Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1965 (Proposition 1965:176 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1965

Nr 176

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag rörande organisation
m. m. av förbandssjukvården; given Stockholms
slott den 19 november 1965.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag till ny utformning av förbandssjukvården
i syfte att effektivisera denna. Nuvarande militärläkare föreslås bli ersatta
med avtalsanställda förbands- eller tjänsteläkare. Förbandsläkarna
avses handha främst tillsynen över hälso- och sjukvården vid förbanden
samt vara förbandschefens medicinska rådgivare, medan tjänsteläkare skall
utföra hälsoundersökningar och meddela sjukvård åt de värnpliktiga, övrig
personal vid förbanden förutsätts bli hänvisad till anvisningsläkare.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 176

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten i statsrådet på Stockholms slott
den 19 november 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,
Lange, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist,
Aspling, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om organisation
m. m. av förbandssjukvården och anför.

Inledning

1962 års försvarssjukvårdsutredning1 som tillsattes med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 30 mars 1962 för översyn av försvarssjukvårdens
ledning m. m. har den 25 maj 1964 avlämnat betänkande I »Krigsmaktens
förbandssjukvård» (SOU 1964:20). Särskilt yttrande av ledamoten
Troell har bilagts betänkandet.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av överbefälhavaren
— efter hörande av försvarsgrenscheferna — försvarets civilförvaltning, försvarets
sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets intendenturverk,
arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan,
statskontoret, riksrevisionsverket, veterinärstyrelsen, Svenska landstingsförbundet,
Svenska Stadsförbundet, 1960 års värnpliktsutredning, 1960
års intendenturförvaltningsutredning, 1964 års inskrivnings- och personalredovisningsutredning,
landsorganisationen (LO) — med bifogande av yttrande
från Försvarsverkens Civila Personals Förbund — Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO) -— med bifogande av yttranden från Sveriges
Läkarförbund, Svenska Militärläkareföreningen och Sveriges yngre läkares
förening — Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens
Riksförbund (SR) och Sveriges förenade studentkårer.

1962 års försvarssjukvårdsutredning framlägger i sitt betänkande förslag

1 Professorerna Arne Engström, ordförande, Curt Gyllenswärd och Bror Rexed, generalmajoren
Birger Hasselrot, rättschefen Stig Marcus, marinöverläkaren Lars Troell, flygöverläkaren
Uno Lundberg samt fältläkaren Siegfrid Urwitz.

Kangl. Maj. ts proposition nr 176 år 1965

rörande organisationen av dels hälso- och sjukvården vid förbanden, den
s. k. förbandssjukvården, dels den militära verksamhet vid förbanden som
har ett militärmedicinskt innehåll och fordrar medverkan av läkare. Frågan
om läkarmedverkan på central och regional nivå liksom om militärläkarnas
ställning i organisatoriskt hänseende ämnar försvarssjukvårdsutredningen
ta upp i ett följande betänkande. Tandvården är föremål för särskilda överväganden
(Försvarets tandvårdsberedning).

Jag behandlar i det följande endast frågan om läkarmedverkan m. m. vid
förbanden och tar inte upp utredningens förslag rörande tjänster in. m. för
översköterskor och annan hjälppersonal.

Beträffande löneställning m. m. för i organisationen ingående befattningar
har överenskommelse träffats mellan statens avtalsverk och SACO.

Nuvarande organisation

Enligt nu gällande ordning förestås läkarmottagningen för värnpliktiga
av civilmilitär läkare på aktiv stat, som i regel är placerade vid vederbörande
förband. Förbandsläkare —vid flerläkarförband den till tjänsten främste
förbandsläkaren — förestår värnpliktsmottagningen och är överläkare på
förbandssjukhuset, där sådant finns i anslutning till läkarmottagningen.
Förbandsläkaren är vidare tjänsteläkare för anställningshavarna vid förbandet.
Hälso- och sjukvården vid förbanden fullgörs emellertid i betydande
utsträckning av värnpliktiga läkare. Statsmakterna har i samband med
prövningen av dessa läkares värnpliktstjänstgöring uttalat sig för att varje
möjlighet skall tas till vara för att förkorta tiden för de värnpliktiga läkarnas
tjänstgöring vid fredsförbanden (prop. 1963: 106, L^U 52, rskr 275).
Förbandsläkarna har även vissa arbetsuppgifter avseende hälsovård, sjukvårdsutbildning,
krigsförberedelsearbete och förvaltning.

Inom armén finns beställningar för regementsläkare och/eller bataljonsläkare
inrättade för så gott som samtliga förband. Sammanlagt finns vid
förband 39 beställningar för regementsläkare i Ao 23 och 45 beställningar
för bataljonsläkare i Ao 21. Inom marinen finns för vissa förband beställningar
inrättade för marinläkare av 1. graden. I andra fall fullgörs förbandsläkarfunktioner
av marinläkare av 1. graden med placering i stab.
På marinens personalförteckning finns uppförda 13 beställningar för marinläkare
av 1. graden, varav sex i Ao 23 och sju i Ao 21. Inom flygvapnet finns
för förbanden inrättade fyra beställningar för förste flygläkare i Ao 23 och
17 beställningar för flygläkare av 1. graden i Ao 21.

För att bli anställd som förbandsläkare fordras i medicinskt hänseende
att vederbörande uppfyller gällande fordringar för behörighet som provinsialläkare.
I militärt hänseende uppställs kraV på genomgången fackutbildningskurs
i samband med värnpliktstjänstgöring och minst två månaders
1 i: — Bihnng till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. Nr 176

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1965

militär facktjänstgöring. För beställningar inom marinen fordras härjämte
vitsord om duglighet till sjötjänst.

Utöver sin lön uppbär förbandsläkarna regelmässigt inkomster av sin
verksamhet som tjänsteläkare för den civila personalen. Förbandsläkarna
har en veckoarbetstid av 24 timmar fördelad på minst fem vardagar. Härutöver
utför förbandsläkarna utan särskild ersättning viss jour- och beredskapstjänst.
De är skyldiga att inom ramen för veckoarbetstiden svara för
sjukvård i fråga om sådan krigsmakten tillhörande fast anställd militär eller
civilmilitär personal samt värnpliktiga, som tjänstgör vid förbandet eller
hänvisats dit för sjukvård. I veckoarbetstiden inräknas enligt gällande praxis
även verksamheten som tjänsteläkare för civil personal.

Hjälppersonalen i förbandssjukvården utgörs av sjuksköterskepersonal
(översköterskor), biträdespersonal (undersköterskor och sjukvårdsbiträden)
samt expeditionsföreståndare (underbefäl). Till gruppen hjälppersonal
bör hänföras även fast anställda sjukvårdsinstruktörer — underofficerare,
underbefäl och instruktionssköterskor. Sjukhusexpeditionerna vid tio
arméförband har vidare den 1 juli 1965 efter förslag i prop. 1965: 1 (bil. 6
s. 44, SU 4, rskr 4) förstärkts med halvtidstjänstgörande kontorsbiträden
i högst Ae 5.

1962 års försvarssjukvårdsutrednings överväganden och förslag

Utredningen har analyserat läkaruppgifterna vid förbanden i syfte att
klarlägga arten och omfattningen av läkarnas medverkan. Utredningen har
därvid funnit att den öppna och slutna värnpliktsvården inom armén i betydande
omfattning fullgörs av andra läkare än förbandsläkare och att även
inom marinen vissa läkarmottagningar sköts av icke ständigt tjänstgörande
militärläkare eller värnpliktiga läkare. Utredningen anser det vara en allvarlig
brist i nuvarande organisation, att särskilt armén i stor utsträckning
använder värnpliktiga läkare inom förbandssjukvården. Denna omfattande
användning av värnpliktiga läkare kan enligt utredningen inte motiveras av
utbildningsskäl annat än under kortare tid. Vakansläget inom fältläkarkåren
anses vara en av förklaringarna till att andra läkare än förbandsläkarna
måste tas i anspråk. Den vid många förband tidsödande vården av
fast anställda in. fl. bidrar enligt utredningen också till att förbandsläkarna
inte hinner ägna sig åt vården av värnpliktiga i önskvärd omfattning. Utredningen
konstaterar vidare att förbandsläkarnas medverkan inom hälsovård,
sjukvårdsutbildning, krigsförberedelsearbete, förvaltningsverksamhet
m. in. till följd av nyss angivna förhållanden ofta är av begränsad omfattning.
Åtskilliga av de arbetsuppgifter som instruktionsmässigt ålagts förbandsläkarna
fullgörs enligt utredningen över huvud taget inte vid många
förband. Många av förbandsläkarna saknar enligt utredningen tillräcklig
utbildning för nu ifrågavarande uppgifter. Utredningen anför vidare, att

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år W65

vakansläget inom fältläkarkåren är den kanske allvarligaste bristen i organisationen.
Som orsak till vakansläget inom fältläkarkåren uppges bl. a. att
arbetet inom förbandssjukvården inte är ägnat att stimulera läkare på
samma sätt som arbete inom framför allt den slutna civilsjukvården. Utredningen
konstaterar, att inte heller de läkaruppgifter vid förbanden som
faller utanför förbandssjukvården kan anses ägnade att främja rekryteringen
av törbandsläkare. Även skyldigheten att delta i övningar samt jouroch
beredskapstjänsten anses rekryteringsförsvårande.

Utredningens undersökningar har syftat till att utreda arbetsuppgifterna
inom förbandssjukvården samt i vilken omfattning läkare som förestår värnpliktsmottagning
bör medverka i dessa och inom övriga verksamhetsfält vid
förbanden, såsom utbildning, krigsförberedelsearbete samt förvaltningsverksamhet
m. in. I samband härmed har utredningen tagit ställning till vilka
läkaruppgifter vid förbanden, som bör utföras av värnpliktiga läkare och
icke ständigt tjänstgörande militärläkare. Utredningen har ansett sig böra
undersöka även möjligheterna att i ökad omfattning integrera sjukvården
vid förbanden med den civila sjukvården och att avlasta läkare vid förbanden
genom att överföra arbetsuppgifter till annan personal.

I fråga om hälsovården föreslår utredningen att vissa uppgifter rörande
övervakningen av hygien in. in. skall utföras av militärläkare och annan
medicinalpersonal placerade i regionala staber. Andra uppgifter, bl. a.
avseende visst fältarbete, föreslås bli delegerade till sjuksköterskepersonalen.
Sålunda föreslås att översköterska under läkares överinseende skall utföra
viss kontinuerlig hälsoövervakning. översköterska förutsätts få ökad kompetens
genom viss obligatorisk vidareutbildning. För hälsovården i fält och
ombord bör enligt utredningen anlitas i första hand värnpliktiga läkare.
Verksamheten för läkarna vid förbanden anses i huvudsak böra begränsas
till rådgivning åt förbandschefen, utförande av hälsoundersökningar och
skyddsympningar m. m. samt viss övervakning av sjuksköterskornas fältarbete.

Beträffande arten av den öppna vården förutsätter utredningen inte
några speciella förändringar. Fall som kräver specialundersökning eller
specialistvård bör enligt utredningen alltjämt remitteras till mottagning vid
civilt lasarett medan remiss till privatpraktiserande läkare anses böra förekomma
endast i undantagsfall. Utredningen uttalar önskemål om alt arbetsuppgifter
som är mindre krävande från medicinsk synpunkt delegeras till
sjuksköterskor och annan hjälppersonal så långt detta är praktiskt möjligt
och medicinskt försvarligt. Vården av de värnpliktiga bör ombesörjas av
läkare, som stadigvarande är knutna till förbanden. För vård av fast anställda
in. fl. föreslås att tjänsteläkarsystemet behålls. Utredningen avvisar
sålunda övergång till ett anvisningsläkarsystem. Läkarmottagning för värnpliktiga
och fast anställda in. fl. anses alltjämt böra finnas vid varje förband
med egen förvaltningsorganisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 196ö

Utredningen har utrett möjligheterna att integrera den slutna vården
som bedrivs vid förbandssj ukhusen med den civila lasarettsvården. Den
har härvid haft att ta ställning till fyra huvudalternativ. Enligt det första
alternativet skulle förbandssj ukhusen nedläggas och den slutna vården i
sin helhet förläggas till civila lasarett m. m. Enligt det andra alternativet
skulle krigsmakten upprätta ett mindre antal militära sjukhus för kvalificerad
vård av civila och militära patienter, varvid förbandssj ukhusen skulle
behållas för enklare vård av militära patienter. Det tredje alternativet innebar
att förbandssj ukhusen skulle upprustas till minst sjukstugenivå så
att förutsättningar skulle skapas dels att kunna motta även civila patienter,
dels att i ökad omfattning vårda svårt sjuka militära patienter. Enligt det
fjärde och sista alternativet skulle förbandssj ukhusen bibehållas med i
princip nuvarande begränsade medicinska målsättning, varvid således vårdresurserna
skulle dimensioneras för vård endast av värnpliktiga patienter
medan kvalificerad vård skulle ombesörjas av lasaretten. Utredningen har
inte funnit något av de tre förstnämnda alternativen vara godtagbart vare
sig från militär, civil eller medicinsk synpunkt. Utredningen anser alternativ
fyra vara det enda genomförbara och realistiska. Den slutna sjukvården
vid förbanden föreslås således liksom f. n. avse lättvårdsfallen. Alla
komplicerade fall anses böra remitteras till civilt sjukhus. Sluten vård av
andra än värnpliktiga bör enligt utredningen i princip inte förekomma vid
förbanden.

De militära förbandssj ukhusen, i det följande benämnda sjukrumsavdelningarna,
anses alltså böra reserveras för av kaserneringen betingade lättvårdsfall.
Vården på sjukrumsavdelningarna bör enligt utredningen i allt
väsentligt ombesörjas av sjuksköterske- och biträdespersonalen under läkares
överinseende. Varken läkare eller sjuksköterska anses normalt behöva
medverka i jourtjänst, eftersom vårdfallen i regel är av sådan art att de
sjuka skulle vårdats i sina hem, om de inte varit inkallade. I de fall jourtjänst
erfordras anses den böra samordnas med den civila jourtjänsten på
orten eller anförtros i första hand åt värnpliktig läkare. Då tillgången på
sjukrumsplatser överstiger behovet med omkring 700 platser har utredningen,
i syfte även att möjliggöra rationaliseringsvinster beträffande biträdespersonalen,
föreslagit en ökad centralisering av sjukrumsavdelningarna.
Förslaget innebär att 18 sjukrumsavdelningar successivt nedläggs. Beträffande
återstående sjukrumsavdelningar föreslår utredningen viss byggnadsteknisk
upprustning. I vissa fall torde nybyggnad bli erforderlig.

Frågan om behovet av läkarmedverkan inom sjukvårdsutbildningen
har utredningen begränsat till de förband, där kvalificerad sjukvårdsutbildning
inte förekommer. Den kvalificerade utbildningen anses böra
ledas och kontrolleras av ständigt tjänstgörande militärläkare och centraliseras
till ett fåtal förband. Utredningen förutsätter, att meddelandet av

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

huvuddelen av den övriga sjukvårdsutbildningen skall läggas på militär
personal och sjuksköterskor. Ständigt tjänstgörande militärläkare, placerade
i första hand vid förband där kvalificerad sjukvårdsutbildning bedrivs
eller vid regional stab, måste dock enligt utredningen användas för planering
och kontroll av Aid förbanden förekommande utbildning av sjukvårdstrossar
och andra motsvarande mindre sjukvårdsenheter samt som instruktörer,
i första hand under repetitionsövningar. Även värnpliktiga läkare förutsätts
i viss utsträckning utnyttjas såsom instruktörer. Läkare som förestår
värnpliktsmottagning anses böra främst planlägga och genomföra den
repetitionsutbildning avseende truppens hygien och vård m. m. som meddelas
det fast anställda befälet. Han bör vidare hålla ett mindre antal lektioner
i samband med sådan utbildning av sjukvårdare och sjukvårdsmän
som förekommer vid förbanden. I egenskap av förbandschefens medicinske
rådgivare anses han slutligen böra ge råd om utbildningsverksamhetens bedrivande
med hänsyn till sjukläge och klimatiska förhållanden.

I fråga om krigsförberedelsearbetet bedöms medverkan av
läkare vid förbanden behöva ske i endast relativt ringa omfattning och huvudsakligen
ha formen av rådgivning till förbandets mobiliseringsavdelning.
En förutsättning härför anses vara att de regionala cheferna får tillgång
till erforderlig medicinsk sakkunskap.

Vad förvaltningsverksamheten beträffar föreslår utredningen
att läkare vid förband inte vidare skall vara förvaltningsgrenschef. Ansvaret
för förvaltning av sjukvårdsmateriel föreslås överfört till intendenten
och för förvaltning av sjukvårdsanslag till kassachefen. Även om så
sker krävs inom detta arbetsområde en begränsad arbetsinsats av den läkare
som förestår värnpliktsmottagningen för attestering av räkningar,
övervakning av journalföring och sjukredovisning m. m. Han måste vidare
i viss utsträckning utöva medicinsk rådgivning åt förbandschefen, delta i
vissa förekommande sammanträden inom förbandet och i undantagsfall
besvara remisser in. m. Erforderlig fackmässig kontroll av förvaring m. m.
av läkemedel och annan sjukvårdsmateriel anses böra utföras av personal
placerad vid centrala och regionala myndigheter.

Jag övergår nu till att redogöra för utredningens förslag rörande läkarpersonalen
m. in.

Verksamheten för de läkare som skall vara fast knutna till förbanden
koncentreras enligt utredningens förslag till hälso- och sjukvården. Dessa
läkare avses i endast begränsad utsträckning skola medverka inom utbildnings-
och förvaltningsverksamhet eller delta i krigsförberedelsearbetet. Till
följd härav kommer ökade krav att ställas på läkarmedverkan i regionala
staber. Dessa stabers personella resurser i fråga om medicinskt skolad personal
måste därför förbättras. Eu förstärkning av militärläkarresurserna
erfordras vidare vid de förband, dit den kvalificerade sjukvårdsutbildningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

koncentreras. Utredningen ämnar återkomma till dessa frågor i ett följande
betänkande men understryker betydelsen av att de uppgifter som pålagts
ständigt tjänstgörande militärläkare inte blir eftersatta.

Utredningen har för varje förband beräknat det genomsnittliga totala
behovet av veckoarbetstimmar för aktuella läkaruppgifter och har därvid
funnit att minimibehovet uppgår till omkring 15 veckotimmar och maximibehovet
till omkring 60 veckotimmar. Utredningen anser att en läkare som
arbetar enbart med sjukvård vid förbanden i längden inte kan upprätthålla
en godtagbar yrkesstandard och bedömer att svårigheter föreligger att rekrytera
heltidsanställda läkare vid förbanden. Utredningen avvisar således tanken
på heltidsanställning av läkare även vid de största förbanden och anser
att av rekrvteringsskäl m. in. deltidstjänstgörande läkare alltjämt måste
bilda kärnan i förbandssjukvården. Utredningen har med utgångspunkt i
ett maximiarbetstidsuttag av 27 timmar i veckan beräknat behovet av sådana
läkare till 130, av vilka 88 erfordras inom armén, 17 inom marinen och 25
inom flygvapnet. Vid många förband anses mer än en läkare erforderlig.
Den främste läkaren vid varje förband anses böra öva tillsyn över hälsooch
sjukvården vid förbandet och vara förbandschefens medicinske rådgivare.

I fråga om anställningsformen för de läkare som avses skola vara stadigvarande
knutna till förbanden konstaterar utredningen, att bristerna i nuvarande
system är så djupgående att en genomgripande omorganisation inte
kan undvikas. De försök som hittills företagits att inom ramen för nuvarande
organisation förbättra rekryteringen bl. a. genom reglering av arbetstiden
och höjning av bataljonsläkarnas löner har misslyckats. En aldrig så stor avlöningsförstärkning
garanterar enligt utredningens uppfattning inte att riksdagens
beslut i fråga om de värnpliktiga läkarnas användning inom förbandssjukvården
förverkligas (jfr prop. 1963: 106, L2U 52, rskr275). Garantier
anses inte heller skapas för att läkaruppgifterna vid förbanden fullgörs
rationellt. Utredningen anser att nuvarande anställnings- och avlöningssystem
är alltför stelt för att medge önskad flexibilitet med hänsyn till såväl
förbandens olika storlek som den skiftande arbetsbelastningen under olika
årstider. Förekommande kombination av fast lön för vissa arbetsuppgifter
och prestationslön för viss tjänsteläkarverksamhet anses vidare leda till att
verksamheten inom den utmätta arbetstidsramen kommer att ägnas åt i
första hand tjänsteläkarmottagningen. Denna verksamhet är vid många förband
tidsödande. Utredningen anser därför att helt nya vägar måste prövas.

Med ledning av en undersökning inom industrisjukvården uttalar utredningen,
att en övergång från nuvarande system med fasta löner till ett mer
flexibelt system som belönar prestationen över hela linjen medför bestämda
fördelar. Utredningen anser att en läkare, som uppbär prestationsersättning,
bör anställas genom avtal. Utredningen anser, att fördelarna med en övergång
från nuvarande avlönings- och anställningssystem för förbandsläkare

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1965

till ett system med deltidstjänstgörande läkare anställda genom avtal mot
prestationsersättning så avgjort överväger nackdelarna att en sådan övergång
bör komma till stånd. För arméns vidkommande är övergången enligt
utredningens mening en förutsättning för att förbandssjukvården skall
kunna reorganiseras med framgång. Även om de förhållanden som främst
föranlett utredningen att ompröva nuvarande anställnings- och avlöningssystem
inte har bärkraft såvitt avser flygvapnet och endast delvis såvitt avser
marinen, utgår utredningen från att dess förslag skall omfatta samtliga försvarsgrenar-.
Utredningens majoritet anser att läkare som anställs genom
avtal mot prestationsersättning inte behöver ha civilmilitär ställning.

De avtalsanställda läkarna skall enligt utredningens förslag vara taxebundna.
Beträffande ersättningen för hälso- och sjukvård av de värnpliktiga
bör enligt utredningens mening som mätvärde på prestationen användas det
antal värnpliktiga som är hänvisat till läkarmottagningen resp. sjukrumsavdelningen.
Ersättningen föreslås utgå dels för hälso- och sjukvård av de
värnpliktiga med visst belopp per värnpliktig och månad, dels för hälsovård
av fast anställda med visst belopp per anställningshavare och år. För sjukvården
åt den fast anställda militära och civilmilitära personalen, de civila
tjänstemännen och den kollektivavtalsanställda personalen föreslås att provinsialläkartaxan
tillämpas. F. n. utgår prestationslön enligt provinsialläkartaxan
vid sjukvård åt civil personal, medan förbandsläkare är skyldig att i
tjänsten ombesörja sjukvård åt den fast anställda militära och civilmilitära
personalen. För verksamheten inom utbildning, krigsförberedelsearbete, förvaltning
m. m. föreslås utgå visst årsarvode per kontrakterad veckotimma.
Utredningen betonar att en i förhållande till den civila sjukvården konkurrenskraftig
ersättning måste eftersträvas.

I fråga om de medicinska kompetenskraven för de avtalsanställda läkarna
föreslår utredningen att kravet på fullgjord sjukhusutbildning höjs till tre
år, varav minst två år inom kroppssjukvården. Utredningen föreslår vidare,
att det nuvarande kravet på genomgång av viss värnpliktsutbildning slopas
som kompetensvillkor. Detta motiveras bl. a. med att enligt utredningens
mening även kvinnliga läkare bör kunna anställas vid förbanden i syfte att
bredda rekryteringsbasen. Utredningen anser att kompletterande utbildning
måste ges läkare vid förband i samband med anställningen och föreslår
att en särskild kurs om ca sex veckor anordnas i detta syfte. Utredningen
betonar vidare vikten av att de avtalsanställda läkarna bereds bättre möjligheter
till medicinsk fortbildning än de nuvarande förbandsläkarna.

Intill dess de högre regionala stabernas resurser förstärkts, organisationen
för den kvalificerade sjukvårdsutbildningen förbättrats och instruktörskadrarnas
kompetens höjts, uppstår vissa övergångs problem, som kan
påverka den takt i vilken utredningens förslag kan genomföras. Utredningen
anser emellertid att läkarverksamheten vid så gott som samtliga arméförband
efter hand kan övertas av avtalsanställda läkare. Regementsläkarbe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

ställningarna vid trängregementena anses dock t. v. böra undantas. Detta innebär
att enligt utredningens förslag 35 beställningar för regementsläkare
och 45 beställningar för bataljonsläkare successivt bör indras. För marinens
del innebär utredningens förslag att de marinläkare av 1. graden som tillika
har stabsläkarfunktioner t. v. kvarstår i organisationen. Övriga beställningar
för marinläkare av 1. graden, två beställningar i Ao 23 och sju beställningar i
Ao 21, anses successivt kunna indras. Beställningarna för förste marinläkare
berörs inte av förslaget. Inom flygvapnet anses beställningar för förste flygläkare
t. v. böra behållas vid fyra flottiljer medan 17 beställningar för flygläkare
av 1. graden anses kunna indras successivt. Nuvarande förbandsläkare
bör beredas möjlighet att välja om de vill kvarstå på oförändrade villkor
eller övergå till det nya systemet.

Kostnadsökningarna för genomförandet av utredningens personalförslag
blir enligt utredningens beräkningar begränsade. Det bör dock beaktas att
utredningens förslag förutsätter en överföring dels av vissa läkaruppgifter
till högre nivå, dels av kvalificerad sjukvårdsutbildning till vissa förband.
Härav följer ett ökat behov av ständigt tjänstgörande militärläkare i militärområdesstaber
och vid dessa förband. Utredningen understryker, såsom tidigare
sagts, vikten av att detta behov tillgodoses.

Ledamoten Troell har i särskilt yttrande reserverat sig mot majoritetens
förslag att förbandssjukvården skall bestridas med enbart civila avtalsanställda
läkare samt att beslut fattas om att vissa förbandsläkarbeställningar
successivt indras innan krigsorganisationens behov helt utretts. Troell anser
att tillräckligt underlag inte finns för slutgiltigt förslag angående förbandssjukvården
men att provisoriska åtgärder bör ifrågakomma. Troell föreslår
att vid varje förband skall finnas en civilmilitär läkare med lönegradsbeteckning
ABr till vilken -— utöver lön — bör utgå ett rörligt arvode.

Remissyttrandena

Svårigheten att bedöma föreliggande förslag rörande förbandssjukvården
med anledning av dess anknytning till problem, som kommer att tas upp
till behandling först i ett senare betänkande, påtalas av flera remissinstanser,
däribland överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse,
statskontoret och SACO.

Remissinstanserna har i huvudsak lämnat utredningens förslag rörande
den öppna sjukvården utan erinran.

Utredningens förslag att den slutna sjukvården liksom f. n. bör avse lättvårdsfall,
medan alla kvalificerade vårdfall bör hänvisas till civila lasarett,
tillstyrks av medicinalstyrelsen, TCO, LO och Sveriges förenade studentkårer.
Även överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, statskontoret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

1960 urs värnpliktsutredning och SACO lämnar förslaget i denna del utan
eiinran. SACO anser dock, att förbandsläkaren bör ha möjlighet att när så
ar lämpligt vårda även något mer komplicerade fall. Försvarets sjukvårdsstyrelse
anser att platsbristen på de civila sjukhusen, liksom den föreslagna
ökade kompetensen för förbandsläkarna, talar för att även mera kvalificelade
fall skall kunna behandlas vid de militära sjukvårdsinrättningarna,
dock inte sådana fall som är alltför personalkrävande eller ställer krav på
ständig jourtjänst för sköterska.

Mot föislaget att sjukrumsavdelningarna reserveras för militära patienter
och att platsantalet skärs ned har remissinstanserna inte haft någon erinran.
Förslaget att nedlägga sjukrumsavdelningar i föreslagen omfattning
har dock fått ett blandat mottagande. Även om flertalet remissinstanser
finner en fortsatt centralisering möjlig och från kostnadssynpunkt angelägen
anser några bl. a. överbefälhavaren, chefen för armén, försvarets
sjukvårdsstyrelse och statskontoret — kompletterande utredning erforderlig
i det enskilda fallet. Chefen för marinen och sjukvårdsstyrelsen framhåller
att möjlighet till sluten vård bör finnas inom varje garnisonsort.

Det stora flertalet remissinstanser är ense med utredningen att åtgärder
snarast måste vidtas för att förbättra rekryteringen av läkare till förbanden.
En snai lösning i huvudsak pa grundval av utredningens förslag förordas av
överbefälhavaren, chefen för armén, försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsen
och Sveriges förenade studentkårer. Chefen för marinen, chefen
för flygvapnet, försvarets civilförvaltning och riksrevisionsverket föreslår
att åtgärder vidtas huvudsakligen inom ramen för nuvarande system, bl. a.
genom förbättrade ekonomiska förmåner. Möjligheten till civilanställning
enligt av utredningen angivna riktlinjer bör dock enligt chefens för marinen
och civilförvaltningens mening hållas öppen.

Den gemensamma linje som hävdas av förslagets motståndare — Svenska
Militärläkareföreningen, delvis understödd av Sveriges Läkarförbund och
SACO, samt chefen för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning
och riksrevisionsverket — kan sägas vara, förutom att läkarna i
princip bör behålla nuvarande arbetsuppgifter, dels att arbetstiden ytterligare
bör förkortas, dels att den fasta och civilmilitära anställningsformen
bör bibehållas, dock med förbättrad lön och tjänsteställning. Som motiv
åberopar dessa remissinstanser bl. a. att utredningens förslag innebär alltför
stora ändringar i nuvarande organisation.

Betydelsen av att i möjlig mån begränsa och renodla läkaruppgifterna
vid förbanden och överföra till annan personal de uppgifter, för vilka läkarens
insats inte är oundgängligen nödvändig, understryks av överbefälhavaren,
chefen för armén, försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsen, riksrevisionsverket
och Sveriges förenade studentkårer. De av utredningen
framlagda förslagen i sådant syfte lämnas i huvudsak utan erinran även av
statskontoret, TCO och 1960 års värnpliktsutredning. Däremot hävdar che -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

fen för marinen, chefen för flygvapnet och Svenska Militärläkar ef öreningen
att förbandsläkarnas nuvarande arbetsuppgifter t. v. bör vara i huvudsak
oförändrade.

En allmän osäkerhet synes råda om rekryteringseffekten hos utredningens
förslag även hos vissa av de remissinstanser som i princip är positiva till
förslaget. Det påpekas bl. a. att flertalet av de läkaruppgifter som av utredningen
föreslagits skola överföras till andra personalkategorier hör till dem
som i dagsläget antingen är försummade eller redan utförs av annan personal,
varför förslagen angående arbetsuppgifternas renodlande reellt inte
medför någon större lättnad för de berörda läkarna. Vidare sägs att en del
arbetsuppgifter kvarstår, som inte kan anses vara särskilt stimulerande.

Utredningens förslag att översköterska under läkares överinseende skall
utföra viss kontinuerlig hälsoövervakning'' av rutinmässig karaktär tillstyrks
av överbefälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse, TCO och Sveriges förenade
studentkårer. Förslaget avstyrks av medicinalstyrelsen, statens institut
för folkhälsan, arbetarskyddsstyrelsen och LO, eftersom hygieniska inspektioner
in. m. anses fordra högre kompetens än den som genom den av
utredningen föreslagna utbildningen kan bibringas översköterska.

Remissinstanserna har inte någon erinran mot att även i fortsättningen
deltidsarbete bör vara den normala arbetsformen för läkare vid förbanden.
SACO hävdar dock att det dagliga arbetstidsuttaget bör maximeras till fyra
timmar. Chefen för marinen föreslår att veckoarbetstiden avkortas till 21
timmar i veckan. Båda räknar med övertidsarbete vid behov mot särskild
ersättning. Medicinalstyrelsen anser att även heltidsanställning bör kunna
komma i fråga.

Utredningens förslag att läkarna vid förband skall vara avtalsanställda
och civila tillstyrks av statskontoret, medicinalstyrelsen och Sveriges förenade
studentkårer. Förslaget att läkarna skall vara avtalsanställda tillstyrks
i huvudsak även av överbefälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse och chefen
för armén. Sistnämnda instanser anser dock — i likhet med förslagets
motståndare — att åtminstone en läkare vid varje förband bör ha civilmilitär
ställning.

Av utredningen föreslagen höjning av kravet på fullgjord sjukhusutbildning
tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Betydelsen
av hygienisk utbildning jämförlig med industri- eller provinsialläkares framhålls
av medicinalstyrelsen, LO, statens institut för folkhälsan och arbetarskyddsstyrelsen.
Svenska Militärläkareföreningen anser, att de civila avtalsanställda
läkarna bör ha fullgjort värnpliktstjänstgöring, bl. a. »enär detta
möjliggör adekvata ställningstaganden till krigsplacering, ändring av besiktningsgrupp
m. in.» Enligt försvarets sjukvårdsstyrelses mening bör förbandsläkare
normalt ha genomgått minst grundläggande befälsskola och sjukvårdsbefälsskola.
Undantagsvis bör dock kvinnliga och manliga läkare som
inte fullgjort värnpliktstjänstgöring kunna ifrågakomma. Överbefälhavaren

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965 13

understryker vikten av att läkarna vid förbanden ges erforderlig fortbildning
enligt utredningens förslag.

Sveriges yngre läkares förening hävdar med instämmande av Sveriges
Läkarförbund, att utredningen konsekvent räknar med att använda värnpliktiga
läkare så snart bristlägen uppstår. I den mån det militära sjukvårdsläget
är så prekärt, att den värnpliktiga läkararbetskraften måste tas i anspråk
för uppgifter som inte kan inpassas i ett utbildningsschema, anses det
uttryckligen böra anges alt en sådan åtgärd är ett provisorium. Föreningen
framhåller det olämpliga i att värnpliktiga läkare vid vikariat för förbandsläkare
även kommer att uppehålla en tjänsteläkarbefattning utan att äga
uppbära ersättning härför. Värnpliktiga läkare torde enligt föreningen också
i många fall sakna erforderlig medicinsk kompetens för en sådan uppgift.

Departementschefen

1962 års försvarssjukvårdsutredning har i sitt första betänkande (SOU
1964: 20) framlagt förslag rörande organisationen av hälso- och sjukvården
vid förbanden förbandssjukvården — samt sådan verksamhet i övrigt
vid förbanden som har medicinskt underlag eller militärmedicinskt innehåll
och fordrar medverkan av läkare. Förslagen berör i första hand förbandsläkarna
men påverkar även de icke ständigt tjänstgörande militärläkarna
och de värnpliktiga läkarna samt läkarnas hjälppersonal.

Enligt nu gällande ordning förestås läkarmottagningarna för värnpliktiga
av läkare på aktiv stat — förbandsläkare. Dessa — vid flerläkarförband den
till tjänsten främste förbandsläkaren — är även överläkare på sjukrumsavdelningen,
där sådan finns i anslutning till läkarmottagningen. Förbandsläkaren
är vidare i första hand tjänsteläkare för den fast anställda personalen
vid förbandet och det förutsätts att han medverkar i övrig läkart jänstgöring
vid förbandet. Förbandsläkarnas arbetsuppgifter omfattar förutom
sjukvård medverkan i hälsovård, sjukvårdsutbildning, krigsförberedelsearbete
och förvaltning.

Inom armén finns beställningar för regementsläkare och bataljonsläkare
inrättade för så gott som samtliga förband. Sammanlagt finns vid arméns
förband 39 beställningar för regementsläkare i Ao 23 och 45 beställningar
för bataljonsläkare i Ao 21. Den 1 oktober 1965 var fem beställningar för
regementsläkare och 29 för bataljonsläkare vakanta. Inom marinen finns
för vissa förband beställningar inrättade för marinläkare av 1. graden. I
andra fall iullgörs förbandsläkarfunktioner av marinläkare av 1. graden
med placering i stab. På marinens personalförteckning finns uppförda 13
beställningar för marinläkare av 1. graden, varav sex i Ao 23 och sju i Ao 21.
Tre beställningar för marinläkare av 1. graden var vakanta den 1 oktober
1965. Inom llygvapnet finns för förbanden inrättade fyra beställningar för
förste flygläkare i Ao 23 och 17 beställningar för flygläkare av 1. graden i

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

Ao 21. Av beställningarna var en i Ao 23 och två i Ao 21 vakanta den 1 oktober
1965.

För att bli anställd som förbandsläkare fordras i medicinskt hänseende
att vederbörande uppfyller gällande fordringar för behörighet som provinsialläkare.
I militärt hänseende uppställs krav på genomgången fackutbildningskurs
i samband med värnpliktstjänstgöring och minst två månaders
militär facktjänstgöring. För beställningar inom marinen fordras härjämte
vitsord om duglighet till sjötjänst.

Förbandsläkarna är deltidsanställda med en veckoarbetstid av 24 timmar
fördelad på minst fem vardagar. Härutöver utför förbandsläkarna utan särskild
ersättning viss jour- och beredskapstjänst. De är skyldiga att inom
ramen för veckoarbetstiden svara för sjukvård i fråga om sådan krigsmakten
tillhörande fast anställd militär eller civilmilitär personal samt värnpliktiga,
som tjänstgör vid vederbörande förband eller hänvisats dit för sjukvård.
I veckoarbetstiden inräknas enligt gällande praxis även verksamheten
som tjänsteläkare för civil personal. För sistnämnda verksamhet uppbär
förbandsläkarna inkomster utöver lönen.

Försvarssjukvårdsutredningen har redovisat en rad brister i nuvarande
system. Enligt utredningen är många läkaruppgifter helt eller delvis försummade
eller också måste de fullgöras av andra personalgrupper, bl. a.
värnpliktiga läkare. Härtill anses i hög grad bidra de omfattande vakanserna
på läkarbeställningarna inom armén.

Utredningens arbete kan sägas ha följt två huvudlinjer. Den har dels försökt
renodla läkarnas arbetsuppgifter, dels sökt organisera anställningsförhållandena
för läkarna så att de blir rekryteringsfrämjande och garanterar
att läkaruppgifterna blir rationellt fullgjorda.

Vid remissbehandlingen kan intet sägas ha framkommit som jävar utredningens
påståenden rörande bristerna i nuvarande system. Flertalet remissinstanser
är ense med utredningen att åtgärder snarast måste vidtas för att
förbättra rekryteringen av läkare till förbanden. Skilda meningar har dock
uttalats i fråga om vägarna härför. Vissa instanser, däribland överbefälhavaren,
chefen för armén, försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsen
och statskontoret, förordar en lösning i huvudsak på grundval av utredningens
förslag. Chefen för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning
och riksrevisionsverket samt militärläkareföreningen föreslår däremot
att frågan löses huvudsakligen inom ramen för nuvarande system.

Genom försvarssjukvårdsutredningens betänkande samt de synpunkter
som framkommit vid remissbehandlingen kan anses klarlagt att många av
de uppgifter som enligt vederbörande instruktioner ankommer på läkare
vid förband antingen inte alls fullgörs av ifrågavarande läkare eller fullgörs
med en begränsad arbetsinsats samt att värnpliktiga läkare i betydande
utsträckning anlitas för löpande uppgifter inom förbandssjukvården. Härtill
bidrar i hög grad de omfattande vakanserna bland läkarna inom armén.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1905

1 likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag det i hög grad
angeläget att snara åtgärder vidtas för att förbättra förbandssjukvården. I
detta syfte bör man skapa bättre förutsättningar för att kunna anställa
färdigutbildade läkare och begränsa användningen av värnpliktiga läkare.

Vid remissbehandlingen har — såsom tidigare berörts — flera instanser
kritiserat utredningens förslag och förordat en lösning huvudsakligen inom
ramen för nuvarande system. Därvid har dock inte anvisats någon framkomlig
väg som garanterar att de hittills delvis försummade arbetsuppgifterna
blir rationellt fullgjorda och användningen av värnpliktiga läkare begränsas.

Jag förordar med hänsyn till nödvändigheten av snara åtgärder, att förbandssjukvården
omorganiseras i huvudsaklig överensstämmelse med försvar
ssjukvårdsutredningens förslag. Det nya systemet bör genomföras successivt
vid samtliga försvarsgrenar.

Jag föreslår således att läkaruppgifterna vid förband fördelas på två huvudkategorier.
Till den ena hänförs främst uppgifterna att utöva tillsyn
över hälso- och sjukvården vid förbandet, vara förbandschefens medicinske
rådgivare samt ansvara för att den verksamhet som bedrivs av medicinalpersonalen
vid förbandet -— övriga läkare, tandläkare, veterinärer, sjuksköterskor
och annan hjälppersonal — i mån av behov samordnas. I arbetsuppgifterna
ingår även att delta i förekommande hälso- och sjukvårdsutbildning
m. m. Till den andra kategorien hänförs hälsoundersöknings- och sjukvårdsuppgifterna.
Uppgifter som tillhör den första kategorien bör fullgöras
av en läkare, medan övriga uppgifter kan fördelas på flera läkare. Det bör
inte finnas något hinder för att läkare som fullgör tillsynsuppgifter m. m. i
mån av tid även fullgör hälsoundersöknings- och sjukvårdsuppgifter. En
sådan bindning mellan funktionerna torde ofta vara praktisk och rekryteringsfrämjande,
framför allt vid mindre förband.

De läkare som avses för tillsynsuppgifter in. m. bör benämnas förbandsläkare
och förordnas för viss tid. För förordnande som förbandsläkare bör
fordras att vederbörande har meddelats legitimation som läkare samt fullgjort
minst tre års sjukhustjänstgöring, varav minst två år inom kroppssjukvården.
Förbandsläkare skall vara skyldig att snarast efter tillträdet
av befattningen genomgå förbandsläkarkurs om ca fyra veckor. Förbandsläkare
bör vara civilmilitär. Fullgjord värnpliktstjänstgöring bör inte fordras.
Även kvinnliga läkare kan således komma i fråga.

Jag föreslår att sammanlagt 69 förbandsläkare anställs vid vissa förband
och skolor. På grundval av den beräknade arbetsinsatsen för förbandsläkarna
bör dessa indelas i tre grupper. Kungl. Maj :t hör äga besluta om förbandsläkare
skall finnas vid förband liksom om de justeringar i gruppindelningen
som kan erfordras. F. n. räknar jag med förbandsläkare enligt följande.

Grupp I: T 1—I 5, 1 11 I 17, I 19—121, P 4, P 6, P 7, P 10, P 18, Ing 1,
S 1, T 1—T 4.

G rupp II: K 1. P 1, P 2, A 1, A 3, A 4, A 6, A 8, A 9, Lv 3, Lv 4, Lv 6,

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

Ing 2, S 2, Berga örlogsskolor, Karlskrona örlogsskolor, F 5, F 16/20.

Grupp III: A 7, Lv 5, Lv 7, Ing 3, arméns jägarskola, krigsskolan, sjökrigsskolan,
arméns underofficersskola, F 1—-F 4, F 6—F 15, F 17, F 18, F 21.

Vid följande förband in. in. erfordras inte någon förbandsläkare, nämligen
K 3, K 4, P 5, Lv 2, S 3, infanteriets stridsskola, artilleriskjutskolan, luftvärnsskjutskolan,
arméns rid- och körskola och tygförvaltningsskolan. Vid
de åtta förstnämnda enheterna bör förbandsläkarfunktionen fullgöras av
förbandsläkaren vid det regemente till vilket enheten är knuten i förvaltningshänseende.
Vid de två sistnämnda torde förbandsläkaruppgifterna inte
vara aktuella. Behovet av förbandsläkare vid kustartilleriförbanden bör prövas
då ställning tas till frågan om läkarmedverkan på regional nivå.

Några beställningar bör inte finnas inrättade för förbandsläkare. Dessa
bör i stället anställas mot arvode, bestämt med hänsyn till beräknad arbetsinsats
— sex till tio timmar i veckan.

Läkare som handhar hälsoundersökningar och sjukvård för värnpliktiga
bör benämnas tjänsteläkare. En eller flera tjänsteläkare bör finnas anställda
vid de förband m. in., som enligt det föregående skall ha förbandsläkare,
samt vid infanteriets stridsskola, tygförvaltningsskolan, marinkommando
Ost, KA 1, KA 2 och KA 4. Vid artilleriskjutskolan och luftvärnsskjutskolan
bör tjänsteläkare anställas för tjänstgöring under den del av året då verksamhet
vid skolorna pågår. Behovet av tjänsteläkare vid marinkomxnando
Väst samt vid KA 3 och KA 5 bör prövas då ställning tas till frågan om läkarmedverkan
på regional nivå. Tjänsteläkare föreslås vara civil och förordnas
för viss tid. För förordnande som tjänsteläkare bör fordras legitimation som
läkare samt minst tre års sjukhustjänstgöring, varav minst två år inom
kroppssjukvården. Tjänsteläkare föreslås vara skyldig att snarast efter
första anställning genomgå tjänsteläkarkurs om högst två veckor. Inte heller
för tjänsteläkare bör fullgjord värnpliktstjänstgöring krävas. Även kvinnliga
läkare bör alltså kunna anställas.

Arbetstiden för tjänsteläkare torde inte behöva regleras. Ej heller bör några
tjänster finnas inrättade. Ersättning till tjänsteläkare bör utgå efter prestation
enligt särskilda taxor.

Militära, civilmilitära och civila anställningshavare bör hänvisas till anvisningsläkare.
Förbandsläkare och tjänsteläkare bör kunna utses till anvisningsläkare
under förutsättning att verksamheten såsom anvisningsläkare
icke inkräktar på ordinarie verksamhet. Verksamhet som anvisningsläkare
får icke inräknas i förbandsläkares arbetstid.

Jag vill i sammanhanget framhålla vikten av ett vidgat samarbete med
landstingen i syfte att möjliggöra ett rationellt utnyttjande av läkarresurserna.
I Boden har förbandssjukvårdens behov av läkare tillgodosetts genom
avtal med Norrbottens läns landsting. Enligt detta avtal skall bl. a. de på
fältläkarkårens stat upptagna förbandsläkare som är stationerade i Boden
tillika tjänstgöra som underläkare vid centrallasarettet i Boden samt vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

av sjukhusets övriga underläkare vara skyldiga att som extra bataljonsläkare
biträda i förbandssjukvården inom garnisonen. Detta samarbete har
visat sig ändamålsenligt. Även i det nya systemet bör det vara möjligt för
underläkare att förordnas som förbands- eller tjänsteläkare. Samarbete med
sjukvårdens huvudmän bör om möjligt komma till stånd även i andra garnisonsorter.

Anställningsförhållandena för förbands- och tjänsteläkare bör närmare
regleras genom avtal. Kostnaderna för ersättningar till förbandsläkare bör
få bestridas från försvarsgrenarnas avlöningsanslag, medan kostnader för
tjänsteläkare och anvisningsläkare bör utgå från anslagen till sjukvård
m. in.

Behovet av vårdplatser för sluten vård vid förbanden bör prövas av Kungl.
Maj :t. Behovet av upprustning och till- eller ombyggnad av lokaler för öppen
och sluten vård vid förbanden bör prövas i vanlig ordning.

Överenskommelse angående förmåner för förbands- och tjänsteläkare
inom försvaret in. in. har, under förbehåll för Kungl. Maj :ts godkännande,
den 8 november 1965 träffats mellan statens avtalsverk och SACO. Kungl.
Maj :t och riksdagens lönedelegation har den 12 resp. 16 november 1965 godkänt
innehållet i överenskommelsen. Kungl. Maj :ts och lönedelegationens
godkännande har lämnats under förbehåll för att riksdagen godkänner de
organisatoriska förutsättningar för förbandssjukvården, m. in., som ligger
till grund för överenskommelsen. Överenskommelsen innefattar även vissa
lönegradsförändringar m. m. för militärläkare placerade vid försvarets sjukvårdsstyrelse
och militära staber m. m. Som organisatorisk förutsättning för
överenskommelsen i denna del har gällt bl. a. att fyra tjänster med lönegradsbeteckningen
Ao, två för specialmarinläkare och två för specialflygläkare,
inrättas den 1 januari 1966 och att lika många sådana beställningar
med beteckning ABr dras in vid samma tidpunkt. Vidare har förutsatts att
vid nuvarande befattningshavares avgång två beställningar med beteckning
ABp för specialflygläkare dras in och två sådana beställningar med beteckning
Ao inrättas. Kungl. Maj :t bör begära riksdagens bemyndigande att
ändra personalförteckningarna för marinen och flygvapnet med anledning
härav, överenskommelsen innefattar vidare bl. a. uppflyttning i lönegrad av
vissa icke-ordinarie läkartjänster vid försvarets sjukvårdsstyrelse. Posten
Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal i styrelsens avlöningsstat är
maximerad av riksdagen. Kungl. Maj :t bör därför utverka riksdagens bemyndigande
alt i erforderlig omfattning medge överskridande av nämnda
anslagspost.

Vid ett genomförande av de förslag jag framlagt rörande förbandssjukvårdens
omorganisation bör följande beställningar successivt dras in, nämligen
vid fältläkarkåren 89 beställningar för regementsläkare i Ao 28 och
45 beställningar för bataljonsläkare i Ao 21, vid marinläkarkåren två beställningar
för marinläkare av 1. graden i Ao 28 (vid marinkommando Syd

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

och Berga örlogsskolor) samt sju beställningar för marinläkare av 1. graden
i Ao 21, samt vid flygvapnet fyra beställningar för förste flygläkare i Ao 23
och 17 beställningar för flygläkare av 1. graden i Ao 21. Vidare behövs inte
längre de arvoden som f. n. utgår till ögonläkare vid den militära ögonpolikliniken
vid karolinska sjukhuset och vid marinkommando Ost.

Omorganisationen av förbandssjukvården bör genomföras den 1 juli 1966.
Innehavare av någon av förut nämnda beställningar som önskar gå över till
det nya systemet skall enligt överenskommelsen fr. o. m. nämnda dag kunna
beviljas tjänstledighet med C-avdrag. Under förutsättning att sådan läkare
tjänstgör såsom förbands- och tjänsteläkare i genomsnitt minst 21 timmar
i veckan intill tidpunkten för föreskriven pensionsålder äger han behålla
den med beställningen förenade pensionsrätten. Beställningshavare som inte
vill gå över till det nya systemet bör i princip få behålla sina nuvarande arbetsuppgifter.
Sådan beställningshavare bör i första hand utnyttjas såsom
förbandsläkare men även — inom ramen för fastställd arbetstid — såsom
tjänsteläkare.

Såsom nyss sagts räknar jag med att övergången till det nya systemet äger
rum den 1 juli 1966. Jag anser det emellertid synnerligen angeläget att läkare
så snart som möjligt kan börja avtalsanställas i enlighet med mitt förslag.
Det nya systemet bör därför kunna tillämpas redan före den 1 juli 1966 vid
sådant förband, där för förbandet avsedd läkarbeställning är vakant. Vakanta
beställningar bör snarast dras in. Även vissa andra övergångsåtgärder
torde komma att erfordras, såsom t. ex. att beställningar dras in efter hand
som innehavarna avgår. Jag förordar därför att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens
bemyndigande att vidta sådana åtgärder.

Överenskommelsen angående löneförmåner för förbands- och tjänsteläkare
innefattar, såsom förut sagts, även en reglering av löner m. m. för militärläkare
placerade vid försvarets sjukvårdsstyrelse och militära staber
m. m. Härigenom och till följd av att i anslutning till förenämnda överenskommelse
också avtalats att viss särskild ersättning skall utgå till militärläkare
vid förband för tiden den 1 juli 1965—den 30 juni 1966 uppstår vissa
kostnadsökningar under försvarsgrenarnas allmänna avlöningsanslag, som
berör även löpande budgetår. För att täcka sistnämnda kostnader föreslår
jag ett förslagsanslag av 600 000 kr. på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1965/66 under fjärde huvudtiteln. Förslag till täckande av övriga
kostnader för berörda löneregleringar m. m. torde få tas upp i annat sammanhang.
överenskommelsen innebär slutligen att arbetstiden för militärläkare
inom stabs- och förvaltningsorganisationen med 30 timmars arbetstid
i veckan sänks till 25 timmar i veckan fr. o. m. den 1 januari 1966.

De förslag som här lagts fram till omorganisation av förbandssjukvården
förutsätter överföring av vissa läkaruppgifter till högre nivå samt koncentration
av sjukvårdsutbildningen till ett fåtal förband. Dessa frågor kommer
att behandlas av försvarssj ukvårdsutredningen i ett kommande betänkande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1965

Jag tar vidare — såsom jag anfört inledningsvis — i detta sammanhang inte
upp frågan om behov av tjänster för översköterskor och annan medicinsk
hjälppersonal. De förslag jag lagt fram i det föregående förutsätter dock en
viss utökning av översköterskornas arbetsuppgifter. Frågan om ytterligare
tjänster för översköterskor och annan hjälppersonal bör på vanligt sätt behandlas
i samband med försvarsgrenschefernas anslagsframställningar rörande
avlöningsanslagen för försvarsgrenarna. Detsamma bör gälla frågan
om ytterligare tjänster för kontorspersonal vid förband med egen läkarmottagning.

Kostnadsökningarna under fjärde huvudtiteln för förbands-, tjänste- och
anvisningsläkarnas verksamhet m. m. kan beräknas till ca 3,5 milj. kr. Härjämte
uppkommer en kostnadsökning under femte huvudtiteln om ca 450 000
kr. för statsbidrag till de allmänna sjukkassorna. Härtill kan komma kostnader
för bl. a. de föreslagna kurserna för läkarna vid förbanden.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

1) godkänna de av mig i det föregående förordade riktlinjerna
för förbandssjukvårdens organisation;

2) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta de ändringar i personalförteckningarna
för marinen och flygvapnet, som föranleds
av vad jag föreslagit i det föregående;

3) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta de övergångsåtgärder
som betingas av omorganisationen av förbandssjukvården; 4)

bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad som i
det föregående anförts medge överskridande av anslagsposten
Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal i avlöningsstaten
för försvarets sjukvårdsstyrelse för budgetåret 1965/
66; samt

5) till Täckning av beräknade kostnader för ändrad lönegradsplacering
m. m. på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1965/66 under fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 600 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sören Nilsson