Kungl. Maj:ts proposition nr 172 (Proposition 1937:172)

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Nr 172.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor
m. m.; given Stockholms slott den 5 mars 1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni
1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor samt
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni
1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr

72.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264)
om erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas, att 1, 7 och 11 §§, 20 § 3 morn., 21 § 1, 2 och 5
mom. samt 22, 23, 26 och 27 §§ förordningen den 15 juni 1934 om erkända
arbetslöshetskassor1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Registrerad understödsförening,---erkänd arbetslöshetskassa.

Understödsförening antages till erkänd arbetslöshetskassa av den myndighet,
under vars tillsyn föreningen står enligt lagen om understödsföreningar.
Med antagande---är stadgat.

Erkänd arbetslöshetskassas---»erkänd arbetslöshetskassa».

7 §•

Från rätt---i 13 §.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas äger tillsynsmyndigheten beträffande
viss kassa medgiva, att personer, som avses under 1) och 2), må
kunna vinna inträde i kassan.

11 §•

Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som icke senast vid utgången av
åttonde veckan efter den tid, å vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp
belöper, har till kassan antingen erlagt avgift eller belopp som nu sagts eller
anmält förhållande, varå befrielse från betalningsskyldigheten kan grundas,
skall anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt; dock att kassans styrelse
äger med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet pröva,
huruvida den, som underlåtit att inom angiven tid anmäla omständighet,
varå avgiftsbefrielse kan grundas, ändock må bibehållas vid sitt medlemskap.

Tillsynsmyndigheten äger, därest särskilda omständigheter därtill föranleda,
beträffande viss kassa medgiva, att den tidpunkt, då sådan påföljd som

1 Senaste lydelse av SI § 1 mom. samt 22 och 23 §§ se SFS 1936:151.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172. 3

i första stycket sägs skall inträda, bestämmes senast till utgången av tjugusjätte
veckan.

20 §.

3 mom. Erkänd arbetslöshetskassa äger i sina stadgar föreskriva, att daghjälp
icke må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det
företag, där han fortlöpande är anställd, har arbete ett mindre antal dagar
än vid full drift är vanligt.

Har sådan föreskrift icke meddelats, skall vid driftinskränkning det antal
dagar under varje vecka, för vilka han eljest varit berättigad till daghjälp,
minskas med en; dock att tillsynsmyndigheten äger för viss kassa medgiva,
att begränsningen av understödsrätten skall tillämpas endast i det fall,
då arbetsgivaren i förväg kungjort plan för arbetets fortsatta bedrivande.

Den i andra stycket föreskrivna begränsningen av understödsrätten skall
icke ske efter arbetsperiod, som överstiger 18 dagar.

21 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa---tolv månaderna.

Därest tillsynsmyndigheten med stöd av 22 § sista stycket föreskrivit inskränkning
i understödsrätten, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att antalet
avgifter, som skola vara erlagda under de närmast före arbetslöshetens
inträdande förflutna tolv månaderna, må bestämmas till lägre tal än tjugusex,
dock ej lägre än tjugu.

Villkoret att visst antal avgifter skall hava erlagts under de närmast före
arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna skall icke gälla, då
medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller arbete för högst aderton
dagar samt omedelbart efter arbetets upphörande ånyo ansöker om daghjälp.

Där sjukdom---legitimerad läkare.

Med avseende---avstängningstidens slut.

Där medlem---å honom.

2 mom. Har någon---till godo.

Erkänd arbetslöshetskassa må med statserkänd arbetslöshetskassa inom
främmande stat, med vilken Konungen ingått överenskommelse enligt 13 §,
träffa sådan överenskommelse, som i första stycket av detta moment avses.
Dylik överenskommelse skall för att bliva gällande godkännas av Konungen.

Tillsynsmyndigheten må medgiva, att medlem, vilken omedelbart före inträdet
i erkänd arbetslöshetskassa varit medlem i sammanslutning för meddelande
av arbetslöshetshjälp, som icke antagits lill erkänd arbetslöshetskassa,
må tillgodoräknas avgifter, vilka han erlagt till nämnda sammanslutning.

5 mom. Medlem må vid tillämpning av denna paragraf allenast tillgodoräknas
avgift, som erlagts antingen för tid, då han för annans räkning mot
avlöning använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens hem,
eller för tid, för vilken han trots sin arbetslöshet åtnjutit avlöning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

22 §.

Daghi alp må —---kunnat utgå.

Erkänd arbetslöshetskassa — — — äga giltighet.

Vad sålunda--— om daghjälp.

Innesluter understödsförening, som antages eller antagits till erkänd arbetslöshetskassa,
medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet årligen
regelbundet förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständigheter,
äger tillsynsmyndigheten beträffande vissa medlemmar föreskriva, att
daghjälp ej må utgå förrän efter viss längre karenstid än i första stycket sägs,
därvid de i andra stycket omnämnda tider ej må överskridas samt vad i
första stycket sägs skall äga giltighet, eller att för viss bestämd tid av året
daghjälp över huvud icke må utgå eller att den längsta medgivna under -stödstiden under loppet av tolv på varandra följande månader skall uppdelas
i två perioder, därvid den ena skall omfatta tid, under vilken arbetslöshet
regelbundet förekommer.

23 §.

Daghjälp må icke utgå till medlem för mer än sammanlagt etthundrafemtiosex
dagar under loppet av tolv på varandra följande månader.

Ej må den tid, för vilken daghjälp under loppet av tolv på varandra följande
månader längst må utgå, i annat fall än som omförmäles i 24 § första
stycket utgöra mindre än nittio dagar.

Har medlem under tolv på varandra följande månader åtnjutit understöd
under så lång tid, som kassans stadgar medgiva eller som styrelsen med stöd
av 24 § må hava bestämt, skall ytterligare gälla, att daghjälp icke ånyo må
utgivas till medlemmen, förrän han till kassan erlagt avgifter, motsvarande
minst två veckoavgifter, vilka jämlikt 21 § 5 mom. må tillgodoräknas honom.

Vid tillämpning —---legitimerad läkare.

26 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta medlemsavgifter dels för
tid, då medlem för annans räkning mot avlöning användes till arbete, som
utföres annorstädes än i medlemmens hem, dels ock för tid, för vilken han
trots sin arbetslöshet åtnjuter avlöning.

De fasta---å arbetslöshetsrisk.

Föreskrives i---anses skäligt.

27 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande
i fråga om kassor med 10,000 medlemmar eller däröver minst två gånger
genomsnittliga beloppet av de tio sistförflutna årens inkomster i form av
erlagda avgifter och erhållet statsbidrag, i fråga örn kassor med 500 medlemmar
eller därunder minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp

Kungl. Maj.ts proposition nr 172-

och i fråga om kassor med flera än 500 men färre än 10,000 medlemmar
minst det belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av här angivna siffror
bestämmer.

Utbetalning av---lämnat medgivande.

överskott å---tillföras fonden.

Fonden får---löpande utgifter.

Fondens tillgångar---inom riket.

Denna förordning träder i kraft i vad avser 1 § den 1 januari 1938 samt
i övrigt den 1 juli 1937.

Kungl. Majis proposition nr 172.

Förslag;

till

Förordning

angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 265)
örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 15 juni 1934 om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor ävensom vid förordningen såsom bilaga
fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser skola, tabellen i nedan
angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

5 §•

Förvaltningsbidrag utgår för kalenderår dels med ett i förhållande till antalet
årsmedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbidrag),
dels med belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode till styrelseledamot
och revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten.

Medlemsbidrag utgår med fyra kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar,
som icke överstiger 3,000, med tre kronor per årsmedlem för det
antal årsmedlemmar, som överstiger 3,000 men icke 25,000, och med två
kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 25,000.

Bilaga tilli förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Daghjälpsbidragets storlek i procent av hela kostnaden för understöd vid olika

Antal under-stödda dagar	antal understödda dagar per medlem	och	en genomsnittlig daghjälp av kronor
per medlem
	2.00	2.25	2.50	2.75	3.00	3.25	3.50	3.75	4.00	4.25	4.50	4.75	5.00	5.25	5.50	5.75	6.00
1.50	O.o
20	73.7	69.6	66.1	63.0	60.1	57.6	55.2	53.1	51.1	49.2	47.4	45.8	44.2	42.7	41.3	39.9	38.6
21—26	75.0	70.9	67.4	64.3	61.4	58.9	56.5	54.4	52.4	50.5	48.7	47.1	45.5	44.0	42.6	41.3	40.0

Särskilda bestämmelser.

a) Om antalet understödda dagar per medlem är större än 26, beräknas procenttalet

genom att multiplicera motsvarande procenttal enligt tabellen för 21—26 dagar med —
där n betecknar antalet understödda dagar per medlem.

Kungl. Majlis proposition nr 172.

b) Vid andra kombinationer av daglijälp och antal understödda dagar per medlem än
sådana, som direkt framgå ur tabellen, interpoleras liniärt mellan de i tabellen angivna
procenttalen, varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Vid
lika avstånd sker avrundning uppåt.

c) Samma avrundningsregel som under b) tillämpas i fråga örn beräkningen av daghjälpsbidraget
för det fall, att antalet understödda dagar per medlem överstiger 26.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler fråga örn ändring
i vissa delar av förordningen den 15 juni 193U örn erkända arbetslöshetskassor
och förordningen samma dag örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
samt anför:

På därom av socialstyrelsen gjord framställning föreläde Kungl. Maj:t i
proposition nr 84/1936 riksdagen förslag till vissa ändringar i förordningen
om erkända arbetslöshetskassor. Riksdagen biföll i huvudsak Kungl. Maj:ts
förslag. Den 22 maj 1936 utfärdades härefter förordning (nr 151) angående
ändring i vissa delar av sagda förordning.

I skrivelse den 17 december 1936 har socialstyrelsen framlagt förslag om
vissa ytterligare ändringar i den för arbetslöshetsförsäkringen gällande lagstiftningen.
Styrelsen har därvid framhållit, att styrelsen icke ansett sig
böra framlägga nya ändringsförslag på ett så tidigt stadium, därest styrelsen
icke funnit det vara nödvändigt, särskilt med hänsyn till kassornas ekonomi,
att vissa ändringar vidtoges, exempelvis i fråga om bestämmelserna angående
fondbildning och grunderna för statsbidragets beräknande. Under styrelsens
fortsatta arbete med försäkringstekniska beräkningar för ifrågasatta nya kassor
hade styrelsen nämligen kommit till den uppfattningen, att kassornas möjligheter
att genomgå en krisperiod utan att i skilda hänseenden behöva vidtaga
inskränkningar i verksamheten borde väsentligt förbättras. Vid bifall
till förslagen i denna del, avseende bland annat en förstärkning av kassornas
fonder, möjlighet att utöka den nu föreskrivna längsta understödstiden samt
förhöjning av det antal understödda dagar per medlem och år, för vilket
statens daghjälpsbidrag nu utginge, torde, framhåller socialstyrelsen, sedan
försäkringen vunnit ökad anslutning, goda möjligheter föreligga för det allmänna
att under en lågkonjunktur lämna den erforderliga hjälpen till de
arbetslösa genom understöd från arbetslöshetsförsäkringen samt genom anordnande
av allmänna arbeten av olika slag. Styrelsen anför vidare, att den
i principiellt avseende mindre lämpliga arbetslöshetshjälp, som hittills utan

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

någon prestation från de behövandes sida förekommit i form av kontantunderstöd
genom arbetslöshetskommitléerna, därigenom skulle kunna avsevärt
inskränkas eller helt upphöra.

Socialstyrelsen uttalar vidare i skrivelsen, att den för arbetslöshetsförsäkringen
gällande lagstiftningen även i vissa andra hänseenden än de nu berörda
syntes böra justeras, då ändock förslag om ändringar måste framläggas.
Det viktigaste av dessa förslag till justering vore vidtagandet av en modifikation
av avgiftsvillkoret för säsongarbetare i avsikt att bereda större möjlighet
för dessa arbetare att tillgodogöra sig försäkringens fördelar.

Socialstyrelsen framhåller, att de av styrelsen framlagda ändringsförslagen
icke kunde sägas beröra de i verklig mening grundläggande principerna för
lagstiftningen. Vid bifall till förslagen komme visserligen den kostnadsram
alt överskridas, som angivits vid lagstiftningens antagande år 1934. Statens
sammanlagda bidrag till försäkringen komme dock ej att uppgå till det belopp,
som beräknades skola utgå vid bifall till det i propositionen nr 38/1934
framlagda förslaget. Någon förhöjning av det för nästkommande budgetår
begärda anslaget till arbetslöshetsförsäkringen erfordrades icke.

De av socialstyrelsen utarbetade förslagen till ändringar i lagstiftningen om
arbetslöshetsförsäkringen hava varit föremål för behandling av sociala rådets
sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

över de av socialstyrelsen framlagda ändringsförslagen hava yttranden avgivits
av statskontoret, försäkringsinspektionen och statens arbetslöshetskommission.
Svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige,
vilka därtill beretts tillfälle, hava jämväl inkommit med yttranden.

Av de i yttrandena anförda allmänna synpunkterna på förslagen till
ändringar i lagstiftningen örn arbetslöshetsförsäkringen må här omnämnas
följande.

Statskontoret anför, att ämbetsverket — i den mån det ansett sig kunna
ingå på en granskning av socialstyrelsens framställning — icke funnit anledning
till uttalande i ärendet annat än beträffande ökningen av förvaltningsbidraget
till de erkända arbetslöshetskassorna.

Försäkringsinspektionen har i sitt utlåtande till granskning upptagit endast
de frågor, vilka närmare beröra arbetslöshetsförsäkringens tekniska utformning.
Inspektionen har beträffande dessa frågor icke funnit anledning till
erinran mot förslaget.

Statens arbetslöshetskommission har inskränkt sitt yttrande till att avse
endast det föreliggande förslagets sannolika inverkan på den under kommissionens
överinseende stående hjälpverksamheten för oförvållat arbetslösa.
Kommissionen har härvid ej funnit anledning till erinran mot det av socialstyrelsen
framlagda förslaget.

Svenska arbetsgivareföreningen ger uttryck för betänksamhet inför de kostnadsökningar
för staten, vilka skulle bliva följden av bifall till socialstyrelsens
förslag örn ändring av grunderna för daghjälpsbidragets och förvallningsbidragets
bestämmande. Föreningen anför vidare vissa kritiska synpunkter
på förslagen örn utökning av den längsta understödstiden och örn rätt för per -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

söner, som tidigare verkat såsom självständiga företagare eller varit anställda
hos närstående släkting, att omedelbart vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa.
Förslaget om modifikation av det tidsbestämda avgiftsvillkoret i kassor
inom säsongfack anses vara motiverat, övriga ändringsförslag hava icke
föranlett något uttalande från föreningens sida.

I landsorganisationens yttrande uttalas, att socialstyrelsens nya initiativ med
syfte att bättre anpassa ifrågavarande lagstiftning till de förhållanden, under
vilka arbetslöshetskassorna bedreve sin verksamhet, hälsades med tillfredsställelse.
I den mån de nu föreslagna ändringarna vore ägnade att underlätta
kassornas strävanden att bistå oförskyllt arbetslösa, tillstyrkte landsorganisationen
dem, ehuru de icke till fullo motsvarade de önskemål, som
framförts i tidigare avgivna yttranden.

En närmare redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena avser jag
att lämna i samband med behandlingen av de särskilda punkterna i socialstyrelsens
ändringsförslag.

Jag övergår nu till att redogöra för dessa ändringsförslag. Jag kommer
därvid till en början att i ett sammanhang behandla de frågor, som beröra
kassornas möjligheter att genomgå en krisperiod eller som i övrigt hava en
ekonomisk innebörd.

Ändringsförslag, avseende att stärka kassornas ekonomi och vidga deras
möjligheter att effektivt understödja medlemmarna.

Kassornas fondbildning.

Jämlikt 27 § i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor skall sådan
kassa såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande i fråga om kassor med
10,000 medlemmar eller däröver minst genomsnittliga beloppet av de tre
sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter och erhållet statsbidrag,
i fråga örn kassor med 500 medlemmar eller därunder minst fyra gånger
ett på samma sätt beräknat belopp och i fråga om kassor med flera än
500 men färre än 10,000 medlemmar minst det belopp, tillsynsmyndigheten
med ledning av de angivna siffrorna bestämmer.

Fondbildningen för de erkända arbetslöshetskassorna har till huvudsaklig
uppgift att möta de anspråk, som kunna ställas på kassorna på grund av
svängningar i arbetslöshetsrisken. Fonden har givits karaktären av en utjämningsfond
i den mening, att fondens medel skola användas för utjämning
av verksamhetens ekonomiska förlopp. Bestämmelserna om fondbildning
avse alltså endast att trygga skapandet av så stora tillgångar för kassorna,
att normala svängningar i arbetslösheten ej skola åstadkomma alltför
stora påfrestningar. Däremot åsyftas ej, att fonden skall bliva så stor, att en
verklig premiereserv bildas, d. v. s. en fond motsvarande värdet av samtliga
löpande utfästelser av understöd.

Socialstyrelsen framhåller i sin skrivelse, att man numera efter genomgången
av den senaste svåra krisen och i det statistiska materialet från de er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

kända arbetslöshetskassor, som varit i funktion, hade en relativt god grundval
för bedömandet av vissa försäkringstekniska frågor av stor vikt för den
statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen. Bland dessa frågor tilldroge sig
reglerna för fastställandet av den erforderliga försäkringsfonden kanske det
främsta intresset. Verkställda utredningar syntes giva vid handen, att de i
förordningen örn erkända arbetslöshetskassor givna reglerna härom i många
fall lämnade en för svag fondbildning.

Socialstyrelsen föreslår med anledning härav en sådan ändring av bestämmelserna
örn kassornas fondbildning, att fondens storlek skall beräknas med
hänsyn till de genomsnittliga inkomsterna under en väsentligt längre tidrymd
än för närvarande eller tio i stället för tre år samt för kassor med 10,000
medlemmar eller däröver bestämmas till minst två gånger ett på detta sätt
beräknat genomsnittsbelopp, under det att fonden för kassor av denna storleksordning
för närvarande skall motsvara minst genomsnittliga beloppet av
tre års inkomster, taget endast en gång.

Styrelsen anför härom bland annat:

Underlaget för fondberäkningen skall utgöras av genomsnittliga beloppet
av de tre sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter och erhållet
statsbidrag. Därest efter en kassas start infalla tre år med relativt goda
konjunkturer oell liten arbetslöshet, kommer under dessa år ett relativt litet
statsbidrag att utgå. Följden blir den, att bruttoinkomsten av erlagda avgifter
och erhållet statsbidrag blir förhållandevis liten, varför den erforderliga
fonden kommer att fastställas till ett relativt lågt belopp. Inträder därpå en
kris med omfattande arbetslöshet, kommer de erlagda avgifternas summa
att minskas, medan statsbidraget starkt sväller ut. Summan av avgifterna
och statsbidraget stiger emellertid därigenom betydligt. På grund av författningens
bestämmelser om grunderna för fondberäkningen kan det härigenom
efter endast något år bliva nödvändigt att väsentligt öka den erforderliga
fondens belopp. Att märka är, att detta ökade behov av fondbildning
uppkommer på grund av och under en kris, då medlemmarna i arbetslöshetskassan
hava särskilt svårt att bära den utgiftsökning i form av förhöjning
av avgifterna, som för ett dylikt fall erfordras för uppbyggandet av den förhöjda
fonden. Det synes därför nödvändigt att grunda fondberäkningarna
på erfarenheterna under en längre följd av år, så att såväl hög- som lågkonjunktur
må kunna öva inverkan.

På grundval av det material, som insamlats för avgiftsberäkningarna eller
som erhållits från de erkända arbetslöshetskassorna, har socialstyrelsen kunnat
företaga vissa utredningar rörande en erkänd arbetslöshetskassas förmåga
att utan alltför stora nedskärningar i understödsrätten utgiva understöd
vid en kris av samma omfattning som 1932—1934 års kris. Därvid har
det visat sig, att för en erkänd arbetslöshetskassa, som börjat sin verksamhet
vid ingången av år 1924 och som hela tiden haft mer än 10,000 medlemmar,
försäkringsrörelsen icke skulle i tillfredsställande utsträckning kunnat
drivas med en fond av den storlek, sorn nuvarande fondberäkningsreglcr
angiva. I själva verket bar bortåt dubbla detta fondbelopp behövts i kassor
för fack med medelmåttig krisarbetslöshet.

De verkställda undersökningarna och övervägandena hava emellertid visat,
att för arbetslöshetskassor med mindre medlemsantal, till exempel mellan
500 och 2,000, de nu i förordningen inskrivna beriikningsreglerna äro någorlunda
tillfredsställande utom i fråga örn det antal år, som skall ligga till
grund för beräkningen av det erforderliga fondbeloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Det synes därför vara nödvändigt, att reglerna för beräkningen av den erforderliga
fonden ändras. Den verkställda utredningen har givit vid handen,
att dessa ändringar höra taga sikte på dels en utökning av antalet år. till vilka
hänsyn skall tagas vid fastställandet av den erforderliga försäkringsfondens
storlek, dels en förhöjning av fonden för erkända arbetslöshetskassor
med ett medlemsantal, som överstiger 2,000.

Vad beträffar antalet av de år, som skola medtagas i beräkningen vid fastställandet
av medeltalet för kassans inkomster i form av erlagda avgifter och
erhållet statsbidrag, må hänvisas till att konjunkturerna pläga växla från
högkonjunktur till lågkonjunktur och tillhaka till högkonjunktur under loppet
av en tidrymd, som något överstiger tio år. Det torde därför vara lämpligt
att fastställa ifrågavarande antal år till tio. Genomföres en sådan ändring,
blir konsekvensen härav, att den nya regeln icke kan i full utsträckning
tillämpas för en kassa under de första tio åren av dess verksamhet. I
detta sammanhang må erinras om att icke heller de nu gällande fondreglerna
kunna helt tillämpas för en kassa, förrän en relativt lång tid, tre år,
förflutit från kassans start. Det har emellertid icke ansetts nödvändigt att
införa särskilda bestämmelser i försäkringsförordningen att tillämpas under
dessa övergångsår. Enligt uttalande i propositionen nr 209/1933 skulle
det ankomma på tillsynsmyndigheten alt ordna denna detalj genom förhandlingar
med kassans styrelse. På enahanda sätt torde det efter en ändring
av fondbestämmelserna i det hänseende, som nu föreslås, böra tillkomma
tillsynsmyndigheten att under de tio första åren efter en kassas start med
ledning av den allmänna regeln för bestämmande av fondens storlek och
de erfarenheter, som legat till grund för avgiftsberäkning eller som sedermera
gjorts under kassans verksamhet, samt efter överläggningar med kassans
styrelse för varje år fastställa storleken av den erforderliga fonden.

Vad beträffar storleken av fonden, torde densamma, med hänsyn till vad
som framkommit under de av styrelsen verkställda utredningarna, för kassor
med 10,000 medlemmar eller däröver böra fastställas till minst två gånger
det belopp, som utgör medeltalet av de tio sistförflutna årens inkomster i
form av erlagda avgifter och erhållet statsbidrag. I fråga om kassor med
500 medlemmar eller därunder bör försäkringsfonden liksom hittills utgöra
minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat medeltalsbelopp. I fråga om
kassor med flera än 500 men färre än 10,000 medlemmar skall fonden uppgå
till minst det belopp, som tillsynsmyndigheten med ledning av de angivna
reglerna bestämmer.

Ifrågavarande ändringar komma med all sannolikhet att medföra, att de
större arbetslöshetskassorna erhålla betydligt bättre möjligheter att hjälpa
sina medlemmar under lågkonjunktur med mera omfattande arbetslöshet än
som är möjligt med de nu gällande reglerna. Dock torde det observeras, att
även med de nya reglerna enligt de verkställda undersökningarna en full utbetalning
av understöd icke kan garanteras i en del fack, örn arbetslösheten
får den omfattning, som den hade under den senaste krisen. Självfallet bliva
emellertid i dessa fack de nödvändiga inskränkningarna i form av nedsättning
av den längsta understödstiden eller nedskärning av dagunderstödets belopp
mindre vid en kommande kris, örn de större kassorna hinna bygga upp
sin fond till de nya reglernas nivå, innan krisen utbryter, än vad förhållandet
eljest skulle bliva. Kassornas möjligheter att under en kris understödja
sina medlemmar utan vidtagande av inskränkningar i förmånerna bliva vidare
väsentligt större vid bifall till det förslag, som styrelsen i det följande
framlägger örn ändring i grunderna för daghjälpsbidragets beräkning. Försiktigheten
bjuder, att man gör sig beredd på att en kommande kris medför
lika omfattande arbetslöshet som den senaste. Härtill kan komma att bi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

draga den föreliggande befolkningssituationen — tillströmningen till de arbetsföra
åldrarna i förhållande till avgången når sin kulmen om ett par tre
år — samt den oroliga utrikespolitiska situationen.

De nya reglerna för försäkringsfondens fastställande torde icke behöva
rubba de hittills verkställda avgiftsberäkningarna för erkända arbetslöshetskassor,
som trätt i verksamhet. Orsaken härtill är, att fondtillväxten under
de nuvarande goda konjunkturerna för de flesta kassorna varit mycket stark.
Bortsett från detta torde det böra anmärkas, att de föreslagna reglerna icke
kunna sägas innebära en för stark belastning på arbetslöshetskassornas medlemmar,
då ju medlemmarna i de små kassorna redan betala avgifter, som
i fråga örn avsättning till fonden äro beräknade med högre belopp per capita
än vad som nu föreslås för de stora kassorna.

Slutligen må påpekas, att de föreslagna ändringarna i fondreglerna hava
ett organiskt sammanhang jämväl med den ändring, som i det följande föreslås
beträffande försäkringsförmånernas utbyggande.

Förslaget till ändring av bestämmelserna örn de erkända arbetslöshetskassornas
fondbildning har lämnats utan erinran av ledamöterna i sociala rådets
sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

I yttrandena har endast för säkring sinspektionen närmare ingått på förevarande
fråga. Inspektionen tillstyrker den föreslagna ökningen av försäkringsfonden
för kassor med mer än 10,000 medlemmar. Däremot ifrågasätter
inspektionen lämpligheten av att samtidigt med den föreslagna skärpningen
av bestämmelserna rörande försäkringsfondens storlek för de stora kassorna
bibehålla de nuvarande bestämmelserna i fråga om kassor med mindre
än 500 medlemmar.

Daglijälpsbidragets maximering.

Statsbidrag till erkänd arbetslöshetskassa utgår enligt förordningen den 15
juni 1934 örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor dels såsom daghjälpsbidrag,
dels såsom förvaltningsbidrag.

Daghjälpsbidraget är konstruerat så, att detsamma utgår med viss andel av
en erkänd arbetslöshetskassas sammanlagda kostnader under ett kalenderår
för understöd vid arbetslöshet. Det procenttal, som bestämmer daghjälpsbidragets
andel av kassans utgifter för daghjälp, fastställes med hänsyn dels
till det genomsnittliga daglijälpsbeloppet och dels antalet understödda dagar
i genomsnitt per medlem och år, allt beräknat för varje understödsklass i
kassan. Är antalet understödda dagar ringa, utgår daghjälpsbidraget med en
relativt liten del av kostnaderna för utgivet understöd. Stiger antalet understödda
dagar, utgår däremot bidraget med en relativt avsevärd del av sagda
kostnader. Enligt nuvarande bestämmelser utgår statsbidraget med sitt högsta
belopp vid en arbetslöshet, som motsvarar 21 understödda dagar i genomsnitt
per medlem och år. Daghjälpsbidraget har vid denna gräns bestämts
till 75 procent av hela kostnaden vid en daghjälp av två kronor och till 40
procent av hela kostnaden vid en daghjälp av sex kronor. Vid så pass omfattande
arbetslöshet att antalet understödda dagar i genomsnitt per medlem
och år överstiger 21, minskas statsbidraget i procent räknat å hela kostna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

den för understöd. Detta innebär i själva verket, att något statsbidrag icke
utgår för de understödda dagar, som överstiga 21 per medlem och år räknat.
Kassorna tvingas alltså att själva helt finansiera detta understöd, såvida de
icke i stället välja att inskränka sin verksamhet.

Socialstyrelsen framhåller i sin skrivelse, att daghjälpsbidraget genom sin
konstruktion i viss utsträckning verkade såsom en återförsäkring för kassorna.
Det hade emellertid visat sig, att anordningen med ett avbrott i statsbidragsutgivandet
vid ett antal understödda dagar i genomsnitt per medlem
och år av 21 förde med sig betydande svårigheter vid det försäkringstekniska
utformandet av arbetslöshetsförsäkringen. I viss män vore detta beroende
på att någon förmedlande övergång icke funnes mellan statsbidragets växande
upp till den maximala procentsatsen och dess mycket kraftiga fallande
enligt den regel, som bestämde statsbidraget vid ett antal understödda dagar
överstigande 21. Det syntes därför angeläget, att ändring i bidragsgrunderna
vidtoges på denna punkt.

Förslaget innebär, att de nuvarande grunderna för daghjälpsbidraget bibehållas
för ett antal understödda dagar av högst 21 per medlem och år.
För det antal understödda dagar, som överstiger 21 men icke 26 per medlem
och år, skulle daghjälpsbidrag utgå med samma procentsatser av hela kostnaden
för daghjälp, som nu gälla för ett antal understödda dagar av 21 per
medlem och år. Om antalet understödda dagar per medlem och år överstege
26, borde procenttalet beräknas genom att man multiplicerade vederbörande
procenttal för 21—26 understödda dagar med en faktor, som erhölles genom
att man dividerade talet 26 med antalet understödda dagar per medlem.
Detta överensstämmer med den nu gällande metoden för beräkning av bidragsprocenten
för det fall, att antalet understödda dagar per medlem och år
är större än 21. Den föreslagna regeln innebär därför, att staten skulle deltaga
i försäkringskostnaderna endast för de första 26 understödda dagarna
per medlem och år.

Till stöd för sitt förslag anför styrelsen:

Den nuvarande konstruktionen av statsbidraget betingas sannolikt i första
hand av en önskan lios statsmakterna att begränsa statsbidragsutgivandet
med hänsyn till statens finanser. Dessutom torde bakom densamma ligga en
strävan hos statsmakterna att få fram medlemmarnas eget intresse att hålla
understödsutgivandet inom snäva gränser. Vid utarbetandet av det förslag
till nya grunder, som socialstyrelsen framlägger, har styrelsen så långt
möjligt sökt beakta dessa motiv. Dessutom har styrelsen funnit angeläget
att inskränka ändringarna i sak så, att statsbidraget vid någorlunda normal
arbetslöshet alltjämt utgår efter samma grunder som de nuvarande.
De nya momenten hos statsbidragsgrunderna böra följaktligen vara sådana,
att de komma att tillämpas endast för år, då en mycket omfattande arbetslöshet
föreligger, d. v. s. som regel endast då utpräglad lågkonjunktur råder.

Genom de föreslagna ändringarna kommer i stort sett någon ökning av
statsbidraget icke att ske för år, då arbetslösheten är av normal omfattning.
Däremot kommer statsbidraget under mera krisbetonade år att bliva högre
med de nya grunderna än med de gamla. Det torde emellertid böra observeras,
att även de nya grunderna innehålla en tydlig avgränsning av statens
bidrag, ehuru man flyttat på punkten för denna avgränsnings inplacering -

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Det lämnas sålunda icke något daghjälpsbidrag för understödda dagar utöver
de första 26 per medlem och år. För år med mera omfattande arbetslöshet
kommer alltså en ökning av statens utgifter för arbetslöshetsförsäkringen
att ske, men denna utökning torde i genomsnitt icke komma att överstiga
tio procent. Då de nya grunderna torde komma att mera allmänt tilllämpas
under i genomsnitt ett par år av en tioårsperiod, lärer kostnadsökningen
för staten på längre sikt endast bliva några få procent. Emellertid
är att märka, att erfarenheten hittills från de erkända kassornas verksamhet
tydligt visat, att man vid förarbetena till lagstiftningen något övervärderat
försäkringens effektivitet. På grund härav har man också kommit till
något för höga tal beträffande kostnaderna för statsbidraget. Statens bidrag
enligt de nya grunderna kommer visserligen att något överstiga det belopp,
som beräknades vid den år 1934 genomförda lagstiftningen, men lärer dock
icke överstiga den ram, som angavs i propositionen nr 38/1934 för det av
Kungl. Hajd framlagda förslaget.

JDe nya reglerna komma att skilja sig ganska obetydligt från de gamla i
fråga om deras förmåga att hålla medlemmarnas intresse för ett försiktigt
understödsutgivande vid makt. I detta sammanhang vill styrelsen framhålla,
att den ovan föreslagna ändringen av grunderna för beräkningen av försäkringsfondens
storlek kommer att medföra någon ökning av medlemmarnas
andel i bördorna för arbetslöshetsförsäkringen, varför det kan vara motiverat
att samtidigt något öka det allmännas andel i dem på det sätt, som här
föreslagits. Det är vidare att märka, att styrelsen sökt anordna administrationen
inom arbetslöshetskassorna så, att en noggrann kontroll över understödsutgivandet
från statens sida kan åstadkommas.

Såsom ett mycket vägande skäl för ändringen i statsbidragsgrunderna kan
enligt styrelsens mening anföras, att statsbidragets återförsäkrande verkan i
så stor utsträckning ökas genom ändringen, att densamma tillsammans med
den i vissa fall ökade fondbildningen gör det möjligt för kassorna att utgiva
understöd utan nämnvärd inskränkning av förmånerna även under en kris
med en arbetslöshet av ungefär samma omfattning, som förelåg åren 1932—
1934. Vidare medverkar förändringen i såväl försäkringsfondens storlek
som statsbidraget till att göra det möjligt för socialstyrelsen att framkomma
med det förslag om utökad längsta understödstid, som styrelsen framlägger
i det efterföljande. Till slut vill styrelsen påpeka, att den konstnadsökning,
som förändringen i statsbidragsgrunderna kan medföra, icke blir en nettoökning
för det allmänna. Genom att de erkända arbetslöshetskassorna på
grund av det kraftigare verkande statsbidraget och stärkandet av kassornas
fonder kunna vid kris någorlunda effektivt understödja sina medlemmar,
gör det allmänna besparingar i kostnaderna för fattigvård och för annan arbetslöshetshjälp.

Huru de föreslagna reglerna för daghjälpsbidragets beräknande ställa sig
i jämförelse med de nuvarande framgår av efterföljande, av socialstyrelsen
utarbetade tabell.

Inom sociala rådets sektion för (ten statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
har annan erinran mot socialstyrelsens ändringsförslag på denna
punkt ej framställts, än att en ledamot uttalat bekymmer över att den utformning,
som lagstiftningen hade erhållit, så snart skulle behöva modifieras.
Denna ledamot befarade, att ändringarna innebure en tendens till utvidgning
av statens kostnader för försäkringen.

Tabell.

Storleken av statens andel (daghjälpsbidraget) och de försäkrades andel av årliga daghjälpsbeloppet per medlem vid nedanstående

arbetslöshet (uttryckt 1 antalet understödda dagar per medlem oell ar).

(Siffrorna inom parentes angiva motsvarande belopp enligt nu gällande grunder).

Fördelningen av årliga daghjälpsbeloppet vid daghjälpsbelopp örn

Antal understödda dagar per medlem och år	2 kronor	4 kronor	6 kronor
Statens andel	Försäkrades andel	Statens andel	Försäkrades andel	Statens	andel	Försäkrades andel
19..................	27.61 (27.61)	10.49	(10.49)	37.77 (37.77)	38.23	(38.23)	42.41 (42.41)	71.59	(71.59)
20..................	29.48 (29.48)	10.52	(10.52)	40.88 (40.88)	39.12	(39.12)	46.32 (46.32)	73.68	(73.68)
21..................	31.50 (31.60)	10.50	(10.50)	44.02 (44.02)	39.98	(39.98)	50.40 (50.40)	75.60	(75.60)
22..................	33.00	>	11.00	(12.60)	46.11	>	41.89	(43.98)	52.80	>	79.20	(81.60)
23..................	34.60	»	11.50	(14.50)	48.21	)	43.79	(47.98)	55.20	*	82.80	(87.60)
24..................	36.00	>	12.00	(16.60)	50.30	>	45.70	(51.98)	57.60	>	86.40	(93.60)
25..................	37.50	»	12.50	(18.60)	52.40	>	47.60	(55.98)	6O.00	1	90.00	(99.60)
26..................	39.00	*	13.00	(20.50)	54.50	»	49.50	(59.98)	62.40	»	93.60	(105.60)
27..................	>		15.00	(22.50)	>	>	53.50	(63.98)	>	>	99.60	(111.60)
28..................	>	>	17.00	(24.50)	>	>	57.60	(67.98)	»		105.60	(117.60)
29..................	>	>	19.oo	(26.50)	»	>	61.50	(71.98)	>	>	111.60	(123.60)
30..................	>	»	21.00	(28.60)		»	65.50	(75.98)	•»	»	117.60	(129.60)
35..................	»	)	31.00	(38.60)	>	»	85.50	(95.98)	>	>	147.60	(159.60)
40..................	>	»	41.00	(48.50)	»	>	105.50 (115.98)	>	>	177.60	(189.60)
45..................	>	>	51.00	(58.50)	>	>	125.50 (135.98)	>	>	207.60	(219.60)
50..................	>	>	61.00	(68.60)	>	>	145.50 (155.98)	>	>	237.60	(249.60)

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Kungl. Majis proposition nr 172.

1 yttrandena över socialstyrelsens förslag anför försukringsinspektioncn,
att, då en övre gräns för daghjälpsbidraget på sin tid fixerades, skälet
härför torde hava varit den uppfattningen, att arbetslöshetsförsäkringen såsom
sådan vore mindre lämpad för bemästrandet av de ekonomiska konsekvenserna
av en arbetslöshet, som tagit en större omfattning. Det syntes inspektionen,
som om denna uppfattning alltjämt måste anses sakligt grundad.
Med hänsyn till den motivering, som förebragts i den föreliggande utredningen,
ansåge sig dock inspektionen icke böra avstyrka den ändring av reglerna
för daghjälpsbidragets bestämmande, som förslaget innebure.

Beträffande förevarande ändringsförslag och förslaget om förhöjning av
förvaltningsbidraget anför svenska arbetsgivareföreningen:

Arbetsgivareföreningen kan icke underlåta att ge uttryck för betänksamhet
inför dessa kostnadsökningar. Denna hänför sig mindre till deras storleksordning
än till företeelsen som bekräftelse på en befarad utvecklingstendens.
I sitt yttrande över det av 1932 års sakkunniga framlagda förslaget till arbetslöshetsförsäkring,
vilket förslag Indes till grund för den nu genomförda försäkringen,
uttalade föreningen farhågor för att krav inom kort skulle Tesås
på ökat statsbidrag för höjning av försäkringens förmåner i syfte att stimulera
anslutningen till försäkringen. Det är intet anmärkningsvärt, att erfarenheten
från ett par års praktisk tillämpning av ett förslag på här ifrågavarande
område ger anvisning på lämpligheten av vissa ändringar. Emellertid
torde de nu framförda förslagen i vissa delar jämväl ha förestavats av
en önskan att stimulera till ökad anslutning, enär utvecklingen av försäkringens
omfattning hittills icke motsvarat förväntningarna. Detta förhållande
är dock icke ägnat att väcka förvåning, om man tar i betraktande,
att statsmakterna ännu icke på ett klart och följdriktigt sätt reglerat förhållandet
mellan försäkringen och den med statsbidrag bedrivna hjälpverksamheten
genom kontantunderstöd till ofrivilligt arbetslösa. Så länge en dylik
reglering icke skett, kan det icke undgås, att denna direkta och av egna
insatser från de arbetslösas sida oberoende understödsverksamhet kommer
att avtrubba intresset för den form till självhjälp, som försäkringen innebär.
En förnuftig lösning av denna fråga torde långt mera än jämkningar i arbetslöshetsförsäkringens
bestämmelser vara ägnad att främja en mera livlig
anslutning till försäkringstanken än den som ägt rum under de första åren
av försäkringens tillvaro.

I detta sammanhang torde böra omnämnas en av svenska målareförbundet
den 2 januari 1936 till Konungen ingiven skrivelse, däri förbundet bland annat
hemställt, att den nu gällande avgränsningen av daghjälpsbidraget vid
21 understödda dagar i genomsnitt per medlem och år skulle borttagas, så
att statens bidrag i stället alltid skulle utgå för det verkliga antalet understödda
dagar.

Över förbundets skrivelse har yttrande den 7 januari 1937 avgivits av socialstyrelsen.
Beträffande förbundets nu omnämnda hemställan hänvisar
styrelsen till sitt i skrivelsen den 17 december 1936 framlagda ändringsförslag
i fråga örn grunderna för daghjälpsbidragets beräknande. Styrelsen förklarar
sig anse, att statsmakterna icke borde frånträda den vid lagstiftningens
genomförande accepterade principen örn att statens bidrag till det genom
arbetslöshetsförsäkringen lämnade understödet skulle vara avgränsat

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 172. 3

Kungl. Majis proposition nr 172.

och att den arbetslöshet, som på grund härav eller eljest icke kunde komma
att understödjas genom försäkringen, borde föranleda vidtagandet av andra
åtgärder. Styrelsens förslag om flyttandet av gränsen för daghjälpsbidragets
maximering från 21 till 26 understödda dagar per medlem och år komme
emellertid att innebära betydande fördelar under år med mera omfattande
arbetslöshet för en kassa, som kunde komma att bildas inom det av svenska
målareförbundet representerade yrkesområdet.

Understödstidcns maximering.

Enligt 23 § i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor må daghjälp
icke utgå till medlem för mer än sammanlagt 120 dagar under loppet av 52
på varandra följande veckor. Den längsta understödstiden under samma
tidrymd kan bestämmas att omfatta ett mindre antal dagar, dock ej mindre
än 90 dagar. Å andra sidan kan den längsta understödstiden utökas, örn
kassan bestämt längre karenstid än sex dagar. Ökningen får dock icke
överskrida den tid, varmed karenstiden förlängts.

Socialstyrelsen föreslår, att bestämmelserna örn den längsta understödstiden
skola ändras i så måtto, att erkänd arbetslöshetskassa berättigas att utbetala
understöd intill 156 dagar under loppet av tolv på varandra följande
månader. Den undre gränsen för den längsta möjliga understödstiden, eller
90 dagar, anser styrelsen böra bibehållas. Styrelsen betonar, att erforderlig
försäkringsfinansiell grund skapas för en sådan utökning av understödstiden,
därest ändringsförslagen beträffande bestämmelserna örn kassornas fondbildning
och grunderna för daghjälpsbidragets beräknande bifallas. Styrelsen
föreslår vidare, att den i försäkringsförordningen nu intagna bestämmelsen
om rätt att förlänga den eljest föreskrivna längsta understödstiden med
så lång tid, som karenstiden förlängts, skall utgå.

Till stöd för sitt förslag anför socialstyrelsen följande:

Under arbetet med arbetslöshetsförsäkringens organiserande har styrelsen
funnit, att det intervall, inom vilket man har att bestämma den längsta daghjälpstiden,
är för snävt utmätt i förordningen. Genom att högst 120 dagars
understöd kan utgivas under längre arbetslöshetsfall, blir försäkringens
effektivitet förhållandevis låg. Detta är särskilt fallet i arbetslöshetskassor,
där som regel få medlemmar bliva arbetslösa men där de arbetslösa få vidkännas
långa arbetslöshetsperioder. En typisk sådan yrkesgrupp är handels-
och kontorsanställda. Vidare har det under senare tid framkommit
önskemål att skydda arbetare och anställda från följderna av rationaliseringsåtgärder
inom produktionen. Icke så sällan bliva de utrationaliserade
arbetslösa under en avsevärd tid, medan de ofta före rationaliseringens genomförande
haft en relativt god sysselsättning. Det torde ur många synpunkter
vara naturligt att i tid utbygga arbetslöshetsförsäkringen på sådant
sätt, att den någorlunda effektivt kan hjälpa de arbetare och anställda, som
på grund av rationaliseringsåtgärder bliva arbetslösa. En dylik uppgift för
den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen ligger i själva verket mycket
nära till hands. Det kan ej heller sägas, att en utvidgning av den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen i denna riktning är främmande för försäkringens
egentliga syfte. Därjämte får socialstyrelsen hänvisa till det förslag
till konvention (nr 44) örn tillförsäkrande åt ofrivilligt arbetslösa av er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

sättning eller understöd, som internationella arbetsorganisationen beslutat vid
sitt adertonde sammanträde. Enligt detta konventionsförslags artikel 11 kan
rätten att uppbära ersättning eller understöd begränsas att gälla för viss
tidrymd, som dock i vanliga fall icke får understiga 156 oell i intet fall 78
arbetsdagar för år.

Socialstyrelsen vill slutligen framhålla en omständighet, som enligt styrelsens
uppfattning utgör ett mycket vägande skäl för utökning av understödstiden.
Därest kassorna beredas rätt och genom den föreslagna förändringen
av statsbidragsgrunderna jämväl ekonomisk möjlighet att bestämma den
längsta understödstiden under tolv på varandra följande månader till en förhållandevis
så lång tid som 156 dagar, underlättas i hög grad möjligheten att
genom ett samspel av reservarbetslinjen och försäkringen undvika den i
principiellt avseende olämpliga arbetslöshetshjälp, som utgöres av den genom
arbetslöshetskominittéerna med bidrag av statsmedel bedrivna kontantunderstödsverksamheten.

Givetvis bör icke en längsta möjliga understödstid av 156 dagar godkännas,
förrän tillsynsmyndigheten noggrant prövat kassans ekonomiska bärkraft
med hänsyn tagen till avgifternas storlek och försäkringsfondens kapacitet.
Det torde böra framhållas, att möjligheten att utöka understödstidens
längd icke kan tänkas komma att få någon betydelse för kassor inom
säsongfack.

Det har visat sig mycket vanskligt att verkställa mera exakta beräkningar
rörande statens utgiftsökning på grund av den nu föreslagna ändringen i
försäkringsgrunderna. Det är dock tydligt, att kostnadsökningen kommer
att vara synnerligen ringa under år med medelmåttig arbetslöshet. För år
med svårare arbetslöshet kan densamma möjligen få en större betydelse. I
det långa loppet torde dock de år, då kostnadsökningen blir obetydlig, komma
att överväga. För att emellertid angiva ökningen i statens kostnader för
statsbidrag för utgiven daghjälp kan det meddelas, att ökningen på grund
av bär ifrågavarande ändring torde kunna beräknas till omkring två procent.

Självfallet är att några år framåt, medan försäkringen ännu icke nått full
omfattning, här ifrågavarande kostnadsökningar komma att spela en underordnad
roll. I vilken mån desamma komma att framträda är emellertid i
stor utsträckning beroende på den omfattning, i vilken kassorna vilja utöka
den längsta understödstiden. Socialstyrelsen har funnit, att de ledande männen
inom de erkända arbetslöshetskassorna äga full förståelse för nödvändigheten
av att iakttaga försiktighet vid utmätandet av den längsta understödstiden,
varför det är att förvänta, att kassorna gå över till en längre understödstid
än 120 dagar först då kassornas ekonomi stabiliserats och erfarenhet
vunnits örn försäkringens bärkraft.

Enligt nu gällande bestämmelser skall det antal dagar, för vilket understöd
högst kan utgå, utmätas inom en tidrymd av 52 på varandra följande
veckor. I det praktiska arbetet är det emellertid som regel förenat med
besvär alt bestämma denna tidrymd. lin enklare bestämningsmetod torde
erhållas, örn man angiver tidrymden till tolv månader. Vid prövningen av
frågan, huruvida understöd uttagits för högsta möjliga antal dagar, har man
då endast att för dag, för vilken understöd begäres, gå tillbaka till den dag,
som biir samma datumbeteckning föregående år, och konstatera för huru
många dagar understöd uppburits efter sistnämnda dag. Överensstämmelse
nås härigenom med konstruktionen av avgiftsvillkoret.

Därest möjlighet herodes för kassorna att bestämma den längsta understödstiden
till en förhållandevis så lång tidrymd som 156 dagar under tolv
på varandra följande månader, tollie något behov icke längre förefinnas av
en bestämmelse örn rätt att förlänga den eljest föreskrivna längsta understödstiden
med så lång tid som karenstiden förlängts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Socialstyrelsens förevarande ändringsförslag har tillstyrkts av ledamöterna
i sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

I yttrandena anför försäkringsinspektioncn, att inspektionen med hänsyn
till den motivering, som förebragts i den föreliggande utredningen, icke
ansåge sig böra avstyrka den föreslagna utökningen av den längsta under -stödstiden.

Statens arbetslöshctskommission ingår i en diskussion om de förändringar
i hjälpbehovet, som kunde uppstå till följd av de föreslagna förbättringarna
av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens understödsmöjligheter. Kommissionen
framhåller, att man torde kunna erhålla en viss uppfattning om dessa
förändringars storleksordning genom en överslagsberäkning med avseende
å den senaste krisperioden. Härom anföres i yttrandet:

Antalet hos arbetslöshetskommittéerna rapporterade hjälpsökande medlemmar
i fackförbund, som regelbundet avgiva rapport till socialstyrelsen
angående sin arbetslöshetssituation, utgjorde den 31 juli 1935 och den 31
juli 1936 ungefär 26 procent (den s. k. organisationsprocenten). Tyvärr
saknas kännedom örn den utsträckning, i vilken det hos kommissionen anmälda
klientelet tidigare utgjorts av fackligt organiserade. Örn man utgår
ifrån att organisationsprocenten tidigare varit densamma som vid de tvenne
nyssnämnda undersökningstillfällena, skulle i mars 1933 48,500 hos arbetslöshetskommittéerna
anmälda arbetslösa lia tillhört facklig organisation,
stående i regelbunden rapportförbindelse med socialstyrelsen. Detta skulle
ha inneburit, att av den till socialstyrelsen redovisade arbetslösheten inom
arbetarorganisationerna omkring 40 procent under mars 1933 varit anmälda
hos de kommunala arbetslöshetsorganen.

Självfallet är det synnerligen vanskligt att bedöma, huru mycket det genom
kommissionen eller annat offentligt hjälporgan tillgodosedda hjälpbehovet
hos nämnda 48,500 personer kommit att minskas, om samtliga tillhört
erkänd arbetslöshetskassa. Under alla förhållanden synes det vid sist
angivna förutsättning påtagligt, att en minskning i anspråken på hjälp genom
kommissionen då hade inträtt.

Med anledning av vad socialstyrelsen anfört om möjligheterna att genom
ett samspel av reservarbetslinjen och försäkringen undvika den i principiellt
avseende olämpliga arbetslöshetshjälp, som utgöres av den med bidrag av
statsmedel bedrivna kontantunderstödsverksamheten, erinrar arbetslöshetskommissionen,
utan att närmare ingå på detta problem, om svårigheten att
uppnå detta mål under tider av utbredd arbetslöshet. Kommissionen framhåller,
att det för startandet av arbetsföretag, avsedda att lindra en hastigt
stigande arbetslöshet, fordrades förhållandevis tidskrävande förberedelser
och att knappheten på lämpliga arbetsobjekt även vid en framtida arbetslöshetskris
torde komma att göra sig gällande. Man syntes därför icke böra
räkna med att den på föreslaget sätt förbättrade ax-betslöshetsförsäkringen,
kompletterad med lämplig arbetslinje, skulle vara i stånd att under alla förhållanden
helt onödiggöra tillfällig kontantunderstödsverksamhet. Kommissionen
betonar emelleidid, att detta uttalande på intet vis avsåge att förringa
värdet av de utav socialstyrelsen framlagda ändringsförslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att det vore anledning att här gå
fram med stor försiktighet. Föreningen anför vidare:

Det torde vara befogat att erinra därom, att vid arbetslöshetsförsäkringens
tillkomst för tre år sedan uttryckligt framhölls, att försäkringsprincipens tilllämpning
på detta område icke finge till sina praktiska verkningar överskattas,
enär denna form för mötande av arbetslöshetens skadeverkningar under
alla förhållanden icke kunde förväntas bära upp en större uppgift än den att
utgöra en »samhällets första försvarslinje mot arbetslösheten». Med denna
erinran har föreningen velat understryka det förhållandet, att en utökning av
antalet understödsdagar icke i och för sig utgör någon garanti för att försäkringen
i praktiken förmår i en kris fullt ut motsvara de förväntningar på
ökad effektivitet, som här avsedd utökning helt säkert kommer att väcka hos
de försäkrade. I den mån dylika förväntningar icke helt infrias, komma krav
sannolikt att resas på ökning av statsbidraget i annan form och i långt större
omfattning än i utredningen anförts. Ett sådant läge innebär risk för inkoppling
av understödssynpunkter, som icke äro förenliga med försäkringsprincipen.
När antalet understödsdagar för tre år sedan maximerades till 120,
var detta ett uttryck för en då rådande enhällig uppfattning, alt försäkringen
borde så konstrueras, att man icke löpte en dylik risk. Härmed är icke sagt,
att nu föreslagen ändring skulle aktualisera ett sådant riskläge, men förslaget
ger dock uttryck för en förändring i uppfattningen om försäkringens bärvidd.
Det är ägnat att överraska, att tiden redan nu anses vara inne för en så väsentlig
höjning av maximigränsen. Föreningen vill med vad här anförts understryka
vikten av att tillsynsmyndigheten noggrant prövar den ekonomiska
bärkraften hos de kassor, som eventuellt önska utnyttja en ändring i bestämmelserna
på denna punkt.

Förvaltningsbidragcts storlek.

Förvaltningsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna utgår, jämlikt 5 §
i statsbidragsförordningen, för kalenderår dels med ett belopp i kronor, motsvarande
två gånger antalet årsmedlemmar i kassan under året, dels med belopp,
motsvarande vad under året utgivits i arvode till styrelseledamot och
revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten.

Socialstyrelsen meddelar, att det från flera av de erkända arbetslöshetskassorna
anförts, att statens förvaltningsbidrag vore för lågt i förhållande till
kassornas förvaltningskostnader och att bidraget därför borde avsevärt höjas.
Styrelsen har med anledning härav verkställt en utredning angående storleken
av förvaltningskostnaderna i de olika kassorna. Det har härvid visat sig, att
kostnaderna per medlem och år, örn man bortser från engångskostnader vid
kassas startande, belöpa sig till fyra å fem kronor för kassor med 10,000
medlemmar eller däröver samt till åtta å nio kronor för kassor med 1.000 å
2,000 medlemmar. För en kassa örn 800 medlemmar uppgå kostnaderna till
icke mindre än 21: 70 kronor per medlem och år. Därvid vore dock att märka,
anför styrelsen, att de sistnämnda höga kostnaderna delvis hade sin förklaring
i det förhållandet, att kassans organisation och en del av funktionärernas
arvoden anpassats efter en större tillslutning än som hittills kommit till stånd.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att en starkt bidragande orsak till att de
större kassorna kunnat hålla förvaltningskostnaderna så pass låga, som fallet

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

vöre, måste sökas i den omständigheten, att den fackliga organisation, som
tagit initiativet till bildande av kassan, i själva verket ofta bestrede åtskilliga
kostnader, som rätteligen borde till viss del belasta kassan. Detta vore fallet
med bland annat hyreskostnader samt de ledande funktionärernas arvoden.
I en av de större kassorna utginge sålunda arvode till en var av tre funktionärer
med allenast tvåhundra kronor om året.

Därjämte påpekar styrelsen, att förvaltningskostnadernas höjd bland annat
är beroende på de kontrollanordningar, som på styrelsens föranledande genomförts
i kassorna. Härom uttalas i skrivelsen:

Självfallet äro förvaltningskostnaderna för de erkända arbetslöshetskassorna
i hög grad beroende av i vilken utsträckning man låter de anordningar,
som äro avsedda att utgöra grund för kontrollen av verksamheten, få utrymme
i förvaltningsorganisationen. Ställer man små eller inga krav på kontrollmöjligheterna,
kan en tämligen enkel och därmed relativt billig administration
anordnas. Ställer man däremot ganska långt gående krav på kontrollmöjligheterna,
följer därmed ett omfattande rapport-, redovisnings- och arbetssystem,
även om man med tillämpande av tillgängliga tekniska möjligheter
söker ordna detsamma så rationellt som möjligt. Styrelsen har i egenskap
av tillsynsmyndighet givit de erkända kassorna ingående direktiv örn administrationssystemet,
vilket gjorts enhetligt för de olika kassorna. Vid utarbetandet
av dessa direktiv har styrelsen i främsta rummet låtit sig angeläget
vara att åstadkomma ett system, som i största möjliga utsträckning giver betryggande
kontrollmöjligheter. Styrelsen har nämligen, då det här gäller ett
område, som på det närmaste berör en för hela samhället så viktig och i
vissa avseenden sa ömtålig sak som arbetsmarknaden, ansett sig kunna utgå
från att ett dylikt system, ehuru till synes dyrt, dock i längden och i verkligheten
ställer sig billigare än ett på papperet mindre kostnadskrävande men
i kontrollhänseende icke tillfredsställande arbetssystem. Därvid har också
hänsyn tagits till det förhållandet, att den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
är en ny verksamhetsgren, varför dess arbete måste under åtskilliga
år framåt i detalj kunna följas av tillsynsmyndigheten icke blott lill förebyggande
av att rörelsen från början får i någon punkt en felaktig inriktning,
utan även för att material skall kunna uppsamlas dels för nödvändiga förändringar
i de legislativ^ bestämmelserna för verksamheten, dels för utförande av
erforderliga försäkringstekniska beräkningar. Socialstyrelsen vill dock understryka
att, ehuru dessa synpunkter fått vara de dominerande, behörig hänsyn
tagits till kostnadsfrågan.

Av det ovan sagda följer, att styrelsen genom sina anvisningar i viss utsträckning
påverkat förvaltningskostnadernas höjd i de olika erkända kassorna.
Det torde dock böra framhållas, att det är de erkända kassornas ledningar
och i sista hand medlemmarna, som äro de slutligt ansvariga för de totala
administrationskostnaderna genom att dessa i icke obetydlig utsträckning
betingas av de arvoden och ersättningar, som kassan ensam beslutar. Med
nuvarande lagstiftning äger nämligen icke tillsynsmyndigheten befogenhet
att taga befattning med dessa frågor. I detta sammanhang må dock anmärkas.
att tillsynsmyndigheten givetvis följer även dessa frågor med uppmärksamhet,
varvid det kunnat konstateras — möjligen med något undantag —
att arvoden och ersättningar utgått med belopp, som mäste betecknas såsom
synnerligen rimliga.

Vid en jämförelse med förvaltningskostnaderna i de erkända sjukkassorna,
vilka i statsbidrag härtill uppbära tre kronor per medlem och år, påpe -

Kungl. Majlis proposition nr 172.

kar socialstyrelsen, att avlöningsterminerna för flertalet försäkrade och de
givna bestämmelserna motiverade en användning av veckoavgifter i arbetslöshetskassorna.
Detta system förorsakade större uppbörds- och redovisningskostnader
än användandet av månadsavgifter såsom i de erkända sjukkassorna.
Styrelsen anser, att det knappast med fog kunde göras gällande,
att förvaltningsbidraget till arbetslöshetskassorna borde vara lägre än motsvarande
bidrag till sjukkassorna.

Socialstyrelsen betonar, att en höjning av förvaltningsbidraget till de erkända
arbetslöshetskassorna vore motiverad av omtanke om kassornas finansiella
ställning och nödigt hänsynstagande till de försäkrades ekonomiska
bärkraft. Då förvaltningskostnaderna till viss del vore betingade av statsmakternas
intresse av en god kontroll inom arbetslöshetskassorna, torde det
vara motiverat, att det allmänna betalade en avsevärd del av kostnaderna
och icke läte dessa i större mån drabba de understundom mycket litet bärkraftiga
medlemmarna. Så länge kassorna hade ett ringa medlemsantal, bleve
förvaltningskostnaderna per medlem räknat förhållandevis höga, vilket
självfallet förde med sig höga försäkringsavgifter. Dessa medverkade i sin
mån till att rekryteringen i vissa kassor försvårades. Kassornas finansiella
stabilitet äventyrades därför dels genom för lågt medlemsantal, dels ock genom
att de höga förvaltningskostnaderna försvårade nödvändig fondbildning.

I fråga örn de principer, som borde läggas till grund för förvaltningsbidragets
fastställande, anser socialstyrelsen, att en differentiering av bidraget
efter arbetslöshetskassornas medlemsantal vore av behovet påkallad. Erfarenheterna
hade nämligen givit vid handen, att de små kassorna hade betydligt
högre förvaltningskostnader än de större. Vid utformandet av förslag
till lämpligt avvägt statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna borde
vidare enligt styrelsens mening hänsyn tagas därtill, att statsbidraget ej borde
uppgå till sådan andel av de verkliga kostnaderna, att kassans ledning och
medlemmar icke i tillräcklig grad komme att känna det egna intresset av
sparsamhet med kassans medel. Styrelsen holle därför före, att kassornas
medlemmar efter en höjning av statsbidraget borde genom egna avgifter bära
lägst ungefär en tredjedel av förvaltningskostnaderna.

Med utgångspunkt från de konstaterade löpande förvaltningskostnaderna
och de nu angivna normerna föreslår socialstyrelsen, att den del av det årliga
förvaltningsbidraget, som utginge i förhållande till antalet årsmedlemmar,
lämpligen benämnt medlemsbidrag, skulle bestämmas så, att till varje kassa
skidlc utbetalas

fyra kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som icke översköte
3,000,

tre kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som översköte 3,000
men icke 25,000, samt

två kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som översköte
25,000.

Beträffande kostnaderna för statsverket genom den föreslagna förhöjningen
av förvaltningsbidraget yttrar styrelsen:

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Det torde böra påpekas, att de föreslagna reglerna vid en fullt utbyggd arbetslöshetsförsäkring
giva ett genomsnittligt statsbidrag till förvaltningen av
omkring 3 kronor per årsmedlem. Då en fullt utbyggd försäkring beräknats
komma att omfatta 700,000 medlemmar, skulle statens bidrag till förvaltningskostnaderna
alltså vid full omfattning av försäkringen bliva omkring 0.7
miljoner högre per år än med nuvarande bidragsregler. De erkända arbetslöshetskassorna
torde vid början av nästa budgetår omfatta omkring 140,000
medlemmar, och det torde troligen dröja avsevärd tid, innan kassorna komma
upp till den beräknade maximala omfattningen av 700,000 medlemmar.
Härigenom blir under de närmaste åren kostnadsökningen på grund av de
föreslagna reglerna för förvaltningsbidragets beräknande relativt obetydlig.
För budgetåret 1937/1938 kan densamma beräknas till omkring 150,000 kronor.
Någon förhöjning av det för nästkommande budgetår beräknade anslaget
till arbetslöshetsförsäkringen lärer emellertid icke behöva vidtagas,
enär ett par arbetslöshetskassor, med vilkas tillblivelse socialstyrelsen vid
anslagsberäkningarna hade anledning att räkna, enligt vad som senare visat
sig, icke torde komma till stånd inom den närmaste framtiden.

Vid sammanträde med sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
hava de ledamöter av rådet, som representera de erkända
arbetslöshetskassorna, tillstyrkt, att förvaltningsbidraget skulle graderas
med hänsyn till kassornas medlemsantal. Dessa ledamöter hava vidare
förordat en större höjning av förvaltningsbidraget än den av socialstyrelsen
ifrågasatta.

I yttrandena har statskontoret ifrågasatt, om tillräckliga skäl förelåge
för en så betydande ökning av förvaltningsbidraget till erkända arbetslöshetskassor,
som socialstyrelsen tänkt sig.

Svenska arbetsgivareföreningens yttrande innehåller ett sammanfattande
uttalande om förslagen till ändring av grunderna för daghjälpsbidragets och
förvaltningsbidragets bestämmande. För detta uttalande har jag tidigare
redogjort.

Kostnadsberäkningar.

För att giva ett begrepp örn vad ändringen av grunderna för daghjälpsbidraget,
ökningen av den längsta understödstiden samt höjningen av förvaltningsbidraget
innebära i utgiftsökning för staten har socialstyrelsen gjort
en på vissa antaganden grundad överslagsberäkning. Beräkningen bygger
på arbetslöshetsförhållandena under åren 1927—1936.

Socialstyrelsen yttrar härom:

De antaganden, som lagts till grund för beräkningen och som äro utslagsgivande
för resultatet av densamma, äro följande:

1) Det har antagits, att till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
hava under hela tioårsperioden 1927—1936 varit anslutna dels de kassor,
som under år 1936 varit i verksamhet, och dels de kassor, vilkas konstituering
beslutats av vederbörligt fackförbund. I enlighet härmed skulle
143,000 personer hava varit medlemmar i sammanlagt 11 erkända arbetslöshetskassor.

2) Det har antagits, att för samtliga kassor antalet understödda dagar i
genomsnitt per medlem för varje år motsvarat medeltalet av antalet under -

Kungl. Majis proposition nr 172.

stödsdagar under året för sko- och läderarbetare samt träindustriarbetare,
varvid sagda antal understödsdagar för år, som ej direkt undersökts, uträknats
med ledning av den från fackförbunden rapporterade arbetslöshetspr
ocenten.

3) Det har slutligen antagits, att alla medlemmarna tillhört klass med tre
kronors daghjälp.

Ändringen av grunderna för daghjälpsbidraget.

De gjorda antagandena hava givit till resultat i nedanstående sammanställning
angivna belopp för det statliga daghjälpsbidraget för nedannämnda
år enligt dels de föreslagna ändrade grunderna och dels nu gällande grunder
för det statliga daghjälpsbidragets beräkning.

1927

1928

1929

1930

1931

1932

1933

1934

1935

1936

Summa för 10-årsperioden:

Genomsnittligt	Daghjälpsbidraget enligt
antal under-stödstagare per	föreslagna grunder	gällande gru
år och medlem	kronor	kronor
8.2	1,260,000	1,260,000
8.9	1,454,000	1,454,000
10.1	1,802,000	1,802,000
7.7	1,123,000	1,123,000
12.1	2,414,000	2,414,000
23.1	6,085,000	5,531,000
21.6	5,690,000	5,531,000
18.8	4,718,000	4,718.000
14.4	3,169,000	3,169,000
11.0	2,072,000	2,072,000
	29,787,000	29,074,000

Det statliga daghjälpsbidraget har befunnits utgöra i genomsnitt per medlem
och år 20.83 kronor enligt de föreslagna ändrade grunderna och 20.33
kronor enligt nu gällande grunder, ökningen uppgår sålunda i genomsnitt
till 0.50 kronor per medlem och år.

Under de gjorda förutsättningarna skulle sålunda det statliga daghjälps -

bidraget i genomsnitt per år hava uppgått

enligt de föreslagna ändrade grunderna till ............ kronor 2,980,000

enligt nu gällande grunder till ...................... » 2,910,000

vadan ökningen per år alltså utgör .................... kronor 70,000,

eller 2.4 % av daghjälpsbidraget enligt nu gällande grunder. Antages fortfarande,
att den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen vid full anslutning
kommer att omfatta 700,000 medlemmar, skulle, enligt vad ovan anförts,
det statliga daghjälpsbidraget utgöra (i genomsnitt per år)

enligt de föreslagna ändrade grunderna .............. kronor 14,580,000

enligt nu gällande grunder ........................ » 14,230,000

vadan alltså ökningen utgör ........................ kronor 350,000

Merkostnad till följd av utökning av den längsta understödstiden.

Med ledning av erfarenheten inom vissa av de erkända arbetslöshetskassor,
som äro i verksamhet, har den ökning av daghjälpsbidraget, som kan föranledas
av den föreslagna nya bestämmelsen angående längsta möjliga understödstid,
kunnat uppskattas till två procent av daghjälpsbidragets sammanlagda
belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Då arbetslöshetsförsäkringen omfattar sammanlagt 143,000 medlemmar,
uppgår ifrågavarande ökning till 60,000 kronor, och vid full anslutning,
d. v. s. 700,000 medlemmar, till 290,000 kronor, allt i genomsnitt per år
räknat.

Ökningen av förvaltningsbidraget.

Enligt de föreslagna grunderna för förvaltningsbidraget skulle för 25,000
av ovannämnda 143,000 kassamedlemmar per år hava utgått ett förvaltningsbidrag
(medlemsbidrag) av fyra kronor per medlem, för 103,000 medlemmar
tre kronor per medlem och för 15,000 medlemmar två kronor per
medlem. Det sammanlagda förvaltningsbidraget skulle sålunda hava uppgått
till 439,000 kronor per år. Samma statsbidrag beräknat efter nu gällande
grunder skulle hava belöpt sig till 286,000 kronor, vadan alltså ökningen
skulle hava utgjort 153,000 kronor per år, motsvarande 53.5 °/o av det
statliga förvaltningsbidraget enligt nu gällande grunder.

Beräknas vid full anslutning den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
komma att omfatta 700,000 medlemmar, torde ökningen av det statliga
förvaltningsbidraget enligt de föreslagna ändrade grunderna kunna uppskattas
till 50 % eller i genomsnitt en krona per medlem. Totalökningen
belöper sig sålunda till i runt tal 700,000 kronor per år.

De totala genomsnittliga årliga statsbidragskostnaderna, beräknade på
grundval av nyss angivna resultat, framgå av följande utav socialstyrelsen
upprättade sammanställning.

	Totalt statsbidrag	till förvaltning	och dnghjälp
	enligt de före-slagna ändrade grunderna	enligt nu gäl-lande grunder	ökning
	kronor	kronor	kronor
då den statsunderstödda arbetslöshetsförsäk-ringen har nuvarande omfattning (143,000 medi.)....................	3,479,000	3,196,000	283,000
därest full anslutning till den statsunder-stödda arbetslöshetsförsäkringen kommer till stånd (700,000 medi.)................	16,970,000	15,630,000	1,310,000

Socialstyrelsen anför härom:

Den beräknade totala kostnadsökningen uppgår sålunda vid nuvarande
omfattning till 8.9 % och vid full omfattning till 8.6 %.

Det kan anmärkas, att den totala kostnaden för statsverket vid genomförande
av det i propositionen nr 38/1934 framlagda förslaget beräknats till
17.06 miljoner kronor. De jämkningar i förslaget, som vidtogos av 1934 års
riksdag, medförde emellertid en sänkning av statens beräknade kostnader
till 15.7 miljoner kronor per år.

Departementschefen.

De ändringsförslag beträffande lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkringen,
för vilka jag nu redogjort, hava till gemensamt syfte att stärka de erkända
arbetslöshetskassornas ekonomi och öppna möjlighet för dem att under
krisförhållanden på ett mera effektivt sätt understödja sina medlemmar.
Jag finner icke anledning till erinran mot de av socialstyrelsen utarbetade

Kungl. Majis proposition nr 172-

förslagen. Dessa hava också i stort sett lämnats utan anmärking av de hörda
myndigheterna och organisationerna.

Jag vill särskilt framhålla, att det måste sägas vara ett betydande allmänt
intresse, att de erkända arbetslöshetskassorna bliva satta i stånd att effektivt
understödja sina medlemmar under en lågkonjunktur. Lyckligast skulle
uppenbarligen vara, om en begränsning av de stadgeenliga förmånerna
ej skulle behöva vidtagas av någon kassa ens vid mycket stora påfrestningar.
Den föreslagna förstärkningen av kassornas fondbildning och
ökningen av det antal understödda dagar, för vilka statsbidrag skall
utgå, komma otvivelaktigt att verka i denna riktning. Möjligheterna att
verkställa tillförlitliga beräkningar i detta avseende äro givetvis numera betydligt
större, sedan lagstiftningen varit i tillämpning under några år, än
vid förarbetena till lagstiftningen. Det må betonas, att en klar avgränsning
av statens åtaganden kommer att kvarstå även efter ett genomförande av de
förordade grunderna för daghjälpsbidragets beräknande. Detta måste även
sägas vara önskvärt, och jag har därför icke ansett mig kunna tillstyrka bifall
till svenska målareförbundets förslag örn att maximeringen av daghjälpsbidraget
skulle borttagas. Den förhållandevis ringa förhöjning av statens
bidrag, som blir en följd av ändringen i grunderna för daghjälpsbidragets
beräknande, bör, såsom socialstyrelsen framhållit, ses mot bakgrunden av
att kassornas medlemmar själva skola helt bekosta den ifrågasatta ökningen
av fonderna. Det bör vidare uppmärksammas, att erfarenheterna från lagstiftningens
tillämpning givit vid handen, att försäkringens effektivitet tidigare
något överskattats. I själva verket rymmas därför de av ändringsförslagen
föranledda ökade kostnaderna för staten till väsentlig del inom den
redan av statsmakterna godtagna ramen.

Med anledning av vad försäkringsinspektionen anfört angående försäkringsfondens
storlek för de minsta kassorna, vill jag hänvisa till socialstyrelsens
uttalande härom. Styrelsen har vid de företagna undersökningarna
funnit, att de nu gällande kraven på fondbildning för dessa kassors vidkommande
måste anses tillfredsställande, utom i vad avser det antal år, på
vilka beräkningarna skola grundas. Vid sådant förhållande finner jag ej
skäl att nu förorda någon ändring härutinnan utöver vad som innefattas
i socialstyrelsens förslag.

Vid bifall till förslagen örn skärpning av bestämmelserna örn kassornas
fondbildning och örn ökning av det antal understödda dagar, för vilka
statsbidrag skall utgå, skapas, såsom socialstyrelsen framhållit, erforderlig
försäkringsfinansiell grund för en utsträckning av understödstiden. Att
främja en sådan utveckling ligger uppenbarligen i det allmännas intresse.
Ett accepterande av socialstyrelsens förslag på denna punkt innebär även
ett betydelsefullt steg mot uppnåendet av överensstämmelse med internationella
arbetsorganisationens konvention på delta område. Därest kassorna
mer allmänt skulle komma att utnyttja möjligheten att utöka understödstiden,
koinme detta säkerligen att i hög grad underlätta för staten och kommunerna
atl under en krisperiod bispringa de arbetslösa. Jag vill nämligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

erinra om att den genom arbetslöshetsförsäkringen lämnade hjälpen till en
betydande del bekostas av de försäkrade själva. Statens arbetslöshetskommission
har även i sitt yttrande anfört, att det syntes påtagligt, att en minskning
i anspråken på hjälp genom kommissionen skulle hava inträtt, örn samtliga
de under den senaste krisen hos de kommunala hjälporganen anmälda
organiserade arbetarna tillhört erkänd arbetslöshetskassa. Till kommissionens
beräkning av detta antal vill jag emellertid anföra, att organisationsprocenten
hos de anmälda hjälpsökande under krisens höjdpunkt med all
säkerhet legat väsentligt högre än vad fallet visat sig vara vid undersökningarna
den 31 juli 1935 och den 31 juli 1936. Att under en stark lågkonjunktur
helt undvika kontantunderstöd vid sidan av arbetslöshetsförsäkringen
lärer väl ej vara möjligt ens vid en stor anslutning till försäkringen och ett
allmänt anlitande från kassornas sida av möjligheten att utgiva understöd
156 dagar under 12 på varandra följande månader. Det måste dock anses
välbetänkt att vidga möjligheterna härtill. Att ett bifall till förslaget örn
utökning av den längsta understödstiden skulle, såsom svenska arbetsgivareföreningen
befarat, innebära en risk för inkoppling i försäkringen av under -stödssynpunkter, kan jag ej inse. Jag vill härvidlag hänvisa till vad socialstyrelsen
anfört om att styrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet för kassorna
komme att medgiva intagandet i kassas stadgar av en föreskrift örn
156 dagars understödstid allenast vid en betryggande fondbildning och en
sådan avvägning av avgifterna, att de kunde förutsättas väl täcka de utfästa
förmånerna. Gentemot arbetsgivareföreningens uttalande vill jag vidare
peka på det förhållandet, att statens åtaganden i förhållande till kassorna
fortfarande komma att vara klart avgränsade.

I likhet med socialstyrelsen anser jag att, då den längsta understödstiden
bestämmes till 156 dagar, något behov icke längre kan sägas föreligga av en
bestämmelse örn möjlighet att vid en förlängning av karenstiden, utöver föreskrivet
minimum om sex dagar, ytterligare förlänga understödstiden. Det
nu i försäkringsförordningen intagna stadgandet härom bör alltså utgå.

Vad slutligen beträffar förslaget örn höjning av statens förvaltningsbidrag
till de erkända arbetslöshetskassorna, är det tydligt, att storleken av
kassornas administrationskostnader underskattades under förarbetena till
lagstiftningen. Det måste vid sådant förhållande vara skäligt, att staten nu
ökar sitt bidrag. Vid ett genomsnittligt statsbidrag av tre kronor per medlem
och år uppnås även överensstämmelse med förvaltningsbidragen till de
erkända sjukkassorna. Även efter en förhöjning i enlighet med socialstyrelsens
förslag av statens förvaltningsbidrag till arbetslöshetskassorna komma
de försäkrade att själva få bära en betydande del av kostnaderna för administrationen.
Jag anser mig emellertid icke kunna förorda en ökning av bidraget
utöver vad socialstyrelsen föreslagit, såsom påyrkats av arbetslöshetskassornas
representanter i sociala rådet. Socialstyrelsens förslag om en
differentiering av förvaltningsbidraget med hänsyn till kassornas storlek anser
jag vara väl motiverat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

På sätt socialstyrelsen uttalat skulle någon förhöjning av det för budgetåret
1937/1938 beräknade anslaget till bidrag till erkända arbetslöshetskassor
icke erfordras vid bifall till de nu förordade förslagen.

Svenska arbetsgivareföreningen har uttalat en förmodan, att de av socialstyrelsen
framlagda ändringsförslagen i vissa delar skulle hava förestavats
av en önskan att stimulera till ökad anslutning till arbetslöshetsförsäkringen.
Detta synes mig emellertid knappast troligt. Även före framläggandet av
socialstyrelsens förslag hade flera av de största fackliga organisationerna vidtagit
förberedelser för bildande av erkända arbetslöshetskassor inom respektive
yrkesområden. Om genomförandet av i övrigt sakligt motiverade förslag
skulle främja den fortsatta anslutningen till försäkringen, kan detta emellertid
endast vara en fördel.

Övriga av socialstyrelsen framlagda ändringsförslag.

Avgiftsbetalningens tidsbestämda villkor vid säsonginskränkningar.

Jämlikt 21 § 1 mom. första stycket i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor,
sådant detta lagrum lyder enligt förordning den 22 maj 1936, må
erkänd arbetslöshetskassa utgiva understöd till medlem endast därest han till
kassan erlagt avgifter, motsvarande minst 52 veckoavgifter, och under villkor
tillika att avgifter, motsvarande minst 26 veckoavgifter, erlagts för tid under
de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna. Medlem
skall alltså uppfylla två villkor för att rätt till understöd skall föreligga.
Det första villkoret uppfyller han, därest han erlagt sammanlagt minst 52
veckoavgifter, varvid något avseende icke fästes vid den tidrymd, inom vilken
avgifterna erlagts. Det andra villkoret däremot är knutet till en dylik
tidrymd. Medlemmen måste nämligen under de närmast före arbetslöshetens
inträdande förflutna tolv månaderna hava erlagt minst 26 veckoavgifter.
Sistnämnda villkor benämnes av socialstyrelsen det tidsbestämda avgiftsvillkoret.
Jämlikt 21 § 5 mom. må vid prövningen av avgiftsvillkoret medlem
tillgodoräknas allenast avgift, som erlagts för tid, då lian för annans räkning
mot avlöning använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens
hem.

Det må erinras om att det i propositionen nr 38/1934 för riksdagen framlagda
förslaget om arbetslöshetsförsäkring som villkor för understödsrätt
upptog, att medlemmar av erkänd arbetslöshetskassa, vilka någon gång uppburit
understöd från kassan, skulle hava erlagt minst 20 veckoavgifter under
de närmast före arbetslöshetens början förflutna tolv månaderna. Riksdagen
godkände emellertid icke detta förslag utan skärpte kravet på antalet
erlagda avgifter från 20 till 26.

Socialstyrelsen meddelar, att det vid överläggningar örn bildandet av erkända
arbetslöshetskassor från organisationer, vilkas medlemmar i större
omfattning vore berörda av säsongarbetslöshet, med styrka framhållits, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

det tidsbestämda avgiftsvillkoret gjorde den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
värdelös för ett stort antal av medlemmarna. Styrelsen hade
med anledning härav upptagit till utredning frågan örn det tidsbestämda
avgiftsvillkorets utformning i arbetslöshetskassa inom yrken, där arbetarna
vore underkastade mera utpräglad säsongarbetslöshet. Vid denna utredning
hade styrelsen funnit, att en ändring av detta villkor läte sig göra, utan att
de nu gällande grundläggande villkoren för arbetslöshetsförsäkringen behövde
rubbas. Styrelsen hade icke ansett skäl föreligga att till närmare behandling
i detta sammanhang upptaga frågan om en ändring av det tidsbestämda
avgiftsvillkoret för andra försäkrade än sådana, som vore underkastade säsonginskränkningar.
Innan en sådan ändring av försäkringsvillkoren vidtoges,
erfordrades nämligen enligt styrelsens uppfattning mera ingående erfarenhet
om nämnda villkors verkningar, än som kunnat erhållas under den
förhållandevis korta tid med ensartad konjunkturutveckling, som förflutit
från försäkringslagstiftningens ikraftträdande.

Inskränkningarna i understödsrätten för arbetare inom säsongfacken grunda
sig på föreskrifter i 22 § fjärde stycket. Enligt detta lagrum äger tillsynsmyndigheten,
då understödsförening innesluter medlemmar, tillhörande yrke,
inom vilket arbetslöshet årligen regelbundet förekommer, föreskriva, att
daghjälp ej må utgå förrän efter viss längre karenstid än den normala om
sex dagar eller att för viss bestämd tid av året daghjälp över huvud icke må
utgå eller att den längsta medgivna understödstiden under loppet av 52 på
varandra följande veckor skall uppdelas i två perioder, därvid den ena skall
omfatta tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer. Dessa inskränkningar
avse att förhindra, att daghjälp utgives under tid, då en avsevärd
del av medlemmarna som regel äro arbetslösa.

Socialstyrelsen föreslår, att möjlighet skall öppnas till en modifikation av
det tidsbestämda avgiftsvillkoret i kassor, för vilka säsongbetonade inskränkningar
i understödsrätten föreskrivits. Förslaget innebär, att tillsynsmyndigheten
för sådana kassor skall berättigas medgiva, att för rätt till understöd
kravet på antalet erlagda veckoavgifter under de närmast före arbetslöshetens
början senast förflutna tolv månaderna sättes till lägre än 26, dock lägst
20. Följande direktiv för tillsynsmyndighetens prövning föreslås skola gälla:

1) Modifierat avgiftsantal bör få förekomma endast för arbetslöshetskassa
eller för klass inom kassa, för vilken föreskrivits minst en månads
årlig inskränkning i understödstiden eller annan inskränkning
av motsvarande omfattning i fråga örn dess inverkan på försäkringens
effektivitet.

2) Det modifierade avgiftsantalet bör bestämmas efter statistiska och
försäkringstekniska undersökningar, så att modifikationen tar hänsyn
till

a) omfattningen av inskränkningen i understödstiden;

b) nedbringandet av antalet personer, som falla för avgiftsstrecket,
till en proportion, som i möjligaste mån överensstämmer med
den som förefinnes för icke säsongbetonade fack;

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

c) vid behov erforderligt nedbringande av försäkringens effektivi tet; d)

att det för understödsrätt erforderliga antalet veckoavgifter, erlagda
under de senaste tolv månaderna, icke får underskrida 20.

3) Modifierat avgiftsantal bör få förekomma endast om det minsta veckoantalet
timmar, under vilka arbete för annans räkning mot ersättning
måste hava utförts för rätt att erlägga avgift, som må tillgodoräknas
medlem vid beräkning av understödsrätt, sättes till minst 24
timmar per vecka.

Till stöd för sitt förslag anför socialstyrelsen bland annat:

Det tidsbestämda avgiftsvillkoret kan sägas utgöra el t kriterium på förefintligheten
av ett försäkringsobjekt. Sagda villkors uppfyllande ger nämligen
ett belägg för att arbetslöshetskassemedlemmen äger något som kan vara
värt att försäkra. Har han icke arbete i en viss utsträckning, kan han e.j sägas
vara i besittning av den tillgång, som vid en arbetslöshetsförsäkring av
här ifrågavarande slag är föremål för försäkring.

Det tidsbestämda avgiftsvillkoret utgör emellertid dessutom en av säkerhetsventilerna
mot en överbelastning av arbetslöshetskassans ekonomiska kapacitet.
Efter en tid av goda konjunkturer med god arbetstillgång och liten
arbetslöshet Ilar man som regel kunnat samla goda ekonomiska reserver i
kassans försäkringsfond, vilka tillåta ett tämligen omfattande understödsutgivande
under den första tiden av en inbrytande lågkonjunktur. För den händelse
arbetslösheten fortsätter, når man emellertid snart en punkt, då de finansiella
resurserna taga slut. På grund av den dåliga arbetstillgången
minskas emellertid samtidigt antalet medlemmar, som uppfylla avgiftsbetalningens
tidsbestämda villkor. Härigenom minskas anspråken på arbetslöshetskassans
finansiella förmåga, och en automatisk minskning av påfrestningen
å dess ekonomi kommer sålunda i viss utsträckning till stånd.

Vid utformandet av lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkringen har man ej
gjort någon skillnad mellan olika yrkeskategorier i fråga örn konstruktionen
av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Detta villkor är emellertid likvärdigt
för de olika kategorierna endast i fråga örn formen; beträffande själva sakläget
föreligger icke någon likvärdighet. Detta beror av två omständigheter.

Den första av dessa hänför sig till skillnaden i den tid, under vilken arbetare
inom olika yrken varje år normalt hava arbete. Det förhåller sig
exempelvis så, att 18 veckors arbete för en tegelbruksarbetare i mellersta
Sverige utgör en större andel av hans normala årliga arbetstidskvantitet än
26 veckors arbete för en textilarbetare. Nu är det visserligen sant, att en tegelbruksarbetare
kan hava arbete inom andra yrkesområden under den tid av
året, då tegelbruksdriften vilar. Detta torde emellertid vara fallet endast för
en del av tegelbruksarbetarkåren. För många säsongarbetare torde nämligen
arbetstillfällen utanför säsongfacket vara ganska sällsynta.

Den andra omständigheten har avseende å det sätt, på vilket ovan omförmälda
villkor för avgifts tillgodoräknande i praktiken blivit utformat. För
att avgift skall tillgodoräknas en person kräves nämligen icke, att han för
annans räkning mot avlöning arbetat samtliga vardagar i veckan. På grund
av ett uttalande i propositionen nr 209/1933 har socialstyrelsen till och med
ansett sig böra medgiva, alt i kassas stadgar intages en bestämmelse, att
veckoavgift må tillgodoräknas medlem för vecka, under vilken han ej arbetat
längre tid än en dag, d. v. s. minst åtta timmar. Vid bestämmandet av
det antal timmar, under vilka arbete minst skall hava utförts för annans räkning
under en vecka, för alt godkänd avgiltsbetalning skall anses hava ägt

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

rum, förefinnes sålunda en så stor rörelsefrihet, att arbetskvantitetens, d. v. s.
försäkringsobjektets, minimiomfattning redan på grund härav kan bliva av
väsentligt olika storleksordning för olika yrkeskategorier, beroende på hur
denna bestämmelse utformats i stadgarna för kassan. En tegelbruksarbetare,
som arbetar varje dag under 20 veckor men är säsongarbetslös under årets
återstående 32 veckor, har i själva verket en längre effektiv årlig arbetstid
(d. v. s. ett mera omfattande försäkringsobjekt) än en bageriarbetare, som
arbetar under 45 veckor endast en dag i veckan. På grund av det tidsbestämda
avgiftsvillkoret skulle tegelbruksarbetare!! icke hava rätt till arbetslöshetsunderstöd,
medan bageriarbetaren enligt de stadgar, som gälla för livsmedelsarbetarnas
erkända arbetslöshetskassa, skulle äga rätt till dylikt understöd.
Den nuvarande ordningen medför sålunda, att en bageriarbetare,
som har ett mindre omfattande försäkringsobjekt, anses försäkringsduglig,
medan en tegelbruksarbetare, som i själva verket har ett större försäkringsobjekt,
icke anses vara det.

Den nu gällande tidsbestämda avgiftsregeln leder i själva verket till ett
tämligen lätt uppfyllt försäkringsobjektkriterium för de yrkeskategorier, som
hava ingen eller ringa säsongarbetslöshet. Av dessa kategorier torde nämligen
under någorlunda normala år endast två å tre procent av helårsmediemmarna
falla för avgiftsstrecket. Avgiftsvillkoret har däremot för yrkeskategorier
med utpräglad säsongarbetslöshet visat sig vara så strängt, att det
även under år av tämligen god sysselsättning kan uppfyllas endast av en del
av dessa arbetare.

För att vinna belysning av denna sak och av här i frågavarande problem i
dess helhet har styrelsen på grundval av material, som ställts till förfogande
av svenska bleck- och plåtslagareförbundet, svenska grov- och fabriksarbetareförbundet
samt svenska målareförbundet, verkställt en omfattande utredning
rörande dessa förhållanden.

Från undersökningen har material hämtats till nedanstående tablå över
procentuella antalet medlemmar, som på grund av det tidsbestämda avgiftsstrecket
skulle hava varit uteslutna från understödsrätt vid i tablån angivna
års utgång, därest erkänd arbetslöshetskassa på grundval av nu gällande lagstiftning
hade varit i funktion.

Procentuellt antal helårsmedlemmar, vilka under nedanstående kalenderår

icke erlagt 26 veckoavgifter.

(Undersökning har ej verkställts för år, som utmärkts med streck)

Svenska bleck- och plåtslagareförbundet----

Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet:

Byggnadsindustriarbetare..............

Byggnadsämnesindustriarbetare........

Svenska målareförbundet.................

1930	1931	1932	1933	1934
—	5.0	20.9	38.8	20.9
_	38.7	60.9	_	49.4
—	38.1	53.2	—	34.4
13.6	16.2	—	—	27.6

Av tabellen framgår, att en avsevärd del av medlemmarna i en erkänd arbetslöshetskassa
för ifrågavarande säsongfack skulle även under i arbetslöshetshänseende
så medelgoda år som 1931 och 1934 hava fallit för det tidsbestämda
avgiftsstrecket. __

Nu uppställer sig frågan, huruvida icke detta förhållande ur samhälleliga
och allmänsociala synpunkter i allt fall är det riktiga. Så torde emellertid
knappast vara förhållandet. Visserligen är det sant, att arbetarna i mångå av
de säsongbetonade yrkesområdena åtnjuta höga avlöningsförmåner på grund

Kungl. Maj.ts proposition nr 172-

av att hänsyn tagits till säsongarbetslösheten. Ifrågavarande löneförhöjning
torde dock som regel endast kompensera arbetslösheten under den kallare
delen av året eller under den s. k. dödsäsongen och e j alls eller endast i ringa
utsträckning tillfällig arbetslöshet under den normala arbetssäsongen. En i
ett säsongfack arbetande person, som mister sitt arbete för en mera avsevärd
tid under den del av året, då han och hans kolleger annars bruka stå i arbete,
gör obestridligen en förlust, mot vilken han med statens hjälp bör kunna
föi säkra sig, likaväl som en arbetare i ett icke säsongberört fack.

\nser
arbetslöshetsförsäkring såsom önskvärt ur samhälleliga och allmänsociala synpunkter,
måste det också anses önskvärt, att en säsongarbetare deltager för
sin icke säsongbetonade arbetslöshet, d. v. s. för sin konjunktur- och omsättningsarbetslöshet.
Det nuvarande avgiftsvilikoret förhindrar emellertid detta.
För att komma därhän och för att giva kriteriet ä försäkringsobjektet ett
sakligt innehåll, som är någorlunda likvärdigt för olika yrkeskategorier, torde
det vara nödvändigt, att lagstiftningen giver rum för ett åtminstone i så måtto
differentierat tidsbestämt avgiftsvillkor, att ett i förhållande till det eljest gällande
avgiftsvilikoret modifierat veckoantal medgives för de arbetslöshetskassor,
för vilka man föreskriver säsonginskränkningar i understödsutgivandet.

Av ovanstående redogörelse torde framgå, att säsongarbetare vid nuvarande
utformning av det tidsbestämda avgiftsvilikoret i alltför stor utsträckning
äro uteslutna från möjligheten att erhålla understöd från en erkänd arbetslöshetskassa.
I själva verket har erkännande ännu icke lämnats till någon
av säsongarbetare bildad kassa. För att möjliggöra för dessa arbetare att
bliva försäkrade torde det vara nödvändigt att för dem minska antalet av de
veckoavgifter, som skola vara erlagda under de närmast före arbetslöshetens
inträdande förflutna tolv månaderna. Inskränker man ändringen av det tidsbestämda
avgiftsvilikoret lill sådana yrken, för vilka säsonginskränkning
måste föreskrivas, kan det icke med fog göras gällande, att man rubbar på
den huvudprincip, som ligger till grund för det tidsbestämda avgiftsvilikoret.
Då det icke kan vara lämpligt att i förordningen om erkända arbetslöshetskassor
inskriva bestämmelser om det antal veckoavgifter, som man i varje
säsongyrke bör låta ingå i det tidsbestämda avgiftsvilikoret, torde det böra
uppdragas åt tillsynsmyndigheten att bestämma detta antal.

Självfallet är, att det avgiftsantal, som fastställes för en av säsongarbetare
bildad kassa, ej skall få variera under olika år med skiftande arbetslöshet.
Örn en sådan variation medgåves, skulle man nämligen hava gått ifrån de
principiella riktlinjer, som måste gälla för ett försäkringssystem.

För den av socialstyrelsen berörda utredningen av det tidsbestämda avgiftsvillkorets
inverkan på understödsrätten har en ingående redogörelse lämnats
i en vid styrelsens skrivelse såsom bilaga fogad promemoria. Beträffande innehållet
i densamma får jag hänvisa lill handlingarna i ärendet.

Socialstyrelsen framhåller vidare i sin skrivelse, alt man vid anordnandet
av arbetslöshetsförsäkringen för en viss grupp kunde göra sådana föranstaltningar,
att försäkringens verkningsgrad ungefärligen bleve den man önskade.
Ifrågavarande verkningsgrad vore beroende av det tidsbestämda avgiftsvillkorets
utformning i avsende å antalet godkända veckoavgifter. Sattes detta
antal högt, nådde man som regel en mindre verkningsgrad än då man satte
veckoavgiftsantalet lågt. Minskade man det föreskrivna veckoavgiftsantalet,
nådde man en ökning av försäkringens effektivitet, såvida man icke samti liihang

tilt riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 172.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

digt vidtoge åtgärder, som minskade denna. Effekten vore beroende av —
utom avgiftsbetalningens båda villkor — karensvillkorets utformning och
den längsta understödstidens utmätande. Därest man föreskreve inskränkningar
i understödstiden med hänsyn till sänsongarbetslöshet, vore försäkringens
verkningsgrad i stor utsträckning beroende jämväl av dessa inskränkningars
omfattning och utformning. Man kunde alltså, om man genom införande
i det tidsbestämda avgiftsvillkoret av ett annat avgiftsantal än det
vanliga skulle öka försäkringens verkningsgrad, neutralisera denna risk genom
en i motsatt riktning verkande förändring hos karensvillkoret, längsta
understödstiden eller säsonginskränkningarna. I själva verket ägde man frihet
att vidtaga en dylik förändring hos en, två eller alla av dessa faktorer, om
behov av ett dylikt förfarande gjorde sig gällande.

I detta sammanhang meddelar socialstyrelsen, att styrelsen vid företagna
försäkringstekniska beräkningar för säsongbetonade fack låtit sig angeläget
vara att anordna säsonginskränkningarna så, att försäkringens effektivitet
icke skulle bliva större än vad som kunnat anses vara normalt.

Socialstyrelsen sammanfattar de resultat, den verkställda undersökningen
givit, sålunda, att tillsynsmyndigheten med nuvarande lagstiftning hade medel
i sin hand att så planera arbetslöshetsförsäkringen inom säsongfacken, att
ett obehörigt gynnande av dessa icke behövde ske vid en nedsättning av veckoavgiftsantalet
i det tidsbestämda avgiftsvillkoret under det nu föreskrivna.
Möjlighet förelåge alltså att undvika, att oskäligt högt statsbidrag utginge till
kassor inom säsongfack. Vad som vunnes genom den föreslagna ändringen
av det tidsbestämda avgiftsvillkoret vore, att en utjämning åstadkommes mellan
de försäkrade i så måtto, att en viss sammanlagd understödssumma komme
att fördelas på ett större antal medlemmar än som eljest varit fallet.
Vad socialstyrelsen föresloge i fråga om utökningen av den längsta möjliga
understödstiden komme att sakna betydelse för kassor inom säsongfack.

1 fråga om den kostnadsökning för staten, som skulle kunna bliva en följd
av förevarande ändringsförslag, erinrar socialstyrelsen:

Det torde böra framhållas, att den föreslagna ändringen av avgiftsvillkoret
kan komma att öka utgifterna för statsbidrag till arbetslöshetsförsäkringen,
oaktat avsikten är att genom lämpliga restriktioner i fråga örn rätten till understöd
under dödsäsongen hålla försäkringens effektivitet vid ungefär samma
nivå som i kassor utan säsongtyp. På grund av den ifrågasatta ändringen
skulle nämligen en del arbetargrupper, som eljest på grund av avgiftsvillkorets
nuvarande konstruktion ej kunna reflektera på den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen, komma att bilda erkända arbetslöshetskassor, varigenom
statsverket skulle förorsakas utgifter för statsbidrag åt dessa. Denna
utgiftsökning torde emellertid — med viss reservation — ligga inom ramen
för de kostnader, som statsmakterna förklarade sig villiga att påtaga sig, då
försäkringen antogs. Den ovan antydda reservationen gäller den detaljen, att
garantier givetvis måste skapas för att icke de säsongbetonade facken genom
ändringen erhålla en förmånligare arbetslöshetsförsäkring än andra fack,
vilket eljest lätt kan inträffa. Dylika garantier kunna emellertid, såsom framgår
av det ovanstående, åvägabringas.

Slutligen bör i detta sammanhang framhållas, att det torde ligga i det allmännas
intresse att skapa sådana villkor inom försäkringen, att alla, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

behöva försäkringsskydd för kris-, omsättnings- och rationaliseringsarbetslöshet,
komma att omfattas av försäkringen. Visserligen ökas därmed utgifterna
för statsbidraget till arbetslöshetsförsäkringen, men motsvarande besparingar
torde — åtminstone i viss utsträckning — uppstå på kostnaderna
för fattigvården och den allmänna understödsverksamheten.

Den föreslagna modifikationen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret Ilar
tillstyrkts av sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.
Till stöd härför uttalades, att ändringen torde kunna anses
ligga inom det ursprungliga lagförslagets ram och allenast syfta att åvägabringa,
att säsongarbetarna ej komme att få en sämre ställning i försäkringshänseende
än övriga arbetare.

Det framlagda ändringsförslaget har jämväl tillstyrkts i yttrandena.
Sålunda framhåller försäkringsinspektionen, att inspektionen funne den föreslagna
modifikationen av avgiftsvillkoret beträffande säsongarbetarna väl
grundad. Svenska arbetsgivareföreningen anser en ändring motiverad, då
de nuvarande bestämmelserna, såvitt av utredningen framginge, medförde
en vid försäkringens tillkomst icke åsyftad ojämnhet i försäkringens effektivitet
och den föreslagna ändringen gåve möjlighet till önskvärd utjämning
härav. Föreningen understryker socialstyrelsens uttalande, att ändringen
icke finge föranleda, att de säsongbetonade facken erhölle förmånligare arbetslöshetsförsäkring
än andra fack.

Även landsorganisationen tillstyrker, att en modifikation av avgiftsvillkoret
vidtages för säsongarbetarnas del. Härvid erinras dock om att landsorganisationen
i tidigare yttranden framhållit, att bestämmelsen om 26
erlagda avgifter under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna
tolv månaderna såsom villkor för understödsrätt vore alltför sträng. Landsorganisationen
hade därför tidigare hemställt, att antalet erforderliga avgifter
måtte minskas från 26 till 20, vilket även föreslagits i propositionen år
1934.

Beträffande säsongsarbetarnas möjligheter att tillgodogöra sig arbetslöshetsförsäkringens
förmåner anför landsorganisationen:

De mera utpräglade säsongyrkena torde även sedan dessa lagändringar
vidtagits fortfarande bliva nödsakade att räkna med avsevärda svårigheter
att tillgodogöra sig de fördelar, som den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
avser att skänka dem, vilka önska ordna det så för sig, att de även
under arbetslöshetsperioder kunna livnära sig utan att behöva falla det allmänna
till last. Så förhåller det sig med till exempel arbetarna inom sågverksindustrien
samt vid flottlederna och skiljeställena. Utredningar, som
företagits i samråd med socialstyrelsen för dessa arbetares vidkommande, lia
givit vid handen, att försäkringsavgifterna skulle bli alltför betungande för
flertalet av dem. Sågverksindustriarbetarförbundets kongress har emellertid,
trots de nedslående utredningsresultaten, icke övergivit tanken på att
söka åstadkomma en arbetslöshetskassa, varvid den emellertid ställt sina
förhoppningar till statsmakternas medverkan i form av rikligare statsbidrag
än det som gällande förordning medgiver. Landsorganisationen använder nu
tillfället att göra sig till tolk för dessa arbetares önskemål och hemställer,
att detsamma måtte tagas under välvilligt övervägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Landsorganisationen anser sig icke kunna tillstyrka, att såsom villkor för
en modifikation av avgiftsvillkoret för säsongarbetare skulle föreskrivas, att
i vederbörande kassas stadgar skulle intagas en bestämmelse om att medlem
skulle hava utfört arbete under minst 24 timmar per vecka för att avgift
med rättsverkan skulle få erläggas. Landsorganisationen yttrar härom:

Enligt gällande bestämmelser äger erkänd arbetslöshetskassa att i sina
stadgar bestämma, hur lång tid per vecka medlem skall ha arbetat för att
erlagd avgift skall få tillgodoräknas honom vid prövning, huruvida han fyllt
avgiftsvillkoret för att kunna erhålla understöd. Denna arbetstid per vecka
varierar i de nuvarande erkända kassorna från 8 till 26 timmar. Nu föreslagna
bestämmelse, att arbetstiden skall ulgöra minst 24 timmar, torde
grunda sig på den uppfattningen, att medlem bör arbeta minst en halv vecka
för att denna ur avgiftssynpunkt skall få tillgodoräknas. Detta villkor utgör
emellertid en så kraftig skärpning av nu gällande bestämmelser, att
stora grupper av arbetare, som ofta ha tillfällighetsarbeten, vilka icke uppgå
till 24 timmar per vecka, torde få lika stora svårigheter att under en 12-månadersperiod
uppnå 20 arbetsveckor med minst 3 arbetsdagar som att under
samma period uppnå 26 veckor med 1 å 2 arbetsdagar enligt nu gällande
bestämmelser.

Särskilt inom målaryrke! synes det nu av socialstyrelsen föreslagna villkoret
komma att alltjämt medföra stora svårigheter. Från målarförbundet
har i skrivelse till landsorganisationen erinrats örn att enligt inom förbundets
verksamhetsområde gällande kollektivavtal arbetstiden under vintermånaderna
i regel skall vara 6 timmar per dag utom lördag, då den är 5
timmar, alltså per hel arbetsvecka 35 timmar. En halv arbetsvecka under
vintermånaderna i målarfacket utgör därför i regel högst 18 timmar, och
enligt det nu föreslagna 24-timmarsvillkoret skulle alltså krävas, att målarna
arbeta minst 4 dagar per vecka under vintern för att få erlägga veckoavgift
till arbetslöshetskassan. Förbundet anför därefter följande:

»Vårt yrke är ju synnerligen rörligt och arbetstillfällena kunna ofta omfatta
endast några få dagar. Särskilt under vintern blir det mången gång
endast små s. k. påhugg, gällande småreparationer på mindre eller omkring
en veckas arbete. Enligt det nu föreslagna villkoret skulle ett reparationsarbete,
som utföres på 42 timmar men fördelas med ungefär hälften på vardera
av 2 veckor, icke berättiga arbetaren att betala någon veckoavgilt till
arbetslöshetskassan, ehuru han under 2 veckor arbetat mer än halva veckan
i båda veckorna enligt gällande avtalsbestämmelser.

Det är tydligt, att det föreslagna 24-timmarsvillkoret under sådana förhållanden
icke ger någon nämnvärd förbättring för säsongfacken, även örn avgiftsvillkoret
sänkes från 26 till 20 veckor. I synnerhet inom vårt fack
skulle det säkert för en del medlemmar bli en försämring gentemot nu gällande
bestämmelser, då många målare ha endast ett par dagars arbete i
veckan.»

I den mån det är erforderligt, att viss arbetstid per vecka fastställes för
rätt att få erlägga avgifter med rättsverkan till erkänd arbetslöshetskassa,
bör det enligt landsorganisationens mening ske med hänsyn till nu anförda
synpunkter och de av förhållandena i yrkena betingade inskränkningarna i
arbetstiden. För målaryrkets vidkommande till exempel skulle 18 timmars
arbete per vecka under vintern utgöra den halva arbetsvecka, som socialstyrelsen
tydligen lagt lill grund för sitt förslag. I förbundets stadgar föreskrives
också skyldighet att betala veckoavgift, då medlem arbetar mer än
18 timmar per vecka, en föreskrift, som motiveras just med hänsyn till den
starkt förkortade arbetstiden under vintermånaderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

I svenska målareförbundets förut omnämnda, den 2 januari 1936 till
Konungen ingivna skrivelse har förbundet på anförda skäl hemställt, att
sådana bestämmelser måtte införas i förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
att säsongarbetarna icke skulle kunna avstängas från understöd
under viss tid av året samt att de nuvarande bestämmelserna örn 26 erlagda
veckoavgifter såsom villkor för understödsrätt måtte ändras till 20 avgifter.

Socialstyrelsen erinrar i sitt yttrande över skrivelsen om det av styrelsen
framlagda förslaget om en modifikation av avgiftsvillkoret för säsongarbetare
samt anför, att de av svenska målareförbundet framställda önskemålen
örn en ändring av avgiftsvillkoret vid bifall till socialstyrelsens nämnda förslag
torde för förbundets del vara uppfyllda. Förbundets hemställan örn
borttagande av de bestämmelser, som föreskriva inskränkning i understödsrätten
för säsongarbetare under den normala dödsäsongen, har av styrelsen
på anförda skäl avstyrkts.

Understödsrätt vid korttidsarbete.

Vid lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkringen hava statsmakterna utgått
från att understödsrätt principiellt sett skall kunna föreligga även i sådana
fall, då vederbörande medlem icke är fullständigt arbetslös. Härvidlag är
emellertid att märka, att understöd icke kan utgå vid sådan förkortning av
arbetstiden, som sker genom att antalet arbetstimmar per dag minskas. Detta
är beroende på att medlemmen i dylikt fall icke kan anses vara oförhindrad
att åtaga sig arbete. Vid annan förkortning av arbetstiden eller alltså i de
fall, då arbetaren är helt arbetslös under vissa dagar, kan understöd enligt
förordningen utgå. Därvid har emellertid stadgats viss begränsning i understödsrätten.
Bestämmelserna härom innefattas i 20 § 3 mom. i förordningen.
Där föreskrives sålunda, att det antal dagar, för vilka understöd må utgivas,
då medlem på grund av driftinskränkning vid det företag, där han är
anställd, har arbete ett mindre antal dagar än vid full drift är vanligt, alltid
skall med minst två för varje period om 14 dagar understiga det antal dagar,
för vilka han eljest varit berättigad till daghjälp. Med hänsyn till att
omständigheterna inom visst yrkesområde kunna vara sådana, att understöd
vid korttidsarbete över huvud taget icke kan anses böra utgå, h»va de erkända
arbetslöshetskassorna berättigats att i sina stadgar intaga föreskrift om
att daghjälp icke må utgå till medlem vid korttidsarbete.

I förordningen om erkända arbetslöshetskassor återfinnas vissa andra bestämmelser,
som hänföra sig till understödsrätten i det fall, då medlemmen
icke är fortlöpande arbetslös utan arbetslöshetsperioden avbrytes genom en
kortare arbetsperiod. Härmed åsyftas dels bestämmelserna i 22 § tredje
stycket angående undantag från den allmänna skyldigheten att genomgå karenstid
och dels föreskriften i 21 § 1 mom. andra stycket örn undantag från
den allmänna skyldigheten att uppfylla det i första stycket av samma moment
angivna avgiftsvillkoret. Med hänsyn till de båda nu nämnda undantagsbestämmelserna
kan en medlem, för vilken en understödsperiod avbrytes genom
ett kortvarigt arbete om högst 18 dagars längd, omedelbart efter arbetets

Kungl. Majlis proposition nr 172.

upphörande ånyo uppbära daghjälp utan beräkning av ny karenstid eller omprövning
av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Ingen skillnad göres härvid
mellan de fall, då det kortvariga arbetet är av tillfällig natur eller då det utgör
en period i organiserat korttidsarbete.

Då fråga är örn rätten att uppbära understöd under arbetslöshetsperioderna
vid kortvarigt arbete, göres däremot en skillnad mellan tillfälligt korttidsarbete
och i verklig mening organiserat korttidsarbete. Den i 20 § 3 mom.
föreskrivna begränsningen av understödsrätten skall sålunda endast tillämpas
vid organiserat korttidsarbete.

Socialstyrelsen föreslår, att sådan ändring vidtages av bestämmelserna i
20 § 3 morn., att man i fråga om begränsning av understödsrätten vid korttidsarbete
skall med organiserat korttidsarbete jämställa tillfälligt arbete vid
det företag, där medlemmen fortlöpande har anställning. Däremot skall
enligt förslaget någon särskild inskränkning i understödsrätten fortfarande
icke vidtagas i det fall, då medlem har tillfälliga kortvariga arbeten hos olika
arbetsgivare.

Till stöd för sitt förslag anför socialstyrelsen:

Av bestämmelserna angående undantag från skyldigheten att genomgå
karenstid eller att nypröva avgiftsvillkoret framgår, att tillfälligt arbete och
arbetsperiod i organiserat korttidsarbete i båda fallen jämställts. Ur synpunkten
att bestämmelserna för arbetslöshetsförsäkringen böra göras så enkla
som möjligt, enär de skola tillämpas av ett stort antal lokala redogörare,
vilka befattningar dessutom ofta måste nybesättas, skulle det onekligen vara
fördelaktigast, om tillfälligt arbete i alla avseenden kunde jämställas med
arbetsperiod i organiserat korttidsarbete. Då man emellertid av flera skäl
torde böra bibehålla en viss begränsning av understödsrätten i de fall, då en
medlem i erkänd arbetslöshetskassa är säker om att under den fortsatta tiden
ändock äga någon arbetsinkomst, lärer det icke vara möjligt att fullständigt
likställa tillfälligt arbete med organiserat korttidsarbete. Örn man nämligen
föreskriver viss begränsning i understödsrätten i de fall, då en medlem
erhåller inkomst genom en tillfällig arbetsanställning, skulle man i väsentlig
utsträckning borttaga känslan hos de försäkrade arbetarna, att de alltid äro
skyldiga att antaga varje möjlighet till arbete. Detta är beroende på att ökningen
av den samlade intäkten i form av understöd från kassa eller inkomst
av ett tillfälligt arbete örn endast en eller annan dag vid begränsning av understödsrätten
måste bliva tämligen ringa.

Även örn man alltså icke helt kan jämställa tillfälligt arbete med arbetsperiod
i organiserat korttidsarbete, synes anledning emellertid icke föreligga
att göra någon skillnad i understödsrätten i de fall, då en arbetare fortlöpande
är anställd bos en och samma arbetsgivare och där permitteras för längre
eller kortare tid, antingen på sådant sätt att arbetsgivaren före permitteringen
förklarar, att ai’betet i fortsättningen skall bedrivas under vissa särskilt
angivna dagar eller veckor, eller så, att arbetaren vid permitteringen
icke erhåller bestämt besked örn tidpunkten för hans inkallande i arbete.
Inom olika företag tillämpa arbetsgivarna härvidlag skilda metoder. Vid
oregelbundet inkallande till arbete kan inom ett företag antalet arbetsdagar
mycket ofta överstiga det antal arbetsdagar, som bestämts inom ett annat
företag, vid vilket särskild plan för arbetets fortsatta bedrivande meddelats
av arbetsgivaren. Härtill kommer, att den nuvarande ordningen kan föranleda
arbetare oell arbetsgivare att träffa överenskommelser om anordnande
av inskränkningar i arbetstiden på sådant sätt, att största möjliga under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

stödsrätt kan komina att utgå från arbetslöshetskassan. Bestämmelserna i
ämnet böra givas sådan utformning, att omfattningen av understödsrätten
icke blir beroende på en sådan ur försäkringens synpunkt ovidkommande
omständighet som att arbetsgivaren i förväg kungjort viss plan för den
blivande arbetsinskränkningen. I och för sig föreligger nämligen ej någon
anledning att härvidlag göra skillnad på understödsrätten. Arbetaren bibehåller
i båda fallen sin anställning hos arbetsgivaren och måste, örn han
icke vill gå förlustig anställningen, ställa sin arbetskraft till förfogande, då
arbetsgivaren så påkallar, och detta vare sig någon plan för korttidsarbetet
uppgjorts eller ej.

De under försäkringens tillämpning vunna erfarenheterna giva också vid
handen, alt svårigheter av rent administrativt slag ofta uppkommit, då det
gällt att bedöma, örn ett korttidsarbete i det särskilda fallet skall anses såsom
organiserat och alltså föranleda viss inskränkning i understödsrätten eller
om detsamma kan anses vara av sådan tillfällig art — trots att arbetet utföres
hos den arbetsgivare, hos vilken medlemmen fortlöpande har anställning
— att någon inskränkning i understödsrätten jämlikt de nu gällande
bestämmelserna icke skall vidtagas. På grund härav hava två kassor, som
bildats av industriarbetare, nämligen sko- och läderarbetarnas erkända arbetslöshetskassa
samt träindustriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa, redan
efter ett års arbete funnit sig böra vidtaga sådan förändring av sina
stadgar, att tillfälligt arbete vid det företag, där medlemmen fortlöpande har
anställning, med hänsyn till understödsrätten jämställts med organiserat
korttidsarbete. Den av dessa kassor i detta hänseende godtagna ordningen
synes genom författningsbestämmelse böra i princip utsträckas att gälla för
samtliga erkända arbetslöshetskassor.

Socialstyrelsen framhåller, att undantag från den föreslagna bestämmelsen
syntes böra medgivas beträffande en del hantverksbetonade yrkesområden.
Sådant medgivande borde lämnas av tillsynsmyndigheten för kassorna.

Socialstyrelsen yttrar härom:

Inom enstaka yrken synas förhållandena på detta område vara av sådan
beskaffenhet, att man icke lämpligen torde böra föreskriva skyldighet för
en inom yrket arbetande arbetslöshetskassa att jämställa tillfälligt arbete
hos den arbetsgivare, där medlemmen är anställd, med ett i förväg planlagt
organiserat korttidsarbete. Vid ett med sociala rådets sektion för den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen hållet sammanträde anförde sålunda
representanten för beklädnadsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa, att vissa
beklädnadsarbetare synnerligen ofta växlade arbetsgivare särskilt under
tider av mindre god arbetstillgång, medan andra arbetare vid kortare permitteringar
icke kunde erhålla arbete å annat håll. Det vore därför svårt
att hos beklädnadsarbetarna vinna förståelse för en åtskillnad i understödsrätten
beroende av örn tillfällig sysselsättning erhölles hos den ordinarie arbetsgivaren
eller på annat håll.

Det av representanten för beklädnadsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa
anförda förhållandet torde föreligga inom en del hantverksbetonade
yrkesområden. Med hänsyn härtill synes det vara nödvändigt att vid en
ändring av bestämmelserna om understödsrätt vid korttidsarbete i det hänseende,
som socialstyrelsen i det föregående anfört, öppna möjlighet för erkänd
arbetslöshetskassa att i sina stadgar intaga föreskrift om inskränkning
i understödsrätten allenast för det fall, att den arbetsgivare, hos vilken
medlemmen fortlöpande har anställning, i förväg kungjort viss plan för arbetets
fortsatta bedrivande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Socialstyrelsen betonar särskilt, att anledning icke förelåge att vidtaga
någon ändring av den i 20 § 3 morn. första stycket intagna bestämmelsen örn
rätt för erkänd arbetslöshetskassa att i sina stadgar meddela föreskrift om
att daghjälp över lmvud icke skulle utgå till medlem vid korttidsarbete.

I fråga om förslagets utformning i lagtexten framhåller styrelsen:

Det organiserade korttidsarbetet har i 20 § 3 mom. beskrivits genom orden
»driftinskränkning vid det företag, där han är anställd». Dessa ordalag
kunna emellertid rent språkligt hänföra sig e,i blott till det fall, då en
arbetsgivare i förväg kungjort viss plan för arbetets fortsatta bedrivande,
utan även till det fall, då arbetsgivaren på oregelbundna tider inkallar sina
arbetare till tjänstgöring. För utsträckande i princip av den i nyssnämnda
moment föreskrivna begränsningen av understödsrätten till att gälla jämväl
vid tillfälligt arbete hos den arbetsgivare, hos vilken medlemmen fortlöpande
har anställning, synes alltså icke erfordras någon förändring av bestämmelsernas
ordalydelse. Att ordet »driftinskränkning» icke efter det de nu
föreslagna ändringarna genomförts bör tolkas så, att det hänför sig allenast
till det i verklig mening organiserade korttidsarbetet, framgår tydligt av en
jämförelse med formuleringen av den i andra stycket i samma moment intagna
bestämmelsen om rätt för tillsynsmyndigheten att medgiva, att begränsningen
av understödsrätten skall tillämpas endast i det fall, då arbetsgivaren
i förväg kungjort plan för arbetets fortsatta bedrivande.

Vidare föreslås, att begränsningen av understödsrätten vid korttidsarbete
skall ske genom avdrag med en dag per vecka i stället för, såsom enligt
nu gällande bestämmelser, med två dagar för varje period om 14 dagar. Till
stöd härför anför styrelsen:

Det föreligger anledning att även i ett annat hänseende företaga en ändring
av bestämmelserna i 20 § 3 morn., nämligen i avseende å sättet för verkställande
av den avsedda begränsningen av understödsrätten. Enligt gällande
bestämmelser skall understödsrätten vid organiserat korttidsarbete" bedömas
med utgångspunkt från 14-dagarsperioder. Under varje sådan period
skola enligt de givna föreskrifterna eljest understödsberättigade dagar minskas
med två. Anledningen till denna konstruktion av bestämmelserna angives
i propositionen nr 209/1933, sid. 102, vara, att hänsyn måste tagas till
de då föreslagna karenstidsbestämmelsernas utformning. Örn man nämligen
föreskreve, att antalet eljest understödsberättigade dagar vid organiserat korttidsarbete
skulle för varje vecka minskas med en, bleve följden, att skillnad
i understödsrätten skulle på grund av karenstidsbestämmelserna uppkomma
vid olika fall av korttidsarbete. Konstruktionen med en begränsning av understödsrätten
per 14-dagarsperioder avsåg alltså att åstadkomma en utjämning
av understödsrätten vid olika slag av korttidsarbete.

Genom den år 1936 vidtagna ändringen av bestämmelserna örn karenstid
har det år 1933 angivna skälet till en beräkning i perioder om 14 dagar av
understödsrätten vid organiserat korttidsarbete bortfallit. Ny karenstid behöver
nämligen numera icke genomgås, örn en understödsperiod avbrytes
genom en arbetsperiod om högst 18 dagar, och detta vare sig arbetet är av
tillfällig karaktär eller utgör en period i organiserat korttidsarbete.

Enligt stadgarna för samtliga hittills bildade arbetslöshetskassor utbetalas
understöd till arbetslösa medlemmar för varje vecka. Med hänsyn till att avlöningen
till industriarbetare utbetalas veckovis, torde det även kunna förutsättas,
att det långt övervägande flertalet kassor, som kunna komma att bildas,
anse sig böra i stadgarna intaga bestämmelser örn utbetalning veckovis

Kunni. Maj :ts proposition nr 172.

av understöd till medlemmarna. Under sådana förhållanden måste det medföra
en lättnad för kassornas administration, örn något undantag frän den
veckovisa utbetalningen av understöd icke behöver föreskrivas. Bestämmelsen
i 20 § 3 morn. i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor torde därför
böra ändras därhän, att begränsningen i understödsrätten vid korttidsarbete
skall ske på sådant sätt, att antalet eljest understödsberättigade dagar
för varje vecka minskas med en.

Den nu föreslagna ändringen kan i vissa fall medföra någon saklig skillnad
i understödsrätten i förhållande till vad de nu gällande bestämmelserna
medföra. Skillnaden är emellertid obetydlig, oell resultatet av ändringen synes
snarast vara en utjämning av understödsrätten för olika fall. Om man
bortser från ett praktiskt sett betydelselöst fall, kommer alltfort att gälla, att
en försäkrad arbetare, trots den föreskrivna begränsningen i understödsrätten,
erhåller större sammanlagd inkomst per vecka för varje dag, som han
utför arbete.

Härefter redogör styrelsen för det sätt, varpå bestämmelserna örn skyldighet
att genomgå karenstid och örn begränsning av understödsrätten vid
fall av korttidsarbete bos samma arbetsgivare komma att verka vid olika
tillfällen. Styrelsen föreslår i detta sammanhang, att i förordningen skall
intagas en bestämmelse örn att den särskilda begränsningen av understödsrätten
vid korttidsarbete icke skall tillämpas i de fall, då arbetsperioden överstiger
18 dagar. Styrelsen yttrar härom:

Med hänsyn till att ny karenstid alltid skall genomgås efter en arbetsperiod,
som överstiger 18 dagar, synes någon ytterligare begränsning av understödsrätten
jämlikt bestämmelserna i 20 § 3 mom. icke böra vidtagas, även
om en arbetsgivare på förhand kungjort en sådan plan för arbetets fortsatta
bedrivande, att för varje arbetare perioderna av arbete och arbetslöshet skola
växla med exempelvis fyra veckors mellanrum. Hänsyn till behovsprincipen
tages i detta fall genom den nya karenstiden. Detta innebär med andra
ord, att bestämmelserna i 20 § 3 mom. örn avdrag från de eljest understödsberättigade
dagarna endast skola tillämpas i de fall, då en arbetsperiod, som
avbryter en löpande understödsperiod, icke överstiger 18 dagars längd, och
detta vare sig arbetsperioden är att betrakta såsom tillfällig eller såsom period
i organiserat korttidsarbete. Så snart detta är fallet, skall den påföljande
arbetslösheten bedömas utan annan hänsyn till den föregående arbetslösheten
än som följer av bestämmelserna om understödsrättens maximering.
Även örn det icke torde vara vanligt, att inskränkning i arbetstiden hos en
arbetsgivare vidtages på sådant sätt, att varje arbetsperiod överstiger tre veckor,
synes det dock till åstadkommande av full klarhet angående bestämmelserna
om understödsrätt vid korttidsarbete vara lämpligt, att en uttrycklig
föreskrift intages i förordningen örn att någon inskränkning i understödsrätten
icke behöver vidtagas i de fall, då arbetslöshet uppkommer efter en
arbetsperiod, som överstiger 18 dagar.

Örn arbetslöshet inträder efter en arbetsperiod, som icke överstiger 18 dagar,
skall, i enlighet med vad förut anförts, en sådan begränsning i understödsrätten
vidtagas, att antalet eljest understödsberättigade dagar för varje
vecka minskas med en. Örn arbetsgivaren på förhand kungjort en plan för
arbetets fortsatta bedrivande, skall den lokala redogöraren tillse, att begränsningen
i understödsrätten vidtages för varje vecka, för vilken understöd utbetalas
för någon dag. Detta gäller alltså även för den händelse korttidsarbetet
organiserats så, att arbetsperioder och arbetslöshetsperioder omväxla
med vardera två eller tre veckors liingd. Antalet understödda dagar får icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

under någon av dessa arbetslösa veckor överstiga fem. Om arbetsgivaren
åter icke kungjort någon plan för arbetsinskränkningen, kan man knappast
påfordra, att minskning av antalet understödda dagar skall ske för varje
arbetslös vecka, örn dessa följa omedelbart efter varandra utan något avbrott
för arbete. Örn arbetslösheten skulle sträcka sig utöver en vecka utan
något avbrott för arbete, synes alltså en begränsning av understödsrätten böra
ske endast för den första av de arbetslösa veckorna. Visserligen uppkommer
på detta sätt faktiskt en viss skillnad i understödsrättten mellan det fall, då
arbetsgivaren i förväg kungjort viss plan för arbetets bedrivande, och det
fall, då arbetsgivaren på obestämda tider inkallar en arbetare till kortvarigt
arbete. Detta lärer emellertid få anses vara naturligt, då det för medlemmarna
skulle verka stötande, om inskränkning i understödsrätten vidtages
under flera på varandra följande helt arbetslösa veckor, utan att vederbörande
hava full säkerhet örn att de vid en på förhand angiven tidpunkt bliva
ånyo inkallade till arbete. Fortsätter i det nu berörda fallet arbetslösheten
utan avbrott, utbetalas alltså efter den första arbetslöshetsveckan understöd
för samtliga arbetslösa dagar, utan att någon begränsning jämlikt 20 § 3
mom. vidtages.

Vid behandlingen av förevarande ändringsförslag i sociala rådets sektion
för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen har förslaget örn att begränsningen
av understödsrätten vid korttidsarbete skall ske med en dag för
varje vecka i stället för med två dagar per 14-dagarsperiod tillstyrkts. Mot
förslaget i övrigt har annan erinran ej gjorts än som framgår av redogörelsen
för socialstyrelsens framställning.

Av de myndigheter och organisationer, vilka yttrat sig över socialstyrelsens
förslag, har ingen ingått på förevarande spörsmål.

Anmälan om avgiftsbefrielse inom viss lid.

I 11 § i förordningen om erkända arbetslöshetskassor föreskrives, att medlem,
som vid utgången av åttonde veckan efter den tid, å vilken stadgad avgift
eller uttaxerat belopp belöper, fortfarande häftar för avgift eller belopp
som nu sagts, skall anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt. Tillsynsmyndigheten
har vidare berättigats att, därest särskilda omständigheter
därtill föranleda, beträffande viss kassa medgiva, att den tidpunkt, då sådan
påföljd skall inträda, bestämmes senast till utgången av tjugusjätte veckan.

Fasta medlemsavgifter skola av kassorna upptagas för tid, då medlem för
annans räkning mot avlöning användes till arbete, som utföres annorstädes
än i medlemmens hem. Avgiftsbefrielse skall alltså medgivas vid arbetslöshet,
sjukdom, värnplikt, konflikt, barnsbörd och diverse andra anledningar,
såsom exempelvis arbete i egenskap av självständig företagare eller i medlemmens
eget hem. I förordningen har icke intagits någon föreskrift angående
skyldighet för medlemmarna att, på samma sätt som då det gäller erläggande
av avgift, inom viss tid till kassan anmäla sådan omständighet, varå
framställning örn avgiftsbefrielse kan grundas.

Socialstyrelsen föreslår, att i försäkringsförordningen skall föreskrivas, att
medlem av erkänd arbetslöshetskassa inom viss bestämd tid till kassan skall

Kartol. Maj:ts proposition nr 172.

hava anmält sådan omständighet, varå han kan grunda framställning örn
avgiftsbefrielse, vid risk att han eljest skall anses såsom utträdd ur kassan;
dock att kassans styrelse berättigas att i varje särskilt fall, där dylik anmälan
i rätt tid ej skett, pröva, huruvida medlemmen med hänsyn till omständigheterna
skall bibehållas vid sitt medlemskap.

Såsom motivering för förevarande ändringsförslag anför socialstyrelsen:

Bestämmelserna i förordningen om erkända arbetslöshetskassor angående
rätt till medlemskap i sådan kassa utgå från att kassa icke äger förvägra
medlemskap i andra fall, än då så finnes uttryckligen angivet i förordningen
och i kassans stadgar. Med hänsyn härtill synes det vara ytterst tvivelaktigt,
om man från bestämmelserna i 11 § angående skyldighet att inom viss
tid erlägga förfallna avgifter äger analogivis sluta sig till att medlem skulle
vara skyldig att inom samma tidrymd för kassan anmäla sådan omständighet,
varå avgiftsbefrielse kan grundas. Styrelsen har för sin del i Handbok
för erkända arbetslöshetskassor angivit, alt medlem icke synes böra anses
som utesluten ur kassan endast på den grund, att han underlåtit att inom
respittiden av åtta veckor anmäla förhållande, varå avgiftsbefrielse kan
grundas, därest han sedermera kan styrka, att han icke resterat för någon
avgift, som han varit skyldig att erlägga. Vad styrelsen sålunda anfört i
handboken har varit att betrakta såsom ett råd tili kassorna och ej såsom
en bindande föreskrift.

Det är för styrelsen bekant, att önskemål inom åtskilliga av de erkända
arbetslöshetskassorna förefinnes att erhålla rätt att i stadgarna intaga en
uttrycklig föreskrift om skyldighet för medlemmarna att vid arbetslöshet,
sjukdom m. m. inom viss tid söka avgiftsbefrielse. En sådan önskan hos
kassorna måste också betraktas såsom helt naturlig. Om medlemmarna
icke äro skyldiga att inom skälig tid anmäla exempelvis arbetslöshet i det
fall, då den icke är underslödsberättigad, eller sjukdom m. fl. orsaker, som
kunna föranleda avgiftsbefrielse, är det för kassan omöjligt att vid någon
tidpunkt exakt fastställa medlemsantalets storlek. Det kan under sådana
omständigheter förekomma, att en kassa i sin månadsrapport till socialstyrelsen
upptagit visst antal medlemmar såsom utträdda ur kassan på grund
av försummelse att erlägga stadgade avgifter och att kassan sedermera
måste rapportera, alt ifrågavarande medlemmar ingalunda varit att anse
såsom utträdda ur kassan, då de numera till kassan anmält, att de under
hela den tid, för vilken avgifter icke erlagts, ägt på grund av exempelvis
sjukdom påfordra avgiftsbefrielse.

Socialstyrelsen är emellertid icke benägen att tillstyrka införande av så
stränga regler i förordningen, att medlem ovillkorligen skall betraktas såsom
utträdd ur kassan, örn han icke inom viss tid anmält förhållande, varå avgiftsbefrielse
kan grundas. En framkomlig väg härutinnan erliålles, om
man i förordningen föreskriver, alt medlem av erkänd arbetslöshetskassa
inom viss bestämd tid till kassan skall hava anmält sådan omständighet,
varå han kan grunda framställning om avgiftsbefrielse, vid risk att han eljest
skall anses såsom utträdd ur kassan; dock att kassans styrelse berättigas
alt i varje särskilt fall, där dylik anmälan i rätt tid ej skett, pröva,
huruvida medlemmen med hänsyn lill omständigheterna må bibehållas vid
sitt medlemskap. Rätten att medgiva dispens bör icke få delegeras till de
lokala redogörarna i kassan. Den tidrymd, inom vilken avgiftsbefrielse
skall sökas, torde böra bestämmas på samma sätt som då det gäller skyldighet
att erlägga avgifter till kassan. Det är nämligen av skäl, som förut
angivits, angeläget, att skyldigheten att erlägga avgifter och att söka avgiftsbefrielse
sammanfaller. Styrelsen synes även liksom beträffande skyldig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

heten att inom viss tid erlägga förfallna avgifter böra berättigas att medgiva
viss kassa att, därest särskilda omständigheter därtill föranleda, i sina
stadgar intaga bestämmelse om utsträckning av den angivna tiden till högst
26 veckor.

Vid bifall till det nu framlagda förslaget föreligger fortfarande viss skillnad
emellan skyldigheten att erlägga avgift och att söka avgiftsbefrielse,
nämligen så hilvida, att kassans styrelse i sistnämnda fall äger rätt att dispensera
från den föreskrivna påföljden. En sådan skillnad kan anses vara
helt naturlig, då ju medlem icke är skyldig att erlägga avgift för annan tid
än den, då han utför arbete, vid vilket förhållande annan svårighet än av
ekonomisk art icke ofta torde föreligga alt erlägga de fastställda avgifterna.
Då det åter rör frågan örn meddelande av avgiftsbefrielse, kunna omständigheterna
mycket väl vara sådana, att det föreligger betydande svårigheter
för medlemmen att inom den föreskrivna tiden söka avgiftsbefrielse.

Det torde icke vara tänkbart att föreskriva några särskilda prövningsgrunder
för kassas styrelse i fråga om utövandet av rätten att medgiva
dispens från skyldigheten att söka avgiftsbefrielse inom- den i stadgarna
föreskrivna tiden. Styrelsen bör hava full frihet att taga hänsyn till alla i
det särskilda fallet förekommande omständigheter. Tillsynsmyndigheten
kan genom sin representant i styrelsen tillse, att enhetliga principer komma
att tillämpas.

Nu berörda ändringsförslag har tillstyrkts av ledamöterna i sociala rådets
sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Ingen av de hörda myndigheterna eller organisationerna har närmare uttalat
sig angående ifrågavarande ändringsförslag.

Avgiftsbetalning under semestertid m. m.

I 26 § i förordningen om erkända arbetslöshetskassor stadgas, att sådan
kassa skall upptaga fasta medlemsavgifter för tid, då medlem för annans
räkning mot avlöning användes till arbete, som utföres annorstädes än i
medlemmens hem. I överensstämmelse härmed stadgas i 21 § 5 morn., att
medlemmen vid prövning av det i samma paragraf intagna avgiftsvillkoret
allenast må tillgodoräknas avgift, som erlagts för tid, då han för annans räkning
mot avlöning använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens
hem. Vidare föreskrives i 18 §, att daghjälp icke må utgivas till medlem
för dag, för vilken han trots sin arbetslöshet åtnjuter avlöning.

Sistnämnda bestämmelse syftar enligt uttalanden i förarbetena till lagstiftningen
på de fall, då arbetsgivare antingen på grund av lagbestämmelse
— exempelvis enligt sjömanslagen — eller på grund av bestämmelser i kollektivavtal
eller av fri vilja efter avskedandet eller under permitteringstiden
utbetalar lön till arbetaren för viss tid framåt. Med avlöning jämställes i
detta hänseende skadestånd, som utgår såsom ersättning för mistad avlöning,
men däremot icke skadestånd, som utgår av annan anledning. Vidare
åsyftar den angivna bestämmelsen sådana fall, då medlem med bibehållen
rätt till avlöning åtnjuter semester.

Socialstyrelsen meddelar i sin skrivelse, att styrelsen med hänsyn till ordalagen
av de i 26 § och 21 § 5 mom. intagna bestämmelserna ansett sig på

Kungl. Maj:ts proposition nr 172-

därom från de erkända arbetslöshetskassorna gjorda förfrågningar böra uttala,
att avgift icke skulle upptagas och i varje fall icke finge vid prövning
av avgiftsvillkoret tillgodoräknas för sådan tid, då medlem vore arbetslös
med bibehållen avlöning. Det oftast förekommande fallet vore givetvis semestertid.
Styrelsen föreslår, att i försäkringsförordningen skola införas bestämmelser
angående skyldighet att erlägga avgift för tid, för vilken medlem
trots sin arbetslöshet åtnjuter avlöning, och angående rätt att för understöd
tillgodoräkna sig sådana avgifter.

Till stöd för sitt förslag anför styrelsen:

Vad beträffar frågan örn rätt till semester, synes man numera vanligast
anse, att arbetstagaren genom sitt arbete under viss tid successivt intjänar
rätten till semester och semesterersättning. Under sådana förhållanden synes
semestertid, under vilken avlöning uppbäres, jämväl ur arbetslöshetsförsäkringens
synpunkt böra jämställas med tid, då medlem mot avlöning
för annans räkning utför arbete. För medlem i erkänd arbetslöshetskassa
är det med hänsyn till avgiftsvillkorets konstruktion av intresse att äga rätt
att erlägga och för framtida understödsrätt få tillgodoräkna avgifter till
kassan. Från kassornas synpunkt synas ej heller skäl föreligga att icke
upptaga avgift för tid, då medlemmarna i samma utsträckning som under tid,
då de arbeta, äga förmåga att erlägga fastställda avgifter. I den mån som
arbetarnas rätt till avlönad semester utsträckes, ökas betydelsen av här förevarande
fråga.

Örn man accepterar rätten att erlägga och för understöd tillgodoräkna avgift,
som belöper å avlönad semestertid, torde det ur synpunkten av enhetliga
bestämmelser få anses lämpligt att tillämpa samma regler jämväl i övriga
fall, då medlem — likgiltigt av vilken anledning — uppbär avlöning
under arbetslöshetstal Full överensstämmelse ernås därigenom med bestämmelserna
i 18 §.

Vid behandlingen i sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
har förevarande ändringsförslag livligt tillstyrkts.

Socialstyrelsens nu omnämnda ändringsförslag beröres icke i något av de
över styrelsens skrivelse avgivna yttrandena.

Kätt för personer, som tidigare verkat såsom självständiga företagare, att
vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa m. m.

I 7 § punkt 1) i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor stadgas, att
från rätt att vinna inträde i sådan kassa eller att där kvarstå såsom medlem
skall uteslutas den, som under de senast förflutna tolv månaderna under
längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig företagare
utan att samtidigt mot avlöning användas lill arbete för annans räkning. I
punkt 2) av samma paragraf lämnas motsvarande bestämmelser angående
rätt till medlemskap för personer, som använts till arbete av make, föräldrar
eller adoptant, barn eller adoptivbarn. En följd av dessa bestämmelser
är, alt en person, som tidigare verkat såsom självständig företagare eller varit
anställd bos en närstående släkting men därefter övergått till all bliva hos
oskyld person anställd lönearbetare, ej förrän sju månader förflutit kan fä
ingå såsom medlem i erkänd arbetslöshetskassa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Socialstyrelsen föreslår en sådan ändring av bestämmelserna i 7 §, att
dispens skall kunna medgivas från de nu gällande bestämmelserna om förbud
för person, som tidigare verkat såsom självständig företagare eller varit
anställd hos någon av de i paragrafen uppräknade närstående släktingarna,
att förrän sju månader förflutit vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa.

Styrelsen framhåller härutinnan:

I arbetslöshetsförsäkringens natur ligger, att en dylik försäkring bör vara
tillämplig allenast å verkliga lönearbetare. Med de återgivna bestämmelserna
avses sålunda att från försäkringen utestänga de självständiga företagarna.
Att i förordningen icke utan vidare intagits ett absolut förbud för personer,
som verka såsom självständiga företagare, att vinna inträde och kvarstå såsom
medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa, är beroende på att man velat
bibehålla möjligheten att vara försäkrade för sådana bönder och arrendatorer,
som driva ett allenast mindre jordbruk och därför för sin utkomst äro beroende
av att de årligen under viss tid kunna erhålla lönearbete. Beträffande
förevarande frågeställning må i övrigt hänvisas till vad som därom anförts i
propositionen nr 38/1934, sid. 48—52.

Under förarbetena till lagstiftningen var man icke blind för att en bestämmelse
av den lydelse, som nu återfinnes i 7 § punkt 1), medförde den
konsekvensen, att personer, som tidigare verkat såsom självständiga företagare
men därefter övergått till att bliva vanliga lönearbetare, icke förrän
efter sju månaders tid kunna ingå såsom medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa.
1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring uttalade sålunda,
att olägenheterna av den föreslagna bestämmelsen dock icke torde vara så
betydande, att någon hänsyn därtill behövde tagas. De sakkunniga ansågo
sig till och med kunna säga, att det vore lämpligt, att en viss tid finge förflyta,
innan en sådan arbetare, som här avses, finge ingå såsom medlem i
en kassa. Därigenom vunnes ökad säkerhet för att arbetaren verkligen
i fortsättningen komme att förbliva lönearbetare och att övergången ej varit
tillfällig.

Från flera håll inom de erkända arbetslöshetskassorna har lill socialstyrelsen
framförts önskemål om att bestämmelserna angående de självständiga
företagarnas rätt till medlemskap måtte ändras därhän, att sådana personer,
som övergått från ställning såsom självständiga företagare till att vara lönearbetare,
måtte utan hinder av den nu föreskrivna tidsbegränsningen omedelbart
få vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa. Önskemål härom har särskilt
framkommit: från^ kassor, som bildats inom vissa hantverksfack. Från
detta håll framhalles salunda, att problemet för deras vidkommande huvudsakligen
avsåge sådana personer, som vid inträffad arbetslöshet nödgats öppna
rörelse såsom egna företagare, i allmänhet utan att hava annan arbetskraft
anställd, och som, da konjunkturerna inom facket förbättras och möjlighet
att åter kunna erhålla anställning förefinnes, ånyo övergå till att bliva
rena lönearbetare. Det anföres vidare, att anledning icke funnes att ställa
dessa peroner i en så ogynnsam ställning i förhållande till övriga inom facket
arbetande, att de, trots härom uttalade önskemål, icke förrän mer än ett
halvt år förflutit efter övergången till lönearbete skulle kunna bliva försäkrade.

Socialstyrelsen kan för sin del ansluta sig till de synpunkter, som sålunda
anförts från de erkända arbetslöshetskassorna. Det måste emellertid framhållas,
att det icke kan vara tänkbart att generellt vidtaga en sådan författningsändring,
att personer, som övergått från ställning såsom självständiga företagare
till att vara lönearbetare, omedelbart skulle kunna vinna inträde i erkänd
arbetslöshetskassa. Det föreligger härvidlag en djupgående skillnad
mellan förhallandena inom olika näringsområden. Vad beträffar hantverks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

facken torde några olägenheter av en sådan författningsändring, som nu avses,
icke förefinnas. Vad den egentliga industrien beträffar, torde problemet
helt sakna aktualitet. Däremot kan det icke anses vara lämpligt att beträffande
sådana grupper som lant- och skogsarbetare medgiva dem rätt att inträda
såsom medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa, så snart vederbörande
är att betrakta såsom lönearbetare. De av 1932 års sakkunniga anförda synpunkterna
äga beträffande dessa grupper sin fulla giltighet. Förhållandena
äro för smärre jordbrukare sådana, att de regelmässigt varje år under viss
tid utföra lönearbete, medan de otvivelaktigt under den tid, de bruka den
egna jorden, måste anses hava ställning såsom självständiga företagare. Det
kan med hänsyn härtill icke vara lämpligt att utforma bestämmelserna angående
rätten till inträde i erkänd arbetslöshetskassa på sådant sätt, att personer,
som regelmässigt under halva året verka såsom självständiga företagare,
skola kunna ingiva inträdesansökning till en kassa för att så småningom
upptäcka, att möjligheterna för dem att någonsin kunna erhålla understöd
från kassan äro försvinnande små.

Med hänsyn till vad socialstyrelsen nu anfört vill styrelsen förorda vidtagandet
av sådan ändring av bestämmelserna i 7 §, att dispens kan medgivas
från de nu gällande bestämmelserna om förbud för person, som tidigare verkat
såsom självständig företagare, att förrän sju månader förflutit vinna
inträde i erkänd arbetslöshetskassa. Det kan ej anses vara lämpligt att gå
på en sådan linje, att dispens skulle medgivas i de individuella fallen. Det
förefaller i stället vara lämpligast, att dispens får givas beträffande varje särskild
kassa, i vilket fall därav betingade ändringar vidtagas i kassans stadgar.
Rätten att medgiva dispens torde böra anförtros socialstyrelsen i egenskap
av tillsynsmyndighet för kassorna. Det synes icke vara nödvändigt att
föreskriva några särskilda villkor i fråga om rätten att medgiva dispens.

Till förekommande av misstag torde slutligen böra betonas, att någon
rubbning i de nuvarande bestämmelserna om rätt för självständiga företagare
att kvarstå såsom medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa icke sker genom
att nu avsedd dispens medgives.

Av enahanda skäl, som anförts beträffande de självständiga företagarna,
synes det vara lämpligt att dispensvägen öppna möjlighet för kassorna att
medgiva rätt till inträde omedelbart efter det en person lämnat sin anställning
hos någon av de i paragrafen angivna släktingarna och anmält sig såsom arbetssökande
eller vunnit anställning hos oskyld person.

Det nu berörda ändringsförslaget har tillstyrkts vid behandlingen i sociala
rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen. Därvid
bär bland annat anförts, att det inom de hantverksbetonade yrkena ej vore
ovanligt, att vederbörande erhölle sin utbildning hos någon anförvant. I dylikt
fall kunde några skäl ej anses föreligga för att vederbörande, då han
efter avslutad utbildning erhölle arbete hos oskyld person, ej skulle kunna
omedelbart vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa.

I yttrandena har frågan upptagits till behandling endast av svenska
arbetsgivareföreningen. Föreningen anser, att förslaget icke är välmotiverat
samt anför:

Förslaget innebär ett avsteg från den vid arbetslöshetsförsäkringens tillkomst
erkända principen, atl försäkringen skulle vara tillämplig allenast å
verkliga lönearbetare. I överensstämmelse med denna uppfattning ansågs,
att inträdessökande, som undergått sådan förändring i ställning, som här avses,
skulle innan vederbörande lämnades tillträde till medlemskap ådaga -

Kungl. Majis proposition nr 172.

lägga, att förändringen ägt bestånd under viss tid. Förslaget går ut på att
för vissa fall kravet på konstaterandet av viss varaktighet i förändringen
skall helt bortfalla. Ehuruväl i motiveringen anges, att den föreslagna befogenheten
är avsedd att utnyttjas endast i begränsad omfattning och ändringen
sålunda är att betrakta såsom relativt oväsentlig, bör man icke förbise,
att varje undantag från en gränsregel ger impulser till förslag örn ytterligare
jämkningar i regel och regeltillämpning. Det föreligger sålunda en viss fara
för att den ändring, som här föreslås, blir ett första steg till en successiv förskjutning
av försäkringens gränslinjer in över områden, där det oundgängliga
kravet på försäkringsbarhet icke längre blir behörigen tillgodosett. De
skäl, som anförts för ändringen, grunda sig icke på några sedan försäkringens
tillkomst uppkomna förändringar i arbetsmarknadsförhållandena och
äro därtill mindre vägande än risken för anförda uppluckring av en för försäkringen
i dess helhet betydelsefull gränsregel.

Rätt för erkänd arbetslöshetskassa att ingå överenskommelse med kassa
i annat iand i fråga örn medlemmarnas rätt att tillgodoräknas avgifter.

Enligt 7 § punkt 5) i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor skall
från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå
såsom medlem uteslutas utländsk medborgare, såvida han icke tillhör stat,
med vilken sådan överenskommelse träffats, som avses i 13 § av samma förordning.
I sistnämnda paragraf stadgas, att Konungen äger, under förutsättning
av ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat, att
medborgare i denna skall vid tillämpningen av förordningen likställas med
svensk medborgare.

Enligt 21 § 2 mom. första stycket i nämnda förordning må, såframt mellan
erkända arbetslöshetskassor därom träffats överenskommelse, som av
tillsynsmyndigheten godkänts, medlem, som omedelbart före inträdet i kassan
varit medlem i annan erkänd arbetslöshetskassa, kunna för rätt till understöd
tillgodoräknas avgifter, vilka han erlagt såsom medlem i den andra
kassan.

Socialstyrelsen framhåller, att bestämmelsen om rätt för kassorna att
ingå överenskommelser i fråga örn medlemmarnas rätt att tillgodoräknas
avgifter enligt ordalagen gällde erkända arbetslöshetskassor. Under förarbetena
till lagstiftningen hade något uttalande icke gjorts, som skulle kunna
föranleda, att bestämmelsen skulle äga tillämpning jämväl i förhållande till
statserkänd arbetslöshetskassa i annat land. Styrelsen ansåge, att detta icke
heller kunde hava varit lagstiftarens mening, enär det ansetts nödvändigt
att föreskriva medverkan av Konungen för att möjliggöra rätt för utlänningar
att ingå såsom medlemmar i svensk erkänd arbetslöshetskassa. Säkerligen
skulle icke heller en rätt för utländsk medborgare att omedelbart
efter inträdet i svensk kassa bliva understödsberättigad på grundval av avgifter,
som han erlagt till kassa i annat land, hava medgivits, utan att föreskrift
lämnats om godkännande från Konungens sida av varje särskild överenskommelse.
Med hänsyn härtill hade styrelsen utgått från att bestämmelserna
i 21 § 2 mom. första stycket endast avsåge rätt att tillgodoräkna
avgifter efter övergång mellan erkända arbetslöshetskassor i Sverige. För

Kungl. Majis proposition nr 172.

att motsvarande medgivande i förhållande till utländsk arbetslöshetskassa
skulle kunna lämnas, erfordrades alltså enligt styrelsens mening ändring i
författningen.

Styrelsen framlägger förslag örn sådan ändring samt anför härom:

För vidtagande av författningsändring i denna riktning talar bland annat
flen omständigheten, att sådana ömsesidighetsöverenskommelser allmänt torde
gälla mellan de av fackförbunden upprättade arbetslöshetskassorna och
kassor i andra länder. Särskild vikt torde också böra fästas vid att det
inom såväl svenska som i synnerhet danska erkända arbetslöshetskassor, enligt
vad socialstyrelsen har sig bekant, förefinnes ett allmänt önskemål örn
rätt att ingå sådana överenskommelser. Ur principiella synpunkter synes
icke heller något hinder föreligga häremot. Det ligger i sakens natur, att
överenskommelse om tillgodoräknande av avgifter ej kan ingås annat än med
arbetslöshetskassa i stat, med vilken Konungen träffat sådan överenskommelse,
som avses i 13 §. Ett bifall till styrelsens förslag på denna punkt ligger
tydligen helt i linje med de tankar i fråga örn socialförsäkringens tillämpningsområde,
som under senare år framkommit vid arbetet inom internationella
arbetsorganisationen.

Styrelsen betonar, att det vid avslutandet av överenskommelse av nu avsett
slag mellan svensk erkänd arbetslöshetskassa och statserkänd arbetslöshetskassa
i annat land måste tillses, att densamma ej kunde giva upphov till
missbruk. Ingången överenskommelse syntes för att bliva gällande böra godkännas
av Konungen. Härom uttalas i skrivelsen huvudsakligen följande:

Det är nödvändigt att noggrant observera vissa förhållanden, innan godkännande
lämnas av en överenskommelse av nu avsedd art mellan arbetslöshetskassor
i olika länder. Det är nämligen nödvändigt att förhindra, att
en sådan överenskommelse av enskilda medlemmar utnyttjas på ett olämpligt
sätt. Till förhindrande av missbruk torde därför böra uppställas det
villkoret, att medlem, som övergått från arbetslöshetskassa i annat land, icke
må uppbära understöd med mindre han efter erhållet arbetstillstånd arbetal
åtminstone någon viss kortare tid i Sverige och för denna tid erlagt stadgade
avgifter till kassan. Det torde vara nödvändigt att även i andra avseenden
jämföra gällande författningsbestämmelser på området i Sverige och i
de länder, som kunna komma att bliva aktuella.

Med hänsyn till vikten av att de av socialstyrelsen nu berörda omständigheterna
ägnas en tillbörlig granskning, synes det vara lämpligt att, innan
överenskommelse avslutas mellan svensk erkänd arbetslöshetskassa och kassa
i visst land, generella förhandlingar under medverkan av socialstyrelsen
först upptagas med representanter för arbetslöshetskassorna eller deras
statliga tillsynsmyndighet inom berörda land. Det synes emellertid
icke vara nödvändigt att i författningstexten införa särskilda bestämmelser
örn vad som bör iakttagas vid träffandet av dylika överenskommelser.
Såsom styrelsen inledningsvis anfört, synes däremot i förordningen böra
föreskrivas, att en av erkänd arbetslöshetskassa i Sverige med statserkänd
arbetslöshetskassa i utlandet träffad överenskommelse av det slag, som här
avses, icke må bliva gällande, förrän densamma godkänts av Konungen.

Det framhålles tillika, att en överenskommelse örn rätt att för understöd
få tillgodoräkna avgifter, som erlagts till arbetslöshetsförsäkring i annat
land, icke kan tänkas komma till stånd annat än beträffande land, i vilket

/lilläng lill riksdagens protokoll 1037. 1 sand. Nr 172.

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

införts en arbetslöshetsförsäkring enligt det frivilliga systemet. Styrelsen
yttrar härom:

Genom den av socialstyrelsen föreslagna ändringen i författningen möjliggöres
för utländsk medborgare att efter inträde i erkänd arbetslöshetskassa
i Sverige få för understöd tillgodogöra sig avgifter till arbetslöshetsförsäkring
i annat land. Det är emellertid härvidlag icke fråga örn en generell sådan
rätt, som skulle tillkomma medlemmar i visst land efter en mellan de båda
länderna träffad ömsesidighetsöverenskommelse. I stället är det principiellt
sett de erkända arbetslöshetskassornas egen sak att ingå överenskommelser
med kassa inom annat land örn sådan ömsesidighet. Att särskilt godkännande
av ingången överenskommelse kräves och att därvid vissa villkor måste
vara uppfyllda kan icke inverka på den allmänna principen, att kassorna
fritt äga avgöra, huruvida de skola ingå överenskommelser med kassa i annat
land eller ej. Under sådana omständigheter kan det icke utan brytande
av den allmänna uppläggningen av lagstiftningen vara möjligt att ernå en
allmän ömsesidighetsrätt i fråga örn tillgodoräknande av avgifter med land,
som accepterat ett system av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. I realiteten
torde därför innebörden av vad som föreslås bliva, att möjlighet öppnas
till träffande av ömsesidighetsöverenskommelser mellan erkända arbetslöshetskassor
i de fyra nordiska länderna. Därmed synas också hittills
framkomna önskemål från kassornas sida vara uppfyllda.

Ingen erinran har framställts mot förevarande förslag vid dess behandling
i sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

1 de avgivna yttrandena har berörda förslag icke föranlett något
uttalande.

Departementschefen.

Av deri nu lämnade redogörelsen för olika av socialstyrelsen framställda
ändringsförslag framgår, att dessa beröra flera av de i förordningen örn erkända
arbetslöshetskassor intagna bestämmelserna. Förslagen avse att tillgodose
olika av erfarenheterna från lagstiftningens tillämpning betingade önskemål.
Större principiell betydelse äger endast förslaget örn modifikation
av det tidsbestämda avgiftsvillkoret för säsongarbetarnas del.

Vad beträffar konstruktionen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret, vill jag
erinra örn att Kungl. Majit på min föredragning i propositionen nr 38 till
1934 års riksdag föreslog, att understödsrätt skulle kunna föreligga för medlem,
som någon gång tidigare uppburit understöd från kassan, därest han
under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna
erlagt minst 20 veckoavgifter. Riksdagen godkände emellertid icke detta
förslag ulan skärpte kravet på erlagda avgifter till 26.

Jag är fortfarande av samma uppfattning beträffande den lämpliga avvägningen
av sagda villkor, som jag givit uttryck åt i berörda sammanhang.
Socialstyrelsen har emellertid i sin föreliggande skrivelse anfört, att det, innan
en för alla försäkrade gällande ändring av avgiftsvillkoret vidtoges, erfordrades
mera ingående erfarenhet örn nämnda villkors verkningar än som
kunnat erhållas under den förhållandevis korta tid med ensartad konjunk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

lurutveckling, som förflutit från försäkringslagstiftningens ikraftträdande.
I anslutning härtill har jag icke ansett mig böra för närvarande påkalla en
generell ändring av avgiftsvillkoret.

Den av socialstyrelsen verkställda utredningen beträffande det nu gällande
avgiftsvillkorets verkningar för säsongarbetarna synes klart giva vid handen,
att en jämkning av villkoret för deras vidkommande är av behovet påkallad.
I princip har jag alltså icke något att erinra mot socialstyrelsens
förslag härom. Detta har även tillstyrkts av såväl ledamöterna i sociala rådets
sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen som de hörda
myndigheterna och organisationerna.

1 ett avseende är jag emellertid av annan uppfattning än socialstyrelsen.
Styrelsen har nämligen föreslagit, att såsom villkor för vidtagandet av en
jämkning i avgiftsvillkoret bland annat skulle gälla, att det antal timmar,
under vilka arbete för annans räkning måste hava utförts för rätt att erlägga
avgift, fastställes till minst 24 per vecka. Anledning synes mig icke
föreligga att härvidlag uppställa något specialkrav på viss arbetad tid för
skyldighet och rätt att erlägga avgift. Detta följer direkt av socialstyrelsens
egen uppfattning örn att jämkningen av avgiftsvillkoret för säsongarbetarna
är motiverad av att kriteriet å försäkringsobjektet bör sakligt sett göras
någorlunda likvärdigt för olika yrkeskategorier. Av vad landsorganisationen
i sitt yttrande anfört framgår även, att ett så strängt krav för avgiftsbetalning
som 24 timmars arbete per vecka skulle medföra, att modifikationen
av avgiftsvillkoret bleve utan värde för säsongarbetarna. Jag förordar
därför, att särskild fordran på viss arbetad tid för avgiftsbetalning icke uppställes
i samband med medgivande av en modifikation av avgiftsvillkoret.
Härav följer, att de för arbetslöshetsförsäkringen i allmänhet gällande bestämmelserna
härom skola tillämpas.

I övrigt har jag icke något att erinra mot de av socialstyrelsen föreslagna
villkoren för att en modifikation av avgiftsvillkoret skall kunna medgivas.

Med anledning av vad landsorganisationen anfört angående behovet av
rikligare statsbidrag till arbetslöshetskassor, bildade inom säsongfacken, vill
jag erinra örn det tidigare behandlade förslaget örn ökning av det antal understödda
dagar, för vilka statsbidrag skulle utgå. Denna reform lärer bliva
av stor betydelse just för arbetarna inom säsongfacken. Jag finner icke
skäl att på grund av svenska målareförbundets hemställan nu närmare ingå
på frågan, örn inskränkningar böra vidtagas i säsongarbetares rätt till understöd
under den normala dödsäsongen.

Mot socialstyrelsens förslag örn att dispens skulle kunna medgivas från
bestämmelsen örn att den, som under de senast förflutna tolv månaderna
under längre tid än fem månader verkat såsom självständig företagare eller
varit anställd hos viss närstående släkting, ej skulle få ingå såsom medlem
i erkänd arbetslöshetskassa, har svenska arbetsgivareföreningen anfört, alt
det förelåge en viss fara för alt den ändring, som här föresloges, hleve ett
första steg lill en successiv förskjutning av försäkringens gränslinjer in över

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

områden, där det oundgängliga kravet på försäkringsbarhet icke längre bleve
behörigen tillgodosett. Detta uttalande av föreningen synes mig icke sakligt
grundat. Del bör nämligen uppmärksammas, att avsikten ingalunda är
att medgiva dispens från berörda villkor för medlemskap inom sådana yrkesområden,
där det är vanligt, att arbetarna regelmässigt viss del av året
verka såsom självständiga företagare. Ej heller åsyftas någon ändring i gällande
bestämmelser om att den, som efter inträde i erkänd arbetslöshetskassa
under mer än fem av tolv på varandra följande månader verkat såsom självständig
företagare eller varit anställd hos en närstående släkting, skall uteslutas
ur kassan. Det må vidare uppmärksammas, att avgiftsvillkorets konstruktion
medför, att en förutvarande självständig företagare efter inträde i
erkänd arbetslöshetskassa icke kan bliva understödsberättigad, förrän han
arbetat såsom lönearbetare under minst 52 veckor. Vid sådant förhållande
kan jag ej finna, att bestämmelserna om rätt till medlemskap i erkänd kassa
genom bifall till socialstyrelsens förslag skulle på något sätt uppluckras,
så att försäkringen skulle komma att utsträckas till personer, som icke kunde
anses vara försäkringsbara. Styrelsens ifrågavarande ändringsförslag har
även lämnats utan erinran av ledamöterna i sociala rådets sektion för den
statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen och av de övriga myndigheter
och organisationer, som yttrat sig över förslaget. Jag förordar alltså socialstyrelsens
berörda förslag.

Mot socialstyrelsens förslag om att möjlighet skall öppnas för erkänd arbetslöshetskassa
i Sverige att ingå överenskommelse med statserkänd arbetslöshetskassa
i annat land om att medlem efter övergång mellan kassorna
skall för rätt till understöd få tillgodoräkna sig avgifter, som erlagts till den
förra kassan, har jag icke något att erinra. Jag tillstyrker även förslaget
örn att sådan överenskommelse för att bliva gällande skall godkännas av
Konungen.

Jag erinrar i detta sammanhang, att socialstyrelsen efter därom av Kungl.
Maj:t lämnat medgivande upptagit förberedande förhandlingar med arbejdsdirektoratet
i Danmark och representanter för de danska erkända arbetslöshetskassorna
om utformande av normalbestämmelser för överenskommelser
av nu avsett slag.

Mot socialstyrelsens övriga av mig förut ej berörda ändringsförslag har
jag icke något att erinra.

Viss ändring av 1 § i förordningen om erkända arbetslöshetskassor.

Enligt 69 § understödsföreningslagen skall i lagen föreskriven registrering
och tillsyn å understödsföreningar handhavas av en för hela riket gemensam
tillsynsmyndighet. Jämlikt 1 § andra stycket i förordningen örn erkända
arbetslöshetskassor antages understödsförening till erkänd arbetslöshetskassa
av den i 69 § understödsföreningslagen omförmälda tillsynsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

På hemställan av mig har Kungl. Majit denna dag beslutat till antagande
förelägga riksdagen förslag till lag angående ändring i vissa delar av nämnda
lag. Detta förslag avser, bland annat, att möjliggöra en ifrågasatt uppdelning
av tillsynen över understödsföreningarna å socialstyrelsen och pensionsstyrelsen.
I förslaget har 69 § erhållit den lydelsen, att i lagen föreskriven registrering
och tillsyn å understödsföreningar handhaves beträffande varje
grupp av föreningar med likartad verksamhet av en för hela riket gemensam
tillsynsmyndighet. Med hänsyn härtill torde 1 § andra stycket i förordningen
om erkända arbetslöshetskassor lämpligen kunna erhålla den ändrade lydelsen,
att understödsförening antages till erkänd arbetslöshetskassa av den myndighet,
under vars tillsyn föreningen står enligt lagen örn understödsföreningar.

Bestämmelser örn ikraftträdande.

De av socialstyrelsen föreslagna ändringarna i förordningen om erkända
arbetslöshetskassor torde böra träda i kraft den 1 juli 1937. Med hänsyn
Ull att den förut omförmälda ändringen i 69 § understödsföreningslagen är
avsedd att tillämpas från och med den 1 januari 1938, bör den härav föranledda
ändringen i 1 § i förordningen om erkända arbetslöshetskassor icke
heller träda i kraft förrän sistnämnda dag.

De förordade ändringarna i förordningen örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,
avseende ändring av grunderna för daghjälpsbidragets
och förvaltningsbidragets beräknande, torde böra träda i kraft den 1 januari
1938. Detta måste anses vara lämpligast med hänsyn till att statsbidragen
till de erkända arbetslöshetskassorna beräknas för kalenderår.

Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, att förslag till förordning angående ändring
i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor
och förslag till förordning angående ändring i vissa delar
av förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,
av den lydelse bilagor till detta protokoll utvisa, måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga lill detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

R. Vinell.

Kungl. Majlis proposition nr 172-

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen.......................................................... 1

Förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15
juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor ............................ 2

Förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15
juni 1934 om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor................ 6

Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 februari 1937 ......................... 8

Ändringsförslag, avseende att stärka kassornas ekonomi och vidga deras möjligheter
att effektivt understödja medlemmarna........................ 10

Kassornas fondbildning.............................................. 10

Daghjälpsbidragets maximering ...................................... 13

Understödstidens maximering........................................ 18

Förvaltningsbidragets storlek ........................................ 21

Kostnadsberäkningar................................................ 24

Departementschefen sid. 26.

Övriga av socialstyrelsen framlagda ändringsförslag ...................... 29

Avgiftsbetalningens tidsbestämda villkor vid säsonginskränkningar........ 29

Understödsrätt vid korttidsarbete.................................... 37

Anmälan örn avgiftsbefrielse inom viss tid ............................ 42

Avgiftsbetalning under semestertid m. m............................. 44

Rätt för personer, som tidigare verkat såsom självständiga företagare, att

vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa m. m.....................45

Rätt för erkänd arbetslöshetskassa att ingå överenskommelse med kassa i
annat land i fråga örn medlemmarnas rätt att tillgodoräknas avgifter .. 48
Departementschefen sid. 50.

Viss ändring av 1 § i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor ........ 52

Bestämmelser örn ikraftträdande ...................................... 53

Departementschefens hemställan........................................ 53

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

371029