Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1955 (Proposition 1955:174)

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1955

Nr 174

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § 1 mom. och 8 § lagen den
6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket; given
Stockholms slott den 25 mars 1955.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § 1 mom. och 8 § lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås i förtydligande syfte vissa ändringar i 1925 års
polislag. Sålunda förordas i 5 § en omformulering för att klargöra att möjligheten
att använda reservpolis utanför det distrikt, där den är anställd,
icke är direkt begränsad till kortare tidsperiod. Vidare föreslås att i 8 §
klart skall utsägas att det är en skyldighet för polisdistrikt att i fråga om
avlönings- och andra förmåner åt polispersonalen följa de i polislönereglementet
eller i anslutning till reglementet meddelade bestämmelserna. 1

1 — Rihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 174

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1955

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 § 1 mom. och 8 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170)

om polisväsendet i riket

Härigenom förordnas, att 5 § 1 mom. och 8 § lagen den 6 juni 1925 om
polisväsendet i riket1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

5 §•

1. I stad, som med tillämpning
av 1 § 1 mom. andra stycket utgör
särskilt polisdistrikt eller som jämlikt
Konungens förordnande är uppdelad
i två eller flera sådana distrikt,
skall polisstyrkan vara så stor, att
staden må kunna, efter ty nedan
sägs, av den regelbundet använda
polispersonalen tillhandahålla polismän
(reservpolismän) för att vid
tillfälligt behov av polisförstärkning
å annan ort där biträda vid upprätthållandet
av allmän ordning och
säkerhet.

Stad, som---

Konungen äger —

8 §.

Polispersonal, som jämlikt 2, 4, 5
eller 6 § finnes anställd i polisdistrikt
och som avses i ett av
Konungen efter riksdagens hörande
fastställt avlöningsreglemente, skall
av polisdistriktet avlönas enligt bestämmelserna
i nämnda reglemente
samt åtnjuta övriga i reglementet 1

(Föreslagen lydelse)

5 §.

1. I stad, som med tillämpning
av 1 § 1 mom. andra stycket utgör
särskilt polidistrikt eller som jämlikt
Konungens förordnande är uppdelad
i två eller flera sådana distrikt,
skall polisstyrkan vara så stor, att
staden må kunna, efter ty nedan
sägs, av den regelbundet använda
polispersonalen tillhandahålla polismän
(reservpolismän) för att, då
inom annat polisdistrikt av särskild
anledning uppkommer behov av polisförstärkning,
där biträda vid upprätthållandet
av allmän ordning och
säkerhet.

8 §•

Det åligger polisdistrikt att i fråga
om avlöning och andra förmåner
åt polispersonal, som jämlikt 2, 4,
5 eller 6 § finnes anställd i distriktet
och som avses i ett av Konungen
efter riksdagens hörande fastställt
avlöningsreglemente, följa i reglementet
och av Konungen i anslut -

statsmyndighet offentliggjorts.
--vara beridna.

1 Senaste lydelse av 5 § 1 mom. se 1953: 442 och av 8 § se 1954: 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1955

(Nuvarande lydelse)

angivna förmåner. Polisdistrikt är
pliktigt att med skälig pension förse
ordinarie och extra ordinarie befattningshavare,
å vilka reglementet
äger tillämpning, samt att, då befattningshavare
avlidit i följd av skada,
som åsamkats i tjänsten, till hans
änka och barn utgiva skäligt familjeunderstöd.

Polisdistrikt åligger — -—. —- —
För särskilda
Har landsting
Det åligger —-

Angående polisdistrikts--

(Föreslagen lydelse)

ning till reglementet meddelade föreskrifter.
Polisdistrikt är pliktigt att
med skälig pension förse ordinarie
och extra ordinarie befattningshavare,
å vilka reglementet äger tilllämpning,
samt att, då befattningshavare
avlidit i följd av skada, som
åsamkats i tjänsten, till hans änka
och barn utgiva skäligt familj eunderstöd.

--av statsverket.

draga försorg.

—- — — å landstinget.

— — Konungen fastställas.
--i 15 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1955

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och civildepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga
angående vissa ändringar i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket (i det följande benämnd polislagen) samt anför härvid följande.

I en inom inrikesdepartementet i februari 1955 upprättad promemoria
har behandlats ett par spörsmål om tolkningen och rätta tillämpningen av
polislagen, vilka av skilda anledningar aktualiserats under den senaste
tiden. Frågorna gäller dels i vilken omfattning reservpolis får användas
utanför den stad, där reservpolisen är anställd, dels ock i vad mån länsstyrelse
bör kunna ingripa mot polisdistrikt som åsidosatt bestämmelse i
polislönereglementet. I båda de nämnda hänseendena föreslås i promemorian
ändring i polislagen. Över promemorian har, efter remiss, yttranden
inhämtats från statspolisintendenten, polisväsendets organisationsnämnd,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län,
Svenska polisförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund.

Jag anhåller nu att få upptaga nämnda frågor till behandling.

Reservpolisens mobilitet

Gällande bestämmelser

Enligt 2 § polislagen skall i polisdistrikt finnas anställda polismän i den
omfattning, som erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom
distriktet.

Om skyldighet att hålla reservpolis stadgas i 5 § 1 mom. av lagen. Denna
skyldighet åvilar stad, vars invånarantal den 1 januari 1953 uppgick till
minst 10 000 och som på grund därav bildar eget polisdistrikt eller enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 17t år 1955 5

Kungl. Maj :ts förordnande är uppdelad i två eller flera distrikt. Även stad,
vars invånarantal efter den 1 januari 1953 uppnått siffran 10 000, kan efter
särskilt beslut av Kungl. Maj:t bli skyldig att hålla reservpolis. I en stad
som har denna skyldighet skall — heter det i 5 § 1 inom. — polisstyrkan
vara så stor att staden må kunna av den regelbundet använda polispersonalen
tillhandahålla polismän (reservpolismän) för att vid tillfälligt behov
av polisförstärkning å annan ort där hiträda vid upprätthållandet av allmän
ordning och säkerhet. Reservpolisen skall till numerären utgöra en
reservpolisman för varje fullt tal av 10 000 invånare, dock skall finnas
minst tre sådana polismän.

Enligt 15 § polislagen utgår särskilt statsbidrag för reservpolisen. Om
polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal bestrider statsverket vidare
för den tid, då reservpolismännen tjänstgjort utom distriktet, dettas kostnad
för avlöning av ifrågavarande antal polismän liksom också alla av
tjänstgöringen uppkommande särskilda kostnader.

Närmare bestämmelser om möjligheten att disponera reservpolis för
tjänstgöring utom det polisdistrikt, där den är anställd, finns i kungörelsen
den 16 september 1932 angående stats- och reservpolisen. Där stadgas bl. a.,
att om i visst fall ordningsstatspolis till tillräckligt antal icke står till buds
eller det finnes lämpligare att anlita reservpolis, sådan må tillkallas. Vid
avgörande, huruvida statspolis eller reservpolis skall anlitas eller huruvida
reservpolis från den ena eller den andra staden skall användas, bör hänsyn
tagas till den föreliggande uppgiftens art, varjämte skall beaktas, att statsverket
icke onödigtvis åsamkas kostnader samt att reservpolis ej må tillkallas
från stad, varest genom reservpolisens bortdragande ordningens upprätthållande
skulle äventyras. — För användande av reservpolis inom det
län, där densamma är anställd, fordras rekvisition av länsstyrelsen eller i
brådskande fall av landsfogden. Ingår stad i landsfiskalsdistrikt, äger dock
jämväl polischefen tillkalla reservpolis från staden för användning inom
annat i landsfiskalsdistriktet ingående polisdistrikt. Påkallas användande
av reservpolis inom annat län, ankommer å chefen för inrikesdepartementet
att efter framställning av länsstyrelsen i det län, där reservpolisen erfordras,
förordna om densammas tillkallande.

Promemorian

I promemorian anföres, alt understundom en viss tvekan syntes ha rått
rörande rätta innebörden av uttrycket »tillfälligt» behov i 5 § 1 mom. Sålunda
hade man undrat om ett behov av polisförstärkning som uppkommit
på grund av en långvarig anställningsblockad rörande polistjänster
inom ett distrikt kunde betraktas som ett tillfälligt behov. I promemorian
anföres vidare.

Förslag till polislagen framlades genom proposition nr 58 till 1925 års
riksdag. I propositionen framhålles, att det även tidigare fanns en särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 17b är 1955

reservpolisorganisation vilken avsågs för »biträde vid ordningens upprätthållande
å ort, där oordningar av större omfattningar utbrutit eller hota
att utbryta». Organisationen innebar, att vissa städer enligt kontrakt med
statsverket skulle vara skyldiga att mot bestämd gottgörelse tillhandahålla
polispersonal på rekvisition av vederbörande länsstyrelse eller i visst fall
chefen för socialdepartementet.

Angående den faktiska användningen av denna tidigare reservpolisorganisation
lämnas vissa uppgifter i en vid 1925 års proposition fogad sammanställning.

Bland de anledningar till att reservpolisen tillkallats som nämnas i sammanställningen
märkes att oroligheter förekommit eller befarats vid strejker,
att biträde erfordrats för ordningens upprätthållande vid marknader,
Konungens besök, mobiliseringsövningar o. s. v. Tiden för reservpolisens
tjänstgöring i de olika fall som nämnas varierar avsevärt. I flertalet fall
rör det sig endast om några dagar, i åtskilliga fall dock om 1—2 månader
och i några enstaka fall om 3—4 månader och längre tid.---

I 1925 års proposition diskuteras (s. 60) hur man skall anskaffa den
polisreserv, »som anses behövlig för ordningens upprätthållande vid en
mera exceptionell påfrestning».

Departementschefen diskuterade (s. 63) ett tidigare framfört förslag,
enligt vilket hela landets polispersonal skulle göras mobil. Han förordade
emellertid icke detta förslag, enär man icke »skäligen kan ålägga samhälle
en förpliktelse av här ifrågavarande art för annat samhälles behov utan
att härför lämna en icke alltför snävt tillmätt ersättning». Med hänsyn till
statsbidragsbestämmelserna ansåg departementschefen hinder dock icke
föreligga att ålägga landsbygden en sådan förpliktelse samt fortsatte: »Men
den reserv, som härigenom skulle ställas till förfogande, skulle måhända
icke visa sig vara tillräcklig, om man vill hava garanti för att ordningens
upprätthållande även vid exceptionella fall av mera allvarliga störningar
skall kunna genomföras utan militärhjälp. Härför erfordras framför allt,
att reservpolismän hava nödig rutin. Av värde är vidare, att de särskilda
polismännen icke komma från ett flertal olika orter utan på förhand känna
till varandra.»

Departementschefen förordade i stället den reservpolisorganisation, som
sedan kom till stånd genom 1925 års lag, och uttalade, att en fördel med
denna organisation vore, att den nära anslöte sig till den då förefintliga
reservpolisorganisationen.

Vissa uppgifter om användningen av reservpolis efter 1925 års lagstiftning
lämnas i en bilaga A till propositionen nr 178 till 1932 års riksdag
(varigenom föreslogs inrättandet av statspolis). Uppgifterna avse tiden
fram till oktober 1931. Det framgår, att man även efter tillkomsten av 1925
års lag använt reservpolis under förhållandevis långa tjänstgöringstider.
Detta gäller särskilt vid arbetskonflikter. Så t. ex. användes vid en arbetskonflikt
i Gimån 1927 en reservpolis från Sundsvall under tiden 20/7—
12/11. Vid en arbetskonflikt i Degerfors 1928 tjänstgjorde tre reservpoliser
från Örebro under tiden 3/9—20/12. Flera andra exempel finnas på att
reservpoliser vid arbetskonflikter tjänstgjort 2 å 3 månader. Under 1930
och 1931 har reservpolis vidare i åtskilliga fall använts för trafikkontroll,
därvid tjänstgöringstiden i något fall uppgått till tre månader.

Av den utredning som sålunda förebragts dragés i promemorian följande
slutsatser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1955

Av polislagen och de uttalanden som förekommo vid lagens tillkomst torde
till en början framgå, att det behov av polisförstärkning som får täckas
genom reservpolis från annan ort skall vara ett extraordinärt behov i den
meningen att det skall gå utöver det behov som kan tillgodoses genom
vederbörande polisdistrikts egen polisstyrka. Detta är ju också helt naturligt,
enär det enligt polislagen åligger varje polisdistrikt att hålla den polisstyrka
»som erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom distriktet»,
d. v. s. som behövs för det normala förutsebara behovet av polis (2 §),
eventuellt förstärkt med reserv- och statspolis (5 och 8 §§). Det behov av
förstärkning på en viss ort som enligt lagens mening skall fyllas av distriktets
egen polis — eventuellt krävs nyanställning — och som också kan
fyllas på detta sätt får ej tillgodoses genom reservpolis från annat håll.
Denna begränsning torde alltså vara tämligen självklar.

Något tveksamt är emellertid om uttrycket »tillfälligt behov» i 5 § 1 mom.
innefattar någon begränsning utöver den nyss nämnda. Ordet »tillfälligt»
och även vissa motivuttalanden skulle kunna tyda på att man menat att
även till tiden begränsa reservpolisens användning å annan ort. I det citerade
ordet skulle då ligga att det behov som finge tillgodoses genom reservpolis
skulle vara av allenast kortare varaktighet. — Det är helt naturligt,
att de extraordinära behov, om vilka här är fråga, oftast äro kortvariga.
Det är vanligen fråga om förstärkning som behövs för ordningens upprätthållande
vid marknader, tävlingar, befarade oroligheter o. d. Och i sakens
natur ligger i varje fall den tidsbegränsningen att behovet inte får vara så
långvarigt att det kan betraktas såsom ett mer eller mindre normalt behov
som bör och kan tillgodoses enligt 2, 5 och 6 §§. Det torde emellertid kunna
ifrågasättas om man verkligen avsett att med uttrycket »tillfälligt behov»
i polislagen införa en direkt begränsning till kortare tidsperiod. Enär i 1925
års proposition lämnats uppgifter om användning under flera månader i
sträck av den dittillsvarande — visserligen kontraktsbundna — reservpolisen
utan att någon kritik riktats mot denna praxis, synes det i varje fall
troligt att man icke tänkt sig en begränsning i nya lagen till kortvarigare
behov av polisförstärkning än som tidigare förekommit. Redogörelsen för
praxis efter år 1925 synes bekräfta detta antagande. Det är troligt att ordet
»tillfälligt» egentligen avser att framhäva det extraordinära i situationen,
som gör det rimligt att — ehuru varje polisdistrikt skall sörja för sitt normala
behov av polis — tillkalla reservpolis från annat håll. Häri skulle då
också ligga att om ett distrikts polisstyrka på grund av någon extraordinär
omständighet — t. ex. en anställningsblockad — nedgått under den normala
numerären, det tillfälliga behov av förstärkning för ordningens upprätthållande,
som kan uppkomma, får fyllas genom att reservpolis ditkommenderas.

Den princip som enligt promemorian gäller och bör gälla för framtiden
framställes på följande sätt. Med hänsyn till vikten för det allmänna och
för allmänheten av att ordning och säkerhet upprätthålles syntes den regeln
böra gälla, att om på någon ort ett klart behov av polisförstärkning förefunnes,
vilket icke kunde tillgodoses genom det egna distriktets polisstyrka,
reservpolis från annat distrikt linge anlitas. Det låge då i sakens natur
utan alt det behövde utsägas att detta skedde endast »tilltälligt» d. v. s.
i extraordinära situationer av i regel kort varaktighet. Det torde icke finnas

Kungl. Maj:ts proposition nr Hih år 1955

risk för att en regel sådan som den nämnda skulle komma att missbrukas
så, att reservpolis användes för att täcka ett behov som vederbörande
distrikt rätteligen själv skulle och även kunde fylla inom ramen för 2, 5
och 6 §§. Korrektiven häremot låge i dels förefintligheten av skyldigheten
enligt sistnämnda paragrafer vars fullgörande övervakades av länsstyrelserna,
och dels att prövningen huruvida i det enskilda fallet reservpolis
inom länet skulle rekvireras eller icke — bortsett från det fall att fråga
vore om användning inom samma landsfiskalsdistrikt — lagts i händerna
på länsstyrelsen eller landsfogden samt att tillkallande av reservpolis från
annat län beslutades av chefen för inrikesdepartementet. Vidare kunde
erinras om att reservpolis under inga förhållanden finge tillkallas från stad,
där genom dess bortdragande ordningens upprätthållande skulle äventyras,
samt att genom statsbidragsreglerna sörjts för att en stad som tillhandahåller
reservpolis icke bleve ekonomiskt lidande. För att den nu nämnda
principen skulle tydligare framgå syntes ordet »tillfälligt» böra utgå ur 5 §
1 mom. och såsom reservpolisens uppgift i denna egenskap böra angivas att
den skall vid behov av polisförstärkning inom annat distrikt där biträda
vid upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet.

Remissyttrandena

Det i promemorian framförda förslaget till ändring i 5 § tillstyrkes
eller lämnas utan erinran i flertalet remissyttranden. Ett par av de till
förslaget positivt inställda remissinstanserna gör dock vissa reservationer.
Sålunda förklarar Svenska polisförbundet, att det icke vill ställa sig
avvisande till en viss ökad mobilitet av polispersonalen vid extraordinära
situationer. Förbundet vill dock såsom facklig organisation anmäla, att
det icke kan medverka till en vidgad lagstiftning på området av de skäl,
som anföres i promemorian, och icke tillstyrka en lagstiftning som i princip
skulle innebära, att polispersonal kan i ett visst läge tvångskommenderas
till annan ort för att bryta eller lindra verkningarna av en anställningsblockad.
Svenska stadsförbundet anför.

Ordet »tillfälligt» leder vid ett ytligt betraktande onekligen tanken på
att fråga endast kan vara om kortvariga engagemang. En lagändring på
det sätt som föreslagits skulle därvid undanröja varje tvivel rörande lagens
innebörd och dessutom förebygga tvist i frågan. Då man enligt stadsförbundets
mening icke bör bortse från denna synpunkt vill förbundet icke
motsätta sig att lagtexten förtydligas. Däremot anser sig förbundet icke
kunna acceptera ändringsförslaget i föreliggande skick. Vad styrelsen därvid
vänder sig mot är att den ifrågavarande lagbestämmelsen i fortsättningen
skulle erhålla en alltför allmänt hållen avfattning, som möjligen
kan ge utrymme för en icke avsedd tillämpning. De i promemorian åberopade
skälen för att man i praktiken icke har anledning räkna med missbruk
av reservpolisen synas icke utgöra någon fullständig garanti för en
riktig tillämpning. Förbundet vill därför föreslå att i lagtexten på något sätl

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1955

givas uttryck åt att behovet skall vara föranlett av extraordinära forhållanden.

Länsstyrelsen i Uppsala län kan tillstyrka förslaget endast med visst
förbehåll. Länsstyrelsen anför.

Det torde visserligen vara riktigt att man vid polislagens tillkomst avsett
att behovet av polisförstärkning skulle vara extraordinärt och att man föi
att framhäva detta inskjutit ordet »tillfälligt». Att härav draga den slutsatsen,
att det varit lagstiftarens avsikt att reservpolis skulle kunna tillkallas
när helst ett polisdistrikts styrka nedgått under den normala numerären
torde emellertid vara att gå för långt. Vid bestämmelsernas tillkomst
bestämde polisdistrikten själva sina löner och meningen torde knappast
hava varit att man vid en ekonomisk konflikt med åtföljande anstahningsblockad
skulle kunna ställa reservpolis till polisdistriktets förfogande.
Att göra bestämmelserna tillämpliga vid en dylik situation far kartor
anses innebära en utvidgning av gällande rätt och icke blott ett »förtydligande»
av denna. ...... ,, ,

Frågan är därför närmast om en dylik utvidgning bor aga rum. Mot en
sådan talar att en kommendering av reservpolis till ett blockerat polisdistrikt
troligtvis av många och framför allt av den berörda polispersonalen
kommer att uppfattas såsom en form av brytande av blockad
med alla de psykologiska återverkningar, som följa härav, över sadana
hänsyn står visserligen vikten för det allmänna och för allmänheten att
ordning och säkerhet uppehälles. Situationen blir emellertid ömtålig oc
varje tvångsåtgärd ägnad att inge betänkligheter. Rätten att tillkalla reservpolis
bör därför i dylikt läge utövas med stor varsamhet och endast
där omständigheterna så oundgängligen påkalla. Endast under dessa öi -utsättningar anser sig länsstyrelsen, som därjämte ifrågasätter om icke
kommenderingsrätten vid anställningsblockad bör förbehållas Kungl. Maj. ,
kunna biträda förslaget i denna del.

Två remissinstanser avstyrker direkt att 5 § ändras. I länsstyrelsens i
Södermanlands län yttrande vitsordar landshövdingen från sin befattning
— såsom tjänsteman i dåvarande socialdepartementet med tillkomsten
av 1925 års polislag att den i promemorian anförda tolkningen av ordet
»tillfälligt behov» är riktig. Därmed menas överhuvud behov av polisförstärkning
på grund av någon extraordinär omständighet, alltså utan direkt
begränsning till kortare tidsperioder. Då det synes vara av värde att denna
begränsning framgår av lagtexten och då det i promemorian åberopade
korrektivet av länsstyrelses eller landsfogdes avgörande bättre och lämpligare
gör tjänst för åstadkommande av en riktig tillämpning av lagens nuvarande
betydelse, förordar länsstyrelsen att 5 § bibehålies oförändrad.
Länsstyrelsen i Malmöhus län, som också avstyrker förslaget, anför.

Den redogörelse för praxis rörande tolkningen av uttrycket »tillfälligt behov»,
som lämnas i promemorian, torde visa, att detta icke uppfattats som
tillkommet för att direkt begränsa reservpolisens användning tdl kortare
tidsperioder. Ett förtydligande av stadgandet av sådan anledning synes följaktligen
icke erforderligt. Bortsett härifrån föranleder den ändrade ordalydelsen
vissa erinringar. Den nya avfattningen kan knappast anses ge ett

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1955

klarare uttryck åt stadgandets innebörd än den nuvarande. Snarare lärer
man kunna befara, att bestämmelsen kunde komma att feltolkas. Enligt
ordalagen synes varje behov av polisförstärkning inom annat polisdistrikt
utgöra grund för tillkallande av reservpolis. Det observandum, som ligger i
ordet »tillfälligt», har med andra ord borttagits.

Åtgärder för att säkerställa att polislönereglementet följes

Gällande bestämmelser

I 8 § polislagen stadgas efter ändring 1953 att polispersonal, som är anställd
i polisdistrikt enligt 2, 4, 5 eller 6 § polislagen och som avses i ett av
Konungen efter riksdagens hörande fastställt avlöningsreglemente, skall av
polisdistriktet avlönas enligt bestämmelserna i nämnda reglemente samt
åtnjuta övriga i reglementet angivna förmåner.

Det avsedda reglementet — polislönereglementet — är utfärdat den 14
maj 1954 (SFS nr 226). Den avdelning av reglementet, som handlar om
lonen (2 kap.), inledes med en bestämmelse att polisman skall tillhöra lönegrad
med beteckning och nummer, som framgår av en i reglementet intagen
tabell. Vidare stadgas, att bestämmelser om fördelningen av polismanstjänsterna
på lönegraderna meddelas av Kungl. Maj:t i enlighet med av
riksdagen godkända grunder. Sådana bestämmelser är givna i kungörelsen
den 14 maj 1954 med tilläggsbestämmelser till polislönereglementet
(SFS nr 227).

Enligt 14 § polislagen (efter ändring 1953) skall länsstyrelsen, om den
finner att polisdistrikt uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt
polislagen, göra framställning om rättelse. Vidtages ej erforderlig åtgärd
i anledning av framställningen, äger länsstyrelsen förordna därom; även
vitesföreläggande kan ske.

Promemorian

I promemorian anföres, att av motiven till 1953 års ändring i 8 § (prop.
168/1953) framginge att meningen med stadgandet vore såväl att tillförsäkra
polismännen förmånerna i reglementet som att förbjuda polisdistrikten
att utge större förmåner än enligt reglementet. Av departementschefen
hade nämligen uttalats, att stadgandet avsåges skola binda polisdistrikten
att utge »just de förmåner, som bestämmes i reglementet, varken
mer eller mindre» (prop. s. 108). En dylik avsikt framginge även av
själva polislönereglementet, vari under 3 § stadgades, att utöver vad i reglementet
förutsattes eller eljest medgivits av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
beslut polisman icke finge för tjänstgöring vid polisväsendet åtnjuta
ersättning eller förmån, såframt ej Kungl. Maj:t anvisat särskilda medel
därför eller eljest funne skäl medgiva att särskild gottgörelse utginge. Ett

Kung!. Maj:ts proposition nr 174 år 1.955

korrektiv mot att polisdistriktet utgåve lön utöver vad som stadgas i reglementet
vore att enligt kungörelsen den 24 november 1932 angående statsbidrag
till polisväsendet (i lydelse efter den 1 juli 1954) statsbidrag icke
utginge å högre lönebelopp än som följer av lönereglementet och i anslutning
därtill utfärdade föreskrifter (10 §). Vidare syntes i vissa fall länsstyrelsen
med stöd av 14 § polislagen äga ingripa och förordna om rättelse,
då polislönereglementet åsidosattes.

Till utveckling av det sist anförda yttras i promemorian.

Om ett distrikt skulle utge lön understigande lönen enligt reglementet
måste detta utan tvekan betecknas som ett åsidosättande av distriktets skyldigheter
enligt polislagen. Ifrågavarande bestämmelse i 14 § fanns aven
före 1953 års ändringar i polislagen. Då gällde enligt 8 § att polisdistrikt
skulle »skäligen avlöna» sina polismän, och i 14 § utsädes, att om länsstyrelsen
fann att avlöning bestämts till belopp som uppenbarligen icke var
skäligt eller att polisdistrikt eljest uppenbarligen åsidosatte små åligganden
enligt lagen, länsstyrelsen ägde ingripa. Alltjämt måste för lågt avlönande
innebära ett åsidosättande av polisdistrikts åligganden. ....

Genom 1953 års ändring har emellertid 14 § fått den nya inneborden,
att även ett beslut om lön överstigande lönen enligt reglementet är ett
åsidosättande av polisdistriktets åligganden. Som stöd för denna uppfattning
åberopas det förut nämnda departementschefsuttalandet om innebörden
av 8 §: den lön som skall utgå är lönen enligt reglementet, »varken
mer eller mindre». Syftet med reglementet skulle ju också gå förlorat
om myndigheterna icke under några förhållanden kunde rätta till ett beslut
att utge högre lön än enligt reglementet.

I promemorian anges vidare, att det syntes lämpligt att genom en ändring
av 8 § tydligare än f. n. framhäva att det vore ett åliggande för ett
polisdistrikt att vid avlöning av ifrågavarande personal följa reglementet.
Därigenom bleve det klart att 14 paragrafens bestämmelser om rätt för
länsstyrelse att ingripa omfattade även det fall att polisdistrikt uppenbarligen
åsidosatte sitt åliggande enligt 8 §, vare sig härvid för låg eller för hög
lön bestämts.

Angående rätta innebörden av 14 § yttras vidare i promemorian.

Som nämnts fordras enligt 14 §, för att länsstyrelse skall äga ingripa på
grund av att polisdistrikt åsidosatt sina åligganden, att åsidosättandet ar
uppenbart. Därmed menas att det vid ett objektivt bedömande är ställt utom
varje tvivel att en avvikelse liar skett från polisdistriktets lagstadgade sky -digheter. Såvitt avser placeringen av en tjänst i lönegrad kunna olika
fall tänkas. Denna inplacering regleras av polislönereglementet samt kungörelsen
den 14 maj 1954 med tilläggsbestämmelser till reglementet. Ett
uppenbart åsidosättande föreligger till en början då en uttrycklig och entydig
bestämmelse klart överträtts. Exempel på sådana klara tall aro t oljande.

1) En poliskonstapelst jänst placeras högre än Ca 15, vilken enligt reg ementet
är den högsta lönegraden för sådan tjänst.

2) I en centraliserad poliskår om mer än 5 polismän for^ egentlig polisverksamhet
är ingen tjänst placerad i Ca 13 (resp. Ce 13 eller Cf 11),
oaktat detta är föreskrivet i tilläggsbestämmelserna till polislönereglementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1955

3) En polisassistenttjänst i ett tvåmansdistrikt placeras i Ca 19, vilket
klart strider mot tilläggsbestämmelserna.

Emellertid äro bestämmelserna om lönegradsplacering icke så avfattade,
att ej utrymme finns för en viss skönsmässig prövning. Likaså kan rätta
tolkningen av en bestämmelse understundom vara föremål för tvekan. Exempel
på mera vagt avfattade regler i tilläggsbestämmelserna till polislönereglementet
äro följande.

4) Polisassistenttjänst i Ca 17 avses för polisman som i förening med

befälsuppgifter fullgör »utredningsarbete och/eller svårare ordningspolisgör
omål». r

5) Polisassistenttjänst i Ca 19 och förste polisassistenttjänst i Ca 21 avses
båda för bl. a. polisman »som inom större polisdistrikt fullgör kvalificerade
specialuppgifter».

I de under 4) och 5) nämnda fallen kan man ha olika uppfattning om
innebörden av de citerade orden.

6) Polisassistenttjänst i Ca 19 avses vidare för bl. a. polisman som hand har

ledningen av polisarbetet i distriktet där den egentliga polisverksamheten
(exekutionsbiträdesverksamheten således ej inräknad) kräver 3_8

mans arbetskraft. Och förste polisassistenttjänst i Ca 21 avses för bl. a.
polisman, som handhar ledningen av polisarbetet i polisdistrikt, där det
egentliga polisarbetet, inberäknat kriminalpolisarbetet, kräver mer än 8
mans arbetskraft. — I polisdistrikt med såväl egentlig polisverksamhet
som exekutionsbiträdesverksamhet kan delade meningar råda om hur
stor del av den tillgängliga arbetskraften som tages i anspråk för den egentliga
polisverksamheten.

Vid en objektiv bedömning av sådana fall, som exemplifierats under 4) —
6) måste man säkert ofta konstatera att skäl kan anföras såväl för som
emot en viss uppfattning. Om i dessa fall länsstyrelsen skulle ha en annan
uppfattning än polisdistriktet, innebär detta icke utan vidare att polisdistriktets
beslut får betraktas som ett uppenbart åsidosättande av åliggande
enligt polislagen. Emellertid torde även i vissa sådana fall kunna göras
gallande att polisdistrikt åsidosätter sina åligganden. Detta kan exempelvis
vara fallet då meningsskiljaktigheten mellan länsstyrelsen och polisdistriktet
uteslutande rör objektivt konstaterbara förhållanden, t. ex. då
det kan visas att polisdistriktet grundat sitt ställningstagande i en viss fråga
om lönegradsplacering på klart oriktiga uppgifter om arten av det arbete
som är förenat med tjänsten ifråga.

Det är en uppgift för länsstyrelserna att självständigt pröva i vilka fall
mgripande med stöd av 14 § bör ske. Ledning kan därvid hämtas från
organisationsnämndens uttalanden.

Remissyttrandena

Förslaget till ändring i 8 § har direkt avstyrkts av endast en remissinstans,
nämligen länsstyrelsen i Södermanlands län. De övriga tillstyrker
forslaget eller lämnar det utan erinran, varvid dock från ett par håll särskilda
påpekanden göres.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

Länsstyrelsen har för sin del icke något att erinra emot förslaget, som
endast innebär ett klarläggande av vad som redan gäller.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 174 ur 1955

Vad angår tillämpningen av hithörande föreskrifter anser länsstyrelsen
sig emellertid böra framhålla följande. Då de nya personalstaterna vid
genomförandet av polislönereglementet uppgjordes har i vissa polisdistrikt
avsteg gjorts från reglementets föreskrifter. Dessa avsteg är genomgående
lokalt betingade och har i regel berott på de särskilda personalförhållandena
i polisdistriktet. Som exempel kan antöras, att man i ett fall i stället för en
polisassistenttjänst i lönegraden Ca 19 inrättat en förste polisassistenttjänst
i lönegrad Ca 21 för att därigenom försäkra sig om att få behålla en dugande
befattningshavare. I något fall har man inrättat en förste poliskonstapelstjänst
av hänsyn till en väl förtjänt polisman inom distriktet, som på
grund av bristande formell kompetens icke kunnat ifrågakomma som innehavare
av en nyinrättad befälstjänst. Flera liknande fall skulle kunna anges.
Länsstyrelsen har i dessa fall utfärdat förordnanden enligt personalstaterna,
oaktat dessa icke överensstämmer med den mening organisationsnämnden
uttalat. Länsstyrelsen anser, att det vid övergången till det ngn
lönesystemet är nödvändigt att taga hänsyn till dylika lokalt förekommande
svårigheter av olika slag och inom vissa gränser låta bero vid skedda^ avvikelser
från polislönereglementet. Detta är särskilt iögonenfallande då de
kommunala åtgärderna bidrager till att öka polisväsendets effektivitet och
kommunerna sålunda i detta avseende stöder länsstyrelsen sasom länets
högsta polismyndighet. Anförda synpunkter har, som av det ovan sagda
framgår, iakttagits vid länsstyrelsens handläggning av hithörande frågor.
Emellertid skulle det vara värdefullt om länsstyrelsernas möjlighet att
medverka vid en dylik smidigare övergång till det nya avlöningssystemet
uttryckligen fastslås.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar.

Den ifrågasatta ändringen av 8 § polislagen torde avse att mera tydligt
än vad som nu är fallet ange att polisdistrikt icke äger rätt vare sig att
underskrida eller att överskrida de löneförmåner, som enligt polislönereglementet
och tilläggsbestämmelserna till detta äro förknippade med en
var där angiven befattning. Häremot har länsstyrelsen icke något att andraga.
Emellertid synes den föreslagna ändringen även kunna tydas så
att polisdistriktet i fortsättningen — i motsats till vad som för närvarande
torde vara den gängse uppfattningen — skulle bliva skyldigt att ovillkorligt
följa tilläggsbestämmelsernas regler rörande antalet befälstjänster.
Innehållet i promemorian lämnar icke klart besked om avsikten med lagändringen
är jämväl denna. För egen del anser länsstyrelsen att en viss
möjlighet för polisdistriktet att — eventuellt efter medgivande av länsstyrelsen
— få frångå de allmänna normerna bör finnas, till exempel om
speciella lokala förhållanden skulle motivera detta. För undvikande av
missförstånd bör i lagtexten komma till uttryck att sådan möjlighet föreligger.

I sitt avstyrkande yttrande anför länsstyrelsen i Södermanlands län.

Länsstyrelsen kan icke ansluta sig till uppfattningen, att den nuvarande
lydelsen av lagen skulle förbjuda polisdistriktet att utge större förmåner
än enligt reglementet och ålägga länsstyrelsen att sörja för att så icke sker.
1 varje fall kan detta icke gälla, därest polisdistriktet vill tillsätta flera
polismän eller polismän i högre tjänsteställning än lönereglementet och i
anslutning därtill utfärdade föreskrifter avse. Alt, såsom i promemorian

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 är 1955

skett, som stöd för en sådan tolkning av polislagen åberopa reglementet
kan icke vara riktigt. Ändringsförslaget i promemorian innefattar alltså
enligt länsstyrelsens åsikt en sakändring, icke enbart ett klarläggande.
Emellertid är den föreslagna ändringen otillräcklig för det angivna syftet.
Även om — såsom nu föreslås — i 8 § stadgas skyldighet för polisdistrikt
att i fråga om avlönings- och andra förmåner åt polispersonal följa de i
polislönereglementet meddelade föreskrifterna, synes dock tvekan kunna
uppstå, huru vid tjänstetillsättning skall förfaras, därest polisdistriktet
åsidosatt nämnda bestämmelser. Detta gäller särskilt om polisdistriktet
inrättat en tjänst, som visserligen finnes upptagen i polislönereglementet
men som är högre än den befattning som enligt tilläggsbestämmelserna
till reglementet bort komma till användning i polisdistriktet. På grund härav
får länsstyrelsen föreslå, att om ändring av 8 § polislagen anses böra komma
till stånd, densamma kompletteras med ett uttryckligt stadgande om att
befattning vid polisväsendet må besättas endast under förutsättning att befattningen
inrättats i enlighet med föreskrifterna i polislönereglementet och
därtill hörande tilläggsbestämmelser.

I avbidan på prövning av frågan vilken befattning, som skall finnas,
torde dock förordnande å befattningen, sådan den "inrättats av polisdistriktet,
böra kunna meddelas.

Emellertid kan länsstyrelsen icke underlåta att i detta sammanhang
uttala sina allvarliga betänkligheter mot lagfästande av den princip, som
sålunda ligger till grund för ifrågavarande ändringsförslag. Detta synes
strida mot vad som hittills allmänt ansetts vara den grundläggande innebörden
av hithörande bestämmelser i polislagen. De statliga organens uppgift
har ju hittills ansetts vara — och böra vara — att tillse att "polisdistrikten
äro försedda med en tillräckligt stor och tillräckligt kvalificerad samt
på tillfredsställande sätt avlönad polisstyrka. Att länsmyndigheterna nu
skulle bli skyldiga att ingripa nedpressande, så snart ett polisdistrikt vill
sörja för sitt polisväsen på ett sätt, som i någon mån överstiger de krav,
som polislöneförfattningarna uppställt, måste verka främmande och svårbegripligt
samt även direkt olämpligt. Då det uttryckligt deklarerats, att
avsikten med dylik likriktning icke är att möjliggöra eller göra lättare en
övergång till statligt polisväsen, synes det sakliga underlaget för förslaget
icke kunna vara annat än statsbidragsreglerna till avlöningskostnaderna.
Om detta antagande är riktigt, är ifrågavarande förslag ett påtagligt exempel
på de inskränkningar i den kommunala självbestämmanderätten, som sker
via uppställande av villkor för statsbidrag. I varje fall bör väl dock verkan
av statsbidragsreglerna icke sträcka sig så långt, att ett polisdistrikt, som
helt på egen bekostnad skulle vilja bättre sörja för sitt polisväsen genom
att tillsätta flera eller mera kvalificerade polismän än enligt författningarna,
skulle av länsstyrelsen med stöd av polislagen hindras härifrån.

Länsstyrelsen, som enligt vad ovan anförts funnit det remitterade förslaget
till ändring av 8 § polislagen innefatta en i hög grad olämplig ändring
a\ lagens nuvarande sakliga innebörd, får med hänsyn härtill bestämt
avstyrka ändringsförslaget.

-Med utgångspunkt från den av länsstyrelsen hävdade uppfattningen om
polislagens innebörd vore det snarare påkallat att revidera polislöneförfattningarna.
En dylik revision borde syfta till att klarlägga, att nämnda
örfattningar icke avse att inskränka polisdistriktens befogenheter enligt
polislagen och att i varje fall ett bättre tillgodoseende av polisväsendets per -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17b år 1955

sonalbehov än lönebestämmelserna förutsätta endast skulle ha betydelse
för distriktens rätt till statsbidrag.

Departementschefen

Såsom i departementspromemorian anges har det visat sig att i visst avseende
tvekan råder i fråga om möjligheten att använda reservpolis utanför
det polisdistrikt, där den är anställd. Ovissheten har gällt innebörden av
stadgandet i 5 § polislagen, att reservpolisen är avsedd för att »vid tillfälligt
behov av polisförstärkning å annan ort där biträda vid upprätthållandet av
allmän ordning och säkerhet». I ordet »tillfälligt» har man ibland velat lägga
in den betydelsen att fråga måste vara om ett behov av allenast kortare
varaktighet. I promemorian har med stöd av bl. a. förarbetena till polislagen
den tolkningen av stadgandet framförts, att därmed skulle avses behov
över huvud taget, som skapats av extraordinära omständigheter, utan direkt
begränsning till kortare tidsperioder. Så har stadgandet också tillämpats.
Det är det extraordinära i situationen, som gör det rimligt att ehuru
varje polisdistrikt enligt polislagen har att sörja för sitt normala behov av
polis — insätta reservpolis från annat distrikt och som man velat framhäva
genom ordet »tillfälligt». I promemorian föreslås att denna stadgandets
innebörd förtydligas genom att ordet »tillfälligt», som givit upphov till
missuppfattning, borttages och att såsom reservpolisens uppgift anges att
den skall vid behov av polisförstärkning inom annat distrikt där biträda
vid upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet.

Samtliga remissinstanser har instämt i att ifrågavarande stadgande i 5 §
har den angivna innebörden och för egen del ansluter jag mig till denna
uppfattning. På grund härav och då den tvekan om rätta betydelsen, som
rått, ådagalägger ett behov av förtydligande vill jag förorda att stadgandet
ändras. Därvid synes ordet »tillfälligt», som onekligen kan inge en föreställning
om begränsning till kortare tid, böra ersättas med något annat uttryck
som bättre klargör innebörden. Jag föreslår, att reservpolisen anges vara
avsedd för att, då inom annat polisdistrikt av särskild anledning uppkommer
behov av polisförstärkning, där biträda vid upprätthållandet av allmän
ordning och säkerhet. Att behovet skall ha uppkommit av särskild anledning
innebär då, att det skall vara grundat på extraordinära omständigheter.
Sådana omständigheter är t. ex. en större anhopning av människor, som
kräver sådana anordningar för ordningens upprätthållande att distriktets
för normala förhållanden tillräckliga polisstyrka ej förslår. Emellertid bör,
om det verkligen är erforderligt för att kunna upprätthålla ordning och
säkerhet, reservpolis kunna tillkallas även om av särskild anledning distriktets
egen polisstyrka är otillräcklig redan lör det normala behovet. En sådan
anledning kan vara ait distriktet någon tid är urstandsatt att halla sin polisstyrka
vid normalt erforderlig numerär. Däremot får naturligtvis icke ic -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 17''/ år 1955

servpolis användas för ett stadigvarande eller mera långvarigt fullgörande
inom annat polisdistrikt av sådan normal polistjänst som distriktet är
skyldigt att svara för och även kan ombesörja. I sådant fall skall ett behov
av förstärkning snarast möjligt fyllas av distriktet självt.

Med anledning av uttalanden i några remissyttranden vill jag särskilt
understryka att förslaget till förtydligande av lagtexten motiveras av rena
principskäl. Naturligtvis bör även med den nya avfattningen av 5 § lämpligheten
ur olika synpunkter av att inom lagstiftningens ram använda reservpolis
i en viss situation alltid noga prövas vid tillämpningen.

Jag övergår härefter till frågan om polisdistriktens skyldighet att följa
polislönereglementet och om länsstyrelsernas möjlighet att ingripa mot
överträdelser.

Först vill jag då erinra om att detta statliga lönereglemente för kommunala
tjänstemän tillkom på uttrycklig begäran av Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund och att Svenska polisförbundet i
avgivet yttrande ej motsatte sig förslaget. Anledningen var som bekant en
allmän önskan att få till stånd en likformighet i fråga om anställningsvillkoren.
En dylik likformighet skulle, utom att skapa rättvisa, även höja
polisens effektivitet genom att underlätta önskvärda förflyttningar från ett
distrikt till ett annat och vidare också vara ägnad att trygga arbetsfreden
inom polisväsendet. Före tillkomsten av polislönereglementet inskränkte
sig statsmakterna till att uppställa vissa minimikrav i fråga om polisens
avlöningsförhållanden. Sålunda stadgades i 8 § polislagen, att polisdistrikt
var skyldigt att skäligen avlöna sina polismän. Och enligt 14 § ålåg det,
liksom alltjämt är fallet, länsstyrelsen att göra framställning om rättelse
eller i sista hand själv förordna därom, då ett distrikt uppenbarligen åsidosatt
sina åligganden enligt lagen. Genom polislönereglementet med tillhörande
författningar har ett detaljerat och fixt avlöningssystem införts. I
enhetlighetens intresse har alltså statsmakterna övergått från att uteslutande
söka garantera att icke polismännen avlönas oskäligt lågt till att
uppställa regler som skall hindra ojämnheter även genom för högt avlönande.
Det säger sig självt att man, då nu detta system införts, icke bör
godtaga att enskilda polisdistrikt bryter mot bestämmelserna, vare sig detta
sker genom att lön och övriga ekonomiska förmåner sättes för lågt eller
genom att de bestämmes för högt. På liknande sätt är bestämmelserna i
andra statliga avlöningsreglementen för kommunalt anställda tjänstemän,
t. ex. för folkskollärarna, bindande. Det allmännas intresse av en strikt tilllämpning
av polislönebestämmelserna även såsom maximerande är alltså
icke — såsom antytts i ett remissyttrande — grundat på omsorgen om att
ej för högt statsbidrag till lönekostnaderna utgår utan på nödvändigheten
av att likformighet iakttages. Det är emellertid naturligt att i statsbidragskungörelsen
stadgats att statsbidrag icke utgår å högre lönebelopp än som
följer av polislönereglementet och tillhörande författningar.

Kungl. HIaj:ts proposition nr 17b ur 1955

Den sistnämnda bestämmelsen utgör ett visst korrektiv mot att ett polisdistrikt
utger lön utöver vad som stadgas i avlöningsförfattningarna men
är ej ensam tillräckligt verksam. Såsom påvisats i departementspromemorian
var avsikten att distrikten skulle vara bundna att utge just de förmåner
som bestämmes i lönereglementet, varken mer eller mindre. Med
denna utgångspunkt torde kunna hävdas, att det nuvarande stadgandet i
8 § polislagen — att polispersonal som avses i reglementet skall avlönas
enligt bestämmelserna i reglementet — innebär ett förbud mot för högt
avlönande. Det synes likväl önskvärt att stadgandet förtydligas så att polisdistriktens
lagliga bundenhet i nu ifrågavarande avseende klart framgår.
En sådan ändring får då också till följd att varje tvekan undanröjes om
länsstyrelsens befogenhet att enligt 14 § ingripa mot uppenbart åsidosättande
av skyldigheten att ej utge förmåner utöver de stadgade.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har gjort gällande att den i promemorian
föreslagna ändringen i 8 § icke skulle vara tillfyllest för att uppnå
det avsedda syftet utan att den skulle behöva kompletteras med ett uttryckligt
stadgande om att befattning finge tillsättas endast om den inrättats i
enlighet med reglementet och tilläggsbestämmelserna till detta. Om emellertid
i 8 § fastslås skyldighet att i fråga om avlöning och andra förmåner
följa bestämmelserna i reglementet och av Kungl. Maj :t i anslutning därtill
meddelade föreskrifter, torde en sådan komplettering icke erfordras. Inrättande
av en tjänst i klar strid mot tilläggsbestämmelsernas regler om lönegradsplacering
måste nämligen då komma att medföra att distriktet vid utgivande
av avlöningsförmånerna åsidosätter sin skyldighet enligt polislagen.
Den tjänstetillsättande myndigheten, nämligen länsstyrelsen, som
har sig ålagt att tillse att distrikten fullgör sina skyldigheter, bör i ett
sådant fall ej tillsätta innan rättelse skett av beslutet om lönegradsplacering.

Mot den tolkning för vissa fall av uttrycket »uppenbart åsidosättande»

1 14 g, som göres i promemorian, har inga invändningar rests av remissinstanserna.
För egen del kan jag ansluta mig till de framförda synpunkterna.
Jag vill i detta sammanhang understryka, att avlöningsförfattningarna
icke hindrar ett polisdistrikt att hålla all den polispersonal, som det
anser erforderlig, förutsatt att lönegradsplaceringen överensstämmer med
författningarna.

I ett par remissyttranden har framhållits att det borde vara tillåtet att i
särskilda fall, då omständigheterna kan anses kräva det, avvika från de
fastställda normerna om tjänsternas placering i lönehänseende. I den mån
det befinnes lämpligt och möjligt att tillgodose sådana önskemål torde
emellertid detta böra ske genom en av särskild utredning föregången ändring
i avlöningsförfattningarna.

På de skäl, som jag nu anfört, vill jag förorda att 8 § polislagen förtydligas
så, alt polisdistrikten ålägges att i fråga om avlöning och andra
förmåner åt sådan polispersonal, som avses i polislönereglementet, följa

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 17b

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 17k ur 1955

reglementet och av Kungl. Maj :t i anslutning till reglementet meddelade
föreskrifter.

I enlighet med vad jag nu förordat har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändrad Igdelsc av 5 § 1 mom. och 8 § lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

Föredraganden hemställer härefter, att förut omförmälda inom inrikesdepartementet
upprättade lagförslag måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ake Eklöf

DUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 53
504562