Kungl. Maj:ts proposition Nr 177 (Proposition 1921:177)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Är 177.

Kungl. Majis proposition till riksdagen med förslag till lag om
förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter m. m.; given Stockholms slott den
25 februari 1921.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter; och

2) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8 november 1912
om rätt till jakt.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

2U7. Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. U9 höft. (Nr 177.)

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 177.

Förslag

till

Lag

om förvaltning av foysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag avser:

1. bys eller annat skifteslags samfällda ägor, som vid skifte eller
annan laga delning eller sämjedelning undantag^ för gemensamt behov
eller uteslutits från delningen, ävensom mark, som eljest är gemensam
för två eller flera fastigheter med i övrigt skilda ägor;

2. rättigheter eller förmåner, som äro samfällda för två eller
flera fastigheter med helt eller delvis skilda ägor.

Vad här nedan stadgas om ägor gäller i tillämpliga delar beträffande
nu angivna rättigheter och förmåner.

2 §•

Kunna delägare ej enas om användningen eller tillgodogörandet
av samfälld äga, må, där de äro flera än två, fråga därom upptagas
och avgöras i den ordning 3 — 7 §§ stadga.

Kan ej bestämmelse sålunda träffas, må en var av delägarna påkalla
ägans ställande under förvaltning av god man på sätt i 10 § sägs.

Åro delägarna allenast två, och kunna de ej åsämjas, vare lag
som i andra stycket är sagt.

8 §■

I fall, som i 2 § första stycket avses, må fråga om samfälld ägas
användning eller tillgodogörande upptagas och avgöras vid sammanträde
med delägarna på sätt nedan sägs; och äge delägare, som sådant sammanträde
äskar, att i den ordning, som i 10 § om förordnande av god
man stadgas, erhålla förordnande för särskild person att föranstalta om
sammanträdet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Kallelse å delägarna skall bevisligen tillställas dessa minst fjorton
dagar före sammanträdet, såframt ej kortare tid av dem medgives, samt
innehålla uppgift om tid och ort för sammanträdet ävensom det ärende,
för vars behandling det påkallas. Hava ej delägarna enats om annat
ställe för sammanträdes hållande, skall detta äga rum inom någon av
de fastigheter, till vilka samfälligheten hörer. Åro delägarna* flera än
tio eller kan icke med säkerhet utrönas, vilka hava del i samfälligheten,
må kallelsen delgivas sålunda, att densamma överlämnas till en av delägarna
att vara för dem alla tillgänglig, varjämte kallelsen skall, med
underrättelse, vilken av delägarna bekommit densamma, minst tjugu
dagar före sammanträdet ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de
församlingar, där fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller
flera tidningar i orten; skolande dock inom sagda tid kallelsen särskilt
delgivas känd delägare, boende utom de fastigheter, till vilka samfälligheten
hörer.

År någon delägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan
bevaka sin rätt, begäre den sammankallande förordnande av god man
enligt lagen den 11 juni 1920 om god man för bortovarande.

Har boställe eller annat allmänt hemman, som icke innehaves
under stadgad åborätt, del i samfälligheten, skall jämväl underrättelse
om sammanträdet meddelas Konungens befallningshavande i så god tid,
att genom dennes föranstaltande ombud må varda av vederbörande
myndighet förordnat att å sammanträdet föra talan för fastigheten.

Kostnad, som kan ifrågakomma för sammanträdes hållande, skall
av sökanden förskjutas, men i händelse åtgärd, som med sammanträdet
åsyftas, kommer till stånd, slutligen gäldas av delägarna efter delaktighet
i samfälligheten.

4 §''

1 mom. Vid sammanträde, som i 3 § sägs, föres ordet av den,
som förordnats att föranstalta om sammanträdet.

2 mom. En var delägare äge vid sammanträdet rösträtt efter sin
delaktighet i samfälligheten, dock att rösträtt ej må av någon delägare
utövas för mera än en femtedel eller, där delägarna äro flera än femtio,
en tjugondei av de vid sammanträdet närvarande delägarnas efter nämnda
grund beräknade röstetal.

3 mom. Vid omröstning gälle, där ej annat för visst fall är bestämt,
den mening, som efter stadgad röstberäkning biträdes av de
flesta avgivna rösterna. Utfalla vid omröstning rösterna lika, gälle den
mening, som de flesta efter huvudtalet biträda. Bliva rösterna även

4 Kungl. Maj:t$ proposition Nr 177.

efter denna beräkning lika, avgöre ordföranden, vilken mening skall
gälla.

4 mom. Innan fråga, för vars behandling sammanträde utsatts,
till avgörande företages, skall genom ordförandens försorg utredning
ske om de fastigheter, till vilka samfälligheten hörer, ävensom vilka
däri äga del och den grund, som gäller för en vars delaktighet. Råder
osäkerhet, huruvida samfälld äga tillhör visst skifteslag eller annat
större skiftesområde, vid vars delning nämnda skifteslag utbrutits, skall,
intill dess nödig utredning härutinnan förebragts, frågan anses angå
det större skiftesområdet.

5 mom. Geuom ordförandens försorg skall föras protokoll, med
angivande av vad vid sammanträdet avhandlas och beslutes. I protokollet
skall ock lämnas redogörelse för den äga, varom fråga är, ävensom,
i den mån utredning därom vunnits, fullständig uppgift å de
fastigheter, till vilka samfälligheten hörer. Vidare skola upptagas närvarande
delägare och deras audelar i samfälligheten. Varder icke protokollet
genast å sammanträdet justerat, skall detsamma inom åtta dagar
efter sammanträdet å därvid tillkännagiven tid och plats uppläsas samt
förses med underskrift av ordföranden och en eller flera av delägarna
utsedda justeringsmän. Efter verkställd justering skall protokollet hos
person och från dag, som vid sammanträdet bestämts och tillkännagivits,
hållas tillgängligt för delägarna.

5 §•

Besluta delägarna, att samfällighet skall ställas under förvaltning
för gemensam räkning, skall ock av dem antagas reglemente, angivande
grunderna för denna förvaltning. I sådant reglemente skola upptagas
bestämmelser om tillämpning å sammanträde med delägarna av de föreskrifter
rörande omröstning, som i denna lag angivas, om val av en
eller flera sysslomän för förvaltningen samt om gäldande av kostnaderna
för förvaltningen och användande av vinsten därav. I avseende härå
skall iakttagas, dels att delägare ej må, utan att han därtill samtyckt,
påföras kostnad, överstigande hans del i avkastningen jämte den vinst,
som kan visas genom kostnaden hava tillförts hans enskilda egendom,
för vilken han har del i samfälligheten, dels ock att behållna avkastningen
bör antingen användas till företag, som lända till gemensam
nytta för de fastigheter, vilka hava del i ägan, såsom skogskultur,
anläggning och underhåll av vägar och broar eller dylikt, eller ock till
fondering eller utdelning till delägarna efter delaktighet i ägan.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 177.

Reglementet skall underställas rättens prövning och för detta ändamål
jämte protokoll över det eller de sammanträden, därå frågan om
samf''älligheten8 ställande under förvaltning och reglementets antagande
förevarit, till rättens ordförande insändas. Rätten skall tillse, att reglementet
är i laga ordning tillkommet, att dess bestämmelser äro förenliga
med gällande lagar och författningar samt att icke detsammas tillämpning
kan lända till märkligt förfång för delägare, som ej deltagit i reglementets
antagande eller eljest godkänt detsamma. Dessutom skall, där
samfälligheten helt eller delvis utgöres av skogsmark, tillses att bestämmelser
lämnats, som trygga en tillfredsställande skogsvård därå, börande
rätten i fråga härom, innan fastställelse meddelas, inhämta yttrande från
vederbörande skogsvårdsstyrelse eller skogstjänsteman. Kan reglemente
ej oförändrat godkännas, må rätten, efter delägarnas hörande, däri verkställa
erforderliga jämkningar.

Syssloman eller, om flera äro utsedda, dessa äga, där ej för visst
fall delägarna annorlunda bestämt, att i mål, som röra förvaltningen,
tala och svara för delägarna. Åga, som ställts under förvaltning, må
ej av syssloman delägarna avhändas eller för längre tid än fem år utlegas
utan att delägarna därom beslutat i den ordning, som i 6 § 2
mom. eller 7 § sägs.

6 §•

1 mom. Vilja delägarna, utan att ställa äga under förvaltning
enligt 5 §, besluta om dess användning vare sig genom brukande för
egen räkning eller genom utlegning, skall därvid iakttagas, att åtgärden
ej länder till märkligt förfång för delägare, som ej till densamma lämnat
medgivande. Där till förebyggande av sådant förfång finnes erforderligt,
att delägare förbehålles rätt att av samfälligheten erhålla timmer,
vedbrand, gärdsel, torv, grus eller annat till husbehov eller att därå
hava kreatursbete, skola ock bestämmelser träffas för tillgodoseende härav.

3 mom. Avser beslutet ägas utlegning för längre tid än fem år,
skall detsamma för att äga giltighet biträdas ej mindre av två tredjedelar
av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet än även av
minst hälften av samtliga delägare i samfälligheten efter huvudtalet.

7 §•

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Där någon delägare det yrkar, må dock avhändandet ej äga rum annorledes
än genom försäljning å offentlig auktion.

Vad i 22 kap. 3 § ärvdabalken och 4 kap. 8 § jordabalken stadgas
skall ej äga tillämpning i fråga om försäljning enligt denna lag av
samfällighet, vari omyndig äger del, men vare beslut om sådan försäljning
icke giltigt med mindre rätten i den ort, där samfälligheten är
belägen, på ansökan av någon delägare finner skäl lämna tillstånd till
försäljningen.

Har boställe eller annat allmänt hemman del i samfälld äga, vars
avhändande beslutes, må beslutet ej träda i verkställighet utan att tillstånd
därtill för berörda hemman lämnats i vederbörlig ordning.

Då beslut om ägas avhändande fattas, må jämväl bestämmas och
i protokollet angivas, av vem överlåtelsehandlingen skall å delägarnas
vägnar underskrivas.

Är fråga väckt om ägas försäljning och vill delägare, att gemenskapen
skall upplösas genom laga skifte eller hemmansklyvning, give
det tillkänna sist vid det sammanträde med delägarna, där frågan om
försäljning skall företagas. År skifte eller klyvning då i laga ordning
sökt, må beslut i försäljningsfrågan ej fattas, förr än sig visat, huruvida
på ansökningen delning kommer till stånd. År sådan delning icke sökt,
skall, där delägare det yrkar, honom givas nödig tid därtill.

8 §•

Menar delägare, att beslut, som i ärende, varom i denna lag sägs,
vid sammanträde av delägarna fattats, länder honom till märkligt förfång
eller att det icke i laga ordning tillkommit eller att det står i strid
med allmän lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet,
som beslutet fattat, äge han tala därå genom stämning till
rätten å samtliga övriga delägare inom trettio dagar från den dag beslutsprotokollet
blivit tillgängligt efter ty i 4 § 5 mom. sägs. Försummas
det, vare rätt till klandertalan mot beslutet förlorad.

Åro de delägare, som skola stämmas, flera än tio, skall i avseende
å stämningens delgivning vad i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken
stadgas om stämning å helt byalag äga tillämpning.

9 §•

Delägares beslut, som i denna lag avses, må ej träda i verkställighet
förr än den i 8 § angivna tid gått till ända utan att klandertalan
mot detsamma blivit instämd eller sådan talan blivit genom laga kraft
ägande utslag ogillad.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Visar sig, efter det beslut enligt 5, 6 eller 7 § fattats om ägas
användning eller avhändande, att fara föreligger för att under tiden, till
dess beslutet må verkställas och, i fall som i 5 § avses, reglemente
blivit fastställt, ägan bliver utsatt för vanvård av delägare, må på begäran
av någon av delägarna överexekutor, där skäl därtill i övrigt
prövas föreligga, meddela förbud för delägarna att under nämnda tid å
ägan verkställa avverkning eller taga ler, torv, grus eller dylikt. Om
sådant förbud gälle i tillämpliga delar vad i utsökningslagen om skingringsförbud
sägs, dock att pant eller borgen för skada, som kan genom
åtgärden vederparten tillskyndas, icke erfordras.

10 §.

Ansökan om ägas ställande under förvaltning av god man göres
å landet hos domaren och i stad hos rätten. I anledning av sådan ansökan
skall, där ej med hänsyn till ägans beskaffenhet eller omständigheterna
i övrigt åtgärden finnes vara överflödig eller olämplig, förordnande
av domaren eller rätten meddelas för delägare eller annan att
såsom god man omhändertaga ägans förvaltning.

Förordnande, som nu sagts, meddelas på viss tid eller tills vidare
och innebär uppdrag att förvalta äga till delägarnas samfällda bästa.
God man må ej om bortlegande av samfälligheten träffa avtal, som avser
längre tid än till den fardag, som infaller näst efter det förordnandet
upphört.

Där någon delägare sådant fordrar eller det eljest finnes påkallat,
må beträffande god mans förvaltning de övriga föreskrifter lämnas, vartill
omständigheterna i varje fall kunna föranleda; och bör därvid särskilt
iakttagas att, där det till förebyggande av märkligt förfång för delägare
finnes erforderligt, bestämmelser meddelas om rätt för delägarna
till sådant nyttjande, som i 6 § 1 mom. andra punkten omnämnes, samt
om ordningen för detta nyttjande ävensom, där ägan omfattar skogsmark,
till betryggande av tillfredsställande skogsvård därå.

Sådana föreskrifter meddelas av rätten, sedan samtliga delägare
lämnats tillfälle att yttra sig och, där fråga är om bestämmelser i avseende
å skogsvård, yttrande inhämtats från vederbörande skogsvårdsstyrelse
eller skogstjänsteman.

n §■

Vad i 18 kap. handelsbalken är för syssloman stadgat i fråga om
ansvarighet och redovisning, så ock om arvode och ersättning för kostnader
skall gälla även för god man, som i denna lag avses.

Kungl. Maj. ts proposition Nr 177.

12 §.

Kostnad, som av gode mannen gjorts för förvaltning av samfällighet,
skola samtliga delägare vidkännas, envar i förhållande till sin lott.

13 §.

Ej må någon till god man förordnas, utan att han därtill samtyckt.
Vill den, som är till god man förordnad, befattningen frånträda
och gitter han visa skälig orsak,

eller ansöker delägare, att god man entledigas, och prövas skal
därtill vara,

eller varda delägarna ense att själva omhändertaga förvaltningen
av samfälligheten och göra de därom anmälan,

eller beslutes i den ordning, som i denna lag sägs, om förfogande
över samfälligheten på sådant sätt, att förvaltning av god man ej vidare
erfordras,

eller varder upplyst, att samfälligheten blivit för gemensam räkning
försåld eller att gemenskapen annorledes upphört,

varde gode mannen av rätten eller domaren entledigad.

14 §.

över beslut, som av domaren meddelas enligt 10 eller 13 §, må
klagan föras hos hovrätten.

Beslut, som av rätten eller domaren meddelas enligt 5, 10 eller 13
§, träder utan hinder av förd klagan genast i verkställighet.

15 §.

Företager, sedan angående ägas användning bestämmelse enligt
denna lag träffats, delägare i strid därmed avverkning eller tager grus,
torv, ler, sand eller dylikt eller överträder han eljest genom brukande
av ägan vad sålunda blivit bestämt,

eller nyttjar delägare, utan att därtill hava erhållit medgivande,
äga, som är ställd under förvaltning av god man,

eller bryter delägare mot förbud, som meddelats jämlikt 9 §
andra stycket,

varde han ansedd som hade han, såsom i 24 kap. 6 § strafflagen
avses, missbrukat sin rätt i samfälligheten, dock att överträdelse av
meddelat förbud, som nyss sagts, skall höra under allmänt åtal, samt att

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 177.

annan förseelse, som här åsyftas, må åtalas av allmän åklagare efter
angivelse av delägare.

16 §.

Gälla på grund av lag eller särskild författning bestämmelser angående
förvaltning eller användning av ägor, som eljest falla under stadgande^
i denna lag, eller för visst slag av sådana ägor, skall vad i
denna lag föreskrivits icke hava tillämpning i avseende å sådana ägor
i vidare mån än som är med förstberörda bestämmelser förenligt. Dock
skall vad i 10, 11 och 12 kap. byggningabalken samt i förordningen
om skogarna i riket den 1 augusti 1805 finnes stadgat angående nyttjande
av samfälld skog och mark, som icke är sockenallmänning, icke
utgöra hinder att enligt denna lag träffa däremot stridande bestämmelser.

Finnas i gällande byordning bestämmelser upptagna om samfällighets
förvaltning eller nyttjande, skall byordningen härutinnan äga tilllämplighet
till dess berörda bestämmelser varda upphävda efter ty i byordningen
föreskrives eller i den uti denna lag stadgade ordning.

: : 17 §•

Har enligt lagen den 11 jnni 1915 med särskilda bestämmelser
beträffande viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs län anordnats
förvaltning eller meddelats avverkningsförbud, som gäller den 30 juni
1921, skall berörda förvaltning eller förbud fortfarande tillämpas till dess
om det ifrågavarande markområdet anordning träffats och kan träda i
verkställighet i enlighet med denna lag, dock längst intill den 1
januari 1922.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.

2117.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 149 häft. {Nr 177).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Förslag

till

;; • : :'';*y • • ''■ ‘ ''ii,''; 11 . .»* ■■ ■

Lag

om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 8 november 1912 om
rätt till jakt skall hava följande ändrade lydelse:

3 §.

Å sockenallmänning, byaskog eller annan dylik samfällighet må
delägarna, där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behov utöva
jakträtt.

Åro om allmänningens eller samfällighetens förvaltning särskilda
föreskrifter gällande, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut om
jakträttens tillgodogörande för gemensam räkning. 1 andra fall må
bestämmelse om jakträtten träffas efter ty i lagen om förvaltning av
bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter
är stadgat.

Avgärda by have jakträtt allenast å sina ägor inom hank och stör.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.

Kungl. Maj;ts proposition Nr 177.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11
oktober 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,
Statsråden: Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Nilsson, Eriksson, Svensson,
Hansson, Åkerman, Linder.

Departementschefen, statsrådet Åkerman anförde efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet:

I skrivelse den 17 april 1912 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
täcktes utreda, i vad mån behov kunde förefinnas av bestämmelser, avseende
att beträffande vid skifte av jord undantagna eller därmed jämförliga
samfällda ägor eller rättigheter bereda delägarna i samfälligheten
tillfälle att fatta bindande beslut i frågor rörande densamma, samt för
riksdagen framlägga det förslag, som av denna utredning kunde föranledas.

Med föranledande härav och i enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet den 23 maj
1914 häradshövdingen, f. d. revisionssekreteraren friherre Bror Carl
Cederström, förste lantmätaren Karl Isak Grubbström och revisionssekreteraren
Yngve Georg Wisén att inom departementet biträda med
verkställande av den begärda utredningen ävensom med avgivande av
förslag till lagstiftning, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan dessa sakkunniga den 1 juni 1918 avgivit betänkande samt
yttranden häröver inkommit från dels samtliga länsstyrelser, dels flertalet
domhavande och dels aderton utav de till ett trettiotal uppgående socknar
i Dalarne, vilka helt eller delvis blivit storskiftade med bidrag av statsmedel,
anhåller jag att få för Eders Kungl. Maj:t anmäla detta ärende.

Uti den motion, som föranledde riksdagens ovannämnda skrivelse,
hade anförts bland annat:

Byalagen på landet saknade i olikhet med andra samhällen och för -

Motion.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 177.

eningar, där flera än en hade beslutanderätt, organ för överläggningar
och beslut i frågor, som rörde gemensamma intressen. De förordningar
om byordning eller, enligt nutida begrepp, bystämmor, som på sin tid
funnits, hade, ehuru det ej kunnat ådagaläggas, att dessa byordningar
formligen upphävts, dock efter ikraftträdandet av lagarna om jordens
uppdelning, bl. a. skiftesstadgan, stängsel förord ningen, dikningslagen,
lagen om enskilda vägar på landet m. fl. lagar, förlorat all betydelse,
praktiskt taget, för den lagbundna beslutanderätten inom byalagen.

Det kunde icke bortresonneras, att en lucka i detta fäll existerade
i lagstiftningen. Väl medgåves, att de mångahanda ärenden, som på sin
tid hörde under bystämmans behandling, förminskats, men ännu återstode
dock många sådana ärenden, såsom t. ex. vården och användningen
av byarnas gemensamma samfälligheter, fisken, skogar, vägar, grustag,
lertag, betes- och jakträtt, för särskilda ändamål avsatta områden, holmar,
klippor och skär vid kusten. Uti dessa samfälligheter hade byamännen
andel i förhållande till det mantal, var och en ägde inom byn. Att bysamhällena
mer och mer försvunne vore så långt ifrån sant, att bysamhällena
snarare tillväxte. Ett bysamhälles försvinnande torde ej ske på
annat sätt än genom bysamhällets inkorporering med stad eller förvandling
till municipalsamhälle eller köping. Ännu vore lång tid, innan våra
byar komme i sådan ställning. Genom jordens alltjämt fortgående uppdelning
ökades jordägarnas antal inom byalagen och ju större bleve
behovet att få till stånd en institution, som hade hand om byamännens
gemensamma angelägenheter. I Norrland funnes byar, som till såväl
folkmängd som areal vore vida större än hela kyrksocknar i södra Sverige.

Om under nuvarande förhållanden något skulle kunna uträttas rörande
en bys samfällighet eller annan gemensam angelägenhet, fordrades
enhällighet. Där tvist om samfällighets skötsel eller användning uppstode,
tillgrepes ofta den från bysamhällets synpunkt mindre lämpliga
vägen att, där så ske kunde, begära laga skifte. En var, som närmare
kände den betydelse, samfälligheterna inom byalagen hade för byamännen,
kunde icke annat än finna den på senare tiden i stor utsträckning
förekommande uppdelningen av samfälligheterna såsom ett steg
bakåt för bysamhällets intressen.

Rörande vatten-, vattenfalls- och fiskerätter, som i de flesta fall vore
odelbara och vilka numera börjat stiga i värde, vore det uppenbart, att
dessa rättigheters utnyttjande försvårades eller rent av omöjliggjordes,
därest fullständig enighet icke rådde inom byar, som ägde slika samfälligheter.
Om tilläventyrs en by ägde vattenfall, som menighet eller
enskilda, utom byn stående, skulle önska köpa och utnyttja för industri -

KungL Maj:ts proposition Nr 177.

ella eller andra behov, så kunde en delägare i samfälligheten, även om
denne ende delägare endast hade en obetydlig bråkdel av det hela, hindra
hela företaget genom obilliga anspråk eller egennytta i ett eller annat
avseende.

Utom andra olägenheter av det nuvarande kaotiska tillståndet inom
byalagen kunde framhållas det olidliga tillstånd, fiskarebefölkningen i skärgårdarna
utefter hela rikets kust befunne sig uti, till följd av svårigheterna
att få tryggare arrenden för sina på byars samfälligheter ute i skärgården
uppförda boningar. Därest fiskarebefolkningen, då det gällde
arrende av klippor och skär samt fiskerätt, hade att vända sig till en
enhet, bystämman, och denna hade makt att fatta jämväl för minoriteten
inom byalaget lagligen bindande beslut, skulle helt visst fiskarebefolkningen
erhålla betydande lättnad i sina nu synnerligen svåra förhållanden.

I utlåtande över denna motion framhöll lagutskottet, efter omnäm- Lagutskottet.
nande av byggningabalkens bestämmelser angående byamän samfällt tillhörig
mark, att i nämnda balk saknades bestämmelser rörande formerna
för byamännens ö verläggningar och beslut i frågor rörande disposition och
förvaltning av denna mark, samt att likaså saknades bestämmelser rörande
reglering av byamännens inbördes förpliktelser och deras gemensamma
intressen med avseende å ordning, säkerhet m. m. Utskottet
erinrade om att behovet av dylika föreskrifter varit på sin tid i viss
män tillgodosett genom de s. k. byordningarna, vilka enligt kungl. resolutionen
på allmogens besvär den 1 september 1741, § 13, skulle »för lag
uti bye-skrån vara gällande» och för vilka formulär lämnats genom det
»projekt till byordning», som bifogats Kungl. Maj:ts brev till landshövdingarna
den 20 februari 1742 angående landskulturens upphjälpande.

Sedan utskottet vidare framhållit, att lagkommittén i sitt förslag till
byggningabalk upptagit vissa stadganden rörande byordningar, men att
lagberedningen däremot uteslutit dessa bestämmelser bl. a. av det skäl,
att i följd av byarnas söndersprängande genom laga skiften behovet av
sådana ordningar årligen minskades, yttrade utskottet:

Såsom lagberedningen antagit, hade behovet av sådana byordningar,
som i lagkommitténs förslag avsetts, minskats allteftersom jorden skiftats
och samfälligheterna avtagit i antal och omfång. Jämväl de byordningar,
som med 1742 års förslag såsom mönster i en del orter upprättats
och fastställts, finge numera i huvudsak anses hava förlorat praktisk betydelse.
Härtill hade även andra omständigheter bidragit. Dels innehölle
de redan vid sin tillkomst åtskilliga bestämmelser, vilka vore stridande
mot allmän lag, och dels hade sedermera i stor utsträckning de förhål -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

landeri, byordningarna avsåge att reglera, blivit ordnade genom föreskrifter
i särskilda tid efter annan utfärdade lagar och författningar. I fråga
om säkerhets-, ordnings- m. fl. politieangelägenheter bleve byamännens
intressen numera tillfyllest iakttagna av de myndigheter, som genom
kommunallagarna och därpå grundade författningar tillerkänts befogenhet
att härutinnan meddela erforderliga föreskrifter. Byamännens skyldigheter
gentemot det allmänna med avseende å väghållnings- och skjutsningshesväret
m. m. vore reglerade genom särskilda författningar; och i
fråga om deras av grannelaget härrörande ömsesidiga förpliktelser med
avseende å dikning och stängsels uppsättande hade bestämmelser meddelats
i lagen om dikning och annan avledning av vatten den 20 juni
1879 samt kungl. förordningen den 21 december 1857 om stängsel skyldighet
m. m. Beträffande åter förvaltningen av den samfällda marken hade
i åtskilliga ämnen byggningabalkens stadganden ersatts med bestämmelser
i särskilda författningar av civilrättslig natur. Därvid hade i vissa fall med
hänsyn till svårigheten att åstadkomma enighet mellan delägarna rörande
förvaltningen av samfälld mark, å ena sidan, och angelägenheten av att
ett ändamålsenligt brukande av samfälligheten komme till stånd, å den
andra, särskilda föreskrifter meddelats rörande förfarandet, då sådan enighet
icke kunde uppnås. Dylika bestämmelser rörande förvaltningen av samfälld
mark vore meddelade i kungl. förordningen den 8 mars 1770 rörande
anläggande av torp och nybyggen å oskift mark, kungl. förordningen
om skogarna i riket den 1 augusti 1805, jaktstadgan den 21 oktober
1864, kungl. förordningen den 8 juni 1866 angående särskilda föreskrifter
i avseende å rättigheten till tångtäkt å havsstränderna i riket, kungl.
förordningen angående jordägares rätt över vattnet å hans grund den 30
december 1880, lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896, lagen om samäganderätt
den 30 september 1904 och lagen den 5 juni 1909 angående
husbehovsskogar inom vissa områden, m. fl. författningar. Ehuruväl
alltså i allmänhet de byalagens gemensamma angelägenheter, vilka förut
enligt byordningarna utgjort föremål för handläggning och beslut vid
bystämma, på grund av skiftesverkets fortgång numera i väsentlig mån
minskats, och i övrigt förvaltningen av desamma genom den i särskilda
ämnen tillkomna lagstiftningen i stor utsträckning ordnats, kvarstode dock
fortfarande i många fall behovet av bestämmelser för möjliggörande av
beslut i fråga om sådana byamännens gemensamma angelägenheter.
Detta hade vid föregående riksdagar såväl av enskilda motionärer som av
de utskott, som behandlat därom väckta motioner, framhållits. Under det
emellertid i dessa äldre motioner yrkats föreskrifter till reglerande jämväl
av de angelägenheter inom byarna, som rörde ordning och säkerhet eller

Kungl. Maj:ts proposition AV 177.

byamännens av grannelaget härrörande förpliktelser i den mån desamma
ej blivit genom den ovan omförmälda lagstiftningen på annat sätt ordnade,
avsåges i den förevarande motionen allenast sådana ordnings- och ekonomiska
angelägenheter, som anginge byamännens samfällda egendom. I
den förevarande motionen hade sålunda framhållits önskvärdheten av
bestämmelser, som kunde göra det möjligt för delägare i bysamfälligheter
att i gemensamma ekonomiska och ordningsangelägenheter fatta
beslut med bindande verkan även i sådana fall, då alla delägare icke
vore ense om beslutet. Den i motionen väckta frågan hade beträffande
vissa slag av samfälligheter i viss grad redan beaktats. Beträffande en
del av dem, såsom kvarnfall, fiskevatten, jakträtt m. fl., syntes det utskottet
dessutom icke låta sig göra att för varje fall stadga likartade
villkor för delägarnas beslutanderätt. De ifrågavarande samfälligheternas
större eller mindre betydelse för delägarna, såväl som hänsynen till de
andra omständigheter, som kunde hava påkallat särskilda författningar
i dithörande ämnen, krävde uppenbarligen olika förutsättningar för tillgodogörandet
och förvaltningen av de olika samfälligheterna. Detta hade
ock i den gällande lagstiftningen iakttagits, och vore väsentligen skilda
bestämmelser i de särskilda författningarna meddelade i detta hänseende.
Under det sålunda jaktstadgan föreskreve, att varje delägare i »sockenallmänning,
by askog eller dylik samfälld mark» ägde rätt till all jakt å
samfälligheten, vore i fråga om nyttjanderätten till oskift vatten eller
fiske stadgat, att därest delägarna icke enades, frågan skulle hänskjutas
till rättens prövning. Beträffande ordningen för nyttjande av tångtäkt
ägde Konungens befallningshavande, därest godvillig överenskommelse
mellan delägarna ej träffades, förordna, varemot område, som vid avvittring
utlagts till samfälld husbehovsskog, skulle förvaltas enligt av
Konungens befallningshavande fastställt reglemente. I fråga om upplåtelse
av rätt till samfällighet vore stadgat, att rätt till fiske finge upplåtas,
om de flesta delägarna därtill samtyckte, under det allmän husbehovsskog
skulle bibehållas oförminskad, och i övrigt såsom regel gällde, att
överlåtelse ej finge ske utan att delägarna därom enades. För den händelse
i dessa hänseenden annan ordning för samfälligheternas förvaltning skulle
anses böra stadgas, borde dock i varje fall bestämmelserna härom, alltefter
ärendenas olika beskaffenhet, meddelas genom ändringar eller tillägg
i de särskilda författningarna. Härvid erinrades emellertid, att vissa
delar av den ifrågavarande lagstiftningen vore under omarbetning. Så
vore förhållandet med författningarna rörande rätt till vatten, skogshushållning
och jakträtt; varjämte beträffande fiske särskilt förslag till
lag om gemensamhetsfiske redan år 1909 blivit för riksdagen framlagt,

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

ehuru detsamma då ej av riksdagen antogs. Åven om utskottet sålunda
icke ansåge sig kunna biträda motionen i denna del, för såvitt därmed
avsåges att erhålla gemensamma, för alla slag av samfälligheter gällande
föreskrifter, borde dock medgivas att bestämmelser i den föreslagna
riktningen vore erforderliga beträffande åtskilliga andra samfälligheter.
Sådana samfälligheter vore i första hand de, som jämlikt de för varje
tid gällande författningar vid skifte avsatts för skiftesdelägarnas gemensamma
behov, såsom »fiskelägen, kalk- eller tälj stensbrott, vatten ställen,
blekeplatser eller linsänken» m. fl. dylika lägenheter. Vidare lägenheter
av liknande art, som, utan att hava vid skifte »av odeld massa» anordnats
och särskilt avrösts, vore belägna å oskift mark, ävensom dylik mark
över huvud, i den mån densamma ej vore av beskaffenhet, att rörande
förvaltningen därav särskilda bestämmelser vore meddelade. Samfälligheter
av ifrågavarande art vore icke blott sådana, som vore gemensamma
för visst byalag, utan även sådana, som samfällt tillhörde flera byalag,
hemman, hemmans- eller lägenhetsdelar. I vissa fall hade även för
socknarna såsom skifteslag samfällda områden avsatts. Att i fråga om
vården och dispositionen för gemensam räkning av dylika samfälligheter
enhällig överenskommelse städse erfordrades, måste uppenbarligen i
många fäll vara ägnat att medföra avsevärda olägenheter. Enskilda
delägare kunde av egennytta eller tredska omintetgöra eller försvåra
utförandet av företag, som skulle för samtliga delägare medföra vinst
eller vara nödvändiga för bibehållandet av samfällighetens värde. Fråga
kunde uppstå om försäljning eller utarrendering för gemensam räkning
till byggnads-, hamn- eller marknadsplats eller dylikt av till sådant bruk
tjänlig mark eller av sådana för gemensamt behov avsatta lägenheter,
som, på grund av ändrade förhållanden eller efter att hava helt utnyttjats,
icke vidare vore för sitt ursprungliga ändamål användbara.
Fråga kunde även uppstå om dispositionen på annat sätt av en till
gemensamt bruk avsatt lägenhet eller avkomsten därav. Att i sådana
eller andra fall, då tillfälle erbjöde sig att bereda inkomst och gagn av
en eljest föga inkomstbringande lägenhet, en enskild delägares illvilja
eller oförmåga att bedöma frågan skulle kunna omintetgöra en dylik åtgärd,
syntes icke billigt. Den utväg, som lagen för vinnande av rättelse
i dylika fall anvisade, eller skifte å samfälligheten, kunde i många fall
icke heller med fördel anlitas. De samfälligheter, om vilka här vore
fråga, vore nämligen synnerligen ofta med hänsyn till sin omfattning
eller beskaffenhet sådana, att de antingen icke kunde delas eller i allt
fall genom skifte skulle avsevärt förlora i värde. Det syntes utskottet
sålunda angeläget, att bestämmelser funnes, som åt flertalet av delägarna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

i samfällighet inrymde befogenhet att i fråga om samfällighetens vård
och tillgodogörande fatta beslut med bindande verkan även för övriga
delägare; och syntes en dylik befogenhet kunna delägarna tillerkännas
utan att den enskildes rätt i samfälligheten därigenom behövde lida intrång
av nämnvärd beskaffenhet. Det kunde emellertid ifrågasättas,
huruvida icke det behov av bestämmelser i förevarande hänseende, som
sålunda enligt utskottets förmenande förefunnes, kunde tillgodoses genom
byordningar, som stadfästs i enlighet med 1741 års kungl. resolution.
Enligt vad utskottet inhämtat, både även under de senaste åren dylika
byordningar upprättats å vissa orter och av vederbörande häradsrätter
fastställts, och genom dom den 24 mars 1885 hade Kungl. Maj:t i särskilt
mål förklarat, att en i målet åberopad, den 25 augusti 1857 för
Mölndals kvarnby fastställd byordning, enligt vilken till bestridande av
utgifter för vattenverksägarnas gemensamma räkning på dem efter det
vattenverken för allmän bevillning åsätta taxeringsvärde fördelats visst
belopp, i sådant hänseende fortfarande måste anses gällande. De vid
tiden omedelbart efter ovanberörda resolution stadfästa byordningar vore
emellertid, där de ännu någonstädes vunne tillämpning, synnerligen
otidsenliga, och vad anginge de under senaste åren upprättade byordningar,
om vilka utskottet ägde kännedom, så innehölle de i många
hänseenden bestämmelser, vilka uppenbarligen ej kunde tillerkännas
laglig giltighet. Även om genom dylika byförfattningar föreskrifter
skulle kunna meddelas med bindande verkan icke blott i fråga om delägarnas
i bysamfällighet gemensamma ordningsangelägenheter, utan
även med avseende på förvaltningen av samfälligheter, kunde det dock
svårligen antagas, att i desamma bestämmelser skulle kunna meddelas
av beskaffenhet att föranleda inskränkning i enskild delägare enligt
allmän lag tillkommande rätt i samfälligheten och medföra befogenhet
att med intrång i dylik rätt genom avtal med annan än delägare med
laga verkan förfoga över samfälligheten i fråga. Tvivelaktigt vore ock,
huruvida 1741 års resolution över huvud taget kunde äga tillämpning
ä samfälligheter, som vid skifte avsatts för gemensamt behov; och erinrades
därvid, att enligt det av skiftesstadgekommittén den 28 juli
1911 avgivna förslag till ny skiftesstadga vore avsett, att vid skifte
mark skulle kunna i större utsträckning, än nu vore fallet, undantagas
för gemensamt behov. 1 varje fall kunde ej genom byordningarna i
förevarande hänseende behovet av bestämmelser fyllas i fråga om andra
samfälligheter än bysamfälligheterna. Med hänsyn till sistnämnda förhållande
ävensom till den osäkerhet i fråga om byordningarnas tillämpningsområde,
som torde förefinnas, syntes det utskottet, som vore en
2U7. Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 149 höft. (Nr 177.) 3

Förutvarande

departements chefen.

18 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 177.

utredning av hithörande ämnen av behovet påkallad. \id den undersökning,
som i ämnet kunde komma att äga rum, borde jämväl bliva
föremål för bedömande, huruvida de former, som kunde bliva fastslagna
såsom lämpliga för åstadkommande av överläggning och beslut i senast
berörda frågor, kunde göras tillämpliga även med avseende på överläggning
och beslut i frågor, som berörde delägare i förevarande slag av
samfälligheter i allmänhet. Med anledning av vad utskottet sålunda anfört
hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, i vad män behov
kunde förefinnas av bestämmelser, avseende att beträffande vid skifte av
jord undantagna eller därmed jämförliga, samfällda ägor eller rättigheter
bereda delägarna i samfälligheten tillfälle att fatta bindande beslut i
frågor rörande densamma, samt för riksdagen framlägga det förslag,
som av denna utredning kunde föranledas.

Vid föredragning i statsrådet den 1 maj 1914 av riksdagens ifrågavarande
skrivelse yttrade chefen för justitiedepartementet:

»Enligt 10 kapitlet skiftesstadgan böra eller kunna vid skifte
undantag av mark göras för åtskilliga delägarnas allmänna behov. De
områden, som sålunda undantagas, bliva skiftesdelägarnas gemensamma
tillhörighet. Om sättet för handhavandet av dessa områden är i skiftesstadgan
ej något stadgat. T praxis har vid skiftena ofta undantag^
mark både för ändamål, som i skiftesstadgan ej varit avsedda, och till
omfattning, som betydligt överstigit behovet. Dessutom har ej sällan
vid skifte mark lämnats utanför delningen och sålunda bibehållits gemensam
utan bestämt angivande av anledningen därtill. Vad nu sagts om
skiften enligt gällande skiftesstadga gäller även om delningar enligt
tidigare skiftesförfattningar.

Angående användningen och förvaltningen av de samfällda områden,
som genom skiftena sålunda uppstått och uppstå, finnas för närvarande
bestämmelser dels i byggningabalken (särskilt i dess 10 och 11
kap.), dels ock i särskilda lagar och författningar, ''såsom förordningen
om skogarna i riket den 1 augusti 1805 (21 och 22 §§). lagen den 8
november 1912 om rätt till jakt (3 §), lagen den 27 juni 1896 om rätt
till fiske (10 §), förordningen om jordägares rätt till vattnet över hans
grund den 9 december 1880 (5 §), förordningen den 8 juni 1866 angående
särskilda föreskrifter i avseende å rättigheten till tångtäkt å
havsstränderna och lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar
inom vissa områden.

Däremot är lagen om samäganderätt den 30 september 1904, enligt

Kungl. Maj.ts proposition Nr 177.

dess 19 §, icke tillämplig på ägor av ifrågavarande slag, utom såvitt
angår mark, som varit till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp
anslagen.

Granskar man närmare innehållet av de bestämmelser, som sålunda
för närvarande finnas på nu förevarande område, skall man finna, att
beträffande en stor del av ifrågavarande samfällda områden — och detta
särskilt med avseende å de i allmänhet värdefullaste av dem — gäller,
att de få av delägarna användas till delägarnas husbehov, men ej utan
enstämmig överenskommelse för annat ändamål, och vidare att närmare
föreskrifter om användandet av husbehovsrätten i allmänhet saknas (undantag
bildar ovannämnda bestämmelse angående fiske), liksom ock bestämmelser
saknas angående handhavandet av områdenas förvaltning.

I det av skiftesstadgekommittén år 1911 avgivna förslag till lag
om skifte av jord har beträffande viss samfälld mark, nämligen till gemensamhetsskog
avsatt område, föreslagits, att den skulle stå under på
särskilt sätt anordnad förvaltning. Angående vissa skiftesundantag av
skogsmarks natur inom Kopparbergs län hava ock av särskilda kommitterade
i ett under innevarande år avgivet betänkande föreslagits interimistiska
bestämmelser innefattande regler för undantagens användning
och förvaltning, avsedda att gälla intill dess allmän lagstiftning på detta
område komme till stånd.

Beträffande större delen av nu ifrågavarande samfälligheter torde
gälla, att gemensamheten ej kan upplösas genom skifte utan förfång för
delägare, som däri har någon mindre del, och att alltså skifte enligt
3 § 4 mom. skiftesstadgan ej mot bestridande av sådan delägare må äga
rum. Att sålunda i fråga om vården och dispositionen för gemensam
räkning av dylika samfälligheter enhällig överenskommelse städse erfordras
måste — på sätt också riksdagen framhållit i sin ifrågavarande skrivelse —
uppenbarligen i många fall vara ägnat att medföra avsevärda olägenheter.

Med avsende härå och i betraktande av de ej obetydliga värden,
som dessa undantag kunna representera, anser jag, i likhet med riksdagen,
det böra tagas i omprövning, huruvida icke allmänna föreskrifter
böra komma till stånd beträffande användningen och förvaltningen av
de gemensamhetsområden utav ifrågavarande slag, om vilka ej i annan
ordning redan lämnats tillfredsställande bestämmelser i förevarande avseende.
»

I sitt betänkande hava de sakkunniga till en början gjort en utredning,
i vad mån i äldre ordning tillkomna bestämmelser rörande
bysamhällens förvaltning, s. k. byordningar, kunde nöjaktigt reglera

Sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

den till sakkunnigas behandling överlämnade frågan. Denna utredning
har fört de sakkunniga till den uppfattningen, att ehuruväl å ena sidan
byamän icke utan stöd av byordningsförfattningarna skulle kunna med
obetingat bindande verkan för framtiden träffa bestämmelser beträffande
användningen av byns gemensamma egendom, såvida icke dessa bestämmelser
gåves karaktär av servitut och betryggades på sätt för sådan
rätts bevarande i allmänhet erfordrades, likväl å andra sidan, om dylika
bestämmelser tillkommit på den väg, som i byordningsförfattningarna
angåves, de ifråga om förbindande verkan för framtiden tinge tillerkännas
större betydelse, åtminstone såvitt de anginge ämnen, som inginge i
det område, dessa författningar avsåge att reglera. Några gränser lör
den giltighet, som sålunda borde tillerkännas bestämmelser av detta slag,
kunde emellertid svårligen angivas, utan finge på undersökning i varje
särskilt fall bero, om en sådan bestämmelse skulle anses bindande för
byamän, som ej deltagit i beslutet om dess tillkomst. Då det sålunda
måste antagas, att sådana förhållanden, vilkas ordnande avsåges med
de sakkunnigas uppdrag, under vissa omständigheter kunde regleras
genom bestämmelser, tillkomna på den väg, byordningarna utstakade,
finge det å andra sidan fasthållas, dels att för närvarande allenast ett
jämförelsevis ringa antal byar vore försedda med byordningar, som ägde
betingelser för att ens i någon begränsad mån göra till fyllest härutinnan,
samt att nya byordningar innefattande bestämmelser för sådana
förvaltningen av samfällighetor rörande frågor, däri delägarna ej kunde
enas, endast undantagsvis torde komma att uppstå, dels ock att den
med uppdraget åsyftade lagstiftningen omfattade jämväl samfälligheter,
som ej tillhörde byar och att dessa i varje fall icke berördes av bestämmelser,
tillkomna på nämnda väg.

Härefter övergå de sakkunniga till en redogörelse för de i allmän
lag eller speciallagar givna bestämmelser, som avse nyttjandet av samfälligheter,
varom nu är fråga. Denna redogörelse upptager dels stadganden
i byggningsbalkens 10, 11 och 12 kapitel och dels bestämmelser
angående vattenrätt, fiske, jakt, rätt till väg samt vägars anläggande
och underhåll, kreatursbete och stängsel, anläggning av torp å gemensam
mark, gemensam husbehovsskog å vissa orter m. in.

Beträffande de till utredning överlämnade frågornas förhållande
till lagen den 30 september 1904 om samäganderätt framhålla de sakkunniga,
hurusom nämnda lag vore avsedd att reglera förhållandena
beträffande samfälld egendom i allmänhet, men från dess giltighetsområde
vore i 19 § undantag gjort för ägor, som vid skifte av jord
blivit undantagna för delägarnas allmänna behov eller eljest vore sam -

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 177.

fällda för flera fastigheter, de där till någon del hade sina ägor genom
skifte eller eljest åtskilda, samt att, ehuru ordalagen i bemäld» undantag
från samäganderättslagen icke alldeles sammanfölle med lydelsen av
de sakkunnigas uppdrag, som efter orden skulle avse vid skifte undantagna
eller därmed jämförliga samfällda ägor, dock i båda fallen torde
åsyftas samma slag av ägor.

Den sålunda lämnade utredningen om lagar och andra författningar,
vilka helt eller delvis hava avseende å användande av samfälld egendom,
har synts de sakkunniga visa, att genom däruti givna bestämmelser
regleras antingen allenast handhavandet av vissa slag av samfälligheter
eller ock endast speciella frågor angående sådant nyttjande.

Den närmaste frågan för de sakkunniga har härefter varit, i vad
mån behov numera kunde förefinnas att fylla den på ifrågavarande lagstiftnings
område förefintliga luckan. I denna fråga föreligga dels yttran.
den av länsstyrelserna uti deras underdåniga utlåtanden över riksdagsskrivelsen
den 17 april 1912 och dels upplysningar, som av de sakkunniga
införskaffats från förste lantmätarna i länen och andra ortsmyndigheter
ävensom vid resor i en del orter, rörande frekvensen av ännu förekommande
samfälligheter av ifrågavarande slag och om deras nuvarande
användning och den hittills tillämpade ordningen för behandling av frågor
härom. Vad härutinnan förebragts har av de sakkunniga sammanförts
uti vid deras betänkande fogade bilagor.

Av den sålunda åstadkomna utredningen — yttra de sakkunniga
vidare torde framgå, att ett bestämt behov förefunnes av lagbestämmelser
om sättet för avgörande av sådana frågor om nyttjande av nu
ifrågavarande slag av samfälligheter, angående vilka åsämjaiide ej kunde
vinnas; och hölle de sakkunniga före, att införandet av bestämmelser i
detta syfte skulle verka därhän, att ej allenast ett stort antal samfälligheter,
som hittills lämnats obeaktade, komme till användning för delägarnas
gemensamma bästa, utan ock mera värdefulla samfällda ägor,
vilka nu efter åsämjande brukades på sätt, som bringade allenast ringa
fördel, genom ändamålsenligare användning kunde lämna betydligt ökad
vinst för samtliga delägare. Att i vissa fall mycket betydande A*ärden
vore att på denna väg tillvarataga Ansades av den utredning, som förekomme
i det av särskilda kommitterade den 27 mars 1914 avgivna
betänkande, som legat till grund för den provisoriska lagen med bestämmelser
om vissa skogssamfälligheter i Kopparbergs län. Enligt denna
utredning hade vid storskiften å åtskilliga socknar inom nämnda län
avsatts mark för gemensamt behov såväl för själva sockenskifteslagen
som för därifrån utbrutna byar och fäbodelag och detta i utomordentligt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

stor utsträckning, varjämte utan angiven sådan grund lämnats odelade
likaledes högst betydande arealer. Av dessa undantag hade en del sedermera
delats, men en stor mängd bibehållits gemensamma. Så torde
inom Mora socken ännu finnas gemensamma områden, omfattande över
sextontusen tunnland skogsmark och mer än tretusenlemhundra tunnland
»oduglig mark», detta oberäknat vad som avsatts lör de särskilda till
socknen hörande byar och fäbodeställen. Jämväl från Malungs, Rättviks,
Solleröns, Jama, Nås, Flöda, Venjans, Orsa, Ore, Gagnets, Svärdsjö,
Envikens, Äppelbo och Lima socknar vore uppgifter lämnade om ännu
bibehållna betydande samfälligheter för socknarna och ur dem utbrutna
skifteslag. I berörda betänkande vore intagen en utförlig redogörelse
för dessa samfälligheter jämte uppgifter om sättet lör deras handhavande,
och hänvisades till denna redogörelse.

Säkert förefunnes jämväl på andra orter i viss mån analoga förhållanden,
ehuru givetvis ej i den omfattning som inom Kopparbergs
län, där egenartade omständigheter i avseende å skiftes! agsindelningen
och sättet för jorddelningens utförande med mera vållat såväl, att samfällda
undantag och uteslutning av ägor från delning skett i en° vida
större skala än eljest varit vanligt, som ock att delägareantalet i sådana
samfälligheter och därav följande svårigheter vid deras handhavande
blivit större än på andra orter i allmänhet kunde förekomma. Att i
sistnämnda avseende en nära motsvarighet funnes i åtskilliga av de större
norrländska byarna vore dock att antaga.

Som ovan antytts, läge betydelsen av en ordning, som möjliggjorde
samfälligheternas brukande för gemensam räkning även i fall, där enighet
emellan delägarna ej kunde uppnås, icke blott däri, att samfälligheterna
överhuvud komme till användning, utan i all synnerhet däri, att denna
användning kunde göras sådan, att den medförde största gemensamma
nytta. I avseende härå torde i främsta rummet vara att tillvarataga de
värden, som läge i gemensamma skogsområden samt beten, torv-, leroch
grustäkter m. m., eller de ägor, som enligt byggningabalken och
1805 års skogsförordning utan alla delägares åsämjande val finge brukas
till husbehov, men ej till avsalu. Här torde föreligga en såväl för de
enskilda delägarna som för det allmänna viktig uppgift att vinna nya
eller ökade värden genom reglerande av husbehovsnyttjandet eller, där
så bättre kunde ske, dess utbytande mot nyttjande till avsalu eller uttagning,
samt särskilt i fråga om skog och betesmark genom vårdandet
av markens produktivitet och införande av rationell kultur.

I främsta rummet komme härvid i betraktande betydelsen lör
skogsvården av rationell hushållning å samfällda ägor. Det kunde ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

sättas, huruvida icke frågan härom närmast vore att ordna genom den
allmänna lagstiftningen om vård av enskildes skogar sålunda, att i nämnda
lagstiftning infördes erforderliga föreskrifter om vård av sådan samfälld
skog. Häremot talade emellertid den omständigheten, att den egenskap
av samfällighet, som skulle utgöra motivet för dessa skogars särställning
i förhållande till andra i enskild ägo varande skogar, i allmänhet
måste betraktas som allenast temporär med hänsyn därtill, att
samfälligheten när som helst kunde upplösas vare sig genom delägarnes
överenskommelse eller tvångsvis genom skifte. Det sistnämnda gällde
väl icke obetingat om de områden, som vid skifte undantagits, men inskränkningen
härvid vore endast den, att sådan samfällighet mot någon
delägares bestridande finge skiftas allenast, om det kunde ske utan delägares
förfång, och beträffande sådana skogsområden, där ordnad skogsvård
kunde ifrågakomma, torde väl hinder i detta avseende sällan vara
för handen. Då det i allt fall skulle erfordras särskilda bestämmelser
för att reglera samfälligheternas förvaltning, hade det funnits riktigast
att i samma lagstiftning, varigenom delägarnes omhänderhavande av
sådana samfälligheter ordnades, lämna nödiga föreskrifter beträffande
samfälligheternas skötande jämväl vad skogsvården anginge.

Bland andra intressen att vid liandhavandet av vården om samfälligheter
särskilt tillgodose vore, såsom nämnts, behovet av lämpliga kreatursbeten.
I avseende härå torde genom rationell behandling av nu
utan kultur liggande gemensamma betesmarker störa värden vara att
tillvarataga. Vidare torde kunna förväntas, att genom lagbestämmelser
i förevarande syfte skulle kraftigt främjas kooperativa företag till användande
av torvtäkter, stenbrott, vattenkraft m. m.

De samfällda rättigheter, som avsåges i de sakkunnigas uppdrag,
vore sådana, som gemensamt tillhörde fastigheter med skilda ägor och
kunde jämföras med de utav uppdraget omfattade samfällda ägor. Av
sådana rättigheter vore främst att beakta vissa servitut, som jämlikt
skiftesstadgans 7 § kunde direkt; omsättas i jord genom utbrytning vid
skifte, nämligen rätt, som tillkomme ägare av hemman att samfällt med
hemman i annat skifteslag å dess mark skogsfång eller mulbete begagna
eller torv, sten, grus, ler eller dylikt taga. Beträffande det jämväl i
samma paragraf upptagna fiskeservitut gällde däremot förut angivna
bestämmelser om rätt till fiske. Andra rättigheter, som borde hit hänföras,
vore sådana, som bibehållits gemensamma för ett skifteslag, ehuru
själva marken delats, såsom samfällt bete å skiftad utmark, jakt in. m.

I den mån handhavandet av dessa rättigheter ej vore reglerat genom
redan gällande lagstiftning torde det vara av vikt, att en ordning fast -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 111.

sloges, efter vilken delägarne kunde, även utan allas åsämjande, träda
bestämmelser för rättigheternas lämpliga användning. Härvid gjorde
sig huvudsakligen samma synpunkter gällande, som ovan beträdande
samfällda ägor vore framhållna.

De huvudgrunder, efter vilka en lagstiftning i förevarande ämne
syntes böra läggas, vore, till skillnad från vad som gällde i fråga om
lagstiftning angående samegendom i allmänhet, att lagen borde främst
åsyfta främjandet av förvaltning av samfälligheterna för delägarnes
gemensamma bästa samt att vid denna förvaltning behörig hänsyn borde
tagas till sådana speciella intressen i samfälld mark, för vilkas tillgodoseende
samfälligheten bildats eller vid övriga ägornas delning bibehållits
(gemensam. I sistberörda avseende vore tydligtvis att särskilt uppmärksamma
det förhållande, att vid fastighetsbildningen genom skiftesförrättningar
mången egendom fått sin tilldelning så utlagd, att för dess ändamålsenliga
nyttjande erfordrades tillgång till förnödenheter trån område,
som i sådant syfte bibehållits samfällt för skifteslaget eller delar därav.
Att avskära en fastighet härifrån skulle tydligtvis vara ett obehörigt
ingrepp i den genom skiftet åstadkomna ägoanordning, som haft till
syfte att så mycket som under rådande omständigheter vore^ möjligt
konsolidera de däri ingående fastigheter. Å andra sidan måste det,
såsom ovan antytts, vara särdeles angeläget att, där sambruk skulle
bestå, detta reglerades i syfte att en var delägare bleve i tillfälle att
bekomma sin tillständiga del och att den missvård, särskilt av skog,
som allmänt påklagats beträffande samfälligheter under oreglerad husbehovsbrukning,
måtte förekommas. Vidare vore att iakttaga, att av
ifrågavarande samfälligheter en större mängd icke hade det sammanhang
med de delade ägor, till vilka de hörde, att deras bibehållande som
samfällighet eller ens deras behållande överhuvudtaget vore utav någon
som helst vikt. Där förhållandet vore''sådant, vore samfälligheten snarast
att anse som en fastighet för sig och att jämställa med samegendom i
allmänhet. Så vore fallet med de förutvarande ryttare-, soldat- och
båtsmanstorp, å vilka sam äganderättslagen givits tillämpning. Att denna
tillämpning icke utsträckts till andra fall, som kunde anses härmed
ganska analoga, hade väl berott dels på det särskilt framträdande behovet
av lättare former för realisation av nämnda till egnahemsföisäljning
synnerligen ägnade lägenheter, dels ock därpå, att det beträffande
andra samfälligheter, som kunde komma ifråga att härmed jämställas,
i allmänhet ej utan särskild undersökning i varje fall kunde avgöras,
huruvida de utan förfång kunde avskiljas från de ägor, vartill de hörde.
I detta avseende kunde gränsen icke läggas efter de bestämmelser, enligt

.Kungl■ Maj:ts proposition Nr 177.

vilka samfälligheterna tillkommit, ty härvid lämnades beträdande skiftesundantagen
långt ifrån alltid genom delningshandlingarna tillförlitlig
utredning och beträffande andra samfällda ägor stode i allmänhet härutinnan
antingen icke någon utredning att erhålla eller ock allenast den
upplysningen, att de lämnats gemensamma utan bestämt syfte, vilket
icke hindrade, att deras bibehållande kunde vara av väsentlig betydelse
för de fastigheter, som de tillhörde. Man skulle möjligen kunna ifrågasätta
införandet av en anordning, varigenom delägare kunde få på förhand
prövat, huruvida viss sådan äga borde falla under samäganderättslagen
eller icke. Så skulle exempelvis kunna ske genom att ägodelningsrätterna
tillädes befogenhet att på ansökning av delägare pröva,
huruvida samfälld äga kunde utan förfång från skifteslaget avhändas,
i vilket fall ägan därmed kunde vara angiven såsom hörande under
samäganderättslagens bestämmelser. Fördelarna av en sådan anordning
skulle dock näppeligen kunna förväntas motsvara därmed oskiljaktiga
olägenheter, och denna utväg hade i allt fall icke ansetts böra anlitas,
då frågan om handhavandet och eventuellt realiserandet av samfälligheter
utav denna kategori synts kunna tillfredsställande lösas genom
bestämmelser, som naturligen läte inpassa sig i en särskild lagstiftning
om samfälligheter, som hörde till fastigheter med i övrigt skilda ägor.

I fråga om de särskilda rättigheter, som uppdraget omfattade, torde
deras handhavande, i den mån detsamma ej reglerades av redan givna
bestämmelser, lämpligen böra ordnas efter enahanda grunder, som beträffandé
nyttjandet av samfällda ägor nu angivits.

De resultat, som, enligt vad ovan antytts, borde vara syftemålet
för lagstiftningen på ifrågavarande område, kunde lämpligast, såsom ock
i riksdagsskrivelsen och det lämnade direktivet för de sakkunnigas
arbete blivit förutsatt, uppnås genom att en ordning infördes, i enlighet
varmed, i brist av åsämjande, enskild delägare gåves makt att tvinga
fram åtgärder till de samfälligheters nyttjande, som här avsåges. Fm
annan utväg, som beträffande vissa slag av hithörande samfälligheter
kunde vara att anlita, vore ingripande av myndighet för ordnande av
lämplig hushållning, där sådant för det allmänna kunde vara av större
betydelse; detta kunde då närmast komma ifråga för åstadkommande
av ordnad skogshushållning å därför lämpade samfällda ägor, varvid
initiativ kunde givas åt vederbörande skogsvårdsstyrelse eller däremot
svarande tjänsteman vid skogsstaten. Sådant sätt att ordna frågan skulle
dock tydligtvis medföra väsentliga olägenheter och den avsedda vinsten
för skogsvårdsintresset torde även med initiativet lagt i delägares hand
kunna ernås.

2117. Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 149 käft. (Nr 177.) 4

Kanal. Maj;ts proposition Nr 177.

Det lagförslag, som de sakkunniga i enlighet med de anförda
synpunkterna utarbetat, är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

om förvaltning av bysamfälliglieter och därmed jämförliga samfällda

ägor och rättigheter 1

§■

Denna lag avser:

1. bys oskifta ägor och annan samfälld mark, som vid jorddelning
undantagits för gemensamt behov eller uteslutits från delningen, ävensom
mark, som eljest är gemensam för två eller flera fastigheter med i övrigt
skilda ägor;

2. rättigheter eller förmåner, som på sätt ovan om ägor sägs äro
samfällda för två eller flera fastigheter med helt eller delvis skilda ägor.

Vad här nedan stadgas om ägor gäller i tillämpliga delar beträffande
nu angivna rättigheter och förmåner.

2 §■

Kunna delägare ej enas om nyttjandet av äga, som i denna lag
avses, må, där ägarna ej äro'' flera än två, en var av dem påkalla ägans
ställande under förvaltning av god man på sätt i 10 § sägs.

Åro ägarna flera än två, må fråga om ägas nyttjande upptagas
och avgöras i den ordning 3—7 §§ stadga.

Kan ej bestämmelse om nyttjandet sålunda träffas, vare lag som
i första stycket sägs.

1 fall, som i 2 § andra stycket avses, må fråga om samfälld ägas
nyttjande upptagas och avgöras vid sammanträde med delägarna på sätt
nedan sägs; och äge en var delägare att de övriga till sådant sammanträde
kalla. Kallelse skall tillställas dessa minst fjorton dagar före
sammanträdet, såframt ej kortare tid av dem medgives, samt innehålla
uppgift om tid och ort för sammanträdet ävensom det ärende, för vars
behandling det påkallas. Hava ej delägarna enats om annat ställe för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

sammanträdes hållande, skall detta äga rum inom någon av de fastigheter,
vartill samfälligheten hörer. Äro delägarna flera än tio eller kan
icke med säkerhet utrönas, vilka hava del i samfälligheten, må kallelsen
delgivas sålunda, att densamma överlämnas till en av delägarna att vara
för dem alla tillgänglig, varjämte kallelsen skall, med underrättelse,
vilken av delägarna bekommit densamma, minst fjorton dagar före sammanträdet
ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de församlingar, där
fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller flera tidningar i
orten. Har boställe eller annat allmänt hemman, som icke innehaves
under stadgad åborätt, del i samfälligheten, skall jämväl underrättelse
om sammanträdet meddelas Konungens befallningshavande i så god tid,
att genom dennes föranstaltande ombud må varda av vederbörande
myndighet förordnat att å sammanträdet föra talan för fastigheten.

Vill delägare, hellre än att själv föranstalta om sammanträde,
varom nu är sagt, därtill erhålla förordnande för särskild person, må
sådant förordnande begäras och meddelas i den ordning, som i 10 §
om förordnande av god man sägs. Kostnad, som i anledning härav
kan ifrågakomma, skall av sökanden förskjutas, men i händelse åtgärd,
som med sammanträdet åsyftas, kommer till stånd, slutligen gäldas av
delägarna efter delaktighet i samfälligheten.

4 §.

1 mom. Vid sammanträde, som i 3 § sägs, föres ordet, då särskild
person förordnats att föranstalta om sammanträdet, av denne och eljest
av den, som därtill av de närvarande delägarna utses. Kåder i fråga
härom skiljaktighet, gälle den mening, som de flesta efter huvudtalet
biträda. Aro rösterna lika, avgöres frågan genom lottning.

2 mom. I andra frågor än i 1 mom. sägs äge vid sammanträdet
en var delägare rösträtt efter sin delaktighet i samfälligheten, dock att
rösträtt ej må av någon delägare utövas för mera än en femtedel eller,
där delägarna äro flera än femtio, en tjugondedel av de vid sammanträdet
närvarande delägarnas efter nämnda grund beräknade röstetal.

3 mom. Vid omröstning gälle, där ej annat för visst fall är bestämt,
den mening, som efter stadgad röstberäkning biträdes av de flesta
avgivna rösterna. Utfalla vid omröstning rösterna lika, gälle den mening,
som de flesta efter huvudtalet biträda. Bliva rösterna även efter denna
beräkning lika, avgöre ordföranden, vilken mening skall gälla.

4 mom. Innan fråga, för vars behandling sammanträde utsatts, till
avgörande företages, skall utredning ske om de fastigheter, vartill samfälligheten
hörer, ävensom vilka däri äga del och den grund, som gäller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

för en vars delaktighet. Råder osäkerhet, huruvida samfälld äga tillhör
visst skifteslag eller annat större skiftesområde, vid vars delning nämnda
skifteslag utbrutits, skall, intill dess säker utredning härutinnan förebragts,
frågan anses angå det större skiftesområdet.

5 mom. Genom ordförandens försorg skall föras protokoll, med
angivande av vad vid sammanträdet avhandlas och beslutes. I protokollet
skall ock lämnas redogörelse för den äga, varom fråga är, ävensom,
i den mån utredning därom vunnits, fullständig uppgift om de
fastigheter, vartill samfälligheten hörer. Vidare skola upptagas närvarande
delägare och deras andelar i samfälligheten. Varder icke protokollet
genast å sammanträdet justerat, skall detsamma inom åtta dagar
efter sammanträdet å därvid tillkännagiven tid och plats uppläsas samt
förses med underskrift av ordföranden och en eller flera av delägarna
utsedda justeringsmän.

5 §.

Besluta delägarna, att samfällighet skall ställas under förvaltning för
gemensam räkning, skall ock av dem antagas reglemente, angivande
grunderna för denna förvaltning. I sådant reglemente skall upptagas
bestämmelse om tillämpning å sammanträde med delägarna av de föreskrifter
rörande omröstning, som i denna lag angivas, om val av en eller
flera syssloman för förvaltningen samt om gäldande av kostnaderna för förvaltningen
och användande av vinsten därav. I avseende härå skall iakttagas,
att delägare, som ej därtill samtyckt, ej må påföras kostnad, överstigande
hans del i avkastningen, samt att behållna avkastningen bör antingen
användas till företag, som lända till gemensam nytta för de fastigheter,
vilka hava del i ägan, såsom skogskultur, anläggning och underhåll
av vägar och broar eller dylikt, eller ock till fondering eller utdelning
till delägarna efter delaktighet i ägan.

Reglementet skall underställas rättens prövning och för detta ändamål
jämte protokoll över det eller de sammanträden, därå frågan om
samfällighetens ställande under förvaltning och reglementets antagande
förevarit, till rättens ordförande insändas. Rätten skall tillse, att reglementet
är i laga ordning tillkommet, att dess bestämmelser äro förenliga
med gällande lagar och författningar samt att icke detsammas tillämpning
kan lända till märkligt förfång för delägare, som ej deltagit i reglementets
antagande eller eljest godkänt detsamma. Dessutom skall, där
samfälligheten helt eller delvis utgöres av skogsmark, tillses att bestämmelser
lämnats, som trygga en tillfredsställande skogsvård därå, börande
rätten ifråga härom, innan fastställelse meddelas, inhämta yttrande från

Kungl. Maj.ts proposition Nr 177.

vederbörande skogsvårdsstyrelse eller skogstjänsteman. Kan reglemente
ej oförändrat godkännas, må rätten, efter delägarnas hörande, däri verkställa
erforderliga jämkningar.

Varder reglemente ej inom skälig tid antaget och till rätten ingivet,
må rätten på begäran av delägare meddela föreskrifter om ägans handhavande
att gälla intill dess reglemente kan varda antaget och fastställt.

Syssloman eller, om flera äro utsedda, dessa äga, där ej för visst
fall delägarna annorlunda bestämt, att i mål, som röra förvaltningen,
tala och svara för delägarna. Åga, som ställts under förvaltning, må ej
av syssloman delägarna avhändas eller för längre tid än fem år utlegas
utan att delägarna därom beslutat i den ordning, som i 6 § 2 mom.
eller 7 § sägs.

6 §•

1 mom. Vilja delägarna, utan att ställa äga under förvaltning
enligt 5 §, besluta om dess användning vare sig genom brukande för
egen räkning eller genom utlegning, skall därvid tillses, att åtgärden
ej länder till märkligt förfång för delägare, som ej till densamma lämnat
medgivande. Där till förebyggande av sådant förfång finnes erforderligt,
att delägare förbehålles rätt att av samfälligheten erhålla timmer, vedbrand,
gärdsel, torv, grus eller annat till husbehov eller att därå bava
kreatursbete, böra ock bestämmelser trätfas till ordnandet av sådan husbehovsnyttning.

2 mom. Besluta delägarna att utlega äga för längre tid än fem
år, skall beslutet för att äga giltighet biträdas ej mindre av två tredjedelar
av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet än även
av minst hälften av samtliga delägare i samfälligheten efter huvudtalet.

7 §■

Vilja delägare avhända sig äg a, som i denna lag avses, och kan
det ske utan märkligt förfång för delägare, som ej därtill samtycker, äge
de ock härom fatta beslut i den ordning här ovan i § 2 mom. sägs.
Där någon delägare så yrkar, må dock avhändandet ej äga rum annorledes
än genom försäljning å offentlig auktion till den mestbjudande.
Tillhör äga skifteslag, däri boställe eller annat allmänt hemman äger del,
må beslut om dess avhändande ej träda i verkställighet utan att tillstånd
därtill för berörda hemman lämnats i vederbörlig ordning.

Då beslut om ägas avhändande fattas, må jämväl bestämmas och
i protokollet angivas, av vem upplåtelsehandlingen skall å delägarnas
vägnar underskrivas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

År fråga väckt om ägas försäljning och vill delägare, att gemenskapen
skall upplösas genom laga skifte eller hemmansklyvning, give
det till känna sist vid det sammanträde med delägarna, där frågan om
försäljning skall företagas. År skifte eller klyvning då i laga ordning
sökt, må beslut i försäljningsfrågan ej fattas, förr än sig visat, huruvida
på ansökningen delning kommer till stånd. År sådan delning icke sökt,
skall, där delägare så yrkar, honom givas nödig tid därtill.

8 §•

Klander mot sysslomans redovisning för avkastningen av äga, som
är ställd under förvaltning enligt denna lag, eller fördelningen av samma
avkastning tillhör vederbörlig domstols prövning.

Menar delägare, att beslut, som i ärende, varom i denna lag sägs,
vid sammanträde av delägarna fattats, icke i laga ordning tillkommit
eller att det står i strid med allmän lag eller författning eller annorledes
överskrider deras befogenhet, som beslutet fattat, äge han vid talans
förlust inom trettio dagar från det han av beslutet erhållit del, instämma
samtliga övriga delägare till rätten. Åro nämnda delägare flera än tio,
skall i avseende å stämningens delgivning vad i 11 kap. 12 och 25 §§
rättegångsbalken stadgas om stämning å helt byalag äga tillämpning.

Har genom kungörelses uppläsande i kyrkan och införande i tidning
i orten tillkännagivits, att beslut angående viss angiven äga fattats
samt var och när detta beslut för delägarna hålles tillgängligt, skall
ovannämnda klagotid för delägare, som ej kan visas tidigare hava fått
del av beslutet, räknas från dag, då han efter sådan kungörelse ägt därav
taga del.

9 §•

Delägares beslut, som i denna lag avses, må ej träda i verkställighet
förr än den i 8 § angivna tid gått till ända utan att klandertalan
mot detsamma blivit instämd eller beslutet blivit genom laga kraft ägande
utslag fastställt.

Visar sig, efter det beslut enligt 5, 6 eller 7 §§ fattats om ägas
användning eller avhändande, att fara föreligger för att under tiden, till
dess beslutet må verkställas, ägan bliver utsatt för vanvård av delägare,
må på begäran av någon av delägarna Konungens befallningshavande,
där skäl därtill eljest prövas föreligga, meddela förbud för delägarna att
under nämnda tid å ägan verkställa avverkning eller taga ler, torv, grus
eller dylikt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

10 §.

Begäran om förordnande för god man, varom i 2 § sägs, göres hos
domaren eller, i stad, hos rätten. I anledning av sådan begäran skall,
där ej med hänsyn till ägans beskaffenhet den begärda åtgärden finnes
vara överflödig eller olämplig, förordnande meddelas för delägare eller
annan att omhändertaga ägans förvaltning.

Förordnande, som nu sagts, meddelas på viss tid eller tills vidare
och innebär uppdrag att förvalta äga till delägarnas gemensamma bästa.
God man må ej om bortlegande av samfälligheten träffa avtal, som avser
längre tid än förordnandet omfattar eller, där fardagsrätt ifrågakommer,
till den fardag, som infaller näst efter det sagda tid gått till ända.

Där någon delägare sådant fordrar eller det eljest finnes påkallat,
må beträffande god mans förvaltning de övriga föreskrifter lämnas, vartill
omständigheterna i varje fall kunna föranleda; och bör därvid särskilt
iakttagas, att erforderliga bestämmelser meddelas om rätt för delägarna
till sådant husbehov, som i 6 § omnämnes, samt om ordningen för dettas
åtnjutande ävensom, där ägan omfattar skogsmark, till betryggande av
tillfredsställande skogsvård därå.

11 §.

Vad i 18 kap. handelsbalken är för syssloman stadgat i fråga om
ansvarighet och redovisning, så ock om arvode och ersättning för kostnader,
skall gälla även för god man, som i denna lag avses.

12 §.

Kostnad, som av gode mannen gjorts för förvaltning av samfällighet,
skola samtliga delägare vidkännas, envar i förhållande till
sin lott.

13 §.

E] må någon till god man förordnas, utan att han därtill samtyckt.

Vill den, som är till god man förordnad, befattningen frånträda
och gitter han visa skälig orsak,

eller ansöker _ delägare, att god man entledigas, och prövas skäl
därtill vara,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

eller varda delägarna ense att själva omhändertaga förvaltningen
av samfälligheten och göra de därom anmälan,

eller beslutes i den ordning, som i denna lag sägs, om nyttjandet
på sådant sätt, att förvaltning av god man ej vidare erfordras,

eller varder upplyst, att samfälligheten blivit för gemensam räkning
försåld eller att någon delägare löst de andra ut eller att gemenskapen
annorledes upphört,

varde gode mannen av rätten eller domaren entledigad.

14 §''

Över beslut, som av rätten eller domaren meddelas enligt 5, 10
och 13 §§, må klagan föras genom besvär i hovrätten, dock träder beslutet
utan hinder av förd klagan genast i verkställighet.

Över utslag i tvist, som enligt denna lag dragés under rättens
prövning, fullföljes talan genom besvär.

15 §.

Har angående ägas nyttjande bestämmelse enligt denna lag träffats,
skall vad i 10, 11 och 12 kap. byggningabalken samt i kung!, förordningen
om skogarna i riket den 1 augusti 1805 häremot stridande finnes
stadgat angående nyttjande av samfälld skog och mark icke å ägan
hava tillämpning.

Företager delägare å sådan äga, i strid med träffade bestämmelser,
avverkning eller tager grus, torv, ler, sand eller dylikt eller överträder
han eljest genom brukande av ägan vad sålunda blivit bestämt, varde
han ansedd som hade han, såsom i 24 kap. 6 § strafflagen avses, missbrukat
sin rätt i samfälligheten; dock att förseelsen må åtalas av allmän
åklagare efter angivelse av delägare.

16 §.

Gälla på grund av lag eller särskild författning bestämmelser angående
förvaltning eller nyttjande av ägor, som eljest falla under stadgandena
i denna lag, eller för visst slag av sådana ägor, skall, utom för
det fall, som avses i 15 §, vad i denna lag föreskrivits i avseende å
sådan äga icke hava tillämpning i vidare mån än som är med förstberörda
bestämmelser förenligt.

Genom denna lag upphäves lagen den 11 juni 1918 angående förlängd
giltighet av lagen den 11 juni 1915 med särskilda bestämmelser

Kungl. Maj.ts proposition Nr 177.

beträffande viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs län; skolande
dock beträffande vidare behandling av redan skedd ansökning om förvaltning
eller avverkningsförbud, som sistnämnda lag avser, ävensom i
fråga om redan anordnad förvaltning eller meddelat avverkningsförbud
enligt samma lag denna fortfarande gälla intill den 1 juli 1921.

Rörande lagförslagets rubrik och dess särskilda paragrafer må ur Rubriken.
de sakkunnigas motivering anföras följande.

I lagens benämning hade de sakkunniga velat framhålla de av
bygemensamheten härflytande samfälligheterna, alltså i främsta rummet
de i 10 kap. byggningabalken avsedda bys oskifta ägor, såsom det
närmaste föremålet för lagen. 1 vidsträckt bemärkelse kunde härunder
innefattas även de samfälligheter, som tillhörde såväl vissa såsom skifteslag
behandlade sockenområden och andra komplexer av b}’ar som ock
vid bydelningar utbrutna hemman och lägenheter, vilka hade flera ägare
och dem emellan uppdelade ägor. Med by jämställda vore ock här att
betrakta ursprungligen enstaka hemman och lägenheter, som vore delade
mellan flera ägare. Till nu angivna fastighetskomplexer hörande samfällda
ägor och därmed jämförliga rättigheter folie utan vidare under den
föreslagna lagens tillämpning. Skulle någonstädes förefinnas byar eller
därmed jämförliga fastighetskomplexer, däri delägarne hade sina ägor
skilda utan att delning veterligen dem emellan ägt rum, skulle naturligtvis
lagen även vara tillämplig på dem tillhöriga samfällda ägor och
rättigheter. Enahanda vore förhållandet med samfälligheter, som tillhörde
fastigheter utan den samhörighet, som rådde mellan hemmanen
i by, därest nämligen mellan samfälligheten, å ena, samt de skilda
fastighetsägorna, å andra sidan, funnes sådant sammanhang, att de förra
utgjorde ett verkligt tillbehör till de senare, såsom fallet kunde vara med
samfälld äga, som alltid tillhört ifrågavarande fastigheter eller blivit
dem gemensamt tilldelad genom avvittring såsom ökeskatt o. s. v. Däremot
kunde ej vara att hit hänföra äga, som för en by eller två eller
flera fastigheter förvärvats från främmande fastighet och anslagits till
något gemensamt ändamål.

Här angåves de olika föremålen för lagens tillämpning. I första i §■
punkten upptoges samfällda ägor, varvid först nämndes de vanligast
förekommande skiftessamfälligheterna eller de områden, som lämnats
samfällda vid skifte av by, vare sig på så sätt, att de för gemensamt
behov undantagits från delningen, eller så, att de utan vidare uteslutits
från densamma. Med dessa jämställdes samtälligheter, som vid annan
2117. Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 149 höft. (Nr 177.) 5

Kungl■ Majits proposition Nr 177.

jorddelning än byskifte på nämnda sätt undantag^ eller uteslutits, och
räknades till sistberörda jorddelningar även sämjevis skedd fördelning
grannar emellan. Ytterligare upptoges som hithörande de ägor, som,
utan att hava på nämnda sätt avskilts vid delning av ett skifteslag, utgjorde
samfälligheter för fastigheter med eljest helt eller delvis skilda
ägor.

För lagens tillämplighet på här angivna ägor förutsattes naturligtvis,
att de fastigheter, till vilka samfälligheterna hörde, var för sig
ägdes av skilda personer. I paragrafens andra punkt angåves de rättigheter,
varå lagen hade avseende.

Det vore uppenbart, att ju mindre antalet delägare vore, dess
mindre borde behovet av noggrannt bestämda former för handhavandet
vara. Då emellertid tillämpningen av en ordning enligt de angivna
grunderna även för samfälligheter med ett fåtal delägare ej torde ställa
sig betungande, torde någon särskild form för sådana fall ej vara erforderlig.
Härifrån borde dock ett undantag vara att gorå, nämligen för
det fallet, att delägarna vore allenast två. Att anordna majoritetsbeslut
i sådant fall kunde, då delägarna hade lika andelar, ej låta sig göra
enligt förenämnda grunder och torde, även där de hade olika andelar,
ej lämpligen böra ifrågasättas. För detta fall torde annan utväg att
slita tvister om samfällighets användning ej vara att finna, än att envar
av delägarna lämnades befogenhet att påkalla myndighets bestämmande
om frågans ordnande, vilket lämpligast torde kunna ske genom förordnande
av god man för samfällighetens omhändertagande. Som det därjämte
ej kunde antagas uteslutet, att enligt de regler, som angåves i
efterföljande paragrafer, fall kunde inträffa, då bestämmelser om samfällighets
nyttjande ej kunde åstadkommas, hade det ansetts nödigt att
öppna möjlighet för en minoritet att på annan väg framtvinga förnuftig
användning av samfälligheten, och hade man såsom sådan möjlighet
föreslagit samma anordning, som upptagits för de fall} då ägarna vore
allenast två. Omständigheter, som kunde föranleda anlitande av denna
utväg, vore exempelvis, att i 4 § föreskriven majoritet för beslut om
användande av samfällighet ej uppnåddes eller att brister i utredningen
om de fastigheter, vartill samfällighet hörde, omöjliggjorde konstaterandet
av att majoritet vore förhanden.

Fn anordning med beslutmässighet för delägaremajoriteten i frågor,
där åsämjande ej kunde vinnas, fordrade t}''dligtvis för sin tillämpning
i praktiken, att viss form stadgades för frågornas upptagande, omröst -

Kungl. Maj ds proposition Nr 177.

ninge verkställande och konstaterande av resultatet. Lämpligaste sådan
form vore givetvis sammanträde med delägarna efter behörig kallelse
och under ledning av ordförande, som hade att ansvara för protokollsföring
av fattade beslut. För behandling av frågor av mera invecklad
beskaffenhet torde det stundom kunna vara ändamålsenligt att förhandlingarnas
ledning vid sådant sammanträde överlämnades till särskilt
kvalificerad person. Sådan ordning hade i den provisoriska dalalagen
upptagits och där motiverats med hänvisning till de svårutredda frågor
om äganderätten till befintliga samfälligheter, som i de under lagen
hörande skiftesområden särdeles ofta yppats. I förekommande fall borde
för sådant ändamål delägare få hos vederbörlig myndighet begära förordnande
för härför lämplig person att hålla sammanträde för angiven
frågas behandling och då jämväl ombesörja kallelser därtill. I de flesta
fall, där rätten att få förordnad särskild ordförande kunde komma till
användning, torde nämligen få antagas, att svårigheter jämväl yppade
sig i avseende å kallandet av delägare, antingen på grund av bristande
utredning om delägareskap eller därpå, att delägarnas antal vore särskilt
stort.

Då de särskilda delägarne i en samfällighet däri kunde hava olika
andelar, kunde vid beräkning av majoritet bland dem två olika grunder
tänkas tillämpade, i det nämligen majoriteten antingen kunde bestämmas
efter andelstalet eller efter huvudtalet. Då här i allmänhet vore fråga
om rent ekonomiska intressen, läge väl närmast till hands, att majoriteten
efter andelstal räknat finge bestämmanderätt. Emellertid hade det
synts betänkligt att tillägga de större andelsägarna en så obetingad
övervikt i dessa frågor. Nyttan och behövligheten av tillgången till de
förnödenheter eller andra förmåner, som besittningen av viss samfällighet
innebure, kunde nämligen variera för de olika delägarne utan relation
till deras andelstal, så att tilläventyrs i ett skifteslag viss samfälld äga,
vars bibehållande vore utan betydelse för de större fastigheternas ägare,
icke utan verkligt lidande för de övriga kunde avhändas skifteslaget
eller disponeras på annat sätt än förut varit fallet. Åven från andra
Bynpunkter torde det vara anledning att framgå med en viss försiktighet,
när det gällde att införa tvång i avseende å disponerandet av dessa
samfälligheter. En majoritet efter andelstal räknat innefattade väl i
vanligaste fall de ekonomiskt kraftigaste bland delägarne och kunde
med användande av de företräden, som läge häri, lätt komma att öva
obehörigt tvång mot minoriteten, ifall den tillädes obetingad avgöranderätt
i frågor rörande dessa samfälligheter. Att åter helt lämna avgörandet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

åt majoriteten efter huvudtalet räknat skulle säkerligen i många fall
innebära ett obehörigt åsidosättande av de större delägarnes legitima
intressen. Man torde då lör undgående av olägenheter, som dessa metoder
för röstberäkning var för sig kunde medföra, vara hänvisad till
en kombination av båda, varjämte såsom korrektiv mot de övergrepp,
som i allt fall kunde tänkas förekomma, torde erfordras utväg att få
talan mot sålunda åstadkommet beslut prövad i avseende å dess egenskap
att tillgodose alla delägares berättigade krav.

För bestämmandet av grunder för röstberäkning erbjöde sig, efter
den ovan angivna huvudprincipen om beräkning såväl efter huvudtal
som efter delaktighet, flera på olika rättsområden tillämpade metoder,
gående ut på att till tryggande av de mindre andelsägarnes intressen
inskränka rösträtten efter andelstal. Längst hade man i detta avseende
gått i den omnämnda provisoriska lagen angående vissa skogssamfälligheter
i Kopparbergs län, i det att rösträtten efter berörda grund där
inskränkts så, att ingen av delägarna ägde rösta för större delaktighetstal
än som motsvarade en tjugondedel av de i omröstningen deltagandes
sammanlagda andelar. Denna synnerligen kraftiga reduktion av de
större röstetalen hade tydligen motiverats av de i ifrågavarande bygd
förekommande mycket stora skifteslag, där delägarnas antal kunde
uppgå till något tusental och där jordfördelningen understundom vore
så ojämn, att vissa delägare, t. ex. de större trävarubolagen, kunde
besitta andelar av sådan betydenhet, att de utan denna reduktion skulle
praktiskt taget dominera i frågor om undantagens användning. Där
sådana särskilda förhållanden ej vore förhanden, kunde väl i allmänhet
en så betydande reducering i rösträtten efter andelstal ej anses påkallad,
men då i frågor av förevarande art det syntes viktigare att trygga de
mindre andelsägarnas intressen mot obehörigt förfång än att tillgodose
de större delägarnas krav på inflytande i förhållande till sin andelsrätt,
så torde även i fråga om samfällighet med mindre antal delägare en
avsevärd reducering av andelsröstetalen vara på sin plats; och torde i
sådant avseende lämpligen kunna uppställas den regeln, att där delägarnas
antal icke överstege femtio, rösträtten borde begränsas så, att ingen
finge rösta för mera än en femtedel av de röstande delägarnas sammanlagda
andelstal. Vore delägareantalet större, torde omförmälta starkare
reducering böra fordras. För tillgodoseende av allas rätt vore jämväl
nödigt att rättsmedel lämnades mot delägarnas beslut, så att talan däremot
kunde föras såväl i fråga om beslutets formella laglighet som ock
i materiellt hänseende, därest beslutet skulle lända delägare till förfång.
I vissa frågor torde dessutom böra fordras den ytterligare säkerheten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

av kvalificerad majoritet. Fordran härpå torde dock kunna begränsas
till frågor om avhändande av äga samt utlegning därav på längre tid.

Föremål för de beslut, vilkas fattande åsyftades med denna ordning,
skulle vara användning av sådana samfälligheter, som bär vore i fråga.
Besluten kunde då tänkas gå ut på antingen ett mera stadigvarande
brukande av samfällighet för delägarnas gemensamma räkning eller på
tillfälliga åtgärder därmed eller ock slutligen avse samfällighets avbändande.
Avsåges stadigvarande brukning, torde för vinnande av trygghet
mot missbruk och garanti för att allas rätt iakttoges, en ordnad förvaltning
böra inrättas. Därvid borde lämpligen iakttagas, att syssloman
eller sysslomän utsåges för förvaltningens bandbavande och reglemente
upprättades till rättesnöre härför. I sådant reglemente borde intagas
stadganden, ägnade att förebygga åtgärder, som kunde lända delägare
till förfång, varjämte till vinnande av önskvärd planmässigbet i skötseln
av ägor, som därför ägnade sig, för sådant syfte lämpade bestämmelser
borde införas i reglementet, och särskilt borde som oeftergivligt stipuleras,
att föreskrifter däri lämnades om forstmässig behandling av mera omfattande
skogsområden. Att härför fordra fullständig av forstlig myndighet
godkänd hnshållningsplan kunde väl icke gärna ifrågakomma,
särskilt med avseende därå, att delägarna, därest de ej skulle åtnöjas
med sådant tvång, kunde omintetgöra dess tillämpning genom att enas
om annan användning av området eller åstadkomma delning därav eller
rent av avhända sig detsamma. Det arbete och den kostnad, som utarbetande
av hushållningsplan måste medföra, skulle under sådana
omständigheter göras onyttiga, så framt man icke ville stadga, att planen
även efter sådana åtgärder fortfarande skulle gälla, vilket emellertid i
tillämpningen skulle medföra åtskilliga olägenheter. Däremot kunde väl
fordras, att enklare föreskrifter om skogsvård, godkända av den myndighet,
som hade tillsyn å vården om enskilda skogar i orten, uppställdes
för skötseln av skogssamfälligheterna. Sådana föreskrifter kunde tydligtvis,
där detta läte sig förena med nämnda myndighets arbeten i
övrigt, gå ut på att avverkning skulle ske i enlighet med anvisning
eller utsyning av myndigheten eller dess organer samt att kulturåtgärder
likaledes efter sådan anvisning skulle företagas. För säkerhets
vinnande, att antydda fordringar uppfylldes, torde det vara nödigt att
upprättandet och innehållet av reglementena kontrollerades av myndighet,
som borde äga befogenhet att pröva, om föreskrifterna däri gjorde tillfyllest,
särskilt i fråga om tillvaratagande av sådan delägares rätt, som
ej uttryckligen förklarat sig åtnöjas med reglementet, samt i avseende

Kungl. Maj .tu proposition AV 177.

å det allmännas anspråk på tillfredsställande skogsvård, där sådan ifrågakomme,
och annat, som till ordnad hushållning oeftergivligen hörde.
Det borde då ock tillkomma den kontrollerande myndigheten att verkställa
jämkningar i reglementet, där så funnes enligt dessa synpunkter
nödigt, varvid dock tydligtvis delägarnas yttrande borde av myndigheten
inhämtas. Såsom besked om godkännande borde myndigheten meddela
fastställelse å reglementet.

Beträffande sysslomän, som sålunda satts att förestå samfällighets
förvaltning, borde gälla, att de, såvitt icke annorlunda bestämdes, borde
äga i allt vad som förvaltningen anginge tala och svara för delägarna,
dock med den inskränkning, att de ej utan särskilt av delägarna med
föreskriven kvalificerad majoritet fattat beslut finge avyttra ägan eller
utlega den på längre tid än fem år.

Ordnandet av planmässig förvaltning borde tydligtvis i allmänhet
eftersträvas beträffande ägor av större omfattning och värde; särskilt
torde för mera omfattande skogsmarksägor, som bibehölles samfällda,
detta vara såväl för delägarna som för det allmänna intresset av skogsvårdens
främjande högst angeläget. För samfälligheter av mindre betydelse
kunde det väl även lämpa sig att ordna enklare förvaltning,
som tydligtvis ej behövde medföra avsevärd kostnad. Det kunde dock
förutses, att särskilt för mindre värdefulla ägor eu regelbunden förvaltning
kunde anses överflödig eller att beslut därom icke kunde genomdrivas.
För sådana fall borde det stå delägarna öppet att besluta om
tillfälliga åtgärders vidtagande med fastigheten, t. ex. utlegande, upplåtande
av avverkningsrätt, bete, jakt, sand- eller grustäkt m. m.
Jämväl beträffande större samfälligheter kunde antagas, att, där beslut
om förvaltning ej kunde genomdrivas eller sådan åtgärd av ett eller
annat skäl ej ifrågakomma, utvägen att besluta om enstaka åtgärder
beträffande samfällighetens användning kunde vara till fördel, så t. ex.
i fråga om avlägset belägna ägor, som bättre lämpade sig för uttagning
än för gemensam brukning. För beslut om sådan mera enstaka
åtgärd, som alltså ej innebure samfällighets ställande under ordnad
förvaltning, kunde i viss mån enklare former godtagas än ovan beträffande
beslut om förvaltning angivits. Dock torde det vara oeftergivligt,
att för beslutets fattande och konstaterande sammanträde, till vilket
delägarna kallats, vederbörligen hölles och att beslutet i protokoll avfattades.
Anginge beslutet äga, varifrån delägare hämtade förnödenheter
till husbehov, torde vara nödigt att vid beslutet iakttaga, att rätten
härtill, så vitt den vore av verklig betydelse för den enskilde delägaren,

Kungl. Maj.ts proposition Nr 177.

icke träddes för nära. Särskilda fall, där varsamhet härutinnan kunde
vara att iakttaga, vore utlegning av skogsmark, torvmosse, ler-, sandoch
grustag m. m., upplåtelse av avverkningsrätt eller rätt till torvtäkt
o. s. v. Naturligtvis borde emellertid vid tillgodoseende av sådan husbehovsrätt
det stå delägarna fritt att besluta om ordning för dennas
användning. Detta kunde tydligtvis även för sig utgöra ett lämpligt
föremål för beslut om äga, varå av någon anledning förvaltning ej
anordnades.

Att medgiva en knapp majoritet av delägarna att träffa bestämmelser
om samfällighets undantagande från delägarnas disposition under
en längre tidsperiod skulle säkerligen ej vara lämpligt. A andra sidan
torde möjligheten att genom utlegning på lång tid få bästa användning
för därtill lämpade ägor böra lämnas öppen, där eu starkare mening
bland delägarna sådant påkrävde. Såsom minimum för den majoritet,
som härutinnan borde fordras, torde lämpligen kunna antagas två tredjedelar
av rösterna efter röstvärde samt anslutning av hälften utav samtliga
delägare efter huvudtalet.

I yttranden angående behövligheten av lagstiftning uti förevarande
ämne hade framhållits olägenheterna av att avhändande av samfälligheter,
vilkas bibehållande för delägarna förlorat all betydelse, särdeles
ofta mött hinder genom att ett fåtal eller stundom allenast en av delägarna
utan rimligt skäl motsatt sig denna åtgärd. Att sådant under
nuvarande förhållanden kunde ske vore tydligtvis ett missförhållande,
vara bot borde beredas genom den ifrågasatta lagstiftningen. Exempel
i mängd kunde framdragas på fall, då bästa sättet för delägarna att
draga fördel av en samfälld äga vore att avyttra densamma. Uppenbarligen
borde emellertid garantier anordnas, på det icke avhändande
genom majoritetsbeslut kunde verka till avsevärt men för delägare, som
motsatte sig åtgärden, varjämte såsom bevis om åtgärdens önskvärdhet
borde fordras, att majoriteten bleve på visst sätt kvalificerad. I detta
avseende torde enahanda fordringar lämpligen böra uppställas som ovan
angivits i fråga om längre tids upplåtelse. Såsom trygghet för att
köpeskillingen vid avhändande ej måtte understiga, vad ägan skäligen
borde betinga, torde böra fordras, att, om någon delägare det begärde,
försäljningen skulle ske å offentlig auktion. Den i lagen om samäganderätt
antagna grundsatsen, att i fråga om fastighet, som kunde göras
till föremål för hemmansklyvning, ansökan om sådan åtgärd under vissa
förhållanden borde hindra försäljning, torde böra givas motsvarande
tillämpning beträffande försäljning av samfälld äga, som nu vore i fråga,

Kungl. Maj:ts proposition. Nr 177.

så att där skifte därav vore begärt, försäljning ej finge verkställas, i
fall delningen komme till stånd.

8 §. Infördes sådan ordning, som angivits, för avgörande av frågor

om användning av samfälligheter, torde vårdnaden om rättssäkerheten
kräva, att delägare, som ansåge sig hava befogad anledning till missnöje
med dylik frågas behandling, lämnades öppet att få åtgärdens
laglighet av myndighet prövad, detta såväl beträffande den formellt
riktiga behandlingen som materiellt i så avseende, att åtgärden ej måtte
medföra obehörigt förfång för delägare, som däri ej deltagit. I sistnämnda
hänseende torde höra gälla, att ett mindre förfång för en delägare
ej borde ovillkorligen förhindra en över huvud taget nyttig åtgärd.
Gränsen härvidlag torde lämpligen kunna angivas så, att åtgärden ej
finge vidtagas, om den funnes medföra märkligt förfång för delägare,
som ej därtill lämnat medgivande. — Rörande ordningen för klander
av sysslomans redovisning och fördelning av avkastningen hade upptagits
motsvarande bestämmelser om häradsallmänningar i 13 § av kungl.
förordningen den 26 januari 1894, och beträffande klagan mot delägares
beslut hade det ansetts, att klander genom stämning till allmän underrätt
vore som rättsmedel lämpligare än besvärsförfarande.

9 §. Då det icke ansetts lämpligt, att delägares beslut, som ej vunnit

laga kraft, finge gå i verkställighet, hade till skydd mot åtgärder, som
av tredskande delägare kunde företagas för omintetgörande av syftet
med beslutet, föreskrift lämnats om rätt för delägare att påkalla förbud
mot vissa sådana åtgärder. Särskilt hade härmed åsyftats sådana fall,
som att delägare beslutat förbjuda avverkning å en samfällighet eller
att ställa denna under förvaltning i syfte att skydda därå varande skogsbestånd
mot oreglerat husbehovshygge.

jo—13 §§. Dessa paragrafer handlade om tillsättande av god man, som i 2 §

avsåges, samt vad därmed sammanhängde. Härvid hade grunderna för
motsvarande bestämmelser i samäganderättslagen i tillämpliga delar efterföljts.
En särskild avvikelse härifrån vore stadgandet, att rätten kunde
avslå ansökan om god man, där åtgärden funnes vara onödig eller
olämplig, vilket t. ex. borde kunna antagas inträffa, där samfällighet, som
ansökningen avsåge, vore av särdeles obetydligt värde eller eljest kostnaden
för förvaltningen ej skulle motsvaras av därmed påräknelig vinst.
Angående den tid, som sådant godemansförordnande skulle avse, ägde
den förordnande myndigheten att efter omständigheterna bestämma och

Kungl. Maj.ts proposition Nr 177.

kunde förordnandet meddelas såväl för viss tid som tillsvidare. Det
vore icke förutsatt, att samtliga delägare skulle höras över ansökning
om förordnande av god man. Sådana förhållanden, som att samfällighet
vore utsatt för vanvård och att fråga om dess ställande under förvaltning
eller om annan åtgärd för dess fredande blivit av delägarnas
majoritet avslagen, kunde antagligen av sökanden på sådant sätt ådagaläggas,
att förordnande omedelbart borde på ansökningen meddelas.
Förebringades ej sådan utredning, torde rätten böra lämna övriga delägare
tillfälle att yttra sig, vilket lämpligen ordnades så, att sökanden
förelädes delgiva ansökningen jämte vederbörlig resolution på sätt om
kallelse i 3 § sades.

Vore det med hänsyn till samfällighets beskaffenhet av vikt, att
särkilda föreskrifter lämnades angående förvaltningens handhavande,
finge rätten på delägares begäran och efter övrigas hörande meddela
sådana. Begäran därom kunde framställas såväl i sammanhang med
ansökningen som i förklaring däröver eller i annan ordning. Beträffande
förvaltning av större och värdefullare ägor och där delägarnas antal
vore stort kunde det antagas vara lämpligt, att delägarna kallades att
härom höras inför rätten. I vanliga fall torde vara tillräckligt att
skriftligt yttrande infordrades.

Meddelades ej särskilda föreskrifter för godemans förvaltning,
borde denna handhavas efter vanliga regler för sysslomannaskap, och
vore god man i sådant fall oförhindrad att förbjuda ägans användning
av delägare även till husbehov.

Då beslut om god mans förordnande genast trädde i kraft, kunde
sådant förbud, som i 9 § 2 mom. sades, här ej ifrågakomma.

De bestämmelser, som sålunda för det tippställda ändamålet ansetts
erforderliga, borde gälla för nu ifrågavarande slag av sam fäll igh eter
i allmänhet, men icke inkräkta på de föreskrifter, som i särskild ordning
redan lämnats i avseende å dispositionen av vissa grupper av sådana
samfälligheter. Ej heller hade det ansetts vara påkallat att i förevarande
ordning föreslå upphävande eller ändring av de allmänna bestämmelserna
om samfälligheters nyttjande, som innefattades i byggningabalken,
utan hade det ansetts, att frågan om sådan åtgärd lämpligen
borde upptagas i sammanhang med allmän revision av ännu bibehållna
delar utav denna balk. Däremot måste tydligtvis bestämmelserna
i 10, 11 och 12 kap. nämnda balk om rätt för delägare i samfälld
mark till oreglerad husbehovsnyttning betagas giltighet i sådana fall,
där i enlighet med ovannämnda grunder sådan användning av samfällt
2ii7. Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 149 höft. (Nr 177.) 6

15-16 §§
och slutbestämmelsen.

De avgivna
yttrandena.

Departements chefen.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

område anordnats, som nteslöte dylik husbehovsnyttning. 1 de specialförfattningar,
som avsåge nyttjande av samfälligheter, om vilka nu vore
fråga, hade de sakkunniga i allmänhet ej funnit anledning föreslå någon
ändring. Ett undantag härifrån hade emellertid ansetts böra göras i
avseende å den provisoriska lagen med bestämmelser angående viss
samfälld skogsmark i Kopparbergs län. Denna lag hade tillkommit i avbidan
på reglerande genom allmänna bestämmelser för hela riket av
frågan om sättet för åstadkommande av beslut om samfälligheters nyttjande,
och hade de sakkunniga ansett, att ehuru förhållandena i åtskilliga
avseenden, som vore av betydelse för denna fråga, inom berörda landsdel
vore säregna med ringa eller ingen motsvarighet i andra delar av
riket, allmänna bestämmelser av den innebörd, de sakkunniga här angivit,
kunde göra tillfyllest för frågans reglerande även inom detta län.
Den provisoriska lagen borde alltså enligt sakkunnigas mening upphöra
att gälla med införandet av de nya allmänna bestämmelserna, dock
med den inskränkning, att åtgärder, som enligt den provisoriska lagen
anordnats, borde äga bestånd under den tid, för vilken de avsetts,
alltså längst till lagens trädande ur kraft den 1 juli 1921, samt att
redan gjorda ansökningar finge i enlighet med samma lag vidare
behandlas.

I de över lagförslaget avgivna yttrandena har i allmänhet vitsordats
behovet av den ifrågasatta lagstiftningen; där detta behov förklarats
icke hava i någon större mån gjort sig gällande, har likväl i
regel uttalats önskvärdheten av en lag i den angivna riktningen, enär
den dock otvivelaktigt skulle lända till fördel i många fall. Beträffande
de särskilda bestämmelserna i förslaget innehålla yttrandena en del erinringar,
till vilka jag återkommer nedan, i den mån desamma synts
mig böra beaktas.

Först får jag emellertid uttala min anslutning till den uppfattningen,
att en lagstiftning på det ifrågavarande området är av behovet
påkallad. Likaså finner jag intet. vara att erinra emot de huvudgrunder,
varpå de sakkunnigas förslag är byggt. I en del fall har jag
däremot, såsom nyss antytts, ansett de emot förslagets särskilda bestämmelser
framställda erinringar icke sakna fog och förty böra föranleda
jämkningar uti förslaget, innan detsamma, såvida min tilltänkta
hemställan därom bifalles, remitteras till lagrådet för dess granskning.

Sålunda hava några av berörda erinringar hänfört sig till 3 §:s
bestämmelser om kallelse till sammanträde och avsett: dels att den.

Kung1. Maj:ts proposition Kr 177.

för det fall, att delägarna äro flera än tio eller ej säkert kunna angivas,
medgivna proceduren att låta kallelsen uppläsas i kyrkan och
införas i ortstidningar måtte undergå den ändringen, att beniälda kungörelse
i kyrkan och tidningarna skall ske minst tjugo dagar före
sammanträdet i stället för föreslagna fjorton dagar, vilken tid vore för
kort; dels att de för nyssberörda tvenne fall medgiva lättnaderna ifråga
om delägares kallande borde utsträckas även till det fall, att delägare
vistades utom riket- eller på okänd ort; dels ock att kungörelse alltid
borde särskilt delgivas känd delägare, som bodde utanför de fastigheter,
vartill samfällighet^ hörde.

Beträffande 4 § 1 mom. har påpekats saknaden av föreskrift
om förhandlingarnas ledning under valet av ordförande, där man ej kan
enas om denne; och har det ansetts, att berörda ledning borde tillkomma
den delägare, som sammankallat.

Med anledning av den föreslagna bestämmelsen i 5 §, första
stycket, om begränsningen av andel i förvaltningskostnad för delägare,
som ej samtyckt till annat, till hans del i avkastningen, har det framhållits,
att åtskilliga samfälligheter funnes, vilka icke gåve någon direkt
avkastning, vadan den angivna bestämmelsen icke vore tillämplig på
dessa, men att någon anledning att undantaga dem från föreskrift om
påföring av dylik kostnad ej förelåge. Uti denna erinran torde ligga,
att i åtskilliga tänkbara fall en kostnad, som nedlägges på en samfällighet,
kan utan att dennas avkastning ökas komma delägarnes enskilda
ägor i högre eller mindre grad tillgodo, och med hänsyn till
detta förhållande har det synts mig böra till den omförmälda bestämmelsen
göras ett tillägg av innehåll, att en delägare bör, oavsett sitt
samtycke, svara för kostnader å samfällighet icke blott med sin del i
avkastningen av denna utan jämväl därutöver med den vinst, som kan
visas genom kostnaden hava tillförts hans enskilda egendom, dit samfälligheten
hör. Att detta skulle vara att pålägga honom för mycket,
torde icke kunna anses, då man betänker, att det bliver hans motpart,
det vill säga samfällighetsbestyrelsen, som har att bära bevisskyldigheten
i fråga om hans vinst i det berörda hänseendet för sin enskilda egendom.
Sistberörda förhållande torde nämligen komma att utöva en återhållande
verkan på en bestyrelsens alltför långt gående företagsamhet
beträffande samfälligheten.

På föranledande av framställd anmärkning, att med den föreslagna
avfattningen av tredje stycket i 8 § det skulle vara svårt att där
få fram någon fix dag, varifrån klandertiden skulle räknas, hava för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

avhjälpande av otydligheten några ändringar i ordalagen synts böra
vidtagas.

Då i andra stycket av 9 § omförmält förbud lärer kunna bliva
erforderligt även i fråga om ägor, belägna å stads område, bör såsom
vederbörande myndighet, vilken har att meddela dylikt förbud, angivas
överexekutor i stället för Konungens befallningshavande. Då vidare ett
sådant förbud givetvis bör gälla omedelbart, ändå att beslutet därom
överklagas, bör i paragrafen intagas ett stadgande •— såsom exempelvis
skett uti 5 § i lagen den 24 juli 1903 angående vård av enskildes
skogar — av innehåll, att om ifrågavarande förbud skall i tillämpliga
delar gälla vad i utsökningslagen sägs om skingringsförbud, dock att pant
eller borgen för skada,^ som kan genom åtgärden tillskyndas vederparten,
icke må erfordras. Sistberörda undantag från analogitillämpningen av
bestämmelserna om skingringsförbud har i den nyssnämnda skogsvårdslagen
sin naturliga anledning däruti, att det där är en myndighet, skogsvårdsstyrelsen,
som äger påkalla förbudet ifråga; här åter bleve det en
meddelägare i samfälligheten, som föranledde förbudet, men även i
detta fall synes mig befrielse från skyldigheten att ställa säkerhet
böra medgivas, med hänsyn till de omständigheter, varunder ett förbud,
som omförmäles i andra stycket av 9 § uti den föreslagna lagen, komme
att meddelas.

Förutom vad jag nu anfört är slutligen att märka, hurusom ett
särskilt förhållande uppkommit i fråga om den vid de sakkunnigas förslag
fogade bestämmelsen om upphävande av den förut omförmälda
provisoriska lagen angående viss skogsmark i Kopparbergs län. Då
förslaget avgavs, torde det hava tänkts, att detsamma skulle kunna
läggas fram vid 1920 års riksdag och sålunda eventuellt bliva lag under
detta år. Genom den föreslagna tilläggsklausulen hade det då blivit
god tid att, där förvaltning eller avverkningsförbud enligt omförmälda
provisoriska lag vore gällande till den 1 juli 1921, hinna få till
stånd en anordning enligt den nya lagens bestämmelser, färdig att
sagda dag avlösa den förutvarande. Läget har nu blivit ett annat.
Den nya lagen lärer icke kunna beräknas träda i kraft förrän
tidigast under sista delen av nästa års riksdag, och även om så
sker, torde det icke bliva möjligt att medhinna etablerandet av en ny
ordning för omförmälda skogssamfälligheter före den 1 juli 1921. Skulle
den nya lagen träda i kraft sistnämnda dag, och icke något särskilt
härutinnan hava bestämts, komme de ifrågavarande samfälligheterna att
ligga oskyddade mot vanvård under en tids intervall, och ju senare
ikraftträdandet av den nya lagen bleve, dess längre bleve berörda inter -

■ Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

vall. Ett förebyggande av dylika missförhållanden synes mig böra ske
på enahanda sätt, som var avsett uti den förslaget tillagda bestämmelsen,
nämligen genom att låta den enligt den provisoriska lagen åvägabragta
anordningen — förvaltning eller avverkningsförbud — fortleva till dess
förhållandena hunnit regleras enligt den nya lagen. Dock torde en
sålunda förlängd tillämpning av en i övrigt upphävd lag böra begränsas
till en kortare tid, och synes mig för den skull jämte det den nya lagen
träder i kraft samma dag som den ifrågavarande provisoriska lagen
skall upphöra, eller den 1 juli 1921, maximitiden för giltigheten&av
enligt sistnämnda lag åvägabragt förvaltning eller avverkningsförbud böra
bestämmas till den 1 januari 1922.

För införande av de ändringar, jag sålunda ansett böra vidtagas
uti det av de sakkunniga framlagda förslaget, ävensom några redaktionella
jämkningar uti detta har jag låtit förslaget undergå erforderlig
omarbetning.

Därefter hemställde föredraganden, att Kungl. Maj: t behagade
förordna, att för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets
yttrande skulle genom utdrag av statsrådsprotokollet inhämtas
över det sålunda utarbetade, såsom bilaga till detta protokoll fogade
lagförslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Makt Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet:

Gösta Stenlund.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag avser:

1. bys oskifta ägor och annan samfälld mark, som vid jorddelning
undantagits för gemensamt behov eller uteslutits från delningen,
ävensom mark, som eljest är gemensam för två eller flera fastigheter
med i övrigt skilda ägor;

2. rättigheter eller förmåner, som på sätt ovan om ägor sägs ära
samfällda för två eller flera fastigheter med helt eller delvis skilda ägor.

Vad här nedan stadgas om ägor gäller i tillämpliga delar beträffande
nu angivna rättigheter och förmåner.

2 §.

Kunna delägare ej enas om nyttjandet av äga, som i denna lag
avses, må, där ägarna ej äro flera än två, en var av dem påkalla ägans
ställande under förvaltning av god man på sätt i 10 § sägs.

Åro ägarna flera än två, må fråga om ägas nyttjande upptagas
och avgöras i den ordning 3—7 §§ stadga.

Kan ej bestämmelse om nyttjandet sålunda träffas, vare lag som
i första stycket sägs.

3 §-

I fall, som i 2 § andra stycket avses, må fråga om samfälld ägas
nyttjande upptagas och avgöras vid sammanträde med delägarna på
sätt nedan sägs; och äge en var delägare att de övriga till sådant sammanträde
kalla. Kallelse skall tillställas dessa minst fjorton dagar före
sammanträdet, såframt ej kortare tid av dem medgives, samt innehålla
uppgift om tid och ort för sammanträdet ävensom det ärende, för vars

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

behandling det påkallas. Hava ej delägarna enats om annat ställe för
sammanträdes hållande, skall detta äga rnm inom någon av de fastigheter,
vartill samfälligheten hörer. Åro delägarna flera än tio eller
vistas delägare utom riket eller på okänd ort eller kan icke med säkerhet
utrönas, vilka hava del i samfälligheten, må kallelsen delgivas sålunda,
att densamma överlämnas till en av delägarna att vara för dem
alla tillgänglig, varjämte kallelsen skall, med underrättelse, vilken av
delägarna bekommit densamma, minst tjugu dagar före sammanträdet
•ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de församlingar, där fastigheterna
äro belägna, än även införas i en eller flera tidningar i orten;
skolande dock inom sagda tid kallelsen särskilt delgivas känd delägare’
boende utom de fastigheter, vartill samfälligheten hörer. Har boställe
eller annat allmänt hemman, som icke innehaves under stadgad åborätt
del i samfälligheten, skall jämväl underrättelse om sammanträdet meddelas
Konungens befallningshavande i så god tid, att genom dennes
föranstaltande ombud må varda av vederbörande myndighet förordnat
ntt å sammanträdet föra talan för fastigheten.

4 §-

1 mom. Vid sammanträde, som i 3 § sägs, föres ordet, då särskild
person förordnats att föranstalta om sammanträdet, av denne och eljest
av den, som därtill av de närvarande delägarna utses. Råder i fråga
härom skiljaktighet, gälle den mening, som de flesta efter huvudtalet
biträda. Äro rösterna lika, avgöres frågan genom lottning. Till dess
sålunda val av ordförande skett, ledas förhandlingarna av den, som till
sammanträdet kallat.

3 mom. Vid omröstning gälle, där ej annat för visst fall är bestämt,
den mening, som efter stadgad röstberäkning biträdes av de flesta

48 Kungl. Majts proposition Nr 177.

avgivna rösterna. Utfalla vid omröstning rösterna lika, galle den mening,
som de flesta efter hnvudtalet biträda. Bliva rösterna även efter
denna beräkning lika, avgöre ordföranden, vilken mening skall gälla.

4 mom. Innan fråga, för vars behandling sammanträde utsatts,
till avgörande företages, skall utredning ske om de fastigheter, vartill
samfälliglieten hörer, ävensom vilka däri äga del och den grund, som
gäller för en vars delaktighet. Råder osäkerhet, huruvida samfälld äga
tillhör visst skifteslag eller annat större skiftesområde, vid vars delning
nämnda skifteslag utbrutits, skall, intill dess säker utredning härutinnan
förebragts, frågan anses angå det större skiftesområdet.

5 mom. Genom ordförandens försorg skall föras protokoll, med
angivande av vad vid sammanträdet avhandlas och beslutes. I protokollet
skall ock lämnas redogörelse för den äga, varom fråga är, ävensom,
i den mån utredning därom vunnits, fullständig uppgift om de
fastigheter, vartill samfälligheten hörer. Vidare skola upptagas närvarande
delägare och deras andelar i samfälligheten. Varder icke protokollet
genast å sammanträdet justerat, skall detsamma inom åtta dagar
efter sammanträdet å därvid tillkännagiven tid och plats uppläsas samt
förses med underskrift av ordföranden och eu eller flera av delägarna
utsedda justeringsmän.

5 §•

Besluta delägarna, att samfällighet skall ställas under förvaltning
för gemensam räkning, skall ock av dem antagas reglemente, angivande
grunderna för denna förvaltning. I sådant reglemente skall upptagas
bestämmelse om tillämpning k sammanträde med delägarna av de föreskrifter
rörande omröstning, som i denna lag angivas, om val av en
eller flera syssloman för förvaltningen samt om gäldande av kostnaderna
för förvaltningen och användande av vinsten därav. I avseende härå
skall iakttagas, dels att delägare, som ej därtill samtyckt, ej må. påföras
kostnad, överstigande hans del i avkastningen jämte den vinst,
som kan visas genom kostnaden hava tillförts hans enskilda egendom,
till vilken samfälligheten hörer, dels ock att behållna avkastningen bör
antingen användas till företag, som lända till gemensam nytta för de
fastigheter, vilka hava del i ägan, såsom skogskultur, anläggning och
underhåll av vägar och broar eller dylikt, eller ock till fondering eller
utdelning till delägarna efter delaktighet i ägan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

förevarit, till rättens ordförande insändas. Rätten skall tillse, att reglementet
är i laga ordning tillkommet, att dess bestämmelser äro förenliga
med gällande lagar och författningar samt att icke detsammas tillämpning
kan lända till märkligt förfång för delägare, som ej deltagit i reglementets
antagande eller eljest godkänt detsamma. Dessutom skall, där
samfälligheten helt eller delvis utgöres av skogsmark, tillses att bestämmelser
lämnats, som trygga en tillfredsställande skogsvård därå, börande
rätten i fråga härom, innan fastställelse meddelas, inhämta yttrande från
vederbörande skogsvårdsstyrelse eller skogstjänsteman. Kan reglemente
ej oförändrat godkännas, må rätten, efter delägarnas hörande, däri verkställa
erforderliga jämkningar.

Vårder reglemente ej inom skälig tid antaget och till rätten ingivet,
må rätten på begäran av delägare meddela föreskrifter om ägans handhavande
att gälla intill dess reglemente kan varda antaget och fastställt.

6 §.

1 mom. Vilja delägarna, utan att ställa äga under förvaltning
enligt 5 §, besluta om dess användning vare sig genom brukande för
egen räkning eller genom utlegning, skall därvid tillses, att åtgärden
ej länder till märkligt förfång för delägare, som ej till densamma
lämnat medgivande. Där till förebyggande av sådant förfång finnes
erforderligt, att delägare förbehålles rätt att av samfälligheten erhålla
timmer, vedbrand, gärdsel, torv, grus eller annat till husbehov eller
att därå hava kreatursbete, böra ock bestämmelser träffas för tillgodoseende
härav.

2 mom. Besluta delägarna att utlega äga för längre tid än fem år,
skall beslutet för att äga giltighet biträdas ej mindre av två tredjedelar
av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet än även av
minst hälften av samtliga delägare i samfälligheten efter huvudtalet.

7 §-

Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 177.

Där någon delägare så yrkar, må dock avhändandet ej äga ram annorledes
än genom försäljning å offentlig auktion till den mestbjudande.
Tillhör äga skifteslag, däri boställe eller annat allmänt hemman äger del,
må beslut om dess avhändande ej träda i verkställighet utan att tillstånd
därtill för berörda hemman lämnats i vederbörlig ordning.

Då beslut om ägas avhändande fattas, må jämväl bestämmas och
i protokollet angivas, av vem överlåtelsehandlingen skall å delägarnas
vägnar underskrivas.

År fråga väckt om ägas försäljning och vill delägare, att gemenskapen
skall upplösas genom laga skifte eller hemmansklyvning, give
det tillkänna sist vid det sammanträde med delägarna, där frågan om
försäljning skall företagas. År skifte eller klyvning då i laga ordning
sökt, må beslut i försäljningsfrågan ej fattas, förr än sig visat, huruvida
på ansökningen delning kommer till stånd. År sådan delning icke
sökt, skall, där delägare så yrkar, honom givas nödig tid därtill.

8 §.

Klander mot sysslomans redovisning för avkastningen av äga, som
är ställd under förvaltning enligt denna lag, eller fördelningen av samma
avkastning tillhör vederbörlig domstols prövning.

Menar delägare, att beslut, som i ärende, varom i denna lag sägs,
vid sammanträde av delägarna fattats, icke i laga ordning tillkommit
eller att det står i strid med allmän lag eller författning eller annorledes
överskrider deras befogenhet, som beslutet fattat, äge han vid
talans förlust inom trettio dagar från det han av beslutet erhållit del,
instämma samtliga övriga delägare till rätten. Åro nämnda delägare flera än
tio, skall i avseende å stämningens delgivning vad i 11 kap. 12 och 25 §§
rättegångsbalken stadgas om stämning å helt byalag äga tillämpning.

Har genom kungörelses uppläsande i kyrkan och införande i tidning
i orten tillkännagivits, att beslut angående viss angiven äga fattats
samt hos vilken person och från vilken dag detta beslut för delägarna
hålles tillgängligt, skall ovannämnda klagotid för delägare, som ej kan
visas tidigare hava fått del av beslutet, räknas från sålunda tillkännagiven
dag.

9 §•

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Visar sig, efter det beslut enligt 5, 6 eller 7 § fattats om ägas
användning eller avhändande, att fara föreligger för att under tiden, till
dess beslutet må verkställas, ägan bliver utsatt för vanvård av delägare,
må på begäran av någon av delägarna överexekutor, där skäl därtill i
övrigt prövas föreligga, meddela förbud för delägarna att under nämnda
tid å ägan verkställa avverkning eller taga ler, torv, grus eller dylikt.
Om sådant förbud galle i tillämpliga delar vad i utsökningslagen om
skingringsförbud sägs, dock att pant eller borgen för skada, som kan
genom åtgärden vederparten tillskyndas, icke erfordras.

10 §.

Begäran om förordnande för god man, varom i 2 § sägs, göres
hos domaren eller, i stad, hos rätten. I anledning av sådan begäran
skall, där ej med hänsyn till ägans beskaffenhet den begärda åtgärden
linnes vara överflödig eller olämplig, förordnande meddelas för delägare
eller annan att omhändertaga ägans förvaltning.

Förordnande, som nu sagts, meddelas på viss ''tid eller tills vidare
och innebär uppdrag att förvalta äga till delägarnas samfällda bästa.
God man må ej om bortlegande av samfälligheten träffa avtal, som avser
längre tid än förordnandet omfattar eller, där fardagsrätt ifrågakommer,
till den fardag, som infaller näst efter det sagda tid gått till ända.

Där någon delägare sådant fordrar eller det eljest finnes påkallat,
må beträffande god mans förvaltning de övriga föreskrifter lämnas, vartill
omständigheterna i varje fall kunna-föranleda; och bör därvid särskilt
iakttagas, att erforderliga bestämmelser meddelas om rätt för delägarna
till sådant husbehov, som i 6 § omnämnes, samt om ordningen för dettas
åtnjutande ävensom, där ägan omfattar skogsmark, till betryggande av
tillfredsställande skogsvård därå.

H §•

Vad i 18 kap. handelsbalken är för syssloman stadgat i fråga om
ansvarighet och redovisning, så ock om arvode och ersättning för kostnader,
skall gälla aven för god man, som i denna lag avses.

12 §.

Kostnad, som av gode mannen gjorts för förvaltning av samfällighet,
skola samtliga delägare vidkännas, envar i förhållande till sin lott.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

13 §.

Ej må någon till god man förordnas, utan att lian därtill samtyckt.

Vill den, som är till god man förordnad, befattningen frånträda
och gitter han visa skälig orsak,

eller ansöker delägare, att god man entledigas, och prövas skäl
därtill vara,

eller varda delägarna ense att själva omhändertaga förvaltningen
av samfälligheten och göra de därom anmälan,

eller beslutes i den ordning, som i denna lag sägs, om nyttjandet
på sådant sätt, att förvaltning av god man ej vidare erfordras,

eller varder upplyst, att samfälligheten blivit för gemensam räkning
försåld eller att någon delägare löst de andra ut eller att gemenskapen
annorledes upphört,

varde gode mannen av rätten eller domaren entledigad.

14 §*

Över beslut, som av rätten eller domaren meddelas enligt 5, 10
och 13 §§, må klagan föras genom besvär i hovrätten, dock träder beslutet
utan hinder av förd klagan genast i verkställighet.

Över utslag i tvist, som enligt denna lag dragés under rättens
prövning, fullföljes talan genom besvär.

15 §.

Har angående ägas nyttjande bestämmelse enligt denna lag träffats,
skall vad i 10, 11 och 12 kap. byggningabalken samt i kungl. förordningen
om skogarna i riket den 1 augusti 1805 häremot stridande finnes stadgat
angående nyttjande av samfälld skog och mark icke å ägan hava
tillämpning.

16 §.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

det fall, som avses i 15 §, vad i denna lag föreskrivits i avseende å
sådan äga icke hava tillämpning i vidare män än som är med förstberörda
bestämmelser förenligt.

17 §''

Har enligt lagen den 11 juni 1915 med särskilda bestämmelser
beträffande viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs län anordnats
förvaltning eller meddelats avverkningsförbud, som gäller den 30 juni
1921, må. berörda förvaltning eller förbud fortfarande tillämpas till dess
om det ifrågavarande markområdet anordning träffats och kan träda
i verkställighet i enlighet med denna lag, dock längst intill den 1
januari 1922.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.

Kunrjl. Majits proposition Nr 177.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd måndagen den
7 februari 1921.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin,
Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
11 oktober 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det ändamål,
§ 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets yttrande skulle inhämtas
över utarbetat förslag till lag om förvaltning av by samfällighet er och därmed
jämförliga samfällda ägor och rättigheter.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av revisionssekreteraren Yngve Wisén.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet
och dess särskilda ledamöter.

Regeringsrådet Ernberg:

De frågor, som enligt förslaget ankomma på offentlig myndighets
handläggning, skola, bortsett från ärenden, som avses i 9 § andra stycket,
enligt förslaget upptagas och avgöras av allmän domstol eller, i vad
rörer landet, i vissa fall av domaren. Med hänsyn till dessa frågors
natur synes det emellertid starkt kunna ifrågasättas, huruvida icke dessa
lämpligare borde förläggas till administrativ myndighet, enkannerligen
Konungens befallningshavande.

Besluta delägarna i den ordning, som stadgas i 5 §, att samfällighet
skall ställas under förvaltning för gemensam räkning, skall av
dem antagas reglemente, angivande grunderna för denna förvaltning. I
reglementet skola, enligt vad i förslaget uttryckligen föreskrivits, upptagas
bestämmelser om rösträtt vid sammanträde med delägarna, om val av en
eller flera sysslomän för förvaltningen, om gäldande av kostnaden för densamma
och användande av vinsten därav. I regel torde väl ock, om än
detta icke ansetts nödigt att särskilt föreskriva, i reglementet komma att

Kungl. Mai:ts proposition Nr 177.

inflyta bestämmelser om sättet för delägarnas kallande till sammanträde
och vad därvid må förekomma, om vem därvid har ait föra ordet, om förande
av protokoll, om val av revisorer angående förvaltningen och delägarnas
beslut i anledning av revisorernas granskning m. in. dylikt. I den män
föreskrifter angående samfällighetens användning eller nyttjande komma
att i reglementet upptagas, torde dessa i allmänhet komma att röra sig om
villkoren och sättet för avyttrande av å samfälligheten befintliga nyttigheter
eller dennas utarrendering samt om ordningen och sättet för tillgodoseende
av delägarnas husbehov ävensom tilläventyrs, i händelse
samfälligheten utgöres av skogsmark, om särskilda åtgärder för skogsvårdens.
tryggande m. m. sådant. Väl är det sant, att vid eu dylik
ekonomisk reglering av ägans tillgodogörande för delägarnas räkning
även den enskildes intressen, särskilt möjligheten för honom att tillgodose
sitt husbehov, komma att mer eller mindre direkt beröras. De
synpunkter, som för reglerande härav efter skäliga och lämpliga grunder
kunna komma i betraktande, synas emellertid vara av den art, att deras
bedömande utan fara för rättssäkerheten må kunna överlåtas åt Konungens
befallningshavande.

Reglemente för förvaltningen skall ju enligt förslaget i första hand
antagas av delägarna själva. \id det eller de sammanträden, som med
dessa för sådant ändamål komma att hållas, bliva delägarna i tillfälle
att framlägga sina synpunkter och meddela de upplysningar, som kunna
å saken inverka. Givetvis äga de ock därvid eller eljest att med handlingar
eller intyg hos Konungens befallningshavande styrka sina påståenden,
och står det ju dessutom alltid Konungens befallningshavande
Öppet att inhämta de upplysningar, som för ärendets avgörande ytterligare
ma erfordras, vare sig genom Kouungens befallningshavande
underlydande eller andra myndigheter, eller att, i den mån så finnes
påkallat, ytterligare höra delägarna. Särskild utredning vid domstol
genom vittnesförhör torde i ärenden av förevarande beskaffenhet endast
sällan erfordras, och möter ju intet hinder att i hithörande ärenden
tillägga Konungens befallningshavande rätt att, där så till styrkande av
visst uppgivet rättsförhållande finnes nödigt, förordna om hållande av
sådant förhör inför domstol.

Genom ifrågavarande ärendens förläggande till Konungens befallningshavande
vinnes fördelen av väsentligt större smidighet och snabbhet
i förfarandet, en fördel som särskilt i de delar av landet, där tingssammanträden
hallas endast med jämförelsevis långa mellanrum, är
framträdande. Därtill kommer, att, i händelse på sätt i förslaget för
vissa fall finnes förutsatt, interimistiska reglementsbestämmelser erfordras

Kungl. Majds ''proposition Nr 177.

— något som särskilt då det gäller skogsmark tydligen kan vara av
stor betydelse — sådana givetvis i regel kunna avsevärt lättare och
med mindre omgång åstadkommas genom Konungens befallningshavandes
försorg än efter handläggning av allmän domstol. Olämpligt synes
ock i allmänhet vara att, där det kan undvikas, belasta domstolarna
med sysslande med ärenden av administrativ natur.

Erinras må även, att enligt hittills gällande lagstiftning ärenden
av likartad beskaffenhet med dem, som här äro i fråga, i allmänhet
tillhöra Konungens befallningsh avandes handläggning. Så t. ex. enligt
lagen om gemensamhetsfiske den 30 juni 1913, lagen om husbehovsskogar
inom vissa områden den 5 juni 1909 och lagen med särskilda
bestämmelser beträffande viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs
län den 11 juni 1915. Samma förhållande råder i fråga om häradsallmänningar,
besparingsskogar i nyssnämnda län m. fl. andra samfälliglieter
eller rättsförhållanden av analog natur med de nu ifrågavarande.
Något avgörande skäl för att beträffande nu ifrågavarande ärenden
stadga en annan ordning än den sålunda på andra likartade områden,
såvitt känt utan olägenhet, tillämpade synes knappast förefinnas.

Vad nu blivit sagt gäller närmast i fråga om de på myndighets
handläggning ankommande ärenden, som avhandlas i 5 § i förslaget,
eller prövning och fastställelse av reglementariska bestämmelser angående
förvaltning av samfällighet för delägarnas gemensamma räkning.
Men tydligt är, att i huvudsak enahanda synpunkter göra sig gällande
då fråga blir om meddelande av särskilda föreskrifter beträffande god
mans förvaltning i fall, som avses i 10 § i förslaget, synnerligast i
händelse frågan gäller samfällighet med ett större antal delägare, vilka
icke kunnat enas om dess ställande under gemensam förvaltning, och
behovet av särskilda förvaltningsföreskrifter är trängande.

Om av nu antydda skäl handläggningen av ifrågavarande ärenden
överlämnas åt Konungens befallniugshavande, bör givetvis även ansökan
om förordnande, varom talas i förslagets 3 §, ävensom-om förordnande
för god man enligt 10 § och entledigande av god man enligt 13 §
handläggas av samma myndighet.

Därest ovan uttalade uppfattning gillas, blir därav en naturlig
följd, att talan mot beslut av delägare i ärende, som i förslaget avses,
bör föras i administrativ ordning. Lämpligast torde i sådant avseende
vara att i enlighet med bestämmelserna i den provisoriska lagen angående
viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs län föreskriva, att
klagomål över dylikt beslut må föras i enahanda ordning, som stadgas
i gällande kommunalförfattningar, eller således genom besvär, i första

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

hand hos Konungens befallningshavande. Att sådan klagan bör få föras
även på materiell grund följer av det förut sagda.

Införes en sådan ordning, komma jämlikt grunderna för bestämmelserna
i lagen om regeringsrätten den 26 maj 1909 hithörande mål att i
högsta instans tillhöra regeringsrättens upptagande och prövning, dock
att mål om fastställelse av delägares beslut angående antagande av
reglemente enligt 5 §, i förslaget torde komma att, i likhet med besvär
i mål om fastställelse . å menighets beslut, avgöras av Kungl. Maj:t i
statsrådet efter regeringsrättens hörande (3 § nyssnämnda lag).

En konsekvens av en sådan instansordning blir givetvis även,
att klagan över Konungens befallningshavandes beslut i mål, som avses
i 5 § tredje stycket samt i 10 § tredje och fjärde styckena, böra få i
administrativ ordning fullföljas; och torde det kunna antagas, att till
vinnande av enhetlighet i tillämpningen icke heller dylika mål komma
att av Kungl. Maj:t avgöras utan regeringsrättens hörande.

Ordnas förfarandet i ifrågavarande mål och ärenden i enlighet
med sålunda antydda grunder, torde med undvikande av den för dessa
slag av ärenden säkerligen i allmänhet onödigt tyngande domstolsproceduren
tillfredsställande resultat kunna uppnås utan att rättssäkerheten
äventyras.

På . grund av vad sålunda anförts hemställes, att förslaget måtte
i nu angiven riktning omarbetas.

1 §•

Lagrådet:

Med bys oskifta ägor avses här endast sådana by tillhöriga,
samfällda ägor, som vid skifte eller annan jorddelning undantagits för
gemensamt behov eller uteslutits från delningen, sålunda icke ägor i
by, . som i sin helhet är oskift. Att meningen är denna, framgår av
motiven och antydes även i lagtexten genom det längre fram i satsen
förekommande ordet eljest. Vad man under 1) velat uttala skulle därför
kunnat helt kort uttryckas genom att förklara lagen avse mark,
som är gemensam för två eller flera fastigheter med i övrigt skilda
ägor. Men onekligen är det lämpligt att, såsom förslaget gör, särskilt
angiva de slag av ägor, som huvudsakligen avses. Uttrycket bys oskifta
ägor bör dock ersättas med något uttryck av mera begränsad räckvidd.
Det i förslaget använda ordet jorddelning är enligt motiven avsett att
inbegripa även sämjedelning. I det förslag till lag om delning av jord
på landet, som är remitterat till lagrådet för granskning, användes
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 149 käft. (Nr 177.) 8

58 Kungl. Maj.ts proposition Nr 177.

emellertid uttrycket delning av jord endast om de av lag reglerade foimerna
för jorddelning; sämjevis delad jord likställes med oskiftad.
Med hänsyn härtill synes lämpligt att i lagtexten tydligt utmärka, att
även samfälld mark, som tillhör sämjedelade fastigheter, avses med lagen.
Förevarande stadgande torde alltså böra erhålla ungefärligen den lydelse,
att lagen förklai''as avse bys eller annat skifteslags samfällda ägor, som
vid skifte eller annan laga delning eller sämjedelning undantagits för
gemensamt behov eller uteslutits från delningen, ävensom mark, som
eljest är gemensam för två eller flera fastigheter med i övrigt skilda ägor.

2 §•

Lagrådet:

Då begreppet nyttjande ej lärer omfatta de i förevarande paragraf
jämväl avsedda fallen att äga utarrenderas eller avyttras, torde nämnda
uttryck böra utbytas mot något mera omfattande. Motsvarande ändring

bör vidtagas i 3, 13, 15 och 16 §§.

I övrigt må i fråga om paragrafens uppställning anmärkas, att det
synes egentligare att i första stycket sammanföra bestämmelserna för
det helt visst oftast förekommande fallet att delägarna äro flera än två
och i andra stycket stadga, att då delägarna ej äro flera än två, en var
av dem må, i händelse de ej kunna enas om ägans användning, påkalla
dess ställande under förvaltning av god man. Om detta iakttages, föranledes
därav en mindre jämkning i början av 3 §.

3 §■

''’j‘ Lagrådet: f£

I fråga om den ordning, som, ifall delägare icke kunna enas
angående sättet för ägas användning, skall följas för kallande av delägarna
till sammanträde för fattande av beslut i ämnet och hållande
av sådant sammanträde, stadgas i förslaget, att det må ankomma på
en var delägare att med iakttagande av de i förslaget i berörda hänseende
meddelade föreskrifter kalla de övriga till sammanträdet samt
att allenast i händelse delägare så begär förordnande för särskild person
att föranstalta om sammanträdet skall av domaren eller, i stad, av rätten
meddelas.

Det beror således enligt förslaget av delägarna själva att välja
den ena eller andra vägen för åstadkommande av sammanträde, som
här är i fråga. . : y. ''h .....‘ ■

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

De sålunda föreslagna bestämmelserna kunna knappast anses tillfredsställande.
Förutsättningen för hållande av sammanträde, som i
förevarande paragraf åsyftas, är som nämnt att delägarna ej kunna
uppnå enighet om sättet för ägans disponerande. Redan på grund
härav synes det lämpligaste vara, att kallandet av delägarna och ordförandeskapet
vid sammanträdet uppdragas åt en utomstående, opartisk
person, eller åt lämplig person bland delägarna, som bär ansvaret för
att givna föreskrifter bliva behörigen iakttagna. Erinras bör även, att.
om förslagets bestämmelser härutinnan bibehållas, det ingalunda är uteslutet,
att då oenighet uppstått om samfällighets användning, mer än
en av delägarna kan finna sig föranlåten att själv föranstalta om sammanträde
för slitande av tvisten eller att, samtidigt med att sådan åtgärd
vidtages från ett håll, från annat håll kan påkallas förordnande för särskild
person att föranstalta om sammanträde för ändamålet. Att härigenom
lätteligen förvecklingar och tvister kunna uppkomma, är tydligt;
något som däremot den ovan förordade anordningen givetvis är ägnad
att förebygga.

Göres eu sådan ordning till allmän regel, bör detta lända till
fördel bland annat med hänsyn därtill, att enligt förslaget vid sammanträde,
varom här är fråga, utredning skall åvägabringas angående de
fastigheter, till vilka samfälligheten hör, ävensom beträffande vilka däri
äga del och den grund, som gäller för en vars delaktighet. Tydligt
är nämligen, att en dylik utredning bör vinna i tillförlitlighet och värde,
därest sammanträdet hålles under ledning av därtill särskilt förordnad
person, då det ju må antagas, att uppdraget icke anförtros åt annan
än den, som därför äger nödiga kvalifikationer, men å andra sidan dessa
icke alltid kunna förutsättas vara till finnandes hos någon bland delägarna.
Har beslut fattats om samfällighets ställande under förvaltning
för delägarnas gemensamma räkning och skall i anledning därav reglemente
angående förvaltningen upprättas, är det uppenbarligen för vinnande
av ett nöjaktigt resultat än mera av vikt, att sammanträdet ledes
av lämplig person. Men även ofta eljest kan detta vara av ganska
stor betydelse, såsom då fråga blir om tillvaratagande av frånvarande
delägares rätt eller antagande av särskilda bestämmelser till skyddande
eller reglerande av vederbörandes husbehovsrätt m. m. dylikt.

Visserligen kan den nu förordade anordningen komma att för
delägarna medföra något ökad kostnad, som, ifall det lämnas delägarna
öppet att själva föranstalta om sammanträde, kunde undvikas. Med
hänsyn till de fördelar, som av den ifrågasatta anordningen stå att
vinna, synes dock berörda omständighet, som uppenbarligen, praktiskt

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 177,-

taget, saknar all betydelse för andra fall än då delägarna utgöras av
allenast ett fåtal, icke böra tillmätas någon avgörande vikt.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att i förevarande
paragraf måtte, i stället för ovanberörda däri upptagna bestämmelser,
införas stadganden av innehåll att i fall, som där avses, fråga om
samfälld ägas användande skall, där delägare så påkallar, företagas
och avgöras vid sammanträde med delägarna inför den, som därtill
förordnas i den ordning, som i 10 § stadgas.

Vid bifall härtill böra bestämmelserna i 4 § 1 mom. utgå ävensom
2 mom. i samma paragraf undergå någon jämkning.

Det i förslaget för bland andra det fall att delägare vistas utom
riket eller å okänd ort medgivna sättet för delgivning av kallelse till
sammanträde, varom här är fråga, synes för sådant fall föga lämpligt.
Stadgandet torde kunna utgå och i stället, för den händelse att någon
delägare är å okänd ort eller så fjärran att han ej kan bevaka sin rätt,
givas hänvisning till bestämmelserna i lagen den 11 juni 1920 om god
man för bortovarande.

Att, på sätt i förslaget skett, utsträcka tiden, före vilken kallelse
till sammanträde skall särskilt delgivas känd delägare, boende utom de
fastigheter, till vilka samfälligheten hör, till tjugu dagar, för den händelse
delägarna äro flera än tio eller det icke med säkerhet kan utrönas,
vilka hava del i samfälligheten, synes knappast äga skäl för sig. Riktigare
torde vara att även under sådan förutsättning låta den för delgivningen
eljest föreskrivna tiden av fjorton dagar gälla.

4 §■

Lagrådet:

Ehuru det ligger i sakens natur, att åvägabringandet av den utredning,
varom stadgas i 4 mom., bör ske genom ordförandens försorg,
synes det lämpligt, att detta utsäges i lagtexten.

Av skäl, som skola anföras vid behandlingen av de i 8 § upptagna
bestämmelserna om tid för klander av delägares beslut, hemställes,
att i 5 mom. av förevarande paragraf intages föreskrift därom att vid
sammanträde skall bestämmas viss person, hos vilken ävensom viss dag
från vilken protokollet skall vara tillgängligt för delägarna.

Justitierådet Appelberg:

Såsom huvudregel beträffande omröstningar bland delägarna skall
enligt förslaget gälla, att rösträtt tillkommer en var delägare efter hans

Kungl. Maj;ts proposition Nr 177.

delaktighet i samfälligheten. För att icke ett fåtal delägare, som äga
de stora andelarna, skola i varje fall kunna överflygla de mindre delägarna,
har i deras intresse till huvudregeln gjorts det tillägg, att ingen
delägare må utöva rösträtt för mera än en femtedel och i vissa fall
en tjugondei av de vid sammanträdet närvarande delägarnas röstetal.
Att en viss reduktion bör ske av de större delägarnas röstetal, torde
vara fullt riktigt. Huruvida de för reduktionen valda talen äro de
lämpligaste eller huruvida flera graderingar borde ske, därom kunna
givetvis delade meningar göras gällande. För min del linner jag intet
att erinra mot desamma i och för sig. Men mot ifrågavarande reduktionsregel,
särskilt så vitt den innefattar inskränkning av röstetalen
till en femtedel av rösterna, synes böra anmärkas, att enär denna
reduktion oftast torde komma att drabba endast en eller två av delägarna,
och således de delägare, som hava de därnäst största andelarna,
icke få sina röstetal reducerade, verkningarna av regeln bliva synnerligen
ojämna och densamma i många fall kan komma att leda till resultat,
rakt motsatta vad som åsyftas. Om till exempel å ett sammanträde,
där 28 delägare, representerande sammanlagt 40 mantal, äro närvarande,
å ena sidan rösta en delägare för 16 mantal, en för 2 mantal och 23
för Vi mantal var samt å andra sidan rösta 2 delägare för vardera 8 mantal
och 1 delägare för Vt mantal, blir det enligt den föreslagna regeln
det senare partiet som segrar. Då det förra partiet består av 25 delägare,
representerande 23 aU mantal, och det senare partiet innefattar 3 delägare,
representerande 16 Vi mantal, måste resultatet betecknas såsom
mindre rimligt.

Att finna icke allt för invecklade reduceringsregler, varigenom
dylika resultat skulle kunna förekommas, torde svårligen låta sig göra.
Lämpligt synes därför vara att till den föreslagna omröstningsbestämmelsen
gorå ett tillägg av innebörd, att reduceringsregeln icke träder i
tillämpning med mindre de röstande, som förenat sig om visst beslut
och efter oreducerat röstetal äga största andelen i samfälligheten, till
antalet äro färre än övriga i omröstningen deltagande delägare. Fn
omformulering av ifrågavarande stadgande i enlighet härmed skulle
nödvändiggöra ett sammanförande av 2 och 3 mom.

Regeringsrådet Ernberg:

Enligt 2 mom. i denna paragraf skola vid sammanträde för handläggning
av frågor om samfällighets förvaltning och nyttjande delägare
i regel äga rösträtt efter sin delaktighet i samfälligheten. Till skyddande
av de mindre delägarnes intressen hava emellertid tillika stadgats

62 Kringl. Maj:ts proposition Nr 177.

regler för begränsning av den delägarna sålunda tillkommande rösträtten.
Med bibehållande för de fall, då delägarna utgöra ett större
flertal, enligt förslaget flera än femtio, av den i den provisoriska lagen med
särskilda bestämmelser beträffande viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs
län den 11 juni 1915 stadgade reduktionsregeln — en tjugondei
av vid sammanträdet närvarande delägares hela röstetal — har för sådana
fall, där delägarnas antal är mindre, reduktionen begränsats till
en femtedel av de närvarande delägarnas röstetal.

Givet är, att vid uppställande av dylika regler för reduktion av
rösträtten en viss godtycklighet icke gärna kan undvikas. Uppenbart
är emellertid, att de i förslaget för särskilda fall stadgade olika redttktionsreglerna
i tillämpningen komma att medföra en betydande ojämnhet,
som särskilt i gränsfallen blir framträdande. \ill man med utgångspunkt
från den i ovannämnda lag stadgade reduktionsregeln åstadkomma
en efter delägareantalet uppdelad röstskala, synes därför graderingen
böra i någon mån ytterligare fullföljas. Å andra sidan synes
det kunna ifrågasättas, huruvida icke omförmälda i den provisoriska
lagen föreskrivna reduktion går längre än behövligt och huruvida man
icke utan äventyrande av de mindre delägarnas befogade intressen
lämpligen kunde även för det fall att delägarnas antal överstiger femtio
stanna vid en mindre stark begränsning, exempelvis en tiondel av de i
omröstningen deltagande delägarnas röstetal. Val är skyddandet av de
mindre delägarnas rätt en angelägenhet av stor vikt, men å andra
sidan bör icke förbises, att det syfte, man genom ifrågavarande lagstiftning
huvudsakligen vill vinna — möjlighet att genom majoritetsbeslut
åstadkomma en bättre användning av eller rationellare hushållning
å samfälligheter av ifrågavarande slag — ofta nog kan komma
att motverkas, ifall lagen uppställer alltför stora hinder för åstadkommande
av beslut, syftande till ändring i bestående förhållanden. Och
då i fall, som avses i 5 § första stycket, delägarnas beslut alltid skall
underställas myndighets prövning samt avsett är, att frågan om rättmätigheten
av delägarnas beslut jämväl i materiellt hänseende i varje
fall skall kunna efter förd klagan dragas under sådan prövning, synes,
även ifall den föreslagna reduktionen i antydd mån begränsas, önskemålet
angående skyddandet av de mindre delägarnas intressen få anses
vara behörigen tillgodosett.

Stannar man vid eu dylik begränsning beträffande samfälligheter
med det större delägareantalet, mildras i väsentlig mån den ovan påpekade
ojämnheten, i följd varav ock en gradering av röstskalan utöver
vad förslaget i övrigt innehåller blir mindi''e behövlig.

Kungl. MajJs proposition År 177.

Oavsett vad sålunda erinrats, kan, på sätt justitierådet Appelberg
påpekat, den föreslagna metoden för röstreduktionen i av honom angivet
hänseende lätt leda till mindre tillfredsställande resultat*; och synes
till undvikande härav ett tillägg till ifrågavarande stadgande T den
riktning, som av honom föreslagits, vara lämplig.

Förslagets stadgande om röstvärdets reduktion i förhållande till
de närvarande delägarnas röstetal torde lämpligen böra något omredigeras
till uttryckande av vad därvid i själva verket uppenbarligen är
avsett, eller att reduktionen skall ske med hänsyn till de vid omröstning
avgivna rösternas hela röstetal enligt röstgrunden.

5 §•

Justitieråden Ber glaf, Molin och Appelberg:

Den i förevarande paragrafs tredje stycke givna bestämmelsen om
meddelande av interimistiska förvaltningsföreskrifter genom rättens
försorg torde för sin tillämplighet förutsätta, att delägarna fattat beslut
därom att samfalligheten skall ställas under förvaltning för gemensam
räkning men därefter icke kunnat komma till något beslut om innehållet
i det reglemente, som skall upprättas. För sådant fall synes emellertid
lämpligare, att det i andra stycket av 9 § omnämnda förfarande
kommer till användning; och hemställes därför, att tredje stycket i 5 §
utgår och 9 § andra stycket erhåller sådan avfattning, att det blir tydligt,
att där meddelade stadganden äro tillämpliga även i nu ifrågavarande
fall.

t §■

Justitieråden Ber glaf, Molin och Appelberg:

Förslaget uttalar sig icke om, huruvida tillstånd av rätten jämlikt
22 kap. 3 § ärvdabalken och 4 kap. 8 § jordabalken erfordras för
det fall att beslut fattats om försäljning av samfällighet, vari omyndigär
delägare. Då emellertid tillämpningen av nämnda lagrum för nu
avsedda fall icke uttryckligen upphävts, måste de där givna stadgandena
om rättens tillstånd till försäljning av omyndigs egendom anses gälla
även försäljning enligt förslaget av omyndigs andel i samfällighet, varom
här är fråga.

Lagen om samäganderätt intager eu motsatt ståndpunkt. Stadgandena
i berörda båda lagrum äga ej tillämpning i fråga om försäljning
enligt nämnda lag av fast egendom, vari omyndig äger del. Man
har ansett den fordran på nöd och trångmål, som lagrummen upp -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 177.

ställa, bär kunna eftergivas; och tillräcklig garanti för tillvaratagande
av den omyndiges rätt har ansetts ligga i befogenhet för den om försäljningen
förordnande domstolen att fastställa visst lägsta pris. Ifrågasättas
kan, huruvida icke också vid försäljning enligt förevarande lag
tillämpningen av omförmälda lagrum bör kunna sättas ur kraft. Aven
här torde väl förutsättningen om nöd och trångmål kunna eftergivas.
Men garanti mot försäljning till underpris erbjuder lagförslaget allenast
genom de bestämmelser, som meddelats till minoritetens skydd. Om
förmyndaren överklagar ett för den omyndige ofördelaktigt beslut om
försäljning, kan sålunda rättelse vinnas. Men om förmyndaren biträder
beslutet, får rätten ej tillfälle att ingripa till skyddande av den omyndiges
rätt. Det torde därför ej vara skäl att här eftergiva fordran
på domstols tillstånd till försäljning av omyndigs fasta gods. Principiellt
sett torde det dessutom vara oegentligt att medgiva undantag för den
händelse försäljning skett enligt förevarande lags bestämmelser, som
utgå från den förutsättning att delägarna ej kunnat enas om ägas användning,
under det att i det av lagen icke berörda fall att delägarna
alla kommit överens om försäljningen lagrummens tillämplighet ju skall
kvarstå oförändrad.

Själva principen om tillstånd av domstol till försäljning i ifrågavarande
fall torde med hänsyn härtill böra upprätthållas. Men då ju här
kan vara fråga om samfälligheter med stort antal ägare, och det måste
anses innebära onödig omgång att varje förmyndare skall vara skyldig
att för sina myndlingar, måhända hos olika domstolar, begära medgivande
till försäljningen, synes lämpligt att, med uteslutande av tilllämpningen
av ovan omförmälda båda lagrum, stadga, att därest någon
delägare är omyndig, beslut, varom i förevarande paragraf är fråga, icke
är giltigt med mindre rätten i den ort, där samfälligheten är belägen,
på ansökan av någon delägare finner skäl lämna tillstånd till försäljningen.

8 §.

Lagrådet:

Enär av allmän lag lärer framgå, att klander mot sysslomans
redovisning eller annan hans förvaltningsåtgärd tillhör domstols prövning,
torde första stycket i denna paragraf böra utgå. Att motsvarande
stadgande upptagits i 9 § av lagen den 11 juni 1915 med särskilda
bestämmelser beträffande viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs län,
kan förklaras därmed att i sagda lag den antydda regeln uttalas i mot -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 177.

sättning mot där meddelade stadgande att klandertalan mot delägarnas
beslut föres i den ordning, som gäller för talan mot kommunalstämmas
beslut.

Justitieråden Berglöf, Molin och Appelberg:

Av motiven till lagförslaget framgår, att med stadgandet i andra
stycket första punkten av förevarande paragraf åsyftas, att beslut, varom
bär är fråga, får av delägare överklagas jämväl på materiell grund,
nämligen om beslutet länder honom till märkligt förfång. Då emellertid
detta icke med tydlighet framgår av de använda ordalagen, torde
stadgandet böra i sådant avseende fullständigas.

Uttrycket »instämma samtliga övriga delägare till rätten» kan
visserligen icke missförstås; men det synes lämpligt att här använda
ordalag, som också angiva beskaffenheten av den talan, som skall
instämmas, och beteckna densamma såsom klander eller klandertalan.

Enligt förslaget skola samtliga delägare, på sätt i 3 § stadgats,
kallas till förekommande sammanträden. Kommer därvid beslut till
stånd, erfordras enligt förevarande paragraf för att beslutet skall vinna
laga kraft mot delägare, att denne erhåller del av beslutet och därefter
lämnar detsamma oklandrat under viss tid. Det måste betraktas såsom
en olägenhet, att beslutet icke samtidigt vinner laga kraft gent emot
alla delägarna. Fordran på delgivning av beslutet med delägare, som
icke närvarit vid sammanträdet, innebär en trygghet för denne. Men
åtminstone om, såsom ovan föreslagits, kallelserna utfärdas och sammanträdet
ledes av särskilt förordnad ordförande, som kan antagas behörigen
övervaka, att felaktighet i fråga om sammankallandet ej förekommer,
torde det få anses på betryggande sätt sörjt för att beslutet icke kan
komma såsom en överraskning för någon delägare. Om därjämte, såsom
likaledes föreslagits, stadgas, att beslutet skall hos viss person och från
viss dag hållas tillgängligt för delägarna, har åt delägare, som ej varit
tillstädes vid beslutets fattande, beretts tillfälle att också erhålla ''del av
beslutets innehåll. Under dessa förutsättningar torde rättssäkerheten icke
kräva delgivning av beslutet utan en för alla gemensam klandertid kunna
bestämmas. Denna synes lämpligen kunna räknas från den dag beslutet,
enligt protokollet vid sammanträdet, hålles för delägarna tillgängligt.

Regeringsrådet Ernberg:

Därest det av mig föreslagna förfarandet i mål, som avses i andra
stycket av förevarande paragraf, genomföres, torde besvärstiden böra
räknas från det klaganden erhållit del av överklagade beslutet. Om.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 149 höft. (Nr 177.) 9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

på sätt av lagrådet förordats, föreskrift meddelas därom att vid sammanträde
med delägarna skall bestämmas viss person, hos vilken det
vid sammanträdet förda protokollet skall från viss dag hållas för delägarna
tillgängligt, synes under nämnda förutsättning lämpligen kunna
stadgas, att vederbörande skall anses hava erhållit del av enligt protokollet
vid sammanträde fattade beslut den dag, från vilken protokollet
sålunda skall hållas tillgängligt för delägarna. Att här anlita enahanda
förfarande, som i kommunala mål i motsvarande hänseende gäller —
eller tillkännagivande om beslutets justering från predikstolen i kyrkan,
respektive, i stad, dess justering inför magistraten — kan nämligen icke
vara lämpligt, i varje fall icke då fråga är om samfällighet med allenast
ett fåtal delägare. Däremot torde besvärstiden utan olägenhet kunna
bestämmas olika för landet och för stad i enlighet med vad om kommunala
besvärsmål är stadgat.

Ifall nu angivna förfarande kommer till tillämpning, bör givetvis
andra punkten i andra stycket av förevarande paragraf utgå.

Därest åter vad av mig föreslagits i fråga om den processuella
behandlingen av ifrågavarande mål icke vinner godkännande utan förslagets
ståndpunkt härutinnan bibehålies oförändrad, biträder jag de av
lagrådets övriga ledamöter beträffande andra och tredje styckena i nu
förevarande paragraf framställda erinringar.

10 §.

Justitieråden Ber glaf, Molin och Appelberg:

Enligt förevarande paragraf skall god man icke ovillkorligen förordnas,
när delägarna icke kunnat enas om sättet för viss ägas nyttjande
och beslut enligt den föreslagna lagen icke heller kunnat komma till
stånd. Det erfordras även att åtgärden är behövlig och lämplig. Därvid
synes emellertid hänsyn böra tagas icke allenast, såsom här föreslagits,
till beskaffenheten av ägan utan jämväl till andra förekommande
omständigheter. Första stycket av paragrafen torde även i övrigt tarva
någon omredigering. Fördenskull hemställes, att stycket avfattas så,
att det kommer att innehålla, att ansökan om ägas ställande under förvaltning
av god man skall göras å landet hos domaren och i stad hos
rätten, och att, där ej med hänsyn till ägans beskaffenhet eller omständigheterna
i övrigt åtgärden finnes vara överflödig eller olämplig, förordnande
skall av domaren eller rätten meddelas för delägare eller
annan att såsom god man omhändertaga ägans förvaltning.

Då gällande bestämmelser om fardag i regel torde bliva tillämp -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

liga vid lega av sådan samfälld mark, varom här är fråga, synes
andra punkten i andra stycket lämpligen kunna avfattas så, att god
man förklaras ej äga att om bortlegande träffa avtal, som avser längre
tid än till den fardag, som infaller näst efter det förordnandet upphört.

I tredje stycket har stadgats, att vid meddelande av förvaltningsföreskrifter
för god man skall särskilt iakttagas, att erforderliga bestämmelser
givas om rätt för delägarna till sådant husbehov, som
i 6 § omnämnes, samt om ordningen för dettas åtnjutande. För att
tydligare utmärka meningen, torde i stället för ordet erforderliga böra
användas det i sagda paragraf begagnade uttryckssättet: där det till
förebyggande av märkligt förfång för delägare finnes erforderligt. Enär
i samma paragraf med husbehov jämställes kreatursbete, synes det
lämpligt att uttrycka den här förekommande hänvisningen med orden
»sådant nyttjande, som i 6 § 1 mom. andra punkten omnämnes» eller
något djdikt. Därav påkallas ändring av ordalagen även i stadgandets
sista del, t. ex. till »ordningen för detta nyttjande».

Avfattningen av förevarande paragraf antyder icke rättighet
för domaren att vänta med förordnandet av god man till dess rätten
hunnit meddela de särskilda förvaltningsbestämmelser, som kunna finnas
erforderliga. Icke heller vore sådant uppskov lämpligt. Därest beslut
om föryaltningen kommer till stånd vid sammanträde med delägarna,
får beslutet ej träda i verkställighet förrän detsamma vunnit laga kraft.
Med hänsyn härtill har genom stadgandet i 9 § andra stycket beretts
delägare möjlighet att förhindra, att samfälligheten under mellantiden
på ett för de övriga skadligt sätt utnyttjas av någon bland delägarna.
Visar det sig att delägarbeslut icke kan ernås, står någon motsvarande
möjlighet icke delägare öppen. Han är då hänvisad att begära förordnande
av god man. För att denna anordning skall vara tillfredsställande
förutsättes uppenbarligen att förordnandet för god man meddelas
utan dröjsmål; och med en riktig tillämpning av förevarande stadganden
överensstämmer, såsom nyss nämnts, att förordnandet meddelas utan
onödigt uppehåll. En ytterligare förutsättning är att gode mannen
omedelbart efter förordnandet får övertaga förvaltningen. Stadgande i
sådant syfte är ock meddelat i 14 §. Men slutligen förutsättes också,
att den nyttjanderätt, som förut tillkommit de enskilda delägarna, upphör
i och med det att förvaltningen övertages av gode mannen. I
detta avseende synes förslagets ståndpunkt icke fullt klar. Av ett uttalande,
som de sakkunniga gjort vid 10—13 §§, vill det synas som
om de sakkunniga menat, att delägarna icke bliva avskurna från sin
husbehovsrätt. med mindre särskilt förbud i sådant avseende utfärdas

Kungl. Maj;ts proposition iVr 177.

av gode mannen; och dylikt förbud lärer väl icke gälla mot annan än
den, som visas hava fått del därav. Å andra sidan yttra de sakkunniga
vid 15 §, att den i byggningabalken 10, 11 och 12 kap. omhandlade
rätt att nyttja skog och mark till husbehov utan vidare
suspenderas vid god mans förvaltning. Av det förut anförda framgår,
att sistberörda uttalande bäst överensstämmer med vad i förevarande
avseende bör gälla.

Det är desto angelägnare, att lagen härutinnan är fullt klar, som
enligt 15 § delägare ådrager sig straff, om han nyttjar samfällighet
i strid med trälfade bestämmelser. Med hänsyn härtill hemställes, att
i förevarande paragraf intages stadgande därom, att sedan god man
förordnats må, intill dess föreskrifter, som förut i paragrafen nämnts,
blivit meddelade, ägan icke av delägare nyttjas, utan så är att gode
mannen därtill lämnat tillstånd.

Eegeringsrådet Ernberg:

Därest vad av mig förordats i fråga om den myndighet, vilken
skall hava att taga befattning med ärenden, som avses i nu förevarande
paragraf, vinner gillande, hemställes, att av lagrådets övriga ledamöter
beträffande samma paragraf i övrigt föreslagna ändringar och jämkningar
måtte i ifrågakommande delar erhålla motsvarande tillämpning.
För den händelse åter att förslagets bestämmelser i fråga om den myndighet,
som skall hava att handlägga samma ärenden, bibehållas, instämmer
jag i huvudsak i vad lagrådets övriga ledamöter vid denna paragraf
anfört och hemställt. Dock är jag under sådan förutsättning i så måtto
av avvikande mening/ att om delägare, på sätt i tredje stycket förutsättes,
fordrar, att särskilda föreskrifter beträffande gode mannens förvaltning
skola lämnas, eller sådant eljest finnes påkallat, förordnande
för god man av domaren lämpligen synes böra meddelas allenast tillsvidare,
med skyldighet för honom att å nästa rättegångsdag anmäla
förhållandet hos rätten, som därefter bör i ett sammanhang meddela
beslut i ämnet.

Att, i den mån särskilda föreskrifter beträffande förvaltningen från
rättens sida finnas påkallade, rätten, även utan att yrkande av delägare
därom framställts, bör äga skyldighet att i frågan taga initiativ, är
tydligt; och torde tredje stycket böra i överensstämmelse härmed omredigeras.

Kung1. Maj.-ts proposition Nr 177.

14 §.

Justitieråden Berguf, Molin och Åppelberg :

Att klagan över rättens beslut i de ärenden, som omförmälas i
o, 10 och 13 §§, föres genom besvär i hovrätten, framgår av 25 kap.
2 § rättegångsbalken. Det i förevarande paragraf upptagna stadgandet
därom torde därför böra utgå. Beträffande beslut, som av domaren
meddelas enligt 10 eller 13 §, erfordras med hänsyn till stadgandet i
5 § i promulgationslagen till lagen den 14 juni 1901 om ändring i
vissa delar av rättegångsbalken endast föreskrift därom att klagan må
föras i hovrätten. ( ’

Då det i andra stycket föreslagna undantaget från den allmänna
regeln om fullföljd efter vad av talan mot underrätts utslag i tvistemål,
som anhängiggöras genom stämning, icke kan anses tillräckligt
motiverat, hemställes, att detta stycke måtte utgå.

Regeringsrådet Ernberg:

Ifall vad av mig föreslagits beträffande förfarandet vid handläggning
av ärenden, som avses i första stycket av förevarande paragraf,
vinner beaktande, bör givetvis, på sätt förut antytts, här införas
stadgande angående den ordning, i vilken besvär må anföras över av
Konungens befallningshavande meddelat beslut i sådant ärende; och
torde därutinnan lämpligen hänvisning kunna göras till 77 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, respektive
78 § i förordningen om kommunal styrelse i stad av samma dag.

Andra stycket i förevarande paragraf bör under nu angiven förutsättning
ur förslaget utgå.

Bibehållas däremot förslagets bestämmelser i fråga om handläggningen
av ifrågavarande ärenden i princip oförändrade, biträder jag de
av lagrådets övriga ledamöter gjorda erinringar i fråga om bestämmelserna
i första stycket av förevarande paragraf.

Under samma förutsättning instämmer jag med lagrådets övriga
ledamöter i fråga om den beträffande andra stycket framställda anmärkningen
i vad densamma rörer andra tvistemål än sådana, som avses i
8 § andra stycket i förslaget.

15 och 16 §§.

Lagrådet:

(renom något ändi''ad uppställning av de stadganden, som innefattas
i dessa paragrafer, torde större tydlighet och överskådlighet kunna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

vinnas. I första rummet torde böra uttalas den i 16 § innefattade huvudregeln
att, därest enligt lag eller särskild författning bestämmelser gälla
angående förvaltning eller nyttjande av ägor, som eljest falla under
stadgandena i den föreslagna lagen, eller för visst slag av sådana ägor,
skall vad i denna lag föreskrivits icke hava tillämpning i avseende å
sådana ägor i vidare mån än som är med förstberörda bestämmelser
förenligt. Därefter bör såsom undantag från denna allmänna regel
stadgas, att vad i 10, 11 och 12 kap. byggningabalken samt i förordningen
om skogarna i riket den 1 augusti 1805 finnes stadgat angående
nyttjande av samfälld skog och mark icke skall utgöra hinder att enligt
den föreslagna lagen träffa däremot stridande bestämmelser. Härvid är
att märka, att innebörden i denna undantagsbestämmelse, som innefattas
i förslagets 15 § första stycket, är, att den för samfälld skog och
mark enligt berörda lagrum i allmänhet gällande regeln, att varje delägare
äger nyttja samfälligheten till husbehov och att annat tillgodogörande
av densamma förutsätter samtycke av alla delägarna, får vika
för den föreslagna lagens regler om besluts fattande i fråga om samfällda
ägors användande. Däremot lärer det icke vara avsett, att de
särskilda föreskrifter angående förvaltning av sockenallmänningar, som
innefattas i 1805 års förordning, skola sättas ur kraft genom den nya
lagen. Till utmärkande härav torde det vara nödigt, att berörda undantagsbestämmelse
så avfattas, att därav framgår, att bestämmelsen, vad
nyssnämnda förordning angår, endast avser de stadganden av ifrågavarande
slag, som däri meddelats beträffande annan mark än sockenallmänning.

Därest ovan föreslagna förändrade uppställning av hittills berörda
stadganden i 15 och 16 §§ godkännes, torde stadgandena i 15 § andra
stycket lämpligen böra upptagas under särskilt paragrafnummer. Vid
den omredigering av sistnämnda stadganden, som i följd härav blir
erforderlig, torde därjämte böra iakttagas, att stadgandena fullständigas
så att straff inträder jämväl vid överträdelse av sådant förbud, som
omnämnes i 9 § andra stycket. Denna förseelse är emellertid av beskaffenhet
att böra kunna åtalas av allmän åklagare även utan angivelse
av delägare, vilket jämväl bör komma till uttryck i lagtexten.

Justitieråden Molin och Ap pell) er g:

I detta sammanhang synes böra tagas under övervägande, huruvida
icke förslagets bestämmelser i ett avseende böra ändras, nämligen
såvitt desamma beröra jakt å samfälld mark. Enligt 3 § första stycket
i lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt må å sockenallmänning,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

by askog eller annan dylik samfällighet delägarna allenast för egna behov
utöva jakträtt, där de ej annorledes åsämjas. I andra stycket av samma
paragraf stadgas, att, i händelse särskilda föreskrifter äro gällande om
allmänningens eller samfällighetens förvaltning, delägarna äga att i
enlighet därmed fatta beslut om jakträttens tillgodogörande för gemensam
räkning. Till dylika särskilda föreskrifter torde ovan berörda stadganden
i 1805 års förordning beträffande förvaltningen av sockenallmänning
kunna räknas. Däremot torde det vara tvivelaktigt, huruvida,
därest det remitterade förslaget upphöjes till lag, denna lag blir att dit
hänföra. Anses det ej vara fallet, skulle, bortsett från sockenallmänningarna,
i fråga om jakt å samfällda ägor den nya lagstiftningen
icke bliva tillämplig annat än möjligen i den män beslut fattades, som
kunde anses icke stå i strid med stadgandet i 3 § första stycket jaktlagen
— ett i alla händelser synnerligen begränsat tillämplighetsområde.

I det av särskilda sakkunniga utarbetade förslag, som låg till grund
för nyssnämnda lag, hade andra stycket i 3 § ett tillägg av följande
lydelse: »I andra fall (d. v. s. om särskilda förvaltningsföreskrifter icke
gälla) erfordras för sådant beslut att därom förena sig delägare, vilkas
sammanlagda andelar, enligt den för delaktighet gällande beräkningsgrund,
äro mera än hälften, och må beslutet icke utan alla delägares
samtycke avse längre tid än tio år.» Enligt vad de sakkunniga anförde
i sitt betänkande, vore det uppenbart, att om ett flertal personer var
för sig vore berättigade att jaga å ett visst område, ett sådant förhållande
knappt kunde undgå att leda till misshushållning med jakten. De
sakkunniga uttalade den förhoppningen, att det icke skulle möta betänklighet
att låta beslut om jaktens utarrenderande komma till stånd
utan att alla delägarna därom förenade sig, därest beslutet därom biträddes
av sådan majoritet, som ovan nämnts. Nämnda tillägg uteslöts
emellertid i den proposition i ämnet, som förelädes riksdagen. Såsom
skäl härför anfördes, att det lätt kunde leda till kränkning av de mindre
delägarnas rätt, om man utan vidare tillerkände några delägare rätt att
mot de andras bestridande bestämma om jakträttens utarrendering och
villkoren därför. Då de sakkunnigas motiv för att beslut om jakträttens
utarrendering må kunna komma till stånd även utan medgivande
av samtliga delägare uppenbarligen är synnerligen beaktansvärt, samt
den uttalade betänkligheten icke med fog torde kunna göras gällande,
därest minoriteten beredes det skydd, som nu förevarande lagförslaginnefattar,
synes man utan tvekan kunna göra den föreslagna lagstiftningen
tillämplig på rätten till jakt på samfällda ägor. Detta torde
kunna ske antingen därigenom att vad i 3 § första stycket av lagen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

om rätt till jakt stadgas angående jakt å annan samfällighet än sockenallmänning
i förevarande avseende likställes med förut berörda stadganden
i byggningabalken och 1805 års förordning eller ock genom ändring
i 3 § jaktlagen.

Av förslaget framgår icke med tydlighet, huruvida lagen skall
äga tillämplighet i fråga om samfällighet, om vars förvaltning eller
nyttjande bestämmelser upptagits i gällande byordning. Lämpligen
synes för sådant fall böra gälla, att byordningen skall i dessa frågor
äga tillämplighet till dess vare sig i den ordning byordningen föreskriver
eller i den uti förevarande lag stadgade ordningen beslutats upphävande
av byordningens bestämmelser i nämnda frågor. Uttryckligt stadgande
härom bör givas i förslaget.

Justitierådet Berglöf och regeringsrådet Ernberg:

Vid jämförelse mellan innehållet i 3 § jaktlagen och den nu föreslagna
lagen synes det kunna bliva föremål för tvekan, huruvida, därest
förslaget upphöjes till lag, denna blir hänförlig till sådana särskilda föreskrifter,
som avses i berörda stadgande.

Oberoende härav synes det böra bliva föremål för övervägande,
huruvida de bestämmelser, som innehållas i förslaget, lämpa sig för en
reglering jämväl av jakten å samfälligheter, varom här är fråga, och
åstadkommandet av en god jaktvård därå. Skulle så anses vara fallet,
torde däråt lämpligen kunna givas uttryck på sätt justitieråden Molin
och Appelberg för sådant fall föreslagit.

17 §.

1:i Lagrådet:

Då för det här förutsatta fall fortfarande tillämpning av förvaltning
eller förbud, som tillkommit enligt lagen den 11 juni 1915, synes
böra göras obligatorisk, hemställes, att detta kommer till uttryck genom
utbytande av ordet »må» mot »skall».

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25
februari 1921.

Närvarande:

Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmälde och
redogjorde för lagrådets genom utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden
den 11 oktober 1920 inhämtade yttrande över förslag
till lag om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter.

Härefter anförde departementschefen efter gemensam beredning med
chefen för jordbruksdepartementet:

Såsom av det anmälda yttrandet framgår, bär lagrådet icke haft
något att erinra beträffande behövligheten och lämpligheten av den
ifrågasatta lagstiftningen, likasom ej heller någon anmärkning framställts
emot huvudgrunderna i det remitterade förslaget. Dock har en av lagrådets
ledamöter ansett det starkt kunna ifrågasättas, huruvida icke de
frågor, som enligt förslaget ankomma på offentlig myndighets handläggning
och skola upptagas och avgöras av allmän domstol, lämpligare
borde förläggas till administrativ myndighet, enkannerligen Kungl. Maj:ts
befallningshavande. Genom en dylik anordning skulle vinnas fördelen
av väsentligt större smidighet och snabbhet i förfarandet, vilken fördel
särskilt i de delar av landet, där tingssammanträden hölles endast med
jämförelsevis långa mellanrum, vore framträdande. Olämpligt vore ock
i allmänhet att, där det kunde undvikas, belasta domstolarna med ärenden
av administrativ natur. Med erinran vidare, att enligt hittills gällande
lagstiftning ärenden av likartad beskaffenhet med dem, som här vore
i fråga, i allmänhet tillhörde Kungl. Maj:ts befallningshavandes handläggning,
och då med hänsyn till de synpunkter, ur vilka den enskildes
intressen kunde komma att bedömas vid handläggningen av ärenden
enligt den föreslagna lagen, någon fara för rättssäkerheten icke torde
2ii7, Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 149 höft. (Nr 177.) 10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

kunna uppstå med en sådan anordning av förfarandet även här, hemställer
denne ledamot av lagrådet, att förslaget måtte omarbetas i nu
angiven riktning.

Såsom skäl för förläggandet av ifrågavarande ärenden till domstolarna
hava de sakkunniga anfört, att detta framställt sig som det
lämpligaste särskilt med hänsyn till det bedömande av frågor om förfång
för delägare, som kunde i dessa ärenden vara erforderligt, varjämte
de sakkunniga funnit uppfattningen därom styrkt genom det traditionella
handhavandet av byordningsfrågor, som sedan lång tid tillbaka tillkommit
häradsrätterna. Av de myndigheter, som yttrat sig över de
sakkunnigas förslag, eller samtliga befallningshavandena och flertalet
domhavande, hava fyra av de förstnämnda samt ett femtontal av domhavandena
uttalat sig för en överflyttning av domstolarnas och domhavandenas
föreslagna befattning med hithörande frågor till Kungl. Maj:ts
befallningshavande, varemot de övriga icke gjort någon invändning mot
förslagets ståndpunkt härutinnan. Med betonande av det starka juridiska
inslaget uti de enligt den föreslagna lagen ifrågakommande spörsmålen
ansluter även jag mig till berörda ståndpunkt såsom den principiellt
riktigaste; och må det erinras om att enligt lagen om samäganderätt
den 30 september 1904 domstolarna äro de myndigheter, som hava att
taga befattning med nämnda lags tillämpning. Åvenså torde böra framhållas,
att i fråga om den lokal- och personkännedom, som uppenbarligen
måste vara av stor betydelse för ärendenas hand havande, domare och
ortsdomstol torde äga företräde framför befallningshavandena. Sant kan
måhända vara, att någon gång, där ett ärende skall handläggas vid domstolen
och icke av domaren, denna handläggning kan taga längre tid än
den skulle gjort hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, men härvid är
å andra sidan att märka, att om alla de enligt den nya lagen förekommande
fallen inom ett helt län skulle samlas till handläggning hos en
och samma myndighet, länsstyrelsen, dennas redan förut under de senare
årens förhållanden starkt ökade arbetsbörda kunde bliva så stor, att
den påräknade tidsvinsten utav ärendenas behandling där bleve tvivelaktig.

Med bibehållande sålunda av grundreglerna i förslaget hava emellertid
vissa bestämmelser i detta blivit omarbetade i anledning av lagrådets
erinringar. Tillika hava därvid en del andra jämkningar av
redaktionell natur blivit gjorda.

Rörande 1) i 1 § har lagrådet anmärkt, att med uttrycket bys oskifta
ägor icke avsåges ägor i by, som i sin helhet vore oskift, och att därför

Kungl. Maj.ts proposition Nr 177.

nämnda uttryck borde ersättas med annat av mera begränsad räckvidd.
Någon dylik by, d. v. s. där inägorna icke ens undergått sämjedelning,
lärer väl näppeligen förekomma, och det kunde måhända därför varit
obehövligt att i anledning av berörda anmärkning göra någon jämkning
i den föreslagna texten. Emellertid har, i enlighet med vad jämväl av
lagrådet påpekats, den omständigheten, att sämjedelning av jord, vilken i de
sakkunnigas förslag blivit i det förevarande avseendet betraktad som likvärdig
med laga delning, uti det sedermera tillkomna, för närvarande
till lagrådets granskning remitterade förslaget till lag om delning av
jord på landet likställts med att jord är oskiftad, synts mig nödvändiggöra
en ändring uti den förevarande punkten. Därvid har den av lagrådet
angivna formuleringen blivit följd, och härigenom har jämväl lagrådets
under denna paragraf först berörda anmärkning blivit tillgodosedd.

Uti 2) av denna paragraf hava ur det ursprungliga förslaget borttagits
orden »på sätt ovan om ägor sägs». Dessa ord hava nämligen
synts mig kunna föranleda en snävare tolkning än som åsyftats beträffande
frågan, vilka rättigheter och förmåner äro att hänföra under
ifrågavarande bestämmelser.

Denna paragraf har omarbetats i enlighet med lagrådets anvisningar,
likväl med den jämkning, att — till vinnande av mindre tunga hänvisningsbestämmelser
i sista stycket av paragrafen och i början av nästa
paragraf — det av lagrådet antydda första stycket uppdelats i tvenne.

Vad av lagrådet under denna paragraf hemställts har i huvudsak
blivit iakttaget. Dock har bestämmelse om ordförandeskapet å delägaresammanträde
ansetts fortfarande böra bibehållas uti 1 mom. av nästa
paragraf. Vad beträffar den tid, som för visst fall angivits för delgivning
med känd delägare, boende utom de fastigheter, till vilka samfälligheten
hörer, har i denna punkt bibehållits det remitterade förslagets
bestämmelse om tjugu dagars delgivningstid, enär det synts ur praktisk
synpunkt lämpligast att vid varje sammankallelseprocedur det endast
tinnes en delgivningstid att iakttaga.

Huruvida kostnad, som omförmäles i slutet av 3 § i de sakkunnigas
förslag, avser allenast förordnandet av viss person att sammankalla delägarna
eller jämväl skall . inbegripa andra kostnader, som kunna vara
förenade med av honom föranstaltat sammanträde (t. ex. för kungörelse
i tidningar), framgår icke med tydlighet av betänkandet. Någon anledning
att göra en åtskillnad mellan kostnaderna i det ena och det
andra avseendet torde i varje fall icke förefinnas, sedan den ändringen
vidtagits, att förordnandet av särskild sammanträdesledare gjorts obligatoriskt.
Vid paragrafens omarbetning har hänsyn tagits härtill.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Såsom en följd av de i 3 § vidtagna ändringarna hava ur 1 mom.
utgått bestämmelserna om ordförandeval.

En fråga som är vansklig att få ordnad på ett fullt tillfredsställande
sätt, är reducerandet av större delägares röstetal till skyddande
av de mindres rätt. Härutinnan hava erinringar gjorts av två utav
lagrådets ledamöter, men i likhet med dettas båda övriga ledamöter
har jag ansett mig icke böra föreslå någon ändring eller jämkning i det
avgivna förslaget.

I 4 och 5 mom. hava av lagrådet angivna tillägg införts.

På sätt lagrådets flesta ledamöter hemställt har det föreslagna
tredje stycket i denna paragraf fått utgå och ersatts genom tillägg, som
gjorts i 9 § andra stycket.

Vad av lagrådet eller dess flesta ledamöter hemställts lägrande 7
och 8 §§ har blivit iakttaget, likasom ock i andra stycket av 9 § skett
tillägg i enlighet med vad därom angivits under 5 §.

Lagrådet ''har hemställt, att stadgande måtte intagas därom, att
sedan god man förordnats må, intill dess föreskrifter, som förut i paragrafen
nämnts, blivit meddelade, äga icke av delägare nyttjas, utan så
är att gode mannen därtill lämnat tillstånd. Det torde emellertid ligga
i sakens natur, att i och med det god man förordnas att omhänderhava
en äga, delägarna skola vara uteslutna från någon egen, direkt nyttjanderättsutövning
därå, och denna uppfattning synes mig jämväl —jag bortser
från den av lagrådet anmärkta oklarheten i motiven till förslaget —
vara angiven i lagtextens, ord att förordnande som god man innebär
uppdrag att förvalta äga till delägarnas samfällda bästa. Ett dylikt
uppdrag kan nämligen icke gärna såsom en första skyldighet innefatta
åliggande att avstänga delägare från deras förutvarande rätt att nyttja
ägan för att därigenom och därefter komma i tillfälle att kunna fullgöra
det erhållna förvaltningsuppdraget. Något tillägg i det angivna avseendet
i förevarande paragraf har därför icke ansetts böra göras. Däremot
har till vinnande av den större klarhet med hänsyn till straffbestämmelserna
i lagen, som lagrådet ansett oneklig, ändring i sådant syfte
vidtagits i berörda bestämmelser i samband med de andra jämkningar,
som däri befunnits böra göras.

Vad i övrigt lagrådets flesta ledamöter hemställt rörande de tre
första styckena av förevarande paragraf har blivit iakttaget.

Paragraferna hava omarbetats i enlighet med lagrådets eller dess
flertals erinringar. Likaså har till 16 § fogats en bestämmelse om gällande
byordningar i enlighet med vad två av lagrådets ledamöter därom
hemställt.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 177. 77

Vad angår den av lagrådet berörda frågan om förhållandet mellan
den föreslagna lagen och 3 § i lagen om rätt till jakt den 8 november
1912, har jag anslutit mig till den av två justitieråd uttalade meningen
att förstnämnda lag bör vara tillämplig även på rätten till jakt å samfällda
ägor. För klargörande av denna de båda lagarnas ställning till
varandra har det ansetts erforderligt att en direkt bestämmelse därom
införes i endera lagen. Lämpligast har detta synts mig böra ske i jaktlagen,
och jag har förty i sammanhang med omarbetningen av det
remitterade förslaget latit upprätta förslag till lag om ändrad Lidelse
av 3 § i nämnda lag.

Föredragande departementschefen uppläste härefter såväl förslaget
till lag om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter i dess omarbetade lydelse som omförmälda
förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8 november 1912
om rätt till jakt; och hemställde departementschefen, att förslagen måtte,
jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tvär Brynolf.

2117.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 149 käft. (Nr 177.) 11