Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963 (Proposition 1963:176 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

Nr 176

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m. in., m. m.; given Stockholms
slott den 11 oktober 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) Jag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.;

2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314); samt

3) lag om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den i propositionen förordade ändringen i lagen angående stenkolsfyndigheter
m. m. syftar främst till en förbättring av lagens bestämmelser om
saltfyndigheter samt olje- och gasfyndigheter. En modernisering av lagen i
dessa delar har befunnits påkallad för att möjliggöra en rationellt bedriven
letning efter de nämnda fyndigheterna. Den föreslagna regleringen bygger
liksom den nu gällande på ett koncessionssystem, men möjlighet införes att
begränsa koncession beträffande salt-, olje- och gasfyndigheter till att avse
endast undersökning av dylik fyndighet och, i samband med sådan begränsning,
till att gälla under viss tid. Andra nyheter beträffande salt-, olje- och
gasfyndigheter i förslaget är att koncessionsområdena skall kunna göras betydligt
större än vad nuvarande regler tillåter samt att bestämmelserna om arbetsskyldighet
skall ersättas med mera allmänt hållna föreskrifter om möjlighet
för Kungl. Maj :t att stipulera undersökningsplikt. Vidare upptager förslaget
nya regler om den utredning som bör förebringas i koncessionsärenden
m. in.

I fråga om gruvlagens regler föreslås i propositionen bl. a., att Kungl. Maj :t
skall tilläggas befogenhet att, när synnerliga skäl föreligger, dispensera från
lagens bestämmelse om »hus och hem» såsom hinder för inmutning och
utmålsläggning.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19G3. 1 samt Nr 176

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndig heter

m. m.

Härigenom förordnas, dels att 2, 7, It, 20, 21, 33, 35 och 49—52 §§ lagen
den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 53 och 54 §§ nämnda lag skola
upphöra att gälla.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ansökning om koncession göres
skriftligen och ingives till Konungens
Befallningshavande i länet. Sådan
ansökning skall innehålla uppgift
å

sökandens namn, yrke, hemvist och
postadress;

det jordområde, varå koncession
sökes, med angivande av fastighet,
församling och län, där området är
beläget;

huru stor ytvidd i dagen inom sagda
område, som sökanden anser sig
för arbetet behöva; samt den mark
för väg till området, som kan vara
erforderlig.

Ansökningen skall-------

Sökanden skall--------

§•

Ansökning om koncession göres
skriftligen och ingives till Konungens
Befallningshavande i länet. Sådan
ansökning skall innehålla uppgift
å

sökandens namn, yrke, hemvist och
postadress;

det jordområde, varå koncession
sökes, med angivande av fastighet,
där området är beläget;

huru stor ytvidd i dagen inom sagda
område, som sökanden anser sig
för arbetet behöva; samt

den mark för väg till området, som
kan vara erforderlig.

-----i 13 §.

---sökandens förfogande.

Söka flera koncession å samma
område, bestämme Konungen, oberoende
av tiden då ansökningarna inkommit,
vilken av sökandena, vare
sig de äro jordägare, upptäckare eller
andra, må äga företräde till koncessionens
erhållande; dock vare den,
som därvid visar sig hava upptäckt
fyndigheten, berättigad att, om annan
erhåller koncessionen, av denne
undfå skälig gottgörelse, vars belopp
i koncessionen bestämmes.

Den som upptäckt fyndighet vare
berättigad att, om annan erhåller koncession,
av denne få skälig gottgörelse.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § SFS 1960: 681, beträffande 33 § 1949: 3, beträffande 49
och 50 §§ 1917: 185 och beträffande 51 och 52 §§ 1933:180.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Det åligger den, som erhållit koncession,
att såsom pant för skada
och intrång, som genom arbetet kan
jordägare eller annan tillskyndas, hos
Konungens Befallningshavande nedsätta
i penningar eller svenska statens
eller allmänna hypoteksbankens
obligationer tvåtusen kronor, innan
något arbete får börjas, samt därutöver,
innan annat arbete än fyndighetens
undersökning medelst borrning
får äga rum, ett belopp av femtio
kronor för varje hektar av det
område, koncessionen omfattar. Är
koncessionsinnehavaren tillika ägare
av detta område, må i koncessionen
medgivas honom befrielse, till hela
beloppet eller viss del därav, från nedsättning,
varom nu är sagt; dock med
skyldighet för koncessionsinnehavaren
att sedermera, om jorden eller
andel därav kommer i annan ägares
hand, inom åtta dagar efter tillsägelse
av nye ägaren fullgöra vad här
ovan är i avseende å nedsättande av
pant i allmänhet föreskrivet.

Har nedsatt belopp blivit till större
eller mindre del för gäldande av skadeersättningar
använt, skall koncessionsinnehavaren
inom åtta dagar
fylla bristen, så att beloppet åter uppgår
till ovan bestämda summa.

1 mom. Om innehavare av koncession
verkställer arbete utan att pant
är enligt 11 § nedsatt, eller vidtager
förfoganden över område i dagen,
som icke blivit honom anvisat av bergmästaren
såsom i 12 § sägs, eller
sätter sig i besittning av anvisat
område eller av mark för väg innan
borgen är enligt 12 § ställd, eller mot
bestämmelserna i 16 § under jord
driver arbete å område, som är däremot
skyddat, ansvare såsom för
åverkan, om åtal därå i laga tid anställes.

2 inom. I fall, varom i 1 mom.
är sagt, så ock om koncessionsinnehavare
underlåter att enligt 11 tf fyl -

§•

Den som erhållit koncession skall,
innan något arbete må utföras inom
koncessionsområdet, hos Konungens
Befallningshavande ställa pant eller
borgen för den ersättning han kan
förpliktas utgiva för skada eller intrång,
som genom arbetet tillskyndas
jordägare eller annan. Är ej sådan
säkerhet godkänd av den, till vars
förmån den ställes, skall den prövas
av Konungens Befallningshavande.
Borgen må ej godkännas av Konungcr>s
Befallningshavande, med mindre
löftesmännen förbundit sig en för alla
och alla för en såsom för egen skuld.

1 mom. Om innehavare av koncession
verkställer arbete utan att säkerhet
är enligt 11 § ställd, eller vidtager
förfoganden över område i dagen,
som icke blivit honom anvisat
av bergmästaren såsom i 12 § sägs,
eller sätter sig i besittning av anvisat
område eller av mark för väg innan
borgen är enligt 12 § ställd, eller mot
bestämmelserna i 16 § under jord
driver arbete å område, som är däremot
skyddat, ansvare såsom för
åverkan, om åtal därå i laga tid anställes.

2 mom. I fall, varom i 1 mom.
är sagt, så ock om koncessionsinnehavare
underlåter att ställa sig till

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

la uppkommen brist i nedsatta medel,
eller att ställa sig till efterrättelse
föreskrift i fråga om borgen,
som av Konungens Befallningshavande
enligt 12 § meddelas, eller att utgiva
ersättning enligt 14 § 2 mom.;
då varde arbetet inställt intill dess
vad i varje fall är föreskrivet blivit
fullgjort; och åligger det utmätningsmannen
i orten, då han därom anlitas,
att lämna den för arbetets inställande
nödiga handräckning.

efterrättelse föreskrift i fråga om
borgen, som av Konungens Befallningshavande
enligt 12 § meddelas,
eller att utgiva ersättning enligt 14 §
2 mom.; då varde arbetet inställt intill
dess vad i varje fall är föreskrivet
blivit fullgjort; och åligger det utmätningsmannen
i orten, då han därom
anlitas, att lämna den för arbetets
inställande nödiga handräckning.

Vill koncessionsinnehavare — ---

Då koncession sålunda upphört likasom
då densamma genom laga
kraft ägande dom förklarats förverkad,
äge den, som innehaft koncessionen,
att återfå den av honom enligt
12 § ställda borgen, sedan han
visat, att alla frågor om jordlösen
inom området för koncessionen blivit
slutligen avgjorda; och vare han
därjämte berättigad att, sedan ett år
förflutit från koncessionens upphörande,
återbekomma så stor del av
det enligt 11 § nedsatta belopp, som
icke motsvarar anspråk på ersättningsskyldighet,
varom tvist då kan
vara anhängig.

Önskar koncessionsinnehavare--

Medgives koncessionsinnehavare
att avstå från en del av området för
koncessionen, gälle om återbekommande
av det för den delen nedsatta
belopp vad här ovan är i ty fall stadgat.

§•

------i länskungörelserna.

Då koncession sålunda upphört likasom
då densamma genom laga
kraft ägande dom förklarats förverkad,
äge den, som innehaft koncessionen,
att återfå den av honom enligt
12 § ställda borgen, sedan han
visat, att alla frågor om jordlösen
inom området för koncessionen blivit
slutligen avgjorda; och vare han
därjämte berättigad att, sedan ett år
förflutit från koncessionens upphörande,
återbekomma den enligt 11 §
ställda säkerheten, om han visar, att
alla tvister om dittills anhängiggjorda
anspråk på ersättning blivit slutligen
avgjorda.

----------är föreskriven.

Bergverksstyrelsen äger-----

Den, som icke ställer sig till efterrättelse
föreskrift, som på grund
av denna § av bergsöverstyrelsen eller
bergmästaren meddelas, straffes
med böter från och med tio till och
med fem hundra kronor.

§•

---—---egendom uppstår.

Den, som icke ställer sig till efterrättelse
föreskrift, som på grund
av denna § av bergsöverstyrelsen eller
bergmästaren meddelas, dömes
till dagsböter.

Utan tillstånd av bergmästaren må
icke schakt eller gruvöppning igenfyllas
eller de i gruvan befintliga,

§•

Utan tillstånd av bergmästaren må
icke schakt eller gruvöppning igenfyllas
eller de i gruvan befintliga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

(Gällande lydelse)

för dess styrka och bestånd nödiga
byggnader skadas eller förstöras. Den
häremot bryter straffes med böter
från och med tio till och med fem
hundra kronor.

Rättighet att för tekniskt utvinnande
av salt eftersöka och bearbeta
saltfyndighet är beroende på koncession,
som meddelas av Konungen.

Med saltfyndighet

Vad här ovan i 2—5, 7—44 och
48 §§ är stadgat angående stenkolsfyndigheter
skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om saltfyndigheter.

(Föreslagen lydelse)

för dess styrka och bestånd nödiga
byggnader skadas eller förstöras. Den
häremot bryter dömes till dagsböter.

§•

Rättighet att för tekniskt utvinnande
av salt eftersöka och bearbeta
saltfyndighet är beroende på koncession,
som meddelas av Konungen.
Koncession må begränsas till att avse
allenast undersökning av fyndighet
och, i samband med dylik begränsning,
till att gälla under viss tid,
som angives i koncessionen.

---med stensaltets.

Konungen äger vid meddelande av
koncession bestämma, i vilken omfattning
fyndigheter skola undersökas
för att den rätt som grundas på
koncessionen skall äga bestånd. Konungen
må sedermera meddela ändrade
bestämmelser i detta hänseende.

Koncession må av Konungen återkallas,
om föreskrift som meddelats
med stöd av tredje stycket åsidosättes
eller eljest synnerliga skäl äro därtill.
1

1 mom. Vad i 2—4, 7—25, 32—40,
42—44 och 48 §§ är stadgat angående
stenkolsfyndigheter skall, med
de avvikelser som föranledas av bestämmelserna
i detta kap., äga motsvarande
tillämpning i fråga om saltfyndigheter;
därvid skall vad i 21 §
andra stycket stadgas gälla även i fall
då koncession upphört av annan anledning
än där sägs.

Är fråga om koncession avseende
allenast fyndighets undersökning, erfordras
ej alt i ansökningen om koncession
lämnas uppgift å fastigheterna
inom det område, varå koncessionen
sökes. När skäl äro därtill, äger
Konungen i fråga om dylik koncession
medgiva sökanden att, utan hinder
av bestämmelserna i 2 § andra
stycket, vid ansökningen foga karta
jämte beskrivning av annan beskaf -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

fenhet än där sägs. Ändå att sådant
medgivande lämnats, må icke anvisas
område i dagen enligt 12 § eller
påbörjas arbete för fyndighets undersökning
medelst borrning med mindre
koncessionsinnehavaren dessförinnan
över koncessionsområdet eller så
stor del därav, som bergmästaren
prövat erforderlig, låtit upprätta karta
av beskaffenhet, som angives i 2 §
andra stycket, samt insänt kartan till
bergmästaren.

2 mom. Koncession må icke omfatta
område överstigande tiotusen hektar.

3 mom. Koncessionsinnehavaren
vare pliktig att upprätta karta över
undersökningsarbete och bearbetning
av fyndighet inom koncessionsområdet
enligt de föreskrifter som
meddelas av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av kommer
skollegium.

Sveriges geologiska undersökning
eller annan myndighet som Konungen
bestämmer skall på begäran beredas
tillfälle att genom geologisk
sakkunnig följa koncessionsinnehavarens
arbete och taga del av de vetenskapliga
resultaten av detsamma.
Vägrar koncessionsinnehavaren att
ställa sig denna bestämmelse till efterrättelse,
äger länsstyrelsen på anmälan
av myndigheten vid vite ålägga
honom att fullgöra sin skyldighet.

4 mom. Den som påbörjar arbete
för fyndighets undersökning medelst
borrning, innan han fullgjort vad som
enligt 1 mom. andra stycket åligger
honom i fråga om karta över koncessionsområdet
eller del därav, eller
åsidosätter föreskrift, som meddelats
med stöd av 3 mom. första stycket,
dömes till dagsböter. 1 fråga om åtal
gälle vad i H § stadgas.

51 §.

Rättighet att för utvinnande av Rättighet att för utvinnande av
olja eller gas genom borrning efter- olja eller gas genom borrning eftersöka
och bearbeta olje- eller gasfyn- söka och bearbeta olje- eller gasfyndighet
är beroende på koncession, dighet är beroende på koncession,
som meddelas av Konungen. som meddelas av Konungen. Konces -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 ar 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Den som innehar koncession må
ock tillgodogöra sig kolväte i fast
form, som anträffas inom det område
koncessionen gäller.

Vad här ovan i 2—5, 7—25, 27—
40, 42—44 och 48 §§ är stadgat angående
stenkolsfyndigheter skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om
olje- och gasfyndigheter.

sion må begränsas till att avse allenast
undersökning av fyndighet och,
i samband med dylik begränsning, till
att gälla under viss tid, som angives
i koncessionen.

Den som innehar koncession avseende
rätt att bearbeta olje- eller
gasfyndighet må ock tillgodogöra sig
kolväte i fast form, som anträffas inom
det område koncessionen gäller.

§•

Vad i 2—4, 7—25, 32—tö, 42—44
och 48 §§ är stadgat angående stenkolsfyndigheter
skall, med de avvikelser
som föranledas av bestämmelserna
i detta kap., äga motsvarande
tillämpning i fråga om olje- och gasfyndigheter;
därvid skall vad i 21 §
andra stycket stadgas gälla även i fall
då koncession upphört av annan anledning
än där sägs.

Bestämmelserna i 49 § tredje och
fjärde styckena ävensom 50 § 1 mom.
andra stycket samt 2, 3 och 4 mom.
skola äga motsvarande tillämpning
beträffande olje- och gasfyndigheter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Har före nya lagens ikraftträdande koncession meddelats, skola beträffande
därigenom uppkomna rättsförhållanden bestämmelserna i äldre lag
fortfarande äga tillämpning; dock skall vad i 33 och 35 §§ nya lagen är stadgat
städse gälla.

Förslag

till

Lag

om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)

Härigenom förordnas, att 5 §, 6 § 2 och 3 inom., 21 § 1 mom. samt 74
och 75 §§ gruvlagen den 3 juni 19381 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

1 Senaste lydelse, se beträffande 5 § SFS 1960: 680, beträffande 6 § 2 mom. 1952: 148, beträffande
6 § 3 mom. 1960:680, beträffande 21 § 1 mom. 1952: 148 och beträffande 74 §
1956: 52.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

(Gällande lydelse)

i Föreslagen lydelse)

Inmutningspunkten må icke vara
belägen å, ej heller inmutat område
omfatta:

1) område å — ---------

6) område beläget på mindre avstånd
än etthundra meter, i horisontalplanet
räknat, från byggnad, som
är avsedd att stadigvarande användas
till bostad, eller från annan
åbyggnad, där den är uppförd vid
gård, eller från tomtplats eller trädgård
vid bostadsbyggnad som nyss
nämnts, med mindre medgivande till
inmutning lämnats av såväl ägaren
till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården
som den vilken därtill har
nyttjanderätt; dock att under byggnad
som nu sagts ej skall innefattas
byggnad som är belägen å inmutat
eller utmålslagt område vartill gruvrätten
äger bestånd;

7) område som upptages

§•

Inmutningspunkten må icke vara
belägen å, ej heller inmutat område
omfatta:

---anläggningens ytterkant;

6) område beläget på mindre avstånd
än etthundra meter, i horisontalplanet
räknat, från byggnad, som
är avsedd att stadigvarande användas
till bostad, eller från annan åbyggnad,
där den är uppförd vid gård, eller
från tomtplats eller trädgård vid bostadsbyggnad
som nyss nämnts, med
mindre antingen medgivande till inmutning
lämnats av såväl ägaren till
byggnaden, tomtplatsen eller trädgården
som den vilken därtill har nyttjanderätt
eller ock Konungen lämnat
tillstånd, vilket må ske när synnerliga
skäl därtill äro; dock att under
byggnad som nu sagts ej skall innefattas
byggnad som är belägen å inmutat
eller utmålslagt område vartill
gruvrätten äger bestånd;

--- — — — ---nu stadgats.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas: 1)

sökandens namn,-----

3) fastighet, församling och län,
där det med ansökningen avsedda området
är beläget, ävensom ägarens
namn, yrke, hemvist och postadress;
dock må i sistnämnda hänseenden,
där mark är samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare och för
samfälligheten finnes känd styrelse
eller annan som är satt alt den förvalta,
uppgifterna i stället avse ledamöterna
i styrelsen eller förvaltaren;

4) inmutningspunktens belägenhet

3 mom. Vid ansökningen foge sökanden: 1)

karta eller —--------

3) där sökanden är svenskt bolag
eller svensk ekonomisk förening
eller där jämlikt 5 § 1), 2), 7) eller
9) Konungens tillstånd erfordras för
inmutning, handlingar utvisande sökandens
rätt att verkställa inmutningen
eller, om sökanden icke inne -

§•

2 mom. I ansökningen skall uppgivas: -----mineralfyndighetens

art;

3) fastighet, där det med ansökningen
avsedda området är beläget,
ävensom ägarens namn, yrke, hemvist
och postadress; dock må i sistnämnda
hänseenden, där mark är
samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare och för samfälligheten
finnes känd styrelse eller annan som
är satt att den förvalta, uppgifterna
i stället avse ledamöterna i styrelsen
eller förvaltaren;

-----—•----inmutade området.

3 mom. Vid ansökningen foge sökanden: --medgivande

lämnats;

3) där sökanden är svenskt bolag
eller svensk ekonomisk förening eller
där jämlikt 5 § 1), 2), 6), 7) eller 9)
Konungens tillstånd erfordras för inmutning,
handlingar utvisande sökandens
rätt att verkställa inmutningen
eller, om sökanden icke innehar så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

har sådan rätt, till Konungen ställd
ansökning om tillstånd att verkställa
inmutningen;

4) en ansökningsavgift — —

1 mom. I ansökning om utmål skall
uppgivas:

1) sökandens namn,

3) fastighet, församling och län,
där de områden äro belägna, som sökanden
önskar erhålla såsom utmål
eller därutöver jämlikt 34 § taga i
anspråk;

4) de personers-------

dan rätt, till Konungen ställd ansökning
om tillstånd att verkställa inmutningen; 10

§ stadgas.

1 mom. I ansökning om utmål skall
uppgivas:

inmutningsrätten grundas;
3) fastighet, där de områden äro
belägna, som sökanden önskar erhålla
såsom utmål eller därutöver jämlikt
34 § taga i anspråk;

----under 4) sägs.

21 §.

74 S.

Över gruva som erhållit utmål och
är under arbete skall i minst tre exemplar
upprättas fullständig och noggrann
gruvkarta; och böra alla nya
gruvarbeten inmätas och inläggas
å kartan sist inom påföljande årets
utgång. Av kartan skall ett exemplar
finnas vid gruvan, ett exemplar insändas
till bergmästaren och ett till
kommerskollegium.

Upprättande av gruvkarta så ock
komplettering av sådan karta skall
verkställas av bergsstatstjänsteman
eller annan, som av kommerskollegium
förklarats behörig att verkställa
gruvmätningar. Kostnaderna
för upprättandet av kartan samt
kompletteringen av det vid gruvan
förvarade exemplaret skola gäldas av
gruvinnehavaren. Denne vare ock
skyldig tillhandahålla erforderligt
material för komplettering av de exemplar
av kartan vilka förvaras av
bergmästaren och kommerskollegium.

Närmare föreskrifter om kartans
upprättande och komplettering meddelas
av kommerskollegium.

Försummar gruvinnehavaren vad
i fråga om kartas upprättande och
komplettering är föreskrivet, äge

Över gruva som erhållit utmål och
är under arbete skall upprättas fullständig
och noggrann gruvkarta. Kartan
skall förvaras hos gruvinnehayaren
och fortlöpande kompletteras av
denne. Utdrag av kartan skall insändas
till kommerskollegium. I den utsträckning
bergmästaren påfordrar
skall utdrag insändas även till honom.

Närmare föreskrifter om kartans
upprättande och komplettering samt
om verkställande av utdrag av kartan
och utdrags insändande till kommerskollegium
meddelas av kollegium.

§•

Försummar gruvinnehavaren vad i
fråga om gruvkarta och utdrag därav
är föreskrivet, äge bergmästaren före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

(Gällande lydelse)

bergmästaren förelägga honom att
inom viss tid, vid vite ej överstigande
femhundra kronor, antingen inkomma
med karta eller ock lämna
erforderligt förskott för arbetets utförande
genom bergmästarens försorg.

(Föreslagen lydelse)

lägga honom att inom viss tid, vid vite
ej överstigande femhundra kronor,
antingen fullgöra sina åligganden i
dessa avseenden eller ock lämna erforderligt
förskott för arbetets utförande
genom bergmästarens försorg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Förslag

till

Lag

om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679)

Härigenom förordnas, att 5 § 2 mom., 26 § 2 mom., 36 § 2 mom. samt 44,
51 och 52 §§ uranlagen den 2 december 1960 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

2 mom. I ansökningen skall upp- 2 mom. I ansökningen skall uppgivas
: givas:

1) sökandens namn,------fyndighetens art;

3) det område, varå tillstånd so- 3) det område, varå tillstånd sökes,
med angivande av församling kes;

och län där området är beläget;

4) med bevis------anmälan skett.

Sökanden skall-------inom området.

26 §.

2 mom. I ansökningen skall upp- 2 mom. I ansökningen skall uppgivas:
givas:

1) sökandens namn,------med ansökningen;

3) fastighet, församling och län, 3) fastighet, där det med ansökdär
det med ansökningen avsedda ningen avsedda området är beläget;
området är beläget;

4) de personers-------att bedrivas.

36 §.

2 mom. Ansökan om förrättning 2 mom. Ansökan om förrättning
som avses i 1 mom. skall ingivas till som avses i 1 mom. skall ingivas till
bergmästaren. I ansökningen skall bergmästaren. I ansökningen skall
uppgivas: uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist 1) sökandens namn, yrke, hemvist
och postadress; och postadress;

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2) fastighet, församling och län, 2) fastighet, där det område är be där

det område är beläget som sökan- läget som sökanden önskar få sig anden
önskar få sig anvisat; visat;

3) de personers--------eller förvaltaren.

Vid ansökningen-------26 § 3 mom. 1) sägs.

Kostnaderna för--------dessa kostnader.

I övrigt-------om utmålsförrättning.

44 §.

Den som----------om ingivandet.

Anmälan bör innehålla noggranna Anmälan bör innehålla noggranna
uppgifter om tiden för fyndet, stället uppgifter om tiden för fyndet, stället
där fyndet gjorts med angivande av där fyndet gjorts med angivande av
fastighet, församling och län där fastighet där fyndplatsen är belägen
fyndplatsen är belägen samt utförliga samt utförliga uppgifter om fyndets
uppgifter om fyndets beskaffenhet, beskaffenhet. Fyndplatsen bör angiFyndplatsen
bör angivas på karta vas på karta jämte detaljskiss,
jämte detaljskiss.

Över gruva som är under arbete
skall i minst tre exemplar upprättas
fullständig och noggrann gruvkarta.
Alla nya gruvarbeten böra inmätas
och inläggas å kartan sist inom påföljande
årets utgång. Av kartan
skall ett exemplar finnas vid gruvan
samt ett exemplar insändas till bergmästaren
och ett till kommerskollegium.

Upprättande av gruvkarta så ock
komplettering av sådan karta skall
verkställas av bergsstatstjänsteman
eller annan, som av kommerskollegium
förklarats behörig att verkställa
gruvmätningar. Kostnaderna
för upprättandet av kartan samt
kompletteringen av det vid gruvan
förvarade exemplaret skola gäldas
av koncessionsinnehavaren. Denne
är även skyldig att tillhandahålla
erforderligt material för komplettering
av de exemplar av kartan vilka
förvaras av bergmästaren och kommerskollegium.

Närmare föreskrifter om kartans
upprättande och komplettering meddelas
av kommerskollegium.

§•

över gruva som är under arbete
skall upprättas fullständig och noggrann
gruvkarta. Kartan skall förvaras
hos koncessionsinnehavaren och
fortlöpande kompletteras av denne.
Utdrag av kartan skall insändas till
kommerskollegium. I den utsträckning
bergmästaren påfordrar skall
utdrag insändas även till honom.

Närmare föreskrifter om kartans
upprättande och komplettering samt
om verkställande av utdrag av kartan
och utdrags insändande till kommerskollegium
meddelas av kollegium.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

(Gällande lydelse)

Försummar koncessionsinnehavaren
vad i fråga om kartas upprättande
och komplettering är föreskrivet,
äger bergmästaren förelägga honom,
vid vite ej överstigande femhundra
kronor, att inom viss tid antingen
inkomma med karta eller ock
lämna erforderligt förskott för arbetets
utförande genom bergmästarens
försorg.

(Föreslagen lydelse)

§•

Försummar koncessionsinnehavaren
vad i fråga om gruvkarta och
utdrag därav är föreskrivet, äger
bergmästaren förelägga honom, vid
vite ej överstigande femhundra kronor,
att inom viss tid antingen fullgöra
sina åligganden i dessa avseenden
eller ock lämna erforderligt förskott
för arbetets utförande genom
bergmästarens försorg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 5 april 1963.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändrad lagstiftning
angående eftersökande och bearbetning av oljefyndigheter, m. m., samt anför
därvid följande.

En översyn av stenkolslagens bestämmelser om eftersökande och bearbetning
av salt-, olje- och gasfyndigheter, vilken tidigare varit under diskussion,
har ånyo aktualiserats genom en i slutet av år 1962 ingiven ansökning
om koncession för dylika arbeten i sydvästra Skåne. Med anledning
härav har inom justitiedepartementet upprättats en den 28 februari 1963
dagtecknad promemoria angående ändring i stenkolslagens regler om koncession
för eftersökande och bearbetande av olja m. m. Promemorian bifogat
förslag till lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m. torde få fogas såsom bilaga till protokollet i detta
ärende (Bilaga B).

över promemorian med därvid fogade lagförslag har efter remiss yttranden
avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen,
rikets allmänna kartverk, kommerskollegium (med överlämnande
av yttranden från de fyra bergmästarämbetena), Sveriges geologiska
undersökning (SGU), överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,
länsstyrelserna i Gotlands län, Kristianstads län (med yttrande av överlantmätaren
i länet) och Malmöhus län, Sveriges industriförbund, Svenska gruvföreningen,
Svenska gasverksföreningen, Svenska petroleum institutet, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.

Samtidigt vill jag anmäla, att kommerskollegium i skrivelse den 25 februari
1963 hemställt om ändring dels i gruvlagens och uranlagens bestämmelser
om gruvkartor, dels i samma lagar och i stenkolslagen såvitt avser regler
om den utredning, som skall förebringas i inmutnings-, respektive koncessionsärende.

över kommerskollegiets skrivelse har yttranden avgivits av hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, lanlmäteristyrelsen, ri -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

kets allmänna kartverk, SGU, länsstyrelserna i Malmöhus län (med yttrande
av bergmästarämbetet i södra distriktet), Örebro län (med yttranden av
överlantmätaren i länet, länsarkitekten och bergmästarämbetet i västra distriktet),
Kopparbergs län (med yttrande av överlantmätaren i länet) och
Norrbottens län, Sveriges industriförbund, Svenska gruvföreningen, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.

Som jag anmärkt tidigare denna dag torde i förevarande sammanhang
också böra upptagas frågan om ändring i gruvlagens regler om byggnad och
tomtplats m. m. såsom inmutningshinder. Denna fråga har behandlats av de
särskilda sakkunniga — landshövdingen H. M. E. Näslund, tillika ordförande,
regeringsrådet O. H. Klackenberg, professorn F. Kristensson och överdirektören
K. A. Lindbergson — vilka med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 13 juli 1960 tillkallats av chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Lange, för att utreda frågor som äger samband med en inventering av
Norrbottens naturtillgångar. Nämnda sakkunniga, som antog benämningen
malmutredningen för Norrbotten, har den 28 januari 1963 avlämnat sitt
betänkande »Malmen i Norrbotten» (stencilerat). Däri har utredningen lagt
fram, såvitt nu är i fråga, utkast till lag om ändrad lydelse av 5 § och 6 § 3
mom. gruvlagen. Detta lagutkast torde få fogas såsom bilaga till protokollet
i detta ärende (Bilaga C).

över malmutredningens betänkande har efter remiss yttranden avgivits
av hovrätten för övre Norrland, kammarkollegiet, statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen,
rikets allmänna kartverk, kommerskollegium (med överlämnande
av yttranden från de fyra bergmästarämbetena), SGU, expropriationsutredningen,
etableringsutredningen, länsstyrelserna i Örebro län, Västmanlands
län, Kopparbergs län, Västerbottens län och Norrbottens län,
Jernkontoret, Svenska gruvföreningen (vid vars yttrande bl. a. fogats ett utlåtande
av professorn Seve Ljungman), Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
(LKAB), Sveriges industriförbund, Svenska gruvindustriarbetareförbundet
samt Svenska samernas riksförbund.

Jag anhåller nu att få upptaga berörda spörsmål till behandling. I.

I. Inledning

Geologiska förutsättningar för oljefynd i Sverige anses föreligga endast
inom vissa områden om sammanlagt drygt 5 000 kvadratkilometer — motsvarande
1,1 procent av Sveriges yta — belägna i den sydvästra delen av
Skåne och på Gotland. Trots detta finnes ett visst intresse för oljeletning
inom vårt land, närmast då inom den angivna delen av Skåne, där också
spår av olja kunnat fastställas såsom ett resultat av borrningar, som SGU
företagit vid Höllviken. Förutom nämnda ämbetsverk, vars oljeborrningar
i Skåne nu är avslutade, har tidigare Rederiaktiebolaget Nordstjernan efter
koncession den 18 december 1942 sökt efter olja inom ett område i staden
Skanör med Falsterbo. Koncessioner avseende rätt att eftersöka och bearbeta

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

oljefyndigheter inom Skåne har senare begärts också av A. Johnson & Co
ävensom nu senast i ansökning den It december 1962 av Sveriges oljekonsumenters
riksförbund. Sistnämnda ansökning berör ett område om drygt
2 400 kvadratkilometer sträckande sig från Hälsingborg i nordväst till Kåscberga
i sydost.

Om olja skulle anträffas i Skåne, torde det komma att ske inom skikt
av porösa bergarter på avsevärt djup under markytan, sannolikt inom ett
nivåområde mellan 2 000 och 3 000 meter. Inom trakter med samma geologiska
struktur och på samma eller likartat sätt uppträder gas- och saltfyndigheter.
Med anledning härav har de koncessionsansökningar och den koncession,
om vilka nyss talats, haft avseende å, förutom olja, även gas och
salt. I detta sammanhang torde böra anmärkas, att SGU vid sina i det föregående
berörda borrningar i Skåne på stort djup påträffat lösningar innehållande
natriumklorid och kalciumklorid i sådan mängd, att fyndigheterna,
om de nyttjas, kan tillgodose landets behov av koksalt och vägsalt under
överskådlig tid.

II. Gällande regler om rätten till salt-, olje- och gasfyndigheter

Reglerna om eftersökande och bearbetande av saltfyndigheter samt oljeoch
gasfyndigheter finnes intagna i lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter
m. in. Denna lag, vanligen kallad stenkolslagen, avsåg ursprungligen
endast stenkolsfyndigheter (1—5 kap.) men genom senare vid
skilda tillfällen gjorda tillägg har den utvidgats till att omfatta även saltfyndigheter
(6 kap.), olje- och gasfyndigheter (7 kap.), alunskifferfyndigheter
för utvinnande av olja (8 kap.) samt fyndigheter av uranhaltigt material
in. in. (9 kap.). Bestämmelserna om uranfyndigheter upphävdes dock i
samband med uranlagens tillkomst år 1960.

Stenkolslagens 6 kap., som omfattar 49 och 50 §§, tillfogades genom lag
den 7 maj 1917. Närmast dessförinnan hade rätten till saltfyndigheter tillkommit
jordägaren. Enligt 1917 års lagstiftning förstås med saltfyndighet
fyndighet innehållande stensalt eller andra salter, vilkas förekomstsätt är
likartat med stensaltets. Av förarbetena framgår (prop. 1917: 165 s. 13), att
lagen är avsedd att gälla endast i fråga om saltfyndigheter, som kan uppdagas
genom djupborrningar, d. v. s. förekomster av stensalt och de kalioch
magnesiasalter, vilka förekommer på ett med stensalt likartat sätt, jämte
dessa åtföljande salter. Vidare betonas i förarbetena, att det icke skall vara
av någon betydelse, om saltet förekommer i fast eller flytande form, varför
även saltkällor skall omfattas av lagen, vare sig de saltlager som ger dem
sin sälta uppdagats eller ej.

Genom lag den 5 maj 1933 tillädes under 51—55 §§ i stenkolslagen bestämmelserna
i 7 kap. om olje- och gasfyndigheter. Även sådana fyndigheter
hade tidigare tillkommit jordägaren.

De nu gällande bestämmelserna i fråga om saltfyndigheter samt olje- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

gasfyndigheter är, som i det föregående antytts, utformade på grundval av
ett koncessionssystem. För vinnande av rättighet att för tekniskt utvinnande
av salt eftersöka och bearbeta saltfyndighet eller att för utvinnande
av olja eller gas genom borrning eftersöka och bearbeta olje- eller gasfyndighet
fordras sålunda Kungl. Maj :ts tillstånd. Den som innehar koncession
avseende olja eller gas får även tillgodogöra sig kolväte i fast form, som
anträffas inom koncessionsområdet.

Förfarandet i fråga om koncession å nu ifrågavarande fyndigheter följer
i stort sett samma regler som gäller för koncession i allmänhet enligt stenkolslagen.
Ansökningen skall inges till länsstyrelsen (2 § stenkolslagen).
Den skall bl. a. innehålla uppgift å det jordområde, varå koncession sökes,
med angivande av fastighet, församling och län, där området är beläget och
den ytvidd i dagen, som sökanden anser erforderlig för arbete. Ansökningen
skall åtföljas av en karta över området i skala om minst 1: 4 000 eller efter
särskilt medgivande i annan skala, dock minst 1: 20 000.

Koncessionsområdet må enligt 5 § omfatta högst 1 600 hektar. I koncessionen
skall angivas gränserna för koncessionsområdet, den ytvidd i dagen
inom området som må anvisas sökanden för arbete, den mark för väg till
området som sökanden vill begagna samt den årliga arbetsskyldighet han
minst skall fullgöra (8 §). Den som fått koncession äger enligt 10 § uteslutande
rätt att med de villkor och inskränkningar lagen innehåller, eftersöka
samt bearbeta och tillgodogöra sig det mineral inom området som
koncessionen avser. Område för arbete i dagen skall, med iakttagande av
vad i koncessionen föreskrivits om maximiareal för sådant arbete, anvisas
av bergmästaren vid särskild förrättning (12 § 1 inom.). Enligt 13 § är vissa
områden fredade. Där får område för arbete i dagen icke anvisas. Det anvisade
området skall vid förrättningen inläggas på koncessionskartan. Sålunda
anvisat område skall enligt 14 § 1 mom. i allmänhet lösas av koncessionsinnehavaren.
Därvid skall bestämmelserna i expropriationslagen äga
motsvarande tillämpning. Förhöjning av ersättningen skall dock ske med
hälften av det belopp som skall utgå jämlikt grunderna i expropriationslagen.
Är området avsett endast för fyndighetens undersökning medelst borrning
och vill koncessionsinnehavaren icke förfoga däröver under längre tid än
högst tre år, är han emellertid enligt 14 § 2 mom. icke skyldig lösa området.
Han skall då i stället, så länge området användes, till innehavaren
av jorden förskottsvis varje år utgiva ersättning, motsvarande dubbla beloppet
av jordens avkastning utan avdrag för brukningskostnaden. Därjämte
skall han, då området icke begagnas längre, utgiva ersättning för all skada
som marken genom arbetet kan ha tagit för framtiden (14 § 3 inom.). Koncessionsinnehavaren
äger icke rätt att ovan jord taga i besittning eller eljest
förfoga över annan del av koncessionsområdet än som anvisats honom vid
bergmästarförrättning (15 g första stycket). Sker det kan koncessionsinnehavaren
ådömas bötesstraff (20 § 1 mom.). Visar det sig under arbetets
gång, att större utrymme i dagen erfordras än som medgivits i koncessionen,
har koncessionsinnehavaren möjlighet att göra ansökning om ökat

Kungi. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

utrymme i den ordning som gäller för erhållande av koncession (15 § andra
stycket). Tillskyndas jordägare eller annan genom arbete som verkställes
på grund av koncession skada eller intrång som ej förutsetts vid inlösen,
skall koncessionsinnehavaren utgiva ersättning därför (18 §). Vid tvist om
ersättning som skall utgå enligt stenkolslagen skall frågan, om den ej gäller
jordlösen, prövas av skiljemän. Vill den som fordrar ersättning hellre genast
hänvända sig till domstol, står detta honom fritt (19 §).

Den som erhållit koncession skall enligt 11 § ställa pant för skada och
intrång, som kan tillskyndas jordägare eller annan genom arbetet, med vissa
i lagen angivna belopp. Är koncessionsinnehavaren ägare av området, må i
koncessionen medgivas honom befrielse, till hela beloppet eller viss del därav,
från sådan nedsättning. Efter hand som nedsatt belopp tages i anspråk
för ersättningar skall beloppet åter fyllas. Verkställes arbete innan pant
nedsatts, kan koncessionsinnehavaren ådömas bötesstraff härför (20 § 1
mom.).

Under jord har koncessionsinnehavaren rätt att driva arbetet på hela
koncessionsområdet, men även för underjordsarbetet finnes vissa fredningsbestämmelser
meddelade (16 §).

I 17 § regleras vissa frågor rörande kollision mellan olika slag av gruvrätter.

Enligt 22 § äger jordägaren, utan att deltaga i kostnaden för arbetet, erhålla
en årlig avgift motsvarande värdet av en sjuttiofemtedel av de mineral,
som koncessionen avser och som vinnes inom koncessionsområdet och
uppfordras i dagen. Koncessionsinnehavaren äger dock att därå avräkna
så stor del som belöper på det honom enligt 12 § anvisade området i dagen.
Finnes flera jordägare inom koncessionsområdet, skall de njuta lott i avgiften
efter som de äger del i jorden.

Den årliga arbetsskyldighet som skall bestämmas i koncessionen får i fråga
om bl. a. saltfyndigheter icke sättas lägre än att värdet av arbetet motsvarar
15 dagsverken för varje hektar som koncessionen omfattar t. o. in. 100
hektar, 10 dagsverken för varje hektar därutöver t. o. m. 300 hektar och 5
dagsverken för varje hektar därutöver (26 § 1 mom. och 50 §). Den årliga
arbetsskyldigheten i fråga om olje- och gasfyndigheter får icke sättas lägre
än till 50 meter borrhål, med rätt dock för koncessionsinnehavare att efter
anmälan hos bergmästaren under ett år fullgöra arbetsskyldigheten för flera,
därefter följande arbetsår (53 §). Enligt 26 § 2 inom., som är tillämpligt
såväl i fråga om saltfyndigheter som beträffande olje- och gasfyndigheter,
må Kungl. Maj :t, när omständigheterna föranleder därtill, meddela den som
innehar koncession å flera intill varandra gränsande områden tillstånd att,
så länge koncessionen innehaves av honom, under ett eller flera år genom
arbete inom något eller några av områdena fullgöra arbetsskyldigheten för
dem alla. För de tre första åren kan viss nedsättning av arbetsskyldigheten
ske. Därtill kommer att bergmästaren kan bevilja s. k. vilostånd, varje gång
för högst fyra år, men arbetsskyldigheten måste då vara fullgjord för minst
sex ar (27 §). Försummas utan behörig tillåtelse den i koncessionen bestäm2
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 174

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

da arbetsskyldigheten för något arbetsår, är vid årets utgång koncessionen
och den därpå grundade rätten förverkad, såframt talan därom sker inom
två år från utgången av det år, under vilket försummelsen ägde rum (31 §).

Vill koncessionsinnehavaren frånträda koncessionen, får han enligt 21 §
göra skriftlig anmälan därom hos länsstyrelsen. Koncessionen upphör då
från den dag sådan anmälan skett. Då koncessionen sålunda upphört liksom
då den genom lagakraftvunnen dom förklarats förverkad, äger, sedan ett år
förflutit från koncessionens upphörande, den som innehaft koncessionen
att återfå så stor del av det enligt 11 § nedsatta beloppet, som icke motsvarar
anspråk på ersättningsskyldighet, varom tvist då kan vara anhängig. —
önskar koncessionsinnehavaren avstå endast från viss del av det område
koncessionen omfattar, har han att göra ansökan därom hos Kungl. Maj :t.
Ärendet behandlas då i den ordning, som är föreskriven för erhållande av
koncession. Medgives koncessionsinnehavaren att avstå från en del av området,
äger han återfå belopp, som nedsatts för den delen. Då koncessionen
förverkats eller eljest upphört att gälla, tillfaller all mark som blivit löst
jordägaren utan ersättning (32 §).

Beträffande övriga stadganden i stenkolslagen må här slutligen anmärkas,
att 41 §, som är tillämplig i fråga om saltfyndigheter, innehåller detaljerade
föreskrifter om upprättandet av särskilda s. k. gruvkartor ävensom
att motsvarande bestämmelser i fråga om olje- och gasfyndigheter återfinnes
i 54 §, under vilken upptagits regler om borrhålskartor. III.

III. Huvuddragen i förslaget
Äldre framställning om lagändring

I framställning den 21 oktober 1946 begärde Jernkontorets gruvbyrå, att
stenkolslagens bestämmelser om saltfyndigheter och om olje- och gasfyndigheter
måtte utredas närmare. Gruvbyrån framhöll därvid, att dessa bestämmelser
var behäftade med stora brister, innebärande bl. a. att rationell
prospekteringsverksamhet i hög grad försvårades eller i vissa fall praktiskt
och ekonomiskt så gott som omöjliggjordes. Sålunda framhölls att ett undersökningsområde,
som icke översteg 1 600 hektar, var alldeles otillräckligt
med hänsyn till oljeprospekteringens natur. Det möjligen oljeförande området
i Skåne, vilket uppskattats till omkring 320 000 hektar, skulle omfatta
200 koncessioner. Utländsk lagstiftning gav enligt gruvbyråns mening
stöd för att oljekoncessioner borde kunna avse betydligt större områden än
som är medgivet i svensk lagstiftning. Gruvbyrån förordade en höjning av
maximiarealen till 50 000 hektar. Även i fråga om den årliga arbetsskyldigheten
och skyldigheten att vid koncessionsansökning foga karta av viss beskaffenhet
borde enligt framställningen en överarbetning av gällande lagregler
äga rum. Gruvbyrån anmärkte i detta sammanhang, att inom ett område
mindre än maximiarealen för en koncession och beläget utanför stads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

gräns i Malmöhus län torde ha uppförts över 10 000 sommar- och sportstugor,
av vilka flertalet sannolikt ej blivit inmätta på karta.

över gruvbyråns framställning avgavs efter remiss yttranden av kommerskollegium,
som samtidigt överlämnade yttranden från bergmästarna,
samt av SGU och Sveriges industriförbund. Såväl kommerskollegium som
Sveriges industriförbund underströk därvid behovet av en översyn av bestämmelserna,
medan SGU hemställde att frågan om en lagrevision skulle
få anstå, tills statsmakterna tagit ställning till förslag om statliga undersökningar
i Skåne.

Departementspromemorian

I departementspromemorian understrykes, att en översyn av stenkolslagens
bestämmelser om eftersökande och bearbetande av salt-, olje- och gasfyndigheter,
vilken enligt vad nyss anförts tidigare varit under diskussion,
ånyo aktualiserats genom den i slutet av år 1962 ingivna ansökningen om
koncession för dylika arbeten i sydvästra Skåne. Tillika konstateras, att
gällande bestämmelser härom är mindre ändamålsenliga, när det gäller att
iättsligt reglera förutsättningarna för en efter moderna principer upplagd
prospektering efter och bearbetning av salt-, olje- och gasfyndigheter. Detta
har ju också understrukits i framställningen från Jernkontorets gruvbyrå.

I promemorian betonas, att meddelad koncession ger innehavaren rätt såväl
att eftersöka som att bearbeta och tillgodogöra sig det mineral inom området,
som koncessionen avser. Avsikten härmed uppgives i promemorian
ha varit att vinna enkelhet och reda i lagstiftningen, särskilt med avseende
På rättigheten till den fyndighet, som upptäckes vid eftersökandet. Emellertid
är enligt promemorian förhållandena olika när det gäller eftersökandet
av exempelvis en oljefyndighet, å ena, och bearbetandet av en sådan fyndighet,
å andra sidan. Prospekteringen kräver ett så vidsträckt område som
möjligt. För bearbetningen erfordras däremot knappast tillgång till några
mera betydande arealer. Även beträffande den s. k. arbetsskyldigheten synes
andra föreskrifter ofta böra gälla under bearbetningen än under prospekteringen.
I utländsk rätt göres också regelmässigt åtskillnad mellan reglerna
för eftersökandet och dem för bearbetandet. När det gäller fyndigheter
av uranhaltigt mineral intager även svensk rätt samma ståndpunkt. I
uranlagen har sålunda givits olika föreskrifter angående undersökningstillstånd,
som lämnas av kommerskollegium, och koncession, som meddelas
av Kungl. Maj :t.

Icke minst med hänsyn till intresset att göra bestämmelserna mera lätttillgängliga
och överskådliga än de är för närvarande vore det enligt vad i
promemorian anföres i och för sig motiverat att i samband med den översyn
av koncession sbestämmelserna för salt, olja och gas, som nu bör komma till
stånd, undersöka om icke dessa bestämmelser bör — såsom tidigare skett
beträffande reglerna om uranfyndigheter — utbrytas ur stenkolslagen och

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

intagas i en särskild lag. För denna skulle man då kunna, obunden av stenkolslagens
i flera avseenden föråldrade uppläggning, välja ett för de ifrågavarande
mineralen särskilt avpassat regelsystem. Förberedelserna för en
sådan lagstiftning lärer emellertid kräva väsentligt mycket längre tid än
som ansetts stå till buds för den nu aktualiserade revisionen. I promemorian
anmärkes i detta sammanhang, att malmutredningen för Norrbotten i
sitt betänkande berört frågan om en brett upplagd översyn av den allmänna
gruvrätten. Kommer en sådan till stånd, synes det enligt promemorian
kunna övervägas, om icke bestämmelserna om salt-, olje- och gasfyndigheter
i samband därmed bör underkastas en mera genomgripande omarbetning.

I dagens läge får man, anföres i promemorian, inskränka sig till att inom
stenkolslagens ram vidtaga justeringar på de punkter, där behovet av nya
eller ändrade bestämmelser gör sig särskilt starkt gällande. Några av
dessa punkter har antytts i det föregående. Sålunda torde det böra göras
möjligt att meddela koncession för allenast efterforskande och undersökning
av sådana fyndigheter, varom nu är fråga. Det bör dock vara Kungl. Maj :t
obetaget även framdeles att redan från början meddela koncessioner, som
avser rätt såväl att prospektera efter salt, olja eller gas som att bearbeta och
tillgodogöra sig fyndigheter av dessa mineral. Vidare bör enligt promemorian
koncessionsområdet med hänsyn främst till behovet under prospekteringsskedet
kunna göras större än som nu är tillåtet, varjämte reglerna om
arbetsskyldigheten bör omarbetas. Vid översynen bör man enligt uttalande
i promemorian även uppmärksamma, att ansökningsförfarandet till följd av
lagens nuvarande krav på fastighetsförteckning och detaljerade kartor över
koncessionsområdet blir kostsamt och i varje fall för rena undersökningsarbeten
onödigt omständligt samt att föreskriften i It § stenkolslagen om säkerhet
för skadeersättningar kan bli mycket betungande för en innehavare
av koncession, som omfattar stor areal. Samtidigt bör vissa andra ändringar
vidtagas i stenkolslagen, bl. a. i några av dess straffbestämmelser.

Det nära geologiska sambandet mellan salt- och oljefyndigheter har vid
upprättandet av det lagförslag, som fogats vid promemorian, i så måtto
beaktats, att hinder enligt förslaget icke skall möta mot meddelande av
likalydande bestämmelser beträffande fyndigheter av båda slagen.

Yttrandena

De allmänna synpunkter på förslaget i departementspromemorian som
framförts vid remissbehandlingen går genomgående i en för förslaget gynnsam
riktning. Remissinstanserna lämnar sålunda förslaget utan erinran eller
tillstyrker det i princip. På skilda håll föreslås dock ändringar eller jämkningar
i vissa avseenden.

Kammarkollegiet har ingen väsentlig erinran mot förslaget. Detta synes
genomgående välgrundat och bör enligt kollegiet genomföras utan dröjsmål.

Förslaget synes lantmäteristyrelsen i huvudsak avse sådana ändringar i
reglerna om koncession, som är ägnade att främja en efter moderna prin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

ciper upplagd prospektering efter och bearbetning av salt-, olje- och gasfyndigheter.
Behovet av sådana åtgärder synes enligt vad som framgår av promemorian
vara uppenbart. Styrelsen ifrågasätter emellertid om icke i samband
därmed jämväl frågan om skydd för grundvattenföroreningar borde
närmare undersökas med hänsyn till grundvattenförekomsternas vitala betydelse
och de risker för sådana som utvinning av speciellt olja kan medföra.

Bergmästarämbetet i södra distriktet finner de förslag till lagändringar
som lagts fram praktiska och ändamålsenliga och ansluter sig till dem i
princip. Även bergmästarämbetet i västra distriktet tillstyrker förslaget, som
synes ämbetet väl motiverat och genomtänkt.

Svenska gasverksföreningen som även förordar förslaget framhåller, att
bearbetning av i första hand naturgas- och råoljefyndigheter utvecklats
starkt i vissa länder, sedan den svenska stenkolslagens tillkomst år 1886.
Även om lagen efter hand utvidgats till att omfatta även salt- samt gas- och
oljefyndigheter, ifrågasätter föreningen, om icke frågan om förutsättningarna
för en särskild lagstiftning beträffande efterforskning, undersökning och
bearbetning av sådana fyndigheter bör utredas närmare i samband med en
översyn av lagstiftningen för andra likartade områden, exempelvis den allmänna
gruvrätten. Då emellertid en helt ny lagstiftning på förevarande område
kräver lång tid och det är önskvärt att vissa av lagstiftningsåtgärderna
vidtages med det snaraste, bör ett beslut om sådan utredning på intet sätt tilllåtas
medföra, att den nu föreslagna revisionen av stenkolslagen försenas. I
samma riktning uttalar sig Sveriges lantbruksförbund. Förbundet anser sålunda
behovet av ändrade lagregler på förevarande rättsområde vara väldokumenterat.
Lämpligast hade måhända varit, om ändringar kunnat ske i samband
med en översyn av den allmänna gruvrätten. Nu föreslagna partiella ändringar
avser emellertid frågor, där aktualitetskravet gör sig med särskild
styrka gällande, varför förbundet vill tillstyrka att dessa särbehandlas. I

I sitt nyssberörda yttrande tager kammarkollegiet upp ett spörsmål, som
icke behandlats i departementspromemorian, nämligen frågan om utvinning
från vattentäckt område av mineral som avses i stenkolslagen. Härom anför
kollegiet följande.

För modern teknik erbjuder det inga större svårigheter att utvinna olja
från fyndigheter belägna under grunda havsområden. Då vattnets djup utanför
den del av Skåne, som möjligen är oljeförande, mestadels är tämligen
ringa, kan det därför tänkas att intresse framkommer för oljeborrningar i
detta vattenområde. Det må anmärkas att skeppsredaren A. P. Mpller, Köpenhamn,
och vissa av honom ledda aktiebolag den 8 juli 1962 erhållit koncession
med ensamrätt till stenkols- och oljeutvinning m. m. »överalt i Danmarks
undergrund, så langt dansk hpjhedsret ved bevillingens givelse raekker,
hortset fra Fa;r0ernc og Grpnland» samt att konccssionsområde torde
innefatta även allt danskt territorialvatten.

Med hänsyn till berörda förhållanden synes vara skäl att något överväga
vad som är svensk rätt i avseende å utvinning från vattentäckt område av
mineral, som avses i stenkolslagen. Då emellertid kammarkollegiet till full -

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1963

görande av lämnat uppdrag (jfr prot. över justitiedep. ärenden den 5 juni
1953) avser att under detta år underställa Kungl. Maj :t förslag till lagstiftning
om allmänt vattenområde, får kollegiet i nu förevarande sammanhang
inskränka sig till några korta anmärkningar.

Ordalagen i de fem ursprungliga kapitlen i stenkolslagen giver ingen anledning
antaga att man vid lagens tillkomst skulle räknat med möjligheten
av att koncessionsområde skulle omfatta mark under havet. I vart fall är
bestämmelserna om område för arbete i dagen — se särskilt 12 § 1 mom. —
sådana att det uppenbarligen förutsättes att dylikt område ej är vattentäckt.
Ä andra sidan lägger lagtexten ej bestämt hinder mot att utmål så utlägges,
att det skjuter utanför strandkanten. Gruvdrift i Sverige under vattentäckt
område är ju icke heller en okänd företeelse.

Enligt kammarkollegiets mening möter ej hinder mot att koncessionsområde
så bestämmes att det omfattar även område i havet, som hör till fastighet.

Däremot anser kollegiet önskvärt att koncession enligt stenkolslagen ej
får omfatta allmänt vattenområde förr än den lagstiftning, vartill kollegiet
har att utarbeta förslag, kommit till stånd.

Än mindre önskvärt är enligt kollegiets bedömande att de saltsjöområden,
som vid tillämpning av 1958 års Genévekonvention om den s. k. kontinentalhyllan
skulle i exploateringshänseende ligga under svensk suveränitet, omedelbart
indrages i verksamhet för oljeutvinning. Kollegiets blivande lagförslag
om allmänt vattenområde måste utarbetas mot bakgrunden av den
maritima folkrätt, som kodifierats eller tillskapats genom de fyra konventioner
som antogs i Genéve år 1958. Tills vidare synes från svensk sida icke annat
behöva eller böra komma i fråga än att, därest initiativ till oljeutvinning
inom berörda område framträder, på lämpligt sätt klargöres att vederbörande
har att räkna med att rättsliga hinder mot företagets fullföljande
kan komma att föreligga i tämligen snar framtid.

Departementschefen

De nuvarande bestämmelserna om eftersökande och bearbetning av salt-,
olje- och gasfyndigheter, vilka såsom förut berörts är intagna i stenkolslagen,
har ansetts vara behäftade med brister i olika hänseenden. Den viktigaste
anmärkningen går ut på att de icke medger en efter moderna metoder bedriven
prospekteringsverksamhet. Denna anmärkning synes mig vara befogad.
Stenkolslagen som, tillkommen redan år 1886, är en av de äldre lagarna
i sitt slag i Europa framstår i sin helhet såsom tämligen föråldrad såväl
till sin allmänna uppläggning som med avseende på ett flertal detaljer. Detta
förhållande torde vara särskilt olägligt, när det gäller att efterforska och nyttiggöra
salt-, olje- och gasfyndigheter. En revision av stenkolslagens bestämmelser
om sådana fyndigheter bör därför komma till stånd.

Såsom anförts i den promemoria i ämnet, som upprättats inom justitiedepartementet,
skulle det i och för sig vara motiverat att — på sätt redan tidigare
skett i fråga om reglerna om uranfyndigheter — ur stenkolslagen bryta
ut reglerna om salt-, olje- och gasfyndigheter och intaga dem i en särskild
lag. Med hänsyn till att det ansetts önskvärt att snabbt genomföra vissa
lagändringar på ifrågavarande område, ett önskemål som betonats även
under remissbehandlingen av promemorian, torde dock en sådan mera ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

nomgripande revision knappast kunna komma i fråga med omedelbar verkan.
Vidtages vissa mindre genomgripande lagändringar nu, utesluter detta
emellertid icke att en mera omfattande revision av bestämmelserna bör kunna
övervägas vid ett senare tillfälle. Jag vill i detta sammanhang erinra om
att jag såsom i annat sammanhang anmärkts ämnar hemställa om bemyndigande
att tillkalla särskilda sakkunniga för en grundlig översyn av den
nu gällande gruvlagen. Vid denna torde bl. a. få prövas, om det inmutningsförfarande,
som nu är föreskrivet i gruvlagen, bör ersättas med ett koncessionsförfarande.
I samband med denna prövning lärer det visa sig erforderligt
att till övervägande upptaga också frågan om behovet av en grundlig
reformering på stenkolslagens område.

Det förslag, som framlagts i departementspromemorian, avser vissa punktvisa
justeringar i stenkolslagens bestämmelser, främst dem som gäller efterforskande
och bearbetning av salt-, olje- och gasfyndigheter. Syftemålet
med ändringarna är att förbättra de rättsliga förutsättningarna för sådana
åtgärder. Förslaget har i det stora hela hälsats med tillfredsställelse i de
yttranden som avgivits över promemorian och synes mig vara väl ägnat att
läggas till grund för det fortsatta lagstiftningsarbetet på området. I enlighet
med vad i promemorian förordats bör sålunda möjligheter, som nu icke står
till buds, öppnas att begränsa koncession avseende salt, olja eller gas till att
avse allenast efterforskande och undersökning av dylik fyndighet och, i samband
med sådan begränsning, till att gälla under viss, särskilt angiven tid.
Vidare bör koncessionsområdena för dessa fyndigheter göras större än som
är tillåtet enligt gällande föreskrifter. Stenkolslagens regler om arbetsskyldighet
bör icke tillämpas å de koncessioner, om vilka nu är fråga. De bör ersättas
med mera allmänt hållna bestämmelser om befogenhet för Kungl.
Maj :t att meddela föreskrifter beträffande undersökningsarbeten, som koncessionsinneliavaren
skall ha att utföra för att den rätt som grundas på koncessionen
skall bestå. En annan icke oväsentlig punkt, där en lagändring med
hänsyn till nuvarande bestämmelsers stränghet framstår som påkallad, avser
föreskrifterna om koncessionssökandens skyldighet att i koncessionsärendet
förebringa fastighetsförteckning och karta över det område ansökningen
avser. De lagändringar, som i detta och övriga hänseenden förordas
i promemorian, synes böra genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med
förslaget.

Med anledning av vad i ett remissyttrande framhållits om risken för
grundvattenföroreningar genom utvinning av speciellt olja vill jag framhålla,
att koncessionsinnehavare redan enligt gällande lagstiftning lärer vara skyldig
att beakta denna risk och iakttaga de försiktighetsmått, som skäligen
föranledes av omständigheterna (se 2 kap. 58 § vattenlagen ävensom SOU
1960:38, vari en skärpning av ifrågavarande bestämmelse föreslagits).

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har kammarkollegiet i sitt
remissyttrande kommit in på frågan om rätten till utvinning från vattcntäckt
område av mineral som avses i stenkolslagen. Till denna fråga är jag icke
beredd alt taga ståndpunkt nu. Anledning torde finnas att återkomma därtill

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

i samband med behandlingen av det förslag till lagstiftning om äganderätten
till de allmänna vattenområdena, som kollegiet genom beslut av Kungl. Maj :t
den 5 juni 1953 fått i uppdrag att framlägga, ävensom vid prövningen framdeles
av fråga om ett godkännande från svensk sida av 1958 års Genévekonvention
angående kontinentalsockeln.

Utöver den i departementspromemorian behandlade frågan om ändrad lagstiftning
angående eftersökande och bearbetning av salt-, olje- och gasfyndigheter
m. m. behandlas, såsom jag inledningsvis anmärkt, i förevarande
sammanhang också en framställning från kommerskollegium angående vissa
frågor, som berör såväl stenkolslagen som gruvlagen och uranlagen utan
att dock äga samband med de ändringar i förstnämnda lag, som förordats
i departementspromemorian. Samtidigt har jag, såsom ävenledes tidigare
har berörts, till behandling upptagit den av malmutredningen för Norrbotten
väckta frågan om ändring i gruvlagens regler om byggnad, tomtplats och
trädgård såsom inmutningshinder, en fråga som icke heller den har direkt
samband med förslagen i promemorian.

Dessa ändringsförslag liksom förslagen i departementspromemorian behandlas
närmare i den speciella motivering som lämnas i det följande.

IV. De särskilda lagförslagen

Förslaget till lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.

2 §•

I denna paragraf, vilken bl. a. innehåller föreskrift om de uppgifter som
skall lämnas i koncessionsansökning, har kommerskollegium föreslagit en
ändring. Härom må hänvisas till vad som anföres i det följande beträffande
en motsvarande ändring i 6 § 2 mom. gruvlagen.

7 §■

Departementspromemorian. I departementspromemorian framhålles, att
den som upptäckt en nyttig fyndighet enligt vår gruvlagstiftning av ålder
varit berättigad att få en belöning för detta. I förevarande paragraf behandlas
det fall, att flera söker koncession och den som visar sig ha upptäckt
fyndigheten får träda tillbaka för annan. Den som får koncessionen skall då
utge skälig gottgörelse för fyndigheten. Gottgörelsen torde böra omfatta dels
ersättning för upptäckarens kostnader för upptäckten, däri givetvis inbegripet
beräknad kostnad för den egna arbetsinsatsen, och dels något slag av
»hittelön», beräknad med beaktande av fyndighetens värde (jfr prop. 1960:
160 s. 124). Vidare stadgas i paragrafen, att gottgörelsens belopp skall bestämmas
i koncessionen. Då det emellertid torde vara mycket svårt att utan
en noggrann undersökning av fyndigheten bestämma dennas värde och en
sådan undersökning sällan torde ha utförts redan innan koncessionsfrågan
löses, synes det enligt vad som anföres i promemorian vara mindre lämpligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

att kräva ett avgörande i ersättningsfrågan på detta tidiga stadium och därigenom
riskera en försening av beslutet om koncessionen. Ifrågavarande bestämmelse
föreslås på grund härav skola utgå. Träffar parterna uppgörelse
rörande ersättningen innan koncessionen meddelas, kan det emellertid vara
lämpligt att ersättningsbeloppet utsättes i koncessionen. Någon uttrycklig
föreskrift härom torde dock ej vara påkallad.

Yttrandena. Bergmästarämbetet i östra distriktet anmärker, att förevarande
paragraf genom sin utformning verkar direkt hämmande på den privata
prospekteringsverksamheten och att därför klarare regler borde införas i
lagtexten om en upptäckares rätt till fyndighet. Sålunda bör enligt ämbetets
mening föreskrivas, att upptäckaren skall ha företrädesrätt, om han förutom
att han visar sig ha upptäckt fyndigheten även kan visa sig uppfylla lagens
förutsättningar.

Länsstgrelsen i Gotlands län förklarar sig inse, att den nuvarande formuleringen
av lagrummet kan tänkas medföra en icke önskvärd försening av
beslut om en angelägen koncession. En uppmjukning av stadgandet anser
länsstyrelsen därför påkallad. Om såsom föreslagits de avslutande orden i
paragrafen d. v. s. orden »vars belopp i koncessionen bestämmes» endast
skulle utgå, skulle emellertid, såvitt länsstyrelsen kan finna, följden bli att
prövningen av den rätt till gottgörelse, som lagrummet tillerkänner upptäckaren,
i händelse av bristande åsämjande skulle ankomma på domstol, en
konsekvens som knappast kan vara avsedd och ej heller lämplig. Vid sådant
förhållande synes det vara att föredraga, att de ord som föreslås böra utgå
ersättes med orden »vars belopp bestämmes av Konungen». Ett sådant stadgande
skulle enligt länsstyrelsens mening icke äventyra upptäckarens rätt
att inom skälig tid utfå sin gottgörelse, samtidigt som det skulle stå i god
överensstämmelse med promemorians allmänna tendens att i koncessionsfrågor
lämna större utrymme åt ett obundet lämplighetsbedömande i det
särskilda fallet.

Sveriges lantbruks förbund anser motivet för den i departementspromemorian
förordade ändringen i denna paragraf betydelsefullt men betonar
samtidigt, att man icke helt kan se bort ifrån, att upptäckare av en fyndighet
kan ha gjort i relation till sina ekonomiska förhållanden högst betydande
kapitalinvesteringar i t. ex. fyndighetsanalyser och annat. Med den föreslagna
lagändringen lämnas upptäckaren i relativ ovisshet, när och till
vilket belopp ersättning kan komma att utgå till honom. Detta måste enligt
förbundets mening betecknas som föga tillfredsställande. Det torde därför
förtjäna övervägas, huruvida icke redan då koncession lämnas bör bestämmas
viss ersättning till upptäckaren, ehuru den honom tillkommande ersättningen
till sin definitiva omfattning bestämmes först senare. Förbundet
anmärker i sammanhanget, att en regel med nyss antydd innebörd till sin
principiella karaktär väl ansluter till vad som finnes föreskrivet i 38 § expropriationslagen
för där avsedda fall.

Mot den föreslagna lagtextens avfattning riktas en anmärkning av kam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

markollegiet. Med ändringen lärer avses, anmärker kollegiet, att ersättning
åt upptäckare skall bestämmas ej av Kungl. Maj :t utan i första hand genom
överenskommelse och i andra hand, om överenskommelse ej uppnås, genom
skiljemän eller domstol. Av den föreslagna lagtexten anser kollegiet det icke
tydligt framgå, att Kungl. Maj :t skall vara skild från denna uppgift. Lagtexten
synes kunna förtydligas genom att ersättningsbestämmelsen — på
sätt skett i 45 § uranlagen — göres till ett fristående stadgande.

Departementschefen. Några ändrade grunder för att skilja mellan flera
koncessionssökande är jag icke beredd att föreslå. Liksom hittills bör således
Kungl. Maj :t kunna, oberoende av tidsprioriteten, bestämma vilken av
sökandena, vare sig de är jordägare, upptäckare eller andra, som skall äga
företräde. Får annan än upptäckaren koncession, bör upptäckaren även
framdeles vara berättigad till ersättning enligt samma regler som nu
gäller. En ny ordning för ersättningens bestämmande synes dock önskvärd.
Vad i detta hänseende förordats i departementspromemorian innebär, att
ersättningsfrågan, om överenskommelse icke träffas, får avgöras av domstol
eller skiljemän, varigenom den risk för försening av koncessionsfrågans
avgörande, som nuvarande regler innebär, faller bort. Vid remissbehandlingen
har icke från något håll bestritts, att en ändring är önskvärd,
men däremot har lämpligheten av den lösning som förordats i promemorian
ifrågasatts i ett par yttranden. Bl. a. har gjorts gällande, att ersättningsfrågan
jämväl i fortsättningen bör prövas av Kungl. Maj :t i administrativ
ordning om än avgörandet icke träffas samtidigt som avgörandet i koncessionsfrågan.
Den i departementspromemorian föreslagna ordningen för
ersättningsfrågans behandling har emellertid redan accepterats i uranlagen
för motsvarande situationer. Med hänsyn härtill anser jag mig böra biträda
promemorians förslag på ifrågavarande punkt. Med anledning av vad som
anförts i ett remissyttrande förordar jag emellertid den ändringen i förslaget,
att ersättningsbestämmelsen skall upptagas såsom ett särskilt stycke
i paragrafen.

11 §•

Såsom tidigare berörts åligger det koncessionsinnehavaren enligt 11 § i
dess nu gällande lydelse att innan något arbete får påbörjas såsom pant för
skada och intrång, som kan tillskyndas jordägare eller annan genom arbetet,
hos länsstyrelsen nedsätta i penningar eller svenska statens eller allmänna
hypoteksbankens obligationer 2 000 kronor samt därutöver, innan annat arbete
än fyndighetens undersökning medelst borrning får äga rum, ett belopp
av 50 kronor för varje hektar av koncessionsområdet.

Departementspromemorian. Den något ålderdomliga bestämmelsen i 11 §
är enligt vad i departementspromemorian uttalas mindre lämplig när fråga
är om koncession för eftersökande och bearbetning av olje- och gasfyndigheter.
Bearbetningen av dylika fyndigheter lärer knappast medföra skador

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

som är så mycket mera omfattande än skador till följd av efter sökningsoch
undersökningsarbetena att en betydande skärpning av kravet på säkerhet
under bearbetningsskedet kan anses motiverad. (Jfr betänkande och
förslag till stadga angående eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndigheter,
avgivna den 13 juni 1885 av därtill förordnade kommitterade, s. 55).
Av större vikt i sammanhanget är emellertid enligt promemorian, att nuvarande
bestämmelser kan leda till onödigt betungande förpliktelser för koncessionsinnehavaren,
om stora koncessionsområden skapas. Med hänsyn
härtill har i det vid promemorian fogade förslaget under 11 § upptagits en
ny bestämmelse, delvis avfattad efter mönster av motsvarande föreskrifter i
expropriations- och vattenlagarna. Enligt den föreslagna lydelsen blir koncessionsinnehavaren
skyldig att, innan han får utföra arbete inom koncessionsområdet,
ställa pant eller borgen för skadeersättningar till följd av
arbetet. Något belopp för säkerheten har ej angivits i den föreslagna bestämmelsen.
Däremot skall det enligt denna som regel ankomma på länsstyrelsen
att pröva säkerheten. Prövning skall kunna underlåtas endast om säkerheten
är godkänd av den, till vars förmån den ställes. Eftersom kretsen av de ersättningsberättigade
sällan torde kunna bestämmas på förhand, lärer det enligt
vad i promemorian uttalas endast undantagsvis vara möjligt att inhämta
godkännande av säkerheten från sakägarsidan.

Departementschefen. Förslaget i departementspromemorian ger ej anledning
till erinran. Paragrafen bör sålunda ändras i överensstämmelse med
förslaget.

20 §.

Beträffande denna paragraf erfordras vissa ändringar av redaktionell natur,
föranledda av ändringen i 11 §.

21 §.

Sedan ett år förflutit från koncessionens upphörande, äger enligt andra
stycket i förevarande paragraf den som innehaft koncessionen att återbekomma
så stor del av det enligt 11 § nedsatta beloppet som icke motsvarar
anspråk på ersättningsskyldighet, varom tvist då kan vara anhängig. Enligt
paragrafens fjärde stycke skall motsvarande gälla i det fall att koncessionsinnehavaren
medgives att avstå från en del av koncessionsområdet.

Departementspromemorian. Enligt det vid departementspromemorian fogade
förslaget skall, som konsekvens av den föreslagna ändringen i 11 §,
det fjärde stycket i förevarande paragraf utgå och bestämmelsen i andra
stycket om rätt för den som innehaft koncession att återbekomma en del
av nedsatt belopp ersättas med ett stadgande om rätt att efter ett år från
koncessionens upphörande återfå den enligt 11 § ställda säkerheten under
förutsättning att alla tvister om dittills anhängiggjorda anspråk på ersättning
visas ha blivit slutligen avgjorda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

Yttrandena. Kommerskollegium anmärker, att det enligt kollegiets mening
är skäligt att koncessionsinnehavaren får behålla möjligheten att återbekomma
viss del av den enligt 11 § ställda säkerheten under nu gällande förutsättning.
Kollegium föreslår därför att i förevarande paragraf skall stadgas
rätt att återbekomma så stor del av den enligt 11 § ställda säkerheten
som icke motsvarar anspråk på ersättningsskyldighet, varom tvist då kan
vara anhängig.

Departementschefen. Paragrafen synes böra avfattas i enlighet med det
förslag som upptagits i promemorian. Det av kommerskollegium i dess remissvar
framförda önskemålet om rätt för den som innehaft koncession
att — fastän alla ersättningsfrågor icke blivit avgjorda — efter viss tid
återfå en del av den ställda säkerheten torde kunna tillgodoses inom ramen
för stadgandet i förslagets 11 § om skyldighet för länsstyrelsen att pröva
säkerhet, som ej är godkänd av den till vars förmån den ställes.

33 och 35 §§.

Departementspromemorian. De i 33 § andra stycket och 35 § angivna förseelserna
skall enligt lagrummens lydelse medföra böter från och med 10
till och med 500 kronor. På grund av föreskrift i särskilda böteslagen den
24 september 1931, varigenom nämnda bötessatser upphörde att äga tilllämpning,
skall i dessa fall dagsböter ådömas. Den i 25 kap. 1 § andra stycket
brottsbalken upptagna bestämmelsen att böter skall ådömas omedelbart
i penningar, om visst högsta belopp ej över 500 kronor är utsatt för
böterna, är ej avsedd att medföra att böter enligt bl. a. förevarande paragrafer
skall ådömas omedelbart i penningar (jfr prop. 1962: 10 s. C 224).
De skall alltså fortfarande ådömas i dagsböter. För att förebygga misstag
i detta hänseende torde enligt vad i departementspromemorian anförts
lydelsen av paragraferna böra ändras.

Departementschefen. Vad i departementspromemorien föreslagits i detta
hänseende ger ej anledning till erinran, varför paragraferna bör ändras på
sätt föreslagits.

49 §.

Denna paragraf inleder de bestämmelser i lagen, som handlar enbart om
saltfyndigheter. I första stycket upptages huvudbestämmelsen, enligt vilken
det kräves koncession av Kungl. Maj :t för att få eftersöka och bearbeta
fyndighet för tekniskt utvinnande av salt. Paragrafens andra stycke innehåller
definitionen på begreppet saltfyndighet.

Departementspromemorian. Paragrafens första stycke bör enligt förslaget
i departementspromemorian kompletteras med stadgandet att koncession
må begränsas till att avse allenast eftersökande och undersökning av
fyndighet. Även en bestämmelse om begränsning av giltighetstiden för kon -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

cession föreslås skola upptagas i samma stycke. Härom anföres i departementspromemorian
:

Stenkolslagen innehåller icke några regler beträffande giltighetstiden för
koncession. Det torde förutsättas, att koncession gäller utan någon begränsning
i tiden intill dess koncessionsinnehavaren uppgivit sig vilja frånträda
koncessionen eller denna på grund av innehavarens försummelse att
fullgöra föreskriven arbetsskyldighet förklarats förverkad. Förslaget intager
samma ståndpunkt såväl i fråga om koncessioner vilka avser både eftersökande
och bearbetning av saltfyndighet som beträffande bearbetningskoncession
till sådan fyndighet. När det gäller koncession, som endast avser
eftersökande och undersökning av saltfyndighet, har det emellertid med
hänsyn till såväl det allmännas som enskildas intressen ansetts önskvärt
att kunna begränsa giltighetstiden.

I anslutning till det sagda beröres i promemorian också frågan huruvida
den som fått koncession avseende eftersökande och undersökning av en
fyndighet bör äga företräde till erhållande av bearbetningskoncession. Härvid
hänvisas till 7 §, vari återfinnes, förutom den i det föregående behandlade
ersättningsbestämmelsen, föreskriften att Kungl. Maj :t, om flera söker
koncession på samma område, oberoende av tiden då ansökningen inkommit
bestämmer vilken av sökandena, vare sig de är jordägare, upptäckare
eller andra, som skall äga företräde till koncessionen. Ehuru 7 §
är utformad med hänsyn till ett enhetligt koncessionssystem, synes den
enligt vad i promemorian anföres vara väl ägnad att tillämpas även i de
fall, då man delat upp koncessionen. Det ligger visserligen i sakens natur,
framhålles det, att innehavaren av en koncession avseende eftersökande
och undersökning ligger närmast till att erhålla också bearbetningskoncessionen
under förutsättning att han uppfyller lagens förutsättningar,
d. v. s. om han kan utnyttja fyndigheten till gagn för orten och det allmänna.
För att syftet med koncessionssystemet skall kunna nås till fullo
bör enligt promemorian Kungl. Maj :t icke desto mindre vid sitt val vara
obunden av lagbestämmelser. 1 det fall att olika innehavare av koncession
avseende eftersökande och undersökning inom närbelägna områden skulle
envar inom sitt område påträffa samma mineralförekomst, skulle för övrigt
en regel om företrädesrätt för innehavare av koncession av sistnämnt slag
lätt kunna föranleda besvärande komplikationer, i synnerhet om fyndigheten
innehåller flytande mineral. Mot en diskretionär prövningsrätt för
Kungl. Maj:t kan måhända anföras, att den skulle inverka hämmande på
prospekteringsverksamheten. De erfarenheter man har av uranlagstiftningens
inverkan i detta hänseende anses i promemorian emellertid icke
tyda på, alt så skulle vara förhållandet. Därtill kommer, att regeln i 7 §
om ersättning åt upptäckaren, vilken självfallet blir tillämplig i förevarande
situation, erbjuder innehavare av koncession avseende eftersökande och
undersökning en tillfredsställande garanti mot ekonomiska förluster till
följd av alt annan än han själv får bearbetningskoncessionen.

Två nya stycken bör cnligl vad som anföres i departementspromemorian

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

tillfogas förevarande paragraf. Rörande de bestämmelser, som bör upptagas
i dessa stycken, anföres i promemorian följande.

Som tidigare anmärkts bör en revision av lagstiftningen om salt-, oljeoch
gasfyndigheter även omfatta gällande regler angående arbetsskyldigheten,
vilka i fråga om saltfyndigheter helt och beträffande olje- och gasfyndigheter
delvis överensstämmer med de för stenkolsfyndigheter gällande
reglerna. Anledningen härtill är att dessa bestämmelser i vissa fall —
särskilt när fråga är om koncessioner för stora områden — kan leda till
onödigt betungande arbetsskyldighet för koneessionsinnehavaren samtidigt
som de icke tillfredsställer krav från det allmännas sida på en geologiskttekniskt
lämpligt upplagd undersökning av koncessionsområdet. Ifrågavarande
bestämmelser bör därför icke längre tillämpas på koncessioner
av det slag som här avses. Det synes lämpligare att låta Kungl. Maj :t bestämma
vad koneessionsinnehavaren skall iakttaga i fråga om den omfattning,
vari fyndigheter skall eftersökas och undersökas, för att han ej
skall förlora koncessionsrätten. Föreskrift härom har, såvitt gäller koncessioner
avseende saltfyndigheter, intagits i ett nytt tredje stycke av förevarande
paragraf. Däri har även uttryckligen fastslagits, att Kungl. Maj :t
kan meddela ändrade dylika bestämmelser efter det koncession meddelats.

I ett fjärde stycke av 49 § har fastslagits, att Kungl. Maj:t må återkalla
koncession, om synnerliga skäl är därtill. Vederbörlig hänsyn till koncessionsinnehavaren
kräver, att möjligheten att återkalla en ''koncession utnyttjas
med mycket stor försiktighet och i allmänhet endast i sådana fall,
då koneessionsinnehavaren utövar sina rättigheter på ett sätt som visar
likgiltighet för allmänna eller enskilda intressen eller då han vägrar att avstå
från sin rätt enligt koncessionen, oaktat han icke utnyttjat denna under
längre tid. Bestämmelsen torde även vara motiverad av beredskapsskäl.

Yttrandena. I några av remissyttrandena yrkas, att innehavaren av undersökningskoncession
skall tillerkännas företrädesrätt till erhållande av bearbetningskoncession.
Svenska gruvföreningen framhåller sålunda, att även
om det enligt förslaget ligger i sakens natur, att innehavare av en undersökningskoncession
ligger närmast till att erhålla en bearbetningskoncession,
synes denna tanke böra komma till ett otvetydigt uttryck. Ett eftersökande
av olja kräver stora kapitalinsatser, vilket medför, att den som erhållit undersökningskoncession
måste vara förvissad om att han, om han uppfyllt
villkoren i undersökningskoncessionen, skall äga rätt att även erhålla bearbetningskoncession.
Skulle tveksamhet föreligga i detta avseende, måste detta
enligt föreningens mening inverka hämmande på prospekteringsverksamheten.
Att såsom skett draga eu parallell med uranlagstiftningen i detta hänseende
synes föreningen icke vara riktigt, eftersom man helt saknar erfarenhet
av uranlagstiftningens inverkan i detta hänseende. Det föreligger enligt
föreningen emellertid dessutom en väsentlig skillnad mellan eftersökande av
uran och eftersökande av olja. Den förra verksamheten kräver nämligen
icke nämnvärt geologiskt eller tekniskt kunnande och kan utföras med enkla
medel och med ringa kapitalinsatser. Eftersökande av olja kräver däremot
tillgång till speciell geologisk expertis och prospekteringsorganisation samt
omfattande borrningsarbeten för mycket stora kostnader. Med hänsyn härtill
och ur rättssäkerhetssynpunkt framstår det för föreningen som ett oawis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

ligt krav, att det med full tydlighet klargöres helst i texten och i varje fall i
motiven, att den som erhållit undersökningskoncession skall ha företräde
framför annan att erhålla bearbetningskoncession, om han uppfyllt villkoren i
undersökningskoncessionen och i övrigt icke några omständigheter inträffat,
som måste anses utgöra hinder för ett behörigt utnyttjande av bearbetningskoncessionen.
Sveriges industriförbund biträder de synpunkter, som
framförts av Svenska gruvföreningen. Svenska gasverksföreningen uttalar,
att det i europeiska länder som regel göres åtskillnad mellan bestämmelser
för erhållande av koncession för undersökning och för bearbetning. Det är
också regel att — med hänsyn till det kostnadskrävande och omfattande arbete
som är förenat med prospekteringsverksamheten — den som erhållit
koncession för undersökning även har företräde till utnyttjande av de resultat
som undersökningen ger. Mot bakgrunden härav synes det föreningen
skäligt att man även i vart land ger samma företräde åt den som engagerat
sig i prospekteringsverksamhet. Föreningen hemställer därför, att de föreslagna
tilläggen till stenkolslagens bestämmelser kompletteras så, att innehavare
av koncession avseende eftersökande och undersökning av gas-,
olje- eller saltfyndighet, vilken innehavare sedermera ansöker om koncession
för bearbetning av framkomna fyndigheter, obligatoriskt får företräde härtill
framför andra. I samma riktning uttalar sig Svenska petroleum institutet.
Med hänsyn till de kostnadskrävande anordningar och det omfattande arbete
som måste nedläggas på prospektering synes det sålunda institutet som
om den som erhållit undersökningstillstånd obligatoriskt borde äga företräde
att utnyttja de resultat, som undersökningen kan ge. Om så icke blir fallet,
förefaller det institutet mindre sannolikt, att önskvärda undersökningar och
investeringar i hithörande verksamhet kommer till stånd.

SOU har i sitt remissyttrande tagit upp frågan om en komplettering av
den definition på begreppet saltfyndighet, som lämnas i paragrafens andra
stycke. SGU framhåller, att ämbetsverket vid sin prospektering efter olja och
salt i Skåne funnit högprocentiga saltlösningar i riklig omfattning. Det kan
förväntas att vid en fortsatt prospektering sådana nyfynd göres. Med hänsyn
härtill och då nu ändringar i stenkolslagen är aktuella förordar SGU, att
ifrågavarande lagrum omformuleras så, att redan av lagtexten otvetydigt
framgår, att ett utnyttjande av saltfyndigheter i lösningar är underkastat
koncessionstvång. Det må uppmärksammas, anför SGU, att man inom geologien
med stensalt betecknar endast natriumklorid i fast form.

Vad beträffar det i departementspromemorian föreslagna tredje stycket i
paragrafen anför kommerskollegium följande.

Det framgår av innehållet i promemorian, att därmed har avsetts att föreskriften
i 8 § om arbetsskyldighet över huvud ej längre skall vara tillämplig.

1 denna fråga får kollegium som sin mening framhålla att bestämmelsen i
4.» £ tredje stycket ar överflödig och saknar praktisk betydelse såvitt angår
undersokningskoncession. Den som ansökt om och erhållit sådan koncession
kan normalt icke förväntas försumma att inom den medgivna tiden i
eget intresse genomföra undersökning i den omfattning, som skäligen skulle

Knngl. Maj. ts proposition nr 176 ur 1963

föreskrivas. För övrigt torde åtgärder för upphävande av dylik koncession
icke hinna att genomföras inom det fåtal år sådan koncession får förutsättas
komma att bli gällande. Det må erinras om att i uranlagen ej finnes någon
motsvarande bestämmelse.

Vad härefter beträffar bearbetningskoncessioner är det otvivelaktigt ett
allmänt intresse att koncessionsinnehavaren ej blott utvinner olja eller andra
produkter utan även genomför undersökningar inom koncessionsområdet.
Sådana undersökningar är emellertid av så stor betydelse för koncessionsinnehavaren,
att han torde komma att utföra dem även utan särskild föreskrift.
Det skulle dessutom bli svårt att i koncessionen närmare angiva arten
och omfattningen av de undersökningar som skulle krävas för koncessionsrättens
upprätthållande. Enligt kollegii mening bör därför bestämmelser
om eftersöknings- och undersökningsskyldighet normalt ej förekomma i
koncessionen. Konungen bör dock ha rätt att föreskriva viss arbetsskyldighet,
när skäl därtill är, t. ex. när koncessionen gör intrång på andra särskilda
rättigheter eller om koncessionsinnehavaren icke begagnar sin rätt
på ett sätt som kan anses tillfredsställande ur allmänna synpunkter. Kollegium
föreslår därför att 49 § tredje stycket ersättes med en bestämmelse av
liknande innebörd som 31 § andra stycket uranlagen, förslagsvis enligt följande:
»Konungen äger, när skäl äro därtill, vid meddelande av koncession
eller senare, bestämma i vilken omfattning arbete skall bedrivas. Konungen
kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende.»

Kammarkollegiet framhåller, att den föreslagna nya bestämmelsen i 49 §
tredje stycket om arbetsskyldighet begränsar möjligheten att föreskriva sådan
skyldighet till eftersökning och undersökning. Kungl. Maj :t skall sålunda
ej äga föreskriva arbetsskyldighet i form av brytning eller utvinning.
Därest denna innebörd av lagtexten är avsedd och sålunda återkallande av
koncession skall vara enda påtryckningsmedel mot passivitet i fråga om utnyttjande
av känd fyndighet, synes detta förhållande enligt kollegiets mening
böra klargöras genom motivuttalande. Är avsikten med förslaget ej
denna, torde efter ordet »undersökas» böra inskjutas förslagsvis »eller bearbetas».

Det i departementspromemorian föreslagna fjärde stycket av förevarande
paragraf har berörts av hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten anför
följande.

Enligt 49 § sista stycket i förslaget skall koncession som avser saltfyndighet
kunna av Kungl. Maj :t återkallas, om synnerliga skäl därtill föreligger,
och enligt 52 § skall samma regel gälla koncession som avser olje- eller gasfyndighet.
Motiven anger att denna möjlighet bör utnyttjas med mycket
stor försiktighet och i allmänhet endast i sådana fall då koncessionshavaren
utövar sina rättigheter på ett sätt som visar likgiltighet för allmänna eller
enskilda intressen eller då han vägrar att avstå från sin rätt enligt koncessionen,
oaktat han icke utnyttjat denna under längre tid. Härjämte angives
att bestämmelsen även är motiverad av beredskapsskäl.

Hovrätten vill erinra om att lagen redan innehåller detaljerade regler om
förverkande av koncession genom försummelse från koncessionshavarens
sida. Värdet av dessa regler blir illusoriskt om man därjämte möjliggör
återkallelse av koncession i vissa likartade, ehuru icke närmare preciserade
fall. Härtill kommer att den föreslagna bestämmelsen om återkallelse synes
innebära att frågan om koncessionshavarens rätt till ersättning behandlas

Kungi. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

på ett sätt som vid jämförelse med annan lagstiftning icke ter sig konsekvent.
Det är rimligt och riktigt att koncessionshavaren icke har någon rätt till ersättning
om koncessionen förverkas på grund av hans försummelse. Om däremot
koncessionen återkallas i andra fall, t. ex. av beredskapsskäl, skulle
han kunna lida en oberättigad förlust. Tages i stället anläggningen i anspråk
enligt allmänna förfogandelagen, har koncessionshavaren rätt till ersättning.

Hovrätten vill föreslå att avstående av koncession utan ersättning behandlas
såsom förverkande och att, i den mån lagens regler härom icke kan
anses tillräckliga, dessa kompletteras samt att återkallelse av koncession i
andra fall skall medföra rätt till ersättning.

Departementschefen. Förslaget i departementspromemorian att koncession
skall kunna begränsas till att avse endast eftersökande av saltfyndighet
— liksom av olje- och gasfyndighet — samt, i samband med dylik
begränsning, till att gälla under viss tid har genomgående lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen. Såsom i det föregående berörts kan jag
för egen del biträda förslaget i denna del. Föreskrifter om dessa begränsningsmöjligheter
bör i överensstämmelse med vad som föreslagits i promemorian
meddelas i första stycket av förevarande paragraf.

Enligt förslaget skall Kungl. Maj:t icke vara bunden av särskild lagbestämmelse
att till innehavare av bearbetningskoncession för en fyndighet
utse den som innehar koncession avseende eftersökande och undersökning
av samma fyndighet. Samtidigt har emellertid framhållits i promemorian,
att det ligger i sakens natur att innehavare av koncession som sist nämnts
ligger närmast till att erhålla också bearbetningskoncessionen under förutsättning
att han uppfyller lagens förutsättningar, d. v. s. om han kan utnyttja
fyndigheten till gagn för orten och det allmänna. I ett par remissyttranden
har emellertid som förut nämnts förordats, att man här liksom i
flera andra europeiska länder skulle stimulera prospekteringsverksamheten
genom att ge obligatoriskt företräde för den som tidigare fått koncession
avseende eftersökande och undersökning att utnyttja de resultat som
hans undersökning kan ge. För egen del är jag närmast beredd att biträda
den ståndpunkt, som intagits i departementspromemorian. För en sådan
lösning talar, att man därigenom skulle vinna god överensstämmelse med
motsvarande bestämmelse i uranlagen (se 29 § nämnda lag). Att frånvaron
av en föreskrift i lagen om obligatoriskt företräde skulle hämma
prospekteringsviljan synes mig icke vara att befara. Regeln i 7 § om ersältning
åt upptäckare av fyndighet är ägnad att motverka olägenheter i
detta hänseende. I sammanhanget måste också följande omständigheter
beaktas. Även om innehavaren av en koncession avseende eftersökande och
undersökning icke i lagen uttryckligen tillerkänts företrädesrätt till bearbetningskoncessionen,
bör hans intresse i koncessionsärendet enligt min
mening vinna synnerligt beaktande. Bearbetningskoncessionen bör sålunda
som regel tillfalla honom, om han genomfört eftersöknings- och undersökningsarbetena
på ett sätt som ur det allmännas synvinkel framstår som
förtjänstfullt och han tillika bedömes äga förutsättning att exploatera fyn8
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 176

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

digheten till gagn för orten och det allmänna, vari bl. a. torde ligga
att han skall ha nödiga resurser för att utföra det arbete som avses med
koncessionen. Självfallet måste det dock finnas möjlighet att lämna koncessionen
till innehavaren av koncession på ett närbeläget område, om det
ur allmän synpunkt är fördelaktigt att båda koncessionerna innehas av
samma person eller företag. Jag vill dessutom i detta sammanhang betona,
att jag anser det angeläget att de synpunkter som skall beaktas i ärende
om bearbetningskoncession i möjlig mån beaktas redan vid prövningen av
ansökning om koncession avseende eftersökande och undersökning. Härigenom
vinnes uppenbarligen att sökanden, sedan hans ansökning beviljats,
med större säkerhet kan påräkna att komma i åtnjutande jämväl av bearbetningskoncession,
om fråga därom skulle bli aktuell. Dock måste man
uppmärksamma den särställning som intages av dem vilka bedriver prospekteringsarbete
i avsikt icke att själva exploatera eventuella fynd utan
att mot ersättning tillhandahålla annan fynden. I sådana fall kan det icke
gärna komma i fråga att redan i samband med den första koncessionsprövningen
försöka bedöma sökandens kvalifikationer att få bearbetningskoncession.
(Jfr prop. 1960: 160 s. 83.)

Som tidigare anmärkts framgår otvetydigt av förarbetena till 49 § att
lagens bestämmelser äger tillämpning på saltfyndigheter, vare sig saltet
förekommer i fast eller flytande form. Med hänsyn härtill torde det icke
vara nödvändigt att i enlighet med ett vid remissbehandlingen framlagt
förslag komplettera paragrafens andra stycke med en särskild föreskrift
om att ett utnyttjande av saltfyndigheter i lösningar är underkastat koncessionstvång.

Jag delar den i departementspromemorian uttalade uppfattningen, att
gällande bestämmelser om arbetsskyldighet såvitt dessa avser salt-, oljeoch
gaskoncessioner kan leda till onödigt betungande åligganden för kom
cessionsinnehavarna samtidigt som de icke tillfredsställer kraven från det
allmännas sida på en geologiskt-tekniskt lämpligt upplagd undersökning av
koncessionsområdet. De bör därför upphävas såvitt avser koncession för
de nämnda mineralen och ersättas med regler som ger utrymme för ett
fritt lämplighetsbedömande i det särskilda fallet.

Enligt förslaget i departementspromemorian skall Kungl. Maj :t vid meddelande
av koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheter skall
eftersökas och undersökas för att den rätt som grundas på koncessionen
skall bestå, med rätt för Kungl. Maj :t att senare meddela ändrade bestämmelser
i detta hänseende. Mot detta förslag, som alltså icke innefattar befogenhet
för Kungl. Maj :t att föreskriva skyldighet för koncessionsinnehavare
att bearbeta en fyndighet, har kommerskollegium i sitt remissyttrande
bl. a. anmärkt, att såväl den som erhållit undersökningskoncession
som innehavare av bearbetningskoncession kan väntas komma att i
eget intresse genomföra önskvärda undersökningar. I stället för bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

melser om eftersöknings- och undersökningsskyldighet bör enligt kollegiets
mening upptagas en bestämmelse av liknande innebörd som den i 31 §
andra stycket uranlagen. Bestämmelsen bör sålunda enligt kollegium innehålla
bemyndigande för Kungl. Maj :t att, när skäl är därtill, vid meddelande
av koncession eller senare bestämma i vilken omfattning arbete
skall bedrivas.

Enligt min mening torde i regel icke föreligga något intresse från det allmännas
sida att tvinga fram bearbetning av fyndigheter, om vilka nu är
fråga. Däremot anser jag det påkallat att Kungl. Maj :t skall kunna meddela
föreskrifter om undersökningar. I varje fall när det är fråga om andra än
kortvariga koncessioner avseende eftersökande och undersökning av fyndighet,
måste det nämligen vara av vikt att undersökning av koncessionsområdena
sker i den utsträckning som är påkallad av bl. a. geologiska skäl.
Den omständigheten att koncessionsinnehavare kan väntas finna det med
sina egna intressen förenligt att utföra erforderliga undersökningsarbeten
bör ej betaga Kungl. Maj :t möjligheten att ställa koncessionsinnehavaren
inför valet att antingen genomföra undersökningen i en från allmän synpunkt
godtagbar omfattning eller avstå från sin rätt enligt koncessionen.
På grund härav förordar jag att tredje stycket i förevarande paragraf avfattas
i överensstämmelse med förslaget i departementspromemorian, dock
med sådan jämkning att av stadgandet framgår, att meddelandet av föreskrifter
av här avsedd innebörd ej är obligatoriskt. I

I departementspromemorian har föreslagits, å ena sidan att ett åsidosättande
av föreskrift, meddelad med stöd av tredje stycket i förevarande
paragraf, skall kunna leda till koncessionens förverkande (50 § 4 mom.
andra stycket) och å andra sidan att Kungl. Maj :t skall äga återkalla koncession,
om synnerliga skäl är därtill (fjärde stycket i förevarande paragraf).
Enligt min mening bör man lämpligen sammanföra de båda stadgandena
och — efter mönster av bestämmelsen i 33 § uranlagen _ med giva

Kungl. Maj :t befogenhet att återkalla koncession såväl om föreskrift
enligt tredje stycket åsidosatts som eljest, om synnerliga skäl föreligger.
En bestämmelse av detta innehåll synes kunna upptagas i 49 § fjärde
stycket. Med anledning av vad som anförts i ett remissyttrande vill jag
samtidigt betona, att återkallelse med stöd av den föreslagna bestämmelsen
icke bör ske så att koncessionsinnehavaren åsamkas en oberättigad förlust
utan endast vid försummelse från hans sida eller när koncessionen icke utnyttjats
under längre tid och godtagbara skäl härför icke anföres. Om en
fyndighet icke lillgodogöres därför att rådande konjunkturer icke medger
ett ekonomiskt utnyttjande av densamma eller därför att koncessionsinnehavaren
önskar hålla fyndigheten i reserv för beredskapsändamål eller
i enlighet med ett långsiktigt exploateringsprogram, torde underlåtenheten
att för tillfället utnyttja koncessionen icke böra föranleda koncessionens
återkallande.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

50 §.

I enlighet med vad i departementspromemorian föreslagits, torde denna
paragraf böra ändras till att omfatta fyra moment, innehållande vissa särregler
beträffande saltfyndigheter utöver dem som föreslagits skola intagas i
49 §.

1 mom.

Departementspromemorian. Den hänvisning till vissa av lagens stadganden
rörande stenkolsfyndigheter, som förevarande paragraf i dess nu gällande lydelse
innehåller, föreslås i departementspromemorian ändrad med anledning
av att frågorna om koncessionsområdets storlek, arbetsskyldigheten och
gruvkartan reglerats särskilt i förslaget. Hänvisningen skall enligt förslaget
ingå som ett första stycke i förevarande moment.

I departementspromemorian behandlas i detta sammanhang också frågan
om den utredning som bör framläggas i koncessionsärendena m. in. Härom
anföres följande.

Enligt första stycket i 2 §, vilket på grund av hänvisningen i första stycket
av förevarande moment skall vara tillämpligt i fråga om saltfyndighet,
skall ansökning om koncession bl. a. innehålla uppgift å de fastigheter, varå
det tillämnade koncessionsområdet är beläget. Att detta krav kan föranleda
sökanden betydande kostnader och försena ansökningens ingivande, om
denna avser större områden, är uppenbart. Med hänsyn icke minst till bestämmelserna
i 2 kap. om avgift till jordägaren torde detta utredningskrav
emellertid icke kunna eftergivas, när fråga är om bearbetningskoncession.
Avser ansökningen däremot endast koncession innefattande rätt att eftersöka
och undersöka fyndighet, synes något större behov av utredning avseende
berörda fastigheter icke föreligga. I förslaget har på grund härav i 1
mom. stadgats, att fastighetsutredning icke erfordras när fråga är om koncession
avseende allenast fyndighets eftersökande och undersökning.

En lättnad i förfarandet beträffande ärenden som angår koncession för
eftersökande och undersökning av ifrågavarande fyndigheter bör som tidigare
anmärkts eftersträvas även beträffande koncessionssökandens skyldighet
att förebringa koncessionskarta. I detta hänseende gäller nämligen bestämmelser,
som synes onödigt betungande för sökanden. Sålunda skall ansökning
om koncession åtföljas av karta över det tillämnade koncessionsområdet,
upprättad av lantmätare eller annan sakkunnig person, i skala om
minst 1: 4 000 eller där kommerskollegium det medgivit, i annan skala, dock
minst 1: 20 000. På grund av nämnda dispensmöjlighet kan i vissa fall som
koncessionskarta användas kartverkets nya ekonomiska karta i skala
1: 10 000. Då emellertid Skånebladen av denna karta icke beräknas utkomma
förrän under 1970-talet, är dispensmöjligheten för närvarande av underordnad
betydelse när det gäller salt-, olje- och gaskoncessioner. Vidare
gäller, att av kartan jämte beskrivning skall framgå fastigheternas registerbeteckningar,
områdets belägenhet, därå befintliga fastighetsgränser, inmutningar,
utmål och koncessionsområden ävensom sådana byggnader, platser
och anordningar som är fredade enligt 13 §. Enligt förslaget skall Kungl.
Maj:t i fråga om koncessioner avseende fyndighets eftersökande och undersökning
när skäl är därtill kunna medgiva att vid ansökningen må fogas
karta jämte beskrivning av annan beskaffenhet än som föreskrives i lagen.
Vilka fordringar som Kungl. Maj :t därvid skall ställa på kartmaterialet bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

avgöras från fall till fall. Städse bör dock krävas, att yttergränserna för det
eller de områden inom vilket sökanden skall äga utföra prospekteringsarbeten
är klart angivna. Bestämmelsen i 8 §, att koncessionsområdets gränser
skall utsättas i koncessionen, måste beaktas i sammanhanget.

Ansökning till Kungl. Maj :t om dispens från eljest gällande regler angående
koncessionskartan synes kunna göras såväl i särskild skrift som i själva
koncessionsansökningen. Väljes det senare alternativet, torde länsstyrelsen
böra utfärda kungörelse enligt 3 §, oaktat frågan om kartans beskaffenhet ännu
icke avgjorts, under förutsättning att det av koncessionsansökningen
och därvid fogade handlingar tydligt framgår vilket eller vilka områden ansökningen
avser. Är denna förutsättning ej uppfylld, lärer koncessionsansökningen
få vila hos länsstyrelsen i avbidan på att kartfrågan avgöres av
Kungl. Maj :t.

Av vad ovan sagts följer, att koncessionskarta av gängse beskaffenhet alltid
måste fogas vid ansökning, som avser odelad koncession eller bearbetningskoncession.
Men också när det gäller koncession avseende eftersökande
och undersökning av fyndighet torde bl. a. hänsynen till jordägarna och andra
berörda leda till att tillgång alltid skall finnas till en detaljerad karta,
innan koncessionsinnehavaren anvisas område i dagen enligt 12 § och i vart
fall innan arbete för fyndighetens undersökning medelst borrning påbörjas.
Även om lättnader i fråga om koncessionskartans beskaffenhet medgivits av
Kungl. Maj :t, bör det därför ankomma på koncessionsinnehavaren att före
förrättning enligt 12 § eller innan undersökningsborrningar sättes igång upprätta
karta av den beskaffenhet som anges i 2 § andra stycket. Kartan bör,
när den ej omfattar hela koncessionsområdet, i varje fall omfatta den mark
inom koncesssionsområdet, som koncessionsinnehavaren anser sig behöva
för arbetet ovan jord och för vägar, samt därutöver den del av koncessionsområdet,
inom vilken skada eller intrång kan befaras uppkomma genom
koncessionsinnehavarens arbete. Även fredningsbestämmelserna i 13 och
16 §§ måste beaktas i sammanhanget. Prövningen av kartans omfattning
torde böra anförtros åt bergmästaren. Föreskrifter i nu ifrågavarande hänseende
har i förslaget upptagits såsom en sista punkt i första momentets
andra stycke.

Yttrandena. Beträffande hänvisningen i momentets första stycke framställer
hovrätten över Skåne och Blekinge en anmärkning av formell natur.
De i departementspromemorian föreslagna reglerna synes sålunda enligt hovrätten
icke helt riktiga i fråga om arbetsskyldigheten. Enligt förslaget hänvisas
alltjämt till 8 §, varav framgår att i koncession skall utsättas bl. a.
den årliga arbetsskyldighet koncessionens innehavare minst skall fullgöra.
Hänvisningarna till 26—31 §§ föreslås dock borttagna, däribland således
även hänvisningen till förverkanderegeln i 31 §. I stället föreslås i 49 § tredje
stycket regler som endast avser eftersökande och undersökning av fyndighet.
En försummelse av föreskrift om arbetsskyldighet enligt 8 § i bearbetningskoncession,
som avser bl. a. saltfyndighet, skulle då, framhåller hovrätten,
icke kunna påtalas. Hovrätten anmärker vidare, att det av motiven
icke framgår, varför hänvisningen för sådana fyndigheter till reglerna om
vilostånd i 27—30 §§ föreslås upphävd.

Sveriges lantbruksförbund ifrågasätter allmängiltigheten av det i departementspromemorian
gjorda konstaterandet, att något större behov av fas -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

tighetsutredning icke torde föreligga i fråga om koncessioner avseende rätt
att eftersöka och undersöka fyndighet. Visserligen måste vara rimligt att en
fullständig fastighetsredovisning för ifrågavarande fall icke behöver verkställas
men samtidigt bör enligt förbundets mening beaktas, att redan eftersöknings-
och undersökningsarbeten kan taga den omfattningen, att i varje
fall en partiell fastighetsredovisning ter sig välmotiverad. En dylik, till
mera koncentrerade undersökningsområden begränsad fastighetsredovisning,
skulle innefatta skäligt hänsynstagande till enskilds rätt. Några nämnvärda
kostnader för sökanden torde denna ordning icke innebära. Icke heller
kan vid beaktande av storleksordningen på företag varom nu är fråga härigenom
rimligen vållas försening av koncessionsansökningens ingivande.

De föreslagna lättnaderna i kartfrågan anser överlantmätaren i Kristianstads
län vara lämpliga. I överlantmätarens yttrande anföres följande.

Att nu rådande krav på karta och fastighetsutredning kan medföra kostnader
och försenar ansökningen kan vitsordas, när det gäller områden i
Skåne, där vi ännu ej fått den nya ekonomiska kartan. För Kristianstads
län finnes visserligen en ekonomisk karta i skalan 1: 20 000. Denna karta
är nu omkring 30 år gammal och med de stora förändringar, som under
denna tid inträffat, är fastighetsredovisningen i mycket stor utsträckning ej
längre aktuell. Förändringar har även skett i ägoslagsfördelning, nya vägar
har tillkommit och andra har lagts igen m. m. Även om kartan som underlag
i stort sett kan godtagas, kommer ett betydande arbete att erfordras för
att revidera bl. a. fastighetsredovisningen. I Malmöhus län finnes en äldre
ekonomisk karta men denna redovisar ej fastighetsindelningen på samma
sätt som här utan närmast indelningen i de brukningsenheter, som fanns
vid tiden för kartans upprättande i början av 1900-talet. En fastighetsredovisning
på grundval av denna karta blir mera tidskrävande än på Ivristianstadkartan.
En betydande lättnad i gällande bestämmelser skulle i varje fall,
när det gäller denna landsända, därför erhållas genom förslaget att fastighetsutredning
ej erfordras, när fråga är om koncession avseende allenast
fyndighets eftersökande och undersökning.

I de fall då koncessionskarta måste fordras, torde numera folokartan
kunna komma till användning, när det gäller hl. a. att angiva områdets
gränser. Kartan redovisar befintliga byggnader, ägogränser, som är utmärkta
på marken, vägar etc. Fastighetsindelningen framgår ej, men erforderlig
komplettering i detta avseende torde såväl för området i sin helhet
som för aktuellt område enligt t. ex. 12 §, kunna åstadkommas utan någon
större svårighet. Kartans skala kan väljas men torde den moderna ekonomiska
kartans skala 1: 10 000 vara den för ändamålet lämpligaste, när det
gäller större områden. För områden, där fastighetsbildningen varit livlig,
kan specialkarta i lämplig skala upprättas. Överlantmätaren vill i detta
sammanhang omnämna, att, för att i någon mån eliminera olägenheterna av
att ekonomisk karta saknas i Skåne, man på länslantmäterikontoret i Malmö
har påbörjat arbeten med ett planmässigt upprättande av översiktskartor
utvisande fastighetsindelningen. Dessa översiktskartor upprättas på fotokartan
i skalan 1: 10 000. För att intensifiera detta arbete och för att kunna
igångsätta motsvarande arbete vid länslantmäterikontoret i Kristianstad
har lantmäteristyrelsen i skrivelse den 4 februari 1963 till Kungl. Maj :t föreslagit,
att vissa medel skall ställas till styrelsens förfogande. Om denna
framställning bifalles, skulle i väntan på den ekonomiska kartan en viss
ersättning för densamma ganska snart kunna erhållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

Rikets allmänna kartverk framhåller i sitt yttrande, att de av kartverkets
officiella kartor, som kan vara av intresse i förevarande sammanhang, är
den ekonomiska kartan i skalan 1:10 000, den äldre ekonomiska kartan i
skalan 1: 20 000 och den topografiska kartan i skalan 1: 50 000. Den förstnämnda
är emellertid icke inrymd i kartverkets fastställda plan för Skånelänen
under 1960-talet. Med nuvarande resurser kan enligt kartverket en
ny ekonomisk kartläggning av Skåne ske först under första hälften av
1970-talet. Den topografiska kartan däremot beräknas för nu aktuell del av
Skåne föreligga under 1963. Kartverket fortsätter:

Enligt § 50 i det remitterade lagförslaget skall Kungl. Maj :t i fråga om
koncession avseende fyndighets eftersökande och undersökning när skäl är
därtill kunna medgiva att vid ansökning må fogas kartor jämte beskrivning
av annan beskaffenhet än vad som föreskrives i lagen. Vilka fordringar, som
Kungl. Maj :t därvid skall ställa på kartmaterialet skall avgöras från fall
till fall. Mot detta förslag till lättnad i koncessionsförfarandet rörande viss
koncession har kartverket inget att invända. Tvärtom ifrågasätter verket
huruvida icke ytterligare lättnader kan beredas koncessionssökande. Genom
utgivning av topografiska kartan i skalan 1: 50 000 finns nämligen ett
kartmaterial på vilket utan svårighet och med godtagbar noggrannhet en
redovisning kan ske av yttergränser o. d. för koncession. När därför dylik
karta finns och koncessionsområdet redovisas på denna och det blott är
fråga om fyndighets eftersökande och undersökning, anser kartverket att
lagen bör utformas så, att kartmaterialet kan godkännas utan dispens av
Kungl. Maj :t.

För område som anvisas i dagen enligt 12 § lagen eller för arbete som
påbörjas för fyndighets undersökning medelst borrning, synes det enligt
kartverkets uppfattning möjligt att använda ekonomiska kartan i skala
1: 10 000. Tveksamhet skulle kunna råda, när kartan icke redovisar samtliga
fastigheter, vilket huvudsakligen gäller tätorter. I sådana fall skulle det
kunna ankomma på bergmästaren, som handlägger förrättning enligt 12 §,
att av innehavaren av koncessionen begära den komplettering av kartan
som bergmästaren finner erforderlig. Kravet på kommerskollegiets medgivande
för användning av denna karta skulle kunna utgå.

Departementschefen. Hänvisningen i momentets första stycke torde kunna
avfattas i enlighet med förslaget i departementspromemorian. Såsom jag
tidigare framhållit bör reglerna om arbetsskyldighet icke tillämpas beträffande
koncession för utvinnande av salt och någon hänvisning till bestämmelserna
i 26—31 §§ om arbetsskyldighet och befrielse från sådan skyldighet,
s. k. vilostånd, bör således icke ske. Av det sagda följer även, att föreskriften
i 8 § att i koncession skall utsättas den årliga arbetsskyldighet
koncessionens innehavare minst skall fullgöra icke kommer att behöva
tillämpas beträffande saltfyndigheter. Att tynga lagtexten med ett särskilt
påpekande härom synes ej höra komma i fråga och har ej heller skett i
motsvarande bestämmelse i 57 § första stycket, som avser koncession för
utvinnande av olja ur alunskiffer.

Beträffande de bestämmelser om lättnader i utredningshänseende, som
för koncession avseende fyndighets eftersökande och undersökning upptagits
i momentets andra stycke i promemorieförslaget, har såsom framgår av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

föregående redogörelsen vid remissbehandlingen föreslagits dels ytterligare
lättnader i karteringsskyldigheten, dels viss skärpning i fråga om skyldigheten
att förebringa fastighetsutredning. Enligt min mening skulle de förordade
kompletteringarna av kartbestämmelserna — ehuru i och för sig
rimliga — göra stadgandet alltför svåröverskådligt. Önskemålet beträffande
fastighetsutredningen — avseende en redovisning av fastigheterna inom
vissa koncentrerade undersökningsområden — synes mig redan vara tillgodosett
genom förslaget att karta enligt 2 § andra stycket, varav bl. a. skall
framgå befintliga fastighetsgränser och fastigheternas registerbeteckningar,
alltid skall upprättas över koncessionsområdet eller erforderlig del därav,
innan område må anvisas i dagen enligt 12 § eller arbete för fyndighets undersökning
medelst borrning må påbörjas. Jag förordar att ifrågavarande
bestämmelser upptages i momentets andra stycke i överensstämmelse med
förslaget i promemorian.

2 mom.

Departementspromemorian. I promemorieförslagets 2 mom. behandlas
frågan om koncessionsområdets storlek. För närvarande gäller härom, att
koncession icke må omfatta område överstigande 1 600 hektar. Denna bestämmelse
har varit oförändrad sedan stenkolslagens tillkomst för drygt
75 år sedan. Förarbetena till lagen visar, att bestämmelsen innebar en kompromiss
mellan dem som ville motverka att rätten till stenkolens bearbetande
skulle monopoliseras på några få händer och därför ivrade för små koncessionsområden
och dem som med hänsyn till behovet av utrymme för fyndigheternas
bearbetning på lång sikt förordade större koncessionsområden.
Behovet av vidsträckta områden för prospektering synes man, såvitt framgår
av förarbetena, icke ha beaktat. I fråga om koncessioner för salt, olja
och gas är emellertid enligt vad i promemorian uttalas just detta behov särskilt
stort. Även om frågan är av begränsad betydelse så länge det antal
koncessioner som må innehas av samma person icke maximerats, synes det
med hänsyn till nämnda behov skäligt att i viss mån tillmötesgå framförda
önskemål om en ökning av koncessionsområdenas största tillåtna utsträckning.
Det framhålles i promemorian, att det torde innebära en lämplig avvägning
att — när fråga är om saltfyndigheter liksom om olje- och gasfyndigheter
— bestämma maximiarealen till 10 000 hektar, d. v. s. ett område
motsvarande en kvadrat med en mils sida. Härigenom blir det möjligt
att i vissa fall låta koncessionsområde sammanfalla med kommuns område
eller med en eller flera jordregistersocknar, varigenom arbetet med
upprättandet av fastighetsförteckningar och koncessionskarta synes kunna
i någon mån underlättas. I sammanhanget framhålles i promemorian, att
den omständigheten att man i lagen tillåter stora koncessionsområden naturligtvis
ej hindrar att koncessionen begränsas till det mindre område, som
kan befinnas lämpligt. I synnerhet när det gäller bearbetningskoncessioner
torde det enligt promemorian ofta visa sig ändamålsenligt och ekonomiskt
fördelaktigt att välja mindre områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

Yttrandena. Endast i ett yttrande förordas, att gällande bestämmelse om
koncessionsområdes största areal skall bibehållas för salt-, olje- och gaskoncessionerna.
I detta yttrande, som avgivits av bergmästarämbetet i norra
distriktet, anföres bl. a. att de skäl som åberopats för en utökning av koncessionsområdet
icke är särskilt bärande. Ett bibehållande av nuvarande
bestämmelser gör även, att förfarandet mer kommer att påminna om gruvlagens
tillämpning, där det ju från början i regel tages ett större antal inmutningar,
som sedan kan resultera i ett fåtal utmål. Någon nackdel med att
utskriva ett antal mindre undersökningskoncessioner i stället för en större
kan inte heller föreligga enligt bergmästarämbetets mening.

Kommerskollegium framhåller, att större koncessionsområden ej bör tillskapas
än vad som i varje särskilt fall finnes behövligt och att det kan befaras
att den avsevärda utvidgning som förordats i departementspromemorian
lätt leder till att sökanden begär större områden än han egentligen
behöver. Kollegium framhåller därvid, att det som regel ej innebär nackdelar
att täcka ett större område med flera mindre koncessioner. Då det
dock i fråga om koncessioner för salt, olja och gas kan föreligga viss fördel
om koncessionen får omfatta exempelvis en hel socken, motsätter sig
kollegium ej den föreslagna utvidgningen. Liknande synpunkter framlägges
av bergmästarämbetet i västra distriktet.

Lantmäteristgrelsen anmärker, att ett fastläggande av yttergränserna för
koncessionsområdet torde vara nödvändigt. Detta kan enligt styrelsen ske
exempelvis genom redovisning av gränslinjen på kartan eller genom att avgränsningen
anslutes till den vid viss tidpunkt rådande indelningen.

Departementschefen. I överensstämmelse med förslaget i departementspromemorian,
som i denna del godtagits av alla remissinstanser utom en,
synes maximiarealen för koncessionsområde avseende saltfyndighet — liksom
för koncessionsområde avseende olje- och gasfyndigheter — böra bestämmas
till 10 000 hektar.

Med anledning av vad en remissinstans anfört torde böra betonas att, om
koncessionsområde bringas att sammanfalla med kommuns område eller
med annan administrativ indelningsenhet, t. ex. jordregistersocken, den tidpunkt
måste anges till vilken indelningen hänför sig.

3 mom.

I enlighet med förslaget i departementspromemorian torde i första stycket
av detta moment böra upptagas bestämmelse om skyldighet för koncessionsinnehavare
att upprätta karta över undersökningsarbete och bearbetning av
fyndighet. Bestämmelsen ersätter nu gällande hänvisning till 41 §, som
handlar om gruvkarta. I andra stycket bör efter mönster av stadgande i 55 §
uranlagen upptagas bestämmelse om skyldighet för koncessionsinnehavaren
att låta SOU eller annan myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer följa arbetet
genom geologisk sakkunskap.

Kungl. Maj:ls proposition nr 176 år 1963

4 mom.

I detta moment bör upptagas straffbestämmelser, som i departementspromemorian
äger motsvarighet i första stycket av samma moment.

51 §.

Förevarande paragraf är den första av dem som handlar om olje- och
gasfyndigheter. På samma skäl, som föranlett de föreslagna tilläggen i 49 §
första stycket, bör vid 51 § första stycket fogas en bestämmelse om befogenhet
för Kungl. Maj :t att begränsa koncession till att avse allenast eftersökande
och undersökning av fyndighet och, i samband med dylik begränsning,
till att gälla under viss tid, som skall anges i koncessionen. Nämnda
tillägg torde böra föranleda en jämkning i paragrafens andra stycke.

52 §.

Hänvisningen i denna paragraf torde böra ändras så att samma bestämmelser
kommer att gälla beträffande olje- och gasfyndigheter som beträffande
saltfyndigheter. Därigenom blir det möjligt att meddela likalydande
bestämmelser för koncessioner beträffande fyndigheter av båda slagen.

53 och 54 §§.

Dessa paragrafer, av vilka den första handlar om arbetsskyldighet och den
senare om borrhålskartor, torde böra upphävas.

Övergångsbestämmelserna

Departementspromemorian. Beträffande övergångsförhållandena föreslås
i departementspromemorian, att äldre lag skall äga tillämpning beträffande
de rättsförhållanden, som uppkommit genom koncession, vilken meddelats
före nya lagens ikraftträdande. Från denna princip föreslås dock avsteg
i fråga om straffbestämmelserna i 33 och 35 §§. Beträffande dem bör
enligt promemorian nya lagen städse gälla.

Yttrandena. Mot de i promemorian föreslagna övergångsbestämmelserna har
anmärkning riktats blott av hovrätten över Skåne och Blekinge, som uttalar,
att undantagsbestämmelsen i fråga om 33 och 35 §§ är obehövlig. Vad där
står gäller enligt hovrättens mening ändå enligt huvudregeln om lagens
ikraftträdande. Den ändring som åsyftas är för övrigt endast av formell natur,
varför den ifrågavarande undantagsregeln anses vara helt meningslös.

Departementschefen. Den nya lagen torde — liksom lagarna om ändring
i gruvlagen och i uranlagen — böra träda i kraft den 1 januari 1964.

övergångsbestämmelserna bör enligt min mening i tydlighetens intresse
givas den avfattning, som föreslagits i departementspromemorian.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

Förslaget till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)

5 §.

De inskränkningar i inmutningsrätten som föreskrives i denna paragraf
innebär, att inmutningspunkten icke får förläggas inom vissa i paragrafen
angivna områden och att, om hinder berör en del av inmutningscirkeln,
det inmutade området icke far omfatta sadan del. Enligt 5 § 6) får i princip
inmutningspunkten icke ligga på eller det inmutade området omfatta område
beläget på mindre avstånd än 100 meter, i horisontalplanet räknat,
från byggnad som är avsedd att stadigvarande användas till bostad, eller
från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård, eller från tomtplats
eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts. Av förarbetena till bestämmelsen
framgår, att man avsett att därigenom bereda skydd för »hus
och hem». Allmänna byggnader, exempelvis skolor och kommunalhus, torde
sålunda icke omfattas av bestämmelsen, i den mån de icke tillika är att
anse som boningshus. Från skyddet är vidare uteslutna sport- och sommarstugor
samt andra boningshus, som ej är avsedda att stadigvarande användas
till bostad. Enligt uttrycklig bestämmelse i paragrafen skall under byggnad,
varom nu är fråga, ej innefattas byggnad, som är belägen på inmutat
eller utmålslagt område, vartill gruvrätten äger bestånd.

Det hinder varom nu är fråga kan undanröjas genom medgivande av
ägare och eventuell nyttjanderättshavare. I olikhet med vad som gäller
enligt bl. a. 5 § 1) och 2) har Kungl. Maj:t icke i detta fall tillerkänts
någon dispensrätt. Kan medgivande ej erhållas från vederbörande rättsinnehavare,
blir hindret sålunda absolut.

Malmutredningen för Norrbotten. Malmutredningen framhåller, att ifrågavarande
inmutningshinder uppenbarligen i vissa situationer kan medföra
ur allmän synpunkt mindre tillfredsställande resultat. Detta gäller
särskilt i sådana fall, där värdet av fyndigheter belägna under boningshus
eller tomt eller inom fridlyst avstånd därifrån är mångdubbelt större än
värdet av de skyddade objekten och brytning skulle kunna äga rum utan
nämnvärda olägenheter för dessa. Utredningen har sig bekant flera fall
där ifrågavarande bestämmelse omöjliggör eller lägger betydande hinder
i vägen för ett utnyttjande av värdefulla mineraltillgångar.

I detta sammanhang påpekar utredningen att uranlagen, vars hindersbestämmelser
utformats i nära anslutning till bestämmelserna i 5 § gruvlagen,
upptager en rätt för Kungl. Maj :t att när synnerliga skäl finnes
därtill lämna tillstånd till undersökningsarbete eller bearbetning av fyndighet
av uranhaltigt mineral inom fridlyst område av samma karaktär
som enligt 5 § 6) gruvlagen. En liknande dispensrätt infördes redan år
1947 i 64 § stenkolslagen, som hade avseende å fyndigheter av uranhaltigt
mineral. Av uttalanden i förarbetena till 1947 års lagstiftning, vilka återgives
av utredningen, framgår att det intresse som föranlett fridlysningsreglerna
ansetts vara av den art, att det icke borde kunna åsidosättas utan

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 År 1963

starka skäl, men att bestämmelserna om skyddsområden i vissa fall kunde
utgöra hinder mot ett rationellt utnyttjande av fyndigheterna, varför möjlighet
till undantag från bestämmelserna borde finnas (prop. 1947: 172 s.

5). Utredningen erinrar också om att första lagutskottet i sitt utlåtande
över 1947 års proposition framhöll att det, för att dispens skulle kunna
beviljas, icke blott borde föreligga ett beaktansvärt intresse för koncessionshavaren
att förfoga över mark inom skyddsområde utan därjämte
borde vara ett betydande allmänt intresse att så skedde (LJU 1947:26).

Utredningen uppehåller sig även vid bestämmelsen i 5 § 7). I detta lagrum
stadgas skydd mot inmutning för område, som upptages av elektrisk
kraftstation eller industriell anläggning. Medgivande från stationens eller
anläggningens ägare undanröjer även i detta fall hindret, men tillstånd
kan även meddelas av Kungl. Maj:t. Dispensmöjligheten infördes 1952 med
tanke på sådana fall, då det skulle framstå som otillfredsställande att
exempelvis ägaren av en obetydlig industriell anläggning skulle kunna motsätta
sig undersökning och utnyttjande av en värdefull fyndighet eller begagna
det i gruvlagen stadgade hindret för att framtvinga oskälig ersättning.
Enligt uttalande av departementschefen i proposition 1952: 17 torde
vid dispens, utan särskilt stadgande därom, kunna knytas de inskränkande
villkor som kan finnas påkallade.

Utredningen finner att samma skäl som föranlett lagstiftaren att införa
en dispensmöjlighet beträffande uranfyndigheter talar för att motsvarande
dispensregel upptages i 5 § 6) gruvlagen. Som förut torde ha framgått
anser utredningen ett behov av en dylik dispensmöjlighet föreligga. Utredningen
föreslår därför att i 5 § 6) göres ett tillägg av den innebörden att
Kungl. Maj :t skall kunna medgiva undantag från de där upptagna hindersbestämmelserna,
när synnerliga skäl finnes därtill.

Beträffande frågan när sådana skäl skall anses föreligga framhåller
utredningen, att den ifrågavarande hindersbestämmelsen har gammal hävd
inom gruvrätten och att dess syfte — att skydda hus och hem — alltfort
måste anses betydelsefullt. Fastighetsägares och nyttjanderättshavares krav
på hänsyn bör sålunda i allmänhet godtagas även om en inmutare till följd
därav måste avstå från att tillgodogöra sig fyndighet på det sätt eller i den
utsträckning han önskar. För medgivande av dispens bör enligt utredningen
i första hand krävas att det är ett betydande allmänt intresse att inmutare
får förfoga över mineraltillgångar inom skyddsområde. Detta kan
vara fallet exempelvis om det ur allmän synpunkt är angeläget att en
brytning, som påbörjats i närheten av sådant område, får fortsätta inom
detsamma. Därjämte anser utredningen det böra fordras att de olägenheter,
som till följd av dispens kan uppkomma för enskilda eller för andra
samhälleliga intressen än det nämnda, är ringa i jämförelse med detta
eller kan, t. ex. genom flyttning av bostadshus till lämplig plats, kompenseras
så att de vid ett objektivt bedömande framstår som obetydliga. Utredningen
förutsätter att dispensmöjligheten utnyttjas restriktivt.

Kungl. Majrts proposition nr 176 år 1963

Kungl. Maj:t måste enligt utredningens mening ha möjlighet att såsom
villkor för medgivande lämna sådana föreskrifter som finnes erforderliga
för att tillgodose de intressen hindersbestämmelsen skall skydda. Utredningen
fortsätter:

Härutinnan bör exempelvis kunna föreskrivas att den mark som avses
med dispensen icke får tagas i anspråk för arbeten ovan jord enligt 33 §
gruvlagen eller att brytning icke får ske högre än till viss nivå under
markytan. I samband med dispensen bör även kunna meddelas de säkerhetsföreskrifter
i övrigt som må vara påkallade utöver de bestämmelser
i sådant hänseende, vilka intagits i 10 kap. gruvlagen eller eljest må
gälla. Vidare bör en sökande på framställning av ägare till bostadshus som
avses med ansökningen eller, om bebyggelse av större omfattning beröres,
av vederbörande kommun kunna i dispensbeslutet åläggas att underkasta
sig de skyldigheter av skadeförebyggande och kompenserande natur —
t. ex. att flytta bostadshus — som må finnas påkallade ur enskild eller
allmän synpunkt.

Införes ett stadgande om den föreslagna dispensrätten i 5 § 6) gruvlagen,
torde befogenhet att vid dispens knyta villkor av olika slag tillkomma
Kungl. Maj:t utan att detta särskilt anges i lagen.

I den mån uppkommande skador ej blir fullt kompenserade genom
åtgärder som föreskrives såsom villkor för dispens, torde de personer, vilkas
intresse hindersbestämmelsen i 5 § 6) i första hand avser att skydda,
nämligen berörda fastigheters ägare och nyttjanderättshavare, enligt gruvlagens
ersättningsbestämmelser bli i skälig mån gottgjorda för förlust,
skada och intrång som kan åsamkas dem genom skyddets upphävande.
1 händelse av dispens blir exempelvis en bostadsbyggnad i förevarande
hänseende likställd med byggnad som ej utgör inmutningshinder enligt
5 § 6) eller med elektrisk kraftstation eller industriell anläggning beträfiande
vilken tillstånd lämnats enligt 5 § 7). Särskilt torde i sammanhanget
böra beaktas den allmänna ersättningsregeln i 36 § sista stycket, enligt
vilken ersättning skall utgå — med 50 procents förhöjning — för annan
skada eller förlust till följd av utmålsläggningen än som särskilt angivits
i paragrafen. På grund härav torde en fastighetsägare kunna få ersättning
för den värdeminskning som må drabba hans fastighet genom att
utinål lägges på mark som eljest skulle ha varit skyddad genom hindersbestäminelsen
i 5 § 6), och detta även om marken eller någon del därav
icke tages i anspråk ovan jord. Därtill kommer så den rätt till avgäld, som
vid gruvbrytning uppkommer för fastighetsägaren, eller, när fråga är om
utvidgning av äldre gruva, fastighetsägarens rätt till jordägareandel. Fastighetsägares
och nyttjanderättshavares rätt torde sålunda i förevarande
sammanhang icke påkalla särskild uppmärksamhet.

Yttrandena. Den av utredningen föreslagna kompletteringen av paragrafen
har av det övervägande flertalet remissinstanser tillstyrkts eller lämnats utan
erinran.

SOU framhåller, att lagändringen kommer att möjliggöra rationell brytning
av värdefulla malmtillgångar även inom områden, där en exploatering
omöjliggjorts genom att bebyggelse av obetydligt ekonomiskt värde funnits
på platsen. Kommerskollegium anser det något tveksamt, om ändring kan
anses påkallad för de syften, som utredningen har att tillgodose. Emellertid
synes den föreslagna dispensmöjligheten, som har förebilder i annan

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

jämförlig lagstiftning, ur allmän synpunkt innebära en förbättring, varför
kollegium tillstyrker förslaget på denna punkt. Även Svenska gruvföreningen
tillstyrker lagändringen och åberopar därvid sin kännedom om fall,
där nuvarande bestämmelse medfört svårigheter. I det av Svenska gruvföreningen
åberopade utlåtandet av professorn S. Ljungman anmärkes, att
utredningen icke gjort något försök att påvisa ett samband mellan denna
reform och malminventeringen i Norrbotten. Reformen förefaller enligt
vad i utlåtandet anföres dock välgrundad. LKAB framhåller, att förhandlingsvägen
i dessa fall är den utväg, som i första hand bör beträdas. Det
rör sig emellertid i vissa fall av denna typ om ett mycket stort antal sakägare.
Om en eller annan av dessa sakägare ej är förhandlingsvillig, kan
viktiga allmänna intressen äventyras. Att Kungl. Maj:t i sådana fall skall
kunna göra en avvägning mellan olika intressen finner LKAB naturligt.
Tillika betonas, att den föreslagna ändringen relativt snart kan få praktisk
betydelse och att dess genomförande icke bör fördröjas.

Även hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet, bergmästarämbetena
i norra och södra distrikten, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västmanlands
och Örebro län samt Jernkontoret tillstyrker förslaget eller förklarar
sig lämna det utan erinran.

Bergmästarämbetet i östra distriktet anför att intressekonflikter av det
slag varom nu är fråga som regel i distriktet fått sin lösning inom den nuvarande
lagstiftningens ram. I ett enda fall har det förekommit, att parterna
icke kunna enas, men då torde det ha gällt en fyndighet som icke varit
av den storlek att några större värden gått förlorade. I så fall hade en
lösning med säkerhet kommit till stånd även här. Ur samhällelig synpunkt
är enligt ämbetet detta fall icke heller av någon vital betydelse. Trots att
synnerliga skäl enligt förslaget skall krävas för dispens, är ämbetet mycket
tveksamt att tillstyrka förslaget, enär gällande lagtext kommit till i avsikt
att skydda hus och hem.

Förslaget avstyrkes av bergmästarämbetet i västra distriktet. Ämbetet
anför:

Ändringen av 5 § 6) gruvlagen avser att lämna Kungl. Maj :t dispensrätt
för inmutningshindret »hus och hem». Sådan dispensrätt infördes 1947 i 64 §
stenkolslagen och i 3 § 1 mom. 6) uranlagen redan från lagens tillkomst.

Att ämbetet på sin tid förordade, ehuru med stor tvekan, ändringen i 64 §
stenkolslagen berodde på att stenkolslagen äger tillämpning nästan undantagslöst
på horisontella, flötsartade fyndigheter med i förhållande till mäktigheten
oerhört stor horisontell utsträckning. Ett 100-metershinder runt bostad
kan härvidlag kringgås med brytningen, varvid det skyddade området
kommer att befinna sig på en »pelare» mitt i ett brytningsområde.
Stora sanitära olägenheter kan uppstå härigenom, varigenom skyddet för
det egna hemmet blir illusoriskt. Dispensrätten syntes ämbetet i viss mån
då motiverat, även om konsekvenserna för den drabbade kan te sig synnerligen
obilliga.

Ovanstående argument är icke tillämpligt för malmgruvor. Dessa fyndigheter
har relativt liten area i dagen och stupar mer eller mindre brant.

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1963

Å andra sidan drabbas ofta mångdubbelt fler hem av lagförslaget. Stenkolslagens
dispensregler har tillämpats, ämbetet veterligen, endast i ett
fall, nämligen i Kvarntorp inom därvarande oljeskifferkoncessioner. I belysning
av senare erfarenheter därstädes ter sig nämnda fall varken ha varit
i allmänt intresse eller ekonomiskt försvarbart.

Utredningen säger sig ha bekant flera fall, där 5 § gruvlagen omöjliggör
eller lägger betydande hinder i vägen för ett utnyttjande av värdefulla
mineraltillgångar. Ämbetet har trots efterforskningar icke kunnat
komma underfund med, vilka fyndigheter utredningen avser. I regel övervinnes
gruvlagens hindersbestämmelser avseende bostadshus genom köp

eller innehavarens tillstånd. Några större svårigheter härvidlag har---

icke yppats. Å andra sidan är skyddet för det egna hemmet så fast rotat
i allmänna rättsmedvetandet, att ett åsidosättande härav kommer att te
sig som ett övergrepp. En frivillig överenskommelse är åtminstone från
allmänhetens sida att föredraga. Dessutom skall beaktas att vid marklösen
enligt stenkolslagen jordägaren äger rätt till ersättning för utredningar
i samband med värderingen, vilket icke är fallet vid marklösen enligt gruvlagen.

Departementschefen. I likhet med utredningen och de flesta remissinstanserna
anser jag det vara av värde att i gruvlagen intages en bestämmelse
om befogenhet för Kungl. Maj :t att, när synnerliga skäl föreligger, medgiva
undantag från det i förevarande paragraf under 6) upptagna hindret
mot inmutning inom område på mindre avstånd än 100 m. från bostad, tomt
eller trädgård. Genom en sådan dispensregel, som kan få betydelse såväl i
Norrbotten som på andra håll i vårt land, skapas förutsättningar för större
smidighet och planmässighet vid tillgodogörandet av mineralfyndigheter,
som avses i gruvlagen.

Såsom utredningen anmärkt torde utan särskilt stadgande vid dispensen
kunna knytas de inskränkande villkor, som må finnas påkallade (jfr prop.
1952:17 s. 38).

6 §•

2 mom.

I ansökning om inmutningsrätt skall enligt 3) i detta moments nu gällande
lydelse uppgivas bl. a. fastighet, församling och län, där det med ansökningen
avsedda området är beläget.

Kommerskollegium. I sin tidigare berörda framställning den 25 februari
1963 har kommerskollegium framlagt ett förslag till ändring i förevarande
stadgande. Kollegium framhåller, att avsikten med stadgandet är dels en
geografisk lokalisering av området och dels angivande av de fastigheter som
beröres av inmutningen. Särskilt i sistnämnda avseende är det enligt kollegiets
mening av stor praktisk betydelse att fastigheterna angives efter det
system som tillämpas av lantmäteriväsendet, efter vilket fastigheterna ordnas
sockenvis för fastigheter på landsbygden och övriga fastigheter efter stad
eller annat område där fastighetsregister som för stad föres. Uppgift om

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

socken, stad och annat område är lätt tillgänglig för såväl allmänhet som
myndigheter genom dels de uppgifter som finns att tillgå hos lantmäteriet
och hos domstolarnas inskrivningsavdelningar, där redovisningen av
fastigheter sker enligt ovan angivna normer, och dels den nya ekonomiska
kartan över Sverige. På grund härav och genom att uppgiften om församling
som regel ej utan större omgång kan erhållas och senare års omfattande
ändringar i pastoratsindelningen ytterligare försvårat ett rätt angivande
av församling, har registreringen hos bergmästarna och kollegium av
inmutningar och utmål skett efter socken, stad eller annat område. Att
märka i detta sammanhang är att inmutningar och utmål är belägna huvudsakligast
på landsbygden eller i stad, bl. a. Kiruna, men endast undantagsvis
inom annat registreringsområde. Med hänsyn till de sålunda föreliggande
förhållandena torde enligt kollegium i lagtexten endast behöva
angivas »fastighet, socken eller stad samt län».

Yttrandena. Remissinstanserna är eniga om att nuvarande regler för områdesangivelsen
icke är tillfredsställande. Det framhålles bl. a. såsom uppenbart,
att uppgifterna bör ankyta till den officiella fastighetsindelningen.
1 fråga om reglernas närmare utformning är emellertid meningarna delade
bland remissinstanserna. Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter sålunda,
om icke i vart fall komplettering av regeln om att fastighet, socken eller
stad samt län skall angivas bör ske på det sätt att såsom ytterligare möjlighet
nämnes områdets belägenhet inom köping. I samma riktning uttalar
sig bergmästarämbetena i västra och södra distrikten. Lantmäteristyrelsen
ifrågasätter å sin sida, om icke förutom socken även kommun bör angivas.
Samma förslag framföres av överlantmätaren i Kopparbergs län. Länsstyrelsen
i Norrbottens län förordar, att områdets identifiering skall ske genom
angivande av »fastighet, socken, kommun och län». Överlantmätaren
i Örebro län framhåller som sin mening, att »kommun» är att föredraga
framför »socken, köping eller stad» med hänsyn till det väntade införandet
av en enhetlig kommuntyp.

Rikets allmänna kartverk framhåller, att fastigheter kan vara av två slag,
dels jordregistrets fastigheter och dels fastigheter upptagna i fastighetsregistret.
De förra föres sockenvis och berör i första hand landsbygden. De
betecknas med namn och nummer enligt jordregistret samt socknens namn.
Fastighetsregister föres i första hand i städer och kan beröra stadens hela
område eller endast en del därav. Det förekommer också i köpingar och
även i annan kommun. Fastigheterna betecknas med kvarter och tomtnummer
eller stadsägonummer jämte namn på stad, köping eller tätort där fastigheten
är belägen. Av detta framgår enligt kartverkets mening, att vid
angivande av jordregisterfastighet måste socknens namn medtagas och vid
angivande av fastighet i fastighetsregister måste stadens, köpingens eller
tätortens namn medtagas. Strängt taget skulle alltså, framhåller kartverket,
socken och stad icke behöva medtagas i lagförslaget, då dessa enheter automatiskt
kommer med vid angivandet av fastighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

Departementschefen. I en korrekt fastighetsangivelse får anses ingå uppgift
såväl om det s. k. registerområdet, d. v. s. socken, stad, köping m. m.,
som angående län. I överensstämmelse med avfattningen av liknande bestämmelser
i annan, gruvlagstiftningen närstående lagstiftning — jämför
exempelvis It kap. 27 § 2 mom. vattenlagen och 18 § lagen om enskilda
vägar — synes med hänsyn härtill i förevarande hänseende behöva stadgas
endast att i ansökningen skall uppgivas fastighet, där det med ansökningen
avsedda området är beläget.

3 mom.

Detta moment torde böra ändras redaktionellt med anledning av ändringen
i 5 §.

21 §.

Denna paragraf innehåller i 1 mom. föreskrift om de uppgifter som skall
lämnas i ansökning om utmål. Föreskriften torde böra ändras i överensstämmelse
med vad som föreslagits i fråga om 6 § 2 mom.

74 §.

I förevarande paragraf meddelas bestämmelser om gruvkarta. Enligt dessa
bestämmelser, som i huvudsak överensstämmer med motsvarande föreskrifter
i 1884 års gruvestadga, skall fullständig och noggrann gruvkarta upprättas
i tre exemplar, av vilka ett skall finnas vid gruvan, ett insändas till
bergmästaren och ett till kommerskollegium. Alla nya gruvarbeten bör inmätas
och inläggas på kartan sist inom påföljande årets utgång. Närmare
föreskrifter om kartans upprättande och komplettering meddelas av kommerskollegium.
Detta har senast skett genom kollegiets gruvkartekungörelse
den 4 november 1960.

Kommerskollegium. I skrivelsen den 25 februari 1963 framhåller kommerskollegium,
att Svenska gruvföreningen hos kollegium framfört önskemål
om ändringar i gruvlagens bestämmelser om gruvkartors upprättande
och komplettering, syftande till att förenkla arbetet och möjliggöra utnyttjande
av nya kartframställningsmetoder.

Kollegium konstaterar, att en betydande utveckling skett på kartområdet,
sedan lagens bestämmelser kom till. Med de moderna och snabba brytningsmetoder
som nu allmänt tillämpas vid gruvdrift har följt ett för driftsledningen
ofrånkomligt krav på snabb och rationell kartering som underlag
för planering av arbetet i gruvan. För detta ändamål upprättar gruvinnehavaren
en arbetskarta över gruvan och med hänsyn till dess användning
i driften måste kraven på denna kartas noggrannhet och fullständigliet
vara synnerligen höga. För att fylla det praktiska behovet utföres
emellertid denna arbetskarta med en större rikedom av detaljer, delvis av
4 Biliang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 176

Kungi. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

endast övergående betydelse, och fördelas på ett större antal kartblad än
vad som är önskvärt och hanterligt i fråga om bergmästarens och kollegiets
kartexemplar.

Till uppfyllande av lagens bestämmelser upprättas enligt kollegium därför
numera med arbetskartan som underlag i allmänhet en särskild »officiell»
gruvkarta i tre exemplar. Denna är till ringa nytta för gruvägaren,
men dess upprättande och framför allt komplettering enligt nuvarande system
blir ganska kostsam och tar i anspråk sakkunnig och ofta svårrekryterad
arbetskraft, som skulle kunna användas för praktiskt mera angelägna
uppgifter. Detta har också till följd att den i lagen angivna tidsfristen
mycket ofta blir överskriden och kartan inaktuell.

Ett sådant förfarande har givetvis aldrig varit avsett och enligt kollegiets
mening är det i hög grad önskvärt att lagens bestämmelser anpassas till de
praktiska förhållandena och till kartteknikens utveckling. Bestämmelserna
i lagen synes sålunda, anför kollegium, i första hand böra syfta på den
ovan nämnda arbetskartan, vilken i gruvinnehavarens eget intresse riktigast
och snabbast återspeglar förhållandena i gruvan.

Det kartmaterial som skall tillställas bergmästaren och kommerskollegium
kan utgöras av ett genom kopiering eller på annat sätt framställt utdrag
av arbetskartan. Med de metoder som nu finnes att tillgå för utförandet
av dylika utdrag skulle gruvinnehavaren till betydligt reducerade kostnader
och utan tidsutdräkt kunna tillhandahålla såväl kollegium som
bergmästaren kartmaterial på sätt kollegium närmare föreskriver i kungörelse.
Därvid förutsätter kollegium att dess kartbestånd även framdeles
skall hållas på karttekniskt hög nivå, ehuru med mindre betungande arbete
även för kollegiets del. Bergmästarens exemplar av kartan tjänar huvudsakligast
syftet att underlätta fullgörandet av bergmästaren åvilande skyldigheter
att övervaka gruvdriften. Vid sina gruvbesök kan han taga del av
arbetskartan. Det torde enligt kollegiets mening för bergmästarens del vara
tillfyllest att han tillgodoses med de utdrag han bedömer vara av intresse.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer kollegium att paragrafen
skall ändras i enlighet med ett av kollegium upprättat förslag. Enligt
detta förslag skall över gruva som erhållit utmål och är under arbete upprättas
fullständig och noggrann gruvkarta som skall kompletteras fortlöpande.
Kartan skall förvaras vid gruvan. Utdrag av kartan skall insändas
till kollegium och till bergmästaren i den utsträckning denne påfordrar.
Upprättande och komplettering av gruvkarta och ovan nämnda utdrag skall
verkställas av bergstatstjänsteman eller person, som av kollegium förklarats
behörig verkställa gruvmätningar, samt bekostas av gruvinnehavaren. Närmare
föreskrifter om kartans upprättande och komplettering och om utdrag
meddelas enligt förslaget av kollegium.

Yttrandena. Lcintmäteristijrelsen uttalar, att ändringsförslaget synes ge
uttryck för en principiell uppfattning, att föreskrifter om tekniska förfaranden
icke bör intagas i lagtext. Lantmäteristyrelsen biträder en sådan

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

uppfattning. Det kan emellertid ifrågasättas, om de regler som nu föreslås
ändrade icke avser att i första hand ge uttryck för den anspråksnivå, som
skall gälla i fråga om kraven på säkerhet beträffande arkivering och ajourhållning
av gruvkartorna, ehuru de i andra hand förknippats med en viss
teknisk metod för att garantera denna säkerhet. Enligt lantmäteristyrelsens
mening kan syftet att definiera anspråksnivån alltjämt försvara sin plats
i lagtexten, medan däremot reglerna om hur anspråken tekniskt skall tillgodoses
torde böra inflyta i administrativa bestämmelser. Lantmäteristyrelsen
fortsätter:

De motiv för ett ändrat förfarande som framförts har icke tagit sikte på en
sänkning av anspråksnivån utan främst på reglerna om hur frågan tekniskt
skall lösas. Det kan dock ifrågasättas om icke i den föreslagna nya lydelsen
av 74 § gruvlagen anspråksnivån kommit till uttryck på ett alltför
oklart sätt och att de nya reglerna eventuellt kan tolkas så att anspråken
sänkts. Oklarheten i detta avseende torde kunna undvikas genom att det i
lagtexten uttryckligen anges att det hos kommerskollegium ständigt skall
finnas kartmaterial och kompletteringsuppgifter som medger, att en aktuell
karta över gruvan skall kunna åstadkommas på ett enkelt sätt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att föreskrifter om vem som
skall göra utdrag av gruvkarta — eller bestyrka dess riktighet — icke synes
böra ingå i lagtexten utan i de föreskrifter, som enligt förslaget skall
meddelas av kommerskollegium.

Överlantmätaren i Kopparbergs län tillstyrker den föreslagna ändringen,
då denna synes medföra att moderna kartframställningsmetoder kan komma
till användning, överlantmätaren betonar vidare, att frågan om det tekniska
förfarandet och kvalitetsfrågorna beträffande kartorna synes böra
regleras i administrativ ordning, och utgår från att i sådant sammanhang
bestämmelser utfärdas som tillgodoser kravet på kartmaterialets arkivvärdighet
m. m.

Rergmästarämbetet i västra distriktet framhåller, att bestämmelsen om
att gruvkartan skall förvaras vid gruvan torde efterföljas endast då gruvägaren
är ägare till en enda (mindre) gruva. Vid större gruvfält och speciellt
vid gemensamma gruvförvaltningar torde kartan förvaras på huvudkontoret,
beläget antingen vid den största gruvan eller på närmaste större
plats. Ute vid gruvorna finnes då tillgängliga mer eller mindre fullständiga
kopior. I vissa fall medföres gruvkartan till gruvan vid inspektionstillfällen.
Detta system har enligt ämbetets mening praktiserats utan olägenhet i trettio
år, varför ämbetet föreslår, att bestämmelsen om att kartan skall förvaras
vid gruvan skall slopas. Ett liknande förslag framföres av bergmästarämbetet
i södra distriktet. Samma fråga beröres av länsstyrelsen i Örebro
län, som förklarar sig finna bestämmelsen om kartans förvaring vid gruvan
ej behövlig, då den i realiteten knappast torde vara möjlig att tillämpa vid
större gruvfält. Föreskrift om att fortlöpande kompletterad gruvkarta skall
linnas hos gruvinnehavaren anser länsstyrelsen mera ändamålsenlig.

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

Departementschefen. I likhet med kommerskollegium anser jag det önskvärt,
att gruvlagens bestämmelser om gruvkartor anpassas till de praktiska
förhållandena och till kartteknikens utveckling. Därigenom kan förfarandet
med kartornas upprättande och komplettering rationaliseras till förmån såväl
för gruvinnehavarna som för kommerskollegium. Självfallet måste emellertid
även framdeles höga krav ställas på kartmaterialets tekniska kvalitet
och kartornas hållbarhet. Närmare föreskrifter i dessa hänseenden torde
icke böra meddelas i lagen utan liksom hittills av kommerskollegium. Detsamma
bör gälla i fråga om de nya gruvkarteutdragen och insändandet av
utdragen till kommerskollegium. Jag vill i detta sammanhang understryka,
att reformen icke bör leda till att kommerskollegiets kartbestånd i framtiden
hålles mindre aktuellt än med nuvarande bestämmelser.

Förevarande paragraf torde i huvudsak kunna givas den utformning som
enligt vad tidigare nämnts föreslagits av kommerskollegium. Med anledning
av vad som anförts i några remissyttranden torde emellertid böra föreskrivas,
att gruvkarta skall förvaras hos gruvinnehavaren i stället för vid gruvan.
Vidare torde det såsom länsstyrelsen i Norrbottens län förordat böra
överlåtas åt kommerskollegium att med stöd av paragrafens sista stycke
i den föreslagna nya lydelsen meddela erforderliga anvisningar om behörighet
att verkställa utdragen av gruvkartan.

75 §.

Beträffande denna paragraf föreslås en ändring av redaktionell natur,
föranledd av ändringen i 74 §.

Förslaget till lag om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679)

I enlighet med vad som föreslagits i kommerskollegiets förutnämnda
skrivelse den 25 februari 1963 torde ändringar böra företagas dels i 5 § 2
inom., 26 § 2 mom., 36 § 2 mom. och 44 §, dels ock i 51 och 52 §§ uranlagen.
Härom må hänvisas till vad som tidigare anförts beträffande motsvarande
ändringar dels i 6 § 2 mom., dels ock i 74 och 75 §§ gruvlagen.

V. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till

1) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 4-6) angående stenkolsfyndigheter
m. m.;

2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 3H); samt

3) lag om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (Bilaga A)1, måtte för det i § 87
regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

1 Denna bilaga, som frånsett de i lagrådets utlåtande förordade ändringarna och vissa formella
j ämkningar är likalydande med motsvarande vid propositionen fogade lagförslag, har här uteslutits.

Kung1. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl.
Höghet Regenten.

Ur protokollet:
T. Johansson

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

Bilaga B

Vid departementspromemorian fogat förslag
till

Lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkols fyndigheter

m. m.

Härigenom förordnas, dels att 7, 11, 20, 21, 33, 35 och 49—52 §§ lagen
den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 53 och 54 §§ nämnda lag
skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 §•

Söka flera koncession å samma
område, bestämme Konungen, oberoende
av tiden då ansökningarna
inkommit, vilken av sökandena, vare
sig de äro jordägare, upptäckare
eller andra, må äga företräde till
koncessionens erhållande; dock vare
den, som därvid visar sig hava upptäckt
fyndigheten, berättigad att, om
annan erhåller koncessionen, av denne
undfå skälig gottgörelse, vars
belopp i koncessionen bestämmes.

11 §•

Det åligger den, som erhållit kon- Den som erhållit koncession skall,
cession, att såsom pant för skada innan han må utföra arbete inom
och intrång, som genom arbetet kan koncessionsområdet, hos Konungens
jordägare eller annan tillskyndas, Befallningshavande ställa pant eller
hos Konungens Befallningshavande borgen för den ersättning han kan
nedsätta i penningar eller svenska förpliktas utgiva för skada eller instatens
eller allmänna hypoteksban- trång, som genom arbetet kan tillkens
obligationer tvåtusen kronor, skyndas jordägare eller annan. Är
innan något arbete får börjas, samt ej sådan säkerhet godkänd av den,
därutöver, innan annat arbete än till vars förmån den ställes, skall den
fyndighetens undersökning medelst prövas av Konungens Befallningshaborrning
får äga rum, ett belopp av vande. Borgen må ej godkännas av
femtio kronor för varje hektar av Konungens Befallningshavande, med
det område, koncessionen omfattar, mindre löftesmännen förbundit sig
Är koncessionsinnehavaren tillika en för alla och alla för en såsom för
ägare av detta område, må i konces- egen skuld,
sionen medgivas honom befrielse,

1 Senaste lydelse, se beträffande 33 § SFS 1949: 3, beträffande 49 och 50 §§ 1917: 185 och
beträffande 51 och 52 §§ 1933:180.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

(Gällande lydelse)

till hela beloppet eller viss del därav,
från nedsättning, varom nu är
sagt; dock med skyldighet för koncessionsinnehavaren
att sedermera,
om jorden eller andel därav kommer
i annan ägares hand, inom åtta dagar
efter tillsägelse av nye ägaren
fullgöra vad här ovan är i avseende
å nedsättande av pant i allmänhet
föreskrivet.

Har nedsatt belopp blivit till större
eller mindre del för gäldande av
skadeersättningar använt, skall koncessionsinnehavaren
inom åtta dagar
fylla bristen, så att beloppet åter
uppgår till ovan bestämda summa.

1 mom. Om innehavare av koncession
verkställer arbete utan att
pant är enligt 11 § nedsatt, eller
vidtager förfoganden över område i
dagen, som icke blivit honom anvisat
av bergmästaren såsom i 12 §
sägs, eller sätter sig i besittning av
anvisat område eller av mark för väg
innan borgen är enligt 12 § ställd,
eller mot bestämmelserna i 16 § under
jord driver arbete å område, som
är däremot skyddat, ansvare såsom
för åverkan, om åtal därå i laga tid
anställes.

2 mom. I fall, varom i 1 mom. är
sagt, så ock om koncessionsinnehavare
underlåter att enligt 11 § fylla
uppkommen brist i nedsatta medel,
eller att ställa sig till efterrättelse
föreskrift i fråga om borgen, som
av Konungens Befallningshavande
enligt 12 § meddelas, eller att utgiva
ersättning enligt 14 § 2 inom.;
då varde arbetet inställt intill dess
vad i varje fall är föreskrivet blivit
fullgjort; och åligger det utmätningsmannen
i orten, då han därom anlitas,
att lämna den för arbetets inställande
nödiga handräckning.

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Om innehavare av koncession
verkställer arbete utan att
säkerhet är enligt 11 § ställd, eller
vidtager förfoganden över område i
dagen, som icke blivit honom anvisat
av bergmästaren såsom i 12 §
sägs, eller sätter sig i besittning av
anvisat område eller av mark för väg
innan borgen är enligt 12 § ställd,
eller mot bestämmelserna i 16 § under
jord driver arbete å område, som
är däremot skyddat, ansvare såsom
för åverkan, om åtal därå i laga tid
anställes.

2 mom. I fall, varom i 1 mom. är
sagt, så ock om koncessionsinnehavare
underlåter att ställa sig till efterrättelse
föreskrift i fråga om borgen,
som av Konungens Befallningshavande
enligt 12 § meddelas, eller
att utgiva ersättning enligt 14 § 2
inom.; då varde arbetet inställt intill
dess vad i varje fall är föreskrivet
blivit fullgjort; och åligger det
utmätningsmannen i orten, då han
därom anlitas, att lämna den för arbetets
inställande nödiga handräckning.

21 §.

Vill koncessionsinnehavare —------i länskungörelserna.

Då koncession sålunda upphört Då koncession sålunda upphört lilikasom
då densamma genom laga kasom då densamma genom laga

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

(Gällande lydelse)

kraft ägande dom förklarats förverkad,
äge den, som innehaft koncessionen,
att återfå den av honom enligt
12 § ställda borgen, sedan han
visat, att alla frågor om jordlösen
inom området för koncessionen blivit
slutligen avgjorda; och vare han
därjämte berättigad att, sedan ett år
förflutit från koncessionens upphörande,
återbekomma så stor del av
det enligt 11 § nedsatta belopp, som
icke motsvarar anspråk på ersättningsskyldighet,
varom tvist då kan
vara anhängig.

önskar koncessionsinnehavare--

Medgives koncessionsinnehavare
att avstå från en del av området för
koncessionen, gälle om återbekommande
av det för den delen nedsatta
belopp vad här ovan är i ty fall stadgat.

(Föreslagen lydelse)

kraft ägande dom förklarats förverkad,
äge den, som innehaft koncessionen,
att återfå den av honom enligt
12 § ställda borgen, sedan han
visat, att alla frågor om jordlösen
inom området för koncessionen blivit
slutligen avgjorda; och vare han
därjämte berättigad att, sedan ett år
förflutit från koncessionens upphörande,
återbekomma den enligt 11 §
ställda säkerheten, om han visar, att
alla tvister om dittills anhängiggjorda
anspråk på ersättning blivit slutligen
avgjorda.

— ----är föreskriven.

Bergverksstyrelsen äger----

Den, som icke ställer sig till efterrättelse
föreskrift, som på grund av
denna § av bergsöverstyrelsen eller
bergmästaren meddelas, straffes med
böter från och med tio till och med
fem hundra kronor.

Utan tillstånd av bergmästaren må
icke schakt eller gruvöppning igenfyllas
eller de i gruvan befintliga, för
dess styrka och bestånd nödiga byggnader
skadas eller förstöras. Den
häremot bryter straffes med böter
från och med tio till och med fem
hundra kronor.

Rättighet att för tekniskt utvinnande
av salt eftersöka och bearbeta
saltfyndighet är beroende på koncession,
som meddelas av Konungen.

§•

--egendom uppstår.

Den, som icke ställer sig till efterrättelse
föreskrift, som på grund av
denna § av bergsöverstyrelsen eller
bergmästaren meddelas, dömes till
dagsböter.

§•

Utan tillstånd av bergmästaren må
icke schakt eller gruvöppning igenfyllas
eller de i gruvan befintliga,
för dess styrka och bestånd nödiga
byggnader skadas eller förstöras.
Den häremot bryter dömes till dagsböter.

§•

Rättighet att för tekniskt utvinnande
av salt eftersöka och bearbeta
saltfyndighet är beroende på koncession,
som meddelas av Konungen.
Koncession må begränsas till att avse
allenast eftersökande och undersökning
av fyndighet och, i samband
med dylik begränsning, till att gälla
under viss tid, som skall angivas i
koncessionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Med saltfyndighet------ med stensaltets.

Vid meddelande av koncession bestämmer
Konungen, i vilken omfattn^n9
fyndigheter skola eftersökas
och undersökas för att den rätt som
grundas på koncessionen skall äga
bestånd. Konungen kan sedermera
meddela ändrade bestämmelser i detta
hänseende.

Koncession må av Konungen återkallas,
om synnerliqa skål äro därtill.

50 S.

Vad här ovan i 2—5, 7—44 och
48 §§ är stadgat angående stenkolsfyndigheter
skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om saltfyndigheter.

Är fråga om koncession avseende
allenast fyndighets eftersökande och
undersökning erfordras ej att i ansökningen
om koncession uppgives
fastigheterna inom det område, varå
koncessionen sökes. När skäl äro
därtill, äger Konungen i fråga om
dylik koncession medgiva sökanden
att, utan hinder av bestämmelserna
i 2 § andra stycket, vid ansökningen
foga karta jämte beskrivning av annan
beskaffenhet än där sägs. Ändå
att sådant medgivande lämnats, må
koncessionsinnehavare icke anvisas
område i dagen enligt 12 § eller påbörja
arbete för fyndighets undersökning
medelst borrning med mindre
han dessförinnan över koncessionsområdet
eller så stor del därav,
som bergmästaren prövat erforderlig,
låtit upprätta karta av beskaffenhet,
som angives i 2 § andra stycket,
samt insänt kartan till bergmästaren.

2 mom. Koncession må icke omfatta
område överstigande tiotusen
hektar.

3 mom. Koncessionsinnehavaren
vare pliktig att upprätta karta över
undersökningsarbete och bearbetning
av fyndighet inom koncessionsområ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

Rättighet att för utvinnande av
olja eller gas genom borrning eftersöka
och bearbeta olje- eller gasfyndighet
är beroende på koncession,
som meddelas av Konungen.

Den som innehar koncession må
ock tillgodogöra sig kolväte i fast
form, som anträffas inom det område
koncessionen gäller.

det enligt de föreskrifter, som meddelas
av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av bergsöverstyrelsen.

Sveriges geologiska undersökning
eller annan myndighet, som Konungen
bestämmer, skall på begäran beredas
tillfälle att genom geologisk
sakkunnig följa koncessionsinnehavarens
arbete och taga del av de vetenskapliga
resultaten av detsamma.
Vägrar koncessionsinnehavaren att
ställa sig denna bestämmelse till
efterrättelse, äger länsstyrelsen på
anmälan av vederbörande myndighet
vid vite ålägga honom att fullgöra
sin skyldighet.

4. mom. Den som påbörjar arbete
för fyndighets undersökning medelst
borrning innan han fullgjort vad
som enligt 1 mom. andra stycket
åligger honom i fråga om karta över
koncessionsområdet eller del därav
eller åsidosätter föreskrift, som meddelats
med stöd av 3 mom. första
stycket, dömes till dagsböter. I fråga
om åtal gälle vad i ii § stadgas.

Åsidosätter koncessionsinnehavaren
föreskrift, som meddelats med
stöd av i9 § tredje stycket, må koncessionen
förklaras förverkad, om
avvikelsen är avsevärd. Utom den,
vars enskilda rätt är i fråga, må kronans
ombudsman föra talan om
koncessionens förverkande.

§•

Rättighet att för utvinnande av
olja eller gas genom borrning eftersöka
och bearbeta olje- eller gasfyndighet
är beroende på koncession,
som meddelas av Konungen. Koncession
må begränsas till att avse
allenast eftersökande och undersökning
av fyndighet och, i samband
med dylik begränsning, till att gälla
under viss tid, som skall angivas i
koncessionen.

Den som innehar koncession avseende
rätt att bearbeta olje- eller gasfyndighet
må ock tillgodogöra sig
kolväte i fast form, som anträffas
inom det område koncessionen gäller.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vad här ovan i 2—5, 7—25, 27—
40, 42—44 och 48 §§ är stadgat angående
stenkols fyndigheter skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om
olje- och gasfyndigheter.

§•

Vad i 2—4, 7—25, 32—40, 42—
44 och 48 §§, 49 § tredje och fjärde
styckena ävensom 50 § 1 mom. andra
stycket samt 2, 3 och 4 mom. är
stadgat angående fyndigheter som
där avses skall, med de avvikelser
som föranledas av bestämmelserna i
detta kap., äga motsvarande tillämpning
i fråga om olje- och gasfyndigheter.

Denna lag träder i kraft den

Har före nya lagens ikraftträdande koncession meddelats, skola beträffande
dangenom uppkomna rättsförhållanden bestämmelserna i äldre lag
fortfarande aga tillämpning; dock skall vad i 33 och 35 §§ nya lagen är
stadgat stadse gälla. 8

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1963

Bilaga C

Malmutredningens utkast

till

Lag om ändrad lydelse av 5 § och 6 § 3 mom. gruvlagen

Härigenom förordnas, att 5 § och 6 § 3 mom. gruvlaget skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Inmutningspunkten må----

6) område beläget på mindre avstånd
än etthundra meter, i horisontalplanet
räknat, från byggnad, som
är avsedd att stadigvarande användas
till bostad, eller från annan
åbyggnad, där den är uppförd vid
gård, eller från tomtplats eller trädgård
vid bostadsbyggnad som nyss
nämnts, med mindre medgivande till
inmutning lämnats av såväl ägaren
till byggnaden, tomtplatsen eller
trädgården som den vilken därtill
har nyttjanderätt; dock att under
byggnad som nu sagts ej skall innefattas
byggnad som är belägen å inmutat
eller utmålslagt område vartill
gruvrätten äger bestånd;

7) område som upptages —--

--anläggningens ytterkant;

6) område beläget på mindre avstånd
än etthundra meter, i horisontalplanet
räknat, från byggnad, som
är avsedd att stadigvarande användas
till bostad, eller från annan

åbyggnad, där den är uppförd vid
gård, eller från tomtplats eller trädgård
vid bostadsbyggnad som nyss
nämnts, med mindre medgivande till
inmutning lämnats av såväl ägaren
till byggnaden, tomtplatsen eller

trädgården som den vilken därtill

har nyttjanderätt eller ock Konung en

lämnat tillstånd, vilket må ske
när synnerliga skäl därtill äro; dock
att under byggnad som nu sagts ej
skall innefattas byggnad som är belägen
å inmutat eller utmålslagt område
vartill gruvrätten äger bestånd;
----vad nu stadgats.

6 §.

3 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) karta eller------medgivande lamnats;

3) där sökanden är svenskt bolag
eller svensk ekonomisk förening eller
där jämlikt 5 § 1), 2), 7) eller
9) Konungens tillstånd erfordras för
inmutning, handlingar utvisande sökandens
rätt att verkställa inmutningen
eller, om sökanden icke innehar
sådan rätt, till Konungen ställd
ansökning om tillstånd att verkställa
inmutningen;

4) en ansökningsavgift-----

3) där sökanden är svenskt bolag
eller svensk ekonomisk förening eller
där jämlikt 5 § 1), 2), 6), 7) eller
9) Konungens tillstånd erfordras för
inmutning, handlingar utvisande sökandens
rätt att verkställa inmutningen
eller, om sökanden icke innehar
sådan rätt, till Konungen ställd
ansökning om tillstånd att verkställa
inmutningen;

---10 § stadgas.

Denna lag träder i kraft den
1 Senaste lydelse, se SFS 1960: 680.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

Utdrag ur protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 oktober
1963.

Närvarande:
justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 5 augusti 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 5 april 1963, hade Kungl. Maj :t
förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring
i lagen den 28 maj 1886 (nr i6) angående stenkolsfyndigheter m. m.,

2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 3U) och 3) lag om ändring
i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Gösta Dyrssen.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i lagen angående stenkolsfyndigheter m. in.

Förslaget i allmänhet

Enligt vad departementschefen framhåller vid remissen till lagrådet har

- med hänsyn till angelägenheten av att snabbt genomföra vissa ändringar
beträffande stenkolslagens bestämmelser — en mera genomgripande
revision av lagen icke ansetts nu kunna komma i fråga utan har en sådan
revision funnits böra övervägas i senare sammanhang. De föreslagna ändringarna
ha därför begränsats till justering på vissa särskilda punkter,
främst rörande bestämmelserna om salt-, olje- och gasfyndigheter. Med
denna ståndpunkt har det ej kunnat undvikas att stenkolslagen i viss utsträckning
får en mindre enhetlig utformning. Såsom exempel kan nämnas
att genom övergången i It § från krav på ställande av en i lagen normerad
säkerhet till en mera allmän föreskrift om pant eller borgen en reglering
kommer till stånd, som i sina detaljer står i mindre god överensstämmelse
med vad som gäller beträffande borgen enligt 12 §. De föreslagna ändringarna
böra likväl godtagas. Till den slutliga utformningen av hithörande bestämmelser
far ställning tagas vid den kommande allmänna översynen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1963

stenkolslagen. Därvid torde även böra övervägas i vad mån möjlighet föreligger
att tillgodose önskemålet att i själva lagen angivas närmare grunder
för bestämmandet av den ersättning, som enligt 7 § i förslaget skall tillkomma
upptäckaren av fyndighet, om annan erhåller koncession.

49—52 §§.

Enligt 1 § stenkolslagen är rättighet att »eftersöka och bearbeta» stenkolsfyndighet
beroende på koncession. Motsvarande uttryckssätt användes
i 49 och 51 §§ beträffande saltfyndighet och olje- eller gasfyndighet. Uttrycket
är såtillvida oegentligt som eftersökande (prospektering) inom
svensk gruvrätt i och för sig är fri. I 1938 års gruvlag användes också i 1 §
i fråga om inmutningsrätt uttrycket undersöka och bearbeta fyndighet. Det
tidigare 9 kap. i stenkolslagen om uranfyndigheter innehöll vidare en år
1950 tillkommen bestämmelse om att koncession å sådan fyndighet kunde
begränsas till att avse endast rätt till fyndighetens undersökning, och när
bestämmelserna om uranfyndigheter brötos ut ur stenkolslagen genom 1960
års uranlag, skildes mellan undersökningstillstånd och koncession, varvid
avsågs med undersökningstillstånd rätt att undersöka fyndighet och med
koncession rätt att bearbeta fyndighet. Någon egentlig skillnad mellan uttryckssättet
i stenkolslagen å ena sidan samt gruvlagen och uranlagen å
andra sidan torde knappast föreligga (se prop. 201/1950 s. 8 och SOI
1958: 41 s. 10 nofen). I 49 och 51 §§ i förslaget upptagas nu bestämmelser
om att koncession i där avsedda fall må begränsas att avse allenast »eftersökande
och undersökning» av fyndighet. Det synes bättre överensstämma
med hittillsvarande lagstiftning att i detta sammanhang tala endast om
undersökning av fyndighet. Lagrådet får därför föreslå att orden »eftersökande
och» utgå ur 49 § första stycket andra punkten och tredje stycket,
50 § 1 mom. andra stycket och 51 § första stycket andra punkten i förslaget.

Enligt förslaget kan koncession å saltfyndighet upphöra av anledning
som saknar motsvarighet beträffande koncession å stenkolsfyndighet, nämligen
på grund av att tid, vartill koncession begränsats, gått till ända eller
att koncession återkallats. Reglerna i 21 § andra stycket angående återfående
av säkerhet enligt 11 § och borgen enligt 12 § torde böra tillämpas
även i fall då koncession upphört av sådan anledning. Lagrådet hemställer
därför, att 50 § 1 mom. första stycket förses med ett tillägg av följande
lydelse: därvid skall vad i 21 § andra stycket stadgas gälla även i fall då
koncession upphört av annan anledning än där sägs.

I 52 § bör göras motsvarande tillägg som förordats beträffande 50 § 1
mom. första stycket. I samband härmed synes paragrafens innehåll lämpligen
kunna uppdelas i två skilda stycken. Lagrådet föreslår att i första
stycket angives, att vad i 2—4, 7—25, 32—40, 42—44 och 48 §§ är stadgat
angående stenkolsfyndigheter skall, med de avvikelser som föranledas
av bestämmelserna i detta kap., äga motsvarande tillämpning i fråga om
olje- och gasfyndigheter och att därvid vad i 21 § andra stycket stadgas

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963 63

skall gälla även i fall då koncession upphört av annan anledning än där
sägs. I andra stycket bör föreskrivas, att bestämmelserna i 49 § tredje
och fjärde styckena ävensom 50 § 1 mom. andra stycket samt 2, 3 och 4
mom. skola äga motsvarande tillämpning beträffande olje- och gasfyndig -

Förslaget till lag om ändring i gruvlagen

Lagrådet förutsätter att vid tillämpningen av den i 5 § 6) föreslagna
dispensregeln iakttages vad malmutredningen för Norrbotten anfört.

Dispensrätten skall i första hand gälla vid inmutning. Hinder av förevarande
slag ha emellertid betydelse även vid utmålsläggning (31 §) och
vid utvidgning av utmål (45 §), och fråga kan alltså uppkomma om dispens
aven i dessa båda senare fall. Beträffande förfarandet finnes emellertid
ej någon bestämmelse motsvarande den i 6 § 3 mom. 3). Det torde dock
få anses att dispens utan ny inmutningsansökan kan meddelas även i
samband med utmålsläggning eller utvidgning av utmål. Utan att uttrycklig
bestämmelse därom finnes bör även i dessa fall Kungl. Maj :ts tillstånd
eller till Kungl. Maj:t ställd ansökan om tUlstånd fogas vid ansökningen
om förrättningen.

Förslaget till lag om ändring i uranlagen

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 11 oktober
1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lindström, Kling, Edenman,
Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmälei
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 9 oktober
1963 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 5 april 1963 remitterade
förslagen till

1) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr h-6) angående stenkolsfyndigheter
m. m.;

2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31 A); samt

3) lag om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden att
lagförslagen, med ändring av 49—52 §§ lagen angående stenkolsfyndigheter
m. m. i överensstämmelse med lagrådets yrkande samt med några redaktionella
jämkningar, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Margit Hirén

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630772