget. I anslutning till ändringarna i sjömanslagen
föreslås en mindre jämkning i sjölagen.

Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1963. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 178

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, dels att 87 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall
upphöra att gälla, dels att 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§ samma lag1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Lön utgår — -—----resan anträddes.

Lonen loper

Sjöman är ej berättigad till lön för
tid, då han utan laga skäl håller sig
från tjänsten, eller då han till följd
av sjukdom eller skada, som han förtegat
vid tjänstens antagande, är
oförmögen till tjänstgöring. Ej heller
äger han åtnjuta lön för tid, då han
är satt ur stånd att tjänstgöra till
följd av sjukdom eller skada, som
han ådragit sig uppsåtligen eller genom
grovt vållande. Vad sist är stadgat
gäller dock ej, där sjömannen är
svensk och arbetsoförmågan uppkommit
till följd av könssjukdom.

Om förlust--------

Vid beräkning--— —--ti

es fart.

Sjöman är ej berättigad till lön för
tid, då han utan laga skäl håller sig
från tjänsten, eller då han till följd
av sjukdom eller skada, som han förtegat
vid tjänstens antagande, är
oförmögen till tjänstgöring. Ej heller
äger han åtnjuta lön för tid, då han
är satt ur stånd att tjänstgöra till
följd av sjukdom eller skada, som
han ådragit sig uppsåtligen eller genom
grovt vållande. Vad sist är stadgat
gäller dock ej, där arbetsoförmågan
uppkommit till följd av könssjukdom.

i 33 §.
ittio dagar.

24 §.

till bestämmelseorten.

Dör sjöman,

Var sjömannen svensk och efterlämnade
han hustru eller barn under
sexton år, skall till de sålunda efterlevande
utgå tilläggslön för en månad,
såframt hans död inträffat medan
han var i redarens tjänst eller å
tid, då han var berättigad till lön
jämlikt 18 § andra stycket andra
punkten. I sistnämnda fall må dock
avdragas vad utbetalts eller skall utbetalas
jämlikt berörda stadgande.

1 Senaste lydelse av 41 §, se SFS 1961: 211.

Efterlämnade sjömannen hustru
eller barn under sexton år, skall till
de sålunda efterlevande utgå tilläggslön
för en månad, såframt hans död
inträffat medan han var i redarens
tjänst eller å tid, då han var berättigad
till lön jämlikt 18 § andra stycket
andra punkten. I sistnämnda fall
må dock avdragas vad utbetalts eller
skall utbetalas jämlikt berörda stadgande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

26 §.

Vill svensk sjöman, som i utlandet
avgår från sin tjänst, resa till sin
hemort här i riket, skall av kostnaden
för resan med underhåll hälften
bestridas av statsmedel och hälften
gäldas av redaren, såframt sjömannen
varit i tjänst å fartyget eller hos
redaren två år i följd och icke haft
tillfälle att lämna tjänsten i svensk
hamn under det senast förflutna
året. Beräknas fartyget inom sex månader
uppnå hamn, från vilken hemresan
kan ordnas med avsevärt
mindre kostnad eller omgång, är sjömannen
ej berättigad till fri hemresa
med mindre han kvarstår i tjänsten
tills fartyget uppnår sådan
hamn. Vill sjöman, som uppsäger
tjänsteavtalet eller begär entledigande,
erhålla fri hemresa, skall han
samtidigt göra framställning därom.

Hemresan skall ordnas av svenske
konsuln eller, om svensk konsul icke
finnes å platsen, av befälhavaren.
Ordnas hemresan av konsuln, skall
befälhavaren på begäran ställa säkerhet
för redarens andel. Kan åt sjömannen
inom skälig tid beredas
tjänst å fartyg, som är bestämt till
Sverige eller till ort varifrån han bekvämligen
kan resa hem, är han
pliktig att antaga tjänsten, såframt
hans hälsotillstånd medgiver det och
han anställes i egenskap motsvarande
den, vari han förut varit anställd,
och på lika förmånliga villkor.

Om förlust — -—- -— -----—

Avgår sjöman d fartyg i utrikes
fart från sin tjänst i annat land än
där han är bosatt och vill han resa
till sin hemort, skall av kostnaden
för resan med underhåll hälften bestridas
av statsmedel och hälften
gäldas av redaren, såframt sjömannen
varit i tjänst å fartyget eller hos
redaren två år i följd och icke haft
tillfälle under det senast förflutna
året att lämna tjänsten i det land
där han är bosatt. Beräknas fartyget
inom sex månader uppnå hamn, från
vilken hemresan kan ordnas med avsevärt
mindre kostnad eller omgång,
är sjömannen ej berättigad till fri
hemresa med mindre han kvarstår i
tjänsten tills fartyget uppnår sådan
hamn. Vill sjöman, som uppsäger
tjänsteavtalet eller begär entledigande,
erhålla fri hemresa, skall han
samtidigt göra framställning därom.

Hemresan skall ordnas av svenske
konsuln eller, om svensk konsul icke
finnes å platsen, av befälhavaren.
Ordnas hemresan av konsuln, skall
befälhavaren på begäran ställa säkerhet
för redarens andel. Kan åt
sjömannen inom skälig tid beredas
tjänst å fartyg, som är bestämt till
det land där han är bosatt eller till
ort varifrån han bekvämligen kan resa
hem, är han pliktig att antaga
tjänsten, såframt hans hälsotillstånd
medgiver det och han anställes i
egenskap motsvarande den, vari han
förut varit anställd, och på lika förmånliga
villkor.

i 33 §.

28 §.

Kostnaden för----- — -— i tjänsten.

Är sjöman sjuk eller skadad vid
tjänstcförhållandets upphörande, äger
han, med de undantag som följa av
tredje och fjärde styckena, jämväl
därefter åtnjuta vård på redarens
bekostnad, dock icke utöver sex veckor
eller, om han är svensk och vårdas
utom riket, tolv veckor. Tiden

Är sjöman sjuk eller skadad vid
tjänstcförhållandets upphörande, äger
han, med de undanlag som följa av
tredje och fjärde styckena, jämväl
därefter åtnjuta vård på redarens
bekostnad, dock icke utöver sex veckor
eller, om han vårdas inom annat
land än där han är bosatt, tolv vec -

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

(Gällande lydelse)

räknas från dagen för avmönstringen
eller, om avmönstring icke ägt
rum, från den dag fartyget gått vidare.
Är sjömannen svensk och avskedas
han jämlikt 32 § eller lider han
vid avgången från tjänsten av sjukdom
eller skada av beskaffenhet att
kunna föranleda avsked, är han
dessutom berättigad till fri resa med
underhåll till sin hemort här i riket.
Skall resan företagas från utlandet,
är sjömannen dock pliktig att antaga
tjänst å annat fartyg enligt vad i
26 § andra stycket stadgas.

Har sjömannen vid tjänstens antagande
förtegat sjukdomen eller skadan,
är han pliktig att själv bekosta
vården och är icke berättigad till fri
hemresa. Detsamma gäller, där han
ådragit sig sjukdomen eller skadan
uppsåtligen eller genom grovt vållande,
dock icke där sjömannen är
svensk och sjukdomen är könssjukdom.

Kvarlämnas i utlandet svensk sjöman,
som lider av könssjukdom i
smittsamt skede, skall kostnaden för
sjukhusvård, läkarbehandling och
läkemedel för tiden efter det hans
anställning upphört bestridas av
statsmedel.

(Föreslagen lydelse)

kor. Tiden räknas från dagen för avmönstringen
eller, om avmönstring
icke ägt rum, från den dag fartyget
gått vidare. Avskedas sjömannen
jämlikt 32 § eller lider han vid avgången
från tjänsten av sjukdom eller
skada av beskaffenhet att kunna
föranleda avsked, är han dessutom
berättigad till fri resa med underhåll
till sin hemort. Skall resan företagas
från annat land än där han är
bosatt, är sjömannen dock pliktig att
antaga tjänst å annat fartyg enligt
vad i 26 § andra stycket stadgas.

Kvarlämnas sjöman, som lider av
könssjukdom i smittsamt skede, i annat
land än där han är bosatt, skall
kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling
och läkemedel för tiden efter
det hans anställning upphört bestridas
av statsmedel.

41 §.

Går fartyget------sjöförklaringen avgivits.

Blir sjöman — —■ —---åtnjuter lön.

Upphör till följd av fartygets förolyekande
svensk sjömans anställning,
äger han rätt att erhålla fri resa
med underhåll till sin hemort här
i riket så ock lön under resan i den
mån sådan ej utgår enligt andra
stycket. Kostnaden för sjömans hemresa
med underhåll skall bestridas
av statsmedel. Skall resan företagas
från utlandet, är sjömannen dock
pliktig att antaga tjänst å annat fartyg
enligt vad i 26 § andra stycket
stadgas.

42 §.

För förlust av personlig egendom
vid fartygets förolyckande eller till

Upphör sjömans anställning till
följd av fartygets förolyckande, äger
han rätt att erhålla fri resa med underhåll
till sin hemort så ock lön under
resan i den mån sådan ej utgår
enligt andra stycket. Kostnaden för
sjömans hemresa med underhåll
skall bestridas av statsmedel. Skall
resan företagas från annat land än
där sjömannen är bosatt, är han dock
pliktig att antaga tjänst å annat fartyg
enligt vad i 26 § andra stycket
stadgas.

För förlust av personlig egendom
vid fartygets förolyckande eller till

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

(Gällande lydelse)

följd av sjöröveri eller av brand eller
annat haveri, som drabbat fartyget,
är svensk sjöman berättigad att
erhålla ersättning av redaren enligt
grunder, som Konungen fastställer.

(Föreslagen lydelse)

följd av sjöröveri eller av brand eller
annat haveri, som drabbat fartyget,
är sjöman berättigad att erhålla ersättning
av redaren enligt grunder,
som Konungen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 34 § sjölagen

Härigenom förordnas, att 34 § sjölagen1 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

34 §.

Befälhavaren vare —-----kunna medtagas.

Konungen äger under förutsätt- Konungen äger förordna, att förning
av ömsesidighet förordna, att pliktelse som i första stycket sägs
förpliktelse som i första stycket sägs skall gälla jämväl i avseende å beskall
gälla jämväl i avseende å be- fälhavare eller sjöman från annat
fälhavare eller sjöman från annat land, hans aska eller efterlämnade
land, hans aska eller efterlämnade effekter,
effekter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

1 Senaste lydelse, se SFS 1952:531.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 maj 1962.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om utländsk sjömans
förmåner enligt sjömanslagen samt anför därvid följande.

I skrivelse den 26 maj 1961, nr 319, anhöll riksdagen, under åberopande
av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande
nr 50, om utredning i syfte att bereda utländska sjömän sjöfartssociala förmåner
likvärdiga dem som enligt sjömanslagen utgår till svenska sjömän. I
anledning härav tillkallades med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den
30 juni 1961 kanslichefen Yngve Ericsson för att verkställa den av riksdagen
begärda utredningen. Utredningsmannen har sedermera avgivit ett den 11
december 1961 dagtecknat betänkande (stencilerat) med förslag till vissa
ändringar i sjömanslagen. Det i betänkandet framlagda förslaget till lagändring
torde få biläggas detta protokoll (Bilaga B).

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens utlänningskommission, delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet (ILO-kommittén), medicinalstyrelsen,
riksrevisionsverket, sjöfartsstyrelsen, sjölagskommittén, 1957 års bemanningsutredning,
Sveriges redareförening, Rederiföreningen för mindre
fartyg, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet,
Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewardsföreningen, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska arbetsgivareföreningens
allmänna grupp och Sjöassuradörernas förening. Vidare har utrikesdepartementets
rättsavdelning överlämnat en promemoria i ämnet. Vid
promemorian har fogats yttranden från beskickningen i Paris, generalkonsulaten
i London, Montreal, New York, Antwerpen, Genua och Hamburg samt
konsulaten i Rotterdam och Narvik.

På grundval av vad sålunda förekommit har inom handelsdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i sjömanslagen samt till lag om ändrad
lydelse av 34 § sjölagen. Förslagen torde få fogas till detta protokoll
(Bilaga A).

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Gällande bestämmelser m. m.

I sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530) upptages i 18, 24, 26, 28, 41
och 42 §§ bestämmelser om vissa sjömännen tillförsäkrade förmåner, vilka
i princip endast gäller svenska sjömän. Enligt 87 § äger emellertid Kungl.
Maj:t förordna, att dessa förmåner skall tillkomma även utländska sjömän.
Sådant förordnande kan meddelas endast under förutsättning av ömsesidighet.
Även 1922 års sjömanslag (42 §) gav Kungl. Maj:t viss möjlighet att
meddela förordnanden av detta slag.

Sedan utländsk sjöman genom lagändring, som trädde i kraft den 1 juli
1961, likställts med svensk sjöman i fråga om rätt till lön under arbetslöshet
till följd av fartygets förolyckande avser ifrågavarande förmåner: sjuklön
vid arbetsoförmåga till följd av könssjukdom; tilläggslön till avliden
sjömans efterlevande hustru och barn under 16 år; fri hemresa med underhåll
efter längre tids tjänstgöring; tolv i stället för eljest sex veckors fri
sjukvård i utlandet; fri hemresa med underhåll vid sjukdom; fri sjukhusvård
m. m. i utlandet i händelse av könssjukdom i smittsamt skede; fri hemresa
med lön och underhåll vid fartygets förolyckande samt ersättning för
förlust av personlig egendom vid fartygets förolyckande m. in.

I 18 § sjömanslagen regleras sjömans rätt till lön. Där stadgas bl. a., att
sjöman icke äger åtnjuta lön för tid, då han är satt ur stånd att tjänstgöra
till följd av sjukdom, som han ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vållande.
Denna föreskrift skall dock icke gälla det fall där sjömannen är
svensk och arbetsoförmågan uppkommit till följd av könssjukdom.

Sjömannens rätt till lön vid dödsfall m. m. regleras i 24 §. Enligt andra
stycket i denna paragraf utgår då svensk sjöman avlidit tilläggslön för en
månad till efterlevande hustru eller barn under 16 år, såframt dödsfallet inträffat
medan sjömannen var i redarens tjänst eller å tid då han var berättigad
till sjuklön.

Om rätt till fria hemresor efter längre tids tjänstgöring stadgas i 26 §.
Svensk sjöman, som avgår från sin tjänst i utlandet, är i princip berättigad
till fri resa till sin hemort här i riket, om han varit i tjänst på fartyget eller
hos redaren två år i följd och icke haft tillfälle att lämna tjänsten i svensk
hamn under det senast förflutna året. Kostnaden för resan skall till hälften
bestridas av statsmedel och till hälften gäldas av redaren.

Bestämmelser som rör bl. a. kostnaden för vård av sjuk eller skadad sjöman
återfinns i 28 §. Så länge sjömannen är kvar i tjänsten skall sådan
kostnad bestridas av redaren. Är sjömannen sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandels
upphörande, äger han med vissa undantag jämväl därefter åtnjuta
vård på redarens bekostnad, dock icke utöver sex veckor eller, om han
är svensk och vårdas utom riket, tolv veckor. Med rätten till fri sjukvård följer
rätten till fri hemresa med underhåll på redarens bekostnad, såvida sjömannen
är svensk och han avskedas på grund av sjukdom eller skada eller
vid avgången från tjänsten lider av sjukdom eller skada av beskaffenhet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

kunna föranleda avsked. Undantag från rätten till fri sjukvård stadgas i
tredje stycket bl. a. för det fall där sjömannen ådragit sig sjukdomen eller
skadan uppsåtligen eller genom grovt vållande, dock icke där sjömannen är
svensk och sjukdomen är könssjukdom. Då svensk sjöman, som lider av sådan
sjukdom i smittsamt skede, kvarlämnas i utlandet, skall kostnaden för
sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel för tiden efter det hans anställning
upphört bestridas av statsmedel.

I il § behandlas frågan om sjömans rätt i det fall att fartyget förolyckas.
Enligt första stycket i paragrafen upphör i sådant fall sjömannens tjänsteavtal
att gälla om intet annat är avtalat. Han är dock skyldig att mot lön och
underhall deltaga i bärgningen och bli tillstädes till dess sjöförklaring avgivits.
Upphör svensk sjömans anställning till följd av fartygets förolyckande,
äger han enligt tredje stycket rätt att erhålla fri resa med underhåll till
sin hemort här i riket så ock lön under resan. Kostnaden för resan med underhåll
skall bestridas av statsmedel.

I 42 § slutligen stadgas om ersättning för förlust av personlig egendom.
Svensk sjöman är sålunda berättigad att erhålla ersättning av redaren engrunder,
som Kungl. Maj:t bestämmer, för förlust av personlig egendom
vid fartygets förolyckande eller till följd av sjöröveri eller av brand eller annat
haveri, som drabbat fartyget.

De förmåner, som sålunda tillförsäkrats sjömännen, skall också enligt
särskilda bestämmelser i 4, 6 och 7 §§ sjömanslagen helt eller delvis tillkomma
befälhavare. Befälhavare skall emellertid enligt föreskrift i sjöbefälskungörelsen
alltid vara svensk medborgare. — Av de redovisade bestämmelserna
har de i 18, 24 och 26 §§ samt 28 § tredje stycket tillkommit
genom 1952 års lag.

Såsom framgår av berörda stadganden bekostas förmånerna i allmänhet
av redaren. Dock bestrides hälften av kostnaden för fri hemresa efter längre
tids tjänstgöring (26 §), hela kostnaden för sjukhusvård m. m. för i utlandet
kvarlämnad sjöman med könssjukdom i smittsamt skede (28 § fjärde
stycket) samt hela kostnaden för fri hemresa vid fartygets förolyckande
(41 §) av statsmedel.

Sådan ömsesidighet i fråga om förmåner åt sjömän, som förutsättes för
förordnande om likställighet, har överenskommits med Finland och Danmark.
I anslutning härtill har kungörelser utfärdats den 30 april 1927 (nr
106) och den 14 februari 1930 (nr 27) angående finsk respektive dansk
sjömans likställighet i vissa avseenden med svensk sjöman. De ömsesidiga
förmåner, som avhandlas i dessa kungörelser, hänför sig till 1922 års sjömanslag
och är, eftersom en del av nuvarande förmåner tillkommit först
genom 1952 års lag, ej lika omfattande som förmånerna enligt denna senare
lag. Förhandlingar om utvidgad ömsesidighet på förevarande område har
emellertid förekommit nordiska länder emellan.

Beträffande frågans behandling vid 1961 års riksdag må nämnas att två
likalydande motioner (I: 155 och II: 187) väcktes med yrkande om sådan
ändring av sjömanslagen att de bestämmelser i 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§,

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

som nu äger tillämpning endast å svensk sjöman, skulle utvidgas att gälla
även utländsk sjöman. Andra lagutskottet inhämtade yttranden över motionerna
från sjöfartsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Sveriges redareförening,
Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet,
Svenska stewardsföreningen och Svenska sjöfolksförbundet. Samtliga remissinstanser
med undantag ^v Sveriges redareförening intog en positiv
ståndpunkt till motionerna. I sitt utlåtande anförde utskottet bl. a. följande.

Vid tillkomsten av den nu gällande sjömanslagen hade utländska sjömän,
anställda å svenska handelsfartyg, icke skyldighet att erlägga skatt till Sverige
för inkomst förvärvad i sådan anställning. Detta förhållande har onekligen
kunnat åberopas som grund för att utländska sjömän icke tillerkänts
samma sociala förmåner som svenska sjömän. Från och med den 1 januari
1954 skall emellertid sjöman, som icke är bosatt här i riket, erlägga sjömansskatt
med 15 procent av sin kontanta inkomst ombord, såvida han inte
visar att han är skattskyldig i annat land för inkomsten. På grund av
denna föreskrift tillföres den svenska statskassan årligen icke obetydliga
skattebelopp. Därigenom har grunden för de nuvarande undantagsbestämmelserna
i sjömanslagen i icke oväsentligt avseende urholkats. Den gällande
ordningen står uppenbarligen också i strid mot den numera allmänt vedertagna
uppfattningen här i landet, att utländsk arbetskraft, sysselsatt inom
svenskt näringsliv, skall åtnjuta förmåner likvärdiga dem som tillkommer
den inhemska arbetskraften. Denna uppfattning gör sig i synnerhet gällande
i fråga om förmåner som utgår i för den enskilde särskilt bekymmersamma
situationer. Det är då att märka att de nu diskuterade paragraferna
i sjömanslagen avser just sådana situationer, sjukdom utanför hemlandet,
stöd åt familjen vid sjömans bortgång, arbetslöshet och förlust av personlig
egendom till följd av fartygets förolyckande etc. Samtliga dessa omständigheter
talar enligt utskottets mening för att ifrågavarande bestämmelser i
sjömanslagen göres till föremål för omprövning, så att utländska sjömän i
möjligaste mån blir likställda med svenska sjömän. Visserligen innehåller
sjömanslagen redan nu möjlighet för Konungen att förordna därom. Förutsättningen
är emellertid som nämnts att svenska sjömän tillerkännes samma
förmåner i de utländska handelsflottorna. Detta krav på ömsesidighet
försvårar med nuvarande fördelning av den svenska och utländska arbetskraften
till sjöss ett effektivt genomförande av likställigheten ombord på
svenska handelsfartyg. Det är också betecknande att sådana överenskommelser
träffats i ytterst liten utsträckning.

Emellertid torde enligt utskottets mening erforderliga ändringar i sjömanslagen
inte kunna vidtagas på grundval av nu föreliggande material.
Frågan om förbättring av de sociala villkoren för de utländska sjömännen
bör därför göras till föremål för utredning. Därvid torde jämväl övervägas
—- såsom sjöfartsstyrelsen anfört -— huruvida staten bör deltaga i bestridandet
av de kostnader, som förbättrade sociala förmåner för utländskt sjöfolk
kan komma att föranleda. Utskottet bedömer ifrågavarande spörsmål som
så angeläget att förslag i ämnet snarast möjligt bör föreläggas riksdagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

Lagförslaget
Allmänna synpunkter

Betänkandet. Utredningsmannen lämnar till en början vissa uppgifter om
i vilken utsträckning utlänningar är anställda i svenska handelsflottan.

Enligt den officiella sjöfartsstatistiken för den 31 december 1959 fanns
ombord på svenska handelsfartyg om 300 bruttoton och däröver, 697 till
antalet, anställda totalt 21 941 personer, därav utlänningar 7 299 eller 33,3
procent. Av de anställda var 698 befälhavare (svenskar), 1 906 styrmän,
därav 466 utlänningar, 2 620 maskinbefäl, därav 624 utlänningar, samt
16 717 övriga ombordanställda (inberäknat telegrafister), därav 6 209 utlänningar.
Dessa siffror kan kompletteras med följande uppgifter över antalet
utlänningar, som den 1 januari 1961 var medlemmar i Svenska sjöfolksförbundet: -

A frika.............	........ 140	Österrike .......	......... 89
Amerika		Grekland .......	......... 71
Nord ............	........ 19	Portugal ........	......... 62
Syd..............	........ 130	Lettland.........	......... 50
Asien ..............	........ 185	Ungern .........	......... 47
Australien..........	........ 28	Ryssland........	......... 39
Europa		Frankrike.......	......... 37
Finland ..........	........ 1 575	Schweiz.........	......... 36
Danmark ........	........ 1 405	Jugoslavien .....	......... 35
Tyskland ........	........ 1 197	Rumänien.......	......... 20
Spanien ..........	........ 778	Island ..........	......... 13
Norge ............	........ 759	Irland...........	......... 12
Holland ..........	........ 258	Litauen .........	......... 10
Belgien ..........	........ 240	Tjeckoslovakien .	......... 9
Italien ...........	........ 239	Turkiet .........	......... 8
Estland ..........	........ 229	Övriga..........	......... 7
Polen ............	........ 221		Summa 8 142
England..........	........ 194

Av det framlagda siffermaterialet finner utredningsmannen framgå, att
av de omkring 8 000 utländska sjömän av manskapsgrad, som redovisats
såsom anslutna till sjöfolksförbundet, nära hälften hör hemma i övriga
nordiska länder. Inom vissa grupper av befäl torde andelen nordiska sjömän
bland utlänningarna snarast utgöra mer än hälften.

Att omkring en tredjedel av bemanningen på den svenska handelsflottan
består av utländska sjömän, visar räckvidden av den nu behandlade
frågan om tillerkännande åt utlänningar av samma sociala förmåner enligt
sjömanslagen, som tillgodonjutes av svenska sjömän. Även om det
skulle vara önskvärt, att de svenska fartygen i ökad utsträckning bemannades
med svenska sjömän, lärer man ej kunna räkna med någon väsentlig
förändring i nuvarande förhållanden såsom aktuell. För den utländske sjö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

mannen måste det enligt utredningsmannen uppenbarligen både framstå
som orättvist och vara ägnat att vålla ekonomiska bekymmer, särskilt vid
sjukdom, att han är utesluten från här avsedda förmåner.

Beträffande orsaken till att utländska sjömän diskriminerats i förhållande
till svenska, ligger det enligt utredningsmannen närmast till hands att
hänvisa till att bestämmelserna i ämnet tillkommit vid en tid, då varken
den svenska socialpolitiken eller sinnet för likställighet mellan olika nationaliteter
var lika utpräglade som nu är fallet. Genom att hålla tillhaka förmånerna
för utländska sjömän men samtidigt ha en ömsesidighetsparagraf,
som kunnat utnyttjas för att ge sjömän av särskilda nationaliteter samma
förmåner som svenska, har man också haft möjlighet att genom avtal om
likställighet förbättra svenska sjömäns sociala förmåner på utländska fartyg.
Något väsentligt kan emellertid ej sägas ha uppnåtts på denna väg,
bortsett från ett par ömsesidighetsavtal med Danmark och Finland.

Enligt utredningsmannens mening finns inga bärande skäl för att sjömän
av annan nationalitet, som tar arbete inom vår handelsflotta, framdeles
skall vara sämre ställda i fråga om förmåner av olika slag än som anses
skäliga för de svenska sjömännens del. Detta står icke i god samklang
med arbetet på socialt framåtskridande, internationell utjämning och liberalisering
inom befolkningspolitiken.

När andra lagutskottet vid 1961 års riksdag i utlåtande över förenämnda
motioner uttalat sig för en sådan utredning som den nu föreliggande, har
utskottet också hänvisat till att utländska sjömän numera i motsats till vad
som gällde vid tillkomsten av gällande sjömanslag i regel har att erlägga
inkomstskatt till Sverige. Utredningsmannen vill för sin del understryka
att, lika väl som sjömännen nu regelmässigt betalar skatt för sin inkomst
till sjöss, alla sjömän också oberoende av nationalitet bör få åtnjuta de sociala
förmåner, som funnits motiverade med hänsyn till de särpräglade
förhållanden, varunder sjömännen lever och arbetar.

Även om det bortses från sociala och skälighetssynpunktcr finns enligt
utredningsmannen andra motiv för att ge utländska sjömän samma förmåner
som svenska. Här åsyftas den betydelse, som anställningsvillkoren
kan ha för rekryteringen. Vid anställningen av den enskilde sjömannen,
åtminstone om han ännu är i unga år, torde det visserligen icke för denne
te sig såsom något särskilt betydelsefullt, om han vet sig komma i åtnjutande
av vissa förmåner vid sjukdom, vid dödsfall (åt hans efterlevande)
och vid fartygs förlisning. Tanken härpå och, kanske mer väsentligt, på
rätten att efter viss tids tjänstgöring få resa hem kostnadsfritt bör dock
kunna tjäna som motvikt mot tanken på de påfrestningar av olika slag,
varmed arbetet till sjöss och livet där ofta är förenat. Det bör kunna förutsättas,
att hänsynen till nämnda förmåner särskilt påverkar de mest förtänksamma
och skötsamma sjömännen, som verkligen avser att stanna i
yrket, och därmed den mest önskvärda kategorien av dem. Då de eventualiteter,
som förmånerna är avsedda att utgöra skydd mot eller eljest hänför
sig till, i sista hand är av minst lika stor betydelse för hustrur och andra

Kungl. Maj:ts proposition, nr 178 år 1962

anhöriga som för sjömännen själva, är det naturligt, om sjömännen röner
inflytande från sådant håll när det gäller värdesättningen av de sociala förmånerna.
I den mån det blir bekant, att sjömännen blir eller anser sig bli
oförmånligt behandlade i olika avseenden, exempelvis i sådana fall som
åsyftas i de nämnda motionerna, måste detta vara ägnat att försvåra rekryteringen.
Å andra sidan bör vetskapen om att man i viss anställning icke
riskerar att diskrimineras i egenskap av utlänning verka i motsatt riktning.
Diskrimineringen måste te sig så mycket mer stötande, som den även
innebär olika behandling av sjömän på samma fartyg. På andra arbetsplatser
ifrågakommer det icke att göra skillnad mellan svenskar och utlänningar.
Även om det ej kan konstateras på statistisk väg, vilken betydelse
de sociala förmånerna — eller frånvaron av sådana —- har för rekryteringen,
finnes på grund av det förut anförda skäl att räkna med att en
viss inverkan i detta hänseende kan förekomma.

Att ett likställande av utländska sjömän med svenska ligger i linje med
utvecklingen, framgår enligt utredningsmannen även därav att i kollektivavtalen
i princip icke tages hänsyn till nationalitet. Särskilt är att märka,
att på grundval av kollektivavtal, andra anställningsavtal eller praxis —
som synes kunna variera olika rederier emellan — även utländska sjömän
i viss utsträckning kommer i åtnjutande av sådana sociala förmåner, som
nu avses.

I betänkandet anmärltes att Norge i vissa avseenden redan ändrat sin
sjömanslag i riktning mot likställande av norska och icke-norska sjömän.
När en del bestämmelser i denna lag (avseende tilläggslön till efterlevande
samt rätt till fri hemresa m. m. vid sjukdom och vid fartygs förolyckande)
år 1958 gjordes tillämpliga även på andra än norska sjömän, hänvisades
till den sociala utveckling, som ägt rum under senare år och till att det syntes
föga rimligt att upprätthålla ifrågavarande skillnad i fortsättningen. Bl. a.
hade även redarnas och skeppsfartens arbetsgivareförening tillstyrkt likställighet.

I betänkandet diskuteras frågan om likställighet för sjömän av olika nationaliteter
lämpligen kan, utan att sjömanslagen ändras, åstadkommas genom
avtal om ömsesidighet enligt 87 § i lagen. I de avseenden, där Norge
enligt vad nu sagts redan genomfört sådan likställighet, blir det knappast
aktuellt, att Sverige låter införandet av bestämmelser av motsvarande innebörd
bli beroende av ömsesidighetsavtal. Bortsett härifrån synes anordningen
med ömsesidighetsavtal icke vara ägnad att ge helt tillfredsställande
resultat. Sålunda åsyftas med dylika avtal att likställa sjömän med medborgarskap
i de avtalsslutande länderna, medan det åtminstone i fråga om
vissa förmåner enligt utredningsmannens mening kan vara lämpligare att
reglera dessa med hänsyn tagen till var sjömannen, oavsett nationalitet, är
bosatt. För övrigt ter sig ett förgrenat nät av ömsesidighetsavtal som både
svårarbetat och opraktiskt. Det är att föredraga, att olika länder efter hand
anpassar sin lagstiftning med tanke på likställighet mellan sjömän av skilda
nationaliteter. Detta hindrar icke, att en sådan utveckling skulle kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

främjas genom internationella avtal, varigenom de avtalsslutande länderna
förbinder sig att grunda sin lagstiftning i förevarande hänseende på likställighet.

Utredningsmannen påpekar, att de här avsedda förmånerna helt eller delvis
skulle kunna tänkas bli reglerade genom kollektivavtal mellan respektive
parter utan att sjömanslagen ändras, så mycket hellre som dessa avtal
—- enligt vad nyss berörts — redan nu innehåller vissa kompletterande bestämmelser
angående sådana förmåner. Utredningsmannen finner emellertid
icke tillräcklig anledning att frångå nuvarande ordning att sjömanslagen
meddelar grundläggande bestämmelser i ämnet.

Under hänvisning till det anförda och till att ingenting i nuvarande bestämmelser
för de ombordanställda synes ge dessa en mer gynnad ställning
än som är motiverat med hänsyn till den numera uppnådda allmänna levnadsstandarden
i vårt land, förordar utredningsmannen i princip, att sjömanslagens
bestämmelser om sociala förmåner åt sjömän, i de delar där de
nu gäller enbart svenskar, ändras så att de i fortsättningen även blir tilllämpliga
på utländska sjömän. I fråga om rätten till hemresa efter längre tids
tjänstgöring förordas dock viss begränsning. Enligt utredningsmannen bör
annan sjöman än sådan, som är bosatt i de nordiska länderna eller som enligt
särskilt förordnande av Kungl. Maj :t likställs med sjömän från de nordiska
länderna anses tillgodosedd om han befordras till anställningsorten
eller till annan ort med motsvarande rese- och underhållskostnader. Den
närmare argumentationen beträffande de olika förmånerna redovisas i det
följande i anslutning till de berörda lagrummen.

Vad gäller frågan om vilka kostnader den föreslagna reformen skulle
medföra anför utredningsmannen inledningsvis vissa synpunkter. Enligt
vad utredningsmannen kunnat finna har hittills beslut om införande eller utökning
av sociala förmåner åt sjömän icke gjorts beroende av beräkningar,
vilka kostnader den ena eller andra åtgärden kan väntas medföra för redarna
eller statsverket. När det nu överväges att av väsentligen humanitära
skäl fullfölja de sociala anordningarna till att även gälla utländska sjömän,
finnes enligt utredningsmannens uppfattning så mycket mindre skäl
att fästa någon avgörande vikt vid vilka kostnader som kan föranledas
härav. En del av förmånerna har åtminstone för vissa kategorier av sjömän
redan tillförsäkrats dem genom avtal eller praxis, varvid ej tas hänsyn
till nationalitet. Det finns ej grund för att befara att ett genomförande av
likställighet i fråga om här avsedda förmåner skulle medföra orimligt höjda
kostnader i förhållande till rederinäringens resurser.

Utredningsmannen har för bedömning av kostnadsökningen erbållit uppgifter
från utrikesdepartementet om statens utgifter för sådana förmåner åt
sjömän, som helt eller delvis täcks av statsmedel. Vidare har utredningsmannen
utbett sig uppgifter från Sveriges redareförening till belysande av
storleken av de kostnadsökningar, som föranledes av ifrågavarande lagändringar.
Föreningen har emellertid icke funnit det möjligt att lämna uppgifter
vare sig om sådana tjänsteförhållanden för utlänningar inom handels -

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

flottan, som skulle direkt medgiva en beräkning av kostnaderna för sociala
förmåner åt dem, eller om nuvarande kostnader för förmånerna åt svenska
sjömän, varigenom skulle kunna framräknas motsvarande kostnader för utlänningarnas
del. Redareföreningen har hänvisat till att rederiernas bokföring
i allmänhet ej är specificerad efter utgifter för olika sociala förmåner.
Utredningsmannen har emellertid sökt erhålla något begrepp om kostnadsfrågorna
genom att, efter samråd med redareföreningen, ta kontakter med
vissa enskilda rederier, med ett par allmänna sjukkassor samt med vissa
försäkringsföretag.

I betänkandet framhålles först allmänt att det även av andra skäl kan
vara vanskligt att förutse den kostnadsökning, som föranledes av ett likställande
av utländska sjömän med svenska. Sålunda har ett dylikt likställande
i vissa avseenden redan skett genom kollektivavtal eller praxis, vilken
synes något variera olika rederier emellan. Vidare är redarna i stor omfattning
försäkrade mot risker av sådant slag, som berör förmånerna enligt sjömanslagen,
och deras kostnader härför har sålunda ofta formen av försäkringsavgifter.
Härtill kommer, att danska och finska sjömän — vilka representerar
de två vanligaste nationaliteterna bland utländska sjömän — i vissa
hänseenden redan är likställda med svenska sjömän enligt särskilda bestämmelser,
som bygger på ömsesidighet.

Vad härefter till en början angår avsedda ändringar i 18 § tredje stycket
och 28 § tredje stycket, varigenom utländska sjömän likställes med svenska
såvitt gäller lön respektive vård och hemresa vid könssjukdom, konstateras
i betänkandet, att sådan sjukdom vid nuvarande behandlingsmetoder i
allmänhet botas utan att sjömannen behöver vara ledig nämnvärd tid från
arbetet och utan större vårdkostnader. Någon anledning till hemresa på
grund av könssjukdom föreligger sällan. Nu ifrågavarande lagändringar
torde alltså enligt utredningsmannen sakna större betydelse ur kostnadssynpunkt.

I detta sammanhang beröres frågan, vilken kostnadsökning, som kan föranledas
av att bestämmelsen i 28 § fjärde stycket angående vårdkostnaden
för i utlandet kvarlämnad sjöman, som lider av könssjukdom i smittsamt
skede, även göres tillämplig på utländsk sjöman. Med utgångspunkt från
statens utgifter härför under de åtta budgetåren 1953/54—1960/61 finner
utredningsmannen att kostnaden i fråga torde kunna antagas öka med ungefär
5 000 kronor årligen.

Utredningsmannen anför vidare att det icke torde finnas anledning att
räkna med någon nämnvärd kostnadsökning på grund av lagändring, varigenom
likställighet genomföres beträffande tilläggslön till efterlevande efter
sjömän enligt 24 § sjömanslagen. Även vid de större rederierna aktualiseras
endast ett ringa fåtal sådana fall per år.

Större betydelse i kostnadshänseende får det, om även utländska sjömän
får rätt till fri hemresa enligt 26 § efter längre tids tjänstgöring. Av kostnaden
betalar redaren och staten hälften vardera. Enligt upplysningar från
utrikesdepartementet har statens utgifter under de åtta budgetåren 1953/54

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

—1960/61 utgjort i genomsnitt omkring 7 300 kronor per budgetår. Vid beaktande
av att antalet utländska sjömän i stort sett utgör hälften av antalet
svenskar men att å andra sidan reseavstånden kan bli större för de förstnämnda,
kan det enligt utredningsmannen måhända antagas, att kostnaderna
för de fria resorna enligt 26 § kommer att ungefär fördubblas.

Beträffande kostnaderna för hemresor efter fartygs förolyckande enligt
41 §, vilka kostnader bestrides helt av staten, har upplysningar lämnats
från utrikesdepartementet. Enligt dessa har statens utgifter för svenska sjömän
från förlista fartyg under de åtta budgetåren 1953/54—1960/61 utgjort
i genomsnitt omkring 31 000 kronor per budgetår. Även i detta fall kan det
måhända antagas att kostnaderna blir vid pass dubbelt så stora som nu.
Kostnaderna måste emellertid variera väsentligt från år till år, beroende av
antalet förlisningar.

Det framhålles att antalet förlisningar givetvis även är avgörande för
huru kostnaderna blir för ersättningar enligt 42 § för personlig egendom,
som förloras i samband med fartygs förolyckande. Vissa upplysningar, som
lämnats från försäkringsföretag, synes ej kunna tolkas entydigt. Det torde
emellertid icke behöva räknas med någon avsevärd kostnadsökning på grund
av bestämmelsens utvidgning till att även avse utländska sjömän, så mycket
mindre som redan kollektivavtalen torde tillämpas så att rätt till ersättning
för förlust av personlig egendom tillkommer både svensk och utlänning.

Vad slutligen angår förmånerna av fri sjukvård och fri hemresa på grund
av sjukdom enligt 28 § andra stycket torde dessa vara de mest kostnadskrävande
av de i sjömanslagen upptagna förmånerna. Storleken av den
kostnadsökning, som kan föranledas av att den s. k. redarskyddade vårdtiden
efter anställningens upphörande utsträckes till att även för utländsk
sjöman utgöra tolv veckor vid vård i annat land än där han är bosatt, i stället
för nuvarande sex veckor, synes det ogörligt att beräkna någorlunda preciserat.
Utredningsmannen har från ett par rederiföretag inhämtat, alt i
genomsnitt omkring tio procent av där anställda utländska sjömän under
1960 avmönstrats på grund av sjukdom och att av dessa ungefär en fjärdedel
haft en längre sjukdomstid än sex veckor. I varje fall hos ett rederi har
större delen av dessa sjömän varit danska eller finska och sålunda enligt
särskilda bestämmelser (1930 respektive 1927 års kungörelser) redan nu
varit berättigade till sjukvård under mer än sex veckor. Sammanlagt har
ifrågavarande rederier haft anställda mellan tio och femton procent av
samtliga drygt 7 000 utlänningar inom handelsflottan.

Beträffande kostnaderna för hemresor vid sjömans sjukdom enligt 28 §
andra stycket har utredningsmannen icke lyckats erhålla några uppgifter
med önskvärd representativitet.

I betänkandet konstateras sammanfattningsvis att genomförandet av likställighet
mellan utländska och svenska sjömän icke kan väntas medföra
några mera betydande kostnadsökningar utom såvitt gäller vård och möjligen
också hemresa vid sjukdom. Även om kostnadsökningarna samman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

lagt skulle röra sig omkring en halv miljon kronor årligen, synes likväl en
sådan uppoffring till förmån för huvudsakligen sjuka sjömän icke innebära
en större belastning än att sjöfartsnäringen bör kunna bära kostnaderna
härför med de resurser näringen har.

Vad angår frågan om bestridandet av kostnadsökningen framhåller utredningsmannen,
att det från redarhåll knappast kan göras anspråk
på att vid sidan av svenska sjömän ha tillgång till utländska sjömän, vilka
man ej behöver tillgodose med samma sociala förmåner som de svenska.
Sett ur en annan synpunkt kan det med hänsyn till rekryteringen vara till
fördel för redarna att ge även de utländska sjömännen del av förmåner av
de slag det här gäller, exempelvis fri resa hem efter viss tids tjänstgöring.
Enligt utredningsmannens mening talar vad nu anförts närmast för att
kostnadsökningar, som föranledes av ett likställande i sjömanslagen av utländsk
sjöman med svensk, bör belasta redarna.

Å andra sidan, fortsätter utredningsmannen, har som skäl för att staten
bör ta del i kostnaderna för förmånerna åt utlänningar hänvisats till att
även utländsk sjöman på svenskt fartyg betalar skatt till Sverige. Det har
förmenats, att sålunda inflytande skattemedel direkt eller indirekt borde
utnyttjas för nämnda ändamål.

Sjömansskatt skall, bortsett från mindre väsentliga undantag, i princip
erläggas av såväl i Sverige som i utlandet bosatta sjömän — sålunda svenska
såväl som utländska — vilka är anställda i redarens tjänst ombord på
svenskt handelsfartyg. I skatten för svensk sjöman ingår bl. a. även sjukkasseavgift.

Skatten skall av i Danmark, Finland eller Norge bosatta sjömän samt
vissa därmed jämställda sjömän med främlingspass, i likhet med vad som
gäller för svensk sjöman, erläggas enligt särskilda skattetabeller, den ena
för fartyg i fjärrfart och den andra för fartyg i närfart. Sjöman, som icke
skall erlägga skatt enligt tabell, skall erlägga sjömansskatt med 15 procent
av den beskattningsbara inkomsten ombord, oberoende av om fartyget går i
när- eller fjärrfart.

Sjömansskatt skall i princip icke erläggas av den som är skattskyldig i
annat land för sin inkomst ombord på svenskt fartyg. Beskattningsrätten
för sådan inkomst har genom hittills ingångna skatteavtal förbehållits Sverige
beträffande nästan alla de länder, där utländska sjömän inom svenska
handelsflottan hör liemma. Är sjöman bosatt i annat land än sådant med
vilket Sverige har slutit skatteavtal, kan efter ansökan bos sjömansskattenämnden
medgivas befrielse från skatteavdrag, om han är skattskyldig i
bosättningslandet för inkomst förvärvad ombord på svenskt handelsfartyg
och företer intyg härom.

Det kan nämnas, att under år 1960 erlagts sjömansskatt till ett belopp av
sammanlagt omkring 79 milj. kronor, varav 62,2 milj. belöpt på i Sverige
bosatta sjömän, 11,5 milj. på sjömän bosatta i Danmark, Finland och Norge,
1,9 milj. kronor på andra sjömän, som erlagt skatt enligt sjömansskattetabell,
samt 3,4 milj. kronor på sjömän, som erlagt skatt efter 15 procent av
inkomsten, allt i runda tal (sistnämnda skattebelopp är något osäkert).

Gentemot uppfattningen att inflytande sjömansskatt skulle utnyttjas för
att täcka kostnaderna för sociala förmåner åt utländska sjömän kan enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

utredningsmannen anföras, att sjömansskatten icke synes ha sin grund i
tanken på att hos utländska sjömän ta i anspråk medel för användning till
deras fromma i Sverige. Sjömansskatten är ofta grundad på avtal mellan
Sverige och andra länder med syfte att åstadkomma, att medborgare i ett
land, som arbetar i annat land, kommer att beskattas i ettdera landet utan
att dubbelbeskattning sker. Medan svenska statsverket tillföres inkomster
genom att utländska sjömän på svenska fartyg beskattas i Sverige, blir det
å andra sidan lidande på att svenska sjömän på utländska fartyg, i stället
för att beskattas i Sverige och på det sättet bidraga till det svenska samhällets
utgifter, enligt beskattningsavtalen har att betala skatt till det utländska
fartygets hemland. På grund av det här anförda anser utredningsmannen,
att sättet för fördelningen mellan olika länder av skatterna för sjömän —
även om det nu skulle ställa sig gynnsamt för Sverige — icke bör anses utgöra
skäl för att staten skall påtaga sig kostnaderna helt eller delvis för att
utländska sjömän i fortsättningen kommer i åtnjutande av sociala anordningar,
som det redan tidigare ansetts skäligt att tillerkänna svenska sjömän.
Det kan för övrigt principiellt ifrågasättas, om den omständigheten
att sjömän betalar sjömansskatt bör inverka på frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och redarna. Förhållandet vore delvis ett annat, om
det gällde att tillgodoräkna de utländska sjömännen erlagd skatt såsom avgift
till sjukförsäkring. Det ligger i sakens natur, att det närmast skulle
vara den utrikes sjöfarten som skulle gynnas genom att staten påtoge sig
kostnader för de utländska sjömännens sociala förmåner.

I betänkandet behandlas härefter finansieringsfrågan i de olika fallen.
Enligt utredningsmannen synes det naturligt, att redarna, liksom hittills
varit fallet med avseende å svenska sjömän, i fortsättningen också gentemot
utländska sjömän svarar för lön enligt 18 § även vid sådan sjukdom
som utgöres av könssjukdom, för tilläggslön åt efterlevande enligt 24 §
samt för ersättning för förlust av personlig egendom enligt 42 § vid fartygets
förolyckande m. in.

Av kostnader för fri hemresa efter längre tids tjänstgöring enligt 26 §
betalas hälften av redaren och hälften av staten. Även om statens bidrag
till nuvarande kostnader i första hand kan anses motiverat av intresset att
svenska sjömän skall kvarstanna i handelsflottan, föreligger enligt utredningsmannens
åsikt icke tillräckliga skäl att göra någon ändring i fördelningsregeln
i samband med en sådan reform att förmånen i fråga även tillkommer
utländsk sjöman.

Beträffande kostnaderna enligt 28 § andra och tredje styckena för
sjukvård under viss tid efter tjänsteförhållandets upphörande, respektive
sex och tolv veckor, samt för hemresa vid sjukdom, i båda fallen med inräknande
av könssjukdom, erinras om att dessa kostnader nu faller på
redaren ensam. Även om ifrågavarande lagbestämmelser innebär att redaren
har ett längre gående ansvar än andra arbetsgivare, synes detta enligt
utredningsmannen motiverat med hänsyn till den särprägel som utmärker
förhållandena till sjöss, med större sjukdomsrisker och sämre möjligheter
2 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Xr 178

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

lör sjömännen att själva ordna omhändertagandet för vård. Vad särskilt
angår bekostandet av sjukvård bör erinras om att redarna för sina utgifter
härför, såvitt gäller svenska sjömän bosatta i Sverige och utländska
sjömän mantalsskrivna här, har regressrätt gentemot sjukförsäkringen, medan
de däremot icke får någon ersättning därifrån, om de betalar vårdkostnader
för sjömän bosatta i utlandet, å andra sidan utgår redarnas avgifter
till sjukförsäkringen efter en med hänsyn till antalet utlänningar inom
handelsflottan reducerad procentsats. Utredningsmannen finner för sin del
övervägande skäl tala för att nu ifrågavarande vårdkostnader icke heller
då det gäller utländsk sjöman täcks av statsmedel. Beträffande rätten till
fri resa vid sjukdom omnämnes i betänkandet, att gällande kollektivavtal
för de olika befälskategorierna innehåller bestämmelse om att utlänning,
som är bosatt och mantalsskriven i Sverige, vid sjukdom äger rätt till fri
hemresa. Vidare erinras om att sjukvård och hemresa, som föranledes av
yrkesskada, kan bekostas av medel från yrkesskadeförsäkringen.

Kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel för kvarlämnad
sjöman, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, bestrides enligt
28 § fjärde stycket helt av statsmedel för tiden efter det sjömannens
anställning upphört. Det kan visserligen ifrågasättas, om skäl finnes för att
staten skall bekosta här avsedda utgifter under tid, då redaren vid en annan
sjukdom skulle ha svarat för dessa utgifter och även vid smittsam
könssjukdom svarar för sjömans underhåll. Den omständigheten att utländsk
sjöman likställes med svensk, synes emellertid icke i och för sig
utgöra något skäl för att nuvarande grund för bestridandet av här avsedd
kostnad frångås.

Vad slutligen angår kostnaden för fri resa med underhåll för sjöman
efter fartygs förolyckande, enligt 41 §, synes denna enligt utredningsmannen
böra bestridas helt med statsmedel även efter det bestämmelsen utvidgats
till att gälla också utländska sjömän. I betänkandet anmärkes, att
det förekommer, att redare — eller försäkringsföretag — nu betalar kostnader
för hemresor, som företages av utländska sjömän under här avsedda
förhållanden.

I den mån sociala förmåner enligt sjömanslagen täcks av statsmedel, bestrides
utgiften från det under utrikeshuvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare,
för budgetåret 1961/62 anvisat med 150 000 kronor. Även motsvarande
utgifter för utländska sjömän bör enligt utredningsmannen bestridas
från samma anslag. Den härav föranledda merbelastningen torde knappast
bli så stor att den i och för sig behöver föranleda ökning av anslaget i
fråga, vilket är upptaget med runt belopp och för vilket utgiftsbelastningen
synes variera i hög grad från det ena budgetåret till det andra.

Remissyttrandena. Utredningsmannens förslag om likställighet mellan
svenska och utländska sjömän beträffande de aktuella förmånerna har i
princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. I fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

om vissa av de avsedda förmånerna liar emellertid i några remissyttranden
tillstyrkandet begränsats till att gälla utlänningar med anknytning till
Sverige genom bosättning eller längre tids tjänstgöring på svenska fartyg.
Av remissinstanserna framlagda allmänna synpunkter på likställighets- och
kostnadsfrågorna redovisas här. Inställningen beträffande de särskilda förmånerna
redovisas närmare i det följande i anslutning till de olika berörda
lagrummen.

I många yttranden understrykes att starka sociala och humanitära skäl
talar för att den nuvarande särbehandlingen av utländsk arbetskraft bringas
att upphöra. Det framliålles även att en sådan ändring torde underlätta
en för handelsflottan nödvändig rekrytering av utländsk arbetskraft. Svea
hovrätt anför bl. a. följande.

Sjöfarten är en inom svenskt näringsliv betydelsefull faktor som årligen
tillför landet stora belopp. Den svenska handelsflottan kan emellertid icke
inom Sverige erhålla erforderlig arbetskraft utan är i stor utsträckning
hänvisad till att fylla behovet härav genom att anställa utländska sjömän.
Dessa, som sålunda göra en för landets försörjning värdefull insats, ha av
lagstittaren undantagits från åtskilliga av de förmåner som funnits rimliga
och naturliga för de svenska sjömännens del med hänsyn till de särpräglade
arbets- och levnadsförhållandena inom sjömansyrket. Motivet för att
utländska sjömän i vissa avseenden ställts utanför denna särskilda svenska
sociallagstiftning synes huvudsakligen vara, att man ansett att de utländska
sjömännen icke skola erhålla bättre ställning på svenska fartyg än
.svenska sjömän i främmande handelsflottor. Visst fog för att låta utländska
sjömän intaga en undantagsställning förefanns måhända så länge dessa
icke erlade någon skatt till Sverige. Sedan detta förhållande numera ändrats,
finns enligt hovrättens mening icke längre någon saklig grund att ge
utländsk arbetskraft sämre villkor än deras svenska kamrater. Ett sådant
förfaringssätt strider mot de principer som numera få anses vedertagna
på den svenska arbetsmarknaden och mot de grunder som uppbära vår moderna
socialstat. Att utesluta utländska sjömän från just de aktuella förmånerna
är så mycket mindre påkallat, som flertalet av dessa förmåner
hänför sig till situationer där den enskilde sjömannen befinner sig i särskilda
svårigheter.

Utslagsgivande för ställningstagandet i den föreliggande frågan är enligt
socialstyrelsen angelägenheten från social synpunkt av att allt sjöfolk på
svenska båtar kommer i åtnjutande av de föreslagna förmånerna. Socialstyrelsen
framhåller, att styrelsen sedan länge hävdat att den svenska sociallagstiftningen
i görligaste utsträckning bör utformas så, att utländsk arbetskraft,
som är sysselsatt inom svenskt näringsliv, får åtnjuta förmåner,
som är likvärdiga med den inhemska arbetskraftens. Denna uppfattning har,
anför styrelsen vidare, efter hand undanträngt den tidigare inställningen,
att förmåner enligt svensk sociallagstiftning bör utgå till medborgare i främmande
länder endast i den mån dessa länder på motsvarande sätt behandlar
svenska medborgare. Enligt styrelsens uppfattning visar utredningen att det
på ifrågavarande område föreligger starka skäl för att övergå från avtal
om ömsesidighet till lagstiftning om likställighet. Den svenska, starkl exBihang
till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 178

Kungi. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

panderande sjöfartsnäringen är av de i utredningen lämnade uppgifterna
att döma i hög grad beroende av utländsk arbetskraft. Olika behandling av
de enskilda individerna i den arbetsgemenskap som karakteriserar besättningen
på ett fartyg kan låta de uteblivna förmånerna framstå som en
diskriminering av den utländska arbetskraften. Den omständigheten att ett
mycket stort antal nationer är representerade bland sjöfolket i den svenska
sjöfartsnäringen — enligt uppgift 52 nationer -— torde medföra närmast
oöverstigliga svårigheter att genomföra likställighet på ömsesidighetsprincipens
grund.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet — numera
benämnd ILO-kommittén — förklarar att ILO-konventionerna nr 23 angående
hemförskaffning av sjömän och nr 55 angående redares förpliktelser
i fall sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden kan anses ha viss
anknytning till utredningsförslaget. Kommittén konstaterar, att genomförandet
av förslaget icke skulle möjliggöra svensk ratificering av konventionerna
men att antagandet av lagändringarna står i god överensstämmelse
med tankegångar, som funnit uttryck i dessa. Kommittén uttalar vidare
att den föreslagna reformen skulle stå i god samklang med den uppfattning
som numera i vårt land i vidgad utsträckning kommer till uttryck i fråga
om utländska medborgares rätt att åtnjuta sociala förmåner.

Under hänvisning bl. a. till strävandena till större likformighet i den internationella
sociallagstiftningen finner arbetsmarknadsstyrelsen det motiverat
att man i största möjliga utsträckning utformar de sociala villkoren
lika för alla arbetstagare inom den svenska handelsflottan oberoende av
vederbörandes nationalitet. Styrelsen framhåller att den del av arbetsmarknaden
varom här är fråga i hög grad är av internationell karaktär och
att utbytet av arbetskraft nationerna emellan är av den största betydelse.
Utbytet av arbetskraft har framförallt ägt rum mellan de traditionella sjöfartsnationerna.
På senare tid har emellertid utbytet vidgats allt eftersom
andra nationer bedrivit handelssjöfart i större omfattning och de internationella
kommunikationerna ökat.

För den svenska sjöfartsnäringens del har det på grund av arbetskraftssituationen
inom landet åren efter andra världskriget varit en tvingande
nödvändighet att till mycket stor del rekrytera arbetskraft från utlandet.
Detta belyses av utlänningsstatistiken, som visar en stigande rekrytering av
utlänningar inom svensk sjöfart. I anslutning härtill lämnar styrelsen följande
uppgifter.

Från år 1950, då de den 1 januari arbetsanmälda utlänningarnas antal
inom sjöfarten var 4 120, har antalet utlänningar stigit till 6 055 den 1 januari
1955 och 6 735 den 1 januari 1960. Den 1 januari 1962 var antalet
arbetsanmälda utlänningar 8 007. Naturligt nog dominerar de nordiska sjömännen
med 2 420 den 1 januari 1950, 3 857 den 1 januari 1955, 4 336 den
1 januari 1960 och 4 595 den 1 januari 1962. Mer än hälften av de i den
svenska handelsflottan sysselsatta utlänningarna utgöres sålunda av sjömän
från de nordiska länderna och omfattas av Nordiska rådets strävanden

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

till likställighet mellan nordiska sjömän. Den övriga delen utgöres av
sjömän huvudsakligen hemmahörande i de västeuropeiska länderna.

Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbnndet, Svenska stewardsföreningen
och Sveriges fartygsbefälsförening — i det följande benämnda
organisationerna — uttrycker i ett gemensamt yttrande, i vilket
Tjänstemännens centralorganisation instämmer, såsom företrädare för det
svenska sjöfolket av olika grader sin stora tillfredsställelse över att diskrimineringen
av utländska sjömän i den svenska handelsflottan föreslås upphävd.
Organisationerna finner också angeläget att starkt understryka, vad
som i motiveringen för lagförslaget framhålles, nämligen att inga bärande
skäl finnes för att sjömän av annan nationalitet, som tar arbete inom vår
handelsflotta, framdeles skall vara sämre ställda i fråga om förmåner
av olika slag än som anses skäliga för de svenska sjömännens del. Detta står
icke, som det vidare heter i motiven, i god samklang med arbetet på socialt
framåtskridande, internationell utjämning och liberalisering inom befolkningspolitiken.
Organisationerna hävdar att det är nödvändigt att anlita
lagstiftningsvägen för att uppnå likställighet mellan utländska och svenska
arbetstagare till sjöss och anför därvid följande.

När det gäller formerna för att bereda utländska sjömän de förmåner
enligt sjömanslagen, som nu ej är gällande för dem, bör framhållas nödvändigheten
av att dessa förmåner tillförsäkras dem genom ändrad lagstiftning.
Visserligen borde det väl, som antydes i betänkandet, kunna tänkas
att dessa förmåner blir reglerade genom kollektivavtal mellan respektive
parter utan att sjömanslagen ändras, men detta är en utväg som utan
framgång prövats av organisationerna vid avtalsförhandlingar för några år
sedan.

Även enligt Landsorganisationens uppfattning måste de sociala förmåner
det här är fråga om tillförsäkras de utländska sjömännen genom ändringar
i lagstiftningen. De grundläggande bestämmelserna i ämnet bör alltså, som
hittills, meddelas genom sjömanslagen.

Utrikesdepartementets rättsavdelning ger också med följande motivering
företräde åt lagstiftningsvägen framför de i betänkandet diskuterade lösningarna
via ömsesidighetsavtal eller kollektivavtal.

Vad först angår frågan om avslutande av ömsesidighetsavtal må understrykas,
att denna väg enligt rättsavdelningens mening icke synes praktiskt
genomförbar redan av den anledningen att det icke torde vara möjligt att
sluta ömsesidighetsavtal — i vart fall icke avtal som skulle uppfylla kravet
på utländsk sjömans åtminstone huvudsakliga likställighet med svensk sjöman
enligt sjömanslagen — med alla de länder som skulle komma i fråga;
fullständigt genomförd ömsesidighet skulle i själva verket förutsätta att
främmande länders sjömanslagstiftning inrymde i allt väsentligt enahanda
förmåner som den svenska lagen. Därtill kommer att tillämpningen av en
rad ömsesidighetsavtal med av uppenbara skäl varierande innehåll i fråga
om utgående förmåner skulle ställa departementet och utlandsmyndigheterna,
särskilt de olönade konsulerna, inför utomordentliga svårigheter.------

Vad en reglering genom kollektivavtal mellan parterna beträffar må blott

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

anmärkas, att genom en sådan ordning skulle i vart fall likställighet beträffande
sådana förmåner, som utgå av statsmedel, näppeligen kunna
uppnås.

Till de remissinstanser, som för likställighet i fråga om vissa förmåner
vill uppställa särskilda krav på utlännings anknytning till Sverige, hör sjöfartsstyrelsen.
Styrelsen säger sig i princip kunna tillstyrka utredningens
praktiska förslag såvitt avser sådana på svenska fartyg tjänstgörande utlänningar,
som har viss anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Ett
dylikt ställningstagande synes styrelsen väl harmoniera med ett genomgående
drag i svensk sociallagstiftning, nämligen att utlänning, som är bosatt
i Sverige, kommer i åtnjutande av samma sociala förmåner och rättigheter
som svenska medborgare. Detsamma bör skäligen även gälla förmåner och
rättigheter enligt den särskilda sociallagstiftningen för sjömän, sjömanslagen.
Så är förhållandet i Norge, vars sjömanslag i övrigt nära överensstämmer
med den svenska, och så bör enligt sjöfartsstyrelsens mening gälla även
i Sverige. Kravet på bosättning i Sverige kan enligt styrelsen emellertid med
hänsyn till sjöfartens speciella karaktär vara svårt att uppfylla för utländska
sjömän även om de i en följd av år tjänstgjort på svenska fartyg. Sådan
tjänstgöring bör därför enligt sjöfartsstyrelsens mening jämställas med bosättning
i Sverige såvitt avser sjömanslagens tillämplighet å utländska sjömän.
Sådan med bosättning jämförlig anknytning till Sverige synes böra
anses föreligga icke blott om utlänningen tjänstgjort i svenskt fartyg viss
tid, som synes böra stå i skälig relation till den tidsperiod, som erfordras
för att utlänning skall bli delaktig av sociala förmåner vid vistelse i Sverige,
utan även om han under lång tid med viss regelbundenhet tjänstgjort på
svenska fartyg. Utländsk sjöman, som på grund av bosättning eller viss tids
tjänstgöring på svenska fartyg likställes med svensk sjöman i vad avser sjömanslagen,
bör ha möjlighet att såsom en formell bekräftelse på sin ställning
inskrivas vid svenskt sjömanshus och tilldelas svensk sjöfartsbok.

I fråga om utländska sjömän utan den angivna anknytningen anför styrelsen.

Vad åter beträffar sådana utländska sjömän, som endast rent tillfälligt
tjänstgör i ett svenskt fartyg, ligger frågan om deras generella likställande
med svenska sjömän annorlunda till. Allmänt sociala och humanitära skäl
talar för sådant likställande i många av de av utredningen angivna fallen.
Men att i alla avseenden helt likställa en utländsk sjöman, som endast tillfälligt
tjänstgör i ett svenskt handelsfartyg i internationell fart, med en
svensk medborgare eller en i Sverige bosatt utlänning, skulle i vissa fall kunna
leda till orimliga och uppenbarligen icke ifrågasatta konsekvenser. Argumentet
att rekryteringsskäl talar för förbättrande av de tillfälligt anställda
utlänningarnas "sociala förmåner synes icke bärande. Mera angeläget torde
vara att "inrikta ansträngningarna på förbättrad rekrytering av svenskt kvalificerat
sjöfolk till den svenska handelsflottan.

Liknande synpunkter om indelning av utlänningarna i olika grupper allt
efter graden av anknytningsmoment till Sverige återkommer i yttrandena

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

från redareföreningen och 1957 års bemanningsntredning. I redareföreningens
yttrande, i vilket Sjöassnradörernas förening instämmer, beröres först
vissa förhållanden som enligt redareföreningen talar för att man även med
en i princip välvillig inställning bör gå fram med en viss försiktighet. Föreningen
hänvisar sålunda till kostnadsökningen, önskvärdheten av reciprocitetsprincipens
tillämpning, lagtekniska svårigheter samt att de övriga nordiska
länderna icke likställt utländska och inhemska sjömän, även om man
i Norge på en del punkter företagit sådana ändringar i sjömanslagen, som
gått i denna riktning. Härefter framhåller föreningen att man bör beakta,
att de utlänningar, som tjänstgör inom den svenska handelsflottan, icke utgör
en enhetlig grupp. Det är icke utan vidare givet, att sjömän från de nordiska
länderna eller här i riket bosatta sjömän av utländsk nationalitet skall
helt likställas med övriga utlänningar, av vilka många endast tillfälligt gästspelar
inom den svenska sjöfartsnäringen. Redareföreningen har icke något
att erinra mot att de utländska sjömän, som är bosatta i Sverige — t. ex.
vissa baltiska flyktingar — i princip likställes med svenska sjömän. Detta
skulle kunna ske genom en ändring av 87 § sjömanslagen. I och för sig
kunde man även tänka sig motsvarande likställighet för sådana utländska
sjömän, som visserligen icke är bosatta här i riket men genom längre tids
tjänstgöring i svenska handelsflottan fått viss anknytning till vårt land. Föreningen
anför vidare bl. a. följande rörande frågan om öinsesidighetsavtal eller
lagstiftning.

I fråga om sjömän, hemmahörande i de övriga nordiska länderna, förutsätter
Redareföreningen, att det arbete, som bedrives av Nordiska rådet,
skall leda till att hithörande frågor lösas genom konventioner mellan de nordiska
länderna. I och för sig vore det önskvärt, om dylika konventioner kunde
komma till stånd även med övriga länder. Detta torde dock icke vara
praktiskt genomförbart, bl. a. av det skälet, att den stora mångfalden konventioner
antagligen skulle få delvis olikartat innehåll och att alltför betydande
praktiska tillämpningssvårigheter därför skulle uppkomma.

Man torde därför för övriga utländska sjömän — sålunda de, som icke
äro bosatta i Sverige eller äro nordiska medborgare — få söka ett arrangement
inom ramen för de skilda detaljbestämmelserna i sjömanslagen. I vissa
hänseenden kan det därvid vara befogat att likställa även dylika utländska
sjömän med svenska sjömän. Beträffande andra bestämmelser föreligga
däremot icke skäl till dylik likställighet och härtill kommer, att man just
i fråga om dessa utländska sjömän möter speciella lagtekniska svårigheter.

Bemanningsutredningen har i anslutning till sitt ställningstagande till utredningsmannens
förslag beträffande rätten till hemresa efter längre lids
tjänstgöring (26 §) framlagt följande synpunkter som berör den nu avhandlade
frågan.

De på handelsflottan tjänstgörande utländska sjömännen kunna uppdelas
i två stora huvudgrupper. En grupp torde kunna inrymmas under rubriken
»internationella sjömän» eller s. k. uteseglare, d. v. s. sjömän som för kort
tid eller för viss resa tager anställning på ett fartyg tillhörande för honom
främmande nation. Denna grupp omfattar sjömän av vitt skilda nationaliteter
och tillhör ej sällan nationer, som icke betraktas som sjöfartsnationer.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Dessa sjömän ha icke någon närmare eller fastare anknytning till den svenska
sjöfarten.

Den andra huvudgruppen utlänningar utgöres till övervägande del av nordiska
sjömän, som av skilda anledningar börjat segla i svenska fartyg, och
dessutom av statslösa sjömän som uppehålla sig i Sverige och som yrkesmän
sökt och söker anställning inom vår handelsflotta. Till denna grupp
får vidare räknas bl. a. ett betydande antal spanska sjömän som i många
fall lullgjort mångårig tjänst i vissa rederier. Sjömännen inom denna grupp

— som för övrigt är mycket talrikare än gruppen »internationella sjömän»

— ha genom sin nordiska nationalitet, sin bostad i landet eller eljest genom
långvarig tjänst dokumenterat samhörighet med den svenska sjöfarten och
utgöra utan tvekan en kader, som den svenska rederinäringen har att räkna
med för handelsflottans bemanning, särskilt som i denna grupp ingår
ett betydande antal sjömän i befälsställning.

Skilda skäl tala för att sjömännen tillhörande den sistnämnda gruppen
borde tillerkännas samtliga de förmåner som enligt sjömanslagen "tillkommer
svensk sjöman, bl. a. dels möjligheterna att förverkliga tanken på en
nordisk arbetsmarknad, dels att giva de statslösa inom landet mantalsskrivna
sjömännen en bättre ställning, samt dels att giva utländska sjömän som
längre tid gjort tjänst på svenska fartyg en fastare anknytning till vår sjöfart.
Hithörande spörsmål skulle möjligen kunna lösas genom att dessa sjömän
efter prövning i särskild ordning bleve inskrivna vid svenskt sjömanshus
och innehavare av svensk sjöfartsbok samt att sådan sjömanshusinskrivning
skulle betraktas som mantalsskrivning här i riket. Utländska sjömän
so in under längre tid tjänstgjort i svenska fartyg skulle på detta sätt
automatiskt komma i åtnjutande av de förmåner, som svenska sjömän äro
tillförsäkrade enligt sjömanslagen, och härigenom bliva bättre likställda
med den utländska arbetskraft som numera i betydande utsträckning sysselsättes
inom andra delar av svenskt näringsliv.

Kostnadsfrågan beröres i några yttranden. Svea hovrätt framhåller,
att hovrätten vid sitt ståndpunktstagande icke tagit hänsyn till den genom
reformen uppkommande kostnadsökningen, enär denna undandrager
sig hovrättens bedömande.

Även om vissa argument kan anföras för utredningsmannens förslag att
nuvarande grunder för kostnadsfördelningen mellan redarna och statsverket
ej skall ändras finner hovrätten för Västra Sverige att det i någon mån
synes ovisst om argumenten väger så tungt att fördelningen på alla punkter
kan anses rimlig. Hovrätten anför bl. a.

Även om — såsom utredningsmannen utvecklat — sjömansskatten icke
synes grundad i tanken, att hos utländska sjömän skulle tagas i anspråk
medel för användning till deras fromma i Sverige, synes det svårt att åberopa
deras skattskyldighet till svenska staten som ett skäl för likställighet,
därest man icke samtidigt vill ålägga staten några mera väsentliga förpliktelser
mot den skattskyldige. Emellertid vilar, såsom nyss framhållits, principen
om likställighet även på andra överväganden än dem som avse skyldigheten
att erlägga sjömansskatt. De föreslagna reformerna kunna vidare
tänkas främja handelsflottans rekrytering och därmed också redarnas intresse.
Ytterligare kommer i betraktande, att redarens utgifter för sociala
förmåner av detta slag till större delen kunna täckas av försäkring; detta
gäller sålunda kostnader för vård och underhåll av sjöman i land vid sjukdom
eller skada samt för sjömans resa med underhåll till hans hemort vid

Knngl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

sjukdom eller skada eller efter fartygs förolyckande. Det torde därför icke
beliöva befaras, att omkostnader av detta slag ens under ogynnsamma omständigheter
skulle innebära något mera allvarligt hot mot mindre rederiföretags
ekonomi.

Frågan om de utvidgade förmånerna för utländska sjömän i föreslagen
omfattning bör bekostas av redaren framstår enligt hovrätten som särskilt
tveksam beträffande den föreslagna ändringen av 28 § andra stycket rörande
utsträckning av vårdtiden. Även om det kan medföra vissa tekniska
komplikationer att avpassa ett statsbidrag för vård av utländska sjömän
efter skillnaden i kostnadsavseende mellan redarens utgifter för utländska
och svenska sjömän synes det dock hovrätten rimligt att utgifterna i fråga
fördelas mellan staten och redaren efter någon lämplig kvot.

Kostnadsökningen torde enligt socialstyrelsen knappast kunna beräknas
motsvara mer än något fåtal promille av sjöfartsnäringens löneutgiftei. I
betraktande härav synes ökningen knappast kunna innebära någon större
belastning för sjöfartsnäringen även om denna näring ensam skulle bära ökningen.
Styrelsen påpekar, att utredningsmannen funnit flera skäl tala för
att de kostnader som den föreslagna reformen kan medföra bör belasta sjöfartsnäringen
ensam. Socialstyrelsen, som delar uppfattningen att sjömansskatten
icke bör tagas i anspråk för nu ifrågavarande ändamål, vill tillägga
att kostnaderna för författningsenliga åtgärder till skydd för arbetstagare
enligt arbetarskyddslagen och lagen om yrkesskadeförsäkring helt åvilar
arbetsgivaren. Staten har endast påtagit sig vissa kostnader för administrationen.
Det anförda talar enligt socialstyrelsens mening för att ifrågavarande
kostnader helt bör åvila sjöfartsnäringen. Socialstyrelsen anser dock
att utredningsmannens ståndpunkt i förevarande fall, då de ifrågasatta lagändringarna
endast syftar till likställighet mellan svenska och utländska sjömän,
tills vidare kan godtagas. Styrelsen vill emellertid förorda att man i ett
vidare sammanhang företar en översyn av sjömanslagens ifrågavarande bestämmelser.
Styrelsen anför.

Den omständigheten att sjömanslagen har att i avsevärd utsträckning
ersätta bestämmelser i kollektivavtal och i enskilda tjänsteavtal medför att
lagens bestämmelser snabbt föråldras. De tio år, som förflutit sedan sista
lagrevisionen, har medfört sådana förändringar i arbetslivet, i sociallagstiftningen
och i samhällslivet över huvud taget att det synes befogat att man
företar en ny allmän översyn av lagens bestämmelser. Socialstyrelsen vill
förorda att en dylik översyn nu företages. Härvid bör även de ovan berörda
bestämmelserna om statliga bidrag beaktas.

Redareföreningen betonar att önskemålet att bereda största möjliga sociala
förmåner åt utländska sjömän på svenska fartyg givetvis får vägas
mot de kostnader för rederinäringen och statsverket, som är förbundna härmed.
Kostnadsfrågan har, anmärker föreningen, i betänkandet icke närmare
utretts. Till förebyggande av missförstånd vill föreningen dock framhålla,
att föreningen icke anser denna omständighet på något sätt kunna läggas
utredningsmannen till last. Det torde nämligen vara omöjligt att få fram ens
ungefärliga siffror beträffande den kostnadshöjande effekten av vissa av de

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

åtgärder, som föreslås i betänkandet. Att kostnaderna i flera hänseenden
blir betydande, är dock ställt utom allt tvivel. Föreningen uttalar vidare bl. a.
att ett utvidgande av vårdnadsplikten enligt 28 § från 6 till 12 veckor skulle
medföra en väsentlig ökning av rederiernas redan nu stora kostnader för
sjuka sjömän.

I likhet med utredningsmannen understryker utrikesdepartementets rättsavdelning
att det är utomordentligt vanskligt att bedöma storleken av den
kostnadsökning som den föreslagna likställigheten mellan utländska och
svenska sjömän måste medföra. Utredningsmannens beräkning av kostnadsökningen
för statsverkets del synes rättsavdelningen, ehuru ytterst
approximativ, icke orealistisk. Rättsavdelningen önskar dock betona, att
ökningen kan bli avsevärt större, beroende på faktorer som idag ej kan
överblickas.

Rättsa\delningen erinrar om att i årets statsverksproposition under tredje
huvudtiteln anmälts att, därest ändringar i sjömanslagen genomföres i syfte
att förbättra utländska sjömäns förmåner enligt sjömanslagen, ytterligare
kostnader kommer att uppstå, vilka i förekommande fall torde få belasta
anslaget »Gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare».
Vid en bedömning av frågan om de ökade statsutgifter, som den
föreslagna likställigheten kommer att medföra påpekas det vidare, får icke
bortglömmas, att den ökade arbetsbelastning, som kan förutses för utrikesförvaltningens
vidkommande om likställigheten genomföres, kan nödvändiggöra
viss personalförstärkning såväl på sjöfartskonsulaten som inom utrikesdepartementets
konsulära byrås sjöfartssektion.

Departementschefen. Under åren efter andra världskriget har den svenska
handelsflottan ökat väsentligt i omfattning och undergått betydande strukturella
förändringar. Utvecklingen har i fråga om fartygens storlek inneburit
en alltmera markerad förskjutning mot större enheter. Beträffande fartygens
användning utvisar sjöfartsstatistiken att det svenska handelstonnaget
i allt högre grad kommit att sysselsättas i fart huvudsakligen mellan
utländska hamnar.

Nu berörda förhållanden har även medfört förändringar i fråga om handelsflottans
bemanning. Den omständigheten att tonnaget i betydande utsträckning
befinner sig i främmande farvatten har helt naturligt liksom
den rådande arbetskraftssituationen i Sverige under efterkrigsåren bidragit till
den stigande rekryteringen av utlänningar inom svensk handelssjöfart.

Vid tiden för tillkomsten av 1952 års sjömanslag utgjordes bemanningen
i den svenska handelsflottan till en fjärdedel av utländska sjömän. I dag tio
år senare har andelen utländska sjömän vuxit ytterligare något och utgör
omkring en tredjedel av hela antalet ombordanställda.

Det är mot bakgrunden av utvecklingstendenserna på det sociala området
och det nu tecknade läget i fråga om den utländska arbetskraftens anyändnmg
inom den svenska sjöfartsnäringen som man får se de framförda
önskemålen att utländsk sjöman skall likställas med svensk såvitt gäller

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

vissa i sjömanslagen lagfästa förmåner av social karaktär. Dessa förmåner
—- sjuklön vid arbetsoförmåga till följd av könssjukdom, tilläggslön till avliden
sjömans efterlevande hustru eller barn under 16 år, fri hemresa med
underhåll efter längre tids tjänstgöring, tolv veckors fri sjukvård i utlandet
(för utländsk sjöman sex veckor), fri hemresa med underhåll vid sjukdom,
fri sjukhusvård m. m. i utlandet i händelse av könssjukdom i smittsamt
skede samt fri hemresa med underhåll och ersättning för förlust av personlig
egendom vid fartygets förolyckande — tillkommer för närvarande endast
svensk sjöman. Enligt sjömanslagen kan emellertid Kungl. Maj :t under
förutsättning av ömsesidighet förordna att vad som gäller till förmån för
svensk sjöman skall tillämpas också beträffande utländsk sjöman. Samtliga
törmåner kan alltsa redan nu tillerkännas utländsk sjöman, men, eftersom
stadgandet bygger på ömsesidighetsprincipen, endast om sjömannens
hemland ger svensk sjöman samma förmåner.

Utvecklingen torde emellertid ha visat att ett fasthållande vid ömsesidighetsprincipen,
i varje fall såvitt gäller de aktuella förmånerna, icke synes
ägnat att leda till nämnvärda positiva resultat; vägen via avtal om ömsesidighet
torde för övrigt överhuvud icke vara framkomlig i fråga om medborgare
i länder som saknar handelsflotta. Det bör också beaktas, att huvudskälet
för den nuvarande ordningen — vilket torde ha varit att utländska
sjömän icke skulle erhålla bättre ställning på svenska fartyg än svenska
sjömän i de utländska handelsflottorna — icke synes väga lika tungt då
endast få svenska sjömän tjänstgör i främmande länders handelsflottor
under det att den svenska handelsflottan sedan en längre tid, såsom framgår
av vad tidigare anförts, haft ett mycket starkt inslag av utländsk arbetskraft.

Det förslag om likställighet som nu framlagts har också den innebörden
att man övergår från systemet med avtal om ömsesidighet till lagstiftning
om likställighet. Förslaget har i det stora hela vunnit gillande vid remissbehandlingen.
De invändningar som från några håll, bl. a. sjöfartsstyrelsen
och redareföreningen, framförts och som redovisas närmare i det följande
i anslutning till de olika lagrummen, hänför sig till frågan om beträffande
vissa av de aktuella förmånerna skall uppställas särskilda krav såsom längre
tids tjänstgöring i den svenska handelsflottan eller bosättning i de nordiska
länderna för att den utländske sjömannen skall bli likställd. I det av
utredningsmannen framlagda förslaget har i detta hänseende icke förordats
annat än en begränsning i fråga om hemreserätten enligt 26 § sjömanslagen
vid avgang från tjänst efter anställning två år i följd på samma fartyg eller
hos samma redare. Enligt utredningsförslaget bör annan sjöman än sådan,
som är bosatt i de nordiska länderna eller som enligt särskilt förordnande av
Kungl. Maj :t likställts med sjömän från de nordiska länderna, anses tillgodosedd
om han befordras till anställningsorten eller annan ort dit resan
kan ske till motsvarande kostnad. I övrigt har likställighetsprincipen genomförts
i förslaget i full utsträckning.

Redan vid 1961 års behandling av den föreliggande frågan framhölls särskilt
av riksdagen att de aktuella bestämmelserna avsåg just sådana för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 1962

måner som utgår i särskilt bekymmersamma situationer för den enskilde.
Det kan finnas anledning att i detta sammanhang ytterligare understryka
detta förhållande. Att beträffande förmåner av den natur att det merendels
är fråga om ett akut hjälpbehov indela de utländska sjömännen i olika kategorier,
såsom ifrågasatts, står icke i överensstämmelse med den grundtanke
om arbetskraftens likställdhet som man velat se uttryckt genom reformen.
En sådan kategoriindelning skulle kunna ge anledning till samma kritik
som riktats mot bestämmelserna i deras nuvarande utformning. Ej heller
finnes någon motsvarighet till en sådan differentiering i de stadganden i
sjömanslagen som nu tillförsäkrar såväl svensk som utländsk sjöman förmåner
av social karaktär, bl. a. den så sent som förra året införda regeln
om likställighet i fråga om rätt till lön under arbetslöshet till följd av fartygets
förolyckande. I fråga om hemreserätten enligt 26 § sjömanslagen torde
i huvudsak samma synpunkter kunna anläggas; vid stadgandets tillkomst
år 1952 befanns hemreserätten vara en utpräglat social förmån. Visserligen
föreligger icke här någon omedelbar nödsituation men å andra sidan bör
beaktas att för stadgandets tillämpning kräves bl. a. längre tids tjänstgöring,
två år i följd, på samma fartyg eller hos samma redare. Med ett villkor av
sådan karaktär kan ej heller i detta fall skäl anses föreligga för ett avsteg
från likställighetsprincipen.

Jag vill alltså i likhet med det alldeles övervägande antalet remissinstanser
tillstyrka en reform i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförslaget.
Emellertid anser jag att likställighetsprincipen såvitt gäller de aktuella
förmånerna bör accepteras helt, sålunda även i det nyssnämnda fallet där
viss begränsning förordats i utredningsförslaget. Principen bör följaktligen
vara den att allt sjöfolk på svenska fartyg kommer i åtnjutande av de
ifrågavarande förmånerna.

Vad gäller kostnadsfrågan har såväl i utredningsföreslaget som vid remissbehandlingen
understrukits svårigheten att bedöma den kostnadsökning
som kan föranledas av reformen. Från redarehåll har närmare uppgifter
till belysning av kostnadsfrågan icke stått att få. Utredningsmannen har icke
heller på andra grunder kunnat framlägga något siffermaterial som mera
preciserat anger reformens betydelse för rederinäringens omkostnader vid
oförändrad kostnadsfördelning mellan näringen och statsverket. Det föreliggande
materialet ger dock skäl utgå från att kostnadsökningen för rederinäringen
blir förhållandevis måttlig. Utgiftsökningen för statens del vid
oförändrade grunder för kostnadsfördelningen har beräknats uppgå till något
mer än 40 000 kronor årligen.

Utredningsmannens ståndpunkt att de nuvarande grunderna för kostnadsfördelningen
ej bör ändras i detta sammanhang kan jag biträda. Frågan om
en eventuell ändring härvidlag bör emellertid såsom socialstyrelsen förordat
lämpligen ånyo upptagas i samband med en mera allmän översyn av sjömanslagens
bestämmelser. De statliga merutgifterna torde såsom föreslagits
i årets statsverksproposition under tredje huvudtiteln få belasta förslagsanslaget
»Gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare».

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

De särskilda förmånerna
18 §.

Betänkandet. I betänkandet erinras om att den nuvarande bestämmelsen
att svensk sjöman får åtnjuta sjuklön vid könssjukdom är utformad som
ett undantag från regeln att sjuklön ej tillkommer sjöman, om han ådragit
sig sjukdom uppsåtligen eller genom grovt vållande. Med utgångspunkt
från att det icke längre synes tidsenligt att räkna könssjukdom som självförvällad
torde enligt utredningsmannen den åsyftade likställigheten mellan
svenska och utländska sjömän böra åvägabringas genom att könssjukdom
överhuvud icke särskilt nämnes i 18 § tredje stycket utan betraktas
som icke självförvållad sjukdom i allmänhet.

Utredningsmannen åberopar samma skäl för motsvarande ändring i det
liknande stadgandet i 28 § tredje stycket rörande rätt till fri sjukvård
och fri hemresa vid könssjukdom.

Remissyttrandena. Från remissinstanserna framföres ej någon erinran mot
att utländsk sjöman likställes med svensk i förevarande avseende. Beträffande
formen för genomförandet av sådan likställighet har emellertid invändningar
framställts mot utredningsmannens förslag. Svea hovrätt anför
bl. a.

---Det åsyftade resultatet skall således enligt förslaget uppnås genom
att lagrummen tolkas med utgångspunkt från en annan uppfattning
rörande könssjukdomar än den lagen ursprungligen byggt på. Även om
dessa sjukdomar numera betraktas annorlunda än förr, finns det dock uppenbarligen
fall, där även enligt nutida uppfattning sjukdomen måste anses
ha ådragits genom grov vårdslöshet, och det är naturligtvis icke avsett
att vare sig en svensk eller en utländsk sjöman skall betagas rätt till ersättning
i dylika fall. Hovrätten vill därför föreslå att undantagsstadgandena
rörande könssjukdomar bibehållas men att begränsningarna däri till svenska
sjömän utgå, så att även utlänningar omfattas av stadgandena.

Liknande invändningar framföres av hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen,
sjöf artsstyrelsen, bemanningsutredningen och arbetstagarorganisationerna.

Departementschefen. I överensstämmelse med utredningsmannens förslag
förordar jag alt den i förevarande hänseende rådande skillnaden mellan
svenska och utländska sjömän upphäves. Den avsedda likställigheten i fråga
om rätten till lön vid könssjukdom enligt bestämmelsen i tredje stycket av
denna paragraf liksom i fråga om rätten till sjukvård och fri hemresa vid
könssjukdom enligt den liknande bestämmelsen i 28 § tredje stycket har
utredningsmannen velat genomföra endast genom att ur lagrummen utmönstra
särbestämmelserna om könssjukdom. Såsom framhållits vid remissbehandlingen
torde denna metod för att ernå det åsyftade resultatet
icke vara tillfredsställande. Ändringen bör lämpligen verkställas genom att
orden »sjömannen är svensk och» uteslutes ur författningstexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

24 §.

[ paragrafens andra stycke i dess gällande lydelse upptages en bestämmelse
om skyldighet att utge tilläggslön för en månad till efterlevande efter
svensk sjöman. I enlighet med utredningsmannens vid remissbehandlingen
utan erinran lämnade förslag har det i lagrummet stadgade förbehållet att
sjömannen skall vara svensk uteslutits.

26 §.

Betänkandet. Utredningsmannen anmärker inledningsvis, att vid ett likställande
av utländsk sjöman med svensk i fråga om bestämmelserna i
26 §, 28 § andra och fjärde styckena samt 41 § bl. a. bör övervägas om
och hur de nuvarande begreppen »i utlandet» eller »utom riket» samt
»hemort» behöver modifieras i sammanhanget.

Såvitt gäller bestämmelsen i 26 § om fri hemresa från utlandet efter
längre tids tjänstgöring synes någon tvekan kunna råda om och på vilket
sätt denna bestämmelse bör utsträckas till att gälla även utländska sjömän.
Förutom att nuvarande bestämmelse är motiverad av sociala och humanitära
skäl, torde den även vara av betydelse med hänsyn till önskemålet
att rekryteringen skall underlättas eller kanske snarare att lämpliga
svenska sjömän skall förmås att, med tanke på möjligheten att efter viss
lid kostnadsfritt få resa hem, kvarstanna i tjänst inom svenska handelsflottan,
vilket kan vara önskvärt också från beredskapssynpunkt. Genom möjligheterna
att resa hem underhålles överhuvud känslan av samhörighet
med hemlandet. Beträffande utländska sjömän gör sig icke helt samma
synpunkter gällande. Särskilt en del utländska sjömän, som tar anställning
på fartyg i utomeuropeisk fart, saknar fast förankring i något land.
Om en sådan sjöman önskar komma till en plats, som han betraktar som
sin hemort, har han för övrigt möjlighet att påmönstra ett fartyg med
lämplig destination. Trots vad sålunda anförts har utredningsmannen likväl,
av farhågor för att en sämre behandling av utländska sjömän i förevarande
hänseende skulle visa sig orättvis och stötande, när man kommer
till de särskilda fallen, stannat för att förorda, att fri resa efter längre tids
tjänstgöring skall tillkomma alla sjömän, delta i synnerhet som sådan förmån
redan nu genom anställningskontrakt torde tillförsäkras en del utländska
sjömän.

Om en utländsk sjöman likställes med svensk, torde enligt utredningsmannens
mening det avgörande för om fri resa skall tillkomma sjömannen
icke böra vara att han avgår i vad som är utland i förhållande till Sverige,
utan att avgången sker i annat land än det som är hans hemland. Härvid
uppkommer frågan om man bör räkna efter nationaliteten eller bosättningen.
Nuvarande 26 § sjömanslagen synes utgå från att sjömannen har
både sitt medborgarskap och sin hemort i Sverige (där en svensk sjöman
har sin hemort annorstädes än i Sverige, synes han i praktiken erhålla
fri resa till närmaste svenska hamn). Om nu det svenska medborgarskapet
skall upphöra att vara förutsättning för fri hemresa, finner utredningsman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

nen det naturligt, att såsom hemland för sjöman, han må vara svensk eller
utlänning, räknas det land där han är bosatt. En sådan tillämpning synes
häst överensstämma med förmånens syfte, nämligen att underlätta för
sjömannen att vara tillsammans med sin familj. Det kan erinras om att
norska sjömanslagen ger fri resa åt sjöman med bostad i Norge — oavsett
nationalitet — som tjänstgör på fartyg i utrikes fart. Fri hemresa bör enligt
det nyss sagda tillkomma sjöman, om han avgår från sin tjänst i annat
land än där han är bosatt, men icke eljest, sålunda ej heller om svensk
sjöman med bostad i annat land lämnar tjänsten vid besök i detta senare
länd, men däremot om han avgår vid besök i Sverige.

Förutsättning för rätt till fri resa bör liksom hittills vara att sjöman
varit i tjänst å fartyget eller hos redaren under viss tid i följd. I nuvarande
lag förutsättes också, att sjömannen icke haft tillfälle att lämna tjänsten
i svensk hamn under det senast förflutna året. I och med att bestämmelsen
göres tillämplig på även andra än svenska sjömän, torde den senare förutsättningen
böra avse att tillfälle icke funnits att lämna tjänsten i det land,
där sjömannen är bosatt.

Även om utländska sjömän i princip erhåller rätt till fri hemresa efter
längre tids tjänstgöring, är det enligt utredningsmannen icke sagt, att reserätten
bör ges samma räckvidd som när det gäller svenska sjömän. Utredningsmannen
finner sig böra förorda — såsom ett led i det nordiska
samarbetet — att sjömän bosatta i Sverige, Danmark, Finland, Island eller
Norge oberoende av medborgarskap får åtnjuta fri resa till hemorten utan
inskränkningar; härvid utgår utredningsmannen från att hinder mot särbestämmelser
för vissa nationaliteter icke möter med hänsyn till förekommande
mest-gynnad-nationsklausuler. Vad angår andra sjömän — med vissa
i det följande berörda undantag — synes det utredningsmannen rimligt, att
rätten till fri hemresa begränsas så att den fria resan ej skall dra högre kostnad
än som skulle föranledas av resa till den ort där sjömannen anställts
på respektive fartyg.1 Ett skäl för en sådan begränsning är att många av de
utländska sjömännen saknar fast anknytning till någon ort och att ett medgivande
av hemresa utan någon begränsning i fråga om avstånd kunde
medföra, att det ej bleve rimlig proportion mellan resekostnaden och sjömannens
berättigade intresse av att komma till sin hemort. Sjömannen får
enligt utredningmannens förslag hjälp att komma till den plats, där han tagit
anställning på fartyget, vilket synes rimligt. Det får därefter bli hans sak
att, om han så vill, ordna resa till hemorten, exempelvis genom att påmönstra
ett fartyg som för honom dit. Vad som stadgas om rätt till fri resa bör ej
hindra, att parterna sins emellan kommer överens om hur reserätten skall
tillämpas. I betänkandet påpekas, att den regel, som förordats för sjömän
bosatta utanför de nordiska länderna, liknar den som i norska sjömanslagen
meddelats i fråga om hemresa för sjuk sjöman, som ej är bosatt i Norge.
Med tanke på den i norska lagen förutsatta risken att myndigheterna på en

1 Begreppet anställningsorten förekommer i 18 § första stycket och 37 § andra stycket sjömanslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

plats vägrar sjöman tillträde till respektive land eller, för att ge honom sådant
tillträde, kräver en säkerhet som sjömannen icke kan ställa, synes de
nya bestämmelserna i svenska lagen enligt utredningsmannens mening böra
ge möjlighet till att fri resa i stället kan ordnas till annan plats med motsvarande
rese- och underhållskostnader.

Utredningsmannen anser att den förmånligare regel i fråga om fri hemresa,
som föreslagits för sjömän bosatta i de nordiska länderna, lämpligen
bör kunna utsträckas att, om Kungl. Maj:t finner skäl härtill, gälla även
andra kategorier av sjömän. Utredningsmannen erinrar om att på fartygen
tinns anställda en del sjömän med främlingspass.

Om det ej utan vidare skulle stå klart för befälhavaren, i vilket land en
sjöman bör anses vara bosatt, och detta ej kan styrkas genom besked om
mantalsskrivning el. dyl., finns det anledning att räkna med att sjömannen
är bosatt i det land, där han har sitt medborgarskap, varvid han skäligen
bör erhålla fri resa till närmaste hamn i delta land.

I och med att sjömän bosatta utomlands medges rätt till fri hemresa, om
de avgår från sin tjänst vid besök i Sverige, torde det böra uttryckligen angivas
att bestämmelsen endast gäller vid utrikes fart.

I betänkandet framhålles, att den omständigheten, att en sjömans hemreserätt
under vissa förhållanden begränsas till att avse anställningsorten,
ej bör hindra, att vad som i andra sammanhang i sjömanslagen eller sjölagen
sägs om hemresa är tillämpligt även med avseende å resa enligt de sålunda
modifierade bestämmelserna.

Enligt 26 § andra stycket skall hemresa ordnas av svenske konsuln eller,
om svensk konsul icke finnes på platsen, av befälhavaren. Ordnas hemresan
av konsuln, skall befälhavaren på begäran ställa säkerhet för redarens andel.
Bestämmelsen om medverkan av svensk konsul synes, åtminstone delvis,
vara motiverad av önskemålet att resan anordnas på bästa och minst
kostsamma sätt. Övervägande skäl talar för att bestämmelsen göres tilllämplig
även när det gäller resa för utländsk sjöman. Det kan härvidlag
vara lämpligt, att svenske konsuln tar kontakt med utländsk konsul, som
representerar sjömannens hemland, om sådan finnes på platsen.

Utredningsmannen påpekar att bestämmelsen i 34 § sjölagen om skyldighet
för befälhavare att medtaga sjöfolk, vars hemsändande det åligger konsulerna
att besörja eller som äger rätt till fri hemresa jämlikt 26 § sjömanslagen,
icke kan tillämpas i fråga om utländsk sjöman annat än om avtal om
ömsesidighet föreligger. Utredningsmannen anför härom vidare följande.

Enligt 34 § sjölagen är befälhavare på fartyg pliktig att till sådant antal
och med ratt till den gottgörelse, som av Kungl. Maj:t fastställes, till bestämmelseorten
eller annan hamn, som fartyget skall anlöpa under resan,
medtaga svenskt sjöfolk, vars hemsändande det åligger konsulerna att besörja,
eller som äger rätt till fri hemresa jämlikt 26 § sjömanslagen. Ulan
betalning är befälhavaren pliktig medtaga urna innehållande askan efter
avliden svensk befälhavare eller sjöman, liksom också hans efterlämnade
effekter, såvitt de kan medtagas utan olägenhet. Kungl. Maj :t äger under
förutsättning av ömsesidighet förordna, att sålunda angiven förpliktelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

skall gälla även i avseende å befälhavare eller sjöman från annat land,
hans aska eller efterlämnade effekter.

inrikesdepartementets tillämpningsföreskrifter till kungörelsen den 15
mars 1957 (nr 92) angående gottgörelse för sjöfolks hemförande med
svenskt fartyg från utrikes ort synes utgå från att förfarandet med s. k.
konsulatspassagerare i Sverige — med hänsyn till att tillämpningen härav
innebär ett visst större eller mindre mått av oflentligrättsligt tvång mot rederierna
— till sin användning är begränsat till de fall, då staten har ett
ekonomiskt intresse av att hemsändningen ordnas i enlighet med reglerna
i kungörelsen. Detta innebär, såvitt angår tillämpningen av sjömanslagens
regler om sjömans hemsändning, att förfarandet blott kommer i fråga i de
fall, som förutses i 26 och 41 §§ i denna lag, d. v. s. vid resa efter längre
tids tjänstgöring respektive fartygets förolyckande, i vilka fall staten till
hälften eller helt bestrider kostnaderna.

Utredningsmannen finner det ej falla inom ramen för uppdraget eller utgöra
en nödvändig konsekvens av förslaget till ändringar i sjömanslagen,
att befälhavares förpliktelse att medtaga svenskt sjöfolk eller urna eller
efterlämnade effekter generellt utvidgas till att även gälla sjöfolk av andra
nationaliteter.

Remissyttrandena. Utredningsmannens förslag att såsom sjömans hemland
skall räknas det land där han är bosatt har från remissinstansernas sida
icke mött några erinringar. Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet,
Svenska stewardsföreningen och Sveriges fartggsbefälsförening
påpekar att till följd av att det svenska tonnaget alltmer sysselsättes
i fart mellan utländska orter ett med åren stigande antal svenska sjömän
bosatt sig i länder som fartygen på grund av traden mest anlöper. Ändringen
som för en sådan sjöman möjliggör, att han äger rätt till fri resa
till den utländska bosättningsorten, ansluter sig enligt organisationerna väl
till de för svenskt sjöfolk förändrade förhållandena.

I fråga om den av utredningsmannen föreslagna differentieringen
beträffande hemreserätten, innebärande en förmånligare behandling av sjömän
bosatta i de nordiska länderna samt eventuellt andra kategorier sjömän
efter förordnande av Kungl. Maj:t har delade meningar kommit till uttryck.

I arbetstagarorganisationernas yttrande uttalas, att den motivering som
anföres i betänkandet för den föreslagna avvägningen synes rimlig, varför
organisationerna ej finner skäl till erinringar mot den begränsning av förmåner
som därigenom äger rum.

Därest eu reform genomföres i syfte att åstadkomma likställighet mellan
svenska och utländska sjömän, bör enligt Svea hovrätt denna reform i
möjligaste mån genomföras så att fullständig likställighet ernås. Hovrätten
kan icke finna att utredningsmannen förebragt övertygande skäl för sitt
förslag att i fråga om fri hemresa efter längre tids tjänstgöring låta olika
regler gälla för sjömän från de nordiska länderna och utländska sjömän i
övrigt samt begränsa rätten till fri resa för sistnämnda kategori att gälla
endast till anställningsorten. Samma skäl som åberopats till stöd för att
ge svenska sjömän fri resa till hemorten talar för att låta denna förmån

Kangl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

komma alla utländska sjömän till de!. Huvudparten av dessa har säkerligen
i likhet med svenska sjömän familj eller annan fast anknytning till en viss
plats, med vilken de önskar och bör uppehålla kontakter. Det är med tanke
på denna, för sjöfarten särskilt värdefulla kategori av sjömän som reglerna
bör utformas; att en del av de utländska sjömännen saknar fast förankring
kan icke utgöra skäl att frånkänna övriga utlänningar rätt till en hemresa
som för dessa uppenbarligen har stort värde. Hovrätten kan icke finna omständigheterna
vara sådana, att avsteg bör göras från principen om likställighet
mellan svenska och utländska sjömän, utan föreslår att rätten
till fri resa utsträckes att avse alla utländska sjömän.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om icke 26 § borde endast på
det sättet ändras, att den rätt som nu tillkommer svenska sjömän utsträckes
till sjömän bosatta i de fem nordiska länderna eller land, som enligt förordnande
av Kungl. Maj :t är likställt med dessa i det nu ifrågavarande
hänseendet. Hovrätten anför.

I likhet med utredningsmannen anser hovrätten en viss tvekan befogad,
i vad mån förmånen av fri hemresa efter längre tids tjänstgöring bör utsträckas
till utländska sjömän. Det är här icke fråga om en social förmån
i sådan oförutsedd och kritisk situation som sjukdom eller fartygets förolyckande;
såsom även i betänkandet anförts, kunna utländska sjömän i det
aktuella läget påmönstra ett fartyg med lämplig destinationsort. Därest förmånen
av fri hemresa i förevarande fall anses viktig för rekryteringen av
någon viss kategori sjömän, ha redarna dessutom möjlighet att genom avtal
tillförsäkra utlänningar av denna kategori samma rättigheter som svenska
medborgare. Mot den föreslagna lagändringen kan också anmärkas, att
föreskrifterna bliva i och för sig komplicerade och därtill, såvitt angår sjömän
utom Norden, skilja sig från vad som enligt betänkandet skulle gälla
om hemreserätt enligt 28 §. Ytterligare synes värdet av förmånen av resa
till anställningsorten bero av en sådan rent tillfällig omständighet som var
fartyget befinner sig under den tid då frågan om hemresa uppkommer.

Det förhållandet att den aktuella arbetskraftssituationen gör det nödvändigt
att förvärva utländska sjömän till handelsflottan kan enligt bemanning
sutredning en icke vara tillräcklig anledning att genomföra generella
regler om likställighet mellan svensk och utländsk sjöman i här berörda
avseende, som ju i första hand icke är humanitärt eller socialt betonat utan
har arbetsmarknadspolitisk bakgrund. Såsom framgår av vad som redovisats
under avsnittet »Allmänna synpunkter» anser bemanningsutredningen
att jämställdhet kan vara befogad för vissa utländska sjömän — de nordiska,
de som har sin bostad i landet eller eljest genom långvarig tjänst
dokumenterat samhörighet med den svenska sjöfarten.

Sjöfartsstyrelsen, som i princip tillstyrker likställighet såvitt avser utländska
sjömän med bosättning i Sverige eller längre tids tjänstgöring på
svenska fartyg, har avstyrkt den föreslagna likställigheten i fråga om övriga
utländska sjömän, som av styrelsen karakteriseras såsom tillfälligt anställda.
Styrelsen åberopar att den år 1952 införda hemresebestämmelsen enligt vad
som framgår av vederbörande departementschefsuttalande främst avsåg att

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 19(72

tillgodose tre skilda intressen. Dessa var dels att giva svenska sjömän fastare
anställningsförhållanden och intresse att kvarstå på svenska fartyg så
länge som möjligt, dels att dessa sjömän icke helt skulle förlora förbindelsen
med hemlandet och dels att undvika att svensk sjöman, som avmönstras i
utländsk hamn och blir blottställd, ändock måste omhändertagas av svensk
konsul och hemsändas på den svenska statens bekostnad. Styrelsen fortsätter.

Intet av de olika intressen ifrågavarande hemreserätt främst avser att
tillgodose synes hava tillämplighet å tillfälligt anställda utländska sjömän.
Rekryteringsskäl synes icke tala härför. Icke heller kan åberopas angelägenheten
av att i nu nämnda fall svenskt rederi bör sörja för fortsatt förbindelse
mellan den utländske sjömannen och hans hemland. Hemsändning
av nödlidande människor till deras hemland torde i förevarande fall främst
ankomma på det land den nödställde tillhör.

Även om humanitära skäl i vissa fall kan anses tala för omhändertagande
och ordnande av hemresa för nödställd utlänning, som försatts i sitt svåra
läge till följd av avmönstring från svenskt fartyg, synes vad gäller tillfälligt
anställda internationellt gängse normer böra tillämpas. Erinras må
i detta sammanhang om möjligheten att, såsom ibland torde tillämpas av
svenska sjömän, genom särskilda anställningsvillkor tillförsäkra sig lämpliga
hemreseförmåner.

Sjöfartsstyrelsen avstyrker sålunda i denna del utredningens förslag, men
vill samtidigt uttala, att ifrågavarande stadgande i sjömanslagen torde vara
i behov av översyn såvitt avser svenska sjömäns rätt till fri hemresa, och
att det möjligen kan vara anledning att i samband med en sådan översyn
ånyo upptaga utredningens förslag till övervägande med bredare aspekter än
vad som varit möjligt i förevarande sammanhang.

I likhet med sjöfartsstyrelsen hänvisar redareföreningen till propositionen
rörande 1952 års sjömanslag. Där angivna skäl för fri hemresa efter längre
tids tjänstgöring saknar enligt föreningen tillämplighet på utländska sjömän,
som icke äger särskild anknytning till Sverige. Föreningen tillstyrker
att rätten till fri hemresa skall tillkomma sådan sjöman, som är bosatt i
Sverige. Enligt föreningen kan det vidare ifrågakomma att bereda sjömän
från de övriga nordiska länderna en motsvarande hemreseförmån.

I anledning av vad utredningsmannen anfört rörande 34 § sjölagen
ifrågasätter Svea hovrätt och sjöfartsstyrelsen om icke denna bestämmelse
bör ändras, därest utländska sjömän likställes med svenska beträffande fri
hemresa enligt 26 g sjömanslagen.

Enligt utrikesdepartementets ruttsavdelnings uppfattning föreligger emellertid
för närvarande ingen anledning att aktualisera frågan om en utvidgning
av gällande regler i fråga om konsulatspassagerarinstitutets användning.

Departementschefen. Beträffande den av utredningsmannen föreslagna differentieringen
i fråga om hemreserätten får jag hänvisa till min i avsnittet
»Allmänna synpunkter» redovisade principiella inställning. Enligt min mening
saknas skäl att frångå principen om likställighet mellan svenska och

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

utländska sjömän när det gäller rätten till hemresa efter längre tids tjänstgöring.
Denna ståndpunkt föranleder den ändringen i utredningsmannens
förslag att regeln om begränsning av hemreserätten, såvitt avser vissa kategorier
utländska sjömän, utgår.

För att genomföra likställigheten kräves vissa ändringar som sammanhänger
med att hemresan enligt lagrummets nuvarande avfattning förutsätts
gå till Sverige. Om det svenska medborgarskapet ej längre skall utgöra
villkor för rätten till fri hemresa, bör enligt utredningsmannens förslag såsom
sjömannens hemland räknas det land där han är bosatt. Förslaget har i
delta hänseende icke mött några erinringar. En ändring i enlighet härmed
synes också, såsom arbetstagarorganisationerna påpekat, stå i god överensstämmelse
med det svenska sjöfolkets förändrade bosättningsförhållanden;
det svenska handelstonnagets ökade användning i fart mellan utländska
hamnar har medfört att svenska sjömän i stigande antal bosätter sig i länder
som fartygen anlöpcr. Bosättningslandet bör därför anses såsom sjömannens
hemland.

Bedömningen av frågan var sjömannen är bosatt torde normalt icke
böra erbjuda några svårigheter. Om det icke skulle stå klart var en sjöman
bör anses bosatt, och bosättning ej kan styrkas genom besked om mantalsskrivning
e. d., finns det enligt utredningsmannen anledning att räkna med
att sjömannen är bosatt i medborgarskapslandet. Den omständigheten att
besked om mantalsskrivning eller motsvarande registreringsakt icke kan erhållas
torde dock icke utan vidare böra medföra att sjömannen anses bosatt
i medborgarskapslandet. I likhet med vad som gäller i fråga om bosättningshcgreppet
i sjömansskattelagen och kommunalskattelagen torde de faktiska
bosättnings- och vistelseförhållandena få tillmätas mera avgörande
betydelse. För det fall åter att någon faktisk bosättningsort icke skulle kunna
konstateras torde i regel kunna presumeras att bosättningslandet är det land
som utställt vederbörande sjömans ordinära identitetshandlingar.

Såsom utredningsmannen funnit kan en utvidgning av befälhavarens
förpliktelser enligt 34 § sjölagen icke anses utgöra en nödvändig konsekvens
av förslaget till ändring av sjömanslagen. Ivonsulatspassagerarinstitutet
har också förlorat i betydelse med den starka utvecklingen på kommunikationernas
område. Helt andra möjligheter står i dag öppna för hemtransporten.
Bestämmelsen i 34 § sjölagen kan emellertid för närvarande bli
tillämplig även på utländska sjömän. Förordnande härom kan under förutsättning
av ömsesidighet meddelas av Kungl. Maj :t. Med hänsyn till vad tidigare
anförts om de negativa erfarenheterna av ömsesidighetsprincipen torde
det vara lämpligt att krav på ömsesidighet ej längre uppställes. Bestämmelsen
i 34 § andra stycket sjölagen bör ändras i enlighet härmed och jag
förordar att ändringen genomföres i samband med de nu aktuella ändringarna
i sjömanslagen.

28 §.

Betänkandet. För ernående av likställighet bör även bestämmelsen i 28 §
andra stycket i fråga om vårdtidens längd ändras. Rätten att åtnjuta vård

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

gäller sex veckor eller, om sjömannen är svensk och vårdas utom riket,
tolv veckor. Om med svensk sjöman likställes annan sjöman, torde den
kortare vårdtiden av sex veckor böra göras tillämplig, när sjöman vårdas
inom det land där han är bosatt. Skäl kan visserligen tala för att den kortare
tiden skulle tillämpas även när sjöman vårdas inom det land, där han
är medborgare, oavsett om han är bosatt i detta land. Emellertid torde icke
finnas möjlighet att bli ansluten till sjukkassa — åtminstone gäller så för
Sveriges del — utan att vara bosatt i respektive land. Med hänsyn bland
annat härtill har utredningsmannen, ehuru med någon tvekan, stannat för
att lörorda, att den omständigheten att sjöman har medborgarskap i del
land, där han vårdas, icke skall medföra begränsning av den redarskyddade
tiden, ifall han är bosatt i annat land, utan att denna tid skall utgöra
tolv veckor.

Att sjömän på ett och samma fartyg kan bli olika ställda sinsemellan
i fråga om redarskyddad tid, alltefter vilket land fartyget vid tillfället befinner
sig i, synes utgöra en konsekvens av den förordade principen om bosättningens
betydelse för tillämpningen av sociala förmåner enligt sjömanslagen
och bör ej väcka alltför stora betänkligheter.

I detta sammanhang nämnes i betänkandet, att en viss risk kan finnas
— detta gäller redan nu — för att sjöman får kostnaden för vård täckt
samtidigt på två vägar, nämligen dels enligt sjömanslagen och dels enligt
sjukkasse- eller liknande bestämmelser. För svensk sjömans del behöver
man knappast räkna med någon sådan risk, när han tjänstgör på svenskt
fartyg (förhållandena vid tjänstgöring på utländskt fartyg berörs ej av
utredningsmannens förslag). Under den redarskyddade tiden åtnjuter han
nämligen icke ersättning från respektive sjukkassa, vilken i stället utbetalar
ersättningen till redaren med anledning av dennes regressrätt. Beträffande
den utländske sjömannen — och möjligen kunde något liknande gälla
svensk sjöman bosatt i utlandet — kan förhållandet bli ett annat. Det
skulle kunna hända, att sådan sjöman, samtidigt som han vore likställd
med en svensk i fråga om sjukförmåner enligt sjömanslagen, från sitt
hemland åtnjöte förmåner vid sjukdom motsvarande den svenska sjukförsäkringen
eller eljest. Det skulle alltså kunna uppkomma en viss dubblering
av ersättningen till dessa sjömän. En sådan bör undvikas, låt
vara att sjömannen eventuellt både betalar viss avgift till sjukkassa och
erlägger sjömansskatt till staten. Riskerna för en dubbel ersättning synes
dock enligt utredningsmannens uppfattning ganska ringa. Bland annat synes
den omständigheten, att för båda slagen av ersättning förutsättes
kvitton å vårdkostnaderna, vara ägnad att försvåra uttagandet av ersättning
från två håll. Måhända kan nu angivna förhållanden f. ö. regleras genom
överenskommelser mellan Sverige och andra ifrågakommande länder.
I betänkandet upplyses, att överläggningar f. n. pågår mellan de nordiska
länderna om åstadkommande av en viss ömsesidighet när det gäller
tillämpningen på sjömän av den allmänna sjukförsäkringen in. m. Som
resultat härav torde det kunna tänkas, att redarna och i vissa fall utrikes 8

Uihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 178

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

förvaltningen får den rätt, de nu har att till ersättande av kostnader för
sjuklön eller sjukvård erhålla sjukförsäkringsmedel tillkommande svensk
eller utländsk sjöman bosatt i Sverige, utvidgad till att även gälla motsvarande
medel som kan tillkomma i annat nordiskt land bosatt sjöman.

Med tanke på eventuella anordningar med sådan innebörd kan det finnas
skäl att i ett nytt stycke, som tillägges 28 §, införa en hänvisning till
att särskilda bestämmelser meddelas i fråga om rätt för redare och utrikesförvaltningen
att från sjukkassa erhålla gottgörelse för kostnad för
sjömans sjukvård. Med avseende å sjöman tillhörande svensk sjukkassa
finns sådana bestämmelser nu meddelade i lagen om allmän sjukförsäkring.

I avbidan på att bestämmelser av liknande art tillkommer beträffande
sjömän, som ej är bosatta i Sverige, bör det möjligen kunna förekomma, att
redare genom avtal med sjöman gör förbehåll om att medel, som jämlikt
bestämmelser i utlandet tillkommer sjömannen under sjukdom, skall
komma redaren till godo, i den mån medlen icke överstiger dennes kostnader
för sjömannen.

Enligt utredningsmannen bör även bestämmelsen i 28 § andra stycket
om fri hemresa på grund av sjukdom, oavsett om denna inträffar i utlandet
eller ej, utsträckas till att gälla utländska sjömän, övervägande skäl
talar för att här — till skillnad från vad som föreslagits beträffande 26 §
— någon begränsning av reserätten icke sker till att gälla resa enbart till
anställningsorten. Den önskvärda principen, att utländsk sjöman icke bör
vara sämre ställd än svensk, synes böra upprätthållas i hela sin vidd, när
fråga är om sjömän, som på grund av sjukdom ej kan själva ordna sin
hemresa genom att påmönstra fartyg med för ändamålet lämplig destination.
Fri resa bör alltså medges till hemorten, var denna än må vara belägen
— såvida icke annan ort överenskommes — och oberoende av medborgarskap.
Visserligen kan måhända missbruk ej helt undvikas. Exempelvis
kunde en sjöman, som räknar sig som bosatt på någon plats i bortre
Indien, påmönstra ett svenskt fartyg i Rotterdam och kort tid därefter vid
uppehåll i London begära att på grund av sjukdom få hemresa bekostad
till förstnämnda plats. Emellertid må erinras om att som förutsättning för
fri resa gäller att sjömannen avskedas jämlikt 32 § sjömanslagen, d. v. s.
att han till följd av sjukdom eller skada för längre tid är satt ur stånd
att fullgöra sin tjänst eller att han lider av sjukdom, som medför fara för
de ombordvarande, eller ock att han vid avgången från tjänsten lider av
sjukdom eller skada av beskaffenhet att kunna föranleda avsked. I de flesta
fall torde läkarna kunna kontrollera, att ifrågavarande reserätt icke
missbrukas av sjömän, som ej har sjukdom som motiverar hemresa. För
övrigt bör uppmärksammas, att sjöman enligt lagen är skyldig att antaga
tjänst å annat fartyg med lämplig destination, om hans hälsotillstånd medger
detta och han anställes i egenskap motsvarande den, vari han förut varit
anställd, och på lika förmånliga villkor.

Utredningsmannen påpekar, att norska sjömanslagen i princip ger rätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

till fri hemresa vid sjukdom åt envar sjöman på norskt fartyg oberoende av
medborgarskap. Om sjömannen ej har bostad i Norge, begränsas dock
reserätten till att gälla anställningsorten.

Det anmärkes vidare i betänkandet att, även om sjukligheten hos de
utländska sjömännen — bland annat med hänsyn till tuberkulosförekomst
— nu skulle vara större än hos de svenska, en viss utjämning av eventuella
skillnader härvidlag, och samtidigt en utveckling mot minskad sjukfrekvens,
torde komma att föranledas av den utökade hälsokontroll av
sjömän, som tillämnats i samband med att nya mönstringsbestämmelser
genomföres.

Beträffande bestämmelsen i 28 § tredje stycket angående rätt till sjukvård
och fri hemresa vid könssjukdom hänvisas till 18 §.

I fråga om den i 28 § fjärde stycket meddelade bestämmelsen om sjukhusvård
m. m. för i utlandet kvarlämnad svensk sjöman, som lider av
könssjukdom i smittsamt skede, finner utredningsmannen att även utländsk
sjöman bör vara fri från att belastas med kostnad för sådan vård.
För att bestämmelsen skall bli tillämplig torde, i anslutning till vad tidigare
anförts beträffande sjukvårdstidens längd, böra förutsättas att sjömannen
kvarlämnas i annat land än det, där han är bosatt.

Vad förut sagts om vissa risker för att ersättning för sjukvård åt utländsk
sjöman kommer att utbetalas dubbelt, dels enligt sjömanslagen och
dels från sjukförsäkring e. d. i sjömannens hemland, gäller i någon mån
även vid vård för könssjukdom.

I detta sammanhang erinras i betänkandet om att de länder, som är
anslutna till 1924 års Brysselkonvention rörande vissa lättnader för sjömän
vid behandling för könssjukom, i sina större hamnar skall underhålla
polikliniker, till vilka sjömän tillhörande handelsflottan skall äga
tillträde utan avseende å nationalitet. Läkarvård och läkemedel skall tillhandahållas
kostnadsfritt; detsamma skall även gälla för sjukhusvård,
därest dylik av vederbörande läkare befinnes erforderlig. De sjuka skall
likaledes kostnadsfritt erhålla de läkemedel, som är erforderliga för sjukdomens
behandling under resa till närmaste hamn, som är avsedd att anlöpas.
På grundval av konventionen har för Sveriges del utfärdats en kungörelse
den 24 april 1931 (nr 63) i ämnet (under inrikesdepartementets
huvudtitel finnes ett förslagsanslag till åtgärder mot utbredning av könssjukdomar).
I den mån de i konventionen överenskomna anordningarna
utnyttjas — vilket ej alltid är fallet med hänsyn till att dessa anordningar
på sina håll är ganska bristfälliga —- blir det icke aktuellt för vare sig redare,
utrikesförvaltning eller sjukkassa att ersätta vårdkostnader.

Utredningsmannen har, såsom förut anförts, föreslagit att nu gällande
grunder för kostnadsfördelningen skall bibehållas. Om det emellertid skulle
anses skäligt, att redarna bereddes någon lättnad i ansvaret för sjuka sjömän,
skulle det enligt utredningsmannen möjligen kunna ifrågasättas, att
staten påtoge sig kostnader för vård och eventuell hemresa för sjömän med
tuberkulos, psykisk rubbning eller könssjukdom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Remissyttrandena. Mot utredningsmannens förslag att utländsk sjöman
likställes med svensk i fråga om vårdtidens längd framföres erinringar
endast från sjöfartsstyrelsen, bemanning sutredning en och redareföreningen.
Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget i denna del eller lämnar
det utan erinran.

Enligt sjöfartsstgrelsens mening har utredningsmannen icke anfört några
bärande skäl för att utlänning, som tillfälligt tjänstgör på ett svenskt handelsfartyg
— d. v. s. enligt styrelsens terminologi sådana som ej är bosatta
i Sverige eller har längre tids tjänstgöring på svenska fartyg — skulle generellt
bliva i förevarande avseende likställd med de svenska sjömännen. Konsekvensen
skulle enligt styrelsen uppenbarligen i många fall kunna bli orimlig.
Styrelsen anför.

Framhållas må även att svenska sjömän har att för sin inkomst ombord i
svenskt fartyg erlägga högre sjömansskatt än de mer eller mindre tillfälligt
anställda utländska sjömännen och att denna högre skatt bl. a. föranledes
av att viss del av de svenska sjömännens sjömansskatt tillföres vederbörande
sjukkassa såsom kompensation för sjukförsäkringsavgift för sjömannen.
De utländska sjömännen däremot belastas icke i någon form av avgifter för
svensk sjukförsäkring. För den längre ansvarstiden för svenska sjömän
kompenseras redaren genom regressrätt mot sjömannens sjukkassa. Därest
även tillfälligt anställda utländska sjömän skulle tillerkännas samma förmåner
vid sjukdom, som svenska sjömän, torde erfordras någon form av
ersättning till vederbörande redare för merkostnaderna.

Samma synpunkter återkommer i bemanningsutredningens och redareföreningens
yttranden. Redareföreningen kan ej tillstyrka förslaget. En utvidgning
av vårdnadsplikten från 6 till 12 veckor skulle enligt föreningen
medföra en väsentlig ökning av rederiernas redan nu stora kostnader för sjuka
sjömän. Såsom framhållits av föreningen i anslutning till förslagets allmänna
synpunkter synes man, om en utökning av vårdnadsplikten skulle
genomföras, böra begränsa sig till sådana utländska sjömän, som är bosatta
och mantalsskrivna i Sverige och — under förutsättning av reciprocitet —
nordiska sjömän.

Redareföreningen anför vidare bl. a. följande.

Därest utredningsmannens förslag i denna del skulle genomföras, bör det
dock under alla omständigheter tillses, att redare beträffande utgifter för
sjukvård åt sjömän alltid skall kunna vända sig med regresskrav till Riksförsäkringsverkets
serviceavdelning. Beträffande här i riket bosatta sjömän
skulle ersättningen till redaren därefter av serviceavdelningen uttagas av
vederbörande sjukkassa, medan för andra sjömän densamma skulle utgå ur
de skattemedel, som inflyta genom den femtonprocentiga sjömansskatten.

Utredningsmannens ståndpunkt att rätten till fri hemresa på
grund av sjukdom utsträckes att gälla utländska sjömän har föranlett
invändningar endast från sjöfartsstyrelsen, bemanningsutredningen och
redareföreningen. Nämnda remissinstanser erinrar om att utländsk sjöman
som gör tjänst på norskt fartyg, oavsett var han är bosatt och oavsett medborgarskap,
vid sjukdom eller skada har rätt att erhålla fri resa med under -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

håll till den plats där han blev anställd, eller, om myndigheterna på denna
plats vägrar honom tillträde till landet eller fordrar en säkerhet som sjömannen
icke kan ställa, rätt till resa till hemlandet. Skälighetshänsyn —-humanitära och allmänt sociala — talar enligt dessa remissinstanser för att
utländsk sjöman på svenskt fartyg gives samma förmåner som utländsk sjöman
på norskt fartyg. Att gå längre än den norska sjömanslagen på denna
punkt synes enligt redareföreningen dock icke tillrådligt. Nämnda begränsning
bör enligt sjöfartsstyrelsen gälla för de utländska sjömän, som styrelsen
betecknar som tillfälligt anställda.

Utredningsmannens uppfattning om möjligheten att med kontroll genom
läkare förebygga missbruk av hemreserätten stödes av medicinalstyrelsen
som anför.

Fri hemresa på grund av sjukdom är en förmån, som tillkommit på grund
av de för sjömansyrket speciella arbetsförhållandena. En iråkad sjukdom
kan föranleda hemtransport även över mycket långa avstånd. Denna rätt till
hemresa kan givetvis missbrukas, men det synes sannolikt att fortsatt utbyggnad
av sjömansläkarorganisationen i samverkan med de nordiska
grannländerna skall kunna åstadkomma en tillförlitligare läkarkontroll i de
flesta större hamnar i världen. Härigenom bör onödigt långa hemresor kunna
avstyras. Medicinalstyrelsen vill i denna del förorda att rätten till hemresa
vid sjukdom utvidgas att omfatta även utländska sjömän.

Mot utredningsmannens förslag till likställighet i fråga om bestämmelsen
i paragrafens tredje stycke om fri sjukvård och hemresa vid
könssjukdom framföres av remissinstanserna motsvarande invändningar
som i fråga om det liknande stadgandet i 18 §.

Utrikesdepartementets rättsavdelning påpekar, att utredningsmannen anfört
att staten möjligen skulle kunna påtaga sig vård- och hemresekostnader
för sjömän med tuberkulos, psykisk rubbning eller könssjukdom för den
händelse förslaget om oförändrade grunder för kostnadsfördelningen icke
skulle följas utan det skulle anses skäligt att redarna bereddes någon lättnad.
Rättsavdelningen skulle till de uppräknade sjukdomarna vilja lägga
kronisk alkoholism. Trots den skärpta läkarkontroll vid påmönstring som
förutsättes i den nya mönstringsförordningen kan det icke anses uteslutet,
att även framdeles kroniska alkoholister kan vinna anställning på fartygen.

Redareföreningen föreslår att statens skyldighet utvidgas till att omfatta
sjömän, som avmönstras på grund av tuberkulos eller sinnessjukdom.

Beträffande bestämmelsen i 28 § fjärde stycket rörande sjukhusvård m. m.
för i utlandet kvarlämnade sjömän med könssjukdom i
smittsamt skede uttalas i några remissyttranden viss tveksamhet om utredningsmannens
förslag. Härvid hänvisas till att Sverige, såsom utredningsmannen
påpekat, anslutit sig till Brysselkonventionen rörande vissa lättnader
för sjömän vid behandling av könssjukdom.

Allmänt torde kunna sägas, anför sjöfartsstyrelsen, att Sverige väl uppfyller
sina åtaganden enligt konventionen. Under sådana förhållanden synes
det sjöfartsstyrelsen saknas anledning för Sverige alt genom statsmakternas

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

försorg eller genom föreläggande för svenska redare, därutöver påtaga sig
kostnader för sådana utländska sjömän som av styrelsen betecknas såsom
tillfälligt anställda. Såvitt gäller dessa sjömän avstyrker styrelsen därför utredningsmannens
förslag.

Bemanningsutredningen avstyrker ändringsförslaget under hänvisning
till att kostnadsfri vård är garanterad varje sjöman genom berörda konvention.

Medicinalstyrelsen uttalar bl. a. att frågan om fri sjukvård vid fall av
könssjukdom synes böra bedömas i anslutning till de internationella reglerna
på förevarande område — främst Brysselkonventionen, genom vilken
de flesta sjöfartsstaterna förbundit sig att bereda sjömän kostnadsfri sjukvård
och sjukhusvård vid könssjukdom i smittsamt skede. Styrelsen fortsätter.

Även om i vissa fall erbjudna sjukvårdsmöjligheter icke kan utnyttjas,
synes det knappast motiverat att i sjukvårdshänseende bedöma utländsk sjöman,
som icke under längre tid varit stadigvarande anställd å svenskt fartyg,
på samma sätt som svensk sjöman.

—• — — Med hänsyn till vad tidigare anförts om vård av sjöman med
könssjukdom i smittsamt skede finner medicinalstyrelsen det kunna diskuteras,
huruvida Sverige — förutom i speciella undantagsfall — exempelvis
vid långvarig anställning eller liknande skall påtaga sig det ekonomiska ansvaret
för sådan icke-svensk sjuk sjöman, som redan jämlikt internationell
överenskommelse skall beredas vård i det land, där han måst kvarlämnas.

I yttrandet av generalkonsulatet i New York framhålles, att den av utredningsmannen
påtalade bristfälligheten på sina håll vad angår anordningar
för läkarvård in. m. nog tyvärr är med sanningen överensstämmande.

Det av utredningsmannen föreslagna nya sista stycket i paragrafen, innehållande
en hänvisning till särskilda bestämmelser om regressrätt,
föranleder den anmärkningen av Svea hovrätt att bestämmelsen om
gottgörelse bör omfatta icke blott sjukvård utan även annan kostnad i anledning
av sjömans sjukdom.

Riksförsäkringsverket har gjort vissa kommentarer till vad utredningsmannen
anfört om regressrätt och eventuella överenskommelser härom med
andra länder. Verket anför sålunda.

I vad avser riksförsäkringsverkets ämbetsområde innebär förslaget utsträckt
rätt till sjuklön vid arbetsoförmåga på grund av könssjukdom, utsträckt
rätt till vård på redarens bekostnad när sjukdom eller skada föreligger
vid tjänsteförhållandets upphörande samt rätt i visst fall till sjukhusvård,
läkarbehandling och läkemedel på statens bekostnad.

I den mån utländsk sjöman, som får de! av de sålunda föreslagna förmånerna,
tillhör svensk sjukkassa betyder förslaget för sjukförsäkringens del
att redaren respektive staten erhåller motsvarande utsträckta rätt att från
sjukkassan utbekomma ersättning enligt sjukförsäkringslagstiftningen för
ifrågavarande kostnader. I betänkandet diskuteras frågan om möjligheter
för redarna och staten att för sjömän bosatta i annat land erhålla liknande
regressrätt gentemot det andra landets sjukförsäkring. Om dylik möjlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

skall kunna öppnas genom överenskommelser mellan Sverige och andra
ifrågakommande länder, måste tydligen utländsk redare och utländsk stat
erhålla motsvarande regressrätt gentemot svensk sjukkassa beträffande sjöman
tillhörande sådan kassa. Häremot finnes enligt verkets mening intet
att erinra.

I sitt yttrande har utrikesdepartementets rätts av delning upptagit frågan
om hemort sbegreppet i 28 §. Rättsavdelningen återger följande
uttalande av generalkonsulatet i Antwerpen.

Beträffande § 28 synes det böra övervägas, huruvida icke ». . . där han
är bosatt . . .» (andra stycket) respektive ». . . till sin hemort . . .» (samma
stycke) lämpligen borde utbytas mot ». . . där han är mantalsskriven eller,
utan att vara mantalsskriven, stadigvarande vistas . . .» respektive ». . . till
den ort där han är mantalsskriven eller, utan att vara mantalsskriven, stadigvarande
vistas . . .».

Generalkonsulatet ber här få hänvisa till s. 53, tredje stycket, i betänkandet,
som lyder: »Om det ej utan vidare skulle stå klart för befälhavaren, i
vilket land en sjöman bör anses vara bosatt, och detta ej kan styrkas genom
besked om mantalsskrivning eller dylikt, finns det anledning att räkna med
att sjömannen är bosatt i det land där han har sitt medborgarskap, varvid
han skäligen bör erhålla fri resa till närmaste hamn i detta land.

Ett stort antal utländska icke-belgiska sjömän av olika nationaliteter
segla som regel ut från Antwerpen. Av dessa äro de, som här ha fast bosatt
familj eller som, utan att vara gifta härstädes, dock här hava stadigvarande
bostad, »légalement domicilié» härstädes, d. v. s. de äro här mantalsskrivna.
Övriga sjömän, vilka segla ut från Antwerpen, förhyra under sina landvistelser
oftast rum på sjömanscaféer och -hotell och betraktas icke såsom
»légalement domiciliés» härstädes.

De från Antwerpen utseglande, men icke härstädes mantalsskrivna sjömännen,
utgöra en relativt talrik grupp. Enär i densamma ingå även sjömän,
som äro medborgare i avlägsna länder, vilka de icke stundom av politiska
skäl besökt på lång tid och dit de oftast icke tänkt sig resa, synes den
föreslagna lydelsen av § 28, stycket 2, kunna få för redarna kännbara konsekvenser,
därest för denna kategori som bosättningsland betraktas det
land, som sjömannen medborgarrättsligt tillhör.

I betraktande av vad generalkonsulatet anfört om förhållandena i Antwerpen,
vilka enligt rättsavdelningen kan antagas vara likartade på vissa
andra platser, tillstyrker rättsavdelningen ändringar i lagtexten av den innebörd
som föreslagits av generalkonsulatet.

Departementschefen. I enlighet med min förut redovisade ståndpunkt bör
utländsk sjöman likställas med svensk sjöman även beträffande de förmåner
som enligt förevarande paragraf nu tillkommer allenast svensk sjöman.
Vid genomförandet av sådan likställighet bör, såsom utredningsmannen funnit,
det land där sjömannen är bosatt — på motsvarande sätt som i fråga om
hemreserätten enligt 26 § — anses såsom sjömannens hemland. I överensstämmelse
härmed blir också hemorten den ort där sjömannen är bosatt.

1 anledning av de synpunkter som framförts från utrikesdepartementets
rättsavdelning rörande hemortsbegreppet får jag vidare hänvisa till vad jag
anfört i denna fråga i anslutning till 26 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Utredningsmannen har berört frågan om missbruk av rätten till fri hemresa
på grund av sjukdom kan undvikas och därvid givit uttryck för uppfattningen
att missbruk bör kunna förebyggas med kontroll genom läkare.
För ifrågavarande hemreserätt förutsättes sådan sjukdom eller skada som
för längre tid sätter sjömannen ur stånd att sköta tjänsten eller sådan sjukdom
som medför fara för de ombordvarande.

Den omständigheten att jämväl utländska sjömän kommer i åtnjutande
av denna förmån synes i och för sig icke kunna påverka möjligheterna till
missbruk. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att en reform
i fråga om registrering och mönstring av sjömän, innebärande en väsentlig
utvidgning av hälsokontrollen av sjömän, med riksdagens medverkan genomfördes
den 1 juli 1961. Med hänsyn till vad som vid remissbehandlingen
anförts om tuberkulos, psykisk rubbning och alkoholism må för övrigt
framhållas, att de nya bestämmelserna rörande hälsotjänsten inom vår sjöfart
direkt syftar till att genom kontinuerlig läkartillsyn genom speciella
sjömansläkare uppdaga brister i fysisk och psykisk hälsa av beskaffenhet
att göra sjömannen olämplig för ombordanställning. Det torde kunna förväntas
att dessa nyligen vidtagna åtgärder skall effektivt bidraga till en
förbättrad hälsovård inom sjömansyrket och därmed också i möjlig mån
förebygga missbruk.

I fråga om det i tredje stycket upptagna undantagsstadgandet rörande
könssjukdom må hänvisas till vad jag anfört vid 18 §.

Vad gäller fjärde styckets bestämmelse om sjukvård vid könssjukdom i
smittsamt skede synes mig anledning ej föreligga att utan tillgång till närmare
utredning förorda en inskränkning i principen om likställighet eller
av den nuvarande bestämmelsens räckvidd, i synnerhet som bristfälligheter
i erbjudna sjukvårdsmöjligheter påtalats såväl av utredningsmannen som
under remissbehandlingen. Ej heller har jag funnit skäl att i detta sammanhang
i sjömanslagen — såsom utredningsmannen föreslagit — införa ett
tdlägg till 28 § med en hänvisning till bestämmelser om regressrätt.

41 §.

Betänkandet. Beträffande bestämmelsen i 41 § om fri hemresa på grund
av fartygs lörolyckande hänvisas i betänkandet till vad som anförts i anslutning
till 26 § i fråga om rätten till fri hemresa efter längre tids tjänst.
Med hänsyn till den karaktär av nödtvång, som en sådan resa har, synes
enligt utredningsmannen någon begränsning av reseförmånen till att avse
anställningsorten knappast motiverad. I betänkandet erinras vidare om att
norska sjömanslagen icke har någon motsvarande begränsning i fall av denna
art.

Remissyttrandena. Förslaget möter erinran endast i sjöfartsstyrelsens yttrande.
Styrelsen förordar att rätten till hemresa för sådana utländska sjömän
som ej är bosatta i Sverige eller har längre tjänstgöring på svenska fartyg
skall inskränkas till anställningsorten i enlighet med vad styrelsen förordat
beträffande 28 § andra stycket.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Departementschefen. Den av mig föreslagna likställigheten bör såsom jag
förut utvecklat icke begränsas till att gälla endast för vissa kategorier utländska
sjömän. Utredningsmannens förslag, som bygger på den av mig förordade
principen, bör alltså följas.

42 §.

I den i paragrafen upptagna bestämmelsen om ersättning för förlust av
personlig egendom vid fartygs förolyckande har i enlighet med utredningsmannens
vid remissbehandlingen utan erinran lämnade förslag det stadgade
förbehållet att sjömannen skall vara svensk uteslutits.

87 §.

Sjöfartsstyrelsen, bemanningsutredningen och redareföreningen har i
överensstämmelse med sin tidigare redovisade inställning ansett att möjligheten
att ingå ömsesidighetsavtal beträffande vissa förmåner borde bibehållas.
Om utländska sjömän emellertid likställes med svenska sjömän i
enlighet med vad i det föregående förordats bör 87 § med dess stadgande
att Kungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighet kan förordna om sådan
likställighet upphävas.

Ikraftträdande.

De nu angivna ändringarna i sjömanslagen och sjölagen — ändringen i
sistnämnda lag berörd i samband med behandlingen av hemreseförmånen
enligt 26 § sjömanslagen — torde böra träda i kraft den 1 januari 1963.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom handelsdepartementet
upprättats förslag till

1) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); samt

2) lag om ändrad lydelse av 34 § sjölagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga (Bilaga A j1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta
protokoll.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Ulla Beckman

1 Bilagan, som överensstämmer med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Bilaga B

Utredningsmannens förslag
till

lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

18 §.

Lön utgår —--resan anträddes.

Lönen löper ■—- — — inrikes fart. *

Sjöman är ej berättigad till lön för tid, då han utan laga skäl håller sig
från tjänsten, eller då han till följd av sjukdom eller skada, som han förtegat
vid tjänstens antagande, är oförmögen till tjänstgöring. Ej heller äger
han åtnjuta lön för tid, då han är satt ur stånd att tjänstgöra till följd av
sjukdom eller skada, som han ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vållande.

Om förlust —- — — i 33 §.

Vid beräkning — — — trettio dagar.

24 §.

Dör sjöman -— --till bestämmelseorten.

Efterlämnade sjömannen hustru eller barn under sexton år, skall till de
sålunda efterlevande utgå tilläggslön för en månad, såframt hans död inträffat
medan han var i redarens tjänst eller å tid, då han var berättigad
till lön jämlikt 18 § andra stycket andra punkten. I sistnämnda fall må dock
avdragas vad utbetalts eller skall utbetalas jämlikt berörda stadgande.

26 §.

Avgår sjöman från tjänst i utrikes fart i annat land än det där han är
bosatt och har han varit i tjänst å fartyget eller hos redaren två år i följd
utan att hava haft tillfälle under det senast förflutna året att lämna tjänsten
i det land där han är bosatt, äger han rätt till fri resa med underhåll
till sin hemort. Annan sjöman än sådan, som är bosatt i Sverige, Danmark,
Finland, Island eller Norge eller som enligt förordnande av Kungl. Maj :t är
likställd med sjömän från nämnda länder, skall dock anses tillgodosedd i
fråga om rätten till resa, om han kostnadsfritt befordras till anställningsorten
eller, enligt bestämmande av befälhavaren efter samråd med sjömannen,
till annan ort med motsvarande rese- och underhållskostnader. Av
kostnaderna skall hälften bestridas av statsmedel och hälften gäldas av redaren.

Beräknas fartyget inom sex månader uppnå hamn, från vilken ovan avsedd
resa kan ordnas med avsevärt mindre kostnad eller omgång, är sjömannen
ej berättigad till fri resa med mindre han kvarstår i tjänsten tills
fartyget uppnår sådan hamn.

Kan åt sjömannen inom skälig tid beredas tjänst å fartyg, som är be1
Senaste lydelse av 41 §, se 1961:211.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

stämt till hamn, varifrån han bekvämligen kan resa till avsedd ort, är han
pliktig att antaga tjänsten, såframt hans hälsotillstånd medgiver det och
han anställes i egenskap motsvarande den, vari han förut varit anställd,
och på lika förmånliga villkor.

Vill sjöman, som uppsäger tjänsteavtalet eller begär entledigande, erhålla
fri resa enligt vad ovan sagts, skall han samtidigt göra framställning
därom.

Resan skall ordnas av svenske konsuln eller, om svensk konsul icke finnes
på platsen, av befälhavaren. Ordnas resan av konsuln, skall befälhavaren
på begäran ställa säkerhet för redarens andel.

Om förlust —---i 33 §.

28 §.

Kostnaden för---i tjänsten. ,

Är sjöman sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandets upphörande, äger
han, med de undantag som följa av tredje och fjärde styckena, jämväl därefter
åtnjuta vård på redarens bekostnad, dock icke utöver sex veckor eller,
om han vårdas inom annat land än det där han är bosatt, tolv veckor. Tiden
räknas från dagen för avmönstringen eller, om avmönstring icke ägt rum,
från den dag fartyget gått vidare. Avskedas sjömannen jämlikt 32 § eller
lider han vid avgången från tjänsten av sjukdom eller skada av beskaffenhet
att kunna föranleda avsked, är han dessutom berättigad till fri resa med
underhåll till sin hemort på redarens bekostnad. Skall resan företagas från
land, där han icke är bosatt, är sjömannen dock pliktig att antaga tjänst å
annat fartyg enligt vad i 26 § tredje stycket stadgas.

Har sjömannen vid tjänstens antagande förtegat sjukdomen eller skadan,
är han pliktig att själv bekosta vården och är icke berättigad till fri
resa. Detsamma gäller, där han ådragit sig sjukdomen eller skadan uppsåtligen
eller genom grovt vållande.

Kvarlämnas sjöman, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, i annat
land än det där han är bosatt, skall kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling
och läkemedel för tiden efter det hans anställning upphört bestridas
av statsmedel.

Angående rätt för redare och för utrikesförvaltningen att från sjukkassa
erhålla gottgörelse för kostnad för sjömans sjukvård gäller vad därom
särskilt stadgas.

41 §.

Går fartyget —- — —- sjöförklaringen avgivits.

Blir sjöman---åtnjuter lön.

Upphör sjömans anställning till följd av fartygets förolyckande, äger han
rätt att erhålla fri resa med underhåll till sin hemort så ock lön under resan
i den mån sådan ej utgår enligt andra stycket. Kostnaden för sjömans
hemresa med underhåll skall bestridas av statsmedel. Skall resan företagas
från annat land än det där han är bosatt, är sjömannen dock pliktig att antaga
tjänst å annat fartyg enligt vad i 26 § tredje stycket stadgas.

42 §.

För förlust av personlig egendom vid fartygets förolyckande eller till följd
av sjöröveri eller av brand eller annat haveri, som drabbat fartyget, är sjöman
berättigad att erhålla ersättning av redaren enligt grunder, som Konungen
fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den It september
1962.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 11 juli 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25
maj 1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 och lag om ändrad
lydelse av 34 § sjölagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos för lagrådet av
lagbyråchefen T. Löwbeer.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 28 september 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, ap Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 14 september
1962 avgivna utlåtande över de den 25 maj 1962 till lagrådet remitterade
förslagen till lag om ändring av sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)
och lag om ändrad lydelse av 34 § sjölagen.

Med förmälan att lagförslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att desamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

J. Thomas Stensson

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620733