Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1964 (Proposition 1964:176 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1964

Nr 176

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående handläggningen
av frågor om lokala trafikföreskrifter m. m.;
given Stockholms slott den 16 oktober 1964.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag om trafiknämnder,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951
(nr 648);

2) förordning om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910)
angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag om utskiftande på andra organ av
vissa uppgifter, som enligt vägtrafikförordningen och förordningen om yrkesmässig
trafik tillkommer poliskammare, magistrat och kommunalborgmästare.
Uppgifterna avser främst dessa institutioners befattning med lokala
trafikföreskrifter och med tillståndsgivningen rörande drosktrafiken i städerna.
Förslagen föranledes närmast av förslaget i den till höstsessionen
uppskjutna prop. 1964: 163 att magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna
skall avvecklas den 1 januari 1965. Vidare föreslås att ärendena
i fråga skall handläggas i samma ordning på landsbygden som i städerna.

Den lokala trafikregleringen skall enligt förslaget såväl i stad som på
landsbygd ankomma på särskilt inrättade trafiknämnder — i princip en

1 Dihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 176

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 196b

för varje kommun — bestående av polischefen i orten såsom ordförande
och två av kommunen valda ledamöter. Länsstyrelserna skall emellertid
även framgent bestämma om hastighetsbegränsningar och om vägs karaktär
av motorväg eller huvudled. Med hänsyn särskilt till betydelsen för den
tunga genomgående trafiken av så långt möjligt enhetliga bestämmelser
skall länsstyrelse även generellt utfärda vissa andra lokala föreskrifter,
bland annat angående fordons axeltryck och bruttovikt.

Tillståndsgivningen i fråga om beställningstrafik med personbil för personbefordran
föreslås också både i stad och på landsbygd överflyttad på trafiknämnderna.

Förslag tramlägges, förutom till vissa ändringar i vägtrafikförordningen
och i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. in., till en
särskild lag om trafiknämnder. Enligt förslaget skall ärende, vari ordföranden
å ena och kommunens representanter å andra sidan kommer till skilda
meningar, hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande. Trafiknämnd skall
kunna delegera beslutanderätten i visst eller vissa ärenden till ordföranden.

De föreslagna författningarna skall enligt propositionen träda i kraft den
1 januari 1965.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år l!)6b

Förslag

till

Lag

om trafiknämnder

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I varje kommun skall finnas en trafiknämnd för den befattning med
lokala trafikföreskrifter och ärenden angående yrkesmässig trafik varom
särskilda bestämmelser meddelas.

Ingå delar av samma kommun i olika polisdistrikt skall finnas en trafiknämnd
för varje sådan kommundel.

2 §.

Trafiknämnd utgöres av ordförande och ytterligare två ledamöter.

Ordförande är polischefen i det polisdistrikt vari kommunen eller, i fall
som avses i 1 § andra stycket, kommundelen ingår.

Övriga ledamöter väljas av kommunens fullmäktige. För varje sådan ledamot
utses minst en suppleant. Väljas för någon ledamot flera suppleanter,
skall tillika bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skola inkallas
till tjänstgöring.

3 §•

Valbar till ledamot eller suppleant i trafiknämnd är envar svensk medborgare
som är bosatt inom polisdistriktet och har uppnått tjugotre års ålder
samt ej är omyndig eller i konkurstillstånd.

Till ledamot eller suppleant bör endast den väljas som är väl förtrogen
med de lokala förhållandena i fråga om samhällsplanering och trafikreglering.

Kommer ledamot eller suppleant efter valet i den ställning att han icke
längre är valbar enligt första stycket, frånträder han omedelbart sitt uppdrag.

Har kommun utsett ledamot eller suppleant som är bosatt inom kommunen
och flyttar denne till annan kommun inom polisdistriktet, må han
entledigas från uppdraget.

Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara ledamot
eller suppleant. Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag, med
mindre han uppger hinder som godkännes av den väljande myndigheten.

4 §•

Ledamöter och suppleanter i trafiknämnd väljas för fyra år, räknade
från och med den 1 januari året efter det, då valet skett. Valet skall förrättas
i december månad året näst efter det, då allmänna val av fullmäktige
ägt rum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 196b

Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anställes
fyllnadsval för den återstående delen av denna tid.

Sker ändring i rikets kommunala indelning, äger länsstyrelsen förordna
om nytt val till trafiknämnd.

5 §•

Underrättelse om val till trafiknämnd skall ofördröj ligen sändas till länsstyrelsen
för att intagas i länskungörelserna.

6 §.

Trafiknämnd äger infordra de yttranden och upplysningar från statliga
och kommunala myndigheter och befattningshavare som fordras för nämndens
verksamhet.

7 §•

Trafiknämnd sammanträder på plats och tid som ordföranden bestämmer.
Kallelse till sammanträde utfärdas av ordföranden.

Suppleant som ej kallas till sammanträde skall erhålla underrättelse om
sammanträdet. Han äger närvara och deltaga i överläggningarna men ej i
besluten.

8 §•

Trafiknämnd äger uppdraga åt ordföranden att på nämndens vägnar
fatta beslut i visst ärende eller vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet
skall närmare anges i nämndens beslut. Beslut som fattas på grund av
sådant förordnande skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Ärende som ej enligt första stycket ankommer på ordföranden må icke
avgöras utan att nämnden är fulltalig. Såsom nämndens beslut gäller den
mening som biträdes av ordföranden och minst en av övriga ledamöter. Vinnes
ej sådan anslutning för någon mening, skall nämnden med eget yttrande,
vari de skilda meningarna anges, hänskjuta frågan till länsstyrelsen för
avgörande. För uppdrag enligt första stycket fordras enhällighet.

Ledamot må ej deltaga i behandling av ärende som personligen rör honom
eller någon honom närstående som sägs i 4 kap. 13 § 2 rättegångsbalken.

9 §•

Länsstyrelses beslut i ärende som hänskjutits från trafiknämnd skall
omedelbart delges nämnden. Handlingarna i ärendet skola tillställas nämnden,
sedan beslutet vunnit laga kraft.

10 §.

Polismyndigheten tillhandahåller lokal och kansli för trafiknämndens
verksamhet. Nämndens handlingar ingå i polismyndighetens arkiv.

Uppbörd och redovisning av avgifter för trafiknämnds expeditioner jämte
den befattning med stämplar som därmed har samband ombesörj es av
polismyndigheten.

11 §•

Beträffande ersättning till vald ledamot och suppleant i trafiknämnd äga
kommunallagens bestämmelser om ersättning till ledamot av kommuns
styrelse eller annan kommunal nämnd motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Val av ledamöter och suppleanter i trafiknämnd skall första gången äga
rum år 1964 samt avse åren 1965—1967.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 196b

Förslag

till

förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september

1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, dels att 61 § 6 mom. vägtrafikförordningen den 28
september 1951 skall upphöra att gälla, dels att till 1 § förordningen skall
fogas ett nytt moment, betecknat 10 mom., av nedan angiven lydelse, dels att
5 § 2 mom., 35 §, 61 § 1 och 3 mom., 62 §, 63 § 1 mom., 64 § 4 mom. och 76 §
samma förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 5

2 m o m. Vid färd------

Då skäl därtill prövas föreligga,
äger, såvitt angår stads område,
stadsmyndighet, som nedan angives,
och eljest länsstyrelsen förordna,
att bestämmelserna i föregående
stycke skola vinna tillämpning även
beträffande viss enskild väg. Sådant
förordnande skall bekantgöras i den
ordning vederbörande myndighet
bestämmer.

Med stadsmyndighet avses i detta
moment poliskammare eller, där sådan
saknas, magistrat eller kommunalborgmästare.

Har förare vid färd med motordrivet
fordon ådagalagt grov vårdslöshet
eller visat uppenbar likgil 1

Senaste lydelse av 5 § 2 mom., 35 §, 61 §
61 § 1 mom. so 1961:299.

lf liihang till riksdagens protokoll 196b. i

(Föreslagen lydelse)

§•

10 mom. Att ärende, som enligt
denna förordning ankommer på
trafiknämnd, i vissa fall avgöres
av länsstyrelse framgår av lagen
om trafiknämnder. Sådant beslut
av länsstyrelsen skall vid förordningens
tillämpning anses meddelat
av trafiknämnden.

§•

tillkopplat fordon.

Då skäl därtill prövas föreligga,
äger trafiknämnden förordna, att bestämmelserna
i föregående stycke
skola vinna tillämpning även beträffande
viss enskild väg. Sådant
förordnande skall bekantgöras i den
ordning nämnden bestämmer.

§•

Har förare vid färd med motordrivet
fordon ådagalagt grov vårdslöshet
eller visat uppenbar likgil 3

mom. och 64 § 4 mom. se 1958: 222 samt av
samt. Nr 17(i

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 196b

(Nuvarande lydelse)

tighet för andra människors liv eller
egendom eller företett tydliga
tecken på påverkan av starka drycker
eller annat ämne, eller har förare
till följd av sjukdom, skada
eller dylikt förlorat förmågan att
föra körkortspliktigt fordon på ett
trafiksäkert sätt, skall i Stockholm
vederbörande poliskommissarie och
i övriga delar av riket polismyndighet
skyndsamt besluta om körkortets
omhändertagande. Samma skyldighet
åvilar åklagare, som vid beslut
om åtal finner att förhållande,
som nu sagts, är för handen.

(Föreslagen lydelse)

tighet för andra människors liv eller
egendom eller företett tydliga
tecken på påverkan av starka drycker
eller annat ämne, eller har förare
till följd av sjukdom, skada eller
dylikt förlorat förmågan att föra
körkortspliktigt fordon på ett
trafiksäkert sätt, skall polismyndigheten
skyndsamt besluta om körkortets
omhändertagande. Samma
skyldighet åvilar åklagare, som vid
beslut om åtal finner att förhållande,
som nu sagts, är för handen.

Misstänkes förare----------förstnämnda lagrum.

Beslut, som-----

Beslut om-------

--meddelat beslutet.

--föranlett åtgärden.

--körkortspliktigt fordon.

61 §.

1 mom. Det tillkommer länsstyrelsen
att beträffande viss allmän
väg, gata eller annan allmän plats
eller beträffande samtliga dylika vägar
inom visst område meddela erforderliga
föreskrifter, avseende

a) förbud mot trafik eller inskränkning
i trafiken beträffande
fordon av visst slag, fordons axeltryck,
bruttovikt eller bredd, last av
viss beskaffenhet, körriktning samt
provkörning eller övningskörning
med fordon;

b) parkering eller------av fordon;

c) färdhastighet;

d) medgivande till större axeltryck
eller bruttovikt å fordon eller
större bredd å fordon och last än
som tillätes i 54 §;

1 m o in. Beträffande viss allmän
väg, gata eller annan allmän plats
eller beträffande samtliga dylika vägar
inom visst område må erforderliga
föreskrifter meddelas, avseende

a) förbud mot trafik eller inskränkning
i trafiken beträffande
körriktning och provkörning eller
övningskörning med fordon;

e) att viss

Såvitt angår stads område tillkommer
det stadsmyndighet, som angives
i 6 mom., att meddela erforderliga
föreskrifter i de fall, som under
a), b), d) och g) sägs.

Länsstyrelsen äger — — — ''__

d) inskränkning i trafiken beträffande
fordon av visst slag eller fordon
med last av viss beskaffenhet
eller medgivande av större eller inskränkning
till mindre axeltryck eller
bruttovikt eller bredd å fordon
och last än som tillätes i 54 §;
av trafiken.

Föreskrifter, som avses under a),
b) och g), meddelas av trafiknämnden.
Övriga föreskrifter meddelas
av länsstyrelsen.

— lägre hastighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1964

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Väg må-------väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

3 mom. Det åligger länsstyrelse 3 mom. Det åligger länsstyrelse
eller stadsmyndighet, vilken medde- eller trafiknämnd, vilken meddelat
lat föreskrift, som i denna paragraf föreskrift, som i denna paragraf

avses (lokal trafikföreskrift)
att införa föreskriften i en
för ändamålet avsedd liggare samt
att underrätta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
om föreskriftens innehåll.
Om föreskriften icke skall tillkännagivas
genom vägmärke, skall
densamma skyndsamt införas i länskungörelserna
eller, om den utfärdats
av stadsmyndighet, i den eller
de tidningar, vari kommunala meddelanden
för staden införas.

avses (lokal trafikföreskrift)
att införa föreskriften i en
för ändamålet avsedd liggare samt
att underrätta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
om föreskriftens innehåll.
Om föreskrift av trafiknämnd
skall länsstyrelsen omgående underrättas.
Föreskrift, som icke skall tillkännagivas
genom vägmärke, skall
skyndsamt införas i länskuiigöreiserna
eller, om den utfärdats av trafiknämnd,
i den eller de tidningar,
vari kommunala meddelanden för
orten införas.

62 §.

1 mom. Det åligger länsstyrelse
ävensom stadsmyndighet, som angives
i 61 § 6 mom., att före mars månads
utgång varje år utfärda kungörelse
om vägar och gällande lokala
trafikföreskrifter enligt de närmare
grunder väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bestämmer. Vad nu sagts om
länsstyrelse skall dock icke gälla
över ståthållar ämbetet.

Kungörelsen, vilken skall mot ersättning
tillhandahållas allmänheten,
skall översändas till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt chefen
för försvarsstaben. Av stadsmyndighet
utfärdad kungörelse skall
därjämte insändas till länsstyrelsen.

2 in o in. För allmänheten skall i
Stockholm hos poliskammaren och
eljest hos länsstyrelsen hållas tillgänglig
en i lämplig skala upprättad
karta, varå, enligt de närmare grunder
väg- och vallenbyggnadsstyrelsen
bestämmer, upptagits de allmänna
vägar inom länet, vilka äro tilllåtna
för trafik med motordrivna
fordon.

Kopia av---------vara

1 in o in. Det åligger länsstyrelse
att före mars månads utgång varje
år utfärda kungörelse om vägar och
gällande lokala trafikföreskrifter
inom länet enligt de närmare grunder
väg och vattenbyggnadsstyrelsen
bestämmer. Vad nu sagts om länsstyrelse
skall i Stockholm gälla trafiknämnden.

Kungörelsen, vilken skall mot ersättning
tillhandahållas allmänheten,
skall översändas till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt chefen
för försvarsstaben. Av trafiknämnden
i Stockholm utfärdad kungörelse
skall därjämte insändas till
överståthållarämbetet.

2 in om. För allmänheten skall i
Stockholm hos polismyndigheten
och eljest hos länsstyrelsen hållas
tillgänglig en i lämplig skala upprättad
karta, varå, enligt de närmare
grunder väg- och vattenbyggnadsstyrelseu
bestämmer, upptagits de
allmänna vägar inom länet, vilka äro
tillåtna för trafik med motordrivna
fordon.

tillfyllest.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år It)61

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

63 §.

mom. Om särskilda skal därtill
äro, äger, såvitt angår stads område,
stadsmyndighet, som angives i
61 § 6 mom., och eljest länsstyrelsen
att för visst ändamål medgiva
undantag från bestämmelserna i
54 § 1 och 2 mom., 55 § 1 mom. och
56 § 1—3 mom. ävensom från lokal
trafikföreskrift, som meddelats
av myndigheten.

Undantag, som ovan sägs, må ock
meddelas, om trafiken berör såväl
stad som landsbygd inom visst län,
av länsstyrelsen samt, om trafiken
berör mer än ett län, av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

4 in o m. Anbringande och---

I den mån så erfordras må föreskrifter
om uppsättandet av vägmärken
meddelas, såvitt angår stads
område, av stadsmyndighet, som
angives i 61 § 6 mom., och eljest av
länsstyrelsen.

Det ankommer------va

1 m o m. Om särskilda skäl därtill
äro, må för visst ändamål undantag
medgivas från bestämmelserna i 54 §
1 och 2 inom., 55 § 1 mom. samt
56 § 1—3 mom. ävensom från lokal
trafikföreskrift. Undantag meddelas
i fråga om lokal trafikföreskrift av
den myndighet, som utfärdat föreskriften,
och eljest av trafiknämnden.

Undantag, som ovan sägs, må ock
meddelas, om trafiken berör mer än
en trafiknämnds verksamhetsområde
inom visst län, av länsstyrelsen
samt, om trafiken berör mer än ett
län, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

§■

------finnas uppsatta.

I den mån så erfordras må föreskrifter
om uppsättandet av vägmärken
meddelas av trafiknämnden.

uppsättande.

Emot beslut, som på grund av denna
förordning meddelas av länsstyrelse
eller polismyndighet, må besvär
anföras inom tid, som är bestämd
för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks
beslut. Sådant beslut skall utan hinder
av besvär lända till efterrättelse,
intill dess annorlunda kan bliva förordnat.
Beslut om återkallelse eller
omhändertagande av körkort eller
om återkallelse av tillstånd, varom
i denna förordning förmäles, är dock
icke gällande, förrän den, som avses
med beslutet, erhållit del av
detta.

§•

Talan mot beslut av polismyndighet
eller trafiknämnd enligt denna
förordning föres hos länsstyrelsen
genom besvär. Mot beslut av länsstyrelse
med stöd av förordningen
eller i ärende angående lokal trafikföreskrift,
vilket från trafiknämnd
hänskjutits till länsstyrelse, föres
talan hos Konungen genom besvär.
Beslut, som nu sagts, skall utan hinder
av besvär lända till efterrättelse,
intill dess annorlunda kan bliva förordnat.
Beslut om återkallelse eller
omhändertagande av körkort eller
om återkallelse av tillstånd, varom i
denna förordning förmäles, är dock
icke gällande, förrän den, som avses
med beslutet, erhållit del av detta.

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1964

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

Lokal trafikföreskrift, som gäller vid förordningens ikraftträdande, skall
alltjämt äga giltighet. Detsamma gäller förordnande, som meddelats enligt
5 § 2 mom. andra stycket eller 6 § 4 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen,
undantag, som medgivits enligt 63 § 1 mom. första stycket samma
förordning och föreskrift som utfärdats enligt 64 § 4 mom. andra stycket
vägtrafikförordningen.

Behörighet att medgiva undantag enligt 63 § 1 mom. första stycket vägtrafikförordningen
skall i fråga om lokal trafikföreskrift, som gäller vid
de nya bestämmelsernas ikraftträdande, tillkomma myndighet, som därefter
äger utfärda motsvarande föreskrift.

Ärende, som ej är avgjort vid denna förordnings ikraftträdande, skall i
förekommande fall överlämnas till myndighet, som enligt de nya bestämmelserna
har att handlägga sådant ärende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1964

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910)
angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att 5 §, 9 § 3 mom., 15 §, 25 § 1 och 5 mom., 29 §
1 mom. samt 39, 41 och 44 §§ förordningen den 25 oktober 1940 angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m.3 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 §•

Yrkesmässig trafik--— tillstånd (trafiktillstånd).

Trafiktillstånd skall,--- — släpfordon befordras.

Släpfordon, som-------- yrkesmässig trafik.

Tillstånd att--------av biltrafiknämnden.

Tillstånd att med personautomobil
stationerad i stad bedriva beställningstrafik
för personbefordran
meddelas av polismyndigheten i staden.

I övriga

Tillstånd att med personautomobil
bedriva beställningstrafik för personbefordran
meddelas av den trafiknämnd,
inom vars verksamhetsområde
stationsorten skall förläggas.

skall förläggas.

9 §•

3 m o in. Vad i 1 mom. är stadgat
skall ock i tillämpliga delar iakttagas
beträffande behandling av ansökan
om sådant trafiktillstånd, vars
meddelande ankommer på polismyndighet
i stad.

3 mom. Vad i 1 mom. är stadgat
skall ock i tillämpliga delar iakttagas
beträffande behandling av ansökan
om sådant trafiktillstånd, vars
meddelande ankommer på trafiknämnd.

15 §.

Har biltrafiknämnden----- —---är beläget.

Har biltrafiknämnden------beslutet angår.

Har länsstyrelse-------å stationsorten.

Av polismyndighet i stad meddelat
beslut om trafiktillstånd skall
delgivas biltrafiknämnden och länsstyrelsen.
I Stockholm skall dock sådant
meddelande icke tillställas
överståthållarämbetet.

Vad sålunda------i trafiktillstånd.

Om anslag — —-----i 44 §.

Av trafiknämnd meddelat beslut
om trafiktillstånd skall delgivas biltrafiknämnden
och länsstyrelsen. I
Stockholm skall dock sådant meddelande
icke tillställas överståthållarämbetet.

1 Senaste lydelse av 5 §, 29 § 1 mom. och 41 § se 1964:103, av 15 § se 1948: 755 samt
av 25 § 1 och 5 mom. se 1957: 474.

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1964

(Nuvarande lydelse)

1 m o m. Automobil må —
För befordran av personer i

(Föreslagen lydelse)

25 §.

----eller släpfordonet.

yr- För befordran av personer i yrkesmässig
trafik må lastautomobil
godkännas allenast, då särskilda
förhållanden därtill föranleda. Därvid
skola för trafiken påkallade anordningar
å lastautomobilen godkännas
av länsstyrelsen eller i fråga
om trafik, vartill tillstånd meddelats
av trafiknämnd, av denna. Tilllika
skall bestämmas det högsta antal
passagerare, som må befordras
med fordonet.

kesmässig trafik må lastautomobil
godkännas allenast, då särskilda förhållanden
därtill föranleda. Därvid
skola för trafiken påkallade anordningar
å lastautomobilen godkännas
av länsstyrelsen eller i fråga om trafik,
vartill tillstånd meddelats av
polismyndighet, av denna. Tillika
skall bestämmas det högsta antal
passagerare, som må befordras med
fordonet.

Ej må--------försäkringsplikten fullgjorts.

Godkännande, varom — —------— myndighet återkallas.

ö mom. Om beslut, varigenom
länsstyrelse godkänt automobil eller
släpfordon för användning i sådan
yrkesmässig trafik för personbefordran,
vartill tillstånd meddelats av
biltrafiknämnden, så ock om härutinnan
beslutade ändringar skall
länsstyrelsen underrätta nämnden.
Motsvarande underrättelse skall av
polismyndighet, som godkänt fordon
för användning i sådan trafik,
lämnas länsstyrelsen i det län, där
fordonet skall anses hava sin hemort.

Om beslut,

5 m o m. Om beslut, varigenom
länsstyrelse godkänt automobil eller
släpfordon för användning i sådan
yrkesmässig trafik för personbefordran,
vartill tillstånd meddelats av
biltrafiknämnden, så ock om härutinnan
beslutade ändringar skall länsstyrelsen
underrätta nämnden. Motsvarande
underrättelse skall av trafiknämnd,
som godkänt fordon för
användning i sådan trafik, lämnas
länsstyrelsen i det län, där fordonet
skall anses hava sin hemort.

---meddelat trafiktillståndet.

1 m o m. Utövare av yrkesmässig
trafik skall vara underkastad de bestämmelser
rörande taxa, som fastställas i

fråga om trafik, vartill poliskammaren
i Stockholm meddelat
tillstånd, av överståthållarämbetet, i

i fråga om beställningstrafik för
personbefordran med personautomobil
stationerad i annan stad på
sätt § 23 i ordningsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1863 angiver samt

i övriga fall av myndighet,
som meddelat trafiktillståndet.

1 mom. Utövare av yrkesmässig
trafik skall vara underkastad de bestämmelser
rörande taxa, som fastställas i

fråga om beställningstrafik för
personbefordran med personautomobil
på sätt 25 § allmänna ordningsstadgan
angiver,

i fråga om annan trafik, vartill
trafiknämnden i Stockholm meddelat
tillstånd, av överståthållarämbetet -

samt i övriga fall av myndighet,
som meddelat trafiktillståndet.

Vad nu

- stycket 1).

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 196b
(Nuvarande lydelse)

39 §.

Finner biltrafiknämnden,----

Biltrafiknämnden äger med iakttagande
av stadgad besvärstid under
vederbörande besvärsinstans’ prövning
draga beslut, som av länsstyrelse
eller polismyndighet enligt denna
förordning meddelats.

(Föreslagen lydelse>

--i ärendet.

Biltrafiknämnden äger med iakttagande
av stadgad besvärstid under
vederbörande besvärsinstans’ prövning
draga beslut, som av länsstyrelse
eller trafiknämnd enligt denna
förordning meddelats.

41 §.

i vägtrafikförordningen.

Uttrycken väg-----

Med traktortåg---

Med polismyndighet förstås
i denna förordning: för stad,
där poliskammare finnes, denna, för
övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare
och för landet
polischefen i orten.

Den befattning med ärenden angående
beställningstrafik för godsbefordran
och uthyrningsrörelse,
som enligt denna förordning tillkommer
länsstyrelse, skall i Stockholm
i stället tillkomma poliskammaren.

— tillkopplat släpfordon.

Att ärende, som enligt denna förordning
ankommer på t r af i knämnd,
i vissa fall avgöres av
länsstyrelse framgår av lagen om
trafiknämnder. Sådant beslut av
länsstyrelse skall vid förordningens
tillämpning anses meddelat av trafiknämnd.

Emot beslut, som på grund
denna förordning meddelas av biltrafiknämnden,
länsstyrelse eller polismyndighet,
må besvär anföras
inom tid, som för överklagande av
förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd; dock
gälle beslutet med nedan angivna
undantag utan hinder av besvär, intill
dess annorlunda kan bliva vederbörligen
förordnat.

44 §.

Talan mot beslut av trafiknämnd
enligt denna förordning föres hos
länsstyrelsen genom besvär. Mot beslut
av biltrafiknämnden eller länsstyrelse
med stöd av förordningen
och mot länsstyrelses beslut i ärende
angående yrkesmässig trafik, vilket
från trafiknämnd hänskjutits till
länsstyrelse, föres talan hos Konungen
genom besvär. Beslut, som nu
sagts, skall, med nedan angivna undantag,
gälla utan hinder av besvär,

intill dess annorlunda förordnas.

Beslut, som------beslutets dag.

Beslut om------erhållit del.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

Trafiktillstånd, som gäller vid förordningens ikraftträdande, skall alltjämt
äga giltighet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1964

Anmälan eller ansökan till eller delgivning med tillståndsmyndigheten
i tillståndsärende skall efter förordningens ikraftträdande ske med den
myndighet som enligt de nya bestämmelserna har att meddela tillstånd av
motsvarande slag, även om tillståndet meddelats av annan myndighet.

Ärende, som ej är avgjort vid förordningens ikraftträdande, skall i förekommande
fall överlämnas till myndighet, som enligt de nya bestämmelserna
har att handlägga sådant ärende.

2f Ilihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. ;Vr 176

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1964

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 16 oktober 1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler
— efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter — fråga om
handläggningen av frågor om lokala trafikföreskrifter m. m. och anför följande.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 18 april 1961
hovrättspresidenten Knut Elliot, ordförande, rådmannen Birger Brandt, lagmannen
Olof Engqvist, häradshövdingen Eric Stangenberg, numera t. f. expeditionschefen
Harriet Stangenberg och överdirektören Paul Tammelin såsom
sakkunniga för att överse domkretsindelningen för underrätterna i riket.
Den 29 december 1961 utvidgades de sakkunnigas uppdrag till att avse
en allmän översyn av domstolsväsendet.

Såsom experter åt de sakkunniga förordnades hovrättsassessorn Leif
Brundin, hovrättsrådet Ingvar Henkow, byråchefen Folke Lyberg, numera
lagmannen Bengt Sandström och numera byrådirektören Ivar Tiby. Till ledamöter
av en rådgivande nämnd åt de sakkunniga utsågs ledamöterna av
riksdagens första kammare redaktören Birger Andersson och hemmansägaren
Erik Svedberg, ledamöterna av riksdagens andra kammare förbundsjuristen
Astrid Kristensson, hemmansägaren Erik Larsson, expeditionsföreståndaren
Eric Nelander, redaktören Olaus Nyberg och hemmansägaren
Gustaf Svensson, dåvarande ledamoten av första kammaren f. d. folkskoleinspektören
Ragnar Bergh ävensom professorn Per Olof Ekelöf, direktören
Styrbjörn von Feilitzen, stadsfiskalen Erik Gamstedt och advokaten Holger
Wiklund.

De sakkunniga, som antagit benämningen domstolskommittén, har avgivit
ett den 1 oktober 1963 dagtecknat delbetänkande, benämnt »Rådhusrätternas
förstatligande». Betänkandet består av tre delar, av vilka en förelig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1964

ger i tryck (.SOU 1963: 56) och de båda övriga är stencilerade. I betänkandet
framlägges förslag om förstatligande av de kommunala domstolarna, rådhusrätterna.
I samband härmed föreslås, att magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna
skall avvecklas och att de uppgifter som för närvarande
åvilar dem — bland annat i fråga om lokala trafikföreskrifter och vissa
ärenden rörande yrkesmässig trafik — skall utskiftas på andra myndigheter.

Domstolskommitténs betänkande har efter en omfattande remissbehandling
lagts till grund för två propositioner till innevarande års riksdag. Behandlingen
av dessa har jämlikt beslut av riksdagen uppskjutits till höstsessionen.
I prop. 1964: 156 föreslår Kungl. Maj :t, att rådhusrätterna skall
förstatligas den 1 januari 1965 och framlägger vissa förslag angående rådhusrätternas
personal m. m. Prop. 1964: 163 rör avveckling av magistratsoch
kommunalborgmästarinstitutionerna och innehåller förslag till utskiftande
på andra organ av dessa institutioners nuvarande statliga förvaltningsuppgifter.
Frågan om överförande på annan myndighet av magistraternas
och kommunalborgmästarnas befattning med lokala trafikföreskrifter
och med vissa ärenden rörande yrkesmässig trafik har emellertid ej
upptagits till behandling i sammanhanget.

Över domstolskommitténs betänkande såvitt rör sistnämnda fråga har remissyttranden
avgivits av justitiekansler sämbetet, statspolisintendenten,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, statens tratiksäkerhetsråd,
kommerskollegium, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,
magistraterna i Södertälje, Nyköping, Motala, Kalmar, Kristianstad,
Landskrona, Varberg, Uddevalla, Vänersborg, Östersund, Umeå och Skellefteå,
samtliga poliskamrar, länsförvaltningsutredningen, parkeringskommittén,
polisberedningen, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen
Sveriges kommunalborgmästare, Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings
jurister, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges polismästare,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Svenska kommunförbundet,
Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges juristförbund
och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från samtliga handelskamrar
i riket. Överståthållarämbetet och länsstyrelserna har ingivit yttranden
från ett stort antal lokala myndigheter och sammanslutningar.

Sedan berörda fråga ytterligare beretts inom kommunikationsdepartementet,
anhåller jag att nu få taga upp den till behandling. Jag vill därvid
erinra om den förestående reform av polisväsendet om vars närmare utformning
statsmakterna nyligen beslutat (prop. 1964: 100; SU 114; rskr
259; prop. 1964: 101; IJU 28; rskr 291; SFS 317^335) och som innebär förstatligande
och omorganisation från den 1 januari 1965. Genomförandet av
denna reform är förutsatt i domstolskommitténs betänkande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 196b

Lokala trafikföreskrifter

Gällande bestämmelser

Enligt 61 § vägtrafikförordningen den 26 september 1951 (nr 6b8) ar befogenheten
att meddela lokala trafikföreskrifter uppdelad på länsstyrelse
och stadsmyndighet. Länsstyrelserna ombesörjer helt den lokala trafikregleringen
på landsbygden. I städerna beslutar länsstyrelserna angående färdhastighet
samt huruvida viss väg skall anses som huvudled eller motorväg.
Övriga trafikföreskrifter i stad utfärdas av stadsmyndighet och kan avse
förbud mot trafik eller inskränkning i trafiken beträffande fordon av visst
slag, fordons axeltryck, bruttovikt eller bredd, last av viss beskaffenhet, körriktning,
provkörning eller övningskörning med fordon, vidare parkering eller
annan uppställning eller stannande av fordon, medgivande till större
axeltryck eller bruttovikt å fordon eller större bredd å fordon och last än
som tillätes i 54 § vägtrafikförordningen samt slutligen andra särskilda åtgärder
för reglering av trafiken.

Lokala trafikföreskrifter, som inte tillkännages genom vägmärken, bringas
till allmän kännedom genom att införas i länskungörelserna eller, om de
meddelats av stadsmyndighet, i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden
för staden införes. Samtliga föreskrifter anges dessutom i liggare
hos vederbörande länsstyrelse eller stadsmyndighet (61 § 3 och 4 mom.).
Vidare upptas de i årliga kungörelser som det åligger länsstyrelserna och
stadsmyndigheterna att utfärda (62 § 1 mom.).

Stadsmyndighet i stad och eljest länsstyrelse kan medge dispens för särskilt
ändamål från lokal trafikföreskrift som meddelats av myndigheten
och från vissa bestämmelser i vägtrafikförordningen om axeltryck och
bruttovikt, om fordonståg och om fordons hastighet. Berör undantaget
såväl stad som landsbygd kan länsstyrelsen eller, om trafiken berör flera
län, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen besluta i ärendet (63 § 1 mom.).

Erforderliga föreskrifter om uppsättandet av vägmärken meddelas i stad
av stadsmyndighet och eljest av länsstyrelse (64 § 4 mom.).

Stadsmyndighet, som avses i nu nämnda stadganden, är för stad med poliskammare
denna och för övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare
(61 § 6 mom.).

Stadsdomstolsutredningen m. m.

Förslag om avveckling av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna
och om utskiftande av dessa institutioners uppgifter på andra organ
har tidigare framlagts av stadsdomstolsutredningen i samband med att
denna i sitt betänkande »Underrätterna» (SOU 1961: 6) förordade, att staten
skulle övertaga kostnaderna för stadsdomstolarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1964

Stadsdomstolsutredningens förslag innebar i fråga om den lokala trafikregleringen,
att beslutanderätten i alla städer skulle förläggas fill stadens
styrelse (drätselkammare eller stadskollegium) med skyldighet för styrelsen
att inhämta yttrande från den lokala polismyndigheten samt att polismyndighet
skulle tillerkännas rätt att anföra besvär över besluten.

Utredningen anförde, att de lokala trafikföreskrifterna måste samordnas
med den planering av byggnadskvarter, gator och andra allmänna platser
som ankommer på städerna själva. Förutsättningarna för en sådan samordning
ökas, om ett och samma organ blir i tillfälle att leda och övervaka både
stadsplaneringen och den lokala trafikregleringen. Vidare borde enligt
utredningen beaktas, att de anordningar städerna måste vidtaga för att tillgodose
den växande trafikens behov medför avsevärda kostnader för flertalet
städer. Utredningen ansåg det därför önskvärt, att städerna får ökat inflytande
över utformningen av de lokala trafikföreskrifterna, men fann det
å andra sidan uppenbart, att polisen i egenskap av trafikövervakare och närmast
ansvarig för ordning och säkerhet i trafiken måste deltaga i den lokala
trafikregleringen. Utredningen ansåg, att genom dess förslag eu lämplig
avvägning mellan städernas och polisens inflytande skulle vinnas.

Förslaget har föranlett Svenska stadsförbundet att i skrivelse den 2 juni
1961 till Kungl. Maj:t hemställa, att frågan om kommunal bestämmanderätt
i trafikregleringsfrågor måtte upptagas till särskild behandling vid sidan av
stadsdomstolsutredningens övriga förslag och i huvudsaklig överensstämmelse
med stadsdomstolsutredningens förslag lösas så, att den beslutanderätt
i fråga om lokala trafikföreskrifter m. in. i stad som för närvarande enligt
vägtrafikförordningens 61—64 §§ tillkommer där angiven stadsmyndighet
överflyttas på stadens styrelse med yttranderätt — dock ej besvärsrätt —
för polismyndigheten. Förbundet har vidare ifrågasatt, om inte befogenheten
att utfärda lokala trafikföreskrifter in. in. i köpingar och landskommuner
borde överflyttas från länsstyrelse till kommunstyrelse i den omfattning
befogenheten i stad tillkommer stadsmyndighet. Till stöd för sin hemställan
har förbundet andragit bl. a. följande synpunkter.

Även trafikregleringsåtgärder, som kan sägas vara av kortsiktig natur, har
ofta långsiktiga konsekvenser, som polisorganen saknar möjlighet att överblicka.
Genom trafikreglerande åtgärder kan exempelvis i centrala stadspartier
kollektivtrafiken böra främjas och det kan vara utomordentligt viktigt
att i tid understödja den stadsbyggnadspolitiskt riktiga utvecklingen av trafikvanorna.
Signalregleringar, enkelriktningar, förbud mot svängande trafik,
parkeringsförbud, stoppförbud, placeringen av kollektivtrafikens hållplatser
och av droskstationer bör ske i sitt trafikpolitiska sammanhang för
att befrämja en ändamålsenlig trafikfördelning och eu god lokalisering av
arbetsplatser och bostäder. Åtgärderna har ofta direkta återverkningar för
affärslivet och annan verksamhet. Ibland kan ett butiksstråk behöva avstängas
för biltrafik, vilket kan få långtgående konsekvenser för ett helt

18 Kangl. Maj.ts proposition nr 176 år 196k

stadsparti. Hur parkeringsfrågan tillgodoses och styrs genom avgiftsbeläggning
kan få vittgående betydelse från stadsbyggnads- och investeringssynpunkt.
Polisorganen har inte tillräckliga möjligheter att göra en allsidig bedömning
av sådana problem. Inte heller är de utrustade med sådan teknisk
expertis att de kan bedöma sådana rent tekniska frågor som exempelvis angår
högsta tillåtna hjultryck.

Å andra sidan måste, menar förbundet, stadsplaneringen ofta ske under
förutsättning att trafikapparaten utnyttjas på visst sätt. Överhuvudtaget
träffar städerna i olika sammanhang avgöranden, som långsiktigt bestämmer
trafiken. Förbundet anser det därför successivt ha blivit alltmer angeläget,
att samma instanser också har det avgörande inflytandet över löpande omregleringar
av trafiken, så att dessa koordineras med den på längre sikt eftersträvade
utvecklingen.

Föi bundet framhåller, att dess inställning inte skall tolkas så att erfarenheterna
av nuvarande ordning generellt sett skulle vara dåliga. Tvärtom
torde det vara regel att polismyndigheternas avgöranden träffas i gott samförstånd
med de ansvariga kommunala myndigheterna. Å andra sidan saknas
det enligt förbundet inte exempel på att regeringsingripanden företagits,
som ej överensstämt med vad man från kommunal synpunkt ansett vara
god trafikpolitik, eller att vederbörande myndighet avböjt att vidtaga åtgärder,
som man från kommunalt håll ansett motiverade. Man har också från
allmänt trafikpolitiska och stadsbyggnadspolitiska synpunkter tyckt sig
sakna konsekventa linjer i regleringsåtgärderna och en sådan samordning
av olika åtgärder som kan vara avgörande för helhetsresultatet.

De yttranden som efter remiss avgivits över här nämnda förslag återspeglar
mycket delade meningar. För ett överförande av bestämmanderätten till
städernas styrelser i linje med stadsdomstolsutredningens och stadsförbundets
förslag yttrar sig den övervägande delen av hörda myndigheter i och
representanter för städerna, medan de flesta länsstyrelser och samtliga
representanter för polisen och åklagarna uttalar sig till förmån för att befogenheten
i fråga bör ligga hos lokal polismyndighet eller länsstyrelse eller
delas mellan dessa myndigheter.

Domstolskommittén

Med hänvisning till vissa bestämmelser rörande den lokala förordningsmakten,
bl. a. i allmänna ordningsstadgan och hälsovårdsstadgan, framhåller
kommittén, att beslut om lokal föreskrift av allmän karaktär enligt gällande
lagstiftning skall utfärdas av kommunens fullmäktige — med undantag
att byggnadsnämnd äger antaga tomtindelning och, på uppdrag av fullmäktige,
stadsplan samt att sadana beslut skall underställas länsstyrelsen
för godkännande. Skulle beslutanderätten i trafikärendena i enlighet med
stadsdomstolsutredningens förslag förläggas till stadens styrelse, kommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 196b

man att i två hänseenden bryta mot nu gällande principer för den lokala
förordningsmaktens utövande. Dels skulle beslutet fattas av kommunens
styrelse och ej av dess fullmäktige och dels skulle föreskrifterna gälla utan
att först underställas länsstyrelsens prövning. Kommittén ifrågasätter, om
ett sådant frångående av de regler som gäller på andra områden av den kommunala
förvaltningen är motiverat.

Domstolskommittén finner för sin del, att stadsdomstolsutredningen och
Svenska stadsförbundet överdrivit den betydelse de lokala trafikföreskrifterna
har för stadsplanering, bebyggelseutveckling, lokalisering av arbetsplatser
och bostäder m. m. Trafikföreskrifternas uppgift är, anför kommittén,
alt möjliggöra, att redan befintliga gator och allmänna platser utnyttjas
på bästa sätt. Trafikföreskrifterna följer stadsplaneringen; inte tvärt
om. Trafikreglerande åtgärder av beskaffenhet att för staden medföra kostnader
kan komma under diskussion i samband med stadsplanering och
projektering av gator och vägar. Genom de trafikföreskrifter, som avses i
vägtrafikförordningen, kan staden inte åläggas andra utgifter än kostnader
för vägmärken.

Ett vägande skäl mot att överlämna beslutanderätten i ärenden av dessa
slag till stadens styrelse finner kommittén vara, att den prövning som
ifrågakommer väsentligen gäller ordnings- och trafiksäkerhetssynpunkter,
där de polisiära hänsynen måste beaktas i sådan grad att polismyndigheten
nödvändigtvis måste få ett avgörande inflytande på frågornas lösning. En
särskild besvärsrätt för polismyndigheten kan enligt kommittén ej anses
innefatta en tillfredsställande lösning och skulle under alla förhållanden
medföra, att det slutliga avgörandet efter besvär förlädes till statlig myndighet,
i första hand till länsstyrelsen.

Kommittén utgår från att polischeferna i den nya polisorganisationen
kommer att ha samma förutsättningar att bedöma trafikfrågor som polismästarna
i de nuvarande poliskammarstäderna och framhåller, att anmärkning
inte riktats mot det sätt på vilket ärendena där handlagts. Inom polismyndigheten
förväntas tillräcklig sakkunskap komma att föreligga för
bedömningen av de tekniska frågor som i vissa fall kan uppkomma.

Domstolskommittén förordar på anförda skäl, att den befattning med de
lokala trafikbestämmelserna som enligt nuvarande regler ankommer på
magistrat eller kommunalborgmästare överlämnas till polismyndigheten i
orten, varigenom vinnes överensstämmelse med vad som för närvarande
gäller beträffande städer med poliskammare, I samband härmed föreslås
sådan ändring i nu gällande bestämmelser att polismyndigheten, vars
distrikt ofta omfattar såväl stad som landsbygd, inte får olika förvaltningsuppgifter
inom olika delar av distriktet utan iår överta beslutanderätten
också såvitt angår landsbygden. Beslutanderätten decentraliseras härmed,
anför kommittén, till den myndighet som under alla förhållanden måste
yttra sig, innan beslut fattas i huvuddelen av trafikregleringsfrågorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1964

Länsstyrelsen kommer emellertid likväl att ha det avgörande inflytandet på
de för landsbygden viktigaste trafikföreskrifterna, eftersom länsstyrelsen
avses skola bibehållas vid sina nuvarande uppgifter beträffande hastighetsbestämmelser
samt huvudleds- och motorvägsförklaringar. Kravet på samordning
och enhetlig planering av övriga trafikföreskrifter inom länet kan,
säger kommittén, tillgodoses genom länspolischefens försorg.

Det är enligt kommittén uppenbart, att vederbörande kommunala myndighet
bör höras före meddelande av lokal trafikföreskrift, när denna är
av större allmänt intresse eller eljest särskilda skäl föreligger. Ett intimt
samarbete i dessa frågor har etablerats mellan den beslutande myndigheten,
å ena, samt kommunala organ och företrädare för köpmanna- och
tratikantintressen, å andra sidan. Då samarbetsformerna utvecklats olika
på skilda håll, tinner kommittén ingen anledning att nu Jämna särskilda
föreskrifter härom.

Domstolskommittén lägger i anslutning till det anförda fram förslag till
vissa ändringar i 61 § 1 mom. första och andra styckena samt 3 mom., 62 §
1 mom., 63 § 1 mom. ävensom 64 § 4 mom. andra stycket vägtrafikförordningen.

Författndngsförslagen innebär bl. a. vissa ändringar också beträffande
sättet för kungörande av lokala trafikföreskrifter. Således skall föreskrifter
som ej tillkännages genom vägmärke införas, i den mån de utfärdas av polismyndighet
och avser stads område, i den eller de tidningar, i vilka kommunala
meddelanden för orten införes, och eljest i länskungörelserna. Vidare
skall skyldigheten att utfärda sådan årlig kungörelse, varom stadgas i
62 § 1 mom. vägtrafikförordningen, i Stockholms stad ankomma på polismyndigheten
men i övrigt helt åvila länsstyrelserna. Erforderliga föreskrifter
om uppsättande av vägmärke skall alltid meddelas av polismyndighet.

Remissyttrandena

Domstolskommitténs förslag, att framdeles polismyndighet både i stad
och på landsbygden skall utfärda lokala trafikföreskrifter i den mån de ej
avser hastighetsbestämmelser eller förklaring att viss väg skall vara motorväg
eller huvudled, tillstyrkes eller lämnas utan erinran av majoriteten
bland remissinstanserna, nämligen justitiekanslersämbetet, statspolisintendenten,
statens biltrafiknämnd, statens trafiksäkerhetsråd, kommerskollegium,
överståthållarämbetet och tretton länsstyrelser, tio av de tolv
hörda magistraterna samt ytterligare sju, som inkommit med yttranden, eller
alltså sjutton magistrater, rikets samtliga poliskamrar, länsförvaltningsutredningen,
polisberedningen, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen
Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen
Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler _ med

Knngl. Maj:ts proposition nr 176 år 1964

viss tvekan — Sveriges advokatsamfund, Sveriges juristförbund samt Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund. I de yttranden som remissmyndigheterna
fogat vid sina yttranden har kommitténs förslag vunnit anslutning
hos åtta handelskammare (av tio), stadsfullmäktige i fjorton städer (av
trettioen), drätselkamrarna i elva städer (av tjugonio), kommunalborgmästarna
i tre städer (av elva), kommunalfullmäktige i tre kommuner (av
fyra), sex landsfogdar (alla som yttrat sig) samt vägförvaltningen i ett län
(av tre). I princip — ehuru med anspråk på ökad bestämmanderätt för
länsstyrelse eller vägmyndighet — kan kommitténs förslag också sägas vara
biträtt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, ytterligare nio länsstyrelser
samt vägförvaltningen i ytterligare ett län.

Till förmån för att den ifrågavarande befogenheten skall tillkomma kommuns
styrelse eller fullmäktige — i vissa yttranden med undantag för
landsbygden — uttalar sig å andra sidan länsstyrelsen i Västerbottens län,
Föreningen Sveriges kommunalborgmästare, Föreningen Sveriges kommunala
förvaltnings jurister, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande samt — i de
yttranden som bilagts remissyttrandena — en handelskammare, stadskollegiet
i Stockholm, stadsfullmäktige i femton städer, drätselkamrarna i
arton städer och kommunalborgmästarna i åtta städer.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser beslutanderätten böra tillkomma
länsstyrelse med rätt att delegera den till polismyndighet eller kommunstyrelse.
Parkeringskommittén förordar inrättande av ett särskilt organ
för uppgiften. Stadsfullmäktige i Falköping anser möjlighet böra öppnas
att även i fortsättningen anknyta beslutanderätten i trafikregleringsfrågor
till kommunalborgmästar- eller stadsjuristtjänst, önskemål att kommunalborgmästarna
t. v. till dess de avgår med pension bör bibehållas vid sin rätt
att besluta i dessa frågor framföres av stadsfullmäktige i Boden, kommunalborgmästaren
i Arvika, Sveriges juristförbund och Föreningen Sveriges
kommunalborgmästare.

De remissinstanser som tillstyrker domstolskommitténs förslag ansluter
sig i allmänhet till kommitténs argumentering. Såsom representativt för
dessa yttranden kan här återges följande uttalande av poliskammaren i
Stockholm.

Polisväsendets förstatligande och den i anslutning därtill kommande
nyorganisationen av polisväsendet gör, att det än starkare kan hävdas, att
den bästa lösningen är polismyndighetens bibehållande vid eller övertagande
av rätten att besluta om lokala trafikföreskrifter i de fall, detta icke
alltjämt skall ankomma på länsstyrelse. Kravet på goda möjligheter att tillgodose
samordnings- och enhetlighetsintresset ävensom kravet på snabb
och i många fall omedelbar handläggning av berörda ärenden kommer att
kunna tillgodoses.

Av största betydelse för frågan är det förhållandet, att det för polismyn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1964

dighetens vidkommande icke behöver befaras några intressekollisioner och
anordningen ligger helt i linje med allmänt gällande system för lokala
normgivningsbeslut.

Frågan har ställts om det hos polismyndigheten finnes tillräcklig trafikexpertis
för att beslutanderätten lämpligen skall kunna anförtros denna
myndighet i fråga om trafikregleringen. Härom må råda delade meningar,
men poliskammaren vill deklarera, att det i varje fall icke förts fram något
förslag, som skulle medföra större garanti för ett rätt bedömande och
lämplig avvägning av berörda frågor. Självfallet föreligger ett samband
mellan dem och andra åtgärder på trafikområdet, men betydelsen av sambandet
mellan stadsplanering och trafikregleringen i fråga har betydligt
överdrivits. Sambandet mellan de lokala trafikföreskrifterna och polisens
yttersta ansvar för ordning och säkerhet i trafiken finner poliskammaren
vara av utslagsgivande betydelse i förevarande sammanhang.

Poliskammaren i Hälsingborg vänder sig särskilt mot stadsdomstolsutredningens
förslag, att polismyndigheternas inflytande i de aktuella frågorna
skulle säkras genom en besvärsrätt. Denna utväg betecknas som något helt
främmande för vår lagstiftning. Skulle detta förslag vinna beaktande, anför
poliskammaren, så skulle en grund ha lagts till möjligheten av ett motsatsförhållande
mellan polisen som sådan och den förtroendevalda representationen
i staden eller kommunen. Det bör inte få ske att polisen som statligt
organ får eller behöver söka rätta kommunala beslut. Att kommunala styrelser
och enskilda söker rättelse i polisiära beslut är däremot, framhålles
det, helt i överensstämmelse med vår rättsordning.

Justitiekansler sämbetet, som i likhet med domstolskommittén finner det
formella avgörandet böra ligga hos polismyndigheten, föreslår viss vetorätt
för kommunen. Ämbetet finner det angeläget, att åtminstone såvitt avser
områden med stadsplan visst medinflytande tillerkännes kommunen, när
det gäller att utfärda trafikföreskrifter i sådana fall där inte beslutanderätten
är förbehållen länsstyrelsen. Eftersom ordnings- och säkerhetsfrågor alltid
beröres, bör det formella avgörandet förläggas till polismyndigheten, men
dess möjligheter att meddela föreskrifter kan lämpligen göras beroende av
att kommunal nämnd eller styrelse, som kommunen bestämt, haft tillfälle
att yttra sig i ärendet och ej avstyrkt. Detta förutsätter, att polismyndigheten,
innan ärendet underställes den kommunala myndigheten, utarbetar förslag
till föreskrifter. I de säkerligen mindre vanliga situationer, då det kommunala
organet utövar sin vetorätt, synes frågan böra hänskjutas till länsstyrelsen,
som i egenskap av högsta planmyndighet i länet och tillika ansvarig
för polisverksamheten inom länet bör vara väl skickad att träffa ett avgörande.
På begäran av kommunen bör länsstyrelsen också upptaga frågan
om att meddela föreskrifter, som den lokala polismyndigheten funnit sig icke
böra utfärda. Den antydda lösningen utesluter ej, anför ämbetet slutligen,
att polismyndigheten på sätt domstolskommittén föreslagit erhåller befogenhet
att självständigt medgiva undantag för visst ändamål från gällande
trafikföreskrifter. Beslut i sådana dispensärenden, vilka vanligen kräver en

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 196A

snabb handläggning, har en begränsad räckvidd och bör kunna meddelas
utan kommunal medverkan.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar, att polismyndighetens beslut alltid
bör underställas länsstyrelsen, medan länsstyrelsen i Gotlands län finner underställning
böra ske vid oenighet mellan kommunen och polismyndigheten.

Åtskilliga myndigheter som eljest tillstyrker kommittéförslaget anmäler
avvikande uppfattning såvitt avser bestämmelser om axeltryck, bruttovikt
och fordons bredd. Man menar här behovet av regional samordning och
samråd med vägförvaltningarna nödvändiggöra, att beslutanderätten i dessa
frågor tillkommer länsstyrelse. Till denna grupp hör länsstyrelserna i Kalmar,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs
och Jämtlands län. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i
Kristianstads län förordar, att beslut i sådana ärenden i den mån de berör
landsbygden meddelas av vederbörande vägförvaltning. I de fall vägförvaltning
och polismyndighet är av olika uppfattning bör enligt länsstyrelsen
ärendena underställas länsstyrelse. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser —
med hänsyftning särskilt på nyss nämnda föreskrifter ävensom länsstyrelsernas
möjligheter att verka för ökad trafiksäkerhet på vägarna — att länsstyrelserna
bör helt bibehållas vid sin befogenhet att meddela lokala trafikföreskrifter
på landsbygden.

Av de remissinstanser som uttalar sig för att beslutanderätten i tråga om
den lokala trafikregleringen skall ligga hos kommunal myndighet åberopar
sig Svenska stadsförbundet huvudsakligen på de synpunkter som anförts i
den förut (under rubriken »Stadsdomstolsutredningen m. in.») refererade
skrivelsen den 2 juni 1961. Stadskollegiet i Stockholm anför liknande synpunkter.
Beträffande föreskrifternas trafikpolitiska betydelse framhålles
först, att det synes rimligt, att städerna har anspråk på att bli trodda, när de
gör gällande, att det är av betydelse för trafikpolitiken att ha befogenhet att
reglera trafiken genom stoppförbud, parkeringsförbud osv. Det understrykes
således, att de lokala trafikföreskrifterna måste betraktas som en integrerande
del av kommunens trafikpolitik, vari ingår långsiktig trafikplanering
samt bestämmandet och dimensioneringen av den kollektiva trafiken, allt
åtgärder som vilar på kommunen och för denna innebär stora ekonomiska
åtaganden. Kommitténs uttalande, att kommunen inte genom lokala trafikföreskrifter
kan åläggas andra utgifter än kostnader för vägmärken, anses
vara uppenbart felaktigt och det erinras om att åtminstone i de större städerna
för efterlevnaden av sådana föreskrifter kräves särskilda trafikövervakare,
vilka för närvarande avlönas och enligt polisberedningens förslag
alltjämt skall avlönas av kommunen.

Såväl stadsförbundet som stadskollegiet vänder sig vidare emot kommitténs
uppfattning om principerna för den lokala förordningsmakten och förmenar,
att några hinder från denna synpunkt inte förefinnes vare sig för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 7,964

kommunernas styrelser skulle erhålla beslutanderätten i dessa frågor eller
för att besluten skulle gälla utan att underställas länsstyrelse.

De av stadsförbundet och stadskollegiet i Stockholm anförda synpunkterna
åberopas i allmänhet av de remissinstanser som föreslår, att beslutanderätten
skall tillkomma kommunalt organ.

Flera av de nu berörda remissorganen uttalar emellertid, att polismyndighet
bör äga beslutanderätt då fråga är om tillfälliga regleringar av trafiken
och om dispenser från gällande föreskrifter.

I ett av stadskollegiet i Stockholm åberopat uttalande av stadens juridiska
avdelning framhålles såsom en tänkbar lösning, att polismyndigheten får en
vetorätt gentemot kommunens beslut, motsvarande den som med justitiekanslersämbetets
förut redovisade förslag kommunen skulle erhålla, om avgörandet
skulle läggas hos polismyndigheten. Också poliskammaren i Hälsingborg
anför liknande synpunkter för det fall beslutanderätten lägges hos
kommunal myndighet.

Även bland yttrandena till förmån för kommunerna förekommer sådana i
vilka hävdas, att lokala trafikföreskrifter på landsbygden alltjämt bör meddelas
av länsstyrelserna. Härvid betonar man nödvändigheten av enhetlig
och väl avvägd bedömning med hänsyn särskilt till den långväga, tunga trafiken.

Som framgår av det tidigare intar parkering skommittén såtillvida eu särställning
bland remissorganen som den vill förlägga beslutanderätten i de
aktuella ärendena till ett särskilt för ändamålet tillskapat organ. I likhet
med stadsdoinstolsutredningen och Svenska stadsförbundet anser parkeringskommittén,
att den lokala trafikföreskriftsgivningen äger sådant samband
med den på kommunen ankommande trafik- och parkeringsplaneringen
och därmed sammanhängande skyldigheter att svara för ett funktionsdugligt
trafiksystem att kommunen bör tillförsäkras ett inflytande vid
utfärdandet av lokala trafikföreskrifter. För en utvidgad kommunal medverkan
vid utfärdande av angivna föreskrifter utöver det i praxis utbildade
förfarande! att i vissa fall höra kommunal myndighet i dylika ärenden åberopas
också, att en sådan medverkan skulle kunna ge besluten den lokala
förankring, som f. n. många gånger saknas och som mot bakgrunden avpolisens
förstatligande och den förutsatta utvidgningen av polisdistrikten
framstår som särskilt påkallad. Å andra sidan är parkeringskommittén i
likhet med domstolskommittén av den uppfattningen, att de lokala trafikföreskrifterna
till sin natur är sådana att polismyndigheten måste givas
större inflytande på föreskrifternas tiilkomst än vad den av stadsdomstolsutredningen
föreslagna besvärsrätlen kan anses innefatta.

Parkeringskommittén är med hänsyn till det sagda närmast benägen att
ansluta sig till den mening som kommit till uttryck i ett av justitiekanslersämbetet
avgivet remissyttrande över stadsdomstolsutredningens förslag i

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 196i

ämnet, nämligen att utfärdandet av lokala trafikföreskrifter vid avvecklingen
av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna bör överlämnas
till ett särskilt organ, bestående av polischefen och två lekmän utsedda
av fullmäktige eller någon kommunens myndighet. I händelse av oenighet
vid beslutsfattningen bör enligt parkeringskommitténs mening avgörandet i
frågan ankomma på länsstyrelsen efter underställning. Ett organ som det
nu föreslagna bör, anmärker parkeringskommittén, självklart vara oförhindrat
att till sig såsom föredragande eller rådgivande knyta personer med
särskild insikt och erfarenhet i trafiktekniska och trafikekonomiska frågor.

1 så gott som alla remissyttranden framhålles, att den beslutande myndigheten,
vare sig denna är statlig eller kommunal, måste samråda med
andra myndigheter och enskilda intresseorganisationer. Därvid nämnes, att
yttrande bör inhämtas — förutom från kommunens styrelse respektive polismyndigheten
— från vederbörande gatu- eller vägförvaltning, byggnadschefen
samt trafikantkommitté eller andra representanter för näringslivet.

En del av de remissmyndigheter som tillstyrker domstolskommitténs förslag
i övrigt föreslår, att en särskild bestämmelse om skyldighet för polismyndigheten
att samråda med vederbörande kommunala organ skall införas
i vägtrafikförordningen, åtminstone för de fall då det gäller föreskrift
av större betydelse eller skäl eljest föreligger för sådant samråd. I många
av de avstyrkande yttrandena framhålles, att kommunens styrelse givetvis
skall samråda med polismyndigheten, samt att, om beslutanderätten skulle
läggas hos polismyndigheten, det är ett oavvisligt krav att föreskrift om
samråd med kommunal myndighet införes i författningstexten.

1 fråga om sättet för föreskrifternas kungörande anser polisberedningen,
att alla föreskrifter som utfärdas av polismyndighet bör införas i den eller
de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten införes. Beträffande
den årliga kungörelse, varom stadgas i 62 § 1 mom. vägtrafikförordningen,
finner magistraten i Umeå inte klart framgå av det föreliggande författningsförslaget,
huruvida den av länsstyrelsen utfärdade kungörelsen skall
omfatta endast av länsstyrelsen meddelade lokala trafikföreskrifter eller
om den också skall innehålla de av polismyndighet i länet utfärdade föreskrifterna.
I sistnämnda fall bör väl, anför magistraten, polismyndighetens
trafikföreskrifter översändas till länsstyrelsen för senare intagande i den
samlade ärliga kungörelsen. En sådan ordning skulle främja överskådligheten
av lokala trafikbestämmelser. Skall däremot länsstyrelsens årskungörelse
innehålla endast de föreskrifter länsstyrelsen utfärdat, bör även polismyndigheten
årligen utfärda eu sammanfattande kungörelse, eftersom det
enligt magistratens mening inte kan anses tillfredsställande -- särskilt i
fråga om den genomgående trafiken — alt eu översikt av gällande föreskrifter
endast finns att tillgå lokalt i den därför avsedda liggaren. Länsstyrelsen
i Södermanlands län förklarar sig inte ha någon erinran mot atl

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år IS)(ii

länsstyrelse generellt skall utfärda sådana kungörelser. Länsstyrelsen förutsätter
därvid, att de årliga kungörelserna skall ha »i stort sett endast den
begränsade omfattning som kungörelsen numera har». Det bör enligt länsstyrelsen
åvila polismyndighet att föra register över samtliga gällande lokala
trafikföreskrifter inom polisdistriktet.

h rågan vem som bör besluta om uppsättande av vägmärken beröres dels
av nyssnämnda länsstyrelse, som anser att någon ändring inte bör vidtagas,
dels av vägförvattningen i Kristianstads län, som finner beslutanderätten i
denna fråga böra tilläggas länsstyrelsen även vad avser stads område.

Slutligen påpekar polisberedningen, att ändring påkallas även i 62 § 2
mom. vägtratiklörordningen såtillvida som ordet »poliskammaren» bör ersättas
med ordet »polismyndigheten».

Departementschefen

Regleringen av den lokala trafiken har, särskilt inom städer och andra
större samhällen, blivit en allt mer grannlaga och betydelsefull uppgift. Intresset
av goda framkomst- och uppställningsmöjligheter för fordonen begränsar
sig inte till den enskilde bilägaren. Motorfordonstrafiken har blivit
en integrerande del i samhällets ekonomiska liv. Utformningen av de
lokala trafikföreskrifterna är också i hög grad en trafiksäkerhetsfråga som
rör alla slag av trafikanter. Under det intensifierade arbetet på ökad trafiksäkerhet
har det klart visat sig, att trafikolyckornas antal kan påtagligt
nedbringas genom lokalt genomförda särskilda åtgärder i fråga om trafikmiljö
och trafikreglering.

Grundläggande för trafikregleringen är givetvis stads- och byggnadsplaneringen,
som måste inrymma trafiktekniska synpunkter på utformning av
gator och broar samt överväganden rörande den kollektiva trafiken, parkeringsfrågor
och frågor om möjlighet till en ändamålsenlig trafikdirigering
och trafikövervakning. De lokala trafikföreskrifterna — huvudsakligen bestämmelser
om hastighet, vägs egenskap av motorväg eller huvudled, inskränkningar
i trafiken för vissa fordon eller i fråga om körriktning samt
parkering och annan uppställning av fordon — måste ansluta sig till denna
planering. I sig själva har de närmast ordnings- och säkerhetskaraktär.
Otvivelaktigt kan de emellertid också, som bl. a. Svenska stadsförbundet hävdar,
i viss mån utformas så att de tillgodoser trafikpolitiska syften, såsom
främjande av visst slag av trafik framför annan, och så att de får återverkningar
för bebyggelseregleringen exempelvis då det gäller lokalisering av
affärs- och bostadskvarter.

Utfärdandet av lokala trafikföreskrifter ankommer med nuvarande realer
på länsstyrelser, poliskammare, magistrater och kommunalborgmästare.
Denna ordning gällde redan före tillkomsten av 1951 års vägtrafikförordning.
Länsstyrelserna handhar helt den lokala trafikregleringen på lan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 196b

det. I städerna bestämmer länsstyrelsen om hastighet och om vägs egenskap
av motorväg eller huvudled.

Frågan om avveckling av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna
och därmed frågan om en ny ordning för hl. a. meddelande av lokala
trafikföreskrifter har varit aktuell sedan lång tid tillbaka. Som framgår
av den tidigare redogörelsen har i den allmänna diskussionen åsikterna
starkt brutits. Särskilt från kommunalt håll har hävdats, att föreskrifternas
trafikpolitiska och stadsbyggnadspolitiska funktion är så dominerande
att bestämmanderätten helt bör tillkomma kommunerna. Från andra håll
har betonats reglernas ordnings- och säkerhetskaraktär, som naturligen
gör dem till en polisiär angelägenhet. Domstolskommitténs nu framlagda
förslag ansluter till den senare uppfattningen. Enligt kommitténs mening
bör polismyndigheten, sådan den organiseras fr. o. m. den 1 januari 1965,
överta beslutanderätten i såväl stad som landsbygd i fråga om alla andra
lokala föreskrifter än dem som angår hastighetsbegränsningar samt huvudleds-
och motorvägsförklaringar, där länsstyrelserna fortfarande bör vara
beslutande.

Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker kommittéförslaget. Även
bland representanterna för kommunerna förekommer nu — i motsats till
de gånger frågan senast remissbehandlats — åtskilliga som menar att polismyndigheterna
är närmast till att handha den lokala trafikregleringen.
Fortfarande ger sig emellertid kommunernas intresse av att själva få beslutanderätten
starkt tillkänna i flera yttranden.

De kommunala och polisiära önskemålen om inflytande över utformningen
av de lokala trafikföreskrifterna har hittills på ett i stort sett tillfredsställande
sätt kunnat tillgodoses genom ett formlöst samrådsförfarande.
Med hänsyn till utvecklingen på stadsplaneringens område och till bilismens
expansion växer emellertid uppgiften i betydelse och omfattning. Enligt
min mening kan man inte nu gå förbi någondera partens krav på ett
större inflytande i dessa frågor än vad ett fritt samrådsförfarande kan ge.
Många remissorgan har varit inne på denna linje. Några föreslår en lagfäst
skyldighet till samråd, andra anser att besvärsrätt eller vetorätt bör tillerkännas
den part som inte ges beslutanderätten. För min del finner jag övervägande
skäl tala för att, såsom parkeringskommittén föreslagit, ett särskilt
organ med representanter för såväl kommun som polis bör tillskapas för
ändamålet. En sådan lösning innefattar enligt min uppfattning den bästa
förutsättningen för sammanjämkning, i den mån intressemotsättningar uppstår
mellan de två parterna. En vetorätt för den icke beslutande parlen är
också ett alternativ, som ligger nära till hands, men skulle, som justitiekanslern
påpekat, förutsätta ett skriftligen färdigställt förslag från den beslutande
myndigheten. Utsikterna till en smidig samförståndslösning måste
därigenom antas bli mindre än om förslag framlägges vid en muntlig förhandling.
Kan trots förhandlingar enighet inte uppnås mellan de olika in -

Kiingl. Maj. ts proposition nr 176 år 196 b

tressena förefaller det skäligt, att avgörandet inte lägges i endera partens
hand utan direkt ankommer på högre myndighet. Sådana frågor bör därför
enligt min mening utan något beslut av den första instansen hänskjutas till
länsstyrelsen.

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag, att i princip för varje kommun
skall inrättas en särskild nämnd, lämpligen kallad trafiknämnd. Ordförande
i traliknämnd bör vara polischefen i orten och för vederbörande kommun
bör lämpligen väljas två representanter, som är väl förtrogna med de
lokala förhållandena i fråga om samhällsplanering och trafikreglering. Domstolskommitténs
tanke, att ordningen för den lokala trafikregleringen bör
vara enhetlig för stad och landsbygd finner jag riktig. En riktlinje för den
nya indelningen av riket i polisdistrikt har varit att så långt möjligt till ett
distrikt sammanföra områden — oberoende av om de ingår i stad eller
landsbygd — vilka av ekonomiska, kommunikationstekniska och andra
skäl naturligen hör samman. Polischefens befattning med trafikregleringen
inom hela distriktet ger goda förutsättningar för en önskvärd enhetlighet
samtidigt som genom kommunrepresentanterna den ofta nödvändiga mer
utpräglat lokala anknytningen erhålles.

För de fall olika församlingar inom en kommun ingår i skilda polisdistrikt
måste gälla endera att en särskild trafiknämnd skall finnas för varje sådan
del eller också att ordförandeskapet skall tillkomma den ene av polischeferna
i fråga. Med hänsyn bland annat till vad jag nyss anfört om grunderna
för distriktsindelningen har jag stannat för den förra lösningen.

Liksom domstolskommittén finner jag, att länsstyrelserna bör bibehållas
vid befogenheten att generellt besluta om hastighetsbegränsningar och vägs
karaktär av motorväg eller huvudled. Från flera håll har vid remissbehandlingen
påpekats nödvändigheten av största möjliga samordning och
enhetlighet också i fråga om sådana för den genomgående tunga trafiken
betydelsefulla bestämmelser som föreskrifter om axeltryck och bruttovikt.
Också genom motioner i riksdagen vid flera tillfällen och i olika framställningar
till Kungi. Maj :t eller kommunikationsdepartementet har otillfredsställande
förhållanden i denna fråga påtalats och önskemål uttryckts
om en ändrad ordning. Berörda myndigheter har sedan länge uppmärksammat
problemet och arbetat på att så långt möjligt tillmötesgå den
tunga trafiken i detta hänseende. Jag anser det betydelsefullt, att den större
överblicken i denna fråga garanteras genom att beslutanderätten — såsom
hittills varit fallet på landsbygden — tillkommer länsstyrelserna. Förutom

angående fordons axeltryck och bruttovikt bör länsstyrelserna _ givetvis

etter hörande av vederbörande intressenter — av samma skäl generellt besluta
om inskränkning i trafiken beträffande särskilda slag av fordon samt
om vad som lokalt skall tillåtas i fråga om fordons bredd eller last.

61 § 1 mom. vägtrafikförordningen bör ändras i överensstämmelse med
vad jag nu sagt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 196A

Trafiknämnderna bör, var inom sitt område, besluta om tillämpning beträffande
viss enskild väg av bestämmelserna om traktor i 5 § 2 mom. första
stycket och om släpfordon eller efterfordon i 6 § 4 inom. andra stycket
vägtrafikförordningen. Vidare bör det tillkomma trafiknämnd att medge
dispens för särskilt ändamål från de bestämmelser i vägtrafikförordningen
som uppräknas i 63 § 1 mom. första stycket samma förordning. Dispens
från lokal trafikföreskrift bör som hittills i princip meddelas av den myndighet
som utfärdat föreskriften. Därvid bör länsstyrelses föreskrift i ärende
som enligt det förut sagda hänskjutits från trafiknämnd anses utfärdad
av nämnden. Erforderliga föreskrifter om uppsättande av vägmärken torde
alltid böra ankomma på trafiknämnderna att utfärda. Det nu anförda föranleder
vissa ändringar i 5 § 2 inom., 63 § 1 mom. och 64 § 4 mom. vägtrafikförordningen.

Kungörande av de lokala trafikföreskrifter som ej tillkännages genom
vägmärken bör ske på ett för allmänheten lätt tillgängligt och överskådligt
sätt. Tillkännagivandet bör ske fortlöpande, i fråga om trafiknämndernas
föreskrifter — däri jag innefattar föreskrifter som meddelats av länsstyrelse
i hänskjutet ärende — genom att dessa införes i den eller de tidningar,
vari kommunala meddelanden för orten intages, samt beträt t ande
bestämmelser, meddelade av länsstyrelse, i andra fall än nyss sagts, i länskungörelserna.
En samlad överblick över gällande lokala trafikföreskrifter
i ett län bör underlättas genom årliga länskungörelser. Detta förutsätter, att
länsstyrelserna erhåller vederbörliga underrättelser från trafiknämnderna,
i Stockholm bör motsvarande sammanfattande kungörelse utfärdas av trafiknämnden.
De författningsändringar som angår tillkännagivandet av lokala
trafikföreskrifter berör 61 § 3 mom. och 62 § 1 mom. vägtrafikförordningen.

I 35 § vägtrafikförordningen bör genomföras den ändring som föranledes
av att rätten för annat polisbefäl än polischef att besluta på polismyndighets
vägnar regleras i annan ordning i anslutning till bestämmelserna i 2 §
lagen den 29 maj 1964 (nr 320) om vad som avses med polismyndighet.

1 76 § vägtrafikförordningen erfordras med mitt förslag dels en ny föreskrift
om fullföljd av talan mot trafiknämnds beslut, dels en besvärsregel
i fråga om beslut, som länsstyrelsen meddelat i ärende som hänskjutits dit
från trafiknämnd. Jag föreslår vidare, att i sammanhanget bestämmelsen
angående lid för anförande av besvär får utgå. Besvärstiden kommer då alt
regleras av bestämmelserna i lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets beslut. I övrigt bör 76 § utformas
enligt numera gängse mönster.

Jag har tidigare berört, att ärenden som i första hand skall prövas av
trafiknämnd i vissa fall bör hänskjutas till länsstyrelsen lör avgörande. Det
synes inte nödvändigt att nämna detta i varje enskilt stadgande om nämndens
åligganden. Jag föreslår, att i stället ett allmänt uttalande härom in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 196i

tages i ett nytt moment av 1 §. I detta bör också anges, att beslut av länsstyrelse
i sådant ärende vid förordningens tillämpning skall anses meddelat
av trafiknämnden. Härigenom förenklas avfattningen av stadgandena i 61 §
3 mom. och 63 § 1 mom.

Medan tratiknämndens uppgifter i fråga om den lokala trafikregleringen
och besvärsförfarandet således skall framgå av vägtrafikförordningen, föreslår
jag, med hänsyn till de förpliktelser som ålägges kommunerna, att erforderliga
bestämmelser om nämnderna och deras verksamhet upptages i eu
särskild lag om trafiknämnder.

I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upprättats
förslag till lag om trafiknämnder och till förordning om ändring i
vägtrafikförordningen. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i
detta ärende. Om det närmare innehållet i lagförslaget vill jag anföra följande.

Enligt 2 § skall trafiknämnd bestå av polischefen i det distrikt, vari kommunen
— eller kommundelen — ingår, såsom ordförande, samt två andra
ledamöter, valda av kommunens fullmäktige. Ordförandeskapet ankommer
som ett tjänsteåliggande på polischefen personligen eller den som förrättar
hans tjänst. För envar av kommunens representanter skall väljas en eller
flera suppleanter. Därvid skall i förekommande fall bestämmas ordningen
för suppleanternas inkallande till tjänstgöring.

Om valbarhet och rätt till avsägelse ges bestämmelser i 3 §. Där anges
bl. a., att den som väljes skall vara bosatt inom polisdistriktet. Anknytes
bostadskravet på detta sätt till distriktet och ej till kommunen, öppnas möjligheter
för samma person att tjänstgöra i flera trafiknämnder inom distriktet.
För mindre kommuner eller kommuner med särskilda förutsättningar
för en samordnad trafikplanering torde en gemensam trafiknämnd i många
tall vara att rekommendera. Bestämmelserna om valbarhetsvillkoren i övrigt,
valbarhetens upphörande och rätten att avsäga sig givet uppdrag har
utformats i huvudsak efter mönster av kommunallagens regler om kommuns
styrelse, därvid jag emellertid ej anser det påkallat att upptaga föreskrifter
motsvarande dem som enligt nämnda lag gäller om hinder för val
av vissa särskilda ämbets- och tjänstemän. Kommun, som önskar upprätthålla
krav på bostad inom kommunen och som förrättat val i enlighet härmed,
bör ha rätt att entlediga den, som avflyttar till annan kommun inom
polisdistriktet. Också en regel härom återfinnes i 3 §.

Reglerna i 4 § om mandattid, tid för vals förrättande och fyllnadsval
motsvarar kommunallagens stadganden i samma hänseenden såvitt gäller
kommuns styrelse. Sker förändring i kommunindelningen, skall länsstyrelsen
äga förordna om nyval till trafiknämnd.

Underrättelse om val av ledamot eller suppleant i trafiknämnd skall enligt
5 § — i likhet med vad som vanligen gäller för kommunala nämnder —
översändas till länsstyrelse för intagande i länskungörelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 196''r

Utlåtanden från sakkunniga statliga eller kommunala befattningshavare
eller instanser måste ofta vara en förutsättning för att nämnderna skall
kunna på ett riktigt sätt fullgöra sina uppgifter. En föreskrift om rätt för
trafiknämnd att infordra sådana utlåtanden har upptagits i 6 §. Polischefen
ä sin och de kommunalvalda ledamöterna å sin sida är givetvis oförhindrade
att med anlitande av för dem tillgängliga medel införskaffa den ytterligare
utredning de kan finna erforderlig.

Det bör ankomma på ordföranden att närmare bestämma om tid och
plats för sammanträde och att utfärda kallelser. Suppleanterna bör ges tillfälle
att följa förekommande ärenden. De bör därför alltid erhålla underrättelse
om utsatt sammanträde. Bestämmelser i angivna hänseenden upptages
i 7 §.

Det torde vara till fördel om nämndens överläggningar kan äga rum i
helt obundna former. Om beslutförhet erfordras emellertid särskilda regler.
Dessa ges i 8 §. För beslutförhet måste nämnden vara fulltalig. Jag anser
det dock nödvändigt öppna möjlighet för nämnden att överlämna åt ordföranden
att ensam besluta i särskilda frågor. Ordföranden handlar i sådant
uppdrag på nämndens vägnar och kan självfallet inte i sin tur överlämna
beslutanderätten. Som exempel på en grupp av ärenden, där delegation av
beslutanderätten lämpligen kan ske, vill jag anföra frågor om dispens jämlikt
63 § vägtrafikförordningen från lokal trafikföreskrift som nämnden
utfärdat. Ärende, i vilket ordföranden ensam fattat beslut, bör anmälas vid
nästkommande sammanträde. Som jag tidigare nämnt bör avgörandet i
ärenden, där kommunala och polisiära intressen inte kan förenas, d. v. s.
där ordföranden å ena och de två ledamöterna å andra sidan stannar i olika
mening, tillkomma länsstyrelsen.

En jävsregel, motsvarande den i 16 § första stycket kommunallagen, har
med tanke särskilt på ärenden om yrkesmässig trafik också upptagits i 8 §.

Länsstyrelses beslut i ärende som hänskjutits enligt 8 § bör omgående
tillställas trafiknämnden. I ärenden angående lokal trafikföreskrift är detta
bl. a. nödvändigt för att nämnden skall kunna fullgöra sin skyldighet att
kungöra beslutet. Det synes mig vidare lämpligt, att de ärenden vars prövning
i första hand ankommer på trafiknämnd arkiveras gemensamt. Länsstyrelse,
som avgjort sådant ärende, bör därför tillställa nämnden handlingarna
i detta. 9 § innehåller föreskrifter i enlighet med det nu sagda.

Någon egen kansliorganisation för trafiknämnderna finner jag inte erforderlig.
I 10 § föreslås en föreskrift att polismyndighetens lokaler och
kansli skall få utnyttjas av nämnden. Detta innebär bl. a., att kostnader för
skrivhjälp, kontorsmateriel, kungörelser och liknande stannar på statsverket.
Arkivering av nämndens handlingar skall enligt förslaget ombesörjas
av polismyndigheten. Därigenom blir allmänna arkivstadgans bestämmelser,
vilka avser arkiv hos statsmyndighet, utan särskilt stadgande gällande beträffande
trafiknämnds arkiv. Genom stadgandet i andra stycket blir de

32 Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 196k

bestämmelser om stämplar och expeditioner som har avseende på statlig
myndighet direkt tillämpliga i fråga om tratiknämnds expeditioner.

Enligt 11 § skall bestämmelserna om ersättning till ledamöter i kommunens
styrelse och övriga nämnder äga motsvarande tillämpning ifråga
om vald ledamot av trafiknämnd och suppleant för sådan ledamot. Härmed
åsyttas stadgandena i 46 § kommunallagen och motsvarande föreskrifter
i kommunallagen för Stockholm. Någon ersättning av kommunala medel
till ordföranden skall ej utgå. Dennes uppdrag i nämnden ingår som nämnts
i tjänsten som polischef.

körtattningarna angående avveckling av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna,
varom förslag som tidigare är nämnt framlagts i
piop. 1964: 163, avses skola — liksom lagstiftningen med anledning av förstatligandet
och omorganisationen av polisväsendet — träda i kraft den 1
januaii 1965. Under förutsättning att så blir fallet bör de av mig föreslagna
författningsändringarna träda i kraft samma dag. Dessförinnan bör val ske
av ledamöter och suppleanter i trafiknämnd så att nämnderna omedelbart
kan övertaga på dem ankommande uppgifter. Ett uttryckligt stadgande i
sistnämnda hänseende föreslås som övergångsbestämmelse till lagen om
trafiknämnder. Med hänsyn till den i 4 § lagen om trafiknämnder föreslagna
mandattiden bör däri också upptagas en föreskrift om begränsning till
tre år av tjänstgöringstiden för de första gången valda ledamöterna och
suppleanterna.

Den föreslagna förordningen om ändring i vägtrafikförordningen nödvändiggör
särskilda övergångsbestämmelser. Mitt förslag härtill torde inte
kräva närmare motivering.

Vissa trafiktillstånd

Gällande bestämmelser

Enligt 5 § förordningen den 25 oktober 19A0 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik in. m. må sådan trafik bedrivas endast efter vederbörligt
tillstånd (trafiktillstånd). Härvid gäller att tillstånd att med personbil
stationerad i stad bedriva beställningstrafik för personbefordran
meddelas av polismyndigheten i staden. I Övriga fall meddelas trafiktillstånd
dels av biltrafiknämnden, dels av länsstyrelsen. Med polismyndighet
avses enligt 41 § poliskammare, där sådan finnes, och i övriga städer magistrat
eller kommunalborgmästare.

Med tillståndsgivningen följer — förutom betogenheten att medge överlåtelse
av tillstånd (18 § 1 mom.), att återkalla eller indraga givet tillstånd
och meddela varning (19 §) samt att ge särskilda föreskrifter som direkt
sammanhänger med tillstånden (13 §, 18 § 2 mom., 20 §, 23 § 1 mom., 24 §
och 25 § 7 mom. ) — också åliggandet att godkänna fordon för yrkesmässig

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 196b

trafik (.25 § 1 inom.) och atl i förekommande fall meddela dispens jämlikt
2 § kungörelsen den 16 maj 1958 (nr 257) angående mellanvägg av splitterfritt
glas å vissa i yrkesmässig trafik använda personbilar.

1 egenskap av polismyndighet har poliskammare, magistrat och komnninalborgmästare
slutligen att avge yttrande i tillståndsärenden, som biltrafiknämnden
eller länsstyrelsen avgör (8 §, 9 § 1 och 2 inom. 32 § 2 mom. samt
33 § 3 mom.), samt att utfärda vissa intyg för erhållande av trafikkort (27 §
2 och 3 mom).

Stadsdomstolsutredningen m. m.

Enligt stadsdomstolsutredningens förslag i dess förutnämnda betänkande
av år 1961 skulle i stad med poliskammare denna bibehållas vid sina nuvarande
uppgifter i fråga om trafiktillstånden samt i övriga städer länsstyrelsen
övertaga den på magistrat och kommunalborgmästare ankommande
prövningen av vissa trafiktillstånd. Magistrats och kommunalborgmästares
åliggande att yttra sig i ärenden som biltrafiknämnden eller länsstyrelsen
avgör samt uppgiften att utfärda intyg, som erfordras för erhållande av
trafikkort, borde enligt utredningen ankomma på polismyndighet.

Det stora flertalet av de remissinstanser som yttrade sig över detta förslag
tillstyrkte detsamma. På sina håll betonades emellertid vikten av kännedom
om de lokala förhållandena, varjämte framställdes önskemål om att
kommunal myndighet skulle få tillfälle yttra sig i ärendena. I några remissyttranden
förordades, att länsstyrelsen skulle ges beslutanderätten i alla
städer. Därvid åberopades dels principiella skäl, dels att därigenom större
enhetlighet skulle ernås.

Domst olskommittén

Domstolskommittén lämnar till en början följande referat av föredragande
departementschefens uttalande vid tillkomsten av bestämmelserna om
tillståndsgivningen (prop. 1940: 115 s. 76 tf):

Frågan huruvida tillståndsgivning genom en central myndighet eller genom
en lokal myndighet är att föredraga, synes böra bedömas uteslutande
med hänsyn till de praktiska fördelar, som den ena eller andra organisationsformen
kan väntas medföra, och det synes icke vara till nytta, att till
en central myndighet överflytta handläggning av frågor om tillstånd till sådan
trafik, som huvudsakligen är avsedd att tillgodose ett lokalt begränsat
trafikbehov, eftersom eu dylik centralisering skulle medföra icke bara onödig
tidsutdräkt och ökat arbete vid tillståndsfrågornas behandling, utan
även att den centrala myndigheten i regel skulle komma att sakna den kännedom
om lokala förhållanden, som ofta nog finnes hos en lokal myndighet
eller som utan svårighet kan där inhämtas. Vidare är verkan av lokala myndigheters
beslut och åtgöranden inom persontrafiken endast i ringa grad
märkbar utom det lokala området, enär drosktrafik och annan beställnings -

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1967

trafik för personbefordran har en utpräglat lokal karaktär och i regel icke
sträcker sig utom ett tämligen begränsat område omkring stationsorten.
Ett ändamålsenligt ordnande särskilt av sådan drosktrafik, som förekommer
i städer och större samhällen, kräver i regel en fortlöpande tillsyn och
icke sällan förekommande tillfälliga dispositioner, varför en centralisering
av tillståndsgivningen för denna trafik skulle komma att äventyra åtskilliga
väsentliga fördelar, som varit förenade med det tidigare systemet. Till nytta
för utvecklingen av detta slags trafik har även varit den kännedom, som den
tillståndsgivande myndigheten ägt om kvalifikationerna hos personer, som
sökt tillstånd, dessa myndigheters möjligheter att sörja för en rättvis befordran
av förare, som under en längre tid ägnat sig åt yrket, samt möjligheten
att vidtaga lokala åtgärder i fråga om ordnandet av uppställningsplatser,
vakthållningsturer, uniformering in. m. liksom att i övrigt sörja
för att trafiken på bästa sätt tillgodoser de lokala behoven.

Kommittén finner de av departementschefen sålunda gjorda uttalandena
alltjämt ha aktualitet och tala mot att beslutanderätten centraliseras till
länsstyrelsen. I stället talar enligt kommittén flera skäl för att besluten skall
meddelas av lokal polismyndighet. I städer med poliskammare har dessa
ärenden hittills utan anmärkning handlagts av poliskammaren. I den framtida
polisorganisationen torde polismyndigheten regelmässigt bli lika väl
kvalificerad för sina uppgifter som de nuvarande polismästarna. Även för
landsbygdens del är beställningstrafik för personbefordran huvudsakligen
en lokal angelägenhet. De praktiska fördelarna med lokal prövning av dessa
ärenden är så stora att tillståndsprövningen även på landsbygden bör överflyttas
till den lokala polismyndigheten. Kommunerna torde i denna angelägenhet
huvudsakligen vara intresserade av att tillgången på droskbilar blir
tillräcklig. Därest kommunal myndighet eller invånare i kommunen anser,
att antalet droskrättigheter inom kommunen bör ökas, lär framställning härom
kunna göras till polismyndigheten, och det kan antagas, att en saklig sådan
framställning icke kommer att lämnas obeaktad. Särskilda regler i detta
hänseende torde därför ej erfordras.

Förutom den ändring i 5 § femte stycket förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. som föranledes av det nyss sagda föreslår
kommittén, att 41 § tredje stycket samma förordning upphäves, varigenom
begreppet polismyndighet blir att bestämma enligt polismyndighetslagen.
Kommitténs förslag till författningstext innefattar också viss ändring i förordningens
9, 15 och 29 §§.

Remissyttrandena

De flesta remissinstanser tillstyrker domstolskommitténs förslag eller
lämnar detta utan erinran.

Till stöd för sitt tillstyrkande uttalande anför polisberedningen, att tillståndsgivning,
som rör rätt att driva näring, visserligen i möjligaste mån bör
läggas på andra organ än de polisiära, men de skäl som i förevarande fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 196b

anförs till stöd för att tillstånden bör meddelas av polismyndigheten synes
beredningen godtagbara.

Föreningen Sveriges polismästare förklarar sig tveksam, eftersom ärendenas
överförande till polismyndigheten kan innebära ett avkall på kravet på
juridisk kompetens för uppgifterna.

Förslag att tillståndsfrågorna skall prövas av länsstyrelse framföres av
stadsfullmäktige i Östersund och drätselkammaren i Kiruna. Därvid framhålles
värdet av enhetlig bedömning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker förslaget såvitt angår tillståndsgivningen
i städerna men anser länsstyrelserna böra bibehållas vid beslutanderätten
såvitt angår landsbygden. Till stöd för sin mening anför länsstyrelsen.

Beställningstrafiken med personbil på landsbygden skiljer sig från samma
trafik i städerna bland annat därigenom att den i avsevärd utsträckning
är inriktad på skolbarnstransporter. Härigenom uppstår ofta komplicerade
konkurrensproblem mellan personbilstrafiken och busstrafiken i såväl linjesom
beställningstrafik. Här tarvas samordning mellan bussföretag och
drosktrafikföretagare, som i vissa fall kan resultera i kompromisslösningar
mellan trafikutövarna.

Härtill kommer förekomsten av kombinationen droskbil/buss. Därmed
menas en bil, som brukas dels som vanlig personbil, dels som buss, då bilen
försetts med särskild inredning för skolbarnstransporter. Kommitténs förslag
innebär, att polismyndigheten har att besluta om tillstånd när bilen
skall användas som personbil och länsstyrelsen när den skall användas som
buss.

Det synes på grund av dessa omständigheter vara av värde, att en och
samma myndighet beslutar i frågor, som berör tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik
för personbefordran å länets landsbygd. Även andra synpunkter,
såsom tillämpningen av bestämmelserna angående mellanvägg av splitterfritt
glas i droskbilar, den nära kontakt mellan trafikregister och bilregister,
som upprätthålles hos länsstyrelsen, kontakterna med trafikutövarnas
länsorganisationer m. m. talar för en sådan ordning.

1953 års trafikutredning har förutskickat, att drosktrafiken kommer att
behandlas i en senare reformetapp.

Det synes därför lämpligt, att — i avbidan på utredningens ställningstagande
i denna fråga — nuvarande bestämmelser i ämnet förblir oförändrade.

Föreningen Sveriges kommunalborgmästare, som avstyrker förslaget, och
stadsfullmäktige i Boden uttalar, att kommunalborgmästarna bör ha kvar
tillståndsgivningen till dess de avgår med pension.

Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar, att polismyndigheten med den föreslagna
utformningen av stadgandena kommer att få handlägga även vissa
av kommittén ej omnämnda ärenden, nämligen godkännande av bil för yrkesmässig
trafik, medgivande av dispens från kravet på s. k. mellanruta
samt beslut om skyldighet för tillståndsinnehavare alt ansluta sig till viss
förening av utövare av yrkesmässig trafik. Länsstyrelsen har intet alt erinra
mot att polismyndigheten får pröva de två förstnämnda ärendena men ifrå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 196b

gasätter, om det inte bör ankomma på länsstyrelse att avgöra frågor om föreningsanslutning.
Vidare anmärker länsstyrelsen i Västernorrlands län, att
16 § i förordningen bör ändras så att polismyndigheten får skyldighet att föra
register över tillståndsinnehavare och över godkända bilar och släpfordon.
Slutligen påpekar polisberedningen, att, enligt 21 § 1 mom. första stycket
förordningen, för personbefordran uteslutande inom viss stad icke får användas
bil med stationsort utom staden, om inte länsstyrelsen medgivit det.
Enligt beredningens uppfattning bör här avsett medgivande meddelas av
polismyndigheten eller, om stationsorten ligger i annat polisdistrikt, av länsstyrelse.

Departementschefen

Av den föregående redogörelsen framgår, att poliskammare, magistrat
och kommunalborgmästare har viss befattning med ärenden som anges i
förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. Tillståndsgivningen
i fråga om drosktrafik i stad och vad därmed sammanhänger ankommer
på endera av dessa myndigheter. 1 egenskap av polismyndighet i
förordningens mening skall myndigheterna också yttra sig i vissa tillståndsärenden
och utfärda intyg för erhållande av trafikkort.

Domstolskommittén intar här samma principiella inställning som i sitt
förslag angående lokala trafikföreskrifter och anser således, att tillståndsärendena
i fråga om drosktrafiken generellt — alltså även på landsbygden
— skall övertagas av polismyndigheterna. Som framgår av vad jag anfört under
avsnittet om lokala trafikföreskrifter är den nya indelningen av riket
i polisdistrikt genomförd så att dessa omfattar områden, vilka får
anses väl lämpade för en samordnad reglering av frågor om tillstånd till
beställningstrafik. Poliskamrarna i städer, där sådana finnes, har hittills
såvitt känt utan anmärkning handhaft ifrågavarande ärenden. Polismyndigheterna
i den nya polisorganisationen kan, som domstolskommittén
framhåller, förväntas bli lika väl kvalificerade för uppgiften. Tillskapas
emellertid, på sätt jag för annat ändamål förordat i det föregående, särskilda
trafiknämnder med polischefen i orten som ordförande och med två
av kommunen valda ledamöter, anser jag att ärendena med fördel kan anförtros
dem. Jag beaktar härvid, att prövningen i viss utsträckning omfattar
frågor av intresse från kommunalpolitiska synpunkter.

Jag föreslår därför, att 5 § yrkestrafikförordningen ändras så att tillståndsgivningen
i fråga om rätt att med personbil bedriva beställningstrafik för
personbefordran skall ankomma på trafiknämnden i den kommun eller
kommundel där stationsorten skall förläggas. Detta förslag föranleder ändringar
också i 9, 15, 25, 29, 39, 41 och 44 §.§ samma förordning. På samma
sätt som jag förordat beträffande vägtrafikförordningen torde vid utformningen
av de särskilda stadgandena i förenklande syfte böra bortses från

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1964

länsstyrelsernas befattning med de ärenden som i första hand ankommer
på trafiknämnderna. En hänvisning motsvarande den i 1 § 10 mom. vägtrafikförordningen
kan lämpligen intagas i 41 § tredje stycket. Regeln att
länsstyrelses beslut i hänskjutet ärende vid förordningens tillämpning skall
anses meddelad av trafiknämnd får betydelse för tolkningen av 15 §, 25 §

1 mom. och 29 § 1 mom.

Som framgår av redogörelsen för gällande bestämmelser följer med tillståndsgivningen
en råd uppgifter som inte återspeglas i törfattningsförslaget.
De stadganden som här är aktuella syftar enligt sin lydelse på tillståndsgivande
myndighet och blir därmed i förekommande fall alltså
även då länsstyrelse beslutat i hänskjutet ärende -— tillämpliga på trafiknämnd.

Mitt förslag om ändrad lydelse av 29 § yrkestrafikförordningen innebär
en ändring också så tillvida som överståthållarämbetet vid bestämmande av
taxa för drosktrafik i Stockholm — i likhet med länsstyrelserna i fråga om
sådan taxa i övriga kommuner — skall höra fullmäktige på sätt stadgas i 25
§ allmänna ordningsstadgan. Särbestämmelsen i nu gällande regler har
uppenbarligen sin grund i 23 § förut gällande ordningsstadga av år 1868.
Där föreskrevs att taxa skulle upprättas av vederbörande magistrat och
underställas länsstyrelsen, medan i Stockholm överståthållarämbetet
som i sin ämbetsbefattning hade att fullgöra sådana på magistrat eljest
ankommande åligganden — ägde omedelbart utlärda dessa taxor. Då den
motsvarande bestämmelsen i nu gällande ordningsstadga i stället för magistratens
befattning med taxorna föreskriver hörande av kommunens fullmäktige,
synes alltså någon särskild regel för överståthållarämbetet i fråga
om drosktaxorna ej längre vara motiverad.

Besvärsregeln i 44 § yrkestrafikförordningen bör omarbetas efter grunder
motsvarande dem som föranlett mitt förslag till ändrad lydelse av 76 §
vägtrafikförordningen. Jag hänvisar till vad jag tidigare anfört därom.

Den skyldighet poliskammare, magistrat och kommunalborgmästare har
att avge yttranden i tillståndsärenden, som avgöres av biltrafiknämnden
eller länsstyrelserna, bör, liksom åliggandet att utlärda vissa intyg för erhållande
av trafikkort, enligt min mening överflyttas på polismyndigheten.
Då den särskilda definitionen på polismyndighet i 41 § yrkestrafikförordningen
med mitt förslag utgår, föranleder det nu sagda ingen ytterligare
författningsändring. Termen polismyndighet i förordningen kommer, då
ändringarna träder i kraft, att anknyta till lagen den 29 maj 1964 om vad
som avses med polismyndighet.

Ikraftträdandet av de föreslagna ändringarna bör uppenbarligen ske samtidigt
med övriga av mig föreslagna författningsändringar, d. v. s. den 1
januari 1965. Författningsförslaget innehåller vidare vissa bestämmelser
som synes erforderliga i samband med övergången till den nya ordningen.

Beträffande trafiknämndernas handläggning av de uppgifter jag här be -

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1964

rört torde till alla delar böra gälla samma regler som jag tidigare förordat
beträffande nämndernas befattning med lokala trafikföreskrifter. Ärenden,
i vilka polischefen såsom ordförande i nämnden å ena och de båda kommunalvaida
ledamöterna å andra sidan stannar i olika uppfattning, skall med
dessa regler hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande. Vidare vill jag erinra
om, att enligt mitt förslag till lag om trafiknämnder nämnden skall äga
delegera beslutanderätt till ordföranden. Även i fråga om ärenden angående
yrkesmässig trafik torde en sådan möjlighet inte minst av praktiska skäl
böra utnyttjas. Sålunda synes bl. a. befogenheten att godkänna fordon jämlikt
25 § 1 mom. yrkestrafikförordningen och att meddela dispenser enligt
kungörelsen den 16 maj 1958 (nr 257) angående mellanvägg av splitterfritt
glas å vissa i yrkesmässig trafik använda personbilar i allmänhet med fördel
kunna anförtros nämndens ordförande.

1 enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upprättats
förslag till förordning om ändring i förordningen angående vrkesmässig
automobiltrafik, vilket torde få fogas till protokollet.

Hemställan

Under åberopande av vad jag tidigare anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte

dels föreslå riksdagen att antaga det förslag till lag om
trafiknämnder som upprättats inom kommunikationsdepartementet,

dels inhämta riksdagens yttrande över de föreliggande
förslagen till

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648); och

2) förordning om ändring i förordningen den 25 oktober
1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kunglig Höghet Regenten, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Fredrik Björkman

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640571