Kungl Maj:ts proposition nr 174 (Proposition 1947:174)

Kungl Maj:ts proposition nr 174.

N r 174.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering in. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m.; given Stockholms slott
den 11 mars 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt in. in.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 7.917. 1 samt. Nr 174.

Kungl Maj:ts proposition nr 174.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag.

Härigenom förordnas dels att 20 § lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock att
samma lag, vilken enligt lag den 29 mars 1946 (nr 87) gäller till och med
den 30 september 1947, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september
1948.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

20 §.

Hyresnämndens beslut---nämndens beslut.

Part, som---— -----—--stycket sägs.

Nämndens beslut skall, om ej hyresrådet
annorlunda förordnar, lända
till efterrättelse utan hinder av anförda
besvär, dock icke i vad beslutet
må avse förfluten tid.

Nämndens beslut skall, om ej hyresrådet
annorlunda förordnar, lända
till efterrättelse utan hinder av anförda
besvär. I vad beslutet avser förfluten
tid skall vad nu sagts dock
gälla allenast såvitt fråga är om besvär
av den som vid beslutet upphört
eller sedermera upphör att vara hyresvärd
eller hyresgäst beträffande
lägenheten.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1947. Vid tillämpning av 20 § tredje
stycket skall dock äldre lag gälla såvitt fråga är om besvär av den som före
nämnda dag upphört att vara hyresvärd eller hyresgäst beträffande lägenheten.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 april 1947
uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1947, må framställning
som i 7 § sägs göras senast den 14 april 1947 eller, om hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar låta
hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyresgästen
sådant meddelande.

Har hyresvärd före den 1 april 1947 lämnat meddelande som i 8 a § tredje
stycket sägs om att hyresförhållande skall upphöra efter den 30 september
1947, må framställning enligt samma paragraf göras senast den 14 april
1947.

1 Senaste lydelse av 20 § se SFS 1945: 67.

Kungi Maj ds proposition nr 174.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt ni. in.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken enligt lag den 29 mars 1946 (nr
88) gäller till och med den 30 september 1947, skall äga fortsatt giltighet till
och med den 30 september 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 februari 1947.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg,
Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och t. f.
chefen för socialdepartementet, statsrådet Mossberg, anmäler chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. och lagen samma dag om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Föredraganden anför följande.

Genom lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering in. m. (hyresregleringslagen)
har stadgats begränsning av hyrans storlek för flertalet lägenheter,
möjlighet till tvångsförlängning av hyresavtal och reglering av vissa
andra hyresförhållanden. Såsom ett komplement härtill har lagen den 19 juni
1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.
(kontrollagen) genomfört reglering av lägenhetsförvärv, som grundas på
bostadsrätt och andra former av bostadskooperation. Båda lagarna äga tilllämpning
i alla städer, köpingar och municipalsamhällen, vilkas invånarantal
vid 1942 års ingång uppgick till minst 2 000, samt dessutom, efter särskilda
förordnanden av Kungl. Maj:t, i åtskilliga andra orter. Regleringsåtgärderna
handhavas närmast av kommunala hyresnämnder. Dessas beslut kunna överklagas
hos statens hyresråd, som utgör den centrala myndigheten för hithörande
frågor.

Nämnda lagar gällde ursprungligen till och med den 30 september 1943
och ha sedermera, med vissa ändringar, erhållit förlängd giltighet, senast till
och med den 30 september 1947 genom lagar den 29 mars 1946 (nr 87 och
88). De ha tillkommit på grund av den bostadsbrist och därmed sammanhängande
risk för hyresstegring, som orsakats av den otillräckliga byggnadsproduktionen
under krigsåren.

Beträffande läget på bostadsmarknaden föreligga vissa aktuella uppgifter
i en framställning, som statens byggnadsldnebyrå den 23 januari 1947 riktat

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

till arbetsmarknadskommissionen angående förslag till investeringsreserv för
budgetåret 1947/48. 1 denna har bland annat framhållits följande. En huvudpunkt
i det av statsmakterna antagna bostadspolitiska programmet vore att
den akuta bostadsbristen om möjligt borde avvecklas inom den närmaste
femårsperioden. Vid mitten av 1946 hade byrån uppskattat bostadsbristen i
tätorterna, inklusive behövlig bostadsreserv, till ca 50 000 lägenheter. Enligt
planerna för 1946 hade eftersträvats ett lägenhetstillskott för samma orter
av 45 000 lägenheter. Föreliggande preliminära produktionsuppgifter för året
gåve emellertid vid handen, att endast omkring 41 000 lägenheter blivit inflyttningsfärdiga.
Då vid årsskiftet 1945/46 en försening av företag avseende
ca 10 000 lägenheter förelegat, torde eftersläpningen vid årsskiftet 1946/47
utgöra omkring 14 000 lägenheter. Inom byggnadslånebyrån utförda beräkningar
utvisade att med hänsyn till rådande demografiska betingelser och
vid antagande av en hushållsfrekvens svarande mot högkonjunkturförhållandena
samt under förutsättning av oförändrat bostadsmarknadsläge man skulle
haft att räkna med ett hushållstillskott av ca 35 000 under år 1946. Nettotillskottet
av lägenheter var under detta år endast obetydligt större, varför
ingen väsentlig reduktion av bostadsbristen syntes ha förekommit. Även för
1947 planerades eu produktion för tätorterna av 45 000 lägenheter. Med utgångspunkt
från de aktuella befolkningsförhållandena och under antagande
av oförändrat bostadsmarknadsläge samt en hushållsfrekvens, som svarade
mot goda konjunkturer, kunde man beräkna, att ökningen av antalet hushåll
i tätorterna även under år 1947 skulle komma alt uppgå till ca 35 000. Om en
bruttoproduktion av 45 000 lägenheter komme till stånd under sagda år och
rivningsfrekvensen förutsattes komma att uppgå till 4 000—5 000 lägenheter,
skulle endast en mindre reduktion av bostadsunderskottet åvägabringas under
1947. Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes det enligt byråns mening icke
uteslutet, alt bostadsbristen i tätorterna vid slutet av år 1947 alltjämt kunde
komma att omfatta ca 50 000 lägenheter.

Av intresse för att bedöma läget på bostadsmarknaden är även den rundfråga,
som socialstyrelsen årligen ställer till byggnadsnämnder, fastighetsägareföreningar
och hyresgästföreningar i ett stort antal städer. I svaren på
denna rundfråga avgivas omdömen om tillgången på lägenheter av olika slag
och storlek med någon av beteckningarna god, tillräcklig, knapp och otillräcklig.
Hösten 1946 inkommo svar från 123 städer. I omkring 90 %> av svaren
blev omdömet om tillgången »otillräcklig», i 6—It) % (olika för lägenheter
av skilda slag) betecknades den som knapp och endast i ett å tre fall som
tillräcklig. Av den lägenhetstyp, som brukar tilldraga sig det största intresset,
moderna tvårumslägenheter, fanns ingenstans tillräcklig tillgång. 1 fråga om
lägenheter på tre rum och kök eller mera voro omdömena obetydligt mera
gynnsamma: 70 °/o otillräcklig, 25 % knapp och i några fall tillräcklig.
Icke på något håll och i fråga om någon lägenhetstyp betecknades tillgången
som god.

Byggnadsnämnderna uppgåvo även huruvida tillgången jämfört med 1945
var större, oförändrad eller mindre. I några få fall angavs den som större,

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

i ca 65 % som oförändrad men i så mycket som ca 30 °/o av samtliga svar
som mindre än 1945. Såväl dessa omdömen som en jämförelse mellan oktoberuppgifterna
från de båda åren tyda på en avsevärd skärpning av bostadsbristen.

Även förekomsten av egentlig husvillhet har undersökts. I 47 städer funnos
efter oktoberflyttningen över 1 100 hushåll, som på grund av husvillhet provisoriskt
inkvarterats genom kommunens försorg, därav i Stockholm nära
600. En ökning av husvillheten efter oktoberflyttningen rapporterades från
24 städer.

Hyresrådet har i skrivelse den 20 december 1946 hemställt, att hyresregleringslagen
och kontrollagen måtte erhålla fortsatt giltighet till och med den
30 september 1948, därvid hyresrådet tillika förklarat, att hyresrådet icke funnit
skäl att föreslå någon ändring i de båda lagarna. I sistnämnda hänseende
ha två ledamöter av rådet anmält reservation, till vilken jag återkommer i
det följande.

över hyresrådets framställning ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
Sveriges fastighetsägareförbund och hyresgästernas riksförbund.

Frågan om hyresregleringens förlängning.

Hyresrådet har i sin framställning framhållit, att det under de senaste åren
vunna tillskottet av bostadslägenheter, ehuru betydande, icke kunnat åstadkomma
någon nämnvärd reduktion av bostadsbristen. Det vore ej heller sannolikt,
att denna skulle kunna vara i allt väsentligt hävd vid utgången av
lagstiftningens nuvarande giltighetstid eller inom den närmaste tiden därefter.
Hyresrådet ansåge därför att lagstiftningen måste förlängas utöver sin
nuvarande giltighetstid.

Socialstyrelsen finner detta uttalande ovedersägligt och tillstyrker hyresrådets
förslag.

Sveriges fastighetsägareförbund anför:

Oaktat bostadsproduktionen trots brist på arbetskraft och materiel alltjämt
ligger på en mycket hög nivå, kvarstår på många orter en besvärande bostadsbrist.
Ehuru förbundet är av den uppfattningen, att hyresregleringslagen
i icke ringa mån medverkar till en konservering av bostadsbristen — bl. a.
på grund av de genom lagen bestående hindren mot en naturlig omflyttning
— torde det i nuvarande läge vara utsiktslöst att få lagen upphävd. Förbundet
vill dock framhålla vikten av, att man redan nu inriktar sig på lagens avveckling.

Ett första led i denna avveckling vore, att möjligheter skapades att bringa
lagen till upphörande i sådana orter, där en normal bostadsreserv kan beräknas
hava uppkommit. Detta torde redan nu vara förhållandet i ett antal
samhällen, varigenom hyresnämndernas verksamhet på dessa platser nedgått
till ett minimum. För dessa orter torde hyresregleringslagen enbart inverka
hämmande på bostadsmarknaden såväl vad gäller den normala omflyttningen
som på strävandena till en modernisering av bostadsbeståndet. Förbundet får
därför föreslå, att 1 § hyresregleringslagen kompletteras med en bestämmelse
av innehåll, att Konungen må, efter framställning från de kommunala myndigheterna,
förordna, att hyresregleringslagen må upphöra inom viss ort.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 174.

Förbundet har därjämte förklarat sig vilja fästa uppmärksamheten på
hyresnivåns nuvarande utveckling och i detta avseende anfört bland annat
följande.

I stort sett kan man för närvarande räkna med två olika hyresnivåer,
den ena såsom representativ för hus färdigställda före den 1 januari
1942, i vilka hyrorna blivit fastlåsta genom hyresregleringslagens ikraftträdande,
den andra i s. k. nybyggda hus, för vilka hyresregleringsorganen fastställt
hyrorna. I stället för att som önskvärt vore, de båda hyresnivåerna i
vad avser lägenheter av samma standard genom hyresrådets verksamhet i
någon mån borde ha sammanjämkats under de år lagen varit i kraft, visar
utvecklingen tvärtemot, att dessa gå allt mer isär. Att en sådan utveckling
är allt annat än önskvärd torde stå klart för alla parter. Denna utveckling
ter sig särskilt orättvis för sådana orter, varest den allmänna hyresnivån
före den 1 januari 1942 på grund av särskilda omständigheter, över vilka
fastighetsägarna icke kunnat råda, blivit nedpressad till onormalt lågt läge,
exempelvis genom byggnadsfallissemang såsom i en del städer i södra Sverige
m. fl. platser eller genom förändringar i industriernas verksamhet såsom i vissa
norrlandsorter.

Hyresgästernas riksförbund tillstyrker förlängning av lagstiftningen.

Av föreliggande uppgifter angående läget för bostadsproduktionen och på Departement*-bostadsmarknaden framstår det såsom uppenbart att en betydande bostads- CÄe/en*
brist kommer att råda åtminstone ett par år framåt. De myndigheter och sammanslutningar
som uttalat sig i ärendet ha även varit eniga om att 1942 års
lagstiftning om hyresreglering och om kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt, som nu gäller till och med den 30 september 1947, måste bibehållas
under ytterligare ett år. Jag vill därför föreslå att giltigheten för
ifrågavarande lagar förlänges till och med den 30 september 1948.

1 detta sammanhang har fastighetsägareförbundet upptagit frågan om den
framtida avvecklingen av hyresregleringen. Som ett första led i avvecklingen
föreslår förbundet, att Kungl. Maj:t borde erhålla möjlighet att successivt
bringa lagen till upphörande i sådana orter, där eu normal bostadsreserv
kan beräknas ha uppkommit. I anslutning härtill påpekar förbundet,
att man på hyresmarknaden för närvarande i stort sett kunde räkna
med två olika hyresnivåer, den ena huvudsakligen för hus som uppförts före
kriget och den andra för nybyggda hus samt att denna nivåskillnad allt
mer skärptes. Vad fastighetsägareförbundet här berört är spörsmål av stor
vikt, som hyresregleringsmyndighetema också sedan länge uppmärksammat.

Enligt min mening är det emellertid för tidigt alt nu upptaga dem till närmare
diskussion. Deras bedömande är mycket nära beroende av den framtida ekonomiska
utvecklingen, framförallt utvecklingen på prisområdet, vilken ännu
ej kan med säkerhet förutses.

I likhet med vad som stadgats vid föregående förlängningar av hyresregleringslagen
torde genom en övergångsbestämmelse böra öppnas möjlighet för
hyresgäst, vars kontrakt redan före förlängningslagens utfärdande blivit uppsagt
till upphörande efter den 30 september 1947, all få uppsägningen prövad
efter förlängningslagens tillkomst. Om del beräknas, att förlängnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

lagen hinner utfärdas före mars månads utgång, torde böra stadgas att framställning
härom skall göras senast den 14 april 1947 eller, om hyresvärden icke
före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar låta hyresgästen
kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyresgästen
sådant meddelande.

Genom lagändring förra året tillkom i hyresregleringslagen en ny paragraf,
8 a §, vilken ger medhyresgäst ävensom hyresgästs make viss möjlighet
att få övertaga hyresrätten. Framställning därom skall göras viss tid
från det hyresvärden meddelat vederbörande, att hyresförhållandet skall
upphöra. Även med avseende å sådan framställning bör införas ett övergångsstadgande,
av innehåll att om hyresvärden före den 1 april 1947 lämnat meddelande
som nyss sagts om hyresförhållandets upphörande efter den 30 september
1947, framställning enligt 8 a § må göras senast den 14 april 1947.

Verkställbarheton av hyresnämnds beslut.

I 20 § första stycket lagen om hyresreglering m. in., sådant detta lagrum
lyder enligt lag den 23 mars 1945 (nr 67), stadgas i fråga om giltighetstiden
för hyresnämnds beslut bland annat, att beslutet i regel gäller från och med
den dag, då detsamma meddelats. Bland annat i mål om fastställande eller
ändring av grundhyra må dock nämnden, där det av särskild anledning finnes
skäligt, bestämma att beslutet även skall avse förfluten tid.

Denna möjlighet att giva hyresnämndens beslut tillbakaverkande kraft har
i praxis särskilt kommit till användning, då hyresnämnderna fastställa grundhyror
i nybyggda hus. Dessa ärenden äro av tekniska skäl i allmänhet mycket
tidsödande, och ej sällan meddelas hyresnämndens beslut först lång tid
efter det att huset blev färdigt och hyresgästerna flyttade in. I dylika fall
finner hyresnämnden ofta skäligt föreskriva, att dess beslut skall gälla ända
från inflyttningsdagen, vilket får betydelse om — såsom i stor utsträckning
förekommer — den under tiden erlagda hyran är högre än vad hyresnämnden
i sitt beslut kommit till. Retroaktiv tillämpning av hyresnämnds beslut
förekommer emellertid ej sällan även i andra mål.

Angående verkställbarheten av hyresnämnds beslut stadgas i tredje stycket
av samma paragraf att, om ej hyresrådet annorlunda förordnar, nämndens
beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, dock icke
i vad beslutet avser förfluten tid. Om således hyresnämnden bestämt en annan
grundhyra, högre eller lägre, än den hyra som faktiskt erlagts under
den närmast föregående tiden, kan det nya hyresbeloppet börja tillämpas
genast för tiden mellan hyresnämndens beslut och hyresrådets blivande utslag,
men med den tilläggsbetalning eller återbetalning i fråga om redan förfluten
tid, som hyresnämndens beslut kan giva anledning till, får det anstå
till dess hyresrådets utslag kommer.

Stadgandet att hyresnämndens beslut i vad det avser förfluten tid icke skall
lända till efterrättelse förrän det vunnit laga kraft infördes, på förslag av
hyresrådet, genom förutnämnda lag den 23 mars 1945. Tidigare gällde att, om
ej hyresrådet annorlunda förordnade, beslutet i sin helhet lände till efterrät -

Kungi. Maj:ts proposition nr 174.

telse utan hinder av att det överklagats. I sitt förslag till denna lagändring anförde
hyresrådet bland annat, att om en hyresgäst för tiden före hyresnämndens
beslut erlagt en hyra, som överstege den av nämnden bestämda, det
knappast kunde vara påkallat att ändra på den faktiska situation, som härigenom
inträtt, förrän det blivit definitivt bestämt att ändring skulle ske. Det
kunde framstå såsom oformligt, om exempelvis en hyresvärd på grund av
hyresnämndens beslut skulle vara skyldig att återbetala ett redan erhållet
belopp, för att efter några månader, sedan hyresrådet ändrat beslutet, återigen
bliva berättigad att erhålla samma belopp. Visserligen kunde hyresrådet
besluta om s. k. inhibition, d. v. s. föreskriva att i visst fall hyresnämndens
beslut icke skulle lända till efterrättelse, men av praktiska skäl lämpade sig
detta institut icke för här avsedda fall.

Vid hyresrådets behandling av frågan om hyresregleringens förlängning
efter den 1 oktober 1947 ha två av hyresrådets ledamöter i en reservation till
rådets beslut yrkat, att rådet skulle föreslå återgång till den lydelse, som nu
ifrågavarande stadgande hade före 1945 års lagändring. Reservanterna framhålla,
att särskilt i mål om fastställande av grundhyror i nybyggda hus avsevärd
tid kunde förflyta från hyresnämndens beslut till hyresrådets utslag
och att under denna tid fastigheten kunde byta ägare. Om hyresgästerna enligt
utgången i målet hade rätt att delvis återfå den hyra de erlagt för tiden
före hyresnämndens beslut, kunde denna rätt äventyras genom dröjsmålet och
ombytet av ägare.

I det av reservanterna nämnda fallet, att fastigheten försäljes, blir av betydelse
stadgandet i 3 kap. 28 § tredje stycket, jämfört med 2 kap. 30 § lagen
om nyttjanderätt till fast egendom. I dessa lagrum regleras bland annat frågan
i vad mån hyresgäst kan beträffande hyresbetalning till ny ägare av fastigheten
åberopa motfordran, som hyresgästen har hos föregående ägaren.
Sådan rätt har hyresgästen endast i fråga om hyresbelopp, som förfaller till
betalning senast sex månader efter det han fick kunskap om överlåtelsen. En
liknande rätt föreligger enligt 133 § utsökningslagen även efter exekutiv försäljning.

Reservanterna i hyresrådet anföra i anslutning härtill, att det i flera fall
inträffat att ny ägare av fastigheten kunnat åberopa sistnämnda begränsning
av kvittningsrätten. Enär i dessa fall ofta hela sexmånadersfristen eller större
delen därav gått till ända, hade hyresgästerna icke kunnat kvittningsvis återfå
vad de erlagt för mycket. Som exempel ville reservanterna anföra ett praktiskt
fall, där hyresgästerna flyttat in i ett nybyggt hus den 1 juli 1943. Fastighetens
ägare var då en förening. I mars 1944 således fastigheten till en annan
person och i maj samma år vidare till en tredje. I juli samma år försattes
föreningen, den ursprunglige ägaren, i konkurs. Hyresnämnden fastställde
grundhyror i april 1945, och efter besvär meddelade hyresrådet utslag
i november samma år. Enligt båda instansernas avgöranden berättigades
hyresgästerna alt återfå en del av den hyra de erlagt, men fastighetens
nuvarande ägare vägrade att återbetala vad som uppburits av föregående
ägare. Reservanterna funne det orimligt och stötande för rättskänslan, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Departement -chefen.

1945 års lagändring, som företagits i huvudsak till förmån för fastighetsägarna,
skulle föranleda att hyresgästerna genom fastighetens försäljning under
tiden för ärendets behandling skulle gå miste om möjligheten att kvittningsvis
återfå vad de erlagt för mycket.

Hyresgästernas riksförbund biträder reservanternas förslag om sådan lagändring,
att de för hyresgästerna menliga verkningarna av den nuvarande
utformningen av 20 § undvikas. Förbundet ifrågasätter, om icke detta lämpligen
kunde ske genom att hyresvärd, som överklagade ett hyresnämnds beslut
av här ifrågavarande slag, finge skyldighet att ställa säkerhet för vad
hyresgästerna enligt beslutet ägde återfå för den förflutna tiden. En sådan
anordning vore fullt betryggande för båda parter och skulle undanröja de
olägenheter, som vore förknippade med 20 § i såväl dess förutvarande som
dess nuvarande utformning.

Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker reservanternas förslag och anför:

Det torde vara oriktigt, när reservanterna till stöd för ändringsförslaget
anföra, att den nuvarande lydelsen enbart skulle gynna fastighetsägarna. En
mångfald exempel på motsatsen kunna anföras. Förbundet tillåter sig peka
på ett aktuellt fall. En fastighet genomgick år 1943 en genomgripande modernisering.
Ansökan om förhöjning av grundhyrorna inlämnades till hyresnämnden
våren 1944, varefter nämnden hösten samma år meddelade beslut.
Besvär anfördes hos hyresrådet, som återförvisade målet till hyresnämnden
för förnyad handläggning. Först våren 1946 meddelade hyresnämnden
nytt beslut, vilket även det överklagades hos hyresrådet, som ännu icke har
avgjort ärendet. Under tiden har sex av fastighetens fjorton hyresgäster avflyttat
från orten. När hyresrådets beslut —- vilket torde gå till fastighetsägarnas
fördel — faller, torde stora svårigheter uppstå för fastighetens ägare
att utfå resterande hyresbelopp från hyresgäster, som numera äro spridda
runt om i landet. Trots detta anser sig förbundet icke ånyo böra tillstyrka en
ändring av föreliggande bestämmelse, som icke i någon form torde kunna ge
en rättvis lösning för alla parter. Därtill kommer, att nämnda lagbestämmelse
sedan lagens tillkomst redan underkastats ändringar vid två tillfällen,
d. v. s. vartannat år, vilket rent principiellt måste anses synnerligen olämpligt
ur lagtillämpningens S3''npunkt.

Enligt hyresregleringslagens ursprungliga lydelse gick hyresnämnds beslut
i verkställighet utan hinder av att det överklagats. Detta var även det mest
naturliga, så länge beslutet hade verkan endast för framtiden. 1943 ändrades
emellertid lagen så, att hyresnämnd kunde meddela retroaktiva beslut.
Ett sådant beslut kan innebära, att en hyresgäst blir skyldig att på en gång
inbetala tilläggshyra för en kanske ganska lång tid tillbaka, respektive en
hyresvärd skyldig att återbetala en del av vad han uppburit under sådan tid.
Att hyresnämndens beslut även i den delen blir verkställbart genast kan vara
lämpligt under förutsättning att beslutet står sig, men i det visserligen mindre
vanliga om än ej sällsynta fallet att hyresrådet ändrar beslutet i motsatt riktning,
är en sådan ordning ej lämplig. I dylikt fall nödgas ena parten först,
enligt hyresnämndens beslut, utbetala ett större belopp, för att senare, när
hyresrådet avgjort målet, i sin tur utkräva dels samma belopp eller del därav,
dels ett belopp för att korrigera de hyresbetalningar, som ägt rum under

Kunyl. Maj.ts proposition nr 174.

mellantiden. Detta var uppenbarligen irrationellt, ofta även betungande för
parterna på ömse sidor.

På grund härav ändrades lagen 1945 så, att hyresnämndens beslut omedelbart
skall lända till efterrättelse beträffande kommande hyresbetalningar,
men att korrigeringen av betalningarna för den gångna tiden får anstå tills
det visar sig om beslutet står fast.

Under den nu förda diskussionen om eventuella ändringar i lagen till nästa
förlängningsperiod har framhållits, att detta uppskov med verkställigheten
av beslutet i vad det avser förfluten tid i vissa fall kan vålla olägenhet. Om
exempelvis en hyresgäst enligt nämndens beslut är berättigad att återfå visst
belopp, men fastigheten under tiden mellan nämndens beslut och hyresrådets
utslag byter ägare, kan det inträffa att hyresgästen i sinom tid icke enligt
bestämmelserna därom i lagen om nyttjanderätt till fast egendom äger mot
den nye ägaren göra gällande sin motfordran hos den förre ägaren, och att
hos denne särskilt utkräva beloppet kan visa sig svårt eller omöjligt.

Det kan ifrågasättas, om det är påkallat att med hänsyn till detta specialfall
ånyo ändra bestämmelsen. Det fall som nyss beskrivits måste nämligen
sägas vara mycket speciellt. Det inträffar endast om fastighetens överlåtelse
äger rum just under ett visst skede, nämligen från en tidpunkt några månader
före hyresnämndens beslut till en tidpunkt några månader före
hyresrådets utslag. Sker den tidigare eller senare än nu sagts, har den ifrågasatta
lagändringen ingen betydelse för saken; ett sådant fall är det som omnämnts
av två reservanter i hyresrådet. Vidare förutsättes det att fastighetens
förre ägare är på obestånd eller tredskas att betala.

I varje fall bör det ej komma i fråga att endast återgå till den lydelse,
som stadgandet hade före 1945 års ändring. Det torde lörhålla sig så som
säges i yttrandet från hyresgästernas riksförbund, att vissa olägenheter äro
förknippade med denna lagbestämmelse i såväl dess förutvarande som dess
nuvarande utformning.

I riksförbundets yttrande har framförts tanken att kräva ställande av säkerhet,
då en hyresvärd överklagar hyresnämndens beslut. Att stadga ett sådant
krav för rätten att fullfölja talan synes visserligen principiellt olämpligt,
men metoden med ställande av säkerhet skulle kunna komma till användning
på annat sätt. Sålunda kunde man tänka sig föreskrifter i analogi
med vad i 39 § utsökningslagen stadgas om verkställbarlieten av dom, genom
vilken betalningsskyldighet blivit någon ålagd. På grund av en sådan dom i
underrätt må utmätning äga rum, även om domen överklagats. Gäldenären
kan dock avvärja utmätning genom att ställa säkerhet eller deponera beloppet
hos länsstyrelsen. Borgenären å sin sida har rätt att lyfta det deponerade
beloppet, om han ställer säkerhet. I enlighet härmed skulle kunna stadgas,
antingen att hyresbetalning respektive återbetalning av hyra för gången tid
må krävas på ett icke lagakraftägande beslut endast under förutsättning att
borgenären ställer säkerhet för återbetalning, eller ock att sådan omedelbar
verkställbarhet skall vara regel men att gäldenären kan uppehålla verkställigheten
genom att ställa säkerhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

Inom departementet ha övervägts olika lösningar efter nu antydda riktlinjer,
men de ha visat sig medföra ganska invecklade bestämmelser och vidlyftiga
anordningar i praktiken. Det bör tydligen undvikas, att man med tanke
på de undantagsfall, varom här är fråga, inför bestämmelser som föranleda
omfattande åtgärder i ett stort antal ordinära fall. Med hänsyn härtill
synes böra eftersträvas en anordning, som tager sikte på just den omständighet,
som gör att en fordran kan råka i fara genom överklagandet, nämligen att
klaganden upphört eller under handläggningen i hyresrådet upphör att vara
hyresvärd respektive hyresgäst beträffande lägenheten i fråga.

Som det praktiskt viktigaste exemplet må tagas det fall, att fastigheten
övergår till ny ägare. Den enklaste lösningen synes då vara att bibehålla den
nuvarande regeln för alla övriga fall men där fastigheten bytt ägare återgå
till den före 1945 gällande ordningen såtillvida, att förre ägarens besvär icke
hindrar att beslutet genast länder till efterrättelse. Har överlåtelsen skett före
hyresnämndens beslut och båda ägarna överklaga, skulle beslutet således bli
omedelbart tillämpligt icke endast för den kommande tiden utan även för
den förflutna tiden i vad denna faller före överlåtelsen. De olägenheter, som
föranledde 1945 års lagändring, kunna vid sådant förhållande bli aktuella i
mellanhavandet med den förre ägaren, men det skulle föra för långt att enbart
för detta specialfall införa en legal anordning med ställande av säkerhet eller
liknande. Är överlåtelsen frivillig, bör det naturliga vara, att det svävande
mellanhavandet med hyresgästerna beaktas vid köpeavtalet och den nye
ägaren medverkar vid slutuppgörelsen. Även genom att erbjuda säkerhet bör
förre ägaren kunna utverka, att motparterna godvilligt gå med på att likviden
får anstå tills lagakraftägande beslut föreligger.

Vad nu sagts bör gälla vare sig förändringen i äganderätten till fastigheten
skett före hyresnämndens beslut eller inträffar medan målet är anhängigt
hos hyresrådet. I förra fallet kan för mycket erlagd hyra genast efter nämndens
beslut återkrävas från förre ägaren och, om de i 3 kap. 28 § lagen om
nyttjanderätt till fast egendom och 133 § utsökningslagen angivna förutsättningarna
föreligga, kvittas mot den hyra, som skall erläggas till nye ägaren.
I senare fallet kan beloppet återkrävas genast efter överlåtelsen, d. v. s. i
praktiken så snart hyresgästen får kännedom om denna, och kvittningsrätt
enligt nyssnämnda regler bör normalt alltid föreligga.

Formellt synes den föreslagna undantagsbestämmelsen böra gälla icke
endast när det ifrågavarande hyresförhållandet bestått mellan en hyresgäst
och den som varit ägare till den fastighet, i vilken den uthyrda lägenheten är
inrymd, utan även då uthyraren disponerat lägenheten med bostadsrätt eller
hyresrätt. Den bör, såsom förut antytts, även bli tillämplig vid personförändringar
på hyresgästsidan, även om de förlustrisker, som dylika förändringar
kunna medföra för hyresvärdparten, endast i mindre mån torde minskas
därigenom. Någon motsvarighet finnes nämligen icke här till den kvittningsrätt
för hyresgästen, som framför allt gör undantagsbestämmelsen betydelsefull
för hans del.

Med hänsyn till vad nu anförts bör eu omformulering ske av 20 § tredje

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

stycket. I eu första punkt bör bibehållas den nu gällande huvudregeln,
att hyresnämndens beslut skall, om ej hyresrådet annorlunda förordnar, lända
till efterrättelse utan hinder av anförda besvär. Härtill bör fogas en andra
punkt av innehåll att i vad beslutet avser förfluten tid vad nu sagts dock skall
gälla allenast såvitt fråga är om besvär av den som vid beslutet upphört eller
sedermera upphör att vara hyresvärd eller hyresgäst beträffande lägenheten.

Lagändringen synes böra träda i kraft den 1 april 1947. Enär sådana mellanhavanden
som här avses böra tagas i betraktande exempelvis vid en försäljning
av fastigheten, bör ändringen skäligen icke tillämpas på redan skedda
förändringar. Med hänsyn härtill bör i en övergångsbestämmelse stadgas,
att äldre lydelsen av 20 § tredje stycket skall äga tillämpning såvitt fråga är
om besvär av den som före lagens ikraftträdande upphört att vara hyresvärd
eller hyresgäst beträffande lägenheten.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 19 juni 7942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Karl Gustaf Grönhagen.

1 Denna bilaga, som frånsett mindre ändringar av redaktionell art är lika lydande med det
vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 mars
194 7.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswäbd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 10 mars 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 28 februari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn E.
Hedfeldt.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

Kungl Maj.ts proposition nr 174.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 mars 1947.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Myrdal

Zetterberg, Nilsson, Sträng.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets
den 11 mars 1947 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 28 februari
1947 remitterade förslaget till

1) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att förslaget, efter vissa redaktionella jämkningar, måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Leffler.