Kungl. Maj:ts proposition nr 177 (Proposition 1953:177)

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Nr 177.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14- juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom m. m.; given Stockholms
slott den 27 februari 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom;

2) lag angående tillägg till lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut; 3)

lag angående ändrad lydelse av 36 § lagen den 22 juni 1920 (nr 474)
med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om
rätt till elektrisk kraft m. m.;

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § handelsbalken;

5) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående
vad till fast egendom är att hänföra;

6) lag angående tillägg till lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1) om
samäganderätt;

7) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt;

8) lag om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

9) lag om ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 255) angående
anteckning om innehav av fordringshandling på grund varav inteckning beviljats
i fast egendom in. m.; och

10) lag om ändrad lydelse av 16 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42
s. 12) angående inteckning i fast egendom.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 177.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
Propositionens huvudsakliga innehåll.

De genom propositionen framlagda lagförslagen utgör resultatet av en av
riksdagen begärd översyn av lagstiftningen om tomträtt. Huvudsyftet med
reformen kan sägas vara att, med bevarande av de grundtankar på vilka
tomträttsinstitutet vilar, i möjligaste mån stärka tomträttshavarens rättsliga
ställning och därmed även tomträttens kreditvärde.

Enligt gällande lag skall tomträtt upplåtas på viss tid, minst 26 och högst
100 år. I förslaget har däremot tomträtten utformats som en på obestämd
tid upplåten nyttjanderätt. Tomträttshavaren skall icke någonsin kunna
uppsäga tomträttsavtalet. Däremot skall markägaren ha rätt att genom uppsägning
bringa tomträtten att upphöra vid utgången av vissa på förhand bestämda
tidsperioder, dock endast om det för honom är av vikt att marken
användes för bebyggelse av annan art eller eljest på annat sätt än tidigare.
Om ej längre tid avtalas, skall den första perioden omfatta 60 år och varje
följande period 40 år. Den avgäld, som tomträttshavaren har att erlägga,
skall under tomträttens bestånd kunna omregleras med hänsyn till inträdda
ändringar i markvärdet. Omreglering skall, där ej längre tid avtalats, kunna
påkallas vart tjugonde år. När tomträtten upphör på grund av uppsägning,
skall markägaren vara skyldig att inlösa byggnader och annan egendom som
utgör tillbehör till tomträtten.

När upplåtelsen väsentligen avser annat ändamål än bostadsbebyggelse
medger förslaget att avtal slutes om vissa avvikelser från de nu angivna reglerna
om avgälds- och uppsägningsperiodernas längd och om markägarens
lösenskyldighet.

Under det att tomträttens användningsområde för närvarande är inskränkt
till tomtindelad mark, skall enligt förslaget alla slag av fastigheter i allmän
ägo kunna vara föremål för tomträttsupplåtelse.

Även beträffande den inskrivningsrättsliga regleringen av tomträtten föreslås
åtskilliga ändringar. Bl. a. skall skyldighet föreligga att söka inskrivning
såväl av tomträttsupplåtelse som av senare fång till tomträtt. Vidare
skall tomträtt kunna intecknas icke blott, såsom nu gäller, för fordran utan
även för annan rättighet, t. ex. servitut.

Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1954. I
princip skall de nya bestämmelserna emellertid icke gälla i fråga om äldre
tomträtter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom.

Härigenom för ordnas, dels att 1 kap. 1 § och 4 kap. lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom1) skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives, dels ock att till samma lag skall fogas ett nytt kapitel,
betecknat 5 kap., av nedan angiven lydelse.

1 KAP.

1 §•

Avtal, varigenom---för stad.

Avtal, varigenom upplåtes nyttjanderätt till fastighet i stad, vare, där
fråga är om fastighet inom område, för vilket plan för bebyggande är gällande,
eller om jord, som ligger utom sådant område men hör till tomt, ej
bindande utöver tjugufem år från det avtalet slöts. Angår avtalet stadsjord,
som ej hör till tomt, skall i fråga om tiden för nyttjanderättens bestånd
tillämpas vad för fastighet å landet i allmänhet gäller.

Angående tiden för beståndet av nyttjanderätt, vilken upplåtits såsom
tomträtt, gäller vad i 4 kap. stadgas.

4 KAP.

Om tomträtt.

1 §•

Nyttjanderätt till fastighet under obestämd tid må för visst ändamål
mot årlig avgäld i penningar upplåtas såsom tomträtt enligt vad i detta kapitel
stadgas.

2 §.

Tomträtt må upplåtas i fastighet, som tillhör kronan eller kommun eller
eljest är i allmän ägo, så ock i fastighet, som tillhör stiftelse, om Konungen
för särskilt fall finner skäligt medgiva det.

Ej må tomträtt upplåtas i andel eller område av fastighet eller i flera
fastigheter gemensamt.

1 Senaste lydelse av 4 kap., se SFS 1911: 68 s. 1 och 1937: 454.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

3 §.

Avtal om upplåtelse av tomträtt skall upprättas skriftligen och med vittnen.
I upplåtelsehandlingen skall uttryckligen angivas att upplåtelsen avser
tomträtt.

I fråga om avtal varigenom tomträtt överlåtes äge vad i 1 kap. 2 § jordabalken
är stadgat motsvarande tillämpning.

4 §.

I upplåtelsehandlingen skall angivas det ändamål för vilket upplåtelsen
äger rum och det belopp varmed avgälden till dess annat bestämmes skall
utgå. Handlingen skall tillika innehålla de närmare föreskrifter rörande
fastighetens användning och bebyggelse samt de bestämmelser i övrigt som
skola gälla i fråga om tomträtten.

Äro vid tiden för upplåtelsen i stadsplan eller eljest särskilda byggnadsbestämmelser
meddelade rörande fastigheten, skola de, om ej annat avtalats,
anses ingå i upplåtelsen.

5 §•

Tomträttsupplåtelse skall anses innefatta överlåtelse å tomträttshavaren
av byggnad och annan egendom, som vid upplåtelsen enligt lag hör till fastigheten.
Vill fastighetsägaren betinga sig ersättning för den överlåtna egendomen,
skall den bestämmas särskilt.

6 §.

Ej må i tomträttsupplåtelse upptagas villkor, varav tomträttens inträde
eller bestånd skulle vara beroende, ej heller inskränkning ske i tomträttshavarens
rätt att överlåta tomträtten eller i denna upplåta panträtt. Inskränkning
i rätten att upplåta nyttjanderätt i tomträtten må ske allenast
med Konungens medgivande.

7 §•

Har fastighetsägaren eller tomträttshavaren överskridit sin rätt eller
åsidosatt sin skyldighet på grund av upplåtelsen, åligge honom att återställa
vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan.
Ej må i anledning av vad någondera sidan sålunda låtit komma sig till
last upplåtelsen hävas.

8 §■

Är till säkerhet för beståndet av tomträtt inskrivning sökt eller meddelad,
gälle om verkan därav vad i allmänhet är stadgat angående inteckning
för nyttjanderätt till fast egendom.

Om inskrivning av fång till tomträtt, så ock om inteckning i sådan rätt
är särskilt stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

9 §.

Tomträtt må ej uppdelas på särskilda områden av den fastighet, i vilken
den upplåtits.

Angående frågan vilken egendom som är tillbehör till tomträtt gälle, sedan
inskrivning skett, de grunder som äro stadgade i fråga om tillbehör
till fastighet.

10 §.

Avgälden skall utgå med oförändrat belopp under vissa tidsperioder, med
rätt för såväl fastighetsägaren som tomträttshavaren att under näst sista
året av varje period väcka talan angående omprövning av avgäldens belopp
för nästföljande period. Sker det ej, skall avgälden under den perioden utgå
med samma belopp som förut, där ej före den i första punkten angivna
fristens utgång annat avtalats. Om ej längre tid överenskommes, utgör varje
period tjugu år, den första räknad från upplåtelsen eller den senare dag
som däri angivits.

Upplåtes tomträtt väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse,
må därvid överenskommas kortare tidsperioder än i första stycket sägs,
dock minst tio år.

11 §•

När omprövning enligt 10 § sker, skall avgälden fastställas på grundval
av det värde marken då äger. Vid bedömande av markvärdet skall hänsyn
tagas till ändamålet med upplåtelsen och de närmare föreskrifter som skola
tillämpas i fråga om fastighetens användning och bebyggelse.

12 §.

Utan hinder av vad i 10 § stadgas äge fastighetsägaren och tomträttshavaren
överenskomma om sådan jämkning i avgäldens belopp, som påkallas
av ändrade förhållanden rörande tomträttens utövning.

Kommer till följd av nya eller ändrade byggnadsbestämmelser eller av
annan särskild omständighet, som icke är att hänföra till tomrättshavaren
eller beror av denne, tomträttens värde att avsevärt minskas, äge tomträttshavaren
påkalla därav föranledd jämkning i avgäldens belopp.

13 §.

Tomträttsavtal må ej uppsägas av tomträttshavaren.

14 §.

Genom uppsägning från fastighetsägarens sida må tomträtt bringas att
upphöra allenast vid utgången av vissa tidsperioder. Om ej längre tid överenskommes,
utgör den första perioden sextio år räknat från dagen för upplåtelsen
eller den senare dag som däri angivits samt varje följande period
fyrtio år från utgången av närmast föregående period.

Upplåtes tomträtt väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse,
må därvid överenskommas kortare tidsperioder än i andra stycket sägs,
dock minst tjugu år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Ej må uppsägning ske, med mindre det är av vikt för ägaren att fastigheten
användes för bebyggelse av annan art eller eljest på annat sätt än tidigare.

15 §.

Uppsägning av tomträttsavtal skall ske minst två år före periodens utgång,
om ej längre tid överenskommits; dock må uppsägning icke i något
fall ske tidigare än fem år före periodens utgång. Fastighetsägaren låte ock
inom samma tid som gäller för uppsägningen anteckna denna i tomträttsprotokollet;
sker det ej, vare uppsägningen utan verkan.

Uppsägning skall ske skriftligen; därvid böra skälen angivas. Angående
sättet för uppsägning gälle i övrigt i tillämpliga delar vad i 2 kap. 38 § är
stadgat.

16 §.

Anser tomträttshavaren att skäl för uppsägning ej föreligga, må han
klandra uppsägningen. Talan därom skall väckas inom tre månader sedan
uppsägningen antecknades i tomträttsprotokollet; försittes denna tid, vare
rätt till talan förlorad.

17 §.

Skall på grund av uppsägning tomträtten upphöra, vare fastighetsägaren
skyldig att lösa byggnad och annan egendom, som utgör tillbehör till tomträtten.
Löseskillingen skall motsvara egendomens värde vid tomträttens
upphörande, under antagande att tomträtten med samma ändamål och i övrigt
oförändrade föreskrifter angående fastighetens användning och bebyggelse
alltjämt skulle bestå.

Har efter uppsägningen å tomträtten nedlagts kostnad, som icke varit
nödig, må därigenom uppkommen värdeökning icke tagas i beräkning vid
löseskillingens bestämmande.

Upplåtes tomträtt väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse,
må därvid överenskommas, att lösenskyldighet icke eller allenast i begränsad
omfattning skall åligga fastighetsägaren.

18 §.

Då lösenskyldighet åligger fastighetsägaren, skall inom ett år sedan uppsägningen
antecknades i tomträttsprotokollet eller, om uppsägningen klandrats,
inom ett år sedan dom i målet vann laga kraft väckas talan om löseskillingens
bestämmande, vid påföljd att eljest uppsägningen förfaller. Talan
må väckas av såväl fastighetsägaren som tomträttshavaren.

Sedan genom dom som vunnit laga kraft löseskillingen blivit bestämd,
skall den inom en månad nedsättas hos länsstyrelsen, dock ej i något fall
tidigare än en månad före den dag till vilken uppsägning ägt rum. Sker det
ej, äge på ansökan länsstyrelsen låta uttaga beloppet som om betalningsskyldighet
ålagts genom domen.

Medel som nedsatts skola ofördröj ligen insättas i bank för att där innestå
mot ränta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

19 §.

När den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen är inne och i 18 §
föreskriven nedsättning av löseskilling blivit fullgjord, upphör tomträtten
med däri upplåtna rättigheter. Innan nedsättning skett, må ulan tomträttshavarens
medgivande tillträde ej äga rum.

Har å den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen tomträtten frånträtts,
men är löseskillingen då ännu icke nedsatt, åligge fastighetsägaren
att till tomträttshavaren gälda ränta efter sex procent om året från nämnda
dag.

20 §.

Det nedsatta beloppet jämte därå upplupen ränta skall av länsstyrelsen
utbetalas till den som är berättigad därtill; dock må ej utan fastighetsägarens
medgivande utbetalning ske före tillträdesdagen. Ränta, som upplupit
före tillträdesdagen, tillfälle fastighetsägaren.

Besväras tomträtten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller
för rätt till avkomst eller annan förmån, äge stadgandena om fördelning
hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande
tillämpning. Har löseskillingen av rätten bestämts till högre belopp
än tomträttshavaren yrkat, och uppstår efter gäldande av de fordringar,
som skola utgå ur densamma, överskott, som ej faller inom det
yrkade beloppet, varde överskottet återställt till fastighetsägaren.

Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart ske kan. Kallelse till
sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst två veckor förut
med posten sändas till tomträttshavaren och kända innehavare av inteckning
som avses i andra stycket samt, om innehavare av sådan inteckning är
okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

De med fördelningen förenade kostnaderna skola gäldas av fastighetsägaren.
«

21 §.

Hava fastighetsägaren och tomträttshavaren sedan tomträtten upplåtits
slutit avtal om utvidgning eller inskränkning av det område tomträtten avser
eller om ändring av ändamålet med tomträtten eller i de föreskrifter som
eljest skola gälla angående tomträttens utövning eller i fråga varom enligt
stadgande i 10, 12, 14, 15 och 17 §§ överenskommelse är tillåten, vare avtalet,
med mindre det inskrivits, icke gällande mot inteckningshavare eller
annan som har rättighet i tomträtten.

Angående avtal som avses i första stycket gälle i tillämpliga delar vad i
detta kapitel är stadgat om upplåtelse av tomträtt.

22 §.

överenskomma fastighetsägaren och tomträttshavaren om tomträttens
upphörande eller kommer tomträtten i fastighetsägarens hand eller övergår
äganderätten till fastigheten å tomträttshavaren och är tomträtten inskri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

ven, gälle dock tomträtten till dess inskrivningen dödas. Ehuru inskrivningen
dödats, svare fastighetsägaren för rättighet, som oberoende av inteckning
var gällande i tomträtten.

23 §.

Vill fastighetsägaren väcka talan som avses i 10 eller 18 § eller ur tomträtten
söka betalning för avgäld och är tomträtten överlåten å annan utan
att nye tomträttshavaren sökt inskrivning av sitt fång, må utan hinder av
överlåtelsen talan riktas mot förre tomträttshavaren.

Vad nu sagts om väckande av talan gälle ock i fråga om uppsägning.

24 §.

Mål angående omprövning eller jämkning av avgäld, klander av uppsägning
eller bestämmande av löseskilling upptages av expropriationsdomstol.

25 §.

Angående rättegången i mål som avses i 24 § gälle vad om expropriation
i allmänhet är stadgat, i den mån det är tillämpligt. Rör tvisten fråga som
kan inverka på inteckningshavares rätt, vare rätten ej bunden av parts yrkande
eller medgivande.

I mål angående bestämmande av löseskilling vare fastighetsägaren pliktig
att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas, ersätta tomträttshavarens rättegångskostnad.

26 §.

När i mål angående omprövning eller jämkning av avgäld eller om klander
av uppsägning stämning utfärdats eller dom meddelats eller rätten eljest
skilt målet från sig, skall rätten ofördröj ligen göra anmälan därom till inskrivningsdomaren.

Motsvarande anmälningsskyldighet åligge länsstyrelsen, då löseskilling
som avses i 17 § blivit nedsatt.

27 §.

Vad i utsökningslagen, lagsökningslagen och konkurslagen är stadgat
angående fast egendom och inteckning däri samt om fastighetsägaren tillkommande
rätt till andel i sådan inteckning skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om tomträtt och inteckning däri; bestämmelserna i 82 §
utsökningslagen samt 28, 32 och 39 §§ konkurslagen angående lagfart
gälle även inskrivning av fång till tomträtt.

Vid expropriation eller annat sådant tvångsförvärv som avser tomträtt
skall tomträtten anses likställd med fast egendom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

5 KAP.

Om vattenfallsrätt.

1 §•

Vattenfall, som äges av kronan, må med eller utan utmål av kronan tillhörig
mark för viss tid upplåtas under vattenfallsrätt.

Vill kronan upplåta sådan rätt, skall vid lantmäteriförrättning, som efter
vederbörligt förordnande hålles, det område upplåtelsen avser noggrant
angivas, vattenfallet till sina gränser ovan och nedan samt utmål, där sådant
upplåtes, till storlek, läge och gränser, och varde i enlighet härmed
området utstakat och kartlagt.

2 §.

Vad i 4 kap. 3, 5, 8, 9 och 27 §§ är stadgat angående tomträtt skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om vattenfallsrätt.

I handling varigenom vattenfallsrätt upplåtes skall det område upplåtelsen
avser angivas genom hänvisning till protokoll och karta vid lantmäteriförrättning
som i 1 § sägs.

3 §.

Har, sedan vattenfallsrätt upplåtits, mellan kronan och nyttjanderättshavaren
slutits avtal om utvidgning eller inskränkning av det område vattenfallsrätten
avser eller om annan ändring i upplåtelsen eller om tillägg
till densamma, vare avtalet, med mindre det inskrivits, icke gällande mot
inteckningshavare eller annan som har rättighet i vattenfallsrätten.

Angående avtal som avses i första stycket gälle i tillämpliga delar vad i
detta kapitel är stadgat om upplåtelse av vattenfallsrätt.

4 §•

Är, då område vartill vattenfallsrätt upplåtits återgår till ägaren, denne
enligt avtalet pliktig att erlägga lösen för byggnad eller annat å området
eller att gälda ersättning för mistning av nyttjanderätten, må, där vattenfallsrätten
besväras av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för
rätt till avkomst eller annan förmån, sådan lösen eller ersättning icke utgivas
till nyttjanderättshavaren, utan skall beloppet nedsättas hos länsstyrelsen,
som har att förfara på sätt i 4 kap. 18 § tredje stycket och 20 § är
stadgat.

Menar inteckningshavare, som ej fått sin fordran till fullo täckt, att
löseskillingen eller ersättningen icke blivit bestämd i enlighet med avtalet,
äge han med fastighetsägaren tvista om löseskillingens eller ersättningens
belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954. I fråga om tomträtt eller
vattenfallsrätt som upplåtits före nämnda dag skall äldre lag fortfarande
äga tillämpning, dock med iakttagande av vad nedan stadgas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 177.

I fråga om tomträtt som upplåtits före lagens ikraftträdande må fastighetsägaren
och tomträttshavaren överenskomma om sådan ändring i upplåtelsen,
att denna bringas i överensstämmelse med nya lagen. Angående
sådan överenskommelse gälle vad i 4 kap. 21 § nya lagen är föreskrivet.
Sedan överenskommelsen blivit inskriven, äge nya lagen även i övrigt tilllämpning
i fråga om tomträtten. Om ej senare begynnelsedag angivits i
överenskommelsen, skall den första av de i 10 och 14 §§ nämnda kapitel avsedda
perioderna räknas, den i 10 § från dagen för överenskommelsen och
den i 14 § från dagen för tomträttens upplåtande.

Utan hinder av bestämmelserna i 4 kap. 6 och 11 §§ äldre lag må tomträtt
eller vattenfallsrätt intecknas till säkerhet för nyttjanderätt, servitut eller
annan särskild rättighet.

I stället för vad enligt äldre lydelsen av 4 kap. 7 § andra punkten samt
11 och 12 §§ är föreskrivet i fråga om anteckning i tomträttsprotokollet av
ändring i eller tillägg till avtal varigenom tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtits
skall följande gälla:

Är före den dag då fråga om sådan anteckning förekommer inteckning
sökt eller meddelad i tomträtten eller vattenfallsrätten eller sökes samma
dag inteckning för annat än fordran, må anteckning ej ske, med mindre inteckningshavaren
medgivit åtgärden eller ock ändringen eller tillägget är
väsentligen utan betydelse för dennes säkerhet. Vad nu sagts äge motsvarande
tillämpning beträffande utmätning som verkställts före den dag då frågan
om anteckning förekommer.

Vad i 4 kap. 8 och It §§ äldre lag är stadgat om nedsättning hos överexekutor
skall avse länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut.

Härigenom förordnias, att i lagen den 14 juni 1907 om servitut skall införas
en ny paragraf, betecknad 9 §, av följande lydelse.

9 §.

Med servitut må även tomträtt eller vattenfallsrätt belastas. Till förmån
för sådan rätt må ock servitut stiftas. I fråga om servitut som nu sagts gälle
i tillämpliga delar vad i denna lag är stadgat om servitut i eller till förmån
för fastighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 36 § lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med
vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt
om rätt till elektrisk kraft m. m.

Härigenom förordnas, att 36 § lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser
om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk
kraft m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

36 §.

Vad enligt denna lag gäller i fråga
om fastighet skall äga motsvarande
tillämpning beträffande tomträtt och
vattenfallsrätt; dock att i sådan rätt
ej må meddelas inteckning till säkerhet
för rättighet till elektrisk kraft.

Vad här----------

(Föreslagen lydelse.)

36 §.

Vad enligt denna lag gäller i fråga
om fastighet skall äga motsvarande
tillämpning beträffande tomträtt och
vattenfallsrätt.

sådan rätt

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1954.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § haudelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 6 § handelsbalken1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

6 §.

Den, som---------

Därefter njute borgenär, som har
inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt,
förmånsrätt i tomträtten eller
vattenfallsrätten med vad därtill
hör från den dag inteckningen söktes.
Finnas i tomträtten eller vattenfallsrätten
flera inteckningar, njute
den, som tidigare sökt inteckning, företräde
och de, som sökt inteckning
samma dag, lika rätt.

Enahanda förmånsrätt,
Har delägare----

(Föreslagen lydelse.)

6 §.

— arrendatorn lämnat.

Därefter njute borgenär, som har
inteckning för fordran i tomträtt eller
vattenfallsrätt, förmånsrätt i tomträtten
eller vattenfallsrätten med
vad därtill hör från den dag inteckningen
söktes. Finnas i tomträtten
eller vattenfallsrätten flera inteckningar,
njute den, som tidigare sökt
inteckning, företräde och de, som
sökt inteckning samma dag, lika rätt.
Den, som i tomträtt eller vattenfallsrätt
har inteckning för rätt till avkomst
eller annan förmån, äge för
vad han enligt lag är berättigad att
utbekomma ur tomträtten eller vattenfallsrätten
samma förmånsrätt
som inteckning för fordran medför;
har utmätning av tomträtten eller
vattenfallsrätten skett fö^re eller å
den dag inteckningen sökes, äge dock
utmätningen företräde.

— —---— förmedlat lånet.

---ej rum.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 195b.

1 Senaste lydelse, se SFS 1946: 777; jfr 1912:219.

Kungl. yiaj.ts proposition nr 177.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående
vad till fast egendom är att hänföra.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast

egendom är att hänföra1 skall erhålla
(Gällande lydelse.)

4 §.

Har någon efter särskilt stadgande
eller på annan emot en var gällande
grund äganderätt till byggnad eller
annat, som, efter ty i 2 eller 3 § sägs,
skulle till annans fasta egendom höra,
då må det ej till den fasta egendomen
räknas. Byggnad, stängsel eller
annan för stadigvarande bruk
avsedd anläggning å tomt, sotm besväras
av inskriven tomträtt, eller ö
område, som besväras av inskriven
vattenfallsrätt, eller å jord, som upplåtits
under besittningsrätt för obegränsad
tid (åborätt) enligt lagen om
upplåtelse under åborätt av viss jord,
må ej, ändå att byggnaden eller anläggningen
tillhör ägaren av den fasta
egendomen, hänföras till denna.

För gruvdrift---------

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse.)

4 §.

Har någon efter särskilt stadgande
eller på annan emot en var gällande
grund äganderätt till byggnad eller
annat, som, efter ty i 2 eller 3 § sägs,
skulle till annans fasta egendom höra,
då må det ej till den fasta egendomen
räknas. Byggnad, stängsel eller
annan för stadigvarande bruk
avsedd anläggning å område, som besväras
av inskriven tomträtt eller
vattenfallsrätt eller innehaves enligt
lagen om upplåtelse under åborätt av
viss jord, må ej, ändå att byggnaden
eller anläggningen tillhör ägaren av
den fasta egendomen, hänföras till
denna.

jord hänföras.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1954.

1 Senaste lydelse, se SFS 1926:197.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1) om

samäganderätt.

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt
skall införas en ny paragraf, betecknad 20 §, av följande lydelse.

20 §.

Vad i denna lag är stadgat om samäganderätt till fastighet skall i tilllämpliga
delar gälla i fråga om tomträtt, som innehaves av två eller flera.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt.

Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 4, 5 och 7 §§ lagen den 14 juni 1907
om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i 3 § samma lag
ordet »tomten» skall utbytas mot »fastigheten», dels att i 6, 8 och 11 §§ i
lagen ordet »rätten» skall ersättas med »inskrivningsdomaren», dels ock att
lagen från och med 12 § till slutstadgandet skall erhålla den lydelse som
angives i det följande.1

(Gällande lydelse.)

1 §•

Vill den, åt vilken tomträtt upplåtits,
få rättigheten inskriven, göre
därom ansökan hos den rätt varunder
tomten lyder, och ingive den
handling, vari rättigheten upplåtits.
Rätten låte handlingen offentligen
uppläsas och i tomträttsprotokollet
införas.

Företer ej sökanden upplåtelsehandling
så upprättad och i övrigt så
beskaffad, som lag föreskriver, varde
ansökningen avslagen.

(Föreslagen lydelse.)

1 §•

Den som fått tomträtt till sig upplåten
vare pliktig att hos inskrivningsdomaren
vid den rätt, varunder
fastigheten lyder, söka inskrivning
av tomträtten.

Inskrivning skall sökas inom tid
och vid påföljd som beträffande lagfart
å fång till fast egendom är stadgad;
dock skall, då upplåtaren åtkommit
fastigheten genom fång som
enligt lag skall lagfaras, tiden för sökande
av inskrivning icke i något
fall börja löpa innan lagfart sökts.

Då inskrivning sökes, skall den
handling, vari tomträtten upplåtits,
uppvisas för inskrivningsdomaren;
och låte denne införa handlingen i

1 Senaste lydelse, se beträffande rubriken SFS 1911:69 s. 3, beträffande 6 och 17 §§ 1920:428
samt beträffande 12 § 1930:112; jfr även 1936:224.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 §.

Ej må inskrivning meddelas, där
tomten är besvärad av sökt eller beviljad
inteckning eller kan jämlikt
stadgandet i 11 kap. 2 § jordabalken
i upplåtarens hand häfta för fordran
eller rättighet, ej heller där utmätning
av tomten skett och ej visas
hava upphört att gälla; dock att hinder
för inskrivning ej möter därav,
att till annan tomt inom område, vartill
tomten hör, tomträtt upplåtits och
blivit inskriven.

4 §.

Den, som söker inskrivning av
tomträtt, vare pliktig att visa tomtens
läge enligt den för området upprättade
planen samt tomtens ytinnehåll
och längden av dess särskilda
sidor. Visas det ej, när inskrivningen
sökes, vare ansökningen vilande, till
dess sökanden fullgjort vad i sådant
avseende åligger honom.

5 §.

Vill ny tomrättshavare få sitt fång
inskrivet, ingive till rätten handlingar,
som visa, att tomträtten till honom
övergått från den, till vilken
tomträtten upplåtits, eller, där senare
tomträttshavare fått sitt fång inskrivet,
från denne; och låtc rätten
handlingarna i nödiga delar offentligen
uppläsas och i tomträttsprotokollet
införas.

tomträttsprotokollet. Är handlingen
ej så upprättad som lag föreskriver
eller finnes upplåtelsen ej överensstämma
med lag, varde ansökningen
avslagen.

2 §.

Ej må inskrivning meddelas, där
fastigheten är besvärad av sökt eller
beviljad inteckning eller kan jämlikt
stadgandet i It kap. 2 § jordabalken
i upplåtarens hand häfta för fordran
eller rättighet, ej heller där utmätning
av fastigheten skett och ej visas
hava upphört att gälla.

4 §.

Den som söker inskrivning av tomträtt
vare, där upplåtelsen avser tomt,
pliktig att visa i vilket kvarter och
vid vilka gator tomten är belägen
samt tomtens ytinnehåll och längden
av dess särskilda sidor. Visas det ej,
när inskrivningen sökes, vare ansökningen
vilande, till dess sökanden
fullgjort vad i sådant avseende åligger
honom.

5 §.

Angående skyldighet för ny tomträttshavare
att söka inskrivning av
fång, varigenom tomträtten övergått
å honom, sk(dl vad om lagfart å
fång till fast egendom är stadgat äga
motsvarande tillämpning; dock skall
tiden för sökande av inskrivning icke
i något fall börja löpa innan inskrivning
av tomträtten sökts.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 177.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Den som söker inskrivning skall

7 §•

Är, då ansökning göres om inskrivning,
som i 5 § sägs, inskrivning av
tomträtten sökt men frågan därom
vilande, må ansökningen ej bifallas
förr än inskrivningen blivit beviljad.
Lag samma vare, där inskrivning av
föregående tomträttshavares fång är
sökt men frågan därom förklarats vilande.

12 §.

Då inskrivning är beviljad, utfärde
rätten därom bevis. I detta bevis
skall anmärkas tomtens läge och storlek,
dagen då tomträtten uppläts,
den tid för vilken tomträtten är upplåten
samt, där inskrivningen avser
fång till tomträtt, dagen då inskrivning
av tomträtten meddelades. Förekommer
villkor, som inskränker
tomträttshavarens rätt att tomträtten
överlåta eller med inteckning belasta>
eller är tomträttshavarens behörighet
sålunda inskränkt genom annans

för inskrivningsdomaren uppvisa sm
fångeshandling ävensom de övriga
handlingar som äro erforderliga till
styrkande av fångets laglighet; och
låte inskrivningsdomaren handlingarna
i nödiga delar införas i tomträttsprotokollet.
Sökes inskrivning för
dödsbo med avseende å tomträtt, som
innehafts av den döde, företes inregistrerad
bouppteckning efter honom.

7 §•

Är, då ansökning göres om inskrivning
som i 5 § sägs, inskrivning av
tomträtten sökt men frågan därom
förklarad vilande, må ansökningen
ej bifallas förrän inskrivningen blivit
beviljad. Är förre tomträttshavaren
annan än den till vilken tomträtten
upplåtits, må ansökningen ej beviljas
innan det tidigare fånget blivit
inskrivet. För inskrivning av fång,
som skett genom expropriation eller
annat sådant tvångsförvärv, erfordras
dock ej att föregående fång är inskrivet.

12 §.

Då inskrivning är beviljad, utfärde
inskrivningsdomaren därom bevis. I
detta bevis skall anmärkas dagen då
tomträtten uppläts samt, där inskrivningen
avser fång till tomträtt, dagen
då inskrivning av tomträtten
meddelades. 1 fall som avses i 4 §
skall tomtens läge och storlek antecknas
i beviset. Förekommer i fråga
om fång till tomträtt villkor, som
inskränker tomträttshavarens rätt
att överlåta eller inteckna tomträtten,
eller är tomträttshavarens behörighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

på testamente grundade rätt att nyttja
tomten, varde det ock anmärkt.

i sådant avseende inskränkt genom
annans på testamente grundade rätt
att nyttja fastigheten, varde det ock
anmärkt.

13 §.

Ansökan om inskrivning av avtal,
som avses i 4 kap. 21 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom, göres av
fastighetsägaren eller tomträttshavaren;
och skall därvid vad i 1 § tredje
stycket är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

År inteckning förut sökt eller meddelad
i tomträtten eller sökes samma
dag inteckning för annat än fordran,
må inskrivning ej beviljas, med
mindre inteckningshavaren medgivit
åtgärden eller avtalet är väsentligen
utan betydelse för dennes säkerhet.
Vad nu sagts äge motsvarande tilllämpning
beträffande utmätning som
verkställts före den dag inskrivningen
sökes.

14 §.

Då till inskrivningsdomaren inkommit
anmälan, som avses i 4 kap.
26 § lagen om nyttjanderätt till fast
egendom, skall anteckning därom å
nästa inskrivningsdag göras i tomträttsprotokollet.

Visas, att uppsägning, som antecknats
i tomt rätts protokollet, återgått
på grund av överenskommelse eller
enligt 18 § samma kapitel eljest förfallit,
skall ock anteckning därom
ske på sätt nyss sagts.

13 §. 15 §.

Visar tomtägaren, att den tid, för Framgår av anteckningar, som invilkcn
tomträtten upplåtits, gått till förts i tomträltsprotokollet, eller upp -

Kungl. iMaj:ts proposition nr 177.

(Gällande lydelse.)

ända eller att tomträtten eljest upphört
att gälla, varde det i tomträttsprotokollet
anmärkt.

Skall efter överenskommelse mellan
tomtägaren och tomträttshavaren
tomträtten upphöra innan därför avtalad
tid gått till ända, må ej anmärkning,
som nyss sagts, ske, med mindre
tomträtten är fri från inteckning.

14 §.

Har beslut, varigenom underrätt
avslagit ansökan om inskrivning, som
i 1 § avses, blivit till följd av besvär
ändrat av högre rätt, vare sökanden
pliktig att i stad inom tre månader
och å landet sist å det ting, som infaller
näst efter tre månader, från
det utslaget om ändringen vunnit laga
kraft, det hos underrätten förete,
vid äventyr att i annat fall inskrivning,
som på grund av utslaget beviljas,
gäller så som vore den sökt
å den dag, utslaget vid underrätten
företes.

17 §.

Vad här ovan i 1—3 samt 5—16
§§ är stadgat angående tomträtt skall,
med undantag av bestämmelsen i 6
§ andra stycket första punkten, äga
motsvarande tillämpning i fråga om
vattenfallsrätt. Den, som söker inskrivning
av sådan rätt, vare pliktig
att vid påföljd, som i 4 § sägs, ingiva
protokoll vid lantmäteriförrättning,
vartill upplåtelsehandlingen hänvisar,
jämte styrkt kopia av den därvid
upprättade karta.

(Jfr 12 § här ovan.)

(Föreslagen lydelse.)

lyses eljest, att tomträtten enligt hkap.
19 § lagen om nyttjanderätt till
fast egendom upphört att gälla, skall
det anmärkas i tomträttsprotokollet.

Sökes på grund av förhållande,
som avses i 22 § samma kapitel, att
inskrivningen av tomträtten skall dödas,
må ansökningen ej beviljas, med
mindre tomträtten är fri från inteckning.

16 §.

Har beslut, varigenom inskrivningsdomare
avslagit ansökan om inskrivning
av tomträtt, till följd av besvär
blivit ändrat, vare sökanden pliktig
att inom tre månader från det beslutet
om ändringen vann laga kraft
förete detsamma hos inskrivningsdomaren,
vid äventyr att i annat fall
ansökningen om inskrivning skall
anses gjord först å den dag beslutet
företes för inskrivningsdomaren.

17 §.

Vad här ovan i 1—3, 5—13 och
16 §§ är stadgat angående tomträtt
skall, med undantag av bestämmelsen
i 6 § andra stycket första punkten,
äga motsvarande tillämpning i fråga
om vattenfallsrätt. Den som söker
inskrivning av sådan rätt vare pliktig
att, vid påföljd som i 4 § sägs, ingiva
protokoll vid lantmäteriförrättning,
vartill upplåtelsehandlingen
hänvisar, jämte styrkt kopia av den
därvid upprättade kartan. 1 bevis om
inskrivning av vattenfallsrätt skall
utöver vad i 12 § sägs anmärkas den
tid för vilken vattenfallsrätten är upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

(Gällande lydelse.)

(Se 13 § här ovan.)

16 §.

Vid rätten skall i överensstämmelse
med tomträttsprotokollet föras
bok så inrättad, att därav lätteligen
kan ses: varje tomträtt, i fråga om
vilken inskrivning blivit sökt, tiden
då det skett, sökandens namn, fånget,
där ansökningen avser sådan inskrivning,
samt sådan inskränkning i
tomträttshavarens rätt, varom i 12 §
förmäles, så ock tiden då inskrivning
blivit beviljad eller avslagen
eller ock ansökan om inskrivning
förklarats vilande eller därefter åter
hos rätten anmälts. Då ändring eller
tillägg till tomträttsavtalet antecknats
i protokollet eller anteckning
däri skett enligt 10, 11 eller 13 §,
varde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens
förande meddelas av Konungen.

(Föreslagen lydelse.)

låten ävensom upplåtelsevillkor,
som inskränker nyttjanderättshavarens
rätt att överlåta eller inteckna
vattenfallsrätten.

Visar fastighetsägaren, att den tid,
för vilken vattenfallsrätten upplåtits,
gått till ända eller att rättigheten eljest
upphört, varde det anmärkt i
tomträtts protokollet. Skall efter överenskommelse
mellan fastighetsägaren
och nyttjanderättshavaren vattenfallsrätten
upphöra innan därför
avtalad tid gått till ända, må ej sådan
anmärkning ske, med mindre
vattenfallsrätten är fri från inteckning.

18 §.

Vid rätten skall i överensstämmelse
med tomträttsprotokollet föras bok
enligt de närmare bestämmelser som
meddelas av Konungen.

Då ansökan om inskrivning av
tomträtt eller vattenfallsrätt beviljats
eller förklarats vilande eller i tomträttsprotokollet
anmärkts att tomträtt
eller vattenfallsrätt upphört, så
ock då inskrivning av tomträtt dödats,
skall anteckning göras jämväl i
fastighets- eller inteckningsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
105b.

I fråga om tomträtt eller vatten -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

fallsrätt varå, enligt vad i övergångsbestämmelserna
till lagen den

angående ändring i lagen den
14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom är stadgat, 4 kap. sistnämnda
lag skall äga tillämpning i
sin äldre lydelse skall även beträffande
inskrivningsåtgärd, som ifrågakommer
efter nya lagens ikraftträdande,
äldre lag gälla.

Angående inskrivning av sådan
överenskommelse, som avses i nämnda
övergångsbestämmelser, skall nya
lagen tillämpas. Innan överenskommelsen
må inskrivas skall inskrivning
hava skett såväl av tomträtten
som, om tomträtten från förste innehavaren
övergått å annan, av siste
innehavarens fång.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Förslag

till

Lag

om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Bestämmelserna i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i
fast egendom äge, såvitt de ej strida mot vad här nedan stadgas, motsvarande
tillämpning i fråga om inteckning i tomträtt.

Därvid skall vad i nämnda förordning är stadgat om lagfart avse inskrivning
av tomträtt eller av fång till sådan rätt samt vad där sägs om lagfartsprotokoll
och inteckningsprotokoll avse tomträttsprotokoll.

2 §.

Ej må inteckning meddelas i flera tomträtter gemensamt eller, där tomträtt
tillhör flera, i enderas andel däri.

Panträtt, som genom inteckning i tomträtt vinnes, må ej särskilt göras
gällande i andel av tomträtten.

Inteckning för fordran må meddelas allenast för visst belopp i penningar.

3 §•

Ej må inteckning i tomträtt beviljas med mindre tomträtten blivit inskriven
och, om tomträtten från förste innehavaren övergått å annan, den som
medgivit inteckning eller upplåtit rättighet, för vilken inteckning sökes, fått
sitt fång inskrivet.

4 §.

I inteckningsförordningen meddelad föreskrift, som grundar sig å bestämmelserna
i 11 kap. 2 § jordbalken om viss företrädesrätt för ogulden köpeskilling,
skall ej iakttagas. Vad i nämnda förordning är stadgat om tillämpning
även beträffande nyttjanderätt eller annan rättighet i fast egendom
av sagda företrädesrätt skall ej heller lända till efterrättelse.

I stället för de i 53 § andra stycket och 58 § 4 mom. andra stycket inteckningsförordningen
upptagna stadgandena därom att rättighetshavare, som
försummat att söka inteckning inom den i 11 kap. 2 § jordabalken föreskrivna
tiden, i visst fall förverkat sin rätt till skadestånd av upplåtaren,
skall gälla, att rätten till skadestånd är förverkad, om rättighetshavaren på
grund av underlåtenhet att söka inteckning för rättigheten fått vika för

annan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

5 §.

Upplyses, då fråga är om inteckning i tomträtt för fordran, att tomträtten
eller andel däri tagits i mät före den dag inteckningen söktes eller ock
samma dag ansökningen gjordes och visas ej att utmätningen upphört att
gälla, skall ansökningen avslås.

6 §.

Utmätes tomträtten, äge nyttjanderätt, rätt till avkomst eller annan förmån
eller till servitut eller till elektrisk kraft, för vilken inteckning sökts
före eller å den dag utmätningen skedde, företräde framför utmätningssökandens
fordran, där ej denna skall ur tomträtten utgå med bättre förmånsrätt
än utmätning medför.

7 §•

Vad i denna lag är stadgat om inteckning i tomträtt skall avse även vattenfallsrätt;
dock äge föreskrifterna i 4 § andra stycket inteckningsförordningen
icke tillämpning.

8 §•

Vid rätten skall i överensstämmelse med tomträttsprotokollet föras bok
enligt de närmare bestämmelser som meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

Genom lagen upphäves lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) om inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 255) angående anteckning
om innehav av fordringsliandling på grund varav
inteckning beviljats i fast egendom m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 15 juni 1934 angående anteckning
om innehav av fordringshandling på grund varav inteckning beviljats i fast
egendom m. in.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Vill någon----vederbörlig fastighetsbok.

Uppvisande varom---egendomen ligger.

Anmäler den, — — — fastighetsbok anmärkt.

Vad sålunda stadgats angående inteckning i fast egendom skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt,
med iakttagande att vad ovan sagts om inteckningsprotokoll och fastighetsbok
skall avse tomträttsprotokoll och tomträttsbok eller vattenfallsrättsbok.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

1 Senaste lydelse, se SFS 1939: 121.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Förslag

till

Lag

ändrad lydelse av 16 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 16 § förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

16 §.

Kanal eller — —- — lag belastas.

Ej heller må inteckning meddelas i fastighet, som besväras av inskriven
tomträtt eller vattenfallsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

1 Senaste lydelse, se SFS 1917:190.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 oktober 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Lingman, Hammarskjöld,

Norup, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagberedningens betänkande
den 27 september 1952 med förslag till ny lagstiftning om tomträtt
m. m. (SOU 1952: 28), i vilket betänkande sammanförts av motiv åtföljda
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom;

2) lag angående tillägg till lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut; 3)

lag angående ändrad lydelse av 36 § lagen den 22 juni 1920 (nr 474)
med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om
rätt till elektrisk kraft in. m.;

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § handelsbalken;

5) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående
vad till fast egendom är att hänföra;

6) lag angående tillägg till lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1) om
samäganderätt;

7) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt;

8) lag om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

9) lag om ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 255) angående
anteckning om innehav av fordringshandling på grund varav inteckning beviljats
i fast egendom in. in.; och

10) lag om ändrad lydelse av 16 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42
s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de av lagberedningen
utarbetade lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 december
1952.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 13 oktober 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten
i statsrådet den 10 oktober 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom;

2) lag angående tillägg till lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut; 3)

lag angående ändrad lydelse av 36 § lagen den 22 juni 1920 (nr 4-74)
med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om
rätt till elektrisk kraft m. m.;

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § handelsbalken;

5) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående
vad till fast egendom är att hänföra;

6) lag angående tillägg till lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1) om
samäganderätt;

7) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vattenfalls rätt samt av fång till sådan rätt;

8) lag om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

9) lag om ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 255) angående anteckning
om innehav av fordring shandling på grund varav inteckning beviljats
i fast egendom m. m.; och

10) lag om ändrad lydelse av 16 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42
s. 12) angående, inteckning i fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Torkel Nordström.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

De remitterade förslagen åsyfta att giva den år 1907 i lagstiftningen införda
tomträtten eu utformning som motsvarar de fordringar vilka numera,

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

under ändrade förhållanden, kunna ställas på densamma. Denna form för
upplåtelse av mark har, delvis på äganderättens bekostnad, erhållit en avsevärt
större ekonomisk och social betydelse än man vid dess införande torde
ha räknat med, och förutsättningar finnas otvivelaktigt för en fortsatt utveckling
i samma riktning. Denna utveckling bör få lagstiftningens stöd. Ur
samhällelig synpunkt är det angeläget att tomträttens värde i kredithänseeende
stärkes och befästes; i själva verket torde en av den nuvarande lagstiftningens
mera framträdande brister ligga däri att den icke tillräckligt tillgodoser
behovet av tomträttens användning som belåningsobjekt. Uppgiften
att förstärka tomträtten och därmed öka dess kreditvärde utan att rubba
kommunernas möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt disponera sin mark
och tillgodogöra sig markvärdestegring erbjuder uppenbarligen betydande
svårigheter. De föreliggande förslagen anvisa en lösning av härmed sammanhängande
spörsmål, vilken synes vara i allt väsentligt väl ägnad att
åstadkomma den avsedda förbättringen av tomträtten. De erinringar som
i det följande göras rikta sig icke mot förslagens grundläggande bestämmelser
utan avse, där de ej äro av huvudsakligen redaktionell natur, allenast sådana
modifikationer i mera speciella hänseenden, som ha synts lagrådet
erforderliga eller önskvärda.

Förslaget till lag angående ändring i nyttjanderättslagen.

4 KAP.

1 §•

Justitierådet Karlgren och regeringsrådet Eckerberg:

Genom att tomträtten betecknas såsom nyttjanderätt till fastighet »undei
obestämd tid» synes ej adekvat uttryck givas för vad tomträtten enligt
förslaget innebär. Närmast föra de citerade orden tanken på en nyttjanderätt
som gäller blott tills vidare, i det att vardera kontrahenten -— eller åtminstone
endera •— har rätt att när som helst genom uppsägning bringa
avtalet, omedelbart eller efter utgången av viss tidsfrist, till upphörande.
Hänvisas må härutinnan till 3 kap. 5 § första stycket första punkten nyttjanderättslagen,
som avser det fall att hyrestiden i ett hyresavtal ej är bestämd;
enligt motiven till detta stadgande följer i sådant fall av avtalets
natur, vid frånvaro av i lag påbjuden minimitid för hyra, att envar av
kontrahenterna när som helst må uppsäga avtalet (jfr ock sista stycket i
paragrafen ävensom 6 § samma kapitel). Den i förslaget reglerade tomträtten
är emellertid av annan beskaffenhet. Tomträttshavaren saknar all
uppsägningsrätt. Från hans synpunkt sett är avtalet ett avtal för all framtid,
ett »evighetsavtal». Och vad fastighetsägaren beträffar saknar denne
uppsägningsrätt under en viss första tidsperiod, i brist på annan överenskommelse
sextio år. Under denna bestämda tid är avtalet således ovillkorligt
bindande för bägge kontrahenterna. Ej heller i övrigt har fastig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

hetsägaren rätt att uppsäga avtalet annat än under särskilda i lagen angivna
betingelser. Även för hans vidkommande är följaktligen avtalet i
princip bindande för obegränsad tid eller allt framgent. Att med hänsyn
till sagda inskränkta uppsägningsrätt å fastighetsägarens sida — som föreligger
även om avtalet självt icke upptager något förbehåll därom —- beskriva
tomträtten såsom upplåten för obestämd tid och sålunda understryka
villkorligheten eller den eventuella ovaraktigheten av dess fortbestånd
torde vara mindre väl förenligt med de föreslagna lagreglernas
anda.

På grund av vad nu anförts synes det vara att förorda, att orden »under
obestämd tid» utbytas mot ett annat uttryck, exempelvis »under obegränsad
tid». Detta eller motsvarande uttryck förekommer ock flerstädes i betänkandet
(s. 41, 46, 61, 73).

Justitierådet Karlgren:

Enligt förslaget gäller som ovillkorlig förutsättning för att en nyttjanderätt
skall hänföras till tomträtt, att upplåtelsen sker mot vederlag. Någon
reell innebörd behöver emellertid detta krav icke ha. Såsom i motiven framhålles
sättes vederlaget ibland i praxis så lågt, att det icke har någon egentlig
ekonomisk betydelse, och detta kan naturligen inträffa även i framtiden.
Det till stöd för bestämmelsen i betänkandet (s. 73) anförda argumentet,
att när tomträtten »konstrueras som en i princip ständig nyttjanderätt» det
vore av vikt, att tomträttshavaren genom att erlägga avgäld med regelbundet
återkommande mellanrum »erkänner» fastighetsägarens rätt till marken,
synes ej ha någon saklig tyngd. Orden »mot årlig avgäld i penningar» torde
förty böra utgå. Beaktas denna hemställan, föranledas därav vissa formella
jämkningar annorstädes i förslaget.

3 §•

Lagrådet:

Enligt gällande lag skall avtal, varigenom upplåtes tomträtt, upprättas
skriftligen och med vittnen. Regeln torde böra tolkas så, att samma formkrav
här gäller som vid överlåtelse av fast egendom enligt 1 kap. 2 § jordabalken.
Förslagets mening synes ock vara, att denna överensstämmelse skall
bibehållas. Under sådana omständigheter förefaller det lämpligast att icke
i någon mån närmare angiva formkravets innebörd utan låta lagtexten i
denna del nära ansluta sig till den gällande lydelsen. I första stycket av
förevarande paragraf synes därför böra stadgas allenast, att avtal om upplåtelse
av tomträtt skall upprättas skriftligen och med vittnen samt alt i
upplåtelsehandlingen skall uttryckligen angivas att upplåtelsen avser tomträtt.

4 §.

Lagrådet:

1 den allmänna motiveringen till förslaget anföres, att under den tid som
tomträttsinstitutet bestått den meningen synes ha blivit alltmera förhärs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

kande, att tomträtten bör, såvitt det kan ske utan åsidosättande av de allmänna
intressen som vid dessa upplåtelser kräva beaktande, tillgodose i stort
sett samma funktion som tillkommer äganderätten. I förslaget har också
tomträtten i viktiga avseenden närmats till äganderätten, främst därigenom
att den nuvarande tidsbegränsade tomträtten ombildats till en i och för sig
för obegränsad tid upplåten rättighet.

Enligt 4 § har emellertid, ehuru stadgandets verkliga innebörd i detta hänseende
icke i lagtexten framträder mera markerat, genomförts en legal
reglering, som i allt fall kan innebära att tomträttshavarens ställning blir en
helt annan än en ägares och för övrigt även en annan än en tomträttshavares
enligt hittillsvarande praxis. I tomträttsavtalet kunna jämlikt stadgandet
införas bestämmelser dels om att upplåtelsen skall ske för visst syfte
(»ändamål»), dels om att fastigheten skall användas, eller icke användas,
på visst sätt (»närmare föreskrifter rörande fastighetens användning och
bebyggelse»); från de »bestämmelser i övrigt», som tillika omnämnas i lagrummet,
kan här bortses. Tomträtten må alltså göras till en på olika sätt
ändamåls- och användningsbestämd rättighet, som kan starkt avvika från
den vanliga ägande- eller förfoganderätten till en fastighet. Visserligen
torde man icke ha räknat med att genom föreskrifter i tomträttsavtalet
tomträttshavaren underkastas mycket långtgående åligganden, i positiv eller
negativ riktning, med avseende å utnyttjandet av fastigheten, och de erfarenheter
man hittills haft beträffande tomträttsinstitutet i dess äldre gestaltning
ge väl icke heller stöd för att en utveckling hän mot en för tomträttshavaren
besvärande bundenhet i hans rättsutövning vore att befara. När
det i motiven talas om att det enligt 4 § kan vara fråga om sådana positiva
förpliktelser som skyldighet att på fastigheten utföra och underhålla vissa
anläggningar eller uppföra vissa byggnader samt om sådana inskränkningar
i dispositionsrätten som att en viss del av tomten icke får bebyggas eller att
träd icke få fällas utan fastighetsägarens samtycke, åsyftas förmodligen
främst förpliktelser av den art att de må tänkas tjäna i första hand tomträttshavarens
eget välförstådda intresse, låt vara att det jämväl för upplåtaren,
samhället, ligger stor vikt uppå att anläggningarna och byggnaderna
komma till stånd, träden ej fällas o. s. v. Även med denna begränsning
kan emellertid tomträttshavarens bundenhet bliva tryckande. Begränsningen
är ej heller utsagd i lagtexten och lärer omöjligen kunna uppställas
och upprätthållas. Den omständigheten, att tomträttsupplåtarna i allmänhet
icke hittills gjort försök att ålägga tomträttshavarna en omfattande
bundenhet av ifrågavarande art, innebär ingen säkerhet för att ej i framtiden
— då måhända de som önska tomtmark få färre tillfällen än nu att
förvärva jord med äganderätt — upplåtarna komma att i icke önskvärd
omfattning utnyttja de möjligheter som i förevarande hänseende stå dem
till buds.

I detta sammanhang är särskilt att märka, att de ifrågavarande inskränkningarna
i tomträttshavarens dispositionsrätt, sådana de fastslagits i tomträttsavtalet,
i och för sig äro gällande för all framtid, principiellt oberoende

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

av om förutsättningarna för deras tillämplighet under årens lopp förändras.
Och de binda icke blott tomträttshavaren och hans arvingar utan även
den som, t. ex. genom köp, förvärvar tomträtten eller som erhåller panträtt,
nyttjanderätt eller annan begränsad sakrätt i densamma; de gälla mot
tomträttshavarens borgenärer över huvud. De genom tomträttsavtalet fastslagna
inskränkningarna i dispositionsrätten kunna icke ändras annat än
i enlighet med i lagen givna föreskrifter. Ju längre bundenheten sträcker
sig, dess mindre lämpad blir vid sådant förhållande fastigheten att utnyttja
som allmänt kredit- och omsättningsobjekt; jfr i detta sammanhang uttalandet
i betänkandet (s. 44), att tomtägaren genom att i upplåtelsen intaga
ändamålsbestämmelser, såsom i fråga om bebyggelsens omfattning och användning,
i viss mån kan på förhand begränsa omfattningen av sin lösenskyldighet
(enligt 17 §).

Begreppet tomträtt ger med hänsyn till innehållet i 4 § icke närmare
besked om hur inskränkt eller av vilken typ tomträttshavarens rätt överhuvud
är. Tomträttshavaren kan enligt 4 § med sakrättslig verkan åtaga
sig förpliktelser till passivitet beträffande fastighetens utnyttjande icke blott
till förmån för viss eller vissa fastigheter som sådana utan även till förmån
för viss person. Omvänt gäller att förpliktelser, som ålagts tomträttshavaren
till förmån för en eller ett flertal fastigheter som sådana, kunna avse —
till fastigheten hänförlig — positiv verksamhet. Såvitt angår positiva förpliktelser
uppkommer för övrigt oklarhet om hur stadgandet i 4 § förhåller
sig till reglerna om den avgäld tomträttshavaren har att prestera. De skyldigheter,
som nu åsyftas och som på sätt ovan nämnts må, mer eller mindre
direkt, vara stipulerade i fastighetsägarens intresse, kunna i realiteten utgöra
ett vederlag för tomträttsupplåtelsen, även om detta vederlag icke bestämts
i penningar och följaktligen icke utgör sådan avgäld som i 1 § sägs.

Med hänsyn till vad ovan anförts skulle det vara önskvärt, om de inskränkningar,
som genom ändamåls- och användningsföreskrifter enligt 4 §
få göras i tomträtten, kunde närmare regleras och fixeras. Stora svårigheter
möta dock i sådant hänseende, främst på grund av tomträttens egenskap
att i princip gälla för obegränsad tid framåt. Men med tanke just
på denna tomträttens karaktär framträder i allt fall behovet av att här
taga i anspråk, till tomträttshavarens skydd, sådana remedier som i allmänhet
te sig påkallade när det rör sig om långtids- eller evighetsavtal och som
för övrigt i viss utsträckning anses erforderliga t. o. in. vid mera kortvariga
avtal. Lagrådet syftar här på möjligheten att under domstols medverkan
åvägabringa de jämkningar i ingångna avtal, som till följd av ändrade förhållanden
framstå som nödvändiga för att undanröja uppenbart otillfredsställande
verkningar. Att låta för oöverskådlig tid gällande avtal, som ålägga
ena kontrahenten konkreta förpliktelser gentemot hans medkontrahent, även
sådana av positiv natur, hestå orubbade utan rätt till jämkning på grund
av ändrade förutsättningar synes icke vara tillrådligt. I förslaget har ock
i ett hänseende beaktats denna synpunkt. Till följd av nya eller ändrade
byggnadsbestämmelser eller »av annan därmed jämförlig anledning» kan
!} Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

en jämkning i avgäldens belopp komma till stånd. Men det behov varom
nu talats är icke därmed fyllt. Avgälden kan ju vara av underordnad betydelse
för tomträttshavaren i jämförelse med den belastning, som en ändamåls-
eller användningsbestämmelse enligt 4 § innefattar. Det fordras en
rättsregel, som tager direkt sikte på dessa belastningar; jfr servitutslagens
regler om begränsning, förflyttning, förändring och upphörande av servitut.
Närmast efter förebild av 3 § lagen om återköpsrätt till fast egendom synes
kunna stadgas, att om till följd av ändrade förhållanden, som icke äro att
hänföra till tomträttshavaren eller bero av denne, i tomträttsavtalet meddelade
föreskrifter rörande upplåtelsens ändamål samt fastighetens användning
och bebyggelse bliva oskäligt betungande för tomträttshavaren, rätten
på hans yrkande må förordna om den jämkning av föreskrifternas innehåll,
som kan finnas påkallad, samt att rätten därvid äger att, om jämkningen
det föranleder, besluta om höjning av avgäldens belopp eller annan ändring
i upplåtelsevillkoren. Det torde vara erforderligt att utrusta rätten även
med sistnämnda befogenhet, enär eljest risk kunde föreligga att genom
jämkningen tomträttshavaren bleve otillbörligt gynnad eller upplåtelsen
t. o. m. komme i strid med tvingande lagbestämmelser om lösenskyldighet
(17 §) samt om längden av de tidsperioder, under vilka avgälden skall hållas
oförändrad (10 §) eller vid vilkas utgång tomträtten må bringas att upphöra
(13 §).

Ett dylikt stadgande bör icke kunna väcka farhågor för att tomträttshavaren
skulle kunna göra sig fri från avtalsvillkor blott därför att dessa
i ett visst läge te sig obekväma. I normala fall lär överenskommelse kunna
träffas, och om så icke kan ske har tomträttshavaren enligt förslaget möjlighet
att erhålla jämkning av avgälden. Stadgandet är, såsom framgår av
det ovan sagda, avsett för sådana säkerligen även framdeles ovanliga fall
då tomträttshavarens förpliktelser utan dennes föranledande under ändrade
förhållanden framstå såsom klart oskäliga och rättelse icke kan vinnas genom
nedsättning av avgäldens belopp. Det förutsättes ju ock att missförhållandet
icke kan avhjälpas genom ändringsavtal i enlighet med lagens
föreskrifter. Om upplåtaren erbjudit en rimlig jämkning av villkoren, har
han tydligen icke någon anledning att befara att domstolen skulle gå utöver
denna. Den omständigheten att upplåtarna i regel äro kommuner utgör
uppenbarligen icke grund för att underlåta att uppställa en rättsregel
som måste anses naturlig i fall då båda kontrahenterna normalt äro enskilda
personer.

Ett stadgande sådant som det nu förordade borde lämpligen ha sin plats
i en ny paragraf mellan de föreslagna 12 och 13 §§. Till undgående av omnumrering
av alla de följande paragraferna i 4 kap. kunde man sammanföra
10 och 11 §§, vilka innehållsligt sett ha samband, i en och samma paragraf,
numrera om förslagets 12 § och låta den nya paragrafen intaga den
därigenom ledigblivna platsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177. 35

5 §.

Lagrådet:

Med hänsyn till det nära sambandet mellan denna paragraf och 9 §
andra stycket synes det lämpligt att, i stället för den i förslaget gjorda uppräkningen
av byggnad, stängsel med mera, här liksom i 9 § andra stycket
hänföra sig till gällande bestämmelser angående vad som skall vara att
anse som tillbehör till fastighet. Detta kunde ske genom att det i viss anslutning
till ordalagen i 17 § stadgades, att tomträttsupplåtelse skall anses
innefatta överlåtelse å tomträttshavaren av byggnad och annan egendom,
som vid upplåtelsen enligt lag hör till fastigheten. Den sakliga skillnad,
som ändringen i uttryckssättet skulle medföra, torde sakna all praktisk
betydelse.

I paragrafens andra punkt föreslcrives, att betingad ersättning för den
överlåtna egendomen skall bestämmas särskilt, varjämte det tillägges »att
utgå på en gång eller under vissa år». Med detta tillägg, som icke blivit
motiverat, har väl i första rummet åsyftats att ytterligare inskärpa, att
ersättningen måste särskiljas från avgälden för tomträtten. Ur denna synpunkt
torde tillägget emellertid icke vara erforderligt. I och för sig innehåller
tillägget en för övrigt icke alldeles klar regel om ersättningens utgivande.
Överlåtelsen av egendomen är närmast att betrakta som ett i upplåtelsen
inflätat köp, och anledning torde saknas att för dessa fall av
köp meddela någon särbestämmelse uti ifrågavarande hänseende. Lagrådet
hemställer att de citerade orden få utgå.

6 §.

Lagrådet:

I syfte att förhindra, att en tomträttsupplåtelses rättsverkan skall kunna
bliva avhängig av någon oviss framtida händelse, har i 6 § stadgats förbud
mot att i tomträttsupplåtelse upptaga villkor, varav tomträttens inträde
eller bestånd skulle vara beroende. Så utformat synes emellertid förslaget gå
något längre än nödigt och lämpligt är. Sålunda förhindras ägaren av en
fastighet, varå finnes uppförd en värdefull byggnad, att vid upplåtelse av
tomträtt i fastigheten göra förbehåll varigenom upplåtelsen blir beroende
av att medkontrahenten inom avtalad tid utger viss ersättning för byggnaden.
Ett dylikt förbehåll kan dock vara synnerligen befogat, helst som det
ej är avsett att reglerna om inteckning för ogulden köpeskilling skola få
någon motsvarighet såvitt gäller ersättning enligt 5 § i förslaget. Då det
vidare icke kan antagas att förbehåll av nyss angivet slag skulle motverka
den åsyftade förstärkningen av tomträtten, hemställer lagrådet att ifrågavarande
förbud utformas så, att vid tomträttsupplåtelse verkan av upplåtelsen
ej må göras beroende av annat villkor än utgivande av ersättning
som avses i 5 §.

För det fall att upplåtelsen icke blir bestående på grund av att ett sådant
villkor brister, bör det tydligen tillses, att inskrivning av tomträtten ej sker.
Sökcs inskrivning innan det visat sig om villkoret uppfyllts eller ej, bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

därför inskrivningen icke beviljas utan förklaras vilande till dess upplysning
härom vinnes. Ett stadgande av detta innehåll synes höra införas i
4 § lagen om inskrivning av tomträtt m. in. Vad åter angår tomträttsupplåtelser,
med vilka förbundits icke tillåtna villkor eller förbehåll, må erinras,
att enligt 1 § tredje stycket sista punkten förslaget till lag angående ändring
i sistnämnda lag ansökan om inskrivning av tomträtt skall avslås,
därest upplåtelsehandlingen ej är så upprättad som lag föreskriver eller
upplåtelsen finnes ej överensstämma med lag. Härigenom torde inskrivning
av dylika tomträttsupplåtelser förhindras.

7 §■

Lagrådet:

Stadgandet att, om fastighetsägaren eller tomträttshavaren överskridit sin
rätt eller åsidosatt sin skyldighet på grund av upplåtelsen, det åligger honom
att återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts, kan
synas uttrycka en i sakens natur liggande regel, och för flertalet fall är
säkerligen heller intet att invända mot detsamma. En så allmän bestämmelse
som den anmärkta lärer dock icke böra uppställas. Fråga kan sålunda
uppkomma, huruvida icke under särskilda förhållanden en återställelse in
natura av det enligt tomträttsavtalet fordrade tillståndet skulle ådraga
vederbörande så oproportionerliga kostnader eller medföra en ur allmän
synpunkt så betänklig värdeförstöring, samtidigt som måhända motpartens
intresse av återställelsen är ganska ringa, att penningersättning eller någon
annan prestation bör få träda i stället för naturafullgörelse. Denna möjlighet
kunde komma i betraktande exempelvis då en tomträttshavare i
god tro åsidosatt sina förpliktelser beträffande fastighetens användning
och bebyggelse och det olagliga tillståndet varat under mycket lång tid. Särskilt
märkes att den föreslagna förpliktelsen till återställelse tydligen skulle
komma att drabba även en tomträttshavare, som icke själv gjort sig förfallen
till någon pliktförsummelse utan från sin företrädare övertagit fastigheten
i det mot tomträttsavtalet stridande skicket. Förevarande spörsmål
torde böra lämnas öppet att bedömas med stöd av allmänna rättsgrundsatser
rörande anspråk på uppfyllelse in natura av en kontraktsförpliktelse.

Den i paragrafen stadgade skadeståndsskyldigheten är, enligt vad synbarligen
avsetts, strikt. Även denna regels generella avfattning ingiver betänkligheter.
Det är tvivelaktigt om det står i överensstämmelse med allmänna
rättsgrundsatser att, såsom här skett, undantagslöst ålägga en kontrahent,
vilken — rent objektivt sett — överskridit gränserna för den honom
tillkommande sakrätten, detta stränga ansvar. Regelns hårdhet är för
övrigt särskilt framträdande, om det är meningen att även en senare tomträttshavare
än den som åsidosatt sin skyldighet på grund av upplåtelsen
skall, förutom att han har förpliktelse till återställelse in natura, vara ovillkorligt
skadeståndsskyldig. Spörsmålet i fråga, som ur principiell synpunkt
har en omfattande räckvidd, synes icke — lika litet som det nyss

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

nämnda — ägnat att regleras i lag. Bedömandet kan med fördel överlämnas
åt rättstillämpningen.

Däremot ha i motiven så vägande skäl anförts för det i paragrafens
andra punkt upptagna, från vad som i allmänhet gäller avvikande hävningsförbudet,
att i stort sett intet synes vara att erinra mot detsamma; dock
torde, därest vad lagrådet under 6 § hemställt blir beaktat, undantag från
förbudet böra göras för de fall då vid tomträttsupplåtelse verkan av upplåtelsen
gjorts beroende av utgivande av ersättning som avses i 5 §.

I enlighet med det ovan anförda skulle 7 § lämpligen kunna erhålla det
innehållet, att har fastighetsägaren eller tomträttshavaren överskridit sin
rätt eller åsidosatt sin skyldighet på grund av tomträttsavtalet, må ej i anledning
därav avtalet frånträdas; dock att fastighetsägaren skall äga göra
gällande förbehåll, varigenom verkan av upplåtelsen gjorts beroende av
utgivande av ersättning som avses i 5 §.

Den av lagrådet här föreslagna termen tomträttsavtal, som för övrigt
redan godtagits i lagstiftningen (se 274 § lagen om försäkringsrörelse),
lärer till sin innebörd icke kunna missförstås; som jämförelse må erinras,
att nyttjanderättslagen använder uttrycket arrendeavtal för avtal innefattande
upplåtelse av arrenderätt ävensom i motsvarande betydelse uttrycket
hyresavtal.

Justitierådet Karlgren:

Den föreslagna regeln att ett tomträttsavtal icke får frånträdas i anledning
av att endera kontrahenten överskridit sin rätt eller åsidosatt sin skyldighet
— även om överskridandet är så väsentligt att hävningsrätt eller rätt
att genom uppsägning bringa avtalet att upphöra för framtiden skulle följa
av allmänna rättsgrundsatser — är i belysning av vad som anföres i motiven
icke fullt klar. Det heter där, att stadgandet avser endast hävande på grund
av kontraktsbrott och icke berör återgång av tomträttsupplåtelse på grund
av att avtalet som sådant från början är behäftat med fel; i detta hänseende
gälla, tillägges det, självfallet allmänna regler om avtals ogiltighet. Ett kontraktsbrott
kan ju emellertid föreligga just i anledning av ett från början
föreliggande fel; exempelvis kan egendom, som jämlikt 5 § skall anses innefattad
i tomträttsupplåtelsen, vara behäftad med fel av sådan beskaffenhet
att en köpare skulle ha rätt att frånträda avtalet såsom för sig oförbindande.
Huruvida hävningsrätt i dylika lägen avsetts skola inträda, är förty tveksamt.
I alla händelser kan väl förslagets mening antagas vara, att när det
gäller från början förhandenvarande förutsättningsfel å eu kontrahents sida
i andra fall än dem där man plägar tala om kontraktsbrott och avtalet jämlikt
allmänna rättsregler skulle bedömas som ogiltigt, denna ogiltighetspåföljd
må inträda oberoende av stadgandet i 7 § •— och även utan hinder av
bestämmelsen i 6 § om att i tomträttsupplåtelse cj må upptagas villkor,
varav tomträttens inträde eller bestånd skulle vara beroende.

Är nämnda antagande riktigt, uppkommer vidare frågan, huruvida i de
fall då ett avtal enligt allmänna rättsgrundsatser rörande betydelsen av bris -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

tande förutsättningar skulle vara overksamt på grund av någon efter avtalsslutet
inträffad omständighet — annan än en sådan som innefattar kontraktsbrott
— även ett tomträttsavtal skall upphöra att vara bindande. Redan
enligt lagtexten komma sådana fall utanför området för 7 §, och ehuru
det icke rör sig om något från början föreliggande förutsättningsfel och
alltså icke om ogiltighet i trängre och egentlig bemärkelse, har det förmodligen
varit åsyftat, att å fallen skulle tillämpas vanliga avtalsrättsliga
regler. Detta — liksom vad nyss anfördes om att ursprungliga förutsättningsfel
å endera kontrahentens sida tänkts skola vinna beaktande i enlighet
med sagda allmänna regler — innebär emellertid, att principen om tomträttsupplåtelsens
ovillkorlighet skulle underkastas en del modifikationer,
vilkas räckvidd och berättigande det är svårt att överskåda och bedöma.
Man kan bl. a. fråga sig, huruvida icke en kontrahent många gånger har
större anledning att bliva fri från ett avtal, om han hävdar att medkontrahenten
i förhållande till honom åsidosatt sina avtalsförpliktelser, än om
han som grund för att avtalet icke skall vara för honom bindande åberopar
en omständighet av annan natur. Skall regeln om att kontraktsbrott sakna
relevans för frågan om avtalets bestånd gälla, ter det sig alltså egendomligt
att i samma omfattning som eljest anse förutsättningar, typiska eller individuella,
äga relevans. Och det är tydligt att de fall då ett avtal frånkännes
verkan på grund av att en kontrahents förutsättning slagit fel ofta stå ytterligt
nära dem där ett konkludent eller underförstått avtalsvillkor, som ej
uppfyllts, kan intolkas i avtalet; enligt 6 § skall emellertid som nämnt verkan
av tomträttsupplåtelse icke få göras beroende av villkor. Att behandla
dessa fall olika kan därför framstå som opraktiskt och irrationellt.

I en del hithörande situationer torde visserligen nu antydda svårigheter
lösa sig av sig själva. Redan formkravet vid tomträttsavtal lärer nämligen i
viss utsträckning föranleda, att förutsättningar som eljest skulle vara relevanta
komma att här sakna relevans. Men delvis stå svårigheterna utan
tvivel kvar. Det vill under sådana förhållanden synas, att såväl den här närmast
dryftade bestämmelsen i 7 § som ock villkorsregeln i 6 § rimligen
måste ha till följd, att man endast i mera extrema fall bör kunna vid tomträttsavtal
låta oriktiga eller bristande förutsättningar utgöra grund för avtals
ogiltighet eller overksamhet. Det lär med andra ord icke vara möjligt att
fullt ut upprätthålla den tanke, som ovan antagits vara förslagets, nämligen
att reglerna om felaktiga förutsättningar skulle gälla principiellt oberoende
av de för tomträtten särskilt upptagna bestämmelserna i 6 och 7 §§. De senare
måste starkt påverka även de förra. Uteslutet är väl icke ens, att det
av nämnda skäl kan finnas anledning att låta vissa i avtalslagen reglerade
ogiltighetsgrunder erhålla en mera inskränkt giltighet på ifrågavarande
område än inom förmögenhetsrätten i allmänhet.

8 §.

Lagrådet:

Som nyttjanderättslagen redan i 1 kap. 2 § innehåller en bestämmelse om

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

inskrivning av tomträtt, enligt vilken sådan inskrivning kan erhållas under
de villkor och i den ordning, särskilt är stadgat, synes vad i första stycket
av förevarande paragraf sägs om inskrivning av tomträtt utgöra en upprepning
som bör undvikas. Ifrågavarande hänvisning i första stycket torde
därför böra utgå. I stället kunde i andra stycket efter första ordet inskjutas
orden »enligt därom meddelade föreskrifter», varjämte fortsättningen av
stycket torde få undergå någon redaktionell jämkning. I samband härmed
lärer ordningsföljden mellan de två första styckena böra omkastas.

Regeln i tredje stycket har enligt motiven tillkommit för att undanröja
rådande ovisshet huruvida de i stycket nämnda lagrummen äro tillämpliga
å nyttjanderätt i tomträtt. Stadgandet skulle emellertid kunna föranleda
den uppfattningen, att ingen av de övriga bestämmelserna i ny ttj ander ättslagen
vore att tillämpa på dylik nyttjanderätt. Beträffande många av dem,
exempelvis 1 kap. 1 § och åtskilliga föreskrifter i 2 och 3 kap., torde dock
motsatsen gälla. Att detaljerat angiva alla dessa lärer icke kunna ifrågakomma.
Med hänsyn härtill och då enligt lagrådets mening den föreslagna
regeln måste antagas äga giltighet även utan lagfästande, hemställer lagrådet
att tredje stycket får utgå.

9 §■

Lagrådet:

Stadgandet att tomträtt ej må delas kunde giva anledning till det missförståndet,
att jämväl en uppdelning av tomträtten i ideella andelar vore
otillåten. Något hinder härför föreligger emellertid icke; jfr det föreslagna
tillägget till lagen om samäganderätt. Den åsyftade innebörden av stadgandet
är väl i stället, att tomträtt ej må uppdelas på särskilda områden av fastighet,
i vilken den upplåtits. Lagrådet förordar, att avfattningen ändras i enlighet
härmed.

Vad som i första hand innehålles i andra stycket av denna paragraf, nämligen
att viss egendom skall utgöra tillbehör till tomträtten, synes böra få
komma till tydligare uttryck än enligt den föreslagna lydelsen. Så skulle ske
om det finge heta, att sedan inskrivning av tomträtt skett, skall i överensstämmelse
med de grunder, som enligt lag gälla i fråga om tillbehör till fastighet,
sådan byggnad och annan egendom som finnes å fastigheten anses
utgöra tillbehör till tomträtten. I fråga om fastighet kan det undantagsvis
förekomma att dit hör egendom som ej finnes å fastigheten. Det torde vara
klart att med den här föreslagna formuleringen ej avses att beträffande
tomträtt från tillbehörsbegreppet utesluta dylik egendom.

10 §.

Lagrådet:

Första stycket av 10 § innehåller stadganden därom att kontrahenterna
skola under näst sista året av en tidsperiod äga påkalla omprövning av tomträttsavgäldens
belopp samt att, om sådan prövning ej påkallas, avgälden
skall förbli oförändrad under nästa period. Av It § första stycket framgår,
att avgäldsreglering skall kunna komma till stånd antingen genom dom -

Knngl. Maj:ts proposition nr 177.

stolsavgörande eller genom överenskommelse. Det är oklart huruvida eu
överenskommelse skall för att bliva bindande ha träffats före utgången av
näst sista året eller om det är tillräckligt att den ene kontrahenten under
detta år hos den andre har påkallat reglering. Avfattningen av 11 § första
stycket synes antyda, att meningen är den förstnämnda, för vilken också
sakliga skäl tala. Stadgandena torde böra omarbetas så att innebörden i
nämnda hänseende tydligt framgår. Detta synes lämpligast kunna ske sålunda
att bestämmelserna i 11 § första stycket infogas i första och andra
punkterna av 10 §, varvid särskilt angives att överenskommelse om reglering
skall ha träffats före utgången av näst sista året av en period. Även
några andra redaktionella jämkningar torde böra vidtagas i de båda första
punkterna i 10 §.

Beträffande utgångspunkten för periodberäkningen, varom föreskrift meddelas
i tredje punkten, synas övervägande praktiska skäl tala för att första
perioden alltid räknas från den dag tomträttshavaren tillträder fastigheten.
I varje fall torde det föreslagna stadgandet vara alltför obestämt i vad det
utan begränsning tillåter att som utgångspunkt avtalas en senare dag än
dagen för upplåtelsen.

Lagrådet förordar på grund av det anförda, att 10 § första stycket erhåller
i huvudsak följande avfattning. I första punkten angives, att avgälden
skall utgå med oförändrat belopp under en var av vissa tidsperioder, med
rätt för såväl fastighetsägaren som tomträttshavaren att under näst sista
året av varje period väcka talan angående omprövning av avgäldens belopp
för nästföljande period. I andra punkten stadgas, att om så ej sker, avgälden
skall under den perioden utgå med samma belopp som förut, där ej före
den i första punkten angivna fristens utgång annat avtalats. I tredje punkten
slutligen föreskrives, att om ej längre tid överenskommes, varje period
utgör tjugu år, den första räknad från tomträttshavarens tillträde av fastigheten.
Med denna lydelse av 10 § första stycket bortfaller 11 § första stycket.

Lagrådet erinrar om att lagrådet under 4 § ifrågasatt, att förevarande paragraf
sammanföres med 11 §. 11

11 §•

Lagrådet:

Under 10 § har lagrådet förordat, att i nämnda paragraf infogas bestämmelserna
i första stycket av 11 §.

Mot stadgandena i andra stycket av 11 § om grunderna efter vilka omreglering
av avgälden skall ske synes i princip icke vara något att erinra.
Det är tydligen av största vikt, att vid sådan reglering tillbörligen beaktas
i vilken utsträckning markvärdet — som skall ligga till grund för avgäldens
storlek — bör reduceras med hänsyn till inskränkningar, vilka enligt tomträttsavtalet
gälla i fråga om fastighetens utnyttjande. Det är icke möjligt att
i lagtexten giva mer än en kort erinran härom. Lagen om återköpsrätt till
fast egendom har i 10 § en motsvarande regel av innebörd att fastighetens
värde skall uppskattas under antagande att för obestämd tid framåt varje

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

ägare är bunden av återköpsrätten och i samband därmed avtalal villkor
angående fastighetens användning. Lagrådet ifrågasätter huruvida icke denna
något mera preciserade föreskrift borde efterbildas i förevarande paragraf,
som då skulle kunna avfattas så, att vid omprövning som sägs i 10 §
avgälden skall fastställas på grundval av det värde marken då äger samt att
värdet skall uppskattas under antagande att för all framtid varje innehavare
av fastigheten är bunden av ändamålet med upplåtelsen och av de närmare
föreskrifter som enligt tomträttsavtalet äro att tillämpa i fråga om fastighetens
användning och bebyggelse.

Därest, på sätt lagrådet under 4 § ifrågasatt, 11 § sammanföres med 10 §,
bör i den förordade lagtexten »10 §» utbytas mot »första stycket».

12 §.

Lagrådet:

Av motiven till andra stycket framgår, att med orden »därmed jämförlig
anledning», d. v. s. anledning som är jämförlig med nya eller ändrade byggnadsbestämmelser,
åsyftas vissa omständigheter, som icke bero av tomträttshavaren,
t. ex. naturhändelse och dom i ägotvist. Det kan anmärkas att dessa
omständigheter allenast såtillvida äro jämförliga med nya eller ändrade byggnadsbestämmelser
som sådana väl i allmänhet icke bero av tomträttshavaren.
De citerade orden synas hava för obestämd innebörd. Lagrådet vill föreslå,
att i lagtexten som ett ytterligare exempel på förhållanden som kunna föranleda
jämkning i avgäldens belopp införes »ändring i fastighetens område»
ävensom att orden »av annan därmed jämförlig anledning» ersättas med
»annan jämförlig omständighet, som icke är att hänföra till tomträttshavaren
eller beror av denne».

Bifalles lagrådets hemställan i fråga om 10 och 11 §§, måste andra punkten
i andra stycket av förevarande paragraf utgå. Även utan detta stadgande
måste gälla vad däri innehålles, nämligen att den som vill påkalla jämkning i
avgäldens belopp har att, om ej överenskommelse träffas, väcka talan därom.
Utgår andra punkten synes emellertid i första punkten ordet »påkalla» böra
utbytas mot »erhålla».

Lagrådet har under 4 § ifrågasatt oinnumrering av förevarande paragraf.

13 och 14 §§.

Lagrådet:

En naturligare gruppering av innehållet i dessa båda paragrafer än den
föreslagna synes vara att, med bibehållande av första stycket i 13 §, som
ett andra stycke i denna införes regeln om att från fastighetsägarens sida
uppsägning ej må ske med mindre den förutsättning härför, som angives
i förslagets 14 §, föreligger samt att andra och tredje styckena i 13 § få, efter
erforderliga redaktionella jämkningar, bilda 14 §.

Med hänsyn till uttryckssättet i 2 kap. 36 och 38 §§ ävensom 3 kap. 32
och 36 §§ nyttjanderättslagen samt med hänvisning till vad lagrådet under
7 § anfört om ordvalet i lagrådets förslag till lydelse av sistnämnda para -

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

graf hemställes, att i första stycket av förslagets 13 § ordet »tomträtt» utbytes
mot »tomträttsavtal».

Enligt andra stycket i förslagets 13 § skall, om ej längre tid överenskommes,
den första av de tidsperioder, vid utgången av vilka tomträtten kan
bringas att upphöra, utgöra sextio år räknat från dagen för upplåtelsen
eller den senare dag som däri angivits. Det senare alternativet, som icke
motiverats, lärer åsyfta att bereda markägaren tillfälle att låta perioderna
för flera tomträttsupplåtelser sluta samtidigt. Det synes emellertid något
oegentligt att säga, att den första perioden börjar exempelvis fem år efter
tomträttsupplåtelsen, ty även dessa fem år bilda ju en tidsperiod. För vinnande
av det angivna syftemålet torde den ifrågavarande bestämmelsen
icke vara erforderlig, då samma resultat kan uppnås genom överenskommelse
om viss slutdag för den första perioden. Lagrådet hemställer, att
orden »eller den senare dag som däri angivits» få utgå.

Därest vad lagrådet förordat i fråga om innehållet i 7 § godtages, lärer
det vara tydligt att där omnämnd möjlighet att frånträda tomträttsavtal
icke röner någon inverkan av de i förevarande och följande paragrafer
givna reglerna beträffande uppsägning.

Justitierådet Karlgren:

Det närmande av tomträtten till äganderätten, som skett enligt förevarande
lagförslag, tager sig bland annat uttryck däri, att fastighetsägaren
icke har en ovillkorlig utan blott en under vissa angivna förutsättningar
inträdande uppsägningsrätt. Med hänsyn till intresset att bereda tomträttshavaren
en ställning, som i trygghetshänseende kan sägas vara jämförlig
med en ägares, är det likväl naturligen icke påkallat, att tomträtten
liksom äganderätten är till tiden obegränsad. Tomträttshavarens ställning
skulle ju vara än förmånligare, om han för sin del hade en, mer eller
mindre omfattande, uppsägningsrätt. I 13 § stadgas emellertid, att tomträtten
ej må uppsägas av tomträttshavaren; denne är — trots att, såsom
av lagrådet vid 4 § anmärkts, hans förpliktelser kunna vara mera vittgående
än en ägares — för all framtid ovillkorligt bunden, utan hänsyn
till att fastighetsägaren å sin sida har låt vara som nämnts icke obegränsade
möjligheter att genom uppsägning få tomträttsupplåtelsen att upphöra.
Ett praktiskt viktigt motiv för sagda regel, som i och för sig är betänklig
med hänsyn till att »haltande» rättsärenden lätt ge anledning till
mindre önskvärda konsekvenser, finnes emellertid, nämligen att om uppsägningsrätt
för tomträttshavaren förelåge, den rätt att av fastighetsägaren
erhålla lösen för byggnader å tomten, som väl i allmänhet måste tillerkännas
honom därest uppsägningsbefogenheten skall ha ett mera betydande
värde, kunde bliva för fastighetsägaren besvärande. Huruvida detta
motiv måste föranleda att, såsom enligt förslaget, tomträttshavaren
berövas varje uppsägningsrätt, kan visserligen vara föremål för tvekan.
I alla händelser har omförmälda motiv icke någon större bärkraft, om fas -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

tighetsägaren själv i tomträttsavtalet förbehållit sig, att dylik lösenskyldighet
icke eller allenast i begränsad omfattning skall vara förhanden. Sådana
förbehåll äro enligt 17 § sista stycket tillåtna, när tomträtt upplåtits väsentligen
för annat ändamål än bostadsbebyggelse, t. ex. för ett industriellt
ändamål. Varför tomträttshavaren här skulle av hänsyn till fastighetsägaren
sakna uppsägningsrätt låter sig icke inse. Och då lösningsrättens uteslutande
eller begränsande i allmänhet är ägnat att starkt nedsätta tomträttens
värde som kreditobjekt, lärer icke heller ur synpunkten av tomträttens
utnyttjande för kreditändamål tillräckliga skäl föreligga att i nu
åsyftade fall göra densamma å tomträttshavarens sida ouppsägbar. Vid
sådant förhållande torde även inskränkningarna enligt 14 § i fastighetsägarens
uppsägningsrätt här böra bortfalla. Det torde följaktligen vara
lämpligast att på detta område närmare anknyta till nu gällande rätt.

Häremot kan näppeligen med någon styrka åberopas fördelen av att
tomträtten i hithörande avseende, beträffande tomträttshavarens avsaknad
av uppsägningsrätt, har en enhetlig, för alla fall av tomträtt gällande innebörd.
Denna mera systematiska eller konstruktiva fördel lärer nämligen,
om praktiska skäl tala för en särregel, vara för dyrköpt. För övrigt har lagförslaget
självt genom att på flera punkter — utöver den som redan berörts
i fråga om fastighetsägarens lösenskyldighet — underkasta för annat
ändamål än bostadsbebyggelse upplåten tomträtt en särbehandling utgestaltat
dylik tomträtt till en i viss mån självständig tomträttstyp.

Jag hemställer alltså, att i förslaget vidtages ändring, i enlighet med
vad här ovan anmärkts, beträffande uppsägningsrätten i sådana fall då
lösenskyldighet för fastighetsägaren är jämlikt 17 § sista stycket utesluten
eller begränsad.

15 §.

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan att i 13 § första stycket ordet »tomträtt»
utbytes mot »tomträttsavtal» bifalles, torde förevarande paragraf böra jämkas
på samma sätt.

16 §.

Lagrådet:

Att vid en ensidig rättshandling sådan som uppsägning, vars främsta
betydelse ligger i att viss rättsverkan uppkommer till nackdel för adressaten,
betunga denne med skyldighet att genom väckande av talan vid
domstol göra rättshandlingens ogiltighet gällande lärer innefatta ett avsteg
från vad som i allmänhet gäller i de fall då fråga uppkommer om ogiltighet
av en rättshandling av berörda art. I förevarande fall kan emellertid för
eu sådan regel anföras vägande skäl. Regeln får icke missförstås därhän,
att tomträttshavaren skulle ha bevisbördan för att uppsägningen är ogiltig.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

17 §.

Lagrådet:

Värderingen av den egendom som fastighetsägaren har att inlösa vid
tomträttens upphörande skall enligt första stycket andra punkten ske under
antagande att tomträtten och med densamma förenat villkor angående
fastighetens användning och bebyggelse alltjämt skulle bestå. Stadgandet
utgör en motsvarighet till värderingsregeln i 11 § men har, utan att någon
saklig avvikelse åsyftats, erhållit en annan formulering såtillvida att det
icke särskilt framhålles, att ändamålet med tomträtten skall beaktas. Att
så måste ske kan väl sägas ligga i orden »fastighetens användning och bebyggelse».
Men då med detta uttryck i 4 § avses specialföreskrifter, som
åtminstone delvis kunna vara oberoende av ändamålet med tomträttsupplåtelsen,
och då det till förebyggande av all tvekan om innebörden torde vara
önskvärt att i de båda värderingsreglerna så långt möjligt brukas samma
terminologi, bör lämpligen ändring vidtagas i senare ledet av första stycket
andra punkten i 17 §. Den föreslagna formuleringen synes kunna utbytas
mot »under antagande att tomträtten alltjämt skulle bestå med oförändrade
villkor i fråga om ändamålet samt fastighetens användning och
bebyggelse».

Under hänvisning till sitt yttrande vid 19 § får lagrådet vidare hemställa,
att som en sista punkt i första stycket av förevarande paragraf införes ett
stadgande av innehåll, att om tomträttshavaren, enligt vad i 19 § sägs, frånträder
tomträtten innan den upphört, skall fastighetsägaren ock vara skyldig
att å löseskillingen gälda sex procent årlig ränta från dagen för frånträdandet.

18 g.

Lagrådet:

Då uppsägning av tomträttsavtal kan äga rum så tidigt som fem år före
den löpande tidsperiodens utgång, kan det ofta komma att inträffa att löseskillingens
belopp blivit slutligen bestämt lång tid före den dag till vilken
uppsägning skett. Det är för sådana fall ändamålslöst att nedsättning sker
så tidigt som tre månader från löseskillingens bestämmande. Helst synes
visserligen nedsättning böra äga rum någon tid före den dag då enligt
uppsägningen tomträtten skall upphöra. Detta är dock ogörligt, om löseskillingen
slutligen bestämts strax före nämnda dag eller då ännu icke är
sålunda bestämd. Vidare synes en skälig respittid böra beredas fastighetsägaren.
Lagrådet föreslår, att första punkten i denna paragrafs andra stycke
ersättes med en regel därom, att löseskillingen skall nedsättas hos länsstyrelsen
senast en månad före den dag då enligt uppsägningen tomträtten
skall upphöra eller, om löseskillingen två månader före nämnda
dag icke är bestämd genom dom som vunnit laga kraft, inom en månad
från det löseskillingen blivit sålunda bestämd. Till följd av den nu föreslagna
ändringen av andra styckets första punkt bör en formell jämkning
ske av styckets andra punkt.

Nedsättningsskyldigheten enligt denna paragraf bör avse även ränta som
enligt det av lagrådet föreslagna tillägget till 17 § skall gäldas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177. 45

19 §.

Lagrådet:

Enligt vad motiven utvisa är lagrummets innebörd den, att i regel tomträtten
upphör den dag, till vilken uppsägning skett, men att, om lösenskyldighet
föreligger, tomträtten icke upphör — och i följd därav fastighetsägaren
icke äger tillträda fastigheten —- förrän löseskillingen nedsatts. I
tydlighetens intresse torde någon jämkning i lagtexten böra vidtagas.

Varken i lagtexten eller i motiven beröres frågan huruvida tomträttshavaren
äger frånträda tomträtten innan löseskillingen, om sådan skall utgivas,
blivit nedsatt och därigenom bliva fri från sina åtaganden enligt
tomträttsavtalet, särskilt avgäldsskyldigheten. Någon förpliktelse att frånträda
tomträtten, som då ännu icke upphört, bör ej föreligga, men tomträttshavaren
måste å andra sidan på grund av uppsägningen hava full rätt
därtill; dock bör av hänsyn till fastighetsägarens intresse av att icke råka
i ett svävande rättsläge tomträttshavaren, om han vill begagna ifrågavarande
möjlighet, vara skyldig frånträda tomträtten redan den dag, till vilken
uppsägning skett. Gör han så, kan det icke fordras av honom att han för
tiden efter frånträdandet av tomträtten gentemot fastighetsägaren fullgör
någon av de med tomträttsinnehavet förbundna skyldigheterna. Något uttryckligt
generellt lagstadgande härom lärer ej vara erforderligt; till fyllest
torde vara om det utsäges, att han i enlighet med vad ovan nämnts äger
frånträda tomträtten trots att den ej upphört. I ett avseende torde dock en
lagbestämmelse behövas. Innehavare av intecknad fordran äger att ur löseskillingen
bekomma ränta för tiden ända fram till löseskillingens fördelning;
liknande är förhållandet för innehavare av intecknad avkomsträtt. Utbetalningen
till inteckningshavare av här avsedda belopp sker på tomträttshavarens
bekostnad. För att han skall skyddas mot dylik förlust lärer det
böra åläggas fastighetsägaren att utgiva ränta å löseskillingen från dagen
för tomträttshavarens frånträdande av tomträtten, en utgift för vilken fastighetsägaren
hålles skadeslös genom att han får tidigare än vartill han
eljest vore berättigad komma i besittning av fastigheten med åbyggnader.
En sådan bestämmelse torde hava sin plats i 17 §.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att åt 19 § gives
den lydelsen, att när dagen för fastighetsägarens tillträde är inne och, om
lösenskyldighet åligger honom, löseskillingen blivit nedsatt, upphör tomträtten
med däri upplåtna rättigheter; tomträttshavaren städse obetaget att
vid förstnämnda tidpunkt frånträda tomträtten.

21 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall ett beträffande tomträtten slutet ändringsavtal,
med mindre det inskrivits, icke vara gällande mot inteckningshavare
eller annan som har rättighet i tomträtten. Det oinskrivna ändringsavtalet
— och att inskrivning uteblivit kan ju bero på omständigheter, varöver en
part i avtalet icke råder (se 13 § förslaget till lag angående ändring i lagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

om inskrivning av tomträtt m. m.) — saknar således giltighet, förutom som
naturligt är mot tidigare rättsägare av nämnda art, jämväl mot senare sådana.
Regeln som blott delvis har motsvarighet i gällande rätt, för vilken
inteckning i tomträtt för annat än fordran är främmande, kan leda till materiellt
otillfredsställande resultat, om den senare rättsägaren — t. ex. den
som vunnit inteckning för nyttjanderätt eller, såsom en arrendator eller hyresgäst,
under vissa förutsättningar åtnjuter sakrättsligt skydd för sin nyttjanderätt
utan inteckning — vid rättighetens förvärv haft vetskap om ändringsavtalet
eller t. o. m. samtyckt till detsamma. Även i sådana fall kommer
emellertid i betraktande vad i motiven till förslaget anförts om att det
skulle kunna leda till allvarliga förvecklingar, därest icke tomträtten finge
samma innehåll i förhållande till alla inteckningshavare eller andra som
ha rättighet i tomträtten. Åtminstone när det gäller exekutiv försäljning av
tomträtten synes förty nämnda regel böra upprätthållas på det sätt att det
oinskrivna ändringsavtalet aldrig skall beaktas vid försäljningen. Huruvida
det åter i andra sammanhang får anses uteslutet, att en rättsägare av här
avsedda slag, som vid sitt förvärv icke varit i god tro beträffande ändringsavtalet,
måste respektera samma avtal, torde trots lagtextens avfattning vara
en öppen fråga (jfr den vedertagna tolkningen av 46 och 50 §§ inteckningsförordningen,
sammanställda med 1 kap. 3 och 5 §§ nyttjanderättslagen).

Om nu det oinskrivna ändringsavtalet åtminstone i princip icke kan åberopas
mot senare nyttjanderättshavare och därmed likställda rättsägare, lärer
det i motsats till vad som i motiven göres gällande finnas fog för att ej
heller låta avtalet gälla mot den som genom frivillig överlåtelse förvärvat
tomträtten. Varför den som genom frivilligt singularfång förvärvat hela tomträtten
skulle vara sämre ställd än den som erhållit en begränsad rättighet
däri, är svårt att inse. I betänkandet anföres, att en sådan bundenhet för en
singularsuccessor av tidigare ändringsavtal överensstämmer med allmänna
rättsregler och att tillräcklig anledning icke synts föreligga att på denna
punkt avvika från vad som nu gäller. Det är dock tveksamt, om en sådan
överensstämmelse med allmänna rättsregler i verkligheten är för handen.
Det läge varom här är tal torde — med hänsyn till tomträttens enligt förslaget
åsyftade innebörd, bl. a. att den i likhet med fastighet kan utnyttjas som
kreditbasis och underlag för upplåtelse av begränsade sakrättigheter — närmast
vara jämförligt med det fall, att ägaren av en fastighet, som belastats
med nyttjanderätt eller servitut, genom ett ointecknat ändringsavtal gått
med på en utvidgning av rättigheten i fråga; en ändamåls- eller användningsbestännnelse
enligt 4 § kan ju i allmänhet sägas innefatta ett slags servituts-
eller nyttjanderättsbelastning. Men i ett sådant fall följer ju icke av
allmänna rättsgrundsatser, att ändringsavtalet principiellt blir gällande mot
en singularsuccessor, här alltså en efterföljande ägare av fastigheten. Den
bundenhet av ett ändringsavtal rörande en begränsad sakrätt, som enligt
praxis inträder till nackdel för en senare förvärvare av densamma — i det
att förvärvaren oberoende av god eller ond tro underkastas en i ändrings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

avtalet gjord inskränkning av rättigheten — motsvaras i allmänhet icke, då
ändringsavtalet har nyss angivna syfte att utvidga rättighetens innehåll, av
någon till nackdel för en ny ägare inträdande bundenhet. För övrigt torde
den i motiven åberopade grundsatsen, att en ny innehavare av en begränsad
sakrätt måste låta mot sig gälla ett ointecknat och för honom obekant ändringsavtal
beträffande rättigheten, i sig själv utgöra en så tvivelaktig regel,
att densamma knappast bör, då ett rättsområde blir föremål för ny legal
reglering, utan starka skäl bibehållas. Härtill kommer slutligen, att det vid
tomträtt finns så mycket större anledning att fritaga en singularsuccessor från
att vara bunden av ett oinskrivet ändringsavtal, som det ursprungliga tointrättsavtalet
för sin giltighet kräver viss form, bl. a. just med hänsyn till tredje
mans intressen. Redan av denna orsak blir jämförelsen med nyssnämnda
rättspraxis, som närmast hänför sig till icke formbundna skogsavverkningsavtal,
i viss mån haltande. Med stöd av vad nu anförts torde vara att förorda,
att ett oinskrivet ändringsavtal frånkännes verkan jämväl gentemot den till
vilken tomträtten överlåtes, under förutsättning att denne är i god tro beträffande
förekomsten av ändringsavtalet. Har däremot vid överlåtelsen förbehåll
gjorts om avtalets bestånd eller har förvärvaren eljest vid förvärvet ägt
eller bort äga kännedom om avtalet, bör han icke skyddas. Härvid må framhållas,
att man i allmänhet ej kan ställa anspråk på att förvärvaren skall
vara verksam för att utröna om något ändringsavtal föreligger; att ett sådant
avtal är tillgängligt hos vederbörande kommunala myndighet kan ej
anses giva det sådan publicitet, att en köpare av tomträtten bör äga kännedom
därom. Naturligtvis kunna dock särskilda omständigheter föreligga,
som föranleda ett annat bedömande. Till besvarande uppställer sig vidare
frågan huruvida förvärvaren bör skyddas gentemot ett tidigare ändringsavtal
även om inskrivning därav sökes samma dag som han söker inskrivning
av sitt fång. Hänsynen till markägarens intresse lärer fordra, att i detta
läge förvärvaren får vika. Skall emellertid markägarens möjlighet att bevara
sin rätt genom att omedelbart söka inskrivning bliva effektiv, torde
det, på grund av de svårigheter som förekomsten av inteckningar i tomträtten
eller skedd utmätning därav kan medföra för beviljande av inskrivning,
vara erforderligt att i lagen om inskrivning av tomträtt in. in. införes
ett stadgande om vilandeförklaring av sådan ansökan för den händelse hinder
för bifall därtill möter av nu angiven orsak.

Utan särskilt lagstadgande torde vara tydligt, att om till följd av överlåtelse
av tomträtten ändringsavtalet icke kommer att bestå gentemot den
nyc tomträttshavaren, de regler, som i 1 kap. 4 § nyttjanderättslagen meddelas
rörande skadeståndsrält för nyttjanderättshavaren när nyttjanderätten
i anledning av överlåtelse av fastigheten går förlorad, här böra vinna
motsvarande tillämpning till förmån för medkontrahenten i ändringsavtalet.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att i förevarande paragraf
inskjutes ett andra stycke av innehåll, att därest tomträtten överlåtes, skall
avtal som avses i första stycket icke vara gällande mot den nyc tomträtts -

Kungl. Maj ds proposition nr 177.

havaren, utan så är att överlåtelsen skett med förbehåll om avtalets bestånd
eller tomträttshavaren eljest vid sitt förvärv ägt eller bort äga kännedom
om avtalet eller inskrivning därav sökes sist å den dag inskrivning
av fånget sökes. I samband härmed torde — jämte det ovan antydda tillägg
göres till lagen om inskrivning av tomträtt m. m. — i samma lag böra införas
regler rörande villkoren för inskrivning av ändringsavtal, då tomträtten
överlåtits sedan avtalet träffades.

I anslutning till vad här anförts vill lagrådet i det följande förorda ändrad
avfattning av 13 § sistnämnda lag. Av de regler, som meddelas i det —
enligt denna avfattning — tredje stycket av paragrafen framgår, att inskrivning
av ändringsavtal må ske utan att medgivande därtill lämnats av den
som erhållit inteckning i eller vunnit utmätning av tomträtten å senare dag
än inskrivning sökts av ändringsavtalet, även om denna ansökan icke omedelbart
bifallits utan förklarats vilande med stöd av det fjärde stycke i samma
paragraf som lagrådet föreslår. Redan en ansökan om inskrivning av ändringsavtalet
utövar alltså den verkan, att sagda rättsägare därefter icke ha
någon möjlighet att hindra inskrivning av avtalet. Innan inskrivningen kommit
till stånd, är emellertid — frånsett den verkan av bristande god tio, som
lagrådet inledningsvis under förevarande paragraf berört — ändringsavtalet
icke gällande; det skall således ej beaktas vid en exekutiv auktion å tomträtten.
Någon erinran i lagtexten rörande nu omförmälda begränsade rättsverkan
av en ansökan om inskrivning av ändringsavtal torde icke vara av
nöden.

Med hänsyn till de av lagrådet tidigare ifrågasatta ändringarna i paragrafföljden
bör hänvisningen i 21 § till stadgande i vissa uppräknade paragrafer
ändras till att avse stadgande i 10, 11, 14, 15 eller 17 §.

Som enligt vad av motiven till 21 § andra stycket synes framgå avsikten
därmed icke är att göra andra bestämmelser om upplåtelse av tomträtt än de
i 4 kap. meddelade tillämpliga å avtal som avses i första stycket, lärer i tydlighetens
intresse en jämkning av lagtexten böra ske.

Lagrådet finner det icke erforderligt att i fråga om ändringsavtal, å vilka
jämlikt övergångsbestämmelserna i förslaget till lag angående ändring i nyttjanderättslagen
äldre lag med i samma bestämmelser omförmäld modifikation
skall tillämpas, meddelas föreskrifter av den art lagrådet här ovan förordat.

Justitierådet Karlgren:

Av anledning som framgår av det under 13 § förslaget till lag angående
ändring i lagen om inskrivning av tomträtt in. m. sagda anser jag att förevarande
paragraf bör undergå jämväl den förändringen, att det stadgas att
ett icke inskrivet ändringsavtal ej är, om tomträttshavaren försatts i konkurs,
gällande mot konkursborgenärerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
22 §.

Lagrådet:

I det remitterade förslaget finns ingen bestämmelse, som förbjuder fastighetsägaren
och tomträttshavaren att ingå avtal om tomträttens upphörande.
I motiven yttras i denna fråga allenast, att ett sådant avtal icke bör i och för
sig medföra tomträttens upphörande utan behandlas som en överlåtelse av
tomträtten på fastighetsägaren samt att de rättsverkningar som följa av sådan
överlåtelse behandlas i 22 §. Frågan synes vara av den betydelse, att den
icke bör i lagtexten förbigås med tystnad. Det torde böra uttryckligen stadgas,
att reglerna i 22 § gälla även för det fall att fastighetsägaren och tomträttshavaren
överenskomma om tomträttens upphörande. Sker så, får, på
grund av hänvisningen till förevarande paragraf i 15 § andra stycket i förslaget
till lag angående ändring i lagen om inskrivning av tomträtt m. m.,
inskrivningen av tomträtten ej dödas med mindre tomträtten är fri från inteckning.

Som de i lagtexten inskjutna orden »annorledes än genom uppsägning» äro
ägnade att framkalla den uppfattningen, att uppsägning av tomträttsavtalet
leder till att tomträtten som sådan kommer i fastighetsägarens hand, men enligt
förslaget verkan av uppsägning är att tomträtten upphör, hemställer
lagrådet, att de citerade orden få utgå.

23 §.

Lagrådet:

Av lagrådet under 4 § ifrågasatt sammanförande av 10 och 11 §§ skulle
påkalla en redaktionell följdändring i 23 §.

24 §.

Lagrådet:

Därest lagrådets under 4 § gjorda förslag om införande av ett stadgande
om jämkning av i tomträttsavtal meddelade föreskrifter rörande upplåtelsens
ändamål samt fastighetens användning och bebyggelse godtages, torde mål
om sådan jämkning böra i likhet med vad som enligt 24 § gäller beträffande
vissa andra slag av mål upptagas av expropriationsdomstol. Under nämnda
förutsättning torde föreskrift härom intagas i denna paragraf.

26 §.

Lagrådet:

\ id bifall till vad lagrådet under 4 § föreslagit lära bestämmelserna i förevarande
paragrafs törsta stycke böra gälla även mål om jämkning av det
slag, varom där sagts.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

5 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Därest reglerna i 4 kap. 21 § angående ändringsavtals giltighet gentemot
andra rättsägare än kontrahenterna modifieras i enlighet med vad lagrådet
hemställt, lärer förevarande paragraf böra undergå motsvarande ändring.

Andra stycket i paragrafen torde böra jämkas på enahanda sätt som lagrådet
i fråga om 4 kap. 21 § andra stycket antytt.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Som en konsekvens av den ändring i andra stycket av förslagets 13 §, varom
lagrådet hemställt, torde en jämkning böra ske i andra stycket sista
punkten av övergångsbestämmelserna så att möjligheten att ange senare begynnelsedag
än i punkten stadgas kommer att avse allenast i 10 § avsedd
tidsperiod. Därjämte bör, därest vad lagrådet beträffande grupperingen av
innehållet i 13 och 14 §§ förordat godtages, hänvisningen till 13 § i stället
avse 14 §.

Då meningen måste vara att första punkten i nuvarande 4 kap. 7 § fortfarande
skall gälla i de fall som avses i femte stycket av övergångsbestämmelserna,
synes en redaktionell jämkning i fjärde stycket böra vidtagas, förslagsvis
sålunda att däri angives, att i stället för vad enligt äldre lydelsen av
4 kap. 7 § andra punkten samt 11 och 12 §§ är föreskrivet i fråga om anteckning
i tomträttsprotokollet av ändring i eller tillägg till avtal varigenom tomträtt
eller vattenfallsrätt upplåtits skall följande gälla.

Det i femte stycket använda uttrycket »inteckning för nyttjanderätt eller
annan därmed likställd rättighet» torde för tydligare utmärkande av innebörden
böra utbytas mot »inteckning för annat än fordran».

Förslaget till lag angående tillägg till lagen om samäganderätt.

20 §.

Lagrådet:

Då 7 § lagen om samäganderätt endast är tillämplig å sådan samfälld fastighet
beträffande vilken tillämpning av föreskrifterna om laga skifte kan
ifrågakomma, samt det — särskilt med hänsyn till innehållet i den föreslagna
9 § i 4 kap. nyttjanderättslagen — är uppenbart att nämnda föreskrifter
icke äro tillämpliga å tomträtt, hemställer lagrådet att undantagsstadgandel
i nu förevarande paragraf såsom obehövligt måtte utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om inskrivning av

tomträtt in. m.

4 §•

Lagrådet:

Under hänvisning till vad lagrådet under 4 kap. 6 § förslaget till lag angående
ändring i ny ttj ander ättslagen anfört hemställer lagrådet, att till förevarande
paragraf fogas ett andra stycke av innehåll, att har i tomträttsavtalet
verkan av upplåtelsen gjorts beroende av utgivande av ersättning
som avses i 4 kap. 5 § nyttjanderättslagen, och är villkoret ej uppfyllt, när
inskrivning sökes, vare ansökningen vilande, till dess det visas att upplåtelsen
blivit ståndande.

13 §.

Lagrådet:

Vid behandlingen av 4 kap. 21 § förslaget till lag angående ändring i nyttjanderättslagen
har lagrådet förordat, att därest tomträtt överlåtes, skall
ett tidigare slutet ändringsavtal, som avses i nämnda lagrum, ej vara gällande
mot den nye tomträttshavaren, utan så är att överlåtelsen skett med
förbehåll om avtalets bestånd eller tomträttshavaren eljest vid sitt förvärv
ägt eller bort äga kännedom om avtalet eller inskrivning därav sökes sist
å den dag inskrivning av fånget sökes.

Godtages detta förslag, böra i förevarande paragraf regler meddelas om i
vilka fall inskrivning av ändringsavtal må ske då tomträtten överlåtits sedan
avtalet träffades. Har inskrivning av fånget ännu ej blivit sökt, när
ansökan göres om inskrivning av ändringsavtalet, eller sökes samtidigt inskrivning
av avtalet och av fånget, skall hänsyn till överlåtelsen icke tagas
i inskrivningsärendet. I övriga fall däremot, d. v. s. när ansökan om inskrivning
av avtalet göres å senare dag än den då inskrivning av fånget
sökes, bör i konsekvens med vad lagrådet tidigare föreslagit inskrivning
av avtalet beviljas allenast om överlåtelsen skett under förbehåll om avlalets
bestånd eller den nye tomträttshavaren medgivit avtalets inskrivning.
Med dessa fall bör tydligen likställas att markägaren kan genom företeende
av dom eller annan handling visa, att tomträttshavaren är bunden
av avtalet. Däremot torde i inskrivningsärendet icke finnas utrymme
för bevisning om ond tro hos tomträttshavaren när förbehåll om avtalets
bestånd ej skett.

De nu förordade reglerna kunde lämpligen infogas i paragrafen såsom
ett nytt andra stycke samt erhålla den avfattningen, att överlåtes tomträtten,
vare det ej hinder för inskrivning av avtalet, om sådan sökes sist å den
dag inskrivning av fånget sökes, men må i annat fall inskrivning av avtalet
icke beviljas, ined mindre överlåtelsen skett med förbehåll om avtalets
bestånd eller ock den nye tomträttshavaren medgivit åtgärden. I samband
härmed torde i nästföljande stycke efter det inledande ordet »Är»
böra infogas »då inskrivning av avtalet sökes».

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Tillika får lagrådet, under hänvisning till vad lagrådet under 4 kap.
21 § förslaget till lag angående ändring i nyttjanderättslagen yttrat, hemställa,
att till förevarande paragraf fogas ett fjärde stycke innehållande föreskrift
därom, att om på grund av stadgande i — enligt lagrådets förslag
— tredje stycket av paragrafen hinder möter för beviljande av inskrivning
av ändringsavtal, vare inskrivningsansökningen vilande i avbidan på hindrets
undanröjande.

Vidtages den av lagrådet förordade redaktionella ändringen i femte stycket
av övergångsbestämmelserna i förslaget till lag angående ändring i
nyttjanderättslagen, bör motsvarande ändring ske i förevarande paragraf.

Justitierådet Karlgren:

Av 4 kap. 21 § förslaget till lag angående ändring i nyttjanderättslagen
framgår motsättningsvis, att ett inskrivet ändringsavtal är gällande icke
blott mot senare rättsägare utan även mot dem som före inskrivningen
förvärvat någon rätt i tomträtten; i analogi med det av lagrådet vid nämnda
paragraf anförda uppkommer för övrigt även här spörsmål om betydelsen
av bristande god tro rörande förhandenvaron av en tidigare belastning
av tomträtten. Flertalet hithörande intressenter skyddas dock enligt
förevarande paragraf i den ordningen, att inskrivning ej rätteligen kan
komma till stånd med mindre de medgivit åtgärden eller ändringsavtalet
enligt inskrivningsdomarens bedömande är väsentligen utan betydelse för
deras säkerhet. Sålunda gäller detta om alla inteckningshavare — även sådana
som förvärvat sin rätt efter ändringsavtalets tillkomst med vetskap
om detsamma, men väl icke om de samtyckt till avtalet — vare sig inteckningen
avser fordran eller nyttjanderätt, servitut eller annan dylik i tomträtten
upplåten begränsad sakrätt. Det gäller likaledes om den som vunnit
utmätning i tomträtten. Utanför de skyddade intressenternas krets falla
däremot, enligt vad som lärer vara förslagets innebörd — förutom enskilda
borgenärer, för vilkas krav tomträtten ej särskilt häftar, t. o. m. om de
åtnjuta sakrättsligt skydd i form av förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken
— tomträttshavarens konkursborgenärer (konkursboet). Den
panträtt eller panträttsliknande rätt, som föreligger för konkursbo, jämställes
här icke med den motsvarande rätt, som uppkommer genom utmätning.
Konkursbos panträtt betraktas icke som en »rättighet i tomträtten».
Denna förslagets ståndpunkt har icke motiverats och synes ingiva vissa
betänkligheter. Har tomträttshavaren försatts i konkurs, bör rimligen icke
sedermera, även om ändringsavtalet slutits tidigare, till konkursboets skada
en belastning kunna läggas å tomträtten, vare sig det gäller ett slags
med panträtt eller avkomsträtt jämförlig gravation, såsom då avgälden
ökas, eller — vilket med hänsyn till innehållet i 4 kap. 4 § förslaget till lag
angående ändring i nyttjanderättslagen är ett fall av praktisk betydelse —
gravationen är att jämställa med nyttjanderätt eller servitut.

Häremot synes icke kunna med fog invändas, att det dock även i andra
jämförliga sammanhang förekommer, att konkursbo åtnjuter sämre rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

än utmätningsborgenär, nämligen därutinnan att en ointecknad nyttjanderätt
eller servitutsrätt — men naturligtvis icke en ointecknad, enbart på
pantförskrivning grundad panträtt — måste i större utsträckning respekteras
av konkursboet än av utmätningsborgenären; vid en exekutiv fastighetsauktion,
som äger rum på begäran av konkursbo, faller ju jämväl en
dylik rättighet, om den grundar sig på skriftlig, för auktionsförrättaren
tillgänglig handling, inom lägsta budet, vadan försäljningen icke får ske
till förfång för rättighetens innehavare (107 § första stycket 3 inom., 114 §
andra punkten utsökningslagen). Ty dels kan det vara tveksamt om denna
egenartade legala reglering är av beskaffenhet att förtjäna efterföljd dels
torde det anmärkta missgynnandet av konkursbo i jämförelse med en utmätningsborgenär
sällan hava någon reell betydelse på grund av den anslutningsrätt,
varom förmäles i 114 § första punkten utsökningslagen och
som föranleder att den ointecknade nyttj anderätten eller servitutsrätten,
vilken i borgenärsförteckningen skall upptagas efter intecknade rättigheter
liksom efter fordran varför utmätning skett, kommer att falla utanför
lägsta budet och över huvud har ytterst små utsikter att räddas vid den
exekutiva auktionen. På liknande sätt är rättigheten ock i allmänhet för
konkursboet oskadlig i alla de fall, då den exekutiva auktionen redan från
början skolat äga rum för gäldande av en inteckningsborgenärs eller annan
enligt lagrummet anslutningsberättigad borgenärs fordran. Motsvarighet till
vad nu sagts om att konkursbo i verkligheten icke nämnvärt besväras av
en rättighet, som i och för sig skulle vara mot detsamma bindande — oaktat
en korresponderande bundenhet ej åvilar en utmätningsborgenär —-saknas däremot enligt förslaget i nu avsedda fall. Har ändringsavtalet inskrivits,
skall den ifrågavarande gravationen gälla så att säga med bästa
rätt i tomträtten, och någon annan möjlighet för konkursboet att vinna befrielse
från densamma lär icke föreligga än att, i den mån härför erforderliga
förutsättningar äro för handen, väcka talan jämlikt konkurslagens
regler om återvinning i konkurs. Denna utväg, som är förenad med viss
omgång, är emellertid, bl. a. till följd av bevissvårigheterna, ofta föga framkomlig.

Till stöd för förslagets ståndpunkt kan visserligen anföras, att om tomträttshavaren
försatts i konkurs, inteckningshavare icke kunna förväntas
lämna sitt medgivande till inskrivning av ändringsavtalet med mindre deras
säkerhet ej genom åtgärden äventyras och alt vid sådant förhållande
inskrivning i allmänhet ej kommer till stånd. Något skydd för konkursborgenärernas
intressen erbjuder dock icke detta förhållande alltid. Inteckningshavare
kunna ha lämnat sitt medgivande före konkursen, och inskrivning
måste då äga rum. Än vidare märkes, att andra enligt 114 § utsökningslagen
anslutningsberättigade borgenärer än inteckningshavare icke
tillerkänts någon rätt att motsätta sig inskrivningen. Under alla omständigheter
kvarstår det principiellt mindre riktiga i att konkursbo ej jämställes
med en utmätningsborgenär, när efter det vederbörande vunnit sin säkerhet
i gäldenärcns egendom densamma åsamkas ökad belastning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Med hänsyn till vad nu anmärkts förordar jag, att i förevarande paragraf
intages en bestämmelse om att, därest tomträttshavaren försatts i
konkurs, inskrivning av ändringsavtal ej må beviljas med mindre konkursförvaltaren
medgivit åtgärden eller avtalet är väsentligen utan betydelse
för konkursborgenärernas säkerhet. I konsekvens härmed torde 4 kap. 21 §
nyttjanderättslagen böra undergå motsvarande ändring, ehuru en ändring
icke här är lika starkt av praktiska behovet påkallad som i ovan berörda
fall, enär konkursboet ej genom ett oinskrivet ändringsavtal — lika litet
som genom en oinskriven nyttjande- eller servitutsrätt enligt vad ovan utvecklats
— lärer kunna tillskyndas men av någon betydelse.

Till de intressenter, som icke äro skyddade enligt förevarande paragraf,
höra ytterligare sådana innehavare av ointecknade arrende- och hyresrättigheter,
som på grund av skriftligt kontrakt tillträtt fastigheten. Att dessa
rättigheter kunna bliva lidande genom ett ändringsavtal är uppenbarligen
ej tillfredsställande. Förhållandet vitsordas ock i viss mån i motiven. Till
försvar för förslagets ståndpunkt anföres allenast, att det vore en allmän
inskrivningsrättslig regel, att vid inskrivning hänsyn tages endast till inskrivna
rättigheter. Måhända förtjänar trots detta formella argument att
övervägas, huruvida det icke läte sig göra att genom en lagregel sörja för
att jämväl nämnda rättsägares intressen här bleve beaktade. Det kunde sålunda
ifrågasättas en bestämmelse om att det vid ansökan om inskrivning
av ändringsavtal skulle åligga sökanden att lämna uppgift, huruvida i tomträtten
upplåtits några dylika arrende- eller hyresrättigheter, samt om att inskrivning
icke finge beviljas med mindre rättigheternas innehavare medgivit
åtgärden eller avtalet vore väsentligen utan betydelse för deras säkerhet.
En annan möjlighet att bereda sagda intressenter rättsskydd skulle
vara att i lagen upptaga ett stadgande av innebörd att, om den upplåtna
rättigheten lidit intrång genom ändringsavtalet, skadeståndsansvar ålåge
icke blott som naturligt är tomträttshavaren utan även fastighetsägaren,
förutsatt att denne haft eller bort hava vetskap om avtalets inverkan i detta
hänseende. Väl torde ett dylikt ansvar för fastighetsägaren följa redan av
allmänna rättsgrundsatser i vissa fall. Men en lagbestämmelse i ämnet kunde
vara önskvärd.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 februari 1953.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup. Hedlund,

Persson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför tillförordnade
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, följande.

Lagrådet har den 23 december 1952 avgivit utlåtande över det den 10
oktober 1952 till lagrådet remitterade, av lagberedningen utarbetade förslaget
till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom och vissa därmed sammanhängande lagförslag.
Under lagstiftningsärendets fortsatta behandling har fråga uppkommit om
ändring i lagberedningens förslag på två punkter, där lagrådet lämnat förslaget
utan erinran. Med anledning härav har inom departementet upprättats
förslag till ändrad lydelse av 4 kap. 6 och 14 §§ nyttjanderättslagen.
Jag anhåller nu att få anmäla frågan om remiss till lagrådet av detta förslag.

6 §■

Enligt gällande lag möter ej hinder att genom föreskrifter i tomträttsupplåtelse
— med bindande verkan för varje innehavare av tomträtten —
inskränka tomträttshavarens rätt att överlåta eller inteckna tomträtten eller
att däri upplåta nyttjanderätt eller annan särskild rättighet. Såsom framgår
av lagberedningens betänkande (s. 34—35) har under senare år åtskilliga
städer begagnat denna möjlighet för att tillgodose vissa bostadspolitiska
syften.

Lagberedningen har ansett, att dylika inskränkningar i tomträttshavarens
rätt icke borde få förekomma. I enlighet härmed har beredningen i
0 § av förslaget upptagit ett stadgande av innehåll att i tomträttsupplåtelse
inskränkning ej må ske i tomträttshavarens rätt att överlåta tomträtten
eller i denna upplåta panträtt, nyttjanderätt, servitut eller annan särskild
rättighet. Angående motiveringen till förslaget får jag hänvisa till betänkandet
(s. 40—41, 70 o. 80).

Såvitt angår förbudet mot inskränkningar i rätten att överlåta eller inteckna
tomträtten är de skäl, som lagberedningen åberopat till stöd för sitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

förslag, enligt min mening övertygande. Däremot anser jag det tveksamt,
om icke förslaget går väl långt, när även inskränkningar i rätten att upplåta
nyttjanderätt i tomträtten helt förbjudits. Det är tänkbart, att behov
av sådana inskränkningar kan uppkomma i vissa situationer. Sålunda kan
det, när en kommun upplåter ett område för bebyggelse med hyreshus, vara
av vikt att i första hand söka tillgodose barnrika familjers bostadsbehov. Försiktigheten
synes därför bjuda, att man icke uppställer ett absolut hinder
mot inskränkningar i rätten att upplåta nyttjanderätt. Å andra sidan synes
det icke böra överlämnas åt tomträttsupplåtarna att i detta hänseende föreskriva
vilka begränsningar som helst. Det bör nämligen av hänsyn till lomträttens
kreditvärde undvikas, att man får alltför många olika typer av sådana
föreskrifter. Med hänsyn härtill synes det böra krävas, att föreskrifterna
i fråga skall vara godkända av Kungl. Maj :t. Detta godkännande bör
kunna lämnas antingen generellt eller för ett särskilt fall. Svenska stadsförbundets
styrelse, som av mig beretts tillfälle att yttra sig i frågan, har
förklarat att den icke har något att erinra mot en sådan lösning. Vad slutligen
angår inskränkningar i tomträttshavarens befogenhet att upplåta andra
särskilda rättigheter synes något praktiskt behov av att begränsa avtalsfriheten
icke föreligga.

I enlighet med det anförda torde förevarande paragraf i förslaget böra
ändras på det sättet, att dels inskränkning i tomträttshavarens rätt att
upplåta nyttjanderätt i tomträtten må ske med Kungl. Maj:ts medgivande,
dels förbudet mot inskränkning i rätten att upplåta servitut eller annan
särskild rätt utgår.

14 §.

Frågan vilka skäl som berättigar fastighetsägaren att uppsäga tomträttsavtal
behandlas i 14 § av lagberedningens förslag. Där föreskrives, att uppsägning
icke får ske, med mindre det är av vikt för ägaren att förfoga över
fastigheten för ändamål, som enligt lag må tillgodoses genom expropriation
eller annat tvångsförvärv eller som eljest från allmän synpunkt är av
väsentlig betydelse.

Av tomträttsinstitutets ändamål följer, att uppsägningsrätten bör vara
mera vidsträckt än rätten till tvångsförvärv. Med hänsyn härtill synes det
icke lämpligt att, såsom skett i förslaget, skjuta tvångsförvärvsfallen i förgrunden.
Det är nämligen icke uteslutet, att stadgandet härigenom skulle
kunna komma att erhålla en mera restriktiv tillämpning än som är meningen.
Typfallet då uppsägning bör få ske är, att fastigheten skall användas
för bebyggelse av annan art än tidigare, t. ex. hyreshus i stället för villor.
Det synes därför lämpligast att lagtexten avfattas med direkt sikte på
detta fall. Även utan att fråga är om ändring av bebyggelsens art kan det
undantagsvis för ägaren vara av sådan vikt att fastigheten användes på
annat sätt än förut, att uppsägning bör få ske. Jag föreslår därför, att stadgandet
om uppsägningsgrunderna formuleras så att uppsägning må ske endast
då det är av vikt för ägaren att fastigheten användes för bebyggelse av
annan art eller eljest för annat ändamål än tidigare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett i enlighet
med det anförda upprättat, såsom bilaga1 till detta protokoll fogat
förslag till ändrad lydelse av 4 kap. 6 och 14 §§ lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Sven Fischier.

1 Denna bilaga har bär uteslutits, enär den är likalydandc med 4 kap. 6 § och 14 § tredje
stycket i det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen om
nyttjanderätt till fast egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 18
februari 1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 16 februari 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 13 februari 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till ändrad lydelse av 4 kap. 6 och 14 §§ i förut av lagrådet
behandlat förslag till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Torkel Nordström.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

6 §•

Den föreslagna regeln, att inskränkning i rätten att upplåta nyttjanderätt
i tomträtt må med Konungens medgivande göras i tomträttsavtalet, innebär
att tomträttshavarens rätt kan underkastas begränsningar, vilkas beskaffenhet
och räckvidd icke nu låta sig överskådas. Allt eftersom dessa begränsningar
äro mer eller mindre vittgående får tomträtten såsom rättighetstyp
betraktad ett väsentligt olika innehåll. Det synes icke tillfredsställande, att
tomträttens innebörd sålunda göres beroende av ett i administrativ ordning
företaget bedömande.

I remissprotokollet beröres icke mera ingående, vilka inskränkningar i
befogenheten att utnyttja tomträtten för nyttjanderättsupplåtelse som skola
kunna ifrågakomma. I korthet antydes allenast, att man velat hålla möjligheterna
öppna att realisera vissa bostadspolitiska önskemål. Någon närmare
motivering föreligger följaktligen icke till stöd för att det för sådant ändamål
skulle vara påkallat att, på det sätt som här föreslås, rubba den i lagförslaget
intagna principiella ståndpunkten, att tomträttshavaren skall — i
den mån icke en ändamåls- eller användningsbestämmelse enligt 4 § annat
föranleder — ha samma befogenheter som en ägare att genom uthyrning
eller annan nyttjanderättsupplåtelse tillgodogöra sig sin rätt. Förslaget torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

ej heller, bortsett från att Svenska stadsförbundets styrelse beretts tillfälle
att yttra sig, ha varit föremål för överväganden och yttranden å remissmyndigheternas
sida. Under sådana omständigheter synes tvivelaktigt, om tillräckliga
skäl nu föreligga att frångå lagberedningens förslag i denna del.

I lagtexten utsäges icke vilken påföljd som skall inträda om i strid mot
en i tomträttsavtalet intagen inskränkning i tomträttshavarens befogenhet
att med nyttjanderätt belasta tomträtten slutits ett hyresavtal eller eljest
verkställts nyttjanderättsupplåtelse. Därest, såsom ingalunda är uteslutet, i
rättstillämpningen skulle göra sig gällande den meningen, att dylika avtal
äro — med hänsyn till att tomträttshavaren vid sitt förfogande överskridit
gränserna för den rätt han innehaft — att bedöma som ogiltiga eller i allt
fall såsom icke ägande full giltighet, kunna kännbara rättsförluster drabba
hyresgäster och andra intressenter. Över huvud torde en del rättsliga komplikationer
vara att befara. Väl kunna liknande svårigheter i viss utsträckning
framträda även vid tillämpningen av det nyss åsyftade stadgandet i 4 §. Men
det är uppenbart, att svårigheterna i förevarande fall accentueras. Även av
detta skäl synes försiktigheten bjuda att avsteg icke göres från den ursprungliga
regeln, att inskränkning i tomträttshavarens rättsutövning må
ske lika litet när det gäller nyttjanderättsupplåtelse som när fråga är om
förpantning av tomträtten.

Något praktiskt intresse av att medgiva inskränkning i rätten att i tomträtt
upplåta annan begränsad sakrätt än panträtt och nyttjanderätt lärer
icke föreligga. Lagberedningens ståndpunkt att med sistnämnda rättigheter
jämställa servitut, avkomsträtt m. m. förefaller alltså välgrundad. Att giva
olika regler för panträtt och avkomsträtt, liksom för nyttjanderätt och servitut,
synes för övrigt mindre lämpligt med hänsyn till att dessa rättigheter
ej sällan kunna vara varandra mycket närstående.

På nu anförda skäl finner lagrådet sig icke kunna tillstyrka den föreslagna
ändringen.

Det må tilläggas, att om ändringen genomföres, behovet av den av lagrådet
i dess utlåtande den 23 december 1952 under 4 § förordade jämkningsregeln
blir än mer påtagligt än eljest. Det ligger i sakens natur, att inskränkningar
av här närmast åsyftade art kunna vara av beskaffenhet att icke böra bestå
för obegränsad tid framåt. Att märka är härvidlag, att om en sådan inskränkning
en gång upptagits i tomträttsavtalet, densamma icke kan genom nytt
administrativt beslut bortfalla utan principiellt ingår som ett moment i tomträttsupplåtelsen
för all framtid.

14 §.

Lagrådet har intet att erinra mot den nu föreslagna lydelsen. Ändringen
föranleder ingen jämkning i vad lagrådet i sitt utlåtande den 23 december
1952 förordat i fråga om grupperingen av innehållet i 13 och 14 §§.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 februari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Lingman,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 23 december
1952 avgivna utlåtande över de den 10 oktober 1952 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom;

2) lag angående tillägg till lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut; 3)

lag angående ändrad lydelse av 36 § lagen den 22 juni 1920 (nr 474)
med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om
rätt till elektrisk kraft m. m.;

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § handelsbalken;

5) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående
vad till fast egendom är att hänföra;

6) lag angående tillägg till lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1) om
samäganderätt;

7) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt;

8) lag om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

9) lag om ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 255) angående
anteckning om innehav av fordring shandling på grund varav inteckning beviljats
i fast egendom m. m.; och

10) lag om ändrad lydelse av 16 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42
s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Föredraganden anmäler vidare, likaledes efter gemensam beredning med
statsrådets övriga ledamöter, lagrådets den 18 februari 1953 avgivna utlåtande
över det den 13 februari 1953 till lagrådet remitterade förslaget till

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

ändrad lydelse av 4 kap. 6 och 74 §§ lagen den 74 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom.

Föredraganden anför följande.

Tomträttsinstitutet infördes genom 1907 års lag om nyttjanderätt till fast
egendom. Bestämmelserna om tomträtt återfinns i lagens 4 kap. Vid flera
tillfällen har önskemål framförts om en revision av lagstiftningen i ämnet.

Redan år 1927 hemställde Stockholms stadsfullmäktige i skrivelse till
Kungl. Maj :t om vissa ändringar i tomträttslagstiftningen.

I anledning av motioner vid 1945 års riksdag anhöll riksdagen i skrivelse
den 16 juni 1945 (nr 405), att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en förutsättningslös
och allsidig utredning av tomträttslagstiftningen samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Den 13
september 1945 överlämnades skrivelsen till lagberedningen för att tagas i
beaktande vid fullgörandet av dess uppdrag att revidera jordabalken.

I enlighet med riksdagens hemställan i skrivelse den 5 mars 1949 (nr
50) har Kungl. Maj :t till beredningen vidare överlämnat två vid 1949 års
riksdag väckta motioner (I: 113 och II: 132) angående utredning av möjligheterna
att använda å ofri grund belägna magasin och dylika byggnader
såsom kreditobjekt in. m.

Vidare har svenska stadsförbundets styrelse i skrivelse den 25 september
1950 till Kungl. Maj :t föreslagit vissa ändringar i tomträttslagstiftningen och
hemställt att Kungl. Maj :t snarast möjligt måtte vidtaga anstalter för reformbehovens
tillgodoseende. Även denna skrivelse har överlämnats till beredningen.

Under våren 1951 utarbetade beredningen en promemoria angående huvudgrunderna
för en revision av lagstiftningen om tomträtt, över promemorian
avgavs efter remiss yttranden av kammarkollegiet (som bifogade utlåtanden
från stiftsnämnderna i Uppsala, Lund, Göteborg och Härnösand), domänstyrelsen,
bostadsstyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
försäkringsinspektionen, Stockholms stads fastighetsnämnd, drätselkamrarna
i Göteborg, Malmö, Norrköping och Västerås, svenska stadsförbundets
styrelse, styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
styrelsen för svenska bostadskreditkassan, aktiebolaget Stockholms tomträttskassa,
svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, svenska
försäkringsbolags riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges
industriförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
(HSB), Stockholms trädgårdsstadsföreningars centralförening,
Bromma representantförsamling, Ålsten-Nockeby trädgårdsstadsförening,
Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare.

I några yttranden uttrycktes önskemål att beredningen måtte utbryta
frågan ur dess samband med jordabalksreformen och framlägga särskilt
förslag i ämnet. Efter samråd med mig fann sig beredningen böra tillmötesgå
detta yrkande.

Under beredningens fortsatta behandling av frågan ägde överläggningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

rum med beredningens rådgivande nämnd1 ävensom med företrädare för
svenska stadsförbundet och av förbundet tillkallade representanter för vissa
städer. Beredningens arbete utmynnade i de lagförslag, över vilka lagrådet
nu avgivit utlåtande. Jag anhåller att till behandling få upptaga frågan
om avlåtande av proposition till riksdagen i ämnet.

Huvudgrunderna i lagberedningens förslag.

I betänkandet framhålles, att under den tid som tomträttsinstitutet bestått
den meningen — även inom tomträttsupplåtarnas krets — syntes ha blivit
alltmera förhärskande, att tomträtten borde, i den mån det kunde ske
utan åsidosättande av de allmänna intressen som här krävde beaktande,
tillgodose i stort sett samma funktion som äganderätten. Som mål för en
revision av lagstiftningen på detta område borde därför uppställas, att tomträttshavarens
ställning såvitt möjligt rättsligt tryggades samtidigt som tomträttsupplåtarens
intressen tillvaratoges, särskilt därutinnan att han kunde
tillgodogöra sig inträdd markvärdestegring och vid behov förfoga över den
upplåtna marken för annat allmännyttigt ändamål. Denna problemställning
innefattade i många fall en avvägning mellan i viss mån motstående intressen.

Beredningens förslag innebär en betydande ändring av tomträttsinstitutets
uppbyggnad. Enligt gällande lag skall tomträtt upplåtas för viss tid, minst
26 och högst 100 år. Beredningen föreslår, att tomträtten i stället konstrueras
som en på obestämd tid upplåten nyttjanderätt. Tomträtten skall alltså
icke såsom nu automatiskt upphöra vid en på förhand bestämd tidpunkt,
utan den skall gälla till dess en positiv åtgärd, en uppsägning, vidtages för
att bringa den att upphöra. Från tomträttshavarens sida skall tomträtten
emellertid städse vara ouppsägbar. Beredningen har härvid utgått från
att tomträttshavaren skall äga överlåta tomträtten och att han skall vara
skyddad mot annan höjning av avgälden än sådan som svarar mot inträdd
värdestegring å marken. Fastighetsägaren skall däremot ha befogenhet att
genom uppsägning bringa tomträtten att upphöra vid utgången av vissa
tidsperioder, dock endast i de fall då han till stöd för uppsägningen kan
åberopa skäl av viss i lagen angiven beskaffenhet. Om fastighetsägaren begagnar
sin uppsägningsrätt, skall han i princip vara skyldig att lösa byggnader
och annat som utgör tillbehör till tomträtten. För avståendet av själva
marken skall tomträttshavaren däremot självfallet icke ha någon ersättning;
marken tillhör nämligen icke honom utan fastighetsägaren. Då tomträtten
såsom nämnts skall vara ouppsägbar från tomträttshavarens sida,
kan denne aldrig framtvinga inlösen. En förutsättning för att tomträtten

1 Nämnden består av ledamöterna av riksdagens första kammare direktören Knut Ewerlöf
och hemmansägaren Oscar Werner, ledamöterna av andra kammaren hemmansägaren Abel
Andersson och lantbrukaren Per Johnsson, förutvarande ledamoten av andra kammaren, f. d.
banarbetaren C. P. Olsson ävensom advokaterna Gustaf Carlsson och Nils Köhler samt bankjuristen
Axel Åström.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

skall kunna konstrueras på detta sätt är, att möjlighet beredes å ena sidan
fastighetsägaren att under tomträttens bestånd genom höjning av avgälden
komma i åtnjutande av inträdd värdestegring å marken och å andra sidan
tomträtlshavaren att få avgälden sänkt för det fall att markvärdet minskats.
Det föreslås därför, att såväl fastighetsägaren som tomträttshavaren vid
utgången av vissa perioder skall äga påkalla omreglering av avgälden.

De av beredningen utarbetade nya bestämmelserna om tomträtt har utformats
som ett förslag till ny lydelse av hela 4 kap. nyttjanderättslagen.
I sin gällande lydelse innehåller detta även föreskrifter om vattenfallsrätt.
Beredningen har icke funnit anledning att i förevarande sammanhang ingå
på frågan huruvida huvudgrunderna för lagstiftningen om vattenfallsrätt
behöver revideras. I förslaget har därför de nu gällande bestämmelserna i
ämnet med några mindre jämkningar intagits som ett nytt 5 kap. i nyttjanderättslagen.
Även beträffande den inskrivningsrättsliga regleringen av
tomträtts- och vattenfallsrättsinstituten har beredningen upprättat förslag
till ändrad lagstiftning. Följdändringar har därjämte föreslagits i åtskilliga
andra lagar.

Efter denna inledande översikt övergår jag nu till att något närmare redogöra
för de viktigare bestämmelserna i beredningens förslag. Beträffande
motiveringen för desamma får jag i huvudsak hänvisa till betänkandet.

Förslaget till lag angående ändring i nyttjanderättslagen.

Liksom enligt gällande lag har befogenheten att upplåta tomträtt i princip
förbehållits det allmänna. Huvudregeln är, att tomträtt får upplåtas endast i
fastighet som tillhör kronan eller kommun eller som eljest är i allmän ägo.
I förslaget har emellertid bibehållits den nuvarande bestämmelsen att fastighet
som tillhör stiftelse efter medgivande av Kungl. Maj :t i varje särskilt
fall må upplåtas under tomträtt. Däremot skall, i motsats till vad som
nu gäller, upplåtelse av tomträtt från fideikommiss icke vidare kunna
ifrågakomma.

Enligt gällande lag är tomträttsinstitutets tillämpningsområde inskränkt
till tomtindelad mark. Förslaget innehåller däremot icke någon begränsning
av tillämpningsområdet med hänsyn till fastighetens art. Det enda krav som
uppställes är, att föremålet för upplåtelsen skall utgöra en för sig bestående
fastighet, en registerfastighet.

Upplåtelse av tomträtt skall ske för visst ändamål. Enligt förslaget möter
ej hinder mot att vid sidan av bestämmelserna om ändamålet med upplåtelsen
i avtalet intaga närmare föreskrifter rörande fastighetens användning
och bebyggelse. När upplåtelsen avser en fastighet, beträffande vilken
särskilda byggnadsbestäinmelscr fastställts genom stadsplan eller annan
plan för bebyggelsen, skall de vid tiden för upplåtelsen gällande byggnadsbestämmelserna
anses ingå i upplåtelsevillkoren, om ej annat avtalats.

I syfte att stärka förtroendet för tomträtten föreslår beredningen vissa in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

skränkningar i den nu rådande avtalsfriheten. Sålunda skall det icke vidare
vara tillåtet att i tomträttsupplåtelse intaga villkor, varav tomträttens inträde
eller bestånd skulle vara beroende. Ej heller skall inskränkning få
ske i tomträttshavarens rätt att överlåta tomträtten eller i densamma upplåta
panträtt, nyttjanderätt eller annan särskild rättighet. Den omständigheten
att en kontrahent överskridit sin rätt eller åsidosatt sin skyldighet på
grund av upplåtelsen skall icke i något fall medföra rätt för den andre kontrahenten
att häva avtalet. Däremot skall det åligga den felande att återställa
vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan.

Angående frågan vad som skall räknas som tillbehör till tomträtt innebär
förslaget icke någon större avvikelse från gällande rätt. Huvudprincipen
är, att såsom tillbehör till inskriven tomträtt skall anses allt som enligt lag
skulle ha utgjort tillbehör till fastigheten, om tomträttshavaren varit ägare
till denna.

Såsom redan nämnts är det en förutsättning för den föreslagna konstruktionen
av tomträtten, att avgälden under tomträttens bestånd kan omregleras
med hänsyn till ändringar i markens värde. Beredningen har kommit
till det resultatet, att avgäldens anpassning efter markvärdets ändringar
måste ske genom prövning i varje särskilt fall. Med ett sådant system har
det av praktiska skäl ansetts nödvändigt att föreskriva vissa begränsningar
i rätten att påkalla avgäldsreglering. Den grundläggande regeln är, att avgälden
skall utgå med oförändrat belopp under vissa på förhand bestämda
perioder. Om ej längre tid överenskommes, skall varje period utgöra 20
år; vid upplåtelse av tomträtt väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse
är det emellertid tillåtet att avtala om kortare perioder, dock minst
10 år. Under näst sista året av varje period har såväl fastighetsägaren som
tomträttshavaren rätt att påkalla omreglering av avgälden. Begagnas ej
denna möjlighet, skall avgälden även under nästa period utgå med samma
belopp som förut. Omreglering av avgälden kan ske antingen genom överenskommelse
eller genom domstolsavgörande. Sådant mål skall upptagas av
expropriationsdomstol. Avgäldens belopp för den följande perioden skall av
domstolen bestämmas på grundval av markens värde vid tiden för omprövningen.
Uppskattningen av markvärdet skall ske under hänsynstagande till
ändamålet med upplåtelsen och de närmare föreskrifter som tomträttshavaren
har att iakttaga i fråga om fastighetens användning och bebyggelse.

Undantagsvis kan avgäldens belopp jämkas under löpande avgäldsperiod.
Sålunda möter icke hinder mot överenskommelse mellan fastighetsägaren
och tomträttshavaren om sådan jämkning, som föranledes av ändrade förhållanden
rörande tomträttens utövning. För de fall då tomträttens värde
avsevärt minskats genom nya eller ändrade byggnadsbestämmelser eller av annan
därmed jämförlig anledning har tomträttshavaren tillerkänts rätt att
oberoende av överenskommelse få avgälden sänkt.

Genom uppsägning från fastighetsägarens sida kan, såsom tidigare
nämnts, tomträtten bringas att upphöra endast vid utgången av vissa tidsperioder.
Om ej längre tid överenskommes, omfattar den första perio -

Kiingl. Maj.ts proposition nr 177.

den 60 år och varje följande period 40 år. Vid upplåtelse av tomträtt väsentligen
för annat ändamål än bostadsbebyggelse får emellertid överenskommelse
träffas om kortare perioder, dock minst 20 år.

Uppsägningsrätten är även på annat sätt begränsad. Uppsägning får nämligen
ske endast om det är av vikt för fastighetsägaren att förfoga över fastigheten
för ändamål, som enligt lag kan utgöra grund för expropriation eller
annat tvångsförvärv eller som eljest är av väsentlig betydelse från allmän
synpunkt. Anser tomträttshavaren, att uppsägning skett utan laga grund,
äger han inom viss tid klandra uppsägningen. Sådan tvist prövas av expropriationsdomstolen.

Såsom inledningsvis framhållits skall fastighetsägaren när tomträtten
upphör på grund av uppsägning i regel vara skyldig att lösa byggnad och
annan egendom, som utgör tillbehör till tomträtten. Fastighetsägarens ersättningsskyldighet
är begränsad härtill; ersättning för indirekt skada till
följd av tomträttens upphörande, t. ex. förlust genom flyttning eller nedläggande
av rörelse, skall alltså i motsats till vad som gäller vid expropriation
icke utgå. Löseskillingen skall bestämmas till vad som motsvarar egendomens
värde vid tomträttens upphörande under antagande att tomträtten
alltjämt skulle bestå. Förslaget innehåller ett undantag från de nu angivna
reglerna om lösenskyldighet för fastighetsägaren. Vid upplåtelse av tomträtt
väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse skall det sålunda
vara tillåtet att avtala om att lösenskyldighet icke alls eller endast i begränsad
omfattning skall åligga fastighetsägaren.

Fastställandet av löseskillingens storlek skall ankomma på expropriationsdomstolen.
Löseskillingen skall erläggas genom att nedsättas hos länsstyrelsen.
Det nedsatta beloppet skall sedan fördelas enligt reglerna om fördelning
av köpeskilling för exekutivt såld fast egendom.

Liksom enligt gällande lag har med hänsyn till andra rättsägares intressen
viss begränsning skett i fastighetsägarens och tomträttshavarens befogenhet
att genom senare överenskommelse ändra det genom tomträttsupplåtelsen
grundlagda rättsförhållandet. Det stadgas sålunda, att dylik överenskommelse,
med mindre den inskrivits, icke är gällande mot inteckningshavare
eller annan som har rättighet i tomträtten. Denna bestämmelse
kompletteras med en regel i lagen om inskrivning av tomträtt in. in., enligt
vilken för sådan inskrivning förutsättes, att alla inteckningshavare i tomträtten
medgivit åtgärden eller att överenskommelsen är väsentligen utan betydelse
för inteckningshavares säkerhet.

Beredningen föreslår att de nya bestämmelserna skall träda i kraft den 1
januari 1954. I fråga om tomträtt eller vattenfallsrätt som upplåtits dessförinnan
skall såsom huvudregel gälla, att äldre lag fortfarande skall tillämpas.
En äldre tomträtt kan emellertid bringas under nya lagen genom att
fastighetsägaren och tomträttshavaren överenskommer om ändring i upplåtelsen
till överensstämmelse med de nya bestämmelserna och sedan låter inskriva
denna överenskommelse. Vidare skall några av de nya bestämmelserna
gälla i fråga om alla äldre tomträtter och vattenfallsrätter, hl. a. re5
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 177.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

geln att inteckningshavares medgivande till inskrivning av ändrings- eller
tilläggsavtal icke erfordras i de fall då avtalet är väsentligen utan betydelse
för hans säkerhet.

Övriga lagförslag.

Enligt gällande rätt kan tomträtt eller vattenfallsrätt icke belastas med
servitut och ej heller vara härskande i fråga om servitut. Det av beredningen
föreslagna tillägget till servitutslagen åsyftar att öppna möjlighet att belasta
tomträtt eller vattenfallsrätt med servitut och att stifta servitut även till förmån
för sådan rätt.

För närvarande saknas särskilda bestämmelser om gemensamt innehav av
tomträtt. Beredningen föreslår att vad i samäganderättslagen stadgas om samäganderätt
till fastighet skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt,
som tillhör två eller flera.

De viktigaste av de föreslagna ändringarna i lagen om inskrivning av tomträtt
m. in. innebär, att skyldighet stadgas att söka inskrivning såväl av själva
tomträttsupplåtelsen som av senare fång till tomträtten. I fråga om den tid,
inom vilken inskrivning skall sökas, och den påföljd, som är förenad med
underlåtenhet i detta hänseende, skall i stort sett samma regler tillämpas som
beträffande lagfart å fång till fast egendom. Med avseende å äldre tomträtter
skall inskrivningsskyldighet emellertid icke föreligga, så länge tomträtten
fortfarande är underkastad den äldre lydelsen av nyttjanderättslagens bestämmelser.
Vattenfallsrätt skall i fråga om inskrivningsskyldighet vara likställd
med tomträtt.

Enligt gällande lag om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt kan inteckning
i sådan rätt meddelas endast för fordran. Beredningen föreslår, att tomträtt
och vattenfallsrätt skall kunna intecknas även för nyttjanderätt, servitut,
avkomsträtt och rätt till elektrisk kraft. Vid utarbetandet av förslaget till ny
lag i ämnet har beredningen använt den metoden, att hänvisning skett till
reglerna om inteckning i fast egendom, i den mån ej avvikelse från dessa regler
ansetts påkallad av särskilda förhållanden. Den viktigaste avvikelsen från
vad som gäller beträffande fast egendom är, att det nuvarande förbudet mot
gemensamma inteckningar bibehållits i förslaget.

Övriga lagförslag innehåller endast mindre jämkningar, som i huvudsak
är föranledda av andra föreslagna ändringar.

Departementschefen.

Den särskilda art av nyttjanderätt som kallas tomträtt infördes i vår lagstiftning
år 1907. Lagstiftaren avsåg därmed att ställa till samhällets förfogande
en lämplig form för att tillhandahålla enskilda tomtmark för bebyggande
utan att avstå från äganderätten till marken. Genom att äganderätten
förblev i samhällets hand ville man främst vinna, att eventuell värdestegring

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

å marken skulle stanna hos samhället och att för samhällsutvecklingen önskvärda
förändringar i fråga om markens användning lättare skulle kunna genomföras.
Tomträtten har visat sig vara ett livskraftigt institut av stor betydelse
för städernas markpolitik. Visserligen dröjde det — om man bortser
från Stockholm ganska länge innan tomträtten fick större användning,
men på senare tid har de allra flesta av de större och medelstora städerna
liksom också en del mindre städer övergått till att tillhandahålla tomtmark
genom tomträttsupplåtelse i stället för att sälja marken, åtminstone i fråga
om bostadsbebyggelse. Ett uttryck för statsmakternas uppskattning av tomti
ättens värde utgör den ar 1949 genomförda ändringen i expropriationslagen,
enligt vilken expropriation kan beviljas för att i kommunens ägo överföra
icke tätbebyggd mark för upplåtelse med tomträtt. Den ökade möjlighet som
därigenom beretts kommunerna att bevara den framtida markvärdestegringen
äi särskilt betydelsefull, så länge icke en tillfredsställande lösning vunnits
av den tekniskt invecklade frågan att till samhället indraga oförtjänt värdestegring
å mark i enskild ägo.

Under den tid tomträttsinstitutet tillämpats har emellertid så småningom
vissa brister i lagstiftningen framträtt. Sålunda har det bl. a. visat sig, att
den nuvarande utformningen av tomträtten är förenad med olägenheter i
fråga om tomträttens användbarhet som kreditsäkerhet. Vid upprepade tillfällen
har också framställningar gjorts om översyn av lagstiftningen i ämnet.
Det av lagberedningen nu framlagda förslaget har till syfte att, med bibehållande
av de grundtankar på vilka tomträttsinstitutet vilar, råda bot på de
bristfälligheter som visat sig och anpassa lagstiftningen till de ändrade förhållanden
som inträtt efter de nuvarande bestämmelsernas tillkomst. Såsom
iramgår av min förut lämnade redogörelse för lagberedningens förslag innebär
detta en förstärkning av tomträttshavarens rättsliga ställning — och därmed
även av tomträttens värde som kreditobjekt — genom att till tomträttshavarens
förmån vissa inskränkningar skett i den nu rådande avtalsfriheten.
Av särskild vikt är i detta hänseende det föreslagna stadgandet att markägaren
i regel skall vara skyldig att inlösa tomträttshavarens byggnader, när
tomträtten upphör. Då, såsom redan framhållits, reformen icke avser att rubba
tomträttens grundvalar, har emellertid förstärkningen av tomträttshavarens
ställning ej kunnat drivas längre än som ansetts förenligt med de allmänna
intressen som institutet alltjämt skall tjäna. Förslaget att tomträtten icke
längre skall upplåtas på bestämd tid utan i stället på obestämd tid kan visserligen
synas innebära eu avvikelse av stor principiell räckvidd, men denna ändring
är till stor del av rättsteknisk art. Upplåtarens intresse av att utan
tillgripande av expropriation kunna genomföra förändringar i fråga om markens
användning tillgodoses genom den uppsägningsrätt som tillerkänts honom.
Vad angår markvärdestegringen förutsättes denna enligt förslaget komma
upplåtaren till godo dels genom att han medan tomträtten består kan erhålla
höjning av avgälden med hänsyn till markvärdestegringen, dels genom
att upplåtarens ersättningsskyldighet vid uppsägning i intet fall omfattar
markvärdet med därå inträdd värdestegring. Betydelsefull från såväl allmän

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

som enskild synpunkt är den utvidgning av tomträttens användningsområde
som förslaget innebär. Därigenom har i väsentliga delar tillgodosetts de önskemål,
som framförts i de förut omnämnda motionerna vid 1949 års riksdag.

I detta sammanhang må framhållas, att ett genomförande av beredningens
förslag i fråga om tomträttens användningsområde skulle medföra en viss
utvidgning av möjligheten för kommuner att erhålla expropriation för upplåtelse
med tomträtt. Eftersom enligt gällande lag endast tomtindelad mark
kan upplåtas med tomträtt, är nämligen expropriationsmöjligheten i praktiken
nu inskränkt till mark, som avses skola göras till föremål för stadsplan
och tomtindelning.

Lagrådet har ansett, att lagberedningens förslag är väl ägnat att läggas
till grund för ny lagstiftning i ämnet. Även jag har samma uppfattning. Förslaget
synes sålunda innebära en i allt väsentligt lämplig avvägning mellan
den enskilde tomträttshavarens och samhällets intressen. Det är också min
förhoppning att en reform av lagstiftningen enligt de av lagberedningen uppdragna
huvudlinjerna skall medföra en ökad användning av tomträtten.

Vad angår de särskilda bestämmelserna i lagförslagen har lagrådet framställt
vissa erinringar. Vidare har, såsom framgår av statsrådsprotokollet
för den 13 februari 1953, ändring ifrågasatts i lagberedningens förslag på
två punkter, där lagrådet icke gjort någon erinran. Det torde icke vara erforderligt
att jag uppehåller mig vid förslagens särskilda bestämmelser i
andra hänseenden än där lagrådet framställt erinran eller jag eljest funnit
anledning att uttala mig. Vad jag i fortsättningen har att anföra synes
lämpligen kunna anknytas till de stadganden som uttalandena avser.

Förslaget till lag angående ändring i nyttjanderättslagen.

4 KAP.

1 §•

Vad vissa ledamöter av lagrådet anfört under denna paragraf bör enligt
min mening icke föranleda någon ändring i lagberedningens förslag.

3 §•

Stadgandet om formen för upplåtelse av tomträtt finner jag böra avfattas
på sätt lagrådet föreslagit.

4 §•

Lagrådet har icke gjort någon anmärkning mot förevarande paragraf i
förslaget. I anslutning till paragrafen har emellertid lagrådet upptagit ett
särskilt spörsmål till behandling, nämligen om rätt för tomträttshavaren att
på grund av ändrade förhållanden vid domstol påkalla jämkning av tomträttsavtalets
föreskrifter rörande upplåtelsens ändamål samt fastighetens
användning och bebyggelse. Som bakgrund till sitt förslag att införa en sådan
jämkningsmöjlighet har lagrådet gjort vissa kritiska uttalanden om lämp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 177

ligheten av ändamåls- och användningsföreskrifter i tomträttsavtal. Jag kan
icke dela lagrådets betänkligheter mot dylika föreskrifter. Enligt min uppfattning
framstår det som en av tomträttsinstitutets fördelar, att det bereder
samhället möjlighet att närmare än som kan ske genom byggnadslagstiftningen
inverka på markens användning. Att denna möjlighet skulle komma
att begagnas för att ålägga tomträttshavare en oskäligt tryckande bundenhet,
torde knappast behöva befaras. Den belastning, som en ändamåls- eller användningsbestämmelse
må innebära för tomträttshavaren, kan icke få bedömas
isolerat utan måste ses i sitt sammanhang med tomträttsavtalets
hela innehåll, särskilt avgäldens storlek. En begränsning av möjligheterna
att genomföra dylika bestämmelser ligger för övrigt däri, att förpliktelsen
alltid måste hänföra sig till fastigheten. Ett åtagande från tomträttshavarens
sida att fullgöra viss prestationsskyldighet, som går därutöver, medför nämligen
icke någon sakrättslig verkan.

Att en viss i ett avtalsförhållande ingående bestämmelse på grund av ändrade
förhållanden kan jämkas av domstol är icke något för svensk lagstiftning
okänt. Redan lagberedningens förslag innehåller, såsom även lagrådet
framhållit, en sådan jämkningsregel för ett visst begränsat fall, nämligen
stadgandet i 12 § andra stycket. Den av lagrådet förordade jämkningsmöjligheten
är emellertid principiellt och praktiskt av annan innebörd. En ändring
av ändamålet kan medföra återverkningar på nästan alla andra delar av
rättsförhållandet, såsom beträffande bebyggelsens art och omfattning, tidsperiodernas
längd, avgäldens storlek samt lösenskyldigheten och dess omfattning.
Förslaget innebär alltså att domstol skulle få befogenhet att ändra
praktiskt taget hela rättsförhållandets innehåll. För övrigt skulle varje utvidgning
av byggnadsrätten kunna medföra en ökning av fastighetsägarens
lösenskyldighet. Frågan om jämkning kan vidare ofta ha nära samband med
den stadsplan som gäller eller som kan väntas bli fastställd i en nära framtid,
ett spörsmål som helt beror av prövning i administrativ ordning. Lagrådet
lär visserligen ha förutsatt, att ett domstolsavgörande om jämkning
måste underordnas stadsplanebestämmelserna, men förslaget skulle likväl
kunna leda till svårlösta konflikter mellan domstolen och stadsplanemyndigheterna.

Med hänsyn till det anförda hyser jag starka betänkligheter mot att i den
av lagrådet föreslagna omfattningen låta domstol jämka avtal om tomträtt.

1 flertalet fall torde tomträttshavarens berättigade intressen tillgodoses
redan genom den möjlighet till jämkning i avgälden som lagberedningens
förslag erbjuder. Något behov av ytterligare korrektiv synes knappast föreligga.
Om det ändamål för vilket tomträtten upplåtits sedermera förlorat sin
betydelse, kan kontrahenterna enligt förslaget överenskomma att tomträtten
skall upphöra eller att den skall få ett nytt ändamål. Såsom lagberedningen
framhållit ligger det även i fastighetsägarens intresse att sådana ändringar
kommer till stånd. Det finns icke någon rimlig anledning antaga att det
oaktat fastighetsägaren — som nästan alltid är antingen en kommun eller
staten utan bärande skäl skulle motsätta sig eu dylik lösning. Å andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

sidan synes den av lagrådet föreslagna jämkningsregeln kunna medföra viss
risk för att förhandlingsvilliga tomträttsupplåtare komme att indragas i
svårutredda och kostsamma tvister med mindre förhandlingsvilliga tointrättshavare.

Av anförda skäl kan jag icke biträda lagrådets förslag.

5 §•

Vad lagrådet föreslagit under denna paragraf synes böra iakttagas.

6 §•

Lagrådet har hemställt om ett undantag från den av lagberedningen föreslagna
regeln att i tomträttsupplåtelse ej må intagas villkor, varav tomträttens
inträde eller bestånd skulle vara beroende. Det ifrågasatta undantaget
innebär, att upplåtaren, när han betingat sig ersättning för egendom
som enligt 5 § ingår i upplåtelsen, skall äga uppställa det villkoret, att verkan
av upplåtelsen skall vara beroende av att ersättningen betalas.

De fall då egendom av större värde överlåtes genom en tomträttsupplåtelse
torde sannolikt även framdeles komma att bli sällsynta. I praktiken
torde upplåtarna även utan den av lagrådet föreslagna anordningen kunna
skaffa sig tillfredsställande säkerhet för att ersättningen för sådan
egendom erlägges. Härtill kommer att ett villkor av ifrågavarande art för
tomträttshavaren skulle innebära väsentliga olägenheter i kredithänseende.
Innan villkoret uppfyllts, skulle nämligen hinder möta för inskrivning
av tomträtten och därmed även för beviljande av inteckning i densamma.
På grund av det anförda anser jag, att den av lagrådet föreslagna ändringen
icke bör genomföras.

Ett spörsmål varom råder delade meningar är, huruvida det även i fortsättningen
bör vara tillåtet att av bostadssociala skäl i tomrättsupplåtelse
inskränka tomträttshavarens rätt att sluta hyresavtal eller upplåta annan
nyttjanderätt, t. ex. bostadsrätt. Enligt lagberedningens förslag skulle tomträttshavarens
rätt att upplåta nyttjanderätt icke få begränsas. Såsom framgår
av statsrådsprotokollet för den 13 februari 1953 har emellertid förordats
den ändringen i förslaget, att sådan inskränkning skulle få ske efter medgivande
av Kungl. Maj :t. Lagrådet har, såsom framgår av dess yttrande den
18 februari 1953, förklarat sig icke kunna tillstyrka en dylik ändring.

I likhet med lagberedningen anser jag, att tomträttshavaren i princip bör
vara jämställd med en ägare såvitt angår överlåtelse och upplåtelse av begränsade
sakrätter. Skäl kan emellertid anföras för en avvikelse i ett hänseende.
När en kommun upplåter sin mark för bebyggande, kan det nämligen
föreligga ett starkt intresse för kommunen att samtidigt söka tillgodose vissa
bostadspolitiska syften. I första hand gäller vad nu sagts kommunens intresse
av att lägenheterna i en nybyggnad kommer de mest behövande bland
de bostadssökande till godo. Den möjlighet kommunen nu äger i detta hänseende
har också i det läge på bostadsmarknaden som varit rådande under

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

senare år visat sig värdefull från allmän synpunkt. Att helt förbjuda dylika
inskränkningar i tomträttshavarens rätt bör därför enligt min mening
icke ifrågakomma, om ej från andra synpunkter tungt vägande skäl kan
anföras mot desamma.

Lagrådet har i första hand invänt, att det icke syntes tillfredsställande
att tomträttens innehåll gjordes beroende av ett i administrativ ordning
företaget bedömande. Den typ av inskränkningar, som för närvarande torde
vara mest aktuell, är föreskrifter om att uthyrning skall ske genom kommunal
bostadsförmedlings försorg. Det synes emellertid icke tillrådligt att
i lagen begränsa undantaget från det av lagberedningen föreslagna förbudet
till föreskrifter av detta innehåll. I ett förändrat läge är det nämligen
icke uteslutet, att det kan visa sig önskvärt att tillämpa andra slag av inskränkningar
i rätten att upplåta nyttjanderätt. Å andra sidan synes, särskilt
av hänsyn till tomträttens kreditvärde, den ordningen att inskränkningarna
underkastas Kungl. Maj :ts prövning vara avgjort bättre än att upplåtarna
får fria händer att utforma vilka slags inskränkningar som helst. Lagrådet
har vidare uttryckt farhågor för att det föreslagna stadgandet skulle
kunna medföra rättsförluster för hyresgäster och andra intressenter, när
nvttjanderättsupplåtelse skett i strid mot en i tointrättsavtalet intagen inskränkning.
Sedan åtskilliga år tillbaka har emellertid dylika inskränkningar
i stor omfattning intagits i tomträttsavtal utan att några nackdelar
i detta hänseende visat sig. Frågan om inskränkningarnas verkan mot hyresgäster
synes utan olägenhet kunna överlämnas åt rättstillämpningen. Vad
lagrådet i övrigt anfört utgör enligt min mening ej heller tillräcklig anledning
att frångå det till lagrådet remitterade förslaget till ändring i förevarande
paragraf.

7 §■

Vid denna paragraf har lagrådet hemställt att ur förslaget måtte utgå
bestämmelsen om skyldighet för tomträttshavaren eller fastighetsägaren
att vid överskridande eller åsidosättande av föreskrifter i tomträttsupplåtelsen
återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta
skadan. Såvitt angår frågan om skyldighet att återställa vad som
rubbats eller fullgöra vad som eftersatts har lagrådet framhållit, att för
flertalet fall intet vore att invända mot bestämmelsen, men att det under
vissa särskilda förhållanden kunde ifrågasättas att utbyta naturafullgörelse
mot penningersättning eller annan prestation. Även beträffande frågan
om skadcståndsskyldighet vore enligt lagrådets åsikt stadgandet alltför generellt
avfattat. Lagrådet har ansett att dessa frågor icke borde regleras
i lag utan överlämnas åt rättstillämpningen.

Vad först angår frågan om skyldighet att återställa vad som rubbats eller
fullgöra vad som eftersatts behöver enligt min mening det av lagberedningen
föreslagna stadgandet icke tolkas så strängt, att den däri uttryckta
regeln skulle vara helt undantagslös. Vissa begränsningar torde följa

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

av sakens natur, såsom då hinder av faktisk eller rättslig art möter mot
fullgörelse in natura. Det har uppenbarligen icke varit lagberedningens mening,
att stadgandet skulle sätta dylika allmänna rättsgrundsatser ur funktion.
Som exempel på ett likartat stadgande vill jag hänvisa till 21 § köplagen.
Enligt detta lagrum äger köparen alltid fordra naturafullgörelse.
Det har här överlämnats åt rättpraxis att enligt allmänna rättgrundsatser
fastställa de begränsningar i denna rätt, som må anses följa av reglerna
om omöjlighet att prestera (se Almén: Köp och byte, 3 uppl. s. 267 ff.).

Däremot kan jag icke dela lagrådets mening att ytterligare begränsningar
i skyldigheten till naturafullgörelse skulle kunna ifrågasättas på grundval
av en avvägning av kontrahenternas intressen. Lagrådets ståndpunkt
torde icke överensstämma med den hittillsvarande rättstillämpningen, och
det förefaller ytterst tveksamt, om den skulle kunna genomföras utan stöd
av positivt lagstadgande.

Att enligt förslaget all hävningsrätt på grund av kontraktsbrott uteslutits
utgör en särskild anledning att bibehålla den föreslagna regeln om
skyldighet till naturafullgörelse. Av samma anledning anser jag också en
regel om strikt skadeståndsansvar vara motiverad. Det måste nämligen anses
betydelsefullt, att i lagen inskärpes att avtalets bestämmelser noggrant
iakttagas och att ett åsidosättande, även om det ej medför hävningsrätt,
är förenat med allvarliga påföljder. För upplåtare av ett stort antal tomträtter
kan det vara svårt att övervaka att de i varje tomträttsupplåtelse
meddelade föreskrifterna rörande fastighetens användning och bebyggelse
verkligen iakttas. För en mindre noggrann tomträttshavare kan det därför
te sig lockande att i ena eller andra hänseendet skaffa sig en otillåten
förmån, särskilt om han kunde räkna med att en rättslig beivran ej skulle
leda till återställande av det tidigare tillståndet. Med hänsyn till att tomträtt
nästan undantagslöst kommer att upplåtas antingen av en kommun
eller av staten torde man å andra sidan icke behöva räkna med att befogenheten
att kräva återställande skall komma att begagnas i sådana fall,
då intresset av att återställelse sker är ringa. Vidare är att märka, att enligt
allmänna rättsregler den rätt, som enligt stadgandet tillkommer den förfördelade
kontrahenten, under vissa omständigheter torde kunna gå förlorad,
om han, trots att han ägt kännedom om kontraktsbrottet, under lång
tid underlåtit att påtala detsamma.

Stadgandet avser endast det avtalsrättsliga förhållandet mellan kontrahenterna.
Det reglerar alltså icke frågan huruvida den fullgörelseskyldighet,
som en tomträttshavare ådragit sig, övergår på en ny innehavare av
tomträtten. Av allmänna sakrättsliga grundsatser torde emellertid följa,
att skyldigheten att återställa gäller även för senare tomträttshavare. Huruvida
även skadeståndsskyldigheten intar samma ställning är däremot,
såsom lagrådet framhållit, mera tveksamt. Detta spörsmål har emellertid
i förslaget lämnats öppet.

Av skäl som nu anförts bör enligt min mening det av lagberedningen
föreslagna stadgandet bibehållas oförändrat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

8 §•

Vad lagrådet under denna paragraf hemställt torde i allt väsentligt böra
iakttagas. Det synes emellertid knappast erforderligt att, såsom lagrådet
föreslagit, i stadgandet om verkan av sökt eller beviljad inskrivning av tomträtt
inskjuta orden »enligt därom meddelade föreskrifter».

9 §•

Stadgandet i första stycket torde böra avfattas på sätt lagrådet förordat.
Såsom framgår av stadgandets lydelse avser det endast uppdelning av
tomträtten. Att en fastighet är upplåten med tomträtt utgör däremot
icke hinder för att fastigheten delas. En sådan delning medför emellertid
icke någon uppdelning av tomträtten.

Jag finner ej tillräcklig anledning föreligga att andra stycket ändras på
sätt lagrådet förordat. En mindre jämkning torde emellertid böra ske i lagberedningens
förslag.

10 och 11 §§.

Lagrådets hemställan att bestämmelserna i 11 § första stycket i lagberedningens
förslag infogas i första och andra punkterna i 10 § första stycket
och att i samband därmed vissa redaktionella jämkningar sker i dessa punkter
anser jag mig böra biträda.

I fråga om utgångspunkten för periodberäkningen har lagberedningen
föreslagit, att den första avgäldsperioden skall räknas från upplåtelsen eller
den senare dag som däri angivits. Lagrådet har däremot ansett, att utgångspunkten
för första perioden alltid bör vara den dag tomträttshavaren tillträder
fastigheten. För min del anser jag icke tillräckliga skäl föreligga att
i denna fråga helt utesluta parternas avtalsfrihet. Den i lagberedningens förslag
medgivna möjligheten att välja en senare utgångspunkt än dagen för
upplåtelsen avser självfallet endast sådana mindre jämkningar, som påkallas
av praktiska hänsyn. Någon risk torde ej föreligga att stadgandet skulle
komma att missbrukas i strid med den allmänna bestämmelsen i 1 §.

Vad angår andra stycket av It § i lagberedningens förslag har lagrådet
uttalat sin anslutning till de principer, på vilka stadgandet vilar. Stadgandets
innebörd torde enligt min mening komma till tydligt uttryck i den av
lagberedningen föreslagna lydelsen.

12 §.

Såsom ytterligare exempel i lagtexten på förhållanden, som kan föranleda
jämkning i avgäldens belopp, har lagrådet föreslagit »ändring i fastighetens
område». Därmed torde lagrådet avse sådana fall då området för tomträtten
minskats genom naturhändelse eller dom i ägotvist men däremot ej de fall
då ett område genom jorddelningsförrättning avskilts från den fastighet
vari tomträtten upplåtits. En åtgärd av sistnämnda slag lämnar nämligen
tomträtten oberörd. Det av lagrådet föreslagna uttrycket synes emellertid

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

kunna föra tanken på att även sådana fall åsyftades och torde därför vara
mindre lämpligt.

Mot vad lagrådet i övrigt föreslagit i fråga om avfattningen av denna paragraf
har jag icke något annat att erinra än att ordet »jämförlig» synes böra
utbytas mot »särskild».

13 och 14 §§.

Lagrådet har förordat den omgrupperingen av lagberedningens förslag,
att stadgandet i 14 § placeras som ett andra stycke i 13 § samt att andra och
tredje styckena av 13 § bildar 14 §.

Enligt min mening synes det lämpligare, att i 13 § allenast upptages förbudet
mot uppsägning av tomträttsavtal från tomträttshavarens sida och
att bestämmelserna om uppsägning från fastighetsägarens sida sammanföres
i 14 §. Därvid torde frågan om den för uppsägningsrättens inträde avgörande
periodindelningen böra behandlas före frågan vilka omständigheter
som vid utgången av en sådan period kan utgöra grund för uppsägning.

I anslutning till vad lagrådet hemställt torde i den nya 13 § ordet »tomträtt»
böra utbytas mot »tomträttsavtal».

Vad angår lagrådets erinran i fråga om utgångspunkten för periodberäkningen
anser jag däremot att de av lagrådet anförda skälen icke bör föranleda
någon ändring i lagberedningens förslag, vilket i detta hänseende överensstämmer
med motsvarande stadgande angående avgälden.

På sätt framgår av statsrådsprotokollet för den 13 februari 1953 har till
lagrådet remitterats ett förslag till ändrad lydelse av stadgandet rörande de
skäl som berättigar fastighetsägaren att uppsäga tomträttsavtalet. Detta
förslag, vilket lagrådet lämnat utan erinran, torde böra genomföras.

15 §.

Den av lagrådet förordade jämkningen bör vidtagas.

16 §.

Lagrådet har under denna paragraf gjort ett uttalande angående bevisbördan
i mål om klander av uppsägning. Då uttalandet lär överensstämma
med allmänt vedertagna processuella grundsatser har jag i och för sig icke
något att erinra mot detsamma. Med hänsyn till beskaffenheten av de frågor,
som föreligger till bedömande i dylika mål, torde emellertid spörsmålet vem
bevisbördan åligger vara av jämförelsevis underordnad betydelse.

17 §.

Enligt lagberedningens förslag är stadgandet om fastighetsägarens lösenskyldighet
i princip tvingande. Emellertid bär det undantaget gjorts, att kontrahenterna,
när upplåtelsen väsentligen avser annat ändamål än bostadsbebyggelse,
skall äga överenskomma att lösenskyldighet icke alls eller endast
i begränsad omfattning skall föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Svenska bankföreningen har i skrivelse den 2 januari 1953 till Kungl.
Maj :t hemställt, att den obligatoriska lösenskyldigheten i varje fall måtte utsträckas
till kontors- och därmed jämförliga affärsbyggnader, även om industribyggnader
anses böra lämnas utanför densamma. Som skäl för detta
yrkande har främst åberopats, att lösenskyldighet vore en förutsättning för
att marken bleve utnyttjad på det mest ekonomiska sättet och att värdet å
där uppförda byggnader upprätthölles och förkovrades. Detta intresse vore
så betydelsefullt, att det utan vidare toge över intresset för städerna att undgå
lösenskyldighet i de undantagsfall, där sådan skyldighet kunde bli aktuell.
De anförda synpunkterna gjorde sig med särskild styrka gällande i fråga
om affärsbyggnader, i synnerhet sådana som innehölle kontorslokaler. Dylika
byggnader vore i här relevanta hänseenden vida mer jämförliga med bostadshus
än med industribyggnader.

I särskilda skrivelser den 3 och den 23 januari 1953 har konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och styrelsen för svenska sparbanksföreningen
uttalat sin anslutning till bankföreningens hemställan.

Ehuru gällande lag icke stadgar någon lösenskyldighet, torde upplåtarna
i praxis regelmässigt ha åtagit sig dylik skyldighet vid upplåtelser för sådana
ändamål som bankföreningen främst åsyftar med sin framställning.
Anledning torde saknas att antaga att ett genomförande av lagberedningens
förslag skulle medföra ändring i denna praxis. Den av bankföreningen ifrågasatta
gränsdragningen för den obligatoriska lösenskyldigheten är enligt
min mening alltför obestämd för att kunna läggas till grund för en lagregel,
över huvud synes det svårt att finna någon annan hållbar gräns än den som
lagberedningen föreslagit. När det gäller upplåtelse för annat ändamål än
bostadsbebyggelse kan förhållandena nämligen vara så skiftande, att det
knappast synes möjligt att utsträcka lösenskyldigheten utan att man därvid
skulle få med en del fall, där det kan vara motiverat att inskränka eller utesluta
lösenskyldigheten. Av anförda skäl anser jag att framställningen icke
bör föranleda någon ändring i lagberedningens förslag.

Med anledning av vad lagrådet anmärkt mot avfattningen av första stycket
andra punkten i lagberedningens förslag torde denna punkt böra omformuleras.

Lagrådet har vidare hemställt, att i paragrafen måtte införas ett stadgande
om skyldighet för fastighetsägaren att i visst fall erlägga ränta å löseskillingen.
Ränta skulle erläggas, om tomträttshavaren, ehuru löseskillingen ännu
icke blivit nedsatt, frånträder tomträtten å den dag till vilken uppsägning
skett. Ett sådant stadgande synes även enligt min mening befogat.

Såsom framgår av lagrådets yttrande under 18 § anser lagrådet, att den i
18 § föreskrivna nedsättningsskyldigheten bör avse även ränta. För denna
ståndpunkt kan goda skäl anföras. En dylik ordning skulle emellertid
kunna medföra betydande praktiska svårigheter, särskilt om frånträdet ägt
rum först efter det domstol bestämt löseskillingen. Jag anser det därför
vanskligt att införa en föreskrift om skyldighet att nedsätta ränta å löseskillingen.
Vid sådant förhållande synes stadgandet om fastighetsägarens skyl -

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

dighet att erlägga ränta icke böra inflyta i förevarande paragraf utan i stället
i 19 §.

18 §.

Mot den av lagrådet föreslagna ändringen i andra stycket av denna paragraf
har jag i sak icke något att erinra. Stadgandet synes emellertid böra avfattas
sålunda, att sedan genom dom som vunnit laga kraft löseskillingen
blivit bestämd, skall den inom en månad nedsättas hos länsstyrelsen, dock
ej i något fall tidigare än en månad före den dag till vilken uppsägning skett.

I fråga om lagrådets uttalande om skyldighet att nedsätta ränta får jag
hänvisa till vad jag anfört under 17 §.

19 §.

Såsom lagrådet framhållit torde den av lagberedningen föreslagna lagtexten
böra jämkas i förtydligande syfte.

Lagrådet har vidare hemställt, att till paragrafen måtte fogas ett tillägg
av innebörd att tomträttshavaren alltid skall äga att frånträda tomträtten å
den dag till vilken uppsägning skett, ehuru löseskillingen då ännu icke blivit
nedsatt. Ett dylikt frånträdande av tomträtten skulle, såsom framgår av
lagrådets yttrande, icke innebära att tomträtten därmed upphört att gälla
utan allenast att tomträttshavaren efter ett sådant frånträdande icke längre
vore skyldig att gentemot fastighetsägaren fullgöra någon av de med tomträttsinnehavet
förbundna förpliktelserna. Enligt min mening torde redan av
allmänna rättsregler följa, att tomträttshavaren äger att frånträda innehavet
av tomträtten å den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen samt att
han för sådant fall icke längre är bunden av sina i tomträttsavtalet gjorda
åtaganden. Någon bestämmelse härom synes alltså icke erforderlig.

I enlighet med vad jag anfört under 17 § torde i förevarande paragraf
böra intagas ett stadgande om skyldighet att gälda ränta å löseskilling.

21 §.

Enligt lagberedningens förslag skall ändringsavtal beträffande tomträtt
icke vara gällande mot inteckningshavare eller annan som har rättighet i
tomträtten, med mindre avtalet inskrivits. Förslaget innehåller däremot icke
någon motsvarande inskränkning i ändringsavtals giltighet mot den till
vilken tomträtten efter avtalets ingående överlåtes. Lagrådet har emellertid
hemställt, att ett oinskrivet ändringsavtal ej skall gälla mot den till vilken
tomträtten överlåtes, med mindre överlåtelsen skett under förbehåll om avtalets
bestånd eller förvärvaren eljest vid sitt förvärv ägt eller bort äga kännedom
om avtalet eller inskrivning därav sökes sist å den dag inskrivning
av tomträttsförvärvet sökes.

Lagrådets förslag innebär, att reglerna om oinskrivet ändringsavtals bestånd
vid överlåtelse av tomträtten skulle bringas i nära överensstämmelse
med de konkurrensregler som gäller i fråga om överlåtelse av fast egendom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Otvivelaktigt talar också vissa skäl för att tomträtten i förevarande hänseende
likställes med fast egendom, särskilt den omständigheten att tomträtten
är avsedd att gå i handel på samma sätt som fast egendom. Med hänsyn
till de särskilda förhållanden som föreligger i fråga om tomträtt torde
det emellertid knappast vara behövligt att till tryggande av omsättningen
bereda förvärvare av tomträtt ett mot tomträttsupplåtaren verkande rättsskydd
mot oinskrivna ändringsavtal. Om den som är spekulant på en tomträtt
ej litar på överlåtaren, kan han utan svårighet hos upplåtaren, så gott
som undantagslöst en kommun eller staten, erhålla tillförlitlig upplysning,
huruvida det finns något oinskrivet ändringsavtal rörande tomträtten. Denna
synpunkt har också på ett närliggande område kommit till uttryck i lagstiftningen,
nämligen i fråga om beståndet av rätt till elektrisk kraft mot
ny ägare. En skriftlig sådan upplåtelse är enligt 15 § i 1920 års lag om elektriska
anläggningar gällande mot ny ägare utan särskilt förbehåll. Denna
regel har motiverats med att den som vid inköp av en elektrisk anläggning
ville kontrollera säljarens uppgift om anläggningens abonnenter i allmänhet
kunde erhålla erforderliga upplysningar ur säljarens handelsböcker. Med
skäl torde kunna göras gällande att möjligheten att inhämta upplysningar
är betydligt bättre tillgodosedd i fråga om tomträttsupplåtelser. Härtill kommer,
att den av lagrådet föreslagna regleringen skulle innebära en väsentlig
komplicering av ifrågavarande rättsförhållanden, helst som en nödvändig
konsekvens av förslaget synes vara, att inteckning i tomträtten icke kan få
beviljas, så länge en ansökan om inskrivning av ändringsavtal är vilande. En
sådan ordning skulle sannolikt ej sällan komma att medföra allvarliga praktiska
olägenheter. Med hänsyn till det anförda anser jag lagrådets ändringsförslag
på denna punkt icke böra genomföras.

Med hänsyn till de av mig förordade ändringarna i 11 och 13 §§ bör den i
21 § förekommande hänvisningen till vissa paragrafer jämkas.

Jag biträder lagrådets förslag till förtydligande av andra stycket.

22 §.

Vad lagrådet anfört under denna paragraf torde böra iakttagas.

23 §.

Den av mig föreslagna överflyttningen av stadgandet i 11 § första stycket
i lagberedningens förslag till 10 § första stycket påkallar, att i förevarande
paragraf hänvisningen till 11 § ändras till att avse 10 §.

5 KAP.

3 §•

Den redaktionella jämkning av andra stycket, som förordats av lagrådet,
bör vidtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

övergångsbestämmelserna.

Med hänsyn till den av mig förordade uppdelningen av 13 § i lagberedningens
förslag bör hänvisningen i andra stycket av övergångsbestämmelserna
till 13 § i stället avse 14 §.

Vad lagrådet anfört i fråga om fjärde och femte styckena torde böra iakttagas.

Förslaget till lag angående tillägg till lagen om samäganderätt.

20 §.

Med anledning av vad lagrådet anfört under denna paragraf synes avfattningen
böra jämkas.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om inskrivning
av tomträtt m. m.

13 §.

I lagberedningens förslag torde icke böra göras någon annan ändring än
att det i andra stycket använda uttrycket »inteckning för nyttjanderätt eller
annan därmed likställd rättighet» i enlighet med lagrådets hemställan utbytes
mot »inteckning för annat än fordran».

I enlighet med det anförda har de av lagberedningen framlagda lagförslagen
överarbetats inom departementet. I samband därmed har även vissa
redaktionella jämkningar vidtagits i desamma.

Föredraganden hemställer härefter att de sålunda överarbetade lagförslagen
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Georg Dahlin.

Kangl. Maj:ts proposition nr 177.

Innehållsförteckning.

Sid

Proposition . .......................................................... 1

Lagförslag ............................................................. 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 10 oktober 1952 ........................ 27

Utdrag av lagrådets protokoll den 23 december 1952 ...................... 29

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 februari 1953 55

Utdrag av lagrådets protokoll den 18 februari 1953 ........................ 58

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 februari 1953 ...................... 60

Huvudgrunderna i lagberedningens förslag............................. 62

Departementschefen .................................................. 66

Allmän motivering s. 66. — Specialmotivering s. 68.