Kungl. Maj:ts proposition nr 175 (Proposition 1931:175)

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Nr 175.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens; given Stockholms
slott den 13 mars 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1931

1 sami,

155 käft. (Nr 175, 176.) 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Härigenom förordnas som följer:

Illojal reklam.

1 §•

Den, som i utövning av näringsverksamhet genom meddelande å vara, anslag
eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt eller priskurant eller genom
annat för ett större antal personer avsett meddelande i uppenbar strid mot
god affärssed angående verksamheten eller däri utbjudna varor eller prestationer
lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen örn ett fördelaktigt
anbud, straffes, där han haft eller bort hava vetskap örn uppgiftens
oriktighet, för illojal reklam med böter från och med fem till och med tvåtusen
kronor eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med
fängelse från och med en månad till och ined ett år; ersätte ock uppkommen
skada.

Lag samma vare örn den, som är anställd i eller eljest arbetar för annans
näringsverksamhet och därvid självständigt bedriver reklam, som i första
stycket sägs.

Till meddelande hänföres enligt denna paragraf jämväl framställning i bild
eller genom annan särskild anordning.

Obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande förmån.

2 §•

Den, som vid utövning av detaljhandel utan ersättning eller för särskilt lågt
beräknat pris lämnar eller erbjuder viss vara eller i varor inlösbart rabattmärke
under förutsättning att köp sker av annat slags vara, straffes, där förfarandet
innebär utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet, med böter från och med fem
till och med tvåtusen kronor; ersätte ock uppkommen skada.

Obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter samt liknande

brott.

3§.

I näringsverksamhet anställd person, som under den tid, tjänstavtalet är
gällande, i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada, obehö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

rågen använder sig av eller yppar fabrikationssätt, anordning, affärsförhållande
eller annat, varom han under samma tid erhållit kännedom och som han
vet utgöra en arbetsgivarens yrkeshemlighet, straffes med böter från och med
fem till och med tvåtusen kronor eller med fängelse från och med en månad
till och med ett år; ersätte ock uppkommen skada.

Lag samma vare, örn någon i annat fall, i avsikt varom i första stycket förmäles,
obehörigen använder sig av eller giver annan del av ritning, mönster,
modell, schablon eller dylik teknisk förebild, som han för utförande av arbete
eller eljest för affärsändamål fått sig anförtrodd.

4 §.

År gärning, som avses i 3 §, enligt 22 kap. strafflagen att bedöma såsom
trolöshet mot huvudman, skall vad i sagda paragraf finnes stadgat ej vinna
tillämpning.

5 §•

Örn någon i avsikt, som omförmäles i 3 §, obehörigen använder sig av eller
giver annan del av yrkeshemlighet eller i paragrafens andra stycke avsedd
förebild, varom han vunnit kännedom genom honom lämnat meddelande av den
i samma paragraf angivna art, varde, såframt han, då han mottog meddelandet,
ägde kännedom om de förhållanden, som gjorde detsamma otillåtet, straffad
på sätt i 3 § sägs ävensom förpliktad att gottgöra uppkommen skada.

Bestickning.

6 §.

Den, som lämnar, utlovar eller erbjuder gåva eller annan förmån till någon
i näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk,
inrättning eller stiftelse anställd person för att därigenom muta denne att vid
avtal om inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av försäkring
för dens räkning, hos vilken han är anställd, åt någon skaffa företräde framför
annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga om fullgörande
av sådant avtal, straffes med böter från och med fem till och med tvåtusen
kronor eller med fängelse från och med en månad till och med ett år; ersätte
ock uppkommen skada.

7 §.

I näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk,
inrättning eller stiftelse anställd person, som tager, låter åt sig utlova eller
begär gåva eller annan förmån för att därigenom låta muta sig att vid avtal
om inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av försäkring för
dens räkning, hos vilken han är anställd, åt någon skaffa företräde framför
annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga om fullgörande av
sådant avtal, varde straffad på sätt i 6 § sägs ävensom förpliktad att ersätta
uppkommen skada.

Emottagen muta eller dess värde tillfaller kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

8 §.

Vad i 6 och 7 §§ stadgats skall icke äga tillämpning, om gärningen är
straffbar enligt 25 kap. strafflagen.

Allmänna bestämmelser.

9 §.

Med näringsverksamhet förstås i denna lag varje huvudsakligen på ekonomisk
vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet.

10 §.

Berättigad att anställa talan enligt denna lag är:

1) i de uti 1 och 2 §§ avsedda fall varje näringsidkare inom samma eller
likartad yrkesgren som den, inom vilken brottet begåtts, så ock, utom beträffande
skadestånd, varje sammanslutning för främjande av yrkesintressen, såframt
näringsidkare, varom nu nämnts, äro företrädda inom sammanslutningen
och denna äger att kära inför domstol;

2) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall den, vilkens yrkeshemlighet eller förebild
obehörigen använts eller röjts; samt

3) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda fall varje näringsidkare, som frambringar,
tillverkar eller håller till salu varor eller utför arbete av samma eller
liknande art som de varor eller det arbete, som skolat inköpas eller utföras,
eller meddelar försäkring av samma slag som den försäkring, vilken skolat
tagas, ävensom den anställdes arbetsgivare, där ej gärningen skett med dennes
begivande, så ock, utom vad angår skadestånd, varje sammanslutning för främjande
av yrkesintressen, beträffande vilken motsvarande förutsättningar som
de under 1) angivna äro för handen.

Allmän åklagare må ock väcka påstående örn straff för brott, varom i denna
lag förmäles, i de uti 3 och 5 §§ nämnda fall dock endast efter angivelse
av den, som, enligt vad under 2) sägs, äger anställa talan i anledning av sådant
brott.

11 §•

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för brott, varom i 1, 2
eller 5 § nämns, fortsätter samma brott, skall för varje gång åtal därför anhängiggjorts
fällas till det straff, som är bestämt för sådant brott; dock må
fängelsestraff icke ådömas för längre tid än sammanlagt ett år.

12 §.

Då vid domstol förekommer mål om obehörigt användande eller yppande av
yrkeshemlighet eller örn missbrukande av förebild, som avses i 3 § andra stycket,
må på begäran av den, vilkens rätt förmenas hava blivit kränkt genom
den åtalade handlingen, domstolen, därest målets offentliga handläggning prövas
kunna för honom medföra ytterligare skada i samma hänseende, förordna,
att. målet skall handläggas inom stängda dörrar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

13 §.

Var, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall inom två år från
den dag, då skadan timade, anhängiggöra sin talan hos domstol. Försummas
det, havé han förlorat sin talan.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Genom denna lag upphäves lagen den 19 juni 1919 (nr 446) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Fråga om
utvidgad lagstiftning
mot
illojal konkurrens.

Tillkomsten
av gällande
lagstiftning.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den A april 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark:

»Frågan om lagstiftningens inskridande mot yttringar av illojal konkurrens
har under en lång följd av år varit aktuell i vårt land. Redan 1897 bragtes
densamma inför riksdagen, i det att motioner då väcktes i båda kamrarna örn
avlåtande av skrivelse till Kungl. Majit med begäran om lagstiftningsåtgärder
i ämnet. Lagutskottet avstyrkte emellertid motionerna, och dessa blevo
också av kamrarna avslagna. En ny motion i samma syfte frambars vid 1904
års riksdag. Den tillstyrktes av lagutskottet, men kamrarna stannade i olika
beslut, i det andra kammaren biföll, första kammaren däremot avslog utskottets
hemställan. Sedan frågan ånyo motionsvis upptagits år 1905, beslutade
riksdagen, mot lagutskottets avstyrkande yttrande, att i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn utredning, vilka lagbestämmelser kunde anses erforderliga
och lämpliga till stävjande av illojal konkurrens, samt framläggande för riksdagen
av det förslag, vartill den verkställda utredningen kunde föranleda. På
grund av riksdagens nämnda skrivelse uppdrog Kungl. Maj :t den 6 mars 1908
åt den s. k. patentlagstiftningskommittén att verkställa bland annat den begärda
utredningen.

Den 5 maj 1915 avgav kommittén betänkande med förslag till lagbestämmelser
i ämnet. Betänkandet innehöll förslag dels till lag mot illojal konkurrens
och dels till vissa ändringar i strafflagen, rättegångsbalken och andra
författningar. Huvudförslaget upptog stadganden mot följande former av illojal
konkurrens: 1) illojal reklam, 2) försäljning eller salubjudande av s. k.
märkesartiklar till underpris, 3) present- och rabattmärkessystemen, 4) angivande
av oriktigt geografiskt ursprung för varor, 5) nedsättande av annans
näringsverksamhet, 6) obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter
samt liknande brott och 7) bestickning. Dessutom funnos i förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

upptagna åtskilliga processuella och andra allmänna bestämmelser. De under
1)—4) angivna stadgandena ävensom vissa av de föreslagna allmänna bestämmelserna
ansåg kommittén böra i huvudsak fa sin motsvarighet i tryckfrihetsförordningen,
men som denna samtidigt vore under omarbetning, avlämnade
kommittén icke något förslag till lagtext i denna del utan angav endast -dock i detalj — huru kommittén tänkt sig de för intagande i tryckfrihetsförordningen
avsedda stadgandena. Därjämte föreslog kommittén, att beträffande
illojal konkurrens genom tryckt skrift delvis skulle tillämpas ett annat ansvarighetssystem
och ett annat processuellt förfarande än för närvarande gäller
enligt tryckfrihetsförordningen, varjämte kommittén ifrågasatte vissa andra
ändringar i tryckfrihetsförordningen.

Över kommitténs förslag hördes kommerskollegium, patent- och registreringsverket
samt åtskilliga korporationer och föreningar på olika områden
av näringslivet. X de avgivna utlatandena vitsordades sa gott som undantagslöst
behovet av en lagstiftning mot illojal konkurrens. Emellertid framställdes
i särskilda hänseenden detaljanmärkningar av större eller mindre räckvidd
mot kommitténs förslag. Erinringarna avsågo, i den mån de kommo från
näringsorganisationernas sida, merendels en skärpning av den föreslagna lagstiftningen.
I ett till kommerskollegium ingivet yttrande vände sig svenska
tidningsutgivareföreningen genom sin styrelse mot de ifrågasätta stadgandena
i tryckfrihetsförordningen, vilka betecknades såsom oantagliga, men även mot
vissa andra delar av kommittebetänkandet, där kommittén ansags hava gatt
längre, än något verkligen uppvisat behov kunde sägas kräva, detta bland annat
vad beträffade den illojala reklamens bekämpande. *

Hörande två bland de former av illojal konkurrens, mot villia kommittén
förordat bestämmelser, nämligen obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter
samt liknande brott ävensom bestickning, bär lagstiftning sedermera
kommit till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag,
vilket skedde genom lagen den 19 juni 1919 (nr 446) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens.

I övriga delar har däremot kommittébetänkandet hittills ej föranlett någon
lagstiftning. Skälet härtill torde i främsta rummet vara att söka i de starka
betänkligheter, som mött de av kommittén i dessa delar föreslagna ingripande
ändringarna i vår tryckfrihetslagstiftning.

Efter tillkomsten av 1919 års lag hava tid efter annan framställningar hos
Kungl. Majit gjorts om utsträckt lagstiftning mot illojal konkurrens. Sådana
framställningar hava inkommit bland annat från Skånes köpmannaförbund,
tolfte svenska handelskammarmötet, Sveriges köpmannaförbund, Stockholms
handelskammare och Stockholms manufakturhandlareförening, samtliga under
år 1920, från Sveriges pälsvaruarbetsgivareförening och Sveriges körsnärsmästareförening
gemensamt, likaledes under ar 1920, fran centralstyrelsen för
Sveriges järnhandlareföreningar under år 1921, från Stockholms handelskammare,
Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Sveriges köpmannaförbund
gemensamt under år 1923, från sistnämnda organisation, Stockholms
handelskammare, svenska leverantörföreningen i guldsmedsbranschen,

Framställningar
om
utvidgad
lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund och centralstyrelsen för svenska
pappershandlareföreningen, samtliga under år 1926, från Sveriges industriförbund
under år 1928, från delegerade för ett i Stockholm under samma år hållet
möte av representanter för engroshandeln, detaljhandeln och handelsresandekåren
inom skilda branscher och från landets olika delar samt från vissa han
delskamrar och näringssammanslutningar under åren 1929 och 1930. Framställningarna
ga mer eller mindre långt. I vissa av dessa påyrkas en komplettering
av 1919 års lag i huvudsaklig överensstämmelse med patentlagstiftningskommitténs
förslag, i andra av dessa framställningar hemställes om ingripande
mot en eller annan speciell form av illojal konkurrens. Framför allt
hava lagbestämmelser ansetts nödvändiga mot illojal reklam i dess olika yttringar
och, särskilt pa senare tid, mot de s. k. present- och rabattmärkessystemen.

Likaledes har kommerskollegium i sitt den 24 oktober 1928 avgivna betänkande,
innefattande vissa riktlinjer för revision av näringsfrihetsförordningen.
kraftigt framhållit önskvärdheten av en fullständigad lagstiftning mot illojal
konkurrens.

t tvid cad0lat Syn6S m„ig.icke garna kunna förnekas> att mycket talar för en utvidgad

stiftning mot la£stiftning pa ifrågavarande område. Kommittébetänkandet såväl som de

t ur rens däröver ayeivna yttrandena och de talrika, tid efter annan gjorda framställ ningarna

i ämnet vittna otvetydigt örn att missförhållanden förefinnas, vilka
delvis kunna betecknas som allvarliga. Förkastliga konkurrensmetoder kunna
nu saklöst tillämpas, och det torde vara ett faktum att den illojala konkurrensen
under de senaste åren snarare tilltagit än avtagit. Vid en jämförelse med förhållandena
i utlandet lärer utan överdrift kunna sägas, att vårt land står väsentligt
efter flertalet främmande kulturstater i fråga om den illojala konkurrensens
stävjande pa legislativ väg. Manga av de illojala konkurrensmetoder,
som utomlands äro förbjudna, äro här straffria. Det förtjänar också att framhallas,
hurusom den i Paris den 20 mars 1883 avslutade och sedermera vid
skilda konferenser reviderade internationella konventionen för skydd av den
s. k. industriella äganderätten, vilken konvention biträtts av de flesta europeiska
stater, däribland Sverige, och även åtskilliga utomeuropeiska, förutsätter
ett effektivt skydd mot illojal konkurrens samt att jämväl inom Nationernas
förbund mycket arbete nedlagts till fullständigande och förbättrande
av lagstiftningen pa detta område. Att pa överenskommelsens väg, genom ingripande
av vederbörande organisationer eller ock förmedelst upplysningsarbete
bland allmänheten söka motarbeta det onda gör, enligt vad erfarenheten
lärt och näringslivets män intygat, icke till fyllest. Jag har därför ansett det
påkallat att upptaga till prövning frågan örn ytterligare lagstiftningsåtgärder
mot den illojala konkurrensen.

Enligt min mening böra vid bedömandet av denna fråga anläggas följande
huvudsynpunkter.

Lagstiftningen bör söka stävja osunda företeelser på näringslivets område,

Kungl. Maj :ts proposition nr 175.

men det kan givetvis ej komma i fråga att för vinnande av detta ändamål göra
intrång på näringsfrihetens princip. Endast den verkligt illojala konkurrensen
bör beivras, d. v. s. den konkurrens, i vilken mot god affärssed stridande medel
tillgripas. Huruvida en viss affärsmetod i allo och under alla förhållanden strider
mot god affärssed, är emellertid en fråga, varom viss osäkerhet råder, något
som synes mig framgå ej mindre av själva de framställningar, som av näringslivets
representanter gjorts i ämnet och som förete en stor skiljaktighet i fråga
örn den föreslagna lagstiftningens omfattning, än även av de skiljaktiga
meningar, som inom kommittén kommit till synes i detta avseende. Då härtill
kommer att det gäller ett praktiskt taget för vårt land nytt lagstiftningsområde,
berörande förhållanden av en synnerligen ömtålig natur, anser jag det vara av
vikt att framgå med stor försiktighet. Jag anser därför, att det för närvarande
kan komma i fråga att lagstifta endast mot sådana former av illojal
konkurrens, beträffande vilka lagstiftningskravet bäres upp av en mera
allmän och enig opinion. Särskilt har jag funnit de ingripande ändringar i tryckfrihetsförordningen,
som kommittén föreslagit, böra undvikas. Det motstånd,
som kommittébetänkandet på denna punkt rönt från pressens sida, synes mig
i viss mån berättigat. Anonymitetens skyddande och — vad speciellt beträffar
periodisk skrift — utgivarens bibehållande vid den starka position,
han innehar såsom ensam ansvarig för vad i skriften förekommer, anses med
rätta vara av den betydelse, att ett kringskärande av dessa viktiga principer
inom vår tryckfrihetsrätt icke gärna bör komma i fråga. Den historiskt grundade
särställning, som den svenska tryckfrihetsförordningen i mångt och mycket
intager i jämförelse med främmande presslagar, gör det förklarligt, att hos
oss rests invändningar mot rättsregler, som ansetts kunna genomföras i utlandet.
I den mån lagstiftning kan vara påkallad, är det således ett villkor att finna
sådana utvägar att vår tryckfrihetslagstiftning lämnas oberörd.

Den första frågan, som möter vid övervägandet av lagstiftningsåtgärder
mot illojal konkurrens, är huruvida den utvägen bör anlitas att genom en så
kallad generalklausul såsom illojal konkurrens beteckna och förbjuda varje i
konkurrenssyfte företagen handling, som står i strid mot god affärssed. Så
har skett exempelvis i Tyskland och under de senaste åren i Norge, Österrike
och Finland, i vilka länder vid sidan av generalklausulen dock finnas specialbestämmelser
mot olika arter av illojal konkurrens. På andra håll, såsom i
Frankrike, en del andra romanska länder samt i viss mån även England och
Amerikas förenta stater, har med stöd av allmänna civilrättsliga regler örn
ersättningsskyldighet på grund av skadegörande handling så småningom uppbyggts
ett generalklausulen motsvarande system av rättsprinciper för undertryckande
av den illojala konkurrensen.

I vårt land, där ju generella skadeståndsbestämmelscr av civilrättslig natur
saknas, hava meningarna visat sig delade om lämpligheten av en generalklausuls
upptagande i lagstiftningen mot illojal konkurrens. Såsom av kommittébetän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

kan Jet (sid. 74—80 och 491-—492) framgår, förordades ett dylikt stadgande
av fem bland kommitténs ledamöter, under det att ordföranden och de fem återstående
ledamöterna ställde sig avvisande. Kommerskollegium samt patentoch
registreringsverket biträdde i sina yttranden över förslaget majoritetens
uppfattning och ansågo sig åtminstone för det dåvarande ej kunna tillstyrka
någon generalklausul, medan däremot av de i ärendet hörda näringsorganisationerna
det långt övervägande flertalet intog samma ståndpunkt som minoriteten
inom kommittén.

Att jag till frågan örn generalklausul intar en avvisande ställning framgår
redan av de allmänna synpunkter, jag anlagt på detta lagstiftningsspörsmål.
Jag medgiver, att en generalklausul kan vara att förorda ur rent teoretisk synpunkt
och att den även praktiskt sett må kunna verka gagneligt, särskilt till
förhindrande av specialbestämmelsernas kringgående och uppkomsten av nya
illojala konkurrensmetoder. Som jag redan framhållit, är det emellertid av
synnerlig vikt att framgå med försiktighet. Det förefaller mig då knappast
lämpligt att i den utsträckning, sorn det av kommitténs minoritet förordade
systemet medför, så att säga göra lagskiparen till lagstiftare. På sätt kommittémajoriteten
framhållit, skulle införandet i lagen av en generalklausul vålla
ett betänkligt osäkerhetstillstånd både för näringsidkarna själva och för domstolarna,
som hade att tillämpa lagen. Vidare torde det möta svårigheter att
finna en sådan avfattning av en dylik bestämmelse, att en ändring av tryckfrihetsförordningen
skulle kunna undvikas. Jag ansluter mig därför till kommittémajoriteten,
då den säger, att det vore bäst att lagstifta blott mot vissa
närmare angivna slag av illojal konkurrens, detta i varje fall till en början, så
att man finge se, huru en så begränsad lagstiftning verkade i praktiken och
huru den uppfattades av affärsvärlden och våra på detta område ej tränade
domstolar.

Då jag således anser mig icke nu kunna föreslå ett upptagande i lagstiftningen
av en generalklausul, gäller det att avgöra, huruvida och i vilken utsträckning
lagbestämmelser böra genomföras mot andra speciella former av
illojal konkurrens än dem, beträffande vilka stadganden redan återfinnas i
1919 års lag.

Örn jag därvid tar till utgångspunkt de former, som blivit föremål för behandling
i kommitténs förslag, måste jag med de av mig angivna synpunkterna
till en början utmönstra försäljning eller salubjudande till underpris av s. k.
märkesartiklar (varor å vilka producenten med utsättande av namn, firma eller
varumärke angivit visst detaljpris; § 11 i kommittéförslaget). Att opinionen
icke är allmän eller enig på denna punkt framgår redan av de meningsskiljaktigheter,
som yppades inom kommittén (sid. 502—506).

I fråga örn nedsättande av annans verksamhet (§ 15 i kommittéförslaget)
hade kommittén tänkt sig, att de däremot föreslagna straffbestämmelserna
skulle vara tillräckliga, utan att någon ändring behövde vidtagas i tryckfrihetsförordningen,
samt därvid — under hänvisning till gängse domstolspraxis

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

— ifrågasatt om icke bestämmelsen i sagda förordnings § 3 mom. 12 mot lämnande
av lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens
förvillande och förledande skulle kunna komma till tillämpning. Huruvida
detta är fullt riktigt, synes mig dock tvivelaktigt. Lämpligast vore enligt min
uppfattning att åvägabringa större överensstämmelse mellan bestämmelserna i
de båda författningarna. Detta skulle ju emellertid förutsätta ändring av tryckfrihetsförordningen.
I betraktande härav och på grund av det nära sambandet
mellan förevarande lagstiftningsfråga och den tillämnade revisionen av allmänna
strafflagen, som ju redan, särskilt i 16 kap. 8 §, innehåller vissa å denna
form av illojal konkurrens tillämpliga stadganden, anser jag, i anslutning till
de av mig angivna huvudprinciperna, att lagstiftning däremot i detta sammanhang
icke bör förekomma.

Beträffande angivandet av oriktigt geografiskt ursprung för varor finnas
redan nu vissa bestämmelser däremot i lagarna den 4 juni 1913 (nr 159)
och den 9 oktober 1914 (nr 422). Endast den senare, som stadgar förbud i
vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande
av oriktigt märkta varor, är här av något större intresse. Kommittén
hade föreslagit, att stadgandena i denna lag skulle med vissa jämkningar upptagas
i lagen mot illojal konkurrens (§§ 13 och 14 i kommittéförslaget). Då
det nu, såsom förut nämnts, icke kan bli fråga örn en fullständig lagstiftning
mot den illojala konkurrensen, bör 1914 års lag bibehållas såsom fristående
lag.

Vad härefter angår den form av illojal konkurrens, som kommittén benämnt
illojal reklam, innehöll kommittéförslaget dels vissa allmänna stadganden och
dels specialbestämmelser rörande två särskilda former av illojal reklam, den
ena hänförande sig till realisationsväsendet, för vilket gåvos reglerande föreskrifter
(§§ 5—9), och den andra avseende salubjudande av förutvarande
konkursvaror eller panter (§ 10). Det kan enligt min mening ifrågasättas,
om de föreslagna specialbestämmelserna verkligen äro behövliga och i allo lämpliga.
De olika meningar i ämnet, vilka kommit till synes såväl inom kommittén
(sid. 492—502) som i de i anledning av betänkandet avgivna yttrandena,
tyda på, att härutinnan icke föreligger en allmän och enig opinion. Att
nu föreslå lagstiftningsåtgärder på dessa punkter skulle icke vara förenligt
med de angivna grunderna.

Återstå de former av illojal konkurrens, som beröras i de av kommittén föreslagna
allmänna stadgandena mot sanningslös reklam samt i dess bestämmelser
mot de så kallade present- och rabattmärkessystemen. Den vanligaste yttringen
av illojal konkurrens lärer vara den, som förekommer i dessa former, och
det är på dessa områden som de allvarligaste missförhållandena torde förefinnas.
Också är det, såsom förut antytts, i dessa avseenden som ett inskridande på
lagstiftningens väg mest energiskt påyrkats. Även om i vissa av de avgivna
utlåtandena en viss tveksamhet kommit till synes i fråga örn lagstiftning angående
present- och rabattmärkessystemen, särskilt med hänsyn till möjligheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Hlojal reklam.
Sverige.

att rätt avgränsa lagstiftningen, har dock icke något bestämt avstyrkande
gjorts. Vittnesbörden om den skada, som vållas genom affärsmetoder av ifrågavarande
slag, äro alltför många och samstämmiga för att kunna lämnas obeaktade.
Då också, såsom i det följande skall visas, möjlighet finnes att anordna
lagstiftningen sa, att tryckfrihetsförordningens bestämmelser icke beröras,
har jag funnit förutsättningarna för ett legislativt ingripande beträffande
de nu ifrågavarande formerna av illojal konkurrens vara för handen.

I anslutning härtill har jag låtit överarbeta kommittéförslaget i vad avser
illojal reklam i inskränkt mening samt present- och rabattmärkessystemen, därvid
numera generaldirektören H. Hjertén såsom inom handelsdepartementet tillkallad
sakkunnig biträtt. Bland de synpunkter, som därvid varit ledande utöver
de av mig redan angivna, må särskilt nämnas, att jag ansett önskvärt att, i
högre grad än kommittén kan sägas hava gjort, åt bestämmelserna giva karaktären
av lagbud, vilka icke så gott som enbart avse att skydda näringsidkarna
utan jämväl hava till ändamål att hindra, att allmänheten blir vilseledd.
Trots detta dubbla syfte hos de avsedda stadgandena har jag ansett med sakens
natur bäst överensstämma att låta sammanföra dessa med de i 1919 års
lag redan förekommande bestämmelserna mot vissa yttringar av illojal konkurrens
samt giva det hela formen av en ny lag, därvid i likhet med vad som
skett i kommittéförslaget stadgandena mot de nytillkomna brottsformerna
fått plats före de nu gällande bestämmelserna.»

Efter redogörelse för det sålunda utarbetade förslaget till lag med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens, i den del det utgör tillägg till gällande lag
i ämnet, anför departementschefen till närmare belysning av förslagets innehåll
i denna del följande:

»I fråga om den del av förslaget, som avser illojal reklam, torde jag till en
början få i korthet redogöra för gällande svensk och utländsk rätt i ämnet.

Beträffande svensk rätt anför kommittén (sid. 85—86):

Några allmänna lagbestämmelser eller i praxis utbildade rättsregler, särskilt
avseende att bereda skydd mot illojal reklam, förekomme ej i svensk rätt.

Visserligen kunde stadgandet mot bedrägeri i 22 kap. 1 § strafflagen här i
någon mån komma till användning. Att på denna väg söka inskrida mot den
illojala reklamen mötte dock högst betydande vanskligheter. För paragrafens
tillämplighet fordrades i objektivt hänseende, att den illojala reklamen verkligen
innefattade ett svikligt förfarande, vidare att genom detta svikliga förfarande
någon förletts till ett köp eller annan rättstransaktion — försök till bedrägeri
vore nämligen ej straffbart — och slutligen att härigenom ekonomisk
förlust tillskyndats kunden, t. ex. att priset för en vara i förhållande till dennas
kvalitet varit för högt. I subjektivt avseende fordrades, såsom delvis framginge
redan av det nämnda, att gärningsmannen handlat i ond tro och i brottslig
avsikt. Dessa förutsättningar, saväl de objektiva som de subjektiva, måste av
motparten bevisas, något som ofta kunde vara förenat med ej ringa svårighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Enbart den bedragne kunden, ej den brottsliges konkurrenter, betraktades såsom
målsägare, även örn de senare lidit minskning i sin kundkrets och sålunda
indirekt skadats. Åtalsberättigad vore därför utom allmän åklagare allenast
kunden. Blott undantagsvis torde allmänne åklagaren vara i tillfälle att utan
angivelse väcka talan. Och att kunden merendels skulle draga sig för att med
risk av ytterligare förlust själv anställa en ofta kostsam rättegång eller angiva
brottet till åtal och således bringa till offentligheten, att han låtit föra
sig bakom ljuset, vore lätt förklarligt, i synnerhet som några större värden i
allmänhet ej stöde på spel och, enligt vad förut påpekats, det i många fall vore
ganska svårt att anskaffa nödig bevisning.

Vad anginge stadgandet i ''22 kap. 13 § andra stycket strafflagen örn ansvar
för den, som sålde eller annorledes emot vedergällning föryttrade ont för gott,
mängt för omängt eller det, varuti han visste fel vara, utan att sådant uppenbara,
kunde detta stadgande synas lämpat att ej sällan komma till användning
för bekämpande av illojal reklam, särskilt som detsamma, i motsats till vad
som gällde rörande bedrägeriparagrafen, vore tillämpligt, jämväl örn kunden
ej lidit någon ekonomisk förlust eller, med andra ord uttryckt, även om priset
för varan icke varit för högt. Något mera avsevärt skydd mot den illojala reklamen
hade emellertid i praxis stadgandet icke berett affärsmännen. Att detsamma
ej heller tillkommit ur denna synpunkt utan till skydd för avnämarna,
vöre ock tydligt. Beträffande åtalsrätten vore förhållandet det, att allmän
åklagare ägde föra talan, om varan i fråga utgjordes av livsmedel, men eljest
blott den förorättade kunden.

Vidkommande utländsk rätt i ämnet torde särskilt följande vara att nämna:

Då jämlikt fransk rättspraxis de stadganden i allmänna civillagen, som bilda Frankrike.
grundvalen för de i Frankrike gäkande rättsregler mot illojal konkurrens, i
allmänhet anses tillämpliga endast för sådana fall av dylik konkurrens, där
ett direkt angrepp mot en viss näringsidkare föreligger, t. ex. vid nedsättande
av annans näringsverksamhet, komma i Frankrike nämnda stadganden blott
mera undantagsvis till användning gentemot den illojala reklamen, vilken ju
enligt sin natur vanligen är riktad mot alla eller ett obestämt antal konkurrenter.
Beträffande vissa arter av illojal reklam, exempelvis obehörigt användande
av industriella utmärkelsetecken o. d., hava emellertid specialföreskrifter
meddelats i särskilda författningar.

I flertalet andra romanska länder, såsom Belgien och Italien (rörande Ancha rosch
weiz hänvisas till det följande), gälla i huvudsak motsvarande rättsregler
på området som i Frankrike.

Enligt den engelska lagen angående varubeteckningar (Merchandise Marks England.
Äct) av den 23 augusti 1887 med däri sedermera vidtagna ändringar är det
förbjudet att å varor anbringa ’en i väsentlig mån oriktig handelsbeteckning’.
Förmår vederbörande visa, att han handlat utan sviklig avsikt, är
stadgandet ej tillämpligt. En omkastning av bevisskyldigheten, sådan
den eljest vankgen är ordnad i brottmål, föreligger alltså här. Vidare innehåller
lagen förbud mot att försälja, till salu utställa eller i handels- eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

fabrikationssyfte innehava varor, å vilka en i väsentlig mån oriktig handelsbeteckning
finnes anbragt. Dock går den fri, som kan styrka, dels att han vidtagit
alla tillbörliga försiktighetsmått för att ej överträda lagen och, då han
begick överträdelsen, icke haft anledning misstänka, att beteckningen var oriktig,
dels att han på anfordran lämnat alla honom till buds stående upplysningar
om dem, från vilka han erhållit varorna, dels ock att han jämväl i övrigt
handlat utan skuld. En än mera vittgående omkastning av bevisskyldigheten
har således här genomförts. Under uttrycket ''handelsbeteckning’ faller varje
direkt eller indirekt angivande — med ord, siffror eller andra tecken — av en
varas mängd, mått, mål eller vikt, av den ort eller det land, där varan tillverkats
eller frambragts, av sättet för varans tillverkande eller frambringande, ar
varans beståndsdelar eller av dess egenskap att vara föremål för patent, privilegium
eller liknande rätt. Att beteckningen till äventyrs utgör ett registrerat
varumärke eller ingår som del i ett sådant, utesluter ej lagens tillämplighet.
Ett anbringande å en vara av beteckning, varom här är fråga, anses föreligga,
om beteckningen sättes å själva varan eller å omslag, etikett eller annat föremål,
i sammanhang med vilket varan försäljes, till salu utställes eller i handelseller
fabrikationssyfte innehaves, örn varan inneslutes i eller eljest sättes i förbindelse
med sålunda förut märkt omslag, etikett eller annat föremål, liksom
också örn beteckningen annorledes användes på ett sätt, som måste anses beräknat
pa att framkalla det antagandet, att varan åsyftas med ifrågavarande
beteckning. Muntliga uppgifter drabbas icke av stadgandena i lagen, överträdelse
av denna straffas med fängelse eller böter eller med båda dessa påföljder
i förening, varjämte föremål, genom vilka eller med avseende å vilka
brottet begåtts, framför allt själva varorna, konfiskeras.

Tyskland. Ingående bestämmelser i föreliggande ämne finnas i 2—5 §§ och 13 § andra
stycket av den tyska lagen mot illojal konkurrens (unlauterer Wettbewerb)
den 7 juni 1909.

Denna lag stadgar, att den, som i offentliga tillkännagivanden eller i meddelanden,
avsedda för en större krets av personer, rörande affärsförhållanden
(geschäftliche Verhältnisse), särskilt i fråga örn varors eller yrkesprestationers
(gewerbliche Leistungen) beskaffenhet, ursprung, framställningssätt eller
prisberäkning, sättet för varors anskaffande, deras anskaffningskälla, innehavet
av utmärkelser, anledningen till eller ändamålet med en försäljning eller
mängden av varuförråd, lämnar oriktiga uppgifter, ägnade att framkalla skenet
av ett särskilt gynnsamt anbud (besonders gunstiges Angebot), kan lagföras
med yrkande om förbud för honom att vidare lämna ifrågavarande oriktiga
uppgifter. Ägde han eller borde han hava ägt vetskap örn uppgifternas
oriktighet, är han dessutom — med viss begränsning i fråga örn redaktörer,
förläggare, tryckare och spridare av periodiska tryckalster — skyldig att ersätta
uppkommen skada. Har han lämnat uppgifterna mot bättre vetande och
i avsikt att framkalla skenet av ett särskilt gynnsamt anbud, straffas han med
fängelse och böter eller med endera av dessa påföljder, vartill enligt allmänna
strafflagen kommer, att föremål, som använts för brottets begående, kunna

Kungl. May.ts proposition nr 175.

dömas förbrutna. Med uppgifter, varom ovan nämnts, äro likställda framställningar
i bild och andra anordningar, som äro avsedda och ägnade att ersätta
sådana uppgifter. Från lagens tillämplighetsområde undantages uttryckligen
användandet av beteckningar, som enligt handelsbruk tjäna att utmärka vissa
slag av varor eller yrkesprestationer utan att hava till ändamål att angiva dessas
ursprung, s. k. generiska beteckningar.

Såsom av det sagda framgår, är den tyska lagens räckvidd långt större än
den refererade engelska lagens. Varje art av sanningslös reklam på näringslivets
område, vilken har en mera offentlig karaktär och är ägnad att framkalla
skenet av ett särskilt gynnsamt anbud, drabbas nämligen regelmässigt,
oavsett dess form och innehåll i övrigt, av den tyska lagstiftningen. Däremot
kan denna aldrig vinna tillämpning å lämnande av oriktiga uppgifter
blott till enskilda kunder. Enligt den tolkning, som gives åt uttrycken
''geschäftliche Verhältnisse’ och ''gewerbliche Leistungen’, avser lagen att
bereda skydd mot illojal reklam inom varje gren av näringsverksamhet i
vidsträckt bemärkelse, varje huvudsakligen på förvärv riktad yrkesverksamhet.
Uttrycket ''besonders giinstiges Angebot’ torde vara att tolka så, att
anbudet skall framstå såsom i något hänseende gynnsamt vid en jämförelse
med andra anbud från samma eller annat håll; en mera restriktiv tolkning
har dock ibland kommit till synes, i det åt ordet ''besonders’ givits betydelsen
av ''synnerligen’. S. k. Marktschreierei, d. v. s. sådant ofta förekommande
överdrivet lovprisande, som vanligen icke av allmänheten uppfattas helt
efter orden och därför ej innebär någon större fara för ett vilseledande, exempelvis
''bästa varor’, ''billigaste pris’, anses icke vara förbjudet. Å andra sidan
fordras ej, att någon faktiskt blivit vilseledd genom reklamen; det är tillräckligt,
att denna varit ägnad att vilseleda. Gärningsmannen vid illojal reklam
behöver icke nödvändigtvis vara den, vars verksamhet reklamen är ägnad att
gynna, utan kan även t. ex. vara ett hos honom anställt biträde och t. o. m. en
utom affären stående person, vare sig denne handlar på anmodan av den förstnämnde
eller icke. Någon sådan omkastning av bevisskyldigheten, som gäller
enligt den engelska lagen, återfinnes ej i den tyska.

Den österrikiska lagen mot illojal konkurrens av den 26 september 19''23 in- Österrike.
nehåller i förevarande ämne väsentligen enahanda bestämmelser som den tyska
lagen. De avvikelser, som förekomma på vissa punkter, synas icke vara av
beskaffenhet att behöva här närmare angivas. Däremot bör måhända nämnas,
att den österrikiska lagen enligt sin slutligen erhållna lydelse är betydligt mera
omfattande, än som tidigare varit ifrågasatt. Praktiskt sett kan den sägas
träffa all mera offentlig illojal reklam inom näringslivets olika områden.

Även i ett flertal andra länder har tysk lagstiftning i väsentlig mån fått
tjäna till mönster vid genomförande av bestämmelser mot ifrågavarande form
av illojal konkurrens, t. ex. i vissa schweiziska kantoner, Grekland, Polen, Danmark
och Norge. I det följande skall redogöras för sistnämnda båda länders
lagstadganden i ämnet, vilka ju måste anses vara av särskilt''intresse för oss.

Redan genom en lag den 27 april 1894 infördes i dansk rätt vissa, örn ock gan- Danmark.
ska begränsade, sträffbud på området. Ehuru i främsta rummet given till skydd

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Norge.

för den köpande allmänheten, bar dock sagda lag även prägeln av en lag mot illojal
konkurrens. De nämnda bestämmelserna hava sedermera i huvudsak upptagits
och vidare utbildats i senare lagar, av vilka den sista är lagen den 29
mars 1924 mot ''uretmsessig Konkurrence og Varebetegnelse’.

I 1 § av 1924 års lag, sådan den lyder efter däri år 1926 vidtagna ändringar,
stadgas följande: Den, som försäljer eller till salu utbjuder varor,

må icke pa dessa, deras etiketter eller emballage, ej heller vid skyltning eller
på räkningar, fakturor eller andra affärshandlingar hava anbragt oriktiga
eller vilseledande uppgifter till påverkande av efterfrågan, såsom beteckningar
vilka 1) innehålla en oriktig uppgift med avseende å varans ursprungsort
(eller -land), art, tillverkningssätt, stoff, sammansättning, beskaffenhet, egenskaper,
verkningar eller prisförhållande eller ock äro ägnade att bibringa en
felaktig uppfattning i något av nämnda hänseenden, eller 2) äro ägnade att
bibringa köparna den åsikten, att samtliga de i affären förda olika varusorter
härröra från samma ort (eller land) eller tillverkats på ett och samma sätt,
oaktat detta blott delvis är förhållandet, eller 3) oriktigt angiva, att varorna
blivit prisbelönade vid en utställning, att de undersökts eller rekommenderats
av offentliga myndigheter, eller att de äro eller varit skyddade genom patent,
med mindre — i sistnämnda fall — att uppgiften var riktig, då beteckningen
anbragtes. överträdelser härav straffas med böter fr. o. m. femtio t. o. m.
fyratusen kronor. I händelse av försvårande omständigheter, särskilt vid
oftare upprepade lagbrott, kan straffet skärpas till enkelt fängelse i högst
sex månader. Den sakfällde skall dessutom, för så vitt de olovligt betecknade
varorna fortfarande äro i hans besittning eller eljest stå till hans förfogande,
genom domen förpliktas att rätta beteckningen eller, därest varorna icke äro
förfärdigade inom landet, att, om han föredrager detta, utföra dem ur landet.
— Enligt 2 § betraktas det såsom en försvårande omständighet, örn de oriktiga
eller vilseledande uppgifterna spridas genom tillkännagivanden i tidningspressen,
genom cirkulär eller genom skyltning på ett särskilt i ögonen fallande
sätt. — I 3 § göres undantag beträffande generiska varubeteckningar. — För
fall av uppkommen skada kan jämlikt 15 § ersättningsskyldighet ådöinas.

Såsom denna redogörelse ger vid handen, riktar sig den danska lagen, i likhet
med den engelska, endast mot illojal reklam för varor, icke för yrkesprestationer.
Det straffbara torde alltid få anses vara, ej själva anbringandet av
den förbjudna beteckningen, utan varans saluhållande under sådan beteckning.
Huruvida denna kommer till uttryck i ord eller i bild, är att döma av 1 §:s
avfattning likgiltigt.

Den norska lagen mot illojal konkurrens (utilborlig konkurranse) den 7
juli 1922 innehåller i sin 2 § bland annat följande: I kungörelser, på skyltar,
i prislistor, cirkulär eller liknande meddelanden, i fakturor, räkningar eller
liknande affärshandlingar eller på varor eller deras emballage må icke om en
näringsverksamhet, örn dess varor eller för övrigt örn förhållande, som sammanhänger
med den, uppgivas något oriktigt eller vilseledande, som är ägnat
att bibringa den uppfattningen, att ett särskilt (serlig) gynnsamt anbud göres
örn köp eller försäljning av varor eller utförande av arbete eller annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

prestation, eller på annat sätt framkalla en oriktig föreställning om den affär
eller det avtal, vartill inbjudes. Såsom uppgifter räknas även framställningar
i bild o. d. Den, som begagnat sig av den oriktiga eller vilseledande uppgiften
eller i vars tjänst detta skett, kan förpliktas att avhålla sig från sådan
handling. Därjämte är — enligt allmänna straffrättsliga regler dock endast
för fall av ond tro — ett överträdande av stadgandet belagt med böter eller
fängelse i högst tre månader. — Har skada bevisligen uppkommit, kan ersättning
utkrävas enligt allmänna skadeståndsregler.

Den norska lagen är således mera omfattande än den danska därutinnan, att
den förra icke är begränsad till allenast varuhandeln utan jämväl träffar illojal
reklam för yrkesprestationer, t. ex. inom transport- eller försäkringsväsendet.
Enligt förarbetena har man ej ansett sig böra, såsom i Tyskland, Danmark
och annorstädes skett, i lagtexten upptaga några särskilda exempel på
förhållanden, som en oriktig eller vilseledande uppgift kan avse. Ett osannfärdigt
lovprisande inför en enskild kund faller icke under paragrafen.

I Finland har den 31 januari 1930 utfärdats en lag mot illojal konkurrens, Finland.
vilken rörande osannfärdig reklam innehåller bestämmelser, som väsentligen
överensstämma med de tyska.

Kommittén, som angående behovet av lagstiftning mot den sanningslösa re- Av kommittén
klamen framhöll (sid. 99) liknande synpunkter som de i min allmänna motive- ^^,liTn.
ring angivna, fann åvägabringandet av en ändamålsenlig lagstiftning mot den
illojala reklamen vara en för vårt näringslivs sunda utveckling synnerligen viktig
fråga och föreslog i ämnet stadganden (§§ 1—4) av följande innehåll:

Örn någon genom meddelande, avsett för ett större eller obestämt antal personer,
lämnar en oriktig uppgift rörande sin egen eller annans näringsverksamhet
eller vad därmed äger samband och denna uppgift är ägnad att med
ifrågavarande näringsverksamhet, dess varor eller yrkesprestationer förbinda
uppfattningen örn något i ett eller annat hänseende gynnsamt, skall, även
i händelse han saknat vetskap örn uppgiftens oriktighet, förbud kunna
av domstol utfärdas för honom att vidare genom sådant meddelande lämna
ifrågakomna oriktiga uppgift. Föreligger avsikt att vilseleda, eller överträdes
meddelat förbud, är vederbörande förfallen till straff och skadeståndsskyldighet.
Såsom exempel på meddelanden, som äro avsedda för ett större eller
obestämt antal personer, nämnas i kommitténs förslag meddelanden å skyltar
eller anslag, i annonser, cirkulär eller prospekt och å saluhållna varor eller
deras emballage. Med näringsverksamhet förstås varje huvudsakligen på
ekonomisk vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet. Som föremål
för den oriktiga uppgiften omnämner förslaget bland annat en affärs ålder,
omsättningens storlek, varors eller yrkesprestationers beskaffenhet, deras
pris eller dettas beräknande, förvärvad titel, prisbelöning eller annan utmärkelse,
varors ursprung, särskild anledning till en försäljning. Med uppgifter,
som avses i förslaget, likställas framställningar i bild och andra särskilda
anordningar, som äro ägnade att ersätta dylika, uppgifter. Har en beteckning,
som efter sin ordalydelse hänvisar på visst ursprung för en vara, enligt han Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 155 käft. (Nr 175, 176.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Departements förslaget.

Dess förhållande
till
tryckfrihetsförordningen.

delsbruk övergått till att endast utmärka viss varuart (generisk beteckning),
eller har eljest ett uttryck enligt handelsbruk erhållit en från ordalagen avvikande
innebörd, är dess användande i denna överförda bemärkelse icke förbjudet.

Huvudprinciperna i kommittéförslaget äro alltså följande: Endast å mera

offentlig illojal reklam äro de föreslagna bestämmelserna tillämpliga, således
icke å ett lovprisande, som tager sig uttryck allenast i ett meddelande till
enskild kund. Stadgandena hava avseende ej blott å handel, industri och hantverk
utan å all slags näringsverksamhet i vidsträckt betydelse. Varje mera
offentlig illojal reklam på näringslivets olika områden, icke endast flera eller
färre bestämt angivna former därav, träffas av förslagets bestämmelser. Gärningsmannen
kan vara vem som helst, alltså ej blott den näringsidkare, som
reklamen är ägnad att gynna. Även ett förfarande i god tro, som innebär
sanningslös reklam, kan beivras, dock ej straffrättsligt.

Av min föregående redogörelse framgår, att de av kommittén föreslagna stadgandena
mot illojal reklam skulle föranleda vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen
samt att jag, utgående därifrån att vår tryckfrihetslagstiftning borde
lämnas oberörd, ansett möjlighet finnas att ordna den ifrågasatta lagstiftningen
på ett i detta hänseende tillfredsställande sätt.

Vid prövning av de olika utvägar, som kunde tänkas möjliga, har jag först
övervägt, huruvida man borde begränsa lagstiftningen till att avse endast
andra mera offentliga meddelanden än sådana, som förekomma i tryckt skrift.
Detta har också ifrågasatts i ett av utlåtandena över förslaget, dock blott såsom
en provisorisk nödfallsutväg. Ett analogt tillvägagångssätt har för övrigt
redan förut tillämpats i 1914 års lag angående oriktiga ursprungsbeteckningar
för varor, i det enligt nämnda lag allenast ett användande av oriktig
ursprungsbeteckning å vara eller dess emballage eller å skylt eller anslag, som
hör till varan, kan beivras. Emellertid har jag ansett, aft endast för det fall,
att ingen annan lösning stöde att vinna, den nu nämnda borde komma i betraktande.
Helt visst ställa sig förhållandena praktiskt sett annorlunda, när det
gäller illojal reklam i allmänhet, än då fråga är blott örn användande av oriktiga
ursprungsbeteckningar. I åtskilliga fall skulle en sådan begränsning som
den antydda otvivelaktigt göra lagstiftningen föga effektiv.

Svenska tidningsutgivareföreningen har anvisat en annan väg såsom måhända
möjlig. Föreningen sätter nämligen i fråga, örn ej det åsyftade målet väsentligen
kan nås redan med tillämpning av förutnämnda i 22 kap. 1 § och 13 §
andra stycket strafflagen givna stådganden mot bedrägeri och viss annan
oredlighet, särskilt örn dessa brott göras straffbara på försöksstadiet. Häremot
lärer dock bland annat kunna åberopas det mindre lämpliga i att enkom
med tanke på den illojala konkurrensens motarbetande, fristående från vår allmänna
strafflags revision i övrigt, underkasta dess nämnda bestämmelser de
ingripande ändringar, som skulle bliva av nöden för det avsedda ändamålets vinnande
i ej alltför ringa utsträckning. Att endast vidtaga den ändringen, att
försök kriminaliseras i större eller mindre omfattning, vilken fråga även i an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

nät sammanhang är föremål för övervägande, har jag icke ansett vara tillräckligt,
särskilt med hänsyn till de praktiska svårigheterna i fråga örn bevisning
av de fordrade förutsättningarna och med hänsyn till åtalsrättens utformning.

Lämpligare har då synts vara att nu lagstifta uteslutande mot den illojala
konkurrensen och därvid gå så till väga, att ett kriminaliserande sker, icke — såsom
enligt kommitténs förslag — av själva tillkännagivandet, således icke
av den oriktiga uppgiftens lämnande, utan av varans eller yrkesprestationens
tillhandahållande under lämnande av denna oriktiga uppgift. Även detta alternativ
avser, liksom de båda föregående, att undvika ändringar i tryckfrihetsförordningen,
och har det jämväl i övrigt vissa beröringspunkter med det av tidningsutgivareföreningen
framförda. Örn också ej fri från svårigheter torde
likväl denna tredje linje kunna betecknas såsom lättare framkomlig. Den innefattar
också i mindre grad än den av kommittén valda, något nytt och oprövat
i förhållande till gällande rätt. Sålunda kan redan nu ett bedrägeribrott,
begånget med tillhjälp av en tidningsannons, liksom även ett lotterianordnande,
som tagit sig uttryck i en sådan annons, straffas utan åberopande av tryckfrihetsförordningen.
Även förordningen den 29 juni 1917 angående förbud
i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med
födoämnen får anses vila på samma princip. Lagstiftningens sålunda ändrade
läggning har till följd att vissa jämkningar i inskränkande riktning böra vidtagas
uti kommitténs förslag, särskilt i fråga örn bestämmelserna örn meddelande
av förbud och örn påföljd för överträdelse av sådant förbud samt örn
illojal reklam för annan än den egna näringsverksamheten. Men då dessa jämkningar
synas i viss mån önskvärda i och för sig, har jag ansett hinder desto
mindre möta att gå fram på denna väg.

Enligt kommitténs förslag var det utan betydelse av vem den illojala Tekla- Gärningsmen
bedreves. Sålunda kunde reklamen, enligt vad kommittén yttrar i sina motiv reklam
(sid. 106—107), bedrivas av en alldeles utomstående person, och kommittén
omnämner särskilt (sid. 440—441), att redaktionella uttalanden, insända artiklar
och såsom notiser influtna meddelanden i den periodiska pressen, vilka
innefattade reklam för en viss affär eller vara, icke vore så sällsynta utan ganska
ofta förekomme särskilt för att gynna större annonsörer. Då enligt departementsförslaget,
såsom nämnts, ej själva lämnandet av den oriktiga uppgiften
kriminaliserats, lärer det vara tydligt, att kommitténs ståndpunkt i denna
del icke kunnat upprätthållas. Enligt det föreliggande förslaget kan därför
endast näringsidkaren själv vara gärningsman. Begreppet ''näringsidkare’ får
sin närmare bestämning av uttrycket ''näringsverksamhet’, vars innebörd är angivet
i 7 § i 1919 års lag, vilket lagrum motsvarar 9 § av departementsförslaget.
I övrigt är på denna punkt endast anledning att påpeka, att en begränsning
av lagens räckvidd till allenast handel, industri och hantverk, vilken begränsning
svenska tidningsutgivareföreningen synes hava ifrågasatt, icke kan
anses tillrådlig. Örn det också framför allt är inom handeln, industrien och hantverket
som den illojala reklamen florerar, kan det icke förnekas, att den även gör
sig gällande på andra områden av näringslivet i vidsträckt bemärkelse, så t. ex.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

inom olika yrken för utvinnande av naturprodukter, vidare inom skilda slag
av transportyrken, försäkringsverksamhet och restaurationsrörelse samt likaså
inom särskilda grenar av agenturverksamhet. Jämväl mot den illojala reklam,
som kan förekomma inom arkitekt-, advokat-, publicist- och skrif tställaryrkena,
avses att bereda skydd.

Meddelanden,
varå lagen är
tillämplig.

Att blott mera offentlig sanningslös reklam åsyftas, är i kommitténs förslag
uttryckt med orden ''genom meddelande, avsett för ett större eller obestämt
antal personer, såsom å skyltar eller anslag, i annonser, cirkulär eller
prospekt eller å saluhållna varor eller deras emballage’ och i departementsförslaget
med orden ''genom meddelande avsett för ett större antal personer, såsom
å vara, anslag eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt eller priskurant’.
Någon avvikelse i sak från kommitténs förslag bar jag icke åsyftat med det i
departementsförslaget använda uttryckssättet.

Andra exempel än de särskilt nämnda å tillkännagivanden, som här avses, äro
meddelanden i allmänt tillgängliga årsberättelser över bolags eller andra affärers
verksamhet, i matsedlar eller vinlistor å restauranger o. s. v. Även å muntliga
meddelanden kan lagen undantagsvis tänkas tillämplig, såsom vid varors
utropande å auktioner eller av gatuförsäljare.

Huru stort det antal personer, till vilket meddelandet är ställt, måste vara,
för att lagen skall kunna vinna tillämpning, är beroende på omständigheterna
i de olika fallen: på en affärs karaktär av grosshandel eller detaljhandel, på
en varas beskaffenhet att blott användas av personer inom ett visst yrke
o. s. v. Ett till medlemmarna av en bestämd kår, förening eller annan sammanslutning
riktat tillkännagivande kan jämväl vara att betrakta såsom ett
meddelande av ifrågavarande slag, så t. ex. en cirkulärskrivelse från en kooperativ
handelsaffär till medlemmarna i den förening, som äger affären.

Ett meddelande till en enskild kund, vare sig muntligen, i brev eller i annan
affärshandling, faller icke under lagen, även örn meddelandet fortsprides
av den, till vilken det lämnats; givetvis avser jag emellertid med det nu sagda
ej sådana fall, då en affärsman allmänt begagnar sig av blanketter till räkningar
med därå anbragta oriktiga uppgifter, eller då dylika lämnas i brev,
som utgå i sådant antal, att de närmast hava karaktären av cirkulär. Ehuru
det icke gärna kan förnekas, att jämväl det privata osannfärdiga lovprisandet
är ägnat att verka menligt, måste dock medgivas, att den sanningslösa reklamen
i allmänhet först då, när den får en mera offentlig karaktär och när icke
blott enstaka utan ett större antal personer omedelbart löpa fara att vilseledas,
är av beskaffenhet att kunna lända till verkligt betydande skada. Härtill
kommer, att lagstiftningens utsträckande till det privata lämnandet av oriktiga
uppgifter utan tvivel är förenat med vissa betänkligheter. Haran för ett utbildat
spioneri- och provokationssystem, som ingalunda vore önskvärt, samt
för rättegångar i trakasseringssyfte ligger här påfallande nära. Till stöd för
ifrågavarande begränsning kan åberopas exemplet från ett flertal främmande
länder med lagbestämmelser i ämnet. Yad särskilt angår Tyskland må nämnas,
att där ursprungligen ifrågasatts att giva lagstiftningen den antydda vid -

Kungl. Majlis proposition nr 175.

sträcktare omfattningen, men att detta ansågs varken av behovet påkallat eller
lämpligt. Har således även den svenska lagstiftningen mot illojal reklam funnits
böra på angivet sätt begränsas, är det emellertid tydligt, att örn genom
ett osant privat lovprisande bedrägeri- eller oredlighetsbrott begåtts mot enskild
kund, talan härom men också endast härom kan föras enligt allmänna
strafflagen.

Genom lagtextens uttryck Uppgift’- uteslutes från paragrafens tillämplighetsområde
ett rent subjektivt uttalande, som icke kan till sin riktighet
eller oriktighet objektivt kontrolleras. Av särskild betydelse är detta vid
åberopande av intyg, innefattande någons personliga omdöme angående en
vara eller yrkesprestation, t. ex. rörande ett munvattens angenäma arom. Däremot
kan lagen bliva tillämplig i fråga örn åberopande av en analys angående
samma munvattens antiseptiska egenskaper. Givetvis är det alltid uttalandets
innebörd, icke dess form, som är avgörande.

Den omständigheten, att uppgiften innefattas i ett registrerat varu#
märke eller firmanamn, utgör icke hinder för lagens tillämpning. Emellertid
har kommerskollegium i sitt utlåtande framfört betänkligheter häremot,
såvitt angår registrerade varumärken. Någon oegentlighet kan enligt min uppfattning
det föreslagna stadgandet dock ej sägas innebära. Att varumärkesrätten
respektive firmarätten är i lag erkänd, utesluter icke möjligheten av
viss inskränkning i samma rätt, örn en dylik inskränkning finnes påkallad för
tillgodoseende av något annat intresse. Och ett sådant föreligger här, då eljest
under skyddet av en registrering oriktiga uppgifter av varjehanda slag
skulle kunna lämnas. Någon allmän rätt för vederbörande myndighet att
vägra registrering av ett vilseledande märke eller firmanamn finnes ej för
närvarande, och även örn en sådan rätt införes, måste den i praktiken bliva begränsad
till mera uppenbara fall; ofta är det nämligen omöjligt att vid själva
registreringen med någon större grad av visshet avgöra, örn beteckningen kommer
att användas på ett vilseledande sätt.

Någon motsvarighet till det i 3 § av kommittéförslaget upptagna stadgande,
enligt vilket med uppgift likställts framställning i bild eller annan särskild
anordning, som är ägnad att ersätta dylik uppgift, har icke upptagits i departementsförslaget.
Det har synts följa av sakens natur, att meddelandet icke med
nödvändighet skall ske i ord; det kan sålunda lämnas i siffror, avbildningar
eller genom annat uttrycksmedel.

Redan med den avfattning, som huvudstadgandet mot illojal reklam erhållit
i kommitténs förslag, synes det mig kunna ifrågasättas, om det i det
föregående återgivna undantagsstadgandet i kommittéförslaget (4 §) angående
generisk beteckning m. m. erfordras eller örn icke fastmera de fall, som
avses med detsamma, även därförutan skulle gå fria. Ännu mera lärer detta
få sägas vara förhållandet efter det tillägg ’i uppenbar strid mot god affärssed’,
som jag, på sätt i det följande kommer att närmare utvecklas, ansett
böra göras till huvudstadgandet. Givetvis fordras alltid — såsom ock kommittén
(sid. 129—130) framhållit — att fråga är om ett uttryck, som jämväl av
fullt lojala näringsidkare användes i överförd bemärkelse; ett illojalt bruk av

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Uppgiftens

innehåll.

en beteckning, om än aldrig så allmänt, saknar med andra ord betydelse i detta
hänseende. Därav att undantaget i sin väsentligaste del, nämligen såvitt angår
generiska beteckningar, kommit till särskilt uttryck i 1913 och 1914 års
lagar angående oriktiga ursprungsbeteckningar torde icke med nödvändighet
följa, att en analog bestämmelse bör givas här; i sagda båda lagar kräves undantaget
med hänsyn till den särställning, som där tillkommer beteckningar
för vinodlingsprodukter. På nu anförda skäl har i departementsförslaget ej
upptagits någon direkt motsvarighet till 4 § i kommitténs förslag.

Angående den lämnade uppgiftens innehåll hade kommittén (sid. 107—108
och 123—124) ansett en oriktig uppgift rörande vilken som helst omständighet,
som stöde i någon relation till näringsverksamheten i fråga, böra, örn övriga
i lagen nämnda förutsättningar vore givna, föranleda dennas tillämpning,
sålunda ej blott vissa oriktiga uppgifter, exempelvis örn varors eller yrkesprestationers
beskaffenhet, örn deras prisbillighet, om varors geografiska ursprung,
om förvärvad industriell utmärkelse. Avgörande för kommittén synes hava
varit önskan att erhålla uttömmande bestämmelser i ett ämne, där det vore fara, •
att med begränsade bestämmelser lagen skulle komma att kringgås, samt svårigheten
att angiva de fall, som vore att anse som de farligaste, och den karaktär
av godtycklighet, som komme att vidlåda en uppräkning av endast vissa fall.

Med de allmänna synpunkter på lagstiftningen i dess helhet, från vilka jag
utgått, och med den ändrade läggning av departementsförslaget, som föranletts
därav, har jag emellertid funnit förslaget böra få en mera inskränkt
omfattning. Enligt förslaget fordras därför, att de vilseledande uppgifterna
hänföra sig till varorna eller yrkesprestationerna. Den sålunda vidtagna begränsningen
förefaller mig naturlig och synes ej i någon högre grad giva anledning
till de av kommittén uttalade farhågorna. Alla uppgifter rörande
varor eller yrkesprestationer avses, naturligtvis därest övriga betingelser för
lagens tillämplighet äro för handen, och icke allenast vissa i bestämda hänseenden
oriktiga uppgifter. I den av kommittén föreslagna lagtexten hava såsom
exempel å oriktiga uppgifter anförts några ofta förekommande eller eljest
mera viktiga slag av sådana. Någon motsvarighet härtill återfinnes ej i departementsförslaget,
då nämligen cn dylik, enligt sakens natur alltid ofullständig
uppräkning synes överflödig och verkar synnerligen tyngande å lagtexten;
någon sådan exemplifiering förekommer ej heller i den norska lagen.
Att bedöma när en uppgift av det innehåll, som avses, föreligger, torde icke
böra erbjuda några större svårigheter, och jag kan i det hänseendet hänvisa
till de av kommittén anförda exemplen (sid. 108—116), i den mån de hänföra
sig till uppgifter angående varor eller yrkesprestationer.

I fråga örn uppgiftens innehåll bör ytterligare påpekas, att angående geografiska
ursprungsbeteckningar redan nu finnas de tidigare berörda specialbestämmelserna
i lagen den 9 oktober 1914 (nr 422). Räckvidden av nämnda
bestämmelser, å ena sidan, och de nu föreslagna stadgandena mot illojal reklam,
å den andra, är dock olika. För dessa senares tillämplighet fordras, att ifrågakomna
land, stad o. s. v. åtminstone i någon mån är bekant för produktion av

Kungl. Majlis proposition nr 175.

goda varor utav föreliggande slag. Genom 1914 års lag åter herodes skydd för
geografiska ursprungsbeteckningar över huvud taget, vad angår svensk ortsbeteckning
dock endast örn den användes beträffande utländsk vara, icke örn den
användes beträffande svensk vara från annan inländsk ort än den, varå beteckningen
hänvisar, och vad angår ursprungsbeteckning, hänsyftande å främmande
stat, allenast om Konungen därom förordnat med avseende å nämnda stat; varjämte
rörande såväl svensk som främmande ursprungsbeteckning gäller, att den
skyddas blott mot obehörigt användande å vara eller dess emballage eller å skylt
eller anslag, som hör till varan, ej mot sådant användande i annons, cirkulär,
prospekt etc. Då 1914 års lag och de föreslagna nya stadgandena alltså delvis
sammanfalla och straffet enligt de sistnämnda kan bliva högre, torde i 1914
års lag den restriktionen böra göras, att straff enligt sagda lag icke skall följa,
örn gärningen är straffbar jämlikt lagen mot illojal konkurrens; förslag till
sådan lagändring ankommer det emellertid på chefen för handelsdepartementet
att inför Kungl. Majit anmäla.

Enligt kommitténs förslag gäller såsom förutsättning för lagens tillämplig- Uppgiftens
het, att den oriktiga uppgiften skall vara ägnad att med den ifrågavarande nä- vi^®1*^rde
ringsverksamheten, dess varor eller yrkesprestationer förbinda uppfattningen
örn något i ett eller annat hänseende gynnsamt.

Härom innehåller kommittébetänkandet (sid. 117—119) bland annat följande
motivering:

Örn ock måhända rent principiellt sett mindre vore att invända mot ett stadgande,
genom vilket varje oriktig uppgift förbjödes, torde en sådan lagstiftning
i allmänhet icke vara av det praktiska behovet påkallad och ej heller
med fördel kunna genomföras. Oriktiga uppgifter, vilka i stort sett icke
kunde anses hava betydelse för frågan, huruvida en affär, dess varor eller
yrkesprestationer vore att föredraga framför andra, och som alitsa i regel ej
kunde öva någon inverkan på eventuella kunder, torde icke böra drabbas av
lagens bestämmelser. Lämpligheten av en dylik begränsning hade med skärpa
framhållits i 1905 års riksdagsskrivelse och hade även betonats i andra till
kommittén remitterade handlingar liksom ock i en del bland svaren å ett av
kommittén till åtskilliga organisationer på näringslivets område avlåtet cirkulär
med vissa frågor av intresse för kommittén vid utarbetande av dess förslag.
Framför allt syntes det ej böra ifrågakomma att göra lagen tillämplig
vad anginge sådana inom affärsvärlden ofta förekommande överdrifter vid
berömmandet av en vara eller yrkesprestation, som icke plägade tagas efter
bokstaven, t. ex. sådana superlativa uttryck som ''prima varor’, ''förstklassigt
arbete’, ''noir plus ultra’, ”oöverträfflig’, ’extrafin’, ''outslitlig’, ''billigaste pris’,

''största lager’ eller andra ännu mera uppenbara, ofta drastiska överdrifter.

Dylika uppgifter fattades, på sätt nämnts, i regel ej efter ordalydelsen utan
endast såsom i allmänhet hänsyftande på goda varor, billiga pris o. s. v.; de
vore, ehuru visserligen i en del fall vittnande om brist på urskillning i valet
av reklamsätt, gemenligen icke ägnade att vilseleda kunderna och således ej
heller att skada vederbörande konkurrenter. Dock gällde vad nu yttrats blott

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

med vissa modifikationer. Vore exempelvis varor, som utbjödes såsom ''bästa’
eller till ''billigaste pris’, rent av underhaltiga respektive dyra, ställde sig
saken annorlunda. Detsamma vore händelsen, örn ordet’prima’ användes i fråga
örn en bestämd varusort, beträffande vilken det gällde som en verklig kvalité
tsbeteckning.

Vore den lämnade uppgiften osann, uteslötes icke lagens tillämplighet därav,
att exempelvis ett försäljningsanbud verkligen, fast på annan grund än
den angivna, vore gynnsamt i något visst hänseende eller kanske t. o. m. i sin
helhet betraktat. Utbjöde en affärsman sidenvaror, tillverkade annorstädes än
i Lyon, såsom Lyonsiden, kunde alltså lagen komma till användning, även om
varorna vore fullt ut lika goda som de, vilka plägade erhållas från Lyon. Uppgave
någon oriktig anledning till en realisation, gällde detsamma, huru avsevärt
prisen än vore nedsatta. Enahanda vore fallet, örn någon utgåve ett tyg
av halvylle för att vara av helylle eller saluhölle choklad i paket med för
högt angiven vikt men det betingade priset kunde betecknas såsom lågt jämväl
för den faktiskt saluförda varan. Att vid bedrägeri enligt 22 kap. 1 § strafflagen
förhållandet vore ett annat, framginge av den redogörelse för innehållet
i berörda lagrum, som av kommittén lämnats. Kommitténs ståndpunkt motiverades
därav, att örn också i avsedda fall köparna ej lede någon förlust,
förfarandet likväl vore ägnat att locka kunder till den ifrågavarande affären
och konkurrenterna alltså kunde skadas genom att gå miste örn kunder, som
de eljest haft att påräkna. Ett vägande skäl för kommittén hade jämväl varit,
att ett likställande i detta hänseende av illojal reklam med bedrägeri mången
gang skulle vålla stora svårigheter vid åstadkommande av bevisning örn att
anbudet icke alls eller åtminstone ej i sin helhet vore att beteckna såsom gynnsamt
utan fastmera såsom motsatsen.

För övrigt fordrades, för att lagen skulle vara tillämplig, icke ens bevisning
därom, att någon verkligen blivit vilseledd genom den oriktiga uppgiften, att
genom densamma någon, låt vara utan honom tillskyndad förlust, blivit förledd
till köp eller annan rättstransaktion, utan vore det nog, att uppgiften varit
ägnad att vilseleda, att således fara för ett vilseledande förelegat. Häri
skilde sig illojal reklam, sådant brottet av kommittén karakteriserats, ännu
tydligare fran bedrägeri. Även i detta avseende skulle en vidsträcktare be\
isningsskyldighet kunna verka betungande och inskränka lagens effektivitet.

Kommerskollegium har i denna del anfört: Det sade sig självt, att tolkningen
av en så allmänt hållen bestämmelse som den, att meddelad oriktig uppgift
skulle vara ägnad att med den i meddelandet avsedda verksamheten förbinda
uppfattningen örn något i ett eller annat hänseende gynnsamt, komme att
bliva ganska vansklig och lätteligen giva upphov till rättegångar även i fall,
då en meddelad oriktig uppgift endast i mindre mån vore ägnad att vilseleda
och verka lockande. Motsvarande bestämmelse i den tyska lagen vöre i detta
hänseende vida mera restriktivt hållen, då den för tillämpligheten förutsatte,
att ''ett särskilt gynnsamt anbud’ (besonders giinstiges Angebot) skulle föreligga.
Kollegium ansåge, att en begränsning lämpligen borde vidtagas i kommittéförslaget
genom inskjutande av ordet ''särskilt'' framför ''gynnsamt''. Där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

igenom skulle åt bestämmelsen i fråga givas den innebörd, att de i en oriktig
uppgift avsedda varor måste, för att lagen skulle kunna anses tillämplig, genom
uppgiften framstå ''såsom mera lockande än samma slags varor i allmänhet
och således ej blott såsom allenast prisbilliga i förhållande till sin kvalitet’.

Svenska tidningsutgivareföreningen anser den tyska lagens avfattning vara
att föredraga framför den av kommittén föreslagna, enär genom den förra något
större klarhet och begränsning vunnes.

De sålunda gjorda erinringarna har jag funnit böra föranleda den ändringen
i lagtexten, att det utsäges att handlingen skall vara begången ''i uppenbar strid
mot god affärssed’. Jag har därmed velat giva uttryck åt den för lagstiftningen
mot den illojala konkurrensen grundläggande principen. Bland annat
avskiljas därigenom från lagrummets tillämplighetsområde desto tydligare sådana
inom affärsvärlden ofta förekommande överdrifter vid berömmandet av
en vara eller yrkesprestation, varpå kommittén givit exempel, och väl även en
del av de fall, varpå kommerskollegium syftar, då i dess utlåtande talas
örn ''fall, då en meddelad oriktig uppgift endast i mindre mån vore ägnad att
vilseleda och verka lockande’.

Vidare har jag ansett den i uppgiften liggande syftningen böra angivas
så, att den skall vara ''ägnad att framkalla uppfattningen örn ett fördelaktigt
anbud’. Ett inskjutande av ordet ''särskilt’ framför ''fördelaktigt’ skulle —
på sätt den av mig lämnade redogörelsen för tysk lagstiftning ger vid handen
— lätt kunna vålla olika tolkningar; för min del anser jag faran härför
större med en dylik formulering än med den av mig föreslagna. Innebörden
av bestämmelsen, sådan den nu avfattats, torde kunna sägas i huvudsak vara
densamma som enligt tyska lagen med den tolkning av denna, som i min nämnda
redogörelse betecknats såsom den riktiga. Även örn en ytterligare begränsning
av paragrafens tillämplighet skulle uppnås med det föreslagna tillägget,
synes en sådan icke behövlig, då för förfarandets straffbarhet fordras att det
skett i uppenbar strid mot god affärssed.

Kommitténs förslag öppnade möjlighet att ingripa även mot person, som saknade
vetskap örn uppgifts oriktighet, i det förbud kunde av domstol utfärdas
för honom att fortsätta med lämnandet av den oriktiga uppgiften (§1). Förslaget
innehöll emellertid också ett straffstadgande (§ 2), för vars tillämpning
förutsattes avsikt att vilseleda eller överträdelse av förbud, varom nyss sagts.

Angående den subjektiva förutsättningen för straffstadgandets tillämpning
innehålla kommittémotiven (sid. 124—125) bland annat följande:

Den subjektiva förutsättningen för stadgandets tillämplighet — avsikt att
vilseleda — innebure, att gärningsmannen vid handlingens begående såväl vetat,
det uppgiften varit oriktig, som även handlat med syfte att föra bakom
ljuset. Svårigheten understundom att styrka tillvaron av subjektiv skuld hos vederbörande
hade påpekats redan i motiveringen till förbudsstadgandet. Mången
gång torde emellertid omständigheterna lämna den erforderliga ledningen för
bedömande av detta spörsmål. Den friare bevisprövning, som gjorde sig gällande
i rättsskipningen, borde här i särskilt hög grad komma till användning.

Vetskap om
uppgiftens
oriktighet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Å andra sidan hade kommittén funnit det obilligt att, efter förebild från den
engelska lagstiftningen, ålägga svaranden, om ban skulle kunna fria sig från
atalet, att visa, det ban varit i fullkomligt god tro. Hade gärningsmannen
bandlat med vetskap örn uppgiftens oriktighet, torde han också merendels
baft för avsikt att vilseleda. Dock vore detta icke alltid förhållandet. Sålunda
kunde — för att nämna ett exempel, som här hade sin speciella betydelse
— ibland inträffa, att en handlande först efter det ban inköpt en
vara finge kännedom örn att en å denna förekommande beteckning vore oriktig,
men att ban på grund av omöjligheten eller den stora svårigheten
att på lämpligt sätt oskadliggöra den felaktiga beteckningen salubölle varan
i befintligt skick, låt vara för att skydda sig mot förlust men utan syfte att
vilseleda. Att bär göra straffparagrafen omedelbart tillämplig hade ansetts
väl strängt och i varje fall mindre behövligt. Först örn handlingen funnes innebära
en sådan fara, att någon ansåge sig böra utverka förbud, och vederbörande
det oaktat fortsatte med förfarandet, syntes straffstadgandet böra
kunna anlitas. Även med ett dylikt ordnande av saken torde nödigt skydd hava
tillförsäkrats konkurrenterna. Med en direkt överträdelse av straffstadgandet
hade likställts ett brytande av meddelat förbud. I många fall vore detta
jämställande av uteslutande processuell betydelse, då nämligen, örn genom dom
fastslagits, att en uppgift vore oriktig och ägnad att vilseleda, härur ofta
torde kunna hämtas bevis örn subjektiv skuld, varom i straffparagrafen förmäldes,
hos den, som handlade i strid mot det honom givna förbudet.

Utan att närmare ingå på kommitténs motivering av förbudsstadgandet och
dess utveckling av innebörden i detsamma eller på de över kommittéförslaget i
denna del avgivna utlåtandena, vill jag här endast nämna, att då jag i motsats
mot kommittén icke ansett själva lämnandet av en vilseledande uppgift
böra vara det avgörande för en handlings hänförande under lagen, jag i anslutning
till denna min ståndpunkt ej heller funnit mig böra i lagförslaget
upptaga något förbudsstadgande.

Emellertid torde i anledning härav den av kommittén uppställda förutsättningen
för ådömande av straff böra något jämkas. I stället för avsikt att vilseleda,
såsom förutsattes i kommitténs förslag, kräves enligt departementsförslaget
endast, att gärningsmannen haft eller bort hava vetskap örn uppgiftens
oriktighet. Vad kommittén i sin av mig förut återgivna motivering åberopat
till stöd för kravet pa avsikt att vilseleda synes mig icke vara avgörande.
Ej heller lärer den omständigheten, att sådan avsikt fordras enligt 1914
års lag angående oriktiga ursprungsbeteckningar, påkalla motsvarande bestämmelse
här. Enligt 1914 års lag är det nämligen fråga örn skydd för varje
slags ursprungsbeteckning, här åter örn skydd för ursprungsbeteckningar ägnade
att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt erbjudande. Att vid
en så begränsad lagstiftning som denna senare större krav kunna ställas på
näringsidkarna än enligt den förra, står för mig klart; såväl konkurrenternas
intresse som allmänhetens fordrar detta. Att under stadgandet inbegripa sådant
fall, då vederbörande ''bort hava vetskap’ örn uppgiftens oriktighet, har

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

en förebild i 1917 års födoämnesförordning och torde icke böra framkalla betänkligheter,
då hänsyn tages till den samtidigt uppställda fordringen att förfarandet
skall ske i uppenbar strid mot god affärssed. Däremot har jag ej
ansett mig kunna förorda en sådan omkastning av bevisskyldigheten som
den i engelsk lagstiftning genomförda.

Kommittéförslaget (2 §) upptog såsom straffpåföljd i nu ifrågavarande hänseende
böter från och med fem till och med tvåtusen kronor eller, där omständigheterna
voro synnerligen försvårande, fängelse från och med en månad till
och med ett år. Därjämte stadgades skyldighet att ersätta uppkommen skada.
Kommittén (sid. 125—127) anförde härom:

Med hänsyn till det ofta särdeles vinstgivande i den illojala reklamen vore
relativt stränga straff här av nöden. Vid sådant förhållande och da brott av
ifrågavarande slag i vissa avseenden närmade sig bedrägeribrott, torde det föreslagna
straffmaximum icke vara för högt.

Endast i det fall, att förutsättningarna för ådömande av straff förelåge,
hade skadeståndsskyldighet ansetts böra ifrågakomma, alltså icke — såsom det
ibland vore ordnat enligt främmande rätt — örn gärningsmannen handlat utan
brottslig avsikt och t. o. m. saknat vetskap örn uppgiftens oriktighet men han
bevisligen brustit i den uppmärksamhet, man av honom skäligen kunnat begära
till förekommande av misstaget. För en sådan begränsning av skadeståndsskyldigheten
som den föreslagna talade (förutom vissa andra av kommittén
anförda omständigheter) även den betydande omfattning, en skadeståndsförpliktelse
i förhållande till ett flertal konkurrenter ej sällan kunde komma att få.

Skånes handelskammare, Sveriges allmänna handelsförening och Sveriges
urmakareförbund hava ifrågasatt olika jämkningar i den av kommittén föreslagna
straffskalan.

Handelskammaren i Göteborg yttrar i fråga örn rätten till skadestånd:

Det skadeståndsanspråk, som förutsattes skola kunna göras gällande vid
brott mot straffparagrafen, funne handelskammaren kunna innebära väsentliga
vådor. Alldeles oavsett det hart när omöjliga att ens tillnärmelsevis kunna bedöma
den skada, som t. ex. en annons av en på långt avstånd bosatt firma kunde
förorsaka affärsmännen på de skilda platser, där annonsen publicerades,
syntes också den utsträckta åtalsrätten och hoppet örn skadestånd lätt kunna
föranleda till onödiga och trakasserande rättegångar. Handelskammaren ville
därför förorda, att skadestånd icke skulle kunna utdömas, samt att såsom ersättning
för den möjliga minskning i straffskärpan, som härigenom skulle föranledas,
latituden för bötesstraffet höjdes.

Efter återgivande av yttrandet från handelskammaren i Göteborg anför
kommerskollegium:

Det torde ej kunna bestridas, att även om kausalsammanhang skulle kunna
i ett visst fall läggas i dagen i så måtto, att en påtalad förseelse av den art,
som avsåges i straffparagrafen, visades hava medfört avbräck för viss eller
vissa konkurrenter inom samma eller likartad näringsgren, det dock ofta måste
te sig som en hart när olöslig uppgift att på ett tillförlitligt sätt uppskatta, i

Straff och
skadestånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

vilken omfattning förseelsen i fråga utövat den verkan, att viss eller vissa konkurrenter,
som förde talan, gått miste om en påräknad vinst eller inkomst,
samt att med ledning härav fixera skadeståndets storlek. Det torde sålunda
sällan kunna avgöras, huruvida en straffbar befunnen illojal konkurrensmetod
ensamt vållat nedgång i omsättningen för en konkurrent eller i vad mån även
andra faktorer, såsom konjunkturväxlingar, ogynnsamma försäljningsförhållanden
eller kanske främst lojalt bedriven konkurrens, härvid medverkat. Den
friare bevisprövning, som skulle medgivas genom det av kommittén (sid. 34,
453 455) föreslagna tilläggsstadgandet till 17 kap. rättegångsbalken, vöre

avsedd att möjliggöra handhavandet av det nya skadeståndsinstitutet. Kollegium
befarade emellertid, att tillämpningen skulle medföra stora svårigheter
och giva ett ofta otillfredsställande resultat, samt att i övrigt konsekvenser
av den art, handelskammaren i Göteborg framhållit, alltför lätt kunde inträffa.

Svenska tidningsutgivareföreningen synes även hysa tveksamhet beträttande
lämpligheten av skadeståndsbestämmelsen.

Jag har icke funnit anledning att på grund av de avgivna yttrandena eller
eljest vidtaga någon ändring i den av kommittén föreslagna straffskalan.

Beträffande därefter frågan om rätt till skadestånd synes mig vad kommerskollegium
och handelskammaren i Göteborg härom yttrat visserligen beaktansvärt
men dock ej vara av beskaffenhet att föranleda någon avvikelse från
kommitténs förslag i denna del. Väl är det riktigt, att understundom svårigheterna
att fastställa ett skäligt skadeståndsbelopp kunna komma att visa sig
högst betydande, detta så mycket mera som i mål av förevarande slag det i regel
gäller utdömande av ersättning för förlorad vinst, som någon anser sig hava
kunnat påräkna, men å andra sidan måste det betecknas såsom oegentligt att
aldrig medgiva rätt till skadestånd, icke ens då sådant utan alltför stora vanskligheter
kan beräknas, något som särskilt är möjligt i fall, där endast ett fåtal
konkurrenter till lagöverträdaren finnes. Faran för obefogade rättegångar motväges
i viss mån av risken att få betala ej blott egna utan även motpartens
rättegångskostnader och kanske till och med bliva rekonventionsvis dömd till
ansvar.

Ett sammanträffande av brott mot 1 § i departementsförslaget och andra
lagrum kan ibland förekomma, så t. ex. örn fullbordat bedrägeri- eller oredlighetsbrott
enligt 22 kap. 1 § respektive 13 § andra stycket strafflagen föreligger,
eller om, på sätt i 3 och 4 §§ av samma kapitel sägs, handel bedrives
med förfalskade livs- eller läkemedel. Då i sådana fall gärningen kan vara
brottslig ur delvis olika synpunkter, skulle det icke vara riktigt att generellt
förklara det mildare straffbudet här otillämpligt. Likaså är, för att nämna ytterligare
ett fall, sammanträffande av brott mot förevarande lag och 1905 års
margarinförordning möjligt, t. ex. örn någon kungör försäljning av smör men
sedan i stället saluhåller margarin utan föreskriven margarinbeteckning. Däremot
blir med hänsyn till den i § 4 av 1917 års födoämnesförordning gjorda
restriktionen för fall, då den begångna förseelsen enligt allmän lag bör beläggas
med strängare straff, tillämpligheten av sagda förordning i viss mån begränsad,
örn handlingen är straffbar såsom illojal konkurrens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

I fråga om fortsatt brott har jag med hänsyn till förbrytelsens beskaffenhet
ansett mig böra i förslaget (11 §) upptaga den av kommittén föreslagna, i
vissa författningar förekommande avvikelse från vanliga straffrättsliga grunder,
enligt vilken den brottslige skall fällas till straff för varje gång åtal
sker.

Den andra formen av illojal konkurrens, rörande vilken bestämmelser saknas Present- och
i 1919 års lag men av mig ansetts påkallade och lämpligen kunna genomföras, ^^temen*
benämnes i kommitténs förslag ''Present- och rabattmärkessystemen’ och finnes i
departementsförslaget behandlad under rubriken ''Obehörigt lämnande eller erbjudande
av gåva eller liknande förmån’.

Det karakteristiska för dessa affärsmetoder är enligt kommitténs beskrivning
(sid. 228) följande. Enligt presentsystemet erhåller kunden, dock vanligen endast
vid köp av viss vara eller varor för visst belopp eller under liknande förutsättning,
ytterligare någon vara antingen såsom gåva eller för särskilt lågt
beräknat pris. Rabattmärkessystemet i inskränkt betydelse består däri, att
någon till affärsmän inom en eller flera branscher försäljer s. k. rabattmärken,
representerande visst värde i penningar, vilka märken affärsmännen sedermera
vid försäljning av varor utdela till sina kunder med rätt för dessa att, i allmänhet
först sedan ett större antal märken samlats, mot desammas avlämnande i rabattmärkesaffären,
d. v. s. hos utfärdaren av märkena, där utbekomma en
eller flera varor till det belopp, rabattmärkena sammanlagt representera. Någon
affärsverksamhet utöver den nämnda driver utfärdaren av rabattmärkena
vanligen icke. Presentsystemet och rabattmärkessystemet, detta senare ord taget
i mera vidsträckt betydelse, kunna understundom sammanfalla. Så är
förhållandet, örn någon vid försäljning av varor i sin affär utlämnar av honom
utfärdade rabattmärken, som han själv inlöser med varor.

I främmande rätt förekomma stadganden i ämnet ganska sparsamt. Våra Utländsk rätt.
grannländer Danmark och Norge hava i detta hänseende gått längst på lagstiftningens
väg.

I Tyskland och Österrike hava icke meddelats några generella bestämmel- Tyskland,
ser av ifrågavarande slag men däremot väl mer eller mindre omfattande spe- sterrike.
cielia förbud mot presentsystemets tillämpande på bokhandelns område.

Vid upprepade tillfällen gjorda försök att i Tyskland få till stånd generella
stadganden i ämnet hava icke fört till åsyftat resultat. Sålunda anförde i sammanhang
med tillkomsten av 1909 års tyska lag mot illojal konkurrens regeringen
bland annat: Lämnande av rabatt eller andra förmåner till köparen av
en vara överensstämde med urgamla affärsbruk och läge särskilt i det fall, att
fråga vore örn lämnande av fördelar för presterad kontant betalning, t. o. m. i
såväl handelskårens som allmänhetens intresse. Till dessa ofarliga affärsbruk
hörde efter dittills vunnen erfarenhet i allmänhet jämväl lämnande av rabatt
i form av rabattmärken, som alltmera vunne användning i många affärer, i synnerhet
efter införandet av kontrollkassor, örn rabattmärkena inlöstes i reda
penningar eller i varor, saknade principiellt betydelse. Såsom illojala affärs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Schweiz.

Danmark.

metoder kunde lika litet anses bruket att i affärerna lämna presenter i varor
eller att i paketer med choklad eller andra varor innesluta något föremål såsom
present likasom ej heller andra liknande, inom många branscher av detaljhandeln
tillämpade förfaringssätt att lämna kunderna några särskilda förmåner.
Visserligen kunde det icke betvivlas, att ett dylikt lämnande av skänker
även kunde förekomma i sådana former och användas för sådana ändamål,
som ej vore förenliga med en lojal köpmans affärsprinciper. På grundval
av den erfarenhet, som dittills vunnits, hade dock någon sådan säker gräns
mellan lojala och ur affärssynpunkt förkastliga försäljningsmetoder på detta
område icke låtit sig fastställa, att den möjliggjorde ett inskridande genom
en speciell lagbestämmelse.

Emellertid kan i såväl Tyskland som Österrike den allmänna bestämmelse
mot illojal konkurrens (generalklausul), som finnes i dessa länders lagstiftningar,
tänkas stundom komma till användning i fall, varom här är fråga.

Likaså kunna, örn en oriktig uppgift lämnats, de allmänna stadgandena mot
illojal reklam ibland vinna tillämpning.

Detta sistnämnda gäller även beträffande de schweiziska kantoner, där liknande
generella bestämmelser mot illojal reklam förekomma som i Tyskland
och Österrike. I vissa kantoner har rabattmärkessystemet i inskränkt bemärkelse
— lämnande av rabattmärken, utfärdade av och inlösbara hos annan än
den, som direkt utlämnar dem till allmänheten — förbjudits.

Gällande danska lag mot illojal konkurrens m. m. av den 29 mars 1924 innehåller
i sin 12 § en så lydande bestämmelse: I detaljhandeln är s. k. ''Tilgift’
förbjuden, för så vitt den icke är av underordnat värde. ''Reklamering’ med
’Tilgift’ är likaledes förbjuden, överträdelse av vad sålunda stadgats straffes
med böter till belopp av högst tvåhundra kronor. — Därjämte kan enligt 15 §
även skadestånd utdömas.

Motsvarande bestämmelser, fastän med något avvikande innehåll, funnos
redan i den äldre danska lagen av år 1912. Ur det kommittébetänkande, som
legat till grund för den danska lagstiftningen i ämnet, må följande återgivas:
Förbudet mot att i detaljhandeln lämna ’Tilgift’ av en viss storlek hade sin
grund i existerande, ofta mycket svåra missbruk, örn säljaren ville förtjäna
mer eller mindre på den sålda varan, borde naturligtvis överlämnas till honom
själv att avgöra. Men bestämde han sig för en mindre avans, enär han därigenom
väntade sig uppnå en större omsättning, vore den naturliga vägen för
honom att sätta lägre pris å varan. När man i stället valde att lämna ’Tilgift’,
skedde detta oftast för att bibringa allmänheten den uppfattningen, att ’Tilgiften’
representerade ett större värde än det avdrag å priset, säljaren i verkligheten
gjorde. ’Tilgifts’-affärerna innebure därför en fara för de lojala
affärsmännen i den bransch, inom vilken förfarandet tillämpades. Med ’Tilgift’
förstodes varje gåva i annan varusort än den, som köpet direkt avsåge,
och utan hänsyn till örn ’Tilgiften’ lämnades samtidigt med den försålda varan
eller först när köparen tagit varor för ett bestämt belopp (rabattmärken)
eller en bestämd mängd varor e. d. Däremot folie naturligtvis såväl övervikt
som varje penningprestation utanför begreppet ’Tilgift’, det senare vare sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 175. 31

penningarna utbetalades strax eller först sedan varor tagits för ett visst be l°pp Av

denna motivering att döma har avsikten varit att förbjuda såväl present-
som rabattmärkessystemet. I båda fallen synes emellertid fordras, att
''Tilgiften’ lämnas i varor och i varor av annan sort än den, som avses med
köpet. Ett erbjudande av ''Tilgift’ — åtminstone örn det sker mera offentligt
— drabbas av lagen likasåväl som ett lämnande av ’Tilgift’ utan föregånget
tillkännagivande därom.

I 8 § av den norska lagen mot illojal konkurrens den 7 juli 1922 finnes upp- Norge,
taget ett stadgande av, jämte annat, följande innehåll: I detaljhandeln må icke
erbjudas eller lämnas ''tilgift’, när det sker under förutsättning att köp slutes
örn varor av visst slag, i viss mängd, för visst belopp e. d. Såsom ''tilgift’ räknas
också, att för den vara, som användes därtill, beräknas ett särskilt lågt
pris. Likaledes räknas rabattmärken, sparmärken o. d. som ''tilgift’. Vid
begången lagöverträdelse kan förbud mot dess fortsättande utverkas hos domstol
samt vidare straff, böter eller fängelse i högst tre månader, och eventuellt även
skadeståndsskyldighet ådömas.

Den norska lagen avser således i likhet med den danska att träffa både present-
och rabattmärkessystemet, och detta, enligt vad av förarbetena framgår,
även om ''tilgiften'' består i andra förmåner än varor i egentlig mening,
t. ex. i teaterbiljetter. Vad beträffar rabattmärken, förbjuder lagen t. o. m.
erbjudande eller lämnande av sådana, inlösbara i penningar; såsom skäl härför
har särskilt åberopats, att många rabattmärken till fromma för utställaren
men till förlust för mottagaren gå förlorade och aldrig uppvisas till inlösen.
Med den betydelse, som enligt motiven är att lägga i ordet ''tilgift'', åsyftas
däremot icke, vad angår det rena presentsystemet, att förbjuda lämnande
av övervikt o. d. Huruvida det motsvarande över huvud taget gäller varje present
i samma varusort som den köpta, framgår icke tydligt. Redan erbjudande
av ''tilgift'', även örn det ej sker offentligt utan blott till enstaka kunder, innebär
ett överträdande av lagen.

Jämväl i åtskilliga av Amerikas förenta stater hava bestämmelser utfär- Amerikas

• • forcntå stäter

dats i ämnet. Att här närmare ingå på dessa bestämmelser, vilka sins emellan
variera i hög grad, torde vara desto mindre erforderligt, som förhållandena
på detta område te sig väsentligt olika hos oss mot i Amerika.

I svensk rätt finnas som bekant inga andra lagbestämmelser, som träffa de Kommittén
här avhandlade affärsmetoderna än de för bedrägeri gällande. Kommittén °Zh^abatthade
emellertid kommit till den uppfattningen att ett ingripande mot ifråga- märkesvarande
metoder vore påkallat. Jämte det kommittén därvid anförde exem- syatemenpel
till belysande av metodernas tillämpning och utbredning i vårt land,
framhöll kommittén (sid. 234—239) i huvudsak, att även om det förekomme
en presentgivning, som strängt taget icke kunde kallas illojal, d. v. s. där presenten
verkligen erhölles gratis, alltså utan förhöjning av priset å de sålda
varorna, och presenten vore av beskaffenhet och värde som uppgivits, motsatsen
dock ofta eller kanske oftast vore fallet. Med hänsyn till de olägenheter

Kungl. Maj:ls proposition nr 175.

och faror, som ifrågavarande metoder medförde för näringslivet och vilka vanligen
ytterst ginge ut över allmänheten, framför allt köpare bland de mindre
bemedlade samhällsklasserna, hade det för effektivitetens skull befunnits nödigt
att under lagstiftningen inbegripa även förstnämnda fall. Det kunde emellertid
icke anses innebära något oberättigat tvång på den lojala handeln, örn
det förbjödes en affärsman att begagna sig av ett försäljningssätt, angående
vilket starkt kunde ifrågasättas, huruvida detsamma vore fullt förenligt med
själva handelns natur, och som i varje fall icke vore oumbärligt.

ÄVföredag^an ^ *2 § av kommittéförslaget stadgas förbud mot att vid yrkesmässigt driven
bestämmelser. detaljhandel lämna eller erbjuda någon vara såsom gåva under den förutsättning
att köp sker av viss vara eller av varor till viss myckenhet eller för visst
belopp eller ock under annan, därmed jämförlig förutsättning. Med en varas
tillhandahållande såsom gåva likställes dess tillhandahållande för särskilt
lågt pris. Under förbudet faller jämväl lämnande eller erbjudande av rabattmärken,
ställda att i varor eller ock i varor eller penningar inlösas vare sig
hos den, som utlämnar märkena till allmänheten, eller hos annan. Ävenledes
är sådana hos annan än utlämnaren inlösbara märkens försäljande eller utbjudande
av den, som har att inlösa desamma, till den, genom vilken de skola utlämnas
till allmänheten, förbjudet. Överträdelse av lagbudet medför straff
— böter från och med fem till och med femhundra kronor — och skadeståndsskyldighet.
Bör straff följa för illojal reklam, skall den för sådant brott
givna ansvarsbestämmelsen ensam vinna tillämpning.

Enbart i penningar utfäst rabatt, vare sig den lämnas omedelbart eller först
framdeles, sedan varor inköpts för visst belopp, faller, på sätt av det anförda
framgår, ej under det föreslagna stadgandet. Däremot är varje s. k. gåva i
varor förbjuden, således även om den utgår i samma varusort som den saluförda;
på denna sistnämnda punkt hava dock, såsom i det följande skall närmare
utvecklas, fyra av kommitténs ledamöter, däribland ordföranden, anmält
avvikande mening. Att märka är, hurusom kommittén tillämpat en annan princip
här än beträffande illojal reklam, i det såväl själva lämnandet som erbjudandet,
vare sig mera offentligt eller endast privat, av den s. k. gåvan förbjudits;
i fråga örn ett erbjudande av det förra slaget har kommittén föreslagit
motsvarande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen.

De för slag JttS~ angar det inom departementet utarbetade förslaget har det även här,

Allmänna ^ksom beträffande den illojala reklamen, gällt att avfatta stadgandet så, att
synpunkter, ändringar i tryckfrihetsförordningen undvikas. Detta har också låtit sig göra
på liknande sätt som i fråga örn den illojala reklamen och utan väsentligare
risk för bristande effektivitet hos förbudet.

Då genom ett generellt stadgande sådant som det av kommittén föreslagna
lagen även skulle komma att förbjuda ett presentgivande i fall, där något uppskörtande
av allmänheten icke föreligger utan fastmera en verklig förmån erbjudes
kunderna, har jag ansett den förutsättningen böra uppställas för lagbudets
tillämplighet, att förfarandet sker ’i avsikt att sig till fördel utnyttja
allmänhetens godtrogenhet’. Även här gäller det att på ett sakenligt sätt upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

draga gränsen mellan å ena sidan den otillbörliga och å andra sidan den lojala
men för andra besvärande konkurrensen. Visserligen förhåller det sig så, att med
den av mig föreslagna lydelsen av stadgandet vissa svårigheter kunna uppstå
vid dess praktiska tillämpning, men torde nämnda olägenhet vara mindre än
den, som skulle vidlåda en bestämmelse, varigenom det bleve förbjudet att
lämna presenter, även där det vore till fördel för allmänheten. De mest stötande
yttringarna av presentsystemet komma i varje fall att drabbas av förbudet.
Skulle till äventyrs den invändningen göras, att redan de allmänna stadgandena
mot illojal reklam därutinnan äro till fyllest, vill jag häremot framhålla,
att ett uppskörtande av allmänheten helt visst kan äga rum, utan att någon
mera offentligt lämnad oriktig uppgift förekommer. Sålunda faller ett
presentgivande utan mera offentligt lovprisande av vare sig den saluförda varan
eller presenten icke under reklambestämmelserna. Några större svårigheter
skulle nog ej yppa sig mot att anordna ett illojalt presentgivande utan att råka
i konflikt med nämnda bestämmelser.

Vad angår mera speciella frågor, är enligt kommitténs förslag i allmänhet Förbjudna
endast lämnande eller erbjudande av s. k. presenter eller rabatt i varor för- sigfntav0che"
bjudet. rabattgivning.

Att utsträcka stadgandet att avse jämväl lämnande eller erbjudande av
andra förmåner torde, anför kommittén (sid. 239—240), icke vara av något
verkligt behov påkallat; just däri att en vara erhölles extra läge lockelsen för
den publik, vartill hänsyn här vore att taga. Särskilt torde det ej kunna ifrågakomma
att lägga hinder i vägen för en affärsman att vare sig omedelbart
vid köp hos honom av en vara eller framdeles, då varor till viss myckenhet eller
för visst belopp inköpts och eventuellt lämnade rabattmärken återställdes, giva
rabatt i penningar. Väl kunde även denna form av rabattgivande understundom
missbrukas och innebure densamma till en del enahanda faror, som förut
antytts; men då den å andra sidan måste anses såsom en fullt berättigad och
naturlig affärsmetod och dessutom bland annat därutinnan fyllde en viktig
uppgift inom affärslivet, att köp mot kontant betalning därigenom kunde på
lämpligt sätt befrämjas, hade kommittén ansett något ingrepp i omförmälda
rätt, även om densamma kunde missbrukas, icke böra ske genom ett stadgande
av förevarande slag. Hade rabattmärke ställts att inlösas i vare sig varor
eller penningar efter köparens val, vore emellertid den av kommittén föreslagna
paragrafen tillämplig; det läge nämligen här nära till hands, att köparen
läte förmå sig att taga rabatten i form av varor, i tro att han därigenom gjorde
en ekonomisk vinst.

Åt paragrafen hade, fortsätter kommittén (sid. 240—241), givits det innehåll,
att den avsåge lämnande eller erbjudande av presenter eller rabatt i vare
sig annan eller samma varusort som den sålda, dock i båda fallen med den
viktiga begränsning att förbudet gällde allenast örn present- eller rabattgivandet
satts i system, örn presenten eller rabatten gåves uteslutande under den
förutsättning att köp skedde av v:ss vara eller av varor till viss myckenhet
eller för visst belopp eller ock under annan, därmed jämförlig förutsättning,

Bihang till riksdagens protokoll 1931. I sami. 155 käft.. (Nr 115, 176.) 3

Kungl. Majlis proposition nr 175.

t. ex. om förmånen komme den till godo, som under viss tid gjorde de största
uppköpen i den ifrågavarande affären.

En riktig gräns mellan det tillåtna och det icke tillåtna ansåge sig kommittén
genom denna förutsättning för lagrummets tillämplighet hava dragit. Så
t. ex. folie ett tillfälligt — ej systematiskt — lämnande av övervikt e. d. utom
förbudet. Detsamma gällde i fråga örn bortskänkande av sådana s. k. reklamartiklar,
som lämnades, utan att nämnda förutsättning vore för handen. Dylika
reklamartiklar, ofta bestående av leksaker eller skolmaterialier för barn men
jämväl av husgerådsartiklar, tändsticksetuier, fickspeglar eller andra föremål,
avsåge att göra en affär eller vara mera känd och vore därför i allmänhet försedda
med handlandens eller producentens firmanamn eller namnet å den åsyftade
varan.

Inom kommittén hade varit ifrågasatt att icke låta förbudet omfatta det systematiska
givandet av presenter eller rabatt i samma varusort, detta särskilt
med tanke på det inom många branscher förekommande bruket att lämna s. k.
övervikt, påbröd o. d. Som emellertid även ett sådant bruk, tillämpat av vissa
näringsidkare inom en bransch, kunde lända till men för övriga, utan att på
den privata överenskommelsens väg rättelse visat sig stå att vinna, samt dessutom
ej utan skäl kunde antagas, att med en i antydda riktning begränsad
avfattning av paragrafen ett givande av presenter eller rabatt i samma varusort
skulle komma att i långt större utsträckning och i farligare former, än
nu i allmänhet vore händelsen, användas i stället för givandet av presenter eller
rabatt i annan varusort, hade förbudet erhållit angivna omfattning. I detta
sammanhang ville kommittén ytterligare betona, att likväl endast ett systematiskt
lämnande eller erbjudande vore straffbart.

Fyra bland kommitténs ledamöter hava såtillvida varit av skiljaktig mening,
att de ansett lämnande eller erbjudande av presenter i samma varusort
ej böra förbjudas; dock att genom rabattmärken utfästa presenter i varor,
oavsett av vilken sort, även enligt reservanternas åsikt borde omfattas av förbudet.
I reservationen yttras (sid. 506—507) bland annat:

Att vid äventyr av straffrättsligt ansvar förbjuda ett sådant sedan gammalt
brukligt förfarande som lämnande eller erbjudande av övervikt, påbröd o. d.,
vilket väl näppeligen kunde sägas medföra något allvarsamt men för handeln,
syntes ej böra ifrågakomma. Med det av kommittén föreslagna stadgandet kunde
t. o. m. inträffa, att en affärsman bleve utsatt för åtal, om han icke noga
undveke att vad man kallade mäta väl eller lämna råge. En sådan lagstiftning
kunde ej vara till fromma för affärsvärlden och måste även verka till men
för den konsumerande allmänheten.

Genom att inskränka förbudet att gälla endast gåvor i annan varusort än
den sålda eller utbjudna skulle man vinna önskvärd begränsning av stadgandet.
Väl vore det sant, att med en sådan avfattning jämväl lämnande eller erbjudande
av andra i samma varusort utgående förmåner än övervikt, påbröd
o. d. komme att tillstädjas. Men att detta skulle innebära någon större olägenhet,
kunde reservanterna icke finna. Enligt kommitténs förslag avsåge ju —
för övrigt helt naturligt — 12 § ej lämnande eller erbjudande av rabatt i pen -

Kungl. Majda proposition nr 175.

ningar. Och från dylik rabatt skilde sig förmån, varom nu nämnts, icke mycket;
att någon exempelvis vid köp av tre halsdukar till ett pris av en krona
stycket gratis erhölle ytterligare en halsduk, syntes icke verka mera lockande,
än örn han vid köp av fyra halsdukar till nämnda pris erhölle tjugufem procents
rabatt. I motsats till vad kommittén uttalat vore det enligt reservanternas
uppfattning ej heller att befara, att detta slags presentsystem skulle vinna
mera allmänt burskap än hittills, om det nu brukliga med gåvor i annan varusort
ensamt för sig bleve förbjudet. Här gällde nämligen, att det ej innebure
samma lockelse att få något mera av den varusort, därom köpet rörde sig, som
att bekomma en extra, så att säga fristående present; och ju mindre dragningskraft
en affärsmetod hade på allmänheten, dess mindre vore givetvis faran, att
den skulle i någon mera avsevärd mån komma till användning.

Denna reservation har vunnit anslutning i tre av utlåtandena över kommittébetänkandet.
Sålunda finner kommerskollegium majoritetens förslag hava erhållit
en alltför vidsträckt omfattning i det hänseende, som beröres av reservationen;
ett sådant stadgande som det av majoriteten föreslagna kan, säger kollegium,
ej vara lämpligt och skulle för övrigt svårligen kunna upprätthållas.

Å andra sidan uttala åtskilliga organisationer, att enligt deras mening majoritetens
förslag avgjort äger företräde. Så t. ex. betecknar Sveriges minuthandlares
riksförbund reservanternas förslag såsom direkt inbjudande till prosén
tgivning i samma varusort; åt nämnda affärsmetod skulle rent av givas
hemul genom en så avfattad lag.

I denna fråga delar jag principiellt reservanternas uppfattning. En lagstiftning
av den räckvidd, majoriteten förordat, anser jag ej böra komma till stånd.
Emellertid synes mig den i reservationen tillämpade principen följdriktigt böra
utsträckas att under motsvarande förhållanden gälla även beträffande rabattmärken.
Vidare lärer tillräcklig anledning saknas att med dylika märken,
inlösbara uteslutande i varor, likställa märken, inlösbara i varor eller penningar
efter köparens val. Till följd härav och då stadgandet örn ansvar redan
för det förfarandet, att hos annan än utlämnaren inlösbara märken försäljas
eller utbjudas av den, som har att inlösa desamma, till den, genom vilken de
skola utlämnas till allmänheten, knappast är av något praktiskt behov påkallat,
har i departementsförslaget kunnat givas en förenklad lydelse åt paragrafen.
Sålunda har ur densamma uteslutits allt särskilt tal örn rabattmärken; uppenbarligen
äro jämväl med en dylik avfattning presenter, som givas först sedan
ett visst antal rabattmärken samlats och mot återställande av dessa, gåvor i
paragrafens mening.

Enligt såväl kommitténs förslag som departementsförslaget har lämnande
eller erbjudande av vara för särskilt lågt pris — eller, såsom sistnämnda
förslag uttrycker det, för särskilt lågt beräknat pris — likställts med varans
tillhandahållande gratis. I detta hänseende lära redan nu missförhållanden
förekomma, som kräva ett ingripande av lagstiftaren; i varje fall kan antagas,
att om endast det rena presentsystemet förbjudes, nu angivna metod kommer
att i desto större utsträckning anlitas. Den norska lagstiftningen i ämnet
intager samma ståndpunkt.

Presenter
i form av
prisredncering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Begränsning
av förbudet
till detaljhandel.

Stadgandet
i övrigt.

Förbudet är, likaledes enligt båda förslagen, tillämpligt endast med avseende
å detaljhandeln och berör alltså icke engroshandeln som sådan. Att märka
är dock, att örn en fabrikant eller grossist säljer direkt till allmänheten, han
därvid är att betrakta såsom detaljist. Lämnar eller utlovar han presenter
vid köp av hans varor hos detaljhandlarna, är paragrafen ävenledes tillämplig
å honom. Använder han sig vid försäljning genom detaljhandlarna av
dessa som mellanhand vid lämnande eller utlovande av presenter i hans namn,
kan eventuellt såväl den ene som den andre bliva ansvarig, antingen såsom
gärningsman eller såsom delaktig.

Presentgivande från en fabrikants eller grossists sida till försäljare i senare
hand faller däremot ej under förbudet. Visserligen är även ett sådant förfarande
ej sällan att beteckna som uttryck för osund konkurrens, och klagomål häröver
hava icke heller saknats. Emellertid synes man i detta fall, där fråga
allenast är örn transaktioner mellan affärsmännen själva, ej med den köpande
allmänheten, kunna hänvisa till de möjligheter att vinna rättelse, som erbjuda
sig i ett energiskt upplysningsarbete från vederbörande yrkesorganisationers
sida och andra former av självhjälp. Också äro de danska och norska lagstadgandena
begränsade till detaljhandeln.

Den tanke, som kommittén avsett att uttrycka, då såsom förutsättning för
stadgandet angives, att ''köp sker av viss vara eller av varor till viss myckenhet
eller för visst belopp eller ock under annan, därmed jämförlig förutsättning’,
har ansetts kunna återgivas genom det kortare uttrycket ’att köp sker
av annat slags vara’.

Paragrafen förbjuder under angivna omständigheter såväl lämnande som erbjudande
av presenter, även till enskilda kunder. Den förutsätter alltså,

1 motsats till bestämmelserna för undertryckande av illojal reklam, icke ett
mera offentligt meddelande. Då nämligen det förhållandet, att presentgivning
tillämpas i en affär, lätt blir känt under hand, har en sådan begränsning ansetts
ej vara på sin plats. De skäl, som i fråga örn illojal reklam tala för en
mindre omfattande lagstiftning, föreligga icke här i samma grad. Huruvida
presenten tillhandahålles köparen själv eller dennes ombud vid köpet, är utan
betydelse för paragrafens tillämplighet.

Liksom i 1 § har även här det av kommittén föreslagna skadeståndsstadgandet
bibehållits, om det ock måste erkännas, att en dylik bestämmelse i praktiken
är förenad med kanske ännu större vanskligheter på detta område.

Det av kommittén satta straffmaximum har i departementsförslaget höjts
från femhundra till tvåtusen kronors böter. Den i kommitténs förslag upptagna
undantagsbestämmelsen för fall, då straff bör följa för illojal reklam, finner
jag icke vara av förhållandena motiverad: undantaget saknar därför sin
motsvarighet i departementsförslaget. Sammanträffande av brott mot 1 och

2 §§ inbördes kan alltså förekomma liksom ock sammanträffande av brott mot
2 §, å ena, och bedrägeri- eller annat oredlighetsbrott, å andra sidan. Det
för illojal reklam upptagna stadgandet örn fortsatt brott har gjorts tillämpligt
även i förevarande fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Vad beträffar åtalsrätten rörande de nya brottsarterna skulle enligt 30 § i Åtalsrätt.
kommitténs förslag rätt att anställa talan tillkomma varje näringsidkare inom
samma eller likartad yrkesgren samt vidare — utom i fråga örn skadestånd —
varje organisation för främjande av yrkesintressen, såframt näringsidkare,
varom nyss nämnts, vore representerade inom organisationen och denna tillika i
allmänhet ägde att kära inför domstol. Efter angivelse av sålunda åtalsberättigad
skulle jämväl allmän åklagare kunna väcka talan örn ådömande av
straff.

Den motivering, kommittén (sid. 130—137, 243, 398—402 och 445) lämnat
till sitt förslag i denna del, skall här i sammandrag återgivas:

Som de föreslagna lagbuden främst vore avsedda att bereda skydd för en
näringsidkare mot illojal konkurrens, hade kommittén funnit riktigast att såsom
målsägare icke anse den enskilde kunden utan konkurrenterna. Att den
förre i någon mera nämnvärd mån skulle använda sig av en honom tillerkänd
åtalsrätt i dessa fall, där han kanske ej ens lidit någon ekonomisk förlust,
torde väl för övrigt ej vara att antaga.

Rätten att anställa talan hade därför i första rummet tillerkänts näringsidkare
— detta ord taget i motsvarande vidsträckta betydelse som ''näringsverksamhet’
— inom samma eller likartad yrkesgren.

Uttrycket ''likartad'' vore härvid att fatta så, att alla varor respektive yrkesprestationer,
som kunde konkurrera inbördes eller, med andra ord, ersätta varandra,
ansåges likartade. Varors olika sammansättning, deras skilda tekniska
egenskaper o. d. finge därvid icke tillmätas avgörande betydelse, utan vore
denna huvudsakligen att söka i det ändamål, varorna vore avsedda att fylla.

Exempel på likartade varor vore underkläder av olika material, såsom av
ylle och bomull, kokkärl av koppar och sådana av annat ämne, cigarrer och
cigarretter, smör och margarin, kaffe och kaffesurrogat, druwiner och bärviner,
maltdrycker och läskedrycker, färdiga kostymer och tyg till sådana. Vad
anginge yrkesprestationer, kunde konkurrens förekomma mellan utövare av
olika transportyrken, mellan innehavare av skilda slags nöjesetablissemang
o. s. v. För att lagen skulle motsvara sitt ändamål, vore det av vikt, att åt
ordet ''likartad'' gåves en synnerligen vidsträckt innebörd.

Därjämte vore att påpeka, att en handlande icke vore åtalsberättigad endast
gentemot andra handlande utan även gentemot producenter och vice versa. Konkurrens
vore t. o. m. möjlig ej blott mellan varor inbördes utan jämväl, örn
ock mera undantagsvis, mellan varor och yrkesprestationer, t. ex. mellan såsom
läkemedel utbjudna preparat, å ena sidan, samt massagebehandling eller sjukgymnastik,
å den andra.

Med den föreslagna lydelsen av stadgandet utsträcktes visserligen åtalsrätten
utöver kretsen av konkurrenter i egentlig bemärkelse, i det exempelvis en
handlande, som med hänsyn till den avlägsna belägenheten av den ort, där han
hade sin affär eller eljest avsatte sina varor, i förhållande till den, varest lagöverträdelsen
begåtts, ur konkurrenssynpunkt icke hade något berättigat intresse
att anställa åtal, ändock enligt förslaget kunde vara därtill befogad.
Emellertid torde den oegentlighet, som läge häri, få anses ej vara av någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

större betydelse, då i själva verket talan helt naturligt blott i sällsynta undantagsfall
torde komma att väckas av andra än verkliga konkurrenter.

Vidare hade kommittén ansett rätten att föra talan — utom beträffande skadestånd
— böra under vissa förutsättningar tillkomma organisationer för
främjande av yrkesintressen.

För den enskilde näringsidkaren gåves det obestridligen vissa omständigheter,
som kunde verka i hög grad avhållande, då fråga uppstode örn väckande
av en rättegång av detta slag. En sådan stämplades gärna av den angripne
och uppfattades lätt av andra såsom ett uttryck för yrkesavund. Besväret för
en enskild person eller firma med en process samt den ekonomiska risk, vederbörande
ofta löpte genom densamma, vore jämväl faktorer, som måste tagas
med i räkningen. Till följd av det anseende och inflytande, en yrkesorganisation
gemenligen hade, erhölle ock åtalsrätten i dess händer större betydelse än i
den enskildes.

Vore den föreslagna anordningen således ägnad att göra lagen mera effektiv,
torde den å andra sidan innebära en fördel jämväl i den riktningen, att den
i viss mån utgjorde en garanti mot väckande av orättmätiga åtal och processer
om rena obetydligheter. Vunne kommitténs förslag gillande, vore det nämligen
att antaga, att den enskilde näringsidkare, som ansåge en överträdelse av lagen
föreligga, i allmänhet, och såvida ej en påtaglig skada därigenom tillfogats
särskilt honom, vände sig till en yrkesorganisation med begäran örn talans anställande,
och funne denna saken icke vara av beskaffenhet att böra föranleda
rättegång, torde merendels vara att förvänta, det vederbörande läte sig därmed
åtnöjas.

Då organisationer inom en näringsgren eller bransch, som ej stöde i något
samband med den, inom vilken den illojala konkurrensen bedrivits, enligt kommitténs
uppfattning icke borde få väcka talan, hade i detta hänseende beträffande
organisationers åtalsrätt gjorts en liknande inskränkning som beträffande
enskilda näringsidkares, nämligen att åtalsberättigade näringsidkare
skulle finnas representerade inom organisationen. Däremot behövde denna helt
naturligt ej vara begränsad till allenast ifrågavarande näringsgren eller
bransch, utan kunde den även hava en mera omfattande verksamhet. Huruvida
organisationen vore lokal eller omfattade hela landet, saknade betydelse.

Beträffande båda de nämnda kategorierna av åtalsberättigade gällde, att
näringsidkare och yrkesorganisation er i utlandet likställts med sådana inom
riket. Enligt Pariskonventionen för skydd av den s. k. industriella äganderätten
vore man därtill förpliktad såvitt anginge näringsidkare (och jämlikt
sedermera ar 1925 fattat beslut, som dock ännu icke definitivt biträtts för
Sveriges del, även beträffande yrkesorganisationer) i de främmande konventionsstaterna,
d. v. s. de flesta europeiska länder och ett stort antal utomeuropeiska;
och att i fråga om andra stater uppställa krav på reciprocitet hade
kommittén ej funnit sig böra förorda. Rätten att anställa talan vore ofta
av icke ringa betydelse särskilt för utlänningar, som idkade export på vårt
land.

Efter angivelse av åtalsberättigad näringsidkare eller organisation ägde

Kungl. Majlis proposition nr 175.

slutligen jämväl allmän åklagare föra ansvarstalan. För kommitténs förslag
att icke lägga förevarande slags brott direkt under allmänt åtal ville kommittén
till en början åberopa, att på det speciella område, varom här vore fråga,
det ofta kunde vara svårt för en utom näringslivet stående person att avgöra,
örn en handling vore av beskaffenhet att böra föranleda åtal eller icke, och att
besvarandet av denna fråga borde överlämnas till dem, vilkas intressen saken
närmast rörde, och deras organisationer; ett litande till dem ansåge kommittén
vara av synnerlig vikt, för att en lagstiftning som denna skulle verka gagnelig!.
Härtill komme, att skyldigheten för allmän åklagare att ex officio tillse,
att lagen icke överträddes, helt visst, därest ej en bestämmelse härom blott
skulle innebära ett tomt ord, måste bliva i hög grad betungande.

Ehuru rätt att åtala överträdelser av lagen ej tillerkänts enskild kund samt
allmän åklagare ej heller gjorts direkt åtalsberättigad, vore det emellertid tydligt,
att örn jämväl t. ex. ett fullbordat bedrägeribrott förelåge, yrkande om
ansvar för detta brott kunde framställas såväl av den enskilde kunden som
ex officio av allmän åklagare. Härigenom så ock genom det skydd, en lag
mot illojal konkurrens indirekt gåve den köpande allmänheten, torde dess intresse
få anses tillgodosett.

En bland kommitténs ledamöter har varit av skiljaktig mening och hemställt,
att allmän åklagare skulle, även utan angivelse, få väcka talan, när
det allmännas intresse det påkallade. Såsom skäl härför har reservanten (sid.
510 och 529) åberopat, att en lag mot illojal konkurrens icke uteslutande hade
till uppgift att reglera konkurrensen näringsidkarna emellan utan i fullt ut
lika hög grad att förebygga ett illojalt tillvägagående mot allmänheten.

I utlåtandena över kommitténs förslag har detsamma lämnats utan anmärkning
i denna del, örn man frånser bestämmelsernas överförande på tryckfrihetsrättens
område, något varom ju icke är fråga enligt departementsförslaget.
Emellertid framhåller kommerskollegium, att tillämpningen av åtalsreglerna,
vilka medgåve en synnerligen vidsträckt rätt att föra talan, torde bliva förenad
med åtskilliga svårigheter.

Att, på sätt kommittén föreslagit, åtalsrätt tillerkännes näringsidkare och
organisationer för främjande av yrkesintressen, finner jag riktigt. Denna princip
har också redan kommit till uttryck i 8 § av 1919 års lag, nämligen i fråga
örn bestickning, liksom den även — med vissa olikheter i utformningen av de
särskilda åtalsreglerna — återfinnes flerstädes utomlands, såsom i Danmark,
Norge och Tyskland. Även örn den sålunda föreslagna åtalsrätten är mycket
vidsträckt, torde den fara, som detta kan tänkas innebära, praktiskt sett väga
mindre än de med förslaget i detta hänseende förbundna fördelar.

Däremot ställer jag mig mera tveksam gentemot kommitténs förslag, såvitt
därigenom enskild kund uteslutits från rätt att föra talan och allmän åklagare
medgivits sådan rätt endast för fall, då angivelse skett från åtalsberättigad
näringsidkares eller yrkesorganisations sida. Beträffande enskild kund finner
jag mig dock på de av kommittén anförda skäl kunna biträda dess förslag,
under förutsättning likväl att åtalsrätt medgives allmän åklagare jämväl utan
förutgången angivelse. Vad kommittén åberopat mot ett stadgande i denna

Kungl. Majlis proposition nr 175.

Vidgad åta/srätt
rid
bestickning.

Promulga tionsbestäm melsen.

riktning synes mig ej övertygande. En jämkning av kommittéförslaget har
därför i departementsförslaget (10 §) vidtagits på denna punkt; någon begränsning,
motsvarande den i reservationen föreslagna, har jag därvid ej ansett
lämplig, detta särskilt på grund av det svävande i en dylik bestämmelse.
Direkt åtalsrätt för allmän åklagare överensstämmer bäst med vad
för liknande fall gäller enligt svensk rätt, t. ex. enligt 1914 års lag mot användande
av oriktiga ursprungsbeteckningar. I utländsk lagstiftning givas
även talrika exempel på sådan rätt för allmän åklagare.

Med hänsyn till den jämkning, som vidtagits i kommittéförslaget beträffande
åtalsrätten vid de nya brottsarterna, har jag ansett mig böra taga under
övervägande, huruvida icke en ändring i samma riktning vore påkallad i gällande
lags bestämmelser på denna punkt beträffande de där upptagna brottsformema.
Sådan ändring har ansetts motiverad i fråga örn bestickning, och
sista stycket av 10 § i den nya lagen, motsvarande 8 § av 1919 års lag, har avfattats
i överensstämmelse därmed. Bestickningsbrottens allmänfarliga karaktär
talar för denna ändring. Redan kommittén var, såsom av motiven (sid.
367) framgår, betänkt härpå, ehuru den stannade för att i detta avseende föreslå
samma bestämmelser i fråga örn bestickning som beträffande illojal
reklam.

Vad angår obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter samt
därmed i 1919 års lag likställda brott torde icke finnas anledning att avvika
från de i nämnda lag härutinnan meddelade åtalsregler.

Enligt departementsförslaget, vilket förutsättes komma att framläggas för
1931 års riksdag, är den nya lagen avsedd att träda i kraft den 1 januari 1932.

En ledamot i kommittén hade (sid. 529—531), med tanke på varumärken och
firmanamn av vilseledande karaktär, förordat ett övergångsstadgande, varigenom
sådana märken och namn fortfarande skulle få användas under viss längre
tid, och patent- och registreringsverket har i sitt utlåtande anslutit sig till detta
förslag. Med den av mig föreslagna tidpunkten för lagens ikraftträdande torde
emellertid näringslivet erhålla tillräcklig tid för att anpassa sig efter de
nya förhållandena.

Föredraganden uppläser härefter ifrågavarande inom justitiedepartementet
utarbetade förslag till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens av;
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majlis proposition nr 175.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Härigenom förordnas som följer:

Illojal reklam.

1 §•

Den, som i utövning av näringsverksamhet saluför varor eller tillhandagår
med utförande av arbete och därvid genom meddelande, avsett för ett
större antal personer, såsom å vara, anslag eller skylt eller i annons,
cirkulär, prospekt eller priskurant, i uppenbar strid mot god affärssed angående
varorna eller arbetet lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen
örn ett fördelaktigt anbud, straffes, där han haft eller bort hava
vetskap örn uppgiftens oriktighet, med böter från och med fem till och med
tvåtusen kronor eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med
fängelse från och med en månad till och med ett år; ersätte ock uppkommen
skada.

Obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande förmån.

2 §•

Den, som vid utövning av detaljhandel, i avsikt att sig till fördel utnyttja
allmänhetens godtrogenhet, lämnar eller erbjuder viss vara såsom gåva eller
för särskilt lågt beräknat pris under förutsättning att köp sker av annat
slags vara, straffes med böter från och med fem till och med tvåtusen kronor;
ersätte ock uppkommen skada.

Obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter samt liknande

brott.

3 §.

I näringsverksamhet anställd person, som under den tid, tjänsteavtalet är
gällande, i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada, obehörigen
använder sig av eller yppar fabrikationssätt, anordning, affärsförhållande
eller annat, varom han under samma tid erhållit kännedom och som han vet

Kungl. Maj:is proposition nr 175.

utgöra en arbetsgivarens yrkeshemlighet, straffes med böter från och med fem
till och med tvåtusen kronor eller med fängelse från och med en månad till
och med ett år; ersätte ock uppkommen skada.

Lag samma vare, örn någon i annat fall i avsikt, varom ovan förmäles, obehörigen
använder sig av eller giver annan del av ritning, mönster, modell,
schablon eller dylik teknisk förebild, som han för utförande av arbete eller
eljest för af färsändamål fått sig anförtrodd.

4 §•

Är gärning, som avses i 3 §, enligt 22 kap. strafflagen att bedöma såsom
trolöshet mot huvudman, skall vad i sagda paragraf finnes stadgat ej vinna
tillämpning.

5 §.

Om någon i avsikt, som omförmäles i 3 §, obehörigen använder sig av eller
giver annan del av yrkeshemlighet eller i paragrafens andra stycke avsedd
förebild, varom han vunnit kännedom genom honom lämnat meddelande av den
i samma paragraf angivna art, varde, såframt han, då han mottog meddelandet,
ägde kännedom örn de förhållanden, som gjorde detsamma otillåtet, straffad
på sätt i 3 § sägs ävensom förpliktad att gottgöra uppkommen skada.

Bestickning.

6 §.

Den, som lämnar, utlovar eller erbjuder gåva eller annan förmån till någon
i näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk,
inrättning eller stiftelse anställd person för att därigenom muta denne att vid
avtal om inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av försäkring
för dens räkning, hos vilken han är anställd, åt någon skaffa företräde framför
annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga örn fullgörande
av sadant avtal, straffes med böter från och med fem till och med tvåtusen
kronor eller med fängelse från och med en månad till och med ett år; ersätte
ock uppkommen skada.

7 §.

I näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk,
inrättning eller stiftelse anställd person, som tager, låter åt sig utlova eller
begär gåva eller annan förmån för att därigenom låta muta sig att vid avtal
örn inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av försäkring för
dens räkning, hos vilken han är anställd, åt någon skaffa företräde framför
annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga om fullgörande av
sådant avtal, varde straffad på sätt i 6 § sägs ävensom förpliktad att ersätta
uppkommen skada.

Emottagen muta eller dess värde tillfaller kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

8 §.

Vad i 6 och 7 §§ stadgats skall icke äga tillämpning, om gärningen är
straffbar enligt 25 kap. strafflagen.

Allmänna bestämmelser.

9 §•

Med näringsverksamhet förstås i denna lag varje huvudsakligen på ekonomisk
vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet.

10 §.

Berättigad att anställa talan enligt denna lag är:

1) i de uti 1 och 2 §§ avsedda fall varje näringsidkare inom samma eller
likartad yrkesgren som den, inom vilken brottet begåtts, så ock, utom beträffande
skadestånd, varje sammanslutning för främjande av yrkesintressen,
såframt näringsidkare, varom nu nämnts, äro företrädda inom sammanslutningen
och denna äger att kära inför domstol;

2) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall den, vilkens yrkeshemlighet eller förebild
obehörigen använts eller röjts; samt

Allmän åklagare må ock väcka påstående örn straff för brott, varom

1 denna lag förmäles, i de uti 3 och 5 §§ nämnda fall dock endast efter angivelse
av den, som, enligt vad under 2) sägs, äger anställa talan i anledning
av sådant brott.

11 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för brott, varom i 1 eller

2 § nämns, fortsätter samma brott, skall för varje gång åtal därför anhängiggjorts
fällas till det straff, som är bestämt för sådant brott; dock må fängelsestraff
icke ådömas för längre tid än sammanlagt ett år.

12 §.

Då vid domstol förekommer mål örn obehörigt användande eller yppande av
yrkeshemlighet eller om missbrukande av förebild, som avses i 3 § andra stycket,
må på begäran av den, vilkens rätt förmenas hava blivit kränkt genom
den åtalade handlingen, domstolen, därest målets offentliga handläggning prö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

vas kunna för honom medföra ytterligare skada i samma hänseende, förordna,
att målet skall handläggas inom stängda dörrar.

13 §.

Var, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall inom två år från
den dag, då skadan timade, anhängiggöra sin talan hos domstol. Försummas
det, havé han förlorat sin talan.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Genom denna lag upphäves lagen den 19 juni 1919 (nr 446) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Utdrag av protokollet. hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 maj
1930.

N ärvarande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 4 april 1930, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Emil Sandström.

Med anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess
särskilda ledamöter.

1 §■

Tustitierådet Tiselius, med vilken justitieradet Stenberg instämde:

Då vid tillkomsten av 1919 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens
icke alla de olika slag av illojala förfaranden, som behandlats i patentlagstiftningskommitténs
år 1915 avgivna förslag till lag i ämnet, utan endast
tvenne — obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter samt bestickning
— blevo föremål för legislativa åtgärder, berodde detta framför allt
på de svårigheter, som i fråga örn övriga förfaranden ansågos kunna uppstå i
följd av sambandet med tryckfrihetsrätten. Detta samband är särskilt framträdande
beträffande det ena av de förfaranden, som det föreliggande förslaget
ytterligare skulle avse, nämligen illojal reklam; det praktiskt mest betydelsefulla
medlet för sådan reklam är utan jämförelse annonsering i tidningar eller
andra tryckalster. Det skulle nu kunna göras gällande, att stadgande av straff
och ersättningsplikt för den, som gjort sig skyldig till illojal reklam medelst
annonsering, skulle strida mot § 1 mom. 1 i den gällande tryckfrihetsförordningen,
som säger, att ingen må i annan ordning eller annat fall än denna grundlag
stadgar kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas. En liknande
tolkning av tryckfrihetsförordningen låg till grund för de kompletteringar av
den i § 3 intagna brottsuppräkningen, som gjordes år 1882 i fråga om inbjudan

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

till deltagande i lotteri samt ar 1912 i fråga örn salubjudande av preventivmedel.
Patentlagstiftningskommittén hade ock vid avgivande av sitt förslag till
lag mot illojal konkurrens förutsatt, att i samband med dess genomförande vissa
ändringar skulle vidtagas i tryckfrihetsförordningen.

Gent emot ovanberörda tolkning av tryckfrihetsförordningen synes med fog
kunna göras den invändningen, att vad omförmälda stadgande i § 1 mom. 1 avser
att hägna med grundlagsskydd är yttrandefriheten i tryck och att stadgandet
förty icke rimligen kan utgöra hinder för kriminalisering genom allmän lag av
ett förfarande, som bör anses brottsligt i helt annat avseende än såsom ett överskridande
av den lagliga yttrandefriheten. I sådan riktning hava de kommitterade
uttalat sig, som år 1912 avgåvo betänkande med förslag till tryckfrihetsordning.
Rättspraxis har icke heller tvekat att enligt allmänna strafflagen
behandla den, som gjort sig skyldig till bedrägligt förfarande, även om den
fulska uppgiften lämnats i annons eller eljest i tryckt skrift, och, såsom kommitterade
papekat, skulle säkerligen förhållandet bliva enahanda, örn bedrägeri vore
straffbart redan på försöksstadiet och försökshandlingen bestått allenast i den
vilseledande annonsen. Likaså har i praxis den, som genom tidningsannons inbjudit
till deltagande i ett av honom anordnat lotteriföretag, straffats enligt
förordningen den 6 augusti 1881 oberoende av tryckfrihetsförordningen. En
liknande, mera restriktiv uppfattning om förhållandet till tryckfrihetsförordningen
har gjort sig gällande hos svenska tidningsutgivareföreningens styrelse,
då denna i ett år 1915 avgivet yttrande över patentlagstiftningskommitténs förslag
till lag mot illojal konkurrens — med avstyrkande av nämnda förslag jämte
därmed sammanhängande ändringar i tryckfrihetsförordningen — ifrågasatt,
att det med förslaget åsyftade målet skulle kunna väsentligen nås genom tilllämpning
av strafflagens bestämmelser om bedrägeri och viss annan oredlighet,
såvida dessa brott gjordes straffbara redan på försöksstadiet. Och slutligen må
beaktas, att samma uppfattning om tryckfrihetsförordningens räckvidd ligger
till grund för det vid innevarande års riksdag genom proposition nr 215 framlagda
förslaget till ändring i lagen om skydd för varumärken, enligt vilket missbruk
av varumärke eller därmed jämställd beteckning skall bliva straffbart
även örn det sker i annons eller i tryckt affärshandling.

Vid upprättandet av det nu föreliggande lagförslaget har man utgått ifrån att
den säregna svenska tryckfrihetsrätten borde lämnas orörd samt för att undgå
behovet av ändring i tryckfrihetsförordningen givit en särskild utformning av
den illojala reklamens brottsbegrepp. Man har, för att följa ordalagen i föredragande
departementschefens anförande vid förslagets remitterande till lagrådet,
gått så till väga, att kriminaliserande sker icke, såsom enligt patentlagstiftningskommitténs
förslag, av den oriktiga uppgiftens lämnande utan av varans
eller yrkesprestationens tillhandahållande under lämnande av denna uppgift. I
förslagets 1 § stadgas sålunda straff för den, som i utövning av näringsverksamhet
saluför varor eller tillhandagår med utförande av arbete och därvid —
under närmare angivna objektiva och subjektiva förutsättningar — genom meddelande,
avsett för ett större antal personer, lämnar oriktig uppgift angående
varorna eller arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

En dylik brottsbeskrivning synes mig teoretiskt mindre tillfredsställande,
emedan den icke lägger tyngdpunkten på det, som måste anses vara huvudsaken
i fråga örn brottsbegreppet illojal reklam, nämligen att någon i utövning av näringsverksamhet
lämnar oriktiga uppgifter för att locka kunder. Genom den
valda konstruktionen vinnes för övrigt icke syftet att undgå kollision med tryckfrihetsförordningen,
såvida den mera extensiva av ovanberörda uppfattningar
örn denna grundlags räckvidd skall anses gällande. Örn man återigen utgår
från den restriktivare uppfattningen, synes det icke på grund av förhållandet
till tryckfrihetsförordningen vara nödvändigt att utforma den illojala reklamens
brottsbegrepp så snävt som skett i det föreliggande förslaget.

I praktiskt avseende har förslagets ståndpunkttagande i den förevarande frågan
lett till en del mindre lyckliga konsekvenser. Enligt departementschefens
yttrande kan på grund av förslagets brottsbeskrivning endast näringsidkaren
själv vara gärningsman. I vilken mån någon annan kan straffas såsom delaktig,
därom lämna motiven icke någon antydan. I patentlagstiftningskommitténs
förslag var dock den i affärsverksamhet anställda personalens ställning beträffande
ansvarighet för illojal reklam utförligt reglerad. Måhända är det avsett,
att på grund av brottets egenartade natur delaktighetsansvar icke skall förekomma.
Häremot synes i och för sig intet vara att erinra. I den mån näringsidkaren
själv kan straffas såsom gärningsman, är det knappast påkallat, att
någon av hans underordnade lagföres såsom delaktig. Örn återigen näringsidkaren
icke är förfallen till ansvar såsom gärningsman, kan uppenbarligen delaktighetsansvar
för någon annan icke ifrågakomma. Men i det fall, att reklamen
i realiteten utövas icke av näringsidkaren själv utan av någon vid dennes
företag anställd eller eljest för detsamma arbetande person i mera självständig
ställning — måhända i eget intresse, för erhållande av ökad provision måste
det anses såsom en brist, att enligt förslagets brottskonstruktion, sådan densamma
i förevarande hänseende utförts i departementschefens nyssberörda yttrande,
det icke är möjligt att ingripa mot reklamen, hur illojal den än må vara.
I dylika fall bör otvivelaktigt gärningsmannaansvar kunna ådömas den, som
gjort reklamen. Såsom praktiskt betydelsefulla exempel ma nämnas, att illojal
reklam utövas av föreståndaren för en filial, belägen pa annan ort än huvudaffären,
eller av generalagenten för en utländsk grosshandlare eller fabrikant.

Jämväl i fråga örn arten av den verksamhet, för vilken reklam sker, har den
valda brottskonstruktionen lett till oklarhet och en i sakens natur icke grundad
begränsning av lagens tillämplighet. Man kan näppeligen med någon visshet utgå
ifrån att straffbudet, i vad det gäller den som »tillhandagår med utförande av
arbete», kommer att tolkas så extensivt som departementschefen angivit och
sålunda träffa illojal reklam även inom försäkringsverksamhet och restaurangrörelse.
Detsamma gäller med avseende å vissa slag av transportyrken,
och i fråga örn agenturverksamhet framgår av det föregående, att den föreslagna
lagen endast avser att drabba den reklam agenten gör för sina egna prestationer
såsom agent, icke den reklam han bedriver för huvudmannens varor eller
prestationer. Den betydande reklam, som innehavare av biografer och nöjes -

48 Kungl. Maj:ts proposition nr ]75.

etablissemang utöva, har ej omnämnts i motiven och torde i allt fall icke beröras
av lagförslaget.

Beträffande den oriktiga uppgiftens innehåll har i anslutning till den
valda brottskonstruktionen stadgandet i 1 § gjorts så snävt, att det kan komma
att locka till kringgående och giva en prägel av godtycklighet åt tillämpningen.
Uppgiften måste, som nämnt, avse de saluförda varorna eller det tillhandahållna
arbetet. Stadgandet är således icke tillämpligt å de fall, då oriktig uppgift lämnats
angående exempelvis en affärs ålder, och väl i allmänhet ej heller då uppgiften
avser affärsomsättningens storlek, förvärvad titel eller utmärkelse eller
särskild anledning till en försäljning — allt förhållanden, som i patentlagstiftningskommitténs
förslag framhållits såsom vanliga föremål för osanna uppgifter.

På grund av det anförda anser jag, att man vid kriminalisering av den
illojala reklamen bör bygga brottsbegreppet icke på saluförandet av varor eller
tillhandagåendet med utförande av arbete under lämnande av oriktiga uppgifter
utan direkt på lämnandet av sådana uppgifter.

Konstrueras brottet på detta sätt, torde betänkligheter icke kunna göras gällande
mot en utvidgning av stadgandet såväl till att avse all slags näringsverksamhet
som även i fråga örn den oriktiga uppgiftens innehåll. I anslutning
till patentlagstiftningskommitténs förslag synes man i det senare avseendet
böra angiva föremålet för den osanna uppgiften med orden »saluförda varor,
tillhandahållna yrkesprestationer eller vad eljest har samband med verksamheten».
Vad angår frågan örn ansvar för annan än näringsidkaren själv, torde
det vara lämpligt att genom uttryckligt stadgande göra lagbudet gällande även
beträffande den, som är anställd i eller eljest arbetar för annans näringsverksamhet
och därvid självständigt utövar reklam av den art, varom
fråga är.

Justitierådet Appelberg, med vilken regeringsrådet Söderwall instämde:

Självfallet är, att en lagstiftning mot illojal konkurrens, utövad genom obehörig
reklam, icke kan bliva av verkligt praktisk betydelse, om den ej även
riktar sig mot sådan reklam, som betjänar sig av tryckt skrift. Då det gäller
att hos oss införa dylik lagstiftning, uppställer sig därför i första hand frågan,
om eller i vilken mån tryckfrihetsförordningen härvidlag lägger hinder
i vägen; och denna frågas besvarande beror i sin tur av hur man tolkar bestämmelsen
i förordningens § 1, att ingen må i annan ordning eller i annat fall
än förordningen stadgar kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas.
Örn innebörden av denna bestämmelse hava olika uppfattningar gjort sig
gällande. Konstitutionsutskottet vid 1881 års riksdag, som hade att behandla
frågan om införande i tryckfrihetsförordningen av bestämmelse angående ansvar
för obehöriga lotteriannonser, utgick därvid från att utbjudande av lotter
icke kunde då för tiden åtalas, örn utbjudandet skedde i tryck, emedan
tryckfrihetsförordningen för denna handling icke stadgade någon ansvarspåföljd.
Häremot framhölls i det av särskilda kommitterade år 1912 avgivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

betänkandet med förslag till tryckfrihetsordning, att örn varje brottsligt förfarande,
som begagnade det tryckta ordet som medel att nå sitt syfte, gällde
visserligen icke, att det vore straffbart endast i kraft av stadgande i tryckfrihetsförordningen;
vad denna hägnade med grundlagsskydd vore yttrandefrihet
i tryck, men kriminaliseringen av ett förfarande såsom oredligt hade intet med
frågan örn yttrandefrihetens gränser att göra. Kommitterade hänvisade särskilt
därtill, att för en bedräglig annons ansvaret lades på den bedräglige annonsören.
Jag delar i huvudsak denna kommitterades uppfattning. Använder
sig någon av meddelande till allmänheten för att förskaffa sig orättmätig
vinning eller obehöriga fördelar på andras bekostnad, bör den omständigheten,
att meddelandet lämnats i tryckt skrift, ej utgöra hinder att enligt allmän lag
straffa förfarandet — vare sig såsom fullbordat brott eller på försöksstadiet
— och detta även örn i brottsbeskrivningen meddelandet till allmänheten
angives såsom nödvändig förutsättning för brottet. Med denna uppfattning
av tryckfrihetsförordningens innebörd, vilken uppfattning torde ligga
till grund för det remitterade förslaget, är givetvis möjligt att utan ändring
av förordningen åstadkomma en lagstiftning mot även sådan av en
näringsidkare mot andra bedriven illojal konkurrens, vid vilken han begagnar
sig av reklam i tryckt skrift. En annan sak är, att med en dylik läggning
av lagstiftningen det icke kan åt densamma givas samma effektivitet som därest
lagen, i enlighet med patentlagstiftningskommitténs förslag, riktar sig mot
själva det meddelande, vari den illojala reklamen innefattas. Sålunda kan
man ej åtkomma obehörig reklam, som av utomstående göres för viss handlandes
varor; och då den straffbara förseelsen måste anses begången där de utbjudna
varorna eller arbetet tillhandahålles, kan lagen i regel icke komma till
tillämpning beträffande illojal reklam för utlännings varor eller arbetsprestationer.
Det låter sig näppeligen heller göra att upptaga den av patentlagstiftningskommittén
föreslagna, ur vissa synpunkter lämpliga anordningen, enligt
vilken domstol skulle äga meddela förbud mot fortsatt lämnande av vilseledande
uppgifter. I vilken mån man vid utformningen av de särskilda stadgandena
är nödgad göra ytterligare inskränkningar i lagens räckvidd, kan
vara föremål för tvekan. I vissa avseenden, som senare skola angivas, synes
det remitterade förslaget gå onödigt långt härutinnan. Det är i allt fall otvivelaktigt,
att med fasthållande av den angivna synpunkten lagen icke kan
få den effektivitet, som är önsklig, och att man endast om den tilltänkta lagen
kombineras med ändringar i tryckfrihetsförordningen kan vinna fullt tillfredsställande
resultat. Mot kommitténs synnerligen vittgående förslag till sådana
ändringar har emellertid riktats skarp kritik, och denna synes till stor
del icke kunna frånkännas fog. Då spörsmålet, huruvida det är möjligt att
genom en annorlunda lagd reglering av de tryckfrihetsrättsliga bestämmelserna
komma fram till en mera tillfredsställande lagstiftning på området, är av
den svåra och invecklade beskaffenhet, att det icke gärna kan komma i fråga att
nu ingå på detsamma, samt å andra sidan genom en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med det remitterade förslaget dock torde kunna vinnas,

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 165 käft. (Nr 175, 176.) 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

att de svåraste formerna av illojal reklam motverkas, finner jag mig kunna
tillstyrka, att förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Såsom i det föregående antytts, innefattar förslaget vissa begränsningar,
vilka enligt min mening icke stå i nödvändigt samband med den intagna ståndpunkten.
Härvid är först att märka den begränsning, som ligger däri, att
stadgandet i 1 § endast gäller den, som saluför varor eller tillhandagår med
utförande av arbete. Idkare av näring, däri prestationer av annat slag tillhandahållas,
faller sålunda enligt lagtexten icke under stadgandet. Någon
anledning till denna inskränkning har icke angivits i motiven. Och i själva
verket synes meningen knappast hava varit att göra sådan inskränkning, då,
enligt vad i departementschefens yttrande uttalas, det är avsett, att exempelvis
även idkare av försäkringsverksamhet skall kunna träffas av stadgandet.
Jag finner därför lagtexten böra jämkas så, att under stadgandet faller en
var, vilken såsom näring saluför varor eller eljest tillhandagår med någon yrkesprestation.

Även genom bestämmelsen om innehållet av den oriktiga uppgift, vars lämnande
utgör förutsättning för ansvarsskyldighet, torde lagens tillämplighet
hava onödigt mycket inskränkts. Enligt patentlagstiftningskommitténs förslag
skulle under angivna förutsättningar varje oriktig uppgift, som någon
lämnade angående sin näringsverksamhet eller vad därmed ägde samband, medföra
tillämpning av den föreslagna lagen. Det remitterade förslaget tillägger
däremot betydelse i detta hänseende endast åt oriktiga uppgifter angående
de varor eller det arbete, varom är fråga, och inskränker härigenom i betydlig
mån lagens räckvidd. Under stadgandet i förevarande paragraf komma sålunda,
såsom justitierådet Tiselius framhållit, exempelvis icke fall, då oriktig
uppgift lämnats angående en affärs ålder, och väl i allmänhet ej heller då
den oriktiga uppgiften avser af färsomsättningens storlek, förvärvad titel eller
utmärkelse eller särskild anledning till en försäljning. Den skedda inskränkningen
står, enligt vad av departementschefens yttrande framgår, i samband
med den ändrade läggningen av förslaget. För min del kan jag emellertid
icke finna påkallat att i nu förevarande avseende inskränka lagens omfattning
på sätt det remitterade förslaget innehåller. Syftet med lagen är ju stävjandet
av den illojala konkurrensen, och ur denna synpunkt torde anledning icke
föreligga att göra skillnad mellan det fall, att den oriktiga uppgift, varmed
allmänheten skall lockas till inköp av viss vara, direkt avser varan, och det
fall, att uppgiften riktar sig på en omständighet, exempelvis affärens ålder,
som indirekt kommer den köpande allmänheten att tro på de ifrågavarande varornas
särskilt goda beskaffenhet. Genom bestämmelsen, att den oriktiga uppgiften
skall vara ägnad att framkalla uppfattningen örn ett fördelaktigt anbud,
framstår tillräckligt tydligt det samband, som uppgiften skall hava med
de utbjudna varorna eller arbetet. Då härtill kommer, dels att viss betydelse
icke lärer kunna frånkännas de betänkligheter, som av kommittén framförts
mot att överhuvud begränsa lagens tillämplighet till vissa slag av oriktiga
uppgifter, och dels att begränsningen till uppgifter angående varorna och ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

betet synes allt för obestämd och därför ofta kunna föranleda tvekan örn lagens
tillämplighet, hemställer jag, att paragrafen i förevarande del i överensstämmelse
med kommitténs förslag avfattas så, att den kommer att avse
uppgift angående näringsverksamheten eller vad därmed äger samband. En
uppräkning, liknande den av kommittén föreslagna, utav de olika slag av uppgifter,
varom kan vara fråga, synes däremot icke vara behövlig.

I nära samband med frågan om den lämpliga brottskonstruktionen står spörsmålet,
örn annan än näringsidkaren själv bör kunna straffas vare sig såsom
gärningsman eller såsom delaktig i förbrytelse av förevarande slag. Med den
läggning, som gavs åt kommitténs förslag beträffande illojal reklam, skulle
otvivelaktigt, örn ingen särskild bestämmelse meddelats, de vanliga delaktighetsreglerna
hava blivit tillämpliga härvidlag. Emellertid upptogos i detta
förslag uttryckliga föreskrifter, varigenom nämnda regler väsentligt modifierades.
Vad i förevarande hänseende skall gälla enligt det remitterade förslaget
är icke fullt klart. I motiven yttras, att endast näringsidkaren själv
kan vara gärningsman, men beträffande frågan, huruvida delaktighetsansvar
kan förekomma, uttalas intet. Så osäker som svensk rätts ställning är till
nämnda fråga, när enligt brottsbeskrivningen endast den, som uppfyller vissa
objektiva förutsättningar, kan vara gärningsman, måste det inställa sig tvekan,
vad här skall i detta avseende anses gälla. Med den använda brottskonstruktionen
mest överensstämmande torde måhända vara att anse delaktighetsansvar
icke skola inträda, även om i visst fall de subjektiva förutsättningarna
äro för handen. Den ståndpunkt jag sålunda anser vara förslagets synes mig
kunna godtagas. Utgår förslaget från en motsatt uppfattning, må anmärkas,
att det svårligen kan vara tillfredsställande att låta vanliga delaktighetsregler
här tillämpas utan modifikation.

Även örn i allmänhet måste gälla, att endast näringsidkaren själv kan såsom
gärningsman straffas för ifrågavarande brott, sådant det konstruerats, synes
det icke uteslutet, att för vissa fall härifrån göres undantag. Då den, som
verkställer den illojala reklamen, ehuru icke själv näringsidkare, har den självständiga
ställning att han kan anses representera näringsidkaren, torde man
utan att göra våld på den antagna brottskonstruktionen kunna låta honom drabbas
av gärningsmannaansvar. En allmän regel av denna innebörd skulle måhända
vålla svårigheter vid tillämpningen. Det synes därför lämpligast att
stadga dylikt ansvar endast för fall, i vilka praktiskt behov av sådant kan
antagas göra sig gällande, nämligen dels med avseende å föreståndare för filial,
belägen på annan ort än huvudaffären, och dels i fråga om agent för utländsk
näringsidkare. Jag hemställer därför örn upptagande av en särskild
bestämmelse härutinnan.

Justitierådet Stenberg, med instämmande av regeringsrådet Söderwall:

För att straff för illojal reklam skall kunna ådömas fordras bland annat,
att den oriktiga och vilseledande uppgiften står i uppenbar strid mot god affärssed.
Denna förutsättning, vilken saknar motsvarighet i det till grund för
det remitterade förslaget liggande kommittéförslaget, har tillkommit med an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ledning av vissa erinringar mot detta senare. Genom tillägget har föredragande
departementschefen velat giva uttryck åt den princip, som vore grundläggande
för lagstiftningen mot den illojala konkurrensen, och särskilt har departementschefen
framhållit, att därigenom från lagrummets tillämplighetsområde
avskildes såväl vissa inom affärsvärlden ofta förekommande överdrifter
vid berömmandet av en vara eller yrkesprestation som väl även en del fall,
då en meddelad oriktig uppgift endast i mindre mån vore ägnad att vilseleda
och verka lockande. Jag tvekar dock örn lämpligheten av det föreslagna tilllägget.
Det kan visserligen ej bestridas, att något större tydlighet skulle vinnas
i de angivna hänseendena, men även utan uttryckligt omnämnande i lagen
av berörda förutsättning torde vid lagens tillämpning knappast komma i fråga
att döma någon till straff för att han vid utbud av en vara använt för superlativa,
men allmänt hållna uttryck, vilka, efter vad allmänheten måste inse,
ej äro att fatta alldeles efter orden, eller för att reklamen innehåller en mera
konkret uppgift, som dock endast i oväsentlig mån kan vara vilseledande.
Måste alltså tillägget ur tydlighetens synpunkt anses överflödigt, väcker det
tillika betänklighet därutinnan, att genom detsamma bomme att utsägas, att
med »god affärssed» skulle i viss mån vara förenligt att i reklamsyfte lämna
uppgifter, som genom sin oriktighet vore vilseledande. Härjämte må erinras,
att det icke lärer vara erforderligt eller ens lämpligt att i en paragraf, som behandlar
ett specialfall av illojal konkurrens, uttala en grundsats, som gäller
för all lagstiftning på detta område och därför kunde haft sin plats i en
sådan generalklausul, varom i motiven till förslaget talas men som icke upptagits
i vare sig kommittéförslaget eller det remitterade förslaget. På grund
av det anförda hemställer jag, att orden »i uppenbar strid mot god affärssed»
uteslutas ur förevarande paragraf.

Lagrådet:

Kommittéförslaget innehöll i 3 § ett stadgande, varigenom med uppgifter,
som innefattade illojal reklam, likställdes framställningar i bild och andra särskilda
anordningar, som vore ägnade att ersätta dylika uppgifter. Stadgandet
har i det remitterade förslaget uteslutits under motivering, att det synts följa
av sakens natur, att meddelandet icke med nödvändighet måste ske i ord utan
kunde lämnas i siffror eller avbildningar eller genom annat uttrycksmedel. Särskilt
för näringsidkarna torde det emellertid vara av vikt, att straffbudets omfattning
i berörda hänseende tydligt framgår av lagtexten. Lagrådet hemställer
därför, att i förevarande paragraf införes ett andra stycke, motsvarande
3 § i kommittéförslaget.

2 §.

Lagrådet:

Det föreliggande förslagets stadgande beträffande present- och rabattsystemen
skiljer sig från kommittéförslagets bestämmelse i samma ämne bland annat
däri, att såsom förutsättning för ansvar upptages jämväl, att affärsmannen
skall hava lämnat presenten eller förmånen »i avsikt att sig till fördel ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

nyttja allmänhetens godtrogenhet». Såsom skäl för uppställande av detta
subjektiva rekvisit har föredragande departementschefen anfört, att ett generellt
stadgande sådant som det av kommittén föreslagna skulle komma att förbjuda
ett presentgivande även i fall, där något uppskörtande av allmänheten
icke förelåge utan fastmera en verklig förmån erbjödes kunderna. Den begränsning
av stadgandets räckvidd, som vunnes genom införande av nämnda
rekvisit, har departementschefen funnit mer än uppväga olägenheten av vissa
svårigheter, som kunde uppstå vid den praktiska tillämpningen av stadgandet i
den av honom föreslagna lydelsen.

Det må vara sant, att stundom den köpta varan tillika med presenten representerar
ett sådant värde, att affären ur köparens synpunkt får anses fördelaktig,
men oftast lärer presenten vara av mycket enkel, kanske underhaltig
beskaffenhet eller värdet av densamma elimineras genom ett högre pris å köpeohjektet.
Då härtill kommer, att presenten kan bestå av föremål, varav köparen
egentligen ej är i behov, torde med fog kunna sägas, att i stort sett någon verklig
förmån icke beredes allmänheten genom presentsystemet. Med hänsyn
till allmänhetens intresse synes därför skäl saknas att i den föreslagna ansvarsbestämmelsen
införa nämnda begränsning. Ej heller har sådan inskränkning
påyrkats av någon utav de representanter för näringslivet, vilka deltagit
i kommittéarbetet. Att affärsmännen önska ett ingripande mot presentsystemet,
oavsett örn det innebär ett uppskörtande av allmänheten eller ej,
är också förklarligt i betraktande av att detta system — i sig självt onaturligt
och stridande mot sunda affärsprinciper — måste verka i hög grad men"
ligt på den lojala handeln. Det kan för övrigt anmärkas, att då avsikten är
att begränsa stadgandets tillämplighet i objektivt hänseende så, att det endast
drabbar fall, då allmänheten uppskörtas, det icke är tillfredsställande att åt
begränsningen giva en avfattning, som hänför sig till det subjektiva rekvisitet.
Härmed sammanhänga i viss mån de svårigheter, vilka, såsom departementschefen
själv anfört, kunna uppkomma vid lagrummets tillämpning och som
säkerligen skulle bliva betydande. Det bleve ofta vanskligt att avgöra, örn
i säljarens syfte ingått något sådant som »utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet».
På dessa skäl hemställer lagrådet, att ifrågavarande förutsättning
för straffbudets tillämplighet må utgå.

I patentlagstiftningskommitténs förslag upptogs en uttrycklig bestämmelse,
att under förbudet mot lämnande eller erbjudande av gåva jämväl folie lämnande
eller erbjudande av rabattmärken, ställda att i varor eller ock i varor
eller penningar inlösas vare sig hos den, som utlämnar märkena till allmänheten,
eller hos annan. Enligt vad motiven till det remitterade förslaget giva vid
handen, är det likaledes avsett att med stadgandet i förevarande paragraf, vilket
endast gäller det fall, att viss vara lämnas eller erbjudes såsom gåva under
förutsättning att köp sker av annat slags vara, träffa även lämnande eller erbjudande
av rabattmärken, inlösbara i varor. Meningen synes vara, att förbudet
skall gälla, örn rabattmärkena äro inlösbara i varor, som icke uteslutande
äro av det slag köpet avsett, men däremot icke gälla, örn rabattmärkena äro

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

inlösbara i varor eller penningar, efter köparens val. Lagrådet, som icke har
något att erinra mot att förbudet erhåller denna omfattning, finner det i allt
fall nödvändigt, att, till förekommande av osäkerhet, i lagen direkt uttalas, i
vilka fall lämnande eller erbjudande av rabattmärken skall vara förbjudet.

11 §•

Lagrådet:

Då i förevarande paragraf principen örn särskilt straff för varje gång åtal
anhängiggjorts införes beträffande de förfaranden, som genom förslaget skulle
kriminaliseras, synes det inkonsekvent att icke låta samma princip komma till
användning med avseende å det redan nu straffbelagda förfarande, som omförmäles
i förslagets 5 §. Nämnda princip har förut i lagstiftningen godtagits
i fråga örn en med brott enligt 5 § i viss mån likartad förseelse, nämligen intrång
i patenträtt. Lagrådet hemställer följaktligen örn sådan ändring av
11 §, att i densamma brott enligt 5 § jämställes med brott, varom i 1 eller 2 §
nämns.

Justitierådet Stenberg:

Därest, i enlighet med det av justitierådet Tiselius och mig framställda förslaget,
den illojala reklamen kriminaliseras så, att det för brottet konstitutiva
blir den vid saluförande av varor eller tillhandagående med yrkesprestationer
lämnade oriktiga uppgiften, lärer behörighet att upptaga åtal för brott mot
1 § tillkomma domstolen i den ort, där uppgiften lämnats. Då fråga är
örn en tidningsannons, skulle således domstolen i tidningens utgivningsort bliva
rätt forum och, därest, såsom ofta är fallet, annonsering skett i tidningar på
ett flertal platser, domstolarna å envar av dessa platser kunna upptaga talan
örn ansvar enligt paragrafen. Med hänsyn härtill synes det önskligt, att genom
en särskild forumregel domstolen i en enda ort tillägges behörighet att handlägga
den talan, som en förekommen illojal reklam föranleder. Då förbrytelsen
alltid sker i utövning av viss näringsverksamhet, kunde en sådan regel lämpligen
innehålla, att domstolen i den ort, där näringsidkaren är skyldig att svara
i tvistemål, som angå gäld i allmänhet, skall vara forum för mål örn ansvar
enligt paragrafen. Blir ett stadgande av sagda innebörd infört med avseende
å 1 §, torde det böra göras tillämpligt även i fråga om 2 §; jämväl i fall, som
där avhandlas, kan behov av en dylik bestämmelse göra sig gällande, örn ock
ej med samma styrka som då det gäller 1 §. Den nya paragraf, örn vars upptagande
i lagen jag således vill hemställa, synes kunna få plats mellan de
föreslagna 9 och 10 §§.

Ur protokollet:
Nils Falk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 13 mars 1931.

Nä rvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Gärde:

»I statsråd den 4 april 1930 bestämde Kungl. Maj :t på föredragning av min
företrädare i ämbetet, dåvarande statsrådet Bissmark, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens, upptagande — utöver gällande lagstiftning rörande
yppande av yrkeshemligheter samt bestickning m. m. — stadganden mot
ytterligare två former av illojal konkurrens, nämligen sanningslös reklam samt
presentsystemet, över lagförslaget har lagrådet den 9 maj 1930 avgivit utlåtande.
»

Efter närmare redogörelse för lagrådets utlåtande anför departementschefen
vidare:

»Liksom min företrädare har jag kommit till den övertygelsen, att ett legislativt
ingripande bör äga rum beträffande de former av illojal konkurrens,
mot vilka de föreslagna nya bestämmelserna vända sig. Jag har också i det
väsentliga samma uppfattning som han angående de synpunkter, vilka böra
vara vägledande beträffande den ifrågasatta lagstiftningen, och jag kan i
stort sett ansluta mig till den allmänna läggning, som givits åt förslaget. Även
lagrådet har skänkt förslagets huvudgrunder sitt gillande samt endast beträffande
de särskilda bestämmelsernas omfattning och närmare utformning framställt
vissa erinringar. Jag torde i det följande kunna inskränka mig till att
beröra dessa och med utgångspunkt frän dem föreslå de ändringar i förslaget,
som synas mig påkallade.

Ett av den moderna reklamens förnämsta hjälpmedel är tryckpressen, och
en lagstiftning mot illojal reklam måste därför inbegripa sådan reklam, som
äger rum genom annonsering i tidningar eller andra tryckalster. En huvudfråga,
som därvid möter, är, huruvida eller i vilken mån tryckfrihetsförordningens
stadgande i § 1 mom. 1: — ’ej må någon i annan ordning eller,

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

i annat fall, än denna lag stadgar, kunna för trsmkt skrifts innehåll tilltalas
eller straffas’ — lägger hinder i vägen för ett inskridande genom allmän
lag mot dylik reklam. Min företrädare, som utgått från att vår säregna tryckfrihetsrätt
borde lämnas orörd, har i förslagets 1 § — i syfte att undgå kollision
med tryckfrihetsförordningen — låtit utforma den illojala reklamens
brottsbegrepp så, att vad som kriminaliseras icke är den oriktiga uppgiftens
lämnande i och för sig utan varans eller yrkesprestationens tillhandahållande
under lämnande av den oriktiga uppgiften. Inom lagrådet hava yppats
olika meningar angående nödvändigheten att på grund av förhållandet till
tryckfrihetsförordningen giva brottsbegreppet en så snäv utformning som
skett i förslaget. Väl äro samtliga ledamöter av lagrådet i huvudsak ense med
1912 års tryckfrihetskommitterade därom, att vad omförmälda stadgande
i tryckfrihetsförordningen avser att hägna med grundlagsskydd är yttrandefriheten
i tryck. Men örn den praktiska tillämpningen av denna uppfattning
å det föreliggande lagförslaget gå meningarna något isär. Justitierådet
Tiselius, med vilken justitierådet Stenberg instämt, har gjort gällande, att
berörda stadgande icke rimligen kunde utgöra hinder för kriminalisering genom
allmän lag av ett förfarande, som borde anses brottsligt i helt annat avseende
än såsom ett överskridande av den lagliga yttrandefriheten. Enligt
deras mening vore förslagets brottsbeskrivning teoretiskt mindre tillfredsställande,
emedan den icke lade tyngdpunkten på det, som måste anses vara
huvudsaken i fråga örn illojal reklam, nämligen att någon i utövning av näringsverksamhet
lämnade oriktiga uppgifter för att locka kunder, och i praktiskt
avseende hade den intagna ståndpunkten lett till en del mindre lyckliga
konsekvenser. Vid kriminalisering av den illojala reklamen borde därför
brottsbegreppet byggas icke på saluförandet av varor eller tillhandagåendet
med utförande av arbete under lämnande av oriktiga uppgifter utan direkt
på lämnandet av sådana uppgifter. Justitierådet Appelberg, med vilken
regeringsrådet Söderwall instämt, har utvecklat en något annan syn på
frågan samt huvudsakligen anfört: Använde sig någon av meddelande till

allmänheten för att förskaffa sig orättmätig vinning eller obehöriga fördelar
på andras bekostnad, borde den omständigheten, att meddelandet lämnats i
tryckt skrift, ej utgöra hinder att enligt allmän lag straffa förfarandet —
vare sig såsom fullbordat brott eller på försöksstadiet — och detta även örn
i brottsbeskrivningen meddelandet till allmänheten angåves såsom nödvändig
förutsättning för brottet. Med denna uppfattning av tryckfrihetsförordningens
innebörd, vilken uppfattning syntes ligga till grund för remissförslaget,
vöre det givetvis möjligt att utan ändring av förordningen åstadkomma en lagstiftning
mot även sådan av en näringsidkare mot andra bedriven illojal konkurrens,
vid vilken han begagnade sig av reklam i tryckt skrift. En annan
sak vore, att med en dylik läggning av lagstiftningen det icke kunde åt densamma
givas samma effektivitet som därest lagen riktade sig mot själva det
meddelande, vari den illojala reklamen innefattades. Då spörsmålet, huruvida
det vore möjligt att genom en annorlunda lagd reglering av de tryckfrihetsrättsliga
bestämmelserna komma fram till en mera tillfredsställande lag -

Kungl. Majlis proposition nr 175.

stiftning på området, vore av den svåra och invecklade beskaffenhet, att det
icke gärna kunde komma i fråga att i detta sammanhang ingå på detsamma,
samt å andra sidan genom en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med
förslaget dock torde kunna vinnas, att de svåraste formerna av illojal reklam
motverkades, funne ifrågavarande ledamöter av lagrådet sig kunna tillstyrka,
att förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Den olikhet i uppfattningar, som på denna punkt kommit till uttryck inom
lagrådet, synes mig knappast kunna vara av mera djupgående natur. Jag har
snarast den uppfattningen, att betydelsen av brottsbegreppets utformande på
det ena eller andra av ifrågavarande sätt — kriminalisering av ett vilseledande
meddelande såsom sådant eller av ett förfarande, vari meddelandet ingår
såsom en nödvändig förutsättning för brottet — i någon mån överskattats. Är
det så — och därom synes enighet råda — att tryckfriheten icke beröres genom
det i förslagets 1 § upptagna stadgandet och att det däri angivna förfarandet
således kan och bör beivras jämlikt allmän lag, torde frågan icke komma i förändrat
läge därigenom, att straffet knytes till själva meddelandet. Det är i
intetdera fallet det fristående meddelandet, som påkallar ingripande, utan
meddelandet såsom ett led i ett förfarande, vari ingå andra ur straffrättslig
synpunkt betydelsefulla moment. Av hänsyn till tryckfrihetsförordningen
lärer därför icke föreligga anledning att vidhålla den i förslaget
givna brottsbeskrivningen, därest denna av andra skäl finnes mindre
tillfredsställande. För denna uppfattning erhålles ock i själva verket stöd
i den omständigheten, att de erinringar mot brottsbegreppets sakliga innebörd,
som framställts av lagrådets olika ledamöter, i det stora hela äro, oavsett
ledamöternas skilda utgångspunkter i fråga örn den föreslagna lagstiftningens
förhållande till tryckfrihetsförordningen, väsentligen överensstämmande, likaväl
som de förordade ändringsförslagen till sitt huvudsakliga innehåll äro ensartade.
I den utformning brottsbegreppet illojal reklam erhållit i förslaget lärer,
rent straffrättsligt sett, ett uppställande såsom fristående förutsättning
för brottet, att någon saluför varor eller tillhandagår med utförande av arbete,
jämsides med förutsättningen, att den oriktiga uppgiften skall avse de saluförda
varorna eller det utbjudna arbetet, knappast i sig vara av något värde. Fastmera
synes mig lagbudet framstå klarare, därest det direkt riktar sig mot själva
det meddelande, vari reklamen innefattas. Måhända kan härigenom åt lagstiftningen
givas ökad effektivitet. Vid sådant förhållande och då det i varje
fall är meddelandet, som är det för den illojala reklamen mest karakteristiska,
är jag benägen tillstyrka, att brottsbegreppet utformas så, att vad som straffas
blir lämnandet av den oriktiga uppgiften.

Vid remissen till lagrådet uttalade min företrädare, att förslaget åsyftade,
att vid illojal reklam endast näringsidkaren själv kunde vara gärningsman.
Justitieråden Stenberg och Tiselius hava i anledning härav erinrat, att
denna begränsning medfört, att det icke bleve möjligt att ingripa mot
reklamen, hur illojal den än kunde vara, i det fall att reklamen i realiteten
icke utövades av näringsidkaren själv utan av någon vid dennes företag
anställd eller eljest för detsamma arbetande person i mera självständig ställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ning. I dylika fall borde otvivelaktigt enligt dessa ledamöters mening gärningsmannaansvar
kunna ådömas den, som gjort reklamen, och förty uttryckligt
stadgande härom upptagas i förslaget. Justitierådet Appelberg och regeringsrådet
Söderwall äro i princip av samma uppfattning men hava, då en
allmän regel av denna innebörd ansetts måhända komma att vålla svårigheter
vid tillämpningen, funnit lämpligast, att dylikt ansvar stadgades endast för fall,
i vilka praktiskt behov av sådant kunde antagas göra sig gällande, nämligen dels
med avseende å föreståndare för filial, belägen på annan ort än huvudaffären,
och dels beträffande agent för utländsk näringsidkare. I fråga örn delaktighetsansvar
äro samtliga ledamöter ense, att — på sätt med förslaget åsyftats
— något sådant icke bör med hänsyn till brottets egenartade natur inträda.
Med den läggning förslaget fått framstår det för mig nog så klart,
att detsamma velat fasthålla vid gärningsmannaansvar uteslutande för näringsidkaren
själv. Behovet att gå längre har måhända ej heller ansetts vara så
stort. Då emellertid en utsträckning av gärningsmannaansvaret i den inom
lagrådet föreslagna riktningen otvivelaktigt kan bliva av visst värde, vill jag
tillstyrka en dylik utvidgning av lagbudet; och förordar jag såsom teoretiskt
mest tillfredsställande, att 1 § utsträckes att omfatta jämväl den, som är
anställd i eller eljest arbetar för annans näringsverksamhet och därvid självständigt
bedriver reklam, varom är fråga.

Lagrådets ledamöter hava funnit, att tillämplighetsområdet för stadgandet i
1 § alltför mycket inskränkts dels i fråga örn arten av den verksamhet, för vilken
reklamen sker, och dels beträffande reklamens innehåll. I förra hänseendet
har anmärkts, att orden ’saluför varor eller tillhandagår med utförande av arbete’
medfört den begränsning, att sådana verksamhetsgrenar som exempelvis försäkringsverksamhet,
restaurangrörelse, transportyrken, biografer och nöjesetablissemang
icke torde komma att falla under straffbudet. I senare avseendet
har påtalats den skedda begränsningen av föremålet för den osanna uppgiften
till ''varorna eller arbetet’, varigenom stadgandet icke bleve tillämpligt, då
oriktig uppgift lämnades angående exempelvis en affärs ålder och väl i allmänhet
ej heller då uppgiften avsåge af färsomsättningens storlek, förvärvad
titel eller utmärkelse eller särskild anledning till en försäljning. Då, på sätt
inom lagrådet jämväl antytts, en begränsning i fråga om verksamhetens art
icke lärer hava varit åsyftad, torde en jämkning av stadgandets avfattning
böra vidtagas och lämpligen kunna ske genom uteslutandet av förstberörda,
från paragrafen hämtade ord, vilka enligt vad förut anförts ej heller ur annan
synpunkt ansetts fylla något behov. Vidkommande åter inskränkningen i avseende
å reklamens innehåll torde denna i viss mån sammanhänga med förslagets
allmänna läggning att på detta område framgå med varsamhet och inrikta
sig på de praktiskt viktigaste fallen. Jag ser emellertid icke något hinder
i en utsträckning av förslagets tillämplighetsområde i anslutning till vad
lagrådet föreslagit och finner mig därför kunna förorda, att såsom föremål för
den osanna uppgiften angives ''verksamheten eller däri utbjudna varor eller
prestationer’.

Vad två ledamöter av lagrådet anfört till stöd för uteslutande ur 1 § av

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ordell ’i uppenbar strid mot god affärssed’ har synts mig icke uppväga de skäl,
som min företrädare anfört till förmån för uppställande av denna förutsättning
för straffbarhet.

Det till grund för remissförslaget liggande kommittéförslaget innehöll i 3 §
ett stadgande, varigenom med uppgift, som innefattade illojal reklam, likställdes
framställning i bild eller annan särskild anordning, som vore ägnad
att ersätta dylik uppgift. Stadgandet uteslöts i remissförslaget, enär det ansågs
följa av sakens natur, att meddelande kunde lämnas icke endast i ord utan
jämväl i siffror, avbildningar eller genom annat uttrycksmedel. Då emellertid
lagrådet funnit det vara av vikt särskilt för näringsidkarna, att straff budets
omfattning tydligt framginge av lagtexten, vill jag icke motsätta mig, att i
förslaget upptages ett stadgande i angivet syfte.

I fråga örn presentsystemet har lagrådet hemställt, att den i 2 § upptagna Presentförutsättningen,
att presentgivningen skall hava skett ’i avsikt att sig till systemet.
fördel utnyttja allmänhetens godtrogenhet’, måtte utgå. Till stöd för sin hemställan
har lagrådet i huvudsak anfört, att i stort sett någon verklig förmån ej
bereddes allmänheten genom presentsystemet, att det med hänsyn till allmänhetens
intresse därför syntes saknas skäl att införa ifrågavarande begränsning
i den föreslagna ansvarsbestämmelsen, att detta system — i sig självt onaturligt
och stridande mot sunda affärsprinciper — måste verka i hög grad menligt
på den lojala handeln, samt att det därför vore förklarligt, att köpmännen önskade
ett ingripande utan denna begränsning. Lagrådet har tillika anmärkt, att
då avsikten varit att begränsa stadgandets tillämplighet i objektivt hänseende
så, att det endast drabbade fall, då allmänheten uppskörtades, det icke vore tillfredsställande
att åt begränsningen giva en avfattning, som hänförde sig till det
subjektiva rekvisitet. För egen del är jag lika litet som min företrädare beredd
att nu föreslå ett generellt förbud mot presentgivning. Yäl är det riktigt, att
presentsystemet mången gång innebär ett uppskörtande av allmänheten. Så
är dock icke alltid händelsen. Fall förekomma helt visst, då systemet ej kan
karakteriseras såsom en vilseledande prissättning, och det lärer ej heller kunna
bestridas, att allmänheten understundom — då exempelvis i marknaden
utföres en ny artikel eller då eljest en skarp konkurrens igångsättes — kan
genom presentsystemet erbjudas verkliga förmåner. Det gäller därför, liksom
vid andra former av konkurrens, att väl skilja mellan osund sådan och
en allenast besvärande. Villigt skall medgivas, att i tillämpningen en
gränsdragning kan medföra svårigheter. I detta hänseende är jag ense
med lagrådet, att den berörda förutsättningen för straffbarhet icke bör såsom
ett uteslutande subjektivt rekvisit hänföra sig till affärsmannens avsikt utan
fastmera uppställas såsom ett väsentligen objektivt rekvisit för utmärkande av
förfarandet. Min uppfattning är emellertid, att stadgandet kommer att få sin
största betydelse däri, att det skänker stöd åt den lojala handeln i dess strävanden
att bekämpa det osunda presentsystemet och därvid möjliggör ett ingripande
åtminstone i de mera flagranta fallen. Tilläggas må, att ett inskridande
mot presentgivningen i vidare omfattning än här ifrågasatts näppeligen står i
överensstämmelse med rådande uppfattning hos allmänheten. Jag föreslår

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

alltså, såvitt nu är i fråga, allenast den ändring, att orden ’i avsikt att sig till
fördel utnyttja allmänhetens godtrogenhet’ utgå och att i stället efter ordet
''straffes’ införas orden ’där förfarandet innebär utnyttjande av allmänhetens
godtrogenhet’.

Mot lagrådets hemställan om upptagandet av uttrycklig bestämmelse av innebörd,
att förbudet skall — såsom med förslaget avsetts — träffa även lämnande
eller erbjudande av rabattmärken, inlösbara i andra varor än dem köpet avser,
har jag intet att erinra.

Fortsatt I fråga örn förslagets 11 § har lagrådet såsom inkonsekvent anmärkt, att man
n°*§'' icke låtit den i nämnda paragraf beträffande de nya brottsformerna införda prin cipen

örn särskilt straff för varje gång åtal anhängiggjorts komma till användning
jämväl med avseende å det redan nu straffbelagda förfarande, som omförmäles
i förslagets 5 §, samt hemställt örn ändring härutinnan. I det förslag,
som låg till grund för 1919 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens,
fanns införd en bestämmelse, som innebar principens tillämpning å de i
förslaget avsedda brottsliga förfaranden, bland dem det i nuvarande förslags
5 § omförmälda. På hemställan av lagrådet — som ansåg, att det beträffande
ifrågavarande förbrytelser knappast förefunnes giltigt skäl för avvikelse från
vanliga straffrättsliga grunder — blev emellertid bestämmelsen icke upptagen i
det för riksdagen framlagda förslaget eller i den sedermera utfärdade lagen.
Med hänsyn till den ståndpunkt, som då intogs, lärer min företrädare icke ha
funnit det påkallat att i detta sammanhang vidtaga ändring i den redan gällande
lagen. Då emellertid frågan delvis kommit i ett annat läge därigenom, att
principen nu göres tillämplig å illojal reklam och presentsystemet, vill jag icke
motsätta mig den av lagrådet ifrågasatta ändringen.

Forum. Av en ledamot i lagrådet gjord hemställan om upptagande beträffande illojal
reklam av en särskild forumregel har jag funnit mig för närvarande icke
böra biträda. Även örn vissa skäl otvivelaktigt tala för en sådan regel, lärer
dock anledning föreligga att avvakta någon tids erfarenhet, innan en från de
allmänna reglerna örn forum i brottmål avvikande bestämmelse införes i denna
lagstiftning.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag låtit omarbeta lagförslaget,
därvid tillika vidtagits mindre redaktionella jämkningar.»

Föredraganden uppläser härefter förslaget, i den mån det omarbetats, samt
hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.