Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960 (Proposition 1960:175 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

<n! i

Nr 175

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
parkeringsbot, m. m.; given Stockholms slott den li
oktober 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed

dels jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till

1) lag om parkeringsbot; och

2) lag om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken,
dels anhålla om riksdagens yttrande över bilagda förslag till

3) förordning om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till en lag om parkeringsbot, avsedd
att möjliggöra en förenkling av handläggningen av parkeringsförseelser. Ändamålet
med förenklingen är att underlätta polis- och åklagarmyndigheternas
arbete, så att de i större utsträckning blir i stånd att ägna sig åt att bekämpa
den egentliga brottsligheten.

Enligt den föreslagna lagen, vars tillämpning i lokalt hänseende skall vara
beroende på Kungl. Maj :ts förordnande, skall beivrandet i huvudsak
tillgå på så sätt, att polisman eller särskild trafikövervakare på fordonet fäster
en skriftlig anmaning till föraren att med anledning av förseelsen inom
1 Bihang till riksdagent protokoll 1960. 1 taml. Nr 175

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

viss kortare tid betala för förseelser av ifrågavarande slag fastställd parkeringsbot.
Om anmaningen efterkommes, skall strafföreläggande eller åtal ej
äga rum.

Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1961.

»MM enisH isbuj

jo .......... H '' ii un ~.

J1 [ H 3 tf

ijnsVå iunui .VI

'' i: vtinii''. .■ '' : >;.!.<■:■ .:: ..■■ !< »gmii•• *. >> a . . :.;i

-;<i in: In ''V-, ar-gö ■ ; i mål». i -imf -m.ii,- i .!» Jbs hr. .oiodu.! -o i

.Ilo!-/>!:ii! ;! 1 • ■ •:«1 .•■«*»

~i: / J| o il 8 ohnooaniäd J;I i

.... r lo!»na• : .> -i , - »bno >d ♦;

■ Jonobiol ti(.| ; ,s ..»-/i; i öl: bliAéikz ■;•..!!•) , tfa . '' • • ;<j •»

mojii uoafcmioi v« inboim; bom 11;; noiinul 1 Ifi ^nutatnim .aiilh/!?. no ioi

i. vi VÄ .lim i Uil |ivi»rti8 I

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Förslag

till

Lag

om parkeringsbot

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen må för visst polisdistrikt eller del därav förordna, att 2—5 §§
i denna lag skola äga tillämpning beträffande sådan överträdelse av föreskrift
rörande parkering eller annan uppställning eller stannande av motorfordon,
som ej är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar.

2 §•

Statsåklagaren har att, efter hörande av polismyndigheten, för förseelse
som avses i 1 §, såsom parkeringsbot fastställa belopp om lägst fem och
högst etthundra kronor. I den mån det finnes lämpligt, må bot bestämmas
till olika belopp för skilda slag av förseelser.

3 §•

Har någon begått förseelse som i 1 § sägs, må polisman till fordonets
förare överlämna eller å fordonet fästa skriftlig anmaning att med anledning
av förseelsen inom viss angiven tid betala den fastställda boten.

Inom polisdistrikt, där enligt Konungens medgivande särskilda med trafikövervakningen
sammanhängande uppgifter ombesörjas av trafikövervakare,
som ej är polisman, äger jämväl sådan trafikövervakare meddela
anmaning.

Inbetalningen skall ske till myndighet, som har att indriva böter, eller
annan myndighet, som Konungen bestämmer.

4 §•

Om anmaning som avses i 3 § blivit meddelad, skall åtal ej äga rum. Betalas
ej bot inom tid, som medgives för betalningen, utgör anmaningen ej
hinder för åtal. Sker betalningen efter delgivning av stämning eller av
strafföreläggande, är den utan verkan.

5 §•

Parkeringsbot tillfaller kronan.

Återbetalning av bot må ske i de fall och i den ordning Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960
6 §•

De närmare bestämmelser, som utöver vad ovan sagts erfordras för tilllämpning
av denna lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 6 § rättegångsbalken skall erhålla änd*
rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 KAP.

6 §•

Åklagare skall tala å brott, som hör Åklagare skall tala å brott, som hör
under allmänt åtal. Att strafföreläg- under allmänt åtal. Att strafföreläggande
må i visst fall träda i stället gande må i visst fall träda i stället
för åtal, stadgas i 48 kap. för åtal, stadgas i 48 kap. Om hinder

mot åtal för vissa brott, som ej äro
belagda med svårare straff än böter
omedelbart i penningar, gälle vad särskilt
är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungi. Maj ris proposition nr 175 år 1960

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 67 § vägtrafikförordningen den 28 september
19511 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

67 §.

Med dagsböter straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §

1 mom. eller 2 mom. andra stycket,

42 § 2 eller 4 mom. eller 46 § 1 mom.
tredje stycket, föreskrifterna om signalering
i 47 § 3 mom. första stycket
eller föreskrifterna i 48 § 1 eller 3
mom., 49 § 2, 3 eller 4 mom., 52 § 2
mom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom., 55 §

1 mom. eller 2 mom. första stycket,

56 § eller 57 § 2 mom. tredje stycket
eller 3 eller 4 mom.

Med böter, högst trehundra kronor,
straffes den, som bryter mot
44 §, 45 § 7 mom. andra stycket, 46 §

1 mom. fjärde stycket, 50 § 3 mom.,

55 § 2 mom. andra stycket, 57 § 2
mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 1
mom. första stycket eller 2, 3 eller
4 mom. eller 60 § 2 mom. tredje stycket
eller 3 mom.

Förseelse mot-----trehundra kronor.

Befordras med----— och vilja.

Med dagsböter straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §
1 mom. eller 2 mom. andra stycket,
42 § 2 eller 4 mom. eller 46 § 1 mom.
tredje stycket, föreskrifterna om signalering
i 47 § 3 mom. första stycket
eller föreskrifterna i 48 § 1 eller 3
mom., 49 § 2 eller 4 mom., 52 § 2
mom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom., 55 §
1 mom. eller 2 mom. första stycket,
56 § eller 57 § 2 mom. tredje stycket
eller 3 eller 4 mom.

Med böter, högst trehundra kronor,
straffes den, som bryter mot
44 §, 45 § 7 mom. andra stycket, 46 §
1 mom. fjärde stycket, 49 § 3 mom.,
50 § 3 mom., 55 § 2 mom. andra stycket,
57 § 2 mom. fjärde stycket, 58 §,
59 § 1 mom. första stycket eller 2, 3
eller 4 mom. eller 60 § 2 mom. tredje
stycket eller 3 mom.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

1 Senaste lydelse, se SFS 1958: 222.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 175 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 september 1960.

Närvarande:

Statsråden Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående förenklat
förfarande för handläggning av parkeringsförseelser samt anför därvid
följande.

I en den 31 mars 1960 dagtecknad promemoria (stencilerad) har hovrättsrådet,
numera riksåklagaren K. E. Walberg framlagt förslag till ett förenklat
förfarande för handläggning av parkeringsförseelser. Ett vid promememorian
fogat förslag till lag om parkeringsbot samt ett förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken torde få biläggas detta protokoll (Bilaga B).

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige, hovrätten över Skåne och Blekinge, riksåklagarämbetet
efter hörande av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd,
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, länsstyrelsen i Malmöhus län — sistnämnda tre remissinstanser efter
hörande av poliskamrarna i respektive Stockholm, Göteborg och Malmö —
länsstyrelsen i Östergötlands län, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt,
rådhusrätten i Malmö, 1951 års rättegångskommitté, polisverksamhetsutredningen,
stadskollegierna i Stockholm och Göteborg, stadsfullmäktige
i Malmö, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Sveriges advokatsamfund, Svenska polisförbundet och Motororganisationernas
samarbetsdelegation. I ett antal yttranden har åberopats utlåtanden
från andra myndigheter, organ och tjänstemän.

Sedan frågan varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,
anhåller jag att få upptaga densamma.

Gällande rätt

Strafföreläggande

Institutet strafföreläggande infördes i vår rätt genom nya rättegångsbalken.
Syftet var att åstadkomma ett snabbt och enkelt förfarande vid handläggningen
av småförseelser. Ett för institutet strafföreläggande, sådant
detta utformats i vårt land, karakteristiskt drag är, att föreläggandet utfär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

das av åklagare. Under förarbetena till processreformen diskuterades ej
möjligheten att låta polismyndighet utfärda strafföreläggande. Om straffföreläggande
stadgas i 48 kap. rättegångsbalken. Enligt 1 § i detta kapitel
äger åklagaren, när fråga är om brott varå endast böter kan följa, dock ej
normerade böter, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den
misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla. Den begränsningen
gäller dock, att strafföreläggande ej må avse dagsböter utöver fyrtio. Godkänner
den misstänkte föreläggandet, gäller detta som lagakraftägande
dom. Godkännes det ej, följer som regel åtal i vanlig ordning.

Beträffande förfarandet föreskrives i 2 §, att strafföreläggande skall avfattas
skriftligen och ange den misstänkte, den brottsliga gärningen med
de handlingsmoment, som individualiserar densamma, samt tillämpliga
lagrum. I föreläggandet skall vidare anges det förelagda straffet och särskild
påföljd, t. ex. förverkande av egendom, om sådan förekommer. Föreläggandet
skall undertecknas av åklagaren. Enligt 3 § skall godkännande
av strafföreläggande göras skriftligen å föreläggandet och innehålla, att
den misstänkte erkänner gärningen och att han underkastar sig det straff
och den påföljd, som förelagts honom. Godkännande måste vara egenhändigt
undertecknat av den misstänkte. Denne kan alltså ej använda sig av
befullmäktigat ombud för godkännande av strafföreläggande. Lagen räknar
med att godkännande skall kunna lämnas omedelbart i anslutning till ett
av åklagaren hållet förhör med den misstänkte. Vill emellertid den misstänkte
ej omedelbart godkänna föreläggandet eller kan sådant godkännande
ej ske av t. ex. den anledningen, att förhör inför åklagaren ej äger
rum, skall föreläggandet delges den misstänkte på samma sätt som stämning
i brottmål med tillkännagivande, att han har att inom viss kortare tid
återställa föreläggandet försett med godkännande vid påföljd att åtal eljest
må äga rum.

Av kungörelsen den 19 december 1947 (nr 947) med närmare föreskrifter
om strafföreläggande framgår, att indrivning och redovisning av böter, som
fastställts genom strafföreläggande, sker i huvudsak på samma sätt som
vid verkställighet av domstols dom å bötesstraff. Vad i lag eller författning
är stadgat om skyldighet för underrätt att om dom i brottmål underrätta
myndighet äger motsvarande tillämpning på åklagare i fråga om
strafföreläggande som han utfärdat och som blivit godkänt. I enlighet härmed
är bl. a. åklagare skyldig att underrätta körkortsregistret om godkänt straffföreläggande
rörande parkeringsförseelse som begåtts av körkortsinnehavare.

Åklagaren är ej skyldig att använda strafföreläggande i alla fall då de
formella förutsättningarna är för handen utan är oförhindrad att i stället
åtala vid domstol.

Strafföreläggandeinstitutet har fått en mycket stor praktisk betydelse.
Under år 1959 utfärdades sålunda av åklagarmyndigheten i Stockholm omkring
100 000 strafförelägganden. I början av 1950-talet var siffran 20 000.
Icke minst har strafföreläggande kommit till användning i fråga om par -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

keringsförseelser; under åttamånadersperioden maj—december 1959 utfärdades
i Stockholm strafförelägganden avseende sammanlagt 51 800 parkeringsförseelser.

Det stora antalet strafförelägganden i de större städerna har framdrivit
vissa rationaliseringsåtgärder. Bl. a. har man infört ett långt drivet blankettsystem.
Vid utredningar rörande erkända förseelser använder sålunda polisen
i dessa städer en särskild blankett, som, när den är ifylld, utgör en kombination
av strafföreläggande och rapport, övre delen av blanketten avser
strafföreläggandet och nedre delen rapporten. Rapporten göres mycket summarisk
och innehåller i stort sett — utöver de uppgifter, som erfordras för
identifiering av den misstänkte — endast en kortfattad gärningsbeskrivning.
Sedan blanketten sålunda ifyllts av polisen, översändes den med ett flertal
kopior till åklagarmyndigheten. Vid utfärdande av strafföreläggande rörande
förseelsen användes den översända blanketten, varvid rapporten utgör gärningsbeskrivningen
i föreläggandet. Åklagaren har endast att på övre halvan
av blanketten fylla i tillämpligt lagrum och skriva under den tryckta
texten till föreläggandet. I många fall är också de lagrum, som kan komma

1 fråga angivna med tryck på blanketten, och åklagarens hänvisning till tilllämpligt
lagrum sker då genom att han sätter ett kors i den ruta, som markerar
lagrummet. Detta är bl. a. fallet i fråga om parkeringsförseelser. Den
ifrågavarande blanketten har numera införts i de flesta större städer. I
Stockholm betecknas blanketten, när den användes för parkeringsförseelser,
P-blanketten.

På grund av det stora antalet förseelser går det ej att i storstäderna
tillämpa den ordning, som man vid rättegångsbalkens tillkomst efter allt
att döma avsåg skola bli den normala, nämligen att den misstänkte får godkänna
strafföreläggande i omedelbar anslutning till ett med honom hållet
förhör. Att detta är en omöjlighet i Stockholm torde framgå redan därav,
att antalet strafförelägganden, såsom nyss nämnts, uppgår till 100 000 om
året, vilket innebär att vederbörande stadsfiskalsassistent har att i medeltal
utfärda omkring 300 strafförelägganden per dag.

Föreskrifter angående parkering och annan uppställning av fordon

Gällande föreskrifter om parkering och annan uppställning av fordon kan
indelas i tre grupper. Till den första gruppen är att hänföra det allmänna
förbudet i 49 § 1 mom. vägtrafikförordningen mot att på väg stanna eller uppställa
fordon på sådan plats eller på sådant sätt, att fara uppstår för person
eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller störes. Här förutsättes
alltså, att fara eller hinder i det konkreta fallet uppkommit. Någon
ansvarsbestämmelse i anslutning till förbudet i 49 § 1 mom. finns ej i vägtrafikförordningen
utan åsidosättande av förbudet bestraffas enligt 1 eller

2 § lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott.
Det förstnämnda lagrummet avser vårdslöshet i trafik. Straffet för vårdslöshet
i trafik är i normalfallen dagsböter eller fängelse i högst sex månader
samt vid grov vårdslöshet fängelse eller straffarbete i högst ett år. En -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

ligt 2 § trafikbrottslagen straffas med dagsböter vägtrafikant, som onödigtvis
i väsentlig mån hindrar eller stör trafiken på väg.

Till den andra gruppen av föreskrifter rörande parkering eller annan uppställning
av fordon kan hänföras 2 och 3 mom. i 49 § vägtrafikförordningen.
De i dessa moment upptagna bestämmelserna har avseende å vissa närmare
angivna platser, där uppställning respektive parkering regelmässigt
kan anses utgöra en fara eller ett otillbörligt hinder i trafiken. Till skillnad
från vad som är fallet i fråga om överträdelse av de allmänna föreskrifterna i
1 mom. straffas överträdelse av bestämmelserna i 2 och 3 mom. oberoende
av om fara eller hinder i det särskilda fallet uppkommit. Enligt 2 mom.
får fordon icke utan att trafikförhållandena föranleder det stannas eller
uppställas a) på motorväg annorstädes än å parkeringsplats; b) i skarp
kurva eller nära sådan eller på backkrön eller i närheten därav eller på
annan plats, där sikten är skymd; c) vid vägkorsning inom ett avstånd
av 10 meter från korsande körbanas närmaste ytterkant; d) framför vägmärke,
så att detta skymmes; e) på tydligt markerat övergångsställe för
gående eller inom ett område av 10 meter före övergångsstället; f) inom
särskild filmarkering eller så nära sådan, att inkörning i rätt fil därigenom
försvåras. Enligt 3 mom. får parkering på väg ej ske a) där parkering
hindrar andra fordon att fritt komma förbi; b) vid spårvägshållplats eller
på utrymme, avsett för trafik med spårvagn; c) vid busshållplats inom
ett område av 10 meter på vardera sidan om hållplatsskylt; d) på tydligt
markerad plats för droskstation med annat fordon än sådant, för vilket
stationen är avsedd; e) på bro eller viadukt eller vägport eller trafiktunnel;
f) framför ingång eller infart till fastighet, om passage till eller
från fastigheten därigenom obehörigen hindras eller störes. — Beträffande
»uppställning» i 49 § gäller att även ett aldrig så kort stillastående är att
betrakta som uppställning. »Parkering» betyder däremot ett längre kvarstående.
Enligt 1 § 7 mom. vägtrafikförordningen avses med parkering
uppställning av fordon; dock räknas ej såsom parkering uppställning tillfälligt
under kortare tid för åkandes av- eller påstigning, för av- eller pålastning
av gods eller för annat liknande ändamål. Uppställning är alltså
ett vidare begrepp, som innesluter det trängre begreppet parkering. Enligt
67 § första stycket vägtrafikförordningen straffas med dagsböter den, som
åsidosätter föreskrifterna i 49 § 2 eller 3 mom.

Den tredje gruppen av hithörande bestämmelser utgöres av lokala parkeringsföreskrifter.
Enligt 61 § 1 mom. b) vägtrafikförordningen tillkommer
det länsstyrelsen att beträffande viss allmän väg, gata eller annan allmän
plats meddela erforderliga föreskrifter rörande parkering eller annan uppställning
av fordon. Såvitt angår område i stad tillkommer det dock stadsmyndighet,
som anges i 6 mom., att meddela dylika föreskrifter. Enligt 6
mom. är stadsmyndighet, som avses i 61 §, för stad med poliskammare
denna och för övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare. Enligt
62 § 1 mom. åligger det länsstyrelse ävensom stadsmyndighet, som anges i
61 § 6 mom., att före mars månads utgång varje år utfärda kungörelse om

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

gällande lokala trafikföreskrifter. Straffet för överträdelse av lokal föreskrift
rörande parkering eller annan uppställning av fordon (lokal parkeringsföreskrift)
är enligt 68 § vägtrafikförordningen böter, högst 300 kronor.

Nu gällande kungörelse om lokala trafikföreskrifter för Stockholm är utfärdad
av poliskammaren den 21 mars 1960. Av kungörelsen omfattar 14—
21 §§ parkeringsföreskrifter. Enligt 14 § skall fordon, som stannar på körbana
av annan orsak än tillfälligt uppehåll i trafiken, ställas på vänstra
sidan av körbanan och i dennas längdriktning och så nära ytterkant eller
gångbana som är möjligt utan att olägenhet uppkommer för gångtrafiken.
15 § innehåller förbud att uppställa fordon på gångbana annat än i särskild
anvisad parkeringsplats, eller vederbörligen anordnat cykelställ. Vissa
föreskrifter angående uppställning av moped och cykel upptages i 16 §. Enligt
17 § gäller en allmän tidsbegränsning för parkering såtillvida, att fordon
ej får vara uppställt under längre tid än 24 timmar i följd på parkeringsplats,
gata eller annan allmän plats. I 18 § 1 mom. föreskrives skyldighet
att vid uppställning av fordon i parkeringsplats iakttaga genom anslag
å platsen meddelade föreskrifter om fordonsslag, tidsbegränsning och avgiftsbeläggning.
Enligt 2 mom. är parkeringsplats, för vilken gäller tidsbegränsning
jämte avgiftsbeläggning, försedd med parkeringsmätare. I momentet
anges vidare, att av visaren på mätaren framgår återstående tid för
vilken betalning erlagts samt att röd skylt markerar att betald tid gått till
ända eller att avgift eljest icke är erlagd. I 19 mom. stadgas förbud mot
parkering på vändplan. Förteckning över trafikleder, för vilka under angivna
tider gäller tidsbegränsad parkering (entimmesuppställning), parkeringsförbud
eller stoppförbud är intagen i 20 §. Enligt 19 § förstås med
parkeringsförbud förbud att uppställa fordon annat än tillfälligt under kortare
tid för åkandes av- eller påstigning, för av- eller pålastning av gods eller för
annat liknande ändamål samt med stoppförbud förbud att stanna fordon utan
att så av trafikförhållandena påkallas. I 21 § upptages bestämmelser om
nattparkering, vilka i huvudsak innebär, att vid uppställning nattetid kl.
0—6 annorstädes än å parkeringsplats respektive cykelställ fordon skall stå
under dygn med udda datum på den sida av gatan, som har udda adressnummer,
samt under dygn med jämnt datum på den sida av gatan, som har
jämna adressnummer. Bestämmelserna om nattparkering har till syfte att
gaturenhållningen ej skall hindras.

I de flesta större städer torde de lokala parkeringsföreskrifterna i stort
sett överensstämma med motsvarande föreskrifter för Stockholm.

Vad beträffar bestämmelserna i 18 § om avgiftsbelagda parkeringsplatser
må nämnas att stadsfullmäktige i Stockholm den 29 april 1952 beslöt att,
under förutsättning av Kungl. Maj:ts medgivande, försöksvis införa avgiftsbelagd
automatreglerad parkering vid ett begränsat antal platser inom stadens
centrala delar samt härvid bestämde parkeringsavgiften till 50 öre för
timme. Avgiften var kalkylerad så, att den skulle täcka stadens självkostnader.
Stadsfullmäktiges beslut underställdes Kungl. Maj:t, som enligt reso -

Kungl. Maj:ts proposition nr t75 år 1960

lution den 30 juni 1952 fastställde detsamma. Antalet avgiftsbelagda platser

1 Stockholm har därefter ökat år efter år och utgör numera 3 200. Man
räknar med en ytterligare utvidgning under 1960 med 1 000—2 000 platser. Systemet
med parkeringsautomater har efter hand införts i de flesta andra städer
i riket. Av vad som förekom i samband med inrättandet av parkeringsautomater
i Stockholm framgår att syftet med åtgärden var dels att effektivisera
kontrollen rörande iakttagandet av bestämmelserna om korttidsparkering
i innerstaden dels att åstadkomma att bilisterna av kostnadsskäl inskränkte
parkeringstiden så mycket som möjligt. Härigenom räknade man
med att åvägabringa en snabbare omsättning av fordonen på parkeringsplatserna
i trafikens och handelns intresse. Avgifterna tillkom alltså ej för
att täcka stadens kostnader för anordnande av parkeringsplatser. Avgiftens
funktion att förmå bilisterna att avstå från all onödig parkering har på det
sätt beaktats vid utformningen av lagen den 31 maj 1957 (nr 259) om rätt för
kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m., att
enligt lagen avgifterna får uttagas med belopp, som erfordras för att tillgodose
trafikens ordnande; i 1957 års lag har sålunda parkeringsavgifterna helt
frigjorts från beroendet av kommunens självkostnader för parkeringsplatser.

Åsidosättande av föreskrifterna i 18 § om tidsbegränsning och avgiftsbeläggning
vid fordons uppställande å parkeringsplats med parkeringsmätare
straffas som annan överträdelse av lokal parkeringsföreskrift jämlikt
68 § vägtrafikförordningen med penningböter, högst 300 kronor. Det principiella
spörsmålet, huruvida bemyndigandet i 61 § vägtrafikförordningen
för länsstyrelse respektive stadsmyndighet att utfärda lokal parkeringsföreskrift
rätteligen bör kunna användas för att åstadkomma straffsanktion
för underlåten avgiftsbetalning i samband med parkering på avgiftsbelagd
parkeringsplats, har varit föremål för Högsta domstolens prövning i rättsfallet
NJA 1958 s. 165 och besvarats jakande. I målet framhöll riksåklagarämbetet
bl. a. att parkeringsavgifterna uteslutande fullföljde ett trafikreglerande
syfte; ändamålet med straffsanktionen vore sålunda icke att tillgodose
kommunens ekonomiska intresse, låt vara att detta bleve en följdverkan
av sanktionen. Något avgörande skäl förelåge därför ej att i strid med
de lokala trafikföreskrifternas innehåll från straffpåföljd fritaga den som
underläte att erlägga parkeringsavgift.

Vid straffmätningen i parkeringsmål tillämpar såväl åklagare som domstolar
i allmänhet en fast taxa. Vad Stockholm beträffar har statsåklagaren
den 29 oktober 1956 utfärdat normer för straffmätning vid utfärdande av
strafförelägganden från åklagarmyndigheten rörande bl. a. parkeringsförseelser.
Enligt dessa normer utgör straffet för förseelse mot föreskrift i 49 §

2 mom. vägtrafikförordningen åtta dagsböter och för förseelse mot föreskrift
i samma paragrafs 3 mom. sex dagsböter. Dagsboten utgår med jämkat belopp.
Jämväl i vad gäller fastställande av dagsbotsbeloppet synes en standardisering
ha skett. Dagsboten sättes sålunda vid dessa förseelser regelmässigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

till tio kronor, om den misstänktes årsinkomst överstiger 40 000 kronor,
och eljest till 5 kronor. För överträdelse av lokal parkeringsföreskrift är
enligt samma normer bötesstraffet 35 kronor, när föreskriften avser stoppförbud,
och eljest 25 kronor. Dessa taxor avser dock endast bilar. För motorcyklar
och cyklar gäller 10 respektive 15 kronor lägre bötesbelopp. Enligt
normerna skall viss straffhöjning ske vid återfall. Från åklagarmyndigheten
har emellertid inhämtats, att återfall numera ej beaktas vid straffmätningen.
Det har nämligen med hänsyn till den stora anhopningen av parkeringsförseelser
ansetts medföra alltför stora svårigheter att i varje särskilt
fall undersöka, huruvida den misstänkte tidigare dömts för felparkering.

Parkeringsförseelsema i vissa större städer

Bilismens expansion under det senaste årtiondet och de begränsade parkeringsutrymmena
i de större städerna har medfört en kraftig stegring av antalet
parkeringsförseelser i dessa städer, ökningen är särskilt markant i
Stockholm. Utvecklingen i Stockholm i fråga om antalet rapporterade parkeringsförseelser
under åren 1951—1959 framgår av följande tabell, som
avser såväl förseelser mot vägtrafikförordningen som överträdelser av lokala
parkeringsföreskrifter.

Tabell 1. Antalet rapporterade parkeringsförseelser i Stockholm åren 1951—1959

1951.........	........ 15	839
1952 ........	........ 19	954
1953 ........	........ 20	900
1954 ........	........ 22	857
1955 ........	........ 32	648
1956 ........	........ 52	381
1957 ........	........ 75	051
1958 ........	........ 78	340
1959 ........	........ 102	645

Av tabellen framgår, att antalet rapporterade parkeringsförseelser under
åren 1951—1959 ökat från 15 839 till 102 645, en ökning med ej mindre än
548 procent. Parkeringsförseelsernas fördelning i Stockholm på olika kategorier
under åren 1956—1959 framgår av följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Tabell 2. Rapporterade parkeringsförseelser i Stockholm 1956—59 fördelade på olika

slag och år

Föreskrift som överträtts	1956		1957		1958		1959		Jämf. mell. 1956—1959
	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
Fordon skall ställas 1 på körbanans vänstra sida ...	1004	1,9	2 441	3,3	3 984	5,1	4 478	4,4	+ 3 474	+ 346
2 i dennas längd-riktning ......	46	0,1	31	0,0	337	0,4	86	0,1	+ 40	+ 87
3 så nära ytter-kant som möjl.	64	0,1	87	0,1	64	0,1	291	0,3	+ 227	+ 355
Cykel och moped skall ställas 4 i cykelställ ....	34	0,1	80	0,1	119	0,2	15	0,0	— 19	— 56
5 1-timmesregeln	5 607	10,7	5197	6,9	3 066	3,9	3 729	3,6	— 1878	— 34
Parkeringsför- bud 6 alla dagar dyg-net runt......	2 466	4,7	5117	6,8	5 698	7,3	9 577	9,3	+ 7111	+ 288
7 vardagar kl. 8—■ 18............	9 594	18,3	20 569	27,5	23 370	29,8	28 883	28,1	+ 19289	+ 201
Stopplörbud 8 alla dagar dyg-net runt ......	1347	2,6	1231	1,6	1202	1,5	1214	1,2	— 133	— 10
9 vardagar kl. 8— 9............	632	1,2	782	1,0	930	1,2	753	0,7	+ 121	+ 19
10 vardagar kl. 16 —18 (12—15) .	11133	21,2	11627	15,5.	. 7533	9,6	9 291	9,1	— 1842	— 17
11 vardagar kl. 16 —19 (12—15)1 Nattparkerings-förbud gällande 12 viss plats......	159	S03	530	0,7.	444	0,6.	69 1000	0,1 1,0	+ 69 + 841	+ 529
13 viss sida av ga-tan ...........	6 068	11,6	6 214	■ 8,3	7 777	9,9	9174	8,9	+ 3106	+ Öl
För P-plals gäl-lande 14 tidsbegränsning	594	1,1	985	1,3	1353	1,7	1179	1,1	+ 585	+ 99
15 avgiftsplikt ...	3 872	7,4	6 970	9,3	9175	11,7	14 835	14,5	+ 10 963	+ 283
16 förbud mot par- kering annorstä-des1 .......... Olaga uppställ-ning 17 24-timmarsre- geln..........	1910	3,6	1628	2,2	1914	2,4	4129	4,0	+ 2 219	+ 116
18 på morotväg an- norstädes än i P-plats1....... 19 vid vägkorsning	1363	2,6	3 962	5,3	2 472	3,2	4123	4,0	+ 2 760	+ 203
20 vid övergångs-ställe .........	3 702	7,1	4 405	5,9	4 513	5,8	4 871	4,7	+ 1169	+ 32
21 vid filmarkering	400	0,8	336	0,5	302	0,4	749	0,7	+ 349	+ 87
22 framför väg-märke ........	1	0,0	2	0,0	1	0,0	40	0,0	+ 39	+ 401

Fr. o. m. juli 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960 15

Föreskrift som överträtts Nr Slag	1956		1957		1958		1959		Jämf. mell. 1956—1959
Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
23 i skarp kurva ..	4	0.0	12	0,0	6	0,0	54	0,1	+	50	+	131/,1
24 på backkrön ..	—	—	4	0,0	6	0,0	15	0,0	+	15
25 där sikten är
skymd........	1	0,0	9	0,0	24	0,0	1	0,0	±	0		—
26 på gångbana . .	594	1,1	438	0,6	1342	1,7	1224	1,2	+	630	+	106
Olaga parkering 27 till hinder för
andra fordon ..	338	0,7	324	0,4	343	0,4	397	0,4	+	59	+	18
28 vid spårvägs-
hållplats......	29	0,1	28	0,0	62	0,1	122	0,1	+	93	+	321
29 vid busshåll-
plats .........	83	0,2	68	0,1	69	0,1	156	0,2	+	73	+	88
30 i droskstation .	52	0,1	131	0,2	59	0,1	179	0,2	+	127	+	244
31 på bro etc.....	375	0,7	677	0,9	186	0,2	179	0,2		196		52
32 framför ingång
etc...........	644	1,2	772	1,0	1376	1,8	1354	1,3	+	710	+	103
33 på vändplan ...	265	0,5	404	0,5	613	0,8	479	0,5	+	214	+	81
Summa:	52 381	100,0	75 051	100,0	78 340	100,0	102 646	100,0	+ 50 265	+	96

1 Fr. o. m. juli 1959.

Såsom framgår av tabellen kan de lokala parkeringsföreskrifterna uppdelas
på följande huvudkategorier:

1) parkeringsförbud;

2) stoppförbud; . /i . ■

3) nattparkeringsförbud; ; . ,

4) P-platsavgiftsplikt.

Ett sammandrag avseende parkeringsförseelsernas fördelning i Stockholm
efter kategori har gjorts i följande tabell. - ">.■

> ■ • ''■ ■ •'' . •'' - . 11.''. •'' ;• ■''■: .• • !■ ■ ■.• ■; - i .i''i. .. ;ii />)>■;

Tabell 3. Parkeringsförseelger i Stockholm 1956—1959, fördelade efter kategori

Föreskrifter*	1956		1957		1958		T959		Jämf. mellan 1956 och 1969
	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	% '' i
Lokala tra/iklöre-skrifter: Parkeringsf örbu d (nr 6 och 7) ....	12 060	23,0	25 686	34,4	29 068	27,1	38 460	37,4	+ 26 400	+ 219
Stoppförbud (nr 8, 9, 10 och 11) ...	13112	25,0	13 640	18,1	9 665	12,3	11327	11,1	— 1785	— 14
N attparkerin gsf ör-bud (nr 12 och 13)............	6 227	11,9	6 744	9,0	8 221	10,5	10174	9,9	+ 3 947	+ 63
P-platsa vgif tspl ikt „ (nr 15).........	3 872	7,4	6 970	9,3	9175	11,7	14 835	14,6	+ 10 963	+ 283
Övriga (nr 1—5, 14, 16,17, 26 och 33)............	10118	19,2	11291	15,0	12 792	16,3	15 610	15,2	+ 5 492	+ 64
Summa lok. före-skrifter ........	45 389	86,5	64 331	85,7	68 921	87,9	90 406	88,1	+ 45 017	+ 99 < • 1‘ 1 ,i

. i 1 •'' i < .1 < } »i

1 De inom parentes upptagna siffrorna avser kategoriindelningen enligt ordningspolisens statistik
i tabell 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Föreskrifter	1956		1957		1958		1959		Jämf. mellan 1956 och 1959
	Antal	Of /o	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
Vägtrafikförord- ningen: enl. 49 § mom. 2 olaga uppst. (nr 18—25)........	5 471	10,5	8 730	11,7	7 324	9,4	9 853	9,5	+ 4 382	+ 80
enl. 49 § mom. 3 olaga park. (nr 27—32)........	1521	3,0	1990	2,6	2 095	2,7	2 387	2,4	+ 866	+ 57
Summa vägtrafik-förordn...........	6 992	13,5	10 720	14,3	9 419	12,1	12 240	11,9	+ 5 248	+ 75
Samtliga parke- ringsförseelser ....	52 381		75 051		78 340		102 646		+ 50 265	+ 96

Tabell 3 visar, att i Stockholm förseelserna mot lokala parkeringsföreskrifter
under åren 1956—1959 ökat mera än förseelserna mot vägtrafikförordningen.
Av samtliga felparkeringar kom år 1959 c:a 12 procent på
vägtrafikförordningen mot 13,5 procent 1956. Den största ökningen, 283
procent, visar förseelserna mot bestämmelser om avgiftsbelagd parkering.
Detta slag av förseelser representerade 1959 14,5 procent av samtliga parkeringsförseelser
mot 7,4 procent 1956. Denna förskjutning sammanhänger
uppenbarligen med den fortgående utvidgningen av antalet avgiftsbelagda
parkeringsplatser. Den därnäst största ökningen, 219 procent, faller på överträdelser
av parkeringsförbud. Medan övriga slag av parkeringsförseelser
ökat under perioden, har överträdelserna av stoppförbud däremot undergått
viss minskning (14 procent). Denna torde kunna förklaras därmed att,
såvitt gäller stoppförbuden, trafikövervakningen alltmera kommit att inriktas
på förebyggande verksamhet.

Enligt tillgängliga siffror för Göteborg utgjorde antalet rapporterade parkeringsförseelser
i nämnda stad åren 1957—59 respektive 10 560, 14 097 och
17 799. Av år 1959 rapporterade parkeringsförseelser utgjorde 13 procent
förseelser mot vägtrafikförordningen.

I Malmö utgjorde antalet rapporterade parkeringsförseelser åren 1957—
1959 respektive 7 537, 10 772 och 6 576. Förseelser mot vägtrafikförordningen
utgjorde samma år respektive 25 procent, 16 procent och 29 procent
av samtliga parkeringsförseelser. Med avseende å statistiken för år 1959 är
att märka, att man under detta år i relativt ringa utsträckning inskridit
mot förseelser mot nattparkeringsförbud med hänsyn därtill, att viss maskinell
utrustning för gaturenhållning ej, som planerats, kunnat tagas i bruk
under året. Belysande är att, medan antalet rapporterade förseelser mot
nattparkeringsförbud år 1958 utgjorde 5 437, detta antal år 1959 endast var
832. Anmärkningsvärt är å andra sidan det stora antalet förseelser mot nattparkeringsförbud
under år 1958, drygt 50 procent av samtliga parkeringsförseelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Till jämförelse med siffrorna från de tre storstäderna må slutligen lämnas
vissa uppgifter från Linköping. I denna stad var antalet parkeringsförseelser
åren 1956 1959 respektive 586, 793, 735 och 763. Av samtliga parke ringslörseelser

i Linköping under 1959 utgör 10—15 procent förseelser mot
vägtraf ikförordningen.

Återfall

Till belysning av återfallsfrekvensen vid parkeringsförseelser har inom
åklagarmyndigheten i Stockholm sammanställts visst siffermaterial, avseende
åttamånadersperioden maj—december 1959. Uppgifterna grundar sig
på de strafförelägganden, som av åklagarmyndighetens parkeringsavdelning
utfärdats under nämnda tidsperiod. Materialet omfattar såväl överträdelser
av lokala parkeringsföreskrifter som förseelser mot vägtrafikförordningen.
Undersökningen visar följande.

Ifrågavarande strafförelägganden avser 51 800 parkeringsförseelser, begångna
av 42 474 förare. På varje förare kommer sålunda i genomsnitt 1,22
förseelse. 36 078 eller 85 procent av förarna har antecknats för endast en
förseelse, 4 642 eller 11 procent för två förseelser och 1 754 eller 4 procent
för tre eller flera förseelser. Beträffande sistnämnda 1 754 förare med tre
eller flera förseelser visar siffrorna följande.

antal fordonsförare antal förseelser vardera

1 135 .................. 3

354 4

140 .................. 5

58 .................. 6

32 .................. 7

13 .................. 8

11 .................. 9

2 .................. 10

2 .................. 11

2 .................. 12

3 .................. 14

1 .................. 15

1 .................. 25

Av uppställningen framgår bl. a., att 265 förare har 5 eller flera förseelser
samt 125 förare 6 eller flera förseelser. Förare med fyra eller flera förseelser,
ungefär 1 procent av samtliga förare, svarar för ca 6 procent av samtliga
förseelser.

En särskild klientelundersökning har gjorts beträffande de bilförare, som
inom åttamånadersperioden haft minst en felparkering per månad. Denna
grupp omfattar 30 personer, vilka gjort sig skyldiga till sammanlagt 365 rapporterade
felparkeringar, varav 354 mot lokala parkeringsföreskrifter och 11
mot vägtrafikförordningen. Förseelserna mot vägtrafikförordningen fördelar
sig på sju förare. Ej mindre än 240 av förseelserna har ägt rum vid bilförarens
fasta arbetsplats. I endast ett fåtal — 24 — fall bär bilen anträffats
2 liihang till riksdagens protokoll t960. 1 samt. Nr 175

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

felparkerad vid förarens bostad. 90 förseelser — i huvudsak begångna av
yrkesutövare med rörlig verksamhet — är spridda över hela stadsområdet.
Inom gruppen dominerar de egna rörelseidkarna med 22 personer, 6 förare
är försäljare. De återstående två förarna betecknas i polisrapporterna som
servicemän. 10 personer har uppgivit anställning som bilförsäljare eller egen
verksamhet med bilförsäljning. Endast en kvinna ingår i gruppen. Samtliga
30 förare tillhör den aktiva åldern för yrkesutövare.

Särskilda trafikvakter

Till de senaste årens starka stegring av antalet rapporterade parkeringsförseelser
i Stockholm torde ha bidragit inrättandet år 1957 av en kår av
särskilda trafikvakter. Anordningen med särskilda trafikvakter — som avsåg
att från den egentliga polispersonalen avlasta vissa enklare, med trafikövervakning
sammanhängande uppgifter — förutsatte vissa ändringar i lagen
om polisväsendet i riket (polislagen), polisreglementet och vägtrafikförordningen.
I 18 § polislagen tillkom sålunda samma år ett nytt andra stycke,
enligt vilket Konungen för visst polisdistrikt äger medge, att särskilda med
trafikövervakning sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet ombesörj
es i annan ordning än i polislagen sägs, d. v. s. av andra befattningshavare
än polismän. Till bestämmelserna om ordningsvaktsförordnande i
46 § första stycket polisreglementet gjordes vidare ett tillägg, enligt vilket
polischefen meddelar förordnande som ordningsvakt för den som skall ombesörja
sådana med trafikövervakning sammanhängande uppgifter, som avses
i 18 § polislagen. Vad slutligen angår vägtrafikförordningen stadgades i
40 § 2 mom. i dess ursprungliga lydelse skyldighet för vägtrafikant att efterkomma
polismans anvisningar till trafikens ordnande och stanna, när polisman
ger tecken därtill. Härtill gjordes det tillägget, att vad i momentet sagts
om polisman skall gälla jämväl annan, som i vederbörlig ordning förordnats
att ombesörja i polisverksamheten ingående uppgift rörande trafiken. Den
kår av trafikvakter, som i anslutning till 1957 års författningsändringar uppsattes
i Stockholm, utgjorde ursprungligen 50 befattningshavare, samtliga
kvinnor. Vid årsskiftet 1959/1960 var antalet befattningshavare 75. Meningen
är, att organisationen under år 1960 skall utbyggas till 100 befattningshavare.
Trafikvakterna anställes av gatukontoret och sorterar i organisatoriskt
hänseende under detta. De har särskild uniform och avdelas till tjänstgöring
vid visst polisvaktdistrikt. I denna sin tjänstgöring är de underställda polisbefälet
i distriktet. Fjärde vaktdistriktet (Klara polisstation), som år 1959
redovisade 36 procent av samtliga rapporterade parkeringsförseelser i Stockholm,
har 40 trafikvakter. Trafikvakternas verksamhet avser alla slag av
parkeringsförseelser, alltså såväl överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter
som förseelser mot vägtrafikförordningen. Befattningshavarna undergår,
innan de får börja tjänstgöra, en utbildningskurs omfattande 110 timmar
under fyra veckor. Man räknar med att varje trafikvakt svarar för i runt tal
1 000 parkeringsrapporter per år. I den yttre parkeringsövervakningen, deltar
stadigvarande, förutom de särskilda trafikvakterna, en polisstyrka motsva -

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1960

rande 30 å 35 polismän. Det har beräknats, att av samtliga felparkerare 60
procent blir antecknade av trafikvakter och återstående 40 procent av polismän.
Den planerade utbyggnaden av trafikvaktkåren i Stockholm talar i
och för sig för att man har att motse en ytterligare ökning av antalet rapporterade
parkeringsförseelser de närmaste åren. Å andra sidan visar de rapporterade
felparkeringarna under det sista kvartalet 1959 en något lägre
siffra än den för motsvarande tid föregående år trots tillkomsten av nya
trafikvakter. Härtill kommer, att en ökning av trafikvaktkåren torde medföra
en viss minskning av den polisstyrka, som nu disponeras för parkeringsövervakning.
Man synes emellertid kunna räkna med att antalet rapporterade
parkeringsförseelser under de närmaste åren i vart fall icke kommer att
understiga 1959 års siffra, d. v. s. cirka 100 000.

Även i Göteborg har inrättats en kår av trafikvakter med i stort sett samma
ställning, uppgifter och utbildning som trafikvakterna i Stockholm. Kåren,
som började sin verksamhet i juli 1959, omfattar för närvarande 17 befattningshavare,
samtliga manliga. Den kraftiga stegringen av antalet rapporterade
parkeringsförseelser i Göteborg under år 1959 — från 14 000 till
17 800 — torde väsentligen vara att tillskriva trafikvaktkårens tillkomst. För
1960 räknar man med att antalet rapporterade parkeringsförseelser i Göteborg
skall uppgå till omkring 26 000.

Också i Malmö förekommer en kår av särskilda trafikvakter med ordningsvaktsförordnande.
Kåren inrättades år 1957 och består för närvarande
av fem manliga befattningshavare. Dessa har genomgått en kortare utbildningskurs
och har till uppgift att öva tillsyn över parkeringsbestämmelsernas
efterlevnad inom avgiftsbelagda parkeringsplatser och angränsande områden
samt att rapportera parkeringsförseelser, som de konstaterar vid sådan
tillsyn. Det åligger dem vidare att biträda med tömning och kontroll av
parkeringsmätare. De har sålunda mera begränsade befogenheter än trafikvakterna
i Stockholm och Göteborg. Det föreligger emellertid planer på att
utöka antalet trafikvakter i Malmö och att i samband därmed ändra arbetsuppgifter
och befogenheter till överensstämmelse med vad som nu gäller för
trafikvakterna i Stockholm och Göteborg.

Det nuvarande förfarandet vid handläggningen av parkeringsärenden

Polismän och trafikvakter i Stockholm är vid fullgörande av parkeringsövervakning
utrustade med block, innehållande tryckta blanketter till parkeringsanmärkningar.
Som exempel kan tagas följande blankett, vilken användes
vid 4:e polisvaktdistriktet, där de flesta parkeringsärendena handlägges.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Nummer

Personbil...................... □

Lastbil........................ □

Motorcykel..................... □

I Med nedanstående
Moped j ägare enligt namnHerrcykel.
säy^ eller märke
Damcykel joch fabrikationsnummer.

Föraren av ovanstående fordon torde benäget omedelbart genom personligt
besök eller per telefon sätta sig i förbindelse med

Klara polisstation, Regeringsgatan 79
tel. 54 00 00, ankn. 704

med anledning av fordonets parkering på

(jen............19.... undertiden

STOCKHOLMS POLIS

Konstapel

Varannan blankett i blocket är vit (orginalet), varannan grön (kopian).

Den normala gången av ett ärende angående felparkering, som konstaterats
av polisman eller trafikvakt från 4:e vaktdistriktet, är följande.

1) Befattningshavaren ifyller den vita blanketten i blocket. Genom kopiepapper
åstadkommes motsvarande anteckningar på den gröna blanketten.
Den vita blanketten utrives ur blocket och fästes på bilens vindruta eller lamnas
direkt till föraren, om denne är tillstädes. Den gröna kopian kvarsitter i
blocket. Vid tjänstgöringens slut uppsätter befattningshavaren med ledning
av anteckningarna på kopian ett rapportkoncept rörande parkeringsförseelsen.

2) Rapportkonceptet överlämnas till vaktdistriktets utredningsavdelning,
där det diarieföres. Från bilregistret införskaffas uppgifter om fordonsäga rens

namn och adress. ...

3) Föraren infinner sig personligen på utredningsavdelningen eller låter
sig avhöra per telefon. Hans förklaring antecknas i rapportkonceptet. Uppgifterna
från bilregistret kollationeras.

I Stockholm låter i omkring 50 procent av fallen föraren höra av sig utan
särskild påminnelse. Erkänner vederbörande förseelsen — vilket är det vanliga
_upprättas rapport med användande av den förut beskrivna särskilda

blanketten (P-blanketten). Blanketten ifylles i åtta exemplar, varav ett behålles
på vaktdistriktet, medan återstående sju exemplar översändes till åklagarmyndigheten.
Bestrides åter förseelsen sker utredning i vanlig ordning.
I uppskattningsvis 7—8 procent av samtliga rapporterade fall avskrives ärendet
av vederbörande kommissarie på grund av förarens förklaring. Föranleder
bestridandet ej avskrivning, överlämnas ärendet, sedan utredningen färdigställts,
med tilihörande förhörsanteckningar till åklagarmyndigheten.

4) Låter fordonsföraren ej höra av sig med anledning av parkenngsanmärkningen,
avsändes till den person, vilken i bilregistret står antecknad

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

som ägare till fordonet, en skriftlig anmaning på särskilt formulär att snarast
möjligt sätta sig i förbindelse med utredningsavdelningen. Efter en
sådan anmaning beräknas i Stockholm ytterligare omkring 25 procent av
felparkerarna låta höra av sig. Ärendet handlägges därefter i enlighet med
vad som förut angivits under 3). Beträffande härefter återstående 25 procent
av felparkerarna måste ytterligare efterforskningar vidtagas. Eventuellt
måste förhör begäras med fordonets ägare hos annat polisvaktdistrikt i
Stockholm eller hos polismyndighet utanför huvudstaden.

5) Av de parkeringsärenden, vilka från polisen överlämnas till åklagarmyndigheten,
redovisas c:a 95 procent såsom erkända med P-blanketten.
Dessa ärenden går från polisen direkt till en inom åklagarmyndigheten inrättad
parkeringsavdelning, som har hand om alla strafförelägganden rörande
parkeringsförseelser. Parkeringsavdelningen tillkom i maj 1959. Tidigare
handlades ärenden angående erkända parkeringsförseelser på åklagarmyndighetens
allmänna expedition för strafförelägganden. Parkeringsavdelningen
består av en åklagare och sex icke rättsbildade befattningshavare.
Återstående 5 procent av från polisen till åklagarmyndigheten överlämnade
parkeringsärenden — i vilka alltså bestridande föreligger — handlägges
på första åklagarkammaren av en särskild parkeringsåklagare, som,
om han ej undantagsvis finner sig böra avskriva saken eller meddela åtalseftergift,
väcker åtal vid rådhusrättens sextonde avdelning.

6) På parkeringsavdelningen ifyller skrivpersonal P-blanketten med tilllämpligt
bötesbelopp med ledning av de förut nämnda, av slatsåklagaren utfärdade
straffmätningsnormerna. Härefter granskas och underskrives blanketten
av åklagaren, som tillika, genom att sätta kryss i vederbörlig ruta,
markerar tillämpligt lagrum. I detta skick utgör alltså blanketten ett straffföreläggande.
Det inträffar i undantagsfall, att åklagaren ej finner klart,
huruvida den misstänkte verkligen avser att erkänna förseelsen. I dylikt
fall går ärendet tillbaka till polisen för utredning. Sedan föreläggandet undertecknats
av åklagaren, utsändes det i två exemplar till den misstänkte
i vanligt tjänstekuvert med biläggande av returkuvert och ett till indrivningsverket
ställt postgiroinbetalningskort på bötesbeloppet. Samtidigt sändes
en kopia av strafföreläggandet till indrivningsverket för kännedom. Den
misstänkte har att återställa det ena exemplaret av föreläggandet till parkeringsavdelningen
försett med godkännande eller anteckning om orsaken
till att godkännande ej lämnas. Det andra exemplaret får behållas av
den misstänkte. I omkring 72 procent av fallen återställer adressaten utan
särskild påminnelse föreläggandet med påtecknat godkännande eller bestridande.
Som regel är föreläggandet godkänt. Adressat, som ej låter sig avhöra,
får efter 3—4 veckor en påminnelse i form av en genomslagskopia av
föreläggandet, på vilken han kan teckna godkännande eller bestridande.
Efter en sådan påminnelse inkommer svar i ytterligare 15 procent av ärendena.
Härefter återstående 13 procent går till delgivningscentralen för delgivning
av strafföreläggandet med den misstänkte. I de flesta fall lyckas
delgivningsmannen få ett godkännande från den misstänkte. Allt som allt
kan man räkna med all den misstänkte bestrider förseelsen eller eljest
underlåter att godkänna strafföreläggandet i 7—8 procent av de på parkeringsavdelningen
handlagda ärendena. De ärenden, där strafföreläggande
ej godkänts, avföres från vidare handläggning vid parkeringsavdelningen
och överlämnas till parkeringsåklagaren för åtalsprövning i vanlig ordning 7)

Såsom förut nämnts går c:a 5 procent av alla till åklagarmyndigheten
från polisen överlämnade parkeringsärenden såsom bestridda direkt till

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

parkeringsåklagaren. Efter handläggning på parkeringsavdelningen tillkommer
de ytterligare ärenden, i vilka utfärdat strafföreläggande ej godkänts.
Dessa ärenden utgör 6—7 procent av alla till åklagarmyndigheten
från polisen överlämnade parkeringsärenden. Detta innebär att tillhopa 11
-—12 procent av de parkeringsärenden, som inkommer till åklagarmyndigheten,
blir föremål för åtalsprövning av parkeringsåklagaren. I det vida övervägande
antalet fall väckes åtal vid rådhusrättens sextonde avdelning. Det
torde mera sällan förekomma, att åtalsprövningen leder till att målet avskrives
eller åtalseftergift meddelas. Under år 1959 inkom från åklagarmyndigheten
till sextonde avdelningen sammanlagt 9 528 stämningsansökningar
i parkeringsmål. Uppskattningsvis 75 procent av målen avgöres av domstolen
såsom erkända, i regel i den tilltalades frånvaro eller i närvaro av
någon rättstjänare som ombud för den tilltalade.

8) Sedan strafföreläggande! godkänts, översänder parkeringsavdelningen
till vardera av indrivningsmyndigheten och körkortsregistret en avskrift av
föreläggandet (P-blanketten) försedd med bevis om godkännandet. Indrivningen
av böter för parkeringsförseelser synes ge goda resultat. I omkring
70 procent av hithörande bötesärenden inbetalas i Stockholm böterna utan
anmaning till indrivningsverket med anlitande av den vid strafföreläggandet
fogade postgiroblanketten. Efter en påminnelse från indrivningsverket
erlägger ytterligare 18 procent av de för felparkering bötfällda sina böter
och efter införsel ytterligare 6 procent. Därefter återstår en rest på 6 procent,
beträffande vilken får vidtagas särskilda åtgärder. Enligt en utredning
avseende fjärde kvartalet 1955, visade det slutliga indrivningsresultatet
i fråga om ärenden rörande parkeringsböter, som inkommit till indrivningsverket
under detta kvartal, att böterna betalats i 99,6 procent av
fallen.

Tidigare reformförslag

Anhopningen av bötesmål i de större städerna under senare år har medfört
svårigheter i olika hänseenden. Stegringen av målfrekvensen har varit
särskilt framträdande i fråga om parkeringsmålen, en utveckling som sammanhänger
med bilismens våldsamma expansion under det senaste decenniet
och de begränsade parkeringsmöjligheterna i storstäderna. Det är därför
naturligt, att uppmärksamheten kommit att inriktas på möjligheterna
att åstadkomma en förenklad handläggningsform för parkeringsförseelserna.

Spörsmålet togs upp redan år 1956 av den av byggnadsstyrelsen och vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen gemensamt tillsatta s. k. parkering sutredningen.
I en den 14 augusti 1956 dagtecknad promemoria framlade utredningen
ett förslag till ett förenklat förfarande. Förslaget innebar i huvudsak, att
det nuvarande bötesstraffet skulle ersättas med ett för alla felparkerare
enhetligt bötesbelopp, att polisman skulle äga meddela strafföreläggande på
platsen för förseelsen samt att föreläggandet, sedan den felande därå tecknat
godkännande, samtidigt skulle tjäna som inbetalningskort för det förelagda
bötesbeloppet. Förslag till blankett i tre exemplar, utgörande kombinerat
strafföreläggande och inbetalningskort, var bilagt promemorian. Beträffande
själva det yttre förfarandet var tanken den, att ett exemplar av
föreläggandet skulle fästas på fordonet och de två övriga behållas av polis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

mannen för redovisning. Som skäl för införande av ett förenklat förfarande
framhöll parkeringsutredningen, att parkeringsförseelserna och det därav
följande rapporterings- och utredningsförfarandet gav storstädernas polis
en kraftigt ökad arbetsbörda till men för polisens arbete på andra viktigare
områden.

Inom den år 1956 tillsatta polisverksamhetsutredningen har likaledes upptagits
frågan om införande av ett polisbötessystem. Problemet har diskuterats
av utredningen både internt och vid överläggningar med representanter
för polismyndigheter och polispersonal i ett antal större städer. Det
har därvid visat sig att åsikterna varit delade i frågan, huruvida polisen
bör erhålla rätt att förelägga böter. Enighet har emellertid förelegat så till
vida, att det ansetts önskvärt med en förenkling av det nuvarande systemet
för rapportering och handläggning av bötesförseelser. Inom utredningen
har det införskaffade materialet sammanställts i en den 16 augusti 1957
dagtecknad promemoria, i vilken uttalas, att utredningen ansett frågan vara
av sådan betydelse, att den syntes böra närmare utredas. Promemorian
överlämnades sedermera till chefen för inrikesdepartementet och tillställdes
därefter justitiedepartementet. Beträffande parkeringsutredningens
nyssnämnda förslag framhålles i polisverksamhetsutredningens promemoria
bl. a., att den ursprungliga rapporten regelmässigt kom att gälla det förhållandet,
att en viss bil felparkerats. Vem som gjort sig skyldig till förseelsen
fick den fortsatta utredningen utvisa. Det torde ej överensstämma
med gällande rättsuppfattning att i detta hänseende godtaga ett av polisman
utfärdat föreläggande, som riktades mot ett visst fordon i stället för
mot den person, som vid tillfället brukat fordonet. — I promemorian redovisas,
förutom parkeringsutredningens förslag, ett förslag till ett förenklat
bötesförfarande vid parkeringsförseelser, som utarbetats inom Stockholms
stadskanslis organisationsavdelning. Förslaget innebär i huvudsak, att den
polisman, som konstaterar en parkeringsförseelse, på vanligt sätt på fordonet
anbringar en lapp med anmaning till föraren att infinna sig på angiven
polisstation. Om föraren på polisstationen förklarar sig beredd att
godkänna ett strafföreläggande, utskrives ett dylikt av vederbörande vaktpersonal
med ledning av en taxa. Föreläggandet underskrives av tjänstgörande
förste polisassistent på åklagarmyndighetens vägnar. Därefter tecknar
vederbörande förare godkännande på föreläggandet. Förfarandet förutsätter,
att viss polispersonal i befälsställning förordnas som extra åklagare.
Beträffande förslaget uttalas i polisverksamhetsutredningens promemoria
att, för den händelse frågan ej kunde lösas på annat sätt, förslaget för storstädernas
del innebure en avsevärd förenkling av det dittillsvarande bötesförfarandet.

I en vid 1958 års B-riksdag väckt motion (II: B 189) upptogs bl. a. frågan
om införande av polisbötessystem. Första lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (nr B 13) i anledning av motionen bl. a. följande.

Kung!. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

I motionen beröres också spörsmålet om införande i vårt land av ett polisbötessystem,
d. v. s. beivran av förseelser genom omedelbart åläggande
av böter genom polisman eller polismyndighet. Ett sådant system har i något
skiftande former införts i vissa främmande länder, vanligtvis kombinerat
med standardiserade böter, och användningen tager företrädesvis sikte
på mindre förseelser av motortrafikanter. Från arbetsekonomisk synpunkt
synes betydande fördelar vara förknippade med ett dylikt system, i det att
härigenom skulle kunna inbesparas åtskilligt arbete för polis- och åklagarmyndigheterna.
Från flera håll har också uttalats önskemål om en undersökning
huruvida detta system skulle kunna införas i vårt land. Även utskottet
anser skäl föreligga att närmare utreda denna fråga. Härvid finge
undersökas huruvida systemet i någon form kan inpassas i vår rättsordning
och komma till användning antingen vid smärre förseelser i allmänhet eller
beträffande någon eller några grupper av förseelser, för vilka detsamma
kan anses särskilt lämpligt, såsom t. ex. de i motionen omnämnda, i mycket
stort antal förekommande parkeringsförseelserna. Redan institutets användning
enbart å sistnämnda slag av förseelser skulle tydligen innebära
en väsentlig lättnad.

Såsom framgår av den redogörelse, som förut upptagits i detta utlåtande,
har polisverksamhetsutredningen utfört viss förberedande utredning av förevarande
spörsmål och i en till chefen för inrikesdepartementet överlämnad
promemoria uttalat, att frågan enligt utredningens mening vore av den
vikt att den syntes böra närmare övervägas. Enligt vad utskottet inhämtat
har denna promemoria därefter överlämnats till chefen för justitiedepartementet,
och inom detta överväges f. n. huru ärendet i fortsättningen skall
handläggas. Då alltså frågan är under övervägande hos Kungl. Maj :t, anser
utskottet icke erforderligt att riksdagen nu gör någon framställning i ämnet.

I likalydande motioner I: 36 och 11:49 vid 1959 års riksdag hemställdes
bl. a. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
till sådan ändring i rättegångsbalken att beivran av felparkering kunde
ske genom omedelbart åläggande av böter genom polisman eller polismyndighet.
Över motionerna avgavs yttranden av bl. a. riksåklagarämbetet, Svea
hovrätt, Föreningen Sveriges polismästare och 1951 års rättegångskommitté.
Riksåklagarämbetet ansåg att, då utredning om införande av ett s. k.
polisbötessystem torde komma att ske inom justitiedepartementet, någon
hemställan härom från riksdagens sida icke vore erforderlig. Ämbetet konstaterade
vidare, att det ej vore möjligt att avgöra om ett polisbötessystem
lämpligen kunde införas hos oss, innan resultatet av en utredning förelåg.
Behovet av en utredning som grundval för ett ställningstagande till frågan
underströks jämväl av Svea hovrätt och Föreningen Sveriges polismästare,
varvid hovrätten likaledes erinrade om att det önskade resultatet icke kunde,
såsom motionärerna föreslagit, ernås allenast genom en ändring i rättegångsbalken.
I avstyrkande riktning uttalade sig 1951 års rättegångskommitté
som, under erinran om att frågan om ett polisbötessystem utreddes
inom justitiedepartementet, anförde följande.

En sådan form för bötesåläggande skulle närmast komma till användning
i många fall där för närvarande strafföreläggande utfärdas. Vid utformningen
av institutet strafföreläggande har beaktats att detta måste
anses ge mindre goda garantier för ett objektivt riktigt avgörande än ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

domstolsförfarande. Strafföreläggande har därför fått relativt begränsat användningsområde.
Än större försiktighet är av nöden om polisman skall berättigas
att direkt ålägga böter. Kommittén ifrågasätter om över huvud åläggande
av böter utgör en lämplig polisuppgift. I varje fall kan det icke gärna
ifrågakomma att införa eif polisbötessystem för vissa särskilda förseelser
utan att avvakta resultatet av den pågående utredningen.

Att införa ett polisbötessystem för felparkering, såsom i motionerna påyrkas,
torde vara förenat med speciella svårigheter. Felparkering, som innefattar
förseelse mot lokala parkeringsbestämmelser, straffas med böter
direkt i penningar, medan sådan felparkering som avses i 49 § vägtrafikförordningen
bestraffas med dagsböter. Vid åläggande av böter direkt genom
polisman kunna uppenbarligen endast penningböter ifrågakomma.
Gränsdragningen mellan de fall av felparkering som skola medföra penningböter
och de som skola bestraffas med dagsböter skulle ofta kunna vålla
den enskilde polismannen svårigheter. En annan svårighet föreligger däri
att det av polismannen direkt ålagda straffet självfallet måste riktas mot
viss person samt att det endast mera sällan torde kunna omedelbart klarläggas
vem som vid tillfället fört och parkerat bilen och alltså är ansvarig
för parkeringen. Parkeringsförseelser synas sålunda föga lämpade för beivran
genom ett polisbötessystem. De svårigheter som uppkomma redan vid
ett polisbötessystem, som begränsas till enbart parkeringsförseelser, äro så
stora att det måste anses nödvändigt att även såvitt avser dessa förseelser
avvakta den pågående utredningens resultat.

Första lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr
25) i anledning av motionerna — efter att ha berört utskottets förutnämnda
utlåtande till 1958 års B-riksdag — bl. a. följande.

Utskottet har nu inhämtat att en utredningsman inom justitiedepartementet
utsetts att verkställa en undersökning av möjligheterna att åstadkomma
en förenkling av handläggningen av mindre brottmål. I undersökningen
ingår också frågan om införande av polisbötessystem.

Genom nämnda undersökning har visserligen arbetet på den i motionerna
eftersträvade reformen inletts, men under hänvisning till vad utskottet tidigare
anfört om angelägenheten av en sådan reform synes det kunna ifrågasättas,
om icke den i undersökningen ingående delfrågan om polisbötessystem
vid parkeringsförseelser bör behandlas med förtur och utan avbidan
å resultatet av undersökningen i övrigt. Utskottet vill därför förorda,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t giver uttryck för denna uppfattning.

Vad utskottet sålunda förordat biträddes av riksdagen.

I clt par uppmärksammade tidningsartiklar, införda i dagspressen i slutet
av 1959, har borgmästaren i Stockholm Ynge Kristensson framlagt vissa
förslag till förenklat förfarande i parkeringsmål. Förslagen avser uteslutande
förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter. I likhet med parkeringsulredningen
anknyter Kristensson i yttre avseende till den skriftliga parkeringsanmärkning,
som polismannen eller trafikvakten fäster på fordonet.
Parkeringsanmärkningen skall emellertid icke, såsom enligt parkeringsutredningens
förslag, innehålla något strafföreläggande att godkännas av den
felande utan en anmaning till denne att inom viss tid till angiven myndighet,
exempelvis ett parkeringskontor, med anlitande av en vid parkeringsanmärkningen
fogad postgiroblankett inbetala clt på blanketten angivet be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

lopp. Därest inbetalning sker inom förelagd tid, skall enligt förslaget någon
ytterligare åtgärd med anledning av parkeringsförseelsen ej äga rum.
Vad angår den rättsliga karaktären av inbetalade belopp ingår som ett väsentligt
moment i Kristenssons förslag en avkriminalisering av parkeringsförseelserna.
Härvidlag går förslaget längst i fråga om parkering i strid
mot föreskrifter om avgiftsbelagd parkering. Dessa förseelser anser Kristensson
intaga en särställning. Han hänvisar till att uppställning av fordon å
allmän plats i princip är kostnadsfri och att inrättandet av avgiftsbelagda
parkeringsplatser med parkeringsmätare innebär ett avsteg från denna princip.
Det torde därför enligt Kristenssons mening vara mest överensstämmande
med anordningen med avgiftsbelagd parkering, att påföljden för den
som låter bilen vara uppställd längre tid än vartill avgiften berättigar, i
stället för som nu böter, blir en fastställd tilläggsavgift (kontrollavgift).
Denna kontrollavgift bör enligt Kristenssons förslag tillfalla kommunen.
Avgiften, vars belopp upptages i den vid parkeringsanmärkningen fogade
postgiroblanketten, skall anses som privaträttslig. Därest den ej erlägges,
bör kommunen äga lagsöka på beloppet, och den skyldige har då att erlägga
lagsökningskostnader. Om målet hänskjutes till domstol, kommer
kommunen att där utföra en rent civil talan. Beträffande övriga överträdelser
av lokala parkeringsföreskrifter anser Kristensson det däremot vara
främmande för rådande rättsuppfattning om ordningsförseelser att låta
påföljden bli av rent civilrättslig natur. Å andra sidan framstår det enligt
hans uppfattning av olika skäl som otillfredsställande att använda bötesstraff
i den omfattning som nu sker. En medelväg finner Kristensson vara
att stadga ett till beloppet fixerat vite för överträdelserna och att föreskriva
att beloppet till skillnad från nuvarande böter ej får förvandlas. Någon anteckning
om förseelsen bör ej heller ske i körkortsregistret. Vitets belopp
upptages i den vid parkeringsanmärkningen fogade postgiroblanketten. Om
vitet icke inbelalas inom föreskriven tid, sänder parkeringskontoret till den
inregistrerade ägaren av fordonet en uppmaning att inom viss kortare tid
till kontoret inbetala vitet tillika med påförd indrivningsavgift vid äventyr
att ärendet eljest överlämnas till polisen. Endast i sålunda överlämnade
ärenden skall polisen behöva verkställa utredning. Efter det att utredningen
slutförts, går ärendet vidare till åklagaren, vilken i händelse av bestridande
från den misstänktes sida har att instämma målet till domstol. Den
som dömes skyldig skall ha att erlägga vitet och indrivningskostnaden jämte
i förekommande fall rättegångskostnader.

Frågan om ett förenklat förfarande vid parkeringsförseelser har behandlats
jämväl av en den 15 december 1957 av Stockholms stads rätts- och
polisdirektion tillsatt expertkommitté (åklagnrkommittén). Kommitténs
uppdrag är att verkställa en översyn av vissa frågor, som berör åklagarmyndighetens
organisation. Kommittén fann sig under sitt arbete böra upptaga
jämväl frågan om förfarandet i bötesmålen. Därvid kom uppmärksamheten
främst att inriktas på parkeringsmålen. Kommittén framlade den 10

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

februari 1960 ett betänkande med förslag till rationaliseringar i fråga om
handläggningen av parkeringsförseelser. Beträffande tillkomsten och innehållet
i detta förslag torde få hänvisas till promemorian, sid. 37—39.

Utländsk rätt

Västtyskland

I 1871 års tyska strafflag (§1) skiljes enligt gärningens svårhetsgrad mellan
tre olika arter av brott, som betecknas respektive Verbrechen, Vergehen
och Cbertretung. Avgörande för frågan, till vilken kategori en straffbelagd
handling skall räknas, är det straff, som enligt lagen utgör strafflatitudens
maximum. En gärning är Verbrechen, om i straffskalan ingår Einschliessung
(custodia honesta) över 5 år eller Zuchthaus (tukthus), och Vergehen, om
i straffskalan ingår Einschliessung upp till 5 år eller Gefängnis (fängelse)
eller Geldstrafe (böter) över 150 DM eller icke maximerade böter, ubertretung
föreligger om i straffskalan ingår Haft (lätt form av frihetsförlust
som ådömes relativt sällan) eller böter upp till 150 DM.

Gäller det Obertretung eller lindrigare Vergehen, kan i Tyskland straffföreläggande
äga rum. Man skiljer mellan två olika former, som kallas
Strafbefehl respektive Strafverfiigung.

Strafbefehlsverfahren, som behandlas i den tyska straff processlagen (§§
407—412), är ett skriftligt domstolsförfarande utan väckande av åtal, utan
det eljest i Tyskland erforderliga skriftliga domstolsbeslutet om talans upptagande
(Eröffnungsbeschluss) samt utan huvudförhandling. En dylik summarisk
och förenklad rättegång kan dock på den misstänktes yrkande utmynna
i ett muntligt förfarande, vilket motsvarar det ordinarie brottmålsförfarandet.
Enligt gällande lag får Strafbefehl alltid användas om straffet
är böter (utan någon särskild begränsning). Dessutom får Strafbefehl tilllämpas
i fråga om frihetsstraff (Gefängnis, Einschliessung och Haft) för
frihetsberövande upp till 3 månader. Emellertid tillämpas Strafbefehl i tysk
praxis ytterst sällan i fråga om frihetsstraff. Strafbefehlsverfahren inledes
med att allmän åklagare hos rätten gör en skriftlig ansökan om Strafbefehl.
Han skall därvid yrka ett bestämt straff. Domaren (Amtsrichter) prövar på
grundval av akterna i målet om betänkligheter (Bedenken) mot Strafbefehls
meddelande är för handen. Är så icke fallet, meddelas Strafbefehl i
enlighet med åklagarens yrkande. Den misstänkte äger dock fullfölja talan
genom att föra Einspruch mot Strafbefehl inom en vecka efter delgivning.
Einspruch leder till huvudförhandling, om icke dessförinnan ansökan
om Strafbefehl nedlagts av åklagaren eller Einspruch återkallats av den
misstänkte. Strafbefehl är i dag den vanliga formen för beivrandet av trafikförseelser
i rörlig trafik med undantag för bagatellförseelser. Är gärningen
av allvarligare art (den har t. ex. medfört avsevärd skada) äger det
ordinarie domstolsförfarandet rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Vid sidan av Strafbefehl finns, som förut nämnts, Strafverfiigimg. Även
detta institut omnämnes i straffprocesslagen, trots att det egentligen hör
till delstaternas lagstiftningskompetens. Strafverfiigung meddelades ursprungligen
av polismyndighet utan domstols medverkan. Enligt gällande
lagstiftning får Strafverfiigung dock allenast meddelas av domaren. Skillnaden
mellan Strafbefehl och Strafverfiigung ligger huvudsakligen däri, att
åklagarmyndigheten i regel icke är inkopplad vid det sistnämnda förfarandet.
Polismyndigheten översänder i enlighet med delstatens lagstiftning akterna
till Amtsgericht efter anställt förhör med den misstänkte. Polisen uppger
samtidigt bevisen och det tillämpliga lagrummet samt föreslår påföljden.
Domaren avgör om Strafverfiigung skall meddelas. Han är härvid ej
bunden av polisens förslag beträffande påföljden. Påföljden får vid Strafverfiigung
vara endast böter eller Haft.

Under tiden efter andra världskrigets slut ägde i Västtyskland rum en
både dogmatiskt och praktiskt betydelsefull reform, som åsyftar att eliminera
mindre lagöverträdelser från straffrättens område. Man skiljer sålunda
mellan gärningar, som anses såsom i egentlig mening kriminella, och
sådana, som enbart riktar sig mot ordningsstadganden. För gärningar av
det sistnämnda slaget har man infört begreppet Ordnungswidrigkeit. Härvid
kommer särskilt i betraktande överträdelser av den ekonomiska lagstiftningen.
Påföljden för Ordnungswidrigkeit är ej mera Geldstrafe utan
Geldbusse. Avgörande för om en gärning skall hänföras till Ordnungswidrigkeit
är, om den stadgade påföljden är Geldbusse. De grundläggande bestämmelserna
om Ordnungswidrigkeit och Geldbusse samt om förfarandet vid
beivrandet av hithörande gärningar finns i 1952 års »Gesetz iiber Ordnungswidrigkeiten».

Emellertid gäller — åtminstone ännu så länge — 1952 års lag icke såvitt
angår trafikförseelser. Beträffande dylika förseelser gäller vid sidan av delstaternas
lagstiftning två olika förbundslagar, nämligen 1952 års Strassenverkehrsgesetz
och 1953 års Strassenverkehrsordnung. I båda lagarna finns
generalklausuler (§ 21 respektive § 49) enligt vilka den som överträder trafikföreskrifterna
straffas med böter upp till DM 150:— eller med Haft,
om icke strängare straff förskylles enligt andra bestämmelser.

I Strassenverkehrsgesetz (§ 22) finns emellertid en föreskrift om Gebiihrenpflichtige
Verwarnung (avgiftspliktig varning), som fått mycket stor
praktisk betydelse. Föreskriften lyder i översättning.

Vid lindrigare »ubertretungen», som är straffbara enligt denna lag eller
enligt föreskrifter utfärdade med stöd av denna lag, kan polisman, som är
därtill bemyndigad och legitimerar sig genom tjänstedräkt eller på annat
sätt, varna den på bar gärning anträffade gärningsmannen och avkräva honom
en avgift (Gebiihr) upp till 2 DM.

År 1957 ändrades bestämmelsen så, att avgiften i stället för 2 DM numera
är fr. o. m. 1 DM t. o. m. 5 DM. Det visade sig nämligen med tiden lämpligt
att möjliggöra någon differentiering på grundval av förseelsens svårhetsgrad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Enligt föreskrifter i 22 § Strassenverkehrsgesetz är en förutsättning för
avgiftsplilttig varning, att den felande informerats av polismannen, att han
äger vägra betalning men trots detta »är införstådd med att betala och beredd
till omedelbar betalning». I händelse av vägran har polismannen att
avge rapport i vanlig ordning. Förklarar den felande sig villig att betala,
får han en skriftlig varning på en blankett, som samtidigt utgör kvitto.
Trots bestämmelsens ordalydelse anses det i praxis tillräckligt att någon
som icke kan betala kontant lovar göra detta inom viss kort tid. Sker betalning
kan gärningen icke vidare straffas som Obertretung.

Strassenverkehrsgesetz och Strassenverkehrsordnung kompletteras av delstaternas
polisförfattningar, i vilka ofta även institutet avgiftspliktig varning
är reglerat. Därvid har i de flesta delstater meddelats detaljerade föreskrifter
om hur vid varning skall förfaras och vad som skall anses som
»lindrigare Obertretung».

I delstaten Nordrhein-Westfalen har gjorts en klassifikation av trafikförseelserna
och fastställts den avgift som skall krävas i varje fall. Vissa
grupper av förseelser har undantagits från tillämpningen av avgiftsbelagd
varning. Avgiften kan uppgå till 1, 3 eller 5 DM. Polismannen är utrustad
med tre olika block i olika färger med kvitton på 1, 3 och 5 DM. Ett fjärde
block är avsett för personer, som är villiga att betala men icke kan betala
kontant (Gebiihrenpflichtige Verwarnung mit Zahlungsaufforderung).

I delstaten Hessen skall 1 eller 2 DM krävas, om förseelsen icke hade
omedelbart skadliga verkningar för andra trafikanter. Gäller det en något
allvarligare förseelse eller visar den felande icke nödvändig insikt, är avgiften
3 DM. Har skada uppstått, som ej går över 500 DM, är avgiften 5 DM.
Alla allvarliga trafikförseelser som t. ex. fortkörning, körning på fel sida
och felaktig omkörning skall emellertid anses som ubertretungen och lagföras
enligt straffprocesslagen (strafföreläggande eller åtal).

Den varningsblankett, som tillämpas i delstaten Hessen, har följande lydelse.

Då Ni, efter att ha underrättats om Eder rätt att vägra, är införstådd med
att mottaga en avgiftspliktig varning och är villig att betala avgiften, tilldelas
Eder härmed i anledning av nämnda »ubertretung» en varning med
avgift.

Sedan följer datering och polismannens underskrift och titel samt kvittering
av det betalda beloppet. Förseelsens art ifylles, däremot anges den
felandes namn icke i blanketten. Polisen underrättar samtidigt på genomslag
vederbörande polismyndighet om att varning meddelats och avgiften
mottagits. Är den felande villig att betala men kan han icke göra detta
omedelbart, antecknas i varningsblanketten hans namn och adress. Han uppmanas
i detta fall inbetala beloppet inom tre dagar på visst poliskontor
eller med posten till visst postgirokonto. Sker betalning, är saken därmed
utagerad.

Institutet avgiftspliktig varning tillämpas i praxis allmänt även vid parkeringsförseelser
och detta även om bilföraren icke påträffas. Tydligen an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

ser man, att vederbörande även i dessa fall ertappas på bar gärning, enär
gärningen ännu icke är avslutad, då polismannen upptäcker felparkeringen.
Emellertid torde det med hänsyn till lagens ordalydelse icke anses möjligt
att meddela avgiftspliktig varning på det sätt, att varningen fästes på bilens
vindruta med uppmaning till föraren att inom viss tid inbetala avgiften. I så
fall skulle det nämligen icke vara möjligt att — som enligt lagens ordalydelse
skall ske — före varningens utfärdande informera föraren om hans
befogenhet att vägra betala samt att fråga honom om han är villig att erlägga
avgiften. En polisman, som anträffar en felparkerad bil, fäster därför
vid vindrutan icke en varning utan en anmaning till föraren att infinna sig
på en viss angiven polisstation. När föraren inställer sig meddelas en avgiftspliktig
varning samtidigt som den fastställda avgiften betalas. Inställer sig
felparkeraren icke, inledes det ordinarie förfarandet, vilket utmynnar i
Strafbefehl eller Strafverfiigung.

Uppgifter om parkeringsförseelser intages i ett särskilt register över trafikförseelser
(s. k. Verkehrssunderkartei).

Frankrike

I den franska Code pénal (C.p.) skiljes sedan gammalt mellan tre olika
kategorier: contraventions, délits och crimes (art. 1). Till vilken kategori
ett visst brott är att hänföra beror allenast på den påföljd, som fastställts
i strafflag eller annan lag. Contravention är den lindrigaste lagöverträdelsen
och får endast straffas med polisstraff (peines de police), d. v. s. med
»emprisonnement» mellan en och tio dagar, böter (amendes) och förverkande
av vissa beslagtagna föremål (confiscation de certains objects saisis). Detaljföreskrifter
om dessa påföljder ges i art. 464—470 C.p. Intill 1945 var
maximitiden för emprisonnement endast 5 dagar (art. 465). Böteslatituden
har på senaste tiden undergått åtskilliga förändringar som stått i samband
med det franska penningvärdets växlingar. I contraventions ingår det stora
flertalet enkla överträdelser av polis-, ordnings- och trafikföreskrifter, inklusive
parkeringsförseelser.

Karakteristiskt för fransk rättsvård torde vara att det i första instans
finns tre särskilda domstolstyper, som bildar motsvarighet till de förut omnämnda
tre hrottskategorierna. Den franska code d’instruction criminelle,
som stiftades redan 1808 och sedan dess med vissa modifikationer gällt under
140 år, upphävdes i sin helhet den 2 mars 1959. Sedan dess gäller den
nya code de procédure pénale (C.P.P.). Principerna för domstolsorganisationen
inom straffprocessen har dock upprätthållits. Kvar är cour d’assises
som behörig första domstol med jury för de grövsta brotten (crimes). Délits,
till vilken kategori bl. a. hör culpöst vållande till annans död vid trafikolycka
och annan trafikförseelse, som vållat person- eller egendomsskada
av större omfattning, åtalas fortfarande vid en kollegialdomstol (tre domare)
som heter tribunal correctionel (art. 381 ff C.P.P.). Om contraventions
dömer nu i regel tribunal de police (förut tribunal de simple police),
d. v. s. en enmansdomstol. Domaren i polisdomstolen skall enligt lagen

Kungt. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

(art. 523 C.P.P.) principiellt vara densamma som domaren i tribunal
d’instance, första domstol i tvistemål, vilken trätt i fredsdomarens (juge de
la paix) ställe. Åklagaren vid tribunal de police skall vara en tjänsteman i
ministére public (art. 45 C.P.P.). Enligt C.P.P. (art. 547) får i mål, som
avgjorts av polisdomstol, vad anföras inom tio dagar till cour d’appel (hovrätt),
dock är förutsättning att det ådömda straffet överstiger frihetsstraff i
5 dagar eller böter å Fr. 60 000: — (1958 års penningvärde).

Stadganden om trafikförseelser har upptagits i en speciell code de la
route (vägtrafiklag), som trädde i kraft den 15 december 1958. Denna lag
omfattar icke själva trafikregleringen utan endast stadganden om trafikförseelser
och dessa förseelsers beivrande samt om indragning av körkort. Den
9 januari 1960 kompletterades code de la route med en tredje avdelning
(art. 248—294) som innehåller administrativa föreskrifter i fråga om trafikförseelsers
handläggning.

Vissa lagöverträdelser inom trafiklagstiftningen (rattfylleri, brott mot
utrustnings- och registreringsföreskrifter m. m.) hänföres genom påföljdens
art till délits och upptages av tribunal correctionel. Det stora flertalet överträdelser
av vägtrafiklagen (felparkeringar, brott mot hastighetsbestämmelser
m. m.) eller av lokala trafikföreskrifter hör dock till kategorien »contraventions»
och upptages av polisdomstol. Contraventions mot vägtrafiklagen,
däribland felparkeringar, har under de senaste åren lagförts i Paris med
närmaste omgivningar (Département de la Seine) i omkring 1,7 miljoner
fall per år och i landet i övrigt i cirka 2 miljoner fall årligen. Detta har
medfört en våldsam belastning på polisdomstolarna och framtvingat ett avsevärt
förenklat förfarande vid handläggningen.

Genom kungörelse den 2 november 1945 infördes i Frankrike efter mönster
av de tyska instituten Strafverfiigung och Strafbefehl ett straffprocessuellt
förfarande utan muntlig förhandling i bagatellmål, »ordonnance pénale».
Kungörelsen införlivades 1952 med code d’instruction criminelle och ingår
numera i art. 524—528 C.P.P. Detta förenklade förfarande avser meddelande
av »amende de composition».

Föreligger ett protokoll (procés verbal) som visar att något fall av lagöverträdelse
förekommit (t. ex. protokoll som är uppsatt av polis på gatan på
speciell blankett) äger polisdomaren, utan att kallelse eller stämning sker,
meddela (informer) lagöverträdaren, att han har att betala böter å visst belopp
i form av amende de composition (alltså ett slags strafföreläggande av
domstol). Betalas det förelagda beloppet så anses detta som godkännande
och ärendets behandling är därmed avslutad (art. 525). Ett godkänt föreläggande
anses som en lagakraftvunnen dom, något som kan få juridisk betydelse
även i fråga om eventuellt återfallsbrott.

Adressaten är berättigad att vägra betala (de ne pas accepter 1’offre du
juge). Sker delta, d. v. s. protesterar vederbörande eller betalar han ej inom
föreskriven tid, handlägges saken i enlighet med de ordinarie stadgandena
om mål inför polisdomstol (art. 531 ff) och stämning utfärdas.

Amende de composition får dock ej meddelas i varje fall av contravcntion.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

Enligt C.P.P. är detta förfarande uteslutet bl. a., om målsägare finns eller
vid vissa i lagen fastställda återfallsstraff eller om av protokollet framgår
att den misstänkte gjort sig skyldig till mer än två överträdelser. Dessutom
får amende de composition endast meddelas om strafflatitudens maximibelopp
håller sig inom viss gräns. Vid lagens tillkomst 1958 var gränsen Fr.
40 000: —.

Vid felparkering tillämpas i regel det förut nämnda förfarandet med meddelande
av »amende de composition». Standardförfarandet torde vara följande.

Vederbörande polisman eller parkeringsövervakare (civilklädd person
med armbindel), som konstaterat felparkering, ifyller en blankett, som heter
»avis de contravention», och fäster den på bilens vindruta. I blankettens
tryckta text heter det, att en överträdelse av adressaten har anmärkts (relevé
å votre charge). Polismannen (parkeringsövervakaren) ifyller i blanketten
följande uppgifter: överträdelsens art, ort, datum, bilmärke och bilnummer.
Blanketten innehåller i den tryckta delen dessutom en erinran därom, att
adressaten äger framföra efter eget skön allt som han anser rättfärdiga hans
gärning. Därutöver anmanas adressaten i hövliga vändningar att i allmänt
och eget intresse iakttaga gällande ordningsstadganden.

När bilföraren återkommer till sin bil och finner lappen, ifyller han i sin
tur vissa uppgifter på lappens baksida nämligen namn, födelseort och -dag,
adress samt körkortets nummer och utställningsdag. Är bilföraren ej identisk
med bilägaren skall han även ifylla personaluppgifter beträffande fordonsägaren,
eventuellt motsvarande uppgifter om den juridiska person, som
äger bilen. Han sänder sedan lappen portofritt till polisprefekturen, eventuellt
bifogar han en skrivelse, vari han bestrider brottet. Anses invändningarna
befogade, hör han sedan över huvud taget ingenting mera om saken.
I annat fall torde den kopia av lappen, som lämnats av polismannen eller
parkeringsövervakaren till myndighet, tjäna som ett slags protokoll. Efter
cirka en månads tid får felparkeraren från domstolen en anmaning att inbetala
böter å visst belopp (f. n. vanligen 10 NF = drygt 10 kr.). Gör han
detta, är saken därmed utagerad. Inbetalas icke beloppet inom fastställd tid,
äger stämning till domstolen rum. Inom polismyndigheten kontrolleras om
flagranta återfallsbrott förekommer.

Vid sidan av amende de composition existerar för de lindrigaste överträdelserna
ett ännu enklare system, som heter amende forfaitaire, böter som
uppbäres på stående fot. Föreskrifter härom gives i art. 529 och 530 C.P.P.
samt i code de la route art. L 27, 28 och R 255—264 (dekret den 9 januari
1960). Förutsättning är att gärningsmannen påträffas omedelbart eller tages
på bar gärning samt dessutom att förseelsen icke bestraffas med högre
böter än 40 NF (omkring kr. 42: —), d. v. s. med böter för contraventions av
andra klass (art. L 27). Som exempel på dylika överträdelser kan nämnas,
förutom felparkering, brott mot lokala trafikföreskrifter, cykelåkning utan
lyse, otidigt bruk av signalhorn, skärande av filmarkering m. m. Även överträdelser
av fotgängare, t. ex. korsande av gata utanför övergångsställe, kan
sanktioneras med amende forfaitaire (i regel omkring 3 NF).

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Amende författare är, såsom nyss antytts, böter som betalas omedelbart
på stället till polisman eller annan trafikövervakare, som fått myndighets
tillstånd att mottaga sådan bötesbetalning. Han betecknas som »agent verbalisateur».
Han ifyller, om den felande är villig att betala, en blankett i tre
exemplar. Det första är ett protokoll (procés verbal) och innehåller uppgifter
om vederbörandes personalier, bilmärke och -nummer, körkorts nummer
och datum samt överträdelsens art. Detta exemplar insändes till åklagarmyndighet
vid polisdomstol för kontroll av om återfall föreligger och för
granskning om polismannen förfarit riktigt. Det andra exemplaret (quittance),
lämnas som kvitto till den bötfällde efter betalningen. Det tredje
(souche) sitter kvar i polismannens block (carnet) och användes då han
redovisar uppburna böter. Visar det sig vid kontrollen, att gärningen utgjorde
återfall, kan gärningsmannen åtalas vid polisdomstol (art. 530 C.P.P.).
De erlagda böterna återbetalas emellertid ej. I övrigt gäller samma föreskrifter
som för amende de composition.

Fordon, som är farliga för säkerheten, eller hindrar övrig trafik kan bortföras
av polismyndighet (art. L 25 R 236 ff i code de la route).

U.S.A.

Som på de flesta andra lagstiftningsområden existerar i U.S.A. även inom
trafiklagstiftningen avsevärda skillnader mellan delstaterna. Varje delstat
har sin egen trafiklag, och ofta kompletteras denna med särskilda stadganden,
som meddelats av de stora städernas myndigheter. För staten New York
gäller t. ex. Vehicle and Traffic Law, som inom staden New York kompletteras
genom stadens Traffic Regulations; i Kalifornien gäller California
Vehicle Code, men San Fransisco har även en San Fransisco Traffic Code.
Skillnaderna avser icke endast själva trafikregleringen utan i viss omfattning
även sanktionerna för felparkering och andra trafikförseelser samt förfarandet
vid förseelsers beivrande.

Påfallande är, att även polismyndigheternas effektivitet i kampen mot
parkeringsförseelser synes visa skillnader. I Washington, D.C. (825 000 invånare)
uppgår de beivrade parkeringsförseelserna till omkring 225 000 per
år, däremot i den något mindre staden San Fransisco (invånarantalet
790 000) till 613 035. I staden New York (7,9 miljoner invånare) beivras omkring
1 miljon parkeringsförseelser per år, i staden Chicago, som är icke
fullt hälften så stor (3,2 miljoner) beivras c:a 800 000 parkeringsförseelser
om året. Naturligtvis kan sådana avsevärda skillnader även bero på andra
omständigheter, såsom t. ex. att den ena staden har mindre omfattande parkeringsförbud
eller större antal parkeringsplatser än den andra. Emellertid
visar även siffrorna för lagföring av övriga trafikförseelser liknande skillnader.
I New York uppgår sålunda trafikmålen totalt till c:a 2 miljoner, i Chicago
till omkring 1,5 miljoner.

Trots dessa skillnader har i hela U.S.A. myndigheternas strävan att i största
möjliga mån förenkla förfarandet vid trafikförseelser och i synnerhet
parkeringsförseelser varit densamma. I hela U.S.A. tillämpas i detta syfte
systemet med s. k. »tickets».

3 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 176

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Beträffande ticketsystemet med dess fördelar och brister torde utvecklingen
i Chicago, alltså den stad, som synes visa särskilt stor effektivitet vid
bekämpandet av trafikförseelser, vara belysande.

Alla mål rörande trafikförseelser handlägges i Chicago av Traffic Court,
som är en självständig avdelning av Chicagos Municipal Court. Vid trafikdomstolen
tjänstgör f. n. endast tre ordinarie och sex biträdande domare,
trots att målens antal omfattar omkring 1,5 miljoner fall.

Ticket är den i hela USA vedertagna populära beteckningen på den handling,
som av vederbörande polisman i samband med en trafikförseelse överlämnas
till trafikanten, som kan vara bilförare eller fotgängare, eller, i samband
med parkeringsförseelse, på lämpligt sätt anbringas å fordonet. I regel
fästes ticket i sistnämnda fall på vindrutan. I Chicagos Traffic Regulations
(§§ 27—365) betecknas ticket vid felparkering som »traffic violation notice»;
ticket utgör enligt samma lagrum en stämning att inställa sig i trafikdomstolen
på i handlingen angiven dag och tid för att svara för lagöverträdelsen
i fråga (answer to the charge of such violation).

Ticket rives av polismannen ut ur ett block med genomgående numrering,
utskrives av honom i fyra exemplar, varav vid felparkering ett fästes på
fordonet, ett behålles av polismannen själv, och två överlämnas till vederbörande
polisstation inom distriktet. Av dessa två senare exemplar behålles
ett av polisstationen, under det att det andra insändes till trafikdomstolen.

I ticket införes av polismannen dag och tid för förseelsen, förseelsens art,
fordonets märke och nummer (eventuellt trafikantens namn och adress)
samt numret å det speciella skattekvitto, som i Chicago skall vara anbragt å
vindrutan. Handlingen underskrives av polismannen under edligt ansvar.
Ticket innehåller vidare en anmaning till trafikanten att infinna sig i trafikdomstolen
på angiven dag och tid. Vidare angives det för förseelsen gällande
bötesbeloppet.

Stämningen till trafikdomstolen har emellertid endast subsidiär karaktär.
I det exemplar av ticket, som överlämnas till trafikanten eller fästes vid
vindrutan (Parking Violator Copy), föreskrives nämligen, att adressaten
äger erlägga böterna senast fem dagar före domstolsförhandlingen genom
insändande av det i ticket angivna beloppet till eller genom kontant betalning
på Traffic Violations Bureau. Han har därvid tillika att översända erhållen
ticket, på baksidan försedd med skriftligt erkännande av den begångna
förseelsen, till Clark of the Municipal Court. Vid ticket är för detta
ändamål fogat ett kuvert, som befordras portofritt. Insändes godkänd ticket
och betalas bötesbeloppet i föreskriven ordning är saken därmed utan domstolsförhandling
utagerad.

Fram till år 1956 tillämpades ticket-systemet i Chicago på nu angivet sätt.
Samtliga parkeringsförseelser var då i Chicago belagda med ett enhetligt bötesstraff
om $ 3.00 oavsett förseelsens art och antalet föregående överträdelser.
I samband med att trafikdomstolen år 1956 omorganiserades och de
olika avdelningarna av domstolen sammanfördes i en gemensam byggnad
— tidigare hade de olika avdelningarna varit förlagda till olika stadsdelar —

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

infördes ett mera differentierat bötessystem beträffande parkeringsförseelser.
För de vanliga parkeringsförseelserna höjdes böterna till $ 10.00 och för
vissa mindre parkeringsförseelser blev bötesstraffet $ 5.00. Ett bötesstraff
om $ 3.00 bibehölls endast i vad avsåg övertidsparkering på parkeringsplatser
med parkeringsmätare (Parking Meters enligt § 27—421). Man ansåg
nu, att en personlig inställelse i domstolen, även utan muntlig förhandling,
skulle öka parkeringsböternas allmänpreventiva verkan. Möjligheten att per
Post erlägga böterna bibehölls därför endast såvitt gällde övertidsparkering.
I alla andra fall hade den felande att infinna sig personligen på trafikdomstolens
kansli, förete ticket och erhålla uppgift om bötesbeloppet i det speciella
fallet i enlighet med gällande taxa. Han ägde därefter omedelbart erlägga
böterna. — Detta system synes emellertid ha medfört vissa olägenheter,
varför Chicagos myndigheter beslutat en återgång till det tidigare
systemet med allmänt erläggande av parkeringsböter per post.

Att böterna regelmässigt kan erläggas per post, medför dock icke någon
juridisk åtalseftergift. Av tickets text framgår nämligen att stämningen
(ticket anses som en sådan) principiellt består; den uppföres även alltid på
trafikdomstolens föredragningslistor. Betalas böterna, äger dock den i ticket
angivna huvudförhandlingen ej rum. Till skillnad från förseelser i rörlig
trafik (moving violations) inrapporteras emellertid icke parkeringsförseelser
till det i staten Illinois centralt förda registret över trafikförseelser, vilket
ligger till grund för temporärt eller slutligt återkallande av körkort enligt
visst poängsystem. Samtliga felparkeringar bokföres dock i domstolens kartotek
och beaktas för den händelse den skyldige skall lagforas för någon annan
trafikförseelse. Av ett i domstolen fört hålkortssystem framgår, om någon
gjort sig skyldig till ett större antal återfallsförseelser.

Av vikt torde vara, alt i händelse av felparkering presumtivt ansvar (prima
facie responsibility) inträder för den person, som är registrerad som
fordonets ägare (§ 37—3G4 i Chicagos Traffic Regulations).

För det fall att tickets adressat varken betalar böterna inom angiven lid
eller inställer sig vid domstolen, utfärdar domaren i första hand en kallelse
till muntlig förhandling (summons) som delgives honom. Efterkommes icke
denna kallelse äger domstolen i vanlig ordning meddela förordnande om att
vederbörande skall hämtas till rätten (warrant of arrest).

Under den tid, då personlig inställelse vid domstolens kansli krävdes (med
undantag för övertidsparkeringar), var de praktiska erfarenheterna av systemet
otillfredsställande. Endast 35 procent av felparkerarna efterkom tickets
anvisningar. Ytterligare 15 j>rocent betalade eller inställde sig, sedan
förut nämnda kallelse utfärdats. I samtliga återstående fall, d. v. s. 50 procent,
blev sålunda »warrant of arrest» nödvändig. Detta förfarande stötte
naturligtvis på i det närmaste oöverstigliga praktiska hinder. Det visade sig
sålunda omöjligt att i alla dessa fall anträffa och hämta vederbörande till
domstolen. Härtill kom att trafikdomstolens kompetens endast omfattar området
inom de egentliga stadsgränserna; domstolen ägde därför endast utfärda
»warrant of arrest» beträffande personer, som var bosatta inom detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

område. Allt detta medförde, att man fann sig nödsakad att överge systemet
med personlig inställelse i parkeringsärenden.

I de flesta andra stora städer i USA än Chicago torde det sedan länge ha
varit så, att man i fråga om förfarandet icke skiljer mellan övertidsparkering
och andra parkeringsförseelser utan mellan parkeringsförseelser och
förseelser i den rörliga trafiken. Endast för den sistnämnda kategorin tilllämpas
principen att kräva personlig inställelse.

I New York City fäster polismannen på bilens vindruta en ticket, vari bilens
inregistrerade ägare instämmes till domstol men samtidigt underrättas
om storleken av de böter han har att erlägga för den ifrågavarande förseelsen.
Han äger insända beloppet per post till Traffic Summons Control Bureau,
i vilket fall något domstolsförfarande icke äger rum och saken är avslutad.
Ticket i New York visar likheter med den i Chicago tillämpade. Polismannen
gör på en genomslagskopia av ticket en anmälan (complaint) till polisen,
vari han på ed intygar, att förseelsen begåtts. Dessa anmälningar bestyrkes
av polismannens förman och insändes omedelbart till Traffic Summons
Control Bureau. Böterna för parkeringsförseelser är i New York City fixerade
och uppgår till $ 5.00, $ 10.00 eller $ 15.00 beroende på förseelsens art. Hänsyn
tages ej till eventuellt tidigare begångna förseelser av samma slag. Parkeringsförseelser
antecknas icke heller i den felandes körkort.

Den ticket, som av polismannen fästes på den felparkerade bilen, innebär
en stämning utan angivande av namn. Den registrerade ägaren kan emellertid
av trafikdomstolen befrias från bötesstraff om han visar, att någon annan
än han själv var skyldig till förseelsen. I staden New York har de fem
»boroughs» (stadsdelar) vardera en egen trafikdomstol.

Vad angår andra smärre trafikförseelser i rörlig trafik (t. ex. körning mot
rött signalljus eller underlåtenhet att efterkomma polismans stopptecken)
användes i New York en liknande stämning med ticket, som överlämnas till
bilföraren. Även i dessa fall angives i ticket bötesbeloppets storlek, men bilägaren
måste här personligen eller genom ombud inställa sig på trafikdomstolens
kansli på angiven dag och erlägga beloppet. För dessa trafikförseelser
utgår högre böter, därest bilföraren tidigare inom viss tid, i regel inom
tolv månader, gjort sig skyldig till samma förseelse. I ticket, som överlämnas
till honom, anges därför det bötesbelopp, som gäller för det fall, att förseelsen
är hans första under de senaste 12 månaderna. Vid böternas betalning
har bilisten att uppvisa sitt körkort, vari eventuella tidigare trafikförseelser
finns antecknade. Visar det sig, att det gäller återfall, måste han
personligen inställa sig inför domaren. Vid grövre trafikförseelser (fortkörning,
körning utan körkort m. in.) måste bilisten alltid personligen inställa
sig inför domaren.

Kravet på personlig inställelse vid smärre trafikförseelser gäller närmast
personer, som är bosatta i New York City. I annat fall kan betalningen ske
per post, men bilisten måste medsända sitt körkort. Gäller det ett allvarligt
trafikbrott, tillämpas de ordinarie straffprocessuella stadgandena. I New

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

York States Vehicles and Traffic Law finns särskilda klassifikationer, som
visar vilka trafikbrott som skall anses som crimes, misdemeanours och
vanliga violalions, dock är »parking-violations» en grupp för sig (§ 74).
Alla bötesbelalningar bokföres och kontrolleras inom Traffic Court med
hjälp av speciella kassaregisterapparater och ett hålkortssystem av The
National Cash Register Company. Enligt en publikation, som år 1954 utgavs
av detta bolag, betalades i New York City av trafikanter årligen mer än
$ 6 000 000:— i trafikböter. Beloppet torde ha stigit avsevärt sedan dess,
emedan redogörelsen avser 1,2 miljoner trafikbrott och antalet numera rör
sig om c:a 2 miljoner.

I staden Washington, som är identisk med delstaten District of Columbia
(D.C.), betalas trafikböterna till en speciell exekutionsmyndighet, som kallas
Central Violations Bureau. På ticket, som överlämnas till bilföraren eller
fästes på vindrutan, är bötesbeloppet icke angivet med tryck utan ditskrives
av polismannen, som i sitt blankettblock har en förteckning över alla parkeringsförseelser,
där för varje förseelse aktuellt belopp finns angivet.
Klassifikationen av de olika parkeringsförseelserna är mycket omfattande;
i listan ingår icke mindre än 52 olika fall, t. ex. parkering vid skolområde,
busshållplats, gathörn, privat område m. m. Emellertid anges bötesbeloppet
i regel med $ 3.00; högre belopp ($ 5.00 eller 10.00) skall enbart betalas i
undantagsfall (t. ex. parkering på bro, reserverad plats i närhet av vattenkastare
eller brandstation, övertidsparkering, som överstiger 18 timmar
m. m.). Bilisten har fem dagars betalningsfrist; efter tidens utgång fördubblas
bötesbeloppet. Efter ytterligare någon tid (som kan variera på
grund av myndighetens arbetsbelastning) kan vederbörande instämmas till
domstolen, och det förfallna beloppet höjs med ytterligare $ 3.00. Även i
Washington presumeras ägaren vara ansvarig för parkeringsförseelse. I

I San Francisco motsvarar förfarandet vid parkeringsförseelser i det stora
hela systemet i de övriga förut nämnda städerna.

Konstateras felparkering, ifyller vederbörande polisman ticket i tre exemplar.
Det ena skickas till Clark of the Municipal Court, det andra fästes vid
fordonets vindruta och det tredje skickas till polisens statistiska avdelning.
Dessutom antecknar polismannen dagligen varje ticket med numrering i en
Officers Daily Traffic Tag Report som avlämnas till Police Departments
kontrolltjänsleman (Controller).

Betalas böterna icke inom sex dagar, skickas en stämning till Traffic
Court med posten till fordonets registrerade ägare enligt § 41103 i Vehicle
Code. Inställer adressaten sig ej där inom 15 dagar efter stämningen, hämtas
han till domstolen på grund av »warrant of arrest». I detta fall kan även
böterna överstiga det ursprungligen angivna beloppet; dock finns i Vehicle
Code vissa maximibelopp som under alla omständigheter begränsar böternas
storlek.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

England

I Storbritannien förberedes en särlagstiftning i syfte att förenkla beivrandet
av parkeringsförseelser. Som förebild synes man ha det amerikanska
ticket-systemet. Om lagförslagets detaljer är hittills intet bekant. Tanken
synes emellertid vara att ticket-systemet till en början skall tillämpas endast
i London och blott i fråga om parkeringsförseelser. Det nya systemet torde
innebära ett avsteg från gamla brittiska rättstraditioner men medför fördelar
därigenom, att det besparar domstolen och polisen mycket arbete. Den
uppfattningen har gjort sig gällande, att polismannen på gatan under inga
omständigheter bör ha något att göra med böternas inkassering, enär detta
kan äventyra de goda relationerna mellan gatupolisen och allmänheten.

Danmark

I Danmark finns ej några särstadganden beträffande beivrandet av mindre
trafikförseelser. Även såvitt gäller felparkering tillämpas sålunda de vanliga
straffprocessuella föreskrifterna om s. k. polissager.

I den danska straff processrätten skiljer man mellan brottmål, i vilka åtal
skall väckas av allmän åklagare (statsadvokat) och brottmål, i vilka politimesteren
(i Köpenhamn: politidirektpren) är åklagarmyndighet. Man gör i
enlighet härmed skillnad mellan statsadvokatsager och politisager. Politimesterens
behörighet är i huvudsak begränsad till brott, varå ej kan följa
svårare straff än böter eller hsefte. Lindrigare brott mot trafiklagstiftningen,
inklusive parkeringsförseelser, är i regel politisager.

För behandlingen av politisager är bötesföreläggande — den danska motsvarigheten
till det svenska strafföreläggandeinstitutet — av mycket stor
praktisk betydelse. Anser polilimesteren i en sak, som hör under hans åtalsbehörighet,
brottet icke förskylla högre straff än böter 300 kronor, äger han
förelägga gärningsmannen bötesstraff å högst detta belopp. Detta sker i den
formen, att anklagelseskriften lämnas till den misstänkte, med tillkännagivande
att han icke kommer att stämmas till rätten, om han erkänner brottet
och förklarar sig villig att erlägga det i anklagelseskriften angivna bötesbeloppet.
Efterkommes föreläggandet och betalas böterna inom den i anklagelseskriften
angivna fristen, är saken därmed avgjord med samma verkan
som dom (§ 931 Rettsplejeloven). Erkänner vederbörande icke gärningen
eller betalas ej böterna inom förelagd tid, inlämnas anklagelseskriften som
stämning till rätten.

De politisager, som går till rättegång, behandlas vid de allmänna underrätterna
och avgöres av ensamdomare. Förfarandet vid underrätt är i olika
hänseenden enklare i politisager än i statsadvokatsager. I politisager har
domaren möjlighet att till godkännande förelägga den åtalade ett visst bestämt
bötesbelopp.

I Köpenhamn tillämpas bötesföreläggande beträffande omkring två tredjedelar
av alla lagöverträdelser, som icke förskyller högre straff än böter
300 kronor. Av de förelagda böterna betalas över 80 procent, innan den
fastställda betalningstiden utgått.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Inom det danska justitieministeriet har överläggningar ägt rum angående
frågan om möjligheterna att införa en förenklad handläggningsform för
mindre trafikförseelser. Man har därvid diskuterat ett system, enligt vilket
den felande skulle inför polisman på gatan underteckna en särskild
blankett och därigenom underkasta sig skyldighet att inom viss tid erlägga
ett bestämt bötesbelopp. Denna tanke har emellertid icke realiserats. Man
har ansett att det ifrågasatta systemet icke skulle medföra några påtagliga
fördelar. Dessutom har man funnit betänkligheter föreligga mot att indriva
dylika böter enligt samma regler som gäller för vanliga böter.

Norge

Icke heller i Norge finns något särskilt förfarande för mindre trafikförseelser.
Utrymmet för strafföreläggande utom rätta är dock i Norge mera
vidsträckt än i Sverige. Institutet strafföreläggande omfattar sålunda i Norge
större grupper av brott, och bötesstraffet är ej maximerat.

Man skiljer i Norge mellan förbrytelser och förseelser. Förbrytelser är de
brott som omnämnes i straffelovens andra del eller som kan medföra strängare
straff än fängelse i 3 månader eller haefte i 6 månader. Alla andra brott
är förseelser. I alla mål om förseelser äger åklagaren förelägga den misstänkte
ett visst bötesstraff (forelegg). Förutsättning för strafföreläggande
är givetvis att åklagaren finner förseelsen förskylla endast böter (§ 287
straffeprocesloven). Strafföreläggande kan även i viss utsträckning användas
vid förbrytelser.

Befogenhet att meddela föreläggande tillkommer principiellt åklagarmyndighet
(§72 straffeprocesloven). Även politimesteren och statspolilichefen
är emellertid åtalsmyndighet och äger väcka åtal angående förseelser.

Någon ändring beträffande behandlingen av mindre brottmål torde f. n.
icke vara aktuell i Norge. Emellertid ingavs under februari 1960 till Oslos
bystyre en motion angående beivrandet av parkeringsförseelser. Av motionären
ifrågasattes att ersätta parkeringsböterna med en avgift (gebyr). Det
hemställdes i motionen, att bystyret hos justitiedepartementet måtte anhålla
om en utredning i frågan.

Utredningsmannen

Utredningsmannen framhåller, att de senaste årens starka ökning av antalet
parkeringsförseelser i storstäderna dragit med sig svårbemästrade problem.
Härvidlag kommer framför allt i betraktande den betydande belastning,
som parkeringsärendena medfört för polisen och åklagarmyndigheten
i dessa städer till förfång för befattningshavarnas sysslande med mera kvalificerade
uppgifter. I Stockholm kräves för utredningsarbetet i parkeringsärenden
en stadigvarande insats av ett tjugutal polismän och ett par kanslibiträden.
Härutöver erfordras för skrivarbetet på vaktdistriktens utredningsavdelningar
ett betydande antal kontorsanställda. Åklagarmyndigheten
i Stockholm sysselsätter för parkeringsärendena två jurister, nio hel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

lidsanställda kontorister och en stab av deltidsanställd skrivpersonal. I Göteborg
har stadsfullmäktige den 18 februari 1960 beslutat om inrättandet av
ett särskilt parkeringskontor. Kontoret, som avses skola träda i verksamhet
den 1 april 1960, skall ha till uppgift dels att ombesörja utredningar i
parkeringsärenden, dels att utfärda strafförelägganden i bötesmål över huvud,
dels att mottaga inbetalning av böter, som ålagts genom strafföreläggande.
Personalen kommer att bestå av två åklagare samt elva kontorsanställda.
Av kontorets arbetsuppgifter beräknas 40—50 procent komma att
avse parkeringsärenden. Vad Malmö beträffar nämner utredningsmannen,
att det inom åklagarmyndigheten inrättats en särskild avdelning för straffförelägganden
i bötesmål. Avdelningen består av en åklagare och tre skrivbiträden.
Ungefär 30 procent av de ärenden, som handlägges på avdelningen
beräknas angå parkeringsförseelser.

Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden har utredningsmannen funnit
det angeläget att undersöka möjligheterna att åstadkomma ett förenklat
förfarande för handläggning av parkeringsärenden. Vid en sådan undersökning
framträder vissa speciella drag, som kännetecknar den nuvarande behandlingen
av parkeringsförseelser. Till en början är enligt utredningsmannens
mening av betydelse, att för felparkering i praxis genomgående tillämpas
ett system med standardiserade böter. Utredningsmannen påpekar, att
i det alldeles övervägande antalet fall förseelsen är erkänd. Vidare är för den
nuvarande handläggningen av parkeringsärenden karakteristiskt, att förfarandet
regelmässigt inledes genom att en skriftlig parkeringsanmärkning av
polisman eller trafikvakt fästes på fordonet. Det ligger därför nära till hands
att tänka sig ett förenklat förfarande utformat så, att felparkeraren får
möjlighet att omedelbart på grund av parkeringsanmärkningen betala ett
belopp, motsvarande det för parkeringsförseelser av ifrågavarande slag tilllämpade
bötesbeloppet och därigenom få saken bragt ur världen. Vid ett dylikt
förfarande skulle parkeringsanmärkningen bli den enda handling, som
behövde upprättas i ärendet. Tydligt är, att på denna väg skulle kunna vinnas
betydande arbetslättnad för såväl polisen som åklagarmyndigheten.
För polisens del skulle bl. a. bortfalla efterforskning i bilregistret, förhör
med felparkeraren och rapportskrivning. Vad beträffar åklagarmyndigheten
skulle denna över huvud ej få befattning med parkeringsärenden, i vilka det
i parkeringsanmärkningen angivna beloppet erlagts.

Vad angår den rättsliga konstruktionen av ett förenklat förfarande av nu
antydd innebörd anför utredningsmannen att i den tidigare diskussionen
framkastats tanken att utforma den nuvarande parkeringsanmärkningen
som ett strafföreläggande. Beträffande denna tanke framhåller utredningsmannen,
att enligt rättegångsbalken strafföreläggande skall utfärdas av
åklagaren. Ett strafföreläggande, som utfärdas av polisman eller trafikvakt
på åklagarmyndighetens vägnar, är sålunda ej förenligt med rättegångsbalken.
Det torde icke böra komma i fråga att ge polisman eller trafikvakt behörighet
att i eget namn utfärda strafföreläggande. Enligt rättegångsbalken
skall vidare strafföreläggande vara riktat mot en bestämd person. När par -

Knngl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

keringsanmärkningen fästes på fordonet, är som regel felparkerarens identitet
ej känd. Att anordna ett förenklat förfarande för parkeringsförseelser
i anslutning till rättegångsbalkens regler om strafföreläggande synes med
hänsyn till vad nu anförts uteslutet.

Utredningsmannen anför, att om parkeringsanmärlcningen å andra sidan
icke konstrueras som ett strafföreläggande, det belopp, som enligt anmärkningen
skall erläggas av den felande, ej kan utgöra böter i straffrättslig
mening. Den lösning, på vilken utredningsmannens förslag till förenklad
handläggning bygger, innebär att beloppet ges karaktären av en av myndighet
fastställd avgift, som felparkeraren betalar för att undgå det vanliga
förfarandet med polisutredning och bötfällande. En lämplig benämning synes
vara parkeringsbot. Ett förfarande med parkeringsbot har tydligen beröringspunkter
med såväl det västtyska institutet »avgiftsbelagd varning»
som det i USA och Kanada tillämpade »ticket»-systemet. Tydligt är att införandet
i vårt land av ett system med parkeringsbot kräver lagstiftning.

Att parkeringsförseelsen ej föranleder vidare åtgärd i de fall, där parkeringsbot
erlägges, innebär — enligt vad utredningsmannen framhåller —
att bötesstraffet i princip bibehålies som sanktion för 1''elparkering. Förfarandet
med parkeringsbot utgör m. a. o. ett alternativ till det vanliga förfarandet
med utredning samt strafföreläggande eller åtal. Polismannen eller
trafikvakten har att, även där förfarandet med parkeringsbot användes,
rapportera förseelsen med angivande av bl. a. fordonets registreringsnummer.
Rapporteringen sker lämpligen genom avlämnande av en kopia av parkeringsanmärkningen.
Inkommer ej parkeringsbot för fordonet inom tid,
som anges i anmärkningen, går ärendet till utredning i vanlig ordning. Den
första åtgärden blir därvid att fastställa, vem som är ansvarig för förseelsen.
Sedan utredningen avslutats, överlämnas ärendet till åklagaren, som, där
han ej undantagsvis finner saken böra avskrivas, utfärdar strafföreläggande
eller väcker åtal. Vid straffmätningen är åklagaren eller domstolen ej bunden
av parkeringsbotens belopp; böterna kan sålunda inom den tillämpliga
straffskalan i vägtrafikförordningen bestämmas högre eller lägre än parkeringsboten.

Enligt vad utredningsmannen påpekar skiljer sig det föreslagna förfarandet
med parkeringsbot från institutet strafföreläggande även på det sättet,
att anmaningen att erlägga boten ej såsom strafföreläggandet riktas mot en
bestämd person utan mot fordonets icke identifierade förare. Inkommer
parkeringsbot inom föreskriven tid förblir den felande anonym. Med hänsyn
till botens karaktär av en avgift, som betalas för att förseelsen ej skall
föranleda vidare åtgärd, torde förfarandets anonymitet ej behöva inge några
principiella betänkligheter. Det kan givetvis sägas, att man icke har någon
garanti för att boten betalas just av den för förseelsen ansvarige. Motsvarande
gäller emellertid vanliga böter, som erlägges frivilligt.

Ett förfarande med parkeringsbot synes enligt utredningsmannens mening
böra komma i fråga endast för förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter.
För dylika förseelser är enligt 68 § vägtrafikförordningen straffet

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

penningböter, högst trehundra kronor. På överträdelse av parkeringsföreskrift
i 49 § 2 eller 3 mom. vägtrafikförordningen följer däremot enligt 67 §
samma förordning dagsböter. Redan med hänsyn härtill torde det vara uteslutet
att för sistnämnda slag av förseelser tillämpa ett system med en fix
parkeringsbot, vid vilket tydligen ej kan bli fråga om någon differentiering
efter den felandes betalningsförmåga. Utredningsmannen framhåller vidare,
att förseelserna mot 49 § vägtrafikförordningen kan vara av mycket skiftande
svårhetsgrad. Uppställandet av en bil i en skymd kurva innebär sålunda
ej sällan en allvarlig trafikfara, medan t. ex. parkering framför ingång
till fastighet i strid mot 49 § 3 mom. f) kan utgöra en relativt oskyldig förseelse.
Förseelserna mot 49 § vägtrafikförordningen lämpar sig därför ej lika
väl för en standardiserad straffmätning som förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter.
Att förseelserna mot vägtrafikförordningen undantages
från tillämpningen av ett förfarande med parkeringsbot, torde ej få alltför
stor praktisk betydelse. Det övervägande antalet felparkeringar i storstäderna
avser nämligen lokala parkeringsföreskrifter.

Utredningsmannen anför, att om systemet med parkeringsbot inskränkes
till att gälla överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter, följden blir, att
den trafikvakt (polisman), som konstaterar felparkering, måste taga ställning
till frågan, om parkeringsförseelsen är av den art, att förfarandet med
parkeringsbot får tillämpas. Som regel torde ett dylikt ställningstagande ej
behöva vålla några svårigheter. I tveksamma fall bör befattningshavaren
tillämpa det nu vanliga förfarandet, vilket innebär, att den parkeringsanmärkning,
som fästes på fordonet, endast innehåller en anmaning till föraren
att sätta sig i förbindelse med angivet polisvaktkontor.

Ett utmärkande drag för förfarandet med parkeringsbot är — enligt vad
utredningsmannen betonar — att den felande förblir anonym, om parkeringsboten
inflyter inom tid, som anges i parkeringsanmärkningen. Däremot
är det tydligt, att fordonet måste identifieras. Identifieringen vållar ej några
svårigheter, när fråga är om motorfordon andra än mopeder. Med undantag
för moped föreligger nämligen registreringsplikt för alla motorfordon. Registreringen
sker i länsstyrelsens bilregister. För mopeder och cyklar föreligger
däremot ej registreringsplikt. Antalet felparkeringar, som har avseende
å moped eller cykel, är emellertid försvinnande litet i förhållande till
antalet övriga parkeringsförseelser. Ett förfarande med parkeringsbot synes
alltså böra omfatta motorfordon med undantag för mopeder.

Utredningsmannen anför, att systemet med parkeringsbot förutsätter, att
botens belopp är i förväg fastställt av myndighet. Fastställandet synes böra
ankomma i Stockholm på överståthållarämbetet och i övriga delar av riket
på länsstyrelsen. Parkeringsboten bör inom en bestämd latitud kunna av
myndigheten fastställas olika för skilda grupper av parkeringsförseelser. Sålunda
torde överträdelse av stoppförbud böra föranleda högre bot än andra
parkeringsförseelser.

Enligt vad utredningsmannen påpekar ger nuvarande regler om strafföreläggande
åklagaren möjlighet att välja mellan strafföreläggande och åtal.

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Den misstänkte kan sålunda ej kräva, att strafföreläggande skall tillämpas
i hans fall. I överensstämmelse härmed synes böra gälla, att en felparkerare
ej skall ha något anspråk på att få saken bragt ur världen genom betalning
av parkeringsbot. Anträffas samma bil gång på gång parkerad i strid mot
gällande föreskrifter är det tydligt, att parkeringsboten icke utgör tillräcklig
sanktion. I dylika fall bör därför förfarandet med parkeringsbot ej tilllämpas
utan i stället det nu vanliga förfarandet med utredning samt straffföreläggande
eller åtal. Blir i ärendet utrett, att den misstänkte är ansvarig
för tidigare felparkeringar, som föranlett parkeringsbot eller bötesstraff, bör
hänsyn härtill tagas vid straffmätningen. En särskild konsekvens av att
saken i nu avsedda fall går till strafföreläggande eller dom blir — förutsatt
att de nuvarande reglerna om anteckning i körkortsregistret om parkeringsförseelser
bibeliålles — att förseelsen kommer att antecknas i registret. Med
nuvarande ordning torde utsikten att få en prick i körkortsregistret för
mången bilist utgöra ett starkare avhållande moment mot felparkering än
själva bötesstraffet.

I fråga om parkeringsbotens erläggande synes enligt utredningsmannens
mening böra gälla, att beloppet skall per post insändas till indrivningsmyndigheten.
Har särskilt parkeringskontor inrättats bör dock insändandet ske
dit. På parkeringskontoret bör även finnas möjlighet att vid personlig inställelse
kontant erlägga beloppet. En postgiroblankett, ställd till indrivningsmyndigheten
eller parkeringskontoret och upptagande parkeringsbotens
belopp, bör vara fogad vid parkeringsanmärkningen, när denna fästes
på fordonet eller lämnas direkt till felparkeraren, om denne är tillstädes.
Det skulle för sistnämnda fall kunna ifrågasättas att ge felparkeraren en
alternativ möjlighet att på stället erlägga parkeringsboten till den polisman
eller trafikvakt, som konstaterar felparkeringen. Efter vad utredningsmannen
inhämtat är man emellertid på polishåll, i vart fall i Stockholm, övervägande
negativt inställd till tanken, att låta polismän eller trafikvakter uppbära
pengar på gatan. Man synes anse, att dessa befattningshavare därigenom
skulle i förhållande till allmänheten komma i en skev ställning. Vissa
praktiska svårigheter skulle f. ö. vara förbundna med en dylik ordning. Sålunda
skulle det t. ex. bli nödvändigt att utrusta polismän och trafikvakter
med särskilda växelkassor. En möjlighet att erlägga parkeringsbot på stället
torde ej heller kunna få någon nämnvärd praktisk betydelse, eftersom
felparkeraren i det vida övervägande antalet fall ej är tillstädes, när parkeringsanmärkningen
utfärdas. Det synes därför ej böra komma i fråga att
låta betalning av parkeringsbot ske direkt till polisman eller trafikvakt.

Beträffande det av borgmästare Kristensson föreslagna förfarandet yttrar
utredningsmannen att detta i väsentliga hänseenden skiljer sig från det
av utredningsmannen föreslagna förfarandet med parkeringsbot. Utredningsmannen
anför härom närmare.

Till eu början innebär sålunda Kristenssons förslag en total avkriminalisering
av förseelser mot föreskrifter om avgiftsbelagd parkering. Påföljden
bör bär enligt Kristensson vara en kontrollavgift av rent civil natur, som
tillfaller kommunen. I fråga om övriga förseelser mot lokala parkerings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

föreskrifter vill Kristensson icke gå lika långt i fråga om avkriminalisering.
Han tänker sig här en påföljd, som visserligen ej är rent civilrättslig
men som icke heller utgör ett bötesstraff i straffrättslig mening. Påföljden
skulle vara ett till beloppet fixerat vite. Vid underlåten betalning av vite
skulle åklagaren ha att vid domstol föra talan om vitets utgivande.

Vad till en början angår frågan om en särställning av förseelser mot föreskrifter
om avgiftsbelagd parkering har förut framhållits, att dessa föreskrifter
— i likhet med lokala parkeringsföreskrifter i allmänhet — fullföljer
ett rent trafikreglerande syfte och att de sålunda icke till någon del
tillkommit för att garantera staden inkomster (jfr NJA 1958 s. 165). Det
synes med hänsyn härtill knappast finnas skäl att med avseende å påföljden
behandla dessa förseelser på annat sätt än andra överträdelser av lokala
parkeringsbestämmelser. Vad härefter beträffar förslaget om ett fixerat
vite som påföljd för parkeringsförseelser, är det tydligen Kristenssons mening,
att straffbestämmelserna i vägtrafikförordningen skall helt upphävas
i vad avser överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter och ersättas med
eu bestämmelse om vite. Mot en sådan ändring av påföljdssystemet talar
framför allt, att man skulle vara hänvisad till det fixerade vitet även där
föraren befunnes tidigare ha gjort sig skyldig till ett stort antal parkeringsförseelser.
Såsom förut framhållits avses förfarandet med parkeringsbot
ej skola tillämpas i dylika fall utan i stället det nu vanliga förfarandet
med utredning och åläggande av bötesstraff. Ur allmänpreventiv synpunkt
innebär systemet med ett fixerat vite svagheter även därutinnan, att underlåten
vitesbetalning ej föranleder förvandling och anteckning i körkortsregistret
ej sker. En praktisk olägenhet är, att strafföreläggande ej kan
användas.

En blankett till parkeringsanmärkning med anmodan att betala parkeringsbot
synes enligt utredningsmannens mening lämpligen kunna utformas
på följande sätt. Varje blankettsats beslår av tre med perforering sammanhängande
delar: postgiroinbetalningskort, parkeringsanmärkning samt kopia
av denna. Blankettsatserna är numrerade i löpande följd och sammanförda
i block. Samma nummer återfinns tryckt på var och en av den enskilda
blankettsatsens tre delar. Parkeringsanmärkningen har särskilda utrymmen
för ifyllande av uppgifter om vari förseelsen består, tid och plats för denna
samt fordonsslag och registreringsnummer. Den sammanhängande tryckta
texten innehåller ett meddelande till fordonsföraren, att han med användande
av giroinbetalningskortet kan till parkeringskontoret1 inom viss angiven
tid, t. ex. åtta dagar, inbetala för parkeringsförseelser av ifrågavarande
slag fastställd parkeringsbot samt att, om inbetalning sker, förseelsen ej
föranleder vidare åtgärd. I anslutning därtill anmodas föraren att, för den
händelse han ej vill reglera saken i angiven ordning, snarast möjligt sätta
sig i förbindelse med parkeringskontoret. Parkeringsbotens belopp bör vara
angivet med tryck på såväl parkeringsanmärkningen som giroinbetalningskortet.
Detta innebär alt, om olika hög parkeringsbot gäller för skilda typer
av parkeringsförseelser, trafikvakten (polismannen) måste medföra flera
block. Det torde emellertid knappast kunna bli fråga om flera än två eller
tre block.

1 Det har av utredningsmannen förutsatts att särskilda parkeringskontor inrättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Gången av ett parkeringsärende, vari den nu beskrivna blanketten användes,
har av utredningsmannen angivits på följande sätt.

1) Trafikvakten (polismannen) ifyller parkeringsanmärkningen och undertecknar
densamma. Medelst karbonpapper tages genomskrift på anmärkningskopian.
Därefter utrives ur blocket originalet till parkeringsanmärkningen
med vidhängande inbetalningskort och fästes på fordonet eller lämnas
direkt till föraren, om denne är tillstädes.

2) Vid avrapporteringen river trafikvakten (polismannen) kvarsittande
kopior ur blocket och avlämnar kopiorna på parkeringskontoret. Där insorteras
efter granskning kopiorna i en korllåda med datumregister. När talong
till girokort inkommer från postgirokontoret uttages motsvarande anmärkningskopia
ur kortlådan och förses med datum för betalningen. På motsvarande
sätt förfares, om felparkeraren inställer sig på parkeringskontoret och
kontant betalar parkeringsboten. Kopian arkiveras därefter. Vid arkiveringen
ordnas kopiorna efter fordonsslag och registreringsnummer. Därigenom
blir det möjligt att snabbt konstatera det antal parkeringsanmärkningar,
som belastar ett visst fordon.

3) Inkommer ej parkeringsbot för fordonet inom den tid som angivits i
parkeringsanmärkningen, efterforskas hos bilregistret vem som i registret
är antecknad såsom ägare till fordonet. Till ägaren utsändes därefter en
skriftlig anmaning att med anledning av den begångna parkeringsförseelsen
omederbart sätta sig i förbindelse med parkeringskontoret. När ägaren låter
sig avhöra, kan meddelas ytterligare anstånd med betalningen av parkeringsboten.
Uppger vederbörande, att någon parkeringsanmärkning ej kommit
honom till handa — blanketten kan ha blåst av fordonet eller borttagits
av lekande barn — bör han kunna få en ny parkeringsanmärkning, utfärdad
med ledning av den på parkeringskontoret förvarade kopian.

4) De parkeringsärenden, vilka efter ett sådant påminnelseförfarande
kvarstår oreglerade, överlämnas från parkeringskontoret till polisen för utredning
i vanlig ordning. I de fall, där fordonsföraren inställer sig på parkeringskontoret
och bestrider förseelse, antecknas hans uppgifter, varefter
ärendet överlämnas till polisen, vilken verkställer den ytterligare utredning,
som kan befinnas erforderlig. Sedan polisutredning avslutats, går ärendet
vidare till åklagaren, som efter åtalsprövning utfärdar strafföreläggande eller
väcker åtal, om han ej finner ärendet böra avskrivas.

5) Parkeringskontoret redovisar på bestämda tider inbetalade belopp till
indrivningsmyndigheten.

Utredningsmannen framhåller, alt förfarandet med parkeringsbot ej bör
tillämpas i fråga om fordon, som gång på gång anträffas fclparkerade. Den
lokala polismyndigheten synes böra fastställa det antal gånger förfarandet
skall få användas i fråga om ett och samma fordon. Fastställes exempelvis
antalet till fem, innebär detta att, när fordonet sjätte gången anträffas felparkerat,
vederbörande trafikvakt (polisman) icke använder den förut omtalade
blanketten med besked om parkeringsbot utan i stället en blankett
som —■ utöver uppgifter om förseelsen — endast innehåller, att föraren har
att omedelbart sätta sig i förbindelse med visst angivet polisvaktkontor.
Ärendet behandlas i fortsättningen på sätt nu sker med parkeringsärenden
i allmänhet. Efter det polisen slutfört sin utredning, går sålunda ärendet till
åklagaren för strafföreläggande eller åtal. I den mån del blir utrett, att den
misstänkte är ansvarig för tidigare felparkeringar, bör hänsyn härtill tagas
vid straffmälningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

För att säkerställa, att förfarandet med parkeringsbot icke tillämpas på
fordon, beträffande vilka den fastställda gränsen överskridits, bör enligt
utredningsmannens mening tillämpas följande system med »svartlistning».
Parkeringsanmärkningar i ärenden, i vilka inbetalats parkeringsbot, arkiveras
ordnade efter fordonsslag och registreringsnummer. Sättes gränsen för
tillämpning av förfarandet med parkeringsbot vid fem felparkeringar, markeras
vid arkiveringen av den femte parkeringsanmärkningen med en ståndare,
att gränsen uppnåtts. I samband därmed upptages fordonet med angivande
av fordonsslag och registreringsnummer på en lista, som tillställes
trafikvakter och polismän. Med ledning av listan — på vilken fordonen är
ordnade efter fordonslag och registreringsnummer —- kan befattningshavaren,
när han har ett felparkerat fordon framför sig, omedelbart konstatera,
huruvida beträffande fordonet får användas förfarandet med parkeringsbot
eller ej. Sådana listor torde icke behöva bli alltför omfattande. Vad Stockholm
beträffar kan listan beräknas komma att omfatta 300—400 fordon,
om gränsen sättes vid fem felparkeringar, och 150—200 fordon, om gränsen
sättes vid sex felparkeringar.

Utredningsmannen hävdar, att ett system med svartlistning har vissa svagheter.
En sådan är, att bilägaren har möjlighet att undgå konsekvenserna av
en svartlistning genom att sälja bilen och skaffa sig en ny vagn. Omregistrering
av fordonet i annat län kan också tänkas. Dylika förfaranden kan ligga
särskilt nära till hands beträffande firmabilar. I stort sett torde emellertid
ett förfarande med svartlistning komma att fylla sin uppgift att verka avhållande
på fordonsförare, för vilka parkeringsboten ej utgör tillräcklig
sanktion. Tänkbart är emellertid, att det kan visa sig nödvändigt för polismyndigheten
att även på annat sätt begränsa användningen av parkeringsbot.
En väg kan härvid vara att utesluta fordon tillhöriga firmor, vilkas chaufförer
gjort sig kända för att sätta sig över parkeringsföreskrifterna. Utredningsmannen
framhåller i detta sammanhang, att en felparkerare icke har
något anspråk på att parkeringsbot skall användas i fråga om hans förseelse.
Ett fordon som svartlistats bör kunna avföras från listan, om det visas
att fordonet bytt ägare efter den senast antecknade felparkeringen. Om så
skulle visa sig erforderligt, bör anvisningar för polismyndigheterna i nu förevarande
hänseenden utfärdas centralt. Innan så sker, torde det dock vara
lämpligt att avvakta någon tids erfarenhet av förfarandet med parkeringsbot.
Den lokala polismyndigheten bör till ledning för trafikvakter och polismän
meddela föreskrifter om tillämpning av förfarandet med parkeringsbot.

Beträffande de organisatoriska konsekvenserna av det föreslagna förfarandet
anför utredningsmannen att det efter införandet av ett system med
parkeringsbot kan antagas, att en felparkerare som regel skall finna det
med sin fördel förenligt att omedelbart få saken ur världen genom betalning
av parkeringsbot. På grundval av de av utredningsmannen anförda siffrorna
från Stockholm torde man kunna räkna med, att åtminstone 80 procent av
alla rapporterade förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter skall kunna
regleras genom betalning av parkeringsbot. Med nuvarande felparkerings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

frekvens skulle detta för Stockholms del motsvara c:a 70 000 ärenden. Införandet
av ett förfarande med parkeringsbot torde sålunda komma att medföra
en betydande arbetsbesparing för såväl polisen som åklagarmyndigheten
i storstäderna. Vad Stockholm beträffar torde det visserligen — särskilt
om man vill ha möjlighet att tillämpa ett system med svartlistning — bli
nödvändigt att inrätta ett centralt parkeringskontor. Arbetsuppgifterna för
ett dylikt kontor kan antagas huvudsakligen komma att beslå i bevakning
av inkomna parkeringsanmärkningar, efterforskning i bilregistret i fall när
parkeringsbot ej inkommit inom föreskriven tid, utfärdande av påminnelser,
mottagande och redovisning av inflytande belopp samt arkivering.
Dessa uppgifter torde lämna utrymme för en ganska långt driven rationalisering.
Med hänsyn härtill synes man enligt utredningsmannens mening
kunna räkna med en relativt liten personal. Det torde ej bli nödvändigt, att
ha någon polisman knuten till parkeringskontoret. Å andra sidan kommer
den personal — till stor del polispersonal — som för närvarande på de olika
polisvaktkontoren sysslar med utrednings- och skrivarbete i parkeringsärenden
att kunna avsevärt nedbringas. Under alla förhållanden torde sålunda
för Stockholms del införandet av ett förfarande med parkeringsbot
komma att medföra en betydande avlastning för polispersonalen. Vad angår
åklagarmyndigheten i Stockholm torde den inom åklagarmyndigheten inrättade
särskilda parkeringsavdelningen kunna indragas helt och den rest av
parkeringsärenden, som efter införandet av ett förfarande med parkeringsbot
går till strafföreläggande — uppskattningsvis 15—20 procent av hela antalet
parkeringsärenden — överflyttas till den allmänna avdelningen för
strafförelägganden. Vad angår Göteborg kommer förfarandet med parkeringsbot
alt medföra en avsevärd begränsning av arbetsuppgifterna för det
nyinrättade parkeringskontoret. Genom att den övervägande delen av parkeringsärendena
handlägges med parkeringsbot, blir det möjligt att ge övriga
parkeringsärenden — som alltså går till strafföreläggande eller åtal
— en mera differentierad behandling. Detta är av särskild vikt beträffande
förseelserna mot vägtrafikförordningen.

Beträffande frågan om anteckning i körkortsregistret av begångna parkeringsförseelser
yttrar utredningsmannen att det utan tvivel förhåller sig så
att för mången bilförare risken att bli bötfälld icke i och för sig innebär något
starkare avhållande moment mot felparkering. På åtskilliga håll synes
man sålunda kalkylera med parkeringsböter som en kostnad för bilen, jämförbar
med andra bilkostnader. Däremot torde den bland bilförarna spridda
kunskapen om risken för körkortsåterkallelse som påföljd för upprepade
parkeringsförseelser ha en avsevärd allmänpreventiv effekt. Vid nu angivna
förhållanden förefaller det enligt utredningsmannens mening knappast välbetänkt
att slopa alla anteckningar i körkortsregistret rörande förseelser
mot lokala parkeringsföreskrifter. Utredningsmannen anmärker i detta
sammanhang, att därest det av honom föreslagna förfarandet med parkeringsbot
genomföres, endast en mindre del — uppskattningsvis omkring 20
procent — av ifrågavarande förseelser kommer att gå till strafföreläggande

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

eller åtal. Anteckning i körkortsregistret kan uppenbarligen komina i fråga
endast beträffande denna del av felparkeringarna. Ett genomförande av förslaget
kommer därför att för de i förevarande hänseende mest betungade
länsstyrelserna under alla förhållanden medföra en avsevärd lättnad. Införandet
av ett förfarande med parkeringsbot bör få till följd, att vid straffmätningen
i parkeringsmål, som av den ena eller andra anledningen går till
strafföreläggande eller åtal, hänsyn tages till iteration. Det synes även ur
denna synpunkt önskvärt, att körkortsregistret kan lämna upplysning om
ålagda bestraffningar för förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter.

Enligt utredningsmannens mening är det tänkbart att genomföra vissa begränsningar
utan att de allmänpreventiva synpunkterna eftersättes. Sålunda
skulle det kunna tänkas att inskränka antecknandet av förseelser mot lokala
parkeringsföreskrifter till vissa länsstyrelser, t. ex. överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. En annan
lösning kan vara att lägga anmälningsskyldigheten gentemot körkortsregistret
på polismyndigheten och begränsa den så, att anmälan göres först
när en körkortsinnehavare kommit upp i ett visst antal, exempelvis fem,
felparkeringar under ett år. För Stockholms del förutsätter en sådan ordning
en central registrering av strafförelägganden och domar rörande parkeringsförseelser.
Inrättas ett särskilt parkeringskontor i Stockholm — något
som torde bli nödvändigt, om ett förfarande med parkeringsbot genomföres
— synes en dylik registrering böra omhänderhas av parkeringskontoret. En
kombination av de båda nu antydda lösningarna är också tänkbar. Innan
man bestämmer sig för en begränsning av anmälningsskyldigheten synes i
allt fall någon tids erfarenhet av förfarandet med parkeringsbot böra avvaktas.

Utredningsmannen anför, att om anmälningsskyldigheten gentemot körkortsregistret
bibehålies i sin nuvarande omfattning det kommer att bakom
ett meddelande om strafföreläggande eller dom angående parkeringsförseelse,
som inkommer till registret, ofta finnas en eller flera förseelser av
körkortsinnehavaren, som föranlett betalning av parkeringsbot. Huruvida så
är fallet torde ej sällan framgå av den polisutredning, som ligger till grund
för strafföreläggandet eller domen. I ärenden angående återkallelse eller
varning som påföljd för upprepade parkeringsförseelser synes därför länsstyrelsen
i viss utsträckning ha möjlighet att beakta även parkeringsförseelser,
beträffande vilka förfarandet med parkeringsbot tillämpats. Så
torde kunna ske utan ändring av 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen. I vart
fall kan införandet av ett system med parkeringsbot antagas få betydelse
för länsstyrelsernas praxis såtillvida, att fråga om varning eller återkallelse
kommer att upptagas efter mindre antal anteckningar i körkortsregistret än
för närvarande.

Utredningsmannen nämner, att det från polishåll ifrågasatts att i fråga
om parkeringsförseelser införa ett ägaransvar, knutet till den person, vilken
i bilregistret står antecknad som ägare till fordonet, varvid bl. a. framhållits
att bilregistrets uppgifter om ägare i många fall ej överensstämde med
verkligheten. Ibland kunde en bil ha gått genom flera händer utan att nå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

gon anmälan om äganderättsövergång inkommit till bilregistret. Oavsett
detta beredde det ej sällan — framför allt i fråga om s. k. firmabilar —•
svårigheter att fastställa vem som kört bilen vid det aktuella tillfället. En
bestämmelse, enligt vilken den i bilregistret antecknade ägaren vore ansvarig
för felparkering, skulle därför avsevärt underlätta utredningen i parkeringsärenden.

Enligt vad utredningsmannen erinrar har man på vissa håll utomlands
— bl. a. i USA — bestämmelser, enligt vilka den registrerade ägaren i första
hand är ansvarig för felparkering av ett fordon. Det är emellertid tydligt,
att det föreligger en icke oväsentlig skillnad mellan ett ägaransvar av sådan
innebörd och ett ägaransvar som det i vägtrafikförordningen för brukande
av ett bristfälligt eller icke registrerat fordon eller för åsidosättande av bestämmelser
om maximilast. Vid sistnämnda typer av förseelser föreligger
regelmässigt en stark presumtion om klandervärt förhållande från ägarens
sida. När det gäller felparkering skulle en mot den registrerade ägaren riktad
presumtion närmast gå ut på att vederbörande antingen själv fört det
felparkerade fordonet eller också utlämnat det till begagnande av annan
under sådana omständigheter, att han haft anledning räkna med att det
skulle bli föremål för felparkering. Uppenbarligen föreligger vid felparkering
ofta något av de angivna alternativen. Att mot den registrerade ägaren
uppställa en presumtion av nyss angiven innebörd synes dock vara att gå
för långt. I vart fall torde det bli nödvändigt att tillåta motbevisning från ägarens
sida. Om så sker synes ett ansvar för den registrerade ägaren knappast
komma att medföra några mera betydande praktiska fördelar. Beträffande
den praktiska sidan av saken framhåller utredningsmannen, att vid tillämpning
av ett förfarande med parkeringsbot de fall, när det blir nödvändigt
att efterforska vem som vid det aktuella tillfället fört fordonet, kommer att
bli avsevärt färre än för närvarande. Vad angår de amerikanska reglerna
om ägaransvar är att märka, att den parkeringsanmärkning — ticket —
som fästes på fordonet, har formen av en stämning till domstol. Det är därför
naturligt, att man ansett att den person, som angives i ticket, måste vara
på något sätt identifierad. En identifiering sker genom att ticket riktas mot
den registrerade ägaren. De amerikanska bestämmelserna om ägaransvar
vid felparkering är att se mot bakgrunden av nu angivna förhållanden. Av
den föregående redogörelsen för förfarandet med parkeringsbot framgår,
att förfarandet icke förutsätter någon identifiering. Parkeringsanmärkningen
riktas sålunda mot den på detta stadium anonyme föraren. Tendensen i
svensk lagstiftning torde vara att så mycket som möjligt begränsa regler
om ägar- eller husbondeansvar. Det synes därför ej böra komma i fråga
att utan tungt vägande skäl utvidga reglerna om ägaransvar i vägtrafikförordningen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts bär utredningsmannen icke förordat
några bestämmelser om ägaransvar vid felparkering.

Beträffande vissa andra i diskussionen angående parkeringsförseelserna
framkomna reformförslag anför utredningsmannen.

4 liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 175

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Av den förut nämnda åklagarkommittén i Stockholm har ifrågasatts att
genomföra en sådan ändring av reglerna om strafföreläggande, att straffföreläggande
skulle kunna godkännas av befullmäktigat ombud för den
misstänkte. Härigenom skulle otvivelaktigt kunna vinnas vissa praktiska
fördelar. Det är emellertid att beakta, att ett godkänt strafföreläggande gäller
som lagakraftägande dom. Någon möjlighet att på materiella grunder
få ett strafföreläggande undanröjt föreligger sålunda icke. Ett fullmaktssystem
vid strafföreläggande synes med hänsyn härtill inge betänkligheter
ur rättssäkerhetssynpunkt. I vart fall torde en reform av detta slag ej böra
genomföras i nu förevarande sammanhang. Det är uppenbarligen ej tänkbart
att ha ett fullmaktssystem enbart för parkeringsförseelser.

Åklagarkommittén har i sitt förut berörda betänkande också framkastat
tanken att i fråga om förseelser mot föreskrifterna i 49 § 2 och 3 mom.
vägtrafikförordningen ersätta den nuvarande straffpåföljden, dagsböter,
med penningböter, högst 300 kronor. Såsom förut framhållits ingår emellertid
bland ifrågavarande förseelser jämväl sådana av relativt allvarlig beskaffenhet.
Med hänsyn härtill synes dagsböter böra bibehållas som påföljd.

Från polishåll har ifrågasatts att i vägtrafikförordningen införa en straffsanktionerad
anmälningsskyldighet gentemot bilregistret för den som överlåter
ett registrerat fordon. För närvarande föreligger sådan skyldighet endast
för den nye ägaren. Den gamle ägaren är berättigad men ej skyldig att
anmäla äganderättsövergången. En författningsändring av nyss^ angiven innebörd
skulle, har det sagts, bidraga till att minska polisens svårigheter vid
efterforskning av ägare till felparkerade fordon. I detta avseende må framhållas,
att den gamle ägaren, även bortsett från en eventuell straffsanktion,
har ett starkt intresse av att äganderättsövergången blir antecknad i bilregistret.
Bl. a. riskerar han att bli påförd automobilskatt för fordonet så
länge han kvarstår som ägare. Det synes därför i hög grad osäkert, om
något är att vinna genom införandet av ett straffansvar för överlåtaren.

Enligt vad utredningsmannen framhåller förutsätter införandet av ett förfarande
med parkeringsbot lagstiftning. Utredningsmannen erinrar om att
förfarandet innebär, att åtal eller strafföreläggande för parkeringsförseelsen
ej äger rum, om boten betalas. Den fråga, som närmast inställer sig
är, huruvida en sådan ordning är förenlig med reglerna om åtal i 20 kap.
rättegångsbalken. Enligt 6 § första punkten nämnda kapitel skall åklagare
tala å brott, som hör under allmänt åtal. Regeln ger uttryck för den s. k.
legalitetsprincipen; åklagaren har skyldighet att åtala, när han på objektiva
grunder kan motse den misstänktes sakfällande. (NJA 1943, avd. II s. 258
—260.) Paragrafen innehåller emellertid i andra punkten en erinran om,
att enligt 48 kap. rättegångsbalken strafföreläggande i visst fall må träda
i stället för åtal. Från legalitetsprincipen göres vidare visst undantag i 20
kap. 7 § rättegångsbalken, som medger åklagaren rätt att i vissa fall eftergiva
åtal. Eftergift av åtal kan enligt 7 § första stycket punkt 1 ske i fall,
då i strafflatituden för brottet icke ingår svårare straff än böter och det
tillika är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän
synpunkt. Enligt första stycket punkt 2 kan eftergift av åtal också
meddelas i vissa fall vid sammanträffande av brott. I 7 § tredje stycket
föreskrives, att om i lag eller författning särskild föreskrift är meddelad
om eftergift av åtal, den föreskriften skall gälla. Sådana särskilda föreskrif -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960 51

ter har meddelats bl. a. i 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Utredningsmannen anför, att i likhet med åtalseftergift förfarandet med
parkeringsbot innebär ett undantag från legalitetsprincipen såtillvida, att
åtal ej äger rum, oaktat en brottslig gärning under allmänt åtal föreligger.
Man skulle möjligen kunna se förfarandet som ett slags generell åtalseftergift,
vilken av lagstiftaren meddelas under förutsättning av botens erläggande.
Det skulle i enlighet härmed kunna ifrågasättas att anse bestämmelser
om parkeringsbot såsom sådana särskilda föreskrifter om eftergift
av åtal som avses i 20 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken. Med ett sådant
betraktelsesätt skulle någon ändring i rättegångsbalken ej bli erforderlig.
Emellertid skiljer sig förfarandet med parkeringsbot i vissa väsentliga
hänseenden från institutet åtalseftergift i 20 kap. 7 § rättegångsbalken.
För det sistnämnda institutet är sålunda karakteristiskt, att åklagaren i det
särskilda fallet, sedan brott konstaterats, prövar om åtal skall underlåtas.
En dylik åklagarprövning sker ej vid tillämpning av förfarandet med parkeringsbot.
Vidare innebär åtalseftergift i princip, att påföljden bortfaller.
Parkeringsboten däremot är något som träder i stället för det vanliga bötesstraffet.
Med hänsyn härtill har utredningsmannen ansett att bestämmelser
om parkeringsbot icke kan hänföras under stadgandet i 20 kap. 7 § tredje
stycket rättegångsbalken.

Enligt utredningsmannens mening står ett förfarande med parkeringsbot
närmare strafföreläggande än åtalseftergift. En parkeringsanmärkning med
uppmaning att betala parkeringsbot skiljer sig till sin reella innebörd icke
mycket från ett strafföreläggande enligt 48 kap. rättegångsbalken. I båda
fallen är fråga om ett förfarande som träder i stället för åtal. Parkeringsbotens
erläggande medför för den felande en ekonomisk påföljd, motsvarande
det nuvarande bötesstraffet. Skillnaden mellan strafföreläggandet och
parkeringsanmärkningen är i realiteten närmast den, att strafföreläggandet
riktas mot en bestämd person och förutsätter skriftligt godkännande av
denne, medan parkeringsanmärkningen avser den icke identifierade fordonsföraren
och ej behöver godkännas på annat sätt än genom betalning av parkeringsboten.
Det skulle enligt utredningsmannens mening kunna ifrågasättas
att i rättegångsbalken upptaga särskilda regler om förfarandet med
parkeringsbot, motsvarande bestämmelserna om strafföreläggande. Häremot
talar dock, att förfarandet skall äga tillämpning endast i fråga om en mycket
speciell grupp av ordningsförseelser. En dylik specialreglering torde ej
ha sin plats i rättegångsbalken. En lämplig lösning synes vara, att bestämmelser
om parkeringsbot upptages i en särskild lag och att i 20 kap. 6 §
rättegångsbalken i samband med hänvisningen till bestämmelserna om
strafföreläggande i 48 kap. rättegångsbalken upptages en hänvisning jämväl
till lagen om parkeringsbot.

Vad angår tillämpningsområdet för bestämmelserna om parkeringsbot är
det enligt utredningsmannens mening tydligt, att felparkeringarna framför
allt är ett storstadsproblem. Förfarandet med parkeringsbot innebär att

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

man på ett specialområde av praktiska skäl medger avvikelser från vanliga
process- och straffrättsliga regler. Med hänsyn härtill torde tillämpningen
av förfarandet böra begränsas till städer, där ett påtagligt behov föreligger
av en förenklad handläggningsform. Det synes därför böra läggas i Konungens
hand att beträffande viss stad förordna om tillämpning av bestämmelserna
i lagen om parkeringsbot.

Remissyttrandena

Det av utredningsmannen framlagda förslaget till ett förenklat förfarande
för handläggning av parkeringsförseelser har i princip tillstyrkts eller
lämnats utan erinran i praktiskt taget samtliga yttranden. Ett litet antal
remissinstanser har ställt sig tveksamma till förslaget men endast i ett yttrande
har detsamma direkt avstyrkts.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser det synnerligen angeläget att
söka åstadkomma ett system som, utan att eftersätta möjligheterna att inskrida
mot täta återfall i parkeringsförseelser, likväl medför arbetsrationalisering
för berörda myndigheter. I detta avseende fyller det framlagda
förslaget väl sitt syfte. Även byggnadsstyrelsen har funnit det framlagda
förslaget i stort sett utgöra en ur olika synpunkter godtagbar lösning. Enligt
vad länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller innebär förslaget en lämplig
lösning att på ett enkelt och för rättssäkerheten godtagbart sätt kunna beivra
begångna parkeringsförseelser av avsett slag. Poliskammaren i Malmö
finner det angeläget att den föreslagna förenklingen kommer till stånd.
Motororganisationernas (KAK:s, MHF.s och M:s) samarbetsdelegation hävdar,
att det framlagda förslaget innebär avsevärda fördelar i jämförelse med
nu gällande system. — Allmänt positiva uttalanden om förslaget har gjorts
i åtskilliga andra yttranden.

Enligt vad hovrätten för Västra Sverige framhåller framstår det som en
angelägen uppgift att få till stånd ett förenklat handläggningsförfarande för
parkeringsärendena i storstäderna. Icke minst från allmän rättssäkerhetssynpunkt
är det betydelsefullt att genom en sådan reform bereda polis och
åklagare i storstäderna mera tid att ägna den grövre brottsligheten. Det
nuvarande systemet med strafföreläggande i parkeringsärenden synes emellertid
icke erbjuda tillräckliga möjligheter att komma till rätta med svårigheterna.
Det torde därför vara nödvändigt att söka sig fram på andra vägar
och ordna det så att åtminstone det stora flertalet parkeringsärenden kan
handläggas utan den omständlighet som det nu använda förfarandet innebär.
Hovrätten anför, att mot denna bakgrund den av utredningsmannen
föreslagna regleringen, varigenom överträdelse av lokal parkeringsföreskrift
utan vidare skall kunna bringas ur världen genom inbetalning av en fastställd
avgift, får betecknas som en ändamålsenlig och rationell lösning.
Även för felparkeraren måste förslaget innebära en förbättring i förhållande

Kungi. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

till den gällande ordning därigenom att han kan få överträdelsen reglerad
omedelbart och utan den omgång och olägenhet med bl. a. inställelse hos
polisen som det nuvarande systemet medför. Den fastställda avgift, kallad
parkeringsbot, som enligt förslaget kommer att ersätta bötesstraff i det stora
flertalet av ifrågavarande överträdelser, blir — enligt vad hovrätten vidare
anför — icke ett straff i straffrättslig mening. En dylik avkriminalisering
synes icke behöva inge några principiella betänkligheter. Snarast får förändringen
sägas vara önskvärd från kriminalpolitisk synpunkt. I de flesta fall
är nämligen hithörande förseelser av tämligen bagatellartad beskaffenhet,
och felparkeringar har kommit att bli så alldagliga företeelser att bötessanktionen
är ägnad att minska respekten för bötesstraffet. Mången felparkerare
torde sålunda betrakta böterna mindre som straff än som en extra
avgift. En anpassning av reaktionsformen efter ett sådant betraktelsesätt
kan icke sägas vara omotiverad. Med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrker
hovrätten att förslaget lägges till grund för lagstiftning. De betänkligheter,
som från principiell synpunkt kan inställa sig mot att reaktionen
beträffande parkeringsförseelse ej riktas mot en bestämd, namngiven person
utan mot fordonets icke identifierade förare, torde enligt hovrättens
mening böra få vika för de avsevärda praktiska fördelarna mot det föreslagna
förfarandet.

Svea hovrätt påpekar, att det i vårt moderna samhälle är oundvikligt, att
samlevnaden regleras genom en mångfald bestämmelser av olika slag.
Överträdelser av alla dessa bestämmelser förekommer i utomordentligt stor
omfattning, lat vara att det stora flertalet av dessa överträdelser utgöres av
ganska ringa ordningsförseelser. På senare tid har även en tydlig stegring
av antalet förseelser kunnat märkas. Till följd av bilismens oerhört snabba
utveckling i Sverige har överträdelser av trafikförfattningarna, och framför
allt parkeringsförseelserna, härvid kommit att intaga en dominerande plats.
Hovrätten anför, att denna utveckling ger anledning till betänkligheter av
olika slag. Helt allmänt är det olämpligt, om ett straffhot vilar över en stor
mängd vanliga och ganska ofarliga gärningar. Detta kan inverka skadligt
såväl på känslan för straffets betydelse som på den allmänna trivseln i samhället.
Dessutom medför den väldiga ökningen av straffbelagda småförseelser
allvarliga praktiska olägenheter. Såväl polis som åklagare och domstolar
åsamkas nämligen härigenom mycket stor arbetsbelastning, och då
behovet av personalförstärkning icke i motsvarande grad kunnat tillgodoses,
har —• särskilt vad galler polisen — andra viktigare arbetsuppgifter måst
eftersattas. Det framstår därför som mycket angeläget att avkriminalisera
smärre ordningsförseelser och i stället söka förhindra dessa genom åtgärder
av annat och enklare slag än straffsanktioner. Den remitterade promemorian
innefattar ett förslag i sådant hänseende, såvitt angår parkeringsförseelser.
Hovratten anser förslaget syfta till en nyttig och angelägen reform. Eftersom
parkeringsförseelser åtminstone i det stora flertalet fall f. n. bestraffas enligt
tixa taxor utan större hänsynstagande till omständigheterna i det en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

skilda fallet torde ur rättssäkerhetssynpunkt icke kunna göras någon allvarligare
invändning mot en förenkling av handläggningsforinen för sådana
förseelser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför följande allmänna synpunkter
på det föreliggande förslaget.

Den snabba ökningen av antalet parkeringsförseelser under efterkrigsåren
beror självfallet på ökningen av antalet motorfordon. Städer och tätorter
har icke varit beredda på denna plötsliga anhopning av fordon; särskilt
i de största städerna har betydande svårigheter uppkommit. De kräver
en längre tids omställning och anpassning. De uppgifter på antalet parkeringsförseelser
i de tre största städerna, som utredningsmannen redovisar,
antyder att problemen är förhållandevis större i Stockholm än på andra
platser. Detta torde bero på att i Stockholm den trånga innerstaden är särskilt
illa lämpad att ta emot den stegrade trafiken. Svårigheterna har ökat
till följd av en föga förutseende planering av stadens utbyggnad de senaste
decennierna. I stället för att efter hand sprida både arbetsplatser och bostäder
över ett vidgat stadsområde har man i alltför hög grad låtit affärer,
kontor och verkstäder äta ut bostäderna i centrum och spritt endast bostäder
till periferin. Därigenom framkallas en daglig pendeltrafik mellan ytterområdena
och innerstaden. Det är uppenbart att de särskilt stora svårigheterna
att ordna trafiken i Stockholm sammanhänger med denna pendeltrafik.
Samma problem förekommer på andra håll, men icke i samma omfattning.

Lokala parkeringsföreskrifter måste för enkelhetens skull ha ett schematiskt
innehåll. Det är därför relativt lätt att upptäcka felparkering, så
lätt att det kan leda till ett överdrivet beivrande av parkeringsförseelser. Man
bör emellerid icke förlora ur sikte att de lokala parkeringsföreskrifterna,
lika väl som vägtrafikförordningens regler, har till uppgift att främja trafiksäkerhet
och framkomlighet i trafiken. Ett strikt iakttagande av föreskrifterna
är icke under alla förhållanden nödvändigt; en viss moderation
i tillämpningen kan väl förenas med hänsynen till trafiksäkerhet och framkomlighet.

De många parkeringsanmärkningarna medför att ett mycket stort antal
personer utsätts för polisingripande och bötesstraff. Sålunda är siffrorna för
Stockholm så höga att det måste antagas att endast en mindre del av bilförarna
undgår att någon gång bötfällas för parkeringsförseelse. Detta är en
viktig upplysning som karakteriserar förseelsen. Det är inte endast fråga
om ett klandervärt beteende av en mindre grupp slarviga och nonchalanta
bilförare. Förhållandet är i stället att den stora massan av hyggliga och
skötsamma medborgare, som har god vilja att rätta sig efter gällande bestämmelser,
ändå av förbiseende, glömska, trötthet, brådska etc. råkar ut
för felparkering och drabbas av bötesstraff. Man kan räkna med att det i
många fall kan ha förelegat ett konfliktläge, där sådana faktorer som risken
att komma för sent till arbetsplatsen eller att försumma en kund kan ha
spelat in. Det är helt förklarligt att ett omdömeslöst och rigoröst beivrande
av parkeringsförseelser framkallar en negativ reaktion från allmänheten,
över huvud" taget torde konflikter och misslyckanden i parkeringssituationer
utgöra en betydelsefull stressorsak för bilförare i storstaden. Det är enligt
hovrättens mening av mycket stor vikt att man observerar denna sida
av problemet och icke endast betraktar parkeringsförseelserna ur en ensidig
polisiär synvinkel. Det kan med fog göras gällande att åtgärderna mot
feiparkering, särskilt i Stockholm, har fått en alltför negativ och repressiv

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

karaktär. Man bör inte förbise att många människor påverkas starkare av
vänlighet och hjälpsamhet än av snäsor och straff; det gäller lika mycket
på detta som på andra områden. Det är angeläget att man försöker att få
till stånd en mera positiv attityd till ordningen i trafiken från lojala medborgares
sida.

Enligt hovrättens mening är utredningsmannens förslag en tekniskt mycket
skicklig lösning av problemet att förenkla handläggningen av parkeringsmålen.
Förslaget kan antagas medföra att polisens och åklagarmyndighetens
arbete med förekommande parkeringsanmärkningar begränsas
till vad som är oundgängligen nödvändigt och att det därigenom skapas förutsättningar
för att använda personalen för viktigare uppgifter.

Statsåklagaren i Stockholm hävdar, att det för Stockholms vidkommande
framstår såsom synnerligen angeläget att en förenkling av förfarandet i fråga
om beivrande av parkeringsförseelser sker. Det hittills tillämpade förfarandet
är sålunda ej blott synnerligen kostsamt utan även mycket tidsödande
och betungande för de myndigheter — ej minst åklagarmyndigheten — som
har att taga befattning därmed. Den av trafikens utveckling föranledda explosionsartade
ökningen av antalet rapporterade parkeringsförseelser har sålunda
tidvis medfört uppkomsten av betydande arbetsbalanser inom samtliga
de organ inom rättsväsendet, som handlägger parkeringsärenden, med därav
följande besvärande rubbningar i dessa organs verksamhet. Härav föranledes
i sin tur en avsevärd försening i ärendenas handläggning och därmed bristande
effektivitet i beivrandet, ett resultat som med hänsyn till det just på
förevarande område föreliggande särskilda behovet av ett kraftigt och snabbt
verkande ingripande från de rättsvårdande myndigheterna måste sägas vara
synnerligen beklagansvärt. Å andra sidan har den hets, varunder parkeringsärendena
med nuvarande system måste handläggas inom åklagarmyndigheten,
lagt hinder i vägen för den individuella prövning av varje ärende,
som i viss utsträckning torde vara önskvärd. Enligt vad i yttrandet vidare
anföres är det av utredningsmannen framlagda förslaget att föredraga framför
de förslag att på andra vägar lösa problemet i fråga — nämligen genom
avkriminalisering av rättsförfarandet i parkeringsärenden och dess ersättande
med ett på civilrättsliga grunder uppbyggt avgiftsförfarande -— som berörts
av utredningsmannen. Statsåklagaren i Göteborg yttrar, att den föreslagna
lösningen på enklaste och mest praktiska sätt synes införliva det nya
förenklade handläggningsförfarandet beträffande en viss målgrupp med
gällande åtalsregler i övrigt.

1951 års rättegång skommitté anför, att det föreslagna systemet i realiteten
innebär, att den som begått en parkeringsförseelse beredes möjlighet att
mot erläggande av en fastställd avgift undgå strafföreläggande eller åtal
för förseelsen. En sådan ordning avviker från gängse principer för rättsskipningen
på ett sådant sätt att den i och för sig måste inge betänkligheter. Såsom
utredningsmannen funnit påkallar emellertid den oavbrutna stegringen
av antalet parkeringsförseelser extraordinära åtgärder. Det utarbetade
förslaget innebär enligt kommitténs mening en praktisk och rationell lös -

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

ning och synes överlägset andra hittills framförda förslag. Kommittén förordar
därför i princip, trots de principiella betänkligheterna, att förslaget
genomföres.

Stockholms rådhusrätt anför, att enligt nuvarande ordning sanktionen för
felparkering utgöres av böter. Användningen av bötessystemet på detta område
medför emellertid vissa olägenheter. Parkeringsförseelsernas stora antal
har till följd att utredning av omständigheterna i det enskilda fallet svårligen
kan medhinnas och att därför någon egentlig straffmätning ej kan äga
rum utan ett enhetligt bötesbelopp utdömes. Bötesstraffet blir därför ofta
ineffektivt, vilket är till men för böter som strafform och därmed för hela
det straffrättsliga reaktionssystemet. I den mån som det är möjligt och ur
allmänpreventiva synpunkter tillrådligt bör därför straffpåföljden, böter,
ersättas med en ekonomisk sanktion. Många skäl talar enligt rådhusrättens
mening för en total avkriminalisering av förseelserna mot vissa lokala parkeringsföreskrifter.
Försiktigheten kan emellertid bjuda, att man icke nu
går så långt utan att man först avvaktar erfarenheterna av en partiell reform.
Det föreslagna systemet med parkeringsbot, som ej utgör böter i
straffrättslig mening, är i varje fall ett steg i rätt riktning och möjlighet
finns ju att senare ytterligare reformera det.

I anslutning till rådhusrättens yttrande har borgmästaren Kristensson
gjort följande uttalande.

Frågan i vilken mån böter kunna ersättas av andra sanktioner är betydelsefull
för hela det straffrättsliga reaktionssystemet. Vid en utredning av
denna fråga bör enligt min mening övervägas, huruvida icke en total avkriminalisering
beträffande vissa ordningsförseelser bör ske. Mina av utredningsmannen
refererade förslag, vilka jag skisserat i tidningsartiklarna, har
förutsatt att frågan i dess helhet tages upp till övervägande.

Även Sveriges advokatsamfund har uttalat sig för att enklare parkeringsförseelser
helt avkriminaliseras. Att betrakta en parkeringsförseelse såsom
ett brott, som kan medföra indragning av körkortet, överensstämmer enligt
samfundets uppfattning knappast med gängse rättsuppfattning. Det
synes mera realistiskt att låta en dylik överträdelse följas av en sanktion av
privaträttslig karaktär, gärna rubricerad såsom en kontrollavgift.

I detta sammanhang må nämnas att hovrätten över Skåne och Blekinge
förklarat sig ej kunna dela utredningsmannens kritiska synpunkter på
borgmästare Kristenssons i det föregående refererade förslag. Dessa har enligt
hovrättens mening åtskilligt fog för sig. Det är otillfredsställande att använda
bötesstraff i den omfattning som sker. Det är även en bestämd skillnad
mellan att ställa en bil på en särskilt anordnad, avgiftsbelagd parkeringsplats
och att ställa den på annan plats, där parkering är förbjuden.
Vad som talar mot Kristenssons förslag är framför allt att de ur tekniska
synpunkter är underlägsna utredningsmannens förslag.

Landsfogden i Östergötlands län har på de av utredningsmannen anförda
motiven ställt sig avvisande till det av Kristensson förordade systemet.

Rådhusrätten i Malmö förklarar sig dela utredningsmannens uppfattning,

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

att det på ett specialområde av praktiska skäl kan medgivas avvikelser från
vanliga process- och straffrättsliga regler ävensom att tillämpningen av ett
förenklat förfarande bör begränsas till att gälla förseelser mot de lokala
parkeringsbestämmelserna i städer, varest ett påtagligt behov av enklare
regler föreligger. Den utformning, som det i promemorian framlagda förslaget
erhållit, anser rådhusrätten vara i det väsentliga praktisk och ändamålsenlig.
I yttrandet framhålles emellertid att det är en viss skillnad mellan
att på en bils vindruta fästa en parkeringsanmärkning av nu gängse slag och
att där anbringa en handling av föreslagen typ, innefattande jämväl inbetalningskort.
Det torde bli nödvändigt — i varje fall vid dålig väderlek —- att
innesluta handlingen i ett fuklskyddande omslag.

Stadskollegiet i Stockholm har åberopat en av föredragande borgarrådet
Agrenius upprättad promemoria, vari bl. a. anföres att intresset för en reform
ökat med anledning av att det visat sig, att det övervägande flertalet
felparkerare utan någon påminnelse återställer de utsända strafföreläggandena
till åklagarmyndigheten. Statistiken utvisar, att icke mindre än 70—75
procent översänder föreläggandena och att ytterligare drygt 10 procent besvarar
strafföreläggandena efter en påminnelse. Även om en liten del av
svaren innehåller ett bestridande, skulle i nära 80 procent av alla fall de
dyrbara och omständliga utredningarna icke ha behövt utföras.

Statens trafiksäkerhetsråd anmärker, att i den mån ett förändrat förfarande
vid beivrandet av parkeringsförseelser kan medföra arbetsbesparingar
och därmed ökade möjligheter till övervakning och dirigering av trafiken,
ett sådant förfarande kan vara ägnat att indirekt främja trafiksäkerheten.

Länsstyrelsen i Östergötlands län utgår ifrån, att förslaget närmast avser
att utgöra ett provisorium, möjliggörande försök i större skala innan ställning
tages bl. a. till huruvida och i så fall i vilken omfattning systemet med
bot kan tillämpas även beträffande andra förseelser än lokala parkeringsföreskrifter.

En viss tveksamhet till den föreslagna reformen kommer till uttryck
i det yttrande, som avgivits av överståthållarämbetet. Ämbetet påpekar, att
vissa olägenheter otvivelaktigt är förknippade med det nya förfarandet.
Först och främst innebär det föreslagna anonymitetssystemet ett brytande
mot den hävdvunna principen, att den, som begått brott eller förseelse —
icke någon annan — skall svara därför. Ämbetet anmärker i detta sammanhang,
att även de lokala parkeringsföreskrifterna i utpräglad grad tillgodoser
ett allmänt intresse, nämligen framkomligheten i trafiken. Det kan
ur denna synpunkt anses stötande, att hörsamheten mot bestämmelser av
denna karaktär skall bli beroende av den ekonomiska ställningen hos vederbörande
fordonsägare. Det finns anledning antaga, att parkeringsboten av
många företag och enskilda rörelseidkare kommer att betraktas som en bilkostnad
jämförlig med andra och att kostnaden för utgivande av parkeringsbot
följaktligen icke kommer att utöva tillräckligt hämmande verkan.
I än högre grad blir detta fallet om svårigheter uppstå för taxeringsmyn -

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

digheter att förhindra att utgifter för parkeringsbot upptages bland avdragsgilla
bilkostnader.

Även poliskammaren i Stockholm har anmält viss tvekan inför den föreslagna
lösningen men har förklarat sig ej vilja motsätta sig ett genomförande
av förslaget. Poliskammaren anför, att under en försökstid eventuellt
framträdande olägenheter av anonymitetsprincipen bör få ge anledning till
omprövning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har utvecklat följande kritiska synpunkter.

Att man kan tveka om lämpligheten av att införa det föreslagna förfarandet
beror på att detta ställer bilföraren inför valet att få saken ur världen
genom att betala den fastställda parkeringsboten eller att utsätta sig för
de besvär och det obehag som följer med utredning och handläggning i vanlig
ordning. Man kan räkna med att han i det stora flertalet fall väljer den
förra utvägen. Det är just av det skälet som man vinner praktiska fördelar
ur handläggningssynpunkt. Men det kan då inte undvikas att bilföraren
gör så även i en del fall, då han anser sig vara oskyldig. Därigenom kan det
föreslagna förfarandet i en viss, om än ej betydande grad leda till en oriktig
tillämpning av parkeringsbestämmelserna eller i varje fall till att bilföraren
anser sig orättvist behandlad.

I viss mån kan samma invändning göras även mot ett system med straffföreläggande.
Olägenheterna ökas dock genom att den föreslagna formen
för parkeringsanmärkning helt lägger tillämpningen i händerna på underordnade
polismän och trafikövervakare. Även den möjlighet att upprätthålla
en enhetlig praxis, som vid strafföreläggande vinnes genom åklagarens prövning,
bortfaller sålunda.

De nu anförda betänkligheterna måste väsentligt ökas, om det för bilföraren
kan medföra någon extra påföljd att, i stället för att betala parkeringsbot,
välja utvägen att få saken prövad i vanlig ordning. Enligt förslaget förblir
den bilförare som betalar parkeringsbot anonym. Någon anteckning om
förseelsen i körkortsregistret kan icke göras. Men om saken går till utredning
och bilföraren sedan godkänner ett strafföreläggande eller blir dömd
av domstol, skall enligt förslaget anteckning göras i körkortsregistret på
vanligt sätt.

Det kan enligt hovrättens mening icke godtagas att en bilförare, som får
en parkeringsanmärkning men anser denna vara obefogad, drabbas av en
sådan extra påföljd om han icke sväljer förtreten och betalar genast. Ett dylikt
tvångsmoment måste anses vara obehörigt. Det hör till grunderna för
vår rättsordning att den misstänkte alltid skall ha rätt att påkalla en prövning
av sin sak i laga ordning. Han kan icke därigenom få försättas i ett
principiellt sämre läge. Det skulle -—- med en term hämtad från folkrätten
— kunna betecknas som »déni de justice». Visserligen kan det sägas att
själva anteckningen i körkortsregistret icke i och för sig är en påföljd. Den
görs dock för att bilda underlag för ett eventuellt administrativt beslut om
varning eller körkortsindragning. Den bör därför jämställas med en för bilföraren
menlig påföljd.

Härtill kommer att den som gör sig skyldig till parkeringsförseelse på en
plats där förfarandet med parkeringsbot icke har införts alltid skulle få
sin förseelse antecknad i körkortsregistret, medan sådana anteckningar till
stor del skulle falla bort då det gäller de största städerna. Detta måste betecknas
som en bakvänd ordning som icke kan godtagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

Hovrätten anser att utredningsmannens förslag kan tillstyrkas endast under
förutsättning att samtidigt anteckningar om överträdelse av lokala parkeringsförseelser
i körkortsregistret helt avskaffas. Goda skäl synes även
eljest tala för att så sker.

I avstyrkande riktning går det yttrande, som avgivits av statsåklagaren
i Malmö. I yttrandet anföres bl. a. följande.

Förslaget har tillkommit i syfte att reducera de svårigheter, som i de större
städerna uppkommit till följd" av den stegrade frekvensen av parkeringsmål.
Innan jag går in på frågan om och i vad mån förslaget är ägnat att så göra,
anser jag "mig beröra den enligt mitt förmenande viktigare frågan huruvida
förslaget — om det genomföres — kan antagas leda till en minskning av
antalet parkeringsmål eller ej.

Utredningsmannen bär som anledningar till att parkeringsmålens antal
på senare år skjutit i höjden anfört dels bilismens våldsamma expansion
och dels de begränsade parkeringsutrymmena i storstäderna. Jag skulle därtill
vilja lägga ytterligare en betydelsefull faktor, nämligen nutidsmänniskans
nonchalans för myndigheters påbud och brist på hänsyn mot sina medmänniskor.
Dessa tre omständigheter tillhopa ha medfört att vi i dag befinna
oss i ett läge, där — som utredningsmannen säger — många bilförare kalkylera
med parkeringsböterna som en kostnad för bilen, jämförbar med
andra bilkostnader. Tyvärr finnes ej utsikt till förbättring i detta läge genom
förändring av någon av ovannämnda omständigheter. Bilarnas antal
kommer sålunda icke att minska, parkeringsutrymmena komma ej att nämnvärt
öka och anledning finnes ej att antaga, att bilförarna komma att bli mer
lojala och hänsynsfulla. Snarare måste vi — om icke åtgärder vidtagas som
motverka utvecklingen -—- räkna med att förhållandena komma att avsevärt
försämras, framför allt därför att antalet bilar är i ständigt stigande.
Då vi sålunda ej kunna räkna med att förhållandena skola förbättras genom
att trafiken minskar och icke heller därigenom att parkeringsmöjligheterna
öka eller genom att bilförarna bli lojalare, synes det nödvändigt att bestraffa
överträdelser mot parkeringsbestämmelserna så hårt och effektivt
att påföljderna verksamt avskräcka presumtiva lagöverträdare.

Förslaget är enligt mitt förmenande ej ägnat att minska antalet parkeringsförseelser
och förbättra parkeringssituationen sådan den i dag ter sig,
framför allt därför att bilförarna mycket snart komma att lära sig, att de
givits större möjligheter att slingra sig undan påföljden. Om de underlåta
betala parkeringsboten och underlåta efterkomma anmaning att sätta sig i
förbindelse med parkeringskontoret, lär det komma att förflyta avsevärd tid
efter det förseelsen begicks och till dess den polisiära utredningen sätter
in. Det torde bli ytterst svårt att motbevisa invändningar sådana som dem,
att bilägaren aldrig sett till någon parkeringsanmärkning och att han numera
ej alls kan minnas vem i firman eller familjen, som förde bilen ifrågavarande
dag. Vetskapen om att de första fyra—fem förseelserna icke antecknas
i körkortsregistret torde ock lätteligen medföra inställningen hos
bilföraren att han alltid kan taga risken några gånger. Jag undrar om icke
ett system, sådant som det föreslagna kan leda till att polisen blir betungad
med fler och besvärligare parkeringsutredningar än vad den nu har. Och
måhända också därtill att parkeringsförseelserna komma att öka och trafikförhållandena
att försämras.

Mot ett sådant antagande kan invändas, att statistiken visar, att övervägande
flertalet bilförare, som för närvarande få en parkeringslapp på vind -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

rutan, hyggligt och lojalt omedelbart inställa sig å polisstationen och alt
anledning ej finnes att antaga att de icke lika snällt skola omgående inbetala
parkeringsböter. Jag tror dock ej att ett sådant antagande är riktigt.
Det faller sig för genomsnittsmänniskan betydligt naturligare att strunta i
en anmaning att gå till posten och betala in 25 kronor än att icke efterkomma
en skriftlig tillsägelse av polisman att inställa sig å närmaste polisstation.

Jag lutar därför närmast däråt att förslaget ej bör genomföras, då anledning
finnes att antaga att det skulle medföra dels en ökning av parkeringsförseelserna
dels ock större svårigheter att få parkeringssyndarna näpsta.

Vill man söka underlätta och minska åklagar- och polismyndigheternas
arbete med ifrågavarande slag av ärenden skulle man förslagsvis kunna så
förfara att man öppnade möjligheter för erkännande av strafförelägganden
genom ombud. Det torde under alla förhållanden bli nödvändigt att lösa denna
fråga i samband med genomförandet av varusmugglingslagen. Riksåklagarämbetet
har i cirkulär nr 19 uttalat att det är i hög grad ovisst, om straffföreläggande
kan godkännas genom ombud och tillrått åklagarna att kräva,
att strafförelägganden godkännas av den misstänkte personligen. Utredningsmannen
har i promemorian uttalat den uppfattningen, att godkännande
måste vara egenhändigt undertecknat av den misstänkte. De skäl, som ligga
till grund för dessa uttalanden äro säkerligen bärande. Jag tror dock ej, att
rättssäkerheten skulle bringas i fara, därest man gjorde en eftergift för
det praktiska livets krav och medgav, att godkännanden i vissa fall finge
ske genom ombud, exempelvis vid sådana enkla och vanliga förseelser som
fylleri, parkeringsförseelser och ringa varusmuggling under förutsättning
att i fullmakten angåves, att fullmaktshavaren bemyndigades godkänna
strafföreläggande intill ett visst angivet högsta bötesbelopp.

I detta sammanhang må nämnas att hovrätten över Skåne och Blekinge
föreslagit införande av ett särskilt varningsinstitut. Hovrätten anför,
att ett slags varning redan nu förekommer genom att åklagarna ger åtalseftergift
i en del fall som anses ursäktliga. Om man inför ett system med
parkeringsbol, uteslutes visserligen icke denna möjlighet för sådana fall, då
bilföraren bestrider den anmärkta förseelsen. Men det bör enligt hovrättens
mening finnas en möjlighet till varning, meddelad på platsen av polisman
eller trafikövervakare. Särskilt om polismyndigheten vill inskrida för att
skapa en bättre ordning inom en stadsdel eller ett område som tidigare icke
varit noga övervakat, kan det vara motiverat att i första hand söka rätta till
förhållandena genom varningar och först sedan dessa använts någon tid
göra parkeringsanmärkningar. Även eljest är det antagligt att man skulle
nå resultat genom att använda varningar i stället för anmärkningar. För att
detta icke skall kunna ske godtyckligt bör det dock icke ligga i polismannens
eller trafikövervakarens hand att bestämma om varning skall meddelas,
utan sådana bör användas generellt på vissa platser och tider enligt polisledningens
order.

Varning bör — enligt vad hovrätten vidare framhåller — överlämnas till
föraren eller fästas på fordonet på samma sätt som parkeringsanmärkning.
Den bör innehålla ett hövligt påpekande att fordonet är felparkerat, upplysning
att det för denna gång icke göres något mer åt saken men att felparkering
eljest kan leda till böter samt anvisning om gällande föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Därest sådana varningar användes i lämplig omfattning vid sidan om parkeringsanmärkningar,
torde effekten därav i många fall bli lika god som med
enbart parkeringsanmärkningar. Samtidigt skulle antalet bötfällanden kunna
avsevärt nedbringas och personalbesparingarna bli betydande.

Då hovrätten avser att sådana varningsaktioner skulle göras mera generellt
vid de tidpunkter som polisbefälet bestämmer, synes de enligt hovrättens
mening knappast kunna grundas på den befogenhet till rapporteftergift
som föreligger enligt 8 § allmänna polisinstruktionen. Den synes endast
syfta på ursäktliga förbiseenden i enskilda fall. Därför torde det vara
erforderligt att möjligheten att meddela varning upptages i ett särskilt lagstadgande.
Då detta liksom parkeringsboten endast avser fordonet och icke
kräver utredning om bilförarens identitet, synes det naturligt att upptaga
ett sådant stadgande i den nu föreslagna lagen.

Hovrätten anför, att därest en sådan möjlighet till varning införes, anledning
saknas att begränsa dess användning så som föreslagits beträffande
parkeringsbot. Den bör kunna användas även på andra platser och även
i fråga om moped. Med hänsyn härtill torde ett stadgande om parkeringsvarning
böra inflyta först i lagen. Ett stadgande i ämnet synes enligt hovrätten
böra innehålla följande.

överträdes lokal trafikföreskrift vid parkering eller annan uppställning
av motorfordon, må polisman eller trafikövervakare, då det för visst område
och viss tid medgivits av polisbefäl, i stället för att rapportera förseelsen
till förman överlämna skriftlig varning (parkeringsvarning) till fordonets
förare eller fästa den på fordonet.

Hovrätten anmärker, att stadgande av sådant innehåll torde föranleda
en ändring av lagens rubrik så att denna utmärker att den avser parkeringsvarning
och parkeringsbot.

Utredningsmannens uppfattning att någon betalning direkt till
polisman eller trafikövervakare icke bör förekomma har
vid remissbehandlingen ej föranlett någon gensaga. Hovrätten över Skåne
och Blekinge anger det såsom en av förslagets förtjänster att denna tanke
uteslutits. Landsfogden i Östergötlands län yttrar, att det är med tillfredsställelse
man konstaterar, att indrivningen av parkeringsböter ej lagts i
polismännens händer. Om så skett, skulle detta ha blivit en allvarlig belastning
för polisen i dess förhållande till allmänheten.

Beträffande benämningen parkeringsbot anför Svea hovrätt att
den synes motsvara institutets syfte. Polisverksamhelsutredningen anser
det tveksamt, huruvida benämningen bot bör användas för ifrågavarande
avgift, enär nämnda uttryck av allmänheten synes kunna förväxlas
med bot i straffrättslig mening. Enligt vad hovrätten över Skåne
och Blekinge anför är beteckningen parkeringsbot ur språklig synpunkt
icke helt lyckad. Om man vill skilja den nya reaktionen från böter, bör något
annat uttryck väljas. Pluralformen till »parkeringsbot» är nämligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

»parkeringsböter» och det tillhörande verbet är »att böta». Måhända vore
»parkeringsavgift» bättre men detta uttryck betecknar även vad man erlägger
i en parkeringsautomat. Frågan om den lämpligaste beteckningen
bör enligt hovrättens mening ytterligare övervägas. Med tanke på möjligheterna
att framdeles utvidga det föreslagna nya systemet att avse även
andra trafikförseelser föreslår hovrätten för Västra Sverige att beteckningen
trafikbot väljes.

Utredningsmannens förslag att förfarandet med parkeringsbot skall b egränsas
att gälla endast för förseelser mot lokala
parkeringsföreskrifter har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.
Förslaget har i denna del lämnats utan erinran av bl. a. Svea
hovrätt. Hovrätten anför, att förseelser mot de i 49 § vägtrafikförordningen
givna bestämmelserna om uppställning och parkering är belagda med
straff i form av dagsböter. En del av dessa förseelser kan vara av ganska
allvarlig art, varför en ändring av den stadgade straffpåföljden ej bör
ifrågakomma. Till grund för ett förenklat förfarande måste emellertid ligga
vissa av myndighet på förhand bestämda taxor, och i de fall, då straffet
utgöres av dagsböter, kan sådana icke fastställas. Det föreslagna förfarandet
har därför måst begränsas till förseelser mot lokala trafikföreskrifter,
för vilka straffet utgör penningböter. Lämpligheten av en sådan begränsning
kan möjligen ifrågasättas. Av utredningsmannens redogörelse
framgår emellertid, att nära 90 procent av samtliga parkeringsförseelser i
Stockholm under åren 1956—1959 utgjordes av förseelser av sistnämnda
slag. Då förhållandena torde vara likartade i andra städer, är trots den
angivna begränsningen avsevärda fördelar ur arbetsbesparingssynpunkt
att vinna. Visserligen har vid en sålunda begränsad reform polismannen
eller trafikövervakaren att i varje särskilt fall avgöra, om den aktuella förseelsen
innebär överträdelse av vägtrafikförordningen eller av de lokala
trafikföreskrifterna. Redan enligt det nuvarande systemet måste emellertid
en motsvarande avvägning göras av polismannen eller trafikövervakaren
vid angivandet av förseelsen i den blankett, som fästes på fordonet. Det i
anledning av parkeringsanmärkningen inledda förfarandet grundas även
enligt nu gällande ordning på den av polismannen eller trafikövervakaren
gjorda gärningsbeskrivningen, även om därefter ytterligare utredning kan
tillkomma. Ej heller torde det i allmänhet möta större svårigheter att göra
ifrågavarande gränsdragning. I tveksamma fall bör dessutom polismannen
eller trafikövervakaren underlåta att tillämpa den föreslagna särskilda
handläggningsformen.

Vissa remissinstanser har emellertid förordat att förfarandet med parkeringsbot
blir tillämpligt även på förseelser mot 49 § vägtrafikförordningen.
Motororganisationernas samarbetsdelegation föreslår, att det nya
systemet även får omfatta två av förseelserna i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen,
nämligen c) förbud mot parkering inom ett område av 10 m
på vardera sidan om hållplatsskylt vid busshållplats och d) förbud mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

parkering på tydligt markerad plats för droskstation. Anledningen till att
dessa parkeringsförseelser bör jämställas med de, för vilka det förenklade
förfarandet kan bli aktuellt, är att de inte har någon anknytning till trafiksäkerheten,
vilket eljest är utmärkande för bestämmelserna i 49 §.

Statsåklagaren i Göteborg vill gå något längre och ifrågasätter, om icke
samtliga förseelser mot 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen bör omfattas av
systemet. Förseelserna i sistnämnda lagrum är till sin natur föga trafikfarliga
och närmast jämförliga med de överträdelser, som är straffbelagda
i de lokala trafikföreskrifterna. Gatunämnden i Malmö är inne på samma
linje. I nämndens yttrande anföres att det onekligen förhåller sig så, att
nonchalerande av lokalt utfärdade förbud att stanna i vissa fall måste anses
vara att bedöma allvarligare än motsvarande förseelser mot generella
parkeringsförbud. Det synes riktigare att i stället för den »vertikala» klyvningen
mellan överträdelse av generella förbud, å ena, och lokala förbud,
å andra sidan, göra en »horisontell» klyvning mellan överträdelse av förbud
att stanna, å ena, och förbud att parkera, å andra sidan. Parkeringsbot
bör kunna användas vid alla förseelser mot parkeringsförbud, vare sig dessa
är lokala eller generella, men ej i något fall vid förseelse mot förbud att
stanna. Om uppdelningen göres på detta sätt, kommer förseelser mot förbud
att stanna att behandlas som f. n. med åtföljande körkortsprickning.
Den av nämnden föreslagna uppdelningen medför, att man måste ändra
straffpåföljden för i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen angivna förseelser
mot förbud att parkera från dagsböter till penningböter.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler förordar en tillämpning av den nya lagen
på föreskrifterna i såväl 2 som 3 mom. i 49 § vägtrafikförordningen.
Föreningen anför härom.

Fordon får enligt 49 § 1 mom. vägtrafikförordningen icke på väg stannas
eller uppställas på sådan plats eller sådant sätt att fara uppstår för
person eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller störes. överträdelse
av detta stadgande beivras — om jämväl övriga förutsättningar är
uppfyllda — enligt lagen om straff för vissa trafikbrott såsom vårdslöshet
eller hinder i trafik. Förbudet i 49 § 2 mom. mot stannande eller uppställning
av fordon på motorväg, i skarp kurva, på backkrön, vid vägkorsning
etc. avser uppenbarligen att förebygga farliga situationer. Ansvar för
vårdslöshet i trafik kan emellertid utkrävas icke blott då skada eller konkret
fara därför vållats utan jämväl då endast s. k. abstrakt fara förelegat.
Exemplifieringen av faresituationerna i 49 § 2 mom. synes därför, bortsett
från pedagogiska och liknande synpunkter, sakna annan självständig betydelse
än att medge beivrande utan hinder av att bevisning om uppkommen
fara ej förebringas. En olämplig uppställning av fordon torde i praktiken
också synnerligen sällan beivras som vårdslöshet i trafik med mindre
skada vållats eller fara härför faktiskt förelegat.

Nämnda förseelsers farliga karaktär har föranlett lagstiftaren att belägga
dem med dagsböter. Enligt vad föreningen inhämtat har åtminstone
för Stockholms vidkommande emellertid utvecklingen gått därhän att såväl
dagsböternas antal som belopp standardiserats så att man ej längre kan
tala om eu differentiering av påföljden. Den större eller mindre farligheten
i varje enskild uppställning kommer ej till uttryck i polisrapporten och

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

följaktligen ej heller i straffmätningen. Orsakerna till denna utveckling kan
väl vara flera. En torde emellertid vara att dagsbotspåföljden tett sig obillig
och att man funnit ett fixerat bötesbelopp bättre svara mot situationens
krav.

Utredningsmannens skäl att undantaga förseelser mot 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen
från den föreslagna lagens tillämpningsområde är väl
beaktansvärda. Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum i rättstillämpningen,
kan det emellertid ifrågasättas, om inte jämväl överträdelser
av nämnda lagrum borde omfattas av förslaget. I huvudsak skulle ju därigenom
inte åstadkommas annat än en kodifiering av inom lagens föreslagna
tillämpningsområde rådande praxis. Det bör även uppmärksammas att
en felparkerare enligt förslaget ej skall anses ha någon rätt att erhålla
anmaning att betala parkeringsbot. Om skäl föreligger, kan han rapporteras
till åtal i vanlig ordning. Allvarliga fall av ovarsam uppställning skulle vid
en sådan ordning lämpligen beivras som vårdslöshet i trafik; mindre svårartade
skulle i regel föranleda parkeringsbot.

Vad ovan sagts om utsträckning av lagens tillämpningsområde att avse
förseelser mot 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen gäller i än högre grad
överträdelser av bestämmelserna i 3 mom. i samma paragraf. Parkeringsförbuden
i sistnämnda moment står överhuvud taget de lokala parkeringsföreskrifterna
närmare och uppbäres i likhet med dem av framkomlighetssynpunkter.
Det förenklade förfarandet bör därför enligt föreningens mening,
oavsett hur man behandlar förbuden i 49 § 2 mom., komma till användning
med avseende å dessa parkeringsförbud.

Föreningen anför, att det måhända kan invändas, att beivrande av förseelser
mot 49 § vägtrafikförordningen i högre grad än vad fallet är vid
överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter förutsätter en bedömning från
den rapporterandes sida; särskilt gäller detta brott mot förbuden i andra
momentet. Det bör emellertid enligt föreningens mening beaktas att en
sådan bedömning måste föregå en rapport om felparkering även enligt det
nuvarande systemet och att några beaktansvärda olägenheter till följd av
bristande omdöme hos trafikövervakarna icke torde ha gjort sig gällande.
Övervakningen av parkeringsföreskrifternas efterlevnad kommer sannolikt
att framdeles praktiskt taget helt åvila för ändamålet anställda särskilda
trafikvakter i de städer lagen om parkeringsbot blir tillämplig. Det kan antagas
att dessa befattningshavare kommer att besitta tillräcklig erfarenhet
för att kunna åstadkomma en korrekt bedömning av förekommande parkeringssituationer.
En förutsättning för tillämpning av lagen om parkeringsbot
jämväl på föreskrifterna i 49 § 2 och 3 mom. vägtrafikförordningen
är uppenbarligen att påföljden ändras till penningböter. Enär dagsbotssystemet
i realiteten i betydande utsträckning satts ur spel, bör detta också
kunna ske.

Även Stockholms rådhusrätt anser skäl tala för att ersätta påföljden för
överträdelse av åtminstone i vissa av de i 49 § 2 och 3 mom. upptagna förseelserna
med penningböter. Rådhusrätten anför, att detta skulle möjliggöra
ökad tillämpning av det förenklade förfarandet även beträffande förseelser
mot sistnämnda två moment. Ändringen av straffpåföljd skulle för
Stockholms del icke i och för sig medföra så stor förändring, eftersom ju

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

dagsbotssystemet beträffande dessa förseelser i det största antalet fall endast
finns kvar på papperet. På grund av ett tämligen schematiskt utdömande
av 6—8 dagsböter, jämkade till fem kronor, blir resultatet för den
enskilde i de allra flesta fall detsamma som om penningböter utdömts. Det
finns enligt rådhusrättens mening anledning antaga att jämkning sker
även annorstädes än i Stockholm. Antalet förseelser mot ifrågavarande två
moment ökar år från år och var i Stockholm år 1959 12 240. Frågan om ett
förenklat förfarande även beträffande dessa förseelser måste alltså anses
ha praktisk betydelse, och denna kommer säkerligen att än mer öka. Visserligen
kan ifrågavarande förseelser vara av olika svårhetsgrad, men detta
bör icke utgöra något vägande skäl mot ett förenklat system i dessa fall.
Användandet av parkeringsbot skall ju icke vara obligatoriskt, och vederbörande
polisman har ju alltid möjlighet att låta saken gå till åklagarmyndighet.
Om någon av ifrågavarande förseelser anses vara av allvarligare
beskaffenhet har väl också uppstått fara för person eller egendom
eller också väsentligt hinder i trafik, och i så fall är ju 49 § 1 mom. tilllämpligt.
En svaghet vid utökningen blir emellertid att bedömningen av
fallens svårhetsgrad överlämnas till mindre kvalificerad personal än för närvarande.

I stort samma synpunkter har kommit till uttryck från åklagarhåll i
Stockholm.

Trafikpolisintendenten i Stockholm har ifrågasatt att låta parkeringsboten
omfatta överträdelse av samtliga bestämmelser i 49 § vägtrafikförordningen.

Beträffande förslaget att fastställandet av parkeringsboten
skall ankomma på länsstyrelsen anför länsstyrelsen
i Östergötlands län att med hänsyn bl. a. till önskvärdheten av att parkeringsforseelser
inom olika delar av riket blir enhetligt bedömda parkeringsbotens
belopp bör fastställas av riksåklagarämbetet eller annan central myndighet.
Länsstyrelsen anser tillräckliga skäl ej heller föreligga för att_så som

utredningsmannen föreslagit — föreskriva årlig omprövning av beloppen
för parkeringsbot. Även om beloppen fastställes tills vidare är det ju
möjligt ändra beloppen allteftersom omständigheterna kräver. Även hovrätten
over Skåne och Blekinge ifrågasätter om det kan anses behövligt att
länsstyrelsen skall fastställa parkeringsbot varje år. Beslutet synes icke behova
omprövas så ofta utan torde kunna gälla tills vidare, till dess skäl till
ändring uppkommer. Statsåklagaren i Malmö yttrar, att länsstyrelserna ej
har någon erfarenhet av praxis vid utmätandet av straff för ifrågavarande
förseelser. Då parkeringsbotens belopp bör stå i viss relation till de bötesbelopp,
som utdömes genom strafföreläggande, synes det ändamålsenligare,
om parkeringsbotens belopp finge fastställas av vederbörande statsåklagare.
Stockholms rådhusrätt anser, att förfarandet vid fastställandet av boten är
val omständligt. Då det knappast finns några starkare skäl att ha några differenser
mellan olika orter, bör det övervägas, om icke beloppen kan fast5
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 175

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

ställas i en särskild tillämpningskungörelse. Om de bestämmes centralt, blir
det iu lättare för den enskilde polismannen att tillämpa dem, vilket kommer
att få särskild betydelse efter ett eventullt förstatligande av polisväsendet
med åtföljande livligare personalförflyttningar. Förslagsvis kan parkenngsboten
för förseelse mot lokal parkeringsföreskrift fixeras till 25 kronor för
hela riket. Beloppen kan justeras vid behov. Om ytterligare differentiering
av någon anledning skulle önskas, kan ju det vanliga straffrättsliga förfarandet
tillgripas. ,

Hovrätten för Västra Sverige hävdar i detta sammanhang att icke bara
polismyndigheten — såsom utredningsmannen föreslagit — utan aven åklagarmyndigheten
bör höras, innan boten fastställes. Åt samma uppfattning
har Göteborgs rådhusrätt och statsåklagaren i Göteborg givit uttryck. Stadskollegiet
i Stockholm, som anser att parkeringsboten bör tillfalla staden,
hävdar att jämväl staden bör förbehållas rätt att yttra sig^ over avgiftsbeloppens
storlek. Gatunämnden i Malmö har förklarat sig utgå ifrån, att länsstyrelsen
före fastställelsen samråder med berörda lokala myndigheter.

Beträffande förslaget att parkeringsboten skall fastställas
olika för skilda grupper av p arkeri n g s f ö r s e el s er
yttrar hovrätten för Västra Sverige att i och för sig en differentiering kan
sägas vara motiverad med hänsyn till skiljaktigheterna i svårhetsgrad mellan
de olika grupperna. Variationerna är dock i stort sett icke särskilt markanta,
varför det knappast föreligger något påtagligt behov av en differentiering.
I varje fall synes det vara önskvärt med så få olika botbelopp som
möjligt för att icke arbetet skall bli onödigt komplicerat för dem som har att
handskas med anmärkningsblocken. Enligt den mening statsåklagaren i Göteborg
företräder bör någon differentiering av parkeringsbotens storlek efter
förseelsens art icke ske, varför orden »för olika slag av parkeringsförseelser»
bör utgå ur lagförslaget (2 §). Visserligen kan i och för sig de olika
förseelserna mot de lokala parkeringsföreskrifterna rent teoretiskt ha olika
straffvärde, men nyttan av differentierade botbelopp synes icke stå i rimlig
proportion till nackdelen av att polismän och trafikvakter skall nödgas
arbeta med flera olika block av parkeringsanmärkningar å varierande belopp.
De fel, som man måste räkna med komma att begås, skulle säkerligen
vålla sådan irritation hos allmänheten, att förtroendet för parkeringsbotsystemet
kunde komma att rubbas. I yttrandet framhålles i detta sammanhang
den brist på differentiering av olika slag av trafikförseelser, som i allmänhet
vidlåder rättstillämpningen. Alla skäl talar därför för att parkeringsboten
skal] utgå med samma belopp vid alla förseelser, där den kan tillämpas.
Skulle av någon anledning i enstaka fall en förseelse böra anses särskilt
kvalificerad, finns alltid möjligheten att i stället för parkeringsanmärkning
låta saken gå till åtal eller strafföreläggande. Stadskollegiet i Göteborg
anser det lämpligt, att länsstyrelsen får möjlighet att pröva sig fram och vid
det årliga fastställandet av storleken av parkeringsbot får tillfälle att fastställa
varierande belopp eller enhetlig parkeringsbot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Den av utredningsmannen föreslagna blanketten till parkeringsan
märkning har föranlett uttalanden i flera remissyttranden.
Svea hovrätt anser blanketten lämplig. En positiv inställning till förslaget i
denna del redovisas även i det yttrande, som avgivits av hovrätten över Skåne
och Blekinge. Föreningen Sveriges stadsfiskaler ger uttryck för uppfattningen
att blanketten i och för sig är klart och enkelt utformad men hävdar
att densamma behöver kompletteras. Föreningen anför, att kopian av parkeringsanmärkningen
tänkes skola insorteras i en kortlåda med datumregister.
När talong till girokort inkommer från postgirokontoret, skall motsvarande
anmärkningskopia uttagas ur kortlådan och förses med datum
för betalningen. För att underlätta detta arbete bör inbetalningskortets mottagardel
därför förses med särskild ruta att av trafikövervakaren ifyllas
med datum för anmärkningen. Föreningen yttrar vidare, att överträdelse av
stoppförbud bör kunna markeras särskilt i därtill avsedd ruta, enär sådana
förseelser är förhållandevis vanligt förekommande och den tid, som
står till trafikvaktens förfogande för ifyllande av parkeringsanmärkningen
i dessa fall, av naturliga skäl är mycket knapp. Vissa parkeringsförseelser
låter sig ej lätteligen markeras på blanketten. Det vore enligt föreningens
mening därför önskvärt om utrymmet för förseelsens precisering i dessa
fall kunde göras större. Föreningen anför slutligen.

.... Jämlikt 3 § i lagförslaget skall betalning, som äger rum efter det strafftorelaggande
meddelats eller åtal väckts, vara utan verkan. Pengarna skall
således återbetalas. På girokortets mottagardel behöver emellertid enligt förslaget
avsändarens namn ej vara angivet. Väl kan den, mot vilken förfarande
inletts, ofta antagas vara identisk med betalningsavsändaren men detta
behöver ingalunda alltid vara fallet.

Statsåklagaren i Göteborg yttrar, att å blanketten bör anges möjligheten
att göra inbetalning av parkeringsboten jämväl å parkeringskontoret. I yttrandet
riktas även den anmärkningen mot blanketten att den med hänsyn
till papperets tjocklek är mindre ändamålsenlig att använda vid skrivande
av genomslagskopia. De två anmärkningsdelarna bör lämpligen vara utförda
av tunnare papper än inbetalningskortet. Polisverksamhetsutredningen
framhåller nödvändigheten av att blanketten till parkeringsanmärkning tillverkas
av sådant material, att den i möjligaste mån kan användas även vid
samre väderlek. Eventuellt borde även övervägas att utfärda anvisningar om
hur blanketten bör placeras på en felparkerad bil.

Gatunämnden i Malmö anför, att med hänsyn till att blanketten bör kunna
anpassas exempelvis till lokalt tillämpade hålkortsrutiner, fastställelsen
bör inskränkas till innehållet, så att kommunerna ges möjlighet att inom
ramen för blankettens egenskap av giroinbetalningskort göra den så användbar
som möjligt för de speciella lokala behoven.

Det av utredningsmannen föreslagna systemet med s. k. svartlistning
av fordon, som ett flertal gånger anträffats uppställda i strid mot
lokala trafikföreskrifter, har framkallat stark kritik. Endast ett fåtal remiss -

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

instanser har tillstyrkt förslaget i denna del eller lämnat detsamma utan
erinran. Det alldeles övervägande antalet remissinstanser har motsad sig
systemet med svartlistning.

Bland remissmyndigheter som tillstyrkt förslaget, må nämnas lan sfogden
i Östergötlands län, som anser systemet praktiskt. I yttrandet anföres
att genom en smidig tillämpning av svartlistningssystemet detta icke
torde komma att medföra några större besvärligheter för en ny ägare av
en svartlistad bil. Svea hovrätt yttrar, att ehuru svartlistningen enligt hovrättens
mening är ägnat att inge vissa betänkligheter, bl. a. ur praktisk synpunkt,
detsamma med hänsyn till den allmänpreventiva effekten av anmälan
till körkortsregistret synes svårligen kunna avvaras. Eftersom i åtskilliga
fall parkeringsförseelser mindre är föranledda av nonchalans från
den felandes sida än bristen på parkeringsplatser anser hovrätten det emellertid
kunna ifrågasättas, om icke antalet felparkeringar, beträffande vilka
parkeringsbot må användas, bör sättas relativt högt, exempelvis till tio. De
s. k. svarta listorna skulle i så fall säkerligen bli avsevärt mindre omfattande,
varigenom polismännens och trafikövervakarnas arbete skulle betydligt
underlättas.

En tveksam inställning till förslaget om svartlistning kommer
till synes i de yttranden, som avgivits av bl. a. statens trafiksäkerhetsråd,
polisverksamhetsutredningen och Svenska polisförbundet. Polisverksamhetsutredningen
anför, att en effektiv svartlistning kräver stor arbetsinsats,
omfattande registerkontroll, med korta mellanrum återkommande tryckning
och distribution av listor, icke sällan tidskrävande utredning för identifiering
av förare m. m. Kontrollen över de notoriska felparkerarna synes
enligt utredningens mening kunna upprätthållas på annat sätt, exempelris
genom skärpt uppmärksamhet från polisens sida i fråga om bilar, som ofta
anträffas felparkerade. I mera flagranta fall torde körkortsmyndigheten
kunna underrättas.

Av det stora antal remissinstanser, som avstyrkt systemet med svartlistning,
yttrar 1951 års rättegångskommitté att det framgår av de av utredningsmannen
angivna siffrorna för Stockholm att listorna skulle bli
mycket omfattande. Kommittén påpekar, att listorna skulle komma att få
omfatta icke endast i Stockholm registrerade fordon utan även fordon Irån
andra län. Det måste även komma att möta svårigheter att kontinuerligt
hålla listorna aktuella; täta tillägg och ändringar måste även föranledas av
att svartlistningen självfallet endast kan avse förseelser under viss tidsperiod.
I det praktiska arbetet på gatan måste listorna — som måste granskas
av polismannen vid varje förseelse — bli svåra att hantera och avseväit
försvåra arbetet; fel skulle troligen också bli vanliga. Poliskammaren i Malmö
anför, att det besvär, som är förenat med den föreslagna svartlistningen,
icke slår i rimlig proportion till värdet av en skärpt reaktion mot några få
felparkerare. Poliskammaren framhåller, att polisen även utan hjälp av svartlistningen
har goda möjligheter att komma till rätta med notoriska felparkerare.
Detta kan exempelvis ske genom att man skärper sin uppmärk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

samhet på sådana förare och ofta beivrar deras överträdelser eller att man
närmare utreder de parkeringsförseelser, som begåtts, och rapporterar dessa
till körkortsmyndigheten för den åtgärd i körkortshänseende, vartill myndigheten
kan finna anledning. Hovrätten över Skåne och Blekinge understryker,
att syftet med reformen är att möjliggöra en överflyttning av personal
från parkeringsövervakning till försummade områden av polisverksamheten,
särskilt det brottsförebyggande arbetet, och att i övrigt skapa förutsättningar
för ett snabbare ingripande mot allvarligare brott. Personalen
bör då icke få kvarhållas inom parkeringsövervakningen för futila skärpningar
av åtgärderna mot felparkerare, skärpningar som med all sannolikhet
kommer att visa sig verkningslösa.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler yttrar, att förfarandet med svartlistning
synes tekniskt genomförbart men att det uppenbarligen är betungande.
Svårigheterna att efter lång tid fastställa, vem som vid visst tillfälle burit
ansvaret för en parkeringsförseelse, är så stora att efterforskningar på
denna punkt sällan kan förväntas ge resultat. Utan felparkerarens erkännande
torde det vara praktiskt taget ogörligt att utreda vem som begått
förseelserna, och erfarenheterna av notoriska parkeringssyndare ger icke
anledning till förhoppningar om deras medverkan därvid. Den preventiva
effekt, vetskapen om risken för svartlistning med ty åtföljande körkortsanteckning
kan ha, kan till följd av systemets svagheter förväntas bli ringa.
Systemet med svartlistning synes därför, om detsamma skall bli verksamt,
såsom komplement kräva en legal presumtion av innebörd att förseelse antages
vara begången av fordonets ägare såvitt han icke visar att så ej är
fallet. En regel av denna begränsade räckvidd skulle sannolikt väsentligt
underlätta utredningarna i parkeringsärenden. En sådan lösning bör emellertid
enligt föreningens mening avvisas.

Stadskollegiet i Stockholm — som åberopat en av vederbörande borgarråd
avgiven promemoria — anför under hänvisning till en av stadens rättsoch
polisdirektion utförd undersökning angående betydelsen av svartlistningen
bl. a. följande.

Genom den av rätts- och polisdirektionen utförda undersökningen har det
statistiskt kunnat belysas, att man genom svartlistningen icke uppnår det
avsedda syftet att näpsa de personer, som göra sig skyldiga till ett större
antal parkeringsförseelser. Det visar sig, att under tolvmånadersperioden
15 maj 1959—15 maj 1960 hade 98,4 procent av felparkerarna mindre än
fem felparkeringar. För de återstående (3 188) felparkeringarna svarade
378 personer. 94 av dessa mångfelparkerare hade bytt bil så "ofta, att de ej
sknlle ha fått fem parkeringsanmärkningar med någon bil, trots att de som
felparkerare var och en gjort sig skyldig till minst sex felparkeringar. 589
bilnummer hade inte fått fem parkeringsanmälningar, trots att deras förare
fått detta antal anmärkningar.

För att utredningsmannens förslag om svartlistning skall fungera fordras,
att trafikövervakarna ständigt skulle ha tillgång till förteckningar, systematiserade
efter nummer och modell, över alla bilar, som fått fem anmärkningar.
För att kunna upprätta dessa listor skulle erfordras ett omfattande
arbete liksom för alt ständigt hålla dem aktuella. Om man utgår från
en fortlöpande tolvmånaderskarens, skulle man enligt rätts- och polisdirek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

tionens utredning erhålla en lista på mellan 400 och 500 bilnummer men
ändå undgå nära 600 nummer, som representera mångfelparkerare.

Likaledes innebär förslaget, att en köpare av en begagnad hd skulle lopa
en risk att få en bil med många anmälningar eller en svartlistad bil. Detta
skulle i sin tur medföra ett merarbete genom en omfattande kontakt mellan
bilköpare och myndigheter för kontroll härav. Det får även från rättssäkerhetssynpunkt
anses otillfredsställande med denna form av straffbelastning
vid köp av en vara.

Enligt stadskollegiets mening kan förslaget om svartlistning icke accepteras.
Ett genomförande av denna del av utredningsmannens förslag skulle
med all säkerhet högst avsevärt motverka syftet med omläggningen, nämligen
att åstadkomma en förenkling av administrationen av dessa bagatellförseelser.

Statsåklagaren i Stockholm anför, att systemet med svartlistning kommer
att bli omständligt och betungande även för trafikövervakarna, vilkas
arbetskapacitet genom den kontrollslagning, förslaget förutsätter, torde
komma att nedsättas. Ett sådant resultat är särskilt att beklaga, som ju
en skärpning av parkeringsövervakningen väsentligen bygger på en effektivare
arbetsinsats från övervakarnas sida. Möjligheterna att genom svartlistning
åstadkomma vad därmed åsyftas, nämligen ett kraftigare ingripande
vid iteration, torde även väsentligen försvåras därav, att det ofta ej
är samma person som vid de olika tillfällena fört fordonet. Statsåklagare^ i
Göteborg anmärker, att arbetet med arkiveringen av parkeringsanmärkningar
torde innebära en extra belastning för parkeringskontoret, som näppeligen
kan motsvara nyttan av en föreslagen svartlistning. Användningen
av parkeringsbot kan ju för övrigt i praktiken begränsas därhän, att notoriska
felparkerare, som även i storstäder måste bli relativt kända för polismän
och trafikvakter, rapporteras till åtal i vanlig ordning. Statsåklagaren
i Malmö uttalar, att svartlistningen är ägnad att skapa irritation mellan
rättsvårdande myndigheter och allmänhet. Poliskammaren i Stockholm anför,
att ett system med svartlistning icke under några förhållanden bör ifrågakomma.
Ett sådant institut skulle icke blott förorsaka så mycket arbete
att avsedda arbetsvinster i betydande grad skulle äventyras utan också ge
anledning till konfliktsituationer mellan myndigheter och allmänhet, ägnade
att undergräva tilliten till rättsmaskineriet. I många fall skulle den
ifrågasatta svartlistningen helt slå slint på grund av bilägarbyten eller
bortförklaringar vid efterhandsutredningen angående vem som vid visst tillfälle
varit bilföraren.

Rådhusrätten i Malmö anför:

Det i och för sig naturliga önskemålet, att eu genom upprepade förseelser
dokumenterad nonchalans mot gällande bestämmelser bör föranleda en
skärpt reaktion kan icke anses väga särskilt tungt i fråga om ordningsförseelser
av detta slag, vilka icke avse fara eller hinder i trafiken. Med föislagets
ståndpunkt att bilens förare i det särskilda fallet icke efterforskas
och antecknas, möter det stora svårigheter — icke minst med hänsyn till
att bilarna byta ägare — att tillförlitligt fastställa, om upprepad förseelse
föreligger. Att motbevisa en bilägares påstående, att han icke handhaft bi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

len vid de tillfällen, då parkeringsbot förekommit, kan vålla ett utredningsarbete,
som står i uppenbart missförhållande till frågans ringa vikt. I praktiken
torde man i regel få godtaga bilägarens påstående, om han förnekar
sin skuld till de tidigare förseelserna. Om iterationssynpunkten lämnas åsido
vid utformandet av den ifrågavarande lagstiftningen, får denna en konsekventare
och enklare utformning.

Även enligt vad Motororganisationernas samarbetsdelegation framhåller
har ett system med svartlistning betänkliga svagheter. Det torde bl. a. uppstå
svårigheter redan, när det gäller en stad vid bestämmandet av när den
gräns uppnåtts, över vilken parkeringsbot ej får användas. Det är ingalunda
säkert, att det är fråga om samma förare, som gjort sig skyldig
till förseelserna, även om det rör sig om samma fordon. Vidare torde tidsintervallen
mellan de olika förseelserna ofta bli betydande med därav följande
svårigheter att fastställa vem som är ansvarig för förseelsen. Utredningsmannen
framhåller visserligen att en felparkerare icke skall ha
rätt att kräva, att hans förseelse skall sonas genom parkeringsbot. Men sedan
parkeringsbot införts, torde det för den enskilde vara svårt att acceptera
annan påföljd, därest hans gärning objektivt sett uppfyller kraven för
parkeringsbot. Dessutom kan det tänkas att en och samma förare gör sig
skyldig till parkeringsförseelser på olika orter, där parkeringsbot tillämpas.
1 ett sådant fall torde avsevärda svårigheter uppstå vid beräknandet av
den tillåtna gränsen.

Bland övriga remissinstanser, som intagit en mer eller mindre negativ
ståndpunkt till förslaget om svartlistning, må nämnas hovrätten för Västra
Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Östergötlands län, länsstyrelsen
i Malmöhus län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, trafikpolisintendenten
i Stockholm, polisnämnden i Göteborg och en ledamot i Göteborgs
rådhusrätt.

Vad utredningsmannen anfört om de organisatoriska konsekvenserna
av den föreslagna reformen har i allmänhet ej föranlett
några uttalanden. Föreningen Sveriges stadsfiskaler anför emellertid, att
frågan om inrättande av parkeringskontor och dithörande organisatoriska
frågor självfallet måste bli föremål för övervägande av vederbörande myndigheter
och organisationer. I yttrandet påpekas i detta sammanhang
ett skäl till att polisman knytes till parkeringskontoret, nämligen för prövning
av frågor om rapporteftergift. Det kan antagas att åtskilliga förare,
som önskar göra invändning mot erhållen anmärkning, kommer att vända
sig till parkeringskontoret med sina synpunkter. Möjligheten för en felande
alt erhålla rapporteftergift för obetydlig och klart ursäktlig förseelse på
sätt f. n. kan ske vid inställelse på polisstationerna beröres icke i och för
sig av förslaget och det förefaller opraktiskt att behöva hänvisa föraren
från parkeringskontoret till vederbörande polisvaktkontor för prövning av
frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Utredningsmannens uppfattning att alla anteckningar i körkortsregistret
rörande förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter
icke bör slopas har mött gensaga i ett mycket
stort antal yttranden. I vissa yttranden påfordras, att anteckning i körkortsregistret
icke skall ske av överträdelser av lokala parkeringsförseelser över
huvud taget. Några remissinstanser vill gå längre och helt slopa anteckning
i körkortsregistret av parkeringsförseelser, vare sig dessa innebär överträdelse
av lokala trafikföreskrifter eller av vägtrafikförordningens parkeringsbestämmelser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge hör till de remissinstanser, som menar
att anteckningar i körkortsregistret om överträdelser av lokala parkeringsförseelser
helt bör avskaffas, och har i sitt yttrande utiörligt motiverat
denna ståndpunkt. Efter att ha upplyst att länsstyrelsen i Östergötlands län
i framställning till Kungl. Maj :t den 26 februari 1959 hemställt om sådan
ändring av 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen, att däri intages föreskrift
om att överträdelse av lokal parkeringsföreskrift ej skall anmälas till körkortsregistret
— en framställning, som redovisats även av utredningsmannen
i dennes promemoria (s. 81) — anför hovrätten bl. a. följande.

Utredningsmannen har icke velat ansluta sig till länsstyrelsens förslag.
Han anför afl det utan tvivel förhåller sig så, att för mången bilförare risken
att bli bötfälld icke i och för sig innebär något starkare avhållande moment
mot felparkering, men att däremot den bland bilförarna spridda kunskapen
om risken för körkortsåterkallelse som påföljd för upprepade parkeringsförseelser
torde ha en avsevärd allmänpreventiv verkan.

Man måste ställa sig ganska tvivlande till att det verkligen förhåller sig
så som utredningsmannen anför. Påslåendet motsäges av den statistiska utredning,
som utredningsmannen själv förebringar (s. 18—20). Detta siffermaterial
är visserligen ganska ofullständigt; för ett säkert bedömande hade
krävts en grundligare statistisk och sociologisk undersökning. Men det är
det enda material som nu finns tillgängligt.

Om utredningsmannens påstående vore riktigt, skulle man kunna vänta
sig att det enligt statistiken vore jämförelsevis vanligt att bilförare gjorde
sig skyldiga till flera förseelser mot parkeringsföreskrifterna men att kurvan
över antalet förseelser skulle sjunka mycket starkt, då den närmade sig
den gräns där risken för körkortsindragning blir överhängande. Man skulle
även vänta sig att finna att antalet parkeringsförseelser vore stort i förhållande
till hela antalet parkerade bilar. Så ser siffermaterialet inte alls ut.
Av dem som har fått strafförelägande i Stockholm under den beskrivna åttamånadsperioden
har 85 procent begått endast en förseelse och tillhopa 96
procent en eller två förseelser. Om man jämför denna uppgift med vad
som upplyses om överståthållarämbetets praxis (s. 81), står det klart att
siffermaterialet icke ger stöd för att det i främsta rummet är körkortsåterkallelserna
som upprätthåller respekten för parkeringsföreskrifterna;
den avhållande effekten synes företrädesvis följa av bötesstraffet. Visserligen
faller kurvan vid gränsen för de vanliga körkortsingripandena, tio förseelser,
men det rör sig om så små tal att man icke kan dra några säkra slutsatser
därav. Över huvud taget har endast en mycket liten grupp gjort sig
skyldig till flera förseelser. Utan en grundligare undersökning av denna
grupp är det svårt att bedöma, hur den är sammansatt och vilka faktorer
som inverkar. I den mån det i denna grupp finns personer som kan sägas

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

sakna förutsättningar för att rätta sig efter trafikföreskrifter, har man
också att räkna med att de ej heller påverkas av körkortsindragning.

Kvar står sådana som väl har viljan att rätta sig efter parkeringsföreskrifter
men av olika skäl misslyckas därmed. Av den särskilda klientelundersökningen
framgår att personer med egen rörelse och försäljare, särskilt
bilförsäljare, råkar ut för många parkeringsanmärkningar. Denna
upplysning innebär dock endast att dylika personer på grund av sitt yrkesarbete
och förhållandena i Stockholm löper större risk än andra att bli antecknade.
Om så är förhållandet torde alltså för deras del lösningen böra
sökas på praktisk väg och icke genom hot om körkortsindragning.

Hovrätten framhåller vidare att parkeringsanmärkningarna visserligen är
många, särskilt i Stockholm. Men om man ställer antalet felparkerade fordon
i relation till hela antalet fordon som dagligen parkeras på områden
med starkt begränsade parkeringsmöjligheter, torde man finna att det övervägande
flertalet bilförare i all rimlig utsträckning följer föreskrifterna.

Enligt hovrättens mening kan man anta att tron på körkortsåterkallelserna
som ett nödvändigt och verksamt medel för att upprätthålla parkeringsförbuden
är överdriven. Man kan i stället utgå från att respekten för
parkeringsföreskrifterna därförutan är tillfredsställande. Flertalet bilförare
i Stockholm råkar trots detta ut för felparkeringar på grund av de kaotiska
förhållandena där. De abnormt höga talen för parkeringsanmärkningar i
Stockholm, jämförda med de godartade återfallssiffrorna, tyder på att så
är förhållandet. De manar väl till besinning, men de bevisar icke att det behövs
strängare åtgärder mot felparkerare.

Enligt hovrättens mening bör man alltså utan olägenhet kunna avskaffa
anteckningar om överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter i körkortsregistret
och därigenom skapa förutsättningar för att genomföra utredningsmannens
förslag beträffande parkeringsanmärkning och parkeringsbot. Behovet
av rationalisering talar med styrka för att så sker. En bestämd förutsättning
för att förslaget skall kunna tillstyrkas är emellertid även att
möjligheterna till rationalisering verkligen blir strängt utnyttjade. Det bör
tillses att personalvinsterna icke förskingras på onödigt registrerande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför — under hänvisning till att enligt
utredningsmannens förslag parkeringsbot ej skall anmälas till körkortsregistret,
medan dylika anmälningar åtminstone tills vidare skall göras beträffande
de parkeringsförseelser, vilka gå till strafföreläggande eller åtal — att
då det ofta torde bero på tillfälligheter, huruvida en parkeringsförseelse
föranleder parkeringsbot eller strafföreläggande respektive åtal, en dylik
skillnad beträffande registreringen av parkeringsförseelser ej synes motiverad.
Resultatet skulle t. ex. bli att parkeringsförseelser i storstäderna ofta
ej skulle antecknas i körkortsregistret, enär parkeringsbotssystemet huvudsakligen
torde komma att användas därstädes, medan dylika förseelser å
andra orter ofta skulle antecknas i körkortsregistret, trots alt olägenheterna
av parkeringsförseelserna som regel är störst just i storstäderna. Om det i
något fall är diskutabelt, huruvida parkeringsförseelse föreligger och straffföreläggande
och ej parkeringsbot därför kommer till användning, skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

förseelsen komma att antecknas i körkortsregistret till skillnad mot klara
förseelser, som föranleder parkeringsbot. Att låta anteckningar i körkortsregistret
bero på dylika tillfälligheter synes ej böra komma i fråga. Parkeringsbotssystemet
bör därför enligt länsstyrelsens mening ej införas med
mindre att man dessförinnan eller samtidigt i sin helhet upphäver föreskrifterna
att förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter skall intagas i körkortsregistren.
Stockholms rådhusrätt anför, att det måste anses oförenligt
med allmänt vedertagna principer att den, som erkänner genom att betala
parkeringsbot, slipper anteckning i körkortsregistret, medan den, som
låter saken gå till strafföreläggande eller dom, löper risken att bli icke
endast bötfälld utan även belastad med en anteckning i körkortsregistret.
Detta förhållande måste av den enskilde uppfattas som innebärande ett tvång
att erkänna genom att betala boten.

Rådhusrätten anför vidare:

Den senare invändningen faller emellertid bort om ifrågavarande parkeringsförseelser
icke längre behöva antecknas i körkortsregistret. Kunna då
dessa anteckningar utgå ur körkortsregistret? Några förhöjda straff för
återfall utdömas — i varje fall i Stockholm — icke längre. Vid sådant förhållande
torde kunna hävdas att anteckningarna icke äro behövliga ur
domstolssynpunkt. För körkortsmyndigheten ha anteckningarna betydelse
som underlag för beslut om varning eller återkallelse av körkort på grund
av parkeringsförseelser. Sådana beslut äro emellertid relativt fåtaliga. De
måste likväl anses ha en viss återhållande effekt på felparkerare. Om anteckning
av parkeringsförseelser i körkortsregistret icke vidare sker kan
övervägas att införa möjlighet för åklagaren att, om han finner skäl därtill,
hos körkortsmyndigheten göra framställning om varning eller återkallelse.

Därest ifrågavarande anteckningsskyldighet slopas, vilka möjligheter finnas
då att komma åt de vanemässiga parkeringssyndarna? Vid det av utredningsmannen
föreslagna systemet med svartlistning av fordon torde i många
fall sådana möjligheter finnas. Men detta system blir omständligt och det
är behäftat med flera olägenheter. Frågan är därför om det icke kan vara
tillräckligt att överlåta åt polis- och trafikvaktspersonalen att till vanligt
straffprocessuellt förfarande rapportera upptäckta fall av vanemässigt felparkerande.
Den misstänkte bör då underkastas polisförhör för att det om
möjligt skall kunna konstateras i vilken utsträckning han tidigare gjort
sig skyldig till felparkeringar. Om vederbörande finnes ha felparkerat vanemässigt
eller omständigheterna eljest äro försvårande, kan han dömas till
relativt höga böter. Och man kan ha kvar möjligheten att anteckna sådana
förseelser i körkortsregistret. Detta skulle kunna ske i den formen att i 80 §
2 mom. vägtrafikkungörelsen insättes ett stadgande av innehåll att ifrågavarande
uppgiftsskyldighet avser förseelse mot lokal parkeringsföreskrift
endast i den mån förseelsen eller förseelserna funnits förskylla minst 100
kronor i böter.

Då förseelserna i dessa fall äro grövre än i normalfallen, synas betänkligheter
icke möta mot att de antecknas i körkortsregistret. Däremot tala starka
skäl för att normalfallen icke vidare antecknas i registret.

Ett sådant system som nu angivits torde — särskilt som felparkerarna
löpa relativt stor upptäcktsrisk — kunna antagas få en tillräckligt återhållande
effekt.

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Rådhusrätten tillägger avslutningsvis, att systemet bör kompletteras med
en i lag närmare gjord reglering av rätten att bortföra felparkerade fordon.

1951 års råttegångskommitté framhåller, att ett bibehållande av anmälningsskyldigheten
skulle leda till opåkallade olikheter såtillvida, att för
orter, där det föreslagna systemet med parkeringsbot genomföres, anmälan
skulle ske först efter fem eller sex förseelser, medan för andra orter redan
en enstaka förseelse skulle föranleda anteckning i körkortsregistret. En dylik
ordning kan icke godtagas. Enligt kommitténs mening bör således ifrågavarande
anmälningsskyldighet till körkortsregistret helt upphävas. Om så sker,
blir det föreslagna systemet för svartlistning av fordon väsentligen ulan
betydelse och bör icke genomföras. Motororganisationernas samarbetsdelegation
betecknar det som en direkt orättvisa att anteckning icke skall ske i de
fall, då parkeringsbot tillämpas men att sådan anteckning skall ske, när det
gäller parkeringsförseelser, som gått till strafföreläggande eller åtal. Sålunda
skulle avgörande för anteckning i körkortsregistret vara om förseelsen begåtts
i stad, där parkeringsbot införts eller utanför denna. Olägenheten härav
synes betydande, enär utredningsmannen samtidigt förordat att man
fortfarande skall fästa vikt vid parkeringsförseelserna, när fråga är om
körkortsåterkallelse. Det är lämpligast att parkeringsförseelser, där parkeringsbot
tillämpas, ej antecknas i körkortsregistret men ej heller analoga
parkeringsförseelser även om påföljden, av den anledning att parkeringsbot
ej införts, blivit strafföreläggande eller åtal. Härigenom skulle alla fordonsförare
få samma behandling.

Statens trafiksäkerhetsråd yttrar:

Om vederbörande polisman eller trafikvakt är tveksam, huruvida en förseelse
är av den art, att parkeringsbot kan användas, bör enligt utredningsmannens
förslag det nuvarande förfarandet väljas, som alltså resulterar i
strafföreläggande eller åtal. Det blir då den enskilde polismannen eller trafikvakten,
som i realiteten kommer att avgöra, huruvida förseelsen skall
medföra anteckning i körkortsregister eller icke. Den fråga, som sålunda
lägges i handen på ofta ganska okvalificerad personal, kan i det särskilda
fallet vara mycket svårbedömd, men avgörandet kan vara av stor betydelse
för fordonsföraren.

Nu nämnda konsekvenser kunna naturligtvis i viss utsträckning undvikas
genom en lämplig utformning av anvisningarna för det nya förfarandet
och genom att förfarandet göres tillämpligt i ett större antal orter än enbart
i de tre största städerna.

Därest parkeringsförseelser i andra fall än där parkeringsbot använts, anses
böra antecknas i körkortsregister, måste riktlinjer utfärdas för återkallelse
av körkort på grund av sådana förseelser. Det torde icke vara tillfredsställande,
att upprepade förseelser i t. ex. Hälsingborg skola föranleda återkallelse
(eller varning), medan samma förseelser i Stockholm icke föranleda
någon sådan åtgärd.

Rådet anser med hänsyn till det anförda, att förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter
aldrig skall antecknas i körkortsregistret, alltså ej heller
då förfarande med strafföreläggande eller åtal kommit till användning.

Polisverksamhetsutredningcn påpekar, att felparkerare som av en eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

annan anledning godkänt strafföreläggande eller dömts till böter kan i iterationshänseende
komma i ett sämre läge än om han erlagt parkeringsbot.
Detta förhållande skulle av allmänheten kunna uppfattas som en påtryckning
att erlägga sådan bot. Som det dessutom enligt utredningens uppfattning
torde sakna större betydelse i körkortshänseende att anteckning i körkortsregister
om förseelse mot lokal parkeringsföreskrift göres föreslår utredningen
att föreskriften om sådan anteckning upphäves. En liknande tankegång
kommer till uttryck i det yttrande, som avgivits av Svea hovrätt. Hovrätten
anmärker, att det kan uppkomma fall, där vederbörande anser en gjord parkeringsanmärkning
oriktig men likväl betalar den angivna parkeringsboten
för alt vara säker på att undgå anmälan till körkortsregistret. Systemet kan
i sådana fall komma att verka som påtryckningsmedel. För att motverka
uppkomsten av dylika situationer bör polismän och trafikövervakare erhålla
noggranna instruktioner att tillämpa systemet med parkeringsbot endast
i klara fall. Hovrätten för Västra Sverige anför, att den som anser sig
ha skäl att få en påstådd felparkering underställd åklagares eller domstols
prövning kan måhända känna sig obenägen därtill endast på grund av risken
att få en prick i registret, som han undgår om han i stället betalar parkeringsboten.
Möjligen kan också sägas att det från den sociala rättvisans
synpunkt är mindre tilltalande att den som av ekonomiska skäl icke förmår
betala boten blir antecknad i registret, medan en felparkerare som har
det bättre ställt slipper att skylta där. — Rent allmänt tillfogar hovrätten
att tendensen numera är att såvitt möjligt begränsa brottsregistreringen och
att slopandet av ifrågavarande registrering synes vara ett steg i rätt riktning.

Hovrätten, som sammankopplat frågan om anteckning av parkeringsförseelser
i körkortsregistret med det förut berörda spörsmålet om svartlistning,
anför härom närmare:

Godtages hovrättens utgångspunkt i fråga om registreringen kommer ett
system med svartlistning icke att fylla någon annan uppgift än att möjliggöra
att de som begå upprepade parkeringsförseelser erhålla kännbarare bötesstraff.
Vid sådant förhållande anser hovrätten att någon svartlistning
icke bör ifrågakomma, då nyttan därav ej skulle stå i rimlig proportion till
nackdelarna. Bortsett från de svagheter med ett svartlistningssystem som
påpekats i promemorian, skulle vederbörande myndighet komma att betungas
med att ständigt förse trafikvakter och polismän med nya — justerade
och kompletterade — listor. Man kan kanske i stället förutsätta att
de notoriska felparkerarna snart nog göra sig så kända hos trafikvakter
och poliser att dessa även utan hjälp av några listor kunna tillgripa förfarandet
med rapportering för strafföreläggande i ändamål att åvägabringa
högre bötesstraff.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler betecknar det som en egendomlig konsekvens
av förslaget att tveksamma fall, som efter domstols prövning leder
till fällande dom, föranleder anteckning i körkortsregistret, medan flagranta
förseelser helt visst ofta bringas ur världen genom erläggande av parkeringsbot
och således undgår denna påföljd. Statsåklagaren i Stockholm anför, att

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

■det kan svnas, som om ett slopande av såväl körkortsprickningen som iterationsstraffet
vid parkeringsförseelser skulle innebära en väsentlig nedsättning
av effektiviteten vid ingripande mot dessa förseelser. Denna synpunkt
kan måhända ej frånkännas allt berättigande, men betydelsen därav
får å andra sidan icke överdrivas. Det torde sålunda icke utan fog kunna
göras gällande, att värdet av åtminstone körkortsprickningen såsom medel
att komma till rätta med överträdelser av parkeringsbestämmelserna är synnerligen
begränsat. I förhållande till antalet personer, som ådömes ansvar
för olaga parkering, är sålunda antalet fall, där parkeringsförseelser föranleder
åtgärd i körkoidshänseende, synnerligen ringa. För ett effektivt
ingripande mot olaga parkering är uppenbarligen skärpningen av parkeringsövervakningen
genom insättande av större personella resurser av väsentligt
större betydelse än såväl körkortsprickning som iteration. I yttrandet framliålles
vidare, att även om den nuvarande anmälningsskyldigheten till körkortsregistret
skulle slopas, detta ej behöver innebära, att den myndighet,
som beslutar i körkortsärenden, skulle berövas alla möjligheter av att erhålla
upplysningar om återfall i parkeringsförseelser, då dessa kan vara av
betydelse i körkortshänseende. Sålunda torde exempelvis åklagarmyndigheten
i Stockholm under vissa förutsättningar kunna åtaga sig underrätta vederbörande
körkortsmyndigheter om åtminstone vissa flagranta fall av
återfall i parkeringsförseelser. Staisåklagaren i Göteborg anser det med skäl
kunna antagas, att de bilförare, som i extremt stor omfattning åsidosätter
de lokala parkeringsföreskrifterna, jämväl i övrigt bryter mot trafiklagstiftningen
i olika hänseenden och därigenom riskerar att få sina körkort
återkallade för svårare trafikbrott än felparkeringar.

Statsåklagaren i Malmö anmärker, att parkeringsförseelserna f. n. registreras
dubbelt, först hos polisen och sedan hos länsstyrelserna. Det bör
rimligen räcka med att förseelserna registreras på ett ställe. Då parkeringsförseelser
i allmänhet begås å hemorten, ligger det närmast till hands att
registreringen sker hos polisen. I den mån polismyndigheterna ej har lämpliga
register, bör sådana inrättas. Polismyndighet bör — enligt vad i yttrandet
framhålles — åläggas att till körkortsmyndighet rapportera, då bilförare
för 5:e, 10:e, 15:e o. s. v. gången dömts för parkeringsförseelse.

Bland övriga remissinstanser, som anser att överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter
icke bör antecknas i körkortsregistret, må nämnas poliskammaren
i Stockholm, länsstyrelsen i Malmöhus län, landsfogden i samma
län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Göteborgs rådhusrätt, polisnämnden
i Göteborg samt rådhusrätten och poliskammaren i Malmö.

överståthållarämbetet hör till de remissinstanser, som förordar att slopandet
av registreringen av förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter bör leda
till att registreringen av parkeringsförseelser upphör över hela linjen. Ämbetet
anför, alt beträffande de större städer, för vilka systemet med parkeringsbot
främst är avsett, någon skarp gräns med avseende å trafikfarlighet
icke kan dragas mellan förseelser mot 49 § 2 och .‘5 momenten vägtrafikförordningen
och förseelser mot lokala trafikföreskrifter; från förseelser mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

49 § 1 mom. vägtrafikförordningen, som straffas enligt trafikbrottslagen,
bortser ämbetet. För dessa städers vidkommande är parkeringsförseelsernas
menliga inverkan på framkomligheten av trafiken lika stor vare sig de
gäller den ena eller andra författningen. Ämbetet har icke heller vid sin
handläggning av ärenden rörande körkortsåterkallelser på grund av upprepade
parkeringsförseelser gjort någon skillnad på förseelser mot vägtrafikförordningen
och de lokala trafikföreskrifterna. Förseelserna mot vägtrafikförordningen
utgör för övrigt endast en ringa del av samtliga parkeringsförseelser
och de synes minska i förhållande till förseelserna mot de lokala
föreskrifterna. Det synes ämbetet därför icke tillräckligt motiverat att behålla
registreringen i körkortsregistren av dylika förseelser mot vägtrafikförordningen,
vilka ensamma icke ger någon tillnärmelsevis rättvisande
bild av, huruvida körkortsinnehavaren i parkeringshänseende visat bristande
vilja eller förmåga att rätta sig efter bestämmelser i trafikens intresse
på sådant sätt, som jämlikt 33 § 2 mom. 3. vägtrafikförordningen kan ge anledning
till körkortsreaktion.

Liknande synpunkter har anförts av bl. a. Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Utredningsmannens uppfattning att några bestämmelser om ägarans
v a r vid felparkering icke bör införas har genomgående godtagits vid remissbehandlingen.

Beträffande den av utredningsmannen föreslagna hänvisningen i
20 kap. 6 § rättegångsbalken till lagen om parkering sb
o t yttrar hovrätten för Västra Sverige att genom en sådan hänvisning
det nya institutet på ett tillfredsställande sätt sidoställes med det närmast
jämförbara institutet strafföreläggande och inordnas i åtalsreglerna. Enligt
hovrättens mening vore det dock av olika skäl önskvärt att hänvisningen i
rättegångsbalken utformades så att densamma icke hänförde sig enbart till
denna mycket speciella grupp av ordningsförseelser utan komme att täcka
även en eventuell framtida utvidgning av systemet till att avse också andra
mindre trafikförseelser. En formulering såsom exempelvis »anmaning att
erlägga för förseelse fastställd avgift» vore att föredraga.

Vad angår tillämpningsområdet för bestämmelserna om parkeringsbot
yttrar landsfogden i Östergötlands län att han i likhet med utredningsmannen
anser det tillrådligt, att innan ytterligare erfarenhet vunnits
av det nya systemet detta inskränkes till storstäderna. Svea hovrätt anser
däremot — av hänsyn till rättslikheten — att den föreslagna lagen bör
komma till användning i ett så stort antal städer som möjligt. Stockholms
radhusrätt vänder sig bestämt mot tanken att det föreslagna förfarandet
skulle bli tillämpligt endast i vissa städer. Skall ett förenklat förfarande införas,
bör det bli tillämpligt i hela riket. Likartade förseelser bör medföra
likartade påföljder, och en bilist i en småstad eller ett samhälle på lands -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

bygden bör ha samma möjlighet som en storstadsbilist att få sina felparkeringar
reglerade genom erläggande av en fixerad avgift. Det synes också i
hög grad stridande mot principen om allas likhet inför lagen, att småsladsbilisten
får sina parkeringsförseelser antecknade i körkortsregistret, medan
storstadshilisten regelmässigt undgår detta. Det torde enligt rådhusrättens
mening närmast ha varit praktiska synpunkter, som föranlett förslagets begränsning
till storstäderna. Något hinder att utsträcka möjligheterna att
tillämpa systemet till hela riket synes dock icke föreligga. — Även 1951 års
rättegång skommitté förordar att den nya lagen — utan särskilda förordnanden
av Konungen för vissa orter — blir tillämplig i hela riket, så att den
kan användas på alla orter, för vilka lokala parkeringsföreskrifter gäller.
Byggnadsstyrelsen erinrar om att vid de lagändringar, som skedde för att
möjliggöra att särskilda trafikvakter inrättades — den personal som förutsättes
till övervägande delen svara för parkeringsanmärkningarna enligt
den nu föreslagna lagen — Kungl. Maj :t enligt det andra stycke som tillkom
i 18 § polislagen finge för visst polisdistrikt medge, att särskilda med
trafikövervakningen sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet
ombesörjdes i annan ordning. Detta innebär, att trafikvakter kan inrättas
inom varje kommun i landet medan däremot parkeringsbotsförfarandet
skulle begränsas till städerna. Den bristande överensstämmelsen kan måhända
anses vara utan större betydelse, åtminstone f. n. Helt otänkbart är
det väl emellertid inte, att för en tätortskommun som inte utgör stad det
skulle kunna befinnas lämpligt att det enklare parkeringsbotsförfarandet
finge tillämpas. Av denna anledning och för att få överensstämmelse mellan
den nu föreslagna lagen och polislagen i nu berörda hänseende ifrågasätter
styrelsen, att »viss stad» i den särskilda lagen ändras till »visst polisdistrikt».

Förslaget att parkeringsboten skall tillfalla kronan
har i det alldeles övervägande antalet remissyttranden ej föranlett någon erinran.
Svea hovrätt uttalar sig direkt för att så sker.

I några yttranden har emellertid förordats att boten tillfaller vederbörande
kommun. Statsåklagaren i Göteborg ifrågasätter en sådan lösning. I yttrandet
anföres att boten avser överträdelse av en lokal trafikföreskrift. De
kommunala myndigheterna kan i högre grad känna sig intresserade av att
verka för trafikens ordnande, om influtna medel tages i anspråk därför.

I det av stadskollegiet i Stockholm åberopade yttrandet anföres:

Att böter för överträdelse av kommunala ordningsföreskrifter tillfalla kronan
torde bland annat vara beroende av önskemålet om enhetlighet vid det
straffrättsliga påföljdssystemets tillämpning samt böternas uppbörd och
redovisning. I fråga om parkeringsbot beröras icke domstolarna, och denna
bot är icke någon slraffrättslig påföljd, vilket kommer till synes i det faktum,
att avgiftsbetalningen icke har anknytning till någon personidentifiering.
Det uttalas vidare i utlåtandet, att den ifrågavarande reformen är specifik
för landets allra största städer. Staden har tvingats vidtaga särskilda
åtgärder och förorsakats stora kostnader härför för att kunna lösa kommunikationsproblemen.
De medel, som inflyta i samband med en i förebyggande
syfte anordnad övervakning av gatuparkeringen, böra rimligen tillfalla
staden.

SO Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ger också uttryck åt uppfattningen
att parkeringsboten bör tillfalla vederbörande kommun.

Gatunämnden i Malmö anser, att det vore mest naturligt, att boten tillfördes
kommunen, som har att utan statsbidrag svara för ordnande av parkeringsplatser
och andra för trafikens framkomlighet nödiga anordningar.
Det vill också synas, som om kostnaden för tillsynen över efterlevnaden av
föreskrifter om parkering o. dyl. i allt högre grad kommer att övervältras på
kommunerna. Den ordinarie polisstyrkan visar sig nämligen ej kunna medhinna
tillsynen, utan denna har börjat få övertagas av särskilda, helt kommunalanställda
parkeringsvakter.

I en av stadskollegiet i Göteborg åberopad promemoria anföres att stadens
kostnader för övervakning av att de lokala trafikföreskrifterna efterleves är
högst avsevärda. Sedan trafikvaktkåren utökats, beräknas kostnaden under
år 1961 för åklagarmyndighetens arbete med enbart parkeringsärenden
jämte kostnaderna för trafikvaktkåren uppgå till ca 700 000 kr. I nämnda
belopp ingår ej polisverkets utgifter för trafikövervakning eller rådhusrättens
och åklagarmyndighetens kostnader för handläggningen av mål beträffande
grövre trafikförselser. Det synes vara en orimlig ordning att staden
utan vederlag skall bära så betydande kostnader. De bör avlastas staden.
Då lämpligheten av att böter helt eller delvis tillfaller kommun kan
ifrågasättas, bör i stället statsbidrag utgå för täckning av stadens kostnader
för beivrandet av förseelser mot de lokala trafikföreskrifterna. — Även trafikpolisintendenten
i Stockholm är av den uppfattningen att förevarande
spörsmål bör lösas genom särskilt statsbidrag i en eller annan form.

Till sist må nämnas att stadskollegiet i Stockholm understrukit angelägenheten
av att den nya lagen träder i kraft redan den 1 januari 1961. I det
av stadskollegiet åberopade yttrandet betonas vidare nödvändigheten av att
de administrativa spörsmålen får lösas under hänsynstagande till de lokala
förhållandena och att de av Kungl. Maj :t utfärdade tillämpningsföreskrifterna
icke skall förhindra vederbörande storstäder att lösa den organisatoriska
delen av lagtillämpningen. I Stockholm torde exempelvis lämpligheten
av att inrätta ett parkeringskontor anknutet till åklagarmyndigheten
böra utredas.

Departementschefen

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har i samband med
den under det senaste decenniet fortskridande starka expansionen av bilismen
antalet parkeringsförseelser avsevärt stigit. Belysande är att medan antalet
rapporterade parkeringsförseelser i Stockholm år 1951 uppgick till
15 839, siffran 1959 utgjorde 102 645. Även om i de övriga storstäderna ökningen
icke varit lika kraftig, utvisar siffrorna från dessa städer dock en
markant ökning av antalet parkeringsöverträdelser.

Kungl. Maj:Is proposition nr 175 är 1960

Den utveckling, som sålunda ägt rum, har på sina håll självfallet medfört
en stark belastning för de myndigheter, på vilka beivrandet av ifrågavarande
slag av förseelser ankommer. Eftersom beivrandet till alldeles övervägande
del sker med anlitande av institutet strafföreläggande är det framför
allt polis- och åklagarmyndigheterna, som fått känning av det ökade
trycket; domstolarna torde i detta sammanhang kunna lämnas åsido. Det är
mot bakgrunden härav naturligt, att önskemål framkommit om förenkling
av handläggningen av parkeringsöverträdelser. Genom en dylik förenkling
skulle arbetslättnad åstadkommas för polis- och åklagarmyndigheter, så att
dessa myndigheter mera odelat kunde ägna sig åt bekämpandet av den
egentliga brottsligheten. Under de senaste åren har flera utredningar, såväl
statliga som kommunala, ägnat spörsmålet uppmärksamhet, och även
riksdagen har nyligen gjort en framstöt i frågan.

Det förslag till en lag om parkeringsbot som nu framlagts av en inom
justitiedepartementet tillkallad utredningsman innebär i korthet, att felparkeraren
genom att betala en av myndighet på förhand fastställd avgift —
benämnd parkeringsbot — kan undgå det vanliga förfarandet med polisutredning
och bötfällande. Utmärkande för det föreslagna systemet är att
anmaningen att erlägga boten ej såsom strafföreläggande eller åtal riktas
mot en bestämd person utan mot fordonets icke identifierade förare. Betalas
hoten inom angiven tid, förblir den felande anonym. Det är emellertid enligt
förslaget tänkt, att förfarandet med parkeringsbot endast skall utgöra ett
alternativ till den nu gängse proceduren med strafföreläggande eller åtal.
Den som gjort sig skyldig till en felparkering har med andra ord ej någon
ovillkorlig rätt att påfordra tillämpning av det nya systemet.

Utredningsmannens förslag har vid remissbehandlingen rönt ett övervägande
gynnsamt mottagande, bl. a. från de ledande motororganisationernas
sida. Förslaget har i princip nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats
utan erinran, och den kritik som framkommit gäller detaljer i förslaget.

Även för egen del är jag av den meningen att det framlagda förslaget i
stort sett utgör en godtagbar lösning. Det föreslagna förfarandet har i viss
mån utformats efter förebilder i utländsk lagstiftning, och erfarenheterna
från de länder som redan tillämpar ett dylikt enklare system för handläggningen
av parkeringsförseelser synes — enligt vad den i ärendet förebragta
utredningen ger vid handen — ha varit i huvudsak goda. Det kan visserligen
sägas, att den föreslagna ordningen innefattar en avvikelse från sedvanliga
principer för rättsskipningen, framför allt så tillvida att reaktionen
beträffande ifrågavarande slag av förseelser icke riktas mot en bestämd,
namngiven person. De betänkligheter, som i detta hänseende kan göra sig
gällande, torde emellertid få ge vika för synpunkten att det här är fråga om
förseelser av en alldeles speciell typ.

Den kanske största betydelsen av reformen ligger däri, att polis- och
åklagarmyndigheten i betydande utsträckning kan frikopplas från befattningen
med parkeringsärenden och i stället sättas in på en mera angelägen
brottsbekämpande verksamhet. Den kår av särskilda trafikvakter, som in (i

Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17-i

Kunyl. Maj.ts proposition nr 175 är 1960

rättats i de större städerna bör, om det föreslagna systemet genomföres, i stigande
omfattning kunna övertaga polisens roll i parkeringsövervakningen,
möjligen också utrustas med vidgade befogenheter inom ramen för denna
verksamhet.

I det enda remissyttrande, där en klart negativ ståndpunkt tagits till
förslaget, har pekats på några olägenheter som skulle kunna följa av detsamma.
Det har bl. a. ifrågasatts, om icke ett system sådant som det föreslagna
kan medföra att polisen — på grund av de många fall, då parkeringsbot
med all sannolikhet ej kommer att erläggas — blir betungad med flera
och besvärligare parkeringsutredningar än vad den nu har. I detta sammanhang
har gjorts gällande, att det ligger närmare till hands för genomsnittsmänniskan
att nonchalera en anmaning att gå till posten och inbetala ett
visst mindre belopp i parkeringsbot än att trotsa en skriftlig tillsägelse att
infinna sig på närmaste polisstation. Jag anser dock för egen del att dylika
farhågor är överdrivna och i vart fall icke bör hindra, att systemet prövas.

Under hänvisning till vad nu anförts förordar jag att utredningsmannens
förslag i huvudsak genomföres.

I ett remissyttrande har förordats, att den nya lagen kompletteras med
föreskrifter om ett särskilt varningsinstitut. Förslaget bygger på tanken,
att man i många fall kan nå bättre resultat med en varning än med en anmärkning.
De synpunkter, som förestavat förslaget, är enligt min mening
beaktansvärda. Jag vill dock ifrågasätta, om behov verkligen föreligger av
införande av ett formligt varningsinstitut. Gällande instruktioner ger polisen
möjlighet att, när fråga är om obetydliga och klart ursäktliga förseelser,
underlåta att avge rapport och låta saken bero vid ett påpekande eller
en erinran till den felande. Ett dylikt meddelande av rapporteftergift står
tydligen det föreslagna varningsinstitutet ganska nära. Rapporteftergift kan
emellertid icke meddelas av särskild trafikvakt, vilket uppenbarligen är
en olägenhet. Det torde emellertid få tagas under övervägande att vidga trafikvakternas
behörighet så att de i berörda hänseende blir jämställda med
polismännen.

Den föreslagna benämningen parkeringsbot synes ändamålsenlig och ägnad
att smälta in i språkbruket.

Att parkeringsbot såsom utredningsmannen föreslagit endast skall begagnas
för förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter har i allmänhet godtagits
vid remissbehandlingen, men från några håll har framförts önskemål
om att det nya förfarandet skall i större eller mindre utsträckning bli tilllämpligt
även på överträdelser av de allmänna parkeringsföreskrifter som
är upptagna i 49 § vägtrafikförordningen. Beträffande detta spörsmål vill
jag framhålla, att det alldeles övervägande antalet parkeringsförseelser avser
överträdelser av de lokala trafikföreskrifterna. Det väsentliga är alltså
att det nya förfarandet blir tillämpligt på dessa överträdelser. Det är emellertid
tydligt, att vissa av föreskrifterna i 49 § vägtrafikförordningen står de
lokala parkeringsföreskrifterna nära. Detta gäller framför allt bestämmelserna
i 49 § 3 inom., vari meddelas förbud mot parkering bl. .a. vid spår -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 ur 1!)G0

vägs- eller busshållplats eller vid plats för droskstation. I likhet med flera
remissinstanser är jag av den uppfattningen att överträdelse av bestämmelserna
i detta moment väl lämpar sig för behandling enligt det nya
systemet. Jag föreslår därför, afl lagen kompletteras på sådant sätt att
förfarandet med parkeringsbot kan användas jämväl vid förseelse mot 49 §
3 mom. vägtrafikförordningen.

överträdelse av bestämmelserna i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen
bestraffas enligt nuvarande ordning med dagsböter. En förutsättning för
att lagen om parkeringsbot skall kunna tillämpas jämväl beträffande dessa
överträdelser är tydligtvis att straffet ändras till penningböter. Detta
torde icke böra möta något hinder, särskilt som böter för överträdelse av föreskrifterna
i ifrågavarande moment redan, enligt vad som upplysts, i praxis
ofta fastställes med standardbelopp. Ändringen kan ske genom en jämkning
av 67 § vägtrafikförordningen.

Enligt utredningsmannens förslag skall parkeringsboten varje år fastställas
av länsstyrelsen. Såsom framhållits i ett remissyttrande, har länsstyrelserna
emellertid ej någon erfarenhet av praxis vid utmätande av straff för
parkeringsförseelser. Då parkeringsbotens belopp synes böra stå i viss relation
till de bötesbelopp, som brukar utdömas genom strafföreläggande, torde
det ligga närmare till hands att uppgiften att fastställa parkeringsboten
anförtros vederbörande statsåklagare. Det synes ej erforderligt att — såsom
utredningsmannen föreslagit — föreskriva årlig omprövning av beloppen för
parkeringsbot. Fastställelsen torde i stället böra gälla tills vidare, till dess
anledning till ändring förekommer.

Såsom utredningsmannen föreslagit bör parkeringsboten kunna fastställas
olika för skilda grupper av parkeringsförseelser. Behov av en viss differentiering
föreligger uppenbarligen, särskilt om — såsom i departementsförslaget
förutsatts — jämväl överträdelse av föreskrifterna i 49 § 3 mom.
vägtrafikförordningen skall falla under den nya lagen. En alltför långtgående
differentiering bör dock undvikas, då den praktiska tillämpningen
av förfarandet eljest kan kompliceras.

Det torde få ankomma på vederbörande myndigheter att själva bestämma
om utformningen av den blankett till parkeringsanmärkning, som avses
skola komma till användning vid det nya förfarandet. Det förslag till blankett,
som utredningsmannen i detta hänseende utformat, jämte de påpekanden
som gjorts under remissbehandlingen torde härvid kunna tjäna till vägledning.

En myckel stark kritik har framkommit mot utredningsmannens förslag
om s. k. svartlistning av fordon, som drabbas av parkeringsbot. Gentemot
förslaget har bl. a. gjorts gällande, att ett genomförande av detsamma
högst väsentligt skulle motverka reformens syfte, nämligen att åstadkomma
en förenkling av administrationen av parkeringsförseelser. Del
har vidare påpekats, alt svartlislningen —- om den verkligen skall vara effektiv
kräver stor arbetsinsats, omfattande registerkontroll, med korta
mellanrum återkommande tryckning och distribution av nya listor samt

Kungl. Mnj. ts proposition nr 175 år 1960

tidskrävande utredningar för identifiering av förare etc. Man har även framhållit
svårigheten av att efter lång tid fastställa vem som vid visst tillfälle
burit ansvaret för en parkeringsförseelse; ofta är det ej samma person som
vid de olika tillfällena fört fordonet. Svartlistningen skulle i många fall slå
slint på grund av bilägarbyten och i efterhand gjorda bortförklaringar. Den
har vidare betecknats som ägnad att skapa irritation mellan rättsvårdande
myndigheter och allmänhet.

Till den kritik som sålunda framkommit mot förslaget i denna del kan jag
i allt väsentligt ansluta mig. Det är tydligt, att även utan hjälp av svartlistning
myndigheterna har goda möjligheter att komma till rätta med de
bilförare som visar klar nonchalans mot parkeringsbestämmelserna. Sådana
förare blir även utan svartlistning snart kända av polis och trafikvakter.
Det bör i detta sammanhang understrykas, att användningen av parkeringsbot
icke är obligatorisk; ständigt återkommande felparkerare bör i stället
rapporteras till åtal i vanlig ordning.

Ett spörsmål som nära sammanhänger med svartlistningen är frågan om
parkeringsförseelsernas antecknande i körkortsregistret. Utredningsmannens
förslag innebär i detta hänseende att medan förseelser, som beivras med tilllämpning
av förfarandet med parkeringsbot, icke skall anmälas till registret,
samma slags förseelser föranleder anmälan, om beivrandet sker genom
strafföreläggande eller åtal i vanlig ordning. Denna lösning har i åtskilliga
remissyttranden betecknats såsom otillfredsställande. Från flera håll har yrkats,
att överträdelser av lokala parkeringsförseelser icke skall antecknas i
körkortsregistret, vare sig beivrandet skett genom parkeringsbot eller i annan
ordning.

För egen del är jag ense med utredningsmannen så tillvida, att jag anser
anteckning i körkortsregistret icke böra komma i fråga beträffande de förseelser,
där systemet med parkeringsbot kommit till användning. Som systemet
är utformat är en sådan anordning praktiskt taget utesluten; parkeringsboten
riktar sig ju ej mot någon bestämd person utan mot fordonets
icke identifierade förare. Emellertid avses ej, att förfarandet med parkeringsbot
skall tillämpas på alla platser, utan det skall, i varje fall tills
vidare, begränsas huvudsakligen till storstäderna. Vidare är förfarandet
som förut nämnts så utformat, att det utgör ett alternativ till den vanliga
proceduren med strafföreläggande eller åtal. Det kan icke anses vara en
riktig ordning, att antecknandet i körkortsregistret blir beroende av om
förseelsen ägt rum på den ena eller andra platsen eller om den beivras på
det ena eller andra sättet. Detta förhållande är enligt min mening ett
väsentligt skäl för att anmälan till körkortsregistret ej heller bör ske av
sådana parkeringsförseelser, som avses i den föreslagna lagen men som
beivrats genom strafföreläggande eller åtal. Härtill kommer — såsom i
några remissyttranden påpekats — att en anmaning att betala parkeringsbot
skulle framstå såsom ett obehörigt påtryckningsmedel i sådana fall, där
vederbörande anser parkeringsanmärkningen oriktig, trots att han anser

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 175 år 1060 85

sig oskyldig kanske han betalar boten för att vara säker på att undgå
anmälan till körkortsregistret. Det synes ej ur andra synpunkter föreligga
hinder att helt slopa registreringen av hithörande förseelser i körkortsregistret.
Tvärtom ligger detta i linje med strävandena att begränsa brottsregistreringen.

Under hänvisning till det sagda förordar jag alt anmälan till körkortsregistret
icke skall ske vare sig av överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter
eller av bestämmelserna i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen.

Förslaget om begränsning av anmälningsskyldigheten till körkortsregistret
föranleder ändring i 80 § vägtrafikkungörelsen.

Den omständigheten att den nuvarande anmälningsskyldigheten till körkortsregistret
på nu föreslaget sätt inskränkes innebär icke att körkortsmyndigheterna
berövas alla möjligheter att erhålla upplysningar om återfall
i parkeringsförseelser. Såsom förut framhållits bör upprepade återfall
föranleda att felparkeraren blir föremål för åtgärder i vanlig ordning. Då
anledning därtill förekommer, bör närmare utredning göras angående tidigare
förseelser och resultatet därav bringas till länsstyrelsens kännedom.

Såsom utredningsmannen påpekat står det föreslagna förfarandet med
parkeringsbot institutet strafföreläggande nära. I båda fallen är fråga om
ett förfarande som träder i stället för åtal. Eftersom det nya förfarandet
avses skola äga tillämpning endast i fråga om en speciell grupp av förseelser,
anser jag i likhet med utredningsmannen, att bestämmelserna i ämnet
ej bör upptagas i rättegångsbalken utan i särskild lag. I rättegångsbalken
bör emellertid — som utredningsmannen föreslagit — upptagas en hänvisning
till den nya lagen. Jag anser det ej påkallat att — såsom i ett remissyttrande
framkastats — hänvisningen ges en vidare utformning så att
den även kommer att täcka en eventuell framtida utvidgning av det nya
förfarandet.

Beträffande lagens tillämpningsområde ansluter jag mig till utredningsmannens
uppfattning att förfarandet bör begränsas till sådana platser, där
ett påtagligt behov föreligger av en förenklad handläggningsform. Detta torde
framför allt vara fallet med storstäderna och de samhällen, som ligger i
storstädernas närhet. I ett par remissyttranden har framhållits, att hänsynen
till rättslikheten kräver att förfarandet göres tillämpligt i hela landet.
Om emellertid anteckningarna i körkortsregistret, i enlighet med vad
jag förordat, i fortsättningen helt slopas beträffande de förseelser det här
gäller, synes ur denna synpunkt ej kunna göras någon invändning mot en
sådan lokal differentiering.

Medgivande att tillämpa den nya lagen torde böra bestämmas att avse polisdistrikt
eller del därav. Såsom i ett remissyttrande påpekats vinnes därmed
överensstämmelse med polislagen så tillvida, att anställandet av särskilda
trafikvakter enligt nämnda lag är knutet till medgivande för visst polisdistrikt.
Den valda formuleringen tillgodoser också önskemålet, att lagen
kan göras tillämplig på andra orter än städer. Som tidigare nämnts torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

det vara lämpligt att även vissa orter som ligger i grannskapet av en större
stad får möjlighet att — liksom den närliggande storstaden — tillämpa
det enklare förfarandet.

Det i några yttranden framförda önskemålet att parkeringsboten skall
tillfalla kommunen eller att kommunen skall gottgöras genom statsbidrag
för sitt handhavande av parkeringsövervakningen anser jag mig ej kunna
villfara. Som jag vid annat tillfälle (se andra kammarens protokoll nr 8/
1960, s. 3—5) framhållit är detta spörsmål av sådan beskaffenhet att det bör
övervägas i ett större sammanhang. För närvarande pågår flera utredningar,
vilkas resultat kan komma att påverka frågan, nämligen 1957 års polisutredning,
som tillkallats för att utreda frågan om huvudmannaskapet för
polisväsendet, 1955 års stadsutredning, som undersöker städernas särskilda
skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten, och slutligen stadsdomstolsutredningen,
som utreder rådhusrätternas framtida ställning. Det
torde i detta sammanhang böra framhållas, att den nu föreslagna reformen
otvivelaktigt kommer att medföra en ej obetydlig kostnadsbesparing för de
städer, där det nya systemet tillämpas. Vidare vill jag framhålla, att den
föreslagna lagen, i motsats till utredningsmannens förslag, avser icke
blott förseelser mot lokala trafikföreskrifter utan även överträdelser av
vissa av parkeringsbestämmelserna i vägtrafikförordningen.

Specialmotivering

I enlighet med vad förut anförts har upprättats förslag till lag om parkeringsbot.
Förslag har också upprättats till lag om ändrad lydelse av 20 kap.
6 § rättegångsbalken och förordning om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648). Sistnämnda båda förslag
torde ej kräva någon motivering utöver den som lämnats i det föregående.
Den i det följande lämnade specialmotiveringen hänför sig alltså till lagen
om parkeringsbot.

1 §•

Motorfordon definieras i 1 § 2 mom. vägtrafikförordningen såsom motordrivet
fordon, vilket är inrättat huvudsakligen för att självständigt nyttjas
till person- eller godsbefordran. Till motorfordon hänföres jämväl för annat
ändamål inrättat motordrivet fordon, som är konstruerat för eller utan svårighet
kan ändras till en hastighet överstigande 30 km i timmen. Under begreppet
motorfordon i vägtrafikförordningen faller sålunda även moped.

Utredningsmannen anför, att uttrycket motorfordon i den föreslagna lagen
bör ha samma innebörd som i vägtrafikförordningen. Enär felparkering av
moped ej bör omfattas av lagen, har i paragrafen gjorts undantag härför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år li)6t)

Departementschefen. Såsoin redan i den allmänna motiveringen anförts
bör förfarandet med parkeringsbot kunna komma till användning även
beträffande överträdelse av föreskrifterna i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen.
Detta förutsätter, som tidigare nämnts, att straffet för överträdelse
av föreskrifterna i nämnda moment ändras från dagsböter till vanliga penningböter.
Förslag härom har framlagts genom förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen. Däremot synes skäl ej
föreligga att göra bestämmelserna i lagen tillämpliga på överträdelser av de
i 32 § första stycket lagen om allmänna vägar och 2 § första stycket allmänna
ordningsstadgan givna förbuden mot anordnande av upplag, vilka
har en vidare syftning och endast i undantagsfall kan bli tillämpliga på
parkerade fordon.

Såsom i den allmänna motiveringen förordats bör Kungl. Maj :ts medgivande
om det nya förfarandets användning bestämmas att avse, icke viss
stad utan visst polisdistrikt eller del därav.

Det ligger i sakens natur, att Kungl. Maj :ts förordnande för visst polisdistrikt
eller del därav att tillämpa förfarandet med parkeringsbot bör vara
beroende av att framställning göres i saken. Sådan framställning torde böra
åtföljas av motivering för övergång till det nya systemet samt en redogörelse
för hur man tänker sig att detta inom lagens ram närmare bör utformas.
Det synes ej erforderligt att i lagen upptaga något stadgande härom.

Ehuru den föreslagna lagstiftningen ej torde få någon praktisk betydelse
med avseende å moped, synes det ej vara anledning alt undantaga denna
kategori från lagens tillämpningsområde.

2 §.

Utredningsmannen har i anslutning till förslaget att fastställandet av boten
skall ske efter hörande av polismyndighet anfört, att begreppet polismyndighet
blir att tolka enligt lagen den 15 juni 1944 om vad i allmänhet
skall med polismyndighet avses. Enligt nämnda lag skall, där i lag eller
författning uppgift ålagts polismyndighet utan att i lagen eller författningen
särskild föreskrift meddelats om vad med polismyndighet avses, uppgiften
tillkomma i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket
polischefen i orten.

Departementschefen. I enlighet med vad i den allmänna motiveringen anförts
har i förevarande paragraf upptagits att det skall ankomma på statsåklagaren
att efter hörande av polismyndigheten såsom parkeringsbot fastställa
belopp om lägst tio och högst etthundra kronor för olika slag av parkeringsförseelser.
Fastställelsen skall således gälla t. v. till dess nya förhållanden
påkallar en ändring.

3 §•

I förevarande paragraf har angivits de väsentliga momenten i förfarandet
med • parkeringsbot.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

Utredningsmannen anför, att avfattningen — bl. a. användningen av ordet
»må» — avser att utmärka att det är fråga om ett alternativ till det
vanliga bötesförfarandet och att felparkeraren ej bär något anspråk på att
förfarandet med parkeringsbot skall användas i hans fall. Det är emellertid
tydligt, att den enskilde polismannen eller trafikvakten bar att handla efter
direktiv från polisledningen, när det gäller att avgöra, huruvida förfarandet
med parkeringsbot skall tillämpas beträffande en viss förseelse. I paragrafen
har uttryckligen angivits, att i fall där förfarandet med parkeringsbot kommit
till användning, åtal för förseelsen ej äger rum, om boten erlägges. Eftersom
enligt 48 kap. 1 g rättegångsbalken eu förutsättning för strafföreläggande
är, att allmänt åtal skall äga rum för brottet, medför erläggandet
av parkeringsbot, att ej heller strafföreläggande kan utfärdas. Särskilt stadgande
härom har ej ansetts nödvändigt. Det har ej uppställts som någon
förutsättning, alt hoten inkommit inom den i parkeringsanmärkningen angivna
tiden. Det torde nämligen bli nödvändigt att i de fall, då så ej skett,
tillämpa ett påminnelseförfarande, vid vilket eventuellt lämnas förlängt anstånd
med botens erläggande. Möjligheten att få saken bragt ur världen genom
betalning av parkeringsbot bör emellertid ej få stå öppen hur länge
som helst. Sedan åtal väckts eller strafföreläggande utfärdats bör sålunda
denna möjlighet vara avskuren. Skulle vid en senare tidpunkt parkeringsbot
inkomma till indrivningsmyndigheten (parkeringskontoret), bör beloppet
returneras till avsändaren.

Remissyttrandena. Göteborgs rådhusrätt anför, att benämningen »trafikövervakare»
synes kunna föranleda viss oklarhet. I vart fall bör ett förtydligande
av vad för slags trafikövervakare, som här avses, ske genom hänvisning
till 40 § 2 inom. första stycket vägtrafikförordningen. Även i andra avseenden
synes paragrafen vara något oklar. Enligt motiven skall en motorfordonsförare,
som icke inom den i parkeringsanmärkningen angivna tiden
erlagt parkeringsbot, kunna meddelas anstånd med betalningen. Vidare skall
enligt motiven ny anmaning kunna utfärdas, t. ex. i det fall att den första
anmaningen förkommit. Dessa möjligheter till förlängning av den först fastställda
betalningsfristen omfattas icke av lagtexten. Statsåklagaren i Göteborg
anser, att tiden för inbetalning av parkeringsbot lämpligen bör vara
fyra dagar som fallet är i praxis för godkännande av strafföreläggande.
Skulle tiden sättas längre, skulle överblicken över aktuella anmärkningar
försvåras.

I yttrandet anföres vidare:

Sedan eu tid tillbaka emottager en befattningshavare vid åklagarmyndigheten
i Göteborg inbetalningar av böter, som ålagts genom strafföreläggande.
Den inbetalande erhåller ett vanligt indrivningskvitto. Möjligheten att betala
böter på åklagarmyndigheten har tillskapats av den anledningen, att ett
stort antal personer regelmässigt besöker myndigheten för att med någon av
åklagarna på bötesavdelningen diskutera den påtalade förseelsen. Ofta blir
resultatet av ett sådant besök, att vederbörande finner för gott godkänna
straff öreläggande t samt vill betala böterna omedelbart. Allmänheten blev

Kurigl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

tidigare i sådana fall irriterad över det ytterligare besvär det innebar att behöva
besöka ett postkontor för att verkställa inbetalningen. Av denna anledning
genomfördes ovannämnda reform.

Beträffande formen för inbetalning av böter till annan myndighet än
indrivningsmyndigheten har inom åklagarmyndigheten den meningen framkommit,
att det vore i hög grad önskvärt, om inbetalning å postgiro kunde
ske på parkeringskontoret. Man skulle därvid vinna den praktiska fördelen,
att inbetalningskortet på parkeringsanmärkningen kommer till användning,
oavsett om inbetalning sker direkt å postkontor eller först efter besök på
parkeringskontoret. Därjämte skulle inbetalning å postgiro ur redovisningssynpunkt
anses vara att föredraga framför kontantuppbörd mot vanligt
kvitto. Vid underhandsförfrågan hos postdirektionen i västra distriktet har
det beskedet erhållits, att möjlighet finnes att giva några befattningshavare
vid parkeringskontoret behörighet att emottaga inbetalning å postgiro.

1951 års rättegångskommitté påpekar, att om en bilägare vid en parkeringsförseelse
icke av vederbörande polisman eller trafikövervakare erhållit
anmaning att betala parkeringsbot utan av någon anledning i stället en vanlig
parkeringsanmärkning — med anmodan att sätta sig i förbindelse med
poliskontoret — meningen väl bör vara att det skall finnas möjlighet för polisbefäl
på kontoret att medgiva bilägaren att betala parkeringsbot; stadgandet
torde böra förtydligas i detta avseende.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anmärker att utredningsmannens förslag
ej lämnar någon upplysning om vilket förfarande, som skall tillämpas när
fråga uppstår om återbetalning av influtna medel till okänd avsändare. De
svårigheter, som härvidlag kan uppstå, är emellertid icke ringa. Sker återbetalning
till fel person, kan krav komma att riktas mot parkeringskontoret
från den rätte avsändaren. Det kan vidare antagas att åtskilliga belopp
förblir innestående på parkeringskontorets postgirokonto till följd av ovisshet
om vem de tillkommer. En naturlig lösning kunde enligt föreningens
mening vara att återbetalning skedde endast till den, som genom postkvitto
eller dylikt styrkte sin rätt att erhålla beloppet. Till förhindrande av att
frågan om rätt avsändare hölles öppen alltför länge kunde en preklusionstid
om förslagsvis sex månader tillämpas. Belopp, som därefter kvarstode
på kontot, syntes böra tillfalla kronan. Utan uttryckligt stöd i lagen torde
en sådan ordning dock knappast kunna tillämpas.

Föreningen anför vidare.

De parkeringsärenden, vilka efter ett visst närmare beskrivet påminnelseförfarande
kvarstår oreglerade, skall enligt förslaget överlämnas från parkeringskontoret
till polisen för utredning i vanlig ordning. Vidare sägs i 3 §
av lagförslaget att betalning av parkeringsbot, som äger rum efter det åtal
väckts eller strafföreläggande meddelats, skall vara utan verkan. Huruvida
parkeringsbot, som inflyter efter förfallotiden men innan strafföreläggande
utfärdats eller åtal väckts, kan godkännas eller frågan om polisen i samband
med utredningen skall ha rätt att medge ytterligare anstånd beröres
inte i promemorian. Det synes emellertid rimligt att så får ske. Lagföring
kunde eljest komma att äga rum i fall, där skälet för underlåtenheten att
inbetala parkeringsboten är tillfällig penningbrist. — Beträffande straffföreläggande
i anledning av parkeringsförseelse talar förslaget till lagtexten
om att föreläggande meddelats och specialmotiveringen till 3 § om att
7 Dihang till riksdagens protokoll 1900. 1 saml. Nr 175

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

föreläggande utfärdats. Uttrycken får antagas vara synonyma och avse åklagarens
undertecknande av handlingen. Att parkeringsbot, som därefter inkommer,
relurneras till avsändaren torde i regel vara nödvändigt för att
undvika oreda i administreringen av det stora antal ärenden det är fråga
om. Det förefaller emellertid mera praktiskt — inte minst med hänsyn till
vad ovan anförts om svårigheterna med återbetalning —- att ej under alla
förhållanden behöva underkänna för sent inkommen betalning, önskvärt
vore därför om sista punkten i 3 § under bibehållande av återbetalning som
huvudregel kunde givas en mindre kategorisk lydelse. Tillvägagångssättet
synes kunna överlämnas åt den praktiska tillämpningen för avgörande från
fall till fall.

Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekar att betalning av parkeringsbot
kan komma att erläggas även efter utgången av den i parkeringsanmärkningen
eller vid anståndsmedgivandet fastställda tiden. Har då åtal
icke väckts eller strafföreläggande utfärdats, synes enligt förslaget intet
hindra att jämväl denna betalning utesluter förfarande med åtal eller straffföreläggande.
Då tidpunkten för väckande av åtal eller utfärdande av straffföreläggande
blir känd för parkeringssyndaren först viss tid efter densamma,
lär icke kunna undvikas att betalning stundom sker också efter denna
tidpunkt. Betalningen skall då enligt förslaget vara utan verkan och beloppet
skall återställas till inbetalaren. Av hänsyn till denne och för att undvika
besvär i samband med efterforskning av inbetalt belopp och dess återställande
till avlämnaren kan det enligt styrelsens mening ifrågasättas, om den
yttersta betalningsfristen ej borde så väljas, att den felande på förhand vet
när sista möjligheten att erlägga parkeringsboten är. En sådan möjlighet
skulle vara att som sluttid välja stämningens eller strafföreläggandets delgivning
med den felande. Ett sådant system torde icke bereda parkeringskontoret
något påtagligt besvär med att kontrollera om inbetalning av boten
skett i rätt tid.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om icke ordet »meddelats»
på näst sista raden i 3 § borde utbytas mot »utfärdats».

Departementschefen. Vad angår benämningen trafikövervakare åsyftas
därmed sådan personal, som enligt Kungl. Maj :ts medgivande visst polisdistrikt
äger anställa för ombesörjande av särskilda med trafikövervakning
sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet (jfr 18 § lagen den 6
juni 1925 om polisväsendet i riket). För att förebygga tvekan torde i lagtexten
böra användas uttrycket »särskild trafikövervakare».

Såsom utredningsmannen förordat bör en motorfordonsförare, som icke
inom den i parkeringsanmärkningen angivna tiden erlagt parkeringsbot,
kunna meddelas anstånd med betalningen. Detta synes ej behöva uttryckligen
anges i lagtexten. Den föreslagna lagtexten får även anses inrymma,
att ny anmaning skall kunna utfärdas, t. ex. då den första anmaningen förkommit.
Inkommer betalning först efter den i anmaningen angivna tiden,
kan betalningen, ändå att anstånd ej medgivits, godtagas. Om åklagaren
anser att strafföreläggande eller åtal av särskilda skäl likväl bör ske, får
pengarna självfallet återbetalas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Det har i ett remissyttrande framhållits som önskvärt, att inbetalning å
postgiro av parkeringsbot kunde ske på parkeringskontoret. Ett sådant arrangemang
skulle enligt yttrandet medföra den praktiska fördelen, att det
vid parkeringsanmärkningen fogade inbetalningskortet kunde användas,
oavsett om inbetalning sker direkt på posten eller först efter besök på parkeringskontoret.
Arrangemanget förutsätter emellertid — som i yttrandet
påpekats att någon eller några av befattningshavarna vid parkeringskontoret
utrustas med behörighet att mottaga inbetalning å postgiro. Den föreslagna
lagtexten utgör ej hinder mot ett sådant förfarande.

Om en bilförare vid en parkeringsförseelse fått en parkeringsanmärkmng
av det slag som f. n. förekommer — d. v. s. en anmodan att sätta sig i
förbindelse med poliskontoret — bör polisen därstädes, såsom i ett remissyttrande
framhållits, vara obetagen att medgiva bilföraren att betala parkeringsbot.
Något särskilt lagstadgande härom synes ej erforderligt.

Enligt utredningsmannens förslag skall betalning av parkeringsbot som
sker efter väckande av åtal eller meddelande av strafföreläggande vara utan
verkan, och beloppet skall då återbetalas. I enlighet med vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemställt torde emellertid som sluttid böra väljas tidpunkten,
då stämningen eller strafföreläggandet delgives vederbörande.
Stadgandet har jämkats i enlighet härmed.

4 §.

Utredningsmannen påpekar att, enligt lagen den 20 april 1951 med vissa
bestämmelser om böter och viten, böter skall tillfalla kronan, om ej annat
är föreskrivet. Detsamma gäller viten, som utdömes på grund av myndighets
föreläggande eller omedelbart på grund av lag eller författning. Parkeringsboten
är något annat än ett bötesstraff i vedertagen straffrättslig mening.
Ej heller utgör boten vite, som avses i 1951 års lag. Denna lag kan
alltså ej ha avseende å parkeringsbot. Med hänsyn härtill torde i den föreslagna
nya lagen böra upptagas stadgande om att parkeringsbot tillfaller
kronan.

Departementschefen. Paragrafen har upptagits i överensstämmelse med
utredningsmannens förslag. Beträffande motiveringen torde få hänvisas till
vad som anförts angående förslagets allmänna grunder.

5 §<

Beträffande denna paragraf yttrar utredningsmannen, att Kungl. Maj:t
bör, i den mån så visar sig erforderligt, äga utfärda närmare föreskrifter
om lagens tillämpning. I detta avseende kan bl. a. tänkas, att Kungl. Maj :t
fastställer blankett till parkeringsanmärkning. I samband med förordnande
enligt 1 § bor Kungl. Maj:t äga föreskriva om betalning av parkeringsbot
till annan myndighet än indrivningsmyndighet. Har särskilt parkeringskontor
inrättats, synes sålunda inbetalningen böra ske dit.

Remissyttrandena. I detta sammanhang torde böra nämnas att statens
trafiksäkerhetsråd anmärkt på att i lagförslaget ej upptagits några regler

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

om besvär. Rådet yttrar, att med hänsyn till att parkeringsbot skall kunna
användas endast i fall då vederbörande ej bestrider förseelsen, detta kan
synas naturligt. Beträffande strafföreläggande ges dock i 59 kap. 5 och 6 §§
rättegångsbalken vissa möjligheter till undanröjande. Erfarenheten har
visat, att behov därav finnes. Det har t. ex. inträffat, att dubbla strafförelägganden
utfärdats och godkänts. Samma sak kan hända beträffande parkeringsbot.
Det har också förekommit att strafföreläggande utfärdats för en
icke straffbelagd gärning eller mot fel person. Även i fall då parkeringsbot
användes, kan anmärkning komma att riktas mot ett fordon, ehuru detta
varit parkerat på fullt lagligt sätt, eller mot fel fordon. Ett fordon kan t. ex.
vara falskskyltat, men ägaren av fordonet med det äkta registreringsnumret
kan av misstag betala boten. Om betalning erlagts i fall som de angivna,
torde möjlighet till rättelse och restitution av det erlagda beloppet böra
finnas.

Departementschefen. Huruvida det för lagens tillämpning erfordras några
tillämpningsföreskrifter kan för närvarande ej med säkerhet bedömas. Det
är emellertid ej uteslutet, att det kan uppkomma behov av sådana, och jag
förordar därför att i lagen upptages stadgande, som ger Kungl. Maj :t befogenhet
att utfärda tillämpningsbestämmelser.

Med hänsyn till utformningen av parkeringsbotssystemet synes det ej
vara behov av att upptaga regler om besvärsrätt. Skulle föraren av misstag
ha fått dubbla parkeringsanmärkningar och till följd därav erlagt bot
två gånger eller har annat uppenbart fel begåtts, bör givetvis det oriktigt
erlagda beloppet återbetalas.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1961, varvid
förordnande om dess tillämpning kan äga rum i god tid före den säsongmässiga
trafikökningen under våren.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om parkeringsbot;

2) lag om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 6b8).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och
2) angivna lagförslagen, av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll
utvisar1, måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
genom utdrag av detta protokoll.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

Margit Hirén

1 Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen, som är likalydande
med det vid propositionen fogade förslaget, har här uteslutits.

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 är 1960

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om parkeringsbot

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen må för visst polisdistrikt eller del därav förordna, att 2—4 §§
i denna lag skola äga tillämpning beträffande sådan överträdelse av föreskrift
rörande parkering eller annan uppställning av motorfordon som ej
är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar (parkerinqsförseelse).

2 §•

Det ankommer på statsåklagaren att, efter hörande av polismyndigheten,
såsom parkeringsbot fastställa belopp om lägst tio och högst etthundra kronor.
Parkeringsboten må, i den mån det finnes lämpligt, bestämmas till
olika belopp för skilda slag av parkeringsförseelser.

3 §.

Har parkeringsförseelse begåtts, må polisman eller särskild trafikövervakare
till fordonets förare överlämna eller å fordonet fästa skriftlig anmaning
att med anledning av förseelsen till indrivningsmyndighet inom viss
angiven tid betala för parkeringsförseelser av ifrågavarande slag fastställd
parkeringsbot. Om anmaningen efterkommes, skall åtal ej äga rum. Betalas
icke parkeringsboten inom angiven tid, utgör anmaningen ej hinder
för åtal.

Betalning av parkeringsbot, som sker efter delgivning av stämning eller
av strafföreläggande, är utan verkan.

4 §■

Parkeringsbot tillfaller kronan.

5 §.

De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna lag,
meddelas av Konungen. Vid förordnande enligt 1 § äger Konungen föreskriva
att parkeringsbot skall betalas till annan myndighet än som angives
i 3 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 6 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 KAP.

6 §•

Åklagare skall tala å brott, som hör
under allmänt åtal. Att strafföreläggande
må i visst fall träda i stället
för åtal, stadgas i 48 kap.

Åklagare skall tala å brott, som hör
under allmänt åtal. Att strafföreläggande
må i visst fall träda i stället
för åtal, stadgas i 48 kap. Om hinder
mot åtal för parkeringsförseelse vid
betalning av parkeringsbot är särskilt
stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Bilaga B.

De vid utredningsmannens promemoria fogade lagförslagen

1) Lag om parkeringsbot

1 §•

Konungen äger beträffande viss stad förordna, att med avseende å överträdelse
av lokal trafikföreskrift vid parkering eller annan uppställning av
motorfordon, dock ej moped (parkeringsförseelse) 2—4 §§ i denna lag skola
äga tillämpning.

2 §.

Länsstyrelsen skall varje år efter hörande av polismyndigheten för olika
slag av parkeringsförseelser såsom parkeringsbot fastställa belopp om lägst
tio och högst etthundra kronor.

3 §.

Har parkeringsförseelse begåtts, må polisman eller trafikövervakare till
fordonets förare överlämna eller å fordonet fästa skriftlig anmaning att med
anledning av förseelsen till indrivningsmyndighet inom viss angiven tid betala
för parkeringsförseelser av ifrågavarande slag fastställd parkeringsbot.
Sker i sådant fall betalning av parkeringsbot, äger åtal ej rum. Inkommer
icke parkeringsbot inom angiven tid, utgör anmaningen ej hinder för åtal.
Har åtal väckts eller strafföreläggande meddelats, är betalning av parkeringsbot,
som därefter sker, utan verkan.

4 §.

Parkeringsbot tillfaller kronan.

5 §.

De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna lag,
meddelas av Konungen. Vid förordnande enligt 1 § äger Konungen föreskriva
om betalning av parkeringsbot till annan myndighet än som angives i 3 §.

Denna lag träder i kraft den

2) Lag om ändring i 20 kap. 6 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 6 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

6 §.

Åklagare----åtal. Att strafföreläggande eller anmaning att betala

parkeringsbot i vissa fall må träda i stället för åtal, är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den--

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10 ok
tober 1960.

N ärvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 29 september 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 15 september 1960, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till lag om parkeringsbot och lag om ändrad
lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen B. Hjern.

Lagrådet yttrade:

Med förslaget avses att förenkla beivrandet av sådan överträdelse av föreskrift
rörande parkering eller annan uppställning av motorfordon som är
belagd med böter omedelbart i penningar. Ändamålet med förenklingen ar
att underlätta polis- och åklagarmyndigheternas arbete för att sätta dem i
stånd att i större utsträckning ägna sig åt att bekämpa den egentliga brottsligheten.

För att nå nämnda syfte går förslaget så långt i förenkling, att den förare
som begått förseelsen icke efterforskas utan reaktionen riktas mot en
anonym person. Vidare förelägges påföljden av polisman eller särskild trafikövervakare.

Det belopp som den felande har att erlägga anses av utredningsmannen
icke utgöra böter utan en av myndighet fastställd avgift, vilken den felande
betalar för att undgå det vanliga förfarandet med polisutredning och bötfällande.
Departementschefen, som funnit utredningsmannens förslag i stort
sett utgöra en godtagbar lösning, ingår icke närmare på frågan, vilken karaktär
påföljden har.

Det synes lagrådet oegentligt att anse ifrågavarande belopp såsom en avgift,
tydligen av offentligrättslig natur. Med avgift av dylik natur brukar i princip
avses ett belopp, som erlägges i vederlag för en, mer eller mindre bestämd,
prestation från det allmännas sida. Man kan icke gärna hålla före, att
den felande betalar en avgift för att fa bega en förseelse. Ej heller kan den
åsikten anses hållbar, att avgiften betalas för att han skall undgå det vanliga
förfarandet med polisutredning och bötfällande. Det nya förfarandet

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

föreslås för att underlätta arbetet för polis- och åklagarmyndigheterna och
icke för att bereda den felande en särskild förmån. Vidare är att uppmärksamma,
att beloppets erläggande endast är ett alternativ till bötesbetalning
samt att det förenklade förfarandet skall tillämpas blott på vissa orter. Det
synes egendomligt, om å samma förseelse skulle följa i vissa fall en offentligrättslig
avgift och i andra fall böter.

Man kan därför näppeligen komma ifrån, att det belopp som enligt förslaget
skall erläggas är en straffpåföljd i form av böter. Härför talar även
den föreslagna benämningen, parkeringsbot. Ordet bot användes numera i
lagstiftningen icke i fråga om annat än straff. I denna betydelse brukas beteckningen
i uttrycken dagsbot (2 kap. 8 § strafflagen) och disciplinbot (1 §
lagen om disciplinstraff för krigsmän) samt i äldre lagstiftning (t. ex. byggningabalken).

I enlighet med det sagda är förslagets innebörd väsentligen av processuell
art, i det att därigenom införes ett förenklat förfarande vid åläggande av
bötesstraff för de ifrågavarande förseelserna. De avvikelser från sedvanliga
regler för straffrättskipningen som det förenklade förfarandet innebär kunna
väl ingiva vissa betänkligheter. Skall någon påtaglig förenkling ernås,
synes det emellertid oundvikligt att förfarandet får i huvudsak den föreslagna
utformningen. Vidare bör framhållas, att det här är fråga om ringa
förseelser och att den som önskar ordinär handläggning har möjlighet att
få sådan till stånd genom att underlåta att erlägga det belopp som han anmanats
inbetala. Med hänsyn härtill och till vikten för rättskipningen att
det förenklade förfarandet genomföres finner lagrådet hinder ej böra föreligga
mot en reform i föreslagen riktning.

Förslaget till lag om parkeringsbot

Som ovan anförts kan enligt lagrådets mening den påföljd som enligt förslaget
skall kunna inträda icke anses vara av annat slag än böter. Då det
likväl kan vara lämpligt att en särskild beteckning begagnas för ifrågavarande
påföljd, synes det ej böra möta invändning att densamma kallas bot.

I 1 § vägtrafikförordningen, som innehåller definitioner å vissa i förordningen
använda begrepp, stadgas under 7 mom. att med parkering avses
uppställning av fordon men att såsom parkering ej räknas uppställning tillfälligt
under kortare tid för åkandes av- eller påstigning, för av- eller pålastning
av gods eller för annat liknande ändamål. Förevarande lagförslag
avser jämväl uppställning, som enligt vad sålunda stadgas ej utgör parkering
i vägtrafikförordningens mening. Vid 1 § i förslaget hemställer lagrådet,
att lagen även skall omfatta stannande, som ej ingår under begreppet
uppställning. Även om denna utvidgning ej sker, synes det vara olämpligt
att här använda ordet parkering i fråga om åtgärd, som enligt den grundläggande
trafikförordningen ej inrymmes under detta begrepp. Ordet parkering
torde därför ej böra brukas vare sig i benämningen på påföljden eller vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

angivande av de förselser varom är fråga. Med hänsyn till lagens användningsområde
torde för påföljden kunna godtagas ordet trafikbot. Lagrådet
föreslår därför, att rubriken ändras till lag om trafikbot.

1 §•

Med den föreslagna lagen avses främst förseelse mot lokal trafikföreskrift
angående parkering och annan uppställning av motorfordon, och den omfattar
vidare överträdelse av parkeringsförbud i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen.
I förslaget måste begreppen uppställning och parkering anses
ha samma innebörd som i vägtrafikförordningen. Denna förordning skiljer
i 49 § 1 och 2 mom. mellan stannande och uppställning av fordon; ett fordon
kan ha stannats utan att därför i förordningens mening vara uppställt.
Det synes därför vara oklart, huruvida den föreslagna lagen omfattar överträdelse
av stoppförbud som meddelats i lokal trafikföreskrift. Då anledning
ej synes föreligga att utesluta dylik förseelse, torde avfattningen böra
jämkas.

Av paragrafens lydelse framgår, att lagen saknar tillämpning när en
gärning, som innebär överträdelse av lokal trafikföreskrift eller parkeringsförbud
i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen, tillika faller under bestämmelse
med svårare straff. Sålunda får lagen ej tillämpas i ett fall, där gärningen
skall bedömas såsom förseelse mot 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen
eller såsom vårdslöshet i trafik eller sådant hindrande av trafiken som
avses i 2 § trafikbrottslagen.

Såsom anförts under rubriken till förslaget bör benämningen parkeringsförseelse
ej användas. Det synes icke erforderligt att i lagen införa någon
särskild term för betecknande av förseelserna.

2 §•

I enlighet med hemställan vid rubriken till förslaget bör i denna paragraf
benämningen parkeringsbot utbytas mot trafikbot och ordet parkeringsförseelser
ersättas med förseelser.

Även om de straff som nu utdömas för trafikförseelser belagda med böter
omedelbart i penningar regelmässigt överstiga bötesminimum, fem kronor,
synes det icke böra föreskrivas, att trafikboten skall vara lägst tio kronor,
medan för samma förseelser enligt vägtrafikförordningen skall gälla
bötesminimum av fem kronor. Lagrådet hemställer därför, att det lägsta belopp
som må fastställas för trafikbot bestämmes till fem kronor.

3 §.

Rörande »parkeringsbot» och »parkeringsförseelse» hänvisas till vad som
anförts vid lagrubriken.

Med »särskild trafikövervakare» åsyftas enligt departementschefens uttalande
sådan personal som, jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande enligt 18 §
lagen om polisväsendet i riket, inom visst polisdistrikt ombesörjer särskilda
med trafikövervakning sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

Innebörden av det i förslaget använda uttrycket är icke fullt tydlig. I ett
särskilt stycke torde böra angivas, att inom polisdistrikt, där enligt Konungens
medgivande särskilda med trafikövervakningen sammanhängande
uppgifter ombesörjas av trafikövervakare, som ej är polisman, jämväl sådan
trafikövervakare äger meddela anmaning som här avses.

Vad i paragrafen förstås med indrivningsmyndighet framgår icke. Lämpligen
torde inbetalningen ske till den myndighet som har att indriva böter.
Lagrådet hemställer, att föreskrift härom upptages i ett särskilt stycke i 3 §,
vartill kan anslutas en bestämmelse motsvarande vad 5 § i förslaget innehåller
därom, att Konungen må bestämma att betalning skall ske till annan
myndighet.

Beträffande verkan av att anmaning om erläggande av bot meddelats
stadgas i 3 § första stycket att, om anmaningen efterkommes, d. v. s. bolen
inom förelagd tid betalas, åtal ej skall äga rum samt att, om boten icke betalas
inom angiven tid, anmaningen ej utgör hinder mot åtal, varjämte i
andra stycket tillägges att betalning, som sker efter delgivning av stämning
eller av strafföreläggande, är utan verkan. Enligt förslaget till lag om ändrad
lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken skall däri upptagas en hänvisning
till vad särskilt är stadgat om hinder mot åtal för parkeringsförseelse
vid betalning av parkeringsbot.

I motiveringen till 3 § har departementschefen gjort uttalanden av innebörd,
att anstånd med betalningen skall kunna medgivas och att även ny
anmaning skall kunna utfärdas. Meningen torde ha varit, att även betalning,
som sker inom en förlängd betalningsfrist, skall hindra åtal. Detta har
emellertid icke kommit till uttryck i lagtexten. Enligt denna utgör betalning,
som sker efter den först utsatta fristen, ej hinder mot åtal.

Lagbestämmelserna innebära, att om boten betalas inom den i anmaningen
utsatta tiden åtal ej skall ske, att om betalning erlägges senare men
dock innan stämning eller strafföreläggande delgivits betalningen må godtagas
och åtal respektive strafföreläggande underlåtas samt att om betalning
sker efter sådan delgivning betalningen icke må godtagas utan åtal
eller strafföreläggande skall äga rum. Vad beträffar den tid som förflyter
från det anmaningen meddelats till dess den utsatta betalningstiden utgår
är det uppenbarligen förslagets mening att åtal ej skall ske, ehuru detta
icke uttryckligen angivits.

Förslaget synes i nämnda hänseenden tillägga anmaningen rättsverkningar
utöver vad som är lämpligt och i vidare mån än som är erforderligt för
det åsyftade praktiska ändamålet med reformen.

Om än bedömandet huruvida en överträdelse av ifrågavarande slag blivit
begången oftast är enkelt, kan inträffa att fallet är svårbedömt: det kan vara
tvivelaktigt, om någon överträdelse över huvud begåtts eller om icke överträdelsen
bör bedömas enligt en strängare straffbestämmelse, t. ex. 67 § jämförd
med 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen eller 2 § trafikbrottslagen.
I sistnämnda avseende hänvisas till vad lagrådet vid 1 § i förslaget an -

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

fört angående innebörden av uttrycket, att överträdelse ej är belagd med
svårare straff än böter omedelbart i penningar. Fastän i dylika tveksamma
fall anmaning icke bör meddelas, kan icke uteslutas att det ändå sker. Än
vidare måste beaktas möjligheten av misstag av andra slag vid meddelandet
av anmaning, exempelvis att annat belopp angives än det som skall
tillämpas för förseelser av det slag varom är fråga. Såvitt gäller skärpning
av påföljden inrymmer förslaget, till följd av bestämmelserna om hinder
mot åtal, ej någon rättelsemöjlighet, i allt fall så länge det kan anses vara
fråga om samma gärning som den med anmaningen avsedda. Den föreslagna
lagtexten innehåller ej heller något angående återbetalning av erlagd
bot, men i motiven har departementschefen uttalat att, om uppenbart fel
begåtts, det erlagda beloppet bör återbetalas. Enligt lagrådets mening bör
emellertid även rättelse, som innebär skärpning, kunna ske och såsom
villkor för återbetalning icke städse krävas, att felet är uppenbart.

Ett särskilt skäl att medgiva möjlighet till rättelser utgör det förhållandet,
att här är fråga om ett helt nytt förfarande vars tillämpning anförtrotts åt
polismän och trafikövervakare, vilka icke kunna med säkerhet förväntas alltid
vara vuxna de nya uppgifterna. Det bör i sammanhanget erinras om den
tveksamhet som på sin tid visades inför förslaget att giva åklagare befogenhet
att meddela strafföreläggande, något som föranledde en sedermera upphävd
föreskrift i 48 kap. 4 § rättegångsbalken att strafföreläggande i vissa
fall skulle underställas rättens prövning.

Den felande kan icke anses ha något berättigat anspråk på att rättelse
till hans nackdel icke skall kunna ske. För den allmänna rättskänslan kan
det vara stötande, om begånget fel icke rättades. Ej heller kan antagas, att
möjligheten till rättelse skall minska benägenheten att efterkomma anmaning.

De föreslagna bestämmelserna angående hinder mot åtal äro vidare ägnade
att vålla vissa olägenheter i tillämpningen. På grund av erfarenheterna
i fråga om strafförelägganden måste antagas, att fall skola förekomma då
samma förseelse blir föremål för såväl strafföreläggande som anmaning och
att både föreläggandet godkännes och boten erlägges. Om strafföreläggandet
meddelats, oaktat hinder mot åtal enligt förslaget förelegat, synes det fel
som förelupit vara av sådant slag att rättelse skall sökas genom besvär enligt
59 kap. rättegångsbalken eller möjligen genom ansökan om resning enligt
58 kap. samma balk. I sådant fall skulle det uppenbarligen vara att
föredraga, att rättelse i stället skedde genom att den erlagda boten återbetalades.
Även i förhållande till åtal kunna liknande komplikationer tänkas
uppkomma, bl. a. som följd av att betalning skall kunna godtagas även om
den sker efter det åtal väckts genom stämningsansökan. I detta sammanhang
må anmärkas, att ett godtagande av betalningen i dylikt fall förutsätter att
åtalet kan nedläggas.

önskemålet att åstadkomma ett förenklat förfarande i fråga om åsyftade
massförseelser och att befria åklagarna från att taga befattning med alla

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

dessa fall synes ej motivera att, om likväl åtal eller strafföreläggande ägt
rum, detta säkrare förfarande skall behöva vika för polisförfarandet.

Av angivna skäl bör meddelad anmaning i förhållande till åtal och straffföreläggande
enligt lagrådets mening icke tilläggas annan verkan än att, när
anmaning skett, åklagaren skall äga underlåta åtal under den tid som — i
anmaningen eller senare — medgives för betalningen och efter det boten betalats.
Härmed följer också rätt att underlåta strafföreläggande. En sådan
ändring av förslaget medför, att anmaningsförfarandet icke på samma sätt
som enligt förslaget kommer att framstå såsom ett med strafföreläggande
jämförligt processuellt förfarande utan mera får karaktären av ett bötesuttagande
i förskott, vilket blir ståndande om varken åtal respektive straffföreläggande
eller återbetalning därefter sker.

För att förslagets praktiska syfte icke skall förfelas böra självfallet möjligheterna
för åklagare att väcka åtal eller meddela strafföreläggande icke
förbindas med skyldighet för åklagare att fortgående verkställa prövning av
meddelade anmaningar. Sådan prövning bör tvärtom förekomma allenast i
fall, som på ett eller annat sätt komma under åklagarens ögon, men lämpligt
förefaller dock vara att en viss kontroll utövas genom stickprovsundersökning.
Härom torde emellertid icke behöva införas regler i lagtexten, utan
kunna de föreskrifter som finnas erforderliga utfärdas i administrativ ordning
med stöd av 5 § i förslaget.

I enlighet med uppfattningen att boten utgör en straffpåföljd synes under
alla omständigheter påkallat, att i lagtexten införes stadgande om återbetalning
av erlagd bot, varvid emellertid kan vara tillfyllest, att det överlämnas
åt Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter därutinnan. Såväl med hänsyn
till åklagarnas arbetsbelastning som av andra skäl torde det vara lämpligt,
att prövningen av anspråk på återbetalning ankommer på polismyndigheten
och endast undantagsvis på åklagaren. Enär det kan vara fråga om
ett sakligt bedömande av anmaningens riktighet, bör däremot beslutet om
återbetalning ej meddelas av indrivningsmyndigheten.

Bestämmelserna med avseende å anmanings verkan synas böra upptagas
i en särskild paragraf närmast efter den förevarande, vilket föranleder ändrad
numrering å därefter följande paragrafer. Stadgandet rörande återbetalning
av erlagd bot kan lämpligen upptagas i ett nytt andra stycke i förslagets
4 §.

Under hänvisning till det anförda förordar lagrådet, att i 3 § andra och
tredje punkterna av första stycket samt andra stycket uteslutas och ersättas
av bestämmelser under 4 §.

Beträffande den nya 4 § hcmställes, att den får innehålla att, om anmaning
som avses i 3 § blivit meddelad, åklagaren må underlåta åtal samt att,
därest boten ej betalas, åtal för förseelsen skall äga rum. Det sistnämnda är
i och för sig överflödigt att angiva men kan böra medtagas för att förtydliga
innehållet. För den händelse denna hemställan ej beaktas torde, med
förtydligande av förslagets regler, böra i 4 § stadgas att, om anmaning som
avses i 3 § blivit meddelad, åtal ej skall äga rum samt att, om boten icke

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

betalas inom tid, som medgives för betalningen, anmaningen ej utgör hinder
för åtal. Däremot torde motsvarighet till 3 § andra stycket i förslaget
icke böra medtagas.

4 §.

I den föreslagna bestämmelsen — som med lagrådets förut angivna uppfattning
om botens natur icke torde vara nödvändig men som kan vara
önskvärd i tydlighetens intresse — bör ordet parkeringsbot enligt vad som
anförts vid lagrubriken utbytas mot trafikbot.

Såsom ett andra stycke i 4 §, vilken skulle bliva 5 §, torde kunna upptagas
den bestämmelse angående återbetalning av erlagd bot som lagrådet
berört vid 3 §. Stadgandet kan innehålla, att återbetalning av bot må ske i
de fall och i den ordning Konungen bestämmer.

5 §•

Under hänvisning till vad som anförts vid 3 § hemställes, att andra punkten
får utgå ur förevarande paragraf, vilken skulle bliva 6 §.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken

Om lagrådets hemställan vid 3 § beträffande verkan av anmaning att erlägga
bot godtages, bör hänvisningen i förevarande lagrum erhålla jämkad
avfattning. Beträffande utformningen i övrigt av denna hänvisning synes
uttrycket förseelse icke böra användas. I rättegångsbalken begagnas detta
uttryck endast i fråga om förseelse i rättegång och nyttjas eljest, så i kapitlet
om strafföreläggande, beteckningen brott. Ej heller synes behövligt att
särskilt omnämna trafikbot. Bestämmelsen torde kunna få det innehåll, att
angående rätt för åklagare att underlåta åtal för vissa brott, som ej äro belagda
med svårare straff än böter omedelbart i penningar, gälle vad särskilt
är stadgat.

Godtages icke nyssnämnda hemställan, torde åt hänvisningen i förevarande
paragraf kunna givas den lydelsen, att angående hinder mot åtal för
vissa brott, som ej äro belagda med svårare straff än böter omedelbart i
penningar, gälle vad särskilt är stadgat.

Ur protokollet:
T. Johansson

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

103

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den lb oktober
1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson,

af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 10 oktober
1960 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 15 september samma år remitterade
förslagen till

1) lag om parlceringsbot; samt

2) lag om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Lagrådet har ansett, att ordet parkering ej bör brukas i benämningen på
påföljden eller vid angivande av de förseelser varom är fråga. Skälet härtill
är, att lagrådet finner det olämpligt att använda ordet parkering i fråga
om åtgärd som enligt den grundläggande trafikförordningen ej inrymmes
under detta begrepp. Det är riktigt, att benämningen icke är fullt adekvat,
men den täcker i stort sett den grupp av förseelser det här är fråga om. Den
benämning på påföljden som lagrådet för sin del förordat — trafikbot —
synes mindre tillfredsställande, då den kan leda tanken till trafikförseelser
över huvud taget och särskilt till förseelser, begångna med fordon som befinner
sig i rörelse. Enligt min mening bör därför benämningen parkeringsbot
bibehållas i lagens rubrik och text. Särskild benämning på de förseelser
som avses torde enligt vad lagrådet anfört kunna undvaras.

Vad angår verkan i åtalshänseende av anmaning att betala parkeringsbot
synes det vara bäst i överensstämmelse med det förenklade förfarandets
syfte, att strafföreläggande eller åtal skall vara uteslutet, om betalningen
erlägges inom den i anmaningen utsatta tiden eller inom tid som gäller enligt
senare medgivet anstånd. Med hänsyn till alt det här regelmässigt är
fråga om förseelser av bagatellartad natur synes det ej finnas behov av att
medge att, sedan anmaning skett, rättelse må ske till den felandes nackdel.
I sådant fall då strafföreläggande meddelas oaktat den felande erlagt boten
enligt anmaningen, skulle det visserligen, såsom lagrådet påpekat, vara att
föredraga att rättelse kunde ske genom att boten återbetalas i stället för att
strafföreläggandet undanröjes genom besvär eller resning. Det kan emellertid
antagas, att dylika felaktiga strafförelägganden kommer att bli mycket sällsynta.
Liknande komplikationer i förhållande till åtal torde också bli ovanliga.
Det synes ej vara anledning att med hänsyn till sådana undantagsfall
ge systemet den mera lösliga kontur som lagrådets förslag innebär. Jag anser

104

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

således, att det remitterade förslagets ståndpunkt, att åtal ej skall äga rum,
om den felande betalar boten inom tid som medgives för betalningen, bör
vidhållas.

Om betalningen erlägges efter den frist som gäller enligt anmaningen
eller sedermera medgivet anstånd, skall ej föreligga hinder mot åtal. I enlighet
med vad som förordats i det remitterade förslaget bör dock betalningen
kunna godtagas och åtal respektive strafföreläggande alltså underlåtas,
för den händelse betalningen erlägges innan stämning eller straffföreläggande
delgivits. Erlägges boten senare, bör betalningen vara utan verkan
i åtalshänseende.

Lagtexten torde i nu berörda avseenden kunna utformas i enlighet med
lagrådets i andra hand gjorda hemställan. Dock torde motsvarighet till 3 §
andra stycket i det remitterade förslaget böra bibehållas.

Erlagd bot bör återbetalas i fall då den enligt vad nyss angivits skall vara
utan verkan samt då dubbelbetalning eller annat dylikt misstag ägt rum.
I enlighet med lagrådets förslag torde närmare föreskrifter om återbetalning
få meddelas av Kungl. Maj :t. Härvid bör beaktas vad lagrådet anfört därom
att såsom villkor för återbetalning, då fel blivit begånget, icke städse
bör krävas att felet är uppenbart.

Lagrådets övriga ändringsförslag torde böra beaktas. Därutöver bör vissa
redaktionella jämkningar vidtagas.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition dels

jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga förslag till

1) lag om parkeringsbot; samt

2) lag om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken,

dels anhålla om riksdagens yttrande över det vid statsrådsprotokollet den
15 september 1960 fogade förslaget till

3) förordning om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till delta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

T. Johansson

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

601106